Onsdagen den 19 november. Sid (Riksdagens protokoll 1952:28)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1952

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 28

15—19 november.

Debatter m. m.

Onsdagen den 19 november. Sid.

Svar på fråga av herr Lundgren om löne- och pensionsreglering för
försvarets reservstatspersonal .............................. 5

Svar på interpellation av herr Norling om reglering av arbetstiden å
mindre fartyg.............................................. 9

Omorganisation av riksheraldikerämbetet........................ 11

Begränsning av de statliga arbetsuppgifterna .................... 12

Pensionsreglering vid av staten övertagna enskilda järnvägar...... 34

Interpellation av herr Lundgren ang. lärarbristen i övre Norrland. . 37

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 19 november.

Statsutskottets utlåtande nr 196, ang. återbetalningsskyldigheten för
belopp, som utgivits såsom ekonomiskt bistånd från utlandsmyn -

dighet .................................................... 11

— nr 197, ang. ersättning för skada å fiske på grund av militär

verksamhet ................................................ 11

— nr 198, ang. befrielse från betalningsskyldighet för G. M. Wadner

m. m..................................................... 11

— nr 199, ang. riksheraldikerämbetet .......................... 11

— nr 200, ang. skärpt tuberkuloskontroll av skolpersonal ........ 12

— nr 201, ang. befrielse från betalningsskyldighet till kronan...... 12

— nr 202, ang. statsbidrag för belysning och uppvärmning med s. k.

gasolaggregat .............................................. 12

— nr 203, ang. efterskänkande av arvsskatt m. in. i vissa fall...... 12

1 Första kammarens protokoll 1952. Nr 28.

Nr 28.

Innehåll.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 204, ang. eftergivande av kronans förmånsrätt
beträffande genom löneavdrag innehållen skatt ...... 12

— nr 205, ang. begränsning av de statliga arbetsuppgifterna...... 12

— nr 206, ang. förhöjd pension åt f. d. kammarrättsrådet S. Norrman
...................................................... 34

-—- nr 207, ang. pensionsreglering vid av staten övertagna enskilda
järnvägar .................................................. 34

— nr 208, ang. familjepensionsrätt för efterlevande till befattningshavare,
som ingått äktenskap efter viss ålder.................. 37

— nr 209, ang. pension åt Ester Elise Gustafsson och understöd åt

Anna Almroth ............................................ 37

Lördagen den 15 november 1952.

Nr 28.

Lördagen den 15 november.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen;
och dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 8 innevarande
månad.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:
nr 514, av herrar Osvald och Björck,
nr 515, av herr Björck m. fl.,
nr 516, av herr Sten,
nr 517, av herr Sunne m. fl.,
nr 518, av herr Andersson, Gustav
Emil, m. fl.,

nr 519, av herr Ahlberg m. fl.,
nr 520, av herr Eskilsson, och
nr 521, av herr Sunne m. fl.,

alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster, m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herr Andersson, Axel,
och herr Jansson, Fridolf, väckta motionen,
nr 522, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lönegradsplacering
för viss biträdespersonal m. m.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 196, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående eftergift i vissa
fall av fordran på återbetalning av belopp,
som utgivits såsom ekonomiskt bistånd
från utlandsmyndighet;

nr 197, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning för skada
å fiske på grund av militär verksamhet; nr

198, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse från be -

talningsskyldighet till kronan för G. M.
Wadner m. m.;

nr 199, i anledning av väckta motioner
angående riksheraldikerämbetet;

nr 200, i anledning av väckta motioner
angående skärpt tuberkuloskontroll
av skolpersonal;

nr 201, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fråga om befrielse
från betalningsskyldighet till kronan;

nr 202, i anledning av väckt motion
angående statsbidrag till behövande hushåll
för anläggning och drift av belysning
och uppvärmning med s. k. gasolaggregat; nr

203, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående efterskänkande av
arvsskatt m. m. i vissa fall;

nr 204, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att i vissa fall eftergiva
kronan tillerkänd förmånsrätt beträffande
genom löneavdrag innehållen skatt
till förmån för anställdas lönefordringar; nr

205, i anledning av väckta motioner
om begränsning av de statliga arbetsuppgifternas
omfång i besparingssyfte; nr

206, i anledning av väckt motion
om förhöjd pension åt f. d. kammarrättsrådet
S. Norrman;

nr 207, i anledning av väckta motioner
om pensionsreglering för av staten
övertagna enskilda järnvägars pensionärer; nr

208, i anledning av väckt motion
om familjepensionsrätt för efterlevande
till vissa befattningshavare, som varit i
statens tjänst eller tillhört någon av staten
övertagen enskild pensionskassa;
samt

nr 209, i anledning av väckta motioner
dels om pension åt änkefru Ester
Elise Gustafsson, dels ock om understöd
åt änkefru Anna Almroth.

Nr 28.

Tisdagen den 18 november 1952.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 523, av herr Lundqvist m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående lönegradsplaceringen för vissa
tjänster, m. m.; och

nr 524, av herr Lundqvist, i samma
ämne.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.05 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 18 november.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 11 och
den 12 innevarande månad.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av bifogade läkarintyg får
undertecknad härmed vördsamt anhålla
om ledighet från riksdagsarbetet till och
med utgången av innevarande höstsession.

Råda, Sjuntorp den 16 november 1952.

Otto Niklasson.

Härmed intygas, att riksdagsman Otto
Niklasson på grund av hjärtbesvär vårdas
å medicinska avdelningen i Vänersborg
och att han tills vidare är arbetsoförmögen
åtminstone året ut.

Vänersborg den 13 november 1952.

Gustav Silvén,
leg. läkare.

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,

nr 408, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ny lydelse av övergångsbestämmelsen
till lagen den 5 april 1946
(nr 130) om ändrad lydelse av 18, 20
och 23 §§ epidemilagen den 19 juni
1919 (nr 443).

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 410, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till allmänt resereglemente
m. m.; och

nr 411, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsreglemente
m. m., i vad propositionen sammanhänger
med Kungl. Maj:ts förslag till allmänt
resereglemente.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 523, av herr Lundqvist m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående lönegradsplaceringen för vissa
tjänster, m. m.; och

nr 524, av herr Lundqvist, i samma
ämne.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 196—209.

Onsdagen den 19 november 1952.

Nr 28.

Om löne- och pensionsreglering för försvarets reservstatspersonal.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
följande kungl. propositioner, vilka
nu var för sig föredrogos och lades på
bordet:

nr 250, angående förstärkning av vissa
väganslag m. m.; och

nr 251, angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster, m. m.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 525, av herr Mogård m. fl.,
nr 526, av herrar Nerman och Osvald,

nr 527, av herr Lindblom m. fl.,
nr 528, av herrar Lindblom och Osvald,

nr 529, av herr Björnberg och herr
Ohlsson, Ebbe,

nr 530, av herrar Näslund och Bergh,
nr 531, av herr Ohlsson, Ebbe,
nr 532, av herr Persson, Karl,
nr 533, av herr Herlitz m. fl.,
nr 534, av herr Sunne m. fl.,
nr 535, av herrar Sunne och Mogård,
och

nr 536, av herr Ohlon,

alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster, m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.04 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 19 november.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 412, till Konungen med anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ändring i grunderna för tilläggsbidrag
till vissa statsunderstödda torrläggningsföretag.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 413, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till naturskyddslag
in. m.;

nr 414, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 11 :o) ochl6:o)
lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om
Kungl. Maj:ts regeringsrätt; samt

nr 415, i anledning av väckta motioner
om ändring i 3 § lagen om rätt till
fiske m. m.

Om löne- och pensionsreglering för försvarets
reservstatspersonal.

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Lundgren till herr
statsrådet och chefen för civildepartementet
framställt följande fråga: »När
avser statsrådet och chefen för civildepartementet
framlägga förslag till löneoch
pensionsreglering för försvarets reservstatspersonal,
vilken sedan 1947 fått
vänta på motsvarande lönereglering som
kommit personal på aktiv stat till del?»

Herr statsrådet och chefen för civildepartementet
LINGMAN, som tillkännagivit
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara herr Lundgrens

Nr 28.

Onsdagen den 19 november 1952.

Om löne- och pensionsreglering för försvarets reservstatspersonal.

berörda fråga, erhöll ordet och anförde:
Herr talman! Herr Lundgren har frågat
mig när jag avser att framlägga förslag
till löne- och pensionsreglering för försvarets
reservstatspersonal.

Härtill får jag svara, att en provisorisk
förbättring år 1950 genomfördes av
tjänstepensionsförmånerna för personal
på reservstat och att därefter igångsattes
en undersökning rörande möjligheterna
att reglera avlönings- och pensionsförhållandena
för denna personalkategori.
Ett förslag, som utarbetats av
en inom civildepartementet tillkallad utredningsman,
framlades i början av år
1952. Mot detta förslag framställdes emellertid
vid remissbehandlingen sådana
erinringar, att jag inte ansåg mig kunna
förorda att förslaget lades till grund för
en proposition i ämnet. Ytterligare utredning
i ärendet pågår sedan någon tid
tillbaka. YTartill denna utredning kan leda
är det ännu för tidigit att yttra sig
om. Så snart utredningen hunnit slutföras
och remissyttranden inkommit, har
jag för avsikt att ta upp frågan till förnyad
prövning.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Jag
ber att till statsrådet och chefen för civildepartementet
få framföra mitt tack
för svaret på min fråga. Den såsom jag
hoppas inte alltför negativa inställning,
som statsrådet intager till detta problem,
ger mig dock anledning att belysa denna
fråga med vissa data.

Reservstatsinstitutionen vid krigsmakten
inrättades genom 1914 års härordning
i syfte att för krigsorganisationen
säkerställa en befälsreserv, som genom
aktiv tjänst förvärvat fullständig
befälsvana och tillförlitligt militärt omdöme.
Genom inrättandet av reservstaten
möjliggjordes den fördubbling av
krigsmakten, som var syftemålet med
1914 års härordning, alltså uppsättandet
av reservtrupper. Genom 1925 års härordning
bibehölls reservstaten vid armén
ocli kustartilleriet men indrogs vid
flottan, främst av kostnadsskäl. Vid 1936
års riksdag beslöts inrättande av en reservstat
även vid flygvapnet, men någon

rekrytering ägde icke rum de närmaste
åren därefter. Ett återinförande av reservstaten
vid flottan ifrågasattes men
kom icke till stånd. Vid 1942 och 1943
års riksdagar fastställdes nu gällande organisation
av reservstatens personalorganisation,
och denna har sedan varit
oförändrad.

I sitt år 1947 avgivna betänkande vitsordade
1945 års försvarskommitté krigsmaktens
behov av reservstatspersonal
och uttalade samtidigt att någon nämnvärd
ökning av tjänstgöringsskyldigheten
för denna personal icke kunde ifrågasättas.

Vid reservstatens upprättande år 1914
sattes reservstatspersonalens löner och
pensioner i visst förhållande till de för
personalen på aktiv stat fastställda motsvarande
förmånerna. Såsom en följd av
efter hand genomförda löne- och pensionsregleringar
för den aktiva personalen
inträdde så småningom en förskjutning
av relationen mellan denna personals
och reservstatspersonalens löne- och
pensionsförmåner.

I syfte att återställa den ursprungliga
relationen mellan den aktiva personalen
och reservstatspersonalens förmåner genomfördes
år 1925 en provisorisk löneoch
pensionsförbättring för reservstaten.
År 1936 beslöts en förbättring av
reservstatens avlönings- och pensionsvillkor
i syfte att säkerställa rekryteringen
av denna personalkategori.

1 anslutning till de löne- och pensionsregleringar,
som åren 1939 och 1941 beslutades
för den aktiva personalen, tillkom
år 1943 nya löne- och pensionsbestämmelser
för reservstaten. Den dittills
tillämpade relationen mellan reservstatslönerna
och lönebeloppen för motsvarande
personal på aktiv stat bibehölls
därvid. År 1947 kom den aktiva personalen
i likhet med flertalet övriga statsanställda
i åtnjutande av väsentligt förbättrade
ekonomiska förmåner i samband
med den löne- och pensionsreglering,
som då företogs. Reservstatspersonalen
fick ingen del i denna löne- och
pensionsreglering. Allt som företogs beträffande
reservstaten var en teknisk
omräkning av pensionerna i syfte att

Onsdagen den 19 november 1952.

Nr 28.

Om löne- och pensionsreglering för försvarets reservetatspersonal.

möjliggöra en tillämpning på dessa pensioner
av gängse regler om rörligt tilllägg.
I övrigt fick reservstaten nöja sig
med löften om att även dess löne- och
pensionsfråga inom en snar framtid
skulle bringas till sin lösning.

Mer än fem år har förgått sedan dess
utan annat resultat i fråga om reservstatens
svävande lönefråga än att 1950
års riksdag beslöt en provisorisk förbättring
av vissa reservstatspensioner »i
avbidan på en allmän löne- och pensionsreglering
för personalen å krigsmaktens
reservstater».

Efter utfästelser av civilministern och
sedan inom civildepartementet igångsatts
en utredning i ärendet av byrådirektören
S. Beskow såsom särskilt tillkallad
sakkunnig, hade reservstatspersonalen
grundad anledning att vid 1952
års riksdag vänta sig en definitiv reglering
av dess sedan länge eftersläpande
löne- och pensionsfråga. Förhoppningarna
kom emellertid på skam, i det att
den Beskowska utredningen icke föranledde
framläggande av proposition.

Nu lär en ny utredning vara igångsatt.
Frågan kan emellertid inte längre undanskjutas.
Jag vill särskilt erinra om
att denna fråga icke får blandas ihop
med organisationsfrågan. Om man skall
ta upp hela frågan om behovet av reservstatspersonal,
fordras det ju utomordentligt
långvariga utredningar. Då
får man gå in på frågan om hela behovet
av personal vid mobilisering, och
därvid kommer man även in på hela det
centrala problemet om vår krigsorganisation.
Alla som sysslat med dessa frågor
vet att det blir utomordentligt tidsödande
utredningar.

Man måste, herr talman, förstå den
nuvarande reservstatspersonalen om den
har svårt att inse att det förhållandet,
att reservstaten i en framtid kommer att
ges en annan utformning med ändrade
tjänstgöringsförhållanden, skall behöva
utgöra hinder för att tillerkänna den
nuvarande reservstatspersonalen en löne-
och pensionsreglering motsvarande
den, so in för mer än fem år sedan kom
andra statsanställda till del. Denna personal
hade vid sin övergång till reserv -

stat anledning att räkna med att dess
löne- och pensionsförmåner även i framtiden
skulle bibehållas i orubbad relation
till den aktiva personalens löner
och pensioner. Vad pensionen beträffar,
innebär detta att tjänstepension skall utgå
såsom för befattningshavare i närmast
lägre grad på aktiv stat, medan familjepension
skall utgå såsom för befattningshavare
i samma tjänstegrad på
aktiv stat.

Det är ett mycket viktigt önskemål att
löne- och pensionsbestämmelserna för
reservstatspersonalen så utformas, att
förändringar i fråga om löner och pensioner
för personalen på aktiv stat automatiskt
slår igenom även för reservstatspersonalen.
Därigenom skulle man undvika,
att det som regel blir reservstatspersonalens
öde att liksom hittills behöva
vänta i flera år på att få sina löner
reglerade, sedan en lönereglering för
den aktiva personalen genomförts.

Med dessa ord och med uttalande av
förhoppningen, att civilministern skall
ha möjlighet att till nästa års riksdag
framlägga proposition om lönereglering
för denna personal, ber jag att till civilministern
få framföra mitt tack för svaret
på min fråga.

Herr statsrådet LINGMAN: Herr talman!
För att det inte skall råda någon
ovisshet eller oklarhet om anledningen
till dröjsmålet i denna lönefråga vill jag
nämna ett par saker.

År 1947 gjordes en teknisk omreglering
av pensionsförmånerna för reservstatspersonalen,
som ledde till att pensionerna
för denna personalkategori sedan
har följt med i de förändringar som
skett beträffande det rörliga tillägget.
På det området har reservstatspersonalen
således fått del av förbättringarna.

Vad sedan gäller följsamheten till de
förändringar som skett i lönesättningen
för den akliva personalen, så hade den
utredningsman, som avgav sitt betänkande
i början av innevarande år, i viss
mån knutit an till tanken på en automatiskt
verkande följsamhet. Resultaten
härav framstod i vissa fall såsom mindre
lämpliga, och remissmyndigheterna

Nr 28.

Onsdagen den 19 november 1952.

Om löne- och pensionsreglering för försvarets reservstatspersonal.

har — låt vara i speciella fall — funnit
dem ganska anmärkningsvärda. Som exempel
kan jag nämna att det på reservstat
finns en sergeant, som överfördes
vid 23 års ålder och som nu uppbär en
lön av 3 295 kronor per år för en månads
årlig tjänstgöring. Hans pension
efter uppnådda 50 levnadsår blir 3 011
kronor. På reservstat finns också en
kapten, som överfördes vid 29 års ålder
och som uppbär en årlig lön av
6 539 kronor. Efter uppnådda 50 levnadsår
blir hans pension över 6 000 kronor.
Detta innebär att en kapten, som
övergår på reservstat när han är 30 år
gammal, fram till 50-årsåldern har lyft
en sammanlagd lön på närmare 131 000
kronor för 20 månaders aktiv tjänstgöring.

Remissmyndigheterna ansåg resultat
av detta slag felaktiga, och det var anledningen
till att jag föranstaltade omen
förnyad undersökning för att se, om
man kunde förverkliga en tanke som
kom upp i det sammanhanget, nämligen
att reservstatslönen dels skulle avvägas
med hänsyn till längden av den aktiva
tjänsten före övergången på reservstat
och dels sättas i någon relation till den
aktiva tjänst vederbörande fullgör under
reservstatstiden.

De två fall, som jag nämnde, var ytterlighetsfall,
men när man skall bedöma
frågan och då har uppmärksammat dessa
fall, är det också skäl i att ta hänsyn
till dem vid utformningen av de regler,
som man vill komma fram till och som
jag vill tro skall kunna bli mera rättvisa
gentemot alla som är överförda till reservstat.

Det är dessa omständigheter som har
gjort, att frågan bär tagits upp till förnyad
undersökning. Jag vill hoppas att
det inte skall dröja alltför länge, innan
utredningen är klar och vi får erfara
hur man där ser på problemen, och att
vi därefter skall kunna höra de remissinstanser
som kan anses vara sakkunniga
i frågan.

Herr LUNDGREN: Herr talman! De
exempel som statsrådet nämnde var, som
han ju själv erkände, ytterlighetsfall.

Detta är självklart, eftersom det fordras
en relativt lång tjänstgöring för att kunna
överföras till reservstat. Det är ju
mycket ovanligt, att en officer blir kapten
vid 29 års ålder — i varje fall för
närvarande — och det är svårt att tänka
sig, att en person vid 23 års ålder har
så många tjänstår att han blir sergeant.
När det nu gäller ytterlighetsfall, bör
man inte heller ta för mycket hänsyn
till dem.

Statsrådet gör precis som man gjort
i varenda försvarsutredning. Han räknar
med att reservstatspersonalen tjänstgör
endast en månad om året och ser
efter hur stor del av förmånerna som
belöper på varje sådan månad. Det är
uppenbart att det under sådana förhållanden
blir ytterligt dyra tjänstgöringsmånader
för statsmakterna. Men vid närmare
övervägande har varje försvarsutredning,
då den penetrerat problemen
och undersökt möjligheterna hur
man skall kunna skaffa personal vid
mobilisering, ändock kommit till det resultatet,
att man inte kan undvara denna
reservstatspersonal, eftersom den är
militärt mera kvalificerad än reservpersonalen.

Det är alltså nödvändigt att ha reservstatspersonalen
kvar, och som jag förut
sade har det tidigare varit en viss relation
mellan lönen för personal på aktiv
stat och lönen för reservstatspersonal.
Det finns såvitt jag förstår inte någon
rimlig anledning att frångå den relation,
som statsmakterna en gång har fastslagit
och som reservstatspersonalen givetvis
vid utträdet ur aktiv tjänst räknat
med att få bibehålla.

Herr statsrådet LINGMAN: Herr talman!
Jag sade att de två exempel, som
jag anförde, kan betraktas som ytterlighetsfall.
Men levnadsåldern är faktiskt
inte så hög vid överföring till reservstat.
För underofficerare ligger genomsnittsåldern
för närvarande vid ungefär
31 år och för kaptener vid ungefär 36 år.

Överläggningen ansågs härmed avslutad.

Onsdagen den 19 november 1952.

Nr 28.

Om reglering av arbetstiden å mindre
fartyg.

Herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
Ericsson hade meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara herr Norlings interpellation
om reglering av arbetstiden å mindre
fartyg. Svaret, vilket omedelbart före
sammanträdet i stencilerad form utdelats
till kammarens ledamöter, finnes såsom
bilaga fogat vid detta protokoll. Ordet
gavs nu till herr statsrådet Ericsson,
som lämnade en kort sammanfattning
av svaret.

Herr NORLING: Herr talman! Jag skall
be att få framföra mitt tack till handelsministern
för svaret på min interpellation.

Först och främst vill jag understryka
att i min interpellation till handelsministern
inte beröres någon nyhet. Frågan
om en laglig reglering av arbetstiden
för besättningarna på bogserbåtarna
behandlades redan av 1919 års riksdag,
när riksdagen samtidigt tog ställning
till sjöarbetstidslagen, och har sedan
dess varit föremål för såväl utredningar
inom ämbetsverken, uppvaktningar
hos myndigheterna som riksdagens
behandlingar.

I interpellationens motivering har jag
utgått ifrån att arbetstiden på det stora
flertalet bogserbåtar kan läggas inom
ramen av åtta timmars arbetsdag respektive
48 timmars arbetsvecka. För att
ytterligare understryka denna min uppfattning
vill jag hänvisa till de undersökningar,
som myndigheterna företagit.
Därvid framkom att när det gäller
de 321 fartyg som undersökningen omfattade
fick besättningen på 218 båtar
bo i land, till följd varav deras arbete
skulle kunna jämföras med övrigt arbete
i hamn. För denna fartygstyp kan
någon internationell konkurrens ej inverka,
och detta åberopas som motivering
för undantag från bestämmelserna
om 48 timmars arbetsvecka, då det här
uteslutande rör sig om lokala trafikmedel.

Man kan således jämställa bogserbåtarna
med vilket annat trafikmedel som

helst när det gäller den inhemska trafiken,
och då personalen inom denna
trafik faller under åttatimmarslagen,
förefaller det ganska egendomligt att
här undantagits en grupp arbetare, bara
därför att deras arbetsplats uppbäres av
vatten. Det finns knappast någon arbetargrupp
som haft så lång arbetstid och
för vilken arbetstiden så otillbörligt utnyttjats
som besättningen på bogserbåtarna.
Även om kollektivavtalen något
minskat arbetstidens längd, kommer
likväl den sammanlagda arbetstiden per
vecka för denna grupp att kraftigt överskrida
gränsen för 48 timmars arbetsvecka.
Detta gäller såväl för besättning
som för befäl. Fn arbetstid av 14, 16
till 18 timmar per dygn och i vissa fall
ännu längre ej är ovanlig för befäl, särskilt
på båtar med låg nettodräktighet.

I gällande sjöarbetstidslag utgår man
från två olika tonnageberäkningar; i
det ena fallet från bruttoregisterton och
i det andra fallet från nettoregisterton.
I lagens 1 § 2 mom. stadgas följande:
»Från lagens tillämpning undantages arbete
som utföres av .. . person som är
anställd å fartyg av följande slag, nämligen
f, segelfartyg utan hjälpmaskin, sådant
segelfartyg med hjälpmaskin, vars
bruttodräktighet understiger 100 registerton,
eller ock annat fartyg som har
en nettodräktighet understigande 20 registerton,
såvida ej Konungen om fartyg
varom nu är sagt annorlunda förordnat.
»

Under punkt f »eller ock annat fartyg»
faller således bogserfartyg, som i
regel på grund av sin byggnad har en
mycket låg nettodräktighet i förhållande
till bruttodräktigheten. På fartyg,
som inte är avsedda för frakt- eller passagerarfart,
nedpressas nettodräktigheten
så mycket som möjligt. Så sker i
regel med bogserbåtar, där starka maskiner
insättes med högt antal hästkrafter,
medan utrymmet i övrigt får
vara lagerrum för bränsleförråd av kol
eller olja. Härigenom blir nettodräktigheten
mycket låg. Således kan ett fartyg
i last- eller passagerartrafik ha en
bruttodräktighet av 29 registerton och
en nettodräktighet av 25 registerton
samt en maskinstyrka på 75 hästkrafter

Nr 28.

Onsdagen den 19 november 1952.

Om reglering av arbetstiden å mindre fartyg.

och en besättning av 2 man. Ett sådant
fartyg faller under sjöarbetstidslagens
bestämmelser, medan en bogserbåt med
en bruttodräktighet av 195 registerton
men med en nettodräktighet av endast
17 ton på en maskinstyrka med 550
hästkrafter och med en besättning av
10 man undantages nämnda lags stad
ganden.

Sådana orimliga konsekvenser följer
med sjöarbetstidslagens undantagsbestämmelser
och skapar olust och irritation
bland besättningarna, som anser
sig missgynnade i förhållande till besättningarna
på andra fartyg. Man kan
med fog fråga sig om departementschefen
år 1948 rätt uppfattat dessa konsekvenser
av undantagsbestämmelserna,
när han förordade dessa vid lagens antagande.

Vid framläggandet av proposition nr
1948: 265 med förslag till sjöarbetstidslag
anförde departementschefen bl. a.
följande: »Beträffande bogserfarten torde
det förhålla sig så, att den vid vissa
tillfällen eller under vissa perioder har
behov av att kunna förfoga över de anställdas
arbetskraft utan några inskränkningar
i lag. Å andra sidan förekommer
det långa tider, då bogserfartygen blott
ligga i beredskap och arbetet inskränker
sig till i huvudsak endast passning.
Under nu angivna förhållanden torde
övervägande skäl tala för att icke utvidga
sjöarbetstidslagens tillämpning å
bogserfartyg.»

Dåvarande departementschefen talar
om att behov vid vissa tillfällen kan
förefinnas för arbetsgivare att använda
arbetskraften utan att lag begränsar arbetstiden.
Dylikt behov av arbetskraft
kan säkerligen varje arbetsgivare inom
trafikområdet åberopa, varför detta ej
kan vara avgörande för att bogserbåtarnas
besättningar undantages lagens bestämmelser.

Beträffande den andra motiveringen
att arbetet, när en bogserbåt ligger i
beredskap i hamn, då i huvudsak endast
är passning och därför ej borde
falla under lagen, saknar hållbarhet.
Motsvarande passningstjänst i land t. ex.
vid kraftverk, maskinstationer och dy -

likt utgör intet undantag från arbetstidslagens
bestämmelser. Dessutom kan
framhållas att besättningen på bogserbåtarna
under passningstjänst får utföra
underhålls- och sedvanliga rutinarbeten
av samma slag som besättningarna
på fartyg utför i hamn. Att sådant arbete
för besättningen på bogserbåtar
skulle vara mindre kvalificerande för
författningsenlig begränsning av arbetstiden
än för besättning på övriga fartyg
har man svårt att förstå.

När handelsministern i sitt svar pekar
på kollektivavtalens bestämmelser
för bogserbåtar, enligt vilka arbetstiden
begränsats till 54 timmar per vecka, är
väl detta ändock en lång arbetstid i ett
land, där man gärna vill framhålla att
48 timmars arbetsvecka är genomförd.
Enligt uppgift finnes även kollektivavtal
på 48 timmars arbetsvecka för den
grupp arbetare, som interpellationen
avser.

Då emellertid handelsministerns svar
tyder på att herr statsrådet är inställd
på att arbetstiden för hamnbogserarna
ingående skall prövas i samband med
behandlingen av den framställning, som
Inrikessjöfartens befälsförbund gjorde i
januari 1950, vill jag endast påpeka att
snart tre år gått sedan denna framställning
lämnades till departementet, och
med vetskap om den långsamhet varmed
utredningskvarnar maler vill jag, herr
talman, hemställa till departementschefen
att han måtte påskynda utredningsarbetet,
samtidigt som jag hoppas att
detta måtte leda till en lagstadgad arbetstid
i anslutning till 48 timmars arbetsvecka.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 250, angående förstärkning av vissa
väganslag m. in.; och

nr 251, anigående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster, m. m.

Onsdagen den 19 november 1952.

Nr 28.

Ang.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:
nr 525, av herr Mogård m. fl.,
nr 526, av herrar Nerman och Osvald,
nr 527, av herr Lindblom m. fl.,
nr 528, av herrar Lindblom och Osvald,

nr 529, av herr Björnberg och herr
Ohlsson, Ebbe,

nr 530, av herrar Näslund och Bergli,
nr 531, av herr Ohlsson, Ebbe,
nr 532, av herr Persson, Karl,
nr 533, av herr Herlitz m. fl.,
nr 534, av herr Sanne m. fl.,
nr 535, av herrar Sunne och Mogård,
samt

nr 536, av herr Ohlon,

alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster, m. m.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

196, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående eftergift i vissa fall
av fordran på återbetalning av belopp,
som utgivits såsom ekonomiskt bistånd
från utlandsmyndighet;

nr 197, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning för skada
å fiske på grund av militär verksamhet;
och

nr 198, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse från betalningsskyldighet
till kronan för G. M.
Wadner m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. omorganisation av riksheraldikerämbetet.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 199, i anledning av väckta motioner
angående rikslieraldikerämbetet.

I en inom första kammaren av herr
Elmgren väckt motion (I: 262), angående
riksheraldikerämbetets former för organisation
och finansiering, hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att till

omorganisation av riksheraldikerämbetet.
Kungl. Maj:t överlämna motionen till beaktande
under pågående utredning rörande
riksheraldikerämbetets former för
organisation och finansiering.

Vidare hade i en inom andra kammaren
av herr Ståhl väckt motion (II: 315)
yrkats, att riksdagen skulle besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t begära riksheraldikerämbetets
avskaffande från den
1 juli 1952 samt överlämnande åt Vitterhets-,
historie- och antikvitetsakademien
av uppdraget att tillhandagå statsförvaltningen
med upplysningar och utlåtanden
i heraldiska spörsmål.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

a) att motionen I: 262 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda;

b) att motionen II: 315 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr ELMGREN: Herr talman! Frågan
om riksheraldikerämbetets organisation
och finansiering hör ju inte på något
sätt till de vitala samhällsfrågorna och
kan väl därför endast påräkna en mycket
förströdd uppmärksamhet från
kammarens sida. Att jag har motionerat
i saken beror huvudsakligast på att jag
gjorde den upptäckten, att det finns ett
ämbetsverk, som levde på sportler, och
att jag reagerade emot detta. Det föranledde
mig att år 1946 biträda en motion
av herr Lindström om ämbetets omorganisation.

Nu vill jag med tillfredsställelse notera,
att det är nämnt här i utskottets
utlåtande, att utredningsmannen har
kommit fram till ett förslag som innebär
att systemet med sportler i samband
med omorganisationen av detta ämbetsverk
skall avskaffas.

Vad som har föranlett mig att begära
ordet är emellertid, herr talman, nästa
sats i utskottets utlåtande, där det
står att »kostnaderna för den heraldiska
verksamheten skola belasta statsverket».
Jag vill bara göra det uttalandet,
att det aldrig har varit motionärernas
mening att inte avgift skulle uttagas för
detta arbete. .lag tror att man bör ta ut

Nr 28.

Onsdagen den 19 november 1952.

Ang. begränsning av de statliga arbetsuppgifterna.

avgift av dem, som begagnar sig av ämbetets
tjänster. Men vår mening har varit,
att avgiften skall tillföras statskassan.
Jag vill således bara ge uttryck för
den meningen, att samma ordning som
nu, eller att de som begagnar sig av dessa
tjänster också får betala för dem,
bör tillämpas även i fortsättningen.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

200, i anledning av väckta motioner
angående skärpt tuberkuloskontroll
av skolpersonal;

nr 201, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fråga om befrielse
från betalningsskyldighet till kronan;

nr 202, i anledning av väckt motion
angående statsbidrag till behövande hushåll
för anläggning och drift av belysning
och uppvärmning med s. k. gasolaggregat; nr

203, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående efterskänkande av
arvsskatt m. m. i vissa fall; och

nr 204, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande för
Kungl. Maj :t att i vissa fall eftergiva kronan
tillerkänd förmånsrätt beträffande
genom löneavdrag innehållen skatt till
förmån för anställdas lönefordringar.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. begränsning av de statliga arbetsuppgifterna.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 205, i anledning av väckta motioner
om begränsning av de statliga
arbetsuppgifternas omfång i besparingssyfte.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Nordenson
m. fl. (1:246) och den andra
inom andra kammaren av herr Hjalmarson
m. fl. (11:433), hade hemställts,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t, i anslutning till de huvudlinjer
som i motionerna anförts, anhålla att
Kungl. Maj:t måtte a) framlägga en plan
för de begränsningar av arbetsuppgifterna,
som vore möjliga inom statsförvaltningen,
särskilt inom verksamhetsområdena
för bostadsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
arbetarskyddsstyrelsen,
veterinärstyrelsen, fiskeristyrelsen,
skogsstyrelsen, priskontrollnämnden,
statens hyresråd, jordbruksnämnden,
konjunkturinstitutet samt krigsmaterielverket
— med underställda organ i den
mån sådana förekomme — ävensom
lantbruksnämnderna, liksom en plan för
de organisatoriska förenklingar detta
gjorde möjligt, b) överväga i vad mån
det allmännas rätt skulle kunna på ett
effektivare sätt än hittills tillvaratagas
inom statens bidrags-, understöds- och
låneverksamhet, c) företaga en översyn
av de avgifter statsverket upptoge för
särskilda tjänster, varmed ej avsåges de
affärsdrivande verkens taxor, i syfte att
statsverkets kostnader skulle täckas samt
framlägga de förslag detta kunde föranleda,
d) framlägga förslag om fortsatt
avveckling av allmänna prissubventioner
i sådan takt att nödvändiga prisjusteringar
kunde ske utan häftiga förskjutningar
i efterfrågan, e) efter hörande
av vederbörande myndigheter
framlägga de förslag till begränsningar
i den statliga verksamheten, vilka visade
sig lämpliga med utgångspunkt i en
generell besparingsnorm med för varje
förvaltningsgren angiven riktpunkt.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna 1:246 och 11:433
ej måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade anförts av, utom
annan,

1) fröken Andersson samt herrar
Bergh, Skoglund i Doverstorp och Birke,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:246 och 11:433 i

Onsdagen den 19 november 1952.

Nr 28.

Ang. begränsning av de statliga arbetsuppgifterna.

skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Knngl. Maj:t måtte

a) framlägga en plan för de begränsningar
av arbetsuppgifterna, som vore
möjliga inom statsförvaltningen, särskilt
inom verksamhetsområdena för
bostadsstvrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
arbetarskyddsstvrelsen, veterinärstyrelsen,
fiskeristyrelsen, skogsstyrelsen,
priskontrollnämnden, statens hyresråd,
jordbruksnämnden, konjunkturinstitutet
samt krigsmaterielverket — med underställda
organ i den mån sådana förekomme
— ävensom lantbruksnämnderna,
liksom en plan för de organisatoriska
förenklingar detta gjorde möjligt;

b) överväga i vad mån det allmännas
rätt skulle kunna på ett effektivare sätt
än hittills tillvaratagas inom statens bidrags-,
understöds- och låneverksamhet;

c) företaga en översyn av de avgifter
statsverket upptoge för särskilda tjänster,
varmed ej avsåges de affärsdrivande
verkens taxor, i syfte att statsverkets
kostnader skulle täckas samt framlägga
de förslag detta kunde föranleda;

d) framlägga förslag om fortsatt avveckling
av allmänna prissubventioner i
sådan takt att nödvändiga prisjusteringar
kunde ske utan häftiga förskjutningar
i efterfrågan;

e) efter hörande av vederbörande
myndigheter framlägga de förslag till
begränsningar i den statliga verksamheten,
vilka visade sig lämpliga med utgångspunkt
i en generell besparingsnorm
med för varje förvaltningsgren angiven
riktpunkt;

2) herrar Söderquist, Malmborg i
Skövde, Widén och Wedén, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava
den ändrade lydelse, reservationen visade; 3)

herrar Pålsson, Lodenius, Svensson
i Grönvik och Kubbestad, vilka dock
ej antytt sin mening.

Fröken ANDERSSON: Herr talman!
Detta ärende gäller de s. k. besparingsmotionerna,
som går ut på att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhål -

la bl. a., att Kungl. Maj:t framlägger en
plan för de begränsningar av arbetsuppgifterna,
som är möjliga inom statsförvaltningen,
samt förslag om försatt avveckling
av allmänna prissubventioner
m. in.

Att dessa motioner har vunnit anklang
förstår man granneligen, om man ser på
de reservationer, som är fogade till utskottets
utlåtande.

Där finner vi först högerreservationen,
som självfallet innebär ett tillstyrkande
av motionerna. Reservationen nr 2 är
den, som en del folkpartister står för.
Den har, såvitt jag kan läsa innantill, i
sak samma önskan, men man går där in
på en kritik av att motionärerna inte
har framlagt konkreta förslag så att man
kan, som det heter, föra en sakdiskussion
i ärendet. Man tycker ju, att om vederbörande
reservanter är så intresserade
av dessa ting skulle de under de
cirka 10 månader, som har förflutit sedan
motionerna lades fram, ha kunnat
tänka ut ett och annat konkret förslag
själva. Därtill kommer att påståendet är
felaktigt, eftersom det faktiskt finns
konkreta förslag i motionerna.

Vidare finner vi bondeförbundets reservation
— om jag får kalla den så.
Den är ju en blank reservation, men att
döma av de synpunkter, som framfördes
i utskottet, är man på det hållet helt med
på syftemålet med motionerna, men beklagar
sig över att det inte har lagts
fram förslag om en utredning i ärendet.
Det är också en kritik, som liksom kritiken
i de andra fallen är felaktig, eftersom
vi klart sagt ifrån att det inte är
någon mening med att begära en utredning,
som tar ett eller annat decennium.
Vi har i stället med öppna ögon lagt
ärendet i Kungl. Maj:ts hand för att
framlägga förslag. Nu har vi i vissa yttranden
blivit beskyllda för att ha begärt
en utredning, vilket som jag nyss nämnde
inte är förhållandet.

Vidare finns det en fjärde, blank reservation,
avgiven från socialdemokratiskt
håll. Någon motivering har hittills,
mig veterligen, inte lämnats, men jag
förmodar att det sker så här dags i andra
kammaren.

Nr 28.

Onsdagen den 19 november 1952.

Ang. begränsning av de statliga arbetsuppgifterna.

Motionerna har blivit utsända på remiss
till om jag minns rätt elva myndigheter
och organisationer. Flertalet av
dessa har yttrat sig i mer eller mindre
starkt avstyrkande riktning. Endast ett
yttrande tillstyrker helt och hållet motionerna.
Nu måste jag säga, att just dessa
avstyrkanden i eminent grad visar behovet
av att Kungl. Maj :t tar itu med
dessa problem och att en plan läggs
fram. Man kunde av ett och annat yttrande
få den föreställningen, att dessa
motioner innebär något misstroende
emot sakrevisionen eller organisationsnämnden,
men detta är icke fallet, lika
litet som jag har hört att finansministern
har blivit beskylld för misstänksamhet
mot dessa organ när den s. k.
Wärnska utredningen tillsattes för ett
par år sedan eller när dåvarande statsrådet
Danielson — jag tror det var 1947
— skulle utreda krånglet.

Man kan ju fråga sig, till vilka resultat
man har kommit på dessa vägar. Väl
vet jag och vill understryka det, att en
hel del åtgärder har vidtagits på grund
av båda dessa utredningar, men man frågar
sig ändå: Har krånglet minskats under
de senare åren? Jag har nog en
känsla av att det snarast är motsatsen.
Staten har cirka 30 000 blanketter, och
vad det kostar statliga myndigheter och
enskilda att fylla i alla dessa blanketter,
det kan var och en föreställa sig. Jag
kan t. ex. i förbigående nämna ett par
siffror, som anföres i en förra året framställd
interpellation i andra kammaren,
vilka siffror icke har vederlagts. För att
få bygga ett hus krävs det 130 handlingar.
En provinsialläkare har 140 blanketter
att ifylla. Man kan ju fråga sig, om
inte vederbörandes arbetskraft kunde utnyttjas
bättre.

När man läser remissutlåtandena har
man en känsla av att myndigheterna vill
säga, att vad som göras skall är redan
gjort. Det låter säga sig, och det är klart
att de ämbetsverk som yttrat sig inte
har så lätt för att säga: »Visst kan vi
spara här!» Det är klart att det finns
vissa svårigheter, och jag vill redan nu
understryka, att de väsentliga besparingar
som kan göras naturligtvis bottnar i

och beror på förändrade målsättningar
från statsmakternas sida och att det är
uppenbart att ämbetsverken inte kan
lägga sig i sådana politiska avgöranden
som det hör de facto är fråga om.

Jag kan ge ett par exempel. Arbetsmarknadsstyrelsen
och bostadsstyrelsen
har bland andra yttrat sig. Bostadsstyrelsen
talar om vidgad konsultationsverksamhet
i syfte bland annat att nedbringa
byggnadskostnaderna. Det är
rätt intressant att läsa dess utlåtande, tv
där nämnes inte ett ord om den fria
konkurrensens möjligheter att sänka
byggnadskostnaderna. Man kunde annars
möjligen ta detta klassiska remedium
till hjälp när det gäller denna fråga
— den saken berördes inom parentes
sagt av en talare för fjorton dagar
sedan från denna plats. På tal om bostadsstyrelsen
och dess verksamhet fick
vi ju i går ett strålande — eller kanske
rättare sorgligt — belägg på vart den
ekonomiska politik som föres leder hän.
Jag tänker naturligtvis på bostadsransoneringen
in spe. Men det hör ju inte
hit, och jag skall nu inte gå in på den
saken.

Det är klart att möjligheterna att sänka
utgifterna inte är så stora på kort
sikt, men just därför är det så mycket
mera nödvändigt med en planering i god
tid.

Nu säger utskottsmajoriteten: »Att

besparingsarbetet ... i princip måste inriktas
på åtgärder, som kan förverkligas
inom ramen för de olika organens
nuvarande arbetsuppgifter, ligger i sakens
natur.»

Nej, varför det? Det gör det visst inte,
ty såväl regering som riksdag kan väl
ändå såvitt jag förstår ta själva målsättningarna
under omprövning.

Det finns säkert möjligheter till besparingar.
Jag kan nämna, att en reservant
till sakrevisionens utlåtande anser,
att sakrevisionen borde begagna tillfället
att betona angelägenheten av att
rationaliseringsutredningens förslag om
en sammanslagning av statskontor, statsrevision
och organisationsnämnd tas
upp till prövning. Nu säger man i reservationen
nr 2), alltså folkpartistre -

Onsdagen den 19 november 1952.

Nr 28.

Ang. begränsning av de statliga arbetsuppgifterna.

servationen, att man »förutsätter även,
att Kungl. Maj :t ånyo tar upp detta
spörsmål till prövning». Där kommer
man motionärernas allmänna yrkande
rätt nära.

Såsom jag har sagt är det klart, att
mycket har gjorts för att spara, det
skall jag icke sticka under stol med.
Men att mer kan göras är uppenbart, och
där kan jag stödja mig på ingen mindre
än statsministern. I skriften »Från departement
och nämnder» nr 4 förra året
säger han, att rationalisering har skett,
men att det finns och alltid kommer
att finnas områden där fördelar kan
vinnas genom fortsatt rationalisering.
Det gäller att finna former, fortsätter
han, för att förenklingsmöjligheterna
ständigt skall beaktas.

Ja, det är väl vad som avses med motionerna
i denna del. Men vi anser också,
att det kan vara lämpligt för riksdagens
fortsatta arbete och framgångsmetoder,
att riksdagen får en plan till
ledning för framtiden. Det är ju dock
så att ansvaret för minskning av statsutgifterna
eller i varje fall förhindrande
av ökningar främst vilar på regeringen
och riksdagen. Men såsom vi har
betonat i motionerna — jag kan inte
låta bli att nämna det här i förbifarten
— är det ytterst fråga om att väcka den
allmänna opinionen, d. v. s. att människorna
skall få klart för sig sambandet
mellan kraven på statsingripande
och sänkt skattebörda. Det går inte å
ena sidan att klaga på skattebördans
tyngd och å andra sidan att bara vända
sig till staten när det kniper och begära
mera; sådant måste ju med naturnödvändighet
ge utslag på skattesidan.

Sakrevisionen, vars yttrande jag redan
nämnt något om, ger sin principiella
anslutning till motionerna, men
betonar, såsom jag har sagt, att de största
besparingarna beror på statsmakterna
själva.

Även riksriikenskapsverket framhåller,
att den enda möjligheten till några
mera betydande besparingar är att målsättningarna
för myndigheternas arbete
väsentligt förändras. Riksriikenskapsverket
nämner t. ex. slopandet av bygg -

nadsreglering, prisreglering och hyresreglering
men säger, med full rätt, att
dylika frågor är av politisk karaktär.

Det är emellertid så — och här kommer
jag in på kritiken av att konkreta
förslag icke har lagts fram i motionerna
— att enskilda motionärer icke kan ha
den överblick som skulle krävas för en
närmare specificering av besparingsmöjligheterna.
Det är endast Kungl.
Maj:t som har den behövliga expertisen
till sitt förfogande, liksom också
överblicken. Vi säger härom i vår reservation:
»Vad riksdagen kan göra är
att principiellt uttala sin önskan om omprövningar
av ifrågasatt slag och att begära
förslag härutinnan.» Såsom vi ser
det är det, vilket jag redan har betonat,
ingalunda nödvändigt med en särskild
besparingsutredning, utan Kungl. Maj:t
bör direkt kunna lägga fram förslag eller
eljest vidta nödvändiga åtgärder.

Statskontoret kommer för sin del in
på en mycket viktig fråga, nämligen
frågan om hur det förfares när s. k.
principbeslut i organisationsfrågor fattas.
Statskontoret framhåller, att sådana
inte bör fattas utan detaljerade kostnadsberäkningar.
Kontoret betonar hurusom
nationalinkomsten är förliandsdiskonterad
och att det därför krävs
sträng återhållsamhet och säger — med
full rätt, såvitt jag förstår —- att vi på
grund av att kostnadsberäkningar saknats
eller varit ofullständiga fått automatiska
utgiftsstegringar på hundratals
miljoner kronor.

Även sakrevisionen är inne på samma
linje, nämligen att de ekonomiska konsekvenserna
av principbeslut bör klarläggas,
och revisionen betonar — jag vill
understryka det — att beräkningarna
alltför ofta sker i optimismens tecken.

Under senare år har det, som alla vet,
fattats principbeslut beträffande vilka
det inte varit möjligt för riksdagen att
överblicka kostnaderna. Det saknas överblick
inte bara rörande verkningarna av
varje beslut utan också om de sammanlagda
konsekvenserna i ekonomiskt hänseende
av de olika besluten. Organisationsnämnden
säger också, att jag tycker, att det
en så viktig sak att jag därför understry -

Nr 28.

Onsdagen den 1!) november 1952.

Ang. begränsning av de statliga arbetsuppgifterna.

ker dessa synpunkter, att det är av vikt
att då verken tillföres nya arbetsuppgifter
»de avsedda fördelarna i större utsträckning
än hittills varit vanligt vägas
mot den administrativa apparatens utsvällning.
» Jag vill inte heller förbigå
att en begränsning av statsverksamheten
åtminstone i regel inte är möjlig utan begränsning
även av utgifterna. Alla som
vet litet om hur det går till inom verk
och nämnder vet att tjänstemännen ofta
är belastade med en orimlig arbetsbörda.
Det är alltså inte på den punkten man
a priori skall sätta in besparingssträvandena.

Frågan är i stället, om jag får precisera
det närmare, för det första om den
valda organisationsformen är den enda
möjliga och för det andra om verksamheten
med hänsyn till den statsfinansiella
situationen är ofrånkomlig. De nytillkomna
ämbetsverken är, som också
alla vet, ofta utbrytningar ur äldre sådana.
Då kan man fråga sig: Har kalkylerna
hållit? Har relativa — jag säger relativa
— besparingar skett?

Det förefaller som om det borde göras
upp en plan för avveckling snarast
av inte ovillkorligt nödvändiga verksamhetsgrenar.
Vissa verk kan kanske avskaffas
och verksamheten ske inom en
särskild sektion eller byrå inom andra
verk.

Det är rätt intressant att vi just i dag
på femte avdelningen i statsutskottet fick
en motion som rör lönegradsplaceringen
men som går ut på utredning rörande
länsbostadsnämndernas avskaffande. Jag
kan citera ur denna socialdemokratiska
motion: »Det gäller att noggrant pröva
behovet och omfattningen av arbetsuppgifterna
för nya ämbetsverk, men det
gäller även att fördomsfritt pröva behovet
av redan befintliga ämbetsverk eller
en sammanslagning av desamma.» Och
vidare: »Det är givet att i detta sammanhang
även andra i propositionen» —
alltså lönegradspropositionen —- »berörda
verksamhetsgrenar är i behov av en
likartad prövning och rationalisering.»

Det är ungefär detsamma som står i
våra motioner. Om det sedan är herr
Lundberg eller vi som kommit i dåligt

sällskap överlämnar jag till vars och ens
speciella bedömande.

Det finns emellertid, som jag har
nämnt, ett förbund som har tillstyrkt
våra motioner och tillstyrkt dem helt.
Det är Sveriges industriförbund, som i
ett mycket intressant utlåtande framhåller,
att cirka en tredjedel av nationalinkomsten
i dag går till den offentliga förvaltningen.
Man har där en del resonemang,
som jag inte skall ta upp tiden
med att gå in på, om vilka kostnader
hela statsverksamheten medför. Förbundet
pekar då närmast på prisregleringar
av olika slag, vilkas avskaffande skulle
medföra väsentliga besparingar, inte bara
direkt för statsverket utan framför
allt, höll jag på att säga, eller i alla händelser
även för det enskilda näringslivet
i form av minskad arbetsbelastning.

Det har klart sagts ut i motionen att
det är av vikt att regering och riksdag
omprövar målsättningen och att konkreta
initiativ bör komma från Kungl. Maj:t.

Det är också rätt intressant att läsa
Kooperativa förbundets utlåtande. Detta
förbund betonar att det i tidigare yttranden
har framhållits vikten av att särskilt
priskontrollen och byggnadsregleringen
avskaffas snarast möjligt liksom
en rad detaljregleringar. Avvecklingen
av kvarstående krisregleringar skulle naturligtvis
leda till väsentliga besparingar.
Jag tänker på byggnadsregleringens
och prisregleringarnas successiva avskaffande
o. s. v. och inte minst — vilket
har framförts i motionerna som ett
konkret förslag — på den samordning
av socialpolitiken, som ju vi på vårt håll
har kämpat för i decennier. Detta skulle
självfallet medföra en råd fördelar.

Jag skall bara ge ett litet stickprov på
hur man »sparar» i detta land. Jag har
här en förteckning på vilka myndigheter
och befattningshavare som utövar inspektionsrätt
över barnhemmen eller på
annan sätt övar inflytande över vården
av barn på barnhem. Jag skall inte uppta
tiden med att räkna upp dem allihop.
Det är summa summarum 15, säger 15
stycken. Man kan ju tycka att det skulle
kunna gå till på ett litet enklare vis.
Sätter man till utbildat, kunnigt och

Onsdagen den 19 november 1952.

Nr 28.

Ang. begränsning av de statliga arbetsuppgifterna.

framför allt vettigt folk på barnhemmen,
får man väl ändå tro att dessa personer
kan fullgöra sina uppgifter. I alla händelser
tycker man, om det skall finnas
15 inspektörer av olika kategorier så
bör man kunna sätta dem — som i annat
sammanhang föreslås — i en enda buss
på en gång, fara omkring med dem så att
de får titta samt sedan låta folket på
barnhemmet och annorstädes arbeta i
lugn och ro och fullgöra vad de är satta
till.

De statliga subventionerna har vi också
varit inne på i våra motioner. Att de
bör omprövas har ju framförts i olika
sammanhang, och jag skall inte gå närmare
in på det. Jag skall bara understryka
vad Kooperativa förbundet också understrukit,
nämligen att subventioner bör
tillgripas endast som en nödfallsutväg i
verkliga krislägen.

Frågan är då, om vi nu befinner oss i
ett verkligt krisläge. Ja, jag misstänker
alt om den politik, som nu förs, fullföljes,
kommer vi in i ett verkligt krisläge.
Vi står i varje fall inför en ökning av
såväl försvarsutgifter som socialpolitiska
utgifter, och mot denna bakgrund är det
nödvändigt att en planering för utgiftssänkningar
omedelbart påbörjas, tv erfarenheten
visar, såsom alla vet, att det
tar tid, innan mera omfattande besparingsaktioner
hinner mogna ut i konkreta
resultat.

Jag yrkar, herr talman, med dessa ord
bifall till reservation nr 1.

Herr SÖDERQUIST: Herr talman! Jag
har begärt ordet för att yrka bifall till
den reservation, som jag och ett par ledamöter
av andra kammaren har fogat
till det föredragna utskottsutlåtandet.
Vårt yrkande är detsamma som utskottsmajoritetens
— det är beträffande motiveringen
som vi bar en något avvikande
mening. Vi hade önskat, att utskottet
tydligare sagt ut, varför motionerna
— om vilkas syfte, som ju är att åstadkomma
besparingar inom statsförvaltningen,
i och för sig ingen tvekan torde
råda — inte bör bifallas.

Vi delar motionärernas och utskotts 2

Första kammarens protokoll 1952. Nr 28

majoritetens uppfattning, att utrymme
alltjämt finnes för kanske ganska väsentliga
förenklingar och inskränkningar
inom åtskilliga statliga verk och
verksamhetsområden, och vi önskar
sparsamhet i minst lika hög grad som
motionärerna. I vilken utsträckning begränsningar
av statsverksamheten kan
och bör ske utöver den ram, inom vilken
t. ex. statens organisationsnämnd
och statens sakrevision har att arbeta,
beror, såsom flera av remissinstanserna
påpekat och även motionärerna framhållit,
på i vad mån ändringar i målsättningen
och av de av riksdagen godkända
arbetsuppgifterna för vederbörande
statliga verk och förvaltningar
kan äga rum. Vi kan väl förstå den i
motionerna uttryckta uppfattningen, att
närmare utformade förslag i dessa avseenden
inte kan framläggas av enskilda
motionärer, såsom fröken Andersson
också mycket riktigt nyss framhöll. Dessa
har nämligen, som hon sade, inte
tillgång till den statliga administrativa
apparat, som krävs för något sådant.

Vi delar emellertid även den mening,
som motionärerna också uttryckt i motionerna,
att konkreta exemplifikationer
liksom en allmän målsättning beträffande
de olika berörda verksamhetsområdena
bör framläggas av förslagsställarna.
Så har ju i viss mån skett,
men i stort sett kan man nog knappast
säga, att något sådant förekommer i motionerna.
Motionärerna har visserligen
uttalat, att besparingar inom statsförvaltningen
skulle vara möjliga t. ex. i samband
med avveckling av byggnadsregleringen,
prisregleringen och hyresregleringen
samt genom inskränkning av
konjunkturinstitutets verksamhet och av
bostadssubventionerna. Fröken Andersson
framhöll nyss detsamma. Jag och
mina medreservanter vill gärna som vår
uppfattning deklarera, att ett successivt
avskaffande av t. ex. byggnadsregleringen
och väsentliga reduktioner av priskontrollapparaten,
som den inträffade
konjunkturomsvängningen nu ger ökade
möjligheter till, givetvis kan och bör
medföra betydande utgiftsminskningar.
Frågorna om hyresregleringen och bo -

Nr 28.

Onsdagen den 19 november 1952.

Ang. begränsning av de statliga arbetsuppgifterna.

stadssubventionerna liar nyligen under
vårriksdagen varit föremål för riksdagens
ställningstagande, och deras framtida
utformning behandlas av särskilda
utredningar. Konkreta förslag i dessa
avseenden kommer alltså att föreligga
inom kort. Till de frågorna får riksdagen
således mycket snart tillfälle att ta
ställning.

Vidare framhålles i vår reservation,
att då motionärerna i övrigt avstått från
att precisera några aktuella allmänna
målsättningar ägnade att möjliggöra väsentliga
begränsningar inom av dem
nämnda områden av den statliga verksamheten,
kan ett närmare ställningstagande
för närvarande inte ske. Vi anser
dock med anledning av tungt vägande
remissyttranden, att det finns skäl
att säga ifrån, att motionärernas önskemål
på en punkt, nämligen om inskränkning
av konjunkturinstitutets verksamhet,
enligt vår uppfattning inte har fog
för sig.

Motionärerna har uppräknat en rad
ämbetsverk och andra institutioner, inom
vilka besparingar i första hand borde
kunna ske. Fröken Andersson har åberopat
detta och sagt, att reservationens
tal om att exempel inte givits i motionerna
därför är felaktigt. Ja, motionärerna
har givit exempel, men någon närmare
motivering varför just dessa ämbetsverk
och institutioner utvalts finns
icke i motionerna. Inte heller ges där
några exempel på inom vilka grenar av
dessa ämbetsverks och institutioners
verksamhet besparingar borde göras. I
ett flertal fall torde för övrigt organisationsnämnden
och andra besparingsinstrument
redan ha gjort verksamma ingrepp
och framlagt förslag till förbättringar.

Fastän vi helt delar motionärernas intresse
för besparingar och effektivitet
inom statsförvaltningen, synes det oss
alltså för närvarande inte vara möjligt
att på de i motionerna angivna grunderna
förorda en hänvändelse till Kungl.
Maj:t. Vad beträffar krigsmaterielverkets
organisation — det ämbetsverket
nämndes bl. a. av motionärerna som exempel
på ett fall där en begränsning av

arbetsuppgifterna bör kunna ske — har
riksdagen tidigare anhållit att Kungl.
Maj:t skall framlägga förslag senast inför
nästa års riksdag med anledning av
redan gjord utredning. Frågan om större
effektivitet inom statsförvaltningen i
allmänhet aktualiserar 1949 års rationaliseringsutrednings
förslag om sammanslagning
av statskontoret, sakrevisionen
och organisationsnämnden. Man
kan väl våga räkna med att Kungl. Maj :t
ånyo tar upp detta spörsmål till prövning.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den reservation,
som är betecknad med nummer 2.

Herr LODENIUS: Herr talman! Jag
har jämte tre andra ledamöter avgivit
en blank reservation betecknad som
nr 3.

För egen del har jag med denna blanka
reservation velat giva till känna, att
jag inte helt kan ansluta mig till statsutskottets
motivering för sitt avstyrkande
av föreliggande motion, och jag förmodar
att herrar Pålsson, Svensson i
Grönvik och Rubbestad har samma mening.
Även om jag inte har något annat
yrkande än utskottets, nämligen att
motionerna ej må till någon riksdagens
åtgärd föranleda, har jag, herr talman,
den uppfattningen att utskottets motivering
kunnat vara något mera positiv
till de krav på sparsamhet inom den
statliga verksamheten, som motionärerna
syftar till. Å andra sidan förekommer
uttalanden och yrkanden i den av
fröken Andersson m. fl. avgivna reservationen,
vilka jag inte kunnat ansluta
mig till.

Den av herr Söderquist m. fl. avgivna
reservationen förelåg inte i tryck vid
utskottets behandling av ärendet, och
det var knappast möjligt att ta ställning
till den efter endast en muntlig föredragning.

Jag föredrog därför — och jag föreställer
mig att även mina medreservanter
har samma mening — att begränsa
mig till en blank reservation.

Jag har med dessa ord, herr talman,

Onsdagen den 19 november 1952.

Nr 28.

Ang. begränsning av de statliga arbetsuppgifterna.

velat lämna en mycket kort motivering
för den blanka reservationen, och jag
har intet yrkande.

Herr LEANDER: Det är ju två skilda
element som ligger till grund för föreliggande
motion. Det är dels fråga om
en begränsning av statens arbetsuppgifter
och dels fråga om besparingsåtgärder
inom den nuvarande förvaltningsapparatens
ram med i stort sett
bibehållande av de arbetsuppgifter som
nu föreligger.

När det gäller begränsning av arbetsuppgifterna
rör man sig på ett ganska
omfattande område. Motionärerna
nämner bostadsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
arbetarskyddsstyrelsen,
veterinärstyrelsen, fiskeristyrelsen,
skogsstyrelsen, priskontrollnämnden,
statens hyresråd, jorbruksnämnden,
konjunkturinstitutet och krigsmaterielverket,
och man menar att inom dessa
skulle finnas stora möjligheter till besparingar
genom — jag kan inte förstå
annorlunda — en begränsning av arbetsuppgifterna.

I fråga om begränsning av de statliga
institutionernas arbetsuppgifter
kan väl en besparingskommission inte
gärna komma till något avgörande resultat.
Härvidlag är det ju riksdagen
själv som i varje särskilt fall prövar
och bestämmer. Är det så att riksdagen
vill gå in för en begränsning av uppgifterna
på det ena eller det andra området,
kan naturligtvis därmed vinnas
avsevärda besparingar, men här uppräknade
styrelsers och institutioners verksamhet
är förhållandevis nyligen prövad
av riksdagen, och man kan väl räkna
med att det åtminstone för närvarande
inte torde finnas några större politiska
förutsättningar för dess avskaffande
eller inskränkande.

Det är alldeles självklart att det föreligger
möjligheter till besparing inom
den nuvarande organisationens ram. Det
är också klart, och därom är jag lika
övertygad som fröken Andersson, att
inte alla möjligheter till besparing tillvaratagits.
Det finns åtskilligt som man

tycker skulle kunna förenklas och göras
mera effektivt. Fröken Andersson var
nyss inne på frågan om barnhemmen.
Jag tillåter mig säga, att det är fel på
systemet därvidlag — den kontroll hon
nämnde är abderitisk, och det finns
kanske andra områden med liknande
förhållanden om också inte fullt så markanta.

Vad beträffar frågan om blanketterna
är det klart att man kunde spara in
en eller annan blankett, men för det
första är inte blankettraseriet större
inom statens verk än inom den privata
verksamheten, och för det andra är det
inte blanketterna i och för sig, utan
mera blanketternas ifyllande som medför
större kostnader.

Det är väl alldeles självklart att ingen
har någonting att invända mot förenklingar
i den statliga förvaltningsapparaten
på dessa områden i den mån sådana
är möjliga. Det är ett allmänt önskemål
inte bara från motionärerna och, som
fröken Andersson påpekade, från bondeförbundet,
trots att det anslutit sig
till utskottets mening, utan det är ett
gemensamt intresse för oss alla.

Sedan är ju frågan på vad sätt detta
skall ske. Som kammarens ärade ledamöter
vet, finns ju sedan flera år tillbaka
ett par permanenta institutioner
som har till uppgift att granska och pröva
statsförvaltningens olika områden och
därmed sammanhängande frågor. Vi har
statens sakrevision och organisationsnämnden,
som ju är tillsatta huvudsakligen
för att åstadkomma en förenklad
och mera effektiv organisation inom de
olika institutionerna. Fröken Andersson
citerade Lindencrona i statens sakrevision.

Även jag tillåter mig citera honom.
Han säger att motionärerna inte tycks
ha tillräckligt beaktat den verksamhet
som genom dessa institutioner sedan
länge bedrives. .lag vill tillägga att även
om man beaktat denna verksamhet synes
man i varje fall inte vara beredd att
tillmäta den någon större betydelse.

Fröken Andersson sade, att det här
gäller att viicka den allmänna opinionen.
Får man tolka detta såsom ett försök till

Nr 28.

Onsdagen den 19 november 1952.

Ang. begränsning av de statliga arbetsuppgifterna.

propaganda, må det vara tillåtet. Jag
vill dock understryka vad som också betonas
i den folkpartistiska reservationen,
nämligen att motionärerna här kommer
med vittomfattande krav men har mycket
litet av konkreta förslag. Man försvarar
sig med att det är svårt för enskilda
motionärer att framlägga konkreta
förslag, vilket ju också i viss mån
kan vara sant. Men motionärerna tycks
i alla fall ha så stor kännedom om statsapparaten
och dess brister att de skulle
kunna lägga fram åtminstone några konkreta
förslag till avhjälpande av de brister
som de talar om.

Motionen har varit ute på remiss till
olika instanser. Ingen enda av de tillfrågade
organisationerna med undantag
av Sveriges industriförbund har ansett
sig kunna obetingat tillstyrka motionen.
Man har i sina yttranden mer eller mindre
helhjärtat instämt i motionens syftemål,
men ingen har ansett sig kunna
rekommendera riksdagen att godta motionen,
med undantag som sagt för Industriförbundet.

Nu säger man visserligen att en del
av de tillfrågade, t. ex. statens sakrevision,
organisationsnämnden o. s. v., i
viss mån sitter i en ömtålig situation,
då de ju inte gärna kan vara med om
att avskaffa sig själva eller inskränka
på sin egen verksamhet. Jag medger att
det ligger en del i det resonemanget.
Men jag vill då erinra om vad Kooperativa
förbundet, som ju inte kan ha några
dylika synpunkter på frågan, har anfört
i sitt remissvar. Kooperativa förbundet
avstyrker i varje fall att en ny
särskild kommitté tillsättes för att vid
sidan om redan befintliga organ förverkliga
de intentioner och önskemål
som framföres i motionen.

Samtidigt som man i viss mån underkänner
värdet av de hörda remissinstansernas
yttrande föreslår motionärerna i
sin kläm, att Kungl. Maj:t efter hörande
av vederbörande institution eller organisation
skall vidta åtgärder för igångsättande
av en utredning. Kungl. Maj:t
kan naturligtvis göra vad Kungl. Maj :t
behagar utan att något särskilt beslut
därom behöver fattas här i riksdagen.

När direktör Wärn år 1950 tillkallades
som en extraordinär effektiv utredningsman,
skedde ju detta på Kungl. Maj:ts
eget initiativ. Iitt liknande initiativ kan
Kungl. Maj:t naturligtvis ta när som helst
och alltså tillsätta en ny Wärn, om man
anser något vara att vinna härpå.

Herr talman! Vi är naturligtvis alla
intresserade av att åstadkomma de besparingar
som är möjliga att göra. Det
bör dock sägas ifrån, att om de tänkta
besparingarna skulle åstadkommas genom
inskränkning av statliga arbetsuppgifter,
vilket skulle medföra en försämring
av statens sociala verksamhet
på olika områden, kan vi på vår sida
icke vara med härom. Denna ståndpunkt
har för övrigt på ett ganska markant
sätt understrukits redan i LO:s uttalande.
I den mån det är möjligt att i övrigt
åstadkomma förenklingar — jag är
övertygad om att sådana möjligheter
finns — bör kanske denna motion och
diskussion kunna åstadkomma något i
riktning mot vad fröken Andersson kallade
för att väcka den allmänna opinionen.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fröken ANDERSSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag förstår inte att det
kan vara något fel att försöka väcka den
allmänna opinionen. Herr Leander betecknar
detta som propaganda. Jag har
för min del aldrig uppfattat »propaganda»
som ett fult ord — nota bene om det
är fråga om att bedriva en hederlig
propaganda. Men hur man tolkar ordet
propaganda beror naturligtvis på hur
man är van att bedriva sådan.

Herr Leander förklarade sedan att de
hörda instanserna inte velat vara med
om en särskild utredning. Jag vill då
fråga herr Leander: Var i vår motion
eller reservation står att vi önskar en
särskild utredning? Vi har tvärtom sagt,
vilket jag betonade redan i mitt förra
anförande, att Kungl. Maj:t har tillgång
till den expertis och överblick som enskilda
motionärer inte kan ha.

Vidare uppehöll sig herr Leander, om

Onsdagen den 19 november 1952.

Nr 28.

Ang. begränsning av de statliga arbetsuppgifterna.

jag hörde rätt — det är inte så lätt att
höra honom dels på grund av idiomet
och dels på grund av hans anspråkslösa
röstläge — främst vid de besparingar,
som kan göras inom den nuvarande ramen,
vilket även utskottet fastnat för.
Vi lägger emellertid den väsentliga vikten
vid att det bör företas en omprövning
om en förändrad målsättning.

Herr Lodenius sade att utlåtandet borde
ha varit mera positivt. Jag skulle
vilja starkt understryka detta uttalande,
ty man tar inte upp problemet. Vi beskylls
för att inte komma med konkreta
förslag, men utskottsutlåtandet tar inte
alls upp väsentliga ting i våra motioner.
Jag kan inte hjälpa att jag, när
jag läste förslaget till utlåtande, kom att
tänka på vad en student i Uppsala sade,
när han kom till matstället och fick se
den kvantitet smör, som man ställt fram
på bordet: »Mycket smör har jag sett i
min dar, men aldrig så litet.» Detsamma
måste jag säga beträffande utlåtandet
här.

Jag nämnde i mitt tidigare anförande,
att det finns väsentliga besparingsmöjligheter
även inom nuvarande ram, och
jag tog exempel från barnhemmen. Jag
skall, om tiden räcker till, räkna upp
vilka som har befattning med dem. Det
är socialvårdsbyrån, barnavårdskonsulenten,
barnavårdsassistenten, familjesociala
nämnden, barnhemsstyrelsen,
barnpsykiatern, kuratorn, psykologassistenten,
förmedlingsombudet för
barnhemsplatser, barnavårdsombudet
för fosterhemsanskaffning, barnavårdsnämnden
i den kommun där barnhemmet
är beläget, förste provinsialläkaren,
barnhemmets läkare, den barnavårdsnämnd
barnet tillhör och barnets barnavårdsman
eller anhöriga som har
vårdnaden om barnet. Det är en liten
näpen uppräkning, som ger exempel på
hur det går till i detta »sparsamhetens»
samhälle.

Om vi inte skall ha en fortsatt inflation
och försämrat ekonomiskt läge,
måste vi väl ändå ta ståndpunkt till hur
vi skall kunna spara. Eller menar de
herrar, som har talat här, att de är
nöjda med den sociala status vi har

och att vi inte skall gå vidare på den
vägen? Det är vad som ligger i edra resonemang
här.

Herr NORDENSON: Herr talman!

Bakgrunden till den motion, som jag har
framburit, är det statsfinansiella läget
och den utveckling som man kan vänta
att det kommer att få under kommande
år. Vi har att räkna med mycket väsentliga
automatiska utgiftsstegringar i
vår budget, vilka kommer att belöpa sig
till hundratusentals miljoner kronor. Vi
har också att räkna med ökade kostnader
för försvaret, och i den sociala budgeten
finns fortfarande en hel del behjärtansvärda
ändamål att tillgodose, liksom
vi även har att räkna med ökade
utgifter för vägväsendet. Vi får därför
räkna med att budgetöverskottet krymper
ihop i fortsättningen eller rent av
försvinner. Vi måste också komma ihåg
att med den nu rådande konjunkturen,
särskilt för våra exportvaror, kommer
många företag att visa mindre vinster,
och vi kommer att få ett minskat skatteinflöde.
Vi har slutligen ett önskemål
som vi alla vill realisera, nämligen att
om möjligt försöka få ner våra skatter.

Om man nu tar undan de områden,
där vi inte anser oss kunna göra besparingar,
såsom försvaret och vissa sociala
utgifter, så återstår bara hälften av
budgeten för att sätta in besparingsåtgärderna
på. Det blir då så mycket angelägnare
att se till, att man här verkligen
åstadkommer åtgärder som betyder
någonting, så att vi kan komma till
den önskade skattesänkningen.

Det är i det läget som vi har velat få
en ingående prövning av besparingsmöjligheterna.
Nu pekar utskottet på att en
verksamhet för att rationalisera och göra
besparingar bedrives av sakrevisionen
och organisationsnämnden. Det påpekades
av herr Leander, att det även göres
av verkscheferna. Det är i och för sig
gott och väl. Men man har därmed bara
berört sådana åtgärder, som sker inom
ramen av de nuvarande arbetsuppgifterna
för ämbetsverken. Vad vi har velat
peka på med vår .motion är just, att man

Nr 28.

Onsdagen den 19 november 1952.

Ang. begränsning av de statliga arbetsuppgifterna.

skall gå ett steg längre och undersöka
möjligheterna av och komma fram med
förslag för att försöka begränsa ämbetsverkens,
kommissionernas och nämndernas
verksamhet för att därigenom åstadkomma
besparingar. Det är självklart,
att detta medför beslut av politisk art
och att förslag måste komma fram inför
riksdagen för avgörande för att det skall
kunna genomföras. Men det avgörande
är här, att för att det skall kunna läggas
fram förslag i denna riktning, måste ingående
undersökningar göras, och det
har endast regeringen möjlighet till, som
har hela den administrativa apparaten
till sitt förfogande. Våra önskemål går
sålunda utöver de uppgifter som tillkommer
rationaliseringsorganen, och de måste
bli beroende av initiativ från regeringen.
Vi har här anvisat en del ämbetsverk,
där vi anser att man borde undersöka
om man kan minska arbetsuppgifterna,
men det är klart att något definitivt
icke kan sägas, förrän man fått
pröva det.

Här har sagts, att det är uteslutet att
göra någonting i fråga om konjunkturinstitutet.
Det är mycket möjligt att man
vid en granskning av institutets verksamhet
finner, att den är så viktig att
institutets budget inte bör skäras ned.
Den frågan lämnar vi öppen, men vi anser
det inte a priori uteslutet att undersöka
institutets verksamhet och se, om
den på något vis kan reduceras utan
skada för det ändamål, som institutet är
avsett att fylla.

Kan vi inte åstadkomma någonting i
denna riktning, måste vi i alla händelser
saga oss att några möjligheter att på
önskvärt sätt bringa ned statsutgifterna
helt enkelt inte existerar, med de bedrövliga
konsekvenser detta har för oss
alla.

När utskottet helt kort och kategoriskt
avvisar motionärernas krav med förklaringen,
»att underlag icke finnes för så
långt gående ingripanden, som innefattas
i motionerna på förevarande punkt»,
så har utskottet i själva verket lämnat
ett svar som går vid sidan av motionärernas
önskemål.

Utskottet stöder sitt ställningstagande

på de många remissvaren, och dessa har
ju i övervägande grad varit negativa.
Med all respekt för de höga institutioner
som här yttrat sig kan jag inte hjälpa,
herr talman, att de många negativa
svaren kommer mig att tänka på en Albert
Engström-teckning i Strix någon
gång på 1920-talet, när Thorsson bedrev
sitt besparingsarbete. Teckningen föreställer
en mycket värdig generaldirektör
i ett fint ämbetsverk, som samtalar med
sin minst lika värdige vaktmästare. Generaldirektören
yttrar: »Nå, vad säger
Pettersson om besparingskommittén?» —
»Jo», svarar Pettersson, »nog kan det gå
att göra besparingar på många håll, men
det vill jag bara säga, att någon vaktmästare
går det inte att dra in.» Remissutlåtandena
har onekligen ett starkt tycke
av vaktmästare Petterssons inställning.
Och detta är i själva verket ganska
naturligt. Ämbetsverken har en uppgift
sig förelagd, och det vore att begära litet
för mycket, om man väntade att de själva
skulle föreslå inskränkningar i sina
arbetsuppgifter.

Initiativet måste komma utifrån, och
det kan som sagt inte tas av någon annan
än den som har ledningen. Ledningen
för vår statliga verksamhet ligger i
regeringens hand, och motionärernas
mening är att regeringen skall undersöka,
om det inte finns anledning att i ganska
stor omfattning inskränka den .statliga
verksamheten, och sedan för riksdagen
framlägga förslag i den riktningen.

Jag har, herr talman, under min verksamhet
som företagare haft tillfälle att
blicka in i och följa verksamheten inom
ett ganska stort antal företag på olika
områden, och jag har kunnat konstatera
att det råder en mycket stor skillnad
i sättet att handskas med pengar.
Det ena företaget kan präglas av en
genomgående försiktighet, en strävan
till återhållsamhet med utgifterna och
till planmässigt utnyttjande av material
och arbetskraft, medan andan i det andra
företaget kanske är sådan att man
tar ganska lätt på utgifterna och inte
fäster sig så mycket vid om man ger
ut en slant hit och en slant dit, detta

Onsdagen den 19 november 1952.

Nr 28.

Ang. begränsning av de statliga arbetsuppgifterna.

utan att företaget kan anses direkt vanskött,
fastän man arbetar mycket dyrare
än man behövde göra. Och jag bär
alltid funnit, att skillnaden i detta avseende
helt och hållet beror på ledningen.
Om man skall få in en anda av försiktighet
och sparsamliet eller inte, beror
på de initiativ ledningen tar. Och
en sådan anda behöver ingalunda betyda,
att företaget på något vis är stagnerande
eller efterblivet.

Det är därför vi har velat vädja direkt
till regeringen, som har nyckelställningen
i detta fall, att göra utredningar
och komma med förslag om vad
som kan göras på detta mycket viktiga
område.

I det sammanhanget skall jag tillåta
mig att citera ett yttrande av den engelske
finansministern, som jag tycker är
ganska intressant. Vid en konferens för
någon tid sedan, där det blev tal om
statsutgifterna och om möjligheten att
bringa ned dem genom att låta något
särskilt organ utreda frågan, yttrade mr
Butler: »Men jag kan alldeles bestämt
säga ifrån, att jag inte gillar någon
Geddesyxa eller att man uppdrar åt
någon utomstående kommitté att göra
regeringens jobb. Om regeringen har ett
arbete att utföra, så är det regeringen
själv som skall göra det.» Och därefter
pekar han på hur han vill lägga upp
detta arbete.

Jag tror att denna inställning är riktig
och att det alltså är just regeringen,
som här måste vara den ledande kraften.

I detta sammanhang skulle jag vilja
efterlysa, hur det nu går med den krångelutredning
som herr Danielson åtog sig.
Man har ju inte hört något nämnvärt
om den på sista tiden, kanske beroende
på att herr Danielson har lämnat regeringen.

Vi erinrar oss alt vi för ett par år
sedan fick ett förslag om besparingar
av statssekreterare Wärn. En del av dessa
önskemål togs ju upp i statsverkspropositionen,
men såvitt jag minns har
endast ungefär hälften av hans förslag
kommit under närmare prövning, medan
de andra blivit vilande. Här finns

alltså direkta konkreta förslag, som
lämpligen borde tagas upp till behandling.

I en senare punkt av vårt yrkande
har vi tagit upp en annan sida av besparingsproblemet,
som har blivit diskuterad
här i riksdagen redan för flera
år sedan och som framfördes i en motion
av herr Herlitz vid 1943 års riksdag.
Denna motion gick ut på att man
skulle undvika omotiverade utgifter i
samband med bidrags- och understödsverksamhet.
Herr Herlitz framhöll i motionen,
att statsmakterna i form av bidrag,
understöd, subventioner och ersättningar
till enskilda, kommuner, föreningar
och institutioner utbetalar belopp,
som han vid det tillfället — alltså
för nio år sedan — beräknade uppgå
till omkring 1 miljard kronor. Visserligen
utbetalas dessa belopp endast efter
prövning av myndigheterna och efter
särskilt angivna regler, men såsom herr
Herlitz säger kan det under trycket av
de bidragssökandes krav mycket lätt
hända, att de utbetalda beloppen blir
större än vad som strängt taget borde
vara fallet med hänsyn till de fastställda
reglerna. Det kan, såsom han säger,
uppstå ett svinn, som lätt kan gå till
ganska stora belopp. Om man tänker
sig att svinnet är så pass lågt som en
procent och alltså merutbetalningarna
utöver vad som skäligen borde betalas ut
bara rör sig om en procent, rörde det
sig redan vid denna tidpunkt om ett belopp
på tio miljoner kronor per år. Det
belopp, som det nu kan gälla, är självfallet
väsentligt mycket större. Det är
här alltså fråga om ingalunda föraktliga
belopp, som det kan vara anledning att
hålla kvar i statskassan.

Önskemålet om en noggrannare kontroll
på detta område liar också vid
flera tillfällen framhållits av statsrevisorerna.
Det är alltså ingalunda något
ensidigt påhitt från högerhåll, när vi
nu framför detta önskemål.

Vi har vidare i vår motion hemställt
att det skulle ske en fortsatt avveckling
av prissubventionerna i sådan takt och
på ett sådant sätt, att det kan ske utan
häftigare förskjutningar i efterfrågan.

Nr 28.

Onsdagen den 19 november 1952.

Ang. begränsning av de statliga arbetsuppgifterna.

Det förefaller mig vara ett önskemål av
så allmän karaktär, att vi alla borde kunna
enas om det. Vi är ju alla på det
klara med att dessa subventioner är
anormala åtgärder, som tillgrips i extraordinära
lägen och sålunda bör avvecklas.
Jag tycker att detta är ett så pass
klart önskemål, att det inte behövs någon
mera ingående motivering för det.
Om vi nämligen skall kunna bli av med
dessa subventioner, måste vi i god tid
planlägga deras avveckling, ty det är ju
såsom vi alla vet besvärliga åtgärder
att genomföra.

Om vi sålunda, herr talman, vill komma
i det läget, att vi kan möta ofrånkomliga
utgiftsökningar av olika slag
och dessutom åstadkomma möjligheter
för en av alla önskad skattesänkning,
måste vi utnyttja alla de vägar till besparing,
som vi kan uppleta.

Vi har här pekat på vissa uppslag. Vi
är medvetna om att de ingalunda är definitiva,
utan vi har begärt att de skall
göras till föremål för prövning av den
instans, som har möjlighet att göra det,
nämligen regeringen, som sedan bör lägga
fram förslagen för riksdagen. Om
man nu så kategoriskt avvisar vårt yrkande
som utskottet har gjort, har man
därmed också minskat möjligheterna att
nå denna önskvärda bättre balans i våra
utgifter och därav följande av alla önskade
åtgärder.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till den av fröken Ebon Andersson
m. fl. avgivna reservationen.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Ju mer man lyssnar till
debatten desto mindre förstår man
egentligen vad tvisten rör sig om. Det
verkar på många som om vi var ense
i sak men att vi eventuellt strider om
orsakerna till läget och kanske även
strider om vägen till målet.

Av flera talare har redan redovisats
de många organ, som sysslar med de
uppgifter motionärerna angivit. Jag
skall ännu en gång räkna upp de fyra
viktiga organen, nämligen sakrevisionen,
organisationsnämnden, riksräken -

skapsverket och statsrevisionen. Att
därutöver skapa ett nytt organ för att
behandla samma problem synes mig
vara felaktigt.

Nu säger visserligen högerns talare
här, att man inte avser att skapa ett nytt
organ, men jag förstår då inte riktigt
vad de menar, tv fröken Andersson talade
ju om att man har specialister;
man skall inte göra någon utredning,
men man skall göra en omprövning. Det
står emellertid i första punkten av
högerns reservation, att man skall framlägga
en plan för de begränsningar av
arbetsuppgifterna, som är möjliga inom
statsförvaltningen, och så räknar man
upp inom vilka organ det framför allt
bör ske. Men hur skall en sådan plan
kunna framläggas, om man inte tillsätter
någon utredning eller något organ, som
gör upp denna plan? Jag kan inte förstå
annat än att man genom ett sådant nytt
organ, som högern tydligen strävar efter,
skulle åstadkomma ytterligare dubbelarbete.
Man skulle motarbeta motionärernas
syfte, eftersom vi redan har
organ, som ständigt följer dessa problem.
Alla här i riksdagen vet ju dessutom
att de verk som finns själva ständigt
prövar sin egen organisation. Dessutom
tillsättes ju tid efter annan utredningskommittéer
för att pröva speciella
frågor. Jag kommer om en stund att tala
om bl. a. den militära förvaltningsutredningen.

Nu heter det ju, att den Gud giver ett
ämbete, den giver han också förmågan
att sköta ämbetet. Ibland kan man ha
den känslan att den, som fått ett ämbete,
i sin ambition anser att detta innebär
att han skall vidga sitt ämbetes betydelse
och intressesfär. Det vore därför
kanske bra, om man kunde få det dithän,
att den Gud giver ett ämbete, den
giver han också förmågan att effektivisera
och rationalisera detta ämbete.
Jag tror alltså att en av de viktigaste
förutsättningarna för att de statliga myndigheterna
skall motverka ett oekonomiskt
användande av statens medel är,
att chefsämbetsmännen har viljekraft
och förmåga att effektivisera sina respektive
verk och andra statliga och halv -

Onsdagen den 19 november 1952.

Nr 28.

Ang. begränsning av de statliga arbetsuppgifterna.

statliga organ. Jag vill därför, herr talman,
säga att människan synes mig ha
större betydelse än organisationsföreskrifter,
lagar och förordningar. Jag
trodde att herr Nordenson skulle komma
till den slutsatsen också, tv han var ju
inne på ungefär samma tråd som jag.
Jag trodde att han alltså skulle säga att
det berodde på verkschefernas sätt att
sköta sina ämbeten, om man kunde få
en effektivisering av verksamheten, och
inte dra den slutsats, herr Nordenson
sedan gjorde, att det är regeringen som
skall tillsätta specialister och framlägga
förslag.

Givetvis är sparsamhet i statsförvaltningen
och återhållsamhet beträffande
statsutgifterna nödvändiga. De är naturligtvis
också nödvändiga för att medverka
till att hejda en inflation. Det
förefaller mig emellertid, som om stora
svårigheter möter att vidta sådana sparsamhetsåtgärder.
Det framgår bl. a. just
av vad herr Nordenson talade om, nämligen
att 1950 års besparingsutredning,
trots att den framlade en katalog över
besparingsförslag, fick mycket ringa betydelse,
då man vid närmare prövning
ansåg att dess förslag endast i liten
omfattning kunde realiseras. Men jag
håller med högermotionärerna om att
frågan är så utomordentligt viktig, att
ingen får förtröttas i besparingsarbetet.

Det är väl dock, fröken Andersson och
herr Nordenson, så som herr Leander
här nyss påpekade, att den största syndaren
är riksdagen. Riksdagsmännen
tävlar ofta — det vet vi mycket väl
själva — om att föreslå nya utgifter,
samtidigt som de påstår sig vilja sänka
skatterna. De är med om att fatta principbeslut
utan att få tillräckligt klart
för sig de ekonomiska konsekvenserna.
Jag tycker att detta förekommer ideligen
här i riksdagen. De framlagda förslagen
bedöms sålunda inte alltid med
hänsyn till konsekvenserna och till de
möjligheter, som står till buds för att
bestrida dessa inom statsbudgetens ocli
inom nationalinkomstens ram. Det är
alltså där jag tycker högern borde gripa
in — mot samtliga riksdagsmän, som
inte begränsar sin aktivitet på detta

område. Hur ofta — inte minst under
senare år — har inte riksdagen beslutat
om tillsättande av nya organ eller
utbyggnad av gamla utan tillräcklig
prövning av konsekvenserna? Sakrevisionen
påpekar just i sitt yttrande, att
vid revisionens granskningsverksamhet
uppmärksammats fall, där de verkliga
kostnaderna, sedan organet trätt i verksamhet,
stått i en sådan disproportion
till de beräknade, som endast låter sig
förklaras av att de ursprungliga beräkningarna
icke varit sakligt grundade eller
varit alltför optimistiska. Detta anser
jag vara en rätt kraftig admonition
åt riksdagen.

Det parti jag representerar har alltid
reagerat mot den ständiga och hastiga
ansvällningen av den statliga tjänstemannakåren,
samtidigt som vi anser att
den noga bör avvägas i förhållande till
de syftemål den statliga verksamheten
är avsedd att tjäna.

Efter detta kan jag alltså uttrycka den
förhoppningen, att de befintliga organ
vi har •— det gäller de fyra organ som
jag nämnde i början av mitt anförande
— med samma intensitet som hittills
skall följa utvecklingen och för regering
och riksdag rapportera, när de finner
att det bör vidtas åtgärder för att
rationalisera och effektivisera statsförvaltningen.

Vidare skulle jag vilja uttrycka den
förhoppningen, att riksdagsmännen ålägger
sig själva en viss begränsning när
det gäller att ta ställning till sådana här
frågor, tv om riksdagsmännen gjorde
detta, tror jag att det fanns mindre anledning
för oss att ideligen ta upp här
i riksdagen spörsmålet om besparingsmöjligheter.

Herr talman! Efter denna allmänna
reflexion skall jag be att få tillägga några
detaljanmärkningar.

Motionärerna nämner särskilt priskontrollen
och byggnadsregleringen.
Jag tror och hoppas att vi är riitt eniga
om att dessa två regleringar bör avvecklas
så snart detta iir möjligt, just på
grund av dessa regleringars ingrepp i
hela det ekonomiska samhällslivet. Man
kommer kanske alt tvista om hur en så -

Nr 28.

Onsdagen den 19 november 1952.

Ang. begränsning av de statliga arbetsuppgifterna.

dan avveckling skall ske och i vilken
takt den skall ske, men jag tror dock att
det är ett samfällt önskemål att en avveckling
skall kunna äga rum.

En viss ytterligare decentralisering av
bostadsstyrelsens uppgifter borde också
övervägas. Jag är själv något betänksam
över den mängd av småärenden
som blivit följden av den nuvarande bostadspolitiken.
Fröken Andersson åberopade
en motion om länsbostadsnämnderna.
Ja, är det så att man vill föra en
sådan bostadspolitik som man gör för
närvarande, i all synnerhet med detta
mycket stora antal av småärenden, då
går det inte att avveckla länsbostadsnämnderna.
Jag tror att det i stället skulle
vara klokare att något decentralisera
bostadsstyrelsens uppgifter till länsbostadsnämnderna
och de organ, som
finns inom länsstyrelserna.

Så vill jag erinra om den militära
förvaltningsutredningens förslag beträffande
den centrala militära förvaltningen.
Det resultat, som denna utredning
kom till — det var ju inte minst krigsmaterielverket
som synades — skulle
åtminstone enligt min bestämda uppfattning
innebära en betydlig effektivisering
och ett smidigare förvaltningssystem
och väsentliga besparingar. Jag
beklagar att jag inte har siffrorna över
dessa besparingar, men det gällde både
pengar och anställda. Det var så länge
sedan jag sysslade med den saken, att
jag tyvärr har glömt siffrorna.

Innan jag slutar, vill jag, herr talman,
ännu en gång uttala den förhoppningen,
att vi skall kunna vara eniga i den här
frågan och att vi gemensamt skall kunna
försöka komma fram till sättet att nå
dessa besparingar. Jag hoppas också att
de organ, som vi har, skall kunna i
fortsättningen på ett utmärkt sätt verka
för sparsamhet och effektivisering. Men
jag vill ännu en gång framhålla att för
att det skall kunna lyckas måste vi själva
vara mer återhållsamma än hittills,
och åtminstone tycker jag att det är felaktigt
att de, som är med om att fatta
beslut, som föranleder utgiftsstegringar,
sedan skall komma och tala om att de
vill ha skattesänkningar. Det är precis

lika omöjligt som vad kommunisterna i
en valagitation ett år sade: »Lönerna
upp och priserna ner.» Ja, herr talman,
jag kommer efter detta mitt anförande
att rösta för utskottets förslag.

Herr NORDENSON (kort genmäle):
Herr talman! Herr andre vice talmannen
ansåg att man inte kunde begära, att
regeringen skulle ta initiativ på denna
punkt, eftersom det skulle behövas särskilda
utredningar. Han ville i stället
lita till de olika ämbetsverkens chefer
och kommissionernas och nämndernas
ordförande — de skulle utföra arbetet
och komma med förslag.

Jag skulle bara vilja fråga herr andre
vice talmannen, om han verkligen anser
att det är lämpligt att överlåta åt, låt mig
säga, ordföranden i priskontrollnämnden
eller ordföranden i hyresrådet eller ordföranden
i byggnadsregleringen att avgöra,
huruvida, på vad sätt och i vilken
takt dessa regleringar kan avskaffas. Det
är enligt min uppfattning fullständigt
orimligt. Det är regeringen som måste
ta initiativ och ge riktlinjer för hur avvecklingen
skall ske, och den utredning
som behövs är inte någon omfattande undersökning,
som tar lång tid och kräver
stor personal, utan utredningen kan göras
av regeringen med hjälp av de krafter,
som finns inom departementen. Det
är så vi anser det bör ske, och det är
förslag på grundval av sådana utredningar
som vi önskar få till riksdagen.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Herr Nordenson vet lika
väl som jag att i fråga om dessa regleringar
en avveckling har ägt rum och
äger rum. Jag tror att vi alla här också
vet om att exempelvis priskontoren i
länen håller på att få ont om arbete —
som väl är — och att det är under
övervägande hur man skall kunna minska
deras organisation och till och med dra in
en del kontor.

Jag hoppas alltså att verkscheferna
följer utvecklingen och genomför en successiv
avveckling. Men om man inte

Onsdagen den 19 november 1952.

Nr 28.

Ang. begränsning av de statliga arbetsuppgifterna.

skulle kunna lita på verkscheferna i detta
avseende, har vi våra fyra granskande
myndigheter, och det är min förhoppning,
att de skall följa utvecklingen
och se till att avvecklingen går i lämplig
takt. När statsrevisionen om någon
tid kommer med sitt betänkande, skulle
jag tro att det som vanligt innehåller en
del påpekanden i den riktning som herr
Nordenson önskar.

Herr ANDERSSON, AXEL: Herr talman!
Efter den långa debatt som redan
förekommit i detta ärende skall jag nöja
mig med att helt kortfattat motivera,
varför jag i utskottet anslutit mig till
majoriteten.

Av fröken Anderssons lilla anekdot om
studenten och smöret framgick, att ett
sådant ställningstagande kanske innebar
en oartighet mot motionärerna. Hon ansåg
tydligen, att utskottets majoritet här
hade använt för litet smör, att vi hade
varit en smula för knapphändiga i vår
motivering. Men eftersom det här är fråga
om en sparsamhetsmotion, kan det ju
också vara lämpligt att vara rätt sparsam
med orden. I det yrke, där jag arbetar,
har vi också under de senaste
åren särskilt fått lära oss att inte använda
flera ord än som är absolut nödvändigt.

Annars är det väl så, som herr Leander
konstaterade, att vi alla är överens
om att det skall iakttas största möjliga
effektivitet och sparsamhet inom statsförvaltningen.
De flesta av oss har vi
också klart för oss, att det inte är bra i
det avseendet som det är för närvarande,
att det förekommer dubbelarbete, att
det finnes en massa blanketter och onödiga
sådana och därmed också en mängd
onödigt skrivarbete, att det blir kostnader
för resor, som kanske inte alltid är
så väl utnyttjade, och framför allt att
det på vissa håll förekommer ett kinescri,
som verkar både irriterande och
fördyrande.

Då är den stora frågan, hur man skall
kunna komma till rätta med detta. Därvid
resonerar jag på det sättet, att eftersom
vi redan har ett par organ, som
ständigt sysslar med sådant, måste det

vara oriktigt att göra så som motionärerna
föreslagit. Utskottet säger klart och
tydligt ifrån, att utskottet vet, att det
finns åtskilligt att göra ännu och att utskottet
förutsätter, att statens sakrevisions
och statens organisationsnämnds
arbete kan leda till icke oväsentliga förenklingar
och inskränkningar inom åtskilliga
verksamhetsområden. Sparsamhet
kan naturligtvis bedrivas på olika
sätt. Man kan göra som högern har angivit
i sin reservation, nämligen företaga
en översyn av de avgifter statsverket uttar
för särskilda tjänster i syfte att statsverkets
kostnader skola täckas. Det är
mycket vackert sagt, men så sent som
häromdagen yrkades det från högerhåll,
då det gällde veterinärtaxan, att någon
sådan höjning, att statens utgifter bleve
täckta, inte skulle vidtagas.

Jag kan inte underlåta att nämna ett
annat exempel på att effektivitet och
sparsamhet inte alltid är detsamma. Postverket
hade beslutat minska ersättningen
till en cyklande lantbrevbärare, därför
att han övergått till att färdas på
motorcykel. När han alltså snabbare och
effektivare betjänade postverkets kunder,
bestraffades han på det sättet, att
400, 500 eller 600 kronor drogs av från
hans ersättning. Nu har man i alla fall
inom postverket kommit så långt, att den
lantbrevbärare, som förser sin cykel med
moped, inte skall särskilt bestraffas genom
minskad ersättning, och det är väl
ändå ett steg i rätt riktning.

Huvudmotivet för mitt ställningstagande
i den nu förevarande frågan är givetvis
att vi inte skall komma med någonting
nytt, då vi redan har två organ för
denna besparingsverksamhet. Jag fann
det helt enkelt vara en inkonsekvens i
högerns motion. Den hade det behjärtansvärda
syftet att motverka dubbelarbete
och högre kostnader, men den leder
till ett rakt motsatt syfte nämligen
att vålla dubbelarbete och kostnader.
Med utgångspunkt härifrån, herr talman,
ber jag därför att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Fröken ANDERSSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag ber om ursäkt för att

Nr 28.

Onsdagen den 19 november 1952.

Ang. begränsning av de statliga arbetsuppgifterna.

jag kommer igen i debatten, men jag begriper
inte, hur det skall kunna vålla
dubbelarbete, om Kungl. Maj:t håller sig
till endast de saker som angivits i motionen.
Det är för övrigt symtomatiskt att
man liksom Bövgen går »udenom» problemet
och uppehåller sig vid småsakerna;
man går inte in på vad som är
för oss det väsentliga, nämligen att ta
hela målsättningen under omprövning.

Vidare — och det var därför jag begärde
ordet för ett kort genmäle — vill
jag nu säga, att jag inte tycker det är
riktigt lämpligt att i denna kammare ta
upp ett angrepp på två högermän, som
sitter i andra kammaren och som alltså
inte här kan försvara sin ställning. De
två högermännen från första kammaren
— en man och en kvinna —- som tog
ställning där, följde mycket klart sparsamhetslinjen,
så att därvidlag har vi
ingenting att förebrå oss, och någon inkonsekvens
finns inte i det sammanhanget,
trots att, som sagt, den ena var
en kvinna.

Herr EWERLÖF: Herr talman! Jag
kan inte underlåta att göra några randanmärkningar
i sammanhang med detta
problem, därför att det förefaller, som
om man vore benägen att bagatellisera
det mer än vad det förjänar. Det förklaras
visserligen från alla håll att vi är
överens om att alla tänkbara besparingar
skall vidtagas och att alla rationaliseringsmöjligheter
inom statsförvaltningen
skall tas i anspråk. Men därvid stannar
det, och när det blir fråga om att
ge anvisningar om hur detta skall ske,
famlar man mer eller mindre i mörkret
allesamman.

Hur skall man då bära sig åt för att
få detta besparingsarbete i gång? Hur
skall man få grepp om den automatiska
utgiftsökningen? Hur skall riksdagen bära
sig åt för att verkligen få veta vilka
utgifter den bestämmer sig för, när den
bifaller ett förslag till sociala åtgärder
eller till andra förändringar i den statliga
verksamheten?

Detta problem är i själva verket ett

kärnproblem för demokratiens möjligheter
att fungera, och det är det som
bcröres i den nu diskuterade frågan.

Det är inte bara i vårt land, som man
brottas med tendensen till ständigt stigande
statsutgifter eller med problemen,
hur demokratien skall kunna uppfylla de
rimliga anspråk på hänsyn som skattebetalarna
ställer och de krav på begränsning
i bördorna som motiveras med
önskvärdheten av en ostörd utveckling
av produktion och enskilt sparande.

I de motioner, som riksdagen nu behandlar,
sysslas något med den omständigheten,
att bakom varje krav på ökade
statsutgifter står en organiserad eller oorganiserad
grupp. Det behöver ingalunda
vara utpräglat egoistiska intressen, en
sådan grupp företräder. Den kan ge uttryck
åt cn ideell uppfattning, åt en bedömning
av vissa samhällsspörsmål eller
åt cn målsättning på längre sikt. Kvar
står endast, att varje sådan grupp visserligen
är beredd till sparsamhet med
allmänna medel -— men på alla andra
punkter utom på den som speciellt intresserar
gruppen i fråga. I själva verket
finns det i den moderna demokratien
egentligen bara en kategori människor
som saknar hårdföra företrädare, och
det är skattebetalarna. Därvidlag bör
man i vårt land observera, att skattebetalarna
ingalunda består av någon liten
grupp stora inkomsttagare, utan att inkomstfördelningen
är sådan att det rör
sig om de verkligt stora grupperna medborgare.

De moderna parlamenten tvingas till
en alltmer passiv hållning i fråga om
den statliga utgiftspolitiken. Riksdagen
kommer i efterhand. Den beviljar eller
avslår regeringsframställningar och har
därvid hela tiden över sig trycket från
de olika »pressure groups» som i det genomorganiserade
samhället betyder så
mycket. Riksdagen kan icke ha den
överblick över administrationen eller de
utredningsmöjligheter som kräves för att
framlägga genomgripande förslag till utgiftsbegränsningar.
Den är på grund av
sin natur hänvisad till mera allmänna
uttalanden, till att diskutera en målsättning
och att med denna som utgångs -

Onsdagen den 19 november 1952.

Nr 28.

Ang. begränsning av de statliga arbetsuppgifterna.

punkt begära förslag från de verkställande
instanserna.

Det är från detta förhållande som högerns
besparingsmotioner till årets riksdag
utgår. Vad man därvid från motionärernas
sida åsyftat är ett bestämt uttalande
från riksdagens sida, icke endast
om sparsamhetens nödvändighet
utan också om att riksdagen är beredd
att ta de konsekvenser, vartill en begränsning
av statsutgifterna leder. Visserligen
torde fortfarande åtskilligt kunna
vinnas genom förenklingar i det administrativa
förfarandet och rationaliseringar
i statsförvaltningen, men samtidigt
måste det vara klart, att några mera
avgörande inskränkningar i kraven
på skattebetalarna endast står att vinna
genom begränsningar i den statliga verksamhetens
omfattning. Det behövs enligt
vår mening en ny avvägning mellan den
del av människornas inkomster som det
allmänna skall disponera över för människornas
räkning och den del de själva
skall få förfoga över. En begränsning av
de statliga utgifterna står i direkt samband
med möjligheterna att sänka skatterna.

I utskottets utlåtande och i den reservation,
som ett antal folkpartister fogat
till detta utlåtande, förebrår man motionärerna
att de talat i allmänna ordalag
och utan att ge konkreta anvisningar.
Man skulle då ha väntat att utskottet eller
folkpartireservanterna i detta hänseende
skulle bete sig bättre än motionärerna.
Men därav finner man intet. Om
motionerna är allmänt hållna, vilket de
av skäl jag nyss angivit måste vara, så
är kritiken mycket allmänt hållen. Framför
allt lämnar den läsaren i ovetskap på
två viktiga punkter. Anser utskottets majoritet
och folkpartireservanterna en
återhållsamhet med statliga utgifter möjlig
eller ej? Denna sak kan uttryckas på
ett annat sätt. Kapitulerar man inför utgiftsutvecklingen
eller ej? Om man inte
kapitulerar, hur tänker man då att riksdagen
skall kunna medverka till ett resultat?
Den frågan beröres över huvud
taget icke, och dock är den icke endast
principiell utan också i det aktuella
ögonblicket den avgörande.

Vi har från högerhåll inte föreslagit
någon ny utredning. Vi har föreslagit en
meningsyttring från riksdagens sida, till
vilken Kungl. Maj:t skulle haft att taga
hänsyn vid utarbetandet av statsverkspropositionen
för nästa år, av sina andra
förslag till riksdagen och i sitt värv
som verkställande myndighet. I motionerna
och reservationerna angives vissa
punkter — närmast som exempel — och
också vissa framgångsmöjligheter. Dessa
kan naturligtvis diskuteras, men om riksdagen
vill ha till stånd en begränsning i
anspråken på skattebetalarna och om
den inte vill välja den framgångsväg,
som vi föreslagit, då kvarstår frågan:
Vad vill den göra?

Jag har nyss sett på denna fråga ur
mera allmänna synpunkter. Den kan
även ses ur synpunkten av nästa budgetär.
Att vi får förslag som medför utgiftshöjningar
för nästa budgetår är uppenbart.
Man må ha vilken uppfattning som
helst om den s. k. överbalanseringen,
men en omständighet kan man inte förbise,
och det är att statsinkomster som
överstiger ögonblickets statsutgifter har
en tendens att driva upp utgifterna.
Rimligtvis måste ganska snart statsfinansiellt
betydande tillfälliga skatter avvecklas.
Samtidigt har vi nått det andra
skedet i inflationen — det som staten till
slut når i lika hög grad som företagen
—- då utgifterna ökas eller fixeras på
en mycket hög nivå, under det att inkomsterna
för människorna och därmed
för statsverket stagnerar eller viker. Den
svenska staten kommer in i denna fas
samtidigt som anspråken på nya utgifter
anmäler sig i en omfattning som ingen
tidigare räknat med. Behov, soin eftersatts
under den första inflationsfasen,
träder fram med all tydlighet. Detta är
situationen, och det är i den situationen
man avfärdar ett försök att ta upp det
statliga utgiftsproblemet i ett större sammanhang.

Naturligtvis kan det sägas, att varje
utgift måste bedömas för sig. Riksdagen
måste på varje punkt ha hela materialet
framför sig och ta ställning med den utgångspunkten.
Samtidigt är det emellertid
ofrånkomligt att vi förr eller senare

Nr 28.

Onsdagen den 19 november 1952.

Ang. begränsning av de statliga arbetsuppgifterna.

tar itu med hela frågan, med den avvägning
jag nyss talat om. Nöjer vi oss med
att bara lägga utgift ovanpå utgift, kan
slutet bli ett helt annat än någon av oss
räknat med. Redan nu har vi ett skattesystem
som börjar bli ineffektivt ur samhällsekonomisk
och statsfinansiell synpunkt.
En enhällig skatteutredning har
kritiserat systemet från dessa utgångspunkter
och pekat på riskerna. Den
främsta av dessa risker är att skattebetalarna
i stigande omfattning tillgriper
legal eller illegal skatteflykt. Man skall
inte överdriva vad som har skett på
detta område, men inte heller blunda
för de framtida riskerna. Och, herr talman,
möjligheterna att reformera och effektivisera
skattesystemet hänger inte så
mycket ihop med möjligheterna att skärpa
kontrollen, utan med möjligheterna
att sänka de samlade statsutgifterna.

Utskottet hävdar med instämmande
från folkpartireservanterna att subventionsfrågan
måste lösas från fall till fall.
Man måste plocka fram varje särskild
subventionsform och bestämma hur man
man skall förfara med den. Vi har under
en följd av år gång på gång lått förslag
om olika subventioner. Varje gång har
det varit fråga om nödlösningar. Varje
beslut om nya subventionsmiljoner har
beledsagats av deklarationer om att subventioner
i och för sig icke är önskvärda,
och likaväl har vi denna säregna
form för penningöverflyttning fastare än
någonsin i vårt politiska system. Jag talar
naturligtvis nu uteslutande om allmänna
subventioner. Skulle det under
dessa förhållanden icke vara rimligt att
man tog upp hela problemet till samlad
belysning, gjorde klart vilka belopp som
verkligen går ut i subventioner och undersökte
hur man lämpligast skall förfara
för att successivt avveckla dessa enligt
allas uppfattning icke önskvärda former
för statlig verksamhet? Jag är övertygad
om att en meningsyttring från
riksdagens sida på denna punkt skulle
hälsosamt kunna påverka vederbörande,
då nya frågor uppstår som man lättast
kommer ifrån med nya subventioner.
I England har man — för att välja ett
exempel — bestämt sig för en ungefär -

lig avvecklingstakt för de subventioner
som hotade icke endast landets statsfinansiella
sundhet utan också pundets
hållfasthet.

Herr talman! Jag hävdar inte att de
tankegångar som framförts i de nu diskuterade
motionerna är — som det heter
på riksdagsspråk — invändningsfria,
men vi har velat angripa ett centralt
problem och är beredda att ta de
politiska konsekvenserna av de anvisningar
som vi har gett. Det är beklagligt,
att detta initiativ ännu så länge tillbakavisats.
Men omständigheterna är sådana,
att de tvingar oss att komma igen.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN
(kort genmäle): Herr talman! Herr

Ewerlöf lade faktiskt upp sitt anförande
på ett helt annat sätt än de två föregående
högertalarna gjorde och reservationen
antyder. Men samtidigt som jag
konstaterar detta, vill jag också konstatera,
att herr Ewerlöfs och mina egna
tankegångar tydligen stämmer mycket
väl överens. Trots detta måste jag ändå
replikera något.

Herr Ewerlöf konstaterade, precis
som jag avsåg i mitt anförande, att avgörande
för skattebetalarna är en begränsning
i den statliga verksamhetens
omfattning. Därvid konstaterade herr
Ewerlöf, liksom jag också gjorde, att
om man är inne på denna linje, där vi
är fullständigt överens, gäller frågan:
Hur ser budgeten ut, sedan först regeringen
framlagt sin proposition och därefter
riksdagen behandlat den? Herr
Ewerlöf säger, att han vill ha framfört
till regeringen en meningsyttring inför
den kommande statsverkspropositionen.
Det kan måhända vara mycket klokt att
avge en sådan meningsyttring, ty jag
tror att regeringen brottas med väldiga
svårigheter att få statsverkspropositionen
för nästa budgetår att gå ihop. Men
jag skall inte frestas att nu gå in på en
remissdebatt om den . kommande statsverkspropositionen.

Jag vill endast konstatera, herr Ewerlöf,
vad som händer när statsverkspropositionen
har kommit i januari. Då

Onsdagen den 19 november 1952.

Nr 28.

Ang. begränsning av de statliga arbetsuppgifterna.

släpper riksdagsmännen sig lösa. Då
riktigt frossar de i motioner om utgifter,
och så får vi så småningom från statsutskottet
den uppställning som visar,
hur mycket statsutgifterna utöver statsverkspropositionen
ökar på grund av
motionerna.

Jag har varit inne på denna sak tidigare,
och jag undrar, herr Ewerlöf, om
man inte härvidlag skulle kunna enas
om någon åtgärd. Jag tycker nämligen
att detta är mycket viktigt — det är jag
fullt överens med högerns ledare om —
och jag undrar om man inte skulle införa
samma system som i England, nämligen
att ingen får motionera om en utgift,
om han inte samtidigt anger, hur
den skall täckas, antingen genom utgiftsminskning
i statsverkspropositionen
eller genom en ny inkomst. Jag tror
det blir den enda möjligheten att effektivt
bromsa de riksdagsmän, som inte
har någon hämsko, så snart statsverkspropositionen
är framlagd. Man kunde
till och med i det fallet hoppas på att
riksdagsmännen småningom kunde ta
lärdom. Kanske högern, när motionstiden
börjar på nyåret, vill komma med
motioner, där det föreslås utgiftsminskningar
och icke utgiftsökningar? Det
skulle nog vara mycket välkommet.

Vad jag har reagerat mot har varit
motionerna och högerns reservation. I
övrigt ber jag att fullständigt få ansluta
mig till herr Ewerlöfs tankegångar.

Herr LEANDER: Herr talman! Jag begärde
ordet i anledning av att fröken
Andersson frågade mig, var i motionen
eller reservationen det framställts begäran
om att tillsätta ett organ för att
utreda dessa saker. Nej, det är sant, att
det inte står uttryckligen angivet. Men
om man inte anser de organ, som nu har
hand om besparingsåtgärderna, tillräckliga
— och det gör man tvdligtvis inte,
då man begär andra åtgärder — är det
väl ganska naturligt, att Kungl. Maj:t,
när Kungl. Maj:t skall lägga fram en
plan, måste ha någon som utarbetar denna.
Följaktligen måste det bli någon
som vid sidan om de redan existerande

kontroll- och besparingsorganen får
hand om detta.

Jag är inte ensam om den uppfattningen.
Herr andre vice talmannen var
inne på samma resonemang, och dessutom
kan jag påpeka att Kooperativa
förbundet slutar sitt remissyttrande med
att säga: »Att uppdraga åt ett nytt organ
att behandla samma problem synes
komma att innebära, att ett sådant dubbelarbete
kommer till stånd, som organisationsnämnden
i besparingssyfte skall
beivra.» Det är således flera än jag som
har funnit det ganska naturligt, att skall
någonting göras och man inte kan anförtro
detta åt redan existerande organ,
så måste väl någon eller några andra ha
hand om det. Man må sedan kalla dem
för vad man vill.

Herr Ewerlöf — jag förmodar att jag
uppfattade honom rätt, jag har nämligen
inte så svårt att förstå stockholmarna
som fröken Andersson tycks ha att förstå
mig — begärde ett uttalande från
riksdagens sida att riksdagen skulle vara
beredd att acceptera den begränsning
av statsutgifterna, som skulle följa av
en begränsning av de statliga organens
arbetsuppgifter. Det är ju alldeles självklart,
att kan vi komma överens om en
begränsning av statens arbetsuppgifter,
så följer därmed också rent automatiskt
en begränsning av statens utgifter. Det
gäller således inte att komma överens
om besparingarna i och för sig, utan om
inskränkningen av statens verksamhet
på olika områden.

Jag vill till sist säga, fröken Andersson,
att jag inte har yttrat att det är orätt
eller klandervärt att påverka den allmänna
opinionen. När jag nu tillåter
mig säga att man kunde översätta denna
påverkan av den allmänna opinionen
med propaganda, så tar jag inte
heller det tillbaka — jag anser inte heller
det vara någonting klandervärt. Jag
bara konstaterar att det kan väl anses
vara samma sak att påverka den allmänna
opinionen och att driva propaganda.

Herr EWERLÖF: Herr talman! Jag begärde
egentligen ordet med anledning

Nr 28.

Onsdagen den 19 november 1952.

Ang. begränsning av de statliga arbetsuppgifterna.

av vad lierr andre vice talmannen sade.
Jag konstaterar med glädje att han räcker
fram handen till viss samverkan i
den riktning som jag tillät mig framföra
att våra önskemål går. Jag hade
nämligen ett intryck att debatten bär
allt mer och mer kom att egentligen bara
röra sig om den form av sparsamhetsarbete
eller rationaliseringsarbete som
nu är anförtrodd åt sakrevisionen, organisationsnämnden
och dylika organ.
Våra önskemål berör det gebitet men
inte endast och inte väsentligen detta,
utan vi vill ta upp hela det stora problem
som jag försökte att skissera med
några få ord bara för att ställa in det
i det stora sammanhang som jag menar
att denna fråga måste ses i.

Nu säger herr andre vice talmannen:
»Låt oss till nästa riksdag komma överens
om att motionera om utgiftsminskningar!»
Ja, varje år är vi nu i det läget
att vi ingenting högre önskar än att
kunna motionera om utgiftsminskningar,
men vi saknar resurserna för att få
underlaget att tillgodose de höga anspråk
som riksdagen ställer för att låta
en motion passera, vilken går ut på yrkande
på minskade utgifter i det ena
eller andra hänseendet. Det är just för
att få Kungl. Maj:ts hjälp som denna
motion är väckt. Meningen är att riksdagen
skulle i största allmänhet hemställa
hos Konungen om utredning, inte
genom en kommitté, utan genom experter
och med hjälp av den överblick
man har inom departementen. Denna utredning
skulle inte bara gälla det där
som mera kan karakteriseras såsom finsnickeri
i fråga om rationaliseringar,
utan den skulle särskilt avse det stora
problemet, som jag föreställer mig att
regeringen nu som bäst brottas med när
det gäller att för nästa år kunna lägga
fram en budget som är balanserad. Efter
vad man har hört om alla de krav,
som tränger på, föreställer jag mig att
detta är en utomordentligt besvärlig uppgift.
Jag tror att det hade varit till stor
fromma, om det då hade funnits ett stöd
från riksdagen i ett uttalande, där man
fäst uppmärksamheten på att också riksdagen
är fylld av önskan att man skall

åstadkomma någonting i den riktning
jag angivit, att riksdagen förstår att vi
nu genom att lägga det ena ovanpå det
andra har kommit till en punkt, där det
är nödvändigt att reva seglen.

Herr DOMÖ: Herr talman! Jag får
kanske börja med att be om ursäkt för
att jag blandar mig i debatten så här
sent.

Jag har kommit att bli allt mer frågande,
allteftersom debatten fortgått.
Jag frågar mig: Varför kommer man till
så olika slutsatser, när man tycks ha så
pass lika mening i huvudfrågan? Tänker
man på det sista ordskiftet mellan
herr andre vice talmannen och herr
Evverlöf är det uppenbart att deras ståndpunkter
inte ligger långt ifrån varandra,
men herr andre vice talmannen stannar
vid att i alla fall skall ingenting göras.
Alla har här talat om önskvärdheten
av att den verksamhet, som staten
utövar, inte sväller ut mer än nödvändigt.
Det har också sagts att det är nödvändigt.
att man försöker hålla tillbaka
onödiga utgifter och onödig verksamhet
hos de olika samhällsorganen. För mig
liar det framstått klart att det inte är
möjligt för de olika statsorganen att
själva komma fram till effektiva resultat,
om de inte vet vad riksdagen innerst
inne själv avser. Därför tycker jag
det skulle vara mycket naturligt, om vi
— när vi har så pass lika uppfattningar
som det har visat sig här i dag att vi
har — skulle säga ifrån, att nu anser vi
att det har gått därhän, att vi kan skriva
till regeringen: »Nu vill vi ha det litet
annorlunda. Nu vill vi ha bort onödig
verksamhet, vi vill åstadkomma
sparsamhet, och vi vill åstadkomma förenkling
av den statliga administrationen,
i den mån det är möjligt.» Därför
tycker jag den naturliga slutledningen
skulle ha varit, att riksdagens första
kammare hade gått med på en framställning
till Kungl. Maj:t om en politik, som
tar sikte på det alla tycks vilja ha.

Herr andre vice talmannen hade tydligen
stor tilltro till de myndigheter och
institutioner, som dels arbetar på att

Onsdagen den 19 november 1952.

Nr 28.

Ang. begränsning av de statliga arbetsuppgifterna.

rationalisera och dels i övrigt tar hand
om den administrativa verksamheten,
lian uttryckte det så, att den Herren ger
ett ämbete, den ger han också, får vi
hoppas, förmågan att sköta det. Herr
andre vice talman, det vore nog bra för
oss litet var, om den satsen vore allmängiltig,
men det är inte alltför mycket
att lita på.

Ilerr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Herr Domö bär nu, när man
tänkt sig avsluta denna debatt, visat benägenhet
att komma in i sina gamla
gängor och försöka uttyda, vad som
sagts, på helt annat sätt än avsikten varit.

Jag vill börja med det sista — vad han
sade om uttrycket att den Herren ger
ett ämbete förlänar han också förmågan
att sköta det. Om herr Domö läser riksdagsprotokollet,
kommer han att konstatera,
att han lagt alldeles felaktiga ord
i min mun. Jag citerade först det allmänna
talesättet, och sedan påpekade
jag, hur det egentligen borde lyda, vilket
var någonting helt annat än herr Domös
formulering.

Vidare sade jag, att jag kunde instämma
med herr Ewerlöf, som ansåg att besparingarna
för att ge resultat måste läggas
på helt annan bog än vad man avsett
i motionen och reservationen. Men
lika fullt kom herr Domö med påståendet,
att vi inte vill göra någonting åt den
administrativa verksamheten. Herr Ewerlöf
konstaterade däremot, att man med
en förändring i den administrativa verksamheten
vinner mycket litet åt skattedragarna.
Där råder alltså olikhet mellan
herrarna. För min del hoppas jag på
de organ vi har för att förbättra den
administrativa verksamheten. Jag anser,
att vi har tillräckligt med granskandeorgan
och tillräckligt med förnuftigt
folk i våra ämbetsverk som lojalt vill
medverka.

Herr Domö sade vidare, att min slutsats
tydligen var, att ingenting borde göras.
Även i det fallet ber jag herr Domö
läsa protokollet, varav framgår att jag
inte alls varit negativt inställd utan
tvärtom mycket positiv!.

3 Första kammarens protokoll 1052. Nr 28.

Slutligen måste jag vända mig ett ögonblick
till herr Ewerlöf, när lian säger,
att det på nyåret är mycket svårt att få
fram motioner om utgiftsminskningar, då
man inte har den apparat som behövs
för att våga sig på sådana motioner. Jag
tror att det inte är så mycket den saken
som ligger bakom. Jag tror, att orsaken
är, att man inte vågar stöta sig med valmännen.
Här vill vi anses vara lika intresserade
för kulturella och sociala frågor,
och därför är det mycket riskabelt
för ett parti att komma med en motion,
som av motståndarna skulle kunna inför
valmännen uttolkas så, att partiet inte är
intresserat för kulturella och sociala frågor.
Det är där det betänkliga ligger,
skulle jag tro.

Men om man nu inte kan hoppas på
att sådana motioner om utgiftsminskningar
skall väckas i någon större omfattning
— när det gäller någon ny principfråga
kan det naturligtvis förekomma
— så skulle det i varje fall vara värdefullt,
om högern med hänsyn till sitt intresse
för att nå besparingar gick den
vägen, att dess representanter, när de nu
på nyåret skriver sina motioner, inte
väckte någon motion med förslag om
utgiftsökning utan att samtidigt tala om
hur den utgiftsökningen skall täckas.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att,
utom beträffande motiveringen, till vilken
han ville återkomma efteråt, om
anledning därtill gåves, hade i avseende
på det nu ifrågavarande utlåtandet yrkats
dels att vad utskottet hemställt skulle
bifallas, dels ock att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av
fröken Andersson in. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Därefter gjorde tierr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Fröken Andersson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes eu
så lydande omröstningsproposition:

Nr 28.

Onsdagen den 19 november 1952.

Om pensionsreglering vid av staten övertagna enskilda järnvägar.

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 205, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej.

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Domö begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja—89;

Nej—16.

Därjämte hade 20 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande motiveringen, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels att utskottets
yttrande skulle godkännas, dels
ock att kammaren skulle godkänna den
motivering, som förordats i den av herr
Söderquist m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedermera gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på godkännande av
utskottets motivering vara med övervägande
ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 206, i anledning
av väckt motion om förhöjd pension åt
f. d. kammarrättsrådet S. Norrman, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om pensionsreglering vid av staten övertagna
enskilda järnvägar.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 207, i anledning av väckta mo- -

tioner om pensionsreglering för av staten
övertagna enskilda järnvägars pensionärer.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Karl
Andersson (I: 150) och den andra inom
andra kammaren av herr Thapper m. fl.
(II: 196), hade hemställts, att riksdagen
måtte bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda
bestämmelser om att de av staten
övertagna enskilda järnvägarnas pensionärer
skulle få sina pensioner omreglerade
så, att i princip full likställighet
med motsvarande pensionärer vid statens
järnvägar ernåddes.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna I: 150 och II: 196 icke
måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar
Karl Andersson, Hesselbom och Thapper,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 150 och II: 196, bemyndiga
Kungl. Maj:t att utfärda bestämmelser
om att de av staten övertagna enskilda
järnvägarnas pensionärer skulle få sina
pensioner omreglerade så, att i princip
full likställighet med motsvarande pensionärer
vid statens järnvägar ernåddes.

Herr HESSELBOM: Herr talman! Den
fråga vi här har att ta ställning till är,
huruvida de vid statsövertagna enskilda
järnvägar pensionerade skall komma
i åtnjutande av samma pensionsförmåner
som statens järnvägars egen personal
eller den personal som avgått med
pension från tidigare enskilda järnvägar
efter förstatligandet.

Utskottet har gentemot motionärerna
invänt att riksdagen år 1948 tog ställning
till frågan om pensionsförmånerna
för f. d. befattningshavare vid enskilda
järnvägar. Det har vidare anförts att det
inte finns några rättsliga förpliktelser
för staten som dessa pensionärer kan
åberopa. Det finner vidare att de utgående
pensionerna ofta överstiger de
pensioner, som ifrågavarande befattningshavare
hade sig tillförsäkrade ge -

Onsdagen den 19 november 1952.

Nr 28.

Om pensionsreglering
nom medlemskap i de enskilda järnvägarnas
pensionskassor.

Ingen kan bestrida att det förhåller
sig på det sättet. Hade det varit så, att
ifrågavarande pensionstagare kunnat
göra rättsliga anspråk gällande, hade
detta ju inte längre varit en riksdagsfråga,
utan då hade problemet fått lösas
på annat sätt. Motionärerna och reservanterna
har emellertid försökt se
frågan även ur de berörda pensionstagarnas
synpunkt, och dem förefaller det
nuvarande systemet knappast vara rättvist.
Jag skall belysa detta med ett enda
exempel.

Det fanns vid Bergslagsbanan, när
denna övertogs av statsverket, bland
andra två konduktörer som varit i järnvägens
tjänst i drygt 40 år. Den ene
av dem uppnådde pensionsåldern en
månad efter statsövertagandet och fick
i kraft av riksdagsbeslutet full SJ-pension.
Den andre råkade vara född ett
par månader tidigare än sin kollega och
fick alltså avgå med pension en månad
före statsövertagandet. Han fick därför
nöja sig med 80 procent av den pension
som hans kollega erhöll. Båda befattningshavarna
hade som sagt varit i järnvägens
tjänst i över 40 år; den, som avgick
en månad före statsövertagandet,
hade till och med varit i tjänst ett par
år längre än den andre. De hade alltså
inbetalat samma avgifter för sin pension,
de hade haft precis samma tjänstgöring
och samma löneförhållanden.
Detta är endast ett exempel — det finns
många andra sådana exempel på hur
1948 års beslut har verkat i praktiken.
Det kan inte förtänkas vissa pensionstagare,
om de finner sig vara litet illa
behandlade av statsverket.

Det finns en annan omständighet som
också talar för att man borde söka mjuka
upp direktiven från år 1948. Biksdagen
fattade ju sitt principbeslut om
förstatligande av de enskilda järnvägarna
redan år 1939. På grund av olika omständigheter
kom emellertid förstatligandet
väsentligen att äga rum först
omkring tio år senare. Hade riksdagsbeslutet
blivit förverkligat i den takt som
avsikten var år 1939, skulle ju de nu

vid av staten övertagna enskilda järnvägar,
missgynnade pensionärernas sak ha
kommit i ett helt annat läge.

Nu anför utskottsmajoriteten vidare
att år 1948 även kostnadsskäl talade mot
att bifalla ett yrkande om samma pensionsvillkor,
oavsett när vederbörande
avgick ur järnvägstjänsten. I fråga om
kostnaderna hade det varit på sin plats
att utskottet, som dock haft motionen
liggande sedan i januari, hade kostat på
sig besväret att åtminstone undersöka
vad kostnaderna i dag ungefärligen skulle
ha blivit vid ett bifall till motionärernas
yrkande.

Herr talman! Det skulle vara mycket
mer att anföra i denna fråga, men jag
nöjer mig med vad jag här sagt och
slutar med att yrka bifall till den vid
utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr LEANDER: Herr talman! Man
kan naturligtvis förstå, att dessa pensionärer
tycker att de är illa behandlade,
men vi måste komma ihåg, att om staten
icke hade övertagit dessa järnvägar,
hade vederbörande i pensionshänseende
befunnit sig i en än sämre ställning
än de nu gör.

Nu säger herr Hesselbom, att den pension,
som de får genom att staten övertagit
järnvägarna, »ofta» överstiger den
pension, som de annars skulle ha erhållit.
Ja, herr Hesselbom, det gäller väl
samtliga anställda, jämfört med om järnvägen
fortfarande drivits i enskild regi.
Härtill kan visserligen sägas, att man
inte vet vilka pensionstillägg, som de
privata innehavarna av järnvägen skulle
ha velat utbetala. Det torde emellertid
vara klart att pensionärerna inte ens
tillnärmelsevis skulle ha fått de belopp,
som staten ger i tillägg på sina pensioner.

Man kan naturligtvis också säga, att
om staten hade övertagit dessa järnvägar
något år tidigare, så hade även dessa
anställda kommit i statens tjänst tidigare
och följaktligen nu varit bättre
ställda. Men då hade det ju funnits en
annan kategori, som kommit i ett sämre
läge i pensionshänseende.

3(3

Nr 28.

Onsdagen den 19 november 1952.

Om pensionsreglering vid av staten övertagna enskilda järnvägar.

Vi kommer aldrig ifrån att det uppstår
gränsfall. Dessa två konduktörer,
som herr Hesselbom talade om, är just
sådana där gränsfall, som uppkommer
vid varje liknande reglering.

Det föreligger här ingen juridisk skyldighet
för staten att ge dessa pensionärer
bättre pension än de redan erhållit,
och jag anser att staten i detta fall
även väl uppfyller sina moraliska skyldigheter.
Det är visserligen sant att det
här finns en skillnad på 10 procent. De,
som redan var pepsionerade, då staten
övertog järnvägarna, har fått 80 procent
i pension, medan de, som stod så
att säga vid pensionsgränsen, har fått
90 procent. Den senare gruppen bestod
av anställda, som inom kort skulle avgå
med pension, men som fick stanna kvar
med beredskapsskyldighet utan att behöva
utföra aktiv tjänst.

Vi har på avdelningen i utskottet inte
haft till förfogande några exakta uppgifter
om hur det ställer sig i dessa fall.
\ i har dock sänt ut ärendet på remiss
till järnvägsstyrelsen och statskontoret,
som avstyrkt bifall till motionen.

.lag vill vidare erinra om att 1948 års
riksdag behandlade samma problem på
grundval av då väckta liknande motioner.
Rikdagen avslog den gången motionerna.
Sedan dess har ingenting inträffat,
som motiverar ett upprivande av
riksdagens ställningstagande den gången.
Naturligtvis kan man säga att penningvärdet
har försämrats, men penningvärdeförsämringen
drabbar ju inte
bara dessa pensionärer.

Herr talman! Vi kan inte inse att dessa
pensionärer blivit illa behandlade eller
ha förlorat något på att staten övertagit
dessa järnvägar. Vi måste tvärtom
fastslå att deras pensioner hade varit
sämre, om järnvägarna fortfarande hade
drivits i enskild regi. Jag måste därutöver
säga att det kan ifrågasättas, huruvida
det är lämpligt att vid varje tillfälle
driva kravet på matematisk rättvisa
så långt, som motionärerna här vill
göra, och kräva att de personer, som
det här gäller, helt skall jämställas med
pensionärer, som har varit i statens
tjänst hela sitt liv.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr HESSELBOM: Herr talman! Jag
har aldrig bestritt, att utskottsmajoriteten
formellt har rätt i sitt ställningstagande.
Staten har naturligtvis ingen
skyldighet att ge dessa befattningshavade
den önskade högre pensionen, och
staten har t. o. m. gett dem mer än vad
de rättsligen kan göra anspråk på. Men
kvar står det faktum — och det kan
dessa pensionärer inte bortse ifrån —
att de ofta till väsentligt lägre lön under
sin aktiva tjänstetid utfört samma samhällsnyttiga
arbete som sina kamrater.
Härtill kommer att de nu får lägre pension
än de, som haft turen att tidigare
komma i statstjänst. Detta förhållande
har vi reservanter tyckt vara orimligt,
varför vi ansett att en rättelse bör komma
till stånd. Med hänsyn till att det
här gäller gamla människor — de flesta
hade väl uppnått 65 års ålder år 1948,
och avgången måste därför vara stor —
kan man på goda grunder utgå ifrån
att de ekonomiska konsekvenserna för
statsverket av ett bifall till motionen
inte skulle vara av den storleksordningen,
att staten för den skull behöver dra
sig för att söka skipa större rättvisa
mellan de olika pensionstagarna.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Herr LEANDEK: Herr talman! Det må
vara sant att dessa människor kanske
anser sig illa behandlade, men vi, som
skall försöka objektivt döma i saken,
har svårt att komma till samma uppfattning,
då det ju kan visas att de genom
statens övertagande av järnvägarna
i pensionshänseende har kommit i
en betydligt bättre ställning än om järnvägarna
alltjämt drivits i enskild regi.
Dessutom vill jag påpeka att sådana här
gränsfall ju även finns på andra områden.
Man är nödsakad att dra en viss
gräns, även om vissa personer, som kommer
nära den gränsen, kan anse sig bli
sämre ställda än andra. Faktum är att

Onsdagen den 19 november 1952.

Nr 28.

Interpellation ang. lärarbristen i övre Norrland.

vi inte kan tala om att dessa pensionärer
blivit orättvist behandlade. Staten har
heller ingen juridisk skyldighet att ge
dem bättre pension. Jag ifrågasätter, om
man härvidlag ens kan tala om någon
moralisk skyldighet för staten.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Hesselbom begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 207, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Hesselbom begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — (59;

Nej — 39.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 208, i anledning av väckt motion
om familjepensionsrätt för efterlevande
till vissa befattningshavare, som varit i
statens tjänst eller tillhört någon av staten
övertagen enskild pensionskassa;
samt

nr 209, i anledning av väckta motioner
dels om pension åt änkefru Ester
Elise Gustafsson, dels ock om understöd
åt änkefru Anna Almroth.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Interpellation ang. lärarbristen i övre
Norrland.

Herr LUNDGREN erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman! I en
till Konungen ställd skrivelse har övre
Norrlands rektorsförening hemställt, att
Kungl. Maj:t »täcktes utan dröjsmål lösa
den över Norrland alltmer hotande
katastrofen i frågan om rekryteringen
av lärare i de högre skolorna i övre
Norrland genom lämpliga omedelbart
verkande åtgärder till reell lönekompensation
i rekryteringsstimulerande syfte.»

I motiveringen framhåller rektorsföreningen,
att denna tidigare vid två tillfällen
yttrat sig om lärarproblemet för
övre Norrlands vidkommande, dels i en
underdånig skrivelse den 17 maj 1950
med hemställan om ett lönetillägg om
2 000 kronor per år till de högre skolornas
lärare, dels i ett underdånigt remissvar
på krisutredningens förslag i
frågan den 20 maj 1951, varvid rektorsföreningen
avvisade de av krisutredningen
föreslagna åtgärderna och vidhöll sin
hemställan om ovan berörda lönetillägg.
Därefter har kungl. skolöverstyrelsen
hos Kungl. Maj:t föreslagit löneförbättringar
för lärare vid de högre skolorna
i övre och mellersta Norrland i form av
högre lönegradsplacering än den normala,
vilket förslag om inte i formen så
dock i innehållet i stort sett motsvarar
rektorsföreningens eget förslag. Även Läroverkslärarnas
riksförbund har seder -

Nr 28.

Onsdagen den 19 november 1952.

Interpellation ang. lärarbristen i övre Norrland.

mera framlagt förslag om än mera långtgående
löneförbättringar för norrlandslärarna.

Tyvärr har emellertid dessa förslag
icke godtagits av statsmakterna, och
följden härav har blivit att bristen på
lärare vid de högre skolorna i övre
Norrland nu är katastrofal. Denna brist
är, såsom rektorsföreningen framhåller,
icke speciellt lärarproblem, utan ett allmänt
kulturproblem, som berör övre
Norrlands hela framtid, beroende på
den tydliga nyckelposition som de högre
skolornas lärare innehar. För att i
någon mån råda bot för dessa allvarliga
missförhållanden är omedelbara åtgärder
nödvändiga. Statsmakternas ställningstagande
till dessa problem avvaktas
med största intresse i hela övre Norrland.

På grund av det sålunda anförda får

jag anhålla om första kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet få framställa
följande fråga:

Vilka åtgärder avser statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet att
vidtaga för att förbättra lärarrekryteringen
vid de högre skolorna i övre
Norrland?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 5.01 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 19 november 1952.

Nr 28.

Bilaga till Första kammarens protokoll den 19 november 1952.

Interpellationssvar.

Herr talman! Herr Norling har frågat
mig, om jag anser arbetstiden för besättningarna
å fartyg understigande 20 nettoton
— särskilt bogserbåtar i hamntrafik,
s. k. hamnbogserare — onormalt
lång. Därest så är fallet, vill han veta,
om jag kommer att framlägga förslag till
riksdagen om kortare arbetstid för dessa
arbetstagare.

I interpellationen framhålles, att besättning
å hamnbogserare, på vars arbetstid
i regel ej sjöarbetstidslagen och
ej heller allmänna arbetstidslagen äger
tillämpning, bör ha 8-timmars arbetsdag.
Detta är samma arbetstid som enligt sjöarbetstidslagen
gäller vid fjärrtrafik under
fartygs uppehåll i hamn. Det kan
tilläggas, att den ordinarie arbetstiden
vid fjärrtrafik till sjöss å fartyg under
500 bruttoton samt vid all närtrafik —
såsom i interpellationen säges — är 84
timmar per vecka plus högst 24 timmar
tillåtet övertidsarbete.

Bestämmelser om såväl ordinarie arbetstid
som övertidsarbete på bogserfartyg,
som icke berörs av sjöarbetstidslagen,
har emellertid intagits i de olika
kollektivavtalen om bogserbåtar. Enligt
1952 års bogserbåtsavtal begränsas den
ordinarie arbetstiden å hamnbogserare
till 54 timmar per vecka, förlagda å veckans
söckendagar, samt å övriga bogserbåtar
till reellt 231 timmar per månad,
dock högst 24 timmar under två på varandra
följande dygn. Den för hamnbogserarna
stadgade arbetstiden 54 timmar
i veckan är betydligt kortare än den ordinarie
arbetstid till sjöss, som fastställts
i sjöarbetstidslagen, men längre
än den ordinarie arbetstiden vid fjärrtrafik
under fartygs uppehåll i hamn.
Begränsningen av arbetstiden för övriga
bogserfartyg till 24 timmar för två dygn
i följd överensstämmer med sjöarbetstidslagens
bestämmelser rörande ordina -

rie arbetstid å fartyg under 500 bruttoton
i fjärrtrafik och å fartyg i närtrafik.
Vad angår övertidsarbetet kan till en
början framhållas att ersättning härför
utgår enligt samtliga kollektivavtal. I
vissa avtal äro grunderna för beräkning
av övertidsersättning förmånligare än
enligt sjöarbetstidslagen. Flera avtal begränsar
övertidsarbetet i enlighet med
nämnda lag till högst 24 timmar i veckan.
I andra kollektivavtal — nämligen
de som gäller för norrlandsdistrikten och
omfattar omkring 20 hamnbogserare och
70 andra bogserbåtar — förekommer
dock inga bestämmelser om begränsning
av övertidsarbete.

Frågan om arbetstiden å bogserfartyg
har alltsedan tillkomsten av den första
sjöarbetstidslagen, 1919 års lag, upprepade
gånger prövats av statsmakterna.
Vid sin anmälan år 1948 av gällande
sjöarbetstidslag anförde min företrädare,
statsrådet Gjöres, att å ena sidan bogserfarten
vid vissa tillfällen eller under vissa
perioder behöver kunna förfoga över
de anställdas arbetskraft utan några inskränkningar
i lag, men att det å andra
sidan förekommer långa tider, då bogserfartygen
blott ligger i beredskap och
arbetet huvudsakligen inskränker sig till
passning. Övervägande skäl ansågs därför
tala för att icke utvidga sjöarbetstidslagens
tillämplighet till bogserfartyg
under 20 nettoton.

Vad särskilt angår interpellantens andra
fråga må nämnas att spörsmålet om
arbetstiden å bogserfartyg f. n. är föremål
för myndigheternas uppmärksamhet.
Inrikessjöfartens befälsförening har
nämligen i januari 1950 hemställt, att
Kung]. Maj:t måtte förordna om sjöarbetstidslagens
tillämpning å ett 80-tal
närmare angivna bogserfartyg understigande
20 nettoton. Kommerskollegium,
som genom remiss anmodats avgiva ytt -

Nr 28.

Onsdagen den 19 november 1952.

rande över framställningen, har ännu ej
svarat på remissen men har i ärendet
hört samtliga berörda organisationer och
verkställt vissa undersökningar. De fortsatta
övervägandena inom kollegium
kommer, enligt vad jag erfarit, att avse
icke blott arbetstiden å hamnbogserarna
utan även å de bogserfartyg, som nyttjas
i längre resor, de s. k. utgående bogserarna.
Därvid kommer lämpligheten

av att bestämma den ordinarie arbetstiden
å hamnbogserarna i överensstämmelse
med de i respektive hamnar rådande
arbetstidsförhållandena att ingående
prövas.

Då kommerskollegium yttrat sig över
befälsföreningens framställning torde
man ha ett bättre material än nu för
bedömandet av de spörsmål, som interpellanten
framställt.

Stockholm 1952. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

5231 as