Onsdagen den 19 mars. Sid (Riksdagens protokoll 1952:10)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1952

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 10

15—19 mars.

Debatter m. m.

Onsdagen den 19 mars. Sid.

Ang. riksdagsarbetet vid påsktiden ............................ 7

Svar på interpellation av herr Nilsson, Bror, ang. besättandet av
vattenrättsingenjörstjänster ................................ 7

Anslag under femte huvudtiteln:

Ferieresor för barn ........................................ 11

Ungdomsvårdsskolornas avlöningsanslag .................... 13

Ungdomsvårdsskolornas omkostnadsanslag .................. 14

Erkända arbetslöshetskassor ................................ 16

Arbetslöshetens bekämpande m. m........................... 17

Bostadsstyrelsen .......................................... 20

Yrkesinspektionen ........................................ 23

Ersättning för skador vållade av rymlingar m. fl............... 27

Social upplysningsfilm .................................... 29

Tillbyggnad av vagnverkstaden i Örebro ........................ 30

Förvärv av billinjer .......................................... 31

Luftfartsfondens underskott .................................. 43

Lönereglering för professorer m. fl............................. 46

Forskning rörande sexualbrottslingar .......................... 47

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 19 mars.

Utrikesutskottets utlåtande nr 5, ang. ratifikation av Förenta Nationernas
konvention om förebyggande och bestraffning av brottet
folkmord (genocide) .......................................10

1 Första kammarens protokoll 1902. Nr 10.

Nr 10.

Innehåll.

Sid.

Konstitutionsutskottets memorial nr 9, med förslag till ändrad lydelse
av §§ 17 och 18 riksdagsstadgan ........................ 10

— utlåtande nr 10, ang. anstånd med upprättande av röstlängd under
år, då allmänna val icke skola förrättas .................. 10

-—• nr 11, grundlagsändring rörande utseende av en riksdagens socialförsäkringsombudsman
................................ 10

Statsutskottets utlåtande nr 5, ang. utgifterna under femte huvudtiteln
(socialdepartementet) ................................ 10

— nr 9, ang. anslag å kapitalbudgeten: kommunikationsdepartementet
...................................................... 30

—- nr 51, ang. anslag till skyddsarbeten å Uppsala domkyrka m. m. 43

— nr 52, ang. utgifter å tilläggsstat II: kapitalinvesteringar inom

kommunikationsdepartementets verksamhetsområde ..........43

— nr 53, ang. fortsatt disposition av vissa äldre anslag .......... 43

— nr 54, ang. luftfartsfondens underskott ...................... 43

— nr 55, ang. löne- och pensionsreglering för professorer m. fl. . . 46

Bevillningsutskottets betänkande nr 14, ang. fortsatt tullfrihet för
Föreningen Rädda barnen för kläder m. m................... 47

— nr 16, ang. beskattning av periodiskt understöd m. m......... 47

— nr 18, ang. ändringar i förordningen om nöjesskatt .......... 47

— nr 19, om ändrad lydelse av 2 § förordningen ang. omsättnings och

utskänkningsskatt å vin ................................ 47

Första lagutskottets utlåtande nr 7, ang. utredning rörande redovisning
och revision för koncerner ............................ 47

— nr 8, ang. planläggning av åtgärder för sexualbrottslingarnas behandling
m. m............................................. 47

Andra lagutskottets utlåtande nr 23, ang. socialförsäkringsbolagens
bidrag till försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens omkostnader
................................................ 55

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10, ang. ändring i lagen om allmänna
vägar m. m......................................... 55

Första kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 3, ang.
likformiga betygsbeteckningar vid de nordiska ländernas skolor 55

— nr 4, ang. giltighetstiden för tur- och returbiljetter å järnväg. . 55

Lördagen den 15 mars 1952.

Nr 10.

Lördagen den 15 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Justerades protokollet för den 8 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under tionde
huvudtiteln gjorda framställningar angående
anslag för budgetåret 1952/53 till
utrustning för vindtunnelanläggning m.
m. vid flygtekniska försöksanstalten och
till säkerhetsanstalter för sjöfarten;

nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1952/53 under statens allmänna fastighetsfond
m. m., i vad propositionen avser
handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 83, i anledning av Kungl. Maj :ts i
.statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1952/53 under försvarets fonder m. m.;

nr 84, i anledning av vissa av Kungl.
Maj :t beträffande försvarets fastighetsfond
gjorda framställningar om anslag
å tilläggstat II till riksstatcn för budgetåret
1951/52; och

nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förläggande av
den under försvarets fabriksverk hörande
centrala beklädnadsverkstaden till
Karlskrona in. in.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 86, angående anslag till ersättningar
till de förutvarande ombordanställda
in. fl. å motorfartyget Ningpo; och
nr 87, angående åtgärder till främjande
av bränsleförsörjningen.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
följande kungl. propositioner, vilka
nu var för sig föredrogos och lades på
bordet:

nr 94, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni
1943 (nr 444) om tillståndstvång för
byggnadsarbete;

nr 95, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 63 § 2 mom. lagen
den 6 juni 1930 (nr 260) om församlingsstyrelse
i Stockholm;

nr 98, angående anslag för budgetåret
1952/53 till främjande av lärlingsutbildning
inom murarvrket m. in.;

nr 101, med förslag till förordning om
ändring i vapenförordningen den 10
juni 1949 (nr 340); samt

nr 106, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 3 och 4 §§ förordningen
den 6 juni 1925 (nr 172) med
vissa bestämmelser angående befattningshavares
vid polisväsendet rätt till
lön och pension m. m.

Efter föredragning av ett från andra
kammaren ankommet protokollsutdrag,
nr 210, med delgivning av nämnda kammares
beslut över dess allmänna beredningsutskotts
utlåtande, nr 7, över motion
om utredning av frågan om ersättning
till personer, som drabbas av inkomstbortfall
genom isolering till följd
av epidemi eller epizooti, beslöt första
kammaren hänvisa detta ärende till sitt
allmänna beredningsutskott.

Anmäldes och bordlädes

utrikesutskottets utlåtande nr 5, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
ratifikation av Förenta Nationernas
konvention om förebyggande och
bestraffning av brottet folkmord (gcnocide); konstitutionsutskottets

memorial och
utlåtanden:

Nr 10.

Lördagen den 15 mars 1952.

nr 9, med förslag till ändrad lydelse
av §§ 17 och 18 riksdagsstadgan;

nr 10, i anledning av väckt motion
om anstånd med upprättande av röstlängd
under år, då allmänna val icke
skola förrättas; samt

nr 11, i anledning av väckt motion
om sådan ändring i grundlagarna, som
erfordras för utseende av en riksdagens
socialförsäkringsombudsman;

statsutskottets utlåtanden:
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1952/53 under femte huvudtiteln,
avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1952/53, i vad
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta
motioner m. m.;

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag till vissa
skyddsarbeten å Uppsala domkyrka
m. m.;

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1951/52, i vad propositionen avser kapitalinvesteringar
inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag;

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om upptagande å riksstaten för
budgetåret 1952/53 av underskottet för
luftfartsfonden; samt

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående löne- och pensionsreglering
för professorer och vissa
andra akademiska lärare m. fl. jämte i
ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt tullfrihet
i vissa fall för Föreningen Rädda bar -

nen för kläder, beklädnadsmateriel och
livsförnödenheter;

nr 16, i anledning av väckta motioner
om ändrade bestämmelser angående beskattning
av periodiskt understöd samt
om rätt att vid taxering till inkomstskatt
åtnjuta avdrag för vissa studiekostnader; nr

18, i anledning av väckta motioner
angående vissa ändringar i förordningen
om nöjesskatt; samt

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 28 maj 1943 (nr 259) angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å vin;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 7, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande redovisning och
revision för koncerner; samt

nr 8, i anledning av väckt motion om
planläggning av åtgärder för sexualbrottslingarnas
behandling m. m.;

andra lagutskottets utlåtande nr 23, i
anledning av väckta motioner om nedsättning
av socialförsäkringsbolagens bidrag
till bestridande av omkostnaderna
för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens
verksamhet;

tredje lagutskottets utlåtande nr 10, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående ändring
i lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om
allmänna vägar, m. m.; ävensom

första kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtanden:

nr 3, i anledning av väckt motion om
utredning i syfte att åstadkomma likformiga
betygsbeteckningar vid de nordiska
ländernas skolor; samt

nr 4, i anledning av väckt motion om
utsträckning av giltighetstiden för tur
och returbiljetter å järnväg.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.08 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 18 mars 1952.

Nr 10.

Tisdagen den 18 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 11 och
den 12 innevarande månad.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Under hänvisning till närlagda läkarintyg
anhåller jag härmed vördsamt om
tjänstledighet från riksdagsarbetet tills
vidare.

Uddevalla den 16 mars 1952.

Erik Arrhén.

Lektor Erik Arrhén vårdas sedan den
15 mars på Uddevalla lasaretts medicinska
avdelning för magblödning.

Uddevalla den 17 mars 1952.

A. Löfdahl,

leg. läkare.

På gjord proposition bifölls ansökningen
för den tid, varunder herr Arrhén
på grund av den i läkarintyget angivna
sjukdomen vore i behov av tjänstledighet
från riksdagsarbetet.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 72, till Konungen i anledning
av väckta motioner om förhöjda
dagtraktamenten åt landstingsmän.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 87, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om häradsallmänningar, m. m., dels ock
motioner, som väckts i anledning av
propositionen;

nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag ur kyrkofonden
för tillfällig arbetshjälp åt domkapitlen
och stiftsnämnderna i samband
med prästlönereformens genomförande;

nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ogiltighet
av sämjedelning av jord inom
vissa delar av Kopparbergs län; och
nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om sammanföring
av samfälld vägmark med angränsande
fastighet m. m.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser: nr

88, till fullmäktige i riksbanken
angående verkställd granskning av riksbankens
styrelse och förvaltning m. m.;
samt

nr 89, till fullmäktige i riksgäldskontoret
angående verkställd granskning av
riksgäldskontorets styrelse och förvaltning
m. m.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 93, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan
om riksdagens yttrande angående
vissa av Internationella arbetsorganisationens
konferens år 1951 vid dess trettiofjärde
sammanträde fattade beslut.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 94, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30
juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 95, med förslag till lag angående

Nr 10.

Tisdagen den 18 mars 1952.

ändrad lydelse av 63 § 2 mom. lagen
den 6 juni 1930 (nr 260) om församlingsstvrelse
i Stockholm.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr 98,
angående anslag för budgetåret 1952/
53 till främjande av lärlingsutbildning
inom muraryrket m. in.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts
propositioner:

nr 101, med förslag till förordning om
ändring i vapenförordningen den 10
juni 1949 (nr 340); samt

nr 106, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 3 och 4 §§ förordningen
den 6 juni 1925 (nr 172) med vissa
bestämmelser angående befattningshavares
vid polisväsendet rätt till lön och
pension m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 5, konstitutionsutskottets
memorial nr 9 samt utlåtanden
nr 10 och 11, statsutskottets
utlåtanden nr 5, 9 och 51—55, bevillningsutskottets
bctänkanden nr 14, 16,
18 och 19, första lagutskottets utlåtanden
nr 7 och 8, andra lagutskottets utlåtande
nr 23, tredje lagutskottets utlåtande
nr 10, ävensom första kammarens
allmänna beredningsutskotts utlåtanden
nr 3 och 4.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
följande kungl. propositioner, vilka
nu var för sig föredrogos och lades
på bordet:

nr 96, angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1952/53,
m. m.;

nr 102, angående vissa anslag ur kyrkofonden
m. m.;

nr 103, angående vissa frågor rörande
blind- och dövstumundervisningen;

nr 104, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av § 4 förordningen den
16 maj 1890 (nr 21 s. 1) angående Sveriges
allmänna hypoteksbank, m. m.;

nr 105, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av §§ 2 och 3 förordningen
den 17 maj 1935 (nr 176) angående
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
in. in.;

nr 109, angående organisationen av
den lokala försöksverksamheten på jordbrukets
område, m. m.;

nr 110, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29 juni
1946 (nr 408) om användande av statspolispersonal
för vissa särskilda uppgifter; nr

111, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av utlänningslagen den 15
juni 1945 (nr 315);

nr 112, angående vissa frågor i samband
med omläggning av föreningen
Styrsö kustsanatoriums verksamhet m.
m.;

nr 115, angående anslag till lindring
i mindre bemedlade patienters å landsbygden
sjukvårdskostnader;

nr 117, angående viss förstärkning av
vitaminavdelningen vid statens institut
för folkhälsan; samt

nr 119, angående anslag för budgetåret
1952/53 till avlöningar och omkostnader
vid poliskåren i Boden.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 379, av herr Ewerlöf m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om fortsatt giltighet
av prisregleringslagen den 30 juni 1947
(nr 303);

nr 380, av herr Ewerlöf m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till förordning om konjunkturskatt
för år 1952 m. m.;

nr 381, av herr Nilzon, Ivar, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning om konjunkturskatt
för år 1952 m. m.;

nr 382, av herr Magnusson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning om konjunkturskatt
för år 1952 m. m.;

nr 383, av herr Ohlon m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med

Onsdagen den 19 mars 1952.

Nr 10.

Ang. besättandet av vattenrättsingenjörstjänster.

förslag till förordning om konjunkturskatt
för år 1952 m. m.; och

nr 384, av herr Näslund, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om konjunkturskatt
för år 1952 m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.05 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 19 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 10 förmiddagen.

Herr TALMANNEN yttrade: Efter samråd
med talmannen i andra kammaren
och talmanskonferensen får jag beträffande
riksdagsarbetet vid påsktiden meddela
följande.

De sista arbetsplena före påsk beräknas
äga rum torsdagen den 3 instundande
april. Påskferierna komma att börja
fredagen den 4 april och pågå till och
med onsdagen den 16 i samma månad.
Kamrarna sammanträda åter torsdagen
den 17 april kl. 2 eftermiddagen för
anställande av gemensamma omröstningar,
såvida voteringspropositioner för sådant
ändamål blivit dessförinnan godkända.
I motsatt fall avses, att utskottsarbetet
återupptages sagda torsdag, den
17 april, varefter kamrarnas sammanträden
komma att hållas i sedvanlig ordning.
Allt detta gäller under förutsättning
att intet oförutsett inträffar, som
påkallar annan ordning.

Justerades protokollet för den 13 innevarande
månad.

Ang. besättandet av vattenrättsingenjörstjänster.

llerr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
ZETTERBERG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att

vid detta sammanträde besvara herr
Bror Nilssons interpellation angående
besättandet av vattenrättsingenjörstjänster,
erhöll ordet och anförde: Herr talman!
Ledamoten av denna kammare
herr B. A. Nilsson har i en med kammarens
tillstånd framställd interpellation
frågat mig, om jag är beredd att i
samband med den utökning av antalet
vattenrättsingenjörstjänster, varom förslag
framlagts av en särskild utredningsman,
medverka till att dessa tjänster
komma att besättas med sådan sakkunskap,
som är ägnad att komplettera den
sakkunskap som redan är företrädd vid
vattendomstolarna. I interpellationen
framhålles särskilt behovet av att i vattendomstolarna
ingå agronomiskt och
skogligt utbildade personer.

Till svar härå får jag anföra följande.

Enligt bestämmelse i 11 kap. 2 § vattenlagen
består vattendomstol av en vattenrättsdomare
såsom ordförande samt
såsom övriga ledamöter två vattenrättsingenjörer
och två vattenrättsnämndemän.
I vissa enklare mål tjänstgör endast
en vattenrättsingenjör. Beträffande
vattenrättsingenjörerna stadgas, att de
skola vara i vattenfrågors tekniska behandling
sakkunniga och erfarna män.
Närmare bestämmelser om vattenrättsingenjörernas
kompetens ha meddelats
i 1945 års stadga angående tjänstgöringen
vid vattendomstolarna. Det föreskrives
där, att vattenrättsingenjörerna skola
ha sakkunskap särskilt i fråga om byggande
i vatten (vattenbyggnadstekniska

Nr 10.

Onsdagen den 19 mars 1952.

Ang. besättandet av vattenrättsingenjörstjänster.

ingenjörer) eller särskilt i fråga om torrläggning
av mark (agrikulturtekniska
ingenjörer). När två vattenrättsingenjörer
tjänstgöra i ett mål, skall den ene
vara vattenbyggnadsteknisk och den
andre agrikulturteknisk ingenjör. I mål
om grundvatten eller avloppsvatten kan
i stället för endera förordnas annan ingenjör
med särskild sakkunskap i ämnet.

Såsom påpekats i interpellationen ha
vattendomstolarna att taga ställning till
frågor av mångskiftande och svårbedömd
natur. Till de i interpellationen
anförda exemplen kunna läggas flera,
såsom frågor rörande vattenbyggnadsföretagens
inverkan på flottning och
fiske. Det är uppenbarligen icke möjligt
att i vattendomstolen bereda plats
för ledamöter med specialutbildning på
alla dessa olika områden. Liksom vid de
allmänna domstolarna bruka emellertid
parterna för utredning av specialfrågor
anlita experter, och vattendomstolen
kan själv förordna sakkunniga i den
mån den finner det erforderligt.

Jag har under hand hört mig för om
vattenrättsdomarnas inställning till den
i interpellationen upptagna frågan. De
ha genomgående givit uttryck åt den
uppfattningen, att den nuvarande sammansättningen
av vattendomstolarna är
väl avvägd. Att utbyta den agrikulturtekniska
vattenrättsingenjören mot exempelvis
en person med enbart agronomisk
eller skoglig utbildning anses icke
innebära någon förstärkning av domstolens
kapacitet. Det har framhållits, att
för lantbruksingenjörskåren, från vilken
de agrikulturtekniska vattenrättsingenjörstjänsterna
bruka rekryteras, fordras
såväl praktisk som teoretisk jordbruksutbildning
och att vid tjänstgöring
såsom lantbruksingenjör vinnes intim
kontakt med jordbruksfrågor i allmänhet.
Vidare har påpekats att vattenrättsnämndemännen
tillföra vattendomstolen
värdefull sakkunskap i praktiska frågor
som röra jordbruk och skogsbruk. Vattenrättsnämndemännen
äro ofta mycket
dugande och erfarna personer.

Under dessa förhållanden har jag
funnit det tveksamt om åtgärder i det i

interpellationen angivna syftet böra vidtagas.
I varje fall har jag icke ansett mig
böra taga ställning utan en mera ingående
utredning. I den proposition som
utarbetats på grundval av utredningsmannens
förslag och som inom kort
kommer att avlämnas till riksdagen beröres
således icke denna fråga. Av några
framställningar som ingivits till departementet
i anslutning till interpellationen
framgår emellertid att man på sina
håll tillmäter frågan en icke oväsentlig
betydelse. Jag skall därför överväga, huruvida
det bör uppdragas åt utredningsmannen
att vid sitt fortsatta arbete upptaga
frågan till närmare prövning.

Herr NILSSON, IJItOR: Herr talman!
Jag ber att få tacka herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet för
svaret på min interpellation, ehuru jag
icke är helt tillfredsställd med detsamma.

Våra vattendomstolars stora och svåra
uppgifter behöva ägnas uppmärksamhet,
och ur den synpunkten är det att
hälsa med tillfredsställelse vad herr
statsrådet nu anförde, nämligen att vi
snart ha att förvänta en proposition i
denna fråga. Min interpellation har tydligen
varit för sent ute.

Emellertid klänger jag mig fast vid
herr statsrådets uttalande att vilja överväga,
huruvida det bör uppdragas åt
den av mig i interpellationen åberopade
utredningsmannen att vid sitt fortsatta
arbete upptaga frågan till närmare prövning.

Jag kom i närmare kontakt med och
fick en djupare inblick i dessa frågor,
då jag sommaren 1950 reste med statsrevisionen
längs hela Indalsälvens flodområde.
Vid de därstädes genomförda
vattenregleringarna ha överdämningar
eller skador skett på 440 hektar åker,
tomt- och betesmark samt på 2 962 hektar
annan mark. Vid den planerade utbyggnaden
av Bergeforsen vid Indalsälvens
mynning kommer uppdämningen
att sträcka sina verkningar närmare
sex mil ovanför forsen.

På våren 1951 reglerades Vojmsjön i
Vilhelmina socken. Genom regleringen

Onsdagen den 19 mars 1952.

Nr 10.

Ang. besättandet av vattenrättsingenjörstjanster.

dränktes helt eller delvis 26 jordbruksfastigheter,
och 130 människor fingo
bryta upp från sina hem. I en av byarna,
som bestod av elva gårdar, dränktes
åtta gårdar — tre gårdar blevo kvar.
I ett mål vid Norrbygdens vattendomstol,
där vattenfallsstyrelsen var sökandepart,
och där det gällde sjöarna Flåsjön,
Tåsjön och Storsjoutens regleringar,
utgjorde de sammanlagda berörda
arealerna 550 hektar åker- och ängsmark,
cirka 1 600 hektar skogsmark, och
ersättningsbeloppet uppgick till över 2
miljoner kronor.

Jag nämner dessa exempel endast för
att understryka vattendomstolarnas oerhörda
betydelse och maktpåliggande
uppgifter, vilka säkerligen inte bli
mindre under det närmaste kvartsseklet,
varunder vi ju planera att utbygga
våra stora kraftreserver i Norrland. Detta
planeringsarbete sönderfaller, kan
man säga, i två delar: för det första
vattenbyggandets teknik och ekonomi,
och för det andra värdering av de skador,
som uppkomma genom vattenbyggande.
Domstolen har efter skedd utredning
att väga dessa båda moment
mot varandra. I förra fallet — när det
gäller det tekniska vattenbyggandet -—
behövs tillgång till en man med civilingenjörsutbildning
vid tekniska högskolans
avdelning för vattenbyggnadskonst.
I det senare fallet behövs, synes
det mig, en man med jordbruksekonomisk
eller skoglig utbildning, främst
jordbruksekonomisk, och en sådan utbildning
erhålles i vårt land endast vid
vår lantbrukshögskola, varest en särskild
sådan utbildningslinje förefinnes.

Även jag, herr statsråd, hyser den
största respekt för vattenrättsnämndemännens
oväld och duglighet, men var
och cn vet att den som länge och ingående
haft tillfälle att penetrera ett spörsmål
också kan tränga djupare in i detsamma.
Detta är tjänstemannens uppgift,
och därför blir ansvaret för de
gjorda värderingarna främst hans. För
likformigheten i värderingarna inom
vattendomstolens arbete är det också betydelsefullt,
att domstolen förfogar över
egen ekonomisk expertis. Det torde nog

också vara nödvändigt att tillkalla särskild
tillfällig expertis, till exempel vid
värdering av skada å fiske, och sådan
expertis finnes alltid att tillgå. Det förhåller
sig emellertid obestridligen så,
att värderingen av skador å jord, jordbruk
och skog äro de allt annat överskuggande
när det gäller uppdämningar
och vattenregleringar i samband med våra
kraftverksbyggnader. Av denna anledning
har jag, herr talman, tillåtit mig
fråga: Varför icke använda vår högskoleutbildade
jordbruksexpertis för sådana
betydelsefulla uppgifter?

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 96, angående reglering av
priserna på fisk under budgetåret 1952/
53, m. in., hänvisades propositionen, såvitt
angick förordningsförslaget, till behandling
av lagutskott och i övrigt till
j ordbruksutskottet.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 102, angående vissa anslag
ur kyrkofonden m. in., hänvisades
propositionen, såvitt angick anordnande
av förbättrade lokaler för domkapitlet
och stiftsnämnden i Växjö samt
ombyggnad av domkapitelshuset i Västerås,
till statsutskottet och i övrigt till
behandling av lagutskott.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 103, angående vissa frågor
rörande blind- och dövstumundervisningen,
hänvisades propositionen, såvitt
angick lagförslaget, till behandling
av lagutskott och i övrigt till statsutskottet.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 104, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av g 4 förordningen den
16 maj 1890 (nr 21 s. 1) angående Sveriges
allmänna hypoteksbank, in. m.;
samt

nr 105, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av §§ 2 och 3 förord -

Kartong till Första Kammarens protokoll 1952.

Nr It).

Nr 10.

Onsdagen den 19 mars 1952.

ningen den 17 maj 1935 (nr 176) angående
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
in. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 109, angående organisationen av
den lokala försöksverksamheten på jordbrukets
område, m. in.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts
propositioner:

nr 110, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29 juni
1946 (nr 408) om användande av statspolispersonal
för vissa särskilda uppgifter;
och

nr 111, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av utlänningslagen den 15
juni 1945 (nr 315).

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 112, angående vissa frågor i samband
med omläggning av föreningen
Styrsö kustsanatoriums verksamhet
in. m.;

nr 115, angående anslag till lindring
i mindre bemedlade patienters å landsbygden
sjukvårdskostnader;

nr 117, angående viss förstärkning av
vitaminavdelningen vid statens institut
för folkhälsan; samt
nr 119, angående anslag för budgetåret
1952/53 till avlöningar och omkostnader
vid poliskåren i Boden.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den av herr Eiverlöf
m. fl. väckta motionen, nr 379, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om fortsatt giltighet av
prisregleringslagen den 30 juni 1947
(nr 303).

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner: -

nr 380, av herr Eiverlöf in. fl,
nr 381, av herr Nilzon, Ivar,
nr 382, av herr Magnusson,
nr 383, av herr Ohlon m. fl., och
nr 384, av herr Näslund,

alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om
konjunkturskatt för år 1952 in. m.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets
utlåtande nr 5, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående ratifikation
av Förenta Nationernas konvention
om förebyggande och bestraffning
av brottet folkmord (genocide),
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets
memorial och utlåtanden:

nr 9, med förslag till ändrad lydelse
av §§ 17 och 18 riksdagsstadgan;

nr 10, i anledning av väckt motion
om anstånd med upprättande av röstlängd
under år, då allmänna val icke
skola förrättas; och

nr 11, i anledning av väckt motion
om sådan ändring i grundlagarna, som
erfordras för utseende av en riksdagens
socialförsäkringsombudsman.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1952/53 under
femte huvudtiteln, avseende anslagen inom
socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

På framställning av herr talmannen
beslöts att förevarande utlåtande skulle
företagas till avgörande punktvis och,
där så erfordrades, momentvis.

Punkterna 1—25.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 19 mars 1952.

Nr 10.

Punkten 26.

Anslag till ferieresor för barn.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna av departementschefen
förordade ändringar i bestämmelserna
rörande ferieresor för barn, dels
ock till Ferieresor för barn för budgetåret
1952/53 anvisa ett förslagsanslag
av 2 700 000 kronor.

Kungl. Maj:ts förslag innebar bland
annat, att den nu gällande inkomstgränsen
för ferieresorna, 4 000 kronor beskattningsbar
inkomst, skulle höjas till
4 300 kronor från och med våren 1952
samt till 5 200 kronor från och med den
1 januari 1953. Vidare hade beträffande
den genom beslut av 1951 års riksdag
införda avgiften av 5 eller 10 kronor per
person vid ferieresor med järnväg föreslagits
sådan ändring, att avgift skulle
utgå med ett enhetligt belopp av 5 kronor
samt att avgift icke skulle utgå, då
fråga vore om familjer med tre eller
flera barn under 14 år eller barn till
ensamstående mödrar.

I en inom andra kammaren av fru
Nilsson väckt motion (II: 258) hade
hemställts, att riksdagen måtte, med
upphävande av sitt under förra året fattade
beslut i ärendet, besluta en återgång
till vad som gällde före ifrågavarande
beslut.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten anfört:

»I jämförelse med gällande bestämmelser
innebär departementschefens
förslag till ändringar en viss förenkling
i fråga om det administrativa handhavandet
av bidragsverksamheten. Enligt
utskottets mening hade en ytterligare
förenkling varit önskvärd. Överväganden
i sådan riktning ha även förekommit
inom utskottet, som dock stannat för
att tillstyrka departementschefens förslag.

Under åberopande av det anförda och
då vad i övrigt i ärendet förekommit icke
givit utskottet anledning till särskilt
uttalande hemställer utskottet, att riksdagen
må

Anslag till ferieresor för barn.

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen 11:258 godkänna
av departementschefen förordade
ändringar i bestämmelserna rörande
ferieresor för barn;

b) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
till Ferieresor för barn för budgetåret
1952/53 anvisa ett förslagsanslag av
2 700 000 kronor.»

Reservation hade anförts av, utom
andra, herrar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Birke, vilka ansett, att utskottets
yttrande och hemställan bort hava
följande lydelse:

»Då de nuvarande avgiftsbestämmelserna
beslutats av riksdagen så sent som
1951 och då de föreslagna reglerna snarast
synas innebära en ytterligare komplikation
i stället för en förenkling, kan
utskottet icke tillstyrka ett frångående
av gällande bestämmelser i denna del.
Däremot har utskottet icke funnit anledning
till erinran mot departementschefens
förslag beträffande inkomstprövningen
och höjningen av inkomstgränserna.

Vid ett bibehållande av de nuvarande
avgiftsbestämmelserna torde anslaget
kunna uppföras med ett till 2 550 000
kronor begränsat belopp eller 150 000
kronor mindre än departementschefen
beräknat.

Under hänvisning till det anförda
hemställer utskottet, att riksdagen må

a) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen 11:258
godkänna av utskottet i det föregående
förordade ändringar i bestämmelserna
rörande ferieresor för barn;

b) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
till Ferieresor för barn för budgetåret
1952/53 anvisa ett förslagsanslag av
2 550 000 kronor.»

Herr BERGH: Herr talman! 1 Kungl.
Maj:ts proposition föreslås, att anslaget
till ferieresor för barn höjes från 2,2
miljoner kronor till 2,7 miljoner kronor.
Denna höjning är föranledd inte bara
av de höjda järnvägstaxorna, utan också
därav, att man har föreslagit mera generösa
villkor när det gäller att komma i

Nr 10.

Onsdagen den 19 mars 1952.

Anslag till ferieresor för barn.

åtnjutande av förmånen av fria ferieresor.
Dels har inkomstgränsen höjts, till
en början från 4 000 kronor beskattningsbar
inkomst till 4 300 kronor, och
från och med den 1 januari 1953 skall
gälla en inkomstgräns av 5 200 kronor
beskattningsbar inkomst. Dels bar man
föreslagit andra avgiftsregler än dem,
som riksdagen i fjol fastställde.

I fjol beslöt riksdagen att införa en
avgift av 5 eller 10 kronor per person,
som skulle delta i dessa ferieresor. Denna
bestämmelse föreslås nu bli uppmjukad,
så att det endast skulle tas ut en avgift
på genomgående 5 kronor. Dessutom
bar föreslagits, att för familjer, där
det finns tre eller flera barn under 14
år, och för barn till ensamstående mödrar,
oavsett antalet, skulle resan vara alldeles
avgiftsfri.

Denna fråga var, som damerna och
herrarna påminna sig, föremål för en
lång och en smula hetsig debatt i fjol,
och när denna avgiftsregel då fastställdes,
skedde det på grundvalen av en undersökning,
som tidigare hade gjorts och
varigenom man bl. a. ville skapa större
rättvisa gentemot dem, som företogo
endast korta resor och som därför fingo
svara för en del av kostnaderna.

Inom socialdepartementet har man
ansett att de bestämmelser, som riksdagen
antog i fjol, skulle ändras redan i
år. Statskontoret har för sin del avstyrkt
ändringen med den motiveringen, att eftersom
bestämmelserna antogos så sent
som vid 1951 års riksdag, borde de inte
för närvarande bli föremål för någon
ändring. Det förefaller mig vara en god
princip inom statsförvaltningen, som
man eljest brukar följa, att man inte
ändrar regler år från år, innan någon
erfarenhet vunnits om hur de egentligen
verka. Socialstyrelsen har också för sin
del avstyrkt en ändring av de gamla
reglerna, huvudsakligast med hänvisning
till det ökade krångel, som därigenom
skulle uppkomma. Det skulle nämligen
bli ett ytterligare onus för barnavårdsnämnderna,
som inte bara skulle
ha att granska ansökningarna med hänsyn
till föräldrarnas inkomster, utan
också med hänsyn till antalet barn. Av

dessa skäl har, som sagt, även socialstyrelsen
avstyrkt en ändring av bestämmelserna,
och det förefaller mig, som om
både statskontorets och socialstyrelsens
uppfattning på denna punkt är av beskaffenhet
att böra förtjäna stort beaktande.

Den reservation, som vid denna punkt
av utlåtandet är avgiven av mig m. fl.,
går ut på att de av 1951 års riksdag beslutade
bestämmelserna skola bibehållas
och att anslaget av denna anledning
skall sänkas från beräknade 2 700 000
kronor till 2 550 000 kronor. Jag ber att
få yrka bifall till denna reservation.

Herr ANDERSON, IWAR: Herr talman!
Det kan inte förnekas att det är önskvärt
att bestämmelserna inte ändras titt
och tätt. Nu föreligger emellertid i ärendet
en proposition, vari, såsom herr
Bergh mycket riktigt påpekade, föreslås
den ändringen att man dels skall höja
inkomstgränsen i fråga om rätten till
fria ferieresor och dels att familjer med
tre eller flera barn befrias från avgiftsskyldighet.

Utgår man ifrån att barn särskilt under
nuvarande förhållanden utgöra en
ekonomisk belastning för föräldrarna^
måste man nog medge att det kan anföras
ömmande skäl för Kungl. Maj:ts förslag,
som måhända kan betraktas såsom
en kompromiss mellan skilda uppfattningar.
Jag vill inte fördölja att vi inom
statsutskottets tredje avdelning hade
mycket delade meningar i frågan. Om
jag inte minns fel framfördes inte mindre
än fyra olika förslag till lösning. Då
vi emellertid voro rätt eniga om att
frågan inte är av den storleksordningen,
att den motiverar långa debatter och
stridigheter varje år, enades vi om att
tillstyrka bifall till Kungl. Maj :ts förslag,
vilket även blev statsutskottsmajoritetens
förslag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottsförslaget.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu ifrå -

Onsdagen den 19 mars 1952.

Nr 10.

Ang. ungdomsvårdsskolornas avlöningsanslag.

gavarande punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Bergh m. fl. vid
punkten avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkterna 27—30.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 31.

Ang. ungdomsvårdsskolornas avlöningsanslag.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att i
personalförteckningen för statens skolor
tillhörande barna- och ungdomsvården
vidtaga de ändringar, som av departementschefen
angivits, dels fastställa
av departementschefen förordad avlöningsstat
för statens skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården, att tilllämpas
fr. o. m. budgetåret 1952/53,
dels ock till Statens skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården: Avlöningar
för budgetåret 1952/53 anvisa ett förslagsanslag
av 3 540 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels en inom andra kammaren av fröken
Ager m. fl. väckt motion (11:65),
i vilken hemställts, att riksdagen måtte
besluta att uppflytta de 30 lärarinnorna
i liushållsgöromål och i kvinnlig slöjd
vid ungdomsvårdsskolorna från 19 till
20 lönegraden,

dels ock en inom samma kammare av
herr Andersson i Dunker väckt motion
(II: 358).

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionen II: 65

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i personalförteckningen
för statens skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården

vidtaga de ändringar, som av departementschefen
angivits i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 4 januari
1952;

b) fastställa under punkten införd avlöningsstat
för statens skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården, att tilllämpas
fr. o. m. budgetåret 1952/53;

c) till Statens skolor tillhörande barna-
och ungdomsvården: Avlöningar för
budgetåret 1952/53 anvisa ett förslagsanslag
av 3 540 000 kronor;

II. att motionen II: 358 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anmälts av herr
Ohlon, fröken Andersson, herrar Sundelin,
Ståhl och Kollberg, fröken Elmén
samt herr Gustafsson i Skellefteå, vilka
likväl ej antytt sin åsikt.

Fröken ANDERSSON: Herr talman!
Reservationen på förevarande punkt ansluter
sig till motionen nr 65 i andra
kammaren, vari hemställes att trettio
lärarinnor i liushållsgöromål och i
kvinnlig slöjd vid ungdomsvårdsskolorna
skola uppflyttas från 19 till 20 lönegraden.

Det bestämdes år 1951 att yrkeslärarna
vid de centrala verkstadsskolorna
skulle avlönas enligt lönegraderna 20—
23. Därvid gjordes icke någon skillnad
mellan män och kvinnor. I anslutning
till beslutet placerades de manliga lärarna
vid ungdomsvårdsskolorna i lönegrad
20, vilket innebar en uppflyttning
med en lönegrad. För de kvinnliga lärarna
vid sistnämnda skolor blev det
däremot ingen uppflyttning. Det betyder
en skillnad med en lönegrad mellan
manliga och kvinnliga lärare vid ungdomsvårdsskolor,
vilket är ganska oförståeligt
mot bakgrunden av att man inte
gjorde någon skillnad vid verkstadsskolorna.

Nu anser socialstyrelsen att det är avvikt,
att en uppflyttning av de kvinnliga
lärarna vid ungdomsvårdsskolorna kommer
till stånd, så alt det blir likhet mellan
de båda grupperna. Det iir, såsom
kanske eu och annan bär sig bekant,

Nr 10.

Onsdagen den 19 mars 1952.

Ang. ungdomsvårdsskolornas omkostnadsanslag.

utomordentligt svårt att rekrytera just
de kvinnliga lärartjänsterna vid ungdomsvårdsskolorna.
Genom regleringen
av lönerna för övningslärare år 1950
framstår tjänst såsom lärare i hushållsgöromål
vid folkskola i stad såsom mera
fördelaktig relativt sett än en tjänst vid
ungdomsvårdsskola. De senare skolorna
äro som bekant i regel belägna på landsbygden,
och det rör sig endast om en
lönegrads skillnad.

Det uppstår här en rad praktiska svårigheter
bland annat med hänsyn till att
man vid skolorna försöker erhålla både
manliga och kvinnliga lärare. Jag skall
ge ett exempel på hur tillrört det hela
kan bli. Vid en ungdomsvårdsskola finns
det en kockskola. Där har man tidigare
haft en kock, som inte lämpade sig riktigt
för uppgiften, och man anställde
därför i stället en skolkökslärarinna.
Hon kommer i den högre lönegraden, ty
hon är placerad på en s. k. manlig tjänst,
under det att en bagare, som undervisar
i bakning vid en flickskola, står såsom
lärarinna i hushållsgöromål i den lägre
lönegraden. Om inte den bagaren får
mindervärdeskomplex, skulle det vara
ganska egendomligt!

Jag skall inte vidare gå in på frågan
utan nöjer mig, herr talman, med att
yrka bifall till motionen nr 65 i andra
kammaren.

Herr BERGH: Herr talman! Jag tror
att jag vågar försäkra, att när tredje avdelningen
inom statsutskottet behandlade
förevarande punkt och den motion,
som väckts i anslutning därtill, var det
ingen som kom på den idén att på något
sätt lädera likalönsprincipen, utan
anledningen till att avdelningen och sedermera
statsutskottets majoritet icke
tillstyrkte bifall till motionen var nog
närmast att, såsom också utsäges i utskottets
utlåtande, frågan borde få prövas
av 1949 års tjänsteförteckningskommitté.

Mot det argumentet har man invänt
att man kunde resonerat på precis samma
sätt även när det gällde manliga
kolleger till de lärarinnor som det nu

är fråga om, och man framhåller då att
de manliga lärarna redan i fjol placerades
i 20 lönegraden. Att frågan bör
prövas av 1949 års tjänsteförteckningskommitté
har emellertid närmast sammanhang
med en prövning av de arbetsuppgifter,
varom här är fråga. Jag betraktar
det som alldeles självklart, att
om det vid en sådan undersökning skulle
visa sig att arbetsuppgifterna för dessa
kvinnliga befattningshavare kunna
jämställas med arbetsuppgifterna för befattningshavare
i 20 lönegraden, så skola
också dessa kvinnliga lärare placeras i
denna lönegrad. Man får således ge sig
till tåls tills en sådan undersökning hinner
komma till stånd.

Med den anförda motiveringen ber
jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den nu föredragna punkten
hemställt samt vidare på bifall till
utskottets hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till motionen
II: 65; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkten 32.

Ang. ungdomsvårdsskolornas omkostnadsanslag.

Kung]. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Statens skolor tillhörande barna-
och ungdomsvården: Omkostnader
för budgetåret 1952/53 anvisa ett förslagsanslag
av 2 929 000 kronor.

Kungl. Maj:ts förslag innebar bland
annat, att de för utackordering av elever
avsedda medlen skulle ökas med 25 000
kronor.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Cassel
(I: 126) och den andra inom andra
kammaren av fröken Wetterström m. fl.
(II: 183), hade hemställts, att riksdagen
ville med bifall till ungdomsvårdsskoleutredningens
förslag anvisa 50 000 kro -

Onsdagen den 19 mars 1952.

Nr 10.

Ang. ungdomsvårdsskolornas omkostnadsanslag.

nor till kostnader för utackordering,
varigenom förenämnda anslag skulle hö*
jas till 2 954 000 kronor.

Utskottet liade i den nu ifrågavarande
punkten anfört:

»Utskottet ansluter sig till departementschefens
uppfattning att ökade möjligheter
böra beredas att utackordera
skolliemselever i enskilda hem. I likhet
med departementschefen kan utskottet
emellertid icke nu tillstyrka yrkandet i
motionerna I: 126 och II: 183 att medel
för ändamålet anvisas med högre belopp
än som föreslagits i propositionen.

Då Kungl. Maj:ts förslag icke heller i
övrigt givit utskottet anledning till erinran,
hemställer utskottet, att riksdagen
må med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
126 och II: 183 till Statens skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården: Omkostnader
för budgetåret 1952/53 anvisa
ett förslagsanslag av 2 929 000 kronor.»

Herr CASSEL: Herr talman! Ungdomsvårdsskoleutredningen
föreslog, att ytterligare
medel skulle ställas till ungdomsvårdsskolornas
förfogande för att
bereda dem tillfälle att utackordera ungdomar
i enskilda hem. Departementschefen
bär gått med på detta i viss utsträckning,
men höjde inte anslaget för
detta ändamål med mer än 25 000 kronor.
Fröken Wetterström i andra kammaren
och jag ha tyckt, att man borde
gå litet längre, och vi ha därför hemställt
att ytterligare 25 000 kronor borde
anvisas för detta ändamål.

Nu har statsutskottet avslagit vår motion,
men utskottet har i alla fall uttalat
ett livligt intresse för denna utackorderingsverksamliet.

För egen del vill jag säga att det finns
starka humanitära skäl, som tala för att
man skall försöka att så långt som möjligt
befria de pojkar och flickor, som
det här gäller, från att hamna på anstalt.
Det finns många ungdomar, som äro
känsliga och som fara illa av kollektivuppfostran
i denna form och som, om
de komma i en ungdomsvårdsskolas miljö,
kunna ta allvarlig skada, men som,

om man för dem kan finna ett lämpligt
enskilt hem, som verkligen tar sig an
dem och som har förmågan att fostra
ungdom, skulle kunna föras till rätta
ganska lätt.

Ser man å andra sidan på den ekonomiska
sidan av saken är det ju uppenbart
att vi på allt sätt måste försöka
komma över till vård icke på anstalt,
utan i hem. Vården på ungdomsvårdsskolorna
kostar för närvarande — och
lär enligt de sakkunniga behöva kosta
—• åtminstone 25 kronor per vårddag.
Samtidigt får man för kvalificerad familjevård
betala högst 250 kronor i månaden
och detta gäller ändå ungdom
som är skolplikt^ och alltså inte kan
hjälpa till. I normalfallen ligger kostnaden
väsentligt lägre. Kostnaden för den
fria vården i hemmen är sålunda ungefär
en tredjedel av anstaltsvårdens.

Man kan alltså i många fall få både
effektivare och humanare vård åt dessa
ungdomar för en billigare penning om
man anlitar enskilda hem än om man
låter dem stanna på anstalt. Det är flera
ungdomsvårdsskolor som ha gjort stora
ansträngningar för att kunna få ut sina
ungdomar i enskilda hem. De ha lyckats
skaffa en serie hem i skolans närhet,
bra hem som stå under ständig tillsyn
av skolan och som få pedagogisk rådgivning
från skolans personal. Vi ha strax
utanför Stockholm ett exempel på en sådan
skola, Ekenäs, en ungdomsvårdsskola
för flickor med 20 vårdplatser. Denna
skola har skaffat 15 hem i närheten,
som hjälper den, och på detta sätt har
skolan utvidgat sin kapacitet högst väsentligt.

Herr talman! Jag vill inte bär framställa
något yrkande, men jag ville ha
riktat kammarens uppmärksamhet på
vikten av att ungdomsvårdsskolorna i
framtiden få tillräckliga medel till sitt
förfogande för att kunna gå vidare på
den väg, som de nu ha slagit in på och
vidga familjevården i största möjliga utsträckning.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Nr 10.

Onsdagen den 19 mars 1952.

Anslag till erkända arbetslöshetskassor.

Punkterna 33—37.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 38.

Anslag till erkända arbetslöshetskassor.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda
förslag till Bidrag till erkända arbetslöshetskassor
för budgetåret 1952/53 anvisa
ett förslagsanslag av 14 000 000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade fröken Andersson samt herrar
Bergh, Skoglund i Doverstorp och
Birke ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till Bidrag till erkända arbetslöshetskassor
för budgetåret 1952/53 anvisa
ett förslagsanslag av 13 000 000 kronor.

Herr BERGH: Herr talman! Under
förevarande punkt föreslår Kungl. Maj:t
att årets anslag på 17 miljoner för nästa
budgetår sänkes till 14 miljoner. Vi äro
ett antal reservanter i statsutskottet, som
ha ansett att man utan någon våda kan
sänka anslaget med ytterligare 1 miljon.

Det framhålles i propositionen, att
den sänkning man där vidtagit väsentligen
är motiverad av att man har minskat
den s. k. säsongarbetslösheten i
byggnadsbranschen. Det framhålles också
i propositionen, att man är i färd
med att omarbeta grunderna för åtnjutande
av anslag från arbetslöshetsförsäkringskassorna.
Det förefaller mig vara
på tiden, framför allt med hänsyn till
byggnadsfacket.

Det väsentliga skälet till att vi ha yrkat
på att anslaget får stanna vid 13
miljoner i stället för de föreslagna 14
miljonerna är emellertid den erfarenhet
man kunnat vinna på grund av anslagsbelastningen
under föregående år. Det
har visat sig, att endast 11,6 miljoner av
anslaget ha gått åt. När man i propositionen
i annat sammanhang inte räknar

med ökade sysselsättningssvårigheter av
någon nämnvärd omfattning, förefaller
det mig vara ganska klart, att man kan
pruta ned detta anslag till 13 miljoner.
Marginalen mellan 13 och 11,6 miljoner
är ändå så pass stor att det där bör finnas
utrymme även för att bära någon
försämring i sysselsättningsgraden. Det
finns ju ingen anledning att ta ut mera
pengar av skattebetalarna än man rimligtvis
räknar med skall gå åt.

Med denna motivering, herr talman,
her jag att få yrka bifall till den under
punkt 38 fogade reservationen.

Herr ANDERSON, IWAR: Herr talman!
Jag ber först att få fästa uppmärksamheten
på att arbetsmarknadsstyrelsen
har i jämförelse med innevarande år
prutat 2,5 miljoner på detta anslag och
att departementschefen har prutat ytterligare
en halv miljon på detsamma. Men
det viktigaste i detta sammanhang är väl,
att bidragsbestämmelserna skola lämnas
oförändrade under nästa budgetår och
att utredning pågår om en omprövning
av dessa bestämmelser. Vi få inte heller
glömma att till dessa kassor uttaxeras
mycket stora belopp via fackförbunden,
och jag kan nämna som ett exempel på
hur de nuvarande bestämmelserna verka,
att under fjolåret i arbetslöshetsersättningar
utbetalades 14,5 miljoner, varav
staten svarade för 5,6. Detta säger oss
att kostnaden i den avgjort största utsträckningen
bestrids av medlemmarna
i fackförbunden själva. Detta är en form
av hjälp till självhjälp som alla, vilka i
en eller annan form ha fått känning av
arbetslöshet, måste sätta mycket stort
värde på.

Dessutom är det ju här fråga om ett
förslagsanslag, och om bidragsbestämmelserna
skola förbli oförändrade, är det
väl, herr Bergh, tämligen meningslöst
att pruta ytterligare på detta anslag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till statsutskottets förslag.

Herr BERGH: Herr talman! Jag vill
bara ge en kort replik till min ärade
vän herr Anderson och säga, att hela
hans resonemang i alla fall inte kan

Onsdagen den 19 mars 1952.

Nr 10.

Anslag till arbetslöshetens bekämpande m. m.

eliminera det faktum, att anslagsbelastningen
varit endast 11,6 miljoner och
att på denna grund ett anslag på 13
miljoner under i övrigt oförändrade förhållanden
givetvis måste räcka.

Herr ANDERSON, IWAR: Herr talman!
Herr Bergh tycks vara alldeles oberörd
av de händelser, som nu börja inträffa
på arbetsmarknaden. Dessa tala ett
språk av helt annan art än som kunde
motivera det sätt, på vilket man såg på
dessa frågor bara för ett år sedan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bergh begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
38, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkten 39.

Anslag till arbetslöshetens bekämpande
m. m.

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte med bi 2

Första kammarens protokoll 1952. Nr 10.

fall till Kungi. Maj:ts i ämnet framlagda
förslag till Kostnader för arbetslöshetens
bekämpande m. in. för budgetåret
1952/53 anvisa ett reservationsanslag av
13 800 000 kronor.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Bergh, Skoglund i
Doverstorp och Birke, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, och avslutas
med en hemställan, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
till Kostnader för arbetslöshetens
bekämpande m. m. för budgetåret 1952/
53 anvisa ett reservationsanslag av
10 000 000 kronor.

Herr BERGH: Den motivering, som är
att åberopa till stöd för den reservation,
som är fogad till punkten 39, är i huvudsak
densamma som den jag tillät
mig anföra under föregående punkt.
När man undersöker hur detta anslag
har utnyttjats, visar det sig även här,
att det har räknats med för höga anslag.
Under de två senaste åren har det
räknats med ett anslag, som har varit i
ena fallet cirka 5,7 miljoner och i andra
fallet cirka 5 miljoner för högt. Det kan
under sådana förhållanden, herr talman,
knappast vara skäl att ta ut mera pengar
än som erfarenhetsmässigt har visat
sig gå åt.

För att man inte ännu en gång skall
behöva göra den invändning, som jag
hörde under föregående punkt, att möjligheten
av vikande konjunktur här borde
beaktas, vill jag påpeka, att Kungl.
Maj:t allaredan har begärt en finansfullmakt
på 200 miljoner att användas
för den händelse arbetslöshetssituationen
skulle bli försvårad och att, så vitt
man nu kan bedöma av den förberedande
behandlingen, intet tvivel råder om
att Kungl. Maj:t får denna finansfullmakt.

Det förefaller mig vara alldeles uppenbart
att man, med den kännedom
man har om den belastning detta anslag
har haft tidigare, mycket väl kan pruta
de 3,8 miljoner, som föreslås i reservationen.
Jag ber därför att få yrka bifall

Nr 10.

Onsdagen den 19 mars 1952.

Anslag till arbetslöshetens bekämpande m. m.

till den vid denna punkt fogade reservationen.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Ilerr Bergli uppgav några siffror
som voro riktiga. Av dem framgår, att
departementschefen har prutat på detta
anslag med 3,8 miljoner kronor. Men
det är herr Bergh icke nöjd med utan
han har åberopat att det finns vissa
speciella poster, på vilka man kunde
tänka sig minskningar, nämligen beredskapsarbetena,
arkivarbetena och steninköpen.

Nu veta ju alla, som ha någon kännedom
om denna verksamhet, att man i
första hand hänvisar människor, som
bli arbetslösa, till andra arbeten i den
öppna marknaden. Det är den första
och angelägnaste uppgiften, som man
tillämpar konsekvent. Men så finns det
alltid vissa människor, som icke kunna
flyttas som kollin och som av olika skäl
måste stanna kvar i sin hemort, och de
få bringas viss hjälp. Då har det visat
sig att beredskapsarbeten, som numera
äro nyttiga arbeten, är en rätt god form.
Sedan kommer ju arbetslöshetsförsäkringarna
och vad vi diskuterade i den
föregående punkten.

När det gäller arkivarbetena pågår en
utredning, som väl snart nog är färdig,
om hur man bör och kan förfara med
dessa. Rätt hårda pressningar i fråga om
minskning av antalet arkivarbetare ha
ägt rum. Dessa utgöras i mycket hög
grad av intellektuella flyktingar, som
ändå det allmänna får ta hand om. De
bestå också av en del äldre kontorsmänniskor,
som visat sig kunna göra en insats
i olika ämbetsverk genom att ta
arkivarbete. Man är inriktad på att
minska denna form av arbete, och utredningen
därom är som sagt snart färdig.
Under sådana omständigheter synes
det vara rätt opraktiskt att nu ge
sig in på att utan vidare ändra grunderna
för dessa arbeten.

Sedan kommer jag till steninköpen,
herr talman. I den summa, 13 800 000
kronor, som är föreslagen till arbetslöshetens
bekämpande för nästa budgetår,

utgöra steninköpen ett beräknat belopp
av 2 600 000 kronor. Det har ju visat sig
att denna form av arbete för gamla stenhuggare
är den billigaste formen, och
jag vågar nog säga även den mest humana
formen. Dessa gamla människor
skulle ha blivit utan möjligheter att arbeta
om man inte hade ordnat med dessa
steninköp, varigenom de få bo kvar i
sina hemorter och arbeta. Det är enligt
vad erfarenheten visat en både billig
och riktig form, och nu ligger här även
ett sakkunnigbetänkande på Kungl.
Maj:ts bord, vari vissa ändringar äro
föreslagna rörande denna verksamhet.
Det är i avvaktan på att man skall framkomma
med något förslag ur detta sakkunnigbetänkande,
som vi från utskottets
sida ansett, att det inte finns fog
för att icke heller här ändra grunderna
utan att steninköpen få verkställas på
samma sätt som skett under senare år.

Därtill kommer den fråga som berörts
i den föregående punkten av herr
Anderson i Arboga. När man här äskar
minskningar på beloppet i en tid, då
man ju ändå varslar om påtagliga förändringar
på arbetsmarknaden, förändringar
till det sämre, får man vara beredd
att kunna sätta in beredskapsåtgärder
från det allmännas sida. Då kan
det inte vara riktigt att nu minska de
anslag, som Kungl. Maj:t här har föreslagit.
Så åberopar herr Bergh som ett
ytterligare skäl för sin reservation om
att minska beloppet, att Kungl. Maj:t
har begärt en fullmakt att få ge ytterligare
anslag, därest arbetslösheten
skulle vidgas och om det skulle förefinnas
behov därav. Herr Bergh tycker
att då ju denna säkerhet finnes, kunna
vi gott minska det anslag som det i dag
gäller. Jag vet inte vad ett sådant resonemang
kan kallas, men jag skulle vilja
säga att det är någonting av en akademisk
diskussion. Då man i alla fall väntar
sig att man kan behöva vidtaga särskilda
åtgärder och behöver extra anslag
därtill, tycker jag nog, att det är
rätt opraktiskt att säga: Då minska vi
det anslag, som Kungl. Maj:t här har
föreslagit.

Det är många skäl, herr talman, som

Onsdagen den 19 mars 1952.

Nr 10.

Anslag till arbetslöshetens bekämpande in. m.
tala för att riksdagen bör bifalla vad nor för högt beräknat. Och om sysselKungl.
Maj :t föreslagit på denna punkt, sättningsgraden skulle försämras, ha vi
Det har också utskottet ansett, och jag ju en marginal och dessutom den säkertillåter
mig sålunda att yrka bifall till hetsventil, som den bebådade finansfullutskottets
hemställan. makten kan innebära. Jag tycker att de

skälen äro ganska goda.

Herr BERGH: Herr talman! Det är
ganska naturligt när man vill företa en
prutning att man också pekar på de anslag,
som man kan pruta på. Och eftersom
anslag till beredskapsarbeten, anslag
till arkivarbeten och anslag till steninköp
äro de största posterna, är det
ganska naturligt att man pekar just på
dem.

Intet av vad min vän herr Karlsson i
Munkedal har sagt kullkastar emellertid
på något sätt det faktum, att man räknat
anslaget för högt under de sista
åren, och redan den erfarenheten ger
anledning till slutsatsen, att under i övrigt
lika förhållanden anslaget kan nedprutas.
Nu har även herr Karlsson talat
om de förändringar vi kanske nödgas
emotse då det gäller sysselsättningen,
och han menade, att man redan av det
skälet skulle behålla anslaget vid det belopp
som utskottet föreslagit och som
erfarenhetsmässigt kan antas vara för
högt.

Jag lyssnade för inte länge sedan med
stort intresse till ett uttalande av statsministern
och till ett upprepat uttalande
av finansministern, hur man skulle förfara
om då uppstode s. k. arbetslöshetsöar.
Enligt dessa uttalanden tänker man
sig icke att man skulle vidtaga åtgärder
i form av beredskapsarbeten utan att
man skulle försöka överföra arbetskraften
till andra områden. Det tycker jag
är klokt och riktigt sagt, även om det är
regeringsledamöter som ha sagt det.

Herr Karlsson menar emellertid, att
så kan man inte alltid göra, och det är
riktigt. Det finns många människor som
man inte kan skicka i väg, den saken är
uppenbar. Men så har man också försökt
handla hittills. Och då kommer jag tillbaka
till vad jag anser vara det verkligt
relevanta i denna diskussion. Det är, att
här har erfarenheten två år å rad visat
att anslaget varit minst 5 miljoner kro -

Herr ANDERSON, IWAR: Herr talman!
I den reservation som undertecknats av
bl. a. herr Bergh få vi veta, att ansträngningarna
att överflytta de arbetslösa till
andra områden böra ökas. Jag är den
förste att rekommendera den linjen,
Men det hela är inte så enkelt. Vi få inte
glömma bort, herr Bergh, att här är
det fråga om människor och inte maskiner.
Och skola de arbetslösa flyttas till
en helt annan ort, komma strax en hel
del besvärligheter i vägen. Jag nämner
här endast bostadsfrågan. Det finns ju
även sådana fall där de arbetslösa ha
egnahem och faktiskt äro bundna vid
sin gamla hemort. Det är sålunda en hel
del problem, som rulla upp sig.

För övrigt går det nog inte så lätt att
omskola en hel del arbetslösa till annat
yrke. Som kommunalman har jag nödgats
syssla med sådana här saker över
ett decennium, och jag skulle vilja se hur
herr Bergh, om han som kommunalman i
sin hemstad skulle bära det största ansvaret
för hur man skall klara arbetslösheten,
skulle bete sig. Jag tror, att
han då finge en helt annan syn på tingen
än den som han nu givit uttryck åt.

Jag finner det alldeles ofrånkomligt,
att det måste finnas anslag av denna natur.
I det här fallet är det ett reservationsanslag,
och det innebär att Kungl.
Maj :t måste gå till riksdagen så snart
detta anslag är förbrukat. Om man nu
ser på storleksordningen, tror då herr
Bergh att det blir så förskräckligt omfattande
arbeten som man kan sätta
i gång med detta anslag? Nu får man
väl hoppas att det räcker till, men i det
fallet är jag litet pessimistisk, ty det kan
mycket väl hända att vi få emotse en begäran
från Kungl. Maj:t om tilläggsanslag.

Med dessa ord, herr talman, yrkar jag
bifall till utskottets hemställan.

Nr 10.

Onsdagen den 19 mars 1952.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Herr Bergh sade, att han inte alls
blivit imponerad av de argument, som
jag anförde till stöd för utskottets förslag.
Det må stå för herr Berghs räkning.
Det föranleder mig att tro, herr talman,
att herr Bergh inte tar några sakskäl i
denna fråga, ty jag anförde enligt mitt
förmenande mycket starka sakskäl för
utskottets förslag. Jag vågar kanske också
tro att det inte bara är sin egen personliga
mening som herr Bergh här talar
för, utan det är måhända också det partis
han företräder i denna debatt.

Jag yrkar fortfarande bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt de
därunder förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bergh begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
39, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkterna 40—44.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 45.

Anslag till bostadsstyrelsen.

1 denna punkt hade utskottet hemställt,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag

a) besluta, att å personalförteckningen
för bostadsstyrelsen antalet kontorsbiträden
i lönegrad Ca 8 skulle ökas
med två, antalet byrådirektörer i Ce 31
ökas med en, antalet förste byråingenjörer
i Ce 29 ökas med två samt antalet
förste byråingenjörer i Ce 27 minskas
med en;

b) fastställa under punkten införd avlöningsstat
för bostadsstyrelsen, att tilllämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret
1952/53;

c) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1952/53 anvisa ett förslagsanslag
av 2 939 000 kronor;

II. att riksdagen måtte i anledning av
motionen I: 77 i skrivelse till Kungl.
Maj :t giva till känna vad utskottet under
punkten anfört.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade fröken Andersson samt herrar
Bergh och Birke ansett, att utskottet
icke för närvarande bort tillstyrka, att
medel anvisades för vissa av Kungl.
Maj:t ifrågasatta personalförstärkningar,
innebärande anställande av tre biträden,
inrättande av en byråingenjörstjänst i
Ce 24 och en byrådirektörstjänst i Ce
31 i utbyte mot en ingenjörsbefattning
i Ce 21 samt förstärkning av teknisktckonomiska
utredningsbyrån. I enlighet
härmed hade reservanterna ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under I hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag

a) besluta, att å personalförteckningen
för bostadsstyrelsen antalet kontorsbiträden
i lönegrad Ca 8 skulle ökas
med två, antalet förste byråingenjörer i
Ce 29 ökas med två samt antalet förste
byråingenjörer i Ce 27 minskas med en;

Onsdagen den 19 mars 1952.

Nr 10.

b) fastställa i reservationen införd avlöningsstat
för bostadsstyrelsen, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1952/53;

c) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1952/53 anvisa ett förslagsanslag
av 2 859 000 kronor.

Mom. I.

Herr BERGH: Herr talman! Kungl.
Maj :ts förslag till avlöning av personal
i bostadsstyrelsen är såvitt jag kan begripa
av den beskaffenheten, att det inte
bör passera kammaren utan ganska allvarliga
gensagor. Vi ha här ett typiskt
fall av den ständiga ansvällning som våra
ämbetsverk undergå, och det är ett sådant
fall att det påkallar en alldeles speciell
uppmärksamhet.

Det är ju ganska självklart att nya
ämbetsverk måste komma till och att
både gamla och nya ämbetsverk svälla
ut, allteftersom mer och mer av medborgarnas
liv blir underkastat statlig
administration. Här ha vi en tendens
som är så påtaglig att den är odisputabel.
Men samtidigt är det rätt egendomligt
att lägga märke till att vi inom riksdagen
nog ganska allmänt äro en smula
oroliga över den där ansvällningen. Här
ha vi två tendenser, som brytas emot
varandra, och dessa brytningar ha ju allt
emellanåt kommit till uttryck i detta hus.

Det är mycket intressant att lägga märke
till hur man försöker att klara det
dilemma, som denna brytning innebär.
Man reagerar ibland när man tycker att
administrationen blir dyr, och den blir
ju mycket dyr. Man säger att allt flera
krafter dras ifrån vad vi i vanligt tal
kalla produktionslivet. I sådana lägen
börjar man då att titta på organisationen,
och man undersöker hur verket arbetar.
Resultatet blir någon indragning
av tjänster, och så går cn liten tid, varefter
ansvällningen har sin gång igen,
och så äro vi i samma dilemma.

Det är ju alldeles tydligt att det här
dilemmat inte i längden kan klaras på
det siittet att tjänstemännen undan för
undan bli mer och mer arbetsbelastade.
Inte heller kan det klaras genom att vi

Anslag till bostadsstyrelsen.
undan för undan ställa folk till förfogande.
Såvitt jag begriper, finns det
ingen annan utväg att motverka denna
oroande ansvällning av våra centrala
ämbetsverk än att man försöker förmå
dessa att själva reformera sitt arbete.
Allt sådant detaljarbete, som enskilda
människor ute i landet eller lokala organ
kunna sköta, bör man överlämna åt
dem och nöja sig med en översiktlig
kontroll, en översiktlig granskning och
att ta stickprov här och var i stället
för att utföra allt det detaljarbete, som
pågår i våra centrala ämbetsverk.

Om jag skulle uttrycka mig litet drastiskt,
skulle jag vilja säga, att om man
någon gång i kanslihuset och i våra
centrala ämbetsverk kunde acceptera
den inte alldeles orimliga tanken, att
det finns förnuftigt, erfaret och kunnigt
förvaltningsfolk även utanför Stockholm,
vore det bra. Kunde man våga lita litet
mera på folk ute på fältet och vågade
anförtro dessa personer litet mera samt
inskränka sin verksamhet till en mera
översiktlig sådan i fråga om föreskrifter,
kontroll o. s. v., skulle man göra väsentliga
besparingar. Det går inte som vi
ha det nu.

Nu kom jag, kanske någon tycker, litet
på sidan av ämnet, men jag har faktiskt
velat ge en bakgrund till vad jag tänkte
säga, och därför att den kritik jag nu
riktar emot anslagskravet i vad rör bostadsstyrelsen
är tillämplig också på flera
andra centrala ämbetsverk.

Inom bostadsstyrelsen företogs en organisationsundersökning
häromåret och
den ledde till det resultatet, att förra
årets riksdag drog in 24 tjänster. Utan
att Kungl. Maj:t hade begärt det gav
riksdagen bostadsstyrelsen 60 000 kronor
som ett provisoriskt anslag, ett slags
avvecklingsanslag, för att göra övergången
litet mjukare. Detta avvecklingsanslag
kommer nu tillbaka i propositionen
som om ingenting hade hänt. Höstriksdagen
gav bostadsstyrelsen ytterligare
50 000 kronor i samband med att man
lade flera uppgifter på styrelsen från
den 1 januari 1952. Dessa 50 000 kronor,
som ju avsågo ett halvt år, återkomma
nu med drygt 100 000 kronor, och det

Nr 10.

Onsdagen den 19 mars 1952.

Anslag till bostadsstyrelsen.
säger jag ingenting om. Men vid sidan
av detta och vid sidan av det s. k. avvecklingsanslaget
begär man också nya
tjänster för 65 000 kronor, fastän det
samtidigt redovisas, att man är i färd
med en decentralisation ut till kommunerna
och länsarbetsnämnderna. Hur
omfattande denna decentralisation blir
veta vi ingenting om, men det säges i varje
fall i propositionen, att något därav
skall ske redan nästa budgetår. Att komma
tillbaka med de 60 000 kronorna och
dessutom begära nya 65 000 kronor för
personalförstärkningar, när en decentralisering
är ifrågasatt — jag förstår saken
så, att riksdagen handlade med en
viss avsikt i fjol — tycker jag inte bör
passera utan gensaga.

Jag vet mycket väl att personer vilkas
lån skola förmedlas genom bostadsstyrelsen
många gånger få vänta mycket
länge och att detta är till stort ohägn
för allmänheten. På senare år, när jag
inte varit så djupt engagerad i kommunalförvaltningen
i min hemstad, har jag
inte så ofta besökt bostadsstyrelsen, men
jag kan på grund av egen erfarenhet
säga att man även där sysslar med detaljarbete,
som man skulle kunna undvika,
och att vi måste söka oss fram till
en acceptabel form genom att minska på
detaljarbetet.

Liknande saker ha sagts här i riksdagen
flera gånger, och vi göra den ena
gesten efter den andra, dra in tjänster
och morra när nya tjänster skola komma
till. Men det blir ingen effekt av allt
vad vi göra i den vägen ifall vi inte genom
att hålla anslagen nere i en sådan
situation tvinga verkscheferna att ompröva
hur deras verk arbeta.

Jag tycker att detta anslag till bostadsstyrelsen
är så typiskt att man bör ta
upp en diskussion om det, och det förefaller
mig vara i hög grad befogat att
man här bifaller reservationen som innebär
en prutning av anslaget till icke
ordinarie personal med 80 000 kronor.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Först ber jag att få fästa uppmärk -

samheten på ett ganska pikant förhållande.
Under reservationen på denna
punkt saknas en av högermännen, statsutskottets
ordförande herr Skoglund i
Doverstorp. Jag undrar om detta kan
bero på ett tekniskt missöde eller på att
han hemma i sitt län sysslar med bostadspolitiken
och kanske förstår denna
fråga litet bättre än reservanterna från
högerpartiet. Jag vet inte vad det kan
bero på, men det är en omständighet
sorr^jag tycker att jag ville skicka i förväg
till det försvar för utskottets ståndpunktstagande
som jag nu skall prestera.

Det är ganska lätt att åstadkomma ett
sådant, herr talman, ty vi alla som arbeta
aktivt i bostadsverksamheten såsom
ledamöter av länsbostadsnämnder eller
såsom kommunalmän —• kanske mest i
den sista egenskapen — äro på det klara
med att det arbete som utföres i bostadsstyrelsen
måste gå raskare än vad
som skett, åtminstone på vissa väsentliga
avsnitt. De dröjsmål som man har
konstaterat vid prövningen av en del
ärenden medföra såväl för kommunerna
som för de enskilda människorna väsentliga
utgifter. Vi ha vid granskningen
av departementschefens förslag på
denna punkt kommit till full klarhet om
att den förstärkning av arbetskrafterna,
som här föreslås, är väl motiverad. Förstärkningen
finna ledamöterna i utskottets
kläm under I a), och jag ber att här
få föredraga den. Det är fråga om att
antalet kontorsbiträden i lönegrad Ca 8
skall ökas med två, antalet byrådirektörer
i Ce 31 ökas med en, antalet förste
byråingenjörer i Ce 29 ökas med två
samt antalet förste byråingenjörer i Ce
27 minskas med en. Det är alltså en byråingenjör
som uppflyttas från 27 till 29
lönegraden. Det är det hela.

Nu gör herr Bergh gällande, att eftersom
det företogs en organisationsundersökning
under 1950, som riksdagen hade
att ta ställning till 1951, så är det inte
riktigt att nu öka personalkadern i
bostadsstyrelsen. Vi ha dock som sagt
på grund av de erfarenheter som vi ha
gjort i kommunerna av konsekvenserna
för de enskilda funnit Kungl. Maj :ts för -

Onsdagen den 19 mars 1952.

Nr 10.

slag vara fullt motiverat. Jag har för
min del åtminstone inte funnit några utformade
förslag om hur man skall vinna
den förenkling av arbetet, som herr
Bergh i allmänna ordalag förordar. Vi
få väl avvakta ett utformat förslag om
förenkling innan vi ta upp herr
Berghs yrkande på större allvar, och vi
få väl se vad det då kan bli.

Jag tillhör också dem som med bekymmer
se hur den statliga administrationsapparaten
ökar. Vi ha ju redan här
på olika punkter fått förslag om och vi
få ytterligare krav på fortsatt ökning av
antalet anställda tjänstemän. Men det är
det underliga att just vi, som nu beskyllas
för att vara planhushållare och för
att vilja utvidga statens intressen, dock
ofta gå emot detta och träda i bräschen
när det gäller att hålla den statliga apparaten
inom rimliga gränser. Så är det
när det kommer till kritan.

Jag tror att om man går ut från de
konkreta frågor, som man diskuterar,
skall man finna att man ändå inte kommer
ifrån de praktiska svårigheter som
uppstå därigenom att det på vissa punkter
är för litet folk. Här ha vi ett viktigt
område, där verksamheten har en social
innebörd. Det är väl ändå ingen som på
allvar tror, att inte vår bostadspolitik
behöver statens stöd, eller att inte staten
måste sätta in praktiskt taget alla
krafter för att verksamheten skall kunna
försiggå något så när utan friktion.

Herr talman! Det skulle vara mycket
att säga i detta ämne utifrån de allmänna
synpunkter, som jag här berört, men
jag inskränker mig till det sagda och yrkar
bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det nu ifrågavarande momentet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den vid förevarande punkt avgivna reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Anslag till yrkesinspektionen.

Mom. II.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 46—61.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 62.

Anslag till yrkesinspektionen.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels besluta, att å personalförteckningen
för yrkesinspektionen 1 yrkesinspektrisassistenttjänst
i Ca 22 å
övergångsstat skulle utgå samt 11 kontorsbiträdestjänster
i Ca 8 utbytas mot
11 kanislibiträdestjänster i Ca 11, dels
fastställa av departementschefen förordad
avlöningsstat för yrkesinspektionen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1952/53, dels ock till Yrkesinspektionen:
Avlöningar för budgetåret
1952/53 anvisa ett förslagsanslag av
1 896 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft följande motioner,
nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sten in. fl. (I: 185) och den andra inom
andra kammaren av fröken Elmén och
herr Jonsson i Järvsand (11: 266), vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att kontorsbiträdestjänsten i Ca 8 inom
skogsyrkesinspektionens norra distrikt
skulle utbytas mot en kanslibiträdestjänst
i Ca 11;

dels en inom andra kammaren av herr
Nihlfors m. fl. väckt motion (11:360);

dels ock en inom andra kammaren
av fröken Elmén m. fl. väckt motion (II:
363), vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta, att en läkartjänst skulle inrättas
vid yrkesinspektionen med stationsort
i Göteborg och med huvudsaklig verksamhet
förlagd till sjätte distriktet men
även fjärde, sjunde och åttonde distrikten
och att härför skulle anslås ett belopp
av 6 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

Nr 10.

Onsdagen den 19 mars 1952.

Anslag till yrkesinspektionen,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag och med avslag å motionerna
1:185 och 11:266, 11:360 samt
II: 363

a) besluta, att å personalförteckningen
för yrkesinspektionen 1 yrkesinspektrisassistenttjänst
i Ca 22 å övergångsstat
skulle utgå samt 11 kontorsbiträdestjänster
i Ca 8 utbytas mot 11 kanslibiträdestjänster
i Ca 11;

b) fastställa under punkten införd
avlöningsstat för yrkesinspektionen, att
tillämpas tills vidare fr. o. in. budgetåret
1952/53;

c) till Yrkesinspektionen: Avlöningar
för budgetåret 1952/53 anvisa ett förslagsanslag
av 1 896 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Söderquist, Ståhl och Kollberg, fröken
Elmén samt herr Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka
motionerna I: 185 och II: 266
samt II: 363, såvitt anginge uppflyttning
av en kontorsbiträdestjänst i Ca 8 till
kanslibiträdestjänst i Ca 11 samt inrättande
av ytterligare en läkartjänst vid
yrkesinspektionen. I enlighet härmed
hade reservanterna ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag och motionen II: 360 samt med
bifall till motionerna I: 185 och 11:266
samt II: 363

a) besluta, att å personalförteckningen
för yrkesinspektionen 1 yrkesinspektrisassistenttjänst
i Ca 22 å övergångsstat
skulle utgå samt 12 kontorsbiträdestjänster
i Ca 8 utbytas mot 12 kanslibiträdestjänster
i Ca 11;

b) faställa i reservationen införd avlöningsstat
för yrkesinspektionen, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1952/53;

c) till Yrkesinspektionen: Avlöningar
för budgetåret 1952/53 anvisa ett förslagsanslag
av 1 903 150 kronor.

Herr GRYM: Herr talman! Kungl. Maj:t
har när det gäller »Yrkesinspektionen:

Avlöningar» föreslagit, att vissa kontorsbiträdestjänster
i Ca 8 skulle utbytas
mot lika många kanslibiträdestjänster i
Ca 11. På det sättet skulle ett kontorsbiträde
i varje distrikt inom den allmänna
yrkesinspektionen placeras i den högre
lönegraden. Men det är att märka, att en
motsvarande uppflyttning av kontorsbiträdestjänsten
inom skogsyrkesinspektionens
norra distrikt inte föreslås.

Nu ha några ledamöter av denna kammare
i en motion föreslagit, att kontorsbiträdestjänsten
i Ca 8 inom skogsyrkesinspektionens
norra distrikt skulle utbytas
mot en kanslibiträdestjänst i Ca
11. Vi motionärer ha för vår del ansett,
att det inte är mer än rätt och riktigt,
att denna tjänst flyttas till Ca 11. 1938
års arbetarskyddskommitté föreslog år
1946, att det inom skogsyrkesinspektionens
norra distrikt skulle finnas en
kanslibiträdestjänst i Ca 11 •— dåvarande
A 7. Såsom motiv härför anförde
kommittén: »Om skogs- och flottledsinspektionens
tillsyns- och upplysningsverksamhet
skall kunna bedrivas på effektivt
och rationellt sätt, fordras jämväl,
att inom inspektionen finnes tillgång
till erforderlig kvalificerad kontorspersonal.
» I fortsättningen anför arbetarskyddskommittén:
»För norra distriktets
del förordas, att på detta sätt
inrättas en kanslibiträdestjänst. Då innehavaren
av denna tjänst skall ombesörja
icke blott skrivgöromål utan även registreringsarbete
och visst ritarbete, bör
tjänsten placeras i A 7.»

Nu har statsutskottet för sin del ganska
enkelt avfärdat vår motion. Utskottet
erinrar kort och gott om att enligt
Kungl. Maj:ts förslag elva kontorsbiträdestjänster
i Ca 8 skola utbytas mot elva
kanslibiträdestjänster i Ca 11 och fortsätter:
»I anledning härav kan utskottet
icke biträda yrkandet i motionerna I:
185 och 11:266 samt 11:360 om ytterligare
uppflyttningar av tjänster.»

Jag tror knappast, att statsutskottet
riktigt har fattat tankegången i detta
fall. Dessa tjänster äro nog en sak för sig.

För att ytterligare verifiera vad jag
här har framhållit, nämligen att denna
tjänst borde placeras i lönegrad Ca 11,

Onsdagen den 19 mars 1952.

Nr 10.

ber jag att få nämna, att motsvarande
biträde i skogsyrkesinspektionen i södra
distriktet är placerad i Ca 11.

Herr talman! Vid denna punkt, nr 62,
finns fogad en reservation, men den inkluderar
även någonting annat. För den
skull kan jag inte yrka bifall till reservationen,
utan jag ber att få yrka bifall
till motionen nr 185 i denna kammare
med herr Sten som huvudmotionär.

Häri instämde herr Persson, Einar.

Herr SÖDERQUIST: Herr talman! Jag
har begärt ordet endast för att få tillfälle
att yrka bifall till den reservation,
som jag och några andra ha avlämnat i
statsutskottet vid denna punkt. Såsom
den siste ärade talaren sade är det bland
annat fråga om att uppflytta ett kontorsbiträde
i skogsyrkesinspektionen från
lönegrad Ca 8 till kanslibiträde i Ca 11.
Det är vidare fråga om att inrätta en
arvodestjänst för läkare vid yrkesinspektionen
i Göteborg.

Arbetarskyddsstyrelsen har begärt att
få flytta upp kontorsbiträdet från Ca 8
till Ca 11. Departementschefen avstyrker,
och statsutskottet följer departementschefens
förslag i detta fall. Skälet
härtill torde enligt uppgift vara, att ifrågavarande
kontorsbiträde är ensam befattningshavare
på sin expedition där
uppe i norra distriktet, och det är praxis
att man inte gärna befordrar ett kontorsbiträde
i lönegrad Ca 8 till Ca 11,
om hon inte har någon personal under
sig.

Nu har emellertid, herr talman, detta
kontorsbiträde enligt bestämda uppgifter
ett så kvalificerat arbete, att det mycket
väl motsvarar de krav på kanslibiträdesarbete
som exempelvis biträdesutredningen
har fastställt som norm. Det
påstås dessutom, att man har påtagliga
rekryteringssvåriglieter i detta fall. Om
det skulle vara så, att praxis står i vägen,
synes det mig, att praxis denna
gång bör maka på sig en aning, och man
får se till att detta kontorsbiträde blir
uppflyttat i lönegraden Ca 11, dit hon
enligt samstämmiga vittnesbörd från
många sakkunniga håll bestämt hör. Det

Anslag till yrkesinspektionen,
vore, säger man, endast en gärd av rättvisa
och billighet.

Beträffande läkartjänsten vid yrkesinspektionen
i Göteborg har ju redan
1938 års arbetarskyddskommitté föreslagit
en sådan yrkesläkartjänst för varje
distrikt i landet. Det blev nu inte så.
Det finns bara två. De äro placerade i
Stockholm, och enligt bestämda uppgifter
förhåller det sig så, att dessa läkare
inte hinna med mycket mer än det, som
rör de distrikt som ligga närmast omkring
dem. Övriga bli lidande, bland
dem Göteborgs distrikt, vilket är mycket
starkt industrialiserat, såsom vi väl
känna till.

Jag tror sålunda, att om arbetarskyddskommitténs
förslag var starkt och
väl motiverat, så är förslaget om att inrätta
en arvoderad yrkesläkartjänst i göteborgsdistriktet
i dag kvalificerat starkt
motiverat.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation, som jag med
flera har avlämnat vid denna punkt.

Herr BERGH: Herr talman! Jag skall
börja med frågan om uppflyttning av
ytterligare ett kontorsbiträde till kanslibiträde.

Jag skulle då utan vidare vilja säga
som min personliga uppfattning, att det
inte alls är otroligt, att både herr Grym
och herr Söderquist i detta fall ha anfört
goda skäl för sin ståndpunkt. Men jag
ber herrarna vara vänliga att observera,
att den placering i kanslibiträdestjänster,
som nu föreslås, inte är att betrakta
såsom definitiv. Här föreslås i år, att elva
kontorsbiträdestjänster i Ca 8 flyttas
upp till tjänster i Ca 11. Det betyder inte,
att det därefter är slut med omplaceringarna.
När jag har sett argumentationen
i motionen beträffande tjänsten i
Norrland tycker jag för min del, att den
hör till de tjänster som Kungl. Maj:t sedan
bör titta på. Vad man nu gjort är
att man har flyttat upp elva kontorsbiträdestjänster,
vilka man varit förvissad
att de böra komma upp i Ca 11. Men det
betyder inte, såsom jag fattat det, att organisationen
därmed är färdig. Det var
den saken.

Nr 10.

Onsdagen den 19 mars 1952.

Anslag till yrkesinspektionen.

Vad sedan rör läkartjänsten i västra
Sverige ha vi inom tredje avdelningen
noga begrundat de argument, som framförts
i motionen och muntligen inom avdelningen.
Åtskilligt pekar på att det
även där finns goda skäl för att man
studerar denna organisation en gång till.
Det är det som ligger bakom, när avdelningen
föreslog utskottet att skriva, att
detta är en fråga som i första hand bör
prövas av Kungl. Maj:t. Det är ju ganska
naturligt att man i denna sak — låt vara
att det föreligger ett sakkunnigbetänkande
— väntar på en mera allsidig utredning
från kanslihuset, innan man tar
slutlig ståndpunkt. Skrivningen i utskottsutlåtandet
är, såvitt jag begriper,
ett uttryck för den meningen, att Kungl.
Maj:t bör titta på denna sak.

Varken beträffande kontorsbiträdestjänsten
eller beträffande läkartjänsten
kan man alltså anse, att frågan är definitivt
bragt ur världen.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr GRYM: Herr talman! Jag skulle
bara vilja fråga herr Bergh, som givetvis
är väl insatt i dessa saker — han har
ju behandlat saken i utskottet — om det
är meningen, att denna kontorsbiträdestjänst
inom skogsyrkesinspektionen
skall inkluderas i de tjänster, som så
småningom skola uppflyttas till högre
lönegrad. Det tror jag inte. Det står ju,
att det egentligen gäller den allmänna
yrkesinspektionen, och det är skillnad
på den allmänna yrkesinspektionen och
skogsyrkesinspektionen.

Jag tror alltså för min del att den
tjänsten inte inkluderas. Men om herr
Bergh förklarar att den skall inkluderas
är jag nöjd, åtminstone tills vidare.

Herr BERGH: Vare sig det ena eller
det andra är fallet, utesluter det väl inte
att frågan kan bli föremål för översyn i
kanslihuset.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att i avseende på
den under behandling varande punkten
yrkats 1 :o) att vad utskottet hemställt

skulle bifallas; 2:o), av herr Söclerquist,
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid punkten avgivna
reservationen; samt 3:o), av herr Grym,
att utskottets hemställan skulle bifallas
med den ändring, som föranleddes av
bifall till motionen I: 85.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse proposition på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Söderquist begärde votering, i
anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Söderquists
yrkande.

Herr Grym äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 5 punkten 62 antager bifall
till herr Söderquists yrkande i ämnet,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till
herr Gryms under överläggningen gjorda
yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Grym begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst

Onsdagen den 19 mars 1952.

Nr 10.

Ang. ersättning för skador vållade av rymlingar m. fl.

omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 34;

Nej — 56.

Därjämte hade 30 ledamöter tillkängivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
62, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Gryms under
överläggningen gjorda yrkande.

Sedan denna voteringsproopsition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkterna 63—77.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 78.

Ang. ersättning för skador vållade av
rymlingar m. fl.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Ersättning för skador vållade
av vissa rymlingar m. fl. för budgetåret
1952/53 anvisa ett förslagsanslag av
45 000 kronor.

1 två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Cassel
(I: 255) och den andra inom andra
kammaren av herr Birke (II: 365), hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t ville anhålla, att förslag
med beaktande av i motionen anförda
synpunkter måtte framläggas om slutlig
reglering av statens ersättningsskyldighet
till person, vilken lidit skada genom åtgärder
av vid sinnessjukhus eller vissa
andra anstalter intagna.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på anförda skäl hemställt,

a) att riksdagen måtte till Ersättning
för skador vållade av vissa rymlingar
m. fl. för budgetåret 1952/53 anvisa ett
förslagsanslag av 45 000 kronor;

b) att motionerna I: 255 och II: 365
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Sundelin, Bergh,
Skoglund i Doverstorp, Kollberg och
Birke, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under b hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna I: 255
och II: 365 i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva till känna vad i reservationen anförts.

Den av reservanterna föreslagna motiveringen
innehöll bland annat följande
uttalanden:

»Enligt de riktlinjer, som departementschefen
uppdragit för den fortsatta
verksamheten, skola skador, som åstadkommas
under kortvarig permission eller
under rymning i anslutning till dylik
permission, medföra rätt till ersättning.

Ungdomsvårdsskoleutredningen har ansett
att statens ersättningsskyldighet bör
gå längre och gränsen sättas vid utskrivningen
från anstalt. Med hänsyn till den
olikhet i uppfattningarna som sålunda
kommit till uttryck och till de skäl som
anförts i motionerna I: 255 och II: 365,
har utskottet blivit övertygat om att ersättningsfrågan
bör göras till föremål för
utredning i syfte att slutligt reglera statens
skyldighet på förevarande område.
Utskottet har dock intet att erinra mot
att förekommande ersättningsfrågor tills
vidare prövas i enlighet med de av departementschefen
föreslagna riktlin
jerna.»

Mom. a.

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. b.

Herr BERGH: På denna punkt föreligger
en reservation som grundar sig på
en i år upprepad motion — frågan har

Nr 10.

Onsdagen den 19 mars 1952.

ng. ersättning för skador vållade av rymlingar m. fl.

nämligen motionsledes flera gånger
bragts under riksdagens prövning. Det
gäller den principiella frågan huruvida
staten fullt ut skall vidkännas skadeståndsskyldighet
gentemot personer, som
vållats skada av klientel, som det allmänna
tagit hand om men som sluppit ut
och gjort ohägn. Framför allt gäller detta
ju skyddshemselever, alltså interner
i skolor tillhörande ungdomsvården.

Man har sedan länge klagat över att
när dessa interner rymma, så stjäla de
bilar och äro på annat sätt till skada för
andras egendom, liv och hälsa. Det har
upprört rättskänslan att allmänheten
inte får ersättning åtminstone för de materiella
skador som ha vållats. Nu har
Kungl. Maj :t i någon mån tillmötesgått
dessa önskemål om ersättning. Förut var
det så, att om en skyddshemselev stal
och fördärvade en bil i samband med
att han var hempermitterad, fick ägaren
ingen ersättning. Nu tänker man sig att
han skall få ersättning om stölden skett
i samband med rymning under permission,
om permissionen är av kort varaktighet.
Sker stölden under en längre permission
skall däremot inte principen om
statens ersättningsskyldighet gälla.

Jag har svårt att begripa, hur man
därvidlag kan göra en tidsindelning. Det
kan väl inte vara någon principiell skillnad
om en pojke stjäl bilen första dagen
han är permitterad eller först på tionde
dagen. Eftersom de flesta tillgreppen ske
just vid avvikandet från anstalterna,
kommer ersättning möjligen att utgå för
flertalet skador, men ingen kan väl påstå
att man på detta sätt följer principen
att staten och det allmänna skola svara
för de kostnader, som åsamkas enskilda
när staten inte på ett betryggande sätt
har skyddshemsklientelet förvarat.

Är det så att man vill ha ett omhändertagande
i frihet, får också det allmänna
finna sig i att betala vad det kostar,
och detta måste ju gälla vare sig
permissionen är kort eller lång.

Det är på denna punkt som reservationen
avviker från utskottets förslag. Vi
gå med på att tillstyrka vad Kungl. Maj:t
föreslagit i fråga om de grunder, som nu
tills vidare skola tillämpas, men vi av -

vika på en enda blygsam liten punkt
från utskottsförslaget: vi begära att
Kungl. Maj:t skall utreda hur man definitivt
skall reglera dessa mellanhavanden.

Det förefaller mig vara ett ytterst
blygsamt anspråk, och jag ber att få yrka
bifall till reservationen.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Herr Berghs framställning i sakfrågan
är så långt jag fattat den alldeles
riktig. Från utskottets sida finns ingenting
annat att tillägga, än att vi instämma
i vad departementschefen anfört om
att försiktigheten bjuder, att man avvaktar
verkningarna av den utvidgning
som nu skall göras, och att frågan härmed
inte är definitivt löst. Man får sålunda
reglera den slutgiltigt i framtiden
med hänsyn till erfarenheterna.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt de därunder
förekomna yrkandena gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna momentet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
förevarande punkt avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Bergh begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
78, mom. b, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början

Onsdagen den 19 mars 1952.

Nr 10.

omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Bergh begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja -— 75;

Nej -—- 45.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 79—82.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 83.

Anslag till social upplysningsfilm.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Social upplysningsfilm för budgetåret
1952/53 anvisa ett reservationsanslag
av 30 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herrar
Fritjof Thun och Edvin Thun (1:58)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Lundberg m. fl. (11:66),
hade hemställts, att riksdagen måtte för
budgetåret 1952/53 anvisa ett reservationsanslag
av 50 000 kronor till social
upplysningsfilm.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 58 och II: 66 till Social
upplysningsfilm för budgetåret 1952/53
anvisa ett reservationsanslag av 30 000
kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade fröken Andersson samt herrar
Sundelin, Bergh, Fridolf Jansson,
Skoglund i Doverstorp, Bubbestad och
Birke ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte med avslag
å Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
1:58 och 11:66 besluta, att reser vations -

Anslag till social upplysningsfilm.
anslaget till Social upplysningsfilm icke
skulle uppföras å riksstaten för budgetåret
1952/53.

Herr BERGH: Jag skall i korthet, herr
talman, yrka bifall till den vid denna
punkt fogade reservationen.

När detta anslag första gången beviljades,
var det så vitt jag minns fråga om
ett engångsanslag. Jag bestrider inte, att
den sociala upplysningsfilmen kan ha
sitt värde, men vi ha fått pruta och
pruta på det ena området efter det andra,
och detta är faktiskt, såsom statskontoret
säger, ett område där man kan göra
en tillfällig besparing.

Jag ber alltså att få yrka bifall till reservationen.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Denna fråga
är ju en gammal bekant för kammaren,
och jag behöver därför inte säga så
många ord. Utskottet har här intagit
samma ståndpunkt som departementschefen
och tillstyrkt propositionen. Här
finns ju tre meningsriktningar: en som
yrkar på ett ökat anslag, utskottets, som
följer departementschefens förslag om
samma medelsanvisning som föregående
år, och så reservationen som yrkar att
anslag icke skall utgå.

Utskottets förslag representerar således
en medelväg, och jag hemställer om
bifall till detsamma.

Herr SUNDELIN: Herr talman! Det
var med en viss förvåning som jag fick
se att jag här är uppräknad bland reservanterna.
Jag ber att få meddela, att
jag i utskottet röstat för utskottets förslag
och inte har anmält någon reservation.
Det måste ha gjorts något
misstag, och jag ber alltså få tillstyrka
utskottets förslag.

Herr OHLON: Herr talman! Då det genom
herr Sundelins avträde från scenen
har blivit en plats vakant i reservanternas
skara, ber jag att få inträda där i
stället för herr Sundelin.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes i enlighet med de yrkan -

Nr 10.

Onsdagen den 19 mars 1952.

Anslag till tillbyggnad av vagnverkstaden
den, som därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu förevarande punkten hemställt
samt vidare därpå att kammaren skulle
med avslag å utskottets hemställan godkänna
den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkterna 84—86.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 87.

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten för
budgetåret 1952/53, i vad avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner
in. m.

Punkterna 1—15.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 16.

Anslag till tillbyggnad av vagnverkstaden
i Örebro.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels till vissa i statsrådsprotokollet
angivna byggnader och anläggningar för
budgetåret 1952/53 anvisa investeringsanslag
å tillhopa 110 931 000 kronor, dels
ock bemyndiga Kungl. Maj:t att besluta
om elektrifiering av vissa i statsrådsprotokollet
nämnda linjer.

Bland ifrågavarande anslag fanns upptaget
ett investeringsanslag till Anläggningar
vid huvudverkstäder av 4,5 miljoner
kronor, varav 1,5 miljon kronor
avsågo begynnelsekostnader för tillbyggnad
av vagnverkstaden i Örebro.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av her -

i Örebro.

rar Bergh och Lundgren (I: 129) och
den andra inom andra kammaren av
herr Östlund och fru Hallström (II:

192) , i vilka hemställts, att riksdagen
måtte dels avslå Kungl. Maj :ts förslag
om anslag å 1 500 000 kronor för tillbyggnad
av revisionsverkstaden i Örebro,
dels ock besluta att anslå ett belopp
av 1 500 000 kronor till en revisionsverkstad
för rälsbussar i Norrland i enlighet
med vad i motionerna anförts;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundgren (I: 130) och den andra inom
andra kammaren av herr Östlund (II:

193) ;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Björnberg (I: 189) och den andra
inom andra kammaren av herr Hseggblom
(11:272).

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag för budgetåret

1952/53 anvisa vissa under punkten närmare
angivna investeringsanslag;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 130 och II: 193, bemyndiga
Kungl. Maj :t att besluta om elektrifiering
av linjerna Söderhamn—
Sundsvall, Ludvika — Tillberga — Sala,
Sundsvall — Härnösand, Hässleholm —
Kristianstad och Härnösand—Långsele;

III. att motionerna 1:189 och 11:272
icke måtte bifallas av riksdagen;

IV. att motionerna I: 129 och II: 192
icke måtte bifallas av riksdagen.

Reservation hade anmälts av herr
Bergh, som dock ej antytt sin mening.

Herr BERGH: Herr talman! Under denna
punkt föreslås bl. a. ett anslag på
1,5 miljoner kronor till utvidgning av
revisionsverkstaden i Örebro. Utvidgningen
motiveras med att ökade utrymmen
och resurser behövas för reparationer
av rälsbussar.

Några av oss norrlänningar ha tyckt

Onsdagen den 19 mars 1952.

Nr 10.

att det var rätt egendomligt att man
skulle utvidga en verkstad i mellersta
Sverige, när det största behovet av reparationer
finns långt, långt norr därom.
Vi ha i en motion givit litet statistiskt
belägg för att så är fallet. Vi ha utgått
från en uppgift om antalet tågkilometer
med rälsbussar och motorvagnar i augusti
1951, och det visar sig att 46,7
procent av hela antalet tågkilometer hänför
sig till de bägge norrlandsdistrikten.
Då tycker man att det är rätt egendomligt
att revisionen skall ske ända nere
i Örebro.

Nu ha dock enligt vad det upplysts
övertygande uppgifter lämnats till statsutskottets
fjärde avdelning om att just
den föreslagna organisationen av reparationsverksamheten
skulle vara ekonomiskt
fördelaktig, d. v. s. att det skulle
bli billigare att låta reparationerna utföras
nere i Örebro. Det är skäl som
man måste böja sig för. Jag förutsätter
givetvis att uppgifterna äro riktiga.

Jag måste emellertid beklaga att övre
Norrland på det sättet göres beroende
av en reparationsverkstad i mellersta
Sverige. Jag beklagar det inte i främsta
rummet med hänsyn till den tidsspillan,
som dessa långa transporter komma att
medföra, utan framför allt ur beredskapssynpunkt.
Var och en inser ju vad
det skulle innebära, om Norrland i ett
allvarligt krigsläge bleve avspärrat från
landets övriga delar och den rullande
materielen kunde repareras bara i Närke.

Jag har mig emellertid bekant att
man lär planera en viss utvidgning av
verkstäder även i Norrland, var det nu
kan komma att ske, och jag skulle vilja
uttrycka den livliga förhoppningen att
man, när det ärendet förberedes, en smula
anlägger beredskapssynpunkten på
det, så att vi i övre Norrland inte behöva
stå utan reparationsverkstäder för
rälsbussar och motorvagnar, om den dagen
skulle komma, då vi inte kunna
undvara sådana där uppe.

lifter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i den
under behandling varande punkten hemställt.

Anslag till förvärv av billinjer.

Punkterna 11—19.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 20.

Anslag till förvärv av billinjer.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att under rubriken Biltrafik för budgetåret
1952/53 anvisa vissa, i statsrådsprotokollet
angivna investeringsanslag å
tillhopa 14 500 000 kronor.

Av det av Kungl. Maj:t sålunda äskade
beloppet hade 2 000 000 kronor avsetts
till garage- och verkstadsbyggnader,
10 500 000 kronor till anskaffning av bilmateriel
och 2 000 000 kronor till förvärv
av billinjer.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Petrén m. fl. (I: 30) och den andra inom
andra kammaren av fru Sandström
m. fl. (II: 38), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts under
förevarande punkt gjorda hemställan
om anslag till förvärv av billinjer;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Svärd och Bergh (I: 258) och
den andra inom andra kammaren av
herr Birke och fröken Wetterström (II:
367), i vilka hemställts, såvitt nu var i
fråga, att riksdagen måtte dels avslå
Kungl. Maj:ts förslag om anslag å
2 000 000 kronor till förvärv av billinjer,
dels till anskaffning av bilmateriel anvisa
allenast 9 400 000 kronor, dels ock
till garage- och verkstadsbyggnader åt
statens järnvägar anvisa allenast
1 500 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

I. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna 1:258
och II: 367, i vad de avsåge förevarande
anslag, till Garage- och verkstadsbyggnader
för budgetåret 1952/53 anvisa ett
investeringsanslag av 2 000 000 kronor;

Nr 10.

Onsdagen den 19 mars 1952.

Anslag till förvärv av billinjer.

II. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
258 och II: 367, i vad de avsåge förevarande
anslag, till Anskaffning av bilmateriel
för budgetåret 1952/53 anvisa ett
investeringsanslag av 10 500 000 kronor;

III. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 30
och II: 38 samt I: 258 och II: 367, sistnämnda
båda motioner i vad de avsåge
förevarande anslag, till Förvärv av billinjer
för budgetåret 1952/53 anvisa ett
investeringsanslag av 2 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av, utom annan,
herrar Ohlon, Bergh, Axel Andersson,
Boman i Kieryd, Svensson i Ljungskile,
Ståhl, Kollberg och Birke, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava
den ändrade lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under III
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna I: 30 och II: 38 samt
1:258 och 11:367, sistnämnda båda motioner
såvitt nu vore i fråga, avslå Kungl.
Maj :ts förslag om anslag till förvärv av
billinjer.

Mom. I och II.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. III.

Herr PETRÉN: Herr talman! Återigen
begäres det 2 miljoner kronor till
inköp av privata busslinjer. Så har det
varit år efter år. I varje fall under de
senaste tio åren ha årligen miljonanslag
beviljats statens järnvägar till inköp av
busslinjer. I början vinnläde man sig om
att särskilt motivera sina äskanden. Det
anser man tydligen inte längre vara nödvändigt,
utan man eftersträvar numera
såvitt jag förstår ett mera automatiskt
fortlöpande förstatligande av landsvägstrafiken.

Särskilt betänkligt synes det mig vara
att man söker få medel till inköp av nya
busslinjer i år, då SJ:s busslinjer inte
längre på tillnärmelsevis lika villkor
konkurrera med de privata busslinjerna.
I år och under nästa år uttages ju av
enskilda företag en 12-procentig investeringsavgift
som icke berör statens

busslinjer. Det är inte litet pengar detta:
12 procent på inköpsvärdet av en buss
torde göra någonting mellan 5 000 och
10 000 kronor.

Det är också märkligt att man fortsätter
att framlägga dessa äskanden i ett
läge där dessa frågor delvis ligga under
utredning. Jag tänker på'' busslinjeutredningen,
vars betänkande kan väntas
relativt snart. Jag är fullt medveten
om att det finns fall där det är klart
till allmänhetens fördel att SJ övertar
busslinjer, men detta är långt ifrån något
allmängiltigt, och det finns exempel
på att sådana övertaganden varit till uppenbar
nackdel för trafikanterna. I den
motion som väckts har visats på hur
t. ex. SJ:s inköp av busslinjerna mellan
Malmö och Lund medförde ett slopande
av taxenedsättningarna på järnvägslinjen,
vilket på ett år kostade trafikanterna
153 000 kronor. Det är klart att alla
förhållanden när det gäller taxepolitik
äro ganska invecklade och att det kan
givas vissa förklaringar till vad som förekommit.
Men sådant kan ju inte framstå
som ett önskvärt resultat för ortsbefolkningen.

Om man nu, herr talman, avser att år
för år inköpa ytterligare busslinjer, vore
det väl rimligt att man framlade en
samlad plan för hur man tänker sig att
detta skall ske. I brist på en sådan plan
ha vi verkligen anledning att fråga oss,
om det inte är ett statligt trafikmonopol
som man syftar till och eftersträvar.

Jag yrkar, herr talman, bifall till den
reservation som är fogad vid denna
punkt och som innebär avslag på Kungl.
Maj:ts förslag om ett anslag på 2 miljoner
kronor till inköp av busslinjer.

Herr HESSELBOM: Herr talman! Det
vore kanske skäl i att återföra denna
fråga till dess rätta proportioner. Det
kan man enklast göra genom att redovisa
statistiken över antalet bussar och hur
detta fördelade sig på olika ägare vid
senaste årsskifte.

Vi hade då här i landet i yrkesmässig
trafik cirka 8 000 bussar. Därav disponerades
av SJ och dess dotterföretag cirka

Onsdagen den 19 mars 1952.

Nr 10.

2 000 och av postverket cirka 200. Det
gör sammanlagt omkring 2 200 bussar i
statens hand. De kommunala bussarna
uppgingo till 1 300 stycken. Återstoden,

4 500 bussar, fanns alltså i annan ägo.
Dagens läge är således det, att statens
busspark uppgår till ungefär 27 procent
av hela antalet bussar och kommunernas
itifl IG procent, under det att i annan
ägo finnas 57 procent. Om man nu räknar
med att värdet av en buss belöper
sig till 50 000 kronor per buss, för att
hålla sig till ett lågt medeltal, så representera
de privatägda bussarna ett kapital
av drygt 200 miljoner kronor. Om
man fortsätter i den nuvarande takten,
och SJ köper busslinjer och bussar för
2 miljoner kronor om året, skulle det
alltså ta drygt 100 år, innan man kom
fram till det fullständiga förstatligande
av bussväsendet, som motionärerna flagga
med varje år. Det är emellertid inte
här fråga om, herr talman, ett successivt
förstatligande av busslinjerna, utan
det är helt enkelt fråga om huruvida SJ
skall få möjlighet att inlösa sådana busslinjer,
där det är till fördel för statens
järnvägar och därmed för samhället i
dess helhet och icke minst för skattebetalarna
men också för trafikanterna, att
sådana busslinjer komma i statens ägo.

Herr Petrén säger ju också att det i
vissa fall kan vara till fördel för trafikanterna
att SJ blir ägare till en del
busslinjer. Det är just sådana fall, som
det här är fråga om. Det finns nämligen
en hel del mindre bussföretag, där ägarna
av olika anledningar vilja sälja. Det
är alltså här fråga om att ge statens
järnvägar samma chans som alla andra
större bussföretag i landet att införliva
dessa busslinjer med sitt trafiknät. Har
icke SJ någon möjlighet att uppträda på
marknaden, ger man alltså en favör åt
storföretagarna på det här området och
utestänger SJ från möjligheten att konkonkurrera
på lika villkor, vilket ju anses
vara rätt och rimligt i andra sammanhang.

Det har i motionen anförts exempel på
alt ett förstatligande av busslinjer har
lett till ökade taxor för trafikanterna.
Man nämner särskilt utvecklingen på

!{ Förslå kammarens protokoll 1952. Nr in.

Anslag till förvärv av billinjer,
sträckan Malmö—Lund efter det att SJ
fått hand om busstrafiken där. Jag kan
gott hålla med herr Petrén om att när
det gäller att ta ställning till frågan om
taxenedsättning och frågan om taxepolitiken
över huvud taget är det rätt invecklade
förhållanden som göra sig gällande.
Men i stort sett kan man säga att
en nedsättning av järnvägstaxan på
starkt trafikerade sträckor i tätbygd, såsom
exempelvis på sträckan mellan
Malmö och Lund, för att kunna hävda sig
i konkurrensen med busstrafiken måste
ju innebära, antingen att SJ får höja
taxorna överlag för att få kompensation
för den förlust, som uppstår, eller också
få skattemedel användas för att man
skali kunna upprätthålla trafiken på
mera trafiksvaga sträckor. Om man däremot
har möjlighet att komma tillbaka
till — vilket man nu lyckats med -— den
gamla metoden på det här området, nämligen
att söka ha enhetliga taxor över
hela landet, till fördel för de människor,
som bo i mera glest befolkade trakter,
så är det inte annat än tacknämligt. Det
har helt enkelt varit nödvändigt för att
klara dessa problem till nytta för samhället
i dess helhet och för trafikanterna
i stort sett, att SJ har möjlighet att
eliminera den ur dessa synpunkter skadliga
konkurrens, som utan tvivel har
uppstått på vissa håll.

Herr talman! Man bör alltså återföra
den här frågan till vad saken verkligen
gäller, nämligen att ge statens järnvägar
möjligheter att fortsätta en politik på
det här området, som syftar till att göra
vårt trafikväsende ännu mera rationellt
och ännu mera effektivt, till fördel för
såväl trafikanterna som samhället. Mot
bakgrunden härav ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr BERGH: Herr talman! Den ärade
föregående talaren betraktade detta problem,
såvitt jag förstod honom rätt, huvudsakligen
som ett rationaliseringsproblem,
vars lösning skulle syfta till att
göra statens järnvägar till ett så konkurrenskraftigt
företag som möjligt. Han sade
också att därmed skulle trafikanternas
bästa tillgodoses.

Nr 10.

Onsdagen den 19 mars 1952.

Anslag till förvärv av billinjer.

Så vitt lag begriper, är detta att anlägga
en litet för snäv syn på statens
järnvägars uppgift.

Järnvägsstyrelsen befinner sig på sätt
och vis i ett ganska besynnerligt dilemma.
SJ är ett affärsdrivande verk. Vi
önska att det skall lämna överskott och
tillföra staten medel, men samtidigt ha
vi också andra anspråk på verket, nämligen
att det skall tillgodose kommunikationsfattiga
trakter med kommunikationer,
och i det fallet får räntabilitetssynpunkten
inte bli den dominerande
utan kan rent av få träda i bakgrunden.
Det incitament till företagsamhet och
kolonisation, om jag får använda det ordet,
som man på det sättet tillägger järnvägsstyrelsen,
kan ju i många fall och
särskilt på kort sikt gå stick i stäv med
de avkastningsanspråk, som vi resa. Det
är på det sättet jag skulle vilja skissera
det dilemma, som man inom det ämbetsverket
otvivelaktigt befinner sig i. Men
från riksdagens sida måste vi alltfort
hålla på att det skall existera.

Från den utgångspunkten är det ganska
angeläget att järnvägsstyrelsen icke
är alltför pigg på att lägga sig till med
busslinjer på platser, där allmänhetens
behov av kommunikationer är relativt
väl tillgodosett. Ansträngningarna borde
i stället, så vitt jag förstår, koncentreras
på att sörja för att skaffa kommunikationer
där sådana saknas, även om det
skulle innefatta förvärv av bilar och
bussar. Den begränsningen av programmet
förefaller mig vara särskilt påkallad
nu, när vi måste hålla utgifterna nere.
Ett väsentligt skäl till att jag anslutit
mig till reservationen är f. ö. att Kungl.
Maj:ts förslag kostar 2 miljoner kronor.

Jag skall be att få lämna ett litet exempel
på hur jag tycker att SJ inte bör
inrikta sina strävanden. Jag har här i
min hand en tidningsnotis, däri det talas
om att ett aktiebolag i Linköping, AB
Malmslättstrafiken, hos Kungl. Maj:t
hemställt om avslag på SJ:s ansökan om
rätt till turistlinjetrafik med buss mellan
Stockholm och Malmö över Norrköping,
Linköping, Jönköping och Värnamo.
Här säges att linköpingsbolaget har
drivit sin verksamhet sedan maj 1951,

att det har sörjt väl för trafiken och
har bra vagnar, och man menar att det
är intet allmänt intresse att SJ får monopol
på långlinjerna o. s. v. Detta är
ett typiskt fall, där jag menar att statens
järnvägar inte bör tränga sig in, av det
enkla skälet att där har allmänheten redan
trafikmedel även vid sidan av järnvägen.
Om järnvägen inriktar sin verksamhet
mindre på att slå ihjäl existerande
företag och i stället går i spetsen på
sådana platser, där vi sakna kommunikationer,
tror jag att vi få den rätta inriktningen
av denna verksamhet.

Nu kan ju frågas: Skall inte statens
järnvägar få se till, att driften blir så
ekonomisk som möjligt? Jo visst, men
man bör ge bestämt företräde åt att SJ
skall ta hand om trafiken, där andra inte
redan ha börjat. Där privat företagsamhet
pågår och sköter sig väl bör den
gärna få vara i fred.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr PETRÉN: Herr talman! Med anledning
av herr Hesselboms anförande
skulle jag vilja säga några ord.

Herr Hesselbom försökte visa, huru
med nuvarande inköpstakt det skulle
dröja flera hundra år, innan det skulle
bli ett helt förstatligande av busslinjerna.
Jag vill inte ge mycket för ett sådant
påstående. Jag har hört det förr
och har en helt annan bild av läget. Det
är egentligen under de sista 30 åren,
som vi haft busstrafik i nämnvärd omfattning.
Den började med enskilda busslinjer.
Vi ha nu kommit dithän efter
dessa 30 år, att bortåt hälften av hela
antalet bussar är i statlig eller kommunal
drift och återstoden i privat ägo.
Med den utvecklingen, som vi ha bakom
oss, har man, enligt min mening, anledning
att vänta att vi gå mycket snabbt
mot en vidare minskning av den enskilda
företagsamheten inom busstrafiken,
och man har all anledning att med oro
följa den utvecklingen. Det är inte bara
genom förvärv av busslinjer över statens
järnvägar, som statens verksamhet på
detta område ökar. Det sker också ge -

Onsdagen den 19 mars 1952.

Nr 10.

nom utvidgning av verksamheten inom
befintliga bussföretag, det sker via postverket
och på många andra sätt. Det är
över huvud taget mycket svårt att få en
överblick över detta fält. Det är enligt
min mening nödvändigt — och borde ha
skett vid behandlingen av motionen —
att ett statistiskt material företes, som
visar utvecklingen på det här området.
Varje gång frågan varit uppe har genomgående
såsom argument mot motionärerna
framhållits, att med nuvarande inköpstakt
tar det hundratals år, innan
man behöver befara något trafikmonopol.
Sådan har inte utvecklingen varit
hittills, och det ser ut, som om man vill
låta den nuvarande utvecklingen ostört
fortsätta.

Herr HESSELBOM: Herr talman! Herr
Petréns påstående, att staten under de
senast förflutna årtiondena kommit att
disponera över en väsentlig del av busslinjenätet
är fullt riktigt. Men det hänger
ihop med att under 1930-talet alla järnvägsföretag
här i landet för att kunna
existera, voro tvingade till att sätta i
gång busstrafik. Det skedde alltså i mycket
stor utsträckning under de enskilda
järnvägarnas egid. Därför att statens
järnvägar inte fick medel i tillräckligt
stor utsträckning, kommo de statsbanelinjer,
som vi då hade, på efterkälken,
under det att de enskilda järnvägsföretagen
i mycket stor utsträckning lade
sig till med landsvägstrafik. Så var exempelvis
fallet med trafikförvaltningen Göteborg—Dalarna—Gävle,
som ganska genomgående
hade tagit hand om landsvägstrafiken
inom sitt trafikområde. 1
och med att dessa järnvägsföretag ha förstatligats
har det blivit en kraftig ökning
av den statliga busstrafiken. Men
nu är denna episod praktiskt taget att
betrakta som ett förgånget skede i kommunikationsväsendets
historia, varför
det finns anledning att räkna med att utvecklingen
hädanefter kommer att gå
fram huvudsakligen efter den linje, som
vi här diskutera. Jag vidhåller mitt påstående
att en begäran om ett anslag på
2 miljoner kronor årligen ingalunda kan

Anslag till förvärv av billinjer.

anses aktualisera frågan, om vi här i
landet skola få till stånd en socialisering
av buss- och landsvägstrafiken eller inte.
Om vi skola diskutera den frågan, måste
vi göra det från helt andra utgångspunkter
än från det anslag som Kungl. Maj:t
här har äskat.

Av herr Berghs anförande drog jag
närmast den slutsatsen, att han för sin
del ingenting har emot att staten sköter
trafiken på trafiksvaga sträckor, där det
enskilda initiativet inte vill vara med,
och att staten med andra ord skall sköta
landsvägstrafiken på skattebetalarnas bekostnad.
När det däremot gäller sådana
trafiksträckor, där det finns utsikter att
trafiken går ihop eller kanske till och
med ger ett litet överskott, bör staten,
enligt herr Berghs uppfattning, hålla
fingarna borta. Jag kan icke ansluta mig
till ett dylikt resonemang.

Herr Bergh yttrade vidare, att staten
icke bör få slå ihjäl privat företagsamhet
på detta område. Jag vill gentemot
herr Bergh bara konstatera, att det ju
ingalunda är så, att statens järnvägar
här går fram med några klubbor och söker
att kvadda de enskilda bussföretagen.
Oftast är det i stället så, att det är de
enskilda bussägarna som vilja sälja sina
företag eller av en eller annan anledning
måste göra det. De vända sig då till
statens järnvägar och be att SJ skall
övertaga deras busslinjer. De understödjas
därvid i sin framställning ofta av
delegationer från kommunerna eller trafikintressena.
Dessa delegationer kunna
då bestå av både folkpartister, högermän,
bondeförbundare och socialdemokrater
som tigga och be SJ att övertaga
busslinjen i fråga för att man skall få
någon ordning på trafiken.

I detta anförande instämde herr Grym.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Efter
den redogörelse, som herr Hesselbom
här lämnat, skulle det inte behöva sägas
många ord till. För att inte min tystnad
på något sätt skall kunna missförstås
vill jag emellertid gärna även vid denna
riksdag göra en deklaration om min
ställning till föreliggande fråga.

Nr 10.

Onsdagen den 19 mars 1952.

Anslag till förvärv av billinjer.

Jag vill då först säga, att jag nog tycker
att det är ganska egendomligt att en
sådan fråga som denna skall tas upp tre
år i rad utan att man kan anföra några
nya omständigheter eller nya skäl som
tillkommit, sedan riksdagen föregående
gånger vid varje tillfälle med överväldigande
majoritet har avvisat de gjorda
framstötarna. Det brukar ju annars kallas
för att väcka okynnesmotioner, vilket
jag tycker att man icke borde vara
road av att göra sig skyldig till många
gånger.

Jag tillät mig i fjol göra ett uttalande
som jag tyvärr måste upprepa även i år.
Det nämligen, att det är beklagligt att
man, när man gör dessa framstötar,
skriver sina motioner på sådant sätt att
man, medvetet eller omedvetet — det
lämnar jag därhän — ger läsaren av
motionerna en felaktig bild av de faktiska
förhållandena. Jag kan mycket väl
förstå att det kan råda delade meningar
om huruvida riksdagen bör bevilja dessa
2 miljoner kronor eller inte. Jag kan
förstå, om det i dagens situation, då staten
håller igen på alla möjliga områden,
finns många som mena, att här är det
väl ändå ett område där vi kunna göra
åtminstone en paus tills vidare. Men så
ha ju icke framstötarna motiverats, utan
man målar i stället med mer eller mindre
starka färger några monopolistiska faror
som hota och monopolistiska strävanden
som skulle göra sig gällande. Jag
vågar med den erfarenhet, som jag ändå
har ifrån detta verksamhetsfält, bedyra,
att såvitt jag vet finns det icke den
minsta tanke inom statens järnvägar att
av dessa skäl lägga sig till med en enda
busslinje. Jag tror också att farhågorna
för att vi med mycket hastig takt skulle
närma oss statsmonopol på detta område
äro åtskilligt överdrivna. Men motionärerna
skriva faktiskt på sådant sätt, att
alla lätt kunna få en annan uppfattning.

Jag skall bara anföra ett enda exempel
för att belysa motionärernas skrivsätt.
De siffror, som anföras i motionen
för bussvagnsparkens fördelning på
statliga och kommunala samt privatägda
företag, äro sådana, att det nog icke
finns någon som av dem får en

riktig bild av läget. Jag vågar påstå
detta, därför att reservanterna, som ju
ändå måste stå motionärerna mycket
nära, i sin reservation själva dragit en
felaktig slutsats i fråga om det faktiska
förhållandet. Reservanterna dra en slutsats
som helt bygger på den skrivning
motionärerna ha presterat. Om motionärerna
hade sagt, att hela antalet bussar
i landet för närvarande rör sig om
cirka 8 000 och icke hade lämnat sådana
uppgifter, att alla människor få den uppfattningen
att totalsumman bussar håller
sig strax ovanför 4 000, skulle bilden ha
blivit en annan. Om man tar de rätta siffrorna,
framgår det ju ganska tydligt, att
SJ med alla sina dotterbolag inte är uppe
i mer än ca 25 procent av det totala antalet
bussar i landet. Då kan man ju inte
heller som reservanterna säga, att vi med
stora steg gå mot en monopolisering på
detta område. Men jag förstår, att man
kan få en dylik uppfattning, om man utgår
från den vilseledande uppläggning av
frågan som motionärerna gjort.

Jag tycker att det är mycket tråkigt att
striden skall föras på detta sätt. Därtill
kommer att det, såsom herr Hesselbom
redan framhållit, ju icke är på det sättet
att vi kommit fram till den stora ökningen
av statens järnvägars busstrafik tack
vare dessa anslag på 2 miljoner kronor
som nu utgått under några år. Ökningen
beror ju i stället till övervägande del på
riksdagens beslut om statsförvärv av enskilda
järnvägar, vilket medfört att alla
de busslinjer, som tillhört dessa enskilda
järnvägar, i samband med siatsförvärvet
av järnvägsföretagen i fråga automatiskt
kommit över till SJ. Det är
där vi ha orsaken till den väldiga ökning
av statens järnvägars busspark som
skett. Herr Petrén och andra intresserade
kunna säkerligen få närmare specifikationer
härpå. Jag vill bara nämna
att statens järnvägar har tillförts mer än
dubbelt så många bussar genom förstatligande
av enskilda järnvägar som genom
förvärv av privata busslinjer och vad
därmed sammanhänger.

Sedan anföres det också av motionärerna,
att det ingalunda skulle vara till
fördel ekonomiskt för allmänheten att

Onsdagen den 19 mars 1952.

Nr 10.

få bussdriften överförd i SJ :s ägo. Det
förvånar mig att herr Petrén ansåg sig
kunna bevisa detta genom att peka på
att resorna mellan Malmö och Lund ha
blivit dyrare sedan SJ tagit hand även
om busstrafiken, beroende på att SJ senare
tagit bort de nedsättningar i järnvägsavgifterna
som konkurrensen från
det privata bolaget tidigare hade framtvingat.
Det är klart att det för de trafikanter,
som berörts av dessa avgiftshöjningar,
icke inneburit någon fördel
i taxehänseende att SJ övertog busstrafiken.
Men man får väl icke se saken
på det sättet. Att enstaka linjer kunna
bära sig även med låga taxor i de trakter,
där vi ha den allra tätaste trafiken
i landet, är ju tämligen självklart. Det
är emellertid icke lika självklart, att
man kan bereda befolkningen i de glest
bebyggda delarna av vårt land — och
de äro många — hyggliga kommunikationer,
om man icke på de bärkraftiga
linjerna får ta ut sådana inkomster, att
dessa också i någon mån räcka till för
att tillgodose behovet på de ur trafiksynpunkt
sämre linjerna. Jag vill fråga
de ärade motionärerna, om de verkligen
på allvar anse det vara rätt och
riktigt att man skall gynna trafikanterna
på sådana tätlinjer som den mellan
Malmö och Lund på bekostnad av
de bygder som äro glest befolkade. Anse
motionärerna verkligen att statens
järnvägar för att hålla låga järnvägstaxor
på dylika tättrafikerade linjer skall
nödgas höja taxenivån i allmänhet på
andra håll, varigenom ju de trafikanter,
som bo längs glest trafikerade linjer, där
de enskilda företagen inte äro särskilt
intresserade att upprätthålla trafiken,
skulle bli lidande. Det är just för att
undvika detta som SJ har velat åstadkomma
denna komplettering av sitt nät
både med bussar vid sidan av järnvägslinjerna
och sedermera även med nya
busslinjer.

Jag skall, herr talman, inte fördjupa
mig ytterligare i detta problem, ty jag
vågar ändå utgå ifrån att utgången är
given. Jag vill bara understryka vad jag
sagt redan tidigare, nämligen att jag
tror visst att privat bussdrift kan skö -

Anslag till förvärv av billinjer,
tas och skötas bra, när det finns ekonomiskt
underlag som bär upp den. Men
jag tror icke att särskilt den glest befolkade
landsbygdens kommunikationsbehov
kan bli lika bra tillgodosett om SJ
håller sig borta från dessa trakter eller
inte söker genom olika rationaliseringsåtgärder
på bästa sätt tillgodose även
dessa bygders trafikintressen. För att
SJ över huvud taget skall kunna sköta
sin trafik på tillfredsställande sätt är
det väl bara naturligt att det liksom varje
annat företag skall försöka rationalisera
och driva sin rörelse på affärsmässigt
sätt. Dit hör väl då också att SJ
skall kunna få komplettera sitt nät med
en eller annan busslinje som har smugit
sig in eller kommit att ligga intill det
egna nätet, att man alltså får förvärva
dessa linjer genom frivilliga överenskommelser
för att på det sättet förbilliga
driften, bättre utnyttja sin materiel, sina
garage o. s. v. Jag kan inte förstå annat
än att detta är riktigt. Jag understryker
att det är uteslutande för att på
detta sätt tillgodose trafikbehovet, icke
minst inom de sämre lottade delarna av
vårt land, som SJ här har velat få möjlighet
att genom frivilliga uppgörelser
vidtaga sådana utvidgningar av nätet
som bli till fördel för det hela.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr PETRÉN: Herr talman! När herr
Lundqvist nu anser, att en del siffror
i motionen äro missvisande i fråga om
det statistiska materialet, tar jag detta
närmast som ett belägg för alt herr
Lundqvist har samma uppfattning som
jag, nämligen att det här behövs en ordentlig
klarläggning med statistiskt material
ifrån kommunikationsdepartementets
sida, för alt man skall få större
klarhet inför denna årligen återkommande
debatt.

Det synes mig ganska förståeligt och
i varje fall inte överraskande, att herr
Lundqvist som gammal SJ-man står på
SJ:s sida i detta fall och talar för ett
fortsatt förstatligande av trafikväsendet.
Däremot är jag ytterligt förvånad över

Nr 10.

Onsdagen den 19 mars 1952.

Anslag till förvärv av billinjer,
att herr Lundqvist gör gällande, att vi
skulle ha kommit med en okynnesmotion,
då vi yrkat avslag på propositionens
äskande om 2 miljoner kronor för
inköp av nya busslinjer. Läget är ju
det, att SJ:s busslinjer vid ett nyligen
fattat riksdagsbeslut blivit favoriserade
genom befrielse från investeringsavgift.

Vi komma inte ifrån, herr Lundqvist,
att det här är fråga om ett successivt
fortgående förstatligande av landsvägstrafiken.
Jag har ställt frågan, om det
är ett statligt trafikmonopol man syftar
till, och jag hoppas att få ett svar.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Efter herr Lundqvists anförande
borde det kanske varit onödigt
att ta till orda, när man önskar bifall
till utskottets förslag, men då herr Petrén
anser att herr Lundqvists anförande
bottnar i hans intresse för frågan
som SJ-man, måste jag tillägga, att det
finns andra, som ha samma åsikt som
herr Lundqvist, och detta därför att de
tänka på landsbygdsbefolkningens intressen,
och inte av hänsyn till SJ.

Högern har i år väckt en partimotion
om utredning rörande landsbygdens avfolkning,
och den är naturligtvis i sig
själv mycket intressant, men jag förstår
inte, hur det då kan finnas högermän
som i den nu föreliggande frågan yrka
avslag på Kungl. Maj:ts proposition. En
av de viktigaste betingelserna för att
inte landsbygden skall avfolkas är ju att
man får ordentliga kommunikationer;
på den punkten håller jag fullständigt
med herr Lundqvist. Herr Lundqvist
belyste, att det kan finnas billinjer som
SJ behöver inlösa för att få ett mera
rationellt kommunikationsnät. Jag har
för min del aldrig hyst den uppfattningen,
att man med ordet rationalisering
endast skulle avse att nå besparingar,
utan anser att syftet också är att
nå en ur företagets synpunkt bättre ordning.
Och om jag förstått kommunikationsministern
rätt på denna punkt, så
är hans önskemål just att söka förbättra
landsbygdens kommunikationer.

Jag tycker, herr talman, att det efter

herr Lundqvists uttömmande inlägg är
onödigt att ytterligare belysa frågan.
Jag begärde ordet endast för afl säga,
att jag ur landsbygdssynpunkt är tacksam
mot SJ-mannen herr Lundqvist för
hans anförande i denna fråga.

Jag följer herr Lundqvist i hans yrkande
om bifall till utskottets förslag.

I herr andre vice talmannens yttrande
instämde herr Tjållgren.

Herr BERGH: Herr talman! Jag är närmast
uppkallad av herr andre vice talmannens
yttrande. Han förklarade sig
inte förstå, hur vi på högerhåll kunde
ha den mening vi gett till känna i reservationen,
samtidigt som vi i en partimotion
föreslagit utredning om åtgärder
i syfte att hindra flykten från landsbygden.
Jag hoppas att inte herr andre
vice talmannen menar att den omständigheten,
att han inte förstår sammanhanget,
skulle vara ett argument för att
vår uppfattning är oriktig.

När herr andre vice talmannen framhåller
landsbygdens behov av goda kommunikationer,
är förutsättningen för
hans resonemang i detta fall tydligen,
att dessa goda kommunikationer endast
kunna skapas av SJ, icke av den enskilda
företagsamheten. Jag skulle vilja
ifrågasätta, huruvida en sådan förutsättning
är riktig; den hittillsvarande erfarenheten
ger icke vid handen, att så
skulle vara förhållandet.

Sedan skulle jag i en kort replik till
min ärade vän herr Lundqvist vilja vända
mig mot hans resonemang, att om
man begär att SJ skall sörja för kommunikationer
i glesbefolkade bygder, så får
man heller inte förtänka SJ att SJ vill
lägga sig till med mycket räntabla linjer
i närheten av tätorter etc. I den mån
hans yttrande skulle kunna innefatta ett
klander av mitt resonemang — det sades
inte ut — så vill jag säga att jag
som norrbottning har ett ovanligt gott
alibi i det fallet: År 1949 avkastade SJ
enligt de uppgifter jag fått cirka 42 miljoner
kronor, varav på malmbanan mellan
Luleå och Riksgränsen belöpte 36
miljoner kronor. Den räntabilitet, som

Onsdagen den 19 mars 1952.

Nr 10.

malmbanan sålunda uppvisar, innebär
ett gott stöd för mina önskemål och gör
att jag i detta hänseende inte behöver
ha några hämningar.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Med anledning av herr
Berghs yttrande ber jag att få påpeka,
att jag aldrig har kritiserat den enskilda
företagsamheten på detta område. Den
har enligt min uppfattning varit av stor
betydelse. Men även om man alltså respekterar
vad den enskilda företagsamheten
härvidlag åstadkommit och åstadkommer,
skall man väl inte betaga
Kungl. Maj:t möjligheterna att ytterligare
förbättra landsbygdens kommunikationer
genom att ställa dessa medel
till SJ:s förfogande.

Herr OHLON: Herr talman! Jag kan
inte förstå herr andre vice talmannens
resonemang. Han säger att det här gäller
att gynna landsbygden, men busslinjerna
finns ju redan förut på grund
av enskilt initiativ. Förhållandet är, att
när SJ konstaterat att busslinjerna fyller
ett behov och går ihop, då träder
ofta SJ fram och vill vara med om att
dela rovet.

Gentemot herr Lundqvist kan jag påpeka,
att privata företagare någon gång
i början av 1930-talet arrangerade en
mycket värdefull busslinje mellan Göteborg
och Onsalahalvön. SJ hade fått
påstötningar från befolkningen där nere
att starta en sådan linje men ville inte
göra det. Det anfördes mot SJ, att de
skulle förlora stora summor om de inte
startade denna linje, därför att SJ skulle
komma bort i konkurrensen. Från
SJ:s sida svarades på rallarespråk: »Vi
har aldrig fruktat några små loppor!»
När sedan de privata busslinjerna visat
sin bärighet, då kommer SJ i efterhand
och vill inlösa dem. •— Man kan ju säga
att det sätt, på vilket SJ skött busstrafiken
och där kommit i efterhand,
inte utgör något särskilt vältaligt vittnesbörd
om statsdriftens eventuella företräden.

Anslag till förvärv av billinjer.

Herr Lundqvist nämnde i sitt anförande,
att det var förstatligandet av de
enskilda järnvägarna som gjort att SJ
nu fått hand om ett så stort antal busslinjer.
Det enskilda järnvägsväsendet
gick här i spetsen och visade vägen, och
det var tack vare detta pionjärarbete
från enskilt håll som SJ nu fått sin stora
busstrafik.

Det finns inom SJ:s verksamhet så
många områden som i dagens läge är
eftersatta, att jag tycker att järnvägarna
för ögonblicket borde koncentrera
sig på att uppfylla mera närliggande
krav än vad det här är fråga om.

Herr BERGH: Herr talman! Herr Ohlon
har redan karakteriserat den kullerbytta
herr andre vice talmannen råkade ut
för. Jag kan därför fatta mig mycket
kort och helt enkelt konstatera, att herr
andre vice talmannen i sitt första inlägg
talade för utskottets förslag, med den
motiveringen, att landsbygdens behöriga
intressen kunde tillgodoses endast därigenom
att staten fick utvidga sin verksamhet,
men sedan framhöll att han
ingalunda motsätter sig enskild företagsamhet,
vilket — såsom herr Ohlon
allaredan påpekat — borde innebära att
han skulle motsätta sig varje försök av
SJ att komma över enskilda företag, som
sköta trafiken tillfredsställande. Och ännu
mindre borde han hjälpa SJ att konkurrera
ihjäl dem. Det finns intet mer
att tillägga i det sammanhanget.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr Bergh behöver inte anstränga sig
för att ge mina anföranden en annan
tydning än den uppenbart riktiga; de
som varit inne i kammaren ha ju hört
vad jag sagt, och dessutom kommer det
att framgå av riksdagsprotokollet.

Mitt önskemål är inte att SJ ur rationaliseringssynpunkt
skall överta upparbetade
och lukrativa billinjer. Vad jag
tänkt på är någonting helt annat, och
för att belysa min inställning kan jag
berätta om förhållandena i den trakt,
där jag själv bor. Vi ha där, i två kom -

Nr 10.

Onsdagen den 19 mars 1952.

Anslag till förvärv av billinjer.

muner, bussförbindelse bara en gång i
veckan, nämligen på lördagarna, och den
fortgående avfolkningen har lett till att
man ifrågasatt indragning också av denna
enda bussförbindelse. Nu tycker jag
att det bör vara en plikt -—- herr kommunikationsminister
— att staten i syfte
att motverka landsbygdens avfolkning
söker hålla billinjer inom just sådana
områden, där man vid enskild drift kan
befara indragningar. Och om det syftet
kan främjas genom att SJ får rationalisera
sitt kommunikationsnät, tycker jag
att herr Bergh borde kunna medge att
utskottets föreliggande förslag går i stil
med årets högermotion om åtgärder mot
landsbygdens avfolkning.

Jag hade alltså förstått herr Bergli
bättre, om han i sin reservation yrkat
bifall till anslagsäskandet men sagt att
han förutsatte, att SJ ordnade busslinjer
på sådant sätt att landsbygdens avfolkning
i någon män kunde stoppas. Då
hade han uppnått konsekvens med den
motion högerpartiet väckt. Jag finner det
däremot inte konsekvent att man vill
beröva SJ möjligheterna att gripa in,
där så kan vara önskvärt.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Herr
Petrén hänvisade till riksdagsbeslutet om
investeringsavgifterna och uttalade sin
förvåning över att jag nu kunde vara med
om att tillstyrka utvidgning av den statliga
bussrörelsen, efter det att riksdagen
genom beslutet om investeringsavgifter
särskilt favoriserat de statliga företagen.

Jag vill då bara erinra om att jag ogillade
den uppdelning, som skedde vid
det beslutet, och att jag själv röstade på
samma sätt som herr Petrén; skälen
skall jag inte här gå närmare in på. Men
jag kan inte förstå att det riksdagsbeslutet
i och för sig skall hindra, att man
nu i alla fall strävar att främja åtgärder,
som syfta till bättre förhållanden ute i
bygderna. För mig är detta önskemål det
väsentliga. Däremot har jag inte den avlägsnaste
tanke på någon sorts monopolistisk
strävan i detta fall. Min erfarenhet
efter många års verksamhet inom
järnvägsstyrelsen är dock, att allmän -

heten sätter det största värde på att SJ
övertar de privata busslinjerna i många
fall, precis som när det gällde förstatligandet
av de enskilda järnvägarna. Det
skulle vara mycket intressant att genom
någon sorts gallupundersökning få
klarhet om hur meningarna ute i bygderna
verkligen fördela sig när det gäller
dessa frågor. Lika väl som jag förstår
att de stora bilorganisationerna se
detta övertagande med oblida ögon, lika
väl vet jag att många enskilda bussföretagare,
när de på grund av ålder eller
andra skäl inte kunna fortsätta med rörelsen,
äro mycket glada över att de då
få överlämna sina företag i SJ :s ägo i
stället för till någon av sina privata konkurrenter.
Det är ett påstående som jag
bestämt vågar göra; jag har tillräckligt
många belägg för det. Inte minst beror
detta kanske därpå, att det — även om
man får en annan uppfattning av uttalanden
som här i kammaren gjorts —
som regel råder ett utomordentligt gott
förhållande och samarbete över huvud
taget mellan SJ:s bilrörelse och den enskilda
rörelsen ute på fältet. De enskilda
företagarna veta ju också, att om rörelsen
överlämnas i statens ägo, är i varje
fall personalen tillförsäkrad trygghet på
ålderdomen genom den pensionering,
som då automatiskt följer. Det är nu ju
bara fråga om att SJ skall få en möjlighet
att göra upp en sådan affär, vilken
alltså alltid sker på frivillighetens väg.
Här föreligger sannerligen inte något
tvång. Det finns inte någon möjlighet
för SJ att utöva några repressalier gentemot
dem som inte skulle vilja överlåta.

Arrangemanget blir också till fördel för
trafikanterna — det är min bestämda uppfattning.
Det är ju inte bara viktigt, att
det finns busslinjer liksom att det finns
järnvägar, utan jag tror att alla här äro
ense med mig om den uppfattningen, att
det också spelar en mycket stor roll, hur
trafiken är ordnad på dessa buss- och
järnvägslinjer. Säkert ha vi alla fullkomligt
klart för oss, att om ett företag gått
eller går över i statens ägo, anser folk
att man har rättighet att få trafikförhållandena
ordnade på ett bättre sätt. Sta -

Onsdagen den 19 mars 1952.

Nr 10.

ten bör kunna tillgodose trafikbehovet
bättre än ett enskilt företag, som skall
leva på rörelsen endast på en viss linje,
och det gäller ju oftast glest befolkade
trakter, där naturligtvis trafikunderlaget
är relativt svagt.

Herr Ohlon erinrade om hur illa statens
järnvägar hade skött sig tidigare i
detta avseende. Det är då ganska underligt
att man återfinner herr Ohlon bland
reservanterna, vilka ju klandra SJ för att
detta företag i varje fall nu vill vidtaga
åtgärder, som han anser borde ha börjat
företagas för över tjugu år sedan. Jag delar
helt herr Ohlons uppfattning om att
SJ, när busstrafiken på sin tid började
sätta in, inte handlade framsynt. Det är
säkerligen väl känt att den man, som då
stod i spetsen för SJ, hade den uppfattning
herr Ohlon här så karakteristiskt
återgivit, nämligen att det »stora SJ» inte
på något sätt behövde oroa sig för en
sådan enkel företeelse, som att en eller
annan buss började synas ute i bygderna.
Jag skall inte lasta honom, men jag
konstaterar att det var många inom järnvägsledningen,
som redan på den tiden
ansågo, att en annan politik hade varit
på sin plats redan från början. Men att
nu lasta järnvägsstyrelsen för att den —
om också sent — försöker åstadkomma
bättre förhållanden, tycker jag inte är
riktigt konsekvent.

Jag nöjer mig, herr talman, med vad
jag nu sagt.

Herr ANDERSSON, GUSTAV EMIL:
Herr talman! Jag har uppmärksamt lyssnat
till den förda debatten och särskilt
till de anföranden, som hållits av reservanterna,
men jag har med bästa vilja
där icke kunnat finna ett ord, som talar
om förståelse för landsbygdens fattiga
folk i de glest befolkade trakterna, för
vilka busslinjerna ha stor betydelse. Folket
på landsbygden har den uppfattningen,
att man kan lita på att statens
busslinjer bibehållas, även om rörelsen
icke är lönande.

Jag bor själv i eu mycket glest befolkad
landsdel, långt ifrån större samhällen.
Där fanns tidigare — det var

Anslag till förvärv av billinjer,
före kriget — en enskild busslinje med
daglig trafik. Trafiken inskränktes sedan
till tre dagar i veckan, två söckendagar
och söndagen. På lördagen går
bussen för övrigt på en synnerligen
olämplig tid för folk, som vill komma
till affärerna för att handla. Dessa
stängas nämligen strax efter bussens ankomst
till samhället. SJ har på en annan
väg genom bygden en busslinje med trafik
varje dag och på mycket lämpligare
tid. Bussen går mot samhället tidigt på
förmiddagen, då alla affärer äro öppna,
och går därifrån på eftermiddagen, så
att folk får god tid på sig att uträtta sina
affärer. Denna busslinje går säkerligen
inte med någon förtjänst, men den
uppehålls i alla fall.

Jag har velat framföra dessa synpunkter,
eftersom de herrar, som tala
för reservationen, sett denna fråga helt
ur stadsbons typiska synvinkel, utan att
ha någon som helst livserfarenhet av
hur det är att hela sitt liv ha bott på
landsbygden med dess dåliga trafikförhållanden
och sämre förhållanden i
snart sagt alla avseenden. Då jag tillhör
detta landsbygdens småfolk och hela
mitt liv bott på landet, anser jag mig
fullt berättigad att framföra dessa synpunkter
såsom en protest mot reservanternas
stadsintressen. När SJ nu på ett
i många fall bättre sätt lyckats ordna
trafikförhållandena på landsbygden
kunna vi inte vara annat än tacksamma
för detta.

När herr Ohlon talar om att det enskilda
järnvägsväsendet gått i spetsen
när det gällt busstrafiken, vill jag säga,
att det var därför att man var så förutseende,
men herr Ohlon har väl reda på
att staten fått lösa in många enskilda
järnvägar, därför att deras ekonomi varit
så dålig. Om staten inte hade löst in
dem, hade järnvägarna fått lov att läggas
ned, med påföljd att trafikförhållandena
på landsbygden hade blivit ännu
sämre. Men detta bekymrar kanske
inte göteborgaren herr Ohlon.

Jag har här givit uttryck för min
uppfattning, och det är också den uppfattning,
som är rådande bland landsbygdens
folk. Vi reagera på landsbyg -

Nr 10.

Onsdagen den 19 mars 1952.

Anslag till förvärv av billinjer,
den mot att man inte vill ta hänsyn till
de förhållanden, som där råda, utan
ser på dessa frågor utifrån många gånger
partitaktiska synpunkter.

Häri instämde herr Andersson, Lavs.

Herr BERGH (kort genmäle): Herr talman!
Den föregående ärade talaren har
ansett sig böra rannsaka reservanternas
hjärtan och njurar, och denna undersökning
har, anser han, givit skäl för
det generella påståendet, att reservanterna
skulle sakna förståelse för de speciella
kommunikationssvårigheter, som
råda på landsbygden.

Jag skulle vilja rekommendera den
ärade talaren att när snabbprotokollen
äro tryckta, verkligen begrunda vad som
är sagt från reservanternas sida. Det är
framför allt två punkter, som jag skulle
vilja be honom uppmärksamma.

Jag gav i mitt anförande uttryck för
att järnvägsstyrelsen, när det gäller
buss- och biltrafiken, borde koncentrera
ansträngningarna på att förbättra förhållandena
för de glesbebyggda trakterna.
För det andra har jag sagt, att järnvägsstyrelsen
i sin inköpspolitik och sin
politik över huvud taget borde akta sig
för att konkurrera ihjäl tillfredsställande
skötta enskilda företag.

Hur man från dessa, som jag betraktar
det ganska väsentliga argument i debatten,
kan komma till den slutsats, som
herr Andersson gjorde, kan jag — för att
citera herr andre vice talmannen — alldeles
icke förstå. Jag håller emellertid
inte för otroligt, att herr Andersson vid
närmare besinnande skall finna, att
hans generella omdöme nog inte var så
.särskilt välgrundat.

Herr NORDENSON: Herr talman! I
egenskap av fullmäktig i järnvägsstyrelsen
har jag haft anledning att diskutera
föreliggande problem inom styrelsen.
Problemet har varit föremål för
mycket ingående överläggningar.

Vi ha från fullmäktiges sida starkt
understrukit angelägenheten av att statens
järnvägar inte skall bedriva någon

direkt expansiv politik och sträva efter
att lägga under sig billinjer annat än
i mera exceptionella fall, och jag tror
jag vågar påstå att järnvägsledningen
också följt de anvisningar, som vi givit.

Vad som förekommit är att det ganska
ofta utbjuds billinjer till SJ vid sådana
tillfällen, då det har blivit ändrade
äganderättsförhållanden beträffande de
enskilda företagen eller då dessa inte
känt sig ha tillräckliga resurser att anskaffa
nödvändiga medel eller inte orkat
fullfölja sin uppgift. I den mån det
då har visat sig att man genom inköp
av en linje kunnat åstadkomma en förbättring
av kommunikationsmedlen i
trakten och en bättre samköming, har
SJ gått in för en inlösen. Man måste således
vid bedömningen av denna fråga
ha klart för sig att här icke — det vågar
jag påstå — drivits någon expansionspolitik,
utan att ett ingripande sker
endast i sådana fall, då man anser att
en rationalisering och en förbättring av
förhållandena i den trakt, som det gäller,
verkligen kan åstadkommas.

Det har också varit fråga om vilket
belopp som i detta fall rimligen borde
ställas till förfogande, men på grundval
av den erfarenhet, som vunnits, har man
ansett att ledningen borde ha ett belopp
av denna storleksordning till sitt förfogande.

Jag tror således att farhågorna för att
det skulle föreligga en strävan till monopolisering
på detta område äro överdrivna,
och jag tror att man verkligen
kan tala om att vad som här föreslås
går i riktning mot en rationalisering
och mot ett skäligt förbättrande av kommunikationsförhållandena
i de distrikt,
som beröras.

Jag ber med hänsyn härtill, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr OHLON: Herr talman! Herr Gustav
Emil Andersson talade om partitaktik.
»Varav hjärtat är fullt, därav
talar munnen» ■—• härmed må nog vara
sagt. Men när herr Gustav Emil Andersson
så starkt framhäver, att detta är en

Onsdagen den 19 mars 1952.

Nr 10.

landsbygdsfråga, vill jag återfalla på
det där exemplet, när statens järnvägar
övertog den lukrativa busslinjen från
Göteborg till Onsalahalvön. När detta
var gjort, drog statens järnvägar in hela
busslinjen. Vad tror herr Gustav Emil
Andersson landsbygdens befolkning i
denna trakt sade vid det tillfället? Folk
tvingades att åka på järnväg till Kungsbacka
och så fara på en skraltig buss
ned till halvön, och socknarna, som lågo
väster om denna route, blevo utan sina
förutvarande kommunikationer.

Efter härmed slutad överläggning gjorde
herr talmannen jämlikt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu föredragna
momentet hemställt samt vidare
därpå att kammaren skulle med avslag
å utskottets hemställan antaga det förslag,
som innefattades i den av herr
Ohlon m. fl. vid förevarande punkt avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Bergh begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 9 punkten
20, mom. III, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan
och antages det förslag, som innefattas
i den av herr Ohlon m. fl. vid
punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Andersson, Gustav
Emil, begärde rösträkning, verkställdes

Ang. luftfartsfondens underskott,
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 104;

Nej — 27.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Punkterna 21—38.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag till vissa
skyddsarbeten å Uppsala domkyrka
m. m.;

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1951/
52, i vad propositionen avser kapitalinvesteringar
inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; och

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. luftfartsfondens underskott.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om upptagande å riksstaten för
budgetåret 1952/53 av underskottet för
luftfartsfonden.

I detta utlåtande hade utskottet, med
tillstyrkande av Kungl. Maj :ts i ämnet
framlagda förslag, hemställt, att riksdagen
måtte för Luftfartsfonden å riksstaten
för budgetåret 1952/53 upptaga ett
underskott av 7 600 000 kronor.

Reservation hade anmälts av herr
Lundqvist, som likväl ej antytt sin åsikt.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Den
ekonomiska utveckling för luftfartsverkets
vidkommande, som i detta utlåtande
redovisas, är sådan att det finns

Nr 19.

Onsdagen den 19 mars 1952.

Ang. luftfartsfondens underskott.

anledning, förefaller det mig, att ägna
litet närmare uppmärksamhet åt denna
fråga.

Jag vill erinra om att luftfartsstyrelsen
i sina petita hösten 1946 själv föreslog,
att luftfartsfonden skulle från och
med den 1 juli 1947 ornbildas till en affärsverksfond
och att luftfartsstyrelsen
skulle bli ett affärsdrivande verk. Såsom
skäl därför åberopade styrelsen, att målet
för dess verksamhet borde vara, att
luftfarten i princip skulle bära sina
egna kostnader. Det förutsattes också, att
full täckning för luftfartens kostnader
skulle kunna erhållas inom de närmaste
åren, sannolikt redan omkring år
1951. Därvid räknade luftfartsstyrelsen
bl. a. med att en planerad höjning av
flygplatstaxorna skulle komma att spela
en viktig roll. Detta var alltså luftfartsstyrelsens
egen profetia rörande utvecklingen.

Att denna förutsägelse ingalunda gått
i uppfyllelse, är väl i dag uppenbart för
alla. Och lika uppenbart är tyvärr, att
utvecklingen tycks gå i alldeles motsatt
riktning. Budgetåret 1949/50 uppvisade
ett faktiskt underskott för luftfartsfonden
på 5,8 miljoner kronor, budgetåret
1950/51 uppvisade ett underskott på 6,1
miljoner kronor och för innevarande
budgetår beräknas underskottet uppgå
till omkring 7,5 miljoner kronor. För
nästa budgetår har departementschefen
nu räknat med ett underskott av 7,6
miljoner kronor, vilket belopp emellertid,
såsom utskottet också påpekat, med
all sannolikhet inte kommer att räcka
utan kommer att springa ytterligare i
höjden som följd bl. a. av de lönekompensationer,
vilka riksdagen förra onsdagen
beslöt för statens befattningshavare.

Den fortgående försämringen av det
ekonomiska utfallet, som man tydligen
nu inom luftfartsverket räknar med,
förefaller mig så mycket mer anmärkningsvärd,
som riksdagen så sent som
i fjol på förslag av ett enhälligt statsutskott
underströk angelägenheten av att
rationaliseringsarbetet inom detta verk
planmässigt fullföljdes, och att därvid
borde beaktas möjligheterna inte bara

att nedbringa verkets egna kostnader
utan också att höja intäkterna. Det visar
sig nu emellertid, om man studerar propositionen,
att endast mycket obetydliga
avgiftshöjningar vidtagits av Kungl.
Maj:t på luftfartsstyrelsens förslag —
avgiftsökningar, som ingalunda ens uppväga
de för verket inträdda merkostnaderna.

Vidare uttalar luftfartsstyrelsen den
uppfattningen tyvärr, att några mera avsevärda
belopp icke längre kunna friställas
genom ytterligare rationaliseringsåtgärder
inom verket. Det är, herr talman,
ganska pessimistiska uttalanden,
och intrycket blir ju inte på något sätt
gynnsammare, när luftfartsstyrelsen sedan
också ifrågasätter, »huruvida tiden
icke är inne att uppställa ett mera verklighetsbetonat
och gripbart mål för luftfartsverkets
ekonomiska politik», och i
samband därmed anser det böra upptagas
till prövning, huruvida luftfartsverket
i sin helhet bör frångå det tidigare
på styrelsens eget förslag tillkomna beslutet,
att luftfartsverket skall vara ett
affärsdrivande verk.

Det var väl inte just detta resultat,,
som riksdagen i fjol väntade sig av den
erinran, som då gjordes i syfte att få till
stånd en utveckling hän mot det mål,
som luftfartsstyrelsen uppställde år 1946
för sitt ekonomiska handlande.

Huruvida man nu från luftfartsstyrelsens
och Kungl. Maj:ts sida har gjort allt
vad som rimligen kan göras i anledning
av statsutskottets uttalande i fjol, är givetvis
omöjligt för en utomstående att
närmare bedöma. Emellertid måste det
väl anses beklagligt, om detta affärsoch
kommunikationsverk, i motsats till
övriga verk av samma karaktär, även
för framtiden skulle behöva föra en
taxepolitik och skulle få rätt att föra en
sådan taxepolitik, som icke tar hänsyn
till verkets kostnader. Jag kan mycket
väl förstå, att Sverige här inte kan alldeles
isolerat handla som vi vilja. Jag
kan förstå, att när det gäller flygplatsoch
andra serviceavgifter fordras det en
viss kontakt mellan olika länder. Men
jag har, herr talman, synnerligen svårt
att förstå att det i dagens ekonomiska

Onsdagen den 19 mars 1952.

Nr 10.

läge i världen kan finnas något enda
land, vare sig i Europa eller någon annanstans,
som kan anse det vara principiellt
riktigt eller principiellt önskvärt,
att det allmännas kostnader på detta område
inte böra täckas av inflytande inkomster.
Jag skulle därför vilja hemställa
till regeringen och närmast till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
att ta initiativ
för att få erforderlig kontakt i denna
fråga med olika länder i syfte att åstadkomma
en sådan successiv höjning av
inkomsterna, att utgifterna i görligaste
mån täckas. Det förhåller sig ju på det
sättet, att man på luftfartens område genom
olika världsorganisationer står i
intim kontakt med andra länder. Och
jag kan inte tänka mig att en direkt
framstöt från svensk sida i den riktning,
som jag här har antytt kan tas illa upp
på annat håll. Den borde, så vitt jag förstår,
i stället hälsas med tillfredsställelse.
Jag kan i detta sammanhang kanske
också få erinra om att det inte bara
är här i Sverige järnvägstaxorna ha måst
höjas på grund av ökade omkostnader
o. s. v., utan detsamma är också förhållandet
utomlands — i varje fall i de
flesta länder.

Till det allmänna uttalande, som statsutskottet
alltså här har gjort, har jag
med dessa ord endast velat något närmare
belysa, hurusom utvecklingen på
detta område tyvärr har gått i en helt
annan riktning än som tidigare förutspåtts.
Jag har därtill också velat särskilt
peka på önskvärdheten av ett direkt
initiativ från regeringens sida för
att söka länka denna utveckling in på
sundare linjer. Jag be,höver väl inte
säga, att avgiftsjusteringen givetvis måste
ske successivt och i sådan takt, att
flyget inte hämmas i sin utveckling. Jag
tror emellertid att här kan ske en avvägning,
som i det långa loppet blir till
fromma även för luftfarten som sådan.
Målsättningen för den servicetjänst, som
det här är fråga om bör, förefaller det
mig, vara klar, och den skall man försöka
att upprätthålla och inte, såsom luftfartsstyrelsen
synes ha gjort, nu alldeles
kasta om och liksom uppge hoppet

Ang. luftfartsfondens underskott.
om att kunna bättra vad som hittills
har brustit. Jag vädjar till herr statsrådet
och chefen för kommunikaitonsdepartementet,
då jag har nöjet att se
honom här i kammaren, att välvilligt ta
upp den tanke, som jag här har tillåtit
mig framföra.

Jag har inte något annat yrkande än
om bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet ANDERSSON: Herr talman!
Jag vill bara med anledning av
herr Lundqvists yttrande säga, att vi
redan ha tagit de kontakter med andra
länder, som han vill att vi skola ta. Frågan,
i vad mån man skall belasta flygbolagen
är för närvarande föremål för
utredning och diskussion inom den internationella
civila luftfartsorganisationen.
Vi äro alldeles självklart här beroende
av de internationella taxorna
och kunna inte gärna tänka oss en taxesättning
på våra flygplatser, som helt
skiljer sig från de internationella taxorna.
Vi följa dessa frågor noggrant, inte
minst de rationaliseringsfrågor, som
statsutskottet tidigare har skrivit om, och
jag kan försäkra att om det finns någon
möjlighet att på detta område ernå
större bärighet, så tillvaratages den.

Herr ANDERSSON, KARL: Herr talman!
Då herr Lundqvist inte framställde
något annat yrkande än om bifall till
utskottets hemställan, är det kanske inte
anledning att ta upp någon större debatt
i denna fråga. Läget för dagen är
väl det, att vilken upfattning man än
har om luftfartsverket och dess verksamhet,
finns det inte någon annan möjlighet
än att biträda Kungl. Maj:ts förslag
att betala den presenterade räkningen.

Jag har ingenting att invända emot
vad herr Lundqvist anförde. Tvärtom
vill jag understryka hans synpunkter.
Statsutskottet har vid upprepade tillfällen
— år efter år — framhållit nödvändigheten
av att få någon rätsida på det
rådande tillståndet. Det är orimligt att
det allmänna skall bära så stora kostnader
för flyget. Men dessa erinringar ha

Nr 10.

Onsdagen den 19 mars 1952.

Ang. lönereglering för professorer m. fl.
tyvärr inte resulterat i någonting annat
än att det allmännas utgifter för flyget
ha ökat. Det är ett sorgligt faktum. Jag
yttrade förra året här i kammaren att
det förefaller som om luftfartsstyrelsens
förluster öka i takt med flygets utveckling
— ju flera trafikanter desto större
utgifter. Det fanns ledamöter i kammaren
som uppfattade detta som en paradox,
men det är tyvärr inte annat än ren
sanning. När flyget hade omkring 200 000
trafikanter, var luftfartsstyrelsens förlust
5 miljoner kronor. I dag när flyget
har ökat sin verksamhet och har 300 000
trafikanter, är förlusten uppe i 7,5 miljoner.
Det är alltså, utslaget per trafikant,
25 kronor som det allmänna får
lägga ut för varje trafikant. Även om
verksamheten ökar, blir det ingen minskning
i detta belopp, ty förlustsiffran
ökar i samma takt som verksamheten.
Såvitt jag förstår måste det föreligga ett
fel, som det är mycket angeläget att få
avhjälpt.

Nu har luftfartsstyrelsen, som själv
inte längre tror att det är möjligt att
få någon rätsida på ekonomien, velat
få till stånd en undersökning. Förmodligen
ligger däri ett önskemål att slippa
vara ett affärsdrivande verk, som endast
redovisar förluster.

Departementschefen har inte haft någonting
att erinra mot att frågan upptas
till närmare övervägande, men han
har inte ansett att det är skäl att sätta
igång någon sakkunnigutredning. Jag
skulle vilja säga, att när departementschefen
tar upp denna fråga till närmare
studium, bör man från olika utgångspunkter
noga överväga, hur man
skall få en gynnsammare lösning på denna
fråga. Jag har svårt att förstå att
staten, även när flyget utvecklar sig i
en gynnsam riktning, ovillkorligen skall
bära dessa ständigt ökade utgifter. Det
kan ifrågasättas, om man inte rent av
borde överväga, huruvida inte luftfartsstyrelsens
verksamhet — såväl marktjänst
som flygtjänst — borde överlämnas
åt flygföretagen. Då kanske det bleve
annat resultat. Jag tror att man får
undersöka alla uppslag för att komma
ifrån det tillstånd som här råder.

Det är nu, herr talman, som jag förut
sade, ingenting annat att göra än att betala
räkningen, och följaktligen får jag
yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Ang. lönereglering för professorer m. fl.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående löne- och pensionsreglering
för professorer och vissa
andra akademiska lärare m. fl. jämte i
ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 12, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 28 december
1951, föreslagit riksdagen att dels
godkänna de allmänna riktlinjer för en
löne- och pensionsreglering för professorer
och vissa andra akademiska lärare
m. fl., som i propositionen förordats,
dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t att
utfärda de övergångsbestämmelser, som
kunde bli erforderliga vid löne- och pensionsregleringens
genomförande.

Kungl. Maj:ts förslag innebar bland
annat, att de lönetillägg ur Emily Wijks
donationsfond, som för närvarande utgingo
till innehavare av vissa professorsämbeten
vid Göteborgs högskola, skulle
upphöra, i den mån befattningshavarna
överginge å det nya avlöningssystemet.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels en inom första kammaren av herr
Nerman m. fl. väckt motion (I: 87);

dels en inom första kammaren av herrar
Holmbäck och Herlitz väckt motion
(I: 194);

dels en inom första kammaren av herr
Holmbäck väckt motion (I: 195);

dels ock en inom första kammaren av
herr Ohlon väckt motion (I: 265), vari
hemställts, att riksdagen vid sitt beslut
med anledning av förevarande proposition
icke måtte godkänna förslaget om
att de från Emily Wijks fond utgående
lönetilläggen till innehavarna av vissa

Onsdagen den 19 mars 1952.

Nr 10.

professorsämbeten vid Göteborgs högskola
skulle upphöra, i den mån befattningshavarna
överginge å det nya avlöningssystemet.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och motionen I: 265, med
bifall till motionen I: 87 samt med avslag
å motionerna I: 194 och I: 195,

1) godkänna de allmänna riktlinjer
för en löne- och pensionsreglering för
professorer och vissa andra akademiska
lärare m. fl., som utskottet i utlåtandet
förordat,

2) bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda
de övergångsbestämmelser, som kunde
bli erforderliga vid löne- och pensionsregleringens
genomförande.

Herr OHLON: Herr talman! Jag skall
begagna tillfället att uttala min tacksamhet
mot statsutskottet för att utskottet,
om det också inte precis bifallit
min motion rörande Emily Wijks donation
till Göteborgs högskola, så i varje
fall avgivit ett yttrande som i det väsentliga
ansluter sig till andemeningen
i motionen.

Det heter i slutet av utskottets skrivning
på den här punkten, att utskottet
såsom självklart förutsätter att Kungl.
Maj:t, innan ändrade bestämmelser för
donationsfonden utfärdas, bereder donatrix’
efterlevande tillfälle att uttala
sin mening. Emellertid är det inte enbart
fråga om ett trekropparsproblem,
där professorerna vid högskolan, staten
och donatrix’ arvingar äro de medspelande.
Det finns en fjärde part i målet,
nämligen högskolans styrelse, och
jag förutsätter att Kungl. Maj:t kommer
att ge högskolans styrelse tillfälle att
yttra sig i frågan, innan Kungl. Maj:t
utfärdar de slutliga bestämmelserna för
avkastningen från Emily Wijks donationsfond.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt.

Om forskning rörande sexualbrottslingar.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt tullfrihet i
vissa fall för Föreningen Rädda barnen
för kläder, beklädnadsmateriel och livsförnödenheter; nr

16, i anledning av väckta motioner
om ändrade bestämmelser angående beskattning
av periodiskt understöd samt
om rätt att vid taxering till inkomstskatt
åtnjuta avdrag för vissa studiekostnader;

nr 18, i anledning av väckta motioner
angående vissa ändringar i förordningen
om nöjesskatt; samt

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 28 maj 1943 (nr 259) angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å vin.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av första lagutskottets
utlåtande nr 7, i anledning av
väckta motioner om utredning rörande
redovisning och revision för koncerner,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om forskning rörande sexualbrottslingar.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av väckt motion
om planläggning av åtgärder för
sexualbrottslingarnas behandling m. in.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt,
att riksdagen, med bifall till en
inom andra kammaren väckt motion, nr
296, av fru Gärde Widemar och herr
Ståhl, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta
om planläggning och samordning av
den forskning, som kunde anses lämplig
och behövlig i syfte att bereda bättre
möjligheter till behandling av sexualbrottslingar.

Reservation hade avgivits av herrar
Hedlund i Östersund, Ahlkvist, Olofsson,
Herbert Hermansson, Olsson i Mellerud,,

Nr 10.

Onsdagen den 19 mars 1952.

Om forskning rörande sexualbrottslingar.

Johansson i Norrfors och Landgren, vilka
ansett, att utskottets utlåtande bort
hava den lydelse, som i reservationen angivits,
och avslutas med en hemställan,
att förevarande motion, II: 296, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr AHLKVIST: Herr talman! Frågan
om åtgärder för planläggning av sexualbrottslingarnas
behandling har vid upprepade
tillfällen varit föremål för överläggning
här i kammaren, senast vid
höstriksdagen 1951, alltså för cirka fyra
månader sedan. Redan vid 1949 års riksdag
motionerade samma ledamöter som
nu om att riksdagen måtte besluta att
hos Kungl. Maj :t anhålla om en utredning
angående åtgärder för sexualbrottslingarnas
behandling. Vid behandlingen
av denna motion i utskottet framgick,
att frågan redan var föremål för
uppmärksamhet av så kvalificerade utredningar
som straffrättskommittén och
strafflagberedningen. Detta föranledde
första lagutskottet att då avstyrka motionerna.
Det avgavs emellertid i utskottet
en reservation med yrkande om
bifall till motionerna, vilken reservation
bifölls av andra kammaren. Detta
föranledde motionärerna att återkomma
med samma motion vid förra årets
riksdag men med något varierat yrkande.
År 1951 var läget detsamma som
1949: straffrättskommittén och strafflagberedningen
sysslade med dessa angelägenheter.
Utskottet kunde följaktligen
inte heller denna gång tillstyrka
motionärernas yrkande. Utskottet föreslog
däremot en annan utväg, nämligen
att riksdagen skulle besluta att anhålla
att Kungl. Maj:t måtte uppdraga åt statens
medicinska forskningsråd att verka
för en intensifiering och samordning
av forskningen på detta område.

Vi voro i denna kammare tre ledamöter
som anmälde reservation mot
detta förslag, och vi yrkade här i kammaren
avslag på utskottets hemställan.
Herr Göransson och jag motiverade här
detta avslagsyrkande med att det finns
en mängd andra områden där vetenskaplig
forskning är minst lika angelä -

gen som på detta område, kanske rent
av ännu angelägnare. Vi ville för vår
del inte ge denna speciella gren förtursrätt
framför all annan angelägen vetenskaplig
forskning. Vi erinrade vidare
om att straffrättskommittén i sitt
remissvar bland annat nämnt att den
vetenskapliga forskningen i vårt land
över huvud taget var starkt hämmad på
grund av brist på såväl personella som
ekonomiska resurser. Vi drogo den
slutsatsen, att om man här verkligen
ville åstadkomma någonting, kunde det
lämpligen inte ske på annat sätt än att
ökade resurser stitlldes till den vetenskapliga
forskningens förfogande. Vi
slutade med att rekommendera motionärerna
att, om de verkligen menade
allvar med sin motion, verka för att
ökade resurser ställdes till forskningens
förfogande. Detta ha emellertid motionärerna
icke observerat. Motionärerna
säga nämligen i årets motion, att första
kammaren biföll en vid utskottsu[låtandet
1951 fogad reservation. Denna reservation
har icke varit föremål för behandling
i första kammaren, det har
här icke yrkats bifall till den, och den
har följaktligen inte heller ställts under
proposition.

När nu motionärerna äro så intresserade
av detta ärende att de motionera
år efter år, synes det mig som om deras
intresse borde sträcka sig så långt, att
de även följa med ärendets behandling
i medkammaren. Annars får man lätt
den föreställningen, att motionärerna
äro mera intresserade för att motionera
än att uppnå något resultat.

Utskottsmajoriteten hänvisar i sin
motivering för yrkandet om bifall till
motionen till vad som sades i utskottsutlåtandet
1951. Reservanterna kunna
på samma sätt hänvisa till sin motivering
vid höstriksdagen 1951. Det har
inte inträffat någonting på detta område,
sedan första kammaren för fyra
månader sedan avslog en liknande motion,
och vi reservanter ha alltjämt den
meningen, att denna forskningsgren
icke kan anses vara av den storleksordningen
att den bör beredas förtursrätt
framför all annan vetenskaplig forsk -

Onsdagen den 19 mars 1952.

Nr 10.

ning. Vi ha alltjämt den uppfattningen
att om man vill åstadkomma någonting
här, kan det endast ske genom att ökade
resurser ställas till forskningens förfogande.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

I herr Alilkvists yttrande instämde
herrar Branting, Krugel, Herbert Hermansson,
Pettersson och Olofsson.

Herr LINDBLOM: Herr talman! Såsom
framgår av den redogörelse, som herr
Ahlkvist lämnat här, liksom av det föreliggande
betänkandet, har denna fråga
varit föremål för behandling vid flera
tillfällen, senast vid förra årets höstriksdag.

Jag är inte särdeles förtjust i att man
nu kommer med en motion, som förra
året blev avslagen. Nu har den emellertid
kommit, och vi ha då att ta ställning
till den i alla fall. Jag vill tillägga, att
det tycks föreligga full enighet inom utskottet
angående behovet av denna forskning;
det har inte rått delade meningar
därom vid något av de tillfällen, då
ärendet varit föremål för behandling.
Man kan följaktligen säga att på den
punkten äro vi alla eniga. Det har emellertid
varit någon tvekan om hur denna
forskning skall ske och vilka som skola
ha hand om den. Först trodde man att
straffrättskommittén skulle syssla med
detta spörsmål. Det visade sig sedan att
så icke var fallet, och när ärendet var
föremål för behandling förra året, tillkallade
utskottet en del sakkunniga, vilket
framgår av utskottsutlåtandet på
s. 15.

Vid den diskussion, som då fördes i
utskottet, kom man fram till den ståndpunkten
att det vore lämpligt att överiämna
denna fråga till statens medicinska
forskningsråd som då skulle ha att
samordna forskningen på detta område
och komma fram med förslag hur denna
forskning lämpligen skulle ordnas. Utskottets
majoritet föreslog därför riksdagen
att hänskjuta frågan till medicinska
forskningsrådet.

I Forsta kammarens protokoll 1952. Nr 10.

Om forskning rörande sexualbrottslingar.

Nu har frågan, som sagt, kommit tillbaka
igen, och utskottet kommer här
med en, jag kan säga, vidgad formulering,
vari man visserligen vidhåller sin
uppfattning att det lämpligaste vore att
denna fråga hänskötes till statens medicinska
forskningsråd, men att det kan
tänkas att det finns andra vägar, varigenom
detta enligt vår uppfattning mycket
betydelsefulla spörsmål kan bringas
under behandling. Utskottet har därför
i år icke velat begränsa sig till rekommendationen,
att denna fråga skulle hänskjutas
till medicinska forskningsrådet,
utan man har, såsom framgår av klämmen,
ansett att man i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle anhålla att genom regeringens
föranstaltande den planläggning och
samordning av denna forskning, som kan
anses lämplig och behövlig, kommer till
stånd i syfte att bereda bättre möjligheter
till behandling av sexualbrottslingar.

Med detta anser sig utskottet ha vidgat
spörsmålet och möjligheterna att, för den
händelse Kungl. Maj:t finner anledning
därtill, anförtro detta ärende åt annat
organ.

Reservanternas motiv för sitt avslagsyrkande
förefaller mig närmast vara en
konstruktion. Man är fullkomligt enig i
fråga om angelägenheten av att forskning
bedrives på detta område. Man har
emellertid för det första en invändning
att göra mot att denna forskning skall
ges s. k. förtursrätt framför forskningen
på andra områden, och för det andra
anser man att det inte finns tillräckliga
resurser till att bedriva denna forskning.
Jag måste, vad det gäller det första motivet,
säga att jag inte kan finna vad utskottets
reservanter ha för anledning att
ta upp denna förtursfråga, eftersom i utskottsutlåtandet
därom inte säges ett ord.
Vi ha icke alls yttrat oss om i vilken
ordning denna fråga skall behandlas i
förhållande till andra frågor, utan vi ha
föreslagit att Kungl. Maj:t får i uppdrag
att så planlägga och samordna denna
forskning, alt man kommer fram till ett
bättre resultat. Vad beträffar den andra
motiveringen — den som gällde resurserna
— är det ju som bekant så, att

Nr 10.

Onsdagen den 19 inars 1952.

Om forskning rörande sexualbrottslingar.

första lagutskottet icke bär anledning att
gå in på anslagsfrågor. De få behandlas
i annat sammanhang, vilket emellertid
inte hindrar att utskottet gör sina framställningar
i de frågor, som det anser
vara angelägna.

Herr Ahlkvist talar här om storleksordningen.
Det är väl emellertid ganska
svårt för oss att avgöra i vilket storleksförhållande
den ena och andra frågan
på det medicinska och rättsliga forskningsområdet
stå i förhållande till varandra.
Den saken ha vi i utskottet icke
ansett oss kunna gå in på, utan vi ha
ansett att detta bör bli något som Kungl.
Maj :t får avgöra.

Med hänsyn till den starka opinion,
som finns hos föräldrar och målsmän,
och till den stora fara sexualbrottslingarna
utgöra för barn och ungdom, synes
det mig vara klokt, om kammarens ledamöter
i detta ärende följde utskottets
linje. Vi böra åtminstone kunna ådagalägga
en god vilja. Att ställa sig negativ
till denna fråga, är ägnat att inge allmänheten
ett dåligt intryck. Hur snart
man kan komma fram till ett effektivt
resultat genom att följa utskottet, kan givetvis
ingen förutse. Men ett är klart:
man kan inte snabbare komma fram till
målet genom att följa reservanternas
linje.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr AHLKVIST: Herr talman! Om
herr Lindblom inte kan fatta reservanternas
motivering för deras avslagsyrkande,
kan jag inte hjälpa det. När
emellertid herr Lindblom säger, att reservanterna
slå in öppna dörrar, då de
tala om förtursrätten, kan jag inte tolka
detta på annat sätt än att utskottets
talesman inte riktigt vet, vad han talar
om. Det förhåller sig nämligen så, att
vetenskaplig forskning förekommer på
en mängd områden och bland annat på
detta. I fjolårets debatt erinrade herr
Göransson om att det var ändå angelägnare
att forska om orsakerna till alkoholismen.
Jag kan nämna en annan angelägen
vetenskaplig forskning, nämligen

då det gäller cancersjukdomar och reumatiska
sjukdomar. Man kan fortsätta
på det sättet att peka på en mängd sådana
vetenskapliga områden, där forskning
pågår och där det är angeläget att
forskningen intensifieras.

Vad vill nu utskottets majoritet? Jo,
att riksdagen och Kungl. Maj:t skola
ålägga statens medicinska forskningsråd
att intensifiera forskningen på detta
område men inte säga någonting om
alla övriga angelägna områden. Kan detta
tolkas på annat sätt än att utskottets
majoritet vill att just detta område skall
beredas förtursrätt? Jag har i varje fall
inte kunnat tolka det på annat sätt.

Sedan vill jag i detta sammanhang
också tillägga, att jag mycket starkt
ifrågasätter, om regering och riksdag
över huvud taget kunna ge den medicinska
vetenskapen några anvisningar
om på vilka områden det skall forskas.
Så sker visserligen i diktaturstaterna,
exempelvis i vårt stora grannland i öster,
där den politiska ledningen ålägger
vetenskapen att forska på vissa områden,
men jag vill inte rekommendera den
svenska riksdagen att gå in på den linjen.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

I detta anförande instämde herr Herlitz.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON: Herr talman!
Jag har inte mycket att tillägga i
denna debatt utöver vad utskottet anfört
i sitt utlåtande. Jag skall inte lägga mig
i herr Ahlkvists och herr Lindbloms diskussion
om huruvida vi ha önskat förtursrätt
i fråga om denna forskning. Jag
vill bara säga, att det ha vi faktiskt inte
gjort. När det gäller de vidgade forskningsuppgifter,
som herr Ahlkvist talar
om, har första lagutskottet inte varit i
tillfälle att ta ställning till dem.

Jag vill emellertid bara påpeka de
rent allmänmänskliga synpunkterna på
denna fråga, sådant som vi höra dagligen
och stundligen runtomkring oss och
kanske måste ta ställning till. Rent psykologiskt
tror jag att det är mycket vik -

Onsdagen den 19 mars 1952.

Nr 10.

tigt att något göres på detta område.
Här gå föräldrar i ängslan för sina barn.
Det är ofta en alldeles överdriven ängslan,
vill jag säga, men de ängslas ändå
för vad som kan hända barnen på lekoch
idrottsplatser och i parker eller var
än barn och ungdom hålla till. Så läser
man dessutom i tidningarna under
stora rubriker om sådana brott, och det
är sannerligen inte heller ägnat att dämpa
oron.

I en morgontidning i dag läste jag om
en 22-årig yngling, som efter att ha avtjänat
ett ganska långvarigt straff för en
sådan förbrytelse, strax efter frigivningen
begick ett nytt likadant brott, varefter
han dömdes till internering i minst
tre år —• det var dock fråga om en 22-åring. Sådant uppammar skräck hos föräldrar
och målsmän, och det har gått så
långt, att en vuxen man knappast vågar
visa vänlighet mot ett barn därför att
han då kan bli betraktad som »ful gubbe»,
och det kan inte vara nyttigt för
barn, att på detta sätt bli skrämda nästan
för varje man, som visar dem en
vänlighet.

Man kan också fråga sig: Vad tjänar
det till att bura in en sådan där yngling,
när han, såsom i det nyss relaterade
fallet, kort tid efter sin frigivning upprepar
samma brott, som renderat honom
ett föregående straff och som nu renderar
honom en internering på minst
tre år? Om han kommer ut efter dessa
tre år, vad sker då? Jo, antagligen återfaller
han i ett liknande brott. I det
nyssnämnda fallet gällde det ju som sagt
en 22-årig yngling, som nu under avsevärd
tid berövas sin frihet och dras undan
produktionen, till skada både för
sig själv och andra. Att straffet skulle
vara till någon nytta för honom, drar jag
i starkt tvivelsmål. Det är inte heller till
nytta för de unga, mot vilka han redan
har begått brott, eller för den, mot vilken
han kanske senare kommer att begå
brott. Är det under sådana förhållanden
så underligt, om människor fråga
sig: Vad tjänar cn sådan behandling
egentligen till?

När man från reservanternas sida här
lalar om andra, viktigare forskningsupp -

Om forskning rörande sexualbrottslingar,
gifter så hyser jag •—■ jag skall dock inte
säga att jag tror det —- en stilla undran,
om inte detta har en anstrykning
av ett de obotfärdigas förhinder. Det
är ändå så, herr talman, att man kan
det ena göra och det andra icke låta,
och nog borde det väl finnas möjligheter
att få fram så mycket pengar och
personella resurser som erfordras för
att skapa den, låt oss säga, inre beredskap,
som enligt min mening är ytterst
betydelsefull både ur de ungas och de
människors synpunkt, som ha att dras
med sina abnorma böjelser.

Eftersom jag, herr talman, tror att ett
initiativ från riksdagen i denna fråga
skulle verksamt bidraga till att dämpa
ned den ofta rent panikartade oro, som
inte minst i storstäderna gör sig gällande
i fråga om dessa ting, ber även jag,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr LINDBLOM: Herr talman! Jag är
förvånad över herr Ahlkvists senaste
yttrande. Jag har inte alls förklarat att
jag inte förstår reservanternas yttrande,
utan jag har återgivit detta fullkomligt
riktigt. Det kan ju inte vara annorlunda
än vad jag nyss nämnde, att de invändningar,
som de ha gjort, finnas angivna
i deras yttrande. Då kan jag inte fatta
hur man kan komma med det påståendet,
att jag inte förstått det, när jag
återgivit just vad de ha uttalat.

Sedan sade herr Ahlkvist, att vi i riksdagen
skulle besluta om vilken linje
forskningen skall bedrivas på här i vårt
land och alt detta skulle smaka något av
diktatur. Jag ber herr Ahlkvist vara
vänlig att läsa utskottets utlåtande. Han
har tydligen inte gjort det, ty där begäres
det att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t måtte föranstalta om planläggning
och samordning av den forskning som
kan anses lämplig och behövlig i detta
syfte. Har då inte herr Ahlkvist förtroende
för Kungl. Maj:t och Kungl. Maj:ts
omdöme, eftersom det skulle vara så
farligt att vända sig till Kungl. Maj:t för
den planläggning och prövning av detta

Nr 10.

Onsdagen den 19 mars 1952.

Om forskning rörande sexualbrottslingar,
spörsmål, som kan vara påkallad? Det
synes mig vara en rätt egendomlig tolkning,
när det står här i utskottets utlåtande
att »den omständigheten att det på
andra områden kan finnas lika angelägna
forskningsuppgifter bör ej föranleda
till att man avstår från att nu
vidtaga åtgärder på här ifrågavarande
område». Om den saken ha vi varit ense
allesamman. Inte någon gång vid behandlingen
av denna fråga har jag hört att
man inte varit ense om att åtgärder
borde vidtagas på detta område. Följaktligen
är det endast i fråga om tiden,
sättet och pengarna uppfattningarna
skilja sig. Då tycker jag att vi äro så
pass eniga i frågan, att det kan vara
ganska egalt, även för reservanterna, om
de följa utskottets linje, eftersom det enligt
den uppdrages åt Kungl. Maj:t att
avgöra, hur denna forskning skall planläggas
för alt den på bästa sätt skall
leda till resultat.

Herr HERLITZ: Herr talman! Jag har
redan gett till känna min mening genom
att jag instämde i det yttrande, som herr
Ahlkvist här hade. Men sedan jag hört
fru Sjöström-Bengtssons anförande, känner
jag ett behov av att ta ståndpunkt
inte bara på det kortfattade sättet, utan
också genom att säga något om de motiv,
som fru Sjöström-Bengtsson särskilt
anförde för ett bifall till motionen.

Jag förstår ju utomordentligt väl den
våg av oro, som går genom landet med
hänsyn till det ökade antalet sexualbrott,
och jag förstår mycket väl den
önskan man känner, att vetenskapen
måtte gripa in för att reda ut dessa förhållanden,
förklara deras orsaker, få ett
grepp om dessa människor och därigenom
råda bot på detta samhällsonda.
Men jag skulle vilja säga: Det är förfärligt
ovisst — låt oss komma ihåg det •—
vad vetenskapen på ett sådant område,
som över huvud då det gäller att utröna
brottslighetens orsaker och sätten för
dess bekämpande, kan åstadkomma. Jag
är ju fullkomligt främmande för detta
forskningsområde, men det står klart för
mig att det är ett oerhört komplicerat,

omfattande och svårlöst problem och
vilka möjligheter vi ha att komma till
rätta med det framstår för mig som mycket
ovisst. Men alldeles tydligt är det
också för mig, att om man skall komma
till rätta med ett sådant problem, fordras
det att det finns vetenskapsmän, som
efter vetenskapens allmänna levnadsregler
själva äro gripna av problemet och
av en inre drift föranledas att ta itu
med det. Om det inte finns sådana, om
viljan saknas, om det sålunda gäller för
ett forskningsråd eller för en annan
statlig myndighet att så att säga leta
fram några personer som kunna vara
villiga att ta itu med saken, då ökas
osäkerheten och ovissheten om huruvida
några värdefulla resultat kunna nås.

Herr talman! Med instämmande i de
avgörande synpunkter som herr Ahlkvist
har anfört och som jag inte skall
upprepa har jag sålunda bara velat lägga
till en stillsam varning för att fästa
alltför överdrivna förväntningar vid vad
en på detta sätt igångsatt forskning kan
åstadkomma.

Herr AHLKVIST: Herr talman! Herr
Lindblom försökte göra gällande, att utskottsmajoritetens
hemställan inte på
något sätt skulle innebära att annan
forskning behövde eftersättas. Jag vet
inte hur utskottsmajoriteten i så fall
tänkt sig saken. Man säger här ensidigt,
att Kungl. Maj:t skall ägna denna fråga
uppmärksamhet och sörja för att forskningen
på detta område intensifieras,
men man säger ingenting om vad straffrättskommittén
uttalar om de begränsade
resurserna, och man rekommenderar
inte Kungl. Maj:t att ställa några
ökade resurser till förfogande. Tänker
sig då utskottsmajoriteten att forskningen
skall utvidgas på ett område inom
ramen för de befintliga resurserna, utan
att ett annat område skall bli lidande?

Sedan frågar herr Lindblom mig, om
jag inte har så stort förtroende för
Kungl. Maj:t, att jag skulle kunna låta
Kungl. Maj:t avgöra detta. .lag vill säga
herr Lindblom hur stort förtroende jag
har för Kungl. Maj:t. Jag nämnde i de -

Onsdagen den 19 mars 1952.

Nr 10.

batten för fyra månader sedan, att om
utskottsmajoriteten vinner, kan ettdera
av två ting inträffa: antingen blir det
hela ett slag i luften därför att Kungl.
Maj:t inte följer riksdagens uttalade önskan
och ger vetenskapen detta åläggande,
eller också kommer forskningen till
stånd på bekostnad av någon annan
gagnelig forskning. Som svar på herr
Lindbloms direkta fråga skulle jag närmast
vilja säga, att min tro hr att det
blir ett slag i luften. Jag tror inte att
Kungl. Maj:t skulle vilja följa utskottsmajoriteten
och ge vetenskapsmannen
sådana direktiv som här förutsättas.

Herr LODENIUS: Herr talman! Jag begärde
närmast ordet därför att herr
Herlitz nämnde, att man inte fick sätta
alltför stor tilltro — om jag fattar honom
rätt — till att forskningen här
skulle kunna komma så långt. Såsom
påpekades förra året, när en liknande
motion behandlades -— det har sagts i
dag också — finns det dock enskilda
forskare som arbeta på detta område.
Förra årets utskottsmajoritet menade,
att den forskning som redan bedrevs av
enskilda skulle kunna samordnas på annat
sätt, och det föreslogs, att detta
skulle ske genom statens medicinska
forskningsråd. Vid det tillfället förra
året hörde vi i utskottet experter i frågan,
och det var kanske närmast på
grund av deras uttalanden, som utskottsmajoriteten
då kom att stanna för statens
medicinska forskningsråd. Trots att
vi fortfarande mena, att den vägen vore
den riktiga, har ju utskottsmajoriteten
i år inte velat föreslå riksdagen att binda
Kungl. Maj:t på detta sätt, utan hemställt
att Kungl. Maj:t får avgöra saken.
Kungl. Maj:t får då fria händer, om
Kungl. Maj:t över huvud taget anser det
lämpligt och behövligt att göra någonting
åt denna forskningsverksamhet, att
göra det på sätt Kungl. Maj:t finner
lämpligt.

Sedan vill jag säga, att det naturligtvis
är eu bedömningsfråga, vilken väg
man skall gå och huruvida man över
huvud taget skall göra någonting. Men

Om forskning rörande sexualbrottslingar,
eftersom reservanterna här ha starkt
understrukit behovet — de referera med
instämmande straffrättskommitténs uttalande
år 1951 — förvånar det mig
något, att reservanterna sedan bara lämna
hela frågan åt dess öde. Det är klart,
att om man för fram denna fråga, det
kan förefalla som om annan forskning,
vilken kanske såsom reservanterna säga
är lika viktig — jag vill gärna erkänna,
att det finns sådana forskningsuppgifter
—• skjutes åt sidan. Men här
är det ju dock en speciell fråga, som
första lagutskottet haft att bedöma. Utskottet
har inte haft anledning att för
närvarande ta ställning till några andra
forskningsuppgifter än just denna, och
då förefaller det mig att man ger denna
forskning en stöt framåt, om man biträder
utskottets förslag. Går man på reservanternas
linje, har man visserligen
sagt, att det är angeläget att denna fråga
utredes, men eftersom man tror att
det inte finns några ekonomiska resurser
härför, lämnar man saken åt dess
öde. Jag tror inte att det är den rätta
vägen, herr talman, och det är framför
allt därför som jag har gått på utskottsmajoritetens
linje i år liksoin förra
året. Man kan, som sagt, i alla fall ge
frågan en stöt framåt, om det överlämnas
åt Kungl. Maj:t att bedöma saken
och vidta de åtgärder som kunna befinnas
lämpliga.

Sedan förhåller det sig så — det har
kanske sagts förut här i kammaren,
fastän jag inte uppmärksammat det —
att när samma sak varit uppe tidigare
två gånger, har andra kammaren båda
gångerna gått på den positiva linje, som
utskottsmajoriteten i år föreslår.

Jag anser därför, herr talman, att ganska
goda skäl tala för den linje som
utskottet här föreslår, och jag ber att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr CASSEL: Herr talman! Jag vill
bara anmäla att jag inte var med i utskottet
när frågan behandlades, men
hade jag haft tillfälle att delta, hade jag
anslutit mig till utskottsmajoriteten. Det
gäller här en sådan angelägen forsk -

Nr 10.

Onsdagen den 19 mars 1952.

Om forskning rörande sexualbrottslingar.

ningsuppgift, att vi måste söka få fram
den.

Det är uppenbart att första lagutskottet
inte kan sitta och välja mellan alla
medicinska arbetsuppgifter som finnas
och säga: Denna är viktigare än någon
annan. Men vi måste få upp den här
saken på listan över de viktiga uppgifterna.
Det är naivt och orimligt att hålla
på och kämpa mot scxualbrottslighclen
med hjälp av långa frihetsstraff, utan
att vi veta vad det är för människor
som vi straffa och utan att vi veta vilka
betingelser som ligga bakom deras
egendomliga beteende. Man måste ju ta
reda på vad det är fråga om för folk
och hur man lämpligen skall kunna behandla
dessa personer för att de inte
skola råka ut för den olyckan att begå
sådana här brott. Skall man komma till
rätta med detta, måste man koppla in
både den medicinska, den psykiatriska
och den psykologiska vetenskapen i en
samordnad forskning. Jag förstår naturligtvis
att det är cn svår uppgift och att
man, som professor Herlitz nyss sade,
kanske inte kan vänta sig att på så förfärligt
kort tid få fram storartade resultat,
men så mycket större skäl är det väl,
herr talman, att man sätter i gång den
forskningen så fort som möjligt och inte
trampar vidare i de gamla fotspåren. Sådant
är inte ägnat att inge något som
helst förtroende.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr ENGLUND: Här föreligger en frågeställning
som kan antas komma igen
åtskilliga gånger under de närmaste
åren. Det är nämligen så att när man
börjar grunda över möjligheterna att
genomföra en lagstiftning för att förebygga
vissa samhälleliga missförhållanden,
kommer man till slut fram till att
det grundläggande orsaksförhållandet
bakom valet av medel icke är tillräckligt
utforskat. Det finns säkert många
kommittéer som ha sysslat med olika
spörsmål, vilka riksdagen har hemställt
att få utredda, som gjort denna erfarenhet.
Men de ha kanske också gjort en
annan erfarenhet, i varje fall har jag fått

göra den, nämligen att när man sedan
vill förmå vetenskapsmän att bedriva
dessa forskningar, så avvisa de dem gärna
under hänvisning till att de vilja välja
sina forskningsuppgifter själva. Vi ha
under de senare åren varit mycket generösa
mot universiteten, men denna generositet
ger ju inte det utbyte vi skulle
önska, om de forskningsuppgifter som
vi finna alldeles särskilt trängande inte
bli föremål för dessa vetenskapsmäns
intresse och arbetsvilja. Det finns många
områden, exempelvis inom naturvetenskapen,
där det är angeläget att statsmakterna
inte hindra vetenskapsmännens
rörelsefrihet. De mest abstrakta
frågeställningar ha efter hand kunnat
ge ett mycket stort praktiskt utbyte. Ett
exempel därpå är ju den trådlösa telegrafien
och radion, där de grundläggande
undersökningarna tillkommo utan
något praktiskt syfte. Men jag skulle tro
att när det gäller det utomordentligt
komplicerade samhälleliga området, där
fältet är så vitt att det kan dröja en
oöverskådlig tid innan det blir verklig
kontakt mellan de allmänna vetenskapliga
frågeställningarna och de speciella
problem som samhället önskar få utredda,
då är det angeläget att samhället
påkallar målforskning, och det är det,
motionärerna ha gjort i detta fall. Jag
tycker i motsats mot professor Herlitz
att det är angeläget att riksdagen här
ger sin vilja till känna. Jag tror också
att genom den konkretion, som den vetenskapliga
frågeställningen om brottet
får i och med att den anknyts till en
viss bestämd brottsgrupp med dess speciella
omständigheter i miljön, sannolikheten
för att man snabbt skall
komma fram till ett visst resultat kommer
att öka. Professorn i straffrätt vid
Stockholms högskola skrev för någon tid
sedan en uppsats i en festskrift för presidenten
Schlyter. Där uttryckte han det
bestämda önskemålet, att vi skulle få
orsaksforskning på brottets område, anknuten
till vissa särskilda brott. Det står
således, professor Herlitz, i god överensstämmelse
med de grundsynpunkter
som professor Agge — företrädaren
för detta ämne vid högskolan —■ fram -

Onsdagen den 19 mars 1952.

Nr 10.

lagt i denna skrift, om vi nu hemställa
hos Kungl. Maj:t att få just denna speciella
brottsgrupp särskilt undersökt.

Herr talman! Jag ber att få instämma
med utskottet i detta fall och yrka bifall
till dess hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet
hemställt samt vidare därpå att kammaren
skulle med avslag å utskottets hemställan
godkänna den vid utlåtandet fogade
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Ahlkvist begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan
och godkännes den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 53;

Nej — 69.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkänangivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 23, i anledning
av väckta motioner om nedsätt -

Om forskning rörande sexualbrottslingar.

ning av socialförsäkringsbolagens bidrag
till bestridande av omkostnaderna för
försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens
verksamhet, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 10, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring i
lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna
vägar, m. in., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo första kammarens
allmänna beredningsutskotts utlåtanden:

nr 3, i anledning av väckt motion om
utredning i syfte att åstadkomma likformiga
betvgsbeteckningar vid de nordiska
ländernas skolor; samt

nr 4, i anledning av väckt motion om
utsträckning av giltighetstiden för tur
och returbiljetter å järnväg.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till

dels riksdagens skrivelser till Konungen
:

nr 75, angående val av riksdagens justitieombudsman
och hans ställföreträdare;
samt

nr 78, angående val av riksdagens militieombudsman
och hans ställföreträdare; dels

ock riksdagens förordnanden:

nr 76, för revisionssekreteraren Folke
Rudewall att vara riksdagens justitieombudsman; nr

77, för lagmannen Tor Alfred Bexelius
att vara riksdagens justitieombudsmans
ställföreträdare;

nr 79, för rådmannen Erik Anton Wilhelmsson
att vara riksdagens inilitieombudsman;
och

nr 80, för hovrättsrådet Karl Hugo
Henkow att vara riksdagens militieombudsmans
ställföreträdare.

Nr 10.

Onsdagen den 19 mars 1952.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 94, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt tullfrihet
i vissa fall för Föreningen Rädda barnen
för kläder, beklädnadsmateriel och
livsförnödenheter;

nr 95, i anledning av väckta motioner
om ändrade bestämmelser angående beskattning
av periodiskt understöd samt
om rätt att vid taxering till inkomstskatt
åtnjuta avdrag för vissa studiekostnader; nr

96, i anledning av väckta motioner
angående vissa ändringar i förordningen
om nöjesskatt; samt

nr 97, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 28 maj 1943 (nr 259) angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å vin.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsbetänkande fattade
samma beslut som första kammaren.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare.

Undertecknad får härmed vördsamt
anhålla om ledighet från riksdagsarbetet
under tiden 20 t. o. m. 24 mars 1952
för deltagande i sammanträde i Paris
med Europarådets allmänna kommitté.

Stockholm den 19 mars 1952.

Bengt Elmgren.

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 385, av herrar Ohloti och Petrén,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående prisutjämningsavgift
m. m.;

nr 386, av herr Petrén, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om fortsatt giltighet av prisregleringslagen
den 30 juni 1947 (nr
303); och

nr 387, av herr Jansson, Fridolf, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
angående försäljning av vissa kronoegendomar
m. m.

Upplästes ocli lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll: Protokoll,

hållet vid sammanträde
med herr talmannen och
herrar vice talmän i riksdagens
första kammare samt de kammarens
ledamöter, som blivit utsedda
att jämte dem tillsätta befattningshavare
hos kammaren,
den 18 mars 1952.

Beviljades kanslisten hos kammaren
Hans Karlgren begärd tjänstledighet
tills vidare under återstoden av innevarande
vårsession för uppehållande av
ett förordnande såsom vikarierande stenograf
hos andra kammaren; och antogs
till vikarie å Karlgrens kanslistbefattning
under tiden för tjänstledigheten
Göte Schenning.

År och dag som ovan.

In fidem
G. H. Berggren.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.22 eftermiddagen,

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1952. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

520933