Onsdagen den 19 maj. ^ (Riksdagens protokoll 1948:20)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1948

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 20

19 maj.

Debatter m. m.

Onsdagen den 19 maj. ^

Svar på fråga av herr von Heland ang. bensinransoneringen 3

Ang. granskning av statsrådsprotokollen ...................... 10

Underlåtenhet att underställa riksdagen vissa ändringar i jord bruksregleringen

...................................... 11

Reservationsvis framställda anmärkningar .................. 31

Försäljning till Lunds stad av vissa fastigheter .................. 43

Lagförslag om försäkringsrörelse .............................. 50

Förslag till lantarbetstidslag .................................. 57

Interpellation av herr Wahlund ang. minskning av lärostoffet i

skolorna .................................................. 69

Jordbruksförsöksverksamhetens organisation m. m............... 87

Utbyggnad av lantbrukshögskolan m. m....................... 102

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 19 maj.

Konstitutionsutskottets memorial nr 23, angående granskning av de
i statsrådet förda protokoll ................................ 10

Statsutskottets utlåtande nr 100, ang. anslag till statens institut
för folkhälsan .......................................... 43

— nr 101, ang. viss garanti åt sjöfolkets erkända arbetslöshetskassa
.................................................... 43

— nr 102, ang. tillgodoseende av universitetets i Lund och Malmöhus
läns sjukvårdsinrättningars i Lund behov av tomtmark . . 43

— nr 103, ang. försäljning av vissa fastigheter i Skara och Lund . . 43

— nr 104, om anslag å tilläggsstat II till riksbankens avbetalnings låncfond

................................................ 50

Bankoutskottets utlåtande nr 34, ang. pensionsreglering för vissa
befattningshavare vid statens krisorgan .................... 50

— nr 35, om utredning av frågan om reservbarnmorskornas pensionsförmåner
............................................ 50

— nr 36, ang. utgivande av livräntor till Lilly Holmin m. fl....... 50

— nr 37, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat 11, såvitt angår tolfte

huvudtiteln .............................................. 50

1 Första kammarens protokoll 1948. Nr 20.

Nr 20.

Innehåll.

Sid.

Första lagutskottets utlåtande nr 34, ang. förslag till lag om försäkringsrörelse,
m. m......................................... 50

— nr 35, ang. inskränkningar i utländsk försäkringsanstalts rätt att

driva försäkringsrörelse .................................. 57

— nr 36, ang. överflyttande av vissa till justitiedepartementet hörande
ärenden från Kungl. Maj:t till underordnad myndighet

in. m..................................................... 57

Andra lagutskottets utlåtande nr 29, om utredning av frågan om
möjligheten att undanröja faran för bländning av lyktor å motorfordon
................................................ 57

— nr 30, om utredning av frågan om behandling av myrslogarna

inom de på statens bekostnad storskiftade delarna av Kopparbergs
län m. m........................................... 57

— nr 31, ang. förslag till lantarbetstidslag ...................... 57

— memorial nr 32, angående remitterande till annat utskott av mo tion

om viss ändring av villkoren för tertiär- och tilläggslån för
flerfamiljshus ............................................ 87

Jordbruksutskottets utlåtande nr 20, ang. jordbruksförsöksverksamhetens
organisation m. m................................... 87

— nr 30, ang. utbyggnad av lantbruks-, veterinär- och skogshög skolorna

m. m............................................. 102

Onsdagen den 19 maj 1918 fm.

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Justerades protokollet för den 12 innevarande
månad.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med hänvisning till bifogat läkarintyg
får undertecknad vördsamt anhålla om
ledighet från riksdagsarbetet från och
med den 18 maj 1948 tills vidare.

Avesta den 18 maj 1948.

Sven Boman.

Att riksdagsman Sven Boman på grund
av sjukdom (myocarditis chronica) är
oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet
från och med den 15 maj 1948 och tills
vidare intygas härmed.

Avesta den 15 maj 1948.

Birger B ris fors.
l:e underläkare.

På gjord proposition bifölls ansökningen
för den tid, varunder herr Boman
på grund av den i läkarintyget angivna
sjukdomen vore oförmögen att deltaga
i riksdagsarbetet.

Företogs val av tio ledamöter i särskilda
utskottet. Därvid avlämnades 92
godkända valsedlar, alla med partibeteckning
»Den gemensamma listan»
och upptagande namnen på följande personer
i denna ordning:
herr Olsson, Karl Johan,

» Karlsson, Gottfrid,

» Eriksson, Carl Edmund,

» Anderson, Axel Ivar,

» Hciding,

herr Åkerberg,

» Lindblom,

» Larsson,

» Strand,

» Ewerlöf.

Dessa personer hade alltså utsetts till
ledamöter i utskottet.

Anställdes val av tio suppleanter i
särskilda utskottet. Därvid avlämnades
70 godkända valsedlar, alla med partibeteckning
»Den gemensamma listan»
och upptagande namnen på följande personer
i denna ordning:
herr Hällgren,

» Heiiman,

» Näsström,

» Mannerskantz,

» Persson, Ivar,

» Nilsson, Ernst Hjalmar,

» Englund,

» Johannesson,

» Elowsson, Nils,

» Bergh.

Dessa personer hade alltså utsetts till
suppleanter i utskottet.

Ang. bensinransoneringen.

Jämlikt § 20 i kammarens ordningsstadga
hade herr von Heland till herr
statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet
framställt följande
fråga: »Har statsrådet och chefen för
folkhushållningsdepartementet uppmärksammat
trafikkommissionens krångliga
och äventyrliga bestämmelser för bensinransoneringen
och vad tänker herr
statsrådet vidtaga för åtgärder för att
bensinransoneringen ej skall vålla kaos
i trafiken och därmed svårigheter för
folkförsörjningen?»

Herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartcmentct
STRÄNG, som

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Ang. bensinransoneringen.

tillkännagivit, atl han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara
nämnda fråga, erhöll ordet och anförde:
Herr talman! Herr von Heland har
frågat mig, om jag uppmärksammat trafikkommissionens
krångliga och äventyrliga
bestämmelser för bensinransoneringen
och vad jag tänker vidtaga
för åtgärder för att bensinransoneringen
ej skall vålla kaos i trafiken och därmed
svårigheter för folkförsörjningen.

Till svar härå vill jag inledningsvis
erinra om att, då riksdagen meddelade
beslut om tilläggsskatt å bensin, detta
skedde under de förutsättningar, som
angivits av 1947 års konsumtionsskatteberedning
och bevillningsutskottet,
nämligen att någon s. k. utstampning av
motorfordon icke komme att ske, att
gällande förbud mot söndagskörning
upphävdes samt att, om restriktioner av
ett eller annat slag alltjämt vore erforderliga,
därvid i främsta rummet syntes
böra ifrågakomma en bensinransonering
med skälig tilldelning till alla
slag av trafikmedel, omfattande även de
avställda bilarna. Jag vill vidare framhålla,
att av olika åtgärder för begränsning
av bensinförsäljningen från bilismens
sida allmänt förordades bensinransonering.
Kungl. Maj ;t har — med
beaktande av den av riksdagen sålunda
intagna ståndpunkten — genomfört en
bensinransonering, utformad på det sättet
att samtliga motorfordonsägare erhålla
tilldelning av bensin.

Utgångsläget för bensinransoneringen
var i början av mars detta. Landets valutatillgångar
medgåvo en i förhållande
till 1947 års bensinimport i hög grad
reducerad import av bensin. Med denna
begränsade bensinkvantitet skulle icke
blott samtliga dittills i trafik varande
bilar erhålla »skälig tilldelning» utan
även de avställda bilarna, vilket sistnämnda
förhållande innebar en icke
oväsentlig utökning av motorfordonsbeståndet.
Den »äventyrlighet i bestämmelserna
för bensinransoneringen», varom
herr von Heland i sin fråga talar,
torde uteslutande vara att hänföra härtill.
Det kan i detta sammanhang förtjäna
omnämnas, att just en på dylika

»äventyrliga» premisser grundad bensinransonering
i enträgna framställningar
till mig föreslagits av flera organisationer
som stå herr von Heland nära.
När folkhushållningsdepartementet och
under detta trafikkommissionen och
länsstyrelserna haft att verkställa en
bensinransonering av det slag riksdagen
förutsatt, har uppgiften ingalunda varit
lätt. Bortåt en halv miljon konsumtionsenheter
ha erhållit bensintilldelning.
Det säger sig självt, att bestämmelserna
om bensintilldelningen vid sådant förhållande
blivit rätt detaljerade, då i möjligaste
mån hänsyn måst tagas till föreliggande,
vitt skiftande konsumtionsbehov.
Den av herr von Heland påtalade
krångligheten får härigenom sin fulla
förklaring. För envar i dessa frågor insatt
person är det fullständigt klart, att
det icke är möjligt att ransonera bensin
på tillnärmelsevis samma enkla sätt som
livsmedel. Ett varnande exempel på de
förhållanden, vartill bensintilldelningar,
som ej grunda sig på individuell prövning,
kunna leda utgör den på sin tid i
Danmark genomförda bensinransoneringen.
Till svar på herr von Helands
fråga, om jag uppmärksammat »trafikkommissionens
krångliga och äventyrliga
bestämmelser för bensinransoneringen»,
vill jag därför framhålla, att den
största uppmärksamhet ägnats åt att söka
anpassa tilldelningarna så, att de
samhälleligt angelägna behoven, den allmänna
trafiktjänsten och de fall, där
bensinförbrukaren är i oundgängligt behov
av bensintilldelning för sin försörjning,
bliva i möjligaste mån tillgodosedda.
Det krångel, som ett annat tillvägagångssätt
skulle ha medfört, hade utan
tvivel blivit av allvarligare slag än det,
som enligt herr von Helands mening nu
uppstått.

Den begränsade tillgången på bensin
bar genom kravet på att alla konsumtionsenlieter
skola erhålla tilldelning
medfört, att all trafik, även den nyttobetonade,
måst vidkännas inskränkningar.
Tilldelningsmyndigheterna ha emellertid
erhållit klara direktiv om nödvändigheten
av att i första hand söka tillgodose
de samhälleligt angelägna behoven, och

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Nr 20.

alla de åtgärder, som knnna vidtagas för
detta ändamål, skola självfallet också
bliva vidtagna.

Herr VON HELAND: Herr talman!

Jag ber att vördsamt få tacka herr statsrådet
för svaret.

De ledande inom jordbruket ha, som
statsrådet väl vet, ständigt försökt att
lojalt göra sitt bästa för folkförsörjningen.
Det är i överensstämmelse därmed
som jag i första hand försökt att
undersöka möjligheterna att klara bensinransoneringen,
och länsstyrelsernas
tjänstemän ha varit synnerligen förstående
och tjänstvilliga härvidlag. Inseende
risken av att det hela kan hli
kaos, har jag emellertid inte kunnat underlåta
att dra upp frågan till allmän
debatt. Några siffror belysande mina
farhågor kunna lämnas, vilka siffror
dock inte kunna betraktas såsom exakta
utan endast som så pass tillförlitliga, att
de kunna ge en bild av läget. Hurudan
är då exempelvis bensintilldelningen
inom landets viktigaste mjölkkonsumtionsområde,
nämligen de fem mellansvenska
länen?

Den första grundtilldelningen av bensin
för tiden maj—juni 1948 var enligt
uppgifter från avdelningscheferna inom
Mjölkcentralen följande.

Eskilstunaområdet och Linköpingsområdet
hade vartdera fått en tilldelning
av 44 procent av det beräknade behovet
för mjölktransporterna. Norrköpingsområdet
hade fått 49, Nyköpingsområdet
54 och Stockholmsområdet 50 procent.
Stockholms landsbygdsområde hade fått
51, Uppsalaområdet 65 och Västmanlandsområdet
63 procent av beräknat
behov.

Inom dessa fem viktiga mellansvenska
län har man alltså ett behov enbart för
mjölktransporterna av 213180 liter bensin
för ifrågavarande tvenne månader
och har fått 110 890 liter eller 52 procent
i första tilldelning. Sedan denna beräkning
gjorts upp, har en liten extra
tilldelning av bensin lämnats, som något
förbättrat läget.

Dessa siffror, insamlade av Mjölkcen -

Ang. bensinransoneringen.

trålen i Stockholm, stämma ungefär med
de procentsiffror, som finnas tillgängliga
hos Svenska lasttrafikbilägareförbundet,
gällande lasthilägarna i hela landet.
Bensintilldelningen är enligt de uppgifter,
som ha inkommit till förbundet,
ungefär 50—55 procent av det normala
behovet och beräknas räcka cirka fem
veckor för dem, som inte hamstrat bensin.

Sämst ställt synes det vara i Skaraborgs
län med en tilldelning av 40 procent
och i Kronobergs län med en tilldelning
av 45 procent, bäst i Västmanlands
län med 65 procent och Kalmar
län med 60 procent i tilldelning. Om
alltså inget åtgöres, föreligger risk att
lastbilskörningarna stoppas vid en tidpunkt
omkring eller före midsommar,
varvid inte heller mjölkkörningen kan
anses säkerställd. Man räknar med att
vissa tilliiggsransoner komma att utdelas,
men länsstyrelsernas resttillgångar
av bensin äro så små, att någon nämnvärd
förändring av bilden inte kan förväntas,
om ej trafikkommissionen ger
länsstyrelserna ny tilldelning.

Jag nämnde i min fråga till herr statsrådet,
att trafikkommissionen kommit
med krångliga bestämmelser; och bestämmelser,
som äro både krångliga och
oförnuftiga, måste man väl även i Krångel-Sverige
äga rätt att kritisera. Jag förstår
givetvis att det är svårt att utfärda
sådana här bestämmelser, men de kunna
i varje fall bli mer eller mindre tillkrånglade.
Kommissionen har, tilläggscirkulären
oräknade, i sina grundbestämmelser
behövt 15 trycksidor för att
krångla till bestämmelserna. Det skulle
säkerligen vara mycket bättre, om kommissionsherrarna
i allmänhet mindre
ägnade sig åt att med utspekulerade detaljbestämmelser
söka centraldirigera
varje regleringsåtgärd. Beträffande bensinransoneringen
hade det säkerligen
varit bättre, om kommissionen helt enkelt
tilldelat länen bensinkvoter med direktiv
att bensinen skulle fördelas så, att
nyttotrafiken i tillfredsställande grad
kunde upprätthållas och att först därefter
den icke nyttobetonade trafiken
skulle erhålla tilldelning. Det är synd

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 194S fm.

Ang. bensinransoneringen.

om länsstyrelsernas tjänstemän, som ha
haft att tyda och följa trafikkommissionens
cirkulär ur 52. För att man i framtiden
i riksdagstrycket skall kunna få
exempel på en praktblomma från Krångel-Sverige
av år 1948, skall jag låta i
kammarens protokoll inflyta ett avsnitt
ur detta cirkulär. Herrar kammarledamöter
kunna under uppläsningen gärna
fundera över detaljbestämmelsernas
krångliga finesser. Jag skall börja med
att citera från cirkulärets s. 8.

»B. Privata personbilar i behovsgrupperna
I och II.

Den kvalificerade nyttotrafiken med
privata personbilar omfattar följande behovsgrupper,
nämligen

behovsgrupp I A: behovsfall, där bilen
behövs för ett ur samhällssyn punkt angeläget
ändamål och där bilen är oundgängligen
nödvändig härför;

behovsgrupp I B: behovsfall, där bilen
är oundgängligen nödvändig för bilägarens
utövande av tjänst, yrke eller näringsfång,
ehuru hans bilbehov är angeläget
allenast ur hans egen synpunkt;

behovsgrupp II A: behovsfall, där bilen
behövs för ett ur samhällssynpunkt
angeläget ändamål och där tillgång till
egen bil därvid visserligen ej oundgängligen
erfordras men dock är till väsentlig
nytta för bilägaren; samt

behovsgrupp II B: behovsfall, där bilägaren
allenast ur egen synpunkt har
väsentlig nytta av tillgång till egen bil
i och för sitt arbete, ehuru hans bilbehov
ej är oundgängligt.

Beträffande tilldelning till privata personbilar
i dessa behovsgrupper gäller följande.
»

På halva nästa sida talas om ambulanser
och brandbilar, och detta slutar
med att »för privata personbilar i beliovsgrupperna
I och II skola gula ransoneringskort
användas.» Jag fäster stor
vikt vid ordet »gula», därför att jag tror
att det viktigaste är färgen på kortet. Då
kan man leta sig till vilken behovsgrupp
tilldelningen gäller. Det kan man inte
göra av texten. — Så fortsätter jag citatet.

»C. Privata personbilar i behovsgrupperna
III—V.

Den icke kvalificerade trafiken med
privata personbilar omfattar följande behovsgrupper,
nämligen

behovsgrupp III A: behovsfall, där bilen
behövs för ett ur samhällsynpunkt
angeläget ändamål och där tillgång till
egen bil därvid är till god, om ock ej
väsentlig, nytta för bilägaren i hans yrkes-
och tjänsteutövning;

behovsgrupp III B: behovsfall, där bilägaren
allenast ur egen synpunkt har
god, om ock ej väsentlig, nytta av tillgång
till egen bil i och för sitt arbete.

behovsgrupp IV: övriga, till behovsgrupperna
I—III ej hänförliga behovsfall
av nyttobetonad karaktär; samt
behovsgrupp V: fall av icke nyttobetonad
karaktär.»

Därefter följa bestämmelser beträffande
tilldelningen, och sedan talas det om
att dessa ransoneringskort äro röda.

Hade jag varit revyartist som Douglas
Håge — jag tror han heter så — eller
Stig Järrel, skulle jag säkerligen kunnat
läsa upp detta på sådant sätt, att jag fått
kammaren att skratta — jag rekommenderar
emellertid Kar de Mumma att studera
detta cirkulär. Jag tror inte att de
av kammarens ledamöter, som ha bil, vid
läsandet av detta cirkulär ha haft så lätt
att finna, till vilken behovsgrupp de höra.
Jag har själv ett sådant ransoneringskort
— jag vet inte, om det utfärdats enligt
någon tilläggsbestämmelse, som jag
inte känner till, men det är gult på den
ena sidan och rött på den andra sidan,
varför jag inte är riktigt säker på enligt
detta kort, vilken behovsgrupp jag tillhör.

Jag nämnde i min fråga till statsrådet
dessutom att bestämmelserna äro äventyrliga.
Detta påstående grundas främst
på att ransoneringen så hårt drabbat den
nödvändiga, yrkesmässiga trafiken.

Om inte lastbilschaufförerna hamstrat
väldiga kvantiteter eller om icke herr
statsrådet ordnar med väsentligt ökad
tilldelning, komma lastbilarna troligen
att i stor omfattning bli stående vid midsommartid,
såsom jag tidigare påpekat.
Det måste vara en äventyrlig fördelning
att ge stora kvantiteter bensin åt lyxåk -

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Nr 20.

ningen, när man härigenom ej kan säkerställa
trafiken för det ur folkförsörjningssynpunkt
nödvändiga bilantalet. Jag har
inte något personligt emot grosshandlare,
direktörer och andra större inkomsttagare
som få tilldelning av bensin, men jag
reagerar emot att man låter dessa få en
relativt god standardtilldelning för sin
lyxåkning, när yrkeschaufförer på grundav
bensinbrist skola behöva avskedas och
lasbilar skola behöva dras ur trafiken till
stor förlust för ägarna. Genom den standardtilldelning,
som fastställts av trafikkommissionen,
varvid exempelvis en lyxmotorbåt
på 25 hästkrafter får 400 liter
bensin under sommarmånaderna, har i
Södermanlands län den första bensinfördelningen
blivit sådan, att av länets
bensinkvot lastbilschaufförerna, fjärrtrafiken
inräknad, fått endast 16 procent,
privata personbilar 19 procent och motorbåtar,
fiskebåtar ej inräknade, 14 procent
av behovet. Sedan dess ha dock
mjölk- och slaktdjurstransportörerna fått
en liten extra tilldelning, vilket något
ändrar procentsatserna.

Siffrorna torde tala för sig själva, men
det bör tilläggas, att motorbåtarnas ranson
gäller hela sommaren och bilarnas
under maj och juni. En lastbilschaufför
måste reagera emot att hans förvärvskälla
skall behöva bliva lidande, under
det att en direktör skall kunna köra till
sitt sommarnöje dagligen i egen lyxmotorbåt.
Jag vill nämna att samma dag jag
besökte länsstyrelsen å organisationernas
vägnar och fick höra, hur det stod
till med fördelningen, hade jag ett sammanträffande
med en direktör, som från
länsstyrelsen hade fått en tilldelning på
400 liter bensin. Man var strålande glail
däröver och sade: »Nu kan jag åka ut
och in till mitt sommarnöje varje dag.»
När jag klarlade för honom bur jag hade
försökt ordna bensintilldelning för
mjölk- och slaktdjurskörningarna, sade
lian: »Det måste ju ändå vara tokigt, att
jag fått så mycket!»

Hur är det vidare med förkunnelsen,
att de viktiga livsmedelstransporterna
skola klaras? Ja, hur det är med centralföreningarnas
möjligheter beträffande
uppsamling av höstens spannmål, är det

Ang. bensinransoneringen.

god tid att överväga, men att de dagliga
förnödenhetstransporterna äro svåra
att klara, borde vara påtagligt. När
spannmålen i höst skall hämtas, måste
lastbilarna kunna köra. I annat fall
kommer mycken spannmål att förstöras.

Slakteriföreningarnas intransporter av
slaktdjur torde länsstyrelserna som regel
kunna klara vad beträffar bensinen,
men den knappa bensintilldelningen
kommer att medföra gnissel i varudistributionen.
I detta sammanhang kan man
inte undgå att kritisera den alltför dåligt
genomförda centraliseringen av
slakten. Om man i tid på ett effektivare
sätt dragit in slakteritillstånd, hade mycken
tomgång för bilarna kunnat undvikas.

Emellertid, herr statsråd, hoppas vi
föreningsmän att kunna klara slakteriernas
transporter, men värre ligger det till
för mjölktransporterna. Enligt bestämmelserna
skola mjölkbilarna erhålla så
mycket bensin, att mjölktransporterna
skola kunna klaras. Länsstyrelserna kunna
dock ej trolla och åstadkomma detta
med de fördelningsbestämmelser, som
trafikkommissionen fastställt. En del
ägare av bilar, alltså mjölkbilar med
korta körlinjer, ha lyckats få tillräckligt
med bensin för just mjölkkörningen.
Men vad skola deras chaufförer göra under
resten av dagen, när de inte ha bensin
för andra transporter? Det är det,
som är svårigheten och som gör att
chaufförerna äro mycket oroliga. De säga
att de inte kunna leva på att enbart
köra i mjölk. »Vi kunna inte ha bilen i
gång och ha folk anställt enbart för den
sakens skull», säger man. »Vi måste också
köra annat, som vi ha förtjänst på vid
sidan om mjölkkörningen; annars går
det inte ihop.» På mjölkkörningen på
korta körlinjer går det inte att existera,
och bilägarna och chaufförerna på dylika
linjer kunna bli tvungna att stoppa
körningarna. Det har också sagts —
herr statsråd — att om vi ge dem betalt
för hel dag, således även när de inte utföra
någon mjölkkörning, kunna de köra
mjölken även i fortsättningen. Men
något sådant kunna vi inte gå med på,
eftersom vi redan äro mycket hårt

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 fin.

Ang. bensinransoneringen.

trängda i fråga om mjölkpriserna, beroende
på omkostnadernas ständiga höjning.

För andra mjölkbilar, som ha längre
körlinjer, fattas till och med redan nu
bensin för mjölkkörningarna och detta
trots extratilldelningen. Jag gjorde några
stickprov beträffande den saken under
pingsten, och då sade mig dessa
chaufförer, som ha med mjölktransporter
på så långa linjer att göra, att de
kunna sägas ha nästan full sysselsättning
hela dagen med mjölkkörning, att
det trots extra tilldelning fattas dem 200
—300 liter bensin för hela perioden.

Emellertid utlovade ju statsrådet i sitt
svar, att alla de åtgärder, som kunna
vidtagas för att »tillgodose de samhälleligt
angelägna behoven», självfallet också
skola bli vidtagna. Jag tar fasta på
detta löfte, som är synnerligen viktigt.
Jag känner ju herr statsrådets inställning
till dessa frågor, varför jag är övertygad
om att herr statsrådet kommer att
försöka göra allt som göras kan för att
hålla dessa transporter i gång. Jag har
emellertid velat påtala denna sak, så att
trafikkommissionen vidtager åtgärder
för att lämna länsstyrelserna sådan extratilldelning
av bensin, att det kan gå i
lås med dessa viktiga transporter. Med
den tilldelning, länsstyrelserna ha fått,
knnna de inte klara upp detta under
den innevarande tvåmånadersperioden.

Även om jag alltså är tacksam för
herr statsrådets löfte, måste jag sluta mitt
anförande på ett litet säreget sätt. Nu
för tiden kan man nämligen aldrig be
tillräckligt många böner om ransoneringarnas
slopande, och jag vill alltså
också be en sådan bön.

Det fanns förr ett gammalt brandvaktrop,
som löd:

Guds härliga, milda och mäktiga hand

Bevare vår stad för eld och brand.

Jag tror att man återigen skulle behöva
dessa brandvakter och att deras rop
skulle kunna ändras till att lyda ungefär
på följande sätt:

Guds härliga, milda och mäktiga hand

för regleringar och kommissioner bevare
vårt land.

Herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Herr von Helands avslutning på sitt anförande
gav i mitt tycke en dementi på
att han, som han själv sade, inte hade
några möjligheter att konkurrera med,
jag tror det var Stig Järrel och några
andra skådespelare. Herr von Heland
har tydligen vissa utsikter till det och
har också, jag skall gärna erkänna det,
alla de yttre förutsättningarna för att
kunna gör sig på scen.

Jag föreställer mig emellertid att varken
herr talmannen eller kammaren i
övrigt är särdeles intresserad av att
få en stor debatt kring denna enkla fråga.
Jag skall därför avstå från att bemöta
herr von Heland på alla de olika
punkter i hans anförande, som det skulle
vara roligt och intressant att bemöta.
Jag skall avstå därifrån, eftersom jag
i andra kammaren i förra veckan redogjort
för dessa angelägenheter. Jag
vill emellertid endast säga med anledning
av den punkt, som gällde dessa
livsviktiga transporter, framför allt
mjölktransporterna, att regeringen sedan
någon vecka tillbaka har dessa frågor
under sin speciella uppmärksamhet.
Diskussion har förts med lastbilsägarnas
organisationer och med trafikkommissionen,
och jag har gott hopp om att
man skall kunna lösa dessa frågor på ett
anständigt sätt.

Ursprungligen lades ju bensintilldelningen
för livsmedelstrafiken upp på
sådant sätt, att för bland annat mjölktransporterna
skulle enligt ransoneringsplanen
lämnas hundraprocentig
tilldelning. Men eftersom det är på det
sättet att de bilister, som frakta mjölk,
även göra många andra körningar — de
kunna t. ex. också frakta grus eller
utföra andra yrkesmässiga lastbilskörningar
— har det inte i praktiken visat
sig möjligt att hushålla med bensinen,
så att den räcker för mjölktransporterna
under hela perioden. Jag föreställer
mig, att om inte något särskilt göres,
löpa vi risken, som herr von Heland påpekade,
att komma i en mycket besvärlig
belägenhet under de sista veckorna
av perioden. För att gardera oss

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Nr 20.

mot denna risk föra vi just diskussioner
med lastbilstrafikens representanter,
och jag hoppas att det också skall
lyckas att nå en överenskommelse.

Beträffande det cirkulär, som herr
von Heland läste upp några stycken ur
för att få dem till kammarens protokoll,
därför att han därmed ville markera
krångligheten i utformningen,
måste jag emellertid säga, att detta cirkulär
vid första påseendet nog kan synas
vara onödigt utförligt. Men svenska
folket har en mycket bestämd känsla
för inbördes rättvisa, och man måste
ta hänsyn därtill och göra den ransonering,
som införes, i stort sett så rättvis
som det står i mänsklig makt att göra en
sådan. Därför bli cirkulären utförliga
och kunna möjligen vid en första konfrontation
också synas vara litet krångliga.
Dess bättre finns det ju på länsstyrelserna
kvalificerat, intellektuellt väl
rustat folk, som har att i första hand
tillämpa dessa cirkulär. Jag har också
en känsla av att de ha lyckats klara
ut denna klassindelning överraskande
väl, och det är väl litet för tidigt att
redan efter en å två veckor fälla bilan
över ransoneringen.

Herr von Heland kom i sitt anförande
fram till den konklusionen, att det icke
var lämpligt med en ransonering över
huvud taget, när den gick ut över den
klart nyttobetonade trafiken. Ja, det är
är ingen hemlighet jag avslöjar, när jag
säger att jag personligen har haft eu
annan mening än de, som förordade
ransoneringsalternativet, men det var
ju en utomordentligt bastant majoritet i
riksdagens båda kamrar för att man
skulle ifrån det gamla systemet med
dess söndagsförbud, med dess körti 1-ståndsgivning och med dess förhud för
den enskilde bilisten att utnyttja sitt
fordon, och gå över till en ransonering
med en viss grundtilldelning till alla.
När herr von Heland fäller domen över
ransoneringen i och för sig och, som
det framgick av hans anförande, tycks
föredra en avställning av den icke nyttobetonade
bilismen, så alt den nyttobetonade
trafiken kan köra friktionsfritt,
så är det en dom över konsum -

Ang. bensinransoneringen.

tionsskatteberedningens ställningstagande,
över bevillningsutskottets ställningstagande,
över bilistorganisationernas
ställningstagande och över riksdagens
båda kamrars ställningstagande, där ju
även herr von Heland hade möjlighet
att lägga sitt tungt vägande ord i vågskålen.

Den där direktören som kom till
karhet om att det var galet, att han fått
för mycket bensin, han är, det måste
jag säga, den ensamma sparven i tranedansen.
I den mån jag haft tillfälle att
på ett förberedande stadium tala med
företrädarna för den motororganisation,
där jag föreställer mig att direktören
och hans kolleger höra hemma, nämligen
Kungliga automobilklubben, var det
ingen tvekan om vad man begärde.» Vi
skola ha ransonering, och vi skola icke
ha något förbud för oss att använda
våra privata bilar» sade man. Och om
jag använder en privat bil eller en privat
motorbåt, det menar jag är principiellt
ungefär samma sak.

Herr VON HELAND: Herr talman! Jag
jag skall undvika att bli allt för långrandig,
eftersom det endast är en enkel
fråga som är framställd.

Jag är mer tacksam för herr statsrådets
sista svar än för det första. Det
sista svaret var ju mer uttömmande, och
jag fick genom det klarhet om att en
hel del av de önskemål jag har tydligen
äro föremål för regeringens uppmärksamhet
och hålla på att lösas. Det är ju
mycket glädjande, att så är fallet.

Jag skall emellertid endast på en punkt
anmäla en avvikande mening emot herr
statsrådet, och det är då han säger att
dessa bestämmelser i cirkuläret, som äro
så detaljutformade, skulle motverka talet
om oriittvisa. Jag tror tvärtom, att
just dessa detaljerade bestämmelser om
angelägen betsgraden ha gjort att man
fastnat vid dessa bestämmelser och sagt:
»Jag kan också inpassas i den och den
gruppen», och så har irritationen uppkommit.
Jag bär alltså till skillnad från
herr statsrådet den uppfattningen, att det
hade varit lättare att få bort denna irritation,
om man hade överlåtit åt liins -

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Ang. granskning av statsrådsprotokollen.

styrelserna —• jag måste liksom statsrådet
vitsorda, att de ha mycket duktiga
tjänstemän — att fördela bensinen mellan
de olika privatbilisterna efter sitt
praktiska medvetande om vad som är
lämpligt i länet. Det hade då säkerligen
blivit mindre gnissel.

Men det var inte så mycket om detta,
som jag här ville ta upp debatt, utan det
var i främsta rummet om den risk, som
jag har funnit föreligga för att de viktiga
folkförsörjningsfrågorna icke skulle
kunna ordnas. Med herr statsrådets nu
sist lämnade löfte, att man skall taga
upp frågan om att ge mjölkbilarna mera
bensin, är jag alltså, herr talman, nöjd
på den punkten.

Vad beträffar min skådespelartalang
och jämförelsen med herrar Järrel och
Håge vill jag, eftersom herr statsrådet
tycker att jag är lämplig för uppträdanden,
säga att jag tycker att herr statsrådet
kan vara lika durkdriven i det hänseendet
— vi kanske, herr talman, i framtiden
skulle kunna spela en liten sketch
tillsammans.

Herr IIERLITZ: Herr talman! Rätten
att framställa enkla frågor till skillnad
från interpellationer och att därvid åtnjuta
privilegiet att få frågorna besvarade
omedelbart och att få dem besvarade
vid ett arbetsplenum är självfallet
förbunden med den moraliska förpliktelsen
att begagna detta institut på det
sätt som är avsett. Ske i fortsättningen
sådana missbruk av detta institut som i
dag, skulle jag vilja hemställa, huruvida
regeringen ville överväga att i lämplig
omfattning — vilket den har full frihet
till — behandla enkla frågor på samma
sätt som den behandlar vissa interpellationer,
nämligen förlägga besvarandet
till plena, där de icke så mycket upptaga
kammarens tid.

Häri instämde herrar Björnsson och
Lindström.

Herr VON HELAND: Herr Herlitz, som
ständigt är den mästrande anden i denna
kammare, kanske även skulle kunna bli

lärofader och tala om, huruvida en
halv timme är för lång tid att upptaga
vid besvarandet av en enkel fråga, om en
kvart är lämpligt eller vilken tid som
kan vara den lämpliga. Denna viktiga debatt
har ju tagit en halv timme.

Herr statsrådet Sträng avlämnade
Kungl. Maj :ts proposition nr 259, angående
anslag till teckning av aktier i Aktiebolaget
Svenska godscentraler.

Föredrogos och hänvisades till konstitutionsutskottet
nedannämnda motioner:
nr 387, av herr Holmbäck,
nr 388, av herr Holmbäck,
nr 389, av herr Holmbäck, samt
nr 390, av herr Johansson, Johan
Bernhard, m. fl., alla i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till tryckfrihetsförordning m. in.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr 23, angående granskning
av de i statsrådet förda protokoll.

Till konstitutionsutskottet hade på
därom hos vederbörande gjord framställning
blivit överlämnade de under tiden
från och med den 10 januari 1947
till och med den 9 januari 1948 i statsrådet
förda protokoll. Därjämte hade på
därom särskilt gjorda framställningar
till utskottet överlämnats utdrag av vissa
efter den 9 januari 1948 förda protokoll.

Utskottet hade i det nu föreliggande
memorialet tillkännagivit, att vid den
granskning av omförmälda protokoll och
protokollsutdrag, som i överensstämmelse
med grundlagens föreskrift av utskottet
företagits, anledning icke förekommit
att mot någon ledamot av statsrådet
tillämpa § 106 regeringsformen,
varemot utskottet funnit ett under punkt
l:o i memorialet upptaget ärende vara
av beskaffenhet att böra jämlikt § 107
regeringsformen hos riksdagen anmälas.

Utskottets tillkännagivande att anledning
icke förekommit att mot någon le -

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Nr 20.

Ang. underlåtenhet att underställa riksdagen vissa ändringar i jordbruksregleringen.

damot av statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen.

Lades till handlingarna.

Utskottets jämlikt § 107 regeringsformen
gjorda anmälan av visst ärende.

Ang. underlåtenhet att underställa riksdagen
vissa ändringar i jordbruksregleringen.

Den 29 augusti 1947 hade Kungl. Maj:t
(tillförordnad regering sammansatt av
statsråden Gjöres, Danielson, Zetterberg
och Sträng), bland annat, med bifall till
vad statens livsmedelskommission hemställt,
beslutit

dels godkänna ett förslag till justering
av jordbrukspriserna för regleringsåret
1947/48, som framlagts vid sammanträde
med livsmedelskommissionens råd
den 15 augusti 1947,

dels i övrigt bemyndiga kommissionen
att under regleringsåret 1947/48
handhava regleringen av priserna på
jordbrukets produkter och förnödenheter
i huvudsaklig överensstämmelse med
de riktlinjer, som angivits i Kungl. Maj:ts
proposition nr 280 till 1947 års riksdag
och i kommissionens förenämnda skrivelse
den 15 augusti 1947,

dels bemyndiga kommissionen att tills
vidare utbetala missväxtbidrag för mjölk
i enlighet med vad därom förut anförts
och att förskottsvis disponera för ändamålet
erforderliga medel ur det för budgetåret
1947/48 anvisade anslaget till
prisreglerandc åtgärder på jordbrukets
område.

Utskottet hade i ovannämnda med l:o)
betecknade punkt lämnat en redogörelse
för vad i detta ärende förekommit, varefter
utskottet anfört:

»Såsom framgår av ovanstående redogörelse
inneburo de förändringar i jordbruksregleringen,
som beslutades av
Kungl. Maj :t den 29 augusti 1947, bl. a.,
att av statsmedel skulle utgå ett belopp
av 78 miljoner kronor såsom missväxtbidrag
för mjölk. Den rättsliga grunden
till denna åtgärd får sökas i den fullmakt
1947 års riksdag i skrivelse (nr

470) lämnat Kungl. Maj :t att vidtaga erforderliga
åtgärder för reglering av produktions-
och avsättningsförhållandena
på jordbrukets område under regleringsåret
1947/48 i huvudsaklig överensstämmelse
med de av jordbruksutskottet i
dess av riksdagen godkända utlåtande
(nr 67) angivna riktlinjerna. Utskottet
hade i betänkandet bl. a. anfört, att det
i likhet med föredragande statsrådet förordade,
att Kungl. Maj :t erhölle befogenhet
att alltjämt handhava jordbruksregleringarna
samt att vidtaga av omständigheterna
påkallade ändringar i desamma;
»skulle härvid befinnas erforderligt att
företaga mera genomgripande ändringar
i regleringsåtgärderna, förutsätter utskottet
emellertid, att riksdagen höres».
I de citerade orden ligger en otvetydig
och väsentlig begränsning av den lämnade
fullmaktens omfattning. Nu voro
de förändringar i jordbruksregleringen,
som beslutades av Kungl. Maj :t den 29
augusti 1947, otvivelaktigt av mera genomgripande
slag; de belopp, som skulle
utgå av statsmedel, voro av en helt annan
storleksordning än de summor, som
tidigare med stöd av liknande fullmakter
anvisats av Kungl. Maj:t för reglering
av jordbrukspriserna; frågan, i vilken
ordning prisregleringen skulle äga
rum, fick härigenom en helt annan räckvidd
än förut. Spörsmålet angående förändringarna
av jordbruksregleringen
hade därför bort underställas riksdagen
för godkännande. Så skedde emellertid
ej. I stället samrådde regeringen enligt
vad utskottet har sig bekant med partiledningarna.
Detta förfaringssätt har
emellertid ur konstitutionell synpunkt
icke kunnat ersätta det samtycke av
riksdagen, som erfordrades i nu förevarande
fall. Konstitutionsutskottet, som
icke viil rikta någon kritik mot det sakliga
innehållet i Kungl. Maj ds beslut, har
därför funnit sig böra göra anmälan enligt
§ 107 regeringsformen mot ledamöterna
av tillförordnad regering den 29
augusti 1947 statsråden Gjöres, Danielson,
Zetterberg och Sträng för underlåtenheten
att underställa riksdagen de då
beslutade förändringarna i jordbruksregleringen.
»

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Ang. underlåtenhet att underställa riksdagen vissa ändringar i jordbruksregleringen.

Reservationer hade anmälts

a) av herr Sjö mot utskottets motivering; b)

av herrar Gottfrid Karlsson, Elmgren,
Ernst Hjalmar Nilsson, Fast, Norén
och Jonsson i Haverö samt fru Svedberg,
som icke ansett tillräckliga skäl
föreligga för anmälan enligt § 107 regeringsformen
mot den tillförordnade regeringens
medlemmar.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER:
Herr talman! Den under 1 :o)
framförda anmärkningen gäller formellt
fyra av regeringens ledamöter. Reellt är
den emellertid riktad emot hela regeringen,
varför det kanske får anses vara
naturligt att jag tar till orda och framlägger
regeringens syn på detta ärendes
behandling.

Fakta i målet ha presenterats i konstitutionsutskottets
memorial på ett sätt
som icke föranleder någon invändning
från min sida. Av den framställningen
framgår det, att anmärkningen gäller att
regeringen skulle ha överträtt sina befogenheter
vid den justering av jordbrukspriserna,
som blev nödvändig med anledning
av 1947 års missväxt. Det har
från något håll gjorts gällande, att regeringen
skulle ha motiverat sin handläggning
av ärendet på ungefär följande
sätt.

Sedan jordbrukets organisationer och
de vederbörliga statliga myndigheterna
hade nått fram till en överenskommelse
och denna överenskommelse hade biträtts
av regeringen och riksdagens partiledare,
så skulle regeringen ha betraktat
frågan som i sak avgjord och ansett
det onödigt att av formella skäl inkalla
riksdagen för att få den redan träffade
överenskommelsen konfirmerad. Regeringen
skulle med andra ord enligt denna
uppfattning ha bortsett ifrån att den
inte hade formell rätt att fatta beslut
i frågan.

Enligt min mening vore det ganska
riskabelt, om regeringsbeslut oemotsagt
finge motiveras på det sättet. Det skulle
innebära ett allvarligt intrång i riksdagens
befogenheter. Det är därför angeläget
för mig att understryka, att rege -

ringen i sitt ställningstagande utgick
ifrån att den ägde formell rätt att handla.
Jag vill erinra om att föredragande
departementschefen i propositionen nr
nr 280 till 1947 års riksdag begärde ett
bemyndigande till justering av jordbrukspriserna
i händelse av missväxt
och därvid yttrade följande: »De beräkningar,
för vilka jag nu redogjort, grunda
sig givetvis på de förutsättningar,
som gälla för kalkylens upprättande, och
utgå sålunda från antagandet av normalt
skördeutfall. Då såvitt nu kan bedömas
skörden i allmänhet torde komma
att understiga den i kalkylen upptagna
normalskörden, synes i likhet med
föregående år möjlighet hållas öppen
för en omprövning av priserna på
grundval av i augusti eller därefter, så
snart skörderesultatet kan överblickas,
företagen omräkning av kalkylen. Härvidlag
torde samma grunder böra tilllämpas
som under innevarande regleringsår.
Om sålunda ett över- eller underskott
skulle uppkomma motsvarande
mer än 4 procent av jordbrukets samlade
inkomstsumma enligt vårkalkylen
inklusive de på grundval av prishöjningarna
beräknade inkomstförbättringarna,
torde priserna böra justeras så att
marginalen nedbringas till 4 procent. De
av livsmedelskommissionen framförda
synpunkterna beträffande tillvägagångssättet
vid en justering av priserna torde
härvid böra beaktas.»

Då riksdagen för sin del godkände
vad departementschefen här hade skrivit,
torde det vara uppenbart, att Kungl.
Maj :t hade ägt full befogenhet att vidtaga
den prishöjning, som skulle ha varit
erforderlig för att täcka uppkommande
inkomstunderskott för jordbrukarna.
Om regeringen alltså på grund
av missväxten hade höjt jordbrukspriserna,
hade regeringen icke behövt höra
riksdagen. Men med hänsyn till risken
för att prisstegringar skulle påskynda
en inflatorisk utveckling ansåg sig regeringen
icke böra gå prishöjningsvägen.
Då uppstår den frågan: Täcker det
av riksdagen lämnade bemyndigandet
icke blott ett läge, då regeringen låter
jordbrukspriserna stiga, utan också då

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Nr 20.

Ang. underlåtenhet att underställa riksdagen vissa ändringar i jordbruksregleringen.

regeringen håller jordbrukspriserna och
i stället går subventionsvägen?

Jag kan gärna medge, att departementschefens
skrivning på den punkten
kunde ha varit klarare och kan vara
föremål för delade meningar. Det står
nämligen i den omnämnda propositionen
följande: »I anslutning till vad som
gällt under krigsåren och med hänsyn
till ovissheten beträffande det framtida
försörjningsläget, förordar jag, att
Kungl. Maj :t liksom hittills erhåller befogenhet
att handhava jordbruksregleringarna
samt vidtaga av omständigheterna
påkallade ändringar i desamma.
Skulle härvid finnas erforderligt att företaga
mera genomgripande ändringar i
regleringsåtgärderna, förutsätter jag
emellertid att riksdagen höres.» Även
det uttalandet gjorde riksdagen till sitt.

Enligt konstitutionsutskottets mening,
som den framkommer i memorialet, innebär
detta, att man valt subventionslinjen
i stället för prisförhöjningslinjen, en
mera genomgripande ändring i regleringsåtgärderna,
som alltså hade hort
underställas riksdagen. Det är alltså där,
meningarna skilja sig. Så har icke regeringen
sett på frågan. Vi ha icke betraktat
det som en genomgripande ändring av
reglerna, när vi valt subventionslinjen i
stället för prisförhöjningslinjen.

Sedan regeringen kommit till den uppfattningen,
att vi hade en formell möjlighet,
återstod sakens reella sida. Det var
för att utröna, hur man såg på de olika
tänkbara vägar som här voro framkomliga,
som jag tillät mig att ha ett samtal
med partiledarna. Där framfördes i varje
fall från bondeförbundets och högerns
sida mycket bestämt, att den med jordbrukarna
träffade överenskommelsen
borde fullföljas. Även den formella fragan,
om riksdagen borde höras eller ej,
berördes i diskussionen med partiledarna,
men jag är angelägen att understryka,
att partiledarnas råd eller avstyrkande
på denna punkt självfallet icke kunde
minska regeringens ansvar för frågans
formella handläggning. Samrådet med
partiledarna hade därför icke till avsikt
att på partiledarna vältra (iver ansvaret
för underlåtenheten att inkalla riksda -

gen. Vad det gällde var helt enkelt att
konstatera, huruvida regeringen hade
oppositionsledarna med sig i sakfrågan.
Hade det vid detta sammanträde framkommit
betänkligheter emot den sakliga
lösningen, då hade regeringen fått taga
upp frågan till ny prövning, om det inte
ändå nu var bäst att låta riksdagen få
tillfälle att yttra sig. Saken hade då förvandlats
till en vanlig politisk stridsfråga,
där olika meningar böra ha möjlighet
att göra sig gällande. Vi ansågo
oss emellertid kunna konstatera, att det
fanns en enhällig mening om det sakligt
riktiga i regeringens ställningstagande,
och att vi i det fallet bedömde läget riktigt,
visar ju det förhållandet, att när frågan
nu i januari underställdes riksdagen,
godkände riksdagen åtgärden idan några
som helst delade meningar. Den omstridda
åtgärden har alltså i sak godkänts
av 1948 års riksdag.

Regeringen ansåg sig alltså ha formell
rätt att handla. Den ansåg sig kunna konstatera,
att regeringens och jordbruksorganisationernas
lösning i sak biträddes
av den s. k. oppositionen, och under sådana
förhållanden ansåg sig regeringen
kunna använda den fullmakt, som enligt
dess mening fjolårets riksdagsbeslut hade
givit den. Det fanns, herr talman, ett
skäl, som starkt talade för ett sådant tillvägagångssätt.
Det gällde att icke låta tiden
gå. Det gällde att handla raskt. Vi
minnas alla hur fjolårets förhandlingar
om jordbrukspriserna ledde till mycket
svåra meningsmotsättningar, motsättningar
som medförde att jordbrukarnas
organisationer proklamerade såstrejk. En
snabb uppgörelse i fråga om kompensationen
för missväxten skulle betyda en
avspänning på detta viktiga område, så
mycket mer som Sveriges lantbruksförbund
och Riksförbundet Landsbygdens
folk i ett uttalande den 14 augusti hade
uttalat, att om förslaget till kompensation
för missväxten godkändes av Kungl.
Maj:t, skulle organisationerna på allt sätt
medverka till att produktionen av jordbruksprodukter,
däri inräknat höstsäd
och vårsäd under nästa regleringsår,
blev så stor som möjligt och till att jordbruksprodukterna
i största möjliga ut -

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Ang. underlåtenhet att underställa riksdagen vissa ändringar i jordbruksregleringen.

sträckning tillfördes den legala marknaden.
Denna möjlighet att snabbt nå en
avspänning i ett för vår folkförsörjning
ytterligt kritiskt läge var för regeringen
ett starkt skäl för att undvika varje uppskov
med frågans avgörande.

Detta har, herr talman, varit regeringens
motiv för handläggningen av ärendet.
Det är givet, att regeringen anser,
att dess motiv ha varit bärande, men jag
vill gärna deklarera, att regeringen är
fullt medveten om att det innebär risker,
om respekten för de demokratiska formerna
avtrubbas. Jag vågar därför uttala
den förhoppningen, att konstitutionsutskottets
varningssignal i dag skall leda
till att vi i fortsättningen på bägge hållen,
inom både regeringen och riksdagen,
söka att mera noggrant precisera
innebörden i de fullmakter och bemyndiganden,
som regeringen erhåller. Om
så sker, blir det i fortsättningen lätt att
undvika konflikter av det nu diskuterade
slaget.

Ilerr HERLITZ: Herr talman! När jag
skall be att få knyta några reflexioner
till det anförande, som hans excellens
herr statsministern här har hållit, så
kanske herr talmannen ursäktar mig,
ifall jag i detta sammanhang också något
kommer in på frågor, som beröras
i vissa reservationer vid utskottets betänkande.
Kanske har inte heller statsministern,
trots den från regeringens sida
ofta visade benägenheten att betrakta
sådana reservationer som luft, någonting
att erinra emot att jag sammanför
sakerna så. De hänga nämligen tillsamman.
Liksom det här är fråga om ett
ärende, i vilket, efter mitt sätt att se,
Kungl. Maj:t har förgripit sig på riksdagens
rätt, så föreligger det en rad andra
sådana frågor, som ha berörts i reservationerna.
Vi ha anlagt sådana synpunkter
på ingreppen i slakterinäringen, på
införandet av körtillstånden, på förbudet
mot söndagskörning, på köpet av
Laxå bruk.

Det är flera olika synpunkter, som
man efter min numera ganska långvaiiga
erfarenhet alltid får höra anföras,

då fråga väcks om att riksdagens rätt
i ett eller annat hänseende har trätts för
när. Jag skall ta upp dessa synpunkter
var för sig, ehuru jag från början konstaterar,
att hans excellens herr statsministern
endast har ansett sig behöva uppehålla
sig vid en av dem.

Först och främst säges naturligtvis på
varje särskild punkt, att anmärkningen
är ett misstag; regeringen hade egentligen
rätt att handla så och så. Hans excellens
förde för ett sådant påstående
en argumentation, som i mitt tycke var
en liten smula svår att smälta. Grunden
för att man skulle få handla på det här
viset ansåg statsministern ligga däri, att
det hade gjorts ett uttalande från statsrådets
sida, att man kunde tänka sig
en prishöjning. Att i stället för en sådan
välja att ge en statssubvention var, sade
herr statsministern, inte någon mera genomgripande
förändring, och därför
gällde i det här läget inte riksdagens
förbehåll, att den skulle vilja vara med
vid mera genomgripande förändringar.

Jag vädjar till kammarens ledamöter
att närmare eftertänka detta. Stämmer
det med vår känsla för sakernas sammanhang?
Är det en så oändligt liten
skillnad mellan en åtgärd enligt prisregleringslagen
och utbetalandet av 78
miljoner kronor i statsmedel, att det täckes
av denna fullmakt? Mina herrar,
sammanhanget är faktiskt det, att jag på
sätt och vis är upphovsmannen till det
där förbehållet, som sedan 1941 återkommer
i varje utskottsutlåtande om jordbruksregleringen
och som går ut på att
riksdagen skall vara med vid mera genomgripande
förändringar. Det var nämligen
jag, som på sin tid motionerade
om att det skulle sättas in, och det har
sedan ständigt återkommit. Jag får säga,
att jag aldrig har drömt om att man
med den formuleringen icke skulle täcka
något sådant som en statlig merutgift
på 78 miljoner kronor.

Jag är tacksam för ett konstaterande
av statsministern i detta sammanhang.
Han säger, att skrivningen kunde ha
varit tydligare. Man kunde ha haft regeringens
fullmakter litet klarare uttryckta.
Ja, det är ju det minsta man

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Nr 20.

Ang. underlåtenhet att underställa riksdagen vissa ändringar i jordbruksregleringen.

kan säga. Men detta är oss ett exempel
på hur vi under denna kristid ha rört
oss med dunkla föreställningar om någon
sorts fullmakter, som vi ge åt regeringen
genom någon liten omärklig
vändning i ett departementschefsuttalande,
vilket vi inte reagera emot, eller
genom någon liten vändning i ett utskottsutlåtande.
Det är alldeles riktigt,
att vi måste försöka komma ifrån sådana
där dunkla former. Jag är tacksam
för statsministerns stöd i den kamp jag
här ideligen har fört, särskilt emot jordbruksutskottet
— det får jag säga —
för den dunkelhet, som här utvecklats.
Men detta konstaterande, att vi ha ett
gemensamt ansvar för dunkelheten, kan
enligt min tanke inte minska regeringens
ansvar för vad som har skett.

Herr talman! Det var ju min avsikt
att i detta sammanhang ta upp samma
fråga också med avseende på de ärenden,
som ha berörts i vissa reservationer.
Jag syftar alltså på den argumenteringen,
att regeringen i själva verket
har haft laglig rätt att vidta den och den
åtgärden. Eftersom herr statsministern
nu inte var inne på dessa saker, skall
jag inte här bli utförlig. Jag vill emellertid
framhålla, att vi även på dessa
punkter ha rört oss på en mycket svävande
grund. En sak vill jag stryka under.
Man har, då det gällt dessa åtgärder
liksom i många andra sammanhang, rört
sig med ett allmänt tal om att det och
det och det, som sker, har regeringen
rätt till enligt förfogandelagen. Möta vi
inte allesammans i alla möjliga sammanhang
denna mystiska storhet, förfogandelagen,
som skall tillåta både det ena
och det andra? Det är angeläget att slå
fast, att någon grund i förfogandelagen
har regeringen icke haft för de i reservationerna
påtalade åtgärderna, utan vad
den har gjort är ju helt enkelt, att den
har tagit i anspråk den makt över den
ekonomiska lagstiftningen, som — hur
skall jag säga? — förr i världen var liksom
ett rött skynke för alla verkliga frihetsvänner
men som nu tycks bli den
röda fana, under vilken man samlar sig
på vägen emot framtiden. Mot detta har
det reagerats vid flerfaldiga tillfällen. Vi

minnas väl, hur det 1941, då det skulle
markeras, hur vi höllo ihop om de gamla
frihetsvärdena, skrevs ett vackert utlåtande
om § 16 regeringsformen, och
alla partier voro ense därom. En svensk
medborgares egendom är okränkbar,
svenska medborgares näringsfrihet får
endast inskränkas genom lag, o. s. v. Ja,
det var vackra ord i det läget, men här
går man på: det är inte stort beställt
med slakteriidkarnas näringsrätt, och
det är inte mycket bättre med bilägarnas
förfoganderätt över sin egendom.
Detta var med andra ord några antydningar
om detta och andra ohållbara
resonemang, som utgå från att regeringen
egentligen har haft laglig rätt att göra
det ena och det andra.

Man får emellertid i detta sammanhang
också höra en del andra resonemang,
resonemang som gå vid sidan av
grundlagarna. De gå ut på att regeringen
bör handla så eller så, fastän den inte
har rätt till det. Jag erkänner villigt och
vill gärna stryka under, att hans excellens
herr statsministern inte har velat
direkt gå den vägen. Han uttalade sig
försiktigt, han trodde sig ha den fullkomliga
täckningen i grundlagarna, och därmed
var saken klar. Men man hör ju som
sagt en del andra resonemang, som jag
nu vill övergå till, från alla möjliga håll
vid sådana här diskussioner. Misstog jag
mig i att sådana resonemang kanske också
spela en roll för statsministern, så
pass osäker som han ändå erkände frågan
vara?

Vad jag gång på gång har fått höra
t. ex. i konstitutionsutskottet och som
man ju alltid har hört i dessa sammanhang
är: Det spelar ingen roll, om man
lägger fram saken för riksdagen, ty dess
anslutning kan man ändå lita på; den
kan man vara säker om på förhand. Detta
föranleder i första rummet en motfråga:
År man verkligen så säker på att
riksdagsmajoriteten under alla omständigheter
är beredd att ställa sig bakom
vad Kungl. Maj.t företar? År det så viil
organiserat? Åtskilliga av de åtgärder,
som vi reservanter ha diskuterat, ha ju
i själva verket varit föremål för livlig debatt
bland bilägare och andra medbor -

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 191S fm.

Ang. underlåtenhet att underställa riksdagen vissa ändringar i jordbruksregleringen.

garkategorier. Litar man ändå på att
riksdagsmajoriteten följer regeringen?
Men om nu regeringen ändå kan räkna
med villig anslutning från majoriteten,
förtjänar det starkt att understrykas,
vilken roll det ändå spelar i ett demokratiskt
statsskick, att regeringen tvingas
att, i den utsträckning grundlagarna det
kräva, träda fram inför offentligheten,
ge skäl för sina meningar, möta kritik,
ta upp debatt. Detta att regeringen ställs
i sådana situationer är ett utomordentligt
fundamentalt inslag i ett konstitutionellt
statsskick, och det förefaller mig
mycket bekymmersamt, att man är på
väg att tappa känslan för det väsentliga
däri.

Ännu ett resonemang har förts: »Vi ha
valt mera praktiska utvägar än att gå
till riksdagen.» Det är också en synpunkt
som man får höra i olika sammanhang.
För att ta exempel från de frågor vi
nu behandla, har man alltså resonerat
med partiledarna — och en viss roll har
det ju spelat för statsministern — man
har underhandlat med organisationer i
andra sammanhang o. s. v.

Får jag trötta kammaren med en hastig
parallell i detta sammanhang? Från
vår författningshistoria känner man den
företeelsen, att kungen i gammal tid i
ärende, som krävde folkets samtycke
och som alltså principiellt skulle bli
föremål för beslut på tingen o. s. v.,
tog sig för att i stället rådföra sig med
mäktiga och inflytelserika män. Han
valde ut sådana, som han visste hade
en god ställning i folket och som hade
respekt och auktoritet på skilda håll,
och sedan han hade rådgjort litet med
tillräckligt många av dem, sade han: »Nu
är i själva verket folkets samtycke klart.
Det är visserligen inte formellt klart,
men jag har förvissat mig genom att
tala med dessa herrar om att det inte
finns något motstånd.» Så ansågs saken
vara klar.

Det är på sådana vägar, som vi nu
för tiden äro inne. Men vad är att säga
om dem? Först och främst bör sägas,
att i gammal tid ledde de där samtalen
till ständig oklarhet, d. v. s. det resonerades
om saker och ting, men det blev

inte alltid så noga fastslaget vad som
var sagt. Det skulle förvåna mig, om
vi inte skulle få höra exempel i den fortsatta
debatten på att sådant kan hända
också i dag. Men vad som framför allt
är att invända är naturligtvis, att det
inte är den vägen det skall gå. Det var
svårt i gamla tider att underhandla med
tingen landet runt, men vi ha det så bekvämt,
att vi ha en riksdag, som man
verkligen kan tala med, som man verkligen
kan gå till.

Här kommer det sista resonemanget,
som man så ofta får höra. — Jag är angelägen
att än en gång upprepa, att herr
statsministern inte har fört sådana resonemang
i dag. Vi ha hört dem ofta förut
från statsministerbänken, men i dag
ha de inte förts, det vill jag ha fastslaget,
så att jag inte blir missförstådd.
Man säger alltså: »Det är all right; man
skulle egentligen gå till riksdagen, det
vore det justa och korrekta, men se, det
går inte. Det är sådana praktiska svårigheter
med det; vi kunna inte genomföra
det. Det kunde gå förr i världen, då
riksdagen hade andra saker att syssla
med, men nu har livet blivit så konstigt
med regleringar och allting, som
skall ske snabbt. Så gärna vi än vilja det,
kunna vi tyvärr inte under sådana förhållanden
gå till riksdagen med allting.
Det är för bråttom, och det är över huvud
taget för svårt att handlägga.»

Jag skulle tycka, att då borde den rätta
slutsatsen bli den, som jag har dragit
här sedana ett tiotal år tillbaka och predikat,
men aldrig funnit vinna någon
som helst genklang hos majoritetspartiet.
Slutsatsen borde vara den: äro de gamla
demokratiska formerna otjänliga för en
ny tid, är det vår uppgift att försöka
skapa nya former, som bygga på folkstyrelsens
grund men som äro så funtade,
att de duga även i en svår tid. Vore jag
ledamot av det härskande partiet, skulle
jag sannerligen känna det som en stor
och lockande uppgift vid sidan av allt
annat nyskapande att också försöka ordna
det så, att den gamla svenska författningen
fick sin tillbörliga utveckling
i enlighet med tidens krav. Men se, detta
märker man aldrig någonting av, och

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Nr 20.

Ang. underlåtenhet att underställa riksdagen vissa ändringar i jordbruksregleringen.

det vållar mig stora bekymmer. Riksdagen
står där som ett ärevördigt maskineri,
omsvärmat av allsköns vackra traditioner,
men i själva verket begagnar
man det inte, utan man har skaffat sig
modernare och mera effektiva redskap.

När man säger, att det praktiskt taget
inte går att komma till riksdagen
med allting — vilket storartat erkännande
ger man inte därigenom åt en
sats, som har predikats sedan årtionden
av statsvetenskapsmännen! De ha sagt, att
de hävdvunna parlamentariska formerna
i det långa loppet icke äro förenliga
med ett samhälle, där staten planlägger
och reglerar allting. Den gamla ordningen
med en riksdag sådan som vår passade
i det gamla liberala samhället med
dess uppgifter, men den passar inte i
regleringssamhället. Socialism och politisk
frihet äro i längden oförenliga.
Detta har, som sagt, ideligen predikats
från lärt håll, och observera, hur vi nu
ideligen få bekräftelse på det från de
praktiska politikernas sida med denna
välbekanta gest: »Ja, naturligtvis borde
vi egentligen ... men det går inte, det
förstå ni ju.»

Det kunde naturligtvis finnas en annan
utväg också. Man kunde försöka
komma bort från regleringssamhället.
Då ha vi inte det här svåra problemet
längre. Men jag vet inte, liur det är
med regeringens intresse för det. Vi ha
ju alla lagt märke till det där intressanta
uttalandet i statsministerns förstamaj-tal,
som gick ut på — jag har tyvärr
inte ordalagen antecknade — att
vi nog få räkna med regleringarnas permanens
ända till dess risken för arbetslöshet
har upphört. Det är väl ändå att,
som de gamle sade, uppskjuta saken ad
calendas grsecas — till en tidpunkt som
aldrig inträffar. Jag kan inte läsa uttalandet
annat än som ett erkännande,
att vi nog skola inrikta oss på ett ganska
permanent regleringssamhälle. Efter den
bekännelsen ha vi ju alldeles särskilt anledning
att hålla fast vid vad detta regleringsväsen
betyder också i konstitutionellt
hänseende.

■lag skulle kunna tänka mig, att statsministern
på detta skulle vilja svara,

2 Första kammarens protokoll 19t8. Nr 20,

att lian vill försäkra mig, att han inte
vill någonting sådant. Jag är, kunde han
säga, en vän av den politiska friheten,
och ingen kan misstänka mig för att
vilja något sådant. Nej, det tror jag
mycket gärna. Men det sorgliga är, att
de allvarligaste förändringarna i historien
ofta genomföras av män, som faktiskt
vilja någonting helt annat än det de
verka för, av män som inte fullt ut kunna
överblicka konsekvenserna av vad
som sker, av män som ha fastnat i dagens
bestyr och kanske inte ha tid att
se på de stora sammanhangen. Det är
sålunda mycket, som går i annan riktning
än man vill. Statsmän komma aldrig
att dömas, att frias eller fällas, efter den
goda vilja, som de ha haft, utan efter
de resultat, som de faktiskt ha uppnått.
Och det resultat, som jag ser fram emot,
som jag har velat peka på här rent principiellt,
med utgångspunkt från några
speciella exempel vi ha kommit in på i
dag, det resultat som vi stå inför och äro
på väg emot är, att det socialdemokratiska
herraväldet blir inkörsporten till
ett nytt statsskick. Det är nämligen så
— och det är vad jag vill ha betonat —
att regleringsherravälde blir regeringsherravälde.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER:
Herr talman! Det må tillåtas
mig att säga ett par ord med anledning
av herr Herlitz’ som alltid mycket intressanta
anförande. Det är rikligt, att han
liksom skilde mig ut ur diskussionen och
ständigt polemiserade mot någon annan,
som hade den och den uppfattningen.
Han betonade ständigt, att statsministern
inte fört fram de uppfattningarna i dagens
debatt. Jag vill ändå, trots att jag så
att säga fördes bort ur skottlinjen, göra
ett par anmärkningar.

När regeringen genom mig lät fråga
partiledarna om deras uppfattning i sakfrågan,
var det inte ett försök alt krypa
bakom dem, utan det var ett försök att
pejla, hur riksdagsmajoriteten ställde sig,
inte bara mitt eget parti — det var inte
fråga om att driva mitt parti att till
varje pris garantera, att regeringsbeslu -

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Ang. underlåtenhet att underställa riksdagen vissa ändringar i jordbruksregleringen.

tet skulle stå sig, utan det var ett försök
att pejla, huruvida det bakom beslutet
stod en praktiskt taget enhällig riksdag.
Och det var som ett symptom på att
det fanns en enhällig riksdag bakom regeringens
ställningstagande, som vi noterade
partiledarnas uttalanden. Det har ju
också visat sig, att regeringen fått en
riktig vägledning i det avseendet, ty nu
har ju ändå, herr Herlitz, riksdagen haft
tillfälle att pröva sakfrågan. Del var inte
omöjligt att riva upp beslutet i januari,
och då hade det inte varit fråga om en
medelsanvisning på 78 miljoner utan det
hade då gällt bara den del, som redan
hade gått åt under regleringsåret, alltså
från den 1 september och fram till, låt
oss säga den 1 februari. Riksdagen ställde
sig på samma linje som partiledarna
hade gjort, och under sådana omständigheter
visade det sig alltså att vår pejling
av riksdagsopinionens tänkesätt gav
oss en fullkomligt riktig vägledning. Någonting
annat avsåg icke överläggningen
med partiledarna. Något försök att få en
formell täckning låg uppenbarligen inte
däri. Men jag upprepar än en gång: hade
det framkommit verkligt delade meningar,
som hade hävdats med någon större
energi, då hade läget varit ett annat. Jag
kan ju här säga, att det var med full avsikt
jag formulerade mitt svar så: »Högerns
och bondeförbundets representanter
ansågo sig kunna förorda uppgörelsen»
— jag tog inte med folkpartiet, därför
att där ställde man några frågor,
men man opponerade sig inte, man drev
inte någon egen linje i denna fråga. Därför
vågar jag påstå, att det inte fanns
någon opposition emot saklösningen, och
det styrktes ju också som sagt vid riksdagsbehandlingen,
när propositionen nr
2 förelädes riksdagen.

Det var den ena saken jag ville tala
om. Den andra — och det var egentligen
den, som lockade upp mig — var det
mycket vittutseende perspektiv, som
herr Herlitz målade för kammaren med
utgångspunkt från att regeringens uppträdande
i denna fråga skulle visa, att
enligt regeringens mening hade riksdagsmaskineriet
blivit så, visserligen ärevördigt
men också tillrostat, att det inte var

praktiskt användbart, när det i kritiska
situationer ställdes på prov. Återigen
gjorde herr Herlitz ett undantag: »Statsministern
har inte sagt det, men vi ha
många gånger hört det.» Därför utvecklade
han under större delen av sitt anförande
denna tankegång. Ja, ärade
kammarledamöter, är det inte att vara
väl vaksam — även om jag tycker det
är viktigt, att man vakar över de demokratiska
formerna. Vad vi ha gjort här
är ju icke någonting annat än att vi ha
haft en annan uppfattning om tolkningen
av orden »avsevärd förändring i jordbruksregleringen».
Det är det hela. Om
det i jordbruksutskottets utlåtande hade
stått t. ex., att om det blivit missväxt av
mera betydande omfattning, så att man
inte kunde gå prishöjningsvägen, fick
Kungl. Maj :t i avvaktan på riksdagens
beslut anvisa medel av de pengar, som
stå till livsmedelskommissionens förfogande
— en formulering, som efter vad
vi nu veta om riksdagsmajoritetens
ställningstagande uppenbarligen hade
gått igenom i riksdagen, eftersom man
icke opponerat sig mot den i år — så
hade det över huvud taget icke behövt
bli någon diskussion om tolkningsfrågan.
Striden gäller alltså en tolkning om vad
som ligger i orden »en mera avsevärd
förändring i jordbruksregleringen». Där
har regeringen haft sin uppfattning, men
den har medgivit, att även motsidan kan
ha rätt, när den säger, att det är ett
dunkelt uttryck. Regeringen säger, att vi
skola försöka uttrycka oss klarare och
tydligare en annan gång, så att man
slipper sådana här konflikter.

Av denna subtila tolkningsfråga drar
herr Herlitz den slutsatsen, att varken
regeringens eller riksdagens jurister eller
ledamöter skulle vara i stånd att
hitta formuleringar, som kunna täcka
det vi vilja besluta, utan det är en olöslig
konflikt, eftersom vi glida in i ett
regleringssamhälle, där regeringen måste
ha möjligheter att handla så snabbt, att
den inte kan höra riksdagen. Jag vill
fästa kammarens uppmärksamhet på att
det väl ändå är ett fantastiskt konsekvensmakeri
att utifrån denna fråga
om tolkningen av innebörden i ett riks -

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Nr 20.

Ang. underlåtenhet att underställa riksdagen vissa ändringar i jordbruksregleringen.

dagsbeslut, om vilket alla äro ense, dra
den slutsatsen, att hela vårt parlamentariska
statsskick skulle vara i fara. Jag
tror, att det är anledning, att man stillsamt
reagerar mot en så våldsam tolkning
av innebörden i det som nu har
skett.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Jag tyckte, att herr Herlitz
motsade sig själv i många stycken.
Han höll en straffpredikan för regeringen,
som om det gällt en predikan
mot socialismen. Han sade, att socialism
och frihet inte kunna förenas. Men sedan
kom han in på regleringarna och
sade, att vi sjunkit allt djupare ned i
dem, och citerade statsministern som belägg
på att vi få behålla regleringarna
i all tid. Men i den här frågan har väl
regeringen ändå handlat lite för osocialistiskt,
litet för kraftigt och självmedvetet.

Herr Herlitz får nog lov att bestämma
sig för vilket av sina båda hen han skall
slå på, tv det ena benet motsäger vad
det andra menar.

Jag hade tänkt, att min kamrat Sjö
skulle komma upp före mig, men eftersom
jag fick ordet, vill jag påpeka en
sak, som inte har nämnts i denna debatt
förut. Det har sagts, att partiledarna enhälligt
ha tillstyrkt regeringens ifrågavarande
förslag. Ja, i sak — i frågan om
det sakliga innehållet i det beslut, som
regeringen har fattat, fanns det ju inga
delade meningar. Vi voro ense om den
saken. Men i den fråga, som konstitutionsutskottets
anmärkning gäller, nämligen
att riksdagen inte hade hörts, voro
meningarna delade. Jag uttalade mycket
bestämt, att regeringen borde ha inkallat
riksdagen, och jag fick ett instämmande,
ehuru kanske inte så starkt, av
en annan s. k. partiledare, nämligen min
partikamrat Fast. Det var alltså de båda
socialdemokratiska gruppledarna i
kamrarna som ville inkalla riksdagen,
under det att de borgerliga partiledarna
enhälligt voro av den uppfattningen, att
det var överflödigt att inkalla riksdagen.

Jag har sedan hört, att det skulle ha
varit en smula tveksamt, huruvida det
förhållit sig på detta sätt. Herr Herlitz
sade, att det inte alls var så eller att
saken inte var klar. Men den var absolut
klar. En annan av de s. k. partiledarna
sade helt nyss: »Vi borgerliga
avstyrkte inte riksdagens inkallande av
konstitutionella skäl — vi bortsågo från
de konstitutionella skälen.» Han menade
antagligen, att om inte de konstitutionella
skälen påkallade riksdagens inkallande,
ville de borgerliga avstyrka
detta.

Det där är en konstruktion i efterhand.
Det var, om jag minns rätt, inte
alls tal om någon sådan motivering. Regeringen
ställde ju två frågor till partiledarna.
Den ena var: »Vill ni i sak
vara med om det beslut, som regeringen
tänker fatta?» Den andra frågan var:
»Vill ni tillstyrka, att vi låta bli att inkalla
riksdagen?» I den senare frågan
rörde det sig givetvis uteslutande om
de konstitutionella skälen. Vi voro på
det klara med, att vi inte ville ha någon
höstriksdag — inte heller jag ville
ha riksdagen inkallad — ty vårriksdagen
hade hållit på ända till den 20 juli,
om jag inte minns fel. De borgerliga voro
av den uppfattningen, att konstitutionen
inte krävde inkallande av riksdagen
och att regeringen utan några samvetsbetänkligheter
kunde avgöra frågan
så, som den enligt sin redogörelse hade
tänkt. Jag kunde inte uppfatta de borgerliga
partiledarnas ståndpunkt på annat
sätt än atl de voro beredda att försvara
regeringen, om den blev angripen
för delta beslut. Jag har emellertid inte
hört vare sig herr Domö eller herr Gränebo
eller herr Elon Andersson eller
herr Bergvall, som voro med den gången,
försvara regeringen i dag. De låta
herr Herlitz hålla strafftal, som om han
talade på de borgerliga partiernas vägnar,
men i själva sakfrågan har ju konstitutionsutskottet
praktiskt taget varit
ense. Jag tycker ändå, att det bör upplysas
om att det var socialdemokraterna,
som vid det ifrågavarande tillfället
ville inkalla riksdagen, och att de borgerliga
voro eniga om att det inte var

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Ang. underlåtenhet att underställa riksdagen vissa ändringar i jordbruksregleringen.

påfordrat, att riksdagen inkallades. Den
straffpredikan, som herr Herlitz här har
hållit för regeringen, skulle han i stället
ha hållit för herrar Domö, Gränebo
och Bergvall.

Herr SJÖ: Herr talman! Den anmärkning,
som konstitutionsutskottet under
punkt ko i memorialet riktar emot dem
av statsrådets ledamöter, som utgjorde
tillförordnad regering den 27 augusti
1947, och vilken avser underlåtenheten
att underställa riksdagen de då beslutade
förändringarna i jordbruksregleringen,
har jag varit med om att biträda.
Däremot har jag inte kunnat biträda den
motivering, som utskottsmajoriteten
grundar sin anmälan på. Såsom framgår
av memorialet, vill inte utskottet
rikta någon kritik emot det sakliga innehållet
i ifrågavarande beslut, utan till
grund för anmärkningen har lagts, att
de rent konstitutionella formerna icke
iakttagits vid beslutets tillkomst. Med
andra ord, den uppgörelse, som träffats
med jordbrukets organisationer, anser
utskottsmajoriteten vara bra och tillfredsställande,
men den skulle ha varit
underställd riksdagens prövning och
godkännande.

Jag delar denna mening i vad det gäller
riksdagens hörande, men jag kan
inte vara med om att betrakta den träffade
överenskommelsen såsom bra eller
såsom tillfredsställande, och jag kan således
heller inte vara med om att det
rent sakliga innehållet i statsrådets beslut
är tillfredsställande. Ty om så hade
varit fallet, anser jag inte, att tillräcklig
anledning förelegat att gå så
långt som till att framställa en anmärkning
mot ett beslut, som man är så belåten
med som utskottsmajoriteten tycks
vara. Denna tillfredsställelse har inte
bara konstaterats vid den i utskottet
lörda diskussionen, utan den markeras
ytterligare i motiveringen på ett sätt,
som det från mina synpunkter kan vara
av ett visst intresse att fästa uppmärksamheten
på.

I det ursprungliga förslaget till skrivning
i utskottet hade nämligen den pas -

sus, som återfinnes på s. 8 och som lyder
»Konstitutionsutskottet, som icke vill
rikta någon kritik mot det sakliga innehållet
i Kungl. Maj:ts beslut...», föreslagits
lyda »Utan att ingå på bedömandet
av lämpligheten i sak av de vidtagna
åtgärderna . . .», alltså en väsentlig
förändring från en rent neutral till en
rent positiv värdesättning av beslutet i
sakligt avseende.

Att jag här framhåller detta, beror
inte på någon lust att polimisera mot
mina medanmärkare — trots att jag
tycker, att det är ett mindre vanligt
sätt att, såsom här från vissa håll har
förekommit, tacka för lämnad god hjälp
— utan anledningen till mitt påpekande
är närmast den, att jag i detta finner
ytterligare ett belägg för mina tvivelsmål
på riktigheten av det fattade
beslutets reella innebörd och verkningar.

För de medborgargrupper, som jag
representerar, ger beslutet ingalunda
anledning till något större mått av tillfredsställelse.
Nederst på s. 6 i memorialet
refereras en del av överenskommelsen.
Där heter det: »Organisationerna
beslöto vidare att, om förslaget godkändes
av Kungl. Maj :t, på allt sätt medverka
till att produktionen av jordbruksprodukter,
däri inräknat sådd av höstsäd
och vårsäd, under nästa regleringsår
bleve så stor som möjligt och till att
jordbruksprodukterna i största möjliga
utsträckning tillfördes den legala marknaden.
» Förutsättningen för att man
skulle så säd eller ställa jordbrukets
produktionskapacitet i folkhushållets
tjänst vid en tidpunkt, då landets försörjning
med livsmedel var kritisk, var
således, att regeringen skulle godkänna
de i förslaget till överenskommelse
framställda kraven. Detsamma var också
förhållandet, när det gällde att visa
lojalitet gent emot de åtgärder som det
varit nödvändigt att företa för att så
rättvist som möjligt fördela de produkter,
på vilka vi lida brist. Här hade varslats
om åtgärder, vilkas verkställ,''ghet
skulle ha betytt rena katastrofen för
folkförsörjningen, och det var i denna
atmosfär och under detta pressande

Onsdagen den 19 maj 1918 fm.

Nr 20.

Ang. underlåtenhet att underställa riksdagen vissa ändringar i jordbruksregleringen.

tryck som regeringen och den underställda
myndigheter hade att föra förhandlingarna
med vederbörande organisationer.
Jag är inte tillräckligt sakkunnig
— jag betonar detta — för att kunna
våga göra något bestämt påstående,
men jag kan inte frigöra mig från misstanken,
att detta katastrofhot mot vår
livsmedelsförsörjning tvingat ansvarskännande
myndigheter att tillstyrka och
regeringen att godkänna en uppgörelse,
som för stora grupper medborgare förefaller
vara ett tillmötesgående av obilliga
och oskäliga anspråk. Det är som
sagt intet påstående, men jag har svårt
att värja mig mot eu känsla av att det
är så. Och denna misstanke är jag inte
ensam om; den delas av konsumenter
och industriarbetare, vilkas antal säkerligen
kan räknas i hundratusental. För
industriarbetarnas del föda dessa misstankar
ännu mera bitterhet, eftersom
för överenskommelsens fortsatta giltighet
ju även förutsattes, att deras löner
inte skulle få bli föremål för någon mera
betydande höjning vid höstens avtalsrörelser.

Det är dessa skäl som för mig ha varit
avgörande, när jag har biträtt anmärkningsyrkandet.
Det är också av
dessa skäl som jag delar utskottsmajoritetens
mening, att riksdagen bort inkallas
för att fatta det avgörande beslutet.

Man menar nu, att om riksdagen inkallats,
hade denna med all sannolikhet
godkänt uppgörelsen i då föreliggande
skick. Innan beslutet fattades, konsulterade
regeringen, såsom vi ha hört, partiledarna.
Även om dessa inte hade något
att erinra emot förslaget till uppgörelse,
rådde ju dock, som nämnts, de båda
socialdemokratiska gruppledarna
Åkerberg och Fast regeringen att inkalla
riksdagen. Jag håller för troligt, att
riksdagen kommit att godkänna förslaget
till uppgörelse, men jag iir inte alldeles
övertygad om den saken, och även
om riksdagen hade godkänt uppgörelsen
och det reella resultatet blivit detsamma,
hade ju uppgörelsen då träffats inför
öppen ridå och i offentlighetens ljus.
Argumenten för och emot hade blivit
vägda, och den stora allmänheten hade

på ett betydligt vederhäftigare sätt kunnat
bilda sig en uppfattning om de framställda
kravens skälighet. Om det då hade
framgått, att uppgörelsen endast tillgodosåg
vad rättvisa och billighet fordrade,
hade den fått en helt annan resonans
och inte givit anledning till den misstänksamhet
för att inte säga bitterhet
inom stora befolkningsgrupper, som nu
har uppstått.

Jag vill fästa uppmärksamheten på att
man ständigt ställer vittgående krav på
ledarna för fackföreningsrörelsen. De
skola mana sina kommittenter till moderation
och återhållsamhet och för dem
framhålla, att ansvaret för land och folk
kräver hänsyn vid genomförandet av de
fackliga intresseaktionerna. Om den uppgörelse
vi här behandla hade prövats
av riksdagen, hade ju — med tanke på
det läge, vari vårt lands livsmedelsförsörjning
befann sig och fortfarande befinner
sig — jordbrukets speciella talesmän
haft ett alldeles utmärkt tillfälle
att giva ett efterföljansvärt exempel för
våra fackföreningsledare, som säkerligen
skulle ha gjort mycket nytta även i
andra avseenden. Det gäller inte bara
moderation och återhållsamhet och hänsynstagande
till andra samhällsgrupper,
utan här fanns även anledning att kraftigt
framhålla vikten av att betydligt
större lojalitet visades gent emot hela
samhället.

För att klargöra vad jag menar skall
jag be att få ta ett enda exempel. Strax
efter uppgörelsen blev det ju känt, att
under regleringsåret 1946/47 uppstått en
betydande differens mellan antalet redovisade
slakttillstånd och antalet till
garverierna försålda hudar. Det var inte
mindre än 00 000 storboskap, 40 000 gödkalvar
och 115 000 spädkalvar eller sammanlagt
215 000 djur som vartdera hade
lämnat ett skinn för mycket till garvning.
Detta exempel berör endast ett detaljområde,
nämligen nötkött. Vilka siffror
vi skulle ha fått, när det gäller fläsket
och om grisen hade haft en hud,
som hade kunnat skickas till garverierna,
få vi försöka gissa oss till. Att sedan
samma moraliska defekter vidlåda de
konsumenter, som i kraft av sitt pen -

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Ang. underlåtenhet att underställa riksdagen vissa ändringar i jordbruksregleringen.

ningöverflöd kunna tillhandla sig detta
kött, förbättrar ju heller inte saken. Men
det bör inte vara svårt att förstå den
reaktion ocli den indignation som uppslår
bland kroppsarbetarna, när dylika
saker komma till deras kännedom.

Efter vad som bär förekommit vid innevarande
års riksdag — det kan ju,
för att ta ett exempel i högen, pekas på
anföranden som ha hållits här av bondeförbundaren
herr Andersson i Ovanmyra
i remissdebatten här i kammaren
och av en högerman, herr Falla, i en interpellationsdebatt
i andra kammaren
— kan det måhända förefalla som ett
utslag av en naiv och from barnatro att
från min sida förutsätta eller förvänta,
att man på vissa håll bland jordbrukets
företrädare, skulle ha kunnat framträda
här i riksdagen och framhålla dessa
synpunkter, och, om detta verkligen
hade skett, huruvida någon effekt skulle
ha kunnat åstadkommas därmed. Men
dess bättre förekommer det ju även tecken
som tyda på en viss växande betänksamhet
också inom jordbrukets organisationer
mot att gå alltför hänsynslöst
fram. I RLF:s årsberättelse finner jag
i en kommentar till den träffade uppgörelsen
ett uttalande, vari det bl. a. heter:
»Vi är dock säkert alla eniga om
att stora och uppslitande strider mellan
oss och andra samhällsgrupper om möjligt
bör undvikas.» Detta är ett uttalande,
som jag för min del ber att helt få
instämma i, och det kan mycket väl tjäna
som motto inte bara för jordbrukets
organisationer, utan för alla samhällsgrupper,
när de organisationsmässigt gå
att tillvarata sina intressen. Jag ifrågasätter
emellertid, om man beaktat denna
synpunkt, när man utformade uppgörelsen.

Vi äro ju alla överens om att i fall vi
skola komma ur det svåra läge, vari vi
nu befinna oss, måste vi vidmakthålla
och om möjligt utöka vår produktion.
Den allra viktigaste förutsättningen härför
är att vi få behålla arbetsfreden.
Denna uppgörelse, sättet för dess träffande,
den reella innebörden och verkningarna
av den främja, såvitt jag kan
förstå, inte arbetsfreden, utan utgöra

tvärtom för närvarande det mest allvarliga
hotet mot fortsatt arbetsfred, och
det är också här som jag har att göra
den mest vägande erinringen mot den
träffade uppgörelsen.

Med detta har jag försökt att antyda
mina motiv för min anslutning till anmärkningsyrkandet
liksom för den reservation
emot motiveringen som jag har
avgivit. Mig tilltalar det visserligen inte
något vidare att vara med om att anmärka
mot en regering, vars politik jag
i övrigt gillar och stöder och som —
vilket inte minst dechargebehandlingen
har gett mig belägg för — så utomordentligt
väl ryktat sitt värv. Men även
solen lär ju ha fläckar, och denna solfläck
som jag tycker mig förmärka hade
varit onödig, om regeringen haft i minnet
det gamla visdomsordet »när skalkar
locka, så följ icke», och i stället
följt det råd som de socialdemokratiska
gruppledarna herrar Åkerberg och Fast
gåvo, nämligen att låta riksdagen pröva
och ta ansvaret för den träffade uppgörelsen.

I detta anförande instämde herr Damström.

Herr KARLSSON, GOTTFRID: Herr
talman! Konstitutionsutskottets majoritet
har i denna sin anmärkning, som
den säger, inte velat ingå på någon kritik
av den sakliga innebörden i det beslut,
som regeringen har fattat, utan det
är uteslutande ur konstitutionella synpunkter
som utskottet gör denna anmärkning.
Det är klart, att om utskottet
finner, att regeringens beslut inte fattats
i god överensstämmelse med de former,
som vi ha att arbeta under och
som vi ha att efterleva, det då också är
utskottets skyldighet att göra en anmälan
till riksdagen, såsom här har skett.
Jag har emellertid i likhet med några
kolleger i utskottet reserverat mig emot
utskottets anmärkning, under förmenande
att det inte föreligger tillräckliga skäl
för anmärkning emot regeringen på den
förevarande punkten.

Utskottet säger bl. a., att de förändringar
i jordbruksregleringen, som be -

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Nr 20.

Ang. underlåtenhet att underställa riksdagen vissa ändringar i jordbruksregleringen.

slutades av Kungl. Maj:t den 27 augusti
1947, otvivelaktigt voro av mera genomgripande
slag. De belopp, fortsätter utskottet,
som skulle utgå av statsmedel,
voro av en lielt annan storleksordning
än de summor, som tidigare med stöd av
liknande fullmakter anvisats av Kungl.
Maj:t för reglering av jordbrukspriserna.
Men, herr talman, i det uttalande,
som gjordes i den vid förra årets riksdag
framlagda propositionen och som
underströks av jordbruksutskottet i dess
utlåtande nr 67 samt sedan godtogs av
riksdagen, sades det över huvud taget
ingenting om vilka belopp det skulle röra
sig om. Statsrådet skrev: »I anslutning
till vad som gällt under krigsåren
och med hänsyn till ovissheten beträffande
det framtida försörjningsläget,
förordar jag, att Kungl. Maj:t liksom
hittills erhåller befogenhet att handhava
jordbruksregleringarna samt vidtaga av
omständigheterna påkallade ändringar i
desamma.» De ifrågavarande ändringarna
voro ju påkallade av det utomordentligt
dåliga skördeutfallet på grund av
att det var missväxt på många håll i
landet. Härvidlag kan regeringen åberopa
följande uttalande i propositionen,
vilket också understrukits av utskottet
och riksdagen: »Om sålunda ett övereller
underskott skulle uppkomma motsvarande
mer än 4 procent av jordbrukets
samlade inkomstsumma enligt vårkalkylen
inklusive de på grundval av
prishöjningarna beräknade inkomstförbättringarna»
— det var de 156 miljoner
kronor, som enligt beslutet på våren
tillfördes jordbruket — »torde priserna
böra justeras så att marginalen
nedbringas till 4 procent.» Grundlinjer
för justeringen hade sålunda uppdragits,
och såvitt jag vet har regeringen vid sitt
beslut inte överskridit den angivna ramen.

På alla håll torde det väl nu stå klart,
att om regeringen vid sitt beslut om att
med hänsyn till det dåliga skördeutfallet
tillföra jordbruket ökade inkomster
hade låtit dessa ökade inkomster för
jordbruket slå igenom i form av ökade
priser på jordbruksprodukterna, skulle
säkerligen inte någon inom utskottet ha

sagt, att regeringen överskridit sina befogenheter.
Det är den omständigheten,
att regeringen via livsmedelskommissionen
använde till kommissionens förfogande
stående medel för att subventionera,
så att prishöjningarna på jordbrukets
produkter icke skulle slå igenom i
ökade priser för konsumenterna, som
gjort, att utskottets majoritet ansett sig
böra göra den anmälan som här föreligger.

Utskottet förmenar, att läget var sådant,
att regeringen borde ba inkallat
riksdagen för att förelägga densamma
det uppgjorda förslaget till reglering av
jordbrukspriserna, i stället för att såsom
skedde regeringen ensam fattade beslut
därom. Härom skriver utskottet: »I stället
samrådde regeringen enligt vad utskottet
har sig bekant med partiledningarna.
Detta förfaringssätt har emellertid
ur konstitutionell synpunkt icke
kunnat ersätta det samtycke av riksdagen,
som erfordrades i nu förevarande
fall.» Jag delar till fullo utskottsmajoritetens
uppfattning att ett samråd med
partiledarna icke kan ersätta riksdagens
samtycke, vilken fråga det än må gälla.
Jag kan emellertid icke se saken på
samma sätt som utskottsmajoriteten som
anser att regeringen har överskridit sina
befogenheter då den på detta sätt
fattat ifrågavarande beslut. Man måste
enligt min mening vid bedömandet av
denna fråga erinra sig det läge som förelåg
vid den tidpunkt då regeringen
fattade sitt beslut. Vi minnas väl alla den
häftiga kampanj, som då fördes från
jordbrukarnas organisationer och varvid
man krävde vissa förbättringar under
hot av såstrejk. En såstrejk skulle
otvivelaktigt ha kommit att medföra
mycket vådliga konsekvenser för hela
det svenska folkhushållet.

Även om jag, som sagt, är fullt överens
med utskottsmajoriteten därom att
samråd med partiledningarna icke får
eller kan ersätta riksdagens samtycke,
är det, herr talman, svårt för mig att
bortse från det faktum, att enligt oemotsagda
uppgifter ledarna för de partier,
som närmast företräda anmärkarna i
konstitutionsutskottet, tillstyrkt det be -

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1918 fm.

Ang. underlåtenhet att underställa riksdagen vissa ändringar i jordbruksregleringen.

slut, varemot anmärkning nu framställts.
Det är, måste jag uppriktigt säga, ett
egendomligt tillvägagångssätt som här
förekommit. Vi reservanter ha icke
kunnat ansluta oss till utskottsmajoritetens
anmälan, då vi, såsom det framhålles
i reservationen, »icke ansett
tillräckliga skäl föreligga för anmälan
enligt § 107 regeringsformen».

Herr LINDÉN: Herr talman! Redan det
förhållandet att herr Gottfrid Karlsson
vill göra gällande, att utskottsmajoriteten
här har roat sig med »ett egendomligt
tillvägagångssätt», tyder på att det
alltjämt förekommer en ganska uppenbar
sammanblandning av å ena sidan
det sakliga innehållet i Kungl. Maj ds
beslut och å andra sidan den formella
handläggningen.

Förutom detta påstående om utskottets
»egendomliga tillvägagångssätt» har det
också sagts, att en anmälan enligt § 107
regeringsformen skulle innebära att söka
sak med Kungl. Maj d.

För min del är situationen mycket
enkel. Jag står bakom det uttalande, som
finns i konstitutionsutskottets anmälan,
om att det här icke är fråga om någon
kritik mot det sakliga innehållet i
Kungl. Maj ds beslut. Men jag har grundad
anledning att vara tveksam inför
det formella handläggandet. Här finnas
tillräckligt många i detta rike som önska
undervärdera riksdagens betydelse.
Det finns alltför många tidningar och
redaktörer som då och då roa sig med
att tala om riksdagens betydelselöshet
och vanmakt. Dessa klagovisor ha efterträtt
andra tidigare liknande uttalanden
om »transportkompaniet» o. s. v. Det är,
herr talman, uppenbart, att om situationen
utvecklas dithän att riksdagen icke
anses böra sammankallas, bl. a. därför
att man har på känn att riksdagen bara
skulle besluta vad Kungl. Maj:t vill, äro
vi ute på det farliga planet.

Här föreligger, såsom jag uppfattar
saken, en konflikt om en kompetensfråga
mellan å ena sidan regeringen och
å den andra sidan riksdagen. Jag kan
då inte på samma bestämda sätt som
min gamle vän herr Gottfrid Karlsson

säga, att det här så uppenbart gällde en
fullmaktsfråga eller på sin höjd en
tolkning, att riksdagen utan vidare kunde
ställas utanför. Kungl. Maj :t hade
enligt min uppfattning fullmakt att höja
priserna, men icke att subventionera
jordbruksproduktionen. I den situationen
borde det inte ha funnits någon
annan möjlighet för Kungl. Maj:t än att
göra avtalet beroende av riksdagens godkännande
och att således sammankalla
riksdagen.

Mot denna uppfattning har man argumenterat
på olika sätt. Man kan såsom
hans excellens statsministern säga,
att riksdagen dock hade möjlighet att
framföra sin mening i januari i år när
tilläggsstaten på 98 miljoner framlades.
Riksdagen gjorde emellertid då inga invändningar
utan godkände besluten.
Därmed är ju, säger man, det hela egentligen
klart. Mot detta resonemang bör
anmärkas, att tilläggsstaten inte behandlades
av det konstitutionsvårdande utskottet.
Tilläggsstaten framlades vidare
långt efter augusti 1947. Att riksdagen i
januari i år stod på samma linje är väl
även på sitt sätt ett varsel om att den
hade intagit samma hållning i augusti
eller september 1947, fortsätter man resonemanget.
Men man måste väl ändock,
herr talman, lämna den teoretiska möjligheten
öppen, att det skulle kunna
falla riksdagen in att ha en annan mening
än Kungl. Maj:t.

Jag är, herr talman, av den meningen,
att vad jordbruksutskottet skrev i sitt
utlåtande om att riksdagen borde höras,
om »mera genomgripande ändringar
i regleringsåtgärderna» skulle företas,
alltjämt står sig rent sakligt. Detta
var ett riksdagens krav, och enligt min
mening bör ett dylikt riksdagens krav
icke negligeras.

Det finns, i förbigående sagt, i konstitutionsutskottets
memorial reservationsanmärkningar,
på vilka utskottsmajoriteten
skulle ha kunnat hänga upp en
anmärkning lika väl som på denna
punkt. För mig har det varit tillräckligt,
att det här har blivit en anmälan
som möjliggjort för riksdagen att få dis -

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Nr 20.

Ang. underlåtenhet att underställa riksdagen vissa ändringar i jordbruksregleringen.

kutera dessa enligt min mening mycket
betydelsefulla ting.

Såsom argument mot utskottsmajoritetens
inställning i nu förevarande
punkt har vidare anförts, att riktigheten
av den uppfattningen, att riksdagen, om
den hade blivit sammankallad, bara
skulle ha godkänt vad Kungl. Maj:t hade
föreslagit, bevisas bl. a. därigenom att
inte ens konstitutionsutskottet har velat
antyda något annat än att det sakliga
innehållet i Kungl. Maj :ts beslut var motiverat.
Men om regeringen, så snart den
anser sig kunna lita på att den har riksdagen
bakom sig, skulle kunna underlåta
att sammankalla riksdagen, måste
en dylik uppfattning med nödvändighet
betyda, att riksdagens anseende så småningom
kommer att sjunka. Ett sådant
uppträdande skulle ge alla dem, som nu
försöka lasta riksdagen för dess bristande
inflytande, betydelselöshet o. s. v.,
ytterligare argument för sitt tal och ge
spelrum för uppfattningar, som, såsom
statsministern uttryckte saken, icke kunna
vara till gagn för »respekten för de
demokratiska formerna».

Det har även sagts, att om Kungl.
Maj:t måste förutsätta riksdagens godkännande,
skulle Kungl. Maj :t inte ha
samma handlingsfrihet att ingå avtal
som tidigare. Vi äro alla medvetna om
att det talet är ganska dåraktigt. Den
regering, som vi vilja ha, skall nämligen
ha en sådan prestige och en så stark
förankring i riksdagen, att den icke
skall behöva fundera över dylika ting.
Den skall kunna räkna med riksdagens
godkännande, men bör också kunna höra
riksdagen.

Det är således, herr talman, dessa rent
teoretiska funderingar och omsorg om
riksdagens anseende och inflytande vid
sidan av Kungl. Maj:t som föranlett mig
att biträda utskottsmajoritetens anmälan
enligt § 107 regeringsformen.

Jag vill emellertid inte avsluta mitt anförande
utan att också påpeka en annan
omständighet som har tagils upp
i debatten och som har anförts som ett
skäl, varför riksdagen icke kunde höras.
Det har sagts, att det var eu sådan
brådska kring uppgörelsen. Det har bå -

de från regeringsbänken och talarstolen
påståtts, att denna brådska bl. a. var
betingad av ett hot om såstrejk. Brådskan
nödvändiggjorde, säger man, ett så
snabbt beslut, att man lämpligen inte
skulle ha kunnat hinna inkalla riksdagen.
Det må, herr talman, häremot konstateras,
att det faktum, att representanter
för bondeförbundet, som väl närmast
var det politiska parti som stod
bakom uppgörelsen på hösten 1947, nu
kunnat delta i utskottsmajoritetens förslag
om anmälan, i och för sig måste
slå ihjäl argumentet, att brådskan var
så påtaglig. Jag konstaterar således, att
bondeförbundet förutom att det visar en
ganska nattsvart otacksamhet mot Kungl.
Maj :t, som gick partiet till mötes vid
jordbruksuppgörelsen, genom att ansluta
sig till denna anmälan har avfört
»brådskan» såsom ett argument i denna
diskussion.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Jag
skall inte följa herr Herlitz på hans vidsträckta
flykt över stora marker, utan i
stället försöka på den föreliggande frågan
anlägga en synpunkt som jag tycker
inte har varit tillräckligt beaktad i den
föregående debatten.

Hela 1947 års riksdag präglades av en
strävan att undvika höstriksdag. För att
slippa ifrån höstriksdag framlade Kungl.
Maj:t en del propositioner som vi inte
kunde hinna behandla förrän mycket
sent. Så diskuterade vi den 30 juni i fjol
här i kammaren frågan om inrättandet
av en arbetsmarknadsstyrelse. Samma
dag hade vi även att behandla den stora
löneplanen. Den 2 juli förelåg i kamrarna
frågan om hushållningssällskapens
omorganisation. Den 7 juli hade vi på
fördragningslistan förslaget om prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område.
Den 9 juli hade vi att besluta om de föreslagna
ändringarna i jorddelningslagen,
vilket var ett stort och viktigt ärende,
samt den ävenledes stora frågan om
åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen.
Den 14 och 15 juli hade riksdagen
den stora skattedebatten. Den 17
juli, alltså mitt i högsommaren, hade vi

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Ang. underlåtenhet att underställa riksdagen vissa ändringar i jordbruksregleringen.

debatten om polisverksamhetens upprätthållande
i vissa fall. Kungi. Maj:t hade
velat framlägga sina förslag i dessa
ärenden redan under den ordinarie riksdagen,
även om propositionerna måste
komma mycket sent, uppenbarligen enär
man på allt sätt ville undvika höstriksdag.

Sedan de av mig nyss uppräknade
ärendena behandlats, åtskildes riksdagen.
Men den 27 eller 29 augusti — konstitutionsutskottets
memorial har båda
data — uppstod en situation då det
skulle ha varit lämpligt att sammankalla
riksdagen, vilket emellertid regeringen
inte gjorde. Det har sagts, att orsaken
härtill var att det var så bråttom. Jag
undrar för min del, hur många dagar
som skulle ha erfordrats för att sammankalla
riksdagen och få till stånd ett riksdagsbeslut.
Vid ett tillfälle under den
tid som jag bär deltagit i offentliga angelägenheter
har regeringen fått till stånd
ett beslut av riksdagen i en fråga, som
gällde en mycket större summa än vad
det här rör sig om, på två nätter och en
dag. Jag tror för min del inte, att det
kan ha varit hänsyn till det uppskov
med beslutet av augusti 1947, som kunde
ha vållats av riksdagens inkallande, som
var det dominerande skälet för regeringens
åtgärd att icke då sammankalla
riksdagen. Det var nog snarare, vilket
kanske hans excellens herr statsministern
kan ge mig rätt i, regeringens önskan att
undvika en höstriksdag som fällde avgörandet.

Den motivering, som har anförts från
regeringsbänken för att det måste anses
ligga inom regeringens konstitutionella
befogenheter att fatta det träffade
beslutet, var mycket skickligt gjord.
Men nog var den väl ändå en smula
pressad. Beslutet innebar dock, att
Kungl. Maj:t disponerade över 70—80
miljoner kronor, vilket väl inte kan anses
vara förenligt med uttalandet att
Kungl. Maj :t inte skulle företa några
mera genomgripande ändringar av regleringsåtgärderna
utan riksdagens hörande.
Hans excellens herr statsministern
medgav ju också, att man inom regeringen
hade varit tveksam. Om strä -

van att undvika höstriksdag ledde till att
vi blevo tvungna att arbeta här till mitten
av juli månad under mycket tråkiga
arbetsförhållanden och regeringen dessutom
senare föranleddes att icke inkalla
riksdagen vid ett tillfälle då den enligt
vad konstitutionsutskottets majoriet nu
anser borde ha sammankallats, var detta
enligt min uppfattning ett alltför dyrt
pris för att slippa ifrån höstriksdag.

Herr Herlitz ansåg att våra demokratiska
institutioner äro föråldrade och
måste reformeras. För min del tror jag
inte att riksdagens arbetsformer äro så
föråldrade eller så dåliga som det ofta
påstås. Däremot kanske jag vågar fälla
det omdömet, att de senaste årens utomordentligt
snabba utveckling har medfört,
att regeringen icke i alla situationer
kan bemästra arbetsmaterialet. Jag
stöder, herr talman, detta uttalande på att
ett av motiven för att vi skulle slippa
höstriksdag i fjol var, att regeringen
önskade få arbetsro, så att den i tid
skulle kunna hinna framlägga sina propositioner
till innevarande års riksdag.
Men den har till väsentliga delar inte
lyckats härmed. Detta visar naturligtvis,
att arbetsmaterialet håller på att bli alltför
överväldigande för regeringen. Vad
jag här säger, innebär intet klander,
utan utgör endast ett konstaterande av
att utvecklingen medför ökade arbetsuppgifter
för regeringen. Jag har själv
haft äran att vara ledamot av en regering
för aderton år sedan. Vi överenskommo
frivilligt, att vi skulle försöka
att inte lämna några propositioner efter
den 1 mars, och det löftet kunde vi i
stort sett hålla. Nu skulle det naturligtvis
varit omöjligt.

De konklusioner, som jag vill dra av
vad jag här anfört, är att man inom det
utskott, som vi i dag ha valt för att behandla
förslaget om en omläggning av
riksdagens arbetsformer, bör beakta tre
önskemål. Det ena önskemålet är, att
riksdagen bör sammanträda under sådana
tider på året då man kan vänta sig
bästa möjliga arbetsresultat. Det kan
man icke under en sommarriksdag. Det
andra kravet är, att riksdagen bör sammanträda
vid de tidpunkter då ärende -

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Nr 20.

Ang. underlåtenhet att underställa riksdagen

na så fordra. Regeringen skall alltså i
tveksamma fall inte själv behöva fatta
beslut bara därför att man vill undvika
att sammankalla riksdagen. För det tredje
bör man även uppmärksamma, att det
med vårt statsskick, vår djupt ingripande
lagstiftning och de raska skiftningarna
i de ekonomiska förhållandena
kan bli nödvändigt att sammankalla
riksdagen vid andra tider än de ordinarie.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Herr DOMÖ: Herr talman! .lag blev
uppkallad av herr andre vice talmannens
anförande. Jag sökte omedelbart att
av herr talmannen utverka tillåtelse för
en replik till herr Åkerberg i avsikt att
på det sättet snabbare klara av saken.
Men vår ganska snäva ordning för kammarens
förhandlingar möjliggör inte, att
ordet ges för replik till en ledamot, som
inte tidigare har yttrat sig i debatten,
även om den som begär ordet för eti
genmäle är direkt apostroferad av en
föregående talare. Jag skall nu söka
inskränka mig till att i någon mån förtydliga
herr Åkerbergs anförande, då
jag misstänker, att kammarens ledamöter
av detsamma kunde få en något
skev bild av vad som förekom och
konferensen mellan regeringen och
partiledarna.

Statsministerns redogörelse för händelseförloppet
var fullständigt korrekt.
Den fråga, som ställdes till oss företrädare
för minoritetspartierna, var om
vi ansågo, att en höstriksdag borde inkallas
för att pröva det föreliggande
ärendet. För min del svarade jag, att
jag icke hade något krav därpå. Vi hade
ju förut varit eniga om att söka undvika
höstriksdag, och jag ansåg, att
frågan om regleringen av jordbrukspriserna
icke var i sådant läge, att den
oundvikligen påkallade en höstriksdag.
Men jag gav uttryck för den uppfattningen,
att det givetvis var regeringens
sak att avgöra, hur täckning av ersättningen
åt jordbrukarna skulle åstad -

vissa ändringar i jordbruksregleringen.

kommas. Det var vidare, deklarerade
jag, regeringens sak att avgöra, huruvida
man från konstitutionella synpunkter
borde underställa riksdagen frågan.
Jag inskränkte mig till att yttra mig
för egen del. Samma uppfattning, att det
var regeringens sak att avgöra denna
sida av frågan, har ju nu här framförts
av herr statsministern. Att frågan tarvade
snabb lösning var även uppenbart.
Vid partiledarkonferensen framhöll jag
vidare, att om regeringen ansåge, att
frågan vore av den arten att den borde
framläggas för riksdagen, borde detta
ske före uppgörelsens ikraftträdande.
Det vore, sade jag, föga mening med
att ta upp frågan till efterprövning
exempelvis i november månad som, efter
vad jag vill minnas, angivits som
lämplig tidpunkt för sammankallandet av
en höstriksdag. Samma uppfattning framfördes
såvitt jag kan erinra mig från flera
håll, nämligen att om frågan skulle underställas
riksdagen, borde detta ske före
uppgörelsens ikraftträdande. Herr Åkerberg
hävdade emellertid då, om jag
minns rätt, att det var omöjligt att inkalla
riksdagen omedelbart — vi voro
väl då i slutet av augusti månad. Han
ansåg för sin del, att riksdagen kunde
inkallas först i november månad. Jag
tillät mig att genmäla, att skillnaden
mellan att ordna en efterprövning inför
riksdagen i november eller i januari
inte kunde vara särskilt stor, varför det
av den anledningen föreföll mig olämpligt
att inkalla riksdagen i november.
Herr Åkerberg var, som han här sade,
ganska ivrig för att få till stånd en höstriksdag.
Det föreföll mig emellertid, som
om hans motiv härför ingalunda i första
hand var, att han önskade få den nya
regleringen av jordbrukspriserna prövad
av riksdagen, utan att han över huvud
taget ville ha en höstriksdag.

Det är givet, att denna fråga kan ses
från olika synpunkter. Jag förstår mycket
väl, att utskottsmajoriteten känner
sig fullgöra en plikt, när man vill värna
riksdagens rättigheter. Åberopandet av
en partiledarkonferens kan naturligtvis
inte accepteras som skäl för underlåtenheten
att inkalla riksdagen. Partiledar -

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Ang. underlåtenhet att underställa riksdagen vissa ändringar i jordbruksregleringen.

konferenserna äro ju en anordning helt
utanför grundlagen. De få därför tas
för vad de äro: en mera intim och privat
rådplägning mellan regeringen och
partiernas företrädare. Partiledarkonferenserna
kunna således icke anses vara
överläggningar av sådan art att de ingå
såsom ett led i samarbetet mellan riksdagen
och regeringen med därav följande
ansvar inför konstitutionsutskottet.

Nu tjänar det väl inte mycket till att
blåsa upp denna fråga till alltför stora
dimensioner. Det är tlock viktigt att
grundlagen tolkas och efterleves på rätt
sätt. Därför finner jag den anmärkning,
som utskottet har gjort, förklarlig och
berättigad. Jag förstår emellertid samtidigt,
att det ärende, som har gett upphov
till denna anmärkning, såsom herr
statsministern uttryckte det, kan anses
vara en subtil tolkningsfråga, där meningarna
kunna vara delade. När nu
statsministern mycket tillmötesgående
har avgivit ett halvt löfte, att regeringen
aldrig skall göra så mera, böra vi enligt
min mening nöja oss med vad som
har förevarit.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN
(kort genmäle): Herr talman! Den redogörelse,
som herr Domö lämnade beträffande
händelserna vid partiledarkonferensen,
bekräftar ju i stort sett den
skildring av händelseförloppet som jag
tidigare givit.

Herr Domö säger, att han anser anmärkningen
från konstitutionsutskottet
berättigad. Jag tycker att det är en egendomlig
slutsats från hans sida, ty då
skulle han väl inte ha gått med på att
vid partiledarkonferensen tillstyrka, att
riksdagen icke behövde inkallas för frågans
avgörande. Om han har den principiella
uppfattningen, att riksdagen borde
ha inkallats, borde han väl ha givit
uttryck för den meningen vid partiledarkonferensen.

Herr Domös referat är inte riktigt på
en punkt. Han säger, att jag i likhet med
andra höll på att riksdagen inte behövde
inkallas omedelbart utan först i no -

vember månad. Det är en ståndpunkt
som jag icke är medveten om att jag
bär intagit. Det enda undantag beträffande
tiden, som jag gjorde, var att jag
uttalade en önskan att riksdagen inte
skulle inkallas under landstingsveckan,
som ju är en mycket ömtålig vecka,
eftersom åtminstone flertalet av oss i
riksdagen även äro landstingsmän. Men
landstinget pågår ju inte mer än på sin
höjd fyra, fem dagar. Det hade givetvis
funnits möjlighet för riksdagen att samlas
antingen före eller också omedelbart
efter landstingsveckan. Att jag skulle ha
gjort någon antydan om att riksdagen
borde inkallas först i november månad är
en uppfinning av herr Domö. Jag var givetvis
av den uppfattningen, att om riksdagen
skulle inkallas, skulle den också
avgöra den fråga som var föremål för
regeringens intresse.

Herr VON HELAND: Herr talman! Jag
begärde egentligen ordet för att i sakfrågan
ställa mig på regeringens sida,
men sedan jag gjorde det har herr Sjö
här ifrån talarstolen hållit ett anförande,
som föranleder mig att på allvar bemöta
hans i många avseenden felaktiga
påståenden.

Herr Sjö drog upp hela jordbruksfrågan.
Det kanske egentligen inte är lämpligt
att vid detta tillfälle ta upp den frågan
till debatt, och därför skall jag bara
mycket kortfattat klarlägga vad som var
felaktigt i herr Sjös anförande. Jag kan
då först erinra om att regeringen förra
våren erbjöd jordbrukarna 115 miljoner
kronor såsom täckning för underskottet
i jordbrukskalkylen. Sedermera
höjdes detta till 143 miljoner kronor i
enlighet med livsmedelskommissionens
förslag, och till sist kom regeringen med
ett slutbud på 156 miljoner. Jordbrukets
representanter voro emellertid inte
nöjda med detta — då jag tillhör såväl
Lantbruksförbundets arbetsutskott som
den delegation som i denna sak tillsattes
av Lantbruksförbundet, vet jag precis
hur det låg till — utan de ansågo,
att det skulle erfordras 230 miljoner
kronor för att täcka underskottet. Emel -

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Nr 20.

Ang. underlåtenhet att underställa riksdagen vissa ändringar i jordbruksregleringen.

lertid gingo vi från jordbrukarhåll ned
till ett slutbud på 200 miljoner kronor,
och då regeringen inte ville gå längre
än till 15G miljoner, hotade vi med såstrejk.
Det var inte fråga om någon osolidaritet
— jag återkommer till den saken
om en stund — men läget var ytterligt
allvarligt. Av hänsyn till folkförsörjningen
godtogo jordbrukarnas underhandlare
en kompromiss på 188 miljoner
kronor, varav 78 miljoner utgjorde
missväxtbidrag för mjölk. Det är om
dem tvisten nu står därför att en sådan
stor subvention bort underställas riksdagens
prövning. Jag vill påpeka att av
dessa 78 miljoner ansågos 3 miljoner utgöra
en inkomst från jordbrukets hemmaförbrukning,
varför den egentliga
subventioneringen kunde beräknas till
75 miljoner kronor.

Herr Sjö anmärkte bl. a., att om denna
fråga dragits inför riksdagen, hade
man kanske börjat diskutera inkomsterna
för jordbruket och bl. a. från svartabörsslakten.
Herr Sjö vet tydligen inte,
att svartabörsslakten inräknas i jordbrukskalkylen,
vilket varje år föranleder
dispyter med jordbrukets representanter.
För att ordentligt vederlägga herr
Sjös antydan på denna punkt skall jag
lämna de exakta siffrorna. I kalkylen för
år 194G/47 upptogs svartabörsslakten till
för storboskap 7 miljoner kronor, större
kalv 7,<; miljoner, mindre kalv 3,4 miljoner
och svin 29,o miljoner kronor. I
jordbrukskalkylen beräknades alltså
svartabörsslakten till sammanlagt 47,5
miljoner kronor.

Herr Sjö sade vidare, att anledningen
till att han instämde i anmärkningen var
att han tyckte att jordbrukarna hade fått
för mycket och att han hade velat få
frågan prövad av riksdagen. Herr Sjö
har tydligen inte alls reda på hur inkomstförhållandena
te sig för jordbrukets
arbetskraft vid eu jämförelse med
industriarbetarna. Herr Sjö vet tydligen
inte, att 1938 hade jordbrukets folk en
timpenning på kr. 0: 64 och industriarbetarna
1: 37, eller att hösten 1947 jordbrukets
arbetskraft hade en timlön på
kr. 1: 44, under det att timlönen i industrien
var 2: 41. Om den inkomstklyftan

har man ju ofta tvistat, man har talat
om naturaförmånerna i jordbruket o. s. v.
Nu är emellertid naturaförmånerna borttagna
så när som på bostäderna, varför
dessa löneuppgifter inte kunna vara så
missvisande. Men det blir troligen tillfälle
för herr Sjö att debattera den frågan
vid ett kommande tillfälle. Denna inkomstklyfta
minskades i höstas genom
den uppgörelse, som då träffades, men
den håller nu återigen på att vidgas.
Herr Sjö kan ju också fundera över förhållandet
andra grupper emellan. Många
industriarbetare ha ju t. ex. varit humana
i sina lönekrav, medan exempelvis
kommunalarbetarna ha gått alldeles för
långt och fått en alldeles för högt uppskruvad
lönestandard i jämförelse med
andra grupper.

Det var alltså inte några ohemula
önskemål från jordbrukets sida, som
regeringen genom uppgörelsen den 29
augusti gick till mötes. Jag vill också
med anledning av herr Sjös påstående
påpeka, att det inte är jordbrukarna
som subventioneras. De ha icke under
hela kriget subventionerats, utan det är
herr Sjö och andra konsumenter som
subventioneras. Det har nämligen blivit
så, att nästan alla livsmedelspriser äro
högre på världsmarknaden än inom landet.
Här hållas alltså priserna för jordbrukarna
nere. Ledningen för jordbrukets
organisationer ha ju ansett att de
icke böra spänna bågen alltför högt,
utan vara tillmötesgående under dessa
tider, när det är besvärligt för folkhusliållet,
i förhoppning om ett gott samarbete
även i framtiden, då kanske
världsmarknadspriserna bli lägre än de
priser man önskar hålla på hemmamarknaden.

Slutligen kommer jag till den fråga,
som föranledde mig att begära ordet.
Jag måste erkänna att jag inte är någon
formalist som exempelvis herr Herlitz.
Jag ser mera till det sakligt riktiga och
det praktiskt lämpliga. Tar jag det till
utgångspunkt vid bedömandet av den nu
debatterade frågan, så måste jag säga,
att regeringen handlade både sakligt
riktigt och praktiskt lämpligt. Regeringen
fick ärendet från livsmcdelskommis -

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Ang. underlåtenhet att underställa riksdagen vissa ändringar i jordbruksregleringen.

sionen den 15 augusti, och jordbrukarna
hade då förklarat såstrejk. Ärendet
var alltså brådskande, och vi voro på
jordbrukarhåll mycket bestämda i fråga
om såstrejken. För dem som inte veta
det kan jag ju tala om att i augusti börjar
det bli bråttom med förarbeten till
sådden. Om man då skulle ha inkallat
riksdagen och följt herr Åkerbergs förslag
att vänta åtminstone över landstingsveckan,
så hade riksdagen inte hunnit
samlas förrän till mitten av september,
och då kunde det ha varit för sent
att säkerställa landets livsmedelsförsörjning.
Ur praktisk synpunkt handlade regeringen
alltså riktigt.

Vad till sist ärendets formella sida beträffar,
skall jag inte ta upp någon tvist
med specialisterna på sådana saker, utan
jag godtar herr Herlitz’ påstående, att
regeringen har handlat grundlagsenligt
felaktigt. Men jag tycker som herr Domö,
att då regeringen i sak och ur praktiska
synpunkter har handlat riktigt och
då sedan statsministern har lämnat en
förklaring, som tillfredsställer t. o. m.
herr Domö, då är det onödigt att driva
saken vidare.

Herr HERLITZ: Herr talman! Jag begärde
ordet för att säga några få ord till
svar på statsministerns replik till mig.
Statsministern lade upp sitt första anförande
så att han mycket starkt betonade,
att vad som här hade skett kunde
tillfyllestgörande motiveras med att regeringen
hade grundlagsenlig rätt att
handla som den gjorde. Man behövde
således inte åberopa några andra skäl,
sådana som dem jag i mitt anförande
sysselsatte mig med.

Men i sin replik till mig råkade väl
statsministern dock i någon mån ut för
samma olycksöde som jag enligt hem
andre vice talmannens utsaga gjorde,
nämligen att stå på två ben, som i någon
mån motsade varandra. Ty herr
statsministern lade ändå vid sidan av
grundlagsresonemanget åtskillig vikt vid
ett resonemang hur man hade »pejlat»
riksdagsmajoritetens opinion, hur man
hade försökt leta ut olika »symptom» på

hur riksdagen skulle komma att ställa
sig, o. s. v. Ers Excellens, det är just
på den punkten jag blir så rädd. Detta
är saker, som jag brukar föreläsa om
för mina studenter och som jag därför
har funderat mycket på. Det finns två
olika sätt att ta reda på folkets vilja.
En väg är den som nu föreskrives i våra
grundlagar. Den går ut på att vi här
sammankomma och resa oss upp, säga
jag och nej eller trycka på knappar.
Det är en säker och klar ordning, och
då vet man var vi stå. Men så förekommer
det också alla möjliga resonemang,
som gå ut på att man genom andra kunskapskällor
kan skaffa sig en uppfattning
om vad folket och riksdagen egentligen
vilja. Man talar med partiledarna,
man läser tidningar, man anordnar Gallupundersökningar
och använder alla
de metoder man i övrigt kan ha. Jag
menar att vi ha anledning att vara på
vår vakt mot sådana metoder. Jag stryker
under det, därför att hans excellens
i viss mån rörde sig med sådana
funderingar.

Statsministern gav mig också en förmaning
att inte besvära med att rulla
upp sådana väldiga perspektiv. Jag skulle,
som det står i Fridas visor, inte »föra
sådant väldigt liv» för en sådan bagatell,
som det här egentligen var fråga
om. För det första skulle jag då vilja
säga, att jag inte tycker att det är någon
bagatell. För det andra vill jag be
kammaren ihågkomma, att mina reflexioner
icke enbart grundade sig på vad
som förekommit i detta ärende, där
konstitutionsutskottets majoritet har
framställt en anmärkning. Mina anmärkningar
anknöto även till reservanternas
anmärkningar. Och de anknöto till ännu
ett förhållande, mina damer och herrar.
Då man sitter i konstitutionsutskottet och
granskar den svårgenomträngliga djungeln
av regeringsåtgärder, blir man för
varje år allt mattare, hopplösare och
modlösare. Jag skall inte slunga fram sådana
påståenden som att det är mycket
som är tokigt där — det vet jag ju inte
— men nog känner man sig ganska säker
på att det är mycket som man skulle
ha anledning att rikta en kritik mot -

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Nr 20.

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd.

Men ingen kan genomtränga alla de
sammanhang som föreligga inom krisregleringarna.
Det var också dessa erfarenheter
från en mängd olika områden,
som lågo bakom vad jag sade.

Och för resten, Ers Excellens, om vi
nu säga att jag tillät mig att välva stora
perspektiv utgående från en bagatell, då
vill jag fråga: Hur skall jag annars bära
mig åt? Jag har tidigare vid olika tillfällen
i motioner väckt frågor av principiell
art, dragit upp stora linjer o. s.
v. Men vad får jag då höra? Jo, då sägs
det, att jag är en skrivbordsherre som
sitter och bygger stora luftslott utan
stöd i verkligheten. Jag har lärt mig av
det, och jag tror det är riktigt att anknyta
till de små frågor vi ha framför
oss. Jag kan inte inse, att det skulle
vara fel att ställa in de små frågorna i
verkligt stora sammanhang. Jag tror att
vi ha all anledning att se de små steg vi
ta i vår politiska verksamhet ur sådana
större aspekter.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER:
Herr talman! Herr Herlitz har
naturligtvis rätt i att det är många ting
i vårt samhällsliv, som äro svårgenomträngliga,
och jag beklagar att jag med
mitt anförande ökat mängden av sådana
svårgenomträngliga ting. Jag tyckte
annars, att det var ganska klart. Vad jag
sade var följande.

Regeringen hade formell rättighet att
fatta beslutet av den 27 augusti, men det
är inte säkert att vi skulle ha använt
oss av denna formella rättighet, om det
hade förelegat en fråga, om vilken det
skulle ha kunnat uppstå politisk strid.
Jag underströk alltså två moment.

Det första var frågan om huruvida
vi hade formell rätt att göra som vi
gjorde. Vi konstaterade, att vi enligt vår
tolkning hade denna formella rätt; jag
medger emellertid villigt, att konstitutionsutskottets
tolkning också har skäl
för sig. Det andra momentet var frågan
huruvida denna sak kunde bli föremål
för politisk strid, så att man borde låta
oppositionen komma till tals. Det visade
sig efter penetrering av oppositio -

nens ståndpunkt, att det inte kunde uppstå
någon politisk strid om frågan. Och
därmed var också det reella innehållet
av frågan täckt. Jag kan inte förstå att
det kan finnas några som helst med varandra
eller mot varandra talande ben i
denna diskussion.

Herr Linden har, under det att jag
varit frånvarande, tydligen sagt att man
skall akta sig för att sänka riksdagens
anseende och att det sätt på vilket regeringen
handlagt detta ärende är ett
uttryck för nonchalans mot riksdagen.
Så ungefär har jag i varje fall fått lians
anförande refererat för mig. Jag vill
fästa herr Lindéns uppmärksamhet på
att regeringen, om den ville kalla in
riksdagen, stod inför ett val mellan två
möjligheter. Vi kunde kalla in riksdagen
till en ordentlig arbetsriksdag. Då
hade vi, enligt vad departementscheferna
meddelade, inte något material att
lägga fram förrän omkring den 1 november,
och att man får konfirmation för
ett beslut, som fattats i augusti, den 1
november i stället för den 10 januari,
kan ju inte på något sätt göra saken
bättre. Den utvägen var alltså stängd.
Den utväg vi då skulle haft, skulle ha
varit att före det nya regleringsårets ingång
kalla in riksdagen. Jag tillåter mig
då att fråga herr Linden: Skulle det ha
varit att slå vakt kring riksdagens anseende
att inkalla riksdagen till en rent
formell handläggning av ett ärende, som,
enligt vad man genom diskussioner på
olika håll hade fått utrett, icke betraktades
som en politisk stridsfråga.

Efter härmed slutad överläggning lädes
förevarande punkt till handlingarna.

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar
mot vissa statsråd.

Vid memorialet funnos fogade åtskilliga
reservationer, innefattande framställda
anmärkningsyrkanden, vilka icke
vunnit majoritet inom utskottet. Enligt
en av dessa reservationer, betecknad
med III, hade herrar Jones Erik Andersson,
Herlitz, Björck, Wahlund, von Friesen,
Nolin och Kyling ansett, att konstitutionsutskottet
bort framställa anmälan

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd.

enligt § 107 regeringsformen mot statsrådets
samtliga ledamöter på den grund,
att regeringen icke i den import- och
valutapolitik, som den fört, kunde anses
ha iakttagit rikets sannskyldiga nytta.
Enligt en annan, med IX betecknad reservation
hade herrar Björck, Nilsson
i Göteborg, Spångberg och Hansson i
Skediga ansett, att utskottet bort göra
anmälan enligt § 107 regeringsformen
mot chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Zetterberg, med anledning av
Kungl. Maj :ts den 14 november 1947
fattade beslut att lämna utan åtgärd
gjorda framställningar om en förnyad
och allsidig utredning av förhållandena
kring förvaltningen av omyndigförklarade
artisten Gustaf Unmans förmögenhet.
Enligt en tredje, med X betecknad
reservation hade herrar Jones Erik Andersson,
Herlitz, Björck, Gustavson, Pettersson
i Norregård, Nolin, Kyling och
Johnsson i Stockholm ansett, att anmälan
enligt § 107 regeringsformen bort
göras mot chefen för inrikesdepartementet,
statsrådet Mossberg, på grund av
handläggningen av ett ärende rörande
Backa sockens införlivning med Göteborgs
stad.

I dessa ämnen anförde nu:

Herr Herlitz: Herr talman! Jag skall
tillåta mig att ta kammarens uppmärksamhet
i anspråk en kort stund för att
säga några ord om ett par av de vid
utskottsutlåtandet fogade reservationerna.
En del av memorialet har jag redan
i ett tidigare anförande berört, i så stor
utsträckning som jag tyckte mig ha anledning
till. Vad som återstår för mig
är reservationsanmärkningarna under
III och X. Jag skall börja med denna
sista.

Den gäller, som kammarens ledamöter
ha observerat, det tillfälle då Kungl.
Maj :ts beslut angående inkorporeringen
av Backa kommun med Göteborgs stad
fattades på ett litet egendomligt sätt.
Jag tror jag skall be att för kammarens
ledamöter något klarare än i reservationens
text få förklara vad som i själva
verket har förekommit. Förhållandet är

det, att enligt protokollet över inrikesärenden
förordnade Kungl. Maj:t den 25
augusti 1947 om denna inkorporering
av Backa kommun. Vad man i detta
sammanhang skall fasthålla vid är att
detta protokoll icke talar sanning. Den
enkla sanningen är, att något beslut icke
fattades den 25 augusti utan först senare,
varefter man tagit sig före att införa
beslutet i ett protokoll från ett tidigare
datum. Beslutet är antedaterat.

Hur kan jag påstå detta? Jo, det kan
jag påstå helt enkelt med stöd av det
förhållandet att inrikesdepartementet
någon gång under den första veckan av
september skickade representanter till
Göteborg för att förhandla med vissa
intressenter i denna inkorporeringsfråga.
Vid dessa förhandlingar gavs icke
från inrikesdepartementets sida någon
som helst antydan om att ett beslut skulle
ha fattats i saken, utan förhandlingarna
ägde rum utifrån den förutsättningen
att frågan ännu icke var avgjord.
Jag kan icke sträcka mig därhän att jag
ens tänker mig möjligheten att man
verkligen fattat ett beslut och sedan gav
sig till att underhandla med vederbörande,
allt under det att detta faktum
fördoldes.

Nu vet jag, att det inte är någon ovanlig
sak att man, sedan man träffat ett
avgörande, för in det i ett några veckor
gammalt protokoll. Det sker ■—- jag vet
inte varför och har aldrig begripit mig
på den saken, men det är ett faktum
att det sker. Och jag kan medge, att det
i de flesta fall inte gör någon större skada,
förutsatt att all skälig hänsyn tages
till Hans Majestät Konungen och till övriga
statsrådsledamöter, så att inte saker
och ting införas i protokollet, som
Konungen och statsråden icke genom
konseljlistor eller annorledes ha fått reda
på. Såvitt jag kan se, är detta emellertid
i de flesta fall inte något, som
man kan ha allvarliga invändningar
emot. Men den här gången är det annorlunda.
I detta fall vet jag mycket väl
varför man har förfarit på det här viset,
och jag kan också konstatera, att
det i detta fall är utomordentligt betänkligt
att så har skett.

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Nr 20.

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd.

Varför? Jo, därför att indelningslagen
stadgar, att beslut av denna art skola
fattas fyra månader innan de träda i
kraft. Vad är meningen med det? Naturligtvis
att vederbörande, som ha intresse
av saken, skola få ett skäligt rådrum för
att inrätta sig efter den kommande förändringen.
Men då måste tanken i lagen
också vara den, att beslutet skall vara
färdigt vid den tidpunkt då det fattas
eller omedelbart därefter, i varje fall i
så måtto färdigt att man strax efter beslutets
fattande inom den fastställda
tidsfristen kan ge besked om hur beslutet
har utfallit. Det strider sålunda fullkomligt
mot lagens mening att på sätt
som här har skett antedatera ett Kungl.
Maj :ts beslut.

Jag kommer sedan, herr talman, till
en helt annan fråga, nämligen den anmärkning
som en del reservanter ha anfört
beträffande valutapolitiken. Vi komma
alltså tillbaka till denna fråga, som
vi ha diskuterat i så många sammanhang,
denna märkliga händelse i vår historia
som för tanken tillbaka till en episod,
om vilken vi alla läste i vår barndoms
skolböcker, där det talas om hur
den gamle kung Gustav Vasa samlat en
guldskatt i Eskils gemak, som hans efterträdare
hastigt bortslösade. Det är ju någonting
liknande som är det kännetecknande
för året 1947 i vår svenska historia.

Varför kommer då konstitutionsutskottet
tillbaka till denna sak, som ju redan
i andra sammanhang har behandlats
av bankoutskottet? Jo, naturligtvis
av den anledningen att bankoutskottet
har sysslat med bankofullmäktiges ansvar,
medan konstitutionsutskottets plikt
är att undersöka i vad mån även regeringen
har något ansvar i det sammanhanget.
Det är en sak som bankoutskottet
måst skjuta åt sidan men som konstitutionsutskottet
bär haft anledning att
gå rakt på. Vad vi därvidlag ha konstaterat
och velat fastslå kanske kan sammanfattas
i tre punkter.

Det gäller för det första den bristande
överblicken över läget. Det borde ha varit
regeringens sak att i god tid, redan
hösten 1946 eller början av 1947, skaffa

3 Första kammarens protokoll 1948. Nr 20.

sig en sådan överblick över affärsförbindelserna
här i landet, att regeringen
haft ett säkert grepp om vart det bär
hän med balansen i vår utrikeshandel.
Något sådant skedde inte. Man hade inte
i mitten av mars någon överblick och,
vad värre är, man sörjde inte alls för
någon överblick ens i fortsättningen.
Man visste inte, i vilken omfattning handelskommissionen
hade utfärdat licenser,
utan man fick gå till den ytterst
genanta uppgiften att på hösten 1947
skicka ut förfrågningar och be folk tala
om något som egentligen skulle ha stått
i myndigheternas egna akter, nämligen
hur mycket importlicenser som hade utfärdats.
Det var ju på det sättet den berömda
valutapuckeln kom i dagen.

Anmärkningen gäller alltså

för det första regeringens bristande
omsorger för att skapa överblick över
valutaläget, såväl vid importregleringens
införande som senare under dess fortgång,

för det andra, att regeringen icke med
tillbörligt allvar tog itu med att ge handelskommissionen
den organisation, som
den ovillkorligen behövde för de väldigt
ökade uppgifter, som lades på den genom
importförbudet i mars månad. Jag
nöjer mig med att därutinnan hänvisa
till reservationen.

Slutligen vill jag påtala den bristande
effektiviteten i regeringens ledning av
importregleringen, sedan den väl satts
i gång. Vi levde väl alla i den föreställningen,
att då beslutet den 14 mars 1947
fattades, regeringen tog saken i tyglarna
och gjorde klart för sig, vad vi skulle
få importera och vad vi inte skulle få
importera, och att myndigheterna genast
fingo planer för importen och erforderliga
direktiv för densamma. Men vad
hände? Det ha vi fått bekräftat vid studiet
av statsrådsprotokollen: det hände
ingenting, regeringen gjorde ingenting.
Importförbudet meddelades och handelskommissionen
fick veta, att man hade
rätt att lämna licenser. Men efter vilka
grunder skulle den meddela och vägra
licenser? Det finns inte något beslut av
regeringen i den saken annat än i viss
mån genom de övergångsbestämmelser,

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd.

som meddelades i maj, och genom den
importplan, som man var färdig med
fram i juli månad.

Det är ett lysande prov på den ordning,
som reservanter i konstitutionsutskottet
pekade på redan 1941 och som
består däri, att regeringen över hela
linjen i vår krishushållning går till väga
på det sättet, att den inför en reglering,
låt mig säga beslutar om beslag på en
viss vara eller ett importförbud, men
sedan helt och hållet överlämnar till
kommissionerna att ordna upp sakerna,
ge tillämpningsföreskrifter angående beslaget
och meddela tillstånd till införsel
av importförbjudna varor o. s. v. Regeringen
själv gör däremot inte någonting.

Nu kanske någon säger, att regeringen
måhända under hand meddelat erforderliga
anvisningar till kommissionerna.
Ja, det har kanske givits litet vinkar till
handelskommissionen om hur den skall
förfara. Det är ju tänkbart, att det har
skett. Men det finns ingenting som pekar
på det, och här är återigen en punkt,
där vi ha rätt att kräva klarhet och ordning.
Det hade ankommit på regeringen
att ge klara besked från början. Det är
inte något tvivel om att i följd av det
förfaringssätt, som sålunda tillämpats,
har det för det första förekommit mycken
planlöshet i lieensgivningen. Vid
den punkten behöver jag inte uppehålla
mig, det är ju en allmänt bekant sak.
För det andra är det inte något tvivel
om att det har skett en alltför frikostig
licensgivning, emedan regeringen inte
från början hade tagit ett tillräckligt fast
grepp om saken och uppdragit tillräckligt
restriktiva linjer.

Nu finns det på denna punkt en invändning
att göra. Den hänför sig till de
hänsyn, som regeringen tvingades taga
på grund av vår handelstraktat med Förenta
staterna. Gör man den invändningen,
ligger emellertid svaret nära till
hands. Det hade ankommit på regeringen
att tänka på den saken litet tidigare
än just i början av mars. Det finns goda
grunder att anta, att om man gjort det
litet tidigare, svårigheterna också tidigare
hade kunnat undanröjas.

Hela denna stora fråga om valutaut -

vecklingen är för mig ett skolexempel
på faran av att sätta i gång ett stort,
komplicerat, farligt och ömtåligt maskineri
utan att följa dess sätt att fungera
och övervaka det med den minutiösaste
noggrannhet och omsorg. Vi göra enligt
klämmen i reservationen gällande, att
regeringens ledamöter icke ha »iakttagit
rikets sannskyldiga nytta». I mitt tycke
kunde det kanske med lika stort skäl
anföras en annan fras i § 107 regeringsformen,
nämligen den som handlar om
bristande »nit, skicklighet och drift».

Herr BJÖRCK: Herr talman! Jag skall
be att få säga några ord i all korthet
om punkterna III och IX bland reservationsanmärkningarna.

Vad beträffar den förstnämnda punkten
bär herr Herlitz sagt ungefär vad
jag tänkt yttra, och jag skulle därför
kunna inskränka mig till att understryka
det. Jag vill emellertid även nämna
något om den erfarenhet, som jag och
flera av mina kolleger gjorde förliden
höst. Jag tillhör nämligen också importörerna,
fast de mindre. Vi hade i
vanlig ordning ingivit licensansökningar
i juni. Varorna kommo från utlandet
i början av september, men vi hade
då ännu inte fått några licenser. Vi ringde
upp vår förbundssekreterare och
bådo honom hos handelskommissionen
taga reda på varför de inte kommit.
Han ringde sedan och meddelade, att
man för att lätta på handelskommissionens
arbetsbörda överlämnat alla ärenden
rörande införsel av vegetabiliska
varor till livsmedelskommissionen, som
därför hade att bevilja importlicenser
för sådana varor. På livsmedelskommissionen,
där man inte var insatt i dessa
ärenden, rådde så gott som kaos beträffande
licenserna. Sekreteraren omtalade,
att man där inte kunde hitta de
ifrågavarande licensansökningarna och
inte hade några anteckningar om dem
och att man därför hemställt hos sekreteraren,
att vi skulle skicka in nya
licensansökningar. Detta gjorde vi, och
efter någon vecka fingo vi besked om
att dessa ansökningar beviljats. Efter

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Nr 20.

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd.

några dagar återfunnos de ursprungliga
ansökningarna hos kommissionen, och
även dessa biföllos. Vi fingo alltså dubbla
licenser och voro för resten inte ensamma
om det. Genom dröjsmålet blevo
varorna liggande hos tullen åtskilliga
veckor, och sådana ömtåliga varor som
vegetabilier tåla inte att ligga inpackade
alltför länge. Inte minst med tanke på
min egen erfarenhet måste jag säga, att
herr Herlitz har alldeles rätt i sin anmärkning.
Det hela borde ha skötts på
ett annat och bättre sätt. Sedan veta vi,
att trots importförbudet i mars 1947
ökade importen — även av lyxvaror —
så avsevärt, att våra valutatillgångar blevo
nästan tömda.

Härefter vill jag säga några ord om
reservationsanmärkningen nr IX angående
den mycket omskrivna och omdebatterade
Unmansaffären, som bär väckt
mycken uppmärksamhet. Man bär vissa
skäl att fråga sig, hur det varit möjligt
att en person, som var ägare till en
förmögenhet på nära en miljon kronor,
på några år blivit av med alltsammans
utan att någon tillfredsställande förklaring
härtill kunnat lämnas.

Nu har justitiekanslersämbetet gjort
två utredningar, men dessa äro rätt mycket
kritiserade. Framstående revisorer
ha förklarat, att man hade kunnat önska,
att denna sak hade utretts på ett
mera affärsmässigt sätt än justitiekanslersämbetet
gjort. Man har i stället mera
sysslat med lagfrågorna än annat. Vad
jag anser vara särskilt anmärkningsvärt
och värt att observera är att dåvarande
assessorn Landquist, som var förmyndare
under de första åren, efter allt att döma
vid beräkningen av värdet å Unmans
fastigheter — han ägde fem hela och
hälften av två fastigheter — gått efter
taxeringsvärdet, och av allt döma ha
fastigheterna sålts till taxeringsvärdet,
oaktat det pris, som det borde ha gått
att få ut för dem, var betydligt högre.
Det sammanlagda taxeringsvärdet å
samtliga fastigheterna uppgick 1932 enligt
den till överförmyndaren lämnade
redovisningen till 1 814 900 kronor men
voro intccknade för 2 135 207 kronor.
Lftersom fastigheterna som sagt av allt

att döma sålts till taxeringsvärdena, ha
försäljningarna föranlett ägaren en förlust
på mellan 300 000 och 400 000 kronor.
Även en hel del av Unmans lösören
ha bevisligen sålts betydligt under
deras verkliga värde.

En annan sak som man inte kan låta
bli att reagera emot och ställa sig undrande
inför är, att medan lagen stadgar
uttrycklig skyldighet för förmyndare att
inom tre månader efter det han mottagit
uppdraget till överförmyndaren avgiva
förteckning över den omyndiges tillgångar
och skulder vid omyndigförklaringen,
har förmyndaren Lundquist gjort
detta först ett år och åtta månader efter
det han utsetts till förmyndare. Unman
blev nämligen förklarad omyndig den
3 mars 1932, och Lundquist ingav inte
redovisning förrän den 2 november
1933. Det är rätt egendomligt, och man
frågar sig vad anledningen kan ha varit
till att han dröjt på detta sätt med att
avgiva förteckningen.

Vi reservanter anse att justitieministern
på grund av det uppseende affären
väckt och det sätt på vilket den skötts
borde ha gått med på de framställningar,
som gjorts om en allsidig utredning
av affären. Nu säger man, att saken
är så utredd som den kan bli. Det
är möjligt, men denna utredning har
inte gjorts med beaktande av affärsmässiga
principer. För att få slut på
skriverierna och bråket om denna afför
— det har nu pågått i femton års
tid — borde justitieministern ha tillsatt
denna utredning som man begär.
Av nu anförda skäl hålla vi före, att
denna sak i viss mån kan anses vara
anmärkningsvärd.

Herr GUSTAVSON: Herr talman! Jag
skall med några ord tala om en särskild
fråga, som förut har berörts i stora
drag av herr Herlitz, nämligen införlivningen
av Backa kommun med Göteborgs
stad. .lag skall omnämna en del
detaljer, som visa, hur detta ärende bär
behandlats, och som ställa saken i en
minst sagt underlig dager.

Samma dag som konseljbeslutet enligt

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 194S fm.

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd.

statsrådsprotokollet fattades — den 25
augusti 1947 — var en deputation från
Backa kommun i Stockholm och sökte
statsrådet Mossberg men träffade statsrådet
Danielson, som då förestod departementet
under statsrådet Mossbergs
semester. Vi fingo av statsrådet Danielson
det beskedet, att han skulle framföra
våra synpunkter på ärendet till vederbörande
departementschef, och han
lovade ta all möjlig hänsyn till våra
synpunkter. På vår fråga, om det var
tänkbart med en införlivning av kommunen
med Göteborgs stad från årsskiftet
1947/48, svarade en tjänsteman i departementet:
»Det skulle jag inte tänka
mig. En sådan fråga avgöra vi inte gärna,
när vederbörande departementschef
inte är närvarande.» Detta var samma
dag som enligt vad statsrådsprotokollet
utvisar frågan avgjordes på föredragning
av statsrådet Mossberg och i närvaro av
bland andra statsrådet Danielson som
en timme tidigare inte tycktes eller låtsades
om ha den bittersta aning om hur
nära förestående detta beslut var.

Under tiden samlades landstinget, och
vi levde ju i den fasta tron, att det inte
skulle bli fråga om någon införlivning
av Backa kommun, åtminstone inte vid
det stundande årsskiftet. Vi fastställde
staten den 5 september i landstinget,
och då hade vi inte anledning att inte
i beräkningarna medtaga skatteintäkterna
från Backa, som dock utgöra 304 166
kronor. Nu få vi visserligen några år
framåt en kompensation av Göteborgs
stad på 100 000 kronor, men det blir
dock en förlust på drygt 204 000 kronor.
Landstinget har en post i staten till
oförutsedda utgifter på 160 000 kronor,
men även om det beloppet tages i anspråk,
uppstår det en brist i budgeten,
som inte blir täckt.

Vid behandlingen av staten frågade
vi en kommunalman från Backa, som
då var landstingsman, om vi kunde räkna
med skatten från Backa, och han
var alldeles övertygad om att vi kunde
göra det. Till stöd för sin uppfattning
hade han en kallelse från inrikesdepartementet
till ett sammanträde i Göteborg

den 8 september — alltså tre dagar senare
— för att parterna skulle få diskutera
och överlägga vidare angående
införlivningen. Vid sammanträdet skulle
tjänstemän från inrikesdepartementet
vara närvarande, och representanter för
Göteborgs stad och landstinget voro kallade
till mötet. Kallelsen ansågo vi vara
ett säkert bevis för att det inte skulle
bli fråga om någon införlivning, och vi
räknade därför utan vidare med landstingsskatten
från Backa.

Mötet hölls också på länsstyrelsen under
landssekreterarens ordförandeskap
den 8 september, och där dryftades olika
förslag. Av tjänstemännen från inrikesdepartementet
framfördes ett önskemål
om att parterna skulle göra ett besök
på ort och ställe och taga del av
framförda krav på vissa förbättringar
av vatten- och avloppsledningar, vägar,
kommunikationer o. d. i Backa kommun
för att man kanske så småningom skulle
kunna komma överens.

Sedan statsrådet Mossberg återkommit
från sin semester, meddelade han
den 10 september vid ett samtal med
kommunalfullmäktiges ordförande i
Backa, att »nu skola vi snart avgöra frågan
om införlivning av Backa». Just så
föllo orden.

Man får väl säga, att behandlingen av
detta ärende åtminstone för en lekman
ter sig litet underlig, och jag tror nästan
att den ter sig underlig även för
dem som äro mera insatta i det politiska
spelets irrgångar. Har verkligen beslutet
fattats i konselj på det sätt som
protokollet utvisar den 25 augusti, vilket
herr Herlitz dock ifrågasatte inte
var riktigt, frågar man sig, varför det
utsattes ett möte att äga rum fjorton dagar
senare för att parterna skulle resonera
om saken. Den frågan måste man
ställa sig, och det skulle ha varit synnerligen
intressant, om det hade blivit
så pass många bakom kravet på en anmärkning
i konstitutionsutskottet, att
vederbörande statsråd hade haft skyldighet
att svara på dessa frågor.

Jag har, herr talman, velat anföra detta
för att belysa min syn på denna frå -

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Nr 20.

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd.

ga. Med hänsyn till vad som förekommit
anser jag att det hade funnits synnerligen
starka skäl för en anmärkning.

Herr ELMGREN: Herr talman! .lag

skall inte gå in på den del av herr HerIitz’
anförande, som behandlade importregleringen,
ty jag förmodar att någon
senare talare kommer att framföra utskottsmajoritetens
synpunkter på denna
sak. Jag skall i stället säga ett par ord
med anledning av vad herr Herlitz och
herr Gustavson yttrat i fråga om Backa
kommuns införlivning med Göteborg.

Jag känner mig inte övertygad av
den bevisning, som herr Herlitz har förebragt.
Den gick ut på att det sammanträde,
som hölls i Göteborg i början
av september, skulle utgöra belägg
för att något konseljbeslut i verkligheten
inte fattades den 25 augusti. Jag
kan inte ha samma syn som han på
mötet i september. Om jag fattat det
rätt, var det väl ett möte av mera informatorisk
karaktär, där parterna kommo
till tals med varandra och departementets
utskickade främst avlyssnade
stämningen. Jag vill således göra gällande,
att konseljbeslutet verkligen fattades
den 25 augusti. Men jag kan göra
det medgivandet, att det naturligtvis hade
varit riktigast och bäst, om landstinget
på något sätt hade blivit underkunnigt
om beslutet, ehuru det väl inte
förelegat någon skyldighet för Kungl.
Maj :t att skicka ut något meddelande
därom.

Det var emellertid inte bara frågan om
Backa, som föranledde mig att begära
ordet, utan vad herr Björck yttrade beträffande
den s. k. Unmansaffären. Jag
ville inte att hans uttalande skulle stå
oemotsagt här i kammaren. Herr Björck
var inte nöjd med de utredningar, som
ägt rum i denna affär. Han ansåg att
justitieministern borde ha låtit verkställa
ännu en utredning i saken. Jag vill
då påpeka, att affären ända sedan 1934
varit föremål för mycket ingående utredningar.
Först gjorde kriminalpolisen
i Stockholm eu mycket omfattande ut -

redning. Justitieministern Westman var
också mycket intresserad av saken och
lät verkställa en diger undersökning,
som befordrats till trycket. Ingående
och tidsödande utredningar ha verkställts
av bl. a. nuvarande justitiekanslern
Alsén, nuvarande justitieombudsmannen
Rudewall och nuvarande riksåklagaren
Heiiman. Samtliga dessa anse
det uteslutet, att vidare utredningar i
saken skulle leda till något resultat. När
således en rad av framstående jurister
betygat detta, skulle det väl snarare ha
funnits skäl till erinran, om justitieministern
satt i gång ännu en utredning i
saken. Det är väl få enskilda rättsfall,
som undersökts så mycket och kostat
det allmänna så mycket som just Unmansaffären.
Av de anförda skälen ansåg
majoriteten inom utskottet, att det
inte fanns något skäl att biträda yrkandet
om anmärkning mot justitieministern.

Herr ANDERSSON, JONES ERIK: Herr
talman! Till en av konstitutionsutskottets
främsta uppgifter hör ju att granska
i statsrådet förda protokoll. Det är,
må man säga, en icke alltid så angenäm
roll att vara »felfinnare», men det torde
tyvärr vara nödvändigt även, och kanske
inte minst, när det gäller riksstyrelsen.
Ett demokratiskt samhälle kräver
väl helt enkelt att tillbörlig kontroll
över maktutövningen och förvaltningen
äger rum.

Det dominerande inslaget i årets
granskning torde väl utgöra kapitlet om
vården av vår valuta och vad därmed
sammanhör. Det är ju en sak som förut
i år i olika sammanhang rätt ingående
varit föremål för riksdagens diskussion,
men konstitutionsutskottet har givetvis
ej kunnat undgå att komma i kontakt
med detta ämne, så mycket mer som det
i oerhörd utsträckning berör menige
mans intressen i vardagens liv med hänsyn
till alla ingripanden i medborgarnas
göranden och låtanden i skilda fall.

Utan att alls ingå på någon vidlyftigare
analysering av förevarande spörs -

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd.

mål — saken har ju som sagt förut rätt
ingående debatterats i detta rum — kan
jag, med försäkran att ej alls vara inställd
på någon onyttig kverulans, ej underlåta
att i korthet snudda vid vad som
närmast rör sig i diskussionen ute i de
djupa leden. Det är frågan: Hur kunde
regeringen så länge låta det löpa och gå
med uttunningen och avrinningen av
våra valutareserver utan att ingripa,
förrän situationen börjat närma sig rent
av katastrofala mått?"

Jag är visserligen, som kammaren väl
vet, bra litet vän av en ytterligare utökning
av det Krångel-Sverige, som redan
finns, men nog hade det varit befogat
att på ett långt tidigare stadium i
detta viktiga fall på fullaste allvar ta
tyglarna och begränsa utflödet av våra
dyrbara valutor med alla svårigheter det
burit i släptåg. Jag förstår regeringen i
så måtto, att det måste ha känts mindre
angenämt att störa importen av en hel
del varor, som ingått i det svenska folkhushållets
vanor och behov, men nog
borde man väl kunnat räkna med att en
allmänhet, väl upplyst om dagsläget,
skulle funnit sig i att väsentligt inskränka
sina anspråk på en hel del umbärliga
varor, som nu ohejdat fingo segla in
över gränserna och bara förvärra situationen.
Eller — för att ta ett exempel
— var det så ytterligt nödvändigt att
importera frukt för hela 173 milj. kr.
under det för oss så kritiska året 1947?
En annan, en smula delikat importvara
är damernas puder och spackel och
kryddvatten av alla de slag. Jag skulle
kanske inte nämna den importen, men
den betyder dock några miljoner kronor
även den, och nämner jag det, så är det
väl mest för att apostrofera den modprna
kvinnans urartning från Guds skapelse,
mannen till last i stället för avsedd
»hjälp som sig till honom hålla
må»!

Men för att återgå till rena allvaret
vill jag fråga: Skulle inte regeringen på
ett mycket tidigare stadium kunnat vidtaga
beredskapsåtgärder för att vara
rustad inför en av allt att döma oundviklig
importreglering? I det avgörande
skedet var tydligen ej alls någon bered -

skap för handen, utan det ådagalades en
yrvakenhet, som medförde den största
oreda med försenad behandling av ärendena
inom handelskommissionen, bortkomna
licensansökningar, utfärdade
dubbellicenser etc. — allt onödigt, om
en något bättre omtanke varit för handen
på ett tidigare stadium. Det är tydligt
att det tillämpade förfaringssättet
ingalunda hjälper till att popularisera
våra kommissioner, föga älskade även
utan funktionsattribut av denna art.

Jag vet, herr talman, fuller väl, att
den invändningen ligger nära till hands,
att det går lätt att vara efterklok. Men
det är väl ändå ostridigt, att den utveckling,
som jag här berört, likväl varit av
den natur, att den bort kunna ge anledning
till tidigare ingripanden och impulser.
Varnande röster saknades ingalunda,
och ett varsel gavs som bekant
till och med av en av regeringens dåvarande
medlemmar — om det nu var
klokt att göra det inför öppen ridå, må
vara osagt.

Ja, herr talman, mycket av vad jag
ytterligare skulle ha berört, har redan
sagts av en del föregående talare. Det må
för min del räcka med vad jag yttrat om
ett avsnitt av konstitutionsutskottets
granskning. Jag låter därför för denna
gång vid det sagda bero.

Herr KARLSSON, GOTTFRID: Herr
talman! Jag har begärt ordet närmast
för att säga några få ord till herr Herlitz
om i stort sett samma saker som utskottets
ärade vice ordförande nyss var
inne på, men jag kan då inte underlåta
att också säga något till utskottets vice
ordförande. Herr Jones Erik Andersson
talade om importen av vissa skönhetsmedel
— jag hann inte skriva upp allt
vad det var, jag är inte så hemma på
området att jag riktigt känner till de
där sakerna. Han talade om yrvakenhet
vid handhavandet av importregleringen
och om en hel del sådana ting. Jag tycker
att det är att ta till litet starka ord. Vi
skola kanske inte fästa oss alltför mycket
vid det, eftersom vi ju här i kammaren
äro litet vana vid att få höra över -

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Nr 20.

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd.

ord ifrån herr Jones Erik Andersson,
men jag kan inte underlåta att påtala
dem.

Så talade han om att visst är det
lätt att vara efterklok. Ja, det är så sant
som det är sagt. Jag vill bara, då vi nu
tala om importregleringen, erinra om
att regeringen under förra året från vissa
håll utsattes för kritik för att importregleringen
genomfördes, samtidigt
som man från andra håll kritiserade regeringen
för att importregleringen genomförts
för sent. Nu kritiseras regeringen
också — bl. a. av herr Herlitz
— för att importregleringen icke har
genomförts med tillräcklig hårdhet. Jag
har litet svårt att fatta vilkendera ståndpunkten
som är den riktiga hos kritikerna.

Jag vill erinra därom, att det omkring
förra årsskiftet förelåg en skrivelse från
bankofullmäktige, i vilken det icke krävdes
så genomgripande åtgärder som tillgripandet
av en importreglering. När
en sådan importreglering sedan har blivit
genomförd, gör man inom oppositionen
så som herr Jones Erik Andersson
nu har gjort, alltså man talar om
hur ett dåvarande statsråd hade yttrat
sig under år 1946 — ett förhållande som
ju påtalades förra året, varför jag har
svårt att förstå att man skall behöva
återkomma till det nu igen — och man
kritiserar regeringen för att licensgivningen
inte skötes med tillräcklig smidighet.
Herr Herlitz har ju medgivit, att
man från regeringens sida kan peka på
de handelsavtal, som vid importregeringens
införande voro ingångna och
som man inte utan vidare kunde komma
förbi.

Jag har här en liten uppställning över
antalet befattningshavare inom handelskommissionen
— det har ju sagts, att
det är för litet folk i handelskommissionen
och att arbetet där är för dåligt
organiserat. Den 1 mars i fjol var antalet
anställda i handelskommissionen
121, och antalet växte sedan successivt
så att det den 1 mars i år var uppe i
414. Jag vill i detta sammanhang bringa
i erinran det interpellationssvar, som
handelsministern lämnade här i kam -

maren bara för en vecka sedan. Han
sade, att det föreligger vissa mycket stora
svårigheter att sköta handelskommissionens
arbete, svårigheter som inte
minst bero på att det privata näringslivet
plockar till sig de befattningshavare,
som äro kunniga på det här området.
Av detta interpellationssvar måste
man få det mycket bestämda intrycket,
att regeringen gör och har gjort vad
som över huvud taget är möjligt att göra
för att råda bot på de missförhållanden,
som — det kan ingen förneka — ha rått.
Men när man från oppositionens sida
påtalar den import av umbärliga varor,
som har förekommit, så måste ju den
kritiken drabba de privata importörer,
som ha importerat dessa umbärliga varor.

Herr HÄLLGREN: Herr talman! Jag
har inte mycket att tillägga utöver vad
herr Gottfrid Karlsson anförde. Vad en
del av reservanterna beträffar vill jag
dock säga, att de givetvis anse sig böra
ha tillfälle att i denna debatt lufta sitt
misnöje med att inte flera anmärkningsyrkanden
ha vunnit majoritet i utskottet
än som har skett.

Då det rör reservationen III kan jag
icke underlåta att konstatera, att reservanterna
ha måst anföra en ganska utförlig
historik över diskussionen i slutet
av 1946 om planerna på importförbud
och fullmäktiges i riksbanken skrivelse
den 13 mars 1947 med anhållan om utfärdande
av allmänt importförbud, en
anhållan som efterkoms av regeringen
den 14 mars 1947. Vidare måste reservanterna
redogöra för hur regeringen i
april tillsatte en särskild importberedning,
som den 16 juli kom med ett förslag
till riktlinjer för den fortsatta importregleringen,
vilket förslag fastställdes
av Kungl. Maj:t två dagar senare.
Slutligen redogöres i reservationen för
hur importrestriktionerna av den 14
mars skärptes vid olika tillfällen, bland
annat den 10 juli och den 16 september,
och hur åtgärder med hänsyn till valutaförhållandena
vidtogos den 30 december
1947. Och efter att ha redogjort för alla
dessa fakta säga reservanterna, att rege -

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd.

ringen har brustit i fråga om effektivitet
och i fråga om överblick av situationen.
Det är klart att man på regeringshåll
hade den uppfattningen, att vi efter kriget
skulle kunna komma ifrån statliga
regleringar och sådana där kraftiga ingripanden,
och man ville försöka få de
internationella handelsförbindelserna att
komma i gång och sörja för den nödvändiga
återuppbyggnaden av våra handelsförhållanden
o. s. v. Emellertid visade
det sig, att det helt enkelt inte gick att
tillämpa den fria företagsamheten här,
utan att man måste tillämpa det mycket
klandrade regleringssystemet även beträffande
utrikeshandeln.

Reservanterna uttala sig på sidan 12
ganska fördömande om att regeringen
inte har vidtagit tillräckligt kraftiga åtgärder.
Jag skall inte trötta kammaren
med att läsa upp vad de därvid anföra.
Nu har ju frågan om importförbudet behandlats
av konstitutionsutskottet vid föregående
års riksdag, då utskotet hade
infordrat handlingarna, och man hade
även då cn reservation, som var skriven
i maj månad 1947 och där man helt enkelt
klandrade regeringen för att den
hade tillgripit så kraftiga åtgärder som
det allmänna importförbudet var. I den
reservationen sades det bland annat:
»Vad som därvid framför allt faller i
ögonen är den synnerliga omfattningen
av det meddelade importförbudet. Det
gör med ett slag den allra största delen
av vår import beroende av licensgivning.
Såvitt vi kunnat utröna, har aldrig ett
importförbud av motsvarande omfattning
meddelats. Tillsammantagna voro
helt visst de importförbud, som gällde
under kriget, av ungefär lika stor räckvidd.
Men i fredstid har aldrig ifrågakommit
att utfärda ett importförbud av
ens tillnärmelsevis så stor betydelse.»
Det var alltså andra toner som delvis
samma reservanter använde år 1947. Jag
trodde inte att man skulle ta upp den
här saken i år, alldenstund statsrådsprotokollet
var infordrat, granskat och
godkänt vid fjolårets riksdag, men nu
har man ju gått ut ifrån den synpunkten,
att det gäller importförbudets handhavande,
man har kopplat till valutafrå -

gan och på det sättet försökt att få
fram ett klandrande beslut av utskottet
rörande importregleringen eller eventuellt
en s. k. reservationsanmärkning.
Emellertid visar ju detta att reservanterna
själva varit på glid, de ha inte
samma uppfattning rörande importförbudet
i år som de hade år 1947, utan nu
hävda de en annan mening. Huvudsaken
är väl att de skola försöka frambära
klander mot regeringen; man ser
väl mindre på den formella och konstitutionella
sidan av denna sak och mera
på den politiska, ty man försöker ju använda
en viss formulering i § 107 regeringsformen
för att komma åt en misshaglig
regering.

Jag försökte för många år sedan att
litet grand sätta mig in i grundlagarna,
alldenstund jag kom att hamna i konstitutionsutskottet,
lekman som jag var,
och jag köpte professor Malmgrens utgåva
av Sveriges grundlagar. Han säger
i sina kommentarer till § 107 regeringsformen:
»En motiverad reservation mot
KU:s beslut att icke framställa anmärkning,
är däremot först och främst meningslös,
då RF tydligen---ej velat

giva riksdagen rätt att begära statsråds
entledigande under annan förutsättning
än att KU gjort anmärkning, och riksdagen
alltså ej kan besluta i enlighet
med reservationen. Det kan också ifrågasättas,
om icke dylika reservationer
giva anledning till diskussion om särskilda
regeringsbeslut utöver vad grundlagen
velat tillåta.» Ja, det var professor
Malmgrens uppfattning. Även professor
Reuterskiöld höll på sin tid ganska
mycket på att regeringen måste ha begått
formella fel för att en anmärkning
skulle kunna göras, och jag hade ganska
stor respekt för professor Reuterskiöld
på den tid då han satt i konstitutionsutskottet,
även om jag inte kunde följa honom
i de korporativa idéer, som han förmodligen
fått från Italien efter fascismens
genombrott där. Jag har också stor
respekt för professor Herlitz, som har sitt
namn under båda de reservationer jag
har nämnt bär, men det svåra är att
jag inte vet när herr Herlitz uppträder
som statsvetenskapare och när han upp -

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Nr 20.

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd.

träder som partipolitiker. Därför måste
man försöka att även taga hänsyn till
vad andra ctatsvetenskapare säga.

Herr FORSLUND: Herr talman! När
jag hör debatten rörande den erinran,
som framställes i den sista reservationen,
den som gäller införlivandet av Backa
kommun med Göteborgs stad, måste jag
med hänsyn till vad som här har yttrats
säga ett par ord. Jag vill ge uttryck
för den meningen, att jag djupt beklagar
att denna debatt skall sluta utan att det
från regeringsbänken lämnas ett klart
besked om huruvida herrar Herlitz och
Gustavsons påståenden äro riktiga eller
icke.

Vad ha dessa herrar sagt? De ha sagt,
att beslutet om denna införlivning icke
har tillkommit i den ordning gällande
lag föreskriver. De säga nämligen, att
det datum, den 25 augusti, som i statsrådsprotokollet
anges som tidpunkten
för beslutet, icke är riktigt. Detta är en
oerhörd beskyllning mot dem, som ha
med detta beslut att göra i regeringen.
Jag måste för min del säga: Vill regeringen
att man skall ha förtroende för
att ärendena handläggas på ett tillfredsställande
sätt och i lagenlig ordning, så
kan den inte låta denna beskyllning stå
oemotsagd. När regeringen inte svarar
här i dag — det är ju sed att den inte
deltager i debatten om reservanternas
uttalanden i dechargememorialet — så
må den väl i renlighetens och snygghetens
namn föra fram denna förklaring på
något annat sätt, så att det blir klart
hur det har förfarits i fallet Backa.

Det står ju i 12 § indelningslagen:
»Ändring i kommunal indelning skall
träda i kraft vid det kalenderårs början,
som Konungen bestämmer, icke tidigare
än fyra eller, diir kommun genom ändringen
delas nio månader efter det förordnande
om ändringen meddelats.»

Observera att det står »meddelats»!
Är det så, att beslutet icke har meddelats
förrän den 25 september, som dessa
herrar påstå, kan ju detta beslut icke
ha tillkommit i laga ordning.

För min del skulle jag vilja hävda den

teorien, att Backa kommun icke kan anses
ha avhänts sin självständighet. Man
kan enligt min mening icke från regeringens
sida dispensera från lagens stadgande
när det gäller de regler, som regeringen
själv skall iakttaga. Annars kan
den dispensera i vissa fall, men det kan
enligt min mening inte ske då lagens
stadgande är avsett såsom ett skydd för
den, som är berörd av regeringens åtgärd,
alltså i detta fall Backa kommun.

Jag är helt enkelt förvånad över att
utskottet inte bär sökt vinna full klarhet
på denna punkt. Det är här inte en
fråga om majoritet och minoritet, utan
vad som kräves är att det skall bli klarhet
om hur det har förfarits. Det är inte
någon politisk fråga; det gäller inte det
som herr Herlitz talade om i sitt första
anförande, nämligen frågan om regleringssamhälle
och socialistisk ordning
o. s. v., utan här gäller det den ordning
och de regler för ärendenas handläggning,
som äro stipulerade i gällande lag.
I frågan om Backa behöver det därför
inte bli tal om majoritet och reservanter,
utan där skall sanningen tala, och den
sanningen hade utskottet kunnat få fram
om det hade gått till botten med saken.
När det göres så bestämda påståenden,
som här ha gjorts från herrar Herlitz
och Gustavsons sida, att ett statsråd skulle
ha sagt att ärendet icke skulle bli
föremål för avgörande, men att beslutet
ändå är daterat samma dag som detta
sades, så blir ju saken än mera dunkel
och komplicerad, men den är inte mera
komplicerad än att det mycket väl skulle
ha varit möjligt för utskottet att få klarhet
i saken.

Jag har ju, som herrarna veta, en del
erfarenheter av tolkningen av indelningslagen;
jag skall inte gå in på dessa
i dag, men jag kan inte underlåta att säga,
att jag förvånar mig över att hela sanningen
inte har fått komma fram. Det
är vad man borde kunna vänta av konstitutionsutskottet,
att det skulle ha letat
fram hela sanningen. När konstitutionsutskottet
har gått igenom alla handlingar,
som det har atl gå igenom, skall utskottet
tala om för oss vad som bär förevarit
och inte som här dela upp sig på

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Ang. reservationsvis framställda anmärkningar mot vissa statsråd.

två linjer med olika meningar. Det kan
inte förhålla sig både på det ena och på
det andra sättet, utan det måste förhålla
sig bara på ett sätt, och det är ett uttalande
om vad som är faktum i detta fall
som jag efterlyser från utskottets sida.

Från regeringens sida efterlyser jag en
deklaration om hur det förhåller sig med
den här saken, och om regeringen inte
har tid att göra en sådan deklaration
i dag kan den deklarationen göras vid
ett annat tillfälle. Svenska folket vill ha
reda på hur sådana ärenden som dessa
handläggas i Kungl. Majrts kansli.

Herr HERI.ITZ: Herr talman! Jag är
herr Forslund tacksam för det klarläggande
han har kommit med i denna betydelsefulla
fråga. Det är emellertid inte
min mening att yttra mig om den; jag
har därvidlag gjort vad på mig ankommer.

Jag vill i stället vända mig till herr
Hällgren, som tog upp varjehanda konstitutionella
spörsmål. Jag tycker inte att
vi längre skulle behöva ta upp den gamla
tanken att sätta munlås på reservanterna.
Det är en gammal kär tanke, att
inga reservationer skola få förekomma
vid dechargebetänkandet, det vet jag
visst. Men få vi ändå inte acceptera denna
lilla förmån, som minoriteten har,
herr Hällgren?

Vad de statslärdas ståndpunkt i saken
angår vill jag säga, att herr Hällgren gör
sig skyldig till ett kapitalt missförstånd,
då han menar att professor Iteuterskiöld
var anhängare av tanken att inga reservationsanmärkningar
skulle få göras. Sådana
var han med förtjusning med om
under många år, det finns ingen tvekan
för honom om den saken.

Vidare ville herr Hällgren konstatera
en frappant motsägelse mellan reservanternas
ståndpunkt i fjol och deras ståndpunkt
i år därutinnan, att vi i fjol hade
anmärkt på att importförbudet hade
blivit så förfärligt vidsträckt och omfattande,
medan vi i år i stället fordrat att
detta förbud skulle ha gjorts mycket effektivare.
Herr Hällgren har då råkat ut
för missödet att inte läsa reservanternas

uttalande fullständigt. I fjol ville vi reservanter
anmärka på importförbudet ur
den synpunkten, att vi menade att Kungl.
Maj:t inte hade bort fatta beslut om detsamma
på egen hand. För att styrka att
Kungl. Maj :t icke hade rätt att göra detta
utvecklade vi med de ord, som herr Hällgren
angav, hur oerhört omfattande och
betydelsefullt förbudet var. Men det var
alltså en argumentering för att riksdagen
skulle höras, inte en argumentering
för att importförbudet borde ha gestaltats
annorlunda.

Slutligen antydde herr Hällgren att
statsrådets ansvar var preskriberat därigenom
att saken hade varit uppe till behandling
i riksdagen i fjol. Jag vill fastslå,
att också detta är alldeles felaktigt.
Vi ha noga sett oss för. Vi anmärkte i
fjol på beslutet av den 14 mars, och det
beslutet ha vi givetvis inte kunnat återkomma
till och klandra i år. Det ha vi
heller inte gjort, utan det är helt andra
sidor av saken vi nu ha tagit upp.

Herr ELMGREN: Herr talman: Med anledning
av herr Forslunds anförande
vill jag bara säga, att utskottets majoritet
efter sin granskning kom till det resultatet,
att det omdiskuterade beslutet
hade fattats den 25 augusti.

Herr HÄLLGREN: Herr talman! Inte
vill jag sätta munlås på några reservanter,
men man får fatta mitt anförande
som en reaktion emot den allt mer predikade
uppfattningen, att konstitutionsutskottets
majoritets ståndpunkt numera
inte betyder så mycket, under det att
man däremot skall taga så mycket mer
hänsyn till vad reservanterna ha velat
att utskottet skulle anmärka på.

I fråga om yttranderätt är det nog
ingen meningsskiljaktighet mellan herr
Herlitz och mig. Jag har inte nämnt någonting
angående professor Reuterskiölds
åsikter beträffande reservationer,
men vad angår min hänvisning till
fjolårets reservation vill jag bara konstatera,
att jag citerade direkt ur reservanternas
eget dåvarande yttrande.

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Nr 20.

Ang. försäljning till Lunds stad av vissa fastigheter.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

100, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1948/49 till statens institut för
folkhälsan;

nr 101, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående viss garanti åt sjöfolkets
erkända arbetslöshetskassa jämte
i ämnet väckt motion; samt

nr 102, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående tillgodoseende av
universitetets i Lund och Malmöhus läns
sjukvårdsinrättningars i Lund behov av
tomtmark jämte i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 103, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa fastigheter i Skara och Lund.

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Ang. försäljning till Lunds stad av vissa
fastigheter.

I denna punkt hade utskottet på anförda
skäl hemställt, att riksdagen måtte
med bifall till Kungl. Maj:ts i proposition
nr 153 framställda förslag medgiva,
att de rektor vid katedralskolan i
Lund å lön anslagna fastigheterna Källby
2", 23 och 2* i Lund finge för ett pris,
icke understigande 108 300 kronor, och
på de villkor i övrigt, Kungl. Maj :t
funne skäligt bestämma, försäljas till

Lunds stad.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herrar Johan Bernhard Johansson,
Andrén, Ivar Persson och
Bergh, fru Svenson samt herrar Svensson
i Grönvik, Malmborg i Skövde,
Palla, It oppe, Onsjö och Sej ve. ansett,
alt utskottets yttrande bort hava den ly -

delse, reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj ds förslag
medgiva, att de rektor vid katedralskolan
i Lund å lön anslagna fastigheterna
Källby 2", 23 och 2‘ i Lund finge
för ett pris, icke understigande 198 134
kronofr, och på de villkor i övrigt,
Kungl. Maj :t funne skäligt bestämma,
försäljas till Lunds stad.

Herr BERGH: Herr talman! Den nu
föredragna punkten rör, såsom det redan
har meddelats, en försäljning till
Lunds stad av fastigheterna Källby 2I 2, 23
och 2\ Det är ett markområde som ligger
i omedelbar närhet av Lunds järnvägsstation,
ett rätt stort område, något
över 13 hektar.

Inom utskottet ha inga delade meningar
uppkommit i frågan om huruvida
Lunds stad bör få köpa området eller
inte, men däremot ha delade meningar
uppkommit beträffande priset. Vederbörande
boställsnämnd har ansett, att området
bör säljas för ett pris av 1 kr. 50
öre per kvadratmeter. Samma ståndpunkt
beträffande priset har också intagits
av stiftsnämnden, kammarkollegiet,
justitiekanslersämbetet och statskontoret.
I prisfrågan har för remissinstansernas
del en annan uppfattning endast
kommit till synes hos byggnadslånebyrån,
som menar att området bör säljas
för ett pris av 82 öre per kvadratmeter;
till den meningen har sedan departementschefen
anslutit sig.

När så är fallet riktas uppmärksamheten
uppenbarligen på den motivering,
som byggnadslånebyrån har förebragt.
Såväl av handlingarna som av en muntlig
föredragning i statsutskottets andra
avdelning av personer från byggnadslånebyrån
har det framgått, att ilen vägledande
och avgörande synpunkten för
byggnadslånebyrån var hänsynen till
det ändamål, för vilket marken skulle
användas. I den delen har det andragits,
att man enligt en generalplan, som hade
upprättats, skulle använda området för
sport- och idrottsändamål samt för parkoch
kyrkogårdsanläggningar. .lag skjuter
här in den upplysningen, som också

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Ang. försäljning till Lunds stad av vissa fastigheter.

framgår av reciten, att denna generalplan
är att betrakta som preliminär; den
är icke ännu vederbörligen fastställd,
och man har således inga garantier för
att marken kommer att användas för det
angivna ändamålet. Men även om så vore,
finns det såvitt jag förstår anledning
att diskutera byggnadslånebyråns motivering.
När man har konstaterat, att
marken inte skall användas för bostadsbebyggelse,
utan för idrottsändamål, till
kyrkogård o. s. v., så bär man sökt i
närheten av de ifrågavarande fastigheterna
för att finna något annat område,
som man skulle kunna jämföra med i
prishänseende, och då har man funnit
ett område som heter Råby Lilla 171, ett
område som icke är lika välbeläget och
där man kommit fram till en värdering
av 82 öre per kvadratmeter. Men då inträffar
det rätt lustiga fallet, att byggnadslånebyrån
tydligen här mäter med
sin egen måttstock, ty det är byggnadslånebyrån
som har värderat även fastigheten
Råby Lilla 171. Och när byggnadslånebyrån
skall värdera det område,
som det nu är fråga om, menar byrån,
att om marken skall kosta 82 öre
per kvadratmeter en bit längre från staden,
så skall den följaktligen kosta 82
öre även här. Jag tror inte, att en sådan
bevisning kan anses fullt övertygande.

Departementschefen har som sagt anslutit
sig till byggnadslånebyråns förslag.
Han anför därvid såsom ett extra
motiv för sin ståndpunkt, att riksdagen
har medgivit försäljning av kronoegendomen
Råby Lilla 17 för en köpeskilling
motsvarande 82 öre per kvadratmeter,
alltså samma pris som här har föreslagits
av byggnadslånebyrån. Jag ifrågasätter
huruvida denna jämförelse är
riktig, och det är två skäl som föranleda
min tvekan på den punkten. För det
första är Råby Lilla inte lika välbeläget
som Källby. Och för det andra rör det
sig i Källby om ett område på något över
13 hektar, medan arealen när det gäller
Råby Lilla är fyra å fem gånger större.
En hel del av ledamöterna i denna kammare
ha säkert för städers räkning sysslat
med markköp och markförsäljningar

och veta alltså av egen erfarenhet, att
man under i övrigt lika förhållanden
kan få ett betydligt bättre pris, om man
säljer ett stort område, där arealen närmar
sig 50 eller 60 hektar, än om man
säljer ett mindre område.

Det förefaller mig alltså som om man
här borde allvarligt tänka efter, huruvida
inte byggnadslånebyråns värdering
är för låg. Det anges dock i reciten, att
man har betalt till och med 7 kronor
52 öre per kvadratmeter för markområden
mycket nära det nu till försäljning
ifrågasatta området. Det finns å andra
sidan också områden, där man har betalt
mindre än som här föreslås. Men
när vederbörande boställsnämnd och de
lokala myndigheterna över huvud taget
ha kommit fram till ett pris av 1 krona
50 öre per kvadratmeter och när det
dessutom inte finns någonting, som tyder
på att Lunds stad har ansett detta
pris för högt, så måste man ju fråga sig
vilken anledning staten skulle kunna ha
att sälja denna mark billigare. Ett pris
av 1 krona 50 öre per kvadratmeter för
prima jord, som ligger alldeles intill
Lunds järnvägsstation, måste väl ändå
sägas vara mycket facilt. Jag skulle tro
att vi, som ha sysslat med markköp och
markförsäljningar i städer, tycka att
detta pris i och för sig är mycket lågt.
Vi veta ju, att städerna ofta få betala
mycket mera för den mark de köpa.

Då byggnadslånebyråns motivering så
vitt jag förstår inte kan anses övertygande,
med hänsyn till att den har presterat
en cirkelbevisning, och då de lokala instanserna
tydligen äro överens om priset,
förefaller det mig vara allt skäl för
kammaren att bifalla reservationens yrkande
om ett pris av 1 krona 50 öre per
kvadratmeter, vilket yrkande ansluter
sig till det av boställsnämnden föreslagna
och av alla hörda myndigheter utom
byggnadslånebyrån tillstyrkta priset.

Med denna motivering ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till den vid
denna punkt fogade reservationen av
herr Johan Rernhard Johansson m. fl.

I herr Rerghs yttrande instämde herr
Sundelin och herr Nilsson, Hjalmar.

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Nr 20.

Ang. försäljning till Lunds stad av vissa fastigheter.

Herr statsrådet WEIJNE: Herr talman!
Det är ju ingen stor fråga som här föreligger,
och den meningsskiljaktighet,
som tagit sig uttryck i statsutskottets utlåtande,
hör inte precis till de besvärligare.

Här föreligga två yttranden i prisfrågan,
det ena från boställsnämnden som
vill, att priset skall vara 1 krona 50 öre
per kvadratmeter, och det andra från
byggnadslånebyrån, som ju har mycket
stor erfarenhet då det gäller markaffärer
i tätorter och som har stannat vid
att föreslå ett pris av 82 öre per kvadratmeter.
Vi hade inom departementet
att ta ställning till dessa båda bud. Man
klandrar ofta staten och säger, att den
driver upp markvärdena. Vi kommo för
vår del till det resultatet, att man i
detta fall borde välja det lägre priset,
d. v. s. att man borde följa byggnadslånebyrån,
vilket man faktiskt i allmänhet
gör i sådana här frågor. Vi ansågo
oss ha så mycket större skäl till detta
som dels taxeringsvärdet utvisade ett relativt
ringa belopp — om jag inte misstar
mig mindre än hälften av det pris,
som byggnadslånebyrån föreslagit — och
dels byggnadslånebyrån kunde visa, att
man på föredragning av jordbruksministern
tidigare hade sålt mark till ett,
pris av just 82 öre kvadratmetern inom
ett område, som ansågs vara ungefär lika
välbeläget som det här ifrågavarande.

För mig finnes det ytterligare ett skäl
att rekommendera det lägre priset. Staten
har som bekant ofta med Lunds stad
att göra när det gäller olika uppgörelser.
På dagens föredragningslista finns ett
annat ärende, som gäller markbyte mellan
Lunds universitet och Malmöhus
läns landsting. I denna överenskommelse
ingår bland annat, att landstinget så
småningom skulle överta seminariet i
Lund för annat ändamål och att staten
skulle uppföra ett nytt seminarium. I
propositionen upplyses det, att Lunds
stad har förklarat sig ämna ställa erforderlig
tomtmark till förfogande för ett
nytt seminarium. Det har därvid inte
klart sagts ifrån, att detta skall ske
utan kostnad för staten, men jag har i

alla fall tolkat stadens intentioner på
det sättet.

Lunds stad visar alltså ett stort tillmötesgående
mot de statliga myndigheterna,
ett tillmötesgående som jag kan
vitsorda också från andra områden. Jag
bör kanske i detta sammanhang erinra
om att det här inte gäller att dra en ny
institution till Lund — i sådana fall
bruka ju alla städer lämna tomtmark gratis
— utan att det gäller en institution,
som man inte gärna kan flytta från Lund.

Då den allmänna bakgrunden är sådan
har jag för min del inte kunnat finna
annat än att det är rimligare att i
valet mellan de två bud, som ha förelegat,
stanna för det lägre budet, d. v. s.
82 öre kvadratmetern.

Jag tror att första kammaren gör klokt
i att följa Kungl. Maj:t på denna punkt.

Herr LARSSON: Herr talman! Åtminstone
föreföll det mig vid behandlingen
inom utskottet som om man från reservanternas
sida i detta fall kanske inte
fäste sig så värst mycket vid priset. Det
framskymtade däremot att man inte hade
någon särskilt stark tilltro till byggnadslånebyråns
sätt att värdera i de enskilda
fallen, och man riktade sig kanske
också i viss mån mot de principer,
efter vilka byggnadslånebyrån verkställer
sina värderingar. Jag tror emellertid
att vägande sakskäl tala för det förslag,
som byggnadslånebyrån har kommit till
och Kungl. Maj :t sedermera upptagit i
propositionen.

Jag förnekar inte att det här ifrågavarande
markområdet kan ligga något
bättre till än det som Råby Lilla betecknade
området, om man utgår från var
Lunds järnvägsstation ligger. Men de
kartor vi i statsutskottet haft till vårt
förfogande visa, att Råby ligger väl så
bra till, då åtminstone vissa delar av
detta markområde ingå i redan nu befintlig
bebyggelse. Man kan naturligtvis
ha olika utgångspunkter för sin bedömning
i detta fall, men enligt min uppfattning
kunna de hiir ifrågavarande
markområdena anses likvärdiga.

Det framgår också av handingarna, att

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Ang. försäljning till Lunds stad av vissa fastigheter.

högst varierande priser ha förekommit
vid försäljning av mark i Lunds stad.
Priserna ha växlat från 19 öre till 7 kronor
52 öre per kvadratmeter, och då
staten sålt mark ha priserna växlat från
70 öre till 1 krona 20 öre per kvadratmeter.
Boställsnämnden har ju åberopat,
att staden i ett annat fall har betalat
1 krona 50 öre kvadratmetern för
jämförlig jord, men det framgår av handlingarna
att denna jord köpts från ett
fastighetsbolag. När ett markområde gått
i handeln kanske mer än en gång är det
inte så underligt, om priset blivit 1 krona
50 öre per kvadratmeter.

Den nu ifrågavarande fastigheten
Källby ligger i förhållande till stadens
centrala delar inte bättre till än fastigheten
Råby Lilla, och i detta senare fall
har på förslag av domänstyrelsen fastställts
ett pris av 82 öre per kvadratmeter.
Det skulle, som jag ser saken,
vara rätt underligt om man när det gäller
Källby skulle betinga sig ett pris av
inte mindre än 1 krona 50 öre per kvadratmeter.

Den omständigheten, att den omdiskuterade
jorden är avsedd att användas
för lek- och idrottsändamål eller för
park- och kyrkogårdsanläggning, bör enligt
min mening inte ge anledning till
att man i detta fall sätter ett högre pris.

Det förtjänar kanske också nämnas att
den fastighet, som nu skall försäljas, är
taxerad till 44 000 kronor och att staten
enligt byggnadslånebyråns förslag skulle
betinga sig en köpeskilling av 108 300
kronor. Det årliga arrendebeloppet är
för närvarande 2130 kronor, och jag
skulle tro att om den nuvarande boställsinnehavaren
eller någon annan fortfarande
skall uppbära ränteavkastningen,
så kommer det inte att bli någon
minskning i vederbörandes reella löneförmåner.

Det för byggnadslånebyrån avgörande
har tydligtvis inte varit det i generalplanen
angivna ändamålet för detta
markområde, såsom herr Bergh ville
göra gällande, utan jag tror mig med
hänvisning till vad jag nu sagt kunna
påstå, att man med rent sakliga skäl kan

motivera det pris, som byggnadslånebyrån
har kommit fram till och som Ivungl.
Maj :t och nu även utskottet förordat.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Häri instämde herr Pauli.

Herr JOHANSSON, JOHAN BERNHARD:
Herr talman! Jag kan inte erinra
mig något fall, där man har behandlat
ett ärende, som gäller statsmedel, på det
sätt som han här gör.

Ecklestiastikministern har nu i debatten
förklarat att det lägre priset är önskvärt
med tanke på andra uppgörelser
mellan staten och Lunds stad, och han
har därvid hänvisat till ett ärende, som
vi tidigare i dag ha behandlat. Jag vill
då säga, att denna synpunkt inte har
framförts i någondera av de bägge ifrågavarande
propositionerna, och det har
över huvud taget inte i någon form
bringats till utskottets kännedom, att
man borde ta hänsyn till sådana överväganden.
Om sådana synpunkter haft betydelse,
borde de väl ha framförts redan
under förhandlingarna med Lunds
stad.

Det ligger här faktiskt så till, såsom
herr Bergh redan framhållit, att vederbörande
boställsnämnd har gjort en värdering
och kommit fram till ett pris
av 1 krona 50 öre per kvadratmeter. Vid
behandlingen inom utskottet har det
upplysts av dem, som närmare känna
till den ifrågavarande fastigheten, att
boställsnämndens värdesättning är hållen
i underkant. Det av boställsnämnden
föreslagna å-priset och försäljningsvillkoren
i övrigt ha tillstyrkts av skolöverstyrelsen,
stiftsnämnden, kammarkollegium,
justitiekanslersämbetet, statskontoret
och domkapitlet, och även tjänsteinnehavaren
har förklarat sig samtycka
till försäljningen under förutsättning att
han inte därigenom åsamkas någon reell
löneminskning. Och så inträffar detta
mycket ovanliga och egendomliga, att
byggnadslånebyrån här i Stockholm anmodas
att sända ned en man för att
göra en värdering, och så åsätter han
ett pris av 82 öre per kvadratmeter, vil -

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Nr 20.

Ang. försäljning till Lunds stad av vissa fastigheter.

ket pris sedan upptages som regeringens
förslag.

Jag har här en karta som visar det
nu ifrågavarande områdets belägenhet.
Det är naturligtvis svårt för kammarens
ledamöter att se detaljerna, men för den
som är intresserad kan jag nämna att
det är fråga om ett triangelformat område
ganska nära Lunds järnvägsstation.
Man kan inte säga annat än att denna
mark är centralt belägen och är tomtmark,
och vi ha nyss hört att i vissa
delar av Lunds stad tomtmark sålts för
upp till 7 kronor 52 öre per kvadratmeter.

Den från byggnadslånebyrån utskickade
värderingsmannen har i stället
till grund för prissättningen lagt en jämförelse
med mark på Lilla Råby, en lantbruksegendom
som inte alls till hela sin
areal kan jämställas med tomtmark.

För att försvara det lägre priset säger
man sedan, att Lunds stad har för avsikt
att använda området till idrottsplats.
Men sådana hänsyn böra vi inte
taga, tv när Lunds stad blir ägare till
marken, gör Lunds stad med marken
vad den vill. Det kan hända att staden
exploaterar området på annat sätt och
gör sig en vinst på affären — det är ju
bär fråga om ett underpris på inte
mindre än 90 000 kronor i jämförelse
med det värde, som alla myndigheter
utom byggnadslånebyrån ha åsätt. Jag
skulle kunna anföra exempel från andra
håll, där en stad fått köpa mark för
att enligt egen uppgift tillgodose det
mycket trängande behovet av byggnadstomter,
men, sedan den väl blivit ägare
till marken, använt den till helt annat
ändamål. En sådan sak kan inträffa
även i detta fall.

Jag måste konstatera att det inte kan
vara riktigt att så som här har skett
frångå den värdering, som gjorts av myndigheter
som haft erfarenheten ocli sakkunskapen
att bygga på, för att i stället
följa synpunkter, som i detta fall så
vitt jag förstår måste vara helt ovidkommande.
Byggnadslånebyråns representant
har tydligen slriivat efter att sätta
markvärdet så lågt som möjligt för att
hålla nere priset på byggnadstomter.

Detta kan vara en vällovlig strävan, men
det är inte säkert att resultatet blir det
åsyftade, ty sedan Lunds stad blivit
ägare till marken kan den, såsom jag
nyss sade, upplåta en del därav till
byggnadstomter och göra sig en ganska
god vinst.

Det är fullkomligt orimligt att handlägga
ett ärende som detta på det sätt,
som här har skett, och jag ber, herr
talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr BERGH: Herr talman! Jag tror
inte det är riktigt ändamålsenligt att
uppfatta motsättningen mellan å ena sidan
byggnadslånebyråns inställning till
denna fråga och å andra sidan de övriga
remissmyndigheternas på det sätt som
min vän herr Larsson gjorde, då han
menade att ett underkännande av byggnadslånebyråns
värdering skulle innebära
ett underkännande av dess kompetens.
En sådan slutsats får man inte dra.

Det förefaller mig i stället som om vi,
eftersom väl ändå de allra flesta av oss
äro kommunalmän, som haft med sådana
här affärer att göra, skulle kunna pröva
denna fråga ganska självständigt och
bedöma om det är rimligt, att staten
skall sälja mark till en stad för 82 öre
kvadratmetern, när denna mark ligger
i omedelbar närhet av järnvägsstationen
och inte långt från stadens centrum och
när man vidare icke med visshet vet,
vartill denna mark kommer att användas.
Om vi pröva denna fråga självständigt
i ljuset av de erfarenheter, som
vi väl litet var ha då det gäller sådana
affärer, måste vi efter vad jag kan förstå
komma till enighet om den uppfattningen,
att ett pris av 1 krona 50 öre per
kvadratmeter är ett mycket lågt pris.

Herr Larsson gjorde gällande — jag
förmodar att det berodde på något missförstånd
— att domänstyrelsen sålt mark
till det lägre priset. Även i det fallet var
det nämligen byggnadslånebyrån som
gjorde den värdering, som domänstyrelsen
sedan följde. Det ter sig alldeles
uppenbart att 1 krona 50 öre är ett mycket
hyggligt pris, och jag har för min del

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Ang. försäljning till Lunds stad av vissa fastigheter.

svårt att förstå, hur man anser sig kunna
motivera en försäljning till lägre pris.

Den omständigheten att detta område
möjligen skall komma att användas till
idrottsplats kan inte utgöra skäl för riksdagen
att besluta ett lägre pris. Vi ha ju
andra former för att stödja anläggningen
av idrottsplatser. I riksstaten finns
upptaget ett särskilt anslag, ur vilket
kommuner och företag i vanlig ordning
kunna få statsbidrag till idrottsanläggningar.
Vi böra pröva detta ärende som
en markförsäljningsfråga och inte snegla
på om marken skall användas för
idrottsändamål eller inte. Det är Lunds
stad obetaget att liksom andra, som anlägga
idrottsplatser, i vanlig ordning söka
och erhålla subvention av staten för
det ändamålet.

Ingenting av vad från den andra sidan
anförts kan sålunda, herr talman, rubba
min övertygelse att den av elva ledamöter
av statsutskottet omfattade reservationen
bör bifallas.

Herr NILSSON, HJALMAR: Herr talman!
Jag känner synnerligen väl till den
gård det här gäller; jag har inte kunnat
undgå att lägga märke till den de tusentals
gånger jag har passerat förbi den.
Jag känner också till ärendet från dess
handläggning i Lunds stiftsnämnd.

Jag vill till att börja med framhålla att
boställsnämndens kompetens i fråga om
behandlingen av detta ärende måste anses
ligga på en mycket hög nivå. Alla
som känna till denna fråga äro nog tämligen
på det klara med att boställsnämnden
har gjort en mycket objektiv
värdering och åsatt ett synnerligen humant
pris. Det kom därför såsom en fullständig
överraskning, när byggnadslånebyrån
gav ett direkt underbud.

Herr Larsson gjorde en jämförelse
med försäljningen av kronoegendomen
Råby Lilla, men jag vill då påpeka, att
det bara är en mycket liten del av denna
kronoegendom, som har ett så bra
läge i förhållande till Lunds stad som
ifrågavarande skolegendom har. En stor
del av kronoegendomen ligger ganska avlägset
från staden och kan inte inom

överskådlig tid tänkas bli utnyttjad på
samma sätt som det jordområde det nu
är fråga om.

Det finns således, såvitt jag kan bedöma,
ingen som helst anledning att frångå
den värdering, som boställsnämndens
ordförande här gjort.

Herr ANDERBERG: Herr talman! Jag
har en annan uppfattning i denna fråga
än den som nu närmast företräddes av
herr Nilsson. Jag känner också till båda
dessa egendomar, även om jag inte deltagit
i värderingen av den nu ifrågavarande
gården. Jag var emellertid för kort
tid sedan nere och tittade på den.

Jag kan inte förstå varför Källby nr 2
skall åsättas ett högre värde än Råby
Lilla, som enligt vad man bestämt skall
försäljas till ett pris av 82 öre per kvadratmeter.
Egendomen Råby ligger intill
stora infartsvägen till Lund — dock
självfallet inte hela egendomen — och
utgör således till stor del tomtmark, som
på ett utmärkt sätt kan exploateras för
bostadsändamål. Om man bestämmer priset
på Källbyegendomen med ett taxeringsvärde
för jorden av 44 000 kronor
och en arrendeavgift av 2 100 kronor
så pass högt som 108 300 kronor, har
man enligt mitt förmenande nått ett resultat
som är tillfredsställande.

Vi ha i jordbruksutskottet rätt ofta att
ta ställning till frågor om försäljning av
egendomar, och vi bruka då alltid försöka
få till stånd ett rimligt pris. Jag
kan inte finna att det är något underpris
som ifrågasatts för denna egendom.
Det är klart att när det gäller priser kan
man ha olika uppfattningar. Om denna
gård hade gått i den allmänna handeln
eller utgjort ett mindre område, är det
givet, att man kunde ha fastställt ett högre
pris. Här gäller det dock en egendom
på något över 13 hektar, och då får man
väl inte betrakta hela området såsom
tomtmark utan såsom till stor del råmark.

De upplysningar, som jag har inhämtat
dels av tillgängliga handlingar och dels
på ort och ställe, ha inte givit vid handen,
att man bör göra någon skillnad i

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Nr 20.

Ang. försäljning till Lunds stad av vissa fastigheter.

fråga om priset på de två egendomar
som här varit på tal.

Jag tycker att den bevisföring, som utskottets
talesman herr Larsson på denna
punkt framlagt, var fullt riktig. Jag skulle
ha kunnat instämma med honom, men
jag har velat ge uttryck även för de synpunkter,
som jag har på denna fråga,
och från dessa synpunkter hemställer
jag om bifall till utskottets förslag.

Herr JOHANSSON, JOHAN BERNHARD:
Herr talman! Till vad jag nyss
sade kan läggas den upplysning, som vi
fingo i statsutskottet och som jag glömde
att nämna, nämligen att köparen, Lunds
stad, har accepterat priset 1 krona 50 öre
per kvadratmeter, varför det här är fråga
om en prissättning, som ligger under den
sakkunniga boställsnämndens värdering,
under vad de hörda myndigheterna tillstyrkt
och under vad köparen själv har
velat godkänna. Det är det faktum, att
man avhänder sig 90 000 kronor utan
något som helst tvingande skäl, som jag
betecknar såsom en mycket egendomlig
handläggning av förevarande ärende.

Herr OLSSON, OSCAR: Herr talman!
Jag ämnar inte säga många ord i denna
fråga. Jag får bekänna, att jag tydligen
inte har fäst tillräckligt stor vikt vid
detta ärende att döma av den allvarliga
debatt som nu har förts.

Vad först och främst beträffar anmärkningen
av statsutskottets ordförande
i anledning av departementschefens
anförande, varvid framkommo saker och
ting, vilka det skulle ha varit värdefullt
att få upplysningar om i utskottet, vill
jag säga, att vi på avdelningen ju hade
reda på att det här gällde frågor, som
stodo i sammanhang med varandra, men
det var ingen som tänkte, att det var av
någon avgörande vikt och betydelse att
allt detta kom fram i debatten. Det fanns
för övrigt reservanter i avdelningen, som
ju kunde ha framfört dessa synpunkter,
i fall de hade ansett att de kunde ha
någon betydelse för avgörandet i utskottet.

Saken ligger verkligen så enkelt till

4 Första kammarens protokoll 1948. Nr 20.

som departementschefen redogjort för i
sitt anförande. Konstigare är det inte.
Det är fråga om försäljning av en till
44 000 kronor taxerad egendom för ett
pris av 108 000 kronor. Så få vi veta, att
sakkunniga värderingsmän ha kommit
fram till en ännu högre försäljningssumma.
Jag får ju säga, och det är väl däri
mitt lättsinne består, att jag inte från
början kunde tillägna mig något större
intresse för de olika buden i denna fråga.
Vad beträffar kompetensen hos de olika
värderande myndigheterna har såvitt
jag förstår ingen underkänt statens byggnadslånebyrås
kompetens i detta hänseende,
lika litet som vi, som gått på utskottets
linje, ha underkänt de andra
myndigheternas kompetens. De sakskäl,
som framförts av byggnadslånebyrån,
förefalla för den som i likhet med mig
inte är så värst initierad i tomtaffärer
vara fullkomligt övertygande. Det har
påpekats, vilket inte har kunnat förnekas,
att jämförlig mark av statens byggnadslånebyrå
på uppdrag av domänstyrelsen
år 1947 — det är således inte i
någon avlägsen forntid — har åsatts ett
värde av 82 öre, eller samma värde som
byggnadslånebyrån här har kommit fram
till.

Nu förstår jag ju, att det kan vara åtskilliga
som anse, att detta sätt att resonera
är bra enkelt. Jag är ledsen att
jag inte kan komma fram till något mera
invecklat resonemang, när det gäller denna
fråga, utan verkligen anser den så
pass enkel.

Jag ber således, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Lagförslag om försäkringsrörelse.

Herr Johansson, Johan Bernhard, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemstället i sitt utlåtande nr 103 punkten
3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 61;

Nej •— 62.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 104, i anledning
av Kungl. Maj ds framställning om anslag
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1947/48 till riksbankens avbetalningslånefond,
bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden: nr

34, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående pensionsregleririg
för vissa befattningshavare vid statens
krisorgan jämte i ämnet väckta motioner; nr

35, i anledning av väckt motion
om utredning av frågan om reservbarnmorskornas
pensionsförmåner;

nr 36, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgivande av liv -

räntor till Lilly Holmin, Karin Persson
och B. H. E. Sjölander; samt

nr 37, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1947/48, såvitt angår tolfte huvudtiteln.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Lagförslag om försäkringsrörelse.

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 34, i anledning av dels
Kungl. Maj ds proposition med förslag
till lag om försäkringsrörelse, m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 6 februari 1948 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 50, som behandlats av första
lagutskottet, hade Kungl. Majd föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om försäkringsrörelse och

2) lag angående införande av nya lagen
om försäkringsrörelse.

I förslaget till lag om försäkringsrörelse
var 4 § 1 mom. så lydande:

De som vilja stifta försäkringsaktiebolag
skola upprätta bolagsordning
samt därå söka Konungens stadfästelse.
Avser bolagets rörelse livförsäkring
eller avser rörelsen annat slag av försäkring
för all framtid eller för längre
tid än tio år, skola tillika enligt vad i
9 § sägs upprättas särskilda grunder för
verksamheten samt därå sökas Konungens
stadfästelse. Bolagsordningen och
grunderna skola vara försedda med
stiftarnas bevittnade namnunderskrifter.

Konungen prövar bolagsordningens
och grundernas överensstämmelse med
denna lag samt lag och författning i
övrigt, så ock om och i vad mån därutöver,
med hänsyn till omfattningen
och beskaffenheten av bolagets rörelse,
särskilda bestämmelser må erfordras.

Finnes den tillämnade rörelsen behövlig
och även eljest ägnad att främja
en sund utveckling av försäkringsväsendet,
stadfäster Konungen bolags -

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Nr 20.

ordningen och grunderna samt beviljar
koncession tills vidare eller, där särskilda
omständigheter föranleda därtill,
för bestämd tid, högst tio år, och därutöver
intill slutet av då löpande räkenskapsår.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft följande
i anledning av propositionen inom
riksdagen väckta motioner, nämligen

inom första kammaren:
nr 271 av herr Karlsson, Gottfrid,
m. fl.,

nr 272 av herr Ewerlöf m. fl.,
nr 273 av herr Ewerlöf m. fl.,
nr 274 av herrar Ewerlöf och Wistrand,

nr 275 av herr Ewerlöf samt
nr 276 av herrar Englund och Osvald,
ävensom

inom andra kammaren:
nr 420 av herr Kristensson m. fl.,
nr 421 av herrar Onsjö och Larsson
i Luttra,

nr 427 av herr Ljnngqvist m. fl.,
nr 428 av herrar Ljungqvist och
Kristensson samt

nr 429 av herrar Ljungqvist och Johansson
i Mysinge.

I de likalydande motionerna I: 273
och II: 429 hade yrkats, att i 4 § 1
mom. tredje stycket i förslaget till lag
om försäkringsrörelse orden »behövlig
och även eljest» måtte utgå.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A) att riksdagen — med förklarande,
att riksdagen funnit vissa ändringar böra
vidtagas i de genom propositionen framlagda
lagförslagen — måtte för sin del antaga
två under punkten införda, med 1
och 2 betecknade förslag till lagar i nu
ifrågavarande ämnen;

B) att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att, i fall då försäkringsaktiebolag
upplöstes i anledning av att
dess försäkringsbestånd överlåtits till
annat försäkringsbolag, vilket ägde
samtliga aktier i förstnämnda bolag, cf -

Lagförslag om försäkringsrörelse.

ter särskild framställning från vederbörande
medgiva befrielse från skattskyldighet
enligt förordningen den 27 juni
1927 om skatt vid utskiftning av aktiebolags
tillgångar;

C) att motionerna 1:271—276 samt
II: 420, 421 och 427—429, i den mån de
icke kunde anses besvarade genom utskottets
hemställan under A) och B),
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anmälts av herrar
Ewerlöf, Löthner och Ljungqvist, vilka
vid behandlingen av 4 § i förslaget till
lag om försäkringsrörelse inom utskottet
yrkat bifall till likalydande motionerna
1:273 och 11:429.

Herr EWERLÖF: Herr talman! Såsom
framgår av handlingarna har utskottet i
stort sett kommit fram till ett enhälligt
förslag i detta mycket digra och som
jag föreställer mig för lekmannen tämligen
svårbemästrade ämne. Det är ju i
och för sig inte märkvärdigt, att så har
kunnat ske, då ju detta förslag knappast
aktualiserar några politiska tvistefrågor
utan i allt väsentligt rör sig på det tekniska
planet.

En av mig jämte ett par andra medlemmar
av kammaren väckt motion har
emellertid givit mig anledning att till
utskottets utlåtande göra en reservationsanteckning
i fråga om de föreslagna
koncessionsvillkoren för försäkringsbolag.

Jag erinrar kammaren om att enligt
den lag, som för närvarande gäller, ett
bolag anses böra beviljas koncession så
snart bolaget uppfyller vissa rent formella
kriterier. I detta avser man nu
att åstadkomma en ändring genom att
man föreskrivit villkor för koncession
av både kvantitativ och kvalitativ innebörd.
Det heter i 4 §, att en rörelse för
att koncession skall kunna beviljas
»skall vara behövlig och även eljest
ägnad att främja en sund utveckling av
försäkringsväsendet».

1 motionen ha vi gjort gällande, att
det förefaller onödigt att uppställa denna
dubbla fordran. Det synes oss rikti -

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Lagförslag om försäkringsrörelse.

gare och enklare att för beviljande av
koncession endast fordra, att rörelsen
prövas vara ägnad att främja en sund
utveckling av försäkringsväsendet. Man
frågar sig, om det kan ifrågakomma att
vägra koncession för ett företag, som
uppfyller denna kvalifikation. Är en rörelse
ägnad att främja en sund utveckling
av försäkringsväsendet måste den
väl också anses behövlig. Genom att understryka
både behövligheten och egenskapen
att främja en sund utveckling av
försäkringsväsendet har det rent kvantitativa
momentet fått en sådan betoning,
att risk kan föreligga för att bestämmelsen
kommer att tillämpas på ett
sätt, som leder till ett alltför statiskt
tillstånd på detta område. Och det är
nu en gång för alla klart, att för en
sund utveckling av försäkringsväsendet
är konkurrensen av avgörande betydelse.

Nu skall jag gärna medge, att det sätt
varpå statsrådet har beskrivit, hur denna
bestämmelse skall tillämpas, närmar
sig den ståndpunkt som vi ha intagit i
motionen. När vi nu inte ha lyckats
övertyga utskottet om att den av oss
föreslagna formuleringen är att föredraga,
gör jag mig inte några som helst illusioner
om att i detta, jag medger det
gärna, ganska subtila ämne ha större
framgång i kamrarna. Jag tror därför
att jag gör alla en tjänst om jag förklarar
att jag, trots att jag beklagar att
denna paragraf inte fått den utformning
som vi föreslagit, inte avser att ställa
något yrkande. Jag hoppas därmed också
förenkla debatten i detta ärende.

Jag bär jämte andra haft ytterligare
ett motionsyrkande, som utskottet icke
biträtt. Det gäller den gräns, inom vilken
inteckning i fastighet skall vara belägen
för att kunna läggas såsom säkerhet
i försäkringsfonden. I lagförslaget
fordras för detta ändamål, att alla inteckningar
skola vara belägna inom två
tredjedelar av fastighetens taxeringsvärde.
I motionen har gjorts gällande, att
denna gräns borde höjas från två tredjedelar
av taxeringsvärdet till tre fjärdedelar
av detsamma i fråga om fastigheter,
som försäkringsbolagen själva

äga, antingen direkt eller indirekt genom
förvaltningsbolag. Såsom motiv för
denna höjning ha vi åberopat att några
marginaler för oguldna skatter, kostnader
och räntor icke behövde förutsättas
beträffande dessa fastigheter och att deras
allmänna standard och underhåll
finge anses betydligt överstiga genomsnittet,
varför man utan någon som helst
risk borde kunna medge att gränsen beträffande
dessa fastigheter flyttades upp
till tre fjärdedelar av taxeringsvärdet.

Utskottet har visserligen inte biträtt
detta yrkande, men vill inte heller underkänna
de skäl, som åberopats till
förmån för en dylik höjning. Utskottet
har tydligen närmast menat, att denna
fråga bör inom en nära framtid kunna
lösas i ett annat sammanhang, då man
liar anledning att överväga en ändring
av de regler, som nu föreslås med avseende
på fastighetsbelåningen i övrigt.
Under sådana förhållanden har jag ansett
mig kunna underlåta att på denna
punkt anteckna reservation till utskottets
utlåtande.

Av de få ord jag yttrat torde ha framgått,
herr talman, att jag anser mig oförhindrad
att yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr ENGLUND: Herr talman! I såväl
försäkringsutredningens yttrande som
propositonen och utskottsutlåtandet förekomma
vissa uttalanden, som inte ha
kommit till uttryck i lagtexten men som
ändå torde komma att bli relativt bindande
för den fortsatta utvecklingen på
detta område. En del av dessa uttalanden
gäller delägarnas inflytande på försäkringsbolagen.
Det är mycket skrivet
om detta av försäkringsutredningen och
i propositionen, och dessa uttalanden
förutsätta en grundlig omdaning av de
nuvarande förhållandena. Man har inte
kunnat anknyta de nya formerna till en
exemplifiering hämtad från redan förefintliga
förhållanden. Det är ett resonemang
som föres helt a priori.

I en av mig jämte en annan ledamot
av kammaren väckt motion har jag försökt
att mot bakgrunden av personliga

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Nr 20.

erfarenheter från detta fält visa, att förevarande
spörsmål varit förtjänt av en
mera ingående utredning och att det
inte kan anses antagligt, att man på de
vägar, som relativt vagt angivits i utredningen
och i propositionen, kan nå
ett tillfredsställande resultat. Jag måste
för min personliga del sätta ett frågetecken
redan för den grundtanke om
ett delägarinflytande, grundat på en allmän
delägaromröstning, som i detta
hänseende är den springande punkten
i utredningens och propositionens förslag.

Någon gång före förra världskriget
skrev en engelsman, lord Bryce, ett arbete
om de moderna demokratierna, som
har blivit klassiskt. I detta arbete, som
i nu berörda hänseende säkerligen skulle
ha fått en än försiktigare utformning
om det hade skrivits i dagens läge med
utnyttjande av de erfarenheter som vunnits
sedan dess, säger lord Bryce, att
man får akta sig för att ens på det politiska
fältet anse den allmänna rösträtten
såsom en naturrätt. Dess lämplighet
eller olämplighet måste ses mot bakgrunden
av de särskilda förhållandena i de
länder, där det är ifrågasatt att tillämpa
den. Dess lämplighet måste vara beroende
exempelvis på den allmänna bildningsnivån,
det allmänna medborgerliga
intresset och graden av den komplikation,
som samhällsärendena i landet anger.

Och jag tror, att om man flyttar över
problemställningen till områden vid sidan
om det politiska området, till de
associationsformer som finnas inom staten,
har man ännu större anledning att
låta dessa frågor om formerna för det
folkliga inflytandet avgöras på rent empirisk
grundval, utan att man lägger några
doktrinära synpunkter till grund.

Om vi se på vårt eget författningsliv,
sådant det utvecklats utan någon doktrin
i detta hänseende, finner man också
exempelvis att vi, när kommunerna blevo
så stora att det var svårt att få ett
riktigt uttryck för medborgarmeningen
genom röstningen på kommunalstämmorna,
övergingo till kommunalfullmäktige.
Vi ha en kvantitativ gräns i vår

Lagförslag om försäkringsrörelse.

kommunalförfattning, där denna övergång
göres obligatorisk och vi ha både
inom vårt allmänna författningsliv och
vårt fria föreningsliv både sekundära
och tertiära representationer.

Just på det fält där vi nu röra oss,
försäkringens, har jag haft tillfälle att
se representationsproblemet från två
aspekter. Jag har haft tillfälle att se det
i en försäkringsförening, i lagen kallad
för understödsförening, i anslutning till
en ideell organisation, och inom ett medelstort
bolag. Det representativa systemet
grundat på delägarnas röstning har
i det förra fallet fungerat utmärkt. Antalet
delägare är emellertid endast ett
par tusen. Men om jag, som propositionen
förutsätter, tänker mig detta system
överflyttat till ett stort försäkringsbolag
med många hundra tusen delägare, måste
jag säga mig, att förutsättningarna äro
väsentligt olika, och det finns ingen anledning
att säga, att den lösning, som
är ändamålsenlig på det ena fältet, är
den riktiga och ändamålsenliga också
på det andra.

Det har också visat sig, att när man
nu förberedelsevis har försökt att konstruera
en lämplig representationsform
med en delägareröstning såsom utgångspunkt,
har man kommit fram till ytterligt
artificiella lösningar, som sannolikt
bara komma att leda till en pappersexcercis,
där delägarna inte få något reellt
inflytande. Skulle de mot förmodan
bli reellt inflytande, är det risk för att
röstningsorganisationens sätt att verka
kommer att bli ytterst godtyckligt och
lätt kan bli utgångspunkt för karriäristiska
strävanden inom organisationen i
strid med det verkliga intresset hos majoriteten
av försäkringstagarna.

.lag skulle utan att vilja trötta kammaren
med att i detalj diskutera detta
komplicerade problem vilja vädja till
statsrådet, som genom utskottsutlåtandet
får hela avgörandet i detta ärende, att
gå till denna koncessionsprövning helt
obunden av doktrinära synpunkter och
att inte kräva ändringar i andra lägen
än när det på grund av hittills rådande
förhållanden har visat sig, att försäkringstagarnas
intressen reellt ha åsido -

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Lagförslag om försäkringsrörelse.

satts på det ena eller andra sättet. Genom
den kontrollapparatur, som redan
finns i den nuvarande försäkringslagen
och som genom den väldiga utvidgning
av försäkringsinspektionens befogenheter,
som föreslås i det föreliggande förslaget,
ytterligare kommer att utbyggas,
är i själva verket efter mitt sätt att se
full trygghet skapad för att alla intressen,
som försäkringstagarna rimligen
kunna ha, komma att tillgodoses. Och
om det skulle visa sig att någon lucka
i detta hänseende kommer att yppa sig,
tror jag att det är angeläget att man
från regeringens och från föredragande
statsrådets sida finner former, som inte
tvinga till ett allmänt med nödvändighet
på ringa intresse grundat deltagande i
omröstningar från försäkringstagarna,
vilka inte rimligen för en försäkring av
obetydlig storleksordning, exempelvis en
cykelstöldsförsäkring på en femma, kan
åläggas att ägna så stor uppmärksamhet
åt det försäkringsföretag i vilka de tilläventyrs
tagit denna försäkring, att de
bli kompetenta medbedömare av vilka
som lämpligen höra handha ledningen av
detta företag.

Jag skall, herr talman, för ögonblicket
nöja mig med att uttala dessa allmänna
önskemål beträffande den kommande
koncessionsprövningens inriktning på
denna punkt.

Herr AHLKVIST: Herr talman! Med
anledning av herr Ewerlöfs och herr
Englunds anföranden ber jag att helt
kort få anföra några synpunkter, som
varit vägledande för utskottet vid dess
ställningstagande i denna fråga.

Vad först beträffar herr Ewerlöfs reservation,
som går ut på att vid beviljandet
av koncession den kvalitativa behovsprövningen
skulle vara tillräcklig
och att således någon kvantitativ behovsprövning
ej borde ske, vill jag säga,
att man nog får se denna fråga i sammanhang
med önskvärdheten av en koncentration
av försäkringsverksamheten.
Vi ha kanske ett alltför stort antal försäkringsföretag
i detta land. Jag kan
erinra om att det finns inte mindre än

142 verksamma riksbolag, något fler
läns- och häradsbolag, förutom alla
sockenbolag, vilka vi ju här kunna bortse
från, då de inte i detta sammanhang
ha så stor betydelse.

Herr Ewerlöf ansåg att om man vid
beviljandet av koncession tillämpade behovsprövningen
för strängt kunde detta
komma att medföra, att konkurrensen
blev lidande därpå. Jag skulle i detta
sammanhang vilja fråga, huruvida
inte det stora antal bolag, som redan
finns, är tillräckligt för att upprätthålla
en fullt tillfredsställande konkurrens på
detta område. Jag tror mig för övrigt
våga tillägga, att erfarenheten visat, att
konkurrensen mellan alltför många bolag
långt ifrån leder till något förbilligande
av omkostnaderna, utan snarare
tvärtom för med sig en ökning av omkostnaderna
och därmed också ett fördyrande
av försäkringarna. Även ur den
synpunkten är det alltså uppenbart, att
det är önskvärt med en begränsning av
antalet bolag, och jag tror inte det är
oriktigt om jag säger, att försäkringsväsendets
målsmän själva lya erkänt
detta.

Herr Ewerlöf säger vidare, att om ett
bolag vill starta i syfte att främja nya
idéer inom försäkringsverksamheten,
skulle detta kunna hindras på grund av
att det kvantitativa behovet icke föreligger.
Jag vill i det sammanhanget endast
uppställa den frågan: Om det verkligen
skulle komma upp några idéer,
ägnade att främja en sund utveckling
inom försäkringsverksamheten, kunde
det då inte vara möjligt, att dessa synpunkter
kunde göra sig gällande inom
de nu bestående bolagen? Jag kan väl
knappast tänka mig, att konservatismen
inom försäkringsbolagen är så stor,
att man inte skulle vara mottaglig för
nya idéer. Och om det verkligen vore
på det sättet, att inget av de befintliga
företagen skulle vara mottagligt för nya
idéer för främjande av en sund utveckling
inom denna verksamhet och man
alltså skulle kunna säga, att de nuvarande
bolagen totalt stelnat i formerna,
då föreställer jag mig att det skulle
föreligga ett verkligt behov av att star -

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Nr 20.

ta ett nytt bolag, och då kan följaktligen
inte heller denna kvantitativa behovsprövning
utgöra något hinder hårför.

Detta är i huvudsak de synpunkter,
som i utskottet lagts på denna fråga
och anledningen till att utskottet icke
ansett sig kunna tillstyrka herr Ewerlöfs
motion.

Vad sedan gäller herr Englunds motion
om associationsformerna och delägarnas
inflytande, så vill jag i det sammanhanget
först erinra om att redan
1942 års försäkringsutredning i sitt betänkande
hade tagit upp frågan om delägarnas
inflytande inom de ömsesidiga
försäkringsbolagen. Deras förslag har
inte varit föremål för någon anmärkning
från försäkringsväsendets målsmän,
inga remissinstanser ha haft någonting
att invända mot detta, och även
första lagutskottet delar den uppfattningen,
att det i ett ömsesidigt försäkringsbolag
bör finnas ett delägarinflytande.
Första lagutskottet går nämligen
ut ifrån att ett ömsesidigt bolag bygger
på kooperativ grund, och då böra som
sagt också delägarna vara tillförsäkrade
ett verkligt inflytande.

Man kan icke säga, att detta för närvarande
är fallet inom samtliga bolag.
Försäkringsutredningen redovisade i
sitt betänkande några ytterlighetsfall.
Man nämnde ett par ömsesidiga försäkringsbolag,
där delägarinflytandet var
tillfredsställande ordnat, och man nämnde
å andra sidan ett par andra ömsesidiga
försäkringsbolag, där man måste
säga att delägarinflytandet var långt
ifrån tillfredsställande. I de två senare
bolagen fanns garantikapital. I det ena
fallet ägdes detta av verkställande direktören,
i det andra av ett utländskt
försäkringsbolag. I båda fallen var vid
kapitalet knutet 1 000 röster på bolagsstämman,
medan varje delägare hade
en röst. Detta innebar, att 1 001 försäkringstagare
måste möta upp för att överrösta
verkställande direktören, respektive
det utländska försäkringsbolaget.
Det är ganska naturligt, att det med
ett sådant delägarinflytande icke kan

Lagförslag om försäkringsrörelse.

skapas något intresse hos delägarna att
deltaga i bolagets verksamhet.

Detta är, som sagt, ytterlighetsfall. Det
är klart att däremellan ligga olika former
för delägarnas inflytande i de olika
bolagen. Vad som här föreslagits är att
vissa minimikrav skola uppfyllas i fråga
om delägarnas inflytande, därest koncession
i fortsättningen skall beviljas.
Vad beträffar associationsformer och
övriga detaljer om delägarinflytande har
första lagutskottet icke gått närmare in
på detta spörsmål utan hänvisar till att
det faller inom ramen för det uppdrag,
som 4945 års försäkringsutredning sysslar
med. Och när det i motionens kläm
yrkas, att riksdagen skulle begära ny
utredning i dessa ting, vill jag endast
erinra om att första lagutskottet har inte
för sed att föreslå riksdagen att skriva
till Kungl. Maj:t och begära utredning
i ett ämne, som är föremål för pågående
utredning. Av denna anledning har
alltså lagutskottet inte heller ansett sig
kunna tillstyrka herr Englunds motion.

Med stöd av det nu anförda ber jag
alltså, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr ENGLUND: Vad herr Ahlkvist
sade skulle ha varit tillfredsställande, om
man kunnat avvakta en sådan utredning.
Men nu är det i själva verket så att
man förutsätter, att vid den koncessionsprövning
som äger rum före slutet av
detta år nya, av den senare försäkringsutredningen
icke utformade grundsatser
om delägarinflytande skola tillämpas.
Man har således vid den koncessionsprövning,
den prövning av bolagets vara
eller icke vara, som skall äga rum, som
riktlinje bara de allmänna, vagt formulerade
direktiven i 1942 års försäkringsutrednings
betänkande och i den kungl.
propositionen. Det hade verkligen varit i
hög grad önskvärt, om riksdagen hade
fått något tillfälle att ta del av något mera
preciserade riktlinjer för denna koncessionsprövning.

Herr Ahlkvist har exemplifierat nu
rådande missförhållanden med några extrema
fall på uteslutning av varje del -

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Lagförslag om försäkringsrörelse.

tagarinflytande, om vilka väl alla äro
överens att de äro förkastliga. Men i den
mån jag haft tillfälle att följa denna debatt
är det mitt allmänna intryck, att
det är meningen att inte bara dessa utan
praktiskt taget alla de nu förefintliga stora
försäkringsbolagen skulle tvingas över
i nya former för delägarinflytandet och
att detta skulle ske även i det fall, då en
allmän bolagsstämma med fri rösträtt för
alla delägare efter deras försäkringsbestånds
storlek redan väljer en delegeradeförsamling.
Om endast ett ringa antal
personer besöka denna bolagsstämma,
så är det i och för sig enligt de uttalanden,
som gjorts här i motiveringen,
ett bevis för att anordningen är otillfredsställande,
och med lock och pock
skola bolagets försäkringstagare tvingas
in i denna omröstningsruljans, även om
de bara ha en cykelförsäkring på 5 kronor
i företaget. Det är denna tanke, att
man inte skall nöja sig med det intresse,
som naturligt växer fram hos delägarna
i dessa företag genom att de sluta upp
på bolagsstämma, utan att man med lock
och pock skall tvinga fram en allmännare
röstning, även om delägarna äro
fullt nöjda med bolagets ledning och inte
känna något behov att avdela något större
intresse åt denna försäkring, det är
denna tankegång, herr Ahlkvist, och inte
benägenheten att konservera de extrema
fallen, som utlöst kritiken i min motion.
Och jag har inte kunnat se att
försäkringsutredningen eller statsrådet
i sin motivering för förslaget ha kunnat
anvisa en praktisk väg som till rimlig
kostnad förverkligar önskemålet om allmän
delägarröstning. Jag kan inte heller
finna, att det i propositionen har påvisats,
att det är nödvändigt för försäkringsrörelsens
sundhet att skaffa fram
på artificiell väg ett dylikt ökat deltagande
i den omröstningsprocedur genom
vilken försäkringsledningen utses.

Statsrådet KOCK: Herr talman! Det är
mig ett nöje att vid detta tillfälle få ge
uttryck åt min tillfredsställelse över att
detta stora lagförslag efter de långvariga
förarbetena har kunnat föras i hamn och

över att utskottet har ansett sig kunna
acceptera det i propositionen framlagda
förslaget med vissa smärre undantag, som
jag för min del icke har något att erinra
emot. Det är så mycket mer glädjande,
som man i detta lagförslag har fått grundfäst
den s. k. skälighetsprincipen, vilken
är ett uttryck för en uppfattning av försäkringsväsendet
som en social funktion.
Denna princip har inte heller stött
på någon opposition, utan man har accepterat
konsekvenserna av den i lagen.

De synpunkter, som här ha framförts
av herr Ewerlöf i vad det gäller behovsprövningen,
ha redan bemötts av herr
Ahlkvist. Jag vill på den punkten medge,
att tillämpningen av koncessionsvillkoren
kan, om den icke handhaves i den
rätta andan, leda till en stagnation. Även
de villkor som herr Ewerlöf anser sig
kunna acceptera skulle ju, om de tillämpades
i felaktig riktning, kunna medföra
en konservering av de existerande förhållandena.

Jag har svårt att förstå, att en kanske
starkare betoning på.behovsprincipen, på
att företaget skall vara behövligt, skall
medföra större risker i detta hänseende.
Man får också komma ihåg, att en nyetableringskontroll
på detta område —
om man får kalla det så — har andra motiv
än nvetableringskontroll på andra
områden av näringslivet. Den avser inte
att skapa monopolskydd åt företagen.
Hela lagens anda är sådan, att man skall
tillgodose försäkringstagarnas — köparnas
— intressen, och detta är en garanti
för att ett sådant koncessionsskydd icke
blir en form av monopolisering. Försäkringstagarnas
intresse fordrar att man
följer utvecklingen och ser till att där en
ökad konkurrens skulle vara behövlig,
där skall en sådan också komma till
stånd.

I fråga om herr Englunds anmärkningar
vill jag påpeka, att i lagförslaget, sådant
det är utformat, och i motiveringen
har fastlagts, hur försäkringstagarnas
delägarskap i de ömsesidiga bolagen
skall kunna utformas. Jag får av herr
Englunds anförande det intrycket, att
här skulle komma horder av sådana som
tagit cykelförsäkringar på 5 kronor för

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Nr 20.

att rösta på bolagsstämmor, vilket ju
kanske skulle synas något egendomligt.
Men här finns enligt lagförslaget möjligheten
att utse delegeradeförsamlingar,
den form som man har tänkt sig
skulle kunna användas just vid de större
bolag, där de förhållanden som herr
Englund framfört kunna vara att finna
och där man alltså har ett så stort antal
försäkringstagare, att man icke kan tänka
sig att de skulle kunna direkt utöva sitt
inflytande på bolagets ledning. Jag vill
också erinra om att vi i vissa redan existerande
försäkringsföretag ha en representation
från försäkringstagarna, där
man har kunnat utnyttja deras organisationer,
såsom t. ex. i SPP, där jag
själv haft tillfälle att följa arbetet på
nära håll. Sådana möjligheter kunna ju
också stå öppna på andra håll.

Jag tror inte att de faror, som herr
Englund har pekat på, kunna vara så
stora. Jag tror att man med försäkringsföretagens
egen hjälp skall kunna finna
former för en representation, där man
undviker att denna bara blir en formalitet
eller ett »pappersmaskineri», som
herr Englund uttryckte sig.

Herr ENGLUND: Herr talman! Det är
inte representationen, som jag fruktar
skall bli en formalitet, utan det är delägarröstningen
bakom representationen.

När jag, herr talman, tog upp exemplet
med den där cykelstöldförsäkringen,
var det helt enkelt ett exempel, hämtat
ur erfarenheten. Det var faktiskt en
advokat, som vid ett tillfälle hade samlat
ihop ett stort antal innehavare av sådana
där cykelförsäkringar och berett
sig att övertaga ledningen av ett försäkringsföretag.
Detta förebyggdes genom
skickliga åtgärder från bolagsledningens
sida, men det hängde på ett
hår att en godtycklig omkastning av bolagets
ledning skulle ha ägt rum.

Jag tror således att det finns all anledning
att visa försiktighet, inte i fråga
om delegeradeförsamlingarna — jag är
fullkomligt ense med statsrådet om deras
ändamålsenlighet — men när det gäller
att utforma regler för hur dessa dclc -

Förslag till lantarbetstidslag.

geradeförsamlingar skola tillkomma. Det
gäller att utforma dem så att inte obehöriga
intressen få ett friare spelrum än
de för närvarande äga.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 35, i anledning av Kungl. Maj-.ts
proposition med förslag till lag om vissa
inskränkningar i utländsk försäkringsanstalts
rätt att driva försäkringsrörelse
här i riket; och

nr 36, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag rörande överflyttande
av vissa till justitiedepartementet
hörande ärenden från Kungl.
Maj:t till underordnad myndighet m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 29, i anledning av väckt motion
om utredning av frågan om möjligheten
att undanröja faran för bländning
av lyktor å motorfordon; samt

nr 30, i anledning av väckta motioner
dels om utredning av frågan om behandling
av myrslogarna inom de på
statens bekostnad storskiftade delarna
av Kopparbergs län, dels ock angående
ett enklare förfaringssätt för bestämmande
av äganderätten till s. k. myrslogar.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Förslag till lantarbetstidslag.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 31, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lantarbetstidslag, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Förslag till lantarbetstidslag.

Genom en den 19 mars 1948 dagtecknad
proposition, nr 192, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lantarbetstidslag.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft dels en inom andra
kammaren före avlämnandet av propositionen
nr 192 väckt motion, nr 31, av
herr Landgren, dels ock sex i anledning
av nämnda proposition väckta motioner,
nämligen

inom första kammaren:
nr 345 av herrar Sundelin och Osvald,
nr 346 av herr Niklasson och herr
Nilsson, Bror, samt

nr 347 av herr Isaksson m. fl. ävensom inom

andra kammaren:
nr 504 av herr Rabbestad m. fl.,
nr 505 av herr Svensson i Ljungskile
m. fl. samt

nr 506 av herr Nolin m. fl.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen måtte med avslag å
motionerna I: 345, I: 346, I: 347, II: 504,
II: 505 och II: 506 bifalla förevarande
proposition nr 192 oförändrad; och

B. att motionen II: 31 måtte anses besvarad
genom vad utskottet under A.
hemställt.

I motiveringen hade utskottet anfört
bland annat:

»Lantarbetstidslagens tillämpningsområde
är för närvarande inskränkt till
företag, där i regel användas minst två
arbetare. I propositionen föreslås en utvidgning
av tillämpningsområdet till att
omfatta alla företag, där i regel användes
minst en arbetare. Detta förslag
överensstämmer med önskemål, som
framföres i motionen II: 31. I samtliga
de motioner, som väckts i anledning av
förevarande proposition, yrkas däremot,
att den föreslagna lantarbetstidslagens
tillämpningsområde begränsas till att
avse företag, där minst två arbetare äro

anställda. — — -— Utskottet förordar,
att lagens tillämpningsområde bestämmes
i enlighet med det i propositionen
framlagda förslaget.»

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herrar Holmbäck, Löfvander,
Carl Eric Ericsson, Hollertz,
Johnsson i Kastanjegården, Andersson i
Gisselås och Carlsson i Bakeröd ansett,
att utskottets utlåtande bort hava den
lydelse, som i reservationen angivits,
och avslutas med en hemställan,

A. att riksdagen måtte avslå det genom
förevarande proposition nr 192
framlagda förslaget till lantarbetstidslag
och i stället för sin del antaga följande
förslag till

Lag

om fortsatt giltighet av lantarbetstidslagen
den 8 juni 1945 (nr 265).

Härigenom förordnas, att lantarbetstidslagen
den 8 juni 1945, vilken gäller
till och med den 31 oktober 1948, skall
äga fortsatt giltighet till och med den
31 oktober 1951. Beträffande förseelse
mot lagen, som begåtts under tiden för
dess giltighet, skall dock vad i lagen är
stadgat fortfara att gälla efter sistnämnda
dag.

B. att motionerna 1:345, 1:346, I:
347, 11:504, 11:505 och 11:506 måtte
anses besvarade genom vad utskottet
under A. hemställt; samt

C. att motionen II: 31 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr ISAKSSON: Herr talman! När

man tar befattning med denna fråga, så
måste man undra, om det var alldeles
nödvändigt att i år framlägga förslag till
en revision av lantarbetstidslagen. Visserligen
utlöper lagens giltighetstid instundande
31 oktober, men det arbetar
just nu en statlig kommitté med uppdrag
att underkasta hela den svenska arbetstidslagstiftningen
en allmän översyn,
varvid även lantarbetstidslagen skall bli
föremål för granskning. Detta arbete beräknas
vara färdigt till nästa år. Man
borde då enligt mitt förmenande ha kun -

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Nr 20.

nät avvakta och se resultatet och sålunda
i år ha förlängt den nu gällande
lagen.

Det brukar understundom har i kammaren
göras gällande, att man inte skall
föregripa pågående utredningar. Vad
denna fråga beträffar så tror jag för
min del att det hade varit klokt att avvakta
utredningens resultat. Man hade då
säkerligen fått ett bättre begrepp om de
tekniska och ekonomiska förutsättningarna
och därmed också bättre möjligheter
att bedöma frågan om en skärpning
av lagen.

Som ett motiv för denna skärpning
och revidering anföres nu, att en utjämning
av arbetstidsförhållandena i
jordbruket är nödvändig för att arbetskraften
skall stanna kvar där. Till detta
resonemang skulle jag för min del vilja
säga, att de som kanske äro allra mest
angelägna om att arbetskraften i tillräcklig
mängd skall stanna vid det svenska
jordbruket, äro bönderna själva, och de
ha en annan mening. För min del tror
jag inte att avflyttningen så mycket beror
på om det är en timmes längre arbetstid
på sommaren och en timmes kortare
arbetstid på vintern per dag räknat,
utan jag tror att den mera beror på
att ledigheten på söndagarna inte kan
allmänt genomföras vid det svenska jordbruket.
Men man torde under inga förhållanden
kunna komma ifrån detta söndagsarbete,
så länge vi vid det svenska
jordbruket äro nödsakade att hålla kreatur.
De skola ju söndag liksom vardag
ha sin skötsel och vård. Jag har den bestämda
uppfattningen, att icke endast de
anställda utan kanske i rätt hög grad
också jordbrukarnas vuxna barn ha dragit
sig för jordbruksarbetet på grund av
att den s. k. veckoledigheten över söndagen
icke kunnat anordnas, såsom fallet
är vid t. ex. vissa industrier.

När man nu gått att pröva ett utjämningsförfarande
mellan sommar och vinter,
så måste man enligt mitt förmenande
i högre grad än som nu skett ta hänsyn
till jordbrukets speciella förhållanden.
Jordbruket har ju i viss mån karaktären
av säsongnäring, då det måste anpassa
sig efter och följa årets växlingar

Förslag till lantarbetstidslag.

med deras olika anhopning av arbete.
Detta förhållande kommer man inte heller
ifrån. Det är ju naturen som själv
ordnat det på detta sätt, och att fara alltför
strängt fram med lagstiftningen på
detta område kommer säkerligen att just
nu få till följd en icke önskvärd produktionsminskning.
Det övervägande antalet
remissinstanser har ju också avstyrkt
förslaget, och man har bland annat just
pekat på faran av en produktionsminskning.
Vi ha ju här i kammaren, tror jag,
åtminstone vid ett par tillfällen i år diskuterat
de besvärligheter och svårigheter
som för närvarande möta det svenska
jordbruket, bland annat då det gäller att
anskaffa maskiner. Det är ju för närvarande
nära nog ogörligt för en jordbrukare
att kunna uppbringa ens en vanlig
svensk harv, och jag skulle på denna
punkt vilja säga, att skulle detta lagförslag
gå igenom, då borde våra myndigheter
verkligen se till, att våra fabrikanter
av jordbruksredskap finge den ökade
tilldelning av järn som de anse vara nödvändig
för att på ett rimligt sätt kunna
tillgodose det svenska jordbruket med
den maskinpark, som jordbruket behöver
och i ännu högre grad måste behöva
vid en skärpning av lagen på detta område.

Nu säges det också att man vill skydda
jordbrukets arbetskraft mot för tidig
förslitning. Jag skulle vilja fråga er: Är
det så alldeles säkert, att man når detta
mål med vad som nu är föreslaget? Jag
tror till och med att de fysiska påfrestningarna
kunna bli värre genom den nu
föreslagna längre arbetstiden under vinterhalvåret.
Den längre arbetstiden på
vintern i köld och rusk kan komma att
verka i rakt motsatt riktning mot vad
man avser. Jag skulle också vilja säga.
att det kan bli ganska bekymmersamt
särskilt för de jordbrukare som inte ha
skog på sina gårdar att få full .sysselsättning
för sitt folk under vinterhalvåret,
och det ligger onekligen däri en
fara för all man på sådana gårdar kommer
att under vinterhalvåret permittera
sin arbetskraft, så att jordbruksarbetet
blir ännu mer säsongbetonat än för närvarande.
Även på somrarna kan det bli

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Förslag till lantarbetstidslag.

så att man kommer att taga mindre hänsyn
till arbetarna, särskilt när det är
otjänlig väderlek, på grund av den på
sommaren knappare tillmätta arbetstiden.

Här tillkommer frågan om den effektiva
arbetskraftens uttagande. Man har
icke sett att denna fråga varit föremål
för övervägande vare sig i propositionen
eller i utskottsutlåtandet. Jag har nog
den uppfattningen, att jordbruket icke i
lika hög grad som industrien kan effektivt
uttaga arbetskraften, detta helt och
hållet beroende på att jordbruket som
ingen annan näring är beroende av väder
och vind. Varje praktiskt verksam
jordbrukare vet att det kan hända, att
man en sommardag, då det är vackert
väder på morgonen, går ut i markerna
och beräknar att kunna t. ex. liässja eller
stacka klöver, men att det kommer en
regnskur, så att arbetsstyrkan måste gå
hem igen. Det kan hända att det klarnar
upp och att man går ut en gång till,
men att det återigen kommer en skur.
På det sättet går det bort en massa effektiv
arbetskraft, vilket industrien inte
har att räkna med. Då man lagstiftar på
detta område, måste man därför taga
tillbörlig hänsyn till att jordbruket icke
är i stånd att så effektivt som industrien
kunna ta ut arbetskraften.

Vad sedan tillämpningsområdet beträffar
frågar jag mig, varför man nödvändigt
skall sträcka ut lagen att gälla
även där endast en anställd finnes. Förslaget
tar därmed bort, skulle jag vilja
säga, den lilla gnutta av frihet som på
detta område ännu finnes kvar. Visserligen
veta vi att de mindre jordbrukarna
måste i stort sett tillämpa den nuvarande
lagen, om de över huvud taget skola
få något arbetsfolk. Men det borde inte
ställas lagliga hinder i vägen för arbetets
utförande, utan dessa jordbrukare
och deras anställda borde i någon mån
sinsemellan kunna få komma överens om
hur arbetstidslagen för dem skall kunna
tillämpas.

Vid det mindre jordbruket gäller i
viss mån i praktiken satsen, att »när
det är bråttom, skola vi arbeta, och

därefter ta vi fritt». Har man en anställd,
som vill knoga något över den
fastställda tiden när sådd eller skörd pågå,
får han sedan åtnjuta motsvarande
frihet och kanske också något däröver.
Hade man låtit bli att utsträcka lagens
giltighetsområde så långt, som man nu
enligt förslaget har gjort, så tror jag att
detta skulle ha hälsats med mycket stor
tillfredsställelse särskilt bland de s. k.
mindre jordbrukarna.

På mindre jordbruk måste arbetet
ibland som vi alla veta, särskilt om det
gäller brådskande arbete, i hög grad forceras,
och det är, som jag förut antydde,
särskilt fallet vid tiden för sådd
och skörd. Men det mindre jordbruket
har inte heller i så hög grad som det
större kunnat rationaliseras, vilket man
skulle ha önskat. En försenad och försämrad
såväl sådd som skörd betyder
också, skulle jag tro, mera för det mindre
än för det större jordbruket.

En annan fara, som man i fråga om
det mindre jordbruket måste tänka på,
är den som ligger i att en längre arbetstid
nu överflyttas på ägaren och dennes
familj. På det mindre jordbruket är det
i regel familjemedlemmarna och den anställde,
som utgöra det s. k. arbetslaget.
Där tillgår arbetet i regel på det
sättet, att man först hjälps åt att vid
gården sköta om djuren, innan man går
ut för att t. ex. arbeta med skörd eller
sådd. Sedan man varit ute i s. k. utearbete,
går laget på kvällen åter igen hem
för att alla gemensamt hjälpas åt med
innearbetet för djurens vård. Det ligger
onekligen en stor fara i att ägaren och i
första hand dennes hustru hädanefter
måste taga på sig en större arbetsbörda
än den de tidigare haft.

Ja, herr talman, jag skulle i någon
mån också ha velat orda om förslaget
om att även ackordsarbeten numera komma
att inrymmas under lagen, men det
kanske kommer talare efter mig, som
göra det.

Herr talman! Jag skall för min del be
att få yrka avslag å andra lagutskottets
hemställan och bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Nr 20.

Herr LöFVANDER: Herr talman! Jag
skall något beröra de mera anmärk-,
ningsvärda ändringar i förhållande till
nu gällande ordning, som finnas i det
föreliggande lagförslaget.

För det första skall lagens tillämpningsområde
enligt förslaget utvidgas att
omfatta alla arbetsställen. För det andra
föreslås en minskning av djurskötarnas
arbetstid från 100 till 90 timmar under
två veckor. För det tredje har man föreslagit
en överflyttning av arbetstid från
sommar till vinterhalvåret med 2 timmar
i veckan. För det fjärde slutligen
har man föreslagit, att lagen skall tilllämpas
även för dikningsarbete på
ackord.

Vad den första frågan beträffar, att
alla företag skola falla under lagen, saknar
lagändringen praktisk betydelse för
arbetarna. Vid alla arbetsställen, de må
vara större eller mindre, måste nämligen
arbetstidslagen följas, om man där
skall kunna ha några arbetare anställda.
Den arbetsgivare, som försöker ta ut mer
av sina anställda än den vanliga arbetstiden,
kommer snart underfund med att
han blir utan hjälp.

Svenska lantarbetareförbundet har
också i sitt yttrande medgivit, vad jag
nu har sagt. »I viss utsträckning», säger
det, »har vid dessa mindre egendomar
de arbetstidsreglerande bestämmelserna
ändock tillämpats, varför en utsträckning
av lagens tillämpningsområde således
i åtskilliga fall blir mera av formell
än reell innebörd.»

Man frågar sig då, varför denna lagändring
har föreslagits. Man skall inte föreställa
sig, att lantarbetarna äro den svagare
parten vid dessa mindre jordbruk. Den
svagare parten är arbetsgivaren. Denne
får vara mycket försiktig, om han skall
kunna behålla sin hjälpare. Frågor som
gälla såväl arbetstid som fritid ha hittills
kunnat ordnas smidigt vid våra mindre
jordbruk enligt den nuvarande lagen, vilket
varit till fördel inte minst för arbetarna,
som inte få några nya fördelar genom
detta lagförslag. Men för arbetsgivaren
kommer det att medföra ett ökat besvär
med journalföring och, i det fall alt bon -

Förslag till lantarbetstidslag.

den också har en kreatursskötare till
hjälp, med förandet av arbetstidsschema.
Dessa småbönder äro inte hågade för
sådana skriverier, de ha annat att syssla
med.

Genom lagförslaget kan vidare ett angivarsystem
uppammas, som kan komma
att bli osympatiskt. Då företag inom
t. ex. industri, hantverk och byggnadsverksamhet,
som ha fyra arbetare och
därunder, äro befriade från tillämpningen
av varje som helst arbetstidslag, tycker
man att en bonde, som inte har mer
än en arbetare, kunde få åtnjuta samma
frihet. Jag kan inte förstå varför man
skall behöva ha mera omsorg om denne
ensamme arbetare än man bär om fyra
arbetare inom byggnadsverksamhet eller
industri.

En fråga som man också ställer sig
då man reflekterar över detta förslag är,
hur kontroll skall kunna utövas över arbetstidslagens
efterlevnad. Den därför
erforderliga inspektionen blir ju omöjlig
att utföra i praktiken.

Jag skall nu övergå till att nämna något
om överflyttningen av arbetstid. Man
har velat anlägga hälsosynpunkter på
denna fråga, men jag tror att man har
misslyckats därvidlag. Det sägs att »förslitning
av arbetskraften» skulle undvikas
genom denna överflyttning av två
timmars veckoarbetstid från sommartill
vinterhalvåret. Det är ett sådant uttalande,
som man måste le åt; åtminstone
har jag den uppfattningen, att det är
bättre att arbeta två timmar mera per
vecka på sommaren och ha två timmar
kortare arbetstid på vintern. Vid jordbruk
kan inte såsom vid många industrier
och andra företag ordnas med belysning
på arbetsplatserna annat än i
rena undantagsfall. Det är väl inte någon
fördel för arbetarna att behöva arbeta
längre tid per dag i mörker och
rusk under vintertid! Den motivering
som gavs, när den nuvarande lantarbetstidslagen
infördes, nämligen att det behövdes
en längre arbetstid på sommaren
än på vintern, gäller fortfarande. Det har
inte kunnat ske någon ändring liärutinnan,
och det är inte tu tal om annat

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Förslag till lantarbetstidslag.

än att denna överflyttning av arbetstid
från sommar till vinter kommer att verka
produktionshämmande. Det går inte
att utföra samma arbetsprestation på 50
som på 52 timmar i veckan. På de större
jordbruken, där man kan övergå till ökad
maskinanvändning, kunna de nackdelar,
som följa med den ändrade arbetstiden,
i någon grad elimineras, men vid de
mindre och medelstora jordbruken är
detta uteslutet. Där blir det bondens och
hans familjs sak att sköta det arbete, som
de anställda inte hinna utföra på den
lagstadgade arbetstiden, och i samma
mån som de anställdas arbetstid förkortas
på sommaren kommer bondens arbetstid
att förlängas med motsvarande tid.

Statens livsmedelskommission har
också på grund av att den anser, att lagförslaget
i denna del kommer att verka
produktionshämmande, avstyrkt detsamma
på denna punkt.

Vidare blir det ju svårt att vintertid,
särskilt i skoglösa och kreaturslösa jordbruk,
kunna utnyttja den förlängda arbetstiden.
Arbetsrådet erkänner också
detta, då det säger, att det kunde icke
förnekas, att det på sina håll kunde vara
svårt att under december och januari
rationellt utnyttja den föreslagna arbetstiden.
Detta är så sant som det är sagt.

Olägenheten för arbetarna med denna
ändring blir att antalet permitteringar
vintertid kommer att öka. Då arbetskraften
inte kan fullt utnyttjas, blir
följden därav ökade permitteringar, och
man kommer då att behöva utföra mera
övertidsarbete sommartid, vilket på det
sättet gör lantarbetet mera säsongbetonat.
Den gamla goda regeln, att jordbrukarna
höllo en jämn arbetarstam såväl
vinter som sommar, håller på att inte
bli någon regel längre. Detta anser jag
vara en mindre lycklig utveckling. Det
har varit till en fördel för lantarbetarna
att de ha haft sin jämna sysselsättning
året om.

Jag skall också säga några ord angående
minskningen av djurskötarnas arbetstid
från 100 till 96 timmar för två
arbetsveckor i följd.

Socialministern vill göra gällande, att
rekryteringen av djurskötarna skulle

underlättas genom den föreslagna minskningen
av arbetstiden. Det råder säkerligen
mycket delade meningar om den
saken.

På s. 31 i propositionen säger departementschefen:
»Det synes mig sannolikt
att rekryteringen av djurskötare
härigenom skall kunna i någon mån underlättas.
»

Jag tror inte att man på den vägen
får någon bättre rekrytering. Lantarbetarna
ha genom sin delegation under de
senare åren, med undantag för det sista,
begärt ökad ledighet för kreatursskötare;
de ha begärt att djurskötare skulle
ha ledigt en dag i veckan. Vid de senaste
avtalsförhandlingarna hade lantarbetarna
slopat detta krav i sitt förslag
till nytt avtal. Anledningen därtill
var att utearbetarna, som skulle göra
ersättarturerna, protesterat emot de täta
turer, som blevo en följd av detta
kravs genomförande. Vid t. ex. ett jordbruk
med två anställda, varav en djurskötare,
som skall ha ledigt en dag i
veckan, innebär detta krav, att utearbetaren
skall arbeta i kostallet en dag
i veckan och även varannan söndag.
Detta hade man protesterat emot. I stället
föreslogo arbetarna, vilket arbetsgivarna
gingo med på, att timlönen skulle
höjas för arbete under lördagseftermiddagar
och söndagar för häst- och kreatursskötare.
Djurskötarnas timlön är 1
krona 75 öre enligt ordinarie avtal, och
från och med den 1 november skola de
ha 25 öre extra för lördags- och söndagsarbete,
alltså 2 kronor i timmen.
Jag tror, att man på den vägen bättre
klarar av rekryteringsfrågan beträffande
djurskötarna.

Kreatursskötseln är ett svårt problem
vid många jordbruk. Allt fler och fler
jordbruk göra sig av med sina kreatur
på grund av svårigheten att ordna med
kreatursskötare.

Socialministern hyser den optimistiska
uppfattningen, att det är möjligt att
effektivisera arbetet i djurstallarna, så
att nackdelarna med den förkortade arbetstiden
härigenom skulle uppvägas.
Detta strider emot all praktisk erfarenhet.
Redan nu tar man ut det mesta möj -

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Nr 20.

liga av kreatursskötarna, d. v. s. av sådana
som ordentligt vilja sköta sitt arbete.
På den punkten kan således inte
någon rationalisering genomföras, varigenom
man skulle kunna få samma arbete
gjort på kortare tid.

På tal om rationalisering kan jag —
utan att uppehålla mig länge därvid —•
omnämna ett fall av »rationalisering».
För ett par månader sedan var jag i
tillfälle att bese ett jordbruk, som var
i detta avseende rationaliserat och tiptop.
Det var ett jordbruk på 500 tunnland
med en kreatursbesättning på 75
kor och 50 ungdjur. Fn man var anställd
för att sköta utfodringen av dessa
75 kor, och en annan man skulle sköta
ungdjuren och mjölkningen, varvid
mjölkningen skulle skötas med hjälp av
en kvinnlig anställd. Det fanns mekanisk
gödselanordning och det hela verkade
ju som ett maskineri. Men någon
tid för rykt blev inte över för den kreatursskötare,
som skulle ha hand om de
75 djuren. Dessa sågo alla ruggiga och
otrevliga ut. Om man använde halmströ
kunde inte den mekaniska utgödslingen
fungera, ty då stoppades maskineriet.
Man måste vidare ha så korta
båsstallar att korna lågo med fjärdedelen
av kroppen utanför båset i gödselrännan,
när de skulle vila. Detta gjorde
på mig ett mycket otrevligt intryck.
Jag tror nog att man drar sig för att
införa en dylik rationalisering. Den är
också ganska dyrbar — i det åsyftade
fallet hade den kostat 15 000 kronor.

Jag hade haft tillfälle att titta på
denna kreatursbesättning också innan
rationaliseringen genomfördes. Då voro
fyra kreatursskötare och fyra mjölkerskor
anställda. Djuren voro ryktade
och väl skötta, vilket de långt ifrån
kunde sägas vara vid det tillfälle, då
jag senare besökte gården.

Jag ville tala om detta, eftersom inte
så många av kammarens ledamöter kunna
känna till sådana förhållanden. Det
låter så bra, när det sägs att man skall
rationalisera, och det iir ett modernt uttryck.
Men det finns gränser även för
rationalisering. Vid de mindre och medelstora
gårdarna finns det intet någon

Förslag till lantarbetstidslag.

sådan möjlighet, utan där får bonden
och hans familj utföra det arbete, som
inte kreatursskötaren hinner med på
den tid han lagligen skulle få rätt att
arbeta. I den mån den förkortade arbetstiden
för djurskötarna skulle innebära
ett ökat antal fridagar, vilket troligen
blir resultatet, kommer detta att
gå ut över utearbetarna, som då få göra
ett ökat antal ersättarturer. Redan nu ha
härutinnan, som jag tidigare nämnt,
svårigheter visat sig, och fördelarna för
kreatursskötarna med denna ökade fritid
ha också överskattats.

Den ökade ledigheten kommer därför
säkerligen att lämnas i form av längre
vilopauser mitt på dagen. Man kan inte
tränga samman arbetet i fråga om djurskötseln
i kostallet mer än som redan
skett; korna få lov att ha sitt foder med
jämna mellanrum, morgon och kväll. Det
går som sagt inte att tränga samman ledigheten,
utan det måste bli en ledighet
mitt på dagen, vilket kanske djurskötaren
inte sätter så stort värde på.

Kruxet ligger fortfarande i svårigheten
att ordna med djurskötare, och resultatet
av den föreslagna lagens genomförande
blir allt fler och fler kreaturslösa
jordbruk. Jag vill inte heller uttala
något klander över detta. Jag har den
uppfattningen att det är en lycklig lösning
— det blir mindre konkurrens om
kreatursskötare, och den jordbrukare,
som övergått till kreaturslöst jordbruk,
har säkerligen inte det sämsta ekonomiska
resultatet, tvärtom!

Socialministern har också under lagen
infört dikningsarbete på ackord. Utskottets
majoritet har givit lagförslagets 1 §
andra stycket, punkten a) den tolkningen,
att dikningsarbete skulle falla utanför
lagen. Det kan ju vara intressant att
erfara, att man har kommit underfund
med att detta arbete är av sådan art att
det inte kan övervakas av arbetsgivaren.
»Utskottet vill i detta sammanhang framhalla
följande», säger det: »Om dikningsarbete
på ackord utföres under sådana
förhållanden, att det ej kan anses tillkomma
arbetsgivaren att vaka över arbetets
anordnande, är arbetet enligt 1 §

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Förslag till lantarbetstidslag.

andra stycket a) undantaget från lagens
tillämpning.»

Men då i alla fall sådant arbete som
skogsarbete, mjölkning, rotfruktsskötsel,
torvupptagning o. s. v. ligger utanför lagens
tillämpningsområde, tycker jag att
man borde kunna låta dikningsarbetet
också helt vara fritt. Det har inte någon
som helst praktisk betydelse, om detta
arbete inbegripes eller icke, ty den vane
dikningsarbetaren kommer att följa sin
egen lag och arbeta så länge han vill och
då det är lämpligt. Om han har en dikningssträcka
nästan färdig på kvällen,
gör han den sträckan färdig, även om
han därigenom skulle överskrida den
fastställda tiden. Han tar inte risken att,
vid ett avbrott i arbetet över natten,
kanske finna diket igenrasat, när han
morgonen därpå kommer tillbaka till arbetsplatsen.
Denna bestämmelse är således
fullkomligt meningslös. Man får
det intrycket, att det är en ändring bara
för ändringens egen skull, att det är en
gest åt dikningsarbetarna. Sådant arbete
utföres i regel inte av gårdens ordinarie
arbetare utan av kringresande folk, som
under andra tider av året sysslar med
annat arbete.

Om man gör några allmänna reflexioner
över lantarbetarnas ställning nu och
för ett tiotal år sedan, kan man ju konstatera,
att lantarbetarna för ett tiotal
år sedan utgjorde en beträffande levnadsstandarden
eftersatt kår. Men vi
kunna konstatera och erkänna, att förbättringar
för dem ha skett varje år under
de senaste tio åren. Vid varje avtalsförhandling
ha förbättringar genomförts,
och det har blivit eu ordnad arbetstid.
Hittills har det inte varit någon
större reaktion mot lantarbetstidslagen,
men lagstiftningen kan naturligtvis drivas
för långt. Jag tror att lantarbetarna
numera äro jämställda med många andra
arbetargrupper med samma kvalifikationsfordringar.
Det finns naturligtvis
ännu vissa grupper av arbetare, som ligga
på högre lönenivå än lantarbetarna,
men det är en fråga som regering och
riksdag kunna rätta till sedan man godkänt
systemet med jordbrukskalkyl. Denna
kalkyl över utgifter och inkomster

lämnar möjlighet att bestämma sådana
priser på jordbruksprodukterna, att lantarbetarna
kunna få en fullständig utjämning
i lönehänseende. Under de senaste
åren ha lantarbetarna — det kan jag
vittna om — vid förhandlingarna fått
ut vad som varit möjligt enligt denna
kalkyl.

När fråga är om att lagstifta till en
arbetarkårs förmån, blir det ju i allmänhet
så att motparten, i detta fall lantarbetsgivarna,
får släppa till. Jag har tidigare
framhållit vilka olägenheterna
skulle bli för lantarbetsgivarna av ett
genomförande av detta lagförslag. Det
kommer att bli ökad arbetstid för de
mindre arbetsgivarna och besvärligheter
med journal- och schemaföring.

Jag tror att man i detta lagförslag
gått för långt i sin välvilja. Arbetsgivarnas
svårigheter bli större än de fördelar,
som man vill ge arbetarna, och det
är väl ett bevis för att man har gått för
långt. Den nuvarande lagen har man
vant sig vid, och jag anser att den innebär
en lämplig avvägning. Man borde
ha kunnat nöja sig därmed. Det är onödigt
att irritera med lagändringar, när
man på det sättet inte vinner större resultat
än man gör genom den nuvarande
lagens formulering. Jag skulle vilja beteckna
detta lagförslag med ett ord, som
jag knappast vågar uttala för herr talmannens
skull — men kammarens ledamöter
kunna väl fatta vad jag menar!
Man tycks ha gått in för systemet »tål
du det, så tål du det».

En jämförelse mellan lantarbetarnas
och industriarbetarnas arbetsförhållanden
visar, att lantarbetet inte är så jäktigt
och pressande som många industriarbeten
äro. Som exempel kan jag nämna
t. ex. skiftarbetet inom industrien.
Lantarbetarna ha vidare i regel sin bostad
invid arbetsplatsen i motsats till
industriens många arbetare, som ofta få
offra lång tid på att t. ex. cykla mellan
arbetsplatsen och hemmet eller också få
kosta på sig buss eller spårvagnsresa.
Lantarbetaren är hemma hos sig redan
ett par minuter efter arbetets slut.

Trots att en hel del av systemet med
lantarbetarnas dolda förmåner blivit av -

Onsdagen den 19 maj 1918 fm.

Nr 20.

löst vid de senaste förhandlingarna, ha
de en hel del sådana förmåner kvar. Jag
vill bara nämna att de ha billig hyra, vilket
industriarbetarna inte ha. Dessa fördelar
uppväga mer än väl de olägenheter,
som påstås ligga däri, att lantarbetarna
skulle ha, en något längre arbetstid
på sommaren än industriarbetarna.

Reservanterna anse också, att man
borde ha kunnat avvakta resultatet av
den pågående arbetstidsutredningen, innan
något ändringsförslag framlägges.
Det händer ju blott sällan att man går
in för att besluta ändringar i en lagfråga,
som är föremål för utredning. Här
har man övergivit denna goda regel, och
det är detta som reservanterna reagera
emot.

Herr talman! Jag skall inte upptaga
tiden längre ulan ber nu att få yrka bifall
till reservanternas förslag.

Herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Jag har med stort intresse lyssnat på
herr Löfvanders anförande här i dag,
och jag har sagt mig själv, att i denna
fråga ser det ut som om diskussionen
skulle komma in i samma traditionella
spår som när det förr i världen resonerades
om lantarbelarfrågor i riksdagen,
vid förhandlingar, på offentliga möten
och i andra sammanhang. De, som företrädde
lantarbetarna, ställde då vissa anspråk,
men de möttes alltid av en
kompakt konservativ nejsägaranda, där
man gjorde gällande, att det inte fanns
möjligheter att tillgodose lantarbetarnas
önskemål.

Under de sista åren har denna diskussion
inte varit lika markerad. Det har ju
tillkommit mig att i olika sammanhang
presentera riksdagen de prispropositioner
om stöd åt jordbruket, som ha framlagts
de senare åren. Jag har då haft
uppgiften att hävda en ståndpunkt, som
vi från regeringens utgångspunkter i
större sammanhang ansett vara den riktiga,
och jag liar nästan jämnt fått konstatera,
hurusom man från jordbrukarhåll
velat bjuda över mig och såsom skiil
för delta överbjudande anfört, alt vi ändå
få lov att tänka på att någonting måste

5 Första kammarens protokoll 1948. l\''r 20.

Förslag till lantarbetstidslag.

göras för lantarbetarna, som äro eftersatta
i alla avseenden och som därför
fly sin näring. Kan det vara rimligt, har
man sagt, att de i fortsättningen förbli
en eftersatt arbetargrupp?

Det har, som jag många gånger tidigare
har sagt, funnits rutiga skäl och
randiga orsaker till denna skenbara välvilja
mot lantarbetarkåren, som man
varit angelägen att presentera i riksdagens
kamrar från jordbrukarliåll. I dag,
när man inte har samma skäl för en
skenbar välvilja gentemot lantarbetarna
som när man diskuterar prisfrågorna, få
vi ett ärligare och mera öppenhjärtigt
besked från dem, som företräda jordbrukets
företagare, om hur det egentligen
är med deras kärlek till lantarbetarkåren.
Här säger man nu, att föreliggande
förslag till reformering av lantarbetstidslagen
vill man inte vara med
om. Jordbrukarnas representanter i utskottet
ha avgett en reservation, och herr
Löfvander har här utvecklat skälen varför
den mycket måttliga justering i förbättringens
tecken av lantarbetstidslagen,
som socialministern har föreslagit,
inte skulle kunna gå för sig.

Men herr Löfvander gjorde sig bland
annat skyldig till den motsägelsen, att
han samtidigt gjorde gällande att det
var svårt att få folk, särskilt gick det inte
att få djurskötare. Hur skall man klara
det problemet, om man inte får ordna
det så att de sociala förhållanden, under
vilka djurskötarna arbeta, bli likvärdiga
med arbetarnas inom industrien?
På annat sätt lär man inte kunna avhjälpa
denna akuta brist på djurskötare
och arbetsfolk i jordbruket. Och därvid
spelar arbetstidslagen sannerligen inte
någon liten roll.

Jag vill understryka den fortskridande
rationalisering, som framför allt under
de senaste åren har varit markant inom
jordbruksnäringen. Där är arbetet i dag
så pass mekaniserat, så pass industrialiserat,
atl det inte finns sakliga skäl att
göra någon skillnad mellan lantarbetarna
och industriarbetarna. Till saken hör
också, att lantarbetstidslagen inte går
ned i de små brukningsdelarna, utan
även med den skärpning, som socialmi -

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Förslag till lantarbetstidslag.

nistern här har föreslagit, får man gå
långt upp på skalan innan man kommer
till en gårdsstorlek, där lagen blir tilllämplig.
Gården skall nämligen regelmässigt
sysselsätta en arbetare, med
andra ord ha jämn sysselsättning för en
löneanställd årsarbetare, för att lagen
skall bli tillämplig, och jordbrukarrepresentanterna
här i kammaren kunna
nog vara överens med mig om att vi då
komma till gårdar av ganska betydande
storlek. Vi bruka räkna med att ett familjejordbruk
är på 15 hektar. Det skötes av
jordbrukaren, hans hustru och hans
halvstora barn. I den mån han inte har
några barn hemma, anställer han en arbetare
under sommarhalvåret, och så
klarar han jordbruket med egen arbetskraft
under vintern. En sådan egendom,
som bara sysselsätter en arbetare under
sommarhalvåret, faller inte under lagen.
Därtill fordras att egendomen regelmässigt
sysselsätter en årsarbetare, och därför
innebär den föreslagna lagändringen
inte något egentligt problem för de
mindre jordbruken, där mannens, hustruns
och barnens arbete är det avgörande.

Jag ber att få erinra om att jordbrukets
mekanisering och rationalisering ju
i viss mån har påskyndats av lantarbetstidslagen
och de olika justeringar, som
ha skett av den. Om jag inte minns fel,
och jag har följt dessa diskussioner
ganska ingående, har det ständigt uttryckts
samma farhågor och ständigt
framförts samma klagomål, när det gällt
en justering och förbättring av lantarbetstidslagen.
Den genomfördes 1936, och
då lämnade man hela den stora gruppen
djurskötare utanför. 1937 reformerades
den, och man tog in djurskötarna under
lagen. Sedan har den genomgått ytterliga
ett par justeringar, varvid varje
gång arbetstiden minskats. Detta har åtföljts
av långa utläggningar om hur besvärligt
och omöjligt det skulle bli i
praktiken. Alla dessa prognoser och spådomar
ha sedermera kommit på skam.

Jag skulle som ett exempel kunna
nämna, att när lantarbetstidslagen 1937
blev giltig för djurskötarna, gjorde lantarbelarförbundet
en undersökning av

cirka 7 000 större egendomar i södra och
mellersta Sverige om vad denna lag fick
för effekt på arbetsstyrkan och arbetsvolvmen
jämfört med förhållandena innan
lagen kom till. Jag vill erinra om att
innan djurskötarna fördes in under lantarbetstidslagen,
hade de ^vtalsmässigt en
arbetstid på ungefär 3 500 timmar om
året. Den första lantarbetstidslag, där
även djurskötarna inkluderades, nämligen
den av 1937, skar ned arbetstiden
till 2 800 timmar för djurskötare, och jag
minns utomordentligt väl alla de farhågor,
som man gjorde gällande från borgerligt
håll med anledning av denna
minskning av arbetstiden. Det väcktes
motioner i riksdagen, där man till och
med hade gått så långt, att man hade
räknat ut det nvbyggnadsbehov som
krävdes för anskaffandet av nya bostäder
till alla de nya djurskötare, vilka
skulle bli erforderliga när arbetstiden
reducerades med 15 procent. Vad visar
nu lantarbetareförbundets undersökning
om antalet djurskötare på dessa 7 000
egendomar i södra och mellersta Sverige
före lagens tillkomst och sedan den hade
verkat ett och ett halvt år? Den visar, att
lagen hade reducerat arbetstiden med
15 procent för djurskötarna — det visste
vi — men också att detta hade föranlett
en samlad utökning av antalet djurskötare
med 0,4 procent. Det är ju ett
ganska eklatant bevis på den rationaliseringsmöjlighet,
som här låg förborgad
och som tvingades fram, när lagen fick
tillämpning för denna arbetarkategori.

Jag minns ett annat sådant exempel,
som också har sitt intresse. När Danmark
och Norge ockuperades de historiska
aprildagarna 1940 verkställdes här
i landet — det minnas ni kanske allesamman
— en praktiskt taget total mobilisering.
Samtidigt hade vi ett vårbruk,
detta år, som''var koncentrerat till
en utomordentligt kort tid, eftersom vi
hade haft en lång och besvärlig och kall
vinter. Det svenska vårbruket skulle klaras
på praktiskt taget två—tre veckors
tid. Mitt i denna ömtåliga tid för det
svenska jordbruket kom alltså ockupationen
av Danmark och Norge med en total
svensk mobilisering och utkallelser,

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Nr 20.

som gingo långt ned även i lantarbetarleden.
Då träffades den överenskommelsen
mellan lantarbetarförbundet och
lantarbetsgivarföreningen, att med hänsyn
till det ansträngda läget skulle lantarbetarna
arbeta på övertid utan att ta
ut någon övertidsbetalning för detta sitt
arbete. De skulle nöja sig med praktiskt
taget sin ordinarie lön eller med en ytterst
liten justering av denna. Samtidigt
suspenderades lantarbetstidslagen, därför
att man trodde, att läget aldrig skulle
kunna klaras annars. Lantarbetarförbundet
gjorde då en undersökning av i vilken
mån man ijjverskred lantarbetstidslagens
ordinarie arbetstid, ty vi hade intresse
av att få reda på hur det skulle
ha verkat, ifall man icke hade suspenderat
lagen. Det visade sig där, att 28 procent
av de lantarbetare, som voro kvar
i arbete, utnyttjades utöver ordinarie arbetstid,
men de andra, som utgjorde över
två tredjedelar, utnyttjades inte mer än
den ordinarie arbetstiden, trots att detta
hade kunnat ske utan att man behövt betala
ut övertidsersättning.

Äret därpå, 1941, var frågan om att
suspendera lantarbetstidslagen på nytt
uppe. Vid det tillfället brydde man sig
inte om det, eftersom det kunde läggas
siffermaterial på bordet, som visade att
det inte skulle bli så besvärligt som man
hade befarat.

Jag har anfört dessa exempel bara därför
att jag tycker, att jordbrukets farhågor
för en justering av arbetstiden gradvis
mot jämlikhet med arbetstiden inom
industrien hitintills till alla delar ha varit
överdrivna och ogrundade. Och jag
är nog skeptisk att tro, att även de farhågor
som anförts här i debatten äro
lika överdrivna och ogrundade.

Jag säger detta på grundval av egen
erfarenhet. Jag har från min tidigare
tjänst i lantarbetarförbundet kunnat följa,
i vad mån man under dessa för jordbruket
besvärliga tider har behövt anlita
övertid för alt klara förekommande
arbeten, och det har visat sig, att man
behövt detta i försvinnande liten utsträckning.
Vi hade här i kammaren för
något år sedan en debatt med anledning
av en interpellation av fru Gärda Sven -

Förslag till lantarbetstidslag.

son. Hon hade frågat, vad regeringen
hade gjort för att avhjälpa bristen på
arbetskraft inom jordbruket. Jag anförde
därvid ett par siffror, som jag inte
kan låta bli att repetera i detta sammanhang:
»Enligt uppgifter från arbetsrådet
hade under fjolåret endast beviljats 15
dispenser, omfattande sammanlagt 40 arbetare,
för att tillgodose den extra övertid,
utöver vad lagen tillåter, som arbetsrådet
har möjlighet att medgiva. Motsvarande
siffror för industrien voro helt annorlunda.
Där har man haft att medge
tillstånd till extra övertid genom dispens
i inte mindre än 1 715 fall på ett
totalt arbetarantal av 9 330. Hittills i år»
— det var någon gång i juni månad, interpellationen
besvarades den 19 juni
1946 — »hade emellertid till arbetsrådet
inkommit endast två ansökningar
omfattande 7 arbetare, om tillstånd att få
ta ut extra övertid för att klara det arbetskraftsproblcm
som uppstått.» Då
hade man bakom sig den bråda tiden för
vårbruket och hade utan några svårigheter
kunnat klara detta med den arbetstid
och den övertid, som står en arbetsgivare
till förfogande. Över huvud taget
har jag det intrycket, att lantarbetarna
på de arbetsplatser, för vilka lagen
gäller, användas till övertidsarbete i
mindre utsträckning än hos de flesta
företag inom industrien.

Jag vill också säga, att om den nya
arbetstidsförläggningen — man nöjer sig
med två alternativ: 45 timmar under de
fyra vintermånaderna november—februari
och 50 timmar under de andra månaderna
— skulle i någon speciell trakt av
landet medföra lokala besvärligheter, har
ju arbetsgivaren möjlighet att i skrivelse
till arbetsrådet begära att få göra en omflyttning
av arbetstiden, utan att därmed
förlänga denna för år räknat. Har
han skäl för en sådan framställning, får
han den bifallen. Han får flytta arbetstiden
från den ena liden på året till den
andra tiden på året, om han håller sig
inom den samlade årsarbetstiden, och
lantarbetarnas kollektivavtal är så konstruerat,
att det inte hindrar arbetsrådets
beslut. Kollektivavtalsmässigt läggas
således inga hinder i vägen för ett

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1913 fm.

Förslag till lantarbetstidslag.

beslut från arbetsrådet om en sådan förflyttning.
Det är ett system som har
tillämpats i rätt stor utsträckning, och
man behöver som sagt inte fråga efter
arbetarnas godkännande. Kan arbetsgivaren
bara prestera skäl för sin begäran,
så får han tillstånd av arbetsrådet. Endast
då det är fråga om att utöka arbetstiden
per år räknat, måste arbetarna
godkänna framställningen.

Herr Löfvander talade om dikningsarbetet,
som numera lägges in under en
lagligt reglerad arbetstid, och ansåg, att
detta var ganska onödigt i och för sig;
det kunde vara utanför som hittills. Visst
går det att övervaka ett dikningsarbete.
Inte ens på en stor gård på något tusen
tunnland dikar man alla dessa tusen
tunnland på en gång, utan det är på ett
speciellt skifte som dikningsarbetet utföres.
Där äro arbetarna bundna hela
dagen, och det går mycket väl för arbetsgivaren
eller hans arbetsledare att
verkställa erforderlig övervakning. Det
går lika bra att övervaka det arbetet
som att se till gårdens arbetare, när de
äro ute och hänga hö eller kraka säd eller
plöja eller harva eller vad de än göra på
de olika fälten under egendomen. Dessutom
utföres i allmänhet dikningsarbetet
— d. v. s. täckdikningsarbetet, som
det är fråga om — av entreprenörer. Antingen
äro de ensamma, eller också är
deras rörelse så stor, att de ha ett lag
arbetare, och det har blivit praxis eller
kutym — framför allt i Skåne och Halland,
som ju herr Löfvander väl känner
till — att täckdikningsarbetarna arbeta
48 timmar i veckan och sedan gå hem.
De ha på eget bevåg redan infört en arbetstidsreglering,
som i stort sett överensstämmer
med industriens arbetstid
eller med den regelmässiga 48-timmarsveckan:
de arbeta 8''/= timmar under
veckans fem första dagar och 57= timmar
på lördagen.

Därför är det väl ganska naturligt, om
man frågar: Vad är det som talar för att
detta speciella arbete skall ligga utanför
den lagliga regleringen, när det har visat
sig, att det i praktiken rent av automatiskt
har förts in under de regler som
gälla för en ordnad arbetstidslag?

Jag vill också understryka, att under
de senaste åren har ackordsarbetet genomförts
mer och mer på landsbygden.
Man hänger hö på ackord, man krakar
säd och skylar säd på ackord, man sår
konstgödning och man sprider naturlig
gödsel på ackord. Man börjar alltmer
föra in dessa standardiserade lantbruksarbeten
som ackordsarbeten, och man
har dem även ackordsprissatta i de senaste
kollektivavtalen på området. Det
innebär, att det faktiskt blir mera arbete
utfört på en kortare arbetstid än vad det
förr i världen blev, när lantarbetarna arbetade
både 10 och 11 tiftimar om dagen.
Jag tror, att herr Löfvander är beredd
att understryka detta — han har från
avtalsförhandlingarna erfarenhet av vilka
resultat det har givit, när man nu har
börjat tillämpa ackordssystemet.

Jag har velat anföra dessa synpunkter.
Det kan tveklöst konstateras, med
den utveckling, som är i gång inom jordbruket
på mekaniseringens område, och
på grund av den hårdare arbetstakten
för de löneanställda arbetarna på de
gårdar, där man har mekaniska hjälpmedel
och är tekniskt avancerad i fråga
om arbetet, att man mer och mer kan
direkt jämföra jordbrukets arbete och industriens
arbete. Och helt naturligt begära
lantarbetarna att även i detta avseende
få komma i nivå med sina kamrater
på andra områden. Att motsätta
sig detta strider emot de inlägg, som
man gärna kommer med från jordbrukarhåll,
när det är fråga om att få priserna
i höjden. »Vi måste höja priserna»,
säger man. »Vi måste ha bättre betalt
för våra produkter, om vi skola
kunna hålla lantarbetarna kvar i jordbruket
och inte försörjningsmässigt
komma i den ohållbara situationen, att
arbetarna söka sig till städernas industrier
och vi inte ha folk kvar i vår för
försörjningen nödvändiga näringsgren.»

Jag tycker, att konsekvensen bjuder,
att man anför samma resonemang när
det gäller att ordna de sociala förmånerna
— och bland dem är arbetstiden
inte den minst viktiga. Även det medverkar
till samma utveckling som både herr

Onsdagen den 19 maj 1948 fm.

Nr 20.

< Interpellation

Löfvander och jag önska, nämligen att
hålla den egentliga lantarbetarkåren kvar
i den svenska jordbruksnäringen.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga skulle uppskjutas
till aftonsammanträdet.

Föredrogs och bordlädes Kungl. Maj:ts
denna dag avlämnade proposition nr
259.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda
motioner:

nr 391, av herr Herlitz, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ändringar i regeringsformen
och riksdagsordningen, m. m.;

nr 392, av herr Lundgren, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens
fjärde huvudtitel för budgetåret
1948/49 m. m.; samt

nr 393, av herr Löfvander m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
vissa avlönings- m. fl. anslag under
riksstatens fjärde huvudtitel för
budgetåret 1948/49 m. m.

Interpellation ang. minskning av lärostoffet
i skolorna.

Ordet lämnades på begäran till herr
WAHLUND, som yttrade: Herr talman!
Enligt uppgift i pressen planeras en avkortning
av skoldagens längd i syfte att
åvägabringa en viss lättnad i den nuvarande
bristen på lärare. Det har nämnts,
att arbetstimmarnas antal i skolan förslagsvis
skulle minskas med en lästimme
per dag och att denna minskning av det
egentliga skolarbetet skulle kompenseras
dels genom en ökning av hemarbetet,
dels genom viss nedskärning av kursplanerna.

Man kan ställa sig tveksam till tanken
på ett utvidgat hemarbete för eleverna,
vilket i själva verket skulle innebära, att
en del av lärarnas arbete i skolan överflyttades
till elever inom trångbodda

ang. minskning av lärostoffet i skolorna.

hem och till på grund av bristen på hemhjälp
arbetsbelastade föräldrar.

Däremot kan man med tillfredsställelse
hälsa planerna på att nedskära kurserna,
och detta ej blott med tanke på
nödvändigheten att lösgöra lärarkraft
utan också med tanke på skolbarnens
stora arbetsbörda. Det är detta problem
jag i föreliggande sammanhang skulle
vilja rikta uppmärksamheten på med
hänsyn till nuvarande bristsituation i
fråga om lärare, men också med hänsyn
till planeringen av den framtida skolan.

Vill man minska lärostoffets omfång
och innehåll, vilket enligt min mening
bör vara möjligt utan sänkning av undervisningsresultatets
standard, har man
att överväga de principer, som böra läggas
till grund för skolans allmänna målsättning.
Skolan skall, därom torde man
vara ense, i första hand fostra barnen
till goda medborgare och människor. Bibringandet
av förmåga att självständigt
utföra ett arbete måste med nödvändighet
anses höra till skolans uppgifter.
Skolan måste även lära barnen allmänanda
och förmåga att anpassa sig till den
miljö, vari de kunna komma att leva.

För att dessa krav skola kunna tillgodoses,
fordras till en början, att barnen
erhålla ett råmaterial, en ram av
vetande, som måste förutsättas för varje
slag av arbete. Större delen av det lärostoff,
som ingår i nuvarande kurser, torde
höra till detta råmaterial. Det är
emellertid ingalunda välbetänkt att göra
denna kunskapsram för vid på det övrigas
bekostnad. Det synes tvärtom nödvändigt
att här gå fram på nedskärningens
väg. En hel del för vissa uppgifter
nödvändiga fakta synas ej behöva inläras
på skolstadiet. Däremot bör på skolstadiet
inläras, hur man för lösande av
viss arbetsuppgift går till väga för att
uppsöka, insamla och bearbeta de fakta,
som skola bilda grundvalen för arbetsuppgiften.

En stor del av lärostoffet har medtagits
i nuvarande kursplaner för högre
skolor, därför att man genom inlärandet
av fakta på skolstadiet menat sig förbereda
universitetens arbete. Det torde
emellertid vara en betydligt bättre för -

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 em.

Förslag till lantarbetstidslag.

beredelse för universiteten, om man i
stället uppodlar förmågan till självständigt
sökande efter fakta. Även för folkskolan
bör man minska ramen av faktiska
kunskaper och i stället öva förmågan
att arbeta på egen hand.

I anslutning till vad sålunda anförts
hemställes om kammarens benägna tillstånd
att till statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet framställa följande
interpellation:

Anser herr statsrådet, att en minskning
av lärostoffets omfång bör ske inom

skolans kursplaner och i så fall efter
vilka riktlinjer?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsu^drag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.27 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 19 maj eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Förslag till lantarbetstidslag. (Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
andra lagutskottets utlåtande nr 31, i anledning
av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lantarbetstidslag,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Herr NORMAN: Herr talman! I det
läge, vari överläggningen befinner sig
efter förhandlingarna före middagen,
kan jag från utskottets sida inskränka
mig till att ta upp huvudsakligen ett enda
spörsmål.

Man har såväl i reservationen som under
debatten före middagen tagit upp
det mera formella spörsmålet, huruvida
det kunde vara skäl i att nu göra någon
revidering av lantarbetstidslagen, då för
närvarande en utredningskommitté arbetar
med en översyn av våra olika arbetstidslagar
och har till uppgift att därvid
även granska lantarbetstidslagen. Att en
utredning pågår, är -— vilket också har
framhållits här — ett förhållande som
riksdagen brukar ta hänsyn till, när den
överväger, om den skall ta en positiv
ståndpunkt eller icke till ett uppslag,
och om det varit så, att lantarbetstids -

lagen skulle ha gällt ytterligare något
år och det under sådana omständigheter
väckts motioner om en ändring, så hade
andra lagutskottet alldeles säkert tagit
stor hänsyn till just det förhållandet,
att det pågår en utredning. Nu har detta
spörsmål i alla fall beaktats under förarbetena.

Lantarbetstidslagen upphör emellertid
att gälla i höst, och riksdagen måste ta
ståndpunkt till densamma. Under den
utredning, som har föregått lagförslaget,
övervägdes huruvida man inte skulle
skjuta på förändringarna av lagen. Det
var arbelsrådet som hade hand om denna
förberedande utredning, och dess majoritet
har funnit, att de erfarenheter,
som vunnits under lantarbetstidslagens
giltighetstid, utgöra starka skäl, inte
bara för en förlängning av densamma
utan även för vissa ändringar, som man
har ansett vara praktiska och lämpliga.
Det är också otvivelaktigt så, att arbetstagarna
ha ett mycket stort intresse av
att få vissa förbättrirtgar i lagen, och det
är inte så, att om vi nu bara förlängde
den nu gällande lagens giltighetstid,
skulle det råda frid och fröjd kring detta
spörsmål. Jag är övertygad om att def
skulle bli en mycket allvarlig diskussionsfråga
vid avtalsförhandlingarna,
och frågan är, om man inte vinner mera
genom att genomföra de förbättringar,

Onsdagen den 19 maj 1948 em.

Nr 20.

som det här är fråga om, på lagstiftningsvägen
än genom att kasta ut spörsmålet
till tvistigheter och kanske stridigheter
emellan parterna på arbetsmarknaden.

Till min vän herr Löfvander vill jag
säga, att vi nog inom utskottet ha varit
litet förvånade över den ståndpunkt som
herr Löfvander har intagit. Vi lyssna
alltid med stort allvar till de vanligen
kloka och förståndiga ord som herr Löfvander
framför, och vi veta att han från
början har varit positivt intresserad för
denna lagstiftning — han var väl en av
de få bondere^resentanter, som aktivt
medverkade när den först kom till, inte
bara i beslutet i riksdagen, utan också
under själva utredningen. Men en del av
de invändningar, som herr Löfvander
nu framför, kunde nog med samma skäl
framföras redan mot den första lagen.
Herr Löfvander framhöll t. ex. såsom
anmärkningsvärt, att lagen nu skulle
gälla även mindre företag, under det att
motsvarande lag för industrien endast
gäller för de större arbetsplatserna. Men
redan i den första lagen, som herr Löfvander
var med om att utarbeta, var ju
tillämpningsområdet utvidgat till en
större grupp av företag för jordbruket
än för industrien. Om man bara ser till
arbetarnas antal, vill jag minnas att den
skulle tillämpas vid jordbruk, där tre
arbetare voro sysselsatta. I den allmänna
arbetstidslagen talas det, såsom herr
Löfvander här anförde, om fem, eller
mer än fyra arbetare. Om man sedan
sänker talet tre till två eller en, så är
det ju i alla fall bara fråga om en gradskillnad.
Att man infört denna olikhet,
beror naturligtvis på skillnaden mellan
jordbruks- och industriföretag. För övrigt
iir det väl alldeles säkert bara en
tidsfråga, hur länge begränsningen av
tillämpningsområdet för den allmänna
arbetstidslagen kommer att kvarstå. Jag
är säker på att den översyn, som pågår,
kommer att resultera i att tillämpningsområdet
för den allmänna arbetstidslagen
blir väsentligt utvidgat.

Beträffande ett detaljspörsmål, nämligen
frågan om dijkningsarbele, gjorde
herr Löfvander sig kanske skyldig till

Förslag till lantarbetstidslag.

en liten missuppfattning, då han gjorde
gällande att utskottet i sin motivering
syftat till att tolka bort detta arbete ur
lagens tillämpningsområde. Det förhåller
sig inte alldeles så. Vi ha bara konstaterat,
att där dikningsarbete utföres
under vissa förhållanden, faller det utanför
lagen på grund av ett speciellt stadgande
i denna. Vad dikningsarbetet beträffar
voro vi för övrigt nog inom utskottet
ganska likgiltiga för hur det
skulle stadgas på den punkten, och vi
voro närapå inne på tanken att försöka
jämka litet. Vi ha ju den metoden i andra
lagutskottet, att vi ge med oss litet
på olika sidor för att komma fram till
ett bärande beslut, och vi diskuterade
också, huruvida vi inte skulle ge herr
Löfvander och hans meningsfränder åtminstone
den lilla trösten, att dikningsarbete
skulle behållas bland de arbeten
som äro undantagna från lagens tillämpning.
Men nu är det så, att detta är
den enda punkt, där det inte har rått
några olika meningar i remissutlåtandena.
Ingen av de organisationer och
övriga remissinstanser, som ha yttrat
sig, har egentligen haft några invändningar
att göra mot denna ändring.
Svenska lantarbetsgivareföreningen har
i alla fall konstaterat, att bestämmelsen
ingenting betyder, därför att dikningsarbete
är så tungt, att man inte kan arbeta
med det mer än 8 timmar. Det skälet
funno vi så bärande, att det inte
fanns någon anledning att hålla på och
kompromissa och jämka, i all synnerhet
som bestämmelsen har grundat sig på
avlöningssättet såsom avgörande för huruvida
lagen skulle tillämpas eller inte.
Det är en principiellt ohållbar utgångspunkt
för avgörande av huruvida ett arbete
skall underkastas arbetstidsreglering
eller inte, och det var den närmaste
anledningen till att vi ansågo oss böra
göra denna lilla ändring i lagen, som
jag inte tror har någon som helst betydelse
ur arbetsgivarnas synpunkt sett.

Vi tyckte nog i utskottet — och jag
fick samma intryck, när herr Löfvander
talade här före middagen — alt herr
Löfvander svartmålar väl mycket. Det
är bara på en enda punkt som ändring -

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 em.

Förslag till lantarbetstidslag.

arna kunna betyda något väsentligt —
förutom förkortningen av arbetstiden
under sommarhalvåret, naturligtvis, men
den är ju doek fortfarande längre på
sommaren just av hänsyn till de speciella
förhållandena — och det av herr
Löfvanders kritik, som gjorde mest intryck
på mig i utskottet, var nog hans
framhållande av de besvärligheter, som
komma att uppstå för de mindre arbetsgivarna,
som bara ha en enda arbetare,
när de skola plottra med journalföring
och dylikt. Arbetstiden är ju egentligen
redan reglerad avtalsmässigt så, att den
blir ungefär lika lång som vid storföretagen,
och det sker utan allt detta skrivbordsarbete.
Jag fick det intrycket, ätt
det framför allt var det förhållandet att
de mindre arbetsgivarna skulle få mer
arbete som gjorde att herr Löfvander
inte ville gå med på någon utvidgning
av tillämpningsområdet för lagen. Men
det är väl ändå att underskatta sina yrkesbröder
något. Jag tror nog att småbönderna
eller småbrukarna i våra dagar
äro så inriktade på skrivbordsarbete
i övrigt, just på grund av den ekonomiska
omtanke som de måste visa i fråga
om sin näring, att det väl inte skulle
bekymra dem så värst mycket, om de
i samband med avlöningslistan — som
ju i alla fall skall skrivas — gjorde en
anteckning om eventuellt övertidsarbete.

Jag tror som sagt, att de farhågor som
här uttalats, ha betydligt överdrivits,
och jag hemställer om bifall till utskottets
yrkande.

Herr LÖFVANDER: Herr talman! Jag
begärde ordet i anledning av statsrådet
Strängs anförande. Det är alltid intressant
att höra på honom, men man kände
igen tongångarna från de mångfaldiga
anföranden han har hållit, då vi sysslat
med avtalsförhandlingar.

Jag fäste mig särskilt vid vad statsrådet
Sträng yttrade, då han talade om
de farhågor, som framförts vid tidigare
lagstiftning på detta område. Han sade,
att prognoserna ha kommit på skam och
svartmålningarna visat sig oberättigade.
Det är ju möjligt att så har skett, ty män -

niskan har ju, som väl är, en utomordentlig
anpassningsförmåga. Men vill man
göra en jämförelse mellan det svenska
jordbruket nu och för 15 år sedan, innan
lantarbetstidslagen trädde i kraft,
måste man konstatera en avsevärd skillnad.
Vid de större jordbruken har man
kunnat kompensera den förkortade arbetstiden
med maskinell drift, men vid
de mindre har det inte gått lika bra.
Man ser många flera ogräsbemängda åkrar
nu än man gjorde, innan arbetstiden
förkortades. Det är ju också tydligt och
klart, att det inte kan utföras samma arbete
på en kort tid sorn^på en längre.

Statsrådet Sträng sade också, att det
var en försvinnande liten del dispensansökningar
angående övertidsarbete
som förelågo hos arbetsrådet. Ja, det är
ju självklart. Det innebär ju en fördyring
att betala övertidsarbete. Det har
man i allmänhet inte råd till vid de
mindre jordbruken. Vid de större jordbruken
har man nog vissa specialarbetare,
som få lov att utföra övertidsarbete
i full utsträckning. Den möjlighet,
som arbetsgivarna ha att söka dispens
är alltså utan värde, menar jag, och det
är inte många som begagna sig av den.
Man kommer överens med arbetaren om
att göra arbetet utanför lagen i stället;
man blir lagbrytare helt enkelt.

Statsrådet Sträng nämnde också, att
man mer och mer övergick till ackordsarbete
inom jordbruket. Ja det kanske
är en liten räjong här uppe i Mellansverige,
där man gör det vid höhässjning,
krakning av säd o.s.v., men i Skåne
hör man aldrig talas, om att sådant arbete
uträttas på ackord. Där arbetar man
nu som man har gjort tidigare, och varken
arbetare eller arbetsgivare ha något
intresse av ackordsarbete.

Jag ställde frågan, varför det var så
angeläget att nu få arbetarna på mindre
arbetsställen in under arbetstidslagstiftningen,
när industriföretag och andra
med mer än fyra arbetare icke falla under
lagen. Jag fick inte något svar på den
frågan. Det kunde ju varit av intresse att
få ett svar på den. Utskottets ärade ordförande
sade visserligen, att det bara
var en tidsfråga, inrtän även andra mind -

Onsdagen den 19 maj 1948 em.

Nr 20.

re företag än jordbruksföretag komma
under lagen, ocli det kan ju så vara, men
jag tycker att tills den tiden kommer
kan man låta de mindre arbetsställena
vara i fred.

Herr Norman nämnde, att det hade
förekommit en tanke på jämkning i utskottet
angående bestämmelserna om dikningsarbete.
Ja, jag blev verkligen förvånad,
ty man brukar ju kunna sammanjämka
meningar i andra lagutskottet, men
denna gång var det ett benhårt motstånd,
och även de klaraste motiveringar
viftades bort.

Jag glömde i mitt förra anförande att
ge mitt erkännande åt socialministern
för att han fortfarande låtit mjölkning
och rotfruktsarbetet på ackord ligga
utanför lagens tillämpning. Om man hade
infört mjölkningsarbete under lagen,
skulle det inneburit en dödsstöt för
många kreatursbesättningar i Skåne, och
jag förmodar även i andra distrikt. Motsvarande
skulle ha blivit förhållandet
med sockerbetsodlingen. Jag vill uttala
mitt uppriktiga tack till socialministern
för detta. Vi ha tidigare diskuterat denna
fråga och varit överens, och det gläder
mig att han fortfarande är på samma
linje. Jag hoppas att man, när nästa steg
skall tas för att förkorta arbetstiden för
lantarbetarna, fortfarande lämnar dessa
arbeten utanför lagens tillämpning.

Hemma i Skåne är det vanligt att vid
de medelstora och mindre jordbruken en
man åtar sig skötseln av hela arbetet, såväl
djurskötseln som mjölkningen, och
har hustrun till hjälp med mjölkningen.
Det kan förekomma, att han behöver
hela den tillåtna arbetstiden för att sköta
korna. Skulle han då vara förbjuden att
mjölka efter arbetstidens slut? Skulle
hustrun få mjölka ensam, medan mannen
sitter på kraftfoderkistan i kostallet och
tittar på? Det är naturligtvis omöjligt;
han kommer att hjälpa sin gumma, även
om det blir förbjudet. Därför iir det nog
klokt att inte röra vid denna sak, som
iir mycket ömtålig, åtminstone hemma i
Skåne.

Nu skall jag inte förlänga debatten mera.
Jag vet fuller väl, att det inte går att
få någon majoritet för reservationen, men

Förslag till lantarbetstidslag.

jag tror att det kan komma en tid, då herrarna
hellre skulle ha velat vara med om
att ha avslagit propositionen.

Herr statsrådet MÖLLER: Herr talman!
Jag skall bara svara på den fråga, som
herr Löfvander icke hade fått svar på
av statsrådet Sträng. Att regeringen
kommit fram med detta förslag beror ju
ur formella synpunkter därpå att arbetsrådet
har framlagt det förslag till ändringar
av lantarbetstidslagen, som nu
ligger på kammarens bord. Bland de
ändringsförslagen ingick förslaget att
man skulle utvidga lagens tillämpningsområde
till alla jordbruk, som ha regelmässigt
anställd arbetskraft. När ett sådant
förslag har framkommit, måste ju
regeringen ta ståndpunkt till det; vi
kunna inte bara lägga det på hyllan. Jag
avslöjar väl heller inte någon hemlighet,
då jag säger att den regering, som nu
sitter, hade sympatier för den föreslagna
utsträckningen av tillämpningsområdet.
Följaktligen fanns det inte för oss något
skäl att avstå från att lägga fram förslaget.

Jag skall inte förlänga debatten genom
någon särskild utläggning i sak.
Herr Löfvander har mot förslaget framställt
en anmärkning, som redan berörts
av herr Norman, nämligen att jordbrukarna
inte iiro vana att skriva och att
det är onödigt att belasta dem med journalföring.
Det är ett skäl som jag för
min del fullt respekterar, men frågan är
om det verkligen har den betydelse att
man kan göra det till ett avgörande skäl
mot utsträckningen av tillämpningsområdet.
I sak har ju denna lagändring
ingen som helst betydelse, det framgår
av allt som har sagts här. Arbetarna ha
faktiskt reglerad arbetstid, därför att
jordbrukarna — även de, som ha så
pass små jordbruk att de bara kunna
sysselsätta en arbetare — äro tvungna
att tillämpa den gällande lagen för att
kunna räkna på att få arbetskraft. Det
har herr Löfvander sagt och det ha andra
sagt, så jag tycker egentligen att denna
strid i dag är rätt onödig. Jag trodde
alt vi, även då det gällde socialreformer

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 em.

Förslag till lantarbetstidslag.

av detta slag och inte bara då det gällde
olika former av socialt stöd åt människor
som ha råkat i svårigheter, skulle
kunna komma fram till, jag höll på att
säga en överenskommelse.

Ty hur man än vill se på saken, måste
man väl erkänna, att åtminstone hittills
ha alla avskräckande spådomar om
verkningarna bl. a. av en skärpt arbetstidslagstiftning
kommit så fullständigt
på skam, att man lugnt kan säga, att sådana
reformer snarare ha bidragit till
en utveckling av produktionen, även om
det har skett genom att de ha tvingat
fram en rationalisering. Jag känner i
varje fall intet område, där de skräckmålningar,
som liöllos upp för oss framför
allt 1919, ha visat sig ha något som
helst verkligt innehåll. Det gör ju att vi,
som önska få arbetstidsfrågorna lagligt
reglerade, ha väldigt svårt att ta på djupt
allvar alla de tunga bekymmer, som välla
fram ur somliga talare, så snart det
blir fråga om sådana ändringar som
dessa. Om vi bara en enda gång finge
se deras spådomar gå i uppfyllelse,
skulle vi med all säkerhet visa dessa ett
helt annat beaktande än vi för närvarande
äro benägna till, men ännu ha vi
faktiskt inte sett några sådana spådomar
bekräftas. Jag vill påminna om att när
1919 års allmänna arbetstidslag antogs,
så var det en allmän uppfattning — jag
tar för givet att den var allvarligt menad
på arbetsgivarhåll — att det skulle
komma att betyda en sådan nedsättning
av produktionen, att man måste motse
en allmän standardsänkning i landet. Vi
fingo en standardsänkning, det är riktigt,
men det var på grund av penningvärdeförsämringen
och den ekonomiska
världskrisen, och det dröjde inte länge
förrän det hela repade sig igen. Då fingo
vi — med åttatimmarsdagen tillämpad
— uppleva en högkonjunktur utan tidigare
motstycke i det svenska näringslivets
historia. Sådana erfarenheter gör
en benägen att ta litet lättare på problem
av denna art, och den lilla reform
det nu gäller tycker jag att vi liksom
folkpensionsreformen rätteligen borde
ha genomfört i enhällighet.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Såväl statsrådet Sträng som nu sist statsrådet
Möller lade stor vikt vid att bevisa
att tidigare åtgärder för inskränkning
av arbetstiden inte ha visat sig ha någon
skadlig inverkan på respektive näringars,
i detta fall alltså jordbruksnäringens,
bedrivande. Ingen av herrarna
—• vad jag vet, åtminstone — har väl
någonsin själv skött en gård. Jag förmodar
att både statsrådet Sträng och statsrådet
Möller ha varit ute på landet och
sett på gårdar och betraktat allt som
man gör, när man kommer ut någon
gång — man tycker att det ser vackert
ut och så där. Men för att kunna bedöma
verkningarna på jordbruket av den ena
eller andra åtgärden måste man en mycket
lång tid ha varit inkopplad i själva
jordbruksdriften.

Vad jag nu vill säga är icke att man
inte har kunnat göra inskränkningar i
arbetstiden — jordbrukets rationalisering
i allmänhet och mekanisering i synnerhet
ha neutraliserat stora delar av de
förluster, som annars rent matematiskt
måste uppträda — utan vad jag skulle
vilja säga är att arbetena med sådd och
skörd, som väl i allmänhet en icke-jordbrukare,
i varje fall om han är tillräckligt
okunnig om jordbruk, anser vara det
mesta som det egentligen arbetas med
vid jordbruket, utgöra en mycket liten
del av de arbeten som skola uträttas på
en lantgård.

Ett faktum är, att under de sista tio
åren har det svenska jordbruket i allmänhet
undergått en standardförsämring
när det gäller iordninghållandet av gårdarna.
Sådden och skörden tillsammans
ta ju inte mer än en liten del av den
sammanlagda arbetsmängden. Alla de
andra arbetena — det gäller att hålla i
ordning, göra snyggt, bryta sten, hålla
sina åkervägar i skick, reparera husen,
göra litet småförbättringar här och där,
alla möjliga saker, som man inte kan
räkna upp — ha blivit eftersatta. Det är
inget tvivel om att det har blivit ett
sämre skick på gårdarna under de sista,
låt oss säga tio åren. Det är självklart,
att om man får en minskad arbetsmängd

Onsdagen den 19 maj 1948 em.

Nr 20.

till sitt förfogande, så låter man det inte
gå ut över de absolut nödvändiga arbetena,
sådden och skörden, utan man låter
det gå ut över de saker som kunna anstå,
kanske i många år. Men om man låter
dem anstå under lång tid, medför det
en allmän standardsänkning. Detta är
faktiskt vad som bär skett.

Jag har velat påvisa detta faktum, ty
man får inte dra så långtgående slutsatser
som herrar statsråd här ha gjort. Sedan
vill jag emellertid inte alls bestrida,
att det kan ha varit till nytta, när man
gick ned ifrån en verkligt lång arbetstid
till en kortare sådan, t. ex. sammanlagt
2 400 timmar per år eller genomsnittligt
48 timmar per vecka. Jag tror däremot
inte att man har någon ökad arbetseffekt
att vinna genom att gå ned mycket under
denna arbetstid. När arbetstiden var
mycket lång, då voro de rent fysiska
prestationerna begränsade av människans
uthållighet, men vid kortare arbetstider
tror jag inte att arbetstiden har
samma betydelse för effektiviteten i varje
fall vid utomhusarbete.

Jag vill däremot livligt önska och hoppas,
att inte den politiska utvecklingen
här i landet skall hämma den tekniska
utvecklingen, utan att denna kan fortskrida
så att mänskligheten — och särskilt
då vårt lands befolkning — kan få
en god försörjning med mycket kortare
arbetstid än den nuvarande. Men det är
risk med att gå utvecklingen i förväg.

När det nu närmast gäller utskottets
utlåtande, tror jag att det förslag, som
kommer att medföra de största olägenheterna
ur driftssynpunkt, är förslaget
om överflyttning av arbetstid från sommar-
till vinterhalvåret. Jag är ju bekant
med många jordbruksarbetare, jag har
vuxit upp tillsammans med och varit lekkamrat
med ganska många av dem, men
jag har inte kunnat förmärka någon .särskild
önskan om en sådan överflyttning.
Diirför tror jag atl det i viss mån är överdrivet
afl säga, att den åtgärden skulle
bidra till att binda arbetskraften vid
jordbruket. Jag tror inte det är riktigt.
Jag skulle närmast tro att jordbruksarbetarna
tycka att det är synd att de skola

Förslag till lantarbetstidslag.

behöva gå ute den kulnaste delen av
året, när det är vått och kallt och mörkt,
och att de skola behöva hålla på så
länge, att de få cykla hem i mörker. De
föredra nog i regel att komma hem så
pass tidigt, att det inte har blivit alldeles
kolmörkt. Även ur arbetssynpunkt är det
sämre, om det råder mörker under någon
del av den tid som skall användas
för effektivt arbete, och det är ostridigt
att förslaget kommer att ha den effekten,
om det genomföres. Dessutom är ju arbetstiden
under sommarhalvåret dock
inte längre än att alla ha varit helt fria
hela lördagseftermiddagen vanligen från
klockan halv tolv. Den eftermiddagen
sätta de mycket värde på, men jag tror
inte att den här föreslagna åtgärden
skulle dra folk till jordbruket eller hålla
dem kvar där. Att tro det är att överskatta
dessa sakers betydelse. Det är
närmast på den punkten som jag tycker,
att reservanterna ha särskilt rätt.

I fråga om djurskötarnas arbetstid innebära
de föreslagna lagbestämmelserna
en direkt nettoförkortning. Därmed tillmötesgår
man sannolikt ett önskemål hos
arbetstagarna; på den punkten vill jag
inte motsäga statsrådet Sträng. Möjligheterna
att neutralisera olägenheterna av
denna förkortning av arbetstiden måste
dock te sig olika på olika stora gårdar.
På en stor gård, där man kanske har
många djurskötare, bör det givetvis vara
lättare att ordna arbetstiden i enlighet
med de nya bestämmelserna än på en liten
gård, där man bara har en enda djurskötare
eller en arbetare, som förutom
djurskötseln även användes för andra
uppgifter. Jag befarar att det i så fall blir
bonden själv som får påtaga sig det överskjutande
arbetet, för att den anställde
skall få den i lagen stipulerade ledigheten.
På ett litet jordbruk äro nämligen
möjligheterna att rationalisera driften betydligt
mindre än på de stora gårdarna.

Jag kommer, herr talman, till det resultatet,
att arbetsrådet, vars ledamöter
ju inte torde ha så stor personlig erfarenhet
av förhållandena inom jordbruket,
här har tagit ett onödigt initiativ.
Däremot kan jag förstå, att regeringen

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 em.

Förslag till lantarbetstidslag.

som, enligt vad statsrådet Möller sade,
haft sympatier för att utsträcka arbetstidslagens
giltighet, har framlagt förslaget
för riksdagen. Reellt sett torde dock
lantarbetarna i allmänhet icke komma att
betrakta denna ändring av arbetstidslagen
som någon särskild favör.

Om den svenska jordbruksproduktionen
i framtiden inte skulle kunna lämna
samma avkastning som hittills har varit
möjligt, kommer det naturligtvis alltid
att vara svårt att direkt påvisa orsaken
härtill. Om statsmakterna genom en
skärpning av arbetstidslagen minska antalet
arbetstimmar under sommarhalvåret
då många av de nödvändiga arbetena
bäst kunna utföras, får man emellertid
också vara beredd att ta konsekvenserna
av ett sådant beslut.

Jag ansluter mig, herr talman, till reservanternas
yrkande.

Herr ELOFSSON, GUSTAF: Herr talman!
Statsrådet Sträng uttalade sin förvåning
över att jordbrukets organisationer
och förespråkare, som alltid bruka
hävda nödvändigheten att åstadkomma
full jämställdhet mellan lantarbetarna
och industriarbetarna, nu vilja motsätta
sig en social förbättring för jordbrukets
arbetare. Det är nog inte riktigt så, herr
statsrådet, att vi här bara vilja motsätta
oss en förbättring för lantarbetarna,
utan vårt motstånd mot förslaget motiveras
av helt andra skäl.

Lantarbetstidslagen i dess nu föreslagna
utformning kommer ju bl. a. att
få ett betydligt vidsträcktare giltighetsområde
än den s. k. allmänna arbetstidslagen
som gäller för industriens arbetare.
Lantarbetstidslagen kommer att omfatta
även förelag med allenast en arbetare.
Det kan visserligen sägas, att en
jordbrukare med blott en enda anställd
inte kommer att få alltför stor känning
av den nya lagen. Men jag är övertygad
om att även statsrådet Sträng är på det
klara med att om det ligger en liten
gård med blott en anställd bredvid en
stor gård med många arbetare, så kommer
den som är anställd på den mindre
gården inte att finna sig i att han skall

ha längre arbetstid än vad man bar på
den stora gården. Om de mindre jordbrukarna
över huvud taget skola få någon
arbetskraft, måste de säkerligen erbjuda
samma förmåner i fråga om arbetstiden
som de stora gårdarna. Man
behöver bara tänka på hur man själv
skulle resonera, om man vore lantarbetare.
Inte skulle man väl då vilja ta anställning
på en mindre gård, om man
vore medveten om att man där finge
längre arbetstid än på en angränsande
större gård. Jag kan därför inte tillmäta
de undantag, som statsrådet Sträng
här talade om, den betydelse som lian
ville ge dem.

Vidare är det uppenbart, att den ändring
av lantarbetstidslagen, som bär föreslås,
måste medföra en fördyring av
jordbrukets omkostnader. Vi veta ännu
inte, om regeringen kommer att acceptera
den uppgörelse om jordbrukspriserna
som föreslagits för nästkommande
regleringsår. Det är alltid mycket svårt
för jordbrukets folk att vid dessa uppgörelser
om jordbrukspriserna kunna
få till stånd några höjningar. Varken
statsrådet Sträng eller statsrådet Möller
torde vara lika entusiastisk för att
kompensera jordbruket för dess ökade
kostnader som de nu tyckas vara för
att få igenom den nya lantarbetstidslagen.
Om regeringen verkligen vore beredd
att ge jordbruket kompensation för
de genom lagens utsträckning ökade
kostnaderna, skulle det säkerligen från
jordbrukarnas sida inte resas minsta
motstånd mot att ge lantarbetarna denna
förmån.

Jordbruket har, såsom alla veta, att
kämpa med stora svårigheter i fråga
om arbetskraften under våren, sommaren
och hösten, då åkrarna skola brukas
och grödan bärgas. Då räcker det
inte alltid med åtta timmars arbetsdag.
Herr statsrådet Sträng förklarade, att
man då bar möjlighet att dispensvägen
få tillstånd att uttaga erforderligt övertidsarbete,
men att det visat sig, att
jordbrukarna inte på långt när utnyttjat
denna möjlighet i samma utsträckning
som man gör inom industrien. Men det
beror på att man inom jordbruket söker

Onsdagen den 19 maj 1948 em.

Nr 20.

träffa privata avtal med arbetarna i
stället för att utnyttja vägen med dispensansökan.
Metoden med privata uppgörelser
har gått bra hittills, och den
kommer säkerligen att utnyttjas i fortsättningen
också. Men man kan inte kräva,
att en arbetare utan vidare skall gå
med på en dylik förlängning av arbetstiden
på sommaren, utan man måste
naturligtvis betala i avtalet fastställd
övertidsersättning. Det medför i sin tur
höjda produktionskostnader för jordbrukets
produkter, vilket måste komma att
inverka stegrande på konsumentpriserna.
Det klagas så ofta över de höga priserna.
Men om man den ena dagen beviljar
en grupp medborgare förmåner,
som medföra fördyrade produktionskostnader,
och den andra dagen ger en
annan grupp andra liknande förmåner,
måste det ju betyda, att skruven är i
gång. Höjer man för en grupp, komma
andra genast och vilja ha kompensation.
På så sätt fortsätter prisskruven,
och ingen vet, var det hela kommer''
att sluta.

Då det nu pågår en utredning med
uppgift att verkställa en allmän översyn
av arbetstidslagstiftningen, anser
jag, att vi borde ha kunnat vänta med
att företa några förändringar i lantarbetstidslagen,
till dess att vi sett resultatet
av denna utredning.

Jag vill, herr talman, till sist poängtera,
att vi från jordbrukarnas sida
ingalunda äro motståndare till att bevilja
våra lantarbetare bättre förhållanden,
men vi ha absolut icke möjlighet
att gå med på alla de förslag som framläggas,
om vi inte få kompensation för
våra ökade produktionskostnader i form
av högre priser på våra produkter. Det
är dock svårt att få till stånd eu dylik
uppgörelse. Vi anse därför, att vi böra
avvakta resultatet av den pågående utredningen
om den allmänna arbetstidslagstiftningen,
innan vi ändra lantarbetstidslagen.
Vi böra i varje fall icke
inom jordbruket springa före industrien,
vilket skulle bli fallet, om riksdagen
skulle antaga den nu föreslagna lagen.

Det är av den anledningen, herr talman,
som jag ansluter mig till rcserva -

Förslag till lantarbetstidslag.

tionen, och icke därför att jag skulle
anse, att den förmån, som man här vill
bereda lantarbetarna, skulle vara för frikostigt
tilltagen.

Herr DOMÖ: Herr talman! Det har i
dag talats om eu del företeelser inom det
ekonomiska livet och sagts, att det förekommer
inflation i både det ena och
andra avseendet. Jag undrar, om det inte
börjar bli inflation även i fråga om lagändringar.

Här föreligger förslag om en lagändring,
som man åtminstone kan ifrågasätta,
om den är behövlig. I varje fall är
det ingalunda bevisat, att den föreslagna
lagändringen är behövlig. Man måste
verkligen fråga sig, varthän förslaget syftar.
Avsikten borde väl vara att skydda
arbetarna mot alltför lång arbetstid.
Men har den kategori lantarbetare, som
nu komma att falla under lagens utsträckta
giltighetsområde, haft alltför
lång arbetstid? Ingalunda! Jag är övertygad
om att även de små jordbrukare,
som hittills inte ha varit inbegripna under
lagens giltighetsområde, ha måst tilllämpa
samma arbetstid som övriga jordbrukare,
då de annars helt enkelt inte
fa några arbetare. Från denna utgångspunkt
är lagändringen, såvitt jag förstår,
obehövlig.

Socialministern talar, vill jag minnas,
i propositionen om att det är naturligt
med en viss skiljaktighet i bestämmelserna
för industriens och jordbrukets arbetare.
Inom industrien falla ju alla företag
med minst fyra anställda under arbetstidslagen,
medan lantarbetstidslagen
föreslås gälla även för jordbruk med blott
en anställd. Socialministern konstaterar,
att en dylik skiljaktighet blott är
naturlig. Herr statsrådet Sträng förklarade
emellertid i sitt intressanta anförande,
som i detta avseende innehöll en hel
del synpunkter, som jag i viss utsträckning
kan ge min anslutning, nämligen
att förhållandena för jordbrukets och industriens
arbetare böra vara så lika som
möjligt. När det gäller löner och dylikt
kan detta nog i viss mån vara riktigt.
Men, så vitt jag förstår, strida herr so -

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 em.

Förslag till lantarbetstidslag.

cialministerns och herr statsrådet
Strängs uppfattningar mot varandra. Den
ene talar om berättigad olikhet och den
andre om en naturlig likställighet mellan
de båda arbetarkategorierna.

Det kan i varje fall inte vara berättigat
att av herr statsrådet Strängs inställning
dra den slutsatsen, att arbetstiden
under hela året bör vara lika lång
för de båda kategorierna arbetare. Inom
jordbruket måste man ju anpassa arbetet
efter de växlande årstiderna. Huvuddelen
av arbetet inom jordbruket måste
utföras på sommaren. Därför är det naturligt,
att det kan skilja åtskilligt i
fråga om arbetstiden på sommaren och
vintern. Nu vill man emellertid få till
stånd en utjämning på så sätt, att man
minskar arbetstiden på sommaren och
förlänger den under vintern. Det är väl
ett led i den allmänna nivellering som
ingår som ett tema i all strävan nu för
tiden.

Jag tillåter mig, herr talman, att fästa
uppmärksamheten på en intressant passus
i propositionen, där det heter: »Med
hänsyn till jordbrukets beroende av de
klimatiska betingelserna är det emellertid,
såsom tidigare antytts, ofrånkomligt
att åtminstone tills vidare bibehålla en
viss spännvidd mellan sommar- och vinterarbetstid.
Att åvägabringa en fullständig
utjämning härutinnan har icke heller
från något håll ifrågasatts och torde vara
ogörligt under nu rådande förhållanden.
» Jag tillåter mig att spörja, om
man tänker sig att så småningom söka
klara av även dessa klimatiska växlingar
för att göra väderleken lämplig för
likformigt fördelad arbetstid under hela
året. Det kanske ingår i det nya regleringssystemet,
där man ju vill rätta till
och ordna allt så, att det blir schematiskt
och trevligt här i samhället!

Då den nu föreslagna lagändringen
icke är nödvändig för att skydda arbetarna,
varför har man då framlagt den?
Skall det inte få finnas något område,
något litet reservat i samhället, där fria
avtalsförhållanden kunna råda och där
parterna personligen ha rätt att träffa
fria avtal med varandra om att kanske
något avvika från det i arbetstidslagen

fastställda arbetstidsschemat? När det nu
är ett faktum att arbetarna icke otillbörligt
pressas på grund av den nuvarande
lagens bestämmelser, då detta är
omöjligt för arbetsgivarna, varför skall
man då i all rimlighets namn genomdriva
en enligt min mening fullständigt onödig
lagändring? Den kommer under alla omständigheter
att förorsaka att en mängd
nya medborgare göras till lagbrytare, och
bestämmelserna komma att vålla en
mängd pappersexercis och skrivbordsarbete
med övertidslistor o.s.v. Skulle man
inte i varje fall under nuvarande förhållanden
på arbetsmarknaden kunna överlåta
åt arbetsgivarna och arbetarna på
våra många små jordbruk, som ju i vanliga
fall gå och arbeta bredvid varandra
ute på tegarna, att på ett smidigare sätt
kunna komma överens om att t. ex. ena
veckan arbeta litet längre och andra veckan
litet mindre utan att detta skulle behöva
bokföras och registreras? Man vill
här enligt min mening utsträcka den
schematiska lagbestämmelsen över individerna
in absurdum.

Det var, herr talman, med allra största
intresse som jag lyssnade till statsrådet
Strängs anförande. Hans inlägg i debatten
vittnade om den stora kunnighet som
han besitter. Han gjorde också sitt bästa
för att denna kunnighet inte skulle bli
satt under ena skäppo. Många finna det
ganska ledsamt, att statsrådet Strängs
stora kunnighet på rationaliseringsområdet
nu skall vara undandragen jordbruket
och ägnas sådana saker som bensinransonering
och andra mer eller mindre
tvivelaktiga angelägenheter när det gäller
produktionsbefrämjande ting. Jag hälsar
med största glädje både intresset och
kunnigheten hos herr Sträng och andra
här i Stockholm, som så väl veta, hur
allt skall vara, och som i detalj kunna tala
om för oss ute på landsbygden, hur vi
skola förfara, när vi bruka vår jord. Men
tillåt mig, herr talman, att säga att även
med aktning för den förmåga, som kommit
till uttryck, djärves jag ändock att
göra en liten gensama mot ett par punkter
i statsrådet Strängs anförande.

Herr statsrådet Sträng sade bl. a., att
arbetstidslagen tveklöst kan skärpas utan

Onsdagen den 19 maj 1948 em.

Nr 20.

risk för olägenheter. Han bygger väl då
kanske på den gamla satsen, att tål man
det, så tål man litet till. Men liksom det
på alla andra områden i regel finns en
gräns för pålagor, finns det nog en gräns
även här. Vad har statsrådet Sträng för
bevis för att vad som här föreslås icke
kommer att förorsaka större svårigheter
för produktionen både på kort sikt
och på längre tid än vad han vill göra
gällande? Jordbrukarna ha faktiskt svårt
att få arbetare. Det kostar pengar att få
arbete utfört. Jordbrukarna ha därför
redan nu under en lång period måst inskränka
sig till att utföra blott de allra
nödvändigaste arbetena. De bärga sin
skörd och göra så gott de kunna, men
mycket arbete i fråga om underhåll av
jord och byggnader, dikningar, reparationer
o.s.v. har måst eftersättas. Man
kan därför icke liksom statsrådet Sträng
påstå, att det visat sig, att jordbrukarna
kunna klara sig med ett mindre antal arbetare,
än de tidigare räknat med, utan
att detta, särskilt på lång sikt, haft någon
inverkan på produktionen.

Som bevis för sin uppfattning att arbetstiden
inom jordbruket räcker till anförde
statsrådet Sträng, att jordbrukarna
hittills i mycket ringa utsträckning
sökt dispens för övertidsarbete. Herr
Sträng var på sin tid skicklig ledare för
lantarbetarförbundet och följde då noga
med vad som hände inom förbundets
verksamhetsområde. Men om statsrådet
Sträng lika noggrant hade följt med utvecklingen
under den senaste tiden, hade
han säkerligen varit på det klara med
att inte arbetsgivarna utan att behöva
riskera protester och stöta sig med vederbörande
våga begära den i avtalet stipulerade
övertiden, vilket många arbetsgivare
skulle behöva. Försiktiga jordbrukare
äro rädda för att mista sina arbetare,
och därför dra de sig för att begära
övertidsarbete, eftersom arbetarna
mångenstädes tyckas anse, att övertidsarbete
är något som inte hör ihop med
nutida förhållanden. Påståendet att den
omständigheten, att jordbrukarna inte i
större utsträckning uttaga övertid av sina
arbetare, kan anföras som bevis för att

Förslag till lantarbetstidslag.

det inte behövs längre arbetstid inom
jordbruket, är således oriktigt.

Jag vill till slut, herr talman, bara i
anledning av vad herr socialministern
yttrade om att striden i dag är onödig,
säga, att vi kanske i detta sammanhang
inte böra tala om strid, utan snarare om
delade meningar. Det är nog ganska naturligt,
att det råder delade meningar i
denna fråga. Om herr socialministern
vill göra gällande, att det är onödigt att
framföra de anmärkningar, erinringar
och varningar, som vi här ha gjort, genmäler
jag, herr socialminister, att den
föreslagna lagändringen i ännu högre
grad är onödig.

Herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Jag har en bestämd känsla av att kammaren
näppeligen kan vara intresserad
av en debatt om mitt sätt att handlägga
bensinransoneringen, eftersom det ju är
en fråga som inte ens med de djärvaste
associationer kan sägas höra samman
med spörsmålet om lantarbetstidslagens
reformering. Jag tror att herr Domö är
rätt ensam om att löpa i väg med tankarna
så här vilt i sin strävan att vara
raljant och kvick inför kammaren. Då
jag inte i något avseende kan ta upp
en konkurrens i spiritualitet med herr
Domö, skall jag inte fortsätta i hans tongångar.

Jag vill emellertid, herr talman, gentemot
herr Domös anförande säga, att jag
anförde den omständigheten, att man
inom jordbruket i så liten utsträckning
tar ur övertidsarbete, såsom en verifikation
på att det i själva verket inte är så
besvärligt i fråga om arbetskraftens användning
som man från jordbrukarliåll
vill göra gällande. Jag skulle kunna anföra
ytterligare ett bevis härför. Innan
jag gick hit till denna debatt, tog jag
telefonkontakt med Svenska lantarbetarförbundet
för att få en redovisning för
förbundets arbetslöshetssiffror under de
senaste åren. Under år 1947 redovisade
man inom Svenska lantarbetarförbundet
en officiell arbetslöshetsprocent av 7
enheter. Det hetyder att förbundet på
silt medlemstal i genomsnitt har haft

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 em.

Förslag till lantarbetstidslag.

3 500 arbetslösa medlemmar. Eftersom
hantarbetarförbundet har en statligt erkänd
arbetslöshetsförsäkring med kontroll
via arbetsförmedlingarna, innebär
detta att under år 1947 i medeltal 3 500
lantarbetare stått anmälda på arbetsförmedlingarna
och begärt arbete inom
jordbruket men icke kunnat anvisas sådant
på grund av att det saknats arbete.
Det är en siffra som torde kunna anföras
såsom en balanserande faktor gentemot
de synpunkter som här ha framförts
från jordbrukarliåll.

När herr Domö vidare talar om att
nästa steg från vår sida kanske blir, att
vi komma att göra anspråk på att förändra
väderleken och årstiderna i vår
strävan att generalisera, så att det blir
likartade förhållanden under hela året,
utgör väl detta en ganska djärv tolkning
av innehållet i Kungl. Maj :ts proposition.
Här föreslås ju en säsongvariation så att
arbetstiden blir 50 timmar under åtta
månader och 45 timmar under de återstående
fyra månaderna. Hänsyn har
följaktligen tagits till de säsong-, väderleks-
och andra variationer som det kan
vara riktigt att ta hänsyn till.

Herr Domö förklarade vidare, att
skärpningen av lagen kommer att medföra
en hel del skrivbordsarbete med
övertidslistor och en massa andra saker.
Jag är mycket angelägen att få en upplysning
om vad denna »massa andra
saker» är för någonting. Det är nämligen
på det sättet, att om lagen blir tillämplig
hos en arbetsgivare, skall han föra en
övertidslista, och sedan är det ingenting
mer. De där många andra sakerna finnas
endast i herr Domös fantasi, ty jag
förmodar att han inte kan prestera en
plausibel förklaring till sitt yttrande.

Jag vill till herr Elofsson i Vä säga,
att det var i varje fall ett klart och ärligt
besked, som han gav, men det var
väl också att förvänta av en så pass bred
representant för det svenska jordbruket.
Han sade ifrån, att visst vill han att lantarbetarna
skola få den föreslagna förbättringen,
och visst finns det praktiska
möjligheter att ordna det. Det fanns i
själva verket enligt herr Elofssons mening
inga som helst svårigheter att ge -

nomföra förbättringen. Det gällde endast
att få ta betalt för produkterna, så
att man kunde täcka merutgiften. Herr
Elofsson har med sund bondeinstinkt
deklarerat här i riksdagen, att det inte
är fråga om att man med denna lagstiftning
skapar några svårigheter för det
svenska jordbruket, utan det hela är så
enkelt och rätlinjigt: det är uteslutande
en ekonomisk fråga. Herr Elofsson säger,
att få jordbrukarna bara ersättning,
har han ingenting emot att ge lantarbetarna
denna favör i form av en förbättrad
lantarbetstidslag. Nu har jag emellertid
den bestämda uppfattningen, att
jordbruket utan vidare kan bära denna
merutgift med hänsyn till den kompensation,
som jordbruket för närvarande
och kommande år erhåller, och därför
anser jag, att det inte finns ens någon
ekonomisk grund för ett avvisande av
denna lagstiftning.

Herr Elofsson sade vidare i ett mera
allmänt uttalande, att det under sommaren
inte är så enkelt att arbeta åtta timmar
och sedan gå hem. Nu innebär förslaget
en arbetsvecka under sommaren
på 50 timmar. Det betyder, att det i
praktiken kommer att bli nio timmar
om dagen under veckans fem första arbetsdagar
och fem timmar på lördagen,
eftersom lördagseftermiddagen traditionellt
skall vara arbetsfri. Då dragarna
behöva vila under middagen och man
har ett visst antal raster — i Mellansverige
och Norrland en middagsrast på
en och en halv timme och ett par kafferaster,
nämligen en på förmiddagen och
en på eftermiddagen, samt i södra Sverige
en middagsrast på en och en halv
timme — betyder det, att om jag räknar
in rasterna, arbetarna äro bundna praktiskt
taget elva timmar om dagen. Kör
man ut i arbetet klockan sju på morgonen
och kommer hem klockan sex på
kvällen, kan det näppeligen göras gällande,
att vi föreslå en arbetstid, som är
så kort att den väcker speciellt uppseende.

Till detta kommer, att enligt lantarbetstidslagens
7 § 4 mom. — jag kommer
ihåg lagrummet, eftersom jag suttit
i arbetsrådet några år — har arbetsgi -

Onsdagen den 19 maj 1948 cm.

Nr 20.

varen rätt att använda arbetarna under
sju timmar i veckan till förberedelseoch
avslutningsarbeten. Den rätten finns
även för industriens arbetsgivare men
utnyttjas inte där, emedan de praktiska
förhållandena inte äro sådana att det
behöver ske. Däremot är detta förberedelse-
och avslutningsarbete normalt förekommande
inom det svenska jordbruket.
Alla körkarlar, som köra hästar, gå
ned i stallet före arbetstidens början
och rykta hästarna och göra rent i stallet.
Traktorföraren ser till, att traktorn
är smord och att det finns bensin eller
olja i den. Detta göra de såsom förberedelsearbete.
Det är ett arbete, som betalningsmässigt
hitintills — jag tror att
det blev någon ändring vid senaste avtalsuppgörelsen
— räknats som ordinarie
arbete. Det arbetet ligger vid sidan
om den möjlighet, som man på arbetsgivarhåll
inom jordbruket har att påforura
övertidsarbete. Man har följaktligen
här en möjlighet att uttaga extra
övertidsarbete under sju timmar varje
vecka utöver de 200 övertidstimmarna
per år. Dessa sju timmar i veckan talman
också ut på grund av att arbetets
natur möjliggör det, varför den egentliga
arbetstiden för jordbrukets utearbetare
inte stannar vid 50 timmar i veckan,
utan regelmässigt är åtskilliga timmar
längre. Det är också en synpunkt
som man inte här får glömma bort.

När herr Mannerskantz gör gällande,
att man inte kan bedöma dessa saker,
såvida man inte förunnats att vara ägare
av en gård eller kanske ett gods i södra
delen av landet, vill jag på det allvarligaste
bestrida det. .lag vill också bemöta
den beskyllning, som herr Mannerskantz
riktade mot arbetsrådet, då han
sade att det inte har någon erfarenhet
på det här området. Arbetsrådets ställningstagande
är grundat på Svenska
lantarbetareförbundets yttrande, som i
sista hand förbundsstyrelsen svarar för.
Innan förbundsstyrelsen tog ställning till
frågan, har den debatterats på olika
länskonferenser i landet av just de ararbetare,
som veta vad det betyder att
arbeta 50—55 timmar per vecka, inte
genom att från kontoret sköta en större

(t Första kammarens protokoll HUS. AV ‘Hk

Förslag- till lantarbetstidslag.

egendom, utan genom att gå och lassa 28
—30 parlass hö på en dag eller bära säckar
från tröskan under en hel dag. De
arbetare, som ha den erfarenheten, ha
vittnat om hur de anse att lagen bör utformas.
Materialet från de olika länskonferenserna
har samlats hos lantarbetarnas
förbundsstyrelse, och de av arbetarna
anförda synpunkterna ha kommit
till uttryck i ett yttrande från förbundsstyrelsen
till arbetsrådet, som sedermera
som »Rådets» yttrande har lagts på regeringens
bord. Jag bestrider således
mycket bestämt, att lagförslaget skulle
vila på synpunkter, som inte ha någonting
gemensamt med det praktiska arbetet,
och därför kan nonchaleras och
att man inte behöver fästa något avseende
vid det.

Herr Mannerskantz sade vidare, att
enligt vad han erfarit satte hans arbetare
inte något större värde på den föreslagna
förändringen av arbetstiden med
en minskning under sommaren och en
ökning under vintern. Jag har en rakt
motsatt uppfattning. Lantarbetarna sätta
det största värde och det största pris
på just denna förändring i förslaget till
ny lag, varigenom arbetstiden under
sommarhalvåret blir reducerad med ett
par timmar från 52 till 50 timmar. Jag
tror att om herr Mannerskantz talar
ännu en gång med sina anställda nere
på Värnanäs, får han förmodligen bestyrkt,
att min uppfattning är den riktiga.
I annat fall skulle faktiskt arbetarna
på Värnanäs ha en helt annan
uppfattning än deras yrkeskamrater
runt om i landet. Visserligen fingo herr
Mannerskantz’ arbetare relativt sent favören
att få arbeta under kollektivavtalsenligt
ordnade förhållanden. De blevo
nämligen kollektivavtalsanställda så
sent som för fem eller sex år sedan
eller It)—15 år senare än vad som i allmänhet
var fallet på de större egendomarna
i södra och mellersta Sverige.
Men jag tror att hans arbetare under
dessa fem eller sex år ha lärt sig att
reagera som övriga fackligt organiserade
arbetare här i landet. Därför vågar jag
hävda den meningen, att bli de tillfrå -

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 em.

Förslag till lantarbetstidslag.

gade en gång till, får herr Mannerskantz
ett annat svar.

Herr DOMÖ (kort genmäle): Herr talman!
Åtskilliga bland jordbrukarna bär
i kammaren blevo säkert ganska förvånade,
när de hörde statsrådet Strängs
meddelande, att en stor mängd arbetslösa
jordbruksarbetare hänvänt sig till
arbetsförmedlingen utan att kunna få arbete.
Därav får man väl dra den slutsatsen
att de erhålla arbetslöshetsunderstöd,
i den mån de äro medlemmar i en
arbetslöshetskassa.

Vad herr Sträng sålunda anförde ger
mig anledning att säga, att det skulle
vara till fromma för utvecklingen, om
man, i stället för att uteslutande ägna
sig åt att tillskapa nya lagar, i någon
mån inriktade sig på att granska förhållanden,
som redan existera i hägnet
av vissa lagar. Den av statsrådet anförda
statistiken angående antalet arbetslösa
lantarbetare ha jordbrukarna väldigt
svårt att förstå. År det inte skäl att
försöka tränga bakom murarna och undersöka
vad som döljer sig där?

Herr VON HELAND: Herr talman! Under
hela min riksdagstid har jag varit
mycket positivt inställd till frågan om
sociala förmåner åt lantarbetarna, och
jag har varit på många diskussionsmöten,
där jag fört mycket intressanta diskussioner
i lantarbetarfrågan med statsrådet
Sträng. Men jag måste erkänna, att
jag är tveksam, om verkligen den föreslagna
förändringen i lagen är till fördel
för lantarbetarna. Jag skall endast
uppehålla mig vid de två punkter, som
reservationen berört.

Vad först gäller förslaget att utöka
giltighetsområdet till jordbruk med eu
lantarbetare, vore det synnerligen intressant
att höra, om man inom lantarbetarförbundet
verkligen har den uppfattningen,
att en sådan utvidgning är
nödvändig ur lantarbetarnas synpunkt.
År det inte så, att lantarbetarna vid dessa
mindre jordbruk ändå måste få ungefär
samma arbetsförhållanden som arbetare
vid större jordbruk? .lag kan inte

förstå annat. Det går inte att därvidlag
hänvisa till de 3 000 arbetslösa lantarbetarna.
Om det alltså inte föreligger ett
behov av att utvidga lagens tillämpningsområde
till jordbruk, där det bara är en
arbetare anställd, förstår jag inte, varför
man ändå skall besluta en sådan utvidgning,
eftersom det blir till ett kanske litet
men dock besvär och ett bekymmer
för de jordbrukare, som bara ha en lantarbetare.

Jag är också tveksam, om det kan
vara till fördel för lantarbetarna att överflytta
en del av arbetstiden från sommaren
till vintern. Jag har nämligen länge
varit mycket tveksam, om det varit en
klok politik av lantarbetarförbundet att
så energiskt arbeta på att få bort naturaförmånerna
och i stället endast ha kontantlön.
Jag bar den känslan, att lantarbetarna
i visst hänseende hade fördel
av naturaförmånerna. De hade åtminstone
den fördelen, att de därigenom blevo
årsanställda och bundna vid jordbruket.
Jag skulle tro att det är mycket bekymmersamt
för lantarbetarna just detta,
att de börja bli säsongarbetare, och
jag beklagar dessa lantarbetare, som äro
eftersökta just under de brådaste tiderna
men sedan få gå arbetslösa under
resten av året. Det beror på att lantarbetarförbundet
genomdrivit, att man tagit
bort naturaförmånerna. Om man nu
överflyttar ytterligare arbetstid från
sommarhalvåret till vintern, kan jag inte
förstå annat än att man löper den risken,
att jordbrukarna få ändå mera intresse
av att i stället för att hd årsanställda
arbetare gå in för att anställa
arbetare endast när de bäst behöva dem.
Risken är alltså, att ännu flera lantarbetare
bli säsongarbetare, och jag tycker
att det är mycket beklagligt, om så skall
ske.

Jag är, herr talman, mycket tveksam,
hur jag skall rösta för att''handla på det
för lantarbetarna klokaste sättet. Jag anser
att man borde ha väntat med att föreslå
denna förändring av lagen, tills man
hunnit närmare studera, om det verkligen
är lämpligt att företa denna ändring.

Däremot tvekar jag inte på en annan

Onsdagen den 19 maj 1918 em.

Nr 20.

punkt, nämligen när det gäller lönefrågan.
Det för lantarbetarna viktigaste är
inte att få till stånd ändrade arbetsförhållanden
och därmed jämförbara förhållanden,
utan det är lönefrågan. Jag
är absolut av den uppfattningen, att det
är viktigast att höja deras lönestandard
och därigenom råda bot på deras efterblivenhet
i löneavseende. Jag vet att
statsrådet Sträng delar min uppfattning
om att vi böra försöka få till stånd bättre
löneförhållanden för lantarbetarna.
Det är bara beklagligt, att det inte går
att genomföra förbättringen snabbare,
men vi veta alla vad det beror på. En
viss utjämning bär skett under tidigare
år, men tyvärr har, som jag sade i mitt
anförande i förmiddags, klyftan åter vidgats.

Med hänsyn till min tveksamhet beträffande
den föreslagna lagändringen
och vad som förekommit under debatten
kommer jag, herr talman, att rösta
för reservationen, och jag vågar påstå
att jag då inte röstar mot sociala förbättringar
för lantarbetarna. Jag gör det,
därför att jag är tveksam, om det inte
kan bli en försämring för dem, om man
antar lagändringen.

Herr WISTRAND: Herr talman! Jag
uppkallades av socialministerns resonemang,
då han i dag liksom så många
gånger förut förklarade, att han inte
hade så stor respekt för de betänkligheter,
som framförts, emedan han hade
hört dem så ofta det varit fråga om någon
social reform och alldeles särskilt
när åttatimmarslagen tillkom.

Det är mycket naturligt att det restes
stora betänkligheter emot åttatimmarslagen,
ny som den var på sitt område och
med verkligt oerhörda ingrepp i den
ordning, som tidigare hade varit rådande.
Jag är till och med inte riktigt säker
på om inte socialministern själv i
sitt innersta sinne vid den tiden hyste
farhågor, om det verkligen var möjligt
att utan svåra återverkningar genomföra
det förslag, som han och hans parti
då gingo in för. Åttatimmarslagen har
ju varit till otvivelaktig välsignelse för

Förslag till lantarbetstidslag.

landet. Därom tror jag att man inte på
något håll behöver tvista i nuvarande
stund. Men det är ännu inte utrett, huruvida
inte den stora europeiska kris,
som kännetecknade 1920-talet och som
sedan kulminerade i politiska rörelser,
som vi omsider ha övervunnit, ägde ett
samband med detta hastiga och mycket
stora ingrepp i det ekonomiska livets
förutsättningar. Jag vill inte påstå det,
men jag vet det heller inte, och vissa
tecken tyda därpå. Att åttatimmarslagen
emellertid kunde smältas så pass hastigt
och så pass bra som skett här i landet,
hade enligt min mening sin orsak
i en alldeles speciell omständighet, som
inte föreligger för närvarande, nämligen
att tidigare, när arbetstiden var så lång,
var den inte på långt när tillräckligt utnyttjad.
Det fanns en mycket stor marginal,
som möjliggjorde koncentrering
av arbetet i samband med en sänkning
av arbetstiden. En sådan koncentration
ägde också rum, och därigenom kunde
man ta igen mycket som gick förlorat
genom att arbetstiden förkortades.

Den lag, som vi nu behandla, vill jag
inte yttra mig om i dess detaljer. Jag är
inte tillräckligt kunnig på det svenska
jordbrukets område för att kunna säga,
om den lagändring, som nu föreslås, är
äventyrlig för jordbruket eller inte eller,
med andra ord, om man därmed bär
kommit till en kritisk punkt eller inte.
Det är en sak som erfarenheten får utvisa.
Ingen kan emellertid förneka, att,
som herr Domö redan har framhållit,
på detta område liksom på alla områden
finns det till slut en kritisk punkt, och
den närmar man sig alltmer, ju längre
fram man skrider med krav på minskning
av arbetstid och vad därmed hör
samman. Socialministern känner nog lika
litet som någon annan till, var den
kritiska punkten ligger. Bakslag på det
ekonomiska och produktiva området få
visa, när den har nåtts.

Vi ha, som sagt, ofta fått höra, att tidigare
farhågor inte blivit besannade.
Vi ha hört det också när det gäller det
ekonomiska området. Det resonemanget
har förts i skattepolitiken och i andra
sammanhang. Att man i stöd av en så -

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 em.

Förslag till lantarbetstidslag.

dan erfarenhet bara anser sig kunna gå
vidare är farligt, tv det visar att man
inte har den rätta känslan för att det
på vägen fram dock finns en kritisk
punkt.

Socialpolitiken här i landet har förts
framåt med en enorm fart. Den har enligt
min mening utvecklats så fort, att
man redan nu måste fråga sig, huruvida
den ekonomiska verkligheten motsvarar
de socialpolitiska vinningarna.
Vi kunna ännu inte överblicka de ekonomiska
följderna av den sociallagstiftning,
som redan beslutats i förhoppning
att vi skola kunna ekonomiskt smälta
den. Vi må väl kunna hoppas, men förvissad
därom kan ingen vara. Den oro,
som kännetecknar dagens ekonomiska
situation, gör oss inte säkrare på att så
är fallet. I detta läge skulle jag vilja
göra den frågeställningen: är det inte av
vikt att vi stå fast vid det som vi en
gång ha beslutat och försöka att ekonomiskt
trygga resultatet och befästa det
i folks medvetande innan vi gå vidare?
Men vad sker här i Sveriges riksdag?
Har en socialpolitisk lag blivit antagen
ett år, ha vi redan nästa år tio-, tjugutals
motioner, vari föreslås utvidgningar
av lagen, .lag som suttit i andra lagutskottet
och behandlat dem vet ju, att
en del förslag anses olämpliga och stoppas
i sin linda, men det kvarstår alltid
eu bukett, som överräcks i form av riksdagsskrivelser
med förslag om nya utvidgningar
av lagstiftningen. Och när
skrivelserna komma till regeringen, ställer
den sig som socialministern säger
sympatisk till dem, och så få vi votera
nya lagförslag. Vi ha inte en socialpolitik,
som kännetecknas av någon fasthet,
tv ingen vet vad som i det avseendet
gäller från det ena året till det andra.
Lagarna ändras ideligen, och denna lagstiftnings
mångfald gör att man till slut
hamnar i en känsla av att ingenting
''eta — allting kan försökas och allting
anses möjligt, och de ekonomiska följderna
får man sedan reda upp på ett
eller annat sätt.

För mig står det alldeles klart, att försiktighet
i socialpolitiken tjänar dess
eget ändamål just genom att säkra dess

landvinningar. Det är inte till nytta för
landet, att på det socialpolitiska området
allting flyter, även om det flyter i
en viss riktning. Vad som går ut över
den ekonomiska förmågan och produktionen
tjänar intet socialt intresse. Vi
ha i de senaste årens utveckling alltför
litet beaktat detta, och vi kunna, som
sagt, ännu inte överblicka återverkningarna
i olika avseenden i samhällsekonomien
och i produktionen av den sociallagstiftning,
som vi ha genomfört. Jag
tror inte att det kan vara en klok politik
att åt framtiden överlåta alla ekonomiska
konsekvenser av våra beslut och
att endast avvakta om det blir bakslag
eller inte. Det är inte nödvändigt att
vi varje år eller kanske vart annat eller
vart tredje år besluta avsevärda utvidgningar
av det som förra året eller för
två eller tre år sedan hälsades som en
mycket stor och betydande social landvinning.
Vi måste se till att sociallagstiftningen
smältes även ekonomiskt
inom samhället.

Detta var, herr talman, några reflexioner,
som jag länge har burit på och som
jag inte ville undanhålla kammaren vid
debatten av denna fråga. Som jag har
sagt lämnar jag på grund av obekantskap
om förhållandena därhän, huruvida
dessa reflexioner äga sin fulla tilllämpning
på det ämne, som vi nu diskutera,
men såsom en ledstjärna för behandlingen
av även denna fråga torde
de, förefaller det mig, ändå kunna tjäna.

Herr LÖFVANDER: Herr talman! Herr
statsrådet Möller gjorde i början av sitt
anförande eu antydan om att han kunde
svara på min fråga, varför man i regeringen
har varit så angelägen om att
föra in dessa små bondejordbruk med
bara en lantarbetare under lagen, fastän
man fortfarande skall låta industrier med
upp till fyra arbetare vara undantagna
från motsvarande lag för industrien. Socialministern
svarade emellertid endast,
att arbetsrådet hade framlagt förslaget.
Kammarens ledamöter kunde då få den
uppfattningen, att det var arbetsrådet
som hade tagit initiativet till detta lagförslag,
men i inledningen till proposi -

Onsdagen den 19 maj 1948 em.

Nr 20.

tionen står det så här: »Den nu gällande
lantarbetstidslagens giltighetstid utlöper
den 31 oktober 1948. Statsmakterna
ha följaktligen att dessförinnan ta ståndpunkt
till frågan i vilken form lagen skal!
förnyas. Kungl. Maj:t har fördenskull i
skrivelse den 19 september 1947 uppdragit
åt arbetsrådet att, efter hörande av
de myndigheter och sammanslutningar,
vilkas hörande rådet funne lämpligt, verkställa
utredning om och i vad mån ändringar
vore erforderliga i lagen.»

Det måste ligga någon motivering bakom
ivern att få in dessa mindre arbetsställen
under lagen. Anser verkligen socialministern,
att de lantarbetare, som arbeta
på de mindre gårdarna, äro mera
pressade än arbetarna i de industriföretag,
som ha högst fyra arbetare? .lag är
inte till freds med det svar jag nyss har
fått, utan jag vill ha ett svar på den
fråga jag nu har ställt.

Man går så gärna tillbaka till 1919 års
diskussion då man resonerar om arbetstidsreglering,
och så gjorde socialministern
också; han talade om den diskussion,
som fördes då och i vilken det sades, att
åttatimmarslagen skulle komma att medföra
en standardförsämring. Det går emellertid
inte att göra jämförelser mellan industriens
företag och jordbrukets, ty inom
jordbruket är man bunden av de klimatiska
förhållandena, men det är man inte
i samma utsträckning inom industrien,
och vidare har man vid vissa arbeten
inom jordbruket att göra med levande
djur, som inte få behandlas hur som
helst.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
I denna kammare skall det väl ändå inte
lyckas att som argument emot en viss
sak anföra ett resonemang som rätteligen
borde användas i ett annat sammanhang.
När jag uttalade min tveksamhet i
fråga om möjligheterna på vissa håll att
bedöma hur det .svenska jordbrukets
standard har utvecklats och hur de felande
arbetstimmarna verkligen märkas,
så vände jag mig mot de båda statsråden
och inte mot Lantarbetareförbundet eller
dess representanter. Nu åberopade slals -

Förslag till lantarbetstidslag.

rådet Sträng Lantarbetareförbundets möjligheter
att bedöma dessa saker gentemot
mitt påstående, att man måste ha
drivit ett företag, vilket som helst, för
att kunna se arbetstidsförhållandenas
verkningar inifrån. Nu tror jag att lantarbetarna
ha haft större möjlighet att se
i vilken utsträckning det svenska jordbrukets
standard har ändrats under det
senaste decenniet än vad herrar statsråd
ha haft möjlighet att göra. Därför tycker
jag inte att man på sätt statsrådet
gör kan dra in lantarbetarna i det
resonemang som rör möjligheterna att
bedöma situationen. Däremot förstår jag
mycket väl — och jag vill inte bestrida
riktigheten av statsrådets Strängs påståenden
därvidlag — att det från Lantarbetareförbundets
sida har framförts önskemål
om den här överflyttningen av arbetstid
från sommar till vinster, .lag kan
mycket väl tro att så är fallet, men jag
ställer mig icke desto mindre ganska
tvivlande till Lantarbetareförbundets ombudsmäns
möjligheter att få fram de
verkligt innersta önskningarna hos lantarbetarna.
Jag vet nog vad ombudsmännen
ha för möjligheter i den vägen. De
träffa nog lantarbetarna intimt de också,
men långt ifrån så ofta som arbetsgivarna
inom jordbruket i allmänhet göra. Att
jag på grund av riksdagsarbete i rätt
stor utsträckning är förhindrad att vara
hemma är en sak, men jag dömer inte
bara efter mina egna erfarenheter, herr
statsråd, utan jag har många bekanta som
kunna bidraga till upplysningsverksamheten
på detta område, och jag tror att
jag måste vidhålla dels att standardsänkningen
i fråga om jordbrukets allmänna
hållande i skick är påtaglig, dels att det
inte förefinns något mera framträdande
önskemål bland lantarbetarna om denna
arbetstidsöverflyttning. Jag vet bestämt,
herr .statsråd, att den i många fall betraktas
som en nackdel, och jag har ju
ingen anledning att stå här och ljuga om
vad jag har kunnat uppfatta. Sedan få
mina ärade åhörare bedöma vilket värde
som skall tillmätas det ena och det andra
påståendet.

Det iir ju så, att herr Sträng inte bara
är chef för folkhushållningsdeparlemen -

8(5

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 cm.

Förslag till lantarbetstidslag.

tet, utan även är ledamot av denna kammare,
och det har här inte varit särskilt
vanligt att man har dragit in några
personliga förhållanden i debatterna.
Den upplysningen, att mina arbetare
sent kommo in i Lantarbetareförbundet,
har ju egentligen mycket litet att göra
med den fråga vi nu debattera, men eljest
skulle man ju kunna säga, att detta
faktum knappast talar ett språk som tyder
på att de skulle ha känt sig misshandlade;
om så hade varit skulle de
väl ha varit bland de första att ansluta
sig till förbundet. På sätt och vis kan jag
därför uppfatta det som en komplimang
för mitt förhållande till mina anställda,
när herr Sträng nu för andra gången på
— om jag minns rätt — de senaste två
åren nämner det här förhållandet.

En omständighet som herr statsrådet
något berörde var att lantarbetarna givetvis
ha en bättre förmåga att bedöma
arbetets tyngd under en lång arbetsdag
än de som sköta om arbetet från kontoren.
Den saken är ju klar, men jag har
inte för min del påstått att arbetet i jordbruket
inte är tungt. Jag har ingen anledning
att stå här och tala om precis
hur mycket praktik jag har i fråga om
jordbruksarbete, men många kilo har jag
lyft, herr statsrådet Sträng, så ur den
synpunkten är det onödigt att framhålla
att jag sköter mitt arbete från kontoret.
Det hör inte hit, och kammarkamrater
emellan brukar man knapast dra
in sådana här saker i diskussionen.

Nu är det emellertid så, att särskilt
vid de största jordbruken är det utmärkande
draget för den nyare tiden just
den oerhörda avlastning från det tunga
manuella arbetet, som har kommit till
stånd. Vi ha lastningsapparater, hissar
och elevatorer, och att bära säck är någonting
som inte förekommer på större
egendomar. Från skördetröskan eller direkttröskningsanläggningen
går säden direkt
till elevatorerna. Det är ingen människa
som bär några säckar, utan det utmärkande
är just minskningen i det antal
kilogrammeter som en lantarbetare
behöver prestera. Vi hoppas kunna komma
än längre härutinnan. Även den saken
tycker jag talar för att den här över -

flyttningen av arbetstid inte är så behövlig.

Jag skulle för min del tänka mig, att
om man inte hade satt i gång en rörelse
för att få den här reformen till stånd
bara med hänsyn till att det skall ske
ändringar tillräckligt ofta, så hade reformen
inte trängt sig fram av sig själv,
möjligen med ett undantag, som jag nyss
nämnde, nämligen i fråga om djurskötarnas
arbetstid. Därvidlag är det fråga
om en reell förkortning, vars berättigande
jag kan förstå mer än det andra.

Ja, herr talman, orsaken till att jag
begärde ordet för andra gången var den,
att jag tyckte herr statsrådet Sträng tog
till sitt yttrande så pass spetsigt och personligt,
att jag ansåg mig böra svara. Eljest
tycker jag det är bäst att låta åhörarna
avgöra vilka synpunkter som äro
mest att hålla sig till.

Herr statsrådet MÖLLER: Herr talman!
Herr Löfvander var inte nöjd med den
förklaring jag gav till att regeringen hade
framlagt dessa ändringsförslag. Jag är
inte säker på att jag kan ge honom någon
förklaring som är bättre än den han
redan har fått. Saken är ju den, att
lantarbetstidslagen är tidsbegränsad —
dess giltighet utgår den 31 oktober innevarande
år. Följaktligen måste riksdagen
taga ställning till frågan om vilken lantarbetstidslag
som skall gälla efter den
31 oktober. Det är alltså tvunget att göra
upp ett förslag. Lantarbetareförbundet
skriver naturligtvis och begär vissa förändringar,
och då betraktar jag det som
en självklar skyldighet för regeringen att
remittera dessa krav på ändringar till arbetsrådet.
Om arbetsrådet då i huvudsak
tager upp dem som sitt förslag till
ändringar i lagen och om det visar sig
att regeringen har sympatier för detta
förslag, så kommer förslaget på kamrarnas
bord.

Den allmänna arbetstidslagen är icke
längre till sin giltighet tidsbegränsad,
utan den är permanent, och det har ännu
inte ställts något yrkande om ändring
i det avseende som herr Löfvander
berörde, men jag vill fästa uppmärksam -

Onsdagen den 19 maj 1948 em. Nr 20.

Ang. jordbruksförsöksverksamhetens organisation m. m.

heten på att de nyare arbetstidslagarna
gälla alla anställda, oavsett om antalet
anställda är en, två eller tre. Det gäller
trädgårdsskötseln — det står i förslaget
till ny lantarbetstidslag, men det har
gällt också förut — det gäller detaljhandeln,
där det inte finns några undantag,
och om herr Löfvander nu längtar så
väldigt efter att få jordbruk och industri
jämställda på denna punkt tror jag inte
han skall behöva vänta så särskilt länge
för att få det önskemålet tillfredsställt.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt de därunder
förekomna yrkandena gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Löfvander begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 31, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Löfvander begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 67;

Nej — 52.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets memorial nr 32, angående
remitterande till annat utskott av motion
om viss ändring av villkoren för
tertiär- och tilläggslån för flerfamiljshus,
bifölls vad utskottet i detta memorial
hemställt.

Ang. jordbruksförsöksverksamhetens
organisation m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 20, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående jordbruksförsöksverksamhetens
organisation in.
in., jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr
161, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen
att

dels medge att den statliga försöksverksamheten
på jordbrukets område
finge organiseras i huvudsaklig överensstämmelse
med i propositionen förordade
riktlinjer,

dels medge att i personalförteckningen
för lantbruksliögskolan och statens
lantbruksförsök finge införas vissa i propositionen
förordade tjänster som överinspektör,
ekonomidirektör, statsagronom,
överassistent, kanslibiträde och
kontorsbiträden samt att en tjänst som
kansliskrivare fördes på övergångsstat,

dels ock till Ersättning till Svenska
vall- och mosskulturföreningen för viss
byggnad å kapitalbudgeten för budgetåret
1948/49 anvisa ett investeringsanslag
av 108 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft fjorton
inom riksdagen väckta, till utskottet
hänvisade motioner, nämligen

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 em.

Ang. jordbruksförsöksverksamhetens organisation m. m.

inom första kammaren:
nr 304 av herr Nilsson, Hjalmar, m. fl.,
nr 316, av herr Osvald m. fl.,
nr 317, av herrar Osvald och Åman,

nr 318, av herr Osvald,

nr 319, av herr Osvald,

nr 320, av herr Osvald,

nr 321, av herr Näsgärd in. fl., och

nr 322, av herr Andersson, Lars,
m. fl., samt

inom andra kammaren:
nr 468, av herr Hseggblom,
nr 480, av herr Persson i Svensköp
in. fl.,

nr 481, av herr Sundberg in. fl.,
nr 482, av herr Lundberg,
nr 483, av herr Carlsson i Bakeröd
in. fl.,

nr 484, av herr Carlsson i Bakeröd
m. fl., och

nr 485, av herr Svensson i Stenkyrka
in. fl.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

1) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å de likalydande motionerna
1:304 och 11:468 medge att
den statliga försöksverksamheten på
jordbrukets område finge organiseras i
huvudsaklig överensstämmelse med i
propositionen förordade riktlinjer,

2) med avslag å de likalydande motionerna
I: 316 och II: 480 i vad de avsåge
lantbrukshögskolans styrelses befogenheter
godkänna Kungl. Maj:ts förslag
om utvidgning av dessa befogenheter,

3) med avslag å motionen I: 319 godkänna
namnet Lantbrukshögskolan och
statens lantbruksförsök för den för högre
undervisning, forskning och försöksverksamhet
på jordbrukets område gemensamma
huvudinstitutionen,

4) avslå de likalydande motionerna
1: 322 och II: 481 om att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om förslag till 1949 års riksdag
om inrättande av en norrländsk institution
för jordbruksforskning,

5) med avslag å de likalydande motio -

nerna I: 316 och II: 480 i vad de avsåge
en föreslagen överinspektörsbefattning
vid Lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök
godkänna Kungl. Maj:ts förslag
om inrättande av denna befattning,

6) medge att i personalförteckningen
för Lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök
finge införas, förutom befattningen
såsom överinspektör, tjänsterna
såsom ekonomidirektör, statsagronom,
överassistent, konsulenter, förste
kemist, kanslibiträde och kontorsbiträden
samt att en tjänst såsom kansliskrivare
fördes på övergångsstat,

7) med avslag å motionen I: 318 i vad
den avsåge inrättande på överdirektörens
kansli av en kanslibiträdestjänst i
11 lönegraden på övergångsstat, bifalla
Kungl. Maj :ts förslag att på kansliet inrätta
en kontorsbiträdestjänst,

8) avslå motionen II: 483 om medgivande
för bokhållaren på lantbrukshögskolans
kansli att, för den händelse han
ej kunde placeras i lönegraden Ce 21,
kompensationsvis för uppflyttning i löneklass
och i pensionshänseende tillgodoräkna
sig anställningstid hos vall- och
mosskulturföreningen,

9) med avslag å motionen I: 320 godkänna
Kungl. Maj :ts förslag om organisation
av verksamheten inom lantbrukshögskolan,

10) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å de likalydande
motionerna I: 317 och II: 484 bestämma
löneställningen vid inplacering i statens
jordbruksförsök för fyra konsulenter
och en förste kemist till lönegraden Ce
21, löneklass 24,

11) med avslag å motionen II: 482 biträda
Kungl. Maj :ts förslag om placering
av en assistent vid betesavdelningen inom
statens jordbruksförsök i lönegraden
Ce 16,

12) med avslag å motionen I: 318 i
vad den avsåge löneställningen för ett
tekniskt biträde vid botaniska avdelningen
och en laborant vid kemiska laboratoriet
inom statens jordbruksförsök godkänna
Kungl. Maj :ts förslag att placera
den förra tjänsten i lönegraden Ce 8 och
den senare tjänsten i lönegrad Ce 15,

Onsdagen den 19 maj 1918 em.

Nr 20.

Ang. jordbruksförsöksvcrksamhetens organisation in. m.

18) med avslag å de likalydande motionerna
1:321 och 11:485 besluta, alt
föreståndarna vid de statliga försöksgårdarna
skulle kvarstå i lönegraden Ca 27,

14) till Ersättning till Svenska valloch
mosskulturföreningen för viss byggnad
å kapitalbudgeten för budgetåret
1948/49 anvisa ett investeringsanslag av
108 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

a) vid punkten 4) av herr Jacobson
i Vilhelmina, vilken ansett, att utskottet
bort med bifall till de likalydande
motionerna 1:322 och 11:481 föreslå
riksdagen att i skrivelse till Kungl. Majd
hemställa om förslag till 1949 års riksdag
om inrättande av en norrländsk institution
för jordbruksforskning,

b) vid punkten 10) av herr Nilsson i
Göingegården utan angiven mening,

c) vid punkten 13) av herr Tjällgren,
som ansett, att utskottet bort med bifall
till de likalydande motionerna I: 321 och
II: 485 hemställa, att riksdagen måtte besluta,
att föreståndarna vid de statliga
försöksgårdarna skulle placeras i lönegraden
Ca 29,

d) av herr Osvald, som ansett, att utskottet
under hänvisning till motiveringar
och yrkanden i motionerna I: 310
och II: 480, I: 317 och II: 484, I: 318, I:
319, 1:320 samt 1:322 och 11:481 bort
hemställa, att riksdagen måtte

1) med bifall-----(lika med utskottet)
---förordade riktlinjer,

2) med bifall till de likalydande motionerna
I: 316 och II: 480 i vad de avsåge
lantbrukshögskolans styrelses befogenheter
avslå Kungl. Maj:ts förslag
om utvidgning av dessa befogenheter,

3) med bifall till motionen I: 319 besluta,
att namnet på den för högre undervisning,
forskning och försöksverksamhet
gemensamma huvudinstitutionen
alltjämt skulle vara kungl. lantbruksliögskolan,

4) med bifall till de likalydande motionerna
1:322 och 11:481 besluta alt i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om

förslag till 1949 års riksdag om inrättande
av en norrländsk institution för
jordbruksforskning,

5) med bifall till de likalydande motionerna
I: 316 och II: 480 i vad de avsåge
en föreslagen överinspektörsbefaltning
vid lantbrukshögskolan avslå Kungl.
Maj ds förslag om inrättande av en sådan
befattning,

6) medge att i personalförteckningen
för lantbrukshögskolan finge införas
tjänsterna såsom ekonomidirektör, statsagronom,
överassistent, konsulenter,
förste kemist, kanslibiträden och kontorsbiträden
samt att en tjänst såsom
kansliskrivare fördes på övergångsstat,

7) med bifall till motionen I: 318 i vad
den avsåge inrättande på överdirektörens
kansli av en kanslibiträdestjänst i
11 lönegraden på övergångstat besluta,
att på kansliet skulle inrättas en sådan
tjänst i stället för en av Kungl. Maj:t
föreslagen kontorsbiträdestjänst,

8) avslå motionen — — •— (lika med
utskottet) — — — och mosskulturföreningen,

9) med bifall till motionen I: 320 uttala,
att i denna motion anförda synpunkter
borde beaktas vid ordnandet inom
lantbrukshögskolan av forskning och
försöksverksamhet,

10) i anledning av Kungl. Maj ds förslag
samt med bifall till de likalydande
motionerna 1:317 och 11:484 bestämma
löneställningen vid inplaceringen i statens
jordbruksförsök för fyra konsulenter
och en förste kemist till lägst den
som tillkomme hushållningssällskapens
konsulenter,

11) med avslag----(lika med utskottet)
—------Ce 16,

12) i anledning av Kungl. Maj ds förslag
samt med bifall till motionen I: 318
i vad den avsåge löneställningen för ett
tekniskt biträde vid botaniska avdelningen
och en laborant vid kemiska laboratoriet
inom statens jordbruksförsök
besluta, att den förra tjänsten skulle placeras
i lönegraden Ce 11 och den senare
i lönegraden Ce 19,

13) med avslag — — -utskottet) ■— -— —- Ca 27,

(lika med

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 em.

Ang. jordbruksförsöksverksamhetens organisation m. m.

14) till Ersättning---(lika med

utskottet)---- 108 000 kronor.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande punktvis.

Punkten i.

Herr OSVALD: Herr talman! Låt mig
först ge uttryck åt den tillfredsställelse,
som jag liksom många med mig känner
över att en gammal organisationsfråga,
som behandlats i olika sammanhang, nu
fått sin lösning. Då jag likväl avgivit en
reservation mot flera punkter i det utlåtande,
som jordbruksutskottet avlämnat,
så är anledningen den, att jag finner
organisationsformen i vissa avseenden
vara mindre lämplig, och dessutom att
den behandling, som en del av tjänstemännen
i den statsunderstödda Svenska
vall- och mosskulturföreningen blivit utsatta
för, inte är rättvis.

Jag skall be att först få uppehålla mig
något vid själva organisationsplanen.
Man kan ju, som det har sagts många
gånger förut, lösa det föreliggande organisationsproblemet
på två sätt: antingen
så, att man har en helt fristående organisation
för själva försöksverksamheten,
eller så, att man har en organisation, i
vilken försöksverksamhet, högre undervisning
och forskning äro sammanförda.
För min del har jag företrätt och företräder
alltjämt den uppfattningen, att det
i själva verket hade varit lyckligast, om
man kunde ha löst denna fråga genom
att tillskapa två helt skilda organisationer,
men jag medger att starka skäl också
kunna anföras för den organisationsform,
som nu i princip blivit vald, och
jag vill särskilt framhålla det skäl, som
departementschefen anfört, nämligen att
de ekonomiska konsekvenser, som skulle
följa med att man skapade två skilda organisationer,
skulle bli tämligen vidlyftiga,
och att man ur den synpunkten
hellre borde välja en samorganisation av
dessa båda verksamhetsgrenar.

Jag menar emellertid, att det sätt, på
vilket denna organisationsfråga har blivit
löst, inte är det lämpligaste, utan att

man hade kunnat finna en lämpligare
form för samorganisationen. Utskottet
säger bland annat: »Den kritik, som enligt
det föregående framkommit mot utredningens
förslag, synes till en del ha
sin grund i farhågor för att försöksverksamhetens
särskilda intressen icke skulle
bli tillräckligt tillgodosedda i denna
organisationsform.» Härtill vill jag säga,
att detta i varje fall inte är anledningen
till den kritik, som jag för min del riktat
emot förslaget; anledningen till att
den föreslagna organisationen enligt min
mening inte är fullt lämplig är den, att
man faktiskt inte tillgodogjort sig de fördelar,
som man skulle kunna få av en
samorganisation. Utredningen hade ju
föreslagit, att organisationen, fullständigt
uppbyggd, skulle ha olika avdelningar
för försöksverksamhet inom var och en
av de olika grenarna av jordbruksforskningen,
och samtidigt skulle alla undervisningsinstitutionerna
vara kvar inom
högskolan. På det sättet skulle man alltså
inom varje forskningsområde — t. ex.
jordens gödsling — ha en institution för
undervisning och högre forskning och
en för försöksverksamhet. Utredningen
menade emellertid, att man i fråga om
vissa grenar av försöksverksamheten inte
borde tillämpa den principen, och föreslog
att försöksverksamheten i fråga om
agronomisk livdroteknik och i fråga om
jordens bearbetning alltjämt skulle ligga
kvar under respektive institutioner inom
högskolan. På det sättet får man en
organisationsform, där man i vissa fal!
har en gemensam institution för forskning,
försöksverksamhet och undervisning
och där man i andra fall har skilda
institutioner för forskning och undervisning
å ena sidan och försöksverksamhet
å den andra.

Såvitt jag kan förstå har också departementschefen
i vissa avseenden gått på
den linjen att ha gemensamma institutioner
inom vissa grenar av verksamheten
— det gäller till exempel avdelningen
för statistik och försöksmatematik,
som visserligen skall ligga under försöksorganisationen
men vars ledare samtidigt
skall meddela undervisning vid lantbrukshögskolan.
Samma princip har, så -

Onsdagen den 19 maj 1948 em.

Nr 20.

Ang. jordbruksförsöksverksamhetens organisation m. m.

vitt jag förstår, också följts i fråga om
vissa avdelningar av skogshögskolan och
skogsforskningsinstitutet. Där hade högskoleutredningen
föreslagit för de båda
organisationerna gemensamma institutioner
men Kungl. Maj:t har ändrat något
på förslaget och åstadkomit en organisationsform,
som visserligen är till
formen annorlunda men dock så beskaffad,
att det blir institutioner som få verksamhet
såväl inom undervisning och
forskning som inom försöksverksamheten.
Jag menar, att det hade varit riktigare
att i större utsträckning följa den
principen, när man nu ändå gick till att
göra en samorganisation av båda verksamhetsgrenarna,
och jag skulle vilja uttala
den förhoppningen, att man i den
fortsatta utvecklingen av högskolornas
verksamhet försöker att i ännu större utsträckning
tillämpa den princip, som
följts i fråga om vissa av de grenar av
forskning och försöksverksamhet som
det här gäller.

Det har invänts emot en sådan lösning
som den jag här har talat för, att
man skulle få alltför stora institutioner.
Jag kan inte finna, att den invändningen
har någon större tyngd. Det är ju
helt enkelt en fråga om att låta institutionerna
bli utrustade med tillräcklig arbetskraft,
och man har på flera håll
utomlands mycket gynnsamma erfarenheter
av denna organisation; man har
till och med i vissa fall flera professorer
vid en och samma institution, vilka
arbeta inom områden som ligga varandra
mycket nära. Just genom att vederbörande
professorer arbeta vid samma
institution kunna de ha ett mycket
intimt samarbete.

Detta om själva organisationsformen.

Det som ur flera synpunkter tycks mig
vara mera allvarligt är emellertid den
nya befattning, som föreslås tillkomma,
nämligen befattningen som överinspektör
för försöksväsendet. Utredningen
fick bland annat direktiv att undersöka,
huruvida det inte vore möjligt med vissa
förenklingar och besparingar för att
undvika onödigt dubbelarbete. Om man
skall dra någon slutsats av utredningens
resonemang så måste det bli den, att ut -

redningen har kunnat konstatera att något
onödigt dubbelarbete inte förekommer
inom jordbruksforskningen. Jag vill
mycket kraftigt understryka, att i den
mån dubbelarbete, som man kallar det,
förekommer, så är det inte bara nyttigt,
utan det är till och med nödvändigt. Det
är nämligen nödvändigt att vi få forskningsresultat
prövade på olika håll, och
därför kan man inte undvika att ett och
samma problem tas upp på olika institutioner.
Det är icke något skadligt dubbelarbete
som på det sättet utföres, utan
det är tvärtom ett nyttigt arbete.

Man måste väl då säga, att om det
inte förekommer något onödigt dubbelarbete
så är det icke nödvändigt med
några särskilda åtgärder för att samordna
verksamheten, såsom det nu har
föreslagits i och med dels förslaget om
högskolans styrelses vidgade befogenheter
och dels förslaget om en överinspektör.
Om man ser efter i propositionen,
vad denne överinspektör skall ha för arbetsuppgifter,
så finner man att han
bland annat skall tillse att försöksverksamhetens
resultat snabbt komma till
jordbrukarnas kännedom. Det är en
uppgift som för närvarande handhaves
av ett organ, som tillskapades för några
år sedan, nämligen jordbrukets upplysningsnämnd.
Vidare skall överinspektören
förmedla uppslag ifrån praktiken
till forskarna. En sådan förmedling
av uppslag kan man svårligen tänka
sig att en överinspektör skall kunna
ombesörja. De nya, fruktbärande
idéerna komma genom samarbete mellan
forskarna själva och det praktiska
jordbrukets representanter, och de
komma inte på administrativ väg. överinspektören
skall vidare företräda forskningen
utåt och tillse att möjligheterna
till en rikare utveckling tillvaratagas.
Allt det där är uppgifter som för närvarande
skötas av högskolans styrelse,
och det beror ingalunda på bristande
intresse från högskolestyrelsens sida,
att försöksverksamheten inte har kunnat
utvecklas så rikt som man skulle
önska.

Ser man till de övriga arbetsuppgifter
som denna inspektör föreslås få, så

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 em.

Ang. jordbruksförsöksverksamhetens organisation m. in.

finner man att han skall följa verksamheten,
han skall övervaka vissa institutioner,
han skall inspektera en del institutioner,
han skall leda och han skall
samordna. Man får ändock inte en fullt
klar bild av vad han i själva verket skall
göra. Man får bara veta att han skall leda,
inspektera, övervaka och samordna.
Svensk försöksverksamhet och svensk
jordbruksforskning ha inte bedrivit sitt
arbete på ett sådant sätt, att en sådan
övervakare är erforderlig. Tvärt om, de
resultat, som den svenska jordbruksforskningen
nått, stå i en sådan klass,
att de väl kunna mäta sig med vad som
nåtts i andra länder, särskilt om man
tar hänsyn till de betydligt mindre resurser
som den svenska jordbruksforskningen
haft att röra sig med.

Om man nu ser på de kvalifikationer,
som denne överinspektör skall ha, finner
man att han skall ha organisationsförmåga,
samarbetsförmåga, grundlig
kännedom om jordbrukets förhållanden
— men däremot är det inte nödvändigt
med någon vetenskaplig kompetens. Då
finns det stor anledning att antaga, att
man får en person som icke har vetenskaplig
kompetens, och under sådana
omständigheter finns det desto mindre
anledning att han skall sättas som övervakare
över jordbruksforskarna. Det
finns inte något sakligt grundat behov
av en dylik inspektör över försöksverksamheten.
Det hade därför varit bättre,
om vi för närvarande hade sluppit
denne överinspektör och om i stället de
kostnader, som den befattningen kommer
att dra, kunnat läggas på andra,
nödvändiga uppgifter. Det har sagts, att
inrättandet av denna överinspektörsbefattning
tillstyrkts från flera olika håll.
Det är på sätt och vis sant, men det är
en sanning med modifikation, tv i
många av de fall där inrättandet av befattningen
tillstyrkts under beteckningen
överdirektör krävde man samtidigt,
att dess innehavare skulle ha vetenskaplig
utbildning, och man ville inte veta
av en befattningshavare av den typ, som
här kan komma i fråga.

I detta sammanhang skulle jag också
vilja säga ett par ord om den föreslag -

na utvidgningen av lantbrukshögskolestyrelsens
befogenheter. Den innebär
att styrelsen skall vara så att säga en
överstyrelse över en del andra nu på
skilda områden arbetande institutioner.
Styrelsen för lantbrukshögskolan kan,
såvitt jag förstår, inte ersätta lantbruksstyrelsen,
under vilken dessa institutioner
tidigare sorterat. Den har inte — icke
ens med den utvidgning, den kommer att
få — möjligheter att följa utvecklingen
på samma sätt som lantbruksstyrelsen
kunnat göra. Det allra allvarligaste anser
jag emellertid vara, att styrelsen för
lantbrukshögskolan i vissa frågor kommer
att vara part i målet. Den kommer
att döma i anslagsfrågor, där kanske
högskolans egna institutioner uppträda
såsom konkurrenter till de övriga institutioner,
som sortera under högskolestyrelsen.
Jag tror inte det är nyttigt för
arbetet att på detta sätt inordna dessa
andra institutioner, alltså statens viixtskyddsanstalt,
statens trädgårdsförsök,
Weibullsholms växtförädlingsanstalt och
Sveriges Utsädesförening under högskolestyrelsen.

Jag skulle också, medan jag behandlar
dessa organisatoriska spörsmål, vilja
säga ett par ord om den norrländska
institutionen för jordbruksforskning. Jag
har själv vid flera tillfällen givit uttryck
åt uppfattningar rörande det norrländska
jordbrukets utveckling, som i
flera fall tolkats såsom en fientlig inställning
gentemot de norrländska intressena.
Denna tolkning är emellertid
felaktig. Jag har med mitt ställningstagande
i fråga om det norrländska jordbruket
tvärtom menat, att man skulle utveckla
framför allt sådana grenar avväxtodlingen,
för vilka Norrland har
verkligt stora naturliga förutsättningar.
Men för att detta skall kunna ske, är
det nödvändigt med en utvidgad forskning.
Det är ett önskemål, som omfattas
både av jordbrukare och jordbruksforskare.

Departementschefen tyckes emellertid
intaga en tämligen reserverad hållning,
då han på tal om denna institution
i en passus säger: »därest det befinnes
lämpligt att i framtiden inrätta en sådan

Onsdagen den 19 maj 1918 em.

Nr 20.

Ang. jordbruksförsöksverksamhetens organisation m. m.

institution». Utskottet har härvidlag intagit
en något mera positiv inställning
och hoppas att frågan snart skall bringas
till en lösning. I ett par reservationer
yrkas, att förslag i fråga om den norrländska
jordbruksinstitutionen skall
framläggas redan till 1949 års riksdag,
och jag vill understryka, att därmed ett
mycket beaktansvärt önskemål skulle
uppfyllas.

Slutligen ber jag att i allra största
korthet få säga, att det förefaller mig
som om man hade bort behandla en del
av tjänstemännen vid Svenska vall- och
mosskulturföreningen bättre än som
skett. Det är dock här i många fall fråga
om tjänstemän, som ha arbetat under en
lång följd av år, som äro specialister på
sitt område och som ha utfört ett utomordentligt
värdefullt arbete. Utskottet
bär visserligen på denna punkt i någon
mån förbättrat Kungl. Maj:ts förslag,
men ändå komma dessa tjänstemän att
stå i en sämre ställning än t. ex. hushållningssällskapens
konsulenter. Med
den verksamhet, som de ha bakom sig,
vore det inte för mycket begärt att de
i varje fall bleve jämställda med hushållningssällskapens
konsulenter. I fråga
om övriga befattningshavare finns det
en del, som ha en mer än trettioårig, väl
vitsordad tjänstgöring bakom sig och
som nu ha placerats på platser, som i
vanliga fall närmast bruka tillkomma
nybörjare.

Såsom jag inledningsvis sade är det
glädjande, att det gamla organisationsproblemet
nu bringas till sin lösning,
men det hade varit önskvärt, att det i
organisatoriskt avseende hade fått en i
viss mån annan utformning, och att en
del av befattningshavarna vid Svenska
vall- och mosskulturföreningen hade erhållit
en bättre ställning än den de fått
enligt utskottets förslag.

■lag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till den reservation, som jag
bar fogat till utskottsutlåtandet på denna
punkt.

Herr ANDERSSON, LARS: Herr talman!
I anslutning till Kungl. Maj ds proposition
i förevarande ärende har herr

Näslund och jag i en i denna kammare
avlämnad motion hemställt, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj d hemställa om förslag till
1949 års riksdag om inrättandet av en
norrländsk institution för jordbruksforskning.

Det är nog ändå tyvärr så, att Norrland
och enkannerligen då övre Norrland
i många avseenden blivit eftersatt,
och det är nog inte utan skäl som vi
många gånger betrakta Norrland såsom
en eftersatt landsända. Det gäller inte
minst i fråga om forsknings- och försöksverksamheten
på jordbrukets område,
med påföljd att en betydande eftersläpning
är rådande just på detta område
i Norrland.

Departementschefen har ganska välvilligt
uttalat sig om den av norrlandskommittén
föreslagna särskilda institutionen
för Norrland. Norrlandskommittén
har ju ägnat detta problem en särskilt
ingående undersökning, som resulterade
i ett kommittébetänkande i februari
194G, i vilket föreslogs inrättandet
av en särskild institution för Norrland.
Departementschefen upptar i propositionen
detta förslag ganska välvilligt,
men nu liksom i många andra fall —
förresten nästan i alla fall när det gäller
något av betydenhet — åberopar
man det statsfinansiella läget och svårigheterna
på byggnadsmarknaden såsom
motiv för att inte för närvarande
bevilja något anslag. På samma sätt har
departementschefen gjort även i detta
fall. Utskottet har också i detta stycke
delat departementschefens uppfattning
men skriver — vilket i och för sig är
glädjande — eu smula mera positivt, i
det att utskottet förutsätter »att Kungl.
Maj:t, så snart de ekonomiska förhållandena
det medgiva, upptager dessa frågor
till förnyad prövning.»

Detta ovissa, när det ekonomiska läget
skall möjliggöra realiserandet av delta
förslag, iir alltså vad vi norrlänningar
ha att se fram emot. Det är inte säkert
att det blir i en nära framtid, och jag
är böjd för att lägga den synpunkten på
denna fråga, att även om riksdagen skulle
bifalla reservationen på denna punkt,

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 19-18 em.

Ang. jordbruksförsöksverksamhetens organisation m. m.

kommer det ändå, även om Kungl. Maj:t
framlägger ett förslag till 1949 års riksdag,
att dröja innan beslutet kan träda
i verkställighet.

Kan man, har man anledning att fråga
sig, alltid åberopa det statsfinansiella
läget när det gäller anslag och när det
gäller åtgärder av den art och den betydelse,
som det här är fråga om? Jag
tror inte att man kan göra det. En statsfinansiell
svårighet får ju i varje fall
inte leda dithän, att man i panisk förskräckelse
rent av hämmar all utveckling.
Detta kommer i det långa loppet
att betyda, att man inte kan bemästra
svårigheterna, utan att dessa i stället
öka. Detta gäller i synnerhet ett anslag
som detta, där det är fråga om att komma
till rätta med ett missförhållande,
nämligen en eftersläpning inom en så
viktig gren som jordbruket uppe i Norrland.
Här böra ju fastmer statsmakterna
även om det måste ske med eu viss ansträngning
försöka vidtaga åtgärder för
att tillrättalägga denna eftersläpning,
som är en följd av att landsändan även
på detta område blivit av statsmakterna
eftersatt.

Jag tror att denna kammare skulle begå
en klok och mycket rättvis handling
gentemot Norrland, enkannerligen då
övre Norrland, om kammaren bifölle reservationen.

Jag skall, herr talman, inte göra mig
skyldig till att onödigtvis förlänga dagens
arbete. Herr Osvald har ju sagt en
hel del om just denna försöksverksamhets
betydelse inte minst för Norrland
med dess utomordentliga förutsättningar
när det gäller foderväxtodlingen. En
sådan verksamhet skulle även vara av
stort värde för husdjursskötseln i Norrland,
där ännu mycket återstår att göra.
Jag kan i detta sammanhang nämna —
vi ha för övrigt nämnt det även i motionen
— att endast en procents ökning
av mjölkproduktionen skulle betyda en
merinkomst för jordbruket i Norrland
av inte mindre än 2 miljoner kronor.
Detta är ändå investeringar, när det gäller
forsknings- och försöksverksamheten
på jordbrukets område i Norrland,

som ha alla möjligheter att ge det allmänna
full valuta.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den av herr Jacobson i Vilhelmina
till utskottets utlåtande fogade reservationen,
likalydande med den av
herr Osvald under punkten 4) avgivna
reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Näsgård, Näslund och Annér.

Herr JONSSON, JON: Herr talman!
Det är otvivelaktigt så, att om vi se denna
fråga i belysning av det beslut, som
fattades i fjol beträffande jordbrukets
rationalisering, och den organisationsform,
om vilken vi beslutade för en
vecka sedan, finna vi, att den utgör ett
nödvändigt komplement till dessa beslut.
Också driftsrationaliseringen måste
nämligen anses utgöra ett mycket betydelsefullt
led i strävandena att göra
jordbruket mera produktionskraftigt och
att skapa förutsättningar för jordbrukets
utövare att vinna en god försörjning.

När man har gått att pröva dessa frågor
såväl inom utredningen som sedermera
inom departementet och utskottet,
har man haft två olika principer beträffande
den organisatoriska sidan av
forsknings- och försöksverksamheten att
lägga till grund för resonemangen, nämligen
å ena sidan att man skulle bibehålla
den nuvarande ordningen i största
möjliga utsträckning, innebärande att
forsknings- och försöksverksamheten
skulle vara förlagd till Ultuna under
samma styrelse och i olika avseenden
samordnad med lantbrukshögskolan, å
andra sidan — och till den uppfattningen
har ju herr Osvald bekänt sig — att
man skulle åstadkomma en fristående
forsknings- och försöksverksamhet, en
organisation som således hade egen styrelse
och arbetade fullkomligt självständig
och som icke förenades med lantbrukshögskolan.

Det förslag, som utredningen framlagt
och som accepterats av såväl departementschefen
som utskottet, går ut på att
försöka åstadkomma en viss kompro -

Onsdagen den 19 maj 1948 em.

Nr 20.

Ang. jordbruksförsöksverksamhetens organisation m. m.

miss, och jag tror att vi kunna säga, att
de som haft den uppfattningen, att det
är nödvändigt att man skapar så stor
självständighet och handlingsfrihet som
möjligt för forsknings- och försöksverksamheten,
ha fått åtskilligt med av detta
i det förslag som föreligger till behandling
i dag.

.lag tror också att det är nödvändigt,
att forsknings- och försöksverksamheten
får en självständigare ställning vid lantbrukshögskolan
än den hittills har haft
och att den får ökade resurser, så att
den kan utföra sitt arbete mera verksamt
och med bättre resultat än hittills
varit fallet. Men jag har den uppfattningen,
att det är en fördel, om man kan
skapa en lantbrukets högborg vid Ultuna
och att man har både forsknings- och
försöksverksamheten liksom den högre
undervisningen förlagda till samma
plats. Därigenom har man uppenbarligen
större möjligheter att hålla kontakten
mellan olika grenar, och man har
också större möjligheter att utföra ett effektivt
och gott arbete billigare. Tv den
uppfattning, som har framförts av herr
Osvald och andra i olika sammanhang,
att det ur ekonomisk synpunkt inte skulle
spela någon roll om man hade en fristående
försöksorganisation förlagd till
en annan plats eller om man hade den
förlagd till lantbrukshögskolan och i
viss mån samordnad med den, kan inte
vara riktig. Enligt det föreliggande förslaget
skall man nämligen ha en gemensam
administrativ apparat. En del laboratorier
kunna användas gemensamt,
biblioteket kan användas gemensamt,
och cn hel del andra fördelar kunna
vinnas genom en samordning och genom
en koncentration till samma plats.

Det torde väl också vara möjligt fölen
styrelse, om den verkligen fattar sin
uppgift på det rätta sättet, att kunna
överblicka såväl den högre undervisningen
som forsknings- och försöksverksamheten,
och om man skulle följa det
råd, som utredningen har givit, att man
uppdelar verksamheten pä två eller flera
delegationer, som mera speciellt sysslade
med vissa uppgifter, kan man t i 11-föra styrelsen rätt stora ökade möjlighe -

ter att verkligen kunna sätta sig in i de
uppgifter, som föreligga, och även komma
till rätta med problemen såväl när
det gäller att samordna dem som när
det gäller att söka skapa den erforderliga
överblicken och fatta beslut på sakliga
grunder.

Om man har en organisation av den
storleksordning, som forsknings- och
försöksverksamheten får enligt föreliggande
förslag, kan jag för min del inte
heller finna annat än att det är nödvändigt
att den har en egen chef. Jag har litet
svårt att förstå, att herr Osvald verkligen
har den uppfattningen, att detta
inte är nödvändigt. Han har ju själv varit
chef, eller kanske rättare sagt ledare
för Svenska vall- och mosskulturföreningen
under flera år. Det är ju en väsentligt
mindre organisation, men jag
tror inte att han menar, att det inte är
nödvändigt att ha en chef som leder och
överblickar verksamheten. Jag föreställer
mig, att om herr Osvald hade fått sin
ursprungliga tanke förverkligad och det
hade skapats en särskild forsknings- och
försöksorganisation, så hade han även
ansett att den skulle ha en chef, Jag
förmodar att han medger, att detta vore
självklart och naturligt. Nu har emellertid
försöksverksamheten i stor utsträckning
blivit skild från lantbrukshögskolan.
Rektorn för högskolan har frikopplats
från det överinseende, som han tidigare
enligt författningarna har haft
men som han enligt egen utsago på
grund av de stora arbetsuppgifter han
har såsom skolans rektor och institutionsföreståndare
icke i någon större
utsträckning har kunnat utöva. När så
pass stora belopp av statsmedel anslås
till upprustning av forsknings- och försöksverksamheten,
anser jag att det är
nödvändigt att man har en föreståndare,
som kan samordna verksamheten, som
ser till att arbetet blir effektivt och som,
ifall det skulle haka upp sig på något
håll och motsättningar uppstå mellan
olika försöksmän, kan klara upp dylika
situationer och som slutligen utåt representerar
forsknings- och försöksverksamheten.
Jag tror att man nog får säga,
att det iir en fördel för försöksverk -

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 em.

Ang. jordbruksförsöksverksamhetens organisation m. m.

samheten, att det blir en ledare som kan
hålla samman det hela.

När försöksverksamheten får denna
utrustning, kan jag inte heller förstå den
uppfattning, som herr Osvald gör sig till
tolk för, när han säger att lantbruksstyrelsen
har stora möjligheter att åstadkomma
en nödvändig samordning av
försöksanstalter, som icke ligga vid lantbrukshögskolan,
sådana som Svalöv,
Weibullsholm, växtskyddsanstalten och
statens trädgårdsförsök. Det har ju varit
en strävan både i utredningens direktiv
och i föreliggande proposition och utskottsutlåtande
att söka samordna försöksverksamheten.
Statsrevisorerna gjorde
ju också på sin tid erinringar mot alt
det var för stor splittring inom försöksverksamheten
och att ett visst dubbelarbete
kunde tänkas ifrågakomma. Nu
bär det ju visat sig, att dylika ting inte
förekommit i mera anmärkningsvärd utsträckning,
men det är ju ingen garanti
för att inte så blir fallet i framtiden.

Jag tror därför att det är riktigt, såsom
framhållits från departementschefens
sida, att det under rätt lång tid
lramåt kommer att visa sig, att vi icke
ha ekonomiska möjligheter att lämna bidrag
i den utsträckning, som representanterna
för olika forskningsgrenar
önska. En viss nedskärning måste otvivelaktigt
äga rum, och då är det så mycket
nödvändigare att en styrelse eller
över huvud taget ett organ kan samordna
verksamheten och göra den nödvändiga
avvägningen. Jag håller före att styrelsen
icke skall vara partisk utan döma
efter vad som kan anses skäligt med
hänsyn till betydelsen av de olika forskningsuppgifterna,
så att de olika forskningsgrenarna
få de anslag, som kunna
anses skäliga med hänsyn till deras uppgifter.

Om man tar del av det resonemang,
som herr Osvald har fört i sin motion
— det återkommer f. ö. i flera motioner,
främst den vari han föreslår bibehållandet
av namnet »kungl. lantbrukshögskolan»
i stället för det föreslagna »lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök»
— skulle man kunna förmoda
att han, om han verkligen menar att för -

söksverksamheten skall givas en större
självständighet och att den skall framhävas
kraftigare på olika sätt, inte bör
ha någonting emot att detta också kommer
till uttryck i namnet, såtillvida att
man betonar, att det inte bara är fråga
om högre undervisning, utan att också
forskning och försök bedrivas på lantbrukshögskolan.
Allmänheten bör ha detta
klart för sig. Det synes mig vara en
gärd av rättvisa mot försöksinstitutionerna
och försöksmännen att också deras
verksamhet kommer med i namnet.

Herr Osvald har vidare väckt en motion,
nr I: 320, i vilken han tar upp en
del resonemang beträffande den inre organisationen.
Han påpekar där, att såväl
utredningen som departementschefen föreslå,
att två institutioner, dels institutionen
för jordens torrläggning och bevattning
och dels institutionen för jordbearbetning,
en tid framåt även skulle
ha hand om försöksverksamheten. Utredningen
har ju förutsatt, att vi, när någon
tid får gå och möjligheterna till ekonomiskt
understödjande bli bättre och vi
få flera forskare och specialister, som
kunna sättas in på detta område, också
bygga ut verksamheten och då ta under
övervägande, huruvida den inte skulle
kunna införlivas med jordbruksförsöksanstalten.
Men att ta detta till intäkt för
att också jordbruksförsöksanstaltens och
lnisdjursförsöksanstaltens uppgifter skola
inordnas under institutionerna vid
högskolan anser jag vara att dra alltför
vittgående konsekvenser av utskottets
och departementschefens ståndpunkt i
dessa avseenden. Tv jag föreställer mig
att, om man tar den institution på växtodlingens
område, som herr Osvald är
föreståndare för, är det enligt hans motion
meningen, att växtodlingen och
ogräsbekämpandet skola läggas under
denna institution, och jag föreställer
mig också, att det icke finns möjligheter
ens för en sådan arbetsduglig och intresserad
man som herr Osvald eller någon
med honom jämbördig institutionsföreståndare
att kunna överblicka och
leda detta arbete utan att ha specialister
och utrustning till sitt förfogande.

Därför tror jag inte att det blir bil -

Onsdagen den 19 maj 1948 em. Nr 20.

Ang. jordbruksförsöksverksamhetens organisation m. m.

ligare. Vad som händer är bara att institutionsföreståndaren
blir ledare även
för forsknings- och försöksverksamheten,
men något praktiskt resultat tror jag inte
det blir av det hela. Detsamma kan man
också säga i fråga om försöksverksamheten
på husdjursområdet, därest husdjursförsöksanstalten
skulle läggas under
professor Axelssons institution. Det tror
tror jag skulle bli en alltför stor uppgift
för institutionsföreståndaren.

Då utredningen hösten 1945 skulle
sätta i gång med sitt arbete företogo vi
besök vid lantbrukshögskolan och forskningsanstalterna.
Vi hade överläggningar
med de olika institutionsföreståndarna,
och vi anhöllo, att de skulle ställa sill
sakkunskap till vårt förfogande. Vi vände
oss också till professor Osvald, och
han lämnade oss den 2 oktober 1945 en
P. M., i vilket han framför en del synpunkter
på dessa frågor. Han börjar med
att lämna en utförlig redogörelse för de
uppgifter, som institutionen för växtodlingslära
har. Sedan han lämnat detta,
gör han följande reflexioner beträffande
jordbruksförsöksverksamhetens organisation:
»Det är vitt skilda problem, som
behandlas eller behandlats vid institutionen
för växtodlingslära. Största utrymmet
ta dock försök rörande sådana
problem, som även bearbetas av jordbruksförsöksanstalten.
Det har därför
ifrågasatts, om inte institutionens försöks-
och forskningsverksamhet lämpligen
borde samordnas med försöksanstaltens.
Enligt min mening skulle en sådan
ordning verka hämmande både på undervisningen
och försöks- och forskningsverksamheten.
Flera av institutionens
försök stå direkt i undervisningens
tjänst, och i fråga om de övriga må framhållas,
att de alltid stå under en mycket
noggrann kontroll, och att utförliga anteckningar
göras rörande försökens förlopp.
»

Sedan framför han också några synpunkter
beträffande frågan hur denna
uppdelning bör ske. Han framhåller därvid,
att en förutsättning för hans resonemang
är att Svenska vall- och mosskulturföreningen
kommer att inordnas i

7 Första kammarens protokoll 19i8. Nr 20.

jordbruksförsöksanstalten, ty dessa båda
höra samman.

Längre fram heter det: »Inom en och
samma anstalt böra icke alltför olikarartade
arbetsuppgifter sammanföras, tv
om så sker, leder detta till att anstalten
blir en alltför stor och tungrodd organisation,
att den person, som inför styrelsen
skall företräda verksamheten, icke
äger sakkunskap på mer än en ringa del
av arbetsområdet. Dessa olägenheter» —
således att sammanföra forsknings-, undervisnings-
och försöksverksamheten -—
»kunna med lätthet belysas med exempel
från den nu rådande sammankopplingen
av forskning och högre undervisning
med den egentliga försöksverksamheten.
»

Därefter givas några exempel på den
lämpliga uppdelningen av verksamheten
vid Ultuna, varvid forskning och högre
undervisning utgöra en enhet och egentlig
försöksverksamhet en annan. Han
tillägger: »Erfarenheten har visat, att
dessa olika arbetsuppgifter bäst främjas,
om var och en företrädes av en särskild
anstalt.»

Detta är ju emellertid vad utredningen
föreslagit. Den har i stor utsträckning
följt herr Osvalds anvisningar av
år 1945. Men nu vill han inte vara med
på det, utan önskar att hela försöksverksamheten
skall inordnas under högskolans
institutioner. Detta kan icke vara
ett logiskt resonemang, utan det innebär
att man, om jag så får säga, kommer
från en viss ytterlighet fram till en annan.

I övrigt vill jag framhålla, att om det
verkligen finns samarbetsvilja mellan institutionsföreståndarna
och ledarna för
försöksverksamheten, så bör man kunna
uppnå goda resultat med den organisationsform
som här föreslagits.

Till sist ber jag, herr talman, att få
säga några ord beträffande punkt 4 i
utskottets hemställan, som rör den norrländska
institutionen. Jag är liksom ett
par av de föregående talarna mycket intresserad
för att denna institution snarast
möjligt kommer till stånd med hänsyn
till att, såsom också utskottet säger,

Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 em.

Ang. jordbruksförsöksverksamhetens organisation m. m.

en eftersläpning måste konstateras när
det gäller forskning och försöksverksamhet
i Norrland. Med hänsyn till rådande
ekonomiska förhållanden och läget på
byggnadsmarknaden tror jag emellertid
att vi, även om riksdagen nu skulle följa
de båda i denna fråga avgivna reservationerna
av herr Jacobson och herr Osvald,
nästa år skulle stå kvar på samma
punkt som nu. Vi kunna sålunda icke
vinna någonting sakligt genom ett bifall
till dessa reservationer, utan det
skulle närmast få karaktären av en demonstration.

Däremot vill jag ännu en gång kraftigt
understryka, att inrättandet av denna
institution bör kunna ha förtursrätt
när tiderna bli bättre på det ekonomiska
området och i fråga om tillgången
på byggnadsmateriel.

Med uttalande av denna förhoppning
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag tillåter mig några randanmärkningar
med anledning av det anförande, som
herr Osvald här har hållit.

Herr Osvald klagade över att vissa
av vall- och mosskulturföreningens tjänstemän
vid sitt överflyttande till statstjänst
inte fått tillräckligt förmånliga
lönegradsplaceringar. Jag ber att få fästa
uppmärksamheten på att de tjänstemän,
som skola överflyttas, i allmänhet
erhålla befattningar som motsvara andra,
likartade statliga befattningar och
tillerkännas samma lönegradsplacering
som dessa andra statstjänstemän. Dessutom
finns det ett litet antal personer,
som nu upprätthålla befattningar vid
föreningen, som det icke är meningen att
ha kvar efter omorganisationen. Dessa
personer komma, trots att de icke äro
statstjänstemän, i realiteten på övergångsstat,
och det är ju regel att man
föres på övergångsstat i den löneställning
man tidigare har haft. Det av utskottet
fram8agda förslaget innebär i
verkligheten, att alla föreningens tjänstemän
komma att få högre löner än de
haft i föreningens tjänst. Enligt min mening
är det därför icke riktigt att säga,

att dessa tjänstemän vid överflyttandet
bli missgynnade.

Jag vill också yttra några ord om
den föreslagna överinspektörstjänsten.
Jag tror inte att herr Osvald tillräckligt
starkt underströk det väsentligaste när
det gäller överinspektörens arbetsuppgifter,
och jag vill därför på den punkten
komplettera vad han sade. Erfarenheten
har ju mer och mer visat behovet
av en samordning då det gäller s. k.
målbunden forskning, framför allt då sådan
fprskning inom områden som tangera
naturvetenskaperna. För att komma
till ett gott resultat behöver man
anlita vetenskapliga krafter från vitt
skilda discipliner. Lösningen av en vetenskaplig
uppgift kräver som regel understöd
från en mängd hjälpvetenskaper.

Det gäller alltså att kring varje uppgift
samla en grupp forskare, hämtade
från olika områden, och det måste finnas
någon person som är i stånd att skapa
ett effektivt samarbete mellan dem.
Av gammalt brukar man ju säga, att en
professor är en person som har annan
mening än andra professorer, och det
ligger någonting i detta. Varje vetenskapsman
har sin speciella inriktning,
och därför är det ofta svårt att sammanföra
flera vetenskapsmän till gemensamt
arbete. Om man då kan få en person med
de nödvändiga egenskaperna för att sammanföra
forskare från olika områden till
ett fruktbärande samarbete, kan man
också nå utmärkta resultat. Det kan inte
hjälpas att ett behov av en sådan modernisering
av tillvägagångssättet föreligger
också inom forskning och försöksverksamhet
på jordbrukets område,
hur förnämligt dessa uppgifter än må
vara skötta.

Men allt hänger på om man kan finna
en lämplig person för posten som överinspektör.
Jag har tidigare varit i den
situationen, att jag har behövt skaffa
fram dylika personer, och jag har då
ofta funnit att det inte går att bygga
på den vetenskapliga kapaciteten såsom
det primära. Det viktigaste är i
stället förmågan att få folk att samarbeta,
och därför måste man sätta den

Onsdagen den 19 maj 1948 em. Nr 20. 99

Ang. jordbruksförsöksverksamhetens organisation m. m.

egenskapen i första rummet. Det hjälper
inte med all vetenskaplig skicklighet i
världen, om överinspektören inte har förmåga
att få andra människor att samarbeta.
Men det ligger i sakens natur, att
om man kan finna en person med dessa
nödvändiga egenskaper, som dessutom
har en hög vetenskaplig kapacitet, så
är det så mycket bättre, och jag försäkrar
herr Osvald att jag kommer att
försöka finna en person med bägge dessa
egenskaper. Men man måste ha klart
för sig, — och det är därför jag har intagit
den ståndpunkt som framgår av
propositionen och som utskottet sedan
har understrukit — att samordningsförmågan
är det viktigaste.

När det sedan gäller samordningen av
försöksverksamhet och undervisningsverksamhet
har jag principiellt samma
ståndpunkt som herr Osvald, men jag
vill fästa uppmärksamheten på att de rena
idéer inom detta område, som så att
säga kläcktes fram vid skiftet mellan
1920- och 1930-talen, under det praktiska
genomförandet på 1930-talet inte
blevo utkristalliserade i all sin renhet.
Det blev i stället, liksom i fråga om allt
mänskligt, kompromisser, och man fick
en blandning av å ena sidan kombinerade
undervisnings- och försöksinstitutioner
och å andra sidan fristående
forsknings- och försöksinstitutioner. Det
skulle leda till mycket betydande och
helt oförutsebara konsekvenser, om man
nu skulle spränga sönder den apparat,
som byggdes upp i slutet av 1930-talet.
Detta är väl ganska naturligt, om vi
inte finna den nuvarande anordningen
så olämplig att den skulle behöva ge anledning
till en mera fullständig omstöpning.
Vi få nog i stället acceptera det,
som i princip skapades för inte stort
mer än tio år sedan på detta område,
och försöka göra det bästa möjliga
därav.

Till sist vill jag säga några ord om
den s. k. norrländska institutionen. Jag
är ingalunda kallsinnig inför tanken att
öka möjligheterna till försök och forskning
på det norrländska jordbrukets
område. .lag bchjärtar detta önskemål
precis lika mycket som varje annan le -

damot av riksdagen. Men jag har inte
velat binda mig för just benämningen
»institution». Denna benämning för
onekligen tankarna till norrlandskommitténs
förslag, och ni få förlåta mig
om jag säger att den organisationsform,
som valdes av den kommittén, verkar
tämligen otymplig. Därför tycker jag det
är riktigt som utskottet här har gjort,
då man visserligen understrukit önskvärdheten
av att ökade försöks- och
forskningsmöjligheter beträffande det
norrländska jordbruket så snart som
möjligt skapas, men inte har bundit sig
för begreppet institution.

Planerna på detta område komma med
all sannolikhet icke att kunna genomföras
i den form som norrlandskommittén
tänkt sig. Den norrländska forskningen
måste ju ändå, om man ser saken reellt,
komma att bli grenar av riksverksamheten
inom de olika områdena. Alla skotten
på de olika stammarna skola bringas
till samband, men jag kan inte tro
att sambandet kan skapas på det sätt,
som norlandskommittén tänkt sig. För
den norrländska försöksverksamhetens
egen skull tror jag därför att det är
klokare att välja det mindre bundna
skrivsätt, som utskottsmajoriteten har
använt, än den skrivning som föreslås av
reservanterna.

Herr OSVALD: Herr talman! Jag skall
inte mycket förlänga denna debatt, men
jag vill i alla fall säga några ord både
med anledning av vad herr statsrådet
nyss anfört och vad herr Jonsson för en
stund sedan yttrade.

1 fråga om själva organisationsformen
deklarerade jag, att jag principiellt
stod på den ståndpunkten att det skulle
ha varit riktigare med skilda organisationer.
Men jag har, för att tala med
statsrådet Sköld, accepterat den ordning
som genomfördes under 1930-talet, och
jag har gjort det, såsom jag sade i mitt
första anförande, bland annat på grund
av de motiv, som anförts av statsrådet
Sköld i den kungl. propositionen. Men
vilken organisationsform man än viiljer
— vare sig man har två skilda organi -

100 Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 em.

Ang. jordbruksförsöksverksamhetens organisation m. m.

sationer eller en gemensam — bör man
tillse att organisationsapparaten blir så
smidig och enkel som möjligt, och det
önskemålet har man enligt min mening
inte lyckats förverkliga i den kompromiss
som nu föreligger.

Då herr Jonsson citerade mitt uttalande
i den promemoria, som jag lämnade
till jordbruksförsöksutredningen, gällde
det hela tiden min motivering för skilda
organisationer, men som jag framhöll,
har jag ju accepterat tanken att vi skola
samorganisera undervisning, forskning
och försöksverksamhet och det är
den tanken jag har utvecklat i motionen
I: 320.

Sedan har här talats om överinspektören
för försöksväsendet — det var
statsrådet Sköld som gjorde det. Jag är
fullt på det klara med att det behövs
samarbete mellan olika institutioner,
men jag vågar påstå att sådant samarbete
redan förekommer i mycket hög
grad. Och om man delar den mycket
optimistiska inställning, som statsrådet
Sköld tydligen har, att man skall lyckas
finna en person, som besitter den utomordentliga
egenskapen att kunna främja
samarbetet, är det ju tänkbart att denna
befattning kan komma att bli av värde.
Men jag misstänker att möjligheterna
äro mycket stora för att man får en
person, som mera kommer att övervaka
och inspektera än att främja samarbetet.

Då herr Jonsson talade om att försöksverksamheten
behöver en egen chef,
vill jag erinra om vad som står i propositionen
nr 149 på s. 46: »Det skall
givetvis däremot icke bli överinspektörens
sak att ta direkt befattning med
administrationen eller den fackliga verksamheten
inom försöksinstitutionerna.»
I enlighet därmed har titeln direktör
bytts ut mot titeln inspektör. Vad herr
Jonsson talade för var mera utredningens
förslag än vad som nu föreligger i
Kungl. Maj:ts proposition. Inspektören
är icke chef för försöksverksamheten,
utan han skall ha de uppgifter, som jag
talade om i mitt förra anförande, och
som av statsrådet Sköld framställdes i en
vackrare dager, om jag så får säga.

Jag skall inte mycket längre uppehålla
mig vid denna organisationsfråga. Jag
vill endast tillägga, att för att man skall
kunna bedriva verksamheten så billigt
som möjligt fordras det att man har en
inte alltför tungrodd apparat. Jag befarar
att den verksamhet, som kommer att
bedrivas inom den blivande lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök
kommer att bli ganska tungrodd. Det är
ur den synpunkten som det hade varit
lyckligare, om man nu fått en smidigare
och enklare organisationsform och sluppit
överinspektören, något som blivit
möjligt med en organisationsform sådan
som den jag har tecknat i motionen I:
320.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkterna 2 och 3.

Sedan herr Osvald yrkat, att kammaren
skulle antaga det förslag, som innefattades
i motsvarande delar av den av
honom vid utlåtandet avgivna reservationen,
och herr Tjällgren yrkat bifall
till utskottets hemställanden samt överläggningen
ansetts härmed slutad, gjordes
propositioner enligt berörda yrkanden;
och bifölls därvid vad utskottet
hemställt.

Punkten 4.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Jag
har begärt ordet vid denna punkt huvudsakligen
för att göra en deklaration.

Denna punkt avhandlar ju det motionsvis
framförda yrkandet om skrivelse
till Kungl. Maj:t med hemställan om
förslag till 1949 års riksdag om inrättande
av en norrländsk institution för
jordbruksforskning. Utskottet har som
synes avstyrkt motionerna, under det att
herr Jacobson i Vilhelmina i en reservation
har föreslagit riksdagen att med
bifall till motionerna i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om förslag av
nyss nämnt innehåll. Då jag är norrlänning
och till på köpet har varit med om

Onsdagen den 19 maj 1948 em.

Nr 20. 101

Ang. jordbruksförsöksverksamhetens organisation m. m.

att inom Norrlandskommittén tillstyrka
inrättandet av denna institution, kan det
möjligen förefalla egendomligt att jag
inte har biträtt herr Jacobsons reservation.
Anledningen härtill är närmast den,
att jag har ansett det tillräckligt och
för saken kanske mera nyttigt vad utskottet
har skrivit i sin motivering på
s. 19: »Utskottet, som ansluter sig till
de nämnda synpunkterna beträffande
sparsamhet och återhållsamhet i byggnadsfrågor,
finner sig med hänsyn härtill
icke kunna biträda motionerna I:
322 och 11:481 angående hemställan till
Kungl. Maj:t om förslag till 1949 års
riksdag om inrättande av en dylik institution.
Då forskning och försöksverksamhet
på jordbrukets område för Norrlands
vidkommande synas ha blivit i
viss mån eftersatta, förutsätter emellertid
utskottet, att Kungl. Maj:t, så snart de
ekonomiska förhållandena det medgiva,
upptager dessa frågor till förnyad prövning.
»

Med denna skrivning har jag för min
del ansett att en reservation inte var
nödvändig, och jag föreställer mig att
denna skrivning i sak skall verka minst
lika välgörande, höll jag att säga, som
reservationen, till vilken det var omöjligt
att få någon större anslutning i utskottet.

Det var med beklagande jag nyss hörde,
att statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
inte ställde i utsikt
att denna institution skulle kunna förverkligas
på det sätt, som norrlandskommittén
har föreslagit. Trots detta
vågar jag, liksom vi norrlänningar i allmänhet,
hysa den förhoppningen att institutionen
en vacker dag skall komma
till stånd, öven om jag inom parentes
vill säga, att jag inte kunde gilla det
förslag till institutionens förläggning,
som rekommenderades av norrlandskommittén.

Med vad jag nu anfört anser jag mig
alltså, herr talman, kunna yrka bifall
även till punkt 4 i utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i den
nu ifrågavarande punkten hemställt.

Punkterna 5—7.

Herr Osvald yrkade, att det förslag,
skulle antagas, som innefattades i motsvarande
delar av den av honom avgivna
reservationen. Herr Tjällgren yrkade
bifall till vad utskottet i förevarande
punkter hemställt. Överläggningen förklarades
härmed slutad. På sedermera
i enlighet med berörda yrkanden gjorda
propositioner biföllos utskottets hemställanden.

Punkten 8.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 9 och 10.

Sedan herr Osvald yrkat, att kammaren
skulle antaga det förslag, som innefattades
i motsvarande delar av den av
honom avgivna reservatiönen, och herr
Tjällgren yrkat bifall till utskottets hemställanden
samt överläggningen ansetts
härmed slutad, gjordes propositioner i
enlighet med nämnda yrkanden, och bifölls
därvid vad utskottet hemställt.

Punkten 11.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 12.

Herr Osvald yrkade, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i motsvarande
del av den av honom avgivna
reservationen. Herr Tjällgren yrkade bifall
till utskottets hemställan. Överläggningen
förklarades härmed slutad, varefter
propositioner i enlighet med berörda
yrkanden framställdes, och bifölls
därvid utskottets hemställan.

Punkten 13.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Såsom
framgår av utskottets utlåtande har
jag tagit mig friheten att vid denna
punkt anteckna en reservation med yrkande
om bifall till motionerna I: 321
och II: 485, vari hemställts att riksdagen
måtte besluta, att föreståndarna vid de
statliga försöksgårdarna skola placeras

102 Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 em.

Ang. utbyggnad av lantbrukshögskolan m. m.

i lönegrad Ca 29. I de nämnda motionerna
har, enligt min mening alldeles
riktigt, framhållits att dessa föreståndare
med hänsyn till utbildning och tjänstgöringsförhållanden
bort placeras i högre
lönegrad, helst om man jämför dem med
en del andra befattningshavare — jag
syftar då närmast på lantmannaskoleföreståndarna.

Utan att vidare ingå på frågan tar jag
mig nu, herr talman, friheten att yrka
bifall till de nyss nämnda motionerna.

Herr JONSSON, JON: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner först
på bifall till vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt samt vidare
på bifall till de i ämnet väckta motionerna
I: 321 och II: 485; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 14.

Utskottets hemställan bifölls.

Ang. utbyggnad av lantbrukshögskolan
m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 30, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående utbyggnad
av lantbruks-, veterinär- och skogshögskolorna
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr
177, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen
att

1) antaga av chefen för jordbruksdepartementet
framlagt principprogram för
upprustning av lantbruks-, veterinär- och

skogshögskolorna samt statens skogsforskningsinstitut
att träda i kraft från
och med den 1 juli 1949;

2) godkänna ändrad avlöningsstat för
lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1948/49;

3) å riksstaten för budgetåret 1948/49
under nionde huvudtiteln till Lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök
anvisa vissa under punkten närmare angivna
belopp;

4) godkänna ändrad avlöningsstat för
veterinärhögskolan, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1948/49;

5) å riksstaten för budgetåret 1948/49
under nionde huvudtiteln till Veterinärhögskolan
anvisa vissa under denna
punkt upptagna belopp;

6) godkänna ändrad avlöningsstat för
skogshögskolan, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1948/49;

7) å riksstaten för budgetåret 1948/49
under nionde huvudtiteln till Skogshögskolan
anvisa vissa under förevarande
punkt angivna belopp.

Vidare hade utskottet i detta sammanhang
till behandling förehaft tretton
inom riksdagen väckta, till utskottet
hänvisade motioner, nämligen

inom första kammaren:
nr 305, av herr Nilsson, Hjalmar, och
herr Isaksson,

nr 306, av herr Nilsson, Bror,
nr 307, av herr Mannerskantz,
nr 312, av herr Näsgård m. fl.,
nr 313, av herr Osvald,
nr 314, av herr Osvald in. fl.,
nr 315, av herr Osvald m. fl., samt
nr 331, av herr Sundberg, Carl, och
herr Sten, ävensom

inom andra kammaren:
nr 470, av herr Hseggblom in. fl.,
nr 471, av herrar Liedberg och Hseggblom,

nr 487, av herr Svensson i Stenkyrka
m. fl.,

nr 488, av herrar Persson i Svensköp
och Stjärne, samt

nr 491, av herr Sefve.

Onsdagen den 19 maj 1948 em.

Nr 20. 103

Ang. utbyggnad av lantbrukshögskolan m. m.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

1) antaga det i förevarande proposition
framlagda principprogrammet för
upprustning av lantbruks-, veterinäroch
skogsliögskolorna samt statens skogsforskningsinstitut
att träda i kraft från
och med den 1 juli 1949;

2) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å de likalvdande motionerna
1:305 och 11:470 medgiva, att
såsom ny inträdesfordran vid lantbrukshögskolan
föreskreves genomgång av
kurs vid lantbruksskola eller huvudkurs
vid lantmannaskola med skoljordbruk,
med rätt för inträdessökande att inräkna
sådan kurs i jordbrukspraktik;

3) avslå motionerna I: 307 och II: 471,
likalydande, samt 1:312 och 11:487,
likalydande, om inrättande vid lantbrukshögskolan
av en professur i nationalekonomi; 4)

avslå motionen I: 306 om inrättande
av laboratorsbefattningar vid lantbrukshögskolans
institutioner för husdjurens
avels- och raslära samt för husdjurens
utfodring och skötsel;

5) avslå de likalydande motionerna
I: 315 och II: 488 om inrättande av laboratorsbefattningar,
förutom vid lantbruksliögskolans
institutioner för husdjurens
avels- och raslära samt för husdjurens
utfodring och skötsel, jämväl vid
institutionen för husdjurens anatomi och
fysiologi;

6) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å de likalydande
motionerna 1:331 och 11:491 medgiva,
att undervisningen vid »lantbrukshögskolan»
och forskningen vid statens
skogsforskningsinstitut ordnades i enlighet
med vad som angivits i den föreliggande
propositionen;

7) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
313 och 1:314 godkänna under punkten
införd avlöningsstat för lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1948/49;

8) å riksstaten för budgetåret 1948/49
under nionde huvudtiteln till Lantbruks -

högskolan och statens lantbruksförsök
anvisa vissa under punkten närmare angivna
belopp, därav till Avlöningar ett
förslagsanslag av 1 980 500 kronor;

9) godkänna under denna punkt införd
avlöningsstat för veterinärhögskolan,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1948/49;

10) å riksstaten för budgetåret 1948/
49 under nionde huvudtiteln till Veterinärhögskolan
anvisa vissa under punkten
upptagna belopp;

11) godkänna under förevarande
punkt införd avlöningsstat för skogshögskolan,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1948/49;

12) å riksstaten för budgetåret 1948/
49 under nionde huvudtiteln till Skogshögskolan
anvisa vissa under punkten
angivna belopp.

Reservationer hade anförts

a) vid punkten 5) av herr Osvald,
som ansett, att utskottet bort föreslå
riksdagen att med bifall till motionerna
1:315 och 11:488 besluta att inrätta
laboratorsbefattningar vid lantbrukshögskolans
institutioner för husdjurens
anatomi och fysiologi, för husdjurens
avels- och raslära samt för husdjurens
utfodring och skötsel;

b) vid punkten C) av herrar Carl
Sundberg, Hjalmar Nilsson och Nilsson
i Göingegården, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt de likalydande motionerna I: 331
och II: 491 besluta, att den nuvarande
professuren i skogsteknologi vid skogshögskolan
skulle ändras till en professur
i arbetslära, samt att utskottets motivering
beträffande skogshögskolan och statens
skogsforskningsinstitut bort erhålla
den ändrade lydelse, reservationen visade; c)

vid punkten 7) av herr Osvald, som
ansett, att utskottet bort i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionen 1:314 för tillfällig arbetskraft
vid lantbrukshögskolans bibliotek
för budgetåret 1948/49 anvisa ett belopp
av 12 000 kronor och sålunda för

104 Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 em.

Ang. utbyggnad av lantbrukshögskolan m. m.

lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök
godkänna i reservationen införd
avlöningsstat, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1948/49;

d) vid punkten 8) a) av herr Osvald,
som i enlighet med sin reservation angående
avlöningsstaten för lantbrukshögskolan
ansett, att utskottet bort föreslå
riksdagen att för budgetåret 1948/49 till
Lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök:
Avlöningar anvisa ett förslagsanslag
av 1 989 500 kronor.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande punktvis.

Punkten i.

Herr OSVALD: Herr talman! Då utredningen
rörande fackhögskolorna förra
året offentliggjordes, hälsades dess förslag
med mycket stor glädje. När den
finansiella situationen sedermera försämrades,
kom man ju att hysa ganska
bestämda farhågor för att endast en obetydlighet
av utredningens förslag skulle
kunna förverkligas. Då propositionen i
ämnet framlades visade det sig emellertid,
det måste jag även i detta fall säga,
att man dock hade anledning att hysa
ganska stor glädje över vad som föreslagits
av Kungl. Maj:t i fråga om upprustning
av våra fackhögskolor.

I ett par avseenden blandade sig dock
någon malört i glädjebägaren — jag tänker
då framför allt på laboratorsbefattningarna
i en del av lantbrukshögskolans
allra viktigaste ämnen, nämligen
husdjursämnena. Det kan inte råda någon
tvekan om att husdjursämnena
genom det framlagda förslaget kommit
i en missgynnad ställning. Jag
delar visserligen helt den principiella
inställning till frågan om laboratorsbefattningar,
som departementschefen
har gjort sig till tolk för då han
säger, att det inte är nödvändigt att varje
professor skall ha en laborator, utan
att frågan om behovet får avgöras med
hänsyn till den betydelse varje ämne
kan ha. Men jag vill mycket kraftigt understryka
att de ämnen det här gäller

inte bara ha mycket stor omfattning
utan också stor betydelse för vårt jordbruk
och därmed vår högsta undervisning
på detta område. Jag behöver bara
erinra om att omkring 80 procent av
skörden från den svenska jorden förädlas
genom husdjuren, för att det skall
stå klart, att husdjursämnena äro utomordentligt
viktiga. Redan med utgångspunkt
från ämnenas omfattning och betydelse
kan man alltså komma till den
slutsatsen, att husdjursämnena mer än
väl skulle behöva laboratorsbefattningar
i all synnerhet som undervisningen i
varje fall i ett par av dessa ämnen är
ytterst betungande.

Det kanske viktigaste skälet till att jag
väckt en motion i denna fråga är emellertid
den motivering statsrådet anfört
i fråga om husdjursämnena: »helst som
ifrågavarande ämnen tangera den veterinära
forskningens område». Den veterinära
forskningen har dock andra uppgifter
än husdjursforskningen vid lantbrukshögskolan.
I det ena fallet gäller
det att bota sjukdomar och se till vilka
medel man kan använda för detta syfte,
i det andra fallet rör det sig om ekonomiska
problem av utomordentligt stor
räckvidd.

Det hade därför funnits skäl att i detta
avseende intaga en annan ställning,
och jag uttalar den förhoppningen, att
det till ett kommande år skall bli möjligt
att genomföra en sådan förändring
i fråga om högskolornas utrustning med
laboratorsbefattningar, att även dessa
tre viktiga ämnen kunna få sådana befattningar.

Jag ber också, herr talman, att få
framhålla, att den arbetskraft, som står
till förfogande för lantbrukshögskolans
bibliotek, är alltför otillräcklig och att
det därför vore önskvärt att högskolan
kunde få ett större anslag för tillfällig
arbetskraft.

Med denna motivering, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till reservationerna
vid de nu angivna punkterna.

I herr Osvalds yttrande instämde herr
Nilsson, Bror.

Onsdagen den 19 maj 1948 em.

Nr 20. 105

Ang. utbyggnad av lantbrukshögskolan m. m.

Herr TJÄLLGREN: Jag skall inskränka
mig till att helt kort yrka bifall till utskottets
hemställan i den föredragna
punkten.

Efter det överläggningen förklarats härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
punkt hemställt.

Punkterna 2—4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5.

Sedan herr Osvalcl yrkat, att kammaren
skulle antaga det förslag, som innefattades
i den av honom vid punkten avgivna
reservationen, och herr Tjällgren
yrkat bifall till utskottets hemställan,
samt överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes propositioner enligt berörda
yrkanden; och bifölls därvid utskottets
hemställan.

Punkten 6.

Herr SUNDBERG, CARL: Herr talman!
Med förvåning och besvikelse mottog
man i skogliga kretsar meddelandet om
att jordbruksministern icke hade upptagit
en självständig professur i ämnet arbetslära
vid skogshögskolan i samband
med den allmänna upprustning, som
skulle ske i ett sammanhang vid lantbruks-,
veterinär- och skogshögskolorna.
Visserligen har han föreslagit en professur,
en särskild avdelning i detta ämne
vid skogsforskningsinstitutet, vars innehavare
samtidigt skulle svara för undervisningen
vid skogshögskolan, men då
man vet vilka ofantligt stora, svåra och
tidskrävande uppgifter, som föreligga
för den blivande professorn i arbetslära
vid skogsforskningsinstitutet, står det
klart, alt denna nyinrättade avdelning
ensamt och helt bör förbehållas denna
institution, om något av värde skall
kunna uträttas inom detta område.

Meningen är ju, att vi nu skola rationalisera
vårt skogsbruk. Hittills ha vi ju
i stort sett arbetat med uråldriga metoder,
och vi äro därför tvungna att angripa
hela arbetsfältet, från redskap och
maskiner till skogsarbetets metodik, av 8

Första kammarens protokoll 1948. Nr 20.

verkning, transporter, flottning, skogsodlingsarbetets
effektivisering o. s. v. I
klar insikt om dessa frågors utomordentliga
vikt för det svenska skogsbruket
har den enskilda skogsnäringen icke
tvekat, utan gått in för att ta verkliga
krafttag för att angripa dessa problem.
Sålunda har i detta syfte bildats en sammanslutning,
Föreningen Skogsarbeten,
till vars arbetsstudieavdelning även domänstyrelsen
anslutit sig, som under flera
år målmedvetet och med framgång
arbetat inom Norrland och Dalarna. För
ändamålet har anslagits belopp av en
storleksordning, som är flerfaldigt större
än den budget som kommer att gälla
för arbetslärareavdelningen vid skogsforskningsinstitutet.
I Värmland har en
liknande sammanslutning på ett mycket
förtjänstfullt sätt verkat under flera år
och nedlägger alltjämt betydande belopp,
som även de äro mycket större än
vad det kan bli fråga om vid skogsforskningsinstitutet.
Slutligen har ytterligare
en ny sammanslutning förra året bildats
i mellersta Sverige för att även den arbeta
i rationaliseringssyfte på det skogliga
området.

Allt detta visar, vilken vikt man inom
skogliga kretsar tillskriver studier och
forskning på arbetslärans område och
att man har klart för sig nödvändigheten
att lösa detta problem för att göra
vår skogsnäring lönsam och för att eliminera
de svårigheter som förefinnas
på grund av bristande tillgång på skoglig
arbetskraft. Det är därför riktigt,
att dessa problem upptagas till behandling
även vid statens skogsforskningsinstitut,
men det kan aldrig vara riktigt
att spoliera eller äventyra ett gynnsamt
resultat av denna avdelnings verksamhet
genom att även ålägga den uppgiften
att ansvara för och omhänderhava
undervisningen i arbetslära vid skogshögskolan.
Både forskning och undervisning
skulle bli lidande på ett sådant
arrangemang.

Ämnet arbetslära vid skogshögskolan
omfattar inte endast undervisning i de
grenar av ämnet som jag nyss anfört
utan även arbetets planläggning och alla
de sociala spörsmål i fråga om arbets -

106 Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 em.

Ang. utbyggnad av lantbrukshögskolan m. m.

ledning, arbetsavtal, bostadsfrågor o. s. v.
som möta en jägmästare, när han från
skogshögskolan träder ut i det praktiska
livet. Att det därför vid skogshögskolan
bör finnas en självständig professur
i detta ämne, vars innehavare helt
kan ägna sig åt undervisningen jämte
den fria forskning inom området, vartill
han vid sidan av undervisningen får
tid och möjligheter, synes mig uppenbart.
Inom hela skogsmannavärlden torde
man se på denna sak på samma sätt.

Nu vill man där hoppas och tro, att
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
kommer att framlägga en
proposition ett annat år om inrättande
av en självständig professur i arbetslära
vid skogshögskolan, och innan jag
går längre i mitt anförande och framställer
eller icke framställer yrkande om
bifall till den reservation, som avgivits
av två kamrater i utskottet och mig,
skulle jag vilja rikta en fråga till statsrådet
Sköld, om det finns förhoppning
om att han ett annat år, om han då är
jordbruksminister, kommer att framlägga
ett sådant förslag.

Herr statsrådet SKÖLD: Jag antar att
kammarens ledamöter ha observerat, att
Kungl. Maj:t har föreslagit inrättande av
en professur i arbetslära, under det herr
Sundberg vill ha två på en gång. Nu
ha vi alltså ingen, Kungl. Maj:t föreslår
en, och herr Sundberg vill på ett bräde
ha två.

Jag fäster också uppmärksamheten på
att herr Sundbergs reservation innefattar,
att den professur som från Kungl.
Maj:ts sida är föreslagen i ämnet virkeslära
icke skulle inrättas. Vi ha för närvarande
ingen professur i virkeslära,
och enligt herr Sundbergs förslag få vi
inte heller någon. Herr Sundberg säger
att undervisningen i detta ämne kan
upprätthållas av lektor Kinnman, som
är född 1885 och följaktligen pensionsmässig
nästa år. Jag föreställer mig att
reservationen med avsikt valt detta arrangemang
för att skapa ett tvångsläge
beträffande virkesläran, som skulle
tvinga Kungl. Maj:t att komma med ett
förslag till en tredje professur.

Jag kan inte tänka mig att kammaren
kan finna någon anledning att i dessa
frågor gå längre än Kungl. Maj :t här har
föreslagit. Enligt min erfarenhet är det
aldrig skadligt att en forskare och försöksman
får lov att undervisa. Det tvingar
honom att se vidsträcktare på sitt
ämne och det ger honom perspektiv,
som han i sin studerkammare annars
inte så lätt får.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag inrättas
alltså två nya professurer, som ersätta
den gamla skogsteknologiprofessuren,
nämligen dels en professur i arbetslära,
anknuten till skogsforskningsinstitutet
och med skyldighet för innehavaren att
undervisa i arbetslära vid skogshögskolan,
och dels en professur i virkeslära
vid skogshögskolan, vars innehavare är
skyldig att biträda skogsforskningsinstitutet
vid arbeten med frågor som falla
inom det området.

Jag vet väl att det finns människor,
som inte tro att det är nyttigt för forskare
att undervisa, utan som anse att
forskaren helst bör sitta för sig själv i
avskilt rum och inte distraheras av undervisning.
Men jag har en helt annan
uppfattning. Jag anser att umgänget med
lärjungarna verkar befruktande på och
är till nytta för forskningen, liksom det
naturligtvis är till nytta för undervisningen
att de personer, som äro djupt
engagerade i forskning och försök, få
tillfälle att framlägga sina rön vid undervisningen.

Därför blir mitt svar på herr Sundbergs
fråga, att jag för min del först
önskar se, hur det går med den av
Kungl. Maj :t föreslagna anordningen, innan
jag utställer någon växel för framtiden.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Jag
skall först be att få rätta ett tryckfel,
som insmugit sig i utskottets hemställan
å s. 21, nämligen på rad 3 under punkten
6). Där står »lantbrukshögskolan»,
vilket givetvis skall vara »skogshögskolan».
Jag ber härmed att få rätta detta.

I själva sakfrågan är inte mycket att
tillägga efter det anförande, som hållits
nyss av statsrådet och chefen för jord -

Onsdagen den 19 maj 1948 em.

Nr 20. 107

Ang. utbyggnad av lantbrukshögskolan m. m.

bruksdepartementet. Jag vill bara understryka,
att ett bifall till reservationen ju
skulle medföra att det skulle bli två professurer
i arbetslära, en vid skogshögskolan
och en vid statens forskningsinstitut.
Detta har utskottet inte ansett
sig kunna gå med på nu, utan det har i
stället gått på Kungl. Maj:ts förslag på
den punkten.

Utskottet säger också, att »utskottet
som anser, att en viss samordning mellan
undervisningen och forskningen kan
vara till gagn för båda dessa verksamhetsgrenar,
tillstyrker Kungl. Maj :ts förslag
i förevarande del och finner sig
sålunda icke kunna tillstyrka vad i förevarande
motioner anförts om organisationen
av högskolan och forskningsinstitutet».

Jag kan ju tillägga, att vi inom utskottet
diskuterat denna sak rätt länge
och att herr Sundberg där med skärpa
framförde behovet av dessa båda professurers
inrättande. Men vi vågade oss
som sagt inte på det, och vi voro av den
övertygelsen att det skulle räcka med
vad Kungl. Nlaj :t i det avseendet hade
föreslagit.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan i den föredragna
punkten.

Herr SUNDBERG, CARL: Herr talman!
Jag ber att få tacka herr statsrådet
för att han svarat på min fråga, men
den som har hört mitt anförande nyss
eller läst min motion förstår, att jag inte
kan vara nöjd med svaret.

Här har givits löften om en upprustning
vid skogshögskolan liksom vid de
två andra ifrågavarande högskolarna.
Dessa löften ha, i varje fall i stort sett,
blivit infriade när det gäller dessa andra
högskolor, lantbrukshögskolan ocli veterinärhögskolan,
och jag lyckönskar dem
uppriktigt till detta. Det kan, anser jag,
vara anledning för dem att låta flaggorna
gå i topp. Men vid skogshögskolan
finns det tyvärr snarare anledning
att hissa flaggan på halv stång. Ty om
meningen är, att man på liingre sikt
skall beröva skogshögskolan den självständiga
professur i arbetslära, som den

haft alltifrån högskolans tillkomst, kommer
det att bli illa ställt med utbildningen
av våra jägmästare i framtiden.

Jag vill, i motsats till vad herr statsrådet
sade nyss, påstå, att vi de facto
redan ha en professur i arbetslära vid
skogshögskolan, även om ämnet tidigare
kallats skogsteknologi och inrymt också
virkesläran och en del andra ämnen.
Men det viktigaste och centrala i ämnet
skogsteknologi har hela tiden varit
just arbetsläran.

Det torde inte finnas någon skogsman
här i landet, som tänkt sig, att en »upprustning»
av undervisningen skulle kunna
tillgå så, att man berövade skogshögskolan
professuren i det ämne, som ansetts
vara ett av de viktigaste vid högskolan
och som för det närmaste tidsskedet
enligt de skäl, som jag nyss åberopat,
sannolikt också blir det allra viktigaste.

Under föreliggande omständigheter
ber jag, herr talman, för att inte med min
röst göra ont värre när det gäller skogsundervisningen,
att få yrka bifall till den
reservation, som i detta ärende avgivits
av mig samt herrar Nilsson i Alnarp och
Nilsson i Göingegården. Ehuru jag inga
förhoppningar har om att kammaren
skall godtaga denna reservation, vill jag
likväl uttala den förhoppningen, att när
detta ärende på nytt kommer upp —
även om det inte sker genom jordbruksminister
Skölds förmedling -— det då
skall röna ett bättre öde än vad det nu
sannolikt går till mötes på grund av förhållanden,
som icke tillhöra den ljusa
bilden i svenskt parlamentariskt liv av i
dag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på bifall
till utskottets hemställan med den lindring,
som föranleddes av ett godkännande
av den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

108 Nr 20.

Onsdagen den 19 maj 1948 em.

Ang. utbyggnad av lantbrukshögskolan m. m.

Punkten 7.

Sedan herr Osvald yrkat bifall till utskottets
hemställan med den ändring,
som förordats i den av honom vid förevarande
punkt angivna reservationen,
och herr Tjållgren yrkat bifall till utskottets
hemställan oförändrad samt
överläggningen förklarats härmed slutad,
framställdes propositioner enligt nämnda
båda yrkanden; och förklarades propositionen
på bifall till utskottets hemställan
oförändrad vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 8—12.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 10.50 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1948. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

481803