Onsdagen den 19 januari Sid

ProtokollRiksdagens protokoll 1955:2

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1955

FORSTA KAMMAREN

Nr 2

18—20 januari

Debatter in. m.

Onsdagen den 19 januari Sid

Remissdebatt ang. statsverkspropositionen m. m................. 5

Svar på fråga av herr Björnberg ang. åtgärder i anledning av högertrafikutredningens
betänkande .......................... 31

Sami liga avgjorda ärenden

Torsdagen den 20 januari

Bankoutskottets memorial nr 1, med överlämnande av fullmäktiges

i riksbanken berättelse .................................... 126

— nr 2, med överlämnande av fullmäktiges i riksgäldskontoret berättelse
.................................................. 126

I Försln kammarens protokoll 1955. Nr 2

Tisdagen den 18 januari 1955

Nr 2

3

Tisdagen den 18 januari

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Justerades protokollen för den 10, 11,
12 och 13 innevarande månad.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare

Med stöd av bifogade läkarintyg får
jag härmed anhålla om ledighet från
riksdagsarbetet från och med den 12 till
och med den 27 januari 1955.

Säter den 12 januari 1955

Gustaf Snygg

Riksdagsman Gustaf Snygg är på
grund av en luftvägsinfektion med febertillstånd
förhindrad att deltaga i riksdagens
arbete under två veckor, vilket
härmed intygas.

Kullsveden den 12 januari 1955
Ragnar Thune
Sanatorieläkare

Den begärda ledigheten beviljades.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr 25,
angående lönegradsplaceringen för vissa
tjänster m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 27, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 och 5 §§ lotteriförordningen
den 19 maj 1939 (nr 207).

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 28, angående dispositionen av kolclearingkassans
överskottsmedel; och
nr 33, angående fortsatt disposition av
visst iildrc reservationsanslag.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 34, angående befrielse i vissa fall från
betalningsskyldighet till kronan.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition, nr
35, angående ersättning till H. K. Almkvist
m. fl.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts propositioner: nr

37, med förslag till förordning om
ändring i vapenförordningen den 10 juni
1949 (nr 340), m. m.; och
nr 38, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 21 december
1949 (nr 655) med särskilda bestämmelser
om utskrivning från sinnessjukhus.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 40,
angående livränta till A. Magnusson.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herr Magnusson m. fl.
väckta motionen, nr 10, om televisionssändningar
av s. k. kommersiella program.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
herr Näsgårds motion, nr
11, angående skatteinbetalning hos postverket
medelst check.

Anmäldes och bordlädes följande till''
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

36, med förslag till förordning om
investeringsavgift för år 1955, m. in.;

nr 39, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 19 juni
1942 (nr 429) om hyresreglering m. m.;

4

Nr 2

Tisdagen den 18 januari 1955

nr 41, angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan
m. m.; och

nr 44, angående ersättning från kyrkofonden
för övertalig personal vid domänverket.

Anmäldes och bordlädes bankoutskottets
memorial:

nr 1, med överlämnande av fullmäktiges
i riksbanken till bankoutskottet avgivna
berättelse; och

nr 2, med överlämnande av fullmäktiges
i riksgäldskontoret till innevarande
riksdag avgivna, till bankoutskottet
avlämnade berättelse.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 12, av herr Svedberg, Erik, och
herr Olsson, Erik, om en ändamålsenligare
samordning av valtider och mandatperioder
vid allmänna val;

nr 13, av herr Öhman och herr Persson,
Helmer, om utarbetande genom
1954 års författningsutredning av för -

slag till en tidsenlig och demokratisk
författning m. m.;

nr 14, av herr Bengtson och herr Larsson,
Nils Theodor, angående viss ändring
av villkoren för statsbidrag till musikcirkel,
som arbetar som ungdomscirkel; nr

15, av herr Ollén, om behörighet för
kvinna att inneha prästerlig och annan
kyrklig tjänst;

nr 16, av herr Bengtson m. fl., om viss
ändring av nöjesskatten för biografföreställningar
m. m.;

nr 17, av herr öhman och herr Persson,
Helmer, om genomförande av den
s. k. likalönsprincipen;

nr 18, av herr Bengtson in. fl., om höjning
av minimiåldern för erhållande av
körkort för lätt motorcykel; samt

nr 19, av herr Elowsson, Nils, och
herr Elofsson, Gustaf, om ökat anslag till
bidrag till Föreningen för växtförädling
av fruktträd.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 11.05.

In fidem
G. H. Berggren

Onsdagen den 19 januari 1955 fm.

Nr 2

5

Onsdagen (lön 19 januari förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare

Under åberopande av närslutna intyg
får jag härmed vördsamt anhålla om
ledighet från riksdagsarbetet fr. o. m.
den 18 t. o. m. den 24 januari 1955.

Kyrktåsjö den 17 januari 1955.

Carl U. Olsén

Ledamot av första
kammaren

Att Riksdagsman Carl U. Olsén, född
den 28/8 1894, från Kyrktåsjö denna
dag av mig tagits under behandling för
akut gastroenterit och på grund av denna
sjukdom är sjukskriven under minst
en vecka framåt intygas härmed på begäran.

Kyrktåsjö den 17/1 1955.

Oscar ,R. Arvedson

Tf. provinsialläkare
i I loting: distrikt

Den begärda ledigheten beviljades.

Statsverkspropositionen m. m.

Föredrogos i ett sammanhang Kungl.
Maj:ts propositioner nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov under
budgetåret 1955/56, och nr 2, angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1954/55.

Herr OHLON (fp):

Herr talman: »Nationalprodukten har
under år 1954 stigit med 8 å 9 procent.
Utsikternd för ett fortsatt ekonomiskt
uppsving utan inflationistiska tendenser
är gynnsamma. Under hösten 1954 har
främst de stora investeringarna inom

industrien varit den största drivkraften
till fortsatt expansion inom näringslivet.
Industriens förhoppningar baseras också
på lättnader, som uppstår genom
skattereformen, vilken träder i kraft vid
årsskiftet. Expansionen har lett till att
den fulla sysselsättningen rycker allt närmare.
Antalet sysselsatta har under år
1954 i runt tal varit 800 000 fler än under
år 1953. Den långvariga överflödsperioden
för varor är förbi. Den ökade
efterfrågan har dock ej lett till nämnvärd
förändring i prisnivån. Visserligen
har den stigande efterfrågan lett
till måttliga prisstegringar för mera kvalitetsbetonade
varor, men dessa prisstegringar
har i huvudsak kompenserats genom
prissänkningar på de för livsuppehället
nödvändiga varorna. Näringslivets
efterfrågan på kortfristiga krediter
har bankerna kunnat tillgodose utan svårighet.
Den långfristiga kreditgivningen
har däremot varit svårare att tillfredsställa.
Men även här torde en lättnad
vara att emotse, då tendens mot billigare
räntor förväntas tack vare den inkomstskattelättnad,
som träder i kraft
vid årsskiftet. Ingenting tyder på en inflationistisk
utveckling. På grund av den
starka valutaställningen kan en stegrad
inhemsk efterfrågan mötas genom en ökning
av importen.»

Såsom kammarens ärade ledamöter
konstaterat avser inte denna skildring
Sverige utan härrör från en västtysk
rapport om det nuvarande ekonomiska
läget. I själva verket skulle skildringen
kunna översättas till flertalet västeuropeiska
språk och gälla dessa språks länder.

I inledningen till 1955 års svenska nationalbudget
understrykes detta faktum.
Även vårt lands ekonomi har burits
fram av den svällande konjunkturvågen.
Produktionen här hemma har blivit större
än någon på förhand har kunnat beräkna.
Arbetskraftstillgången har utnytt -

6

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
jats till det yttersta. Trots den ökade
pressen på våra resurser liar den samhällsekonomiska
balansen i stort sett —•
med vissa undantag som jag kommer
till senare — bevarats. Brist på material
har inte hämmat produktionen. Knappheten
på arbetskraft har inte hittills
framkallat några allvarliga spänningar
på arbetsmarknaden. Prisnivån har varit
stabil. Totalt beräknas produktionstillskottet
här hemma ha stigit med 5 å
41/2 procent, eller närmare 2 miljarder
kronor, under år 1954.

Men det finns en mörk fläck i bilden.
Det svenska folket bär, oaktat inkomsterna
varit större än någonsin, levt över
sina tillgångar och förbrukat av sina
reserver. Riksbankens valutareserv har
tappats av med 147 miljoner kronor.
Även om affärsbankernas valutabehållning
ökats med 31 miljoner kronor, blir
dock slutresultatet en formell minskning
av landets sammanlagda valutabehållning
med omkring 100 miljoner, jag
säger »formell», därför att bytesbalansen
innebär ett positivt saldo, som vid
årsskiftet ej fullt gjort sig gällande i
valutareserven på grund av inbetalningarnas
eftersläpning.

Hur som helst har i varje fall ingen
förbättring ägt rum under det gynnsamma
året 1954 i vår ekonomiska ställning
gentemot utlandet. Tvärtom, vi har förbrukat
av våra lager. Enligt nationalbudgeten
har en minskning i landets lagerhållning
ägt rum, motsvarande ett värde
av 400 miljoner kronor.

Detta är så mycket allvarligare som
vi under ett högkonjunkturår såsom fjolåret
i stället borde kraftigt ha fyllt på
valutareserven, att tillgå under eventuellt
kommande bistrare tider. Enligt en statistik,
gällande den 30 juni 1954 och
uppgjord av samarbetsorganisationen
OEEC i Paris, skulle Sveriges valutareserv
endast motsvara tre månaders import.
Beräkningen grundar sig på den
genomsnittliga månadsimporten år 1953.
Av i denna statistik upptagna 14 europeiska
länder kommer Sverige först på
tionde plats. Endast Danmark, Norge,
Frankrike och Island har det sämre ställt i
detta avseende än vi. Bäst ställt med valu -

tareserven är det i de från världskriget
skyddade länderna Schweiz och Portugal.
I Schweiz räcker valutareserven till
för 16,2 månaders import och i Portugal
för 14,2 månaders import. Sedan
kommer Västtyskland med en valutareserv
motsvarande 7,2 månaders import,
och därefter Holland, Irland o. s. v. Som
jämförelse kan nämnas att enbart guldförrådet
i USA motsvarar hela 24,5 månaders
import.

Nu har det från riksbanksledningen
invänts, att man inte får bedöma vårt
ekonomiska läge enbart med hänsyn till
valutabehållningarna i riksbanken och
affärsbankerna. Man måste ta med i betraktande
förutom valutareserven även
långivningen till utländska stater, kommersiella
krediter samt icke minst lagerhållningen,
säges det. Det må vara
riktigt. Men då bör man också besinna,
att kreditgivningen till utlandet i stor
utsträckning är bunden och inte ger någon
omedelbar lättnad i en försämrad
ekonomisk situation. Hur det förhåller
sig med lagerhållningen, har nyss antytts.
Hur man än räknar, kommer man
icke ifrån att vi gett ut mer föregående
år än vi i själva verket haft råd
till. Detta har skett i en utpräglat gynnsam
konjunktur.

Det är anmärkningsvärt att inte finansministern
i sin exposé ansett det
vara nödvändigt att ta med ett resonemang
om det enskilda sparandet. Sådana
resonemang har ju förts föregående
år. Här har ägt rum en försämring i det
svenska folkets beteende, Visserligen är
det sant, att det enskilda sparandet
minskade redan under 1949—1950. Det
ägde samband med de intensifierade inköpen
av bilar och vissa konsumtionsvaror
inför de stundande prisstegringarna,
vilka folk hade på känn skulle inträffa,
bl. a. såsom en följd av den förda
ekonomiska politiken. Under år 1951
skedde emellertid en betydande ökning
i det enskilda sparandet, en företeelse
som ännu mera accentuerades år 1952.
Men sedan dess har det varit stopp. Sparandet
har icke ökats under de två senaste
åren, åtminstone inte nämnvärt.
Vad nu detta kan bero på är svårt att

Onsdagen den 19 januari 1955 fm.

Nr 2

7

säga. Vid diskussioner man och man
emellan om detta problem får man emellertid
ett beklämmande intryck att människorna
inte längre litar på myndigheternas
vilja och förmåga att värna om
den svenska kronans värde. Vi möter
här en förtroendekris, som sträcker sig
långt in i finansministerns och regeringens
egna läger. Denna förtroendekris
har mer än en aspekt. Bland annat
tar den sig uttryck i de nu pågående
löneförhandlingarna. Stora löntagargrupper
fruktar för inflation och prisstegringar
och tror sig kunna gardera
sig häremot genom på förhand uttagna
kraftiga löneförhöjningar. Enligt ett referat
från en nyligen förekommande televisionsutsändning
skulle finansministern
ha viftat bort hela problemet och
gjort gällande att vårt sparande är det
högsta i Europa. Varför, kan man då
invända, skall vi vara dömda att evigt
vandra på randen av en inflationsvulkan?
Jag hoppas att finansministern ej
blivit korrekt refererad på denna punkt.

Samma kväll som detta förekom utlade
riksbankschefen texten. Det föreföll
—- av referaten att döma — som om
han hade en mera realistisk syn på saken.
Om vi inte sparar tillräckligt, sade
herr Lemne, blir följden att riksbanken
tvingas till en restriktiv politik beträffande
investeringarna inom industrien
som i sista hand går ut över den där
fortgående rationaliseringsprocessen. I
så fall är det, menade herr Lemne, snart
slut med vår höga standard, som vi med
rätta är så stolta över. Jag kan tillägga
att de vetenskapliga upptäckter och de
tekniska uppfinningar, som följt i dessa
upptäckters spår, skulle ha varit materiellt
värdelösa, om inte generationerna
före oss avstått en del av sina inkomster
för att industriellt utnyttja de gjorda
uppfinningarna.

Nu menar kanske finansministern att
det räcker med företagens samt statens
och kommunernas tvångssparande jämte
de bidrag, som de enskilda redan
lämnar. Säkerligen förhåller det sig icke
så. Med det accelererade tempo, som
den tekniska utvecklingen har, måste
sparandet oavbrutet öka. I motsats till

Statsverkspropositionen m. m.
finansministern tror jag att en appell
från hans sida till förmån för ett vidgat
sparande skulle ge genklang bland stora
skaror svenska medborgare. Så stor auktoritet
åtnjuter nämligen vår nuvarande
finansminister. Ett ökat sparande utgör
också det verksammaste medlet mot den
tendens till inflation, som tycks vara
ofrånkomlig vid all progressiv utveckling
av samhället.

Det gångna året har alltså varit gynnsamt
för det svenska folkhushållet. Lika
gynnsam förväntas konjunkturen bli i
år. Produktion och sysselsättning förväntas
stiga ytterligare. Betingelserna
för ett vidgat handelsutbyte med utlandet
är goda. Det allt friare internationella
betalningssystemet kommer att stimulera
utrikeshandeln. Den internationella
pristendensen pekar på en viss
uppgång, dock inte större än att vi med
den beredskap som finns skulle kunna
behärska utvecklingen.

Och ändå möter man i finansplanen
en ekonomiminister, som är mäkta bekymrad,
ja, man kan säga patetisk.
Framför allt är det händelseförloppet
på lönefronten som oroar honom. Varje
procents lönestegring utöver årsskiftets
nivå innebär, heter det i finansplanen,
en stegring av lönetagarnas sammanlagda
inkomster på 250 miljoner. Om
man räknar med en marginalskatt på
30 7c, skulle detta medföra en påfrestning
på den privata konsumtionen av
175 miljoner, eller med omkring 0,7 7c
— allt under förutsättning att medborgarna
inte sparar mer än vad som för
närvarande är fallet.

Temat utvecklas ytterligare i nationalbudgetdelegerades
framställning. Jag
har ingen anledning att gå in på det —
statsmakterna har ju ingen möjlighet att
blanda sig i de privata löneöverenskommelserna
— utan jag skall bara meddela
några fakta som referat från nationalbudgetdelegationens
betänkande. Det heter
där att effekten på importsidan av
en alltför stor löneförhöjning är tvåfaldig.
För det första utgör inslaget av importerade
varor — exempelvis bilar och
hushållsmaskiner, frukt och konserver

- en betydande del av eu höjd levnads -

8

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
standard. Delegationen räknar med att
ungefär hälften av en ökning av den
privata konsumtionen måste komma utifrån,
alltså genom import. Varje procents
ytterligare reallönehöjning skulle
alltså öka importen med ungefär 90
miljoner kronor. Med samma belopp
skulle då också underskottet i betalningsbalansen
kunna komma att öka.

För det andra, säger delegationen,
kan en alltför kraftig löneförhöjning dra
med sig en sådan förhöjning i produktionskostnaderna
inom de industrier,
som arbetar för hemmamarknaden, att
dessa industrier inte längre kan upprätthålla
sin verksamhet i konkurrens
med de billigare utländska varorna. Vi
vet ju redan, hur det är ställt inom beklädnadsindustrierna;
inom åtskilliga av
dem har under de senare åren enorma
reserver förbrukats, och i många fall
har verksamheten där fortsatt endast av
hänsyn till den anställda personalen,
trots årligen återkommande förluster.

Sällan tillförne har ett så stort ansvar
åvilat organisationerna på arbetsmarknaden
som i år. Finansministern understryker
också detta i finansplanen och
uttalar, att statsmakterna inte ensamma
bär ansvaret för den ekonomiska utvecklingen.
Även organisationerna måste
bidraga till att en riktig bedömning
tränger igenom i det allmänna medvetandet.
Organisationerna och statsmakten
måste var och en på sitt område
verka för att den ekonomiska jämvikten
upprätthålles. Men därvidlag bör statsmakten
gå i spetsen.

Nu säger finansministern, att om inte
löntagarna och företagarna beaktar hans
synpunkter utan kommer överens om löneförhöjningar,
som går utöver den ram,
som utstakats av rådande ekonomiska
läge, måste en neutralisering av löneökningen
och den härav kommande stegringen
i efterfrågan på varor sättas in.
Detta skall ske, säger finansministern,
dels genom att investeringarna minskas,
dels genom en pålaga på konsumtionen.
Dessa åtgärder bör, fortsätter
han, ha en sådan räckvidd att inte anspråken
överstiger tillgången på varor
och tjänster. Beträffande de närmare de -

taljerna i fråga om dessa åtgärder uppträder
statsrådet Sköld i finansplanen
lika mystiskt som det berömda oraklet
i Delfi.

I söndags yppade oraklet en del av
sin hemlighet. Och det var en ganska
skrämmande hemlighet: 12 % investeringsavgift
på alla investeringar inom
näringslivet samt återinförande av den
10-procentiga bilaccisen i form av en
registreringsavgift. Tycker inte ändå regeringen
att dessa ryckigt återkommande
punktvisa skatter under åren mellan
valen börjar bli ett ganska skamfilat vapen
i den i och för sig rättfärdiga kampen
mot inflationen? Efter finansministerns
senaste framstöt i antiinflationskampanjen
måste man ännu en gång
beklaga, att inte aktionen från i höstas
fullföljdes, då man gav det svenska
folket en chockbehandling genom det 4-procentiga statslånet. Enligt vad alla iakttagare
inom kreditväsendet omvittnat hade
denna behandling en psykologiskt mycket
välgörande effekt. Men verkan därav
förtogs snabbt, sedan det från auktoritativt
håll förklarats att aktionen bara
var en engångsföreteelse, avsedd att suga
upp kreditinstitutionernas kapitalöverskott.

Nu har vi alltså svart på vitt på vad
statsrådet Sköld menade i sitt uttalande
i finansplanen, att investeringslusten
måste dämpas. Men ännu har vi inte fått
klarhet om vad han åsyftar med sitt
hot om att pressa ned konsumtionen.
Jag vill därför begagna tillfället att fråga
regeringen, om den ieker med tanken
på att återinföra någon sorts omsättningsskatt
på konsumtionen.

Det tycks råda en maxim inom den
moderna nationalekonomien att tillskriva
investeringarna en överväldigande
nyckelställning inom den samhällsekonomiska
balansen. Finansministern förmenar
också, att de 30 procent av de
produktiva prestationerna inom landet,
som bruttoinvesteringarna representerar,
är ett alltför högt belopp. Statsmakterna
kan därför inte underlåta att hålla tillbaka
även i och för sig värdefulla projekt
med hög framtida produktivitet,
fortsätter finansministern.

Onsdagen den 19 januari 1955 fm.

Nr 2

9

För att belysa vilka ingripanden det
bär är fråga om vill jag hänvisa till ett
par uttalanden i nationalbudgeten. Det
första uttalandet återfinns på s. 33 i delegerades
betänkande. Där heter det: »En
stor del av produktionsstegringen under
fjolåret har tillkommit genom produktivitetsvinster
som uppstått inom näringslivet.
Fortsatt mekanisering och rationalisering
ger varje år ett produktionstillskott
utan att mängden arbetskraft behöver
ökas.» Nästa uttalande i samma betänkande
möter man på s. 35. Där finns
ett stycke som lyder: »Industriens produktionsökning
under 1954 har kunnat
ske utan att sysselsättningen nämnvärt
ökat. En kalkyl grundad på socialstyrelsens
sysselsättningsstatistik visar, att
arbetsstyrkan inom den egentliga industrien
under de tre första kvartalen 1954
i genomsnitt var drygt 1 procent större
än motsvarande period 1953. Detta motsvarar
ett tillskott av arbetskraft om ca
9 000 man. Större delen av årets produktionsstegring
får därför tillskrivas
produktivitetshöjande faktorer. Dessa har
följaktligen varit betydligt starkare än
den negativa verkan som kan ha utövats
av tendenser till ökad rörlighet och brist
på yrkesarbetare.»

På s. 9 i finansplanen yttrar däremot
finansministern om detta spörsmål: »Det
kan visserligen tyckas, att en hämsko
på tendenserna till produktionsökning,
kapacitetsutvidgning och rationalisering
undergräver möjligheterna till framåtskridande
och standardhöjning. Detta är
emellertid en villfarelse. Så länge arbetskraften
och övriga produktionsfaktorer
är fullt sysselsatta, leder försöken att öka
produktionen utöver den möjliga produktivitetsförbättringen
inte till något
realt resultat, utan blott till balansrubbningar
av inflationistisk natur.»

Finansministern förnekar inte den
fulla rationaliseringens betydelse, men
han tillägger, att vi inte har råd därmed
just nu, ty då skulle det bli inflation.
Kan man egentligen tänka sig en
hårdare kritik av den nuvarande generationens
ansvarskänsla? Vi själva åtnjuter
frukterna av föregående generationers
rationaliseringssträvanden, men

Statsverkspropositionen m. ni.
vill inte avstå från vissa ting för att lägga
grunden till en produktivitetshöjning
till förmån för våra efterkommande.

Runtom i världen, främst i USA, försiggår
en nyskapelse inom industrien
med ombyggnad av hela fabriksanläggningar
för löpande band och med en
alltmera tillämpad automatik. Vad de
elektroniska hjälpmedlen härvidlag kommer
att betyda, kan vi än så länge endast
skönja. Sannerligen, om vi inte
skall komma efter i utvecklingen, måste
vi försöka att hänga med och rationalisera
i lika stor utsträckning som de med
oss konkurrerande länderna.

Finansministern hänvisar till att investeringarna
i dag är större än vad de
var budgetåret 1938/39 och år 1946, då
de utgjorde cirka 25 procent av produktionen.
Häremot kan anföras, att de privata
investeringarnas andel av bruttoinvesteringarna
icke ökat sedan år 1938
utan i stället minskat.

Jag kan medge, att här föreligger i dagens
läge ett svårt avvägningsproblem.
Hur det skall lösas, sammanhänger intimt
med den ekonomiska politik, som
förs. Och i det sammanhanget vill jag
ännu en gång beklaga, att den skärpning
i penningpolitiken, som genomfördes i
höstas, inte fullföljdes, utan kom av sig
strax efter ingången. I-m klart utstakad
penningpolitik på lång sikt utan ryckiga
och lynniga förändringar i politiken
stimulerar de ekonomiskt bärkraftiga investeringarna
och dämpar de mindre
bärkraftiga.

Finansministern riktar i stället sina
förhoppningar till de privata kreditinstituten
och förväntar, att de helhjärtat följer
de riktlinjer, som utstakats av de
penningvårdande myndigheterna. Det är
till alt vara neutral och högtidlig. I finansplanen
återfinnes en obetalbar passus.
Det är alltså statsrådet Sköld, som
inte har ett dugg med riksbanken att göra,
som skriver följande: »Efter vad jag
inhämtat pågår för närvarande överläggningar
i frågan på bankofullmäktiges
initiativ.» En riksskattemästare på
1600-talet skulle inte under högtidligare
former kunnat sända över en kunskapare
via Stallkanalen. Vi menige allmoge,

lo

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
borgare, klerker och kaniker — för att
inte tala om herr De Geer — delar herr
finansministerns förhoppningar att det
måtte lyckas riksbanken att få till stånd
en frivillig kreditåtstramning via de privata
kreditinstituten.

Svensk politik av i dag har många aspekter.
Den viktigaste är penningpolitiken.
Efter detta, herr talman, kan jag
fatta mig kort. Finansministern anser
årets budget ungefär jämnt balanserad.
På grund av de stora avskrivningar, som
föreslås, håller jag emellertid före, att
den är överbalanserad. Efter den nya beskattning,
som i måndags föreslogs och
som väl också blir verklighet, kommer
detta att ännu mera bli fallet.

Budgetens största svaghet ligger i att
den bygger på antagandet om en oförändrad
lönenivå. Och det må nu vara
hänt. Man måste ju ha en arbetshypotes
att utgå ifrån. Trots en ökning i de direkta
statsskatterna på omkring 750 miljoner
kronor och ökningar även på andra
inkomsttitlar blir det inte något över
— i varje fall inte något nämnvärt —
enligt finansministerns sätt att räkna, sedan
350 miljoner kronor avsatts till fonden
för förhandslyftade kommunalskattemedel.
I årets budget har ju ingenting
avsatts till nämnda fond, utan i stället
har ett resterande belopp på 300 miljoner
kronor lyfts därifrån. En fördel med
det förslag, som här presenteras riksdagen,
är att kommunalskattefonden hädanefter
skall redovisas öppet inom budgctregleringsfonden.

Tillåt mig också, herr talman, att uttrycka
min beundran för det rediga och
klara framställningssätt, som utmärker
inte bara finansplanen — den tar priset
-— utan också riksräkenskapsverkets redogörelse
för sina inkomstberäkningar
samt nationalbudgeten. Ett undantag
måste tyvärr göras vid denna bedömning,
och det gäller riksräkenskapsverkets
specialskrivelse om kommunalskattemedlen,
som ju numera staten i första
hand uppbär. Jag skall inte anföra några
exempel —■ de skulle bli ganska avskräckande
— utan nöjer mig med att
hänvisa till s. 57 av inkomstbilagan och
framför allt till vad som står överst på

s. 60 i samma bilaga. En i och för sig
ganska enkel sak kan svårligen uttryckas
på ett krångligare vis. Vad skall nu
detta tjäna till? I förbigående må anmärkas,
att på s. 42 i inkomstbilagan med
referat av riksräkenskapsverkets inkomstberäkning
på s. 38 har en del i
referatet fallit bort med resultat, att slutsatsen
dyker upp oförmedlat. Jag anmärker
detta, därför att en del av kammarens
ledamöter frågat mig om saken
och stått oförstående inför den slutsats,
som göres i inkomstbilagan.

Trots det betydligt ökade tillflödet av
statsinkomster har de icke automatiska
utgiftsökningarna begränsats till 45 miljoner
kronor. Det oaktat uppgår den totala
utgiftsökningen till inte mindre än
502 miljoner kronor. Detta är en följd av
att de automatiska utgiftsökningarna stigit
med 457 miljoner kronor. De anförda
data bör utgöra en varning till statsmakterna
mot att i fortsättningen engagera
sig i beslut med stora automatiska utgiftsstegringar
i framtiden. Nästa budgetår
representerar dock ett ogynnsamt
undantag, och det blir gynnsammare under
följande budgetår.

Finansministern upprepar tidigare
gjorda utfästelser om att vid 1956 års
riksdag föreslå en skattesänkning. Utrymme
för en sådan, menar han, vinnes
genom att statsinkomsterna normalt beräknas
stiga med 400 miljoner kronor
om året, medan den automatiska utgiftsstegringen
bör kunna hållas nere vid
150 miljoner kronor per år. Vi inom
folkpartiet måste med tillfredsställelse
konstatera, att de beräkningar över sannolika
inkomststegringar, som gjordes
av oss förra året, numera godkänts även
av finansministern. Vi blev nämligen
förra året mycket starkt kritiserade för
dessa inkomstberäkningar. I själva verket
finns det nog utrymme för sänkning
av den direkta inkomstskatten, om man
så vill, redan nästa budgetår. De förenklade
deklarationsregler, som finansministern
föranmäler, representerar visserligen
en minskad skatteuppbörd på 225
miljoner kronor per år — siffran är
sannolikt tilltagen i överkant. Härav
kommer emellertid endast 120 miljoner

Onsdagen den 19 januari 1955 fm.

Nr 2

11

kronor att utgöra en skattelindring, eftersom
105 miljoner kronor faller på
kommunernas skatteuppbörd, som kommunerna
sannolikt måste gardera sig för
genom ökad utdebitering. Endast en tredjedel
av de 120 miljonerna utgör minskad
statsskatt nästa budgetår. Lindringen
i den statliga inkomstskatten belöper
sig sålunda till 40 miljoner kronor — ett
ganska obetydligt belopp i det stora sammanhanget,
ett belopp som faller innanför
felgränsen för beräkningarna. I själva
verket är, såsom nyss antytts, även
dessa 40 miljoner kronor i skattelindring
här tilltagna i överkant.

Rätt skall vara rätt. De icke automatiska
utgiftsökningarna inskränker sig
till 45 miljoner kronor. Det gäller så
gott som genomgående områden, som
släpat efter i anslagen föregående år och
varom det parti, som jag företräder, gjort
upprepade framstötar de senaste riksdagarna.
Att nu ändamålen i år tillgodosetts,
beror naturligtvis inte på att folkpartiet
varit pådrivare, utan på att frågorna
så att säga under en högre visdomsledning
mognat. Jag nämner några
exempel: rättsvården, förbättring av

skyddskonsulentorganisationen, bättre
ekonomiska villkor för övervakarna med
effektivisering av deras verksamhet, viss
upprustning av ungdomsvårdsorganisationen,
ökat stöd åt forskningen, vad den
medicinska forskningen beträffar forskningsläkare,
speciellt inom ålderdomssjukdomarnas
och de psykiska sjukdomarnas
områden, förstärkning av sinnessjukvårdens
personal med sammanlagt
31G nya tjänster, varav 13 läkarbefattningar,
ökad utrustning för nya sinnessjukhus,
utbyggnad av skogsvården,
förbättrad födoämneskontroll, en radikal
upprustning av yrkesutbildningen
samt betydligt ökade anslag till skolbiblioteken.

Det är med glädje och tacksamhet som
jag konstaterar detta. Glädjande är också
de ökade anslagen till universiteten och
då särskilt till Stockholms högskola samt
det föreslagna lånet till den ohalmerska
studentkårens bespisningslokaler. Den
överväldigande delen av dessa anslagsökningar
är inte bara ideellt motivera -

Statsverkspropositionen m. m.
de, utan torde i det långa loppet medföra
produktivitetsförbättringar i det
svenska samhället.

Den svenska kulturpolitiken ■— som
jag nu är inne på — kan inte sägas vara
utmärkt av någon konsekvent linje. Detta
är inte sagt som något klander mot
den nuvarande värderade ecklesiastikministern.
Här är det gamla synder, som
går igen. Gång efter annan fattas viktiga
principbeslut än på det ena området,
än på det andra. Men när det gäller att
utforma besluten i verkligheten har beslutsamhetens
friska hy ersatts av eftertankens
kranka blekhet. Nu befinner sig
framför allt utbildningen av lärare för
det högre skolstadiet i farozonen. Detta
gäller såväl den teoretiska som den praktiska
utbildningen. I synnerhet är detta
fallet med utbildningen av lärare för de
naturvetenskapliga nyckelämnena. Förra
året beslöt riksdagen inrätta befordringskurser
för folkskollärare samt anslog
medel härtill. Beslutet var, såvitt
jag kan erinra mig, enhälligt. Trots upprepad
utannonsering av kurser har på
grund av brist på sökande inga sådana
kunnat komma till stånd i sådana viktiga
ämnen som fysik och kemi innevarande
termin. Detta gäller inte mindre
än fyra kurser, och en av matematikkurserna
lär vara underbemannad, oaktat
minimiantalet deltagare i varje dylik
kurs satts så lågt som till tolv. Samtidigt
vill jag nämna, att antalet deltagare i
en matematikkurs vid universitetet i
Uppsala i höstas utgjorde 140. Det måste
betecknas såsom illa övertänkt politik
att ge betydande anslag till kurser, som
få eller inga aspirerar på, under det att
studenterna, som ingenting högre önskar
än att få sin åtrådda utbildning, kastas
ut i ödemarken.

.Tåg skulle tro att hela vår kulturpolitik
är i behov av en viss översyn. Det
behöver inte vara annat än en översyn,
som på eu gång tillgodoser samhällets,
den studerande ungdomens och föräldrarnas
intressen, en översyn som bör ledas
utan förutfattade meningar men i
objektivitetens tecken.

Efter dessa randanmärkningar, herr
talman, återstår mig endast att yrka re -

12

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

miss av föreliggande statsverksproposi tion

till vederbörande utskott.

Herr EWERLöF (h):

Herr talman! Vid bedömandet av den
framlagda statsverkspropositionen står
vi som vanligt inför den dubbla uppgiften
att summera erfarenheterna från det
gångna året och söka bilda oss en uppfattning
om den fortsatta utvecklingen.

Först och främst kan då konstateras
att utvecklingen på det internationella
planet varit ur våra synpunkter gynnsam
och kan förväntas så förbli för den
framtid vi nu kan överblicka. Därmed
är också sagt, att om vi misslyckas i att
upprätthålla den samhällsekonomiska
balansen, så beror det helt och hållet på
oss själva.

Allteftersom år 1954 framskred, framträdde
med allt större tydlighet att vi
var på väg att överanstränga våra resurser,
med de risker för en utveckling
i inflationistisk riktning som det innebär.
Med spänning har man emotsett
vad statsverkspropositionen i detta läge
skulle bjuda. Planhushållningen lyckades
uppenbarligen inte under förra
året stämma i bäcken. Skall man lyckas
bättre år 1955 när det gäller att stämma
i ån?

Den som väntade sig att i statsverkspropositionen
få någorlunda uttömmande
besked blev bedragen. Vad som inträffat
mellan den 4 och den 7 januari
och som kommit oss vanliga dödliga till
del genom den i måndags delade propositionen
om investeringsavgift och bilaccis,
kommer följande ord i statsverkspropositionen
att framstå som särskilt
betydelsefulla: »Läget kräver fortlöpande
överväganden rörande den ekonomiska
politikens utformning. Det finns ingen
anledning att på detta stadium» — således
statsverkspropositionens stadium
— »närmare diskutera de ytterligare ingripanden
som kan komma att bli erforderliga.
»

Hur har vi hamnat i det läge där vi
nu befinner oss? Något måste ju vara
fel i vår politik, då alla utländska faktorer,
såsom jag nyss framhöll, varit till
vår favör. Situationen har icke uppstått

plötsligt och oväntat. Redan för ett år
sedan konstaterade finansministern att
det fanns uppenbara risker för en alltför
stor efterfrågeökning under år 1954.
Alltsedan våren har tecknen på en sådan
utveckling blivit allt tydligare. Från högerhåll
underströk vi under förra vårriksdagens
debatter med skärpa, att med
den uppläggning av den ekonomiska
politiken, särskilt penningpolitiken, som
skisserades i fjolårets finansplan, förfogade
man icke över tillräckliga medel
att behärska en utveckling i inflationistisk
riktning.

En avgörande faktor i detta sammanhang
har likviditetsfrågan varit. Den inriktning
som den statliga lånepolitiken
fick under år 1953 och första halvåret
1954 har vi från högerhåll konsekvent
kritiserat. Genom att staten då lade
tyngdpunkten i finansieringen av utgiftsöverskottet
på en kortfristig upplåning
i bankväsendet, kom det till stånd
en mycket kraftig kreditexpansion i bankerna
i form av ökad kreditgivning till
staten. Denna kreditexpansion avspeglade
sig redan under år 1953 i en betydande
inlåningsstegring i bankerna. Innebörden
av denna inlåningsökning var
en påspädning av framför allt företagens
och kommunernas likvida tillgodohavanden.
De s. k. kreditrestriktionernas
konstruktion — statspappersinnehaven
inräknas ju i de överenskomna
likviditetskvoterna — medförde ett
starkt vidgat monetärt utrymme för utgifter
i samhällsekonomien. Under sådana
förhållanden måste det vara mycket
svårt att effektivt motverka en plötslig
ökning i efterfrågan för olika ändamål.
Man bäddade för inflationen.

De farhågor, som vi sålunda uttalade
redan på hösten 1953 och med ökad
skärpa upprepade under riksdagens diskussioner
i penningpolitiska frågor under
våren 1954, har visat sig välgrundade.
Det är beklagligt att man på regeringshåll
bagatelliserade dessa farhågor
och icke ville vara med om en sådan
uppläggning av penningpolitiken att likviditeten
i samhällsekonomien hade kunnat
effektivt begränsas. Varför ville man
då inte detta?

Onsdagen den 19 januari 1955 fm.

Nr 2

13

Jo, man förmenade — med all rätt —
att en minskning av likviditeten på kreditmarknaden
skulle medföra en höjning
av ränteläget. Liksom under hela
efterkrigstiden ansåg regeringen det ännu
vara viktigare att stabilisera räntan
än att garantera en stabil ekonomisk
utveckling. Först under hösten tvingades
man av omständigheternas tryck att
släppa denna linje. Jag syftar på det
statliga 4-procentslånet i oktober 1954,
som ju emitterades just i syfte att minska
likviditeten på marknaden och därigenom
garantera en effektivare kreditåtstramning.
Vi konstaterade visserligen
med tillfredsställelse att man sålunda
även på regeringshåll fått upp ögonen
för likviditetsfrågans betydelse. Men hur
mycket bättre hade det inte varit, om
man slagit in på en sådan politik på ett
tidigare stadium och därigenom verkligen
lyckats stämma i bäcken. Om man
redan på hösten 1953 företagit en statsupplåning
av liknande karaktär och på
liknande villkor, hade den ekonomiska
utvecklingen under år 1954 med all sannolikhet
fått ett mera dämpat förlopp.
De naturliga förutsättningarna hade därmed
också skapats för en mera återhållsam
lönerörelse.

Ett liknande resonemang kan tillämpas
på frågan om de offentliga investeringarna.
Det är i och för sig tacknämligt,
att man nu avser att bromsa själva
ökningstakten i den offentliga investeringsverksamheten.
Denna bromsning
borde emellertid ha kommit till stånd i
så god tid, att den kunnat bidraga till
att förhindra den tillspetsning av det
ekonomiska läget som nu inträffat. Att i
efterhand rätta till denna situation är
svårare än det hade varit att hindra den
från att uppstå. Från högerhåll varnade
vi i fjol regeringen för att spänna bågen
för hårt och menade att en lugnare takt
i den offentliga investeringsverksamheten
skulle gagna en stabil ekonomisk utveckling.
Från regeringshåll motiverades
då ökningen i de offentliga investeringarna
åtminstone delvis med att den spontana
minskning i de privata investeringarna,
som man ansåg sig kunna räkna
med i nationalbudgcten, skapade ett

Statsverkspropositionen m. m.
ökat utrymme för offentliga investeringar.
Ännu en gång har det besannat sig,
hur farligt det är att grunda den ekonomiska
politiken på ett så löst och hypotetiskt
sifferunderlag som nationalbudgetberäkningarna
representerar. I stället
för att minskas har de privata investeringarna
visat en tendens att ökas i förhållande
till 1953, och detta är en utveckling
som man inte har anledning att
förvåna sig över. 1954 var ju det första
fria året efter tre års begränsning genom
investeringsskatt och investeringsavgift.
Dessutom kunde den allmänna ökningen
i den ekonomiska aktiviteten givetvis inte
undgå att öka investeringsbehovet
inom den enskilda sektorn. Till en del
är detta en följdföreteelse av de ökade
investeringarna inom den allmänna sektorn.
Om bostadsbyggandet stiger, medför
detta exempelvis ett ökat investeringsbehov
inom de byggnadsiimnesproducerande
industrierna. Även exporten
har ju stigit i samband med de bättre
avsättningsförhållandena utomlands, och
denna utveckling har aktualiserat behov
av nya investeringar inom olika industrigrenar.
Detta är investeringar, som
just för stabiliseringspolitiken har en
utomordentligt stor vikt. Med hänsyn till
den kraftiga press, som vi redan under
året haft på vår betalningsbalans och som
vi ytterligare kan komma att få under
innevarande år, är det naturligtvis i hög
grad angeläget att vi kan öka vår export
och pressa våra kostnader. Detta förutsätter
investeringar inom den enskilda
sektorn.

Jag återgår nu till statsverkspropositionen.

Finansministern utger sig själv för att
vara mycket restriktiv både i fråga om
driftbudgeten och kapitalbudgeten. Ja,
driftbudgeten ökar dock med utgifter på
över en halv miljard, därav s. k. automatiska
utgiftsökningar på inte mindre än
457 miljoner, och balanserar med ett
mindre överskott på ett belopp, som med
ca 1 miljard överstiger riksstaten för löpande
år, allt under antagande av en löneutveckling,
som uppenbarligen inte
kommer att hålla streck. På kapitalbudgeten
minskar investeringsanslagen med

14

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

100 miljoner i förhållande till årets riksstat
och med 200 miljoner i förhållande
till det beräknade slutliga utfallet. Då är
att märka, att av det löpande årets kapitalbudget
200 miljoner avser inlösen av
tidigare beviljade kommersiella krediter
till Norrbottens järnverk. Med hjälp av
ökade avskrivningsmedel samt tillfälligt
ianspråktagande av 350 miljoner kommunalskattemedel
och 76 miljoner i överskott
på automobilskattemedlen beräknas
det statliga lånemedelsbehovet för nästa
budgetår nedgå till ca 500 miljoner, ett
belopp som med inte mindre än 1 200
miljoner understiger lånebehovet för innevarande
budgetår. Detta innebär i och
för sig en betydelsefull lättnad ur penningpolitisk
synpunkt, men det gäller att
håll fast, att det inte är fråga om någon
beskärning av de statliga investeringarna
utan endast om en minskad ökningstakt
samt att lånebehovet endast är uppskjutet
till den del kommunalskattemedel
och automobilskattemedel nu tas i
anspråk.

I övrigt innehåller finansplanen just
inga nyheter. Finansministern replierar
på de gamla regleringarna och utdelar
magistrala förmaningar åt kommuner,
kreditinstitut och arbetsmarknadens parter.

Den verkliga nyheten kom i form av
förslag eller kanske rättare dekret om
återinförande av investeringsavgift och
bilaccis fr. o. m. den 15 januari. Är vi
nu där igen? Den förra investeringsavgiften
ansågs ju ha sitt berättigande
såsom en ren engångsåtgärd, och handelsministern
avvisade ännu i slutet av
förra året med indignation ryktena om
att regeringen ville komma bilhandeln
till livs. Skall den statliga planhushållningen
behöva innebära att man berövar
näringslivet möjlighet att planera
för egen del? Skall de produktiva investeringarna
i näringslivet, som dock i
första hand skall bära upp den ekonomiska
utvecklingen, höja näringslivets
produktionsförmåga och därigenom bilda
en motvikt mot den stigande efterfrågan
i samhällsekonomien, först fjättras under
några år för att sedan under ett fritt
år konstateras vara för höga och där -

efter fjättras igen? Varken investeringsavgift
eller bilaccis ter sig för oss i nuvarande
läge som ändamålsenliga medel
i stabiliseringspolitiken.

Man har alla skäl att understryka finansministerns
uttalande om vikten av
att vi bygger upp våra valutareserver,
detta både med tanke på de påfrestningar
vi kan komma att få vid övergången
till fri konvertibilitet och med
tanke på behovet av ett starkt valutaskydd
för vår sysselsättning. Vi skall givetvis
inte ta våra valutareserver i anspråk
på toppen av en högkonjunktur,
utan de bör sparas för att användas för
en sysselsättningsstödjande politik i en
lågkonjunktur. Denna tankegång har från
högerhåll vid många olika tillfällen förts
fram under de senaste årens diskussioner
kring den ekonomiska politiken, och
det är glädjande att denna syn på valutareservernas
betydelse får anslutning
även från regeringshåll. Det är bara
synd att man inte levde efter denna
maxim förra året, under vars senare del
en alltjämt bestående tendens till avtappning
av valutareserven gjorde sig
gällande. Samtidigt kan det konstateras,
att flertalet västeuropeiska länder utnyttjade
fjolårets goda avsättningskonjunkturer
till att avsevärt förstärka sina
valutatillgångar och därmed förbättra sin
beredskap inför de pågående konvertibilitetssträvandena.
Inte kan man heller
nu, som man gjort tidigare, motivera denna
valutaminskning med att vi ökat våra
lager, tv enligt den försörjningsbalans,
som redovisas i nationalbudgeten,
minskades dessa lager under fjolåret med
400 miljoner kronor.

Mot bakgrunden av denna ogynnsamma
valutautveckling under 1954 måste
man med oro se fram mot utvecklingen
under innevarande år. Är finansministerns
uttalande om behovet av att stärka
våra valutatillgångar något annat än
fromma önskningar, när redan den högst
hypotetiska nationalbudgeten visar att
vår valutareserv vid oförändrad lönenivå
kommer att minska med ett par hundra
miljoner kronor? Så länge inte vårt
samhälle utsätts för onormala inflytanden
från utlandets sida, kan vi se valu -

Onsdagen den 19 januari 1955 fm.

Nr 2

15

tareservens förändringar soin ett resultat
av den ekonomiska politik som förs
här i landet. Visar då inte det väntade
resultatet för detta år, att trots allt tal
om restriktivitet den ekonomiska politiken
inte motsvarar lägets krav?

Frågan är då vad som ytterligare kan
och bör göras för att åstadkomma en
bättre jämvikt i vår samhällsekonomi
och därmed skydda våra valutareserver
från ytterligare avtappning. Våra underlåtenhetssynder
under fjolåret låg framför
allt på penningpolitikens område. Fn
i tid insatt restriktiv penningpolitik med
rörlig ränta hade i vårt land liksom i
andra länder kunnat förhindra uppkomsten
av den situation vi råkat in i.
Ännu under hösten, innan lönerörelserna
kommit i gång på allvar, hade man
en chans att rätta till situationen, men
denna chans tillvaratogs inte. Den restriktiva
effekt, som den höjda statslåneräntan
hade kunnat få på hela kreditmarknaden,
tilläts inte slå igenom. Det
nya läge av 4 procent, som för en tid
skapades på obligationsmarknaden, blev
också mycket kortvarigt, och snart nog
låstes den långa räntan vid 3,7 procent.
Denna tvekan att fullfölja en konsekvent
restriktiv penningpolitik kunde i det läget
inte annat än förstärka den inflationsmentalitet
som började växa fram
bland både företagare och löntagare. Aktiemarknaden
har givit uttryck för samma
mentalitet. Värdena där gick ju tillbaka
i och med 4-procentslånet, eftersom
man trodde att detta innebar en ny
giv, men när man fick klart för sig att
detta inte var meningen, fortsatte accelerationen.
Jag tillåter mig — inte minst
med stöd av erfarenheter från andra länder
— att hävda att den ekonomiska politiken
i det nuvarande läget måste bygga
på en hård begränsning av penningtillgången
i samhället och att man måste
acceptera den räntenivå som blir resultatet
av en sådan begränsning.

Vårt alternativ till den regleringspolitik,
som bjuds oss, förblir alltjämt kreditåtstramning
efter lägets krav, upprätthållen
med hjälp av rörlig ränta, kraftig
uppmuntran av enskilt sparande till utökande
av investeringsutrymmet samt en

Statsverkspropositionen m. m.
rationell begränsning av de ständigt svällande
statsutgifterna. Finansministerns
plötsliga förbud mot att tills vidare för
statens räkning köpa eller beställa annan
lös egendom än förbrukningsmateriel
som oundgängligen erfordras för
den löpande verksamheten ter sig varken
rationellt eller med riksdagens ställning
förenligt.

I skatteväg bebådas dels förslag om åtstramning
i företagsbeskattningens avskrivnings-
och värderingsregler och
dels förslag angående förenkling av deklarationsreglerna.
Det förra förslaget
anses utgöra ett led i stabiliseringspolitiken
och motiveras icke av fiskala skäl,
även om det kan väntas innebära en
icke obetydlig skärpning av företagsbeskattningen,
särskilt när det gäller lagervärdering.
I denna fråga råder djupt
delade meningar, som det skulle föra för
långt att här ingå på. Vad förenklingen
av deklarationsreglerna beträffar må
omdömet också sparas, till dess det slutliga
förslaget blir känt i sina detaljer.
Redan nu vill jag dock ha sagt, att vi
inte betraktar detta förslag som ett substitut
för en sänkning av den direkta beskattningen.
Budgetförslaget förutsätter
ett fortsatt uttag av inkomstskatten efter
110 procent. Utrymme för en sänkning
har inte kunnat åstadkommas, trots att
enligt föreliggande beräkningar det nu
löpande budgetåret skulle komma att visa
ett formellt budgetöverskott av 170
miljoner kronor och nästa budgetår företer
en inkomstökning på 650 miljoner
efter avdrag av 350 miljoner i kommunalskattemedel
och med bortseende från
ett överskott på 76 miljoner på automobilskattemedlens
specialbudget. Finansministern
tillkännager, att han har för
avsikt att i sinom tid — så framt de
samhällsekonomiska förhållandena icke
lägger hinder i vägen — hemställa att
förslag till en allmän skattesänkning
med tyngdpunkten lagd på de mindre
inkomsttagarna förelägges 1956 års riksdag.
Den prognos, som ställes för de därefter
närmast följande budgetåren, pekar
på en normal årlig stegring av statsinkomsterna
med 400 miljoner kronor,
varav 150 miljoner anses bli tagna i an -

16

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
språk för automatiska utgiftsstegringar.
Med den oförmåga, för att inte säga obenägenhet,
som finansministern i mindre
beträngt läge hittills visat när det gällt
att bereda utrymme för en skattesänkning,
ter sig det nu redovisade underlaget
för framtiden inte alltför hoppingivande.
Med en målmedveten vilja kan
det lyckas och skulle även ha kunnat ske
tidigare, utan en sådan vilja kommer det
aldrig att gå. För vår del kommer vi inte
att vika från kravet på att, såsom ett
första steg mot en lättnad i skattetrycket,
inkomstskatten skall nedbringas till den
gräns, som 1949 års skatteutredning enhälligt
ville sätta, nämligen 100 procents
uttag enligt nu gällande skalor. Det representerar
i förhållande till budgetförslaget
en minskning med cirka 90 miljoner,
ett belopp som utgör mindre än
1 procent av inkomsterna på driftbudgeten
och mindre än 10 procent bara av
den ökning, som dessa inkomster företer
i förhållande till nu löpande budgetår.
För en finansminister, som verkligen
velat en skattesänkning, borde det inte
ha varit omöjligt att ordna den stora sifferparaden
på ett sådant sätt, att dessa
90 miljoner kunnat undvaras. Nu blir vi
i högerpartiet hänvisade att liksom de
föregående åren vandra den mödosamma
vägen genom budgetens labyrint för att
finna besparingar motsvarande skattesänkningen.
Vi är fullt medvetna om
att vi därvid kan bli tvungna att ge oss
på även i och för sig önskvärda ting,
men vi ger skattesänkningen hög prioritet,
i förvissning om att den lönar sig,
och betraktar en fortsättning på denna
väg nödvändig för en lyckosam framtid
för vårt folk. Det var från denna utgångspunkt
som vi — till en början i
samförstånd med övriga partier, men så
småningom ensamma •— förfäktade att
sjukförsäkringsreformen, hur önskvärd
den än i och för sig vore, icke borde genomföras,
förrän så kunde ske utan att
nya skatter eller fortsatt överuttag av inkomstskatten
behövde tas i anspråk. Nu
är reformen genomförd. Det återstår bara
att hoppas att den, redan tyngande i
en ansträngd budget, inte skall alltför
påtagligt sälla sig till de faktorer, som

svarar för de s. k. automatiska utgiftsstegringarna.
Herr Ohlon har nyss varnat
för att vi i framtiden skulle ta på
oss krav av denna innebörd. Det fanns
dock ännu i fjol en möjlighet att hindra,
att i detta ansträngda läge genomfördes
en reform, som uppenbarligen innefattar
mycket stora risker för fortsatta
automatiska utgiftsstegringar. Men, som
sagt, det återstår nu endast att hoppas
det bästa.

Den som till äventyrs inte tidigare
fått upp ögonen för vart det höga skattetrycket
fört oss här i landet, bör ha
fått en tankeställare av det förslag som
i höstas avgavs av skattelagsakkunniga.
1949 års skatteutredning hade såsom ett
motiv för sitt förslag om en begränsning
av skattebördan framhållit nödvändigheten
av att förbättra deklarationsmoralen
och uttalat, att möjligheten att komma
till rätta med detta problem genom
skärpta lagbestämmelser finge anses
mycket begränsad. Skattelagsakkunniga
tycks emellertid i sitt nit inte ha ålagt
sig någon begränsning. De ser i medborgarna
ingenting annat än skattskyldiga
och föreslår djupa intrång på privatlivets
område för att framtvinga skattepliktens
fullgörande. Den olust, som
det höga skattetrycket redan framkallat
hos allt vidare kretsar bland folket, skulle
få en ännu mycket allvarligare karaktär,
om vi skulle nödgas beträda de sålunda
anvisade vägarna.

Jag skulle i detta sammanhang avslutningsvis
vilja med några ord beröra en
intressant intervju med statsminister Erlander
i den danska tidningen »Kristeligt
Dagblad» för den 15 november i fjol,
en intervju som tilltalar mig genom sin
öppenhet och sin tankeväckande innebörd.
Till en början skildrar statsministern
sin uppgift som politiker på följande
sätt: »Min uppgift är inte större än
teknikerns. Jag skall sörja för att de sociala
förhållandena, samfundets struktur
håller jämna steg med den tekniska
utvecklingen. Utvecklingen själv har jag
inget inflytande på. Jag har bara att ta
till vara de möjligheter för sociala framsteg
och höjd levnadsstandard, som den
innebär.» Vidare konstaterar statsminis -

Onsdagen den 19 januari 1955 fm.

Nr 2

17

tern, att de förbättrade yttre villkoren
icke omedelbart tycks föra till ökad lycka
och harmoni mellan människor; han
talar om neuroser, oro, ångest och depression
och fastslår att Sverige har en
enastående social standard, men icke
blivit något lyckosamfund. Längre ned
heter det: »Vad jag tror och lever på som
människa har oerhört ringa inflytande
på de politiska avgöranden, jag är satt
att träffa. Politik rör sig i ett teknisktekonomiskt
sammanhang och icke i ett
ideellt».

Jag är medveten om att jag med detta
korta referat inte kunnat göra full
rättvisa åt statsministerns tankar i intervjun,
men jag skulle vilja knyta några
reflexioner till vad jag nu citerat. I
den mån statsministern velat säga, att
politiken icke kan tillfredsställa människornas
djupaste behov, att livets innersta
mysterium är undandraget politikernas
handlande, är jag fullständigt med.
Men när han betonar, att politiken är
hänvisad till att röra sig i ett teknisktekonomiskt
sammanhang och icke i ett
ideellt, har jag svårt att följa honom.
Visst har det sätt, varpå politikerna bygger
upp samhället, en utomordentlig betydelse
i både positiv och negativ riktning
för ideella livsvärden. Uteslut inte,
att mycket av den olust, som finns mitt
upp i välfärdssamhället, kan bero på att
politikerna träder ideella livsvärden för
nära. Här kommer bland annat sådana
faktorer som det alltmer ökade förmynderiet
över den enskilde och känslan av
minskad rättssäkerhet in i bilden. Varför
inte också en så till synes materiellt
betonad sak som ett för högt skattetryck''?

Herr talman: Jag motsätter mig inte
remiss av Kungl. Maj :ts proposition nr
1 till vederbörande utskott.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Årets remissdebatt kommer
förmodligen inte att visa några mera
väsentliga avvikelser från de tidigare
årens. Allt fortfarande står den ekonomiska
utvecklingen i förgrunden och

2 Förslå hammarens protokoll 1955. Nr 2

Statsverkspropositionen m. m.
kring denna är intresset koncentrerat.
Talarna är därför tvingade att i huvudsak
syssla med de problem, som är förknippade
med denna utveckling, de
konsekvenser som kan utläsas av vad
som hittills inträffat och de riktlinjer,
vilka man ur olika synpunkter skulle
vilja ha såsom vägledande i den framtida
ekonomiska politiken. Här kommer,
såsom alltid, meningarna att gå isär,
ty alla är medvetna om att trots de strålande
tiderna finns det inte utrymme
för alla de önskemål, som är företrädda
inom de olika partierna i denna kammare,
de må sedan röra sig om sänkta
skatter, höjda löner, bättre vägar, lägre
priser eller något kulturellt, som höjer
sig över allt det materiella vi har att
brottas med i detta välståndsökningens
tidevarv.

Förre finansminister Ernst Wigforss
har en gång i tiden, då vi inte hade det
så bra i gamla Sverige som nu, myntat
orden: »Fattigdomen fördrages lättare
om den delas lika av alla.» Även välståndet
skulle förmodligen bäras med större
jämnmod om alla hade en känsla av att
det fördelades, om icke lika åt alla så
ändock i närmare anslutning till principen
om en rättvis fördelning. Nu förefaller
det, att döma av höstens pressdebatt
och uttalanden av prominenta
personer, för att nu använda ett mångtydigt
ord, som om den hittillsvarande
gynnsamma ekonomiska utvecklingen
med full sysselsättning och härliga tider
för större delen av vårt näringsliv
egentligen fört oss till eller i närheten
av avgrundens rand. Och varför det? Jo,
därför att arbetarna i sina förslag till
nya avtal ställt yrkanden om löneförbättringar
dels för sådana grupper, som
icke fått något med av den standardhöjning
som ägt rum under de båda senaste
åren eller fått mindre än det redovisade
genomsnittet, dels har det också
krävts en generell höjning för inträffad
eller väntad produktivitetsförbättring.
Kraven överstiger väsentligt det utrymme,
som kan finnas eller skapas för
lönehöjningar under 1955, sägs det, och
diirför innebär de ett hot mot den ekono -

18

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
miska stabiliteten. Inflationens möjligheter
att ånyo breda ut sig står och faller
med arbetarnas vilja till återhållsamhet
eller arbetsgivarnas förmåga att
hålla igen. Ja, en sådan mening kan
man t. o. m. finna stöd för i den finansplan,
som nu föreligger och som inleder
statsverkspropositionen. Är denna tolkning
riktig av vad som står på sidan 15
i finansplanen, så synes man även i
kanslihuset ha fångats av den systematiskt
drivna propagandan att inflationen
härrör från en bacill eller ett virus, som
har sin egentliga näring och utvecklingsmöjlighet
i arbetarnas oförnöjsamhet.
När man ställer krav på lönehöjningar,
förbättringar av de sociala förmånerna
från arbetsgivarna, en förkortad arbetstid
och allt detta samtidigt som en kraftig
utvidgning av den statliga socialvården
sker, då har man uttalat nyårsönskningar,
som inte varslar om så stora
möjligheter till ett gott nytt år, sade direktör
Kugelberg i Svenska arbetsgivareföreningen
i ett nyårsuttalande. Ja,
vem vet vad det nya året kan föra med sig!

Var inte för säker, hette det i ett radioprogram
sistlidna lördag. I detta passerade
en hel del kända historiska misstag
revy berörande uppfattningen om
vår jord och dess ställning i världsalltet,
människans ursprung och utveckling,
vissa rättsfall m. in., till belysande
av att sannolikhet för en sak icke alltid
kunde få betraktas såsom bevisning
för den som söker sanningen. Var inte
för säker, skulle jag också vilja sätta
med utropstecken inför all denna självsäkra
slutledningskonst, som präglar
snart sagt alla uttalanden om inflationen,
varifrån den härrör och vilka som
har en självklar plikt att gå i första
ledet i kampen mot den.

Som Landsorganisationens ordförande
får jag mottaga många skrivelser innehållande
råd, uppmaningar och ibland
direkta besked om hur jag bör tala,
handla eller eljest förhålla mig för att
kunna utöva det inflytande i smått och
stort, som den stora organisationen representerar.
Som riksdagsman och vice
talman i denna kammare har jag inte
fått några eller i varje fall ytterst få.

De flesta skrivarna föredrager anonymitet.
Många av dem är förmodligen
enkla människor, som menar väl och i
denna känsla har ett behov av att påpeka
någon detalj i det stora sammanhanget,
som de tror att jag möjligen kan
ha förbigått. Andra tillhör kverulanternas
skara och talar om oförrätter av
olika slag. Det behövs inte någon större
skarpsinnighet för att förstå, att det väl
egentligen är någonting avseende deras
egen person eller närstående, som har
föranlett dem att skriva. Den tredje kategorien
återigen representeras av dem
som kan allt och vet allt om Landsorganisationen
och om dess makt och outtömliga
ekonomiska resurser. Anspråken
i skrivelserna står naturligtvis i förhållande
till deras uppfattning och uppskattning.
Men vetandet om Landsorganisationen
och dess verksamhet kan också
föra brevskrivarna till den motsatta
uppfattningen, nämligen att Landsorganisationen
inte förstår och inte vill förstå
arbetarnas bästa och därför heller
inte förmår att göra någonting för dem.
Och i spetsen för denna allsidiga okunnighet
och oförmåga står då hela ledargarnityret
i fackföreningsrörelsen med
för närvarande mig själv som primus.

Men det var inte all denna välvilja
som jag närmast tänkte på i detta sammanhang,
utan på alla dem som representerar
de frågande, vfilka också är
talrika bland dem som fattar pennan
eller tar till skrivmaskinen för att levandegöra
och vidarebefordra sina tankar.
Det är sådana som sitter hemma i
sin kammare och funderar över livsgåtorna,
det ekonomiska problemet eller
någonting annat som verkar krångligt
eller svårfattligt i den värld som vi lever
i. Pusslet går inte ihop, och så sätter
man sig ner och formulerar sin fråga.
Oftast gör man det väl av vetgirighet
och i hopp om att få ett tillfredsställande
svar, ibland kan det förmodligen
också vara menat ironiskt, i hopp
om att man skall kunna förarga eller
möjligen helt enkelt för att man vill ställa
vederbörande mot väggen. Alla motiven
finns representerade i samlingen
av brev.

Onsdagen den 19 januari 1955 fm.

Nr 2

19

Av frågor som kommer från olika håll
och i varierande form är följande, som
visserligen inte är speciellt utmärkande
för dessa sista dagar, eftersom vi väl
fått upp den under en mångfald av år,
men som dock nu speciellt har sin
spets: Hur kan det komma sig, att inflalionsfaran
alltid blir aktuell i samband
med förhandlingarna om nya avtal
och arbetarnas krav på lönehöjningar?
Förhåller det sig verkligen så på
det ekonomiska området, att det endast
är sådana inkomstförbättringar, vilka
aktualiseras i kollektiva förhandlingar,
som kan utgöra ett hot mot den ekonomiska
stabiliteten? Är det jordbrukarnas
och arbetarnas krav på delaktighet
i de ökade resurserna i landet, som
äventyrar den ekonomiska stabiliteten
och därmed välståndet, eftersom det ju
ändå är dessa krav som har en kollektiv
karaktär? Vi tycker, säger man, att
välståndet har ökat under senare år
trots inflationen. Har vi fel, eller verkar
inflationen på olika sätt, beroende
på om den kommer utifrån eller är ett
slags hemmaprodukt?

Det finns många fler varianter på frågan,
men alla vänder sig mot ensidigheten
i propagandan, informationen eller
de konstateranden som görs i samband
med den ekonomiska utvecklingen,
ty man kan inte få pusslet att gå ihop
med ledning av allt det som serveras.

Frågorna är inte besvarade och de blir
det väl inte heller, men därför vill jag
inte beteckna dem som obefogade. De
är förklarliga med hänsyn till allt som
sker utan att påtalas eller uppmärksammas
i samband med den allmänna ekonomiska
utvecklingen till den del denna
kan vara att beteckna såsom oroande.
I höstas steg exempelvis virkespriserna
utan att den s. k. allmänna opinionen talade
om att denna tendens kunde vara
farlig i en ömtålig ekonomisk situation.
Virkespriserna ligger fem gånger högre
än förkrigsnivån, men det är ingen eller
få av dem, vilka har så mycket att säga
om arbetarnas orimliga krav, som fäster
något avseende vid detta förhållande,
eller sambandet mellan detta och
risken för ytterligare steg på inflatio -

Statsverkspropositionen m. m.
nens väg, och ändå måste det ju vara
ett led i det hela.

Morgon-Tidningen har startat en ekonomisk
informationsavdelning på rent
elementär bas. I söndagsnumret återfinns
följande huvudrubrik: »Vad är en
fondemission?» och en underrubrik:
»1 400 kronor blir 9 200 kronor.» Och
så följer en uppgift om ett bolag som
1949 hade ett aktiekapital på 8,4 miljoner
kronor på vilket utdelades 8 procent
med 672 000 kronor. Genom fondemissioner,
alltså utan att de tidigare aktieägarna
betalat någonting för de nya aktierna,
har aktikapitalet sedan dess höjts
till 28 miljoner kronor och utdelningen
till 3 360 000 kronor. Av siffrorna att döma
förefaller det som om man inte bara
låtit utdelningen falla även på det nya
aktiekapitalet, utan också haft möjlighet
att höja utdelningen från 8 till 12 procent.
Det är väl ingen i denna kammare
som tror att dessa siffror har någonting
med inflationen att skaffa, vare sig
med den som redan är ett faktum eller
den som man nu talar om hotar. Men någon
enkel arbetare som saknar ekonomisk
skolning kan ju klia sig i huvudet
och draga den felaktiga slutsatsen att
allting ändå inte är som det borde vara.

Nåja, tidningen upplyser om att det
inte är alla bolag som har det lika väl
förspänt, och det är väl också riktigt.
Men vi som sitter här har rika möjligheter
att skaffa oss en objektiv bild av
vad som i verkligheten har skett under
de år som närmast är i blickpunkten,
nämligen efterkrigsåren, om vi vill ha
en sådan, och den bilden visar visserligen
att arbetarna fått det väsentligt bättre,
men också att denna förbättring kunnat
åstadkommas utan att företagarna
berövats erforderliga vinst- och konsolideringsmöjligheter.
Vadan då dessa jeremiader
kring varje årsskifte om risken
för inflation på grund av kraven om
lönehöjningar i avtatsförslagcn? Att kraven
sträcker sig längre än tillgängligt
utrymme kan inte behöva utlösa denna
reaktion, ty i våra förhandlingar på arbetsmarknaden
är vi vana vid att brottas
med förväntningar från ena parten
och farhågor för konsekvenserna av att

20

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
tillmötesgå dem från den andra. Det är
fortfarande så att det finns goda marginaler
för lönehöjningar inom vissa områden
av näringslivet, knappa marginaler
inom andra och ingenting alls inom
några områden. Dessa faktiska förhållanden
har medfört den ojämna utvecklingen
av lönerna under de båda senaste
åren, och detta har sedan utlöst kraven
på att få vara med om att dela det stigande
välståndet från dem som känner
sig missgynnade av utvecklingen. Den
stigande lönenivån inom de av konjunkturen
gynnade områdena innebär tydligen
inga större risker för den ekonomiska
stabiliteten, men de anpassningsanspråk
till det nya löneläget, som reses
från alla dem, vilka icke lyckats följa
med i utvecklingen, kan icke tillgodoses
utan att medföra vissa konsekvenser.
Att vifta bort anspråken med inflationshotet
går inte. Mera realistiskt måste de
behandlas, ty fackföreningsrörelsen kan
inte utan gensaga acceptera en löneutveckling,
som på grund av angivna förhållande
går stick i stäv mot den av oss
eftersträvade.

Var inte för säker på slutsatsen att inflationen
härleder sig till det väsentliga
från arbetarnas krav på löneförbättringar,
en slutsats, som accepteras såsom ett
evangelium av stora delar av vårt folk.
Det är mycket som tyder på att arbetarnas
krav icke är någonting annat än en
reflex av vad som redan inträffat inom
näringslivet, nämligen att företagarna
till det väsentliga arbetar med vinstmarginaler,
som i sig själva är inflationsdrivande.
Det spelar därvid ingen roll
om det är näringslivet i sin helhet, som
har det så gynnsamt, eller om detta förhållande
begränsas till en större eller
mindre del. Är det gynnsamma avsnittet
tillräckligt representativt smittar det
av sig på andra genom en strävan från
dessa att om möjligt följa med, kosta vad
det kosta vill. Prissänkningslinjen skulle
ur denna synpunkt vara att föredraga,
men den är tydligen lika orealistisk
som tanken att de i lönehänseende missgynnade
i nuvarande situation skulle
ta det hela som en prövning och i samhällsnyttans
tjänst låta sig nöja.

Ett stöd för mina funderingar över
att en överkonjunktur med våldsamma
prisstegringar inom en begränsad del av
näringslivet kan vara inflationsdrivande
om den av konjunkturen och prisstegringar
gynnade delen av näringslivet är
tillräckligt representativ, finner jag i det
förhållandet, att Sverige, som hade en
sådan konjunktur inom skogsindustrien
under 1951 och en del av 1952, redovisar
en prisstegring från 1950, som är
större än i de flesta andra länder. Samma
tendenser kan konstateras i Australien,
där den goda konjunkturen gällde
ullen, och i Brasilien, som haft sin gyllene
tid genom kaffet.

Herr talman! Innan jag slutar vill jag
också säga några ord om statsverkspropositionen,
som ju i första hand är föremål
för remissdebatten. Jag skall inte
försöka yttra mig om några detaljer i
den nådiga luntan utan hålla mig till
finansplanen, som inleder verket. Om
detta har det sagts, att det är en elegant
budget finansministern presenterar.
Samma betyg kan förmodligen givas finansplanen,
om man begränsar omdömet
till att gälla formen. Till innehållet
finner jag den orealistisk. Den nationalbudget,
på vilken finansministern i det
väsentliga grundar sin finansplan, är
nämligen hypotetisk, ty den gör ett godtyckligt
antagande om inkonistutvecklingen
vilket redan i dag kan betecknas
såsom verklighetsfrämmande. Medan
riksräkenskapsverket i sina inkomstberäkningar
synes räkna med en inkomsthöjning
från år 1954 till 1955 med 7 å 8
procent eller däromkring, räknar nationalbudgetdelegationen
endast med 3 procent,
varav 2 procent är beroende på
löneglidningen under senare delen av
1954 och 1 procent på grund av omflyttning
från låg- till höglöneområden under
1955. Däremot räknas inte med några
lönehöjningar i årets avtalsrörelser
och ej heller med löneglidningar under
1955. Man räknar inte heller med några
löneförbättringar åt statstjänarna under
året. Alltsammans har sin naturliga förklaring
i att man icke velat ge några
tips eller på förhand sanktionera några
lönekrav. Även denna orealistiska bud -

Onsdagen den 19 januari 1955 fm.

Nr 2

21

get ger balans, men det är ju av föga intresse.
Däremot vore det av värde att
få veta någonting om det som inte står i
nationalbudgeten, nämligen vad som blir
följden om någonting av det vi redan vet
inträffar med inkomstutvecklingen under
året. Har balansen ett så löst fäste

1 vår samhällsekonomi att den rubbas
av blotta tanken på en lönehöjning?

Granskas nationalbudgeten närmare
finner man att även andra poster är hypotetiska.
Bruttonationalproduktens ökning
beräknas sålunda till 3,5 procent
för år 1955 mot 5 procent för 1954. Det
framlägges inga övertygande skäl för ett
sådant pessimistiskt antagande. Finansministern
är också medveten härom och
säger på s. 6 i finansplanen: »Den produktionsökning,
som insatts i det hypotetiska
resonemanget om iursörjningsbalansen
för 1955, representerar inte något
maximum för vad som skulle vara
fysiskt möjligt att åstadkomma. Någon
procents ytterligare ökning av bruttonationalprodukten
skulle sannolikt vara
möjligt att frampressa----».

Med andra ord: med ett mera realistiskt
''”Magande om inkomstutvecklingen,
som i sin tur skulle öka efterfrågan
och leda till ett maximalt utnyttjande av
de produktiva resurserna, vore det sannolikt
med en större ökning av nationalprodukten
än de hypotetiska 3,5 procenten.
En ökning med ytterligare en procent
skulle öka utrymmet för konsumtion
med 500 miljoner kronor eller från

2 till 4 procent. Bilden skulle bli en helt
annan än den man får av den framlagda
nationalbudgeten.

En mycket osäker post i balansen är
lagerförändringarna. Upphörandet av lagerminskningen
minskar kalkylmässigt
utrymmet för k nsumtionsökningar med
400 miljoner kronor, säges det i nationalbudgeten.
Underlaget för denna beräkning
är så svagt, att man med samma
rätt kunde ha satt 200 miljoner eller
ingen minskning alls. Slutligen är antagandena
om utrikeshandelns utveckling
under året mycket försiktiga. En ökning
av exporten eller en förbättring av bytesbalansen
skulle öka underlaget för en
impor''stegring. Det torde följaktligen

Statsverkspropositionen m. m.
kunna sägas att beräkningen är grundad
på antaganden, vilka i varje fall icke
kan betraktas som optimistiska. Utrymme
för en standardhöjning under år 1955
av samma storleksordning som den som
sannolikt uppnåtts under 1954, eller med
cirka 4 å 5 procent, synes möjligt att
uppnå.

Ändå torde de i finansplanen uttalade
farhågorna för att lönestegringarna kommer
att bli större än konsumtionsutrymmet
vara välgrundade. Finansministerns
resonemang om ansvarsfördelningen
mellan staten och organisationerna i fråga
om den samhällsekonomiska balansen,
då han i finansplanen på s. 15 säger,
att organisationerna och statsmakterna
måste var och en på sitt område
arbeta för att upprätthålla den samhällsekonomiska
balansen, kan jag dock icke
oreserverat ansluta mig till. Som jag redan
tidigare i mitt anförande erinrat om,
bär redan i förhandlingsläget mellan
parterna på arbetsmarknaden, utvecklingen
inom näringslivet under en högkonjunktur
skapat naturliga förutsättningar
för kravet på höjda löner. Att
under sådana förhållanden och med åberopande
av den samhällsekonomiska balansen
kräva att fackföreningsrörelsens
ledning skall rikta en uppmaning om
återhållsamhet till arbetarna är orimligt.
Ett sådant förfarande var möjligt under
den nationella samlingen i kampen mot
inflationen men har därefter förlorat
sin aktualitet. Jämvikten på arbetsmarknaden
kan icke upprätthållas genom att
ständigt mana till återhållsamhet. En
återhållsamhet i nuvarande läge skulle
för övrigt resultera i betydande löneglidningar
för vissa grupper, ökade lönespänningar
och till slut ett framtida
läge som skulle bli ohållbart. Fackföreningsrörelsen
kan icke medverka till
en utveckling med dylika framtidsperspektiv.
Då därjämte, under en högkonjunktur,
inkomststegringar i samhället
sker vare sig finansministern — han må
heta Sköld eller någonting annat •— vill
det eller inte, skulle inkomststegringarna
uteslutande tillfalla företagarna, om arbetarna
avstode från krav på sill andel.
Det ökade företagssparandc, som bleve

22

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
en följd härav, skulle utgöra källan till
en än livligare investeringsverksamhet,
och inflationshotet förmodligen hållas
lika latent som nu.

I finansplanen synes man bortse från
den viktigaste omständigheten bakom de
nu aktuella avtalsrörelserna, nämligen att
flera års högkonjunktur med återhållsamma
avtalsrörelser har skapat icke
godtagbara lönerelationer mellan grupper
med möjligheter till löneglidning och
övriga grupper. En ytterligare återhållsamhet
nu löser icke dessa svårigheter
utan skärper dem till ett kommande år.

Finansministern har förmodligen icke
förbisett möjligheten av att utvecklingen
kan bli en annan än den i finansplanen
beskrivna och den som nationalbudgetdelegationen
haft till modell vid sina beräkningar.
Det säges nämligen att nödvändigheten
kan fordra en stramare politik.
Ett stänk av denna stramare politik
ligger väl i återinförandet av investeringsavgiften
och bilaccisen. Vi har ingen
anledning att kritisera de kraftfulla
åtgärder regeringen finner sig böra vidtaga
för att söka bemästra föreliggande
svårigheter. Men även inom fackföreningsrörelsen
har vi våra funderingar
över ryckigheten i behovet av åtgärder
och möjligheten att upphäva dem. Skulle
det inte finnas förutsättningar för en
större stabilitet också i dessa anordningar? På

s. 10 i finansplanen talas om nödvändigheten
av en aktiv priskontroll
och pekas på liberaliseringen av dollarimporten
såsom en faktor att räkna med
i prissänkande syfte. Vi ansluter oss helt
till detta men har svårt att förstå, varför
priskontrollnämndens skrivelse till regeringen
i mitten av oktober om rätt att
fastställa normalpriser för importvaror
ännu icke lett till något resultat.

Utan att göra några ytterligare kommentarer
till förslaget om investeringsavgiftens
och bilaccisens återinförande
skulle jag vilja fästa uppmärksamheten
vid de risker, som är förknippade med
att genom uttalande eller på annat sätt
på förhand binda sig för exempelvis en
tidsbegränsning av vissa nödvändiga åtgärder
eller utfästelser om skattesänk -

ningar inom en viss angiven tid. Den
ekonomiska utvecklingen har under
årens lopp visat en tendens att gå sina
egna vägar, som på längre sikt icke passat
in i de beräkningar, vilka legat till
grund för löften eller utfästelser. Restriktiva
åtgärder är alltid ovälkomna när de
än kommer och besvikelsen stor om en
utlovad avvecklingstidtabell icke skulle
kunna hållas. Bitterheten över att det visat
sig nödvändigt att börja på nytt sedan
man en gång avvecklat är emellertid
också en påle i köttet. En skattesänkning
är sannolikt välkommen inom alla befolkningslager,
när förutsättningar för
en sådan föreligger. Men jag vill gärna
betona att den icke är så angelägen inom
de grupper jag representerar, att den på
grund av gjorda uttalanden måste genomföras,
om konsekvensen blir att vi
som kompensation skall svälja något annat
eller avstå från något, som vi skulle
sätta större värde på.

Herr talman! Mitt anförande har icke
tillkommit såsom en reaktion mot vad
som kan vara vrängt och vresigt i statsverkspropositionen
eller i den till denna
knutna finansplanen. Men jag har haft
ett behov av att reagera mot den snedvridna
propaganda eller information,
vad man vill kalla det, som skapat den
uppfattningen i vida kretsar i samhället,
att det är oförnöjsamheten bland arbetarna
som är källan till inflationen och
inflationstendenserna. Är oförnöjsamheten
en inflationsfaktor i den ekonomiska
utvecklingen, så bär vi att räkna med
att den tillhör det medfödda syndafördärvet
i vårt hjärta och att den följaktligen
existerar hos alla befolkningsgrupper
och inte är speciellt utvecklad hos
löntagarna. Fackföreningsrörelsen känner
sitt ansvar både inför samhället och
inför sina medlemmar och är villig att
nu som alltid lämna all den medverkan
som rimligen kan krävas i den nuvarande
situationen. Men någon självuppgivelse
kan det icke vara i samhällets intresse
att kräva och ligger inte inom våra möjligheter
att utfästa.

Herr talman! Efter dessa ord har jag
ingen erinran mot remiss av de föreliggande
propositionerna.

Onsdagen den 19 januari 1955 fm.

Nr 2

23

Hans excellens herr statsministern ERLANDER: Herr

talman! Jag noterar med tillfredsställelse
att den närmast föregående ärade
talaren icke hade några erinringar att
göra mot den praktiska politik, som
riksdagen inbjudes att ta ställning till.
Såvitt jag förstod, var det endast den
omständigheten att vi hade upphävt vissa
regleringar liksom i onödan, som herr
Strand vände sig mot, och det är klart
att man kan diskutera lämpligheten härav.
Det lär därför, såvitt jag kan förstå,
inte vara mycket att hämta för högeroppositionen
i herr Strands anförande.

Jag noterar också med tillfredsställelse
herr Strands slutord, då han konstaterade
den ansvarskänsla som alltid präglat
den svenska fackföreningsrörelsen.
Också jag är angelägen att framhålla existensen
av denna ansvarskänsla.

Jag tror inte att det finns många, i
varje fall inte inom regeringen eller
bland dess experter, som skulle vilja göra
sig skyldiga till den felbedömningen
att säga att löneanspråken är den primära
inflationsdrivande faktorn. Det är
enligt min mening en riktig skildring
som Landsorganisationens ordförande
här har lämnat, när han betecknat de löneanspråk,
som kommit fram, såsom reflexer
av andra företeelser inom det ekonomiska
livet. Så har också regeringens
bedömning varit, om man läser finansplanen
rätt och studerar den politik som
förts under 1954 och som vi försöker
föra under 1955.

Det är ju inte så att varningarna från
regeringens sida för en inflatorisk utveckling
koncentrerar sig till läget i dag.
En av de föregående talarna hade vänligheten
att erinra om de varnande ord
som finansministern fällde i fjolårets
remissdebatt, och jag tillåter mig att erinra
om hurusom under sommaren det
gång på gång framhölls av finansministern
och av mig, att det finns risker för
att den överfulla sysselsättningens politik
kan bli aktuell igen, om man inte
beaktar hur smala marginalerna är niir
man försöker utnyttja alla våra produktiva
resurser, öppnandet av marknaden

Statsverkspropositionen m. m.
för dollarvarorna var ett försök att dämpa
de enligt regeringens mening överdrivna
förväntningar på prisstegringar
och på fortsatta gynnsamma konjunkturer,
som präglade företagarvärlden och
som enligt vår och herr Strands mening
är en primär inflationsdrivande faktor.
Det stora lånet hade samma syfte. Det
kom i oktober ett lån, som försökte att
krama kreditmarknaden för att åstadkomma
en som vi tyckte nödvändig besinning
hos de kreditgivande instanserna.
Priskontrollen skärptes. Undan för
undan lades nya områden under densamma,
och därigenom gjordes försök att
via priskontrollen dämpa de enligt vår
mening överdrivna förväntningarna hos
företagarna. Och nu kommer budgeten,
som jag strax skall närmare behandla,
investeringsavgiften och bilavgiften; alla
dessa åtgärder är åtgärder för att komma
till rätta med de primära inflationsdrivande
faktorerna.

Det kan inte från min sida resas erinringar
mot om löntagarorganisationerna
kan nagga på vinstmarginalerna, där
det finns vinstmarginaler. Vi har över
huvud taget inte tänkt att lägga oss i
och har inte heller lagt oss i avtalsförhandlingarna.
Men det är en sak. En annan
sak är, att man måste se till vad
det finns för utrymme för det samlade
resultatet av en lönerörelse. Den finansplan
och det exempel, som där är angivet,
avser just att illustrera vad det
finns för utrymme för det samlade resultatet
av årets avtalsrörelse, och då
har vi valt det vi trodde vara en klok
metodik. Någonting annat är det inte fråga
om, när vi räknat med status quo på
lönemarknaden, frånsett den reallönestegring
på mellan 2 och 3 procent, som
nationalbudgetdelegationen räknar med,
och frågat, hur vår ekonomi ter sig om
detta håller och hur den ter sig om det
blir en stegring av lönerna utöver detta.
På så sätt har man kommit fram till de
siffror som här antytts. Det är klart att
detta sätt att resonera är orealistiskt, om
man med realism menar att regeringen
skulle ha försökt att bedöma vad den sannolika
lönestegringen skulle komina att
bli och med utgångspunkt från denna be -

24

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
dömning sökt forma sin politik och sina
rekommendationer. Men, herr talman, den
är inte orealistisk, om man ser den såsom
ett led i försöken att bidra till bedömningen
av hur långt våra ekonomiska resurser
för närvarande förslår. Det Kan
ju inte vara någon svårighet för varje
sifferintresserad person att sätta in sina
antaganden om en treprocentig eller
sjuprocentig löneutveckling i det sifferexempel,
som det här är fråga om, naturligtvis
med den reservationen att det —
såsom också herr Strand framhöll — är
många ting som ändrar sig.

Om jag får säga min mening om detta
sifferexempel, avser det att belysa det
som Landsorganisationen gav uttryck åt
i sitt uttalande den 16 augusti, då Landsorganisationen
sade, att det finns elt
begränsat utrymme för reallönestegringar
i år. Det är ju inte annat än
ett försök att belysa hur detta begränsade
utrymme kvantitativt kan uttryckas.
Sedan kan naturligtvis de olika posterna
i sifferexmplet bli föremål för kritik,
men att det skulle vara mera oreallistiskt
att tillhandahålla detta material
för bedömningen än att ha tagit en annan
gissning, har jag svårt att förstå.
Regeringen har i det läge, som vi nu befinner
oss i, inte bara en rättighet utan
också en skyldighet mot hela vårt svenska
folk, både löntagare, jordbrukare
och företagare, att deklarera en mening
om och att ge material för bedömandet
av det utrymme, som här finns.

Om jag sedan, herr talman, får säga
några ord om regeringens allmänna synpunkter
men även om vad som har förekommit
i debatten här i dag, vill jag
liksom de övriga talarna konstatera, att
1954 har varit ett utomordentligt gynnsamt
år för Sverige. De farhågor, som
oppositionen alltid bör uttala i en remissdebatt
om den fortsatta utvecklingen
och som också framfördes i fjolårets
remissdebatt, har inte besannats. Kommerskollegium
publicerar i dag en produktionsstatistik,
som visar att den svenska
produktionen har stigit volymmässigt
med 7 procent och värdemässigt
med omkring 5 procent under det gångna
året. Prisnivån har legat fast, till en

början rent av med en sakta sjunkande
tendens. Sysselsättningen har varit hög,
frånsett vissa lokala störningar. Vi ansåg
oss — och hade då den alldeles övervägande
delen av Sveriges riksdag med
oss — vara i en så god situation, att vi
kunde genomföra mycket betydande sociala
reformer, som naturligtvis ingen
ansvarsmedveten riksdagsman kunnat
rösta för, om han inte varit övertygad
om styrkan i Sveriges ekonomiska situation.

Bilden har, som de tre föregående talarna
framhållit, i stort sett varit ljus,
men den har som det också sagts vissa
mörka punkter. Konjunkturen har varit
ojämn. Det har funnits områden, som
trots den allmänna framryckningen har
kommit efter och kanske till och med
drabbats av tillbakagång. Denna ojämnhet
i konjunkturen har inte bara drabbat
företagarna utan också löntagarna,
och jag ger herr Strand alldeles rätt i
att dessa eftersläpande grupper med
fullt berättigande kan fråga sig, om inte
de också kan ha en möjlighet att få vara
med och dela, inte fattigdomen utan
produktionsökningen.

Ojämnheten är en mörk punkt. En annan
är att valutareserven icke har ökats,
vilket vi gärna skulle ha sett. Valutareserven
är naturligtvis ett av våra
främsta skydd, om vi skulle komma i
ett läge, där depression utomlands gör
det svårt för exportindustrien att tjäna
in så mycket pengar, att det räcker att
betala vad vi behöver för att hålla i
gång sysselsättningen. I en sådan situation
måste vi ha möjlighet att anlita en
valutareserv, om vi skall lyckas hålla
sysselsättningen hög och jämn. Men jag
hänvisar till det uttalande, som riksbankschefen
nyligen gjorde och vari han
framhöll, att valutareserven är starkare
än vad en rent siffermässig granskning
kan ge vid handen.

Frånsett dessa ting vågar vi säga, att
1954 har varit ett gynnsamt år.

När vi nu ser fram emot 1955, finns
det nog anledning att tro att även det
skall bli ett gynnsamt år. Men det blir
i hög grad beroende på om vi aktar oss
för att tro att framstegen kommer så

Onsdagen den 19 januari 1955 fm.

Nr 2

25

snabbt, att vi bär råd med praktiskt taget
vad som helst, och inte överskattar
styrkan i framstegstendenserna utan tar
framstegen i den takt som resurserna
medger.

Om vi överskattar våra resurser, kommer
vi snabbt att märka det. Först märker
vi det i en avtappning av det skydd
för den fulla sysselsättningen, som valutareserven
innebär. Men vi kommer också
förr eller senare att märka det i form
av en prisstegring, som drabbar just de
grupper som vårt parti i första hand
representerar, nämligen landets löntagargrupper.
Därför ser vi som en väsentlig
uppgift just för löntagarna att
slå vakt både om valutareserven ur sysselsättningssynpunkt
och om prisstabiliteten.

Det problem, som alltså mött regeringen
vid uppläggande av politiken under
det gångna halvåret och som nu möter
1955, är alltså följande. Vi vill ha ett fullt
utnyttjande av våra produktiva resurser.
Vi vill inte att någonting skall ligga obegagnat.
Vi vill, för att uttrycka det på
ett annat sätt, fortsätta med den fulla
sysselsättningens politik. Men å andra
sidan får inte denna vår intensiva vilja
att utnyttja våra produktiva resurser till
det yttersta leda oss fram till en överansträngning,
som kan bli ödesdiger. Oppositionen
fann ju redan 1954, att situationen
egentligen var så välbalanserad,
att man borde kunna avveckla praktiskt
taget alla spärrar. Oppositionen gick vid
fjolårets riksdag emot priskontrollen och
byggnadsregleringen. Den framlade förslag
om skattesänkning, som folkpartiet
hade djärvheten att vilja finansiera genom
en ökad upplåning. Oppositionen
kan få tala aldrig så vackra ord om att
man under fjolårets riksdag varnade för
inflation, men det är som både det amerikanska
och det Tyska ordspråket säger:
Oppositionens gärningar talade så
högt, att man inte hörde vad oppositionen
sade. Gärningarna — kraven på
att ta bort alla spärrar — ledde fram
till att man inte gärna kunde mena allvar
med talet om att det fanns inflationsrisker.

Regeringen var optimistisk i sin bc -

Statsverkspropositionen m. m.
dömning — det är riktigt. Men å andra
sidan visste vi att full sysselsättning innebar
en press intill marginalerna, och
därför varnade vi för att denna skulle
överskridas. Kammarens ledamöter har
redan av herr Ewerlöf erinrats om finansministerns
varningar. Under valrörelsen
tillät sig finansministern att gång
på gång framhålla att det var bra som
det var men att det fanns risker för
inflatorisk utveckling, och även statsministern
gjorde som sagt samma uttalande
till sitt. De diskussioner, som den
socialdemokratiske partiordföranden förde
med folkpartiets partiordförande
under valrörelsen, rörde sig mycket om
just följande problem: är läget så tillfredsställande
ur stabiliseringssynpunkt,
att vi kan låna pengar till en skattesänkning?
Var det än förekom en diskussion
mellan oss två — i radion eller på annat
håll — var det denna fråga som dominerade
diskussionen. Fram mot sommaren
fick vi klart för oss, att varningarna
för en överskatlning av resurserna
inte ledde till så mycket, och då vidtogs
de åtgärder, som jag skildrade när jag
uppehöll mig vid herr Strands anförande,
nämligen frilistningen av dollarimporten
med den press på varupriserna
detta förde med sig, det stora 4-procentslånet,
skärpningen av priskontrollen
och beställningsstoppet.

Budgeten utarbetades också med den
bestämda meningen, att även budgetpolitiken
skulle ingå som ett led i strävandena
att slå bort överdrivna inflationsförväntningar.
Det är visserligen
riktigt, att det inte är någon överbalanserad
budget, som vi har lagt fram. Det
är kanske till och med riktigt, såsom
någon har sagt, att den egentligen är
underbalanserad, eftersom det måste
räknas med någon stegring av lönenivån.
Men å andra sidan har man genom
återhållsamheten och genom pressen
på de allmänna investeringarna lyckats
uppnå en sänkning av det statliga
lånebehovet. Även om den siffra
herr Ewerlöf här nämnde skulle visa sig
vara något för hög, kan vi utgå ifrån alt
det blivit en sänkning av det statliga
lånebehovet med över hälften. Detta

26

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

måste ju medföra en mycket starkt dämpande
inverkan på kreditmarknaden. Vi
anser inte att detta är tillräckligt och
därför har vi med största tillfredsställelse
hälsat, att riksbanken har lyckats
uppnå en överenskommelse med kreditinstitutionerna,
något som vi läst om i
dagens tidningar. Vi tror att den kommande
skärpningen av kreditrestriktionerna
också är ett led i att blåsa bort
överdrivna förväntningar om en utveckling,
där det bara gäller att vräka på
och späda på utan hänsyn till våra faktiska
resurser.

Det är klart, att det inte är någon
som anser att återhållsamhet och restriktivitet
och minskning av investeringarna
är någonting bra i och för sig. Det
enskilda näringslivets investeringar har
naturligtvis en stor betydelse för framtiden.
Och många statliga investeringar
har ju precis lika hög angelägenhetsgrad.
Utbyggnaden av kraftverken, telefonnätet
och vägväsendet betyder säkerligen
lika mycket för vår ekonomiska
styrka som den rationaliseringsprocess,
som lyckligtvis pågår och har pågått inom
vår industri. Men, herr Ohlon, avsikten
är ju inte att här sätta ett stopp
för en fortsatt investeringsverksamhet. I
det räkneexempel, som ligger till grund
för finansplanen, räknar man ju med
att de privata investeringarna under det
år, som nu kommer, skall röra sig om
8 130 miljoner kronor — en ökning med
300 miljoner kronor. Det förhåller sig
alltså inte så, att 1955 års generation
skulle vilja försöka att dra växlar på
framtiden och konsumera det som föregående
generationer har sparat. Herr
Ohlon vet alltså mycket väl, att det är
lämnat och beräknat ett utrymme för en
stegrad privat investeringsverksamhet.
Det är bara fråga, om man skall låta det
gå ännu längre än till de 300 miljonerna.
Beträffande den statliga verksamheten
har ju herr Ewerlöf påpekat, att det inte
blir en sådan nedskärning, som man
kanske i första hand skulle kunna tro.
I sifferexemplet finns utrymme för en
ökning av investeringarna under det i
och för sig goda året 1954 med en halv
miljard.

Men varje investeringsbegränsning
kastar sin skugga framför sig. Det vore
bättre, om vi kunde bygga dubbelt så
mycket kraftverk, det vore bättre om vi
kunde uppföra dubbelt så många skolor,
det vore bättre om vi kunde driva fram
rationaliseringsverksamheten med ännu
större kraft. Men vi måste hålla oss inom
gränserna för våra resurser. Detsamma
gäller om driftbudgeten. Många
punkter i driftbudgeten avser ju i själva
verket inte pengar, som går åt till omedelbar
konsumtion, utan investeringar
för framtiden. Vi är väl alla överens om
att investeringarna på kulturens område
— det ligger nära till hans för en f. d.
ecklesiastikminister att tänka på kulturbudgeten
-— är ting som på längre sikt
lönar sig, antingen direkt genom ökad
produktivitet eller också —• mindre lätt
att avläsa statistiskt — genom ökad trivsel
och ökade möjligheter till personlighetsutveckling
för den enskilde individen.
Herr Ohlon ironiserade över att
folkpartiet nu på denna punkt har fått
som det velat — och då beror det naturligtvis
inte på folkpartiets propaganda,
utan på att det finns en högre vishet i
kanslihuset som nu med egen genomslagskraft
har upptäckt dessa ting. Ja,
herr Ohlon, vi är väl alla överens i dessa
frågor. Vi har väl aldrig någonsin haft
delade meningar om önskvärdheten av
att här ge ökade anslag. Regeringen bär
under de gångna åren tagit många initiativ
till höjningar på dessa områden.
I den mån folkpartiet genom sin propaganda
kan få de svenska skattebetalarna
att bättre begripa vartill statens utgifter
tjänar, hälsar vi denna med den största
tillfredsställelse. Skulle folkpartiets propaganda
bli så genomslagskraftig att den
sloge igenom även på folkpartiets skatteavdelning,
så att också den blev övertygad
om att det kanske finns utgifter,
som det lönar sig att betala skatt till, så
vore det ännu bättre. Vi ser alltså inte
alls med olust på att folkpartiet sluter
upp i den front som hävdar att vi måste
besluta om ökade utgifter för de och
de ändamålen. Det är bara nyttigt och
bra. Men jag tror att det skulle vara
nyttigt om dessa synpunkter också

Onsdagen den 19 januari 1955 fm.

Nr 2

27

framhölls i diskussionen om vår skattepolitik.

Jag vågar säga att den, som studerar
den framlagda budgeten, kommer att finna
att den, trots den strävhet som präglar
budgeten, dock är lyhörd, när det
gäller framtidsinvesteringarna och över
huvud taget blicken mot framtiden, för
de önskningar som inte bara denna kammare
utan praktiskt taget hela vårt folk
vill vara med om att realisera. Jag hänvisar
till vad som föreslås på sjukvårdens
område, vad som föreslås i fråga
om den vetenskapliga upprustningen,
vad som föreslås på yrkesundervisningens
område -— på alla dessa
punkter görs, kan man säga, avsteg
från den strama linjen. Men jag finner
detta vara en klok hushållning, en klok
hushållning som dock nödvändiggör att
man är sträng och hård på andra punkter
för att få utrymme för dessa utgifter
som vi tydligen alla anser vara så betydelsefulla.

Jag tror att jag med detta har tagit
upp åtminstone en del av de viktigaste
synpunkter, som nu har kommit fram i
debatten. Innan jag går in på herr Ewerlöfs
mycket intressanta slutord, vill jag
bara säga det, att var herr Ewerlöf står,
det förstod jag. Han finner framtiden
mörk. Det gör högerpartiet som regel.
Herr Ewerlöf fann att finansministerns
förhoppningar om en skattesänkning
nästa år sannerligen inte var byggda på
hälleberget. Det finns så många svaga
punkter i finansministerns resonemang,
att det skulle fordras en verkligt kraftfull
vilja för att vi verkligen skulle få
se en skattesänkning genomförd. Ja, det
kanske finns de i regeringen som har
den kraftfulla viljan — jag tycker att
jag har hört talas om något sådant —
och det är väl därför möjligt att herr
Ewerlöf i själva verket hyste en smula
optimism om möjligheterna till skattesänkning.
Men den bild han tecknade
var i alla fall relativt mörk.

Som alternativ till regeringens penningpolitik
ställde han en annan, och
detta är naturligtvis mycket intressant.
Det kan knappast vara en skärpt kreditransonering,
som han kräver, ty jag

Statsverkspropositionen m. m.

föreställer mig att den överenskommelse,
som nu är träffad, kommer att medföra
den kreditrestriktivitet som herr
Ewerlöf efterlyste. Denna restriktivitet
skall vi ha, men då är frågan hur den
skall verka för att ge någon effekt. Ja,
den verkar väl, herr Ewerlöf, precis
som investeringsavgiften. Den verkar
pressande just på de punkter som herr
Ewerlöf önskar skydda, d. v. s. på investeringarna,
på industriens och näringslivets
möjligheter att bygga. Jag vill
då ställa den frågan till herr Ewerlöf:
Anser herr Ewerlöf att situationen är sådan
att det fordras en ännu hårdare
press på den privata industriens investeringar?
Anser herr Ewerlöf i så fall
att denna ännu hårdare press på den
privata industriens investeringar skall
åstadkommas genom en räntestegring?

Herr Ewerlöf säger vidare att han har
exempel från andra länder som det har
gått mycket bättre för än Sverige, därför
att man där har tillämpat den rörliga
räntans politik. Det finns ett land, herr
Ewerlöf, som nu har en högerregering.
Det är inte vilket land som helst, det är
England. Om vi studerar den ekonomiska
utvecklingen i England, där man har
lekt med den rörliga räntan och i varje
fall propagandamässigt framställt sig
som anhängare av den rörliga räntans
politik, så finner vi att England från
1952 till i november 1954 — det gäller
alltså den tid under vilken högerregeringen
har suttit med undantag av det
första året — har lyckats så pass dåligt
med prisstabiliseringen att priserna där
har stigit med 5 procent. I Sverige är
motsvarande stegring 1 procent. 1 Holland,
där man också har arbetat med
ungefär samma metodik som den herr
Ewerlöf rekommenderade, är prisstegringen
5 procent, och om vi vill ta ett
genomsnitt från tiden före koreakriget,
så får man ju tillstå att Sveriges ekonomiska
politik med restriktionerna och
allt detta har stått sig ganska bra, trots
cngångsinflationen. Vi har fått en prisstegring
på 28 procent, under det att
England fått en prisstegring på 27 procent.
Alt skildra Sverige som särskilt underlägset
i denna internationella strävan

28

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
att hålla priserna stabila trots koreakris
och elände, det vågar jag påstå är att ge
en felaktig bild av utvecklingen.

Herr Ewerlöf förstod jag i alla fall
något så när, men jag måste säga att jag
väntar med spänning på herr Ohlons
nästa anförande, ty han måtte ha tappat
bort senare delen av sitt tal. Det fanns
ingen möjlighet att uppfatta vad herr
Ohlon rekommenderade, vilket program
han ville förorda. En kraftig nedskärning
av investeringarna? Kanske. En ökning
av investeringarna? Kanske. En
rörlig räntepolitik? Kanske. En skärpt
kreditåtstramning? Kanske. Det skulle
vara intressant, om herr Ohlon ungefär
på samma sätt som vi har försökt göra,
ville precisera vad som i nuvarande situation
är folkpartiets linje, ty herr
Ohlon måste väl ändå medge att riskerna
för en inflation finns. Folkpartiledaren
bär visserligen antytt, att det inte är
så stora risker för inflation, men kan det
verkligen vara folkpartiets linje? Jag
skall fråga partiledaren om det i andra
kammaren, när jag kommer dit, men jag
tycker det skulle vara roligt att höra hur
senatsgruppens ledare bedömer denna
intressanta fråga. Har vi verkligen för
närvarande inga inflationsrisker? I så
fall kastas ju hela bedömningen omkull,
och då kan man ta saken litet lättare än
om man som herr Ewerlöf, herr Strand
och jag anser att det finns risker för en
överansträngning av våra resurser.

Herr Ewerlöf sade några mycket intressanta
ord om min intervju i Kristeligt
Dagblad och Stockliolms-Tidningen,
och jag skall gärna taga upp den diskussionen
vid något tillfälle, då man kan
uttrycka sig mera utförligt än man kan
göra i början av en remissdebatt. För
att det inte skall bli några missuppfattningar
vill jag säga, att jag tyvärr icke
fick tillfälle att läsa intervjuns formulering
och att det inte alltid är så lätt
att föija med vad den intervjuade säger,
även om man är så intelligent som herr
Rossbpll, i synnerhet när någon talar så
snabbt som jag gör. I stort sett blev det
inte några större missuppfattningar, men
givetvis fanns det en del formuleringar,
som jag skulle ha ändrat, om jag hade

haft manuskriptet framför mig. Intervjun
rörde sig praktiskt taget under hela
den timme den varade om följande av
intervjuaren ställda frågor: Tror statsministern
att det finns någon möjlighet
att via en ökning av den materiella standarden
avlägsna de avgörande spänningsmomenten
hos människorna, eller
är det inte tvärtom så, att när man avlägsnar
de yttre spänningsmomenten, så
tar man ifrån människan någonting som
hon behöver för att skapa dynamik och
dramatik i sitt liv, och skapar inte tryggheten
i själva verket neuroser och gör
människorna otillfredsställda? Han ansåg
att det var så i Sverige.

Ja, kammarens ledamöter kanske inte
behöver ha någon fantasi för att förstå
att detta var en uppfattning som jag inte
kunde acceptera. Jag försökte att åskådliggöra
detta för intervjuaren genom att
säga, att dessa yttre ting, detta borttagande
av de yttre spänningarna, inte kan
beröra de väsentliga spänningsmoment
som finns nedlagda hos oss. Jag sade till
honom, att om det vore så som han
tänkte sig, så skulle vi väl inte ha något
trafikreglemente för gatorna, ty det vore
ju förfärligt spännande och intressant,
om man, så snart man ginge på gatorna,
inte visste om bilarna skulle köra upp
på trottoaren och köra över en. Då skulle
man naturligtvis också säga till socialministern,
att han skulle bygga hus, som
faller omkull när det blåser, ty det skulle
ju otvivelaktigt vara ett mycket intressant
spänningsmoment, om man inte
visste, när det var oväder, om huset skulle
blåsa bort, som det var med hyddorna
och tälten under våra föregångares tid.
Jag sade att det innebar en fantastisk
övervärdering av det materiella, när man
trodde att borttagandet av dylika spänningsmoment
kunde påverka de avgörande
faktorerna i människans liv, då
människan ändå är sig ganska lik ända
från antikens tragedier över Shakespeare
och framställningen av Bibelns gestalter.
Att tänka sig, att borttagandet av
den yttre otryggheten, här av mig exemplifierad
litet groteskt, skulle verka avgörande,
det är orimligt. Däremot är det
självklart att jag har den uppfattningen

Onsdagen den 19 januari 1955 fm.

Nr 2

29

att tryggheten betyder någonting positivt;
(ten betyder ett frigörande av individen,
en möjlighet till rikare personlighetsutveckling.

Tyvärr sade jag inte i intervjun, att
enligt vår mening innebär de strävanden
som präglar socialdemokratien att
vi vill skapa ett annat samhälle än det
egoismens samhälle, som innefattas i den
liberala teoretiska linjen. Jag vet mycket
väl att det finns modifikationer däri,
men den teoretiska grunden är liberalismens,
den fria konkurrensens och egoismens
samhälle. I motsats till detta sätter
vi ett samarbetets samhälle, ett samverkans
samhälle, ett solidaritetens samhälle.
Vi tror att detta kommer att påverka
även människornas själsliv och göra
dem mera öppna för att förstå varandra
och göra dem till mindre hänsynslösa
hävdare vare sig av de egna intressena
eller av gruppintressena.

Vi politiker måste ju i stor utsträckning
syssla med materiella ting. Jag tror
att det skulle vara mycket farligt om vi
här skulle börja leka på områden som vi
icke behärskar, men när vi sysslar med
dessa materiella ting vet vi, att detta
måste påverka omgivningen. Jag skall
lämna den sociala tryggheten. Men tänk
vad det betyder när vi börjar bygga en
enlietsskola eller när vi börjar bygga
upp en yrkesundervisning. Pengarna går
till materiella ting, till byggnader och
till utbildning av lärare. Det är materiella
ting, som riksdagens ledamöter fattar
beslut om, men verkningarna av dessa
beslut skall enligt vår mening bli ökad
frigörelse för den enskilda människan,
ökade möjligheter för henne att ta ansvar.
Därför kommer även detta vårt
sysslande med de materiella tingen att
påverka människornas inriktning.

Jag fruktar att jag bär i någon män
tagit bort grunden för herr Ewerlöfs lovord
över min intervju. Jag tyckte å andra
sidan att jag märkte att det var just
dess senare del, till vilken jag nu bar
gjort ett tillägg, som väckte herr Ewerlöfs
förvåning. Det kan bända att herr
Ewerlöf nu finner att min intervju är
ännu bättre, sedan även herr Ewerlöf
bar intervjuat mig.

Statsverkspropositionen m. m.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag är ju i hög grad
handicapad av begränsningen till sex
minuters anförande. Det gäller att välja
bur jag bäst skall använda dem. Det var
mycket i statsministerns anförande som
uppkallade mig till genmäle.

Jag måste först tillbakavisa statsministerns
förklaring att de farhågor, som
vi gav uttryck för redan 1953 och ännu
tydligare 1954, inte skulle ha besannats.
Herr statsminister, det är ju just detta
som har skett! Vi har varnat för det
alltför stora monetära utrymmet på kreditmarknaden.
Det är mot bakgrunden
av detta stora utrymme som de inflationistiska
krafterna under 1954 fått understöd
och nu skapar riskerna för
1955. Detta är således fullkomligt i överensstämmelse
med de förutsägelser som
vi har uttalat.

Nu skildrar statsministern 1954 såsom
ett i alla avseenden utomordentligt gott
år. Det är klart att året sett som en helhet
ter sig gynnsammare än om man
bara ser på hur det slutade. Vi skall ha
klart för oss, att vår valutaställning ännu
i mitten av året var utomordentligt
gynnsam. Vad som gör att vi nu är oroliga
är att hela tendensen under senare
halvåret har pekat på att vi lever över
våra resurser, och denna tendens har
fortsatt in på detta år. Första veckan i
januari visar alltjämt osedvanligt stort
valutautflöde.

Här säges att jag har anlagt en mörk
syn på förhållandena. Jag är dock en
mycket stor optimist med hänsyn till
Sveriges möjligheter. Förekommer här
någon mörk syn, så är det min syn på
regeringspolitiken.

Man har också velat beslå högern med
den motsägelsen, att på samma gång som
vi varnade för en inflationsutveckling i
fjol var vi inte beredda att ta konsekvensen
av detta utan ville »släppa alla
spärrar», som det heter. Skall vi nu
komma tillbaka till detta resonemang, efter
det att jag så tydligt som det över
huvud taget varit möjligt har förklarat,
att enligt vår mening ligger den väsentliga
spärren i en konsekvent genomförd

30

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
kreditpolitik med en rörlig ränta, som
verkar över hela linjen och automatiskt?
Då frågar statsministern: Nå, men har
vi inte nått det målet genom de överenskommelser
som vi nu har träffat?
Det är fullkomligt felaktigt att betrakta
detta system såsom likvärdigt med det
andra systemet. Man kan inte undvara
den rörliga räntan om man skall kunna
använda penningpolitiken på det
rätta sättet. Riksbanken betar sig själv
möjligheten att hålla det monetära utrymmet
tillräckligt stramt, om den inte
får operera med rörlig ränta. Det är där
som det väsentliga ligger.

Jag har så många gånger försökt att
förklara i denna kammare, att för att
en inflation skall komma till stånd fordras
den förutsättningen, att man undan
för undan tillför marknaden de ytterligare
medel som behövs för att hålla rörelsen
i gång på en högre nivå. Om dessa
medel inte tillhandahålls, går det helt
enkelt inte att driva upp konjunkturen
över en viss gräns, och det är för att
man skall kunna använda penningpolitiken
i ett sådant syfte som denna måste
vara fri och ha möjlighet att operera
med en rörlig ränta.

Herr statsministern gjorde en jämförelse
med England. Jag åberopade inte
särskilt England, men jag tycker fortfarande
att de siffror som där anfördes
var intressanta. Vi vet liurudana förhållandena
varit i England. Landet har varit
i krig, och vi vet hur det såg ut.
Jag får säga, att jag tycker att det är
ett utomordentligt resultat som man där
uppnått. Man kan inte överföra detta
till svenska förhållanden och säga att
om fördyringen här bara varit något
högre än i England, så visar det att vi
skött oss ungefär lika bra.

Vad sedan gäller den ideella diskussionen
säger jag som statsministern, att
detta kanske inte är platsen för dess
fortsättning. Vad jag velat vända mig
emot var talet om att man i politiken
bara rör sig på ett teknisk-ekonomiskt
plan. Vad som burit åtminstone mig i
min politiska verksamhet har alltid varit
en klar ideologisk föreställning om
hur samhället i det helas intresse bör

vara funtat. Därefter har jag försökt rätta
mina omdömen och avgöranden i politiska
ting. Jag tror att den olust som
man här har konstaterat ändå finns i
välfärdssamhället delvis kan hänföras
till en politik som trätt vissa ideella
livsvärden för när åtminstone för stora
grupper av vårt folk.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! I en replik till herr
Strand yttrade hans excellens herr statsministern
ungefär följande: Regeringen
bör väl ändå ha skyldighet gentemot alla
samhällsgrupper att ge uttryck för sin
uppfattning om hur långt de ekonomiska
resurserna räcker.

Skall det vara nödvändigt att i den
svenska riksdagen komma med ett så
självklart påstående?

Sedan fortsatte herr statsministern
med att skildra konsekvenserna av en
alltför lättsinnig ekonomisk politik. Där
har jag ingenting att erinra emot hans
historieskrivning. Men herr statsministern
skulle inte ha varit sig själv om han
inte mot slutet tagit fram sin gamla galt
Särimner och slaktat den — jag vet inte
för vilken gång i ordningen. Han talade
nämligen åter om att folkpartiet förra
året villa låna till skattesänkning. Skall
aldrig detta tal ta slut? Vet inte herr
statsministern, att överskottet på budgeten
beräknas bli större detta budgetår
än vad den proponerade skattesänkningen
skulle ha motsvarat?

Statsministern anmärkte alldeles riktigt,
att i nationalbudgeten räknar man
med en ökning på 300 miljoner kronor
av de privata investeringarna. Dessa
skulle komma att uppgå till över åtta
miljarder kronor. Det är ändå så, herr
statsminister, att den tekniska utvecklingen
under de senare åren har förlupit i
ett långt hastigare tempo än vi någonsin
förut har sett. För övrigt gäller inte
vad som står i finansplanen, att de privata
investeringarna skulle ta åt sig en
särskilt stor andel. Om vi går till budgetåret
1938/39, vilket också finansministern
gör, finner vi att där är drygt
30 procent anslagna till bostäder mot
20,5 procent 1954. De enskilda investe -

Onsdagen den 19 januari 1955 fm.

Nr 2

31

ringarna 1938/39 belöpte sig till 42,5
procent och förra året till 40,5 procent.
Slutligen finner vi att de offentliga investeringarna-
har ökats från 27,3 procent
till 39. I själva verket har anparten
av de privata investeringarna, som ju i
väsentlig mån svarar för den ökade produktiviteten
i samhället, minskats under
utvecklingens gång.

På tal om investeringsskatten vill jag
erinra om att finansminister Sköld den
23 februari i fjol höll ett anförande här
i Stockholm, vilket refererades i MorgonTidningen.
I referatet heter det att tidigare
hade herr Sköld i skattefrågan sagt
att efter höjningen av spritskatten och
sedan bilskatten justerats skulle det inte
komma några fler skattehöjningar, »om
jag fortfarande kommer att ha det här
jobbet». I stället borde arbetet inriktas
på att lätta skattebördan. Inför detta
uttalande vill jag ställa den frågan, hur
mycket en regeringsledamots ord i själva
verket är värda.

Herr Ewerlöf har redan i sin replik påpekat
att om man jämför vårt land och
England, så blir det en jämförelse mellan
inkommensurabla storheter. England liar
varit med i två världskrig och lidit av
sviterna från avvecklandet av kolonialväldet,
medan vi har levat i skydd för
de stora tidshändelserna. Det måste vara
fundamentalt fel att jämföra sådana länder
med varandra.

Nu säger herr statsministern, att professor
Ohlin skulle ha sagt att det inte
finns några inflationsrisker. Jag vet inte
riktigt vad professor Ohlin har yttrat
annat än vad han yttrade inför riksdagsgruppen,
när vi första gången samlades
vid vårsessionen, nämligen att den ekonomiska
politiken måste skötas osedvanligt
dåligt för att det skall föreligga
några inflationsrisker i vårt land.

Med stöd av § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Björnberg till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
framställt följande
fråga: »Har Herr Statsrådet för
avsikt att för årets riksdag framlägga
något förslag med anledning av 1954 års
högertrafikutrednings betänkande?»

Statsverkspropositionen m. m.

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
Andersson,
som tillkännagivit, att han hade för avsikt
att i samband med remiss till utskott
av nu ifrågavarande kungl. propositioner
besvara nämnda fråga, erhöll
ordet och anförde:

Herr talman! Med herr talmannens
tillstånd skall jag sticka emellan här
och besvara herr Björnbergs fråga om
högertrafiken.

Herr Björnberg har frågat, om jag har
för avsikt att för årets riksdag framlägga
något förslag med anledning av
1954 års högertrafikutrednings betänkande.
Härtill vill jag svara, att jag inom
regeringen kommer att förorda att högertrafikfrågan
så till vida underställs
årets riksdag som att allmän folkomröstning
i frågan föreslås.

Herr BJÖRNBERG (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för hans svar på min
enkla fråga, och inte minst tackar jag
för att detta svar kommit så snabbt. Av
svaret att döma förefaller det som om
detta ärende även i fortsättningen kommer
att behandlas med samma raskhet
inom regeringen, viket jag med tillfredsställelse
vill konstatera.

Det är ju allmänt känt att kostnaderna
för en övergång till högertrafik ökar lavinartat.
Det är därför angeläget att, om
någonting skall åtgöras i saken, detta
sker snart. Självklart är ju att den folkomröstning,
som herr statsrådet talar
om, kommer att fördröja ärendet åtskilligt
och också öka kostnaderna, vilket
ju är beklagligt.

Att här gå in på en diskussion i själva
sakfrågorna är ju tämligen olämpligt.
Tids nog får man göra det när ärendena
kommer på riksdagens bord.

Avsikten med min enkla fråga var bara
den, att innan motionstiden utgår få
ett bes"ked ifrån regeringshåll, huruvida
någonting är att förvänta med avseende
på åtgärder från högertrafiken från regeringens
sida. I motsatt fall ville man
ju överväga, huruvida man skulle mo -

32

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
tionsvägen föra fram ärendet till riksdagen.

Jag tackar än en gång för statsrådets
svar.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER: Om

jag efter det trafikkaos, som högertrafiken
nu ett ögonblick vållat, får
återvända till replikväxlingen mellan oppositionsledarna
och mig, kanske jag får
i all korthet konstatera, att herr Ewerlöfs
mening är den, att vi skulle få en
ännu hårdare press via kreditrestriktivitet
än den som blir följden av de
åtgärder som regeringen nu har föreslagit.
Det var bra att ha reda på detta,
och det kan ju också vara värdefullt
att veta att den linjen är högerns.

Det är klart att den metoden finns,
som alltid kan hindra en inflatorisk utveckling,
nämligen att man våldsamt skär
ned investeringarna.

Herr Ewerlöf säger, att den fundamentala
skillnaden är, att vi i vår penningpolitik
inte accepterar den rörliga räntan.
Jo, herr Ewerlöf, det gör vi! Vi
har ju accepterat den rörliga räntan bi. a.
genom fyraprocentslånet. Men vad vi däremot
inte accepterar är en högräntepolitik.
Det är där skillnaden ligger.

Såvitt jag har fattat herr Ewerlöf riktigt
menar han alltså, att vi skulle krama
det enskilda näringslivet så mycket som
behövs för att ersätta verkningarna av
investeringsavgifter och annan restriktivitet
genom en räntestegring, som för
oss över på högränteplanet. Och det är
detta jag opponerar mig emot.

Herr Ohlon gav mig inte — och det
kan man inte heller begära på ett sex
minuters anförande — någon uppfattning
om vad som var folkpartiets alternativ.
Han använde en stor del av tiden till
att beklaga att jag sade självklara ting,
som när jag sade att regeringen har en
skyldighet att tala om vilken uppfattning
den har om vårt ekonomiska läge. Ja,
herr Ohlon, skall man stryka bort alla
självklarheter, kanske det inte blir så
mycket kvar ens av herr Ohlons första
anförande. Jag anser det vara viktigt att

man säger sin mening klart och tydligt
även om det är en självklarhet.

Herr Ohlon tyckte det var märkvärdigt
att vi inte kunde komma ifrån talet
om att folkpartiet ville låna till skattesänkning,
när vi ändå kan konstatera att
vi har ett budgetöverskott, som är så
stort, att det skulle ha räckt till skattesänkning.

Herr Ohlon, jag riktade just den frågan
till folkpartiledaren under radiodebatten:
Vill herr Ohlin använda det förmenta
budgetöverskottet till skattesänkning,
eller vill herr Ohlin fortfarande
att vi skall låna pengar till skattesänkning?
Och herr Ohlon kan se efter i det
radioreferatet, hur ytterligt svävande herr
Ohlins svar var. Och det var naturligt,
ty hur man än räknar, måste ju folkpartiets
linje innebära en ökning av den
statliga upplåningen. Vi måste låna mer
pengar om man tillämpar den metodiken.

Vari bestod nämligen metodiken? Det
fanns ingen sådan motivering som att
man skulle använda budgetöverskottet,
utan man skulle ha andra avskrivningsregler
för bostadslånen. Jag skall
inte upprepa hela valdebatten, men det
var folkpartiets klart uttalade uppfattning
att dessa utgifter, som av regeringspartierna
betraktades som sådana investeringar
till vilka man skulle ta ut
skattemedel, skulle man täcka genom lån.
Därför måste ju herr Ohlins och folkpartiets
uppläggning ha inneburit en
ökad upplåning. Därav drar jag den
konklusionen: vad skall man tillmäta varningarna
för en inflation för vikt, när
ett av våra stora partier, samtidigt som
det varnar för inflation, är berett att öka
upplåningen för att möjliggöra en skattesänkning? Finansministern

kommer nog att svara
för sig själv när det säges att han talat
om skatterna och givit löften om att
det inte skulle bli några skattehöjningar.
Jag kommer nu inte säkert ihåg vid vilken
tidpunkt det omnämnda anförandet
hölls, men det skulle förvåna mig mycket
om inte finansministern redan då
hade de ändrade reglerna för företagsbeskattningen
på sitt bord. Den skärpning
av företagsbeskattningen, som han

Onsdagen den 19 januari 1955 fm.

Nr 2

33

uppenbarligen tänkte sig, var för lionom
aktuell när han fällde yttrandet, och den
var aktuell också för flertalet av dem
som lyssnade på det. Detta visar väl, att
han icke tänkte på åtgärder med en
konjunkturpolitisk motivering, där finansministern,
lika väl som de flesta finansministrar,
har den bestämda uppfattningen
att man måste ha möjligheter
att använda budgetöverskott och
budgetunderskott när konjunkturen så
påfordrar. Som sagt — jag har tyvärr
inte tidpunkten för hans yttrande aktuell
för mig, men jag är tämligen övertygad
om att när han fällde det, var han,
och även åhörarna, alldeles på det klara
med att hans yttrande inte skulle komma
att gälla företagsbeskattningen, utan
endast avsåg det som vi i vanliga fall menar
när vi talar om beskattningen, nämligen
den statliga inkomstskatten och förmögenhetsskatten.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! När det gäller kreditrestriktioner
ifrågasätts mig veterligt
ingen ändring, utan endast en fortsättning
efter den metod, som man tidigare
använt och som icke hittills fört till
målet. Det är mycket stor skillnad mellan
att bedriva kreditrestriktioner i form
av automatiskt verkande medel och att
göra det i form av kvantitativa kreditrestriktioner,
som det nu träffats överenskommelse
om. Det har vi haft anledning
att framhålla många gånger.

Vad den rörliga räntan beträffar säger
statsministern, att man har tillämpat
den, såsom skedde med statslånet.
Nej, det gjordes inte! Det blev en engångsåtgärd.
Ännu när vi hade remissdebatten
här i höstas förväntade vi att
fyraprocentslånet skulle innebära att
ränteläget i dess helhet skulle anpassas
till den nya nivån. Men efter fjorton dagar
i ovisshetens tecken befanns det,
när man kommit ned på fötter igen, att
det endast blev en engångsåtgärd, att
räntan på nvlt låstes fast vid en lägre
nivå.

Det är detta vi liar kritiserat. Om man
velat tillämpa en rörlig räntepolitik och

It Första kammarens protokoll Nr 2

Statsverkspropositionen m. m.
fullföljt det steg som då togs, skulle förhållandena
enligt vår mening ha varit
betydligt bättre och mera tillförlitliga än
vad de blev genom dessa ryckiga metoder.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Hans excellens statsministern
frågade mig nu återigen vad
folkpartiet hade för alternativ. Jag hade
just kommit till det i slutet av mitt förra
anförande, när de sex minuterna tog
slut. Jo, alternativet angav jag i mitt
första tal här i dag, då jag beklagade
att aktionen med den rörliga räntan från
i höstas inte fullföljdes utan kom av sig
strax efter ingången.

Herr statsministern kom i slutet av sitt
stora anförande in på mera samhällsfilosofiska
spörsmål och gjorde däri ett par
karakteristiker, som jag näppeligen kan
låta stå oemotsagda. Den ena karakteristiken
var att liberalismens samhälle
skulle vara liktydigt med egoismens
samhälle, medan socialismens samhälle
däremot var liktydigt med ett samarbetets
samhälle. Detta är väl att förenkla
beskrivningen allt för mycket, herr statsminister!
Vad den svenska socialismens
samarbete beträffar har det i varje fall
inte visat sig vara alltför fruktbringande.

Det kan i detta sammanhang vara nyttigt
att citera vad en framstående
schweizisk nationalekonom nyligen skrivit
i Schweizer Monatshefte. Han säger:
»Sedan krigsslutet har Sverige gått igenom
en hel rad av finansiella svårigheter,
ehuru en oavbruten högkonjunktur
rådde, som dock enbart synes förvärra
besvärligheterna i stället för att minska
dem... Det är inte underligt att den
svenska allmänheten oroas och förvirras
av det som händer. Man kan inte
förstå hur det kan vara möjligt att en
enastående god högkonjunktur alltid
skall behöva gå hand i hand med en
permanent finanskris.»

Det kan vara nyttigt att vi får våra
problem här hemma också någon gång
bedömda utifrån.

34

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER: Jag

skall inte ta upp det filosofiska
resonemanget på nytt. Kanske vi får tillfälle
att göra det vid något annat tillfälle.

Vi har aldrig dolt, att en land som
konsekvent tillämpar den fulla sysselsättningens
politik alltid ligger på gränsen till
att överanstränga resurserna. Det är det
pris som vi får betala för den fulla sysselsättningen,
och jag föreställer mig att
herr Ohlon — liksom jag •—- är villig att
betala det priset, eftersom jag antar att
han är en anhängare av den fulla sysselsättningens
politik.

Jag begärde emellertid ordet, herr talman,
för att konstatera, att både herr
Ewerlöf och herr Ohlon har som enda
alternativ till regerings politik förordat
den högre räntans politik.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman, på en punkt har jag inte
kunnat motstå frestelsen att komplettera
statsministern i hans diskussion med oppositionen,
och den punkten gäller kreditpolitiken.

Herr Ewerlöf framhöll att högern hela
tiden velat konsekvent föra en åtstramande
kreditpolitik. Det är inte så alldeles
riktigt, om man i begreppet kreditpolitik
inrymmer någonting mer än
blott och bart en räntepolitik. Jag vill
påminna herr Ewerlöf om att såväl han
som folkpartiets företrädare här i kammaren,
herr Ohlon, i våras när förslaget
låg på riksdagens bord motsatte sig en
skärpning av lagstiftningen rörande kassareserverna.
Om riksdagen då icke bifallit
regeringens förslag, skulle beredskapen
på detta område ha varit betydligt
svagare än den är i dag.

Vad sedan beträffar räntan har vi, såsom
statsministern framhållit, full förståelse
för att även det vapnet kan behöva
tillgripas i vissa lägen. Men det beror
något på lägets art huru pass effektfull
en ränteförändring kan bli. I ett läge
som karakteriseras av ekonomisk balans
— och det gjorde läget i höstas —
kan även en måttlig räntehöjning få en
sådan effekt, att den verkar i hög grad

begränsande på kreditgivningen. Det är
däremot inte fallet i ett läge, där priserna
är på väg uppåt och där kostnaderna
är i stigande. Där kan inte en begränsad
räntehöjning få samma effekt.

Det är en ödets ironi, herr talman,
att om regeringen följt oppositionens rekommendationer
i våras och på olika
punkter mjukat upp den ekonomiska politiken,
skulle läget icke ha karakteriserats
av den jämvikt som det gjorde
när räntehöjningen nu senast vidtogs.
Det vapen som oppositionen sätter framför
andra skulle sålunda icke ha kunnat
användas med den verkan som det nu
har fått.

Jag vill slutligen, när jag ändå har
ordet, herr talman, erinra om att räntehöjningen
dock hade den effekten att
900 miljoner kronor i likvida medel kunde
sugas upp i kreditsystemet. Det är väl
för övrigt inte herr Ewerlöfs eller herr
Ohlons mening att de verkningarna av
lånet nu är helt eliminerade, därför att
man kunnat återgå till en lägre räntenivå.
Herr Ewerlöf vet lika väl som jag,
att i själva verket återstår en del betalningar
på de obligationer, som i höstas
tecknades vid den högre räntenivån.
Verkningarna sträcker sig alltså, ärade
kammarledamöter, betydligt längre, och
den åtstramade effekten blir betydligt
större än oppositionens talesmän i dag
vill göra gällande.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lange började med
att vilja påskina, att det skulle ha legat
någon inkonsekvens i vår önskan om en
restriktiv penningpolitik däri att vi inte
ville vara med om en skärpning av kassareservbestämmelserna
under föregående
år. Herr Lange tilläde, att om icke
denna skärpning åstadkommits, skulle
vi i dag ha stått mycket svagare än vi
gör.

Jag vill gentemot detta hänvisa till —
det skulle tyvärr föra för långt att gå in
i detalj — motiveringen för att vi inte
ville vara med om skärpningen av kassareservbestämmelserna.
Den lagen har
ju för övrigt aldrig satts i kraft. Mig veterligt
ställs i dag icke anspråk på stör -

Onsdagen den 19 januari 1955 fm.

Nr 2

35

re likviditet i bankerna än vad bankerna
frivilligt åtagit sig redan vid tiden
för skärpningen av kassareservbestämmelserna.
Hur kan man under sådana
förhållanden säga, att därest vi icke fått
denna ändring i lagen, som aldrig tilllämpats,
skulle vi stått svagare än vad
vi i dag gör?

Den andra punkten i herr Langes anförande,
som jag skulle vilja vända mig
emot, gäller räntepolitiken. Vad då gäller
lånet i höstas vill jag säga, att vad
jag beklagar är att regeringen inte tog
steget fullt ut och lät räntan spela ut
över hela fältet. Vi såg vilken utmärkt
effekt som nåddes, icke minst psykologiskt,
genom detta lån, men vi såg också
hur denna effekt undan för undan
försvann i och med att man övergav
den högre räntan och betraktade åtgärden
som en engångsåtgärd.

Märk väl också — vilket ingår som ett
led i vårt resonemang — att om man på
hösten 1953 hade tagit in statslån på
lånemarknaden genom en åtgärd av
denna beskaffenhet och man då undvikit
att få den kreditexpansion inom
bankväsendet, som vållades genom den
statliga upplåningen, så hade i fortsättningen
hela vårt utgångsläge varit annorlunda.
Vi hade haft mycket lättare —
jag ger herr Lange rätt däri — att medan
ännu balans rådde med små medel
nå mycket större effekt än man kan nå
när en högkonjunktur blossat upp. Hade
man handlat så vid den tidpunkten hade
aldrig den överlikviditet framkallats,
som nu spökat hela tiden, och då hade
läget varit ett helt annat.

Vi håller alltså fortfarande på att vårt
alternativ är hållbart och bättre än det
som regeringen tillgripit. Vi har kunnat
se att regeringsalternativet under licla
efterkrigstiden icke varit så lyckosamt,
under det att de rekommendationer,
som vi har givit, aldrig har följts och
man därför inte kan av erfarenhet säga,
att den vägen inte skulle ha burit längre.

Herr statsrådet LANGE:

Utan att, herr talman, här vilja alltför
mycket uppehålla mig vid vad som

Statsverkspropositionen m. m.
var anledningen till skärpningen av bestämmelserna
om kassareserv, tillåter
jag mig påminna herr Ewerlöf om att
detta förslag framlades på grund av att
en av storbankerna vägrade att underteckna
en överenskommelse med riksbanken.
I motsats till herr Ewerlöf tror
jag att den beslutade skärpningen av
kassareservbestämmelserna haft sin betydelse
för att få till stånd fortsatta överenskommelser.
Herr Ewerlöf har ju själv
vid flerfaldiga tillfällen även i andra
sammanhang uttryckt sig kritiskt när
det gällt att bedöma effekten av den åtstramning,
som åstadkommits genom
överenskommelserna om skärpt likviditet
hos bankerna. Jag vill minnas att
t. o. m. ett sådant uttalande som »handlande
under revolverhot» förekommit i
oppositionens mun, även om jag nu inte
vill lägga det i herr Ewerlöfs mun.

Herr Ewerlöf sade vidare i sitt anförande,
att om vi hade följt de rekommendationer,
som oppositionen vid olika
tillfällen gjort på den ekonomiska politikens
område, skulle vi i dag haft ett
mindre bekymmersamt läge. Ja, herr
Ewerlöf, den enda rekommendation som
oppositionen framfört och där oppositionen
velat gå utöver vad regeringen
gjort i åtstramande riktning har gällt
räntepolitiken. Men jag undrar, herr
Ewerlöf, om man väger oppositionens
rekommendationer på det området mot
alla de rekommendationer till uppmjukningar
i den ekonomiska politiken, som
oppositionen också kommit med, om
inte effekten skulle ha blivit att vi haft
anledning att se betydligt allvarligare på
våra möjligheter att bibehålla den ekonomiska
stabiliteten under den närmaste
framtiden, än vad vi nu har.

Jag vill, herr talman, bara upprepa
vad statsministern redan har påpekat,
nämligen att oppositionens talesmän
upprepade gånger framfört kravet på
uppmjukning eller slopande helt och hållet
av priskontrollen. En annan rekommendation
från oppositionens sida har
varit uppmjukning eller avskaffande av
byggnadsregleringen. Oppositionen motsatte
sig i våras också en tillfällig begränsning
av den fria avskrivningsrät -

36

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
ten hos företagen. Över huvud taget har
oppositionen inte velat vara med om
några åtgärder, som riktar sig mot överkonjunkturen
inom företagarvärlden.
Jag tror inte att en räntehöjning inom
begränsad marginal på något sätt skulle
kunnat uppväga de skadeverkningar,
som oppositionens alla uppmjukningsförslag
skulle ha medfört.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Bara ett par beriktiganden
i anledning av statsrådet Langes senaste
anförande.

Statsrådet Lange beskyllde oppositionen
för att ha karakteriserat finansministerns
kreditåtstramande åtgärder såsom
en revolver mot kreditväsendets
bröst. Den klyschan, herr statsråd, har
uppfunnits av finansministern själv, och
det är alltså inte oppositionen som hittat
på den.

Statsrådet Lange gjorde vidare gällande,
att de skärpta kreditåtstramningsbestämmelser,
som genomfördes i fjol, var
en följd av att en »obstruerande» storbank
vägrade att gå med på en frivillig
överenskommelse. Då är det emellertid
att ihågkomma, att ifrågavarande »obstruerande»
bank redan hade en kassareserv,
som fullt ut motsvarade det beslut
som riksdagen sedan kom att fatta.
Riksdagens beslut hade alltså ingen som
helst effekt för den bankens del. över
huvud taget har kreditåtstramningsåtgärderna
egentligen inte haft någon direkt
betydelse — även om de haft en viss
indirekt verkan — ty hittills har vi ju
lyckats att få till stånd kreditåtstramningar
på frivillighetens väg.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag är delvis förekommen
av herr Ohlon. Jag anser i likhet
med honom att det är fullkomligt orimligt
att i resonemanget om kreditåtstramningen
tillägga malören med en
banks ställningstagande i december 1953
en sådan verkan. Det hela var fotat på
ett rent missförstånd, och banken i fråga
kom mycket snart i samma ställning

som alla de övriga. För det ändamålet
hade det således icke behövts någon
skärpning av bestämmelserna om kassareserv.

När jag talat om ett revolverhot har
jag därmed inte avsett själva uppgörelsen
i och för sig mellan riksbanken och
kreditinstituten, utan jag bär syftat på
räntelagen, som ju aldrig satts i kraft,
och i andra hand på den skärpning av
kassareservbestämmelserna, som ju inte
heller har satts i kraft, vilka lagar —
enligt min mening felaktigt — betraktats
såsom nödvändiga för att framtvinga
»frivilliga» uppgörelser mellan riksbanken
och kreditinstituten.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag skall inte ta kammarens
tålamod mycket längre i anspråk.
Jag vill bara understryka, att det inte
var jag som först påstod att beredskapslagstiftningen
på detta område var obehövlig.
Jag har visat att den varit behövlig,
ty om en av bankerna inte ville
följa vissa riktlinjer, så hade vi ju ingen
garanti för att övriga banker skulle göra
det. Det borde inte vara vare sig herr
Ewerlöf eller herr Ohlon obekant, att
det har varit mycket stora svårigheter
under det gångna året för riksbanken och
andra penningvårdande myndigheter att
få kreditinstituten att iakttaga den återhållsamhet
i lcreditgivningen, som de
penningvårdande myndigheterna ansett
erforderlig. Jag vill påminna om att alltjämt
har bankerna inte uppfyllt det önskemål
beträffande likviditeten, som riksbanken
för längesedan uppställt i sina
diskussioner med bankerna.

Herr NÄSGÅRD (bf):

Herr talman! Statsverkspropositionen
har den bär gången i förhandsdiskussionen
i pressen fått ett överraskande gynnsamt
mottagande. Ett par dagar före remissdebatten
skyndade sig emellertid finansministern
— kanske för att inte
ådraga sig alltför översvallande beröm
— att dämpa ned den relativt allmänna
tillfredsställelsen genom att offentliggöra
förslagen om investeringsavgift och bil -

Onsdagen den 19 januari 1955 fm.

Nr 2

37

accis. Investeringsbegränsningarna på
den statliga sektorn har tagits till mycket
kraftigt i statsverkspropositionen,
vilket tyder på att risken för en ny inflationsvåg
bedömes som allvarlig. Varningarna
för ohejdade lönekrav har också
strukits under mycket starkt.

Man må dock inte förundra sig över
att tillfredsställelsen med den allmänna
återhållsamheten i statsverkspropositionen
förbytts i sin motsats vid meddelandet
om de extra ingreppen.

Som en följd av den återhållande tendensen
i statsverkspropositionen kan
man konstatera, att det kassamässiga lånemedelsbehovet
för driftbudgeten och
kapitalbudgeten minskas högst avsevärt.
Formellt synes minskningen uppgå till
omkring 1 200 miljoner kronor jämfört
med innevarande budgetårs omkring
1 800 miljoner kronor. Om man drar
ifrån 650 miljoner kronor, som hänför
sig till förskjutning i tiden vad beträffar
utbetalningen av kommunala skattemedel,
synes den reella minskningen
uppgå till omkring 550 miljoner kronor.
Efter resonemanget mellan statsministern
och herr Ewerlöf är jag inte säker
på att siffran är exakt, men det synes
framgå av propositionen, att minskningen
skulle hålla sig omkring det beloppet.
Detta resultat är naturligtvis mycket välkommet
med hänsyn till det ansträngda
läget på kreditmarknaden.

Vi hoppas ju också att det skall bli
möjligt att bibehålla jämvikten och kanske
få en säkrare stabilitet. Det har redan
här i dag ett par gånger erinrats om
vad riksbankschefen yttrade i ett föredrag
för några dagar sedan om vår valutareserv
och om våra övriga resurser,
om det gäller att övergå till konvertibiiitet,
vilket vi emellertid inte synes kunna
påverka för egen del. Jag vill uttala
den förhoppningen att det skall lyckas
att så småningom komma fram till ett låt
oss säga förkrigstillstånd i Europa i fråga
om valutaförhållandena, så att vi inte
behöver dragas med de nuvarande svårigheterna
att i huvudsak få import och
export att gå ihop för varje land särskilt.

Det framhålles gång på gång — och
inte bara från den ena sidan alt det

Statsverkspropositionen m. m.

är statsmakterna som ensamma bär ansvaret
för den ekonomiska utvecklingen.
Den ena vill att utvecklingen skall dirigeras
med generella medel, den andra
förordar detaljingripanden. Vi borde väl
dock kunna vara överens om att var och
en på sitt håll har del i ansvaret för att
upprätthålla den ekonomiska jämvikten.
Detaljingripanden, punktskatter o. s. v.,
är ovälkomna för näringslivet och allmänheten,
men även generella åtgärder,
t. ex. en kraftig räntestegring, kan vara
lika litet önskvärda på grund av det olikformiga
sätt de träffar delar av näringslivet
och grupper av enskilda. För min
del hoppas jag att de ingrepp, som nu
signalerats i den avlämnade propositionen
nr 36 om investeringsavgift och bilaccis,
skall bli av kort varaktighet. Vad
investeringsavgiften beträffar bör man
kunna hoppas att den dag, det nu föreliggande
förslaget om ny företagsbeskattning
kan komma i tillämpning — jag
förutsätter att riksdagen kommer att antaga
det — borde vi kunna slippa sådana
här extra ingrepp, såvida vi inte befinner
oss i eller inför en akut krissituation.

Vid bedömandet av möjligheterna att
hålla igen i fråga om statsutgifter och
skattetryck kan man ej förbise den väsentliga
roll som lönepolitiken spelar.
Samtliga statsanställdas löner torde uppgå
till omkring 4 000 miljoner kronor
per år, varav 3/5 betalas över budgeten,
resten genom de affärsdrivande verken.
Statens pensionskostnader belöper sig
till ungefär 600 miljoner kronor per år.
En ökning med 10 procent av lönerna
skulle betyda 400 miljoner kronor årligen
att uttagas genom höjda direkta skatter,
taxor och avgifter. Pensionerna måste
naturligtvis också följa med, vilket gör
ytterligare 60 miljoner kronor årligen i
utgifter, som måste täckas på samma
sätt.

Den nya bilaccisen kan inte hälsas
med någon tillfredsställelse eller glädje
av motorfolket — och dit hör vi snart
allesammans. I tidningsdiskussionen om
den nya bilaccisen har redan framhållits
en mängd synpunkter emot densamma,
bland annat att den, trots att den skall

38

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

utgå med omkring 10 procent av värdet
på både nya och begagnade bilar, inte
i någon större utsträckning kommer att
hindra inköp. Jag skulle emellertid tro
att om allmänheten har anledning att
vänta sig, att accisen blir av relativt kort
varaktighet, skulle den kunna föranleda
att många inköp uppskjutes åtskillig tid,
och då skulle, tänker jag mig, resultatet
vara vunnet. Att själva utgiften kan bli
betungande är alldeles klart, särskilt om
det gäller sådana bilar, som används i
direkt nyttoverksamhet. Men den tungan
får väl bäras.

Jag läste i går i en tidning i Stockholm
om ett par studerande ynglingar, som
hade köpt var sin gammal bil, som det
sades att de skulle använda för att fara
från sina hem och till sin studieplats i
Stockholm. Där framhölls det orimliga i
att registreringsavgiften genom accisen
skulle gå till 60 procent av inköpsvärdet.
Jag skulle bara i förbigående vilja säga,
att om man köper en gammal bil för
300, 400 eller 500 kronor och ämnar använda
den i dagligt bruk, då bör man ha
goda inkomster för att inte komma på
obestånd — så dyrbara blir reparationerna.
Därför tror jag att ett sådant
exempel inte säger någonting. Det år
nog bäst att ynglingarna väntar till semestern
med att använda en sådan bil,
och då hoppas jag att de har ett sommarställe
där de kan njuta av den. Men de
bör akta sig för att använda den i daglig
trafik i Stockholm.

Bilismen är redan kraftigt beskattad
för underhåll, förbättring och nybyggnad
av vägar, och accisen skall i varje
fall inte omedelbart komma vägväsendct
till godo. Accisen skall dock denna gång
i sin helhet tillföras automobilskattefonden
för att på längre sikt användas till
vägarbeten. Medlen skall reserveras för
en utökning av väginvesteringsverksamheten
under perioder, då en dylik utökning
framstår såsom från konjunkturpolitisk
synpunkt önskvärd eller eljest avsärskild
anledning motiverad — vad nu
detta sista må betyda. Motormännen är
emellertid rätt misstänksamma i sådana
här sammanhang. De påstår sig ha dåliga
erfarenheter från tidigare tillfällen.

Jag skulle tro att det beska piller accisen
utgör skulle sväljas lättare, om de
inflytande medlen i första hand fick användas
till något ändamål som ligger
många bilister om hjärtat, till exempel
finansieringen av kostnaderna för övergång
till högertrafik, om det nu blir ett
beslut i den riktningen.

Motororganisationerna och särskilt de
ledande inom dessa organisationer har
satsat hårt på propagandan för högertrafik,
och riksdagen beslöt nästan enhälligt
alt begära utredning, helt naturligt
utan att i förväg binda sig i sakfrågan.
Högertrafikkommittén föreslog i
höstas, visserligen utan entusiasm men
med hänsyn till framtiden och de ständigt
växande trafikförbindelserna med
utlandet en övergång, förslagsvis sommaren
1959. Enligt kommitténs förslag
skulle kostnaderna finansieras genom
en tillfällig extraskatt på motorismen.

Kommittén gjorde intet uttalande huruvida
frågan borde underställas folkomröstning;
det ingick inte heller i direktiven.
Två ledamöter — en högerman,
herr Björnberg, och en folkpartist,
herr Christenson i Malmö — uttalade
i en reservation att de i princip
ingenting hade emot folkomröstning i
frågan, en annan ledamot — socialdemokraten
herr Nilsson i Göteborg —
uttalade att frågan borde underställas
folkomröstning, om kostnaderna skulle
komma att bestridas på annat sätt än
kommittén föreslagit.

Vid sitt bedömande av finansieringsfrågan
ansåg kommittén, att högertrafiken
i främsta rummet måste vara ett bilismens
intresse; åtminstone var detta
majoritetens ståndpunkt. Emellertid har
ledande motormän icke tröttnat på att
framhålla, att det gäller ett hela folkets
intresse och att kostnaderna därför också
bör betalas av alla, vilket betyder
att de skulle komma på debetsedeln.
Med den ståndpunkt dessa företrädare
för bilismen intagit bör de knappast
kunna komma med några vägande invändningar
mot regeringens beslut att
föreslå folkomröstning — som vi har
hört kungöras här i dag av kommuni -

Onsdagen den 19 januari 1955 fm.

Nr 2

39

kationsministern —• även om meningarna
alltid kan vara delade om vilka frågor
som är lämpade för folkomröstning.

Bildöden på vägarna har antagit
skrämmande proportioner med närmare
tusentalet dödsoffer årligen. Nu lär det
väl aldrig kunna undgås, att den nuvarande
—• och kommande — trafikintensiteten
kräver sina offer. Även vid stor
försiktighet kan sammanträffande olyckliga
omständigheter vålla en katastrof.
Allt måste dock göras för att nedbringa
olycksriskerna.

De förslag landshövding Mossberg
framlagt i sin utredning hälsas med tillfredsställelse.
Vädjanden om försiktighet
och hänsyn räcker inte till. Det finns
alltför många, som kör på andras försiktighet,
så länge det går. Man skulle
dock vilja sätta ett frågetecken på en
punkt, nämligen rörande den generella
hastighetsbegränsningen.

Utan tvivel innebär de höga hastigheterna
det största faromomentet, och
om hastigheten kunde nedbringas genom
en generell begränsning, skulle detta
säkerligen bidraga till att minska
olycksfrekvensen. Det torde emellertid
höra till det omöjliga att effektivt övervaka
en sådan bestämmelses tillämpning.
Vi har för närvarande en maximihastighet
för lastbilar och bussar av 60
km i timmen, men det inträffar oupphörligen
på våra landsvägar, att personbilar
blir omkörda av i synnerhet
lastbilar men även bussar, trots att personbilarna
håller en hastighet av 60, 70
eller kanske 80 km. Det är beroende av
en ren tillfällighet, om sådant blir beivrat,
till exempel om vederbörande i
misshugg råkar köra om statspolisens
bil.

Om olycksfrekvensen inom ett samhälle
kraftigt minskats sedan hastighetsbegränsning
införts, så visar det närmast
att övervakningen av bestämmelsen
kunnat göras effektiv, men det säger
inte mycket om verkningarna av en
generell bestämmelse för hela landet,
vilken även med betydligt förstärkta resurser
inte skulle kunna övervakas.

Jag vill slutligen, herr talman, säga
några ord om jordbrukspolitiken. Jord -

Statsverkspropositionen m. m.

bruksprisutredningens betänkande berör
endast det s. k. basjordbruket. Omkring
två tredjedelar av hela antalet
brukningsdelar över två hektar ligger
emellertid i storleksgruppen 2—10 hektar,
alltså under basjordbrukets nivå.
Det gör enligt senaste jordbruksräkningen
186 000 brukningsdelar. Mycket återstår
alltså att ta ståndpunkt till utöver
utredningens förslag, som nu blir föremål
för granskning vid remissförfarandet.

Enligt utredningen är särskilt stöd för
dessa mindre jordbruk påkallat, men
utredningen har ansett detta vara en
speciell fråga av huvudsakligen socialpolitisk
karaktär och har därför inte
upptagit den till behandling. Inte heller
har utredningen ansett sig böra framlägga
några förslag om prisdifferentieringar
med hänsyn till olika produktionsförutsättningar
i skilda delar av
landet. Det är omöjligt att bedöma, hur
de nya riktlinjerna skulle komma all
verka, förrän ett fullständigt förslag,
som även innefattar det egentliga småbruket,
föreligger.

De minsta av dessa brukningsdelar
mellan 2—10 hektar kan naturligtvis
inte utgöra försörjningsunderlag för en
familj utan kompletterade inkomster,
men oftast är dock avkastningen från
jordbruket även här av grundläggande
betydelse, den stomme kring vilken övriga
mer eller mindre regelbundna inkomster
bygges upp.

Det torde vara helt orealistiskt att
göra gällande att ett differentierat stöd
åt småbruket skulle försvåra rationaliseringen.
Därtill är inkomstskillnaden
mellan grupperna alltför stor.

Frågan om en komplettering av småbruken
är brännande aktuell, då extra
stödåtgärder alltid blir ojämna och ofta
ofullständiga. Att öka jordinnehavet tillräckligt
är inte alltid möjligt; i Norrland
och övriga utpräglade skogsbygder
är det uteslutet. Här är stödskogen rlet
viktigaste. Jordbruk och skogsbruk har
av ålder hört samman i vårt land och
detta är eu riktlinje, som inte får eftersättas.

Till och med i Norrland saknar för

40

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

närvarande 10 procent av brukningsdelarna
med över 2 hektar åker skog, ett
resultat huvudsakligen av en tidigare
avstyckningspolitik, som helt och hållet
saknade intresse för sociala synpunkter.
Det är förvånande, att ett dylikt betraktelsesätt
nu åter synes börja vinna gehör
även på håll, där man minst skulle
vänta det. Här måste Sveriges landsbygdsbefolkning
vara på sin vakt och i
tid slå tillbaka attacker, som i grund
och botten berör var och en som förstår
vikten av att vårt land får behålla
en levande landsbygd.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Det finns några positiva
drag i årets budget, som jag gärna skulle
vilja anknyta några synpunkter till.

Det första jag vill notera är att regeringen
i år inte föreslår några ytterligare
utgiftsökningar till militära ändamål.
Det är väl så att den starka opinion
mot miljardrullning till krigsmakten, som
utvecklats inom hela arbetarrörelsen och
bland betydande bondeskikt, gjort regeringen
en smula betänksam och att den
därför åtminstone tills vidare har uppskjutit
genomförande av den väldiga upprustningsplan,
som nyligen har framlagts
av ÖB. Denna framgång för de krafter,
som går emot att vårt land skall delta
i kapprustningarna, måste enligt min
mening fullföljas så att ÖB-planen över
huvud taget inte genomföres utan de nuvarande
rustningarna begränsas i huvudsak
enligt de linjer, som vårt parti
framlade vid föregående års riksdag.

En annan positiv sida är finansministerns
löfte om vissa skattesänkningar
dels genom förenklad taxering för löntagare
och dels den allmänna skattesänkning
vid nästa års riksdag med
tyngdpunkten lagd på de mindre inkomsttagarna
såsom förutskickats. När
jag noterar detta som positivt, innebär
det emellertid inte, att vi från vår sida
skulle acceptera påståendet, att skattelättnader
inte är möjliga att genomföra
nu. Jag återkommer till den frågan något
senare. Här vill jag endast uttala min
tillfredsställelse över att regeringen ämnar
gå in för att begränshingarna i

bolagens fria avskrivningsrätt nu definitivt
skall fastställas. Det är den linje,
som vi kommunister ensamma har företrätt
i mera än tio år, och när nu regeringen
ansett att det är nödvändigt att
begränsa bolagens rätt att sig själva
beskatta, betecknar jag det som en framgång
för våra strävanden.

Jag vill också som en positiv omständighet
understryka, att den svältfödda
vetenskapliga forskningen och den högre
undervisningen skall få något bättre
möjligheter än tidigare. Jag framhåller
det, även om de åtgärder, som föreslås,
är långt ifrån tillräckliga. Detsamma gäller
också den upprustning av sinnessjukvården
som skall påbörjas.

Slutligen signaleras en socialhjälpslag,
som sannolikt måste innebära att den
gamla fattigvårdslagen äntligen försvinner.
Om socialhjälpslagen får ett sådant
innehåll, att den ger medborgarna laglig
rätt till rimlig utkomst vid ofrivilligt
inkomstbortfall, innebär det att den
linje i socialvårdsfrågan, som kommunisterna
föreläde riksdagen redan 1946,
äntligen står inför sitt förverkligande.
Därför hälsar jag också den saken med
tillfredsställelse, även om jag tycker att
reformen borde ha kunnat komma tidigare.

Det är alltså på dessa punkter jag ställer
mig positiv till de föreslagna åtgärderna,
även om jag mycket väl förstår,
att det kan finnas anledning att komma
tillbaka med ändringsförslag och kritiska
anmärkningar i olika delfrågor, när
de bebådade reformerna kommer upp
till avgörande här i riksdagen.

Däremot kan jag inte på långa vägar
ställa mig lika positiv till den linje för
den ekonomiska politiken som finansministern
rekommenderar. Man erkänner
ju i finansplanen — något som tidigare
erkänts här under debatten i förmiddags
— att den ekonomiska konjunkturen är
utomordentligt gynnsam. Produktionen
ökade kraftigt under fjolåret; omräknat
i pengar uppgick produktionsökningen
till ungefär 2 000 miljoner kronor, en ökning
som i huvudsak var ett resultat av
ökade prestationer från arbetarnas och
tjänstemännens sida. Utrikeshandeln

Onsdagen den 19 januari 1955 fm.

Nr 2

41

ökade, vad gäller exporten med 9 procent
och vad importen beträffar med
13 procent. Världsmarknadspriserna var
lägre än 1953. Valutabehållningen gick
visserligen tillbaka något förra året, men
den har ändå ökat med 435 miljoner
kronor under de tre sista åren. Jag tilllägger,
att bolagens vinster ökat med 13
procent, medan den totala lönesumman
trots ett ökat antal arbetare endast steg
med omkring 5 procent. Därav måste
jag dra den slutsatsen, att den ekonomiska
situationen för de ekonomiskt
makthavande här i landet har varit synnerligen
gynnsam. Några tecken till avmattning
i den internationella konjunkturen
ser inte finansministern, utan han
förutsäger, att innevarande år skall visa
ungefär samma konjunkturbild som 1954.
Några inflationsdrivande faktorer utifrån
kan finansministern inte heller påvisa.
Om jag därtill lägger, att statsinkomsterna
flödar på ett sätt som aldrig
förr, vilket resulterat i en rekordbudget
med en kraftig överbalansering, måste
jag säga att den ekonomiska situationen
är synnerligen gynnsam.

Men i detta läge hissar finansministern
stoppsignal och han anför ett enligt min
mening kufiskt resonemang om den ekonomiska
politiken och dess förutsättningar,
ett resonemang som jag ber att
under några minuter få uppehålla mig
vid. Han återkommer ständigt till talet
om en »tillspetsning av högkonjunkturen»
och befarar att »inga dämpande inflytelser
kan väntas utifrån». Ur finansministerns
synpunkt är det alltså en fara
i att högkonjunkturen fortsätter och
ökar. Det är ur hans synpunkt också på
något vis farligt att andra länder bär
goda konjunkturer, och utifrån de egenartade
betraktelserna kommer han fram
till slutsatsen, att den aktuella uppgiften
nu är att, som han säger, förstärka beredskapen
mot eu vad han kallar överkonjunktur.
Jag skulle gärna vilja fråga
— då finansministern inte är närvarande
i kammaren hoppas jag att få frågan
vidarebefordrad —: Vad menas med en
(iverkonjunktur? Är det överkonjunktur,
när produktionen går för fullt, när allt,
som produceras, kan säljas dels inom

Statsverkspropositionen m. ni.
landet och dels på utlandsmarknaden?
Regeringen har inte gjort sig någon möda
i finansplanen att förklara vad den
menar med överkonjunktur men ställer
som sin mest angelägna uppgift att hindra
produktionens utveckling, att hindra
kommunerna att utföra nödvändiga arbeten
såsom byggandet av skolor, gymnastiksalar,
samlingslokaler o. s. v., att
hindra en utbyggnad av industrien, att
hålla tillbaka åtgärder för att modernisera
och effektivisera industrien. Genom
en sådan politik, säger finansministern,
skall man också lägga grunden till måttlighet
i löneanspråken, och det är kanske
på denna punkt som skon klämmer.

Detta resonemang kan jag bara tolka
på ett enda sätt, nämligen att den fulla
sysselsättningen är besvärlig för monopolkapitalet,
som ju vill ha en viss arbetslöshet
för att bättre kunna hålla tillbaka
lönekraven och hindra löneglidningen.
Man genomför den restriktiva
politiken för att söka komma ifrån den
sysselsättningsgrad vi för närvarande
har. Men enligt min mening är en sådan
politik reaktionär, då den siktar till att
hålla tillbaka produktionen och de ekonomiska
framstegen i stället för att främja
den.

Jag måste säga att finansministern,
som betraktas såsom en mycket butter
man, ändå bakom sin uppsyn tydligen
har en god portion humor, ty om han
inte har det, skulle han väl aldrig ha
kunnat godkänna följande mycket troskyldiga
formulering i årets finansplan:
»Med tanke på det gemensamma intresset
av en stabiliserad utveckling ter det
sig beklagligt, att inte företagen själva
låtit de goda vinstförhållandena, som för
närvarande utmärker större delen av det
svenska näringslivet, komma till uttryck
i sänkta priser.» Ja, detta är verkligt
troskyldigt! Den som känner den kapitalistiska
affärsmoralen — och jag tror
att finansministern gör det — vet att de
privata företagarna ännu aldrig frivilligt
avstått från ett enda öre av vad de
kunnat ta in i vinst.

Det ligger för resten i hela det nuvarande
samhällssystemets väsen. Man
skall inte föreställa sig att monopolher -

42

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
rarna kan gå ifrån sin egen natur. Den
driver dem ut på jakt efter maximala
vinster. Den som inte framgångsrikt kan
deltaga i den jakten går under i den kapitalistiska
djungeln. Sådan är det monopolkapitalistiska
produktionssystemets
grundlag.

Därtill kommer att inte heller regeringen
vill ha sänkta priser. Om detta
vittnar de förslag om investeringsavgift
och bilaccis som offentliggjordes på
söndagskvällen. Genomförandet av de
förslagen måste åstadkomma prishöjningar.
I första hand kommer det att
återverka på transportkostnaderna och
på längre sikt även på andra områden.
De företagare, som gör investeringar och
betalar investeringsavgiften, måste naturligtvis
inräkna denna i omkostnaderna,
och slutligen blir det konsumenterna
som får betala kalaset.

Vidare innebär investeringsavgiften
att de mindre företagarna får svårigheter,
medan de stora monopolföretagen
inte alls känner sig oroade. Därigenom
hotas också den fulla sysselsättningen,
som är till stort besvär för monopolkapitalets
strävanden. Bakom dessa åtgärder
skymtar tydligt finansministerns beslutsamhet
att till varje pris hindra förbättringar
av reallönerna. Svenska Dagbladet
har redan tackat för de nya argument,
som arbetsgivarna bar fått mot
kravet på högre löner. Man försöker nu
från regeringens sida hitta en motivering
för denna ståndpunkt i det befängda
påståendet — vi har hört det också
här i debatten, senast anfört av statsministern
-— att arbetskrafttillgången och
produktionsfaktorerna, d. v. s. maskiner,
redskap, råvaror o. d., är utnyttjade
till bristningsgränsen. Det skulle
alltså innebära att vi kommit till utvecklingens
slutpunkt. Dit vi kom till och
med år 1954, där får vi snällt stanna!
Jag vet inte, om det är stupiditet eller
förakt för folks omdömesförmåga som
ligger bakom en sådan tankegång. Det
är inte alls på det sättet, att vi bar uttömt
arbetskrafttillgången här i landet.
Det finns alltjämt till exempel bland
byggnadsindustriens arbetare en rätt
stor säsongarbetslöshet. Det finns out -

nyttjad arbetskraft på annat håll här i
landet. Bland annat finns det en stor
reserv bland kvinnorna. Men förutsättningen
för att den reserven skall kunna
utnyttjas är att kvinnorna får så mycket
betalt, att de finner det verkligen
vara lönande att ha industriellt eller annat
arbete och att man drar försorg om
nödvändiga sociala anordningar för barnen
och att hemarbetet rationaliseras.
Över huvud taget måste det skapas sociala
och ekonomiska betingelser för att
göra det möjligt för kvinnorna att i större
omfattning än nu deltaga i förvärvsarbetet.
Därtill kommer naturligtvis också
trygglietsfrågorna, arbetstidens längd,
skatterna och liknande problem.

Det andra påstående, som regeringen
fäller, nämligen att produktionsfaktorerna
skulle vara fullt utnyttjade, är lika
ohållbart. Produktionsfaktorerna kan utvecklas
i oanad omfattning. Ännu har
Sverige ingalunda nått toppen av sin industriella
kapacitet. Hela landsändar saknar
praktiskt taget industri, eller också
är den industriella produktionen, såsom
exempelvis i Norrland, alltför ensidig,
varför ett mer differentierat näringsliv
där är brännande aktuellt.

Därför bör, menar jag, statsmakterna
göra det rakt motsatta mot vad de nu
gör. De måste vidtaga åtgärder för att
stimulera utvecklingen av våra produktiva
resurser och inte visa stoppsignal.
Naturligtvis måste därvidlag regering
och riksdag skaffa sig möjligheter till
planering och inte låta monopolföretagen
sköta den saken med sina privata
vinstintressen som ledstjärna.

Detta leder till inflation, säger man.
Nej, en ökad produktion behöver inte
alls föra till s. k. balansrubbningar och
inflation, såsom finansministern hävdar.
Det kan väl inte bli inflation här i landet
därför att vi exempelvis bygger litet
fler gymnastiklokaler. Men det tycks regeringen
tro, eftersom en av de metoder
den använder mot en befarad inflation
är att hindra den svenska skolungdomen
från tillgång till tidsenliga gymnastiklokaler.
Skolöverstyrelsens blygsamma
minimikrav om 100 miljoner kronor
i statsanslag för skolbyggnader har

Onsdagen den 19 januari 1955 fm.

Nr 2

43

regeringen utan vidare skurit ned till
knappt 60 miljoner.

Inte heller kan det väl bli inflation,
om vi utbygger den svenska bilindustrien,
så att den kunde tillfredsställa vårt
behov av bilar och vi därigenom kom
ifrån den väldiga import som nu försiggår
från USA och andra länder och
som tär på landets valutatillgångar. Inte
heller kan det bli inflation, om vi forcerar
bostadsbyggandet så att bristsituationen
övervinnes och spekulationen i
bostadsnöden omöjliggöres. Det skulle
väl i stället leda till en viss jämvikt på
bostadsmarknaden och lägre bostadskostnader.

Detta är bara några exempel på att
man måste göra motsatsen till vad regeringen1
föreslår för att bekämpa prisstegringar
och inflation, och många,
många andra exempel skulle kunna anföras.

Det mest använda argumentet och det
som särskilt framhäves i finansplanen
är emellertid nödvändigheten av återhållsamhet
i lönesättningen för att undvika
inflation. Här vänder sig finansministern
myndigt till parterna på arbetsmarknaden
och uppmanar dem att
visa återhållsamhet i lönerörelserna.
Detta visar väl ändå en rörande omtanke
hos finansminstern, som jag inte
trodde att storfinansen hade behov av.
Ty nog har arbetsgivarna visat, att de
kan hålla igen, när det gäller lönerna,
och är det inte ganska dråpligt, att herr
Sköld måste förmana ledamoten av denna
kammare herr Wehtje och andra storföretagare
att inte vara generösa vid löneförhandlingarna?
Men säkert är arbetsgivarna
glada över en regering, som
ger dem sitt moraliska stöd och argument
som är särskilt gångbara vid umgänget
med herr Skölds partivänner i
Landsorganisationen och fackförbundens
ledningar, där man i många fall —• det
vill jag understryka — följer regeringens
anvisningar bara därför att man
känner sig piskad till det. Svenska Dagbladet
noterade också häromdagen, att
det efter regeringens uppmaningar hade
blivit en lugnare atmosfär vid avtalsförhandlingarna.

Statsverkspropositionen m. m.

Det har i åratal bedrivits svindel i
frågan om att en höjning av arbetslönerna
här i Sverige skulle leda till inflation.
De som kammar in förtjänsten
på svindeln är storfinansen, och de som
svindlas är arbetarna.

Hur är nu det verkliga sakförhållandet?
Jag skall bara antyda det i några
korta satser.

En inflation uppstår, när det råder
brist på varor, när folk inte kan köpa
vad de vill för sina pengar. Men har vi
en sådan situation här i landet? Nej, här
i Sverige finns ingen varubrist på något
område. Det råder tvärtom varuöverflöd.
Om då arbetarna tillerkännes
en större andel än tidigare av produktionsresultatet,
så innebär ju det endast
att de kan konsumera mera, exempelvis
köpa mera kläder och skor och därigenom
hjälpa upp den stagnation som för
närvarande råder inom textil- och skoindustrien.
Ja, de kanske kan äta mer
och därigenom bidra till att överskottet
på vissa lantbruksprodukter nedbringas.
Kanske de också kan spara litet och därmed
öka den sparkvot, som både regeringen
och framför allt de borgerliga
oppositionspartierna är så måna om.

Jag understryker än en gång, att vill
man bekämpa den kapitalistiska spekulationen,
som är grundorsaken till de
inflationistiska farorna, så måste man
göra det rakt motsatta mot det som regeringen
nu rekommenderar. Därtill kommer
att en ordentlig höjning av lönerna
är ofrånkomlig, och den kommer inte
heller att kunna hindras genom några
förmaningar från kanslihuset. Hur stor
löneförhöjningen blir, det beror ju uteslutande
på arbetarnas sammanhållning
och uppträdande. Vi för vår del, som
kräver ordentliga löneförhöjningar och
som inte däri kan upptäcka någon inflationsfara,
kommer att på allt sätt, både
bär i riksdagen, i fackföreningarna
och överallt, där vi får tillfälle till det,
stödja arbetarnas lönekamp. Vi vet också,
att även om förbundsledningarna och
förhandlingsdelegationerna, mer eller
mindre tvingade av regeringen, skriver
under avtal i överensstämmelse med finansministerns
treprocentslinje, så kom -

44

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

mer arbetsgivarna i många, många fall
inte att slippa så lindrigt undan, ty på
arbetsmarknaden kommer arbetarna i de
fack, där det är möjligt, att genom aktiv
lönekamp se till att de får ut mera av
produktionsresultatet än avtal, som de
aldrig har godkänt, till äventyrs tillerkänner
dem.

Situationen är för närvarande svårast
för statstjänarna, de kommunalanställda
och andra som inte har möjlighet att
tilltvinga sig någonting utöver vad avtalet
föreskriver, men i statsfinansplanen
och budgeten förutser man ingen ökning
ens för statstjänarna. Låt mig anföra ett
exempel till kammarens protokoll! För
några år sedan sade vår föregående finansminister,
att han inte visste, hur
dåligt statstjänarna egentligen hade. Jag
vet inte, om herr Sköld är bättre underrättad,
men jag kan ju läsa upp detta
exempel till protokollet, så att herr
Sköld kan se det.

En statstjänare i Stockholm, en stationskarl
eller en person vid posten, i
11 löneklassen —- det är cirka 90 tusen
statstjänare som befinner sig i högst
denna löneklass — har en slutlön på
800 kronor i månaden, och detta är i
högsta dyrorten. Därav får han omedelbart
lämna tillbaka till staten och kommunen
omkring 150 kronor i källskatt,
och i regel får han betala minst lika
mycket och ofta mera i hyra för månad.
Återstår alltså, generöst räknat, 500
kronor i månaden att leva på.

För en familj på fyra personer blir
det mindre per dag och person än herr
Rubbestads riksbekanta femma. Han använde
för övrigt sin femma bara till
mat, och dessutom hade den femman
inte drabbats av engångsinflationens
skadeverkningar. Stationskarlens familj
däremot måste hushålla så, att femman
räcker både till mat, kläder, spårvägsresor
och andra ofrånkomliga utgifter
samt kanske till de små enkla nöjen som
familjen till äventyrs kan kosta på sig.

Detta är läget för de statstjänare, för
vilka man i budgeten kallt räknar med
att de icke skall få någon löneförhöjning.
Jag tror att en sådan politik är
omöjlig att genomföra, oavsett vad fi -

nansministern vill, och och jag undrar,
om någon i denna kammare, för att inte
säga i regeringen, skulle vara kapabel
att utföra det konststycke som man kräver
av statstjänarna, nämligen att leva
på den lön som jag nyss har angett. Stationskarlen
kan det inte, det vet vi, han
måste arbeta på övertid, han måste ofta
ha extra arbete vid sidan om sin tjänst,
han måste syssla med olika slags agenturverksamhet
och liknande för att över
huvud taget kunna ha råd att utföra sitt
ansvarsfulla arbete i statens tjänst. Jag
tror inte jag använder ett för hårt ord,
om jag säger att det är skandalöst att sådana
förhållanden får råda, och jag hoppas
att de kommande förhandlingarna
skall medföra en väsentlig förbättring
för de lägre statstjänarna. Om inte så
sker, kommer det att bli allt svårare för
staten att få behålla sina duktiga anställda,
och ännu värre kommer det att
bli när det gäller att rekrytera nya. Jag
skulle vilja säga till vår nye civilminister
Lange att han verkligen bör sätta
sig in i hur det är att leva på de löner,
som staten bjuder de lägre statstjänarna,
och att han bör visa att regeringen inleder
en ny politik på detta område.

Tillåt mig sedan, herr talman, att beröra
en annan fråga som också tidigare
varit uppe i debatten, även om den bara
mer eller mindre har skymtat! Under
valet hösten förra året lovade alla
partier att sänka skatten. Jag menar för
min del att tiden nu borde vara inne
att börja infria dessa löften, men det
enda regeringen ställer i utsikt för löntagarna
är en förenkling av deklarationsreglerna,
vilket naturligtvis skulle
medföra bättre möjligheter att kontrollera
sådana grupper som nu årligen undanhåller
miljarder kronor för taxering.
Detta är ju att hälsa med tillfredsställelse.
Den skattesänkande effekten
för löntagarna av taxeringsreformen
tror jag däremot är diskutabel. Visserligen
beräknas det att statens inkomster
skall minskas med 120 miljoner kronor,
men samtidigt sjunker kommunernas
skatteunderlag, och man får därför befara
att kommunalskatterna kommer att
höjas, så att resultatet för den stora mas -

Onsdagen den 19 januari 1955 fm.

Nr 2

45

san av löntagare blir status quo. Finansministern
lovade ju också en allmän
skattesänkning från 195G med tyngdpunkten
lagd på de mindre inkomsttagarna.
Jag tror att vi har anledning att
lägga detta löfte på minnet, så att det
inte försvinner i det blå. Man blir nämligen
en smula betänksam, då man finner
att regeringen anser att de nuvarande
samhällsekonomiska förhållandena
hindrar en skattesänkning. Man
vill då gärna fråga, hur det ekonomiska
läget egentligen skall vara för att
regeringen skall lägga fram förslag om
lägre skatter. Jag sade tidigare, att de
beräknade statsinkomsterna är högre än
någonsin. I finansplanen beräknar finansministern
att skattebetalarna i olika
former av direkt skatt skall betala omkring
en miljard kronor mer under nästa
budgetår än under innevarande. Det
rör sig sammanlagt om inte mindre än
9 955 miljoner kronor, d. v. s. i det närmaste
tio miljarder, som stat och kommuner
skall ta in i direkta skatter. Det
framtidsperspektiv som ställes är, att
staten fram till 1959 skall öka dessa
väldiga skatteintäkter med 270 miljoner
kronor om året. Det är framför allt löntagarna
som drabbas av denna politik.
Det är ju betecknande att medan inkomstskatten
under några år nästan har
fördubblats, har förmögenhetsskatten endast
ökat från 116 till 133 miljoner,
trots den väldiga och faktiska förmögenhetsökning
som samtidigt har skett.
Ökningen av bolagsskatten är också
mycket blygsam trots de väldiga vinsterna.

Vi kommunister anser att en omfördelning
av skattebördan bör ske och ske
nu. Bolagen och de verkligt stora inkomsttagarna
måste påläggas en större
skattebörda och löntagarna, i första hand
de som har under 12 000 kronor i årsinkomst,
bör få väsentliga lättnader. Det
finns utrymme för detta redan i den
budget som nu är framlagd.

Vi anser det rimligt att en sådan skattepolitik
genomförs som garanterar att
den första intjänta hundralappen i veckan,
vilken egentligen bara räcker till
mat för familjen, blir helt fri från stat -

Statsverkspropositionen m. m.
lig beskattning. Vi anser också att lindringar
bör genomföras i den indirekta
beskattningen. Kaffeskatten exempelvis
borde väl slopas. Den beräknas nu ge
18 miljoner kronor per år, och den
drabbar ju framför allt folkpensionärer
och över huvud taget mindre inkomsttagare,
speciellt vissa arbetargrupper
som är så beroende av denna dryck.
Statsfinansiellt har ju denna skatt ingen
praktisk betydelse i vår väldiga budget.

Vidare anser vi, att en sänkning av
tobaksskatten, som nu ger 650 miljoner
kronor, är angelägen. Vi vidhåller också
vårt gamla krav att bolagsbeskattningen
skall höjas från 40 till 50 procent,
samtidigt som avskrivningsreglerna
skärps och övriga kryphål täpps till.
Slutligen anser vi, att hela det nuvarande
skattesystemet bör omprövas i syfte
att åstadkomma en större rättvisa. I
samband med en sådan översyn är det
också angeläget att den orättvisa sambeskattningen
blir föremål för bearbetning.

Låt mig till sist, herr talman, säga
några ord om en tredje fråga, som vårt
parti vill skjuta i förgrunden. Vi menar,
att förutsättningen för att uppnå bestående
resultat för den stora folkmajoriteten
i vårt land är att man åstadkommer
en genomgripande demokratisering
av hela samhället. Folkets breda lager,
de som utför det skapande arbetet och
utgör själva grundvalen för allt framåtskridande,
måste få den verkliga ledningen.
De stora medborgarskikten —
arbetarna, bönderna och tjänstemännen
— måste bli de bestämmande på samhällslivets
alla områden.

Dessa tankegångar vinner allt större
utbredning. Arbetarna ser i cn sådan utveckling
den enda garantien för att
trygghet skapas för dagen och morgondagen.
De anser med all rätt, att storfinansens
dominerande herravälde (iver
det ekonomiska livet måtte 1''å ett slut.
De vill skajia demokrati, det vill säga
införa folkets bestämmanderätt även på
det ekonomiska området. De anser det
orimligt att några tiotal människor skall
ha den faktiska bestämmanderätten över
produktionslivet och att de folkvalda or -

46

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
ganen inte skall ha någon som helst befogenhet
att planera och inrikta produktionen
med hänsyn till nationens och
folkets intressen.

Nu är läget det, att 2,5 procent av
medborgarna äger alla aktietillgångar
och därmed den avgörande delen av industrien
och naturtillgångarna. Men också
bland dessa 2,5 procent försiggår en
maktkoncentration. Enligt en utredning,
som nyligen publicerats i Tiden, äger
11 000 personer två tredjedelar av alla
aktier. På 60 procent av bolagsstämmorna
dikteras besluten av en enda person,
och på de övriga är det högst tre personer
som fäller avgörandet. Denna ekonomiska
maktkoncentration står i strid
med grundläggande demokratiska principer
och måste enligt vår mening avskaffas.

Denna fåtalets diktatur över produktionen
skapar otrygghet bland arbetarna.
Det är inte en rimlig demokratisk ordning,
att varje enskild företagare eller
monopolsammanslutning skall kunna enväldigt
bestämma, om produktionen
skall hållas i gång eller om den skall
läggas ned. Det står klart i strid med
demokratiska principer, att en bolagsstyrelse
på tre eller fem personer skall
kunna besluta om att ställa femhundra,
kanske tusentals arbetare på gatan. Denna
kapitalisternas rätt tillhör ett förgånget
skede. Även om vi i dag har gott
om arbetstillfällen, därför att konjunkturerna
är goda och kapitalisterna förtjänar
grova pengar, saknar frågan inte
aktualitet. Ingen vet, när omslaget och
krisen kommer. Därför menar vi, att en
lagstiftning bör genomföras, som berövar
kapitalisterna rätten att enväldigt
bestämma, om produktionen skall hållas
i gång eller inte.

Till den fördjupning av demokratien
som kommunisterna verkar för hör även
frågan om förkortning av arbetstiden.
Nuvarande arbetstempo, metoderna i
fråga om tidsstudier, testning och arbetsvärdering
m. m. förvandlar arbetarna
till ett bihang till maskinen, och
det sker en sådan förslitning av arbetskraften,
att en förkortning av arbetsveckan
till 40 timmar är ofrånkomlig. Hela

arbetarrörelsen är enig därom. Motståndet
från den lilla klick, som i kraft av
sitt kapital alltjämt bestämmer över produktionen,
måste övervinnas.

Det är också ett enkelt demokratiskt
krav, att arbetare, som praktiskt taget
hela livet nedlagt all sin kraft och allt
sitt kunnande i ett företag och som där
skapat ofantliga värden, skall garanteras
en bekymmersfri ålderdom på företagets
bekostnad. Den nuvarande ordningen på
området är lindrigt sagt otillständig. Arbetare,
som slitit i trettio, fyrtio år på
samma arbetsplats, kan ställas på gatan
när deras kraft är förbrukad. I bästa
fall erhåller de några kronor om året till
snuspengar som tack för sin livslånga
insats. Men i de flesta fall får de inte
ens det. Jag erinrar om ett bekant fall
från förra året. En textilarbeterska i Nyköping
hade arbetat i samma företag i
55 år. Hon avtackades av företagets ledning
med en blomsterkvast och en hundralapp.
Men i de flesta fall kostar man
inte ens på sig en sådan gest som tack
för hjälpen.

Om demokratien skall utvecklas och
arbetarnas inflytande och bestämmanderätt
skall kunna säkras, måste de lagar,
som nu hindrar fackföreningarnas frihet,
avskaffas. Jag åsyftar närmast lagarna
om kollektivavtal och arbetsdomstol,
vars klasskaraktär fått sin belysning
genom hamnarbetarnas protester
mot ett dåligt avtal. Det är ganska häpnadsväckande
att det skall finnas lagliga
möjligheter för kapitalistiska företag
att utkräva väldiga skadestånd av
fackföreningar och enskilda, därför att
dessa inte vill arbeta under vilka betingelser
som helst. Hittills har dessa
snikna arbetsgivare tillerkänts 363 000
kronor i skadestånd från arbetarna och
deras organisationer, därför att arbetarna
stannat hemma några timmar eller
dagar från arbetet. Till vilka orimliga
konsekvenser den nuvarande lagstiftningen
kan leda, vill jag belysa med
ett exempel. Stuveriföretaget i Sundsvall
redovisade för 1953 en nettovinst på
10 000 kronor. Men nu har arbetarna
förpliktats att betala bolaget 31 000 kronuor
i skadestånd. Arbetarna ålägges

Onsdagen den 19 januari 1955 fm.

Nr 2

47

alltså, för att de uteblivit från arbetet
i tre dagar, att betala tre gånger så
mycket som bolagets nettovinst på ett
år. Det är uppenbart att lagar, som på
detta sätt kan utnyttjas av arbetsgivarna
mot de anställda, måste avskaffas.

En viktig åtgärd för samhällets demokratiska
utveckling är slutligen att överklassens
bildningsmonopol brytes. Dörrarna
till de högre utbildningsanstalterna
måste öppnas för arbetarnas och böndernas
söner och döttrar. Det är de som
skall bära ansvaret för framtiden. Det är
de som skall inta de ledande posterna
i samhället. Det är de som skall föra
vårt kulturarv vidare och berika det, till
glädje och nytta för vår generation och
för kommande släkten.

Herr WERNER (bf):

Herr talman! Trots finansministerns
lovvärda ansträngningar att begränsa
statsutgifterna, utvisar det föreliggande
budgetförslaget rekordsiffror i fråga om
storleken av statens både inkomster och
utgifter. De våldsamt svällande siffrorna
kan, om man så vill, anses återspegla
vårt lands de senare åren starkt expanderande
produktionsliv, i huvudsak
grundat på enskild företagarverksamhet
och på landets rika råvarutillgångar.
Men siffrornas mångfald påverkas även
i ej ringa mån av en ständigt fortgående
inflationsprocess av växlande tempo. Efter
att de två senaste åren kännetecknats
av en viss stabilitet i löner och priser
synes riskerna för en ånyo uppflammande
inflationsvåg på grund av det
förflutna årets goda konjunkturer ha förstärkts.
Här synes både reella och psykologiska
faktorer utöva ett visst samspel,
faktorer vilka ingalunda är av den ödesbestämda
karaktär, att de villkorligen
behöver utlösa den kedjereaktion i penningvärdeförstörelsens
tjänst, vilken jagandet
emellan löner och priser, eller
priser och löner, ovillkorligen måste
framkalla. Finansministerns varningar
och maningar till arbetsmarknadens bägge
parter att visa återhållsamhet vid
löneavtalet bör i landets intresse vinna
stöd av alla ansvarskännande krafter.

Statsverkspropositionen m. m.

Från jordbrukets sida bär vi lämnat
vår medverkan till den samhällsekonomiska
stabiliteten genom stora eftergifter
och genom att icke ta ut de priser
som vi siffermässigt varit berättigade
till. Man skall emellertid inte förvänta
att jordbruket kan fortsätta att vara den
buffert, som ensam tar stötarna, därest
andra närings- eller yrkesgrupper icke
visar samma ansvar. Jordbruket har i
stora delar av landet genom en mindervärdig
och skadad skörd lidit så kännbara
förluster och inkomstminskningar
att dess bärkraft undergrävts. Varje fördyrad
omkostnad måste därför medföra
anspråk på kompensationer, om jordbruksnäringen
skall kunna behålla den
för produktionen nödvändiga arbetskraften.
Sugningen från jordbruket till industrien
och stadsnäringarna — vilken enligt
statsverkspropositionen beräknas
fortsätta — utgör ett klart bevis för att
jordbruket i allmänhet icke har ekonomiska
möjligheter att behålla och konkurrera
om arbetskraften. Som en följd
av den bristande lönsamheten visar den
animaliska produktionen en kraftig nedgång.
Särskilt gäller detta mjölken, som
beträffande Stockholms mjölkeentral visar
en minskning sedan år 1952, motsvarande
ej mindre än sju medelstora
landsortsmejeriers årsproduktion. Den
bristsituation som med visshet nu kan
skönjas i animalieförsörjningen på grund
av den bristande lönsamheten bör ju
kunna tillfredsställa vissa storstadstidningar
såsom en viss följd av deras
vettlösa förföljesekampanj mot jordbrukarna.
Men kvar står det allvarliga i alt
en onödig bristsituation uppstått och
att bristen måste täckas genom import,
vilket kraftigt måste försämra vår handelsbalans
och vår valutareserv. Ett redan
nu oroande tecken är att valutareserven
under fjolåret, med dess markerat
goda exportförhållanden och konjunkturer,
visar nedgång i stället för ökning.

Till de faktorer som kraftigt påverkat
detta missförhållande hör den våldsamma
ökningen av bilimporten. Bil- och
brännoljeimportens belastning på handelsbalansen
torde sammanlagt röra sig

48

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
mellan 1 och 1 1/2 miljard kronor —
därav svarar cirka 100 000 personbilar
för 060 miljoner kronor. Med en ökning
av enbart personbilbeståndet i landet
med över 250 000 personbilar på tre år
måste man fråga sig om vi verkligen har
råd att utan restriktiva ingrepp låta det
hela fortsätta.

Därmed är jag inne på att något beröra
de överraskande åtgärder i konjunkturdämpande
riktning, som finansministern
föreslår i propositionen nr 36.
Jag har aldrig hyst någon överdriven
beundran för vad vi kallar punktbeskattning
och punktingrepp, som lätt kan få
ett drag av ryckighet och godtycklighet
över sig. Dess verkningar är ofta svåra
att överblicka och kontrollera och belastar
ofta olika folkgrupper och produktionsområden
orättvist och ojämnt. När
det gäller återinförandet av investeringsskatten
i den enskilda produktionssektorn
är det uppenbart att denna träffar
den enskilda företagsverksamheten men
lämnar den allmänna oberörd. Detta är
en olikställighet som icke är oantastlig.

Innan man tillgriper en regleringsåtgärd,
som endast kan betingas av en
överhängande allvarlig kris, måste man
fråga sig, om åtgärden är nödvändig och
leder till ett samhällsgagnande resultat.
När det gäller vissa centrala delar av
förslaget tvivlar jag starkt härpå. Om
avsikten är att uppnå en tillfällig investeringsbegränsning
på vissa områden, så
måste åtgärdernas tidsbegränsade karaktär
klart anges. I propositionen har tiden
angivits till ett år, men en bekräftelse
härom av finansministern emotses med
intresse. Permanentas skattebelastningen,
får denna en ej blott återhållande
utan även en prishöjande och fördyrande
effekt. Å andra sidan kan man visserligen
uppdämma vissa behov en tid, men
när dämningsnivån ej längre kan hållas,
uppstår ett genombrott som kan förstöra
vad som temporärt vunnits. Jag ställer
än en gång frågan: Är ingreppet i vad
det berör det värde — och inkomstskapande
produktionslivet, dit jag även räknar
lastbilstrafiken — klokt och är det
nödvändigt?

Den föreliggande budgeten är mer än

balanserad. Följaktligen behövs ej ytterligare
pengar. Om man emellertid sammanställer
det till nära en miljard uppgående
belopp i högprocentigt statslån,
som i investeringsbegränsande syfte
drogs ur marknaden föregående höst,
och de miljardbelopp, som produktion
och förmögenhet har att betala i skatt
till staten, har man rätt att ställa frågan:
Hur ämnar finansministern förvalta
dessa pengar? Kommer de att i görlig
omfattning bindas och fonderas, eller
kommer de att i breda flöden släppas ut
via den allmänna konsumtionen över
grupper, som måhända har mindre förmåga
än de ursprungliga skattskyldiga
att fondera och spara? Om så sker, lär
väl effekten bli motsatt den avsedda
eller plus minus noll. Därmed vill jag, såsom
jag förut sagt, ej underkänna finansministerns
lovvärda ansträngningar
att begränsa det allmännas investeringar.
Under förhandenvarande omständigheter
måste jag nog förbehålla mig rätt att
fritt pröva de föreslagna åtgärderna och
även de alternativ, som kan vara motiverade
och användbara.

I finansplanen återkommer finansministern
till utfästelserna under hösten
om omedelbara och kommande skattesänkningar.
Angelägenheten av att minska
skattetrycket har växt i styrka och
kan icke förbises såsom ett krav från
en överväldigande folkmening och även
såsom en effektiv produktionsfrämjande
faktor och en väg till ett ökat sparande.

När det gäller det närmast liggande
förslaget till ändrade grunder för inkomsttaxeringen
tillåter jag mig att ge
ett bestämt uttryck för anspråket på att
eventuella schablonregler icke utformas
på så sätt, att de rubbar grunderna för
jämlikhet och lika behandling de skattskyldiga
emellan.

Därmed, herr talman, övergår jag att
tala något om den nu aktuella diskussionen
om ägandestrukturen, bonde- kontra
bolagsskog.

Av ovärderlig betydelse för vår samhällsekonomi
är våra rika skogstillgångar
och vår skogsindustri. Förutom att
skogsproduktionen fyller vårt inhemska
behov av trävaror och papper m. m., be -

Onsdagen den 19 januari 1955 fm.

Nr 2

49

talar skogsprodukterna nära hälften av
vårt import och visar även i årets finansplan
en expansiv utveckling. Trots
de stora årliga avverkningarna utvisar
resultatet av de hittills verkställda riksskogstaxeringarna
stigande virkesförråd,
framför allt i södra och mellersta
Sverige.

Trots de samhällsekonomiskt gynnsamma
resultat som skogen och därpå
baserad industri kan uppvisa, har
på senaste tiden uppflammat en diskussion
om skogsbruket och dess ägandestruktur,
som i hela sin tendentiösa
uppläggning bygger på en bristande kännedom
om eller bristande vilja att erkänna
faktiska förhållanden. Jag avser
härmed — såsom förut berörts av herr
Näsgård — diskussionen om bondeskogsbruket
kontra bolagsskogsbruket.

Man synes utgå ifrån att en uppdelning
av cirka hälften av landets skogsareal
på 270 000 lotter under den enskilde
ägarens vård numera skulle vara
en förkastlig anordning jämfört med om
samma arealer sammanfördes under den
opersonliga bolagsäganderättens driftform.

Jag skall i detta sammanhang lämna
åsido de sociala verkningarna av en sådan
utveckling. Erfarenheterna från bolagsköpens
bondeutrotning i Värmland,
Dalarna och Norrland talar här sitt tydliga
språk. Vad unga nu rotlösa människor
känner, då de som bolagsanställda
arbetar i den skog som en gång tillhörde
deras farföräldrar, kanske kan vara vägledande.
Det märkliga är att representanter
för två tidigare oförenliga intressegrupper,
arbetare och bolag, nu tycks
ha funnit varandra i samma famntag.
Till det förslag om ny s. k. jordrationaliseringslag,
som avgavs 1954, har två
av de sakkunniga, nämligen chefen för
Gellulusakoncernen, direktör Enström,
och skogschefen för A/B Mo & Domsjö,
alltså två bolagsrepresentanter, fogat ett
särskilt yttrande med krav på upphävande
av lagen om förbud för bolag att
förvärva skogsmark. Samma principiella
uppfattning delas av ordföranden i Träindustriarbetarförbundet,
herr Yngve

4 Försitt hammarens protokoll 1955. Nr 2

Statsverkspropositionen m. m.
Persson, vilken i superlativa ordalag
skildrar alla de förmenta fördelar som
stode att vinna, därest skogsbolagen åter
finge förvärva böndernas skogsfastigheter.

Den förda diskussionen har ytterligare
politiskt aktualiserats genom en ledare
i folkpartiets huvudorgan, Dagen Nyheter,
för den 29/12 1954, under rubriken
»Bondeskogsbruk», där tidningen talar
om att försummad skogsvård och »eftersläpningen
inom bondeskogsbruket är
ett problem med stora samhällsekonomiska
konsekvenser». Herr Yngve Persson
får en varm eloge för att han »utan
skygglappar» tagit upp en diskussion
om skogsnäringens ägandeförhållanden.
Tidningen hyser bekymmer för att socialdemokraterna
skall låta sig lockas
»på vilsna vägar» av bondeförbundets
»stödskogsideologi». Det kan inte vara
vettigt att låta skogsnäringen underordna
sig jordbrukets intresse, och »folkpartiet
har som bekant tagit avstånd
från tanken att stycka upp skogen för
att hålla jordbruket under armarna»,
förklarar tidningen.

Herr talman! Jag har tillåtit mig att
här i remissdebatten göra dessa sammanställningar
av opinionsyttringar
från tre skilda politiska partier — jag
förmodar att direktör Enström tillhör
högerpartiet — för att efterlysa vilken
uppfattning företrädarna för samma
partier inom riksdagen möjligen kan
hysa i frågan. Av särskilt intresse är
att Dagens Nyheter i den återgivna passusen
talar på folkpartiets vägnar. För
bondeförbundets vidkommande kan till
riksdagens protokoll antecknas en klar
deklaration att upphävande av bolagsförbudslagen
icke kan påräkna partiets
medverkan och att vi till och med gentemot
folkpartiets deklarerade uppfattning
ämnar fullfölja vårt program att
söka komplettera ofullständiga jordbruk
med stödskog.

Utgångspunkten för den förda diskussionen,
att bondeskogsbruket skulle vara
irrationellt och ej ens tillföra förädlingsindustrien
hela den möjliga virkesproduktionen
samt att skogsvård och

50

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
återväxt skulle vara sämre skött av den
enskilde ägaren än av bolagsägaren, är
felaktig och grundfalsk. Den kulturvård,
som den enskilde skogsägaren utför
med sin relativt bättre tillgång på arbetskraft
under vissa delar av året å sina
förhållandevis små skogsarealer med
sakkunnigt stöd av skogsvårdsstyrelserna,
kan väl mäta sig med vilken annan
driftform som helst. Det är orättvist och
ogrundat att icke vilja erkänna det enorma
skogsuppbvggande arbete, som skogsvårdsstyrelserna
tillsammans med de enskilda
skogsägarna utfört till gagn för
skogsindustrien och dess arbetare under
de senaste 40 å 50 åren.

Hurudant var läget vid tiden för
skogsvårdsstyrelsernas tillkomst? Jo, vi
hade tusentals hektar med genom de
skogsfördärvande dimensionsavverkningarna
sönderhuggna bestånd, med
kvarlämnat avfall och undertryckt, ej
utvecklingsbar skog. Dessa skogsmarker,
tillika med många tusentals hektar
nu högproduktiva f. d. hag- och
betesmarker, vilka i enskild vård återbördats
till skogsproduktionen, utgör nu
för både skogsindustrierna och samhällsekonomien
en oskattbar tillgång. Om
man underkänner den enskilde ägarens
insatser i detta återuppbyggnadsarbete,
skulle det vara vanhedrande att vid
skogsvårdsstyrelsernas 50-årsjubileum
detta år icke erkänna deras ovärderliga
verksamhet.

Med det sagda har jag ej velat göra
gällande att allt är välbeställt med skogsproduktionen,
vare sig bolagens eller de
enskildas. Med tillfredsställelse kan därför
konstateras, att i årets budget avsatts
ökade belopp till skogsvårdande
ändamål.

I vad gäller effektiviseringen av den
enskilda skogsvården har under de senaste
åren av skogsägarna själva skapats
härtill ytterst användbara organ i skogsägarföreningarna
och deras riksorganisation,
vilka nu vunnit en fasthet och
styrka som gör dem väl skickade till
stora uppgifter i skogsvårdens tjänst.
Genom det samarbete mellan enskilda
skogsägare, som har etablerats, neutraliseras
de olägenheter som kritikerna

trott sig finna i skogsskiftenas parcellisering.
Genom dessa föreningar kan
nödvändiga maskiner anskaffas, motorvägar
byggas, skogskulturer över sammanhängande
områden verkställas och
även den industriella föreningen av
skogsproduktionen vidgas. I sin verksamhet
bör skogsägarföreningarna, i intimt
samarbete med skogsvårdsstyrelserna,
nu utgöra ett värdefullt instrument
för framtida större uppgifter i den
enskilda skogsvårdens tjänst, något
som helt tycks ha förbigått den uppflammande
kritiken.

Herr talman, jag skall nu sluta mitt
inlägg om skogen med att uttala den förhoppningen,
att nationen måtte mera än
hittills samlas till positiva åtgärder i
vården av denna vår kanske allra värdefullaste
naturtillgång och att nödiga
medel måtte ställas till förfogande för
att påskynda dess alltmer ökade avkastning.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Då man ibland hör den
borgerliga oppositionens representanter
dundra mot vad som populärt kallas
»ofriheten i folkhemmet» eller läser än
värre utgjutelser i vissa borgerliga blads
ledar- och kåserispalter, får man osökt
i tankarna några meningar som den socialdemokratiske
banbrytaren Axel Danielsson
skrev från sin fängelsecell i
Malmö 1889.

Det året bildades det socialdemokratiska
arbetarpartiet. En skräckslagen
borgerlig opinion gick till våldsamt anfall
mot den nya rörelsen. Den beskylldes
bl. a. för att önska förkväva friheten.
Mot detta genmälde Danielsson från sin
fängelsecell: »Ingen anklagelse mot socialismen
är vanligare än den, att vår
eftersträvade samhällsordning icke skulle
hava rum för den individuella friheten.
Och ingen är heller mera grundfalsk
och lättare tillbakavisad.»

Axel Danielssons ord är lika sanna
i dag som för 65 år sedan. Det som åstadkommits
under de decennier, då socialdemokratien
haft möjligheter att leda

Onsdagen den 19 januari 1955 fm.

Nr 2

51

den politiska utvecklingen i vårt land,
har nämligen på ett påtagligt sätt frigjort
de stora människomassorna och
fört dessa ett avsevärt stycke på den väg
som leder till trygghet och till ett förhållande
då fruktan för nöd kan anses
vara ett i stort sett passerat tillstånd.

Den sociala omvårdnaden i vårt land,
sådan den återspeglas i femte huvudtiteln,
måste betraktas som mycket god.
Över 2 500 miljoner kronor begär departementschefen
att få använda för att bereda
medborgarna ekonomisk trygghet
vid arbetslöshet, sjukdom och ålderdom.

Genom den obligatoriska sjukförsäkringen,
som trätt i kraft vid senaste
årsskiftet, har en skönhetsfläck i vårt
sociala reformbygge plånats ut. Vi hade
det inte tillfredsställande på sjukförsäkringens
område tidigare. Jag är visserligen
fullt medveten om att vi med tillkomsten
av denna sistnämnda socialreform
inte täckt alla hjälpbehov, men när
den obligatoriska sjukförsäkringens
födslovåndor är överståndna, skall alla
säkert erkänna att denna senast införda
försäkring är en tillgång som ingen vill
vara utan.

Tillvaron bjuder på många situationer
som inte kan förutses eller förebyggas.
Detta gör att vi trots våra förnämliga,
och numera i stort sett oomstridda, socialförsäkringar
måste ha kvar någon
form av samhällshjälp, som inte är absolut
fixerad, utan som kan anpassas efter
det aktuella hjälpbehovet. Med glädje
noteras fördenskull att socialministern
har för avsikt att förelägga årets
riksdag en socialhjälpslag som skall ersätta
den gamla fattigvårdslagen. Därigenom
blir 1955 års riksdag märklig, då
den får förmånen att förpassa den gamla
fattigvården till historien.

Det är visserligen dess bättre så, att
vår moderna åldringsvård är helt annorlund
nu än då Albert Engström som
12-åring plumsade fram genom snön i
sin småländska födelsebygd för att överlämna
en korg mat till gamlingarna i det
trista fattighuset. Den fattigstuga, Albert
Engström då besökte och vars fruktansvärda
tristess och djupa elände han sedermera
så mästerligt skildrat, var san -

Statsverkspropositionen m. m.
nerligen inget undantag. Liknande fattigstugor
fanns runt om i vårt land och
försvann inte helt förrän för några få
årtionden sedan.

Hälsas sålunda en ny socialhjälpslag
med största tillfredsställelse, måste man
dock konstatera, att lagen icke betyder
allt. Viktigast är de människors inställning,
vilka skall föra lagen ut i levande
livet. Viktigt är också att socialhjälpslagen
får en sådan utformning, att
dess förmåner utgår som om det vore en
socialförsäkring. Låt med andra ord förmånerna
bli en rättighet och inte någonting
förnedrande att mottaga!

Den största posten i femte huvudtiteln
är kostnaderna till folkpensioneringen.
Det är med stor tillfredsställelse man tar
del av socialministerns förslag till justering
av änkepensioneringen. Jag har aldrig
kunnat acceptera skälet till att änkornas
pension skall vara lägre än pensionen
till andra pensionstagare. Motiven ha ju
varit att änkorna skulle ha större möjlighet
än andra pensionärer att skaffa sig
arbetsinkomst. Genom de bestämmelser,
som grundats på dessa motiv, har alla de
änkor, vilka inte haft några som helst
möjligheter att skaffa sig ett öres inkomst,
kommit i en mycket besvärlig situation.
Naturligtvis skall det vara så,
att änkorna tillerkännes en pension som
de kan leva av. I den mån de kan skaffa
sig inkomst, skall änkepensionen minskas
med hänsyn till inkomsten, precis
på samma sätt som annan inkomstprövad
pension. Min förhoppning är att förslaget
utformas på detta sätt.

Bestämmelsen, att änkan skall ha fyllt
55 år vid mannens frånfälle för att komma
i åtnjutande av änkepension, har vållat
mycken irritation. Den uppmjukning
som företogs för något år sedan, då det
bestämdes, att om särskilda skäl förelåg,
änka kunde få pension före 55 år, betydde
kanske något för att minska irritationen.
Men var nu gränsen sättes, får
man dock vara på det klara med att fall
kommer att anmäla sig, då vederbörande
känner sig orättvist behandlad. Socialministern
hör fördenskull ägna fortsatt
uppmärksamhet åt änkornas problem och
undersöka de möjligheter som finns för

52

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

att de yngre änkorna beredes tillfälle att

försörja sig på ett eller annat sätt.

En annan, nära nog bortglömd, grupp
— de gamla s. k. livräntetagarna •— bär
socialministern tillkännagett att han har
för avsikt att ge ett ordentligt stöd. Då
man vet att många av dessa olyckliga
människor måste dra sig fram på ersättningar,
som grundats på inkomster från
de på sin tid ökända AK-arbetena, är socialministerns
initiativ på detta avsnitt
värt allt erkännande.

Herr talman! Jag skall inte längre uppehålla
mig vid detaljer i femte huvudtiteln.
Det är dock angeläget för mig att
slå fast, att regeringens ekonomiska politik,
kritiserad av den borgerliga oppositionen,
stödd av riksdagsmajoriteten,
är en förutsättning för att den sociala
standarden skall kunna bibehållas. Utan
hög produktivitet och full sysselsättning
kan vi inte upprätthålla och förbättra
den sociala omvårdnaden. Utan denna
politik kan heller ej den kulturella upprustning,
som signalerats i åttonde huvudtiteln,
förverkligas.

År jag sålunda, herr talman, tillfredsställd
med de nyheter, som presenteras
i årets statsverksproposition, har jag
dock till sist ett allvarligt lokalt bekymmer
att framföra.

Detta bekymmer orsakas av den ständiga
flykten från landsbygden. Skaraborgs
län, som är ett utpräglat jordbruksområde,
tenderar allt mer att bli
ett utflyttningslän. Städerna och tätorterna
förmår inte suga upp den arbetskraft,
som kommit i rörelse. De båda
städerna i östra delen av länet, alltså
även min egen hemstad, har dragits in
i utflyttningsvirveln. Därmed har praktiskt
taget hela området mellan Falbygden
och Vättern minskat sitt invånarantal.
Detta skapar allvarliga problem för
kommunalmännen, inte minst i städerna.
Och det är ungdomen som flyttar. För
Tidaholm är detta utomordentligt allvarligt.
Den befolkningsrörelse som sker
har under senare år tett sig på det sättet,
att unga familjer flyttar från staden och
pensionärer från landsbygden flyttar in.
Får detta fortsätta länge till, kommer
s. k förgubbning att bli följden. Vad det

betyder är inte svårt att räkna ut. Kommunalmännen
ser med allra största oro
på utvecklingen.

Det har ofta sagts, att säkerlietständstickan
och Greta Garbo varit de storheter,
som gjort Sveriges land känt ute i
världen. I Tidaholm har tillverkats lejonparten
av de tändstickor, som gått på
export. Sedan länge är det emellertid
trögt för den svenska tändsticksexporten.
Detta i förening med en fortgående
rationalisering har gått hårt fram bland
tändsticksarbetarna. Då tändsticksindustrien
dessutom är en utpräglad låglöneindustri,
förmår den inte locka unga arbetare
till sig. Detta är en bidragande
orsak till Tidaliolms och därmed hela
kringliggande bygds aktuella svårigheter.

Nu har näringslivets lokalisering länge
varit föremål för debatter. Fn särskild
utredning avlämnade 1951 ett intressant
betänkande, som dock gett föga resultat.
Mest har man talat om att lokalisera industrier
till rena landsbygden, ett i och
för sig vällovligt syfte, men det är minst
lika angeläget att arbetsmarknadsmyndigheter
och andra, som har med saken
att göra, tänker på de småstäder, som
drabbas av stagnation, eller vilkas folkmängd
minskar. En stad måste ju ha en
viss service. Den har vad man på affärsspråk
kallar vissa fasta utgifter. Skall
dessa bäras av ett färre antal medborgare,
som därtill pålägges ökade utgifter
för växande grupper äldre människor,
blir situationen minst sagt besvärlig.

Här förekommer en ständig flykt till
de stora städerna. Till dem dras människorna
som av en magnet. Storstädernas
svårigheter ökas. Kraven på bostäder,
kommunikationer, skolor, samlingssalar
växer. Trängseln och vantrivseln
ökar. Men flykten till storstäderna pågår
utan hejd. Myndigheterna har inga
effektiva medel för att stoppa denna folkvandring.
Arbetsmarknadsstyrelsens lokaliseringsbyrå
kan inte ålägga industrier
och företag att flytta till Tidaholm
eller andra platser. Lokaliseringsbyrån
kan visserligen rekommendera en industri
att flytta till en viss plats, men en
sådan rekommendation tas inte alltid så
förfärligt allvarligt. Min hemstad har un -

Onsdagen den 19 januari 1955 fm.

Nr 2

53

der fjolåret varit på intensiv jakt efter
olika industriobjekt, men utan resultat.
Detta gör att jag allt mer och mer börjat
luta åt den uppfattningen, att arbetsmarknadsmyndigheterna
eller regeringen
borde få makt att ingripa och vid behov
styra näringslivets lokalisering på ett
mer verkningsfullt sätt än som nu sker.
Det är inte rimligt att vissa bygder och
mindre industristäder långsamt skall tvina
bort, medan de stora städerna hotas
av ett slags befolkningsmässig elefantsjuka.

I den av mig inledningsvis citerade artikeln
av Axel Danielsson talas om någonting
som författaren kallar fabrikantfrihet,
varmed Danielsson menade rättigheten
att bygga en fabrik och exploatera
mänsklig arbetskraft. Den rättigheten
eller den friheten finns fortfarande
kvar fast under andra former. Men denna
fabrikantfrihet kan inte tillåtas att gå hur
långt som helst. Krympande industrier
måste se till, att den tätort de delvis
själva skapat hålles vid liv. Kan de inte
det, måste samhället på ett eller annat
sätt ingripa.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr PETTERSSON (s):

Herr talman! Den bild av det ekonomiska
läget, som möter oss i årets finansplan,
med en utpräglad högkonjunktur,
återfinnes inte i alla delar av
vårt land. I bygder, där jordbruket varit
och är den dominerande näringen,
har det skett och sker folkförflyttningar
i mycket snabb takt. När denna förflyttning
av människor berör en hel landsdel,
uppstår för denna landsdel mycket
allvarliga bekymmer. Då man sedan går
att vidtaga generella ingrepp för att
dämpa denna konjunktur —• genom investeringsavgifter
och liknande — återverkar
detta tyvärr även på åtgärder
som man vidtager med statligt stöd för
att söka stimulera till en ökad företagsamhet
i dessa bygder.

Att svårigheter föreligger på sina håll,

Statsverkspropositionen m. nv.
framgår bland annat av att socialministern
i berättelsen till årets riksdag om
vad sig i rikets styrelse tilldragit anmäler
eu utredning, som han igångsatte i
slutet av februari månad 1954. I direktiven
till denna utredning anföres bland
annat, att vissa sysselsättningsvårigheter
under de senare åren uppenbarat sig inom
Gotlands län samt att en icke obetydlig
avflyttning av arbetskraft till fastlandet
ägt rum. Sålunda har arbetskraftsbehovet
inom kalkstensindustrien minskat
avsevärt under de senaste åren. Jag kan
meddela, att år 1948 fanns i denna industri
anställda 650 man. År 1954 var
siffran 250. På samma sätt är det också
inom jordbruket, som dominerar inom
näringslivet på Gotland. På båda dessa
områden, således kalkstensindustrien
och jordbruket, kan män förvänta att
behovet av arbetskraft fortfarande kommer
att minska. Socialministern anbefaller
därför de tillkallade sakkunniga att
utröna vilka möjligheter till en utökad
industriell verksamhet som finns för att
bereda arbetsmöjligheter för den arbetskraft,
som med all sannolikhet kommer
att bli övertalig på Gotland under de närmaste
åren. Socialministern säger vidare,
att denna utredning bör beakta vilka
andra åtgärder utöver beredskaps- och
andra allmänna arbeten som bör vidtagas
för att på längre sikt motverka den
säsongarbetslöshet, som nu under flera
vintrar regelmässigt uppträtt på Gotland.

Då jag nu i denna debatt tar upp detta
spörsmål, är det närmast av tre skäl.
Det första skälet är att situationen på
Gotland, sedan denna utredning tillkallades,
blivit än mera bekymmersam. Sålunda
meddelades vid årsskiftet, att befolkningstalet
på ön sjunkit med drygt
500 personer ytterligare under år 1954.

Med tanke på att det dels gäller en ö,
som ligger på ett avsevärt avstånd från
fastlandet, och dels att det är de produktiva
åldrarna, som flyttar därifrån,
är detta ett förhållande, som är nog så
allvarligt. Vi, som bygger och bor där
nere, anser det därför av olika skäl vara
ett riksintresse att hålla en så hög befolkningssiffra
som möjligt på denna utpost
i Östersjön.

54

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Av en undersökning, som verkställdes
under föregående år beträffande folkmängdens
fördelning i procent efter ålder
och kön på Gotland, framgick att
det i åldersgrupperna 20—64 år fanns
54,76 procent mot ett medeltal för riket
av 60,39 procent. I åldersgruppen över
64 år fanns det 12,08 procent mot 10,32
procent såsom medeltal för riket. I några
av våra gotlandskommuner var procenttalet
i de produktiva åldrarna endast
52 medan medeltalet för riket var
60 procent. Denna befolkningssammansättning
medför, med det färre antalet
människor i de produktiva åldrarna, en
relativt större börda på envar än vad
som utgör den genomsnittliga bördan
för riket. Det tar sig också uttryck däri,
att Gotland har landets högsta landstingsskatt.

På grundval av dessa befolkningssiffror
har gjorts vissa beräkningar för den
närmaste framtiden. Härvid har man
kommit till det resultatet att av de årskullar,
som under den närmaste femårsperioden
slutar sin skolgång, är det
ett mycket stort antal ungdomar, som
inte kan vinna sysselsättning på Gotland.
Jag har sett beräkningar på att minst
2 000 ungdomar tvingats att flytta från
Gotland till fastlandet under denna period
för att över huvud taget kunna få
sysselsättning. Att svårigheterna för ungdomen
att vinna sysselsättning på Gotland
redan nu är mycket stora, framgår
bland annat av att under år 1954 vid
ungdomsförmedlingen gjordes 1 339 ansökningar
av flickor om arbete. För dessa
fanns det 421 lediga platser. Av pojkar
gjordes 786 ansökningar, och för
dem utgjorde antalet lediga platser 377.

Av den berättelse, som folkskolinspektören
inom distriktet avlämnat för
föregående läsår, framgår att barnantalet
i de gotländska skolorna är i starkt
nedgående. I flera av de gamla gotlandssocknarna
har man i avsaknad av skolbarn
nödgats nedlägga alla skolanläggningar.
För den närmaste framtiden ter
sig situationen hur mörk som helst, och
man har att räkna med ett fortsatt nedläggande
av i och för sig mycket goda
skolanläggningar.

Den som till äventyrs — vi bär ju rätt
många besökare under sommaren — besöker
ön kan, om han så vill, mycket
snabbt förvissa sig om vad som under
det sista decenniet övergått denna vårt
lands största ö.

I Valleviken, där en cementfabrik
nedlades 1947, står många ödehus tämligen
koncentrerat med 25, 30 övergivna
lägenheter, som i och för sig är utomordentligt
goda. Man kan också besöka
Bläse, där ett kalkbrott nedlades så sent
som i november 1954. Där möter man
samma trista bild. De utgör vältaliga
vittnesbörd om svårigheterna.

Med detta för ögonen kan man inte
acceptera den uppfattning, som så ofta
kommer till synes från högerns och folkpartiets
sida när det gäller den ekonomiska
politiken. Därmed kommer jag
fram till det andra skälet för mitt anförande.

I en cirkulärledare i högerpressen, i
vilken årets statsverksproposition behandlas,
återfinner man följande uttalande:
»Man tycks aldrig komma att
tänka på att kardinalfelet ligger i att
staten åtar sig för mycket och överlämnar
för litet åt den enskilde.» Såvitt jag
kan förstå är detta inte en arbetshypotes,
som man kan använda för lösandet
av de problemställningar som föreligger
för Gotlands del. Där leder de fria
krafternas fria spel till mycket svårartade
bekymmer för de enskilda människorna.
På Gotland är man i dag på
det klara med att statliga åtgärder och
åtaganden är nödvändiga, om någon lösning
skall kunna åstadkommas. Man känner
i dag där nere en djup tacksamhet
för det statliga stödet och åtagandet för
möjliggörande av ett elkraftpris, som
motsvarar det i Sydsverige gällande, och
för det förslag, som kommunikationsministern
har överlämnat till årets riksdag
om en utbyggnad av flygfältet i Visby.
Så långt jag kan förstå måste även
de förslag, som kan komma att framläggas
av den av socialministern tillsatta
öutredningen, utmynna i statliga åtgärder.
Härvid måste staten givas en
större makt och större resurser för att
kunna dirigera det ekonomiska livet,

Onsdagen den 19 januari 1955 fm.

Nr 2

55

om det är så att vi menar allvar med
det tal, som man så ofta hör, att vi i
det här landet skall söka åstadkomma
en mera effektiv lokalisering av landets
näringsliv. Är det så att man inte
önskar det, blir ju situationen den, att
sådana landsdelar som exempelvis Gotland
inte har möjligheter att klara sig.
De medborgare, som tvingas att leva där,
får finna sig i att få en väsentligt sämre
service än andra medborgare i landet.

Härmed kan jag säga att jag kommer
in på det tredje skälet för detta anförande.
Det rör ett hittills uteblivet statligt
initiativ. Vid 1945 års riksdag fattades
beslut om en skrivelse till Kungl.
Maj :t med anhållan om en allsidig och
förutsättningslös utredning rörande sjöfartsförbindelserna
mellan Gotland och
det övriga Sverige. Den utredning, som
därefter tillkom, avlämnade sitt betänkande
i januari 1951. Av utredningen
framgick, att fraktkostnaderna för transporter
mellan Gotland och fastlandet låg
avsevärt högre än fraktkostnaderna för
transporter av motsvarande längd på
fastlandet. Merbelastningen utgjorde genomsnittligt
19 kronor per ton. Utredningen
föreslog därför, att åtgärder skulle
vidtagas för att skapa likställighet för
gotlänningarna med fastlandet i vad det
gällde fraktsatser. Man föreslog sålunda,
att staten skulle stödja tillkomsten
av en ny trafikorganisation för upprätthållande
av de reguljära sjöfartsförbindelserna
mellan Gotland och fastlandet.
I den nya trafikorganisationen räknade
man med att Gotlands läns landsting,
Visby stad och den ekonomiska föreningsrörelsen
samt andra likartade organisationer
skulle ingå och erhålla ett
avgörande inflytande. Utredningen ansåg
det vidare vara nödvändigt att tillföra
denna förbindelse ett nytt fartygsmaterial,
som skulle möjliggöra ett förbilligande
av transporterna, samtidigt
som det också skulle medge ökade möjligheter
att transportera varor mellan
Gotland och fastlandet ulan alltför stor
kvali tetsförsämring.

Sedan detta betänkande avlämnats och
tillstyrkts av berörda parter på Gotland,
d. v. s. de kommunala myndigheterna

Statsverkspropositionen m. m.
och den ekonomiska föreningsrörelsen,
har någon synbart initiativ inte tagits
i frågan. Det bolag, som nu uppehåller
trafiken på gotlandstraden, har visserligen
förvärvat ett fartyg, som skall insättas
i trafik någon gång under 1955.
Man kan säga, att denna nyanskaffning
på sitt sätt är ett erkännande åt de tankegångar,
som återfinns i betänkandet.
Fartyget utgör närmast en personbilsfärja,
men anskaffningen därav löser
inte de gotländska trafikproblemen. De
för Gotland viktiga transporterna av
livsmedel — särskilt kött och fläsk —
kan svårligen ske med det fartyget, då
det enligt vad som upplysts mig saknar
kylrum och ej heller har utrymmen, som
möjliggör medförande av högre containers.
Ej heller möjliggör såvitt man nu
kan se nyanskaffningen någon som helst
fraktsänkning. Den stora skillnaden i
fraktpriser kommer alltså att bestå. De
skyddade transporterna kan inte äga
rum. Det må dock sägas, att det i dag
är lika angeläget, ja, än mer angeläget
än det var 1945, att förbindelserna mellan
Gotland och fastlandet inlänkas i
landets kommunikationsnät på ett sätt,
som ger åt gotlänningarna samma förmåner
som nu tillkommer dem som bor
på fastlandet. Detta framstår som så
mycket viktigare i dag, då man är underkunnig
om att fraktkostnaderna och
möjligheterna att transportera vororna
så att de hålles skyddade mot skador är
förutsättningar för att till Gotland över
huvud taget kunna knyta nya industrier.

Jag skulle därför vilja framföra som
en förhoppning att Kungl. Maj:t — trots
att detta inte är anmält redan nu — om
möjligt till årets riksdag presenterar ett
förslag eller på annat sätt tar ett initiativ
till en snabb lösning av denna för
Gotland så livsviktiga fråga. Läget iir så
pass allvarligt, att man inte kan vänta
alltför länge. Gör man det, kan det bli
alltför dyrbart att reparera redan uppkomna
skador. Men jag vill i detta sammanhang
på nytt understryka, att om
något skall kunna åstadkommas, går det
inte att följa högerns och folkpartiets
allmänna recept om att de allmänna
maktmedlen och resurserna skall beskii -

56

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
ras. Snarare är det väl så, att dessa på
vissa områden måste ökas för att inte de
medborgare, som nu bor i »utkanterna»,
på något sätt skall känna sig så att säga
såsom utstötta från den ekonomiska gemenskapen.
Med all sannolikhet blir
man tvungen att satsa mera på dessa
bygder än vad som hittills blivit fallet
för att en utjämning skall kunna komma
till stånd och för att förhindra en alltför
ödesdiger folkförflyttning. Härvid
vore det kanske önskvärt, om föreskrifterna
om den i och för sig nödvändiga
investeringsavgiften på något sätt skulle
kunna utformas så, att investeringar, som
tillkommer under statlig medverkan och
med statligt stöd, kunde undantagas
från avgiften även till den del, som tillskjutes
på annat sätt.

Jag vill till sist, herr talman, uttala
ytterligare en förhoppning. När årets
riksdag kommer att fatta beslut om en
väsentligt utbyggd yrkesutbildning och
yrkesundervisning —• förslag som hälsas
med största tillfredsställelse och tacksamhet
— må man kanske i första hand
se till, att denna tillkommer de landsdelar,
som i dag har svårigheter för att
ge sin ungdom sysselsättning. På Gotland
ser vi i varje fall en utbyggd och
utvidgad yrkesutbildning såsom ett nödvändigt
bidrag för att åstadkomma ett
mera differentierat näringsliv.

Herr ELIASSON (bf):

Herr talman! Jag har med stort intresse
lyssnat särskilt till de båda senaste
talarnas anföranden. Man kan med fog
beteckna avfolkningen av landsbygden
och de mindre tätorterna och städerna
som kanske vårt största inrikespolitiska
problem sett på längre sikt. Jag tänker
här också på konsekvensen för storstäderna
med deras trivsel- och kommunikationsproblem
o. s. v. Det föreligger inte
någon meningsmotsättning mellan de
två senaste talarna och mig om att statsmakterna
måste vidta åtgärder, som
kompletterar vad de enskilda, organisationerna
och kommunerna uträttar. Men
för egen del anser jag — och jag tror
att vi kan vara överens även på denna

punkt — att vad statsmakterna i främsta
rummet behöver göra inte så mycket är
att dirigera i restriktiv mening — jag
bortser då från angelägenheten av att
hindra befolkningsökningen i storstäderna.
Vad statsmakterna i första hand
måste göra är att söka stimulera det näringsliv,
som i dag finns i glesbygderna
och de mindre tätorterna och städerna,
och söka medverka till att detta näringsliv
mera differentieras. Det gäller bl. a.
att skapa allmänna förutsättningar för
att näringslivet där skall kunna förbättras.
Det gäller att rusta upp vägar, trygga
elkraftsförsörjningen o. s. v., och det
gäller också här att ge ett starkare stöd
till den enskilde, som vill starta eget
företag. Jag vill understryka att åtskilligt
redan har gjorts, men att statsmakterna
säkerligen kan göra mera.

Jag vill också erinra om, herr talman,
att i fjol förelåg från vårt håll en stor
partimotion, i vilken problemen rörande
den framtida befolknings- och näringsstrukturen
i landet togs upp. I motionen
berördes en hel rad problem, och bankoutskottet
behandlade motionen mycket
välvilligt och underströk vikten av att
ytterligare åtgärder i den av motionärerna
föreslagna riktningen skulle vidtagas.
Bankoutskottet hemställde, att Kungl.
Maj:t inom sitt kansli eller genom uppdrag
åt ett statligt verk borde låta göra
en inventering av de ytterligare åtgärder,
som kunde erfordras för att man
effektivare skulle kunna främja en decentralisering
av näringslivet och över
huvud taget motverka den olyckliga utveckling,
som jag här omnämnt. Jag hoppas
att denna inventering kommer till
stånd utan dröjsmål och att vi kanske
redan vid 1956 års riksdag kan få förslag
till konkreta åtgärder i denna riktning,
något som även de två senaste talarna
här starkt understrukit.

Herr talman! Det har sagts att en regering
är svag, om den inte vågar tillgripa
även impopulära åtgärder för att upprätthålla
stabiliteten i samhällsekonomien.
Den anklagelsen kan man i alla
händelser inte rikta mot den nuvarande
regeringen — den har inte väjt för impopulära
åtgärder. Det säges ganska

Onsdagen den 19 januari 1955 fm.

Nr 2

57

klart ifrån i finansplanen att det finns
risker för inflation i nuvarande läge
särskilt med hänsyn till industriens ökade
investeringar och kraven på lönehöjningar.
Om den stabilitet, som kännetecknat
de senaste tre åren, inte skall
äventyras, måste investeringarna, det inser
vi alla, hållas inom ramen för våra
reala resurser och inkomsthöjningarna
begränsas. Vi är alla på det klara med
att en ständig rationalisering behövs inom
näringslivet. Den är en nödvändig
förutsättning för en fortsatt standardökning.
Men om de sammanlagda investeringarnas
volym överstiger våra reala
resurser, får vi ju en överfull sysselsättning,
vi får löneglidningar, sämre produktivitet
och en höjning av kostnadsnivån,
som minskar konkurrenskraften
gentemot andra länder och leder eller i
varje fall kan leda till sysselsättningsoch
avsättningssvårigheter. Jag vill understryka
att upprätthållandet av stabiliteten
i samhällsekonomien är ett krav
som även från jordbrukets sida reses särskilt
med hänsyn till det läge vi nu befinner
oss i, där man har behov av att
få en viss avsättning genom export.

Regeringen har såvitt jag förstår
handlat i överensstämmelse med lägets
krav när den sökt vara återhållsam med
nya statsutgifter, när den har begränsat
de statliga investeringarna och när den
velat minska det statliga upplåningsbehovet
med ungefär 1 200 miljoner kronor
eller ungefär 70 procent. Regeringen
har sålunda inte bara framhållit nödvändigheten
av att andra minskar sina
anspråk, den har själv gått i spetsen när
det gäller de statliga investeringarna och
den statliga upplåningen.

Jag vill i detta sammanhang framhålla
att jag anser det vara ett steg i rätt
riktning när man nu fortsätter på den
inslagna vägen att successivt minska de
generella bostadssubventionerna. Beträffande
egna hem förordas dessutom nu
en fast ram. Man räknar med byggande
av ungefär 14 000 egna hem, vilket ju
innebär en viss minskning i jämförelse
med år 1954. En nedskärning av egnahemsbyggandet
till förmån för flerfamiljshusen
hör emellertid enligt min inc -

Statsverkspropositionen m. m.
ning inte ske. Av lokaliseringspolitiska
skäl och kanske ännu mer ur trivselsynpunkt
bör så många familjer som
möjligt, som önskar bo i ett eget hem,
också få möjlighet att realisera det önskemålet.

Redan i fjol vår framhöll jag här i
kammaren att den omständigheten, att
hälften av de börsnoterade aktiebolagen
i fjol ökade sin utdelning i stället för
att sänka priserna, kunde komma att inverka
på de stundande avtalsförhandlingarna.
Jag fäste uppmärksamheten
vid det i och för sig ganska märkliga
förhållandet att man inom näringslivet
så hårt driver synpunkten att vårt kostnadsläge
är för högt, medan samtidigt
storföretagen ökar sina utdelningar i
stället för att utnyttja de möjligheter
som dock finns att sänka priserna. Allt
talar för att denna utdelningspolitik i
förening med den starka ökningen av
företagens investeringsanspråk har väckt
förväntningar om betydande lönehöjningar.
I finansplanen har finansministern
inte svävat på målet när han framhållit
att utrymmet för inkomstökningar
är ytterst begränsat, om prisstegringar
och ett stort importöverskott skall kunna
undvikas. Det är givet att också jordbrukets
folk med största uppmärksamhet
följer vad som kommer att ske vid
avtalsförhandlingarna. Det råder ingen
tvekan om att jordbrukets folk till följd
av skördeskador och andra omständigheter
i fjol inte fick den inkomstökning
med ungefär tre procent som man räknade
med i kalkylerna. Det ligger i sakens
natur att jordbrukets moderation
när det gäller krav på inkomstförbättringar
är beroende av om andra grupper
visar en motsvarande återhållsamhet.

Denna remissdebatt har ju fått oväntat
stoff genom förslaget om investeringsavgift
och bilaccis för innevarande
år. Visserligen har oppositionspartiernas
representanter i företagsbeskattningskommittén
ansett att en investcringsavgift
av tillfällig natur kan i samverkan
med en restriktiv penningpolitik
bli ett effektivt medel att dämpa investeringarna
och minska aktiviteten inom

58

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
näringslivet och därmed bidraga till att
upprätthålla samhällsekonomiens stabilitet.
Men det förvånar inte om man från
oppositionens sida i dag ändå gör gällande
att en räntehöjning nu hade varit
att föredraga. I båda fallen är det fråga
om en begränsning av investeringarna,
men man kan ju inte komma ifrån att
en investeringsavgift och en räntehöjning
har ganska olika verkningar. En
allmän räntehöjning slår igenom över
hela fältet. Den leder till att hyror och
livsmedelspriser stiger, för att bara
nämna ett par exempel, och detta kan
i vårt genomorganiserade samhälle föranleda
krav på kompensation som, om
de tillmötesgås, sätter pris- och lönespiralen
i gång. En räntehöjning leder till
en allmän kostnadsfördyring och drabbar
i princip alla, i varje fall alla låntagare
oavsett om de gör några nya investeringar
eller inte. En investeringsavgift
däremot drabbar ju inte dem som
avstår från att göra investeringar under
ifrågavarande år eller dem som gör investeringar
i mindre omfattning. Den
nu föreslagna investeringsavgiften överensstämmer
i huvudsak med den vi hade
åren 1952 och 1953, men det i år
framlagda förslaget innebär så till vida
en väsentlig förbättring ur de mindre
företagens synpunkt som det avgiftsfria
beloppet nu har höjts till 15 000 kronor.

Herr Ewerlöf och herr Ohlon har här
i debatten inte bestritt, att inflationsriskerna
motiverar en dämpning av investeringslusten,
och som enda verkliga alternativ
för en sådan politik har man
rekommenderat en mera restriktiv kreditgivning
och beklagat att en sådan icke
satts in i tid under fjolåret. Men låt mig
då, herr talman, få ställa en mycket enkel
fråga. Om man bedömer och har bedömt
utvecklingen på detta sätt, varför
har då inte högern och folkpartiet begagnat
det inflytande som de har i affärsbankerna
till att under fjolåret få en
mera restriktiv kreditgivning? Var och
en som vill studera utvecklingen kan ju
se på s. 7 i bankoutskottets memorial
nr 1, som ligger på bänkarna, att trots
en mycket kraftig inlåningsökning från
hösten 1953 till hösten 1954 har affärs -

bankernas likviditet försämrats på grund
av en mycket stark expansion av utlåningen.
Jag förmodar att om dessa partier
hade begagnat sitt inflytande hos
affärsbankerna för att åstadkomma en
mera restriktiv kreditgivning, skulle detta
ha lett till resultat, och då skulle investeringarna
ha hållits på en lägre nivå
än nu och inflationsriskerna varit
mindre. Genom den starkt ökade utlåningen
har affärsbankernas likviditet
också försämrats och blivit lägre än bankerna
har förklarat sig eftersträva.

För att anknyta till vad jag tidigare
sagt om investeringsavgiften vill jag liksom
herr Werner understryka angelägenheten
av att denna avgift blir tidsbegränsad,
om den skall ha avsedd effekt.
Enligt propositionen skall den ju utgå
endast för 1955. Vill man med åtgärder
av finanspolitisk natur få den enskilde
att uppskjuta en del investeringar av olika
slag, så måste ju åtgärderna vara
klart tillfälliga. I annat fall anser den
enskilde, att det inte lönar sig att uppskjuta
de planerade investeringarna.

Jag tror att vi alla är ense om att det
inte är önskvärt, att statsmakterna blandar
sig i människornas konsumtionsval.
Jag syftar närmast på bilaccisen. Det är
ganska förklarligt, om många medborgare
vill utnyttja standardhöjningen till
bilinköp, även om mången gång kanske
angelägnare behov eftersättes. Bilismen
fyller en viktig uppgift i vårt moderna
samhälle icke minst med tanke på de
ofta långa avstånden i vårt land mellan
hemmet och arbetsplatsen eller inköpsorten,
samlingslokaler o. s. v., men å
andra sidan måste man erkänna, att bilimporten
tagit en omfattning som inger
bekymmer. I fjol beräknas cirka 130 000
bilar ha inregistrerats här i landet, och
man har i propositionen räknat med att
bilimporten uppgick till ett värde av
ungefär 060 miljoner kronor i fjol. Därtill
kommer betydande belopp för tillbehör
och reservdelar och dessutom en
större bensinimport. I tidningspressen
har det som bekant förekommit uppgifter
om att man på bilhandlarhåll räknat
med att det under 1955 skulle tillkomma
bortåt 200 000 nya bilägare. Även

Onsdagen den 19 januari 1955 fm.

Nr 2

59

om man inte kan mobilisera någon entusiasm
för den nya bilaccisen, tvingas
man ändå att erkänna, att här föreligger
ett problem, särskilt ur valutasynpunkt.
Vår valutareserv har minskats något i
fjol, och vi är alla ense om att en stark
valutareserv är nödvändig, särskilt med
tanke på att konjunkturläget kan försämras.

Man har även från oppositionshåll erkänt,
att årets statsverksproposition
präglas av återhållsamhet med nya statsutgifter.
Det är nödvändigt att hålla igen
på utgiftssidan och upprätthålla stabilitet
i samhällsekonomien, om man skall
kunna realisera den sänkning av skattetrycket
som vi räknar med att få genomförd
nästa år. Inom ramen för en återhållsam
budget har regeringen dock velat
tillgodose behovet av anslagsökningar,
där detta framstått som särskilt angeläget.
Bland annat föreslås ökade anslag
till skogsvården samt upprustning
av sinnessjukvården, forskningen och yrkesutbildningen.
Ecklesiastikministern
har signalerat en proposition senare under
riksdagen om yrkesutbildningen, och
för egen del vill jag gärna uttrycka en
särskild tillfredsställelse över att yrkesutbildningen
nu skall få större resurser.
Särskilt viktigt är att den nya enlietsskolan,
som nu befinner sig på försöksstadiet,
kan ge de ungdomar som önskar
välja ett praktiskt yrke en tillfredsställande
yrkesutbildning. Det är ingen överdrift
att säga att yrkesutbildningen är
enhetsskolans viktigaste problem. Utan
tillfredsställande praktiska yrkesutbildningsmöjligheter
kan vi icke tillgodose
utbildningen av den största gruppen av
enhetsskolans elever. Yrkesvalet blir i
hög grad snedvridet, och vi får eu sugning
till de teoretiska utbildningsvägarna
som är olycklig både för den enskilde
och för näringslivet och samhället.

I detta sammanhang skulle jag vilja
ta upp en fråga som uppmärksammats
också i pressen. Skolkommissionen utgick
liksom riksdagen från att betyg från
klass 9 a i enhetsskolan skulle ungefär
motsvara den nuvarande realexamen,
under det att klass 9 g var avsedd för de
elever som skulle fortsätta i gymnasiet.

Statsverkspropositionen m. m.
I fjol vår utfärdade emellertid skolöverstyrelsen
bestämmelser som går ut på att
betyg från klass 9 g efter en omräkning
av betygsvärdena jämställes med realexamen.
Betyg från 9 a jämställes däremot
inte med realexamen annat än i
vissa fall. I allmänhet skall de jämställas
med realexamen endast om kurserna
och normerna för vitsorden i respektive
ämnen i huvudsak överensstämmer med
dem i klass 9 g. Detta har kommit som
en fullständig överraskning, eftersom
man utgått från att endast de som tänker
fortsätta i gymnasiet skulle gå genom
9 g, medan de som vill välja något
av de yrken eller utbildningslinjer, för
vilka man tidigare fordrat realexamen,
skulle välja klass 9 a. Enligt skolöverstyrelsens
bestämmelser skulle eleverna från
9 a utestängas från en rad skolor och yrken
för vilka man hittills har fordrat
realexamen. Detta måste väl ändå innebära
något helt annat än vad skolkommissionen
och riksdagen avsåg när linjedelningen
i enhetsskolans nionde klass
angavs. Det är förklarligt om dessa bestämmelser
som skolöverstyrelsen har
utfärdat väcker förvåning och vållar
oro. Det vore värdefullt, tror jag, om
ecklesiastikministern snarast möjligt ville
ge allmänheten och skolmyndigheterna
klarhet om huruvida dessa bestämmelser
som skolöverstyrelsen har utfärdat
överensstämmer med andan och bokstaven
i riksdagens principbeslut och
om dessa bestämmelser kommer att revideras.

Jag vill tillägga att enligt vad jag har
erfarit lär vissa statliga verk och institutioner
inte ha velat acceptera avgångsbetyg
från klass 9 a såsom motsvarighet
till realexamen, och detta skulle i hög
grad utgöra förklaringen till skolöverstyrelsens
bestämmelser. Är denna uppgift
riktig förefaller det mig som om dessa
statliga verk och institutioner handlade
stick i stäv mot riksdagens principbeslut,
och det finner jag vara rätt anmärkningsvärt.

Till sist, herr talman, ber jag att få instämma
i de synpunkter som tidigare i
dag har framförts här från bondeförbundshåll
rörande äganderät Isförhål lan -

60

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
dena inom skogsbruket och beträffande
det förslag till nya grunder för jordbrukets
prissättning som för en tid sedan
har framlagts. Vårt parti kan inte medverka
till något överförande, såsom här
ifrågasatts, av skog från enskilda jordbrukare
till bolag. Vårt mål är tvärtom
att vidga möjligheterna för de mindre
jordbruken att förstärkas med skog från
statens och bolagens domäner. Vad jordbruksprissättningsförslaget
angår är det
klart, som herr Näsgård redan framhållit,
att detta är en fråga inte bara för det
s. k. basjordbruket. De flesta jordbruk i
vårt land ligger under basjordbrukets
storlek, och de mindre jordbrukens rättvisekrav
måste därför också beaktas.

Herr HUSS (fp):

Herr talman! Som bekant har sedan
detta års början de nya reformerna beträffande
sjukvård, yrkesskador och läkemedel
tillämpats. Det är troligt, att
det kan vara av intresse för kammarens
ledamöter att ta del av några reflexioner
över de problem som hunnit uppkomma
under den hittills gångna, i och
för sig mycket korta tid, som dessa reformer
varit i kraft.

Låt mig då först säga att sjukförsäkringslagen
visserligen visat sig medföra
en något ökad belastning på den öppna
sjukvården och ett ökat arbete med blanketter
och recept men att reformens genomförande
i stort sett kunnat ske utan
alltför stora svårigheter för läkarna.

Värre har det naturligtvis varit för sjukkassornas
personal, och även för apoteken
har de många nya bestämmelserna
inneburit en betydligt ökad arbetsbörda.

Att sjukförsäkringslagen skulle i alla
avseenden vara fulländad och utan skavanker
redan från början kan man naturligtvis
inte begära. Men på en punkt
har det visat sig att lagen är behäftad
med en stor svaghet. Den består däri
att bestämmelserna inte tagit någon som
helst hänsyn till det faktum att lagen
ju också skall gälla för dem som är medellösa.
När en av huvudprinciperna är
att den sjuke förskotterar kostnaderna
för läkarvård och läkemedel och där -

efter får återbäring från sjukkassan, så
är det uppenbart, att denna princip inte
är tillämplig på de medellösa. Men hur
frågan om de medellösas öppna sjukvård
skall ordnas, därom ger lagen ingen
fingervisning. Man kan nog säga, att
det på detta område för närvarande råder
en viss förvirring, som inte blir
mindre därför att även de medellösa ju
i princip har rätt till fritt läkarval. På
en del håll, där de medellösa har rätt
till fri läkarvård hos kommunalt anställda
tjänsteläkare, t. ex. i Stockholm, är
frågan relativt lättlöst. Där behöver de
medellösa bara erlägga en mindre avgift
för sjukintyget, vilken sedan återbetalas
av sjukkassan. På andra håll har
myndigheterna varit nödsakade att träffa
provisoriska avtal med tjänsteläkare
och apotek, avtal som i regel inte torde
stå i full överensstämmelse med lagen
sådan som den nu är utformad. Inför
frågan, hur man skall förfara med medellösa
som vänder sig till privatpraktiserande
läkare, står man helt villrådig.

En annan brist i lagen är att dess socialvårdande
effekt av allt att döma är
otillräcklig. Man har i Stockholm beräknat,
att endast omkring 6 procent av
understödsfallen kommer att bortfalla
och 18 procent kommer att reduceras
som en följd av sjukförsäkringslagens
införande. Det är då fråga om personer
som behövt socialvård på grund av inkomstförlust
genom tillfällig sjukdom.

Jag vill gärna erkänna, att dessa brister
i sjukförsäkringslagen är sådana som
vi bort kunna förutse och som vi alla
har ansvaret för. Nu är det emellertid så
att ett förslag till en ny socialvårdslag
kommer att framläggas för denna riksdag,
och jag hoppas därför att statsrådet
och chefen för socialdepartementet
måtte i detta lagförslag ta hänsyn till
de nuvarande svagheterna i samordningen
mellan sjukförsäkring och socialvård
och söka avlägsna dessa.

Om sjukförsäkringslagen endast på
vissa begränsade punkter gett anledning
till svårigheter, måste det sägas, att tilllämpningen
av yrkesskadeförsäkringslagen
medfört problem av betydligt större
omfattning. Såsom kammarens leda -

Onsdagen den 19 januari 1955 fm.

Nr 2

61

möter torde erinra sig fanns det motionärer
i båda kamrarna — bland dem
jag — som motsatte sig sjukförsäkringslagen,
bland annat därför att dess införande
förutsattes skola ske på bekostnad
av en avsevärd försämring av förmånerna
vid yrkesskador enligt hittills
gällande bestämmelser; åtminstone för
mig var detta huvudskälet. Vi menade
att det i princip var oriktigt att införa
en ny social förmån på bekostnad av en
annan och att det dessutom var psykologiskt
oklokt att ställa olycksfall och
yrkessjukdomar, för vilka det alltid ansetts
vara självklart, att man skulle få
full ersättning, i samma klass som vanliga
sjukdomsfall, där det bara ges partiell
ersättning.

Redan nu kan det nog sägas, att de
som såg saken på detta sätt bedömde
situationen rätt. Det är med denna utgångspunkt
också lätt att förklara de
problem som nu har uppkommit. På några
få, men rätt betydande arbetsplatser,
nämligen de svenska varven, har de anställda
redan försäkrat sig om den förmånen,
att arbetsgivarna betalar de yrkesskadekostnader,
som de anställda
rätteligen skulle betala själva. Men på
andra håll har arbetsgivarna bestämt
vägrat att göra detta. Där har det på
sjukhusen förekommit, att yrkesskadade
förklarat, att de inte ansett sig vara
skyldiga att erlägga någon betalning eller
att de inte hade några medel. I andra
fall har man erlagt betalning under
protest. Vid varven, där man har egna
sjukvårdsinrättningar, men där det också
finns arbetare som är anställda hos
andra arbetsgivare, har man nödgats
hänvisa dessa senare arbetare till sjukhus,
sedan de gjort anspråk på att vid
varvets sjukstuga få samma förmån av
kostnadsfri behandling som varvens egna
arbetare fått.

Det har alltså på detta område redan
skett en partiell återgång till de gamla
förhållandena, men samtidigt har det
uppkommit en ojämnhet i förmånerna
för de anställda som måste antas kunna
allvarligt inverka på lugnet på arbetsmarknaden.
Jag tror därför att det blir
nödvändigt alt allvarligt överväga alt

Statsverkspropositionen m. m.
återinföra förut gällande förmåner vid
yrkesskada, åtminstone om denna är
uppenbar. Jag finner en sådan åtgärd
vara så mycket mer befogad som riksdagen
i höstas beslöt, att statstjänstemännen
skulle få behålla sina hittillsvarande
förmåner vid en yrkesskada
som är uppenbar. Det är alltså en rättvisefråga
detta, att man inte bör ge kollektivanställd
personal en på en mycket
viktig punkt sämre ställning än tjänstemännen.

Jag kommer så till läkemedlen. Här
är ett fält, där uppfinningsrikedomen
firat en verklig triumf i fråga om att
med den ena handen kunna ta tillbaka
vad man skänkt med den andra. Samtidigt
som bestämmelser om fria och rabatterade
läkemedel införts vid årsskiftet,
har Kungl. Maj:t och medicinalstyrelsen
beslutat tillämpa helt nya och betydande
ändringar i medicinaltaxan. Vad
innebär nu dessa? Jo, att vid beredningar
av piller, salvor, pulverblandningar och
flertalet andra läkemedel, som inte förs
på lager utan tillverkas för tillfället av
apoteken själva, ökas kostnaderna för
allmänheten med ofta 100 eller till och
med 200 procent.

Märkligt nog har på detta sätt kostnaderna
för läkemedel i de medeldyra grupperna
kommit att bli större än förut trots
prisrabatteringen. Visserligen har Kungl.
Maj :t riksdagens fullmakt att ändra medicinaltaxan,
men med en sådan fullmakt
har knappast avsetts ändringar av
så drastiskt slag, som det här är fråga
om. Det hade för regeringen bort framstå
såsom både lämpligt och klokt att
framlägga denna fråga för riksdagen,
innan beslutet fattades. Allmänhetens
missnöje med denna prisreglering har
ännu inte hunnit ta sig några kraftigare
uttryck, men de torde väl inte låta
vänta på sig så värst länge.

En proposition, som bl. a. också berör
medicinalpersonalen, är den som gäller
esiittning till statstjänstemän för tjänstgöring
på obekväm arbetstid. Det föreslås,
att ersättningen liöjes till ett enhetligt
belopp av (it) öre per timme. Vi har
här att göra med en fråga, som utgör en
del av ett större problem. Det blir niim -

62

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
ligen allt svårare att rekrytera personal
till arbete, som är förenat med obekväm
arbetstid. Detta gäller redan om personal,
som har reglerad arbetstid. En sjuksköterska
t. ex. kan knappast finna att
en extra timavlöning av 60 öre kompenserar
henne för alla de nackdelar, som
är förenade med nattjänstgöring, och det
gäller väl också om flertalet andra personalgrupper.
Härtill kommer att beskattningen
tar bort en god del av dessa
60 öre. Denna skattesynpunkt kombineras
säkert i många fall med en reflexion
över att underordnad sjukvårdspersonal
får bättre betalt för obekväm arbetstid,
eftersom tillägget är lika för alla men
den underordnades skatt utgår efter cn
lägre skattesats än sjuksköterskans.

Ännu större svårigheter möter det att
engagera läkare till bl. a. tjänstgöring
som nattjourhavande läkare. Framför allt
gäller detta naturligtvis om jourarrangemang
med frivillig anslutning av privatpraktiserande
läkare. Detta är den enda
möjlighet vi har att tillgripa för att ordna
jourtjänsten i städerna. Anledningen
till att läkarna trots goda förtjänstmöjligheter
drar sig för att deltaga i jourtjänsten
är i första hand den, att de helt
enkelt inte orkar. Fn privatpraktiker
kan ju inte inställa sin vanliga mottagning
utan risk för att praktiken blir lidande.
Om han alltså fungerar som nattjourhavande
betyder det ofta, att han
utan större avbrott måste fungera i ett
sträck under två dagar jämte mellanliggande
natt, d. v. s. 36 timmar i följd.
Här har vi säkerligen att söka en av anledningarna
till att läkarna blir utslitna
i förtid. Av en nyss publicerad utredning
av professor Quensel framgår det,
att läkarnas överdödlighet är 35 procent
i åldersgruppen 45—74 år. En viss överdödlighet
har för övrigt konstaterats för
praktiskt taget all universitetsutbildad
personal. Man kan inte undgå att göra
den reflexionen, att, medan ett betänkande
rörande ytterligare reducerad arbetstid
för personal i lägre lönegrupper för
närvarande är ute på remiss, så anser
statsmakterna det tydligen inte finnas
någon anledning att förhindra en permanent
överansträngning och förslitning av

den allra dyraste och mest kvalificerade
arbetskraften.

Emellertid har vi för närvarande och
troligen för lång tid framåt ett underskott
på sådan personal, och vi är tills
vidare tvingade att utsätta den för en
viss överbelastning. Under sådana förhållanden
vore det emellertid en enkel
gärd av rättvisa, om man beredde denna
personal skattelindring för de inkomster,
som förvärvas under obekväm arbetstid,
och denna förmån borde sannolikt utsträckas
till alla personalgrupper under
sådan arbetstid. Det är lätt att göra den
invändningen, att kontrollen av sådana
inkomstposter bleve svår och att det i
princip vore riktigare att öka löneförmånerna
under obekväm arbetstid. Men
denna invändning står sig enligt min och
många andras mening inte inför det faktum,
att svårigheterna inte är större än
att de kan övervinnas och att det av
rent psykologiska skäl är svårt att intressera
folk för att göra merprestationer
mot en ersättning, som de till stor
del går förlustiga genom beskattning.

Herr talman! Jag har med det anförda
velat belysa en del frågor, som för närvarande
är aktuella inom sjukvårdens
område.

Herr WEHTJE (h):

Herr talman! I en utländsk konjunkturrapport,
som jag nyligen läste, såg jag
att man där bedömde läget ute i världen
på så sätt, att det i allmänhet under
1954 har förbättrats utan att ha givit
upphov till någon egentlig förändring i
pristendensen.

För de skandinaviska länderna, bland
dem således Sverige, gjordes det dock
ett undantag, i det att högkonjunkturen
här ansågs visa tecken på en viss inflationistisk
utveckling, vilken —- som det
hette — var »vittgående betingad av den
ekonomiska strukturen och den ekonomiska
politiken i dessa länder». Det
ligger nog en kärna av sanning i detta
uttalande, att det är vår ekonomiska struktur
och den politik, som förts, som har
gett upphov till inflationstendenserna i
vårt land. Visserligen har vi under 1954

Onsdagen den 19 januari 1955 fm.

Nr 2

63

kunnat glädja oss åt en gynnsam konjunkturutveckling,
men vi har inte fått
den utan att glädjen grumlas av farhågorna
för en ny inflationsrörelse.

Produktionen, som åter beräknas ha
ökat i snabbare takt än under de första
åren under 1950-talet, torde ha stigit
med 4,5 procent. Till följd av olika omständigheter
har det varit en nedgång i
Amerika. I Västeuropa har framräknats
en inte oväsentligt större produktionsstegring
än vad vi har haft under det
gångna året. Den svenska utrikeshandelns
volym har likaledes ökat, och glädjande
nog har sjöfartens tidigare tryckta
läge lättat åtskilligt. En stor del av importen
från dollarområdet har frilistats,
vilket ju är ett steg i rätt riktning. Tillskottet
av nya bostäder blev under 1954
omkring 3 000 lägenheter större än under
1953, men bostadsfrågan har därmed inte
bragts mycket närmare sin lösning. En
särskilt önskvärd ökning i egnahemsbyggandet
har genom lättnader i byggnadsregleringen
kunnat genomföras.
Prisnivån har hittills i stort sett varit
stabil.

Allt detta är gynsamma drag i fjolårets
utveckling, men det finns också
företeelser som ger anledning till betänksamhet.
Dit hör framför allt valutautvecklingen.
Vi har visserligen uppnått
en förbättring i valutareservens sammansättning,
i det att guld- och dollartillgodohavandena
ökat sin andel, men
både totalt och relativt sett har valutareserven
minskat, och det är inte tillfredsställande.
Minskningen är med hänsyn
tagen även till affärsbankernas nettoreserver
något över 100 miljoner kronor.
Under året har vi emellertid lånat
i Schweiz 130 miljoner kronor -— annars
hade minskningen blivit 240 miljoner
kronor. Å andra sidan har, som
det heter i nationalbudgeten, vissa förskjutningar
i betalningarna med cirka
100 miljoner kronor ägt rum, och vi har
lämnat ett lån till Norge på 50 miljoner
kronor. Bytesbalansens saldo skulle
alltså visa ett mindre överskott.

Den långivning som skett får ju sos
bland annat som ett utslag av det nordiska
samarbete som vi söker få till

Statsverkspropositionen m. m.
stånd, och mot det är i och för sig ingenting
att erinra. Men vårt eget lands
valutaställning är inte så över hövan
stark, att vi kan göra alltför långt gående
åtaganden av den arten. Relativt
sett, d. v. s. i förhållande till utrikeshandelns
och därvid främst importens
expansion, har valutareserven nämligen
sjunkit från cirka 4 till 3 1/2 månaders
import, och detta är anmärkningsvärt,
om vi jämför med utvecklingen i Västeuropa
i övrigt.

I nationalbudgeten uppges, att Västeuropa
lyckats öka sina guld- och valutatillgångar
med omkring 2 000 miljoner
dollars under de senaste åren. Därmed
torde även avses året 1954, men siffran
förefaller mig vara i överkant. Av denna
ökning på 2 000 miljoner dollars kommer
på vårt land inte mer än 70 miljoner
dollars exklusive lånen från
Schweiz, och i stället har valutorna
från betalningsunionen minskat med än
större belopp.

Som jag vid flera tillfällen tidigare
framhållit, ligger det en fara i att vårt
land inte lyckats förbättra sin valutaställning,
när de viktigaste västeuropeiska
länderna dock stärker sin position
på det målmedvetna sätt som sker.
Västtyskland hade till utgången av oktober
ökat sina reserver med 000 miljoner
dollars, Storbritannien under hela

1954 med 244 miljoner dollars —■ i bägge
fallen trots betydande skuldamorteringar
och dollarinvesteringar. Belgien,
Holland, Schweiz och t. o. m. Frankrike
har stärkt sina positioner. Det är egentligen
bara Danmark, Norge och i mindre
mån vi, som inte kunnat följa med i
de andra ländernas utveckling. För
svensk utrikeshandel är det nödvändigt
att söka skapa ett stöd i en stark valuta,
och det får vi blott i en större och bättre
valutareserv.

I det avseendet ställer prognosen för

1955 tyvärr ingen bättring i utsikt. Tvärtom
räknas med ytterligare förluster på
eventuellt något hundratal miljoner kronor.
När vi någonsin skall få den även
enligt regeringens egna utsagor önskade
valutaförstärkningen är svårt att se, om
vi inte kan få den nu, när vi har sti -

64

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
gande produktion och en god konjunktur
i världen. Med insikt om valutareservens
betydelse som skydd mot en eventuell
lågkonjunkturs sysselsättnings- och
försörjningssvårigheter borde vi väl under
högkonjunkturen verkligen se till
att vi skaffade oss det skyddet. Men valutareserven
är inte före allt annat en
beredskap mot sämre tider. Den fyller
just nu och för närmaste framtiden också
en funktion av största betydelse som
has för en utvidgning av vår ekonomiska
frihet.

Det har ju talats mycket om valutakonvertibilitet
de senaste åren, men enligt
min mening har kanske på sina håll alltför
mycket avseende fästs vid den tekniska
sidan av dessa problem och de
väntade påfrestningarna i och med övergången
till konvertibilitet. Konvertibiliteten
är visserligen främst ett valutatelcniskt
spörsmål, men bakom uttrycket
ligger något mer än bara rätt att växla
valutor sins emellan. När de västliga demokratierna,
med vilka vår ekonomi är
så intimt förbunden, nu målmedvetet
strävar efter konvertibilitet, är denna
politik ett led i strävandet att komma
bort från valutaregleringarna och att få
ned de övriga handelshindren mellan
länderna för att få till stånd en ökning
i den internationella handeln, utvidgning
av den internationella arbetsfördelningen
och ökat utbyte av kapital och
tekniskt kunnande mellan folken. Man
vill i den västliga världen med andra
ord vidga möjligheterna för nya initiativ
och nya insatser, enär man menar
att det endast är detta som kan skapa
nya framsteg sedan 1930-talets autarki
och avspärrning samt 1940-talets bilateralism
och regleringspolitik börjat tjäna
ut. En ökad rörlighet i ekonomien
och vidgad verksamhet på det internationella
planet synes man komma att eftersträva
under alla förhållanden. Eventuella
rent formella överenskommelser
om övergång till konvertibilitet är naturligtvis
viktiga, men den frigörelse för
nya insatser, som håller på att mogna
fram, är det primära, och denna ställer
onekligen större krav på valutareserver
för ett smidigt genomförande av de öka -

de affärerna. Vårt land har med sina rika
naturtillgångar och redan nu stora
utrikeshandel alla skäl att ansluta sig
till dessa strävanden, som går helt i linje
med våra traditioner. Vårt valutapolitiska
mål måste därför vara att genom
avsevärd förstärkning av valutareserven
göra den svenska kronan verkligt hård
och således skapa ett kraftfullt stöd åt
en växande svensk utrikeshandel. Men
utvecklingen går ej i rätt riktning. Det
gångna årets resultat eller prognosen
för i år synes mig därför utgöra dåliga
tecken och ger oss en allvarlig påminnelse
om att vi har all anledning till att
se om vårt hus.

Men vi har också andra tecken som
tyder på att det är fara värt att vi förlorar
balansen i samhällsekonomien. Vi
har sett hur anspråken på kreditmarknaden
vuxit. Bankernas utlåning beräknas
ha stigit med cirka 1 200 miljoner
kronor.

På arbetsmarknaden tog sig vidare
den kraftiga ökningen i den totala efterfrågan
på varor och arbetskraft uttryck
i att det åter uppstått en markerad brist
på arbetskraft och i andra utslag av en
överfull sysselsättning.

Den totala efterfrågan i samhällsekonomien
tenderar alltså att överstiga våra
tillgängliga resurser. Vi ser det som sagt
i trycket på betalningsbalansen, i bristen
på arbetskraft och överbelastningen på
kreditmarknaden. Men fråga är om ej
tendensen till en efterfrågeökning är på
väg att ytterligare skärpas.

Vad som främst oroar är, för att tala
med finansministerns ord, om »det svenska
folket beviljar sig för höga inkomster».
Produktionen beräknas i nationalbudgeten
komma att stiga under år 1955
med 3,5 procent. Risken synes nu vara,
att när alla söker säkra sin andel i förskott,
kommer summan av andelarna att
överstiga det verkligen tillgängliga reala
tillskottet.

Finansministern går liksom budgetdelegationen
ut från ett hypotetiskt antagande,
att lönenivån vid årsskiftet i stort
sett skall kunna bibehållas, samt vidare
att produktiviteten 1955 skall stiga i ungefär
samma takt som i fjol. Från dessa

Onsdagen den 19 januari 1955 fm.

Nr 2

65

utgångspunkter beräknar man få balans
för detta år. Mot denna bakgrund är det
naturligt att finansministern mycket bestämt
varnar mot en allmän böjning av
lönenivån, då utrymmet för en höjning
uttryckligen säges vara mycket begränsat.
Särskilt understrykes sambandet
mellan lönehöjningar och valutaläget.
Redan vid den lönenivå som rådde vid
årsskiftet förutses ett hundratal miljoner
kronors nedgång i valutareserven.
På grund av den starka importbenägenheten
får vi räkna med att varje procents
ytterligare lönehöjning skulle kunna
medföra ett valutautflöde av bortåt
hundra miljoner kronor. Yar han anser
att riskerna just nu finns för en efter någon
tid eventuellt uppträdande allmän
inflation redovisar finansministern klart.
Längre än till varningar och förmaningar
sträcker han sig dock för dagen inte
när han talar om lönepolitiken. Nu menar
jag inte att finansministern eller
regeringen skall engagera sig i löneavtalsförhandlingarna
— utom när staten
har att själv förhandla som arbetsgivare,
vilket den ju har i mycket stor utsträckning,
eftersom staten väl är landets
största arbetsgivare. Eljest skall arbetsmarknadens
parter liksom hittills få
sköta den saken.

Hälften av vår nationalprodukt går till
privatkonsumtion. Det rör sig här om totalt
25 miljarder kronor, och en procent
härav utgör 250 miljoner kronor, ett
mycket stort belopp om man ser det i
jämförelse med t. ex. enskild eller offentlig
investering.

Egendomligt nog nämner man i finansplanen
inte ord om sparandet. Det hade
väl i första hand varit på sin plats alt
man gjort det, när man ändå klart, visserligen
endast i allmänna ordalag, uttalar
sig om behovet av återhållsamhet i
den enskilda konsumtionen. .lag vill nu
bara helt kort framhålla vilken utomordentlig
betydelse det just i dagens läge
skulle få, om man kunde få till stånd en
ökning av det enskilda sparandet, och
jag vill uttala den förhoppningen, att
man verkligen söker främja en sådan ökning.

Hela den ekonomiska politikens
5 Första hammarens protokoll Itlöö. \r 2

Statsverkspropositionen m. m.
nal av medel blir i stället inriktad mot
företagarna, bl. a. genom ökade kreditrestriktioner,
mera aktiv priskontroll,
skärpt företagsbeskattning, fortsatt byggnadsreglering
o. s. v., och nu till sist
återinförd investeringsavgift.

Trots vad finansministern säger om
ansvaret för den ekonomiska stabiliteten
har jag den uppfattningen, att ansvaret
för de allmänna ekonomiska förutsättningarna,
för det ekonomiska klimatet
och för penningvärdet är statens. Det är
ett naturligt krav i sin tur, att organisationerna
ställer sig lojala till myndigheternas
strävanden, men det är inte företagarnas
och löntagarnas uppgift att
framom eller vid sidan av staten taga ansvaret.
Vad däremot angår ansvaret för
den ekonomiska utvecklingen, varom finansministern
också talar, har staten
aldrig i vårt land burit detta i någon
nämnvärd grad, utan det har varit företagarnas
och löntagarnas uppgift i främsta
rummet. Jag ser heller inte något skäl
varför det förhållandet, att staten ansvarar
för det ekonomiska klimatet och
för penningvärdet, medan företagsamheten
får svara för den ekonomiska utvecklingen,
skulle betyda minskad sysselsättning
eller behov av långtgående och
kännbara detaljingripanden i det ekonomiska
livet, som finansministern menar.

Tvärtom har jag den uppfattningen,
och detta särskilt i det nuvarande läget
och med den erfarenhet vi har av regleringsekonomien,
att det inte kan vara
den rätta politiken att åter slå in på de
direkta regleringarnas väg. Den dämpning
av aktiviteten och den efterfrågebegränsning,
som är nödvändig, måste i
första hand åstadkommas med hjälp av
penningpolitiska medel. Någon sådan
åtstramning har inte vidtagits förrän på
sistone, och frågan är nu, om den kommer
att vidmakthållas och ges den allmänna
omfattning som givetvis är erforderlig.
Den saken skall jag emellertid
inte gå in på, då herr Ewerlöf redan
redogjort för våra synpunkter på frågan.

.lag skall i stället med några ord beröra
lillgångssidan i försörjningen och det
sätt, varpå finansministern vill beliand -

66

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
la den företagsamhet, vars förtjänst det
dock trots allt är att vi under fjolåret
fick den produktionsökning som är redovisad.
Helt allmänt skulle jag vilja säga,
att vi väl först och främst bör undersöka
vad vi kan göra för att förbättra
produktiviteten och på den vägen få en
produktionsökning under 1955. Härför
krävs givetvis både rationaliseringar och
nya investeringar inom näringslivet. Men
finansministern är mest böjd för att ingripa
mot näringslivet i syfte att hålla
dess investeringar tillbaka, enär det tillgängliga
utrymmet inte längre skulle
räcka till för att tillgodose de privata
ökade investeringsönskemålen. Detta förhållande
har nu på allvar aktualiserat
frågan om fördelningen av investeringarna
mellan privata och offentliga ändamål.
De sistnämnda har nämligen under
de senaste fem, sex åren tagit allt
större del av utrymmet i anspråk, bland
annat i enlighet med det s. k. långtidsprogrammets
rekommendationer. I längden
kan detta givetvis inte fortsätta, att
de privata investeringarna trängs tillbaka
avsevärt, om det enskilda näringslivet
skall kunna fylla sin funktion tillfredsställande,
utan det blir nu nödvändigt
att de privata investeringarna beredes
plats. För statens vidkommande heter
det härom i finansplanen, att »föreställningen
att de statliga investeringarna
representerar ett område, som med
lätthet kan sammanpressas för att möjliggöra
en utökning av det privata näringslivets
utrymme, vilar på bristande
kännedom om de faktiska förhållandena»,
och vidare att »det är orealistiskt
att uteslutande lita till möjligheterna att
begränsa den offentliga och särskilt den
statliga verksamheten». I stället hävdar
finansministern, att »det väsentliga bidraget
till stabiliseringspolitiken måste
komma från den privata sektorn genom
återhållsamhet från företagen och konsumenterna
själva», där de senare skall
bibringas återhållsamhet genom det
förra.

Nu vill jag först förutskicka att jag
är fullt på det klara med att många av
de statliga investeringarna också är
mycket angelägna och att de ej kan utan

förfång begränsas eller skjutas framåt i
tiden. Det är väl ingen som inte inser
det, och det är att skjuta över målet
att påstå motsatsen. Men det är orealistiskt
att göra gällande, att det ej går
att exempelvis uppskjuta allmänna insatser
på investeringsområdet.

Om vi då ser på den nuvarande avvägningen
av investeringarna mellan offentlig
och privat verksamhet, så finner
vi att enligt uppgift i finansplanen har
de offentliga investeringarna från 1946
till 1954 ökat, visserligen endast med 11
enheter, men uttryckt i procent motsvarar
detta 40 procent. Det får ses mot
bakgrunden av att industriens investeringar,
som utgör den största parten av
de enskilda investeringarna, inte uppvisar
någon ökning alls. Under vissa av de
senare åren har de till och med varit
begränsade under 1946 års nivå. Om jämförelse
göres med förhållandena före kriget,
så torde de offentliga investeringarna
ha ökat med omkring 60 procent,
medan industriens investeringar nu är
mindre än före kriget. Mot denna bakgrund
är det inte rimligt att göra en
kortsiktig bedömning och för ett enstaka
år säga, att det privata näringslivet och
då främst industrien tagit en oproportionerligt
stor del av investeringarna på
sin lott samt att, när en begränsning
måste vidtagas, den i främsta rummet
skall gå ut över de enskilda. I övrigt förhåller
det väl sig så, att när de enskilda
anspråken minskade för några år sedan,
dels genom konjunkturutvecklingen och
dels genom begränsande åtgärder, och
det offentligas ram ökades för att utnyttja
det utrymme, som blivit fritt, så
ingick det i förutsättningarna, att när
möjligheterna att öka den enskilda sektorn
förefanns, skulle det göras.

Ingen vet nu hur det verkligen kommer
att gå med investeringarna i år.
Kommunerna exempelvis har mycket omfattande
planer. De torde också ha generella
byggnadstillstånd i stor utsträckning
liksom finansiella resurser att genomföra
sina planer. När tendenser i
prognosen och resonemangen bakom denna
klart pekar åt samma håll som utvecklingen
under efterkrigstiden, så kom -

Onsdagen den 19 januari 1955 fm.

Nr 2

67

mer val den privata sektorn fortfarande
att beskäras, eller, vilket kanske är rättare
uttryckt, ges en mindre andel av det
ökade utrymme som kan finnas.

I detta sammanhang skulle jag också
vilja ta upp ett par uttalanden av finansministern
i finansplanen. Han säger:
»Det kan visserligen tyckas att en hämsko
på tendenserna till produktionsökning,
kapacitetsutvidgning och rationalisering
undergräver möjligheterna till
framåtskridande och standardhöjning.
Detta är emellertid en villfarelse.» Så
länge vi har full sysselsättning, hävdar
finansministern, skulle försöken att öka
produktionen utöver den möjliga produktivitetsförbättringen
inte leda till något
resultat utan blott till balansrubbningar
av inflationistisk natur.

Enligt min mening är detta en alldeles
för stor förenkling. I en friare ekonomi
och en ekonomi, där man ej redan från
början skapat en överfull sysselsättning,
finns det väl ändå möjligheter att göra
vissa förskjutningar och att ställa exempelvis
viss produktion och viss behovstäckning
något på framtiden. Jag sysslar
ganska mycket med problem av denna
art och vill belysa frågan med ett exempel.
Låt mig säga att jag för att spara
yrkesarbetare eller för att kunna använda
ett nytt material behöver bygga en
ny fabrik och för den byggnationen behöver
ett 50-tal arbetare. Vore det inte
bättre att jag fick dessa 50 arbetare även
med risk att det arbete, som dessa eljest
skulle utföra, fick ställas på framtiden
något år? Jag skulle ju nämligen
sedan år efter år kanske kunna spara
lika mycken arbetskraft genom den rationalisering
som min nya anläggning
innebar. Jag tycker att ett praktiskt exempel
som detta visar att de konstruktioner
på papperet som framlagts icke
är hållbara.

Finansministern uttalar också att faran
för en utebliven produktivitetsvinst
överskattas och att den otvivelaktigt är
mindre än de skadeverkningar för hela
samhällsekonomien, som skulle uppkomma
genom en ohämmad investeringsutveckling.

Till det är först och främst att säga,

Statsverkspropositionen m. m.
att det väl inte är riskerna av en ohämmad
investeringsutveckling som vi skall
räkna med. Så fria är väl ändå inte förhållandena
på det ekonomiska området,
att man inte kan säga att där kommer
att finnas ett förnuft i hur utvecklingen
styres. För det andra vet man väl
ännu mycket litet om vad en utebliven
produktivitetsökning på något längre
sikt kommer att medföra för skadeverkningar.
Skadorna kan ju bli mycket omfattande
och drabba oss med avseende
på sysselsättning, försörjning och utvecklingen
av hela vår levnadsstandard.
Det är en fråga av mycket stor betydelse,
men det är en fråga, som inte
kan anses besvarad bara med ett kategoriskt
uttalande, även om det göres av
en finansminister.

Om vi i stort är ense om målet, nämligen
att vi i nuvarande läge måste ålägga
oss en betydande återhållsamhet på
de flesta områden och söka genom den
få en åtstramning i den nuvarande höga
aktiviteten, har vi tydligen i många
avseenden vitt skild uppfattning om
medlen härför. Visserligen ser vi i den
av finansministern framlagda finansplanen
bevis för att man velat följa en
kärv linje. Det är sparsamhet och återhållsamhet
i stort sett i överensstämmelse
med den allmänna inriktningen av
vår ekonomi som jag skulle vilja tänka
mig den. Det har ju gått oss väl i händer,
och vi lever under så goda förhållanden,
att det väl är få länder, som vi
står efter. Men vi bör väl också göra
klart för oss att allt vad vi kan önska
oss kan vi inte få på en gång och genast.

Bland de medel, som regeringen och
finansministern anvisar för genomförandet
av en åtstramningspolitik, har de
penningpolitiska liksom under tidigare
år tillmätts en alltför underordnad betydelse.
De har emellertid i debatten varit
föremål för så ingående behandling,
att jag inte nu skall uppehålla mig vidare
vid dem. Jag har redan hänvisat
till vad som sagts i det avseendet.

Om en del av de övriga medel, som
finansministern anvisat inom de direkta
regleringsingreppens område och på

68

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
skatteområdet, skulle jag, herr talman,
innan jag slutar vilja framföra några
synpunkter.

.lag börjar med priskontrollens nu
återupplivade verksamhet. Jag hade
verkligen tänkt mig att vårt upplysta
och klarsynta folk kommit till insikt om
att priskontrollen för det första har
mycket begränsade möjligheter att påverka
priserna. Trots den reklam, som
göres för nämnden och dess prissänkningar,
är människorna säkert medvetna
om att de verkliga prissänkningar,
som priskontrollen åstadkommer, är av
en underordnad betydelse jämfört med
den totala nedjustering av priserna, som
äger rum på marknaderna. För det andra
måste man också göra klart för sig
att en ovillkorlig förutsättning för att
priskontrollen rimligen skall kunna utöva
någon verksamhet är att det skall
råda varuknapphet. Priskontrollnämnden
kan helt enkelt inte verka i konkurrenstider
och sådana förhållandena
nu är. En priskontrollerad konkurrens
är väl ändå helt omöjlig att upprätthålla.
Och vidare är det väl så — vilket
många gånger allmänt har påpekats —
att priskontrollen lätt åstadkommer större
skadeverkningar än nytta. Jag vill bara
peka på den stelhet i prisbildningen
och snedvridning av produktion och
distribution, som åstadkommes. Det
finns givetvis mera att säga, men jag
hoppas det kommer fram under den nu
efter långt dröjsmål igångsatta utredningen,
så att den på en stark övertro
uppbyggda tyngande priskontrollerande
organisationen kommer att försvinna.

1 samband med uttalandena om priskontrollen
har finansministern beklagat
att företagen inte låtit de goda vinstförhållanden,
som råder, komma till uttryck
i sänkta priser. Jag undrar, vilken
grund finansministern har för detta
konstaterande. Det är ju ändå så att bra
många företag och branscher vidtagit
prisreduktioner, anteciperande prisfall
och kostnadsreduktioner och med bortseende
från eventuella kostnadsstegringar
t. ex. på lönekontot i förhoppning
om att det låg allvar bakom uttalandena
om att sänkta priser vore att

föredraga framför ökade löner. Vinstmarginalerna
tänkte jag mig vidare att
finansministern egentligen inte hade något
direkt intresse av att beskära. Med
nuvarande skatteregler inhöstar ju finansministern
den större delen av
vinsterna, eller i varje fall minst hälften.

Men hur är det? Har man i den allmänna
verksamheten och i statens och
kommunernas verksamhet gått den rätta
vägen? Har t. ex. statens järnvägar,
spårvägarna och bussarna sänkt sina
taxor? Har domänverket, Statens skogsindustrier
och Norrbottens järnverk gått
före och visat den väg, som det enskilda
näringslivet uppmanats att följa? Noterar
de konsumentkooperativa företagen
lägre priser på sina varor? Herr statsråd,
jag endast frågar.

Om byggnadsregleringen skall jag i
dagens läge inte säga så mycket. Det
kan ju synas som om den åter skulle ha
fått en mission att fylla. Jag skall därför
inte framföra någon direkt förhoppning
om dess omedelbara avskaffande.
I tidigare diskussioner har jag påvisat
hur liten sektor den kan utöva något
inflytande på, som ej kan regleras på
annat och enklare sätt. Jag har också
med instämmande från auktoritativt håll
framhållit hur utomordentligt svårt det
är att träffa rättvisa och sakligt grundade
avgöranden. Tron på att man endast
genom denna inrättning skall kunna
upprätthålla en säsongavvägning av
byggnadsverksamheten är nog inte längre
så stark.

Till sist, herr talman, skulle jag vilja
yttra några ord om de åtgärder på beskattningsområdet,
som finansministern
angett att han tänker föreslå.

För snart tre år sedan tillsattes företagsbeskattningskommittén.
Dess förslag
och de däröver avgivna remissvaren förstår
jag är under bearbetning i departementet.
Riksdagen får dem sig snart nog
förelagda och får då taga ställning till
hela detta komplex av stora och svåra
frågor. Men utan att utformningen av
huvudreglerna för beskattningen avvaktats,
har vi helt plötsligt fått oss förelagt
ett förslag, avseende ett särskilt av -

Onsdagen den 19 januari 1955 fm.

Nr 2

G9

snitt, och detta alldeles isolerat. Det
måste ju väcka förvåning hos både den
ene och den andre.

Företagsbeskattningskommittén hade
fått i uppdrag att ompröva reglerna för
företagsbeskattningen ur konjunkturpolitisk
synpunkt.

Majoriteten fann vid sin mycket ingående
prövning att det var svårt att
tillgodose de konjunkturpolitiska önskemålen
på annat sätt än genom att införa
en permanent begränsning av reglerna
för t. ex. avskrivning och lagervärdering.
Dessa skulle gälla såväl under normala
förhållanden som under hög- och
lågkonjunkturer. Endast under alldeles
exceptionella förhållanden skulle man ta
under övervägande vad som då eventuellt
skulle göras. Reservanterna i kommittén,
till vilka jag hörde, redovisade
den meningen, att beskattningen endast
i begränsad omfattning och i andra hand
efter främst penningpolitiska medel
skulle kunna tänkas använd i konjunkturutjämnande
syfte. Skattereglerna för
t. ex. avskrivning och lagervärdering
ansåg vi i stort skulle bibehålla sin tidigare
utformning, då näringslivets utveckling
och den därav beroende höga
levnadsstandarden i vårt land otvivelaktigt
vore att till väsentlig del hänföra
till de liberala avskrivnings- och värderingsreglerna.
I alldeles extrema högkonjunkturlägen
—- och därvid tänkte vi
väl närmast på förhållandena omkring
åren 1951 och 1952 —• skulle man i stället
för en skärpning av de olika avskrivnings-
och värderingsreglerna söka
utforma en beredskapslagstiftning av
den typ vi prövade nämnda år.

Sett mot denna bakgrund tror jag att
kammarens ledamöter förstår att man
känner sig förbryllad, och jag antar för
övrigt att ledamöterna själva också känner
sig förbryllade —• förbryllade ej
blott över att förslaget om den nya investeringsavgiflen
i söndags slog ned
som en av alla oväntad bomb, utan även
över att förslaget framlägges utan sammanhang
med det med stor möda utarbetade
kommittéförslaget.

Och vi som med sådan omsorg utrett
och prövat förhållandena och verkligen

Statsverkspropositionen m. ni.

bemödat oss om att få fram väl motiverade
förslag, vi finner att nu skall vi ta
ställning till dessa frågor bitvis. Det är
föga rimligt. Eftersom reservanterna i
företagsbeskattningskommittén blivit särskilt
åberopade i diskussionen kring investeringsskatteförslaget,
vill jag lielt
kort framhålla, att vårt förslag gick ut
på att konjunkturpolitiken i första hand
skulle föras med penningpolitiska medel.
Så har ej skett.

Vidare förutsatte vi att reglerna för
t. ex. avskrivning och lagervärdering inte
skulle permanent begränsas. Finansministern
anger att han avser föreslå en
begränsning av den fria avskrivningsrätten.
Följaktligen gör han även i detta
hänseende avsteg från vad reservanterna
ansett rätt och riktigt.

Vi reservanter angav slutligen, att
man i stället för den begränsade avskrivningsrätten
i alldeles exceptionella
konjunkturer kunde tänka sig en tillfällig
beskattning av den typ, som användes
under inflationsperioden och koreakonjunkturen.
I ett sådant läge befinner
vi oss väl ändå inte, ej ens efter finansministerns
mening. Vi reservanter tänkte
vidare inte heller, att en investeringsavgift
skulle komma i fråga ungefär vartannat
år. Då blir den ju cn direkt pålaga
som får en permanent eller halvpermanent
karaktär med ingen verkan
i det syfte man tänkt sig.

Jag skall nu inte längre ta kammarens
tid i anspråk. Jag får avstå från att
närmare uttala mig om investeringsavgiftens
och bilaccisens i många avseenden
skadliga verkningar för produktionen
och för näringslivet över huvud taget,
jordbruket inbegripet, och får begränsa
mig till att uttala mitt tvivel om
att den föreslagna investeringsavgiften
gör någon nytta som på något vis uppväger
skadeverkningarna. Hur jordbrukets
representanter i regeringen har kunnat
vara med om ett sådant förslag förstår
jag inte. Jordbruket befinner sig ju i en
alldeles särskild situation efter det sakkunnigbetänkande
som nyligen framlagts
angående ändrade regler för jordbruksprisernas
avvägning, och just sädana
näringsgrenar som står inför be -

70

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

hovet av särskilt snabba och omfattande
investeringar blir ju extra hårt drabbade.

Sedan endast ett par ord med en undran
om vad som motiverat de brådstörtade
åtgärder, som vidtagits dels när finansministern
den 17 december 1954,
två dagar efter riksdagens hemförlovning,
införde sitt tvära totala beställningsstopp
för statliga verk och myndigheter
och dels när investeringsavgiften
för några dagar sedan togs fram
utan att förslaget om ändrad företagsbeskattning
avvaktades. Är inte dessa två
mycket uppseendeväckande åtgärder bevis
för regleringsekonomiens ofullkomlighet
och behov av att ingripa än på
den ena punkten och än på den andra
och så snart nya påfrestningar uppstår?

Herr statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Efter de inlägg, som har
gjorts tidigare i dag från statsrådsbänken,
skall jag nu försöka att hålla mig
till ting, som inte tidigare har berörts
från regeringens sida.

Jag vill börja med att säga att det
otvivelaktigt inträdde en skärpning i vårt
konjunkturläge under senare hälften av
år 1954. Det är inte svårt att se, vad
grunden var till denna rätt plötsliga förändring.
Det hade under hösten 1953
gjorts en undersökning av näringslivets
planer för investeringar för 1954. Denna
undersökning visade, att företagarna
hade tänkt sig en minskad investering.
I stället bär den blivit i mycket hög
grad ökad — det rör sig om många
hundra miljoner kronor. Och denna förskjutning
skapade förväntnigar om en
överkonjunktur, som sedan har framkallat
ett trvck på vår ekonomi och skapat
en tendens till att efterfrågan överskrider
våra resurser.

Jag menar inte alls att klandra den
omsvängning i näringslivets inställning,
som inträffade. Den har nog sina orsaker.
Främst berodde den ju därpå att det
uppstod en allt större lätthet att exportera
under loppet av år 1954. Men på
det sättet har det skapats ett alltför
starkt tryck på våra resurser, och för att

vi inte skall komma i den situationen,
att vi får en större efterfrågan än vad
resurserna räcker till, måste nu denna
efterfrågan hejdas och kanske i någon
mån tryckas tillbaka. Och det är den totala
efterfrågan det gäller; det gäller
inte något visst avsnitt, utan måste gälla
både investeringar och konsumtion,
både offentlig och privat.

Herr Welitje hade här en utläggning
om investeringarnas fördelning. Han
menade, att det nu var nödvändigt att
de enskilda investeringarna ökade och
ansåg, att finansplanens resonemang om
investeringsfördelningen var helt felaktigt.
Vad som i finansplanen konstaterats
är helt enkelt, att de offentliga investeringarna
har, såsom herr Wehtje
sade, stigit med 11 procentenheter. Hälften
faller på kommunerna, hälften på
staten. De privata investeringarna är relativt
sett ungefär oförändrade, under
det att bostadsbygget numera fått en
mindre andel av investeringsvolymen än
tidigare, relativt sett. Det är klart, att
när det då kommit många framställningar
och många påståenden från det
privata näringslivets sida, att det här
egentligen gäller att trycka tillbaka de
offentliga investeringarna, har jag tillåtit
mig att göra en undersökning för att
se, hur detta är möjligt. Det visade sig
då, att när det gäller statens investeringar
ligger den ökning, som har inträffat,
praktiskt taget uteslutande på fyra ting:
försvarets materielanskaffning, kraftverksutbyggandet,
upprustningen av vägarna
och televerkets verksamhet. Övriga
statliga investeringar av olika slag,
för undervisning och för sjukvård och
allt möjligt annat, har icke fått någon
ökning utan har snarast hållits tillbaka,
så att de kanske har en mindre relativ
andel än förut. Ett tillbakaträngande av
statens investeringar måste därför gå ut
över försvaret, kraftverksbyggandet, vägarna
eller den utveckling, som televerket
representerar. Och det behövs väl
icke sägas mer för att göra klart att det
är ytterligt svårt ur många synpunkter,
även ur det privata näringslivets synpunkt
när det gäller vissa av dessa investeringsområden,
att göra ett tillbaka -

Onsdagen den 19 januari 1955 fm.

Nr 2

71

trängande. Av den anledningen får vi
väl ändå slå fast, att här måste man hålla
tillbaka statens investeringar men
också det privata näringslivets investeringar.

Kommunerna är ett kapitel för sig. De
har en självständig beskattningsrätt, och
det finns kommunal självstyrelse. Vi
använder byggnadsregleringen, och jag
har för min del i finansplanen sagt, att
kommunerna själva gärna kan få känna
på kreditåtstramningen också. Men det
är klart att det beror på kommunerna
själva, om kommunerna skall ta all den
hänsyn till det ekonomiska läget, som
deras andel i hela vår nationalprodukt
motiverar. Det får bli deras ensak och
jag antar därvid, att vi inte är sinnade,
vare sig herr Wehtje eller jag, att ge oss
i kast med att skära ned den kommunala
självstyrelsen.

Jag kommer alltså tillbaka till att vad
det här gäller är att pressa tillbaka den
totala efterfrågan och att gå fram över
bred front, såsom affärsbankerna i sitt
uttalande i dag har sagt. Investeringar
och andra utgifter bör hållas tillbaka.
Regeringen har allteftersom denna utveckling
blivit påtaglig tillgripit olika
åtgärder och utformat ett program, som
innefattar många punkter och som går
ut på att hålla tillbaka både investeringar
och konsumtion. Jag skall inte trötta
kammarens ledamöter med att erinra
om allt vad som i detta avseende har
skett — det vet ju kammarens ledamöter,
varför vi kanske inte behöver gå in
därpå.

Bland de ting, som vi särskilt därvidlag
har tagit hänsyn till, är ju budgeten.
Det är ju klart att statens budget, som
förmedlar bortemot 20 procent av hela
vår nationalprodukt, har en avgörande
betydelse för konjunkturutvecklingen.
Budgeten har nu för nästa budgetår utformats
så, att den skall kunna hjälpa
till vid strävandena till återhållsamhet.
Det är en sparsam budget i fråga om både
löpande utgifter och kapitalutgifter.

•lag skall inte heller fördjupa mig i det
kapitlet, men jag har tagit upp saken,
enär herr Ohlon tidigare här i dag har
sagt, att budgeten är överbalanserad. Jag

Statsverkspropositionen m. m.
måste för min del säga, att man får se
betydligt mera differentierat på budgeten.
Den är stark samhällsekonomiskt
sett, ty den nedbringar statens behov av
upplåning mycket kraftigt, nämligen till
mindre än hälften. Därigenom skapas ju
ett minskat tryck från statens investeringar
på kapitalmarknaden och därmed
på samhällsekonomien. Detta vinnes genom
att vi, åtminstone i någon mån har
minskat investeringsutgifterna. Vi har
avskrivningsmedel att ta till. Vi har ett
överskott på automobilskattemedlen, som
inte för tillfället kan tas i anspråk för
vägväsendet, och vi har avsättning till
kommunalmedelsfonden av pengar, som
staten uppbär men som är kommunernas.

Jag tror alltså att man kan säga att
budgeten ur samhällsekonomisk synpunkt
är stark.

Men statsfinansiellt, herr Ohlon, är
den inte stark. Jag vill inte gå med på
att den i det avseendet är stark, vilket
visar sig om man sätter sig ned och räknar.
Den uppvisar visserligen till det
yttre ett budgetöverskott på 49 miljoner
kronor, vilket emellertid sannerligen inte
är mycket i en budget på mer än 9
miljarder. Men om man undantar specialbudgeten
i fråga om automobilskattemedel,
kommer budgeten att visa ett underskott
på 26 miljoner kronor. Den
summan ligger naturligtvis inom felmarginalen
och är därför ingenting att tala
om, men om jag samtidigt säger, att man
inte har räknat med medel till eventuella
löneförbättringar till statsanställda,
och jag påpekar, att vi inte tagit hänsyn
till de utgiftsökningar på reservationsmedelsanslag,
som kan komma, så tror
jag vi kan säga, att statsfinansiellt är
budgeten inte särskilt stark.

Nu kan man säga, att de föreslagna investerings-
ocli bilavgifterna kanske
skulle kunna förändra situationen. Men
det gör de föga, ty om riksdagen beslutar
dessa avgifter och även i övrigt
följer regeringens förslag, innebär det
att avgifterna på bilarna skall gå till automobilskattemedelsfonden
och sålunda
i sinom tid tas i anspråk för de utgifter,
som sammanhänger med vårt vägväsen

72

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

och som vi mycket väl kan föreställa oss
i en framtid kan komma att växa ganska
mycket. Å andra sidan har man nu liksom
förra gången tänkt sig, att de pengar,
som flyter in i form av investeringsavgift,
skall gå till den allmänna budgeten.
Men man skall då komma ihåg, att
den avgiften för ett år räknat kanske ger
75 miljoner kronor. Vi vet inte hur mycket
som kommer att betalas i preliminärskatt
eller inflyter i form av fyllnadsbetalning
på skatt, och vi vet inte heller
hur mycket som kommer in såsom restskatt.
Därför är det svårt att säga, hur
mycket som inflyter det ena budgetåret
eller det andra. Men så mycket kan vi säga,
att det inte blir så stora summor, att
det på något sätt förändrar budgetens
karaktär. — Med vad jag nu har sagt anser
jag mig också ha besvarat en av de
frågor, som herr Werner under diskussionen
har ställt till mig.

Vad beträffar budgetens utgiftssida
tror jag inte att riksdagen kommer någon
vart genom att försöka pruta på
anslagen. Jag tror att vi har prutat så
mycket som kan prutas. Viserligen kommer
herr Ewerlöf och högern att göra
ett försök, men jag tror inte att det kommer
att utfalla så, att man kan samla något
större antal anhängare för de linjerna
utanför högerpartiet.

Herr Ohlon hade ett tack att framföra
till regeringen för att vi föreslagit vissa
utgiftshöjningar beträffande sådana ting,
som folkpartiet tidigare har motionerat
om och som väl folkpartiet därmed anser
sig ha fått mutsedel på. Jag vill bara
säga, att det knappast finns någon anledning
för folkpartiet att känna tacksamhet,
och det finns inte heller någon anledning
för oss andra att anse att höjningarna
är resultatet av några folkpartiframstötar.
Sådana där blomsterbuketter
är det alltför lätt att samla för
att det skall vara något att fästa sig vid.

Jag vill efter denna utläggning bara
slå fast, att efter mitt förmenande inkomstskatten
inte kan sänkas genom beslut
vid denna riksdag med mera än
vad som från regeringens sida föreslås
i sammanhang med skatteförenklingen.
En allmän inkomstskattesänkning kan in -

te nu ske utan att man skapar en verklig
underbalansering. Och det måtte väl ändå
i ett budgetläge, där vi frågar oss, om
vi skall kunna hålla oss inom ramen för
våra resurser, vara orimligt om vi genomförde
en underbalansering. Men det
är fortfarande min mening att ett beslut
om allmän skattesänkning bör kunna
träffas vid nästa års riksdag. Jag betraktar
nämligen inte en allmän skattesänkning,
som lägger sin tyngdpunkt på
de mindre inkomsttagarna, såsom någon
konjunkturpolitisk åtgärd av större betydelse,
eftersom man inte kan räkna med
att en sådan skattesänkning på något
särskilt sätt ökar sparandet. Den kommer
naturligtvis i stället tvärtom att öka
konsumtionen, och i det avseendet får
den samma verkan som en socialreform.
Jag menar därför att en sådan skattesänkning
bör kunna genomföras, när
statsbudgeten ger utrymme för den, när
vi har råd att göra den.

Jag ber härefter att få säga några ord
om det s. k. beställningsstoppet som kom
som en tjuv om natten, tyckte man.

Låt mig till en början tala om, varför
regeringen beslöt beställningsstoppet.
Som jag här i korthet har antytt har ju
statsbudgeten en viss betydelse för den
allmänna konjunkturutvecklingen. Är
budgeten stram, verkar den åtstramande.
Är den frikostig, blåser den under konjunkturstegringen.
Men nu förhåller det
sig ju så med budgetbehandlingen, att vi
är nödsakade att slå fast grunderna för
budgeten mer än ett år innan den budgeten
upphör att verka, och det är ju
ganska naturligt att budgeten får det utseende
som konjunkturläget anvisar just
när budgeten färdigställdes. Vi hade inte
under budgetårets förra hälft det tryck
på vår ekonomi som vi numera har, och
följaktligen är den nu löpande budgeten
inte anpassad efter det konjunkturläge
som möter oss i dag. Vi bar då i regeringen
måst fråga oss, om vi under sådana
förhållanden bör låta bli att hämta
något stöd av budgeten under det senare
halvåret. Bör vi vänta med att få det
stödet till dess den nu framlagda budgeten
träder i kraft? Det har vi inte ansett
oss behöva göra, och därför har

Onsdagen den 19 januari 1955 fm.

Nr 2

73

detta beställningsstopp utfärdats, en åtgärd,
som i och för sig inte har någon
större betydelse, eftersom själva stoppet
bara är ett medel för att få tillfälle att
överblicka förhållandena.

Avsikten är nu att verken skall sätta
i gång och undersöka, om det finns några
investeringsanslag vilkas användning
med fördel skulle kunna skjutas framåt
i tiden. Investeringarna kan skjutas
framåt under detta budgetår, och de kan
skjutas fram till det budgetår som följer
därefter. Skulle vi komma till den uppfattningen
att vissa ting kan flyttas fram
ändå längre, kommer en proposition därom
att avlämnas till riksdagen, som då
får ta ståndpunkt till om så skall ske.
Man måste väl ändå ha klart för sig att
ett framskjutande av beställningar i en
tillspetsad konjunktur alltid verkar dämpande
därför att även storleken av beställningarna
hos industriföretagen inverkar
på den optimism som eldar under
konjunkturpannan.

Nu undrade herr Wehtje, varför åtgärden
kom så plötsligt. Ja, det kan nog
herr Wehtje tänka sig. Jag har all respekt
för våra verk och för våra tjänstemän,
men det är väl ganska mänskligt
att om det börjar gå rykten om att
ett beställningsstopp förestår så tänker
man på sina håll som så, att nu får vi
skynda oss så att inte vi råkar ut för
stoppet. Det är klart att vi kunde ha lagt
fram en proposition och samtidigt genomfört
ett stopp, men detta hade ju inte
inverkat på sakläget. Om man skulle genomföra
en sådan åtgärd — och det
ansåg regeringen att man borde — så
måste det ske genom ett plötsligt stopp,
och därefter fick man pröva vilka konsekvenserna
därav skulle bli.

Jag vill också säga några ord om investeringsavgiften.
Herr Wehtje ondgjorde
sig mycket över att investeringsavgiften
hade lösryckts från sitt sammanhang
med företagsbeskattningen. Men, snälla
herr Wehtje, det sammanhanget är det ju
bara kommittén som har skapat. Ilegeringen
och riksdagen hade ju beslutat en
investeringsavgift långt innan det kommit
något förslag från företagsbeskattningskommittén.
Det finns väl inga hin -

Statsverkspropositionen m. m.
der för att frågan om investeringsavgiften
nu lika väl som tidigare kan behandlas
såsom en sak för sig. Den enda
fråga man därvidlag har att uppställa
för sig är ju den, om investeringsavgiften
och bilavgiften, vilka jag tar tillsammans,
utgör ett ändamålsenligt vapen för
att hålla tillbaka tendenser till överkonjunktur.
Enligt mitt förmenande är de
det, och jag kan inte förstå annat än att
herr Wehtje har utfärdat papper på att
det förhåller sig så. Herr Wehtje har ju
i sin reservation sagt, att ett skattepolitiskt
medel av detta slag, som redan prövats
med i stort sett gynnsamma erfarenheter,
är en investeringsavgift. Det är väl
därför inte något majestätsbrott av regeringen,
även om den tycker att investeringsavgiften
är ett medel som vi tidigare
har prövat isolerat och med i stort
sett gynnsamma verkningar. Jag vill därför
inte ge så mycket för de invändningar
som herr Wehtje i det sammanhanget
gjorde.

Man har sagt här, att denna avgift förhindrar
näringslivets planering. Det yttrandet
är nog inte riktigt genomtänkt,
lika litet som när man säger att denna
politik är ryckig. Beträffande planeringen
är det klart att varje industriföretag
har investeringsplaner, som är noggrant
och väl utarbetade, men det är
också säkert, att inget företag har en på
förhand fastställd orubblig tidtabell för
sina investeringar. Detta visar sig ju
bäst därav, att 1953 var tidtabellen inte
bättre fastställd än att industrien kunde
rapportera en minskad investering, men
när konjunkturläget blev bättre och optimismen
steg, så ändrades tidtabellen
så att de investeringar som var upptagna
i planerna företogs tidigare. Investeringsavgiften
förhindrar inte företagens
planering av investeringarna, men den
skapar så att säga vissa regler för tidtabellen
genom att den avser att förmå företagen
att flytta fram tiden för de investeringar,
som är minst angelägna, för
att slippa dra på sig investeringsavgiften.
Jag vill därför inte säga att investeringsavgiften
förhindrar planeringen.

Vad ryckigheten beträffar ligger den
väl egentligen i sakens natur. I den all -

74

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
männa ekonomiska utvecklingen är det
så, att konjunkturen stiger och sjunker.
I en stigande konjunktur får vi hålla
igen, i en sjunkande konjunktur skall vi
inte hålla igen. Och då är det ganska
naturligt, eftersom vi nu har fått några
rätt korta vågor i konjunkturförloppet,
att vi än kommer i den situationen, att
vi får hålla igen, varigenom konjunkturen
dämpas, än kommer i det läget då
vi tvingas till investeringar för att få
konjunkturen att gå uppåt. Det är klart
att detta utåt ter sig som en viss ryckighet,
men det är ju inte politiken i sig
själv som är ryckig utan konjunkturen,
och politiken måste ju anpassas efter
konjunkturförloppet.

Jag ger herr Werner rätt däri, att naturligtvis
skall inte investeringsavgiften
vara en permanent företeelse, ty om den
blir det, förlorar den en betydande del
av sin verkan. Det är faktiskt lämpligt
att sätta in den endast under kortare perioder,
vilket inte innebär att inte jag
för min del väl förstår, att en avgift
som kommer och går medför vissa svårigheter
och besvärligheter och att man
därför inte bör tillgripa den i onödan.
Men från regeringens sida har vi ansett
att läget nu är sådant att man bör tillgripa
den.

Herr Ohlon har här gjort en invändning
mot mig, då han har påstått, att
jag för någon tid sedan skulle ha sagt,
att det inte behövde bli några nya skatter
under de kommande åren, och att
jag hade brutit mitt ord, när jag nu föreslår
dessa båda avgifter. Det är klart
att man kan säga det, om man söker sak
och försöker att rida på ord. Men den
som kommer ihåg mina uttalanden den
gången kan inte förneka, att vad jag syftade
på var höjning av skatterna för att
skaffa staten ökade inkomster. Jag har
emellertid inte föreslagit investeringsavgifterna
för att skaffa staten ökade
inkomster; jag ser helst att det inte blir
några inkomster alls av dessa avgifter,
och ju mindre inkomster det kommer
fram, desto bättre har åtgärderna fyllt
sitt syfte. Det kan väl inte vara rimligt
att mena, att jag skulle ha sagt att jag
inte skulle använda konjunkturregleran -

de medel i form av skatter, om de behövs.
Jag vill bestämt säga, att jag
aldrig någonsin har menat, att jag i ett
läge, där jag finner det angeläget, inte
skulle föreslå en investeringsavgift, därför
att staten inte precis behöver de
pengar som den ger. Avgiften är icke till
för att skaffa staten inkomster, herr
Ohlon; detta är enligt min mening att
rida på ord.

Jag passar på att här göra en liten reflexion.
Jag ställer den frågan: Kommer
regeringens program för återhållsamhet
att räcka till? Kommer vi att med dessa
medel få balans?

Ja, det är väldigt svårt att spå, men
det finns ju i alla fall hoppgivande tecken.
Den, som tänker på de stämningar
som rådde i vårt land för några månader
sedan och sedan sett hur dessa högt
uppdrivna förväntningar om en överkonjunktur
steg för steg har dämpats
under intryck av regeringens åtgärder,
den kan liksom jag säga, att det i alla
fall finns gott hopp om att vi skall komma
till ett resultat med detta program.
Att jag sedan sagt, att om det mot all
förmodan blir så stora påfrestningar, att
efterfrågan inte kan hållas inom ramen
för våra resurser, så får nya åtgärder
tillgripas, det innebär väl inte att jag
här i dag skulle stiga fram och säga, att
i det hypotetiska fallet skall de och de
åtgärderna tillämpas. Jag tror inte att
detta skulle vara till någon nytta för den
fortsatta utvecklingen, utan jag har med
detta bara velat manifestera den meningen,
att om det behövs, måste vi göra
ännu mera.

Herr Wehtje kom in på frågan om regeringens
åtgärder och talade på det
sätt som vi är vana vid. Han sade, att
allt som regeringen gör innebär ett återfall
i regleringar —- det är detaljregleringar,
det är en regleringsmentalitet
och eu reglering hit och en reglering
dit. Det är dock på det sättet att om jag
undantar byggnadsregleringen och priskontrollnämnden,
så finns det i regeringens
program ingenting annat än generella
åtgärder. En skatt är en generell
åtgärd, en avgift är en generell åtgärd.
En åtgärd behöver väl inte vara

Onsdagen den 19 januari 1955 fm.

Nr 2

75

allmän, det kan räcka att det gäller stora
grupper för att den skall vara generell.
Det liar ingenting med reglering att
skaffa. Jag tror det skulle vara ytterst
farligt, om vi skulle förfalla till den terminologien,
att allting som inte är räntehöjning
är reglering. Så enkelt är det
verkligen inte.

Några ord om sparandet. Sparande är
alltid nyttigt. En ökning av sparandet
skapar en ny fördelning mellan konsumtion
och investeringar till investeringarnas
fördel och är otvivelaktigt ett
medel att främja framåtskridandet. Vad
som därför kan göras för att skapa ett
frivilligt sparande är naturligtvis nyttigt.
Jag vill inte säga, att det inte finns
saker och ting som kan göras för att
propagera fram ett ökat sparande. Det
vill jag inte ta någon ståndpunkt till..
Jag har dock ingen stor tilltro till det.

Men ett tvångssparande, det kan vi
väl vara överens om, skall man inte tillgripa
annat än i mycket trängda situationer
och rent tillfälligt. De åtgärder,
som från oppositionens sida i allmänhet
föreslås för att uppmuntra sparandet,
är en blandning av tvångssparande
och frivilligt sparande. Förslagen går
alltid i princip ut på att den som vill
■öka sitt sparande frivilligt skall få en
premie, en förmån av ett eller annat
slag, en förmån som kostar pengar. Vem
skall betala dessa pengar? Det skall skattebetalarna
göra. Skattebetalarna skall
på det sättet tvångsspara till fördel för
vissa enskilda personer. Jag vill inte för
min del förneka, att om kostnaden är
måttlig och ringa i förhållande till det
nysparande som kan skapas, kan åtgärden
ju ha sitt samhälleliga värde, vilket
gör att man kan reflektera på den. Men
vad jag hittills har sett i det avseendet
fyller inte mina krav, därför att det är
så oerhört svårt att konstatera, vad som
i en sådan sparform är nysparande och
vad som icke är annat iin ett överflyttande
av redan sparade medel, och då
blir premieringen mycket dyr för skattebetalarna
i förhållande till effekten.
Det är därför som jag ställer mig skeptisk
till de där propåerna. Jag har själv,

Statsverkspropositionen m. m.

som alla vet, gjort ett försök att genom
utredning se varthän det bär, och jag
kom till ett resultat som inte var uppmuntrande.

I dagens läge är det emellertid inte
fråga om en ny fördelning av våra resurser
mellan investeringar och sparande.
Det är en långsiktstanke. I dagens
situation är det så, såsom jag förut har
sagt, att den totala efterfrågan tenderar
att bli för stor. Det är den totala
efterfrågan som måste hållas tillbaka. Då
vinner jag ingenting genom att ta pengar
från konsumtionen och lägga till investeringarna.
Det förminskar inte volymen,
Därför kommer jag tillbaka till att
det i dagens situation blir nödvändigt
att hålla igen, som bankföreningen säger,
på investeringar och alla andra utgifter.
Det är det enda sätt, på vilket vi
kan hålla tillbaka den totala efterfrågan.

Här har frågats: Varför skall vi gå i
ständig fruktan för inflation? Herr
Wehtje var inne på denna sak. Han sade,
att om vi minskar sysselsättningen
och därigenom skapar en marginal, behöver
vi inte hysa denna fruktan. Då
får vi kanske i stället den fruktan vi
hade tidigare —- låt vara tjugo år tillbaka
i tiden —- nämligen fruktan för
arbetslöshet. I fullsysselsättningens samhälle
måste den ekonomiska politiken
alltid vara en kryssning mellan inflationens
skär å ena sidan och arbetslöshetens
skär å andra sidan. Det är klart
att det är bäst, om man kan hålla sig
mitt i leden, men det kan man inte göra
vid kryssning. Den ekonomiska utvecklingen
medför vindar hit och dit, som
gör att man måste kryssa. Då kan man
ibland komma närmare det ena skäret
än vad som är lyckligt.

Men det är klart att det inte bara är
olyckan som leder till sådant, utan också
inställningen. Det medger jag gärna.
Regeringen har den inställningen, att av
dessa båda ting är arbetslösheten det
som vi fruktar mest, och det är klart
att detta ofta leder till att vi kanske
ibland kommer för nära inflationens
skär. Det är alldeles uppenbart att den
som har en annan inställning och för

76

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
vilken arbetslöshet inte är någon skrämmande
tanke kan lägga seglatsen på ett
annat sätt. Men det är en fråga som jag
inte skall utveckla vidare.

Från regeringens sida är vi inte särdeles
övertygade om bärkraften i den
kritik som oppositionen ständigt framför.
Jämförelserna med andra länder —
detta har jag under föregående år varit
inne på här —- går alltid så till att man
plockar ut en faktor som händelsevis
pekar på att vi ligger dåligt till men förtiger
de faktorer som pekar åt andra
hållet. Jag blev verkligen överraskad när
jag hörde herr Wehtje säga, att Sverige
är ett land där inflationen gör sig mera
påmind än i andra västeuropeiska länder.
Vad är inflation, herr Wehtje? Det
är väl en prisstegring som inte beror på
varuknapphet och som uppkommer även
om inte priserna på världsmarknaden
stiger —■ även om detta är en grov och
kanske ofullständig definition. Hur är
det nu, herr Wehtje? Från 1952 till nu
har konsumtionspriserna i Sverige stigit
med en procent, i England med fem, i
Holland med fem och i Italien med fyra.
Varför har priserna stigit där ute i en
tid när världsmarknadspriserna icke har
stigit? Hade det hänt här, herr Wehtje,
då hade herr Wehtje tagit fram den stora
trumman och skrivit ordet »inflation»
med stora bokstäver, men när det
gäller England viskar man inte ens ordet
»inflation». Sådana jämförelser vill
jag inte ge någonting för, de är tendentiösa
och säger oss ingenting.

Naturligtvis önskar vi från regeringens
sida att vi hade kunnat sköta den
ekonomiska politiken ännu bättre än
vad vi har gjort. Vi anser visst inte att
allting har gått så lyckligt. Men vi är
högmodiga nog att säga, att vi tror att
vi har skött den väl så bra som högern
och folkpartiet skulle ha gjort om de
hade regerat. Detta kan vi visserligen
inte bevisa, men oppositionen kan inte
bevisa motsatsen. Nog tycker vi i alla
fall att vi har klarat penningvärdet bra
mycket bättre än vad högern och folkpartiet
klarade sysselsättningen under
den tid när dessa partier regerade.

Herr WEHTJE (h) kort genmäle:

Herr talman! Det var ju en lång rad
problem som finansministern tog upp.
Jag hinner inte att behandla mer än
några av dem.

Låt mig först få ta upp frågan om
avvägningen i stort och om de faktorer,
som tages i anspråk för att nå ekonomisk
balans. Vi möter då frågan om
hur vi skall avväga sysselsättningen.
Finansministern menade att han och regeringen
hade en annan inställning än
oppositionen. För dem skulle det vara
en mera skrämmande tanke att få cn
arbetslöshet. Om jag får tala för min
och näringslivets del vill jag säga, att
detta också för oss är det mest skrämmande.
Men jag tycker inte att man kan
säga, att avvägningen av politiken har
skett så värst lyckligt, när man tänker
på de möjligheter som regeringen har
att bedöma utvecklingen sådan den har
varit och sådan den kan väntas bli. Vi
är väl alldeles överens, det erkänner
finansministern också, om att man skall
försöka hålla sig så nära en medellinje
som möjligt, och skall man ut och kryssa,
skall man i varje fall inte göra för
stora slag, om man vet att det finns farliga
grund i närheten. Jag kan inte göra
mig fri från den känslan eller låta
bli att ge uttryck för den, att regeringen
har varit ute på en långfärdskryssning,
och trots att man har goda instrument
både för pejling och för att bedöma
sikten på långt håll, så har regeringen
gett sig in på den överfulla sysselsättningen
i en utsträckning som varit
fullkomligt onödig och som åstadkommit
skada.

Sparandet hinner jag inte gå närmare
in på. Det vill jag ändå säga, att det
finns andra sorters sparande och andra
åtgärder för att främja sparandet, än
att det skall vara tvångssparande eller
med skattemedel premierat sparande.
Från högerhåll lades t. ex. i våras fram
förslag om sparande för bostäder, alltså
ett speciellt inriktat sparande. Detta
hade inte kostat några skattemedel men
hade helt visst kunnat leda till att en
del av våra inkomster i stället för att

Onsdagen den 19 januari 1955 fm.

Nr 2

77

användas för omedelbar konsumtion hade
blivit utnyttjade för investeringsändamål
på bostadsområdet. Detta hade
varit mycket tacknämligt. Sedan länge
har vi strävat efter att med stora uppoffringar
förbättra bostadsförsörjningen.

Får jag sedan ta upp en fråga, som
finansministern ställde. Den löd: Hur
skall man nu bedöma frågan, om de av
regeringen föreslagna åtgärderna kommer
att räcka?

Ja, jag har redan angivit min inställning,
nämligen att det här behövs återhållsamhet.
Hiir behövs en återhållsamhet,
jag har medgivit det, också på investeringsfronten.
Jag har visat att det även
i konsumtionsavsnittet behövs en återhållsamhet.
Konsumtionen beror i mycket
stor utsträckning på löneutvecklingen.
Jag har inte haft någon anledning
att gå närmare in därpå, men eftersom
frågan är ställd av finansministern, skulle
det vara utomordentligt intressant att
få höra förste vice talmannens svar på
den av finansministern ställda frågan.
Talmannen har uttalat en så bestämd
uppfattning om att det program, som
uppgjorts, i varje fall med hänsyn till
löneutvecklingen är orealistiskt. Han säger
att det iir en hypotetisk uppläggning.
Men vi kommer snart nog från
teori till verklighet, och det skulle därför
vara mycket intressant att få ett
direkt uttalande av talmannen som svar
på finansministerns fråga.

Jag skall sedan övergå till investeringsavgiften
och uttalandena om den.
Finansministern yttrade, att det knappast
var några fler än representanterna
för företagsbeskattningskommittén
eller rättare sagt dess reservanter, som
hade gjort en sammankoppling, annars
hade de två frågorna, d. v. s. den ändrade
företagsbeskattningen och investeringsavgiften,
inte med varandra att göra.
Men nog hör de väl rent sakligt
mycket nära samman! Utredningen om
ändrad företagsbeskattning avsåg just att
söka utforma sådana regler, som kunde
tjäna ett konjunkturutjämnande syfte,
och investeringsavgiften behandlade vi
i kommittén som ett medel att utjämna
konjunkturerna. Rent sakligt är vid in -

Statsverkspropositionen m. m.

vesteringsavgiften och t. ex. begränsningen
av avskrivningsrätten olika alternativ
att lösa frågan om konjunkturutjämningen.

Finansministern nämnde vidare att
jag genom tidigare gjorda uttalanden i
reservationen skulle ha så att säga lämnat
ett fribrev till investeringsavgiften. Jag
har redan uppehållit mig så ingående
vid frågan om hur jag betraktat investeringsavgiften,
att jag näppeligen behöver
uppehålla mig vid den ytterligare.

Finansministern talade också ganska
mycket om näringslivets planering och
erkände att han var fullt på det klara
med att näringslivet och industrien arbetade
efter i förväg uppgjorda planer
fastän de inte hade någon tidtabell. Visst
har man tidtabell! Vad tjänar det annars
till att göra upp investeringsplaner?
En annan sak är att tidtabeller kan
rubbas.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag hinner inte tacka
herr finansministern för alla de vackra
buketter, som han överräckte till mig
i början av sitt anförande. Jag vill endast
med tillfredsställelse konstatera, att
herr finansministern står för sitt uttalande
för snart ett år sedan, där han
gjorde det löftet, att det inte skulle bli
några skattehöjningar så länge han »stod
för det här jobbet», som han uttryckte
det. Nu försöker herr finansministern
att komma ifrån situationen genom att
införa ett mystiskt element i tankegången.
Han indelar skatterna i två olika
slag. Det första slaget av .skatter är vanliga
skatter, vilkas uppgift är att skaffa
staten pengar, och det andra slaget av
.skatter är sådana som inte är till för
att skaffa staten pengar. Ja, finansministern
gick så långt att han yttrade, att
han helst inte ville ha några inkomster
alls av investeringsavgiften eller av inregistreringsavgifterna
för bilar. Det
skulle alltså betyda att finansministern
ville så att säga genomföra ett generalstopp
för upphandlingen inte bara inom
statsförvaltningen utan också ett motsvarande
stopp i det svenska näringslivet.

78

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Det skulle inte alls få utvecklas under
det närmaste året! Inte en enda kotte
skulle få lägga sig till med en ny bil, det
är alltså den slutsats, som man kan dra
av herr finansministerns uttalande.

I slutet av sitt anförande kom han in
på inflationsfrågan. Jag vet inte om jag
hinner beröra detta spörsmål tillräckligt
på den korta tid som står till mitt
förfogande. Men jag vill hänvisa kammarens
ärade ledamöter till memorial
nummer 1 ifrån fullmäktige i riksbanken.
Av detta memorial framgår att riksbankens
innehav av statsväxlar och statsobligationer
under år 1954 ökat med inte
mindre än 480 miljoner kronor, från
2 246 miljoner till 2 726 miljoner, medan
bankens övriga obligationsinnehav i huvudsak
har förblivit oförändrat. Riksbanken
lånade sålunda staten mera
pengar än den fick in genom försäljning
av valutor ur valutareserven.

Vidare framgår av riksbanksfullmäktiges
uttalande, att nettoresultatet av
riksbankens transaktioner med marknaden
under 1954 blev att likviditeten
utanför riksbanken ökade med 221 miljoner.
Beloppet utelöpande sedlar ökade
nämligen med 251 miljoner kronor,
medan affärsbankernas tillgodohavande
på checkräkning i riksbanken minskade
med 30 miljoner kronor.

Jag vill ställa den frågan till herr finansministern:
De resultat som riksbanksfullmäktige
meddelar i sitt memorial
till riksdagen är väl ändå saker som
har en del med den pågående inflationsprocessen
i landet att göra?

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Nog är det synd att en
så stöddig karl som statsrådet Sköld genom
att ge sig planhushållningen så i
våld skall behöva framstå såsom en
lioppjerka! Han erkänner själv att hela
systemet är ryckigt, men samtidigt medger
han att det måste vara det och att
det är just på det sättet som det fungerar.
Detta synes mig vara ett bevis på
att hela planhushållningssystemet är ineffektivt,
att det icke löser våra problem.

Vi har i stället hänvisat till en penningpolitik
av ett annat märke, en penningpolitik
som har möjligheter att anpassa
sig efter konjunkturen ungefär
som handsken anpassar sig till en hand
och som därigenom är mera tjänlig att
hålla konjunkturen under kontroll. Det
är lättare att undvika att störningar uppkommer
än att sedan störningar väl har
uppkommit försöka rätta till det rubbade
förhållandet. Det är det senare som
man undan för undan blir hänvisad till
med en planhushållning.

Jag skulle vilja med hänsyn till ukasen
den 17 december säga, att nog tedde
det sig uppseendeväckande att den kom
två dagar efter att riksdagen slutat. Denna
fråga rör dock riksdagen mycket intimt.
Finansministern säger, att han inte
kunde lägga fram en proposition, eftersom
man då inom statsförvaltningen
under mellantiden skulle ha gripit möjligheten
att vidtaga de åtgärder som
skulle förhindras. Men det hade väl inte
funnits något tekniskt hinder att utforma
propositionen ungefär som den
nu föreliggande om bilaccisen och slå
fast ett visst datum, från vilket den skulle
vara gällande. Då hade riksdagen fått
tillfälle att också behandla denna sak.

Jag tog särskilt fasta på att finansministern
en liten smula började lätta på
sitt eljest mycket kategoriska motstånd
emot åtgärder för uppmuntrande av det
enskilda sparandet. Han sade ungefär
som så: »Jag vill inte säga att inte någonting
skulle kunna göras för att få
fram ett ökat sparande.» Men samtidigt
radar han upp skälen emot och säger,
att sparandet skulle uppmuntras genom
skatteeftergifter, vilket skulle innebära
att andra skattebetalare finge betala för
vad de övriga sparar.

Men saken skall inte ses på det sättet.
Det finns ingen anledning för staten att
uppmuntra det enskilda sparandet om
man inte bedömer läget så, att den samhällsekonomiska
vinsten av ett ökat enskilt
sparande överväger den uppoffring
man gör genom en skatteeftergift.
Och blir det en samhällsekonomisk
vinst, ja, då kommer denna samhällsekonomiska
vinst alla skattebetalare till go -

Onsdagen den 19 januari 1955 fm.

Nr 2

79

do. Man kan då inte säga att det är någon
uppoffring från de andras sida.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s) kort genmäle:

Herr talman! Jag är inte riktigt säker
på att inte herr Wehtje överskridit vad
som egentligen ligger i replikrätten, när
han ställt en fråga till en som inte varit
inblandad i vad som föranlett replikskiftet.
Jag var därför mycket tveksam
om jag skulle svara.

Jag har redan i mitt förra anförande
nämnt, att det träffats vissa överenskommelser,
som innebär löneförhöjningar,
och därför är det som sägs i finansplanen
orealistiskt, när man räknar
med oförändrad lönenivå.

Nu är herr Wehtje mycket nära knuten
till Arbetsgivareföreningen, och vi
har båda fått en gemensam hemställan
från finansministern om att iakttaga vad
som på oss ankommer för att bevara
den ekonomiska jämvikten. Kan herr
Wehtje ge mig någon upplysning om
vad Svenska arbetsgivareföreningen har
för planer beträffande löneförhöjningarna,
så skall jag möjligen kunna ge något
besked från Landsorganisationens
sida. Men jag är ju inte så säker på att
vi vinner någonting på att föra sådana
förhandlingar här i riksdagen!

Beträffande statstjänarnas löner förmodar
jag att finansministern eller civilministern
är närmare till att svara än

jag Herr

WEHTJE (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort, men vill ändå säga att jag är
tacksam för att herr förste vice talmannen
ville ge ett svar på min ställda fråga.
Jag ville inte på något vis ifrågasätta
en påfrestning av kammarens förhandlingsordning.
Herr förste vice talmannen
hade ju haft möjlighet att begära
ordet i vanlig ordning och komma
med sitt svar längre fram.

Men som svar på hans fråga till mig
skulle jag vilja meddela, att när vi diskuterat
frågorna om löneutvecklingen
inom Svenska arbetsgivareföreningen
har jag företrätt precis samma uppfatt -

Statsverkspropositionen m. m.
ning som här. Jag har menat att man
skulle iakttaga försiktighet. Man kan
medverka till en utjämning av lönerna
för sådana grupper som släpar efter,
men man skall också göra detta med
försiktighet. Det talas visserligen om att
man har en produktivitetsförbättring,
som man kan utnyttja, men det är inte
säkert det är riktigt, då denna produktivitetsförbättring
nog redan är intecknad
i förväg. I fråga om de inteckningar
man nu tar ut kan man väl ifrågasätta,
om de inte kommer att ligga över
skorstenen. Under sådana förhållanden
är de inte så mycket värda. Sådana inteckningar
tycker jag att vi på ömse håll
bär all anledning att se till att vi inte
lägger oss till med. Men herr förste vice
talmannen gav oss alla det intrycket, att
han inte ansåg sig ha någon möjlighet
att påverka utvecklingen och att den
plan som uppgjorts av finansministern
var mycket orealistisk.

Herr statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Jag vill endast göra
några få repliker till de föregående talarna.

Jag tillspetsade naturligtvis den synpunkten
för mycket, när jag sade att jag
skulle vara glad om det inte kom in
några pengar alls på bilskatten och investeringsavgiften.
Jag vet ju mycket
väl att det kommer in pengar! Det var
därför mycket orealistiskt av mig att uttrycka
mig som jag gjorde på den punkten.
Men jag såg saken enbart ur statsfinansiell
synpunkt: jag eftertraktar inte
ur statsfinansiell synpunkt de där
pengarna. Det var det enda jag ville understryka.

Till vad herr Ohlon sade om riksbankens
påspädning av marknaden vill jag
till en början påpeka, att kring varje
årsskifte får riksbanken hjälpa såväl näringslivet
som staten med likvida medel
för en kortare tid. Vi har alltid varit
(iverens om att det kan ske utan att det
betraktas som ett inflationstecken. Att
utbetalningarna förefallit större i år än
tidigare sammanhänger också med vissa
bokföringsfrågor.

Till herr Ewerlöf vill jag säga, att om

80

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
jag är en hoppjerka beträffande investeringsavgiften,
så vill herr Ewerlöf vara
en hoppjerka när det gäller räntan.
Herr Ewerlöfs tanke att man i räntepolitiken
skulle finna någonting så smidigt
och fint att det skulle kunna liknas
vid handen i handsken är enbart en
idealisering och motsvaras icke av verkligheten.

Man säger att en proposition borde ha
lämnats om beställningsstoppet. Ja, men
den hade ju bara kunnat gälla själva
stoppet. Vad skulle en dylik proposition
tjäna till? En riksdagsman skulle ha
sagt så och en annan så, men diskussionen
hade bara kunnat gälla den enkla
frågan om själva stoppet. Tv de fortsatta
konsekvenserna kunde inte klargöras
i propositionen, eftersom det var
någonting som skulle klarna först efter
stoppets införande.

Sedan en replik till herr Wehtje. Han
tyckte att vi nog givit oss ut på en onödig
långkryssning. Men, herr Wehtje,
hur var det 1952? Började vi inte då
närma oss risken för arbetslöshet så
mycket att läget började bli oroande?
Det visar kanske att slagen i det ekonomiska
livet inte bara ensidigt går åt den
ena sidan, utan starka krafter i den ekonomiska
utvecklingen verkar åt båda
hållen. Vi har erfarenhet av att det inte
är så enkelt som herr Wehtje tycktes
tänka sig.

Vad sedan beträffar förslaget om sparande
för byggande av egen bostad, har
ju både herr Wehtje och herr Erlander
varit inne på den frågan. Nog fattade
jag åtminstone saken sfi, att sparandet i
det fallet skulle ge en viss förtursrätt
till byggnation. Men det hela var faktiskt
upplagt så, att det med all sannolikhet
skulle bli ganska litet nysparande
som togs i anspråk. Man skulle nog till
största delen för detta bostadsbyggande
ha utnyttjat medel som sparats redan tidigare.
Det var väl också anledningen
till att riksdagen avslog motionen, något
som jag inte tog del i.

Herr Wehtje sade vidare att dessa
ting, investeringsavgiften och företagsbeskattningen,
väl ändå hänger samman.
Ja, jag kan medge att de kommer att gö -

ra det sedan företagsbeskattningen har
ändrats enligt kommitténs förslag. Men
vi skall komma ihåg att det förslag till
investeringsavgift, som nu ligger på
riksdagens bord, närmast gäller vad
som kommer att hända innan det blir
någon verkan av den ändrade företagsbeskattningen.

Så till sist herr Wehtjes tidtabell. Det
kan väl hända att industrien har en tidtabell
för sina investeringar. Den tycks
i alla fall vara bra mycket mindre
sträng än herr talmannens! Det visade
sig nämligen mellan 1953 och 1954 att
det kunde ske mycket snabba förändringar
i den.

Herr WEHTJE (h) kort genmäle:

Herr talman! Endast några få ord.
Jag vill bara säga att då kryssningen
fick läggas på en annan bog 1952, så
föranleddes detta icke av en insiktsfull
och klok kursomläggning från regeringens
sida, utan det var på grund av vindkantring
utifrån.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
angående ifrågavarande kungl. propositioner
skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

42, med förslag till lag i anledning
av Sveriges anslutning till de internationella
fördragen angående godsbefordran
å järnväg samt angående befordran å
järnväg av resande och resgods;

nr 43, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 11G § lagen den 8 april
1927 (nr 77) om försäkringsavtal och
till förordning angående ändrad lydelse
av 12 § förordningen den 6 juni 1941
(nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt;
samt

nr 45, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 6 och 10 §§ förordningen
den 4 oktober 1929 (nr 307) angående
tullrestitution.

Onsdagen den 19 januari 1955 fm.

Nr 2

81

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 20, av herr Anderson, Carl Albert,
om inrättande av en ny fast lärartjänst
vid socialinstitutet i Stockholm;

nr 21, av fru Svenson, angående vissa
ändringar i kungörelsen om statsbidrag
till social hemhjälpsverksamhet;

nr 22, av herr Hesselbom m. fl., angående
beräkningar av hur stor del av
den sammanlagda bensinskatten som belöper
på den mindre sjöfarten m. m.;

nr 23, av herr Holmqvist m. fl., om inrättande
av en professur i ekonomisk
historia vid universitetet i Lund;

nr 24, av herr Anderberg m. fl., om inrättande
av en personlig professur i medicin,
särskilt njursjukdomar, vid universitetet
i Lund;

nr 25, av herr Ollen, om rätt till viss
tjänstårsberäkning för lärare vid statsunderstödda
svenska skolor i utlandet;

nr 26, av herr Heuman m. fl., om statsbidrag
åt Jönköpings handelsgymnasium; nr

27, av herr Franzon in. fl., angående
påskyndande av utredningen om
hjärtkliniken vid Södersjukhuset i Stockholm
m. m.;

nr 28, av herr Anderberg m. fl., om
viss ändring av bestämmelserna rörande
det s. k. förvärvsavdraget för gift
kvinna;

nr 29, av herr Björnberg m. fl. om viss
ändring i kungörelsen med vissa föreskrifter
angående tillämpningen av uppbördsförordningen; nr

30, av herr Weiland in. fl., angående
upphävande av bestämmelsen om insättningsmaximum
för motboksräkning
med sparbank;

nr 31, av herrar Strandler och Elmgren,
angående omprövning av gällande
bestämmelser för kyrkas upplåtande vid
jordfästning i annan ordning än svenska
kyrkans;

nr 32, av herr Pålsson m. fl., om Ottsjöns
undantagande från vattenreglering
och byggande i vatten;

nr 33, av herr Persson, Ragnar, och
herr Mossberger, om vissa ändringar i
olycksfallsförsäkringslagstiftningen;

nr 34, av herr Velander m. fl., i anledning
av vissa av Kungl. Maj:t gjorda
framställningar om anslag under riksstatens
nionde huvudtitel;

nr 35, av herr Elowsson, Nils, och herr
Ohlsson, William, om höjning av kreditgarantilånebeloppet
till jordbruksegnahemslån; nr

36, av herr Eskilsson m. fl., om
viss ändring av bestämmelserna för beviljande
av lånegaranti för driftkredit
åt jordbrukare;

nr 37, av herr Huss, om åtgärder till
förhindrande av införsel i landet av skadegörare
i vegetabiliska produkter;

nr 38, av herrar Björnberg och Magnusson,
om ett smidigare förfarande vid
försäljning av kronan tillhörig fast egendom
m. m.;

nr 39, av herr Velander m. fl., om åtgärder
i syfte att stimulera beredskapslagringen
av traktorbränsle; samt

nr 40, av herr Huss, angående utredning
av frågan om de sociala konsekvenserna
av ingångna dispensäktenskap
m. m.

Kammaren åtskildes kl. 17.36.

In fidem
G. H. Berggren

it Första kammarens protokoll 19~>5. Nr 2

82

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 em.

Onsdagen den 19 januari eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
Kungl. Maj:ts propositioner nr 1 och 2.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf):

Herr talman! Trots att tio år har förflutit
sedan världskriget slutade, kan vi
gott säga att stabiliteten i vårt land inte
har återhämtats i den utsträckning som
skulle vara önskvärd. Ibland tycker man
att man har nått dithän, men det dröjer
inte länge, förrän det kommer nya inflationer
och man på nytt får vidtaga åtgärder.
Inkomsterna har ju flödat till
statsverket under de senaste åren, och
man trodde ju, när det i år lades fram
en balanserad budget, att det inte åtta
dagar därefter skulle signaleras om nya
pålagor för svenska folket. Det hade varit
mera kärkommet, anser jag, om man i
stället hade signalerat en skattesänkning.
Det tror jag skulle ha uppskattats i bra
mycket högre grad än denna senaste giv.
Från priskontrollnämndens sida har ju
under det sist förflutna året vidtagits
åtskilliga åtgärder för att söka pressa
priserna nedåt. Man hade ju såsom motiv
att om så skedde, skulle en löneökning
kunna hållas tillbaka.

Jag påpekade vid höstens remissdebatt
förra året faran för att en alltför kraftig
lönerörelse skulle komma i gång. Jag
påpekade också faran för att man skulle
frilista alltför mycket, med tanke på
möjligheten att i någon mån behärska
den situation, som kunde uppstå i anledning
av sådana åtgöranden. Sedan
dess har ju olika åtgärder diskuterats.
Det har sagts att vi bör iaktta återhållsamhet
beträffande löneökningarna. Det
har också sagts att man bör nöja sig med
en mindre marginal på olika varuslag
för att på så sätt kunna nå jämvikt i
samhället.

Jag nämnde att årets statsverksproposition
är balanserad, och den är ju till
och med något överbalanserad. Men trots
detta föreläggs den svenska riksdagen nu
förslag om ytterligare åtgärder, som innebär
att svenska folket skall punga ut
med mer skatt än man tänkte sig när
statsverkspropositionen lades fram.

Om jag skulle uppehålla mig något vid
den sista given från finansministerns sida,
skulle jag vilja fråga: År det samme
herr Sköld som i år har lagt fram denna
proposition och som talade i höstas, när
vi hade remissdebatt? Det har man all
anledning att fråga. Jag påpekade då att
frilistningen av bilimporten var en mycket
farlig tendens och att vårt land inte
skulle mäkta bära de utgifter, som en sådan
frilistning innebar. Men herr Sköld
svarade mig då, att så inte var förhållandet.
Jag skall, herr talman, här be
att få återge statsrådets svar till mig den
27 oktober 1954. Under de två och en
halv månader, som gått sedan dess, kan
man ju säga, att finansministern undergått
en fullständig förvandling. Han sade
vid detta tillfälle: »Till herr Gustaf Elofsson
skulle jag vilja säga, att det inte
kan komma på fråga att vi går till en
reglering av bilimporten eller ställer bilimporten
i ett alldeles särskilt läge nu,
då vi ändå kommit fram till mera normala
förhållanden i vår ekonomi. Vi skall
inte i onödan reglera människors konsumtionsvanor.
Vill det svenska folket
använda sin ökade levnadsstandard till
att resa mer och till att åka bil mer, får
vi låta det ske, ty det önskemålet är naturligtvis
lika legitimt som människornas
lust att köpa kläder eller att skaffa sig
bostad. Människorna själva får avgöra
vilket de betraktar som det viktigaste.
Därför menar jag att vi skall ta den
ståndpunkten nu, att frågan om bilköpen
skall behandlas på precis samma
sätt som alla andra ting. Vi skall inte genom
en fortsatt diskussion i denna fråga
hjälpa bilförsäljarna att lura folk. Vi

Onsdagen den 19 januari 1955 em.

Nr 2

83

skall inte ge dem möjlighet att gå omkring
och säga till människor under den
dåliga bilsäsongen: ''Köp bil nu, för nu
kan staten inte mer, och nu kommer det
att bli en ny bilaeeis! Köp nu, för snart
blir bilarna dyrare.’ Låt oss hjälpas åt att
förhindra sådana onödiga bilköp. Det är
bara en som bär intresse av det, nämligen
den som får provision på försäljningen.
»

Detta svar gav finansministern mig
den 27 oktober 1954. Statsrådet Sköld
yttrade i denna kammare för ett par
timmar sedan: »Ja, det är inte pengarna
jag vill åt — det gäller bara återhållsamheten
i köpkraften.» Men om det
inte är pengarna finansministern vill åt,
måste det väl finnas andra åtgärder att
tillgripa än dem som nu föreslagits. Enligt
den statistik, som jag har kunnat inhämta,
har under år 1954 i runt tal importerats
och försålts bilar för 650 miljoner
kronor. Det enklaste sättet att
kunna avhjälpa detta vore väl att säga:
»Ce svenska folket 400 miljoner kronor
om året att använda för biländamål, och
när dessa pengar är slut, får det vara
stopp med flera affärer!» Då gör man
finansministern en större tjänst.

Det har vid flera tillfällen klagats över
att köpkraften varit för stor hos det
svenska folket. Men vid varje tillfälle har
det bara resonerats så: »Kan jag bara
få in tillräckligt med pengar, så låt folk
köpa.» Men hur blir det, om bilpriserna
nu skulle sänkas? Låt oss titta i tidningarna
i dag! En bilfirma annonserar där
om bilpriser, sänkta med samma belopp
som skatten föreslagits till. Om bilpriserna
sänks inom denna ram, fortgår ju
inflationen lika fullt, och då har man
väl rätt att fråga sig: Vilka åtgärder ämnar
regeringen komma med, om inte
detta hjälper? Jag tycker att vi borde
få svar på den frågan. Man borde också
kunna vänta ett svar på frågan, om
den föreslagna bilaccisen skall gälla under
ett år eller framdeles. Ocli skall
investeringsavgiften gälla bara för ett
år eller tills vidare?

■lag anser för min del att man kunde
ha gått eu annan viig när det gäller investeringsskatten.
Det borde inte alls

Statsverkspropositionen ni. m.

vara någon omöjlighet att behovspröva
olika investeringsönskemål utan att därför
utkräva av svenska folket en investeringsavgift
på 12 procent.

Här finns naturligtvis många vägar att
gå, allra helst som finansministern har
sagt att han skulle vara glad, om den
föreslagna nya bilaccisen och investeringsavgiften
inte ger några pengar till
statsverket. Jag tycker att man skall gå
honom till mötes på den punkten och
se till, att han slipper ha besvär med
dessa pengar, om han är så trött på
dem.

Jag tror för min del att det inte är
så enkelt att lösa problemen, att man
bara lägger på en skatt eller en investeringsavgift
och sedan anser att en
inflatorisk utveckling kan hämmas, om
man gör pålagorna tillräckligt stora.
Man hämmar därmed utvecklingen på
ena hållet, men låter den obehindrat
fortgå på andra hållet.

Jag kan inte finna annat än att regeringen
har framlagt dessa förslag om
bördor på näringslivet för att kunna möta
lönekraven. Då har man någonting att
peka på och kan säga: »Här bär vi gjort
vad vi kunnat för att hålla utvecklingen
tillbaka inom andra områden, och det
bör också påverka lönekraven.» Jag tror
att detta är sakens kärna, men jag vill då
ha sagt ifrån, att de av regeringen
framlagda synpunkterna inte delas av
mig, trots att jag tillhör ett av regeringspartierna.

Enligt min mening skulle det behövas
en större återhållsamhet inom alla områden
av hela vårt näringsliv. Varför
kunde man inte införa ett allmänt prisoch
lönestopp? Jag tror att detta hade
varit den mest tillfredsställande vägen
att gå, men den vågar man sig inte på
utan försöker komma fram på omvägar.
Det blir nog ganska svårt att hämma utvecklingen.
Det är inte någon lätt sak
att med ett slag ändra svenska folkets
levnadsvanor, och jag tycker inte heller
att man bör förmena människorna att
förbättra sin standard i den män det är
möjligt.

Här har alltid sagts, att sedan bilarna
blev vanliga i vårt land, kan man inte

84

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 em.

Statsverkspropositionen m. m.

längre tala om några avstånd. Man menar
att folk inte längre bor i avsides liggande
byar, utan att den moderna samfärdseln
gör att ingen behöver känna sig
bo avsides. Men då tycker jag också att
man skall behandla dessa fortskaffningsmedel
så, att människorna kan upprätthålla
denna livliga samfärdsel. Man borde
kunna slippa ifrån dessa ingripanden
gång efter annan som hotar att ta
ifrån dem dessa förmåner.

Här har påpekats att gamla bilar vid
inregistrering på ny ägare skall beläggas
med investeringsskatt, trots att sådan
erlades för bilen redan förra gången
vi hade investeringsskatten. Jag tror inte
att man på den vägen når det resultat
som skulle vara önskvärt.

Däremot kan jag hälsa med en viss
tillfredsställelse att man i statsverkspropositionen
bar beaktat det flera gånger
framförda önskemålet att de statliga utgifterna
skall begränsas på de områden,
där det är möjligt. Man har föreslagit
sänkning av statssubventionerna till bostadsbyggandet
från 8 000 till 6 000 kronor,
och det är tacknämligt. Frågan är,
om man kanske inte hade bort gå litet
längre, men förslaget är dock ett steg i
rätt riktning. Man har också visat försiktighet
på andra områden i statsverkspropositionen
och har inte velat öka de
statliga utgifterna, utan försökt hålla
dem inom en något så när normal ram.

Finansministern sade att inflationsfaran,
valutasvårigheterna och riskerna
för penningsvärdets försämring hade sin
grund i att 1954 varit ett mycket gott år
för vår export. I och med att man kan
exportera och får in mycket pengar,
ökar den inhemska förbrukningen och
liöjes levnadsstandarden. Jag kan dela
de synpunkterna. Det är ju självklart att
det blir en viss ökning — det skall jag
gärna medge. Om man har tillräckligt med
pengar, är det klart att man inte så noga
ser på vad man köper som om man bar
ont om pengar. Men jag tror inte, att det
enbart är dessa ökade exportmöjligheter
som gjort att man har fått in en del
pengar, utan den omständigheten att
man kan säga, att 1954 har varit ett gott
år, kan också sammanhänga med att

man har haft möjlighet att på andra områden
vidta rationaliseringar. Det gäller
dock inte vissa distrikt inom jordbruket,
där väderleksförhållandena har förstört
skörden.

Jag tror ju för min del, herr talman,
att vad svenska folket nu önskar är säkert
att man skulle mera kunna anpassa
sig efter de rådande förhållandena. Jag
tror att medborgarna själva är medvetna
om att så måste ske, men då är det också
nödvändigt att de även känner sig något
så när säkra på att ingripanden inte
sker på både det ena och det andra området.

Jag skall inte här ta upp diskussionen
om det svenska jordbruket, ty det blir
säkert tillfälle att senare göra det, men
jag vill inte underlåta att säga ett par
ord med anledning av det förslag, som
bar framlagts om ändrade regler för
jordbrukets prissättningsförbållanden.
Jag vågar säga, att om de reglerna blir
anammade, kan jag aldrig tänka mig annat
än att det skulle vara ganska svårt för
jordbrukets representanter att i fortsättningen
sitta kvar i regeringen. Här framhölls
ju i förmiddags, hur det kändes för
jordbrukets representanter i regeringen
att på nytt vara med om införande av
investeringsskatten, och jag förstår att
det måste ha känts hårt. Men de har väl
fallit undan för finansministerns kanske
fagra löften, och på det sättet har det
nya förslaget kommit fram. När det gäller
att tillvarata de olika näringsgrenarnas
intressen, tror jag inte att det är
lyckligt att man månad efter månad, år
efter år vidtar hämmande åtgärder på
både det ena och det andra området,
utan jag tror att det skulle vara mer
lyckligt, om näringslivet finge arbeta
mera ostört. Jag tror också att det skulle
vara lyckligt, om vi under det år,
som vi nu har påbörjat, kunde nå det
mål, som vi alla efterlängtar, nämligen
att nå stabilitet i det svenska samhället
och ge det svenska folket den skattelättnad,
som för länge sedan har utlovats
men ännu inte kommit till stånd.

•lag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka remiss av propositionen.

Onsdagen den 19 januari 1955 em.

Nr 2

85

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Trots de försäkringar,
som finansministern har gjort tidigare i
dag förklarade den föregående talaren,
att det av allt att döma förhåller sig så,
att det är pengarna, som finansministern
vill ha tag på, och att det inte så mycket
är fråga om att hejda inflationen.
Det torde väl ändå stå klart, att det är
detta sista som är huvudsyftet med de
föreslagna åtgärderna. Om denna hotande
inflation skulle hejdas bara genom
en investeringsskatt, skulle man inte
kunna göra så mycket åt saken. Jag tror
inte att det skulle behöva spillas flera
ord på detta, att begränsningen av själva
investeringarna skall utgöra hinder
för inflationen. Kammarens ledamöter
är väl tämligen på det klara med att det
förhåller sig på det sättet.

Det var närmast herr Ohlon, som jag
skulle vilja byta några ord med i den
här debatten med anledning av en del
uttalanden, som han gjorde.

Herr Ohlon framhöll bland annat, att
man i en del västeuropeiska länder hade
lyckats mycket bättre med stabiliseringspolitiken
än vi har gjort i vårt
land. Han ville göra gällande att det
sammanhängde med att man som regulator
använt räntan i stället för de åtgärder,
som vidtagits i vårt land. På det
uttalandet har herr Ohlon redan fått
svar av både finansministern och statsministern,
men det är en synpunkt, som
jag fäst mig vid och som det kan vara
skäl att erinra om. I en del av de länder,
där man har försökt att stabilisera
den ekonomiska politiken huvudsakligen
med hjälp av räntan, har man också
att dragas med en större eller mindre
arbetslöshet. Det gäller i all synnerhet i
Västtyskland, där man har en arbetslöshet,
som ständigt och jämt spädes på
genom tillflödet av flyktingar från Östtyskland.
Denna arbetslöshet gör det
praktiskt taget omöjligt för de tyska arbetarna
att slå sig fram till en bättre
levnadsstandard. Den stora arbetslösheten
där utgör eu hlaclc om foten på arbetarna,
som inte bara omöjliggör för
dem att förbättra sina förhållanden utan
också gör det lättare att använda räntan

Statsverkspropositionen m. m.
för ekonomiens stabilisering. Jag tycker
inte man skall glömma bort detta i det
här sammanhanget, ty skulle vi göra
detsamma här hemma, skulle vi nödgas
finna oss i att ha en arbetslöshet, som,
även om den inte bleve så stor som i
Tyskland, åtminstone skulle få samma
omfattning som i Belgien och i varje
fall skulle bli så omfattande, att den
vore besvärande. I så fall skulle vi inte
heller av vår produktionsapparat kunna
ta ut hela det resultat, som vi kan
uppnå vid full sysselsättning. Vi skulle
i så fall allesamman bli fattigare, och
produktionen skulle inte kunna lämna
bidrag till den höjda levnadsstandard,
som en höjd produktivitet år efter år
medger. Följaktligen skulle vi inte vinna
någonting på att använda räntan
som ett stabiliserande medel.

De olägenheter, som följer av att man
exempelvis såsom nu är fallet reglerar
genom eu investeringsskatt, måste nödvändigtvis
vägas mot de olägenheter,
som skulle följa av en arbetslöshet. Jag
menar, att om vi här skall bedöma vad
som gagnar folkhushållet mest och bäst,
måste en sådan avvägning göras. Efter
en sådan avvägning har vi då kommit
till den uppfattningen, att vi hellre tar
dessa regleringar, som betingas av förändringarna
ute på den utländska marknaden,
än att få en arbetslöshet och avstå
från den produktionsökning, som
den fulla sysselsättningen ger oss.

Det kan visserligen sägas att det i de
västeuropeiska länderna inte förmärkes
något missnöje över den politik, som där
föres, men för det första råder det ett
missnöje över politiken, och för det andra
kan nämnas, att det inte kan föras
någon statistik över detta missnöje lika
bra som det kan föras statistik på exempelvis
en uttömning av valutareserven i
ett land. Om det kunde föras statistik
över vad (let betyder för de enskilda
medborgarna varje gång de måste dra åt
ett hål i svångremmen, skulle man få
en helt annan syn på detta problem än
man nu på många håll har.

Herr Ohlon nämnde vidare, att sparandet
inte hade ökat nämnvärt. Och
detta kan väl sägas, om man bara håller

86

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 em.

Statsverkspropositionen m. m.
sig till det personliga sparandet, d. v. s.
det sparande, som kan avläsas i bankernas
rapporter månad efter månad. Men
det sparas inte bara på detta sätt, utan
det sparas på inånga andra sätt. I den
mån som de enskilda medborgarna betalar
försäkringar, skatter eller avgifter
för social omvårdnad etc., innebär detta
också ett sparande, och det ersätter också
i någon mån det enskilda banksparandet,
som förr i tiden kanske förekom
i förhållandevis större utsträckning än
nu. Det förhållandet, att man inte sparar
i sparbankerna i den utsträckning
som herr Ohlon önskade och som vi väl
allesammans önskar, ville herr Ohlon
tyda som ett tecken på en förtroendekris
—- man hade i vårt land inte längre
förtroende för den politik, som vår regering
förde i ekonomiskt avseende, och
därför gjorde man sig av med sina pengar
så fort som det över huvud taget var
möjligt. Det förhåller sig väl ändå inte
på det sättet, herr Ohlon, utan det förhåller
sig så, att man har ett sådant förtroende
för att den fulla sysselsättningen
skall kunna fortsättas allt framgent,
att man fördenskull inte är ängslig för
att sätta sig i skuld och att utnyttja krediten.
Man är nämligen på det klara
med, att man, om man sätter sig i skuld,
får såsom salig Dumbom sedan klara
upp saken och betala igen dessa lån.
Det är denna omständighet som talar för
att det inte längre är fråga om en förtroendekris,
utan fråga om ett förtroende
som sträcker sig en aning för långt,
ty om det inte vore på detta sätt, skulle
vi inte med en investeringsskatt behöva
hejda investeringslusten. Det är nämligen
inte bara hos arbetarna som detta
förtroende tar sig uttryck i att de exempelvis
sätter sig i skuld för att köpa en
bil, utan det kan också avläsas i att aktievärdena
ständigt och jämt stiger, vilket
inte tyder på att man är ängslig för
att företagens avkastning skall bli sämre,
utan att man tror att värdena åtminstone
skall hålla sig konstanta eller
också bli högre.

Med detta vill jag naturligtvis inte ha
sagt, att vi inte bör försöka göra vad vi
kan för att stimulera sparandet. Det är

också alldeles tydligt, att sparandet behöver
ökas för att svara mot de anspråk,
som måste ställas, för att man
skall följa med i utvecklingen —- den
saken är klar, och det är inte någonting
att säga därom. Men frågan är, om bara
de, som har inkomst av lön, skall spara
och om också inte de, som gör vinster
på företagen, bör spara.

Herr Ohlon sade vidare, att när det
gäller att hejda investeringarna — och
det är flera än han som har sagt detta
i dag — bör det allmänna gå i täten,
och vi kan ju hålla med om att det allmänna
åtminstone skall göra vad det
kan. Men man måste då å andra sidan
fråga sig, hur man skall realisera alla
de önskemål som folkpartiet har fört
fram i detta sammanhang. Herr Ohlon
framförde en hel del av dessa önskemål
i dag. De har tidigare framförts när det
gällt fångvården, socialvården, byggandet,
undervisningen liksom en hel hop
annat. Man måste ovillkorligen fråga sig,
om folkpartiet kräver att det allmänna
skall tillgodose alla dessa önskemål, medan
folkpartiet samtidigt kräver att
skatterna skall sänkas. Då måste man
fråga sig: Hur skall detta gå ihop med
bekämpandet av inflationen, och hur
skall det över huvud taget gå ihop med
kraven på att också det allmänna skall
åläggas restriktioner?

Jag hade tänkt säga några ord om en
annan sak, som herr Ohlon var inne på.
Den upprustning, som föreslagits i den
föreliggande budgeten, bl. a. på undervisningens
område men också på andra
områden, berodde naturligtvis inte på,
såsom herr Ohlon sarkastiskt uttryckte
det, att folkpartiet kommit med dessa
förslag. Det är nog tämligen säkert, som
finansministern nämnde, att det inte var
detta som var orsaken till framläggandet
av förslagen, men det är alldeles
klart, att om man, såsom folkpartiet
gjort under de senare åren, krävt ingripanden
på praktiskt taget alla områden,
finns det ju ingen möjlighet för en regering,
som vill göra någonting, att lägga
fram förslag utanför alla dessa områden.
I all synnerhet går det inte för en
regering, som vill försöka göra det mes -

Onsdagen den 19 januari 1955 em.

Nr 2

87

ta möjliga, så långt som är förenligt både
med vad medborgarnas rätt kräver
och med vad som erfordras av nödvändigheten
att hålla inflationen tillbaka.

Herr ARRHÉN (h):

Herr talman! Vid ett sådant här tillfälle
— en remissdebatt i den svenska
riksdagen ■— brukar vi i regel få se resultatet
av den samsjungning, som man
övat sig i, innan man beträder den här
platsen. Regeringspartiernas representanter
har därvidlag också i stort sett
iakttagit allt vad som bör iakttagas, med
det undantag som vi hörde här i förmiddags,
när LO:s ordförande, herr
Strand, deklarerade att han var av en
något annan uppfattning än den som
företräddes av regeringen. Han fann,
som vi hörde, att budgeten var orealistisk.

Jag skall inte fördjupa mig i den meningsmotsättning,
som man här kan
konstatera. En svala gör väl härvidlag
ingen sommar, fastän svalan i detta fall
onekligen har ett mycket mäktigt ursprung.

Nyss sällade sig emellertid till svalan
en annan fågel, en märklig fågel som
jag tvekar att tilldela ett namn, då dess
tunga flykt är en helt annan än svalans
mera lätta och sirliga. Det var emellertid
av intresse att få höra dessa röster
från regeringspartierna, den ena —• om
jag så får säga — utgörande en falsk ton
och den andra kanske ett tramp i klaveret.
Det som herr Elofsson, Gustaf, här
hade att berätta om sina minnen från
den 27 oktober i fjol rörande den deklaration,
vilken —• även jag erinrar mig
den — avlämnades från denna plats av
statsrådet Sköld, var verkligen makabert.
Det är onekligen en frapperande
divergens i uppfattningen då och nu,
vilken väl gör, att herr Elofssons något
drastiska förmodan, att vad som här
skett innebär att regeringen velat visa
oss alla och särskilt vissa av oss, att
man menar allvar, inte är alldeles orimlig.
Det skulle alltså vara ett medel att
möta löneanspråken under pågående
löneförhandlingar. Reflexionen är möj -

Statsverkspropositionen m. m.
ligen inte fullkomligt värdelös. Man kan
nog stanna inför den, åtminstone ett
ögonblick.

Jag skulle kanske inte gå in på detaljer
beträffande den debatt om budgeten,
som förts här i dag. Det är ju så,
att vi riksdagsmän får olika uppgifter,
och vi specialiserar oss på dem. Vi
tvingas att göra det, och det är säkerligen
förnuftigt, att vårt arbete ledes på
det sättet. Jag har emellertid inte kunnat
undgå att göra en reflexion särskilt
beträffande det vackra bildspråk, som
herr Sköld använde i ett av sina anföranden.
När han kryssade omkring och
gick upp i vind och gjorde slag o. s. v.,
kom jag att tänka på vissa förhållanden,
som i dessa sammanhang diskuterats inom
den valkrets, jag representerar. Det
kan förvisso, såsom skett här i dag, föras
generella resonemang, och man kan
i majestätiska formuleringar uttrycka
vad man har för åsikter beträffande de
medel, som skall återställa en rubbad
ekonomisk balans o. s. v. Men det händer,
när slagsvärdet går, att det är några,
som alldeles särskilt får sitta emellan.
Som exempel kan jag nämna, att en
fiskebåt av den nya moderna och stora
typ, som nu vanligtvis användes och vars
förvärv kräver bolagsbildning, kostar
ungefär 300 000 kronor. Ett sådant bolag,
vilket — en sak som kammarens
ledamöter säkerligen känner till ■—• har
speciella former för sin finansiering
av ett båtköp och som satsat 300 000
kronor på en båt, vilken inte är färdig
än, får genom den avgift, som nu pålägges,
en extra belastning på 10 procent,
d. v. s. 30 000 kronor. Detta medför
ett ökat lånebehov. Jag frågar mig
nu: Finns det verkligen inga möjligheter
att via statens lånefonder, dispensförfarande
eller på annat sätt träda hjälpande
till i detta fall liksom även i fortsättningen
av den period som nu inledes med
påläggande av en investeringsavgift? I
varje fall tycker jag, att man kunde
fundera på den saken.

Statsministern framhöll i sitt anförande
i morse, att han var särskilt nöjd med
alla de utgifter, som kunnat placeras
i den kulturvårdande verksamheten. In -

88

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 em.

Statsverkspropositionen m. m.
vesteringar på det området, sade han,
lönar sig på lång sikt, och vi är inom
alla partier intresserade av ökningar på
just den delen av budgeten. Vad vi där
beviljar till byggen och till utbildning
av lärare påverkar människors sätt att
leva, deras trivsel i samhället och annat
mera i olika avseenden, menade
han. Detta är förvisso riktigt. Jag delar,
inom parentes sagt, också den mening,
som senare uttrycktes av herr Sköld,
när han i ett av sina anföranden avvisade
den speciella blombukett, som här
överlämnades till honom av herr Ohlon
som en tacksamhetens gärd för att man
äntligen tillmötesgått de ansträngningar,
som från det hållet har gjorts på
denna front. Jag vill instämma i vad
herr statsrådet sade om att sådana
blombuketter väl inte ter sig riktigt
lämpliga i detta sammanhang. Det är
dock allmänt känt, hur intresset på det
området är fördelat. Det är lika stort
inom alla partier.

När man tog del av statsverkspropositionen
i år, kunde man alltså till sin
förvåning konstatera, att åttonde huvudtiteln
denna gång blivit föremål för särskilt
intresse från myndigheternas sida,
inte bara när det gällde de ordinarie
punkterna under åttonde huvudtiteln,
utan även när det gällde kapitalbudgeten.
Vi, som har vårt intresse inriktat
åt det hållet, var naturligtvis glatt tacksamma
att kunna konstatera något sådant.
Det rör sig här om en ökning på
78 miljoner kronor. 53 miljoner av dem
är av automatisk natur, men det föreslås
i alla fall 25 miljoner kronor i nya
pengar, och det är det väsentliga i detta
sammanhang.

Av de 25 miljoner kronorna hänför sig
15 miljoner till yrkesutbildningen, i fråga
om vilken en detaljproposition dessutom
aviseras till den 1 mars. Vi har
alla länge ropat speciellt efter ett initiativ
beträffande yrkesutbildningen. Man
har beklagat, att utredningsarbetet därom
har dragit så långt ut på tiden. När
nu propositionen skall komma och kostnaderna
för åtgärderna är förutsedda i
årets budget, har man verkligen anledning
att vara glad för den sakens skull.

Det synes nämligen ligga så till — det
har man länge haft på känn ■—• att om vi
bara får yrkesundervisningen ordnad,
så får vi köerna framför dess portar och
inte som nu i alltför extrem utsträckning
är fallet framför den teoretiska skolan,
d. v. s. realskolan. Jag deltog i augusti
i fjol i en stor kongress, där för övrigt
även herr statsrådet var närvarande, i
varje fall under dess inledande skede,
och där en av de intressantaste diskussionsinläggen
gjordes av ordföranden i
Malmö stads folkskolestyrelse, för övrigt
en socialdemokrat. Hans uttalande var
av den innebörden, att man i Malmö,
som är en stor stad och där man därför
har möjligheter till det, har ordnat yrkesutbildningen
på ett verkligt effektivt
sätt. Resultatet har blivit, att elevköerna
nu samlats framför denna yrkesutbildning
och icke framför realskolan. Detta
var av ett oerhört stort intresse att höra.
Det är den vägen, vi måste gå. Det är
uppmuntrande att höra ett sådant vittnesbörd;
det ger ett säkrare perspektiv
än vi tidigare haft, när det gäller framtiden
och den nya skolan. Det är ett fullföljande
av denna tendens, som ensamt
har möjlighet att få hela tanken om en
enhetsskola på rätt köl, att få den diskussion
att balansera, som vi alla deltagit
i här under de senaste åren.

Det är givetvis också högst tacknämligt,
att departementschefen i år lyckats
utverka icke föraktliga tillskott till utgiftsstaterna
för universitet och högskolor.
Detta är av stor betydelse också för
enhetsskolan och vad som hänger samman
med den och för de äldre skolformernas
möjlighet att fungera. Expansionen
har givetvis också betydelse för efterväxten,
de nya generationernas möjligheter
till arbetsinsats inom hela näringslivet
och på andra områden. Det
torde emellertid finnas all anledning att
i det sammanhanget uttrycka sig med
en viss försiktighet. Om en person en
längre tid varit svältfödd, tar det sin tid
för honom att åter komma i kondition,
om man till sist, när man har möjligheterna,
beslutar sig för att sätta honom
på vitaminstark kost. Jag menar med
detta uttalande, att jag förväntar, att vad

Onsdagen den 19 januari 1955 em.

Nr 2

89

som gjorts i år inte skall bli en engångsinsats,
utan att det skall bli inledningen
till en ny politik på detta område.

I övrigt vill jag bara göra några ytterligare
reflexioner. Vi lever alla för närvarande
i en övergångstid på undervisningens
område. Alla är överens om att
vi skall ha någon form av enhetsskola,
men vi vet inte, hur denna enhetsskola
i alla detaljer skall se ut. Det var om just
den saken, som den fortsatta utredningen
eller, som det hette år 1950, försöksverksamheten
— märk väl att dessa ord
är i detta avseende synonyma — skulle
ge anvisningar. Det är min fasta övertygelse,
inte bara tills vidare, såsom det
en gång har sagts i den svenska riksdagen,
utan bestående, att erfarenheterna
från försöksverksamheten kommer att
tala ett tillräckligt övertygande språk,
så att vi till sist blir eniga om en förnuftig
och sakligt hållbar uppbyggnad på
detta för oss själva som föräldrar och
för våra barn och deras framtid så livsviktiga
område. Vi skall i huvudsak rätta
oss efter vad utredningen, d. v. s. försöksverksamheten,
i det avseendet har
att lära oss och, om vi eventuellt är bärare
av någon doktrinarism — och det
har jag kanske själv i vissa avseenden
varit — lägga denna på hyllan.

Jag nämnde, att vi lever i en övergångstid.
Jag undrar, om vi inte under
allt vårt stötande och blötande av morgondagens
problem glömt bort dagens
eller i varje fall inte ägnat dem så stor
uppmärksamhet som önskvärt varit. Det
är just dagens övergångsgenerationer,
som kommit i kläm mellan en äldre skola,
som betraktas med ett måhända överdrivet
misstroende, och en ny skola, som
ännu söker sin form. Det är i detta läge,
som vi för närvarande befinner oss.

Det sades på sin tid av departementschefen
Wcijne, att de äldre skolformerna
under den närmaste tiden efter år
1950 skulle få utveckla sig vidare och
beredas möjlighet alt ge sitt bästa. Så
liar nog inte skett, i alla händelser inte
i den utsträckningen, att den äldre skolan
haft möjlighet alt motsvara efterfrågan
på, låt mig säga, platser i realskolan.
Samtidigt har emellertid, såsom jag

Statsverkspropositionen m. m.

nyss sade, enhetsskolans möjligheter att
träda in som kompletterande eller ersättande
part varit högst begränsade. Det
ligger i sakens natur. Det finns i den
lärarhögskoleproposition nr 209, som
statsrådet framlämnade i höstas, några
siffror, som ställer detta problem i verklig
blixtbelysning. Det påpekas nämligen,
att vi år 1951 hade 5 680 klassavdelningar
i de högre skolorna, varav 34 på
enhetsskolans högstadium. År 1952 var
siffrorna 5 941 och 82, och i förfjol 6 305
och 190. Det är, herr talman, mellan
dessa siffror — om man så kan uttrycka
sig — som övergångsgenerationerna sitter
i kläm. Siffran för 1953 -— 6 305 —
må synas hög, och den är 625 enheter
större än 1951 års siffra. Men den är
ändå för låg. Siffran 190 för försöksverksamhetens
högstadium — eller enhetsskolans
högstadium, om man så vilt
— försvinner i vardagens hantering. Enligt
min mening skulle slutsatsen här
bli, att man visserligen måste fortsätta
att planera för en nioårig enhetsskola —
det har man ju i uppdrag att göra —
men att man inför dagens krav samtidigt
måste tillåta de äldre skoltyperna att utveckla
sig, d. v. s. ta in fiera parallellavdelningar
än som nu är fallet. Också
enhetsskolan är säkerligen i behov av
att utveckla sig något vidare än den för
närvarande har gjort, jag skulle tro särskilt
på landsbygden, ty vad vi bl. a. vill
nå med försöksverksamheten är just att
få fram hur enhetsskolan kommer att
fungera på vanlig svensk omålad landsbygd.
Detta är ett mycket stort intresse.

Det var alltså fel —■ och det vill jag
ha sagt här i dag — när riksdagen år
1951 fastslog, att inga nya femåriga eller
fyraåriga realskolor i princip skulle få
inrättas. Man stipulerade väl detta i något
slags skräck för att den nya skolan
inte skulle kunna hävda sig inför den
gamla, och man ville ställa (len gamla på
avskrivning. Detta har emellertid lett till
det hjärtlösa poängsystem, som ger en
elev, som värdesatts med 18,5 poäng på
sitt fattiga betyg, rätt att inträda i en
högre skola, men avvisar den som kommer
stickande med siffran 18. Att det
här skulle föreligga någon mera märke -

90

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 em.

Statsverkspropositionen m. va.
rad skillnad i intelligens emellan den
som har 18,5 och den som har 18 poäng,
så att den senare inte skulle vara kapabel
att genomgå den skäligen enkla teoretiska
utbildning, som slutar med realexamen,
är omöjligt att hävda.

I den situation, vari vi i dag befinner
oss, bär, som sagt, försöksverksamhetens
skolor begränsade möjligheter att
utgöra en ersättning. Försöksverksamhetens
uppgift är just att göra försök,
att fullfölja ett utredningsuppdrag, som
gavs 1950, inte att eftersträva att träda
fram som en ersättning för de former
av undervisning, vilka man eventuellt
efter resultaten senare verkligen skall
ersätta. Jag beklagar därför, herr talman,
i dag övergångsgenerationernas
allmänna belägenhet, som på olika sätt
tillspetsats.

Man bör i dag, enligt min mening, inte
sätta in sin kraft på att riva ned och
göra det svårare för de äldre skolformerna
att arbeta. Det skulle bara komma
att gå ut över dessa övergångsgenerationer
och deras föräldrar. Försöksverksamheten
torde nu i det närmaste
ha nått sitt optimum som just försöksverksamhet,
och den bör givetvis fullfölja
denna sin uppgift, vilket till och
med är i allra högsta grad angeläget
och önskvärt. Vi får samtidigt inrikta
oss på att se till, att de äldre skolformerna
tillfälligt får expandera för att
ta emot en ännu mer ökad elevtillströmning.
Detta kan, som riksdagen uttalade
1953, mycket väl ske samtidigt med att
dessa skolors »organisation och arbete
så nära som möjligt anpassas efter enhetsskoleprogrammet».
Om jag yttrar
mig på det sätt, som jag har gjort här
i dag, så är jag, vilket framgår av vad
jag här sagt, inte alls ute efter enhetsskolan,
utan jag fäster uppmärksamheten
på en situation som förhållandena
skapat.

Till sist, herr talman, är det ännu en
synpunkt, som jag vill framhålla. Det
rör den s. k. provårskön. Det finns någonting,
som heter »Lärarnas frihetsbrev».
Det är en något mystisk komposition,
som har framkommit under de internationella
lärarorganisationernas ar -

bete. Dessa har koncipierat, vad de anser
vara lärarnas frihetskrav. I punkt 0
står där: »Alla lärare bör ha rätt till
teoretisk och praktisk utbildning på
högsta möjliga nivå.» Det anses alltså av
yrkesutövarna världen över, att detta är
ett mycket rimligt och billigt krav. Jag
konstaterar, att i fjol hade statsrådet,
såsom vi minns, tagit upp ett anslag för
startande av ett nytt provårsläroverk.
Det gällde statens normalskola i Stockholm.
Han aviserade samtidigt i den
propositionen, att det skulle bli ett provårsläroverk
till i år. Så blev det emellertid
inte. Det kom inget nytt provårsläroverk
i år. I fjol fick vi, som bekant,
också en lärarhögskola, vilken dock
först vid årsskiftet 1957—58 är i stånd
att lämna ifrån sig 60 utbildade alumner.
Om vi räknar det nya provårsläroverkets
kapacitet till 17, blir förstärkningen
alltså sammanlagt 77. Det ger en
samlad utbildningskapacitet för hela riket
på 308 eller i verkligheten säkerligen
något mindre —• vi kan säga omkring
300.

Detta tal svarar inte ens mot de nya
läraraspiranternas antal, vilket 1958 är
uppe i ungefär 450. Vi har för dagen en
provårskö på över 800 individer, och
1958 är det, trots de 77 i förstärkning,
uppe i 808, vilket påföljande år, 1959,
stegras till 874. Detta är beklämmande
siffror, och jag har redan tidigare från
denna plats erinrat om hurudan situationen
är. Jag har inte kunnat finna annat
än att denna situation kräver, som
departementschefen själv sade i lärarhögskolepropositionen
i fjol, »kraftiga
åtgärder». Man kan möjligen säga, att vi
i fjol vidtog kraftiga åtgärder och att
statsrådet i fjol gjorde vad han kunde
av situationen, men det har i varje fall
inte blivit någon fortsättning i år.

Det finns, herr talman, förvisso flera
problem, där man kan sätta frågetecken,
då man läser statsverkspropositionens
åttonde huvudtitel i år. Sedan det
redan från ett annat parti har framlämnats
en blomma på dess vägnar, kan
jag emellertid göra det även för mitt
parti som en lyckönskan till att de ärliga
strävanden, som statsrådet på detta

Onsdagen den 19 januari 1955 em.

Nr 2

91

område företräder, liar krönts med större
framgång i år än tidigare.

Jag skall nöja mig med dessa spridda
reflexioner, som jag gärna skulle vilja
ge huvudrubriken »övergångsgenerationernas
problem». De är uppenbara. De
är allvarliga och trängande. Låt oss därför
inte glömma bort dem!

Herr statsrådet PERSSON:

Herr talman! Då åttonde huvudtiteln
och diverse skolproblem varit på tapeten
i vissa anföranden här och behandlats
mer eller mindre kritiskt men även
uppskattande, vilket jag givetvis är tacksam
för, vill jag gärna lämna några
uppgifter om en del problem, som dels
är aktuella och dels har varit föremål
för särskilda frågor här i dag.

Jag vill då först nämna, att när man
studerar presskommentarerna till årets
statsverksproposition beträffande åttonde
huvudtiteln, får man lätt den uppfattningen,
att den nuvarande regeringen
hitintills försummat yrkesutbildningen
här i landet. Den siste ärade talaren
gav också uttryck för att det inte bara
var yrkesutbildningen, som var ganska
svältfödd, utan också åtskilligt annat
under mitt departement. Vad nu speciellt
beträffar yrkesutbildningen, som
onekligen står i blickpunkten på ett alldeles
särskilt sätt just nu, kan jag emellertid
inte gå med på att någon försummelse
under de senare åren skulle ha
ägt rum. De delar av yrkesutbildningen,
som kommer att bli föremål för en
snabbare utbyggnadstakt än förut —
förslag härom avses att framföras i en
särskild proposition vid årets riksdag
— d. v. s. de kommunala och enskilda
utbildningsanstalterna, de centrala verkstadsskolorna
samt ett antal specialskolor,
har sedan 1951, alltså under koalitionsregeringens
tid, fått sina anslag
ökade med ungefär 15 miljoner kronor,
vilket innebär en inte mindre än omkring
80-procentig ökning. Denna ökning
har emellertid inte varit tillräcklig
för att tillfredsställa behovet av
yrkesutbildning, i varje fall inte i den
situation som inträder när enhetssko -

Statsverkspropositionen m. m.
lan mera allmänt byggts ut, och inte heller
i den situation som uppstår, när de i
förvärvslivet utträdande årskullarna blir
allt större och problemen att sysselsätta
dem alltmer ökar.

Därför måste en helt annan utbyggnadstakt
till än den som nu varit rådande,
och förslag kommer ju också enligt
uppgift i statsverkspropositionen att
föreläggas riksdagen i anledning av 1952
års yrkesutbildningssakkunnigas betänkande.
Vi tror, att om det förslag realiseras
som här kommer, skall vårt land
få en yrkesutbildning, som väl försvarar
sin ställning som en med de teoretiska
utbildningslinjerna jämbördig utbildningsväg.
Detta ansåg tydligen också
herr Arrhén, som hade anledning att
påpeka, att där det finns en god yrkesutbildning,
där uppstår det en ko av
inträdessökande, liksom förhållandet är
litet varstans beträffande de teoretiska
skolorna.

I samband med dessa frågor skulle
jag vilja något närmare ta upp hela den
stora frågan om ökningen av årskullarna
13—14 år till 17-—18 år och de problem,
som har samband därmed i både
utbildnings- och sysselsättningshänseende,
samt vilka åtgärder som under den
närmaste tiden kan planeras för att lösa
dessa problem. Det är ingen tvekan om
att detta i eminent grad är just dagens
problem, ett begrepp som framhållits i
det föregående anförandet.

I en undersökning, som föregående
sommar verkställdes av arbetsmarknadsstyrelsen,
skolöverstyrelsen och överstyrelsen
för yrkesutbildning, påvisades att
antalet ungdomar i nu nämnda åldrar —
det rörde sig alltså om fem årskullar —
sedan 1950 ökat med 40 000, d. v. s. från
414 000 till 454 000. Undersökningen visade
också, att siffrorna under de närmaste
åren kommer att stiga i allt hastigare
takt, vilket resultaterar i att vi 19G1
kan beräknas ha inte mindre än 02G 000
ungdomar i de nämnda åldrarna. Detta
innebär en ökning från 1950 med inte
mindre än 212 000, alltså med mer än
50 procent. De yngsta arbetsmarknadsåldrarna
i början av 1900-talet skulle
med andra ord öka med mer än Iiälf -

92

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 em.

Statsverkspropositionen m. m.
ten jämfört med i början av 1950-talet.
Visserligen sjunker siffrorna därefter,
men ända vid mitten av nästa årtionde
kan vi räkna med 140 000 fler ungdomar
i den nämnda åldersgruppen än vi hade
i början av 1950-talet. Dessa siffror visar
emellertid endast på en sida av saken.
Ett stort antal städer och större tätorter,
som starkt ökat under 1930- och
1940-talen, måste räkna med en betydligt
större ökning än de nämnda 50 procenten.
Den största ökningen visar givetvis
Stockholms förortsområden, där
antalet ungdomar kommer att vara 2 å 3
gånger så stort som vid 1950-talets början.

Möjligheterna på arbetsmarknaden för
dessa ungdomar blir beroende av två
viktiga omständigheter: de ekonomiska
konjunkturerna och den yrkesutbildning
som ungdomarna erhållit. Erfarenheterna
från tidigare lågkonjunkturer säger
oss, att de yrkesutbildade varit lättast
att placera och lättast att behålla på arbetsmarknaden.
Det gäller därför att se
till, att ungdomarna kan få yrkesutbildning
i en eller annan form. I den undersökning
som här åberopas har man förutsatt
att antalet ungdomar med denna
inriktning kommer att stiga i proportion
till kullarnas storlek. Detta innebär avsevärt
ökad tillströmning till olika fackutbildningsanstalter
och till lärlings-,
elev- och praktikplatser som erbjuds i
näringslivet. Det är också detta som varit
vägledande för regeringen, när den
tagit upp frågan om vidgad yrkesutbildning.

Även det allmänna skolväsendet kommed
med i bilden. De, som inte vill ha
utbildning i yrkesskolor av här avsett
slag, kommer att finna andra utbildningsvägar
lämpliga. I första hand gäller
detta de teoretiskt inriktade, som
söker sig till högre skolor av olika slag,
men även ett flertal av dem som inom
folkskolan och enhetsskolan kan få en
lämplig vidareutbildning.

I detta sammanhang vill jag, herr talman,
något peka på utvecklingen inom
det allmänna skolväsendet. Folkskolan
passeras just nu av de stora årskullar det
här är fråga om. Högsta antalet elever

inträffar där läsåret 1957—58, varefter
antalet elever och läraravdelningar långsamt
sjunker. En utbyggnad av folkskolan
med högre avdelningar än klass 7
pågår. Antalet elever i obligatorisk åttonde
klass, d. v. s. utanför enhetsskolan,
var 1946 omkring 3 600 och 1953 något
över 8 000. Realskolan har sedan 1930
ökat med omkring 2 800 klassavdelningar
till omkring 4 500 under 1953, vilket
innebär, att medan endast 13,4 procent
av en årskull i början av 1930-talet gick
till realskolorna, antalet år 1953 stigit till
38. Trots att realskolan kvantitativt utökats,
måste tyvärr årligen ett växande
antal inträdessökande avvisas. Enbart
vid de statliga läroanstalterna avvisades
i fjol 8 000 mot 4800 år 1950, 1 500 år
1947 och omkring 900 år 1945. Skolöverstyrelsen
har gjort en mera detaljerad
undersökning för föregående år, vilken
omfattar förutom de statliga läroverken
även kommunala realskolor och flickskolor,
praktiska realskolor, högre folkskolor
och privatläroverk. Vid dessa skolor
anmälde sig 46 600 sökande, av vilka på
grund av platsbrist måste avvisas omkring
12 500 eller 26,7 procent.

Även gymnasiets omfattning har starkt
ökat under senare decennier. Antal klassavdelningar
har nästan fördubblats sedan
år 1930, och för framtiden är en
ännu kraftigare stegring att vänta. Dels
ökar efterfrågan på sådan utbildning,
dels börjar de stora årskullarna nu att
komma upp i gymnasiet. Antalet elever,
som hösten 1953 nått 25 000, beräknas år
1962 till 43 000 vid en oförändrad relativ
tillströmning och till 58 000 två år senare
vid en fortsatt ökad efterfrågan. I
samband med detta uppkommer givetvis
bland annat frågan, om det föreligger
ett reellt behov i vårt land av en sådan
utvidgning av den utbildning som leder
till studentexamen. Att märka är emellertid,
att det råder en betydande brist
på personer utbildade på flera olika vägar
som förutsätter studentexamen såsom
grundval.

En utvidgning av skolorganisationen
måste ske i god kontakt med arbetsmarknadsmyndigheterna.
Inte minst är
det sålunda viktigt att balans mellan den

Onsdagen den 19 januari 1955 em.

Nr 2

93

teoretiska och praktiska utbildningen
åstadkommes. Av dessa skäl har under
september föregående år Kungl. Maj:t
uppdragit åt arbetsmarknadsstyrelsen,
skolöverstyrelsen och överstyrelsen för
yrkesutbildning att utföra det planeringsarbete,
vidtaga de åtgärder och inkomma
med de förslag, vilka kan anses
behövliga för att på lämpligt sätt möta
de svårigheter som det växande antalet
ungdomar i arbetsför ålder kan väntas
medföra.

Det planerade samarbetet mellan de
tre ämbetsverken ledde i november förra
året, enligt vad som meddelats mig,
till inrättandet av ett samarbetsorgan —-samarbetsnämnden för yrkesutbildning
och arbetsförmedling. Samtidigt beslöts,
att kontakten mellan de nämnda verken
i den verksamhet, som uppdraget från
Kungl. Maj:t ledde till, skulle ombesörjas
av samarbetsnämnden. Nämnden skulle
omedelbart verkställa en inventering av
arbetsuppgifterna på detta område och
överväga närmast ifrågakommande åtgärder.

Ämbetsverken har vid sitt samråd
konstaterat, att en lösning av uppdraget
i hög grad blir beroende av att verksamma
och väl planerade åtgärder vidtas
på de särskilda orterna, särskilt de
konjunkturkänsliga. Regionalt arbetande
kommunala och statliga myndigheter
borde därför, menade man, i god tid informeras
om läget och inriktas på problemen.
I första hand borde länsarbetsdirektörerna
och folkskoleinspektörerna,
vilka ju i samråd borde arbeta på frågans
lösning, få tillfälle att gemensamt
överlägga i ämnet.

Som ett praktiskt exempel på samarbetet
kan nämnas, att i början av december
en konferens hölls på arbetsmarknadsstyrelsen
med länsarbetsdirektörerna.
I denna konferens deltog även representanter
för skolöverstyrelsen och vrkesöverstyrelsen
samt givetvis för arbetsmarknadsstyrelsen
och slutligen ett
antal folkskoleinspektörer, företrädande
bl. a. styrelsen för Folkskoleinspektörernas
förening samt representanter för
skolväsendet i Stockholm. Konferensen
gav, enligt vad jag erfarit, eu god över -

Statsverkspropositionen m. m.

blick över frågan och de svårigheter den
innefattar.

För skolöverstyrelsens vidkommande,
vars rekommendationer till samarbetsnämnden
jag under hand fått ta del
av, har det varit angeläget att peka på
bl. a. de stora årskullarna och den växande
efterfrågan på högre utbildning.
Man säger i dessa rekommendationer, att
de växande årskullarna nödvändiggör en
ytterligare utbyggnad av högstadiet. Visserligen,
säger man, blir det inte det allmänna
skolväsendets uppgift att ensamt
tillhandahålla utbildning för de växande
ungdomsskarorna. Det är inte ens ett
önskemål att så sker. Tvärtom är det ur
alla synpunkter ett intresse, att de praktiska
utbildningsvägarna förstärkes, så
att de kan ta emot allt fler ungdomar —
något som underlättas vid genomförandet
av vrkesutbildningssakkunnigas förslag.
Även bör beaktas, fortsätter man,
de resurser som ungdomsorganisationerna
och det fria och frivilliga folkbildningsarbetet
ställer till förfogande. Inom
denna verksamhetsram kan en betydande
del av ungdomarna skaffa sig kompletterande
kunskaper och den skolning,
som senare ligger till grund för egentlig
yrkesutbildning. Även folkhögskolan erbjuder
möjligheter för många ungdomar
att efter genomgången folkskola och några
års arbete i produktionen förbereda
sig för mera kvalificerade yrken. Att
emellertid en avsevärd del av ungdomarna
blir beroende av det allmänna skolväsendet
när det gäller att skaffa sig högstadieutbildning
ligger i sakens natur.

I fortsättningen säger skolöverstyrelsen,
att det föreliggande problemet är,
hur man snabbt och avsevärt skall kunna
utöka antalet elevplatser på högstadiet
trots att redan de hittills vidtagna
åtgärderna betänkligt ansträngt skolans
resurser. De anordningar som kommer i
fråga får icke, såsom tidigare ibland
skett, syfta till att företrädesvis hålla
ungdomen sysselsatt, medan den väntar
på arbete i näringslivet, eller rikta in
den på kortsiktiga utbildningsmål. I stället
gäller det att ge ungdomen en god
utbildning, som de unga behöver på olika
levnadsbanor och i samhällslivet.

94

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 em.

Statsverkspropositionen m. m.

För att kunna fullgöra sin del av uppdraget
förutsätter skolöverstyrelsen ett
flertal organisatoriska och praktiska åtgärder,
bl. a. följande:

1. En kartläggning bör företagas av de
orter, som är mest konjunkturkänsliga
och följaktligen tidigast torde få känning
av de föreliggande utbildningsproblemen.

2. Utbyggnaden av skolväsendet blir
i främsta rummet beroende av kommunala
initiativ. Det är fördenskull eif intresse
att kommunerna, i första hand de
konjunkturkänsligare, på lämpligt sätt
inriktas på uppgiften. Formerna härför
bör övervägas.

3. Den sannolika utvecklingen under
den närmaste tioårsperioden av folkskolan,
realskoleformerna, enhetsskolan och
gymnasiet måste statistiskt belysas och
konsekvenserna beträffande lärar- och
lokalbehov analyseras. Behovet av linjer
för praktiskt inriktad utbildning inom
det allmänna undervisningsväsendets
ram bör uppmärksammas.

4. Möjligheterna att öka lärarutbildningens
omfattning bör övervägas. Därvid
beaktas dels den ökade lärarexaminationen
vid de akademiska läroanstalterna,
dels de möjligheter som numera
föreligger att utbilda folkskollärare för
tjänstgöring på högstadiet, dels det tillskott
av folkskollärare, lämpade för sådan
utbildning, som vinnes genom att
storleken av årskullarna börjar minska
på det lägre folkskolestadiet och genom
att småskollärare övertager undervisning
i folkskolans klass 3, dels möjligheterna
att öka lärartillgången i vissa
ämnen genom att som lärare ta i anspråk
personer med annan utbildning, exempelvis
högre eller lägre ingenjörsutbildning.
En allmän plan för erforderliga åtgärder
i syfte att öka lärartillgången å
högstadiet bör uppgöras, i samråd med
överstyrelsen för yrkesutbildning såvitt
angår lärare i yrkesämnen.

5. Behovet av skolbyggnader utöver
det normalt erforderliga bör beräknas
på grundval av uppgifter som insamlats
av skolöverstyrelsen. Det bör övervägas
i vad mån lokalbehovet kan minskas,
exempelvis genom övergång till ärones -

rum, där så är möjligt. Frågan om möjligheten
att särskilt beträffande skolor
på orter med instabilt befolkningsunderlag
övergå till skolbyggnader av enklare
utförande kommer att övervägas av eu
särskild av statens nämnd för byggnadsforskning
tillsatt kommitté. Kontakt med
denna bör hållas.

6. Den allmänna folkbildningens och
ungdomsorganisationernas verksamhet
kommer i nytt läge genom ungdomskullarnas
tillväxt. Utvecklingen härvidlag
och möjligheterna för dessa institutioner
att medverka vid en lösning av frågorna
måste uppmärksammas.

7. Till folkhögskolorna kommer sannolikt
allt fler ungdomar att söka sig för
att skaffa sig möjligheter att förverkliga
sina yrkesplaner. Anspråken på folkhögskolans
medverkan i det övriga fria och
frivilliga folkbildningsarbetet särskilt i
fråga om utbildning av lärare och ledare
kommer förmodligen också att ökas.
Frågan om på vilket sätt folkhögskolan
skall kunna tillgodose dessa krav bör
prövas.

För att närmare belysa dessa här berörda
frågor har skolöverstyrelsen tillsatt
en mindre kommitté, som fått i
uppgift att successivt i särskilda promemorior
belysa de föreliggande frågorna,
framlägga förslag i ämnet samt till
behandling uppta frågor i övrigt, vilka
kan komma att bli aktuella under arbetets
gång. Kommittén skall arbeta i
nära samråd med det tidigare omnämnda
samarbetsorganet.

Som synes, herr talman, har regeringen
sitt intresse starkt inriktat på de
problem, som kan bli aktuella i samband
med de stora årskullarnas utträde på
arbetsmarknaden och i samhällslivet. Vi
är fullt klara över att ett lösande av
dessa problem kommer att kräva stora
insatser både från samhället, de enskilda
företagarna och icke minst de unga
själva för att inpassa dessa senare i arbetslivet
och göra dem till fullödiga
medborgare. Men vi tror samtidigt att
dessa insatser är nödvändiga, om vi vill
behålla vår levnadsstandard, om vi vill
få möjligheter att kunna konkurrera på
världsmarknaden och om vi vill utveck -

Onsdagen den 19 januari 1955 em.

Nr 2

95

la vårt samhälle socialt, kulturellt och
ekonomiskt.

Det är sålunda ingen tvekan om att
regeringen har uppmärksammat att det
behövs en hel del åtgärder på detta
område. Utredningar är också i gång
för att komma med de förslag som är
behövliga. Det är klart att vi beaktar
även dagens situation, såsom herr
Arrhén uttryckte det. När han anser att
de äldre skolformerna inte är tillräckligt
uppmärksammade, vill jag erinra
om att det ju endast är statliga realskolor
som icke inrättas numera, men att
skoldistrikten har flera möjligheter att
tillgodose sina behov av realskoleplatser.
Från kommunalt håll har också
gjorts mycket på det området. Härtill
kommer att försöksverksamheten och
dess utbyggnad medverkar både effektivt
och i en betydande omfattning. Man
kan därför inte säga att det är stagnation
på detta område. För övrigt vill jag
erinra om att realskoleutredningen, som
nu är i verksamhet, kommer att lägga
fram de förslag, som kan ytterligare behövas.

Herr Arrhén berörde vidare en sak,
nämligen att vi har en provårskö här
i landet. Det är klart att det hade varit
bra, om vi kunnat avverka den snabbare
än vad vi nu gör. Jag vill dock
erinra om att det föreslogs och beslutades
ett nytt provårsläroverk vid förra
årets riksdag, och det är föreslaget vid
denna riksdag en ytterligare utbyggnad.
Dessutom kommer lärarhögskolan att ha
sin betydelse här. Jag vill erinra om
vad jag sade i propositionen om denna,
nämligen att i den mån erfarenheter
vinnes och behov kommer att föreligga
— vilket vi ganska säkert redan nu kan
säga kommer att bli fallet — blir det
aktuellt att inrätta ytterligare någon lärarhögskola
inom en inte alltför avlägsen
tid.

Herr Ohlon menade att de befordringskurser
för folkskollärare, som vi
nu har satt i gång vid en del seminarier
för att göra folkskollärare lämpade
för tjänstgöring på högstadiet, icke fått
den omfattning som man skulle önska.
Jag vill väl inte förneka att det kanske

Statsverkspropositionen m. in.
icke omedelbart blivit de bästa proportionerna
i fråga om de ämnen, som dessa
befordringskurser hittills omfattat.
Men så dåligt som herr Ohlon ville låta
påskina är det i alla fall inte ställt.
Tvenne matematikkurser arbetar med tillfredsställande
anslutning nu, en i Göteborg
och en i Eksjö. Orsakerna till det
bristande intresset för fysik- och kemikurserna
är flera. Bl. a. vill jag erinra
om att de som går till universitetskurserna
får stipendier, vilket de studerande
vid befordringskurserna icke får. Antagningsvillkoren
innebär också att de
sökande skall ha godkända betyg på
reallinjen i fysik och kemi. Det är
kanske icke så stor del av folkskollärarna
som har det. Det räcker nämligen
icke bara med en fyra-årig kurs vid seminarium.
Vi har oss också bekant, att
det varit svårigheter för vissa som önskat
deltaga i dylika kurser att få tjänstledighet.
För övrigt är ju hela denna
kursverksamhet bara i sin början. Ytterligare
upplysningar om kurserna kommer
enligt vad jag erfarit från skolöverstyrelsen
att utgå under våren. Det är i
varje fall för tidigt att ge några bestämda
omdömen om dessa kursers inriktning
redan nu.

I detta sammanhang vill jag också
gärna peka på att vi nu har ganska
många akademiska kurser i gång för folkskollärare.
Dessa kurser tjänar samtidigt
de vanliga studenterna. Vi har inte bara
ettbetygskurser i gång, utan vi har även
fått i gång vissa tvåbetygskurser. Den
verksamheten måste man därför säga
har utvecklats ganska bra på sista tiden
och kommit väl i gång. Där fanns
vissa svårigheter i början liksom beträffande
befordringskurserna i skolöverstyrelsens
regi, men vi har all anledning
att tro att det hela skall kunna utveckla
sig i rätt riktning.

Slutligen, herr talman, skulle jag med
några få ord vilja beröra den fråga som
herr Eliasson riktade till mig. Han menade
att det var en fullständig överraskning,
då den i somras av skolöverstyrelsen
i samförstånd med vissa andra
statliga verk och myndigheter fastställda
meritvärderingen för enhetsskolans

96

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 em.

Statsverkspropositionen m. m.

avgångsbetyg resulterade i en viss skillnad
mellan de bägge linjerna 9 a och
9 g. Herr Eliasson förmenade, att a-linjen
härigenom hade blivit nedvärderad.
Till detta vill jag säga, att det var första
gången en meritvärdering gjordes och
att det gällde att gå fram med en viss
försiktighet för att skolöverstyrelsen
skulle kunna påräkna förståelse från de
statliga institutioner som behöver ta enhetsskolans
avgående elever i sin tjänst.
Det är inte heller fråga om något fastställande
för längre tid, utan skolöverstyrelsen
följer frågan med uppmärksamhet
även i fortsättningen. Det har vi
för övrigt hela tiden gjort också i departementet.
Jag har inhämtat att skolöverstyrelsen
har för avsikt att väsentligt
vidga den sektor, där inträde till
studiebanor och arbetsanställning kan
vinnas på grundval av betyg från klass
9 a utan något krav på överensstämmelse
i kurserna med klass 9 g. De reviderade
bestämmelserna avses komma i tillämpning
vid intagningarna redan till kommande
läsår.

I samband med den pågående revisionen
av meritvärdebestämmelserna är
avsikten att också utsträcka dessa att
gälla för ytterligare ett antal statliga
verk och statsunderstödda utbildningsanstalter.
Det meritvärde, som tillmätes
enhetsskolans avgångsbetyg från de olika
linjerna inom den statliga förvaltningen
och den statsunderstödda utbildningsverksamheten,
torde sedan komma
att verka normgivande för dessa betygs
meritvärde på den allmänna arbetsmarknaden.

Denna fråga uppmärksammas alltså i
så hög grad som det är möjligt, och jag
räknar för min del med att det skall
gå att på dessa områden komma längre
än vid det första fastställandet.

Härmed anser jag mig, herr talman,
ha besvarat de på mitt område framställda
frågorna.

Herr FRANZÉN (bf):

Herr talman! När folkmängdsuppgifterna
från landets alla kommuner sammanräknades
vid årsskiftet fick man
ånyo belägg för att den sedan flera år

tilltagande tendensen av folkomflyttning
från landsbygd och glesorter till tätbygd
och städer fortgår i oförminskad takt.
Människorna i de arbetsföra åldrarna
söker sig till de orter, som kan bjuda
dem goda arbetsförhållanden och alla
de förmåner som på vissa områden följer
med tätbebyggelsen.

Å andra sidan kommer den landsbygd,
som förlorar sitt befolkningsunderlag, att
få allt svårare att ordna sina förhållanden
och att rätt tillgodogöra sig de förbättringar
som under senare år kommit
till stånd i vårt samhälle och som det
var meningen att det skulle bli varje
medborgares möjlighet att utnyttja. Här
tänker jag inte bara på postväsen, telefonfrågor,
kommunikationer etc., utan
jag tänker i särskild grad på skolor och
undervisning. Redan nu bär en stor del
av bygdeskolorna försvunnit. Skolbilar
och bussar transporterar ett allt större
antal av skolbarnen. Det blir allt färre
och färre människor kvar i kommunerna,
och dessa måste belastas med ett allt
större skattetryck för att kommunerna
skall kunna hålla sin standard vid makt.
Eftersom det är de arbetsföra åldrarna
som lämnar landsbygdskommunerna,
blir följden en onormal åldersfördelning.
Framför allt inom jordbruket finner man
människor som kommit upp i eller i närheten
av pensionsåldern och som fortfarande
arbetar i full utsträckning för
sitt uppehälle och frambringar livsmedel
till egen och andras försörjning. Det är
inte ovanligt att 12—14 % av invånarna
i landsbygdens kommuner har uppnått
pensionsåldern. Givetvis är det inte något
fel att människor, som uppnått pensionsåldern,
är i viss grad sysselsatta,
men de får många gånger arbeta ensamma
inom det mindre jordbruket, därför
att ungdomen har övergått till annan
sysselsättning. Risken är att ungdomen
inte tar vid när de äldre slutar, och det
finns många gånger ingen ungdom som
kan ta vid — de unga har redan gett sig
av. Därför är det nödvändigt att riksdagen
mer än nu uppmärksammar det
mindre jordbrukets produktionsproblem,
detta inte minst ur landsbygdens befolkningssynpunkter.

Onsdagen den 19 januari 1955 em.

Nr 2

97

Sista veckan av det gångna året framlades
en utredning angående jordbrukets
prissättningsfrågor under den kommande
tiden. Utredningen fick den 13 maj
1952 Kungl. Maj:ts bemyndigande att
göra en översyn av jordbrukskalkylen
in. m. Hittills har den principen gällt,
att de i jordbruket sysselsatta egna företagarna
fått tillgodoräkna sig samma ersättning
för sina arbetsinsatser som de
löneanställda, om ändock inte jordbruket
alla år fått täckning för kostnaderna.
Kalkylen har visserligen inte varit en
exakt mätare på inkomstförhållandena
för det enskilda jordbruket, men den
har å andra sidan medfört att jordbrukets
folk känt en viss trygghet i och med
att kalkylen tillförsäkrat dem samma ersättning
för sin arbetsinsats som de vid
jordbruket löneanställda. Denna ordning
har länge varit en källa till missnöje för
sådana åsiktsriktningar, som tagit jordbrukskalkylen
på entreprenad i partipolitiska
spekulationer. Det har i en interpellation
påtalats, att utredningen har
dröjt för länge. Man önskar nyordning
på jordbrukets området. En friare prisbildning,
som mera ansluter sig till
världsmarknadspriserna, har efterlysts.
Finns det någonting som kan kallas för
världsmarknadspris när det gäller livsmedelsområdet?
År det inte bara på det
sättet, att de olika jordbruksproducerande
länder, som vill stödja sitt inhemska
jordbruk, kastar ut sina mer eller mindre
tillfälliga överskott på världsmarknaden
t ill dumpingpriser för att detta icke skall
belasta hemmamarknaden? Detta kan
således inte tjäna som mätare på de
verkliga priser, som konsumenterna
inom dessa länder får erlägga för sina
livsmedel. Såsom belysning härpå vill
jag anföra några siffror beträffande vissa
jordbruksprodukter inom olika länder.
Det är en prislista, som är daterad
den 28 juli och som är utgiven av de
internationella jordbruksorganisationerna.
Det iir nio länder som här jämförs,
nämligen Sverige, Danmark, Norge, Västtyskland,
Storbritannien, Frankrike, Nederländerna,
Belgien och Schweiz. Först
tar jag vete, per deciton räknat. Siffrorna
blir för Sverige 48:90, Danmark

T Första kriinmiirrns protokoll AV 2

Statsverkspropositionen m. m.

36: 95, Norge 58: 20, Västtyskland 51: 55,
Storbritannien 43:40, Frankrike 53:50,
Nederländerna 35: 45, Belgien 48: 50 och
Schweiz 77:00. Priserna på korn per
deciton utgör för Sverige 28:25, Danmark
33:95, Norge 49:40, Storbritannien
39: 70, Frankrike 36: 80, Nederländerna
30:65 och Belgien 31:30. Potatis
per deciton kostar i Sverige 15: 35, Danmark
16: 30, Norge 14: 95, Västtyskland
13:85, Storbritannien 17:70, Frankrike
15:85, Nederländerna 12:95, Belgien
18: 25 och Schweiz 27: 25. Priset på fläsk
är beräknat per kilogram levande vikt
och utgör i Sverige 2: 40, Danmark 2: 25,
Norge 2: 60, Västtyskland 3: 10, Storbritannien
3: 50, Frankrike 3: 10, Nederländerna
2:50, Belgien 2:80 och Schweiz
3: 10. Slutligen kostar ägg per kilogram
räknat i Sverige 2:95, Danmark 2:65,
Norge 2:95, Västtyskland 4:05, Storbritannien
4:35, Frankrike 2:55, Nederländerna
2:95, Belgien 3:55 och
Schweiz 5:25. Jag tar till jämförelse
lantarbetarlönerna i dessa länder per
timme räknat. De utgör i Sverige 2:80,
Danmark 2: 00, Norge 1: 75, Västtyskland
1:35, Storbritannien 2:10, Nederländerna
1:55, Belgien 2:20 och
Schweiz 1: 80.

De siffror, som jag här återgivit, visar
att Sverige ligger bland lågprisländerna
i fråga om jordbruksproduktpriserna
men i toppen i fråga om lönesättningen
för de i jordbruket anställda. Det kan
väl icke gärna leka någon i hågen att genom
ingripande i jordbrukets livsbetingelser
föra ned jordbruksarbetarnas inkomstläge
till samma nivå som låglöneländernas.
Jag kan inte underlåta att påminna
om att lantarbetarlönerna i vårt
land med cirka 15 å 20 procent understiger
närmaste lönegrupp.

Jordbruksprissakkunniga har till största
delen sysslat med experimentet att fastställa
prissättningen på grundval av en
s. k. typjordbrukskalkyl. Man har här
bland annat sökt bevisa att jordbruken i
storleksgröppen 10—20 hektar nu kommit
upp i samma inkomstläge som andra
grupper på landsbygden. Det har också
ivrigt gjorts gällande från huvudstadstidningarnas
sida, att jordbruket härvid -

98

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 era.

Statsverkspropositionen m. m.
lag uppnått likställighet. Det skulle vara
intressant att få veta vad man menar
med detta svävande begrepp. Huruvida
det är byggnadsarbetarna på landsbygden
eller textilarbetarna man jämför
med, det får man inte någon uppfattning
om. Nu är det också att märka att de
jordbruk, som åsyftas i jämförelsen, är
sådana gårdar som deltar i bokföringsföreningarna
och de jordbruksekonomiska
undersökningarna. Dessa jordbruk
ligger över genomsnittet av det normala
inkomstlaget, om man ser till det totala
antalet jordbruk i dessa storleksgrupper.
Vid framräkningen av dessa inkomstlägen
frågar man sig vidare, om hänsyn
tagits till arbete på övertid, om man räknat
med ersättning för semester och obekväm
arbetstid, omständigheter som
andra grupper rätt ofta för fram i sammanhanget
— jag tänker därvid bland
annat på djurskötsel och mjölkningsarbete
som utföres före respektive efter
normal arbetstid — och om man räknat
med hustruns arbete i jordbruket och
övriga hemmavarandes arbete. I det här
sammanhanget måste det klargöras för
var och en, att det är alla familjemedlemmars
samfällda arbetsinstans, som
skapar den summa, som redovisas i bokföringsresultaten,
medan det för industriarbetarens
del endast rör sig om dennes
enskilda arbetsinsats. De jordbruksområden
som visar de bästa inkomstresultaten
är de, som bär normal tillgång
på skog såsom komplement till jordbruket,
medan i de områden, där relationen
mellan jord och skog är otillfredsställande,
inkomstresultaten är sämre. Därav
måste man dra den slutsatsen, att det är
av allra största vikt, att jordbruket får
tillgång till tillräckligt stora arealer av
skog som komplement till jordbruket i
de delar av landet, där det kan ske. De
lösningar i annan riktning, som diskussionsvis
förts fram under den sista tiden,
kan knappast vara ägnade att förbättra
jordbrukets inkomstförhållanden.

Utredningen bar framlagts av en expertkommitté,
och det är att hoppas, att
sedan utredningens förslag granskats av
remissinstanserna förslaget får en sådan
utformning, att de praktiska synpunkter -

na bättre kommer till sin rätt. Av förteckningen
över de propositioner, som
skall föreläggas årets riksdag, framgår
att propositionen om jordbruksprisregleringen
beräknas komma att avlämnas
till riksdagen redan under april månad.
Jordbrukets folk emotser med spänt intresse
den slutgiltiga utformning av förslaget,
som jordbruksministern kommer
att framlägga i denna för jordbruket livsviktiga
fråga. Jordbruksbefolkningen
hoppas att ett förslag till ny prissättningsmetodik
skall tillförsäkra jordbrukets
utövare något av den trygghet och
garanti, som varit kännetecknande för
det nuvarande prissättningssystemet.

I Berättelsen till 1955 års riksdag om
vad i rikets styrelse sig tilldragit meddelas
bl. a. att småbruksutredningen av
år 1948 fortfarande arbetar. Den har således
nu pågått under 7 år, men det säges
att den snart skall framlägga resultatet
av sitt arbete. När hela jordbrukets
problem inte gärna kan lösas på ett riktigt
sätt med mindre än att man samtidigt
löser de ca 150 000 mindre jordbrukens,
som finns under det s. k. basjordbruket,
hade det varit önskvärt, att
båda dessa utredningar hade sammankopplats
och behandlats samtidigt i riksdagen.
Om landsbygdens befolkningsunderlag
inte skall minska ytterligare, vilket
kan få katastrofala följder, måste
man lösa landsbygdens frågor i nära
samband med jordbrukets. Det går med
andra ord inte att lösa dessa viktiga frågor
var för sig.

Det måste vara inkonsekvent, när rationaliseringsexperterna
inom lantbruksnämnderna,
såsom JO har påpekat i sin
berättelse, gör upp sina regionplaner,
enligt vilka många småjordbruk i framtiden
skall försvinna, och därigenom
ytterligare påskyndar landsbygdens avfolkning,
samtidigt som man från riksdagens
sida anslår pengar till företagarföreningar
för att uppmuntra småindustri
på landsbygden. Det är frågor, som
måste ses i ett sammanhang, och det
brådskar med deras lösande, ty eljest
ger sig ungdomen av från bygden.

Vi inom jordbruket menar, att så
många jordbruk som möjligt skall be -

Onsdagen den 19 januari 1955 em.

Nr 2

99

varas, men de som bär utrett frågan om
typjordbrukskalkvlen ser saken på ett
annat sätt. De säger: »Utredningen vill
emellertid i detta sammanhang framhålla,
att det för den yttre rationaliseringen
ingalunda är likgiltigt, bur prispolitiken
utformas. Förbättringen av lönsamheten
hos de mindre brukningsdelarna
har givetvis medfört, att dragningskraften
till andra näringar blivit svagare än
den skulle ha varit, om några socialpolitiska
hänsyn icke hade tagits vid prissättningen.
Detta har måhända mindre
betydelse för den äldre generationen,
vilken med speciella band är knuten till
jordbruket och sannolikt icke skulle lämna
detta även vid en lägre inkomstnivå.
Men för den yngre generationen kan
den relativa inkomstförbättringen öka
benägenheten att från den äldre generationen
överta och driva de mindre jordbruken.
Även om man icke bör söka
framdriva en strukturrationalisering och
en nedläggning av jordbruksdriften på
olämpliga jordar genom en allmän sänkning
av prisnivån, är det väsentligt att
man icke genom prispolitiken motverkar
rationaliseringsarbetet.»

Detta visar att man anser att jordbruk
om 10—20 hektar skulle vara den lägsta
gränsen för lönsamhet men att man
med prispolitiska anordningar vill försöka
få bort jordbruk, som omfattar
mindre än 10 hektar. Jag tycker för min
del att detta är orimligt och föga uppmuntrande
för en grupp i samhället, som
gör en lika gagnande insats som andra
grupper. Utredningens förslag går i stort
sett ut på att man skall minska produktionen
på vissa områden. Man menar att
jordbruket har en för stor volym och
att den därför hör skäras ned.

Om det är meningen, att småbruken
skall försvinna, tror jag att det också
blir sämre med den animaliska produktionen.
Vi har ju sett i tidningarna, att
det är mycket besvärligt att få de större
gårdarna runt Stockholm att behålla sina
besättningar som skall skötas med
lejd arbetskraft, vilket i sin tur har försvårat
mjölkIil 1 förse]n till huvudstaden.

.lag vill när det gäller den animaliska
produktionen påminna om all vi under

Statsverkspropositionen m. m.
år 1954 importerat en hel del kött och
fläsk. Enligt uppgifter för dagen importerade
vi år 1954 16 000 ton kött och
10 000 ton fläsk, men vi exporterade
också en del fläsk under det första halvåret,
ca 4 000 ton. I år har vi inte importerat
något fläsk men importen kommer
det sista halvåret, men vi har importerat
omkring 500 ton kött. De importerade
varorna var icke billigare än de svenska.
Dessa siffror visar, att vi inte har något
överskott på kött och fläsk.

Jag skulle vilja nämna några ord om
en annan sak. Det gäller sockerbetsodlingen
i vårt land. Enligt utredningen
är det meningen, att arealen för sockerbetsodlingen
skall skäras ned med 15—-20 tusen hektar. Enligt utredningens
premisser är det också meningen alt
man skall driva sockerbetsodling enbart
i de bördigaste jordbruksområdena. Det
säges på ett ställe i utredningens betänkande
följande: »Som förut nämnts är
det sannolikt, att den sänkning av gränsskyddet,
som utredningens förslag innebär,
kommer att leda till en begränsning
av den nuvarande betodlingen och koncentration
av driften vid sockerbruken.
Detta torde, om inga särskilda åtgärder
vidtas, i första hand komma att ta sig
uttryck i eu nedläggning av sockerbruken
i Linköping, Mörbylånga på Öland
och Roma på Gotland ävensom av odlingen
inom de områden, som nu levererar
betor till dessa bruk.»

När vi i tidningarna på nyåret fick reda
på utredningens förslag, att sockerbruken
på Gotland och Öland eventuellt
skulle läggas ned, var det givetvis ingen
glad nyårshälsning. Men så förhåller det
sig ju inte riktigt. Del är emellertid
tillräckligt bekymmersamt, att sockerbetsodlingen
skall begränsas på det sätt
utredningen föreslagit. Jag kan inte första,
vad det skulle vara för fördelar för
jordbruket i vårt land med att minska
sockerbetsarcalen med 19 000 hektar.
Det kommer att innebära, att vi får
större produktion av andra produkter,
som vi kan få svårt att avsätta. Jordbrukarna
på Gotland — och jag förmodar
även jordbrukarna på Öland — är intresserade
av att öka sockerbetsodling -

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 em.

100

Statsverkspropositionen m. m.
en. Olika sammanslutningar av både
facklig och politisk art har stått bakom
strävandena att öka sockerbetsodlingen
under det gångna året, vilket resulterat
i att arealen för denna odling på Gotland
har ökats och närmar sig 3 500 hektar.
Vi är angelägna om att få behålla
denna odling. För oss förefaller det litet
besynnerligt, att man i den utredning
det här gäller har föreslagit att den odling,
som på Gotland ger sysselsättning
åt många människor, skall avvecklas.
När vi vet att inom socialdepartementet
tillsatts en utredning, den s. k. öutredningen,
som enligt direktiven skulle
syssla med sysselsättningsfrågor för befolkningen
på dessa öar. Det är icke underligt
om befolkningen i dessa bygder
frågar sig: Var finns konsekvensen?

Herr talman! Herr Pettersson i Visby
har i sitt tidigare anförande vidrört de
problem, som gäller sjötrafiken mellan
Gotland och fastlandet. 1 denna del av
hans anförande kan jag helt instämma.

Jag vill hoppas, att riksdagen slutligen
skall fatta ett beslut angående sockerbetsodlingen
här i landet, som innebär
att sockerbruket i Roma på Gotland
och i Mörbylånga på Öland kommer att
bibehållas.

Herr MAGNUSSON (li):

Herr talman! Det nu föreliggande budgetförslaget
har ansetts representera den
kärva tonen. Vid närmare studium finner
man också, att finansministern sagt
nej till en del utgifter. Man kan emellertid
inte undgå att se, att avsikten är att
den linje, som nu kommer att följas, i
första hand skall drabba det enskilda näringslivet
och det producerande folket.
Trots finansministerns försäkran om att
återhållsamheten för de statliga utgifterna
varit stor, kommer dock de statliga
utgifterna under det kommande året att
kraftigt ökas. Nu göres det visserligen
gällande, att huvuddelen av denna ökning
kommer på de s. k. automatiska
utgiftsökningar, inför vilka man tydligen
skulle stå maktlös, men dessa utgifter
har val sitt ursprung i sådana åtgärder,

som varken den nuvarande regeringen
eller den riksdagsmajoritet som stöder
densamma kan undgå ansvaret för. När
staten sålunda icke lyckats bemästra sina
utgifter och sin aktivitet, måste detta
i stället göras på den privata sektorn.

Jag tror dock, att den väg som man
nu väljer i framtiden kan bli till stor
skada för vårt folk. Genom att hindra näringslivets
effektivitet och därmed dess
möjligheter att följa med i teknikens utveckling
och dra nytta av härmed följande
rationaliseringar, minskar man
näringslivets bästa vapen i konkurrensen
med utltandet, speciellt de länder
där människorna får leva på en helt annan
standard än den vi har i vårt land.

Finansministerns motiv för ett återinförande
av investeringsavgiften är att
dämpa högkonjunkturen. För de näringar,
som arbetar mycket hårt för att över
huvud taget kunna hålla sina företag
flytande i den hårda konkurrensen från
låglöneländerna, framstår denna åtgärd
såsom fullkomligt orimlig. Man kan inte
låta bli att fråga sig, om det är regeringens
avsikt att giva dem den sista
dolkstöten. För dessa näringar, som fått
erfara vådorna av det höga kostnadsläget,
framstår det så mycket mera förvånansvärt,
att regeringen nu kan vara beredd
att lägga ytterligare bördor på dem,
då ju kostnaderna ytterligare kommer
att stiga genom investeringsskatten.
Ingen skall ett ögonblick tro att det inom
berörda näringar göres en enda investering,
som inte är alldeles nödtvungen av
rationaliseringsskäl. Den enda möjligheten
för dessa näringar är väl att följa
med den tekniska utvecklingen och se
till att produktionsprocessen blir så effektiv
som möjligt. Detta kommer genom
regeringens nya åtgärder att bli
ännu svårare. Vad beträffar textil- och
beklädnadsindustrierna har det visat sig,
att man där haft utomordentligt stor nytta
av de rationellare arbetsmetoderna
och av att man haft en bättre utrustning
un konkurrenterna, vilket i viss mån har
motverkat nackdelarna av de höga lönerna
i vårt land. Detta har också varit
en bidragande orsak till att den fulla
sysselsättningen trots allt i stort sett har

Onsdagen den 19 januari 1955 om.

Nr 2

101

kunnat hållas. Om nu riksdagen kommer
att godkänna förslaget om investeringsskatten,
vilket skulle vara mycket
olyckligt för vårt land, så undrar jag
dock, om icke de näringar, som arbetar
under sådana svårigheter som jag här
angivit, borde fritagas eller ges något
slags dispens.

Det bilåkande svenska folkhemmet
kommer snart att vara en saga, om regeringen
får som den vill. När det gäller
den särskilda investeringsavgiften för
bilar, kommer hänsyn icke att tagas till
ingångna kontrakt. Detta är dock ganska
anmärkningsvärt, och man har anledning
att efterlysa det rättvisa i ett sådant
förfarande. Här föreligger ju klart
ingångna avtal, där endast leveranssvårigheter
lagt hinder i vägen för avtalens
tidigare fullgörande. Man frågar sig här,
var rättssäkerheten blivit av och vad som
är anledningen till att regeringen på detta
sätt kan diskriminera en viss del av
den svenska handeln.

Bilen spelar i dag en mycket stor roll
för landsbygdens folk. Den har i många
fall avhjälpt ensamheten och minskat
de stora avstånden. För landsbygdens
folk är därför detta förslag särskilt beklämmande,
då man nu förutom de minskade
möjligheterna till rationaliseringar
inom jordbruket också får dyrare transporter
för sina produkter och dessutom
mindre möjligheter att resa för måttliga
kostnader.

Ett ärende som i stor utsträckning berör
de bygder som jag representerar i
riksdagen är frågan om den förebådade
tullrevisionen. Det göres inte något uttalande
i statsverkspropositionen om
när den kan väntas, men det långa dröjsmålet
i detta avseende gör att vårt land
förlorar stora värden. Jag tänker därvid
speciellt på textilbranschen. Då både
Borås och Ulricehamn liksom även
många andra stora samhällen praktiskt
taget är direkt beroende av dessa näringsgrenar,
förstår man hur mycket
folk som berörs härav. Från visst planhushållningshåll
har man nu gjort gällande,
att dessa människor får överföras
till andra näringar och att vi får importera
de kläder vi behöver. Behovet av

Statsverkspropositionen m. in.
denna näringsgren torde emellertid icke
kunna bestridas. Icke minst ur beredskapssynpunkt
är det nödvändigt att
upprätthålla den, något som väl de senaste
årens krigshändelser borde ha lärt
oss —• men detta kanske redan är glömt.
En annan synpunkt är att man måste
laga hänsyn till individen. Det går inte
att förflytta folk hur som helst. Dessa
näringar sysselsätter ett mycket stort
antal kvinnor och även personer, som
icke är fysiskt rustade för ett hårdare
arbete. Konjunkturerna för olika näringar
kan ju också lätt kastas om.

Det har också haft en mycket stor betydelse
för prisutvecklingen att det har
funnits en textilindustri i landet. Som
exempel kan jag nämna, att en viss engelsk
sytråd vid ett visst tillfälle i vårt
land kunde köpas för 31: 15 kr. per kilo,
medan exakt samma tråd i Norge kostade
49: 20 kr. i svenska pengar. Detta exempel
visar vilken utomordentligt stor
betydelse konkurrensen har.

Jag vill framhålla att det under normala
tider givetvis icke kan bli fråga
om att utestänga importen. Detta önskar
framför allt icke dessa näringars utövare,
då den är en nödvändig stimulans.
Det enda man önskar är att återställa
jämvikten i konkurrensläget, som
nu blivit så ojämnt, då vi alltjämt har
kvar våra gamla vikttullar, som nu genom
penningvärdeförsämringen praktiskt
taget upphört att ha någon effekt.
Andra länder bär sedan lång tid tillhaka
väl sett om sina gränser. Vårt land
har därför blivit det enda som ligger
fullt Öppet för import, vilket bär medfört
att nära nog hela världens överproduktion
av textilvaror utbjudes på den
svenska marknaden. När sedan den
svenska textilindustrien går ut på andra
marknader så möts den av höga tullar.

Den svenska textil- och beklädnadsindustrien
är rationellare och effektivare
än motsvarande industrier i ullandel i
allmänhet är. Tillgången till en yrkesskicklig
personal i förening med eu förnuftig
företagspolitik har gjort att så
stora delar alltjämt har kunnat klara sig
i denna ojämna kamp. Man måste hoppas
att ett förslag i denna tullfråga in -

102

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 em.

Statsverkspropositionen m. m.

om en snar framtid skall läggas fram
för Sveriges riksdag.

Den politik, som man nu går in för
dels genom investeringsskattens införande,
dels genom ändring i beskattningsbestämmelserna
för företagsamheten, gör
det nära nog omöjligt att kunna klara
sådana situationer som dessa näringar
bär måst rida ut under de senaste åren.
Genom den förebådade uppskrivningen
av varulagren kommer rent fiktiva värden,
som uppstått genom inflationen, att
beskattas, och detta kommer sedan att
medföra att motståndskraften hos det
svenska näringslivet blir svag.

Den kreditransonerandc politik som
nu förs medför att nybildningsverksamheten
försvåras, och speciellt för handeln,
hantverket och den mindre industrien
har många besvärligheter uppkommit.
Detta är farligt av den anledningen
att man därigenom förkväver sådana väsentliga
delar av vårt näringsliv som
spelar en nära nog avgörande roll i fråga
om prissättningen, om denna nu får
vara fri, dels på utvecklingen och hela
framåtskridandet. Det är kanske gott
och väl med de olika lånefonder som
har föreslagits i dessa sammnhang. Men
detta är dock ett utomordentligt stelbent
system ur kreditsynpunkt. Och man frågar
sig'', om det inte måste vara något
fel på systemet i vårt land, när man för
än den ena än den andra näringen ser
sig nödsakad att komma med förslag att
inrätta lånefonder för dess finansiering.

Rationaliseringar på distributionens
område är kostnadskrävande, och här
kommer den nu föreslagna investeringsavgiften
att verka starkt hämmande.

Det har onekligen uppstått en mycket
stor osäkerhet inom hela vårt näringsliv
på grund av de olika ingripanden
som regeringen i skilda sammanhang
har gjort och som kommit så opåräknade.
Ingen vet vad som kan inträffa
härnäst. Man frågar sig vad nästa söndagsoffensiv
kommer att innebära, på
vilket varuområde regeringen nästa
gång kommer att inrikta sig. Allt detta
gör att osäkerheten blir större och större.
Regeringen får skylla sig själv, om
det kommer rykten i omlopp, som gör

att människorna i viss omfattning grips
av panikstämning. Det är dess egna åtgärder
som har lett till detta.

När vi från näringslivets sida påpekar
dessa förhållanden, gör vi det uteslutande
av ansvar för alt varor skall
bli framställda till billigast möjliga pris
och att också den fulla sysselsättningen
skall kunna upprätthållas. En politik,
som måste leda fram till en minskad
produktion och ett stillestånd i utvecklingen
samt till en eftersläpning i vår
tävlan med andra länder, är felaktig i
ett läge, där det i stället borde gälla att
öka produktionen och därmed stilla efterfrågan.
Produktionsökningen är dock
grunden för vårt folks fortsatta ekonomiska
framåtskridande, den enda garantien
för en bevarad levnadsstandard nu
och ett höjt välstånd i framtiden för
hela vårt folk.

Herr DE GEER (fp):

Man måste nog säga att finansministern
lagt ymnigt och eldfängt bränsle på
remissdebattens eld, som väl i annat fall
flammat ganska lugnt men som nu slagit
upp i ganska höga lågor. Det bränslet
består av bilavgiften och den nya investeringsskatten,
förslag som de flesta talare
här i debatten har berört.

Om man först ser på bilavgiften, så
måste nsan nog erkänna att den stora
bilimporten — de flesta bilar importeras
ju till vårt land — är ett hot mot balansen
i samhällsekonomien och framför
allt mot vår valutareserv. Inte bara
köpet belastar valutareserven, utan det
skapar också ett fortlöpande behov av
bensin, gummi, reservdelar och smörjoljor
— allt importerade varor. Men
bilismen är ju tidens lösen. Jag ifrågasätter
om man kan bryta denna kraftiga
utvecklingslinje genom bilavgifterna.
Om man ser efter vilka som köper bilarna,
måste man nog tyvärr konstatera att
ett flertal av våra bilköpare inte har råd
att köpa bil. De eftersätter andra behov,
de offrar allt för mycket, och de lånar
för bilköpen. De deklarerar inte öppet
att de lånar för att köpa bil, de tar .studielån
och bosättningslån och använder

Onsdagen den 19 januari 1955 em.

Nr 2

103

dessa pengar för bilköp. Bankerna har
nog sett en smula mellan fingrarna med
detta hittills, men nu har de lovat att noga
se upp med den saken, så att inte bilkrediterna
kan komma in på bakvägar.
I och med att restriktionerna inte bara
mot bilköparna utan även mot bilhandeln
skärps — den är i stor utsträckning
i behov av kredit — tror jag vi får
en minskning av bilköpen utan bilavgiften.

.lag kan icke underlåta att vid detta
tillfälle rikta en kritik även mot kritiken
mot förslaget. Här säges det att när
bilavgiften kommer med sin tioprocentiga
förhöjning av bilpriserna, måste
jordbrukspriserna höjas, måste taxorna
höjas osv. och att den således blir en
inflationsdrivande faktor. Detta är onekligen
att skjuta över målet. Vi har under
förra höstens lopp fått ned bilpriserna
tio procent. Var det någon som då talade
om att man skulle sänka jordbrukspriserna,
sänka taxorna eller få andra
sänkta priser? Men nu återställs bilpriserna
till den nivå de hade för några
månader sedan, och då kan man inte
med rätta hävda att de där andra priserna
skall höjas.

Jag går härefter över till investeringsskatten.
Den är mera allvarlig. Den
drabbar ju, som flera föregående talare
påpekat, själva livsnerven i framåtskridandet.
Enligt min uppfattning är rationaliseringen
snarare balansskapande
än tvärtom. Det är klart att det kan bli
ett avvägningsproblem. Investeringarna
kan bli för höga. Men i detta fall riskerar
vi, eftersom kommunerna inte drabbas
och kanske inte bostadsbyggandet
heller så mycket, att det som sparas på
den privata industrisektorn i stället offras
på den kommunala och bostadssektorn,
och då är ju inte något vunnet.

Jag vill här inte upprepa de alternaliva
förslag som oppositionen har och
som framförts av herrar Ohlon och
Ewerlöf. De gäller den ekonomiska politiken.
Men jag vill endast rikta en gensaga
mot vad statsministern yttrade, när
han svarade herr Ewerlöf. Då sade statsministern:
Varför är ni missnöjda med
oss; vi har ju accepterat den rörliga

Statsverkspropositionen m. m.

räntan och även den höjda räntan, vilket
dokumenterades genom det fyraprocentiga
statslånet i höstas. Statsministern
sade samtidigt: Vi har accepterat
den rörliga räntan men icke högräntepolitiken.
Jag framkastar den frågan:
Är fyra procents ränta på ett statslån
verkligen en högräntepolitik? Det viktigaste
är dock att man inte har fullföljt
linjen. Detta lån startade så bra.
Aktierna föll under ett par dagar, företagarna
började bli betänksamma och
funderade på om de inte måste lägga
om sina planer, men efter någon tid
märkte man att politiken inte fullföljdes.
Det där lånet var bara ett medel
att suga upp likvida tillgångar ur marknaden
och på så sätt skärpa läget. Man
måste beklaga att den politik icke fullföljts
som man slog in på i höstas.
Hade man gjort det, hade säkerligen
förslaget om investeringsavgift, som nu
ligger på kammarens bord, varit onödigt.

De nu pågående löneförhandlingarna
är givetvis av utomordentlig betydelse
för samhällsekonomien. Vi noterar med
tillfredsställelse på företagarhåll att staten
lämnar åt parterna att avgöra denna
sak, men därmed har också ett oerhört
ansvar fallit på dessa parter. Jag
antar att finansministern med det bränsle
som under söndagen skyfflades på elden
framför allt åsyftade en chockverkan.
Han ville tända röda ljussignaler
för förhandlarna på båda sidor.

Gentemot herr Strand skulle jag vilja
säga några ord. Han gjorde först och
främst gällande att kritiken är felaktigt
inriktad när den hävdar att det framför
allt är de stegrade arbetslönerna som är
inflationsdrivande. Där slår herr Strand
in öppna dörrar. Detta har nog inte oppositionen
hävdat. Den har sagt att det
är den felaktiga ekonomiska politiken
och icke lönekraven som varit inflationsdrivande.
Vidare framhöll herr
Strand att han ifrågasatte, om inte bolagens
stora vinster varit mer inflationsdrivande
än lönestegringarna. Det är ett
påstående som herr Strand absolut inte
kan verifiera. Man kan däremot lätt verifiera
niosatsen. Om vi ser på bur ett

104

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 em.

Statsverkspropositionen m. m.
pris uppbyggs, så tvistar nationalekonomerna
något om procentsatserna, men
man är i stort sett enig om att 80 procent
av en varas värde — vare sig det
är ett lokomotiv, ett hus, en klocka eller
vad det är —• utgörs av successivt under
produktionsprocessen magasinerad arbetslön.
Därför är det uppenbart att arbetslönerna
intar en fullkomligt dominerande
roll när det gäller prisbildningen.
De resterande 20 procenten utgörs
av kapitalränta, jordränta och företagarvinster.
Dessa intar ju en blygsam plats.
Därför är det alldeles klart, att det är arbetslönerna
som spelar en dominerande
roll.

Man måste säga att avtalsrörelsen har
startat lyckligt. Det har förekommit lönehöjningar
som ligger inom den tillåtliga
ramen, men det är också höglönegrupper
som fört sina förhandlingar till
slut. Det blir mera ömtåligt när låglönegrupperna
skall bli färdiga. Dessa måste
nog modifiera sina krav ganska kraftigt
för att inte balansen skall rubbas.

Liksom statsmakterna icke ingripit i
avtalsförhandlingarna, har man inte heller
fört fram frågan om utdelningsstopp.
Jag tror dock att det ur psykologisk synpunkt
vore mycket lyckligt, om företagen
i dagens läge vore försiktiga i sin
utdelningspolitik. Visserligen släpar utdelningarna
efter, alldeles som låglönegruppernas
löner, men när man rekommenderar
dessa grupper att modifiera
sina krav, kan man med samma rätt
uppmana företagen att, även om utdelningarna
släpar efter, moderera sina
krav och icke höja utdelningarna. Om
också den reella betydelsen inte är så
stor, har dock denna sak en avsevärd
psykologisk effekt, som man inte bör
underskatta.

Jag lämnar nu dessa två frågor och
kommer in på en tredje, som i dag berörts
av flera talare från bondeförbundet,
framför allt min bänkkamrat herr
Werner men även herr Eliasson. Tidigare
har frågan behandlats ingående av
herr Hedlund i hans anförande inför
bondeförbundets partigrupp och av
fackföreningsmannen Persson för sågverksindustrien.
Det gäller en ifrågasatt

förändring av jordförvärvslagen. Att
man från fackföreningshåll för fram
denna sak sker säkerligen inte med tanke
på företagens intressen, utan man
anser att grunden för företagen inom
skogsindustrien blir mer säker och stabil,
om de får större skogsareal. Själv
vill jag inte här hävda önskvärdheten
av någon förändring i vare sig den ena
eller andra riktningen, således icke ökad
skogsareal till företagen och bolagen
men inte heller ökad skogsareal till bondejordbruket.
Vi har en ganska väl balanserad
ägofördelning för närvarande,
de enskilda äger 50 procent av skogen,
bolagen 25 procent och staten 25 procent.
Det är nog ingen idé att nämnvärt
rubba på detta. Dock skulle jag vilja
rekommendera regeringen en sak.
När dylika frågor kommer upp besvärsvägen
eller i enskilda fall, skall man
kunna bevilja dispens ifrån lagens bestämmelser,
och då bör man vara mera
liberal än hittills, ty det befrämjar rationalisering
när det gäller arrondering,
kulturarbeten, dikning o. s. v., och observera,
att det är en rationalisering som
kostar mycket litet.

Herr Werner slog in öppna dörrar,
när han sade, att man allmänt underkänner
den insats som skogsvårdsstvrelserna
gjort eller hävdar, att lantbruket
sköter sin skog dåligt. Ingen förnekar
att skogsvårdsstyrelserna har gjort
en utomordentligt stor positiv insats,
och ingen förnekar heller, att de enskilda
jordbrukarna på sista tiden i hög
grad förbättrat sin skogsvård. Att gå så
långt som att öka deras areal, ställer jag
mig mycket tveksam till, men en viss
ökning kan nog ske genom att nedlagda
jordbruk överförs till andra jordbrukare.

Jag vill inte bryta traditionen att här
i debatten polemisera med herr Eliasson.
Det brukar visserligen vara han
som tar initiativet, men i dag får jag
göra det, eftersom jag kommer efter honom.
Nu vill jag vända mig mot att han
kategoriskt förklarar, att räntevapnet -—
det är ett mycket uttjatat vapen — är
osmidigt: det slår stumt och över hela
linjen och är inte differentierat på nå -

Onsdagen den 19 januari 1955 em.

Nr 2

105

got sätt. Detta är alldeles fel. Om vi höjer
räntan, höjs inte alla räntor. Massor
av räntor är bundna på längre sikt, och
vi har väl, herr Eliasson, inte bara ullåningsräntor,
utan också inlåningsräntor.
Höjer vi utlåningsräntorna, höjer
vi även inlåningsräntorna. Jag är med
i en bankstyrelse, och jag kan konstatera,
att jordbrukarna har inte bara
skulder, utan i stor utsträckning också
depositioner, där en räntehöjning kommer
på plussidan och icke på minussidan
i balansen.

Herr NÄSGÅRD (bf) kort genmäle:

Herr talman! Herr De Geer säger, att
han inte vill ha någon ändring i fråga
om skogsinnehavets fördelning mellan
bolag och bönder. Jag skall inte gå närmare
in på den frågan nu utan bara
erinra om en enda sak. Två gånger har
jag motionerat, först år 1950 och sedan
1952, om komplettering med skog av sådana
fastigheter som fått sitt skogsinnehav
väsentligt förminskat genom framdragande
av kraftledningar. Motionen
sistnämnda år ledde till att frågan hänsköts
till 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning.
Det kan synas vara en
liten sak, men den är inte så liten, herr
De Geer. Det framkom i remissyttrandena,
att det är stora skogsarealer som avhänts
bondeskogsbruket på detta sätt.
Den senaste siffra jag har är från 1949
års slut, och den visar, att genom vattenfallsstyrelsen
har till och med år 1949
byggts kraftledningar till en sammanlagd
längd av omkring 18 000 km, till större
delen i skogsmark, och det beräknas, att
den för kraftledningar ianspråktagna
arealen skogsmark uppgår till över hundratusen
hektar. Jag vill fråga herr De
Geer: Vore det inte rimligt att återställa
åtminstone sådan areal som har tagits
från bondeskogsbruket?

Herr ELIASSON (bf) kort genmäle:

Herr talman! Herr De Gcer sade, att
det var en tradition att han och jag debatterade
ekonomisk politik i kammaren.
Jag kan ju fatta mig kort, eftersom

Statsverkspropositionen m. m.
han inte hade så stora invändningar att
komma med.

Herr De Geer menade att det yttrande
jag fällde här i dag var felaktigt, tv räntan
slår ju inte igenom på alla områden.
Man får också tänka på, sade herr De
Geer, att det finns bundna lån.

Det bortser jag inte ifrån. Men en allmän
räntehöjning —• och det är ju en sådan
som oppositionen vill ha, inte en
som begränsas till vissa områden —-kommer att påverka alla kostnader, och
även för dem som har bundna lån, t. ex.
i fråga om högre produktionskostnader.

Jag påpekade i debatten att en investeringsavgift
däremot inte alls drabbar
dem som avstår från investeringar. Den
drabbar inte så hårt den som gör investeringar
i mindre omfattning, under
det att en räntehöjning verkar kostnadsfördyrande
och drabbar alla låntagare,
även dem som inte gör några investeringar.

Sedan tycker jag, herr talman, att herr
De Geer gör sig skyldig till ett något
egendomligt resonemang när han påpekar,
att investeringsavgiften inte ger anledning
till några höjda priser och taxor,
medan jag inte tror att herr De Geer vill
påstå, att en räntehöjning kan undgå en
sådan effekt.

Till slut skulle jag vilja erinra om att
herr De Geer i bankoutskottet varit med
om att skriva under en reservation, i vilken
det står att den restriktiva kreditpolitik
som fördes 1952—1953 i hög
grad bidrog till den stabilitet vi då hade.
Men det, herr De Geer, var en kreditpolitik
utan en allmän räntehöjning och
utan en rörlig ränta, som herr De Geer
här talar om.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s) kort genmäle:

Herr talman! Herr De Geer var vänlig
nog att uppmärksamma vad jag sagt och
nämnde bland annat, att jag skulle ha beskyllt
oppositionen för att ha drivit propagandan
om arbetslönernas inverkan på
inflationen. Så har jag nu inte uttryckt
saken i mitt tidigare anförande. Jag sade,
att det är mera den propaganda som

106

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 em.

Statsverkspropositionen m. m.
drivits i pressen ocli genom annan informationsverksamhet
som föranlett denna
feluppfattning. Men detta till trots
hamnade herr De Geer i den slutsatsen,
att det var arbetslönerna som var inflationsdrivande.
Då kan jag väl ändå få
konstatera, att det finns åtminstone en
inom oppositionen här, som hyser den
uppfattningen att så är förhållandet.

Jag har inte direkt påstått, att bolagens
utdelade vinster i och för sig är
inflationsdrivande. Jag har nämnt ett bolag,
som haft en mycket gynnsam utveckling
och som genom fondemission
höjt sitt aktiekapital från 8,4 miljoner
till 28 miljoner kronor på fem år och
utdelningen från 672 000 på det första
aktiekapitalet till 3 360 000 på det utökade
kapitalet. Det betyder följaktligen att
procentsatsen inte bara har följt med
utan att den har kunnat höjas från 8 till
12 procent. Jag ställde endast en fråga
till kammaren, om det var någon som
trodde att en sådan utveckling inom bolaget
var inflationsdrivande. Ingen svarade
på frågan, så det var väl antagligen
ingen som trodde det!

I samma anförande sade jag emellertid
längre fram, att lönekraven i och för
sig inte är inflationsdrivande. Det är
sannolikt att de stora vinsterna inom bolagen
har skapat förutsättningarna för
lönekraven och, herr De Geer, också
möjlighet att tillgodose dem. Om bolagen
nöjde sig med mindre vinster och följaktligen
sålde till de priser, som de faktiskt
skulle kunna sälja för, funnes det
inte möjligheter att tillgodose de krav
som arbetarna ställt. Jag är alldeles säker
på att dessa krav icke skulle ställas
så högt som nu sker, om det kunde bevisas
att bolagen icke hade så gyllene tider
som de för närvarande har. Är det några
dörrar som är inslagna, herr De Geer,
så är det inte jag som har slagit in dem!

Herr DE GEER (fp) kort genmäle:

Herr talman! Ja, företag skall drivas
med bästa möjliga resultat! Det är ett
kriterium på att produktionen är den
mest ekonomiska. Att tänka sig i vårt enskilda
företagsliv, att företagsledarna in -

te skulle ta ut de priser som är möjliga,
är inte realistiskt. Sådana företagsledare
finns inte.

Det är inte bara jag som har den uppfattningen
att arbetslönerna spelar en
stor roll för balansen i samhället. Den
har vi nog allesammans. Jag medger att
jag misstog mig när jag sade, att herr
Strand hade påstått att det var oppositionen
som drivit talet om arbetslönernas
inverkan på inflationen. Det är riktigt
att han sade att det skett »i propagandan».

Vad kraftledningarna beträffar är det
högst beklagligt att det går åt så mycket
skog för detta ändamål. Men kraften är
högst värdefull. Vi har inte löst problemet
att överföra högspänning under
jord, men lösningen av detta problem
kommer väl förr eller senare. Jag tycker
att det är rättvist att jordägarna
skall gottgöras, och det sker också. Jag
vill i detta sammanhang nämna, att det
inte endast gäller de enskilda jordägarna,
utan att också staten och bolagen
sitter i samma båt i detta hänseende.

För herr Eliasson måste jag påpeka,
att jag inte påstod att investeringsavgiften
ej skulle verka prisstegrande. Jag
sade endast att jag riktade en kritik mot
kritiken mot bilavgiften, då man hävdade
att en 10-procentig höjning av bilpriserna
måste medföra en höjning av jordbruksprodukternas
priser. Det anser jag
vara inkonsekvent, och det är att skjuta
över målet i kritiken, eftersom den
sänkning med 10 procent, som företogs
förra hösten, inte hade någon konsekvens.
När inte den gav någon konsekvens,
bör inte höjningen heller få någon
konsekvens. Det bör vara argument
i herr Eliassons eget intresse.

Herr WEHTJE (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag har fått herr talmannens
medgivande att yttra mig för att
lämna en del sakliga upplysningar. Jag
skall inte blanda mig i debatten mellan
herr De Geer och förste vice talmannen,
men jag anser det är nödvändigt att
klarlägga förhållandena, så att de av
herr förste vice talmannen lämnade upp -

Onsdagen den 19 januari 1955 em.

Nr 2

107

gifterna inte framstår i en felaktig dager.
Lätt nog kommer de att bli missförstådda
om de inte fullständigas på något
vis.

Jag tror att det bolag, det rör sig om,
.arbetar i allra största utsträckning på
export. Det har lämnat mycket goda utdelningar
till sina aktieägare, men det
har samtidigt berett sysselsättning för
en ständigt ökande stab av svenska arbetare,
ingenjörer och tjänstemän, och
det har betalat avsevärt mycket mera
i skatt till staten än det har lämnat i
utdelning till sina aktieägare.

Är det för övrigt endast aktieutdelningarna
som är inflationsdrivande?
Man kan precis lika gärna påstå att lönerna,
som bolagen betalar ut, också
verkar inflationsdrivande, och likaså
skatterna, ty dem använder staten, det
vet vi, till att omedelbart bestrida utgifter
med. De kan också betraktas som
inflationsdrivande.

Jag tror därför att det exempel, som
herr förste vice talmannen tagit, är mycket
illa valt.

Herr BENGTSON (bf):

Herr talman! Den svenska riksdagens
arbetsformer kan säkerligen förbättras,
tv ingenting är fullkomligt, men i stort
sett kan man nog säga, att den nuvarande
ordningen är effektiv. Utskottsbehandlingen,
där specialiseringen är långt
driven, gör att det blir effektivt, men
det blir också en rätt stark begränsning
av det speciellt avgränsade område
debatterna behandlar. Under en remissdebatt
finns emellertid större möjligheter
till översikter och utblickar, till
debatt om vad som kan ske under det
kommande året och också under en längre
tid framåt. Detta har förekommit vid
denna remissdebatt liksom under tidigare
år.

Om man gör eu återblick på vårt
lands ekonomiska läge under det gångna
året, måste man konstatera, att 1954 var
ett gott år för Sverige. Eu mycket stor
del av de åtgärder, som vi försöker företaga
i politiskt avseende, är avsedda

Statsverkspropositionen m. m.
att främja produktionen. Vi kan konstatera
att produktionen 1953 steg med 3
procent, men under 1954 var resultatet
bättre, vi kom då upp till inte mindre
än 4,5 procents produktionsökning. Det
är alltid en vansklig sak att i förväg bedöma
exportmöjligheterna, och jag vill
inte klandra dem som i början av 1954
hyste en viss oro för den svenska exporten.
Framför allt var man väl orolig
för huruvida de goda exportmöjligheter,
som den svenska skogens produkter
haft under senare år, skulle komma
att fortsätta. Vi kan emellertid nu konstatera
att exporten steg med 9 procent.
Visserligen förekom en importstegring
med 13 procent, men den föranledde
knappast någon större oro, och i finansplanen
skriver man om den saken:
»Underskottet i handelsbalansen har
kompenserats genom nettot av sjöfart
och andra tjänster, vartill kommer ett
mindre överskott av kapitaltransaktionerna.
»

Jag skall inte räkna upp fler faktorer
som understryker att utvecklingen varit
god under 1954 utan vill endast tillägga,
att arbetslösheten, som under första
halvåret låg något över 1953 års nivå,
under senare halvåret har varit mindre
än 1953. Under sommaren och hösten
har bristen på arbetskraft, särskilt på
yrkesutbildad sådan, gjort sig märkbar
inom olika områden. Man kan knappast
säga, att de pessimistiska uttalanden
som förekommit i synnerhet från högerliåll
har besannats när det gäller 1954.

Det är rätt vanligt att man får höra,
att den nuvarande regeringens politik
kommer att leda till stagnation, och detta
har väl också delvis sagts här i dag.
Företagen vill inte investera, människorna
vill inte arbeta, skatterna är så höga
att man inte har intresse av att arbeta
mera o. s. v. Har då ett sådant tal fog
för sig? Jag tror knappast det. Investeringarna
är så stora att vi om igen måste
tillgripa investeringsbegränsande åtgärder,
företagens vinster bar tydligen varit
av en sådan storleksordning, att det
finns möjligheter att ge höjda löner, och
finansministern bar därför riktat eu maning
inte endast till arbetarsidan utan

108

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 em.

Statsverkspropositionen m. m.
också till arbetsgivarna om återhållsamhet.

Det är självfallet att om så erfordras
måste åtgärder vidtagas för att ett stabilt
penningvärde skall kunna bibehållas
och förutsättningar skapas för en
fortsatt gynnsam ekonomisk utveckling.

Om man sedan ser något på vad som
förutspåtts om utvecklingen 1955, så bedöms
utsikterna för produktionen som
ljusa. Tillgången på råvaror, bränsle
och kraft förutses inte lägga hinder i vägen
för en produktionsökning under det
år som vi nu har börjat. I nationalbudgetkalkylerna
bar man utgått från att
viss uppbromsning av stegringstakten
skall ske under 1955. Man kan inte räkna
med samma möjligheter som förra
året att utnyttja resurserna, men produktionsökningen
beräknas dock uppgå
till 3,5 procent.

På utrikeshandelns område räknar
man med att få en mindre exportökning.
Beträffande investeringsverksamheten
liar man beräknat, att den blir omfattande
och kommer att behöva bromsas.

På samma sätt är det på arbetsmarknadens
område — inte heller där kan
man säga att några ogynnsamma tendenser
föreligger.

Den goda utveckling som vi hade under
1954 och de relativt goda förutsättningar,
som vi synes ha för 1955, bör
givetvis inte spolieras, och den oro för
inflation som vi har är inte alldeles obefogad.
Lönemarknadens tendenser med
krav på i vissa fall höga löneökningar
har givit viss anledning befara att en
ny inflationsvåg kan uppkomma.

Jag hörde med största uppmärksamhet
på LO:s ordförande. Jag skall inte polemisera
mot vad han sade och i vissa
stycken kan jag instämma i hans anförande.
Inflationsfaran består väl inte
bara i kraven på ökade löner, även om
den också till en del kan ha den orsaken,
utan den beror väl också på att
företagen har möjligheter att ge ökade
löner. Därför är finansministerns förmaning
till båda parterna befogad.

Man måste vara förvånad över att
prissänkningar inte kunnat genomföras
i större utsträckning. Hade dylika kun -

nat ske hade man vunnit i flera olika
hänseenden. Det hade blivit mindre angeläget
för arbetarparten att begära löneökningar,
ty genom prissänkningarna
hade man fått en reallöneförbättring.
Dessutom hade företagen, därest prissänkningar
kunnat genomföras, icke haft
resurser på samma sätt som för närvarande
att ge ökade löner. Dessutom hade
priskontrollen, som ju ofta utsättes för
kritik, inte fått så många anledningar att
ingripa.

Herr Strand yttrade att LO knappast
kan uppmana sina medlemmar till återhållsamhet.
Jag förmodar att herr Strand
är beredd att taga den konsekvensen,
därest arbetarna icke visar återhållsamhet
i de stundande löneförhandlingarna,
att jordbrukarna kommer att
inta en motsvarande hållning när vi
kommer fram till förhandlingarna om
jordbrukets priser.

Inför den i viss mån oroande situation,
som vi står inför, har regeringen
vidtagit vissa åtgärder, vilka i denna
debatt utsatts för kritik. Den kritik som
framförts här i dag har dock varit som
en mild västanfläkt jämfört med vad som
skrivits i tidningarna de senaste dagarna.
Nu är det väl ingen som vill påstå,
att regeringen framlagt dessa båda förslag
om bilaccis och investeringsavgift
för att vinna popularitet. Det måste
verkligen finnas vissa skäl för att regeringen
framlagt så pass impopulära förslag
som dessa. Motivet är givetvis att
förhindra en inflation. Vi är väl också
tämligen eniga om att risk för cn inflation
föreligger. Även om man velat i
någon mån mildra uttrycken från folkpartiliåll,
så är man ändå även på det
hållet enig med övriga partier om infiationsfaran.

Vilka åtgärder som skall vidtagas kan
ju diskuteras. Jag tror knappast att enighet
kan nås om de lämpliga åtgärderna
mot en inflation. En inflation bär alltid
sådana verkningar, att åtgärder som skall
vitdagas mot den inte väcker någon förtjusning.
Det kan därför inte bli enighet
om vilka motåtgärder som skall vidtagas.
Högern har fortfarande — och folkpartiet
synes falla in på sannna linje —

Onsdagen den 19 januari 1955 em.

Nr 2

109

sin patentmedicin, nämligen räntan, vilken
vi för vår del inte har så stor tilltro
till. Jag lyssnade till folkpartigruppens
ordförande här i kammaren, herr Oldon,
med rätt stor förvåning. Han började
med att kritisera att valutareserven gått
ned, och man väntade att han också
skulle komma med något positivt förslag
hur man borde göra för att få en ändring
till stånd. Något sådant förslag
framlades inte. Det har också redan tidigare
här i debatten påvisats, att herr
Ohlon inte sade någonting om vad folkpartiet
egentligen vill göra. För egen del
anser jag nog att det skulle ha varit i
konsekvens med innehållet i herr Ohlons
anförande, att detta utmynnat i att partiet
anslöt sig till de åtgärder som regeringen
föreslagit. Men när herr Ohlon
kom fram till klämmen i sitt anförande,
var han inte intresserad av den saken.
Det kom, som sagt, icke heller något alternativ
från herr Ohlons sida.

Jag skall inte gå in på några detaljer
i fråga om investeringsavgiften, utan
vill beträffande den endast konstatera,
att investeringarna utgör en mycket central
punkt i den ekonomiska politiken.
Däremot vill jag något närmare beröra
bilaccisen.

Jag vill då till en början betona, att
bilen givetvis har en mycket stor betydelse,
icke minst för landsbygden, och
att vi kan vara glada över att vi har god
tillgång på bilar. Jag tror dock att den
allmänna uppfattningen är att vi haft
en alltför omfattande bilimport och att
det varit alltför många bilköp. Det torde
knappast finnas någon som vill bestrida
den saken. Sedan kan man fråga sig i
vilken form man skall försöka begränsa
bilimporten och bilköpen. Här i debatten
har icke givits några direkta anvisningar
därom utom i ett fall. Herr Gustaf
Elofsson föreslog att man skulle ge en
viss tilldelning, inom vilken man tillät
folk att köpa bilar. Jag är inte övertygad
om att det är en bättre väg än bilaccisen.
•lag tror att bilaccisen ger en större frihet
för den köpande allmänheten; den
som vill spara pengar och sedan köpa
eu bil har fortfarande möjlighet därtill.
Skulle vi däremot införa eu kvotering

Statsverkspropositionen m. in.
skulle inköpsmöjligheterna bli begränsade
på ett helt annat sätt än genom eu
bilaccis.

Jag vill emellertid säga, att det är tänkbart
att man under den fortsatta behandlingen
kan finna anledning att vidta
vissa justeringar i det nu framlagda förslaget.
Det blir en fråga som bevillningsutskottet
får diskutera.

Slutligen vill jag, herr talman, understryka
en fråga som jag anser så betydelsefull
att den bör betonas ytterligare
en gång fastän den redan varit uppe i
debatten. Jag syftar på vad herr Näsgård
sade om äganderätten till skog, en
fråga som även herr De Geer var inne
på.

Jag är för min del absolut av den uppfattningen,
att vi icke bör förändra äganderätten
till skog i den riktningen att
statens och juridiska personers skogsinnehav
blir större. Herr De Geer ville
väl närmast stanna vid de proportioner
i fråga om äganderätten till skog som nu
består. Jag vill för min del gå ett steg
längre och säga, att om någon förändring
bör göras i fråga om äganderätten
till skog, bör det vara i motsatt riktning,
d. v. s. att vi får ett mindre skogsinnehav
hos staten och juridiska personer,
medan böndernas skogsinnehav bör
ökas.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Denna sena stund förbjuder
mig att göra annat än några korta
randanmärkningar beträffande den
väsentligaste av de frågor som behandlats
i dag, nämligen investeringsavgiften.

Jag vill erinra om att i dag har den
uppgörelse publicerats som träffats mellan
riksbanken och affärsbankerna och
som går ut på en begränsning av investeringarna.
I affärsbankernas uttalande
säges, att det ansträngda ekonomiska läget
med de risker för en inflationsutveckling
som det innebär gör det nödvändigt
att till skydd för penningvärdet
åstadkomma största möjliga återhållsamhet
i fråga om investeringar och
andra utgifter.

Ilo

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 em.

Statsverkspropositionen m. m.

Detta uttalande skulle man säkerligen
inte ha gjort från bankernas sida om
man på bankhåll inte ansett läget vara
så allvarligt att man måste söka få till
stånd en begränsning av investeringarna.
Detta sammanhänger ju med att vi
lever i ett den fulla sysselsättningens
samhälle. Då lever vi faktiskt alltid på
gränsen till en inflation. Vi har inflationshotet
bakom hörnet. Om alla människor
har full sysselsättning och allt
produktivt kapital är i arbete, kan människornas
förväntningar om högre vinster
lätt drivas upp alltför mycket och
resurserna kan pressas över det möjliga.
Då råkar vi in i en inflatorisk utveckling.
Det är medvetandet om denna risk
som ligger bakom affärsbankernas i dag
offentliggjorda uttalande, och även liögerledaren
erkände ju i sitt anförande
i dag tillvaron av denna fara.

Det finns emellertid en grupp av stora
investerare som inte drabbas nämnvärt
av en kreditbegränsning, nämligen
alla sådana företag som är självfinansierande.
En undersökning, som företagsbcskattningskommitlén
gjorde, visade
att det var ett mycket stort antal företag
som under långa perioder kunde
helt och hållet själva finansiera alla
sina investeringar. Andra företag kunde
göra det i större eller mindre utsträckning,
ofta i mycket stor utsträckning.
Hela denna grupp av företag drabbas
inte alis eller i ringa män av en kreditbegränsning.
Det skulle emellertid vara
orimligt att lämna dem utanför varje
åtgärd att nedbringa investeringarna.
Därför anser jag för min del att sådana
situationer kan uppstå att det kan bli
nödvändigt att komplettera kreditbegränsningen
med en investeringsavgift.

Vi har under två år prövat en investeringsavgift.
Jag vill erinra om att mig
veterligen varken högern eller folkpartiet
eller något annat parti gick principiellt
emot investeringsavgiften. Alla
godkände principiellt att det i vissa lägen
kunde bli nödvändigt att tillgripa
en investeringsavgift. Frågan är nu närmast
den, om vi befinner oss i ett sådant
läge, att vi bör komplettera våra åtgärder
med införandet av en investerings -

avgift. När företagsbeskattningskommittén
behandlade den frågan blev både
majoriteten och reservanterna övertygade
om att vi måste ha en investeringsavgift
såsom ett komplement att kunna
tillgripas under vissa omständigheter.

Nu kan man som herr Wehtje fråga
sig, varför vi inte kan avvakta det väntade
förslaget från företagsbeskattningskommittén.
Regeringen har utlovat en
proposition som, efter vad jag hört, torde
komma ganska snart. Men när kommer
det förslaget i så fall att träda i
kraft? Jag vet naturligtvis inte vad regeringen
kan komma att föreslå på den
punkten, men jag vet vad kommittén för
sin del föreslagit. Det är två huvudpunkter
där den egentliga debatten har stått
om företagsbeskattningskommitténs förslag.
Å ena sidan gäller det frågan om
begränsning med en 30-procentsregel av
den fria avskrivningen på inventarier
och å andra sidan gäller det begränsning
av nedvärderingen av lager. Vad
beträffar begränsningen av den fria avskrivningen
på inventarier föreslog vi i
kommittén, att förslaget i den delen skulle
träda i kraft omedelbart efter det att
det hade blivit publicerat. De nya bestämmelserna
skulle alltså därvidlag
gälla vid den taxering som kommer att
ske nästa år, och förslaget kommer i så
måtto att verka redan i år. Vad beträffar
lagernedskrivningen föreslog vi att
de ändrade bestämmelserna inte skulle
träda i kraft förrän den 1 januari 1956
med en successiv övergångsperiod av
sammanlagt sex år. Var och en förstår,
att vilket förslag regeringen än går in
för kan det inte så snabbt få sin fulla
effekt att det kan vara aktuellt i diskussionen
om vilka åtgärder som erfordras
för år 1955 och knappast ens för
1956 eller åren därpå.

Beträffande begränsningen av avskrivningen
å inventarier vill jag erinra om
att vi haft en dylik begränsning under
åren 1952 och 1953, och vi liade den
fortfarande år 1954. Om man ersätter
denna begränsning av avskrivningen å
inventarier med någonting i stil med vad
kommitténs majoritet föreslagit, så sker
en viss ändring av mera tekniskt slag.

Onsdagen den 19 januari 1955 em.

Nr 2

111

men ingen större ändring. Under åren

1952 och 1953 kompletterades denna begränsning
av den fria avskrivningen
med en investeringsavgift, och det är
inte orimligare att man i en svår situation
då det är nödvändigt att motverka
investeringarna kompletterar det nya
förslag, som jag förmodar kommer från
Kungl. Maj:t., för innevarande år också
med en investeringsavgift. Detta är
inget nytt, det är vad vi hade 1952 och

1953 och vad höger och folkparti då i
princip gick in för, även om de önskade
en annan utformning än den som
beslutades.

Kommitténs majoritet har därför ingen
anledning att känna sig förbryllad
inför denna situation. Det är en situation
som man har räknat med; egentligen
är det inte fråga om någon förändring
från situationen 1952 och 1953. Vad
man kan känna sig litet förbryllad inför
är att högerns talesmän, och även folkpartiet,
som dels genom sin verksamhet
i riksdagen och dels genom sitt ställningstagande
i kommittén principiellt
anslutit sig till linjen med en investeringsavgift,
inte vill under innevarande
år komplettera begränsningen av den
fria avskrivningen med en investeringsavgift.

Både majoriteten och minoriteten
inom företagsbeskattningskommittén ville
begränsa den fria nedskrivningen av
lagren. Minoriteten, herrar Wehtje och
Gustafson, ville att man skulle kunna gå
ned till 30 procent, medan majoriteten
föreslog 50 procent. Då var vi alltså ense
om att en begränsning skulle ske. Majoriteten
har inte ändrat mening, och jag
förmodar att inte heller reservanterna
har gjort det. Om nu kommitténs förslag
i dess helhet skulle genomföras — vilket
sker med full kraft först om fem, sex
år — då kan förhållandet vara ett annat.
Kommitténs majoritet hade nämligen
i varje fall den förhoppningen, att
om dess förslag kunde genomföras, så
skulle det sedan inte bli behövligt att
använda tillfälliga skattepolitiska åtgärder
i den utsträckning som hittills skctl.
•lag tror att detta skulle vara mycket
lyckligt både för det ekonomiska livet i

Statsverkspropositionen m. m.
stort inom vårt samhälle och tillika för
vårt politiska liv, om man kunde komma
ifrån dessa ständiga förslag av tillfällig
natur om ändringar i skattelagstiftningen.
Men förutsättningen för detta är
enligt kommitténs majoritet att man får
mera permanenta regler, som skulle i
någon mån begränsa de möjligheter till
självfinansiering, som företagen har haft.
Då skulle de tillfälliga åtgärderna inte
behöva användas i samma utsträckning
som för närvarande när det gäller situationer
som denna.

Jag skulle till slut vilja uttala förhoppningen
att det förslag, som Kungl. Maj:t
har för avsikt att förelägga riksdagen,
skall utformas på ett sådant sätt — även
om det i vissa hänseenden avviker från
vad vi föreslagit — att det får den effektivitet
som kommitténs majoritet velat
ge åt denna lagstiftning. Blir det så, tror
jag att vi mindre ofta skall behöva diskutera
sådana mera tillfälliga skattepolitiska
anordningar som de i dag aktuella.

Herr WEHTJE (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag är förvånad över att
herr Sjödahl nu för in debatten i detalj
på de tänkta nya reglerna för företagsbeskattningen.
De föreligger ju inte, och
det finns därför ingen anledning för oss
att nu gå närmare in på dem. Egentligen
finns inte heller anledning att i detalj gå
in på förslaget om investeringsavgift.

Under den korta tid som nu står mig
till buds skulle jag vilja säga, att när vi
i företagsbeskattningskommittén talade
om eventualiteten att behöva ta i anspråk
sådana åtgärder som en investeringsavgift,
så tänkte vi på förhållanden av ett
helt annat slag än de nu rådande -—- vi
tänkte oss en situation liknande den under
1951 och 1952, när priserna på våra
exportvaror steg till ungefär det dubbla
och lönerna med 15—20 procent. Nu är
prisnivån stabil, och löneökningarna
skall ju hållas inom mycket sniiva gränser.
Jag kan inte se att där finns någon
som helst likhet, och skulle herr Sjödahl
verkligen göra gällande eu likhet mellan
dessa förhållanden och de nuvarande.

112

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 em.

Statsverkspropositionen m. m.
då visar det att han gripits av just den
panikstämning som vi alla försöker dämpa
ned.

Herr Sjödahl säger vidare att företagsbeskattningskommitténs
majoritet var
inne på de nu föreslagna linjerna. Det
var den inte alls, utan den sade i stället
—■ såsom jag redan tidigare i dag framhållit
i debatten — att man i stället för
att gå in för tillfälliga åtgärder såsom
investeringsavgift borde skärpa de permanent
gällande reglerna. Det var ju
detta som utgjorde majoritetens motiv
för att slopa t. ex. den fria avskrivningsrätten.

Till sist, herr talman, säger man att nu
behövs en investeringsavgift, därför att
de ändrade företagsbeskattningsreglerna
inte kommer att träda i tillämpning, så
att de kunde få den verkan som investeringsavgiften
skulle få. Jo, det får de
visst! Avskrivningsreglerna t. ex. skulle
gälla från detta bokslutsårs början, från
den 1 januari.

Varulagervärderingen, säger herr Sjödahl,
skall först successivt träda i kraft.
Ja, men varulagervärderingen berörs ju
inte alls i investeringsförordningen. Man
kan därför inte med något skäl göra gällande,
att det ena skall ersätta det andra.

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Vi har ju hela dagen och
hela aftonen mer eller mindre diskuterat
frågan om investeringsavgiften. Den har
ju gång på gång förts in i bilden, och
herr Wehtje undrade i sitt anförande vid
flera tillfällen om inte kommitténs både
majoritet och minoritet hade blivit förbryllade
inför detta förslag. När herr
Wehtje super, herr talman, ber jag att
få vara med — i all anspråkslöshet!

Jag har redan tidigare poängterat —
vilket alla säkert märkte; det var väl
bara beroende på avståndet att herr
Wehtje inte märkte det — att begränsningen
av den fria avskrivningen på inventarier
skall gälla för innevarande år,
om vårt förslag antages, med de övergångsbestämmelser
det har. Vi har ju
förut haft en motsvarande begränsning
av den fria avskrivningen, som komplet -

terades med en investeringsavgift. Varför
skulle det inte kunna gå nu, när vi
är i ett betryckt läge, att genomföra en
kraftig begränsning av investeringarna,
vilket affärsbankerna ■— och jag vet ju
att min vän herr Wehtje är framstående
medlem av en affärsbanks styrelse —■
livligt rekommenderar?

Däremot sade vi i kommittén, och har
jag här sagt, att om hela vårt förslag
genomföres, alltså även begränsningen
av den fria nedskrivningen av lagren,
kommer frågan i ett annat läge. Då kan
inte företagen i samma utsträckning som
hittills vara självfinansierande, och då
bör man tillgripa en komplettering av
våra skatteregler med en investeringsavgift
endast vid de mest allvarliga tidpunkterna.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON (s):

Herr talman! Det kanske inte kan anses
tillbörligt, höll jag på att säga, att
vid denna sena timme och efter denna
debatt, som huvudsakligen rört sig om
ekonomiska problem, tala om en sak,
som måhända de flesta av kammarens
ledamöter inte har så stort intresse av
men som dock har en stor betydelse för
stora delar av vårt undervisningsväsende.

År 1946 tillsatte Kungl. Maj:t en kommitté
för att utreda frågan om utbildning
av lärare för utvecklingshämmade
och svårfostrade barn. Det var svårigheten
att få för ändamålet utbildat folk till
tjänstgöring i hjälp- och särklasser och
besvärligheten att få tillräcklig utbildning
för sådana människor, som vill ägna
sig åt dessa barn, som gjorde att kommittén
tillsattes.

Kommitténs betänkande avlämnades
redan år 1947 och innehöll huvudsakligen
ett förslag om inrättande i Stockholm
av ett speciallärarinstitut, som
skulle tillgodose nämnda lärarutbildning
och således ersätta de kurser av olika
slag, som då var och alltjämt är den
enda tillgången för utbildning av lärare,
som vill ägna sig åt arbetet i hjälpskolan.

Sedan betänkandet avgavs har skol -

Onsdagen den 19 januari 1955 em.

Nr 2

113

överstyrelsen år efter år i sina petita
föreslagit att medel skulle ställas till förfogande
för upprättande av ett socialpedagogiskt
seminarium i huvudsaklig
överensstämmelse med de sakkunnigas
förslag. Dessa framställningar har emellertid
av Kungl. Maj :t lämnats utan avseende.
Detta är högst beklagligt. Från
alla håll, från folkskoleinspektörer, från
skolstyrelser, från kårsammanslutningar,
ja, från alla håll, som har med skolan
att göra, omvittnas bristen på fackutbildade
lärare för hjälpskolan. Detsamma
gäller i ännu högre grad för särskolorna.
Det är ingalunda brist på intresse bland
lärarkåren för dessa uppgifter. Bristen
är till finnandes i de otillräckliga utbildningsmöjligheterna.
Den utbildning,
som står hjälpskolans lärare till buds, är
en kurs i Stockholm omfattande 20 veckor
och en kurs i Göteborg omfattande
6 veckor, vilken eleverna besöker två
år i rad, alltså en sammanlagd kurstid
av 12 veckor. I år tillkommer dessutom
en kortare kurs under ferierna för utbildning
av lärare, som är intresserade
för hjälpskoleundervisning. På dessa korta
kurser skall trängas in en sådan avsevärd
mängd ämnen och undervisningsövningar,
att arbetsbördan för eleverna
blir oerhörd, utan att man kan vinna
den fördjupning i de olika ämnena, särskilt
i psykologi, och den speciella metodik,
som är en nödvändig förutsättning
för en framgångsrik verksamhet bland
hjälpskolans klientel. Det har också visat
sig svårt att få ledare för dessa kurser.

Om, såsom jag här påpekat, situationen
är oroande på lijälpskolefronten,
skulle jag vilja säga att den är rent katastrofal
när det gäller tillgången på lärare
för särskolor, alltså f. d. sinnesslöskolor.

Hur läget är, ber jag att få visa med
några siffror. Uppgifterna avser läsåret
1953/54. Detta år fanns 246 lärartjänster
inrättade i kunskapsämne vid dessa skolor.
Av dessa har endast 167 kunnat besättas
med specialutbildade lärare. Därtill
kommer 40 lärare, som skolöverstyrelsen
ansett sig böra ge behörighet för
tjänstgöring i dessa klasser utan att de

8 Försitt kammarens protokoll 11)05. Nr 2

Statsverkspropositionen m. m.

har den specialutbildning, som ändå är
ganska nödvändig. Dessutom har vi 39
lärare utan specialutbildning som inte
har kunnat få någon behörighet för denna
undervisning. 32 procent av de under
detta läsår tjänstgörande lärarna saknar
alltså specialutbildning. 39 tjänster
har under året ledigförklarats utan att
man har kunnat få någon behörig sökande.
Den nya lagstiftning, som vi fick i
våras, kommer att öka externatskolornas
antal på detta område med åtföljande behov
av nya lärartjänster. Detta kommer
ej att innebära motsvarande minskning
av tjänsterna vid internatskolorna.

Jag skulle också vilja säga några ord
om den utbildning, som står lärarna vid
särskolorna till buds. Den är nämligen
av två slag, något som i och för sig icke
är en rationell lösning av frågan. Utbildningen
av ett fåtal elever har ända
tills för ett par år sedan varit förlagd
till Slagsta seminarium. Vissa svårigheter,
som jag inte här skall gå in på,
uppstod när det gällde att där i fortsättningen
bedriva denna undervisning.
Detta gjorde, att man från och med läsåret
1953/54 under benämningen särskoleseminariet
förläde denna utbildning
i anslutning till småskoleseminariet
här i staden. Där utexaminerades i år
15 elever. Rektorn har mot särskilt arvode
i uppdrag att handha ledningen av
särskoleseminariet. All undervisning
skötes av timlärare, vilket ingalunda kan
anses idealiskt. Såsom handledare vid
undervisningsövningarna anlitas lärare
vid Slagsta skolhem och vid Stockholms
särskola av externattyp.

Men utom nämnda utbildning finns
det ytterligare en möjlighet. Jämsides
med hjälpskolekursen i Stockholm anordnas
också en kurs för lärare, som
önskar få sin verksamhet i en särskola.

Herr talman! Ingen lär väl kunna anse
att det är rationellt att bedriva utbildningen
på det sätt som nu skett i
flera årtionden. Det är och kan inte vara
annat än ett provisorium, och man
har nog aldrig tänk t sig att detta skulle
vara annat än ett provisorium. I de
kretsar, som berörs av dessa frågor, har
man år efter år från regeringen väntat

114

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 em.

Statsverkspropositionen m. m.
ett förslag om en institution, där man
kunde handha hela denna utbildning,
både av hjälpskollärare och särskollärare
och även den utbildning av andra
slags lärare t. ex. övningslärare som på
detta område torde förekomma. Dit kan
också förläggas utbildningen av lärare
för barn med läs- och skrivsvårigheter,
för vilka nu endast ges undervisning
genom kortare kurser. Skolöverstyrelsen
har också räknat med att en del dövstumläraraspiranter
eventuellt skulle
kunna erhålla en icke oväsentlig del av
sin teoretiska undervisning gemensamt
med läraraspiranterna vid ett socialpedagogiskt
seminarium. Detsamma torde
vara förhållandet i fråga om utbildning
av blindlärare. Och varför skulle man
då inte dit också kunna förlägga kortare
kurser för vårdpersonal vid internat?
Dessa behöver just inte lära sig bädda
sängar och dylikt, men de behöver lära
sig luir man skall behandla de barn som
de har hand om. Jag för min del skulle
önska att en sådan institution kunde utvecklas
till ett centrum för utbildning
av personal av olika schatteringar, som
har sin verksamhet bland de i ena eller
andra fallet utvecklingshämmade barnen.

Herr talman! Statsverkspropositionen
i år talar ett bistert språk, och i fråga
om utgifter är den ytterst — jag skall
använda ett så milt ord som försiktig.
Men försiktigheten i fråga om utgifterna
har, såvitt jag förstår, inte något att
göra med den sak jag här har talat om.
Kostnaden för alla dessa utbildningskurser
skulle vid inrättandet av en sådan
institution falla bort, och dessa kostnader
är ingalunda obetydliga. Jag har
tillåtit mig att göra en preliminär beräkning
av kostnaderna, sådana de upptagits
i åttonde huvudtiteln för de utbildningsgrenar
det här är fråga om
och som skulle ersättas av ett speciallärarinstitut.
För hjälpskolekurs har upptagits
ett belopp av 85 000 kronor, för
särskolekurs 32 600 kronor, för särskoleseminariet
70 000 kronor samt för utbihlningskurs
för lärare för barn med
läs- och skrivsvårigheter 50 000 kronor.
Detta blir sammanlagt 237 600 kronor.
Såsom jämförelse vill jag bara nämna,

att skolöverstyrelsen för budgetåret 1953
/54 i sin petita begärde för inrättande
av ett socialpedagogiskt seminarium ett
anslag på 146 000 kronor. Av den uträkning
jag har gjort torde framgå, att det
inte innebär någon besparing att låta
denna långt ifrån tillfredsställande och
dyrare kursutbildning fortgå.

Vi fick, herr talman, under föregående
års riksdag en lag om undervisning och
vård åt psykiskt efterblivna. Syftet med
den är att om möjligt ge sådan undervisning
i såväl teoretiska som praktiska
ämnen, att utvecklingshämmade barn
och ungdomar skall kunna gå ut i livet
och själva ta vara på sig och försörja
sig. Men hur skall vi kunna nå dit, när
vi inte har folk med sådan utbildning,
som absolut fordras för handhavande av
detta klientel? Jag upprepar vad jag nyss
sade om att 32 procent av de nu vid särskolor
anställda lärarna saknar specialutbildning.
Läget är katastrofalt för särskolorna
beträffande lärartillgången.
Det finns inga kompetenta sökande till
ledigförklarade tjänster, såsom jag nyss
påpekade. Ofta finns det inga sökande
alls. På den anstalt, där jag har mina
försänkningar, uppehälles en tjänst av
en student, som inte har en enda dags
pedagogisk utbildning. Och jag vet att
det är likadant på andra håll. Det kan
inte få vara så. Botemedlet är, tror jag,
en utvidgad och förbättrad utbildning
för de lärarkategorier som jag har berört.

Att man inte kan tänka sig att få en
sådan institution, som jag här har nämnt,
redan till nästa läsår, kan jag mycket väl
förstå, men dröjsmålet får inte bli långt,
ty som jag förut påvisat, kan inte ett
uppskov motiveras av ekonomiska skäl.
Om jag inte är felaktigt underrättad,
finns det också möjlighet att anskaffa
lokaler för ändamålet.

Herr talman! De få ledamöter av denna
kammare, som åhört mitt anförande,
kan kanske tycka, att vad jag här har
talat om inte bär den betydelse, att det
har sin plats i en remissdebatt. Det är
kanske sant, men jag vet att för dem
som saken rör — skolstyrelser av olika
slag, folkskolinspektörer och kårsam -

Onsdagen den 19 januari 1955 em.

Nr 2

115

manslutningar och framför allt de barn
som detta gäller — är detta en sak av
utomordentligt stor betydelse. Det är
vetskapen härom, som gjort att jag dristat
mig att föra fram frågan i denna
remissdebatt.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Jag blev något förbryllad
av det anförande, som en representant
för ett av regeringspartierna höll omedelbart
efter middagsuppehållet. Jag syftar
på bondeförbundaren herr Gustaf
Elofsson. Han sökte ge intryck av att
företräda en frejdig opposition, men jag
tror att hans anförande främst dikterades
av en känsla, som man har av vad
som rör sig i folkdjupen. Ty när han
drog sina slutsatser fick jag det intrycket,
att han i sak är överens med företrädarna
för den linje, som lanseras,
men missnöjd med de metoder, som man
räknar med att nu använda. Men det är
ju också på det sättet att även högern i
stort sett är överens med övriga partier
— det är endast frågan om vilka metoder,
som man skall anlita, som skiljer.

Herr Elofsson ansåg att han kom med
ett mycket radikalt alternativ. Det löd
helt kort: allmänt pris- och lönestopp.
Det innebär att han vill permanenta de
höga priserna och löneeftersläpningen
för stora grupper av den svenska arbetarklassen.
Men vem är det då, herr
Elofsson, som får vinsterna av den påtagliga
produktionsökning, som har ägt
rum? Jag fick det bestämda intrycket,
att herr Elofsson med sitt resonemang
mycket väl kan rymmas i någon av folkpartiets
många boningar.

Jag skall så övergå till att göra ett par
korta kommentarer till några av jordbrukspolitikens
spörsmål. Det är väl
klart och tydligt omvittnat, att regeringens
åtgärder till stöd åt de bönder, som
drabbats av skördeskador, har varit
otillräckliga. Framför allt är bönderna i
övre Norrland mycket förbittrade över
den nonchalanta behandling som har
vederfarits dem. Jordbruksministern har
redan givit besked om att förslag till yt -

Statsverkspropositionen m. m.
terligare stödåtgärder skall framläggas
i slutet av innevarande månad.

Men är nu de förebådade åtgärderna
tillräckliga? Bönderna har själva genom
sin opinionsrörelse redan givit svar på
den frågan: det räcker inte enbart med
stödlån, utan kontanta bidrag måste utanordnas
av statsmakterna. Det är viktigt,
att jordbruksnämnden rekommenderar
kontantbidrag med sammanlagt 5
miljoner kronor till dem som är värst
drabbade av skördeskadorna, men när
man vet, att praktiskt taget alla jordbrukare
i Norrbotten och Västerbotten drabbats
mycket hårt av skördeskadorna,
står det väl tämligen klart, att 5 miljoner
kronor i kontantbidrag blir en ytterst
ringa hjälp. För flertalet jordbrukare
i Norrbotten och Västerbotten medförde
förra sommarens skördeskador en
inkomstminskning med 30 eller kanske
40 procent.

Regeringen säger: »Ni får låna av staten
mot en ränta av 4 procent.» En del
andra — öppenhjärtiga cyniker -— säger
att jordbruksnäringen liksom andra
näringar måste klara av både goda
och onda tider. Ja, man bör ju då söka
erinra sig att det är skillnad på jordbrukare
och jordbrukare. De mindre
jordbrukarna, som det nu är fråga om,
kan inte klara av skördeskadornas verkningar
annat än genom sänkt levnadsstandard
under flera år, om inte statsmakterna
träder hjälpande emellan. De
stora jordbrukarna behöver inte till följd
av skördeskador sänka sin levnadsstandard,
ty de har bara att ta ut från sina
stora bankkonton. Och ingen kan påstå
att exempelvis aktieägarna i LKAB eller
Cellulosakoncernen behöver vidkännas
någon standardsänkning i händelse av
att priserna på malm och cellulosa skulle
dala.

RLF-tidningen av den 5 januari har
liksom på känn att jordbruksministerns
förslag till reglering av skördeskadorna
inte kommer att bli tillfredsställande.
Men, menar samma tidning, blir förslaget
inte tillfredsställande, så är felet att
söka hos finansminister Sköld och inte
hos statsrådet Norup. Nå, frågan om vem
av de båda statsråden som sist och slut -

116

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 em.

Statsverkspropositionen m. m.
ligen bör få klä skott för ett dåligt förslag
till reglering av skördeskadorna får
väl överlämnas till en uppgörelse dem
emellan. Under alla förhållanden blir ju
inte de små jordbrukarna hjälpta av att
exempelvis statsrådet Norup skyller på
finansminister Sköld eller statsrådet
Sköld söker övervältra ansvaret på statsrådet
Norup. Saken blir inte heller bättre
genom att Konungens befallningshavare
i Norrbottens län nu står ensam
på skansen och får sota för alla de löften
som han strödde omkring sig när
översvämningarna var som värst i länet.
Det är möjligt att han handlade i god
tro, men i så fall var ju hans tro mycket
naiv.

Det är två huvudlinjer som allt tydligare
utkristalliseras i den svenska jordbrukspolitiken,
den saken har väl ingen
kunnat undgå att uppmärksamma. Den
ena huvudlinjen går ut på att förvandla
hela det svenska jordbruket till storbruk
efter extremt kapitalistiskt mönster. Den
linjens genomförande förutsätter emellertid
att de mindre jordbrukarna berövas
sin jord. Den statliga jordbrukspolitiken
bör, menar den linjens företrädare,
utformas så, att den underlättar
denna process. Den andra huvudlinjen
i jordbrukspolitiken sådan den har kommit
till uttryck i diskussionerna kan man
sammanfatta på följande sätt. Böndernas
ägande- och brukningsrätt till jorden
skall tryggas, och den statliga jordbrukspolitiken
måste utformas med hänsyn
till denna målsättning. Bakom denna huvudlinje
står det överväldigande flertalet
av de svenska bönderna, av arbetarna
och även av tjänstemännen. Vårt parti
hävdar konsekvent den politik som ligger
i de mindre jordbrukarnas, i arbetarnas
och i de lägre tjänstemännens intressen,
och skulle bondeförbundet och
socialdemokratien uppträda lika konsekvent
i samma riktning, är det väl uppenbart
att storkapitalets linje i jordbrukspolitiken
inte skulle ha någon utsikt till
framgång.

Frågan om ägande- och brukningsrätt
till skog är av avgörande betydelse i
vår jordbrukspolitik. Faktum är emellertid
att de krafter, som motsatt sig att

jordbrukare utan skog skall kunna förvärva
dylik, är i färd att ta initiativet
till en brett upplagd offensiv mot att de
mindre jordbrukarna över huvud taget
skall få inneha skog. Härvidlag måste
man säga att framför allt bondeförbundet
förvaltat sitt pund på ett dåligt sätt.
Under årtionden har ju detta parti lovat
att de skogslösa jordbrukarna skall
erhålla skog. Hittills har ingenting hänt.
Så till den milda grad har denna fråga
förhalats att storkapitalet kunnat samla
sig till en offensiv mot detta gamla bondekrav.
Och tyvärr har man också lyckats
värva en del fackförbundsledare för
sin bondefientliga linje.

Man säger på bondeförbunds- och regeringshåll
att frågan är under utredning.
Men varför blir denna utredning
inte färdig med sitt betänkande? År det
meningen att först uppluckra marken
för bolagen att kunna förvärva mera
skog från småbönderna, innan ett förslag
kan presenteras?

Saken är ju tämligen klar och enkel.
De bönder som saknar skog måste få
möjlighet att förvärva sådan ur bolags-,
krono-, ecklesiastika och storgodsens
skogsdomäner. Är det inför den uppgiften
man bävar? De handlingar man hittills
presterat motiverar verkligen att
den frågan ställs till vederbörande.

Jag önskar i detta sammanhang understryka,
att när vi talar om möjligheter
att förvärva skog, så menar vi att
man skall skapa reella och icke blott
formella möjligheter. En jordbrukare,
som skall förvärva skog, kan givetvis
inte betala 1 000 kronor per hektar
skogsmark; han kan inte ens betala hälften
av denna summa. Och varför skall
skoglösa svenska jordbrukare till bolagen
behöva betala 1 000 kronor per hektar
skog, när det i verkligheten förhåller
sig på det sättet, att dessa bolag till
övervägande del har stulit skogen från
de svenska bönderna?

I anledning av den nu aktuella diskussionen
om skogsvård och äganderättsförhållanden
finns det anledning att
säga några ord. Träindustriarbetarförbundets
ordförande, herr Yngve Persson,
tycks vara av den uppfattningen

Onsdagen den 19 januari 1955 em.

Nr 2

117

att ju mera skog som koncentreras i bolagens
händer, dess bättre är det för de
svenska arbetarna. Men hela detta resonemang
är ju i grunden falskt. Även om
bolagen finge alla Sveriges skogar i sin
ägo, så skulle inte de svenska arbetarna
få ut mera i lön än vad de genom
sin fackliga och politiska kamp mäktar
utverka. Tag härvidlag som exempel mellersta
Norrland, där bolagen äger huvudparten
av skogen. Där går bolagens
politik ut på att mycket grovt suga åt
sig vinster och blankt strunta i utbyggandet
av ett mångsidigt näringsliv i dessa
län.

Nu kastar man verkligen kärvänliga
blickar på bondeskogen. Man liksom
anar vällustkänslorna hos kupongklipparna,
när de spekulerar över möjligheterna
att ytterligare lägga beslag på bondeskogarna.
Vilken epagrosshandlare som helst
sitter nu vid sin kvällsgrogg och funderar
bekymrat över vilka åtgärder man
måste vidtaga för att bönderna skall sköta
sin skog, ty på detta hänger, menar
man, vårt nationella välstånd. Det har
dock funnits tider, framför allt under
20- och 30-talen, då dylika »nyförståsigpåare»
vinkade med kalla handen, om
exempelvis de norrländska bönderna ville
sälja en kubikmeter ved till löjligt lågt
pris. Då var attityden många gånger:
Varför är folk så bakom flötet, att de
sysslar med skog, att de över huvud taget
vill äga något så värdelöst? Nu är
melodin en annan, men då börjar man
ifrågasätta, om bönderna kan sköta sin
skog.

Såväl kronans som bolagens skogsvårdsintresse
är av tämligen färskt datum.
Följaktligen bär man från det hållet
ingenting att yvas över. Skogsvården
är av utomordentligt stor betydelse, den
saken är uppenbar. Men bar man en
gång spikat den tesen, så följer inte nödvändigtvis
den slutsatsen, att bönderna
inte kan sköta sin skog. De kan göra
det, de bör göra det, och de måste erhålla
allt möjligt ekonomiskt stöd för
den uppgiften.

Det kan aldrig bli tal om att godkänna
en politik som syftar till att underlätta
för bolagen att förvärva skogshem -

Statsverkspropositionen m. m.
man. Problemställningen måste bli en
annan: det är de skoglösa bönderna som
skall erhålla skog bland annat från bolagen.

Utformningen av de närmaste årens
jordbrukspolitik kan inte bara bli en
fråga om prissättningen på jordbrukets
produkter. Frågan om att genomföra en
verklig agrarreform i vårt land måste
bli det dominerande inslaget i den jordbrukspolitiska
diskussionen och i det
beslut som vederbörande instanser skall
fatta. Det är väl uppenbart att frågan
om att tilldela skog till mindre jordbruk
och ge mera jord till ofullständiga jordbruk
markerar en linje, som står i strid
mot storfinansens intressen men som
berör de allra vitalaste intressena hos
främst de mindre jordbrukarna.

1947 års riktlinjer för jordbrukspolitiken
kan i egentlig mening inte betecknas
såsom någon jordbruksreform,
en uppfattning som de gångna årens erfarenheter
bekräftar. Men i nuvarande
läge är det synnerligen angeläget att i
ordets verkliga bemärkelse genomföra
en stor reform på jordbrukets område.
Vi menar att tilldelning av skog till bönder,
som saknar dylik, och tilldelning
av jord till s. k. ofullständiga jordbruk
måste bilda huvudingredienser i en
kommande jordbruksreform. Det skulle
betyda att problemställningen bleve den
riktiga, att man skulle ta ett steg på vägen
att tillförsäkra jordens brukare
äganderätten till densamma. Det alternativ
som vi sålunda presenterar är det
enda riktiga gentemot rikemännens attacker
mot de mindre jordbrukarna i
vårt land. Vi idealiserar ingalunda småbruket,
och därför vill vi att åtgärder
vidtas, så att de mindre jordbrukarna
kan erhålla mera jord och skog. Att den
problemställningen strider mot det svenska
monopolkapitalets intresse är vi väl
medvetna om.

Vid sidan av detta bör mera verkningsfulla
åtgärder vidtas för att stödja
drifts- och inre rationalisering. De medel
som statsmakterna lägger ner på detta
är i det långa loppet en mycket god
investering.

Sedan länge har det vid stått klart

118

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 em.

Statsverkspropositionen m. m.
att landsbygdens problem inte kan begränsas
enbart till jordbruket. Därför
växer det fram en allt starkare opinion
för att statliga åtgärder måste vidtas för
en mångsidigare utbyggnad av näringslivet
på den svenska landsbygden. Man
må vidta vilka åtgärder som helst när
det gäller jordbruket, men uraktlåter
man att målmedvetet utbygga näringslivet
i övrigt på landsbygden, så kommer
befolkningskrisen att bli mycket
djupgående där.

Vi gör ingalunda anspråk på att vara
ensamma om att ha upptäckt detta,
men jag tror att vårt parti är det enda
som visar på en framkomlig väg för att
minska flykten från landsbygden, att
faktiskt ge vår landsbygd ett nytt ansikte.
De, som bara jämrar sig över den
nuvarande utvecklingen, är inte mycket
att hålla i handen, och detsamma gäller
om dem som söker inbilla folk att
det s. k. privata initiativet kan åstadkomma
någon verklig lösning. Här måste
man se fakta sådana de är, och då
kan man inte komma till någon annan
slutsats än att utbyggnaden av landsbygdens
näringsliv främst handlar om statliga
initiativ och statlig hjälp. Det finns
på den svenska landsbygden mycken reservarbetskraft
som inte för närvarande
går att utnyttja. Den saken borde de tänka
på som ständigt gnäller om bristen
på arbetskraft.

Inför de jordbrukspolitiska avgöranden,
som allt mer och mer närmar sig
har vårt parti gjort ett uttalande. Detta
har vi sammanfattat i några punkter
som jag här vill uppläsa: »Det arbetande
folket i stad och på landsbygd måste
gemensamt verka för:

att det mindre jordbruket ges reell
möjlighet att förvärva jord och stödskog
från bolag, stora jordegendomar, ecklesiastika
domäner och statens skogar;

att det genomförs en ny prispolitik,
baserad på de skiftande betingelserna
vid jordbruk av olika storlek och i olika
delar av landet, som tillgodoser det
mindre jordbrukets och konsumenternas
intressen;

att säkra avsättning av förekommande
överskott på jordbruksprodukter genom

utveckling av handelsförbindelserna
med Sovjetunionen, folkdemokratierna
och andra länder;

att effektivare stöd ges åt det mindre
jordbrukets drift och inre rationalisering; att

främja utbyggnaden inom jordbruket
av kooperation och samverkan i olika
former;

att statsmakterna tar initiativ till utvecklande
av ett differentierat näringsliv
i landsbygdskommunerna.»

Vi menar ingalunda att detta skulle
innebära någon slutgiltig lösning av
jordbrukens och landsbygdens problem,
men vi hävdar bestämt att vår linje representerar
intressena hos flertalet av
landsbygdsbefolkningen, att den riktar
udden mot rikemännens redan skisserade
landsbygdsfientliga politik.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Till skillnad från de
flesta som yttrat sig här i dag skall jag
inte tala om riktlinjerna för den ekonomiska
politiken, utan jag skall i stället
be att få säga några ord om en del
frågor under åttonde och nionde huvudtitlarna.

Det är med tillfredsställelse man erfar
att ecklesiastikministern i år tillgodosett
några av de mest trängande behoven
vid våra högre läroanstalter. Särskilt
glädjande synes det mig vara att Stockholms
högskola äntligen får en viss upprustning
och att ett par av Uppsala universitets
institutioner får länge eftersatta
lokalbehov tillgodosedda.

Det måste emellertid betonas att vad
som i år föreslås endast får betraktas
som en blygsam början till det som verkligen
behövs för att lyfta våra högre läroanstalter
upp ur det nödläge, vari de
sedan länge befinner sig. Det krävs åtgärder
på både kortare och längre sikt,
på kortare sikt kanske i främsta rummet
för att göra de högre undervisningsanstalterna
skickade att utbilda lärare i
erforderlig utsträckning, på längre sikt
både för olika slag av utbildning och
för vetenskaplig forskning. Eljest löper
vårt land en allvarlig risk att sacka efter

Onsdagen den 19 januari 1955 em.

Nr 2

119

i den kulturella utvecklingen. Det är därför
att hoppas att hela detta frågekomplex
snarast grundligt utreds och att en
kommande utredning bedrivs med all
skyndsamhet, så att den upprustning av
universitet och högskolor som igångsattes
efter världskrigets slut snarast blir
fullföljd.

Om sålunda åttonde huvudtiteln åtminstone
innehåller några icke oväsentliga
glädjeämnen, så är nionde huvudtiteln
ur forskningens och den högre undervisningens
synpunkt desto mera nedslående.
Lantbrukshögskolans styrelse
hade bland annat begärt en råd nya
tjänster för att forskning och undervisning
skall kunna bedrivas med den effektivitet
som är önskvärd. Ökningen på
avlöningskontot hade beräknats till
623 200 kronor. Av detta belopp har departementschefen
äskat endast 68 000
kronor, huvudsakligen för ett antal löneregleringar.

Låt mig med ett enda exempel belysa
vad detta innebär! Bland de institutioner,
som blivit utan en synnerligen välbehövlig
personalförstärkning, befinner
sig även högskolans bibliotek. Detta har,
såsom högskolestyrelsen framhåller, utvecklats
till ett av de största fackhögskolebiblioteken
i landet — helt naturligt
för övrigt med tanke på den stora
bredd som lantbruksvetenskapen har.
Kraven på biblioteket har väsentligt ökats
under senare år. »Det har bland annat
inneburit», säger styrelsen i sina petita,
»att personalresurserna vid biblioteket
blivit mycket ansträngda. Sålunda har
förste bibliotekarien själv delvis fått
överta sådant arbete som vid andra bibliotek
handhas av personal i lägre tjänsteställning.
Särskilt prekärt är läget beträffande
fortsättningskatalogen, för vilken
personalresurserna på grund av det
löpande arbetets omfattning ej alls varit
tillräckliga.»

Sedan detta skrevs, bar situationen ytterligare
förvärrats. Efter samråd med
högskolans bibioteksniimnd bar bibliotekarien
sett sig nödsakad meddela att biblioteket
kommer att hålla stängt för lånesökande
under tisdagar fr. o. in. februari
i år. Bibliotekarien bar motiverat

Statsverkspropositionen m. m.
denna sin åtgärd med bibliotekets växande
arbetsbörda, vilken tidigare vid ett
flertal tillfällen i olika ''sammanhang
framhållits och vars följder snabbt kommer
att bli rent förödande för arbetets
behöriga fortgång. Eftersläpningen med
hänsyn till okatalogiserad litteratur och
dess inordnande i samlingarna bar nu
fått en sådan omfattning, att låneexpeditionsarbetets
upprätthållande i hittillsvarande
omfattning omöjliggöres.
Genom att en dag i veckan frigöra hela
arbetskraften och insätta den på det inre
arbetet åsyftas att effektivt utnyttja
den tillgängliga personalen för katalogiseringen.
»Effekten», säger bibliotekarien,
»blir med säkerhet blott av övergående
natur, då låneexpeditionsarbetet
icke visar någon tendens att minskas.»
Han slutar med att säga: »Det är med
djupaste beklagande som jag nödgas anmäla
denna för ett svenskt vetenskapligt
bibliotek sannolikt enastående åtgärd,
som framkallats av bibliotekets
ökade ianspråktagande, vilket bevittnats
med så mycken glädje och så mycken
oro.»

Beträffande de flesta övriga anslagsposter
är departementschefens ställningstagande
lika negativt. Endast under
rubriken »Inredning och utrustning» har
en av högskolans institutioner fått sina
önskemål uppfyllda. Det gäller institutionen
för systematisk botanik och ärftliglietslära,
som fått ett utrustningsanslag
på 108 000 kronor såsom en följd
av samarbetet mellan Uppsala universitet
och lantbrukshögskolan, ett samarbete
som innebär, att undervisningen
i genetik vid universitetet skall förläggas
till högskolans botanisk-genetiska institution.

Ännu bedrövligare är det med anslagen
på kapitalbudgeten. För att åtminstone
bereda en del av högskolans institutioner
rimliga arbetsmöjligheter hade
högskolestyrelsen begärt ett byggnadsanslag
på 4,3 miljoner kronor. Departementschefen
har inte ansett sig kunna
tillstyrka något av de nybyggnadsförslag
som framlagts. Det kan ändå inte
vara departementschefen obekant, att
flera, ja, de flesta av högskolans insti -

120

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 em.

Statsverkspropositionen m. m.
tutioner arbetar i trånga, otidsenliga och
dåligt utrustade lokaler. Även här skulle
man kunna anföra flera exempel, men
jag skall inte göra det nu.

Även under andra punkter, som har
med praktiskt tillämpad forskning att
göra, är de anvisade anslagen i huvudsak
oförändrade trots trängande behov
av ökning. Detta gäller bland annat
växtförädlingsanstalterna. Vi vet, att
växtförädlingen spelar en utomordentligt
betydelsefull roll för vårt jordbruk. Låt
mig ta t. ex. behandlingen av Weibullsholms
växtförädlingsanstalt! Den har
fått nöja sig med samma anslag som förra
året. Anstalten står nu i en betydligt
oförmånligare ställning än tidigare. Under
hela 1930-talet täckte statsanslaget i
genomsnitt 41 procent av kostnaderna för
dess växtförädling. Det nu äskade, sedan
1953—1954 oförändrade anslaget täcker
endast omkring 26 procent av kostnaderna.
Någon kompensation för penningvärdets
försämring har icke erhållits.

Departementschefen hänvisar här till
pågående utredning om anslag till växtförädling.
Det är att beklaga, att denna
utredning, som begärdes av riksdagen år
1951, inte tillsattes förrän i oktober 1953
och först i juli månad 1954 kom i gång
med sitt arbete. Under tiden som denna
utredning arbetar får våra växtförädlingsanstalter
söka reda sig med alltför
knappt beräknade anslag. Uppenbara
brister borde dock kunna avhjälpas, innan
utredningen är färdig.

Vårt land har länge intagit en internationellt
ledande ställning inom växtförädlingen.
Detta har på många olika
sätt varit till fromma för vårt land. Utan
ett kraftigare stöd från statsmakternas
sida kommer det inte att bli möjligt för
våra växtförädlingsanstalter att hålla
den ställning som de länge intagit. Nya
problem dyker upp jämt och ständigt,
och det behövs specialister på många
olika områden för att de mål som ligger
inom räckhåll skall kunna nås inom
rimlig tid. För vårt lands jordbruk och
trädgårdsskötsel är det ett utomordentligt
angeläget önskemål, att våra växtförädlingsanstalter
får ökade arbetsmöjligheter.

Sak samma gäller för växtskydd^. Låt
mig bara nämna, att den förlust, som
förorsakades av 1951 års svartrost på
vetet, beräknades till omkring 120 miljoner
kronor. Det ger en uppfattning
om storleksordningen av de problem,
som vi här står inför. För snart fem år
sedan framlade en statlig utredning en
rad förslag i syfte att göra vårt växtskydd
mera effektivt. Det behövs både
mera forskning och mera upplysning,
men de av utredningen framlagda förslagen,
som tillstyrktes så gott som genomgående
av remissinstanserna, har ännu
endast till en jämförelsevis ringa del blivit
genomförda. Likväl har inte departementschefen
kunnat tillstyrka mer än
en liten del av de av växtskyddsanstaltens
styrelse framförda, jag måste säga
mycket blygsamma, kraven.

I det senaste numret av Lantmannen
riktar en insändare en kraftig kritik mot
den svenska jordbruksforskningen. Mycket
av vad författaren har att andraga
innehåller, åtminstone i vissa fall, en
kärna av sanning. Han frågar sig vad
anledningen kan vara till att jordbruksforskningen
under senare tid inte kunnat
hålla jämna steg med jordbrukets
utveckling. Ett ständigt återkommande
svar är, säger han, att nödiga medel att
sätta i gång nya aktuella försök fattas.
Är detta riktigt — och där kan man
verkligen inskjuta, att det är riktigt —
så innebär det, säger han vidare, en
mycket dålig affär för jordbruket. Häri
kan man till fullo instämma, ty utan en
livskraftig forskning, både grundläggande
och tillämpad, förlorar jordbruksnäringen
den grundval, som är nödvändig
för en fortsatt utveckling. Man kan också
dela författarens uppfattning, att om
intresse verkligen funnes på högsta ort,
skulle jordbruksforskningen inte behöva
lida av brist på medel.

Det är välbekant att Sveriges jordbruk
under tiden efter kriget genomgått en
mycket snabb och kraftig utveckling. I
vissa avseenden har emellertid vårt jordbruk
stått stilla. Det gäller bl. a. avkastningen
per ytenhet. Före kriget låg vårt
land i fråga om flera viktiga grödor på
en av de främsta platserna bland jor -

Onsdagen den 19 januari 1955 em.

Nr 2

121

dens länder. Nu har vi åkt ned ett gott
stycke på skalan. Många länder, som
förut låg efter oss, liar nu passerat oss.
Enligt min mening beror denna förändring
i icke ringa mån på att forskning
och försöksverksamhet icke av statsmakterna
fått det stöd som hade erfordrats
för en intensifiering av verksamheten
och den därpå grundade upplysningsverksamheten.

Under en punkt har departementschefen
höjt ett forskningsanslag med ett
relativt stort belopp, nämligen 200 000
kronor. Men även det är betydligt mindre
än den begärda höjningen på 450 000
kronor. Det gäller anslaget för främjande
av forskning på jordbrukets område
m. m., vilket hittills utgått med
350 000 kronor och, som forskningsrådet
framhållit, visat sig alldeles otillräckligt.
Till väsentlig del beror den nu föreslagna
höjningen av anslaget därpå,
att statens andel av kostnaden för en
genom medel dels från forskningsrådet
och dels från enskilt håll redan igångsatt
mutationsforskning beräknats till
155 000 kronor. Det är i och för sig
glädjande att denna mutationsforskning
kan genomföras programenligt, men för
övrig jordbruksforskning blir det sålunda
en höjning med allenast 45 000
kronor, och då liksom tidigare en tredjedel
av anslaget skall gå till lagringsforskning,
blir höjningen av anslaget
för all annan jordbruksforskning, som
stödjes av forskningsrådet, allenast
30 000 kronor. »Under senare år», säger
departementschefen, »har nya och
vidsträckta arbetsfält öppnats för den
tillämpade jordbruksforskningen.» Forskningsrådet
har angivit flera exempel på
dessa nya och vidstriickta arbetsfält. De
måste emellertid nöja sig med en höjning
av anslaget med 30 000 kronor.

Under denna punkt säger departementschefen
bl. a.: »Forskningen på

jordbrukets område har numera en för
jordbruksnäringen grundläggande betydelse.
» Mot bakgrunden av vad jag här
anfört, måste man tyvärr säga, att detta
uttalande verkar som en fras utan förpliktande
innehåll. Det borde vara angeläget
för det utskott, som kommer att

Statsverkspropositionen m. m.

handlägga dessa frågor, att ge sin mening
till känna om nödvändigheten av
att anslagen till jordbruksforskningen
höjs i erforderlig mån.

Tillåt mig också, herr talman, att framföra
några reflexioner i anslutning till
de föreslagna åtgärderna för investeringsbegränsning!
När man vill att den
enskilda investeringen skall begränsas,
borde också statens egna investeringar
prövas mycket omsorgsfullt ur olika synpunkter.
Så har inte alltid varit fallet.
Förra året beslöt man t. ex. att anlägga
ett ångkraftverk med kol och olja som
bränsle. Meningarna om detta ångkraftverk
var mycket delade. Under debatten
i denna kammare framhölls bl. a., att
man även borde ha utrett frågan om
atomenergi som kraftkälla. Redan då var
atomkraftverk under anläggning i skillda
delar av världen, bl. a. i kollandet
England. Sedan dess har tidningarna ofta
innehållit artiklar om nya framsteg i
fråga om användningen av atomenergi
för fredliga behov, d. v. s. i främsta rummet
för kraftproduktion för bl. a. näringslivets
kraftförsörjning. Man har all
anledning att antaga, att då det senast
beslutade ångkraftverket står färdigt att
tagas i bruk, kommer det redan att vara
omodernt. Det vore därför, menar jag,
befogat att frågan om ångkraftverkets
energiförsörjning toges upp till en grundlig
prövning, och att vidare investeringar
enligt gamla metoder finge anstå, till
dess resultatet av en sådan prövning
förelåge. Då skulle vi säkerligen kunna
lösa frågorna på ett mera rationellt sätt
än vad som eljest kommer att bli fallet.

Herr RJÖRNBERG (h):

Herr talman! Det är ingalunda min
avsikt att så bär i debattens slutskede
dra upp de omfattande och betydelsefulla
ekonomiska ocli politiska problem,
som ganska grundligt ventilerats under
denna remissdebatt. Som siste talare på
listan skall jag inte heller inlåta mig i
polemik mot vad som tidigare sagts här.
Jag vill bara i all korthet beröra ett par
angelägenheter som ligger mig om hjärtat
och soin jag tror är värda beaktande.

122

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 em.

Statsverkspropositionen m. m.

Sjätte huvudtitelns driftbudget utvisar
en ökning av omkring 49 miljoner kronor,
därav 33 miljoner kronor till statliga
investeringar för väg- och brobyggnader.
Denna ökning ter sig relativt blygsam
mot bakgrunden av de väsentliga
behov som föreligger och den avsevärda
ökningen av inflytande bilskattemedel.
Man har också räknat med ett överskott
av 76 miljoner kronor, vilket man avser
att fondera. Men sannolikt kommer detta
överskott att väsentligt överskridas.
Det är nämligen så att den beräknade
medelsförbrukningen, 355 miljoner, ingalunda
kommer att åtgå. Vägministern
antyder också att all sannolikhet talar
för att man inte kan investera så mycket
under nu rådande högkonjunktur,
och det förefaller, som om han vore
mest böjd för antagandet att 250 miljoner
— lika mycket som åtgått 1954 —
skulle förslå även för 1956. Han säger
slutligen, att om inte konjunkturerna väsentligt
ändras, kommer vi att få ett betydande
outnyttjat belopp av bilskattemedel
vid 1956 års slut.

Några anmärkningar kan knappast riktas
mot vägministerns hänvisning till
nödvändigheten av att i nuvarande konjunkturläge
anpassa investeringarna efter
arbetsmarknadens krav, och hela huvudtiteln
präglas också av återhållsamhet,
en återhållsamhet som ingår som ett
naturligt led i inflationsbekämpandet.
Desto angelägnare är det emellertid att
de pengar, som man vill investera, fördelas
på så sätt, att de mest skriande behoven
i första hand tillgodoses. Jag vill
icke rikta någon kritik mot fördelningen
av håvorna. Jag förstår att det är
mycket svårt att pröva och att fördela.
Men jag skulle gärna vilja i det sammanhanget
fästa uppmärksamheten på
en landsända, som med avseende på
kommunikationerna är mycket eftersatt,
nämligen sydöstra Sverige, enkannerligen
Kalmar län. Redan en flyktig blick
på en kommunikationskarta visar, att
där finns mycket stora brister, och dessa
brister framträder än tydligare, om
man gör sig omaket att färdas på en del
av dessa vägar — ett verkligt påfrestande
omak i många fall. Den största av des -

sa vägar är väl den beryktade riksfyran.
Den påtalas ofta i pressen för sina sannskyldiga
dödsfällor, som årligen kräver
många blodsoffer. Jag läste häromdagen
i en mycket känd motortidning en stort
upplagd artikel med rubriken »Den
glömda landsvägen». Den beteckningen
förefaller vara ganska riktig. Jag är
emellertid fullt medveten om att vägmyndigheterna
i länet gör sitt bästa för
att, med de resurser i fråga om pengar
och arbetskraft som står till förfogande,
rätta till missförhållandena, men besvärligheterna
är stora med hänsyn till den
ofta starkt kuperade terrängen, de begränsade
möjligheterna och omständigheterna
i övrigt. Tyvärr ser jag inget
statsråd här närvarande, men i den kanske
alltför djärva förhoppningen, att
riksdagens protokoll läses, vill jag rikta
en vädjan till dem, som fördelar anslagen,
att beakta de speciellt svåra kommunikationsförhållandena
i Kalmar län.

Även med avseende på järnvägsförbindelserna
är det mycket besvärligt där
nere, vilket väl är allom bekant. Jag vet
att kommunikationsministern har sin
uppmärksamhet riktad på dessa förhållanden.
Jag vet också att det är hans avsikt
att låta bredda en del av smalspårnätet.
Därför inskränker jag mig till att
uttala den förhoppningen, att dessa arbeten
måtte utföras så snart som det
över huvud taget är möjligt.

Låt mig också i detta sammanhang
erinra om Ölands mycket besvärliga
kommunikationsproblem. Därvidlag instämmer
jag gärna i vad herr Georg Pettersson
i Visby nyss anförde visavi Gotland.
Det har sin giltighet i mångt och
mycket även beträffande Öland.

Kalmar län, detta långsträckta kustlän,
hade för bara några årtionden sedan
relativt goda förbindelser tack vare
den mängd av små ångfartyg som upprätthöll
en livlig reguljär trafik mellan
de många hamnarna. Kanske just detta
förhållande gjorde att man i viss mån
försummade att tillgodose behovet av
andra, modernare kommunikationsmedel.
I varje fall är det ett faktum att Kalmar
län är eftersatt och försummat med
avseende på tidsenliga trafikmedel. Jag

Onsdagen den 19 januari 1955 em.

Nr 2

123

är viss om att de pengar, som staten kan
komma att investera i kommunikationer
i Kalmar län med dess bördiga och folktäta
bygder i söder, dess rika skogstillgångar
i mellersta och norra länsdelarna
och dess många och i vissa fall betydande
industrier, skulle bli till stort
gagn för inte bara den landsändan utan
för hela vårt land.

Det är, herr talman, ytterligare en angelägenhet,
som jag skulle i all korthet
vilja beröra. Den gäller icke speciellt
den landsända, som jag nyss talat om,
men har rätt stor betydelse för viktiga
avsnitt av vårt ekonomiska liv.

I den utsända förteckningen över propositioner,
vilka är att vänta till årets
riksdag, är förslaget om ny sparbankslag
upptaget under »Eventuella propositioner».
Det betyder alltså att detta förslag
möjligen kan komma att uppskjutas
till nästa år. Ett sådant uppskov vore
ytterst beklagligt med hänsyn till de omfattande
och betydelsefulla uppgifter,
som våra sparbanker har att fylla i vårt
ekonomiska liv. Sparbankslagen är föråldrad.
Den behöver moderniseras och
smidigt anpassas till nu rådande förhållanden.
Sparbanksrörelsen behöver befrias
från en hel del rigorösa och hämmande
bestämmelser, om den skall kunna
bli ett ännu bättre instrument för
ökat personligt sparande, för livligare
bostadsbyggande, för jordbrukets utveckling
o. s. v. Det talas i denna församling
ganska ofta om att vi behöver öka
sparandet. Detta har sagts vid upprepade
tillfällen i dag och det har också
framhållits, att vi behöver mera bostadsbyggande.
Samtidigt poängteras att vi
inte kan bygga i snabbare takt än det
sparas. Våra sparbanker utför ett intensivt
arbete på båda dessa fronter. De
skulle få god hjälp i sina strävanden, om
vissa ändringar skedde i sparbankslagen.

Jag vet att den utredning, som efter
flera års arbete framlade sitt betänkande
i fjol, föreslår vissa sådana ändringar.
Inom finansdepartementet lär man
vara sysselsatt med utarbetande av proposition
i ärendet på grundval av detta
betänkande. .lag är ganska övertygad om

Statsverkspropositionen m. m.
att man där har förståelse för betydelsen
av ökad frihet för sparbankerna i
deras verksamhet. Jag misströstar alltså
inte beträffande resultat av detta propositionsarbete.
Men jag vill framhålla att
det skulle medföra en mycket stor missräkning
i vida kretsar, om denna proposition
inte kunde framläggas vid innevarande
års riksdag. Denna angelägenhet
är nämligen utomordentligt aktuell.
Sparbankerna behöver dessa lagändringar
med det snaraste för att kunna fylla
sina viktiga uppgifter i det ekonomiska
livet. Det hade varit mycket önskvärt,
om denna fråga hade kunnat behandlas
i samband med lagstiftningsfrågorna för
affärsbankerna och hypoteksinrättningarna.
Beträffande dessa har ju propositioner
framlagts vid riksdagens början.

Herr talman! Mina ord utgör alltså en
vädjan att denna mycket angelägna och
betydelsefulla fråga måtte komma på
riksdagens bord innevarande år.

Efter härmed slutad överläggning hänvisades
ifrågavarande kungl. propositioner
till statsutskottet, varjämte de i
nedan angivna delar remitterades till
följande utskott, nämligen

propositionen nr 1, i vad propositionen
rörde riksdags- och revisionskostnader
ävensom kostnader för riksdagens
hus och riksdagens verk, till bankoutskottet,
såvitt propositionen angick det
promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
för år 1955 skulle utgå, till bevillningsutskottet
och, i vad propositionen avsåg
jordbruksärenden, till jordbruksutskottet;
samt

propositionen nr 2, såvitt den angick
jordbruksärenden, till jordbruksutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl
överlämnas de i anledning av propositionerna
inom kammaren nu avgivna
yttrandena.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj ds proposition
nr 30, med förslag till förordning
om investeringsavgift för år 1955, m. in.

124

Nr 2

Onsdagen den 19 januari 1955 em.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 39, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 19
juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 41,
angående frågor om befrielse från ersättningsskyldighet
till kronan m. in.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 44, angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid
domänverket.

Föredrogos och hänvisades till konstitutionsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 12, av herr Svedberg, Erik, och
herr Olsson, Erik, om en ändamålsenligare
samordning av valtider och mandatperioder
vid allmänna val; samt
nr 13, av herr Öhman och herr Persson,
Helmer, om utarbetande genom
1954 års författningsutredning av förslag
till en tidsenlig och demokratisk
författning m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herr Bengtson och herr
Larsson, Nils Theodor, väckta motionen,
nr 14, angående viss ändring av
villkoren för statsbidrag till musikcirkel,
som arbetar som ungdomscirkel.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott herr Ollens motion,
nr 15, om behörighet för kvinna att inneha
prästerlig och annan kyrklig
tjänst.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den av herr Bengtson m.
fl. väckta motionen, nr 16, om viss ändring
av nöjesskatten för biografföreställningar
m. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda motioner: nr

17, av herr Öhman och herr Persson,
Helmer, om genomförande av den
s. k. likalönsprincipen; samt

nr 18, av herr Bengtson m. fl., om
höjning av minimiåldern för erhållande
av körkort för lätt motorcykel.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
den av herr Elowsson,
Nils, och herr Elofsson, Gustaf, väckta
motionen, nr 19, om ökat anslag till bidrag
till Föreningen för växtförädling
av fruktträd.

Föredrogos och bordlädes ånyo bankoutskottets
memorial nr 1 och 2.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 23.55.

In fidem
G. H. Berggren

Torsdagen den 20 januari 1955

Nr 2

125

Torsdagen den 20 januari

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 14 innevarande
månad.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts
propositioner:

nr 42, med förslag till lag i anledning
av Sveriges anslutning till de internationella
fördragen angående godsbefordran
å järnväg samt angående befordran
å järnväg av resande och resgods; samt
nr 43, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 116 § lagen den 8
april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal
och till förordning angående ändrad lydelse
av 12 § förordningen den 6 juni
1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 45, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 6 och 10 §§ förordningen
den 4 oktober 1929 (nr 307) angående
tullrestitution.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 20, av herr Anderson, Carl Albert,
om inrättande av en ny fast lärartjänst
vid socialinstitutet i Stockholm;

nr 21, av fru Svenson, angående vissa
ändringar i kungörelsen om statsbidrag
till social liemhjälpsverksamhet;

nr 22, av herr Hesselbom in. fl., angående
beräkningar av hur stor del av den
sammanlagda bensinskatten som belöper
på den mindre sjöfarten m. in.;

nr 23, av herr Ilolmqvist m. fl., om
inrättande av en professur i ekonomisk
historia vid universitetet i Lund;

nr 24, av herr Anderberg m. fl., om
inrättande av en personlig professur i

medicin, särskilt njursjukdomar, vid universitetet
i Lund;

nr 25, av herr Ollén, om rätt till viss
tjänstårsberäkning för lärare vid statsunderstödda
svenska skolor i utlandet;

nr 26, av herr Hetiman m. fl., om
statsbidrag åt Jönköpings handelsgymnasium;
och

nr 27, av herr Franzon m. fl., angående
påskyndande av utredningen om
hjärtkliniken vid Södersjukhuset i
Stockholm m. m.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 28, av herr Anderberg m. fl., om
viss ändring av bestämmelserna rörande
det s. 1c. förvärvsavdraget för gift kvinna;
och

nr 29, av herr Björnberg m. fl., om
viss ändring i kungörelsen med vissa
föreskrifter angående tillämpningen av
uppbördsförordningen.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
den av herr Weiland m. fl.
väckta motionen, nr 30, angående upphävande
av bestämmelsen om insättningsmaximum
för motboksräkning med
sparbank.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda
motioner:

nr 31, av herrar Slrundler och Elmgren,
angående omprövning av gällande
bestämmelser för kyrkas upplåtande vid
jordfästning i annan ordning än svenska
kyrkans;

nr 32, av herr Pälsson in. fl., om Ottsjöns
undantagande från vattenreglering
och byggande i vatten; samt

nr 33, av herr Persson, Ragnar, och
herr Mossberger, om vissa ändringar i
olycksfallsförsäkringslagstiftn ingen.

126 Nr 2

Torsdagen den 20 januari 1955

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
nedannämnda motioner:

nr 34, av herr Velander in. fl., i anledning
av vissa av Kungl. Maj:t gjorda
framställningar om anslag under riksstatens
nionde huvudtitel;

nr 35, av herr Elowsson, Nils, och
herr Ohlsson, William, om höjning av
kreditgarantilånebeloppet till jordbruksegnahemslån; nr

36, av herr Eskilsson m. fl., om
viss ändring av bestämmelserna för beviljande
av lånegaranti för driftkredit
åt jordbrukare;

nr 37, av herr Huss, om åtgärder till
förhindrande av införsel i landet av skadegörare
i vegetabiliska produkter; och
nr 38, av herrar Björnberg och Magnusson,
om ett smidigare förfarande vid
försäljning av kronan tillhörig fast egendom
m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herr Velander m. fl. väckta
motionen, nr 39, om åtgärder i syfte
att stimulera beredskapslagringen av
traktorbränsle.

Föredrogs och hänvisades till allmänna
beredningsutskottet herr Huss’ motion,
nr 40, angående utredning av frågan
om de sociala konsekvenserna av ingångna
dispensäktenskap m. m.

Föredrogos ånyo och lades till handlingarna
bankoutskottets memorial:

nr 1, med överlämnande av fullmäktiges
i riksbanken till bankoutskottet avgivna
berättelse; och

nr 2, med överlämnande av fullmäktiges
i riksgäldskontoret till innevarande
riksdag avgivna, till bankoutskottet
avlämnade berättelse.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 41, av herrar Weiland och Osvald,
om en rådgivande folkomröstning angående
ett lösande av de organisatoriska
banden mellan kyrka och stat;

nr 42, av herr Weiland m. fl., om viss
ändring i den kommunala vallagen;

nr 43, av herr Sandler m. fl., angående
bidrag till utgivande på engelska
språket av en redogörelse för den svenska
riksdagen;

nr 44, av herr Nilsson, Alfred, m. fl.,
om utredning angående de konsekvenser
för armé, civilförsvar och näringsliv,
vartill en avhästning av armén under
fredstid kan leda;

nr 45, av herr Svedberg, Lage, m. fl.,
angående utredning och förslag om försvarsorganisationens
fortsatta utveckling; nr

46, av herr Pålsson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till den statliga väg- och brobyggnadsverksamheten
;

nr 47, av herr Arrhén, om ändrad lönegradsplacering
av vissa tullförvaltartjänster; nr

48, av herrar Osvald och Ollén, om
inrättande vid naturhistoriska riksmuseet
av en personlig intendentstjänst för
e. o. museiassistenten Herman Persson;

nr 49, av herrar Osvald och Huss, om
inrättande av ytterligare en förste underläkartjänst
vid Akademiska sjukhusets
i Uppsala psykiatriska klinik;

nr 50, av herr Osvald och fru Hamrin-Thorell,
om ändrad lönegradsplacering
av gymnastiklärartjänsten vid universitetet
i Uppsala;

nr 51, av herr Osvald m. fl., angående
omreglering av tjänsten som idrottslärare
vid universitetet i Uppsala;

nr 52, av herr Arrhén, om förbättrade
löne- och anställningsvillkor för de ordinarie
lärarna i hushållsgöromål och
kvinnlig slöjd vid högre allmänna läroverket
för flickor i Hälsingborg;

nr 53, av herr Eliasson m. fl., om bibehållande
av småskoleseminariet i Falun; nr

54, av herr Ohlon, angående viss
ändring i bestämmelserna om statlig studiehjälp
åt elever vid folkhögskolor;

nr 55, av herrar Pettersson och Elmgren,
om avskaffande av elevavgifterna
vid skolöverstyrelsens biblioteksskola;

nr 56, av herr Andersson, Axel, m. fl.,
m höjning av maximibeloppet för stats -

Torsdagen den 20 januari 1955

Nr 2

127

bidrag till skolbibliotek i vissa landskommuner; nr

57, av herr Arrhén, om beredande
av pension åt vissa arvodesanställda underofficerare
vid krigsmakten;

nr 58, av herr Jansson, Axel, och fru
Nilsson, angående pension ur statens domäners
fond åt förre arrendatorn A. G.
Malm;

nr 59, av herr Bergh, om inrättande
av en tjänst som renkonsulent;

nr 60, av herr Niklasson, om vissa åtgärder
för begränsning av älgstammen
in. m.;

nr 61, av herrar Huss och Holmquist,
angående vissa ändringar i hälsovårdsstadgan;
samt

nr 62, av fru Sjöström-Bengtsson m. fl.,
om en utredning angående upprättandet
av en allmän familjerådgivning.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 10.05.

In fidem
G. H. Berggren