Onsdagen den 18 november. Sid (Riksdagens protokoll 1953:29)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1953

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 29

18—21 november.

Debatter m. m.

Onsdagen den 18 november. Sid.

Svar på interpellation av herr Öhman ang. skydd för svensk handel
och industri mot utländsk kontroll .......................... 3

Interpellation av herr Lundqvist ang. vägrat lånetillstånd för ett
hantverkshus i Öregrund .................................. 14

1 Första kammarens protokoll 1953. Nr 29.

<f«* JV.

■ ; j t.

Onsdagen den 18 november 1953.

Nr 29.

Onsdagen den 18 november.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Herr De Geer anmälde, att han åter
infunnit sig vid riksdagen.

Justerades protokollen för den 7, 10
och 11 innevarande månad.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Elmgren för tiden den 17
—den 25 i denna månad för deltagande
i sammanträde i Paris med Europarådets
allmänna kommitté.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Under åberopande av närslutna läkarintyg
får jag vördsamt anhålla om fortsatt
tjänstledighet från riksdagsgöromålen
under återstående del av innevarande
års höstsession.

Glava Glasbruk den 11 november 1953.

Alb. Ramberg.

Riksdagsman Albert Ramberg är på
grund av sjukdom oförmögen att tjänstgöra
från och med i dag till och med innevarande
höstsessions slut.

Karlstad den 11 november 1953.

Nils Söderström.

Lasarettsläkare.

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 393, till Konungen med förslag till lag
om hälso- och sjukvård vid krig och
andra utomordentliga förhållanden
(krigssjukvårdslag).

Ang. skydd för svensk handel och industri
mot utländsk kontroll.

Herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
ERICSSON, som tillkännagivit
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr
Öhmans interpellation angående skydd
för svensk handel och industri mot utländsk
kontroll, erhöll ordet och anförde:
Herr talman! Herr Öhman har i en interpellation
frågat mig, om det är med
regeringens vetskap som den amerikanska
ambassaden i Stockholm skulle
»utsätta svenska affärsmän för förhör»
angående deras affärer med andra länder.
Han har dessutom frågat vilka åtgärder
regeringen tänker vidta för att
skydda svensk handel och industri för
den utländska kontroll och insyn, som
på detta sätt skulle äga rum.

Med anledning härav vill jag först allmänt
konstatera, att den svenska regeringen
och de svenska myndigheterna
ju inte anser sig böra hindra utländska
beskickningar i Stockholm, vilken stat
de än representerar, att ta de direktkontakter
med svenskt näringsliv som
de finner lämpliga. Det bör inte vara
interpellanten obekant, att en del av de
i Stockholm verksamma beskickningarna
är särskilt väl utrustade med personal
på det kommersiella området som upprätthåller
fortlöpande kontakt med
svenskt näringsliv även i sådana frågor
som gäller konkreta affärer, kontrakt och
leveranser. Vilka upplysningar som de
svenska företagen vid dessa kontakter
lämnar måste bli beroende av deras eget
bedömande. Jag har all anledning tro att
företagen i det enskilda fallet uppträder
på det sätt, som bäst gagnar deras egna
och landets intressen. Om ett land, som
säljer en råvara eller annan produkt till
exempelvis Sverige, vill hindra att varan
reexporteras eller ha vissa uppgifter
om dess användning, blir det en bedömningsfråga
för den svenske köpa -

Nr 29.

Onsdagen den 18 november 1953.

Ang. skydd för svensk handel och industri mot utländsk kontroll.

ren, vilka uppgifter han vill lämna ifrån
sig. Rör det sig om en knapphetsvara
kan valet komma att stå mellan att acceptera
säljarens villkor och att helt avstå
från varan. Det står självfallet inte
i de svenska myndigheternas makt att
hindra utländska säljare att vid sina
uppgörelser med enskilda svenska köpare
uppställa villkor för försäljning av
sin vara.

Jag vill slutligen, eftersom interpellanten
påståt/t att »förhör», »påtryckningar»
och »trakasserier» förekommit,
endast tillägga att jag inte har mig något
enda fall bekant, där svenska industrier
eller affärsföretag anfört klagomål hos
våra myndigheter. Det finns sålunda, såvitt
myndigheterna har sig känt, inte något
underlag för sådana påståenden.

Herr ÖHMAN (k): Herr talman! Jag
ber att få tacka statsrådet för svaret på
mina frågor. Det var visserligen mycket
knappt och enligt min mening långt
ifrån tillfredsställande, men det var ju
ett svar, även om det kringgick det väsentliga
i min interpellation. Det väsentliga
i interpellationen var nämligen att
få höra regeringens ställning till den hänsynslösa
inblandning i svenska företags
affärer med utlandet, som det numera
är allmänt bekant, att en viss ambassad
systematiskt företar. Statsrådet försöker
i sitt svar bagatellisera denna fråga,
trots att den har en stor betydelse för
den svenska utrikeshandelns vidare utveckling.

Hur är det nu i verkligheten ställt på
detta område? År det hela verkligen så
oskyldigt som statsrådet vill göra gällande
i svaret på min interpellation? Nej,
det är verkligen inte så. Jag vill därför
erinra om några fakta.

Låt mig först fastställa, att statsrådet
tar fel, om han menar — vilket tycks
framgå av svaret — att mina frågor rörde
den roll, som amerikanska ambassaden
spelar i fråga om handeln mellan
svenska och amerikanska företag. Det är
inte därom det handlar. Det är inte heller
så, som statsrådet gör gällande i sitt
svar, att ett land, som säljer en vara

till en svensk importör, skulle förmenas
rätt att kräva uppgifter om varans användning
innan leverans sker, ty om
det bara skulle gälla sådana förhållanden,
funnes det verkligen inte så stor anledning
att rikta uppmärksamheten på saken.
Men när en ovidkommande, en tredje
part, ingriper i svenska företags affärsförbindelser
med exempelvis Holland eller
annan suverän nation, är det hela
rätt allvarligt. Vad jag har påtalat är
det uppseendeväckande förhållandet, att
även när svenska företagare träffar uppgörelser
om importaffärer med andra
länder än USA, blandar sig den amerikanska
ambassaden i Stockholm i saken
och lyckas hindra att för Sverige fördelaktiga
affärsuppgörelser kommer till
stånd. Jag har informationer från flera
större firmor, som brukar göra importaffärer
i en rad länder i väster. De meddelar
samstämmigt, att den amerikanska
ambassaden blandar sig i dessa affärer
och utövar en noggrann kontroll
över svensk import från exempelvis Canada,
Belgien, Holland, Frankrike och
andra länder.

Hur går nu denna kontroll till? Ja,
tills för några veckor sedan — numera
har man visst ytterligare rationaliserat
kontrollen — gick den vanligen till på
följande sätt. Sedan ett avslut om import
är gjort, infordrar den svenska liandelsoch
industrikommissionen vissa upplysningar
om affären, som den naturligtvis
får i egenskap av svensk myndighet,
även om det gäller varor, som är
frilistade från svensk sida. Men så förflyter
någon vecka eller kanske tio dagar,
och då kommer en telefonpåringning
till vederbörande importör, och denna
gång kommer påringningen icke från
svensk myndighet utan från den amerikanska
ambassaden, som begär ingående
upplysningar om varupartiets storlek,
vad det innehåller, vilken avsikt vederbörande
har med inköpet och —
om det gäller en råvara — till vilken
fabrikation den skall användas o. s. v.
Om då den svenske importören vägrar
att lämna de begärda upplysningarna till
den främmande ambassaden, eller om de
upplysningar som lämnas angående det

Onsdagen den 18 november 1953.

Nr 29.

Ang. skydd för svensk handel och industri mot utländsk kontroll.

kontraherade varupartiet inte gillas av
USA:s regering, så hindras affären.

En affärsman, som utsatts för dylik
inblandning, bar tillställt mig ett brev,
i vilket han skildrar hur denna kontroll
tillgår och vilka resultat som ofta följer
på densamma. Jag tillåter mig att citera
en del ur detta enligt min mening mycket
upplysande och intressanta brev. Vederbörande
börjar med att säga, att han
läste en notis i den tidning som han
vanligtvis liåller, att en interpellation i
denna fråga förelåg i riksdagen, och då
köpte han för första gången i sitt liv,
säger han, Ny Dag för att få se ordalydelsen
av densamma. Han tillägger att
han icke är politiskt intresserad och
därför inte brukar läsa de tidningar, som
enligt hans mening intar en ytterlighetsställning
i politiken. Jag skall be att ur
brevet ordagrant få citera vad han här
har att meddela. Det heter där:

»Beträffande innehållet i Eder interpellation
kan jag emellertid verifiera att
uppgifterna är riktiga, då jag själv utsatts
för just ett sådant förhör, som Ni
omnämner i interpellationen. Jag är chef
för ett företag som tillverkar viss apparatur
av olika slag, vilka inom ramen
för våra olika handelsavtal exporteras
till olika länder, däribland även sådana
som hyllar Eder ideologi. För vår tillverkning
måste vi importera vissa mindre
tillbehör från andra länder, dock ej
från USA. För ungefär ett år sedan, då
vi ånyo hade beställt dessa tillbehör
från en av våra ordinarie leverantörer,
fick jag personligen en telefonpåringning
från härvarande amerikanska ambassad
med förfrågan om vad de av oss beställda
delarna skulle användas till samt
om de färdiga apparaterna skulle exporteras
eller stanna i Sverige och, om export
förekom, vart vi i så fall exporterade.
Dessutom frågade man hövligt om
vår årskapacitet, hur många arbetare vi
har anställda o. s. v. Jag gav vederbörande
alla de av honom önskade upplysningarna
och fick någon vecka senare
av min leverantör beskedet, att han tyvärr
inte kunde fullfölja leveransen, då
han av sitt lands myndigheter hade fått
meddelande om att han icke kunde på -

räkna exportlicens utställd till vårt företag.
Vi har därför varit tvungna att
lägga ned denna del av vår tillverkning
och tvingats avskeda en del av våra arbetare.
Detta är mycket beklagligt, då vi
fortfarande erhåller förfrågningar om
denna del av vår tillverkning av våra
gamla kunder.»

Låt mig också återge de allra sista
raderna i brevet. Han säger så här:

»Jag hoppas Ni inte tycker illa vara
om jag säger Eder att jag på intet sätt
hyllar Edra ideologier, men jag måste
samtidigt medge att jag är förvånad över
att svenska ämbetsmän, som enligt min
åsikt antingen officiellt eller inofficiellt
borde känna de av Eder påtalade förhållandena,
så långt har glömt sin
svenskhet, att de medverkar i eller tilllåter
dylik inblandning av främmande
land. Som säkerligen också Ni känner
till finns det människor nuförtiden som
glömmer sin svenskhet, men det är beklagligt
att finna, att t. o. m. svenska
myndigheter icke är i stånd eller villiga
se till att svenska enskilda intressen
tillvaratages gentemot främmande inblandning.
»

Det var, som kammarens ledamöter
hörde, tämligen allvarliga anklagelser,
som denne exportör och importör hade
att rikta emot ansvariga svenska myndigheter.
I det skildrade fallet blev det
arbetslöshet för svenska arbetare och givetvis
förluster för vederbörande företagare.

Nu uppställer sig för mig frågan: Hur
kan det komma sig, att den amerikanska
ambassaden i så god tid känner till
en importaffär av detta slag, att den är
i stånd att hindra affären? Statsrådet
kan naturligtvis, förmodar jag, ge ett
besked på den punkten. Men i avvaktan
på detta besked skall jag ändå tillåta
mig att i varje fall förmoda, att det
måste finnas en kanal mellan handelsoeh
industrikommissionen, kanske via
utrikesdepartementet, till amerikanska
ambassaden. Antingen går denna kanal
direkt — det vet jag inte — eller genom
den s. k. konsultativa samordningskommittén,
som har säte i Paris.

För någon vecka sedan avslöjade en

Nr 29.

Onsdagen den 18 november 1953.

Ang. skydd för svensk handel och industri mot utländsk kontroll.

socialdemokratisk parlamentsledamot i firmor och begära skyndsamma svar på

England, att Sverige tillhör denna kommitté.
Samme man uppgav också, att
kommitténs uppgift är att hindra en fri
handel mellan olika länder och att särskilt
hindra att sådana varor, som på
amerikanskt håll åsatts beteckningen
strategiska, försäljes fritt mellan länderna.
Den engelska parlamentsledamoten
meddelade också, att den amerikanska
regeringen har en mycket stark representation
i kommittén och att dessa ledamöter
närmast är ansvariga inför den
amerikanska regeringen.

Det skulle säkerligen vara av stort
intresse inte bara för mig utan för riksdagen
och allmänheten, om statsrådet
ville yttra sig om denna uppseendeväckande
uppgift från hans engelska partivän
Stephan Swingler. För min del
måste jag tills uppgiften blir tillfredsställande
dementerad vidhålla den meningen,
att den amerikanska kontrollen
över svensk utrikeshandel sannolikt sker
genom rapporter till denna kommitté.

Nu är det emellertid så, att inblandningen
i svensk utrikeshandel från främmande
makt också tar sig andra uttryck,
och det gäller inte bara s. k. strategiska
varor. Jag kan ju säga, att det
har förekommit att affärsmän, som importerar
förbrukningsartiklar från öster
i utbyte mot varor från svensk industri,
har blivit regelrätt uppkallade till den
amerikanska ambassaden och hotade
med repressalier mot deras förbindelser
i väster, om de inte upphör med sin
handel i östlig riktning. Jag skulle i
det fallet kunna berätta en skrattretande
historia om ett sådant samtal, men
jag skall inte göra det i det här sammanhanget
med hänsyn till vederbörandes
identitet.

Som jag antydde i början av mitt anförande
har under den allra sista tiden
ännu en metod kommit till användning.
Det är en metod, vilken jag som lekman
och icke jurist ändå närmast kan
karakterisera som handelsspionage. Den
amerikanska ambassaden har genom sin
andre ambassadsekreterare, mr Edvin D.
Cronley, tagit sig för att utsända stencilerade
formulär till massor av svenska

frågor, som lindrigt sagt ter sig mycket
egenartade. Till saken hör att formulären
sändes inte i första hand till
firmor, som huvudsakligen göra sina
affärer med USA, utan främst till sådana,
som aldrig haft affärsförbindelser
med det landet. Jag har i min hand avskrift
av detta egenartade frågeformulär
från den amerikanska ambassaden. Det
formulär som jag har avskrift av har
tillställts en affärsman, som har sina
förbindelser huvudsakligen i Västeuropa
och som enligt egen uppgift aldrig gjort
ett avslut med någon amerikansk firma.
Jag ber att få läsa upp formuläret
inför kammaren för att sedan göra ett
par korta kommentarer till detsamma.

Överst på formuläret står: »Var god
och ifyll detta formulär och returnera
detsamma omgående till Amerikanska
ambassaden, Strandvägen 7 A, Stockholm.
» Därefter följer tio frågegrupper.
En del frågor är mycket oskyldiga, men
tagna tillsammans ser man vad det
handlar om.

Så här lyder formuläret:

»1. Firmanamn, adress, telegramadress,
code:

2. Vilken rörelse bedriver Ni? Fabrikation,
grosshandel, minuthandel, spedition,
agentur?

3. A. Vilka varuslag föres? (Var god
specificera vilka varor fabriceras, vilka
säljas en gros, vilka i minut etc.)

B. Exporterar Ni någon vara? I så
fall vilken?

C. Till vilka länder exporterar Ni?
(Var god om möjligt uppgiv proportionen
till olika länder.)

D. Importerar Ni några varor? I så
fall vilka?

E. Importerar Ni för egen räkning eller
konsignation?

F. Från vilka länder (inkl. Sverige)
köper Ni? (Var god om möjligt uppgiv
proportionen från olika länder.)

4. Vilket är Edert försäljningsområde?
Har Ni några filialer? Var? Hur stor är
Eder personal? Därav handelsresande?
Korresponderar Ni på engelska?

5. När grundades firman? I fall den
ombildats, hur och när? Hur stort ro -

Onsdagen den 18 november 1953.

Nr 29.

Ang. skydd för svensk handel och industri mot utländsk kontroll.

relsekapital (aktiekapital) har Eder firma
nominellt? Hur stor är Eder årliga
försäljningssiffra?

6. Har Ni någon representant i Förenta
staterna? År denna inköpsagent?
Namn, adress?

7. Var god uppgiv bankreferens. Var
god uppgiv handelsreferens. (Helst i
USA eller en amerikansk firma i Europa.
)

8. Var god uppgiv namn, titel, ålder,
nationalitet på innehavaren eller delägarna
i firman.

9. Vem äger aktiemajoriteten eller är
huvuddelägare i firman?

10. Har Ni några agenturer? I så fall
vilka? Var god uppgiv om ensamagentur
eller icke.»

Detta cirkulär får nu svenska affärsidkare
med begäran att omgående ifylla
det och sända det till den främmande
ambassaden.

Jag vill som kommentar först erinra
om att handelsministern i sitt svar till
mig säger, att svenska myndigheter inte
anser sig böra »hindra utländska beskickningar
i Stockholm, vilken stat de
än representerar, att ta de direktkontakter
med svenskt näringsliv som de
finner lämpliga». Får man då av detta
svar dra den slutsatsen att handelsministern
anser det vara i sin ordning,
att utländska beskickningar i vårt land
utsänder sådana rundfrågor, som jag
nyss har läst upp?

År det vidare vanligt, att utländska
beskickningar tillåter sig att producera
masscirkulär för att utfråga svenska firmor
på detta sätt? Om så är fallet —
vilket jag nu inte tror — måste jag fråga,
om det sker med regeringens goda vilja.

Slutligen vill jag fråga: Gränsar det
inte till handelsspionage, när representanter
för en främmande regering sätter
i gång med att utforska svenska firmor
angående rörelsekapital, årsomsättning,
aktiemajoritetens placering, personalens
storlek, inköpskällor både i Sverige
och utlandet, kunder i utlandet, specifikation
på alla de varor man tillverkar,
försäljningsmetoder o. s. v.?

Jag är som sagt ingen jurist, jag är
lekman på området, men mig förefaller

detta förfaringssätt i alla fall ligga snubblande
nära det som enligt svensk lagstiftning
karakteriseras som handelsspionage.
Och jag är mycket intresserad
av att få höra handelsministerns mening
på denna punkt. Själv tillåter jag mig
att hävda, att den amerikanska ambassadens
frågeformulär ingenting annat är
än en fräck metod att kartlägga Sveriges
utrikeshandel och hela ekonomiska
liv, och det är därför jag har dragit
frågan inför regeringen och riksdagen.

Jag anser att Sveriges deltagande i av
USA dikterade diskriminerande åtgärder
mot en fri utrikeshandel är skadligt för
landet. Det är en sak som numera också
börjar bli klar även i vissa borgerliga
kretsar, framför allt i sådana kretsar,
som sysslar med import- och exportaffärer.

Till sist vill jag säga, att regeringens
flathet inför den amerikanska inblandningen
i svenska angelägenheter, varom
också interpellationssvaret vittnar, är
mer än beklaglig.

Herr statsrådet ERICSSON: Herr talman!
Herr Öhman uppehöll sig i sista
delen av sitt anförande vid ett frågeformulär,
som lär ha utsänts till firmor
här i Sverige, och frågar mig vad jag
anser om detta. Jag vill svara, att jag
inte har mig bekant att något sådant
cirkulär har utsänts. Jag finner det angeläget
att undersöka vad det är fråga
om och kan inte säga annat än att om
detta förekommit är det ett i högsta grad
olämpligt tillvägagångssätt.

I början av anförandet hade herr
Öhman en del funderingar beträffande
import av varor och ville göra gällande,
att regeringen borde ha ingripit för att
hindra — såsom han uttryckte det — de
påtryckningar, som utövats, och de förhör,
som hållits. I mitt interpellationssvar
har jag försökt att klarlägga problemställningen
på följande sätt. Om en
enskild köpman åtagit sig att köpa en
vara under vissa villkor, är det klart, att
han också får hålla det avtalet. Om han
bryter mot de uppgjorda villkoren, kan
han ju inte vara okunnig om att detta

8 Nr 29. Onsdagen den 18 november 1953.

Ang. skydd för svensk handel och industri mot utländsk kontroll.

kan leda till att han inte får köpa mer
av dessa varor. Nu säger herr öhman,
att detta förfarande visserligen inte i
och för sig är konstigt, utan det är riktigt;
vad han avsåg var helt andra ting,
där det skulle ha skett affärer med varor
från Holland till Sverige och då en
viss ambassad skulle ha lagt sig i dessa
affärer. Det fann han vara mycket egendomligt.

I den mån det inte är fråga om s. k.
transitoaffärer, där herr öhman själv
funnit en viss övervakning naturlig, d.
v. s. då varan ursprungligen emanerar
från visst håll och man följer den på dess
väg i handeln, tycker jag också att det
verkar litet konstigt. Jag vet inte av
några sådana affärer, men i den mån
det gäller en transitoaffär och ursprungslandet,
som levererar varan, kanske är
det land, som herr öhman talar om, säger
han ju själv att han finner det naturligt,
om det landet kontrollerar att
inte varan reexporteras, eftersom herr
Öhman principiellt godkänner detta och
anser att det inte är något konstigt.

Jag vill gärna ha sagt ifrån, att Sverige
inte med någon stat har ingått någon
överenskommelse om att begränsa
eller stoppa exporten till ett visst land
eller till en grupp av länder. Vi har således
full handlingsfrihet i vår utrikeshandel.
En helt annan sak är, och det
har gjorts uttalanden om det flera gånger
tidigare officiellt, att vi har mottagit informationer
rörande de principer, som
vissa andra stater tillämpar både i avseende
å sin exportkontroll och i avseende
å kontrollen över vissa grupper
av länder. Men även det är något helt
annat än att vi skulle vara bundna i vår
handel.

Herr öhman sade, att det måste finnas
alldeles speciella förbindelser mellan
vissa ambassader i Stockholm och de
svenska myndigheterna — om det inte
var direkta kontakter, skedde det via en
kommitté i Paris, vari Sverige skulle vara
medlem. Herr talman! Sverige är icke
medlem i denna kommitté, och varifrån
herr Öhman har fått dessa upplysningar
vet jag inte. Han borde i varje fall ha
kunnat få klarhet i detta vid en förfrå -

gan, men det har han inte sökt att skaffa
sig, förmodar jag.

Det är alldeles uppenbart, och jag vill
ha sagt det bär, att om svenska affärsmän
tillfrågas om saker och ting, kan
de låta bli att svara. En del av de exempel
som här förekommit och som skulle
leda i bevis, att vi från myndigheternas
sida skulle ha några hemliga kontakter
med vissa utländska beskickningar, bygger
ju ofta på påståenden, som är helt
gripna ur luften.

Vad jag har framhållit i mitt interpellationssvar
är detta, att om enskilda
svenska affärsmän har kommersiella
kontakter, om de skriver avtal av en viss
innebörd, kan inte myndigheterna förhindra
det. Därmed har jag inte sagt, att
myndigheterna skall godkänna eller tolerera
förekomsten av en verksamhet,
som strider mot våra intressen.

Jag har också under senare tid gång
efter annan märkt, att man från en tidning,
som står herr Öhman mycket nära,
försöker bibringa allmänheten den uppfattningen,
att vår handelspolitik skulle
dirigeras från visst håll. Vi skulle med
andra ord inte ha möjlighet att göra
affärer med vissa länder, och detta i
sin tur skulle leda till arbetslöshet och
bekymmer för svenska folket och i första
hand drabba de svenska arbetarna.

Jag är väl medveten om att Sveriges
kommunistiska parti använder sig av de
där metoderna och att det under senare
tid genom sin press har anställt formliga
förhör med myndigheter och tjänstemän
för att bevisa sina teser. Det har gått så
långt i sina anklagelser, att de påstår, att
officiella svenska underhandlare har direkt
saboterat förhandlingar med vissa
länder rörande handelsavtal, i syfte att
åstadkomma minsta möjliga samröre
med dessa länder. Jag finner det vara i
högsta grad anmärkningsvärt, att man
slungar ut dylika påståenden. Om vi nu
i nästa vecka skall börja handelsförhandlingar
i Moskva med Sovjetunionen
om ett handelsavtal mellan Sverige och
Sovjetryssland, så kanske herr öhman
även vill göra gällande, att vår delegation
där inte har några intressen av att
göra upp något handelsavtal utan att

Onsdagen den 18 november 1953.

Nr 29.

Ang. skydd för svensk handel och industri mot utländsk kontroll.

dess huvudintressen är att sabotera dessa
förhandlingar så långt det är möjligt,
så att de resulterar i litet eller
ingenting. Jag har tidigare gett uttryck
åt den meningen, att vi har ett stort
intresse av att försöka vidga handeln
även med öststaterna. Det är min förhoppning,
att den delegation, som vi nu
sänder ut och som har en mycket allsidig
sammansättning, skall kunna nå ett
resultat och finna former för en vidgad
handel mellan Sverige och Sovjetryssland.
Jag tror att det är olyckligt att
försöka bibringa allmänheten den uppfattningen,
att vi här i Sverige är bundna
till händer och fötter, när det gäller
våra handelspolitiska överväganden. Det
är inte så. Vi för en självständig handelspolitik,
vi bedömer frågorna utifrån
våra utgångspunkter och vårt lands intressen.
Det är alldeles klart, att om det
förekommer ting, som vi anser vara
olämpliga eller till skada för vårt land,
så kommer vi också att reagera mot dylika
åtgärder. Men vad som hittills förekommit
— jag bortser från den sak som
herr Öhman förde fram sist i sitt anförande
— har inte varit av den karaktären,
att myndigheterna funnit anledning
att vidtaga några åtgärder. Vi har
nämligen inte fått någon som helst anmälan
om oförrätter eller hinder, som
skulle ha lagts i de enskildas affärsmännens
väg. Om herr Öhman får skrivelser
från enskilda företagare och affärsmän,
är det märkvärdigt att inte också myndigheterna
får konkreta bevis för vad
som påstås ha förekommit. Finge vi det,
skulle vi ju kunna ta upp frågorna och
behandla dem på vanligt sätt.

Jag vidhåller alltså mitt uttalande i
interpellationssvaret, att det inte har
funnits något underlag för de påståenden
som gjorts av herr Öhman i hans
interpellation.

Herr ÖHMAN (k): Herr talman! Jag
vill först konstaiera ett positivt uttalande
i statsrådets senaste anförande, nämligen
när han är enig med mig om att
det cirkulär från den amerikanska ambassaden
till svenska affärsidkare, som

jag läste upp, är olämpligt, och att han
för sin del — och jag förmodar då även
i regeringens namn — är beredd att fördöma
detta. Det noterar jag som mycket
positivt och hoppas bara, att det också
skall vidtagas motsvarande praktiska åtgärder
för att få slut på detta obehöriga
snokande i svensk utrikeshandel.

Statsrådet säger, om jag fattat honom
rätt, att han uppfattat min interpellation
så, att jag vänt mig mot att en enskild
affärsman i ett land föreskriver
vissa villkor, när han exporterar varor
till en enskild affärsman i Sverige. Mot
detta har jag inte vänt mig, och jag trodde
att det tydligt framgick av min interpellation,
där det uttryckligen står att
det här är fråga om »förhör angående
enskilda företags affärer med firmor i
andra länder än USA». Därav framgår ju
klart, att det är en tredje parts inblandning
i en legal affärsverksamhet, som
jag framför allt ville dra fram i dagsljuset
och rikta regeringens och riksdagens
uppmärksamhet på i avsikt att få
till stånd åtgärder mot sådant.

Nu säger handelsministern, att om det
inte gäller en transitoaffär, utan om man
importerar en vara för att produktionsprocessen
skall gå vidare, så vore det
mycket egendomligt om någon kunde
ingripa mot det. Det tycker jag också,
men icke förty sker sådana ingripanden,
och det icke i enstaka fall utan i ett
tämligen stort antal fall, varom jag har
personlig kännedom. Också mot sådana
åtgärder vänder sig handelsministern,
om jag förstod honom rätt, och det noterar
jag också på plussidan i hans senaste
inlägg.

Vidare säger statsrådet, att Sverige
inte är med i den kommitté i Paris som
jag omnämnde. Ja, jag har sagt att det
är en partivän till statsrådet Ericsson,
en parlamentsledamot i England, som på
ett offentligt möte, refererat i hela den
engelska pressen, sagt att denna kommitté
inte bara existerar för länder tillhörande
Atlantpakten, utan att även
neutrala länder såsom Sverige och
Schweiz är med i den. Källan för den
uppgift som jag lämnade är alltså att
finna inom det engelska Labour Party,

Nr 29.

Onsdagen den 18 november 1953.

Ang. skydd för svensk handel och industri mot utländsk kontroll.

och statsrådet Ericsson har kanske lättare
än jag att slutgiltigt kontrollera den.

Den internationella politiken har ju
många krokvägar. Det kan tänkas att
Sverige, som icke är med i Atlantpakten,
icke heller formellt är med i denna
kommitté men ändå samverkar i Paris
med denna atlantpalctsstaternas kommitté.
Detta är icke osannolikt. Är Sverige
inte med i den, så kan ingen hälsa
det med större tillfredsställelse än jag,
men min källa var som sagt en medlem
av det engelska Labour Party.

Vidare säger herr statsrådet att de
svenska affärsmännen kan låta bli att
svara om en främmande ambassad är
fräck nog att ringa upp dem och fråga.
Sådana fall har inträffat, med resultat
att affären har gått i stöpet. En affärsman
ringde till utrikesdepartementet —
jag har anfört detta i interpellationen —
och sade: »Jag har blivit uppringd av
den amerikanska ambassaden, som ställer
sådana frågor som jag tycker att jag
inte skall besvara.» Den tjänsteman han
talade med sade, att han naturligtvis fick
göra som han ville, men tjänstemannen
tilläde att man fick befara, att affären
inte gick i lås om amerikanerna inte fick
sådana svar som de gillade. I så fall är
ju friheten att svara eller icke svara
tämligen illusorisk. Eftersom affärsmännen
är ekonomiskt intresserade och man
vet vilka påtryckningsåtgärder som kan
vidtas, förstår man ju att det är tvingade
att ge de upplysningar och uppgifter
som fordras från det hållet.

När vidare herr statsrådet går in på
frågan om den allmänna svenska utrikeshandelns
inriktning och säger, att
det är fel då vi kommunister hävdar att
den svenska utrikeshandeln synkroniseras
från visst håll, och när han även
hävdar att Sverige inte bär någon
överenskommelse med något annat
land, som skulle binda oss i det avseendet,
då ber jag att få erinra om en
sak som jag vet att man på visst håll
inte gärna vill tala om, nämligen det
avtal som den svenska riksdagen praktiskt
taget enhälligt emot kommunisternas
röster antog 1948 i juli månad. Detta
avtal kritiserades mycket hårt inte

bara av kommunisterna, utan också i
denna kammare av den socialdemokratiske
ledamoten herr Georg Branting.
Mig veterligt har den svenska riksdagen
icke sagt upp detta avtal, utan det gäller
tills det blir uppsagt. Låt mig därför
erinra om vad artikel 6 däri stadgar.
Innan jag läser upp den vill jag
också påminna om att Sverige är en liten
makt och Amerika en stormakt. Det
var med Amerika som avtalet slöts, och
vi som känner den amerikanska politiken
vet, att där släpper man sannerligen
inte efter på vad man fått undertecknat
på papper. I artikeln står det:

»Sveriges regering kommer att till
Förenta staternas regering översända ...
uppgifter angående de ekonomiska förhållandena
i Sverige samt övriga belysande
uppgifter, vilka äro nödvändiga
för att komplettera dem, som Förenta
staternas regering har mottagit genom
organistionen för europeiskt ekonomiskt
samarbete.»

Nu vill jag bara fråga: Är det inte en
liten del av denna av Sveriges riksdag
och regering godkända informationsverksamhet
om ekonomiska förhållanden
här i landet, som den amerikanska
ambassaden på egen hand genom sin
rundskrivelse nu söker att få in? Herr
statsrådet skakar på huvudet, men jag
förmodar att om man har ingått en sådan
här förbindelse och inte sagt upp
den, så är regeringen tvungen att ta skeden
i vacker hand och hålla den tills
den sägs upp. Eller vill herr statsrådet
hävda att Sverige saboterar detta »präktiga»
Marshallavtal, som slöts med Amerika?
Jag tror ändå inte att regeringen
vill hävda det, i varje fall inte officiellt.

Tillåt mig på tal om den fria svenska
utrikeshandeln att erinra om att den 19
oktober 1951 meddelade Handelstidningen
i Göteborg, att en sekret överenskommelse
hade träffats mellan Sverige
och Amerika om den blivande östhandeln.
Denna uppgift bestreds icke i något
sammanhang av den svenska regeringen.
Måhända är det en följd av denna
sekreta uppgörelse av 1951 att den
svenska handeln med Östeuropa gått ned,

Onsdagen den 18 november 1953.

Nr 29.

Ang. skydd för svensk
att importen 1952 minskat från 685 miljoner
kronor till 575. Jag vet det inte,
men det finns i varje fall anledning att
fråga sig om inte dessa två saker kan
ha ett visst sammanhang.

Den 17 januari i år meddelade den
amerikanske chefen för den s. k. utlandshjälpen
Harriman i en rapport till
den amerikanska kongressen, att Sverige
utsatts för nya påtryckningar i syfte
att landet skulle ännu mera minska
handeln med Östeuropa. Ja, kanske
minskningen från 575 miljoner kronor
förra året till beräknade 250 miljoner
kronor i år liar ett visst samband med
vad Harriman meddelade den amerikanska
kongressen.

Jag tror därför inte att vi ännu — jag
hoppas ju att vi skall komma därhän —■
så storvulet skall säga, att den svenska
regeringen är fullständigt fri när det
gäller utrikeshandeln. Det är nog inte
på det sättet. Jag förstår mycket väl att
det Marshallavtal, som slöts 1948, skapat
svårigheter dels för regeringen och
dels och kanske inte minst för stora delar
av den svenska exportindustrien, som
nu ser fram mot en annalkande kris i
Amerika. Den har en känsla av att handelskriget
håller på att skärpas och att
det blir svårt att hävda den svenska positionen
på marknaden. Jag beklagar
som sagt denna utveckling, och vi skall
från vår sida göra vad vi kan för att
åstadkomma en bättre ordning. Vi hoppas
bara att regeringen och andra partier
här i riksdagen vill göra detsamma.

Till sist vill jag nämna två saker innan
jag slutar. Allt som jag kan vara
enig med handelsministern om vill jag
naturligtvis notera, så att vi slipper gräla
på den punkten. Jag noterar att han
liksom regeringen har ett stort intresse
för handeln med östsidan. Jag hoppas
det — det är nämligen ett svenskt intresse
att denna handel utvidgas. Därom
är vi således fullkomligt eniga — åtminstone
i ord, och jag hoppas också
att regeringen i handling skall visa, att
den verkligen menar vad som i dag säges
från handelsministerns sida.

Statsrådet säger till sist, att myndigheterna
och regeringen inte fått några

handel och industri mot utländsk kontroll,
anmälningar. Om jag nu får brev från
enskilda affärsmän, säger statsrådet, är
det ju märkvärdigt att regeringen inte
blir uppvaktad. Ja, det kan man säga,
på ett sätt. Men kanske det är så, att de
kretsar som redan varit i förbindelse
med myndigheterna — i hur stor utsträckning
vet jag inte -— ändå av regeringens
handlande i hithörande frågor
fått det intrycket att det kanske bara
blir värre om de går och frågar och begär
ingripanden. Det kan hända att detta
är förklaringen till att man är en
smula återhållsam när det gäller att
framföra sina synpunkter inför regeringen.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Herr Öhman serverade i sitt första inlägg
en sensationshistoria om att Sverige
var medlem av en hemlig kommitté i Paris,
som hade till uppgift att söka samordna
staternas restriktioner i fråga om
handeln med östländerna. Han hade fått
sina uppgifter från en medlem av det
engelska Labour Party. Nu fick han en
klar dementi från handelsministern, varav
framgick att Sverige icke var medlem
av en sådan kommitté. Jag tycker
att han från sina utgångspunkter skulle
vara belåten med att ha fått denna dementi,
eftersom det var en sådan han
efterlyste. I stället tvekar han fortfarande
om han skall sätta någon större
tro därtill eller anse att den engelske
labourmedlemmen har bättre kännedom
om Sveriges handelspolitiska mellanhavanden
än vad den svenske handelsministern
har — eftersom denne var
partivän till handelsministern, så kanske
han visste bättre än statsrådet Ericsson
själv hur det är med Sveriges medlemskap
i den där påstådda kommittén!

Emellertid brukar det inte vara så
att en enskild riksdagsman i ett främmande
land har så noga reda på utländska
länders förhållanden att han
inte kan göra misstag. Den engelske
parlamentsledamoten har här gjort sig
skyldig till ett misstag, och jag hoppas
att herr Öhman inte längre vidhåller sin
skepsis på denna punkt.

Nr 29.

Onsdagen den 18 november 1953.

Ang. skydd för svensk handel och industri mot utländsk kontroll.

Herr Öhman framkastade en hypotes
om att Marshallavtalet med Amerika
skulle ligga bakom alla de olägenheter
som han här har antytt i fråga om tendenser
från amerikansk sida att påverka
våra handelsförbindelser med östländerna.
Även detta är ett misstag. Mig
veterligen har detta avtal inte spelat någon
som helst roll i det avseende han
menar. Bestämmelserna i avtalet kom ju
till därför att Amerika, som bedrev en
stor finansiell hjälpverksamhet till Västeuropa,
i någon mån önskade följa den
ekonomiska utvecklingen i de olika länderna
och därför ville ha möjlighet att
få ekonomiska rapporter från dem. Detta
har alltså inte ett dugg att göra med
det problem som diskuteras här i dag.

Emellertid vill jag här tillägga, att
det ju är allmänt bekant att det råder
ett »kallt krig» i världen. Den starka
motsättning som finnes mellan västmakterna
och östmakterna har framkallat
en hel del åtgärder, som man annars
inte är van att se tillämpade annat än
under krigstid. Bland dessa åtgärder är
den bojkott, som man på västmakternas
sida har föranstaltat om när det gäller
export av så kallade strategiska varor
till öststaterna. Sverige har inte på något
sätt förpliktat sig att deltaga i någon
sådan bojkott. Vi har full handlingsfrihet.
Men vi kan naturligtvis i verkligheten
inte vara alldeles oberörda av
vad som sker. Herr öhman erkände själv,
såsom handelsministern underströk, att
det kan vara ett svenskt intresse att
t. ex. acceptera och respektera förbehåll
om att inte återexportera en importerad
vara. En svensk importör kan
alltså finna det vara med sitt intresse
förenligt — och det kan också vara i
landets intresse — att hellre än att gå
miste om importen av en viss vara, låt
oss säga från Amerika, underteckna en
förbindelse, att varan inte skall exporteras
vidare, eller ge någon utfästelse i
fråga om vad varans slutliga destination
är, eller vad dess användning är.

Herr öhman menar säkerligen inte att
det i och för sig skulle vara något tillfredsställande
förhållande under ett tillstånd
av fri handel och fred, att man

skall behöva underteckna sådana villkor
när det gäller import. Men han accepterar
det, och jag förmodar att han
accepterar det ur den synpunkten, att
vi inte har råd att gå miste om en import
genom att vara så principfasta att
vi försöker hindra våra importörer att
göra några utfästelser av den arten.

Nu stannade herr Öhman vid precis
denna grupp av förbehåll, alltså de som
gäller en vara som direkt importeras till
Sverige från ett land där man kräver ett
sådant villkor. Men det är inte så lätt
att dra sådana raka linjer i tidens komplicerade
handelspolitiska förhållanden.
Antag nu i detta exempel med Holland,
att en amerikansk exportör har exporterat
strategiska varor till Holland med
förbehåll att de inte får gå vidare till
öststaterna, och att den holländske importören
i sin tur, måhända efter bearbetning
av varan, skickar den vidare
till Sverige. Om det nu vore så enkelt
att därigenom det förbehåll, som den
holländske importören föreskrivit, förlorade
all verkan genom att varan skickades
till Sverige med den kanske underförstådda
avsikten, att en svensk köpare
skulle skicka den vidare till öststaterna,
skulle det bli en stor lucka i
bojkottsystemet.

Jag vill inte på något sätt plädera till
förmån för denna bojkott. Jag tror att
hela tankegången i den är felaktig och
oriktig. Men vi kan inte alldeles bortse
från att våra svenska handelspolitiska
intressen kan kräva, att vi tolererar även
import av varor med dylika förbehåll.

Antag nu att denne holländske importör
har skickat varan vidare till Sverige.
Förmodligen får de holländska
myndigheterna reda på detta genom sin
exportkontroll, förmodligen meddelar
de, enligt överenskommelse, Amerika att
denna vara gått till Sverige, och på det
viset får man på amerikansk sida kännedom
om transaktionen.

Jag säger detta bara som en förklaring
till att vi inte är oberörda av det
bojkottsystem som västmakterna har
etablerat gentemot öststaterna. Vi kan
vara berörda på andra sätt också. När
det gäller att göra upp handelsavtal

Onsdagen den 18 november 1953.

Nr 29.

Ang. skydd för svensk handel och industri mot utländsk kontroll.

och bestämma kvoter för olika varukategorier
kan det hända, att vi kan finna
det med vårt handelspolitiska intresse
förenligt att fördela kvoterna på sådant
sätt, att vi inte får olägenheter i vårt
handelspolitiska förhållande till andra
länder. Det kan vara mycket otillfredsställande
ur vår egen synpunkt att vi
skall behöva ta den sortens hänsyn, men
vi kan å andra sidan inte köra huvudet
i väggen och säga, att vi inte under
några förhållanden vill ta några hänsyn
till det faktum att en stor del av
världen bojkottar en grupp av länder
i fråga om strategiska varor.

Jag vill alltså sluta med att säga: Vi
har inte iklätt oss någon förpliktelse, vi
är inte med i någon kontrollkommitté,
men vi är de facto inte alldeles oberörda
av det förhållandet att denna bojkott
har etablerats. Och man kan inte på förhand
dra upp precisa linjer över hur
långt man bör sträcka sig med hänsynstagandet
eller var man kan säga att
dessa hänsyn medför en så stor inskränkning
i vår handelspolitiska frihet, att vi
inte skall ta dem.

Herr ÖHMAN (k): Herr talman! Jag
skall inte förlänga debatten med många
minuter.

Jag vill bara först och främst uttala
min tillfredsställelse över att hans excellens
utrikesministern här i riksdagen
så pass klart som fallet var har deklarerat,
att han är motståndare till den faktiska
handelsbojkott som under amerikansk
ledning har iscensatts mellan öst
och väst.

På en punkt överensstämde emellertid
inte utrikesministerns framställning riktigt
med de uppgifter jag har fått från
enskilda affärsmän, nämligen beträffande
frågans gång när det gäller importaffärer
av det slag hans excellens utrikesministern
här skildrade.

Tag en holländsk exportör till Sverige.
Utrikesministern säger att denne sannolikt
gör vissa förbehåll när han exporterar
sin vara till den svenske mottagaren,
i varje fall om det är fråga om s. k. strategiska
varor, och så rapporteras affären

av den holländska regeringen till den
amerikanska. I de fall jag känner till synes
gången icke ha varit denna, utan det
är en svensk myndighet, handels- och
industrikommissionen, som först har förfrågat
sig hos vederbörande importör —
också när det gällt varor som ur vensk
synpunkt är frilistade. Några dagar efteråt
—■ det uppges att det i regel dröjt
8, 10 dagar — låter den amerikanska
ambassaden höra av sig. Handels- och
industrikommissionen har förresten i en
kommuniké bekräftat att den i varje fall
ibland gör sådana förfrågningar. Man
måste ju fråga sig, hur det kan komma
sig att den amerikanska ambassaden så
snabbt blir informerad att den kan stoppa
en sådan importaffär.

Nu förnekar både utrikesministern
och handelsministern att det finns någon
kanal. Det är deras ord, och de får
stå för dem. Det förnekas också från
bägge håll att vi tillhör den kufiska pariskommittén.
Det får gälla för vad det
är värt. Utvecklingen kommer nog att
visa vad som härvidlag är riktigt.

Men kvar står frågan: Hur kan efter
handels- och industrikommissionens förfrågan
den amerikanska ambassaden i
Stockholm så snabbt bli informerad, att
den kan stoppa en affär mellan enskilda
affärsmän i två länder?

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj ds propositioner: nr

237, angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Danmark för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet
samt angående handräckning i skatteärenden,
m. m.; och

nr 238, angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Danmark för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande
skatter å kvarlåtenskap.

Föredrogs och lades till handlingarna
den av bankoutskottet jämlikt § 21 riks -

Nr 29.

Onsdagen den 18 november 1953.

Interpellation ang. vägrat lånetillstånd för
dagsstadgan gjorda anmälan, att till utskottet
från fullmäktige i riksgäldskontoret
inkommit framställning angående
fortsatt utgivning av snabbprotokoll från
riksdagsdebatterna in. m.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
Kungl. Maj :ts proposition nr 239,
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 1 § lagen den 6 juni 1952 (nr 375)
med särskilda bestämmelser rörande
riksbankens sedelutgivning.

Den kungl. propositionen blev nu föredragen
och lagd på bordet.

Interpellation ang. vägrat lånetillstånd
för ett hantverkshus i Öregrund.

Herr LUNDQVIST (h) erhöll på begäran
ordet och yttrade: Herr talman!
Under en följd av år har befolkningsoch
näringsförhållandena inom roslagsområdet
av Stockholms län givit anledning
till bekymmer. Folkmängdsutvecklingen
har sedan länge präglats av
mycket kraftig tillbakagång. Detta gäller
främst de rena landskommunerna.
Även tätorterna har emellertid i flera fall
att redovisa tillhakagång. Här må som
exempel endast erinras om att folkmängden
i de tre nordligaste storkommunerna
Öregrund, östhammar och Frösåker under
de senaste 20 åren minskat med cirka
3 000 personer eller med nästan 25 %.
I detta område är endast omkring 1/4
av den förvärvsarbetande befolkningen
sysselsatt inom industri.

Orsakerna till den bekymmersamma
utvecklingen sammanhänger med den
genomgripande strukturförändring av
näringslivet som här skett under senare
decennier. En mängd arbetstillfällen har
försvunnit. Andra har tyvärr endast i
ytterst ringa grad kommit i stället. Utvecklingen
har medfört att näringslivet
i dessa trakter blivit alltför svagt utvecklat
för att kunna ta hand om de arbetskraftsresurser,
som frigöres genom
jordbrukets fortgående rationalisering
eller som uppstått genom tillväxt i de ar -

ett hantverkshus i Öregrund.
betsföra åldrarna. En annan följd har
blivit, att skatteunderlaget nu är alltför
otillräckligt för att kunna fylla de ekonomiska
krav, som bör ställas på kommunerna
och som ju särskilt genom socialvårdens
och skolväsendets utveckling
blivit allt större. — Enligt vad som
uppgivits skulle Öregrund vara den av
Sveriges städer, som har det lägsta antalet
skattekronor per innevånare.

Den avsevärda utflyttningen har vidare
ogynnsamt påverkat även ålderssammansättningen
av den kvarvarande befolkningen.
De närmaste decennierna
kan någon naturlig ökning av de arbetsföra
åldrarna icke beräknas uppstå. Även
om arbetskraftsminskningen inom jordbruket
i dessa trakter har varit större
än på flertalet andra håll, måste nog
räknas med viss minskning även i framtiden
av antalet sysselsatta inom denna
näringsgren. En tvingande förutsättning
för att denna arbetskraft skall kunna
sysselsättas inom området är, att näringslivet
utbygges.

Ovannämnda förhållanden har sedan
länge med oro följts av länets landsting.
År 1948 tog detta initiativ till ett s. k.
närings- och kommunikationsråd. Detta
skall enligt sin instruktion främst söka
medverka till en utveckling av näringslivet,
speciellt inom hantverk och industri
samt kommunikationerna. I viss
mån kan verksamheten sägas motsvara
den som i andra län bedrivs av de s. k.
företagarföreningarna. Genom denna
verksamhet har hittills ett 30-tal småindustrier
tillförts här ifrågavarande områden.
Flertalet av dessa företag har tidigare
drivit sin verksamhet i Stockholm
men på grund av arbetskraftsbrist
och lokalsvårigheter där funnit en omplacering
till landsbygden önskvärd. Hur
glädjande detta resultat än i och för sig
kan sägas vara motsvarar det givetvis
icke på långt när ens föreliggande behov.

Den 7 maj i år ingav Öregrunds stadsfullmäktige
underdånig hemställan till
Konungen om tillstånd att upptaga ett
30-årigt amorteringslån å 590 000 kronor
för uppförande av ett hantverkshus.
Denna hemställan har enligt finansde -

Onsdagen den 18 november 1953.

Nr 29.

Interpellation ang. vägrat lånetillstånd för ett hantverkshus i öregrund.

partementets skrivelse den 30 oktober
till länsstyrelsen avslagits.

Med anledning av denna framställning
må särskilt framhållas, att Öregrunds
stad en lång följd av år haft synnerligen
besvärliga arbetsmarknadsförhållanden.
Periodvis har arbetslöshet förekommit,
som i förhållande till stadens storlek
måste anses vara betydande. På grund
av att staden endast har ett fåtal företag,
alla för övrigt i viss mån konjunkturkänsliga,
har den på olika områden av
näringslivet friställda arbetskraften inom
staden och kringliggande landsbygd
icke kunnat beredas lämpliga sysselsättningsobjekt.
Arbetslöshetsarbeten har
därför ofta fått tillgripas, och denna fråga
är nu tyvärr åter aktuell. Enligt uppgift
som i dagarna inhämtats från Öregrund
är på arbetsförmedlingen för närvarande
anmälda icke mindre än ett
drygt 50-tal arbetssökande, flertalet
byggnadsarbetare och varvsarbetare.

En stockholmsfirma startade för några
år sedan en filial i Öregrund och sysselsätter
där nu 17 anställda. Firman
önskar nu snarast centralisera hela sin
verksamhet och har hos Öregrunds stad
begärt, att utrymme måtte beredas företaget
i det av staden redan planerade
hantverkshuset. Går detta icke att genomföra,
måste lokaler — även för den
verksamhet som nu pågår inom filialen
— sökas på annat håll, troligen Stockholm,
varigenom alltså även dessa 17
personer skulle bli arbetslösa. Av dessa
är flertalet kvinnor.

Åtgärder för motverkande av arbetslöshet
i dessa trakter har upprepade
gånger varit föremål för diskussioner
mellan staden och närings- och kommunikationsrådet,
vilket senare liksom även
arbetsmarknadsstyrelsen länge på ett berömvärt
sätt arbetat för att tillföra staden
nya industriföretag. Denna samverkan
bär bl. a. resulterat i att staden beslutat
uppföra förutnämnda hantverkshus
och därigenom bereda plats bl. a.
för ovannämnda stockholmsfirmas samlade
verksamhet. Enbart hos denna firma
skulle på detta sätt ett 40-tal arbetare
från orten ytterligare kunna beredas
bestående sysselsättning. — Även ett

antal andra företag skulle givetvis ha
lokaler i detta hantverkshus. ■— I nuvarande
läge föreligger å andra sidan
icke någon annan möjlighet att bereda
sysselsättning åt byggnadsarbetarltåren
eller att på längre sikt skapa stadigvarande
arbetstillfällen i Öregrund.

Länsarbetsnämnden har även framhållit
farhågor för sysselsättning åt byggnadsarbetarkåren
inom arbetsförmedlingsområdet
Öregrund—Östhammar, vilken
omfattar 135 man. För närvarande
föreligger icke tillräckliga arbetsobjekt
för dessa. Man räknar med att cirka
100 man kan bli arbetslösa innevarande
vintersäsong.

Ovannämnda hemställan från Öregrunds
stadsfullmäktige har i avgivna
remissyttranden varmt tillstyrkts av länsstrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen, kommerskollegium
samt Sveriges hantverksoch
småindustriorganisation. Från intet
håll har, såvitt jag kunnat finna, någon
som helst erinran framförts mot ett bifall
till framställningen.

På grund av den förstående inställning
samtliga hörda myndigheter sålunda
intagit till den gjorda framställningen
hade i de berörda bygderna allmänt
hoppats, att låneframställningen
också skulle bliva bifallen. Mot all förmodan
kom ellertid i stället förutnämnda
avslagsbeslut.

Då denna skrivelse ■— i överensstämmelse
med gällande praxis — icke innehåller
någon som helst motivering, vore
det av stort intresse, särskilt med tanke
på den starka försämring av arbetsmarknadsläget
i här berörda trakter som inträtt
efter det att framställningen och
remissyttrandena ingavs, att få närmare
kännedom om de motiv som i detta
fall föranlett regeringen att handla emot
samtliga hörda remissinstansers uppfattning
och, såvitt jag kan finna, även mot
de riktlinjer som tidigare hävdats när
det har gällt näringslivets rationella lokalisering
ävensom åtgärder för att förhindra
»flykten från landsbygden».

Avslaget ter sig i mina ögon än mer
beklagligt därför att, såvitt nu kan bedömas,
detsamma även torde förhindra
en lösning inom rimlig tid av den för

Nr 29.

Onsdagen den 18 november 1953.

Interpellation ang. vägrat lånetillstånd för
staden och kringliggande trakt så viktiga
yrkesutbildningsfrågan. Om den planerade
hantverksbyggnaden hade kommit
till utförande, vilket numera genom
vissa förenklingar beräknas kräva lån
på endast 460 000 kronor i stället för tidigare
beräknade 590 000 kronor, har
den tanken nämligen redan varit uppe
att inom denna byggnad inrätta en inbyggd
verkstadsskola. — Att en starkt utvidgad
yrkesutbildning är av särskild
vikt i ett län som Stockholms, kan inte
gärna någon betvivla.

Med stöd av vad ovan anförts och
med särskild tanke på de ofördelaktiga
återverkningar på de redan förut så
ogynnsamma förhållandena inom denna
del av Stockholms län, som ett inhiberande
av detta hantverkshus i Öregrund
måste få, anhåller jag om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet få rikta följande
frågor:

ett hantverkshus i Öregrund.

1) Vill herr statsrådet redogöra för
de motiv, som legat till grund för Kungl.
Maj :ts avslag på Öregrunds stadsfullmäktiges
framställning att få upptaga lån
för uppförande av ett hantverkshus?

2) Anser herr statsrådet det tänkbart,
att en förnyad framställning från Öregrunds
stadsfullmäktige, i vilken de kompletterande
uppgifter, jag här ovan lämnat,
blir bekräftade, skulle kunna få en
annan, gynnsammare utgång hos Kungl.
Maj:t än den tidigare?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3.14 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Lördagen den 21 november 1953.

Nr 29.

Lördagen den 21 november.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med hänvisning till bifogade läkarintyg
anhåller jag vördsamt om befrielse
från riksdagsarbetet till och med höstriksdagens
slut.

Stockholm den 20 november 1953.

Nils A. Larsson.

Riksdagsman Nils August Larsson,
som sedan den 16 november vårdas här,
är från och med den 20 november till
och med den 31 december oförmögen
till arbete, vilket härmed intygas.

S:t Eriks sjukhus den 18 november
1953.

P. Elfvin.
Läkare vid sjukhuset.

Den begärda ledigheten beviljades.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
239, med förslag till lag om ändrad lydelse
av 1 § lagen den 6 juni 1952 (nr
375) med särskilda bestämmelser rörande
riksbankens sedelutgivning.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 164, i anledning av väckt motion
om statens övertagande i vissa fall av
enskilds förpliktelse att utgiva skadestånd
eller annan ekonomisk ersättning;

nr 165, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av en
fastighet i Västerbottens län;

nr 166, i anledning av Kungl. Maj:ts

2 Första kammarens protokoll 1953. Nr 29,

proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan; nr

167, i anledning av väckta motioner
om vissa utredningar i befolkningsfrågan; nr

168, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående flyttning av Stockholms
örlogsbas;

nr 169, i anledning av väckt motion
om inläggande av vatten- och avloppsledningar
i vissa fastigheter i gamla
Djurgårdsstaden;

nr 170, i anledning av väckta motioner
angående tryckning och utdelning i
folkskolorna av Förenta Nationernas
förklaring om de mänskliga rättigheterna; nr

171, i anledning av väckta motioner
om kompensation till författare för bokutlåning; nr

172, i anledning av väckta motioner
om översyn av rikets indelning i län
och landstingsområden;

nr 173, i anledning av väckta motioner
om pensionsreglering av deltidstjänster
och införande av s. k. pensionsperioder
i reglementet för statens pensionsanstalt; nr

174, i anledning av väckta motioner
om förbättring av pensionerna åt vissa
f. d. arbetare vid vägväsendet;

nr 175, i anledning av väckta motioner
om utredning angående ytterligare en
livräddningsbåt för Hanöbukten;

nr 176, i anledning av väckta motioner
angående statens övertagande av underhållet
å vissa enskilda vägar;

nr 177, i anledning av väckt motion
angående ordnandet av trafiken mellan
Seskarö och fastlandet;

nr 178, i anledning av väckt motion
om broförbindelse mellan Alnön och
fastlandet;

nr 179, i anledning av väckta motioner
om upptagande till förnyad prov -

Nr 29.

Lördagen den 21 november 1953.

ning av anställningsformen för platsvakter
vid statens järnvägar;

nr 180, i anledning av väckt motion
angående Kungl. Maj:ts rätt att ingå förbindelser,
som ej kunna infrias med anlitande
av anvisade anslag; samt

nr 181, i anledning av väckta motioner
angående omprövning av räntan på
ur statens pensionsfonder beviljade äldre
lån med särskilt höga räntesatser;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 59, i anledning av väckt motion
angående skattelättnader vid avveckling
av vissa fastighetsföreningar; samt
nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående upphävande av förordningen
den 19 december 1952 (nr 755) med bestämmelser
om värdering av varulager
vid 1954 års taxering till statlig och
kommunal inkomstskatt, jämte en i ämnet
väckt motion;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 42, i anledning av väckta motioner
angående domarpersonalens rekrytering
och anställningsförhållanden;

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
Genéve-konventionerna den 12 augusti
1949 angående skydd för krigets offer;
samt

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i 1 och 27 kap. strafflagen, m. m.;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 38, i anledning av väckta motioner
angående en översyn av butikstängningslagens
bestämmelser om kioskhandeln
m. m.; samt

nr 39, i anledning av väckta motioner
angående utredning om införande av
högertrafik i Sverige;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 31, i anledning av väckt motion om
ändrad ordning för expropriationsmålens
handläggning m. in.; samt

nr 32, i anledning av väckt motion om
viss ändring i expropriationslagen;
ävensom

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 39, med anledning av väckta motioner
om anordnande av övervakningsoch
patrulleringstjänst med minsvepare
till de svenska fiskarnas hjälp i södra
Östersjön;

nr 40, med anledning av väckta motioner
om åtgärder till fiskerinäringens
främjande m. in.; samt

nr 41, med anledning av väckt motion
om utredning angående bevakningsfartyg
åt fladenfisket.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.03 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1953. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

532983