Onsdagen den 18 maj. Sid (Riksdagens protokoll 1949:18)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1949

FÖRSTA KAMMAREN

18—20 maj.

Debatter m. m.

Onsdagen den 18 maj. Sid.

Svar på interpellationer:

av herr Anderberg ang. folkskollärarnas tjänstebostäder ... 3

av herr Domö om snabbare handläggning av ärenden rörande
fastighetsbildning ........................................ 9

Vissa anslag till civilförsvaret ................................ 18

Upplysningsverksamhet rörande reumatiska sjukdomar ........ 23

Svenska skifferoljeaktiebolagets framtida verksamhet ............ 23

Nybyggnad för rättskemiska laboratoriet m. m................. 41

Teckning av aktier i Aktiebolaget Aerotransport ................ 43

Understöd åt inrikes lufttrafik ................................ 44

Inrättande av en statlig affärsbank m. m. ...................... 77

Om upphävande av bensinransoneringen m. m................. 92

Om upphävande av pappersskatten m. m....................... 113

Om skatt på s. k. kolorerad veckopress ........................ 120

Nöjesskatten för biografföreställningar ....................... 121

Ang. prisutjämningsavgifter ......................................... 124

Samtliga avgjorda ärenden m. m.

Onsdagen den 18 maj.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 25, ang. vissa bestämmelser i
avseende å kommunindelningsreformens ikraftträdande m. m. 18

Statsutskottets utlåtande nr 138, ang. anslag till moderskapspenning 18

— nr 139, ang. anslag till civilförsvaret ........................ 18

— nr 140, ang. vissa anslag till civilförsvaret m. m............... 18

— nr 141, ang. restitution av krigskonjunkturskatt till Loss- och

lastningsföreningen Hamnarbete u. p. a. i Sundsvall .......... 23

— nr 142, ang. anslag för upplysningsverksamhet rörande reumatiska
sjukdomar .......................................... 23

1 Första kammarens protokoll 19b9. Nr 18.

Nr 18.

Innehåll.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 148, ang. Svenska skifferoljeaktiebola gets

framtida verksamhet ........................................ 23

— memorial nr 149, i anledning av kamrarnas återremiss av frågan

ang. anslag till nybyggnad för statens rättskemiska och farmacevtiska
laboratorier ...................................... 41

— utlåtande nr 150, ang. reglering av pensionsförhållandena för

vissa befattningshavare m. m............................. 42

— nr 151, ang. stat för riksgäldsfonden ........................ 42

— nr 152, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: avskrivning av

nya kapitalinvesteringar .................................. 43

— nr 153, ang. teckning av aktier i Aktiebolaget Aerotransport

m. m..................................................... 43

— nr 154, ang. inrättande av en statlig affärsbank m. m......... 77

Bevillningsutskottets betänkande nr 38, om fortsatt giltighet av förordningen
ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker
.................................................. 92

— nr 39, ang. förlängning av giltighetstiden för förordningen om

pappersskatt m. m......................................... 113

— nr 40, ang. skatt på s. k. kolorerad veckopress .............. 120

— nr 41, ang. sänkning i vissa fall av nöjesskatten för biografföreställningar
m. m......................................... 121

— nr 43, ang. prisutjämningsavgifter .......................... 124

Bankoutskottets utlåtande nr 33, ang. vissa ändringar i lagen för
Sveriges riksbank och i bankoreglementet m. m............. 126

— nr 34, ang. vissa ändringar av reglementet för riksgäldskontoret 126

— nr 35, ang. arvoden till suppleanter i styrelsen för riksdags biblioteket

.............................................. 127

— memorial nr 37, ang. ändrad lydelse av § 10 instruktionen för
riksdagens revisorer av stats-, banko- och riksgäldsverken .... 127

— utlåtande nr 38, ang. regleringen av utgifterna under huvudtiteln
Biksdagen och dess verk m. m........................... 127

— nr 39, ang. ändring i 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemen te

m. m................................................... 127

— nr 40, ang. viss ändring i 1947 års allmänna tjänstepensionsreg lemente

för riksdagens verk m. m........................... 127

— nr 41, ang. reglering av pensionsförhållandena för vissa befattningshavare
m. m......................................... 127

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr talmannen yttrade, att han efter!
samråd med andra kammarens talmans
finge tillkännagiva, att gemensamma ji
omröstningar komme att anställas vid
kamrarnas sammanträden onsdagen den
25 innevarande månad.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med hänvisning till bilagda läkarintyg
anhålles härmed om ledighet från riksdagsarbetet
från och med den 16 maj
tills vidare.

Avesta den 17 maj 1949.

Sven Boman.

Härmed intygas, att riksdagsman Sven
Boman, Avesta, på grund av sjukdom
vid i dag företagen undersökning tillråtts
vila från riksdagsarbetet tills vidare.

Avesta den 15 maj 1949.

John F. Johnsson,
t. f. stadsläkare.

På gjord proposition bifölls ansökningen
för den tid, det i åberopade läkarintyget
omförmälda hindret varade.

Ang. folkskollärarnas tjänstebostäder.

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
Weijne hade tillkännagivit,
att lian hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr Anderbergs
interpellation angående folkskollärarnas
tjänstebostäder. Svaret, vilket
omedelbart före sammanträdet i stencilerad
form utdelats till kammarens ledamöter,
finnes såsom bilaga fogat vid

detta protokoll. Herr statsrådet WEIJINE
erhöll nu ordet och anförde: Herr
''talman! Den interpellation, som herr
^Anderberg här har framställt, avser försläggningen
av lärarbostäder, när det
: nämligen är fråga om flera lärarbostäder,
antingen i samma hus eller i skilda
byggnader omedelbart intill varandra.
Herr Anderberg har påpekat, att skolöverstyrelsen
och folkskolinspektörerna
synas driva den uppfattningen, att man
inte bör förlägga lärarbostäder över varandra
utan i stället i enplanshus bredvid
varandra, och herr Anderberg vill att
jag skall medverka till att direktiven i
fråga om bostäderna bli mindre förpliktande.

Jag har tillåtit mig att i mitt svar lämna
en redogörelse för dels hur dessa bestämmelser
ha kommit till, dels det cirkulär,
som skolöverstyrelsen bär skickat
ut till inspektörerna, och dels en artikel
i »Aktuellt från skolöverstyrelsen»,
som också sysslar med tjänstebostädernas
förläggning, och jag vill framhålla,
att varken cirkuläret till inspektörerna
eller artikeln innebära något direkt förpliktande
för skoldistrikten i detta hänseende.

Det finns bara en bestämmelse, som
måste efterlevas när det gäller bostädernas
förläggning, och det är den, att de
skola vara avskilda från varandra; dessutom
finns det ett par bestämmelser av
mindre omfattning, som jag inte här
skall beröra.

Ett skoldistrikt är följaktligen berättigat
att bygga lärarbostäder även med
förläggning över varandra, och statsbidrag
har också beviljats för sådana bostäder.
Jag har i svaret tillåtit mig framhålla,
att skolöverstyrelsen ämnar i nästa
nummer av »Aktuellt från skolöverstyrelsen»
avtrycka interpellationssvaret
i lämpliga delar, så att skoldistrikten få
ett klart besked på denna punkt. Det är
nämligen ibland så, att kommunala myndigheter
uppfatta råd och uppmaningar

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Ang. folkskollärarnas tjänstebostäder.

från statliga, övervakande myndigheter
som förpliktande även i de fall då de
inte äro det.

Samtidigt som jag emellertid konstaterar,
att skoldistrikten här ha full frihet,
vill jag understryka, att det ur
landsbygdens egen synpunkt är önskvärt
med goda och trivsamma lärarbostäder,
och lärarna själva uppfatta nog i allmänhet
saken så, att de föredraga att bo
i enplanshus bredvid varandra framför
att bo över eller under kolleger.

Man kan nog säga att i kampen mot
lärarbristen och i kampen om lärarna
spela tjänstebostäderna en stor roll, och
därför äro trivsamma och goda tjänstebostäder
önskvärda ur landsbygdens
egen synpunkt.

Herr ANDERBERG: Herr talman! Jag
ber att till herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet få framföra
mitt vördsamma tack för det klargörande
svaret på min interpellation.
Jag kan av detta konstatera, att det råder
frihet för skoldistrikten att besluta
om tjänstebostädernas belägenhet i förhållande
till varandra men att de dock
skola enligt boställsordningen vara väl
åtskilda från varandra.

Jag kan också konstatera av statsrådets
svar, att vid besvär över skolöverstyrelsens
beslut Kungl. Maj :t har medgivit
statsbidrag till byggande av tjänstebostadshus
med tjänstebostäder förlagda
över varandra ävensom att några direktiv
angående visst byggnadssätt icke föreligga.

Interpellationen syftade till att få klarlagt,
om förbud fanns mot att förlägga
tjänstebostäder under varandra. Genom
statsrådets svar klargöres alltså att så
icke är fallet.

I de kommuner, där hyresmarknad
icke finns i boställsordningens mening,
tvingas kommunerna att bygga lärarbostäder
med ett mycket blygsamt statsbidrag.
Även om man i landsbygdskommuner
bör ha, såsom statsrådet nyss sade,
allt intresse av att få så trivsamma bostäder
som möjligt för landsbygdens lärare,
anses det på kommunalt håll vara

lika lämpligt och lika trivsamt, om tjänstebostäderna
kunna förläggas i ett hus
över varandra som bredvid varandra i
flera hus.

Det har också gjorts gällande, att
byggnadstypen med gemensam trappuppgång
ej skulle vara lämplig när det
gäller lärarbostäder. Då ett sådant byggnadssätt
tillämpas i mycket stor utsträckning
såväl i den privata byggnadsmarknaden
som i den statliga, frågar
man sig, varför lärarbostäderna skola
undantagas, d. v. s. att denna typ inte
får förekomma när det gäller lärarbostäder.

Jag skall ta ett par exempel från några
byggnadsfrågor, som just i dagarna
äro aktuella inom olika områden. Vid
garnisonssjukhuset i Boden har försvarets
fortifikationsförvaltning nyligen
uppfört två stycken trevåningshus med
läkarbostäder; vartdera liuset har endast
en trappuppgång. I det ena huset bo tre
överläkare och i det andra huset sex underläkare.
Någon olägenhet härav har
icke försports. I Gammelstad i Nederluleå
uppföres för närvarande en komministerprästgård
för två präster, en i varje
våning och med gemensam trappuppgång.
Kungl. Maj:t har godkänt anordningen
enligt ecklesiastika boställordningens
9 §, 2 mom. Vid flygets nya personalbostäder
äro kaptensbostäderna så
anordnade, att en kapten disponerar
bottenvåningen och en annan kapten övre
våningen i detta tvåvåningshus.

Med dessa exempel har jag endast velat
exemplifiera att man inom olika områden
kan för liknande ändamål bygga
bostäder i två plan.

Landsbygdens kommunalmän anse att
det inte är rättvist att de skola nödgas
bygga dyrare än nödvändigt, och man
frågar sig också, av vilken anledning
landskommunerna skola åsamkas dessa
onödiga bvggnadsutgifter. Städer och
större samhällen äro helt befriade från
tvånget att bygga bostäder för sådant ändamål.
Varför skall landsbygden stå i en
särställning? Endera bör staten lämna
ett ordentligt bidrag eller helt övertaga
byggandet av bostäder för lärarna.

Kommunerna stå också här i en svår

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Nr 18.

mellanställning: om man följer skolöverstyrelsens
intentioner, kan det gå som i
ett låneärende, i vilket Kungl. Maj:t nyligen,
den 25 februari i år, fattat beslut av
betydande kommunalt intresse. Avgörandet,
som har skett på finansdepartementets
föredragning efter gemensam beredning
med ecklesiastikdepartementet, innebär
en reaktion emot benägenheten på
sina håll att bygga större än vad bestämmelserna
förutsätta eller att bygga lärarbostäder
med en alltför hög standard.

Det var en kommun i Sörmland, som
begärde tillstånd för ett lån å 110 000
kronor, avsett till bestridande av de till
137 000 kronor beräknade kostnaderna
för uppförande av två lärarbostäder.
Kungl. Maj :t skar ned lånebeloppet till
100 000 kronor och gav samtidigt i beslutet
skolöverstyrelsen en erinran om
vikten av att skäliga anspråk på begränsning
av kostnader jämväl för byggnadsföretag
av ifrågavarande slag beaktades
vid skolöverstyrelsens granskning av
byggnadsritningar.

Det framgår vidare av handlingarna,
att enbart byggnadskostnaden för vardera
av de två enplansvillorna har gått
till 60 000 kronor. Det är givet att man
med nuvarande höga byggnadskostnader
inte kan räkna med att lärarnas löneavdrag
skola motsvara den årliga kostnaden
för den nya tjänstebostaden. Men
tydligen har Kungl. Maj:t inte ansett det
godtagbart att för allmänna medel uppföras
tjänstebostäder, vilkas årskostnad,
bortsett från bränslekostnaden, kan beräknas
överstiga 3 000 kronor, men av
bostadsinnehavaren endast betalas med
888 kronor.

Även det allvarliga knapphetsläget på
byggnadsmarknaden har väl inverkat på
Kungl. Maj:ts beslut.

•lag har således av herr statsrådets
svar fått klart, att därvidlag nog inte råder
så stor meningsskiljaktighet mellan
kommunalmännens syn på saken och
statsrådets.

Enligt min uppfattning är det i slutet
av interpellationssvaret, där statsrådet
särskilt pekar på vikten av landskommunernas
eget intresse av att lärarna inte
blott erhålla lagliga utan även i alla av -

Ang. folkskollärarnas tjänstebostäder.

seenden trivsamma tjänstebostäder, som
någon meningsskiljaktighet kommer till
synes. Det är klart att vi äro synnerligen
intresserade av att få ut dugliga lärare
på landsbygden, och när nu denna
byggnadsfråga i kommunerna skall ordnas,
får man se till, att byggandet sker
på bästa sätt. Men vi ha inte sedan flera
år tillbaka i skoldistrikten fått lov att
ge kommunala lönetillägg till lärarna.
En tjänstebostad av högre standard innebär
ju ett kommunalt lönetillägg. Det
måste betecknas såsom betänkligt att
skolöverstyrelsen stimulerar kommunerna
att ge kommunala lönetillägg i denna
form. Vidare är det betänkligt, att man
med sådana medel som att man skall
bygga spatiösare och förnämare bostäder
skall behöva tävla om det fåtal lärarkrafter,
som står till buds för landsbygdens
de!. Det blir inte flera lärare
på grund av sådana åtgärder; det blir
endast konkurens om dem. Vi kommunalmän
vilja hoppas, att herr statsrådets
svar nu och Kungl. Maj :ts beslut i nämnda
låneärende skola hålla tillbaka även
överdrivna anspråk, så att inte kommunerna
komma i ett dilemma mellan de
olika myndigheterna.

Herr ELOFSSON, GUSTAF: Herr talman!
När jag läser det svar, som ecklesiastikministern
här lämnat på herr Anderbergs
interpellation, är jag benägen
tro, att skolöverstyrelsen sett tillbaka till
den tid, då lärarbostäderna på landsbygden
voro ganska undermåliga. Vi måste
nog erkänna att det för ett tiotal år sedan
från kommunernas sida inte vidtogs
sådana åtgärder, som kanske rätteligen
borde ha vidtagits för att lägenheterna
skulle vara trivsammare. Men under de
senaste tio åren har ju på detta område
en ganska avsevärd förändring inträtt.
När man då ser t. ex. i en landskommun,
att lärarnas avlöning sättes efter ortsgrupp
II men hyran beräknas efter ortsgrupp
1, undrar man vilken anledning
skolöverstyrelsen kan ha för att här göra
skillnad på dessa bägge punkter. Om
man ändå anser att orten är sådan, att
avlöningen skall utgå efter ortsgrupp II,

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Ang. folkskollärarnas tjänstebostäder.

får man väl också anse att hyran bör
beräknas därefter. Det är självklart att
nutidsenliga och bra bostäder skola tillhandahållas,
men jag undrar i alla fall,
om man inte går litet för långt i detta
avseende.

Det är mycket riktigt som interpellanten
här säger, att bär ett kommunalt
bostadstillägg kommer denna kategori
människor till del, som inga andra få
komma i åtnjutande av. Men skall det
bli så, att det är de kommuner, som bygga
de bästa bostäderna och som på detta
sätt kunna erbjuda de bästa förmånerna,
som skola få den bästa tillgången
till lärarkrafter, så kommer landsbygden
i en mycket prekär ställning.

Jag anser att man från skolöverstyrelsens
sida inte längre bör hålla på att
t. ex. varje lärarbostad absolut skall ha
egen ingång. Hur skulle det se ut i en
stadsfastighet, där det kanske finns 10
—15 lägenheter, i samma trappuppgång,
om var och en av dessa lägenheter skulle
ha egen sådan? Jag tycker det är ganska
gammalmodigt att hålla på en sådan bestämmelse,
även om man kanske för 20
å 30 år sedan ansåg det lämpligast att
hålla på den även i fortsättningen. När
en lärare nu själv hyr bostad, hyr han
för övrigt ofta inte en bostad, där han
har egen ingång, utan han hyr gärna i
en fastighet, där flera familjer begagna
sig av samma ingång. Varför skall man
föreskriva en sådan ordning, som medför
att t. ex. en kommun, som skall hålla
lärare med bostad, måste få större
kostnad därför, än om vederbörande lärare
själva måste bekosta bostaden?

Jag vill, herr talman, med dessa ord
ha sagt ifrån, att det är på tiden att
man från skolöverstyrelsens sida verkligen
går in för en ändring på denna
punkt, så att vi kunna vinna likställighet
mellan landsbygden och städer och
samhällen.

Herr PERSSON, IVAR: Herr talman!
Då jag såsom lekmannarepresentant har
deltagit i handläggningen inom skolöverstyrelsen
av vissa ärenden av samma
beskaffenhet som det här föreva -

rande ärendet, vill jag säga, att skolöverstyrelsen
ingalunda har avsett att för
kommunerna fördyra uppförandet av
byggnader av detta slag. Men skolöverstyrelsen
har därmed avsett att försöka
göra det bästa möjliga — naturligtvis
inom boställsordningens ram — av de
nybyggen, som äga rum, och jag kan
inte annat än instämma med vad departementschefen
här bär anfört, att det
gäller att ur landsbygdens egen synpunkt
åstadkomma så goda och trivsamma
bostäder som möjligt, men naturligtvis
utan att kostnaderna få bli oproportionerligt
höga.

När det gäller bostäder äro meningarna
alltid delade om vad som är det bästa.
Det kan också råda delade meningar om
vad som här har diskuterats, nämligen
huruvida det är lika bra att bo i lägenheter
ovanpå varandra som att bo i särskilda
byggnader vid sidan om varandra.
Jag ansluter mig emellertid helt till
den uppfattningen att det i allmänhet
säkerligen är bäst, att folk bor vid sidan
av varandra även om det ej kan bli i
skilda hus.

När herr Anderberg säger att det är
besvärsvägen som man nu har fått fram
ett prejudikat även på detta område, är
detta inte alldeles rätt, tv det är ju så,
att skolöverstyrelsen har haft att med
till- eller avstyrkande överlämna dylika
ärenden till Kungl. Maj:t, och skolöverstyrelsen
har inte avstyrkt i de fall, då
kommunen hållit på att man skulle lägga
bostäderna över andra. Däremot har
skolöverstyrelsen i enlighet med boställsordningens
bestämmelser krävt, att
speciell uppmärksamhet i så fall skulle
ägnas isoleringen mellan de båda lägenheterna,
för att de skulle uppfylla kraven
på att anses vara väl åtskilda från
varandra. Jag vet mycket väl, att det
här i landet byggs många bostäder, som
ingalunda fylla detta krav; det är så
lytt på många håll mellan lägenheterna
att man hör alldeles för mycket av vad
grannen tar sig före, och var och en
förstår att irritationsmoment då kunna
uppkomma. När nya bostäder byggas
med statsbidrag, är det väl inte mer än
på sin plats, att vi se till att göra vad

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Nr 18.

som lämpligen inom en rimlig kostnadsram
kan göras för att slippa sådana irritationsmoment.

Ett irritationsmoment kunna också de
gemensamma trappuppgångarna vara —
jag säger inte att de alltid äro det eller
behöva vara det.

Ur landsbygdssynpunkt sett ligger väl
denna fråga så till —• vilket både herr
Anderberg och herr Elofsson böra observera
— att där man inte har någon
bostadsmarknad att vända sig till för att
kunna förhyra erforderliga bostäder,
utan alltså måste låta bygga sådana, bor
folk i regel inte så sammangyttrat som
i städer och större samhällen, varifrån
interpellanten hämtat sina exempel. Så
länge inte boställsordningen blir ändrad,
kan skolöverstyrelsen således inte
göra annat än hålla på denna bestämmelse,
att det om möjligt bör vara olika ingångar
till de olika lägenheterna, vilket
inte i och för sig behöver betyda någon
fördyring i allmänhet vid nybyggnader.

Sedan, herr talman, skall jag be att få
tillägga, att jag naturligtvis rent personligen
liksom de båda herrar, som tidigare
här ha talat för kommunerna, har
den uppfattningen, att kommunerna få
nedlägga så stora kostnader på dessa bostadshus,
att det statsbidrag, som de nu
få, inte är tillräckligt utan borde höjas.
Den saken ha vi ju också diskuterat i ett
par olika sammanhang här i riksdagen,
och alla äro nog överens om att detta
statsbidrag bör utökas, så snart förhållandena
det medge. Därmed, herr talman,
bli ju möjligheterna större för
kommunerna att tillgodose de krav på
trivsamhet, som jag anser även böra
tillgodoses.

Herr statsrådet WEIJNE: Herr talman!
•lag har för min del mycket stor respekt
för kammarens tid och brukar alltid hålla
ytterst korta anföranden. .lag finner
mig emellertid i dag föranlåten att säga
ytterligare några ord i klargörande
syfte.

•lag vill först bemöta herr Elofsson,
när han sade att i städerna kunna 15,
1C familjer bo i ett hus med gemensam

Ang. folkskollärarnas tjänstebostäder,
uppgång och vara nöjda därmed. Ja, om
herr Elofsson vill hälsa på mig, skall han
finna, att där bo 32 familjer i samma hus
med gemensam uppgång, och ingen
klagar på detta. Där har man ändå ingenting
med varandra att göra. Isoleringen
mellan lägenheterna är i allmänhet god,
och jag tror inte att man skall ta städerna
till utgångspunkt, när det gäller att
avgöra landsbygdens byggnadsförhållanden.
Jag bor i ett 8-våningars hus, men
jag tror inte att herr Elofsson vill rekommendera,
att man på landsbygden
uppför några 8-våningshus. Där har man
ju gott om utrymme för uppförande av
byggnader, och där bör man därför
bygga på ett annat sätt.

Man fick både av herr Elofssons och
av interpellantens anförande den uppfattningen,
att landsbygden nu skulle
ha fått någon ny och besvärlig tunga
eller pålaga. Förhållandet är det rakt
motsatta. Tidigare var det nämligen så,
att landsbygden hade skyldighet att bygga
lärarbostäder i stort sett enligt samma
principer som nu, men lärarnas bostadsavdrag
var inte större än att det
täckte bränslekostnaderna och möjligen
något mera — något som helst statsbidrag
utgick inte. I en kommitté, som
jag för övrigt själv tillhörde, slopade
man ett mindre bostadstillägg till lärarlönerna,
vilket utgick till alla kommuner,
alltså även till städerna, och införde i
stället bvggnadsbidrag till lärarbostäder.
Dessa bidrag äro: 12 000 kronor för
en folkskollärarbostad och 8 000 kronor
för en småskollärarbostad. Och när bestämmelserna
utfärdades, utgick man
ifrån att genom detta bidrag kunna komma
dithän, att lärarnas hyror täckte
kostnaderna i övrigt för lärarbostäderna
och att landsbygden alltså skulle komma
i samma ställning som städerna och
inte få några särskilda besvärligheter
och större ekonomiska utgifter i det
hänseendet.

Det kan påpekas, att byggnadskostnaderna
sedan dess ha stigit. Man utgick
då från en beräknad byggnadskostnad
av 30 000 kronor för en folkskollärarbostad
och 20 000 kronor för en småskollärarbostad.
I dag är det otvivelak -

Nr 18.

Onsdagen den 18 mai 1949 fm.

Ang. folkskollärarnas tjänstebostäder,
tigt dyrare att bygga, och från den utgångspunkten
kan kritik framföras men
knappast ur andra synpunkter.

Interpellanten berörde här vidare
egentligen två saker, som stå i motsats
till varandra. Han anser att staten genom
sitt organ, skolöverstyrelsen — som
inom parentes sagt, herr Elofsson, inte
fastställer vare sig hvresavdrag eller dyrortsgruppering;
det är socialstyrelsen,
som på den punkten är den förslagsställande
myndigheten — binder kommunerna
för hårt. Men samtidigt tog han
upp Sörmlandsfallet, där en kommun,
som hade velat bygga vidlyftigt, begagnat
sig av den kommunala självbestämningsrätten
och där staten sedan ingrep.

Jag vet inte riktigt, hur interpellanten
såg på saken, om han menade, att staten
skall binda kommunerna hårt, bara
det sker ekonomiskt, eller om han menar,
att kommunerna skola ha största
möjliga frihet inom en viss ram.

När jag här talar om att man skall
ha goda lärarbostäder, så menar jag inte,
herr Elofsson, att olika socknar skola
konkurrera med varandra. Jag tänker
mig landsbygden som en enhet, och eftersom
landsbygden inte kan ge lärarna
så värst stora fördelar i jämförelse med
vad städerna kunna — de få mycket
mera besvärligheter med de egna barnens
utbildning o. s. v. — tycker jag att
det är rätt klokt ur landsbygdssynpunkt,
att när det gäller bostäder landsbygden
skall ha möjlighet att ge lärarna någon
favör, som ger landsbygden större konkurrenskraft
i förhållande till städerna.

Herr ELOFSSON, GUSTAF: Herr talman!
Det kan ju vara mycket riktigt,
som ecklesiastikministern här framhållit,
att man bör se till att få goda bostäder
på landsbygden. Herr statsrådet
sade också, att några ökade bördor på
detta område ha icke tillkommit, utan
tvärtom har landsbygden fått större förmåner
nu än förut, men så tilläde han,
att på grund av bostadskostnadernas
stegring denna förbättring inte blivit så
stor som önskvärt. Men om man går på

den bogen, så tror jag man bör tillägga,
att när lärarna hade de förmåner, som
ecklesiastikministern talade om, voro
lärarlönerna ganska låga, men sedan
dess ha de justerats uppåt, så att lärarna
kommit i ungefär samma ställning
som andra yrkesgrupper med motsvarande
utbildning, och då måste vi väl
ändå erkänna, att det i dessa bostäder
ligger ett kommunalt lönetillägg, som
inga andra komma i åtnjutande av.

Jag tycker det är ganska egendomligt,
att när en kommun håller bostäder, så
är det inte tal om annat än att det skall
ordnas med egen ingång. Hemma i min
kommun begärde en lärare att få hålla
sig med egen bostad, och det voro vi
mycket tacksamma för, ty vi hade ont
om bostäder. Han hyrde då, inte i ett
fem- eller sexvåningshus, som ecklesiastikministern
talade om, ty det finns inte
sådana på landsbygden, men i ett tvåvåningshus,
där han bor i andra våningen.
Det är inte ljudisolerat, som herr
Ivar Persson talade om, med dubbla
bjälklag och dylikt, utan det är ett mycket
enkelt uppfört hus. Varför skall det
vara så stor skillnad, då en kommun håller
bostad och då läraren själv hvr? Då
han själv hyr, då är det inte tal om några
störningar, men så snart kommunen
skall bygga, då skall det tas hänsyn till
störningar!

Herr statsrådet sade också, att det är
socialstyrelsen som bestämmer hvresgrupperingarna,
och det är naturligtvis
riktigt, men jag förmodar att skolöverstyrelsen
har kännedom om denna gruppering,
och ändå sätter man på landsbygden
lönen efter en högre ortsgrupp
än hyresavdraget.

Om en kommun nu vill bygga en ordentlig
och trevlig bostad, så kan den
icke göra detta utan att komma i en bra
mycket sämre ställning än för 15 år sedan,
då man'' .bygde en bostad och tillhandahöll
lärarna den, trots att bostadsavdraget
då bara täckte bränslekostnaden.

Herr statsrådet WEIJNE: Herr talman!
Man skall inte använda starka uttryck,

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Nr 18.

Om snabbare handläggning av ärenden rörande fastighetsbildning.

men vad herr Elofsson sade nu är helt
enkelt inte med verkligheten överensstämmande.
Kommunerna äro i betydligt
bättre ställning nu än de voro för
15 år sedan. Jag är beredd att presentera
herr Elofsson en utredning därom,
som kan få granskas av även andra som
möjligen tvivla på den saken.

Jag tycker också det är betänkligt att
säga, att om en lärare hyr en bostad på
landsbygden, där det inte finns så värst
mycket att välja på, skall detta vara normerande
för tjänstebostäderna. Det finns
lärare som bo i ett rum, och det finns
många lärare som bo i ett rum och kök,
därför att de inte kunna få något annat.
Det är en sak att hyra en bostad
själv och betala den hyra som är rimlig,
och det är en annan sak att få en
tjänstebostad och vidkännas löneavdrag
för den. Tjänstebostaden måste med
nödvändighet uppfylla vissa kvalifikationer.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om snabbare handläggning av ärenden
rörande fastighetsbildning.

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
ZETTERBERG, som meddelat, att han
ämnade vid detta sammanträde besvara
herr Domös interpellation om snabbare
handläggning av ärenden rörande fastighetsbildning,
och nu yttrade: Herr talman!
Med kammarens tillstånd har herr
Domö till chefen för jordbruksdepartementet
riktat följande två frågor:

1) Har statsrådet observerat de många
praktiska svårigheter som speciellt på
landsbygden — bl. a. till följd av bristande
samordning mellan olika administrativa
myndigheter — göra sig gällande
även vid tämligen enkla avstyckningsförrättningar? 2)

Vilka omedelbara åtgärder är statsrådet
beredd att vidtaga för att möjliggöra
enklare och snabbare förfarande
vid handläggning av ärenden inom fastighetsbildningsviisendet? -

Då interpellantens frågor framför allt
beröra vissa problem rörande lagstiftningen
om delning av jord å landet, torde
det närmast ankomma på mig att besvara
frågorna.

Innan jag går in på det centrala problemet
om förfarandet i jorddelningsärenden,
skall jag be att något få uppehålla
mig vid den av herr Domö likaledes behandlade
frågan om arbetsbalansen inom
lantmäteriväsendet. Jag vill då till
en början erinra om att detta problem
uppmärksammats av riksdagens revisorer
både i deras år 1945 avgivna berättelse
och vid den granskning, som de
verkställt år 1948. Såsom framgår av det
uttalande riksdagsrevisorerna sistnämnda
år gjort i ämnet, är arbetsbalansen
inom lantmäteriets distriktsorganisation
och vid lantmäterikontoren för närvarande
mycket betydande. För att använda
revisorernas egen formulering, som
också interpellanten begagnat, motsvarar
sålunda distriktsorganisationens arbetsbalans
en uppskattad arbetstid av
omkring 1 000 arbetsår. Utan att eftersträva
en skönmålning skulle jag för
egen del hellre vilja uttrycka saken så,
att arbetsbalansen utgör cirka ett arbetsår
för varje vid lantmäteriets distriktsorganisation
anställd befattningshavare.
Antalet befattningshavare är nämligen
cirka 1 000.

Såsom herr Domö påpekat, har lantmäteriorganisationen
under år 1948 genomgått
en grundlig omdaning. Härigenom
har lantmäteriet tillförts ökad arbetskraft.
I lantmäteristyrelsens regi ha
under de senaste två åren snabbutbildats
omkring 120 mätningstekniker och 120
kontorsbiträden, vilka tillförts lantmäteriorganisationen.
Utbildning pågår för
närvarande av ytterligare cirka 40 mätningstekniker
och 20 kontorsbiträden.
Kurser ha därjämte redan hållits eller
pågå för fortsatt utbildning av ett antal
mätningstekniker, vilka även före omorganisationen
arbetade hos lantmätarna.
Den nya arbetskraft, som sålunda tillförts
lantmäteriet, är emellertid till en
början ovan, vilket naturligtvis hämmar
arbetet. Härtill kommer att, oaktat omorganisationen
i och för sig synes ha

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Om snabbare handläggning av ärenden
gått bra, den dock helt naturligt medfört
avsevärt avbräck i lantmätarnas
normala verksamhet. En viss stagnation
i lantmäteriverksamheten har därför icke
kunnat undvikas under det sist förflutna
året. En fortskridande stegring av
arbetsresultatet kan dock väntas i och
med att den utökade biträdespersonalen
vinner större erfarenhet och vidare de
genom omorganisationen tillskapade nya
distriktsenheterna vänja sig vid de nya
arbetsformerna. Av stor betydelse i detta
sammanhang är också, att man vid
tekniska högskolan nyligen vidtagit åtgärder
för att öka antalet studerande vid
lantmäteriavdelningens första årskurs.
Hösten 1948 utgjorde detta antal sålunda
omkring 40 mot tidigare endast ungefär
hälften därav. Det torde därför finnas
goda utsikter, att den nu mycket kännbara
bristen på lantmätare kommer att
minska inom några år.

Om man tar hänsyn till den fortgående
ökning av den nya organisationens
arbetskapacitet, som alltså måste vara
att vänta, kan situationen knappast anses
i och för sig oroväckande. Emellertid
måste man räkna med att lantmäteriets
arbetsuppgifter komma att ytterligare
öka som en följd av den nja byggnadslagstiftningen
och de av statsmakterna
beslutade åtgärderna för jordbrukets rationalisering.
Det är därför icke blott
önskvärt utan nödvändigt att i görligaste
mån ytterligare rationalisera verksamheten
inom lantmäteriväsendet. Såsom
framgår av lantmäteristyrelsens utförliga
yttrande i anledning av riksdagsrevisorernas
senaste uttalande i frågan, fortgår
arbetet på en sådan rationalisering
oavlåtligt.

I administrativ hänseende ha sålunda
under år 1948 i starkt forcerad takt genomförts
ett stort antal rationaliseringsåtgärder.
Genom den nya lantmäteriinstruktionen
har en genomgripande förenkling
av förvaltningen inom lantmäteriet
genomförts i alla de avseenden, där
en sådan nu ansetts möjlig. Vissa ytterligare
förenklingar förberedas. Sålunda
pågå inom lantmäteristyrelsen förarbeten
till en ny förenklad lantmäteritaxa.

I syfte att underlätta lantmätarnas fält -

rörande fastighetsbildning.

arbeten undersökas vidare möjligheterna
att åstadkomma en kår av kvalificerade
mätningshantlangare eller mätningsförmän.
I fråga om de tekniska arbetsmetoderna
pågå försök att genom nya förfaringssätt
och förenklingar uppnå snabbare
och billigare arbetsresultat. Den
tekniska utrustningen kompletteras i
den mån möjligheterna det medgiva.
Även på det kamerala området har styrelsen
helt nyligen, efter samarbete med
riksräkenskapsverket, tagit initiativ till
en del rationaliseringsåtgärder.

Om handläggningen av fastighetsbildningsärenden
skall kunna i önskvärd utsträckning
påskyndas och förenklas,
fordras emellertid även en revision av
jorddelningslagens regler härom. Det
synnerligen omfattande arbetet på en reformerad
jorddelningslagstiftning handhas
som bekant av fastighetsbildningssakkunniga.
På grundval av ett av dem
utarbetat förslag genomfördes vid 1947
års riksdag en partiell reform av denna
lagstiftning. Reformen avsåg främst att
anpassa fastighetsbildningsverksamheten
i vad avser avstyckning till den nya
jordbrukspolitiska målsättningen samt
till bestämmelserna i den nya byggnadslagstiftningen.
Själva förfarandet vid
fastighetsbildningen berördes i huvudsak
icke, även om vissa lättnader i förfarandet
genomfördes. Bland dessa märkas
särskilt, att länsstyrelsens befogenhet
att fastställa avstyckningar inom
utomplansområden överflyttades till
jorddelningsmyndigheterna och att förfarandet
vid meddelande av tillstånd till
avstyckning inom område, där det råder
avstyckningsförbud, i viss mån förenklades.

Fastighetsbildningssakkunniga ha nu
framlagt förslag om att även länsstyrelsens
återstående befattning med avstyckningar
inom vissa samhällen och planområden
skall överflyttas till jorddelningsmyndigheterna.
De sakkunniga ha
därjämte föreslagit, att överlantmätaren
i princip skall erhålla befogenhet att
pröva och fastställa gränsbestämningar.
Dessa ändringsförslag stå helt i överensstämmelse
med den av lantmäteristyrelsen
och herr Domö uttalade mening -

Onsdagen den 18 maj 1949 fin.

Nr 18.

Om snabbare handläggning av ärenden rörande fastighetsbildning.

en, att beslutanderätten i fastighetsbildningsfrågor
bör koncentreras till jorddelningsmyndigheterna.
De sakkunnigas
betänkande har varit föremål för remissbehandling
i vanlig ordning, men
eftersom det avgavs först i början av
detta år, har det icke blivit möjligt att
framlägga proposition i ämnet redan för
innevarande års riksdag. Förslagen bearbetas
emellertid inom justitiedepartementet,
och de komma med största säkerhet
att föreläggas nästa års riksdag.
Om förslagen bli genomförda, kommer
en inte oväsentlig lättnad i fastställelseförfarandet
att vinnas. Vidare må
nämnas, att de sakkunniga —- vid sidan
av sitt svåra och mycket omfattande arbete
med att bereda en helt ny jorddelningslag
— även äro sysselsatta med
att inom ramen för gällande lag utarbeta
olika detaljförslag till ytterligare
rationaliseringsåtgärder med avseende å
förfarandet. Detta sistnämnda arbete,
som bedrives med stor skvndsamhet och
kan väntas bli slutfört under loppet av
detta år, åsyftar en ganska avsevärd förenkling
och därmed förenad tidsvinst
vid olika slag av lantmäteriförrättningar.
Jag hoppas kunna framlägga proposition
rörande även dessa frågor för
1950 års riksdag.

Interpellanten har särskilt uppmärksammat
det förhållandet, att frågan om
avstyckning från en jordbruksfastighet
för sammanläggning med ett annat jordbruk,
förutom att den skall handläggas
av jorddelningsmyndigheterna, även
måste underställas lantbruksnämnden i
orten för erhållande av tillstånd till förvärvet
enligt jordförvärvslagens regler.
.lag vill icke förneka, att detta kan medföra
dröjsmål och stundom föranleda
dubbelarbete. Saken bar också, redan innan
interpellationen framställdes, varit
föremål för uppmärksamhet inom lantbruksstyrelsen.
Enligt vad jag under
hand erfarit, har styrelsen redan beslutat
framlägga förslag till sådana lagändringar,
att vid köp av nu ifrågavarande
slag förvärvets tillåtlighet normalt
kan prövas i lantmäteriärendet och
således denna dubbelgranskning upphöra.

Jag vill slutligen framhålla, att de
olika lantmäteriorganens samverkan inbördes
och samarbete med andra myndigheter
ingalunda präglas av någon
stel formalism utan i regel hanteras enkelt
och praktiskt. Skriftliga remisser
undvikas såvitt möjligt, och det samråd,
som erfordras mellan olika myndigheter,
äger rum under hand i största möjliga
utsträckning.

Som en allmän sammanfattning vill
jag till slut framhålla, att de av herr
Domö påtalade olägenheterna äro föremål
för stor uppmärksamhet hos de
myndigheter och andra organ, som ha
ansvar härför, och att det pågår energiska
ansträngningar för att så snart som
möjligt genom olika åtgärder åstadkomma
ett enklare och snabbare förfarande
vid handläggning av ärenden inom fastighetsbildningsväsendet.

Herr DOMÖ: Herr talman! Jag ber att
till justitieministern få framföra mitt
tack för svaret på min interpellation av
den 8 februari. Jag tog mig friheten att
rikta min interpellation till jordbruksministern
framför allt därför att det är
ökningen i arbetsuppgifterna på här ifrågavarande
område på grund av åtskilliga
åtgärder via jordbruksdepartementet,
som har föranlett dessa svårigheter
och därmed interpellationen, och därför
att det skulle vara intressant att få höra
jordbruksministerns uppfattning om hur
det i verkligheten har gått i lås med de
anordningar som vidtagits och som i hög
grad belasta de myndigheter som ha
med jorddelningsväsendet att göra. Jag
förstår så väl, att justitieministern, som
känner anhopningen och tyngden på detta
plan, måste tycka att det finns stora
svårigheter att övervinna, och jag är
mycket tacksam för svaret i så måtto att
det vittnar om förståelse för problemen.
Justitieministern vitsordar ju också, att
här föreligga stora svårigheter, och i slutet
på svaret talas om att det pågår energiska
ansträngningar att så snart som
möjligt åstadkomma ett enklare och
snabbare förfarande vid handläggningen
av ärenden rörande fastighetsbildnings -

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Om snabbare handläggning av ärenden

väsendet. Det var ju till detta senare jag
syftade med min interpellation. Trots
justitieministerns i stort sett tillfredsställande
svar skall jag, herr talman, tillåta
mig några kommentarer och utläggningar.
Jag skall försöka göra dem ganska
korta på grund av den anhopning av
ärenden som föreligger, men denna fråga
är för den stora allmänheten av så
väsentlig betydelse, att vi icke kunna
låta den gå förbi utan att mycket allvarligt
trycka på en hel del omständigheter.

Anhopningen av ärenden, den ökade
arbetsbalansen, är ju påtaglig. Jag hade
tillåtit mig återge statsrevisionens uttalande,
att arbetsbalansen motsvarade eu
uppskattad arbetstid av omkring 1 000
arbetsår. Justitieministern vänder på det
och säger, att han hellre vill uttrycka
saken så, att arbetsbalansen motsvarar
ungefär ett arbetsår för varje vid lantmäteriets
distriktsorganisation anställd
befattningshavare.

Ja, går det att göra den uppdelning,
som justitieministern här har gjort?
Ärendenas beskaffenhet är ju i allmänhet
sådan, att de kräva översyn och personlig
ledning av vederbörande distriklslantmätare.
Att då helt enkelt uppdela
arbetsbalansen mellan alla befattningshavare,
även biträden och dylika, tror
jag blir missvisande, tv det kommer ju
här an på kompetensen, och jag skulle
tro att det just är anhopningen av ärenden
på distriktslantmätaren personligen,
som är avgörande härvidlag. Vi ha ju
inte mer än inemot 300 distriktslantmätare
— den 1 oktober var det, om jag
minns rätt 293. Delar man ut arbetet på
dem, blir det åtskilliga år till, som de
få sysselsättas med balansen, och då förstår
var och en, att det är oerhört svårt
att få nya ärenden avgjorda inom önskad
tidrymd.

Justitieministern talar om att man
skall reformera, att det skall vidtagas en
mängd rationaliseringsåtgärder och att
man söker öka personalen. Jag kommer
då att tänka på att »rationalisering» har
blivit en trollformel, som man lätt binder
sig vid så att bara man talar om att
man skall rationalisera, anser man sig

rörande fastighetsbildning.

vara inne på rätt väg. Den god vilja,
som kommer fram i justitieministerns
svar, är i och för sig berömvärd, men
ännu viktigare är att komma till rätta
praktiskt med problemet, och jag är inte
säker på att man gör det med de åtgärder
som han här har skisserat. Jag undrar,
om man inte borde överväga en sådan
sak som att komma ifrån fastställelseförfarandet.
Detta har kanske tidigare
varit motiverat på grund av att lantmätarna
förr inte hade så god utbildning
och att deras anställningsvillkor
voro sådana, att man kunde riskera, att
de ville göra undan ärendena så snabbt
som möjligt och utan den grundlighet
som man måste kräva om förrättningarna
ej skulle underkastas prövning genom
fastställelseförfarandet, men nu torde
man nog kunna släppa detta. Om man
kunde komma fram till en mera enhetlig
och koncentrerad handläggning, som
framför allt förlädes till distriktslantmätarna,
tror jag att man skulle vinna mycket
i enkelhet — och tid.

Alla som ha erfarenhet av dessa ärenden
veta, att fastställelseförfarandet tar
lång tid. Om i stället förrättningen kunde
vinna laga kraft, om den inte överklagades,
så tror jag att man redan i första
instans skulle få ärendet mera allsidigt
belyst och att man skulle slippa den anhopning
och det dröjsmål som nu förekomma.
Det var väl i viss mån i den avsikten,
som man försökte förstärka distriktslantmätarorganisationen,
men i
stället för att komma fram till den ökning
som avsågs — jag vill minnas att
det var fråga om att få 370 distriktslantmätare
— har man inte ens kommit upp
till 300, under det att överlantmälarinstitutionen
har utökats rätt väsentligt. Alltså,
på det område där det grundläggande
arbetet skall göras, ha vi inte fått den
ökning som man avsett, under det att
ökningen däremot mera kommit kontrollorganet
till del. Jag vill hemställa
till justitieministerns benägna allvarliga
övervägande, om man inte här kunde
komma fram till en jämkning i riktning
mot en ökning av distriktslantmätarnas
antal.

Jag är glad över att vi tyckas vara

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Nr 18.

Om snabbare handläggning av ärenden rörande fastighetsbildning.

alldeles ense om att jorddelningsmyndigheterna
skola ha det mesta avgörandet
i sådana här frågor, men detta ger mig
anledning, herr tanlman, att något gå in
på den nya situation, som har inträtt
efter det ätt den nya lagstiftningen om
jordbruksrationaliseringen genomförts.
Förut var det så, att det var de enskilda
jordägarna som togo initiativet till avstyckningar,
skiften och dylikt, och så
har man fått fram en personalstyrka som
är avpassad för detta. Så kom den nya
rationaliseringslagstiftningen och den
nya byggnadslagen, och då har man lått
en anhopning, som för närvarande är
omöjlig att klara för den befattningshavarkår
som finns. Detta medför stora besvärligheter
för den enskilde medborgaren.
För att ta ett enda exempel: en man
som vill bygga sig en bostadslägenhet, ha
ett egnahemslån och dylikt. Han söker
då få en lämplig tomt. På grund av de
nya bestämmelserna är det inte så lätt
att få en avstyckning verkställd. Distriktslantmätaren
anmodas, reser till
platsen och konstaterar, att det är tvivelaktigt,
om det samhälle, där tomten
ligger, är sådant, att det skall anses som
tättbebvggt eller inte. Om han måste tolka
det så, att det är fråga om ett tättbebyggt
samhälle, så får han inte avstycka
utan att ha förvissat sig om att det finns
planer uppgjorda och godkända för avloppsledningar
och dylikt. Då sådana
upplysningar inte stå att få reser han
hem och tar i tu med något annat av
sina många arbeten och hänvisar förmodligen
den sökande att förvissa sig
om saken, att höra efter hos kommunen
hur det är. Nu är man ganska obekant
med dessa lagar ute i bygderna, och i
kommunerna är man helt naturligt ovan
vid sådant. Man vet inte, hur det skall
bli. Det finns ingen särskild byggnadsnämnd,
utan det åligger de vanliga kommunala
myndigheterna att handlägga
detta, och kommunalnämnden vet ofta
mycket litet om saken. Så kommer man
till slut till det resultatet, att bestämmelserna
måste tolkas enligt lantmätarens
uttalande så, att det är ett sådant samhälle,
som skall förses med vatten och
avlopp, och så uppstår frågan: Hur skall

den saken ordnas? Så vänder man sig
till en myndighet, som man tror har att
handlägga detta. Det är inte säkert att
man kommer rätt; det är litet olika meningar
om var det skall ske, och så finner
man, att det är en tjänsteman inom
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen som
har till uppgift att svara för sådana planer
inom länet. Den tjänstemannen svarar:
»Jag är så upptagen av att granska
planer för de närmaste åren, att jag
omöjligt kan göra upp planen. Skaffa
en annan!» Så går man kanske till närmaste
stads fackman på området och
frågar, om han kan göra det, men i regel
har han så mycket att göra, att han inte
kan åta sig det. På det sättet går det undan
för undan månad efter manad, och
man får ingen klarhet i saken.

Jag åberopar detta, därför alt jag vill
understryka den varning, som många
gånger har uttalats, att man icke skall genomföra
ingripande reformer med stora
följdverkningar utan att verkligen ha
klart för sig, hur de verka i praktiken,
och utan att vara förvissad om att man
kan få till stånd en apparat som kan bemästra
de problem som höra ihop därmed.
Men detta har man inte gjort när
det gäller jordbruksrationaliseringen och
byggnadslagen.

Detta ligger, herr talman, delvis litet
utanför frågan om fastighetsbildningen,
som det nu gäller, men det hör så pass
intimt samman med den, att man aldrig
kan komma ifrån dessa saker, när man
skall reformera jorddelningsväsendet.

Jag är inte kritisk mot de befattningshavare
som arbeta på detta område —
jag tror att de alla göra så gott de kunna
— men det är själva greppet över
problemet uppifrån som saknas och som
man måste komma fram till. Jag tror att
distriktslantmätarna och andra fullgöra
ett mycket förtjänstfullt arbete, och vi
ha ju nyligen i riksdagen givit uttryck
åt den uppfattningen när det giillde deras
löneställning. När man nu hänvisar
till att fastighetsbildningssakkunniga skola
komma med förslag i saken, ger det
mig anledning att erinra om att de visserligen
ha kommit med en del förslag
redan men att fastighetsbildningssak -

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Om snabbare handläggning av ärenden
kunniga, herr justitieminister, ha arbetat
väldigt länge. Jag medger att det är ett
svårt komplex, men när det är sådana
förhållanden som det är, undrar jag, om
det inte får vidtagas särskilda anordningar
för att försöka komma fram till
en snabb lösning av dessa frågor. Den
nuvarande ordningen på jorddelningens
område är för tungrodd, trots redan genomförda
reformer, och jag vågar nästan
säga, att den blir för tungrodd även
efter de nya reformer, som justitieministern
här har skisserat upp.

Met detta, herr talman, har jag bara
velat understryka det allvar, varmed
man måste betrakta denna fråga. Justitieministern
sade, att här gör man så
mycket, att det nog skall bli bra. Men
läget är kritiskt på grund av den anhopning,
som jag nyss talade om, genom
de nya saker som ha kommit bland annat
via jordbruksdepartementet. Jag
skall också tillåta mig att här, fastän
inte jordbruksministern är närvarande,
vädja till honom att verkligen söka komma
till rätta med en hel del förhållanden,
som jag tror ligga inom hans verksamhetsområde.
Vi måste, herr talman,
komma från det vanmaktstillstånd —
jag tillåter mig att säga det — som på
grund av tungrodd lagstiftning och i
viss mån på grund av personalbrist föligger
i fråga om jorddelningen och
fastighetsbildningen.

Herr statsrådet ZETTERBERG: Herr
talman! Jag skall i anledning av herr
Domös anförande göra några tillägg till
mitt interpellationssvar.

På grund av vad herr Domö yttrade
som avslutning vill jag erinra om vad jag
anförde i interpellationssvaret, att jag är
medveten om de uppkomna tekniska svårigheterna,
men jag vill också erinra om
att interpellationssvaret, som kanske var
litet väl långt, var omständligt just därför,
gtt jag hade tillfälle att redovisa en
mycket lång rad åtgärder av både lagstiftningsnatur
och administrativ art, vilka
redan ha vidtagits eller äro under
förberedelse för att komma till rätta med
svårigheterna. Jag har svårt att inför hela

rörande fastighetsbildning.

denna rad av åtgärder kunna finna det
vara ett rättvist omdöme, om man förklarar,
att det råder ett vanmaktstillstånd,
såsom jag tror att herr Domö yttrade.

Jag skall inte vidare gå in på allmänna
omdömen utan endast be att få lämna
ytterligare några uppgifter som svar på
vissa uttalanden av herr Domö. Det gäller
till att börja med hur man skall beräkna
arbetsbalansen. På sätt och vis kan det
vara en smaksak — så egendomligt det
än kan låta — om man skall tala om ett
år eller tusen år. Det beräkningssätt jag
föredrog, ett års arbetstid för varje befattningshavare
i lantmäteriets distriktsorganisation,
har jag inte funnit på själv,
utan det har jag fått av den kanske mest
sakkunnige personen på detta område,
nämligen chefen för lantmäteristyrelsen,
som har förklarat, att detta är ett riktigare
sätt att bedöma situationen.

Herr Domö efterlyste olika åtgärder i
decentraliseringssyfte. Detta är en sak,
som statsmakterna nu på alla områden
ha sin uppmärksamhet riktad på. Jag
vill nämna, att just i fråga om lantmäteriet
har den sittande decentraliseringsutredningen
varit inkopplad. Utredningen
har haft överläggningar härom med
de närmast berörda instanserna, fastiglietsbildningssakkunniga
och lantmäteristyrelsen,
som därvid ha utvecklat ungefär
det program jag angav i interpellationssvaret,
och decentraliseringsutredningen
— expertisen på detta område —
har förklarat, att den inte har några
ytterligare uppslag utan finner, att man
med det programmet har gjort eller tänker
göra just vad som bör göras.

I fråga om konkreta åtgärder har jag
antecknat, att herr Domö särskilt efterlyste
frågan om fastställelseförfarandets
utformning. Det är klart, att man
här har en kärnpunkt, när det gäller
hur hela denna sak skall kunna hanteras
på ett enkelt och praktiskt sätt. Jag vill
påpeka — det framgick kanske inte direkt
av svaret — att just frågan om fastställelseförfarandets
existens och utformning
är en av de huvudfrågor, som de
sakkunniga tagit upp till omedelbart
övervägande och där man kan vänta ett

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Nr 18.

Om snabbare handläggning av ärenden rörande fastighetsbildning.

förslag till förenklingsåtgärder redan i
höst.

Slutligen vill jag bara säga ett par ord
i anledning av att herr Domö framhöll,
att detta lagstiftningsarbete har gått
långsamt. Det kan man kanske säga, men
man måste också hålla i minnet, hur oerhört
stort, svårt och vidlyftigt detta utredningsarbete
är. Det är riktigt, att kommittén
tillsattes för tio år sedan och hittills
inte har avkastat något slutbetänkande
men väl partiella förslag. Som jämförelse
och för att man skall förstå, hur
stort och svårt detta gebit är, vill jag
nämna, att den nuvarande jorddelningslagen
av år 1926 tillkom efter inte mindre
än 20 års förarbeten, och ändå var det
då fråga om relativt mindre ändringar i
den dåvarande skiftesstadgan, naturligtvist
omfattande nog men på intet sätt
jämförliga med den stora reform, som
det nu är fråga om, då hela jorddelningsväsendet
ligger i stöpsleven. Att ett sådant
arbete måste ta tid är klart. Men
— säger man — behovet av vissa lagstiftningsåtgärder
är så trängande, att
man inte kan vänta på hela detta stora
verk. Det är riktigt, och det är just detta
som de sakkunniga ha funnit. Därför äro
de nu sysselsatta med att vid sidan av
den stora och med nödvändighet tidskrävande
reformen i så rask takt som
möjligt framlägga delbetänkanden angående
partiella reformer, som kunna underlätta
förfarandet och förenkla det under
den tid, som den nuvarande lagen
ännu måste bestå.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Min
uppfattning i saken ansluter sig mycket
nära till den, som justitieministern och
herr Domö, vilka ju i stora drag sagt
parallella saker, ha givit uttryck för. 1
lördags hade vi emellertid en stor debatt
just om dessa frågor, och jag skall inte
upprepa vad jag då sade. Endast så till
vida vill jag uttrycka min tillfredsställelse
med vad justitieministern bär bär
sagt, att han har förebådat, att det skall
komma ett lagförslag, som koncentrerar
förfarandet, då det gäller förvärv och avstyckning
av en del av en fastighet, i

jorddelningsmyndigheternas hand. Jag
gör detta även därför att jag redan i
fjol i ett särskilt yttrande till andra lagutskottets
utlåtande beträffande jordförvärvslagen
gick in för just denna tanke
och då skrev, att man, om jordförvärvslagen
antogs av riksdagen, snarast borde
ändra lagen i förevarande avseende.

Men, herr talman, jag har inte begärt
ordet för denna sak utan mera av en
annan anledning. Jag måste kritisera
herr Domö en liten smula. När denna
interpellation kom till och offentliggjordes
i pressen, blev jag ett grand förvånad,
därför att statsrevisorerna nyss hade
kommit med ett uttalande i förevarande
spörsmål, och detta uttalande
skulle föranleda en debatt just i denna
fråga i riksdagen. Den debatten, som var
ganska långvarig, ägde ju rum i lördags.
Men jag blev kanske ytterligare förvånad,
när jag läste interpellationen, därför att
den i allt väsentligt är en avskrift av det
utlåtande, som lantmäteristyrelsen har
avgivit i frågan i januari i år. När jag
säger detta, måste jag naturligtvis anföra
stöd därför, och jag skall göra det
genom att ta upp ett yttrande — det
vore lätt för mig att ta upp flera. Lantmäteristyrclsen
säger så här: »Enligt
lantmäteristyrelsens uppfattning kunna
jordägarna resa berättigade anspråk på
att bedömningen av ett ifrågasatt förvärv
skall kunna ske genom hänvändelse
till en myndighet.» Så komma några instuckna
meningar, och så fortsätter det:
»och endast undantagsfallen medföra att
förrättningen förklarades vilande i avvaktan
på yttrande från annan myndighet.
Statsverkets kostnader för denna
kontroll skulle givetvis även kunna nedbringas
väsentligt.» T interpellationen
står det så här: »Enligt min uppfattning
kunna jordägarna resa berättigade anspråk
på att bedömningen av ett ifrågasatt
förvärv skulle kunna ske genom hänvändelse
till en myndighet, och endast
undantagsfallen medföra att förrättningen
förklarades vilande i avvaktan på yttrande
från annan myndighet. Statsverkets
kostnader för denna kontroll skulle
härigenom givetvis kunna nedbringas väsentligt.
» Det är samma sak — den enda

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Om snabbare handläggning av ärenden rörande fastighetsbildning.

väsentliga skillnaden är, att orden »enligt
lantmäteristyrelsens uppfattning» äro
ändrade till »enligt min uppfattning».

Jag påpekar detta, därför att jag tror,
att det är riktigt att i sådana fall angiva
källan. En interpellation av denna typ
kommer givetvis att i viss mån innefatta
ett klander emot den myndighet, som
har det högsta överinseendet över förevarande
spörsmål, och det är naturligtvis
i detta fall alldeles oriktigt, då det
just är denna myndighets uppfattningar,
som återges i interpellationen. Jag
säger detta också därför att herr Domö
i slutet av sitt anförande sade, att själva
greppet över problemet uppifrån är något,
som man inte har. Detta gäller naturligtvis
i varje fall inte lantmäteristvrelsen,
ty det är ju dess uppfattningar,
som äro framförda.

Däremot skall jag, herr talman, gärna
instämma så till vida med herr Domö,
som jag tycker, att fastighetsbildningssakkunnigas
arbete har drivits långsamt.
Herr justitieministern sade, att 1926 års
jorddelningslag hade fordrat 20 år, men
den avsåg, sade han, relativt sett bara detaljer.
Jag tror inte det. Anledningen till
att det dröjde så länge var, att under
dessa 20 år nya tankar kommo av genomgripande
natur, som måste införas i jorddelningslagen.
Herr talmannen erinrar
sig, att vad man beslöt 1926 var införandet
av den av staten kontrollerade
jorddelningen i motsats mot den fria
jorddelning, som man hade förut, och
det var en utomordentligt viktig reform.
Jag tror alltså inte man kan tala så mycket
om de 20 år som den gamla lagen
erfordrade. Hur man än ser på saken,
herr talman, tror jag, att fastighetsbildningssakkunnigas
arbete borde ha gått
betydligt raskare.

Herr NÄSLUND: Herr talman! Vid
varje tillfälle, när jorddelningslagen
kommer på tal i denna kammare, är det
vanligt, att fastighetsbildningssakkunnigas
arbetstakt nämnes, och då jag har
den äran att tillhöra den kommitté, som
har denna beteckning, anser jag det
nödvändigt att i klarhetens intresse

lämna några upplysningar, dels med
anledning av herr Domös påpekande —
däri låg ingen kritik — dels på grund
av herr Hohnbäcks anförande.

Justitieministern har redan försvarat
fastighetsbildningssakkunniga i det avseendet,
att han redovisat en rad partiella
reformer, som dessa ha levererat
under tioårsperioden. Men till detta,
herr talman, ber jag att få lämna den
måhända uppseendeväckande upplysningen,
att denna kommitté under dessa
tio år i mer än två år saknat sekreterare,
inte på grund av att det inte har
funnits kompetenta krafter, utan därför
att Kungl. Maj:t har tagit dessa i anspråk
för andra arbetsuppgifter, som
ansetts vara mera krävande och angelägna.
Det går lätt att tala om dålig
arbetstakt, såsom man stundtals hört att
orden fallit om denna förhatliga kommitté,
men en annan sak är, huruvida
den har haft möjlighet att efter egen
önskan organisera sitt arbete på ett sådant
sätt, att den kunnat effektuera beställningarna.

Justitieministern, tycker jag, fann en
ganska bra jämförelse, när han talade
om det utredningsarbete, som föregick
1926 års lagstiftning. Då hade man hållit
på i 20 år. När 1939 års fastighetsbildningssakkunniga
hållit på i 20 år,
har deras arbetsresultat måhända blivit
någorlunda tillfredsställande.

Nu säger herr Holmbäck, att under
den 20-årsperiod, som föregick 1926 års
lagstiftning, inträffade det märkliga, att
det växte fram nya tankar. Ja, det är
riktigt, men min gode vän professor
Holmbäck, det har inträffat någonting
sedan 1939 också. Det har forcerats fram
en jordpolitisk omvälvning, som har varit
synnerligen krävande för de fastighetsbildningssakkunniga
i så måtto, att
de inte ha kunnat fullfölja det från början
uppgjorda arbetsprogrammet, och
sakkunniga ha blivit berövade arbetskraft
för att tillgodose den brådskande
lagstiftning, som nu skulle effektueras så
snart som möjligt med anledning av 1942
års jordbrukskommittés arbete.

Ja, herr talman, det må ursäktas mig,
om jag har ansett det nödvändigt att

Onsdagen den 18 mai 1949 fm. Nr 18. 17

Om snabbare handläggning av ärenden rörande fastighetsbildning.

lämna dessa upplysningar, för att kam- gått in på en jordpolitik, som de måste

marens ledamöter inte skola få den föreställningen,
att 1939 års fastighetsbildningssakkunniga
äro en sådan där kommitté,
som bara ligger och mal och mal
och kläcker ur sig någon liten produkt
då och då, som man liksom fått dra med
tång ur den. Det är ingalunda på det
sättet, och därför har jag velat lämna
denna upplysning.

Herr DOMÖ: Herr talman! Bara några
ord i anledning av herr Holmbäcks yttrande.
Det föreföll, som om herr Holmbäck,
fast med inte alltför hårda ord,
ville förklara, att det var fullständigt
onödigt, att jag interpellerat i denna sak,
och att det var andras meningar jag därvidlag
hade framfört. Vad först gäller
det där om andras meningar vill jag
säga, att här föreligger det förhållandet,
att alla ute i landet och även långt upp
bland myndigheterna, som beröras, äro
medvetna om att det är just koncentrationen,
enhetshandläggningen och dylikt,
som man måste komma till. Här råda
sådana svåra uppenbara förhållanden,
att ordalagen bli ganska lika, när det
gäller att ge till känna denna, som jag
menar, oförytterliga mening.

Så en annan sak. Jag framställde min
interpellation den 8 februari i tanke att
det skulle medverka till att aktualisera
dessa brännande frågor måhända tidigare
än statsrevisionsdebatten, som ju
brukar komma först i slutet av maj. Det
var i detta vällovliga syfte som jag framställde
min interpellation. Jag tänkte, att
en interpellation också är ett ord med
i laget i en sådan bär diskussion. Alt sedan
statsrevisionsdebatten skulle komma
ett par dagar tidigare än svaret på interpellationen,
kunde jag knappt tänka
mig, då den framställdes.

När jag talade om greppet uppifrån,
gjorde herr Holmbäck den invändningen,
att det inte kunde gälla lantmäteristyrelsen.
Då vill jag säga, att jag syftade
just på regeringen, och det är mindre
justitieministerns grepp härvidlag,
som det gäller, utan greppet från jordbruksdepartementets
chefer, som här ha

2 Första kammarens protokoll 19i9. Nr IS

veta kommer att i in
lasta detta arbetsområde. Om jag inte
minns fel, höra jorddelnings- och lantmäteriärendena
till jordbruksdepartementet.
Så var det på den tiden jag hade
med dessa saker att göra, och jag vet,
hur besvärliga de äro och vilket stort
komplex som här föreligger. Jag vill inte
lägga sten på börda utan bara framhålla,
att vad som är det relevanta, vad
som gör att läget är kritiskt är den nya
börda — den s. k. jordbruksrationaliseringen
och planlagstiftningen — som har
lagts på de myndigheter, vilka ha att
handskas med detta. Därför är det så angeläget
att ovillkorligen komma till en
lösning. Hur det greppet skall tas det tillhör
dem, som sitta i den centrala ledningen,
och i främsta rummet jordbruksdepartementet
att avgöra.

Jag begagnade uttrycket vanmaktstillstånd,
och det tyckte justitieministern
var hårt. Ja, kanske det är det, men det
har blivit så just på grund av den där
nya belastningen, att man har kommit i
ett läge, där man inte kommer någon
vart med handläggningen av jorddelningsärendena.
Man känner sig vanmäktig
i det läge, som är, och det var detta,
som gav mig anledning att, som jag menar
inte oberättigat, beteckna det tillstånd,
som nu råder, såsom vanmaktstillstånd.
Nu hoppas jag, att det skall
rättas till och att de saker, som justitieministern
här har talat om, verksamt
skola bidraga till en sådan förbättring,
Jag skall med den allra största förståelse
se på framläggandet av dessa förslag,
och jag hoppas, att de skola komma
så fort som det är möjligt. Men man
har såsom representant för det allmänna,
som en riksdagsman skall vara, inte
rätt att låta bli att framföra den sällsynt
samfällda mening, som nu råder ute i
bygderna, att på det här sättet kan det
inte gå, ty då få vi inte fram, vad vi
vilja, vare sig beträffande planlagstiftningen,
den jordpolitiska lagstiftningen
eller den sunda samhällsbildningen. Det
är sådana frågor vi alla måste sträva efter
att lösa, och syftet med min interpellation
är alt bidraga till förbättring.

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Ang. vissa anslag till civilförsvaret.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Mot
herr Näslund skulle jag vilja säga, att det
arbete på jorddelningslagen, som ägde
rum åren 1906—1926, hade en helt annan
karaktär än det arbete som nu har
utförts av fastighetsbildningssakkunniga
under de gångna tio åren. Arbetet på
jorddelningslagen började år 1906. År
1911 framlades ett stort och mycket väl
utarbetat kommittéförslag. Sedan kom
det nya uppfattningar, som gjorde sig
gällande. År 1918 framlades ett nytt stort
jorddelningsförslag. Därefter framkommo
återigen nya uppfattningar. Vid slutet
av förra världskriget ansåg man sig
nämligen böra slå in på en helt ny jordpolitik,
och därför framlades år 1920
ånyo ett stort, överarbetat förslag. EU
par år senare tillkom en promemoria,
som också omfattade en omarbetning av
det äldre förslaget. Man hade alltså på
ett mycket tidigt stadium hunnit fram
till ett stort lagstiftningsförslag, och det
var den med tiden ändrade inställningen
som gjorde, att förslaget inte framlades
för riksdagen. Fastighetsbildningssakkunniga
däremot ha — i stort sett
— under dessa tio år redovisat blott förslag
till ändringar i ett av jorddelningslagens
21 kapitel, och dessa ändringar
ha endast delvis kunnat genomföras.

Herr Domö skulle jag vilja replikera
på följande sätt. Det är alldeles riktigt,
att reformvännerna på detta område
komma att uttrycka sig ganska lika. Det
var inte det som jag reagerade emot.
Men herr Domö får ursäkta mig, om jag
reagerar mot att man, utan att nämna
källan, skriver en interpellation, som
omfattar mellan fyra och fem spalter
och som i allt väsentligt är en avskrift
av en myndighets utlåtande. Det hade
varit lika lätt för herr Domö att skriva
»såsom lantmäteristyrelsen gjort gällande
är det så och så» som att skriva »enligt
min uppfattning är det så och så».

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 238, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m.; och

nr 239, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av en
personlig professur vid statens skogsforskningsinstitut
för docenten Ludvig
Harald Mattsson Mårn.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 248, angående rikets allmänna
flaggdagar; samt

nr 251, om åtgärder för underlättande
av orienteringen i lagar och författningar.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 25, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag med vissa bestämmelser
i avseende å kommunindelningsreformens
ikraftträdande, m. m., ävensom
i ämnet väckta motioner, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

138, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1949/
50 till moderskapspenning; och

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1949/50 till civilförsvaret.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. vissa anslag till civilförsvaret.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 140, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående vissa anslag
till civilförsvaret för budgetåret
1949/50 m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Nr 18.

I detta utlåtande liade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte

I. med bifall till Kungl. Maj:ts i proposition
nr 154 framlagda förslag

a) godkänna de grunder för civilförsvarsområdenas
administration, vilka
förordats av departementschefen i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för
den 11 mars 1949;

b) fastställa i utlåtandet införd personalförteckning
för civilförsvarsområdenas
administration;

II. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
277 och II: 356

a) godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat
för civilförsvarsområdenas
administration, att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1949/50;

b) till Civilförsvaret: Civilförsvars områdenas

administration: Avlöningar
för budgetåret 1949/50 under elfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
2 270 000 kronor;

III. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag a)

för budgetåret 1949/50 under elfte
huvudtiteln anvisa

1) till Civilförsvarsområdenas administration:
Omkostnader ett förslagsanslag
av 500 000 kronor,

2) till Civilförsvaret: Utbildnings- och
övningsverksamhet ett förslagsanslag av
2 315 000 kronor;

b) medgiva, att det senast för budgetåret
1945/46 på riksstaten uppförda reservationsanslaget
till Civilförsvaret: Bidrag
till kommuner för anskaffande av
materiel m. m. finge disponeras jämväl
under budgetåret 1949/50.

I de likalydande motionerna I: 277, av
herr Lindström in. fl., och 11:356, av
herr Thapper m. fl., liade hemställts, att
riksdagen måtte besluta att, med bibehållande
av nuvarande bottenorganisation,
till avlöningsstaten för civilförsvarsområdenas
administration för budgetåret
1949/50 bevilja ett förslagsanslag
av 2 800 000 kronor.

Ang. vissa anslag till civilförsvaret.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
bade herrar Johan Bernhard
Johansson, Rickard IAndström, Mannerskantz,
Sundelin, Ward, Boman i Kieryd,
Staxäng, Kollberg och Thapper samt fröken
Elmén ansett, att utskottets utlåtande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under II
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och med
bifall till motionerna 1:277 och 11:356

a) godkänna i reservationen införd avlöningsstat
för civilförsvarsområdenas
administration, att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1949/50;

b) till Civilförsvaret: Civilförsvarsområdenas
administration: Avlöningar för
budgetåret 1949/50 under elfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag å 2 800 000
kronor.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande punktvis.

Punkten I.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten II.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Till denna punkt är fogad en reservation
av ett avsevärt antal av utskottets
ledamöter. Reservationen är i stort sett
grundad på två likalydande motioner,
som framför allt syfta till att det av
Kungl. Maj:t i propositionen nr 154 begärda
anslaget till civilförsvarsområdenas
administration måtte höjas till
2 800 000 kronor.

I den vid riksdagens början avlämnade
statsverkspropositionen bar Kungl.
Maj:t fört fram helt andra förslag än i
den senare avlåtna propositionen nr 154
och upptagit belopp, som äro avsedda
att ungefär täcka de sammanlagda kostnaderna
för den civilförsvarspersonal,
som nu finnes hos staten och kommunerna.
Från den 1 juli 1949 skola nämligen
kommunernas kostnader för civilförsvaret
övertas av staten. Det är alltså
många befattningshavare, som hittills ha
avlönats av kommunerna, som nu skola
avlönas av staten. Kungl. Maj:t bar i

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Ang. vissa anslag till civilförsvaret.

statsverkspropositionen preliminärt beräknat
ett belopp på 3 500 000 kronor,
men i den senare propositionen satt ned
beloppet till 2 270 000 kronor. Därtill
skola läggas vissa andra belopp, som ha
förts på en annan post här. Man kan
säga, att i motionerna och reservationen
åsyftas ett anslag av ytterligare
530 000 kronor för användning på sätt
som jag strax skall nämna litet om.

Det har under behandlingen i avdelningen
och i utskottet lagts mycket stor
vikt vid det argumentet, att Kungl. Maj :t
har tagit upp bland annat en post på
650 000 kronor, som skulle kunna användas
för att sätta in personal i de civilförsvarsområden,
där det bäst behövdes.
Man har därför ansett, att det inte
skulle erfordras ytterligare medel. Men
dessa 650 000 kronor åtgå ju helt och
hållet för att avlöna ungefär hundra
stycken heltidsanställda befattningshavare,
som annars skulle försvinna. Det
är visserligen sagt, att civilförsvarsstyrelsen
får efter gottfinnande fördela de
av oss begärda medlen, men vi ha tänkt,
att de skulle användas för avlöning åt
den stora mängden deltidsanställda —
det är ungefär 250 stycken, som annars
skulle komma bort. Om utskottets majoritet
skulle vinna framgång här i kammaren
och även i medkammaren, skulle
således den lägsta civilförsvarsinstansen,
d. v. s. civilförsvarsområdenas organisation,
bli utsatt för en betydande
försvagning, och det ha vi inte kunnat
ta på vårt ansvar.

Inställningen till denna sak beror delvis
på om man tror, att organisationen
skall komma att tas i anspråk eller ej.
Jag vågar inte spå, herr talman, lika litet
som någon annan kan göra det, men
det finns väl knappast någon här i kammaren,
som törs stå upp och påstå, att
det inte föreligger risk för att vi kunna
komma i ett farligt läge eller råka i krig.
När man över huvud taget resonerar om
civilförsvaret — såväl som om det militära
försvaret — är det med tanke på
att det skall kunna behöva användas.
Med nutida avskyvärda former för krig
kommer ett land, som blir indraget i ett
sådant, att lida de kanske största ska -

dorna och det kanske största avbräcket,
om civilförsvarsorganisationerna inte
fungera. Man måste tillmäta dem en allt
större betydelse. Redan det andra
världskriget visade, att ett välordnat civilförsvar
kunde neutralisera en stor del
av de skador som annars skulle ha uppkommit.
Tack vare civilförsvaret kunde
människoliv räddas och ekonomisk
verksamhet hållas i gång genom undanforslande,
genom evakuering, genom
skyddande av föremål och genom olika
planläggande åtgärder. Ingen människa
önskar ett nytt krig, men om ett sådant
skulle komma, får civilförsvaret en ännu
större betydelse. Man kan i varje fall
inte räkna med att dess betydelse kommer
att minska.

Nu har många sagt, att tjänstemännen
i civilförsvarets olika instanser egentligen
inte göra någon nytta. De bara sitta
och göra upp planer. Ja, det är just
planläggningen som är och bör vara det
väsentliga. Sedan förekommer det också
utbildningsövningar och dylikt. Men i
stort sett måste ju allting vara planlagt,
så att — om civilförsvaret behöver anlitas
—- det då också fungerar och alla
de hundratusentals deltagarna veta var
de skola vara och vad de skola göra.
Det går inte att förbereda detta, om det
inte finns tillräcklig personal som sköter
planläggningen, har ansvaret för utbildningen
o. s. v.

Många säga, att när det hela väl är
planlagt, så är det inte mycket mera att
göra. Men först och främst är planläggningen
ännu inte färdig i detalj, ehuru
den väl blir det under de närmaste
åren. Därtill kommer, att planerna måste
hållas aktuella. Det sker ju ständigt ändringar
i befolkningens sammansättning.
Människor do och flytta, och alla personalgrupper,
som skola delta i civilförsvaret,
måste ständigt vara placerade
och veta var de skola vara.

Det är min bestämda uppfattning, herr
talman, att om man försvagar botteninstansen
här i den utsträckning som
Kungl. Maj:t och utskottsmajoriteten
förorda, så kommer inte civilförsvaret
att fungera tillräckligt effektivt. Jag
skulle tro, att det förhåller sig med civil -

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Nr 18.

försvaret som med en stor del av det
militära försvaret, att största delen av
pengarna går åt för att över huvud taget
hålla en organisation vid makt, men
om man sedan satsar ytterligare något
därutöver, får man en stor effekt även
av de först insatta medlen.

Sedan tillkomma andra omständigheter.
Vi veta, att det i största utsträckning
är landsfiskalerna, som äro civilförsvarschefer.
Det är åtminstone min erfarenhet
— och jag tror, att den erfarenheten
är rätt allmän — att våra
landsfiskaler, som man ju har lagt på
det ena efter det andra, äro en jäktad
grupp. De få visserligen ökad biträdeshjälp
och hjälp även på annat sätt, men
det torde vara alldeles nödvändigt, att
man från dem avlastar de alltför tidsödande
löpande rutingöromålen, så att
de i stället kunna ägna tillräckligt intresse
åt de mera planläggande och ledande
uppgifterna. Om våra landsfiskaler
inte få denna ytterligare hjälp, kunna
vi riskera, att de komma att bli så
desillusionerade och i vissa fall så överansträngda,
att de inte komma att ägna
civilförsvaret det intresse som erfordras,
för att man skall nå ett gott resultat.

Herr talman! Jag tror inte, att det är
nödvändigt, att jag här fördjupar mig
i detaljerna, utan jag vill som en sammanfattning
säga, att man måste betrakta
civilförsvaret med allvar och med
en känsla av dess ofrånkomlighet i en
så fruktansvärt osäker tid som den vi
leva i. Den förstärkning med 530 000
kronor, som motionerna och reservationen
avse att ge, kommer säkerligen att
så avsevärt stegra effekten även av de
miljoner, som redan satsats här, att det
är förståndigt att bevilja förstärkningen.
Jag kan inte för min de! ta på mig
ansvaret här — och har inte kunnat göra
det i utskottet heller — att underlåta
vad som rimligen kan göras.

Hur sedan botteninstansen slutgiltigt
skall bli organiserad har jag inte tagit
någon som helst ställning till. .Tåg tror
visserligen, att det kan vara bra att utöka
civilförsvarsområdenas storlek och
alltså minska antalet områden, men jag
är tveksam, huruvida man skall gå så

Ang. vissa anslag till civilförsvaret.

långt som civilförsvarsstyrelsen föreslagit
i sin utredning. Det behöva vi inte ta
ställning till i dag, utan här är bara
fråga om hur man för nästa budgetår
skall kunna göra civilförsvarets botteninstanser
någorlunda funktionsdugliga.

Man har slutligen sagt, att civilförsvaret
är överorganiserat i toppen. Jag är
av den uppfattningen också. Åtminstone
i framtiden, sedan grundplanläggningen
i stort är färdig, skulle man kunna tänka
sig en något mindre topp, men det
har ju inte varit möjligt att få fram några
förslag om minskning av t. ex. lönestaten
för civilförsvarsstyrelsen. Vi få
väl tänka oss att till ett kommande år
se efter vad som är att göra där. I varje
fall bör inte en önskan att minska organisationen
i toppen få medföra, att man
gör organisationen för liten när det gäller
fältarbetet, det som man själv anser
vara det viktigaste.

Herr talman! Med dessa motiveringar
skall jag be att få yrka bifall till reservationen.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Åtminstone för mig var det huvudsakligen
gamla och kända argument,
som herr Mannerskantz nu framdrog,
men det var ändå, som om jag inte riktigt
kände igen min gamle vän och trätobroder.
Såsom kammarens ledamöter säkerligen
ha märkt, har ingen gått fram
med sådan skärpa som herr Mannerskantz,
när det på andra områden gällt
indragning av befattningar och minskning
av administrationen. Då har det
aldrig fattats honom logik och konsekvens,
ty han har genomgående yrkat på
inskränkningar. Men såsom kammarens
ledamöter nu märka, har det blivit ett
tvärt avbrott. Nu tror han tydligen inte,
att det skall gå att få ett effektivt arbete
med den organisation i botteninstansen,
som Kung]. Maj:t här har föreslagit —
ett förslag som ju egentligen bara innebär,
att staten skall överta kommunernas
förvaltningsorgan på civilförsvarets område.
Det blir formellt sett en minskning
av antalet befattningshavare — det har
herr Mannerskantz riitt i — men för säkerhets
skull liar Kungl. Maj:t föreslagit

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Ang. vissa anslag till civilförsvaret,
och utskottet tillstyrkt ett anslag av
650 000 kronor för att man skall kunna
anställa tillfällig personal och sätta in
den där behovet är störst. Därför vilja
vi nog hävda, att man bör kunna uträtta
ungefär lika mycket arbete som hittills
och kanske ännu litet till.

Såsom jag har sett saken i år, ger jag
herr Mannerskantz rätt i att landsfiskalerna
äro arbetsbelastade mera än som
är skäligt. Det kan säkerligen inte fortgå
någon längre tid, utan det måste bli en
ändring, det medger jag. Men det är framför
allt två skäl som ha gjort att avdelningens
majoritet och därmed också utskottet
inte ha velat sträcka sig längre
än vad Kungl. Maj :t har föreslagit och
alltså ha avvisat motionärernas yrkande
om en ökning av anslaget med 530 000
kronor.

Det första skälet är att den Nothinska
utredningen rörande rationaliseringen av
vårt försvar, enligt vad det sägs, skall
åtminstone i vissa avsnitt beröra också
civilförsvaret. Det andra skälet är, att
initierade kretsar sagt mig, att om chefen
för civilförsvaret — som skall vara
en relativt ung man och en organisatoriskt
kunnig man — får tid på sig och
blir varm i kläderna, kommer han att
göra civilförsvaret så effektivt som man
kan begära av en sådan organisation.

Därför anse vi, herr talman, att man
bör låta tiden löpa ännu ett år och se,
hur det kommer att bli. Jag hade annars
för min egen del — det vill jag gärna
bekänna — inte varit ohågad att biträda
ett krav på en översyn av denna organisationsapparat.
Men vi skola komma i
håg och ta hänsyn till, att apparaten
är bara ett år gammal. Motionärerna ha
ju varit inne på tanken att göra en ytterligare
utredning i fråga om den lämpligaste
organisationen, speciellt då för
botteninstansen. Men jag vill liksom utskottsmajoriteten
avvakta resultatet av
dels den Nothinska utredningen — så att
vi få se, hur civilförsvaret kommer att
stå i förhållande till vårt övriga försvar
— och dels den tämligen nytillsatte chefens
insatser. Då bjuder klokheten enligt
vårt förmenande att här följa Kungl.
Maj :t.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 140 punkten
II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Mannerskantz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 81;

Nej — 41.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 111.

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Nr 18.

Om anslag för upplysningsverksamhet rörande reumatiska sjukdomar.
— Ang. Svenska skifferoljeaktiebolagets framtida verksamhet.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 141, i anledning av
väckta motioner om restitution av krigskonjunkturskatt
till Loss- och lastningsföreningen
Hamnarbete u. p. a. i Sundsvall,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om anslag för upplysningsverksamhet
rörande reumatiska sjukdomar.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 142, i anledning av väckta motioner
angående anslag för upplysningsverksamhet
rörande reumatiska sjukdomar.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Osvald (I: 207) och den andra inom
andra kammaren av fröken Höjer och
herr Huss (11:260), hade hemställts, att
riksdagen måtte i överensstämmelse med
1941 års reumatikervårdssakkunnigas
förslag ställa till medicinalstyrelsens förfogande
ett årligt belopp av 30 000 kronor
att användas för upplysningsverksamhet
rörande de reumatiska sjukdomarna,
i första rummet genom Riksföreningen
mot reumatism.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna I: 207 och II: 260 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr LUNDGREN: Herr talman! .lag
förstår utomordentligt väl de principiella
betänkligheter, som kunna resas mot ett
bifall till motionerna om anslag till Riksföreningen
mot reumatism. Säkerligen är
det många föreningar som kunna åberopa
ungefär lika goda skäl som denna förening
för att få anslag av statsmedel.
Det finns emellertid, herr talman, andra
medel än som äro upptagna i riksstaten,
och jag skulle endast vilja vädja till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
att om möjligt bereda föreningen
medel exempelvis genom att ställa anslag
av lotterimedel till förfogande.

Jag har, herr talman, icke något yrkande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande utlåtande hemställt.

Ang. Svenska skifferoljeaktiebolagets
framtida verksamhet.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 148, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående Svenska skifferoljeaktiebolagets
framtida verksamhet
jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 143, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för den 18
mars 1949, föreslagit riksdagen att
dels till Täckande av vissa kostnader
för Svenska skifferoljeaktiebolagets verksamhet
för budgetåret 1949/50 under
tionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 3 750 000 kronor,

dels ock till Lån till Svenska skifferoljeaktiebolaget
för budgetåret 1949/50
under kapitalbudgeten, fonden för låneunderstöd,
anvisa ett investeringsanslag
av 6 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Isaksson (1:282) och den andra inom
andra kammaren av herr nickson (II:
353), i vilka hemställts, att riksdagen vid
behandlingen av förenämnda proposition
nr 143 måtte taga hänsyn till i motionerna
närmare angivna synpunkter;

dels en inom andra kammaren av herr
Svensson i Ljungskile väckt motion (II:
340), vari hemställts, att riksdagen måtte

a) avslå Kungl. Maj:ts proposition nr
143 om utbyggnad av skifferoljeverket

1 Kvarntorp;

b) anvisa ett reservationsanslag av

2 000 000 kronor för täckande av driftförluster
och andra kostnader under den
närmaste tiden;

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Ang. Svenska skifferoljeaktiebolagets framtida verksamhet.

c) i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
en skyndsam utredning av formerna för
oljeverkets avveckling eller för dess läggande
i beredskap;

dels ock en inom andra kammaren av
herrar Äqvist och Olsson i Mora väckt
motion (II: 347), vari hemställts, att riksdagen
måtte

a) endast i så måtto bifalla Kungl.
Maj:ts proposition nr 143, att Svenska
skifferoljeaktiebolaget erhölle medel till
täckning av redan ingångna köpeavtal
och andra förpliktelser ävensom vad
som erfordrades för förhindrande av att
bolaget nödgades gå i likvidation;

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj :t ville låta verkställa utredning
angående kostnaderna för nödiga
underhållsarbeten vid bolagets anläggningar
vid ett upphörande av verksamheten
samt igångsättningskostnader
vid återupptagande av densamma samt
därefter för riksdagen framlägga förslag
om den fortsatta verksamheten vid
Svenska skifferoljeaktiebolagets anläggningar.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna II: 340 och II: 347,

a) till Täckande av vissa kostnader
för Svenska skifferoljeaktiebolagets verksamhet
för budgetåret 1949/50 under
tionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 3 750 000 kronor;

b) till Lån till Svenska skifferoljeaktiebolaget
för budgetåret 1949/50 under
fonden för låneunderstöd anvisa ett investeringsanslag
av 6 000 000 kronor;

2. att motionerna I: 282 och II: 353, i
den mån de icke kunde anses besvarade
med vad utskottet förut anfört, icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade anmälts

1) av herrar Lundgren, Malmborg i
Skövde och Ståhl, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen.

måtte i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt motionerna I: 282 och II: 353
ävensom II: 340 och II: 347,

a) till Täckande av vissa kostnader för
Svenska skifferoljeaktiebolagets verksamhet
för budgetåret 1949/50 under tionde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 2 000 000 kronor;

b) till Lån till Svenska skifferoljeaktiebolaget
för budgetåret 1949/50 under
fonden för låneunderstöd anvisa ett investeringsanslag
av 800 000 kronor;

c) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa undersökning
i vad mån möjligheter förefunnes
att intressera enskilda företag att
inträda i Svenska skifferolieaktiebolaget; 2)

av herr Karl Andersson, som dock
ej antytt sin mening.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Till
statsutskottets här föreliggande utlåtande
är fogad en reservation av andrakammarledamöterna
herrar Malmborg i
Skövde och Ståhl och av mig, och jag
tillåter mig nu att i korthet motivera reservanternas
ståndpunkt.

För att det skall bli litet klarare för
kammarens ledamöter vad det här rör
sig om skall jag, herr talman, först rekapitulera
några drag i bolagets utvecklingshistoria.

Svenska skifferoljeaktiebolagets anläggningar
vid Kvarntorp tillkommo år
1941 i en situation, då det handelspolitiska
läget gjorde det nödvändigt att öka
den inhemska oljeproduktionen, även om
denna produktion icke var ekonomiskt
bärande. Förutom startkapitalet, 15 miljoner
kronor, tillfördes bolaget för vidare
utbyggnad av anläggningarna under
åren 1942 och 1943 tillhopa ytterligare
14 200 000 kronor såsom aktiekapital
och cirka 25 miljoner kronor såsom
lån. Detta lån efterskänktes sedermera
enligt beslut av 1944 års riksdag. Under
världskrigets sista år uppkom frågan,
huruvida det vore ekonomiskt riktigt att
låta bolaget också under fredsförhållanden
driva sin verksamhet. Slutresultatet
av övervägandena blev, att skifferolje -

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Nr 18.

Ang. Svenska skifferoljeaktiebolagets framtida verksamhet.

verket i Kvarntorp borde fortsätta, varemot
den under något år i bolagets regi
bandhavda driften vid skifferoljeanläggningarna
i Kinne-Kleva borde nedläggas.
Detta har ju också skett.

Sedermera framlade bolagets styrelse
år 1946 ett förslag till rationalisering av
driften och fortsatt utbyggnad av Kvarntorpsverket
och i samband därmed förslag
till plan för bolagets framtida rekonstruktion.
Till bestridande av kostnaderna
för de föreslagna åtgärderna,
vilka bland annat innefattade en gasolanläggning,
anvisades av 1946 års riksdag
16 miljoner kronor genom teckning
av ytterligare aktier i bolaget. Styrelsen
beräknade att sedan de sålunda föreslagna
nyanläggningarna kommit i gång, vilket
antogs kunna ske från och med verksamhetsåret
1951/52, skulle ett visst årligt
driftsöverskott uppkomma. Den i
samband med 1946 års beslut genomförda
planen till finansiell rekonstruktion
av bolaget innebar bland annat, att aktiekapitalet
nedsattes med 25 200 000 kronor
till 4 miljoner kronor och anläggningarna
nedskrevos med 16 313 000 kronor.

Sedermera anvisade 1947 års riksdag
3 miljoner kronor såsom aktieteckning
i bolaget för att finansiera distribution
av gasol i bolagets egen regi.

Redan år 1947 råkade bolaget emellertid
i likviditetssvårigheter. De medel
som riksdagen senast anvisat hade endast
delvis kommit att brukas på avsett
sätt. Anläggningarna hade blott delvis
utförts. Anläggningskalkvlen hade inte
hållit. Driftförlusten hade blivit ofantligt
mycket större än beräknat. Anläggningsmedel
hade använts till täckande av
driftförluster. Trots detta hade bolaget
måst låna medel i bank och stod inför
en omedelbar likviditetskris. För att
möjliggöra bolagets fortsatta verksamhet
var det nödvändigt, att bolaget omedelbart
erhöll ytterligare medel. Dessa anvisades
av 1948 års riksdag, som på
Kungl. Maj ds förslag ställde 15 miljoner
kronor till bolagets förfogande. Dåvarande
chefen för handelsdepartementet
förklarade, att det inträdda läget enligt
hans uppfattning gjorde det nödvändigt,

att bolagets ställning förutsättningslöst
prövades, och han framhöll att denna
prövning borde verkställas av särskilt
tillkallade utredningsmän. Därvid borde
särskild uppmärksamhet ägnas åt frågan,
huruvida och i vilken utsträckning
fortsatt drift vid Kvarntorp kunde anses
motiverad av hänsyn till anläggningarnas
värde såsom beredskapsreserv ävensom
ur tekniska eller företagsekonomiska
synpunkter med särskilt beaktande
av oljeimporten och världsmarknadspriserna
på oljeprodukter. I avbidan på utredningens
resultat borde verkets fortsatta
utbyggnad enligt 1946 års riksdagsbeslut
tills vidare anstå.

Utredningen har den 19 februari i år
avlämnat sitt betänkande och i detta enhälligt
föreslagit att utbyggnaden av
Kvarntorpsanläggningen skall fullföljas.
Utredningens förslag innebär, att vattenledningsanläggningen
kompletteras och
utbygges, att anordningarna för skifferns
brytning och beredning kompletteras, att
de tre Bergh-ugnarna vid verket ombyggas
för högre produktion enligt en av
skifferoljebolaget utarbetad metod, att
ångkraftverket utvidgas till erforderlig
kapacitet, att gasolanläggningen fullbordas,
att ytterligare två svavelverk anskaffas
samt att nya bostadshus om sammanlagt
80 lägenheter uppföras. Bolaget
skulle under de närmaste två åren tillföras
ytterligare kapital om tillsammans
21,4 miljoner kronor.

I fråga om Kvarntorpsverket torde det,
herr talman, finnas tre olika möjligheter.
För det första kan man nedlägga verket.
För det andra kan man bibehålla verket
såsom någon sorts materielreserv med
möjlighet att igångsätta detsamma vid
krig, och för det tredje kan man bygga
ut verket enligt utredningens förslag.

Nedläggning av verket har såvitt jag
förstår icke allvarligt diskuterats av utredningen,
ehuru det väl i alla fall ingick
i utredningens uppdrag att undersöka
även den möjligheten; av direktiven
för utredningen att döma var så fallet.
Ehuru frågan inte diskuterats, kunde
den möjligen böra övervägas.

Att göra Kvarntorpsverket till en materielreserv
skulle enligt utredningens

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Ang. Svenska skifferoljeaktiebolagets

förslag kosta 2,5—3,5 miljoner kronor
årligen. Det skulle alltså icke innebära
någon besparing. Därtill kommer att
den betydelsefulla forskningsverksamhet,
som nu bedrives vid Kvarntorp,
icke skulle kunna fortsättas, om driften
vid verket nedlägges i fredstid.

Under sådana omständigheter skulle
alltså återstå endast det tredje alternativet.

Även reservanterna biträda förslaget
att tills vidare upprätthålla driften i
fredstid, även om vi se mera kritiskt på
de föreliggande kalkylerna än vad majoriteten
i statsutskottet gör. Alla äro för
övrigt ense om att det hittills investerade
kapitalet, ungefär 87 miljoner kronor,
icke ens till någon del kan göras
räntebärande.

Utredningen tillmäter beredskapssynpunkterna
mycket stor betydelse, när det
gäller att bedöma frågan om upprätthållande
av driften vid Kvarntorpsverket.
Såsom överbefälhavaren och riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap
framhållit, kan emellertid oljetillverkningen
vid Kvarntorp på grund av anläggningarnas
sårbarhet för angrepp
från luften icke tillmätas något större
värde för försörjningen, i händelse Sverige
skulle indragas i krig. I ett sådant
läge som det, vilket rådde under andra
världskriget, då vårt land var avspärrat,
skulle däremot anläggningarna få en viss
betydelse. Överbefälhavaren framlägger
två alternativ för tillgodoseende av drivmedelsbehovet
under en avspärrningsperiod,
nämligen dels tillverkning vid
skifferoljebolaget i enlighet med utredningens
förslag, dels också bombsäker
lagring av i fredstid importerade drivmedel.
Enligt överbefälhavarens mening
synes det senare alternativet bliva det
för staten billigaste.

Då verket icke kan beräknas komma
att drivas under krigstid, måste statsmakterna
redan i fred sörja för en tillfredsställande
lagerhållning av flytande
bränsle för såväl civilt som militärt ändamål
i tillräcklig omfattning för att
säkra förbrukningen under en icke alltför
kort tid. Dessa drivmedel måste lagras
i bombsäkra förvaringsrum. Den

framtida verksamhet.

omständigheten att man upprätthåller
driften i Kvarntorp i fredstid, fritager
alltså icke statsmakterna från skyldigheten
att sörja för en tillfredsställande lagerhållning
av flytande bränsle för
krigstid. Det är av vikt att betona detta,
och jag vill i detta sammanhang erinra
om att denna lagring torde vara betydligt
mera angelägen än utbyggnaden av
Kvarntorpsverket.

Skillnaden mellan reservanternas och
utskottets förslag ligger endast däri, att
reservanterna vilja anvisa blott 2 800 000
kronor, medan utskottet i enlighet
med Kungl. Majrts förslag tillstyrker
9 750 000 kronor. Reservanterna mena
att för närvarande inga andra investeringar
böra göras i bolaget än sådana
som äro nödvändiga för driftens fortsättande.
En av de viktigaste punkterna
i utskottets förslag är ombyggnaden av
de tre Bergh-ugnarna. Enligt reservanternas
mening böra medel för närvarande
beviljas endast för ombyggnad av en
sådan ugn. Sedan resultatet av driften
vid denna ugn visat sig, böra statsmakterna
få tillfälle att ånyo pröva frågan
om verkets utbyggnad. Ombyggnaden av
dessa ugnar är nämligen av synnerligen
stor betydelse för verkets framtida räntabilitet.

Nu påverkas, herr talman, naturligtvis
den framtida räntabiliteten även av priset
på olja på den utländska marknaden.
Enligt en uppgift, som lämnades i
utskottet vid frågans behandling, har
emellertid oljepriset sjunkit med 27 procent
i svensk hamn och 29 procent i utländsk
exporthamn, sedan utredningen
behandlade frågan. Detta påverkar naturligtvis
i hög grad kalkylerna och de
ekonomiska utsikterna för bolaget.

Det ekonomiska resultatet för bolaget
påverkas även av priset på de biprodukter,
som man kan utvinna. Om man skall
bibehålla anläggningarna vid Kvarntorp,
måste det vara ett mycket centralt intresse,
att man gör driften så räntabel
som möjligt genom att man tillvaratar
biprodukterna. En näraliggande tanke
synes då vara att man intresserar privata
företag inom den kemisk-tekniska
industrien för att i en eller annan form

Onsdagen den 18 maj 1949 fm. Nr 18. 27

Ang. Svenska skifferoljeaktiebolagets framtida verksamhet.

medverka i skifferoljebolaget. Dessa intressenter
böra beredas tillfälle att närmare
ta del av bolagets verksamhet ur
tekniska och ekonomiska synpunkter,
ooh reservanterna förutsätta liksom utskottsmajoriteten,
att Kungl. Maj:t har
sin uppmärksamhet riktad på denna fråga
och försöker åstadkomma ett sådant
samarbete med den kemisk-tekniska industrien,
att dessa biprodukter kunna
tillgodogöras på ett för bolaget förmånligt
sätt.

Jag ber, herr talman, att med denna
motivering få yrka bifall till den reservation,
som av mig in. fl. fogats till
det föreliggande utskottsutlåtandet.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Den föregående ärade talaren
har redogjort för Kvarntorpsverkets
ekonomiska läge. Jag behöver därför
inte uppehålla mig därvid, då det var en
objektiv redogörelse för det ekonomiska
resultatet av bolagets verksamhet. Det resultatet
har ju inte varit lysande. Varje
år ha allt sedan bolagets tillkomst av
riksdagen äskats medel till betydande belopp
för bolagets verksamhet. Varje gång
som riksdagen har anslagit miljoner kronor
för uppehållande av driften har man
hoppats — det har nog även uttalats - -att verksamheten så småningom skulle
bliva ekonomiskt lönande, om framlagda
förslag angående driftens ordnande genomfördes.
Hade man därför sett detta
företag enbart ur ekonomisk synpunkt,
är det sannolikt att riksdagen inte skulle
ha varit villig att offra så många miljoner
kronor på företaget, som j viss mån
har varit en provisorisk anläggning och
som naturligtvis i rätt stor utsträckning
varit ett försöksverk. Men vi måste medgiva,
att under den tid, då vi voro avspärrade
från tillförsel utifrån, betydde
detta företag åtskilligt för vår bränsleförsörjning.
Det få vi inte förbise i detta
sammanhang.

Vi ha nu emellertid att ta ställning till
företagets fortsatta verksamhet. Herrar
Lundgren, Malmborg och Ståhl, som ha
reserverat sig mot utskottets förslag, ha
inte helt avstyrkt förslaget eller hemställt

att driften vid Kvarntorp skulle nedläggas.

I detta sammanhang kan man ställa
frågan hur man inom industrikretsar
ser på ett företag av denna beskaffenhet
och på vår försörjning av flytande
bränsle i framtiden. Jag var närvarande
vid ett sammanträde inom Teknologföreningen,
där man behandlade denna fråga.
Där voro församlade såväl framstående
tekniker på området som även
många industrimän. De ansågo nog inte
att detta företag ur ekonomisk synpunkt
hade så goda framtidsutsikter, men med
hänsyn till tillgångarna i världen på flytande
bränsle och den stora förbrukningen
därav och svårigheten för oss att
anskaffa sådant bränsle, ansågo de industrimän
som yttrade sig, att vi borde fortsätta
driften vid Kvarntorp. Även i andra
länder tillgodogör man sig nu olja ur
skiffer. Men det framhölls vid förenämnda
tillfälle tillika — vilket även den utredning,
som här föreligger har gjort —
att man måste söka att ur skifferlagren
icke blott utvinna olja — denna utgör
dock blott en mindre procent av de tillgångar
i skifferlagren, som kunna vara
användbara för materiell produktion —
utan även de biprodukter, som kunna
utvinnas därur. Om man kunde på ett
ändamålsenligt sätt tillgodogöra sig
dessa produkter, syntes det dessa industriidkare,
att driften vid Kvarntorp skulle
kunna bli mera ekonomiskt lönande.

När vi nu ha lagt ned så mycket pengar
i detta företag, som måste betecknas
som ett försöksföretag, där man hoppas
att resultatet skall kunna bli bättre,
bör man låta bolaget fortsätta driften.
I den utredning, som ligger till grund
för propositionen, ha också framstående
tekniker och representanter för riksdagens
båda kamrar kommit till den meningen,
att företaget borde få fortsätta
driften men alt man skulle vidtaga åtgärder,
varigenom det skulle bliva möjligt
att uppnå ett bättre ekonomiskt resultat.

Det är klart att man kan vara skeptisk
och hysa tveksamhet om hur den fortsatta
driften kommer att gestalta sig. Tidigare
har det gjorts åtskilliga förutsa -

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Ang. Svenska skifferoljeaktiebolagets framtida verksamhet.

gelser om att driften kanske skulle bära
sig, vilka visat sig inte hålla streck. Utskottet
gör också ett uttalande om alt
det är så många ovissa moment, att man
inte kan gå i borgen för att de gjorda
beräkningarna äro hållbara. Men något
måste nu i alla fall offras, och då är
frågan, vilken av de föreslagna vägarna
riksdagen anser att vi böra gå.

Herr Lundgren har redan redogjort för
de tre alternativ, som komma i fråga, och
jag kan därför nöja mig med att säga,
att utskottet har stannat vid att driften
bör fortsättas i enlighet med de sakkunnigas
förslag, vilket huvudsakligen är
baserat på ett av styrelsen för bolaget
år 1946 framlagt förslag. Enligt de sakkunnigas
förslag skulle verksamheten rationaliseras,
Bergh-ugnarna ombyggas
och nya brytningsmaskiner anskaffas.
Vidare skulle transportanläggningarna
förbättras och två nya svavelverk byggas.

Svavlet utgör en betydande biprodukt.
Inemot 50 procent av bolagets försäljning
sista verksamhetsåret utgjordes av svavel.
Även kemisk-tekniska biprodukter
anser man skola kunna utvinnas. På gasolanläggningarna
ha hittills offrats 7
miljoner kronor, men det begäres ytterligare
4 miljoner kronor. Enligt reservanternas
förslag skulle man inte sätta i gång
gasoltillverkningen utan låta anläggningen
ligga outnyttjad för att man om ett
eller annat år skulle taga slutlig ställning
till frågan, om man skall utnyttja
den.

Utskottets majoritet har däremot funnit,
att man nu bör försöka öka driften,
vilket skulle ske främst genom en ombyggnad
av Bergh-ugnarna, tillgodogörande
av svavlet och rationalisering av
driften, men därför erfordras även en
komplettering av vattenreningsanordningarna
jämte en hel del ytterligare åtgärder.
Utskottet har dock uttalat, att
det vore önskvärt, att man finge något
större erfarenhet av det ekonomiska resultatet
av driften vid Bergh-ugnarna
enligt den nya konstruktionen. Därför
har utskottet ansett att man inte nu
skulle bygga om mera än den första
Bergh-ugnen. I detta avseende överens -

stämma majoritetens och reservanternas
förslag.

Reservanterna föreslå att två miljoner
kronor skola anvisas till täckande av
driftförlusterna, men enligt reservanternas
förslag skulle inte någonting anvisas
för sådana omkostnader såsom ersättning
av materiel på grund av förslitning.
Förlusten skulle därför nog bli större
än vad den enligt reservanternas förslag
kan förefalla att vara.

Enligt utskottsförslaget skall det
största beloppet användas till gasolanläggningen.
Det är givet att det kan komma
att ta tid, innan man får en tillfredsställande
avsättning inom vårt land för
ifrågavarande produkt. När riksdagen
för två år sedan tagit ställning till frågan
om gasoltillverkningen i Kvarntorp och
ansett, att den bör komma till stånd,
kunna vi inte gärna stanna på halva
vägen. Men det är, såsom jag nämnde i
början av mitt anförande, inte bara ur
dessa synpunkter som statsutskottet föreslår,
att man skall fortsätta verksamheten.
Utskottet bär också ansett den
vara av betydelse ur bränsleförsörjningssynpunkt,
framför allt om vi bli avstängda,
och dessutom ha vi ansett det
önskvärt, om vi i nuvarande läge kunna
spara en del hårdvaluta genom
minskad import av olja — en synpunkt
som man inte får bortse från.

Samtliga myndigheter, som ha yttrat
sig över förslaget, ha även om de uttalat
kritiska synpunkter dock tillstyrkt
detsamma. Det gäller såväl de myndigheter
som yttrat sig främst ur ekonomisk
synpunkt, t. ex. fullmäktige i riksbanken,
riksgäldskontoret, kommerskollegium
och statens industrikommission, som
de myndigheter som närmast anlagt beredskapssvnpunkter,
nämligen överbefälhavaren
och riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap. Även dessa senare
myndigheter ha tillstyrkt förslaget,
låt vara att de naturligtvis så till vida
reserverat sig, att de framhållit, att om
vi skulle komma i krig, skulle företaget
bli bombat, och att vi därför inte kunna
räkna med att Kvarntorpsverkets verksamhet
skulle kunna fortgå i samma omfattning
under krig.

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Nr 18.

Ang. Svenska skifferoljeaktiebolagets framtida verksamhet.

Det är väl så, att man ofta får offra
en del för försök att bryta nya vägar
inom produktionen. Utskottet förutsätter
emellertid, att Kungl. Maj :t, som närmast
får överväga frågan, därest utskottets
förslag bifalles, ser till att anslagen utnyttjas
på det ekonomiskt bästa sättet.
Utskottet säger härom: »Utskottet förutsätter,
att Kungl. Maj :t låter tillse, att
skifferoljeverkets organisation, vilken
enligt vad utredningen konstaterat är
behäftad med vissa svagheter, genom en
ingående översyn erhåller mest lämpliga
och ändamålsenliga utformning.
Det kan måhända vara välbetänkt att
låta undersöka, om icke samarbete i
en eller annan form med den kemisktekniska
industrien inom landet lämpligen
bör åstadkommas.» Man håller sålunda
olika vägar öppna för att ge Kungl.
Maj:t möjlighet att på bästa sätt se till,
att företaget om möjligt blir ekonomiskt
bärande.

Med vad jag nu anfört ber jag, herr
talman, att få tillstyrka utskottets förslag.

Herr ANDERSSON, KARL: Herr talman!
Jag har fogat en blank reservation
till utskottets utlåtande, ty jag har inte
kunnat bli övertygad om att verksamheten
vid Kvarntorp kan komma att bli
lönande. Tidigare bär jag flera gånger
under senare år reserverat mig, då riksdagen
beviljat anslag till Kvarntorpsverket,
emedan jag inte har ansett att en
fortsatt drift under fredstid kan vara
ekonomiskt försvarlig.

Jag vet att denna min inställning har
uppfattats som negativ; jag har endast
kritiserat och inte framfört några positiva
förslag. .lag har inte heller i år
kunnat ansluta mig till något av förslagen,
ty jag kan inte följa utskottsmajoriteten
och inte heller reservanterna.
Visserligen hade jag nog kunnat godtaga
reservanternas förslag, såvitt avser de
anslagsbelopp, som upptagits i de första
punkterna, men i vad det gäller punkten
C i reservationen har jag inte kunnat biträda
reservanternas mening. Jag tror
nämligen inte att det här i landet finns

någon enskild person, som vill offra
pengar på Kvarntorp, och jag skulle
inte heller vilja vara med om att uppmana
någon enskild person att göra det,
ty jag tror att dessa pengar sannolikt
skulle följa dem som staten har investerat
— de skulle vara förlorade.

Emellertid tror jag att den kritik, som
har riktats mot företaget, ändå inte har
varit alldeles fruktlös. Det har i varje
fall under senare tid inträffat två omständigheter,
som jag för min del noterar
med tillfredsställelse. Dels har tillverkningen
enligt den s. k. Ljungströmsmetoden
upphört, och dels har det tillsatts
en utredning, som har granskat
Kvarntorpsanläggningen och lämnat oss
en bild över denna, som är betydligt
mera realistiskt hållen än de ljusblå
framställningar, som driftledningen tidigare
tillhandahöll riksdagen.

Om Ljungströmsmetoden är det inte
mycket att säga. Den är så kraftslukande,
att tillgång på billig elektrisk kraft
är en förutsättning för att tillverkning
enligt den metoden skall kunna hållas i
gång. Tillverkningen enligt den metoden
kan man, bildligt talat, säga gå till på
det sättet, att man tillför en liter olja i
form av elektrisk kraft i ena ändan av
ett rör och får fram nio deciliter olja
i andra ändan av röret. En sådan drift
kan naturligtvis aldrig bära sig. Nu har
emellertid denna tillverkning upphört,
och det noterar jag med tillfredsställelse.

Beträffande utredningens förslag är
det att märka, att denna utredning har
upprättat en ekonomisk tablå för tiden
från och med verksamhetsåret 1949/50
och fram till och med verksamhetsåret
1959/GO. Utredningen har däri kalkylerat
med ett oljepris, som ligger 20 procent
lägre än det oljepris soin under senaste
tillverkningsåret bär varit rådande.
På detta antagande har utredningen
byggt upp en ekonomisk balans, som visar
de resultat, som skulle komma att
uppstå. Även dessa resultat visa, att såvida
man vill räkna med att vinstmedel
skola användas till avskrivningar och
nödvändigt underhåll, verksamheten
även framdeles fram till och med år

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Ang. Svenska skifferoljeaktiebolagets framtida verksamhet.

1960 kommer att lämna förlust. Denna
förlust varierar och uppgår för verksamhetsåret
1949/50 till 5,38 miljoner
kronor för att successivt minskas fram
till budgetåret 1959/60, då förlusten
skulle bli 1,14 miljoner kronor. I medeltal
ligger den årliga förlusten vid cirka
3 miljoner kronor. Det är alltså utredningens
siffror, baserade på ett oljepris,
som skulle ligga 20 procent lägre än det
som gällde vid den tid då utredningen
började sitt arbete. Emellertid ha, såsom
redan har nämnts, oljepriserna faktiskt
redan gått ned under den beräknade
nivån, och man kan följaktligen säga,
att redan i dag hänger denna ekonomiska
balans delvis i luften. Hur det
kommer att ställa sig med oljepriset år
1960, är det ingen som vet. Vi kunna väl
räkna med att få vi leva i fred, blir
det en fortsatt prissänkning på olja, och
följaktligen måste resultatet därigenom
bli ännu sämre för verket.

Tack vare gjorda erfarenheter och
tack vare den verkställda utredningen
ha vi emellertid fått en fullkomligt klar
bild över förhållandena vid Kvarntorpsverket.
Vi behöva inte längre som tidigare
tro på vackra förespeglingar om
att verksamheten skall bära sig, utan nu
veta vi, att det inte är utsikter till att
verksamheten inom överskådlig framtid
skall bli ekonomiskt lönande.

När vi veta att resultatet blir det jag
nu angivit, återstår endast det andra skälet
för att driften skall fortsättas, nämligen
beredskapssynpunkten. Läget är
då det, att i fredstid kommer Kvarntorpsverket
att utgöra en ekonomisk belastning
för staten. I händelse av krig, där
Sverige blir invecklat, har anläggningen
ingen betydelse. Endast för det fall att
Sverige blir avspärrat utan att indragas
i kriget kan det ur beredskapssynpunkt
vara anledning att fortsätta driften. Men
när endast beredskapssynpunkten återstår,
har jag frågat mig, om man inte
kan tänka sig, att den synpunkten kan
tillgodoses på något annat sätt, som är
mera ekonomiskt förmånligt. Det är
egentligen inte stora kvantiteter, det här
rör sig om. Vi kunna nämligen konstatera,
att samtidigt som förlusterna på

verket öka, går produktionen ned. Den
har minskat år från år. Statsutskottet
anger i sitt utlåtande, att enligt uppgift
från bränslekommissionen produktionen
utgjort 10 500 kubikmeter bensin och
34 400 kubikmeter brännolja. Den uppgiften
avser tydligen något tidigare år,
ty enligt bolagets egen verksamhetsberättelse
för det senast gångna året har
produktionen sjunkit till 9 300 kubikmeter
bensin och 31 400 kubikmeter råolja
eller sammanlagt således 40 000 kubikmeter.
Det är att märka, att enligt kalkylerna
verket i dess nuvarande utbyggnad
skulle producera 80 000 kubikmeter
årligen. Man har således inte kunnat
uppnå mera än hälften av den beräknade
produktionen.

Det är alltså denna produktion på
40 000 kubikmeter, som det ur beredskapssynpunkt
skulle gälla att erhålla
på annat sätt. Det har emellertid inte
skett någon utredning om möjligheterna
att lagra olja för beredskapsändamål i
en grad som motsvarar Kvarntorpsverkets
produktion. En sådan utredning
tror jag skulle vara nyttig, och jag undrar
om vi inte genom att använda Kvarntorpsverkets
personal, som utgör 1 400
man, i vår exportindustri skulle kunna
skaffa oss valuta för att till ett billigare
pris inköpa olja och lagra denna i bergrum.
Skedde detta, tror jag att vi skulle
få en mera betryggande beredskapstillgång
än det verk utgör, till vilket vi
nu satsa pengar.

Herr Gränebo anförde som ett skäl för
fortsättande av verksamheten, att sedan
vi lagt ned så mycket pengar — 87 miljoner
kronor — i detta verk, måste vi
hålla på att pumpa in nya pengar undan
för undan. Jag kan inte dela denna
uppfattning. Om riksdagen beslutar
att nu gå in för utskottets linje, betyder
det inte enbart, att man ger de 21
miljoner kronor, som propositionen räknat
med, utan det måste också betyda,
att man avser att täcka de årliga förluster,
som komma att uppstå på verket. Vi
måste således nog räkna med att till de
87 miljoner kronor, som redan äro investerade
och avskrivna, måste vi satsa
ytterligare lågt räknat 50 miljoner kro -

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Nr 18.

Äng. Svenska skifferoljeaktiebolagets framtida verksamhet.

nor för att man skall komma fram till
år 1960. Vid den tidpunkten har det
växt upp ett samhälle kring verket, och
frågan om Kvarntorp blir en social fråga,
som vi kanske inte kunna komma
ifrån. Det blir kanske det mest besvärliga
i detta sammanhang.

För egen del har jag den uppfattningen,
att riksdagen begick ett misstag,
då den 1945 fattade beslut om att
detta verk skulle fortsätta som ett långsiktigt
företag under fredstid. Då hade
det enligt min mening varit rätta tidpunkten
att avveckla företaget, som var
ett krisföretag och som till stor del från
början var ett experiment. Nu har detta
emellertid inte skett, och jag är medveten
om att redan i dag skulle ett beslut
att nedlägga och avveckla driften
innebära stora förluster för staten. Men
jag är rädd för att det blir ännu svårare
och kommer att leda till ännu större
förluster, om vi tvingas att göra det om
några år.

Jag har, herr talman, inte något yrkande.

Herr PETRÉN: Herr talman! Jag har
inte för avsikt att ge någon historik,
utan jag tänker praktiskt taget helt förbigå
den saken. Jag kan emellertid inte
underlåta att med anledning av vad herr
Andersson i Rixö sade göra åtminstone
ett väsentligt tillrättaläggande, även om
mycket annat vore att säga med anledning
av vad han yttrade. Jag vill inte
att det skall stå oemotsagt, vad han
nämnde i samband med att Kvarntorpsbolagets
årsproduktion hade nedgått
från 80 000 till 40 000 kubikmeter. Förklaringen
är i allt väsentligt den som
herr Andersson i början av sitt anförande
själv antydde, nämligen att man upphörde
att tillämpa Ljungströmsmetoden.
Den användes under avspärrningstiden,
då man hade tillgång till elektrisk kraft,
som fick användas för denna för vårt
lands försörjning så viktiga produktion.
Nu råder det kraftbrist, och dessutom
är» inte kraftpriserna sådana, att det är
försvarligt att upprätthålla driften vid
Ljungström sanläggningen. Ljungströms -

metoden är emellertid inte så oekonomisk
som herr Andersson skildrade den.

Jag vill alltså fatta mig kort i fråga
om historieskrivningen. Kvarntorpsverket
tillkom 1941 ur beredskapssynpunkt.
Man kan reservationslöst säga, att Kvarntorpsverket
var till en oersättlig nytta
under avspärrningstiden. Kvarntorps
produktion var då vissa tider av samma
storlek som vår civila konsumtion av
olja. För andra ersättningsbränslen betalade
vi tidvis mera än för Kvarntorpsverkets
produkter. År 1946 beslöt riksdagen,
såsom här har nämnts, att Kvarntorpsverket
skulle bli ett långtidsföretag
och utbyggas. Framlagda kalkyler angåvo
då, att en lönsam drift skulle kunna
uppnås, men såsom det också har
nämnts, visade det sig att de gjorda
prognoserna av många skilda orsaker
inte höllo streck. Fn utredning tillsattes,
och i avvaktan på dess resultat beslöt
riksdagen att utbyggnadsarbetena skulle
stoppas. Den utredning, som är redovisad
i propositionen, anser nu att man
icke kan uppnå en lönsam drift, om
man räknar med att verksamheten skall
bedömas efter fullt affärsmässiga grunder.
Det är ett faktum som man naturligtvis
har anledning att ta fasta på. Under
åberopande framför allt av värdet
av anläggningarna ur beredskapssynpunkt
har utredningen emellertid tillstyrkt
en fortsatt drift och utbyggnad,
och på samma linje ha remissinstanserna
genomgående gått liksom också
Kungl. Maj:t och nu utskottsmajoriteten.

När man bedömer skifferoljebolagets
framtidsmöjligheter, är det ju såsom herr
Lundgren nämnde tre vägar som man
kan tänka sig att gå, nämligen nedläggning
av driften, förpuppning av anläggningarna
med bibehållande av beredskapssynpunkten
eller fortsatt drift.

Ett nedläggande av anläggningarna
kan icke vara försvarligt ur beredskapssynpunkt.
Det är ingalunda så, att utvägen
att nedlägga verksamheten icke
har diskuterats, utan den har naturligtvis
underkastats prövning. Av väsentlig
betydelse är därvid vad rikisnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap och
flera andra remissinstanser ha uppgivit

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Ang. Svenska skifferoljeaktiebolagets framtida verksamhet.

angående värdet av att denna anläggning
finnes att tillgå i avspärrningstider.
Det är riktigt att den inte bär någon
större betydelse ur beredskapssynpunkt
i händelse av krig. Bibehållande av
Kvarntorp betyder därför inte att man
kan bortse från beredskapslagring inför
krigsfall, utan det är önskvärt att man
både anordnar beredskapslager och upprätthåller
inhemsk produktion. Det kostar
pengar att dra upp beredskapslager,
och i dagens läge kostar det utländsk
valuta att få in de för lagringen erforderliga
kvantiteterna, och kostnaderna
äro icke obetydliga när det gäller att få
erforderliga rum för bränsleförvaringen.

Att förpuppa anläggningen med bibehållande
av dess värde ur beredskapssynpunkt
är knappast möjligt. Kostnaderna
röra sig om miljonbelopp om året,
och dock kan beredskapen ändå inte bli
fullgod. Anläggningens karaktär är inte
sådan, att den vägen är framkomlig.

Den framkomliga vägen är i stället att
fortsätta driften och försöka förbilliga
densamma, minska förlusterna. För att
uppnå detta äro rationalisering och utvidgning
av driften nödvändiga. Utökningen
bör emellertid ske i etapper;
därom är utskottsinajoriteten fullständigt
ense med herr Lundgren. Utskottets linje
innebär, att man skall avsluta påbörjade
utbyggnader men i övrigt avvakta retultatet
av driften, innan man går vidare
och tar nästa steg.

Att såsom reservanterna ha tänkt sig
endast fortsätta driften utan avslutande
av en del pågående arbeten och
utan genomförande av härmed sammanhängande
rationalisering av driften, är
inte möjligt utan att man drar på sig
driftkostnader, långt större än reservanterna
ha tänkt sig. Reservanterna ha
nämligen yrkat, att anslagen skola begränsas
till täckande av den s. k. driftförlusten
på två miljoner kronor. Men
i de medel, som Kungl. Maj :t har begärt,
ingå 1,5 miljoner kronor för ersättning
och förnyelse av material. Man kan
naturligtvis inte underlåta att anskaffa
ersättningsmaterial utan att driftförlusterna
stiga högt över den summa som
reservanterna ha angivit. Ersättning och

förnyelse göras just för att hålla nere
driftkostnaderna. Det är icke görligt att
såsom reservanterna ha tänkt sig klara
sig med den summa, som de angivit, och
därmed hålla driften i gång.

Vidare vill jag understryka, vad herr
förste vice talmannen berörde, att om
man underlåter att fullborda gasolanläggningen,
blir det liggande ett dött kapital
på sju å åtta miljoner kronor, varjämte
man riskerar att lönsamheten av
anläggningten blir sämre i framtiden, då
det för en sådan vara, som är relativt
ny i vårt land, är av värde för producenten
att den kommer ut i marknaden,
innan konkurrenter vuxit upp.

Det är således inte möjligt att gå reservanternas
väg. Bakom deras synpunkt
ligger, om jag förstått det rätt, vad jag
vill kalla en undervärdering av Kvarntorpsverket
ur beredskapssynpunkt och
även en allmän skepsis med anledning
av vad som tidigare förevarit. Det senare
är inte märkligt med tanke på de tidigare
gjorda prognoserna, vilka inte hållit
streck, och de överraskande uppdykande
anslagsäskandena. Utskottets uppfattning
om värdet av Kvarntorpsverket ur
beredskapssynpunkt anser jag det emellertid
inte vara möjligt att gendriva. Det
tillkommer emellertid även andra ting,
nämligen att man inte får bortse från
verkets värde i nuvarande valutasituation.
De huvudsakliga produkter, som
framställas vid Kvarntorpsverket, äro typiska
importvaror. Det gäller såväl olja
och bensin som svavel och gasol, som
är en ersättning för andra bränslen.
Skulle Kvarntorpsverkets produktion i
dag bortfalla, innebär det ett ökat valutabehov
av bortåt 10 miljoner kronor om
året.

Det finns även andra synpunkter som
man bör ha i minnet, när man diskuterar
skifferoljeindustrien. Jag tror att den
industrien är av ett stort nationellt intresse
för oss. Jag tänker inte bara på
de förhållanden, som här ha relaterats
— dess omedelbara beredskapsvärde vid
avspärrning — utan jag tänker också på
en längre bort liggande framtid. Hur är
egentligen läget för vår bränsleförsörjning
och energiförsörjning över hu -

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Nr 18.

Ang. Svenska skifferoljeaktiebolagets

vild taget? Trots vattenkraften och tillgången
på skogar torde blott ungefår
hälften av den svenska energiförbrukningen
täckas av vattenkraft och inhemska
bränslen. Ungefär 50 procent
måste tillföras genom import av kol och
olja. Det kan i framtiden bli svårigheter
inte bara på grund av avspärrning, utan
även handelspolitiska lägen av sådan beskaffenhet,
som vi ha i dag, kunna göra
det önskvärt, att bättre balans på bränslefronten
uppnås. Vi ha då att tänka på
stora naturtillgångar av två slag, nämligen
dels torven och dels våra oljeskiffrar.
Båda vägar som det borde vara värt
att pröva, men närmast till hands ha vi
skifferlagren, som ligga koncentrerade.
Skifferindustrien har starkt utvecklats
under de två senaste årtiondena. Det är
en utveckling som inte är avslutad. Rationaliseringsåtgärder
och nya metoder
kunna tänkas växa fram som äro ägnade
att successivt göra läget gynnsammare
för denna industri. Därtill kan medverka,
att tillgångarna ute i världen på stenkol
och olja icke äro outtömliga.

Dessa förhållanden ha observerats
runt om ute i världen av de länder, som
ha oljeskifferlager. I Amerika, som tidigare
exporterade naturolja, har nyligen
av inrikesministern framlagts en beredskapsplan,
den s. k. Krugplanen, som
har som målsättning anläggningar för
framställning av syntetiska bränslen till
ett värde av 9 miljarder dollar. Enligt
den planen räknar man med framställning
av 100 miljoner ton olja per år.
Avsikten är att bär skifferoljeverk skola
ingå i stor utsträckning. Där ha också
lämnats fortlöpande anslag till forskningen
inom detta område. Det sista anslag,
som jag har sett omnämnas i fackpressen,
var på 30 miljoner dollar till
forskning inom området.

Våra svenska skiffrar i Närke äro icke
av direkt lägre värmeinnehåll än de utländska.
Oljehalten är visserligen lägre
men gashalten — om jag så får uttrycka
mig — större. De europeiska skifferoljeverken
— jag tänker då på England,
Frankrike och Tyskland —- drivas med
avsevärt större årliga subventioner än- det
svenska i dag. De engelska skifferolje 3

Första kammarens protokoll 19tit). Nr IS.

framtida verksamhet,
verken, som jag haft tillfälle studera, ha
avsevärt större driftkostnader, närmast
beroende på att skiffrarna i England inte
ligga i dagen som hos oss, utan skiffrarna
få brytas under förhållanden, som
äro rätt påminnande om brytningen i
kolgruvor, till helt andra och större kostnader
än vad skifferbrytningen drar i
Sverige.

Våra Närkesskiffrar äro mäktiga lager.
Om jag tar kvantiteterna i både östra och
västra Närke — jag bortser nu från skiffrar
i andra landskap som äro fattigare
— så finns i runt tal 1,7 miljarder ton
oljeskiffer, vilket skulle kunna innebära
en utvinning av 80 miljoner ton olja,
d. v. s. motsvarande ungefär 40 års oljeförbrukning
efter nuvarande förhållanden.
Räknar man med hela värmevärdet
i skiffrarna och inte bara med oljan,
representera fyndigheterna bortåt 300 å
400 miljoner ton stenkol. Det finns enligt
min mening all anledning att se allvarligt
på skifferoljefrågan och beakta
möjligheterna av en framtida större
skifferoljeindustri.

Utredningen har lagt fram kalkyler,
som klarlägga hur man med nu prövade
metoder kan se utvecklingen. Dessa kalkyler
visa att årsförlusterna äro väsentliga.
De komma successivt att nedgå
men stanna vid ungefär 1,5 miljoner
kronor om året i slutet av den tidsperiod
som är redovisad i tabellen i propositionen.
Utredningen har emellertid också
angivit hur man med ytterligare investeringar
utöver dem som utredningen förordat
har möjlighet att driva ned kostnaderna
genom hel övergång till enbart
Bergh-ugnsdrift och slopande av de
övriga ugnarna. Något positivt förslag i
denna riktning har utredningen emellertid
inte velat göra nu. Det är uppenbart
att man måste gå etappvis och under
tiden följa utvecklingen på detta
område i utlandet och se vilka metoder
som kunna komma fram och utgöra förbättringar
i förhållande till dem som vi
nu ha. Man kan därför inte binda sig
för ett program på liingre sikt. Det iir
alltså eu viktig uppgift för bolaget att
följa denna utveckling på andra håll i
världen.

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Ang. Svenska skifferoljeaktiebolagets framtida verksamhet.

Många ha frågat sig — vi hörde ju
nyss herr Andersson i Rixö — hur de
framlagda kalkylerna kunna tänkas komma
att hålla. Det enligt min mening därvid
avgörande är, som herr Andersson
i Rixö var inne på, vilka priser man
kan räkna med för huvudprodukterna,
alltså olja, bensin och gasol. Utredningen
har efter inhämtande av upplysningar
från olika håll ställt prognoser. Det
är ingalunda så, som herr Andersson i
Rixö säger, att priserna förra året, om
jag uppfattade det rätt, lågo 20 procent
under vad utredningen har kalkylerat
med. Priserna lågo tvärtom väsentligt
över; de lågo ungefär 2,5 öre per liter
över såväl för olja som bensin. Efter
den kraftiga sänkning av oljepriset som
nu skett ligger emellertid detta nu en
obetydlighet, ett halvt eller tre fjärdedels
öre, under vad som ingår i kalkylerna,
medan bensinpriset alltjämt ligger avsevärt
högre. Jag tor att detta missförstånd
beror på att de priser, som äro redovisade
i utredningen, inte äro importpriserna
på olja och bensin. Man får inte
glömma bort att det finns någonting som
heter grosshandelsmarginal, som i detta
fall till en del kommer på bolagets lott.
Därför kan man inte här göra en direkt
jämförelse med importpriserna. Men det
är givet att man måste ha klart för sig
att priser följa konjunkturförhållanuena
och konkurrensförhållandena och annat,
som är svårt att överblicka, och en reservation
måste givetvis göras. Priserna
kunna svänga upp och ned kring de antagna
siffrorna.

När man i tabellerna i propositionen
ser vilka kostnader man har att vänta
för Kvarntorpsdriften i framtiden,
tror jag att man ändå bör draga sig litet
till minnes, vad man på andra områden
ansett och anser vara värt att
kosta på beredskapen i fråga om vår
bränsleförsörjning. Jag tänker på exempelvis
motoralkohol. Där ha vi nu ett löpande
avtal som innebär, att staten på
ett år köper ungefär 16 000 m3 motoralkohol
till ett pris av ungefär 40 öre
per liter. Det är ett pris som ligger avsevärt
över priset för närmast motsvarande
bränsle, bensinen. Dessuom utgå

här endast 15 öre per liter i skatt, jämfört
med bensinens 45 öre, varför man
kan säga att bara av denna anledning
här nu indirekt ges en subvention motsvarande
5 miljoner kronor om året. Jag
vill inte säga detta såsom någon kritik
när det gäller motoralkoholfrågan, utan
jag vill bara relatera detta förhållande
för att ge den föreliggande frågan de
rätta proportionerna. Man behöver ju inte
diskutera vad som har det största beredskapsvärdet,
vårt skifferoljeverk eller
våra motoralkoholfabriker.

Jag vill vidare understryka värdet av
att de riktlinjer som klarlagts i samband
med utredningsarbetet följas både i vad
de avse ekonomiska, tekniska och organisatoriska
frågor. Jag vill sedan för
min personliga del framföra ytterligare
några synpunkter.

I bolagets ledning är en styrelse, som
är sammansatt av utomordentligt skickliga
personer med mycket goda allmänna
kvalifikationer och väl beprövade i
många sammanhang. Men skifferoljebolaget
är i många avseenden inte likt
andra företag. Det befinner sig i en fortskridande,
stark utveckling. Detta förhållande
ställer osedvanligt stora krav
på styrelsen, större krav än vad som
kanske i allmänhet behöver ställas på
en styrelse i andra företag. Det gäller
då att i denna styrelse ha personer, som
både ha tid och förutsättningar att ägna
sig åt de många gånger både svåra och
rent specifika frågor som finnas i detta
företag av både teknisk, ekonomisk och
kommersiell art. Jag vill, med denna
bakgrund, såsom min uppfattning ha
sagt, att jag tror att det vore välbetänkt,
om här toges initiativ till en rekonstruktion
av bolagets styrelse.

Utredningen bär i sina kalkyler inte
räknat med inkomster av tillkommande
biprodukter. Flera sådana äro emellertid
tänkbara, i ett par fall av för vårt
land viktig art. Inte minst för utvecklingen
av dessa tillverkningar tror jag
att det är värdefullt, att bolaget erhåller
anslutning till andra industrier. Såsom
jag läst utskottets skrivning har utskottet
också öppnat en möjlighet för Kungl.
Maj:t att söka dylika kontakter.

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Nr 18.

Ang. Svenska skifferoljeaktiebolagets framtida verksamhet.

Herr Lundgren nämnde i sin historieskrivning
någonting om skifferoljeverket
i Kinne-Kleva och att arbetet där
har nedlagts. Det är riktigt att driften
vid Kinne-Kleva är nedlagd. Frågan
hade inte något direkt samband med
den utredningsuppgift som förevarit
här, men eftersom saken har förts på tal
vill jag passa på att nämna, att den har
ett indirekt samband med Kvarntorp.
Det är nämligen fråga om samma bolag,
och de underhållskostnader som man
har för Kinne-Kleva belasta Svenska
skifferoljebolaget. Jag tror att det är angeläget
att vi snabbt få ett avgörande
hur man skall förfara med Kinne-Kleva
i fortsättningen. Jag tänker då närmast
på att man bör ta ställning till huruvida
det verkligen är nödvändigt att upprätthålla
Kinne-Kleva ur beredskapssynpunkt
och lägga ned stora kostnader i
underhåll där för en beredskap, som ändå
inte är effektiv.

Jag vill sist uttrycka den förhoppningen
att det efter all den diskussion och
alla de debatter som förts kring Kvarntorpsverket
inte skall råda någon tvekan
för framtiden om vilket stort värde
det är för oss att ha en skifferoljetillverkning
i gång, och att man därmed
också skall ge de människor som där arbeta
den arbetsro som behövs för uppnående
av ett gott resultat.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Häri instämde herr Lnndqvist.

Herr SUNDELIN: Herr talman! Man
kan nog utan överdrift påstå, att inställningen
till Kvarntorpsbolaget har blivit
alltmer kritisk allt eftersom tiden gått.
Det iir inte bara här i riksdagen som
man möter denna kritiska inställning
utan också på inånga andra håll, kanske
framför allt på den ort, där bolaget
driver sin rörelse.

Nu kan man förstå, tycker jag, denna
kritiska inställning. Från bolagsledningens
sida ha gjorts framställningar
till riksdagen år efter år om ökade anslag
till rörelsen. För varje gång har
man om inte precis lovat, så i varje fall

ställt i utsikt, att fick man bara anslaget
den gången, fanns det stora utsikter
för att bolagets rörelse sedan skulle
visa sig ekonomiskt bärande eller åtminstone
gå ekonomiskt bättre ihop än tidigare.
Det har hittills dock alltid visat
sig att dessa försäkringar tydligen inte
varit byggda på någon saklig grund.

Vad jag bär begärt ordet för är egentligen
för att understryka ett påpekande,
som utredningen gjort angående bolagets
organisation och administration.
Utredningen säger, att vid sitt studium
av organisationen bär utredningen funnit,
att denna lider av vissa uppenbara
svagheter. Sålunda synes driftchefen
vid Kvarntorpsverket, överingenjören,
vara överbelastad med arbete och driftorganisationen
under honom vara för
svagt uppbyggd. Jag tycker mig av andra
uttalanden av utredningen i detta sammanhang
ha skäl att ställa den frågan:
Är det inte så att driftchefen har velat
ha det på det sättet?

Utredningen säger, att det mest iögonenfallande
är behovet av erfarna och
kvalificerade chefer för vissa driftavdelningar
och att anställandet av sådana
kvalificerade avdelningschefer kan
väntas få ett utomordentligt stort inflytande
på effektiviteten vid hela produktionen.
När utredningen vidare säger, att
bolagsledningen inser detta, och påstår
att ett anställande av ovannämnda kvalificerade
avdelningschefer inte skulle behöva
medföra någon ökning av lönekontot,
»då det torde finnas möjligheter
till rationalisering i andra avseenden
som väl motväga kostnaden för dem»,
då frågar man sig verkligen: Varför har
inte tidigare en sådan omorganisation
skett?

Jag tror att då man söker få fram
bättre resultat av Kvarntorpsbolagets
verksamhet skall man inte uteslutande
so till den tekniska utvecklingen och utbyggnaden,
utan man har säkert rätt stor
anledning att också fästa avseende vid
organisationen i ledningen. Detta har ju
också betonats i utskottsutlåtandet — enligt
min mening kanske dock för svagt
— då utskottet säger att det förutsätter,
»att Kungl. Maj :t låter tillse, att skiffer -

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Ang. Svenska skifferoljeaktiebolagets framtida verksamhet.

oljeverkets organisation, vilken enligt
vad utredningen konstaterat är behäftad
med vissa svagheter, genom en ingående
översyn erhåller mest lämpliga och ändamålsenliga
utformning».

Herr talman! Det är egentligen endast
för att understryka dessa synpunkter
som jag här begärt ordet. I övrigt har
jag inget annat yrkande än om bifall till
utskottets hemställan.

Herr KRttGEL: Herr talman! Jag har
tidigare, jag tror jag vågar säga vid alla
tillfällen när skifferverket vid Kvarntorp
varit på tal här i riksdagen, deltagit i
diskussionen, och jag skall be att få göra
det också i dag, men bara med några
ord och främst då som representant för
den ort, där företaget ligger. Men jag
kanske får tillägga, att jag inte kan följa
min länsbroder och kamrat på bänkplatsen
här bakom mig i hans framställning
men väl i hans yrkande.

Som kammarens ledamöter ha sig väl
bekant, åtminstone de som förut deltagit
i beslut om Kvarntorp, har jag aldrig
uttalat någon större tilltro till att företaget
skulle kunna bli fördelaktigt ur
ekonomisk synpunkt. Jag har snarare
vid dessa tidigare tillfällen yttrat mig i
motsatt riktning. Men jag har tillåtit mig
framhålla en annan sak, nämligen att
det vore lämpligt ur ekonomisk synpunkt,
för att göra företaget så lönsamt
som möjligt — eller i varje fall så litet
förlustbringande som möjligt — att man
förenade med utvinningen av olja ett tillvaratagande
av alla övriga naturprodukter
som skiffret innehåller. Utvecklingen
har ju också gått i den riktningen.

Jag liar också, vill jag minnas, vid ett
tillfälle sagt att jag tror, även om jag
inte är ekonom av facket, att det skulle
vara ekonomiskt fördelaktigt att förena
detta råvaruskapande, om jag får utrycka
mig på det sättet, med en kemisk
industri, antingen vid företaget eller så
att företaget sökte kontakt med en sådan
industri på annat håll för att göra driften
lönsammare. När jag därför för någon
tid sedan tog del av utredningsmännens
berättelse över sin verksamhet, vil -

ket jag gjorde med intresse och jag kan
säga även med tillfredsställelse, tänkte
jag, att nu är företaget länkat in på en
linje som motsvarar mina förhoppningar.
Och när sedan propositionen kom
hade jag nöjet att se att den var upplagd
efter samma riktlinjer.

Nu har statsrådet visserligen skurit
ned, åtminstone för detta år, det av utredningsmännen
föreslagna beloppet med
ungefär hälften, men den åtgärden kan
jag förstå. Den hänger väl, gissar jag,
samman med det ekonomiska läget i övrigt.
Men jag tror inte, herr talman, att
de förutsättningar som jag här talat om,
innebärande en ny inriktning av bolagets
produktion och därmed möjligheter till
större lönsamhet, skola behöva ofördelaktigt
påverkas av en sådan nedskärning,
utan att företaget skall kunna arbeta
på ett tillfredsställande sätt efter
de nya linjerna.

Nu vilja emellertid motionärerna, åtminstone
ett par av dem, att man skall
kasta — jag vågar uttrycka det så —
yxan i sjön. De fullfölja visserligen inte
helt den tankegången genom att yrka,
att driften omedelbart skall läggas ned,
utan de stanna för ett yrkande om en
avveckling av företaget i en eller annan
form, men i princip är deras ståndpunkt
klar. Ett sådant förfarande vill åtminstone
inte jag medverka till. Jag tror att
jag kan säga, att jag har en betydande
hemmaopinion bakom mig i det ställningstagandet.
Vi ortsbor skulle inte gärna
vilja ha en nedröstad och nedskrotad
fabriksanläggning med raserade murar
och skorstenar, vilket skulle bli följden
om verksamheten nedlades. Vi ha tidigare
under de år som gått lidit svårt —
jag liar påtalat det vid andra tillfällen
här i kammaren — av de avgaser som
förekommit, den förorening som skett av
vattnet, det svavel som gått ut med
skorstensröken och annat sådant, men
härvidlag har det blivit en förbättring.
Jag är angelägen att konstatera det i dag,
därför att jag varit kritisk tidigare på
den punkten, och jag vill gärna rikta ett
tack till bolagsledningen för dess insatser
för att gå våra önskemål i det här
avseendet till mötes.

Onsdagen den 18 mai 1949 fm.

Nr 18.

Ang. Svenska skifferoljeaktiebolagets framtida verksamhet.

Även av andra orsaker måste det vara
lämpligt att företaget inte lägges ned.
Jag kan instämma i vad som bär redan
framhållits av herr Petrén beträffande
de valutapolitiska synpunkterna. Det kan
inte vara utan betydelse för oss, när vi
nu ha ont om sådan utländsk valuta,
som vi måste ha för att utifrån kunna
köpa sådana produkter som tillverkas
vid Kvarntorp, att vi där få fram så betydande
mängder som vi trots alla påståenden
om motsatsen ändå få fram av
både olja och svavel och ammoniak, ett
gödningsämne som finns i skiffer, och
gasol, som också skall tillverkas. Den
framställning av jordbrukskalk, som bolaget
har möjlighet att göra, är inte heller
betydelselös. Kalksten finns det väl
på många ställen i vårt land, men varan
är tung och för med sig stora fraktkostnader.
Därför skulle vi på den ort där
jag hör hemma, alltså i närheten av
Kvarntorp, få vidkännas betydligt större
fraktkostnader för kalken, om vi inte
hade tillgång till denna produktion vid
Kvarntorp. Jag tror därför att jag kan
säga att för närkingarnas del är även
den tillverkningen av betydelse.

Sedan tillkomma ju som framhållits
av andra talare beredskapssynpunkterna,
och dem få vi naturligtvis inte heller
bortse från. Nu har sagts att Kvarntorp
ligger så öppet, och att i händelse av krig
anläggningarna på ett ögonblick skulle
raseras, om vi bleve indragna i kriget
och finge fiendens flyg emot oss. Och
man kan för all del säga att Kvarntorp
ligger öppet, och vi kunna kanske inte
hindra att det blir föremål för bombning
och förstörelse. Men vi kunna tänka oss
en avspärrning av vårt land på samma
sätt som under förra kriget, och då får
Kvarntorpsverket otvivelaktigt stor betydelse
ur försörjningssynpunkt på de
områden, som jag här nämnt.

Jag vill inte heller bortse från Kvarntorpsbolagets
betydelse för den stora
tjänstemanna- och arbetarstam, som samlats
diir och förankrat sig på orten. Det
sades nyss att det skulle så småningom
växa upp ett .samhälle, som skulle medföra
sociala förpliktelser av olika slag.
Jag vill säga den ärade talaren, att ett

sådant samhälle finns där redan, varför
jag tror att vi redan i dag få se på frågan
också något med hänsyn härtill.

Det var också en annan sak, som jag
tänkte föra på tal, och det är en som jag
rört vid tidigare, nämligen att området
omkring Kvarntorp på grund av verksamheten
har blivit till någonting annat
än vad det var förut. Det är tråkigt för
oss som bygga och bo i denna trakt att
titta ut över markerna. Det område där
företaget nu ligger har förvandlats till
en steril öken, och denna förvandling
fortgår dag efter annan; området för
brytningen blir allt större och större.
Jag har ingen anmärkning att göra på
den punkten, tv jag förstår att detta är
ofrånkomligt. Men jag skulle vilja rikta
en framställning till handelsministern
att kontakta bolagsledningen för att om
möjligt få till stånd en rättelse därvidlag
på det sättet, att efter hand som brytningen
fortgår och ytlagret skall fraktas
bort, man fraktar den jord, som ligger
överst, till bakomliggande område, som
redan blivit föremål för brytning, och
på så sätt får odlingsbar och nyttig mark
tillbaka och också en vackrare anblick,
om man nu vill se också till skönhetssynpunkten.
Bolagets ledning gav löften
om sådana åtgärder för flera år sedan,
men de ha tyvärr inte kunnat infrias, av
vilka sKal kan jag inte säga. Jag vänder
mig därför — jag upprepar det — till det
närvarande statsrådet med en begäran,
att statsrådet ville träda i förbindelse
med bolagsledningen för att överlägga
om möjligheterna att nå en rättelse i det
stycket, ty en sådan skulle vara välkommen.

Med detta vill jag sluta och tillägger,
herr talman, att jag naturligtvis yrkar
bifall till utskottets förslag.

Herr LINDSTRÖM: Herr talman! Jag
skulle ha kunnat nöja mig med att instämma
med herr förste vice talmannen
ocli min ärade vän på Södermanlandsoch
Viistmanlandsläns-bänken, men jag
har i alla fall begärt ordet för att lämna
en kort personlig deklaration.

Som framgår av första kammarens

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Ang. Svenska skifferoljeaktiebolagets framtida verksamhet.

protokoll för den 28 april förra året yttrade
jag mig då mycket skeptiskt om
Kvarntorps verkets framtidsmöjligheter.
•lag hade närmast den uppfattningen, att
Kvarntorpsanläggningarna borde läggas
i materielreserv. Herr andre vice talmannen
var mycket missnöjd över min
pessimism och vände sig på ortsbornas
vägnar mot min inställning. Om herr
andre vice talmannen hade varit närvarande
här i dag är jag övertygad om
att han inte skulle ha haft anledning att
bli missnöjd med mig. Jag har nämligen
med stor uppmärksamhet läst Kvarntorpsutredningens
betänkande och lyssnat
till de föredragningar som vi ha
haft i statsutskottet i fråga om detta
ärende. Jag har därvid kommit till den
bestämda övertygelsen, att den mörka
kolorit, som jag lade på mitt anförande
i fjol, icke kan i fortsättningen vara den
riktiga färgen. Efter herr Petréns klara
vägledning — han kan dessa saker betydligt
bättre än jag — har jag nämligen
fått en mera förhoppningsfull syn
på detta spörsmål.

Riktigheten av min ljusare syn på saken
bekräftas också, anser jag, därav att
man, såsom framgår av reservationen,
nu tror det vara möjligt att koppla in
även privata ekonomiska intressen på
Kvarntorpsföretaget. Om Kvarntorpsanläggningen
skulle vara så hopplös ur
ekonomiska synpunkter som det från en
del håll säges, skulle det säkerligen inte
finnas några privata intressen som skulle
vilja anknyta sin ekonomiska verksamhet
till Kvarntorp.

Iierr talman! Härmed har jag avlagt
min bekännelse och slutar med att hemställa
om bifall till utskottets förslag.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Utskottets
representanter vilja icke göra
gällande, att Kvarntorpsföretaget i längden
kan komma att bli en direkt lönande
anläggning. Herr förste vice talmannen
erkände även, att det i de nu framlagda
kalkylerna finns många osäkra
moment. Herr förste vice talmannen försvarade
dock liksom herr Petrén utskottets
ståndpunkt med att framhålla, att
Kvarntorpsverket har stor betydelse

från beredskapssynpunkt. Vi äro doek
alla överens om att anläggningarna icke
skulle ha något värde för vår försörjning
i ett krig, vari vårt land vore indraget.
Kvarntorpsverkets betydelse från
beredskapssynpunkt inskränker sig alltså
till det fall, att vårt land på nytt skulle
råka in i ett liknande avspärrningsläge
som under det andra världskriget.
Herr förste vice talmannen torde inte
motsäga mig om jag konstaterar, att utsikterna
för att vårt land på nytt skall
komma i en liknande avspärrningssituation
som under andra världskriget icke
äro stora. Vi måste nämligen räkna med
att föra en sådan utrikespolitik att vi
hålla förbindelserna öppna västerut.

Härtill vill jag, herr talman, blott lägga
ytterligare en synpunkt. Herr Petrén
underströk Kvarntorpsverkets betydelse
från valutabesparingssynpunkt. Valutasynpunkten
måste naturligtvis, åtminstone
i dagens läge, tillmätas ett visst beaktande.
Men man kan, herr talman, icke
försvara vilka oekonomiska investeringar
som helst bara genom att hänvisa
till valutasynpunkter eller protektionistiska
synpunkter av den art som i övrigt
äro så på modet i våra dagar.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande
om bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen.

Herr OLSSON: Herr talman! När detta
ärende diskuterades förra året tillät jag
mig att i all korthet säga, att med hänsyn
till beredskapssynpunkten kunde
frågan om Kvarntorps nedläggande ej
ens ställas under diskussion. En talare
antydde då att mitt ställningstagande
skulle ha föranletts av speciella länssynpunkter.
Av de anföranden, som nyss ha
hållits här av två representanter för Örebro
län, torde med all önskvärd tydlighet
ha framgått, att det i denna fråga
knappast förefinnes något allmänt länsintresse,
som jag har anledning att vårda
mig om. Meningarna om huruvida
Kvarntorp är till skada eller nytta äro,
som torde ha framgått av dessa båda
anföranden, synnerligen delade inom länet
och på orten.

Min ståndpunkt, som är densamma i

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Nr 18.

Ang. Svenska skifferoljeaktiebolagets framtida verksamhet.

år som i fjol, är alltså att det är beredskapssynpunkten,
som motiverar inte
bara ett upprätthållande av driften vid
Kvarntorp utan även en utökning och
rationalisering av densamma. Herr Andersson
i Rixö yttrade, att om vi hade
använt de pengar, som ha lagts ned på
Kvarntorp, till att öka exportindustriens
möjligheter att framställa och därigenom
fått in mera valutor i landet, för
vilka pengar vi sedan hade kunnat köpa
olja utifrån, så skulle vi ha gjort en
bättre affär än vad vi ha gjort genom att
lägga ned dessa miljoner i Kvarntorp.
Det kan naturligtvis sägas. Ett faktum är
emellertid att vi inte ha gjort på det
sättet, och som saken nu ligger till har
alltså den synpunkten ingen betydelse
när det gäller att fatta ställning till den
kung], propositionen.

Världsläget är faktiskt sådant att vi i
vårt land torde behöva söka trygga oss
både genom oljelagring och upprätthållande
av den tillverkning av olja, som
förekommer vid Kvarntorp. Även om det
är riktigt att Kvarntorpsverket är tämligen
sårbart i händelse av krig, är det
inte mindre riktigt vad som anförts från
annat håll, nämligen att vid en avspärrning,
i synnerhet en långvarig sådan,
under vilken inga egentliga krigshandlingar
mot landet förekomma, kan
Kvarntorpsverket få synnerligen stor betydelse
för vår folkförsörjning och våra
möjligheter över huvud taget att överleva
isoleringen.

.lag tror således att det från dessa synpunkter
skulle vara oförsvarligt att nedlägga
Kvarntorpsverket. Det skulle också
vara oklokt att sätta företaget på
svältkost. Det riktigaste måste vara att
försöka göra produktionen så omfattande
och lönande som möjligt, vilket kan
ske genom att man försöker att ta till
vara mesta möjliga av biprodukterna.
Från dessa synpunkter är jag alltså fullt
överens med utskottsmajoriteten.

•lag begärde emellertid ordet, herr talman,
fiir att göra ett annat klarläggande.
Herr Andersson i Rixö yttrade, att
det vid Kvarntorp kommer alt växa upp
ett samhälle, som i framtiden kan komma
att bereda oss stora sociala problem.

Jag vill då först understryka, vad herr
Kriigel redan sagt, nämligen att det vid
Kvarntorp redan finns ett samhälle, låt
vara att det är relativt blygsamt. Jag vill
tillägga, att länsstyrelsen i Örebro har
varit fullt på det klara med att vi från
framför allt två synpunkter inte kunna
vara med om att en större samhällsbildning
uppstår vid Kvarntorp. En sådan
tanke torde nog ha funnits på en del håll
i orten tidigare, men länsstyrelsen har
tagit ställning mot densamma. Länsstyrelsen
har tillsammans med länsarbetsnämnden
hållit ett sammanträde i Kvarntorp
med bolagets ledning. Vi kommo
därvid till det resultatet, att det icke är
önskvärt att ett större samhälle uppstår
där.

Vid vårt bedömande av denna fråga
spelade naturligtvis civilförsvarssynpunkten
en betydande roll. På grund av
Kvarntorpsanläggningarnas sårbarhet
kan det icke vara lämpligt med en mer
omfattande bebyggelse i anslutning till
verket. Men vårt ståndpunktstagande
grundades också på samhällsekonomiska
synpunkter. Skulle ett stort samhälle
växa upp kring Kvarntorp, skulle det
bli nödvändigt med betydande investeringar
för gator, vägar, ledningar av
olika slag, skolor in. m. Det vore inte
ekonomiskt försvarligt att i nuvarande
läge försöka kring Kvarntorp bygga upp
ett nytt stort samhälle, som ställer dylika
krav på byggnads- och anläggningsverksamhet.
Däremot ha vi varit på det
klara med och vid nämnda sammanträde
kommit till full enighet om att en
viss bostadsbyggnadsverksamhet behövs
vid Kvarntorp för säkrande av verkets
drift.

Länsstyrelsen har formulerat sitt rcmissutlåtande
så, att det inte bör ske
någon större bebyggelse vid Kvarntorp
än den som motiveras med hänsyn till
vakt- och beredskapstjänsten vid verket.
Detta uttalande har i någon mån missförståtts
i propositionen, där det antydes,
att länsstyrelsen skulle ha avstyrkt
den bostadsbebyggelse som Kvarntorpskommittén
liar föreslagit. Den begränsade
bostadsbebyggelse, som Kvarntorpskommittén
har räknat med, torde dock

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Ang. Svenska skifferoljeaktiebolagets framtida verksamhet.

säkerligen kunna inrymmas inom det
maximisamhälle som länsstyrelsen har
tänkt sig.

Vi äro, som jag nyss sade, fullt på det
klara med att det kan behövas en viss
ytterligare bebyggelse för att säkra verkets
drift. Om denna bebyggelse hålles
inom rimliga proportioner, torde det inte
behöva uppstå något stort socialt problem
i Kvarntorp, inte ens därest driften
vid oljebolaget i framtiden i alla fall
skulle få lov att nedläggas, vilket ju inte
helt kan hållas för uteslutet. Vi veta ju
inte alls, bur den politiska och ekonomiska
utvecklingen i världen kan komma
att gestalta sig, och således kunna
vi inte heller veta, om Kvarntorpsverket
kan eller behöver drivas i all framtid.
.lag tror för min del att det finns stora
förutsättningar för att driften även i
fortsättningen skall kunna upprätthållas,
men det är i varje fall tänkbart med åtminstone
ett temporärt nedläggande av
driften. Det är under sådana förhållanden
självklart, att man inte nu bör ordna
det så, att det i en dylik situation
kan komma att uppstå ett stort socialt
problem.

Jag tror emellertid att Kvarntorpskommitténs
utredning är ganska realitetsbetonad.
Även om ingen kan garantera,
att de kalkyler, som kommittén har
framlagt, komma att hålla i alla lägen,
kan det sägas att kommittén hållit sig
på fast mark, varför det inte finns någon
större anledning att reservera sig
mot dess beräkningar.

Herr talman! Från de synpunkter, som
jag här i all korthet har refererat, bär
jag ingen anledning att yrka annat än
bifall till utskottets förslag.

Herr JOHANSSON, JOHAN BERNHARD:
Herr talman! Mitt inlägg i debatten
skall bli mycket kort, men eftersom
jag utan reservation har mitt namn under
utskottets utlåtande vill jag i alla
fall säga ett par ord.

Det är klart att man kan känna olust
— det ha vi nog gjort, de flesta av oss
—• inför de kapitalkrävande utgifter som
Kvarntorpsverket har dragit med sig. Jag

har dock under ärendets behandling i
utskottet, vilken bär varit ganska grundlig,
fått den uppfattningen, att vi i dagens
situation inte kunna gå någon annan
väg än den som utskottsmajoriteten
här rekommenderar.

Jag skall inte upprepa de skäl som redan
ha anförts för utskottets ståndpunkt,
ty det vore att onödigt förlänga debatten.
Jag inskränker mig till att konstatera,
att frågan om den framtida verksamheten
vid Kvarntorp nyligen har varit
föremål för omprövning genom särskilda
utredningsmän. Utredningsmännen
ha varit inkallade till utskottet in
pleno och där redogjort för utredningen
och de synpunkter som ha kunnat läggas
på densamma.

Jag fick av dessa föredragningar det
bestämda intrycket, att utredningsmännen
ha gått till sin uppgift med allvar
och intresse och att de ha sökt göra det
bästa möjliga av situationen. En av utredningsmännen
har varit herr Petrén,
som för en stund sedan från kammarens
talarstol redogjorde för sin syn på frågan.
Utredningsmännen ha ansett att vägen
till förbättring av driftresultatet bör
gå genom dels rationalisering av såväl
produktionsapparat som drift och dels
ytterligare utveckling av tillverkningen
av biprodukter samt ökning av företagets
hela omslutning.

När man diskuterar en sådan ytterlighet
som att nedlägga hela verksamheten
vid Kvarntorp får man inte glömma, att
även en dylik åtgärd skulle dra med sig
stora utgifter. Om man skulle besluta
nedlägga verksamheten vid Kvarntorp
kunna väl inte alla byggnader och maskiner
där utan vidare lämnas åt sitt
öde, utan anläggningarna måste underhållas,
vilket medför vissa årliga kostnader.

Man bör vidare heller inte lämna ur
sikte ett det vid oljeverket har bedrivits
en avsevärd forskningsverksamhet. Skulle
driften nedläggas, skulle detta naturligtvis
komma att menligt inverka på
forskningen rörande skifferprodukternas
nyttiggörande inom landet.

Man måste också tänka på den stora
stab av arbetare och tjänstemän som nu

Onsdagen den 18 mai 1919 fm.

Nr 18.

Ang. nybyggnad för rättskemiska laboratoriet m. in.

sysselsättas vid Kvarntorp. Om verket
skulle nedläggas, kommer det givetvis
även på denna punkt att upprullas ett
stort problem. Diskussionerna om verkets
vara eller icke vara ha, enligt vad
vi fått höra vid föredragningarna inom
statsutskottet, redan påverkat personalen
vid Kvarntorp och lett till att åtskilliga
dugande medarbetare ha sökt sig
därifrån i en känsla av oro för framtiden.
Riksdagen bör stilla denna oro hos
de arbetande krafterna genom att godkänna
det förslag som utskottsmajoriteten
här rekommenderar.

Det har redan sagts här att ett bifall
till utskottets hemställan främst motiveras
av beredskapssynpunkter. Såsom jag
nyss antydde kan emellertid också den
forskningsverksamhet, som bedrives av
oljebolaget, bli till stort gagn för landet,
om utredningsmännens förslag förverkligas.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den av herr Lundgren m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Ang. nybyggnad för rättskemiska
laboratoriet m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets memorial
nr 149, i anledning av kamrarnas
återremiss av den under punkten 1 :o)
i statsutskottets utlåtande nr 48 behandlade
frågan angående anslag till nybyggnad
för statens rättskemiska och farmacevtiska
laboratorier jämte i ämnet
väckta motioner.

I sitt utlåtande nr 48 punkten 1 hade
utskottet hemställt, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna I: 144, av herr

Näsgård m. fl., och II: 179, av herr Onsjö
m. fl., dels avslå Kungl. Maj:ts i innevarande
års statsverksproposition framlagda
förslag om anvisande för budgetåret
1949/50 av ett investeringsanslag
av 1 000 000 kronor till Nybyggnad för
statens rättskemiska och farmacevtiska
laboratorier, dels ock i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om utredning i enlighet
med vad utskottet anfört rörande
överflyttning av rättskemiska laboratoriets
arbetsuppgifter på andra statliga
institutioner m. m.

Enligt utskottet tillhandakomna protokollsutdrag
hade kamrarna återförvisat
ärendet till utskottet för ny behandling.

Efter att hava tagit ärendet i förnyat
övervägande hade utskottet i det nu föredragna
memorialet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 144 och
II: 179, i vad de avsåge medelsanvisningen,
till Nybyggnad för statens rättskemiska
och farmacevtiska laboratorier
för budgetåret 1949/50 under statens allmänna
fastighetsfond anvisa ett investeringsanslag
av 1 000 000 kronor;

b) i anledning av motionerna I: 144
och II: 179 i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om utredning — i enlighet med
vad utskottet i utlåtandet anfört — rörande
rättskemiska laboratoriets framtida
arbetsuppgifter, möjligheterna att företaga
inskränkningar och ändrad disposition
av det föreliggande förslaget till
nybyggnad för statens rättskemiska och
farmacevtiska laboratorier in. m.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Jag har
begärt ordet på denna punkt i egenskap
av motionär, men inte för att framställa
något särskilt yrkande utan endast för
att fästa uppmärksamheten på den säregna
form utskottets hemställan erhållit
sedan ärendet återförvisats till utskottet
för ny behandling.

Under a) föreslår utskottet, att riksdagen
med avslag på herr Onsjös och
min motion i vad den avser medelsan -

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Ang. nybyggnad för rättskemiska laboratoriet m. m

visningen skall anvisa ett investeringsanslag
av 1 000 000 kronor till nybyggnad
för statens rättskemiska och farmacevtiska
laboratorium. Under b) föreslår
utskottet därefter, att riksdagen i anledning
av herr Onsjös och min motion
skall i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning rörande samma laboratoriers
framtida arbetsuppgifter, möjligheterna
att företaga inskränkningar och
ändrad disposition av det föreliggande
anslaget till nybyggnad m. m.

Utskottets första utlåtande innebar avslag
på anslaget för i år och skrivelse
till Kungl. Maj:t med begäran om utredning
rörande överflyttning av rättskemiska
laboratoriets arbetsuppgifter på
andra statliga institutioner. Detta yrkande
stod helt i överensstämmelse med vår
motion.

Man kan emellertid inte säga, att utskottet
har ändrat mening i sitt nu föreliggande
memorial. Utskottet vidhåller
villkoret om förnyad utredning innan
byggnadsarbetet igångsättes. Det är bara
det att riksdagen berövas möjligheten att
själv bedöma, hur villkoret uppfylles.

»De delade meningar, som kommit till
uttryck i fackkretsar» — heter det i memorialet
— »ha givit utskottet ett bestämt
intryck av att en allsidig uredning
av detta spörsmål är påkallad.» Därmed
har utskottet på nytt slagit fast, att propositionen
saknar erforderlig utredning.

I övrigt har utskottet nu även skaffat
sig underhandsuppgifter om kostnadsstegringen
sedan förslaget gjordes upp
i början av år 1947 och kommit till den
slutsatsen, att de sammanlagda kostnaderna
för hela bygget sannolikt skulle
komma att uppgå till 3 200 000 kronor
i stället för i propositionen beräknade
2 800 000. Utskottet diskuterar nu
även storleken av den tilltänkta byggnaden
och ifrågasätter, om en så avsevärd
utökning av de nuvarande
utrymmena kan stå i överensstämmelse
med den restriktiva prövning av föreliggande
anspråk på lokaler, som man
i det rådande läget nödgas vidtaga på
andra och lika betydelsefulla områden.

Såvitt jag kan finna, har utskottet till
alla delar vidhållit sin uppfattning, att

den föreslagna nybyggnaden icke bör
komma till stånd, förrän en ingående utredning
förebragts. Det säges härvid uttryckligen,
att utredningen skall omfatta
samtliga i memorialet berörda spörsmål,
av vilka jag här nämnt ett par av de viktigaste.

Sedan kommer emellertid en underlig
kompromiss. Det anses icke uteslutet,
skriver utskottet, att den av utskottet
förordade utredningen kan slutföras i
sådan tid, att byggnadsarbetena kunna
påbörjas tidigare än om hela frågan
skjutes till nästa riksdag. »Under sådana
förhållanden vill utskottet icke nu motsätta
sig, att det äskade anslaget ställes
till Kungl. Maj ds förfogande, därvid
dock särskilda villkor böra gälla rörande
medlens disposition. Arbetena böra
sålunda få påbörjas endast under förutsättning
att inom den av utskottet förordade
utredningen principiell enighet
uppnås om att byggnaden bör komma
till utförande och att utredningen framlagt
närmare förslag i detta hänseende.»

Jag skall, herr talman, inte fördjupa
mig i några reflexioner om denna underliga
tågordning, utan nöjer mig med
att summera: riksdagen skall bevilja medel
till ett byggnadsföretag men samtidigt
i motiveringen förklara, att frågan
om detta byggnadsföretag befinner sig
i ett sådant skick att arbetet inte får
sättas i gång förrän det utretts 1) om
nybyggnaden behövs och 2) om möjligheter
finnas att företaga inskränkningar
och ändrad disposition av det föreliggande
förslaget.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande memorial
hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

150, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående reglering av pensionsförhållandena
för vissa befattningshavare
m. m., i vad propositionen hänvisats
till statsutskottet;

nr 151, i anledning av Kungl. Maj ds
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1949/50; och

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Nr 18.

Ang. teckning av aktier i Aktiebolaget Aerotransport.

nr 152, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1948/49, i vad propositionen avser
avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 153, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till teckning
av aktier i Aktiebolaget Aerotransport
m. m. jämte i ärendet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 126, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för
den 24 mars 1949, föreslagit riksdagen
att

1) till Teckning av aktier i Aktiebolaget
Aerotransport å kapitalbudgeten under
fonden för statens aktier å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1948/
49 anvisa ett investeringsanslag av
4 746 000 kronor;

2) till Stämpelavgift å aktierna i Aktiebolaget
Aerotransport under sjätte huvudtiteln
å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1948/49 anvisa ett reservationsanslag
av 500 000 kronor;

3) till Luftfartslånefonden å kapitalbudgeten
under statens utlåningsfonder
för budgetåret 1949/50 anvisa ett investeringsanslag
av 30 000 000 kronor;

4) till Understöd åt inrikes lufttrafik
under sjätte huvudtiteln för budgetåret
1949/50 anvisa ett reservationsanslag av
2 100 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Björkman och Nordenson (1:293)
och den andra inom andra kammaren av
herrar Hjalmarson och Kyling (II: 370),
i vilka dels framställts yrkanden i enlighet
med Kungl. Maj:ts förslag under 1),
2) och 4), dels ock hemställts, att det av
Kungl. Maj :t under 3) äskade anslaget

måtte av riksdagen anvisas med allenast
20 000 000 kronor;

dels ock en inom andra kammaren av
herr Nilsson i Göteborg väckt motion
(11:369), vari hemställts, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts förslag i vad
avsåge understöd till inrikes lufttrafik.

Utskottets nu föreliggande utlåtande
var indelat i fyra särskilda, med 1—4
betecknade punkter.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande punktvis.

Punkten 1.

Ang. teckning av aktier i Aktiebolaget
Aerotransport.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte till Teckning av aktier
i Aktiebolaget Aerotransport å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1948/49 under fonden för statens aktier
anvisa ett investeringsanslag av 4 746 000
kronor.

Herr WISTRAND: Herr talman! Under
loppet av föregående års höstriksdag riktade
jag en fråga till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet,
om han ville lämna riksdagen en
redogörelse för Aktiebolaget Aerotransports
affärsställning. Min interpellation
blev aldrig besvarad, och först genom
den kungl. propositionen har riksdagen
blivit satt i tillfälle att, ehuru enligt min
mening ganska ofullständigt, ta del av
ställningen inom detta bolag.

När man läser redogörelsen för de tillgångar,
med vilka ABA går in i det nya
bolaget, är det slående att bland dem
finna tillgångar på miljonbelopp — tillgångar,
som i vanliga bolagsbalanser inte
bruka vara upptagna till på långt när
samma belopp. Så ha t. ex. upptagits
nära 2 miljoner kronor för kontorsinventarier.
Fn sådan post brukar man ju
eljest försöka avskriva omedelbart. Ett
par andra tillgångsposter av underlig karaktär
äro också utbildningskostnader
och uppbyggnadskostnader med tillsammans
6 miljoner kronor, o. s. v.

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik.

Riksdagen är ju i detta fall i stort sett
bunden av sitt tidigare beslut, och det
är här inte så mycket att tillägga. Det är
dock uppenbart, och det anser jag angeläget
att riksdagen gör klart för sig,
att den balansräkning, som vi nu ha fått
i vår hand, icke kommer att hålla. Det
belopp, som satsades såsom felande i aktiekapitalet
vid övertagandet, är alldeles
för litet. Dessa 5 miljoner kronor komma
icke att räcka till. Det hade också varit
önskvärt att man, när man inbjuder staten
att göra en affär, såge till att det
samtidigt gjordes en verklig sanering. Så
har här icke skett.

Jag vill inte riva upp alla gamla sår
beträffande ABA:s skötsel under tidigare
år. Denna fråga har ju varit föremål för
mycket tal man och man emellan och
även föranlett åtskilligt med skriverier
i pressen, och den saken må nu vara såsom
den har varit. När jag ändock något
vill beröra dessa spörsmål är det inte
endast med tanke på de förbindelser,
som staten kommer att ikläda sig, utan
också med tanke på bolagets framtida
skötsel. Den expansion, som här förekommit,
har letts av en optimism, vilken
svämmat över alla bräddar. Man har
för dollars köpt in nya dyrbara flygplan,
som man sedan på grund av likviditetssvårigheter
fått sälja i pund, och
detta under de mest kritiska tiderna med
avseende på våra valutaförhållanden. Bolaget
har under en lång tid finansierats
uteslutande med växlar på kortaste möjliga
utlöpningstid, en sak som ju först
ordnades upp genom den bekanta hjälpen
från riksbanken.

Det företag, som staten här har övertagit,
har alltså minst av allt kännetecknats
av den säkra skötsel som man vill
se hos ett gott företag, och det är därför
anmärkningsvärt att statsrådet icke
har ansett det nödvändigt att med erfarenheterna
av en dylik skötsel verkligen
se till att det kommer en allvarlig sanering
av bolaget till stånd.

Vi ha emellertid, som förhållandena
ligga, knappast annat att göra än att på
denna punkt godtaga statsrådets framställning.
Jag vill i varje fall icke yrka
avslag på propositionen. Men innan jag

slutar skulle jag vilja framhålla ytterligare
en sak.

Det är för bolagets framtida skötsel
och för dess möjligheter att återvinna
allmänhetens förtroende och för att inge
känslan av att företaget hädanefter kommer
att drivas efter andra normer än tidigare
nödvändigt att allmänheten icke
får det intrycket, att i det nya företaget
flyttas över något av den gamla surdegen.
Det är önskvärt att personer, som
tidigare haft någon del i den äventyrliga
skötseln av ABA:s affärer, i fortsättningen
icke få någonting att göra med dessa
och att styrelsens sammansättning blir
sådan, att detta krav blir tillgodosett.

Jag har, herr talman, velat framhålla
dessa synpunkter, men kan i övrigt, med
hänsyn till omständigheterna, icke framställa
annat yrkande än om bifall till
Kungl. Maj:ts förslag på denna punkt.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den nu
föredragna punkten hemställt.

Punkterna 2 och 3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4.

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik.

I förevarande punkt hade utskottet på
anförda skäl hemställt, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen II: 369,
till Understöd åt inrikes lufttrafik för
budgetåret 1949/50 under sjätte huvudtiteln
anvisa ett anslag av 2 100 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Karl Andersson, Gustaf
Karlsson, Berling och Åkerström, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionen II:
369, avslå Kungl. Maj:ts förslag om anslag
till understöd åt inrikes luftfart;

2) av herrar Hesselbom, Mårtensson i
Uddevalla och Hall, vilka likväl ej antytt
sin åsikt.

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Nr 18.

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik.

Herr ANDERSSON, KARL: Herr talman!
Den svenska civila luftfarten har
under hela sin föregående verksamhet
åsamkat staten mycket stora utgifter. Staten
har byggt flygfält till stora belopp
— belopp, som sedan helt avskrivits.
Statens anläggningskostnader för flygfältsarbeten
fram till år 194G ha uppgått
till 71 miljoner kronor, däri icke inberäknat
markkostnader. Dessa anläggningskostnader
äro som sagt helt avskrivna.
Därefter ha ytterliga anslag beviljats
dels till flygfältet i Bromma, dels
och framför allt till storflygfältet vid
Halmsjön, vilket riksdagen beslutade att
bygga år 1946.

Alltsedan den 1 juli 1947, då riksdagen
uttalade sig för att luftfartsstyrelsen
skulle vara ett affärsdrivande verk, står
frågan om det investerade kapitalets förräntning
öppen, ja, det råder fullständig
ovisshet om huruvida en sådan förräntning
på det hela taget kan bli möjlig.
Flera av de flygfält, som sålunda
tillkommit för den civila luftfarten, äro
för närvarande nedlagda och användas
ytterst sällan — möjligen är det någon
privatflygare, som någon gång landar på
något av dessa flygfält.

Förutom att kostnaderna för flygfälten
bestritts av statsmedel ha under åren
1925 till 1946 direkta subventioner utgått
till AB A. Det var först under några
år efter 1946, som ABA kunde avstå från
statssubventioner för den inre trafiken,
beroende på att den europeiska trafiken
var så pass lönande, att den täckte förlusterna
på den inre trafiken. Inrikestrafiken
har emellertid ständigt gått med
förlust.

Till de direkta subventionerna, som
under dessa 20 år uppgått till ganska avsevärda
belopp, komma alla de förluster,
som luftfartsstyrelsen haft, förluster som
ha täckts genom anslag över budgeten.
Luftfartsstyrelsen har ju att sköta marktjänsten,
och för detta erlägga flygbolagen
vissa avgifter, start- och landningsavgifter,
men dessa avgifter kunna endast
till en mycket ringa del täcka de
verkliga utgifterna. De tjänster, som luftfartsstyrelsen
sålunda tillfört civilflyget
under de senast gångna 11 åren, ha

åsamkat statsverket en nettoförlust av
36 miljoner kronor. Luftfartsstyrelsens
tjänster åt civilflyget kosta i dag 25 kronor
för varje resande, som använder
flygplan, detta oavsett om det är på inrikes
eller utrikes linje. Alla flygande,
som i dag begagna sig av ett svenskt flygplan,
erhålla en indirekt subvention genom
luftfartsstyrelsen av 25 kronor per
resa.

I den kungl. propositionen begäres nu
till subvention av den inrikes trafiken
ett anslag på 2,i miljoner kronor. Denna
trafik har aldrig haft så särskilt stor
omfattning, och den har under de senare
åren minskat. Under förra året utgjorde
antalet resor på inhemska flyglinjer sammanlagt
43 000. Om man gör det antagandet
att varje flygande person reser fram
och åter en gång om året, och det är
väl det minsta man kan räkna med såsom
ett medeltal, sjunker antalet flygande
personer till omkring 20 000. Man
rör sig här således med ett antal personer,
som snarare understiger än överstiger
denna siffra. Det är således en
mycket liten procent av det totala antalet
resenärer här i landet som använder
flyget vid sina resor.

Med denna frekvens hetyder den nu
förslagna subventioneringen att varje resande,
som vill använda flyg, blir direkt
subventionerad av staten med belopp,
som i vissa fall överstiga det biljettpris
han själv betalar. Jag skall be att få anföra
vad dessa subventioner belöpa sig
till på de olika linjer, som för närvarande
hållas i trafik. För linjen Stockholm—Visby,
som inom parentes sagt är
den mest frekventerade flyglinjen och
den som går med den minsta förlusten,
betyder subventionen 24 kronor för varje
resande, på linjen Stockholm—Göteborg
utgör subventionen 53 kronor, för
linjen Stockholm—Malmö 50 kronor och
för linjen Stockholm—Luleå 175 kronor
för varje resa. Jag kan såsom jämförelse
nämna att biljettpriserna på
dessa linjer utgöra till Visby 50 kronor,
till Göteborg 76 kronor, till Malmö
86 kronor och till Luleå 114 kronor —
att märka är att jag här nämner biljettpriserna
efter den förhöjning med 10

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik,

procent, som gjordes den första maj i år.
Tidigare ha biljettpriserna ju varit avsevärt
lägre. För ett par år sedan konkurrerade
ABA med statens järnvägar
på linjen Stockholm—Göteborg—Malmö
och hade samma pris som andra klass
sovvagn på denna linje. Men även vid
en höjning av biljettpriset med 10 procent
blir subventionen så avsevärd, att
den i varje fall för linjen Stockholm—
Luleå är betydligt högre än det biljettpris,
som vederbörande resenär själv betalar.

Flyget har ju i det stora hela taget —
det gäller inte bara det inhemska flyget
— under senare år råkat in i vad man
kan kalla en ekonomisk kris. Orsakerna
till denna ekonomiska kris ha undersökts
vid olika tillfällen. Vi ha i statsutskottet
på dess fjärde avdelning gjort
förfrågningar såväl till luftfartsstyrelsen
som till ABA:s ledning om orsakerna till
denna ekonomiska kris, och vi ha i allmänhet
fått det beskedet, att krisens orsaker
i första hand äro att söka i valutaförhållandena,
avspärrningen vid gränserna
och de därmed sammanhängande
svårigheterna för folk att kunna resa.
Det har också framhållits, att en av orsakerna
är att söka i den stora olycksfallsfrekvens,
som särskilt utmärkte året
1947.

Statens sakrevision har på uppdrag av
Kungl. Maj:t företagit en granskning av
såväl Aktiebolaget Aerotransports som
luftfartsstyrelsens verksamhet. Sakrevisionens
betänkande har i dagarna avlämnats,
men det har kommit så sent att
statsutskottet först vid sin behandling av
denna fråga i plenum kunnat ta del av
detsamma. Jag skall emellertid be att i
all korthet få föredra vad sakrevisionen
anfört beträffande orsakerna till den nu
inträffade ekonomiska krisen. Sakrevisionen
säger därom bland annat: »Den
kris, som sålunda ovedersägligen drabbat
flyget, beror icke på någon absolut nedgång
i trafikunderlaget utan är en rent
ekonomisk kris förorsakad av att de alltför
optimistiska förväntningar, som legat
till grund för flygföretagens och luftfartsmyndigheternas
dispositioner, icke
infriats.»

Man har med andra ord överdimensionerat
flyget. Man har inte tagit nödig
hänsyn till det trafikunderlag som förefinnes.
Sakrevisionen förordar därför
också att man går den andra vägen och
således dimensionerar flyget till en nivå,
som står i relation till det trafikunderlag,
som faktiskt föreligger.

Möjligheterna att få denna verksamhet
att ekonomiskt bära sig inom den
närmaste tiden torde få anses som ganska
ringa. Ledningen för ABA har uttalat,
att om man kan höja inkomsterna totalt
med 10 procent skulle man kanske kunske
balansera inkomster och utgifter.
Sakrevisionen tror inte på denna möjlighet.
Och vad beträffar de inre linjerna
tror ju inte ens ledningen för ABA att
det med en höjning av 10 procent eller ens
20 procent av biljettpriserna skall vara
möjligt att få verksamheten att gå ihop.

När nu vi, som stå för reservationen,
inte ha kunnat vara med om att tillstyrka
anslaget till denna verksamhet
har det berott på att vi, i likhet med
statskontoret, inte ansett det stå i överensstämmelse
med de uttalanden, som
riksdagen på förslag av statsutskottet
gjorde i denna fråga förra året, att utan
vidare ge dessa subventioner. Statsutskottet
förutsatte nämligen då, att om
subventioner skulle utgå till inrikes flygtrafik,
skulle det ske efter det att statsmakterna
prövat behovet av att upprätthålla
sådan trafik. En sådan prövning
har emellertid icke skett, utan ABA har
fortsatt sin trafik ungefär som förut, i
medvetande om att det uppstår förluster,
och så går man till Kungl. Maj :t och
riksdagen och begär anslag för att täcka
dessa förluster.

Vi reservanter ha vänt oss emot detta.
Vi ha sagt att för den händelse en viss
linje — och vi ha tagit såsom exempel
linjen Stockholm—Visby — kan anses
ha så stort värde för den resande allmänheten
och för Gotlands befolkning, att
den behöver hållas i gång, bör det ankomma
på statsmakterna att pröva detta
förhållande och i så fall lämna subventioner
för de eventuella förluster som därvidlag
uppstå. Vi ha gjort ett sådant uttalande
beträffande Visbylinjen, och vi

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Nr 18.

ha gjort det (härför att den berör en provins
i vårt land, som ligger isolerad ute
i Östersjön, och därför att vi funnit att
det är den mest frekventerade linjen,
alltså den linje som det är mest angeläget
att upprätthålla och den linje som
sannolikt först skulle kunna bli ekonomiskt
bärande.

Om nu denna statliga subvention uteblir,
uppstår givetvis frågan vad Aerotransport
skall göra med sina inrikes
linjer. I så fall måste det tagas under
omprövning, huruvida denna trafik skall
nedläggas. Vad gäller denna trafiks värde
i och för sig skall jag återigen be
att få citera vad sakrevisionen därom
uttalat i sin redogörelse. Det heter där
bland annat: »Vi anse oss i detta sammanhang
icke kunna underlåta att påtala
den överskattning av trafikflyget såsom
kommunikationsmedel, vilken under senare
år ofta kommit till synes. Ur nationalekonomisk
synpunkt torde det nämligen
vara ostridigt, att trafikflyget ännu
endast i jämförelsevis ringa grad nyskapat
trafik samt att det till stor del
får anses utföra en trafikprestation, som
— ehuru kanske i vissa fall med mindre
fördel — skulle kunna utföras av redan
förefintliga kommunikationsmedel.»

Detta säger sakrevisionen beträffande
flygtrafiken i allmänhet. Vad gäller speciellt
den trafik det här är fråga om,
alltså den inrikes flygtrafiken på de linjer
som för närvarande upprätthållas,
kan man med ännu större skäl säga, att
här icke skapas någon ny trafik. Trafikflyget
följer järnvägslinjen till Göteborg
och till Malmö, och man kan säga också
till Luleå. Man överflyttar endast passagerare
från ett statens trafikföretag
till ett annat, och man betalar resenärerna
ett belopp i form av subvention
därför att de följa med flyget.

Enligt vår mening måste det anses
rent principiellt orimligt att staten, som
i stort sett äger det allra största trafikmedlet,
järnvägarna — ett företag som
man åtminstone i princip fordrar skall
förränta sitt kapital, som man väntar
skall lämna en vinst och vars passagerare
man avkräver en trafikskatt —jämsides
med detta trafikföretag skall upp -

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik,
rätthålla i detta fall ett halvstatligt bolag
med lufttrafik, som subventioneras i
direkt konkurrens med järnvägarna. Det
kan ju heller inte vara rimligt att de
människor, som till övervägande del resa
tredje klass järnväg i vårt land, människor
som inte ha råd eller möjlighet
att använda flyget och som själva måste
betala skatt för att få lov att resa tredje
klass järnväg, också skola vara med och
betala en subvention åt det fåtal människor,
som finna med sitt intresse förenligt
att använda flyget.

Det uppstår för övrigt inte några särdeles
stora tidsvinster eller fördelar
med att använda flyg exempelvis Stockholm—Göteborg.
En affärsman kan ju
resa från Göteborg på morgonen, uppehålla
sig i Stockholm sex timmar för affärer
och vara hemma i Göteborg på
kvällen, även om han använder tåg. Han
kan inte vinna så särskilt mycket på att
i stället använda flyg. Dagen går säkerligen
ändå åt. Det kan inte vara skäligt
att skattebetalare i allmänhet skola betala
särskilda subventioner för en person,
som föredrar att resa med ett trafikmedel
framför ett annat. Jag har ingenting
alls emot flyget, och jag har ingenting
emot att människor flyga. Jag bara
vill att de skola betala vad det kostar
att flyga, precis som alla andra resenärer
i landet få göra.

Jag har alltså, herr talman, av olika
skäl kommit till den slutsatsen, att
Kungl. Maj :ts förslag på denna punkt
icke bör bifallas. Riksdagen har vid
många tillfällen tidigare liksom nu blivit
erbjuden att få vara med om att
satsa stora belopp i ABA, men riksdagen
har inte haft rätt och har fortfarande
inte rätt att genom sina revisorer granska
detta företags affärer. Jag finner ändå
detta litet bakvänt. Man går till riksdagen,
niir man vill ha sina förluster
täckfa och när man vill ha nya anslag
för sill verksamhet, men sedan siiger
man: Hit men inte längre! Riksdagen får
inte lov att titta in bakom kulisserna
och so hur affärerna .skötas!

Det skulle, herr talman, vara mycket
att tilliigga i denna fråga, men jag skall
inte uppehålla kammarens tid längre.

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik.

Jag ber att få yrka bifall till den reservation,
som är avgiven vid denna
punkt.

I detta anförande instämde herrar
Gustaf Karlsson, Svedberg, Berling och
Alfred Andersson.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Herr JOHANSSON, JOHAN BERNHARD:
Herr talman! Jag har, liksom
statsutskottets majoritet, en något annan
syn på flygväsendets utveckling och
verksamhet än den, som herr Andersson
i Rixö här bär utvecklat.

Innan jag går in på att försvara utskottets
utlåtande kan jag dock inte underlåta
att påpeka en sak beträffande
flygväsendet, som jag finner vara rätt
så anmärkningsvärd. ABA och SILA
sammanslogos i november förra året till
ett bolag, men det nya företaget har ännu
den dag som är icke fått någon styrelse.
Å andra sidan måste jag erkänna,
att det nya bolaget har fått en mycket
dugande man till chef. Han hade tillfälle
att i statsutskottet redogöra för
sina rationaliseringssträvanden och andra
åtgärder, och denna föredragning
vittnade om att ledningen nu tycks ligga
i goda händer. Det kan därför tänkas
att min anmärkning beträffande styrelsen
reellt inte betyder så mycket. Det
är kanske bättre att en duktig karl ensam
får sköta ett företag än att han får
direktiv av en politiskt sammansatt styrelse.

Jag övergår nu till att yttra mig om
trafikflyget och dess utveckling. Att
lufttrafiken har kommit in i en ekonomisk
kris beror inte enbart på förhållandena
i vårt land utan också på den
internationella utvecklingen. Tecken till
förbättring av läget ha dock på sistone
visat sig. ABA:s förluster ha i stor utsträckning
uppkommit på grund av den
långvariga strejken. Den orsakade direkta
förluster på många miljoner kro -

nor, men dessutom sökte sig den resandetrafik,
som inte kunde begagna ABA:s
flyg, över till utländska flygbolag, och
det har tagit en viss tid innan man kunnat
återvinna det sålunda förlorade.
Strejken orsakade alltså både direkta
och indirekta förluster.

Nu kan man som herr Andersson i
Rixö säga, att det här gäller så stora belopp
att man i stället helt bör nedlägga
den inrikes lufttrafiken. Yi ha emellertid
i statsutskottet, såsom jag redan
nämnt, fått en fullständig redogörelse
för de rationaliseringsåtgärder som företagits
och företagas. Bolaget har sålt
flygplan, som ansetts överflödiga, och
biljettpriserna ha från den 1 maj höjts
med 10 procent. Herr Andersson i Rixö
talar om att trafikanterna själva helt
skola betala vad lufttrafiken kostar, men
det är inte endast persontrafik flyget
bär att bedriva, utan också posttrafik
och befordran av annat gods. Man kan
inte heller höja biljettpriserna hur mycket
som helst utan att trafikfrekvensen
sjunker. Jag tror att man får tänka sig
för och gå fram med en viss försiktighet.
Ledningen har från den 1 maj genomfört
en höjning av 10 procent på
biljettpriserna.

Såsom departementschefen och utskottet
understrukit skulle det inte vara
riktigt att nedlägga inrikestrafiken
utan att man först har gjort en mera
fullständig utredning om de konsekvenser
i olika avseenden, som en sådan åtgärd
skulle dra med sig. Man bör beakta,
att inrikestrafiken kan sägas vara
ett komplement till och en förutsättning
för utrikestrafiken. I utlandet skulle det
väl se bra egendomligt ut om Sverige,
som utomlands konkurrerar med andra
länders flygbolag, inte skulle anse sig
ha råd att uppehålla sina egna inrikes
flyglinjer Stockholm—Malmö, Stockholm
—Göteborg och Stockholm—Luleå. Hur
skulle våra representanter vid de internationella
förhandlingar på luftfartens
område, som enligt vad vi ha försport
rätt ofta förekomma, kunna möta andra
länders ombud, om de veta att vi lagt
ned hela vår inrikes flygtrafik? Sverige
är dock till arealen ett så pass stort

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Nr 18.

land, att en reguljär lufttrafik inom landet
kan behövas.

Det går ju inte heller för sig att nedlägga
trafiken så lätt och lekande som
vissa yttranden skulle kunna ge vid handen.
Vi ha gjort betydande investeringar
i flygfält, hangarer och verkstäder,
och vi ha en stor personal utbildad. Ett
nedläggande av trafiken för med sig
konsekvenser, som måste noga undersökas
och övervägas, och även den saken
bör enligt utskottets mening till ett
annat år utredas.

Utskottet har för övrigt särskilt understrukit,
att ett bifall till Kungl. Maj:ts
förslag icke bör tolkas som ett för framtiden
bindande principbeslut. Riksdagen
får alltså tillfälle att, sedan resultaten
av de begärda utredningarna föreligga
fullständigt klara, ta ställning till hur
denna fråga skall ordnas.

När herr Andersson i Rixö talade om
att resenärerna själva borde betala de
med lufttrafiken förenade kostnaderna,
gjorde han en jämförelse med statens
järnvägar. Men hur mycket av statens
järnvägar är det inte som byggts med
hjälp av skattemedel? Ett exempel är
inlandsbanan, och jag skulle kunna
nämna åtskilliga andra. Våra järnvägar
gingo inte heller hundraprocentigt ihop,
när de först togos i bruk, och det är nu
på samma sätt med den inrikes lufttrafiken,
att den inte bär sig.

Här har föreslagits att ett belopp av
2,1 miljoner kronor skulle stå till regeringens
förfogande. Det har yttrats att
man knappast tror att hela detta belopp
kommer att erfordras, men vi ha
inom utskottet inte velat pruta på det
begärda anslaget, eftersom vi förutsätta
att man inte kommer att använda mera
än som verkligen går åt och att alla
möjligheter till besparingar komma att
omsorgsfullt tillvaratagas.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HESSELBOM: Herr talman! Jag
har till detta utskottsutlåtande fogat en
blank reservation, och skälen till att jag

4 Första kammarens protokoll i9t9. Nr 18.

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik,
för min del inte kunnat ansluta mig till
utskottsmajoriteten äro i huvudsak desamma
som redovisats i den av herr
Karl Andersson m. fl. avgivna reservationen.
I likhet med dessa reservanter
anser jag det ganska orimligt, att man
skall använda statens pengar för att subventionera
ett visst kommunikationsmedel,
när man har tillgång till andra, tillräckligt
goda samfärdsmedel.

Liksom de nämnda reservanterna är
jag villig att, med hänsyn till Gotlands
isolerade läge, göra ett undantag för lufttrafiken
på denna ö. Jag är därutöver
villig att diskutera subventionering av
en norrlandslinje. Men sådant läget är i
dag, då man kan konstatera att statens
subvention av flygtrafiken på denna linje
uppgår till cirka 150 procent av vad
resenärerna själva ha att erlägga i biljettpris,
kan jag inte vara med om att
reflektera på en sådan subvention. Jag
tror att norrlänningarna skulle ha betydligt
mera gagn av om man använder
dessa medel för att förbättra landkommunikationerna
i Norrland och mellan
denna landsdel och det övriga Sverige.

Herr J. B. Johansson, statsutskottets
ärade ordförande, säger, att det väl skulle
göra ett ganska egendomligt intryck
i utlandet, om vi här i Sverige inte skulle
anse oss ha råd att upprätthålla några
inrikeslinjer. Ja, det är mycket som är
egendomligt, herr J. B. Johansson, inte
bara i vårt land utan runt om i världen.
För att hålla oss till vårt eget land och
våra egna kommunikationer finner jag
det för min del ganska egendomligt, att
vi inte ha råd att förbättra våra broar i
sådan utsträckning, att de kunna uppbära
den trafik, som våra vägar i övrigt
skulle möjliggöra. Det finns flera
liknande exempel, som man skulle kunna
anföra.

Efter andra världskrigets slut rådde
en väldig optimism inte bara i vårt land
utan världen över i fråga om flygets
framtidsmöjligheter, och denna optimism
förefanns inte bara hos de svenska
statsmakterna, utan också hos det privata
niiringslivets representanter, som
trodde på en lysande framtid för flyget.
Men det fanns också varnande röster

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik,

både i denna kammare och till och med
i statsutskottets fjärde avdelning. Utvecklingen
har inte blivit sådan som optimisterna
trodde. Framtidsdrömmarna ha
visat sig inte vara berättigade, utan det
har blivit ett mycket allvarligt bakslag.
Nu är det emellertid, herr talman, fara
för att man skall slå över åt andra hållet.
Med utgångspunkt från de senaste
årens erfarenheter är man på många håll
böjd för att döma trafikflyget till undergång.
Jag tror att en sådan pessimism
är lika litet motiverad som den alltför
stora optimismen efter krigets slut.

Jag har den uppfattningen, att det
vore lyckligast för denna frågas lösning
om man kunde ge det nya företag, som
nu med riksdagens medverkan har skapats,
en möjlighet att söka sig fram även
när det gäller inrikesflyget. Jag tror inte
det kan vara lämpligt att nu omedelbart
stoppa allt inrikes flyg, utan man bör
ge företaget en chans att genom tillämpning
av nya taxor, genom besparingsåtgärder
o. s. v. söka åstadkomma en
bättre ekonomi.

För att företaget skall få denna möjlighet
tror jag dock inte det är nödvändigt
att nu anvisa ett så stort belopp
som 2,1 miljoner kronor. Jag har därför,
herr talman, i statsutskottet vågat framföra
ett förslag om en subvention till
ABA med avsevärt lägre belopp. Detta
mitt förslag vann emellertid ingen som
helst resonans inom statsutskottet, och
då jag tvivlar på min förmåga att vinna
resonans för det i kammaren, nödgas jag
avstå från att framlägga något ytterligare
förslag i ärendet.

Så som frågan ligger till ser jag mig
därför nödsakad, herr talman, att vid
en eventuell votering rösta för den av
herr Karl Andersson m. fl. avgivna reservationen,
ehuru jag inte är övertygad
om att detta förslag i dagens läge innebär
den lyckligaste lösningen.

Herr HEIDING: Herr talman! Det är
ju stora belopp som riksdagen nu beviljar
till lufttrafiken. Kammaren har redan
anvisat 4 746 000 kronor till teckning
av aktier i Aktiebolaget Aerotransport,

500 000 kronor till stämpelavgift och 20
miljoner kronor till ökning av luftfartslånefonden.
I den nu föredragna punkten
gäller det understöd åt den inrikes
lufttrafiken med 2,i miljoner kronor.

Teckningen av aktier och stämpelavgiften
äro ju en följd av sammanslagningen
mellan ABA och SILA, och ökningen
av luftfartslånefondens kapital
avser finansieringen av det nya bolaget
under tiden till och med utgången av
budgetåret 1949/50. Om alla dessa anslag
ha vi varit eniga i utskottet, och inte
heller bär i kammaren har något yrkande
om avslag framställts, utan medlen
ha blivit beviljade. Däremot har enighet
inte kunnat vinnas i utskottet om anslaget
på 2,i miljoner kronor till den inrikes
lufttrafiken.

Jag får liksom statsutskottets ordförande
säga, att det skulle se egendomligt
ut om vi endast ginge in för lufttrafik
på utlandet och slopade inrikestrafiken.
Det kan inte vara lämpligt att förfara
så, ty det skulle göra ett mycket dåligt
intryck i utlandet.

Reservanterna framhålla, att flyglinjen
Stockholm—Visby intar en särställning
och att frågan om understöd till denna
linje bör bli föremål för närmare utredning
och beslut av statsmakterna. Jag
vet inte om man här avser, att linjen
skall läggas ned och att frågan sedan
skall utredas och beslut fattas vid nästa
års riksdag, eller om man anser, att
Kungl. Maj:t skall fatta beslut i frågan,
sedan en utredning blivit verkställd. På
den punkten är reservationen litet oklar.
Reservanterna ha inte heller velat vara
med om att anslå något belopp för att
upprätthålla trafiken på denna linje,
utan anse att bolaget ändå skall kunna
klara denna trafik.

De inrikes trafikerade linjerna ha visserligen
gått med förlust, men det är
möjligt att dessa linjer kunna bära sig
bättre i framtiden. De nu vidtagna rationaliseringsåtgärderna
komma säkerligen
att få gynnsamma verkningar. Jag tror
att den nya ledningen kommer att göra
allt för att bringa företagets ekonomi i
jämvikt. Styrelsen har visserligen ännu
inte trätt i funktion, men man får hop -

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Nr 18.

pas att den blivande styrelsen kommer
att göra sitt allra bästa för att få rörelsen
att gå så bra som möjligt. Under
alla förhållanden tror jag att den person,
som satts att leda företaget, har erfarenheter
och kommer att göra en hel
del för att sätta det nya företaget på
fötter och få det att bära sig.

Järnvägsstyrelsen får ju uppehålla trafiken
inte bara på de linjer som ge
vinst, utan också på sådana linjer som
gå med förlust, och det nya flygbolaget
bör enligt min mening på samma
sätt driva också flyglinjer, som icke för
närvarande gc någon vinst. Den utrikes
och den inrikes lufttrafiken böra enligt
min mening sammankopplas, och bolaget
bör i framtiden kunna driva hela sin
verksamhet utan hjälp, oberoende av att
den ena linjen kanske bär sig bättre och
den andra sämre. Staten bär lagt ned
stora belopp på att bygga flygplatser,
och för närvarande bygges ju det stora
riksflygfältet, som i första hand är avsett
för utlandstrafiken. Man får väl därför
räkna med att utlandsflyget bör kunna,
om man så får säga, debiteras högre
än inrikesflyget i detta fall.

Sverige kan som kulturland för övrigt
icke stå andra länder efter då det gäller
flyget. Det skulle se mycket egendomligt
ut, om vi inte ville upoffra någonting i
det hänseendet.

I detta sammanhang vill jag peka på
att Sverige enligt min mening bör göra
mycket mer än hittills för att ordna turistväsendet
på bästa sätt. Det kan inte
vara rimligt, att svenskarna bara skola
resa till Italien, Frankrike, Schweiz och
andra länder, utan vi måste också uppmuntra
utländska turister att resa till
Sverige. Vårt land behöver utländska valutor,
och man kan lägga valutasynpunkter
också på inrikesflyget i detta fall.
Om vi kunna få hit turister, som ha kapital
och omsätta pengar på olika vis
när de komma hit, har vårt land nytta
av detta.

Men det finns ett stort hinder när det
gäller att förverkliga planer i den riktningen,
och det är att man saknar möjligheter
att bereda utländska resenärer
hotellrum under den lid de skola vistas

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik,
i vårt land. De utländska turisterna ha
större fordringar på bra och trevliga rum
än man kanske i allmänhet har klart
för sig. Jag avser inte med detta uttalande,
att det nya bolaget skulle gå in
för att bygga hotell och driva desamma
— det skulle ju vara alldeles för
galet, om man började umgås med sådana
planer. Men jag anser att det nya
bolaget möjligen kan uppmuntra konsortier
eller enskilda att uppföra och driva
hotell, så att läget i detta hänseende kan
bli något bättre. Jag tror att denna sak
skulle ha betydelse både för vårt utlandsflyg
och även vårt inrikes flyg. Det
är mycket möjligt att de utländska turisterna
skulle frekventera t. ex. flygets
norrlandslinje och att denna linje därigenom
skulle kunna trafikeras på ett
annat sätt än som nu är fallet.

Det är ju möjligt att det föreslagna beloppet
2,i miljoner kronor inte helt behöver
tagas i anspråk. Det behöver inte
heller betraktas såsom bindande för
framtiden, om riksdagen beviljar det nu
föreslagna beloppet. I utskottsutlåtandet
säges följande: »I förevarande sammanhang
finner emellertid utskottet angeläget
att betona, att ett bifall till Kungl.
Maj:ts förslag i denna del icke bör tolkas
som ett för framtiden bindande principbeslut.
Departementschefen har framhållit,
att frågan om i vilken utsträckning
inrikes lufttrafik bör upprätthållas genom
subventionering samt de närmare
villkoren härför ytterligare torde böra
utredas, innan statsmakterna taga slutlig
ställning härtill.»

Utskottet har vidare i likhet med departementschefen
framhållit, att subventionsbeloppet
bör nedbringas under de
begärda 2,i miljoner kronorna. Meningen
är således inte alls, att det anslagna
beloppet skall tagas i anspråk i full utsträckning.

Herr Andersson i Rixö jämförde biljettpriserna
och storleken av subventionen
på de olika linjerna. Jag erkänner
alt det rör sig om mycket stora belopp,
särskilt på norrlandslinjen, men jag undrar
i alla fall om inte norrlänningarna
själva anse, att man bör upprätthålla
flygtrafiken på denna linje och se, om

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik,
inte driften i fortsättningen skall kunna
bli mer ekonomisk än hittills. Om turistväsendet
här i landet uppmuntras och
vi kunna få många turister som passagerare
på norrlandslinjen, så tror jag
att det finns förutsättningar för att denna
linje skall bära sig betydligt bättre.
Vad beträffar linjerna till Malmö och
Göteborg tror jag också det skulle se
egendomligt ut om vi inställde trafiken.
Man bör nog tänka sig för mer än en
gång, innan man går in för att slopa
någon linje. Den utredning, som kommer
att företagas, får väl utvisa om det
finns möjligheter att ordna trafiken på
annat sätt. Såsom jag förut har framhållit
kan man tänka sig, att utrikes- och
inrikestrafiken sammankopplas.

Det blir alltid en viss tveksamhet i
början, när man skall gå in för en ny
sak som kostar pengar. Då järnvägarna
en gång i tiden byggdes, var det många
som ställde sig tveksamma till huruvida
järnvägsbyggen över huvud taget voro
lämpliga att genomföra här i landet. På
samma sätt äro nu många tveksamma
när det gäller trafikflyget. Jag tror dock
för min del, att flyget har framtiden för
sig och att det inte skulle vara klokt
handlat av riksdagen att bifalla reservationen
och avslå Kungl. Maj:ts proposition
i denna del.

Herr Andersson i Rixö föredrog ett uttalande
av statens sakrevision. Jag har
ingen anledning att här bemöta detta
uttalande, utan jag anser att man bör
gå in för att bevilja det anslag, som
Kungl. Maj :t har begärt.

Jag ber alltså, herr talman, att att få
yrka bifall till utskottets hemställan på
denna punkt.

I herr Heidings yttrande instämde
herr Andersson, Lars.

Herr BERGH: Herr talman! Jag lyssnade
med stort intresse till vad herr Andersson
i Rixö hade att säga, och stundtals
var det också med en viss sympati.
Det som gjorde mig sympatiskt inställd
till hans resonemang var den sparsamhetstanke,
som han gav uttryck åt. Det

var framför allt den, förmodar jag, som
gjorde honom betänksam.

Jag tänker mig att herr Andersson i
Rixö var betänksam även i lördags, då
vi hade att debattera ett förslag, som
för framtiden skulle medföra en årlig utgift
på cirka en miljon till Unesco. Han
tänkte kanske som en del av oss andra,
att man kunde ställa sig litet tveksam
till huruvida vår kulturella ambition
skulle drivas så långt, att vi skulle offra
pengar bl. a. på den komparativa kulturanalys,
som skulle börja med studiet
av afrikanska infödingskulturer o. s. v.
Jag vet inte, hur herr Andersson röstade
i den frågan, men det är icke uteslutet,
att han röstade för bifall till den kungl.
propositionen. Och det hängde väl i så
fall samman med att han fann andra
skäl, som vägde över de ekonomiska.

Om jag efter dessa vänliga inledande
ord skulle tillåta mig en anmärkning,
skulle det vara den, att jag i herr Anderssons
yttrande saknar varje spår av
progressivitet när det gäller detta förhållandevis
nya trafikmedel. Herr Andersson
gav uttryck för sin inställning
på det sättet, att han talade om att varje
resande subventionerades med så och
så mycket i stället för att, som jag anser
riktigt, se saken så, att här är ett
trafikmedel i vardande, som skall understödjas
till dess att det kan bära sig
självt.

Av en händelse kom jag häromdagen
att läsa litet om en riksdagsdebatt som
förekom här för 101 år sedan. Då hade
1848 års statsutskott tillstyrkt ett statsanslag
till en järnväg mellan Närke och
Hult. Det förekom en reservation i statsutskottet
även den gången. En herre som
talade för den reservationen var en professor
som hette Thomander, och han
sade ungefär som herr Andersson i Rixö
i dag, att »vi ha inte råd med det där».
Han hade medhåll av en affärsman, en
grosshandlare Schartau, som spann på
samma träd.

Hur hade det sett ut nu, mina damer
och herrar, ifall den mentaliteten hade
fått behärska den svenska riksdagen vid
den tidpunkten, då järnvägsnätet var ett
nytt trafikmedel? Jag tror att det är en

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Nr 18.

väsentlig synpunkt detta, att här är det
något nytt, som håller på att växa fram
och som vi få lov att ta hand om, ifall
vi verkligen äro progressiva när det gäller
dessa ting.

Jag finner en annan parallell mellan
den 18 maj 1949 och juli 1848. Bland
reservanterna förekom den mycket bekante
kammarjunkaren Leonard Fredrik
Rääf ifrån Ydre härad. Han tyckte, att
vi hade ju landsvägar, och vi skulle använda
dem. Det inträffade en gång i juli
månad 1848, att han gick ned till Riddarholmskanalen
och tittade på en båt som
hette Linköping och som ägdes av A. O.
Wallenberg, som grundade Stockholms
enskilda bank. Det var den första båt i
Mälaren som drevs med propeller, och
Rääf utfrågade Wallenberg mycket noga.
Wallenberg tyckte sig av samtalet få
klart för sig, att det var fråga om att
föra inte bara kammarjunkaren själv
utan också någonting av det dyrbaraste
han ägde med båten, men så förklarade
Rääf, att han skulle skicka litet riksdagstryck
med båten! Själv skulle han färdas
på landsvägen.

Jag tycker, att man i någon mån känner
igen resonemanget: man skall inte
konkurrera med de trafikmedel vi ha!
Jag har däremot den inställningen, att
konkurrens är högeligen nödvändig, inte
minst för statens järnvägar.

Jag skall inte gå så långt, att jag drar
någon parallell med Leonard Fredrik
Rääf längre, ehuru det vore frestande,
men jag skall citera en liten bit till, närmast
för att ge en tidsbild av hur man
då på visst håll såg på det trafikmedel
som då var nytt.

Herr Rääf hade bott i mer än tjugu
år på eu gård som hette Forsnäs, men
han fann på sin ålderdom, att han borde
flytta därifrån. Det hade kommit så mycket
folk dit, och nu löpte han fara att
mitt igenom häradet skulle dragas en
järnvägsbana med allt det skojeri och
den demoralisation som följer med eu sådan.
Det var hans inställning. Han talar
om att samhällets lycka består i att
medborgarnas själs- och kroppsförmögenheter
hade uppnått största möjliga
styrka, men hans oförgripliga mening

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik.

var, att ångkraften förslappade bägge.
Han kallade maskinerna »dessa missbörder
av enskilt snille, framfödda för att
döda allmänhetens omdömesförmåga,
kraft och välstånd», och han sade, att
»upplysare, gäckare och tvivlare hava
lyckats utestänga en stor del av folkets
massa från hoppet om tillflykt och sällliet
i ett kommande liv. Maskinerna»,
tillägger han, »utestänga dem från möjlighet
att med trevnad leva i det närvarande.
»

Jag vill, som sagt, inte driva parallellen
ända dithän, det ligger mig fjärran.
Men det förefaller mig, som om i detta
sammanhang vore angeläget att å ena sidan
se till, att det nya trafikmedel, som
flyget innebär, drives med all den ekonomiska
omsikt som är möjlig, att där
företagas alla de rationaliseringar som
med hänsyn till trafiksäkerheten äro
möjliga att åstadkomma och att man
ekonomiserar så mycket som möjligt,
men å andra sidan att man inte på grund
av en missriktad sparsamhet visar sig
så negativ, att detta nya trafikmedel under
sitt vardande inte får det stöd som
det behöver.

Det är den anmärkningen, jag skulle
vilja rikta mot själva andan i herr Anderssons
i Rixö anförande här i dag. Det
är inte så, att de enskilda resenärerna
få subvention, utan det är detta nya trafikmedel,
som får hjälp till en tid. Tror
någon, att statens järnvägar buro sig i
början av sin tillvaro? Det finns järnvägslinjer,
som inte bära sig ännu. Det
är en väsentlig del av anläggningskapitalet
i statens järnvägar som inte förräntas,
och det fordrar man inte heller,
emedan antingen anläggningskapitalet är
avskrivet eller anläggningen har skett
med skattemedel.

.lag skulle förstå herr Anderssons kritik,
om man på allvar kunde göra gällande,
att här förekommit, i departementschefens
yttrande eller i ulskottsutlåtandet,
någonting som man skulle kunna
rubricera som ekonomiskt lättsinne.
Men det framgår ju tvärtom klart av
både departementschefsutlåtandet och
utskottets utlåtande, att det giiller en sak
där vi vilja pröva oss fram. Vi vilja icke

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik,

lägga ned detta nya trafikmedel. I varje
fall inte förr än vi fått se under ännu
någon tid, hur det kan bära sig. Man
räknar med att det under gynnsammare
betingelser skall visa förbättrat resultat
på grund av bättre tidtabeller, på grund
av hangarbyggen, så att man får driften
kontinuerlig, o. s. v. Men avslår man
förslaget, betyder det att man slår ihjäl
detta trafikmedel, vad de inhemska förbindelserna
beträffar. Både Kungl. Maj:t
och utskottets majoritet äro av den uppfattningen
att man bör vänta och se,
men att de under mellantiden inte skola
kasta ut barnet med badvattnet. Detta
tycker jag är en rimlig linje, som tillfredsställer
även rätt höga krav på ekonomisk
omtanke.

Är det verkligen meningen att beröva
detta nya trafikmedel det stöd som det
behöver, liksom nya trafikmedel behövt
det i alla tider? Jag kan inte finna, att
själva den mentalitet, som tar sig uttryck
i sådana anföranden, har den progressiva
karaktär som vi kräva, då det
gäller kommunikationsmedel. Jag har,
som sagt, inte velat pressa den gamle
kammarj unkarens från Ydre ord för
hårt, men jag kan inte undgå att se, att
det finns vissa paralleller mellan maj
1949 och sommaren 1848 och att man
får vara glad för att hans mening icke
vann majoritet den gången.

Herr ANDERSSON, KARL (kort genmäle):
Herr talman! Jag kunde av herr
Berghs anförande inte finna, att herr
Bergh hade ett enda sakskäl att anföra
mot den reservation jag har talat för.
Det var väl därför han talade om någonting
annat! Jag skall emellertid inte
upptaga någon debatt med herr Bergh
om Unesco i dag, ty den saken anser
jag vara slutdebatterad. Jag skall inte
heller resonera om de hjulångare, som
herr Bergh möjligen läst om. Vi leva
ju ändå inte i hjulångarnas tid numera,
utan när vi jämföra flyget med andra
trafikmedel, så jämföra vi det med de
expresståg, som statens järnvägar nu
sätta i trafik.

Herr FORSLUND: Herr talman! Tillåt
mig säga några ord!

Jag har under tidernas gång tillhört
dem som ha framfört ett varnande ord
gent emot den optimism beträffande utvecklingen
av vårt flygväsen, som särskilt
herr Wistrand nyss talade om.
Många gånger har jag varit alldeles ensam
i det fallet. Jag har blivit nästan
förlöjligad av ledamöter i statsutskottet
och även i någon mån från regeringsbänken
för min pessimism, när det gällt
att i vårt land uppträda som om vi vore
en stormakt. Hela min syn på dessa ting
är att vi äro i färd med att bli ännu
högfärdigare än vi i långa tider ha varit.
Vi tro oss kunna uträtta mycket mera
än vad våra resurser tåla och vad vi
ha råd till vid en rimlig fördelning av
våra tillgångar. Och nu får man här,
trots vad som inträffat, återigen höra
samma tongångar om den ljusa optimismen,
som i alla fall skall föra oss framåt.

Jag får ju säga, att något särdeles djupt
ekonomiskt tänkande har inte varit förenat
med flygväsendets utveckling i vårt
land. Det var först efter den för många
kanske olyckliga strejken vid ABA, men
vilken kanske för en del pessimister nära
nog ter sig som en välsignelsebringande
åtgärd, som man blev tvungen att tänka
ekonomiskt i dessa ting. Nu har man
kommit över krisen med hjälp från statens
sida. Och när då någon enstaka
röst, i detta fall reservanternas, vill mana
till försiktighet, då stämmer man genast
upp de gamla optimistiska tonerna.

Jag får säga, att jag förvånar mig mycket
över den norrlandsrepresentant, som
försökt förlöjliga det hela genom att draga
fram citat ur uttalanden som gjorts
för hundra år sedan. Det borde vi väl
alla veta, och framför allt borde herr
Bergh veta det, att hela vår utveckling
varit sådan, att meningarna brutits mot
varandra. Man skall icke förlöjliga detta.
Jag tror att man i stället — och framför
allt herr Bergh, som är lärare —
skall godta det resonemang, som på sin
tid fördes, såsom ett exempel på att man
bör gå försiktigt fram. Sverige var ett
fattigt land, när man började med järn -

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Nr 18.

vägsbyggandet, och det är inte alls
märkvärdigt att man under sådana förhållanden
ville vara återhållsam. Ur detta
krav på återhållsamhet har det växt
fram ett försiktigt handlande, och det
tror jag fäderna skola ha ett tack för i
stället för att i dagens debatt, när man
åter svingar sig upp emot himmelens
höjder, börja framställa deras inställning
som »löjlig» och ingenting annat.
Jag tar den risken, herr Bergh, att framtidens
barn komma att betrakta mig som
en sådan där märkvärdig människa, om
jag i dag i likhet med vad jag tidigare
gjort vidhåller min uppfattning, att vi
böra tänka oss för innan vi ge oss ut
allt för långt.

När herr Bergh talade om hur utomordentligt
lämplig subventioneringen till
flyget är, skulle jag vilja fråga honom:
Tror verkligen herr Bergh, att hans
valmän där uppe i fjällen — jag tänkte
tillägga i kåtorna, men det är väl inte
så många som bo där längre — förstå
honom när de få veta, att han tillsammans
med övriga här i riksdagen är med
om att besluta en subvention för vissa
människors transport till och från Luleå,
som för staten innebär en sådan
kostnadsökning, att staten för varje flygbiljett
mellan Stockholm och Luleå skulle
kunna erbjuda en familj i Norrbotten,
bestående av man, hustru och tre barn,
att resa gratis till Stockholm och ändock
ha sovvagn och åka med snälltåg?
Tror herr Bergh, att han kan vinna valmän
på en sådan historia? Eller tror han
att det kan skapa förnöjsamhet bland
människorna i Norrbotten om man förvaltar
sitt pund på sådant sätt som man
bär försöker få oss med på?

Vi andra som i stället vilja försöka
fördela vad man kan kalla överskottet
av det gemensamma arbetet på ett så
förnuftsmässigt sätt som möjligt, vi anse
för vår del, att så länge inte flyget är
vad vi kunna säga om järnvägarna, nämligen
hela svenska folkets egendom, få vi
pröva och so vad vi kunna ge utöver de
prestationer när dot gäller trafiken, som
vi kunna ge genom järnvägarna. Vi ha
då alt taga under övervägande, om man
kan ge allt som här har påyrkats. Där -

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik.

om kunna vi lia olika meningar. Jag
tror dock att det är rimligt och att det
är av betydelse i denna stund, när vi
skola gå in på eu ny linje, att inte alla
tala ett sådant språk som framförts ifrån
majoritetens sida.

När det är fråga om våra transportmedel
är det oriktigt att säga, att järnvägarna
ha kostat och kosta så och så
mycket, ty de ha ändock under hela
tiden, och framför allt numera, kunnat
användas av hela det svenska folket.
Detta kan man icke säga om flyget, ty
det är för kostsamt. Och det går inte att
avhjälpa genom en högre frekvens av
resande, som man här antytt, då man
sagt att man skall uppamma resandetrafiken
med flyg på bekostnad av andra
fortskaffningsmedel.

Om det nu är så konstigt, att vi intaga
denna ståndpunkt, får jag fråga
herr Bergh, som säger att vi inte skola
motarbeta det nya trafikmedlet utan låta
det konkurrera med de gamla: Varför
är herr Bergh liksom andra norrlänningar
med om att det skall byggas
flera järnvägar i Norrland? Enligt herr
Berghs tankegång skola vi naturligtvis
stoppa järnvägsbyggandet fullständigt
och flyga mellan fjälltopparna; vi skola
inte ha några järnvägar vare sig älvdalarna
eller i fjällen, utan vi skola ha
flygmaskiner, eftersom det är det nyaste
och mest välsignelsebringande trafikmedlet.

Jag tror inte det skulle skada om ni,
som representera Norrland och som liksom
vi andra äro direkt berörda av den
stora kostnadssiffran, ville granska om
inte det vore klokare att använda den
miljon, som det här egentligen gäller,
för att bygga ut ert vägväsen. Hur ha ni
det med edra enkronasvägar, och allt
vad de nu heta? Fråga folket där uppe,
hur det skulle ställa sig i valet mellan trafikflyget
till Luleå och utbyggande av
vägarna! Jag ställer bara den frågan.
Jag tycker saken borde vara ganska
klar. De direktörer som använda flyget
äro ju ännu — gud ske lov — i minoritet,
och det stora antalet människor
som använda vägarna äro säkert i majoritet.

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik.

Sedan sade någon, att vi naturligtvis
skulle lära turisterna att resa här i landet.
Ja, men inte kunna vi då ha en
flygled som stannar i Luleå, om turisterna
skola få se norra Sverige? Då skall
naturligtvis flygleden gå mycket, mycket
längre norrut, och då blir det ju
ännu större förluster.

Herrarna ha helt enkelt inte tänkt
igenom detta, utan ni ta det som en sak
som är ganska trevlig att få. Varför inte?
Jag flyger också, och jag tycker det är
trevligt. Men får man klart för sig, vilka
konsekvenser det drar med sig, får man
moderera sin önskan, framför allt när
man har fribiljett, som herr Bergh har.
Då får man åka på tågen och låta de
175 kronorna gå till enkronasvägarna i
stället.

För några dagar sedan reste jag efter
norska gränsen i Värmland och Dalsland,
och där fick jag verkligen en uppskakande
förnimmelse av det felaktiga
i att slänga ut pengar på onödiga saker,
när man tvingas att underlåta så mycket
annat. Den som skjutsade mig hade
själv hand om omnibustrafiken där uppe,
och han sade: Här utefter denna
väg bor ett antal familjer i skogarna,
och bland dem finns det en familjefar,
som varenda morgon får följa sina skolbarn
två eller tre kilometer för att möta
bussen vid den plats dit den kan gå.
Han är skogsarbetare, och han har nu
anmält, att han inte längre orkar gå så
långt varenda morgon innan han skall
ut i skogsarbetet. Vi skola nu försöka,
om vi kunna tillmötesgå honom så pass
mycket, att vi kunna köra bussen ytterligare
några hundra meter åt hans håll,
möjligen en kilometer.

Jag vill inte klaga på vägväsendet i
allmänhet, tv jag medger att de stora
vägarna äro bra. Men i sådana trakter
som jag nyss nämnde, där det folk bor,
som gör den stora nyttan i produktionens
tjänst, får man leva under de bedrövligaste
förhållanden och ändå vara
med och betala dessa stora pengar till
flyget, bland annat upp till herr Berghs
residensstad. Det synes mig vara oförenligt
med ett sunt handlande och ett sunt
tänkande att inympa en sådan fördel -

ningsgrund här i landet. Vi borde väl
hjälpa på det andra hållet i stället.

Jag har, herr talman, velat till dagens
protokoll påminna om tider som varit
och vilken inställning man bör intaga
vid den vändpunkt, som nu skall komma.
Även om man nu inte kan rasera all
den flygtrafik, som byggts upp, så rubricerar
jag det i alla fall som en viss
grad av lättvindighet när riksdagen blir
så optimistisk när det gäller dessa utgiftsposter,
att den tycker att det inte
har någon betydelse alls om man här
lägger till ytterligare 2 eller 3 miljoner.
Förstå ni inte, mina damer och herrar,
att hur stark bolagets nya styrelse än
blir, kommer det intrycket i alla fall att
smitta av sig i ledningen, att vi ha en
riksdag, där den kan få absolution för
nästan vilka förluster som helst.

Jag är i stället inställd på att vara
kritisk såväl emot statsrådet som framför
allt emot den ledning, som skall
handhava företaget. Detta hör ihop med
riksdagens hela verksamhet och uppgift.
Vi få inte bara tala vänliga ord, vi skola
i stället ge sådana varningar som man
förstår. Vi få inte smeka och säga, att
det blir nog bra, bara vi få en ny styrelse.
I stället skola vi inpränta, att riksdagen
har varit allvarligt betänkt på att
dra in alltsammans därför att vi icke
ha råd att hushålla på det här sättet!
Detta problem går för resten ännu djupare.
Det gäller hela vårt transportproblem;
detta är inte avvägt på sätt som
borde ske.

I övrigt har jag i stort sett sett ungefär
samma syn på det som varit och det
som bör ske, som herr Wistrand här
med sådan styrka framförde när denna
debatt började.

Detta är, herr talman, vad jag har att
säga i denna sak.

Herr BERGH (kort genmäle): Herr talman!
Herr Forslund var litet orolig över
hur mina valmän skulle reagera, när jag
på detta sätt försöker främja kommunikationerna
med min avlägsna landsända.
Frågan ter sig för mig som litet överraskande.
Jag har inte betraktat mitt

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Nr 18.

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik.

mandat såsom ett imperativt mandat,
och jag sneglar mycket litet åt valmännen.
Skulle det i det fallet råda någon
motsättning mellan herr Forslund och
mig, så gläder jag mig åt att intaga en
annan ställning än han på den punkten.
Men jag skulle dock som direkt svar på
hans fråga vilja säga, att om herr Forslund
inför valmännen skulle ge uttryck
åt den inställning till flygtrafiken, som
han har framfört här, så tror jag inte att
det skulle vara till glädje för herr Forslunds
politiska karriär, om han hade sina
valmän i Norrbotten.

Sedan vill jag säga, att när vi norrbottningar
och norrlänningar i övrigt
vilja ha bättre kommunikationer över
huvud taget —- flera järnvägar, stambillinjer
och det ena med det andra — så
betrakta vi inte flyget som någon konkurrent
som skulle ta livet av dessa
kommunikationsleder. Det ena trafikmedlet
behövs liksom det andra, och
konsumenterna och allmänheten ha uteslutande
fördel av att det ena trafikmedlet
får konkurrera med det andra. Herr
Forslund, som varit järnvägsman, är naturligtvis
ärftligt belastad i det fallet,
men för mig, som i detta fall ser mera
fördomsfritt på frågorna, visar sig detta
konkurrensförhållande vara uteslutande
till fördel för den stora allmänheten, inklusive
våra valmän.

Slutligen skulle jag vilja säga, att då
herr Forslund lägger frågan så pass demagogiskt
som han gör och tänker sig en
fattig man i Norrbotten, som skulle kunna
få resa gratis till Stockholm med
hustru och barn, om inte subventionerna
till flygtrafiken funnes, så är detta också
ett utslag av den något utvecklingsfientliga
ståndpunkt, som herr Forslund
intar då det gäller flyget. Här får man
offra någonting för ögonblicket för att
vinna någonting för framtiden; det är
denna progressiva inställning som herr
Forslund liksom herr Andersson i Rixö
i betänklig grad saknar i den fråga vi
nu behandla.

Herr statsrådet NILSSON: Herr talman!
Först ett par ord beträffande den

anmärkning, som statsutskottets ärade
ordförande gjorde rörande dröjsmålet
med sammanslagningen av de båda företagen
SILA och ABA.

Det är riktigt såsom anförts, att sammanslagningen
retroaktivt skulle äga
rum från den 1 juli 1948. Det visade
sig emellertid, att man stod inför utomordentliga
svårigheter vid genomförandet.
Värderingen blev inte slutförd förrän
i november månad 1948, och sedan
dess ha också tillkommit vissa andra
ting, som göra att man — tyvärr, tycker
jag, ty jag skulle helst ha önskat, att processen
kunnat ske snabbare — inte kommer
fram till något resultat förrän, enligt
vad jag kan se, inom den närmaste
tiden.

Argumenteringen har under debatten
gått både för och emot subvention. Herr
Forslund kan med visst skäl tala om den
snö, som föll i fjol, alldenstund han tidigare
visat prov på en försiktighet och
återhållsamhet som, i vissa stycken varit
befogad. Det är också riktigt när han
säger, att man får försöka göra en avvägning
emellan vad staten kan kosta
på sig när det gäller olika trafikmedel.

Jag kan vidare erkänna, att jag har
varit i samvetsnöd när det gällt frågan
om subventionering till flyget. Det är
nämligen en understödsform som vi här
på nytt slå in på, men som vi i vår optimism
år 1946 trodde att vi kunde lämna
bakom oss. Man har helt enkelt av
omständigheterna tvingats att lära om.

Herr Andersson i Rixö använde ett
yttrande av sakrevisionen för att få belägg
för sin ståndpunkt, och han sade,
att sakrevisionen bland annat hade anfört,
att flyget är överskattat som kommunikationsmedel.
Det är riktigt att det
uttalandet förekommer, men av sakrevisionens
betänkande kan man få belägg
även för andra slutsatser. Det sägs t. ex.
på ett stiille: »Så mycket torde emellertid
kunna sägas, att åtminstone trafikflyget
om några decennier sannolikt icke
längre kommer att framstå såsom
det tämligen exklusiva samfärdsmedel
det ännu i dagens läge utgör för stora
trafikantgrupper». Vidare har påpekats
att man måste gå ganska hårdhänt fram,

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik.

d. v. s. tillgripa djupgående åtgärder för
att kunna nå fram till den balans, som
nu är önskvärd.

Jag kan instämma med de synpunkter,
som ha framlagts i detta sammanhang
av sakrevisionen. Jag vill dock hänvisa
till att ABA redan nu har nedbringat sin
personalstyrka från 3 000 till 2 000 man,
och jag kan meddela att med anledning
av det betänkande, som nu föreligger
från sakrevisionen, gick kommunikationsdepartementet
mycket snabbt i författning
om att hemställa till luftfartsstvrelsen
om utarbetande av nytt förslag
till stat för företaget för kommande budgetår.

Min erfarenhet säger mig sålunda, att
man med ledning av de erfarenheter,
som vi ha gjort, måste skära om kostymen,
måste sy in den, så att den bättre
överensstämmer med det trafikunderlag,
som man på grund av omständigheterna
har kommit fram till, omständigheter
som man — det erkänner jag också —
från flygfolkets sida inte hade så stora
möjligheter att bedöma, eftersom man
inte vid den tidpunkten räknade med
den internationella ekonomiska kris, som
har påverkat flygets trafikunderlag.

Jag kan också instämma med herr
Forslund när han sade, att det kan ha
sin betydelse — ungefär så uttryckte han
sig — att man här i riksdagen ger uttryck
åt sina betänkligheter inför de
anslag, som här hemställts om från statsrådets
men i första hand från flygbolagets
sida. Även jag tror att det är nyttigt
att man gör klart för dem, som ha hand
om denna verksamhet, att obegränsat
stöd från statsmakternas sida inte utan
vidare kan påräknas, detta så mycket
mindre som vi i dag befinna oss i ett
ekonomiskt läge, som på så många andra
områden tvingar oss till återhållsamhet
och där jag personligen ständigt
konfronteras med nödtvånget att tillgripa
beskärningar, vilka jag i och för
sig anser vara ytterst betänkliga.

Jag tror sålunda det är riktigt, som
herr Forslund påpekat, att man skall
ge uttryck åt sin tveksamhet. Själv har
jag behärskats i hög grad av den. Men
jag sade mig i det läge, i vilket jag då

befann mig: Skall jag genom att neka att
framlägga en proposition om subventionering
av det partiella slag, varom här
är fråga, klippa av den inrikestrafik,
som vi redan ha här i landet? Detta
skulle dock ha blivit resultatet, därest
jag underlåtit att framlägga förslag härom.
Jag sade mig: Skall man inte ge
riksdagen möjlighet att ta del av det utredningsmaterial,
som kan behövas, för
att man skall kunna bilda sig en klar
föreställning om hur flyget skall se ut
i fortsättningen?

Detta var, mina damer och herrar,
anledningen till att propositionen kom
till stånd, och om jag ser på de båda förslag
till yttrande, som här föreligga, kan
jag fastslå, att såväl utskottets majoritet
som reservanterna äro ense med mig
i det avseendet att vi först böra få till
stånd en utredning, som ger oss de
faktiska uppgifter, med vilkas hjälp vi
skola ha möjlighet att fatta ett mera
definitivt beslut i samma viktiga fråga.

Bevekelsegrunden för mitt handlande
har sålunda varit, att jag inte ville gå
riksdagen i förväg. Jag ville inte föregripa
dess ståndpunktstagande. Jag har
således i avvaktan på utredningsmaterialet
hemställt om att man nu måtte bevilja
detta subventionsbelopp för att ge
flyget en chans att fortsätta trafiken
under innevarande år. En utredning skall
omedelbart verkställas — vilket kommer
att ske genom min försorg — varefter
det nya representantskap, som
tillsatts av riksdagen, den nya styrelsen
samt vederbörande remissinstanser skola
få tillfälle att framlägga sin syn på tingen.
Sedan skall man komma tillbaka till
riksdagen med den utredning och med
de sakliga uppgifter, som då kunna ligga
till grund för handlandet, så att
riksdagen därefter skall få möjlighet att
fatta sitt definitiva beslut.

Herr JOHANSON, KARL AUGUST:
Herr talman! Det kanske inte skulle skada
att också någon annan norrlänning
än herr Bergh yttrade sig då det gäller
ett trafikmedel av intresse för övre
Norrland.

Jag måste säga min gode vän och

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Nr 18.

bänkkamrat herr Bergh, att den skildring,
som han gav beträffande utvecklingen
av järnvägarna och transportmedlen,
inte håller streck vad Norrland
beträffar. Här var det fråga om en annan
tidsperiod, och förhållandena voro
helt annorlunda vid den tid då järnvägarna
byggdes genom Norrland.

Jag har på mycket nära håll följt
denna utveckling. Många av kammarens
ledamöter kanske inte känna till att jag
har varit lokförare — det är snart 50
år sedan jag första gången åkte mellan
Stockholm och Boden. Då voro som sagt
andra förhållanden rådande, och vi
norrlänningar äro glada åt de förbättringar,
som skett under denna tidrymd.
Jag kände mig verkligen varm om hjärtat,
då herr Heiding sade sig starkt ömma
för Norrland och dess trafikmedel.
Det är bara skada, herr Heiding, att inte
denna ömma låga slår ut vid de tillfällen,
då den behövdes som bäst och skulle
kunna utnyttjas på ett bättre sätt än
nu.

Jag har ingenting emot flyget och dess
utveckling, långt därifrån. Men jag vill
samtidigt säga herr Bergh, att det var
en kulturuppgift, om jag så får säga, och
en gärd åt Norrlands folk, när järnvägarna
där kornnio till. Det var bekant
redan då och är det fortfarande, att
långa sträckor av dessa järnvägar inte ha
burit sig och inte komma att bära sig
ekonomiskt. Men det är en kulturgärning
till båtnad för Norrlands folk, som därmed
har utförts och som vi norrlänningar
också äro tacksamma för.

Jag är som sagt inte mot flyget och
jag iir inte emot något transportmedel,
som kan möjliggöra för människorna
alt komma fram på ett bättre och billigare
sätt. Men då beloppet 175 kronor i
subvention för varje flygpassagerare
mellan Luleå och Stockholm nämndes,
kom jag att tänka på en annan sak, som
riksdagen nyligen har behandlat, nämligen
frågan om de s. k. stambillinjerna,
varvid det gällde om man skulle få beräkna
genomgående zontarifflinjer för
en resa från Dikanäs — för all ta som
exempel en plats inom mitt eget län —
eller från Saxnäs till Stockholm, lin

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik.

saxnäsbo skulle, om en genomgående
zonberäkning genomfördes, på en resa
till Stockholm och tillbaka tjäna 10 kronor
80 öre, en dikanäsbo skulle tjäna
11 kronor 40 öre. Jag är säker på, att
befolkningen på dessa platser skulle
känna sig mycket tacksam, om den finge
denna lättnad i sina rätt dryga biljettkostnader
vid resor till och från kungl.
huvudstaden. Men det fingo de inte!

Det finns också andra sätt att förbättra
kommunikationerna på Norrland, vilka
jag för min del anser att man borde
pröva i stället för att subventionera flyget.
Det finns en rätt lång sträcka av
norra stambanan, som på grund av underbyggnadens
beskaffenhet och kurvförhållandena
inte får trafikeras med
högre hastighet än 80 km i timmen, i de
skarpa kurvorna 60 km. En resa från
Stockholm till Boden — där banlängden
är 1 144 km — tar enligt nu gällande tidtabell
17 timmar 35 minuter enligt det
ena alternativet och enligt det andra
och bättre alternativet 16 timmar 12 minuter.
Om man skulle våga hysa den förhoppningen,
herr Lundqvist, att statens
järnvägar skulle sätta in en »Norrlänning»
på samma sätt som »Närkingen»
eller »östgöten» eller vad nu de expresståg
heta, som redan finnas, så skulle en
bodenbo på resan till Stockholm, om jag
inte har räknat fel, tjäna in ungefär 4
timmar i minskad restid.

Det fordras dock, herr talman, för att
man skall komma dithän att banan rätas
ut i någon mån och att man ger den
en kraftigare underbyggnad, så att tågen
kunna framföras med upp till 90
km :s resehastighet, vilket är nödvändigt
om man skall kunna komma fram på
den kortare tiden. Det skulle innebära,
att en bodensare skulle komma hem
från Stockholm till Boden på samma
tid som nu åtgår för en umebo att komma
från Stockholm till Umeå, nämligen
något över 13 timmar, och herr Bergh
i Luleå 30 minuter senare fastän Boden
ligger i det närmaste 30 mil norr om
Vännäs.

Det är dessa synpunkter, som jag inte
har kunnat underlåta att dra fram i denna
debatt, då man bär talar om Norr -

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik.

land och dess kommunikationer och
möjligheterna att förbättra dem. Men
hur många bland Norrlands befolkning
kunna komma i åtnjutande av flygförbindelsen?
Jag säger alldeles som herr
Forslund nyss sade: för närvarande har
ingen västerbottning någon möjlighet
att begagna detta trafikmedel, och han
kanske inte får det heller under de närmaste
fem åren. Man vet inte, hur det
går med flygfältet i Umeå, och under
den tiden äro västerbottningarna helt
avstängda från möjligheten att flyga.
Flyget går nämligen från en plats mellan
Sundsvall och Härnösand direkt till
Luleå. Västerbottningarna äro därför nu
avstängda från detta transportmedel, och
framtiden får väl utvisa, när Umeåfältet
kan bli färdigt.

Även beträffande våra landsvägar föreligger
behov av förbättringar.

Det finns många landsvägsbroar, som
inte tåla den större belastning som är
nödvändig när man vill komma fram
med tillräckligt stora lastbilslaster till
våra avlägset liggande byar.

Jag har så sent som under söndagen,
måndagen och delvis även gårdagen åkt
bil genom rätt stora delar av vårt land,
och jag måste säga, att fastän vi ha fått
åtskilliga bra vägförbindelser i Norrland,
så återstår mycket innan vi komma
dithän att vi ha permanentbelagt så
många och långa vägar som dem som äro
permanentbelagda i södra och mellersta
Sverige. Det är inte många vägstumpar
i Västerbotten, som äro permanentbelagda,
men i de sydliga delarna av landet
är det inte många vägstumpar som
inte äro permanentbelagda.

Skulle man få välja — om man nu
kunde välja — mellan anslaget till subvention
av flyget med 2 miljoner kronor
och att Norrland skulle få en miljon
av detta anslag för att förbättra vägar
och broar och framför allt för att göra
det möjligt för statens järnvägar att
föra fram tågen med större hastighet dit
upp, så är jag övertygad om, herr talman,
att detta senare anslag skulle mottagas
med avsevärt större tacksamhet
av Norrlands folk än 175 kronor per
person i subvention till flyget.

Och därför, herr talman, yrkar jag
bifall till reservationen.

Herr PETTERSSON, GEORG: Herr talman!
Som representant för Gotland skulle
jag vilja uttala min glädje över den
förståelse, som visats frågan om ordnandet
av flygförbindelse mellan Stockholm
och Visby. Nu ha ju också reservanterna
i detta ärende ansett, att denna
flyglinje intar en särställning.

Jag vill också ha sagt, att denna flyglinje
har varit och är till uppenbar välsignelse
för den gotländska befolkningen.
Det är inte så många år sedan vi
hade en del besvärliga isvintrar, då
Gotland praktiskt taget var helt isolerat
från fastlandet. Det förgick ungefär en
månad innan någon båt kunde lämna
Gotland för att komma till fastlandet.
Vid ett tillfälle gick en båt ut och låg
ute i sjön en hel vecka, men fick återvända
till Gotland. Då kom flyget och
hjälpte oss med förnödenheter, och det
hjälpte också en del människor, som
voro i behov av vård på fastlandet, att
kunna ta sig över dit. Men det är inte
bara isvintrar, som kunna vara besvärliga,
utan Östersjön kan vara besvärlig
även då den inte är isbelagd. Det kan
vara storm och gå svår sjö. När jag
en gång i höstas skulle resa hem, steg
jag på båten i Nynäshamn klockan 12
på natten men kom inte in till Visby förrän
kl. 4 påföljande dag. Vårt fartyg hade
legat ute i den svåra sjön, och en mycket
stor del av passagerarna voro så
svårt sjuka, att det för några av dem
tog rätt lång tid innan de kunde återvinna
full hälsa.

Jag vill också ha sagt, att just detta
har fört med sig, att med flygets visbylinje
resa inte bara — som herr Forslund
uttryckte sig — de som äro »högfärdiga»,
utan den linjen anlitas av alla
kategorier av medborgare. Vad man
framför allt kan iakttaga är att mödrar
ofta resa med flyg med sina små barn.
De göra på detta sätt en mycket stor
tidsvinst och slippa också ifrån den olägenhet,
som sjösjukan utgör. Dessutom
är det många som kunna vara i behov

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Nr 18.

av att få specialvård, vilka utnyttja flyget.
Äro de svårt sjuka förut och dessutom
kanske skola utsätta sig för sjösjuka,
blir tillståndet ännu värre.

Det är därför som sagt glädjande att
reservanterna här ha intagit en välvillig
ställning just till frågan om denna flyglinje.
Men de säga dock, att det borde
bli föremål för närmare utredning och
beslut, huruvida understöd skall lämnas
till denna flyglinje ifrån statsmakternas
sida.

På den punkten kan jag nämna, att
det redan föreligger en viss utredning.
Riksdagen beslöt för några år sedan att
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om att en utredning måtte företagas
beträffande sjöfartsförbindelserna på
Gotland. Detta har också lett till att
Kungl. Maj :t har tillsatt en utredning,
som kallar sig 1945 års gotlandskommitté.
När den har haft att arbeta med
frågan, hur förbindelserna lämpligast
borde ordnas, har den inte kunnat undgå
att även ta upp frågan beträffande
flygförbindelserna, och de kommitterade
ha varit i kontakt med såväl ABA
som luftfartsstvrelsen. När denna kommitté
så småningom kommer att avlämna
sitt betänkande, kommer däri
också att upptagas frågan om flyget.

Om man nu här skulle följa reservanterna
och alltså förslaget om en subvention
på 2,i miljoner kronor, som
utgör ett reservationsanslag, inte skulle
bifallas, skulle detta komma att föra
med sig, att under den instundande vintern
flygförbindelsen mellan fastlandet
och Gotland skulle kunna gå förlorad,
därför att det ju inte i reservationen
finns något undantag angivet för denna
förbindelse. Den följer nämligen med de
övriga inlandslinjerna. Skulle det så
återigen bli en svår isvinter, skulle vi
gotlänningar komma att råka i en mycket
svår belägenhet. Jag kan därför inte
förstå att man kan gå fram på reservanternas
linje, om man anser, att visbylinjen
är av sådan betydelse som här
har sagts.

Dessutom kan jag också tillägga, att
enligt min mening de olika flyglinjerna
äro rätt mycket sammanknutna med var -

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik.

andra, därför att det är så många kostnader,
som för dem äro gemensamma.
Om alla andra inlandslinjer läggas ned
och bara visbylinjen behålles, kommer
den att kosta väsentligt mycket mera,
därför att markpersonalen på de olika
flygfälten etc. ändå måste bibehållas.

Herr talman, jag ber med vad jag anfört
att få yrka bifall till utskottets hemställan
i denna fråga.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Jag skall försöka begränsa
mig till den sak som det här gäller,
nämligen i vilken utsträckning staten
skall subventionera flyglinjerna inom
landet under nästa budgetår.

När vi inom civila flygutredningen hade
att ta ställning till denna fråga, framförde
flygbolagen ABA och SILA sina
synpunkter på inrikesflygets bärighet
och gjorde gällande att dessa linjer inte
voro ekonomiskt bärande. Den civila
flygutredningen uttalade därför, att
statsmakterna finge avgöra, i vilken utsträckning
de civila flyglinjerna skulle
upprätthållas inom landet.

Nu har herr statsrådet framlagt förslag
i detta avseende för nästa budgetår
utan att ta ställning till frågan, hur man
senare därmed skall förfara, och att detta
senare ställningstagande må bli beroende
på resultatet av en utredning,
som sedermera skall föreläggas riksdagen.

Nu förhåller det sig emellertid så, att
för nästa budgetår äro tidtabellerna för
flyget redan uppgjorda. Organisation
och andra anordningar äro färdiga på
vederbörliga flygplatser, och personal
finnes anställd där. Det finns sålunda
här en del kostnader, som vi inte komma
ifrån. Om nu flyget nedlägges på inrikeslinjerna,
bli därför inte de ekonomiska
besparingarna så stora, som man här
velat göra gällande. Man kan vinna den
merkostnad, som kräves för driften utöver
vad flygbolaget självt kan få in i
trafikavgifter. Men för den händelse
dessa flyglinjer nedläggas blir det säkerligen
såväl nationalekonomiskt som
för flygbolagets ekonomi mycket känn -

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1919 fm.

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik,

bara konsekvenser på ett helt annat
sätt.

När vi nu skola ta ställning till denna
fråga för nästa år, är det inte så enkelt
att som här gjorts gällande bara säga, att
man gör en besparing genom att lägga
ned inrikesflyget. Skulle det emellertid
visa sig, att t. ex. norrlänningarna i
riksdagen säga, att deras flyglinje inte
för dem har någon betydelse, skulle jag
för min del kunna vara villig att rösta
emot. Helt säkert bör man ta stor hänsyn
till vad representanterna för respektive
orter, som beröras av detta förslag,
själva säga. Vi som inte bo på sådana
platser, att vi kunna ha nytta av dessa
inrikesflyglinjer, anse det under sådana
förhållanden inte vara så angeläget, att
de uppehållas.

Det har visserligen sagts, att det är
ytterst få personer, som kunna utnyttja
våra flyglinjer, och att den större allmänheten
inte kan göra det. Men har inte
bara den omständigheten, att en sådan
flyglinje finns, en viss betydelse, för
en ort, t. ex. i detta fall för Norrlands
del, där ju avstånden äro ganska stora?
Att flyglinjen för Gotlands del har stor
betydelse, därom råder inte någon tvekan.
Att det finns flyglinjer till Göteborg
och Malmö har kanske något mindre
betydelse, men helt utan betydelse är
det inte. Och skulle flyglinjerna här i
landet läggas ned, torde Sverige kanske
vara ett av de få länder i världen, som
inte anser sig ha råd att uppehålla flyglinjer
inom eget land. Till och med det
lilla Danmark, som inte har några större
avstånd inom sina gränser, uppehåller
dock flyglinjer inom landet.

Vi kanske skulle ställa oss i efterhand,
om vi avskaffade våra inrikesförbindelser.
Detta kan inte vara utvecklingsfrämjande,
ty även om ett kommunikationsmedel
ekonomiskt sett inte alltid
är bärande, kan det likväl ha stor betydelse.
Jag tycker inte heller att riksdagen
bör behandla trafikfrågorna på det
sättet, att det ena kommunikationsmedlet
sättes i konkurrensställning mot det
andra. Man bör bedöma dem i förhållande
till den betydelse de ha som sådana,
och även om flyget inte är ekonomiskt

bärande för närvarande, kan det ju bli
bättre sedermera.

Såsom frågan ligger till vill jag rösta
för bifall till Kungl. Maj:ts förslag. Men
jag förutsätter, att Kungl. Maj:t skall
framlägga nytt förslag till en kommande
riksdag. Om det då visar sig vara oförmånligt
att uppehålla våra inrikes flyglinjer,
bör man i så god tid kunna ta
ställning därtill, att bolaget med hänsyn
till de nya förutsättningarna kan organisera
trafiken på ett tillfredsställande
sätt. Skulle därvid vederbörande representanter
för de orter, som beröras av
dessa flyglinjer, inte ha något intresse,
kan jag, herr talman, inte förstå, varför
vi skulle försöka tvinga på dem detta
kommunikationsmedel.

I frågans nuvarande läge, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga skulle uppskjutas till
aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1949/50 under
tredje huvudtiteln, avseende anslagen
inom utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

256, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1949/50 till universiteten och
karolinska institutet m. in.;

nr 257, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1949/50 till tekniska högskolan
i Stockholm;

nr 258, i anledning av Kungl. Maj ds
framställningar om vissa anslag för budgetåret
1949/50 till skolöverstyrelsen
in. m.;

nr 259, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1949/50 till yrkesundervisningen; -

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

Nr 18.

nr 260, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående Sveriges anslutning
till Förenta Nationernas organisation
för uppfostran, vetenskap och kultur
(Unesco);

nr 261, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till åtgärder
för arbetsmarknadens reglering m. m.;

nr 262, i anledning av riksdagens år
1948 församlade revisorers berättelse angående
verkställd granskning av statsverkets
jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden
den 1 juli 1947—den 30 juni 1948
m. m.; samt

nr 263, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för förbättring av kommunikationsförhållandena
i Norrland.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 249, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 33 kap. 4 § rättegångsbalken,
m. m; och

nr 250, i anledning av väckt motion
om översyn av aktiebolagslagen m. m.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 155, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under fjärde huvudtiteln
för budgetåret 1949/50 m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 156, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ordnande av Södra
skånska infanteriregementets förläggning
i Ystad jämte i ämnet väckta motioner; nr

157, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag för budgetåret
1949/50 till anskaffning av flygmateriel
m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

158, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsattt disposition
av vissa äldre reservationsanslag
under fjiirde huvudtiteln m. m.;

nr 159, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående bestridande av
vissa kostnader från anslaget till oförutsedda
utgifter;

nr 160, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående beredskapsstat för
förvarsväsendet för budgetåret 1949/50;

nr 161, i anledning av väckta motioner
om ändrade lånevillkor för statens låneverksamhet
för den mindre skeppsfarten; nr

162, i anledning av väckta motioner
angående effektivisering av kustbevaknings-
och livräddningstjänsten utefter
våra kuster;

nr 163, i anledning av väckt motion
om anslag för budgetåret 1949/50 till
markförvärv för utvidgning av Remmene
skjutfält;

nr 164, i anledning av väckt motion
om ersättning till skogsarbetaren O. E.
Flink för skada, ådragen under militärtjänstgöring; nr

165, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag för budgetåret
1949/50 till bidrag till restaurering av
Linköpings och Strängnäs domkyrkor;

nr 166, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till Stockholms och Göteborgs
högskolor jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 167, i anledning av väckta motioner
om anslag för budgetåret 1949/50 till
svenska dramatikers studio; samt

nr 170, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till skolor tillhörande barna-
och ungdomsvården m. m.;

bevillningsutskottets betänkande nr 42,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 188 med hemställan om bemyndigande
för Kungl. Maj:t att förordna om restitution
i vissa fall av tilläggsskatt å bensin,
som användes vid jordbrukets drift,
jämte i anslutning härtill väckta motioner; första

lagutskottets utlåtanden:

nr 36, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa anslag
ur kyrkofonden för avlönande av
präster m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner;

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 fm.

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
straff för olovlig varuutförsel, m. m.;

nr 38, i anledning av väckt motion om
åtgärder för bättre tillgodoseende av de
enskildas rättsskyddsbehov;

nr 39, i anledning av dels KunglMaj:ts
proposition angående nya grunder
för kyrkomusik erorganisationen
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;
samt

nr 40, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 21 december 1945
(nr 872) om verkställighet av frihetsstraff
m. m.;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
propostion med förslag till lag angående
upphävande av 43 § 2 mom. barnavårdslagen
den 6 juni 1924 (nr 361);

nr 29, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 1, 15 och 27 §§ allmänna
förfogandelagen den 22 juni 1939
(nr 293) samt om fortsatt giltighet av
samma lag, dels ock i ämnet väckta motioner; nr

30, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående eftergift i vissa fall från be -

stämmelserna i 36 § första stycket arbetarskyddslagen
den 3 januari 1949 (nr
1), dels ock en i ämnet väckt motion;

nr 31, i anledning av dels Kungl.
Majrts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 27 §
förordningen den 15 juni 1934 (nr 264)
om erkända arbetslöshetskassor, dels
ock i ämnet väckta motioner; samt
nr 32, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om rätten till arbetstagares uppfinningar,
dels ock i ämnet väckt motion;

jordbruksutskottets utlåtande nr 40, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret 1949/50
till veterinärinrättningen i Skara m. m.
jämte i ämnet väckta motioner; ävensom

första kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande nr 10, i anledning av
väckt motion om upphävande av vissa
regleringsföreskrifter beträffande sågat
virke och sågade trävaror.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.06 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik.
(Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
statsutskottets utlåtande nr 153 punkten
4.

Herr DOMÖ: Herr talman! .lag vill bara
i all korthet ange orsakerna till att jag
för min del ansluter mig till utskottets
förslag.

Jag vill inte ingå närmare på de skäl
som tala för bifall till utskottets förslag,
då dessa tidigare ha framhållits utförligt
bland annat av kommunikationsministern,
statsutskottets ordförande och
förste vice talmannen. Det är särskilt en
detalj som de berörde som jag anser
vara av betydelse i detta sammanhang,
nämligen att ett stoppande nu av flygtrafiken
inomlands inte skulle medföra
de besparingar man har räknat med, men
att det i stället fullständigt skulle förrycka
framtida planläggning på detta
område.

För min del vill jag hoppas att sådana
anordningar skola vidtagas, att vårt inrikesflyg
kan fortsätta. Det måste emellertid
närmare utredas hur och i vilken
omfattning detta skall ske; dessa frågor
få vi ju taga stiillning till senare, såsom
har understrukits i utskottets utlåtande.

Att under intrycket av vissa svårigheter
för flygtrafiken stoppa inrikesflyget
tycker jag skulle vara ganska
egendomligt och dessutom tråkigt med
tanke på framtiden. För min del vill jag
hoppas att flyget skall bli ett gott kommunikationsmedel.
Jag kan inte liksom
min ärade vän herr Forslund så där kategoriskt
avgöra hurudan utvecklingen
under den närmaste tiden kommer att
bli, vad man kan ha råd till och vad man

5 Första kammarens protokoll 19i9. Nr 18.

inte kan ha råd till. Det är med allra
största intresse som man lyssnar till herr
Forslunds bestämda och trosvissa ord,
att så och så ligger det till. Det är klart
att jag som konservativ har sinne för
den traditionsbundenhet som herr Forslund
gör sig till tolk för, och jag förstår
så innerligt väl att han har en förkärlek
för gamla kommunikationsmedel. Dem
ha vi all anledning att sätta högt i ära;
de ha varit till stor nytta, och jag är
övertygad om att de komma att vara det
även i fortsättningen. När herr Forslund
kategoriskt förklarar, att flyget aldrig
kan bli ett så allmänt kommunikationsmedel
som det som kallas »hela folkets
järnväg», vill jag säga att jag tror att
utvecklingen har sin gång även på detta
område. Det skulle glädja mig mycket
om flyget kunde få uppleva samma utveckling
som vi ha fått skåda i fråga om
järnvägarna.

Ur en synpunkt tycker jag man får
ha förståelse för behovet av flygförbindelser,
även om de skulle medföra vissa
förluster, nämligen med hänsyn till kommunikationerna
för avsides liggande orter.
Det tycks inte råda några delade
meningar om önskvärdheten av att linjen
till Gotland upprätthålles. Även när
det gäller Norrland tror jag emellertid
att snabba förbindelser med övriga delar
av landet kunna ha en oerhörd betydelse
för utvecklingen och för trevnaden.
Man behöver nog inte snegla vare
sig efter valmän eller efter någonting
annat för att ha full förståelse för betydelsen
för Norrlands de! av den snabba
förbindelse som en flyglinje kan utgöra.

Jag tror det skulle vara farligt att under
intrycket av nu rådande svårigheter
för inrikesflyget gå in för att rasera detsamma.
Jag tror att samma sak också gäller
flygförbindelserna med andra länder.
Det har varit en tid av svårigheter och
besvärligheter, och det är med fullt fog
som anmärkningar ha riktats emot skötseln
av ABA. Jag förutsätter dock att

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik
ABA i framtiden kommer att ledas med
fast hand, såväl av företagets egen ledning
som från statsledningens sida. Jag
har vid granskning av de föreliggande
omständigheterna tyckt mig finna, att
ABA nu gått in för en omordning av hela
sin verksamhet och att det finns ganska
goda skäl för att antaga att det i framtiden
skall bli en bättre avvägning än
hittills mellan inkomster och utgifter.
Utrikeslinjerna bära sig ju — de långa
linjerna se ut att gå bra, och även de
europeiska linjerna gå tämligen bra —
och det är inrikesflyget som för närvarande
utgör det största frågetecknet. Jag
har ingen anledning att tro annat än
att en allvarlig föresats att verkligen försöka
komma till rätta med förhållandena
präglar ABA:s ledning, och det är ju
under den förutsättningen som vi här
gå att bevilja betydande anslag. Med
hänsyn till det allvar som ABA:s ledning
under den senaste tiden har visat
när det gäller fullföljandet av denna
föresats tycker jag att vi skola följa
Kungl. Maj ds förslag linjen ut. För resten
är det kanske fel att säga att det är
Kungl. Maj ds förslag, eftersom själva anslaget
till ABA är nedprutat till 20 miljoner
kronor mot 30 miljoner kronor i
Kungl. Maj ds förslag, men utskottets förslag
innebär ju ett bifall till propositionen
i fråga om den principen, att ABA
skall få de anslag som bolaget behöver
och att detta skall ske även när det gäller
inrikesflyget.

Med hänsyn till vad jag nu har sagt
vrkar jag bifall till utskottets förslag på
ifrågavarande punkt.

Herr STEN: Herr talman! Jag hade icke
haft för avsikt att besvära kammaren i
denna fråga, men jag begärde ordet då
jag hörde att reservationens talesmän,
herr Andersson i Rixö och herr Forslund,
hade meningsfränder även på
norrlandsbänkarna och då herr Bergh
tyvärr lade sitt anförande så — åtminstone
i början — att det var omöjligt för
mig att fullfölja avsikten att instämma
med honom.

Om det nu skall behövas, kan jag ju

säga att jag i regel i hög grad uppskattar
herr Anderssons i Rixö gedigna och
självständiga arbete och uppträdande på
de avsnitt där han brukar uppträda här i
kammaren, alltså i frågor som handläggas
av statsutskottets fjärde avdelning.
Jag står också herr Forslund ganska nära
beträffande frågor av delta slag; när
det gäller motordrivna fordon som hålla
sig på marken brukar jag med stort intresse
lyssna på hans utläggningar om
att man inte i onödan skall riskera någon
kapitalförstöring i konkurrens med våra
järnvägar. Men när det gäller den fråga
som vi nu skola diskutera har det förvånat
mig att man knappast från något håll
har vidrört Norrlands ställning i vårt
kommunikationsväsen totalt sett och det
norrländska näringslivets intressen. Jag
är anhängare av alla trafikmedel när det
gäller Norrland, eftersom jag är angelägen
om det norrländska näringslivets
fortsatta utveckling. Lika litet som jag
kan vara med om att ställa det ena trafikmedlet
mot det andra i det avseendet,
lika litet kan jag följa de talare som ha
försökt ställa olika samhällsklasser mot
mot varandra när det gäller bedömandet
av denna fråga.

Vad det gäller utvecklingen av det
norrländska näringslivet behöver jag ju
endast erinra om en del glädjande förhållanden
som ha inträffat under senare
tid, exempelvis när stora företag inom
det enskilda näringslivet, sådana som
Cellulosakoncernen och Kempekoncernen,
ha förlagt sina huvudkontor till
Norrland — vi förvänta att detta skall
medföra ett ökat intresse för de bygdesynpunkter
som äro förknippade med sådana
stora företags verksamhet — och
när vi här i kammaren ha varit med om
att fatta beslut angående Norrbottens
järnverk, för att nu endast nämna tillskotten
på detta område.

Därför menar jag att jag tillvaratager
alla norrländska intressen när jag röstar
för detta anslag, precis på samma sätt
som när jag röstar för flottningsarbetarnas
cykelstigar, för skogsbrukets bilvägar
eller för den komplettering av vårt
landsvägsnät och vårt järnvägsnät, som
är erforderlig i Norrland, och jag anser

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Nr 18.

att jag just har i ögonsikte sådana grupper
som stå mig personligen nära, när
jag på detta sätt tar hänsyn till industriens
och näringslivets intressen i detta
sammanhang. Man må nu resonera hur
som helst om förlusten på varje hiljett
och om att näringslivet borde kunna bära
sina egna kostnader — det är ju saker
som äro vidrörda i utskottsutlåtandet,
och det är klart alt man får ha uppmärksamheten
riktad på dessa problem i fortsättningen,
men utskottet har inle ansett
sig kunna gå längre i detta avseende än
det har gjort — mtn det är ändå uppenbart,
att om reservanterna här skulle
vinna framgång, skulle detta onekligen i
det nuvarande iäget medföra en försämring
av Norrlands ställning i kommunikationsavseende
och innebära eu ovänlig
handling gentemot det norrländska
näringslivet.

Jag tillhör ju dessutom en meningsriktning,
vars företrädare äro anhängare
av statsdrift och statskontroll, och beträffande
det enskilda näringslivet måste
jag taga hänsyn till att dess representanter
med ganska täta mellanrum måste besöka
huvudstaden. Jag har ju sett på våra
tåg hurusom en sådan stad som Gävle
många gånger under krigsåren har gjort
intryck av att vara en förstad till Stockholm;
på dessa tåg ha våra industrimän
och våra ämbetsmän suttit på väg till
eller från Stockholm, och längre upp i
Norrland komma givetvis timmarna och
dygnen att spela en allt större roll för
dessa upptagna män, mer än för oss vanliga
människor. För min del har jag inte
känt något behov av flygresor, ty vid de
tillfällen då jag har rest långt norrut har
jag tyckt att det är så mycket att se och
att det går så bra att tänka när man reser
på tåg, men när man skall taga ställning
till frågorna i denna församling
måste man också se till att det hela går
ihop och att även andra människor kunna
få sina önskningar uppfyllda.

Det är ifrån dessa synpunkter som jag
finner det naturligt att man inte gärna
kan ställa sig på någon annan linje än
den som regeringen och statsutskottet
företräda, alldeles oavsett den del av
vårt nationella anseende som till iiven -

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik.

tyrs kan stå på spel därigenom att våra
tidtabeller redan äro spridda över hela
världen och man alltså har så att säga
lovat ut att utlänningar skola kunna taga
sig från Stockholm till Luleå med flyg.
För min del räcker det med de norrländska
intressen som här stå på spel,
och därför förenar jag mig med dem
som yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Jag
har begärt ordet endast för att motivera
att jag, trots principiella betänkligheter
mot subventionering, dock ansluter mig
till Kungl. Maj:ts förslag, och det är
desto större skäl att avge en sådan deklaration
som den föregående talaren,
herr Sten, ur principiella synpunkter
motiverade sin anslutning till principen.

Enligt min uppfattning böra de olika
kommunikationsmedlen få tävla med
varandra utan att något eller några av
dem få någon subvention. Endast därigenom
torde det vara möjligt att få fram
de kommunikationsmedel som i längden
äro de mest effektiva.

När jag nu emellertid menar att man i
alla fall bör subventionera flygtrafiken
så är jag icke övertygad om att denna
subvention bör omfatta alla linjerna i
den inrikes flygtrafiken. Jag tar ett exempel,
nämligen flygtrafiken mellan Göteborg
och Stockholm. På denna sträcka
har man ju utomordentligt goda förbindelser
på järnvägen, både med dagtåg
och med nattåg, och under sådana omständigheter
kan det väl knappast vara
rimligt att staten betalar mycket stora
belopp för att upprätthålla en flygförbindelse.
Det finns flera andra linjer,
där det kan vara tvivelaktigt om det är
motiverat att ha flygtrafiken i gång. Jag
menar då direkt, kan jag säga, herr talman,
förbindelsen mellan Stockholm
och Luleå. När jag dock anser att en sådan
förbindelse bör få subvention, så är
det med tanke på den betydelse som
denna linje har för förbindelserna mellan
de olika norrlandsstäderna. Ty det
är ju så, att det visserligen är ganska
hyggliga förbindelser på järnväg mellan

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik.

Stockholm och Luleå, men kommunikationerna
mellan de olika norrlandsstäderna
äro avsevärt mycket sämre. Av
den anledningen torde det vara viktigt
att denna flygförbindelse kan upprätthållas.

Det är emellertid viktigt — jag tror
det var statskontoret som påpekade det
i sitt utlåtande över framställningen —
att man vidtager en sådan höjning av
taxorna, att trafiken åtminstone inte ger
så stort underskott som den hittills har
givit.

Det är alltså med hänsyn till dessa
speciella omständigheter och med hänsyn
till de stora avstånden i Norrland
som jag ansluter mig till Kungl. Maj:ts
förslag. Jag ber alltså, herr talman, att
få instämma med dem som yrkat bifall
till Kungl. Maj:ts och utskottets förslag.

Herr ANDERSSON, KARL: Herr talman!
Jag återkommer i debatten med
anledning av en begäran från herr Heiding
om en förklaring av vad reservanterna
avse med sitt uttalande angående
Visbylinjen. Vi reservanter avse ju, som
vi också ha uttryckt det i vår reservation,
att, om det är en linje som av särskilda
skäl behöver ha statens stöd för
att kunna upprätthålla sin trafik, frågan
i första hand skall undersökas av
Kungl. Maj:t, som sedan får vända sig
till riksdagen med begäran om anslag,
såvida detta anses erforderligt.

Nu vill jag fästa kammarens uppmärksamhet
på att det anslag, som vi här behandla,
avser budgetåret 1949/50. Det
skall således täcka den förlust som kan
komma att uppstå under en kommande
tid. Om nu linjen Stockholm—Visby
skall anses vara av sådan karaktär att
dess upprätthållande är ett allmänt önskemål
— i varje fall på Gotland — så
bör enligt min mening ledningen för trafikföretaget
göra en framställning därom
till kommunikationsdepartementet,
där en undersökning då skall göras. Sedan
är det möjligt för departementschefen
att den 10 januari 1950 begära ett
anslag på tilläggsstat för en sådan linje,
ett anslag som avser samma tid som det

i denna proposition upptagna anslaget.
Därför finns det inte någon sådan svårighet
som herr Heiding efter vad jag
kan förstå ville påpeka, utan det kan
mycket väl ordna sig så att en sådan
linje kan upprätthållas.

Så är det en sak till som jag måste
fästa litet uppmärksamhet vid. En hel
rad av talarna här ha talat om flyget såsom
ett alldeles nytt trafikmedel och velat
jämföra det med de första järnvägarna.
Jag vill då bara erinra om att
trafikflyget här i landet är 25 år gammalt.
Det bör ha trampat ut barnskorna
nu och är ett rätt gammalt företag, men
det har tyvärr ännu inte kunnat visa att
det har kunnat bära sina egna kostnader.

När jag hörde kommunikationsministerns
anförande fick jag närmast det intrycket,
att han ville be om ursäkt för
att han hade framlämnat den här propositionen.
För all del, jag tycker det är
fullt i sin ordning och att det var alldeles
riktigt att han lade fram förslaget för
riksdagen. Det måste ju ankomma på
riksdagen att pröva denna fråga. Jag har
således ingen anmärkning mot statsrådet
för att han har lagt fram propositionen,
men lika naturligt som det var att
han gjorde detta, lika naturligt måste
det vara att riksdagen fritt och obundet
prövar denna proposition och även förbehåller
sig rätt att avslå den.

Herr FORSLUND: Herr talman! När
herr Bergh nästan varnar mig för att
resa till Norrland och besöka vänner
där, vill jag säga till honom, att jag
har ridit ut mycket värre stormar i
Norrland än herr Bergh har gjort och
att jag har många vänner där som skulle
förstå mig helt och fullt; av oss båda
är det nog jag som drar vinsten.

Jag tror inte att det arbetande folket
i Norrland har några som helst krav på
det som herr Bergh här talar för, och
jag tvivlar också på att herr Sten har
fattat sin uppgift riktigt rätt när han
i diskussionen drar fram de förvaltare
och direktörer som ha förlagt sina kontor
till Norrland. Jag är till och med
så stark tvivlare, herr Sten, att jag tror

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Nr IS.

att människorna inte ställa några krav
på att svenska staten skall betala dem
175 kronor för att de skola få resa från
hemorten till Stockholm och lika mycket
för resan tillbaka. De klara sig mycket
väl med de moderna tåg som vi nn ha.
Många av dem som bo i Sundsvallstrakten
ha inte något som helst behov av flyget
enär det med bestämdhet uppges att
de föredraga järnvägen framför flyget.
Det faller sig lämpligare att resa med tåg
än att använda flyg vid besöken i Stockholm.

Till vännen Domö vill jag säga att
jag inte känner igen honom, åtminstone
inte i hans egenskap av partiledare för
högern. Han säger att vi inte kunna
stoppa den här flygtrafiken just nu. Men
är det inte så att det mäktiga högerpartiets
ledare herr Domö gång efter annan,
sannolikt på partiets vägnar och
väl också enligt sin egen övertygelse,
finner anledning att klandra de personer,
som använda de där orden »just
nu», och i stället kräver handling? Vi
skola ha en ny ordning här, säger han
då. Regeringen får inte slarva bort pengarna,
utan dessa skola användas på ett
nyttigt sätt. Här är det ett utomordentligt
tillfälle att pröva var han och hans
partivänner befinna sig. Jag tror att
man här skall få uppleva att partiledaren
för högern i motsats till vår sittande
regering och till det parti, som jag sedan
barnaåren tillhör, hamnar på slösarlinjen.
Här finns det en möjlighet,
herr Domö, att i samarbete med åtskilliga
inom regeringspartiets krets gå emot regeringen.
Skulle inte detta vara ett kärt
tillfälle att få säga nej till ett förslag
från regeringen? Framför allt bör väl
detta ligga nära till hands efter det utomordentligt
vänliga, sympatiska och
förstående anförande, nästan till förmån
för avslag på Kungl. Maj ds proposition,
som statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
nyss har hållit.
Här räcka vi ut handen till högerns
ledare och uppmana honom att avslå regeringens
förslag på denna punkt, så
att man kan spara pengarna till nyttigare
ändamål.

Som jag sade i mitt förra anförande

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik.

tror jag det är farligt att resonera så
som för övrigt också herr Domö gjorde,
nämligen att det finns goda skäl att antaga
att föremålet — eller sjuklingen
som jag uttryckte saken — skall bli
bättre med tiden. Detta är ingen elakhet,
herr Domö. Vi äro ju så goda vänner
att vi böra kunna säga varandra uppriktigt
vad vi tycka och tänka om varandras
uppfattningar, och då vill jag starkt
understryka att herr Domö här använder
en argumentering som inte passar
ihop med den tveksamhet, vilken har
lagts i dagen till och med av statsrådet
som har framlagt propositionen. Statsrådet
vill att vi skola vara stränga och
kräva respekt för de ekonomiska lagarna
när det gäller denna trafik, men den
saken har inte framhållits vare sig av
statsutskottets ärade ordförande, som
tillhör samma parti som herr Domö, eller
av partiledaren själv. Bondeförbundets
ledare och en annan av partiets
representanter i statsutskottet äro på
samma frikostiga linje.

Frågan här gäller ju hur våra sammanlagda
tillgångar skola fördelas på
förnuftigaste sätt, och jag vågar säga
att jag tror att, när man inte åstadkommer
större skada än det kan bli fråga
om här, det kan vara försvarligt med en
reaktion mot ett system där man enligt
vår erfarenhet icke har använt en
sådan syn på tingen som de ekonomiska
omständigheterna borde ha förpliktat
till. Vi kunna inte diskutera vad som ligger
bakom, utan vi ha bara att konstatera
de faktiska förhållandena, och det
har brustit i mycket.

■lag tror det var herr Sten som talade
om kapitalförstöring. Jag tror inte alls
att ett bifall till reservationen skulle
medföra någon kapitalförstöring. Herr
Sten menade att det skulle innebära en
skandal ute i världen om vår flygtrafik
skulle stängas av exempelvis norr om
Stockholm, och eftersom jag har talat
för att man skall räcka oss handen för
att störta regeringens förslag, får jag
svara att vi ju ha en internationell trafik
till Stockholm. Är det verkligen så,
att inrikestrafiken är av en sådan utomordentlig
betydelse för våra turister och

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik.

för dem som ombesörja transporterna
på de internationella linjerna, då är det
väl rimligt och logiskt att de internationella
linjerna skola taga en del av
driftkostnaderna även för inrikeslinjerna,
men det är det som man inte har
velat vara med om, och då få vi väl
bortse från den betydelse som inrikestrafiken
kan ha för den internationella
trafiken.

Vad beträffar rubbningarna i tidtabellen
vill jag säga att jag själv en
gång har varit utsatt för sådant ute i
världen. Trafiken blev helt enkelt avbruten,
och man fick anlita de gamla
kommunikationsmedlen för att taga sig
fram. Ingen människa bad om ursäkt
för det. Därför menar jag att det inte
är någon fara å färde i det avseendet.

Man kan väl inte heller, som någon
ville göra, betrakta ett bifall till reservationen
som en ovänlig handling gentemot
Norrland. Av de norrbottensrepresentanter
som sitta här är det inte
mer än två som ha talat för utskottets
förslag. De som ha talat för utskottets
förslag ha således mest varit främmande,
från Norrbottens synpunkt sett.

Jag anser alltså fortfarande att reaktionen
bör taga sig uttryck i kammaren
i denna fråga.

Herr DOMÖ (kort genmäle): Herr talman!
Herr Forslund spelade den förföriske
frestarens roll och trodde att han
träffade en om punkt hos mig när han
inbjöd till fostbrödralag för att åstadkomma
ett nederlag för regeringen. .lag
har visserligen ingenting emot att åstadkomma
nederlag för regeringen när det
gäller en proposition som jag tycker förtjänar
en bakläxa, men på denna punkt
anser jag inte att detta är fallet.

Herr Forslund sökte vidare framställa
kommunikationsministerns försvar av
propositionen som en inbjudan att gå
emot densamma, och herr Andersson i
Rixö tog ju rent av kommunikationsministerns
anförande som något slags begäran
om ursäkt, men även om detta nu
skulle vara riktigt — det kan jag inte
bedöma — skall jag inte falla för frestel -

sen. Jag har krav på att var sak skall
bedömas för sig, efter de sakliga skäl
som kunna komma fram. Jag har sinne
för ekonomi och vill inte slösa, men man
får bedöma sakerna just som de äro, och
här är det ingalunda säkert att det är
klok ekonomi att nu lägga ned denna
trafik för att sedan behöva återupprätta
den om ett år eller någonting sådant.
Det är detta som bestämmer min ställning,
herr Forslund.

Herr HEIDING: Herr talman! Jag begärde
ordet med anledning av herr Karl
August Johansons anförande. Herr Johanson
ville påstå att jag i dag uppträdde
som representant för Norrland men
att en sådan inställning hos mig icke tagit
sig uttryck vid behandlingen av andra
norrlandsfrågor.

Jag skulle vilja fråga herr Johanson, i
vilken norrlandsfråga av större vikt som
jag har gått emot Norrlands intressen.

När vissa norrlandsfrågor voro uppe i
lördags talade jag för deras förverkligande,
och jag tror väl att statsutskottets utlåtande
i det avseendet var sådant att
ingen kunde klaga på detsamma. Under
debatten här i kammaren om dessa
spörsmål framhöll jag att det var fördelaktigt
att frågorna hade blivit debatterade,
eftersom en representant för
järnvägsstyrelsen, herr Lundqvist, var
närvarande och hade möjlighet att åhöra
vad norrlänningarna hade att säga.

Jag har vidare talat för högre väganslag,
och där har ju även Norrland varit
inbegripet. Jag har talat för och röstat
för anläggandet av Norrbottens järnverk
och utökning av detsamma. Även när det
har gällt utredning om nya järnvägslinjer
har jag yrkat bifall till förslagen härom,
och herr Johanson kan väl inte heller
säga att jag har röstat emot elektrifieringar
eller ordnande av vatten- och
avloppsanläggningar. Vidare har jag, när
det har varit fråga om skogsproduktion,
ansett att det skall göras mera för ökad
skogsproduktion i Norrland än som hittills
har gjorts. Därför tycker jag inte det
är rätt att utslunga ett sådant påstående
som herr Johanson här har kommit med.

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Nr 18.

Jag vet inte om herr Johanson möjligen
kan syfta på en liten fråga som vi
hade uppe i lördags och som gällde en
motion om utredning angående en väg
mellan Sädvaluspen och Graddis. Denna
fråga hade emellertid tidigare behandlats
av Kungl. Maj :t, och då fanns det väl
ingen anledning för oss i statsutskottet
att gå med på ett bifall, men när frågan
var före i fjärde avdelningen yrkade jag
för min del att vi skulle skriva ännu
mera välvilligt än som föreslagits. Jag ansåg
att vi inte skulle föra frågan några
år tillbaka i tiden, utan i stället hålla
den vid liv.

Jag har således för min del gjort allt
vad som göras kan när det gäller att
främja Norrlands intressen, och jag vill
inte låta herr Johansons yttrande stå
oemotsagt.

När jag nu har talat för en flyglinje
till Norrland förvånar det mig att herr
Johanson kan ha någonting emot detta.
Jag anser att turistväsendet hör befordras.
Norrlänningarna kunna väl inte ha
något emot att det kan komma hit amerikanska
miljonärer, som ha med sig valuta
och som kunna göra affärer i landet,
när de resa på de norrländska linjerna
och besöka både Vännäs, Luleå och
flera andra platser. Det kunde väl inte
skada. Om man vill att människor skola
komma hit och se vårt land måste man
göra någonting för detta. Norrland har
så många sevärdheter att jag anser att
man hör göra vad man kan för att få
utländska resenärer att resa dit och se
på dem.

Så skall jag be att få säga ett par ord
till herr Andersson i Rixö. Han sade att
Kungl. Maj:t får föranstalta om en utredning
av frågan om inrikesflyget och
att spörsmålet sedan får föreläggas riksdagen.
Han sade vidare att en proposition,
byggd på en sådan utredning, kunde
framläggas för riksdagen redan den
10 januari nästa år, varvid det kunde
beviljas ett anslag på tilläggsstat. Men
hur skall då ledningen för ABA kunna
veta om den skall fortsätta att trafikera
linjerna eller om den skall lägga ned
trafiken omedelbart? Det får man inte
något besked om. Det börjar ju nytt bud -

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik,
getår den 1 juli, och det är klart att
ABA:s ledning redan vid budgetårets
början måste veta om linjerna komma
att kunna trafikeras. Det svar jag fick
av herr Andersson i Rixö var alltså inte
tillräckligt upplysande beträffande hur
han tänker sig att man skall förfara i
detta fall.

Herr Forslund framhöll att vi inom
utskottsmajoriteten äro slösaktiga i den
här frågan. Jag undrar om det kan innebära
någon slösaktighet att gå med på
detta anslag och därmed uppmuntra det
inhemska flyget. Anser herr Forslund
att vi skola behålla utrikesflyget, men
icke inrikesflyget? Som jag förut framhöll
anser jag att det skulle se mycket
illa ut om det skulle bli så. Även statsutskottets
ordförande framhöll att det
skulle se egendomligt ut om vi bara hade
utrikesflyg. Vår ståndpunkt kan väl
därför inte betecknas som slösaktig. Jag
vill påstå att det skulle vara mera slösaktigt
att lägga ned linjerna och att inte
göra någonting på området under flera
år, ty en gång i framtiden skulle vi kanske
bli tvungna att taga upp trafiken
igen. Jag tror det är lämpligt att upprätthålla
trafiken på de linjer vi ha, till dess
frågan hinner omprövas. Efter den blivande
utredningen få vi se om någon
av de linjer, som nu trafikeras, måste
läggas ned, men man bör inte göra ett
sådant uttalande som att det är slösaktigt
att gå med på detta anslag på 2,1
miljoner kronor för uppmuntran av det
inhemska flyget.

Herr FORSLUND (kort genmäle): Herr
talman! När jag använde ordet slösaktig
var det i nära anslutning till det resonemang
som från högerhåll — och naturligtvis
särskilt från herr Domös sida
— har förts gentemot regeringen i fråga
om politiken i allmänhet. Här har
man ett tillfälle att vara försiktig, och
om man inte är försiktig måste man
kunna betecknas som slösaktig.

Nu vill jag säga att den internationella
flygtrafiken enligt min uppfattning bygger
på samma svenska högmod som vi
prestera då det gäller inrikesflyget. Det

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik.

finns inte i hela världen några flygbolag
som gå med någon förtjänst, utom i
Schweiz, men där har man inte heller
denna storhetsmani, utan där ordnar
man trafiken enklare och litet mindre
utsvävande. Om vi se efter hur oerhört
stora förlusterna äro på flyget ute i
världen, så se vi att de system som tilllämpas
där inte äro någonting för Sverige
att ta efter. När man dessutom vet,
vilket ringa antal svenskar som färdas
på dessa flyglinjer, får man fråga sig
varför vi skola vara med där ute och
ställa till med en massa bekymmer. Visserligen
verkar det nu som om det skulle
gå bra, men efter några år kanske det
visar sig att tillgångarna äro så gott som
borta, och så får man börja på nytt. Det
gäller att bedöma huruvida detta är ekonomiskt.
Jag tror inte att det är så.

Herr statsrådet NILSSON: Herr talman!
Man kan kanske tycka att det har ordats
tillräckligt i denna fråga, men för
undvikande av missförstånd anser jag
mig böra göra en deklaration.

Herr Andersson i Rixö tolkade mitt
förra anförande så, att det nära nog innebar
att jag bad om ursäkt för att jag
hade framlagt propositionen. Jag vill
inte att detta påstående skall stå oemotsagt.
Riktigt är att jag deklarerade att
det inom regeringen, innan förslaget
framlades för riksdagen, rådde en viss
tveksamhet — och det är ju ganska förklarligt
att man är försiktig med hänsyn
till vad som tidigare har skett på flygets
område — men samtidigt förklarade
jag att man bör tänka sig för innan
man lägger ned den inrikes trafik som
har pågått ända sedan år 1945. Det finns
så många faktorer som medverka till att
inrikesflyget kan vara ett komplement
till det utrikesflyg som ingen har ifrågasatt
att man skall nedlägga.

Jag skall erkänna att jag har understrukit
en synpunkt som herr Forslund
har givit uttryck åt, nämligen att det
kunde vara av en viss nytta för dem som
ha hand om verksamheten på flygets
område att från riksdagen höra att man
i alla fall inte är beredd att understöd -

ja vilken verksamhet som helst, utan att
man är inställd på den återhållsamhet
som även jag för min del är anhängare
av.

Vad jag vill ha fastslaget är alltså att
jag icke anser att vi i dag ha ett tillräckligt
sakmaterial för att avgöra huruvida
vi kunna vara beredda att nedlägga
trafiken och att vi i avvaktan på
detta sakmaterial och på den utredning,
som jag har förutskickat, böra bevilja det
anslag, som här är föreslaget, för att vi
sedan, när utredningen ligger på bordet,
skola ha möjlighet att såväl inom regeringen
som inom riksdagen slutgiltigt
taga ställning på det sätt som kan vara
motiverat. Detta är, såsom jag påpekade
i mitt förra anförande, egentligen utskottet
enigt om, både majoriteten och reservanterna.
Skillnaden mellan ståndpunkterna
är endast den, att reservanterna
vilja att man redan nu skall fatta
ett beslut som skulle komma att innebära
att inrikestrafiken tills vidare måste
nedläggas.

Herr Johanson deklarerade i dag att
han hellre ville förorda anslag för byggande
av vägar, för förbättrande av broar
och järnvägsbankar o. s. v., för att
man skulle kunna öka hastigheten på
tågen, än han ville förorda anslag till
flyget. Detta är ett argument som i och
för sig kan hålla, men jag vill erinra
om att det inte var så länge sedan han
motionerade om ett flygfält i Vännäs
i stället för i Umeå, vilken åtgärd enligt
hans förmenande skulle leda till vissa
besparingar. Detta förslag innebar ju
emellertid att herr Johanson vid den
tidpunkten inte i princip hade samma
uppfattning som han har deklarerat i
dag. Jag skall emellertid komma ihåg
hans argument av i dag — det är av
sådan specifik vikt och sådan karaktär
att det sjunker djupt i mitt minne —
och inte minst tänka på det, därest västerbottningarna,
såsom tidigare bär
skett, skulle uppvakta mig med en begäran
om igångsättande av arbetena på
Umeå flygfält.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Som
aktiv järnvägsman har jag inte tidigare

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Nr 18.

under debatten velat yttra mig i denna
ömtåliga fråga. Jag vet av gammal erfarenhet
att det inte finns något så misstänkt
som en järnvägsman när han yttrar
sig i frågor om andra kommunikationsmedel
än järnvägar.

Herr Sten sade i sitt anförande, att
han som norrlänning var anhängare och
vän av alla olika slags kommunikationer.
Jag för min del, herr talman, skulle vilja
säga att jag som kommunikationsman
också är vän av alla slags kommunikationsmedel,
möjligen med den lilla reservationen,
att jag mycket gärna skulle
vilja se att de olika kommunikationsmedlen
bereddes tillfälle att arbeta under
någorlunda likvärdiga villkor.

Just därför att jag för min personliga
del är så fast övertygad om den oerhörda
betydelsen för vårt land och hela
dess näringsliv av goda kommunikationer
måste jag säga att det bjuder mig
starkt emot att motsätta mig det förslag
som har framlagts av Kungl. Maj:t och
statsutskottet, öven om det ur trång konkurrenssynpunkt
givetvis skulle vara
frestande att gå denna väg.

Jag har för min del tagit fasta på och
vill lägga särskild vikt vid vad enligt
statsrådets eget uttalande ett bifall till
Kungl. Maj :ts och statsutskottets förslag
skulle innebära. Jag citerar de rader i
statsrådets uttalande i propositionen,
som jag anser ha särskild vikt: »Frågan
i vilken utsträckning inrikes lufttrafik
bör upprätthållas genom subventionering
samt de närmare villkoren härför
torde ytterligare böra utredas, innan
statsmakterna taga slutlig ställning härtill.
Jag är likväl beredd tillstyrka, att,
intill dess frågan är utredd och resultatet
härav framlagts för nästa års riksdag,
visst stöd under nämnda budgetår
utgår för upprätthållande av sådan trafik.
» Jag nöjer mig med detta citat. Ett
bifall till statsutskottets förslag innebär
alltså såvitt jag förstår endast att riksdagen
stiiller medel till Kungl. Maj:ts förfogande
för att, därest det enligt regeringens
mening efter en närmare utredning
skulle visa sig motiverat, man skall
kunna ge viss subvention under nästa år
och på så sätt bereda ABA tillfälle att

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik,
göra ytterligare ett försök att få den inhemska
trafiken på ekonomiskt rätt köl.

Då ABA har gjort framställning till
Kungl. Maj:t om att få denna subvention,
skulle jag för min del inte gärna
vilja vara med om att med min röst bidraga
till att företaget inte får den chans
som det har begärt att få.

Dessutom synes det mig nog också vara
mycket välbetänkt att man genom detta
ettåriga uppskov skaffar sig möjlighet
att litet närmare överväga de konsekvenser
i olika avseenden som ett inställande,
helt eller delvis, av den inhemska
trafiken kan komma att medföra.

Jag kommer alltså, herr talman, av
de skäl som jag nu har nämnt att ge
min röst åt statsutskottets förslag i den
här frågan.

Häri instämde herr Anderson, Iwar.

Herr GRYM: Herr talman! Jag hade inte
alls tänkt deltaga i den här debatten,
men jag uppkallades av herr Forslunds
anförande att göra det.

Herr Forslund efterlyste norrbottningarnas
synpunkter på den här frågan.
Nu är ju herr Bergh norrbottning,
och han har då deklarerat sin ståndpunkt.
Såvitt jag kan förstå delar majoriteten
av norrlänningarna herr Berghs
synpunkter i den här frågan. Vi anse att
det är bra att ha en flyglinje till Norrbotten.

Herr Forslund sade att det är uppenbart
att kåtornas folk inte anlitar flyget.
En del riksdagsmän, speciellt från Norrbotten,
bruka väl göra det; jag för min
del har endast tagit flyg en enda gång
mellan Luleå och Stockholm, men det är
en sak för sig. Vi böra ju ändå tänka på
att avståndet mellan Stockholm och Luleå
är ganska stort — 125 eller 130 mil
— och att det är en hel del folk som
har behov av att snabbt komma från
Luleå till Stockholm eller tvärtom, exempelvis
affärsfolk. Det vet ju herr Forslund
mycket väl, han som har varit kommunikationsminister.

Majoriteten av representanterna för
Norrbotten delar alltså inte herr Forslunds
synpunkter, utan kommer att ros -

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik,

ta för utskottsförslaget, och vi representera
dock Norrbottens befolkning, den
saken är klar. Jag tycker det är otrevligt
att behöva säga det, eftersom jag
gärna brukar lyssna till herr Forslunds
anföranden med hans kloka och sunda
synpunkter på saker och ting, men i
detta fall ha vi inte samma ståndpunkt.

Västerbottningarnas synpunkter och
herr Johansons anförande ha berörts av
statsrådet, och jag vill instämma med
honom. Om västerbottningarna hade ett
flygfält, låt oss säga i närheten av Umeå,
kanske i Vännäs, så skulle herr Johanson
utan minsta tvekan ha yrkat bifall
till utskottets förslag, det är jag övertygad
om. Det är tråkigt att vi på västerbotten-norrbottensbänken
skola ha
skilda meningar i en fråga som denna,
fast vi höra till samma valkrets. I Västerbotten
ha ni ju inget flygfält, och jag
tror det är på det sättet, att ni inte vilja
vara med om att norrbottningarna heller
skola ha denna fördel att kunna anlita
flyg vid resor till och från Stockholm.
Jag hoppas att herr Johanson inte när
sådana tankar, men det ligger snubblande
nära till hands att tro att han gör det.

Här gäller det inte något speciellt
norrbottensintressse, långt därifrån. Gotlänningarna
behöva också sin flyglinje.
Det är emellertid framför allt dessa två
linjer, till Gotland och till Norrbotten,
som enligt min mening böra upprätthållas.
När det gäller Göteborg och Malmö
kan saken givetvis vara mera omtvistad,
men jag för min del kommer ändå utan
minsta tvekan att rösta för utskottets förslag,
och likadant kommer som sagt majoriteten
av norrbottensrepresentanterna
här i riksdagen att göra.

Herr JOHANSON, KARL AUGUST:
Herr talman! Det må ursäktas mig att
jag på nytt tar till orda för att göra ett
par repliker.

Till herr Grym vill jag helt kort säga,
att på sig själv känner man andra. Herr
Grym kan vara övertygad om att jag
skulle ha haft samma inställning som
jag här deklarerat, även om flygfältet
varit färdigt i Umeå.

Jag tillåter mig också att något korrigera
vad herr statsrådet yttrade angående
min motion om att ett flygfält skulle
förläggas till Vännäs i stället för till
Umeå. Jag väckte min motion därför att
det på Vännäs gamla lägerplats finns
ett flygfält med permanentbelagda banor.
När Kungl. Maj:t framlade sin proposition,
vari det ställdes i utsikt att
Västerbotten skulle få ett flygfält vid
Umeå, motionerade jag i rent besparingssyfte
om att man i stället skulle försöka
utnyttja det redan befintliga flygfältet
vid Vännäs. Det fanns nämligen
och finns än i dag möjlighet för vissa
flygplan att landa på flygfältet i Vännäs.

Min andra avsikt med motionen var
att vi, om motionen inte gick igenom,
skulle få Vännäsfältet utdömt som flygplats,
så att marken där kan komma till
förnuftig användning. Fältet vid Vännäs
läger har sedan år 1908, då I 20 flyttade
till Umeå, inte utnyttjats för något som
helst effektivt ändamål. Lägerplatsen
bara ligger där och förstör hela samhällsbilden
för köpingen. Nu är fältet utdömt
som flygplats, och köpingen har
inlett underhandlingar med Kungl. Maj:t
om att få köpa marken. Om vår framställning
bifalles, ämna vi bygga hus på
det område som nu upptas av den gamla
flygplatsen.

Annars var det rätt, herr statsråd!

Det var, fastslår jag, således i rent besparingssyfte
som jag väckte min motion.
Vännäsfältet skulle nämligen med
en del kompletteringsarbeten mycket väl
ha kunnat utbyggas med två rullbanor
av den storlek som numera behövs för
ett modernt flygfält. Banorna kunde
emellertid inte läggas i rät vinkel mot
varandra, utan i sned vinkel. Därför
motsatte sig såväl luftfartsstyrelsen som
flygvapnet förslaget att förlägga flygfältet
i Västerbotten till Vännäs. Flygvapnet
har nu, som sagt, förklarat Vännäsfältet
för odugligt, och vi i Vännäs köping
äro för vår del nöjda med den utgång
som frågan har fått.

Vad sedan Umeåfältet beträffar, få
Umeåborna själva försöka klara upp den
frågan bäst de vilja.

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Nr 18.

Min ståndpunkt i fråga om subventionen
till trafikflyget är således densamma
i dag som tidigare. Jag anser att det
finns andra möjligheter att förbättra
kommunikationerna i Norrland än genom
att subventionera en flygtrafik som
blott kan utnyttjas av en ringa bråkdel
av Norrlands befolkning. Inte kunna de
människor som bo i Dikanäs, Tärna o. s. v.
utnyttja flyget. De måste ju i så fall
först resa med järnväg till Umeå för att
därifrån flyga t. ex. till Stockholm.

Det fanns inga möjligheter för mig att
höra, vad herr Heiding sade, på grund av
sorlet i kammaren. Jag uppfattade dock
att lian räknade upp de norrlandsfrågor, i
vilka han röstat för Norrlands intressen.
Vi norrlänningar hoppas nu bara att
hans välvilja mot Norrland inte skall
inskränka sig till det generella uttalande,
som han gjorde här, utan ta sig bättre
uttryck i kammaren än vad den hittills
gjort.

Herr statsrådet NILSSON: Herr tal man!

Vi böra väl låta denna lilla parentes
om flygfältet i Vännäs vara vad den
egentligen är.

Vad jag ville ha sagt var bara, att herr
Karl August Johanson för tre år sedan
motionerade om att ett flygfält skulle
förläggas till Vännäs. Därest riksdagen
hade bifallit hans motion var det, vilket
herr Johanson mycket väl vet, meningen
att till mycket stora kostnader iordningställa
flygfältet i Vännäs. Jag ville således
ha fastslaget, att herr Johanson den
gången inte principiellt motsatte sig att
staten skall göra investeringar i flygfält,
men att han i dag har en annan uppfattning,
nämligen att om pengar skola investeras
för förbättring av kommunikationerna,
skall det ske för anläggande av
vägar, broar, bättre järnvägsförbindelser
o. s. v. I och för sig är detta naturligtvis
en godtagbar ståndpunkt, men det
är, fastslår jag, en annan ståndpunkt än
den som herr Johanson intog för något
år sedan.

Sedan kan herr Johanson naturligtvis
fråga, vilket intresse dikanäsborna kunna
ha av flyget på Luleå. Men om vi i

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik,
enlighet med herr Johansons motion hade
placerat flygfältet i Vännäs, hade det
säkerligen blivit lika stora svårigheter
för exempelvis tärnaborna att utnyttja
flyget som det nu är för dikanäsborna
att använda flygfältet i Luleå.

Herr STEN: Herr talman! Innan debatten
avslutas, vill jag endast med anledning
av ett uttalande av herr Forslund
göra en kort deklaration som jag
har försummat att ge formen av ett kort
genmäle.

Herr Forslund ville betrakta mig såsom
utomstående både när det gäller det
intresse, som han ville kalla för norrbottniskt
i stället för norrländskt, och
även i förhållande till de norrländska
industrimännen. Jag önskar kort och
gott förklara för herr Forslund, eftersom
jag tydligen aldrig har lyckats göra det
tidigare, att för mig är Norrland helt
och odelbart med avseende på både dess
geografiska sammansättning och dess
ekonomiska och sociala förhållanden.
Den omständigheten att jag råkat vara
den sydligast bosatte av de i debatten
deltagande norrlänningarna hindrar mig
således inte att ha samma uppfattning
i denna fråga som den nordligaste representant
som uppträtt här, herr Grym.
Jag framhöll beträffande den sociala
samhörigheten, att både den statsdrivna
och den enskilda industriens män böra
få de kommunikationsmöjligheter som
flyget erbjuder, just med tanke på att
härigenom kunna förbättra förhållandena
för de grupper av människor som stå
mitt hjärta närmare i socialt avseende.
Vi kunna inte räkna med några lättköpta
framsteg i Norrland. Vi ha endast att
undan för undan söka förbättra vad som
kan förbättras genom att underlätta den
industriella utvecklingen. Därför måste
man se med vidsyn på de intressen som
äro förenade med avgörandet av en sådan
fråga som denna.

Herr ANDERSSON, LARS: Herr talman!
Debatten har mest kommit att röra
sig om norrlandsflyget, men det anslag,
som under denna punkt föreslås utgå till

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Anslag till understöd åt inrikes lufttrafik.
ABA, gäller den inrikes lufttrafiken över
huvud taget, således även flygtrafiken
till Gotland, Göteborg, Malmö o. s. v. Jag
kan inte frigöra mig från den misstanken,
att oppositionen mot det föreliggande
förslaget ytterst syftar till att ABA
skall tvingas inställa flyglinjen till Luleå
och övre Norrland, medan man nog även
i fortsättningen vill upprätthålla trafiken
till Göteborg, Malmö och Visby. Om man
i sin stora sparsamhetsiver lyckas genomdriva
en prutning på dessa 2,1 miljoner
kronor, så kommer detta, misstänker
jag, att främst drabba »kolonifolket»
norrbottningarna.

Både herr Forslund och herr Andersson
i Rixö ha i debatten velat göra gällande,
att norrbottningarna själva inte
skulle vara anhängare av flyget. Jag vill
då liksom herr Grym och herr Bergh deklarera,
att vi norrbottningar önska få
behålla våra flygförbindelser.

Man gör sig säkerligen skyldig till stora
överdrifter då man yttrar sig så pessimistiskt
som en del talare här gjort
om flygets framtidsmöjligheter. Flyget
är, såsom kommunikationsministern underströk,
för oss uppe i Norrbotten ett
trafikmedel i vardande. Det är därför
kanske för tidigt att i dag bedöma flygets
förutsättningar i framtiden.

Vi norrbottningar måste i varje fall
ställa oss undrande inför det stora besparingsnit
som nu plötsligt kommit till uttryck
i den svenska riksdagen och som
tagit sig den formen att man vill dra in
på anslagen till flygtrafiken. Hur många
meter ödebygdsvägar, enskilda utfartsvägar
o. s. v. tror för övrigt herr Johanson
i Vännäs att vi skulle få i Norrland om
vi nu avstode från våra flygkommunikationer?
Jag är övertygad om att vi
inte skulle få en enda decimeter mera
vägar.

Jag tillkännagav redan i början av debatten
min inställning genom att instämma
i herr Heidings anförande. Efter vad
som sedan yttrats har jag dock ansett
mig böra begära ordet för att här avge
en deklaration om min inställning. Jag
ansluter mig således till utskottsmajoritetens
förslag och vädjar till kammaren
att icke vägra bevilja detta anslag till

ABA. Om riksdagen skulle avslå Kungl.
Maj :ts förslag, kommer det att tolkas som
ett bevis på riksdagens inställning att på
allt sätt söka dra in på anslagen då det
gäller övre Norrland och dess befolkning.

Jag vill även fästa uppmärksamheten
på att norrlandskommittén i sin utredning
om möjligheterna att förbättra norrlandsbefolkningens
villkor framhållit
nödvändigheten av att kommunikationerna
i Norrland förbättras så att de komma
i nivå med förhållandena i övriga
delar av landet. Som det nu är förekommer
det en uppenbar eftersläpning i fråga
om kommunikationerna i Norrland
och särskilt då övre Norrland. Denna eftersläpning
har uppkommit på grund av
att Norrland och dess befolkning under
gångna tider behandlats ytterligt styvmoderligt
i jämförelse med det övriga
Sverige. Vi ha nu möjligheter att delvis
förbättra Norrlands kommunikationsförhållanden
genom att, förutom utbyggande
av vägnätet och järnvägarna, även
sörja för flygförbindelser framför allt
till övre Norrland, som därigenom kan
föras närmare det övriga Sverige. Jag
vädjar därför, som sagt, till kammaren
att rösta för utskottets förslag.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Då

herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
omnämnt flygplatsen
i Umeå vill jag endast uttala den
förhoppningen, att den nu förda debatten
icke måtte föranleda ett fördröjande
av byggandet av detta flygfält. Expropriationen
av mark för flygplatsen
är nu avslutad, och det finns möjlighet
att börja med anläggningsarbetena. Jag
uttalar, herr talman, den förhoppningen,
att anläggandet av denna flygplats skall
komma till stånd så snart den statsfinansiella
situationen möjliggör att åter
igångsätta investeringsverksamhet.

Jag vidhåller i övrigt, herr talman,
mitt yrkande om bifall till utskottets förslag.

Herr HEIDING: Herr talman! Jag begärde
ordet för en mycket kort replik

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Nr 18.

Ang. inrättande av en statlig affärsbank m. m.

till herr Karl August Johanson som påstod
att han inte hörde vad jag sade i
mitt förra anförande. Jag tror nog att
det i så fall berodde på att han inte
ville höra vad jag hade att säga.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Karl Andersson m. fl.
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Karl, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 153 punkten
4, röstar

Ja;

Den, det ej vill röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Karl Andersson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Ang. inrättande av en .statlig affärsbank
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 154, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående inrättande
av en .statlig affärsbank m. m. järnte i
ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 151, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 18
mars 1949, föreslagit riksdagen att dels
godkänna av departementschefen förordade
allmänna riktlinjer för inrättandet
av en statlig affärsbank, dels medgiva,
att statens aktieinnehav i aktiebolaget
Göteborgs handelsbank på de villkor och
under de förutsättningar, som angåves
i vid statsrådsprotokollet fogade avtal,
avvecklades, dels ock å kapitalbudgeten
under rubrik Fonden för statens aktier
till Aktieteckning i aktiebolaget
Jordbrukarbanken m. m. för budgetåret
1949/50 anvisa ett investeringsanslag av
15 200 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Domö (I: 285) och den andra inom andra
kammaren av herr andre vice talmannen
Skoglund (II: 354),

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Bergvall m. fl. (I: 286) och den
andra inom andra kammaren av herr
Häckner m. fl. (II: 355),

i vilka hemställts, att riksdagen måtte,
med bifall till vad Kungl. Maj :t i övrigt
föreslagit i förevarande proposition,
förklara sig icke kunna godkänna de i
propositionen antydda allmäna riktlinjerna
för en blivande statlig affärsbank.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte, med avslag å
motionerna 1:285 och 11:354 samt I:
286 och II: 355, godkänna de av departementschefen
i statsrådsprotokollet över
finansärenden för den 18 mars 1949 förordade
allmänna riktlinjerna för inrättandet
av en statlig affärsbank;

II. att riksdagen måtte

a) medgiva, att statens aktieinnehav
i aktiebolaget Göteborgs handelsbank

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Ang. inrättande av en statlig affärsbank
på de villkor och under de förutsättningar,
som angåves i vid nämnda statsrådsprotokoll
fogade avtal, avvecklades;

b) till Aktieteckning i aktiebolaget
Jordbrukarbanken m. in. för budgetåret
1949/50 under fonden för statens aktier
anvisa ett investeringsanslag av
15 200 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Johan Bernhard Johansson, Mannerskantz,
Sundelin, Malmborg i Skövde,
Boman i Kieryd, Kollberg och Skoglund
i Roverstorp, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort under I hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna I:
285 och 11:354 samt 1:286 och 11:355,
avslå Kungl. Maj:ts förslag att godkänna
de av departementschefen i statsrådsprotokollet
över finansärenden för den
18 mars 1949 förordade allmänna riktlinjerna
för inrättandet av en statlig affärsbank.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande punktvis.

Punkten I.

Herr JOHANSSON, JOHAN BERNHARD:
Herr talman! Den proposition,
som utskottet här har haft att ta ställning
till, gäller två spörsmål.

Kungl. Maj :t begär först, att riksdagen
måtte medgiva att statens aktieinnehav
i aktiebolaget Göteborgs handelsbank
skall avvecklas samt att denna bank
måtte sammanslås med Jordbrukarbanken
till en enda bank. Om detta förslag,
som redan fått formen av ett avtal
och således är ett till hälften fullbordat
faktum, råder det inga meningsskiljaktigheter,
utan utskottet tillstyrker
enhälligt detsamma.

I propositionen föreslås emellertid
dessutom, att riksdagen måtte godkänna
de av departementschefen i statsrådsprotokollet
över finansärenden för den
18 mars 1949 förordade allmänna riktlinjerna
för inrättandet av en statlig affärsbank.
Mot denna hemställan ha åt -

m. m.

skilliga av utskottets ledamöter anmält
reservation.

Även om det kan låta hårt måste jag
säga, att jag sällan har haft till behandling
en proposition som varit så oklar
och otydlig i framställningen som denna.
Departementschefen har utgått från
ett kommittébetänkande i detta ärende.
Detta betänkande är icke enhälligt och
har icke heller varit utsänt på remiss.
Riksdagen har således icke tillgång till
de remissyttranden som man i vanliga
fall förväntar skola redovisas i en proposition.
Även kommittébetänkandet är
ytterst knapphändigt refererat i propositionen.
När departementschefen haft
att ta ställning till de olika punkterna
i förslaget, gör han ytterst undvikande
uttalanden som t. ex. i fråga om principerna
för den nya banken, där departementschefen
kort och gott säger, att
han för närvarande inte är beredd att ta
ställning. Liknande uttalanden göras på
åtskilliga andra punkter i propositionen.

Reservanterna ha icke ansett sig kunna
biträda de allmänna synpunkter som
departementschefen har anlagt på frågan
om inrättandet av en statlig affärsbank.
Förslaget är bristfälligt motiverat,
och vi kunna icke bedöma, hur den tilltänkta
banken skall fungera och vilka
befogenheter den skall få.

En principiellt viktig och kanske avgörande
punkt är grunderna för bankens
rörelse. Till denna fråga har departementschefen
över huvud taget inte
tagit ställning i propositionen. Vi få heller
inga närmare uppgifter om den statliga
kreditgivning som anses skola anförtros
banken.

Det finns över huvud taget i det förslag,
som departementschefen här så
lösligt har skisserat, en mängd detaljspörsmål,
om vilka vi inte få veta något.
Vi få t. ex. inte veta, hur den statliga
affärsbankens kontor skola ordnas och
spridas över landet. Det antydes att
riksbanken, Jordbrukarbanken och Göteborgs
handelsbank skola enas om gemensamma
kontor. Man varslar således
här även en omorganisation av Sveriges
riksbank, men det sägs ingenting i propositionen
om hur denna omorganisa -

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Nr 18.

Ang. inrättande av en statlig affärsbank m. in.

tion skall ske. Att omorganisera riksbanken
och sammanslå dess avdelningskontor
ute i landet med Jordbrukarbankens
och Göteborgs handelsbanks kontor
i landsorten kan emellertid väntas
medföra en hel mängd personalfrågor
av komplicerad beskaffenhet.

Det antydes i propositionen, att förvaltningen
av statens fonder skall överlämnas
till den nya statsbanken. Det är
här fråga om en mycket betydande förvaltningsuppgift
som skall överföras.
Men även på denna punkt sakna vi alla
närmare upplysningar.

Det antydes också att en särskild lagstiftning
rörande den statliga affärsbankens
verksamhet skall framläggas. Det
sägs emellertid ingenting bestämt härom,
utan departementschefen förklarar
bara i propositionen, att saken skall bli
föremål för fortsatt övervägande. Det
vore väl ganska egendomligt, om en särskild
lagstiftning skulle införas för statens
affärsbank. Man bör väl kunna
fordra, att statens affärsbank drives efter
samma principer som övriga banker
i landet och underkastas samma
kontroll som andra banker.

Den framlagda propositionen lämnar,
som jag nyss sade, ett mycket bristfälligt
underlag för bedömandet av riktlinjerna
för den tilltänkta statliga affärsbankens
ställning och verksamhet. Det
föreslås bara att riksdagen i princip
skall godkänna förslaget om inrättandet
av en statlig affärsbank, trots att departementschefen
förutsätter att frågan
skall bli föremål för fortsatt utredning.
Reservanterna anse att dessa utredningsförslag
böra föreligga utarbetade
och i konkret form och bli föremål
för vederbörlig remissbehandling innan
de föreläggas riksdagen och vi skola ta
ställning till denna fråga. Vi vilja icke
i (lag binda riksdagen i fråga om den
fortsatta behandlingen genom all godkänna
ett sådant principuttalande som
här föreslås. Det skulle, som det också
sägs i reservationen, innebära, att »riksdagen
bindes i sin handlingsfrihet och
betages möjligheten att förutsättningslöst
pröva de förslag, vilka sedermera
komma (dl framläggas».

Under behandlingen av denna fråga
har det inte framkommit några anmärkningar
mot de enskilda bankernas sätt
att förvalta sina uppgifter eller att betjäna
allmänheten. Man kan därför ställa
sig mycket tveksam till behovet över
huvud taget av vad som här ifrågasättes.
Det för oss avgörande är emellertid
att vi icke i dag vilja binda riksdagen
genom ett ståndpunktstagande för
ett förslag som vi icke ha sett och som
icke ens i sina riktlinjer är uppdraget
i propositionen. Vi vilja se förslaget utarbetat
innan vi ta ställning till detsamma.
Det är, synes det mig, en billig begäran
som fullt överensstämmer med den
praxis som brukar tillämpas här i riksdagen
vid behandlingen av andra ärenden.
Det gäller dessutom här ett mycket
stort och vittomfattande ärende.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den av undertecknad m. fl. vid
utlåtandet fogade reservationen.

Herr IfEIDING: Herr talman! Jag har
för min del ansett mig böra gå med på
utskottets förslag. Anledningen härtill är,
att utskottet har haft tillfälle att göra
vissa uttalanden och understryka en de!
av de synpunkter, som departementschefen
har framfört.

Staten äger redan nu tre banker, riksbanken,
Jordbrukarbanken och Göteborgs
handelsbank. Avsikten är nu att Göteborgs
handelsbank skall försäljas. Vissa
av dess kontor jämte en del av riksbankens
kontor i orterna skola ingå i den
blivande statsbanken. Man skulle således
få en bank av dessa, och riksbanken
skall vara centralbank.

Det förslag som nu föreligger till organisation
av den statliga affärsbanken
överensstämmer med vad bankkommittén
föreslagit. Av bankkommitténs 14 ledamöter
uttalade sig 13 för inrättande
av en stat 1 ig affärsbank. Utskottet har
ansett sig kunna gå med på att göra det
principuttalande som det här gäller.
Bankkommittén som ju omfattade representanter
för olika meningsriktningar
har ju praktiskt taget enhälligt uttalat
sig för att det bör finnas eu av det all -

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Ang. inrättande av en statlig affärsbank

männa ägd och kontrollerad affärsbank.
Detta förutsätter ett lämpligt och väl avvägt
kontorsnät fördelat över hela landet.
Ett dylikt kontorsnät kan icke erhållas
genom en sammanslagning av
Jordbrukarbanken och Göteborgs handelsbank,
utan det bör ordnas på sätt
som föreslås i den kungl. propositionen.

Statsrådet har uttalat, att det inte torde
vara lämpligt att upprätta alltför
många nya kontor ute i landet. Utskottet
skriver: »Utskottet vill emellertid i denna
fråga ansluta sig till departementschefens
uttalande, att bl. a. med hänsyn
till att det i nuvarande läge är angeläget
att undvika material- och kostnadskrävande
nyetableringar en dylik lösning
icke synes lämplig.» Det kan således
anstå med inrättandet av en del kontor,
som emellertid framdeles kunna
komma att behöva inrättas. Utskottet säger
också: »Även med hänsyn till den
rationalisering av bankverksamheten,
som ur allmänna synpunkter framstår
såsom påkallad, synes det om möjligt
böra undvikas, att staten genom nyetableringar
bidrager till en ytterligare ökning
av antalet bankkontor, därest ett
lämpligt spritt kontorsnät på annat
sätt kan erhållas.» Utskottet har på
denna punkt gjort ett uttalande, som vi
ha ansett lämpligt med hänsyn till statsrådets
uttalande i denna sak. I utlåtandet
säges det: »Det synes heller icke rationellt,
att det allmänna kommer att utöva
i många avseenden liknande bankverksamhet
på samma platser dels genom
ett statligt affärsbankskontor, dels
genom ett riksbankens avdelningskontor.
» Det är således inte meningen att
det på en och samma plats skall upprättas
ett statligt affärsbankskontor där det
förut finnes ett riksbankens avdelningskontor.

Från reservanternas sida framhålles,
att frågan är dåligt utredd och att ärendet
inte varit ute på sedvanlig remiss.
Häremot vill jag säga, att vi inom utskottet
dock på ett par ställen i utlåtandet
sagt ifrån att denna fråga bör föreläggas
nästa års riksdag. Utskottet har
också uttalat, att ärendet dessförinnan
bör sändas ut på remiss.

m. m.

Jag anser, att en statlig affärsbank inte
bör ha några särskilda förmåner framför
andra banker utan bör på fullt lika
villkor få tävla med dessa. Nu är det
meningen att den blivande statsbanken
skall få hand om en hel del förvaltningsuppgifter
för statens räkning och att en
viss ersättning skall utbetalas för dessa
uppdrag. Denna ersättning bör, förutsätter
jag, utgå efter sådana grunder att
det inte blir någon favorisering av den
statliga banken i detta fall. Vi ha sålunda
från utskottets sida gjort en del uttalanden,
men i reservationen yrkas endast
direkt avslag. En blivande utredning
har därför inte någonting att gå efter,
om det skulle bli reservationen som
segrade.

Statsutskottets ärade ordförande framhöll,
att det inte fanns något uttalande
rörande personalfrågan. Jag vill bara
framhålla att det i propositionen har
förutsatts, att frågan om den närmare
organisationen av den statliga affärsbanken
och dess ledning m. m. skall bli föremål
för fortsatt utredning, varvid också
komma att behandlas de personalfrågor,
vilka sammanhänga med överförandet
av en del av riksbankens verksamhet,
som icke är av centralbanksnatur, till
den statliga affärsbanken. Utskottet säger,
att även denna fråga därefter torde
få behandlas av nästa års riksdag.

Jag anser för min del vidare att det
inte torde vara nödvändigt med en särlagstiftning
för statens affärsbank, utan
detsamma bör gälla för den som för övriga
banker. I propositionen står även
uttalat att kontroll över statens affärsbank
liksom andra banker skall utövas
av bank- och fondinspektionen. När den
fortsatta utredningen blir klar och riksdagen
nästa år får ta ställning till förslag
som då framläggas, får riksdagen
möjligheter att komma med anmärkningar,
om detta skulle vara behövligt på någon
punkt. Reservanterna kunna då också
föra fram de erinringar de vilja göra.

Jag förutsätter att utredningen kommer
att ta hänsyn till vad som uttalats
från utskottets sida och att den planerade
bankverksamheten ordnas så praktiskt
som möjligt.

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Nr 18.

Ang.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr BerUng.

Herr BERGVALL: Herr talman! Den
proposition som nu ligger på riksdagens
bord för behandling är enligt min uppfattning
ett ganska egendomligt dokument.
Jag tycker att det är alldeles speciellt
egendomligt, därför att det är finansministern
som är dess huvudman.
Jag har haft anledning att åtskilliga
gånger under min politiska verksamhet
ställa mig mycket kritisk till olika göranden
och låtanden från finansministerns
sida, och anledning därtill lär väl inte
komma att saknas i fortsättningen heller.
Men i ett avseende måste jag erkänna,
att jag har en utomordentlig respekt för
finansministern. Jag anser honom vara
en pedagog av Guds nåde, en person med
lysande förmåga av klar framställningskonst.
Det har kanske legat en och annan
illfundig tanke bakom den strålande
klarheten, men man har ändå inte någonsin
kunnat förneka, att man fått reda
på vad finansministern velat. Jag tycker
emellertid att den människa, som av propositionen
nr 151 och av vad departementschefen
där säger kan dra några
slutsatser om vad departementschefen
vill, måste vara en synnerligen duktig
karl, och herr Heiding till trots måste
jag säga, att inte blir man mycket klokare
när man läst utskottets utlåtande,
som i stort sett bara är en omskrivning
med litet nya ord av propositionen, hämtade
från olika håll och sammanställda
så, att det visserligen inte är fråga om
direkta citat, men dock endast, som sagt,
i stort sett en omskrivning av propositionen.

Jag hade tillfälle att höra en del av debatten
i andra kammaren, och den gav
mig på vissa punkter någon klarhet, men
jag måste alltjämt ställa frågan, om det
som föreslagits i propositionen är det,
som återfinnes under punkterna a) och
b) i utskottets kliim, plus en sak som jag
skall komma till strax, och alltså i realiteten
endast innebär, alt man skall vid (J

Första kammarens protokoll 19i9. Nr 18.

inrättande av en statlig affärsbank m. m.
ga ramen för Jordbrukarbankens verksamhet,
att man skall avyttra aktieinnehavet
i Göteborgs handelsbank, att man
samtidigt skall överföra en del av dess
kontor till Jordbrukarbanken eller till
den nya statliga affärsbanken, eller vad
man nu vill kalla den, och att man till
denna skall överföra också en del av
riksbankens kontor i orterna. I sådant
fall hade det inte behövt ordas så mycket
om principerna för inrättandet av
en statlig affärsbank. Jag har inte i propositionen
eller utskottets motivering
lyckats finna vad det är fråga om för
principer eller, för att citera ett uttryck
på ett annat ställe, vad det över huvud
taget är fråga om för »riktlinjer». Det
finns uttalanden på strödda områden,
och det finns en diskussion hur man
skall åstadkomma denna statliga affärsbank.
Men är det bara det som det här
är fråga om? Jag måste konstatera att
det enligt propositionen inte gäller annat
än att tillskapa en statlig affärsbank
som är något större än de två bankerna,
Jordbrukarbanken och Göteborgs handelsbank,
som redan äro statsägda eller
statskontrollerade, för att inte närmare
gå in på hur aktiekapitalet är fördelat.
Men när man ändå talar så mycket om
»principer» och »riktlinjer», måste man
väl syfta något vidare. Av principer har
jag egentligen bara hittat en enda i fråga
om den nya bankens rörelse — jag bortser
då från skötseln av statliga utlåningsfonder
och befattningen med statlig kreditgivning
— nämligen att statliga företag
skola sätta in sina pengar i denna
bank, »för såvitt detta icke medför påtagliga
praktiska olägenheter för dem».
För min del finner jag inte detta onaturligt.
Dock hade jag känt mig mera tillfredsställd,
om man hade nöjt sig med
att säga »om det icke medför olägenheter
för dem». Här siiges att de skola sätta
in pengar i den statliga banken även
om det medför olägenheter, bara de inte
äro riktigt påtagliga.

Detta räcker ju inte långt som vägledning
och leder mig över till nästa fråga,
som för mig är det största problemkomplexet.
De statliga affärsbanker som vi
hittills haft, Jordbrukarbanken och Gö -

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Ang. inrättande av en statlig affärsbank m. m.

teborgs handelsbank, som naturligtvis
för att fylla den funktion som det bär
är fråga om ha haft för litet omfattande
rörelse — det erkänner jag — ha ju såvitt
jag förstår letts efter vanliga bankmässiga
principer och konkurrerat med
andra banker på ungefär lika villkor.
Den fråga jag kommer över till är om
man nu skall tillskapa en statlig affärsbank,
som icke skall konkurrera med de
andra bankerna på jämställd fot och vinna
sina framgångar genom att de som
leda den äro duktiga och sköta den på
ett klokt och förståndigt sätt, utan genom
att den får vissa företräden framför
de privata bankerna. Frånvaron av varje
uttalande på den punkten måste vara ägnad
att väcka en viss oro.

Om jag uppfattade herr Heiding rätt,
påstod han att det stod i utskottsbetänkandet,
att denna bank skulle drivas efter
samma linjer som de övriga bankerna
och i fri konkurrens med dem. Men
jag har inte kunnat hitta detta i utskottets
utlåtande, i varje fall inte klart utsagt.
Om det är meningen att här inaugurera
några nya principer för ledningen
av denna statliga affärsbank, som skola
möjliggöra en konkurrens med andra
företag under olika förutsättningar, tycker
jag att saken blir mycket betänklig.
Jag måste säga att en av de mest centrala
invändningar som över huvud taget
kunna riktas mot att staten ger sig in
på affärsverksamhet, även när det inte
är fråga om statsmonopol, är risken för
att man på ett eller annat sätt åt det statliga
företaget ger en företrädesställning,
som gör att det inte får möta de övriga
företagarna i fri och öppen konkurrens.
Det vore roligt om man från finansministerns
sida kunde få ett besked om att
detta över huvud taget inte är avsikten,
utan alt det skall bli fråga om en fri och
lojal och öppen tävlan. Det borde i och
för sig inte vara så svårt för finansministern
att medge detta, ty med det stora
förtroende som han har för statlig företagsamhet
och statlig verksamhet bör
han väl komma till det resultatet, att en
fri och öppen tävlan inte skall behöva
skapa något underläge för den nya affärsbanken.

Det är från dessa utgångspunkter som
det i den motion, som jag framburit här
i denna kammare — det finns en likalydande
motion väckt i andra kammaren
— har sagts ifrån att man inte anser sig
kunna godkänna de i propositionen antydda
allmänna riktlinjerna för en blivande
.statlig affärsbank. Redan ordet
»antydda» är tillhugget i överkant, det
måste jag i rättvisans namn erkänna.
Även antydningarna äro mycket tunnsådda.
På denna punkt i utskottets utlåtande
föreligger ett felreferat, tv där står
det att bland annat i den motion som
jag här åsyftar yrkas avslag på propositionen
i vad den avser inrättandet av eu
statlig affärsbank. Det är fel, tv den statliga
affärsbanken äga vi redan i viss mån
och få det i ännu högre grad när vi tillstyrka
punkterna II. a) och b) angående
utökande av Jordbrukarbanken och
införlivande med den av en del av Göteborgs
handelsbanks rörelse. Det är således
ett direkt felaktigt uttryck i utskottets
motivering.

Vad vi här riktat oss emot är lösligheten
i hela handläggningen av ärendet.
Det borde inte ha varit livsfarligt med
det dröjsmål, som kunde ha föranletts av
att man låtit bankkommitténs yttrande
gå ut på remiss, och på basis av denna
remissbehandling skulle riksdagen lättare
kunnat bilda sig en föreställning om
vad slags affärsbank som skall tillskapas,
om det är en affärsbank som skall drivas
efter helt nya riktlinjer eller om det
är fråga om en affärsbank som i fri konkurrens
med övriga banker skall kunna
utöva ett reglerande inflytande på kreditmarknaden
och hindra eventuella
missbruk som kunna uppkomma. Denna
senare uppgift har i viss mån, om också
i mycket liten skala, fyllts av de statsägda
eller statskontrollerade affärsbanker
som redan finnas. Ett sådant syftemål
har jag för min del fullständig förståelse
för, och jag skulle i och för sig
inte ha den ringaste anledning att yrka
avslag på inrättandet av en sådan statlig
affärsbank. Mina anmärkningar mot
denna proposition och vad som gör att
jag sålunda biträder reservationen, som
ju gäller punkten I. i utskottets utlåtan -

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Nr 18.

Ang. inrättande av en statlig affärsbank m. m.

de, är den oklarhet och otydlighet som
vidlåda propositionen och den omständigheten,
att jag inte kunnat bibringas
den uppfattningen att en sådan brådska
är erforderlig att inte detta ärende kunnat
bringas inför riksdagen i ett betydligt
bättre förberett skick. Det är möjligt
att om finansministern sagt ut vad
han verkligen menat, skulle meningsskiljaktigheterna
blivit mycket större. Men
måhända är det precis lika troligt, och
kanske ännu troligare, att vi då skulle
sluppit några meningsskiljaktigheter alls.
Jag vågar inte profetera på den punkten,
men jag förmodar att finansministern
kommer att säga någonting också i denna
kammare, och då förmodar jag alt vi
få någon klarhet i detta avseende.

Såsom frågan lagts upp och förberetts
måste jag, herr talman, även om jag inte
alls är motståndare till en statlig affärsbank,
yrka bifall till reservationen, tv
någon klarhet tycker jag att vi böra ha
i riksdagen, innan vi gå att fatta beslut.

Herr ELOFSSON, GUSTAF: Herr talman!
Då jag suttit med i 1945 års bankkommitté,
som haft denna fråga under
utredning, skall jag be att få säga några
ord.

Det är klart att man kan säga, att de
bankinrättningar som redan finnas i
vårt land räcka till för att tillgodose det
svenska folkets behov och att man därför
inte bör instifta nya banker; det är
ett påstående, som naturligtvis i viss
mån kan äga sin riktighet. Men det är
väl också en annan sak som vi få tänka
på här. Man säger från statsmakternas
sida, att man vill ha kontroll på det enskilda
näringslivet, så att det inte sätter
räntesatserna högre än vad nöden kräver.
Jag vänder mig här särskilt till statsutskottets
ordförande, när han säger att
någon anmärkning mot det nuvarande
kreditväsendet inte föreligger. På den
punkten kanske inte alla dela den uppfattning,
som statsutskottets ärade ordförande
har. Jag vill inte påstå att det
nuvarande banksystemet på något sätt
har misskötts. Men man har dock kunnat
konstatera, att bankerna vid tillfäl -

len då det lämpat sig varit angelägna att
sätta räntesatserna litet högre än vad
som borde ske. Jag vill bara anföra ett
exempel.

Regeringen har stipulerat tillsammans
med riksdagen att det skall vara prisoch
lönestopp. Men hur är det med räntan
— har den inte stigit, herr finansminister,
under den sista tiden? Alla vi
som behöva låna pengar veta, att det har
skett en dold räntehöjning. Jag trodde
att statsutskottets ärade ordförande också
hade fått detta klart för sig. Jag gjorde
för min del en förfrågan hos en bank
om hur bankerna använde dessa pengar
som man fick in i merränta. Jag fick då
det häpnadsväckande svaret, att man gav
de stora insättarna litet högre ränta.
Men, mina damer och herrar, tro ni inte
att också de små insättarna behöva en
bättre ränta på sitt kapital? Den bankdirektör
som jag talade med uppgav, att
för personer som insatte 50 000 kronor
och däröver tillämpades den högre räntesatsen.
Men det är inte människor från
den samhällsgruppen som behöva låna
pengar. De ekonomiskt sämst ställda, de
som äro i behov av att låna pengar, få
betala en högre låneränta, och den merränta,
som på så sätt uppstår, tillföres
de ekonomisk bäst ställda i landet. Det
är med hänsyn till detta, herr talman,
som jag har den inställningen att vi böra
inrätta en statlig affärsbank. Den
kommer inte att skilja sig mycket från
de statskontrollerade banker, som vi ha
nu. Staten äger 95 procent av Jordbrukarbankens
aktier och hälften av Göteborgs
handelsbanks aktier. Vi ha alltså
redan så gott som haft en statlig affärsbank.

Jag kan ju medge att finansministern
borde ha skickat ut bankkommitténs utlåtande
på remiss, men ärendet var väl
av brådskande natur, så att finansministern
ansåg att han utan något remissförfarande
kunde framlägga frågan för riksdagen.

Om man läser propositionen hastigt,
kan man få den uppfattningen, att där
inte sagts ifrån vilka direktiv som skola
gälla för den nya affärsbanken, alldenslund
det skall uppdragas åt den

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Ang. inrättande av en statlig affärsbank m. m.

styrelse som kan komma att bli tillsatt
att utforma riktlinjerna för bankens
verksamhet. Men det står dock i
den kungl. propositionen, att bankoch
fondinspektionen skall utöva kontroll
över det nya företaget. Det är väl
ändå en garanti för att den nya statliga
affärsbanken inte skall få andra direktiv
än dem som banklagen föreskriver.
Finansministern har dock naturligtvis,
som även antytts, möjlighet att
vid vilken tidpunkt som helst medan
riksdagen är samlad framlägga förslag
till den ändrade lagstiftning han kan
finna nödvändig för denna statliga affärsbank.
Men jag tror, herr talman, att
med den situation, som vi ha på penningmarknaden
för närvarande, komma
vi, även om vi få denna statliga affärsbank,
att behöva alla bankinrättningar
som finnas i vårt land för att kunna tillgodose
de kreditbehov som föreligga inom
vårt näringsliv för att man skall
kunna genomföra allt som avses att
genomföras under den närmaste tiden.

När det gäller riksbankens avdelningskontor
ute i bygderna, äro vi väl alla
överens om att de böra fylla en annan
uppgift än tidigare, vilket skulle kunna
ske genom att de införlivades med denna
statliga affärsbank. När för en del
år sedan riksbankens kontor kommo till
ute i bygderna, var läget inom näringslivet
ett annat än i dag, och man kan
nog säga att avdelningskontoren under
denna tid varit till gagn för näringslivet
och fungerat bra. Men jag tror att tiden
är inne nu att göra en omorganisation
av riksbanken på detta område. Det
skulle då mycket väl kunna ske, som
finansministern också föreslagit, i samband
med inrättandet av denna statliga
affärsbank.

Det står i utskottsutlåtandet tydligt uttalat,
att riktlinjerna för bankens rörelse
när de blivit utarbetade skola föreläggas
riksdagen. Däri ha vi väl, om vi nu fatta
ett principbeslut om att man skall instifta
denna bank, en garanti för att frågan
kommer upp här i riksdagen på
nytt, och vi kunna då närmare diskutera
de punkter, som man nu vänder
sig emot.

Inom bankkommittén var man av den
åsikten, att de fonder som vi ha i vårt
land, såsom egnahemslånefonden och
bostadslånefonden för att nämna ett par,
självklart borde överföras till den statliga
affärsbanken. För närvarande är
det så, att egnahemslånefonden förvaltas
av ett särskilt ämbetsverk och utbetalningarna
från bostadslånefonden gå
genom vissa av riksbankens avdelningskontor.
Men det är självklart, att genom
en statlig affärsbank med ett nät omspännande
hela vårt land skapas möjligheter
att bättre tillgodose allmänheten.

Jag är inte rädd för att inrättandet av
denna bank kommer att ha någon ogynnsam
inverkan på det privata bankväsendet.
Med den skicklighet varmed de privata
bankerna skött sin verksamhet och
med det tillmötesgående som de alltid
visat folk, som behöver anlita dessa banker,
tror jag att de även i fortsättningen
komma att få behålla den part av krediterna
som de haft hittills. Om så inte
skulle ske, är det uppenbart att det från
dessa bankers sida måste ske en viss anpassning
— det kan vara saker och ting
som behöva ändras. Kan den statliga affärsbanken
bidraga till att räntesatserna
i vårt land bli jämna, anser jag att en
stor uppgift har fyllts genom inrättandet
av en statlig affärsbank.

Herr statsrådet WIGFORSS: Herr talman!
Eftersom jag fått en direkt hemställan
från herr Bergvalls sida att klargöra
vad han anser vara oklart i propositionen,
skall jag gärna försöka göra
det.

Jag tror att oklarheten sammanhänger
med att man velat i propositionen läsa
in vad som inte finns där. I praktiken
innebär propositionen ingenting annat
än att vi utvidga den redan existerande
statliga affärsbanken, Jordbrukarbanken,
genom att till den föra en del av Göteborgs
handelsbanks och en del av riksbankens
avdelningskontor, som man vill
runda av kontorsnätet med för att få
en över hela landet verkande bank. Detta
är i grund och botten den praktiska

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Nr 18.

Ang. inrättande av en statlig affärsbank m. in.

anledningen till att propositionen lades
fram nu. Detta kombinerades emellertid,
eftersom hela denna operation förberetts
av folk som suttit i bankkommittén,
med ett uttalande om att detta
skulle bli en statlig affärsbank. Det är
här egentligen bara en strid om ord. Vi
ha redan haft en statlig affärsbank. Detta
blir bara en större sådan. I bankkommitténs
utlåtande hade emellertid
olika meningar förts fram om de riktlinjer,
efter vilka statsbanken, vare sig
den var större eller mindre, skulle utöva
sin verksamhet. I det läget var det
nödvändigt för regeringen att antingen
ta ståndpunkt till dessa olika meningar
och omedelbart uttala sig om dem eller
att skjuta på hela diskussionen om dessa
olika meningar.

Ingen kan väl förvåna sig över att regeringen
med den korta tid som stått
till buds och, jag skulle vilja säga, med
hänsyn till de mycket besvärliga problem
som rullas upp, om man skulle försöka
dra upp några särskilda riktlinjer
för denna statsbanks verksamhet, intagit
den ståndpunkten, att dessa ting icke
voro mogna för avgörande. Ett skäl, som
därvid för mig varit tungt vägande, är
— det vill jag öppet förklara för herr
Bergvall — att jag inte har någon bestämd
mening om efter vilka regler en
sådan statens bank i en kanske långt
avlägsen framtid skall utöva sin verksamhet.
Det heter därför i propositionen:
»I fråga om grunderna för bankens
rörelse ha — såsom i det föregående
framhållits — delade meningar
rått inom kommittén. Problemet synes
böra beaktas vid de fortsatta utredningarna,
men i huvudsak torde det icke
vara möjligt att annorledes än på grundval
av erfarenheterna från bankens rörelse
taga ställning till spörsmålet.» Detta
betyder sålunda, att man på de punkter,
där det råder delade meningar, uppskjuter
sitt ståndpunktstagande.

Det är i detta uttalande om uppskov
med ståndpunktstagandet som man tydligen
på vissa håll i riksdagen försök er
lägga in något slags dunkla planer, som
man redan från början vill gardera sig
mot. Men iir det inte tids nog all gar -

dera sig mot dessa planer — om det
finns några sådana — när de läggas
fram för riksdagen, vilket jag vill hoppas
skall kunna ske redan vid början
av nästa års riksdag?

Hela talet om dunkelheten beror alltså
på att man i detta uttalande tolkar in
någonting annat än vad som där står
skrivet. Vad som där står är ingenting
annat än att regeringen å sin sida uppskjuter
ett ställningstagande, till dess saken
har hunnit bli närmare övervägd.

Under sådana förhållanden förefaller
det mig, som om hela denna diskussion
kan anses vara ganska onödig och som
om riksdagen utan något betänkande
skulle kunna följa majoriteten i statsutskottet.

Herr BERGVALL (kort genmäle): Herr
talman! Jag kan efter finansministerns
anförande konstatera, förmodar jag, att
man inom regeringen inte ens tagit ställning
till den grundläggande frågan, huruvida
när det gäller den affärsmässiga
delen av rörelsen denna statliga bank
skall få konkurrera på samma grunder
som de övriga bankerna. Är det förhållandet,
måste jag säga, att det råder en
mycket stark kontrast mellan herr Heidings
och finansministerns yttranden.
Herr Heiding sade att på den punkten
var man på det klara, men finansministern
säger, om jag fattat honom rätt, att
även denna fråga hålles öppen.

Herr statsrådet WIGFORSS: När jag
säger, att denna fråga hålles öppen, betyder
det att hittills gällande regler för
alla bankers verksamhet måste tillämpas,
till dess riksdagen antagit andra
regler.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Debatterna ha varit långa här i dag,
och jag hade inte tänkt förlänga dem,
men den ärade ledamoten av bankkommittén,
herr Elofsson, fiilldc ett par yttranden,
som jag anser vara direkt felaktiga
och som jag anser böra rättas till.

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Ang. inrättande av en statlig affärsbank m. m.

Herr Elofsson menade att räntorna
hade stigit och att detta utgjorde ett
skäl, varför man nu varit angelägen att
inrätta en statlig affärsbank, som skulle
kunna konkurrera med övriga banker,
för att dymedelst förhindra en räntestegring.
Som herr Elofsson vet, ha inte
räntorna stigit över hela linjen. När det
gäller vissa ganska långa, fasta och
ganska stora krediter — bl. a. sådana
som stora kommuner i vissa fall kunna
få — har en viss favörränta utgått. Men
efter de mycket enträgna direktiv som
under senare år kommit från statsmakterna,
enkannerligen från finansdepartementet,
om att kreditgivningen måste
skäras ned, ha dessa favörräntor, allteftersom
lånetiden bär gått ut, justerats
till den gällande räntesatsen. Det är alltså
inte så, som herr Elofsson vill göra gällande,
att när vi människor i allmänhet
komma och vilja låna pengar, så har
man höjt räntan, utan den är helt oförändrad.

Vidare försöker herr Elofsson bibringa
kammarens ledamöter den uppfattningen,
att de stora insättarna skulle få en
högre ränta än de små insättarna. I själva
verket är det ju tvärtom. Det är ju
så, att de stora insättarna oftast begagna
sig antingen av checkräkning eller
uppsägningsräkning. I det fallet ha bankerna
i allmänhet förvarat pengarna
utan att ge någon som helst ränta åt
insättarna, och så är det i stort sett
fortfarande — i vissa speciella fall har
man kanske givit en halv procents ränta
på uppsägningsräkning. Men de små
insättarna, som ha sina pengar på sparkasseräkning
eller på kapitalräkning, få
ju sina 2 procent på pengarna, och det
finns inte några andra som få mera.
Även i det avseendet är alltså herr Elofssons
uttalande oriktigt.

För att hjälpa den lånesökande allmänheten
behövs det inte någon statlig
affärsbank. Det finns visserligen någonting
som heter Bankföreningen, där man
har träffat överenskommelser om ett
visst samarbete, men eljest äro ju bankerna
konkurrerande företag, och denna
konkurrens kommer att fortsätta, så
länge det får finnas enskilda bankföre -

tag här i landet. Det är allmänt omvittnat,
och det framhöll ju även herr
Elofsson, att dessa banker med sin goda
service visa tillmötesgående och vänlighet
gentemot den lånesökande allmänheten.
Men om vi komma så långt, att
det endast får finnas en statsbank, kan
allmänheten inte vänta åt! bli lika vänligt
bemött utan då blir kanske bemötandet
likadant som det man, enligt vad
många anse, röner i postens luckor, och
då kanske det inte blir så roligt att vara
lånesökande.

Av bl. a. dessa skäl ansluter jag mig,
herr talman, till reservationen.

Herr JOHANSSON, JOHAN BERNHARD:
Herr talman! Vad statsrådet nyss
anförde bekräftar till fullo vad både
herr Bergvall och undertecknad framhållit,
nämligen den oklarhet som råder
i propositionen i fråga om den ståndpunkt
som departementschefen där intagit.

Statsrådet säger, att frågan inte ännu
är mogen för avgörande och att han
inte tagit eller kan taga någon bestämd
ställning. Han vill uppskjuta sitt ståndpunktstagande,
till dess utredningen sagt
sin mening.

När vi nu beskyllas för att ur propositionen
vilja utläsa någonting annat
än vad som där står skrivet, skulle jag
vilja be kammarens ledamöter att gå till
departementschefens hemställan och se
vad den innehåller. Där hemställer alltså
statsrådet om att riksdagen måtte
godkänna de allmänna riktlinjer, som
han angivit för inrättandet av en statlig
affärsbank.

Det är mot detta som vi rikta oss. Det
finns inga allmänna riktlinjer angivna
i propositionen. På punkt efter punkt
diskuterar departementschefen eventuella
uppgifter, men säger att ståndpunkt
därtill inte nu kan tagas, eller att det
får ankomma på en blivande utredning
att göra det. Då mena vi, att om det
hela är så oklart, är det för mycket begärt
att vi skola säga, att vi godkänna
de allmänna riktlinjerna för inrättandet
av denna statliga affärsbank.

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Nr 18.

Ang.

Efter finansministerns anförande bär
enligt min mening reservanternas motivering
vunnit ökad styrka.

Herr Elofssons påstående, att bankerna
skulle ge de större insättarna en
högre ränta än de små insättarna, bär
ju redan bemötts av herr Mannerskantz.
Herr Elofssons oriktiga uppfattning beror
tydligen på att han inte uppmärksammat,
att räntan växlar, beroende på
hur en insättare vill disponera sina
pengar. Den, som har pengar på checkräkning,
kan få ut dem ögonblickligen,
och det är klart att han inte kan få lika
hög ränta som den, som har pengarna
innestående med flera månaders uppsägning.
I det fallet har herr Elofsson
uppenbarligen blivit felaktigt underrättad.
Jag har haft åtskilligt med bankverksamhet
att göra och känner till dessa
saker, men jag har aldrig förnummit,
att det skulle vara så som herr Elofsson
här gör gällande. Det skulle vara intressant
att veta från vilken bank herr Elofsson
fått dessa uppgifter.

Jag kan till sist inte annat än uttala
min förvåning över att herr Heiding och
herr Elofsson så reservationslöst kunnat
ansluta sig till utskottets hemställan på
så lösa grunder.

Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Herr ELOFSSON, GUSTAF: Herr talman!
När herr Mannerskantz säger, att
det kommit direktiv från statsmakterna
om en inskränkning av kreditgivningen,
skulle jag vilja fråga herr Mannerskantz,
om det inte finns några andra möjligheter
att stoppa kreditgivningen än genom
att höja räntan. Man kan väl från
bankens sida säga, att man inte lånar
ut pengar, men får man bara högre ränta,
så går det att låna ut.

Jag skulle kunna anföra många exempel
för att belysa, hur det verkligen ligger
till, men jag behöver inte gå längre
än till mig själv. Jag har själv ett lån,
på vilket jag har fått räntan höjd. Jag
skulle vilja fråga, varför jag har fått
förhöjd ränta på detta lån, men det är
ett amorteringslån, och jag har fått eu
halv procents högre ränta.

inrättande av en statlig affärsbank m. m.

Jag har till finansministern personligen
en gång ställt frågan, hur det är
möjligt att man från regeringens sida
kan deklarera pris- och lönestopp och
med vetskap om att räntan stiger inom
affärslivet ändå inte göra någonting åt
detta förhållande. Finansministern svarade
den gången, att regeringen hade
den saken på känn och följde utvecklingen
med uppmärksamhet.

Nu har jag inte sagt detta för att framtvinga
en affärsbank, men när statsutskottets
ordförande säger, att inga som
helst skäl föreligga för att inrätta en
statlig affärsbank, har jag velat anföra
dessa exempel. Den, som vill ha mera
talande exempel, kan ju gå tillbaka till
tiden före krisuppgörelsen 1933 och fråga
vilka räntesatser som då tillämpades,
innan man från regeringens sida satte
stopp för den höga räntan.

Herr Johan Bernhard Johansson förvånade
sig över att herr Heiding och
jag så reservationslöst biträtt regeringens
förslag. Till svar på detta vill jag
säga, att om det hade gällt att utbyta
den privata bankrörelsen mot en statlig
affärsbank, skall jag öppet och ärligt
deklarera, att jag skulle ha stridit mot
en sådan anordning, så länge jag hade
kunnat. Här gäller det emellertid att
upprätthålla en statens affärsbank i konkurrens
med de privata bankerna. Därigenom
har man enligt mitt förmenande
inte på något sätt lagt något hinder
i vägen för den privata bankrörelsens
utveckling.

Jag vill även framhålla, att jag är
emot statliga ingripanden i det enskilda
näringslivet. Men här är det inte fråga
om något sådant statligt ingripande,
utan det statliga företag, som vi i dag
skola besluta om, har till uppgift att
konkurrera med den privata bankrörelsen.
Jag bär talat med personer i bankernas
ledning, däribland chefen för
Handelsbanken direktör Browaldh, och
de ha sagt mig, att de inte äro rädda
för den fria konkurrensen inom näringslivet,
om de bara få behålla de rättigheter
som de ha. Då därtill kommer
att denna bank, vilket finansministern
även framhöll, skall slå under bank -

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Ang. inrättande av en statlig affärsbank m. m.

och fondinspektionens kontroll, kan väl
ändå ingenting ske, förrän riksdagen givit
denna statliga affärsbank andra direktiv.
Då anser jag det vara tid att ingripa,
om några missförhållanden skulle
uppstå.

Herr VELANDER: Herr talman! Jag
hade inte avsett att deltaga i denna debatt,
men de uttalanden, som här gjorts
från statsrådsbänken, ge mig anledning
att framställa en fråga.

Finansministern medger, att det förhåller
sig på det sättet, att regeringen
inte har tagit någon som helst ståndpunkt
till de riktlinjer, efter vilka den
nya bankens verksamhet skall bedrivas.
Finansministern konstaterar vidare, att
detta är ett mycket svårt problem, men,
säger han, riksdagen skall givetvis få ta
ställning till dessa riktlinjer och det
sannolikt redan vid nästkommande års
riksdag.

Detta föranleder den frågan från min
sida: Om regeringen är så odeciderad,
när det gäller riktlinjerna för denna
banks verksamhet, varför skickar man
då inte ut bankkommitténs betänkande
på remiss, så att regeringen kan få även
nya synpunkter på problemet, när den
slutligen finner anledning att närmare
överväga de avsedda riktlinjerna? När
hela frågan så kommer upp till nästa
års riksdag, blir riksdagen i tillfälle inte
bara att säga ifrån, huruvida banken
enligt dess mening skall komma till
stånd eller ej, utan även, om man anser
att den bör inrättas, att ange riktlinjerna
för dess verksamhet. Vad är det
sålunda, som hindrat, att denna fråga,
i stället för att den nu delats upp, har
förelagts riksdagen i sin helhet nästa år?

Eftersom jag ändå har ordet, vill jag
gärna säga, att det föreföll mig, som om
herr Elofsson varit något för snabb i
sina slutsatser. Han säger, att, om det
hade varit meningen att begränsa det
nuvarande bankväsendets organisation
till förmån för den nya statsbanken,
som ju enligt finansministerns utgångspunkter
och efter vad vi alla förstå skall
bli en ny stor bank, skulle herr Elofs -

son ha kämpat, så länge han hade kunnat,
för att förhindra att banken komme
till stånd. Det är väl ändå så, att
bankkommittén visserligen förutsätter,
att i princip det totala kreditväsendets
organisationsapparat inte bör vidgas.
Men, om man här går in för att inrätta
en ny, jag kanske skall säga, storbank
med ett hela landet omspännande kontorsnät,
och bankväsendets totala organisationsapparat
inte vidgas, måste inte
då konsekvensen bli ett beskärande av
de redan i verksamhet varande bankernas
organisationsapparat och vad därmed
sammanhänger?

Det är många spörsmål, som borde erhålla
ett svar, innan beslut fattas om
den nya bankens inrättande!

Herr statsrådet WIGFORSS: Herr talman!
Jag får väl svara på herr Velanders
fråga, och jag vill då först säga, att
det är praktiska omständigheter som här
spelat in.

Under vårens lopp visade det sig, att
en möjlighet förefanns att lösa det mycket
invecklade problemet, hur statens intressen
i både Jordbrukarbanken och i
Göteborgs handelsbank skulle kunna
kombineras på ett tillfredsställande sätt.
Det skulle kunna ske genom en försäljning,
som vi alla nu känna till, av Göteborgs
handelsbank till Skandinaviska
banken. Men en sådan försäljning hade
från de synpunkter, som jag har att företräda,
nämligen att den statliga bankverksamheten
skall vara så lämpligt anordnad
som möjligt, icke rimligen kunnat
komma till stånd. I alla händelser
hade det varit mycket tvivelaktigt, om
en sådan försäljning hade varit lämplig,
såvida man icke samtidigt tagit upp frågan
om en anslutning även av riksbankens
avdelningskontor. Genom inrättandet
av en dylik bank med kontor över
praktiskt taget hela landet skulle stommen
till en statens affärsbank vara
lagd.

Eftersom nu förslaget från bankkommittén
kom så sent, att det varit praktiskt
taget omöjligt att skicka ut det på
remiss och i tid få in remissvaren, så

Onsdagen den 18 maj 1949 om.

Nr 18.

Ang. inrättande av en statlig affärsbank m. m.

att de kunnat föreligga samtidigt med
propositionen om försäljning av Göteborgs
handelsbank och om sammanslagning
med riksbankens avdelningskontor,
var det en praktisk nödvändighet att
skjuta åt sidan de delade meningar, som
inom kommittén kommit till uttryck rörande
de regler, efter vilka den nya
statsbanken skulle arbeta. Det är hela
den enkla förklaringen, och det förefaller
mig, som om det skulle vara alldeles
tillräckligt för var och en, som inte önskar
någon principförklaring från regeringens
sida, att den icke vill överväga
några som helst andra regler för denna
statens affärsbank än som tillämpas inom
det privata affärslivet.

Jag kan i detta sammanhang nämna
att redan kravet, att villkoren skola vara
lika, innebär en bindning som är synnerligen
svår att genomföra. Bankkommittén
själv säger, att det finns åtminstone
ett område, där denna statens affärsbank
icke kan konkurrera på lika
villkor och icke bör göra det; den bör
sålunda i största omfattning övertaga insättningar
från statens affärsverksamhet.
Det är inte fallet nu. Det kommer
att finnas många sådana fall, där en generell
förklaring, att villkoren skola vara
lika och att banken skall skötas precis
som en privat bank, antagligen inte
kan tillämpas. Herr Elofsson t. ex., som
annars förklarat att han för sin del önskar
lika villkor, ansåg tydligen, och jag
vill säga med visst fog, att om vi ha en
statens affärsbank och dessutom en riksbank
och en riksdag, som önskar hålla
räntan nere, så är det väl ganska rimligt,
om alla medel i samhällets hand —
alltså även den statliga affärsbankens
verksamhet — användas för att nå detta
mål. Ett enskilt bankföretag måste naturligtvis
handla med syftemålet att
skaffa sig största möjliga vinst, men en
statens affärsbank kan icke obetingat
och under alla förhållanden följa den
principen, utan får under vissa omständigheter
ta hänsyn till vad som är mest
gagneligt för hela det ekonomiska livet.

Alla sådana skäl göra, att det icke kan
vara rimligt alt i detta ögonblick proklamera
den principen, att det icke får

finnas någon skillnad mellan en statens
affärsbank och de enskilda bankerna.
Jag skulle för min del mycket gärna vilja
uttala, att jag inte tror att det till en
början kommer att bli några stora skillnader
mellan skötseln av en statlig affärsbank
och av en enskild bank, men
jag vill hålla möjligheten öppen för att
på grund av erfarenheter, som man gör
i fråga om vilka uppgifter en statens affärsbank
på den ena eller andra punkten
kan fylla, föreslå riksdagen att ge
denna statliga bank uppgifter i ett eller
annat hänseende, som icke åvila de enskilda
affärsbankerna.

Herr WEHTJE: Herr talman! Jag är
förekommen av lierr Velander, men jag
skall be att på några punkter få föra
diskussionen något litet längre.

Det förhåller sig dock så, att bankkommittén
har arbetat under flera år
och först denna vår avlämnat sitt betänkande,
varefter finansministern utan att
på vanligt sätt höra lämpliga remissinstanser
framlägger en proposition i denna
fråga, som egentligen inte tar ställning
till bankkommitténs förslag utan
endast tar sikte på de rent praktiska åtgärder
kommittén har tänkt sig för att
sammanfoga Jordbrukarbanken, Göteborgs
handelsbank och vissa av riksbankens
avdelningskontor. Man räknar alltså
med att riksdagen med ledning av
den mycket knapphändiga propositionen
skall besluta genomföra banksammanslagningarna
och omorganisera riksbanken,
och inte förrän det är gjort,
skall man föreslå riksdagen efter vilka
principer den sålunda nybildade statliga
affärsbanken skall arbeta. Det kan ju
inte undgås att styrelsen för den nya
.statliga banken — i samråd med riksbanken,
som det heter — kommer att tvingas
ta ställning till en hel del spörsmål
på ett sätt, som binder riksdagen vid
dess fortsatta prövning av hela denna
fråga.

Jag kan inte förstå det rimliga i att
ärendet skall forceras på detta vis. Finansministern
säger i sin proposition
endast, att han finner skiil tala för att
man bildar en statlig affärsbank, men

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Ang. inrättande av en statlig affärsbank
vilka dessa skäl äro anges inte. Vi ha
ju hört i diskussionen här, att man har
olika uppfattning på den punkten. Eu
ledamot av kammaren, som har skrivit
under bankkommitténs utlåtande, börjar
nu tala om att det eventuellt kan finnas
sakliga skäl för att starta denna större
statliga affärsbanksrörelse. Diskussionen
har här rört sig om räntan, men i kommitténs
betänkande vitsordas dock, att
det inte kan anses styrkt att bankerna
vid sin kreditgivning ha föreskrivit
oskäliga villkor. I betänkandet har också
sagts ifrån, att man måste som obestyrkt
beteckna påståendet att affärsbankerna
visat brist på objektivitet vid beviljandet
av krediter. Vidare har i betänkandet
uttalats, att bankernas maktställning
inte är av sådan art, att man
kan använda den som motiv för ett förslag
att bilda en statlig affärsbank. Såsom
det säges i betänkandet, får man
hänvisa till praktiska och psykologiska
skäl för att motivera att vi nu skola gå
in för att bilda en statlig affärsbank.

Oklarheten är mycket stor, och finansministerns
uttalanden här ha inte varit
ägnade att skingra den. Själv säger
han, att han inte har tagit ställning till
frågan om efter vilka principer verksamheten
skall bedrivas, och då är det
naturligtvis inte heller gärna möjligt för
andra att bilda sig någon klar och bestämd
uppfattning.

Också i statsutskottet har det tydligen
rått en viss oklarhet. Det heter i utlåtandet:
»Enligt utskottets mening innebär
det av bankkommittén framlagda och av
departementschefen tillstyrkta förslaget
den bästa lösningen.» Och sedan talar
man om principerna. Men departementschefen
har ju, såsom han här i kväll har
förklarat, inte tagit ställning till bankkommitténs
förslag i annan mån än att
vi få veta, att Jordbrukarbanken — som
skall utgöra stommen i den statliga affärsbanken
— tills vidare skall driva sin
verksamhet på samma sätt och på liknande
villkor som tidigare. Men när det
kan bli tal om att göra några avvikelser
därifrån, vill han inte yttra sig om.

Utskottet säger vidare, att eventuella
särbestämmelser om grunderna för den

m. in.

nya affärsbankens rörelse och övriga
detaljspörsmål skola behandlas vid nästa
års riksdag. Detta är någonting helt
annat än vad herrar Heiding och Elofsson
här ha uttalat vid sin anslutning till
statsutskottets förslag, tv de ha som sin
mening framhållit att den statliga affärsbanken
skall arbeta på samma villkor
som de enskilda affärsbankerna.

Med tanke på den oklarhet som råder,
herr talman, då man kräver att riksdagen
skall fatta ett principbeslut utan att
veta vilka principer det gäller, kan jag
inte förstå annat än att det hade varit
rimligt, om finansministern skjutit på
hela denna sak till dess man kunnat
lägga fram riktlinjer så klara, att ingen
behövt tala om att man har anledning
att räkna med några avsikter som inte
kommit till klart uttryck. För närvarande
är dunkelheten i sanning mycket stor.

Jag skall, herr talman, inte längre argumentera
i denna sak, utan ber att som
min mening få uttala, att reservationens
linje är den, som riksdagen i dag bör
följa.

Herr DOMÖ: Herr talman! När man läste
finansministerns proposition, undrade
man vad som i själva verket var meningen.

Finansministern hemställer i propositionen,
att riksdagen skall ta ställning
till riktlinjerna för den nya, omfattande
statliga affärsbanken, men han har inte
själv tagit ståndpunkt till frågan om
grundprinciperna. Det heter endast:
»Problemet synes böra beaktas vid de
fortsatta utredningarna, men i huvudsak
torde det icke vara möjligt att annorledes
än på grundval av erfarenheterna
från bankens rörelse taga ställning till
spörsmålet.» Man undrade hur i all världen
det varit möjligt för departementschefen
att under sådana förhållanden
hemställa att riksdagen måtte — jag citerar
— »godkänna de av mig i det föregående
förordade allmänna riktlinjerna
för inrättandet av en statlig affärsbank».
Det är fullständigt obegripligt att man
begär godkännande av principer, som
man inte har lagt fram.

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Nr 18.

Ang. inrättande av en statlig affärsbank m. m.

Jag kunde inte få något sammanhang
i funderingarna om detta, men efter finansministerns
senaste anförande här i
kammaren måste jag säga att det står
ganska klart för mig vad det här är
fråga om. Meningen är inte alls att man
skall inskränka sig till att skapa en stor
statlig affärsbank, som på ungefär samma
villkor som de andra bankerna skall
handha en uppgift i penningväsendet,
utan vad man syftar till är att åstadkomma
ett organ för staten med speciella
uppgifter för att styra utvecklingen dithän
man vill. Statens inflytande vidgas
på olika områden. Här skymtar man ett
grepp över en stor del av vårt näringsliv
via bankerna. Man vill tränga undan
de övriga bankerna och ta en större
del åt staten. Redan detta strider mot
den uppfattning, som har bibringats en
stor del av dem som här yttrat sig och
även biträtt utskottets förslag. Hur man
efter finansministerns senaste förklaring
kan, som herr Elofsson, ansluta sig till
utskottets utlåtande, fastän man inlägger
en helt annan betydelse än finansministern
i inrättandet av denna statliga
bank, är för mig obegripligt.

Det återstår bara att konstatera, att
det här rör sig om en på lång sikt ytterst
ingripande åtgärd. Man skapar till
att börja med en bank, som sakta och
försiktigt skall treva sig fram, så får
man se varthän man vill komma, och
sedan utnyttjas denna bank i lämpliga
tider som ett instrument för att åstadkomma
den kontroll, som man tydligen
från finansministerns sida inte vill avstå
från att utöva över det näringsliv,
som finns i detta land. Vi ha här att göra
med en följdriktig utveckling av finansministerns
strävanden i det hänseendet.
Om detta må man döma hur man
vill — jag har min oförgripliga mening
därvidlag — men jag vill här endast belysa
vad det nu i själva verket rör sig
om. Det gäller någonting helt annat än
att bilda en statlig affärsbank i vanliga
former. En sådan bank bar man redan
i och med den förstärkning och utvidgning
av Jordbrukarbanken, som alla äro
eniga om.

Jag har, herr talman, velat göra dessa

reflexioner trots att jag fuller väl vet, att
ett troget majoritetsparti — understött
också av andra delar av riksdagen —
kommer att fullgöra sin uppgift och genomtrumfa
Kungl. Maj :ts förslag. För
min del betraktar jag detta som ett ganska
olyckligt steg, särskilt sedan man
genom finansministerns anförande nyss
fått klart för sig vad saken i själva verket
gäller.

Jag hemställer om bifall till reservationen.

Herr statsrådet WIGFORSS: Inte för
att det är mycket lönt att ta upp denna
diskussion även med herr Domö, men
jag skall kanske ändå upprepa den förklaring
jag gett om min personliga uppfattning.

Tills vidare ser jag inte någon anledning
för den statliga affärsbanken att arbeta
efter andra linjer än de enskilda
bankerna, men jag finner det alldeles
självklart — och det var tydligen detta
tillägg som oroade herr Domö — att
lika väl som riksdagen genom riksbanken
och sina övriga organ vill utöva ett
visst inflytande över näringslivet, så
kommer utan tvivel också en statens affärsbank
att av riksdagen betraktas såsom
ett naturligt hjälpmedel för att föra
den politik, som riksdagen gillar. Om
nu riksdagen skulle gilla att man försöker
hålla nere räntorna i stället för att
höja dem — som herr Domö vill —
skulle det då verkligen kunna vara något
skrämmande för någon medborgare
i detta land, att staten även på den
punkten söker att med hjälp av denna
affärsbank föra en ekonomisk politik,
som syftar till att hålla räntorna för näringslivet
så låga som möjligt? Jag tror
att herr Domö bör söka finna lämpligare
medel, om han vill skrämma denna
kammares ledamöter.

Herr MANNEItSKANTZ: Herr talman!
Innan vi lämna detta ämne, skulle jag
vilja fråga finansministern om en sak.

Han sade i något av sina anföranden,
alt skiilet till att han inte kunnat

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Om upphävande av bensinransoneringen

göra så, som man anser vara naturligt
—- nämligen att skicka ut bankkommitténs
förslag på remiss och sedan till
nästa år lägga fram ett förslag för riksdagen
på det sätt som är brukligt ■—
skulle vara, att fråga uppkommit om
försäljning av Göteborgs handelsbank
och förstärkning av Jordbrukarbankens
aktiekapital. Då frågar jag: Vad är skälet
till att denna frågas behandling blev
så forcerad? Kom initiativet beträffande
Göteborgs handelsbank från finansdepartementet
eller från Skandinaviska
banken? Jag tror mig veta, att initiativet
inte kom från det sistnämnda hållet,
och därför skulle det vara bra att nu få
höra vad det var som forcerade fram
denna bankaffär, som sedan har tagits
till orsak för att gå ifrån det vanliga sättet
att framlägga förslag för riksdagen,
nämligen i färdigutrett skick.

Herr DOMÖ: Herr talman! Finansministern
gjorde saken lätt för sig genom
att hänvisa till att den statliga affärsbankens
uppgift skulle vara att hålla räntan
låg. Så enkelt är det väl inte. Om
banken skall få någon betydelse i den
mening, som finansministern avser, måste
den väl bli ett medel att på helt annat
sätt ingripa på kreditgivningens område.
Det blir för övrigt kanske inte så
lätt för den nya banken att, oberoende
av rörelserna ute i världen, föra en räntepolitik
som alltid kan vara »behaglig».
Det kan hända att bankens verksamhet
leder till vissa risker för att inte räntorna
kunna bli så låga, som ett visst läge
eljest skulle medge.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt de därunder
förekomna yrkandena gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

m. m.

Herr Johansson, Johan Bernhard, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 154 punkten
I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Johansson, Johan
Bernhard, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda: Ja

— 93;

Nej — 36.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten II.

Utskottets hemställan bifölls.

Om upphävande av bensinransoneringen
m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 38, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen
den 8 juni 1923 (nr 155) angående
omsättnings- och utskänkningsskatt
å spritdrycker, jämte i ämnet väckta
motioner.

I en den 28 januari 1949 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 24, hade Kungl. Maj:t, un -

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Nr 18.

Om upphävande av bensinransoneringen m. in.

der åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning om fortsatt
giltighet av förordningen den 8 juni 1923
(nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt
å spritdrycker.

Kungl. Maj:ts berörda förordningsförslag
innebar, att bestämmelserna rörande
omsättnings- och utskänkningsskatten
å spritdrycker — vilka av riksdagen
plägat antagas för ett år i sänder
och för närvarande gällde intill utgången
av juni månad 1949 — skulle äga
fortsatt giltighet under tiden den 1 juli
1949—den 30 juni 1950.

I anslutning till detta förslag hade i
samma proposition till behandling upptagits
frågan om fortbeståndet för tiden
efter juni 1949 av de vid 1948 års riksdag
beslutade skärpningarna på den indirekta
beskattningens område.

Till utskottet hade hänvisats åtskilliga
motioner, vilka i detta sammanhang
påkallade uppmärksamhet.

I de likalydande motionerna I: 218 av
herrar Öhman och Norling samt II: 272
av herr Hagberg i Luleå m. fl. hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta upphäva
de vid 1948 års riksdag antagna
förordningarna om skatteskärpning på
tobaksvaror, spritdrycker, vin, maltdrycker,
läskedrycker, nöjen, chokladvaror,
kemisk-tekniska preparat m. m.,
bensin, brännoljor, totalisatormedel,
tipsmedel, lottsedlar och papper.

I de likalydande motionerna I: 232 av
herr Näsgård m. fl. och 11:295 av herr
Jonsson i Skedsbygd m. fl. hade hemställts,
att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition nr 24 måtte
besluta avskaffa tilläggsskatten å bensin
och brännoljor från och med den 1 juli
1949.

I de likalydande motionerna 1:233 av
herr Carl Eric Ericsson m. fl. och II:
298 av herr Birke in. fl. hade hemställts,
att riksdagen vid behandlingen av
Kungl. Maj ds proposition nr 24 måtte

upphäva förordningarna om tillfällig
skatt å bensin och brännoljor för drivande
av automobil (SFS 1948: 81—83)
från och med den 1 juli 1949.

I de likalydande motionerna T: 298 av
herr Bergvall m. fl. och II: 379 av herr
Ohlin m. fl. hade hemställts — förutom
om viss sänkning av den statliga inkomstskatten
— att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t ville hemställa, att
Kungl. Maj :t måtte omedelbart vidtaga
åtgärder för bensinransoneringens avskaffande.

Utskottet hade i det nu föredragna
betänkandet — med förmälan, bland annat,
att utskottet däri icke tagit slutlig
ställning till motionerna I: 218 och II:
272, såvitt fråga vore om upphävande
av pappersskatten, samt beträffande motionerna
I: 298 och II: 379 till slutlig
granskning endast upptagit yrkandet rörande
bensinransoneringens omedelbara
avskaffande — hemställt,

A) att riksdagen måtte, med godkännande
av Kungl. Maj ds förevarande proposition
nr 24,

1) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om fortsatt giltighet
av förordningen den 8 juni 1923
(nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt
å spritdrycker,

2) förklara sig icke hava något att erinra
emot ett bibehållande under nästkommande
budgetår av de år 1948 vidtagna
skärpningarna i den indirekta beskattningen
m. in., avseende, såvitt nu
vore fråga:

a) beskattningen av vin,

b) beskattningen av maltdrycker,

c) beskattningen av läskedrycker,

d) beskattningen av tobaksvaror,

e) nöjesskatten,

f) varuskatten,

g) beskattningen av bensin och brännoljor,

h) statsverkets andel i totalisator-,
tips- och lotterimedel, i den mån annat
ej följde av vad innevarande års riksdag
beslutat i fråga om fördelningen av
totalisatormedlen; samt

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Om upphävande av bensinransoneringen

B) att följande motioner, nämligen:
de likalydande motionerna I: 218 av
herrar öhman och Norling samt II: 272
av herr Hagberg i Luleå m. fl., till de
delar motionerna upptagits till behandling
i nu föreliggande betänkande,
de likalydande motionerna I: 232 av
herr Näsgård m. fl. och II: 295 av herr
Jonsson i Skedsbygd m. fl.,

de likalydande motionerna I: 233 av
herr Carl Eric Ericsson m. fl. och II:
298 av herr Birke m. fl.,

de likalydande motionerna I: 298 av
herr Bergvall m. fl. och II: 379 av herr
Ohlin in. fl., till den del motionerna upptagits
till behandling i detta betänkande,
motionen 11:297 av herrar Åhman och
Rosén samt

motionen II: 124 av herr Persson i
Landafors m. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet förut i
betänkandet anfört och hemställt, av
riksdagen lämnas utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Veländer, Wehtje, Niklasson,
Jonsson i Skedsbygd och Hagberg i
Malmö, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 24 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas,

1) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om fortsatt giltighet
av förordningen den 8 juni 1923
(nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt
å spritdrycker,

2) med bifall till de likalydande motionerna
I: 232 av herr Näsgård m. fl.
och II: 295 av herr Jonsson i Skedsbygd
in. fl. samt de jämväl likalydande motionerna
I: 233 av herr Carl Eric Ericsson
m. fl. och II: 298 av herr Birke m. fl.
dels besluta, att den gällande tilläggsbeskattningen
av bensin och brännoljor
skulle upphöra att gälla med utgången
av juni månad 1949, dels ock i anslut -

m. m.

ning därtill antaga under punkten infört
förslag till förordning angående upphävande
av förordningen den 5 mars 1948
(nr 81) om tilläggsskatt å bensin, m. in.;

3) förklara sig icke hava något att
erinra emot ett bibehållande under nästkommande
budgetår av de år 1948 vidtagna
skärpningarna i den indirekta beskattningen
m. in., avseende, såvitt nu
vore i fråga:

a) beskattningen av vin,

b) beskattningen av maltdrycker,

c) beskattningen av läskedrycker,

d) beskattningen av tobaksvaror,

e) nöjesskatten,

f) varuskatten,

g) statsverkets andel i totalisator-,
tips- och lotterimedel, i den mån annat
ej följde av vad innevarande års
riksdag beslutat i fråga om fördelningen
av totalisatormedlen; samt

B) att följande motioner, nämligen:

de likalydande motionerna 1:218 av
herrar öhman och Norling samt II: 272
av herr Hagberg i Luleå m. fl., till de
delar motionerna upptagits till behandling
i nu föreliggande betänkande,

de likalydande motionerna I: 298 av
herr Bergvall m. fl. och II: 379 av herr
Ohlin m. fl., till den del motionerna
upptagits till behandling i detta betänkande,

motionen II: 297 av herrar Åhman och
Rosén samt

motionen II: 124 av herr Persson i
Landafors m. fl.,

måtte av riksdagen lämnas utan åtgärd; II)

av herrar Petrén, Sandberg, Kristensson
i Osby och Persson i Svensköp,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
lyda så, som i denna reservation angivits,
och avslutas med en hemställan,

A) att riksdagen måtte — ■— —

(= utskottet)---fördelningen av

totalisatormedlen;

B) att riksdagen med anledning av
de likalydande motionerna I: 298 av herr
Bergvall m. fl. samt II: 379 av herr
Ohlin m. fl. i skrivelse till Kungl. Maj:t
ville hemställa, att Kungl. Maj:t måtte

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Nr 18.

Om upphävande av bensinransoneringen m. m.

omedelbart vidtaga åtgärder för bensinransoneringens
avskaffande; samt

C) att följande motioner — — —

(= utskottet punkt B) —--11:298

av herr Birke m. fl.,

motionen 11:297 av herrar Allmän

— — — (utskottet punkt B) — — —
utan åtgärd.

Herr VELÄNDER: Herr talman! Bevillningsutskottets
betänkande, som här
skall bli föremål för övervägande, upptar
förslag om bibehållande under åtminstone
ytterligare ett budgetår av
samtliga de extra skatter av indirekt natur,
med undantag av pappersskatten,
som genomfördes vid nästlidet års riksdag.

Motiveringen är, såsom vid dessa skatters
införande, den knapphändigaste
tänkbara. Det talas inte längre om att
det gäller att vidtaga åtgärder, som leda
till en uppsugning och sterilisering av
köpkraften. Därmed menades i fjol icke
någonting, och uttalandet, som då betecknades
såsom vilseledande, har icke
upprepats. Departementschefen upprepar
inte heller, att han för sin del inte
kan förorda en beskattning av livsmedel
och andra oumbärliga varor. Det måste
ju för honom vara önskvärt att kunna
lämna dylika deklarationer bakom sig.
Departementschefen finner sig vidare inte
böra särskilt understryka skatternas
tillfälliga natur. Han säger ingenting
därom, utan anser det vara tillräckligt
att i anslutning till utgifts- och inkomstberäkningarna
i statsverkspropositionen

— som inklusive avkastningen av dessa
skatter upptaga ett budgetöverskott av
721 miljoner kronor — dekretera, att det
i rådande läge är ofrånkomligt att åvägabringa
en överbalansering av budgeten
med minst sagda belopp. Betydelsen för
den samhällsekonomiska balansen av en
sådan överbalansering diskuteras inte på
något sätt, liksom inte heller konsekvenserna
av att överbalanseringen till sist
måhända endast delvis uppnås. En alldeles
särskild anledning till ett klarläggande
därutinnan föreligger dock i den
omständigheten, att departementschefen

för det löpande året med samma styrka
förutsatt såsom minimum en överbalansering
av 500 miljoner kronor, medan
överskottet enligt numera verkställda beräkningar
kommer att stanna vid ungefär
V5 av detta belopp, d. v. s. omkring
300 miljoner kronor.

Det måste väl för övrigt framstå såsom
något konstlat och konstruerat att
så bestämt som skett hävda, att överbalanseringen
av budgeten måste uppgå till
ena gången minst 500 miljoner kronor,
andra gången minst 721 miljoner kronor
och tredje gången måhända ett annat
och lägre belopp. Till och med
utskottsmajoriteten har funnit detta något
stereotypt och overkligt. Den uttalar
sålunda, att det visserligen enligt dess
förmenande inte kan anses tillrådligt att
för kommande budgetår avstå från den
stabiliserande faktor, som en överbalansering
av budgeten innebär, men att det
självfallet kan vara föremål för olika
meningar, i vilken utsträckning en sådan
överbalansering bör eftersträvas.

Jag har noterat detta otvetydiga uttalande
med tillfredsställelse, liksom jag
också tagit fasta på folkpartirepresentanternas
inom utskottet i fjol med högerreservanternas
inom utskottet i år helt
sammanfallande uttalande, att beträffande
överbalanseringen av budgeten någon
viss summa inte kan på förhand uppställas
såsom ett ofrånkomligt minimum,
utan att beloppets storlek får bli beroende
på prövningen av de olika förslag
till skattehöjningar som föreligga.

För folkpartiet blev denna grundläggande
inställning i fjol en handlingsnorm,
ity att partiet då visserligen inte
ville helt motsätta sig en betydande särbeskattning
av motorismen — det var
som bekant högerns linje, och den kunde
naturligtvis inte följas av folkpartiet
— men dock stannade vid att föreslå en
extra bensinskatt av 10 öre per liter mot
regeringspartiets 27 öre. Folkpartiets
förslag skulle ha inneburit en reducering
med inemot 130 miljoner kronor av
den av finansministern enligt det föregående
såsom minimum angivna överbalanseringen
för det löpande budgetåret,
nämligen 500 miljoner kronor. Den fak -

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Om upphävande av bensinransoneringen

tiska överbalanseringen, sådan den nu
enligt mera exakta beräkningar kunnat
fastställas, hade enligt detta förslag kommit
att stanna vid cirka 200 miljoner
kronor.

Man hävdade alltså i fjol, att överbalanseringen
av budgeten måste utgöra
minimum 500 miljoner kronor, och nu
har det visat sig, att den i själva verket
kommer att motsvara cirka 300 miljoner
kronor. Om folkpartiets linje förra året
blivit godkänd av riksdagen, skulle även
dessa 300 miljoner kronor ha ytterligare
minskats och överbalanseringen för det
löpande budgetåret följaktligen ha stannat
inte oväsentligt därunder eller vid
pass 200 miljoner kronor.

Om folkpartiståndpunkten i fjol var
riktig — och vem vågar väl dra detta i
tvivelsmål? — vill jag ställa den frågan
till partiets talesmän här i kammaren:
Har vårt läge nu ur penningpolitisk och
samhällsekonomisk synpunkt förändrats
och försämrats på sådant sätt, att det
måste framstå såsom alldeles ofrånkomligt,
att överbalanseringen av budgeten
för det kommande året måste uppgå till
ett kanske tre eller fyra gånger högre
belopp än som med fullföljande av folkpartiståndpunkten
från i fjol skulle ha
uppnåtts för det nu löpande budgetåret?
För att om möjligt kunna förstå och bedöma
folkpartiets uttalanden i motioner,
i reservationer till utskottsbetänkanden
och i andra sammanhang skulle ett mera
adekvat svar på den frågan vara utomordentligt
önskvärt.

Om svaret därtill blir sådant, att det
kan verksamt bidraga till ett klarläggande
av spörsmålet, varför det ur samhällsekonomisk
synpunkt måste anses
vara av större, kanske av väsentligt större,
betydelse att ett belopp av exempelvis
180 å 190 miljoner kronor tillföres
statskassan genom en enligt alla partiers
uppfattning i och för sig betänklig
särbeskattning av motorismen än genom
en upplåning av motsvarande belopp i
den öppna marknaden, så misstänker
jag, att åtminstone de borgerliga partierna
skola ha något lättare för att förstå
varandra i den diskussion, som nu
förmodligen kommer att äga rum. Den

m. m.

nyss nämnda summan 180 å 190 miljoner
kronor är ju vad man beräknar skall
komma att utgöra avkastningen av den
extra bensinskatten för det kommande
budgetåret.

Då man nu diskuterar hithörande
spörsmål från utgångspunkter, som för
folkpartiets vidkommande synas något
nya, kan det inte bortses från att folkpartiet
i år alldeles har glömt bort 10-öreslinjen från i fjol och helt accepterat
27-öreslinjen och därmed en total bensinbeskattning
av 45 öre per liter, samtidigt
som partiet nu hävdar, att varje
krav på skattesänkning måste förutsätta,
att den kan genomföras utan att den av
departementschefen såsom ett minimum
angivna överbalanseringen nämnvärt
beskäres.

Från sådana utgångspunkter och då
folkpartiet, kanske av rent taktiska skäl,
inte finner sig kunna stå alldeles tomhänt
inför motorismen, presenteras ett
— såsom partiet synes vilja göra gällande
— helt nytt uppslag: bensinransoneringens
slopande. Annars hade man väl
trott, att, då exempelvis högern i upprepade
sammanhang motionsvis och annorledes
krävt upphävande så långt som
möjligt av allt vad ransoneringar och
regleringar heter, den icke gjort halt inför
bensinransoneringen. Det finns emellertid
ett crux, nämligen den alltför knappa
tillgången på hårdvaluta, ett crux
vars svårighetsgrad icke är så alldeles
lätt att bedöma eller bemästra. Den numera
på offentligt uppdrag verkställda
översynen av det hösten 1948 i anslutning
till Marshallplanen utarbetade
svenska långtidsprogrammet har ju otvetydigt
givit vid handen, att dollarproblemet
för vårt vidkommande kommer
att bli ännu mera svårlöst än man trots
den mycket pessimistiska inställningen
till detta problem förra hösten ansåg sig
ha anledning räkna med. Lösningen av
detta problem kan säkerligen inte vinnas
annorledes än genom konkreta och
radikala åtgärder för intensifiering av
exportansträngningarna på dollarländerna.
Och även om dessa ansträngningar
skulle leda till visst resultat, torde man
trots allt vara tvingad räkna med att

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Nr 18.

Om upphävande av bensinransoneringen m. m.

handeln på Amerika inte kan balanseras
ens på den nivå, som förutsattes i långtidsprogrammet,
utan att en viss ytterligare
nedskärning även av den däri planerade
dollarimporten kommer att bli
nödvändig.

Enligt mitt sätt att se är det därför
icke så alldeles lätt att anlägga en så
frimodig — för att inte säga äventyrlig
— attityd som folkpartiet och i det rådande,
i valutahänseende ytterst ovissa
läget anvisa en linje, som för det närmaste
budgetåret kan komma att kräva
kanske 20 miljoner kronor i dollarvalutor.
Folkpartiets egna s. k. beräkningar,
att ett slopande av bensinransoneringen
kommer att medföra den och den ökningen
av bensinimporten respektive
bensinkonsumtionen och därmed just det
anspråket på hårda valutor, kunna ju inte
vara ägnade att läggas till grund för
ett ansvarsmedvetet handlande. Jag nödgas
säga detta, ehuru jag personligen står
ytterst tveksam inför spörsmålet rörande
omfattningen av den ökning av bensinkonsumtionen,
som skulle komma att
inträda vid ett slopande av bensinransoneringen.
Men ett bedömande därav från
min sida har ju närmast — jag erkänner
det — karaktären av gissningar eller
förmodanden. Jag kan ju inte begära,
att statsmakterna skola acceptera min
personliga inställning, när man från trafikkommissionen,
bränslekommissionen
och en hel del andra instanser har uttalat
sig i den riktningen, att man nog vid
bensinransoneringens slopande har att
räkna med en ökad konsumtion på mellan
150 000 och 250 000 kubikmeter.

Med hänsyn till bilismen — detta begrepp
då taget i dess vidsträcktaste betydelse
— dess behöriga och berättigade
intressen fullfölja högern och bondeförbundet
i en gemensam, till utskottsbetänkande!
fogad reservation sin ståndpunkt
från i fjol genom att yrka på hävandet
av den extra beskattningen av
bensin och brännoljor med utgången
av nästkommande juni månad. Det sker
under upprätthållande av alla behöriga
krav på sunda budgetprinciper och i
medvetande om att garantier föreligga

7 Första kammarens protokoll 19b9. Nr in.

icke blott för balans i driftbudgeten för
det kommande budgetåret utan även för
en betydande överbalansering därav. Det
sker också i syfte att eliminera en beskattning,
som på grund av sina menliga
återverkningar i skilda hänseenden
aldrig hade bort införas, samt för att
åvägabringa en verklig och starkt motiverad
skattelättnad och detta på ett
sätt och i en ordning, varemot ur principiella
och praktiska synpunkter vägande
erinringar icke kunna resas. Detta
ha också de övriga partierna erkänt
redan genom sina ofta upprepade förklaringar
om den extra bensinbeskattningens
snara avskaffande, blott det icke
sker nu!

Denna sista synpunkt, att bensinskattens
slopande innebär en verklig skattelättnad,
beaktas inte på något sätt från
andra partiers sida; man aktar sig för
att tala därom. Det är väl i alla fall så,
att, när man eliminerade den allmänna
omsättningsskatten, så var det i första
rummet den skattelättnad, detta medförde,
som man tog sikte på. Därtill var ju
skatten besvärande med hänsyn till uppbörd
och redovisning, men alla voro ju
ense om att man genom dess eliminerande
i första rummet skulle åstadkomma
en betydande skattelättnad. Och, om
man eliminerar den extra bensinskatten,
måste väl även detta innebära en skattelättnad
av ungefär samma art som när
man var inne på den allmänna omsättningsskattens
slopande.

Såsom ett skäl och ett starkt skäl för
bensinskattens slopande kan man också
åberopa dess betydelse för levnadskostnadsutvecklingen,
alltså dess återverkningar
på index. Det är ju klart, att i
den mån omkostnadsstegringen på grund
av skatten fått och kunnat slå igenom i
höjda taxor respektive priser, en nedgång
av dessa är att påräkna med skattens
hävande. Detta kommer att återverka
på index, och detta är ju en betydelsefull
synpunkt i det läge, i vilket
vi nu befinna oss.

Till allt detta kommer till sist den
vinst, som åtminstone för mig framstår
såsom det betydelsefullaste resultatet av

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Om upphävande av bensinransoneringen

bensinskattens slopande, nämligen eliminerandet
av den utomordentligt starkt
framträdande brist på jämlikhet i beskattningen,
som i så liög grad kännetecknar
denna skatt. Den hämmar och
felinriktar produktionen. Den drabbar
skattebetalarna i förhållande till avståndet
eller väglängden till deras arbetsplatser
och närmaste tätorter. Den medför
på sitt sätt för stora grupper av medborgare
en faktisk stegring av hyreskostnaderna,
vilken ingalunda varierar
med bostadens kvalitet eller vederbörandes
betalningsförmåga. Den går särskilt
hårt ut över sådana landsdelar, vilkas
innebyggare för sin fortkomst och i sin
näring ha att bemästra stora avstånd
eller äro missgynnade i kommunikationshänseende.
Den träffar direkt och
indirekt oumbärliga varor — icke minst
primära livsmedel — vilkas priser man
samtidigt i vissa fall söker hålla nere
genom en ur principiell synpunkt högst
betänklig subventionering via den allmänna
budgeten. Den utgör ett statligt
tvångslån från i första hand motorismen,
som enligt gjorda utfästelser skall återgäldas.
Oavsett de svårigheter som kunna
möta därför, må man fråga sig, om
det kan vara försvarligt och lämpligt att
ålägga motorismen, landsbygdens och
förorternas folk samt grupper av även
eljest hårt pressade yrkesutövare ett
dylikt tvångssparande till förmån för
staten.

Den extra bensinskatten kan omöjligen
vara en väg eller ett medel till åvägabringande
av någon verklig samhällsekonomisk
balans, som dock förklarats
vara det enda syftet därmed.

Jag skall, herr talman, vid denna sena
timme nöja mig med det anförda, och
i anslutning därtill yrkar jag bifall till
den av mig in. fl. avgivna reservationen.

Herr NIKLASSON: Herr talman! Jag
skall också med hänsyn till den framskridna
tiden och den betydande arbetsbelastning,
som kammaren har ytterligare
här i kväll, försöka att fatta mig mycket
kort, men jag står ju för samma reservation
som herr Velander och skulle

m. m.

med några ord vilja motivera min ståndpunkt.

Vi kunna väl komma överens om att då
väl bensinen nu i huvudsak användes för
nyttoändamål, bensinskatten knappast
kan fogas in under rubriken »skatt på
umbärliga varor». Vi få nog gå ganska
långt i fråga om tolkning av det begreppet,
om vi i dagens läge skola kunna räkna
bensinen till de umbärliga varorna.
Visst finns det användningar av bensin,
som vi kunna ge det namnet, men det
torde vara en mycket liten del av bensinen
som går till sådana ändamål. Att
den nu tagits med i denna lista, beror
väl på att man ville komma fram till ett
visst belopp och att man icke fann detta
möjligt utan att tillgripa denna skatt. Den
är ju den post i den här skatteförteckningen,
som ger det största beloppet.

I utskottsutlåtandet anges, att skatten
ger 209 miljoner, men det är ju ett bruttobelopp.
Härifrån skola dragas vissa
kostnader för statliga ändamål, som utskottet
har angivit till 16,2 miljoner. Men
jag tror att det är mera, som bör dragas
ifrån, t. ex. ökningen av kostnaden för
skolskjutsar, ökningen av kostnaden för
resor i allmän tjänst och de belopp som
skola restitueras. Det är ju klart, att det
ändå återstår ett betydande belopp, men
detta måste ju vägas emot de olägenheter
som skatten för med sig, och fråga är,
om icke vissa av skattens verkningar äro
sådana, att de motverka det syfte, som
denna överbalansering av budgeten skulle
tjäna. Man kan ju, som redan herr Velander
bär framhållit, också i dagens
läge fråga sig, om det är nödvändigt
med en överbalansering till det belopp
som här är beräknat. Det är nog ingen
som kan ge ett fullkomligt exakt svar
på den frågan.

När vi förra året införde denna beskattning,
räknade vi väl med att det
skulle ordnas med restitution för bensin
som användes till andra ändamål än
vägtrafiken, och det har ju tillsatts en
kommitté, som skall utreda denna fråga,
men ännu har den inte kommit till
något resultat, och den fullmakt, som
regeringen har fått att provisoriskt ordna
denna sak, har ju givit en del, men

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Nr 18.

Om upphävande av bensinransoneringen m. m.

vi kunna inte säga att den givit på långt
när vad vi hade väntat. Det är nog
många småbrukare, som använt bensin
till sina traktorer men som på grund
av bestämmelserna om denna skatterestitution
icke ha kunnat få något, och
även om de belopp det bär gäller icke
varit så stora, så tror jag att de för dessa
bensinförbrukare ha varit nog så kännbara.
Då herr Jonsson i Skedsbygd förra
året i andra kammaren framhöll, att det
skulle bli svårigheter när det gällde denna
sak, möttes han av påståendet, att vad
han kom med bara var de obotfärdigas
förhinder. Vad som har förevarit sedan
dess har nog givit vid handen, att farhågorna
inte voro så omotiverade. Nu
är det ju klart, att restitutionsfrågan
inte är ur världen med att vi avskaffa
den extra bensinskatten, men de allra
kännbaraste verkningarna skulle vi ju
då komma ifrån.

Som redan herr Velander framhållit,
är det ju därför att denna skatt drabbar
olika folkgrupper så olika, som den måste
framstå som synnerligen orättvis. Den
drabbar ju innebyggarna i vårt land
olika, allteftersom de bo i förhållande
till de stora trafikcentra — hårdare ju
längre bort de bo — och det är alltså
särskilt glesbygdernas folk som äro hårt
pressade. Någon kanske vill säga, att de,
som ha råd att ha bil, ha också råd att
betala denna extra skatt, men det är
många som äro nödsakade att ha bil för
att kunna utföra sitt arbete, och dessutom
drabbar ju skatten inte bara dem,
som ha bil, utan alla som äro beroende
av vårt trafikväsen, och det äro vi ju
alla i mer eller mindre hög grad. Det
är emellertid de, som bo i de avlägsna
bygderna som drabbas allra hårdast. Att
jordbruket och skogsbruket lida mycket
svårt av denna beskattning är så omvittnat,
att det inte skulle behöva upprepas
här i kväll, men kanske man kan erinra
om saken i alla fall nu, när man
under diskussionen om årets jordbrukskalkvl
icke velat ta med den ränta som
hänför sig till höjningen av kapitalet i
jordbruket. Denna ökning av jordbrukskapitalet
består vid i mycket stor utsträckning
av ökade byggnadskostnader,

och vi veta vilken roll trafikmedlen spela
när det gäller dessa byggnadskostnader.
När det gäller skogen, är ju bensinen
en mycket känslig punkt, och det
kanske man bör tänka på i en situation,
då vissa delar av vår export av skogsprodukter
börja komma i svåitigheter
och man ställer krav på billigare råvara.
Då borde man undanröja sådant
som fördyrar denna produktion.

Nu har det ju sagts, att denna skatt
är av tillfällig natur. Detta yttrande fälldes
förra året, och det upprepas i år.
Det kanske kan vara anledning att erinra
om att så var fallet, även när en
gång bensinskatten höjdes ifrån 12 till
18 öre. Om jag inte minns fel, så sades
det även då, att denna skattehöjning var
tillfällig. I dagens läge är det väl knappast
någon som vågar tänka på att vi
skola komma tillbaka till tolvöresskatlen,
i varje fall inom överskådlig tid.
Det har nu gått in i allmänna medvetandet,
att den skatten är en mera permanent
skatt. Vi kanske få vara litet försiktiga,
så att det inte går samma väg
med 45-öresskatten.

Jag skall, som sagt, inte uppehålla tiden
längre. Med hänvisning till vad jag
sagt och till vad som anförts i den reservation
som avgivits av herr Velander
m. fl. skall jag be att få yrka bifall till
denna reservation.

Herr PETRÉN: Herr talman! När vi nu
gå till behandling av de indirekta skatterna,
har man först anledning konstatera,
att vi nått eu viss grad av inre balans,
och härtill har den överbalansering
av budgeten, som ägt rum med hjälp
av de extra konsumtionsskatterna, verksamt
bidragit. Vi äro emellertid alltjämt
långt borta från en naturlig balans. Den
politik, som förts, bär lett till att vi äro
hårt bundna av regleringar och ransoneringar,
som starkt hämma näringslivets
utveckling. Det iir sådana regleringar som
en hård importreglering, som gått ut över
även för vår industri och våra övriga
näringsgrenar nödvändiga råvaror och
förnödenheter. Vi ha djupt ingripande
priskontroll, som visat många avigsidor
för produktionslivet o. s. v.

100

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Om upphävande av bensinransoneringen

Samma motiv, som i fjol gällde för en
kraftig överbalansering av driftbudgeten
och uppsugning av köpkraften, gälla
i stort sett även i dag. Hur önskvärt det
än vore att kunna taga bort eller minska
de extra skatter som infördes i fjol —
jag tänker närmast på bensinskatten och
pappersskatten — få vi se till, att vi icke
förhasta oss med åtgärder, som kunna
vålla allvarliga rubbningar i den balans
vi nått. Ett slopande av bensinskatten
och pappersskatten i enlighet med vad
högern föreslår innebär ett skattebortfall
av icke mindre än 270 miljoner kronor,
vilket knappast kan anses tillrådligt. Det
skulle öka efterfrågan på varor och därmed
försvåra avvecklingen av olika regleringar,
öka trycket på handelsbalansen
och försämra vår valutasituation. En avveckling
eller uppmjukning av de kvarstående
regleringarna är i dagens läge ett
primärt önskemål, och detta önskemål är
icke förenligt med större sänkningar av
budgetöverskottet.

Även om i stort i dag samma motiv
som i fjol gälla för stark överbalansering
av driftsbudgeten, får man dock icke
blunda för att en konjunktursvängning
närmar sig och att den denna gång som
så många gånger förr börjat först i Amerika,
där priserna på hemmamarknaden
nu äro i fallande. Skulle en motsvarande
stark konjunktursvängning inträda hos
oss, ges det förutsättningar för en minskning
av överbalanseringen. En överbalansering
av budgeten är ju icke på lång
sikt någon önskvärdhet; den innebär ju
ett tvångssparande, ett överförande av
sparmedlen till statens hand för dess disposition.

Vi äro emellertid ännu icke där. Vi ha
ännu ingen konjunktursvängning i landet,
utan vi ha alltjämt en högkonjunktur för
att inte säga en överkonjunktur. Vi ha
full sysselsättning och stark efterfrågan
på varor, vilket gjort, att endast i begränsad
omfattning våra regleringar och
ransoneringar uppmjukats. De vikande
priserna i Amerika och våra ökade svårigheter
att där finna en förmånlig avsättning
för våra exportvaror ge oss nu
en tankeställare inom valutapolitikens
område och pressa fram som allt mera

m. m.

aktuellt det önskemål, som framförts
ifrån folkpartihåll om ett tillrättaläggande
av kronkursen. Kan detta genomföras,
gynnas vår utrikeshandel på det
mest effektiva sättet.

Av de indirekta skatter, som behandlas
i dag, står debatten egentligen endast
om den extra bensinskatten. Jag håller
med både herr Velander och herr Niklasson
om att denna skatt är mycket
kännbar, och det går ej att förneka, att
den särskilt hårt drabbar våra glest befolkade
landsändar. Med hänsyn till behovet
att överbalansera budgeten och
fullfölja stabiliseringspolitiken torde det
emellertid, såsom jag tidigare nämnt,
knappast vara tillrådligt att låta staten
gå miste om denna stora skatteintäkt och
frisläppa 200 miljoner kronor, som detta
innebär. Det är klart, att denna bensinskatt
hårt drabbat bilismen, men denna
lider också mycket hårt under en ransonering,
som är besvärande och binder
produktionskraften. Det är angeläget att
även få bort denna bensinransonering.
Skulle man ge sig in på att slopa den
extra bensinskatten, avhänder man sig ju
möjligheten att få bort ransoneringen,
ty då skulle efterfrågan stiga och därmed
gapet mellan tillgång och efterfrågan
ökas. Ransoneringen skulle med andra
ord permanentas. Detta är ett skolexempel
på vad jag förut nämnt i ett allmänt
sammanhang, att om efterfrågan på en
vara ökar, som den gör om man ökar
köpkraften, så blir ransoneringen konserverad.
Regleringar gå icke så lätt att
komma ifrån. Även detta skäl talar alltså
för att uppskjuta den extra bensinskattens
avveckling. Min förhoppning är
emellertid, att det inte skall dröja alltför
länge, innan vi kunna få bort den, men
bensinskattens avveckling bör föregås av
bensinransoneringens slopande.

Bensinransoneringen är från början
till en del en felspekulation och tillkom
på ett valhänt sätt. Den infördes vid en
tidpunkt, då man egentligen saknade
grepp om hur stor efterfrågan egentligen
var på bensin. Priset hade nämligen höjts
med 30 öre per liter, och inverkan av
denna prishöjning avvaktades icke. Ransoneringen
infördes av regeringen under

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Nr 18. 101

Oln upphävande av bensinransoneringen m. m.

den förutsättningen, att därigenom skulle
inbesparas 300 000—400 000 kubikmeter
bensin eller, som det sades, 35—50 miljoner
kronor i valuta. Ransoneringen har
nu varat ungefär ett år, och effekten kan
bedömas. Den har ingalunda varit den
avsedda, utan besparingen ligger betydligt
lägre. Det äro samtliga partier eniga
om. Bensin är en svårransoncrad vara.
Ransoneringen blir aldrig rättvis; den
är och måste förbli till stora delar godtycklig,
då den bygger på enskild behovsredovisning.
Ransoneringen verkar direkt
produktionshämmande, då den försvårar
trafikmedlens rationella användande
och binder en stor mängd arbetskraft,
som rycks bort ur produktionen.
Vi behöva bara tänka på de 250 personer,
som bensinransoneringen enligt
vad som uppgivits bär, sysselsätter i de
statliga organen. Ja, jag behöver icke uppehålla
mig vid hur besvärlig denna ransonering
är, hur arbetskrävande den är
skildrades livfullt i debatt i denna kammare
för några veckor sedan av statsrådet
Mossberg samtidigt med alt han begärde
900 000 kronor i anslag för de
tjänstemän vid länsstyrelserna som syssla
med bensinransoneringen.

Övriga länder ha klart insett de
ogynnsamma verkningarna av en bensinransonering
och beaktat prisets återhållande
verkan på konsumtionen.
Knappast något land i Europa med
vårt prisläge på bensin har kvar ransoneringen.
Om jag bortser från länderna
i östblocket, som man icke vet mycket
om, är det faktiskt endast Spanien, där
detta är fallet. Nu senast släppte Finland
den 18 februari bensinransoneringen.
Som ett huvudargument för dess bibehållande
där framfördes faktiskt, att Sverige
hade bensinransoneringen kvar.

Det skäl, som hos oss åberopas för
bensinransoneringens bibehållande, är
enbart valutasynpunkten. Det gäller då
att få veta, hur mycket valuta vi spara
genom bensinransoneringen. Det är icke
lätt att göra en sådan uppskattning. Ett
sätt är att man frågar bensinförbrukarna,
hur mycket de anse vara deras verkliga
behov, men det ligger då i sakens
natur, att man ehåller uppgifter, som

ligga i överkant; i all synnerhet bli
uppgifterna missvisande, om man i samma
andedrag antyder, att avsikten är att
ytterligare skärpa ransoneringen. Detta
är just vad trafikkommissionen gjort vid
sin rundfråga i höstas. Ett annat sätt att
beräkna förbrukningen är att göra en
skrivbordsanalys, byggande på bensinförbrukningen
och bilbeståndet under
tidigare år. Detta har trafikkommissionen
gjort och även andra, men ingen
annan har kommit till så höga siffror
som trafikkommissionen. Detta tror jag
beror på att trafikkommissionen väsentligt
försummat att använda de korrektionsfaktorer
man måste ta till, beroende
på prishöjningen, en minskad belastning
av trafikapparaten på grund av inskränkningar
i byggnadsverksamheten
etc. Trafikkommissionen kommer efter
sina båda beräkningsmetoder till en trolig
merförbrukning av 200 000 kubikmeter
vid ransoneringens slopande, motsvarande
ett värde av 20 miljoner kronor.
De stora bensinbolagen uppskattade ökningen
till ingen alls eller till maximum
35 000—75 000 kubikmeter per år. Bensinhandlarna,
som ligga närmast kundkretsen,
anse att ökningen troligen blir
ingen.

Lastbilägarna ha genom sin organisation
vid trafikkommissionens enligt min
mening tendentiösa förfrågan i höstas
angivit att de till 86 procent fått sina
behov täckta. Detta skulle motsvara en
ökning av i runt tal 125 000 kubikmeter.
Svaret lämnades, som sagt, på den enligt
min mening tyvärr olyckligt formulerade
och därigenom tendentiösa cirkulärskrivelsen.
Den, som någorlunda känner
till förhållandena, vet emellertid,
att många lastbilägare ha mer än nog
med bensin och att därigenom en viss
utjämning äger ruin till förmån för andra
fordon.

Jag frågade häromdagen en större organisation,
som har berörts av bensinransoneringen,
en organisation som jag
vet har den uppfattningen att ökningen
inte kommer att bli någon alls, varför
den inte fört fram denna synpunkt till
trafikkommissionen. .lag fick det svaret
att det hade den tänkt göra, men man

102 Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Om upphävande av bensinransoneringen

var rädd för att ransoneringen då skulle
skärpas.

Mina herrar! Så är det beställt med
uppriktigheten i de uppgifter, som lämnas
till kommissionen.

Stor uppmärksamhet måste, när man
ser på denna fråga, ägnas åt personbilsförhållandena.
Motormännens riksförbund
har därvidlag gjort ett uttalande
av i huvudsak den innebörden att priset
verkar återhållande och att de rationaliseringar
och besparingar, man i samband
med prishöjningen måste göra,
innebära, att det inte blir någon större
ökning av förbrukningen, om ransoneringen
slopas. Förhållandet är således,
som jag redan redovisat, det att mycket
tyder på att trafikkommissionen starkt
överskattat bensinransoneringens verkan.

Det säregna är emellertid, tycker jag,
framför allt, att bevillningsutskottet med
undantag för folkpartireservanterna godtagit
trafikkommissionens uppgifter reservationslöst.
Vi reservanter vilja ingalunda
gå så långt, att vi anse att bensinransoneringens
slopande skulle innebära
att inte förbrukningen ökar. Vi tro
att det blir en viss ökning för personbilar
och privata lastbilar men en
ökning begränsad till ungefär 100 000
kubikmeter. Med nuvarande inköpspris
innebär en ökning av importen
med 100 000 kubikmeter ungefär en
valutautgift av 10 miljoner kronor. Detta
är naturligtvis en stor post i och
för sig, och i synnerhet när det som i
detta fall väsentligen gäller dollar, är det
en allvarlig fråga. Vi måste emellertid
ha klart för oss att siffran 10 miljoner
kronor är en bruttosiffra. Ett slopande
av bensinransoneringen kommer ur
många synpunkter att ha en produktionshöjande
effekt; avsevärd arbetskraft
kommer att friställas och en effektivare
transportapparat att erhållas.

Om den sänkning, som i folkpartimotionen
föreslagits i den direkta skatten,
skall bli genomförd, har man även att
förvänta att detta skall ha en produktionsstimulerande
verkan. Därom torde
väl alla vara överens. Att varje produktionsökning
sedan har en valutabespanande
effekt, behöver jag väl ej påpeka.

m. m.

Huruvida dessa förhållanden helt komma
att kompensera valutabehovet av 10
miljoner kronor för erforderliga bensinköp,
vågar jag ej med bestämdhet uttala
mig om, men en fullständig nollställning
i ekvationen kan väl ej vara erforderlig
för att släppa en ransonering —
så stor torde väl inte nitälskan om ransoneringarna
vara.

Det är med en viss tillfredsställelse
jag här har följt vad som uttalats i dessa
frågor och funnit att bondeförbundet
delar uppfattningen att bensinransoneringen
kan slopas. Åtminstone ger förbundet
uttryck åt detta i sin motion I:
232, där det anges, att bensinransoneringen
är överflödig, lag vill dock för
min del inte gå så långt som bondeförbundet
gjorde i fjol i denna fråga, då
det i sin reservation till bevillningsutskottets
betänkande nr 8 angav följande.

»Det kan erinras om att en ytterligare
import av 200 000 kbm bensin icke torde
draga en större kostnad än cirka 18
milj. kr. i inköp. Redan den nuvarande
bensinskatten ger på denna kvantitet en
skatteintäkt till staten på 36 milj. kr. Det
framstår av dessa skäl som angeläget att
stora ansträngningar göras för att öka
importen av bensin.»

Detta var bondeförbundets uppfattning
i fjol vid en tidpunkt, då bensinskatten
var 18 öre, och då man ju klart borde
kunna förutse och kanske också visste,
hur importsituationen låg till.

Hur högern ser på denna fråga, är för
mig inte riktigt klart. Här yrkas på en
skattelättnad med ungefär 270 miljoner
kronor, och i detta sammanhang när det
gäller bensin innebär det att ungefär 190
miljoner kronor släppas ut i form av köpkraft.
Hur detta skall kunna vara förenligt
med önskan att komma ifrån regleringar
och ransoneringar, anges icke. Det vore
värdefullt att veta, hur stort driftbudgetöverskott
högern tänker sig med denna
uppläggning och även hur man tänker
sig att klara kapitalutgifterna, som, såvitt
jag förstår, inte få täckning genom
det överskott på driftbudgeten, som högern
nu kalkylerar med.

Herr Velander frågade mig — om jag
uppfattade rätt — hur folkpartiet i år
kunde tala om en så mycket högre över -

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Nr 18.

103

Om upphävande av bensinransoneringen m. m.

balansering av budgeten, när man nöjde
sig med en betydligt mindre sådan i fjol,
och herr Velander hänvisade då till vad
slututfallet blev i fråga om budgetöverskottet.

Det är riktigt att detta budgetöverskott
blev mindre än vad som beräknats —
det gick ned till 300 miljoner. Detta berodde
på att vissa inkomstposter minskade
och det berodde på reservationsanslag,
som utnyttjades; allt saker som stå
redovisade i propositionen nr 181. Men
om inte budgetöverskottet förra året
blev vad man avsett, är detta väl inte någon
anledning att i år tänka sig ett lågt
budgetöverskott.

I övrigt kan jag på frågan om folkpartiets
ställning till överbalanseringen
av budgeten svara, att vi ju flera gånger
ha framfört, att man inte skall känna
sig bunden till några fixa tal, men att
en kraftig överbalansering av budgeten
i dagens läge är nödvändig. Hur det kan
bli i framtiden, får konjunkturutvecklingen
visa.

Socialdemokraterna äro av samma
uppfattning som reservanterna, att man
inte kan slopa den extra bensinskatten
i dag, men på en annan punkt ha de
en avvikande mening, och det är beträffande
bensinransoneringen, vars slopande
man på socialdemokratiskt håll går
emot. Jag vore mycket intresserad av
att få höra ur vilken synpunkt man intar
denna ställning. Jag har noga följt
vad som skrivits i dessa ting och har
funnit att i en tidningsartikel utvecklas
den synpunkten, att folkpartireservanterna
ha angivit en alldeles för liten valutaåtgång
och att det av denna anledning
inte är möjligt att slopa bensinransoneringen.
Sedan finner man en annan artikel
i en annan tidning, där det sägs,
att det inte blir någon ökad bensinförbrukning,
om bensinen släpps fri. Detta
senare användes då som argument mot
synpunkter, som av folkpartiet förts
fram i samband med förslag till en sänkning
av den direkta skatten redan nu.
Det skulle vara intressant att veta vilken
ståndpunkt socialdemokraterna här i
verkligheten företräda. Majoriteten inom
utskottet tror på en ökning av förbrukningen
med 200 000 kubikmeter bensin,

men anmärkningsvärt är att i partiorganen
framföras även helt motsatta meningar,
ingen merförbrukning alls. Detta
stöder mig ytterligare i uppfattningen
att den uppskattning, som utskottet
gjort, är för hög.

Herr talman! Om jag nu får sammanfatta
mina synpunkter, äro de följande.
Man kan inte i dagens läge tillråda en
så kraftig minskning av budgetöverskottet
som ett slopande av den extra bensinskatten
skulle innebära. Min uppfattning
är vidare, att utskottets majoritet
har en överdriven stark tro på ransoneringens
verkan ur valutasynpunkt. Olägenheterna
av bensinransoneringen äro
väsentliga. Jag vädjar, herr talman, till
kammaren att här, när det finns möjlighet
att giva uttryck för en önskan och
tro på möjligheten att få bort en ransonering,
göra detta, och jag yrkar bifall
till den hemställan, som gjorts i min
och herrar Sandbergs in. fl. reservation,
innebärande ett slopande av bensinransoneringen.

Herr EKMAN: Herr talman! Det föreliggande
utskottsutlåtandet redovisar, med
undantag för spörsmålet om pappersskatten,
förslag rörande samtliga de punktbeskattningar,
om vilka riksdagen för
ungefär ett år sedan fattade beslut.

Beträffande samtliga i förslaget upptagna
fortsatta punktbeskattningar råder
det endast meningsskiljaktighet rörande
bensinskatten; om alla de övriga skatterna
ha utskottets ledamöter kunnat samsas,
och jag förmodar att det beträffande
dem inte heller finns någon avvikande
mening här i kammaren, som behöver
föranleda något uttalande. När jag
nu såväl som de övriga talarna begränsar
mig till att yttra mig om bensinskatten
och i anslutning härtill också om eu
fortsatt ransonering av bensinen, så tror
jag att jag följer ett gott föredöme från
de föregående talarnas sida, även om
ämnet kanske är litet känsligt.

För att nu först säga ett par ord om
hur utskottets majoritet ser på frågan
om fortsatt giltighet av tilläggsbeskattningen
med 27 öre per liter bensin och
ett något lägre belopp för brännoljan, så

104

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Om upphävande av bensinransoneringen

ha vi inte kunnat finna att några sådana
förändringar ha inträffat i vårt land under
det år som har gått, att det nu är
tillrådligt att ta bort denna skatt. Det
är ingen kärlek, herr talman, till skatten
som sådan, som föranleder ett sådant uttalande
från utskottsmajoritetens sida,
utan avgörande ha varit samma synpunkter
som för ett år sedan föranledde skattens
införande.

Vi ha inom utskottets majoritet en
mycket stark känsla av att om vi skola
kunna skydda vårt penningvärde, så gäller
det att altljämt ha ett visst tånghåll,
så att säga, på köpkraften i landet. Och
då denna punktbeskattning — jämte de
övriga som införts i samma syfte — synes
vara några av de effektivaste anordningar
som finnas för att nå ett sådant
mål, kunna vi icke anse det vara
någon risk att under ytterligare ett år,
den tid alltså som utskottets majoritet
föreslår, bibehålla denna beskattning.

Det har talats mycket om skattens farliga
verkningar speciellt för de glest bebyggda
trakterna i vårt land, och det
torde gunås vara så sant som det är sagt.
Men såvitt vi ha kunnat bedöma saken
voro besvärligheterna störst närmast efter
det den förhöjda beskattningen infördes.
Numera ha skatterna slagit igenom
i priserna och i den mån de ha slagit igenom
— i fråga om frakter, taxor och
sådant — minskas också olägenheterna
av skattehöjningen och effekten synes bli
den beräknade.

Skulle man i detta fall följa högerreservationen
och ta bort tilläggsskatten på
bensin och brännoljor, skulle detta ju
betyda ett nettobortfall i statens inkomster
på ca 190 miljoner kronor. Det synes
oss vara alldeles oförsvarligt att i nuvarande
ekonomiska läge vidtaga eu sådan
åtgärd.

En reducering till viss del eller ett
borttagande av skatten skulle icke medföra
de fördelar, som man så gärna hoppats
på, tv man skulle säkerligen med
ett sådant förfarande nå ungefär samma
dåliga resultat som när på sin tid omsättningsskatten
togs bort — det var föga
av vinsten genom borttagandet av denna
femprocentsbeskattning som kom till uttryck
i levnädskostnadsindex; vinsten

m. m.

blev kvar hos mellanhänder av skilda
slag. Och skulle man, som det har ifrågasatts
från något håll, dela på den nuvarande
punktbeskattningen på bensin och
brännolja, skulle vinsten genom en sådan
uppdelning ingalunda slå igenom. Det
torde för övrigt vara rätt tveksamt om
ens ett slopande av hela denna beskattning
i någon nämnvärd utsträckning alls
skulle komma att synas i de olika avseenden,
där man hyst förhoppningar om
att nå mycket goda resultat.

Det har sålunda, i korthet sagt, herr
talman, varit dessa skäl, som ha föranlett
utskottets majoritet att biträda vad Kungl.
Maj:t i detta fall har föreslagit riksdagen.

Övergår jag sedan till de spörsmål, som
sammanhänga med bensinransoneringen,
vill jag bara erinra om att ransoneringen
av bensin föranleddes av valutaknappheten
vid den tidpunkt då ransoneringen
infördes. Det var ju faktiskt en chock,
som inte bara riksdagens ledamöter utan
svenska folket i sin helhet fick, när det
blev närmare klarlagt, hur knappa våra
betalningsmedel voro, i varje fall i dollar,
och bland annat detta föranledde, att
riksdagen gick i författning om att stödja
Kungl. Maj:ts förslag om en ransonering
av importerade varor, icke endast bensin
utan också en hel del andra varor.
Och när det nu här talas i högstämda
tonarter om hur kär denna bensin är
och hur angeläget det skulle vara att
släppa den loss, så tror jag de herrar,
som framföra dessa synpunkter. Men
skulle någon i detta land ta upp problemet
exempelvis på det sättet, att folket
skulle få uttala sig om vilket det helst
ville ha: mera bensin eller litet mera
kaffe, är jag rädd för att bensindundret,
som nu mullrar, skulle komma att alldeles
försvinna! Det finns säkerligen, mina
damer och herrar, i vårt land olika meningar
om hur man bör använda de valutor
vi ha.

När det sedan här speciellt från herr
Petréns sida, talas så mycket om hur
liten förhöjningen i bensinåtgången skulle
bli för den händelse ransoneringen
upphävdes, så veta såväl herr Petrén som
jag rätt litet om den saken. Herr Petrén
går i allt väsentligt ut ifrån vad han

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Nr 18. 105

Om upphävande av bensinransoneringen m. m.

har erfarit vid personliga samtal med en
och annan oljebolagsdirektör och en och
annan bensindistributör. Utskottets majoritet
har för sin del — som det så gärna
brukar heta här i kamrarna när man
själv vill stödja sig på dessa uppgifter —
hållit sig till vad de ansvariga myndigheterna
ha uppskattat ökningen till. Det
har åtminstone förr i världen ansetts
vara åtskilligt mera tillförlitligt att hålla
sig till sådana uppgifter än att anknyta
till vad den ena eller den andra under
hand har sagt.

Fakta i saken äro ju att här i landet
år 1947, fastän förbud för söndagskörning
och förbud för användandet av
vissa då befintliga bilar och även andra
restriktionsåtgärder voro gällande under
en betydande del av det senare halvåret,
ändock förbrukades 915 000 kubikmeter
bensin. Sedan den tiden ha ungefär
50 000 nya bilar tillkommit, och det
förefaller ju mig som om även dessa
komma att draga bensin, om de skola
hållas igång. Med den starka känsla som
människor ha för att vilja använda detta
moderna transportmedel både för
personligt bruk och för transporter,
tycker jag att de flesta skäl tala för att
det är riktigare att gå ut ifrån 1947 års
siffra, trots att förbrukningen då hölls
nere av de restriktioner jag nyss nämnde,
och därtill beräkna vad åtgången
kan bli för ytterligare det antal motorfordon,
som sedan dess har tillkommit.

Det förefaller då, herr talman, som om
en så försiktig uppskattning som att beräkna
ökningen till ungefär 100 000 kubikmeter
skulle vara löjligt låg. Penningtillgången
är trots all beskattning så
god, att det för närvarande ingenting
betyder ur återhållande synpunkt: alla
de som ha en bil och kunna få köpa bensin,
de köpa och köra upp bensinen.

Det talas också om att återhållsamheten
på byggnadsmarknaden skulle friställa
transportbilar och därmed föranleda
en minskad efterfrågan på bensin.
•lag råder herrarna att försöka åtminstone
här i Stockholm få tag på en lastbil
för någon transport. Det blir säkerligen
mycket svårt, och om ni inte tidigare
äro kunder hos vederbörande stå ni er
säkert mycket slätt. Det går nämligen

i allmänhet inte på mindre än tre å fyra
dagar att få en sådan körning utförd.

När förhållandena äro sådana, herr
talman, ha vi, som biträtt utskottsförslaget,
ansett att man inte kan räkna
med en så begränsad ökning av bensinförbrukningen
som den som förespås
i den reservation, som herr Petrén här
pläderat för.

Kommer jag sedan till möjligheterna
att köpa bensin utifrån, vill jag påpeka,
att det är klart ådagalagt att fortfarande,
så långt man får lita till utsagor
från myndigheter av skilda slag, äro
våra pundtillgångar helt utnyttjade i den
mån de kunna utnyttjas för bensininköp.
Den bensin som vi eventuellt, om vi slopade
ransoneringen, ytterligare skulle
behöva köpa, måste alltså köpas för dollar,
och våra tillgångar på dollar äro ytterligt
knappa. Tillgången är kanske i
dag knappare än den var för drygt ett år
sedan, när bensinransoneringen infördes.
Det finns således ingenting att köpa
för.

Men jag vill till detta lägga ytterligare
en synpunkt. Om det vore så att vi
hade fem miljoner eller tio miljoner
kronor i dollar lediga för att göra inköp
med, så nog tycker jag att det skulle
vara en misshushållning med valuta att
köpa bensin för alla dessa pengar. Det
finns så oändligt många nyttigare saker
för vårt produktiva liv, syftande till att
stärka våra exportmöjligheter — jag tänker
på arbetsmaskiner och transportmedel
av skilda slag. Det kanske också
finns en och annan råvara, som i långt
större utsträckning än bensinen skulle
behöva komma i åtanke för import.

Jag tror också att det skulle vara ytterligt
välbehövligt om man för närvarande
i stället för att köpa bensin — om
man nämligen hade dollar — köpte reservdelar
till de bilar vi ha, så att man
i dessa bilar kunde byta ut vissa »ädlare»
delar, som äro så utslitna att de
föranleda en onormalt stor bensinförbrukning.

Ja, det är sådana synpunkter och kanske
även en del andra som, herr talman,
gjort att utskottets majoritet för
sin del har ansett sig böra i dessa avseenden
följa Kungl. Maj:t, och jag hem -

106

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Om upphävande av bensinransoneringen

ställer om bifall till utskottets förslag i
samtliga de punkter, som detta bevillningsutskottets
betänkande innehåller.

Herr BERGH: Herr talman! Det fanns
en punkt i den föregående ärade talarens
resonemang, som jag ett ögonblick
skulle vilja ta upp till diskussion.

Herr Ekman medgav, att den extra
bensinskatten verkade mycket ojämnt,
och han medgav även att denna ojämnhet
var till nackdel särskilt i de glest
bebyggda delarna av landet. Men så tilllade
herr Ekman, att han hade det intrycket,
att dessa olägenheter framträtt
framför allt vid början av skattens införande,
men att i den mån som denna
extra bensinskatt hade slagit igenom i
form av höjda priser och höjda taxor,
hade dessa olägenheter minskat.

Tillåt mig uttrycka min förvåning över
detta resonemang. Det förhåller sig i
stället på det sättet, herr Ekman, att i
den mån som denna extra bensinskatt
i de glest bebodda delarna av landet har
slagit igenom i form av höjda priser och
höjda taxor, så har denna ojämnhet permanentats
och i vissa avseenden accentuerats
till ytterligare nackdel för dessa
glest bebyggda områden.

När vi äro överens om utgångspunkten,
behöver jag inte spilla många ord
på att visa, att — såsom herr Velander
framhöll i sitt anförande — denna extra
bensinskatt verkar särskilt oförmånligt
i de trakter av landet, som jag nyss har
talat om. För mitt hemlän, som omfattar
drygt 23 procent av rikets areal men
inte har mer än drygt 7 procent av landets
järnvägsnät, är det ju utan vidare
klart, att där måste en förhållandevis
stor del av de nödvändiga varutransporterna
ske annorledes än med järnväg.
Förhållandena äro om inte lika så likartade
i de fyra nordligaste länen i landet.
Arealen är förhållandevis stor, järnvägsnätet
är förhållandevis litet, och
följaktligen måste nödvändiga varutransporter
ske på landsväg. Detta är grunden
till att det blir en hårdare belastning
där. Men nu säger som sagt herr
Ekman, att i den mån man vinner syftet
eller vunnit syftet med denna extra bensinskatt,
att den skall slå igenom på pri -

m. m.

serna och taxorna, så framträda olägenheterna
mindre!

Tillåt mig i stället, herr Ekman, ställa
in frågan om den extra bensinskatten i
det sammanhang som den ställdes, då
detta beslut fattades. Man avsåg med
denna extra bensinskatt att suga upp ett
köpkraftsöverskott. När vi nu äro överens
om att den verkar ojämnast och hårdast
i de glest bebyggda delarna av landet,
skulle det vara intressant, om någon
av utskottsmajoritetens talesmän också
skulle kunna visa, att köpkraftsöverskottet
är störst i dessa områden och att det
framför allt borde sugas upp just där.
Jag har svårt att tänka mig, att så är fallet!
I dessa områden, som ligga långt
från skeppningshamnarna och där alltså
frakterna även på bensin ställa sig dyrare
än på andra håll, hade vi redan
innan skattehöjningen kom den nackdel
som låg i de ökade frakterna på bensin.
Nu kommer den extra bensinskatten som
ett påbröd. Jag vill fråga, om någon
verkligen kan försöka göra gällande, att
den extra bensinskatten, som alltså efter
vad vi äro övertygade om verkar
hårdast i dessa bygder, är särskilt motiverad
där, på grund av att den där
skulle samla upp något särskilt stort
köpkraftsöverskott.

Det förefaller, som om man kan anlägga
en synpunkt till. Nu är faktiskt
större delen av bensinpriset skatt. Betala
vi 70 öre litern för bensin, så utgör
45 öre skatt. Det skulle vara mycket
intressant att höra, hur de, som drivit
denna politik både i år och i fjol,
kunna försvara, att övre Norrlands befolkning
drabbas ojämnt och särskilt
hårt. Hur kunna dessa herrar försvara,
att denna form av skatt inte följer det
vanliga skatteschemat? Vi eftersträva
vid andra skatter, att de skola tas ut
efter bärkraft. Kan någon nu göra skäligt,
att befolkningen t. ex. i Arjeplog
eller Karesuando, som får betala högre
bensinfrakt än andra och som i regel
lever under ganskt torftiga förhållanden,
i skatteavseende skall klämmas
hårdare än alla andra? När man låter
större delen av bensinpriset utgöras av
skatt, så har man rätt att även ur den
synpunkten ställa frågan, hur man kan

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Nr 18.

107

Om upphävande av bensinransoneringen m. in.

konstruera en skatt på det viset. Då vi
äro överens om att skatten verkar hårdast
i dessa områden, så äro de frågor
jag nu har framställt följdsatser av det
faktum, om vilket vi äro överens.

Det förefaller mig som om de herrar,
som vilja behålla denna form av beskattning,
i rättvisans intresse borde
försöka konstruera den på det viset, att
den inte verkar hårdare för människor,
som i stället borde ha lättnader. Jag
har tidigare varit inne på den tanken,
att bensinskatten borde varieras, att
man borde åstadkomma något slags regional
variation av den, vare sig man
vill ha regionala skattetaxor eller man
vill ge restitution. Tv vi få väl ändå
vara överens om att så länge förespråkarna
för denna extra form av beskattning
samtidigt driva den meningen, att
skatten skall tas ut efter bärkraft, och
erkänna, att den drabbar hårdast i de
glest bebyggda landsdelarna, så är det
en ganska självklar skyldighet för dem
att försöka åstadkomma en sådan variation.
att skatten åtminstone icke verkar
hårdast, där den borde verka minst hårt.

Herr ÖHMAN: Herr talman! När dessa
skatter genomfördes av fjolårets riksdag,
intogo vi från kommunistiskt håll en
avvisande hållning. Detta gällde inte bara
bensinskatten, som nu här i kväll i bil
vudsak bär diskuterats, utan också de
andra punktskatterna, som föreligga i bevillningsutskottets
nu föreliggande betänkande.
Jag vill inte förlänga debatten
med många ord, men jag vill notera, att
vi icke anse oss ha anledning att frångå
den ståndpunkt, som vi då intogo.
Man anförde ju i diskussionerna i fjol
såväl här i kammaren som i den beredning,
som tillsattes av regeringen före
skatternas införande, att det var köpkraftsöverskottet,
som skulle steriliseras
på detta sätt, för att man därigenom skulle
uppnå den s. k. samhällsekonomiska
balans, varom man så ofta bar talat. Vi
vände oss då emot det där talet om att
det fanns köpkraftsöverskott i detta ords
verkliga mening ibland de lägre inkomsttagarna
i landet.

Jag tror mig i dag kunna konstatera,
att erfarenheten bar visat, att vår stånd -

punkt i det fallet var den riktiga. Jag
hänvisar därvidlag till de uppgifter, som
finnas i årets statsverksproposition, där
man ju förklarar, att redan under senare
delen av förra året, alltså innan dessa
nya skatter hade kunnat få någon egentlig
verkan på samhällsekonomien, så
minskade spänningen mellan köpkraft
och varutillgång påtagligt. När det är fallet
måste också konstateras, att den motivering
för skatterna, som anfördes när
de först infördes och som fortfarande
anföres, inte är sakligt motiverad. 1 stället
ha ju dessa skatter till uppgift och
syfte att, som jag tidigare har anfört här
i kammaren, med direkta statliga medel
pressa ned levnadsstandarden också för
dem, som leva på en nivå, som i många
fall understiger ett drägligt existensminimum.

Nu erkänner man ju från alla liåll och
från alla partier, att skattetrycket här i
landet är alldeles för hårt. Det parti jag
representerar menar i det avseendet, att
detta gäller framför allt för de lägre inkomsttagarna,
de som drabbas ojämförligt
hårdast av den skärpta konsumtionsbeskattningen.
Jag vill erinra om att även
finansministern senast i remissdebatten
förklarade, att han kände sig »skakad»,
som orden föllo, över det nuvarande skattesystemets
verkningar. Det är väl också
det, som är anledningen till att vi ha
fått en ny skatteutredning. Finansministern
vitsordade därvidlag, att folk i lägre
inkomstgrupper måste ha extraarbete eller
övertidsarbete sex dagar i veckan för
att få debet och kredit att gå ihop. Men
trots att man erkänner dessa faktiska
förhållanden, och trots att man i statsverkspropositionen
och finansplanen numera
icke talar om något köpkraftsöverskott
eller inflationsgap, så vidhåller
man en politik, som skall resultera i en
överbalansering av budgeten med upp
emot 700 miljoner kronor.

Herr talman! Till denna politik på det
ekonomiska området kan jag och det
parti jag representerar inte ansluta oss,
och jag ber därför med dessa få ord att få
yrka bifall till motion nr 218 i denna
kammare i de delar av motionen, som
upptagits till behandling i föreliggande
betänkande.

108 Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Om upphävande av bensinransoneringen

Herr BERGVALL: Herr talman! Det är
tämligen uppenbart, att ett av de angelägnaste
önskemål, som vi över huvud
taget ha i vårt samhälle för närvarande,
är att få ned det samlade skattetrycket. Vi
ta säkert för närvarande i anspråk en
så stor del av det svenska folkets inkomst
för skatter, att det inte kommer
att gå bra i det långa loppet.

Det är självfallet, att detta önskemål
kan finnas både beträffande de direkta
skatterna och beträffande de indirekta
skatter, som vi i dag diskutera. Jag är
fullt på det klara med att det vore utomordentligt
önskvärt att få ned den bensinskatt,
som har varit huvudföremålet
för dagens diskussion. Det gjordes ju
tämligen klart, när bensinskatten infördes,
även från deras sida, som äro närmast
ansvariga för den höga bensinskatten,
att man fortast möjligt ville ha bort
den. För oss, som ställde oss mera ovilliga
till denna höjning av bensinskatten
och förordade en försiktigare väg, är naturligtvis
inte det önskemålet mindre
angeläget. Jag är också övertygad om att
bensinskatten för många människor
känns mycket hård och besvärlig, och jag
är fullt på det klara med att den är
tryckande och besvärande för vårt ekonomiska
liv.

Men det är självfallet eu sak att ha allt
detta klart för sig och vara mycket bestämd
i sin principiella uppfattning, och
en annan sak att omedelbart ta steget
fullt ut. Vi befinna oss ju för närvarande
i fråga om den inre ekonomiska balansen
i ett rätt labilt jämviktsläge i ett regleringssamhälle.
Vi löpa kanske inte på
långa vägar samma risk för prishöjningar
i dag som för något år sedan, men ingen
kan säga, att vi ha återvunnit balansen.
Och allra minst kunna vi säga det, om
vi se litet på förhållandena utåt.

Jag måste därför säga, att det förefaller
mig egendomligt, att man i det läget,
även om man är övertygad om angelägenheten
av att sänka skatterna,
vågar ta ut steget så långt som man i
dag gör från höger- och bondeförbundshåll,
när man där påyrkar slopande av
den extra bensinbeskattningen. Om man
summerar de skattesänkningar, som hö -

rn. m.

gern föreslagit under den här riksdagen,
med de utgiftshöjningar, som också
föreslagits från högerhåll, så får man
någonting, som närmar sig halva budgetöverskottet.
Även om jag tror, att bensinskatten
är produktionshämmande, så
tror jag dock att det är ett mycket riskabelt
experiment att i ett slag göra sig
av med i det närmaste halva budgetöverskottet.

Och jag måste tillägga, att det naturligtvis
på ett särdeles konstigt sätt rimmar
med talet om högerns »kärva linje».
Den allmänna omsättningsskatten har
försvunnit i diskussionen, den talar man
inte om från högerhåll, och det tycker
jag är utmärkt. Den är alltså borta. Räntehöjningen
har man ingen anledning
att tala om i dag. Den är borta. Nu vill
man göra av med någonting, som liknar
halva budgetöverskottet. Jag undrar:
När har denna kärva linje vunnit sin
fulländning? Hur långt skall man gå ned
när det gäller budgetöverskottet? Det
står praktiskt taget ingenting kvar annat
än tomma fantom.

Jag menar alltså att man nog har anledning
att tänka litet på saken, hur gärna
man än vill ha bort bensinskatten
och en hel del av de andra skatterna,
innan man tar steget fullt ut i dag. Jaghoppas
innerligt, att den tidpunkt skall
komma mycket snart, då man verkligen
kan ta detta steg. Vi ha inom folkpartiet
— och det få vi anledning att snart
diskutera närmare — funnit det vara angelägnare
att sänka de direkta skatterna.
Detta innebär — även om jag inte
tar hänsyn till de utvägar, som vi i vår
motion påpekat rörande en motsvarande
höjning av budgetöverskottet — en
mycket obetydlig minskning av budgetöverskottet.

För att irriteras av den minskningen
skall man nära nog vara troende, och
det intrycket har bevillningsutskottets
majoritet i vissa sammanhang gjort på
mig — troende då närmast på finansministern.
När budgetöverskottet var 721
milj. kronor, var 721 ett heligt tal, när
det blev 618 milj., var det talet lika heligt,
nu har man kommit upp till 670,
och nu är detta det riktiga talet. På det

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Nr 18. 109

Om upphävande av bensinransoneringen m. in.

sättet kan man naturligtvis inte värdera
ett budgetöverskott. Ett eller annat tiotal
miljoner i den ena eller andra riktningen
spelar inte så stor roll. Men det
är en stor skillnad mellan detta och ett
steg, som innebär, att man gör av med
halva budgetöverskottet.

När vi från folkpartiet ha gått in för
bensinransoneringens slopande, så är
det särskilt en synpunkt, som det finns
anledning att framhålla. Det är, att vi
väl alla äro tämligen ense i denna kammare
om att vi skola försöka komma
bort från regleringssamhället. Skulle
man i detta nu sänka bensinskatten så
kraftigt som har föreslagits från liögerhåll,
så är det klart, att det i och för sig
bereder vägen för en :så starkt ökad bensinkonsumtion
vid fri försäljning, att
det inte finns ringaste tvekan om att
man då måste behålla ransoneringen under
lång tid framåt. Det råder därför
intet tvivel om att högerförslaget på denna
punkt innebär en permanentning av
regleringssamhället, vilket även för övrigt
den kraftiga sänkningen av budgetöverskottet
innebär; och det trodde jag
nu inte var vad man på det hållet eftersträvade.

Socialdemokraternas ställning till bensinransoneringen
är intressant. De ha
precis samma inställning till den som
till alla andra ransoneringar, på vilkas
slopande tanke väcks. Gå igenom brödransoneringens
historia och ta hänsyn
till exempelvis statsrådet Strängs olika
uttalanden. De andades inte någon glad
beredvillighet! Men så småningom kom
tidpunkten. Man skulle kunna föra den
historien vidare. Upphävandet kom, innan
några ändrade förhållanden egentligen
hade inträtt. Jag tror att man kommer
att få en upprepning av den historien
även i detta sammanhang. Det är
emellertid tråkigt, att en svår förlossningsprocess,
åstadkommen genom starka
ingrepp från utanförstående krafter,
skall vara nödvändig för att få någon
ransonering avskaffad. Det är mitt genomgående
intryck av det socialdemokratiska
betraktelsesättet i det här sammanhanget.
.lag erkännar gärna, att det
finns ett speciellt skäl på bensinranso -

neringens område; det är den låt vara
mycket begränsade påfrestning på våra
valutareserver, som bensinens frigivning
skulle innebära. Någon anledning att tro
på en så stor höjning av bensinkonsumtionen
vid ett släppande av ransoneringen
som den, som antvdes i bevillningsutskottets
betänkande, har jag inte kunnat
finna under de försök att räkna på
det här området och att inhämta upplysningar
från olika håll, isom jag har gjort.
Jag tror nog, att man i det fallet har räknat
riktigare i den reservation, som är
avgiven från folkpartihåll.

Och till sist gäller det väl för övrigt
att på utrikeshandelns område komma
ifrån det utomordentligt statiska betraktelsesätt,
som bara innebär, att det blir
knappare och knappare med våra valutatillgångar,
speciellt dollar. Jag tror
att man till sist måste angripa det som
här är det väsentliga, nämligen den omständigheten,
att kostnadsnivån är iså
hög här i landet, att den avsevärt försvårar
vår export. Jag tror inte, det måste
jag säga, att det finns någon annan väg
att komma ifrån detta än att återgå till
den kronkurs, som rådde före den sista
stegringen av kronans värde. Kanske är
inte heller den kursen naturlig, men
några fördelar skulle vi i varje fall vinna
ur exportsynpunkt på den vägen. Men
på regeringshåll har man ju ännu inte
velat höra på det örat.

Min syn på detta problem kan jag sålunda
enkelt uttrycka så, att jag inte ser
någon möjlighet att våga mig på en sådan
kraftig beskärning av budgetöverskottet
som ett borttagande av hela den
i fjol införda höjningen av bensinskatten
skulle innebära, och ett borttagande
även — för att nu beröra motsvarande
reservation i nästa utskottsutlåtande —
av den då införda pappersskatten. Vi få
uppställa sådana åtgärder som utomordentligt
angelägna önskemål, men jag
tror inte, att vi äro färdiga att ta steget
ut i dag. För dem, som vilja viisa ett
verkligt intresse för att åstadkomma någonting
på skattefronten utan att riskera
några allvarliga återverkningar på
budgetöverskottet, finns det ju ett tillfälle
att återkomma till frågan, när vi

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Om upphävande av bensinransoneringen
komma till behandlingen av den direkta
statsskatten för nästkommande
år

Med denna korta motivering, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till den
av herr Petrén m. fl. avgivna reservationen.

Herr VELANDER: Herr talman! Den
siste ärade talarens genomgående tema
var att enligt högerns linje hela budgetöverskottet
eliminerades — ibland sade
han dock »det väsentligaste av budgetöverskottet»
och någon gång »halva budgetöverskottet».
Talaren varnade för att
man därigenom avlägsnade sig från vad
som har kallats »den kärva linjen», och
han menade, att man därigenom äventyrade
möjligheterna att nå samhällsekonomisk
balans.

Jag undrar, om det inte ligger avsevärda
överdrifter i detta resonemang. Vad
betyder nu högerns ståndpunkt i denna
fråga rent budgetmässigt? Vi tala ju här
om den extra bensinskatten, och dess nettoavkastning
kunna vi kanske uppskatta
till 180 miljoner kronor. Enligt propositionen
nr 181, vilken innefattar den
nya inkomstberäkningen, jämte vissa
poster som sedan dess avlämnande ha tillkommit,
räknar man med ett budgetöverskott
på 670 miljoner kronor. Minska
dessa 670 miljoner kronor med 180 miljoner
kronor, återstå 490 miljoner kronor,
vilket belopp alltså skulle utgöra budgetöverskottet
vid ett slopande av den extra
bensinskatten. Såsom jag tidigare sagt, är
det sålunda riktigt, att med högerns linje
garantier föreligga för balans i driftbudgeten
och ett betydande budgetöverskott
därutöver. Detta överskott är förresten så
stort, att, om man utgår ifrån uppgifterna
i statsverkspropositionen, skulle det
täcka kapitalbudgetens utgiftssumma och
jämväl något därutöver — jag kan för
ögonblicket inte säga, vad kapitalbudgetens
slutsumma kommer att stanna vid i
anslutning till de nya beräkningarna.

Det förefaller alltså, som om detta inte
kan vara någon äventyrlig linje. Det blir
det först, då man kan på något sätt antyda
eller göra förståeligt, att det för
den samhällsekonomiska balansen och

m. m.

för vårt penningvärde måste medföra
ogynnsamma verkningar av betydenhet,
om jag skaffar 180 miljoner kronor genom
lån i öppna marknaden i stället för
att ta in beloppet skattevägen. Jag skulle
inte resonera på det sättet, om det vore
fråga om balans i driftbudgeten. Men nu
är det inte det, och då måste jag alltjämt
upprepa den fråga, som jag ställde i mitt
första anförande och som alla talare därefter
ha gått fullständigt förbi och alltså
inte velat eller kunnat ge sig in på: Vilken
skillnad blir det i effekt med hänsyn
till penningvärdet och den samhällsekonomiska
balansen över huvud taget,
om staten lånar 180 miljoner kronor för
att täcka kapitalbudgetens utgifter eller
om beloppet tages in skattevägen? Jag
tycker, att herr Bergvall skulle intressera
sig för och på något sätt söka klarlägga
detta spörsmål, innan han talar om
att högerns ståndpunkt är äventyrlig och
inte har någonting att göra med den kärva
linjen. Jag anser detta vara påkallat
även ur den synpunkten, att folkpartiets
talesmän i andra kammaren under debatten
om bensinskatten förklarade, att
folkpartiets talesmän i andra kammaren
under debatten om bensinskatten förklarade,
att folkpartiet tog sikte på att
denna skulle kunna elimineras den 1 juli
1950 och jag utgår ifrån att de då menade
även pappersskatten. Är det inte lika
äventyrligt att resonera på det sättet som
att i likhet med högern nu kräva bensinskattens
omedelbara slopande, när
otvetydigt garantier föreligga för icke
blott balans i driftbudgeten utan därtill
ett betydande budgetöverskott? Och jag
upprepar min fråga: Vilken skillnad blir
det samhällsekonomiskt och ur penningvärdesynpunkt,
om jag finansierar kapitalbudgetens
utgifter, alltså de statliga
investeringarna, genom skatter eller om
jag gör det genom lån?

Jag har en tidningsartikel här framför
mig med rubriken: »Åttapunktsprogrammet
kom tre år för sent.» Där finns
en passus, som visserligen inte är märklig
på något sätt, den innehåller blott
vad var och en måste kunna inse, men
den har givits en så koncentrerad form,
att jag gärna vill återge den: »Tvångs -

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Nr 18.

Om upphävande av bensinransoneringen m. m.

sparande via skatterna — heter det —•
betyder nämligen, att vad som skapas genom
investeringarna kommer i statens
ägo. Systemet medför därför på lång sikt
en allmän socialisering. Det frivilliga
sparandet åter betyder, att det är de enskilda
individerna, som bli ägare av de
nya kapitalvärdena. Tvångssparande genom
skatter ger med andra ord till slutresultat
en konfiskation av den enskildes
penningtillgångar, medan det frivilliga
sparandet betyder en ökning av det kapital
folket självt äger.» Vem som helst
kan inse, att detta är alldeles riktigt.
Herr Bergvall och jag äro ju ense om, att
vi böra vidta åtgärder för att stimulera
företagsamheten och sparandet och annat
som ligger i linje därmed. Men är
herr Bergvall då verkligen övertygad om
att, ehuru den extra bensinskatten inte
behöves för att nå balans i budgeten,
den ändå skall fortbestå? Det förefaller
mig som om det är herr Bergvall och de
som tänka lika med honom som äro inne
på äventyrliga vägar, icke högern.

Jag kan tänka mig, att en principfast
socialist resonerar på det sättet, att frågan
inte främst gäller, huruvida pengarna
behövas för att täcka löpande statsutgifter
eller för att åstadkomma någon
överbalansering av budgeten, utan att så
mycket pengar som möjligt indragas till
det allmänna, tv det betyder ju ingenting
annat än konfiskation eller socialisering
och det passar ju honom. Men
inte är väl detta herr Bergvalls linje!

Herr Bergvall och jag äro dock ense
om att bensinbeskattningen har menliga
verkningar i alla möjliga hänseenden.
Väga dessa menliga verkningar mindre
än de menliga verkningar, som herr
Bergvall tror skulle följa av att man lånade
pengarna i stället för att ta in dem
i form av den extra bensinskatten?

Här har nu betonats från folkpartihåll,
att man är högst intresserad av att
få bensinransoneringen upphävd. Det
ha ju vi andra sagt också. Det förefaller
alltså, som om alla partier äro ense
på den punkten, men att vi inte kunna
häva den under vilka förutsättningar
som helst. 1 folkpartireservationen till
bevillningsutskottets betänkande heter

det: »Vid bedömande av möjligheten att
nu slopa bensinransoneringen måste
först klarläggas, hur mycket bensinförbrukningen
härigenom skulle öka.» Jag
tror, att folkpartiets talesmän äro alltför
optimistiska beträffande bärkraften av
sin bevisföring, men det förefaller mig
dock som om även de själva borde ha
mycket svårt att lita till sina lösa uttalanden
om att vid ett eliminerande av
bensinransoneringen skulle ökningen av
bensinkonsumtionen stanna vid kanske
högst 100 000 kubikmeter. Herr Ekman
har här anfört vissa siffror beträffande
motorbeståndets ökning — alltså ökningen
av antalet lastbilar, personbilar och
motorcyklar. Även om man utgår ifrån
att lastbilarna i yrkesmässig trafik för
närvarande få i stort sett den bensintilldelning,
som de behöva, är det väl så,
att de många nya lastbilar, som anskaffats
av enskilda personer och enskilda
företag, komma att konsumera mycken
bensin vid fri förbrukning. Också persontrafiken
med dess nya bilbestånd
kommer säkerligen att utnyttja den frihet
beträffande bensinkonsumtionen,
som bensinransoneringens avskaffande
innebär, särskilt nu inför sommaren.

Sedan faller man tillbaka på att det
är ytterst betydelsefullt att kunna slippa
bensinransoneringen, medan skatten är
så hög som den nu är. Det är en synpunkt,
som man kan diskutera. Jag tycker,
att det ligger nära till hands att resonera
på det sättet, men jag är inte
övertygad om att det håller i verkligheten,
i synnerhet om man tar hänsyn
till vad andra talare här ha anfört, nämligen
att bensinbeskattningen nu har slagit
igenom och att människorna ha vant
sig vid den. För någon tid sedan höjdes
bensinskatten i Danmark med 20 öre
från 58 till 78 öre. Det blev ingen sänkning
av bensinkonsumtionen på grund
av denna åtgärd, utan den dittillsvarande
stegringen fortsatte. Nu vill jag inte
säga, att så kommer att ske även här,
men det kan i varje fall inte åberopas
såsom något slags bevis för att det antydda
resonemanget iir bärande.

Under vissa av de anföranden, som
hållits här, har jag blivit något desillu -

112 Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Om upphävande av bensinransoneringen

sionerad. Folkpartiet har ju såsom högern
och bondeförbundet varit principiell
motståndare till bensinbeskattningen.
Folkpartiet hade ju sin särskilda linje
i fjol, men man menade väl i alla fall,
att bensinbeskattningen skulle bort så
snart som möjligt. Regeringspartiet har
uttalat sig precis på samma sätt och upprepat
det i alla sammanhang. I vissa
sammanhang har man yttrat sig på det
sättet, att bensinskatten och pappersskatten
äro de första skatter, som skola bort.
Herr Ekman såsom talesman för majoritetens
ståndpunkt har dock nyss varit
inne på att olägenheterna av bensinbeskattningen
hade framträtt blott under
bensinskattens första tid. Nu hade skatten
slagit igenom, och var det väl inte
längre så farligt med den, menade herr
Fikman. Det föreföll alltså som om herr
Ekman närmast resignerade inför bensinbeskattningens
fortbestånd. I utskottsbetänkandet
säges det visserligen på ett
ställe, att bensinbeskattningen skall avvecklas,
så snart som förhållandena
medge det, men sedan heter det i slutet
av utskottets yttrande: »I direktiven för
dessa sakkunniga, som numera tillkallats»
— alltså för att verkställa den beslutade
översynen av vårt skattesystem
— »har anförts bl. a., att de sakkunniga
hade att taga ståndpunkt till frågan
om avvecklingen av de extraordinära
konsumtionsskatter som av 1948 års
riksdag beslutades såsom led i åtgärderna
till skydd för penningvärdet.» Var
det någon som hörde talas om i fjol, när
eu majoritet i riksdagen genomdrev exempelvis
bensinskatten, att avvecklingen
därav skulle bli beroende av de förslag,
som kunde komma att framläggas av någon
större utredning i framtiden? Nej,
det hette då, såsom jag nyss har varit
inne på, att denna beskattning skulle avlyftas,
så snart som det budgetära läget
gav någon möjlighet därtill. Nu skall
man koppla in avvecklingen därav i ett
annat och större sammanhang. Det synes
mig därför mycket ovisst, huruvida regeringspartiet
har samma inställning till
bensinskatten och jämväl pappersskatten
nu som partiet hade i fjol eller i varje
fall då förklarade sig ha. Jag tycker

m. m.

alltså, att det måste vara ägnat att föranleda
oro, att man på det hållet nu har
kopplat in denna fråga i ett helt annat
och större sammanhang än som någonsin
tidigare har varit meningen.

Innan jag slutar, herr talman, skall jag
be att få göra en rättelse till mitt första
anförande. Den extra bensinskatten, som
beslutades i fjol, var 27 öre per liter.
Jag var inne på vad folkpartiet var berett
att acceptera i fjol, nämligen 10 öre
per liter. Om jag delar upp avkastningen
av den extra bensinskatten på en
kvantitet av 750 000 kubikmeter, som
motsvarar, vad som i stort sett har konsumerats,
finner jag, att 10 öre per liter
utgör 75 miljoner kronor och 17 öre per
liter ytterligare 127,5 miljoner kronor
eller i runt tal 130 miljoner kronor. I
mitt första anförande kastade jag om
dessa siffror. Ingen talare har anmärkt
på det, men jag vill gärna göra denna
rättelse med hänsyn till dem som sedermera
kunna komma att taga del av mitt
anförande.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att med anledning
av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt beträffande
var och en av de olika punkterna
av utskottets i förevarande betänkande
gjorda hemställan.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de beträffande punkten
A1 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
nämnda punkt hemstäillt samt vidare
därpå att kammaren skulle med bifall
till motionen 1:218 i hithörande del
avslå utskottets hemställan; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Velander begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 38
punkten A 1, röstar

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Nr 18. 113

Om upphävande av pappersskatten m. m.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

I fråga om punkten A 2, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats 1 ro) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o),
av herr Velander, att det förslag skulle
antagas, som innefattades i punkterna
A 2 och A 3 av den av honom m. fl. vid
betänkandet avgivna reservationen; samt
3:o), av herr Öhman, att kammaren skulle
med bifall till motionen 1:218 i nu
ifrågavarande del avslå utskottets hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och förklarade
sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Velander begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det av
honom framställda yrkandet, uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
38 punkten A 2, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i punkterna A 2 och A 3 av den
av herr Velander in. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans upp -

fattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Velander begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 87;

Nej — 37.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande punkten B framkomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i punkterna B och C av den
av herr Petrén m. fl. vid betänkandet anförda
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Petrén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 38
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i punkterna B och C av den
av herr Petrén in. fl. vid betänkandet anförda
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Om upphävande av pappersskatten m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 39, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 72, såvitt propositionen
avsåge förlängning av giltighetstiden
för förordningen den It juni 1948

8 Första kammarens protokoll 1949. Nr IS.

114 Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Om upphävande av pappersskatten m. m.

(nr 283) om pappersskatt, samt bemyndigande
för Kungl. Maj:t att i vissa fall
förordna om restitution av pappersskatt,
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 25 februari 1949 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 72, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen
att

dels antaga vid propositionen fogat
förslag till förordning angående ändring
i förordningen den 11 juni 1948 (nr
283) om pappersskatt samt om fortsatt
giltighet av förordningen,

dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t att
i enlighet med de grunder som angivits
i propositionen förordna om restitution
av erlagd pappersskatt intill ett sammanlagt
belopp av fyra miljoner kronor.

Utskottet, som redan i sitt betänkande
nr 22 tagit ställning till vissa i propositionen
föreslagna detaljändringar i
förordningen om pappersskatt, hade i
det nu ifrågavarande betänkandet behandlat
dels förslaget om förlängning
av förordningens giltighetstid, dels ock
förslaget om bemyndigande för Kungl.
Maj :t att i vissa fall förordna om restitution
av pappersskatt.

Till utskottets behandling hade överlämnats
följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen:

1) de likalydande motionerna 1:252
av herr Näsgård m. fl. samt II: 317 av
herrar Werner och Svensson i Grönvik,
vari hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av proposition nr 72 måtte
besluta dels att vid en eventuell förlängning
av giltighetstiden av kungl.
förordningen den 11 juni 1948 angående
pappersskatt till § 1 mom. 2 foga sådana
tillämpningsföreskrifter, att den nyhetsförmedlande
tidningspressen, oavsett
dess nyhetsinnehåll eller vilken samhällsgrupp
som vore läsare därav, icke

belädes med pappersskatt, dels att redan
påförd eller av tidningarna i fråga
inbetald sådan skatt skulle till dem restitueras;
samt

2) de likalydande motionerna I: 255
av herr Domö m. fl. samt II: 320 av herrar
Hjalmarson och Staxäng, vari hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj :ts proposition nr 72 i vad den gällde
förslag till förordning angående ändring
i förordningen den 11 juni 1948 (nr
283) om pappersskatt samt om fortsatt
giltighet av förordningen.

I sitt betänkande nr 22 hade utskottet
redan tagit ställning till det i de båda
sistnämnda motionerna framställda yrkandet
om avslag å propositionen, såvitt
densamma avsåge ändringar i förordningen
om pappersskatt.

Vidare hade till utskottet hänvisats de
under motionstiden vid riksdagens början
väckta likalydande motionerna I: 218
av herrar Öhman och Norling samt II:
272 av herr Hagberg i Luleå m. fl., vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta
upphäva de vid 1948 års riksdag antagna
förordningarna om skatteskärpning
på tobaksvaror, spritdrycker, vin, maltdrycker,
läskedrycker, nöjen, chokladvaror,
kemisk-tekniska preparat m. m.,
bensin, brännoljor, totalisatormedel,
tipsmedel, lottsedlar och papper.

Sistnämnda båda motioner hade i förevarande
betänkande upptagits till behandling
endast till den del desamma
innefattade yrkande om upphävande av
beskattningen av papper.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 72 — till de delar propositionen av
utskottet upptagits till behandling i detta
betänkande •—- samt i anledning av
de likalydande motionerna I: 252 av
herr Näsgård m. fl. samt II: 317 av herrar
Werner och Svensson i Grönvik,

1) antaga följande

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Nr 18. 115

Om upphävande av pappersskatten m. m.

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 1 § 2 mom. förordningen den 11 juni 1948
(nr 283) om pappersskatt samt om fortsatt giltighet av förordningen.

Härigenom förordnas, dels att i 1 § 2 mom. förordningen den 11 juni 1948 om
pappersskatt, vilken förordning gäller till och med den 30 juni 1949, skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att förordningen i sålunda ändrat
skick skall äga fortsatt giltighet intill utgången av juni månad 1950.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

1 §■

2 mom. Skatt skall — — — till 2 mom. Skatt skall — — — till
riket. riket.

Vad i första stycket stadgas angående
papper, som användes för tryckning av
allmän nyhetstidning, skall äga tillämpning
jämväl beträffande papper för
tryckning av nyhetstidning med i huvudsak
politiskt innehåll som i fråga om
utseende och redigering kan jämställas
med allmän nyhetstidning.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt därå
meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

2) bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med de grunder som angivits i
propositionen nr 72 förordna om restitution
av erlagd pappersskatt intill ett
sammanlagt belopp av fyra miljoner
kronor;

B) att följande motioner, nämligen:
de likalydande motionerna I: 218 av
herrar Öhman och Norling samt 11:272
av herr Hagberg i Luleå m. fl., till den
del motionerna avsåge frågan om upphävande
av pappersbeskattningen; ävensom de

likalydande motionerna I: 255 av
herr Domö m. fl. samt II: 320 av herrar
Hjalmarson och Staxäng, i vad motionerna
avsåge de delar av propositionen
nr 72, som av utskottet upptagits till behandling
i detta betänkande,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Velander, Wehtje och Hagberg i Malmö,
vilka av angivna orsaker hemställt,

A) att riksdagen måtte

1) med bifall till de likalydande motionerna
I: 255 av herr Domö m. fl. samt
II: 320 av herrar Hjalmarson och Staxäng
avslå Kungl. Maj :ts ifrågavarande
proposition nr 72, i vad avsåge förlängning
av giltighetstiden för förordningen
den It juni 1948 om pappersskatt,

2) bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med de grunder som angivits i propositionen
förordna om restitution av
erlagd pappersskatt intill ett sammanlagt
belopp av fyra miljoner kronor;

B) att följande motioner, nämligen de
likalydande motionerna 1:252 av herr
Näsgård in. fl. samt II: 317 av herrar
Werner och Svensson i Grönvik samt de

116 Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Om upphävande av pappersskatten m. m.
likalydande motionerna I: 218 av herrar
Öhman och Norling samt II: 272 av herr
Hagberg i Luleå m. fl., måtte anses besvarade
med vad utskottet anfört.

Herr WEHTJE: Herr talman! Den av
förra årets riksdag beslutade skatten på
papper var den sista av de då utskrivna
nya konsumtionsskatterna. Med denna
syftade man att komma upp till ett belopp
för dessa skatter av sammanlagt
500 miljoner kronor.

Åtgärden ingick, som det sades, såsom
ett led i den allmänt omfattade strävan
att söka motverka inflationen genom en
överbalansering av budgeten. Redan vid
det tillfälle, då pappersskatten infördes,
uttalades från många håll stor tveksamhet
om skattens lämplighet. Sålunda
framhölls det av utskottets talesman i
debatten i fjol, att han endast med mycket
stor olust gick in för pappersskatten.
Andra talare, såsom från folkpartiet, uttalade
sin motvilja mot förslaget eller
sin tvekan vid anslutningen till detsamma.
En framstående representant för
majoritetspartiet anförde, att han inte
var alldeles övertygad om att pappersskatten
var alldeles oundgänglig för att
vi skulle kunna klara kampen mot inflationen,
att papper egentligen var en
mycket dålig skattekälla och att han
därför var närmast inställd på att ansluta
sig till avslagsyrkandet.

Jag har velat erinra om detta. Jag antar,
att det gångna årets erfarenheter
inte förjagat olusten eller skingrat motviljan,
utan förstärkt dem så, att man nu
är beredd medverka till att skatten ej
vidare skall tagas ut efter den 30 juni
1949.

Den enhetliga skattesatsen av 15 öre
per kg medför en mycket ojämn belastning
med hänsyn till papperssorternas
varierande värde. Den har visat sig, nästan
mera än som väntats, medföra orättvisa
verkningar och en snedvridning av
produktionen. Härav ha också följt svåra
rubbningar i konkurrensförhållandena
inom näringslivet. Riksdagen har fått
påtagliga bevis härpå i de förslag som
tidigare i år framlagts såväl för att föra
in nya varor — såsom pappersmassan

— under pappersskatten som för att
släppa fria vissa varuslag från skatten

— vulkanfiber och wellit. Därmed har
man avhjälpt några markanta fall, men
de äro ju endast några få av mångaEfter
det att vi för sex veckor sedan
prövade dessa fall har en stor grupp
nya företagare, takpappfabrikanterna,
gjort en framställning som torde vara
lika väl motiverad som de av riksdagen
beviljade, och flera sådana framställningar
lära väl komma.

Med en stark känsla för de svårigheter,
som kunna bli en följd av pappersskatten,
beslöt riksdagen i fjol, att skatten
skulle utgå endast för ett år, och man
betonade, att man på grund av skattens
tillfälliga karaktär ansåg sig kunna bortse
från olägenheterna. Emellertid återkommer
finansministern nu med förslag
om förlängning av pappersskatten för
ytterligare ett år. Varken finansministern
eller bevillningsutskottet anför annat
skäl härför än att det icke inträtt
sådan ändring i det allmänna ekonomiska
läget, att det kunde anses tillrådligt
att avstå från den stabiliserande faktor,
som en överbalansering av budgeten
innebär, och att ett bortfall av ett så
stort belopp som 50 miljoner kronor
skulle få icke önskvärda konsekvenser.
Men några beräkningar häröver göras
icke, och någon närmare utredning av
skattens verkningar får man icke.

Redan i fjol uttalades farhågor för att
man, då man kommer med en sådan allmän
motivering och då man ej på något
sätt klarlagt eller sökt klarlägga skattens
betydelse och verkningar i andra avseenden
på samhällsekonomien, skulle
kunna finna anledning att föreslå en förlängning
av skatten nästan huru länge
som helst. Nu har det första året gått,
och man återkommer. Man förklarar
ånyo sin olust och är beredd att utan
närmare klarlägganden godtaga skatten
igen med samma deklaration om dess
tillfälliga karaktär som förut.

När pappersskatten i dag skall tagas
under omprövning, måste man emellertid
göra klart för sig, att förhållandena
nu äro helt andra än för ett år sedan.
Hurudan utvecklingen har varit för vår

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Nr 18. 117

pappersmasseindustri och vår pappersmassaexport
är ju bekant för alla. Vad
den försvårade avsättningen av pappersmassa
och de kraftigt sänkta priserna
betytt för vårt land ha vi nogsamt fått
känna på. Liksom för råvaran, pappersmassan,
bär nu också under det gångna
året konjunkturen för papperet svängt.
Avsättningssvårigheter ha yppat sig på
flera av våra viktigaste marknader, och
huruvida det blir möjligt för oss att sälja
så mycket papper, att vi kunna hålla
våra pappersbruk i full gång, är ovisst.
Priserna ha redan måst sänkas över lag
på ett mycket kännbart sätt.

Med denna utveckling för ögonen kan
man inte rimligen bortse från faran av
att lägga skatt på en vara som papper,
vilken också är föremål för export. Mycket
allvarligt har det ansetts vara, när
skatten också måste påföras importerat
papper. Farhågorna ha tidigare understrukits
från många håll i de första diskussionerna,
och bränslekommissionen
framhöll på sin tid härom, att »man
säkerligen icke, därest accis lades på
importerat papper, borde förringa faran
av en reciprok behandling i utlandet av
svensk pappersexport».

Nu förhåller det sig ju vidare så, att
ett stort antal länder, bl. a. Sverige, helt
nyligen inlett tullförhandlingar i syfte
att minska de hinder för varuutbytet
länderna emellan som tullarna utgöra.
Vid dessa förhandlingar ha från svensk
sida framställningar gjorts om åtgärder
för att underlätta vår export av papper
till olika marknader. Dessa våra
anspråk kunna lätt komma att möta
motstånd genom en hänvisning till att
vi själva indirekt höjt våra tullar genom
pappersskatten. Vad detta skulle kunna
betyda för vår pappersexport och våra
exportinkomster iir ju ej möjligt att
uppskatta. Men att det belopp på omkring
50 miljoner kronor, som det nu
är fråga om att ta ut i skatt för ett år,
inte står i något rimligt förhållande till
skador eller förluster på lång sikt, som
kunna åsamkas oss genom försvårad avsättning
eller förlorade marknader, därom
torde viil ej råda någon tvekan, detta
så mycket mera som det iir fråga om

Om upphävande av pappersskatten m. m.

varor som tillhöra vårt lands största och
mest inbringande exportartiklar. År 1948
sålde vi för nära 500 miljoner kronor papper
till utlandet, och dess förädlingsvärde
är betydande jämfört med övriga
skogsprodukters.

Herr talman! I tider, när vi alla äro
eller borde vara komna till insikt om
att ökad produktion och största möjliga
export är den enda förutsättningen för
att hålla vår standard uppe, bör val inte
inställningen vara så ensidig, att vi inför
den nu aktuella frågan skjuta denna
målsättning åt sidan och göra gällande,
att frågan endast berör våra inre förhållanden,
vår inre ekonomi. Det är en
alldeles för stark överbetoning att säga,
att det framför allt gäller att överbalansera
budgeten även med de ca 50 miljoner
kronor, som pappersskatten beräknas
inbringa, och att man kan bortse
från skattens verkningar i övrigt.

Herr talman! Med vad jag nu har anfört
ber jag att få yrka bifall till den av
herr Velander, herr Hagberg i Malmö
och mig avgivna reservationen.

Herr FRANZON: Herr talman! Utskottets
ställningstagande till den här frågan
är ju baserat på samma motivering som
ställningstagandet i de frågor, i vilka
riksdagen alldeles nyss har fattat beslut.
Utskottets majoritet har den uppfattningen
— det får herr Wehtje förlåta
oss —■ att det under tiden efter skatteskärpningarnas
genomförande åtminstone
inte ännu har inträtt sådana förändringar
i det allmänna ekonomiska läget,
att det kan anses tillrådligt att för
nästa budgetår förorda denna skatts borttagande.

Men om kammarens ärade ledamöter
läsa utskottets betänkande i denna fråga,
skola de också märka att den stora tveksamhet,
som var rådande inom utskottet
i fjol, då man tillstyrkte Kungi. Maj:ts
förslag om pappersskatt, inte är mindre
nu i år, då vi förorda att skatten skall
bestå ytterligare ett år. 50 miljoner kronor
som bidrag till överbalanseringen är
ju ett betydligt mindre belopp än de 190
miljoner kronor, som bensinskatten

118

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1919 em.

Om upphävande av pappersskatten m. m.
skulle tillföra statskassan, men dock ett
betydande belopp.

Herr Wehtje nämnde verkningarna av
pappersskatten. Utskottet bär i sitt betänkande
också redovisat den skrivelse
som har kommit från Pappersbruksföreningen.
Man har också redovisat motionernas
innehåll, och man talar om den
ojämna belastning på varorna som är en
följd av att skatten uttages med ett fast
belopp — 15 öre — per kilogram av råvaran,
varigenom skatten kommer att
utgöra en olika stor andel av den färdiga
varans pris alltefter denna varas beskaffenhet.
Vad som sålunda har framförts
har emellertid inte varit tillräckligt för
att utskottet skulle våga förorda ett omedelbart
avskaffande av pappersskatten.

Frågan är mycket svårlöst. Med hänvisning
till den tveksamhet som måste
råda i denna fråga vill jag att kammarens
ledamöter skola observera något
som utskottet har sagt på s. 12 efter
att ha motiverat sitt tillstyrkande av förlängningen
av skattens giltighetstid. Utskottet
skriver: »De i det föregående omnämnda
olägenheterna med pappersbeskattning
måste dock tillmätas sådan
betydelse, att beskattningen i fråga bör
avvecklas så snart förhållandena medgiva
detta. Det torde för övrigt med visst
fog kunna göras gällande, att av de vid
1948 års riksdag beslutade skatteskärpningarna
är pappersbeskattningen ur
olika synpunkter så otillfredsställande,
att pappersskatten bör ifrågakomma
bland de indirekta skatter som i första
hand upphävas.»

Sedan fortsätter utskottet — och det
kanske bör observeras, eftersom det avviker
från vad utskottet har anfört i betänkandet
om bensinskatten och övriga
konsumtionsskatter — på följande sätt:
»I anslutning härtill vill utskottet betona,
att pappersbeskattningen av utskottet
anses vara en beskattning av endast
tillfällig natur, vilken egenskap särskilt
markeras genom att beskattningen ursprungligen
fastställts att gälla och av
utskottet föreslås förlängd under en begränsad
tidsperiod.»

När herr Wehtje säger att denna
skatt enligt utskottets förslag kan komma

att bestå hur länge som helst är det således
en betydande överdrift. Om skatten
gäller för ett eller två år måste den väl
anses vara av tillfällig natur, så mycket
mer som utskottet i sin motivering vidare
skriver: »Därest under nästkommande
budgetår ändrade förhållanden skulle inträda,
vilka motivera att lättnader vidtagas
i fråga om den indirekta beskattningen,
förväntar utskottet att Kungl. Maj :t
för riksdagen framlägger förslag om upphävande
av pappersskatten snarast möjligt.
»

Vad innebär ett sådant uttalande från
utskottets sida? Såvitt jag bedömer rätt
måste det innebära att vi, eventuellt under
höstriksdagen, kunna få ett förslag
om pappersskattens slopande, om Kungl.
Maj :t prövar frågan med anledning av
de invändningar, som ha gjorts både i
motionen och från Pappersbruksföreningens
sida; med tanke på utskottets
motivering kommer denna förening säkerligen
att göra sig påmind ånyo. Ett
förslag om avskaffande av skatten kan
naturligtvis också framläggas i början av
nästa vårsession.

I alla händelser torde det väl vara
ganska klart, herr talman, att det är
allas önskemål att det ekonomiska tillståndet
skall bli sådant, att inte bara
pappersskatten, utan även övriga konsumtionsskatter,
som nyss ha beslutats
bli förlängda på ytterligare ett år, skola
kunna slopas nästa år. Jag kanske bör
nämna att vi inom utskottsmajoriteten,
och i synnerhet vi socialdemokrater,
nog ha tvingats att vidtaga många impopulära
åtgärder under de senaste åren.
Alla dessa impopulära åtgärder ha vi
tvungits att redovisa. Vi veta att de äro
impopulära, och de voro ju i stor utsträckning
uppe i valrörelsedebatten under
föregående år, men det föreföll åtminstone
mig som om det stora flertalet
valmän skulle ha förstått den situation,
som vi ha befunnit oss i, och även givit
oss ett förnyat förtroende trots de impopulära
åtgärder som läget tvingat oss
att vidtaga.

Herr Velander sade nyss i en annan
fråga, att man egentligen inte behövde
ta ut dessa skatter för att nå samhälls -

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Nr 18. 119

ekonomisk balans eller skydda vårt penningvärde,
utan att det bara är trängtan
och trånad att konfiskera kapital som utgör
motivet för ett bibehållande av de
skärpta konsumtionsskatterna. Detta är
en överdrift, som kanske kan gå an i en
mera politiskt betonad debatt än denna,
men inte i en allvarlig debatt om en sakfråga,
där det gäller en beskattning av
tillfällig natur. Vi äro ju överens om att
frågan bör kunna lösas på ett annat sätt
ett kommande år, och då tycker jag att
vi borde kunna bliva ganska eniga, i
synnerhet som utskottet har skrivit så
som jag nyss citerade. Man märker också
att utskottet är mera enigt i denna
fråga än i den föregående frågan. I den
föregående frågan, som gällde bensinskatten
och bensinransoneringen, var det
nio reservanter, men i denna fråga är
det endast tre.

Herr talman! Med det sagda ber jag
att få yrka bifall till utskottets betänkande.

Herr WEHTJE: Herr talman! .lag är
alldeles på det klara med att det har rått
tveksamhet inom utskottet, och detta
liar även utskottsmajoriteten givit uttryck
åt, men det är ju beklagligt att
tveksamheten inte har tagit sig uttryck
i själva beslutet, som enligt mitt förmenande,
efter vad jag förut har anfört,
borde gå ut på ett slopande av skatten.

Jag vill peka på hur fort utvecklingen
kan gå. Herr Franzon säger att man i
utskottsbetänkandet har infört en säkerhetsventil;
man har velat öppna en möjlighet
för att skatten skall kunna slopas
redan under nästa budgetår, om ändrade
förhållanden inträda och ett slopande
kan anses motiverat. Jag vill dock påminna
om att riksdagen ungefär vid
denna tid i fjol fattade beslut om prisutjämningsavgifter.
Hur fort ändrade
sig inte förhållandena! Redan på hösten
— alltså vid en tidpunkt motsvarande
den då man tänker sig att pappersskatten
skulle kunna behöva upphävas
— undergingo förhållandena en sådan
förändring att prisutjämningsavgifterna
mycket snart fingo tagas bort. Frågan är,
om de inte uttogos ett halvt år för länge.

Om upphävande av pappersskatten m. m.
Just sådana skadeverkningar, som härigenom
kunna ha uppstått, är det som
jag menar att man bör sträva efter att
undvika i detta fall. För att få ett exempel
kunna vi se på hur fort utvecklingen
på pappersfronten har gått. Inte
längre tillbaka i tiden än i februari månad,
då propositionen lämnades, var priset
på blekt sulfatmassa så pass högt, att
man ansåg sig behöva ge en subvention
med 50 kronor för att komma ned till
globalpriset, 470 kronor. Vet herr Franzon
vad priset är i dag? Nu köper man
för 460 kronor. Genom subvention kommer
priset ned till 410 kronor! Detta
visar emellertid att pappersmassepriset
på dessa tre månader har fallit till ett
lägre värde än det man över huvud taget
tänkte sig möjligt när propositionen
lades fram. Så fort kan det gå, och jag
beklagar mycket att man inte här inser
att det är bäst att vara på den säkra sidan
och att staten avstår från denna inkomst
för att inte för vår allra viktigaste
exportindustri ev. förstöra möjligheterna
att upprätthålla den för oss så nödvändiga
exporten.

Herr VELANDER: Herr talman! Herr
Franzon var icke nöjd med en passus
i mitt sista anförande, som gällde det
förra ärendet på föredragningslistan, om
vad det innebär alt täcka de statliga investeringarna
med skattemedel. Jag utgår
ifrån att det, som jag på den punkten
yttrade, var fullkomligt adekvat och
oemotsägligt. Det innefattade inte någon
sådan beskyllning som att t. ex. herr
Franzon, som då inte stod på samma
linje som jag, fullföljde rena konfiskeringssynpunkter.

.lag tycker, att det var onödigt att herr
Franzon i detta ärende tog upp ett avsnitt
av debatten i det förra ärendet,
helst som vad jag där yttrade utgjorde,
som jag antydde nyss, ett objektivt angivande
av vad täckningen av kostnaderna
för de statliga investeringarna med
skattemedel faktiskt innebär, nämligen
på lång sikt eu allmän socialisering.

Herr ÖHMAN: Herr talman! Jag ber
med hänvisning till de motiveringar,

120

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Om skatt på s. k. kolererad veckopress,
som jag anförde under behandlingen av
föregående ärende, att få yrka bifall till
motionen nr 218 i denna kammare.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i
avseende på det nu föredragna betänkandet
yrkats l:o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2) att kammaren
skulle bifalla den vid betänkandet avgivna
reservationen; samt 3:o) att utskottets
hemställan skulle avslås.

Därefter gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Om skatt på s. k. kolorerad veckopress.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 40, i anledning av väckta
motioner angående skatt på s. k. kolorerad
veckopress.

I de vid riksdagens början väckta, till
bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna I: 26 av herrar Gustaf
Elof sson och Karl Persson samt 11:25
av herr Johnsson i Skoglösa in. fl. hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam
utredning angående införande av skatt
på s. k. kolorerad veckopress samt att
förslag därom måtte föreläggas redan
innevarande års riksdag.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet
på åberopade grunder hemställt,
att de likalydande motionerna I:
26 av herrar Gustaf Elofsson och Karl
Persson samt II: 25 av herr Johnsson i
Skoglösa m. fl. icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av herrar
Niklasson och Jonsson i Skedsbygd, vilka
likväl ej antytt sin åsikt.

Herr ELOFSSON, GUSTAF: Herr talman!
Vid flera tillfällen, när frågan om
statsverkets inkomster har debatterats
här i riksdagen, har finansministern

sagt: Äro ni med om att här i riksdagen
besluta utgifter, så få ni också anvisa
vilken väg man skall gå för att få inkomster!
Jag har också här försökt att
visa en väg, på vilken finansministern
kunde tillföra statsverket en inkomst av
mellan 15 och 18 miljoner kronor om
året.

Vi veta alla att den press, som kallas
för den kolorerade veckopressen, inte är
av en så förnämlig art att man bör vara
rädd för att lägga en liten skatt på den.
Den s. k. kolorerade veckopressen har
säkerligen i vårt land i många fall genom
de artiklar, som ungdomen så gärna
studerar, bidragit till att ungdomen
har förts in på brottets bana. Jag vill
bara hänvisa till sådana tidningar som
Pin up, Top Hat och Cocktail m. fl. Jag
skulle kunna räkna upp oändligt många
sådana artiklar, och jag tror inte, om
ni läsa dessa tidskrifter, mina damer och
herrar, att ni vilja stiga upp här och
säga, att detta är nyttig lektyr för svenska
folket.

Här är ett tillfälle att skapa en skatteinkomst
för det svenska statsverket och
få ned den tidningsupplaga, som för närvarande
är uppe i mer än 200 miljoner
exemplar om året. Jag tror att vi skulle
göra hela det svenska folket nytta om
vi här i riksdagen ginge in för att belägga
dessa tidningar med en, inte alltför
liten utan ganska hård beskattning.
Ungdomen har numera rätt kraftiga avlöningar
och gott om pengar, och den
står i ko vid tidningskioskerna om kvällarna
de dagar då tidningarna komma ut
för att skaffa sig denna lektyr. Jag tror
inte, herr talman, att vi göra dessa ungdomar
en tjänst genom att låta dessa
tidningar florera på sätt som nu sker,
utan jag tror att vi böra försöka att på
något sätt dämma upp detta genom att
skattbelägga dessa tidningar.

Så stor förmåga som finansministern
har att fundera ut alla möjliga sorters
skatter tror jag inte, som han velat göra
gällande, att det enda hindret för honom
att skattbelägga dessa tidningar är
att han inte kan fundera ut något sätt
att göra det på. Om han bara bryr sin
hjärna kan han nog finna ett medel att

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Nr 18.

121

Ang. nöjesskatten för biografföreställningar.

taga ut denna skatt, som så väl behövs
för statskassan. Om det skulle vara så
att finansministern får in för mycket
pengar, så tror jag det skulle vara en
bättre förtjänst för vårt land att vi toge
in pengarna på den här skatten och i
stället minskade skatterna på annat håll.

Herr talman! Jag skall inte ställa något
yrkande —• det vore ju meningslöst, då
man från utskottets sida inte har velat
vara med om att förverkliga denna intäkt
till statskassan. Men jag skulle vilja
vädja till finansministern att han ser till
att den kolorerade veckopressen hlir
skattbelagd och tillför statskassan ett välbehövligt
tillskott. Jag tror att vi därmed
skulle göra en mycket stor tjänst inte
bara åt den svenska ungdomen, utan
också åt hela vårt fosterland.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
nu ifrågavarande betänkandet hemställt.

Ang. nöjesskatten för biografföreställningar.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 41, i anledning av väckta
motioner angående sänkning i vissa fall
av nöjesskatten för biografföreställningar,
m. in.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande vid riksdagens början väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen:

1) de likalydande motionerna 1:103
av fru Svenson m. fl. samt II: 121 av
herrar Ericsson i Näs och Larsson i
Luttra, vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta att sänka nöjesskatten vid
biografföreställningar till högst 20 procent,
där sådana arrangerades av samlingslokalägande
föreningar;

2) motionen 1:217 av herr Nordenson,
vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kung]. Maj:t
hemställa om en utredning om möjligheten
att åstadkomma en sänkning av nöjesskatten
för biografföreställningar och
att Kungl. Maj:t måtte för riksdagen sna -

rast möjligt framlägga förslag i ärendet;
samt

3) motionen 11:271 av herrar Spångberg
och Ericsson i Näs, vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att 20 procent
av de skattebelopp, som influtit vid
visning av svensk film, skulle på lämpligt
sätt direkt och omedelbart tillföras
vederbörande svenska producent.

Utskottet hade i det nu föredragna
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen — i anledning av motionerna
1:217 av herr Nordenson samt
11:271 av herrar Spångberg och Ericsson
i Näs ävensom de likalydande motionerna
I: 103 av fru Svenson m. fl. samt
II: 121 av herrar Ericsson i Näs och
Larsson i Luttra — måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
ville låta verkställa utredning beträffande
de i förutvarande motioner berörda
spörsmålen samt därefter för riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.

Herr ANDERSSON, ELON: Herr talman!
Jag skall inte ställa något yrkande,
men jag kan inte motstå min arga lust att
säga några ord i anledning av utskottets
motivering och det förslag om utredning,
vari denna motivering utmynnar.

Utskottet erinrar om att den svenska
filmen är en viktig kulturfaktor i det
svenska samhället. Jag har ingenting att
erinra mot det påståendet. Vidare säger
utskottet att den svenska filmproduktionen
för närvarande befinner sig i ett
svårt läge. Om den saken kan jag inte
yttra mig, men jag såg här om dagen
en förteckning över produktionsplaner
för svensk film under det kommande
året, och den förteckningen gav inte det
intrycket, att filmproduktionen befinner
sig i nedgång. Jag är på det klara
med att utskottet bär rätt då det säger,
att det är möjligt att den av 1948 års
riksdag genomförda skärpningen av nöjesskatten
har bidragit till ett försvårande
av filmindustriens produktion. För
min del tror jag dock att man får söka
de förnämsta orsakerna i andra ting.

122

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Ang. nöjesskatten för biografföreställningar.

Jag tror det är en internationell företeelse
att filmindustrien för närvarande
har det trångt.

Men det är inte om den saken, herr
talman, som jag skulle vilja säga några
ord, utan om fortsättningen av utskottets
motivering.

Utskottet accepterar således såsom sin
tes, att det är den höjda nöjesskatten
som har vållat filmens förmenta svåra
kris. Utskottet påpekar vidare att denna
skärpta indirekta beskattning enligt vad
utskottet har framhållit i ett tidigare betänkande,
som kammaren nyss har debatterat,
är av tillfällig natur och att
det givetvis inte är uteslutet att den
svenska filmproduktionens aktuella problem
i viss utsträckning kunna lösas genom
en återgång till den skattesats som
gällde före februari 1948. Detta är således
det medel, som utskottet i första
hand rekommenderar för att återföra
filmens ekonomiska förhållanden till
mera sunda banor.

Om det förhåller sig på det sättet, så
hade det enligt min mening legat närmast
till hands att man hade avvaktat
möjligheterna till en avlösning av denna
tillfälliga höjning av nöjesskatten innan
man hade rekommenderat en statlig
utredning om möjligheterna att på
annat sätt skaffa statligt stöd åt svensk
filmproduktion. »Med hänsyn till vad i
det föregående anförts,» säger utskottet,
»är det dock enligt utskottets mening
önskvärt att frågan om statligt stöd åt
svensk filmproduktion närmare överväges.
»

Vad är det som i det föregående anförts?
Jo, att det är den skärpta nöjesbeskattningen
som — i varje fall till en
betydande del —- vållar filmens svåra
kris och att denna beskattning är av
tillfällig natur. På grund av att den är
av tillfällig natur hemställer utskottet
om utredning angående statligt stöd åt
filmen!

Herr talman! Jag tycker att den motiveringen
i varje fall inte är logisk och
således knappast är tillräcklig att bygga
ett förslag om utredning på.

Förhållandet är likartat i den andra
delen av betänkandet, där utskottet för -

ordar en utredning med anledning av
väckta motioner om att sådana föreningar,
som äro ägare till samlingslokaler,
skola få en lägre nöjesskatt för sina biografföreställningar
än andra biografer.
Det erinras i betänkandet om att man
tidigare har ansett att lindringar i nöjesskatten
inte borde beviljas ideella organisationer
eller organisationer, som ha
till uppgift att tillhandahålla samlingslokaler,
i sådana fall då nöjestillställningen
till huvudsaklig del utgöres av
dans eller biografföreställning. Den
ståndpunkten är utskottet nu berett att
rucka på. Det må vara hänt! Men utskottet
erinrar i samband därmed om de
olägenheter i konkurrenshänseende, som
genom en dylik nedsättning i nöjesbeskattningen
skulle komma till stånd, och
att därför andra vägar till finansieringen
av stöd åt föreningar som äga samlingslokaler
måhända böra sökas.

Utskottet avvisar således såsom olämplig
den tanke, som har framförts i motionerna
om stöd åt de ideella föreningar
som det här är fråga om. Men icke
desto mindre hemställer utskottet om
en utredning angående det yrkande, som
framställes i motionerna. Det tycker jag
också är en rätt ologisk slutsats; motiveringen
borde knappast ha föranlett ett
utredningsyrkande.

Jag skulle, herr talman, vilja i detta
sammanhang också erinra om en princip
som bevillningsutskottet tidigare har
mycket bestämt förfäktat och fått kamrarna
att följa, nämligen att ifall det
finns en verksamhet, som av en eller
annan anledning kan vara förtjänt av
det allmännas stöd, skall det stödet lämnas
inte genom undantagsbestämmelser
i fråga om beskattningen, utan genom
direkta anslag.

Jag tycker som sagt, herr talman, att
utskottets motivering för ett utredningsyrkande
snarare borde ha lett utskottet
fram till ett yrkande om avslag på
de föreliggande motionerna. Utskottet
bär emellertid inte kommit till det resultatet,
och jag skall inte heller framställa
något i förevarande läge sannolikt
fåfängt yrkande om avslag. Men,
herr talman, det finns olika slag av ut -

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Nr 18.

123

Ang. nöjesskatten för biografföreställningar.

redningsäskanden. Det finns sådana som
äro så angelägna och starkt motiverade,
att de utan tveksamhet böra effektueras
av Kungl. Maj:t. Det finns också andra,
som äro så svagt motiverade, att det förefaller
givet, att Kungl. Maj :t skall ta
sig en funderare på saken, innan den
begärda utredningen effektueras. Jag
har den alldeles bestämda uppfattningen,
att den utredning, som utskottet här
förordar och som riksdagen förmodligen
kommer att begära, är av det senare
slaget. I stället för att yrka avslag, vilket
i den föreliggande situationen naturligtvis
är alldeles meningslöst, skall
jag därför sluta med att uttala en varm
förhoppning, att den utredning, som utskottet
förordat, inte måtte komma till
stånd, även om kammaren beslutar att
begära den.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Jag får
erkänna, att detta betänkande av bevillningsutskottet
är frukten av en kompromiss,
och frukter av kompromisser äro
inte alltid så särdeles lyckade. Jag beklagar
bara att den vishet, som utskottets
vice ordförande i vissa avseenden
besitter, icke ställdes till utskottets förfogande,
då det mödosamt försökte
åstadkomma denna kompromiss. Hade
så varit fallet, hade utskottets motivering
kanske varit utformad på ett sådant
sätt, att det tillfredsställt även vice
ordföranden, som denna gång svek sin
viceordförandeplikt.

Det rådde olika meningar i bevillningsutskottet.
Det fanns de som tänkte
sig att man skulle kunna gå fram skattevägen.
Om kammarens ledamöter läsa
detta betänkande med omsorg, märka de
nog att här finnas en hel del utdragna
tänder, och de tänder som äro utdragna
äro just de som i det ursprungliga utkastet
til! betänkande rekommenderades,
nämligen att man skulle gå fram på
skattevägen. Bevillningsutskottet är säkerligen
fortfarande av den meningen,
att man inte skall ge understöd vare sig
åt svensk film eller åt ägare av församlingslokaler
skattevägen, utan man anvisar
lämpligheten att söka andra utvägar.

Nu är det ju så, att bevillningsutskottet
är ett enkelt skatteutskott. Det har
inte den höga ställning som t. ex. en
viss avdelning inom statsutskottet har,
vilken är något slags riksdagens kulturavdelning.
Nu har emellertid bevillningsutskottet
fått till sig överlämnade en del
motioner, där man syftar till ett stöd
åt filmindustrien eller den rekommendabla
saken att anordna och bibehålla
samlingslokaler här i landet. När talmännen
i bägge kamrarna hade hänvisat
motionerna med denna innebörd till
bevillningsutskottet, ansåg utskottet att
den borde göra något åt saken.

Vi äro väl ändå ense i kammaren om
att det är ytterst önskvärt, att en svensk
filmproduktion upprätthålles. Det skulle
vara mycket olyckligt, om den produktionen
helt lades ned och vi till äventyrs
skulle vara uteslutande hänvisade
till utländsk film. Jag vill ingalunda på
något sätt göra gällande, att de svenska
filmerna alltid stå på så hög nivå, men
inte heller de utländska filmerna äro
genomgående av någon mera förnämlig
kvalitet. Jag tror att det är av värde att
man bereder den stora svenska allmänheten
möjlighet att se även svenska filmer.
Det har utskottet ansett sig inte
kunna bortse från, och därför har det
förmenat, att man å ena sidan bör undersöka
det behov som kan förefinnas
av stöd åt den svenska filmindustrien
och å andra sidan vilka vägar man bör
beträda för att ge det stödet, om behovet
är uppenbart.

Vad samlingslokalerna beträffar, har
utskottet visserligen sagt, att man kan
pröva utvägen att uttaga mindre skatt
för filmer, som visas på en allmän samlingslokal,
men utskottet tror inte på
den utvägen. Men det är ju önskvärt inte
bara att man bygger sådana lokaler
utan också att de kunna bestå som samlingslokaler.
Det är ett utomordentligt
starkt folkligt intresse, som utskottets
vice ordförande säkerligen gärna vill
bestyrka. Under sådana omständigheter
har utskottet i sitt uttalande visat en
allmänt välvillig inställning gentemot
dessa viktiga institutioners möjlighet att
leva. Det är uppenbart, att utskottet kun -

124

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Ang. prisutjämningsavgifter.

nät visa sin välvilja i motiveringen men
slutat med ett avstyrkande, men utskottet
har föredragit att låta välviljan komma
till synes både i motiveringen och i
själva klämmen. Herr vice ordföranden
i utskottet är ju en så politiskt erfaren
man, att han vet att skillnaden mellan
de två sätten att skriva är relativt liten!

Vi tro alltså, herr talman, i bevillningsutskottet
icke att det i de båda fallen
är någon möjlighet att gå skattelindringsvägen,
men utskottet har ansett det av
värde att mera allmänt anbefalla Kungl.
Maj :t att pröva dessa ting och eventuellt
föreslå stöd åt den svenska filmproduktionen,
om den inte kan existera på annat
sätt, och se till att samlingslokaler
inte bara byggas utan också kunna upprätthållas.
Något annat ligger det inte i
detta utskottsbetänkande.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
förslag.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Jag kan naturligtvis inte ge mig
in på att krialäsa bevillningsutskottets
betänkande, och den sena timmen skall
avhålla mig från att bemöta herr Elon
Anderssons anförande. Jag tror emellertid
att vårt land lika litet som våra nordiska
grannländer kan underlåta att ägna
frågan om stöd åt filmproduktionen
uppmärksamhet. Våra grannländer ha
givit sin inhemska filmproduktion ett
mycket effektivt stöd, och jag tror inte
att vårt land kan undgå att göra det,
om inte den svenska filmen skall förflackas
i ännu högre grad än vad som
tendensen visar kan bli fallet.

Jag begärde ordet närmast för att inte
herr Elon Anderssons vädjan till finansministern
skulle stå alldeles oemotsagd.
I stället för att såsom herr Andersson
hemställa, att riksdagens — som jag hoppas
— enhälliga beslut om en begäran
om utredning inte måtte effektueras,
vill jag rikta en vädjan till finansministern
att han med hänsyn såväl till filmens
läge som till samlingslokalernas
betydelse låter denna utredning komma
till stånd så snart som möjligt och att
denna fråga får en positiv lösning.

Häri instämde herr Andersson, Jones
Erik.

Herr ANDERSSON, ELON: Ja, herr
talman, jag vill bara med tillfredsställelse
konstatera, att herr Sjödahl medgav,
att alla tänder voro utdragna ur detta utskottsbetänkande.
Det som kammaren har
framför sig och statsrådet och chefen
för finansdepartementet får pröva, är
således ett tandlöst utskottsbetänkande!

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande betänkande
hemställt.

Ang. prisutjämningsavgifter.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 43, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående prisutjämningsavgift
in. in., jämte i ämnet väckta
motioner.

I en den 24 mars 1949 dagtecknad, till
bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 178, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över folkhushållningsärenden
för samma dag,
föreslagit riksdagen att lämna Kungl.
Maj:t fortsatt bemyndigande för tiden
till och med den 30 juni 1950 att, med
iakttagande av vad i propositionen anförts,
meddela föreskrifter om uttagande
av prisutjämningsavgift samt att godkänna
vad föredragande statsrådet föreslagit
beträffande dispositionen av influtna
prisutjämningsavgifter.

Till utskottets behandling hade överlämnats
de i anledning av propositionen
väckta likalydande motionerna I: 297 av
herr Mannerskantz m. fl. samt II: 376
av herrar Stattin och Nilsson i Svalöv,
vari hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 178 —
med beaktande av vad i motionerna anförts
beträffande prisregleringen på
hemmamarknadens område — måtte avslå
Kungl. Maj:ts begärda bemyndigande
att — för tiden t. o. m. den 30 juni 1950
— meddela föreskrifter om uttagande av
prisutjämningsavgift.

Onsdagen den 18 mai 1949 em.

Nr 18.

125

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet hemställt, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 178,

1) med avslag å de likalydande motionerna
I: 297 av herr Mannerskantz m. fl.
samt 11:376 av herrar Stattin och Nilsson
i Svalöv lämna Kungl. Maj:t fortsatt
bemyndigande för tiden till och
och med den 30 juni 1950 att, med iakttagande
av vad i propositionen anförts,
meddela föreskrifter om uttagande av
prisutjämningsavgift; samt

2) godkänna vad föredragande statsrådet
föreslagit beträffande dispositionen
av influtna prisutjämningsavgifter.

Reservation hade anmälts av herrar
Veländer, Wehtje och Hagberg i Malmö,
vilka under hänvisning till de likalydande
motionerna 1:297 av herr Mannerskantz
m. fl. samt II: 376 av herrar
Stattin och Nilsson i Svalöv ansett, att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 178, såvitt den avsåge
fortsatt bemyndigande för Kungl. Maj:t
att för tiden till och med den 30 juni
1950 meddela föreskrifter om uttagande
av prisutjämningsavgift.

Herr VELANDER: Herr talman! Under
de senaste åren bär riksdagen bemyndigat
Kungl. Maj:t att, när behov därav
ur prispolitiska synpunkter prövas föreligga,
meddela föreskrifter om uttagande
av prisutjämningsavgift för varor,
som utföras ur riket. Detta bemyndigande
har inte kommit till användning
i någon större omfattning. Föreskrifter
om prisutjämningsavgift ha sålunda utfärdats
endast beträffande trävaror och
trämassa, och sedan förliden höst har
sådan avgift uttagits endast beträffande
trävaror.

Nu har ifrågasatts, att bemyndigandet
skulle förnyas för det kommande hudgetåret.
Utskottet bär för sin del varit
mycket tveksamt inför detta förslag, vilket
framgår av utskottets yttrande. Utskottet
uttalar nämligen, att det givetvis
för närvarande inte är möjligt att med
säkerhet avgöra, huruvida behov av ett

Ang. prisutjämningsavgifter,
fortsatt uttagande av prisutjämningsavgifter
kommer att föreligga under nästa
budgetår. Vidare säger utskottet, att då
det i de väckta motionerna har uttalats
farhågor för att ett fortsatt uttagande av
prisutjämningsavgifter kunde komma att
medföra svårigheter för trävaruexporten,
anser sig utskottet böra understryka, att
ett bifall till propositionen icke innefattar
något ställningstagande till frågan,
i vilken utsträckning prisutjämningsavgifter
skola uttagas under nästa budgetår.
Slutligen säger utskottet, att utskottet
förväntar, att Kungl. Maj :t med uppmärksamhet
följer utvecklingen på exportmarknaden
och, därest prisutjämningsavgiftens
bibibehållande skulle visa sig
medföra svårigheter för exporten, vidtager
de ändringar i fråga om utgående
prisutjämningsavgifter, som kunna anses
påkallade.

Utskottet har således sökt att möta motionärerna
på halva vägen. Man kan
dock ifrågasätta, om det är tillräckligt.
Det förefaller som om vi här skulle röra
oss på ett område, där man bör sträva
efter att i snabbaste möjliga tempo eliminera
allt vad regleringar och dirigeringar
heter. Dessa regleringar böra inte
få bli ett hinder för en anpassning och
en återgång till normala och stabila förhållanden.
Genom regleringar kommer
man inte fram till någon naturlig och
sund balans.

Departementschefen faller tillbaka på
att prisutjämningsavgiftens syfte är att
förhindra, att höga utlandspriser på vissa
varor skola utöva ett stegrande inflytande
på de inhemska priserna på
samma varor. Han gör vidare gällande,
att det är fara för att exportpriserna för
vissa sortiment av trävaror komma att
ligga i ett sådant läge i förhållande till
inlandspriserna, att prisutjämningsavgiften
behövs såsom ett utjämnande moment.
Det kan hända att det ligger någonting
i detta departementschefens uttalande.
Det förefaller mig dock, som
om det inte innefattar något verkligt
klarläggande och därför icke hela sanningen.

Man kan för närvarande, såvitt jag
har mig bekant, inte göra gällande, att

126

Nr 18.

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Ang. prisutjämningsavgifter.

spänningen mellan exportpriserna och
hemmamarknadspriserna är tillnärmelsevis
så stor som prisutjämningsavgiftens
belopp. Detta gäller särskilt beträffande
de lägre sortimenten eller kvaliteterna
trävaror, och när det gäller att
tillgodose hemmamarknadens behov av
trävaror exempelvis för byggnadsändamål,
bör man väl främst taga sikte på
att använda de lägre kvaliteterna, medan
de högre kvaliteterna i företagens och
det allmännas intresse disponeras för
export. Det förhåller sig också så, att
lagerhållningen är av den omfattningen,
att vissa exportföretag gärna begagna sig
av möjligheten, i den mån den nu föreligger,
att avsätta en del av sina varor
på hemmamarknaden. Man kan vidare
befara ytterligare prisförskjutning nedåt,
när det gäller exportmarknaden, varigenom
departementschefens resonemang
blir än mindre tillämpligt. Det
förefaller alltså, som om det riktigaste
måste vara att helt eliminera prisutjämningsavgiften.
De svenska trävaruföretagens
exportorganisationer ha också
på sin tid i framställningar till Kungl.
Maj:t begärt att de skola återfå sin fulla
frihet på ifrågavarande område.

Jag vill på grund av det anförda yrka
bifall till den vid utskottets betänkande
fogade reservationen. Jag hyser visserligen
god tillit till departementschefen
med hänsyn till det sätt på vilket han
nog får förutsättas vara benägen att se
på dessa problem, och jag tror sålunda
inte att departementschefen kommer att
missbruka det bemyndigande, som riksdagen
tilläventyrs genom ett bifall till
propositionen kommer att lämna honom,
men jag har velat säga, att jag anser det
vara fullkomligt onödigt att i nuvarande
läge meddela ett sådant bemyndigande.

Hem ANDERSSON, ELON: Herr talman!
Med den utomordentliga tillit till
departementschefen, som herr Velander
i slutet av sitt anförande förklarade sig
ha, förefaller det, som om riksdagen utan
tvekan skulle kunna bifalla utskottets
förslag utan att »någon större olycka
inträffar», för att använda herr Velanders
egen terminologi.

Då herr Velander säger, att det intt
finns några risker för att inte hemmamarknadsbehovet
skulle bliva väl tillgodosett,
om prisutjämningsavgiften slopades,
vill jag erinra herr Velander om
att en hans partivän i utskottet motive*
rade sitt yrkande om avslag på Kungl.
Maj :ts proposition från helt motsatta
utgångspunkter. Men om de förhållanden
på hemmamarknaden inträffa, som
enligt vad herr Velander tror redan äro
för handen, bör det uttalade förtroendet
för departementschefen leda till visshet
om att departementschefen då skall beakta
de erinringar, som utskottet gör i
sitt betänkande angående möjligheten
och önskvärdheten av att under sådana
förhållanden och därest svårigheter inträffa
för exporten vid ett bibehållande
av prisutjämningsavgifterna avskaffa
desamma.

Med åberopande av utskottets motivering
och med stöd av den välvilliga
hållning, som herr Velander själv har
intagit till frågans fortsatta behandling,
hemställer jag, herr talman, om bifall till
utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna betänkandet
hemställt samt vidare därpå att kammaren
skulle dels, med godkännande av
den vid betänkandet avgivna reservationen,
avslå utskottets hemställan i punkten
1, dels ock bifalla utskottets hemställan
i punkten 2; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden
och memorial:

nr 33, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken förslag till vissa ändringar i
lagen den 30 juni 1934 för Sveriges riksbank
och i bankoreglementet m. m.;

nr 34, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret förslag till vissa ändringar
av reglementet för riksgäldskontoret; -

Onsdagen den 18 maj 1949 em.

Nr 18.

127

nr 35, i anledning av styrelsens för
riksdagsbiblioteket framställning i fråga
om arvoden till styrelsens suppleanter;
samt

nr 37, med förslag till ändrad lydelse
av § 10 instruktionen för riksdagens
revisorer av stats-, banko- och riksgäldsverken.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande bankoutskottets utlåtande
nr 38, angående regleringen för budgetåret
1949/50 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m. m.

Punkterna 1—4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5.

Lades till handlingarna.

Punkterna 6—17.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden: nr

39, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändring i
1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente,
m. m.;

nr 40, i anledning av delegerades för
riksdagens verk framställning i fråga
om viss ändring i 1947 års allmänna
tjänstepensionsreglemente för riksdagens
verk, m. m.; och

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ls
proposition angående reglering av pensionsförhållandena
för vissa befattningshavare,
m. m., såvitt propositionen hänvisats
till bankoutskottet, jämte en i ämnet
väckt motion.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan
skulle uppskjutas till ett annat sammanträde.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 252, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen
den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å
spritdrycker;

nr 253, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 72, såvitt propositionen
avser förlängning av giltighetstiden för
förordningen den 11 juni 1948 (nr 283)
om pappersskatt, samt bemyndigande för
Kungl. Maj:t att i vissa fall förordna
om restitution av pappersskatt, jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 254, i anledning av väckta motioner
angående sänkning i vissa fall av
nöjesskatten för biografföreställningar,
m. m.; och

nr 255, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående prisutjämningsavgift
m. m.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
265, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående inrättande
av en statlig affärsbank m. m.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 1.23 på natten.

In fidem
G. H. Berggren.

128

Bilaga till första kammarens prot. 18/5 1949 (s. 3).

Interpellationssvar.

Herr talman.

I en med första kammarens tillstånd
framställd interpellation har herr R. Anderberg
till mig riktat den frågan, huruvida
jag är beredd att medverka till
att mindre förpliktande karaktär gives
åt de direktiv till skoldistrikten angående
den inbördes belägenheten av tjänstebostäder
för folkskolans lärare, som
skolöverstyrelsen skulle ha utfärdat.

Såsom svar på denna fråga får jag
anföra följande.

Enligt gällande boställsordning för
folkskolans lärare skall tjänstebostad
vara förlagd till särskilt hus i skolans
närhet. I ett fall medgives undantag från
denna regel, i det bostaden får inrymmas
i skolhuset, om detta är avsett för
endast en läraravdelning. Vidare stadgas
i boställsordningen att, därest flera
tjänstebostäder äro inrymda i samma
hus, de skola vara väl avskilda från varandra
och, där förhållandena så medgiva,
försedda med var sin ingång.

Dessa bestämmelser återfunnos redan
i den första boställningsordningen för
folkskolans lärare, som utfärdades år
1918. 1941 års lärarlönesakkunniga, som
framlagt förslaget till den nu gällande
boställsordningen, omtalade i sitt betänkande
i frågan, att det från lärarhåll
påyrkats, att bestämmelse måtte införas
om att tjänstebostad alltid skulle byggas
i särskilt hus, d. v. s. endast en bostad
i varje hus. I anledning härav anförde
de sakkunniga följande.

»De sakkunniga ha icke funnit tillräckliga
skäl att — ehuru givetvis hinder
icke möter för skoldistrikt att förlägga
tjänstebostad på sådant sätt — föreslå
en föreskrift därom. Däremot vilja

de sakkunniga uttala, att det torde överensstämma
med den nu rådande allmänna
tendensen, att tjänstebostäder, när de
inredas i samma hus, förläggas bredvid
varandra och icke den ena över den
andra.»

När de sakkunniga härefter föreslogo
statsbidrag till uppförande av tjänstebostäder,
utgingo de vid sina beräkningar
från byggnadskostnaderna för ett hus av
trä, inrymmande två tjänstebostäder
bredvid varandra. I den proposition till
riksdagen (nr 356 år 1946), vari Kungl.
Maj:t framlade förslag beträffande huvudgrunderna
för den nya boställsordningen
samt beträffande statsbidrag till
tjänstebostäder för folkskolans lärare,
återgåvos utan kommentar från departementschefens
sida lärarlönesakkunnigas
nämnda yttrande och deras redogörelse
för sina beräkningsgrunder för
statsbidraget. En redogörelse för beräkningsgrunderna
intogs även i statsutskottets
utlåtande i anledning av propositionen.
Utskottet gjorde intet uttalande
angående den nu förevarande beräkningsgrunden.
Ej heller i riksdagens
skrivelse i anledning av propositionen
upptogs frågan till diskussion.

I juli 1947, då boställsordningen varit
i kraft ungefär ett halvt år, fann sig
skolöverstyrelsen böra delgiva folkskolinspektörerna
vissa synpunkter på aktuella
frågor i anledning av de nya bestämmelserna.
I anledning härav utsändes
det av interpellanten nämnda cirkuläret
till inspektörerna, vari anfördes
bland annat följande.

»Boställsordningen innehåller ganska
detaljerade bestämmelser om tjänstebostädernas
storlek, inredning och beskaffenhet
i övrigt. Ytterligare anvisningar i

129

dessa avseenden kunna därför måhända
anses obehövliga. Då emellertid från
olika håll framförts önskemål om att
typritningar till tjänstebostäder måtte
tillhandahållas skoldistrikten, har överstyrelsen
tagit frågan härom under övervägande.
Överstyrelsen har i så måtto
ansett sig böra tillmötesgå dessa önskemål,
att överstyrelsen låtit utarbeta några
plantijper till tjänstebostäder. Dessa
äro avsedda att genom Eder utlånas till
skoldistrikten för att tjäna till ledning
vid upprättandet av ritningsförslag.
Överstyrelsen vill särskilt framhålla, att
denna åtgärd icke får betraktas som direktiv
för åstadkommande av enhetliga
bostadstyper utan främst har till syfte
att lämna anvisningar om vilka utrymmen,
som böra inrymmas i en familjebostad.
Som redan nämnts böra arkitekter
anlitas för uppgörande av ritningar.
Det bör sålunda ankomma på dem att i
samråd med uppdragsgivaren inom ramen
för bestämmelserna i gällande boställsordning
söka få fram efter förhållandena
på respektive orter anpassade
bostadstyper.

Om överstyrelsen sålunda icke anser
sig böra förorda någon viss bostadstyp,
kan det dock sägas, att överstyrelsen
med dessa typritningar velat framhålla
lämpligheten av att tjänstebostäder, då
flera sådana inrymmas i samma byggnad,
böra förläggas intill varandra och
icke den ena över den andra. Med en sådan
förläggning av lägenheterna möjliggöres,
att skilda värmetekniska anläggningar
kunna installeras för varje bostad,
en anordning som ur olika synpunkter
är att förorda.

På detta sätt planlagda bostäder torde
bäst tjäna såväl skoldistriktens som lärarnas
intressen, då härigenom eljest ofta
oundvikliga irritationsmoment kunna
undvikas.»

Såsom interpellanten påpekar har frågan
också generellt behandlats av skolöverstyrelsen
i dess publikation »Aktuellt
från skolöverstyrelsen», 1918 häftet
1—2. Därvid bär överstyrelsen hland
annat uttalat, att den är av den uppfattningen,
att tjänstebostäder, som inrymmas
i samma byggnad, böra förläggas
bredvid varandra i ett eller två plan.

9 Första kammarens protokoll 1949. AV IS

Vidare har överstyrelsen anfört bland
annat följande.

»1941 års lärarlönesakkunniga ha också
i sitt betänkande med förslag till boställsordning
för folkskolans lärare
m. in. (SOU 1946:8) uttalat sig för en
dylik förläggning av tjänstebostäder. De
ha jämväl vid sina beräkningar av statsbidragets
storlek utgått från kostnader
för bostadshus av sådan typ. Mot de sakkunnigas
uttalande och förslag i berörda
avseenden ha Kungl. Maj :t och riksdagen
ej haft något att erinra.

Skoldistrikten synas allmänt inse betydelsen
av att boställsordningens föreskrift
att tjänstebostäder skola vara väl
avskilda från varandra iakttages. Hittills
i samband med ansökningar om statsbidrag
slutligt granskade ritningar till
tjänstebostäder (omkring 200) ha, där
man av kostnadsskäl ej ansett sig böra
förlägga endast en lägenhet i varje byggnad,
med ett fåtal undantag varit upprättade
i huvudsaklig överensstämmelse
med de principer, som komma till uttryck
i de av överstyrelsen utarbetade
plantyperna. Då så ej varit förhållandet
ha, utom i ett fall, skoldistrikten i samråd
med överstyrelsen och efter anvisningar
av dess arkitekter låtit omarbeta
ritningsförslagen. Då en omarbetning
ifrågasatts, har det främst gällt bostädernas
förläggning och mera undantagsvis
bostädernas och byggnadernas utformning
i övrigt.

I en del fall, då ritningsförslagen avsett
tvåvåningsbyggnader, ha kostnadsskäl
anförts som motivering för ett sådant
förslag. Verkställda kostnadsberäkningar
visa emellertid, att ett bostadshus
med exemplvis två folkskollärarbostäder,
förlagda bredvid varandra och
vardera höstaden i två plan, kan uppföras
för ungefär samma kostnader som
ett bostadshus i två våningar med en
folkskollärarbostad i varje våning. I
sistnämnda fall har förutsatts att, för
vinnande av effektiv ljudisolering, en
ganska kostnadskrävande anordning
med dubbla bjälklag mellan lägenheterna
vore nödvändig. Anmärkas bör alt
även i förstnämnda bostadstyp kan, om
så anses lämpligt, för båda lägenheterna
gemensam värmecentral, eventullt jäm -

130

väl gemensam tvättstuga, anordnas. Icke
minst med hänsyn till tidigare gjorda
erfarenheter rörande de olägenheter,
som uppstått för såväl skoldistrikt som
lärare på grund av äldre tjänstebostäders
ofta olämpliga förläggning och otillfredsställande
isolering, är det synnerligen
angeläget, att det vid planläggande
av nya tjänstebostäder tillses, att sådana
bostadstyper väljas, att olägenheter av
ifrågavarande slag framdeles kunna undvikas.
»

I boställsordningen finnes endast en
tvingande bestämmelse i fråga om belägenheten
av flera tjänstebostäder i samma
hus: de skola vara väl avskilda från
varandra. Därest detta villkor uppfylles,
råder frihet för skoldistrikten att besluta
om bostädernas belägenhet i förhållande
till varandra. Jag vill upplysa om
att Kungl. Maj:t har medgivit statsbidrag
till byggande av tjänstebostadshus
med tjänstebostäder na förlagda över
varandra. Några direktiv angående visst
byggnadssätt kan icke sägas föreligga
därigenom, att lärarlönesakkunniga
grundat sina kostnadsberäkningar på en
antagen byggnad av visst utseende och
att dessa beräkningsgrunder utan särskild
erinran återgivits i propositionen
och utskottsutlåtandet. Att Kungl. Maj:t
och riksdagen ej tagit avstånd från en
viss princip behöver ju ej betyda att de
tagit direkt ställning för principen i
fråga. V!adi skolöverstyrelsen uttalat i

frågan om tjänstebostädernas belägenhet
innebär ej heller några direktiv.
Detta har ju direkt utsagts i cirkuläret
till folkskolinspektörerna och framgår
även av artikeln i »Aktuellt från skolöverstyrelsen».
Emellertid torde det vara
så, att då en myndighet uttalar en viss
mening det ofta uppfattas såsom direktiv
i enlighet med den uttalade meningen.
Därest ett dylikt missförstånd skulle
ha skett på förevarande område, synes
det mig angeläget att det påpekas, så att
skoldistrikten bliva medvetna om att något
förbud mot att bygga tjänstebostadshus
med bostäderna belägna över respektive
under varandra icke finnes,
blott därvid iakttages kravet på att bostäderna
skola vara väl avskilda från
varandra. För att skingra varje eventuellt
missförstånd på denna punkt ämnar
skolöverstyrelsen i sin publikation
avtrycka utdrag av detta interpellationssvar.

Jag vill emellertid innan jag slutar
också framhålla, att det icke minst i
landsbygdskommunernas eget intresse
är av vikt att lärarna erhålla inte blott
lagliga utan i alla avseenden trivsamma
tjänstebostäder. Det torde i regel ur
trevnadssynpunkt vara lämpligare att
tjänstebostäderna förläggas bredvid varandra
än över varandra, därest de skola
inrymmas i samma hus. Utmärkta
tjänstebostäder underlätta svårigheterna
i fråga om lärarrekryteringen.

Fredagen den 20 maj 1949.

Nr 18. 131

Fredagen den 20 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 13, 14
och 17 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 234, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag med vissa bestämmelser
i avseende å kommunindelningsreformens
ikraftträdande, m. in.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 266, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
reglering av pensionsförhållandena för
vissa befattningshavare, m. m., såvitt
propositionen hänvisats till bankoutskottet,
jämte en i ämnet väckt motion.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 267, i anledning av Kungl. Maj :ts
framställning om anslag till nybyggnad
för statens rättskemiska och farmacevtiska
laboratorier, jämte i ämnet väckta
motioner; samt

nr 268, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag till teckning
av aktier i Aktiebolaget Aerotransport
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 155—167 och
170, bevillningsutskottets betänkande
nr 42, första lagutskottets utlåtanden nr
36—40, andra lagutskottets utlåtanden
nr 22 och 29—32, jordbruksutskottets utlåtande
nr 40 samt första kammarens
andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 10.

Herr TALMANNEN yttrade: Beträffande
ärendenas ordning på morgondagens
föredragningslista hemställer jag, att
kammaren måtte besluta att bland två
gånger bordlagda ärenden skola främst
uppföras statsutskottets samtliga utlåtanden
i nummerföljd, därefter jordbruksutskottets
utlåtanden nr 13 och 35—43,
vidare bevillningsutskottets betänkande
nr 42, första lagutskottets utlåtanden nr
33—40, andra lagutskottets utlåtanden
nr 22 och 28—32 samt sist första tillfälliga
utskottets utlåtande nr 12 och
andra tillfälliga utskottets utlåtanden nr
9 och 10.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes och bordlädes sammansatta
stats- och andra lagutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående särskilda iinskrivningsförrättningar
under år 1949 in. in.,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.04 eftermiddagen.

In fidem
G. 11. Berggren.