Onsdagen den 18 februari Sid (Riksdagens protokoll 1959:4)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1959

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 4

13—18 februari

Debatter m. m.

Onsdagen den 18 februari Sid.

Beskattningen av allmännyttiga bostadsföretag ................ 7

Skogsvårdsavgiften för år 1959 ............................... 12

Interpellation av herr Grym om viss utredning angående anordnande
av en laxtrappa i Kalix älv .......................... 10

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 18 februari

Statsutskottets utlåtande nr 27, ang. försäljning av vissa, allmänna
arvsfonden tillfallna fastigheter ............................. 6

—• nr 28, ang. fråga om befrielse från viss betalningsskyldighet till
kronan ..................................................... 0

— nr 29, ang. frågor om befrielse från ersättningsskyldighet till

kronan m. m................................................ 0

— nr 30, ang. ersättning till F. M. From m. fl................... 6

Bevillningsutskottets betänkande nr 1, ang. ändrad lydelse av 53 §

1 mom. kommunalskattelagen, m. m..........................

—- nr 2, ang. skattebefrielse för bidrag från s. k. länsstiftelser m. m.

— nr 4, ang. ändring i kommunalskattelagen ..................

— nr 5, ang. skogsvårdsavgiften för år 1959 ..................... 1

Första kammarens protokoll 1959. Nr 1

1C 05 Oi

Fredagen den 13 februari 1959

Nr 4

Fredagen den 13 februari

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 7 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1959/60
till oförutsedda utgifter;

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
under Utgifter å driftbudgeten,
För flera huvudtitlar gemensamma frågor; nr

49, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående samarbete med
Stockholms stad för uppförande och
drift av en psykiatrisk klinik vid S:t
Görans sjukhus i Stockholm;

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1958/59, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde; nr

51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret

1958/59, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret

1958/59, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; nr

53, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret

1958/59, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde; nr

54, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter å tilläggs -

stat II till riksstaten för budgetåret
1958/59 i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1958/59, i vad propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde; nr

56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag;

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av vissa
kronan tillhöriga fastigheter m. m.;

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1959/
60 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster;
och

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1959/60.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj:ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 54, med förslag till lag om ändring i
sinnessjuklagen den 19 september 1929
(nr 321).

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa,
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter; nr

28, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fråga om befrielse
från viss betalningsskyldighet till kronan; nr

29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan
m. m.; och

Nr 4

Fredagen den 13 februari 1959

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till F.
M. From m. fl.; samt

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad
lydelse av 53 § 1 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
m. m.;

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående skattebefrielse för
bidrag från s. k. länsstiftelser m. m.;

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) jämte i ämnet
väckt motion; och

nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 1, såvitt propositionen

angår det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
för år 1959 skall utgå.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Larsson, Thorsten, under sammanträdet
till herr talmannen avlämnad, av honom
och herr Gustafsson, Nils-Eric, undertecknad
motion, nr 387, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för budgetåret 1959/60 till bidrag
till studiecirkelverksamhet och till ungdomens
fritidsverksamhet.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.03.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Tisdagen den 17 februari 1959

Nr 4

Tisdagen den 17 februari

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 10 och
den 11 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 62, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag angående fortsatt giltighet av lagen
den 16 februari 1934 (nr 19) om
fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet
i förhållande till utlandet
in. m.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 63, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av
11 § 1 och 2 mom. förordningen den 22
juni 1934 (nr 320) angående grunder
för förvaltningen av viss kronoegendom.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 54, med förslag till lag om ändring
i sinnessjuklagen den 19 september
1929 (nr 321).

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
motionen nr 387, av herr Larsson,
Thorsten, och herr Gustafsson, NilsEric.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 27—30 samt bevillningsutskottets
betänkanden nr 1, 2,
4 och 5.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: -

nr 49, angående Sveriges medlemskap
i Mellanstatliga rådgivande sjöfartsorganisationen
(IMGO);

nr 50, angående införlivande med statens
järnvägar av Stockholm—Roslagens
järnvägar;

nr 51, med förslag till lag om krigsansvarighet
för liv- och invaliditetsförsäkring;
samt

nr 52, med förslag till lag med vissa
bestämmelser om inländsk försäkringsrörelse
vid krig m. m.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 388, av herr Pålsson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till lag om ändrad lydelse av 4
kap. 14 § vattenlagen;

nr 389, av herr Sörlin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändrad lydelse av 4
kap. 14 § vattenlagen;

nr 390, av herr Birke, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
för kvalitetsförbättring av matpotatis; nr

391, av herr Möller m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för budgetåret 1959/60 till
bidrag till studiecirkelverksamhet och
till ungdomens fritidsverksamhet; samt
nr 392, av herr Sundelin, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
statens stöd åt hästaveln.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.04.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 4

Onsdagen den 18 februari 1959

Onsdagen den 18 februari

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1958/
59, såvitt propositionen avser jordbruksärenden; nr

61, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse i vissa
fall från betalningsskyldighet till kronan;
och

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
49, angående Sveriges medlemskap i
Mellanstatliga rådgivande sjöfartsorganisationen
(IMGO).

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 50,
angående införlivande med statens järnvägar
av Stockholm—Roslagens järnvägar.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts
propositioner:

nr 51, med förslag till lag om krigsansvarighet
för liv- och invaliditetsförsäkring;
samt

nr 52, med förslag till lag med vissa
bestämmelser om inländsk försäkringsrörelse
vid krig m. m.

Fördrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda motioner: nr

888, av herr Pålsson m. fl., och
nr 389, av herr Sörlin m. fl.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
motionen nr 390, av herr
Birke.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
motionen nr 391, av herr Möller
m. fl.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
motionen nr 392, av herr
Sundelin.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa,
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter; nr

28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fråga om befrielse
från viss betalningsskyldighet till kronan; nr

29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan
m. m.; och

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till F.
M. From m. fl.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Fördrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 53 § 1 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370), m. m.; och

nr 2, i anledning av Kungl: Maj:ts
proposition angående skattebefrielse för
bidrag från s. k. länsstiftelser m. m.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Onsdagen den 18 februari 1959

Nr 4

Ang. beskattningen av allmännyttiga

bostadsföretag

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 4, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370) jämte i ämnet
väckt motion.

I en den 12 december 1958 dagtecknad,
till bevillningutskottet hänvisad
proposition, nr 9, hade Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen1 att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).

I propositionen hade föreslagits att inkomst
av fastighet, tillhörig allmännyttigt
bostadsföretag, som bildats efter den
30 juni 1945, skulle beräknas enligt samma
schablonmetod, som tillämpades beträffande
fastighet, som ägdes av bostadsförening
eller bostadsaktiebolag.

Till utskottet hade hänvisats den i anledning
av propositionen väckta motion

nen I: 280, av herr Bergman, vari hemställts,
att Kungl. Maj:ts proposition nr
9 måtte antagas med den ändringen, att
24 § 3 mom. i förslaget till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) erhölle den lydelse,
motionen visade.

Den av motionären förordade ändringen
innebar, att den i propositionen
föreslagna schablonmetoden skulle tilllämpas
för alla allmännyttiga företag,
oavsett tidpunkten för dessas bildande.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition,
nr 9, icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas samt med bifall till
motionen I: 280, av herr Bergman, antaga
det vid propositionen fogade förslaget
till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370) med den ändring av 24 § 3 mom.,
som framginge av följande lydelse:

(Kungl. Maj:ts förslag)

24 §.

3 mom. Har fastighet--- — före

taxeringsåret.

Vad i föregående stycke sägs skall äga
motsvarande tillämpning i fråga om fastighet,
vilken tillhört bolag, förening eller
stiftelse, som bildats efter den 30
juni 1945 och av bostadsstyrelsen (statens
byggnadslånebyrå) eller länsbostadsnämnd
erkänts såsom allmännyttigt
bostadsföretag.

Att inkomst —- —- — till 38 §.

(Se vidare anvisningarna.)

(Utskottets förslag)

24 §.

3 mom. Har fastighet---före

taxeringsåret.

Vad i föregående stycke sägs skall äga
motsvarande tillämpning i fråga om fastighet,
vilken tillhört bolag, förening eller
stiftelse, som av bostadsstyrelsen
(statens byggnadslånebyrå) eller länsbostadsnämnd
erkänts såsom allmännyttigt
bostadsföretag.

Att inkomst — ---till 38 §.

(Se vidare anvisningarna.)

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Hagberg, Nilsson i Svalöv
och Magnusson i Borås, vilka på anförda
skäl ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte avslå dels
Kungl. Maj:ts förevarande proposition,
nr 9, dels motionen I: 280, av herr Bergman; II)

av herr Gustaf Elofsson, som likväl
ej antytt sin åsikt.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Då finansministern för
ett par år sedan, det var närmare bestämt
1954, föreslog en sådan ändring
av våra skatteförfattningar, att de s. k.
allmännyttiga bostadsföretagen —- jag
kommer, herr talman, att använda denna
term i fortsättningen — skulle beskattas
enligt en schablonmässig metod,
så motsatte vi oss detta inom den meningsriktning,
jag tillhör. Vi fann det

Nr 4

Onsdagen den 18 februari 1959

Ang. beskattningen av allmännyttiga bostadsföretag

över huvud taget principiellt oriktigt,
att man på detta sätt skulle välja ut en
viss förvärvskälla, den som brukar betecknas
såsom »annan fastighet», och beträffande
denna tillverka speciella regler
som helt skilde sig från vad som
gällde i fråga om övriga förvärvskällor.
Vi menade, att konsekvenserna av ett sådant
tillvägagångssätt skulle bli ganska
egendomliga. En sådan lagstiftning som
då föreslogs skulle ju kunna innebära
att av två bredvid varandra liggande hyresfastigheter
av samma storlek och med
samma utseende, med samma inkomster
och samma utgifter den ena i stort sett
skulle bli skattefri, bortsett från fastighetsskatten,
medan den andra skulle bli
belastad med en inte obetydlig skatt.
Principen om likformighet i beskattningen
skulle på det sättet, menade vi,
komma att rubbas i högst betänklig grad.

Lagstiftningen genomfördes emellertid,
och de s. k. allmännyttiga bostadsföretagen
gavs denna privilegierade
ställning i fråga om beskattningen. Men,
som vi alla vet, har det ju ingalunda
stannat vid detta. Även i åtskilliga andra
hänseenden har dessa företag favoriserats.
Jag tror inte, att man kan använda
något annat uttryck i detta sammanhang
än just detta — favoriserats.
Jag vill sålunda erinra om vad var och
en väl känner till, nämligen att de erhåller
statliga lån och subventioner, i
väsentligt större utsträckning än övriga
bostadsföretag.

Det förslag, som bevillningsutskottets
majoritet här har presenterat, innebär i
korthet, att den i propositionen föreslagna
schablonmetoden nu skall tillämpas
för alla s. k. allmännyttiga företag, oavsett
tidpunkten för dessas bildande —
en ytterligare utsträckning, som jag ser
saken, av propositionen och en ytterligare
markering av den här gruppens favoriserade
ställning. De principiella anmärkningar,
som vi framförde 1954, vidhåller
vi alltjämt. Vi menar, att vi har
så mycket större anledning att göra detta
som de gångna årens erfarenheter har
bestyrkt de farhågor som vi tidigare uttalade,
och vi har nu så mycket mindre
anledning att frångå vår ståndpunkt,

som dessa s. k. allmännyttiga företag har
fått sin gynnade ställning ytterligare
markerad därigenom att de från och
med den 1 januari i fjol som bekant är
helt befriade från den reglering av hyrorna,
vilken alltjämt kvarstår för de enskilda
fastighetsägarna. Det är onekligen
en smula paradoxalt, att de s. k. allmännyttiga
företagen utan påföljd kan höja
hyrorna, medan ett s. k. icke allmännyttigt
företag icke kan göra detta utom
genom den omgång som den för denna
kategori alltjämt tillämpade hyresregleringen
innebär. Och vidare! De skilda
förmåner, vilka jag här har pekat på,
kommer ju de s. k. allmännyttiga företagen
till del — och det är väl kärnpunkten
i hela historien — utan att man
för den skull kunnat påvisa, att de håller
en lägre hyresnivå än andra ägare
av flerfamiljshus. Det borde enligt min
mening vara självklart, att man inte via
beskattningen skall försöka påverka
konkurrensförhållandena olika företag
emellan.

Favoriserandet av de s. k. allmännyttiga
bostadsföretagen ter sig enligt min
mening särskilt egendomlig, om man genom
ändringar i lagstiftningen söker anpassa
denna, så att den vid olika tillfällen
skall ha den utformning som just då
kan anses mest gynnsam för en speciell
kategori skattskyldiga.

Såsom jag redan har påpekat, kan vi
inom högern icke acceptera en sådan
ordning som denna. Den strider mot
kravet på jämlikhet inom beskattningen.
Vi har svårt alt förstå, att bostadsföretag
av just denna typ skall betecknas såsom
allmännyttiga och privatägda fastigheter,
om jag får använda den termen,
skall anses såsom icke allmännyttiga.
Vi betraktar nämligen det bostadsföretag
som allmännyttigast, vilket kan
tillhandahålla lägenheter till lägsta reella
kostnader eller, med andra ord, som
tillhandahåller den bästa och billigaste
produkten, d. v. s. den bästa och billigaste
bostaden. Ett sådant företag anser
vi som ett allmännyttigt företag. Vi vill,
att beskattningen skall vara likformig
utan att särskilt gynna eller missgynna
olika kategorier skattskyldiga.

Onsdagen den 18 februari 1959

Nr 4

Ang. beskattningen av allmännyttiga bostadsföretag

Jag har, herr talman, inte anledning
att ytterligare fördjupa mig i detta ämne,
som ju är känt för kammarens ledamöter
och ofta har diskuterats. Jag kan
därför inskränka mig till de ord, som
jag här har yttrat, och jag hemställer
med hänvisning till dem om bifall till
reservation nr I under bevillningsutskottets
betänkande, vilket innebär avslag
såväl på Kungl. Maj:ts proposition som
på den väckta motionen.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep):

Herr talman! Jag har till utskottets utlåtande
fogat en blank reservation, och
jag ber att inför kammaren få redogöra
för min inställning till vad vi nu diskuterar.

Det är mycket riktigt, såsom herr Hagberg
har sagt, att de statliga, allmännyttiga
företagen är favoriserade i jämförelse
med enskilda, som bygger fastigheter.
Så har det varit under några år.
Att jag inte anslöt mig till avslagsyrkandet
beror på att jag anser, att hela bostadssubventioneringen
borde omprövas
på ett eller annat sätt, då den säkerligen
blir för kostsam att behålla i nuvarande
form.

Trots att finansminstern i propositionen
inte ansett sig kunna tillstyrka, att
förmånerna utvidgas till sådana företag
som inte kom med i första omgången,
har utskottet på grundval av en motion
beslutat att föreslå en viss utvidgning.
För min del anser jag inte att det är
påkallat att vidtaga någon sådan åtgärd
i dessa tider, då statsfinanserna är så
hårt ansträngda. Det hade varit bättre
om man, såsom reservanterna har uttalat
sig för, kunnat få bort favoriseringen.
Jag har inte lyckats vinna majoritet
för min uppfattning, men jag anser att
motionen om utsträckning av förmånerna
till vissa andra företag i varje fall
borde ha avslagits. Det är därför, herr
talman, som jag har avgivit min blanka
reservation. Jag anser att om fastigheter,
som tillhör allmännyttigt bostadsföretag,
skall ha vissa förmåner, skall
fastigheter som ägs av enskilda ha samma
förmåner.

Herr ERIKSSON (s):

Herr talman! Jag tror att det är ganska
onödigt att inför kammaren redogöra
för de beskattningsregler, som för
närvarande gäller för de allmännyttiga
bostadsföretagen. Jag är övertygad om
att flertalet känner till dem. Eftersom
reglerna också är så väl redovisade i utskottets
betänkande, anser jag mig inte
nu behöva behandla dem. Jag skall därför
bara helt kort beröra innehållet i
den förändring som nu föreslås.

Som departementschefen framhåller i
den föreliggande propositionen har genom
de senare årens ränteutveckling ett
sådant realt läge inträtt, att det synes
vara motiverat att beträffande de allmännyttiga
bostadsföretagen tillämpa
samma schablonregler som gäller för bostadsrättsföreningar
och bostadsaktiebolag.
Därmed får man en likformighet i
beskattningshänseende beträffande likartade
typer av bostadsförvaltande företag
och — vilket departementschefen
också framhåller — en icke oväsentlig
förenkling. Jag vill med hänsyn till vad
utskottets värderade vice ordförande här
nyss framhöll säga, att man väl ändå
inte kan likställa allt slags bostadsförvaltning.
Här har man dock en mycket
likvärdig grupp av bostadsförvaltande
företag, nämligen bostadsrättsföreningar,
bostadsaktiebolag och allmännyttiga
företag, som enligt sina fastställda stadgar
och som villkor för de lån de erhåller
skall bedriva sin verksamhet utan
vinstsyfte. Därtill kommer — och det är
det väsentliga innehållet i konstruktionen
—■ att hyrorna skall sättas efter
självkostnadspris. Andra typer av bostadsförvaltning
ligger mera på det kommersiella
planet och är följaktligen ganska
väsensskilda former av bostadsförvaltning.

Utskottet har funnit det vara riktigt
att utsträcka den likformigheten till att
gälla samtliga allmännyttiga företag. Utskottet
har därför tagit bort den tidsbegränsning,
som departementschefen liar
föreslagit och som för närvarande gäller.
Denna ändring, som utskottet sålunda
företagit i förhållande till propositionen,
har i pressen uppfattats som om

Nr 4

Onsdagen den 18 februari 1959

Ang. beskattningen av allmännyttiga bostadsföretag

— för att citera en tidningsrubrik —
»utskottet har varit generösare än finansministern».
Den initierade vet emellertid
att det förhåller sig tvärtom. Den
tidsbegränsning finansministern föreslagit
bibehållen är ju motiverad med hänsyn
till att det eljest skulle kunnat tänkas
att äldre företag skulle komma att
drabbas oförmånligt av tillämpningen av
en schablonregel. För att skydda dessa
företag häremot har finansministern velat
bibehålla den gällande tidsgränsen.
Den utredning, som verkställts inom utskottet,
ger emellertid vid handen, att
sådana risker sannolikt icke föreligger,
därför att flertalet av de företag, som
har bildats före den tid som här är angiven,
nämligen den 1 juli 1945, har
uppfört sitt väsentliga bostadsbestånd
efter den tidpunkten. Det kan möjligen
teoretiskt sett finnas något företag som
så att säga stannat i växten och behållit
ungefär den omfattning som det hade
före den 1 juli 1945. Utskottet har därför
ansett sig kunna utsträcka likformigheten
att gälla samtliga allmännyttiga
bostadsföretag. Det innebär självklart
en förenkling.

Får jag sedan, herr talman, något uppehålla
mig vid reservationen, som ju
griper in på fler områden än som just
avser beskattningsreglerna. Jag ämnar
inte inlåta mig på en diskussion om de
allmännyttiga företagens konstitution eller
deras ställning på den svenska bostadsmarknaden
i allmänhet. Man bör
väl ändå försöka att koncentrera sig till
den fråga, som det här gäller, nämligen
de beskattningsregler som skall tillämpas.
Men sedan jag läst högerreservationen,
har jag blivit något konfunderad i
ett par avseenden. Reservationen börjar
med att framhålla, att de allmännyttiga
företagen är favoriserade i olika avseenden.
Bland annat erhåller de statliga lån
och subventioner i väsentligt större utsträckning
än som tillkommer andra bostadsföretag.
När det gäller lånen kan
jag möjligen förstå motiveringen. Det
kan naturligtvis sägas ligga en favorisering
i att företagen får låna sitt anläggningskapital
upp till 100 procent. Men
det är kommunerna som är huvudmän

och ägare till företagen, och en annan
ordning skulle endast innebära, att huvudmannen
skulle få fylla i det som
återstår. Följaktligen kan de allmännyttiga
bostadsföretagen ju i detta avseende
inte anses inta en prioriterad eller
favoriserad ställning. Men låt så vara
när det gäller detta argument.

Vad däremot gäller subventionerna
känner jag mig, herr Hagberg, verkligen
irriterad över påståendet att de allmännyttiga
bostadsföretagen skulle erhålla
subventioner utöver vad som gives åt
andra bostadsföretag. Då skulle jag såsom
tjänsteman vid ett av de allmännyttiga
företagen ha glömt bort någon slags
subvention staten ger och inte utnyttjat
den, och det är ju pinsamt att bli utsatt
för misstanken att inte sköta sitt jobb, ty
man skall ju ta ut vad som finns att få.
Jag skulle därför vilja ha en närmare
konkretisering av vad det möjligen är
för slags subvention som skulle finnas
och som jag faktiskt liar glömt bort i
detta sammanhang.

Vidare anges både i herr Hagbergs anförande
och i den med I betecknade reservationen
skälen för att man inte vill
acceptera principerna för en schablonreglering,
och skälen är mycket väl kända,
och det finns all anledning att respektera
högern för att den fortsätter att
hävda sin uppfattning i detta avseende.
Men man hjälper sig föga genom att
framställa det yrkande, som framgår av
reservationen, nämligen avslag på den
kungl. propositionen, ty det innebär ju
bara att man vill bibehålla de schablonregler,
som nu gäller. Skulle det ha varit
någon mening med den rent principiella
deklarationen, skulle väl reservanterna
inte bara ha yrkat avslag på propositionen
utan även föreslagit att de
skatteregler, som gäller för alla andra
slag av fastigheter, även skulle tillämpas
för de allmännyttiga bostadsföretagen.
Detta hade åtminstone varit ett logiskt
förslag som följd av den principiella deklarationen.

Herr talman! Innan jag yrkar bifall
till utskottets föreliggande förslag, vill
jag bara understryka vad utskottet framhåller
i sitt utlåtande, när det säger, att

Onsdagen den 18 februari 1959

Nr 4

Ang. beskattningen av allmännyttiga bostadsföretag

detta förslag inte kan betraktas som en
slutlig lösning av de allmännyttiga bostadsföretagens
beskattningsförhållanden,
utan att det slutliga avgörandet för
träffas i samband med spörsmålet om
den rättsliga konstruktionen av företagen.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Utskottets ärade talesman
gjorde här en definition av begreppet
allmännyttigt bostadsföretag, mot
vilken definition jag inte har någon
erinran att framställa —- den var korrekt,
hämtad som den är ur författningarna.
Han underströk, att det väsentliga
som enligt författningarna konstituerar
ett allmännyttigt företag är det förhållandet,
att det arbetar utan vinst. Detta
som sagt enligt författningarna. Vi på
vårt håll har emellertid en helt motsatt
uppfattning. Vi menar, att det väsentliga
inte är, att ett företag arbetar utan vinst,
utan det väsentliga är om företaget kan
prestera en sådan bostad, att den är den
billigaste och bästa, man kan få i konkurrensen.
För herr Eriksson i Uppsala
är det tillräckligt, att företaget inte går
med vinst. Vi menar, att ett företag kan
gå både med vinst och prestera en bostad,
som är bättre, ändamålsenligare och
billigare än de allmännyttiga företagen
kan åstadkomma. Det är på denna punkt,
som det föreligger en avgörande principiell
motsättning mellan oss. Det har
inte kunnat visas, att de allmännyttiga
företagen under alla omständigheter gör
ett bättre, ändamålsenligare och billigare
arbete i fråga om bostäder än vad den
enskilda företagsamheten kan göra, trots
alla de förmåner som de allmännyttiga
företagen kommer i åtnjutande av.

Vidare kände sig herr Eriksson i Uppsala
»irriterad över» -—- som han sade —
att det i reservationen sagts någonting
om att de allmännyttiga företagen inte
bara erhåller statliga lån i större utsträckning
än andra företag utan även
subventioner, och detta var någonting

som han inte kände till. Men, herr Eriksson
i Uppsala, de har väl i alla fall räntesubventioner? -

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Här är det ju fråga om
att byta ut ett sätt för schablontaxering
av de allmännyttiga bostadsföretagen
mot ett annat. När denna schablonmetod
infördes, avsåg man att i beskattningshänseende
jämställa dessa företag
med bostadsrättsföreningar och bostadsaktiebolag.
Det har senare visat sig —
jag behöver inte gå in på anledningarna
— att de s. k. allmännyttiga bostadsföretagen
-—- om jag använder herr Hagbergs
ord, men beteckningen allmännyttig
har kommit in i författningstext —-vid den schablontaxering, som tillämpas
för dem, har kommit i ett sämre läge
än de bostadskooperativa föreningarna,
bostadsrättsföreningarna och bostadsaktiebolagen
vid tillämpningen av schablontaxeringen.
Den kungl. propositionen
innebar ingenting annat än att man skulle
jämställa dessa båda schablonmetoder.
Man tar bort den särställning som de
allmännyttiga företagen har haft och
jämställer dem med bostadsrättsföreningarna
och bostadsaktiebolagen. Det är
alltså hela innebörden i det förslag, som
här föreligger.

Herr Eriksson har redan nämnt att
det här är ett provisorium. Det kommer
förmodligen relativt snart att tvingas
fram en viss ändring. Under dessa förhållanden
har jag för min del inte funnit
något som helst skäl för att gå emot utskottets
förslag.

Herr ERIKSSON (s):

Herr talman! Jag uttryckte mig nog
så, att skillnaden mellan allmännyttiga
bostadsföretag och andra ligger i att de
allmännyttiga företagen arbetar utan
vinstsyfte. Där kan man naturligtvis sätta
citationstecken, men om jag vänder
på formuleringen och säger, att de allmännyttiga
företagen inte arbetar med
främmande kapital, som kräver vinst,
kanske distinktionen blir något klarare.

Nr 4

Onsdagen den 18 februari 1959

Ang. skogsvårdsavgiften för år 1959

På den direkta fråga jag ställde till
herr Hagberg om vilka subventioner som
skulle tillkomma endast allmännyttiga
bostadsföretag och inte andra, svarade
herr Hagberg: räntesubventionen. Mig
veterligt erhåller alla som får statliga
lån, oavsett om det är enskilda, kooperativa
eller allmännyttiga företag, samma
form av räntesubvention, upp till
precis samma gränser och belopp. Där
har jag i alla fall bevakat mitt företags
intressen.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep):

Herr talman! Det kan vara riktigt att
alla får subvention, men de allmännyttiga
företagen har privilegiet att själva
få bestämma sina hyror. Vi får inte
glömma, att de andra är underställda
myndigheternas prövning.

I detta fall borde Kungl. Maj:ts förslag
bifallas. Herr statsrådet Sträng sitter
i kammaren och svimmar väl när jag
yrkar bifall till Kungl. Maj:ts proposition
oförändrad, men jag tycker inte vi
skall utsträcka förmånen innan vi fått
hela bostadsfrågan utredd.

Herr ERIKSSON (s):

Herr talman! Om herr Elofsson uppfattar
den fria hyressättningen som en
subvention, har han kommit ganska
långt vid sidan om den terminologi som
åtminstone jag använder. Jag tillät mig
säga i utskottet, att det är obekantskapen
med denna företagsform, som gör att när
lierr Elofsson yttrar sig i denna fråga,
träffar han inte rätt. Men man kan ju
inte känna till alla typer av företag.

Jag kan dock trösta herr Elofsson med
att säga, att den subvention, som eventuellt
skulle ligga i den fria hyressättningen,
inte existerar, ty i de allmännyttiga
företagens stadgar står som en
huvudprincip inskrivet, att hyrorna
skall sättas till självkostnadspris. Eftersom
bostadsföretagen står under revision
av komumnerna och bostadsstyrelsen,
torde det inte vara möjligt att försöka
tillämpa en för hög hyressättning.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att därunder
yrkats l:o) att vad utskottet i det
nu ifrågavarande betänkandet hemställt
skulle bifallas; 2:o), av herr Hagberg, att
den av honom m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen skulle godkännas;
samt 3:o), av herr Elofsson, Gustaf, att
kammaren skulle bifalla Kungl. Maj:ts
förevarande proposition, nr 9, vilket
jämväl innebure, att motionen 1:280
skulle avslås.

Därefter gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Ang skogsvårdsavgiften för år 1959

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 5, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 1, såvitt propositionen
angår det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
för år 1959 skall utgå.

I innevarande års statsverksproposition
hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
besluta, att skogsvårdsavgift enligt
förordningen om skogsvårdsavgift skulle
för år 1959 utgå med 1,25 promille.

Utskottet, till vars behandling propositionen
i denna del hänvisats, hade i
det nu föredragna betänkandet av angivna
orsaker hemställt, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
framlagda förslag angående
skogsvårdsavgiften besluta, att skogsvårdsavgift
enligt förordningen om
skogsvårdsavgift skulle för år 1959 utgå
med 1,25 promille.

Vid betänkandet hade fogats ett särskilt
yttrande av herrar Hagberg, Spetz,
Gustaf Elofsson, Söderquist, Bengtson,
Nilsson i Svalöv, Kollberg, Vigelsbo, Magnusson
i Borås och Stenberg.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Som kammarens ledamöter
torde finna, har precis hälften av
bevillningsutskottets ledamöter fogat ett
särskilt yttrande till detta utskottsbetän -

Onsdagen den 18 februari 1959

Nr 4

kande. Vi vill i det yttrandet slå fast,
att den tolkning av 1946 års riksdagsbeslut,
som Kungl. Maj :t och utskottet
tillämpade vid fjolårets riksdag då promilletalet
bestämdes till 1,25, i dagens
läge är orimligt. Vi anser att vi har fått
stöd för denna vår uppfattning i det betänkande
som 1955 års skogsvårdsutredning
har framlagt.

I årets statsverksproposition har Kungl.
Maj :t inte använt den motiveringen, och
det har inte heller utskottet gjort, utan
man har i stället motiverat sin ståndpunkt
med att det förslag som 1955 års
skogsvårdsutredning i övrigt har framställt
ännu inte prövats hos Kungl. Maj:t.
Vi hoppas därför från vårt håll, att finansministern,
i samband med att Kungl.
Maj :t prövar förslagen, får de fakta som
skogsvårdsutredningen har framlagt under
sina ögon och i nästkommande års
statsverksproposition föreslår en sänkning
av uttagningsprocenten för skogsvårdsavgiften.

Det är den saken vi velat slå fast i
vårt särskilda yttrande, som alltså icke
innebär någon ändring av den uppfattning
vi tidigare har haft, trots att vi i
år icke har framställt något yrkande.

Jag har alltså, herr talman, inget yrkande.

I detta anförande instämde herrar
Hagberg (h) och Anders Johansson (fp).

Herr ERIKSSON (s):

Herr talman! Eftersom det här föreligger
ett särskilt yttrande utan något
speciellt yrkande finns det ingen anledning
att gå in på en sakbehandling av
detta ärende. Jag fäste mig emellertid
vid att herr Spetz ville understryka att
varken utskottet eller departementschefen
för ett bibehållande av det nuvarande
promilletalet velat använda 1946
års motivering. Nu vill jag bara på utskottets
vägnar säga, att utskottet i sin
skrivning inte har skrivit bort en sådan
eventuell motivering. Om nu herr Spetz
vill tolka utskottets utlåtande som ett avståndstagande
från 1946 års motivering
har han missförstått utskottet. Vad utskottet
först har velat invänta är Kungl.

Ang. skogsvårdsavgiften för år 1959
Maj:ts ställningstagande till den utredning,
som föreligger i detta spörsmål.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr HANSSON, NILS, (fp):

Herr talman! Redan vid förra onsdagens
plenum, då kammaren behandlade
vissa utgifter under nionde huvudtiteln
å tilläggsstat II för nu löpande budgetår
som hade anknytning till skogsvårdsavgiften
och skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet, anmälde jag — utan att
gå in i detalj och utan att ställa något
yrkande — betänkligheter mot vissa av
chefens för jordbruksdepartementet förslag.
När vi i dag behandlar skogsvårdsavgiften,
som alltså har beröring med
tilläggsanslaget, skulle jag vilja återkomma
med några ord.

Det är rätt svårt att bedöma skogsvårdsavgiftens
berättigande över huvud
taget utan en historisk återblick. Här
kan det naturligtvis inte bli fråga om
att jag skall göra en sådan, men jag
skulle gärna vilja erinra om att skogsvårdsavgiften
tillkom genom beslut av
statsmakterna redan 1903 i samband med
skogsvårdsstyrelsernas tillskapande och
i samband med införandet av en modernare
skogsvårdslagstiftning. Först betalades
avgiften av exportörer av trävaror
och trämassa. År 1909 kombinerades avgiften
med den då införda skogsaccisen
på avverkat virkes rotvärde. I en förordning
av 1912, vilken sedan gällde fram
till 1947, stadgades att 90 procent av avgiftsmedlen
från varje landstingsområde
skulle disponeras av skogsvårdsstyrelsen
inom området, och 10 procent av avgiftsmedlen
skulle inlevereras till statskontoret
för att i samband med de statsanslag
i övrigt som beviljades under året
fördelas mellan skogsvårdsstyrelserna efter
behov.

Först från och med den 1 juli 1947
gäller alltså nu rådande ordning, enligt
vilken skogsvårdsavgiften är knuten till
de vid fastighetstaxeringen fastställda
värdena för skogsmark och växande
skog, och den har också, som kammaren
vet, blivit maximerad till 1,5 promille

Nr 4

Onsdagen den 18 februari 1959

Ang. skogsvårdsavgiften för år 1959
av dessa värden. Före 1957 års fastighetstaxering
gav skogsvårdsavgiften med
promilletalet 1,5 knappa 8 miljoner kronor.
Efter höjningen av taxeringsvärdena
1957 ger skogsvårdsavgiften, trots att
vi har beslutat en sänkning av promilletalet
från 1,5 till 1,25, ungefär 13 miljoner
kronor.

Om skogsvårdsavgiften har under de
senare åren meningarna varit starkt delade.
Jag skall inte nu ingå på alla de
skäl som har anförts för och emot skogsvårdsavgiftens
bibehållande. Det har varit
uppvaktningar för 1955 års skogsvårdsutredning
för att helt få bort avgiften,
och onekligen har de skäl som
åberopats härför sitt berättigande. 1955
års skogsvårdsutredning är den utredning
som senast har analyserat skogsvårdsavgiftens
karaktär och i enlighet
med sina direktiv utrett frågan om
skogsvårdsavgiftens storlek.

Inte heller i fråga om utredningens
betänkande skall jag härvidlag gå in i
detalj. Men det bör kanske understrykas
att utredningen ställt den målsättningen,
att skogsbruket i princip skall svara för
sina skogsvårdskostnader — då givetvis
i tillämpliga delar även skogsvårdsstyrelseverksamheten.
Denna målsättning
löper som en röd tråd genom hela betänkandet.
Ett annat exempel är är att
utredningen vill lägga hela plantskoleverksamheten
på rent affärsmässig bog.
Vi vill också öka skogsägarnas självverksamhet
o. s. v.

Liksom tidigare utredningar har 1955
års skogsvårdsutredning velat se skogsvårdsavgiften
som ett skogsbrukets kollektiva
bidrag till den del av skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet, som inte är av
statlig eller eljest allmän karaktär. Å
andra sidan har utredningen utgått ifrån
att det inte bör råda delade meningar
om att staten bör med allmänna medel
bestrida den del av skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet, som är av offentlig natur.
Den delen har ökat, bland annat genom
den vidgade yrkesutbildning, som
skogsvårdsstyrelserna har att meddela.

Gör man en uppdelning av skogsvårdsstyrelsernas
samtliga kostnader för innevarande
budgetår efter dessa grunder,

finner man att skogsägarna vid ett promilletal
av 1,25 får betala 5,4 miljoner
kronor mer än som rätteligen borde ankomma
på dem. Det skulle därför räcka
med en promillesats av drygt 0,7 för att
täcka den andel av skogsvårdsstyrelsernas
utgifter, som är att betrakta som en
service till skogsägarna. Utredningen föreslår
—- liksom skogsstyrelsen —• att
skogsvårdsavgiften omedelbart sänkes
till denna nivå, alltså 0,7 promille, som
herr Spetz redan påpekat.

Men utredningen går vidare och föreslår
en successiv, fullständig avveckling
av skogsvårdsavgiften — detta med hänsyn
till att avgiften blivit alltmer omstridd
och att den drabbar även den,
som inte utnyttjar skogsvårdsstyrelsernas
tjänster. Metoden skulle enligt utredningen
vara att målmedvetet, men med
viss varsamhet, anpassa skogsvårdsstyrelsernas
taxor till de verkliga kostnaderna
och i samma takt sänka skogsvårdsavgiften.
I bästa fall skulle en sådan
skogsvårdens självfinansiering kunna
tänkas bli genomförd under en tioårsperiod.
Genomföres taxehöjningen
snabbare, kan man vänta bakslag i skogsvårdsarbetet.
Ett annat motiv för en relativt
lång övergångstid är enligt min
mening att den skogliga yrkesutbildningen
ännu släpar betydligt efter och att
man därför tidigast om 10 år kan tänka
sig att vi har en så utbyggd skoglig yrkesutbildning,
att det kan sägas att
skogsägarna kan förskaffa sig de kunskaper,
som krävs för att de självständigt
skall kunna sköta skogen på det rationella
sätt skogsvårdslagen kräver.

Nu kanske det förvånar någon, att det
bevisligen tagits ut mera i skogsvårdsavgift
än vad skogsägarna får tillbaka i
form av service från skogsvårdsstyrelsernas
sida. Det beror på att vi redan i
viss mån har beträtt den väg, som 1955
års skogsvårdsutredning rekommenderar.
Sedan 1947 har skogsvårdsstyrelsernas
taxor successivt höjts. Vi kan säga
att de i dag är ungefär tiodubblade
jämförda med åren närmast efter kriget.
De vanligaste taxorna ligger vid ungefär
50 kr. per dag, men för vissa förrättningar,
såsom rotstämplingar o. d., tar

Onsdagen den 18 februari 1959

Nr 4

skogsvårdsstyrelserna närmast ut fulla
kostnaderna för den service de lämnar.

Denna successiva taxehöjning har
gynnats och, kan vi säga, utan gnissel
kunnat genomföras under skogsbrukets
goda konjunkturer efter kriget. Läget i
år är emellertid väsentligt annorlunda.
Vid dagens — jämförda med 1950-talets
priser i övrigt — låga priser kan enligt
min mening en ytterligare taxehöjning
befaras få negativ verkan både för skogsvården
och för skogsvårdsstyrelsernas
ekonomi. Det är i vetskap därom, som
jag har reagerat något mot jordbruksministerns
mening, att täckning av vissa
av skogsvårdsstyrelsernas omkostnader,
förorsakade av 1958 års riksdagsbeslut,
skulle kunna ske genom en snar
taxehöjning.

Om jag får återgå till vad vi behandlade
här förra onsdagen, vill jag erinra
om att det gällde vissa ökade kostnader,
som skogsvårdsstyrelserna har fått
och som skogsstyrelsen har begärt täckning
för med 150 000 kronor. Jordbruksministern
vill ge halva beloppet, men
beträffande det övriga skriver han: »Enligt
min mening bör sagda kostnadsökning
till stor del kompenseras genom en
snar höjning av styrelsens biträdestaxor.
» Jag vill opponera mig mot den
tanken. I och för sig är det omöjligt att
erhålla en sådan täckning genom en
taxehöjning nu sedan snart tre fjärdedelar
av budgetåret har gått. Det är vidare
här inte enbart fråga om kostnader
som gäller serviceverksamhet till
skogsägarna, utan det är till huvudsaklig
del fråga om laga förrättningar och
annat, för vilka kostnaderna bör bestridas
med allmänna medel. Jag finner det
orealistiskt att i dagens läge försöka få
in pengar genom taxehöjningar, alltså i
en situation när det råder avsättningssvårigheter
för virket, avverkningarna
begränsas o. s. v.

Vad jag såsom ledamot av 1955 års
skogsvårdsutredning vill beklaga är, att
jordbruksministern och i viss mån kanske
också finansministern inte tycks ha
observerat sambandet mellan taxor och
skogsvårdsavgift. Utredningen har som
en förutsättning för skogsvårdens själv -

Ang. skogsvårdsavgiften för år 1959

finansiering genom höjda taxor ställt
sänkning och så småningom ett helt slopande
av skogsvårdsavgiften. Resultatet
av jordbruksministerns förslag blir i
stället att skogsvårdsavgiften bibehålies
och att taxorna trots detta pressas ytterligare
i höjden — allt detta i en tid
med starkt sjunkande piser och begränsade
avsättningsmöjligheter. Det är, anser
jag, direkt olyckligt att förfara så.

Vi måste dessutom ta hänsyn till att
skogsägarna genom skogsvårdsavgiften
betalar in medel i en utsträckning som
man med den allmänna syn som utredningen
hade knappast kan begära att de
skall göra. Jag delar den uppfattningen,
att skogsvårdsavgiften redan i år borde
ha sänkts till ungefär 0,7 promille. Det
nu hårt pressade skogsbruket borde ha
sluppit den del av avgiften som måste
betecknas som en ren och numera omotiverad
objektskatt. Jag anser inte heller
—Jag upprepar detta — att det i dagens
läge kan vara skäligt — allra minst med
bibehållen promillesats för skogsvårdsavgiften
— att genom förhöjda taxor bestrida
kostnader föranledda av ett riksdagens
beslut och som endast till mindre
del faller på skogsvårdsstyrelsernas
serviceverksamhet.

Det hade, herr talman, kanske också
funnits anledning för mig att i detta
sammanhang säga något om jordbruksministerns
tidigare förslag att skogsvårdsstyrelserna
med sina hårt anlitade
omkostnadsanslag skall bestrida kostnaderna
för planläggningen av skogsbilvägar,
som beräknas belöpa sig på drygt
10 miljoner kronor. Jag skall emellertid
inte nu gå närmare in på den frågan.
Det förefaller mig dock ha varit riktigare
om man hade tagit upp dessa utgifter
i årets tilläggsstat II i stället för att
skjuta dem till nästa år, då det troligen
blir nödvändigt att ta upp dem på
tilläggsstat.

Herr talman! I det till utskottsutlåtandet
fogade särskilda yttrandet säges
att det är på grund av det ytterligt ansträngda
statsfinansiella läget som vederbörande
avstått från yrkande om
sänkning av promilletalet för uttagande
av skogsvårdsavgift. Jag avstår från yr -

Nr 4

Onsdagen den 18 februari 1959

Interpellation om viss utredning angående
kande av samma skäl. Men jag skulle vilja
vädja till finans- och jordbruksministrarna
att noga överväga 1955 års
skogsvårdsutrednings enligt min mening
väl genomtänkta och avvägda förslag i
fråga om skogsvårdsavgiftens avveckling.
Och speciellt jordbruksministern
skulle jag vilja lägga på minnet att taxehöjningar
för skogsvårdsstyrelsernas förrättningar
i dagens läge inte kan gagna
skogsvården, inte heller ge de ekonomiska
tillskott som höjningarna syftar
till och — kanske framför allt —■ att
taxehöjningar inte kan anses skäliga
utan en samtidig sänkning av skogsvårdsavgiften.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu förevarande
betänkandet hemställt.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

53, angående bemyndigande att försälja
viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.;

nr 55, angående anslag till inlösen av
aktier i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
för budgetåret 1959/60, m. m.;
och

nr 56, angående fortsatt disposition av
vissa äldre reservationsanslag, avseende
justitiedepartementets verksamhetsområde.

Interpellation om viss utredning angående
anordnande av en laxtrappa i Kalix älv

Herr GRYM (s) erhöll på begäran ordet
och yttrade:

Herr talman! I motionerna nr I: 173
och II: 208 år 1949 hemställdes, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
begära, att Kungl. Maj :t uppdrager åt
fiskeristyrelsen att företaga en allsidig
utredning angående angelägenheten av
en laxtrappa i Jokkfallet, de tekniska
möjligheterna för projektets genomförande,
anläggningskostnaderna m. m.,
allt i avsikt att skapa förutsättningar

anordnande av en laxtrappa i Kalix älv
för en mera produktiv fiskodling i Kalix
älv.

Samtliga hörda remissorgan, nämligen
fiskeristyrelsen, vattenfallsstyrelsen och
länsstyrelsen i Norrbottens län, tillstyrkte
att en utredning kommer till stånd i
enlighet med vad i motionerna hemställts.

Jordbruksutskottet, till vilket motionerna
hänvisats, anförde bl. a., att »av
vad som under remissbehandlingen
framkommit i ärendet framgår, att övre
delen av Kalixälven är väl lämpad såsom
lek- och uppehållsplats för lax. Det synes
möjligt, att anordnande av en laxtrappa
vid Jokkfallet skulle åtminstone
till en del undanröja det hinder som
fallet för närvarande utgör för laxen att
komma upp till älvens övre del. Förbättrade
betingelser för fortplantning
och tillväxt av lax i Kalixälven skulle
innebära ökad tillgång på lax även inom
andra områden och torde därför vara
av mera allmänt intresse. På detta skäl
vill utskottet icke motsätta sig den av
motionärerna begärda utredningen, som
tillstyrkts av de hörda myndigheterna.»

Utskottet hemställde, »att riksdagen i
anledning av de likalydande motionerna
1:173 och 11:208 må i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t
uppdrager åt fiskeristyrelsen att företaga
en allsidig utredning av frågan om
anordnande av en laxtrappa vid Jokkfallet
i Kalix älv och till riksdagen avlåter
det förslag i ämnet, vartill utredningen
må giva anledning».

Denna utskottets hemställan bifölls av
riksdagen.

Nu har tio år förflutit sedan riksdagen
fattade detta beslut. Såvitt jag har
mig bekant har Kungl. Maj :t icke avlåtit
något förslag i ärendet till riksdagen.

Det är ett allmänt lokalt intresse inom
Kalixdalens kommuner, nämligen
Överkalix, Korpilombolo, Tärendö och
Kiruna stad, att få ett vidgat laxfiske
och laxodling inom Kalix älv, vilket
framgår av att Tornedalskommunernas
förbund och Kalixälvdalskommunernas
samarbetskommitté behandlat frågan om
laxtrappa vid Jokkfallet och givit ärendet
sitt stöd. I sitt yttrande över torne -

Onsdagen den 18 februari 1959

Nr 4

Interpellation om viss utredning angående anordnande

dalsutredningen har Tärendö kommun
även framhållit vikten av att laxtrappan
vid Jokkfallet kommer till utförande.
Förutom det förefintliga lokala intressfet
är det även ett allmänt intresse att laxen
beredes möjligheter till nya lekplatser,
då vattenkraftsbyggandets expansion
spolierar den ena efter den andra av
våra laxälvar.

Med åberopande av det anförda anhåller
jag om första kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet få framställa
följande frågor:

1. Har fiskeristyrelsen verkställt nödig
utredning rörande inrättande av laxtrappa
i Jokkfallet i Kalix älv?

2. Om så är fallet, när kan riksdagen
förvänta Kungl. Maj:ts förslag i ämnet?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

av en laxtrappa i Kalix älv
Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 393, av herr Sveningsson, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
anslag för budgetåret 1959/60
till bidrag till studiecirkelverksamhet
och till ungdomens fritidsverksamhet;

nr 394, av herr Eskilsson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
statens stöd åt hästaveln; och
nr 395, av herr Jonasson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
statens stöd åt hästaveln.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.01.

In fidem
K.-G. Lindelöw

2 Första kammarens protokoll 1959. Nr 4