Onsdagen den 17 Mars

ProtokollRiksdagens protokoll 1869:317

386

Den 17 Mars, f. m.

Onsdagen den 17 Mars.

Kl. 10 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 10 och protokollsutdrag för den 13
och 16 Mars.

§ 2.

Företogos val af dels tjugufyra valmän för utseende af Riksdagens Fullmägtige
i Riksbanken och Riksgälds-kontoret jemte deras suppleanter äfvensom
styrelseledamöter och suppleanter vid Bankens lånekontor; dels ock
sex suppleanter för dessa valmän.

Sedan röstsedlarne blifvit aflemnade, fick Herr vice Talmannen, enligt
Kammarens beslut och i öfverensstämmelse med arbetsordningen, sig tillräkna
dt, ett visst antal af dessa sedlar, hvarefter röstanteckningen försiggick;
och befunnos vid valförrättningens slut hafva blifvit utsedde till

Valmän:

Herr

H

57

0. G. Hedengren..............	130 röster,
C. G. Indebetou ..............	130
August Danielsson.............	129	V)
C. T. Svanberg...............	71	»
A. Adlersparre...............	70	V
Jan Andersson...............	70	w
Per Engman................	70	n
Per Eriksson................	70	»
E. Kcy....................	70	»
Friherre J. Koskull.............	70	n
A. Bydberg..................	70	O
0. P. Bylander...............	70	7?
Friherre D. von Schulzenheim......	70	V
L. 0. Stendahl...............	70	77
G. C. Witt................	70	77
J. Wener..................	70	77
Äke Andersson...............	69	7«
C. I. Bengtsson...............	69	99
J. F. Fredriksson.............	69	75
G. Hceggström...............	69	77
Ola Lasson..................	69	77
Olof Olsson från Wermlands län ... .	69	77

Den 17 Mars, f. m. 357

Herr A. TV. Wigardt...................med 69 röster och

- -P- A. Åkerlund................... „ 69 „ samt till

Suppleanter:

Herr Norrby.........................med 95 röster,

„ Per Jonsson ..................... 52

„ Öhlin.......................... ” g2

,, Liss Olof Larsson.................. 52

„ Fahlander ..................... ” 0] ” Q n

,, Anders Persson från Hallands län........... 01

Ordningen mellan de suppleanter, som erhållit lika röstetal, blef genom
särskilda lottningar sålunda bestämd som här ofvan linnes angifvet.

§ 3.

Föredrogs Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 7, angående anmäld
anledning till anmärkning mot Statsrådet och Chefen för Landtförsvarsdepartementet.

I anledning af detta Memorial yttrade:

Herr Sven Nilsson: Utskottet har anmärkt, att frågan om dessa
tjenstbarheters uppgörande med Baron Akerhjelm sönderfaller i tvänne
delar; och så till vida delar jag äfven Utskottets uppfattning. Rikets Ständer
anhöllo ock, — såsom Utskottet riktigt framställer, — uti en under
1828—-1830 års riksdag till Kongl. Maj:t afgifven skrifvelse, icke endast
om förordnande af en undersökning rörande dessa förhållanden, utan äfven
att. Kongl. Maj:t på grund af denna undersökning måtte till grundlagsenlig
behandling. af derpå följande Riksdag öfverlemna ett förslag, så väl
till skälig ersättning åt Dylta svafvelbruks innehafvare för hvad de genom
indragning . al frisocknarnes tjenstbarheter etc., kunde komma att förlora,
som ock till dessa socknars roterande eller beläggande med rotevakansafgift.
Sedan Kongl. Maj:t genom Bref den 29 April 1830 förklarat, att
frågan om rotenngen skulle hvila till dess den om tjenstbarheternas indragning
blifvit afgjord, har denna sednare äfven i behörig ordning behandlats
och uppgörelse med bruksinnehafvaren omsider år 1867 träffats;
men roteringsåtgärden har aldrig underställts Riksdagens pröfning.

Kongl. Maj:ts Proposition till Riksdagen den 22 Januari 1867 innehåller
ingenting om roteringen utan endast angående uppgörelsen följande,
hvilket jag ber att få för Kammaren uppläsa:

“Kongl. Maj:t vill för den skull härmed i nåder föreslå Riksdagen att
medgifva, det Kongl. Maj:t, emot det egaren af Dylta bruk för sig och
sina rättsinnehafvare afstår från Axbergs, Hofsta och Kihls socknars tjenstbarheter
till bruket samt till Kronans förfogande afträde!’ kronoallmänningen
Hålahult, må, jemte utbetalning till bruksegaren af den på Riksgäldskontor!
för ändamålet anvisade ersättningssumma, låta med tillämpning
af Kongl. Kungörelsen den 4 Februari 1811, skattlägga och till bruksegaren
under skattemannarätt försälja den östra kr oiioall mani lingen. “

y88

Den 17 Mars, f. m.

Sådan var Kong! Maj:ts framställning härom till Riksdagen, och Riksdagen
biföll den med några mindre jemkningar. Baron Akerhjelm har
sedan ingått på detta förslag, och uppgörelsen har af Kong! Maj:t den
31 Januari 1868 blifvit fastställd.

Men det är sålunda blott den ena sidan af saken, hvarom Riksdagen
blifvit hörd; hvad den andra beträffar, fäste Kong!. Maj:t visserligen samma
år 1867 uti sin berättelse om Dylta-frågans ställning och motiveringen af
sin Proposition Riksdagens uppmärksamhet på de icke obetydliga fördelar,
som skulle tillskyndas Kronan genom de förra frisocknarnes ingående i rotering,
men verkställandet af roteringen har sedermera försiggått utan att
Riksdagen deröfver blifvit hörd; ty det nyss upplästa förslaget af Kongl.
Maj:t innehåller ej ett ord derom, och Riksdagen har följaktligen ej heller

kunnat yttra sig om roteringen. _ .....

Såsom vi alla hafva oss bekant skola rikets grundlagar i hvarje sarskildt
fall tolkas efter ordalydelsen; men nu innehåller 80 § Regeringsformen
tydligen, att ingen ny eller tillökad rotering kan iitan genom
Konungs och Riksdags sammanstämmande beslut tillkomma. Således tror
jag det hade varit i sin ordning och för helgden af våra grundlagar angeläget,
att en framställning till Riksdagen skett innan roteringen blifvit
verkställd. Man må icke säga, att den nu vidtagna roteringen endast varit
en förberedande åtgärd, ty den har redan trädt i verket från och med den

14 i denna månad. ....

Konst!tutions-Utskottet har, för att vindicera Kongl. Maj ds ratt att
utan Riksdagens hörande verkställa rotering nästan hvar som helst, åberopat
Krigs- och Kammarkollegii cirkulär och kungörelser etc.; men icke kan
jag tro att något cirkulär eller någon kungörelse från dessa eller liknande
myndigheter skola kunna upphäfva våra grundlagar, ty om sådana underlydande
myndigheter skulle ega eu sådan magt, vore våra grundlagai i
sanning icke mycket värda. Visserligen har Utskottet äfven längre ned
hänvisat till Rikets Ständers skrifvelse vid 18:18—1830 års riksdag angående
ordinarie roteringen; men Utskottet har ganska ofullständigt citerat
denna skrifvelse, hvaraf jag emellertid försett mig med eu afskrift, som jag
skall anhålla att få till eu del uppläsa. Dcrföriunan må det tdlåtas mig
att i korthet redogöra för de förhållanden, som närmast föranledt denna
skrifvelse. Sedan nemligen Rikets Ständer år 1809 beslutat extra rotering
å all förut oroterad jord, och sedan 1823 års Ständer beslutat åtskilliga
jemkningar deruti, afseende att alla hemman och lägenheter åt krono-,
skatte- och frälsenatur, hvilka enligt författningar no. voro underkastade
ständig rotering, borde från upptagande i Extra roteringen uteslutas; så
utfärdade Kongl. Maj:t den 20 December 1825 eu Instruktion för extra
rotejemnkningskomitéerna, hvilka derjemte i särskild! Cirkulär af samma
dag anbefalldes att föreslå de roteringsskyldigheter, som borde vederbörande
hemman åläggas. Sedermera hade inträffat att komiterades förslag
blifvit befordrade till verkställighet innan Rikets Ständer deröfver beslutat,
och härom hade 1828—1830 års riksdag fått kännedom, hvilket föranledde
Ständerna att uti ofvannämnda skrifvelse hos Kong! Maj:t anhålla:

“att den af Extra Rotejemkningskommissionerna, efter 1823 års riksdag
och med föranledande af för dem utfärdade Instruktioner, hos Eders
Kongl. Maj:t i underdånighet föreslagna tillökning i ordinarie knektehållet

Den 17 Mara, f. m.

389

genom en del krono-, skatte- samt frälsehemmans och lägenheters åläggande
af ett ordinarie roteringshesvär, derifrån desamma hittills varit befriade,
såsom blott innefattande den förberedande åtgärd, som af Rikets år
1823 församlade Ständer, genom deras förberörda underdåniga skrifvelse,
varit åsyftad, icke må till någon slags verkställighet befordras, innan Rikets
Ständer, efter emottagande af Eders Kongl. Maj:ts nådiga Proposition,
fått tillfälle att sig derom utlåta med den beslutande rätt, som genom
ofvan åberopade 73 och 80 §§ Regeringsformen är Rikets Ständer förbehållen
och försäkrad;

att, i den händelse någon verkställighet af berörda förslag till ny ordinarie
rotering, i en eller annan del af Riket, skulle, såsom följd af missförstånd
å lokalauktoriteternas sida, redan hafva blifvit vidtagen, densamma
måtte, genom Eders Kongl. Maj:ts nådiga försorg, varda återkallad;

att de hemmansegare, hvilka tilläfventyrs icke inom dem förelagd fatalietid,
anfört underdåniga besvär öfver rotejemkningskommissionernas åtgärder,
att ny ordinarie rotering ålägga, ej må anses derigenom hafva en
sådan tillökad tunga sig åtagit, eller förlorat sin rätt att derifrån vara
befriade, intilldess Rikets Ständer sig i hufvudfrågan yttrat; samt

att, derest, emot förmodan, någon kostnad eller förlust af en eller
annan beskaffenhet, såsom följd af jordens upptagande till ordinarie ny
rotering, blifvit egaren tillskyndad, tillfälle må honom beredas, att sin rätt
till ersättning derför i laga ordning utföra och gällande gorå.41

Så uppfattade 1828—1830 års Riksdag Kongl. Maj:ts rätt till att rotera
jorden utan Riksdagens hörande. Kongl. Maj:t svarade härpå, att de vidtagna
åtgärderna voro icke annat än förberedande, och då ingen utbetalning
blifvit gjord, så kunde icke heller någon återbetalning komma i fråga.
Kongl. Maj:t åberopade för öfrigt 1683 års riksdagsbeslut till stöd för de
förberedande åtgärder, som blifvit vidtagna, hvilka dock endast afsåge ärendets
ordentliga beredning, innan detsamma till Rikets Ständer öfverlemnades
och hvarförinnan roteringen icke kunde träda i verkställighet.

Nämnda 1683 års riksdagsbeslut tillkom då indelningen af de ordinarie
knekte- och båtsmanshållen först gjordes, och kan icke gälla för andra än
dem som då underkastade sig roteringen. Skaraborgs län, Småland och
en del af Finland voro då ännu icke underkastade rotering och kunde
således icke heller på grund af detta riksdagsbeslut åläggas denna skyldighet,
så vida de icke sedermera godvilligt hade åtagit sig densamma. Om
ock 1683 års beslut genom åtskilliga sednare blifvit förändradt eller tillökadt,
så finnes dock efter 1809 intet riksdagsbeslut, som tillerkänner
Kongl. Maj:t rätt att utan Riksdagens hörande verkställa någon ny eller
förhöjd rotering; och 1809 års grundlag borde således i detta afseende få
hållas okränkt.

Jag har betraktat frågan endast ur statsrättslig synpunkt. Jag har
icke resonnerat öfver huruvida de ifrågavarande hemmanen äro skyldiga
att underkasta sig rotering eller icke. Hvad jag velat och vill, är endast
att Riksdagen skall få bibehålla sin rätt att öfver roteringen besluta.
Hvarje annat sätt att härvid gå till väga är och förblifver oriktigt. Det
är mig visserligen icke obekant, att äfven förut praktiserats på ungefär
enahanda sätt som nu, så att Kongl. Maj:t, utan att derom underrätta
Riksdagen, roterat än här och än der. Händelsevis fann jag häromdagen i

390

Den 17 Mars, f. m.

Kammar-kollegium, att Kongl. Maj:t sålunda roterat 7 å 8 hemmansdelar
på samma trakt der jag bor eller mitt komittentskap, utan att någon
framställning derom blifvit gjord till Riksdagen. Dessa ro teringar fastställdes
1861 och gälla hemman som aldrig förut vant roterade. Är väl detta
rätt, att den ena Statsmakten i strid mot ett mellan båda gällande aftal
åstadkommer rubbningar i så vigtiga förhållanden som dessa, saken må nu
gälla ett större eller ett mindre penningebelopp ? Jag tror det vara högst
vigtigt att Riksdagen häfdar sin rätt i detta afseende, äfven om det endast
gäller de fattigare medborgarnes pligter och rättigheter. Denna åsigt, men
icke något annat skäl, har föranledt den af mig framställda anmärkningen
emot en ledamot af Regeringen, och jag tror äfven, att, om Konstitutionsutskottet
något litet mer bemödat sig att underkasta saken en grundlig
granskning, så skulle Utskottet både kunnat och bort komma till ett annat
resultat.

Då jag alltså fortfarande hyser den öfvertygelsen, att ett fel här blifvit
begånget, hvilket bör beifras, så yrkar jag återremiss till Konstitutionsutskottet.

Herr Statsrådet B r e d b e r g: Det har ganska ofta både här och
annorstädes blifvit erinradt, att grundlagarne böra efter ordalydelsen tillämpas,
och den föregående talaren har äfven yrkat detsamma. Jag skall
då bedja att också få fasthålla samma grundsats. Om den är tillämplig
der flera tolkningar kunna göras, måste den äfven och med ännu starkare
skäl få gälla i afseende på en paragraf, af hvilken endast en tydning är
möjlig, nemligen 106 § Regeringsformen, hvilken äfven öfverlemnar åt
Konstitutions-Utskottet att, när skäl dertill förefinnas, ställa en Konungens
Rådgifvare under tilltal, — ingen annan än Konstitutions-Utskottet tillkommer
denna rätt. Vid sådant förhållande hade jag ansett, att föreliggande
fråga icke skulle föranleda till någon behandling inom Kammaren;
men då en sådan behandling ändock uppstått, så ber jag att få besvara
några. af den förre talarens påståenden, och jag upptager denna fråga
egentligen derföre, att jag deltagit i behandlingen af det ärende, som deri
beröres, åtskilliga år före Statsrådet Abelin, och således har att derom
åberopa en något längre erfarenhet.

Här säges nu, att Riksdagen icke beslutat någon rotering för ifrågavarande
hemman.

Konstitutions-Utskottet har dock, så fullständigt man kan önska,
framlagt sakens historiska sida, och hvar och en, som fullständigt genomgått
Utskottets Memorial, torde kunna och böra erkänna, att frågan om
nämnda hemmans rotering är inom Representationen lika gammal, som
den om. deras friköpande från tjenstbarheterna till Dylta bruk. Båda dessa
frågor förekommo jemte hvarandra första gången vid 1828—1830 års riksdag,
då Rikets Ständer antogo roteringen såsom en oskiljaktig påföljd af
hemmanens befrielse från deras skyldigheter till bruket; detta var också
timligen sjelfklart, emedan hemmanen förut åtnjöto befrielse från roteringsskyldigheten
just på grund af sina åligganden mot bruket. Någon
verkställighet af roteringen kunde derföre icke heller komma i fråga förr,
än man var. på det klara med brukets egare. Efter år 1830 förekom
frågan icke vid riksdagarne, åtminstone icke till någon grundligare behand -

Den 17 Mars, f. m.

391

ling, förr än vid 1859—1860 års riksdag, då Kongl. Maj:t framlade fullständig
utredning af förhållandena emellan de trenne parterna: Kronan,
Dylta bruk och Socknarne. Det ingick i de beräkningar, som af vederbörande
voro uppgjorda, att socknarne eller kommunen skulle befrias från
skyldigheterna till bruket, detta skulle derför erhålla ersättning af Kronan,
hvaremot Kronans vinst blcfve den, att hemmanen i stället skulle
underkastas roteringsskyldigheten. Alla dessa leder hänga så tillhopa, att
det vore svårt tänka sig eu fullständig utredning af hithörande förhållanden,
i hvilken de icke alla inginge; också upptogos de alla uti Kongl.
Maj:ts skrifvelse den 17 Oktober 1859, hvaruti Ständerna underrättades
om hvad i ärendet blifvit gjordt. Till och med i rubriken, icke blott till
nämnda skrifvelse, utan äfven till Rikets Ständers derå afgifna svar af den
26 Oktober 1860, angafs ärendet gälla så val uppgörelsen med egarne.af
Dylta bruk etc., som ock de förra frisocknarnes roterande.

Hvad som sedermera har uppehållit eller fördröjt sakens afgörande
är, såsom man vet, åtskilliga förhandlingar med bruksegaren, ända till dess
Kongl. Maj:t i Proposition till Riksdagen den 22 Januari 1867, såsom Utskottet
på 4:de sidan nämner, meddelade ett förslag till slutlig uppgörelse
emellan Kronan och svafvelbrukets innehafvare, hvarvid Kongl. Maj:t äfven
fäste Riksdagens uppmärksamhet på de icke obetydliga fördelar, som skulle
tillskyndas Kronan genom att tre socknar med mera än 100 mantal inginge
i rotering; och detta förekom icke endast i slutet af Propositionen,
vid den sammanfattade motiveringen, utan till yttermera visso ingick äfven
i hela historiken, att uppgörelsen skulle basera sig på denna grund.

Sedan man nu ändtligen kommit på det klara med bruksegaren, så
att Staten framställt sina anspråk och bruksegaren sina, samt dessa å ömse
sidor blifvit antagna, återstod endast att bringa saken till verkställighet,
ty att man en gång skulle komma derhän har ju redan från första början
varit afsedt. Och när det gamla förhållandet mellan bruket och frisocknarnes
innevånare upphörde, måste dessas roteringspligt naturligtvis på
samma gång inträda.

Herr Sven Nilsson har emellertid i sitt till Konstitutions-Utskottet
ingifna Memorial anmärkt såsom särdeles besynnerligt, att det Kongl. beslutet
om socknarnes rotering tillkommit efter det Riksdagen, uti sin till
Kongl. Maj:t den 13 Maj 1867 aflåtna skrifvelse, bland annat såsom ömkligt
framhållit, att roteringsskyldigheten i allmänhet måtte kunna lindras
eller aflösas. Jag vill med anledning deraf fästa uppmärksamheten på, att
samma Riksdag, som inkom med denna skrifvelse, äfven emottog Kongl.
Maj:ts framställning om uppgörelse med Dylta bruksegare, och Riksdagen
gjorde ingen den ringaste invändning emot att uppgörelsen finge på de
angifna grunderna ske. Det hade likväl då varit godt tillfälle att göra
en dylik anmärkning, om man dertill funnit skäl, men nu är en anmärkning
i detta afseende icke vidare på sin plats. Chefen för Landtförsvarsdepartementet
har nu endast förberedt verkställigheten af hvad Kongl.
Maj:t och Riksdagen förut beslutat, och detta synes mig icke böra läggas
honom till last, snarare skulle ett motsatt förfarande å hans sida varit
förtjent af klander. Och när den nu tillsatta roteringskomitéens arbete
blifvit färdigt, lider det intet tvifvel, att det slutliga bestämmandet af roteringen
äfven kommer att i full öfverensstämmelse med grundlagen pröfvas.

392

Deri 17 Mars, i‘. m.

Här har blifvit anförd t, att Kongl. Maj:t vid åtskilliga tillfällen fattat
beslut om rotering utan Riksdagens hörande. Denna anmärkning gäller
utan tvifvel posthemmanen. Det är nemligen om dessa stadgadt, att, så
länge de utgöra sin postskjuts, skola de vara befriade från roteringen;
när de frikallas från det förra åliggandet, blir således den naturliga följden,
att de återgå till roteringsskyldigheten, och detta kan icke vara obekant,
vare sig för riksdagsombuden från de landsorter, der postdiligenser
kommit i gång och derigenom en mängd hemman blifvit befriade från
postskjuts, eller för dem, som i Konsti tu tions-Utskottet, vid granskning åt
Stats-Rådets verksamhet, varit i tillfälle att se, huru ofta beslut om f. d.
posthemmans rotering blifvit anmälda till Konglig fastställelse.

Jag har velat erinra om dessa förhållanden och slutligen om ännu en
sak. Då det nemligen säges, att de ifrågavarande socknarnes rotering
blifvit beslutad utan framställning till Riksdagen, bör väl icke förgätas, att
Kongl. Maj:t i sin nådiga Proposition (N:o 11) till innevarande Riksdag
angående landtförsvarets organisation föreslagit under Litt. F.. “att de i
Axbergs, Hofsta, Kihls, Glanshammars och Ringkarleby socknar af Örebro län
belägna 1017/8 mantal, hvilka blifvit från dem hittills åliggande tjenst barheter
till Dylta svafvelbruk befriade, mot upphörande af åtnjuten frihet från
ordinarie rotering, må, till komplettering af den för Nerikes regemente
erforderliga nummerstyrka, få sig ålagdt att utgöra effektiv rotering under
nyssnämnda regemente för det antal rotar, som i följd af roteringsförrättningar
varder bestämdt.11 Denna Kongl. Proposition är kontrasignerad af
samme Statsrådsledamot, mot hvilken Herr Sven Nilssons anmärkning blifvit
gjord.

Herr Sven Nilsson: Jag får tillkännagifva, att jag haft ögonen så
mycket öppna att jag sett Kongl. Maj:ts Proposition om den roteringsåtgärd,
som här är berörd, men denna Proposition innehåller icke annat än
framställning derom, att den skedda roteringen måtte förändras till effektiv
i stället för vakansafgifts erläggande. Både i Kongl. Maj:ts Proposition
och i Herr Statsrådet Abelins anförande till Statsråds-protokollet synes att
roteringen redan är verkställd, och således har Kongl. Maj:t icke begärt
något Riksdagens tillstånd derom. Detta är hvad jag velat hafva på det
klara, ty jag anser det vara högst angeläget för oss att veta, huruvida
Kongl. Maj:t skall hafva rätt eller icke, att ensam besluta i sådana fall
som detta. Om Kongl. Maj:t verkligen skulle förklaras hafva rätt att rotera
när och hvar helst han ville, utan Riksdagens hörande, så skall jag
ej underlåta väcka förslag till Riksdagen om borttagande ur Regeringsformen
åt den del uti BO §, som nu handlar om roteringens beslutande
af båda statsmagterna gemensamt, ty en lag som icke tillämpas bör icke
heller bibehållas.

De hemman i min hemort, hvilka jag i mitt förra yttrande omnämnde,
hafva hvarken i förra eller sednare tider varit posthemman, och således
har det icke från min sida varit någon fråga om dessa sednares rotering.

Jag har äfven gjort anmärkning om sammansättningen af den roteringskommission,
som för ifrågavarande frisocknars rotering blifvit tillsatt,
bestående af Landshöfdingen i Örebro län, eller den han i sitt ställe för -

Den 17 Mars, f. m.

393

ordnade, Chefen för Nerikes regemente, eller den regementsofficer eller
kapiten han dertill beordrade, Landskamereraren i Örebro län, Förste
landtmätaren i samma län, eller annan ordinarie landtmätare, samt två
andra af landshöfdingen utsedde sakkunnige män. Enligt Instruktionen
den 20 December 1825 skulle en sådan kommission bestå af 8 skattdragande
ledamöter, 2 af hvarje stånd, emot 4 af Kronans tjenstemän, motsvarande
de nu utsedde. Såsom kommissionen nu är sammansatt, nemligen
väl af 4 Kronans tjenstemän, såsom i Instruktionen säges, men deremot
icke af 8 skattdragande ledamöter jemte dessa, utan i stället af “två
sakkunnige män“, oafsedd huruvida dessa äro skattdragande eller icke, är
det temligen tydligt att den skall verkställa sitt arbete i samma anda, som
om den bestode af endast Kronans embets- eller tjenstemän. Det är uppenbart
att en roteringskommission, som består af dubbla antalet skattdragande
emot Kronans tjenstemän, kan och måste verkställa sitt arbete
på helt annat sätt, än om de skattdragande dervid hafva liten eller ingen
talan. Jag har äfven varit i tillfälle att höra, det bönderna beklagat sig
öfver att hafva blifvit mycket mer betungade nu genom roteringen, än hvad
de förut varit under bruket.

Herr Sjöberg: Efter den utredning af ifrågavarande ämne, som

Utskottet lemnat, och särskildt efter de upplysningar, som en af Stats-Rådets
herrar ledamöter nu funnit sig befogad att afgifva, kunde det visserligen
vara öfverflödigt för mig att yttra några ord i frågan. Konstitutions-Utskottets
utredning i förevarande fäll är, åtminstone enligt mitt
förmenande, ganska fullständig; den värde anmärkaren har icke funnit
den så, utan till och med, och i särskildt uppgifvet afseende, velat påstå
att den lede af ofullständighet. Med anledning häraf må jag erinra om
den praxis, som inom Konstitutions-Utskottet vid behandling af dylika
frågor i allmänhet gjort sig gällande, nemligen att Utskottet plägar inskränka
sig till att tillkännagifva, att det funnit den eller den anmärkningen
icke till någon Utskottets åtgärd föranleda, utan att Utskottet ansett
sig för ett sådant tillkännagifvande behöfva anföra några särskilda
skäl. Utskottet hade ock helt enkelt kunnat åberopa sitt afgifna Memorial
angående fullbordad granskning af Statsråd-protokollen i deras helhet,
enär den anmärkning, som Herr Sven Kilsson afgifvit, just afsåg en
fråga, som låg inom området för denna Konstitutions-Utskottets granskning.
Utskottet underkastade sig likväl besväret af en utförlig redogörelse
i ämnet, dock icke för Herr Sven Nilssons, utan för Riksdagens
skull, och kanske i ännu högre grad för dens skull, som anmärkningen
gällde, alldenstund Utskottet ansåg sig genom en fullständig utredning af
frågan kunna befria Chefen för Landtförsvars-departementet från blotta
skenet af att denna anmärkning kunde ega laglig grund. Hvad sjelfva
saken beträffar, så ber jag få fästa uppmärksamheten derå, att Herr Sven
Nilsson enligt mitt förmenande oriktigt uppfattat den 80:de §:en i Regeringsformen.
Otvifvelaktigt är, att icke någon ny rotering kan utan Konungs
och Riksdags sammanstämmande beslut tillkomma. Men nu är icke fråga
om någon ny rotering, ty, enligt de åsigter, som både hos jurister och
kameralister i detta afseende icke äro delade, skall jord, som, till följd
af en eller annan orsak befriats från rotering, undergå denna beskatt -

394

Den 17 Mars, f. m.

ningsåtgärd, när en sådan särskild anledning till befrielse derifrån upphört
att vidare förefinnas. Denna åsigt har, såsom jag redan an ty dt,
gjort sig gällande sedan en lång tidrymd före det nuvarande statsskickets
införande och speciel i afseende på de frisocknekemman, som hittills utgjort
vissa tjenstbarhet^’ till Bylta svafvelbruk. Så har förhållandet varit
med posthemmanen, och så bör det blifva med de bergslagshemman,
som nu icke hafva rotering sig ålagd, så snart dessa befrias från utgörande
af tackjernstionden eller annan dermed jemförlig afgift. I öfverensstämmelse
härmed hafva ock Kammar- och Kommers-kollegierna hos
Kong! Maj:t hemställt om upphörande så väl af tackjernstionden och andra
deremot svarande tackjernsafgifter, som af de friheter i fråga om
ränta eller rotering, hvilka vissa orter i egenskap af bergslag nu åtnjuta;
och, derest denna framställning varder af båda Statsmagterna godkänd,
måste deraf följa, att äfven sådana orter underkastas ordinarie rotering.
I nu förevarande fall har icke heller någon annan åtgärd blifvit vidtagen,
än hvad som varit en gifven och klar följd af Kongl. Maj:ts och Riksdagens
sammanstämmande beslut i fråga om upphörande af frisocknarnes
tjenstbarheter, hvilket ock de emellan regeringen och representationen vid
olika tillfällen vexlade skrivelser i ämnet utvisa. Jag kan således ej
finna, att Kongl. Maj:ts åtgärd i detta afseende bort föranleda någon
anmärkning.

Hvad särskildt beträffar Herr Sven Nilssons anmärkning derom, att
roteringskommissionen blifvit tillsatt i strid mot 1825 års roterings instruktion,
så anser jag äfven denna anmärkning obefogad, då de särskilda
Riksstånden numera upphört och således grunden för en slik kommissions
sammansättning i öfverensstämmelse med nyssnämnda instruktion icke
mera förefinnes; och det lärer väl icke heller kunna påstås, att icke äfven
den nu tillsatta kommissionen skall samvetsgrann! kunna behandla
ämnet. I alla fall är Kongl. Maj:t, såsom ensam utöfvande den ekonomiska
lagstiftningen, alldeles obetaget att i detta afseende förordna så,
som han för godt finner.

Beträffande slutligen Herr Sven Nilssons begäran om återremiss, så
kan det visserligen icke förmenas honom att göra en sådan framställning,
likasom ock Kammaren kan fatta ett sådant beslut. Men lika säkert är,
att Konstitutions-Utskottet har rätt att för andra och tredje gången, och
huru många gånger som helst, svara att det icke funnit den anmälda anmärkningen
föranleda till någon Utskottets åtgärd, ty Utskottets rätt och
befogenhet i detta afseende är alldeles tydlig och klar enligt grundlagen.
Herr Sven Nilsson har yttrat något om frågans behandling enligt 106 §
Regeringsformen, men, enligt denna §, är Utskottets rätt att ensam besluta
alldeles obestridlig; och hvad tillämpningen af 107 § i samma grundlag
angår, så synes äfven innehållet af denna tydligen gifva vid handen,
att, när Utskottet icke funnit skäl till anmärkning, Riksdagen icke torde
kunna annat besluta.

Jag tror mig sålunda med skäl kunna hemställa, att Utskottets förevarande
Memorial måtte utan anmärkning läggas till handlingarne.

I Herr Sjöbergs yttrande förenade sig många ledamöter; och blef,
efter denna öfverläggning, memorialet lagdt till handlingarne.

Den IT Mars, f. m.

§ 4.

395

Jemlikt Kammarens derom förut fattade beslut, skedde dernäst föredragning
af Konstitutions-Utskottets memorial Ko 4, angående fullbordad
granskning af de i Stats-Rådet förda protokoll.

Detta memorial lades till handlingarne.

§ 5.

Föredrogs Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 8, angående allmänna
bevillningen.

Utskottets hemställanden, å sidorna 3, 7 och 9, i anledning af de
motioner som under Kris 3 och 48 i Första Kammaren samt Kris 3 och
92 i Andra Kammaren afgifvits af Herrar Charles Bickson och A. O.
Wallenberg, Friherre C. J. O. Älströmer och Herr G. Bjerkander,

Biföllos.

Utskottets hemställan å sid. 10, rörande Herrar Åke Andersson och
Jöns Olssons motioner (Kris 34 och 288.)

Herr Åke Andersson: Redan vid sistlidne riksdag väckte jag
en motion i samma syfte som den nu föreliggande, och dåvarande Bevillnings-Utskott
tillstyrkte bifall till densamma, ehuru jag då hade förbisett
den omständigheten att prest på åtskilliga ställen hafva inkomster
äfven utom pastoratet. På grund af denna dess vidsträckhet blef förslaget
vid förra riksdagen förkastadt. Då jag likväl nu inskränkt min motion
derhän, att prest bör taxeras för inkomst i flera koöamuner inom
samma pastorat, förefaller det mig besynnerligt att Bevillnings-Utskottet
afstyrkt detta förslag, såsom det synes endast af det skäl att Utskottet
icke kunnat finna något passande ställe i Bevillningsförordningen, hvarest
den i motionen föreslagna föreskrift kunde införas. Gillas nemligen förslaget
såsom billigt och rättvist, så torde det icke blifva svårt att hitta
rätt på lämpligt ställe för detsammas införande i Bevillningsstadgan; ingenting
hindrar ju att t. ex. införa detta stadgande näst efter de öfriga
bestämmelserna angående kommunalutskylders utgörande. Emellertid torde
mitt förslag icke vid denna riksdag kunna leda till något resultat, alldenstund,
efter hvad jag hört, Första Kammaren redan afslagit motionen,
men jag anhåller dock, att Andra Kammaren, såsom ett erkännande af
det rättvisa och billiga i motionens syfte, måtte, med afslag å Utskottets
hemställan, bifalla min motion.

Herr Friherre Älströmer: Ehuru jag såsom ledamot i sistlidne
Riksdags Bevillnings-Utskott tillstyrkte en motion i samma syfte som den
nu förevarande, så må jag dock erkänna att detta skedde, såsom ock den
ene af motionärerna anmärkt, genom ett förbiseende deraf, att ändamålet
med motionen icke kan vinnas, utan att dessförinnan 57 § i Kongl. Förordningen
om kommunalstyrelse på landet förändras. Under sådant för -

Den 17 Mars, f. ra.

396

hållande anser jag att Utskottets afstyrkande hemställan varit väl befogad,
hvarföre jag och yrkar bifall till Betänkandet i denna punkt.

Vidare anfördes icke. Utskottets hemställanden, så väl i fråga om
Herr Jöns Olssons motion, som angående Herr Åke Anderssons motion,
blefvo af Kammaren bifallna.

Utskottets förslag å sid. 11, rörande förändrad lydelse af 42 § i
gällande Bevillningsförordning:

Herr Jöns Olsson i Nordanå: Jag kan icke se något skäl hvar före

traktamentsersättningen för ordförande i bevillningsberedning bör utgå
med 5 R:dr om dagen, då Utskottet för pröfningskomitéens ledamöter föreslagit
denna ersättning till endast 3 R:dr. Snarare anser jag förhållandet
böra vara tvärtom, enär pröfningskomitéens sammanträden räcka i
flera dagar och således ersättning för nattlogis bör komma med i beräkningen,
hvaraf följer att kostnaden blir större, än om sammanträdet kunde
afslutas på en dag, såsom förhållandet är med bevillningsberedningarnes
sammanträden. Jag vill dock ej yrka förhöjning i arfvodet för pröfningskomitéens
ledamöter, men deremot yrkar jag att traktamentsersättningen
för ordförande i bevillningsberedning må nedsättas till 3 R:dr om dagen.

Herr O. B. Olsson: Som jag fullkomligt delar de åsigter i denna

fråga som af den föregående talaren blifvit framställda, så inskränker jag
mig till att göra samma yrkande som han.

Herr Rosenberg: Äfven jag är af samma åsigt som de tvänne
föregående talarne, och jag förundrar mig så mycket mer deröfver att
man velat bestämma 5 R:dr i traktamentsersättning för ordförande i
bevillningsberedning och deremot endast 3 R:dr för pröfningskomitéens
ledamöter, då man vet att bevillningsberedningen vanligen sker der man
bor och således är för dess ledamöter mindre kostsam, under det att
deremot pröfningskomitéens ledamöter ofta hafva att för sin förrättning
resa en lång väg, hyra rum på förrättningsstället m. m. samt sålunda underkasta
sig större omkostnader än ordföranden i bevillningsberedning.
Då jag sålunda icke kan gilla den skilnad i afseende på traktamentsersättning,
som förefinnes mellan den 42:dra och 70:de paragrafen i Bevillningsstadgan,
yrkar jag att nämnda ersättning för ordförande i bevillningsberedning
måtte nedsättas från 5 till 3 R:dr om dagen.

Herr Anders August Andersson: I likhet med de föregående
talarne anser äfven jag att någon skilnad i afseende på traktamentsersättningens
belopp ej bör finnas mellan §§ 42 och 70 af nu gällande Bevillningsförordning.
Samma åsigt uttalas äfven uti Herr Dicksons reservation,
uti hvilken jag her att få instämma.

Friherre Alströmer: Jag anser mig skyldig att upplysa, att skälet,
hvarföre den ifrågavarande traktamentsersättningen i det föreliggande förslaget
blifvit bibehållen vid 5 R:dr, var helt enkelt det att man icke i

Den 17 Mars, f. in.

397

detta afseende velat rubba hvad nu gällande Bevillningsstadga derom bestämmer.
Inom Utskottet var jag dock af den åsigt som här uttalats,
hvarföre jag instämmer med dem, som yrka denna traktamentsersättnings
utgående till ett belopp af 3 R:dr om dagen.

Herr Orre: Om det blott vore fråga om att gifva samma ersättning
för enahanda besvär, så kunde jemförelse ega rum mellan de ifrågavarande
båda befattningarne. Men nu är ordförande i bevillningsberedning
långt mera öfverhopad af göromål, hvarföre den så kallade bevillningsprocenten
utgör en alltför ringa ersättning, under det att deremot
pröfningskomitéens ledamöter knappt hafva annat att göra, än att med ja
eller nej besvara de frågor som ställas till dem. Om man alltså vill
hafva en duglig man till ordförande i bevillningsberedning, så anser jag
lämpligt att hans arfvode fortfarande som hittills bör utgå med 5 R:dr
om dagen.

Herr Rosenberg: Just på de grunder som af den föregående talaren
blifvit anförda anser jag att den ifrågavarande ersättningen icke bör beräknas
efter det högre beloppet af 5 R:dr om dagen, ty derigenom komme
arfvodet för ordförande i bevillningsberedning att innefatta en ersättning
icke allenast för hans närvaro vid pröfningskomitéen, utan äfven för de
öfriga besvär som med hans befattning äro förenade; och att sålunda
låta ett besvär betäckas genom den ersättning man uppbär för ett annat
anser jag till sin princip oriktigt, hvarföre jag ock upprepar mitt
förra yrkande i denna punkt, nemligen att arfvodet för ordförande i bevillningsberedning
måtte nedsättas till 3 R:dr om dagen.

Herr Sven Nilsson: Jag anser det icke mycket löna mödan att

vidlyftigt orda om denna punkt, ty en hvar inser lätt att ordförandeplatsen
i bevillningsberedning kräfver en man med större kunskaper och duglighet,
än hvad som kan erfordras af en ledamot i pröfningskomitéen. Följaktligen
bör ock den förres ersättning vara större än den sednares, hvadan
jag instämmer med dem, som yrka bifall till Utskottets hemställan i
förevarande fråga.

Herr Friherre Gripenstedt: Den nu föreliggande frågan synes
mig erbjuda ett godt tillfälle att utan skada åstadkomma en besparing
genom att nedsätta traktamentsersättningen för ordförande i bevillningsberedning
från 5 till 3 R:dr om dagen, eller till samma belopp hvarmed
denna ersättning utgår till ledamot i pröfningskomité, och detta så mycket
heldre som jag påminner mig, att ledamot af bevillningsberedning har
särskild ersättning för sitt besvär, då han inom denna beredning innehar
ordförandeplatsen.

Herr Friherre Alströmer: Jag instämmer hufvudsakligen i Friherre
Gripenstedts uppfattning af denna fråga. Den traktamentsersättning som
utgår till ordförande i bevillningsberedning är nemligen ganska obetydlig
i jemförelse med det företräde han framför ledamot i pröfningskomité eger
deruti, att han får särskild ersättning vid fördelningen af den så kallade

398

Den 17 Mars, f. m.

bevillningsprocenten, hvarföre jag ock upprepar mitt yrkande, att traktamentsersättningen
för ordförande i bevillningsberedning måtte bestämmas
till enahanda belopp, hvarmed samma ersättning till ledamot i pröfningskomité
utgår.

Herr Häggström: Ehuru jag ej inom Utskottet reserverat mig mot
den föreslagna traktamentsersättningen till ordförande i bevillningsberedning,
anser jag dock, i likhet med flera föregående talare, att beloppet af
denna ersättning lämpligast bör bestämmas till samma siffra, hvarmed arvodet
till ledamot i pröfningskomité utgår. Jag har sjelf under fem år
varit ordförande i bevillningsberedning och känner således temligen noga,
huru mycket eller litet en ordförande har att uträtta. Emedan fastighetsvärdet
står oförändradt under 3 år, har bevillningsberedningen under den
tiden endast att syssla med inkomstbevillningen af kapital och arbete och
detta bör, om ordföranden och ledamöterna äro något förtrogna med förhållandena
inom taxeringsdistriktet, icke upptaga längre tid, än att ordföranden
i bevillningsberedningen bör kunna beredas skälig ersättning af
de medel, pröfningskomitéen för sagda ändamål har att disponera, och
anser jag derföre att man icke skäligen bör tillerkänna honom större
traktamentsersättning än som tillkommer ledamot i pröfningskomité. På
grund häraf kan jag ej annat än förena mig med dem som yrka, att
denna ersättning för ordförande i bevillningsberedning måtte nedsättas
från 5 till 3 R:dr om dagen.

Öfverläggningen var slutad. Utskottets förslag bifölls, med den förändring,
att den föreslagna traktamentsersättningen nedsattes från 5 R:dr
till 3 R:dr, hvadan slutorden i den till antagande anmälda nya paragrafen
ändrades till: “traktamentsersättning med 3 R:dr om dagen".

Hemställandet å std. 12, rörande förändrad lydelse af beviilningsförordningens
70 §.

Herr Hollander: Då Utskottet här föreslår resekostnadsersättningen
till förhöjdt belopp af 3 R:dr för milen för resa med. skjuts, likasom
för resa på jernväg med ett belopp* motsvarande afgiften för plats i första
klassens vagn, har detta tvifvelsutan skett för att sålunda bereda någon
ersättning för uteblifvet dagtraktamente. Det hade dock varit ömkligt,
om dessa saker skiljts från hvarandra, ty härigenom gifves en ytterligare
näring åt den resefåfänga, hvarför vårt folk är kändt; men jag vill
likväl icke derom framställa något yrkande.

Deremot anser jag, att Statens intresse kommer att blifva ganska illa
tillgodosedt, så länge det står den resande fritt att sjelf välja fortskaffningssätt.
Jag skall lemna ett exempel, som ådagalägger, huru en dylik
valfrihet kan utfälla i enskilda fall.

Från Borås till Wenersborg är 12 mil. Enligt hvad nu är föreslaget
för jernväg, utgår ersättningen från Staten med 9 R:dr för resan
fram och 9 R:dr åter, eller tillsammans 18 R:dr. Väljer deremot den resande
att färdas på axel mot den här föreslagna godtgörelse af 3 Rall -

Den 17 Mars, f. m.

399

per mil, kommer Staten att få utbetala 72 R:dr. Således skulle blott för
en enda person och för ett så inskränkt område genom antagande af
detta förslag kunna uppkomma en förlust för statskassan utan någon
tvingande anledning af 54 R:dr; och säkerligen skulle Staten komma att
göra dylika till betydliga belopp under olika former. Jag tror, att, då vi
bygga dyra jernvägar, och nedsätta afgifterna så lågt, som till 50 öre för
resa med andra klassens vagn, hvilken i allmänhet torde vara den för
flertalet resande mest passande, men man å andra sidan höjer skjutsersättningen
så mycket, som här blifvit föreslaget, borde man se till, huru
effekten af dessa alldeles stridiga förfaranden må utfalla för Staten. Vill
man nu detta, bör man väl, sedan jernvägssystemet blifvit så utbildadt,
som det nu är, åtminstone fästa så mycken vigt vid resesättet, att man
ålägger den resande att välja de minst kostsamma då intet derifrån hindrar
honom. Ty då resan på jernväg nu kostar efter andra klassens
vagn 50 öre, men efter skjuts tillskyndar Staten en ökad kostnad af 2
R:dr 50 öre, gör ju Staten för hvarje mil en förlust af 2 R:dr. Den resandes
vinst är väl icke så stor, då han åtminstone måste bekosta en
häst, men han uppmuntras likväl med ett premium af 1 R:dr 25 öre att
ådraga Staten en förlust af 2 R:dr per mil.

Jag tager mig derföre friheten hemställa till Kammaren, att Betänkandet
i denna del må å terremitteras under anhållan, att Utskottet måtte
taga i öfvervägande lämpligheten af följande tillägg: “och bör, der så ske
kan, det minst kostsamma af nämnda fortskaflningssätt begagnas, samt,
om så icke skett, förklaring rörande anledningen dertill reseräkningen bifogas.
" Derigenom tror jag ock att alla konsiderationer vore iakttagna,
hvadan jag anhåller om proposition i sådan syftning.

Herr Friherre Alströmer: Efter beräkningar, som blifvit uppgjorda
hos Utskottet, skulle detta förslag i regeln komma att leda till besparingar
i statsutgifterna, om än i enskilda fall derigenom skulle någon gång
kunna uppstå en högre kostnad.

Men i allmänhet är det väl en riktig grundsats att icke alltför
mycket specialisera stadgandena i en lag; och då föreliggande förslag är
uppgjordt i öfverensstämmelse med hvad, som för närvarande i afseende
å resekostnadsersättning är bestämdt för riksdagsmän, med hvilka ledamöter
i pröfningskomitéen torde vara närmast jemförlige, synes det mig
riktigt att antaga detta förslag.

Jag har så mycket större skäl till ett sådant yrkande, som, om det
skulle synas lämpligt att göra ett så beskaffadt tillägg, som Herr
Hollander önskat, detsamma torde böra gälla äfven för riksdagsmän,
och då Riksdagen ensam har i sina händer att göra en sådan bestämmelse,
kan man vid nästa riksdag i sammanhang med uppgörande
och antagande af ny Bevillningsförordning, rätta båda delarne.

Jag anhåller om bifall.

Öfverläggningen förklarades slutad. Propositioner framställdes så väl
på bifall, som på återremiss, och förklarade Herr Talmannen den förra
af dessa propositioner besvarad med öfvervägande ja. I anledning af den

400

Den 17 Mars, f. m.

omröstning som då begärdes, blef följande voteringsproposition uppsatt,
justerad och anslagen:

Den, som godkänner det förslag till förändrad lydelse för 70 § af
Bevillningsförordningen, som Bevillnings-Utskottet framställt å 12:te och
13:de sidorna af dess Betänkande N:o 8,

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej; är det ifrågavarande förslaget till Utskottet återförvisadt.

Voteringen utföll med 76 ja mot 59 nej, hvadan Utskottets förslag
bifallits.

Utskottets hemställan å sid. 14, med förslag till förändrad lydelse af
Bevillningsförordningens 88 §.

Herr Grafström: Den här föreslagna förändringen kan jag för

min del ej på några vilkor godkänna. Jag kan det desto mindre, som
jag i allmänhet ej anser det vara lämpligt och fördelaktigt att företaga
några förändringar i nu gällande Bevillningsförordning, då de gå i motsatt
riktning mot den, hvari denna förändring hittills blifvit utvecklad.

Orsaken till förslagets uppkomst synes af uttrycken i motionen, hvilken
finnes tryckt i 2:dra Afdelningen af Bihang till Riksdagens Protokoll
under N:o 37.

Sålunda heter det der nederst på sidan 27: “Flere större arbetsgivare
här i staden hafva sagt mig, att de, under den långvariga föregående
tid, då de ansvarat för sina arbetares utskylder, aldrig häraf haft den
ringaste förlust “. Af dessa ord finner man, att det är några speciela
fall från hufvudstaden, som närmast gifvit motionären anledning till sin
framställning.

Motiverna dertill i öfrigt inhemtar man högre upp på samma sida,
der motionären yttrar, att “det är en af sednare tiders många lagstiftande
åtgärder, der man synes endast haft för ögonen att bereda frihet,
utan att taga i betraktande om denna frihet varit möjlig eller nyttig, och
om icke tvärtom det sjelfsvåld, den bereder, varit skadligt både för samhället
och den enskilde. Den vunna erfarenheten har också här visat, att
förhoppningarne öfver allt blifvit gäckade. Sedan man afskaffat den förut
befintliga kontrollen å arbetarebefolkningens skatter, hafva dessa till största
delen uteblifvit11; och vidare öfverst på sidan 28: “denna hvarje år
upprepade osanning “, — den nemligen, hvarigenom den undandrager sig
beskattning — “från en hel samhällsklass kan icke annat än återverka
förderfligt; och, i stället för att söka uppfostra arbetaren till en god medborgare,
motverkar Staten genom slappa lagar detta mål". Om nu motionären
hade bevisat, att “arbetarebefolkningens hela samhällsklass1'' eller
medlemmar deraf, hade i större grad än andra fattiga samhällsmedlemmar
årligen upprepat den “offentliga osanningen11 som han uppgifvit, så
hade han haft skäl för sin motion. Men livilka bevis har väl motionären

anfört

Den 17 Mars, f. m.

401

anfört för sitt påstående? Jo, han uppräknar på sidan 27, beloppen för
1867 af de kronoutskylder för hufvudstaden, som voro dels levererade, dels
afJcortade och dels slutligen beroende på indrifning — med livilka särskilda
posters uppräknande jag icke vill besvära Kammaren —; och han yttrar
derefter: “Häraf framgår, att af omkring 80,000 skattskyldige ett antal
af ej mindre än omkring 33,500 personer i Stockholm alls icke betala
sina utskylder till Kronan11. När man läser detta yttrande, är det helt
naturligt, att, om man ej närmare tänker på saken, man måste fatta det
så, att de 33,500 personer i Stockholm, hvilka icke erlagt sina kronoutskylder
under nämnda år, till större delen äro arbetare och tjenare
skrifne hos sine husbönder: — men detta återstår likväl att ådagalägga.
Hvar och en Stockholmsbo, som har något reda på stadens beskattningsförhållanden,
lärer dock veta, att det ej är blott den egentligen arbetande
delen af befolkningen, som låter en dylik försummelse komma sig till last,
och i ännu mindre grad de arbetare som äro skrifne hos sina arbetsgivare;
för min del tror jag, att de sistnämndes antal bland de 33,500
är ganska ringa. Men enär motionären grundat sitt förslag, som uteslutande
är riktadt mot arbetsklassen, på en dylik beskyllning, borde han väl i allt
fall hafva utredt och visat, i hvilken grad arbetare och tjenare ingå i
denna summa.

Utskottet har, märkvärdigt nog, på sidan 4 i Betänkandet uppgifvit
helt andra och enligt min åsigt alldeles riktiga orsaker dertill, att skattebidragen
icke inflyta. Utskottet yttrar nemligen der följande: “Det kan
svårligen “nekas11, att då minimum för beskattningsbar inkomst af åtskilliga
anledningar år 1861“, då den nya förordningen utfärdades, “sattes
så lågt som till 400 R:dr Bunt, så hade man dermed, äfven för ett land,
sådant som vårt, allt för mycket nedtryckt anspråken på lifvets oundgängligaste
behof. Mest påtagligt är detta förhållande, om man fäster
sig vid lefnadsbehofven i de större städerna, der en familj med endast
400 R:dr årlig inkomst utan tvifvel bör hänföras till den obemedlade
klass, som knappast kan gifva en inkomstkälla för Staten. Och när man
härtill lägger, att från den skattskyldiga inkomsten af 4 eller 500 Rall’
skall utgå icke allenast den obetydliga afgiften af 1—2 R:dr till statskassan,
utan dessutom äfven de tre- fyra eller femdubbelt drygare kommunalutskylderna,
hvarigenom de i hög grad knappa tillgångar^ komma att lida eu
minskning af 10 — 20 R:dr, så är det temligen i ögonen fallande, att samhällets
kraf härigenom alltför hårdt träffa den klass, som kan sägas stå
vid fattigdomens gräns.11 Just i detta yttrande ligger uttalad en stor
sanning, och här ser man den verkliga orsaken, hvarföre skatterna icke
kunna utgöras.

Utskottet säger vidare: “Det kan knappast nekas, att genom nuvarande
beskattningsgrunder träffas de mindre bemedlade af en proportionelt
vida drygare skatt än samhällets lyckligare lottade medlemmar11; —
och på nästa sida: “slutligen gäller det ock att tillgodose klokhetens kraf,
som bjuder att icke fordra så mycket, att man derigenom går miste om
allt11. Ja, detta är verkligen en sanning och med anledning deraf skall
jag, som sedan det nya beskattningssättet infördes, varit taxeringsman och
således något känner till den saken, med Herrarnes tillåtelse upplysa,
Riksd. Prof. 1869. 2 Afd. 2 Band. 26

402

Den 17 Mars, f. in.

huru det plägar gå till med taxeringarne här i hufvudstaden, efter som
motionären vidrört förhållandena der.

Efter 1861, då, i och med den nya författningens tillkomst, äfven
inkomst af kapital blef beskattad, har man mer och mer börjat att beskatta
ej blott arbetaren, utan äfven tjenstehjon, efter andra artikeln.
Det behöfves blott, att en person är skrifven på mantalsförteckningen som
kokerska eller hushållerska, för att hon skall blifva skattlagd efter andra
artikeln. Ja, man har till och med gått så långt att man upptagit till
dylik bevillning skoputsare och städerskor. Det har t. ex. händt, att man
taxerat en så kallad hushållerska eller kokerska blott för denna titels
skull, men att man sedan upptäckt, att husbonden eller matmodren
var i så små omständigheter att endast eu inkomst af 5—600 R:dr
kunnat beräknas, hvadan tjenstehjonet måst befrias från beskattning efter
andra artikeln. Jag lemnar derhän om detta taxeringssätt är rätt; men
emellertid är i detta förhållande att söka en orsak, hvarföre skatterna,
som påläggas allt längre ned hos det fattigare folket, allt svårare kunna
indrifvas och slutligen måste afskrifvas. Månne detta beskattningssätt
tillgodoser klokhetens kraf, som bjuder att icke fordra så mycket, att man
derigenom går miste om allt? Bestämdt påstår jag likväl fortfarande,
att bland antalet af dessa uppgifna 33,500 individer den ojemförligt
minsta delen utgöres af arbetare och tjenstehjon skrifne hos sina husbönder.

Motionären börjar sin motion på följande sätt: “Ända till år 1864
fanns i Bevillningsförordningarne stadgande derom, att handlande, fabrikseller
annan näringsidkare skulle ansvara för utskylder, som blifvit påförda
de hos honom sysselsatte handels- eller fabriksbetjenter samt gesäller och
andra arbetare jemte deras hustrur och barn, med rättighet för honom att
göra sig godtgjord genom afdrag å den skattskyldiges aflöning eller arbetsförtjenst.
Men vid 1863 års riksdag inskränktes denna skyldighet och
rättighet till de tjenstehjon och arbetare, som endast skulle erlägga personela
utskylder etc.“ Detta är ej sannt.

I 1861 års förordning, som jag håller i min hand, står nemligen tydligt
i 89 §, som motsvarar den nuvarande 88:de. “Dock omfattar denna
ansvarighet icke den bevillning, som för fast egendom eller inkomst af
kapital eller utöfvad särskild rörelse eller befattning bor af sådan skattskyldig
utgöras. “ Motionen hvilar således helt enkelt på ett misstag. Nu
begär motionären i sin klämm “återinförande af ett lämpligt stadgande
i Bevillningsförordningen derom, att husbonde eller arbetsgivare, åtminstone
i städerna, ansvarar för de hos honom sysselsatte tjena tehjons
eller arbetares ej blott personel utan äfven öfriga utskylder, med
rättighet att godtgöra sig genom afdrag å deri skattskyldiges aflöning eller
arbetsförtjenst11. Han vill således helt och hållet skjuta tillbaka den reform
beskattningsväsendet under sednare tider undergått. Han vill, att
man nu skall taga ett långt steg bakåt, sedan man sökt att konseqvent
föra Bevillningsförordningen oupphörligen framåt i den riktningen, att
hvar och en, som hade någon särskild, för Staten beskattningsbar inkomst,
skulle hafva egen debetsedel. Den som följt med utvecklingen inom industrien
i vårt land och känner näringsfrihetens följder, vet ock nogsamt,
att förhållandena äro helt andra nu än tillförene. Förut var det vanligt,

Den 17 Mars, f. ni.

403

att arbetarne — ofta till stort antal — bodde hos arbetsgifvaren och ej
sällan åto vid hans bord. Det förra är numera ganska sällsynt och det
sednare i ännu högre grad; vanligen hafva arbetarne egna hushåll. Det
är således ganska naturligt, att de särskilt beskattas, och detta har ock,
som sagdt är, skett sedan 1861 års Bevillningsförordning utkom. Skulle
man enligt motionärens önskan gå tillbaka till den gamla förordningen, så
intrasslar man sig i de många småaktiga bestämmelserna med bevis o. s. v.
som deri finnas. Jag ber att af 1861 års författning få uppläsa 89 §
3 mom. “Flyttar,''- heter det der, “efter mantalsskrifningen tjenstehjon eller
arbetare, vare husbonde eller arbetsgivare, sådant oaktadt, skyldig gälda
den flyttade personens utskylder, dock med rättighet att derför bereda
sig ersättning genom afdrag å innestående lön och arbetsförtjenst; börande,
i sådant fall, bevis den flyttande meddelas, att hans kronoutskylder
för det löpande året blifvit innehållna; och skall det jemväl åligga
den husbonde eller arbetsgivare, hos hvilken samme skattskyldige sedermera
anställes eller erhåller arbete, att under ofvan berörda vilkor ansvara
ej allenast för hans nämnde utskylder, så framt bevis ej om redan skedd
innehållning företes, utan ock dessutom för de utskylder, som i följd af
hans sednare anställning må böra särskild t utgöras." Herrarne behagade
häraf finna, till Indika krångliga lagstiftningsåtgärder man kommer, då
man vill på detta sätt reglementera.

Utskottet har också icke gått in på motionärens åsigter med afseende
å beskattningen efter andra artikeln. Deremot har Utskottet föreslagit,
att “Husbonde eller arbetsgivare skall vara ansvarig för betalning
af de vid mantalsskrifningstiden hos honom enligt behörig uppgift sysselsatte
tjenstehjons eller arbetares personela utskylder." Jag vet icke, huru
Utskottet tänkt sig att detta skall låta sig göra. Jag ber att härvid få
fästa uppmärksamheten å 83 § i Bevillningsstadgan. Denna paragraf innehåller
i midten följande rader: “Men vid ansvar såsom för tjenstefel
får icke mer än en debetsedel utfärdas för de skattskyldig inom samma
taxeringsdistrikt åliggande bevillningsafgifter. “

Huru vill nu Utskottet, att husbonden skall kunna åläggas att ansvara
för de personela utskylderna, på samma gång arbetaren är förbunden
att betala sin egen debetsedel? Huru skall man kunna skilja detta
åt? Författningen lägger för en sådan åtgärd som den af Utskottet här
föreslagna hinder i vägen och anser den såsom tjenstefel. Utskottet har
icke heller lemnat någon ledning med afseende å sättet, huru det vill, att
vederbörande skola här vid lag tillvägagå. Skall arbetare eller tjenare, som
erhållit särskild debetsedel, betala endast en del af densamma och husbonden
den andra? Om husbonden innehåller af hos honom mantalsskrifne
arbetare eller tjenarare för personela utskylder, men denne sednare
straxt derefter flyttar från riket eller dör, huru skipas då rättvisa? Husbonden
har gjort afdrag för något som aldrig skulle betalas; och å andra
sidan, om tjenaren fortfarande skulle få egen debetsedel, huru skall husbonden
oaktadt den upplästa meningen i 83 § kunna åläggas betala skatt
på en annans debetsedel? Och i hvilken annan ställning kommer icke
arbetsgivare med sina mantalsskrifne arbetare gent emot Bevillningsförordningen
än andra samhällsmedlemmar; ja än arbetare som skrifva sig
sj elfva ?

404

Den 17 Mars, f. tn.

Men äfven om man kan hitta på någon så beskaffad utredning af
frågan, som är praktiskt verkställbar, hvad är dermed vunnet? Det är
ju ändå blott de personela utskylderna man skulle komma åt, och detta
dertill endast för en ringa qvot af hela antalet på rest komna personer.
Hela vinsten af åtgärden blir sannerligen en sådan bagatell, att den efter
mitt förmenande icke på något sätt förmår uppväga allt det myckna bråk,
ja den orättvisa, som af densamma skulle föranledas emot en liten del af
samhällets mindre lyckligt lottade medlemmar, under det den vida större
delen deraf lemnas oberörda af åtgärden. På dessa grunder får jag hos
Herr Talmannen anhålla om proposition å afslag.

Herr Hjerta förenade sig i detta anförande.

Herr Orre: Afgifvet i ändamål att bevara god ordning äfvensom
för att i någon mån betrygga Statens rätt till inkomster af hvarje medborgare,
finner jag Utskottets förslag vara väl grundadt. Jag yrkar derföre
bifall till detsamma, så mycket heldre som jag af egen erfarenhet kan
vitsorda, att den frihet, som, enligt nu gällande bevillningsstadga, är medgifven
derutinnan, att husbonde ej är pligtig att ansvara för sina tjenares
personela utskylder, då de blifvit uppförde till bevillning efter Andra
artikeln, föranleder till många olägenheter och mycket krångel samt till
handräckningar som eljest kunde undvikas.

Herr Per Nilsson från Malmöhus län: Då Utskottets ifrågavarande
förslag blott gäller de personela utskylderna; då det derjemte enligt min
öfvertygelse är så enkelt och tydligt, att det hör kunna fattas af hvar
man, samt då detsamma slutligen äfven synes vara grundadt på rättvisa
och billighet, får jag för min del påyrka dess godkännande.

Herr Friherre Alströmer: Då jag på de skäl Utskottet anfört nu
yrkar bifall till detta förslag, ber jag att dertill få lägga ännu ett skäl,
hvilket enligt min öfvertygelse skall befinnas vara i arbetsgifvarnes intresse.

Enligt gällande bevillningsstadga är, som vi veta, arbetsgivare pligtig
att ansvara för sina arbetares personela utskylder endast i den händelse,
att dessa arbetare icke påföras bevillning efter Andra artikeln; och detta
får arbetsgifvaren ofta icke veta förrän långt efteråt. Under närvarande
förhållanden kan arbetsgivare!! följaktligen icke på förhand förskaffa sig
visshet om, huru långt hans ansvarsskyldighet i afseende å hans arbetare
kommer att sträcka sig, och i de flesta fall får han således betala deras
personela utskylder, utan att han haft någon möjlighet att af dem bereda
sig godtgörelse för denna utgift.

Om deremot detta förslag antages, enligt hvilket arbetsgiVaren alltid
skall vara förbunden att för de personela utskylderna ansvara, utan afseende
derå om arbetarne må påföras särskild bevillning efter Andra artikeln
för inkomst af arbete eller icke, blir arbetsgivare!! satt i tillfälle
att förskaffa sig vederlag genom att innehålla af deras arbetsförtjenst så
stor del, som motsvarar beloppet af dessa utskylder; — och han kan sålunda
skydda sig för hvarje förlust. Jag föreställer mig, att endast detta

Den 17 Mars, f. ra. 405

skal är tillräckligt för att grundlägga ett bifall till Utskottets förslag; —
och jag tror iifven, att Kammarens flesta ledamöter hysa samma åsigt.

Jag anhåller således om proposition å bifall.

Herr Sä af: På samma gång som man måste medgifva befogenheten af
de klagomål man hör öfver svårigheterna med kronouppbörden, så tror jag
likväl icke, att rättelse i det öfverklagade förhållandet kan vinnas på det
sätt, som här är föreslaget. Jag tror tvärtom, att detta sätt skulle leda
till både oreda och kostnader. Motionärens välvilliga afsigt kan visserligen
icke misskännas. Han vill återgå till de stadganden, som i detta hänseende
funnos före den nuvarande mantals- och bevillningsförordningen, då
man var skyldig att ansvara för sina tjenares och arbetares kronoutskylder.
Utskottet söker att gå en medelväg mellan det nuvarande stadgandet och
Herr Hazelii yrkande och föreslår, att “Husbonde eller arbetsgivare skall
vara ansvarig för betalning af de vid mantalsskrifningstiden hos honom
enligt behörig uppgift sysselsatta tjenstehjon eller arbetares personela
utskylder, mot rättighet för husbonden eller arbetsgifvaren att å den skattskyldiges
aflöning eller arbetsförtjenst innehålla ett mot de personela utskyld
erna svarande belopp

Om nu en “arbetsgivare“ under mantalsskrifningstiden sysselsätter en
mängd tillfällige arbetare som böra uppgifvas, så tror jag, att antagandet
af det föreslagna stadgandet endast skulle leda derhän, att den så kallade
“behöriga uppgiften11 blefve ganska ofullständig. Att man icke uppgåfve
alla sådane lösa arbetare, blefve således den första olägenheten, med den
påföljd att den kontroll öfver en mängd personer, som nu finnes i denna
uppgift, komme att upphöra. Vidare skall man vid liqviden afdraga ett
belopp motsvarande arbetarens personela utskylder, men huru kunna veta
och blifva ense om rätta beloppet.

Äfven kan arbetaren, om också i strid med det föreslagna stadgandet,
säga, att han vill sjelf betala sina utskylder och derföre icke medgifver
något afdrag på den betalning honom tillkommer. Arbetsgifvaren kommer
på detta sätt på ett förargligt sätt i tvist med dessa menniskor. Förr,
då hvarje arbetare ansågs böra hafva stadig tjenst, var det en annan sak,
men nu skulle ett stadgande sådant som det Utskottet föreslagit, endast
leda till förlust och krångel. Följden skulle ock sannolikt blifva den, att man
under mantalsskrifningstiden afskedade en stor del af sådane arbetare. Jag
yrkar derföre afslag så väl å motionen som Betänkandet.

Herr Stråle: I motsats till den förre talaren anser jag det af Utskottet
framställda förslaget skola, om det antages, leda till god ordning.
Om jag ock icke har erfarenhet som taxeringsman, så har jag deremot
erfarenhet som arbetsgifvare, och kan i sådan egenskap vitsorda, att ett
sådant förfaringssätt, som det hvarom nu är fråga, verkligen leder till ändamålet.
Jag har för mina arbetare i förskott erlagt de personela utskylderna,
och det har icke ledt till något ondt, om ock möjligtvis någon gång
till en ganska obetydlig kostnad. Det enda, som behöfves, är att man tillser,
att man icke mantalsskrifver andra än dem, af hvilkas arbete man kan
få ut de för dem erlagda penningarne. Riksdagen har efter min tanke

406

Den 17 Mars, f. in.

att i forsta rummet tillse, att Staten får sitt, och skall förlust ske, så må
den heldre träffa arbetsgifvaren, som bör gifva akt på hvilken han mantalsskrifver.
Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.

Herr Kin man son: '' Af en representant från Norrköping har yttrats
att det skulle leda till kostnader och oreda, om det af Utskottet framställda
förslaget blefve antaget. Jag förmodar, att detta hans yttrande berott
på en missuppfattning, enär han tyckes förmoda, att frågan vore att
göra arbetsgifvaren ansvarig för arbetarens alla utskylder, äfven för dem
efter andra artikeln, ehuru Utskottets förslag endast afser de personela utskylderna.
Det nu gällande stadgandet innehåller, att “husbonde eller
arbetsgivare skall ansvara för de vid mantalsskrifningen såsom lios honom
sysselsatte uppgifne tjenstehjons eller arbetares personela utskylder, så vida
sådane tjenstehjon eller arbetare icke efter andra artikeln skola erlägga
bevillning11. Detta är likväl något, som husbonden eller arbetsgifvaren
omöjligen kan redan vid mantalsskrifningen veta, då det är långt efter
mantalsskrifningen som ortens taxeringskomité bestämmer hvilka böra utgöra
bevillning för inkomst efter andra artikeln. Denna olägenhet skulle, såsom
jag tror redan blifvit af en annan talare anfördt, genom Utskottets förslag
alldeles undanrödjas. Vidare syftar detsamma att afskaffa ett nu rådande
missförhållande. Det är nemligen för närvarande så, att husbonde i allmänhet
ansvarar för sina tjenares personela utskylder, hvilka följaktligen blifva ordentligt
erlagde, under det att det deremot särdeles ofta inträffar, att arbetare,
som äro taxerade efter andra artikeln, uraktlåta att betala sina utskylder,
således äfven de personela. Då, såsom bekant är, det sällan blifver tillfälle att
af dessa sistnämnda personer exsekutivt uttaga beloppen, så inträffar ofta det
ojemna förhållande, att för tjenare:), som icke är taxerad till inkomstbevillning,
betalas ordentligt de personela utskylderna, men att deremot en arbetare,
som har större inkomst och derföre ansetts böra erlägga afgift efter andra
artikeln, hvarken betalar denna bevillning eller de personela utskylderna.
Genom arbetsgifvarens ansvarighet äfven i sist omförmälda fall för sådana
avgifter, som för personen utgå, skulle denna ojemnhet upphöra.

Man har talat om svårigheter vid verkställandet af hvad Utskottet
föreslår. Men det behöfves ju blott att vederbörande uppbördsman vänder
sig för de personela utskylderna till arbetsgifvaren och för dem efter andra
artikeln till arbetaren sjelf.

Gerna antager jag, att man ej skall strängt förfara vid utkräfvandet
af inkomstbevillningen, efter det de personela afgifterna blifvit erlagda.
Men Staten och äfven kommunen hafva sålunda erhållit åtminstone något
skattebidrag, och den skattskyldige har i någon mån uppfyllt sin medborgerliga
skyldighet. Jag är öfvertygad att införandet i bevillningsförordningen
af det af Utskottet föreslagna stadgandet skall bidraga till väckande
af pligtkänsla i detta hänseende, om man, såsom jag förutsätter, får påräkna
arbetsgifvarnes biträde för ändamålet. Jag hemställer således om
bifall till Utskottets förslag.

Herr Peter Andersson: Kommer detta af Utskottet framställda
förslag att antagas och tillämpas efter dess ordalydelse, så blir deraf såsom en

Den 17 Mars, i. m.

407

oundviklig följd trakasserier mellan arbetsgivare och arbetare. Någon bar
t. ex. ett byggnadsföretag, vid hvilket han sysselsätter timmermän, murare,
och snickare, med liera. Han skall då, i fall detta inträffar vid mantalsskrifningstiden,
för sin egen säkerhet för dessa arbetare innehålla de personela
utskylderna. Deraf måste ju lätt uppstå oenighet mellan arbetsgivaren
och arbetarne, då desse sannolikt påstå sig vilja sjelfve betala
ifrågavarande utskylder, och icke vilja medgifva att något innehålles på
deras arbetslön. Jag tror derföre, att, om det föreslagna stadgandet i
öfrigt skall antagas, ordet arbetare icke kommer i fråga, och yrkar alltså
att detta ord måtte utgå, samt begär Herr Talmans proposition på detta
förslag.

Herr Grafsthöm: Då jag nu å nyo begärt ordet, har det skett för

att förklara, att jag betraktar frågan mera allmännelig! Skatternas mindre
ordentliga ingående är väl den egentliga orsaken till hela förslaget. Det
är dock helt säkert den närvarande ekonomiskt betryckta tidpunkten som
är väsendtligen medverkande till det öfverklagade förhållandet. Det är
otvifvelaktigt, att arbetare och tjenare icke utgöra den större delen af dem
som uraktlåta att betala sina utskylder.

Man har uttalat ordet u intressent. Något eget intresse i denna fråga
har jag alldeles icke. Den arbetspersonal jag sysselsätter är icke betydlig,
och i hvilket fall som helst skola aldrig egna intressen förmå inverka
på mitt uppträdande såsom offentlig man. Utskottet säger i sitt Betänkande,
sidan 18: “Utskottet erkänner villigt det trängande behofvet af
bättre skydd för Statens och kommunernas rätt, al ett säkrare uppbördssätt,
af eu kraftigare kontroll öfver de medborgerliga pligternas uppfyllande“.
I detta yttrande vill jag till alla delar instämma och beklagar,
att just detta kardinalskäl till en allmänt ingripande förbättring af uppbördssätt
och kraftigare kontroll icke föranledt Utskottet till förslag i
denna riktning, hvilka jag då gerna velat biträda. Un sådan utredning
har Utskottet emellertid icke åstadkommit, och derföre har ock det förslag
Utskottet framställt blifvit af en så ringa praktisk betydenhet, att
enligt min åsigt den icke kan försvara en ändring i bevillningsförordningen.
Jag yrkar afslag å detsamma.

Herr Rosenberg: Jag är Väsendtligen förekommen af Herr Kin manson,

som bättre än jag kunnat liar besvarat de yttranden, för hvilkas
skull jag begärde ordet. Det synes mig, att Utskottet blott velat tillförsäkra
Staten en garanti för bekommande af de personel utskylderna af
arbetare och derföre ansett sig böra lemna arbetsgivare rättighet innehålla
så stort belopp af arbetslönen, som motsvarar dessa utskylder, för
hvilkas erläggande han är skyldig att ansvara. En talare har funnit det
olämpligt, att arbetsgivaren skulle ansvara för tillfälligtvis använda arbetares,
såsom timmermäns, murares, snickares, personel^ utskylder, men det
heter ju i det föreslagna stadgandet: “vid mantalsskrif''HingstKlen- hos hohonom
enligt behörig uppgift sysselsatte". Således är all fara i det afseende!
undanröjd. Jag anser mig emellertid iöke behöfva yttra något vidare
i saken utan instämmer med Herr Kinmanson och yrkar bifall till
Utskottets förslag.

408

Den 17 Mars, f. m.

Herr Veu g t: Jag instämmer till alla delar med Herr Kinmanson,
men vill i afseende på ett yttrande af en talare på Stockholmsbänken, att
man genom det föreslagna stadgandets antagande ingenting skulle vinna,
förklara, att jag tror, att om husbönderna vakade öfver, att någon ordning
eger rum i det öfverklagade förhållandet, skulle Staten deraf hafva en
ganska väsendtlig nytta. Jag har någon erfarenhet af, att det verkligen
går för sig, ty i en af de städer jag representerar voro för ett privat bolags
räkning omkring 400 arbetare under min tillsyn sysselsatte, för hvilka
det var vanligt att de personel utskylderna erlades. Någon strid uppkom
aldrig derom, utan det gick mycket bra. Jag yrkar bifall till Utskottets
förslag.

Herr Sääf: Jag har begärt ordet ännu en gång endast för att gen mäla

den ärade talaren midt öfver, på hans uppfattning om att jag skulle
föreställa mig, att en arbetsgifvares ansvarighet skulle sträcka sig till arbetarens
hela,, bevillning, att så alldeles icke är förhållandet, utan att jag
väl vet att förslaget endast gäller de personela utskylderna.

..Då här mycket talas om, att det är tillbörligt att husbonde ansvarar
derför, beder jag få erinra, att här är ock fråga om “arbetsgivare“, hvars
förhållande till arbetaren är mera tillfälligt.

Då äfven jag gillar och finner det med god ordning öfverensstämmande,
att husbonden är ansvarig för arbetarens ifrågavarande utskylder, anser
jag dock förhållandet vara helt olika mellan en arbetsgivare och dennes
tillfällige arbetare, hvarföre jag på nyss anförda skäl fortfarande yrkar
afslag på denna punkt.

Herr Johan Olsson: Äfven jag hyser betänklighet vid att bifalla
Utskottets ifrågavarande förslag och anser bäst vara, att det af Riksdagen
ogillas. Man säger visserligen, att husbonden eller arbetsgivaren skulle ega
rättighet att å den skattskyldiges aflöning eller arbetsförtjenst innehålla
ett mot de personela utskylderna svarande belopp, men detta går ej så
lätt, ty arbetaren tager nog ut sitt, derom kan man vara öfvertygad.
Jag protesterar mot ett dylikt åläggande för husbonde och arbetsgifvare,
som Utskottet här föreslagit, och yrkar afslag å dess hemställan i
denna del.

Herr Kinmanson: Jag vill blott tillägga att, i fall arbetaren är

endast tillfälligtvis för dagen sysselsatt hos en arbetsgifvare, det är tydligt
att eu sådan arbetare icke behöfver angivas vid skattskrifningen. Hvad
åter den siste talaren nämnde om svårighet för arbetsgivaren att innehålla
utskyldsbeloppet, torde väl denna erinran förfalla, då arbetsgivaren
ju har i sin band de medel hvarmed arbetaren skall godtgöras, och således synnerlig
svårighet icke kan uppstå att göra afdrag för hvad som skall i
personela utskylder för arbetaren erläggas.

Efter denna öfverläggning bifölls Utskottets hemställan.

Utskottets slutliga yttrande, sid. 14, blef af Kammaren lagdt till
handlingarne.

Den 17 Mars, f. m.

§ 6.

409

Företogs till afgörande Banko-Utskottets Utlåtande ock förslag, N:o 5,
i fråga om användande af bankovinsten.

Rörande forsta punkten yttrade:

Herr Rundbäck: Såsom Herrarne behaga finna, har reservation
mot Utskottets, i förevarande Utlåtande gjorda hemställanden blifvit anförd
af mig tillika med några andra af Kammarens ledamöter inom Utskottet,
och hafva vi uti denna reservation väl medgifvit, att ett lika stort
belopp af bankovinsten, eller 2,500,000 R:dr, som Utskottet föreslagit, må
till Riksgälds-kontoret öfverlemnas, men ändock under några förändrade
vilkor för öfverlemnandet. Vi hafva stödt denna vår reservation på de
åsigter som uttalats af 1867 års Banko-Utskott, äfvensom vid sednaste
riksdag, tillika med hvad Bankofullmägtige uti infordradt yttrande meddelat,
att det . nemligen vore önskvärdt, att Banken alltid af den årliga
vinsten finge bibehålla någon del, för att derigenom komma i tillfälle att
efter hand minska sedelutgifningen. Från denna synpunkt hafva vi betraktat
frågan och kommit till det resultat, att en del af bankovinsten
för Bankens eget ändamål borde reserveras. Detta är det hufvudsakligaste
skälet. Härtill kommer ett annat, som äfven lagt sin tyngd i
vägskålen. En hvar af Kammarens ledamöter känner till det bryderi,
hvarmed Bankofullmägtige sistlidne år kämpade för att vid denna tid
kunna hålla den metalliska kassan uppe vid de påtryckningar, som från
ett visst håll mot densamma gjordes, och de svårigheter som härmed voro
förenade, då Bankens tillgång i obligationer, hufvudsakligen genom försäljning
af sådana på utrikes ort, nedgick med omkring 2,800,000 R:dr.
Olägenheterna häraf äro visserligen nu för tillfället afhjelpta, men man
har ingen säkerhet, att ju icke ett dylikt abnormalt förhållande åter kan
förekomma. Hvad jag nu tagit mig friheten anföra torde vara nog för
att visa de skäl reservanterna haft för sitt yrkande; men då man under
den kommande diskussionen sannolikt kommer att hänvisa till Bankens
närvarande tillstånd och de stora fonder der ligga oanvända, så får jag
för min del säga, att detta förhållande ej är naturligt eller som det borde
vara, och att dessa summor äro för Banken behöfliga. Bankens egentliga
åliggande är att upprätthålla myntvärdet, och derför är det så mycket
nödvändigare att den årligen reserverar något af sin vinst, som det icke
är längre än sedan i går man här hörde uttalas sådana åsigter, som att
Riksbanken oförmodadt nog kunde komma i den ställning, att den icke
skulle kunna inlösa sina förbindelser. Denna fara kan dock helt och
hållet undvikas, om blott Banken får tillfälle att årligen öka sitt förråd
af obligationer, för hvilka den sedermera på utländska marknader kan
förskaffa sig metallisk valuta. Detta kan dock endast åvägabringas genom
besparingar, så att grundfonden till exempel till en början förökas
till 30 millioner. På grund af hvad jag nu anfört yrkar jag afslag å
Utskottets hemställan och bifall till den af mig afgifna reservationen.

410 Den 17 Mars, f. in.

Herr Statsrådet Friherre af Ugglas: På sätt som för de fleste
torde vara bekant, bär Kong! Maj:t vid uppgörande af budgeten för år
1870 tagit i betraktande, att under samma år skola af betalas 2 millioner
af det tillfälliga lån på 6 millioner, som till följd af 1867 års Riksdags
beslut blifvit upptaget. Att denna skuld skall betalas, derom lärer väl
icke kunna uppstå något tvifvel, men väl kunna tankarne vara delade
om det sätt hvarpå den härför erforderliga summan bör anskaffas. Mer
än tre sätt att härvid gå till väga finnas icke, och dessa äro: antingen att
för detta ändamål använda en redan besparad inkomst, hvilkct väl ock
torde få anses vara det sundaste och förståndigaste sättet; det andra är
att pålägga en ny beskattning, men denna utväg lärer man väl i allmänhet
icke vilja tillgripa, förr än man uttömt alla andra utvägar; och slutligen
att genom ånyo upptaget lån söka erhålla det belopp, som behöfves
för att betala denna skuld, men jag hemställer huruvida det kan vara
rätt att tillita en sådan utväg, då den först omnämnda står öppen. Om
nu de båda sista sätten jag omförmälde äro olämpliga, återstår ingen
annan utväg, än att, på sätt Kong! Maj:t föreslagit, 1867 och 1868 årens
bankovinst blifver för Statens behof använd, och för min del är jag angelägen
om att få i Andra Kammarens protokoll uttryckt att, för den
händelse Riksdagen icke vill medgifva användande af ofvannämnda års
bankovinst, utan i dess ställe antingen ökad beskattning eller upptagande
af nytt lån kommer i fråga, Regeringen icke eger någon del i ett- dylikt
beslut, och att sålunda ansvaret härför icke drabbar Regeringen. Fmda
skälet, hvarför icke bankovinsten borde användas, vore det, om Banken
sjelf behöfde densamma, men sådant är icke förhållandet, och jag ber att,
i likhet med den siste talaren, få åberopa Bankofullmägtiges yttrande till
stöd äfven för min åsigt, som dock är alldeles motsatt den af honom uttalade.
Han uppläste några rader i slutet af detta yttrande, deruti det
heter att, “ehuru, om förevarande angelägenhet betraktas ensamt från
synpunkten af Bankens fördel såsom upprätthållare af myntvärdet i landet,
det kunde vara önskvärdt, att Banken alltid åt den årliga vinsten
finge behålla någon del, för att derigenom komma i tillfälle att efter hand
minska sedelutgifningen41 m. m. Jag ber dock få erinra, att här står ordet
“ensamt", att detta yttrande gäller denna angelägenhet betraktad
ensamt från synpunkten af Bankens fördel. Ja! mine Herrar, det är
visserligen möjligt att det vore en fördel för Bankens rörelse att sjelf få
använda sina inkomster, detta är icke den enda synpunkt hvarifrån denna
fråga bör betraktas. Och nyss upplästa rader af Fullmägtiges yttrande
innefatta icke heller det hufvudsakligfiste deraf, utan detta förekommer i
en föregående punkt deruti Bankofullmägtige förklara “att vinstmedlens
aflemnande från Banken icke bör menligt inverka på Bankens förmåga
att fullgöra densamma anvisade åligganden. “ För ådagaläggande af detta
förhållande tillkännagifva Fullmägtige, dels att Bankens tillgång i obligationer
kommer att detta år vinna en tillökning af utöfver 2 millioner R:dr,
hvilka, i händelse behof af metalliska kassans förstärkning skulle uppstå,
kunna jemte öfriga befintliga obligationer för sådant ändamål realiseras;
dels att, för bedrifvande af den Banken enligt gällande bankoreglemente
åliggande utlåningsrörelse, tillgången fortfarande kan antagas vara tillräcklig
; dels att under året oktroj erna löpa till ända för fyra filialban -

Den 17 Mars, f. m.

411

ker, hvilka hafva att återbetala ett ännu återstående sammanräknadt försträckningsbelopp
af 1,195,000 Ibdr; samt dels att skilnaden emellan beloppet
af högsta tillåtna sedelutgifning och beloppet af beräknad sedelstock
eller den så kallade reservfonden, nu uppgående till omkring
11,500,000 R:dr, och således högre än den någonsin varit, genom dit ingående
vinstmedel och filialbanksförsträckningar icke kommer att lida den
förminskning till följd af det beslutade ohligationsköpet, att reservfonden
skulle sakna tillräcklig styrka att lemna ökadt förslag för Bankens utlåningsrörelse,
äfven om fonden finge vidkännas utbetalningar af större eller
mindre del af de vinstmedel, hvarom nu är fråga; och afsluta Bankofullmägtige
sin framställning dermed, att Fullmägtige anse, att Bankens
vinst för åren 1867 och 1868, antagen i rundt tal till 3,500,000 R:dr,
bör kunna från Banken afiemnas, under förutsättning att aflemnande!
fördelas på detta och nästföljande år, på sätt som det torde få ankomma
på Fullmägtige att bestämma. Jag hemställer till en och hvar, som med
eftertanke läst detta Bankofullmägtiges yttrande, huruvida icke Bankofullmägtige
sålunda verkligen tillstyrkt, att bankovinsten bör till Riksgäldskontoret
öfverlemnas, och jag hemställer vidare, huruvida det också icke
är ganska rätt, att Riksbanken, när dess principal Staten deraf finnes
vara i behof, till denna aflemna!- det öfverskott på dess rörelse, som för
fullgörande af dess åligganden icke äro af behofvet påkallade.

Herr Indebetou: Ehuru endast den första punkten af detta Utlåtande
är till handläggning föredragen, måste jag ändock tillåta mig att, i
likhet med hvad de tv änne föregående talarne gjort, yttra mig öfver båda
de första punkterna, då de stå i ett så nära och oskiljaktigt sammanhang
med hvarandra. Såsom Herrarne behaga se, har jag icke reserverat mig
emot Utskottets pluralitet, men jag är derföre ej fullt nöjd med Utskottets
hemställanden, då äfven jag är af den åsigt, att man bör årligen reservera
något af bankovinsten, omkring 1 million eller så der bortåt, för
Bankens räkning, för att göra den för hvarje år allt starkare. Då jag å
ena sidan anser, att Staten, då den deraf är i behof, bör erhålla någon
del af bankovinsten och deremot å andra sidan finner, att en del deraf
bör för Bankens egen räkning besparas, har jag af denna anledning icke
ansett mig höra reservera mig mot Utskottets förslag. Men jag tager mig
dock friheten anmärka, att, antingen man nu antager Utskottets förslag
eller man gillar reservanternas hemställan, så kommer, i hvilketdera fallet
som helst, samma belopp af bankovinsten att användas för Statens
allmänna behof, ty i beggedera fallen komme 2,500,000 Rall- af bankovinsten
att till Riksgälds-koutoret öfverlemnas. Jag anser dock, att hvad
reservanterna från Andra Kammaren föreslagit är i princip riktigare och
mer rationelt, än hvad Utskottet hemställt, ty man har derigenom just
uttryckt den åsigten, att, på samma gång en del af bankovinsten hvarje
år kan användas till fyllande af Statens behof, det ändock är nödvändigt,
att återstoden bibehålies till förstärkande af Bankens grundfond. Således,
och ehuru jag icke tecknat mitt namn bland reservanternas, förenar
jag mig ändock uti deras åsigt och anhåller om bifall till den Utlåtandet
bifogade sednare reservationen. Detta har jag ansett mig skyldig
att tillkännagifva, innan denna punkt till afgörande förekommer.

412

Den 17 Mars, f. in.

Herr Carl Ifvarsson: Jag begärde ordet, då jag hörde den re servation

Herr Finansministern anförde, då han behagade förklara, att
Regeringen ingalunda kunde drabbas af något ansvar, i fall antingen någon
förnyad beskattning skulle behöfva åvägabringas eller något nytt lån behöfva
upptagas, för den händelse att icke hela bankovinsten för åren 1867
och 1868, på sätt Regeringen föreslagit, blifver för betäckandet af Statens
allmänna behof till Riksgälds-kontoret öfverlemnad. För min del anser jag
Andra Kammaren ganska väl kunna reservera en del af bankovinsten åt
Banken, utan att skatteförhöjning i följd deraf bör förorsakas, enär Kammaren
under handläggningen af statsregleringen gjort så stora indragningar
och besparingar i statsutgifterna, att debet och kredit, utan att taga
bankovinsten med i beräkning, bör kunna gå ihop. Jag har visst icke
fullkomligt noga beräknat summorna, men nog tror jag, att de besparingar
Kammaren för sin del beslutat tillsammanlagdt uppgå åtminstone i
det närmaste till lika mycket som det belopp af banko vinsten, hvilket nu
är i fråga att för Bankens räkning bibehållas. Vi hörde i går mycket
ordas om nödvändigheten att förstärka Banken för att sätta den i stånd
att under alla förhållanden fullgöra sina skyldigheter, och jag är af alldeles
samma åsigt, ty lika angeläget jag anser det vara att undvika skatteförhöjning,
lika angeläget finner jag det ock vara att förstärka Riksbanken,
utan att onödigtvis upptaga nya lån, hvarföre jag alltså ingalunda
kan dela Herr Finansministerns antydda nödvändigheter i sednare hänseendet.
Med anledning af hvad jag sålunda haft äran andraga vill jag
underskrifva och dela reservanternas åsigt, den jag alltså anhåller måtte
af Kammaren godkännas och antagas.

Herr Key: Jag behöfver icke vara mångordig, då frågan vid de
tvänne föregående riksdagarne redan blifvit tillräckligt ventilerad och jag
då yttrat mig om densamma. Jag har också begärt ordet endast för att
bemöta en åsigt, som Herr Statsrådet och Chefen för Finansdepartementet
behagat anföra.. Herr Statsrådet nämnde, att, för den händelse bankovinsten
icke beviljades på det sätt Regeringen begärt till fyllande af Statens
allmänna behof, endast tvänne utvägar återstodo, nemligen antingen
påläggande af förökade skatter eller upptagande af nya lån. Jag vågar
dock påstå, att det finnes ännu en tredje utväg, den bästa utaf alla, nemligen
sparsamhet, och om denna icke väljes är det åtminstone ej mitt fel.
Emellertid har nu Andra Kammaren beslutat indragning af halfva anslaget
till indelta arméens vapenöfningar under nästkommande år, utgörande en
summa af icke mindre än 442,000 R:dr, samt af fyr- och båkmedel ett
belopp af ungefär 180,000 Ihdr; vi hafva der genast öfver en half million
riksdaler, utom många andra smärre besparingar, hvillca jag icke anser
behöfligt att uppräkna, men hvilket allt, sammanlagdt med indragningar
på de stora utgiftsstaterna som föreligga till granskning, ifall det blifver
Riksdagens beslut, skall så förminska de beräknade utgifterna, att hvarken
nya skatter eller lån, ej heller den ifrågavarande millionen af bankovinsten
behöfver tillgripas.

Vidare har Herr Finansministern anfört, att bland Riksgäldskontorets
utgifter för år 1870 ingår afbetalning af en kapitalskuld, eller första tredjedelen
af 1867 års lån med 2 millioner riksdaler, och för betäckande

413

Den 17 Mars, f. m.

häraf ansett i främsta rummet böra anvisas bankovinsten säväl för 1867
som 1868, men då denna utbetalning förfaller först den 30 September
1870, så synes det ännu vara god tid att förbereda sig härpå, och att
nästsammanträdande Riksdag allt för väl må kunna härom besluta. Men vill
man nödvändigt redan nu anvisa medel till denna utgift, så bestrider jag
dock alldeles, att för ifrågavarande ändamål hela bankovinsten för åren
1867 och 1868, i rundt tal beräknad till 3,500,000 riksdaler, är behöflig.
Genom enkel subtraktion kan jag icke finna annat, än att de 2,500,000
Rall-, h vilka så väl Utskottet som reservanterne funnit lämpligt att af
bankovinsten bevilja, äro mer än tillräckliga att betacka de ifrågavarande
2 millionerna riksdaler. Då jag derjemte i likhet med flere föregående
talare icke vill, att hela bankovinsten alltjemt skall anslås till bestridande
af Statens ån liga utgifter, och då det synes äfven mig vara önskvärdt, att
åtminstone inom denna Kammare konseqvent tillämpades den grundsatsen
att hvarje år en viss del af bankovinsten reserverades för Bankens egna
ändamål, samt då slutligen detta icke nu kan komma till verklighet på
annat. sätt, än att reservanternas förslag af Kammaren antages, så får jag
för min del påyrka proposition på bifall till detsamma.

Herr Friherre Gripenstedt: Herr Talman! Mina Herrar! Den
väsendtligaste skiljaktigheten mellan de olika meningar, som här sökt göra
sig gällande, är den huruvida, såsom Kong! Maj:t föreslagit, hela bankovinsten
för åren 1867 och 1868, eller 3,500,000 R:dr, bör till Riksgäldskontor^
aflemnas, eller huruvida man bör inskränka sig till ett belopp af
— /2 millioner, eu åsigt som hyllas af så väl Utskottet som reservanterne,
ehuru dessa sednare yrkat en annan fördelning af medlen vid deras utbetalande
af Bankofullmägtige; sålunda är så väl Utskottet som de, hvilka
biträda Kong! Maj:ts förslag, öfverens om första punkten men skilja sig
angående den andra. Vid sådant förhållande torde båda punkterna böra
handläggas i ett sammanhang, och jag ber således om ursäkt, att, då jag
nu inlåter mig i ett resonnement i denna fråga, jag då kommer att vidröra
båda punkterna. Det skäl föregående talare anfört för den åsigten,
att hela bankovinsten icke skulle användas, på sätt Regeringen begärt,
utan eu million varda Banken besparad, ligger deruti, att det skulle vara''
principielt riktigt att årligen reservera eu del af bankovinsten, och har
man till stöd härför åberopat Bankofullmägtiges yttrande. I sistnämnda
afseende bär ock Utskottet förklarat, att det fästat behörigt afseende å
hvad Bankofullmägtige i sitt Utlåtande yttrat om det önskvärda deruti
“att Banken alltid af den årliga vinsten finge behålla någon del.“ Deruti
således Utskottets skäl för sina hemställanden. Men det förundrar
mig, att så väl U tskottet som reservanter och talare, allesamman, stympat
Bankofullmägtiges yttrande, för att få det passande till sitt ändamål. Låtom
oss emellertid se till, hvad Bankofullmägtiges Utlåtande i sjelfva verket
innehåller, om det oafkortad! citeras. Bankofullmägtige såga: “Således
och ehuru, om förevarande angelägenhet betraktas ensamt från synpunkten
af Bankens fördel, såsom upprätthållare af myntvärdet inom landet, det
kunde vara önskvärdt, att Banken alltid af den årliga vinsten finge bibehålla
någon del för att derigenom komma i tillfälle att efter hand minska
sedelutgifningen. “

414

Den 17 Mars, f. m.

Men hvad gör nu Utskottet, när detta Utlåtande åberopas såsom stöd
för Utskottets tillstyrkande? Jo, då stannar man, såsom nyss nämndes,
vid de anförda orden om det önskvärda deri, “att Banken alltid af dén
årliga vinsten finge behålla någon del“, men man utesluter den omedelbart
derpå följande vigtiga meningen: “för att derigenom komma i tillfälle
att efter hand minska sedelntgifningen.“ Jag ber, att man måtte noga
bemärka, det Fullmägtige yttrat, att om en del af vinsten bibehölles, skulle
detta ske för att Banken derigenom skulle komma i tillfälle att efter hand
minska sedelutgifningen — naturligtvis i afsigt att den metalliska kassan
skulle blifva större i förhållande till den utelöpande sedelstocken. Detta
egen ock sin riktighet, i fall man lägger bankovinsten på hyllan, det vill
säga behåller sedlarne inne eller bränner upp dem, ty då förminskas visserligen
sedelstocken, men om man åter utsläpper dessa sedlar i rörelsen,
har man icke gjort nästan det aldra ringaste för Bankens säkerhet, utan
blott åstadkommit det resultat, att utlåningssumman blifvit förökad. Jag
förmodar emellertid, att det icke kan vara Herrarnes mening, att den besparade
bankovinsten skulle läggas på hyllan, utan att den skulle användas
på det sätt jag nyss nämnde, men då bidrager den också ej till förstärkande
af Bankens säkerhet, efter hvad jag tror mig hafva visat. Frågan
är för öfrigt, enligt mitt förmenande, af Utskottet alldeles riktigt uppställd,
då Utskottet säger: Utskottet anser obehöfiigt att upprepade skäl, hvilka,
hemtacle dels från åsigterna i allmänhet om rätta sättet att ordna landets
bankväsende, dels från de fordringar man ställer på Riksbanken såsom
låneanstalt, ofta anförts för och emot aflemnande från Riksbanken af dess
vinstmedel, helst frågan vid detta tillfälle förnämligast lärer bero å ena
sidan på det behof Statsverket kan ega att komma i besittning af berörda
medel och å den andra på möjligheten att från Banken aflemna desamma,
utan att menlig inverkan deraf på fullgörande af Bankens åligganden uppstår.
“ Hvad nu Statens behof af hela bankovinsten beträffar, så har detta
behof blifvit konstateradt så väl genom hvad Kong! Maj:ts nådiga Proposition
om Statsverkets tillstånd härom innehåller, som äfven hvad Herr
Finansministern här nyss behagat meddela. Jag tillåter mig dessutom återkalla
i Kammarens minne, dels att yttranden här ofta afgifvits, som klandrat
inkomstberäkningarne, såsom varande alltför högt tilltagna, dels ock
att Kammaren kollektivt genom voteringar vid flera tillfällen förklarat, att
behof funnos, hvartill nödiga tillgångar saknades, och derföre förundrar
mig det högeligen att höra, det nu bankovinsten icke skulle vara behöflig
för fyllande af dessa behof. Således måste väl Kammaren vara ense om
första delen af den uppställda satsen, eller att behof af de ifrågavarande
medlen finnes, ty annars skulle Kammaren i detta fall gifva sig sjelf den
aldra besynnerligaste dementi. Hvad derefter beträffar den andra synpunkten,
hvarunder Utskottet betraktat frågan, eller möjligheten att från
Banken aflemna bankovinsten, utan att menlig inverkan deraf på fullgörande
af Bankens åligganden uppstår, så hafva Bankofullmägtige, åt hvilkas omdöme
i denna fråga vitsord väl i främsta rummet bör tillerkännas, bestämdt förklarat,
att någon dylik menlig inverkan häraf icke är att befara, äfvensom
att hvad Fullmägtige yttrat om önskvärdheten i allmänhet att någon , del
af bankovinsten reserverades, hvilar på en helt annan förutsättning och
syftar på ett helt annat ändamål än det, som nu med en sådan åtgärd

Den 17 Mars, f. in.

415

åsyftas. Således kan jag för min del icke komma i någon tvekan om rätta
sättet att gå till väga i denna fråga, ty när det är tydligen och klart visadt
att behof förefinnes att använda hela bankovinsten, samt det tillika
är fullkomligt ådagalagdt och erkändt, att Bankens intressen derigenom
alldeles icke komma att blifva lidande, så hemställer jag huruvida icke alla
skäl tala för hela bankovinstens öfverlemnande till Riksgäldskontoret, heldre
än att tillgripa de medel Herr Finansministern i sitt föredrag omnämnde
såsom i annat fäll oundgängliga. Frågan ställer sig för mig så
enkel, att jag faller i förundran deröfver, att man icke kan eller vill inse
lämpligheten af att gå till väga på det af Kongl. Maj:t föreslagna sättet.
Möjligen har man med sin vägran härtill någon annan afsigt än den som
blifvit uttalad, men då jag för min del icke kan gilla dylika utvägar, yrkar
jag, att hela banko vinsten för åren 1867 och 1868 måtte, på sätt
Kongl. Maj:t föreslagit, varda till Biksgäldskontoret öfverlemnad, och tillstyrker
alltså bifall till den nu föredragna första punkten af Betänkandet.

Herr Erik Olsson: Jag har begärt ordet endast för att i största
korthet gifva till känna, det jag yrkar afslag å Utskottets hemställan i
denna punkt, och anhåller om bifall till den af Herr Jöns Rundbäck med
flera framställda reservationen.

Herr Jöns Pehr sson: Då jag väckt motion i frågan, i ändamål
att hela bankovinsten måtte bibehållas för Bankens behof för att stärka
dess solidité och lätta dess utlåningsvilkor, så har min mening dermed
varit att göra Banken så stark, att den ensam kunde bestämma räntans
belopp i landet, och förr än man kommer till detta resultat blir icke heller
någon allmän välmåga inom vårt land, ty för den mindre jordbrukaren
finnas inga andra lån möjliga att uthärda, än dem Riksbanken kan lemna.
Då vi nu hafva sett att vi omöjligen kunna lyckas afpruta mer än som
svarar mot reservanternas förslag, så finnes ingen annan utväg att taga
än att bifalla detta, ehuru det är med smärta jag finner, att Regeringen
icke tänker på att bankovinsten kan behöfvas för Bankens behof, ty så
länge denna icke är starkare, än den för närvarande är, kan den aldrig
tänka på att ersätta de sedelutgifvande privatbankerna, hvilka nu på sedelutgifningen
tillskansat sig en vinst af minst 80 millioner, den Riksbanken
bort, i fall den varit starkare, kunna förbehålla sig sjelf, till rikets
gagn och nytta. För denna summa skulle vi bland annat kunnat bygga
dubbelt så långa jernvägar, som dem vi nu hafva. Jag vill nu emellertid
icke längre utsträcka diskussionen, utan åtnöja1 mig med att yrka bifall
till reservanternas förslag, ehuru jag lifligt beklagar, att vi icke gått en
ändå bättre väg, då en sådan stått oss öppen.

Herr Johan Olsson: Äfven jag har väckt motion derom, att Riksbankens
vinst må användas till att förstärka Bankens grundfond, för att
sedan derifrån under form af lån utgå till befordran af jordbruk, bergsbruk
och näringar i allmänhet, men då denna motion icke, mer än andra
i denna Kammare väckta i enahanda syfte, lyckats vinna något afseende,
återstår för mig icke något annat än att välja det minsta onda af hvad

416

Den 17 Mars, f. ra.

som erbjudes, och af denna anledning instämmer jag i reservanternas förslag
och yrkar bifall till detsamma.

Herr Björck: Det är naturligt att i fråga om användande af en
vinst, som väl må kunna påräknas men dock kan uteblifva, noggranna bestämmelser
icke på förband kunna gifvas, utan att mycket beror på pröfning
utaf de särskilda omständigheter, som vid hvarje tillfälle förete sig.
Vid denna pröfning bör man dock tillvägagå efter vissa grundsatser, ty
om man bortser från sådana eller icke erkänner dem, så invecklar man
frågan eller åtminstone gör den mer omtvistad, än den i allt fall kan
blifva. I ett sådant förfarande ser jag för min del anledningen dertill, att
riksdag efter riksdag förekommit tvister om bankovinstens användande;
och dessa tvister äro bland dem som inom Representationen mest splittra
sinnena. Jag nämnde, att man bör bestämma sig för vissa grundsatser,
och derföre ligger det ock mycken betydelse uti reservationen, emedan den
verkligen angifver och söker att fastställa en dylik princip. Enligt min
åsigt bör man till ett lämpligt belopp bestämma, huru mycket man för
hvarje år framdeles vill lemna såsom bidrag till Statens behof, men förklara
att återstoden af vinsten må åt Banken reserveras, naturligtvis under
förbehåll att, der förstärkningar för Bankens grundfond anses alldeles
öfverflödiga, annorlunda förordna om denna del af vinsten. Hvarje penningeinstitution
eller hvarje industrielt företag, som är beroende af enskilda
intressenter, plägar ändock alltid använda en del af vinsten att
förstärka grundkapitalet, och endast den öfriga delen utdelas bland delegarne,
hvarigenom ock vinnes, att allmänheten bildar sig en föreställning
om företaget och värdet af andelar deri. Äfven Riksbanken synes således
böra förstärka sin grundfond med eu del af sin vinst, men denna princip
har man icke sällan frångått, så att man till och med någon gång ifrågasatt
att på en gång borttaga mera än ett års bankovinst. Grundfondsbeloppet
är nu lagligen bestämdt till 25,000,000 R:dr, och är, enligt mångas
åsigt, alldeles tillräckligt. Men hvarpå grundas eu sådan mening?
Grundfonden har ursprungligen uppkommit genom härtill anslagna medel
af fordringar hos Riksgälds-kontoret till belopp af cirka 6,000,000 R:dr.
Ingen påstår, att detta belopp var tillräckligt, och derför har grundfonden
blifvit ökad genom andelar af Bankens vinst, och kan alltså på samma
sätt alltmer och mer förökas. Man får icke heller på grund af någon
erfarenhet anse nämnda belopp vara något minimum, ty Bankens grundfond
har under flera af de sednare åren uppgått till 29,000,000 R:dr, och
det är alltså med detta belopp såsom grundfond Bankens affärer blifvit
bedrifna och kunnat bedrifvas. De faktiska förhållandena ådagalägga
alltså, att grundfonden behöfver vara större än 25,000,000 R:dr. aldra
minst är det rådligt att nedsätta den under detta belopp. Om man tillspörjer
Bankens egen styrelse om orsaken till den förbättring i Bankens
förhållanden som på sednare tiden inträdt, så skall man otvifvelaktigt få
till svar, att orsaken härtill är det sista utländska lånet. Men om vi nu
få ett eller par missväxtår, något som tyvärr alldeles icke ligger utom
möjlighetens område, så skall sannolikt den genom sistnämnda lån förökade
metalliska valutan nedsjunka till samma låga belopp, som den utgjorde -

Den 17 Mars, f. m.

417

gjorde för några få år sedan, och ett nytt utländskt lån måhända blifva
af behofvet påkalladt. Det är således endast de närvarande gynnande
förhållandena, som hafva kunnat förmå Bankofullmägtige att yttra sig så,
som de gjort uti det dem alfordrade utlåtandet, som ligger till grund för
Utskottets nu gjorda hemställanden. Man finner af detta yttrande att
Bankofullmägtige påräkna att hafva att tillgå obligationer till nominelt
värde af omkring 5,092,000 Ridt Svenskt, förutom 2,000,000 till följd af
öfverenskommet inköp af Riksgälds-kontorets obligationer. Härtill skulle
komma att fyra filialbanker skulle under årets lopp inbetala återstående
sammanräknadt förstärkningsbelopp af 1,195,000 R:dr, äfvensom att skil—
naden mellan beloppet af högsta tillåtna sedelutgifning och beloppet af
beräknad sedelstock, eller den så kallade reservfonden, nu uppgår till

11,500,000 R:dr. Jag medgifver att detta sistnämnda förhållande är något
ganska ovanligt, och att det aldrig inträffat under den tid jag hade
närmare sysselsättning med Bankens affärer. Men då man icke kan undgå
att finna att ensamt gynsamma förhållanden förorsakat dessa ganska göda
resultat, och då dåliga tider kunna komma, så synes det att man bör vara
ytterst försigtig i sitt handlingssätt och derföre har jag betänklighet vid
att af Bankens medel bevilja så stort anslag till Riksgälds-kontoret, som
man nu ifrågasatt. Enda och riktiga sättet att bedöma frågan är således,
enligt mitt sätt att se, att utgå från erfarenheten, och man kommer då
till det resultat, att Bankens ställning ej'' är så dålig, att den behöfver
hela bankovinsten, men icke heller så god och betryggad att man bör gå
längre än försigtigheten bjuder och till Riksgälds-kontoret öfverlemna hela
summan. Man har här sagt att Banken i sjelfva verket icke förstärkes
genom reserverande af bankovinsten, utan att enda följden deraf vore en
förminskning af sedelstocken. Jag vågar dock vara af en motsatt åsigt,
ty man kan väl icke frånkänna Bankens fordringar allt värde, och ifall
banko vinsten utlånas, så får ju Banken en mängd fordringar, som den
förut icke haft, och hvilka väl bidraga att föröka dess egendom. På
samma grund skulle man ju kunna säga att det vore likgiltigt huru stor
Bankens grundfond är, antingen den belöper sig till 25,000,000 R:dr, eller
består af endast 5,000,000 å 6,000,000 R:dr, och att Bankens enda egentliga
tillgång är den metalliska valutan och innehafvande obligationer. Betraktar
man derföre frågan från synpunkten af Bankens eget intresse och
fördel så kommer man ovilkorligen till det resultat att banko vinsten bör
till en del reserveras, och lika villigt som jag erkänner att Riksbanken
vid tillfälle af behof bör efter förmåga understödja Staten, lika angelägen
är jag att i främsta rummet se på Bankens fördel. De enskilda bankerna,
hvilka man måste gifva det vitsordet att de i allmänhet äro ganska väl
förvaltade, handla ock på det sättet att de för hvarje år öka sin reservfond.
Om jag nu betraktar denna frågas sammanhang med statsregleringen,
så måste jag medgifva att det är ett ganska vackert försök af Regeringen
att vilja, så vidt möjligt är, söka ställa så till att man kunde betala
de ifrågavarande tvänne millionerna af 1867 års lån utan att behöfva
gripa till någon förnyad upplåning eller förökad beskattning, hvilka, enligt
Herr Finansministerns åsigt, voro de enda alternativer man hade att
tillgå, ifall ej bankovinsten dertill finge användas. Att öka beskattningen
Riksd. Prat. 186.9. 2 Afd. 2 Band. 27

418

Den 17 Mars, f. m.

anser jag för detta ändamål vara snart sagdt omöjligt, och ogerna vill jag
äfven bidraga till att föröka Statens redan nog stora skulder. Har inan
emellertid att välja mellan att upptaga ett nytt lån och att tillgripa hela
bankovinsten, så medgifver jag gerna att olika tankar härom kunna uppstå,
och att denna punkt kan blifva mycket tvistig. Men om man betraktar
förhållandena sådana de äro, om man erinrar sig att Riksgäldskontorets
fordringar hos Statskontoret ej äro af synnerligen stort värde,
samt att en brist i alla fall torde uppstå, så tror jag att eu hvar torde
få medgifva att det icke vore financielt oriktigt att genom lån fylla Statens
behof i afvaktan på bättre tider, och derigenom hjelpa sig öfver de
närvarande svårigheterna, så vidt man nemligen kan påräkna samma inkomster
som hittills, eller man ock kan få tillfälle att göra indragningar
och besparingar; åtminstone är, efter min åsigt, ett sådant sätt att föredraga
framför en rubbning af den grundsatsen, att Banken årligen borde
behålla en del af sina vinstmedel. Men jag är öfvertygad derom, att man
icke behöfver gå så långt som att upptaga nya lån, ty om Riksdagen gillar
och stadfäster de besparingar, som Andra Kammaren lör sin del redan
beslutat under handläggningen af de till statsregleringen hörande frågor,
så tror jag att debet och kredit nog skola gå ihop, och att statsbrist»!
skall kunna fyllas af de tillgångar, som vid statsregleringens uppgörande
icke tagits i beräkning. Jag hyser denna glada förhoppning till följd af
de upplysningar Herr Finansministern behagade lemna vid handläggningen
af Fjerde Hufvudtiteln, och på grund deraf anser jag att man icke behöfver
taga sig så nära, som åtskilliga ärade ledamöter här föreslagit.
Hvad nu angår beloppet af hvad som bör beviljas, så tror jag att man
helst borde inskränka anslaget till det, som anses under detta året kunna
utbetalas, ty vi kunna icke se in uti framtiden och derföre böra vi icke
heller taga den i beräkning, eller afhända oss hvad som sedermera kan
finnas böra reserveras. Jag vill dock foga mig till deras mening, Indika
föreslagit att af bankovinsten anvisa ett belopp af 2,500,000 R:dr. Beträffande
skilnaden mellan Utskottets och reservanternas förslag i afseende
på de olika tiderna, på hvilka de böra till Riksgälds-kontoret aflemnas, så
anser jag reservanternas förslag jemväl i detta hänseende hafva ett afgjordt
företräde, helst Riksgälds-kontoret har mångfaldiga utvägar att anskaffa
medel äfven under den tid, som möjligen skulle hinna förflyta innan Bankens
vinstmedel för hvarje särskilt fall kunna till Riksgälds-kontoret aflevereras.
På grund af hvad jag nu haft äran anföra finner jag mig förhindrad
att lemna bifall till Kongl. Maj:ts Proposition, utan anhåller om proposition
på bifall till reservanternas förslag i ämnet uti båda dess punkter.

Herr Per Nilsson från Christianstads län: För min del tror jag,
att en del af bankovinsten både kan och bör reserveras för Bankens egna
behof. Fn sådan åtgärd synes mig så mycket mera af behofvet påkallad
som, efter hvad man här haft tillfälle höra, man kunde hafva att befara,
det Banken en gång skulle kunna komma derhän, att den icke längre
mägtade fullgöra ingångna förbindelser.

Jag vill icke längre fördröja diskussionen genom att anföra ytterligare
skäl för denna min åsigt, utan ber endast att få tillkännagifva, att
jag i denna punkt instämmer med reservanterna.

Den 17 Mars, f. m.

419

Herr Jonas Jonasson från Calmar län: Jag kan icke annat än
erkänna riktigheten, af Herr Finansministerns yttrande, att Statsverket i
år behöfde hela bankovinsten. Deri instämmer jag. Om vi derigenom betäckte
statsskulden, vore bankovinsten onekligen på så sätt bäst använd;
men jag tvifiar derpå, att Statsverket dermed vore hulpet. Jag tror deremot
att, i fall beräkningarne på ett försigtigt sätt äro uppgjorda, denna
Kammare under Riksdagens lopp gjort så stora besparingar på äskade anslag,
att man väl kan våga att, på sätt reservanterna föreslagit, afsätta
en del af banko vinsten för Bankens egna behof. Jag yrkar derföre bifall
till reservanternas förslag.

Herr Indebetou: Det är med anledning af ett yttrande af Friherre
Gripenstedt som jag funnit mig föranlåten att ånyo begära ordet. Jag
skulle helst vilja tro, att jag missuppfattat detta yttrande; men då flere
inom Kammaren uppfattat detta i likhet med mig kan jag i min egenskap
af ledamot i Banko-Utskottet icke lemna detta yttrande, obesvaradt.

Friherre Gripenstedt yttrade nemligen, såvida min uppfattning är riktig,
i början af sitt sista anförande, att Bankofullmägtiges yttrande blifvit
af Banko-Utskottet så till vida stympadt, att Utskottet skulle hafva citerat
endast första delen deraf, som stod i harmoni med hvad Utskottet i sitt
Utlåtande anfört, men deremot uteslutit den sednare delen deraf, då den
icke öfverensstämde med Utskottets åsigter. Om så vore förhållandet,
skulle man med skäl kunna lägga det Utskottet till last såsom mycket
klandervärdt. Men jag anser mig skyldig lemna de upplysningar, att Utskottet
i detta fall handlat på ett i högsta grad samvetsgrannt sätt; och
just för att förekomma en beskyllning för motsatsen har Utskottet å pag.
2 och 3 i sitt Betänkande intagit Bankofullmägtiges utlåtande in extenso.
A tionde och elfte raderna från slutet af sidan 3 förekommer äfven det
yttrande, som efter min uppfattning, Friherre Gripenstedt med sin anmärkning
åsyftat. Denna anmärkning torde sålunda grunda sig på ett
misstag.

Då jag har ordet, anser jag mig böra gå något längre för att fästa
uppmärksamheten derpå, att Banko-Utskottet ingalunda infordrat Bankofullmägtiges
yttrande, för att detta skulle tjena till rättesnöre för Utskottets
Utlåtande till Riksdagen. Hvartill skulle i så fall ett Banko-Utskott
tjena? Riksdagen kunde ju då hänväuda sig direkte till Bankofullmägtige.
Men Utskottet har deremot ansett sig icke böra inkomma till Riksdagen
med ett yttrande förrän alla de skäl, som på ena eller andra sidan kunna
förefinnas, blifvit samlade; och derföre har äfven Utskottet för fullständighetens
skull infört Bankofullmägtiges utlåtande i dess helhet.

Då Utskottet sedermera ansett sig böra tillstyrka en del af Bankofullmägtiges
utlåtande, men deremot afstyrka en annan del, tror jag Utskottet
varit i sin goda rätt.

Herr Fredrik Petersson: I öfverensstämmelse med reservanternas
förslag är äfven min åsigt, att det vore fördelaktigt att afsätta någon del
årligen af bankovinsten för Bankens eget behof. Banken skulle derigenom

420 Den 17 Mars, f. m.

blifva starkare och vinna i soliditet. Jag yrkar sålunda bifall till reservanternas
förslag.

Herr Rundbäck: Jag ber om ursäkt att jag ånyo begärt ordet;
men jag anser mig böra uttrycka min åsigt, att man begått en orättvisa
emot reservanterna, då man påstått, att de genom sitt förslag endast sett
Bankens fördel till godo. De hafva ju velat lemna Statsverket mera än
Riksdagen tillförene afstått, då de vilja afstå 1,000,000 R:dr af sistlidna
årets vinst; alltså torde väl den förebråelsen icke hafva skäl för sig, att
icke Statsverkets intressen blifvit tillgodosedda. Men å andra sidan är
väl icke något att anmärka deremot, att en ledamot i Banko-Utskottet
äfven medverkar till Bankens fördel.

På den anmärkningen att man, om icke bankovinsten användes på
det föreslagna sättet, icke skulle kunna använda Bankens sedlar på annat
sätt än att bränna upp dem, anser jag mig icke ens behöfva ingå i
svaromål.

Men deremot ber jag att emot Herr Friherre Gripenstedts yrkande
få anmärka, att Kongl. Maj:t begärt af bankovinsten 100,000 R:dr mera
än den utgör. Detta beror nu otvifvelaktigt på ett misstag från Regeringens
sida; men jag hemställer, huruvida det vore riktigt att, oafsedt detta
misstag, bifalla hvad som äskats; ty i så fall beviljar man mera än hela
bankovinsten utgör och torde då uppgifvas hvarifrån det öfver skjutande
beloppet skall tagas.

I fråga om anmärkningen att bankovinsten är behöflig för Statens
behof och annat sätt att fylla detta ej förefinnes; så tager jag mig friheten
påpeka en annan utväg, nemligen sparsamhet.

Herr Statsrådet Friherre af Ugglas: Fn värd ledamot af Statsutskottet
har yttrat att, ehuruväl Bankens grundfond vore bestämd till
25,000,000 R:dr, har denna grundfond likväl under de sednare åren uppgått
till omkring 29,000,000 R:dr; och den värde talaren hemställde derefter,
huruvida det icke vore skäl att bibehålla fonden vid detta högre
belopp. Jag ber dervid att få erinra, att genom en sådan utbetalning,
som Kongl. Maj:t afsett, dess skulder eller rättare sagdt Bankens tillgångar
äfven icke skulle komma att nedgå till 25,000,000 R:dr. Af Bankofullmägtiges
redogörelse känna vi, att Bankens behållning den 1 Januari
1869 utgjorde 29,203,445 R:dr 41 öre, hvaraf sålunda efter afdrag af

1,500,000 R:dr, som till Riksgälds-kontoret öfverlemnats, återstå 27,703,445
R:dr 41 öre. Om man härtill lägger 1868 års bankovinst med 1,535,608
R:dr 23 öre, så komma vi för närvarande till en siffra af 29,239,053 R:dr
64 öre. 1 händelse man nu under detta årets lopp till Riksgälds-kontoret
aflemnar 1,995,647 R:dr 77 öre, måste man dock taga i beräkning att
under årets lopp 1869 års bankovinst ökar Bankens tillgångar; och jag
anser derföre afl anledning vara att antaga, det öfverskottet fortfarande
skall komma att utgöra omkring 29,000,000 R:dr. Sålunda torde genom
de föreslagna utbetalningarne icke, på sätt talaren antydt, vara att befara,
det grundfonden skulle nedgå under sitt nuvarande belopp.

En annan talare har med en viss skärpa accentuerat att Kongl. Maj:t
begått eu missräkning på 100,000 Rall-, då bankovinsten för år 1868 upp -

Den 17 Mars, f. m.

421

tagits till 1,600,000 R:dr i stället för 1,500,000 R:dr. Då man så bestämdt
anmärker en sak, så torde man äfven böra se till att ens egna uppgifter
blifva så noggranna som möjligt. Den så kallade missräkningen uppgår icke
till 100,000 R:dr, såsom den värde talaren uppgaf, utan till omkring 70,000
R:dr, och jag hemställer till Herrarne, huruvida man kan begära att man
skall kunna i December månad på öret uträkna det löpande årets bankovinst,
och vågar jag tro, att man i den Kongl. Propositionen kommit sanningen
bra nog nära, då man der uppgifvit bankovinsten till ett belopp
af 1,600,000 Rall’. Den anmärkningen, att jag i detta fall missräknat
mig, anser jag mig således kunna taga temligen lugnt.

Ytterligare ber jag få fästa den värde ledamotens från Calmar län uppmärksamhet
på några misstag, som förekomma i hans anförande. Bland
de besparingar, han uppgaf vara af Riksdagen vidtagna, var ock en summa
af 200,000 R:dr, som skulle af fyr- och båkmedlen öfverlemnas till Riksgälds-kontorets
disposition. Han glömde likväl upplysa, att enahanda belopp,
utöfver hvad i Kongl. Propositionen begärdes, redan blifvit af Riksdagen
beviljadt, nemligen 20,000 R:dr för det med Herr Adlersparres
motion om vapenundervisning i skolorna afsedda ändamål och 180,000
R:dr till fångvården.

Slutligen vågar jag hemställa, om, då, såsom ändock nästan alla talare
bär erkänt och såsom Bankofullmägtige äfven medgifvit, det icke är för
Bankens ändamål nödvändigt att i närvarande stund behålla en del af
dess vinst, och äfven om man delar den åsigten att det i allmänhet är
rätt att årligen afsätta någon del af bankovinsten, det kan vara riktigt
att börja med tillämpningen af en sådan grundsats just nu, när, utan någon
tänkbar olägenhet för Banken, Statsverket derigenom skulle få vidkännas
ganska stora olägenheter; en talare har till och med erkänt att
dessa olägenheter icke skulle kunna afhjelpas annat än genom upptagande
af ett lån. Jag hemställer till den värde talaren sjelf och Kammarens
öfriga ledamöter, om det icke skulle vara för vår kredit gagnande att en
gång göra en afbetalning på våra skulder utan att behöfva upptaga nya
lån. Jag tror det vara af stor vigt att visa, att då man har tillgångar
man äfven har god vilja att med dem betala sina skulder.

Af dessa skäl anser jag Kammaren böra fästa afseende på Kongl.
Maj:ts Proposition, hvarför jag anhåller att Kammaren härtill måtte lemna
sitt bifall.

Herr Sandstedt: Jag vill endast tillkännagifva, att jag instämmer

med reservanternas förslag.

Då ännu åtskilliga ledamöter anmält sig till afgifvande af yttranden
öfver den föredragna punkten, och öfverläggningen, vid den nu långt framskridna
tiden, alltså icke ansågs kunna bringas till slut, gjorde Herr Talmannen
hemställan om Kammarens åtskiljande och diskussionens fortsättande
i det till aftonen anslagna sammanträde. Efter lemnadt bifall till
denna hemställan åtskiljdes nu kl. 3 e. m. Kammarens ledamöter och
sammanträdde åter:

422

Den 17 Mars, e. m

Kl. 6 e. in.

§ 7.

Fortsattes behandlingen af lista punkten i Banko-Utskottets Utlåtande
N:o 5, med förslag i fråga om användande af bankovinsten.

Dervid uppropades följande ledamöter, som anmält sig till ordets erhållande
:

Herr Hedlund: Jag ber att få återkomma till en gammal jemförelse.
Om Riksbanken vore en enskild inrättning — något som mer än
en önskat — det vill säga om den upptoge enskilda aktieegare, så sute
vi, antaget att vi vore dessas ombud, vid det här laget med en lyckligt
afslutad hufvudbok för att ventilera Bankens vinst för 1868 i stället för
1867: under sådana förhållanden skulle aktieegarne också utan tvifvel
fordra, att vinsten för 1868 vore ganska snart färdig att aflemnas, så att
man icke behöfde några vidlyftiga underhandlingar, huruvida den kunde
lernnas ett år förr eller sednare. Man skulle anse en sådan enskild inrättning
icke motsvara aktieegarnes anspråk, om den icke i så god tid
hade sina räkenskaper klara, men med Svenska Riksbanken, hvars ombud
vi nu äro, har man besynnerligt nog ansett ett annat förhållande kunna
ega rum. Inom den enskilda bankinrättningen skulle man, innan vinstutdelningen
bestämdes, tillse huru mycket som borde afsättas till reservfonden.
Det är på denna ståndpunkt vi nu befinna oss beträffande Riksbanken.
Hvad som då här bör undersökas är, huruvida Riksbankens
grundfond och de öfverskottsmedel, Banken i öfrigt disponerar, äro för
rörelsens bedrifvande tillräckliga, eller om de behöfva förstärkas. Det är
detta jag nu önskar få utveckla, äfven med känsla af huru otacksamt det
i allmänhet är att resonnera i detta ämne.

Hvarföre, frågar jag då först, yrkar man att denna grundfond skall
okas? Forsta svaret, som möter mig, är, att Bankens metalliska kassa
må derigenom kunna förstärkas. Mången har bekymmer för denna kassa;
och när man känner hur vigtig den är för det allmänna affärslifvet, så är
denna känsla förklarlig. Men ingalunda är det sagdt, att med ökande af
Bankens grundfond äfven den metalliska kassan skall förstärkas. En blick
på förhållandet i detta afseende efter 1884 visar oss, att när grundfonden
blott vant 15 millioner . riksdaler, har den metalliska kassan varit högre
än när samma fond varit 25 å 30 millioner, likasom ock att med samma
grundfond metalliska kassan varit uppe i öfver 52 millioner, för att derefter
nedgå till 10 millioner. Dessa nakna’ förhållanden böra väl ådagalägga,
att grundfonden och kassan äro två ganska olika saker, hvilket
hvar och en,, som det minsta känner bankväsendet, alltför väl vet. Så
kunde man höjt grundfonden till 100 millioner riksdaler, utan att metalliska
kassan dermed ökades, beroende helt enkelt derpå huruvida man
placerar grundfondsmedlen i räntebärande säkerheter eller för dem köper
silfver.

Ben 17 Mars, e. m.

423

Så kan också en enskild man hafva en förmögenhet af 100,000 Riksdaler,
utan att ega mer än ett ringa belopp i sin kassa, under det att en
annan, som icke eger mer än 10,000 Riksdaler, kan nödgas hålla en mycket
stor kassa. Grundfonden och metalliska kassan äro således, såsom
sagdt är, två olika saker.

Ett annat skäl till grundfondens ökande är äfven anfördt — och detta
af Bankofullmägtige sjelfva — att man nemligen derigenom kan minska
sedelutgifningen. Men detta står icke i något oskiljaktigt samband med
grundfonden. Äfven här tala enkla data, nemligen hurusom den utelöpande
sedelstocken varit med en grundfond om 15 millioner än större
och än mindre, efter förhållandena, än med en grundfond om 25 å 30
millioner.

Hvad för öfrigt det nuvarande förhållandet beträffar, så framgår åt
revisionsberättelsen för Bankens förvaltning år 1868, att Bankens sedelskuld,
efter afdrag af de i bankoreglementets 26 § omförmälda poster, i
början af Augusti detta år utgjorde 20,546,000 R:dr, under det att metalliska
kassan uppgick till 16,416,000 R:dr. Banken hade således icke
utelöpande sedlar för mer än 4,130,000 R:dr utöfver den metalliska kassan,
under det att Banken har rättighet att utgifva sedlar ända till 30
millioner riksdaler utöfver denna kassa. Deraf måste vara klart, att Banken
har tillräckligt fält för att minska sin sedelutgifning, utan att grundfonden
behöfver ytterligare förstärkas.

Men, säger man äfven, om grundfonden ökas, så kan man i samma
män öka utlåningskassan. Detta må så vara, men dermed är icke ändock
sagdt, att utlåningen verkligen kommer att ökas. Ty om tillskottet lägges
t. ex. i obligationer, så blir ju icke utlåningen derföre större. Banken
har, enligt mitt förmenande, resurser nog att öka sina utlåningsfonder utöfver
hvad de nu äro, men Bankofullmägtige hafva sannolikt hindrats derifrån
af en måhända nog långt drifven farhåga att icke kunna med full
trygghet möta sina förbindelser. Denna farhåga påminner mig om en
anekdot från den sorgligt ryktbara handelskrisen 1857. En bokhållare på
ett af de solidaste handelshus i Göteborg inträdde en dag till principalen,
utropande: ‘''Alla menniskor stoppa, och det är väl bäst att vi göra så
med/* — “Kanhända*-'', svarade denne, “men jag vet icke, att vi äro någon
någonting skyldige, och då är det väl bäst att vänta.**

På samma sätt torde det äfven vara med Svenska Riksbanken, när
vi rätt se efter, då nemligen dess skuld reducerar sig till eu sådan obetydlighet,
att man allt för väl skulle kunna, utan att lägga af mera al
behållningen, ändock öka utlåningssumman.

Men, invänder man, om ock detta är sannt, så kan det likväl aldrig
skada att försäkra grundfonden. Det kan dock verkligen vara en förlust
att hafva för stor grundfond, ty för ett kapitals rätta användande fordras,
att hvarje del deraf skall gifva tillräcklig stor afkastning.^ Det är klart,
att, om man i en bankrörelse, som endast erfordrar 10 millioners kapital,
i stället använder 30 millioner, så har man endast tredjedelen så stor
förtjenst på sina penningar som man eljest kunde hafva. Jag vill såsom
exempel anföra enskilda hanken i Göteborg, hvilken vid den nya oktrojen
år 1857 utvidgade sin grundfond från 3 till 5 millioner, men sedan
åter nedsatte densamma till 3 millioner, ty man fann att afkastningen icke

424

Den 17 Mars, e. m.

blef större på de 5 millionerna än den förut varit på de 3, hvarföre man
ansåg sig kunna bättre använda de öfverskjutande 2 millionerna på annat
båll. Detta tror jag äfven kunna hafva sin tillämpning på vår Riksbank.
Jag vill dock icke besvära med någon vidlyftig kalkyl häröfver, då jag
ret, att man här i allmänhet icke gerna hör siffror; men jag anser att
Riksbankens rörelse, jemförd med andra bankers inom och utom landet,
allt för val skulle kunna bedrifvas med 15 millioner grundfond i stället
för 25, till lika stort omfång som nu. Så t. ex. hafva vi här i Stockholm
en enskild bank, som utgör ett rödt spöke för mången, hvilken med eu
grundfond af en million och en reservfond af en million, summa två millioner,
drifver en högst betydande rörelse. Således fordras för grundfonden
ingenting mer och ingenting mindre, än att den är tillräckligt stor
för att låta banken med nödig soliditet drifva sin rörelse, och detta beror
för öfrigt hufvudsakligen på förvaltningen.

Men det är en egendomlighet med den Svenska Riksbanken, som icke
har sitt motstycke på andra ställen, att den under många år drifvits, utan
att i densammas styrelse funnits en enda person med bankaffärsvana.
Tack vare dessa personers redlighet och nit samt lyckliga förhållanden i
öfrigt har det gått temligen bra ändå, men gifvet är att rörelsen hade
blifvit annorlunda bedrifven, derest här funnits den speciel bankerfarenheten
och insigter, som icke förvärfvas vare sig vid rådsbordet eller domarebordet,
på prestgården eller hemmanet, utan i det särskilda yrket.

Förutom eu god förvaltning fordras ytterligare äfven en god organisation,
goda former, men det torde icke finnas någon bank i verlden med
så invecklade och trånga former samt så dryga omkostnader som vår.
Exempelvis må jag nämna, att Nationalbanken i Danmark bedrifves med
en årlig kostnad af 223,000 Rall'' och den Nordtyska banken i Hamburg
med cirka 120,000 R:dr (----- 87,000 mark banko), under det att den
Svenska kostar närmare 600,000 Rall'' i årliga förvaltningskostnader, och
ändock hafva dessa banker enahanda grundval som vår, men en betydligt
större rörelse. På detta område tror jag således, att de, som ifra för besparingar
i alla möjliga riktningar, äfven skulle kunna göra åtskilliga icke
så obetydliga. Det är besynnerligt, att oaktadt Svenska Representationen
eljest klagar öfver embetsverkens dyra förvaltning, har den sjelf, i afseende
å de tvänne institutioner, som stå under dess direkta styrelse, den
dyraste administrationen i verlden.

Således är det, enligt mitt förmenande, oriktigt att vilja ytterligare
öka Riksbankens grundfond, och så mycket oriktigare som denna bank är
statens, hvilken bör noga tillgodogöra sig all sin egendom, ty den vinst af
omkring lya å 2 millioner, som Banken årligen får, utgör ej mer än 5 å
6 procent ränta på ett grundkapital af 30 millioner riksdaler, och så
mycket bör väl Staten kunna fordra på sitt kapital. Aldraminst bör då
Staten vägras att disponera sin vinst, när det gäller att betala en skuld
för Staten, utan tvärtom borde man vara Regeringen tacksam, när den
velat så ordna, att vi utan nya lån och utan skatteökning skulle kunna
afbetala vår skuld medelst denna för Banken sjelf öfverflödiga vinst. Man
har emot detta äfven anmärkt, att när de 2 millioner, som skola afbetala,
icke förfalla förr än i September nästa är, så kunde man till dess
disponera dem för Bankens egen räkning; jag vill icke bestrida att så kan

Den 17 Mars, e. m.

425

göras, men kan likväl icke finna något skäl hvarföre vi skulle uppskjuta
med att disponera den nu upplupna bankovinsten just för denna uppgörelse,
som skall ske år 1870, hvarigenom nästkommande Riksdag icke vidare
har i sin magt att borttaga den ifrån detta ändamål.

På dessa grunder instämmer jag uti hvad Banko-Utskottet i första
punkten och i öfverensstämmelse med Kong! Maj:ts nådiga Proposition
tillstyrkt, eller anvisande af Riksbankens hela behållna vinst för 1867 till
fyllande af Statens allmänna behof, å bifall hvartill jag vördsamt anhåller
om proposition.

Herr Magnus Svensson: Då redan i denna fråga så många talare
uppträdt och vidlyftigt framställt sina åsigter i ämnet, vill jag ej uppe
hålla Kammarens tid utan inskränker mig till att instämma i det förslag,
som af åtskillige Andra Kammarens ledamöter blifvit framlagdt i deras vid
förevarande Utlåtande bifogade reservation.

Herr Friherre Grip en st ed t: Herr Talman! Mine Herrar! Eu
talare, icke långt ifrån mig, har på förmiddagen yttrat, att han hoppades
hafva misstagit sig i sin uppfattning, då han tyckte, att jag i mitt förra
anförande lagt Utskottet till last, att det icke åberopat Bankofullmägtiges
yttrande fullständigt utan stympat detsamma. Jag får nu förklara, att han
har fullkomligt rätt uppfattat mitt yttrande, och jag vidhåller, att Bankofullmägtiges
utlåtande icke blifvit fullständigt åberopadt, utan tvärtom
stympadt och derföre missledande. Den värde talaren har velat försvara
Utskottets handlingssätt dermed, att på ett ställe i Betänkandet förekommer
Bankofullmägtiges utlåtande i sin helhet. Ja, det är efter mitt begrepp
icke mycket att tacka för, att, när man direkt citerar ett yttrande,
det då inflyter oförändradt, men enligt mitt omdöme om “samvetsgrannhet"
är det icke tillräckligt att i den föregående reciten intaga ett yttrande
fullständigt, men sedan, när man åberopar detsamma såsom skäl för sin
mening, återgifva det ofullständigt. Man ser visserligen ofta i vissa, mindre
samvetsgranna och grannlaga tidningar ett sådant förhållande ega
rum, men sannerligen får jag icke beklaga, att man här kan anse ett dylikt
förfarande på sin plats. Tvärtom tror jag, att, om man anför andras
ord och derpå vill grunda ett beslut, så är det af yttersta vigt att göra
detta anförande fullständigt, ty jag vågar påstå att, äfven för den som
läser ett Betänkande i dess helhet, kan det lätt hända, att han icke så
noga påminner sig allt hvad deruti förekommer, utan blir missledd, när
han i sjelfva den så kallade klämmen ser ett yttrande ofullständigt upptaget.
Det är äfven möjligt, att mången icke ens genomgått den föregående
reciten, utan uteslutande fästat sig vid Utskottets egna resonnementer.
Och der heter det i Betänkandet: “Utskottet har fästat behörigt
afseende å hvad Bankofullmägtige i sitt utlåtande yttrat om det önskvärda
deri, att Banken alltid af den årliga vinsten finge behålla någon
del. “ Men, mine Herrar! Det står icke så i Bankofullmägtiges utlåtande,
utan der har man sagt: “att Banken alltid af den årliga vinsten finge
behålla någon del, för att derigenom bomma i tillfälle att efter hand minska
sedelutgifningen.“ Var det Utskottets mening att göra någon besparing
på ordantalet, så kunde detta hafva skett genom någon lämplig om -

426

Den 17 Mars, e. in.

skrifning, såsom t. ex. att Banken alltid af den årliga vinsten finge upplägga
eller innehålla någon del, eller något dylikt; men att så stympadt
som här skett åberopa ett utlåtande, då det skall anföras såsom skäl,
anser jag vara ganska oriktigt och icke alls, såsom den värde talaren
sagt, “samvetsgrannt11.

Efter det klara, utredande och bindande anförande, som från Göteborgsbänken
blifvit hållet, behöfver jag icke mycket yttra mig om en föregående
talares påstående, att Bankens säkerhet i viss mån ökades derigenom
att utlåningsfondens belopp förstärktes. Ja, då man tillägger “i
viss mån“, så kan påståendet väl också i viss män försvaras. Men, mine
Herrar, det är nödvändigt att skilja emellan tvänne väsendtligt olika saker,
då man talar om Riksbankens säkerhet. Om dermed blott menas Bankens
förmåga att kunna slutligen göra rätt för sig och betala alla sina
skulder, så är*det klart att ökade fordringar äfven måste öka säkerheten.
Men finnes någon här, eller någon i verlden, som kan sätta i fråga denna
slags säkerhet hos Banken, eller att den med ett så stort öfverskott som
omkring 30 millioner skulle kunna slutligen betala sina närvarande förbindelser?
Det är likväl icke derom frågan är, utan det gäller säkerheten
att i hvarje ögonblick kunna verkställa sedlarnes invexling mot silfver,
och då har, såsom den föregående talaren redan sagt, den omständigheten,
att Banken har många hundra tusen riksdaler mer eller mindre utestående
fordringar, föga eller intet att betyda. Och hvarföre skulle man
väl öka denna utlåningsfond, då det visar sig, att den summa, som redan
finnes till utlåning, icke ens kan användas. Hvar och en kan af Bankofullmägtiges
berättelse se att så är förhållandet. Det är uppgifvet icke
allenast: “att för bedrifvandet af den Banken enligt gällande bankoreglemente
åliggande utlåningsrörelse tillgången fortfarande kan antagas tillräckligutan
äfven: “att under året oktrojerna löpa till ända för fyra
filialbanker, hvilka haft att återbetala ett ännu återstående sammanräknadt
försträckningsbelopp af 1,195,000 R:dr;1'' samt dessutom: “att skilnaden
emellan beloppet af högsta tillåtna sedelutgifning och beloppet af
beräknad sedelstock eller den så kallade reservfonden, nu uppgående till
omkring 11,500,000 R:dr, och således högre än densamma någonsin varit,
genom dit ingående vinstmedel och filialbanksförsträckningar icke kommer
att lida den förminskning genom det beslutade obligationsköpet, att reservfonden
skulle sakna tillräcklig styrka att lemna ökadt förlag för
Bankens utlåningsrörelse, äfven om fonden finge vidkännas utbetalningar
af större eller mindre del af de vinstmedel, hvarom nu är fråga,.* Det
måste således vara med de mest obestridliga fakta bevisadt, att det finnes
full tillgång för utlåning, utan att behöfva förhålla Staten hvad som
för dess ändamål är nödvändigt. Men en ledamot af Utskottet har, då
det var fråga om det skäl, som Utskottet hade sökt i Fullmäktiges utlåtande,
sagt att det icke vore på detta skäl Utskottet grundat sin tillstyrkan,
utan på helt andra skäl. Det skulle vara särdeles intressant, om
denne talare skulle vilja upplysa mig och andra, hvari dessa Utskottets
skäl bestå. För min del har jag omöjligt kunnat i Betänkandet upptäcka
något annat skäl för tillstyrkandet, än det som skulle ligga i Fullmägtiges,
omförmälda utlåtande, hvilket emellertid, såsom nyss visades,
blifvit stympadt och oriktigt åberopadt. Och såsom bevis på att icke nå -

Den 17 Mars, e. m.

427

got annat skäl blifvit af Utskottet uppgifvet, vill jag nu anföra hela resonnementet,
som inskränker sig till följande: Vidkommande dernäst

Bankens under år 1868 upplupna vinst, utgörande, efter hvad ofvan är
anmäldt, R:dr 1,535,608: 23, har Utskottet, som ansett Riksbankens bidrag
till Statsverket icke böra bestämmas till högre belopp än sammanlagdt
2,500,000 R:dr, funnit sig nu allenast böra föreslå nämnda belopp.“
I dessa få ord ligger nu hela frågan, hvarom vi äro af olika mening.
Kongl. Maj:t har ansett 3,500,000 R:dr vara det bidrag, som borde öfverlemnas
till Statsverkets behof. Utskottet säger deremot, att det ansett
detta bidrag ej böra öfverstiga 2,500,000 R:dr. Men hvar äro nu de
omtalade skälen till denna mening? Här finnes verkligen ingen särskild
orsak angifven, hvarföre Utskottet anser att så bör vara, utan får man
blott såsom en uppenbarelse af högre vishet antaga denna Utskottets åsigt,
att Riksbankens hela bidrag bör inskränkas till 2,500,000 R:dr. Något närmare
skäl härtill vore dock intressant att höra uppgifvas, så mycket heldre
som, enligt hvad här nu påståtts, detta icke får sökas i Fullmägtiges åberopade
utlåtande, och jag skulle derföre vara mycket tacksam, om jag
kunde få någon anvisning på hvar ett sådant skäl står att finna. Då jag
emellertid, genom Utskottets uraktlåtenhet att anföra något motiv för sin
åsigt — hvilket också tyckes alltmera anses öfverflödigt ■— nödgas sjelf
efterforska ett sådant motiv, synes det mig temmeligen klart, att detta
bör sökas i någonting, som många gånger förut visat sig vara den plan
eller den princip, som här af somliga hyllas, nemligen att man först bör
tillskapa sig en brist, hvilken jag emellertid kallar konstlad, eller med
andra ord, att man skall ställa så till, att det kan sägas vara bristande
tillgångar, hvilket sedermera kan åberopas såsom ett argument för att
afstå anslag, hvilka ofta kunna vara ganska nödvändiga. Det sannskyldiga
motivet för detta utlåtande, hvilket man sålunda måste gissa sig till, kan
derföre, enligt min tanke, icke vara något annat, än att man genom vägran
att utlemna den återstående millionen af bankovinsten velat skaffa
sig ett skäl, som man sedan vid anslagsfrågornas behandling vill göra
gällande. Men då jag för min del ej kan gilla ett sådant förfaringssätt
och ej vill lemna mina motståndare vapen i händerna, så får jag härmed
förklara, att någon brist på tillgångar i sj elfva verket icke finnes,
enär dessa nu omtvistade medel ej äro för andra ändamål behöfiiga eller
disponerade utan kunna och böra aliemnas för Statens behof, så att derigenom
en annan eljest uppkommande verklig brist blifver afhjelpt. Jag
yrkar således fortfarande bifall till Regeringens Proposition och, i följd
deraf, äfven till första punkten af Utskottets Utlåtande.

Herr Lindström: Herr Talman! Mine Herrar! Då jag i det huf vudsakliga

öfverensstämmer med den talare, som på förmiddagen yttrade
sin mening i frågan — talaren på Stockholmsbänken — kan det icke
vara angeläget för mig att''numera söka upptaga eller gifva någon ytterligare
utveckling af samma skäl; men då, under diskussionen på eftermiddagen,
några högst besynnerliga yttranden blifvit fällda, hvilka icke torde
böra lemnas obesvarade, ber jag om ursäkt att jag upptager Kammarens
tid några ögonblick.

428

Den 17 Mars, e. ni.

I första rummet finner jag en sak högst märklig, nemligen att hos
dessa många, som önska att en del af Bankens vinstmedel skulle reserveras
för Banken, icke finnes någon bestämd uttalad öfvertygelse, huru man
skall använda dessa medel eller hvad med dem skall göras. Somliga
undra så, andra så. Några vilja att de reserveras i Banken, för att den
skall sättas i tillfälle att så småningom minska sedelutgifningen. Men det är
märkvärdigt att detta påstående kommer just från det håll, der man hörså
mycket klander öfver privatbankernas sedelutgifning, hvilken man också
vill indraga. Tror man sig då slutligen kunna här i landet undvara allt nu
befintligt pappersmynt eller hvarmed vill man ersätta rörelsemedlet?
Andra åter förmena, att dessa vinstmedel skola användas för att öka den
s. k. allmänna diskontfonden och sätta honom i stånd att utgifva större
lån på omsättning. I detta fall är ett så kolossalt förslag vid denna
Riksdag väckt, att ingen kan betvifla en sådan mening. Den har äfven
blifvit oförbehållsamt yttrad af en talare på Smålandsbänken. Andra
åter veta icke hvad man nu har att göra med bankovinsten, utan tro att
när dessa medel hunnit ackumulera sig till ett stort kapital, då först är
det tid att afgöra huru rofvet skall delas. Jag tror, att ingen af dessa
åsigter kan rätt försvaras, men hyser den säkra förhoppning att hvad än
dessa strider, de må blifva hur fanastiska som helst, må få för en utgång,
så skall dock denna Kammare aldrig glömma, att det är dess skyldighet
att sätta det allmännas väl framför den enskildes, och städse påminna
sig den gamla satsen, att det hela är större än hvar och en af
sina delar. En annan talare, med hvilken jag annars i månget afseende
står på samma fot, har uttalat några, som mig synes, väl vågade satser.
Han erinrar först derom, att, när det gäller enskilda penningeassociationer,
brukar det vara vanligt, att dessa associationer utdela blott en del af sin
vinst,, men behålla den öfriga för att öka sin grundfond. Jag medgifver att
så ofta är fallet och att klokheten äfven så krafvel'', men vill man jemföra
detta förhållande med Riksbankens, så påstår jag att det saknar tillämplighet.
Vore så, att Riksbanken hade någon vinst att utdela utöfver vanlig
ränta så vore det rätt. Med den vinst, som associationer hafva att
utdela, menar man vanligen en sådan som öfverskrider 5 å 6 procent
ränta å det insatta kapitalet. I detta lyckliga predikament är icke Riksbanken,
som af sin stora rörelse sällan haft 6, någon gång icke 5 procent
ränta af sitt stora kapital. Samma talare har äfven yttrat, att ehuru
det väl skulle kunna för närvarande låta sig göra att taga något djupare
i reservfonden, det likväl har sina vådor, enär den tid åter snart kan inträffa,
då Banken för egen trygghet har behof af att hålla kassan hög.
lian har dock dervid förbisett att, om Riksdagen anvisar så mycket, som
Kongl. Maj:t i sin Proposition förutsatt, så utgår detta belopp successive
och är icke mera än hvad som genom nu tillskyndad vinst åter inflyter,
och om sålunda äfven det högsta beloppet kommer att utgifvas, bör detta
ej i nämnvärd män kunna hafva på kassan inflytande. Samma, såsom jag
tycker, besynnerliga tal, hördes förra riksdagen framställas af Bankofulllnägtige.
Då fasade man att göra en sådan anvisning å denna reservfond,
och jag säger icke mycket om det, ty då var reservfonden ganska
knapp och Bankens metalliska valuta stod mycket lågt. Men icke

Den 17 Mars, e. m.

420

desto mindre skedde det, och det med sådan kraft, att Banken skulle aflemna
vinstmedlen icke ett år derefter utan redan samma år. Så har
jemväl skett, och utan annan följd för reservfonden, än att den, långt ifrån
att minskas, tvärtom stigit till en förvånande höjd, på samma gång som
den metalliska valutan ifrån 10,000,000 R:dr, som den då utgjorde, i denna
stund stigit till omkring 14,000,000 It:dr. Det är ganska angenämt och intressant
att höra dem som, då fråga var om de särskilda hufvudtitlarne, framställde
Statens ställning såsom bekymmersam och funno dess debet och kredit
icke gå ihop, nu likväl anse saken så lätt att de anse sig kunna undvara denna
vinst. Det vore väl, om ställningen verkligen vore så lysande, men jag tror
för min del ej deruppå och anser det icke vara skäl att göra upp räkningen
utan välden, utan i stället afvakta den 8 April, då de gemensamma voteringarna
komma att fälla utslaget. Att bygga på dessa förhoppningar
anser jag vara att ställa sig på farlig grund. Man kan, såsom samme
talare föreslog, hjelpa sig fram med ett tillfälligt lån, och man kan måhända
också försvara detta med den förhoppning man hyser att statsinkomsterna,
som under sednare åren varit i fallande, åter skola resa sig
när bättre konjunkturer varda kommande; men jag frågar, om det kan
vara klokt att låna då man ej behöfver det, och om det icke är bättre
att använda de tillgångar man har, helst redan förut upptagna tillfälliga
lån ej ännu blifvit liqviderade.

I öfrigt ber jag få nämna några ord med anledning af en annan talares
anmärkningar, som likväl redan till en del blifvit af Herr Finansministern
besvarade. De gällde de 3,500,000 li:dr, som af Kong! Maj:t
blifvit begärda för Statsverkets behof, och hvilka icke skulle kunna aflemnas,
emedan Bankens vinstmedel icke uppgingo till denna summa. Jag
vill endast hafva äran i afseende härå yttra, att, äfven om denna siffra
icke varit den, hvartill vinsten för närvarande uppgår, så hade detta icke
hindrat Riksdagen att bevilja 3,500,000 R:dr. Banko-Utskottet kan möjligen
vara af sin instruktion hindradt att för Riksdagen framställa ett sådant
förslag, men Riksdagen sjelf är icke förhindrad att bevilja en större
summa, så framt den icke går in på Bankens grundfond. För öfrigt har
samma t filare yttrat, att hvarken han eller hans medreservanter vilja Bankens
fördel, ett yttrande så naivt att det blott behöfver antecknas, icke kommenteras.
I afseende å sjelfva hufvudfrågan erkänner jag, att jag haft en
särskild åsigt inom Utskottet, nemligen att 1867 års vinstmedel kunde
till hela deras belopp användas, och derutöfver ett belopp af 600,000
R:dr, utgörande besparad vinst från 1866, men att deremot samtliga besparingarne
för 1868 borde läggas till reservfonden och ej disponeras förr
än vid nästa riksdag. Denna åsigt vann dock icke inom Utskottet något
understöd. Grundad mindre på någon sakens nödvändighet, än icke så
mycket mera på konsiderationer för den mening, som i denna Kammare
städse gjort sig gällande i dessa frågor, afsåg den att medla mellan de
särskilda intressena och frågan för mig är numera den huruvida, dådetta
misslyckats, det är skäl att sluta sig till den ena eller andra meningen.
I detta afseende tvekar jag ej att, efter hvad jag yttrat, ställa mig på
den sida, som röstar för det högre beloppet, hvarföre jag ock till en början
i fråga om nu föredragna punkt tillstyrker bifall till Utskottets
förslag.

430

Den 17 Mars, e. m.

Herr O eklind: Om Bankens ställning vore sådan, att ringaste an ledning

förefunnes till farhåga, att densamma icke mägtade fullgöra sina
förbindelser, då vore det, enligt min tanke, riktigt och välbetänkt att söka
konsolidera Banken. Men då Bankens solidité är ställd utom allt tvifvel,
synes mig en sådan åtgärd öfverflödig och i betraktande af den närvarande
finansiela ställningen rent af olämplig. Ty att i en tid, då man
laborerar med en statsbrist, som måste fyllas antingen genom lön eller
ökad beskattning, reservera bankovinsten i afsigt att öka Bankens lånefond
innebär ytterst en orimlighet. En sådan åtgärd vore ju nemligen i
sjelfva verket ingenting annat än att upptaga lån eller böja skatterna för
att öka Bankens lånerörelse. Enklast och naturligast synes det vara,
att i fråga om bestridandet af en utgift först använda för handen varande
tillgångar, och derföre yrkar jag bifall till Utskottets hemställan i
första punkten.

Herr Åke Andersson: Det är verkligen svårt att göra sig en

föreställning om huru det står till med Riksbanken, då man ena dagen
hyser betänkligheter om dess bestånd, och andra dagen motsatsen. I

går sade man oss, att den icke kunde ega bestånd utan förändring af

72 § Regeringsformen. I dag åter är den fast betryggad emot alla stormar,
oaktadt ingen förändring af nämnda paragraf blef beslutad. Det
yttrades af en föregående talare att man borde se mera på det allmänna
än på det enskilda. Ja, detta är en sanning, som icke kan bestridas,

hvarföre äfven jag vill komma dertill, men i denna fråga på den rätta

vägen. Nu erkännes det allmänt, att jordbruket är vår förnämsta näringskälla,
hvaraf menniskor och djur hemta sin näring. Dernäst kommer
bergsbruket. Folket ökas dagligen, men jorden växer icke. Man
måste derföre se till, att de enskilde kunna odla och förbättra sin jord så,
att den gifver den största möjliga afkastning och derigenom komme till
det helas väl, men dertill fordras kapitaler. Och hvarifrån skola de tagas?
Från privatbankerna torde någon svara. Men jag frågar då, om någon
jordbrukare kan vara belåten med tre månaders lån och omsättning fyra
gånger om året? Nej — det skall då gå, såsom ordspråket säger, att man
tager ur ena handen och tvättar den andra till dess begge blifva smutsiga.
Hade Rikets Ständer för ett tjugotal af år tillbaka afsatt bankovinsten
till ökande af lånefonden, så hade vi i närvarande stund haft en
Riksbank, som kunnat kommendera privatbankerna, i stället för nu är
motsatsen. Det är ganska sent, att nu börja med Riksbankens förstärkande;
men vi böra åtminstone göra hvad vi kunna för att öka dess
fond. Då för en del år tillbaka Riksbanken var i tillfälle att hålla afdelningskontoren
vid magt, så att jordbrukaren kunde erhålla omsättningslån
på 2''/2 år, sporde man ingen klagan hos de lånebehöfvande, då gick
allting sin jemna gång och den ena kunde lefva med den andra. Nu är
motsatsen förhållandet. Privatbankerna kommendera Riksbanken och får
det så fortgå skall man i vårt land snart endast räkna rika och utfattiga,
för att ej säga kapitalister och slafvar. Det kan vara mig temligen likgiltigt,
om Utskottets eller reservanternas mening segrar; men jag håller
mig likväl till reservanternas och kommer derför att rösta.

Den 17 Mars, e. m.

431

Herr von
ten, dock önskvärdheten deraf att under vanliga förhållanden någon del
af Riksbankens vinst afsättes för att, såsom man säger, konsolidera denna,
och efter det beslut, Kammaren i går fattade, är det möjligt, att eu sådan
åtgärd kan vara behöflig. Yore jag derföre öfvertygad derom, att en
million af den upplupna vinsten för 18(37 -1868, om den nu för Banken
bibehölles, verkligen skulle användas till dess konsolidering, så skulle
jag möjligen biträda reservanternas mening. Men efter min tanke skulle
derigenom ej någon konsolidation ega rum, ty icke blir Bankens förmåga
att upprätthålla sedelvärdet betryggad derigenom att en million mera utsläppes
i lånerörelsen. Vill man köpa obligationer för en million, så vunnes
visserligen ändamålet. Men om man betraktar innehållet af de motioner
och yttranden, som gå ut på bankovinstens bibehållande hos Riksbanken,
så är det motionärernas mening, att densamma skall i form af
lån utgå i rörelsen. Banken konsolideras ej derigenom, och jag anser att
i _ en tidpunkt, då Statens behof af betydliga medel är klart utredt, då
vi, om denna million nu för Banken besparas, svårligen kunna betala de
två millioner af det temporära lånet, som 1870 förfalla till betalning,
utan upptagande af ett nytt lån, och då de tillgångar, som verkligen finnas,
i främsta rummet böra användas, så får jag hemställa att 3,500,000
R:dr af bankovinsten må för Statens behof aflemnas; hvadan jag yrkar bifall
till Utskottets hemställan i första punkten, samt vid andra punkten
eu tillökning i det af Utskottet föreslagna belopp med 1,000,000 R:dr.

Herr Björck: Jag har ej för afsigt att besvara allt hvad man

här i fråga om bank-angelägenheter andragit. Fn värd talare har utförligt
framlagt sina åsigter i ämnet i ett yttrande, som — jag bekänner
det — synts mig föga röra saken; men jag får väl trygga mig vid det
vitsord, som från en annan värd och i bankfrågor förfaren ledamot i
fråga om detta yttrande afgifvits, och hvarigenom detta yttrande förklarats
så bevisande och klart att ingenting vidare vore dertill att lägga. Att

den yttersta konseqvensen af detsamma är den, att ingen grundfond för

bankrörelse är behöflig, det har förmodligen undfallit den ärade ledamoten.

Frågar man sig hvari egentliga tvistämnet i förevarande fall består,
så röra sig, enligt min uppfattning, de skilda meningarne hufvudsakligen
derom, huruvida den sedelemission, som Riksbanken tillkommer, har lika

verkan på Bankens ställning, antingen med vinsten afses att lemna en

utdelning till disposition åt tredje man eller den får användas för Bankens
utlåningsrörelse. Jag hemställer, om ej detta är sjelfva tvistepunkten;
och jag frågar då, om det är alldeles enahanda förhållande, som i afseende
härå uppstå]1, då den metalliska valutan blottställes för uttag af
den, som deröfver erhållit fri disposition utan att vara låntagare eller
af denne sistnämnde. Emot honom gestaltar sig saken tydligen helt annorlunda,
ty om den metalliska kassan skulle för mycket minskas och
icke kan på annat sätt fyllas, så drar man in lånemedel, och dessa trycka
icke längre på kassan; men det andra utlemnandet, det kan ej åter indragas
utan genom eu minskning i den sedelemission, som var för handen,
innan operationen började. Det uttagna silfret ökas icke, och förhållan -

432

Den IT Mars, e. m.

det mellan den metalliska kassan och de utelöpande sedlarne återställeS
icke heller till fullo; men det förbättras på ett sätt, som icke kan vinnas
utan rörelsens verkliga betungande, om sedelemissionen lemnats utan återbetalningsskyldighet.
Man behöfver häri ej inblanda frågan om grundfonden,
hvilken icke med den nu förevarande står i sammanhang. Det
ankommer här blott på att bedöma, huruvida Banken under alla omständigheter
kan tåla en utgift till ifrågavarande betydliga storlek utan någon
slags möjlighet att återtaga de utgifna sedlarne, eller om samma belopp
skall utsläppas i rörelsen såsom lån och det derigenom äfven må
kunna i fall af behof indragas. För min del anser jag svaret härpå ej
vara tvetydigt, utan tvärtom klart, att de ifrågavarande olika dispositionerna
måste verka olika på den metalliska valutan. Man har ej heller
försökt vederlägga vare sig detta eller hvad jag yttrat om följderna af
bankovinstens disponerande till Statsverket. Ingen har här visat, att,
derest verkliga svårigheter skulle inträda, Banken egde något annat än
obligationerna att taga sin tillfiygt till. Yäl kan, utom indragning af lån,
Banken äfven påräkna de vinstmedel, som dagligen inflyta; men detta utgör
också dess enda resurser för att upphjelpa eu tryckt ställning. Jag
tror således, att de som säga, att man under alla förhållanden kan anse
Bankens rörelse betryggad, gå något för långt i sin tillit, ty om brydsamma
förhållanden uppstå, kan denna rörelse vara allvarsamt hotad och
kräfva starka indragningar; dermed ingalunda bestridt, att ju icke under
närvarande gynnsamma ställning, som verkligen är alldeles ovanligt
god, man skulle kunna våga något, ehuruväl jag anser, att det alltid är
klokast, att icke alltför mycket lita på den goda dagen, utan bereda sig
för den motsatta.

Herr Per Nilsson från Malmöhus län: För min del instämmer
jag helt och hållet i reservanternas åsigt. Jag gör det hufvudsakligen
derföre, att då man, såsom i går vidlyftigt ordades, vill skydda
eganderätten, så bör man ock vara mån om att sedelvärdet uppehälles,
och att Banken alltid är i stånd att med silfver inlösa sina förbindelser,
Man har nu ifrågasatt att öfverlemna bankovinsten till Staten, men jag
kan icke finna annat än att dess förnuftigaste användande vore till inköp
af obligationer. Och då man köper obligationer, kan man öka sedelemissionen;
och dessa millioner komma på sådant sätt ut i rörelsen.
Skilnaden ligger deri, att Banken då har qvar sina vinstmedel och i behofvets
stund kan använda dem, under det att deras öfverlemnande till
Statsverket icke lemnade Banken någon ersättning. Det visar sig häst af
historien, huru vigtig denna skilnad varit. Orsaken till den ofta upprepade
förlägenhet, som här i landet varit rådande, må hafva varit den
ena eller andra; men alltid hafva följderna deraf i oberäknelig mån försvårats,
derigenom att man lassat landets bördor på Banken och.af denna
begärt bot. Om nu denna bankovinst användes för inköp af obligationer,
så uppkomme visserligen, efter min tanke, deraf ej så stor vinst, som somliga
förespeglat; men den fördelen vunnes dock alltid, att Banken, som
har sedelvärdets upprätthållande om hand, i nödfall egde tillgångar, lätt
realiserade äfven på den utländska marknaden, och medelst hvilka den

kunde

Den 17 Mars, e. ra. 433

kunde undvika sådana svårigheter som dem, med hvilka man under förlidna
året hade att kämpa.

Under förmiddagens sammanträde hörde man den åsigt uttalas, att
det ej funnes flera än tre sätt att fylla statsbristen: att nemligen använda
bankovinsten eller öka skatterna eller upptaga ett nytt lån. Jag ber likväl
att få erinra om ett fjerde och det bästa sättet: att vi för någon gång
draga in på statsutgifterna. Man har nog dragit försorg om att sopa rent
i de kassor som varit tillgängliga; och om vi nu äfven plocka bort bankovinsten,
så finnes ingen annan utväg qvar än att höja skatterna eller sätta
ned statsutgifterna. Men väl inkomna på den vägen att taga från Banken,
hvar ämnar man väl stadna? Vi hafva tagit dess vinst, en annan Riksdag
skall icke hitta på någon bättre utväg än att gripa till grundfonden. Jag
tror att man bör dämma i bäcken heldre än i ån, och ämnar derföre
rösta med reservanterna.

Herr vice Talmannen Man ner s kantor: Jag erkänner, att jag i

hufvudsak gillar den grundsats, på hvilken Utskottets förslag livilar, och
att jag anser riktigt, att Banken alltid må få behålla någon del af sin
årliga vinst. Detta är en tanke, som jag hyllat och medverkat till att
söka tillämpa under en lång följd af år, och som jag icke utan giltig anledning
ämnar öfvergifva. Men vid dess tillämpning bör dock tagas i betraktande,
att ett förnuftigt ändamål gifves, hvartill de reserverade medlen
skola användas, och något sådant ändamål, för vinstens reserverande denna
gång, kan jag icke upptäcka. Under den långa tid, hvarunder vinstmedlen
år efter år reserverades i Banken, skedde detta icke blott för att i behofvets
stund ega större tillgång af lätt disponibla medel och derigenom
bereda ökad säkerhet för upprätthållandet af Bankens vexlingsskyldighet.
utan ock för att utvidga Bankens förmåga att bisträcka landets näringar
med förlag. På sednare tider har man emellertid öfvergifvit denna sistnämnda
synpunkten och, i stället för att bemöda sig att öka Bankens
förlagsfonder, tvärtom riksdag efter riksdag alltmera förminskat desamma
samt, då man reserverat någon del af vinstmedlen, helt enkelt gjort eu indragning
deraf blott för indragningens egen skuld, d. v. s. alldeles ändamålslöst.
I den stund som är skulle jag vara den första att vilja reservera
om icke hela bankovinsten, åtminstone en betydligare del deraf, så vida
nemligen jag kunde inse att det funnes någon rimlig anledning, att densamma
skulle kunna användas på ett sätt, som lände antingen landets
rörelse eller Banken sjelf till någon nytta. Men derföre gifves icke ringaste
sannolikhet, emedan beträffande en förstärkning af Bankens förlagstillgångar
de särskilda utvägar, som genom afgifna motioner blifvit
föreslagna, att öka deri ena eller andra fonden eller inköpa obligationer,
icke, efter hvad jag tror, hvar för sig kunna påräkna nog starkt understöd
inom Utskott eller Riksdag för att hafva någon utsigt att vinna framgång.
Att vilja reservera medlen hos Banken för att utlåna clem skulle
derföre ej leda till något resultat; och det är då vida bättre att använda
dem till ett så allmänt samhällsnyttigt ändamål, som det att förekomma
en eljest behöflig upplåning för Statens räkning; och angående det andra
ändamålet, som i fråga om bankovinstens användande kan böra tagas i
Rilcsrl, Prof. 1869. 2 Af8, 2 Band. 28

434

Den 17 Mars, e. m.

betraktande, är det visserligen sannt att genom den föreslagna indragningen
af en million riksdaler och reservfondens ökande dermed Bankens
sedelemmission skulle~minskas och Bankens styrka derigenom i någon mån
ökas, och för det då trängande behofvet för Banken af eu sådan förstärkning
var det som jag förra året förordade att en större del af vinsten
skulle i Banken reserveras. Men härvid bör erinras, att Bankens ställning
i år icke är densammajsom i fjor, utan mycket förbättrad, så att samma
behof som då icke*mera förefinnes. Ty vid denna tid åt fjoråret uppgick
Bankens utelöpande sedelmassa till omkring 22,000,000 R:dr och den metalliska
kassan till 10,000,000 K:dr, och skilnaden dem emellan utgjorde
således 12,000,000 R:dr. Nu deremot bestiger sig den metalliska kassan
till 14,000,000 R:dr och sedelstocken håller sig fortfarande till ett belopp
af 22,000,000 R:dr, hvilket visar en tillökning i klingande valuta af omkring
4,000,000 Rall- och en nedsättning till 8,000,000 Rall- af den utelöpande
sedelstockens öfverskott utöfver Bankens metallförråd; och då derjemte
reservfonden, som förra året knappt uppgick till 7,000,000 R:dr, nu
har stigit till 11,500,000 R:dr, måste ställningen, såsom nyss nämndes, nu
erkännas vara så betydligt förstärkt, att Bankens vinstmedel ej vid detta tillfälle
kunna anses behöfliga för att öka Bankens styrka.

För dem, som vilja reservera den ifrågavarande millionen, derföre att
en af Bankens större lånefonder derigenom skulle kunna erhålla någon tillökning,
vill jag äfven fästa uppmärksamheten på, att det finnes för sådant
ändamål att redan tillgå dels 1,200,000 Rall’, som konime att indragas
från filialbankerna, dels 500,000 R:dr från fastighetslånefonden och
dels å handels- och näringsdiskonten ett par millioner obegagnade.

I.)å det föreliggande beslutet i Utskottet fattades, var jag ej närvarande.
Jag skulle eljest — för att, oaktadt jag ej tror en sådan åtgärd denna gång
har varit behöflig, ändock alltid reservera något åt Banken — hafva föreslagit,
att den summa, som af bankovinsten skolat användas till Statens
behof, bort bestämmas till 3,000,000 R:dr, deraf för första året 1,750,000 och

1,250,000 R:dr för det andra. I det fallet synes mig nemligen reservanternas
förslag bättre än Utskottets, att enligt det förra hela beloppet af
1867 års vinst icke skulle i år till Statsverket öfverlemnas, utan hvad som
komme att utbetalas för Statens behof jemnare blifva fördeladt på begge
åren, hvilket måste vara för Banken fördelaktigare.

Under nuvarande förhållande har jag emellertid icke annan utväg
än att rösta för antagande af nu föredragna punkt i Utskottets förslag.

Herr Key: Det är verkligen förvånande, huru hastigt ljus och

skuggor kunna vexla. Det är icke längre sedan än i går, som det ansågs
medföra fosterlandets ruin, en ofantlig våda, om ej 72 § i Regeringsformen
förändrades, under förutsättning att Riksbanken icke skulle kunna fullgöra
sina förbindelser vid en inträffande kris, och redan i afton är vår
Riksbank återigen den starkaste i verlden jemte upphöjd öfver alla eventualiteter.
En talare framför mig, som besitter en obestridlig talent i
blomstermålning, har vid denna riksdag äfven försökt sig i fruktmålning;
skada blott att dessa frukter, i viss mån lockande och fagra utanpå, alltför
mycket likna dem man finner vid Döda hafvets stränder: de äro invändigt

Den 17 Mars, e. m.

435

fulla af aska och stoft. Samme talare, Herr Friherre Gripensteclt, yttrade
nyss, att Banken icke skulle, genom erhållande af den ifrågavarande millionen
af bankovinsten, komma att förstärkas; så folio sig hans ord. Det är
för mig oförklarligt — huru man vågar komma fram på fullt allvar med
ett dylikt påstående. Användes millionen att skrinläggas, så minskar den
trycket af sedelinvexlingen; användes den till köp af obligationer, är den
en tillgång i behofvets stund; användes den till köp af vexlar, så ökar den
silfvervalutan, och användes den till utlåning på 3 å 4 månader, så inflyter
den ju åter månadtligen i fall af behof. Således icke mindre än
fyra olika sätt, hvarpå sagda bankovinst kan förstärka Riksbanken. Samme
talare har äfven yttrat sig så, som om man nästan borde bevilja alla anslag
som begäras. Jag tror i motsats härtill, att hvarje representant under
det nuvarande betrycket måste, så långt klokheten bjuder och så vidt
görligt är, söka att minska våra utgifter. Slutligen har han yttrat, att
det skulle finnas ett svepskäl för utslag å den Kongl. Propositionen om
bankovinstens användande, nemligen att man vill tillskapa en konstlad brist,
för att sålunda erhålla anledning att göra opposition och vägra anslag.
Ja så! vårt betryck skulle blott vara tillkonstla^? Jag böjer mig för det
öfvermod som djerfves påstå någonting sådant, men jag å min sida vågar
påstå, att ingen, han må sträcka upp sig aldrig så mycket, förmår att se
det närvarandes brister öfver axeln.

Herr Jöns Pehr sson: Det kan visserligen synas öfverflödigt att

vidare taga till ordet i afton, enär man nu icke torde lyckas att göra
några proselyter, och jag icke tror, att regeringssidan lyckas öfvertyga
vederparterne om riktigheten af dess åsigt i sjelfva saken, men jag vill
fästa uppmärksamheten derpå, att det här gäller den princip, om Riksdagen
skall vara så underordnad, att den icke kan bestämma landets räntefot.
Jag instämmer för min del med reservanterna af denna Kammare och
tror, att sunda förnuftet säger, att detta är den rätta vägen i förevarande
fråga.

Herr Friherre G-ripenstedt: Herr Talman! Mine Herrar! Jagkan
icke låta tillfället gå förbi utan att inlägga en allvarlig protest emot det
sätt att förvrida och falskt citera andras yttranden, hvarpå ett så lysande
prof nyss blifvit afiagdt. Fn talare bakom mig bär påstått, att jag skulle
hafva yttrat “att man borde tillstyrka bifall till snart sagdt hvilka anslag
som helst, som kunna begäras. “ Man måtte antingen hafva ovanligt svaga
hörselorganer eller ock vara föga nogräknad när man debiterar andras ord,
ty något sådant yttrande som det uppgifna har jag aldrig fällt. Man
har dessutom orätt sagt, det jag skulle hafva yttrat, att Banken icke skulle
kunna på något sätt förstärkas genom reservation af dess vinst eller en
del deraf. Detta har jag icke heller sagt, ty jag vet lika väl som den värde
talaren, att utvägar finnas, hvarigenom Bankens förmåga att vid alla tillfällen
invexla sina sedlar kan förstärkas, men jag har påstått, att Bankens
säkerhet i detta hänseende icke skulle ökas i någon nämnvärd grad genom
den åtgärd som nu är i fråga, eller att reservera en del af vinsten för att
åter utlåna den och nedlägga den i fordringar hos enskilde. Om man vill
vara ärlig och ej påbörda sina motståndare orimliga satser, som sedan lätt

4556 Den 17 Mars, e. m.

kunna vederläggas, torde man draga sig till minnes, att detta var mitt
yttrande.

Herr Sääf: Herr Talman! Mine Herrar! Det medgifves gerna, att
diskussionen nu kunde anses böra slutas, om det endast gällde att öfvertyga
andra i afseende på det beslut, som bör fattas, men i egenskap af
U tskottsledamot känner jag mig sedan en stund kraftigt uppmanad att
uttala min mening, icke för att söka öfvertyga någon om riktigheten deraf
men för att gendrifva ett påstående i afseende på motiverna för Utskottets
förslag.

I ett föregående yttrande af den siste ärade talaren har blifvit lagdt
Utskottet till last, att det icke anfört några egentliga skäl för sitt förslag,
och att det skäl, som hufvudsakligen anförts, blifvit stympadt. Sedan
Utskottet fullständigt återgifvit Bankofuilmägtiges yttrande, har Utskottet
slutligen sagt sig i afseende på afiemnandet från Riksbanken af dess vinstmedel
funnit en ledning för sitt förslag så väl i Regeringens Proposition
som i Bankofuilmägtiges yttrande om det önskvärda att Banken alltid af
den årliga vinsten finge behålla någon del ; här skulle nu enligt anmärkningen
bort tilläggas: “för att derigenom komma i tillfälle att efter hand
minska sedelutgifningen.“ Ja! Utskottet har verkligen icke tillagt detta,
men jag hemställer, om någon skulle hafva blifvit klokare genom ett sådant
tillägg, derest icke Utskottet äfven lemnat en förklaring om följderna af
en minskad sedelutgifning, som icke kunnat undgå att blifva rätt vidlyftig
samt innehålla hela teorien om bankoförvaltningen, hvilken man val måste
förutsätta, att hvar och eu som vill bedöma frågan måste förut känna till.
Samme ärade talare bär i sammanhang härmed sagt sig väl veta att, jemte
det nyss omförmälda, det skulle finnas ett annat skäl, som dock ej står
att läsa i Betänkandet; och detta skulle bestå deruti, att man ville, genom
att neka bankovinstens användande för Statens behof, tillskapa en brist i
Statsverket, för att derigenom få anledning att vägra nödiga anslag. I
allmänhet anser jag, att det icke är rätt tillständigt att tillägga personer
andra motiver för deras handlingar och yttranden, än de sjelfva uppgifva.
Det här påbördade motivet skulle i sjelfva verket bestå uti viljan och afsigten
att sätta Regeringen i förlägenhet; och jag skulle således hafva
handlat i rak strid emot min uppfattning, om hvad jag för närvarande
anser vara en representants första pligt, samt den önskan jag hyser att
på allt sätt söka bidraga till en enig samverkan och förtroende mellan
Regeringen och Representationen. Mine Herrar! då man sagt mig, att jag
såsom Utskottsledamot haft ett sådant hemligt skäl och endast handlat på
grund deraf, har jag ansett mig böra fritaga mig från en sådan beskyllning.
I afseende på sjelfva saken skulle jag önska att få yttra några ord, derest
man icke uti de framställningar, som redan blifvit gjorda, tillräckligt hänvisat
på de förhållanden, som ligga till grund för förslaget om årliga besparingar,
hvilket af eu del talare äfven gillats. Jag inskränker mig derföre
till några få tillägg. I går talades här om, huruledes en förändring
i grundlagen vore önskvärd; och jag emotser den dag, då åsigterna i denna
fråga blifvit sådana, att man kommer derhän, men det visades äfven då,
just af den siste ärade talaren, i fråga om ändring af 72 § Regeringsformen,
att under sådant förhållande Banken vore tvungen att hålla sig

Den 17 Mars, e. m.

437

eu större metallisk kassa eller, som jag vill minnas orden folio, att förändringen
skulle tvinga oss att anskaffa hårdt mynt i större mängd. De
idkeligen upprepade anspråken på en förändring i banklagstiftningen kan
äfven göra detta nödigt. Man hör ofta påyrkas, att de enskilda bankerna
skola med silfver inlösa sina sedlar, men i samma stund, som något sådant
påbjudes, kommer äfven Riksbankens metalliska kassa att anlitas mera än
hittills, ty det är. ej sannolikt, att privatbankerna genast i första hand
komma att skaffa sig silfver Irån England eller Tyskland utan om möjligt
fortfara att, derefter såsom hittills, begagna Riksbankens sedlar för att
från Banken uttaga silfver. Det kan äfven hända, att den nya banklagstiftningen
alldeles undanrödjer de enskilda bankerna, om icke annorlunda
så derigenom att de blifva alltför litet lönande, och sätter Riksbanken i
den ställning, att den måste arbeta på en bredare basis för att ensam
kunna besörja den penninge-cirkulation, som hittills besörjts af Riksbanken
och de enskilda bankerna gemensamt. Under sådana nu antydda förhållanden
är det antagligt, att Banken äfven behöfver en större fond;
och för att kunna gä dessa förändringar till mötes, kan man tänka sig
behofvet af årliga förstärkningar, hvarigenom den må sättas i tillfälle att
arbeta på ett vidsträcktare område än hittills. Dessa skäl hafva för mig
varit afgörande. Jag får tillägga, att man synes mig böra något mera
beakta den synnerligen grannlaga och kinkiga ställning, som Banko-Utskottet
så ofta nödgas intaga i denna fråga, då det å ena sidan måste
göra afseende på Statens behof, men å den andra icke heller får förbise
Bankens egentliga ändamål. Båda dessa synpunkter torde väl få anses
hafva blifvit tillgodosedda, om också Utskottet i dess förslag icke till fullo
kunnat bevilja hvad Regeringen begärt, utan äfven ansett sig böra för
Banken reservera en million. Här har under diskussionen gifvits ett visst
företräde åt reservanternas förslag. Jag skulle äfven kunna göra det,
emedan jag för närvarande deruti ser en riktig princip uttalad, att tills
vidare årligen någon del af bankovinsten bör åt Banken besparas. Denna
mening har likväl inom Utskottet icke blifvit särdeles framhållen. Hade
så skett, är det möjligt att Utskottets förslag äfven kommit att se något
annorlunda ut, men under nuvarande förhållanden och då enligt reservationen
Statsverket skulle under innevarande år få en half million mindre
af bankovinsten, yrkar jag på bifall till Utskottets förslag.

Herr Hedlund: Man har här enskildt nämnt ett skäl af stor betydelse,
som jag ber att något få beröra, då, såvidt jag förmärkt, det
hittills icke varit offentligen diskuteradt. Emot den, som sagt, att Riksbanken
har resurser nog för att tillfredsställande besörja sin lånerörelse,
då den dertill kan använda en god del af den betydliga reservfonden, ber
jag få erinra, att vid t. ex. lånekontoret i Göteborg en massa låntagare,
med en sammanlagd lånesumma af blott 3 å 400,000 R:dr, ofta få vänta
ända till sex månader, innan de erhålla sina penningar, oaktadt deras säkerheter
blifvit godkända. Förklaringen ligger dock deruti, att diskonten
bär bestämda summor till utlåning, hvilka ej få öfverskridas. Äfven om
öfverflödet på penningar skulle vara aldrig så stort, kan ingen ändring
ske. Detta har jag ansett vara ganska nämnvärd!.

438

Den 17 Mars, e. m.

För öfrigt vill jag ej neka till, att jag hyser förkärlek för den så
kallade allmänna diskonten, i trots af de köpsmansmessiga åsigter man
får höra uttalas mot denna inrättning. Jag medgifver likväl, att en sådan
fond icke bör hafva till sitt förfogande en allt för stor del af Bankens
hela kapital. Emellertid är det min fulla öfvertygelse, att Riksbanken kan
göra en vidsträcktare användning af redan befintliga lånetillgångar, utan
att behöfva öka sjelfva sin grundfond.

Jag ber äfven att få anmärka, att, då man med en viss anstöt tillbakavisat
såsom helt och hållet främmande ett visst motiv, nemligen det
att man skulle hafva sökt framställa mindre statstillgångar än som finnas,
för att få göra besparingar, så stöter jag deremot icke tillbaka detsamma,
emedan jag i viss mån hyllar samma åsigt. Så anser jag det icke vara
något förtal att säga, det ett sådant motiv verkligen förefinnes, enär jag
talat med mer än en representant, som hyllat denna mening.

Öfveriäggningen förklarades slutad. Enligt de yrkanden, som derom
blifvit gjorda, framställde Herr Talmannen propositioner först på bifall
till Utskottets hemställan och dernäst på det yrkande som afsåg att af
Riksbankens under år 1867 upplupna vinst en summa af 1,500,000 R:dr
skulle för Statens allmänna behof till Riksgäldskontoret anvisas. Då Herr
Talmannen ansåg denna förra proposition besvarad med öfvervägande ja,
begärdes votering, för hvars anställande uppsattes,’ justerades och ^anslogs
följande proposition:

Den, som bifaller hvad Banko-Utskottet hemställt i första punkten
af dess Utlåtande N:o 5,

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, har Kammaren beslutat, att af Riksbankens under år
1867 upplupna vinst en summa af 1,500,000 Ii:dr skall för Statens allmänna
behof till Riksgälds-kontoret anvisas.

Omröstningen försiggick i grundlagsenlig ordning, och alldenstund
densamma utföll med 61 ja och 93 nej, hade Kammaren beslutat i enlighet
med nej-propositionens innehåll.

Punkten 2.

Härvid yttrade:

Herr Key: Såsom eu konseqvens af Kammarens föregående beslut
hemställer jag, att den i denna punkt förekommande summa 504,352 R:dr
23 öre bör ingå, och att, i likhet med hvad i reservationen blifvit föreslaget,
det belopp, som af 1868 års upplupna bankovinst må till Riksgälds-kontoret
öfverlemnas, bör bestämmas till 1,000,000 R:dr.

Den 17 Mars, e. ni.

439

Herr Rund bäck: Jag begärde ordet allenast för att påyrka detsamma
som Herr Key eller att, med afslag å Utskottets hemställan i
denna punkt, Kammaren ville bifalla reservationen.

Herr Friherre Gripenstedt: I öfverensstämmelse med min förut
under diskussionen gjorda hemställan påyrkar jag fortfarande, att den del
af bankovinsten för år 1868, som bör till Riksgälds-kontoret öfverlemnas,
bör bestämmas till 1,504,352 R:dr 23 öre.

Sedan öfverläggningen förklarats vara slutad och Herr Talmannen
upptagit derunder framställda yrkanden, blef punkten bifallen, endast med
den förändring, som påkallades af Kammarens rörande första punkten
fattade, här ofvan omförmälda beslut, nemligen att slutorden i Utskottets
förslag: “eller alltså 504,352 R:dr 23 öre“ skulle utbytas mot: “elleralltså
1,000,000 R:dr.“

Punkten 3.

Herr Rundbäck: I följd af Kammarens nyss fettade beslut yrkar
jag, att den del af 1867 års bankovinst, som bör utgå under år 1869,
må aflemnas å tider, som af Bankofullmägtige bestämmas, samt att på
enahanda sätt bör förhållas med den bankovinst för år 1868, som bör
aflemnas år 1870.

Herr Wener: Då Rundbäck icke föreslog någon förändring af sjelfva
summorna, tager jag mig friheten hemställa, att desamma varda ändrade i
eldighet med Kammarens nyss fattade beslut.

Vidare anfördes icke. Punkten bifölls utan andra ändringar ändem,
som blefve en följd af Kammarens beslut rörande lista och 2:dra punkterna;
och hade alltså, beträffande förevarande punkt, Kammaren beslutat
att före utgången af innevarande år, å tider som Bankofullmägtige ega
bestämma, skola till Riksgäldskontor^ aflemnas 1,500,000 R:dr, samt att
återstående 1,000,000 R:dr skola under nästkommande år 1870, likaledes
å tider som Bankofullmägtige ega bestämma, till Riksgälds-kontoret aflemnas.

§ 8.

Föredrogs Andra Kammarens Första Tillfälliga Utskotts Utlåtande
N:o 1 (i samlingen N:o 20), angående förening af folkskolelärare-, klockare-
och orgelnist-tjenster.

Herr Jöns Olsson i Nordanå: Jag har begärt ordet icke så myc ket

för att försvara min motion, som icke desto mera för att fästa uppmärksamheten
på det verkliga syftemålet med densamma; enär det vill
synas mig, som hade Utskottet icke riktigt fattat meningen dermed.
Syftemålet med motionen har varit trefaldigt. Det första som dermed afsåga
var att bereda Staten en indirekt inkomst; ty de medel, som på det
föreslagna sättet skulle blifva inbesparade, torde vara för statskassan lika

440

Den 17 Mars, e. in.

göda som sådana intrader, hvilka direkte till statskassan inflyta. Det
andra syftemålet med motionen var, att hvarje församling, der två eller flera
tillhöra samma pastorat, få tillgodogöra sig lika andel i klockarelönen •
och det tredje syftemålet, att klockarelönerna skulle så regleras, att de
tor framtiden komma att utgå mera jemnt, än hittills varit förhållandet,
utskottet har såsom giltiga erkänt alla de skäl, jag anfört i min motion,
men _ likväl i sjelfva verket afstyrka densamma, ty den tillstyrkande förändring,
som Ltskottet med anledning af min motion föreslagit, är helt och
hållet utanom och vid sidan af det förslag jag framställt. Utskottets
afstyrkande, som jag vill kalla det, grundar sig hufvudsakligen på det
skal, att genom förslagets antagande man gjorde en inskränkning i församhngarnes
fria sjelfbestämmelserätt. Detta medgifver jag visserligen men
får tillika fästa uppmärksamheten derpå, att församlingen från denna sjelfbestamnmgsrätt
icke hemtar något verkligt gagn, emedan i de församlingai,
der lönerna till klockare och skollärare äro till beloppet höwa desamma
skola i allt fall utgå. Utskottet sägor: “att stadga hvad som vidare
föreslagits, att skolläraren, om han tillika är klockare, skulle erhålla
en med minst 50 procent förhöjd minimilön, torde befinnas mindre välbetänkt,
då klockarelönen mångenstädes ej motsvarar dessa 50 procent
hvadan forsamhngarne genom ett dylikt stadgande skulle betungas med
ytterligare tillskott för klockarens lön, som skulle stiga i samma mån
som skollararelonen kunde blifva förhöjd.1* Härmed tyckes Utskottet
naiva velat saga, att der lönen till klockaren icke uppgår till 200
Ii:di, anser Utskottet samma lön vara tillräcklig, men att återigen den
on, som uppgår till 2,000 Kali* eller mer, icke är för stor. Jag deremot
anser detta vara ett missförhållande, som bör utjemnas. Det finnes väl
icke någon tjänstemannaklass, som är så ojemnt aflönad som klockarne.

J,a.f, V1i11eTvf eftld lcke framstäUa något särskildt yrkande, men hemstalier
till Riksdagen, om det kan vara rätt, att ett sådant oefterrättligMshUstånd
fortfarande bor exsistera, som att en klockare i lön uppbär
^00 R:dr och eu annan 2 å 3,000 R.-dr; huruvida det kan vara billigt,
att, der två eller flera församlingar tillhöra samma pastorat och hafva gemensam
klockare, en af dessa församlingar endast skall ega rätt göra sig
till godo hela klockarelönen i församlingarne; och om någon rimlighet 1igger
deruti, att statsanslag utgå till sådana kommuner såsom bidrag till
aflöning åt kommunens tjensteman, hvilka sjelfva ega för ändamålet tillräckliga
inkomster.

Hen; Hot länder: Jag inser visserligen befogenheten af ändring uti

det nu rådande forhållandet, att pastor i vissa fall skall ega lika mycket
att saga som hela församlingen, men jag finner det, å andra sidan, betänkligt
att öfvergå till den motsatta ytterligheten eller att öfverlemna åt
forsamlmgen _ ensam att bestämma, huruvida de ifrågavarande tjensterna
ma förenas, i hvflket fall man kan vara öfvertygad derom, att icke några
audia konsiderationer göra sig gällande än de ekonomiska, enär jag befarar
att, i sa fall, man skall söka åstadkomma en förening af klockareocb
foikskolelararetjensterna allenast i ändamål att bereda någon inbesparing
i de utgående lönerna. För min del skulle jag visst icke i allmänhet
hysa synnerlig betänklighet att göra eu skollärare till klockare, men

Den 17 Mars, c. m.

441

deremot skulle jag väl betänka mig, innan jag lät en klockare öfvertaga
skollärarebefattning. Skolläraren bar en mera nationel betydelse, då deremot
orgelnisten eller klockaren har allenast en kommunal betydelse.
Sedan församlingen å kyrkostämma beslutat en förening af de ifrågavarande
tjensterna, så bör, enligt min åsigt, beslutet härom öfverlemnas till domkapitlets
pröfning, hvilket stadgande jag, för min del, finner så mycket
mera befogadt, som, derest församlingen ensam hade beslutanderätt i detta
fall, detta skulle kunna leda derhän, att då en skolläraretjenst blefve
ledig och söktes af klockaren, han säkert finge alla rösterna och komme
på förslag, ehuru han möjligen redan för tio år tillbaka tagit skollärareexamen,
och invand i sitt gamla yrke, komme att sköta skolläraretjensten
på ett underhaltigt sätt. För min del anser jag derför, att ett förslag
om förening af de ifrågavarande tjensterna bör, åtföljdt af pastors och
skolrådets yttranden, insändas, till domkapitlet för att underställas dess
pröfning.

Herr Otterström: JDå motionären icke haft något yrkande i saken
att framställa, så hade jag kunnat inskränka mig att yrka bifall till Utlåtandet,
helst jag anser de i motionen gjorda anmärkningar redan hafva blifvit af
Utskottet tillräckligt besvarade. Med anledning af siste talarens yttrande,
vill jag likväl fästa uppmärksamheten derpå, att man bör åt församlingarne
förbehålla eu viss bestämningsrätt i denna fråga, emedan man då
mindre har att befara, hvad den föregående talaren fruktat, att nemligen
vid en ifrågakommande förening af de förevarande befattniugarne församlingen
skulle i något hänseende sätta klockaren framför skolläraren. Jag
tror nemligen att man öfver allt i första rummet skall söka tillgodose
hvad skolans bästa krafvel’. Klockarens syssla är nemligen icke af samma
vigt som skollärarens.

Vidare blef icke anfördt, och Utskottets hemställan bifölls; kommande
detta beslut, jemlikt 63 § 8 mom. Riksdagsordningen, att Första
Kammaren genom protokollsutdrag meddelas.

§ 9.

Derefter föredrogs Andra Kammarens Första Tillfälliga Utskotts Utlåtande
N:o 2 (i samlingen N:o 21), med anledning af Herr Sven Rosenbergs
motion N:o 89, om ändringar och tillägg i Kong!. Stadgan den 18
Juni 1842 angående folkundervisningen i riket.

1 anledning af Utskottets hemställan rörande forsta punkten i Herr
Rosenbergs motion yttrade:

Herr Rosenberg: Ehuru jag icke hyser någon särdeles förhoppning
att vinna någon ändring i det slut, hvartill Utskottet i denna fråga
kommit, helst jag befarar att rätt många finnas, som kanske icke så noga
tänkt sig in uti denna sak, hvartill kommer den sena timmen på aftonen,
då detta ärende nu föreligger till behandling, så kan jag dock för sakens
vigt icke underlåta att några minuter upptaga Kammarens tid, för att

442

Den 17 Mars, e, m.

åtminstone tillbakavisa en tillvitelse emot mig, som i Betänkandet förekommer.
Utskottet synes nemligen hafva utgått från den åsigt, att de
förslag i min motion, hvilka under första och andra punkterna i Betänkandet
finnas omförmälda, tillkommit allenast af, såsom Utskottet uttrycker*
sig, lofvärd omtanke om de sökandes bästa. Så är likväl icke förhållandet,
utan har jag lika mycket fästat mig vid skolans egen fördel,
men vill] dock icke förneka, att jag äfven gjort afseende å skollärames
ställning. I första punkten af min motion hemställes, att vid tillsättning
af skolläraretjenst inga andra af de sökande må kallas till profs afläggande,
än de som blifvit å förslaget uppförda. Jag stöder mig härvid
på redan antagna grunder, enär vid såväl prestval som tillsättning af
klockaretjenst det finnes stadgadt, att förslag först skall upprättas, och
sedan kallelse till profs afläggande utfärdas å dem, som sålunda blifvit å
förslag uppförda ; men det är dock en annan omständighet, som snarare
förmått mig till ifrågavarande förslag. Yi kunna nemligen tänka oss möjligheten
af det förhållande, att i en församling finnes en person, hvilken
undergått skollärare-examen och dervid undfått klena betyg, men som i
anseende till visad beskedlighet, ty den gäller mycket i somligas ögon,
lyckats tillvinna sig pastors ynnest, samt att tillika finnas andra sökande
med höga betyg till en inom församlingen ledig skolläraretjenst. Det första
som då sker är att samtlige sökanderne kallas till profs afläggande, men
för den händelse nu en eller annan af de mera meriterade sökanderne är
boende aflägset utom församlingen, så torde han betänka sig två gånger,
innan han, kanske med föga utsigt att erhålla tj ensten, underkastar sig
de penningeuppoffringar, som med långa resor äro oundgängligen förenade,
och hvilka i anseende till hans ofta ringa tillgångar blifva för honom så
mycket mera kännbara. Utskottet säger visserligen, att han ju i allt fall
egen full frihet att välja, om han vill resa eller icke, men i sednare fallet
lärer lian väl i och med detsamma ansetts hafva afstått från sin ansökan.
Jag skulle kunna uppgifva mer än ett ställe der denna metod blifvit använd
för att göra sig af med personer, som annars möjligen kunnat blifva
svåra medtäflare till den gynnade kandidaten. Jag frågar då om mitt
förslag är så motiveradt, att det kan anses hafva tillkommit snarare i skollärarens
änjfolkskolans intresse. Derest skolans intresse bjuder, att man
söker få den skickligaste läraren, så bör väl vid tillsättande af skolläraretjenster
så tillgå, att man först af sökanderne utväljer de enligt företedda
betyg dugligaste och mest meriterade och sedermera kallar dessa till prof,
samt slutligen afgör hvem som vid tillsättningen bör komma i fråga.

Utskottet säger vidare, att, för den händelse mitt förslag godkändes,
det kunde hända att en person ifrågakom, hvilken för längre tid tillbaka
tagit examen och möjligen legat af sig. Jag vill härtill blott invända, att
hvarje sökande är skyldig förete betyg om sin verksamhet sedan examenstiden;
åtminstone har jag handlat så vid de tillfällen då jag sökt lägenheter.
Jag skulle väl kunna genomgå de andra punkterna i Betänkandet,
men då de icke äro föredragna, vill jag blott påpeka en och annan omständighet
deri.

Andra punkten ijjmotionen afsåg, att vid afsättning från skolläraretjenst
skolrådet väl må gifva varning, men sjelfva afsättningsåtgärden utöfvas
af kyrkostämman. Huru går det väl nu till i dylika fall? Man

Den 17 Mars, e. m

443

kan tänka sig det förhållande, att en skollärare finnes, som är omtyckt
af församlingen men icke lyckats tillvinna sig pastors bevågenhet; och då
skulle ju pastor, blott han understöddes af ett par bland skolrådets ledamöter,
kunna afsätta eu dylik för honom misshaglig person. Helt nyligen
har varit föremål för Kong!. Maj:ts pröfning ett mål rörande det förhållande,
att pastor och två af skolrådets ledamöter afsatt eu skollärare.
Detta beslut blef likväl af Kongl. Maj:t upphof ät. Kan det då vara rimligt
att sätta skolläraren i sådant beroende af pastorn, att han göres till
dennes ödmjuke tjenare och icke kan hålla sig till församlingen. Då
kyrkostämman tillsätter skollärare, så bör den enligt min åsigt också
hafva rättighet att afsätta honom.

Hvad slutligen angår tredje punkten i min motion, utgående derpå
att skolläraren må vara berättigad att deltaga i skolrådets öfverläggningar
och beslut, så afser ock detta hufvudsakligen skolans bästa. Jag känner
mer än en händelse, som kunde bevisa nödvändigheten af att få ett
ord i laget angående skolans angelägenheter. Det har nog ofta händt att
då böcker eller materialier skolat inköpas för skolan, man mera sett på
det billigare priset än bokens ändamålsenlighet, och just för skolans egen
skull hade det i sådant fall det varit godt, om läraren fått vara med
vid bestämmandet af hvad som skulle inköpas.

Med hvad jag nu har sagt tror jag mig, så klart jag i korthet kunnat,
hafva ådagalagt, det jag med min motion företrädesvis afsett skolans
intresse, men om jag dervid äfven skulle tagit i betraktande skollärarens
fördel, så tror jag icke något ondt ligga uti att någon här uppträdt och
åtagit sig deras talan. Det förefaller mig nemligen, som om man på sednare
tiden gått något för långt på den en gång beträdda vägen att allt melodi
mer lassa på skollärarne. Utom det, att honom åligger undervisa i
alla de ämnen skolstadgan föreskrifver, så har man ytterligare lagt på
honom undervisning i trädgårdsskötsel, nu nyligen i krigskonst och nu i
sednaste betänkande velat göra honom till klockare och orgelnist. Jag
vet visserligen, att detta sednare icke kan påläggas honom mot hans vilja,
och att, då had har en liten lön, man icke bör förtänka honom, om han
genom ökadt arbete söker förbättra sin ställning; men jag vågar fråga:
tror man det lända till skolans verkliga gagn att man fordrar af dess
lärare mer, än en menniska skäligen kan uträtta och i sammanhang dermed
försätta honom i ett beroende, som gör honom till en viljelös maskin?
Jag tror det icke.

Då emellertid tiden nu är så långt framskriden, vill jag icke vidare
pröfva Kammarens tålamod, men på det något yrkande måtte göras, anser
jag mig böra hemställa om återremiss af Betänkandet, ehuru — jag
bekänner det •— jag icke hyser någon öfverdrifven förboppning|att denna
hemställan skall lyckas tillvinna sig Kammarens bifall.

Herr Da lim: Då motionären icke haft annat yrkande att framställa

än begäran om återremiss, samt han tillika förklarat, att han just icke
väntar sig något lyckligt resultat af denna sin framställning, så vill jag
såsom ledamot af Utskottet inskränka mig till att förklara, att inom Utskottet
någon misstanke icke uttalats derom, att motionären väckt sitt
ifrågavarande förslag ensidigt i skolmästarnes intresse. Jag tror icke heller,

Den 17 Mars, e. m.

444

att något sådant finnes i Betänkandet uttaladt, åtminstone kan jag försäkra,
att Utskottet icke käft för afsigt att göra något dylikt uttalande.
I öfrigt vill jag icke upptaga Kammarens tid med att ingå i någon* vederläggning
af de anmärkningar Herr Rosenberg framställt, helst de flesta redan
blifvit i Betänkandet upptagna till besvarande, utan inskränker jag mig
till att yrka bifall till samma Betänkande.

Vidare anfördes icke, och Utskottets förslag bifölls.

Utskottets hemställan rörande andra punkten i motionen:

Herr Carl If var sson: Jag tror, att denna punkt förtjena!'' något
mera afseende än den första, och att hvad motionären såsom skäl för sitt
förslag anfört bör verka derhän, att punkten till Utskottet återförvisas,
hvilket jag yrkar.

Herr Rosenberg: Jag tycker att, då bland Herrarne säkerligen
icke finnes någon, som icke är röstegande vid kyrkostämma, det också
borde ligga i Herrarnes eget intresse, att den omtalade afsättningsåtgärden
öfverflyttas från skolrådet på kyrkostämman, och att den således icke, såsom
nu är förhållandet, öfverlemnas ensamt åt presten med biträde af ett
par ledamöter af skolrådet, af hvilka kanske ingen har nog mod att trotsa
prestens vilja.

Herr Dahm: Utaf Utlåtandet synes, att Utskottet fästat sig dervid,

att den största kännedomen om skollärarens duglighet linnes hos skolrådet
och att Utskottet således trodde, att hos skolrådet äfven skulle finnas det
största intresse att vidtaga de åtgärder, som vore af största gagn för skolans
verksamhet. Dessa voro de enkla grunder, på hvilka Utskottet stödde
sitt afstyrkande af motionen. Dessutom ansåg man, att, om dylika ärenden
öfverlemnades åt en större folkförsamling, de skulle utsättas för eu
mera godtycklig behandling, än om de hänskötas till laga auktoritet. Det
kan visserligen tyckas vara en fördel att dömas af församlingen, men det
torde dock vara bättre att dömas af skolrådet. Detta är en erfarenhet,
liemtad från aflägsna tider. I Grekland egde folkförsamlingen rätt icke
blott att votera öfver embetsmäns afsättning, utan äfven om deras landsförvisning,
och detta tillämpades så, att ofta de bäste medborgare fingo
gå i landsflykt. Om nu den föreslagna förändringen bifölls och det således
blefve församlingen medgifvet att utvotera skolmästaren, så skulle
man ock otvifvelaktigt få se exempel på det mest godtyckliga förfärande.
Man kan tänka sig det förhållande, att en skolmästare kommer till en
församling, der man förut icke varit van vid ordning i skolan. Han uppmanar
föräldrarne till ordning och tillhåller skolbarnen att flitigt besöka
skolan och att iakttaga uppmärksamhet och skick. Hvad är då naturligare,
än att han snart blifver impopulär och skickas bort under sin
mest lifiiga verksamhet, just derföre att han visat nit och värma för sitt
kall. Om han deremot fått stadna ett eller annat år, skulle församlingen
uselt, att den haft en embetsman, på hvilken den bort sätta värde.

Den 17 Mars, e. m.

445

Man har talat om folkets rättigheter, men det är ej nog att se på
folkets rättigheter, utan man bör äfven se till att de utöfva s i folkets
eget intresse. Då det af folket valda skolrådet i lugn får pröfva frågor
om skolmästares afsättning, tror jag att folkets intresse är så tillgodosedt,
att man icke från folkets synpunkt bör yrka på någon förändring; och,
såsom förut blifvit nämndt, skolmätarens intresse är äfven tillgodosedt,
ty det är för honom bättre att blifva dömd af laga auktoritet än af en
ofta nyckfull folkförsamling. v

Jag yrkar på grund häraf bifall till Utskottets hemställan.

Herr Bergström: Äfven jag har någon erfarenhet i folkskolans
angelägenheter, enär jag 6 år varit ledamot af skolråd; och just på grund
af min derunder vunna erfarenhet tilltror jag mig förklara gällande lagbud
rörande sättet för afsättning af skollärare vara bättre, än det motionären
vill sätta i stället derför; hvadan jag måste motsätta mig yrkandet
om återförvisning af ärendet i denna del och tillstyrker bifall till hvad
Utskottet hemställt.

Motionären utgår från den abstrakta satsen, att samma myndighet,
som tillsätter skollärare, också borde vara behörig att afsätta honom;
hvaraf således skulle följa, att då tillsättning sker af församlingen, afsättning
också borde ankomma på denna. Härvid må dock först erinras, att
församlingen icke har rätt att till skollärare antaga hvem den vill, utan
är bunden vid skolrådets laga kraftvunna eller fastställda förslag. Skolrådets
och, i händelse af missnöje och klagomål, de kyrkliga myndigheternas
inverkan på tillsättning af skollärare är således ganska betydlig.
För det andra har den af motionären uppställda grundsatsen lika
med andra allmänna satser det felet att vara så abstrakt, att man deraf
icke kan hemta något praktiskt resultat. Skolrådet är mera och bättre
än församlingen i tillfälle att bedöma, huru skolläraren fullgör sina åligganden.
Skolrådet bör med sin uppmärksamhet städse följa läraren i
hans verksamhet. De fel och förseelser, hvartill denne under sin tjensteutöfning
kan göra sig skyldig, lära således icke för skolrådet blifva obekanta.
Desamma blifva då beifrade allt efter som de förtjena; och för
min del kan jag icke antaga, att skolrådet, som lika mycket som församlingen
måste nitälska för skolan och dess behof af duglige lärare,
skulle vara för hastig i att afsätta en eljest duglig lärare för fel, som
icke förtjenar en så hård bestraffning. Likasom en verkligt oduglig lärare,
hvars afsättning vore en vinst, torde hafva mera utsigt att bibehålla sig
på sin plats, om hela församlingens bifall till hans afsättning erfordrades;
så lärer nu gällande lagstiftning innefatta ett mera kraftigt skydd för en
nitisk lärare mot förföljelse, än den lagbestämmelse motionären föreslår.
Fn afsättningsåtgärd af skolråd kan i vederbörlig ordning öfverklagas och,
om den befinnes orättvis eller förhastad, rättelse deri vinnas. Skulle deremot
befogenheten att afsätta skollärare öfverflyttas från skolrådet till
primärförsamlingen, så synes mig följdriktigheten böra förbjuda, att en
afsättningsåtgärd, vidtagen åt primärförsamlingen, kunde öfverklagas, så
vida icke vid stämman eljest olagligen tillgått; ty lika som man nu icke
kan öfverklaga, att primärförsamlingen af de Henne utaf skolrådet på
förslag uppförda utsett hvilken den behagat, så skulle man icke rimligt -

446 Den 17 Mar?, e. m.

vis böra tillstädja klagorätt i fråga om afsättning, vidtagen af primärförsamlingen.

Jag känner personer, hvilka varmt nitälska för folkundervisningen
och dock hålla före, att skollärare icke borde tillsättas för längre tid än
fem år i sender. Så långt vill jag för min del icke gå; men jag vill icke
heller medverka till en lagförändring, hvarigenom möjligheten att aflägsna
en oduglig, ja rent af för skolan skadlig lärare snart sagdt afskures.

Ännu en gång yrkar jag bifall till Utskottets förslag.

Herr Jonas Andersson: Vid första påseendet kan det väl tyckas
att, såsom motionären föreslagit, den auktoritet, som tillsätter skollärare,
också bör hafva rätt att afsätta honom; men då man skärskådar frågan
i dess detaljer, finner man att detta icke är så alldeles riktigt. Den erfarenhet
i detta fall jag eger har ingifvit mig den öfvertygelse, att det
är ganska svårt att skilja en skollärare från hans befattning, äfven om
han är alldeles oduglig. Jag känner nemligen flera fall, der man under
flera år processat med skolläraren, men ändock icke lyckats att skilja honom
från platsen, till stort men för folkupplysningen. Deremot kan man ock
säga, att, om beslutanderätten i afseende på skollärares afsättning öfverlemnas
åt församlingen, kan i beslutet om en sådan afsättning ingå många
enskilda motiver; och jag känner flera fall, hvilka gifva mig anledning till
detta påstående. Det kan gifvas fall då en skollärare icke är passande
för sitt kall och församlingen ogillar hans sätt att gå till våga, men det
oaktadt uppstå åtskilliga konsiderationer i fråga om hans skiljande från
tjensten. Man hyser t. ex. fruktan, att han skall falla fattigvården till
last och behåller honom endast af ekonomiska skäl. Man får väl medgifva,
att det är skolrådets skyldighet att följa undervisningens gång, och
då skolrådet uppfyller denna skyldighet, bör det framför församlingen ega
kännedom om huru skolläraren uppfyller sitt kall.

Motionären tyckes förutsätta, att pastor är inom församlingen ensam
bedömande. Så är det visserligen i allmänhet, men det borde ej så vara.
Är skolrådet väl valdt, är det icke pastor ensam som afsätter skolläraren.
Skulle åter liknöjdhet för skolans angelägenheter finnas hos skolrådets
ledamöter, hjelper ej den föreslagna förändringen. Med kännedom om de
förhållanden'' som ega rum, och med den erfarenhet jag har tror jag, att
motionen icke är till gagn för folkskolan och knappt för lärarne; och
jag yrkar derföre bifall till Utskottets hemställan.

Herr Rosenberg: Jag vill blott med några få ord bemöta ett par

anmärkningar, som under diskussionen blifvit gjorda.

Herr Dahm sade, att det vore för skollärarne bättre att dömas af
laga domstol än af folkförsamlingen. Jag har i motionen icke talat om
laga domstol, utan uttryckt den åsigt, att det vore bättre att afsättningen
verkställdes af församlingen än af skolrådet; och proceduren är vanligen
icke att man stämmer till laga domstol.

Herr Bergström hyste mot förslaget betänklighet, derföre att församlingens
beslut icke skulle kunna öfverklagas. Jag böjer mig naturligtvis
för talaren såsom jurist, men har dock alltid trott och tror ännu, att
kyrkostämmas beslut kan öfverklagas.

447

Den 17 Mars, e. m.

Herr Carl Ifva,rsson: Jag är hufvudsakligen förekommen af Herr
Rosenberg.. Så som jag uppfattat motionen är icke meningen att helt och
hållet förbigå skolrådet, utan skulle skolrådet ega rätt att gifva varning,
men sjelfva alsättningsåtgärden öfverlemnas åt församlingen; och det anser
jag vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande.

Jag tror icke att det finnes något hinder för att öfverklaga kyrkostämmas
beslut angående afsättning, ty derföre bör väl gälla samma grund
som för Överklagande af skolrådets beslut i afseende å skollärares afsättning.

Domstolsvägen torde vid dylika ärenden ändock icke, såsom en talare
förmenat, komma att gå mera hädanefter än hittills, ehvad förändring
i det syfte motionären föreslagit vidtages eller icke.

Efter sålunda slutad öfverläggning blef Utskottets ifrågavarande hemställan
bifallen.

I afseende å Utskottets förslag angående den ifrågavarande motionens
tredje punkt yttrade:

Herr Hedlund: Oaktadt jag icke kunnat lemna mitt bifall till den
första punkten i motionärens förslag, ställer jag mig dock i afseende på
den nu föredragna punkten på motionärens sida. Under det jag icke kan
ingå på förslaget att rättigheten att afsätta skollärare öfverlemnas åt församlingen,
tror jag, att hvarje skolrådsledamot erfarit nyttan deraf, att
skolläraren deltager i skolrådets öfverläggningar. Detta deltagande bör
dock icke bero derpå, att skolrådet tillfälligtvis tillkallar läraren, utan att
han eger städse rätt att infinna sig vid skolrådets sammanträden. Deremot
är jag tveksam, huruvida det jemväl bör tillåtas honom att deltaga
i besluten. Till en början torde man kunna stadna dervid, att skolläraren
eger rätt att deltaga i skolrådets öfverläggningar rörande skolärenden,
men icke i besluten, och instämmer jag således i yrkandet om punktens
återförvisning till Utskottet.

Herr Dahm: Lika med den näst föregående talaren anser jag denna
punkt vara den enda i motionärens förslag, om hvilken någon tvekan kan
uppstå, ^ Jag var i början bland dem, som ansåg den tvistig, men sedan
jag i Utskottet afhört diskussionen rörande densamma, syntes det mig
otvifvelaktigt, att det både för läraren och skolrådet vore bäst att förslaget
ej bifölls. Om skolläraren väl uppfyller sina åligganden och är skicklig
på sin plats samt, i följd deraf, står i godt förhållande till skolrådet,
så lärer skolrådet icke underlåta att tillkalla honom för att i öfverläggningarne
deltaga; men är han åter så qvalificerad, att han behöfver
lagens arm för att tvinga sig in i skolrådet, då är bäst att han är
derifrån.

På dessa enkla skäl anhåller jag om bifall till hvad Utskottet i
denna punkt hemställt.

Herr Carl Hvar sson: Ehuru jag har anledning förmoda, att Kammaren
bifaller Utskottets förslag, så får jag likväl förklara, att jag förenar

448

Den 17 Mars. e. in.

mig med Herr Hedlund i anhållan om återremiss af den nu förevarande
punkten.

Herr Svens eu: Bland de skäl, som gjorde sig gällande inom Utskottet,
voro i synnerhet de svårigheter som uppstodo deraf, att skolläraren
icke kunde få deltaga i de öfverläggningar, som rörde honom sjelf. Det
var nätt upp omöjligt att bestämma huru man i anledning häraf skulle
förfara. Huru skall man t. ex. kunna på förhand veta, om icke vid ett
skolstyrelsens sammanträde några för skolläraren personliga angelägenheter
kunna förekomma. Vidare skulle han ena gången få vara med, andra
gången icke, och hvem skulle afgöra detta? Dessutom kan mångenstädes
förhållandet vara, att lärarnes antal är större än ledamöternes i skolrådet,
då således de förre skulle öfverrösta de sednare. Som Kammaren torde
finna, skulle således stora praktiska svårigheter uppstå genom att antaga
motionärens förslag. Jag yrkar alslag derå och bifall till Utskottets Betänkande.

Herr Holländeri Såsom ordförande i eu teknisk skolstyrelse kan
jag vitsorda nyttan af ett sådant förhållande, som det nu föreslagna stadgandet
syftar att åstadkomma äfven med afseende på folkskolan. Andras
aktning är grunden till sjelfaktning. Skall skolläraren hafva intresse för
sitt kall, så bör också förtroende visas honom. Detta sker icke, då han
är utesluten från rättigheten att deltaga i skolstyrelsens öfverläggningar,
och endast kallas till dem som en tjenare. Jag anser derföre, att skolläraren
bör hafva rätt, om icke skyldighet att i dessa öfverläggningar
deltaga, dock icke i besluten. Förekommer någon fråga, som rör^honom
personligen, så aflägsnar han sig, såsom eljest vanligt är i kollegiala styrelser.
Efter min tanke bör det således intagas i folkskolestadgan, att
skolläraren har rättighet att vara med vid skolstyrelsens sammanträden
och deltaga i öfverläggningen rörande skolans angelägenheter. Jag förenar
mig derföre med Herr Hedlund i yrkande af återremiss.

Herr Jonas Andersson: Så vidt jag har mig bekant, så prakti seras

det allmänt, utan något lagstadgande, att skolläraren deltager i skolrådets
öfverläggningar. Det behöfver honom nog. Den saken reglerar sig
derföre efter min tanke bäst på billighetens grund.. Det faller af sig
sjelft att skolläraren får vara med, i fall förhållandet mellan församlingen
och honom är sådant det bör vara. Deremot tror jag, att det skulle
kunna vålla skada, der förhållandet mellan skolläraren och församlingen
icke är godt. Det skulle således icke vara särdeles gagneligt, om skolläraren
på grund af ett stadgande kunde tvinga sig dertill. Jag för min
del har icke funnit någon olägenhet af det närvarande förhållandet i detta
afseende. Derföre tror jag ock, att det är bäst att låta bero vid hvad
Utskottet i sitt Betänkande yttrat. Jag yrkar bifall.

Herr Per Nilsson från Malmöhus län: Vi söka ju på allt sätt
att få bort all sjelfskrifvenhet; så hafva vi ju sökt att få bort kyrkoherden -

Oen 17 Mars, e. m.

449

herden från att vara sjelfskrifven ordförande i skolrådet. Skola vi nu i
rak strid mot denna princip göra skolläraren till sjelfskrifven ledamot
deråt! Jag anser icke detta vara hvarken konseqvent eller gagneligt
utan yrkar bifall till Utskottets Betänkande. 8 8 ’

Herr Lindhagen: En föregående talare har såsom stöd för sin
åsigt om nyttan af folkskolelärarnes närvaro i skolrådet åberopat sin
egen erfarenhet såsom ordförande i en skolstyrelse. Jag tager för gifvet
att han härmed afsåg ett tekniskt läroverk, men förhållandet der är ju
något helt annat än vid eu folkskola. Han uppräknade en mängd fall
då skollärarne icke borde få ega rättighet att deltaga i skolrådets öfverlaggmngar.
En annan talare har redan framhållit svårigheten att bestämma
alla dessa undantagsfall, och det är att befara, att, om det ifrågasatta
stadgandet blefve lag, en stor del af skolrådens tid skulle blifva
upptagen af vidlyftiga öfverläggningar och tvister om skollärarnes rätt i
hvarje särskild t fall att deltaga uti skolrådets förhandlingar. Ett annat
skäl emot förslaget är ock, att lärarnes antal ofta är lika stort och mången
gång störie än ledamöternes af skolrådet. Jag kan anföra ett talande
exempel härpå från min egen erfarenhet. Jag är nemligen ledamot
uti ett folkskoleråd, der ledamöternes antal är 5, men de underlydande
lärarne och lärarinnorna uppgå till 28, och i en folkskole-öfverstyrelse af
12 ledamöter med ej mindre än 170 lärare och lärarinnor under sig.
Hvart skulle det taga vägen, om alla dessa lärare och lärarinnor skulle
deltaga i skolrådets öfverläggningar. Man skall invända, att jag såsom
exempel anfört ett undantagsförhållande; men det förhållandet att lärårnes
antal är lika stort eller större än skolrådsledamöternas eger rum på
många andra ställen och skall alltmera göra det, allt eftersom folkskolorna
utvecklas. Het är min öfvertygelse att man tryggt kan öfverlemna
åt skolrådens egen klokhet och omtanke att bedöma när skollärarne behöfva
tillkallas eller på annat sätt rådfrågas, och jag yrkar bifall till Utskottets
betänkande.

Herr Hedlund: Jag ber blott få anmärka, att jag ingalunda ifrågasatt,
att skolläraren skulle blifva sjelfskrifven ledamot af skolrådet. Min
mening har endast varit, att han skulle ega rätt att närvara vid skolrådets
sammanträden och deltaga i öfverläggningarne, då de angå pedagogiska
ämnen. Det är en stor skilnad att lemna en tjensteman en sådan
rätt och att göra honom till ledamot.

Jag hai ej föibisett de särskilda förhållandena i detta hänseende beträffande
fetockholm och Göteborg, för hvilka städer gälla särskilda författningar,
hvarjemte der finnas särskilda folkskole-inspektörer anställde
I Göteborg har sålunda inspektören rättighet att taga del i skolrådets öfver
läggningar, utgörande en representant för den talrika lärarepersonalen.
I. landsförsamlingar åter, der en eller par lärare finnas, synes det mig
vara orätt, att dessa uteslutas från skolrådets förhandlingar, då frågor
der förekomma rörande skolans ordning m. m.

.... . fort/ar således att yrka återremiss i syftning, att motionärens
förslag forändras derhän, att skolläraren må vara berättigad att deltaga i
Riksd. Prof. 1869. 2 Afd. 2 Band. 29

450 Den 17 Mars, e. m.

skolrådets öfverläggningar, då frågor rörande undervisningen der förekomma
till behandling.

Herr Kolmodin: Jag har endast velat upplysa, att de olägenheter,

som Utskottet antagit skola blifva en följd af motionärens förslag, gälla
icke blott för Stockholm och Göteborg, på sätt här blifvit ådagalagdt, utan
äfven för många andra städer och till och med för landsbygden. Jag
kan i detta sednare hänseende nämna, att, då på kyrkomötet till öfverläggning
förekom frågan derom, huruvida presterskapet kunde öfvertaga
kristendomsundervisningen i stället för folkskolelärare, lemnades af
tvänne ledamöter, båda kyrkoherdar i landsförsamlingar, den upplysningen,
att i den enes församling funnos 16 och i den andres 15 skolor.
Förslaget är således lika olämpligt för landsbygden som för städerna,
hvarföre jag yrkar bifall till Utskottets betänkande i denna punkt.

Öfverläggningen förklarades slutnd. Sedan gjorda yrkanden upptagits
och Herr Talmannen framställt deraf föranledda propositioner dels på
bifall och dels på återremiss, blef Utskottets förevarande hemställan bifallen.

§ 10.

Föredrogos och biföllos nedannämnda tvänne af Andra Kammarens
Sjette Tillfälliga Utskott afgifna Utlåtanden, nemligen:

N:o 1 (i samlingen N:o 22), angående ifrågasatt ändring i gällande
bestämmelser rörande trafiken å Statens jernvägar; och

N:o 2 (i samlingen N:o 23), angående ändring af den föreskrifna tiden
för omjustering af mått, målkärl och vigter.

§ 11.

Derefter föredrogs samma Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 3 (i
samlingen N:o 24), angående Herr JB. Hessles motion N:o 12, derom att
utgifter, som utgå i och för något härads eller tingslags samfälda ändamål,
måtte debiteras af häradsskrifvarne och i sammanhang med kronouppbörden
af kronofogdarne uppbäras och redovisas.

I anledning af Utskottets hemställan rörande första punkten i motionärens
förslag yttrade:

Herr Hess le: De skäl, som Utskottet anfört för utslag å min motion,
bevisa att Utskottet ej uppfattat vigten af föreliggande frågas lösning
och ej heller vårdat sig om att utreda de förhållanden, som jag i
motionen antydt.

I Kongl. Förordningen den 13 September 1790, som ännu gäller
oförändrad, föreskrifves, att föreningar om vinterväghållning genom snöplogning
skola häradsvis hvart femte år uppgöras. Dervid tillgår så, att,
sedan allmänna vägarnes inom häradet längd och läge uppgifvits, delar
deraf tilldelas vissa hemman intill vägen. Deraf uppkomma ploglag, hvilka
för väghållningsbesväret af häradsboarne samfäldt erhålla ersättning, olika

Den 17 Mars, e. m. 45j

. fördelade emellan ploglagen efter hvarje ploglags besvär. Ersättningen,
som inom stora härader, såsom ett inom min domsaga med 502 mantal
oeh omkring 36,000 innevånare, uppgår årligen till flera tusen Riksdaler
och skall efter åberopade förordning af kronofogden utan ersättning uppbaras
och ti vederbörande utbetalas. Så är förhållandet med ersättning
till dem, hvilka utgöra kronobrefbäringsskyldighet, omkostningar för byggnad
och underhåll af tingshus och häradsfängelse med dertill hörande
inventarier, milstolpars upprättande, iståndsättande af större broar och
yagar, _ som genom naturhändelser blifvit ofarbara, ocli hvilkas återställande
i larbart skick ofverskrider den årliga väghållningsskyldigheten, aflonmgen
till fångvaktare in. m. Den beskattning, som såmedelst åligger
befolkningen, är med ett ord högst betydlig.

Då nu såsom erfarenheten stundom ådagalagt, fogden, hvilken utan
omedelbar kontroll fördelar och uppbär ifrågavarande medel, i sina enskilda
affärer inblandar samma medel, och dessas utbetalning i anseende
ti l iråkadt obestånd antingen oskäligt fördröjas eller alldeles uteblir så
tillskyndas flera ett oskyldigt lidande, hvilket åter verkar ett berättigadt
missnöje med lagar och embetsman, som statsmagterna framför allt böra
undanrödja.

Utskottets anmärkning, att de inom härader skeende sammanskott
måste vara tillgängliga i det ögonblick de behöfvas, är minst sagd! enfaldigt.

Då sådana utgifter, såsom då broar eller vägar rasa, erfordras, sker
vanligen och måste tillgå så, att kronobetjeningen genast utbjuder iståndsattandet
på entreprenadauktion, med vilkor att betalningen erhålles då
haradsboarne sammanskjutit medel dertill, och hvilket ej kan ske utan
förhör vid Rätten, Konungens Befallningshafvandes beslut och uppbörd
hvartill en rund tid åtgår. Härigenom blifva ock sådana arbeten ganska
dyra, men hvilket ej kan undvikas då häradet saknar egen representation
och kassa.

I sockenkommunen kontrolleras uppbörd och utgift genom årliga- revisioner.
Så kan ej ske inom härad, emedan form för revisorers utseende
och verksamhet ej finnes i lag beskrifven, hvadan häraf följer huru mycket
mer nödvändig min motions framgång är. Det är ej för mycket begärdt
att Konungens Befallningshafvande har omedelbart inseende öfver
ifrågavarande uppbörd, sa att den behörigen debiteras och medlen vederbörande
tillhandakomma.

Då den enskilde anser sig hafva genom uppbördsmans tillgörande
eller försummelse blifvit lidande har den förre ej annan utväg
an anklaga uppbördsmannen, hvilket tillskyndar den enskilde så väl som
uppbördsmannen oberäkneliga omkostningar och obehag, hvilka så vidt
möjligt är böra förekommas. Jag hänför mig slutligen till innehållet af
mm motion och yrkar ärendets återförvisning till Utskottet, på det Utskottet
må komma i tillfälle föreslå skrifvelse till Kongl. Maj:t om åtgärders
vidtagande i den syftning motionen antyder.

Herr \\ itthoff: Herr Talman! Mine Herrar! Ehuru jag i likhet
med . Utskottet anser motionärens förslag böra lemnas utan afseende, kan
det likväl ej förnekas, att motionärens yttrande att Utskottet ej synner -

452

Den 17 Mars, e. m.

ligen vårdat sig om att närmare utreda frågan eger sin befogenhet. Utskottet
säger nemligen, att öfverflyttandet på häradsskrifvare och kronofogde
af åliggandet att debitera och upptaga ifrågavarande medel icke
torde kunna ifrågasättas, ehuru förhållandet är, hvilket motionären äfven
synes hafva förbisett, att nämnde tjensteman enligt gällande, otvetydiga
förordningar och instruktioner redan hafva detta åliggande. Deremot har
Utskottet ej yttrat sig öfver det enda förslag till ett nytt stadgande som
motionen innefattar, nemligen att afgifterna för vintervägars underhåll, brefbäring,
bro-, tings- och fängelsebyggnad in. m. skulle “i sammanhang med
kronouppbörden redovisas11. Detta förslag lär emellertid, enligt mitt förmenande,
omöjligen kunna antagas, då sådant endast skulle medföra väsendtliga
olägenheter för dem till hvilka medlen uppburits och, som mig synes
utan ändamål, stora svårigheter för redogörarne. Jag kan nemligen knappt
tänka mig huru uppbörd t. ex. af bromedel, som endast tillfälligtvis, oftast
efter flera års mellantid, eger rum, skulle i fögderiernas specialräkningar
öfver kronouppbörden kunna redovisas. Af motionärens yttrande i hans
nu gjorda anförande, att kronofogden utan kontroll fördelar och uppbär
ifrågavarande medel, synes framgå att förslaget afsett vinnandet af kontroll
derå, att ingen får betala mer än som vederbör, men sådan kontroll
saknas ej. Kronofogde får enligt gällande instruktion ej företaga någon
uppbörd utan Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes ordres, och dessa kunna
ej erhållas med mindre de handlingar som föranleda uppbörden jemte behörig
uträkning eller debiteringslängd — hvilken häradsskrifvaren jemlik!
den för honom gällande instruktion har skyldighet att upprätta —
blifva företedda. Jag yrkar bifall till Utskottets Betänkande.

Herr Indebetou: Det vill synas, som om motionären ej saknat
allt skäl för sitt förslag. Det kan hända, och tyvärr finnas ruskiga exempel
på, att menigheter gjort förluster derigenom, att medel, som hopsamlats
till vissa samfälda ändamål, af de personer, hvilka dem uppburit, blifvit till
större eller mindre del förskingrade.

Jag vill visserligen ej påstå, att Utskottet utan all svårighet kan lyckas
utarbeta ett sådant förslag till beslut, som motionären åsyftat. Dock
tror jag, att ämnet är af den vigt, att det kan förtjena af Utskottet tagas
i förnyadt öfvervägande; — och för min del yrkar jag derföre återremiss.

Herr Witthoff: Jag vågar betvifla, att antagandet af motionärens
förslag skulle mer än nu gällande föreskrifter kunna hindra förskingring.
Redovisningssättet minskar ej ansvaret för förskingring, utan är detta ansvar
lika stort nu som det skulle blifva, om, på sätt motionären yrkat,
redovisning skedde i sammanhang med kronouppbörden. Jag anser fortfarande
att skäl för bifall till förslaget ej finnes, hvarföre Utskottets Betänkande
torde godkännas. *

Herr Hessle: Den siste talaren synes hafva hufvudsakligen fästat
sig dervid, att jag i min motion yrkat, att ifrågavarande medel skulle redovisas
i sammanhang med kronouppbörden. År det hans åsigt att förslaget
allenast derföre bör ogillas, afstår jag gerna derifrån. Jag är fullt

Den 17 Mars, e. m.

453

belåten, om Utskottet kan föreslå något sätt, hvarigenom medlen komma
att redovisas omedelbart af Konungens Befallningshafvande.

För öfrigt har min mening egentligen varit att få Regeringens uppmärksamhet
fästad å angelägenheten af någon särskild lagbestämmelse i
detta hänseende. Och min öfvertygelse är ock, att Regeringen derefter
skall vidtaga de åtgärder, som må vara behöfliga.

Jag anhåller således fortfarande om återremiss i den syftning, att
Utskottet må föreslå antingen någon åtgärd ledande till ändamålet, eller
ock underdånig skrifvelse derom till Kongl. Maj:t.

Efter härmed slutad öfverläggning och sedan Herr Talmannen, enligt
de yrkanden som framställts, gifvit propositioner så väl på bifall som på
återremiss, blef Utskottets ifrågavarande hemställan bifallen.

Likaledes bifölls Utskottets hemställan i fråga om andra punkten af
motionärens förslag.

§ 12.

Vidare föredrogs samma Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 4 (i samlingen
N:o 25), om kronouppbördens på Öland fördelning i tvänne terminer.

Dervid yttrade:

Herr Fredrik Pettersson: Då Utskottet icke fästat någon synnerlig
uppmärksamhet vid denna fråga, hvilken i sig sjelf dock icke är af
så ringa vigt för Öland, som mången tror, lärer det väl icke vara tänkbart
att för densamma vinna mera sympati inom Kammaren. Men då
åtskilliga kommuner inom mitt kommittentskap genom fattade kommunalstämmobeslut
rörande denna fråga gifvit mig anledning att derom väcka
motion, så anhåller jag få fästa Kammarens uppmärksamhet på några
särskilda omständigheter, som härvid förekomma.

Af Utskottets Betänkande framgår den satsen, att enheten uti uppbördsväsendet
är af största vigt, och att den icke bör rubbas. Jag kan
dock för min del icke finna, att denna rubbning uti en i förhållande till
sitt afskiljda läge så ensam stående provins skulle framkalla några med
fördelarne jemförliga olägenheter. Ja, jag tror icke att detta skulle inträffa
ens, om denna så kallade “rubbning11 i uppbördsväsendet sträckte
sig öfver hela riket. Ty hvarför medförde icke detta upp bördssystem
olägenheter före 1837, då kronoutskylderna betalades i tvänne terminer?
Före den tiden åter hade den skattskyldige rätt att på första mötet betala
litet eller mycket efter råd och lägenhet samt resten vid påföljande
möte. Detta fortgick en lång följd af år, tills det sedermera blef bestämdt,
att utskylderna skulle betalas med hälften på hvarje uppbördsstämma,
hvilken anordning fortfor till 1836, då Kongl. Maj:t genom nådigt
bref till Statskontoret den 2 November samma år förordnade, att för
år 1837 och framgent första uppbördsstämman, som då vanligen hölls i
November, skulle upphöra, och blott en stämma hållas i Februari, Mars

454

Den 17 Mars, e. m.

eller April månader. Sedan dess har detta uppbördssätt fortgått, men det
måtte väl ej vara någon lag utaf den beskaffenhet, att den ej får rubbas,
om behofvet kan påkalla en eller annan förändring.

Utskottet anser vidare det böra stå vederbörande öppet att genom
Konungens Befallningshafvande hos Kongl. Maj:t efter ansökan derom bereda
sig rättighet att få uppbörden fördelad på flera terminer. Ja, detta
mål kan måhända ernås genom ett kraftigt förord af Konungens Befallningshafvande
i länet, men ehuru försök härutinnan af vissa kommuner
på Öland varit gjorda sednast i år, hafva tyvärr dessa ansökningar af Kongl.
Maj:t lemnats utan afseende till följd af Konungens Befallningshafvandes
afstyrkande härå.

Öland, som ligger afskildt från fasta landet, har oftast vid den tid
af året, då kronoutskylderna skola betalas, all kommunikation med fasta
landet och afsättningsorten Calmar stad afbruten. Då måste Öländingen,
som alltid fruktar för de dryga exsekutionskostnaderna, på landet till
dervarande spanmålshandlande i Borgholm och Mörbylånga köping afyttra
sin spanmål till hvad pris dessa behaga betala och i sådant fäll vanligen
3 å 4 R:dr per tunna mindre, än hvad som erhålles i Calmar, om produkterna
dit kunde fortskafläs. Detta vållar Öländingen icke ringa olägenheter
och kostnader, som kunde i många delar förekommas, om uppbörden
blefve fördelad i tvänne terminer. Ty det händer icke heller
sällan och synnerligast i år, då missväxt förut inträffat, att mindre
bemedlade hemmansegare och äfven möjligen bättre lottade måste
vidtaga den enda utvägen att på ett eller annat sätt på kredit till
höga priser förskaffa sig spanmål och sedan försälja denna till handlande
på landet eller i Calmar stad till gällande priser, men vanligen
4 å 5 R:dr per tunna under borgningspriset. Genom uppbördssättets
förändrande komme nästan alla dessa olägenheter att afhjelpas,
ty då öppet vatten är, finnas alltid flera ressurser, och den mera bemedlade
är då i tillfälle att bättre kunna hjelpa den mindre bemedlade.

Det är för öfrigt icke samma förhållande med Öland som med fasta
landet, der de hafva sina skogar, jern- och bergsbruk att tillgå under hvilken
årstid som helst, hvarigenom de kunna förskaffa sig penningar på
mångahanda sätt.

På ofvan antydda skäl yrkar jag bifall till min motion och proposition
i sådan syftning.

Herr Arfvedsson: Jag känner visserligen icke specielt, huru länge
Öland är afskildt från kommunikation med fasta landet, men jag föreställer
mig, atf denna tid icke kan vara så lång, att af detta förhållande
kan rättfärdigas ett sådant undantagsstadgande, som motionären påyrkar.
Jag tror, att Utskottet icke haft så alldeles orätt, då Utskottet ansett
det vara af vigt, att enheten i uppbördsväsendet icke rubbas.

På grund häraf yrkar jag bifall till Betänkandet.

Öfverläggningen var slutad; och Kammaren biföll hvad Utskottet
föreslagit.

Den 17 Mars, e. ni.

455

§ 13-

Föredrogos och blefvo äfvenledes bifallna samma Tillfälliga Utskotts
Utlåtanden;

N:o 5 (i samlingen In’:o 26), angående Herr Lars Perssons motion
N:o 338; och

N:o 6 (i samlingen N:o 27), angående mantalsskrifningsbestyrets
öfverflyttande från häradsskrifvarne till länsmännen.

§ IT.

Anmäldes och bordlädes nu inkomna ärenden, nemligen:

Stats-Utskottets nedannämnda Utlåtande och Memorial:

N:o 45, i anledning af väckta motioner om eftergift af Kronans rätt
till dana-arf efter tvänne personer, och

N:o 46, i anledning af återremiss i Utskottets Utlåtande angående
afsöndring af jord från militieboställslägenheterna Sjöleden och
Lökshuset samt bostället Tostarp, för att tilläggas exercisfältet Ljungby
hed.

Banko-Utskottets Utlåtande N:o 6, i anledning af Herr J. Weners
motion om emottagande i Riksbanken af enskilda bankers sedlar; samt

Lag-Utskottets nedannämnda Utlåtanden:

N:o 10, i anledning af väckt motion om ändring i gällande föreskrifter
rörande vilkoren för rättighet till grustägt å annans egor; och

N:o 11, i anledning af väckta motioner om ändring af gällande stadganden
angående skyldighet att deltaga i byggnad och underhåll af tingshus
och häradsfängelse.

§ 15.

Med anledning af derom, enskildt hos Herr Talmannen, gjorda förfrågningar
ville Herr Talmannen upplysa, att sammanträdet med de valmän,
hvilka fått sig uppdraget att utse Fullmägtige i Banken och Riksgäldskontoret
äfvensom Styrelseledamöter vid Lånekontoren, blifvit af
Herrar Talmän utsatt att hållas nästa Fredags eftermiddag den 19 i
denna månad; hvarom i vanlig ordning anslag framdeles komme att
utfärdas.

§ 16-

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades Kammarens nedannämnde
ledamöter, nemligen:

Herr Magnus Svensson och Herr Ljungman, hvardera under 14 dagar
från den 18 i denna månad;

Herr Åkerlund under 14 dagar från den 19:de;

Herr Sandstedt under 14, Herr Fredriksson under 10, Herr Reutercrona
under 8, och Herr Arfvedsson under 6 dagar, räknade för hvardera
från den 22 dennes, samt

Herr Kjellson under 14 dagar från den 31 innevarande månad.

Sammanträdet afslutades kl. 10 e. m.

In fidem
H. Husberg.