Onsdagen den 17 december. Sid (Riksdagens protokoll 1952:32)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

19 5 2

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 32

15—17 december.

Debatter m. m.

Onsdagen den 17 december. Sid.

Svar på interpellationer:

av herr Petrén ang. bristen på instruktörer för civilförsvarsut bildningen

m. m......................................... 5

av herr Larsson, Nils August, om bibehållande av statens järnvägars
distriktsförvaltning i Östersund .................... 9

Värdering av varulager vid taxering m. m....................... 16

Stödlån med anledning av 1952 års skördeskador ................ 42

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 17 december.

Statsutskottets memorial nr 234, ang. tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1952/53 .................................... 16

Bevillningsutskottets betänkande nr 60, ang. upphävande av förordningen
om värdering av varulager vid taxering m. m......... 16

Jordbruksutskottets utlåtande nr 58, ang. utlämnande av stödlån
till jordbrukare ............................................ 42

1 Första kammarens protokoll 1952. Nr 32,

,''*•»1 • 4 / « > • i • V i • . -> .: • » • i ■''< ''

/■- . . : r\. I

) \

■

Måndagen den 15 december 1952.

Nr 32.

Måndagen den 15 december.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollet för den 9 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 432, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående studiehjälpsverksamheten
vid de allmänna läroverken m.
fl. läroanstalter jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 433, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande statligt stöd
åt konstnärligt inriktad svensk spelfilmsproduktion; nr

434, i anledning av väckta motioner
angående dels utredning om utbildning
i praktisk psykologi, dels ock översyn
av föreliggande utredningsmaterial
beträffande den framtida ungdomsvården
m. m.;

nr 436, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande förstatligande
av Askersund—Skyllberg—Lerbäcks
järnväg m. m.; samt

nr 437, i anledning av väckta motioner
angående anordnande av en direktförbindelse
i form av bro eller tunnel mellan
Sverige och Danmark.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 443, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående försäljning

av vissa kronoegendomar m. m., såvitt
avser ett byte av markområden i Västernorrlands
län;

nr 444, med anledning av väckta motioner
angående komplettering av sådana
fastigheter, som fått sitt skogsinnehav
väsentligt förminskat genom framdragande
av kraftledningar; och

nr 447, med anledning av väckt motion
om höjning av bidraget till renskötande
lapp för uppförande av bostadsbyggnad.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets memorial nr 234, angående
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1952/53;

bevillningsutskottets betänkande nr 60,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
upphävande av förordningen den 14 december
1951 .(nr 795) med tillfälliga bestämmelser
om värdering av varulager
vid taxering till statlig och kommunal
inkomstskatt m. m. jämte i ämnet väckta
motioner; och

jordbruksutskottets utlåtande nr 5&,
med anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utlämnande av stödlån
till jordbrukare jämte i ämnet väckta
motioner.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.04 eftermiddagen.

In fidem
W. Stenwall.

Nr 32.

Tisdagen den 16 december 1952.

Tisdagen den 16 december.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Justerades protokollet för den 10 innevarande
månad.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
memorial nr 234, bevillnings -

utskottets betänkande nr 60 och jordbruksutskottets
utlåtande nr 58.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 2.02 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 17 december 1952.

Nr 32.

Onsdagen den 17 december.

Kammaren sammanträdde kl. 10 förmiddagen.

Ang. bristen på instruktörer för civilförsvarsutbildningen
m. m.

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
HEDLUND, som tillkännagivit
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr
Petréns interpellation angående bristen
på instruktörer för civilförsvarsutbildningen
m. m., erhöll ordet och anförde:
Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Petrén frågat mig, om jag är
villig att ge kammaren en redogörelse
för läget inom civilförsvarsutbildningen
med särskild hänsyn till bristen på skolade
lärarkrafter. Vidare har han frågat,
vilka åtgärder jag är beredd att vidtaga
för att avhjälpa bristen på instruktörer
och om härvid proposition i ärendet
kan vara att förvänta till innevarande
höstriksdag.

Som svar får jag anföra följande.

Av den personalstyrka, som enligt organisationsplanerna
skall finnas i civilförsvaret,
hade den 1 juli 1952 fullständig
utbildning meddelats till 32 procent
i det allmänna civilförsvaret, 36 procent
inom hemskyddet och 12 procent inom
verkskyddet. Därjämte hade följande
antal delvis utbildats, nämligen 34 procent
i allmänna civilförsvaret, 15 procent
i hemskyddet och 26 procent inom
verkskyddet. Den påbörjade utbildningen
håller på att fullföljas och beräknas
av civilförsvarsstyrelsen vara slutförd
under våren 1953. Det procentuella antalet
personer, som för närvarande icke
erhållit någon utbildning alls, utgör
alltså 34 procent inom det allmänna civilförsvaret,
49 procent inom hemskyddet
och 62 procent inom verkskyddet.

Dessa siffror visar att civilförsvarsutbildningen
släpar betänkligt efter. Eftersläpningen
måste emellertid ses mot

bakgrunden av att utbildningen låg nästan
helt nere under efterkrigsåren ända
fram till år 1949, då den nu gällande
utbildningskungörelsen först kunde
börja tillämpas.

I fråga om verkskyddsutbildningen
må framhållas, att verkskyddsplaner på
många håll icke gjorts upp och fastställts
förrän under det senaste året,
varför utbildningen ej har kunnat aktualiseras
tidigare.

En av de viktigaste orsakerna till att
utbildningen icke kunnat få önskad kapacitet
är, att det föreligger brist på
skolade instruktörer. Länsstyrelserna
har beräknat, att det föreligger ett behov
av totalt 6 734 instruktörer. I dagens
läge finnes endast 2 091 instruktörer,
som utbildats genom civilförsvarsstyrelsens
försorg och tilldelats dess behörighetsbevis.
Härutöver finns det
emellertid 2 122 personer, som av vederbörande
länsstyrelser erhållit tillfälliga
bevis. Bristen enligt länsstyrelsernas
siffror skulle alltså utgöra 2 521,
om man som tillgång räknar även personer
med tillfälliga bevis. Det må emellertid
framhållas, att instruktörsbehovet
är särskilt högt med hänsyn till den föreliggande
eftersläpningen av civilförsvarsutbildningen
i allmänhet. Sedan
denna avverkats, torde därför behovssiffran
kunna reduceras. Beräkningen är
osäker även av den anledningen, att man
inte haft någon enhetlig norm för framräknande
av behovet. Men även om den
angivna behovssiffran skulle vara tilltagen
i överkant, så är det odiskutabelt,
att instruktörsbristen i dagens läge är
betydande. Man måste uppmärksamma,
att instruktörerna helt och hållet rekryteras
frivilligt. Den krets av personer, inom
vilken lämpliga instruktörer är att
söka, är även relativt begränsad. För civilförsvarets
effektivitet måste en utökning
av instruktörskaderns storlek på bekostnad
av instruktörernas kvalitet, t. ex.
genom att man sätter ned kraven på in -

Nr 32.

Onsdagen den 17 december 1952.

Ang. bristen på instruktörer för civilförsvarsutbildningen m. m.

struktörernas personliga lämplighet eller
genom att man ordnar någon slags förkortad
snabbutbildning vara mindre rekommendabel.

Det är självfallet, att innan instruktörsbristen
blivit hävd, så kommer det
att föreligga konkurrens om de utbildade
lärarkrafterna. Prioriteten mellan de
olika slag av utbildning, som skall bedrivas
inom ett civilförsvarsområde, avgöres
i första hand av vederbörande civilförsvarschef.
Stundom kan verkskyddsutbildningen
få stå tillbaka något för utbildningen
i det allmänna civilförsvaret
och stundom kan förhållandet vara det
motsatta.

Även om läget är mindre tillfredsställande
så kan man dock märka en förändring
till det bättre.

En rätt omfattande utbildning av instruktörer
har nämligen varit i gång under
det senaste året. Sålunda utbildades
under budgetåret 1951/52 totalt 962 instruktörer
och under tiden 1 juli—20 november
i år har ytterligare 436 personer
genomgått sådan utbildning. Jag är likväl
medveten om, att det vore önskvärt
att instruktörsbristen kunde hävas i ännu
snabbare takt. När frågan om en permanent
anläggning för statens civilförsvarsskola
fått sin slutgiltiga lösning, torde
en viss förbättring av utbildningsmöjligheterna
inträda. Denna fråga är f. n.
föremål för utredning av en särskild
kommitté. Utredningen kan i bästa fall
komma att föranleda en proposition till
1953 års riksdag. Även andra åtgärder i
syfte att öka antalet instruktörer har
övervägts inom departementet, men av
olika skäl icke ansetts möjliga att realisera
nu. Jag har därför icke haft anledning
att under höstsessionen framlägga
något förslag till riksdagen.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat interpellationen.

Herr PETRÉN: Herr talman! Först

vill jag tacka statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet för det svar, som
jag nu fått.

Av svaret framgår hur det står till
i fråga om civilförsvarsutbildningen.

Denna utbildning släpar betänkligt efter,
vilket också inrikesministern stryker
under, och det gäller särskilt utbildningen
inom verkskyddet. Av de
300 000 personer, som skall utbildas,
var vid halvårsskiftet endast 12 procent
utbildade. Även om utbildningskungörelsen
först kunde börja tillämpas år
1949 måste man säga att det är anmärkningsvärt,
att endast 12 procent av personalen
i dag har utbildats inom en så
viktig gren av försvaret, som denna del
av civilförsvaret utgör.

Vad beror nu denna eftersläpning på?
Inrikesministern pekar på hur man på
många håll har kommit efter med uppgörandet
av verkskyddsplanerna; dessa
har på många håll inte gjorts upp eller
färdigställts förrän i år och därför har
det varit svårt att dessförinnan ta upp
utbildningen.

Det är säkert riktigt att man är sent
ute med verkskyddsplanerna, men det
beror inte bara på företagen själva, utan
det beror också i mycket hög grad på
vilket intresse myndigheterna har visat
frågan och vilken sakkunnig hjälp som
stått till förfogande. Man har inte haft
och har inte tillgång till den sakkunniga
hjälp som behövs.

För övrigt är det inte alldeles riktigt
att säga, att en förutsättning för utbildningen
är att verkskyddsplanerna föreligger
klara. Utbildningen kan mycket
väl sättas i gång i ett företag innan verkskyddsplanen
är uppgjord, och så sker
också, herr statsråd, i viss utsträckning.
Vad som däremot är en förutsättning för
att utbildningen skall kunna komma i
gång är att personalen är inskriven i civilförsvaret.
Det bär nu skett till omkring
70 procent. Några formella hinder
att sätta i gång utbildningen finns alltså
inte.

Den kanske viktigaste orsaken till eftersläpningen
av utbildningen är bristen
på skolade lärarkrafter. Inrikesministern
bekräftar detta och konstaterar, att det
är »odiskutabelt, att instruktörsbristen
i dagens läge är betydande». Detta belyser
inrikesministern med siffror. Men
vad inrikesministern inte säger någonting
om är en fråga, som jag ändå be -

Onsdagen den 17 december 1952.

Nr 32.

Ang. bristen på instruktörer för civilförsvarsutbildningen m. m.

rörde i min interpellation, och den gäller
hur det är med tillgången på skolade
kursledare för verkskyddet. Jag skulle
vilja fråga inrikesministern, hur han
ser på denna fråga.

Vi har ungefär 8 000 verkskydd i landet.
Antalet utbildade kursledare kanske
uppgår till ett par hundra. Då man vet
att en kursledare inte kan klara av mera
än låt mig säga högst fyra kurser på
ett år — det är ju fråga om fritidssysselsättning,
och en kurs sträcker sig över
ett halvt år — inser man hur katastrofalt
läget är på detta område.

Hur är det vidare ställt med tillgången
på utbildningsmateriel ? Inrikesministern
har inte berört den saken i sitt svar.
Jag skulle därför vilja citera ur den
skrivelse, som civilförsvarsstyrelsen den
20 november i år med anledning av min
interpellation tillställde inrikesministern.
Däri säger civilförsvarsstyrelsen:
»Med nuvarande organisation är det icke
möjligt att på ett tillfredsställande sätt
vare sig kartlägga behovet av undervisningsmaterial
eller, där behovet konstaterats
föreligga, utforma och framtaga
densamma.»

Klarare kan man inte ge uttryck för
hur illa det faktiskt är ställt på detta
område.

Den som vill ha ytterligare belägg för
hur läget är hänvisar jag till civilförsvarsstyrelsens
skrivelse. Där framhålles
att de personella resurserna för den
centrala ledningen torde vara helt otillräckliga
när det gäller planläggning av
övningarna och att man med nuvarande
personaluppsättning på ett fullgott sätt
torde kunna lösa endast en bråkdel av
dessa uppgifter.

Vilka åtgärder är nu inrikesministern
beredd att vidta för att få en bättre tingens
ordning? Ja, när man kominer till
den frågan är inrikesministern anmärkningsvärt
förbehållsam i sitt svar. Efter
att ha konstaterat att utbildningen av
instruktörer måste bedrivas i snabbare
takt säger inrikesministern: »När frågan
om en permanent anläggning för
statens civilförsvarsskola fått sin slutgiltiga
lösning, torde en viss förbättring av
utbildningsmöjligheterna inträda.»

Inrikesministern må förlåta mig om
jag då frågar: När kan denna permanenta
skola beräknas vara i drift? Blir det
möjligen år 1955, blir det senare eller
tidigare som man kan räkna med att
denna skola, om vilket det nu pågår en
utredning, kan vara i arbete?

Detta är faktiskt den enda åtgärd som
inrikesministern konkret ställer i utsikt,
och man får nästan det intrycket
av inrikesministerns svar att civilförsvarsskolan
skulle vara den trängsta sektionen
när det gäller att få fram instruktörer.
Så är emellertid ingalunda fallet.
De skolor som redan finns utnyttjas
nämligen inte i full utsträckning. På
grund av medelsbrist utnyttjar man tidvis
bara hälften av deras kapacitet. Hur
skulle det vara om man i första hand
utnyttjade de skolor som redan finns,
därest — vilket inrikesministern tycks
vara medveten om —- utbildningen av
instruktörer måste bedrivas i snabbare
takt?

Den gren av civilförsvaret där utbildningsläget
för närvarande är sämst är
verkskyddet. Att sätta det på fötter är
inte fråga om några större kostnader för
statsverket. Det är nämligen så att företagen
själva enligt gällande författning
har att både administrativt och ekonomiskt
sörja för utbildningens genomförande.
Men vad de enskilda företagen
självfallet inte på egen hand kan åstadkomma
är utbildningen av instruktörer
och kursledare. Denna utbildning har
försummats, vilket med all önskvärd
tydlighet framgår av statsrådets svar.
Jag betraktar detta faktum som en mycket
allvarlig sak. Det borde vara självklart
att man vid civilförsvarsutbildningen
liksom vid all annan utbildning först
måste se till att man får fram erforderliga
lärare och kursledare. Gör man inte
det, blir det inget resultat av utbildningen,
och intresset faller bort bland
dem som skall utbildas. Och det är vad
som håller på att ske i dag.

Jag framstiillde, herr talman, min interpellation
på höstriksdagens första
dag, och ställde då frågan om en proposition
i ärendet vore att vänta till höstriksdagen.
Jag har nu fått svar på riks -

Nr 32.

Onsdagen den 17 december 1952.

Ang. bristen på instruktörer för civilförsvarsutbildningen m. m.

dagens sista dag, att inrikesministern
inte haft någon anledning att framlägga
en proposition. Jag hade naturligtvis
satt värde på om denna min fråga kommit
under debatt tidigare under riksdagen,
men framför allt hade jag väntat
mig att få erfara vilka åtgärder inrikesministern
förberedde för att få till stånd
bättre förhållanden i fråga om civilförsvarsutbildningen.
Jag måste säga att
jag på denna punkt är besviken på svaret,
och jag kan inte säga annat än att
det framstår såsom föga tillfredsställande.

Inrikesministern konstaterar i vilket
dåligt läge man här befinner sig och han
bekräftade vari bristerna består, men
han nämner ingenting om att han förbereder
några åtgärder i annat avseende
än att man ämnar inrätta en permanent
civilförsvarsskola. Det vore självfallet
intressant att höra vilket år den kan
tänkas bli inrättad. I övrigt ges i svaret
inte några konkreta exempel på åtgärder,
som inrikesministern har för
avsikt att vidtaga, och jag vill därför
nu närmast, herr talman, vädja till inrikesministern
att ge en något bättre belysning
i fråga om vilka åtgärder han
ämnar vidtaga, eller i varje fall att han
deklarerar en positiv inställning till
önskvärdheten av att medel för utbildande
av lärarkrafterna vid civilförsvarsutbildningen
ställs till förfogande
i större utsträckning.

Herr statsrådet HEDLUND: Herr talman!
Interpellanten är ju överens med
mig om att den eftersläpning i utbildningen,
som här föreligger, främst sammanhänger
med bristen på instruktörer.
Det kan emellertid vara på sin plats att
stryka under att denna brist, såsom också
framgår av de siffror jag lämnat, väl
ändå måste vara på väg att avhjälpas.

Det totala antalet instruktörer beräknas
uppgå till omkring 6 700. I dag har
vi ungefär 4 200 instruktörer tillgängliga.
En brist föreligger således på ungefär
2 500 instruktörer — det återstår alltså
att tillgodose en tredjedel av behovet.
Det är uppenbarligen så på många om -

råden inom försvaret, att man inte hunnit
upp till en hundraprocentig fyllnad
av behovet på skilda områden. Så är
även förhållandet inom civilförsvaret.
Jag tycker emellertid att de siffror, som
angivits i fråga om utbildningen under
den senare tiden och som ger vid handen
att bortåt 1 000 instruktörer utbildas
per år, skall vara ägnade att inge en förhoppning
om att bristen på 2 500 instruktörer
väl ändå skall kunna täckas
inom en någorlunda rimlig tid.

Det är ju mycket riktigt, såsom interpellanten
har framhållit, att det föreligger
en viss medelsbrist. Eftersom jag
emellertid inte hade för avsikt att framlägga
något förslag i det ämnet till höstriksdagen,
kan det ju heller inte bli fråga
om att komma med något förslag förrän
till nästa år, alltså tidigast i statsverkspropositionen.
Att här på förhand
diskutera medelsanvisningen i en kommande
statsverksproposition är knappast
möjligt för mig.

Jag vill emellertid ta tillfället i akt —
närmast föranledd därtill av interpellanten
—■ att betyga att jag här finner ett
angeläget behov föreligga, vilket bör tillgodoses
så snart det överhuvudtaget är
möjligt. Och jag lovar att vi inom inrikesdepartementet
skall göra vad som låter
sig göras för att fylla ut bristen på
instruktörer och hämta in eftersläpningen
i utbildningen.

Herr PETRÉN: Herr talman! Jag konstaterar
tyvärr, att inrikesministern •— i
varje fall inte nu — ställer i utsikt några
ytterligare medel för utbildning av
instruktörer och kursledare. Inrikesministern
har endast tagit upp frågan om
inrättandet av en permanent civilförsvarsskola
och framhållit betydelsen av
en sådan. Det är emellertid en fråga,
som ligger långt fram i tiden. Om det
verkligen skall bli något resultat måste
man utnyttja de skolor, som redan finns,
och då kan man inte komma förbi medelsfrågan.

Inrikesministern tycks, såsom framgick
av det sista anförandet, vara av
den uppfattningen att man ganska

Onsdagen den 17 december 1952.

Nr 32.

Om bibehållande av statens järnvägars distriktsförvaltning i Östersund.

snabbt skall få fram ett tillfredsställande
antal instruktörer. Han ansåg att de
av honom angivna siffrorna talade härför.

Jag vill på denna punkt bara hänvisa
till den i interpellationssvaret av inrikesministern
själv nyss uttalade uppfattningen,
att instruktörsbristen borde hävas
i en ännu snabbare takt än som för
närvarande sker.

Min interpellation har också särskilt
tagit sikte på verkskyddet, den del av
civilförsvaret som jag personligen närmast
haft att göra med. Jag har framhållit
att det inte bara är instruktörer
man behöver utan också skolade kursledare,
och på det området föreligger i
dag en katastrofal brist.

Om man önskar en snabb förbättring,
skulle jag för min del tro att den kanske
enda lösningen ligger i att man till
varje län knyter en verkskyddskonsulent.
Jag vet att många företag nu verkligen
går in för att rusta upp sina verkskydd,
och det är angeläget att de inte
blir direkt bromsade i dessa sina strävanden
genom att det inte finns sakkunnig
hjälp att tillgå. Nuvarande tillstånd
är beklagligt, herr talman.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om bibehållande av statens järnvägars
distriktsförvaltning i Östersund.

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
ANDERSSON, som meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara herr Nils August Larssons
interpellation om bibehållande av
statens järnvägars distriktsförvaltning i
Östersund, och nu yttrade: Herr talman!
I en interpellation har herr Nils
A. Larsson frågat mig

1. om jag icke anser de av olika myndigheter
och organisationer inom Jämtlands
län och de fyra nordligaste länen
framförda skälen så starka och bärande,
att eu förflyttning av SJ :s 4:e distrikts
kansli till Gävle ur såväl hela landets
som i synnerhet ur norrländsk syn -

punkt framstår som icke blott oändamålsenlig
utan fastmer som olämplig,
och

2. därest jag ej nu vill bestämt uttala
mig i den första frågan om jag ej anser,
att de mot förflyttningen framförda
skälen i varje fall är så vägande, att en
ny utredning bör verkställas i fråga om
möjligheten att på annat sätt vinna besparingar
inom SJ:s organisation — exempelvis
genom sammanslagning av
andra distrikt inom landet — utan att
beröva det egentliga Norrland ett av
sina två SJ-distrikt.

Med anledning av denna interpellation
får jag erinra om att frågan om en
förflyttning av SJ:s 4:e distrikt från
Östersund till Gävle är föremål för prövning
inom kommunikationsdepartementet
och att jag självfallet, innan frågans
beredning är slutförd, icke kan ge mig
in på en bedömning av skälen för och
emot distriktskansliets förflyttning och
naturligtvis inte heller uttala mig om vad
det slutliga ställningstagandet kan komma
att bli. Jag räknar emellertid med
att frågan skall kunna avgöras i början
av nästa år. Därvid kommer samtliga
de olika synpunkter som framförts rörande
förflyttningen att ingående prövas.

Härmed anser jag mig ha besvarat interpellationen.

Herr LARSSON, NILS AUGUST: Herr
talman! Jag ber att till statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra mitt hjärtliga tack för
att jag erhållit ett svar, trots att interpellationen
framställdes så sent som
förra onsdagen.

Jag ber att för kammaren få tala om
att anledningen till att interpellationen
framställdes, fastän vi från norrländskt
håll redan gjort statsrådet uppmärksam
på hur vi uppfattade den ifrågasatta förflyttningen
av SJ:s kansli från Östersund,
var att vi hört oroande rykten om
att frågan skulle vara färdig för avgörande
trots att vi önskat och begärt en
ny utredning. Nu meddelar statsrådet,
att han ännu inte tagit ställning till
denna förflyttningsfråga.

Nr 32.

Onsdagen den 17 december 1952.

Om bibehållande av statens järnvägars distriktsförvaltning i Östersund.

Det måste dock väcka åtskillig undran,
att herr statsrådet inte kunnat ta
ställning till frågan, huruvida inte ärendet
vore värt en ny prövning; det är
nämligen ganska precis på dagen två
månader sedan representanter för Jämtlands
län och Östersunds stad samt en
hel del organisationer framlade sina
synpunkter på och bekymmer i ärendet.
I våra synpunkter har också instämt den
samarbetsdelegation, som finns för de
fyra nordligaste länen. Vi finner det för
vår del något egendomligt, att ärendet
inte ansetts vara av den betydelse att
myndigheterna i Norrland fått uttala sig
om denna sak. Det betyder i alla fall
åtskilligt när en institution, som i 70 år
varit placerad i mellersta Norrland,
plötsligt befinnes vara olämpligt förlagd
och i stället föreslås placerad i det allra
sydligaste av de norrländska länen,
ett län som till sin struktur knappast är
norrländskt i egentlig bemärkelse.

Jag tror att man utan att hålla strängt
på de norrländska synpunkterna vågar
påstå, att detta ärende inte bara har
norrländska aspekter, utan att det är ett
riksintresse hur distriktsförvaltningarna
är placerade inom landet. Huvudstadstidningarna
brukar ju inte i oträngt mål
ta upp lokala landsortsproblem till behandling,
men denna fråga har i alla
fall föranlett ledarmellanstick, som framhållit
att det ur de av oss anförda synpunkterna
skulle vara mycket att invända
mot den av järnvägsstyrelsen planerade
åtgärden.

Vi är för vår del klart medvetna om
att man i alla landsdelar måste finna sig
i rationaliseringsåtgärder och andra förändringar
som syftar till att göra en
förvaltning effektivare, men vi är mycket
upprörda över att det alltid blir
Norrland som får sitta emellan, så snart
det gäller en besparingsåtgärd. Den
landsända, som är mest folkfattig, kan
naturligtvis inte bjuda på nyttigheter i
samma utsträckning som andra delar av
landet, och man måste då fråga sig hur
det över huvud taget skall bli möjligt
att utveckla Norrland, när man vid varje
besparingsåtgärd undersöker, om det
inte går att spara just i Norrland. Vi

håller före att när det i den övriga delen
av landet finns sex distrikt — eller
i varje fall fem större och ett mindre —
borde järnvägsstyrelsen i första hand ha
kunnat undersöka, huruvida inte något
av dessa övriga distrikt skulle kunna rationaliseras
och möjlighet finnas till en
sammanslagning bland dessa distrikt.

Järnvägsstyrelsens inställning rimmar
ganska illa med de löften, som ibland
avges om att vi skall hjälpas åt att förlägga
statliga institutioner i Norrland
för att förbättra förhållandena där bl. a.
ur trivselsynpunkt. Det är något helt annat
när man som nu vill förvägra Norrland
att få heliålla de statliga institutioner,
som de under flera decennier har
haft. Jag kan nämna, att Norrland exempelvis
under många årtionden varit
den landsända, som mer än någon annan
försett landet med arbetskraft. Under
åren mellan 1900 och 1910 var det
många yngre personer som sökte sig utkomst
i andra delar av vårt land. Under
1920- och 1930-talen var det en mindre
utflyttning, bl. a. beroende på att vi fick
en bergslag i Västerbotten och så småningom
även ett järnverk i Luleå. Dessa
förhållanden har återspeglat sig i utflyttningssiffrorna.
Till samma resultat
har även medverkat att kommunikationerna
har förbättrats, men likväl har
under de tolv åren mellan 1940 och
1951 i runt tal från Norrland utvandrat
65 000 människor. Man kan utan vidare
påstå, att de har varit i åldern 15—30
år, alltså den mest arbetsföra åldern.
Om man säger att dessa ungdomars utbildning
kostat 1 000 kronor om året
tills de uppnått 15 års ålder, betyder det
att Norrland i form av arbetskraft exporterat
ett kapital under dessa år på en
miljard kronor. Det är ett mycket stort
kapital för detta område.

Vi hyser den bestämda uppfattningen,
att de skäl, som har anförts för att ifrågavarande
distrikt bör ha sin förvaltning
i mellersta Norrland, är av den betydelse,
att hela frågan bör ordentligt
omprövas. Vi håller bestämt före, att
det ur andra synpunkter än de rent ekonomiska
är mer att vinna genom att
stödja Norrland i dess utveckling än ge -

Onsdagen den 17 december 1952.

Nr 32.

Om bibehållande av statens järnvägars distriktsförvaltning i Östersund.

nom att lägga hinder i vägen för den
landsändan. Ty även om det inte är avsikten,
så är det i alla fall här i realiteten
fråga om ett hinder för Norrland.

Det är i och för sig tacknämligt att
järnvägsstyrelsen ser på frågan järnvägsekonomiskt
och anser sig spara 750 000
kronor på en indragning av distriktet,
men jag är övertygad om att man genom
att bibehålla organisationen vinner —
liksom då det är fråga om många andra
åtgärder bär i landet —• värden som
visserligen inte kan mätas direkt i pengar
men som i olika avseenden blir en
hjälp till självhjälp för Norrland och
över huvud taget till vidare utveckling
av den landsdelen.

Varför är det exempelvis så svårt att
få lärarkrafter på olika områden och
tekniker och över huvud taget intellektuella
i övre Norrland? Det beror mycket
på att det finns alltför liten möjlighet
för sådana personer till umgänge
med gelikar. Trivselsynpunkterna är
mycket betydande i det fallet. Och i
kulturellt avseende är det alldeles självklart
att det betyder åtskilligt att man
där har en distriktsförvaltning med en
hel del högre tjänstemän.

Jag vill alltså enträget vädja till statsrådet
att vid det slutliga ställningstagandet
i den här frågan inte ensidigt blicka
på den besparing, som järnvägsstyrelsen
tror sig kunna göra och varom vi för
övrigt inte har fått se någon ordentlig
utredning, utan att han i stället skall
bedöma frågan ur andra och vidare synpunkter.
Om det sker, då är jag också
övertygad om att statsrådet skall finna
att de synpunkter, som jag framlagt i
frågan, är bärande.

Häri instämde herrar Nystrum och
Grym.

Herr LUNDQVIST: Herr talman!

Järnvägsstyrelsens önskan att nedbringa
driftsutgifterna och att av den anledningen
flytta distriktschefen från Östersund
till Gävle i samband med att ett
helt distrikt indrages är givetvis både
lättförståelig och i och för sig också
värd allt erkännande. Emellertid måste

det, herr talman, nog starkt ifrågasättas,
om en sådan organisationsfråga, som
det här gäller, kan och bör betraktas
uteslutande som en SJ: s interna angelägenhet.
Den starka oro, som den föreslagna
organisationsändringen framkallat
i Norrland och som har kommit till
uttryck på många sätt — i pressen, genom
massframställningar och uppvaktningar
från olika myndigheter och representanter
för näringslivet m. fl. även
utanför Jämlands län — visar med tydlighet,
liksom den av herr Larsson framställda
interpellationen, att man inom
berörda trafikområde har en helt annan
syn på denna organisationsfrågas betydelse
än vad järnvägsstyrelsen har lagt
i dagen.

Jag tror inte heller, herr talman, att
någon •—■ jag vill understyrka detta —
med framgång kan helt underkänna de
skäl emot den föreslagna indragningen
av distriktschefstjänsten i Östersund,
som från dessa olika håll har framförts.
Så mycket får väl i varje fall anses obestridligt,
att denna indragning kan komma
att medföra olägenheter för stora delar
av det trafikområde, som beröres av indragningen.
Att skälen för och emot en
indragning därför mycket noga bör vägas
mot varandra, innan Kungl. Maj:ts
slutliga ställningstagande sker, synes
mig självfallet och endast höra till god
ordning. Att kommunikationsministern
också delar denna min uppfattning, synes
framgå av att järnvägsstyrelsens
framställning redan har legat i departementet
i det allra närmaste fem månader,
utan att något avgörande har träffats.
Jag hoppas att det får tolkas så, att man
anstränger sig till det yttersta för att
på guldvåg väga de olika skälen för och
emot för att på det sättet komma fram
till den bästa lösningen.

I interpellationen har sagts, att järnvägsstyrelsen
gjort gällande att en distriktschef,
bosatt i Gävle, skulle kunna
tillgodose behovet av kommunikationer
och trafik inom det nuvarande östersundsdistriktets
område lika bra som en
distriktschef, bosatt i Östersund. Jag vet
inte, om och i så fall i vilket sammanhang
järnvägsstyrelsen över huvud taget

Nr 32.

Onsdagen den 17 december 1952.

Om bibehållande av statens järnvägars distriktsförvaltning i Östersund.

har fällt ett sådant yttrande. Såvitt jag
förstår måste det väl ändå vara på det
sättet, att i varje fall många mera lokalt
betonade spörsmål och angelägenheter
vinner på om distriktsledningen ligger
någorlunda centralt till inom berörda
trafikområde. Det får väl nämligen anses
ganska självfallet, att distriktsledningen
i sådant fall lättare kan få bättre
och intimare kännedom om traktens behov
och därmed också få lättare att ta
önskvärda initiativ än om samma distriktsledning
är förlagd långt bort i utkanten
av trafikområdet och dessutom
-—såsom det ju i detta fall förhåller sig
— har ytterligare ett i och för sig krävande
trafikområde att samtidigt intressera
sig för och svara för.

Bland sådana lokala problem, som här
kommer i fråga, skulle jag endast vilja
peka på de många stora turistplatserna,
särskilt i Jämtland och Härjedalen, och
därmed också på den stora men samtidigt
så utomordentligt känsliga turisttrafiken
just till dessa delar av landet.
I fråga om denna turisttrafik finns förvisso
allt fortfarande mycket att göra
även ur SJ:s egen synpunkt, och det
fordras alltjämt stort intresse för att
denna trafik skall kunna utvecklas så
som den bör kunna göra.

Att även den viktiga samtrafiken med
Norge över Storlien lättare och långt
smidigare bör kunna tillfredsställande
tillgodoses, om distriktschefen i Trondheim
har sin svenska kollega placerad i
Östersund än om den senare är placerad
i Gävle, därtill då också upptagen —
som jag nyss sade •— av angelägenheter
berörande ett helt annat stort trafikområde,
får väl anses vara ganska självfallet.

Jag tror inte heller, herr talman, att
man bör förbise den psykologiska betydelse,
som denna fråga har. Detta har
ju redan med all önskvärd tydlighet
visat sig, och jag tror för min del inte,
att det är välbetänkt att ta alltför lätt
på detta faktum. Jag är för min del övertygad
om att det även ur SJ:s egen synpunkt
såsom affärsföretag är till bestående
fördel, om det allmänna i stället
ville ta alldeles särskild hänsyn till de

psykologiska återverkningarna av det
slutliga ställningstagandet i denna fråga.
Att inte för de väldiga områdena i Norrland
ha någon SJ:s distriktsledning mellan
Luleå och Gävle kan inte gärna i
dessa trakter uppfattas som annat än en
allvarlig försämring — jag försöker att
välja mina ord så noga som möjligt och
stannar vid det uttrycket. Och denna
försämring blir så mycket kännbarare
som kommunikationsproblemen där
uppe ju alltjämt är både många och för
bygden utomordentligt viktiga.

Jag kan ju, herr talman, i detta sammanhang
få erinra om att den kommitté,
som senast sysslat med SJ:s organisationsförhållanden,
1947 års järnvägsutredning,
i sitt den 6 december 1949
avgivna betänkande gav uttryck åt den
uppfattningen, att redan de distrikt som
då fanns var alltför stora och att de
därför borde delas upp i flera mindre.
För Norrlands vidkommande föreslog
denna kommitté därför distriktsledning
såväl i Luleå som i Umeå, Östersund
och Gävle.

Som en väsentlig fördel med detta
organisationsförslag framhöll denna
kommitté, att en utökning av antalet
distrikt skulle i mycket hög grad främja
den personliga kontakten mellan näringslivets
representanter och trafikanterna
över huvud å ena sidan och statsbaneföretagets
främsta företrädare ute i
landet å den andra, något som kommittén
ansåg vara utomordentligt värdefullt.
Tyyvärr ligger, såvitt jag vet, detta
förslag fortfarande hos Kungl. Maj:t
utan att något ställningstagande har
skett i frågan.

Jag har, herr talman, redan i den allmänna
debatten här i kammaren den 5
november varit inne på denna fråga och
skall nu inte gå närmare in på den. Att
detta kommittéförslag kan ge uppslag
till en lösning av nu ifrågavarande
spörsmål, som i det väsentliga tillmötesgår
ortens intressen utan att de ekonomiska
uppoffringarna för SJ behöver
bli alltför stora, synes mig emellertid
obestridligt.

Jag har, herr talman, den allra
största respekt för den stora sakkun -

Onsdagen den 17 december 1952.

Nr 32.

Om bibehållande av statens järnvägars distriktsförvaltning i Östersund.

skap, som finnes inom järnvägsstyrelsen.
Men i denna fråga kan jag omöjligen
dela styrelsens uppfattning. Jag
skulle ändå inte ha här tagit till orda,
om det inte vore min fasta övertygelse
att det i det långa loppet blir till kännbar
nackdel både för bygden och för
SJ — även ur ren affärssynpunkt — om
SJ för det vidsträckta Norrland inte
skulle ha mer än en enda distriktsledning
norr om Gävle, och detta så mycket
mera som denna enda distriktsledning
ligger så långt upp som i Luleå.

De långa avstånden i Norrland och de
icke alltför goda kommunikationerna
däruppe gör det förvisso redan nu mer
än svårt att upprätthålla önskvärd kontakt
mellan trafikanter av skilda slag å
ena sidan och järnvägens distriktsledning
å den andra. I denna tid av ökade
svårigheter och hårdnande konkurrens
för järnvägarna är det, enligt mitt sätt
att se, icke lyckligt ens ur SJ:s affärssynpunkt
att försämra kontakterna
med bygden och trafikanterna såsom
här otvivelaktigt skulle bli fallet, om
järnvägsstyrelsens förslag genomfördes.
Jag vill därför uttala den varma förhoppningen,
att när herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
är färdig med att ta ställning
till frågan, så skall detta resultera i ett
beslut, som i varje fall gör det möjligt
att ha kvar distriktschefen i Östersund.
Det möter säkerligen inga hinder att
ändå på ett ekonomiskt och förnuftigt
sätt åstadkomma en distriktsledning i
Gävle, det är min övertygelse.

Jag beklagar ur befolkningens synpunkt,
att inte några positiva beslut redan
kunnat meddelas. Det hade blivit
en julklapp, som man säkerligen hade
satt mycket stort värde på. Men, herr
statsråd, den som väntar på något gott
väntar ju inte heller för länge, det har
vi många gånger fått lära oss i detta
land.

I detta anförande instämde herr
Tjällgren.

Herr STEN: Ilerr talman! Som kammaren
förstår har jag ett visst behov

att yttra mig i denna fråga både som
Gävlerepresentant och såsom livligt intresserad
för samnorrländska strävanden.

Vad först Gävle beträffar var ju staden
ännu för några årtionden sedan
den ena ändpunkten för fem olika enskilda
järnvägar. Även om vi alla är ense
om att kommunerna egentligen inte
skall påverka vare sig förläggningen av
institutioner eller av industrier, är det
förklarligt att Gävle stad i samband med
överlåtelsen av stadens intressen i
Gävle-Dala järnväg för några år sedan
både begärde och fick en protokollsanteckning,
att en distriktsförvaltning
skulle förläggas till Gävle, som ju tidigare
varit säte för åtskilliga järnvägsförvaltningar.

Jag deltog själv i dessa förhandlingar,
och jag var medveten om att entusiasmen
var måttlig i Gävle för vad
järnvägsgeneralen Granholm och kommunikationsministern
Strindlund kallade,
icke socialisering eller förstatligande,
utan järnvägsnätets »enhetliggörande»,
och att vi därför måste komma
hem med någon fjäder i hatten utöver
de miljoner, som det rörde sig om. Men
när jag nu återkallar i minnet vad som
skedde den där natten vid Vasagatan —
och jag har under veckoslutet konfererat
med mina kamrater i Gävle — så
var det Göteborg som framstod såsom
vår motpol. Vi ansåg alltså, att en
distriktsförvaltning kunde förläggas till
Gävle hellre än två till Göteborg. Dessa
synpunkter synes sedan ha hävdat sig
av sin egen tyngd, och åtgärder i den
riktningen har vidtagits. Östersund har
aldrig framstått som någon motpol till
Gävle.

Den fråga, som interpcllationen har
tagit sikte på, har föranletts av senare
förslag inom SJ; först det som »kommunikationsministern
i skuggkabinettet»,
herr Lundqvist, nyss erinrat om,
avseende flera distriktsförvaltningar,
och sedan detta sista förslag, som går
ut på en sammanslagning av distriktsförvaltningar.
Givet är, att Gävle ingenting
liar emot, att den distriktsförvaltning
som skall förläggas dit får ett nå -

Nr 32.

Onsdagen den 17 december 1952.

Om bibehållande av statens järnvägars distriktsförvaltning i Östersund.

got större kansli än som ursprungligen
har varit avsett, men vi avvaktar i det
avseendet med största sinneslugn en
saklig och objektiv prövning.

Beträffande sakens allmänna aspekter
ur norrländsk synpunkt skulle jag kunna
hänvisa till ett uttalande i senaste
numret av Norrländsk Tidskrift, för vilket
jag är ansvarig och som jag förresten
formulerat för omkring tre månader sedan.
Utgångspunkten för detta är att
Norrland ur kommunikationssynpunkt
är »ett underutvecklat land», för att använda
en modern term. Kompletteringar
av järnvägsnätet både på längden och
på tvären, alltså både genom industridistrikten
efter norrlandskusten norröver
och tvärs över södra Norrland, står
på statsmakternas dagordning för allvarlig
omprövning. Taxefrågorna ur näringslivets
synpunkt var föremål för
norrlandskommitténs särskilda intresse.
Därtill kommer, att i alla våra diskussioner
om principiella förvaltningsproblem
-—• det förelåg i det avseendet en intressant
utredning vid den senaste socialdemokratiska
partikongressen — har det
allt mer framstått som synnerligen önskvärt
i en god förvaltning, att beslutanderätten
icke skall ligga längre bort och
högre upp i systemet än som är absolut
nödvändigt. I vårt långsträckta och glest
befolkade land är det därför angeläget,
att förvaltningsapparaten på det decentrala
stadiet, alltså förbindelseleden mellan
den lokala och den centrala förvaltningen,
är så bärkraftig som möjligt.

Ur den synpunkten förefaller en ordning,
enligt vilken det icke skulle finnas
någon distriktsförvaltning inom SJ
mellan Luleå och Gävle, knappast rimlig.
Om frågan skulle avgöras här i kammaren
i dag, så är jag övertygad om att
herr Bergh i Luleå och jag, som är bosatt
i Gävle, icke skulle sträcka våra önskemål
och vår synkrets längre än att
det ger gott svängrum för en distriktsförvaltning
i mellersta Norrland. Jag
antar att herr Berghs synkrets är begränsad
i norr av Haparanda och Riksgränsen
och söder ut sträcker sig måhända
till Vännäs och Skellefteå, Arvidsjaur,
ett stycke av inlandsbanen o. s. v.

Min erfarenhet från 26 år i Gävle är den,
att man där norrut kan sträcka sig till
Hudiksvall eller allra högst till Sundsvall,
till Ljusdal eller möjligen till Ånge,
till Mora, Älvdalen och möjligen till
Sveg.

Var en distriktsförvaltning i mellersta
Norrland skulle ligga, om den inte hade
existerat i detta ögonblick, det har jag
naturligtvis inte någon uppfattning om.
I analogi med Luleå och Gävle tänker
man ju först på Härnösand eller Sundsvall,
men inte ens för den goda grannsämjans
skull här i bänken kan jag
sträcka mig så långt norrut som till Örnsköldsvik.
De järnvägsknutpunkter som
ligger bäst till inom det nuvarande mellannorrländska
järnvägsnätet är ju
Ånge, Bräcke och Långsele. Men Östersund
har ju den tillgången, att förvaltningen
ligger där, och att inlandsbanan,
där Östersund är huvudorten, har tillkommit
långt efter det att distriktsförvaltningen
förlädes dit. Dessutom hade
jag också för avsikt att i likhet med herr
Lundqvist erinra om att näringslivet i
mellersta Norrland behöver ett andningshål
över Trondheim utom de intressen
som går åt Sundsvall.

Jag slutar alltså med en förvissning
om att de önskemål interpellanten framfört
kommer att under en fortsatt omprövning
hävda sig genom sin egen
tyngd på sakliga och objektiva grunder,
liksom Gävle stads har gjort i detta sammanhang.

Herr PÅLSSON: Herr talman! Jag har
begärt ordet för att tillfredsställa min
egen önskan att helt få instämma i de
argument, som min länskamrat herr
Larsson har framfört i sitt tack för interpellationssvaret.
Det har ju varit en
ganska detaljrik diskussion, men jag
skall inte ge mig in på detaljer mer än
möjligen i ett fall. Jag vill först göra en
allmän erinran.

Norrlandsproblemet är, hur man än
vänder på saken, ett kommunikationsoch
trafikproblem, och det måste bli det,
först och sist på grund av de stora avstånden;
det kommer man inte ifrån.

Onsdagen den 17 december 1952.

Nr 32.

Om bibehållande av statens järnvägars distriktsförvaltning i Östersund.

Här har statsmakterna — riksdag och regering
— under senare år sökt att i en
hel del avseenden gynna Norrlands utveckling,
och det är en sak som vi norrlänningar
självfallet är tacksamma för.
Vi är därför rätt förvånade, då SJ nu
kommer med sitt förslag om indragning.
Det kan givetvis sägas, att kommunikationerna
inte försvinner genom att man
flyttar en distriktsförvaltning, men deras
effektiva utnyttjande blir inte detsamma,
om denna förvaltning ligger i
Gävle eller om den ligger i mellersta
Norrland, i detta fall i Östersund.

Vad jag i detaljavseende tänkte gå in
på är en sak som här har berörts både
av herr Lundqvist och av herr Sten. Jag
är tacksam för att de har erinrat om saken.
Det gäller mellanriksbanan Sundsvall—Östersund—Storlien—Trondheim,

vilken jag för min del tillmäter en mycket
stor betydelse. Jag tror att det är
en förbindelseled västerut mot isfri
hamn som är av den allra största vikt,
inte enbart för Norrland och då först
och främst mellersta Norrland. Jag tror
inte det behövs så stor ansträngning för
att tänka sig en situation då denna banförbindelse
är av allra största värde för
landet i dess helhet.

Herr Stens uttalande var intressant i
flera avseenden. Jag vill för min del
bara konstatera att här bär en gång tydligen
träffats en uppgörelse mellan SJ,
Gävle stad och övriga intressenter i
Gävle—Dala järnväg. I detta triangeldrama
föreföll det, som om järnvägsstyrelsen,
Gävle stad och Göteborgs stad var
parter. Det verkar tyvärr som om nu
mellersta Norrland och då närmast Östersunds
stad och Jämtlands län skulle
få den något tvivelaktiga uppgiften att
infria det åtagande som gjordes vid det
tillfället. Jag skall spara mina kommentarer
tills vi får se hur det går, men jag
hoppas innerligt att kommunikationsministern
ser till att här sker ett ytterligare,
noggrant och sorgfälligt övervägande.
— Jag menar alt det är en sparsamhet
i bakvänd riktning om man drar in
denna distriktsförvaltning i mellersta
Norrland. Jag konstaterar med tacksamhet
att statsmakterna inte bara i ord utan

även i handling under senare tid har
visat sig intresserade för Norrlands utveckling.
Då vore det illa, mycket illa
— jag vill betona det — om kommunikationsväsendets
rationella, intensiva
och riktiga utnyttjande skulle beskäras
och i större eller mindre mån förhindras
genom att det beslutande förvaltningsorganet
skulle flyttas längst ner till det
sydligaste norrlandslän vi har. Det är ju
ett område som inte har norrländsk karaktär
och norrländska problem.

Till sist, herr talman, vill jag också
enträget instämma i herr Larssons vädjan
till kommunikationsministern att
mycket noggrant ompröva denna fråga
och undersöka om det inte är möjligt
att bevara denna distriktsförvaltning åt
mellersta Norrland för främjande av
dess intressen och effektivisering av de
andra åtgärder som statsmakterna vidtagit
för Norrlands utveckling.

Herr JOHANSON, KARL AUGUST:
Herr talman! Efter herr Stens mycket
sympatiska anförande och hans motivering
skulle jag kunna nöja mig med att
instämma i vad byråchefen Lundqvist
här har anfört. Han är gammal i gårde
och vet vad saken gäller. Även jag har
en smula erfarenhet på området, eftersom
jag tjänat verket i något över 40
år. Det är bara en enda liten detalj, herr
talman, som jag skulle vilja peka på i
detta sammanhang och som inte saknar
sin betydelse. Det gäller de så kallade
rationaliseringsåtgärder —• jag säger så
kallade — som vidtagits på vissa områden.
Det har visat sig att i stället för att
de skulle medföra en bättre service åt
den resande allmänheten på vår järnväg
har det blivit sämre. Jag skall inte
här dra fram något exempel, men jag
tror att det kan bli tillfälle att visa hurusom
de s. k. rationaliseringsåtgärderna
verkligen har medfört sämre service vid
statens järnvägar än beräknat. Det är
sådant, herr talman, som vi gamla järnvägsmän
reagerar emot.

Jag instämmer således i det anförande
som herr Lundqvist hållit, och (ten
motivering som herr Sten så sympatiskt
framförde i slutet av sitt yttrande.

Nr 32.

Onsdagen den 17 december 1952.

Ang. värdering av varulager vid taxering m.

Herr NÄSSTRÖM: Jag tror att kommunikationsministern
kommer att undersöka
denna fråga mycket noga. Vi hoppas
att resultatet icke skall bli en försämring
för Norrland. Ur den breda allmänhetens
synpunkt är detta inte det
viktigaste, utan det finns andra och större
projekt som befolkningen väntar på.
När det nu har blivit en omsvängning
i konjunkturen och folket börjar söka
sig till arbetsförmedlingarna, skulle jag
vilja vädja till kommunikationsministern:
Ta upp tanken på ostkustbanan
och undersök den noga! Jag tror att vi
håller på att närma oss den tid, då det
finns möjlighet att på det sättet förbättra
kommunikationerna för Norrland.

I herr Näsströms yttrande instämde
herr Bergh.

överläggningen ansågs härmed slutad.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
memorial nr 234, angående tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1952/53, bifölls vad utskottet i detta memorial
hemställt.

Ang. värdering av varulager vid taxering
m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 60, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående upphävande av förordningen
den 14 december 1951 (nr
795) med tillfälliga bestämmelser om
värdering av varulager vid taxering till
statlig och kommunal inkomstskatt
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 21 november 1952 dagtecknad
till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 252, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) förordning angående upphävande
av förordningen den 14 december 1951
(nr 795) med tillfälliga bestämmelser
om värdering av varulager vid taxering
till statlig och kommunal inkomstskatt;
samt

2) förordning med bestämmelser om
”iirdering av varulager vid 1954 års
taxering till statlig och kommunal inkomstskatt.

I det under 2 upptagna förordningsförslaget
var 1 § så lydande:

Ha skattskyldigs tillgångar avsedda
för omsättning eller förbrukning i rörelse
(varulager) vid utgången av det
beskattningsår, för vilket taxering till
statlig och kommunal inkomstskatt
verkställes av beskattningsnämnd i
första instans år 1954, ökat vid jämförelse
med varulagret vid närmast föregående
beskattningsårs utgång (jämförelselagret),
skall vid beräkning av
nettointäkt av rörelse för förstnämnda
beskattningsår gälla vad nedan i denna
förordning sägs.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta motioner,
nämligen

A) de likalydande motionerna I: 538
av herr Magnusson m. fl. samt II: 707
av herrar Nilsson i Svalöv och Hagdrd,
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att därest riksdagen godkände
Kungl. Maj:ts förslag beträffande värdering
av varulager vid 1954 års taxering
till statlig och kommunal inkomstskatt
§ 1 i förordningen skulle få följande
lydelse:

Ha skattskyldigs tillgångar avsedda
för omsättning eller förbrukning i rörelse
(varulager) vid utgången av det
beskattningsår, för vilket taxering till
statlig och kommunal inkomstskatt
verkställes av beskattningsnämnd i
första instans år 1954, ökat vid jämförelse
med varulagret vid utgången av
det beskattningsår, som gått till ända
före den 1 mars 1953 eller, om den
skattskyldige så yrkar, det beskattningsår,
som gått till ända närmast före den
1 mars 1952 (jämförelselagret) skall vid
beräkning av nettointäkt av rörelse för
förstnämnda beskattningsår gälla vad
nedan i denna förordning sägs;

B) de likalydande motionerna I: 539
av berr Ohlon m. fl. och II: 706 av herr
Ohlin m. fl., vari hemställts, att riks -

Onsdagen den 17 december 1952.

Nr 32.

Ang. värdering av varulager vid taxering m. m.
dagen med ändring av vad Kungl. Maj:t (nr 795) med tillfälliga bestämmelser
hemställt i proposition nr 252 för sin om värdering av varulager vid taxering
del måtte besluta till statlig och kommunal inkomstskatt;

1) att förordningen den 14 december samt
1951 (nr 795) med tillfälliga bestäm- 2) förordning med bestämmelser om
melser om värdering av varulager vid värdering av varulager vid 1954 års
taxering till statlig och kommunal in- taxering till statlig och kommunal inkomstskatt
skulle upphävas; komstskatt;

2) att förordningen den 14 december

1951 (nr 794) med bestämmelser om investeringsavgift
skulle upphöra att gälla
från och med den 1 januari 1953;

C) de likalydande motionerna I: 540
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 709 av
herr Hjalmarson m. fl., vari hemställts,
att riksdagen för sin del måtte besluta

dels att avslå det i proposition nr 252
till innevarande års riksdag framlagda
förslaget till förordning med bestämmelser
om värdering av varulager vid 1954
års taxering till statlig och kommunal
inkomstskatt,

dels ock att upphäva förordningen den
14 december 1951 (nr 794) om särskild
avgift vid vissa investeringar (investeringsavgift)
samt

D) motionen II: 708 av herr Kollberg,
vari hemställts,

1. att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts förslag till förordning med bestämmelser
om värdering av varulager
vid 1954 års taxering till statlig och
kommunal inkomstskatt samt

2. för den händelse berörda yrkande
ej skulle bifallas, att riksdagen måtte
besluta sådan ändring av ifrågavarande
förordning, att den skattskyldige medgåves
rätt att välja antingen 1951 eller

1952 som jämförelseår.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 252 antaga de vid propositionen fogade
förslagen till

1) förordning angående upphävande
av förordningen den 14 december 1951

2 Första kammarens protokoll 1952. Nr 32.

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 538
av herr Magnusson m. fl. samt II: 707
av herrar Nilsson i Svalöv och Hagård,

2) de likalydande motionerna I: 539
av herr Ohlon m. fl. och II: 706 av herr
Ohlin m. fl.,

3) de likalydande motionerna I: 540
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 709 av
herr Hjalmarson m. fl. samt

4) motionen II: 708 av herr Kollberg,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Veländer, Wehtje och
Nilsson i Svalöv, vilka under hänvisning
till innehållet i de likalydande motionerna
1:540 av herr Ewerlöf m. fl.
och II: 709 av herr Hjalmarson m. fl.
ansett, att utskottet bort hemställa,

A) att riksdagen måtte

1) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
upphävande av förordningen den 14 december
1951 (nr 795) med tillfälliga bestämmelser
om värdering av varulager
vid taxering till statlig och kommunal
inkomstskatt;

2) avslå det vid propositionen fogade
förslaget till förordning med bestämmelser
om värdering av varulager vid
1954 års taxering till statlig och kommunal
inkomstskatt; samt

3) med bifall till de likalydande motionerna
I: 540 av herr Ewerlöf m. fl.
och II: 709 av herr Hjalmarson m. fl.,
i vad motionerna avsåge investeringsavgiften,
antaga följande

Nr 32.

Onsdagen den 17 december 1952.

Ang. värdering av varulager vid taxering m. m.
Förslag

till

förordning angående upphävande av förordningen
den 14 december 1951 (nr
794) om särskild avgift vid vissa investeringar
(investeringsavgift).

Härigenom förordnas att förordningen
den 14 december 1951 (nr 794) om särskild
avgift vid vissa investeringar (investeringsavgift)
skall omedelbart upphöra
att gälla.

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 538
av herr Magnusson m. fl. samt II: 707 av
herrar Nilsson i Svalöv och Hagård,

2) de likalydande motionerna I: 539
av herr Ohlon m. fl. och II: 706 av herr
Ohlin m. fl. samt

3) motionen II: 708 av herr Kollberg,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad reservanterna förut
hemställt, av riksdagen lämnas utan
åtgärd;

II) av herrar Spetz, Persson i Svensköp,
Sjölin och Anderson i Sundsvall,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
och avslutas med en hemställan

A) att riksdagen måtte

1) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
upphävande av förordningen den 14 december
1951 (nr 795) med tillfälliga
bestämmelser om värdering av varulager
vid taxering till statlig och kommunal
inkomstskatt;

2) avslå det vid propositionen fogade
förslaget till förordning med bestämmelser
om värdering av varulager vid
1954 års taxering till statlig och kommunal
inkomstskatt; samt

3) med bifall till de likalydande motionerna
I: 539 av herr Ohlon m. fl. och
II: 706 av herr Ohlin m. fl., i vad motionerna
avsåge investeringsavgiften, antaga
följande

Förslag
till

förordning angående upphävande av förordningen
den 14 december 1951 (nr 794)
om särskild avgift vid vissa investeringar
(investeringsavgift).

Härigenom förordnas, att förordningen
den 14 december 1951 (nr 794) om
särskild avgift vid vissa investeringar
(investeringsavgift) skall upphöra att
gälla med utgången av år 1952; dock att
förordningen fortfarande skall gälla i fråga
om 1953 års taxering samt i fråga
om eftertaxering för år 1953.

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 538
av herr Magnusson m. fl. samt II: 707
av herrar Nilsson i Svalöv och Hagård,

2) de likalydande motionerna I: 540
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 709 av herr
Hjalmarson m. fl. samt

3) motionen II: 708 av herr Kollberg,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad reservanterna förut
anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd;

III) av herrar Velander, Wehtje,
Spetz, Persson i Svensköp, Sjölin, Nilson
i Svalöv och Anderson i Sundsvall,
vilka under hänvisning till innehållet i
de likalydande motionerna I: 538 av herr
Magnusson m. fl. samt II: 707 av herrar
Nilsson i Svalöv och Hagård ävensom
motionen II: 708 av herr Kollberg ansett,
att — därest riksdagen icke skulle
bifalla yrkandet i reservationen I) under
punkten A) 2) och i reservationen
II) under punkten A) 2) om avslag å
propositionen i avseende å förslaget till
förordning med bestämmelser om värdering
av varulager vid 1951 års taxering
till statlig och kommunal inkomstskatt
— 1 § i förevarande författning
borde erhålla följande lydelse:

Ha skattskyldigs tillgångar avsedda
för omsättning eller förbrukning i rörelse
(varulager) vid utgången av det

Onsdagen den 17 december 1952.

Nr 32.

Ang.

beskattningsår, för vilket taxering till
statlig och kommunal inkomstskatt
verkställes av beskattningsnamnd i
första instans år 1954, ökat vid jämförelse
med varulagret vid utgången av
det beskattningsår, som gått till ända
före den 1 mars 1953, eller, om den
skattskyldige så yrkar, det beskattningsår,
som gått till ända närmast före den
1 mars 1952 (jämförelselagret), skall
vid beräkning av nettointäkt av rörelse
för förstnämnda beskattningsår gä''la vad
nedan i denna förordning sägs.

Angående sättet för betänkandets
föredragning yttrade

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Beträffande
föredragningen av bevillningsutskottets
betänkande nr 60 hemställer
jag,

att detsamma måtte företagas till avgörande
punktvis samt punkten A 2 på
det sätt, att först föredrages det i punkten
tillstyrkta förordningsförslaget med
undantag av 1 § och därefter 1 § samt
slutligen utskottets hemställan;

att vid behandlingen av den del av betänkandet,
varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta betänkandet
i dess helhet; samt

att författningstext ej må behöva uppläsas
i vidare mån än sådant av någon
kammarens ledamot begäres.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Punkten A 1.

Herr VELANDER: Herr talman! För
jämnt ett år sedan diskuterade vi synnerligen
livligt här i kammaren just de
spörsmål, som möter oss också i dag.
Diskussionen gällde sålunda investeringsavgiften
och den gällde begränsningar
i rätten till avskrivning beträffande
varulager. Motiveringen för dessa
regleringar var att det krävdes ytterligare
begränsning i investeringsverksamheten
för vinnande av en stabilisering
av penningvärdet och för samhällsekonomisk
balans över huvud taget. Det
räckte sålunda inte med byggnadsreglering,
investeringsskatt, exportprisutjäm -

värdering av varulager vid taxering m. m.
ningsavgifter och kreditrestriktioner.
Man måste också, menade finansministern,
gå in för investeringsavgift och begränsning
av den fria lagervärderingen.
Därtill kan man även foga konjunkturvinstskatt
och spärrkontoavsättningar av
skogsinkomster, också uttryck för regeringskoalitionens
utomordentligt intensiva
regleringslusta.

För investeringsavgiften och begränsningen
av den fria lagervärderingen
åberopades enahanda skäl. Skillnaden
mellan dem var att den förra drabbade
byggnader och inventarier och den senare
varulager. Båda »skulle för företagens
vidkommande medföra en effekt
av i huvudsak samma innebörd som en
allmän räntehöjning, vilken av olika
skäl» — verkliga eller konstruerade -—
städse »ansetts böra undvikas».

Finansministern hyste en utomordentlig
oro inför det för företagsamheten då
utmärkande läget. Detta karakteriserades,
jag citerar, »på det hela taget av
en högt uppdriven vinstkonjunktur, som
särskilt berört exportindustrierna och i
första hand skogsindustrien», och denna
»utpräglade högkonjunktur inom företagarsfären»
utgjorde det allvarligaste
hotet mot strävandena till ekonomisk
balans. Någon avmattning i konjunkturen
hade inte gjort sig gällande. Snarare
tydde vissa tecken på en intensifiering
därav.

Ja, propositionen behandlades här i
kammaren den 12 december. Det dröjde
inte länge, innan finansministern fick
ytterligare ett belägg på riktigheten av
sin kända sats: »Det går sällan här i
världen som man tänkt sig.» Den högt
uppdrivna vinstkonjunkturen började
snart att mattas. Strykpojken framför
andra var ju skogsindustrien. Denna
drabbades, såsom redan antytts, av prisutjämningsavgifterna,
som ju avsåg dess
exportvaror. Dessa avgifter hade räknats
i miljardbelopp. De bortföll emellertid
i raskt tempo, automatiskt kan man säga,
på grund av konjunkturnedgången. Tendensen
på andra avsnitt av näringslivet
blev i stort sett densamma, även om intensiteten
inte kunde mäta sig med den
som gällde skogsindustrien.

Nr 32.

Onsdagen den 17 december 1952.

Ang. värdering av varulager vid taxering

Nu bär vi hunnit därhän att finansministern
själv börjat bli betänksam inför
vissa led i regeringens ekonomiska
politik. Han närmar sig då begränsningen
i den fria varulagervärderingen och
synes vilja avveckla denna i två etapper.
Men varför inskränker sig finansministern
till enbart den? Den ligger
dock, såsom anförts, helt i linje med investeringsavgiften
och utgör uttryckligen
ett komplement till eller ett substitut
för denna. Den är avsedd att hålla
tillbaka investeringar i varulager på
samma sätt som investeringsavgiften i
fråga om byggnader och inventarier,
och det gällde ju också i båda fallen,
såsom redan sagts, att uppnå en kostnadsökande
effekt av i huvudsak samma
innebörd som en allmän räntestegring.

Finansministern är visserligen inne
på en del funderingar om att investeringsavgiften
måhända bör avskaffas för
nästa år liksom också den enligt propositionen
kvarstående begränsningen i
varulagervärderingen för det året. Men
varför skall icke investeringsavgiften
avskaffas redan för innevarande år? De
avsedda investeringsbegränsande verkningarna
därav —- i den mån sådana enligt
finansministerns mening har kunnat
uppkomma — bär dock redan inträtt.
Vi befinner oss nämligen långt
inne på årets tolfte månad, och man
behöver alltså inte räkna med någon
nämnvärd investering under den korta
tid som återstår. Och inte får det väl
antagas, att finansministern har börjat
anlägga fiskaliska synpunkter på denna
fråga, att han med andra ord skulle mena
att en hel del miljoner kronor skulle
kunna tillföras statskassan genom att
man bibehåller investeringsavgiften, medan
begränsningen av den fria lagervärderingen
kanske inte kommer att ge staten
några inkomster alls eller i varje
fall mycket blygsamma sådana och att
man därför kan låta den falla. En sådan
inställning skulle i varje fall bestämt
strida mot alla tidigare deklarationer om
en motsatt uppfattning.

Och inte finns det väl någonting kvar
av de för ett år sedan åberopade skälen
för genomförande av dessa regleringar!

m. m.

Är det någon som känner sig övertygad
om att vi alltjämt befinner oss i en högt
uppdriven vinstkonjunktur, som utgör,
såsom det hette, ett det mest allvarliga
hot mot strävandena till ekonomisk balans?
Är icke läget i stället det, att avsättningssvårigheter,
utomordentligt höga
byggnads-, material- och maskinkostnader
samt likviditetshänsyn har satt
och kommer att sätta sin prägel på investeringsviljan?
Är det möjligt att över
huvud taget tänka sig någonting annat?
Och måste vi inte nu inrikta oss på att
i olika hänseenden söka möta och övervinna
de påfrestningar, som den inträdda
konjunkturdämpningen kan — för
att icke begagna ett starkare uttryck —-vara ett allvarligt förebud till? Detta
sker icke genom att möjligheterna till
rationalisering och effektivisering inom
vårt produktiva liv beskäres eller hämmas.
Företagaren måste veta, och han
har rätt att få veta, under vilka betingelser
ban arbetar och planerar.

De regleringar, som vi här talar om,
får icke heller betraktas såsom beredskapsåtgärder
inför ovissa lägen, såsom
finansministern och utskottet nu synes
anse. Detta är någonting alldeles nytt,
och den synpunkten kan lika gärna anföras
såsom motiv för en permanentning
av dessa regleringsåtgärder. Den
synpunkten kan också anföras såsom
motiv för införande av snart sagt vilka
regleringsåtgärder som helst. Det har
emellertid tidigare aldrig varit fråga om
beredskapsåtgärder, jag upprepar det.

Den överfulla sysselsättningen eller
ens den fulla sysselsättningen är inte
längre aktuella begrepp. Ändock anstränger
man sig för att finna motiveringar
för bibehållandet av åtgärder eller
regleringar, varigenom viljan och
lusten till anpassning till nya lägen
måste motverkas.

Läget på penning- och kapitalmarknaden
har präglats av en tilltagande
knapphet på likvida medel, som kan betecknas
såsom synnerligen besvärande.
Åtstramningen på kreditmarknaden är
någonting som vi alla varit med om,
även om vi i det sammanhanget haft
något skiljaktiga framgångslinjer. Där -

Onsdagen den 17 december 1952.

Nr 32.

Ang. värdering av varulager vid taxering m. m.

vidlag bör det emellertid vara av intresse
att erinra om den ofta och intensivt
diskuterade lågränteprincipen. Jag
skall inte vidare gå in på frågan därom.
Jag anser emellertid, att det dock
vore utomordentligt värdefullt, om finansministern
kunde ge oss något av
en realistisk beskrivning på hur denna
lågränteprincip i dagens läge faktiskt
ter sig, särskilt utanför den allmänna
sektorn. Den höga räntan menade väl
finansministern att vi skulle undgå vid
införande av investeringsavgiften och
dess komplement, beskärningen av den
fria varulagervärderingen!

Alla är vi väl ense om att i den hårdnande
konkurrens på både utlands- och
hemmamarknaden, som undan för undan
gör sig allt starkare påmind, företagsamheten
i vårt land, icke minst på
grund av den i förhållande till de flesta
andra länder utomordentligt höga kostnadsnivån,
står inför svårigheter av
synnerligen komplicerad natur. Det kan
därför icke vara påkallat att bita sig
fast vid senkomna regleringar, som icke
varit ägnade att befordra eller med hänsyn
till utvecklingen i varje fall icke
kommit att på något sätt befordra våra
ekonomiska möjligheter.

Det resonemang, som här förts, gäller
även om vi, såsom någon kanske invänder,
dock inte hamnat i vad man skulle
kunna kalla för en utpräglad lågkonjunktur.
Det gäller också för det fall, att
den lägesutveckling, som vi har varit
med om, kan betecknas såsom i väsentlig
grad återvunnen stabilitet. En sådan
stabilitet kan icke motivera konstlade
åtgärder eller regleringar av den natur,
vi i dag diskuterar.

Till sist skulle jag vilja beröra en detaljfråga.
Finansministern menar, att de
föreslagna begränsningarna av den fria
varulagervärderingen skall åtminstone
formellt bli gällande för år 1953. I det
sammanhanget kan man inte underlåta
att fästa sig vid att vid fastställandet av
huruvida lagerökning har förekommit
eller ej lagerställningen per den 31 december
1952 skall tas till jämförelse och
inte, såsom enligt den förut gällande
förordningen, lagerställningen per den

31 december 1951. Man frågar sig vad
som egentligen avsetts därmed? Med
finansministerns utgångspunkter kan
man väl tänka sig, att vissa företagare,
som för att hålla sysselsättningen
uppe, producerar på lager, kan ha
en ganska god lagerställning vid 1952
års utgång. Men detta är säkerligen undantagsfall.
Däremot kan man utgå
ifrån att lagerställningen den 31 december
1951 mera allmänt var väsentligt
större än vad som kan antas bli fallet
vid innevarande års utgång. Då frågar
jag: Varför skall man genomföra en
skärpning på denna punkt? Det är en
rent fiskalisk inställning, som tar sig
uttryck däri, en fiskalisk inställning
som jag nästan skulle vilja beteckna såsom
något oresonlig. Jag är sålunda beredd
att vid det blivande avgörandet
här i kammaren falla tillbaka på herr
Magnussons m. fl. motion, d. v. s. reservationen
under punkt III i utskottsbetänkande!.

Jag kommer, herr talman, att senare
under de olika punkterna framställa de
yrkanden, som betingas av vad jag här
har anfört.

Herr MAGNUSSON: Herr talman! Jag
kan till alla delar instämma i det anförande
som herr Velander här har hållit.
Jag har emellertid begärt ordet då jag
tagit mig friheten att tillsammans med
några andra ledamöter här i kammaren
föreslå viss ändring av 1 § i den föreslagna
förordningen.

Vid 1951 års höstriksdag beslutades
ju en begränsning av den fria avskrivningsrätten
på varulager, som skulle
äga tillämpning vid 1953 och 1954 års
taxeringar. Meningen med denna avskrivningsbegränsning
var att man
skulle förhindra spekulativa lagerökningar
under åren 1952 och 1953. Rätt
till lagerökningar i jämförelse med 1951
års utgående varulager skulle sålunda
icke få förekomma.

I samband med att denna förordning
nu av Kungl. Maj:t har föreslagits upphöra,
har emellertid också föreslagits
en ny förordning av liknande karaktär,

Nr 32.

Onsdagen den 17 december 1952.

Ang. värdering av varulager vid taxering m. m.

som tar sikte på att förhindra dylika
lagerökningar under år 1953. Men såsom
herr Velander redan tidigare här
har framhållit, föreligger det nu inte
någon risk för att lagerökningar i spekulativt
syfte skulle kunna komma till
stånd under nästa år. Hela denna förordning
förefaller därför fullständigt
meningslös.

En förändring av utomordentligt stor
betydelse föreligger emellertid i det
nya förslaget. Förändringen består däri,
att i propositionen föreslås att varulagret
vid utgången av år 1952 skall vara
det jämförelsetal, som skall bestämma
huruvida lagerökning föreligger eller
icke. Det är sålunda en skillnad i förhållande
till den förordning som tidigare
förelåg, som ju tog sikte på det
utgångslager, som fanns vid 1951 års
slut. I nu rådande konjunktur har företagen
i allmänhet strävat efter att hålla
sina lager så små som möjligt, eftersom
ju läget har varit osäkert. Men det finns
också en annan anledning som har
gjort, att företagen har funnit det förenligt
med sina intressen att försöka hålla
sina lager nere. Det är just förekomsten
av den förordning, som riksdagen här
i dag skall avskaffa.

Å andra sidan finns det en hel del företag,
som har varit nödsakade att öka
sina lager. Detta har emellertid icke
skett frivilligt. Det är därför också ganska
naturligt, att Kungl. Maj:t nu har
funnit det angeläget att upphäva denna
förordning i vad den gäller nästa års
taxering. Det har också av finansministern
i propositionen sagts, att det skulle
vara ganska orimligt, om dessa företag
nu skulle bli straffbeskattade därför att
de har ökat sina lager genom en lagerkörning
som varit avsedd att upprätthålla
den fulla sysselsättningen.

Det förefaller emellertid också synnerligen
orättvist, att företag — och det
är förmodligen de flesta — som under
år 1952 lyckats hålla sina lager nere
eller i många fall minskat desamma, nu
skall komma i ett sämre läge vid kommande
års taxeringar, därför att de följt
statsmakternas önskningar och minskat
sina lager för att därigenom ställa me -

del till förfogande för sådana investeringsbehov
som statsmakterna från sina
synpunkter finner lämpligt att tillfredsställa.
Detta är ett mycket egendomligt
handlingssätt från statsmakternas sida
mot ett lojalt näringsliv. En uppmuntran
hade väl varit mer på sin plats än
ett straff av denna art.

Man måste i detta sammanhang också
liksom herr Velander ställa sig frågan,
vad det är som har inträffat under detta
år och som gör att statsmakterna i dagens
läge på detta sätt måste skärpa bestämmelserna
för en hel del privata näringsutövare.

Jag kommer, herr talman, till det resultatet,
att det ur rättvisesynpunkt måste
vara riktigt att valfrihet lämnas den
skattskyldige att välja antingen 1951 eller
1952 såsom jämförelseår vid beräknande
om lagerökningar har förekommit
under 1953. I Kungl. Maj:ts proposition
finns inte heller något som helst
angivet om motivet för den föreslagna
plötsliga skärpningen av bestämmelserna,
varför man kanske kan förmoda, att
dessa förhållanden har förbisetts vid
förordningens tillblivelse.

Jag tror att det är synnerligen angeläget
att man gör klart för sig, att vårt
näringsliv i dagens läge icke ytterligare
bör belastas med bördor som medför
svårigheter av denna art för företagens
fortsatta arbete. Detta är betydelsefullt
ur många synpunkter, inte minst ur sysselsättningssynpunkt.
Det är av vikt att
de lageravskrivningar, som kan göras,
också kommer till stånd, för att företagens
motståndskraft skall bli så stor som
möjligt.

Det framlagda förslaget, som innebär
att företagen vid två exakt angivna tidpunkter
skall ställa lagren mot varandra,
är ett oerhört stelbent system som
måste vålla svårigheter för näringslivet
att göra erforderliga planeringar. Det
medför också att effektivitetssynpunkten
icke till fullo kan komma till sin
rätt inom företagen. Företagen kan nämligen
genom de nya bestämmelserna få
svårt att i rätta ögonblicket ha tillgång
till de råvaror som är nödvändiga för
att kunna upprätthålla full drift. Det

Onsdagen den 17 december 1952.

Nr 32.

Ang.

framlagda förslaget medför också den
risken att företagen kanske icke kan göra
sina inköp, i det ekonomiskt mest
fördelaktiga ögonblicket. Man kan faktiskt
härigenom komma att avbända
vårt land en hel del valutor, som man
kanske annars kunde ha sparat.

En god tillgång på varor är en utomordentligt
viktigt faktor när det gäller
att åstadkomma en sund prisbildning.
Jag tror att om vi över huvud taget i
fortsättningen skall kunna räkna med
prissänkningar, är det nödvändigt att
tillgången på varor inom landet är god.
Det har ju visat sig att de prissänkningar,
som vi i alla fall kunnat notera under
det gångna året, ägt rum just på sådana
områden, där det finns god tillgång
på varor.

Vi måste också tänka på den hänsyn
som bör tas till alla nya företag och alla
företag som befinner sig i utveckling.
De flesta företag strävar ju efter att utveckla
sin verksamhet. Om den förordning,
som nu ligger på riksdagens bord,
skulle godkännas, skulle man skapa ytterligare
svårigheter just för dessa kategorier
av företagare. Även läget för
dessa företag har mycket stor betydelse
för konsumenterna, då de ju spelar en
stor roll när det gäller att pressa prismarknaden.

Jag kommer, herr talman, till det resultatet,
att den fråga, som vi i dag har
till avgörande, är av utomordentligt stor
betydelse för hela vårt näringsliv och
hela vårt samhälle. Jag vädjar därför
till riksdagens ledamöter att ta sig en
allvarlig funderare innan frågan avgörs.

Jag ber, herr talman, att vid ett senare
tillfälle få återkomma med yrkande
om ändring av 1 §, ett yrkande som
kommer att sammanfalla med min motion
och den reservation som avgivits
med beteckningen III).

Herr SPETZ: Herr talman! Jag skall
be att med några korta ord få uppehålla
mig vid investeringsavgiften.

Såsom herr Velander erinrade om hade
vi den 12 december i fjol en ingående
överläggning i denna fråga. I den
reservation, som folkpartiets represen -

värdering av varulager vid taxering m. m.
tanter hade låtit foga till det utskottsbetänkande,
som då behandlades, heter
det: »I enlighet med yrkandet i våra motioner
föreslå vi därför att förordningen
om investeringsavgift skall gälla enbart
vid 1953 års taxering. Vi vilja i detta
sammanhang bestämt understryka att
någon förlängd giltighetstid inte bör
komma i fråga.»

Med anledning härav yttrade sig bevillningsutskottets
talesman, herr Sjödahl,
på följande sätt: »För den ett-åriga
tiden kan naturligtvis tala, att om man
bestämt säger, att avgiften skall gälla
endast ett år, så får den en starkare
effekt, än om man har den under två
år.»

Nu blev ju riksdagens beslut att avgiften
skulle gälla för två år. Man kan
för dagen kanske inte med någon större
säkerhet säga, huruvida och i vilken omfattning
denna investeringsavgift, som
alltså bestämts för två år, har haft någon
inverkan på investeringarna. En
sak borde vi dock vara eniga om, nämligen
att om investeringarna fördyras
genom att en avgift lägges på dem, så
måste åtminstone på längre sikt starkt
ogynnsamma verkningar göra sig gällande
i fråga om produktionsutvecklingen.
Alla är väl eniga om att konjunkturläget
i dag högst avsevärt skiljer sig
från det som rådde i december månad
förra året. Den överkonjunktur som då
rådde är borta, och utsikterna för framtiden
är ovissa. Vi hade i bevillningsutskottet
tillfälle att lyssna till en rad experter
på nu ifrågavarande område. Deras
enstämmiga uppfattning var, tycktes
det åtminstone mig, att läget i varje
fall för exportindustrien under senare
hälften av 1953 måste betecknas som
rätt allvarligt. En av de tillkallade experterna
uttryckte det på det sättet, att
det första halvåret av 1953 för exportindustrien
är en nådatid, som borde begagnas
för att anpassa industrien efter
det förändrade konkurrensläget på exportmarknaden.
Det är klart att denna
anpassning kan ske på olika sätt, men
att en fortsatt rationalisering därvid är
ett av de främsta medlen torde vara
ostridigt.

Nr 32.

Onsdagen den 17 december 1952.

Ang. värdering av varulager vid taxering

Nu har ju utskottet mycket starkt undertrukit,
att frågan redan nästa vår
bör bli föremål för förnyat övervägande.
Jag ifrågasätter emellertid om inte den
lagändring, som kan bli resultatet av en
omprövning av frågan då, kommer för
sent. Det är ju på det sättet att maskiner
och liknande inventarier, som skall användas
för denna rationalisering av industrien,
finns i regel inte i lager, utan
de måste beställas. Det har uppgivits
för mig att leveranstiden för dylika
maskiner kan beräknas till åtminstone
åtta månader. Genom att uppskjuta avgörandet
till på våren nästa år skulle
man avskära möjligheterna för exportindustrien
att använda nådatiden för en
behövlig anpassning.

Det är inte bara industrien som behöver
anpassa sig efter det förändrade
läget, även handeln är i trängande behov
av en rationalisering. Detta har
framgått inte minst av en utredning,
som företagits av ledamoten av denna
kammare fru Lindström. Även exempelvis
Kooperativa förbundets styrelse har
mycket starkt understrukit denna synpunkt,
och frågan har under hösten
förts på tal i andra kammaren genom
en interpellation av en ledamot av det
socialdemokratiska partiet.

Jag skulle för min del hälsa med glädje,
om kammaren vore djärv nog att redan
i dag besluta upphäva investeringsavgiften
för nästa år. Jag tror att ett
sådant beslut skulle hälsas med tillfredsställelse
mte bland näringslivets folk.
För min del anser jag också att ett sådant
beslut skulle vara utomordentligt
gynnsamt för den anpassningsprocess,
som måste komma inom vårt näringsliv.

Jag ber, herr talman, att på grund av
det anförda senare få återkomma med
yrkanden i anslutning till den reservation
som anförts från vår sida.

Herr WEHTJE: Herr talman! De frågor,
som genom den föreliggande propositionen
nu i elfte timmen av denna session
underställes riksdagens prövning,
är av stor betydelse för vår ekonomiska
politik i allmänhet, och det hade helt

m. m.

visst varit önskvärt, att bättre tillfälle
till en grundlig behandling givits än vad
som här kan komma i fråga. De genom
propositionen aktualiserade spörsmålen
om investeringspolitikens utformning för
näringslivets del borde ha satts in i de
större sammanhangen. En bedömning av
förhållandena, begränsad till nu ifrågavarande
avsnitt, kan inte vara tillfredsställande.

I propositionen hänvisar finansministern
helt kort till den redogörelse för
det ekonomiska läget, som han lämnade
bär i kammaren den 5 november i år.
Sedan dess har enligt hans mening ingenting
inträffat, som föranleder regeringen
att ändra utformningen av den
ekonomiska politiken.

Vid ett mera grundligt studium för att
få ett underlag för en bedömning av läget
kan man väl först konstatera, att utvecklingen
för vårt lands vidkommande
under de senaste 6—8 månaderna allmänt
sett inneburit en väsentlig förändring,
och en snabb och betydande försämring.
överkonjunkturen under de
första månaderna av detta år har hastigt
försvunnit. I första omgången har vi
därigenom fått ett bättre avvägt och
mera balanserat läge i vår ekonomi än
vi haft under de senaste åren. Men utvecklingen
har gått vidare, och vid det
här laget tror jag att vi i ganska många
avseenden kommit under jämviktsläget.
Det torde knappnast kunna råda någon
tvekan om att konjunkturomslaget blivit
kraftigare och mera omfattande än
man ansett sig ha anledning att räkna
med, särskilt som rustningskonjunkturen
ute i världen ännu pågår.

För att belysa läget redogjorde finansministern
i sitt interpellationssvar i november
för läget inom vissa näringsgrenar.
Jag tror att det kunde vara skäl
att komplettera bilden, särskilt som bevillningsutskottet
i sitt betänkande framhållit,
att något nytt material för klarläggande
av situationen inte framkommit.
Jag vill ta samma näringsgrenar som
finansministern valde för sin översikt.

Vad beträffar textil- och beklädnadsindustrien
har det sagts, att den ofrånkomliga
produktionsbegränsningen mot

Onsdagen den 17 december 1952.

Nr 32.

Ang.

slutet av fjolåret nu förbytts i en uppgång.
Visserligen bar en sådan omsvängning
skett att verksamheten nu kan upprätthållas
under en tid framåt utan ytterligare
begränsningar, men i verkligheten
bedrives produktionen med en
inte oväsentligt minskad arbetsstyrka
och till starkt reducerade, inte lönsamma
priser. Man kan på detta område
skönja utvecklingen för en tid av 4—6
månader framåt, men möjligheterna för
den fortsatta verksamheten är höljda i
dunkel.

Också när det gäller sågverken har
man tyckt sig kunna skönja en vändning
till det bättre. Att märka är emellertid,
att priserna reducerats starkt också
för sågverkens del. Försäljningarna i
år torde komma att bli 25 procent lägre
än skeppningarna i fjol; kvantiteten
väntas stanna vid omkring 600 000 standards.
För det kommande året har visserligen
en del avslut gjorts, men större
delen är alltjämt osåld, och för priserna
får man sätta ett frågetecken.

Vad beträffar massan, har ökade
skeppningar kunnat ske under de senaste
månaderna, men på bekostnad av priserna.
Efter vad jag kunnat inhämta,
har dessa försäljningar gjorts för att bereda
lagerutrymmen för upprätthållande
av driften över vintern.

Pappers- och boardindustrierna torde
ha drabbats hårdast av pris- och avsättningskrisen,
och för deras vidkommande
har man inte kunnat se någon lättnad
i det svåra läget på exportmarknaden.

Malmbrytningen och malmexporten
intar en särställning; här synes en stigande
tendens vara för handen.

Järn- och stålindustrien företer ännu
så länge en gynnsam utveckling, men
framtiden är oviss på grund av den
snabbt växande tillverkningen och konkurrenskraften
i utlandet.

För stora delar av verkstadsindustrien
liksom för den kemiska industrien kan
man slutligen konstatera, att den utländska
konkurrensen börjar bli alltmer
besvärande. Detta erkännes i finansministerns
uttalande delvis sammanhänga
med de båda senaste årens kostnadssteg -

värdering av varulager vid taxering m. m.

ringar och den höga kostnadsnivå vi
nått i vårt land. Särskilt Tysklands och
Japans allt starkare framträdande på
världsmarknaden visar att vår konkurrensförmåga
är begränsad.

För utvecklingen under den senaste
tiden inom dessa de viktigaste industrigrenarna
har en ingående redogörelse
lämnats inför utskottet. För verkstadsindustriens
del har därvid påvisats de
betydande svårigheter, som den svenska
industrien möter både genom att den
svenska prisnivån i stor utsträckning
synes vara för hög, såsom jag förut
sagt, men också genom de avsättningssvårigheter,
som de svenska företagen
möter i form av restriktioner och importbegränsningar
på många av deras
viktigaste marknader.

Om man försöker bedöma framtidsutsikterna,
finner man att orderingången
på den ur sysselsättnings- och försörjningssynpunkt
så viktiga verkstadsindustrien
varit betydligt mindre än
under den senaste tiden. Orderstockarna
har från våren till hösten 1952 reducerats
för ett betydande antal verkstäder
med mellan 25 och 60 procent. Den
genomsnittliga nedgången beräknas till
20 procent, och om man särskilt beaktar
hur försäljningarna på exporten har
avlupit, finner man att exportorderna
genomsnittligt sjunkit med 29 procent.
Även om orderstocken ännu är av relativt
god omfattning, ger förändringarna
en klar bild av det ändrade läget. Detta
tar sig sådana uttryck i sysselsättningen,
att mer än 4 000 arbetare hittills blivit
helt friställda samt 5 000 arbetare
fått begränsad sysselsättning. Under de
närmaste månaderna är permitteringar
förutsedda för omkring 3 000 arbetare,
och korttidsarbete kommer att genomföras
i betydligt större utsträckning än
hittills. Inemot 10 000 man skulle inom
de närmaste månaderna på det sättet
komma att bli berörda av det försämrade
läget inom verkstadsindustrien.

Något tecken på att stabilitet i sysselsättningen
i allmänhet för svensk industri
skulle kunna inträda i början av
nästa år kan efter de uttalanden, som
gjorts av företagen i allmänhet, inte an -

Nr 32.

Onsdagen den 17 december 1952.

Ang. värdering av varulager vid taxering m. m.

ses föreligga. Man hoppas visserligen på
att utlandskonjunkturen skall påverka
våra förhållanden, men man finner inte
några spår därav än så länge. Fortsätter
orderingången att sjunka, har man
tvärtom anledning att vänta sig att detta
i allt högre grad kommer att ge utslag
i minskad sysselsättning.

Att uppfattningen allmänt går i denna
riktning belyses även av uttalanden,
som helt nyligen gjorts t. ex. av metallarbetarförbundets
ordförande herr Geijer.
Han refererar i förbundets tidskrift
de erfarenheter, som han nyligen vunnit
från en utlandsresa, och han avslutar
sitt uttalande med att han med en
viss oro ser mot framtiden. Han anser
att det är realistiskt att räkna med att
de svårigheter, som svensk industri hittills
mött på grund av den tyska konkurrensen,
som han särskilt talar om,
endast är att betrakta såsom en början
och att den internationella konkurrensen
under det kommande året blir betydligt
större.

Mot denna bakgrund förefaller finansministerns
framhållande av att det synes
som om avsättningsmöjligheterna på
världsmarknaderna nu vore i färd med
att förbättras illa överensstämma med
verkligheten.

Bilden bör emellertid kanske kompletteras
med utvecklingen i stort av
vår utrikeshandel. Våra bytesbetingelser
har tett sig på följande sätt. Om jag
jämför tredje kvartalet år 1951 med
samma kvartal år 1952, har exportpriserna
fallit från 170 till 146 enheter, om
1948 räknas som basår. Importpriserna
har fallit från 153 till 151, alltså endast
med 2 enheter. Det innebär att våra bytesförhållanden
i stort sett har försämrats
med 14 enheter från 111 till 97 på
denna korta tid.

Av dessa fakta att döma framstår de!
som klart att konjunkturläget nu är ett
helt annat än för ett år sedan. Någon
högt uppdriven vinstkonjunktur kan
man förvisso inte längre tala om. Tvärtom
ger väl konjunkturläget och konkurrensförhållandena
inom mycket stora
delar av vårt lands ekonomi liksom
inom rederinäringen anledning till be -

kymmer redan i dagens läge och oro för
framtiden. Alldeles särskilt är det den
konstaterade höga kostnadsnivån som
utgör den främsta grunden för våra bekymmer.
Det är vidare ett dåligt tecken
att det totalresultat, som redovisas för
vår industriella produktion, från en tidigare
konstaterad stadig uppgång har
visat en nedgång i den sista redovisningen.

Men även i andra avseenden har företagens
ställning försämrats. Genom de
ändrade konjunkturförhållandena och
den försämring av marknadsläget, som
inträtt, har även den ekonomiska ställningen
för företagen, deras likviditet,
kännbart försvagats. I samma riktning
har de av staten vidtagna åtgärderna,
med uttagande av prisutjämningsavgifter,
indragning skattevägen och genom
spärrkontoavsättningar av högst betydande
belopp samt medelst kreditåtstramningar,
verkat med stor tyngd.

Med hela denna utveckling har de risker,
som man velat möta genom pålägg
av investeringsavgiften, eliminerats och
likaså riskerna för en utvidgning av
företagens investeringsbenägenhet. Det
framgår ju också av de investeringar,
som man hittills utfört och som tyder
på att investeringsbenägenheten skulle
väl kunna rymmas inom den ram, som
kan utmätas för industriens del.

Finansministern och bevillningsutskottet
anser emellertid, att man inte kan
få en klar bild av utvecklingen ännu.
Försämringen kan vara tillfällig, och
man kan kanske räkna med ett uppsving
av sådan omfattning, att man kan behöva
fasthålla vid de nu för inflationsbekämpande
vidtagna åtgärderna. Men jag
skulle vilja påstå att en felbedömning
av läget på den punkten kan bli ödesdiger.
Jag syftar härvid på att den ekonomiska
politiken, sådan vi på väsentliga
punkter har kunnat ena oss om att
den skulle utformas, inte helt skall läggas
om. Åtstramningen i penningpolitiken
bör givetvis tills vidare upprätthållas.
Vid behov kan här justeringar göras
lättare och snabbare än sådana åtgärder,
som nu är aktuella och som har
vidtagits i beskattningens form.

Onsdagen den 17 december 1952.

Nr 32.

Ang. värdering av varulager vid taxering m. m.

Men dessa punktvis insatta regleringar
och skatter bör utan tövan nu efter
hand avvecklas. Finansministern och bevillningsutskottet
har konstaterat att
förutsättningarna för bibehållandet av
begränsningen för värderingen av varulager
nu inte längre förefinnes och har
därför föreslagit att dessa regleringar
skulle slopas. För införandet av investeringsavgiften
anfördes ju samma skäl,
som åberopades för skärpning av lagervärderingsreglerna,
och då borde väl
rimligtvis — såsom förut sagts här i debatten
— också investeringsavgiften slopas,
när förhållandena blivit så helt
annorlunda.

I det helt förändrade läge vi nu befinner
oss i torde det vara skäl att beakta
frågan om sysselsättningens upprätthållande
i dessa nu aktuella sammanhang.
Jag har delvis berört detta
spörsmål tidigare. Men jag skulle vilja
tillägga ytterligare några ord. Vi strävar
väl alla efter en god och jämn sysselsättning,
så att alla produktionskrafter
kan utnyttjas. Att döma av vad som
nu synes vara på väg är det tveksamt,
om detta kan bli möjligt. Genom omflyttningar
och omställningar av den berörda
arbetskraften, vilka kan vara till
fördel för produktionen, kan säkerligen
i första hand en hel del läggas till rätta.
Men sedan detta gjorts, vill det synas,
som om det kunde ligga i farans riktning
att arbetskraften skulle kunna bli
friställd i en omfattning, som inte är
önskvärd. Med ökningen av de allmänna
investeringarna och bostadsbyggandet
avses ju att hålla sysselsättningen på
en hög nivå. Det är gott och väl. Men
min erinran på denna punkt hänför sig
till den nedpressning av de industriella
investeringarna, som man samtidigt företar.
Det synes visserligen — som jag
förut sagt — som om man skulle kunna
hålla sig inom den snäva ram, som förut
tillmätts, men det bör väl ändå beaktas
att den investering, som i dagens läge
företas inom näringslivet, är av den angelägenhetsgrad,
att den bör få äga rum
■— den medför ju ökad konkurrenskraft
och den möjliggör ju en bättre sysselsättning.

I första hand bör det väl vara på det
sättet, att man inte genom allmänna investeringar
eller genom investeringar,
som är av beredskapskaraktär, skall söka
hålla sysselsättningen uppe. Detta bör
väl främst ske inom företagen i den ordinarie
verksamheten. Jag tänker därvid
inte på det, som åberopas i interpellationsdebatten
i andra kammaren i går,
nämligen att sysselsättningen skulle upprätthållas
genom statsbeställningar. Det
bör i stället ske genom att man främjar
den ordinarie verksamheten inom företagen.
Man bör alltså se till, att sysselsättningen
i första hand skall främjas
och upprätthållas inom företagen, och
i andra hand bör man lita till de åtgärder
som man nu försöker att förbereda.
Man har ju för övrigt också fått klart
för sig under de avgivna deklarationerna
— det gjordes också i andra kammaren
i går — att möjligheterna är mycket
begränsade. Planerna är svåra att
upprätta, de släpar efter, och fråga är,
i vad mån sådana finnes färdiga, när
de kanske en gång skulle behövas. Vidare
blir omfattningen mycket begränsad.
Det har angivits, att det skulle finnas
beredskapsarbeten för 10 000 man,
men händer det någonting inom t. ex.
verkstadsindustrien, är det mycket möjligt
att ytterligare ett eller ett par tiotusental
man friställes, och då finns
ingenting annat att göra för dem än att
omplacera dem till arbeten, för vilka
de inte passar, och vidta en omläggning
av driften, som ingalunda är önskvärd.
Det har förut här i debatten sagts att
investeringsavgiften har medfört en
mycket ojämn och hård belastning. I
det läge vari vi nu befinner oss framstår
detta än klarare. Nu blir det de
sämst ställda företagen, de som bäst behöver
hjälp, som får bära den största
tungan. Det visar, hur orimligt det är
att hålla fast vid en sådan belastning i
ett läge, som är så helt annorlunda än
när denna avgift infördes.

Ilerr talman! I de framställda yrkandena
har också framförts krav på att
man omedelbart skulle slopa investeringsavgiften
även för det nu innevarande
året. Detta bär tidigare belysts,

Nr 32.

Onsdagen den 17 december 1952.

Ang. värdering av varulager vid taxering

och jag skall därför endast inskränka
mig till att säga att det, eftersom investeringsavgiften
inte har någon statsfinansiell
betydelse och inte heller kan
inverka något på investeringarna under
det gångna året, torde vara alla skäl för
att omedelbart befria näringslivet från
denna belastning. Det skulle kunna bidra
till att stärka konkurrenskraften och
öka de sysselsättningsmöjligheter, som
nu synes vara på väg att svikta.

Herr talman! Såsom förhållandena utvecklat
sig, kan jag inte se några skäl
för att bibehålla ifrågavarande åtgärd
för att motverka vinstkonjunkturen. Det
förefinnes helt visst i stället starka skäl
för att omedelbart slopa dessa åtgärder.
De av min ståndpunkt betingade yrkandena
får jag senare ställa i anslutning
till de reservationer, som blivit anförda
av herr Velander in. fl.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Den
lagstiftning, som här diskuteras, får betraktas
som ett led i de statliga åtgärder
på bred front, som under de sista åren
bär vidtagits för att dämpa de inflatoriskt
verkande krafterna, och man har
icke haft någon som helst avsikt att bereda
staten inkomst, i varje fall då det
gäller de två här debatterade åtgärderna.
I och med att konjunkturerna stadigvarande
förändras på ett sådant sätt,
att man icke längre behöver en eller flera
av de konjunkturdämpande åtgärderna,
bör man givetvis omedelbart diskutera,
om de kan upphävas eller inte,
och man bör också diskutera vid vilken
tidpunkt ett sådant upphävande bör ske.
I det avseendet har regeringen här tagit
ett första steg.

Av de båda här diskuterade åtgärderna
— å ena sidan begränsningen av lagernedskrivningen
och å andra sidan investeringsavgiften
— gick högern och
folkpartiet emot nedskrivningsbegränsningen.
Däremot var både högern och
folkpartiet med om att införa investeringsavgiften,
även om de ville ha den
utformad på ett något annat sätt. I fråga
om investeringsavgiften har således

m. m.

alla partier sett på saken på ungefär
samma sätt när avgiften infördes hösten
1951.

Jag har god lust att erinra kammaren
om att ett av oppositionspartierna —
folkpartiet — vid den tiden såg utomordentligt
dystert på läget 1952. Folkpartiet
var också det enda av riksdagens
partier som ville ha en konjunkturvinstskatt
för det året. Riksdagen lät sig
emellertid inte förföras, och jag tror att
folkpartiet är rätt belåtet över det, eftersom
det därigenom slapp det liket i lasten.

Begränsningen av lagernedskrivningen
var avsedd att hindra lagerökning i
spekulativt syft. Det har visat sig att någon
sådan ökning av lagren icke ägt
rum under året, beroende på en konjunkturavmattning
jämfört med 1951.
Däremot bär det skett en ökning av lagren
av andra skäl. Man har på sina håll
haft avsättningssvårigheter, även om
det sedermera inträtt en lättnad. En del
företag har inför svårigheten att sysselsätta
sin arbetskraft uppehållit produktionen
men ökat lagerhållningen på
grund av minskning i avsättningen. Dessa
förhållanden ställer saken i en helt
annan dager än när vi på hösten 1951
fattade beslut om begränsning av lagernedskrivningen.
Även om vi slopar begränsningen
av lagernedskrivningen för
innevarande år, har denna lagstiftning
redan haft de gynnsamma verkningar
som kan tänkas för att motverka den
spekulativa lagerökningen. Det skulle
emellertid vara obilligt att nu bibehålla
begränsningen, eftersom det skulle drabba
dem som av det berömvärda skälet
att sysselsätta sina anställda eller av
skäl, över vilka vederbörande inte kunnat
råda, skaffat sig ökade lager.

Därför har regeringen föreslagit och
utskottet tillstyrkt, att vad gäller innevarande
år denna lagstiftning skall upphöra,
men däremot icke för år 1953.
Det är svårt att förutse, hur den ekonomiska
utvecklingen kommer att gestalta
sig. Jag tror inte att det här i kammaren
döljer sig någon sibylla med sådana
siaregåvor, att vederbörande kan bestämt
förutse, vad som kommer att ske

Onsdagen den 17 december 1952.

Nr 32.

Ang. värdering av varulager vid taxering m. m.

under nästföljande eller senare år -—
möjligen kan en sådan sibylla finnas i
vår medkammare.

Högern och folkpartiet tror på en sådan
utveckling, att lagen inte kommer
att erfordras av konjunkturpolitiska
skäl för följande år, och anser att den
bör upphävas redan nu. Regeringens
och utskottets ståndpunkt är att man
skall vänta och se, hur utvecklingen gestaltar
sig under nästa år. I början på
nästa år eller i mitten av året eller när
det kan bli bör man ha klart för sig, om
lagen erfordras ur den synpunkt som
har motiverat dess tillkomst, och om
den inte gör det, så försvinner den. Men
erfordras den, skulle det vara högst
olämpligt, om man hade avskaffat den
nu. Enligt utskottsmajoritetens uppfattning
är det klokt att antaga lagen såsom
en beredskapslagstiftning.

Jag vill erinra om att det i lagen
finns vissa spärregler, som kan ha den
verkan, att den icke träffar de företag
som måst öka sina lager under innevarande
år, men det kan vara litet osäkert.
Det är därför bäst att få bort den för innevarande
år. Men dessa spärregler är
ju med i lagen för följande år.

Man har här berört en detalj, nämligen
det jämförelseår man skall välja för
det s. k. jämförelselagret. I 1951 års lagstiftning
avsågs utgången av år 1951.
Det var helt naturligt, att då lagen skulle
gälla under 1952 och 1953, man skulle
jämföra med decemberlagret 1951. Nu
upphävs den för 1952 men skall gälla för
1953. Då är det väl ganska rimligt, att
man till jämförelse väljer lagren vid utgången
av 1952 för att se, om det under
1953 blir någon lagerökning som skall
drabbas av dessa bestämmelser. Om man
skulle välja föregående år och lagen
visar sig behövlig, får den en uppenbart
försvagad effekt, och om lagen inte behövs,
så upphävs den, och då spelar det
ingen roll, vilket år som väljs. På grund
av de betänkligheter, som har framförts
från boråsbänkcn, vill jag erinra om
att den mycket kraftigt verkande spärrregeln,
att man alltid kan nedskriva
1953 års utgående lager till hälften, måste
anses vara till förmån fiir just de ny -

startade företagen och för dem som har
ett lågt begynnelselager vid ingången av
år 1953.

När investeringsavgiften infördes på
hösten 1951, var ju, som sagt, läget det,
att alla ville ha den — man gick i varje
fall med på den, även om man ville ha
den litet annorlunda. Hur är läget nu?
Jag skulle gärna vilja fästa kammarens
uppmärksamhet på att högern ville ha
bort den både 1952 och 1953, medan
däremot folkpartiet har accepterat den
för innevarande år men ville ha bort den
för 1953. På den punkten finns det alltså
olika meningar inom oppositionen.
Propositionen utgår ifrån, att om denna
investeringsavgift skulle visa sig obehövlig
— och det bör kunna vara rätt
klart kanske på ett ganska tidigt stadium
1953 —- då stryks den bort. Om det
visar sig att det inte finns någon ur
konjunkturpolitisk synpunkt stark benägenhet
för investeringar i maskiner
och byggnader hos industrien, kan lagen
upphävas, och ett ännu starkare motiv
härför skulle det ju vara, om man till
och med skulle vilja stimulera investeringarna.

Man har alltid sagt här, att det blir
en 12-procentig skatt på investeringarna;
om man har en investering på 100 000
kronor, får man betala en extra skatt på
12 000 kronor. Ja, det är riktigt, men
dessa 12 000 kronor är avdragsgilla vid
taxeringen, och för ett bolag med 50
procents bolagsskatt betyder det, att de
där 12 000 kronorna sjunker ned till
6 000 kronor. Den 12-procentiga skatten
reduceras alltså till 6 procent. Om man
sedermera avskriver denna extra skatt
på, låt oss säga sex år, med 1 000 kronor
om året, betyder det en extra ränta under
sex år på 1 procent, och om man
tillämpar en längre avskrivningsperiod,
låt oss säga dubbelt så lång tid, betyder
det en extra ränta på en halv procent.
Det är denna enda procent som är den
lilla, lilla räntehöjning, som högern och
och folkpartiet skulle åstadkomma med
sin generella räntepolitik och som man
vid ett lössläppande av räntan enligt
dessa partier skulle kunna ha att förvänta.
Investeringsavgiften betyder inte

Nr 32.

Onsdagen den 17 december 1952.

Ang. värdering av varulager vid taxering m. m.

mera, i de flesta fall mycket mindre än
en procents höjning av årskostnaden.

Jag tror därför att man inte bör överskatta
vikten av investeringsavgiften, genom
att här säga, att den är ett hot mot
rationaliseringssträvandena. Om man
för att vinna en rationalisering, som betyder
någonting, är villig att satsa ett
kapital, kan man likaväl ta denna procentuella
höjning på en procent under
en sexårsperiod — den avskräcker inte
om rationaliseringsbehovet är starkt.
Däremot skulle den kunna verka avskräckande
när det gäller mindre behövliga
investeringar; det hade man ju
i alla fall hoppats skulle bli följden.
Man skulle därigenom kunna få mindre
behövliga investeringar uppskjutna men,
märk väl, inte för all framtid utan kanske
för en maximitid av två år. Sådana
investeringar, som verkligen vore mera
behövliga för industrien, skulle nog denna
ge sig på ändå, även om denna lilla
investeringsavgift finns, för såvitt inte
industrien i fråga kunde dröja med den
investeringen ytterligare ett år. Det är
detta som saken egentligen gäller, ty
såväl regeringen som utskottet utgick
vid denna lags antagande år 1951 från
att den blott skulle komma att gälla för
åren 1952 och 1953. Den måste ha begränsad
tid för att den skulle få psykologisk
effekt.

Herr Spetz sade, att jag hösten 1951
hade sagt, att just i denna tidsbegränsning
till år 1952 låg det vettiga i folkpartiets
förslag om en ettårig investeringsavgift.
Det är klart, att om lagen
bara skulle gälla ett år, så hade man
större möjligheter att visa återhållsamhet
och att alltså begränsa investeringarna.
Men nu har det året gått, och vi
har nu att räkna med ytterligare ett år.
Vad man 1951 kunde vinna genom att
ta den lagen bara på ett år, vinner man
inte nu, då detta år redan är gånget och
denna begränsning från två till ett år
inte längre är i fråga. Nu är det bara
fråga om att ha den ytterligare ett år.

Det har också sagts att investeringsavgiften
skulle kunna innebära ett hot
mot sysselsättningen. Enligt vad jag kan
förstå, är det påståendet svagt motive -

rat, beroende på en omedveten eller en
medveten övervärdering av vad investeringsavgiften
innebär.

Man har gett sig in på en hel del
skildringar av vårt nuvarande pressade
läge. Men jag vill erinra om att när vi
på sin tid antog förslaget om denna avgift,
var ju meningen att man skulle
med dessa och andra åtgärder bereda
en ökad möjlighet till investeringar i
bostadsbyggandet ävensom för sådana
offentliga investeringar av skilda slag,
som hade blivit eftersatta. De hade för
en del år sedan avsiktligt blivit eftersatta
för att investeringsmöjligheterna
inom industrien skulle kunna ökas och
man därigenom skulle kunna få fram en
export för att skaffa betalningsmedel för
en nödvändig import. Nu befinnes läget
vara ett annat, och nu är vi ju ense om,
efter vad jag förstår, att bostadsbyggandet
måste ökas. Det kan emellertid inte
ökas bara genom tal och vackra ord,
utan man måste också skapa resurserna
därför. Man bör i fortsättningen, så långt
det nu kan bedömas, också kunna få
större investeringsmöjligheter för bostadsbyggandet
och för offentliga investeringar
av skilda slag än förr.

Det verkar inte som om investeringsavgiften
skulle innebära något större hot
mot industrien. I propositionen har anförts
att industriens maskinanskaffning
under innevarande år kan beräknas vara
dubbelt så stor som under åren före
världskriget, och önskningarna beträffande
industriens byggnadsinvesteringar
sträcker sig ju åtskilligt utöver den kvot
på några hundra miljoner kronor, som
är avsatt för industriens byggnadsinvesteringar.
Även den snabbinventering,
som industriförbundet lär ha gjort nyligen,
antagligen på initiativ av Konjunkturinstitutet,
vittnar om att man har
mycket flera önskemål i fråga om investeringar
i byggnader än man kommer
att kunna få medel anvisade för. Det
verkar alltså, som om i dessa två avseenden
det inte är någon fara på taket.

Men vad som är uppenbart, som jag
ingalunda vill bestrida och som här har
vittnats om särskild! från herr Wehtjes
sida, är att industrien för närvarande

Onsdagen den 17 december 1952.

Nr 32.

Ang.

möter hårdare konkurrens på världsmarknaden
än förut. Där råder lägre arbetslöner
och lägre priser på råmaterial.
Det är närmast detta, som industriförbundet
framhållit i en skrivelse till bevillningsutskottet,
vilken i detta avseende
inte var hemligstämplad. Förbundet
uppgav självt att vad som hotade var de
lägre arbetslönerna och de lägre råvarupriserna
på världsmarknaden. Vad kan
investeringsavgiften göra därvidlag?
Varken till eller från! Industrien står
här inför ett prov. Man brukar emellanåt
säga att industriens folk har en samhällelig
uppgift, de har genom vår lagstiftning
och samhällsordning på samhällets
uppdrag en förvaltningsuppgift,
och denna är givetvis rätt svår vid en
tidpunkt som den nuvarande, då säljarens
marknad omvandlats till köparens.
Man måste kalkylera mycket snävare än
förut. Jag tror nog att det finns möjlighet
att spara på materialet, eventuellt
också spara på arbetskraften och därigenom
framställa varor billigare. Jag
tror att det skulle vara mycket olyckligt,
om konkurrensen gick ut över de
inom industrien anställdas levnadsstandard.
För alla dem, som under vår valrörelse
har talat om att människan står
främst, borde det väl ha varit ett intresse
att bibehålla levnadsstandarden
för människorna och genom andra besparingsåtgärder
försöka få fram konkurrensdugliga
priser. Jag tror att investeringsavgiften
betyder mycket litet
i de besvärligheter som har yppat sig
ute på världsmarknaden.

Här talades särskilt av herr Wehtje
om hur det ekonomiska läget har förändrats.
Han stödde sig på de uppgifter,
skriftliga eller muntliga, som har framförts
inom bevillningsutskottet. Ingen
vill förneka att läget har förändrats, men
jag vill erinra om en sak som tydligt
framgick av de experters yttranden, vilka
vi hade nöjet att avlyssna i bevillningsutskottet,
nämligen att läget har
försämrats avsevärt jämfört med det exceptionella
högkonjunkturåret 1951, men
att vår ställning i det stora hela iir jämförlig
med den som vi intog 1950. Man
måste komma ihåg att 1950 sannerligen

värdering av varulager vid taxering m. m.
inte var något lågkonjunkturår, utan
även det var ett högkonjunkturår. Det
är den exceptionella högkonjunkturen
som nu har försvunnit, men den goda
konjunkturen är i det stora hela fortfarande
kvar.

Enligt de uppgifter vi fick är t. ex.
för träindustrien läget beträffande produktionsvolym
och annat detsamma som
under år 1950, men naturligtvis är läget
ofantligt mycket sämre än 1951 års. När
det gäller papper är ställningen hygglig,
jämförd med tidigare år. Varven har
order fram till 1955. För verkstadsindustrien
har läget uppenbarligen hårdnat,
men samtidigt råder brist på en hel
rad yrkesutbildade arbetare inom verkstadsindustrien.

I det stora hela bedömdes läget inom
denna expertkrets, som vi hade tillkallat,
såsom stabiliserat. Man kunde säga
att det råder god konjunktur och god
sysselsättning. Det förekom rubbningar
på vissa geografiska områden och inom
vissa branscher, men på det hela taget
var expertisen inte oroad. Vi har alltså
inte någon extrem överkonjunktur men
en god konjunktur. Det är inte längre
någon överrörlighet på arbetsmarknaden
som förr men god anställningsfrekvens.
Arbetsmarknadsstyrelsens representanter
visade inte någon oro för våren.
Hur det skall bli längre fram under
1953 och framför allt under 1954, ville
man inte avgiva någon profetia om. Detta
är naturligt. Det kan uppstå störningar
inom landet, och framför allt kan sådana
komma utifrån av den arten, att
vårt läge kommer att förändras högst
avsevärt.

Jag vill erinra om att vi i ett visst avseende
har varit så ivriga under valrörelsen
att visa våra alla vänligaste egenskaper
som politiker. Vi har sagt att här
skall ske en Del rad sociala reformer.
Jag tror att detta inte från något håll
liar mött någon egentlig gensaga. Vi kommer
nästföljande år sannolikt att besluta
en hel rad sociala reformer, och
dem klarar man inte med några vallöften,
dem klarar man bara med reda
pengar. De kommer att ställa anspråk
på statskassan på hundratals miljoner.

Nr 32.

Onsdagen den 17 december 1952.

Ang. värdering av varulager vid taxering m. m.

Vi kommer vidare att få en efterfrågan
på statsutgifter för försvarets del, där
investeringar och annat kommer att
kräva åtskilligt mera än nu. Det är uppenbart,
att detta kommer att stimulera
produktionen och att skapa en ökad efterfrågan.
Det är alltid så med sociala
reformer och med ökade utgifter för
försvaret, att det blir stimulanser på efterfrågan
av varor inom landet. Vi vet
å andra sidan, att en hel rad tillfälliga
inkomster, som staten har haft, kommer
att minskas. Med stabiliseringen blir inte
trenden till ökade statsinkomster på
inkomstskattesidan så stor som tidigare,
och det sannolika är att stora delar av
de extra inkomster, som staten fått in
för att överbalansera budgeten, smälter
bort som snö för solen och att vi inte
längre har samma balans i statsbudgeten
som under de närmast föregående
åren. Här är all anledning att mana till
försiktighet med att rasera de konjunkturdämpande
åtgärderna och att vänta
och se vad utvecklingen kan bära i sitt
sköte. Jag vill erinra om att en mycket
framstående bankman enligt tidningspressen
för några dagar sedan i Oslo
varnade mot att inskränka de konjunkturdämpande
åtgärder som för närvarande
har vidtagits. Jag tror att det vore
klokt för oppositionen att lyssna även
på de orden.

Jag vill också erinra om att utskottet
har skrivit, att hela vårt ekonomiska
läge kan förändras snabbt genom inre
och framför allt kanske genom yttre
störningar, och att utskottet anser, att
så snart tendenserna till konjunkturutvecklingen
— oavsett i vilken riktning
de pekar, uppåt eller nedåt — klarare
kan bedömas, bör riksdagen beredas tillfälle
att ta ställning till frågan om utformningen
av den ekonomiska politiken.
Vi skall inte sticka huvudet i busken
och tycka att allt är bra, utan vi
måste studera utvecklingen och försöka
kartlägga tendenserna så gott det går
— ett sådant arbete är i gång inom det
privata näringslivet och från statens sida
— och med ledning därav bestämma
•den ekonomiska politik som vi kan föra.

Vi har mött så många överraskningar

under dessa år. Jag tror därför att det
är klokt att skynda långsamt. Men när
läget är fullt klart, måste man överväga
den ekonomiska politik man vill tilllämpa.
Om det verkligen skulle behövas
att stimulera vårt näringsliv, då måste
man slopa en hel del av de åtgärder, som
nu vidtagits, och ersätta dem med andra
som verkar gynnsamt i det nya ekonomiska
läget.

Jag finner, herr talman, att utskottets
framställning bör bifallas av kammaren.

Herr VELANDER (kort genmäle) :
Herr talman! Den föregående talaren
slutade sitt anförande med att säga, att
vi mött så många överraskningar, att
man inte med någon bestämdhet kan
yttra sig om vad som kan vara att vänta.
Det har han alldeles rätt i. Det visar
ju utvecklingen av just de spörsmål
som vi här diskuterar. De förutsättningar,
under vilka regleringsåtgärderna
vidtogs, har så ändrats, att jag inte gärna
kan tänka mig att finansministern,
om läget i december i fjol hade varit
detsamma som i december i år, hade
kunnat komma med något förslag om
åtgärdernas införande.

Herr Sjödahl talar ena gången om hur
ogynnsamt läget har utvecklat sig, och
andra gången säger han, att det inte är
så farligt med den saken. Han anser i
alla fall, att läget är sådant, att industrien
nu står inför ett avgörande
prov. Det tror jag också, och jag tror
att industrien och dess män vill göra allt
som står i deras förmåga för att bestå
detta prov. Men det kan inte vara rim
och reson i att kräva, att industriens
män skall kunna bestå detta prov, om
herr Sjödahl och andra regleringsentusiaster
bestämmer ramen för deras
handlingsfrihet, när de gå att på effektivast
möjliga sätt i samhällets intresse
bemästra sina uppgifter. Man bör vara
mycket försiktig därvidlag, och det är
från den utgångspunkten vi skall betrakta
dessa regleringsåtgärder i dagens
situation. Herr Sjödahl har dock varit
med om att i bevillningsutskottets betänkande
konstatera, att t. ex. begräns -

Onsdagen den 17 december 1952.

Nr 32.

Ang.

ningen av varulagervärderingen inte
har fyllt någon uppgift. Utvecklingen
har inte gått i den riktningen, att begränsningen
kan betraktas såsom motiverad.
Då förstår jag inte heller, varför
man skall bibehålla den såsom beredskapsåtgärd.
Det betyder att en företagare,
som söker göra sitt allra bästa,
dock får ett ovisst hot hängande över
sig.

Herr Sjödahl menade att högern och
även det andra borgerliga oppositionspartiet
inte hade så mycket att klaga
över, eftersom de varit med om bland
annat att införa investeringsavgiften.
Det är kanske inte så alldeles riktigt.
Vi anförde nämligen för vår del, att
detta inte var vår linje, men att vi inte
ville förhindra dem, som tagit ansvaret
för den ekonomiska politik som förts,
att kunna falla tillbaka även på det ledet
i denna sin politik. Men vi sökte å
vår sida att nå därhän, att investeringsavgiften
skulle medföra så ringa skadeverkningar
som möjligt. De undantag,
som vi i det sammanhanget alltså yrkade
på, betecknades av finansministern
själv såsom varande av den innebörden,
att investeringsavgiften därigenom skulle
få en mycket ringa verkan. Nu har
utvecklingen gått i den riktningen, att
vi kan känna oss övertygade om att
investeringsavgiften var meningslös, och
därför anser vi också att den bör elimineras.

Herr Sjödahl var glad över att riksdagen
inte hade låtit sig »förföras» av
folkpartiet, som ju ville ha en konjunkturvinstskatt
för år 1952. Jag vill inte
ta upp någon diskussion därom, men
jag tycker, att herr Sjödahl skall vara
litet försiktig med att yttra sig på den
punkten, ty när allt kommer till allt, lät
sig kanske ändå det socialdemokratiska
partiet och bondeförbundet förföras.
Det är nämligen många, som förmenar,
att den retroaktiva konjunkturvinstskatten
föranleddes av folkpartiets
ståndpunktstagande. Det kommer nog
också så småningom att visa sig, hur
pass effektiv denna konjunkturvinstskatt
i själva verket var. Den beräknades
avkasta 150 miljoner kronor. Vad

3 Förslå hammarens protokoll 1952. Nr 32.

värdering av varulager vid taxering m. m.
beräknar man nu att den skall komma
att ge?

Herr Sjödahl menade, att det var en
naturlig sak, att man tar år 1952 till
jämförelseår, när det gäller att fastställa,
huruvida lagerökning uppkommit eller
ej. För mig ter sig spörsmålet så, att
man såsom jämförelseår bör ta det år,
som kan tänkas medföra de mest skäliga
verkningarna.

Herr WERNER: Herr talman! Såsom
av utskottets betänkande framgår, har
jag deltagit i besluten men var förhindrad
att närvara vid justeringen. Jag har
därför inte i betänkandet kunnat ange
att jag inte helt instämmer i utskottets
motivering.

Utskottet säger beträffande investeringsavgiften
bland annat att »ett bibehållande
av investeringsavgiften är ägnat
att ytterligare befästa den stabilisering
av läget som inträtt». Det må vara
riktigt i och för sig, men jag ifrågasätter,
om ett sådant bibehållande i dagens
läge kan anses vara nödvändigt. Det är
väl ändå obestridligt att vi efter fjolårets
uppflammande högkonjunktur har
mött helt nya och kyligare vindar på det
ekonomiska området. Detta gör att vi för
närvarande inte kan tala om en överkonjunktur,
i varje fall inte av någon
som helst besvärande karaktär. Vi möter
en hårdnande konkurrens på utlandsmarknaden,
där våra exportindustrier
kämpar med mycket stora svårigheter.
Våra höga produktionskostnader
utgör ett hinder för en effektiv konkurrens,
och vi hotas av andra länder, såsom
Västtyskland, Japan och kanske
även Finland som med sin rationaliserade
industri nu, sedan skadeståndet till
Ryssland är betalt, kan komma att uppträda
som konkurrent på utlandsmarknaden.

Dessa ändrade förhållanden gör att
vissa av de exceptionella åtgärder, som
vidtogs i fjol och som i sin mån har bidragit
till att dämpa konjunkturen, inte
längre synes nödvändiga. Jag anser i
varje fall att de extraordinära åtgärder
som då, kanske utan något klarare in -

Nr 32.

Onsdagen den 17 december 1952.

Ang. värdering av varulager vid taxering

bördes sammanhang, vidtogs, i ett förändrat
konjunkturläge inte bör vara
oantastliga. När det gäller att möta den
hårdnande konkurrensen är det nödvändigt
att vår industri får möjligheter
till investeringar för att rationalisera
produktionsapparaten genom att sätta in
moderna maskiner och på så sätt förbilliga
produktionen för att kunna bibehålla
våra marknader i utlandet. Det är en
sak som vi alla är överens om, och jag
tror inte att riktigheten av detta bestrides
på något håll.

Vad lagervärderingen beträffar vill jag
inte dölja för kammaren, att jag haft
vissa betänkligheter rörande valet av
jämförelseår. Jag delar nog den uppfattningen,
att på vissa områden inträtt
en lagerökning, beroende på att produktionsindustrien
velat behålla sin arbetskraft
och producera i fortlöpande takt
på samma gång som den haft avsättningssvårigheter.
Det är en oriktig åtgärd
att bemöta dessa försök med beskattning.

När det gäller investeringsavgiften,
som enligt riksdagens beslut inte är avsedd
att gälla längre än ytterligare ett
år, har jag den uppfattningen, att den
på vissa områden utgör ett bestämt hinder
för nödvändiga investeringar. När
man på detta sätt gör en fördämning på
vissa produktionsområden, kan det bli
så, när dammen brister och hindren
upphör, att man får en ny ansvällning
av investeringarna som kan bli besvärande.

Då jag emellertid har anslutit mig till
utskottets hemställan, har det skett av
det skälet att finansdepartementet, som
dock bör äga en större överblick över
förhållandena, bör vara den institution,
som härvidlag skall komma med initiativet.
Jag uttrycker den förhoppningen,
att om konjunkturen ytterligare hårdnar,
vi redan i början av nästa år skall
kunna motse förslag från finansministerns
sida till nödvändiga lättnader. Vi
kunde eljest i ett snabbt förändrat läge
möta en arbetslöshetssituation och samtidigt
berövas värdefulla exportmarknader,
som vi inte har råd att mista. Det
är under den förutsättningen som jag

m. m.

har biträtt utskottets förslag, och jag ber
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Herr Velander yttrade i början av sitt
anförande, att nu har till och med finansministern
blivit betänksam och avgivit
förslag om avveckling av de åtgärder,
som från regeringens sida vidtagits
inom den ekonomiska politiken.
Det är klart, att man kan uttrycka saken
på det sättet, men i själva verket
har det alltid varit en förutsättning för
regeringens ekonomiska politik att de
åtgärder som vidtages icke skall äga bestånd
längre än de behövs ur konjunktursynpunkt.

Det var dock så förra hösten, att man
kunde tänka sig den ekonomiska utvecklingen
fortskrida i två alternativa riktningar:
det kunde tänkas bli en konjunkturavmattning,
det kunde också tänkas
bli en konjunkturskärpning. Det är
väl då ganska naturligt, att regeringen,
som får bära ansvaret för den ekonomiska
utvecklingen inom landet, måste
ställa sig på den säkra sidan och inrikta
sig på att möta det alternativ, som
skulle bli farligast för oss och som kunde
leda till att vi förlorade den samhällsekonomiska
balansen.

När det nu har visat sig, att utvecklingen
gått i den riktningen, att det
blev en konjunkturavmattning, och när
vi har funnit, att begränsningen i den
fria lagervärderingen under 1952 icke var
erforderlig, ligger det bara i sakens natur,
att regeringen föreslår att den åtgärden
icke skall tillämpas för 1952.

Men när det gäller nästa år befinner
man sig i precis samma läge som förut.
För att nu först behandla frågan om lagervärderingen
är det klart, att man i
dag mycket väl kan säga, att det inte
finns några tecken som tyder på att det
skulle behövas någon begränsning i lagervärderingen
för nästa år. Emellertid
har vi ju allesammans upplevt den situationen,
att det plötsligt inträffar en förändring
i den internationella politiska
situationen som skapar nya, oanade besvärligheter.
Det går inte att förneka, att

Onsdagen den 17 december 1952.

Nr 32.

Ang. värdering av varulager vid taxering m. m.

man, för den händelse det skulle bli en
skärpning i det politiska läget, kan komma
att ställas inför nya internationella
prisstegringar på grund av ökade
rustningar, och dessa prisstegringar leder
då till en naturlig benägenhet hos
närlingslivet att köpa, medan varorna
är billiga. Om detta blir en allmän tendens,
sätter man vår valutareserv i fara,
och då måste vi vidtaga åtgärder. Har
vi nu inaugurerat en begränsning i den
fria lagervärderingen i vår ekonomiska
politik, förstår jag inte, varför vi inte
som beredskapsåtgärd skulle behålla den
även för nästa år för att möta en situation
som kan uppkomma men som vi
visserligen inte i dag ser tecken på.

Nu har det sagts, att detta kommer att
medföra vissa svårigheter för företag,
som gör sina bokslut tidigt under året.
Jag vet inte, om detta gäller så många
företag. Den undersökning vi har kunnat
göra tyder på att det är ett mycket
begränsat antal företag, som befinner
sig i den situationen.

Man säger också, att det kan leda till
vissa orättvisor och svårigheter att ta
nu stundande årsskifte såsom utgångspunkt
för lagervärderingen för nästa år.
Det är klart att man kan konstruera
fram åtminstone en teoretisk orättvisa
på den punkten. Men om jag slår fast,
såsom meningen är, att det förslag, som
regeringen nu begär att riksdagen skall
bifalla som en beredskapsåtgärd för
1953, icke kommer att användas såvida
vi inte möter en sådan förändring i situationen,
att man får en internationell
prisstegring, kan jag inte förstå, att de
argumenten har någon större räckvidd.

Nu föreligger det i reservationen dessutom
förslag om att investeringsavgiften
skall avskaffas. Somliga reservanter yrkar
att detta skall ske retroaktivt, medan
andra föreslår alt det skall ske från årsskiftet.

Som stöd för denna framstöt har man
här lagt fram sina åsikter om konjunkturläget
och konjunkturutvecklingen.
Jag har fattat det så, att dessa skildringar
bottnar i företagarnas bedömning av
dagens situation och är färgade av de
svårigheter som onekligen föreligger i

dag. Men från statsmakternas sida kan
vi icke göra en sådan ensidig konjunkturbedömning.
Vi måste försöka se vilka
faktorer det är i det ekonomiska läget
för dagen, som kan komma att påverka
utvecklingen under 1953. Från den utgångspunkten
får vi ta ståndpunkt till
den ekonomiska politik vi vill föra.

Då är det väl i själva verket på det
sättet, att sedan några månader tillbaka
har nedgången i Förenta staternas konjunkturutveckling
upphört. Det har där
blivit en svagt stegrad konjunktur med
ökad produktion och ökad omsättning.
Det har i sin tur lett till att Förenta
staterna på nytt börjat öka sin råvaruköp
från det engelska imperiet och från
andra som man brukar säga underutvecklade
länder. Dessa nya råvaruinköp
påverkar otvivelaktigt köpkraften hos
hela det engelska imperiet och i viss
mån även köpkraften i Belgien och
Frankrike. Man kan alltså förmärka vissa
tecken på ett förbättrat konjunkturläge.

Skulle man bara följa dessa indicier,
skulle man kunna säga, att det finns
goda utsikter för en något uppåtgående
konjunkturutveckling under 1953. Men
mot detta får man ju sätta den hårdnande
konkurrensen och det faktum att ett
par av världens av gammalt mest betydande
industriländer, nämligen Tyskland
och Japan, har kommit in på marknaden
med ett i förhållande till andra
länder mycket lågt kostnadsläge. De
kan därför starta en konkurrens, som
är besvärande både för den svenska exportindustrien
och hemmamarknadsindustrien
och som är besvärande även för
för alla andra länder. Det är klart att
denna omständighet i viss mån motverkar
en återhämtning i Europa.

Det kan diirtill läggas, att hela världen
nu har sina blickar rikade på Förenta
staterna och frågar sig, vad följden
kommer att bli, när rustningsansträngningarna
i Förenta staterna nått toppen,
och det inte längre blir någon stegring.
Skall det utlösa en depression? Man kan
inte förneka, att det kan bli en psykologisk
verkan av detta som också går i
nedåtgående riktning.

Nr 32.

Onsdagen den 17 december 1952.

Ang. värdering av varulager vid taxering

Jag kommer därför till att en mer
objektiv bedömning av det möjliga konjunkturförloppet
för 1953 närmast tyder
på att vi står i samma situation som i
fjol —• det kan bli en utveckling åt båda
hållen; det kan bli en förbättring av
konjunkturläget, men det kan också bli
en försämring. Ingen skall därför förtänka
regeringen, att den även nu vill
vara på den säkra sidan och icke för
snabbt ta bort de bromsar som finns,
innan man ser, åt vilket håll utvecklingen
egentligen kommer att gå. Vi
måste vara betänksamma och måste därför
säga, att vi får ha kvar investeringsavgiften
ännu någon tid till dess att sikten
klarnar bättre. Skulle det visa sig att
det blir en försämring av konjunkturen
och icke en förbättring, kommer vi i
regeringen att bli betänksamma, herr
Velander, även på denna punkt och
kommer då att för riksdagen framlägga
förslag till de lättnader som kan befinnas
erforderliga. Det är klart att då
ligger investeringsavgiften ganska nära
till att bli avskaffad.

Nu anför man ju i dagens läge såsom
det starkaste argumentet för ett upphävande
omedelbart —■ eller åtminstone
från årsskiftet — av investeringsavgiften
dess kostnadsfördyrande verkan. Man
säger att industriens, jordbrukets och
handelns investeringar blir fördyrade.
Investeringsavgiften verkar, säger man,
kostnadsstegrande och inte kostnadssänkande.

Det är naturligtvis riktigt, åtminstone
i princip. Men jag vill fästa uppmärksamheten
på att det ju icke är alldeles
nödvändigt att ta på sig dessa kostnadsstegringar.
Man kan nämligen låta bli
att göra dessa särskilt kapitalkrävande
kapitalinvesteringar. Vi skall inte se
bort ifrån att det har gjorts ofantliga
investeringar i svenskt näringsliv under
de gångna åren, kanske t. o. in. utöver
vad som ur rationell synpunkt är nyttigt.
Det har ju förekommit på sista tiden,
när industriföretag fått erbjudande
att sätta i gång ett byggnadsföretag, som
de ännu i början av detta år slogs med
näbbar och klor för att få utföra trots
investeringsavgiften, att de förklarar:

in. m.

»Vi vill inte bygga nu!» Då måste man
fråga: »Var det kanske inte så fullständigt
nödvändigt med den där byggnaden?»
Och man får till svar: »Nej, det
kanske kan diskuteras!»

Det är klart att det viktigaste i vårt
nuvarande läge är att man inom näringslivet
genom rationaliseringar kan minska
sina kostnader. Men man frågar sig om
det för detta ändamål skall behövas mycket
stora och vidlyftiga kapitalinvesteringar.
Jag vill fästa uppmärksamheten
vid det föredrag, som bankdirektör
Marcus Wallenberg höll i Oslo för någon
tid sedan, däri han varnade näringslivet
i vår del av världen för att fortsätta
med dessa kostnadsfördyrande investeringar.
Han tilläde, att vi just har
haft en epok av väldiga investeringar
och att tiden nu är kommen att sluta
därmed. Vi borde i stället, sade han,
äga oss åt rationaliseringsåtgärder, som
vi kan genomföra utan att de kostar så
särskilt mycket pengar.

Jag menar således att man kanske inte
bör överdriva betydelsen av att vi genom
investeringsavgiften håller tillbaka
en del investeringar. Man har sagt —-jag vet inte om man har gjort det här
i kammaren, men det har i varje fall
sagts i andra kammaren —- att investeringsavgiften
leder till en snedvridning.
Ja, det beror alldeles på vad man inlägger
i det uttrycket. Investeringsavgiften
syftar ju till att vi i dagens läge skall
kunna bygga mera bostäder, mera kommunala
inrättningar och att vi i stället
skall hålla igen på näringslivets investeringar,
då vi inte kan göra större investeringar
sammanlagt än som är möjligt
inom ramen för våra resurser. Man
kan visserligen fråga: Är resurserna en
gång för alla givna? Nej, det är de visst
inte, men man ser på utvecklingen på
penningmarknaden i vad mån det blir
ökat utrymme för investeringar. Från
regeringens sida skall vi ingalunda förhindra
att ett sådant ökat utrymme tas
i anspråk. Det tillhör också de ting, som
vi måste ta hänsyn till vid vår bedömning.

Jag slutar med att säga, att det finns
anledning att i dagens läge vara försik -

Onsdagen den 17 december 1952.

Nr 32.

Ang. värdering av varulager vid taxering m. m.

tig och att tiden inte är inne att nu
ta bort investeringsavgiften. Från regeringens
sida kommer vi emellertid att
med all uppmärksamhet följa läget och
vidta de åtgärder som kan behövas. Om
det blir en fortsatt avmattning av den
ekonomiska konjunkturen, så är det
klart att investeringsavgiften tillhör de
ting, som i första hand skall försvinna.

Herr PERSSON, OLA: Herr talman!
I fråga om bevillningsutskottets betänkande
nr 60 angående inskränkning i
rätten till fri varuvärdering kommer den
kommunistiska riksdagsgruppen att ansluta
sig till utskottets hemställan under
A 1) och 2).

Då högern och folkpartiet tagit upp
frågan om investeringsavgiftens slopande
i anslutning till propositionen nr 252
i sina motioner och i reservationerna I)
och II) i utskottsbetänkande!, har vi att
ta ställning även i denna angelägenhet.

År 1951 den 12 december då vi här i
riksdagen beslutade om investeringsavgiften
för att dämma upp och begränsa
investeringarna framförde vi motionsledes
yrkande om att det avgiftsfria beloppet
för investeringarna skulle sättas
till 50 000 kronor. Vi framförde våra betänkligheter
mot ett för lågt bottenbelopp,
enär vi ansåg att den allmänna
verksamheten borde ha möjlighet att göra
de för näringen eller produktionen
normala och rimliga investeringarna. I
det anförande som jag höll i kammaren
hänvisades till de svårigheter, som särskilt
kunde befaras för hantverkare och
småföretagare av olika slag ävensom för
bönder med mindre jordbruk, som inte
längre kunde uppskjuta en nödvändig
ombyggnad av exempelvis sin ladugård.
Vi varnade för att en opåräknad, icke
önskvärd situation skulle uppstå, därest
en alltför stark åtstrypning av investeringarna
komme att ske. Om lojaliteten
sträcktes därhän, att folk avstod från
investeringar under åren 1952 och 1953
i den utsträckning, som propositionen
gav uttryck för, så skulle därmed frainskapas
en betydande produktionssänkning
och minskad sysselsättning och en

betydande arbetslöshet skulle uppstå.
Detta anförde vi bl. a. som motivering då
investeringsskatten infördes.

Nu har kreditbegränsningarna också
skapat stora svårigheter och bidragit till
att efterfrågan på såväl materiel som
arbetskraft starkt minskat. Att investeringsavgiften
också starkt verkat i denna
riktning är säkerligen fallet. En begynnande
arbetslöshet och kristecken
kommer nu på ett alldeles särskilt sätt
att intressera arbetarna hur löftena om
den fulla sysselsättningen kommer att infrias.
Vi kan inte medverka till åtgärder,
som vi anser på något sätt kan bidra
till att göra folk arbetslösa. Investeringsavgiften
verkar otvivelaktigt nu i
den riktningen.

Herr talman! Med denna motivering
kan vi inte ansluta oss till utskottets
förslag beträffande investeringsavgiften.

Herr WEHTJE: Herr talman! Såväl
finansministern som utskottets talesman
har här försökt förklara vad grunden
skulle vara för ett fortsatt bibehållande
av investeringsavgiften.

Finansministern framhöll därvid, att
man kunde tänka sig konjunkturutvecklingen
gå i två riktningar, på samma
sätt som då man fick planera för ett år
sedan, när investeringsavgiften infördes.
Man får räkna med antingen en skärpning
av konjunkturutvecklingen eller en
avmattning. Finansministern gav en del
exempel, som visade att han ville hålla
en beredskap för en alldeles exceptionell
utveckling, nämligen om en skärpning
i konjunkturläget skulle uppstå och
rustningarna därigenom skulle ges en
helt annan omfattning än de för närvarande
har.

Men är det riktigt att börja planera
för någonting sådant nu? Det är inte alldeles
siikert att ett sådant läge kommer
att inträffa nästa år — osäkerheten kan
ju f. ö. bli bestående allt framgent i
vår oroliga viirld. År det då verkligen
finansministerns mening att vi pr? skatteområdet
skall ha en bestående beredska]),
som skall kunna möta en sådan
utveckling? Bcredskapsåtgärderna får

Nr 32.

Onsdagen den 17 december 1952.

Ang. värdering av varulager vid taxering

väl i all rimlighets namn tillgripas, när
ett sådant läge blir aktuellt. Det planeras
så många beredskapsåtgärder i andra
avseenden, som man låter vila i ett helt
annat läge än vad man här vill göra.

Jag vill alltså säga, att i den arsenal
av beredskapsåtgärder, som vi skall ha,
bör inte infogas några bercdskapsskattelagar.
Det kommer att föranleda en osäkerhet
åt vårt näringsliv och en sådan
osäker grund för vår ekonomiska utveckling,
att vi väl bör betänka oss mer
än en gång innan vi ger oss in på en
sådan väg.

Herr Sjödahl åberopade de redogörelser,
som de sakkunniga hade framlagt
inför bevillningsutskottet, och herr Sjödahl
drog den konklusionen av dessa
redogörelser, att vårt ekonomiska läge
ändå var ganska gott. De orosmoln, som
så många andra ser vid horisonten och
även ganska nära inpå oss, var enligt
dessa experters utsago och herr Sjödahls
tolkning inte till finnandes. Men även
om man bedömer dagsläget så olika på
olika håll skulle jag vilja påminna herr
Sjödahl om den redovisning, som vi fick
inför bevillningsutskottet. Den utgör ett
belägg för hur vår utrikeshandel har utvecklats
under det jämförelseår, som vi
nu närmast har att se tillbaka på. Det
är ju utrikeshandeln, vilken vi i så många
avseenden är beroende av, som vi kanske
skall tillmäta den största betydelsen.

Beträffande utrikeshandeln har utvecklingen,
om vi tar tredje kvartalet
år 1951 som utgångspunkt, varit sådan
att exportpriserna då var 170, fortfarande
med år 1948 som basår. Under
det fjärde kvartalet 1951 steg exportpriseran
till 176. Vi hade en fortsatt gynnsam
utveckling under första kvartalet
1952, då priserna steg till 181. Sedan
börjar det gå tillbaka. Under andra kvartalet
sjönk priserna till 166 och under
tredje kvartalet till 146. Beträffande importpriserna
var det under samma tidsperiod,
alltså från tredje kvartalet i fjol
till i år, mycket mindre variationer, eller
från 153 till 151.

Vad har denna utveckling inneburit?
Jo, den har inneburit att vi fått en för -

in. m.

sämring i våra bytesförhållanden till utlandet
med 14 enheter. Det har inträffat
i huvudsak under detta år. Förhållandet
mellan exportpriser och importpriser
har rasat ned från 115 under första
kvartalet till 106 under andra kvartalet
och och 97 under tredje kvartalet.
Om man skall göra en framtidsbedömning,
tycker jag ändå att man får
lov att se hur utvecklingstendenserna varit
och inte bara se på dagsläget, när
man nu anser sig fri att kunna göra bedömningen
så helt annorlunda.

Finansministern var för övrigt inne på
att den bedömning, som i allmänhet göres,
är ganska ensidig. Jag skulle vilja
hänvisa till det uttalande, som jag förut
refererade till, som gjordes av metallarbetarförbundets
ordförande herr Geijer.
Hans bedömning gick i stort sett —
eller jag kan säga helt — i samma riktning
som de av företagarrepresentanterna
redovisade uppfattningarna. Jag skulle
kanske, när finansministern nu är inne
i kammaren, exemplifiera den sista
punkten. Den går ut på att den uppfattning,
som herr finansministern anser
göres av dagsläget och av utvecklingstendenserna
från företagarhåll, är utpräglat
ensidig. Jag vet inte om finansministern
läst det uttalande, som herr
Geijer nyligen gjort efter ett besök i utlandet.
Detta går nämligen i precis samma
riktning som de från företagen emanerande.

Sedan yttrade herr Sjödahl, att investeringsavgiften
egentligen inte var så
mycket att resonera om; finansministern
var också inne på den linjen. Frågan
gäller emellertid inte främst, om
investeringsavgiften innebär en mer eller
mindre tung pålaga. Problemet är
väl i stället, herr Sjödahl, om det finns
något fog för att alls ha en investeringsavgift.
Och jag har för min del inte funnit,
att några andra argument i det avseendet
framlagts än att man säger, att
utvecklingen kan bli sådan att vi behöver
investeringsavgiften som en beredskap.
Men att man i dagens läge skulle
ha något fog för en investeringsavgift
har icke visats. Det skulle vara utomordentligt
intressant att få höra, var man

Onsdagen den 17 december 1952.

Nr 32.

Ang.

menar att det fortfarande finns en överdriven
vinstkonjunktur av det slag som
investeringsavgiften är avsedd att motverka.

Herr Sjödahl reducerar hastigt och
lustigt belastningen på grund av investeringsavgiften
från 12 procent till
ungefär hälften. Den reduktionen torde
sakna grund. Visserligen är investeringsavgiften
avdragsgill vid inkomstbeskattningen,
men de som i dessa tider
måste bära den värsta tungan har
kanske ingen beskattningsbar inkomst,
utan får bära investeringsavgiften helt
och fullt.

Finansministern har vid flera tillfällen
sagt att alternativet varit en räntehöjning
eller en åtgärd ungefär av det
slag som investeringsavgiften innebär.
Men är det inte så, att industriföretagen
fått bära både en räntehöjning och investeringsavgiften?
Och vidare måste
man väl medge, att investeringsavgiften
drabbar mycket tyngre än en räntehöjning.
Om ett företag investerar för 1
miljon kronor, blir investeringsavgiften
120 000 kronor, men för det aktuella
året blir merutgiften 10 000 kronor vid
en räntehöjning med 1 procent; det
dröjer tolv år innan räntehöjningen har
verkat på samma sätt som den nu påförda
investeringsavgiften.

Jag menar alltså, herr talman, att vi
för närvarande inte bör fästa något avseende
vid beredskapssynpunkterna.
Och så länge inga skäl åberopats för att
i dagens läge bibehålla investeringsavgiften,
är kravet på att omedelbart slopa
densamma berättigat.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Herr
Wclitje bad mig se inte bara på dagsläget
utan också på förhållandet mellan
export och import under 1951. Det är
riktigt att exporten minskats betydligt
sedan 1951 och att priserna nu är kolossalt
mycket lägre än då. Även importen
har blivit mindre.

Men vi hade år 1951 en exceptionell
högkonjunktur! Jag vet inte hur långt
tillbaka i historien man får gå för att
hitta någon motsvarighet, om det över

värdering av varulager vid taxering m. m.
huvud taget finns någon. Därför bör
man enligt min mening göra jämförelsen
med ett mera normalt gott år, exempelvis
1950, då vi också hade högkonjunktur
med en hel del starkt inflationsdrivande
tendenser.

Herr Wehtje erinrar sig nog min fråga
till expertisen vid föredragningen i
utskottet: »Får man sammanfatta er mening
på det sättet, att vår ställning har
försämrats jämfört med 1951, men att
vi i stort sett står på samma nivå som
1950?» Svaret blev: »Ja.»

Det är den utgångspunkten jag har
för mitt påstående, att det inte är klokt
att nu avrusta när det gäller våra konjunkturdämpande
åtgärder. Det är bättre
att ha vissa av dem stående på lut.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt.

Punkten A 2.

Det av utskottet tillstyrkta förordningsförslaget
med undantag av 1 §.

Herr VELANDER: Herr talman! På
förevarande punkt ber jag att få yrka
bifall till reservationen nr I) till utskottets
betänkande.

Herr SPETZ: Herr talman! Jag ber att
få yrka bifall till reservation nr II) i
denna punkt. Detta yrkande sammanfaller
med herr Velanders.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på godkännande av
det under behandling varande förordningsförslaget
i nu föredragna delar
samt vidare på avslag därå; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på förslagets
godkännande i angivna delar, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Nr 32.

Onsdagen den 17 december 1952.

Ang. värdering av varulager vid taxering m. m.

Herr Velander begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som godkänner det av bevillningsutskottet
i betänkande nr 60 punkten
A 2 tillstyrkta förordningsförslaget
med undantag av 1 §, röstar
Ja j

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås förslaget i nämnda
delar.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Velander begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 95;

Nej — 35.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Nu föredrogs

1 § i det av utskottet under punkten
A 2 tillstyrkta förordningsförslaget.

Herr VELANDER: Herr talman! Jag
ber att få hemställa om bifall till den
lydelse av första paragrafen i förordningsförslaget,
som förordas i den av
mig m. fl. avgivna, med III) betecknade
reservationen.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på godkän -

nande av den nu ifrågavarande paragrafen
samt vidare därpå att nämnda
paragraf skulle godkännas med den lydelse,
som förordats i den av herr Velander
m. fl. vid betänkandet avgivna,
med III betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på paragrafens
godkännande enligt utskottets förslag,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Velander begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 1 § i det av bevillningsutskottets
i betänkande nr 60
punkten A 2 tillstyrkta förordningsförslaget,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda paragraf
med den lydelse, som förordats i
den av herr Velander m. fl. vid betänkandet
avgivna, med III betecknade reservationen.

Då emellertid herr Velander begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 94;

Nej — 36.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Utskottets hemställan i punkten A 2.

Förklarades besvarad genom kammarens
beslut beträffande förordningsförslaget.

Punkterna B 1 och B 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 17 december 1952.

Nr 32.

Ang.

Punkten B 3.

Herr VELANDER: Herr talman! Jag
ber att under förevarande punkt få hemställa
om bifall till den av mig m fl.
avgivna, med I) betecknade reservationen.

Herr SPETZ: Herr talman! Jag ber att
få yrka bifall till den av mig in. fl. avgivna,
med II) betecknade reservationen.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att i avseende på
den nu föredragna punkten yrkats l:o)
att vad utskottet hemställt skulle bifallas;
2:o), av herr Vetander, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i
punkten A 3 i den av honom m. fl. avgivna,
med I betecknade reservationen;
samt 3ro), av herr Spetz, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som innehölles
i punkten A 3 i den av honom
m. fl. anförda, med II betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Velander begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Velanders yrkande.

Herr Spetz äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: -

värdering av varulager vid taxering m. m.

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten B 3 i
bevillningsutskottets betänkande nr 69
antager bifall till herr Velanders yrkande,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall tiM
herr Spetz’ yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 71;

Nej — 30.

Därjämte hade 31 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 60
punkten B 3, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förlag, som
innefattas i punkten A 3 i den av herr
Velander m. fl. vid betänkandet avgivna,
med I betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Velander begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Nr 32.

Onsdagen den 17 december 1952.

Ang. stödlån med anledning av 1952 års skördeskador.

Ja — 92;

Nej — 39.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten B 4.

Utskottets hemställan bifölls.

Ang. stödlån med anledning av 1952 års
skördeskador.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 58, med anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående utlämnande
av stödlån till jordbrukare
jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 28 november
1952 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 253, hade Kungl.
Maj:t under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för samma dag
föreslagit riksdagen medgiva, att de å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1950/51 och tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1951/52 under kapitalbudgeten,
fonden för låneunderstöd,
anvisade investeringsanslagen till Stödlån
till jordbrukare finge i enlighet med
de grunder, som förordats i propositionen,
tagas i anspråk för utlämnande
av stödlån med anledning av 1952 års
skördeskador.

Enligt det av Kungl. Maj :t framlagda
förslaget skulle stödlånen löpa med 4
procent årlig ränta och normalt amorteras
på fem år. Två år skulle vara
ränte-och amorteringsfria; räntefriheten
skulle dock avse högst 10 000 kronor.
Om lånebeloppet icke överstege 3 000
kronor, skulle säkerhet som regel icke
fordras. Ansökan om stödlån skulle
göras hos lantbruksnämnden före den
15 januari 1953.

I samband med propositionen hade utskottet
behandlat följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

de likalydande motionerna I: 541 av
herr Pålsson m. fl. och II: 710 av herr

Jonsson i Skedsbygd in. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t tillkännagiva de synpunkter
som anförts i motionerna;

de likalydande motionerna I: 542 av
herr Ohlon m. fl. och II: 711 av herr
Ohlin m. fl., vari hemställts, att riksdagen
vid behandling av förevarande proposition
måtte beakta i motionerna
framförda synpunkter och ändringsförslag;
samt

motionen II: 705 av herr Lundberg, i
vilken motion hemställts, att riksdagen
måtte besluta att dels avslå Kungl. Maj:ts
förslag att under de första två åren räntefrihet
å stödlån skulle åtnjutas för belopp
upp till 10 000 kronor, dels ock hos
Kungl. Maj:t anhålla om en skyndsam
utredning angående försäkring mot
skördeskador, vilken försäkring skulle
bekostas och handhavas av jordbrukarnas
egna organisationer.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet under åberopande av vad däri
anförts hemställt, att riksdagen måtte —
med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna I:
541 och II: 710, I: 542 och II: 711 samt
II: 705 — medgiva, att de å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1950/
51 och tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1951/52 under kapitalbudgeten,
fonden för låneunderstöd, anvisade
investeringsanslagen till Stödlån till
jordbrukare finge enligt i huvudsak de
grunder, som förordats i propositionen,
tagas i anspråk för utlämnande av stödlån
med anledning av 1952 års skördeskador.

Reservationer hade anförts

1) av herrar Ebbe Ohlsson, Björnberg,
Ahlsten och Larsson i Karlstad, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte
— i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
1:541 och 11:710, 1:542 och 11:711
samt II: 705 — medgiva, att de å tillläggsstat
II till riksstaten för budget -

Onsdagen den 17 december 1952.

Nr 32.

Ang. stödlån

året 1950/51 och tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1951/52 under kapitalbudgeten,
fonden för låneunderstöd,
anvisade investeringsanslagen till Stödlån
till jordbrukare finge enligt de grunder
reservanterna förordat tagas i anspråk
för utlämnande av stödlån med
anledning av 1952 års skördeskador;

2) av herrar Nord, Johnsson i Kastanjegården
och Andersson i Långviksmon,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
lyda så, som i denna reservation angivits,
och avslutas med en hemställan,
att riksdagen måtte — i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning samt motionerna
I: 542 och II: 711 ävensom med
avslag å motionerna I: 541 och II: 710
samt II: 705 — medgiva, att de å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1950/51 och tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1951/52 under kapitalbudgeten,
fonden för låneunderstöd,
anvisade investeringsanslagen till Stödlån
till jordbrukare finge enligt de
grunder reservanterna förordat tagas i
anspråk för utlämnande av stödlån med
anledning av 1952 års skördeskador.

I den av herr Ebbe Ohlsson m. fl.
föreslagna motiveringen hade förordats,
att säkerhet som regel ej skulle fordras
för lånebelopp, som icke överstege
5 000 kronor.

I herr Nords m. fl. reservation hade
föreslagits, att stödlån intill ett belopp
av 50 000 kronor skulle kunna utlämnas
mot vanlig revers utan särskild säkerhet,
samt uttalats, att reservanterna förutsatte
att Kungl. Maj:t skulle ägna särskild
uppmärksamhet åt möjligheterna
att vidtaga såväl viss justering nedåt
av priserna på oljekraftfoder och hönsfoderblandning
som stödjande åtgärder
för av skördeskador drabbade jordbrukare
vid inköp av utsäde.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Med
hänsyn till att det föreliggande utskottsutlåtandct
i stort sett innefattar ett rent
bifall till Kungl. Maj:ts proposition i
ämnet, hade det måhända inte varit nödvändigt
för mig att redan på detta stadium
ta till orda, men jag har likväl

med anledning av 1952 års skördeskador.

begärt ordet för att framföra några synpunkter
på de motioner, som väckts i
anledning av propositionen, och de vid
utskottsutlåtandet fogade reservationerna.

Den synnerligen ogynnsamma väderleken
under sensommaren och hösten
1952 har som numera torde vara känt
åstadkommit väsentliga skador på årets
skörd inom åtskilliga delar av vårt land.
För att erhålla en överblick över skadornas
natur och inverkan på jordbruket
i sådana trakter, som varit särskilt
hårt utsatta, har jordbruksutskottet under
hösten genom fyra inom utskottet
utsedda delegationer företagit studieresor
i Jönköpings, Kronobergs, Kalmar,
Gotlands och Viisternorrlands län. Därvid
vunna erfarenheter har klart belyst
skördeskadornas allvarliga karaktär och
svåra följder för jordbrukarna i just
dessa berörda bygder. Med hänsyn därtill
kan utskottet helt instämma i departementschefens
uttalande, att trängande
behov föreligger av åtgärder från
det allmännas sida för att mildra verkningarna
av det inkomstbortfall eller
den inkomstminskning, som förorsakats
av den felslagna skörden.

Enligt utskottets mening har skördeförlusterna
i många fall en sådan omfattning,
att statligt stöd måste lämnas
snarast möjligt. Utskottet anser därför,
att oaktat den av jordbruksnämnden bedrivna
utredningen ännu ej slutförts, åtgärder
utan dröjsmål bör vidtagas för
att stödja de hårdast drabbade jordbrukarna.
Vad beträffar frågan om i vilken
form detta stöd bör utgå bar utskottet
stannat inför Kungl. Maj:ts förslag, nämligen
att hjälp skall lämnas i form av
stödlån, liksom fallet var i fråga om fjolårets
skördeskador. Lånen föreslås skola
löpa med 4 procents ränta, dock att
räntefrihct skall åtnjutas i två år för
10 000 kronor av lånebeloppet, samt
amorteras under en tid av fem eller i
särskilda fall högst tio år. De odisponerade
medel av vad som anvisades till
stödlån i anledning av skördeskador under
1950 och 1951, tillhopa cirka
19 770 000 kronor, skall få disponeras
för ändamålet.

Nr 32.

Onsdagen den 17 december 1952.

Ang. stödlån med anledning av 1952 års skördeskador.

Enligt propositionen må lån i regel
ej beviljas till högre belopp än vad som
motsvarar 2/3 av den förlust, sökanden
beräknas ha lidit. Ifrågavarande låneverksamhet
skall enligt propositionen
under lantbruksstyrelsens tillsyn omhänderhavas
av lantbruksnämnderna.
Det stadgas också att lantbruksnämnderna
därvid bör samarbeta med hushållningssällskapen.
I samband härmed kan
jag inte underlåta att meddela, att jag
har den uppfattningen, att låneverksamheten
bort helt överlämnas till hushållningssällskapen.

Som stöd för denna min mening vill
jag erinra om att hushållningssällskapen
ju handhar utredningen angående skadornas
omfattning. Då anser jag att en
naturlig följd härav hade varit, att sällskapen
även handhaft själva låneverksamheten.
Något yrkande härom har
emellertid inte framkommit vare sig motionsvis
eller i utskottet.

I anledning av propositionen har från
olika håll väckts och till jordbruksutskottet
hänvisats en del motioner, vilka
föranlett vissa reservationer till utskottsutlåtandet.
Jag skall nu, herr talman, be
att i all korthet få med några ord beröra
dessa.

I motionen nr 705 i andra kammaren
av herr Lundberg yrkas bl. a. avslag på
förslaget om räntefrihet å lån under de
första två åren. Utskottet har avstyrkt
motionen beträffande nämnda yrkande
— det var två punkter i motionen och
alltså två yrkanden. Motiveringen för utskottets
ståndpunktstagande återfinnes
på s. 8 i utskottets utlåtande, och jag
tillåter mig att hänvisa till detta. Någon
reservation i anledning härav har icke
avlåtits.

Vidare har i motionerna 1:542 och
11:711 yrkats, att stödlån intill ett belopp
av 50 000 kronor skall kunna utlämnas
mot vanlig revers utan särskild
säkerhet. Som bekant föreslår Kungl.
Maj:t i denna del, att säkerhet i princip
skall krävas, men att detta krav må efterges,
om lånebeloppet ej överstiger
3 000 kronor.

Till stöd för sitt yrkande har motionärerna
bl. a. åberopat ett av 1949 års

banklagssakkunniga i år framlagt förslag.
I detta förslag har förordats, att bankaktiebolag
skall få möjlighet att utan
särskild säkerhet lämna hantverk och
småindustri lån å högst 50 000 kronor.

Med anledning härav har utskottet erinrat
om att nämnda sakkunnigeförslag
ännu inte prövats av statsmakterna. Vidare
har utskottet påpekat, att de sakkunniga
ansett, att långivarens krav på
trygghet vid den nya låneformen bör
tillgodoses genom en fortlöpande kontroll
av låntagarens ekonomiska ställning.
Dessutom har de sakkunniga framhållit
vikten av att säkerhet ställes i
samtliga de fall, då sådan finnes att tillgå.
Utskottet har inte ansett det lämpligt
att jordbrukare, som nu till äventyrs
tar lån från detta håll, skulle få en
sådan insyn över sig, utan jag tror att
de nog skulle betacka sig för detta. Enligt
utskottets mening kan därför motionärernas
jämförelse med banklagsakkunnigas
förslag knappast anses bärande.

Vidare har utskottet ansett, att man
av principiella skäl inte bör tillskapa en
generell möjlighet att helt utan säkerhet
komma i åtnjutande av stödlån upp till
ett belopp av 50 000 kronor. Visserligen
var det en av ledamöterna i utskottet,
som när vi behandlade denna punkt uttalade
att man borde tro människorna
om gott, och enligt hans mening skulle
nog låntagarna komma att återbetala lånen.
Ja, vi vill ju alla gärna vara med
på att tro människorna om gott, men
jag tror också, att det är riktigt vad en
annan ledamot av utskottet, som hade
erfarenhet från sin bankverksamhet, yttrade,
nämligen att det kunde inträffa
omständigheter för en låntagare som gör,
att han kanske den dagen lånet skall
återbetalas inte kan betala det. Denne
ledamot sade sig ha en mångårig erfarenhet
just på det området från sin verksamhet,
och jag tror att han hade rätt.

I två andra motioner, I: 541 av herr
Pålsson m. fl. och II: 710 av herr Jonsson
i Skedsbvgd m. fl., har hemställts,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl.
Maj:t framhålla vissa synpunkter, som
i motionerna anförts.

Onsdagen den 17 december 1952.

Nr 32.

Ang. stödlån

Sålunda ifrågasattes i dessa motioner,
att stödlånen skall konstrueras såsom
avskrivningslån. Vidare förordas upphävande
av eller ytterligare lättnad i
skyldigheten att insätta medel på investeringskonto
för skog. Ja, det finns ju
förslag härom i propositionen, så att
det behövde inte utskottet ta någon särskild
ställning till annat än med ett bifall
till propositionen.

Enligt motionärernas mening bör slutligen
även beaktas de problem av skattenatur,
som kan uppstå för jordbrukare,
vilka till följd av skördeförluster
tvingats avyttra en stor del av sin djurbesättning.
Vidare framhålles i motionerna,
att skadelidande jordbrukare bör
beredas bidrag i någon form för inköp
av utsäde. I dessa motioner föreslås
dessutom viss justering av priserna på
fodermedel.

Med anledning av yrkandena i dessa
motioner har utskottet bl. a. anfört, »att,
när resultatet av pågående utredning
föreligger, frågan huruvida ytterligare
stödåtgärder erfordras bör skyndsamt
upptagas till prövning från statsmakternas
sida. Redan nu synes det visserligen
uppenbart, att de av skördeförluster
drabbade jordbrukarna i många fall
komma att lida kännbar brist på utsäde
av egen skörd till nästa års vårbruk.
Såväl detta problem som övriga i föreliggande
motioner framförda frågor torde
dock böra lösas först sedan en klarare
bild erhållits av skadornas omfattning
och ekonomiska konsekvenser för
de enskilda jordbrukarna och landets
jordbruk i dess helhet. Utskottet förutsätter,
att Kungl. Maj:t har sin uppmärksamhet
riktad på berörda spörsmål
och, om utredningens resultat därtill
föranleder, prövar de olika utvägar
som kunna anses lämpliga för att tillgodose
förekommande stödbehov.»

Som synes har utskottet visserligen
inte formellt tillstyrkt motionerna men
å andra sidan ställt sig mycket välvilligt
till vad som i motionerna anförts.

Innan jag nu, herr talman, avslutar
detta mitt lilla anförande, vill jag i korthet
erinra om en sak, som måste anses
vara av stor vikt i detta sammanhang.

med anledning av 1952 års skördeskador.
Såsom framgår av propositionen har ju
departementschefen förklarat, att han
inom kort ämnar begära Kungl. Maj :ts
tillstånd att tillkalla särskilda sakkunniga
för att utreda frågan om eu permanent
form av hjälp åt jordbrukare,
som råkat i ekonomiskt trångmål till
följd av skördeskador. En tillfredsställande
lösning av denna fråga är uppenbarligen
av stor betydelse såväl för de
enskilda jordbrukarna som för hela landet
i övrigt, säger utskottet. Utskottet
har också framhållit, att denna fråga
bör erhålla en så långt möjligt allsidig
och ingående prövning.

Jag har ansett det nödvändigt att påpeka
dessa utskottets uttalanden, emedan
från en del håll den åsikten framförts,
att de åtgärder som föreslagits i
den kungliga propositionen inte skulle
vara av något större värde. Men nu får
vi ju betrakta det här föreliggande förslaget
som ett provisorium och har att
vänta ett som vi hoppas bättre förslag
i ämnet.

Herr talman! Med dessa korta ord ber
jag få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr OHLSSON, EBBE: Herr talman!
Då jag är en av de reservanter i utskottet,
som gentemot majoriteten anser att
gränsen för möjligheten att erhålla lån
utan särskild säkerhet är alltför snävt
tilltagen och som därför yrkat att säkerhet
som regel bör fordras endast för
lånebelopp som överstiger 5 000 kronor,
vill jag påpeka att vi bär motiverat detta
med kännedom om att det tyvärr finnes
ett betydande antal jordbrukare, som
på grund av skördeskadorna behöver låna
rätt avsevärda belopp för att klara
nödvändiga och påträngande utgifter
och som ofta har ytterst begränsade möjligheter
att åstadkomma erforderlig säkerhet
ocli i många fall saknar sådana
möjligheter.

Det gäller ju i första hand arrendatorerna,
och vi har ett inte så litet antal
av dem. Jag har här en skrivelse från
Östergötlands läns hushållningssällskap,
ställd till jordbruksnämnden, där man
bl. a. anför, att antalet arrendatorer i

Nr 32.

Onsdagen den 17 december 1952.

Ang. stödlån med anledning av 1952 års skördeskador.

Östergötlands norra skogsbygder är 52
procent och i länets södra skogsbygder
58 procent. I södra kustlandet är motsvarande
siffra 47 procent, och för landet
i dess helhet är medeltalet mellan 19
och 20 procent. Det finns alltså här i
landet ett betydande antal arrendatorer.
Och arrendatorerna är ju inte ensamma
om svårigheter att skaffa säkerhet för sina
lån, utan det finns också många jordbrukare
som har sina fastigheter högbelånade
och som givetvis kommer i ett
besvärligt läge.

Om kammaren följer reservationen,
kommer detta säkerligen också att innebära
en betydande arbetslättnad för lantbruksnämnderna.

Det är alltså, herr talman, med hänsyn
till skadornas karaktär och omfattning
och inte minst med hänsyn till dagens
penningvärde, som jag yrkar bifall till
reservationen.

Herr NORD: Herr talman! Folkpartiet
har i sin motion yrkat på att gränsen för
lån utan säkerhet skall höjas till 50 000
kronor. Utskottet har föreslagit att gränsen
skall sättas till 3 000 kronor, men
samtidigt har departementschefen uttalat,
att lån på större belopp, om inte säkerhet
kan skaffas, skall kunna utlämnas
även utan säkerhet. Följden av denna
bestämmelse blir, att de som har en
sådan ekonomi att de kan ställa säkerhet
måste göra det, men de som inte har
sådan ekonomi kan ändock få en summa
av 50 000 kronor i lån. Vi inom folkpartiet
anser, att det skulle förenkla saken
mycket, om man höjde denna lånegräns
utan säkerhet till 50 000 kronor.
Det skulle också innebära att lantbruksnämnderna
finge det mycket lättare att
ta ståndpunkt till låneansökningarna.
Det heter i departementschefens uttalande
att man skall pröva de sökandes kvalifikationer.
Här ställes ju lantbruksnämnderna
inför uppgiften att klassificera
folk.

Detta i fråga om storleken av lånen
utan säkerhet. Folkpartiet har i sin motion
också gjort vissa erinringar och
framfört vissa synpunkter beträffande de

stödåtgärder som kan tänkas komma i
fråga efter en fullständig utredning angående
jordbruksskadorna, vilken kan
framläggas av departementschefen. Riksdagen
förutsatte redan i våras att eventuella
ändringar skulle genomföras för
att vinna minsta möjliga inkomstförskjutning
mellan olika grupper av jordbruk.
I år blir det mycket stora inkomstförskjutningar
på grund av de skördeskador
som uppstått. Alla de jordbrukare
som fått sin skörd helt eller delvis
förstörd kommer givetvis att få bära
mycket stora förluster, medan de jordbrukare,
framför allt på slättbygderna
söderut, som haft mycket goda skördar,
får särskilt goda inkomster. Här uppstår
en stark förskjutning i inkomstläget mellan
de olika jordbruksdistrikten. Genom
en justering av priserna på spannmål
och på fodervaror skulle man kunna
åstadkomma en lättnad för dem som
drabbats av förlusterna. Det är ju alldeles
tydligt, och det framhölls redan
av jordbruksutskottets ordförande, att de
som drabbats av dessa förluster, först
och främst i fråga om utsäde, måste köpa
detta. Det gäller även beträffande fodersäden,
vilken är lika nödvändig för
att uppehålla produktionen. Vi menar att
det bör företas en justering av de höga
foderpriserna. En sänkning av dessa priser
skulle inte bara innebära en hjälp
åt dem som lidit skada genom dålig
skörd ntan skulle bli ett stöd framför
allt åt småbruk i allmänhet. Småbrukarna
är mycket missgynnade genom de
höga foderpriserna. Vid vårens prisuppgörelse
höjdes ju priset på de animaliska
produkterna, men samtidigt blev
det starkt höjda priser på de vegetabiliska
produkterna fodervaror och spannmål.
För småbrukets del blev resultatet
att de höjda priserna på fodervaror åt
upp de inkomstökningar de fick genom
prishöjningar på de animaliska produkterna.

I den motion som vi inom folkpartiet
har framlagt hävdas att hänsyn bör tas
till de möjligheter som här finns att
justera priserna på fodervaror, främst
då oljekraftfoder och hönsfoder.

Med denna motivering ber jag, herr

Onsdagen den 17 december 1952.

Nr 32.

Ang. stödlån med anledning av 1952 års skördeskador.

talman, att få yrka bifall till reservationen
nr 2 i utskottets utlåtande, vilken
är undertecknad av mig, herr Johnsson
i Kastanjegården och herr Andersson i
Långviksmon.

Herr JONSSON, JON: Ilerr talman! Jag
tror att vi kan säga att när det gäller
själva huvudprincipen är de olika meningsriktningarna
överens. De skadeverkningar
som åstadkommits på skörden
i Mellansverige och Norrland drabbar
vissa enskilda jordbrukare så pass hårt
att särskilda åtgärder är nödvändiga.
Det förslag vi har att behandla här i dag
är egentligen bara en fortsättning av de
principer som knäsattes vid 1951 års
riksdag. Grunderna för hjälpen är inte
så mycket ändrade utöver att man nu
föreslår två års räntefrihet, vilket då
icke var fallet.

Jag vill för min del hävda den bestämda
uppfattningen att för dessa lån
bör man i princip också kräva säkerhet.
För att ge lantbruksnämnderna någon
lättnad föreligger det ett förslag att
där de ekonomiska riskerna inte kan vara
så stora, nämligen för lån under
3 000 kronor, skall det icke behövas någon
säkerhet.

Vad det gäller de övriga lånen, för
vilka i princip säkerhet skall lämnas,
så säges det i propositionen och understrykes
av jordbruksutskottet, att
man bör försöka i största möjliga utsträckning
lämna den hjälp som är erforderlig,
även om bankmässigt sett nöjaktiga
säkerheter inte kan lämnas. Man
menar här att man skall satsa på den
personliga dugligheten. Det säges både
av utskottet och i propositionen att därest
man kan anta att den som har svårighet
att ställa säkerhet dock kommer
att betala det lån han skulle få, skall
man ge efter på kravet om säkerhet. Det
blir sålunda en bedömningsfråga för
lantbruksnämnderna. Jag är som ledamot
av lantbruksnämnd fullt medveten om
att detta kommer att skapa ökade arbetsuppgifter
och besvärligheter för nämnderna,
men jag tror att det är nödvändigt
alt nämnderna får ta på sig detta.

Jag vill än en gång framhålla, att säkerheten
bör krävas i princip. Vi vet
att lantbruksnämnderna bedriver en rätt
omfattande låneverksamhet i övrigt till
jordbruket. De lån som nu skall utlämnas
kan i viss mån jämställas med de
s. k. C-lånen eller driftlånen. Även om
dem sägs i författningen, att man skall i
princip kräva en inteckningssäkerhet,
men om det möter svårigheter och man
ändå menar, att vederbörande kommer
att klara lånen, skall man kunna göra
eftergifter. Det är alltså min principiella
och praktiska inställning.

Jag tycker, att det är vågat att här gå
så långt som folkpartiet gjort både i
motionen och reservationen, nämligen
att lantbruksnämnderna skall ha frihet
att utlämna lån upp till 50 000 kronor
endast mot revers. Det kan bli rätt stora
summor, som på det sättet lånas ut,
utan att några garantier utöver reversen
lämnas. Jag tror inte att det kan vara
riktigt. Det blir olika krav på säkerhet
för jordbrukare som har lån för andra
uppgifter och sådana som har lån för
de skördeskador som denna proposition
avser. Jag tycker att det är att gå väl
lättvindigt till väga och att fastställa en
princip som sedan kan vara svår att
tillämpa.

Jag ser saken på det sättet, även om
det inte är så tydligt utsagt här, att de
jordbrukare, som har god ekonomi och
således kan klara inköp av utsäde på
annat sätt, inte bör vända sig till lantbruksnämnderna
för att få dessa lån. Lånen
är avsedda för dem som verkligen
behöver dem för att kunna klara de svårigheter
som skadorna åstadkommit.

Sedan vill jag ägna ett par ord åt folkpartimotionen
och de i reservationen
framförda synpunkterna, att man skall
sänka priserna på kraftfoder, d. v. s. oljekraftfoder
och hönsfoderblandningar.
Med hänsyn till den diskussion som tidigare
förts angående denna sak blev
jag litet förvånad när jag läste motionen
och sedan reservationen. Det heter
i motionen: »Jordbruksnämndens påpekande
att skördeskadorna inte kunna
kompenseras genom höjda priser på
jordbrukets produkter är i och för sig

Nr 32.

Onsdagen den 17 december 1952.

Ang. stödlån med anledning av 1952 års skördeskador.

riktigt. Saken ställer sig emellertid annorlunda
i fråga om en generell sänkning
av priset på fodermedel. En dylik
skulle, även om den inte i alla enskilda
fall verkar rättvis, dock bli till fördel
för det stora flertalet av de jordbrukare
som fått sin skörd skadad.» Det är ju i
princip precis samma sak som behandlades
när det gällde jordbrukets prisregleringsfrågor
i våras. Då man skulle
hjälpa dem som fått svartrostskador,
blev det ju fastslaget, att det skulle lämnas
5 öre per kilogram vete. Visserligen
visste man, att en hel del jordbrukare,
som inte hade lidit någon skada av svartrosten,
ändå skulle få detta bidrag, men
då var läget sådant, att det förelåg underskott
i kalkylen, och det gällde att
täcka detta. Nu anvisar man åtgärder,
som i princip innebär detsamma, nämligen
att man skall generellt sänka priset
på fodermedel. Jag blev förvånad,
därför att vi vet, att det ju var folkpartiet
som hårdast gick emot en sådan åtgärd,
både vid behandlingen i riksdagen
och under hela höstens valagitation.
Man kom då från folkpartihåll med slagordet
att det lämnas hjälp till dem som
inte haft någon svartrost.

Här blir det samma sak. Om man skall
hjälpa enligt folkpartiets förslag kan jag
inte förstå, att det kan ske på annat sätt
än att man sänker priset på kraftfodermedlen
under de priser som betalas vid
importen. Det måste således bli en subvention.
Skall denna subvention vara så
stor, att den betyder någonting för dem
som får hjälp, måste man räkna med att
det går åt rätt stora summor. Nu sägs
det både i motionen och i reservationen,
att man skall hålla sig inom ramen av
prisuppgörelsen. Men man tycks ändå
på folkpartihåll i dessa frågor ha den
uppfattningen, att pengarna inte kommer
att räcka till, ty det sägs i reservationen,
att om det behövs, kan man
överföra en del till nästa regleringsår.

Sedan vill jag säga några ord om rättvisesynpunkten.
Statistiken säger oss, att
i Skåne användes omkring 700 kg kraftfoder
per ko och år, i Mellansverige räknar
man 250 kg och uppe i Norrland
med 75 kg. Om man skall gå den vägen

att lämna hjälp till särskilt de mindre
jordbrukarna för de skador, som köld
och regn har åstadkommit i höst, blir
det knappast någon hjälp att tala om för
de mindre jordbrukarna i Norrland. Nu
är ju inte denna fråga dagsaktuell. Man
menar att den skall behandlas i samband
med att utredningen om hur skördeskadorna
utfallit framlägges, men eftersom
den nu har berörts både i reservationen
och av herr Nord här i kammaren,
har jag ansett mig också böra ta
upp den.

Det har ju signalerats att en utredning
snarast skall tillsättas, som skall
undersöka möjligheterna för jordbruket
att klara sådana här större eller mindre
katastrofer på annat sätt än genom statsbidrag
och statslån i varje särskilt fall.
Jordbruksministern är inte här, men jag
vill ändå framhålla, att jag tycker det
skulle vara en rätt enkel sak att ordna
så att man gick över jordbrukskalkylen.
Om man avsätter en procent av jordbrukskalkylens
totalsumma, får man en
grundfond på 40 miljoner kronor. Jag
tycker det är den riktiga vägen. Jag tror
att jordbrukarna heller inte är så obenägna
att tillämpa den uppfattningen, att
detta är en jordbrukarnas egen sak och
bör klaras av dem själva. Jag har sett
att man varit inne på denna linje även
i RLF-tidningen.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Jag vill
uttala min tillfredsställelse över att jordbruksnämnden
och Kungl. Maj:t så fort
har kommit med de första förslaget till
hjälp i nuvarande trista situation, så att
hjälpen inte behöver bli fördröjd mer
än som kan vara alldeles nödvändigt.

Vad villkoren beträffar är det klart
att man kunde ha olika önskemål att
framställa, bland annat när det gäller
säkerheten för lånen, men med de uppmjukningar
som har gjorts, tror jag att
det inte skall vara några större svårigheter
för de jordbrukare, som råkat ut
för skadorna, att få del av dessa lån.

Herr Jon Jonsson tycktes nyss vara

Onsdagen den 17 december 1952.

Nr 32.

Ang. stödlån med anledning av 1952 års skördeskador.

en smula ledsen över folkpartiförslaget
att det skulle finnas möjligheter att få
lån på upp till 50 000 kronor utan säkerhet
och endast mot revers. Jag skulle
i stället vilja säga, att jag är glad över
att det är folkpartiet som framställt det
förslaget och inte bondeförbundet, tv
om vi hade gjort det, hade vi säkert i
agitationen på en mycket bred front fått
höra, att vi främst tänker på godsägarna
och andra större jordbrukare.

.lag skulle för min del inte ha så mycket
emot ett sådant förslag som folkpartiets,
men var och en förstår ju att det
inte finns den ringaste möjlighet att få
riksdagen med på det, och då tjänar det
inte mycket till att komma med förslaget.
Del får väl räknas till de från folkpartihåll
numera mycket vanliga överbuden.

Jag vill också säga några ord om ett
par andra punkter i folkpartimotionen.
Herr Jon Jonsson har varit inne på dem,
men jag vill stryka under dem ytterligare.
När det i motionen talas om att
man från de statliga organens sida inte
bör vidtaga några särskilda åtgärder för
att hålla priset på foderspannmål uppe
i nuvarande situation, måste jag fråga
vad meningen är. Såvitt jag känner till
vidtages inte under detta konsumtionsår
några åtgärder av någon myndighet
för att hålla foderpriserna uppe. Det
står ju också i motionen, att prisbildningen
är fri på detta område. Det enda
jag skulle kunna tänka mig att motionen
syftar på är, att vi inte har importerat
mera majs än som har ansetts av
behovet påkallat. Skulle då motionärerna
och reservanterna mena, att man skulle
pressa ned foderpriset genom att öka
majsimporten? Jag kan inte se någon annan
förklaring.

Sedan var det fråga om sänkning av
priset på oljekraftfoder och hönsfoderblandning.
En sådan prissänkning vore
ju mycket välkommen för alla som måste
köpa foder, men då kommer man in på
ett annat område som är riitt så tråkigt.
Under den föregående debatten om
bevillningsutskottets utlåtande underströks
det mycket kraftigt att man borde
försöka avskaffa reglerandet så myc 4

Första kammarens protokoll 1:952. Nr 32.

ket som möjligt. Men detta folkpartiförslag
skulle medföra en skärpning av regleringsväsendet,
ty om man skulle vidtaga
en ytterligare sänkning av priserna
på oljekraftfoder, skulle staten behöva i
ännu större utsträckning än som nu är
fallet träda emellan. Jag kan som exempel
nämna några siffror som gäller sistlidna
konsumtionsår. Bomullsfrökakor
kostade på världsmarknaden i genomsnitt
55 till 56 kronor -— jag tror priset
i dag är något lägre — jordnötskakor
60 kronor i genomsnitt, sojaskrå 55 kronor,
kokos 43 till 44 kronor o. s. v.

Motionärernas förslag skulle kosta
mycket stora summor att genomföra,
men det skulle dessutom kräva skärpta
regleringsåtgärder. Jag vet inte hur mycket
folkpartiet egentligen har menat med
sin motion. Den är emellertid i första
kammaren undertecknad av herrar
Ohlon, Sundelin, Petrén och Holmbäck
och i andra kammaren likaså av gruppens
ledning — jag skulle tro att förtroenderådet
står för den.

Jag ber också att i förbigående få
säga några ord om en motion i andra
kammaren. Det säges i denna ungefär
som så, att orsaken till skördeskadorna
i många fall varit att jordbrukarna inte
skördat i tid, utan väntat på att de skulle
kunna använda skördetröskorna —■ som
man vet dröjer det i allmänhet längre,
innan man kan använda dem eftersom
säden då skall vara mycket väl mogen.
Jag vill bara nämna att i min hemtrakt
fick de, som hade tillfälle att använda
skördetröskor, sin skörd bärgad i gott
skick, under det att de, som inte hade
möjlighet att använda skördetröskor,
måste låta sin stå kvar ute.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr PÅLSSON: Herr talman! Jag har
jämte en del andra ledamöter av kammaren
undertecknat en motion, nr 541,
som är likalydande med nr 710 i medkammaren.
Jag skall inte ge mig in på
någon beskrivning av skördeskadornas
omfattning. Jag vill bara säga att motivet
till motionen var det att motionä -

Nr 32.

Onsdagen den 17 december 1952.

Ang. stödlån med anledning av 1952 års skördeskador.

rerna var helt övertygade om att vad
som här föreslagits inte är tillräckligt
för att ge det stöd som erfordrades. Vi
önskade framhålla en del ting, som vi
ansåg borde ges till känna i en skrivelse
till Kungl. Maj:t.

Vi menade sålunda, att stödlånen redan
från början hade bort konstrueras
som avskrivningslån, i varje fall intill ett
visst belopp. Vi var också inne på den
tanken att ett eventuellt upphävande eller
en ytterligare lättnad i fråga om skyldigheten
att insätta medel på spärrkonto
för skog borde övervägas. Vi bär vidare
den uppfattningen att skördeskadorna
för de skadelidande jordbrukarna kan
medföra problem av skattenatur som kan
vara ganska besvärande. En jordbrukare
kan bli tvungen att realisera en betydande
del av sin kreatursbesättning. Det
kan då givetvis bli fråga om skattepliktiga
inkomster som till någon del har
realisationsinkomstens karaktär. Det föreföll
oss emellertid orimligt att en
tvångsförsäljning — som en sådan får
man ju lov att beteckna den — skulle
medföra skatteplikt, då jordbrukaren ett
annat och, som vi väl alla hoppas, bättre
skördeår har möjlighet att på nytt utöka
sin besättning, vilket väl i flertalet fall
endast kan ske successivt genom avelspålägg
vid den egna gården.

Det är dessa tre huvudsynpunkter vi
har anlagt på frågan. Nu vill jag för min
del säga, att både den kungl. propositionen
och utskottsutlåtandet är så avfattade
att man väl har alla skäl att betrakta
förslagen som, jag skulle vilja kalla det,
den första hjälpen vid olycksfall. Det
är tydligt att både jordbruksministern
och utskottet syftar till ytterligare åtgärder.
Vi hade emellertid önskat att
de här anförda synpunkterna redovisats
för ett övervägande. Nu har utskottet
här skrivit så pass välvilligt att jag hoppas
att motionens syfte ändå skall vinnas.
Jag förutsätter nämligen att såväl
den utredning, som kommer att behandla
frågan, som senare statsrådet skall
finna anledning att överväga just dessa
synpunkter.

Samtidigt som jag således kan vitsorda
utskottets välvilliga skrivning, hade

jag dock önskat en liten skärpning i ett
avseende, även om det kanske inte är
opportunt att skriva på det sättet. Utskottet
säger att »frågan huruvida ytterligare
stödåtgärder erfordras bör skyndsamt
upptagas till prövning från statsmakternas
sida», »när resultatet av pågående
utredning föreligger». Jag skulle
gärna ha sett att ordet »skyndsamt» hade
använts även då det gäller redovisningen
av utredningens resultat.

Med det sagda har jag bara helt kort
velat redovisa de synpunkter som ligger
bakom motionens tillkomst, och jag
har intet annat yrkande, herr talman, än
om bifall till utskottets förslag.

Herr BJÖRNBERG: Herr talman! Inom
utskottet har jag anslutit mig till den
reservation som biträder Kungl. Maj :ts
förslag, med i huvudsak den ändringen
att gränsen för lån utan säkerhet skulle
höjas till 5 000 kronor. Jag tycker att
mycket starka skäl talar för en sådan
höjning av gränsen. Dessa skäl har nyss
anförts av herr Ebbe Ohlsson och jag
skall nu inte upprepa dem. Låt mig,
herr talman, bara understryka, att man
genom en sådan höjning av gränsen
skulle befria flertalet av låntagarna
från de kostnader och besvär som är
förenade med att söka inteckningar och
gravationsbevis, varjämte man skulle
befria lantbruksnämnderna från en
myckenhet av arbete med att granska
och vårda dessa säkerhetsliandlingar.

Jag vill särskilt understryka vad herr
Ebbe Ohlsson sade, att vi här måste
räkna med eu mängd av arrendatorer
som kommit i stora svårigheter på
grund av skördeskador och som inte
kan inteckna någon fast egendom. Det
nämndes i utskottet, att de har möjlighet
att söka inteckning i jordbruksinventarierna,
men jag vill bestämt avråda
från att framtvinga en dylik åtgärd.
Om en arrendator intecknar sina jordbruksinventarier
och pantsätter denna
inteckning till en fordringsägare, blir
nämligen vederbörandes möjligheter att
låna pengar i den öppna marknaden
mycket begränsade. Det är uppenbart,

Onsdagen den 17 december 1952.

Nr 32.

Ang. stödlån med anledning av 1952 års skördeskador.

att om man pantsätter sina tillgångar
till en fordringsägare, blir ens kreditvärde
minskat hos andra. Jag vill nämna,
att bankerna ganska noga följer utlämnandet
av inteckningar i jordbruksinventarier.

Herr Ebbe Ohlsson nämnde, att en
väsentlig del av vår jordbruksbefolkning
just är arrendatorer. Skall vi på
ett verksamt sätt kunna hjälpa dessa
många och små arrendejordhrukare, bör
vi nog i görligaste mån lämna ut dessa
lån utan att kräva säkerhet. Jag tror att
gränsen 5 000 kronor är ganska förnuftigt
vald.

Men, herr talman, därifrån är det ett
mycket långt steg till det förslag som
framförts i den motion som herr Nord
nyss pläderade för, nämligen att höja
gränsen från 3 000 till 50 000 kronor.
Att beträffande lån av den storleksordningen
åberopa besväret med att skaffa
intecknings- och gravationsbevis och
det arbete som det medför för lantbruksnämnderna,
såsom skäl för befrielse
för säkerhet från lånen, tycker jag
är ganska verklighetsfrämmande — för
att använda ett mycket milt uttryck.

Utskottets ärade ordförande har för
en stund sedan här erinrat om att motionärerna
åberopat banklagssakkunnigas
förslag av 1949 om att affärsbankerna
skulle få utlämna lån till småindustri
och hantverk upp till 50 000 kronor
utan realsäkerhet eller borgen. Låt mig
säga att den jämförelse, som motionärerna
här gör, haltar betänkligt. Banklagssakkunniga
förutsatte att för att lån
skulle kunna utlämnas utan .säkerhet,
alltså s. k. blancokrediter, skulle en
grundlig undersökning göras beträffande
låntagarens soliditet och ekonomiska
ställning. Men det skall ju icke göras
en dylik ingående prövning beträffande
stödlånen. Det säges uttryckligen av departementschefen,
och mot detta uttalande
har varken motionärerna eller utskottet
erinrat något.

Vidare vill jag påminna om att banklagssakkunniga
för dessa blancokrediter
även förutsätter eu mycket noggrann
kontinuerlig kontroll över krediten. Det
är otänkbart afl förfara på samma sätt

beträffande stödlånen. Man kan icke
tänka sig att lantbruksnämnderna skulle
kunna följa lantbrukarnas ekonomiska
ställning ute i bygderna.

Banklagssakkunniga framhöll dessutom,
vilket kanske är än viktigare, att
blancokrediter skulle vara rena undantag.
Man skulle när möjlighet därtill
fanns skaffa säkerhet för lånen. Jag kan
i det fallet citera banklagssakkunnigas
förslag, som jag har här framför mig.
Det heter där: »Slutligen vilja de sakkunniga
till undvikande av missförstånd,
framhålla vikten av att kreditsäkerhet
ställes i samtliga de fall, då sådan
finnes att tillgå; de här ovan framlagda
förslagen om rätt att i vissa fall
omsätta kortvariga krediter respektive
att bevilja blancokrediter åt småföretagare,
få således inte tolkas så att härigenom
på något sätt skulle givas avkall på
den princip, som hittills varit gällande
härutinnan.»

Det är således endast för rena undantagsfall
som banklagssakkunniga förordar
att säkerhet icke skall begäras. Detsamma
kan man säga att departementschefen
gör beträffande stödlånen. Departementschefen
uttalar nämligen såsom
framgår av utskottets utlåtande, där
departementschefens uttalande refereras:
»Vidare bör kravet på säkerhet

kunna efterges, om det vid lån av högre
belopp möter svårigheter för sökanden
att ställa säkerhet och lantbruksnämnden
finner sannolikt, att han kommer
att fullgöra betalningsskyldigheten.» Det
framgår alltså ganska klart, att banklagssakkunniga
vill göra blancokrediter till
rena undantag. Det vill även departementschefen
beträffande större lån, medan
motionärerna däremot vill göra dylika
lån utan säkerhet till regel.

.lag har, herr talman, mycket svårt att
förstå att motionärerna kan finna något
stöd för sin motion i banklagssakkunnigas
förslag. Det enda gemensamma är
faktiskt siffran 50 000 kronor.

.Tåg måste säga att detta halsbrytande
förslag att höja gränsen till 50 000 kronor
för lån utan säkerhet och utan noggrann
prövning av vederbörandes soliditet
verkar chockerande på den som i

Nr 32.

Onsdagen den 17 december 1952.

Ang. stödlån med anledning av 1952 års skördeskador.

likhet med mig under många år sysslat
med kreditgivning, även om man söker
bortse från rent bankmässiga synpunkter.
Visst skall man hjälpa i den mån
man kan, men man bör hjälpa på ett sätt
som icke direkt lockar till missbruk ifrån
låntagarnas sida, och man bör hjälpa i
former som icke innebär ett alltför
vårdslöst handskande med statens medel.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation som har avgivits av
herr Ebbe Ohlsson.

Herr ANDERSSON, ELON: Herr talman!
Mot den principiella uppfattning,
som utskottets talesman givit till känna
i fråga om säkerhet såsom regelmässigt
krav, har jag för min del ingenting att
invända. Detta krav bör, såvitt jag förstår,
eftersättas endast i de fall, där ett
fasthållande därav skulle medföra risk
för att hjälp inte kunde lämnas i fall där
hjälpen är mest behövlig. I likhet med
den föregående talaren har jag emellertid
den uppfattningen, att sätter man
denna gräns så högt upp som till 50 000
kronor, gör man en överloppsgärning
som säkerligen kan komma att bli till
skada, inte bara för det allmänna utan
också för den sak, som man här vill
främja. Jag skulle knappast såsom ordförande
i en lantbruksnämnd känna mig
till freds med att sitta och utan säkerhet
utlämna lån på upp till 50 000 kronor,
såvida jag inte haft tillfälle att noga
pröva, om ett sådant lån kunde utlämnas
utan säkerhet och om kravet på säkerhet
skulle vålla hinder för den hjälpbehövande.

Däremot delar jag icke utskottets och
utskottets talesmans mening beträffande
den lägre gränsen för den summa, som
bör kunna utlämnas utan säkerhet. Jag
tror att det är nödvändigt, om man över
huvud taget vill skapa en generell möjlighet
att utlämna lån inom ett visst belopp
utan säkerhet — någonting som
otvivelaktigt är berättigat med hänsyn
till både de administrativa besvären och
besvären för den enskilde, som skulle
vållas av att man även i fråga om de

minsta belopp skulle vidhålla kravet på
säkerhet — att den undre gränsen sättes
högre än 3 000 kronor Jag tror att
det blir fråga om så många lån mellan
3 000 och 5 000 kronor, att det skulle
bli betydande administrativa svårigheter
för lantbruksnämnderna, om de måste
pröva möjligheterna att utlämna lån
utan säkerhet. Det skulle i hög grad betunga
lantbruksnämndernas arbete. Beträffande
de skäl, som här kan anföras
till förmån för en undre gräns vid 5 000
kronor, har jag ingenting att lägga till
vad den föregående talaren anförde och
inte heller någonting att dra därifrån.

Jag kommer således, herr talman, att
rösta för den reservation, som är avgiven
av herr Ebbe Ohlsson m. fl.

Häri instämde herr Osvald.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Jag
har begärt ordet huvudsakligen för att
bemöta en anmärkning mot utskottet och
det föreliggande förslaget. Den anmärkningen
har visserligen inte gjorts offentligt,
men den har diskuterats man och
man emellan, och ett par ledamöter har
framfört den till mig personligen. De
har sagt att utskottet borde ha på något
sätt begränsat kretsen av låntagare,
d. v. s. infört någon form av behovsprövning,
då det eljest kan komma personer
och begära att få låna, fastän de
inte alls är i behov därav utan tvärtom
har en mycket god ekonomisk ställning.
Ja, det skulle naturligtvis vara galet om
så skedde. Det står emellertid i det författningsförslag,
som följer propositionen
såsom bilaga, i 1 § följande: »Jordbrukare,
som på grund av felslagen
skörd år 1952 lidit väsentlig förlust och
av denna anledning är i behov av ekonomiskt
bistånd, må, därest han gjort
vad å honom ankommit för att motverka
förlusten, kunna erhålla lån av
statsmedel enligt bestämmelserna i denna
kungörelse». Där finns alltså en reservation
i fråga om till vilka man skall
utlämna lån. Märk väl att det också
står: »därest han gjort vad på honom
ankommit för att motverka förlusten».
Det går alltså inte för en jordbrukare

Onsdagen den 17 december 1952.

Nr 32.

Ang. stödlån med anledning av 1952 års skördeskador.

att få lån, om han uppenbarligen försummat
att bärga sin skörd i rätt tid
eller någonting liknande. Jag tror därför
att önskemålet om en spärr är väl
tillgodosett.

Utskottet säger också på s. 8 i utlåtandet
bl. a. följande: »Med denna utgångspunkt
tillstyrker utskottet, att jordbrukare,
som på grund av felslagen skörd
innevarande år lidit väsentlig förlust och
till följd härav är i behov av ekonomiskt
bistånd, skall kunna erhålla stödlån
med belopp, motsvarande högst två
tredjedelar av den lidna förlusten.» Utskottet
har alltså på sätt och vis understrukit
vad som står i det författningsförslag,
som finns fogat till propositionen.
.lag tror således inte att man behöver
befara att möjligheten att få lån
kommer att missbrukas.

Herr SPETZ: Herr talman! Jag begärde
ordet med anledning av herr
Björnbergs anförande. Herr Björnberg
ansåg att siffran 50 000 var chockerande,
alltså att det var en nolla mer än
i högerreservationen. I sak torde emellertid
skillnaden inte vara så stor. Enligt
högerreservationen och enligt utskottets
förslag skall den, som har svårighet
att skaffa säkerhet, kunna erhålla
lån utöver det bestämda beloppet, men
det finns inte något maximibelopp angivet
beträffande ett sådant lån utan säkerhet.

Vad betyder då detta? Jo, det betyder
att den, som har en sådan ekonomisk
ställning, att han icke kan ställa eller
har svårigheter att ställa säkerhet, skall
kunna få ett stort lån, men den som på
grund av sin goda ekonomiska ställning
har möjlighet att ställa säkerhet
skall tvingas att göra det. Det är en
egendomlig konsekvens. Man brukar ju
tala om konsekvens i galenskapen, och
det förefaller mig som om det skulle
vara någonting liknande här. Det är ju
uppenbart att om man sätter gränsen
till 50 000 kronor — man kan ju ta eu
annan siffra, om man så vill — har därmed
inte sagts att man lämnar ut ett
högre lån än vad som utlämnas enligt

de bestämmelser, som utskottet förordar.
Varje lån skall ju granskas efter
de grunder, som utskottets ärade ordförande
nyss angav. Skadan och behovet
skall prövas, och lantbruksnämnden
skall pröva i vad mån man kan räkna
med att vederbörande har möjlighet att
betala tillbaka lånet

Det förefaller mig som om de skäl,
som anföres mot reservationen, inte på
något sätt är bärande. I de fall, då vederbörande
kan ställa säkerhet för lånet,
erbjuda inteckning eller borgenslån,
skall man fordra det, men om han
inte kan ställa säkerhet fordrar man det
inte, utan då lämnar man lån till högre
belopp.

Det förefaller mig, herr talman, inte
föreligga någon som helst risk att i detta
fall åstadkomma en förenkling för
lantbruksnämnderna genom att riksdagen
bifaller den reservation, som är
avgiven av herr Nord m. fl.

Herr FALK: Herr talman! Även om
jag inte har några egentliga invändningar
att göra, i varje fall inte av någon
större tyngd, vill jag inte underlåta
att göra vissa reflexioner i samband
med detta utskottsutlåtande.

Vi är ju här i landet ganska vana att
betrakta jordbruket såsom ett kollektiv.
Man beräknar dess kostnader och inkomster,
och därefter sätts produktpriserna.
Årets jordbrukskalkyl har vid
omräkningen visat, att jordbruket såsom
kollektiv betraktat har ett visst överskott.
Att enskilda medlemmar av detta
kollektiv har drabbats av mycket stora
förluster är uppenbart, men huruvida
statsverket skall tillskjuta ytterligare medel
utöver de i jordbrukskalkylen beräknade
för att täcka dessa enskilda förluster
kan ju diskuteras.

Jordbruksnämnden har föreslagit, att
hjälpen skall utgå på det sättet att lån
mot ränta skall utgå till dessa av skördeskador
drabbade jordbrukare. Så har
det varit tidigare. Departementschefen
har emellertid sagt, att dessa lån till viss
del och under viss tid skall vara räntefria.

Nr 32.

Onsdagen den 17 december 1952.

Ang. stödlån med anledning av 1952 års skördeskador.

Jag har principiellt inte någonting
emot att genom räntefrihet verklig hjälp
beredes av skördeskador hårt drabbade
jordbrukare. Jag skulle i vissa lägen och
i vissa fall kunna gå betydligt längre än
till räntefrihet. Men jag måste hysa betänkligheter
mot denna generella räntefrihet
upp till 10 000 kronor, när jag läser
vad departementschefen sagt i fråga
om tillämpningen av stadgandena. På
s. 5 i utskottsutlåtandet refereras departementschefens
uttalande på denna
punkt. Det heter där: »Såsom jag anförde
vid tillkomsten av 1951 års stödlån
bör någon ingående prövning av lånesökandens
ekonomiska ställning dock
icke behöva företagas, utan det väsentliga
bör vara att den inkomstminskning
skördeskadorna medför verkligen är så
stor att den måste antagas medföra lånebehov
för sökanden.»

Det är ju helt naturligt att lantbruksnämnderna,
när de läser departementschefens
uttalande angående tillämpningen
av behovsprövningen och till yttermera
visso finner att utskottet bara säger
att det ingenting har att invända mot
departementschefens tolkning beträffande
behovsprövningen, tar detta såsom
en befallning att inte syssla med de ekonomiska
förhållandena rörande vederbörande
lånesökare. De anser sig bara
behöva konstatera, om hans skördeskador
i år är så stora, att han är berättigad
till lån. Det kommer att medföra att
var och en som har skördeskador i den
omfattning, som förutsiittes, givetvis
kommer att söka lån. Han får den fördelen,
att han upp till 10 000 kronor får
räntefria pengar. Det kan vara en
mycket förmögen bonde. Jag känner
från min hembygd fall, då faktiskt den
rikaste lantbrukaren i hela kommunen
skall kunna ha möjligheter att låna
10 000 kronor räntefritt under två år.
Det skulle vara den enklaste sak i världen
för honom att säga upp några inteckningar
eller i varje fall att i en bank
låna de pengar lian behöver, om likviditetssvårigheter
skulle uppstå för honom.
Det kommer i sådana fall, och de är
många, att uppstå oenighet bland bönderna.

Det är många som inte kan förstå att
yrkeskamrater, som visserligen under
ett år lidit ganska stora skördeskador
men som ändå betraktas såsom förmögna,
skall få samma generella hjälp som
de, som år efter år dras med ekonomiska
svårigheter och på grund av skördeskador
i höst kanske kommit alldeles under
isen.

Det är alltså bara i fråga om behovsprövningen
som jag här har mycket allvarliga
invändningar att göra. Man borde
inte mjuka upp prövningen till den
grad som här har skett, i synnerhet om
räntefriheten innebär en subvention
vid sidan av jordbrukskalkylen.

I denna fråga om den utredning, som
skall sättas i gång för att om möjligt Skapa
en annan form för statens stöd vid
inträffade skördekatastrofer, ansluter jag
mig helt och hållet till den mening som
framförts av herr Jon Jonsson: det enklaste,
effektivaste och för staten säkraste
sättet torde vara att jordbrukarna solidariskt
via jordbrukskalkylen får avstå
tillräckligt med pengar för att reglera
dessa förhållanden.

Jag har velat anföra dessa synpunkter,
herr talman, men har intet yrkande.

Herr JONSSON, JON: Herr talman!
Man kan ha olika synpunkter i den fråga,
som berördes av den föregående talaren.
I det yttrande av departementschefen,
som han nämnde, säges det att
inkomstminskningen på grund av skördeskadorna
bör vara så stor att den
»måste antagas medföra lånebehov för
sökanden». Lånebehov måste såvitt jag
förstår anses föreligga, när sökanden
inte själv kan skaffa de erforderliga
pengarna. Det kan finnas en hel del jordbrukare
med rätt stora fastigheter, som
inte har pengar för tillfället eller som
har svårt att ordna med hjälp omedelbart
och som därför kan behöva ett lån.

Jag begärde, herr talman, ordet närmast
med anledning av herr Spetz’ anförande,
som jag faktiskt blev något förvånad
över. Han ansåg att den av folkpartiet
avgivna reservationen överensstämmer
med utskottets och Kungl.

Onsdagen den 17 december 1952.

Nr 32.

Ang. stödlån med anledning av 1952 års skördeskador.

Maj:ts förslag. .lag kan inte dela den
uppfattningen. 1 3 § av Kungl. Maj:ts
förslag till kungörelse säges: »För lån
skall ställas säkerhet, som lantbruksnämnden
finner tillfredsställande ur det
allmännas synpunkt.» Det är väl ändå
uppenbart att lantbruksnämnderna måste
pröva en lånesökandes ekonomiska förhållanden
och frågan om säkerhet för
lån på ett annat sätt om man har denna
bestämmelse än om lantbruksnämnderna
skulle rätta sig efter förslaget i folkpartimotionen,
där det säges: »Lån av
denna typ bör enligt vår mening kunna
utlämnas mot en vanlig revers utan
särskild säkerhet.» Skall man handlägga
låneärendena efter de riktlinjerna, måste
det hela bli mera schablonmässigt och
rutinmässigt än om det föreskrives att
säkerhet i princip skall ställas för lånen.

.lag tror att lantbruksnämnderna skulle
komma i en mycket besvärlig ställning,
om riksdagen beslutade den av herr
Spetz förordade ordningen. Det finns,
såsom jag sade i mitt första anförande,
många andra låneformer, där säkerhet
krävs och garantier skall ställas. Man
kan tänka sig det fallet, att lantbruksnämnden
måste kräva säkerhet av en
mindre jordbrukare med svag ekonomi,
som kommer och vill låna kanske 3 000
kronor till en skördemaskin, men måste
utlämna t. ex. 45 000 kronor som räntefritt
lån utan säkerhet till en stor jordägare,
som drabbats av skördeskador.
Det torde vara uppenbart att människorna
kommer att reagera mot en sådan
ordning vid prövningen av låneärendena.

Herr FALK: Herr talman! Herr Jon
Jonsson yttrade här, att det kan finnas
jordbrukare med mycket stora, relativt
skuldfria egendomar, som behöver låna
därför att de har sina pengar låsta. Ja,
det är precis vad jag sagt, och det är
dessa lånebehov som enligt min mening
inte bör tillgodoses räntefritt. Har jag
en jordbruksegendom, som inte är
nämnvärt skuldsatt, är det ingen svårighet
att låna pengar i öppna marknaden,
om jag råkar i likviditetssvårig -

lieter på grund av skördeskador. Staten
bör inte i sådana fall ställa pengar till
förfogande räntefritt.

Herr SPETZ: Herr talman! Jag skulle
vilja säga till herr Jonsson, att uttrycket
»utan säkerhet» inte betyder att lantbruksnämnden
får underlåta att pröva,
om lån skall beviljas eller icke. Det är
själva liypoteket som avses med uttrycket
»utan säkerhet».

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att därunder
yrkats 1 :o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o) att det förslag
skulle antagas, som innefattades i
den av herr Ebbe Ohlsson m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; samt
3:o) att kammaren skulle godkänna det
förslag, som innehölles i herr Nords
m. fl. vid utlåtandet anförda reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Ohlsson, Ebbe, begärde votering,
i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits godkännande
av det förslag, som innefattades i
den av honom in. fl. avgivna reservationen,
uppsattes samt efter given varsel
upplästes och godkändes en omröstningsproposilion
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 58.
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ebbe Ohlsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt

Nr 32.

Onsdagen den 17 december 1952.

Ang. stödlån med anledning av 1952 års skördeskador.

hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Ohlsson, Ebbe, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 88;

Nej — 34.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
442, till Konungen angående tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1952/53.

Anmäldes jordbruksutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 448, till Konungen
med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utlämnande av
stödlån till jordbrukare jämte i ämnet
väckta motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 58 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 449, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående upphävande av förordningen
den 14 december 1951 (nr 795) med
tillfälliga bestämmelser om värdering av
varulager vid taxering till statlig och
kommunal inkomstskatt, m. m.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att andra kammaren beträffande
utskottets betänkande nr 60
fattade samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till Sveriges riksdags beslut
under riksdagens vår- och höstsessioner
år 1952.

Upplästes följande till kammaren inkomna
skrift:

Till riksdagens första kammare.

Då jag med åren funnit det allt svårare
att med det arbete, som följer med
min verksamhet inom industrien, förena
ett riksdagsmannaskap, anhåller jag
vördsamt om befrielse från att vara ledamot
av riksdagens första kammare.

Stockholm den 17 december 1952.

Folke Petrén.

Kammaren godkände det hinder, som
herr Petrén åberopat till stöd för sin avsägelse
av riksdagsmannabefattningen,
samt biföll den gjorda ansökningen.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag.

Herr TALMANNEN yttrade: Ärade ledamöter!
Enligt riksdagsordningen § 2
är riksdagen avslutad först den 31 december.
Vi räknar dock med att det oss
förelagda arbetet är avverkat och att någon
anledning till ytterligare sammanträden
inte skall behöva ifrågakomma
för detta års riksdag.

Vi har nu att begrunda de beslut, som
fattats, och efter noggrann prövning besinna,
om de blir gagnerika för land och
folk. Kommande tider får erfara och döma
samt justera, då därtill gives anledning.
Den goda viljan att komma till kloka
beslut har säkerligen förefunnits.

När vi nu skiljes, är tiden inte lång
till att ånyo sammanträffa för dem, som
fortsätter, men även i år har vi ledamöter
som inte har sina mandat förnyade,
och till dem framföres ett särskilt tack
för här nedlagt arbete och för ett angenämt
kamratskap. Slutligen vill talmannen
framföra till eder alla ett uppriktigt
varmt tack för erhållet förtroende
och för all honom visad vänlighet, och
så tillönskar jag eder alla en god jul och
ett gott nytt år.

Detta tal besvarades av herr MÖLLER
i följande ordalag: Herr talman! Riks -

Onsdagen den 17 december 1952.

Nr 32.

dagens första kammare framför genom
mig sitt tack till Eder för Eder såsom
alltid visade skicklighet och oväld i ledandet
av kammarens förhandlingar.

Då 1952 års riksdag nu står inför sin
avslutning, kan det måhända vara på sin
plats att konstatera, att slitningarna de
olika dominerande meningsriktningarna
emellan i denna kammare numera sällan
leder till hårda, bittra eller hätska
ord. Annorlunda var det, när Ni, herr
talman, började Eder riksdagsmannabana.
Ännu vid början av Edert talmansskap
kunde debatterna präglas av stor
häftighet. Själv tillhörde Ni, innan Ni

blev den tysta figuren i talmansstolen,
dem som i diskussionerna städse höll
en lugn och utjämnande ton.

Ni tillönskas nu av kammaren och mig
en god jul och ett lyckosamt nytt år.

Herr talmannen förklarade härefter
1952 års riksdags höstsession avslutad.

Kammarens ledamöter åtskildes kl.
3.08 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

5 Första kammarens protokoll 1952. Nr 32.