Onsdagen den 17 April (Riksdagens protokoll 1867:417)

Den 17 April, f. in.

Onsdagen den 17 April.

Kl. 10 f. m.

§ 1.

Justerades protokollsutdrag rörande de beslut, som vid nästföregående
sammanträde blifvit af Kammaren fattade.

§ 2.

Kammaren beviljade nedannämnde ledamöter ledighet från riksdagsgörömålen,
nemligen:

Herr Bidderstad under 12 dagar från den 21,

Herr Vougt från och med den 23 till och med den 26, samt

Herr Biländer under 8 och Herr Chenon under 6 dagar från och
med den 18, allt innevarande månad.

§ 3.

Föredrogs ånyo Bevillnings-Utskottets Memorial N:o 17, i anledning
af Iiamrarnes skiljaktiga beslut angående tullbevillningen.

Härvid förekommo Utskottets yttranden under följande artiklar:

Kaffe.

Herr Lindström: Utskottet har icke allenast vid denna punkt afgifva
voteringsproposition, utan äfven inbjudit Kammaren att frångå sitt
föregående beslut och förena sig uti Första Kammarens. Då jag icke af
grundlagens bud kan hemta stöd för den uppfattning, att en Kammare
på inbjudning af ett Utskott kan frångå sitt en gång fattade beslut,
ännu mindre att ett Utskott kan till Kamrarne grundlagsenlig! göraslik
framställning, samt då det skulle vara vådligt att nu godkänna ett förfarande,
som lätt skulle kunna, i fall det lemnades oanmärkt, öfvergå till
praxis och föra derhän, att, på samma sätt som under det fordna statsskicket
var så vanligt, äfven inbjudningar Kamrarne emellan, att frångå
sina beslut, blefve införda, så anhåller jag, att Kammaren ville, med ogillande
af Utskottets förfarande i berörda afseende, godkänna voteringspropositionen.

Vidare anfördes ej; och beslöt Kammaren, med ogillande af Utskottets
förfarande, att vidblifva sitt förut fattade beslut och godkände voteringspropositionen.

Kaffe brändt.

Herr Lindström: Utskottet föreslår i afseende på artikeln brändt
kaffe, att'' Kammaren skall fatta ett vilkorligt beslut. Jag kan icke finna

Den 17 April, f. m.

annat, än att sådant är högst olämpligt. Först efter det den gemensamma
voteringen om tullsatserna försiggått och det visat sig, huru de
utfalla, hafva vi att yttra oss rörande tullen å brändt kaffe. Jag föreställer
mig, att rätta sättet för afgörande af denna fråga hade varit, att
Utskottet afvaktat utgången af den gemensamma voteringen och derefter
inkommit med den framställning, som deraf föranledts. På det emellertid
Utskottet må beredas tillfälle dertill, yrkar jag återremiss af punkten.

Herr Friherre Alströmer: Utskottet har icke ansett grundlagen

uppställa något formelt hinder för en sådan framställning, som i detta
Memorial blifvit gjord; men då emellertid det ändamål, som åsyftas,
lika väl vinnes genom det förslag, Herr Lindström afgifvit, så skall jag
instämma med honom.

Herr vice Talmannen Mannerskantz: För min del anser jag, att
Utskottet hade bort uppsätta voteringspropositioner i denna punkt och
framlägga dem för Kamrarne, alldenstund dessa redan fattat sina beslut
angående ifrågavarande artikel och i öfverensstämmelse med hvilka beslut
voteringspropositionerna skolat uppsättas.

Herr A. A. Anderson: Herr Lindströms förslag anser jag vara
ganska rigtigt, men man kan också tänka sig ett sådant förhållande, som
med bifall till detsamma skulle kunna inträffa, för den händelse att voteringspropositioner
nu blifvit, rörande båda artiklarne “kaffe och brändt
kaffe “, framlagda och godkända af Kamrarne. Resultatet af omröstningarne
skulle kunnat blifva, att tullsatsen å den ena artikeln icke komme
att stå i öfverensstämmelse med tullsatsen å den andra. Representanter
kunna vara tillstädes vid den ena voteringen, men vara borta vid den
andra och derigenom förorsaka olikheten. Detta har Utskottet velat med
sitt förslag förekomma.

Herr de Maré: Jag instämmer med Herr vice Talmannen och
kan ej annat finna, än att, då begge Kamrarne fattat sina beslut öfver
såväl den ena som den andra artikeln, Utskottet bort framställa voteringspropositioner
angående nu ifrågavarande artiklarne. Voteringarne utfalla
säkrast i harmoni med hvarandra, om de få i sammanhang företagas.
Ett förfarande, sådant som Plerr Lindström förordat, skall endast orsaka,
att man förlorar tid, hvadan jag föreslår visserligen återremiss, men i det
syfte att Utskottet måste ofördröjligen uppsätta och till Kamrarne inkomma
med voteringsproposition.

Ofverläggningen var slutad; och Kammaren återförvisade Utskottets
hemställan för uppsättande af förslag till de voteringspropositioner, som
påkallades af begge Kamrarnes i denna fråga meddelade olika beslut.

Kahao.

Utskottets hemställan afslogs och voteringspropositionen godkändes.

Metaller, sammansatta.

Voteringspropositionen godkändes.

Den 17 April, f. m.

Socker, oraffineradt, mörkare än N:o 18.

Med vidblifvande af sitt förut fattade beslut godkände Kammaren
den föreslagna yoteringspropositionen.

Socker, raffineradt samt oraffineradt, icke mörkare än N:o 18.

Herr A. A. Anderson: Rörande “socker raffineradt“ m. m. och
Utskottets yttrande dervid anser jag det nödvändigt, att vi besluta oss
för återremiss, på det att Utskottet må blifva i tillfälle att uppsätta och
inkomma med voteringsproposition, för den händelse, hvilken ej har osannolikhet
för sig, att vi icke vilja fatta ett sådant beslut rörande tullsatsen å
denna artikel, som Första Kammaren fattat. På det att våra beslut rörande
raffineradt och oraffineradt socker må ega sammanhang och harmoni
med hvarandra, föreslår jag alltså återremiss, hvarvid jag också får upplysa,
att Första Kammaren återremitterat denna punkt.

Herr Friherre Gripenstedt: För min del kan jag icke instämma
uti föregående talares yrkande om återremiss, utan anser jag, i motsats
mot honom, att Utskottet rigtigt behandlat denna fråga. Det är vår rättighet
att i alla frågor punktvis besluta, och det är således i sin ordning,
att vi först fatta beslut, huruvida förhöjning i tullen å råsocker skall ega
rum; sedan kommer turen till raffineradt socker och i detta afseende förekomma
flera alternativa förslag. Första Kammaren har nemligen åsatt
raffinadsockret en tull af 14,40 öre, då Kongl. Maj:t deremot föreslagit
denna endast till 14 öre. Detta är emellertid en fråga att ventilera, och
det torde vara alldeles nödvändigt samt derjemte det enda formliga, att
densamma blir föremål för särskild öfverläggning, så att Kammarens
beslut ej må undertryckas, utan afgöras i vederbörlig ordning. Det går,
efter mitt förmenande, icke an, att, såsom Första Kammaren och föregående
talare synas åsyfta, sammanbinda eller sammanblanda besluten om
tull på råsocker och raffineradt socker. Det skulle väl kunna tyckas
vara för en viss åsigt förmånligt att göra en sådan sammanbindning, men
denna är icke lagligen medgifven. Om så vore, kunde man ju ock sammanbinda
besluten om tull å socker med tull å kaffe, tobak o. s. v., och
slutligen skulle man komma derhän, att sätta alla artiklar i tulltaxan i
samband med hvarandra. Sådant går icke an. Vi skola punktvis och
för hvarje artikel fatta beslut, men måste nu på samma gång se till, att
vår beslutanderätt icke undertryckes. Frågorna böra åtskiljas och jag anser
derföre Utskottets förslag, som åsyftar detta, vara fullkomligt rigtigt.

Herr Eric Er sson från Gefleborgs län: Jag kan ej finna annat,
än att Kammaren redan fattat sitt beslut i förevarande fråga. Utskottet
har ock sagt det, då det yttrat, att “Andra Kammaren afslagit hvarje förhöjning
i tullen å socker, å raffineradt eller oraffineradt, icke mörkare än
N:o 18.“ Jag finner det ganska besynnerligt, att man nu vill, det Andra
Kammaren ånyo skall fatta beslut i eu fråga, deri den redan beslutat.
Jag påyrkar, att Kammaren måtte vidblifva sina förut i ämnet fattade
beslut, och att Utskottet måtte antydas uppsätta voteringsproposition i enlighet
dermed. ,

Den 17 April, f. m.

Hen Lindström: Jag är till en stor del förekommen af den siste
talaren,^ med hvilken jag instämmer deri, att Kammaren redan fattat sitt
beskt i afseende å tullen på raffineradt socker. Det är klart, att, om
tullen ä råsocker kommer att höjas, man äfven måste höja tullen å raffineradt
socker; men innan den slutliga voteringen derom försiggått, veta
vi ju icke, huruvida tullen å råsocker kommer att höjas eller ej. Men då
jag yikar, att punkten må återremitteras, sker detta icke, på det att Utskottet
må framlägga voteringsproposition, utan på det att fråga nmå hållas
öppen och att, sedan tullen å råsocker blifvit bestämd, Kammaren må få
irågan åter iöi fattande af det beslut, kvarhillden finner anledning.

. Herr Friherre Gripenstedt: Jag måtte hafva otydligt uttryckt
mig, då jag sist hade ordet, alldenstund jag icke blifvit rätt förstådd.
Min mening var icke, att Andra Kammaren skulle frångå sitt i ämnet
fattade beslut, utan blott att vi skulle förbehålla oss vår rätt att, derest
törsta Kammarens beslut skulle segra vid voteringen och vårt beslut i
afseende å tullen på råsocker undertryckas, vi då skulle få särskilt öfverlagga
i fråga om raffineradt socker. Det är denöre, som jag anser, att
vi hora bifalla Utskottets förslag, hvilket i de sista raderna alldeles bestämdt
och tydligt uttrycker just denna mening, ty eu återremiss kan under
sådana omständigheter, såsom mig synes, ej gerna innebära något
annat, an att vi bestämt oss för likadant beslut som Första Kammaren
fattat i afseende på raffineradt socker. I ändamål att vinna hvad vi
åsyfta, det nemligen att vi må vidblifva våra beslut, angående begge slagen
socker, och på det att, derest Första Kammaren ej gillar vårt beslut
i fråga om råsocker, vi må hafva Öppet att besluta i afseende å
tullen på raffineradt socker, är det, som jag vill bifalla Utskottets hemstallan.

I Herr Friherre Gripenstedts yttrande förenade sig Herr Hierta.

Hen Jaherre A Iströ mer: Jag vill endast förklara, att lag instämmer
med Herr Lindström. Man har här förut uttalat den satsen, att det
ar fånigt att fatta ett vilkorligt beslut, och derföre yrkar äfven jag åter^igenom
Utskottet blir i tillfälle att, sedan tullen å råsocker
bfilvnt af Kiksdagen afgjord, gorå den förnyade hemställan, som kan blifva
erforderlig.

Hen Indebetou: Mig förefaller det, som Kiksdagsordningens föreskrift
_ skulle vara så tydlig och klar i fråga om, huru man skall gå till
våga i förevarande fall, att knappast rum skulle lemnas lör olika meningar.
_ Riksdagsordningen säger nemligen, att, då Kamrarne fattat olika
beslut i ett ärende, bör sammanjemkning af de olika meningarne ega rum
och för den händelse sådan icke kan åstadkommas, skall votering ske.
Fn talare bär förmenat, att vi i händelse af votering skulle hafva flera
a teinativ att välja emellan, och att ett af dessa alternativ skulle vara
Kong!. Maj :ts förslag; men den tullsats, som Kong!. Makt föreslagit å rafneradt
socker, har efter min åsigt förfallit derigenom, att det i begge
Kamrarne blifvit förkastadt. Jag är af den åsigt, som samma talare framstalft,
att frågorna böra punktvis behandlas, och att vi böra taga oss till

Den 17 April, f. ra.

vara, det icke någon sammanblandning af frågorna må ega rum. "Vi hafva
i våra beslut skilj t emellan rå- och raffinad-socker, och utan afseende å
hvad tullen kan blifva på råsocker, böra vi derföre särskildt besluta om
tullen på raffinadsocker. Jag yrkar följaktligen, att Utskottets förslag
måtte ogillas, samt att Utskottet måtte inkomma med veteringsproposition
angående tullen på raffinadsocker.

Öfverläggningen var slutad. Herr Talmannen framställde propositioner,
hvar efter annan, å de olika yrkanden, som blifvit gjorda. Då dessa
propositioner besvarades med dels ja och dels nej, begärdes ordet af

Herr Lindström: Jag tager mig friheten föreslå endast enkel återremiss.
Utskottet får nog af diskussionen reda på anledningen till yrkandet
derom, och jag finner det icke vara ändamålsenligt att i förväg
binda Utskottet vid att framställa voteringsproposition i frågan, hviiken
möjligen kan blifva öfverflödig, beroende på utgången af den gemensamma
voteringen, utan må det för Utskottet stå öppet att efter omständigheterna
förfara.

Den af Herr Talmannen, enligt Herr Lindströms hemställan, härefter
framställda proposition på återremiss, besvarades med ja, hvilket svar med
klubbslag befästades; och hade Kammaren alltså beslutat till Utskottet återförvisa
denna del af Betänkandet.

Tobak.

Med ogillande af Utskottets hemställan godkände Kammaren den föreslagna
voteringspropositionen.

§ 9 i Taxeunderrättelserna.

Herr Lindström: Af samma skal, jag i föregående punkter yrkat
återremiss, torde äfven den nu föredragna punkten böra till Utskottet
återförvisas.

Utskottets hemställan återförvisades.

§ 4.

Företogos ånyo Banko-Utskottets Memorial:

N:o 20, i anledning af Kamrarnes beslut öfver Banko-Utskottets i
Memorialet N:o 9 afgifna förslag till ändringar i 5:te artikeln af bankoreglementet.

Punkterna 1, 3, 4 och ,5 af Utskottets hemställanden.

Lades till handlingarne.

Punkten 2.

Bifölls.

N:o 21, i anledning af Kamrarnes beslut öfver Banko-Utskottets i
Memorial N:o 10 afgifna förslag till ändringar i 6:te och 7:de artiklarne
af bankoreglementet.

Med vidhållande af det beslut Kammaren fattat i den fråga, hvarom
Memorialets fjerde punkt handlar, samt med godkännande af den i femte
punkten föreslagna voteringspropositionen, lade Kammaren Memorialet i öfrigt
till handlingarne.

Den 17 April, f. m.

N:o 22, i anledning af Kamrarnes beslut öfver Banko-Utskottets förslag
i Memorialet N:o 11, angående Sate, samt N:o 12 angående 9:de och
10:de artiklarne i bankoreglementet.

Begge punkterna i detta Memorial lades till haudlingarne.

N:o 23, med förslag till ändringar i 2:dra artikeln af bankoreglementet
angående Bankens metalliska kassa.

Utskottets alla hemställanden biföllos; och lades det slutliga yttrandet
till handlingarne.

§ 5-

Föredrogs ånyo Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 16, angående
vilkoren för bränvins tillverkning.

I anledning af hvad Utskottet hemställt under § 2 yttrade

Herr Grefve Bosse: Såvida denna punkt skulle komma att oförändrad
antagas, biefve deraf en följd, att näringen komme att flyttas till
städerna och landtbrukaren beröfvas ett stöd, som han genom bränvinsbränningen
kan skaffa sig. Med fästadt afseende härå och till förekommande
deraf, anser jag, att bränvinsbränningen bör inskränkas till de tider,
då den med fördel kan af landtbrukaren utöfvas, och då han har
tillgång till rudimaterie!- för näringen. Jag får alltså instämma uti den
reservation, som Herr Peter Andersson emot denna punkt afgifvit.

Herr Peter Andersson: Hen ändring, Utskottet föreslagit uti 2
§ af nu gällande bränvinsbränningsförordning, kan jag ej gilla; och vill
jag framlägga mina skäl för förkastande af denna ändring.

Utskottet har föreslagit, att bränvinstillverkningen skall blifva fri under
hela året, i stället för de 3 månader, som nu äro bestämda. Skulle
detta förslag antagas och maximum af bränvinsbränning per dag jemväl
borttagas, så biefve följden deraf, att bränvinsbränning skulle göras omöjlig
för jordbrukaren. Visserligen tror jag, att Utskottet derigenom vinner det
mål, som åsyftas, nemligen att bränvinstillverkningen skulle blifva en fabriksnäring,
men landet skulle i sanning icke förtjena derpå, ty dessa
större brännerier komma att anläggas i städerna, isynnerhet i sjöstäderna,
som icke sakna hvad som är nödvändigt för bränvinsbränningens utöfvande.
Bränvinstillverkningsbolag, som sålunda i städerna bildades, skulle
icke hafva något att riskera, då man känner, att der bolag bildats för
bränvinsf örsäljning, dessa bolag kunde bestämma sitt försäljningspris i
förhållande till tillverkningspriset. Följden biefve den, att millioner riksdaler
skulle gå till utlandet för inköp af spanmål, som lades i pannan,
hvaremot landtmannen icke skulle blifva i tillfälle att för bränningen använda
mindre duglig säd och skämd potatis, som nu för dylikt ändamål
ofta begagnas. Landtmannen skulle dessutom göra förlust på ett lämpligt
och godt födoämne för kreaturen samt på spillning. Med afseende härå
anser jag, att man bör noga vakta sig för hvarje steg man tagel- i den
rigtning Utskottet föreslagit, eller att åvägabringa fabriksanläggningar.

Vi hafva alla här hört så mycket omtalas landtbrukarens betryckta
ställning. Förslag till dess afhjelpande hafva blifvit framställda, särdeles

genom

Oen 17 April, f. m,

genom upptagande af*lån, men, mine Herrar, jag tror icke, att något i låneväg
skall kunna upptänkas till sådan fördel för våra landtbrukare, som
skulle kunna motsvara de menliga följder, hvilka otvifvelaktigt komma att
uppstå i och med antagande af den utaf Utskottet beslutade lagförändringen.
Något annat skäl för Utskottets förslag kan jag icke heller finna
Icke kan meningen vara, att man skulle kunna hämma superiet genom att
utsträcka tiden för bränviiisbränningen. Brännerier hafva vi nu tillräckligt
med den korta bränningstid, som nu är bestämd. Lämpligast torde
vara att bibehålla det gamla stadgandet, sådant det finnes i Kong!, förordningen
den 26 Oktober 1866. Jag kan således icke gilla Utskottets
förslag.

Herr Wener: Utskottet har såsom önskningsmål uppställt den

satsen, att briinvinstillverkningen måtte så småningom varda ombildad till
en fabriksnäring och sålunda bedrifvas hufvudsakligen inom större brännerier.
Jag kan dock icke instämma uti en sådan åsigt, ty derigenom
skulle näringen komma att dragas från jordbruket och affabel efter bränvinsbränningen,
hvilket är af så stor vigt och betydelse för jordbrukare»,
blifva i de flesta fall obrukbart och utan någon egentlig nytta. Detta
affall, som är så dyrbart, att, efter en bränvinsbränning åt 16,000,000
kannor, det kan uppskattas till ett värde af nära 5,000,000 eller rättare
4,800,000 ihdr, kan till större delen icke tillvaratagas vid fabrikerna i
städerna, då värdet af detsamma högst betydligt förringas genom en tung
och kostsam transport. Jag skulle vilja gilla Utskottets förslag, att bränvin
bränningen må fortgå under hela året, sä. framt minimum af bränvinsbränning
per dag kunde borttagas; men då ett sådant förslag icke
synes vara praktiskt tillämpligt, så, på det vi ej må återkomma till
husbehofsbränningen och dess skadliga följder, vill jag instämma uti Herr
August Andersons reservation.

Herr Fredricson instämde med Herr Wener.

Herr A. A. Anderson: 1 nu förevarande Betänkande bär Utskottet
för sin del stadnat i det beslut, att bränvinstillverkningen skulle
blifva fri för hela året. Sådant låter visst bra på papperet, men blir
icke särdeles bra i verkligheten. Stor skada skulle derigenom åstadkommas,
och många svårigheter och olägenheter skulle deraf blifva en följd
lör landtbrukaren. Om bränvinsprisen t. ex. skulle stå högt under sommartiden,
men brist på spannmål deremot förefinna», så komme denna vara
att införskrifvas från utlandet. Deu späda potatisen upptages i förtid,
allt på det att bränningen måtte kunna fortgå. Af dessa och många andra
skäl kan jag icke gilla Utskottets förslag i förevarande fall, emot hvilket
jag också reserverat mig. Uti denna reservation bar jag föreslagit,
att bränvinstillverkningen må vara tillåten under 7 månader af året, i
hvilket fall tillräcklig tid är medgifven, för att den skall kunna blifva
nyttig för jordbrukaren. Bränvinsbränningen bör bedrifvas i förening med
jordbruket, ty då kommer allt affall efter densamma att tagas noga reda
på. Då jag nu går att hemställa, att Andra Kammaren måtte fatta sitt
beslut uti ämnet i öfverensstämmelse med Första Kammaren, eller att 7

RiLsd.Prol.18iJ

Den IT April, f. m.

månader af året må utgöra bränvinstillverkningstiden, så gör jag detta,
emedan jag anser, att en sådan bestämmelse lemna!'' bränvinsbrännarne en
rättvis och tillbörlig frihet samt sålunda är att föredraga framför gamla
författningens stadgande.

Med anledning af hvad jag nu yttrat, anhåller jag, att proposition
måtte framställas på följande förslag: "att br än vinstillverkning, så framt
ej högst vigtiga omständigheter f öranleda dess inställande, må vara tillåten
under Januari, Februari, Mars, April, Oktober, November och December
månader; att dessa månader indelas i 14 terminer, hvilka taga sin början
den 1 och 16 i hvarje månad kl. 12 på dagen, med de bestämmelser i
afseende å sön- och helgedags inträffande, som mom. 3, 4 och 5 i § 2 af
gällande förordning innehåller; samt att af dessa terminer tillverkaren må
välja hvilken eller hvilka och huru många han åstundan

Herr Rönblad: Den nu gällande bränvinsbrännings-författningen är
icke äldre än sedan sistf örflutna Riksdag, och jag anser, att det varit
skäl att nu låta den vara i fred för lappningar och ändringar. Nu deremot
har trycksvärtan å författningen knappt hunnit torka, innan man
är färdig till ändringar utan verkligt behof.

Hvad nu den föredragna paragrafen angår, så kan jag ej inse nyttan
och behofvet af den deri af Utskottet föreslagna förändring. Om, såsom
en reservant påstått, en utvidgad bränningstid skulle föranleda handteringens
dragande till städerna, tilltror jag mig ej kunna bedöma, då lyckligtvis
bränvinsbränning i de norra provinserna ej utöfvas hvarken i stad
eller på landet; men deremot har jag nu hört, att den föreslagna ändringen
skulle i annat afseende vara skadlig för jordbruket och förnärma
dess berättigade intresse ; och jag anser mig derföre böra instämma uti
yrkandet om inskränkning af bränningstiden till 7 månader om året.

Herr Johannes Andersson: Då äfven jag anser, att såväl denna

handtering som jordbruket i allmänhet skulle blifva tryckt och lidande
deraf, att bränvinstillverkningen fortsattes obegränsadt hela året, alltså kan
icke heller jag gilla Utskottets förslag, utan skall endast anhålla att få
instämma uti den reservation Herr August Anderson afgifvit.

Herr O. B. Olsson: Skall bränvinstillverkningen komma att ut sträckas

hela året om, så blir följden deraf, att den blir en fabriksnäring,
hufvudsakligen för sjöstäderna. Dessa äro icke i stånd att anskaffa
potatis att mata bränningen med, utan komma troligen att införskrifva
utländsk spanmål för bränvinsbränningens fortgående. För drifvande
af dessa brännerier kommer att i stället för torf, hvarpå i de flesta
orter inom landet finnes så god tillgång, användas engelska stenkol,
för hvilka betydliga penningebelopp komma onödigtvis att ur landet utgå.
Jag yrkar afslag på Utskottets Betänkande och bifall till Herr A. Andersons
reservation.

Herr Anders Persson: I likhet med förste talaren, som i frågan

uppträda anser äfven jag, att ett antagande af Utskottets förslag skulle
leda derhän, att denna näring blir en fabriksnäring. Helst skulle jag

Öl

Den 17 April, f. m.

önska, att gamla stadgandet i förevarande fall får qvarstå; men då jag
förmodar, att ett sådant yrkande icke skall vinna Kammarens bifall, så
förenar jag mig uti det åt Herr Peter Andersson afgifna förslag.

Herr Per Nilsson från Christianstads län: Äfven jag vill gifva
min åsigt till känna i förevarande fråga. Icke heller jag kan gilla Utskottets
förslag, ty det är tydligt och klart, att med antagande af detsamma
näringen skall allt mer och mer dragas från jordbruket, som tillförene
hufvudsakligast lialt fördel af detsamma. Landtbruks-akademien
har vitsordat bränvinsbränningens stora nytta för jordbruket genom det
affall den lemnar, och hvilket är särdeles tjenligt till utfodring åt kreaturen.
Enligt mitt 1 örmenande skulle ett bifall till denna punkt endast
orsaka tillkomsten af stora bränvinsbränningsbolag i städerna, hvaraf åter
skulle följa öfverprodution af bränvin till den höjd, att landtbrukaren icke
skall med någon fördel kunna drifva näringen. Jag önskar, att Kammaren
måtte vidblifva nu gällande författning i ämnet.

Herr II ess le: Jag önskar endast tillkännagifva, det jag är förekommen
af och instämmer med dem, som vilja inskränka tiden för bränvinstillverkning
till 7 månader om året.

Herr Med in: Inom Utskottet har jag tillhört minoriteten i denna

punkt och beträffande densamma instämt i Herr August Andersons reservation.
Jag är af den tanken, att, om någon fördel för landet skall kunna
vin iris af denna näring, så bör man gå något bättre och försigtigare till
väga än att lösgifva bränningen hela året om. Af denna anledning yrkar
jag inskränkning deri och instämmer i Herr Anders August Andersons förslag.

.Herr Friherre Alströmer: Lika med Utskottets majoritet kan jag
icke inse någon våda ligga deruti, att bränvinsbränningen frigifves hela året,
utan tvärtom ligger en fördel deruti, att tillverkaren får sjelf välja och
bestämma sin tid. En särskild omständighet kommer härtill, och den är,
att för närvarande pressjästberedningen är omöjliggjord en stor del af året,
och att störa summor för denna vara vandra af till utlandet. Då emellertid
meningarne om tiden för bränvins tillverkning äro mycket delade,
har jag ingenting emot att instämma i Herr August Andersons reservation.

Herr Peter Andersson: Då jag icke erhållit understöd af någon

talare, vill jag afstå från mitt förslag och förorda antagande af det utaf
Herr Anders August Anderson framställda förslaget.

Herr Per Nilsson från Christianstads län: Jag fortsätter mitt yrkande
om anställande af votering.

Öfverläggningen var slutad. Herr Talmannen framställde propositioner
dels på bifall till Utskottets, dels jemväl på bifall till Herr August Andersons
förslag, och förklarade åt dessa propositioner den sednare vara
med öfvervägande ja besvarad. I enlighet med detta förklarande, som med
klubbslag befästades, hade alltså Kammaren för sin del beslutat, att bränvinstillverkning,
så framt ej högst vigtiga omständigheter föranleda dess in -

Den 17 April, f. in.

ställande, må vara tillåten under Januari, Februari, Mars, April, Oktober,
November och December månader; att dessa månader indelas i 14 terminer,
hvilka taga sin början den 1 och 16 i hvarje månad kl. 12 på dagen,
med de bestämmelser i afseende å sön- och helgedag,? inträffande, som
mom. 3, 4 och 5 i § 2 af gällande förordning innehålla; samt att af dessa
terminer tillverkaren må välja hvilken eller hvilka och huru många han
åstundan.

Rörande Utskottets förra hemställan under § 4 yttrade

Herr A. A. Anderson: Utskottet har i denna punkt.® hemställt,

att de motioner, som yrkat minimum af bränvinstillverkning per dag till
100 kannor, icke måtte till någon åtgärd föranleda. Med min motion har
jag afsett, att jordbrukaren icke skulle vara tvungen att tillverka mera
bränvin, än han sjelf vill och behöfver. Detta vore till landets sanna fördel,
och derför anhåller jag, att Kammaren, med ogillande af Utskottets
hemställan, ville, i öfverensstämmelse med min motion, besluta, att minsta
tillverkning per dag fastställes till 100 kannor; och anhåller jag, att Herr
Talmannen härå behagade framställa proposition.

Herr Wener: Med stöd åt hvad jag vid föredragningen af förra

punkten yttrade, får jag tillkännagifva, det jag instämmer i Herr Anders
August Andersons reservation i denna punkt, då jag anser minimum af
300 kannor per dygn alldeles för högt, helst man föreslår att alldeles
borttaga maximum. Helst ville jag hafva frihet i dessa båda fall, men som
detta icke är praktiskt utförbart, så får jag föreslå, att minimum bestämmes
till 100 kannor om dagen.

Herr Me din: I inin reservation har jag uttryckt min åsigt angående
den föreslagna lydelsen af denna §. Då nu båda Kamrarne utsträckt
tiden, och de större bränneriegarne redan nu kunna bränna 7,000 kannor
i veckan, så vet jag icke hvarföre maximum skall tagas bort. Jag instämmer
i allo uti Herr Anders August Andersons reservation.

Herr Sandstedt förenade sig.

Herr Hess le: Jag får till en början tillkännagifva, det jag är fullkomligt
neutral och oväldig i denna fråga, då jag tillhör den klass af medborgare,
som icke eger rätt att tillverka bränvin. Dock har jag mina
kommittenter i en ort, der man dref bränvins bränningen i stor skala, under
den tid husbehofsbränningen fortgick, men det oaktadt kan jag vitsorda,
att fyllerilasten då ej var mera utbredd der än annorstädes. Denna
ort bär genom förändringen i bränvinslagstiftningen blifvit beröfvad en
hufvudsaklig näringsgren, ty inskränkt, som den är, till ett mindre lönande
jordbruk, odlar den förnämligast potatis, och har således gått miste om
sin betydligaste inkomst, ehuru den förtjena! lika litet som hvarje annan ort
att sättas på indragningsstat. Att bränna 100 kannor om dagen förefaller
mig icke så litet fabriksmässigt, och sedan större brännerier uppstått,
så hafva bränvinstillverkare i mindre skala förenat sig i bolag, men
då de icke kunnat fullgöra bolagskontrakten, så har den sorgliga följden
blifvit, att de gått sin ruin till mötes. Jag kan icke begripa orsaken, hvarföre
jordbrukaren skall betagas rättigheten att använda sina produkter på

Den 17 April, f. m

det sätt, som för honom är mest lämpligt och ändamålsenligt. Den lagstiftande
magten inslog, efter mitt förmenande, på eu falsk väg, då den,
genom att inskränka produktionen, ville förminska konsumtionen sf bränvin.
Fylleriet har visserligen betydligt aftagit på sednare åren, men icke
medelst dessa lagstiftningsåtgärder utan på öfvertygelsens väg och till
följd af stigande upplysning, och derför är jag äfven fullkomligt förvissad
derom, att den tid icke kan komma tillbaka, då vår befolkning skulle återfalla
i det fordna superiet, Derföre hemställer jag, att minimum må blifva
100 och maximum 1,000 kannor om dagen, då man derigenom beträdde
en medelväg, som borde kunna tillfredsställa alla. Men jag hemställer derjemte,
huruvida icke afgörandet häraf må uppskjutas, till dess frågan om
beskattningen förekommer, eller om ej dessa båda frågor böra debatteras
i ett sammanhang; och jag anhåller, det Herr Talmannen behagade framställa
särskild proposition på detta mitt förslag.

Herr Jöns Pehr sson: Äfven jag tillhör deras antal, som uti brän vinsbränningen

se ett nödvändigt ondt, och derför af tvenne onda ting
väljer det minsta, d. v. s. 100 kannor om dagen såsom minimum i stället
för 300 kannor, som Utskottet föreslagit. Det första af dessa alternativ
är ock mest tillgodoseende jordbrukets behof, hvarför det äfven på denna
grund bör antagas, ty på många orter har allmogen lång väg att forsla
sina produkter, och om minimum blir 300 kannor om dagen, måste jordbrukareu
ligga i händerna på kapitalisterna, hvilket icke är händelsen om
minimum nedsättes till 100 kannor, ty då blir förhållandet helt annorlunda.
Utskottet tror, att man härigenom skulle komma tillbaka till de
gamla tiderna, då husbehofsbränningen var i sitt flor, men erfarenheten
har lärt oss, att det icke är dyrheten eller svårigheten att anskaffa bränvin,
som förminskat förbrukningen deraf, utan det är upplysningen, som
åstadkommit detta önskvärda resultat, och jag hoppas, att den tid icke
skall vara långt borta, då det skall anses för en skam för hvar och en
att öfverlasta sig med hvad slag af spirituösa som helst, det må nu vara
inom landet tillverkadt bränvin eller från utlandet hemtade dyrbarare
viner och andra drycker. Det bör icke vara någon emot, att, då handteringen
på ett lofligt sätt utöfvas, man äfven tillgodogör sig densamma så
lämpligt som möjligt, och derföre förenar jag mig med dem, som yrka, att
minimum må bestämmas till 100 och maximum till 1,000 kannor om dagen
i hvarje bränneri., hvarigenom det synes mig, att man går så rättvist
som möjligt till väga.

Herr Per Nilsson från Christianstads län: Äfven här i denna punkt
anser jag, att Utskottet icke afsett do mindre jordbrukarnes fördel och
bästa, hvarföre jag i likhet med flere föregående talare yrkar, att minimum
måtte bestämmas till 100 och maximum till 1,000 kannor om dagen.
Tydligt och klart är, att den mindre jordbrukaren icke är i stånd till att
medelst bränvinsbränniug tillgodogöra sig produkterna af sitt jordbruk, i
fall minimum skall blifva så högt tilltaget, som Utskottet föreslagit, och
då man säger, att författningen tillåter flere mindre jordbrukare att gå i
bolag om tillverkning af bränvin, så tillåter jag mig erinra, att många
orter finnas, der långa vägar att transportera produkter och bränsle samt

Den 17 April, f. m.

det för jordbruket nyttiga affall, som näringen lemnar, förorsaka så oberaknebga
kostnader, att de gorå det alldeles omöjligt att på dessa båll
tillvägabringa några bolag. Erfarenheten bär dessutom visat, att dylika
bolag merendels icke medföra den nytta och fördel man med dem afsett,
utan att split och oenighet snart nog verkat deras upplösning. Pa grund
af hvad jag nu haft äran anföra, förenar jag mig i det af Herr Anders
August Anderson framställda yrkandet.

P® Ake Andersson: Obestridligt är, att bränvinsbränningeti

medför störa fördelar för jordbruket i vissa orter, och då jag tror, att
många af Svenska jordbrukare önska, det minimum för bränvinstillverkningen
bestämmes till 100 kannor om dagen, sä förenar jag mig uti det
yrkande, som innehalles uti den af Herr August Anderson afgifna, Betänkandet
bifogade reservationen.

^1 iherre A Iströ mer: På det varmaste måste jag påyrka In fall

till hvad Utskottet i denna § föreslagit, tv ehuruväl jag vill medgifva
att, på vissa orter, det vore en fördel att få minimitid verkningen nedsatt
till 100 kannor om dagen, sa vill jag dock erinra, dels att, i fäll man
räknar en femtedel undertillverkuing, detta belopp icke i sjelfva verket
således utgör mer än BO kannor om dagen, dels att största, delen af landet
icke önskar någon återgång till den gamla lagstiftningen i detta ämne,
hvilket till eu viss. grad skulle ske, i fall ej Utskottets förslag godkännes.
Säge hvad man vill, så är tiden ännu icke inne att frigifva handteringen
till den grad, som nu blifvit påyrkad, tv detta skulle hafva en högst
menlig inverkan på befolkningen, och då ännu icke ändamålet med 1855
ars lagstiftning i detta ämne är fullt vunnet, så hör den derföre icke
Heller ännu öfvergifvas. Här har man yttrat, det vi egentligen hafva att
tacka en stigande upplysning lör den glädjande företeelsen af en betvdligt
förminskad bränvinskonsumtion. Jag hoppas ock, att det så blir och kanske
redan till en del är, men jag tror, att vi icke hafva att vänta någon fullkomlig
säkerhet härom, förrän den gamla, nu lefvande generationen gått
undan och en ny efterträdt densamma. Då först kan kanske upplysningen
verka så mycket, att bränvinsförbrukningen blir en obetydlighet, mot hvad
den hittills varit, och då först kan det äfven blifva tid att lossa på de
band, som tills vidare måste läggas på bränvinsbrännings-näringen. En
annan omständighet, som skulle vålla mycken betänklighet vid att nedsätta
minimum sa lågt som till 100 kannor om dygnet, är den, att redan
nu många personer rusa in i handteringen med otillräckliga tillgångar och
snålt nog till följd deraf äro ruinerade, men att, i fall nedsättning^!! skulle
komma att ega rum, ännu flere skulle besinningslös! kasta sig in i dessa
spekulationer och riskera den egendom de möjligen kunna besitta, utan
utsigt att sedermera kunna räddas från ekonomiskt obestånd, till följd af
rf1 ..^ora täflan den sålunda utvidgade friheten att drifva näringen med
all säkerhet måste framkalla. Oaktadt det kompakta motstånd jag tycker
mig Unna, att min åsigt skall komma att röna, vågar jag ändock i landets
sannskyldiga intresse yrka bifall till Utskottets angående denna 8 gjorda
hemställan.

Den 17 April. f. ro.

Herr Friherre von Schulzenheim: Då denna Riksdag åter fortsatt
att lappa på den gamla bränvinslagstiftningen, — ett arbete, hvarmed
Rikets Ständer sysselsatt sig ända sedan 1830 — så hade jag, som i
denna fråga, så väl som i alla andra, tillhör deras antal, hvilka påyrka
ett jcmnt framåtgående till frihet och ordning, hoppats att icke här få
höra det gamla språket om hushehofsbränningen och alla de förfärliga
verkningarne af densamma. Det är ungefär som att på väggen måla dimfigurer,
hvilkas betydelse ingen kan fatta, då de alltid äro oklara och utan
innehåll. Det var icke de små pannorna, som gjorde hushehofsbränningen
så förderflig, och som inom alla klasser uppväckte så stort missnöje mot
den då rådande bränvinslagstiftningen, utan det var, märken det väl, mine
Herrar, att man icke förmådde inse den skilnad, som hör råda mellan
produktionen och försäljningen af varan. Hvar och en, som då brände
bränvin, hade ock rättighet att försälja detsamma i huru stor eller förnämligast
i huru liten qvantitet som helst, och den naturliga följden häraf
blef den, att superiet blef alldeles hejdlöst; bonden betalade sina arbetare,
jordbrukaren och possessionaten sina torpare med bränvin; på hvartenda
kontor uppgjordes liqviden med bränvin, och ingen affär kunde börjas
eller afslutas utan bränvin. Detta supande uppmuntrades så att säga af
lagstiftningen, och detta var det stora felet, men ingalunda att bränvinsbränningen
stod i samband med jordbruket. Nu befinna vi oss emellertid,
beträffande denna lagstiftning, i samma cirkelgång, som förut blifvit genomvandrad
af Preussen, Frankrike och Österrike in. fl. länder. I så måtto
hafva vi dock hunnit förbi Preussen, att vi beskatta den färdiga varan,
under det att man der ännu beskattar materialet, mäsken, efter mäskekarets
rymd. Det finnes landsträckor, der råg och korn icke växa, utan
der potates utgör hufvudprodukten, och för dessa landsändar är det en
oafvislig nödvändighet, att bränvinsbränningsnäringen något frigöres, och
att hushållningen grundas på ladugårdsskötsel, satt i förbindelse med
bränvinsbränningen. Må det tillåtas mig att anställa några jemförelse!-till belysande af denna sida af ämnet, I Preussen var, enligt officiela
uppgifter för år 1865, medeltalet för helt år 9,000 kannor, efter 12 månaders
bränningstid, ehuru man i allmänhet icke beräknade mer än 9
månader. Hus oss tvingas man att för hvarje månad, om man afräknar
söndagarne, med 26 arbetsdagar och 300 kannors tillverkning för hvarje
dag, bränna 7,800 kannor. Antalet af ångbrännerier inom landet utgör
omkring 600 stycken, representerande ett kapitalvärde af ungefär 9,000,000
Rall-. Om vi uu beräkna det affall, som ifrån dessa kan komma jordbruket
till godo, och då, enligt vanlig beräkning, 15 kannor drank falla

efter hvarje kanna bränvin, så skulle vid hvarje bränneri med minimi tillverkning

af 300 kannor, erhållas för hvarje dag 4,500 kannor drank.
Utaf Landtbruks-akademiens förtjenstfulla tidskrift ser man, att det högsta
man, vid utfodring af nötkreatur, får ge åt eu ko, är 15 kannor drank
om dagen; således måste man för att tillgodogöra landtbruket affallet efter
äfven våra minsta brännerier, hafva eu ladugård på 300 kor, men om
man ock har en sådan ladugård, så kan man på detta sätt icke underhålla
den mer än 7 månader om året. I Preussen deremot drifves brän vinsnäringeu

endast och allenast i mån af behof, för att förstärka ladugården
och underhålla gödseltillgången. Naturligt är, att 10 brännerier,

Den 17 April, f. m.

med en tillverkning af 100 kannor om dagen, skola göra större nytta i
en provins än ett bränneri med en tillverkning af 1,000 kannor. Tillverkningen
af den förädlade varan blir i båda fallen lika stor, men i fråga
om sättet att kunna tillgodogöra landtbruket affabel efter lika qvantitet
bränvin, blir förhållandet helt olika, — Bränvinslagstiftningen har tvingat
nationen att årligen göra en förlust af 900,000 R:dr, genom förbud att
tillverka jäst. Af 100 lispund gröpe kan man, efter användandet, uttaga
120 å 125 kannor jäst, men detta får ej ske, utan detta råmaterial måste
oanvändt bortkastas. Jag frågar: finnes det vill någon nation i verlden,
som liar råd att lagstifta på det sättet?

Af hvad jag nu anfört framgår, att jag vill rösta med dem, som önska
att minimitillverkningen måtte bestämmas till 100 kannor om dagen. Det
är samma skilnad mellan den som bränner 100 kannor, och den som tillverkar
1,000 kannor om dagen, som emellan en fabrikant, hvilken tillverkar
sidenband, 2 å 3 tum breda, och en sådan, hvilken väfver siden å 1 å 1 ''/2
alns bredd; den enas handtering är liten, den andras stor, men bådaderas
äro fullkomligt lika hederliga. — Hvad angår kontrollen, som man
anser så svår att åstadkomma för mindre brännerier, så är det ju klart,
att, om man använder en sprithållare, som rymmer 1,000 kannor, så är
det ju fullkomligt tillräckligt, om kontrollören infinner sig hvar tionde dag.
Äfven en annan sak är att lägga märke till, som talar för nyttan af att
nedsätta minimitillverkningen, och det är, att. om man forcerar eu dylik
tillverkning, så får man en dålig vara; men om man vill hafva varan ren
och af högt procenttal, för att med fördel kunna exportera densamma, då
bör man tillverka den långsamt, noga och väl. Det hörde till karakteren
af den gamla husbehofsbränningen, att varan blef dålig, och att affallet
förorsakade sjukdomar hos kreaturen; men detta kom sig deraf, att finkeloljan,
som är tyngre än spriten, skiljde sig från denna och åtföljde dranken,
och på samma sätt förhöll det sig med ättiksyra och andra skadliga
ingredienser. Således, jag upprepar det, vill man hafva dålig vara, så må
man forcera tillverkningen, men vill man erhålla god vara samt dessutom
affall, som kan tillvaratagas och gagna jordbruket, så bör man gå långsamt
och ordentligt till väga.

Jag ber att ännu eu gång få återkomma till betydelsen för jordbruket
af affallet från en förståndigt och väl ordnad brän vins bränning.
Jag tror fullkomligt dem, som påstå att allmogen icke har råd att kosta
på sina kreatur någon säd, ty all sådan måste säljas för att anskaffa
penningar till betalande af skatterna; men jag tror, att omlandtbrukaren
blir satt i tillfälle att ur sin spanmål draga sprit till fulla värdet, så kunna
kreaturen sedan komma i åtnjutande af resten, hvarigenom ladugårdsskötsel!^
upphjelpande på det säkraste sätt befordrades och egaren sedermera
deraf kunde hemta inkomst af mjölk, smör, ost, talg och hudar m. in.
Jag upprepar ännu en gång, att jag, med förkastande af Utskottets förslag,
förenar mig med dem, som yrka minimibeloppets bestämmande till 100
kannor per dag.

Herr Kin in an sou: I motsats mot den siste talaren yrkar jag bifall

till Utskottets afstyrkande yttrande i denna punkt, och kan tillika icke
underlåta att uttrycka min förundran deröfver, att, sedan under loppet af

Deu 17 April, f. m.

omkring 150 år nästan ständiga tvister egt rum rörande bränvinets missbrukande
och de råtta botemedlen derför, man ännu framkommer med
påståendet, att de olyckor, som trätfat landet genom bränvinsbränningen,
icke böra i väsendtlig mån tillskrifvas just det förhållande, att denna näring
varit fästad vid jorden såsom en dertill hörande särskild rättighet
och sålunda betraktad såsom en binäring till jordbruket, Det var öfvertygelsen
om det skadliga deri, som vid 1853—1854 årens riksdag åstadkom
den reform i bränvinslagstiftningen, som nu vunnit full stadga; -—
ty sedan man länge, men förgäfves, vädjat till nationens pligt- oek sedlighetskänsla,
insåg man slutligen, att orsaken till det onda bränvinsbränningen
förorsakat, finge till största delen sökas uti sjelfva lagstiftningen. Det välde
talrika små brännerierna, spridda nästan till hvarje gård, som föranledt
den öfverdrifha förbrukningen, i det de gjorde varan öfverallt åtkomlig
och till ett ringa pris. Enligt offentliga uppgifter fanns i riket år 1852
ett antal af 35,172 taxerade brännerier med enkel redskap och 670 ångbrännerier,
tillsammans 35,842, men år 1865 hade detta stora antal nedgått
till inalles 564. Sådant är i detta hänseende resultatet af den nya
lagstiftningen. Dess syftemål var att förändra bränvinsbränningen från att
vara ett jordbrukets bihang till eu sjelfständig fabriksnäring. Till en början
vid togs derföre den åtgärden att indela brännerierna i större och
mindre, för hvilka bestämdes olika beskattningsgrunder, i det de mindre,
som ännu skulle tillfredsställa husbeholsbränningens anspråk, borde erlägga
afgift efter pannerymden, hvaremot beskattningen för de större
brännerierna bestämdes efter beräkning af ett visst minsta tillverkningsbelopp
på dag med eu afgift af 50 öre för kannan. Vid 1860 års riksdag
afskaöädes do mindre brännerierna, och från år 1861 står bränyinsbränningen
på den punkt, den ännu innehar, d. v. s. att tillverkningsbeloppet
utgör grunden för den nu mera något ökade beskattningen, och
att tor tillverkningen Dl i 1 Vit bestämdt ett minimum, 300 kannor, likasom
ett visst maximum, 1,000 kannor, på dag räknadt. Dessa stadgande!! vill
man nu ändra och nedsätta minimum till 100 kannor, under åberopande,
såsom den enda anledningen dertill, att bränvinsbränning är nödvändig för
jordbruket, hvilket också borde tillgodogöra sig äfven den mindre tillverkningen.
Men med detsamma skulle man hafva beträdt en väg, som otvifvelaktigt
leder till husbehofsbränningens återinförande.

Det antages ånyo såsom ovedersägligt, att bränvinsbränningen är gagnelig
för jordbrukets utveckling. Att den någon gång kan vara till nytta
för ett jordbruk, som skötes af en driftig och skicklig band, vill jag icke
bestrida, men helt annan är frågan, om denna näring är så nödvändig för
jordbruket, att den genom lagstiftningen bör dermed nära förenas, och
om härvid jordbrukets gagn bör i första rummet beaktas, äfven om detsamma
skulle finnas stridande emot landets intresse i fiffigt och motverka
samhällets sedliga ändamål. Det har särskilt blifvit sagdt. att ladugårdsskötsel
skulle vara beroende af bränvinsbränningen; men jag hemställer
till donna upplysta Kammare, om ladugårdsskötsel bär i riket någonsin
förut varit så uppdrifven och tagit sådan fart som just dessa sista 10 åren,
sedan vi erhållit nu gällande lagstiftniiigsgrunder för bräuvinstill''verkning?
Jag vågar påstå, att man icke kan uppgifva något land med högt uppdrifvet
landtbruk och ladugårdsskötsel, som bar att i någon väsendtligare

Deri 17 April, t'', m.

män derför tacka bränvinsbränningou. År dessutom äfven den mindre
jordbrukaren för närvarande förhindrad att tillgodogöra sig denna näring
till förmån för sitt jordbruk? Jag tror det icke. Minimum för tillverkningsbeloppet
är väl 300 kannor, men intet hindrar att flere jordbrukare,
af hvilka eu hvar kunde anse detta belopp för sig vara för högt, förena
sig till bolag för bedrifvande af ifrågavarande rörelse. Nämnda minimum,
ehuru bestämdt till 300 kannor, är dock i sjelfva verket icke så stort, ty
afdrag för underbränning är tillåten till en femtedel,, hvadan minsta beloppet
för dag kan nedgå till 240 kannor. Härtill kommer att, enligt
Kammarens nyss fattade beslut, brännings terminerna blifvit förkortade, så
att de utgöra allenast 14 dagar, samt att derföre bränvinsbrännaren, hvilken
det åligger att betala skatten i förskott för half tillverkningstermin i
sänder, icke vidare skulle behöfva samma större förlagskapital som förut,
då terminerna voro längre. I Norge, med hvithet land vårt eget i fråga
om bränvinslagstiftuingen närmast kan jemföras, är minsta tillverkningsbeloppet
för dag bestämdt till ungefär 600 kannor, eller dubbelt så mycket
som här i Sverige, hvaremot någon begränsning medelst maximum icke
finnes; och denna lagstiftning, införd i Norge redan år 1848, har derefter
orubbad blifvit gällande.

Det är, mine Herrar, af icke ringa vigt att noga iakttaga afsigten
med en lagförändring och motiven för densamma, ty det är icke bokstafven
i eu lag, som utöfvar det mesta inflytandet, utan stadgandenas
orsak och grund skola ock ovilkorligen göra sig gällande, och med all den
kraft, hvaraf de äro mägtiga, söka att uppnå sitt mål. Om derföre, i nu
förekomna fäll, minimum vid tillverkning af bränvin nedsättes från 300
till 100 kannor, och detta sker endast derföre, att en sådan nedsättning
anses vara till nytta för jordbruket, så må man ock tillse de sannolika
följderna deraf. Huruvida, efter nedsättningen till 100 kannor, afdrag för
underbränning skulle ega rum, synes icke tydligt. Af en reservation framgår
dock, att sådant afdrag icke borde få åtnjutas. Om nu detta är
meningen, börjar man med att begå eu orättvisa, och närmaste följden
häraf vore otvifvelaktigt den, att redan nästa riksdag väcktes förslag om
berättigande att beräkna sig afdrag för underbränning med ''/3 af minimum,
och på detta sätt blefve minsta tillverkningsbeloppet egentligen 80 kannor.
Vid ett annat tillfälle skall man säkert icke underlåta framkomma med
det under sådana omständigheter befogade påståendet, att, då nedsättning
af minimum till 100 kannor skett till båtnad för jordbruket, men denna
näring, i anseende till nämnda vilkor vid tillverkningen, icke är i tillfälle
att i hela dess utsträckning begagna sig af bränvinsbränningens förmån,
enär många egare af små hemmansdelar ännu vore utestängde från tillfället
att bränna bränvin i förhållande till sitt hemmans mindre storlek
och behof, ytterligare nedsättning af minimum följaktligen borde medgifvas.
Dessa smärre hemmansegare kunde då med fog hafva anspråk på att blifva
lika gynnade som andra jordbrukare, och ett sådant anspråk skulle ej
kunna afvisas. Det blefve en pligt att underlätta bränvinstillverkningen och
söka bereda tillfälle till dess utöfvande vid hvarje landtbruk; men man
skulle derigenom åter mångdubbla bränneriernas antal, öfvergifva åsigten,
att tillverkning af bränvin bör vara eu fabriksnäring och åter beträda eu
väg, som tillförene fört till olycka.

Den 17 April, f. m.

I afseende å kontrollen å bränvinstillverkningen har det redan visat
sig möta svårighet att erhålla pålitlige kontrollörer; men efter införande
af ett nedsatt minimum, som troligen blefve snart ytterligare förminskadt,
skulle antagligen denna svårighet så ökas och kontrollkostnaderna så tilltaga,
att sättet för bränvinstillverkningens beskattning måste förändras.
Och man skulle då kanske nödgas återtaga en beskattning efter pannerymden
och äfven i sådant hänseende komma tillbaka till husbehofsbränningens
tid.

Den fråga, som nu är föremål för Kammarens öfverläggning, afser
således icke blott en meningsskiljaktighet angående ett större eller mindre
minimibelopp vid tillverkning af bränvin, hvilket i och för sig kunde vara
af jemförelsevis ringa vigt, utan den innefattar eu strid emellan olika
grundsatser, emellan husbehof?- och fabriksbränningen, emellan åsigten om
jordbruket kan med fördel bestå utan liränvujsbränning, eller om denna
bör åter göras till en binäring åt det förra, samt om man bör fortgå på
den väg, hvilken Svenska lagstiftningen angående bränvinstillverkning på
sednare liden gjort sig en pligt att följa, eller återtaga husbehof!?bränningen
och gifva förnyad betydelse åt detta ord, som uttrycker en tanke, hvilken
visat sig vara lika origtig som olycksbringande.

Det är af dessa skäl, som jag hyser den öfvertygelse, att, huru ömkligt
det än i och för sig kunde vara att bevilja större frihet äfven åt den
rörelse, som afser bränvinstillverkning, hvarom föreskrifterna nu utgöra en
undantagslagstiftning, tiden för en sådan förändring dock ej är inne, utan
synes ännu aflägsen; och yrkar jag derföre bifall till Utskottets hemställan
i föredragna punkten.

Herr A strand: Hvarken af Utskottets motivering eller af de båda

talares yttranden, Indika uttalat sig för bibehållande af nuvarande minimum,
800 kannor, har jag biifvit öfvertygad om det olämpliga i min motion
om nedsättning af detta minimum till 100 kannor. Då Svenska nationen
var uttröttad af de missbruk, hvartill bränvinsbränningen ledt, så
slög man vid 1855 års riksdag in på en alldeles ny bana, dervid jordbrukaren
uppgå! sitt privilegium att ensam idka denna näring. Jag tror,
att den nya lagstiftningen var lycklig och att erfarenheten visat, att den
äfven till sina principer var läglig, men olyckligtvis slog den öfver målet
och gick för långt, synnerligast deruti, att den bestämde det minsta tillverkningsbelop''pet
per dag till 800 kannor. Detta tillverkningsbelopp synes
vara taget så att säga på höft, och tyckes det, som man tagit det
kannibal, som gjorde det sannolikt att de små brännerierna icke skulle
kunna existera. Den föregående talaren uppgå! antalet mindre brännerier
år 1852 till 35,172, samt yttrade i sammanhang dermed, att, om minimibeloppet
nedsattes till 100 kannor, vi skulle åter komma till denna olyckliga
period, men jag anhåller att få fästa uppmärksamheten på skilnaden
emellan dessa saker. Under den tid husbehofsbränningen florerade, så
brändes bränvin i småpannor, ja i grytor och kaffekokare, men att sätta
i analogi härmed en bränvinslagstiftning, som stadgar ett tillverkningsbelopp
af minst 100 kannor och föreskrifter eu afgift till Staten af 60
eller 70 öre per kanna, låter sig svårligen göra. Visserligen är det rätt
att, såvidt möjligt är, söka minska bränvinssupandet, men detta sker icke

Den 17 April, f''. in.

på den väg, man nu vill inslå, utan bör ske genom kloka lagar rörande
försäljningen af bränvin, äfvensom genom noggranna kontroller vid tillverkningen,
hvilket sednare ju ingen sökt motsätta sig. Derest motionen
i ämnet vunne bifall, skulle deraf den närmaste följden blifva, att icke
blott de större jordegarne och kapitalisterne utan äfven de smärre jordbrukarne
skulle kunna tillgodogöra sig denna näring. Någon jemförelse
emellan Sverige och Norge kan i förevarande afseende svårligen ega rum;
väl är det sannt, att i Norge minsta tillverkningsbeloppet är 600 kannor,
men ladugården står der på en låg ståndpunkt, och bränvinsbränningen
drifves der utan någon afsaknad för jordbruket, hvarföre den också är
hänvisad till städerna, der den drifves såsom fabriksrörelse. Äfven vill jag
fästa uppmärksamheten på vigten af det affall, som, der bränvins bränning
eger ruin, kommer jorden till godo. Att sådant icke finnes, dä blott den
producerade säden afyttras. är tydligt för en hvar. Innan bränvinsbränningen
utvecklat sig till den ståndpunkt, denna näring de sista tio
åren intagit, voro alla ense derom, att kreatursutfodring med drank var
skadlig och att racen deraf försämrades, och var orsaken härtill det dåliga
tillverkningssättet; men numera duger icke denna invändning, helst kemiska
undersökningar hafva gifvit vid banden, att utfodring med drank är
fullt tjenlig att utveckla befordringen af ädlare kreatursracer. Jag ber att
i detta hänseende få hänvisa till Professor Nathorsts arbete.

Äfven vill jag fästa uppmärksamheten på en annan omständighet.
Det. har af en föregående talare blifvit yttradt, att möjligen i eu och annan
ort bränvinsbränningen skulle kunna, utöfvas till nytta för jordbruket;
ja! just eu sådan ort är mitt kommittentskap. Under husbehofsbränningen
var denna näring allmän i min hemort, men genom den nya lagstiftningen
nedgick den betydligt; man fann sig likväl häruti, men man tvingades
att på annat sätt afsätta sina produkter, ty man hade naturligtvis
icke råd att fodra kreaturen med säd, och nödgades således forsla dem
långa vägar till afsalu. Många tusende dagsverken gå härigenom förlorade,
och stort höförråd förspilles, likasom äfven spillning och gödsel går
för jorden förlorad.

Kan nu en sådan lagstiftning vara nyttig, då den länder till skada
för så många orter? Icke heller tror jag att nedsättning af minimum till
100 kannor bildar återgång till husbehofsbränningen, ty Staten behöfver
blott allt för väl bränvinsskatten, men denna kan omöjligen utgå i fall af
husbehofsbränning. Att, om tillverkningsbeloppet nu nedsattes till ett
minimum af 100 kannor, de smärre jordegarne, hvilka i allt fall icke
kunde deltaga i utöfningen af denna näring, skulle i en framtid, på sätt
en föregående talare antydt, upphäfva ett skri af ovilja emot den gällande
bränvinslagstiftningen, som lade binder i vägen för dem att bränna bränvin,
kan jag icke heller förmoda, ty det blir ju för dem i alla fall en
fördel att, derigenom att flera brännerier uppstå, kunna på nära håll
afyttra sina produkter. Det är i sanning icke någon afundsvärd förmån
att nödgas tillgripa denna näring för att vinna afsättning för sina produkter!
Hade Östra stambanan kommit till stånd, så hade säkert ingen
i Östergötland påyrkat den ifrågasatta förändringen, och när en gång, såsom
vi skola hoppas, denna jernväg blir färdig, så komma brännerierna
utan någon yttre påtryckning att upphöra. Emellertid är det nu en nöd -

Don 17 April, t'', m,

(il

fallsutväg och måste såsom sådan tillgripas, ehuru den just icke är behaglig;
men det blir i allt fall eu loflig näring, då den icke kan anses
strida mot Statens högre ändamål, sedlighet och moralitet.

Herr Ola Månsson: I likhet med flere af föregående talare är

äfven jag af den åsigt, att miniiniqvantiteten vid bränvinstillverkningen
bör nedsättas från 300 till 100 kannor om dagen, och jag anhåller om
proposition derå; skälen för detta mitt yrkande hafva af Herr Åstrand
redan blifvit så fullständigt utvecklade, att jag ej anser nödigt vidlyftigare
derom relatera, utan instämmer med honom.

Herr Renström förenade sig med Herr Kinmanson.

Herr Orre: Jag kunde måhända äfven afstå från ordet och förena

mig med Herr Kinmanson. Men jag kan icke underlåta att fästa Kammarens
uppmärksamhet å en omständighet, som mig veterligen hittills icke
blifvit under diskussionen anförd eller åtminstone icke tillräckligt betonad,
men hvilken i min tanke särskildt talar för bibehållande af den lagstiftning,
som uti ifrågavarande hänseende nu är gällande.

Om minimum vid bränvinstillverkningen bestämmes till 100 kannor,
skulle deraf ganska naturligt föranledas uppkomsten af ett ökadt antal
brännerier, ja, jag befarar, att sådana skulle uppstå nära nog i hvarje
by. Den närmaste följden af denna stegrade bränvinsbränning blefve åter
den, att landtmannaprodukterna komme att stiga i pris. Detta förhållande
må nu visserligen vara glädjande för jordbrukarne och fullkomligt i deras
intresse, men det finnes också ett annat intresse, som icke blifvit här bevakadt,
och som icke heller får förbises: den riktaliga arbetsklassens i
städerna. Om det kan vara öfverensstämmande med deras bästa, att jordens
alster fördyras och till stor del ersättas med bränvin, återstår att
bevisa.

För min del finner jag i denna omständighet en ytterligare anledning
att godkänna Utskottets förslag i denna del, hvarå jag äfven anhåller om
proposition.

Herr Hedlund: Utan tvifvel är det ett abnormt förhållande, att

för eu handtering — denna må nu värn hvilken som helst — bestämma
ett minimum eller maximum af tillverkning. Den talare, som påyrkade
frihet härutinnan, har också onekligen till principen rätt, ehuru han i
min tanke staclnade på halfva vägen, då han ville bibehålla ett minimum
af 100 kannor och ingenting anmärkte mot det utstakade maximum. Men
jag ber att få erinra, det här är fråga om ett undantagsförhållande, beroende
af ett vigtigt sedlighetsmotiv. Detta inses lätt af den, som erinrar
sig de bekymmer, som voro rådande hos Sveriges jordbrukande befolkning
och till en stor del äfven hos stadsbefolkningen och de följder, som uppkommo
just genom husbehofsbränningen. Jag påminner i detta fäll om
de petitioner, som från Sveriges alla landsändar ingingo till Regeringen med
begäran om hjelp och räddning från bränvinsflodens öfversvämning. Detta
abnorma förhållande finnes icke blott hos oss. Sjelfva frihetens förlofvade
land, Amerika, har i det fallet gått så långt, att icke blott en utan flera
stater absolut förbjödo hvarje tillverkning och försäljning af bränvin.
Den s. k. Mainelagen, utgången från den lilla staten Maine, antogs af flera

Den 17 April, f. m.

andra stater; och detta var icke de barbarisk,a staterna utan de högst
civiliserade och som hafva friheten kärast. Obestridligt är ock, att från
den stund den nya bränvinslagstiftningen hos oss intördes, förhållandet
förändrats till ett bättre icke blott i materielt hänseende, ej blott i fråga
om boskapsskötsel och en förhöjd landtmannaproduktion i gemen, utan
äfven med hänseende till folkets sedlighet och upplysning. Jag trodde
icke, att vid denna riksdag behöfde upplifvas den gamla striden mellan de
trenne Stånden a ena sidan och det hedervärda Bonde-Ståndet å den andra;
och jag är öfvertygad, att, om Riksdagen skulle vilja en återgång från den
nuvarande lagstiftningen, som verkat helsosamt och icke vållat någon olägenhet,
underrättelsen derom skulle med sorg och bekymmer emottagas i
.flera af Sveriges bygder.

Jag vågar åberopa egen erfarenhet i detta ärende. Det är troligen
icke många i denna församling, som för så många år tillbaka som jag drifva
bränvinsbränning. Jag minnes ock de förhållanden, hvarunder det
skedde. Den, som gjorde det, åberopade nödvändigheten för sin ekonomiska
ställning och omtanken om sin stoi’a familj; och då hans söner
uppmanade honom att dermed upphöra, svarade lian: “Välan, jag skall låta
bli det; men det sker på bekostnad af eder uppfostran.“ Han nedlade
bränvinsbrännningen; hans söner fingo ändock sin uppfostran] och han
förvånade sig några år derefter, att han någonsin drifvit denna handtering;
och han var dock en man, som viil förstod att beräkna sin hushållning.

Det vore lätt med den erfarenhet, jag sålunda eger, att bemöta
den invändningen, att den nyttiga dranken, “denna välsignade drank11,
som spelat en så stor rol under denna debatt, skulle vara alldeles oumbärlig
för jordbruket, men detta ämne bör anses vara tillräckligt afhandladt.

Jag vill blott ännu en gång nämna, att många upprigtiga fosterlandsvänner
skulle med smärta erfara, att ett steg blefve taget tillbaka, icke
för att detta steg betyder så mycket i och för sig, men derföre att det
skulle draga det tredje och fjerde steget med sig. Ty säkert är, att derefter
äfven de mindre hemmansegarne skulle saga: “hvarföre få vi icke
bränna bränvin, då de större jordegarne få gorå det?“ Minimum skulle
komma att ytterligare nedsättas; man skulle återvända till pannerymden,
och så vore den gamla olyckan öfver oss ånyo.

En talare har, för att gifva effekt åt sitt anförande, bland annat,
anfört, att ättiksfabrikerna drifvas med den misshushållning, att millioner
gå bort i affall. Jag har händelsevis här Kommerskollegii sednaste berättelser,
och jag inhemta!'' af dem, att i landet för närvarande finnas endast
10 fabriker med ett sammanlagdt tillverkningsvärde af 83,000 R:clr. Är
det då sannolikt, att de kasta bort affall till värde af millioner? Af samma
karakter äro ock många af de andra skälen, men jag vill för tillfället
lemna dem å sido. Jag får på det varmaste anhålla om bifall till Utskottets
framställning och lägger på det bevekligaste härvarande jordbrukare
på hjertat, att de icke häfda den olycka vid denna första riksdag,
som eu återgång i lagstiftningen ovilkorligen skulle medföra.

Den 17 April, f. m.

Herr Olof Nilsson: Jag kan icke underlåta att i en fråga af en
sådan vigt som denna yttra min tanke. Jag anser, att, om det nu bestämda
maximum borttages, bränvinshandteringen kunde bedrifvas i allt
för stor skala och på ett mera fabriksmässigt sätt. Jag tror ock, att våra
stora magnater i sådant fall skulle finna sig hågade att anlägga ångbrännerier,
t. ex. i Göteborg och Stockholm, då affabel, dranken, icke komme
boskapsskötseln till gagn, såsom på landet, utan måhända till Norrström.
Tillverkningen komme härigenom att koncentreras på färre händer och
hos sådana personer, som hade större kapitaltillgångar och större possession!’.
Affället komme i allt fall icke då jordbruket till godo. Genom
den nuvarande bestämmelsen lockas deremot äfven mindre jordegare
in på denna olycksaliga näring, som slukar hela afkastningen af deras
bila jord samt mera dertill, och genom en sådan öfverflödig bränvinsbränning
måste brödet fördyras lör den fattige.

Jag yrkar derföre uteslutande ur författningen af nu stadgade inskränkning
i afseende å högsta tillverkningsbeloppet per dygn eller 1,000
kannor och följaktligen bifall till Utskottets förslag i denna del.

Herr Giss Olof Larsson: Så många talare hafva yttrat sig under
denna debatt, att jag hyser en viss betänklighet att förlänga densamma,
isynnerhet som jag må bekänna, att jag, för min del, helst skulle önska,
det man kunde komma derhän i denna lagstiftning, att frågan icke må
dyka upp vid hvarje riksdag. Jag menar dermed en sådan lagstiftning,
att vi skulle helt och hållet komma från bränvinsbränningen. Men en sådan
förhoppning torde ännu få räknas till de fromma önskningarne. Men
det är väl icke tänkbart att hoppas det, då man sett vid denna riksdag,
att den minsta förändring, som åsyftat något dylikt, icke vunnit bifall.
Sedan jag begärde ordet, har jag för öfrigt blifvit till större delen förekommen
af Herr Kinmanson och kunde förena mig med honom, men jag
vill ändock tillägga några ord och upptaga till belysning de skål, som
egentligen skulle ådagalägga, att minimum vid bränvinstillverkningen borde
nedsättas till 100 kannor.

Till en början vill jag fästa mig vid det påståendet, att superiets aftagande
vore en följd af stigande upplysning, och att det ingalunda vore
en verkan af den lagstiftning, som varit gällande under sednare år. För
min del tror jag dock, att detta lyckliga resultat, om det vunnits, företrädesvis
åstadkommits af lagstiftningen derigenom, att tillverkningen förminskades,
ty om det blott vore upplysningen, som förorsakade återhåll i
förtärandet af starka drycker, skulle naturligtvis nykterheten ock visa sig
störst i städerna, der man otvifvelaktigt kan fordra den största upplysningen,
då i dem finnas alla våra högre bildnings- och läroanstalter, men
att superiet icke är minst i städerna, derpå hafva vi en sorglig erfarenhet,
och hvilken erfarenhet, åtminstone hos mig, blifvit ytterligare stärkt under
mitt vistande här i hufvudstaden, då man här likväl icke kan klaga öfver
brist på upplysning.

Man säger ock, att det skulle vara en olycka för jordbrukaren, om
han icke finge bränna bränvin, men besynnerligt nog satte den talare, som
yttrade detta, sig dock emot den punkt i Betänkandet, som nyss afgjorcles
och der en större frihet var föreslagen i afseende å. tiden för tillverknin -

De<! H April, f. in.

gen. Om denna näiäng verkligen skall vara så lycklig för jordbrukaren,
att den till och med är den förnämsta, såsom man här låtit påskina, då
vore det väl också bäst att utsträcka bränvinsbränningen hela året, så att
man oafbrutet kunde bedrifva en näring, som vissa talare påstå är så
välsignelsebringande och icke inskränka den till en viss tid af året,

En talare har velat finna, att det icke var husbehofsbränningen, som
vore orsaken till det på den tiden hejdlösa superiet, utan lagen för försäljningen.
Jag vågar betvifla det, Jag tror icke, att bränvinsförsäljningslagen
minskade superiet så synnerligen mycket, då bränvinspannan kokade
snart sagt i hvarje koja. Nu deremot föreställer jag mig, att lagstiftningen
i detta hänseende har mera att betyda än dä.

Man har äfven framhållit, huru oumbärlig drankeu vore för jordbruket.
Jag påminner mig väl, hurusom, då husbehofsbränningen upphörde,
äfven i min hemort klagades öfver, att det skulle blifva eu olycka att
icke hafva drank för kreaturen. Vi hafva likväl i 10—12 år varit utan
sådant, och jag tror icke, att vi nu skulle önska att få igen den rättighet,
på grund hvaraf vi förut förskaffade oss detta fodringsämne. Äfven i
andra landsorter, der jag varit på besök, har man försökt att vara af
med dranken till utfodring, och jag vet bestämdt, att man icke heller der
håller så strängt derpå, som det nu låter.

En talare här på högra sidan har sagt, att det icke gjorde någonting,
att man ur den gröpe, som man ämnade använda till utfodring åt kreaturen,
först uttoge bränvin, emedan, enligt hans förmenande, gröpen icke
skulle förlora något af sin kraft såsom utfodringsämne, om den blefve
förvandlad till drank; detta påstående har jag äfven hört förut, men detta
påstående förefaller åtminstone mig högst besynnerligt, och erfarenheten
tyckes just bevisa motsatsen af en sådan sats; jag har visserligen icke sjelf
smakat bränvin och följaktligen ingen egen erfarenhet att stödja mig på,
men jag har dock tyckt mig finna, att bränvinet icke är så kraftlöst, ty
jag har mången gång sett, att ganska kraftfulla personer blifvit helt och
hållet redlösa, efter det att de förtärt sådant, och det bevisar just, att det
icke är så alldeles utan kraft.

Af några ledamöters yttranden vill det synas, som i vissa delar af
landet det skulle växa endast potatis. Detta vågar jag dock betvifla, och
jag tror att det endast kommer sig deraf, att de'' företrädesvis odla potatis
i och för bränvinsbränning, och jag är fullt lörvissad derom, att upphörde
denna industri, så skulle mera spannmål begagnas till utsäde, och
den växer tror jag förvisso, ty de lära väl icke hafva sämre jord än vi
hafva i öfre Dalarne, och der odla vi ej mer potatis än som åtgår, utan
att kasta något i bränvinspannorna.

På grund af hvad jag nu anfört och på de skäl i öfrigt, dem Hen1
Kinmanson angifvit, anhåller jag om bifall till Bevillnings-Utskottets yttrande
i denna del.

Herr von Troil: Det Betänkande, som nu föreligger, utgör i min
tanke ett nytt och sorgligt bevis på benägenheten hos oss att ständigt
tumma och förändra lagar och författningar, som i och för sig befunnits
goda, ändamålsenliga och för landet nyttiga. Jag beklagar i detta hänseende,

Den 17 April, t m.

seende, att Bevillnings-Utskottets majoritet redan lyckats göra förslag om
rubbande af tvenne de vigtigaste grunderna till den gamla författningen,
som åstadkommit ganska mycket gagn. Utskottets majoritet har redan
föreskrifviti punkter, som ännu icke blifvit föredragna, både upphäfvande
.■it det nödiga och nyttiga stadgandet, att bränvinstillverkningsafgiiten skall
i förskott betalas, och i stället infört en paragraf, som jag i sanning icke
vet, huru den skall kunna tillämpas eller i verkligheten genomföras. Bevillnings-Utskottet
har ock rubbat eu annan ganska vigtig grundsats eller
den, att kontrollörerne borde vara så afiönade, att det vore möjligt att
för hvarje bränneri erhålla kontrollörer, opartiske, omutlige och duglige
för sitt ändamål.

I den nu föredragna punkten har Bevillnings-Utskottets majoritet
åter föreslagit Riksdagen att vidblifva det beslut, som fattades redan vid
1853—1854 årens riksdag och som, enligt min öfvertygelse, i så väsendtlig
män bidragit till de lyckliga följder, som den nya bränvinsförfattningen
tillskyndat landet. För min del kan jag icke heller annat än på det
aldra högsta afstyrka hvarje förändring i nu gällande grunder för bränvinsbränning.
Jag behöfver icke vara vidlyftig i detta hänseende, då Herr Kinmanson
i min tanke så klart och på ett så fullständigt samt uttömmande
sätt. visat, hvad följden skulle blifva, om, såsom mänga talare påyrkat,
minimum skulle bestämmas till 100 kannor. Herr Kinmanson har tydligt
ådagalagt, att en dylik åtgärd oundvikligen leder till eu återgång till den
af oss alla ogillade husbehofsbränningen. Han har visat, att ett minimum
af 100 kannor är taget blott på höft och att, om så olyckligt skulle vara,
att Riksdagen nu fastställde detta minsta belopp för tillverkningen, vid en
påföljande riksdag rättmätiga anspråk ovilkorligen skulle framställas att få
det ytterligare nedsatt, ly, mine herrar, hvad ligger i denna siffra: 100
kannor i Icke kunna alla jordbrukare begagna sig af en dylik rättighet?
Det återstår alltid de mindre hemmansegarne och för deras skull måste
då minimum nedsättas till t. ex. 50 kannor. Det ena steget för sålunda
med sig det andra, och följden måste blifva, att bränvinsbränningen i en
icke aflägsen framtid blir fullkomligt fri.

ölen då jag motsätter mig hvarje ytterligare nedsättning af det nu
bestämda minimitillverknings-beloppet, får jag förklara, att jag gör det i
de mindre jordbrukarnas intresse. Jag har mera än en gång haft erfarenhet
åt de. svåra förluster, som drabbat många bränneriidkare, just derföie
att. de icke förstått sitt yrke samt icke haft tillräcklig kapitalstyrka
för ai i. i förtid anskaffa de matcrialier, som ingå vid brän vinsbränningen.
lillgangen på skicklige brännerimästare är ock hos oss icke synnerligen
stor; och jag är för min del fullt förvissad, att, om denna af många
härvarande jordbrukare påyrkade nedsättning af Riksdagen beviljades,
följden skulle blifva den, att mången mindre jordegare, som inlockats på
denna bana, blefve olycklig. Jag behöiver icke närmare utveckla ämnet.
Jag oer blott att pa det varmaste få förorda, att Kammaren icke må beträda
en väg, som leder till förändring af den bestående nyttiga författningen,
samt anhåller om bifall till Utskottets framställning i nu föredragna
punkt.

Herr Hedengren instämde.

Rik.u;. Prof. 18m. 2 A/d. 4 Band.

Den 17 April, f. m.

Herr Hess le: Jag har endast begärt ordet iör att, sedan den ärade

representanten från Göteborg nu jemväl yttrat sig i ämnet, med anledning
deraf erinra, att han härledde sin slutsats från en bevisning, som icke
håller streck. Kesonnementet skulle vara lägligt, om afsigten vore att
återinföra -husbehofsb ränni ngen. Men detta kan ju icke sättas i fråga, ty
en fabriksnäring, som tillverkar 100 kannor om dagen, är icke någon liten
affär, och jag ber att få observera, att den skall vara någorlunda stor
jordbrukare, som skall kunna åstadkomma sådant. I (ifrigt glömde den
värde talaren vid omnämnandet af klagomålen i landet öfver husbehofsbränningen
på den tid, då den florerade, att anföra den ganska vigtiga
omständigheten, att busbehofsbränningen icke kunde kontrolleras och att
detta hufvudsakligen var anledningen, att superiet tog öfverhand. Nu deremot,
då icke mindre än 100 kannor få tillverkas på dagen samt näringen
noggrann!, kontrolleras och beskattas, kan den icke blifva någon husbehofsbränning
eller såsom sådan rubriceras.

Herr Mur eu: Här äro återigen å bane principer, som brottas med

hvarandra. Gamla och nya tidens statsekonomiska begrepp tumla om med
hvarandra. Det bar under långa förgångna tider framställts som en afgjord
sanning, att jordbruket icke kunde halla sig uppe utan att vara
stöttadt af binäringar. Den vigtigaste bland dem har varit bränvinstillverkningen,
och nationen har fått underkasta sig stora försakelser,. för att
uppehålla dessa binäringar, bränvinstillverkning, salpetertillverkning och
hvad de allt heta. På detta sätt hafva småningom binäringarne blifvit
hufvudnäring och hufvudnäringen binäring. Det låter i denna stund, som
om jordbruket berodde af bränvinsindustrien. Och likväl är det ett faktum,
att under den gyllene bränvinstiden stod jordbruket på den sämsta
ståndpunkt. Ju mer bränvinsbränningen borttagits från jordbruket, dess
mer har detta sednare rest sig. Man talar om drankon och dess nytta
för ladugården; under den tid vi hade drank i hvarenda gård på landet,
visade sig den största brist på kött och fläsk. Nu kunna vi exportera
dessa varor. Det är erfarenhetens omutliga och stenhårda vitsord, som
visat detta. Eu annan talare har sökt framkalla den gamla rivaliteten
mellan landt- och stadsmannaintressena. Jag tror, att man ganska val
skulle kunna umbära sådana hjelptrupper. Om bränvinstillverkningen
skulle flytta in i städerna, vore det visst icke någon olycka. I Danmark
ligga brännerierna i allmänhet i städerna. Om denna industri vore sa oumbärlig
för jordbruket, huru kominer det då till, att detta likväl står på så hög
fot i Danmark. En friherrlig talare bär sagt, att det vore eu förvillelse,
som den andra sidan låtit komma sig till last, men jag tror, att lian sjelf
gjort sig skyldig till en mycket större förvillelse. Man har talat om Preussen.
Der verkställes beskattningen sålunda, att mäske-karen uppmätas.
Någon annan kontroll begagnas icke. Om vi begagnade detta beskattningssätt,
kunde vi måhända, ur synpunkten af kontrollkostnaden, sätta den
lägsta tillverkningsqvantiteten per dygn lägre. Jag hemställer om det vore
nyttigt för landet. År 1853 hade vi 50,000 brännerier; år 1827 173,000,
af hvilka 112,000 med mindre än 20 kannors panna; år 1834 161,000 åt
hvilka. 102,000 med mindre än 20 kannors panna och 59,000 med större
panna. Den tiden stodo vi just icke högt i jordbruk, och likväl fanns då

Den n April, f. m. g7

drank öfver hela landet. En talare har sagt, att våra små jordbrukare
icke hafva råd ^ att gifva kreaturen spannmål, men då hafva de bestämdt
ännu mindre råd att gifva dem drank, ty bränvinsbränning i liten skala
lemnar mycket stor förlust. Någon förvillelse i begreppen härutinnan
måtte, sannerligen råda å andra sidan. Jag hemställer till hvar och en,
som känner till förhållandet — i min provins idkas ingen bränvinsbränning —
om det i ekonomiskt hänseende står bättre till för de hemmansegare, som
idka bränvinstillverkning än för dem som endast sköta sitt jordbruk, jag
tror det icke utan tror tvärtom, att bränvinsfabrikationen, om den ändamålsenligt
skall skötas, fordrar vida mera affärsvana och skicklighet, än
hvad som i allmänhet belöper sig på våra jordbrukare. Jag yrkar bifall
till Utskottets hemställan.

Herr Friherre von Schulzenheim: Då jag hört så många skäl och
siffror, som blifvit framställda och åberopade till försvar för vår bränvinslagstiftmng,
bär jag icke kunnat undgå att tänka på, huru föräldrakärleken
förleder oss att -ilska äfven fula barn; föräldrarne so ej deras fulhet. På
samma sätt scr man icke heller de många fula lytena och misstagen i vår
bränvmslagstidning. Den grundton, som genomgår motståndarnes yttranden,
äi, att det bränvin, som tillverkas i städerna eller åtminstone i stora
fabriker, är mindre rusgifvande än det, som tillverkas på landet och i
mindre skala. Sådana bevisningsmethoder slå mig för pannan. Det är
icke. genom bränvinslagstiftningen, som nykterhet och sedlighet skyddas och
befrämjas. Det sker genom upplysnings spridande och goda exempel, som
ådagalägga nyttan af måttlighet och omåttlighetens skadliga följder. Dryckenskapen
upphör icke i följd af drakoniska lagar. Hvad är för öfrigt
resultatet af var nyare bränvinslagstiftning. Jo, den har utsugit ur landet
4 till. o millioner riksdaler om året, men utan att på minsta vis minska
superiet. År 1855 uppgick bränvinsskatten till 11,500,000 R:dr; 1863 till
16,215,000; skilnaden var alltså 4,715,000 R:dr; 1864 uppgick den till

9,251,000 R:dr utom minuteringsafgiften. Allt större summor tagas ut,
och bränvin stillverkningen stiger ändock. Jag vill här påminna om Hartmansdorffs
ord, att, om man går för långt i eu god lagstiftning, så verkar
den skadligt.^ Men så mycket är emellertid säkert, att orsakerna, hvarföre
jordbruket gått framåt, ligga deri, att bildade personer från embetsmannaståndet
och arméen egnat sig åt detsamma, att landtbruksskolor inrättats
och kommunikation ermi underlättats. Icke är det värdt att siiga, att det
ar bränvinslagstiftningen, som förorsakat åkerbrukets utveckling i vårt
land. Orsaken, hvarföre jag yrkar, att minimitillverkningsbeloppet måtte
sattas till hundra kannor per dygn, är den, att Första Kammaren med
'''' majoritet beslutat att bestämma denna qvantitet till 300 kannor.
Möjligen skulle nu ett sammanjemkningsförslag kunna föranleda, att Riksdagen
konime att stadna vid 200 kannor, och dermed skulle jag vara
nöjd. Eu talare, som förstår allting, bär icke aktat för rof att genom
föi vrängning af några ord. i mitt förra yttrande söka framkalla skratt.
Jag talade om. pressjästfabrikationen och icke om ättikstillverkningen. För
öfrigt unnar jag denna hans sammanställning all framgång. Jag slutar
med hvad eu af denna Kammares störste talare en gång yttrade på Rid -

Den 17 April, f. m.

dårhuset: “För utvecklingen af industri och all affärsverksamhet fordras

framför allt frihet, frihet, frihet. “

Herr Johan Olsson: Som jag icke onödigtvis vill förlänga diskus sionen,

så inskränker jag mig till att instämma med dem som yrka afslag.

Herr W ig ar dt: De många anförandena hafva hos mig stadgat den

öfvertygelsen, att maximum bör sättas till 1,000 kannor och minimum till
100 kannor.

Herr Heden b er g: Då jag anser, att det vore högst olyckligt, om

man lagstiftade så, att den gamla, så kallade husbehofsbränvinsbränningen
skulle i en kanske snar framtid återkomma, och då jag tror, att, om
minimitillverkningen nedsättes till 100 kannor per dag, detta belopp kan
tillverkas med de gamla vanliga bränningsapparaterna, helst om dervid
äfven afräknas en femtedel såsom spillbränvin, då endast 80 kannor blefve
minsta dagtillverkningen; så befarar jag detta verkligen visa på en återgång
till den af alla med så stora skäl fördömda husbehofsbränvinsbranningen.
Jag yrkar derföre bifall till Utskottets Betänkande beträffande den
dagliga minimitillverkningen och att maximum sättes till 1,000 kannor
per dag.

Herr Hedlund: Jag ber att få erkänna, att jag, då Herr Friherre von
Schulzenheim första gången yttrade sig, hörde miste, utan att jag dermed
erkänner mig hafva “förvrängt11 hans yttrande. Men då pressjästtillverkningen
i riket bedrifves vid 4 fabriker med ett tillverkningsvärde åt

113,000 riksdalers värde, och således icke synnerligt i detta afseende skiljer
sig från ättikstillverlmingen, så tror jag icke att konklusionen förändras;
det blir endast då i dess ställe af dessa 113,000 riksdalers pressjästtillverkning,
som affallet enligt Friherre von Schulzenheims mening går.till ett
värde af millioner. Jag beklagar för öfrigt, att, då denne ualare varit nog
artig att säga mig, det jag “förstår allt11, jag icke om honom kan säga
detsamma, åtminstone ej hvad denna fråga beträffar.

Öfverläggningen var slutad; och då de framställda propositionerna,
dels på bifall till Utskottets hemställan och dels på afslag derå med
tillagdt förklarande, att minsta tillverkningsbeloppet för dagen skulle utgöra
100 kannor, besvarades med blandade ja och nej samt votering derjemte
begärdes, företogs nu omröstning efter eu så lydande voteringsproposition,
som justerades och anslogs:

Den, som bifaller hvad Bevillnings-Utskottet, i fråga om minsta bränvinstillverkningsbeloppet
på dygn, hemställt å sidan 3 af dess Betänkande
N:0 16,

röste ja;

Den, det ej vill,

röste nej;

Vinner nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan, för
sin del beslutat nedsättning af minimitillverkningen till etthundra kannor
om dygnet.

Den 17 April, f. m.

Vid sedlarnes öppnande funnos 92 ja och 68 nej, och hade Kammaren
alltså bifallit Utskottets ifrågavarande hemställan.

Dernäst föredrogs Utskottets hemställan under § 4, och yttrade i
anledning deraf

Herr A. A. Anderson: I enlighet med min reservation yrkar jag,
att nu gällande maximum för tillverkningsbeloppet per dygn måtte bibehållas.
Genom borttagandet af denna inskränkning skulle ett svårt ingrepp
göras i jordbrukarens ekonomiska förhållanden, och denna binäring
dragas från jordbruket till städerna, hvilket skulle verka ganska menligt
för de från städerna aflägset boende jordbrukarne, för bvilka afsättningen
af deras produkter försvårades. Jag anhåller om afslag å Utskottets Betänkande
i denna punkt och yrkar att, på sätt Första Kammaren beslutat,
nu gällande maximum måtte bibehållas.

Flere ledamöter förenade sig i Herr A. A. Andersons yttrande.

Herr Peter Andersson: Af enahanda skäl, som jag förut under

diskussionen frambålht, yrkar jag afslag å Utskottets framställning i denna
punkt.

Herr Anders Persson: På de skäl, som flere föregående talare
anfört, yrkar äfven jag afslag å Utskottets framställning i denna punkt.

Herr Ola Månsson: Äfven jag anhåller, att nuvarande maximum

1,000 kannor må vara högsta tillåtna tillverkning per dag, hvadan jag
anhåller om afslag å denna punkt samt bibehållande af lagens nuvarande
och mera ändamålsenliga stadgande.

Vidare anfördes ej; och Utskottets hemställande afslogs af Kammaren,
som förklarade, att det nuvarande stadgandet om ett högsta tillverkningsbelopp
borde bibehållas.

§§ 6 och 7.

Utskottets tillstyrkanden och förslag biföllos.

§ 17.

Utskottets förra hemställan bifölls.

Angående Utskottets sednare hemställan yttrade

Herr Ry lan der: Redan då man höjde brän vinsskatten från 50
till 60 öre, visade det sig, att en sådan åtgärd hade ett menligt inflytande
på denna för jordbruket så väl behöfliga fabriksnäring. Att den nu
föreslagna förhöjningen skulle blifva i både ekonomiskt och statsekonomiskt
hänseende i högsta grad skadlig och ännu mera förderfva jordbrukaren
tror jag . mig med visshet kunna påstå. Brän vinstill verkningen
skulle, nemligen otvifvelaktigt minskas och följden deraf blifva, att utländskt
bränvin, isynnerhet från Danmark, lcomme att i landet ipsmugghis.

Jag vill icke bidraga till att demoralisera folket, hvadan jag yrkar
afslag å Utskottets framställning.

Den 17 April, f. m.

Herr A. A. Anderson: Jag anser, att nuvarande bränvinsskatt,
60 öre per kanna, är för hög, Och jag försökte derföre vid förra riksdagen
att få den nedsatt till 50 öre. Jag trodde nemligen då och är
fortfarande af den öfvertygelsen, att bränvinsskatt till 50 öre per kanna
skulle bereda Staten tillräckliga inkomster, samt att bränvinsbrännaren har
stor svårighet att betala en sådan skatt. Då jag emellertid icke hyser
den förhoppning, att nedsättning i tillverkningsafgiften nu skulle bifallas,
och ifrågavarande medel äro för Statens utgifter behöfiiga, får jag,
i enlighet med hvad jag i reservationen uttryckt, yrka, att Kammaren,
med afslag å Utskottets framställning, förklarar, att den nu bestämda
skatten, 60 öre per kanna, skall fortfarande bibehållas.

Herr Med in: Jag tror, att Utskottets framställning om bränvius skattens

förhöjande till 70 öre bör afslås endast af det skäl, att Staten
derigenom icke skulle beredas några större inkomster, enär bränvinstillverkningen
otvifvelaktigt skulle minskas, och Staten således erhålla mi vida
mindre inkomst än hvad nu är fallet, Jag yrkar alltså afslag i denna
punkt och förenar mig med dem, som önska bibehållande af nu stadgade
afgift eller 60 öre. per kanna af 50 % alkoholhalt.

Herr O. B. Olsson: Ändamålet med ifrågavarande förhöjning är

att bereda Staten större inkomster, men förslaget skall tvifvelsutan verka
till motsatsen. Enligt min tanke skulle många brännerier på landet komma
att nedläggas, utan synnerlig skada för dess egare, som under sednare
åren i allmänhet icke gjort några särdeles goda affärer på sin bränvinst.
illverkning. Deremot skulle, om eu större del brännerier på landet nedlades,
den mindre jordbrukaren häraf icke obetydligt lida, emedan han
för betäckande af sina kontributioner icke har någon annan inkomst än
den, som kan beredas genom försäljning af några tunnor potatis; men om
ingen afsättning till dessa finnes, utan att forsla desamma allt för lång
väg, blir den påräknade och nödiga inkomsten härigenom ganska ringa
eller ingen. Dä härtill kommer, att utländskt bränvin skulle i följd af
minskad tillverkning i landet till betydlig del insmugglas, yrkar äfven jag
afslag å Utskottets framställning och anhåller, att nu stadgade bränvinsskatt
måtte bibehållas.

Herr Sands te dt: Jag inskränker mig till att yrka afslag å Ut skottets

förslag samt åberopar såsom skäl för denna min mening, hvad
som blifvit omnämndt i Herr Medins och min egen reservation.

Herr Anders Persson: Lika med föregående talare yrkar äfven

jag, att Utskottets förslag i denna del måtte afslås, och att bränvinsskatten
måtte fortfarande komma att utgå med 60 öre per kanna.

Herr Per Nilsson från Christianstads län: Jag är af samma

tanke som föregående talare. Jag tillhör cm ort, der många brännerier
finnas, och kan upplysa, att en förhöjning i bränvinsskatten skulle icke så
mycket lända till skada för bränvinstillverkaren som för den mindre jordbrukaren,
hvilken nu på ett för honom väl behöflig! sätt får afyttra korn

Den 17 April, f. m.

och pantoffler. Härtill kommer, att denna fabriksnäring otvifvelaktigt
skulle aftyna, och att Staten således, i stället för att göra en vinst, skulle
komma att göra en ganska stor förlust. På dessa skäl yrkar lag afslag
å Utskottets förslag.

Ilerr Hörnfeldt: Utskottets åsigt, att afgiften för bränvinstillverk ning

må förhöjas till 70 öre per kanna, “med afseende å nödvändigheten af
ökade inkomster för fyllande af uppkomna statsbehof,“ tror jag vara origtig;
ty man bör väl icke af sådant skäl lägga högre skatt på en näring.
En statsbrist bör väl fyllas på annat sätt, hvadan jag yrkar afslag å
Utskottets förslag.

Herr Peter Andersson: Om jag kunnat inse, att den föreslagna
förhöjningen af bränvinsskatten skulle upphjelpa Statens affärer, skulle jag
icke vara obenägen biträda förslaget, men jag tror, att denna förhöjning
skall leda till ett motsatt resultat. Varan skulle endast blifva fördyrad,
utan att det åsyftade ändamålet vunnes. Jag vet med visshet, att bränvinstillverkuing
med en skatt af 60 öre per kanna för mången icke bär
sig, och att denna fabriksnäring gjort mångens ruin. I min hemort funnos
år 1859 tretton brännerier, men antalet utgör nu blott sju.

Fyra brännerier hafva genom vådeld förstörts och egarne till tre
hafva varit nödsakade att göra konkurs.

På dessa och af öfrige talare anförda skäl anhåller äfven jag, att Utskottets
framställning måtte afslås.

Herr Jonas Andersson: Äfven jag yrkar afslag å Utskottets

framställning. Såsom motiv för ifrågavarande förhöjning har Utskottet
uppgifvit, att man derigenom skulle bereda Staten större inkomster; men
jag är öfvertygad, att förhöjningen skulle verka i motsatt rigtning. Jag
har sjelf icke varit bränvinsbrännare, men haft beröring med personer,
som idkat sådan näring, och hvar och en, som känner till förhållandena,
vet lika väl söm jag, hvilka störa svårigheter som förefinnas för att rätt eller
med behållning drifva bränvi nstillverkniug. Denna näring tål icke någon
högre skatt. Om skatten höjdes, blefve, enligt min åsigt, följden den, att
en stor del brännerier komme att nedläggas, och att den bristande tillgång
på bränvin, som deraf uppkomme, fylldes genom smuggling. Då förslaget
således både i moraliskt och ekonomiskt hänseende är skadligt,
yrkar jag afslag å detsamma.

Herr Rosenberg: Äfven jag yrkar afslag, men icke på samma skal
som de fleste talarne anfört. Erfarenheten har visat, att statsinkomsterna
icke minskats genom förhöjning af bränvinsskatten, men hvarje gång man
höjer sådan skatt, ökas frestelsen hos dem, som vilja insmuggla bränvin,
Ju högre skatterna äro, desto mera lönar sig naturligtvis en dylik brottslig
industri, och jag vill icke biträda eller göra mig skyldig till att ytterligare
demoralisera de samhällen eller personer, som frestas att sysselsätta
sig med insmugglingar. Jag yrkar derföre, såsom jag förut sagt, afslag.

Den 17 April, f. m.

Herr Friherre Gripenstedt: Det är just icke angenämt att här

uppträda för att förfäkta eu mening, som tydligen synes strida mot Kammarens
allmänna åsigt.

Alla talare, som hittills yttrat sig, hafva nemligen enhälligt yrkat afslag
å ifrågavarande förslag. Om ej Staten behöfde ökade inkomster, så
skulle naturligtvis ingen velat föreslå en förhöjning i bränvinsskatten, ehuru
denna beskattning äfven innefattar ett moraliskt element, eller att genom
bränvinets fördyrande söka minska detsammas förbrukning. Nu behöfver
emellertid Staten ökade inkomster, och då blir frågan: huru och på hvad
sätt skall Staten lämpligast vinna sådana? Bör icke denna form för beskattning
föredragas framför andra? Här är icke fråga om att beskatta
en särskild industri. Eu sådan uppfattning är origtig. Man väljer denna
form att vid tillverkningen beskatta en vara, som belägges med konsumtionsafgift,
liksom man åsätter tull å dylika varor, hvilka utifrån införas i
landet. Men detta är blott ett sätt att upptaga skatter. Icke kan man
derföre sägas genom tullen beskatta handelsrörelsen, utan man lägger en
kousumtionsafgift på vissa varor, hvilken i form af tull förskjutos af importören,
som derför godtgöres af förbrukaren. Lika litet är det bränvinsbrännaren,
som beskattas. Han är blott en mellanhand, som vid försäljning
af varan återtager, hvad han i skatt till Staten utgifvit, och konsumenten
är den, som slutligen får betala afgiften. Man måste noga fasthålla
den principen, att man genom ifrågavarande förslag beskattar konsumenten
och icke producenten af bränvin. Men nu frågas: är bränvin
och de med denna artikel likartade produkter lämpliga föremål för beskattning?
Svårligen lärer väl detta kunna bestridas. Det är ju icke absolut
nödvändigt, att någon skall supa bränvin, dricka, arrak, konjak eller
punsch. Hvar och en förtär ju af fri vilja dessa drycker, och kali, om
han vill, undvara dem, och derigenom undandraga sig utgift till Staten.
Artikeln bränvin innehar verkligen de allra förnämsta egenskaperna, som
böra finnas för att med skäl kunna beläggas med konsumtionsskatt. Men
denna artikel har, förutom de allmänna, äfven en särskild egenskap, som
gör ''den i sådant afseende framför andra lämplig såsom föremål för beskattning.
Om nemligen konsumtion af bränvin förminskas genom hög
beskattning, så vore ju äfven dermed en fördel vunnen, ty alla äro vi vill
ense derom, att bränvinssupandet icke är någonting nyttigt, hvarken för
individen eller för landet. Om derföre, såsom åtskillige talare förutsatt,
bränvinskonsumtionen skulle minskas, vore ju detta en ren förmån. Jag
tror emellertid icke, att förhöjning af bränvinsskatten skulle föranleda till
minskning i konsumtion, utan måhända snarare för ögonblicket, genom
stegrad spekulation, uppdrifva tillverkningen. Men om man således genom
förslaget icke vinner det önskliga resultatet, att konsumtionen minskades, så
har man åtminstone i det fallet fått en ökad statsinkomst, som eljest måste
på annat sätt anskaffas.

Då man framhåller, att förhöjningen skulle bli förtryckande för tillverkningen,
så bör man också gå in i frågans detaljer och verkligen se
till, om den föreslagna högre bränvinsskatten verkligen skulle medföra så
kännbara olägenheter för tillverkaren, som man påstår. Hela skatten ligger
emellertid blott i den ränteiörlust, som uppkommer genom skilnaden af
beskattning med 60 öre och 70 öre på kannan. Skilnaden är 10 öre,

Den 17 April, f. ro.

och jag vill med ett exempel visa, huru obetydlig denna ränteförlust i
sjelfva verket är. Ett bränneri på 1,000 kannors tillverkning är nu beskattadt,
efter 60 öre per kanna, med 600 It:dr, och skulle deremot, om
förslaget att med 10 öre böja skatten bifalles, komma att påföras eu skatt
af 700 R:dr. Den ökade beskattningen af 100 R:dr skulle således medföra
eu ränteförlust af 6 R:dr. Om nu denna förlust fördelas på 1,000
kannor, så förhöjes värdet af hvarje kanna bränvin med en ringa bråkdel,
eller omkring ‘/2 öre. Jemför man åter ränteförlusten af 6 R:dr med de
förmåner, som blifvit för bränvinsbrännare i nästa punkt af Utskottets
Utlåtande föreslagna, så skall man finna att, derest samma punkt af Kammaren
godkännes, hela ränteförlusten på 1,000 kannor bränvin blir 1 R:dr
50 öre. Vid sådant förhållande kan jag ej inse, huru denna ytterst obetydliga
ränteförlust genom förböjd bränvinsskatt skulle medföra den påföljd,
att hela denna näring skulle upphöra eller komma att gå under,
såsom man förespeglat. Ett sådant påstående har icke någon grund i
faktiska förhållanden. Med fästadt afseende å hvad jag sålunda anfört,
tror jag, att hvar och eu bör kunna inse, att ifrågavarande förslag åstadkommer
endast eu högst obetydlig ränteförlust för bränvinstillverkare, som
får sitt åter af konsumenten, men deremot en väsendtlig och nödig inkomst
för Staten. Ogillar man förslaget, skall man säkerligen nödgas att
på ett långt mera kännbart och betungande sätt upptaga inkomster, för
att fylla Statens behof. Skulle deremot konsumtionen af bränvin genom
bifall till förslaget, emot förmodan, komma att minskas, nå väl! då bar
man ju åtminstone i detta afseende vunnit ett godt; och det synes mig
således, att Kammaren bör under alla omständigheter ej tveka att åtaga
sig den ifrågasatta förhöjningen af bränvinsskatten.

Herr Friherre Alströmer: Hvad bär blifvit yttradt om att genom

den föreslagna förhöjningen i skatten statsinkomsterna icke skulle förökas,
bar redan af en föregående talare blifvit närmare belyst, dervid han tydligen
ådagalagt, att det icke kan fela att Statens inkomster blifva större.
Att detta behöfs det veta litet hvar, särdeles sedan Riksdagen nu beslutat,
att 1866 års bankovinst icke skall ingå till Statsverket under loppet af
nästa år. För min del vet jag intet annat sätt att anskaffa nödiga medel
för statsbehofvens fyllande, än att höja bevillningen vare sig i ena
eller andra formen. Beträffande det emot skatteförhöjningen anförda skälet,
att frestelsen till insmuggling i riket af utländska spritvaror skulle
blifva större, så tror jag att denna farhåga är öfverflödig och ogrundad.
Det gifves intet land. der man får spritvaror för så godt pris som här i
Sverige, ty bär tillverkas denna vara i sådant öfverflöd, att priset håller
sig på den möjliga lägsta punkt. Att genom varans fördyrande förminska
konsumtionen deraf, kan, när man tager den moraliska sidan af saken i
betraktande, ej annat än anses önskvärdt af hvarje fosterlandsvän, som
älskar att se folket i sedligt afseende höja sig. Redan nu med den tillverkningsskatt
af 60 öre per kanna, som är bestämd, finnes för lurendrejarne
ett ganska betydligt premium, så att någon ökning uti bränvinsskatten
sannolikt ej kommer att föranleda smuggling i större skala.

På de skäl jag nu haft äran anföra anhåller jag om bifall till Utskottets
förslag.

Den 17 April, f. m.

Herr C. A. Larsson: Äfven om jag hade anledning förmoda, att
Statens inkomster på denna väg kunde förökas, så har jag dock mina skäl
att motsätta mig förslaget om förhöjning i bränvinsskatten. Tager man i
betraktande, hvilka som betala denna skatt, så befinnas de vara de mindre
väl lottade medlemmarne i samhället eller arbetareklassen. För hvarje
öre, hvarmed vi beskatta supen, så taga vi lika många ören från arbetarens
utsvultna hustru och barn. Jag vill ingalunda taga suparnes parti, men
erfarenheten visar, att ju dyrare bränvinet är, desto svårare är det för
arbetaren och hans familj att draga sig fram. Af dessa skäl tror jag, att
denna Kammare bör undvika att lägga skatt på den samhällsklass, som
minst kan uthärda den. Jag yrkar afslag å denna punkt i Betänkandet.

Herr Jan Andersson: För min del tror jag icke, att det är skäl att
höja bränvinsskatten. Denna förhöjning skulle efter min öfvertygelse motverka
syftemålet dermed och föranleda minskning i bränvinstillverkningen.
Vidare komma utländska spritvaror att i större mängd införas i riket.
Jag yrkar derföre, att den nuvarande skatten af 60 öre per kanna må
bibehållas.

Herr Hedengren: Då frågan om nedsättning i minimum af det
kannetal, som på dygnet får tillverkas, inom Kammaren diskuterades, var
jag frånvarande, ehuru jag önskat yttra mig i denna fråga. Jag får nu i
stället begagna tillfället uttala mina åsigter i ämnet och dervid tillkännagifva,
att jag vill göra allt för att fördyra denna förderfliga vara och äfven
på detta sätt söka minska bruket deraf. Någon olägenhet i afseende på
Statens inkomster af att man kommer att supa mindre än förut kan jag
ej finna. Tvärtom. Superiet är vårt folks största nesa och bidrager i
väsendtlig män till förslappande af dess fysiska och moraliska kraft, på
samma gång fattigdomen och eländet ökas. Alla åtgärder, som försvåra
hränvinssuperiet, böra således vidtagas, och eu bland dem är höjandet åt
bränvinstillverkningsafgiften. Att derigenom insmuggling i riket af utländska
spritvaror skulle tilltaga, tror jag vara föga sannolikt, då, efter hvad
som blifvit mig sagdt af eu representant från Skåne, frestelsen till lurendrejeri
med den nuvarande skatten är så stor, att eu förhöjning derå ej
gerna kan hafva någon verkan i detta afseende.

Se vi på den nationalekonomiska sidan af bränvinsproduktionen och
betänka hvilka ofantliga qvantiteter säd, som härtill användas och i min
tanke bortkastas, så måste vi erkänna, att det är en stor nationalekonomisk
förlust att i denna form använda vår spanmål i stället för att gifva det,
som ej erfordras till föda för menniskorna, åt våra kreatur, och dymedelst
uppdrifva afkastningen af ladugårdarne. Egnade vi oss mer deråt än åt
bränvinsproduktion, skulle vårt land snart höja sig i ekonomiskt och moraliskt
hänseende.

Erinran oss huru mycket ladugårdsproclukter det lilla Danmark exporterar!
Dess export af sådana produkter är vida större än vår. Holstein
ensamt exporterar ladugårdsproclukter, i värde motsvarande 10 gånger
Sveriges hela jerntillverkning.

Om vi i stället för att bränna bränvin egnade oss åt boskapsskötsel,
skulle vi kunna exportera mejeriprodukter i sådan mängd, att vi ej skulle

Den 17 April, f. m.

i clot afseendet behöfva stå tillbaka för de nu nämnda länderna. Hvad är
det då vi nu exportera? Bränvin kanske? Nej, allt hvad vi tillverka
supes upp inom landet. Vilja vi förbättra vårt jordbruk, så låtom oss
förädla så stor del som möjligt af dess afkastning i form uf gödkreatur
och mejeriprodukter, och vi skola derigenom göra oss till ett välmående
och mera sedligt folk. — Förlidet år exporterade jag till England gödda
oxar, qvigor och får. Efter afdrag af alla kostnader, såsom frakt- och
assuransafgifter, provisioner in. in., tick jag i ren behållning Il:dr 4,03 å
4,31 per 20 skålpund lefvande vigt för boskapsdjuren och 6 Rall'' 10 öre por
20 skålp. lefvande vigt för gällgumsarne. Ett års-gammalt får blef sålunda
betaldt med circa 45 R:dr. För smör, ehuru dess något för starka färgning
klandrades, har jag i London fått ett sådant pris, att, alla kostnader
afräknade, behållningen belöpte sig till circa 80 öre för skålpundet. Ostproduktionen
har ock visat sig så lönande, att derigenom en kanna mjölk
kan realiseras till circa 30 öre. Om vi således förädlade jordbrukets alster
till gödboskap samt mejeri- och ladugårdsprodukter, skulle alla jordbrukare,
äfven de mindre, vinna derpå, för att icke tala om den moraliska
vinsten af bränvinstillverkningens och superiets minskande. Ju mer bränvinet
fördyras, dess mindre alkohol med alla dess förfärliga verkningar
konsumeras af vårt folk. Af alla dessa skäl kan jag ej nog varmt förorda
alla sådana åtgärder, som förminska tillgången på denna förderfliga vara.
Jag tillstyrker bifall till Utskottets Betänkande i denna punkt.

Herr Ola Månsson: På samma skäl, som af flere föregående talare
blifvit anförda, och i synnerhet af Herr C. A. Larsson, hvilken i det närmaste
uttalat min åsigt, anhåller äfven jag om afslag å Utskottets förslag och
bibehållande af den nuvarande och mer än tillräckligt höga tillverkningsafgift,
60 öre per tillverkad kanna bränvin, hvarom proposition anhålles.

Herr Jonas Andersson: Här hafva anförts två olika motiv för

Utskottets förslag, det ena att derigenom konsumtionen af bränvin skulle
minskas, och det andra att större inkomster skulle beredas Staten. Dessa
motiv kunna dock ej förenas. När jag sist hade ordet, sökte jag visa
osannolikheten af högre statsinkomster på denna väg. Val har en föregående
talare velat bevisa, att denna förhöjning af 10 öre vore en obetydlighet,
som ej skulle bidraga till minskning i bränvinstillverkningen.
Jag är dock fortfarande öfvertygad om motsatsen, ty af flera bränvinstillverkare
har jag hört sägas, att de icke hafva någon annan behållning af
denna näring, åtminstone på sednare tider, än dranken. Då så är förhållandet,
så måste väl en förhöjning i skatten med 10 öre per kanna nödvändigt
medföra en förlust för bränvinsproducenterne motsvarande skilnaden
mellan gamla och nya skatten eller 10 öre per kanna. Fördenskull
tror jag det vara bäst att bibehålla den nuvarande skatten och att ej
genom en förhöjning deraf äfventyra en minskning i statsinkomsterna. Jag
medgifver väl, att det skulle vara ganska lyckligt, om superiet minskades,
men tror att detta icke skulle komma att ske genom skatteförhöjning,
emedan bränvin komme att insmugglas i riket i vida större partier än
hittills. Här har visserligen sagts, att denna olagliga handtering redan

76 Den 17 April, f. in.

nu är ganska lönande, men den blir det än mera, om bränvinet blir 10
öre dyrare per kanna.

Som det ovilkorligen komme att leda till förlust för Staten och bidraga
till folkets ytterligare demoralisation på åtskilliga ställen, der lurendrejeriet
bedrifves, så kan jag ej finna annat, än att det vore i hög grad
oklokt att höja bränvinsskatten, hvarföre jag förnyar min anhållan om anslag
å Utskottets Betänkande i denna punkt.

Herr Jöns Pehr sson: Jag skulle visserligen ej behöft yttra mig
i denna sak, ty densamma har under diskussionen blifvit tillräckligt utredd.
Men en talare har sagt, att genom bränvinsskattens förhöjande
superiet ingalunda komme att minskas. Detta tror jag tyvärr är sannt.
Jag vill fråga den ärade talaren, hvem är det som får betala donna skatt?
Jo, det är den fattige arbetaren. Denne talares system är och bär vant
att undertrycka de inhemska näringarne och befordra införsel af utländska
varor.

Hvarthän ett sådant system leder är väl icke svårt att säga. Vill
man hafva fattigvårdsafgifterna större än hittills, så höj bränvinsskatten!
Men icke erhåller man genom en sådan åtgärd större statsinkomster. Huru
vill man då anskaffa medel för statsbristens afhjelpande. Jag vet icke
något bättre, för folket mindre betungande sätt än att minska statsutgifterna.
Det är detta, som jag kanske både i tid och otid har framhållit,
ehuru mina bemödanden tyvärr krönts med föga framgång. Jag vill dock
ej misströsta om bättre lycka i framtiden och skall då veta att taga tillfället
till besparingar bättre i akt. Förhöjningen af bränvinsskatten bestrider
jag hufvudsakligen af det skäl, att den träffar de fattige arbetare.
Att det icke kan vara af egen fördel, som jag motsätter mig förhöjningen
torde af en hvar inses, då jag nu försäkrar, att jag icke tror mig hafva
förtärt sammanräknadt en half kanna bränvin, sedan jag kom till Riksdagen.

Herr Eric Er sson från Gefieborgs län: Jag representerar en ort,

der intet bränvin tillverkas, och kan således icke sägas föra bränvinsproduktionens
talan, då jag yrkar utslag å Betänkandet. Men jag gör det,
emedan jag tror, att bland de fattiga klasserna, som mest förtära bränvin,
eländet skulle blifva än större, derest priset å kannan bränvin höjdes
med de föreslagna 10 örena. Man har visserligen sagt, att superiet härigenom
skulle aftaga. Men jag kan dessvärre ej hoppas det, och det så
mycket mindre, som sjelfva förhöjningen föreslagits i afsigt att bereda Staten
eu ökad inkomst, hvilket iindamål ju ej skulle vinnas, derest superiet
minskades. Hade man för afsigt att hämma denna last, då vore det
enklast att förbjuda brän vinsbränningen; men då man ej vill uttaga ett
så våldsamt steg, så torde det vara bäst att blifva på den punkt
man är.

Jag hemställer slutligen, hvad man skulle tänka om Representationens
rättvisa, om man nu lade större skatt på bränvinet, den af folket i allr
mänhet mest konsumerade spritdryck, då sednaste Riksdag nedsatte tullen
å de viner, som af de förmögnare klasserna åtnjutas, och derigenom lättade
tillgången till dessa. Jag yrkar af slag å Betänkandet.

Den 17 April, f. m.

Herr Key: Uti verldslig» ting är det nog icke tron, som frälsar,

utan det är otron. Ocli jag må bekänna, att jag är tviflare i fråga om
eu talares här framställda påstående, att det icke är bränvinsproducenten,
som drabbas af den föreslagna skatten, utan att denna uteslutande kommer
att betunga bränvinskonsumenten. Om detta verkligen blefve förhållandet,
så följde ju deraf, att bränvinspriset skulle stiga i jemnt samma
proportion, som skatten ökades. Men nu känner man likväl, att bränvinet
stod i högre pris, då skatten var 50 öre, än det gör för närvarande,
då skatten är 60 öre. Må man derjemte erinra sig, hvilket språk som
ansågs fördelaktigt att begagna, då den Franska handelstraktaten genomdrefs.
Detta skedde gudbevaFs! i konsumentens, den stora allmänhetens
intresse — och det var med eu verkligen rörande ömhet, som detta intresse
omhuldades och försvarades, men det gällde då konsumtion af utländska
viner, nu gäller det blott en inhemsk näring. Jag nekar icke
att det är stil i allt detta, men det är — barockstil. Sjelf har jag aldrig
varit producent och högst sällan konsument af det ifrågavarande fabrikatet.
Jag älskar icke denna näring, jag bekänner det öppet, men jag älskar
ännu mindre att begå någon orättvisa, och aldra minst derför att
produktionen är Svensk. Må detta vara våra ideologer förbehållet. Att
producenten redan nu är mer än tillräckligt beskattad, framgår bland
annat deraf, att motion vid denna riksdag blifvit väckt om, att Staten
skulle såsom skatt vara skyldig mottaga hälften af den producerade
varan.

Jag ber att få derjemte anmärka, att den närmaste följden af skatteförhöjningen
sannolikt blir en betydlig tillväxt af det lurendrejeri, som i
en redan allt för stor skala bedrifves öfver Öresund. Utom det demoraliserande
inflytande, som denna brottsliga handtering utöfvar på samhället
i dess helhet och särskild! på befolkningen i den ort, der smuggling bedrifves,
så paralyseras äfven härigenom i sin mån den afsedda förhöjningen
i statsinkomsten.

Och slutligen torde det icke vara ur vägen att erinra om ett gammalt
förbisedt ordspråk: “att en bonde på sina fotter är större än en herre på
sina knän“, på knä för den utländska kapitalisten och fabrikanten.

Herr August Anderson: Under den föregående diskussionen har

man framställt en sats, som jag ej kan gilla. Man bär sagt, att bränvinsskatten
vore så särdeles lämplig till fyllande af statsbehofven, emedan
den lemnade så rikliga tillgångar, men ändå vore af den beskaffenhet, att
den kunde undvikas. Det är godt och val; och man kunde i konseqvens
härmed tänka sig, att man ur denna skatt toge dubbelt så många millionor
som nu, och dermed helt lätt och ledigt betäckte större delen af
statsutgifterna. Men om man å andra sidan betänker hvad Herr Carl
Anders Larsson påpekat, eller hvilka de äro, som få släppa till största
delen af denna skatt, så finner man, att medaljen har en frånsida, att
när den fattiga befolkningen — ty den förmögnare klassen förtär jemförelsevis
endast obetydligt bränvin — får släppa till 8 till 9,000,000 R:dr,
så tål den verkligen ej mera. Den ifrågasatta förändringen skulle dessutom
nödvändigt föranleda eu betydlig tillökning i den olagliga införseln; lurendrejeriet
skulle tilltaga allt mera och mera, och skattens ändamål, den för -

78 Den 17 April, f. in.

höjda statsinkomsten, på detta sätt helt och hållet förfelas, .lag yrkar
afslag å Betänkandet.

Herr Lass Olof Larsson: De talare, som här uppträdt och yrkat
afslag å den af Utskottet föreslagna förhöjningen i bränvinstillverkningsafgiften,
hafva såsom ett bland de hufvudsakligaste skälen anfört, att en
högre beskattning än den nuvarande skulle komma att förorsaka stor
minskning i bränvinstillverkningen och följaktligen minskning i superiet;
och jag har så mycket större anledning att antaga det vara rigtigt och
grundadt, som flere af dem, som representera de orter, der bränvinstillverkningen
är störst, försäkra, att en gifven följd af skatteförhöjningen
skulle vara förminskning i tillverkningen. Det är ditåt jag vill. Och om
icke andra skäl förefunnes, skulle jag ändå rösta för bifall till Utlåtandet.

Under frågans behandling har man satt bränvinsförtäringens minskning
i sammanhang med den stigande upplysningen. Det förvånar mig
nästan, att man ej från samma orsak kunnat leda sig till en annan verkan,
nemligen lurendrejeriets aftagande. Men emot förmodan säger man
nu, att lurendrejeriet skall komma att ökas, derest skatten höjes. Man
har likväl alltför länge och ofta begagnat detta skrämskott, för att det
skulle kunna inverka på någons öfvertygelse, och det finnes dessutom andra
utvägar att förekomma detta onda.

Eu talare har sagt, att det förnämsta skälet, hvarföre han ville utslå
Betänkandet, låg deruti, att genom en förhöjd skatt den fattige arbetaren
skulle, för att erhålla eu sup, tvingas att rycka det sista öret från hustru
och barn och bära det till krogen. Jag tror mig vara en lika varm vän
till den fattige arbetaren som trots nämnde talare, men jag tror det oaktadt
icke, att man genom att lätta tillgången till bränvin gör arbetaren
en så stor tjenst. Den, som sjunkit så djupt, att lian kan beröfva sin
familj det sista öret för att förvandla det i bränvin, lian blir ej hjelpt,
om denna dryck kostar 10 öre mindre per kanna, ty han super antagligen,
så länge penningarne räcka. Snarare skulle jag tro. att det vore en
vinst för honom, om bränvinet är något dyrare, ty derigenom blir han
något mindre drucken för sina penningar. Jag ömmar det oaktadt lifligt för
den fattige, och är ju sjelf representant för en fattig ort, men der lyckligtvis
bränvinstillverkning icke eger rum.

På alla dessa skäl äfvensom på de förut af åtskillige talare anförda,
yrkar jag bifall till Betänkandet.

Herr K inmanson: Det är icke utan intresse att observera, huru ledes

samma invändningar, som nu framkastas emot Utskottets förslag,
hafva blifvit använda vid föregående skatteförhöjning å denna artikel, och
huru erfarenheten emellertid utfallit till fördel för den beträdda vägen.

Så har man nu uttalat farhågor för ett tilltagande smuggleri, derest
skatten ökades. Samma erinran framställdes, då skatten höjdes från 50
till 60 öre. Vi känna likväl nu mera, att det insmugglade bränvinet endast
utgör en obetydlig, försvinnande anpart af det inom landet tillverkade.
Vidare befarar man en betydligt minskad bränvinstillverkning, eller
egentligen att, — såsom följd deraf, skatten ej skulle komma att medföra

Den . 17 April, f. m.

sitt ändamål — förökad statsinkomst — utan snarare kunna motverka detsamma.
Men erfarenheten visar, att efter sednaste förhöjning af tillverkningsafgiften
bränvinstillverkningen icke blott hållit sig uppe vid samma
qvantitet som tillförene, utan stigit ej obetydligt derutöfver. Då den år
1801 utgjorde omkring 14,000,000 kannor, uppgick den 1865 till ej mindre
än omkring 16,500,000 kannor. Dertill kommer nu mera en omständighet,
som är af ganska väsendtlig inverkan, den nemligen, att, då bränvinet
vid tidpunkten för sednaste skatteförhöjning var inskränkt till den
inhemska konsumtionen, så är för tillverkare af bränvin numera genom
nyligen vidtagna åtgärder tillfälle beredt att, vid prisfall inom landet,
utskeppa varan, då restitution af afgiften erhålles.

Man har slutligen anmärkt, att skatten tyngst skulle drabba de
mindre bemedlade och den stora mängden af de arbetande klasserna. Jag
erkänner, att denna anmärkning är behjertansvärd. Men det finnes ock
en annan faktor, som härvid ej får uteglömmas ur räkningen — det är
statsbehofven — Staten behöfver nu betydande tillgångar. För deras fyllande
liv ändock bränvinsskattens ökande måhända en af de minst kännbara
utvägarne. De Herrar af Kammaren, som med så varmt deltagande
yttrat sig till förmån för de obemedlade, hafva, så vidt jag förnummit,
ej uppgifvit något sätt till statsinkomsternas ökande, något sådant medel
till betäckande af statsbristen, som icke på samma gång inneburit en kännbar
olägenhet för en stor del af folket. Låtom oss taga ett exempel och
föreställa oss, att till fyllande af statsbehofven det befunnes nödvändigt
att höja antingen bränvinsskatten eller den direkta bevillningen; och jag
förmodar då, att af dessa begge skatter den sednare skulle karm as
tyngst, samt att, derest den stora mängden sjelf egde valfrihet beträffande
den ena eller andra skatten, man utan tvekan skulle föredraga den förra.
Men någon annan utväg än direkt bevillning lärer väl ej återstå, om Kammaren
successivt vägrar all förhöjning i indirekt skatt.

Det återstår således — jag upprepar det — för dem, som yttra sig
såsom förande de obemedlades talan, att besvara den enkla frågan: Hvarifrån
skola tillgångar tagas utan olägenheter, eller utan att de mindre bemedlade
träffas af större olägenheter, än de äro, som kunna rimligtvis
härflyta af bränvinsskatten?

Jag vill slutligen ej lemna oanmärkt, att Sverige torde hafva lindrigare
bränvinsskatt än dess grannländer. Sålunda finnes den utgöra i
Norge något öfver 97 öre för kannan, i Finland mera än 1 Rall- och i
England omkring 4 R:dr för samma mått. Detta synes ådagalägga, att
här i landet skatten verkligen kan utan svårare påföljder sättas något
högre än den nuvarande; hvilket jag ock anser böra ske, sedan sig visat,
att förhöjningen är ur finansiel synpunkt påkallad.

Jag hemställer om bifall till Utskottets Utlåtande.

Herr Rön blad: Diskussionen har redan så länge fortfarit, att jag

ej vill uttänja densamma, utan åtnöjer mig att instämma med Herr Hedengren
och på de af honom anförda skäl yrka bifall till Utlåtandet. Om
jag skall välja emellan bränvinsskatt och direkt bevillning, sä kan jag ej
annat än föredraga den förra. Och om jag till hvar och en af mina
kolleger från Norrland ställde samma fråga, så skulle jag erhålla ett en -

Den 17 April, f. m.

hälligt instämmande uti denna min åsigt. Och säkert är, att man genom
ett afslag å Betänkandet ingalunda gör det allmänna någon tjenst. Utgifterna
skola fyllas, och det kommer då att ske i en än obekvämare och
mera betungande form. För min del kan jag ej heller utfinna anledningen
till det stora deltagande, man, med anledning af denna skattefordran, ådagalagt
för de mindre bemedlade. Är bränvinet för dyrt, så måste konsumtionen
inskränkas, det är alltsammans; och den skall vara bra skarpsynt,
som deri skall upptäcka en anledning till bekymmer. Den enda
betänklighet, som i någon mån inverkat på mig, har varit den, att smugglingen
möjligen skulle komma att tilltaga i någon betydligare mån, men
jag har äfven låtit den fara, sedan frågan härom blifvit af föregående talare
förtjenstfullt utredd.

Jag yrkar på dessa skäl bifall till Betänkandet.

Herr Friherre von Schulzenheim: Jag anser frågan hafva blifvit

under diskussionens lopp fullständigt utredd, och föreställer mig derföre,
att jag endast går Kammarens billiga anspråk till mötes, då jag afstår
från ordet.

Herr Reutercrona: Enligt min åsigt är brän vinslagstiftningens

förnämsta och högsta ändamål, icke ekonomiskt, utan sedligt, nemligen att
söka inskränka den skadliga förbrukningen af bränvinet eller missbruket
i dess användande, dertill obestridligt medverkar varans fördyrande, som
blir en naturlig följd af förhöjd beskattning. Derföre, och utan afseende
å huruvida det medför ökad eller minskad statsinkomst, förordar jag den
föreslagna förhöjningen i tillverkningsafgiften och bifall till Utskottets Utlåtande
härom.

Herr Hedlund: Jag hade ej ämnat yttra mig i förevarande ämne;

men satser hafva här blifvit framställda, som jag omöjligen kan låta passera
oanmärkta. Om det är sannt, hvad en aktad representant för Tjust
yttrat, att den ökade beskattningen af bränvinet ej höjer dess pris, så
måste den aktade ledamoten från Sunnerbo hafva haft orätt, då han förmenat,
att den förhöjda algiften skall pressa ut den sista fyrken ur den
fattiges fickor. I sj elfva verket hafva begge dessa Herrar orätt. Många
andra faktorer än skatten inverka på brän vinspriset. Jag behöfver blott
nämna vexlingarne i spanmålens och öfriga råämnens pris, förbättrade
methoder för tillverkningen in. in. sådant. Dessa förhållanden, af de värde
ledamöter^ helt och hållet förbisedda, hafva kunnat verka derhän, att
prisskilnaden å bränvinet ej stigit i samma mån som bränvinsskatten
ökats. Men äfven då skatteförhöjningen verkligen medför en prisstegring,
såsom den måste göra, så följer deraf ingalunda, att den fattige
arbetaren derpå skall blifva ruinerad, ty först och främst står den utvägen
onekligen öppen att förtära eu eller annan sup mindre i månaden,
och för det andra kunna de husbönder, hvilka i likhet med flere af de
Kammarens ledamöter, som i denna Iråga uppträda hysa ett så lifligt
deltagande för arbetsklassens bästa, höja arbetarens årslön med det ringa
beloppet af 1 R:dr 20 öre, hvarigenom han vore i tillfälle att fortfarande

förskaffa

Den 17 April, f. m.

förskaffa sig sina tolf kannor bränvin, eftersom han nu en gång för alla
icke kan umbära dem.

Slutligen måste jag vända mig till de talare, som i tid och otid upprepa
att vårt finanssystem är källan till allt betryck, allt ondt, som händt,
händer och kan hända vårt land. Den grund, hvarpå man för denna
gång stödt detta påstående, har varit endast ett nytt påstående eller förmenande,
enligt hvilket det skulle ingått i sednare tiders finanslagstiftning
att med hög tull belägga sådana importartiklar, som äro föremål för den
obemedlades förbrukning, hvaremot de artiklar, som bidraga till det förfinade
lifvets behag eller njutning, och som äro åtkomliga endast för de
förmögnare klasserna, äro åsätta så låg full som möjligt. Jag protesterar
på det lifligaste emot sadana påståenden. De tullnedsättningar, som under
sednare aren egt rum, hafva snarare varit till fördel för den stora,
konsumerande allmänheten än för de förmögnare klasserna. Så har t. ex.
salttullen vid sednare riksdag blifvit borttagen. Ett enda öres nedsättning
i tullen å raffinadsocker har bered t allmänheten eu vinst af omkring
400,000 Ii:dr. Tullnedsättningarne på bomulls- och yllevaror hafva skänkt
konsumenterna flora millioner årligen. Det är med dessa förhållanden för
ögonen besynnerligt att höra sådana förebråelser emot frihandelssystemet
upprepade och åter upprepade. Om tullnedsättningar äfven egt rinn å en
mängd finare artiklar, så har ett af de hufvudsakliga skälen dertill varit
de försnillningar åt mångahanda art, som höga tullsatser framkallat.

Jag vill lör tillfället ej inlåta mig på frågan derom, huruvida den
föreslagna förhöjningen af bränvinsskatten i alla hänseenden är lämplig
eller icke. Så mycket kan jag likväl tryggt påstå, att Sveriges arbetare
lika litet som vid en föregående förhöjning af skatten skulle komma ått
förlora något på en sådan åtgärd.

Herr Friherre Oripenstedt: Jag ber att endast med några ord

få bemöta ett par anmärkningar, som under den föregående diskussionen
blifvit framställda, och hvilka jag anser icke böra passera utan närmare
belysning. Jag tror, att bland samtliga de skäl, man anfört emot den
ifrågasätta skatteförhöjningen, egentligen endast tvenne ega någon större
vigt och betydelse. Det första är den förmenta vådan att genom berörda
åtgärd uppmuntra olagligt införande af spritdrycker; det andra: att skatteförhöjningen
skulle i främsta rummet träffa de obemedlade klasserna eller
dem, som minst äro i stånd att bära skatten.

Hvad nu den första invändningen vidkommer, så är jag öfvertvgad,
att faran f ör någon betydligare tillväxt i smugglingen ej är så stor, som
man föreställt sig. Jag kan i afseende härå åberopa mig å en närmare
kännedom af detta ämne, enär det varit min skyldighet att inhemta den
möjligast noggranna kunskap om myckenheten af det bränvin, som genom
smuggling verkligen införts i landet, samt om det inflytande, som dymedelst
utöfvades a den inhemska tillverkningen; och jag kan derföre, på
grund af upplysningar dels från tullverket, dels äfven från Danmark, med
fullkomlig visshet påstå, att lurendrejeriet, ehuru det utbreder sig i en
mängd- fall, dock till sitt slutliga resultat, eller sjelfva summan af det
olotiigen in! orda brän vinet, ingalunda är så farligt, som man föreställer
Riksd. Prof. 1861, 2 Afd. 4 Band.

Peri 17 April, f. m.

sig. Detta förklaras äfven tillräckligt af det sätt, hvarpå smugglingen bedrifves
— i små fastager eller bläsor, som föras öfver från Danmark till
Skånska kusten, der nedsänkas, samt sedan vid lägligt tillfälle upptagas
och införas. Redan detta antyder, att qvantiteten smugglad t bränvin ej
kan vara så synnerligt stor; och jag tror mig komma det verkliga förhållandet
ganska nära, då jag antager densamma uppgå till högst 2
å 300,000 kannor per år. Jag medgifver, att detta i allt fall kan tyckas
vara ett icke ringa belopp, men i förhållande till den inhemska tillverkningen
af 15 till 16,000,000 kannor betyder det ändock föga. Allraminst
kan jag föreställa mig, att eu tillökning i skatt af 10 öre per
kanna skulle kunna medföra någon så väsendtlig tillväxt i smugglingen,
att derigenom den inhemska tillverkningen skulle erfara den ringaste olägenhet,
helst som erfarenheten i flera grannländer gifvit vid handen, att
denna tillverknings säkerhet, likasom Statens rätt och fördel låta sig förenas
med ett ännu vida högre skattebelopp än det nu ifrågasatta. Under
sådana förhållanden tror jag, att man ej får tillmäta det nu berörda argumentet
synnerligt värde.

Det andra skälet, som jag velat upptaga, var den förmenta orättvisan
af denna beskattning, såsom uteslutande träffande det mindre bemedlade
folket. 1 fråga härom her jag likväl få påpeka, att man, för ett oväldigt
bedömande af saken, måste taga hänsyn dertill, att Staten, för fyllande
af sina behof, ej är hänvisad allena till denna inkomst, utan till en mångfald
af äfven andra skatter, deraf åtskilliga företrädesvis träffa den större
förmögenheten, äfvensom att bränvinsskatten ej är inskränkt till blott
finkel eller de gröfre bränvinssorterna, utan jemväl träffar de dyrare slagen,
såsom rom, konjak och arrak in. m., samt således också de mera
bemedlade folkklasserna. Med hänseende till dessa faktiska förhållanden
synes det mig, att man för det påståendet, att skatten skulle träffa allenast
de mindre bemedlade, icke eger särdeles grundade anledningar.

Slutligen bör jag äfven bemöta det af en talare bakom mig framkastade
påståendet, att det skulle ligga i det s. k. “systemets11 tendens,
att genom finanslagstiftningen framför allt fördyra de mindre bemedlades
lefnadskostnader. Jag bestrider detta på det kraftigaste och bestämdaste.
En föregående talare har visserligen redan förut upptagit detta ämne och
visa1;, att lagstiftningens tendens just varit den motsätta — men jag tillåter
mig dock i korthet tillägga något till ytterligare bestyrkande häråt.

Så hafva under den sednaste perioden alla indirekta skatter å de för
menniskans behof'' oundgängligaste förnödenheterna blifvit borttagna. Några
tullar å lifsmedel af absolut nödvändighet finnas ej längre. Betydliga
lättnader hafva äfven inträdt för tillfredsställandet af de vigtigaste behofven,
som höra till den mänskliga beklädnaden. Jag kan med siffror visa,
ehuru detta för ögonblicket skulle blifva för vidlyftigt, att, med afseende
blott å bomullsfabrikat ernå, tulhiedsättningarne från är 1852 ä utländska
sådana varor samt deraf förorsakade prisnedsättning å de inom landet
tillverkade varor af samma slag hafva beredt konsumtionen eu fördel, som
lågt beräknad uppgår till mera än 10,000,000 R:dr. Det kan jemväl med
siffror visas, att under samma tid nedsättningen uti konsumtionsutgiften
å yllevaror förminskat den konsumerande allmänhetens lefnadskostnader
med mer än 5,000,000 R:dr, och att borttagandet af tullen å hudar och

Den 17 April, f. m. gg

skinn samt tullnedsättningen för läder utgör en lindring i kostnaden för
dessa artiklar till omkring 2,000,000 R:dr. På samma sätt skulle ännu
många andra dylika förhållanden kunna anföras, men jag vill blott tillägga
ett, För redskap, maskiner och verktyg, Indika nu äro tullfria, erlades
förr en tull af 25 procent, och då importen häraf uppgår till mellan 2
å 3,000,000 R:drs värde, så besparas vid anskaffningen af dessa medel för en
vidare produktion således 6 å 700,000 R:dr årligen.

Jag hemställer, om det icke vittnar om föga kännedom rörande hithörande
förhållanden eller om något ännu sämre, då man under sådana
omständigheter vill påstå, att skattenedsättningarne ej blifvit tillämpade
just på sådana produkter, som ingå i den stora allmänhetens förbrukning,
eller att de icke kommit de mindre bemedlade till godo.

Man har äfven sagt, att bränvinsskatten ej skulle träffa konsumtionen
utan tillverkningen, och som bevis derpå åberopat, att bränvinspriset ej
skulle ökat sig, på samma gång som skatten höjdes. Denna bevisning är
dock i och för sig sjelf alldeles för otillräcklig och svag. Ty såsom redan
blifvit anmärkt, måste äfven andra faktorer äii skatten tagas med i
beräkningen. Om händelsen t. ex. gjort, att rågpriset före skatteförhöjningen
^ statt till 20 R:clr för tunnan men derefter sjunkit, t. ex. till 12
Rall'', så är det klart, att denna omständighet har ett vida större inflytande
på bränvinspriset, än en skatteförhöjning af 10 öre per kanna bränvin
någonsin kan hafva.

Jag har ej velat underlåta att yttra dessa ord, ehuru det blifvit
ganska ofullständigt; och jag vidhåller, på grund af hvad jag nu haft
äran anföra,, min åsigt, att den föreslagna skatteförhöjningen bör godkännas,
såsom i alla hänseenden lämplig och ändamålsenlig.

Herr Berg er: Redan den omständigheten, att somlige af den ifrågasatta
skatteförhöjningen väntat sig ökade statsinkomster, andra deremot
förminskning af konsumtionen och följaktligen minskning i statsinkomsterna,
bör utgöra en tillräcklig anledning att heldre behålla hvad man
har än att antaga ett förslag, hvars följder man ej med visshet kan beräkna.
Det är ej heller forsta gången man framställer ett sådant förslag,
ty något hvar torde erinra sig, att vid sednast® Riksdag den Kongl. Propositionen
begärde förhöjd skatt å bränvin, hvilket dock af Rikets Ständer
afslogs.

iSTi är emellertid förhållandet, att de statsutgifter, som man afser att
betacka med skatteförhöjningen, äro tillfälliga. Det förefaller mig vid sådant
förhållande ganska olämpligt, att för fyllande af dessa tillfälliga behof
pålägga skatter af permanent natur. Ty om man på denna väg nu
bringar Statens inkomster i jemnvigt med utgifterna, torde en hvar lätt
inse, att det sedermera, äfven efter det den nuvarande tillfälliga förlägenheten
upphört, skall blifva omöjligt att åter få skatten nedsatt, ty har
man blott inkomster, så visar erfarenheten nogsamt, att anspråk på statsanslag
i alla rigtuingar skola framstå, som annars mången gång kunna
undvikas. Detta innebär en ganska stor våda, till hvars förverkligande
jag åtminstone ej vill bidraga. Svenska Folket, som har alltför tillräckligt
med skatter förut, skulle på detta sätt för all framtid få sig pålagd
en ny skattebörda, som i sjelfva verket ej är behöflig.

Jag yrkar utslag å den föredragna punkten.

Den 17 April, f. in.

Herr JönsPehrsson: Jag skulle ej begärt ordet, om jag ej på
sätt och vis blifvit dertill uppfordrad af representanten från Göteborg, som
sednast hade ordet. Jag vill nedlägga en protest emot hans yttrande.
Sanningen, säger man, är ej god att höra, och detta tyckes hafva sin tilllämpning
på den ärade representanten. Lyckligtvis har jag ej sagt annat,
än hvad jag kan bevisa, och jag har bevisen i min hand. Då en låda
cigarrer, som kostar 1 R:dr 50 öre, drager lika mycket skatt som den,
hvilken kostar 12 R:dr, så frågas, hvar ligger rättvisan här? Och då en
kanna vin, till pris af 2 Rall-, är lika beskattad med en kanna, som kostar
20 R:dr, så har man väl någon anledning att påstå, att skatterna trycka
mest å den obemedlade konsumenten. Jag skulle tro, att detta är bevis
tillräckligt för de åsigter, jag uttalat. Sanningen må derföre vara oangenäm
för vissa allt för känsliga hörselorganer, men den måste dock höras,
och än mera, den, måste komma till heders.

Herr Key: Den ärade talaren här framför mig, som nyss hade ordet,
har påstått, att de tullnedsättningar, som under hans auspicier blifvit
genomförda, skulle förorsakat den stora konsumerande allmänheten hela.
millioners årlig besparing. Jag vill ej ingå på en närmare granskning åt
detta ,påstående, men så mycket torde man dock kunna säga, att denna
förmenta vinst af flera millioner står illa tillsammans med och måste fullkomligt
motvägas af landets närvarande ställning med nedsatta arbetslöner
och arbetsbrist, som häntyder på en iinnu större förlust. Han har vidare
påstått, att den af mig, förra gången jag hade ordet, framhållna omständigheten,
att bränvinspriset var högre med 50 öres skatt än nu med 60,
icke bevisar något af hvad jag åsyftat, då detta pris äfven är beroende åt
råvarans värde, hvilket jag icke heller förnekat, men han har blifvit beviset
skyldig att denna råvara under 50 öres skatt stod i medeltal, och
proportionaliter så mycket dyrare, än hvad den gjort under 60-öresperioden.

Samma talare, hvars glänsande föredrag fordom haft ett så väsendtligt
inflytande på landets finansiela förhållanden, liksom hans och systemets
förnämste och eldigaste vapendragare inom pressen, här representant
från Göteborg, hafva städse uttalat den sats, att de åvägabragta tullnedsättningarne
borde hafva till gifven följd (iliad konsumtion, och dymedelst
äfven ökade statsinkomster. Det tager sig onekligen egendomligt ut, att un
från samma sida höra drifvas eu rakt motsatt hira, eller att ökade inkomster
skulle beredas Staten genom förhöjd beskattning och förhöjda
tullar.

Öfverläggningen var fulländad. De af Herr Talmannen framställda
propositioner, dels på bifall till Utskottets förslag och dels på af slag med
bibehållande af nuvarande tillverkningsafgift, besvarades med ja och nej,
hvarjemte begärdes votering. I anledning häraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande voteringsproposition:

Den, som bifaller det af Bevillnings-Utskottet i dess Betänkande N:o
16 (sid. 5) framställda förslag, att afgiften för bränvinstillverkning må
förhöjas till 70 öre på kannan vid 50 procent styrka och 15 graders

värme,

Den 17 April, e. m. 85

röste ja;

Den, det ej vill,

röste nej;

Vinner nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan, beslutat,
att nu stadgade bränvinstillverkningsafgift, eller 60 öre för kannan,
skall fortfarande bibehållas.

Omröstningen utföll med 57 ja mot 98 nej, hvadan Kammaren beslutat
i enlighet med nej-propositionen.

§ 6.

Bordlädes Lag-Utskottets Utlåtanden N:is 65—67.

Kammarens ledamöter åtskiljdes kl. ''/2 4 e. m. för att åter sammankomma Kl.

6 e. m.

§ 7.

Beviljades ledighet från riksdagsgöromålen åt Herr Eric Andersson
under 8 dagars tid, räknad från och med den 18 uti innevarande månad.

§ 8.

Fortsattes föredragningen af Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 16,
angående vilkoren för bränvins tillverkning, dervid i ordningen förekomma

§§ 18 och 20.

Rörande Utskottets, angående desse §§ framställda förslag, yttrade
sig följande ledamöter sålunda:

Herr Trägårdh: Som jag tillhör Riksdagens Bevillnings-Utskott
och jemväl deltagit i behandlingen af de frågor, som i detta Betänkande
förekomma, men icke reserverat mig mot det beslut, som nu är föremål
för öfverläggning, ber jag få tillkännagifva, att jag dock inom Utskottet
motsatte mig och på allt sätt sökte förhindra tillkomsten af ifrågavarande
beslut. Likasom hvar och en annan är jag gerna höjd för att, så mycket
som möjligt, se bränvinstillverkarens fördel till godo med afseende å tillverkningsafgiftens
utgörande, men att göra det så som Utskottet föreslagit,
finner jag icke lämpligt och kan derföre ej förena mig om Utskottets
beslut, hvilket, i praktiken tillämpadt, skall visa sig icke medföra
några förmåner och vara grundadt på ej hållbara skäl. Jag vill nu ej
upptaga Kammarens tid genom en utförlig granskning af förslaget, eller
med att framställa några speciela anmärkningar emot detsamma, ty hvar
och en bör kunna se, att det mål, hvartill de föreslagna stadgarne komma
att leda, blir ett helt annat än det åsyftade. Jag åtminstone har den
föreställningen, att de åligganden, man nu vill tillförbinda bränvinstillverkaren,
äro vida större och betänkligare än de förmåner, man vill synas
hafva för afsigt att bereda honom. Likaså är Statens rätt ingalunda genom
dessa stadgande!! till fyllest garanterad, ty än kan det hända, att
bränvin och redskap vid försäljningen icke uppgå till de belopp, som erfordras,
än kunna andra oförutsedda händelser inträffa, såsom att brän -

Den 17 April, e. in.

vinskärlen springa sönder och innehållet förrinner, eller att bränvin och
redskap till större eller mindre del bortstjälas. Man tanke sig blott den
tidsutdrägt, som måste uppstå genom de i vidrigt fall förekommande begge
auktionerna, den första på bränvinet och den andra på redskapen. Innan
kronofogden hunnit verkställa försäljningen, samt de besvär, som öfver
densamma tilläfventyrs komma att anställas, blifvit pröfvade, kan komma
att förflyta en ganska lång tid, derunder bränvinstillverkaren har sig ålagdt
att bekosta kontrollörens underhåll och aflöning. Jag vill inskränka mig
till det nu anförda, helst jag tror, att de reservanter mot Utskottets förslag,
som här äro närvarande, skola med grundlighet ytterligare lägga
förslagets brister i dagen. Ett vill jag dock erinra, nemligen att, enligt
min uppfattning och då i detta Utskottets förslag blifvit inrymda stadgande^
som tillhöra den civila lagstiftningen, Utskottet bort vid denna
frågas behandlande sammanträda med Lag-Utskottet och gemensamt med
detta afgifva förslag i ämnet, hvarpå jag ock fästat Utskottets uppmärksamhet,
men förgäfves. Mitt yrkande är nu, att Utskottets ifrågavarande
hemställan måtte afslås och de hittills gällande föreskrifterna bibehållas.

Herr Rylander: Måhända föreställer man sig, att jag, såsom sjelf
bränvinstillverkare, skulle känna mig stå i någon slags tacksamhetsförbin-''
delse till Utskottet för den lindring, det här sökt bereda nämnda klass af
industriidkare. Detta är dock icke händelsen. Och för min del tror jag,
att Utskottets nu ifrågavarande förslag kommer att lända bränvinstillverkaren
till föga fromma. De ifrågaställda föreskrifterna och den kontroll,
som vid tillverkningen skall utöfvas, äro af den beskaffenhet, att de ovilkorligen
komma att tillskynda bränvinstillverkaren ej blott obehag, utan
äfven pekuniära uppoffringar, synnerligast genom nödvändigheten att under
en längre tid hafva kontrollören qvar på tillverkningsstället; och är detta
anledningen, hvarföre jag förenar mig i yrkandet om utslag å den nu föredragna
punkten.

Herr Rosenberg: Efter den utredning af frågan, som den förste
ärade talaren lemnade, torde det icke anses behöfligt att vidare yttra något
i sak, utan inskränker jag mig till ett instämmande i hans utslag å
Utskottets hemställan. Jag tillåter mig att såsom, motiv för detta afslag
anföra just det, som Utskottet på en föregående sida åberopat vid afstyrkandet
af en Herr Ola Månssons motion, nemligen att det torde ligga
i öppen dag, att hvad Utskottet föreslagit i tillämpningen kominer att
medföra så störa svårigheter, att denna omständighet i och för sig innebär
tillräckliga skäl för en hemställan, att ifrågavarande förslag måtte
lemnas utan afseende. Dessa ord kunna här mycket väl begagnas, ty
det lärer icke vara svårt att inse, att förslaget kommer att medföra ej
blott svårighet för bränvinstillverkaren utan äfven obehag för dem, som
möjligen skola bevaka Kronans rätt och söka uttaga dess fordringar ur
bränvinstillverkarnes konkursbon. Ej annat än ständiga trassel och klagomål
äro genom förslagets antagande att förutse; och torde det derföre
vara lämpligast att ogilla detsamma och åtnöjas med den lagstiftning, som
för närvarande är gällande.

Den 17 April, e. m.

Herr Jonas Andersson: Det kan måhända vara sannt, att det

förslag, Utskottet framlagt, torde komma att vid tillämpning i flera afseenden
visa sig otillfredsställande. I allt fall tror jag dock, att de fördelar,
förslaget medför, skola vida öfverstiga svårigheterna, som af detsamma
härflyta. Förslaget kommer åtminstone att verka en minskning i antalet
af de borgensförbindelser, som hittills blifvit ingångna, då medel till tillverkningsafgiftens
erläggande skolat uppnegotieras, och livilka haft till
följd att, då eu bränvinstillverkare lagt in sin stat, han ofta dragit många
andra personer med sig i förderfvet. Blir det numera ej nödvändigt att
i förskott erlägga afgiften, utan anstånd dermed lemnas, till dess varan
är producerad och kanske kunnat bortslutas, sä blir hela det förut brukliga
vingleriet med borgensförbindelser obehöflig!.

Denna bränvinstillverkningsafgiftens erläggande i förskott har dessutom
visat sig menligt inverka på penningeförhållandena i allmänhet, emedan
derigenom stora belopp samtidigt dragits ur rörelsen för att under
loppet af flera månader skrinläggas. Äfven i detta afseende torde förslaget
komma att medföra en lindring; och då man ser att afsigten dermed
är god, och att de svårigheter, som deraf möjligen torde härflyta, i én
framtid lätt kunna afhjelpas, så finner jag intet skäl, hvarföre man ej
skulle kunna bifalla detsamma. Jag åtminstone är för min del dertill
redobogen.

Herr Me d in: Majoriteten inom Bevillnings-Utskottet vid behand lingen

af de i Betänkandet omförmälda frågorna var så öfvervägande, att
det vid intet tillfälle lyckades minoriteten att vinna ringaste gehör. Blott
i den nu föredragna punkten ansåg man sig böra gå minoritetens önskningar
till mötes och fatta ett beslut, hvarmed den kunde åtnöjas, men
man gjorde då detta på ett sätt, att jag tror minoriteten är föga tacksam
för den visade artigheten. Ty då man jemiör de genom’ förslaget vunna
fördelarne med de deraf betingade olägenheterna, så tynga de sistnämnda
vida mera i vågskålen.

Förslagets praktiska tillämplighet kan äfven med skäl sättas i fråga.
Det heter nemligen, att så väl bränvinsredskapen som det bränvin, hvilket
kan komma att för Kronans räkning förvaras, bör försäkras i någon vederbörligen
fastställd försäkringsinrättning och försäkringen vara gällande
för en tid af minst 60 dagar efter tillverkningens slut. Nu är dock förhållandet
så, att i flera provinser någon försäkring icke meddelas å brännerier
och bränvinstillverkningsredskap, hvaraf man torde finna, att det blir svårt
att i detta fäll ställa sig författningens föreskrifter till efterrättelse. Jag
instämmer för min del med den förste talaren, hvars yttrande jag i allo
gillar.

Herr A. A. Anderson: Flere föregående talare hafva fästat

uppmärksamheten vid de svårigheter, som skulle uppkomma genom de
Stadgande!], Utskottet funnit sig föranlåtet föreslå, för att derigenom garantera
Staten fullkomlig säkerhet att af bränvinstillverkaren utfå den
skatt, som icke längre skulle erläggas i förskott. Jag medgifver rigtigheten
af hvad desse talare anfört, och uttalade i Utskottet äfven den åsigten;
att Statens säkerhet borde kunna tillgodoses på annat sätt och äfven utan

Den 17 April, e. m.

att vidtaga alldeles så stränga åtgärder. Det kan måhända icke anses för
tidigt, att den nu ifrågavarande näringsgrenen i någon mån befrias från
de bördor, som under en längre tid varit densamma pålagda. Man tänke
sig endast skyldigheten att betala tillverkningsafgiften i förskott, innan
ännu varan blifvit tillverkad och det således icke varit möjligt att mot
säkerhet i densamma upplåna några penningar; och jag är öfvertygad om,
att, derest en eller flera andra näringar blifvit betungade med så tryckande
vilkor, ett allmänt och rättvist missnöje skulle hafva uttalats kring
hela landet. Nu har man ändtligen velat medgifva bränvinstillverkarne
befrielse från skyldighet att förskottsvis inbetala skatten, men. dervid uppställt
så svåra vilkor, att knappt någon lärer kunna begagna sig af den
erbjudna förmånen. En omständighet är likväl att taga i betraktande,
nemligen att det ej kommer att blifva något tvång att underkasta sig de
föreslagna vilkoren, utan att det fortfarande kommer att stå bränvinstillverkaren
öppet att likasom förut erlägga afgiften i förskott. Det är. sä
le des endast i den händelse, möjlighet saknades att på förhand upplåna
de erforderliga penningarne, man komme att begagna sig af de föreslagna
nya ressurserna, och med hänsyn härtill tror jag Utskottets förslag icke
vara förkastligt. De svårigheter, som föregående talare i öfriga afseenden
hafva anmärkt, lära väl ej heller vara alldeles oöfvervinneliga. Så kan
man t. ex., derest länets brandstodsbolag icke skulle vilja medgifva någon
försäkring åt brandredskapen, få den försäkrad i Skandia eller något annat
bolag och emot temligen billiga premier. Statens säkerhet i afseende
på skattens utbekommande lärer väl ej heller vara mera vedervågad enligt
Utskottets förslag, än den är enligt nu gällande lagstiftning beträffande
öfverskottstillverkningen. Har man verkligen för afsigt att bereda
bränvinstillverkaren eu fördel, så må man göra det, äfven om den är
ringa, och derföre bifalla förslaget såsom jag nu gör, under förhoppning
att man framdeles skall kunna aflyfta ännu någon af de bördor, som
trycka bränvinstillverkaren.

Herr Peter Petersson: Den af Utskottet föreslagna förändringen
med bränvinsskattens erläggande anser jag snarare medföra olägenheter,
möjligtvis rättegångar och förluster för Staten, samt för tillverkaren besvär
och kostnader, vida öfvervägande de föreslagna fördelarne; hvarföre jag anser
att Utskottets förslag i denna del bör underkännas och det stadgande
nuvarande författning innehåller fortfarande vara gällande.

Herr Friherre Alströmer: Ehuru jag reserverat mig emot Utskot tets

beslut i denna punkt, har jag dock ej ansett nödigt att tillika framlägga
motiven för min reservation, emedan jag föreställt mig, att de upplyste
ledamöterne inom denna Kammare utan tvifvel genast skulle inse
det opraktiska i Utskottets förslag och derföre förkasta detsamma. Utskottets
majoritet har grundat de föreslagna stadgandena på den lagstiftning
i ämnet, som är gällande i Norge, men dervid förbisett, att man redan
år 1851. derstädes frångick den åsigten, att tillverkningsredskapen
borde utgöra pant för tillverkningsafgiften. Som de fleste af de talare,
som redan yttrat sig, bekräftat rigtigketen af min förmodan, att förslaget

Den 17 April, e. in.

skulle befinnas förkastligt, har jag icke något vidare att tillägga, utan
förenar mig i deras yrkanden om afslag på Utskottets hemställan.

Herr Peter Andersson: Jag tilltror mig försäkra, att, derest

Utskottets ifrågavarande förslag blefve lag, jag, ehuru bränvinsbrännare,
aldrig skulle begagna mig af de deri medgifna förmånerna. Jag tror, att
de, som deraf ville göra bruk, icke skulle rosa marknaden på försöket,
och, hvad värre är, jag fruktar, att de äfven skulle komma att draga dem,
som icke varit med om att begagna dessa förmåner, med sig i förderfvet.
Om man besinnar hvilken rubbning i bränvinspriseii det skulle åstadkomma,
om qvantiteter af flera hundra tusen, för att icke säga millioner, kannor bränvin,
som för Kronans räkning blifvit magasinerade, skulle på en gång till
skattens betäckande försäljas, så tror jag ej gerna, att man kän loforda
Utskottets förslag hvarken i det ena eller andra afseendet; hvadan jag
finner mig föranlåten påyrka afslag på detsamma.

Öfverläggningen var afslutad; hvarefter Kammaren, med afslag å Utskottets
ifrågavarande förslag, beslöt, att nu gällande stadganden i ämnet
skulle fortfarande bibehållas.

§ 26.

Utskottets förra hemställan, rörande kontrollörsarfvodet,

Bifölls.

Utskottets sednare hemställan, angående Herr Ola Månssons i denna
§ omförmälda motion, blef likaledes bifallen.

§ 28.

Herr P. Petersson: Som jag af Utskottets beslut inhemtat, att
min ifrågavarande motion icke »blifvit hugnad med förord, så föreställer jag
mig, att den icke heller inom Kammaren kommer att bifallas. Likväl kan jag
icke underlåta att anmärka, att, då vid denna riksdag fråga blifvit väckt
om indragning af flera för Staten och samhällets bestånd vigtiga tjenster,
öfverkontrollörsbefattningen vid brän vins tillverkningen äfven bort indragas.
Dessa öfverkontrollörer uppbära en hög aflöning, men göra deremot Staten
så ringa gagn, att man. mer än väl kan undvara dem, hvarföre jag
anhåller, att Kammaren ville, med ogillande af Utskottets Utlåtande, bifalla
motionen.

Vidare anfördes icke; och Utskottets tillstyrkande bifölls.

§ 30.

Utskottets förslag bifölls.

§ 33.

Herr Friherre Alströmer: Som ifrågavarande förslag betingats af
den framställning, Utskottet gjort under §§ 18 och 20, men Kammaren
icke godkänt nämnda framställning, så anhåller jag, att Kammaren äfven
måtte afstå hvad Utskottet här hemställt.

Den 17 April, e. m.

Öfverläggningen var fulländad; och ansågs Utskottets här gjorda
hemställan förfallen i följd af Kammarens rörande Utskottets hemställan
under §§18 och 20 fattade beslut.

§ 38.

Utskottets under denna § afgifna yttrande bifölls.

§ 41.

Herr Friherre Al ström er: Denna Utskottets hemställan är äfven
grundad på dess förslag under §§18 och 20, och torde, då detta sistnämnda
förkastats, jemväl böra ogillas.

Herr Hylander: Jag anser det icke vara orätt, att hvad Utskottet
här föreslagit kommer att inflyta i författningen, emedan det, oansedt
förslaget under §§ 18 och 20 ogillats, ganska väl eger sin tillämplighet,
nemligen i afseende å öfverskottstillverkningen; och anser jag det derföre
vara en brist i nu gällande lagstiftning, att det föreslagna stadgandet ej
redan deri förekommer.

Herr Rosenberg: Jag tager mig friheten fästa den siste talarens
uppmärksamhet derpå, att här alldeles icke afses öfverskottstillverkningen,
utan sådant bränvin, som till säkerhet för afgiftens utbekommande skolat
förvaras, och att talarens uppfattning af saken således beror på något
misstag, efter upplysning hvarom han torde medgifva olämpligheten af att,
efter de beslut Kammaren nyss fattat, bifalla Utskottets hemställan.

Herr A. A. Anderson: Efter hvad här blifvit yttradt, vill

jag inskränka mig till att instämma med den siste talaren och yrka ogillande
af Utskottets förslag.

Herr Rytande r: Jag hemställer dock, om ej det i förslaget af sedda
bränvinet är att anse lika med det, som i nu gällande lagstiftning åsyftas
genom öfverloppstillverkningen tillkomma, då meningen är, att begge
delarne skola innehållas för att bereda Staten säkerhet för tillverkningsafgiften.
o,

Herr Friherre A Iströ mer: Beträffande öfverloppstillverkningen, är

derom föreskrift lemnad i en särskild § af nu gällande författning, hvaremot
det af Utskottet föreslagna ifrågavarande stadgandet endast har afseende
på sådant bränvin, som till säkerhet för tillverkningsafgiften för
Kronans räkning skall förvaras.

Öfverläggningen var afslutad, och förklarade Kammaren, att jemväl
hvad Utskottet under denna § föreslagit skulle anses hafva förfallit i
följd af Kammarens beslut rörande §§ 18 och 20.

§ 4''q Utskottets

hemställan bifölls; och blef Utskottets i slutet af förevarande
Betänkande afgifna yttrande lagdt till handlingarne.

Den 17 April, e. m.

§ 9.

Föredrogs ånyo till slutlig handläggning och bifölls Riksdagens KansliDeputerades
Memorial, N:o 5, angående textning och utskrifning af riksdagsbeslutet.

§ io.

Föredrogs ånyo Särskilda Utskottets för folkskolelärare-seminariernas
ombildning Utlåtande N:o 1, med anledning af väckt motion om folkskolelärare-seminariernas
ombildning samt om användande för sådant ändamål
af besparingame å anslaget till folkskoleväsendet, m. m.

I anledning af Utskottets hemställan sid. 4 begärde följande ledamöter
ordet och yttrade

Herr Otterström: Under de tre veckor jag väntat på att ifråga varande

Utlåtande skulle till behandling förekomma, bar jag sökt att i
detalj sätta mig in uti, hvad deri blifvit anfördt och hemstäldt, samt undvikit
att under denna tid deltaga i Kammarens debatter i förhoppning att
nu få taga Kammarens tid i anspråk för det korta anförande, hvartill
jag af Utlåtandets innehåll finner mig uppmanad.

Vi stå nu framför en af de vigtigaste frågor, som varit underkastade
Representationens behandling. Denna bar under de sednaste nio riksdagarne
alltjemt återkommit och ventilerats, utan att dock allt hvad i ämnet blifvit
taladt och skrifvet i någon väsendtlig män bidragit till lösning af den
vigtiga frågan rörande folkbildningen. Ett vigtigt steg framåt bar emellertid
nu blifvit taget genom Utskottets ifrågavarande förslag, hvilket,
ehuru det väl ej är alldeles sådant, som motionären föreställt sig, dock är
ganska välbetänkt. Den hemställan, som i första momentet af Utskottets
ifrågavarande skrifvelseförslag förekommer, är alldeles på sin plats och
synes likasom utgöra ett vilkor för den i öfverensstämmelse med motionärens
förslag afgifna hemställan, som i sednare momentet omfattas.

Det synes vara Utskottets afsigt att bereda landstinget tillfälle att
deltaga i folkundervisningens ordnande, och i detta fall öfverensstämmer
Utskottet med motionären, men derjemte synes Utskottet ganska välbetänkt
vilja göra detta deltagande beroende af de bidrag, landstingen
kunna finnas villiga att lemna till folkskolans förbättring och utvidgning.

Man blir derigenom i tillfälle att erfara, huru villiga kommunerna
kunna vara att bidraga till folkundervisningens ordnande, och deraf kommer
ock att visa sig, hvad inflytande derpå lämpligen bör dem tillmätas.
Det beror nemligen på, huruvida den kommunalande, som förutsättes skola
finnas inom de särskilda församlingarne, är tillräckligt vaken och upplyst,
för att man med trygghet åt kommunerna skall kunna öfverlemna att
ordna och ombesörja, hvad hitintills nästan uteslutande tillkommit Staten,
under det Staten nästan ensam bestridt kostnaderna för ifrågavarande
institution.

Det vore i högsta grad önskligt, om denna institution, folkskolan och
folkundervisningen, kunde öfverflyttas helt och hållet till kommunen, af
den ordnas och bekostas, om ock med något understöd af Staten, ty skall

e. in.

9^ Intill 17 April,

den fortfarande endast af Staten underhållas, så kan man icke förutse
den ändamålsenliga utveckling deraf, som är så i högsta grad önskvärd.
Vi erfara nemligen, att, ehuru Staten årligen utbetalar ej mindre än
90,000 Rall’ till folkskoleinspektörers aflöning, folkskolorna knappt en gång
hvarje år kunna påräkna ett besök af folkskoleinspektören, och småskolorna
nästan aldrig dermed hugnas. Om man skulle hoppas, att inspektionsväsendet
kunde nå en fullständig utveckling, så skulle det ske derigenom,
att kommunerna öfvertoge och bekostade det, dervid understödda
af Staten. Landstingen skulle då blifva den mellanlänk emellan undervisningens
centralstyrelse och sjelfva folkskolorna, hvilken nu utgöres af
kyrkostyrelsen. Jag tager för alldeles gifvet, att kyrkostyrelsen, skulle vara
mycket tacksam att blifva befriad från den möda och det bekymmer, som
inspektionen öfver folkskolorna har med sig och med glädje öfverlemna
förvaltningen i landstingets händer, då kommunerna vunnit den utveckling
i afseende å allmän ande och upplysning, att man kunde fullt trygga sig
vid, att folkbildningens vigtiga intressen af dem väl vårdades. Går det
redan nu för sig att undandraga andra undervisningsanstalter kyrkostyrelsens
öfverinseende, såsom redan skett med åtskilliga instituter och
institutioner, så bör man hoppas, att kyrkostyrelsen äfven utan tara kan
taga sin hand från folkskolan. Erfarenhetens vittnesbörd och en blick in
i den kommande tiden ingifva den glada förhoppningen, att det kristliga
elementet genom omvårdnad af en kristlig stat och kristlig kommun fortfarande
skall blifva bofast inom folkskolan, äfven om dess förvaltning undandrages
dom, som äro förordnade till kyrkans och religionens målsmän.

Någon fara kan således icke uppstå af, likasom ej något hinder från
kyrkostyrelsens sida möta mot de förändringar, Utskottet i sitt skrifvelseförslag
åsyftat. Syftet är nemligen att vindicera kommunens rätt i afseende
å folkundervisningens ordnande och folkskolans styrelse. För att
emellertid få detta syftemål tydligare uttryckt och i öfverensstämmelse
med de åsigter, jag nu uttalat, skulle jag önska en obetydlig redaktionsförändring
i Utskottets skrifvelseförslag. Jag skulle nemligen önska, att
de särskilda momenten, som i förslaget innefattas, icke gjordes sa fristående
från hvarandra, som nu är händelsen, och som lätt skulle kunna
föranleda dertill, att ett landsting skulle anse sig behörigt att förordna
om inspektionen och inblanda sig i folkskolans angelägenheter i öfrigt,
äfven om det ej vore benäget att lemna något bidrag till folkundervisningens
befrämjande. Af denna anledning fager jag mig friheten framställa
ett förändradt förslag af den lydelsen: att Riksdagen ville till Kong!
Maj:t ingå med underdånig anhållan, att Kongl. Maj:t måtte i under infordra
landstingens yttrande, i hvad mån de kunna finnas benägna att
med anslag bidraga till ett nöjaktigt ordnande af folkskoleinspektionen,
och i sammanhang härmed, huru landstingen anse, att folkskoleinspektionen
inom de respektive länen lämpligast må ordnas.

För min del kan jag icke medgifva, att landstingen fa inblanda sig i
folkskolans styrelse, så länge de icke finnas villiga att bidraga till dess
befrämjande. Det går nemligen ej an, att den mellanlänk emellan Staten
och skolan, som kyrkostyrelsen för närvarande utgör, bortfaller, sa länge
inspektionen ännu bekostas ensamt af Staten. Skulle deremot landstinget
blifva denna mellanlänk under oförändrade förhållanden, med rätt att in -

Den 17 April, e. m.

blanda sig i folkundervisningens ordnande, så skulle derigenom en betänklig
dualism uppkomma, hinderlig för enbeten i afseende å inspektionen öfver
de särskilda folkskolorna. Jag yrkar derföre, att det af mig framlagda
skrifvelseförslaget måtte af Kammaren antagas.

Herr Rosenberg: Ått landstingen på några ställen i landet visat
sig villiga att befrämja en ändamålsenlig inspektion öfver folkskolan, är
ett förhållande som är allmänt kändt. Vid andra landsting åter hafva
tingen väl sökt taga befattning härmed, men slutligen förklarat sig icke
kunna beträda en bana, der Staten sjelf öfvertagit ledningen, för att dymedelst
icke komma i kollision med Staten. Under sådana förhållanden
anser jag det vara välbetänkt att gifva landstingen en påstötning derom,
att folkskolan är en angelägenhet, som de med särdeles intresse böra omfatta.
Alla veta vi, huru ofullständig och otillräcklig folkskoleinspektionen
för närvarande är. Den skall ega rum en gång om året, men åtminstone
i min hemort har sådan icke medhunnits på 3 år. Att ett sådant ordnande
af skolinspektionen icke kan vara till fyllest, ligger i öppen dag, och
önskligt vore, om vi kunde komma till annat resultat. Med formen för
det förslag, Utskottet framlagt, är jag dock ej nöjd. Snarare skulle jag
vilja instämma uti det förslag, eu reservant, Herr Ekman, vid denna punkt
afgifvit och hvilket är så lydande: “att Riksdagen ville hos Kongl. Maj:t
anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes i nåder infordra landstingens underdåniga
yttrande, huru landstingen anse, att folkskoleinspektionen må inom de respektive
länen ordnas, och i sammanhang härmed huruvida och i hvad
mån landstingen kunna finnas benägna, att genom anslag bidraga till möjliggörandet
af en verksam och tillräcklig inspektion öfver folkskolorna.11

Ett par kamrater, som tro sig känna till förhållandet, hafva omtalat,
att Första Kammaren skall hafva antagit detta Herr Ekmans förslag såsom
sitt beslut. Då jag icke har anledning att betvifla sådant, hemställer jag,
att Flen- Otterström måtte återtaga sitt nu afgifna förslag, enär frågan
eljest skulle kunna blifva borttrasslad, så att deraf blefve ingenting, samt
att Kammaren måtte afslå Utskottets förslag och antaga Herr Ekmans af
mig nu förordade reservation.

Herr Svensén: Det torde vara hvar och en bekant, att folkskoleinspektionen,
sådan den nu är beskaffad, är högst ofullständig. I mitt
kommittentskap bär någon sådan inspektion icke på 3 år egt rum. Man
bär börjat fundera på, om det icke borde tillhöra landstingen att här vid
lag taga hand om saken och taga första steget. På denna grund har ock
jag, i likhet med Herr Rosenberg, fästat mig vid Herr Ekmans reservation,
förmodande, att, med antagande af denna, vi lättast skola komma till
rätta med frågan. Om landstingen, hvart och ett inom sitt område, utse
inspektörer, tror jag, att man lämpligast skall vinna målet. I likhet med
Herr Rosenberg afslår jag Utskottets förslag och förenar mig uti Herr
Ekmans reservation.

Herr Bergman: Såsom ledamot af Utskottet, vill jag yttra några
ord med anledning af förste talarens, Herr Otterströms anförande. Han
har fästat sig vid den omständigheten, att Utskottets förslag blifvit hide -

Den 17 April, e. ra.

ladt i tvenne särskilda punkter, och förmenat att dessa punkter förty skulle
vara fristående från hvarandra. Denna hans åsigt kan jag ej dela. Utskottet
har, enligt mitt förmenande, blott antydt den serie af åtgärder, som borde
vidtagas. Utskottet har ej velat tillstyrka den ena punkten särskildt, utan att
äfven den andra skulle antagas. Någon “dualism11, såsom talaren förmenat,
kan icke uppstå deraf, att landstingen från sin och stiftsstyrelserna från deras
sida egna uppmärksamhet åt folkskolorna. Landstingens uppgift skulle ju
egentligen endast blifva att afgifva förslag, huru de ansåge, att inspektionen
inom området bäst skulle kunna ordnas. Herr Rosenberg har ganska lägligt
anmärkt, att folkskoleinspektionen är ofullständig; mycket är dock gjordtför
dess förbättrande. 20 folkskoleinspektörer tillsattes i början. Några
år derefter ökades detta antal med 8, och så ytterligare efter några år
med 8, eller tillsammans 86 af Staten aflönade folkskoleinspektörer. Vid
samma tid hafva landstingen i några delar af riket utsändt och aflönat
särskilde folkskoleinspektörer, hvaraf dock åtskilliga olägenheter uppstått;
men ett landsting deremot, nemligen Gefieborgs läns, har lemnat understöd
till 3 extra, af Kongl. Maj:t utnämnde folkskoleinspektörer, och således
utgör dessas antal tillsammans 39. Att detta antal är för ringa, lärer
ej vara tvist underkastadt; och derföre vågar jag hemställa, att alla de
öfriga landstingen måtte följa Gefieborgs läns landstings fosterländska föredöme,
hvarigenom betydliga medel komme att blifva tillgängliga utöfver
dem, som Staten för detta vigtiga, fruktbärande ändamål anslagit.

Hvad angår Herr Rosenbergs yttrande emot den uppställning, som
blifvit följd af Utskottet i afseende på ordnandet af folkskoleinspektionen,
vill jag uppgifva skälen, hvarföre Utskottet uppställt punkterna sålunda.
Den enskilde såväl som kommunen, kan, när det gäller ett företag, gå
till väga på tvenne olika sätt. Man kan antingen anslå en summa af så
eller så mycket, för att dermed åstadkomma allt det, som med den summan
möjligt är; eller ock kan man först göra sina uträkningar och kostnadsförslag,
och sedermera anslå det belopp, som dertill erfordras. Detta
sednare är bra, ja måhända det bästa sättet, då man har fullt upp med
tillgångar, men det är ej sagdt, att alla landsting så hafva, hvarföre det
kan vara lika klokt att begynna med små summor och sedermera alltefter
tillgångarne öka dessa.

Då jag emellertid hört, att Första Kammaren beslutat sig att antaga
Herr Ekmans reservation, och skilnaden emellan innehållet af denna och
Utskottets förslag endast är, att hvad som står först i reservationen förekommer
sist i Utskottets hemställan och tvärtom, skall jag för min del
icke hafva något emot, att reservationen antages.

Herr Otterström: Efter den upplysning jag nu erhållit, att För sta

Kammaren antagit Herr Ekmans förslag, får jag förklara, att jag så
mycket mindre kan hafva något att invända emot att antaga nämnda förslag,
som det innehåller precis detsamma som mitt, nemligen en omkastning af
Utskottets hemställan, för att få den mera logisk. Hvad den ärade talaren
nämnt derom, att det icke vore något att befara af någon dualism
emellan landstingen och stiftsstyrelserna, medgifver jag gerna, derest de
förra skulle nöja sig med så inskränkta anspråk, som samme talare velat
tillägga dem, att nemligen blott- framställa fromma önskningar och förslag,

Den 17 April, e. m.

men dermed tror jag dem icke vara eller blifva belåtna. I Skaraborgs
län anslogs af Staten till tvenne skolinspektörer 2,000 R:dr, eller 1,000
Ik dr åt hvardera, hvaremot landstinget anslog 3,000 Kalf åt en sådan inspektör.
Vilja landstingen verksamt understödja folkskoleinspektionen och
vilja de anslå större belopp än dem, till hvilka statsanslagen lemna tillgång
för samma ändamål, så är det bra, men i så fall böra landstingen med
skäl kunna fordra mera inflytande på hela skolinspektionen än att blott
afgifva förslag och önskningar; och kyrkostyrelsen bör då blott ega att
framställa dylika önskningar. Jag talar nu om den framtid, som vi gått
till mötes. För närvarande synes det mig vara bäst såsom det är, att
kyrkostyrelsen får hafva inspektion öfver skolorna. Så länge Staten bekostar
medlen, är kyrkostyrelsen närmast dertill.

Herr Meijerberg: Det förefaller mig, som om meningarne icke
vore delade i fråga om folkskoleinspektionens ordnande. Då så är, vill
jag ej upptaga tiden med något vidare ordande härutinnan. Jag vill
endast tillkännagifva, att afsigten med min motion varit att förekomma kollision
emellan landstingen och Statens folkskoleinspektion. Såsom förhållandena
nu äro, instämmer jag uti Herr Ekmans reservation.

Herr Jonas Jonasson från Calmar län: Att nuvarande folkskoleinspektion
icke uppfyller sitt ändamål, synes deraf, att uti den trakt, hvarifrån
jag är, inspektören bevistat endast en skola. Då följaktligen en sådan
inspektion icke kan tillfyllestgöra allmänhetens behof, instämmer äfven
jag uti Herr Ekmans förslag.

Herr Siljeström: Den skilnad, som förefinnes emellan Utskottets
och Herr Ekmans förslag i förevarande fall, är så obetydlig, att den med
svårighet kan upptäckas. Utskottet har föreslagit, att landstingen skola yttra
sig om och i hvad mån de kunna finnas benägna att lemna understöd
till ett nöjaktigt ordnande af folkskoleinspektionen samt huru denna lämpligen
må ordnas. I reservationen hemställes, att landstingen må inkomma
med yttrande, huru folkskoleinspektionen må ordnas, och huruvida
de äro benägna att bidraga till möjliggörandet af en verksam inspektion.
Jag är icke i stånd att upptäcka någon annan skilnad än den, att de
båda momenten i förslagen hafva bytt om plats. Anledningen, hvarföre
Utskottet satt penningeunderstödet i första rummet, är, att man velat såsom
vilkor för landstingens deltagande betona deras bidrag till kostnaderna
och uttala den satsen, att pligten borde föregå rättigheten. Utskottets
mening har icke varit, att de särskilda momenten af dess förslag skulle
särskildt föredragas och behandlas, utan att de skulle ingå i hvarandra.
Ehuru jag uti Utskottet instämt i dess förslag, anser jag mig
derför nu alldeles oförhindrad att ingå på reservantens; och då Första
Kammaren redan fattat sitt beslut i öfverensstämmelse härmed, skall
äfven jag bidraga till, att detta må blifva gällande. En sak vill jag
dock nämna, medan jag har ordet. Till följd af den olyckliga omständighet,
att skolfrågor remitteras till olika Utskott, har det händt, att en
annan motion i samma sak som den nu förevarande behandlats af ett
annat Utskott. Det förslag, som denna motion innehöll, är- af större om -

Den 17 April, e, ra.

fattning än den nu förevarande. Jag vill nämna detta och dertill lägga,
att, ehvad beslut vi nu fatta, vi likväl kunna ega full frihet att behandla
den sednare motionen, då Betänkandet i anledning af densamma kommer
att inom Kammaren föredragas.

Öfverläggningen förklarades vara slutad. Kammaren, som afslog Utskottets
hemställan, beslöt för sill del, det Riksdagen skulle genom underdånig
skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t ville i nåder infordra landstingens
underdåniga yttrande, huru landstingen anse, att folkskoleinspektionen
må inom de respektive länen ordnas, och i sammanhang härmed huruvida
och i hvad mån landstingen kunna finnas benägna, att genom anslag
bidraga till möjliggörandet af en verksam och tillräcklig inspektion öfver
folkskolorna.

Utskottets hemställan, std. 5.

Bifölls.

Härefter afiägsnade sig Herr Talmannen, och af Herr vice Talmannen,
som under återstående delen af sammanträdet ledde förhandlingarne, föredrogs
vidare Utskottets hemställan, sid. ,9, rörande motionärens under
lift, a) framställda förslag.

flävid yttrade

Herr Meijerberg:

Herr Friherre Fock: Det är otvifvelaktigt, att den nu förevarande

frågan om lärarebildningen är för skolan af ganska stor vigt, och jag kan
derföre icke undgå att beklaga, det den inom Utskottet icke fått en sådan
utredning, som den enligt mitt förmenande förtjenat.

Till Utskottet öfverlemnades en motion, som uti nu ifrågavarande punkt
var ganska bestämd, och tillåter jag mig att, med ledning af Utlåtandet, i
korthet redogöra för densammas behandling. Sedan Utskottet omtalat de
åtgärder, som hittills blifvit vidtagna i afseende å bildande af lärare och
lärarinnor för småskolorna, samt derefter vitsordat tillvaron af en blåst
härutinnan, “hvars snara afhjelpande kan sägas utgöra ett det kraftigaste
medel till folkskolans höjande11, så underkänner Utskottet motionärens
förslag och förklarar sig anse omsorgen om de ifrågavarande lärarnes och
lärarinnornas bildning snarare böra tillkomma landstingen och kommunerna
än Staten; hvarföre Utskottet också anser, att det åsyftade målet
lättast och säkrast skulle vinnas “genom åtgärder, som ginge derpå ut,
att från landstingens sida framkalla en allmännare och mera omfattande
verksamhet i detta hänseende. “

Så långt har jag kunnat följa Utskottet, och jag instämmer äfven
fullkomligt i den uttalade grundsatsen; men då jag vidare läser, att “det
likväl är att förvänta, att upprättandet af läroanstalter af ifrågavarande
art och till erforderligt antal, såvida det skall verkställas uteslutande på
landstingens bekostnad, ofta, genom en utvidgning af enskildes åtgöranden
i detta syfte, stundom skulle af brist på tillgångar, komma att allt för
länge uppskjutas och på några ställen kanske blifva omöjligt; har Utskottet
ansett nödigt, att Kongl. Maj:t sattes i tillfälle att genom ett för ändamålet -

Den 17 April, e. m.

makt beviljad t anslag uppmuntra och understödja saken, när sådant
visade sig behöfligt11, så synes i denna dunkla mening den förut antydda
grundsatsen vara öfvergifven, utan att tillräckliga skäl derför blifvit antorda.

Öfvergå!- man nu till de af Utskottet gjorda positiva förslagen, så
synas dessa hvarken öfverensstämma sinsemellan eller med de föregående
motiven. Det föreslås nemligen först, “att Riksdagen, med afsteg
a motionarens ifrågavarande förslag, ville hos Kong!. Maj:t i underdånighet
anhålla,, att landstingen måtte göras uppmärksamma på nödvändigheten
af att bereda tillfälle till bildande af lärare och lärarinnor för småskolor.
; Jag kan icke föreställa mig, att man skulle behöfva härpå fästa
landstingens uppmärksamhet, och förefinnes ej ett sådant behof, så synes
mig hela åtgärden komma att innebära nära nog en förnärmelse.

Enhgt andra momentet skulle det föreslagna statsbidraget ställas icke
till landstingets, utan till stiftstyrelsens förfogande. Här öfvergifver man således
återigen den förstnämnda institutionen, hvars medverkan man dock
i motiven förklarat vara så vigtig, såvida man icke såsom ett förnyadt
närmande till densamma skulle få anse den omständigheten att, ifråga om
de stallen der de ifrågasatta bildningsanstalterna borde inrättas, länsresidensen
intaga främsta rummet.

Korteligen man finner i hela detta Utlåtande ett vacklande emellan
det gamla systemet, som man ej tyckas våga öfvergifva, och det nya till
hvi hot man med en viss tvekan blickar upp, som jag ingalunda kan gilla,
Vill man påräkna någon kraftig medverkan från landstingens sida till
folkskoleväsendets _ förkofran i allmänhet, så måste man ock gifva landstingen
ratt att sjelfständigt ingripa i skolans organisation och förvaltnmg.
Irågan om huruvida denna förvaltning skall tillkomma landstingen
eller stiftsstyrelserna måste först afgöras, innan man vädjar till de förra
om direkta understöd, och denna fråga hvilar äfven på Kammarens bord
for atu snart komma till afgörande.

Hvad Herr Bergmans reservation beträffar, så skulle jag visserligen
heldre vilja instämma uti denna än i Utskottets förslag, om icke äfven
uti densamma frågan om stiftsstyrelsernas och landstingens förhållande till
folkskoleväsendet lemnades lika oafgjord.

Jag är innerligt öfvertygad om, att vårt folkskoleväsende tarfva!- en
betydlig utveckling och äfven reformer i åtskilliga delar; men om initiativ;
härtill skall tagas från Representationen, så tror jag att en mera omfattande
och genomgripande motion i ämnet måste väckas, och denna då erhålla
en helt annan behandling, än den ifrågavarande af Utskottet erhållit.
Jag yrkar derföre utslag såväl på motionen som på Utskottets hemställan
i denna punkt; men oin Kammaren anser, det någon åtgärd nu bör vidtagas,
så instämmer jag i Grefve Ehrensvärds reservation.

Herr Bergman: Dä jag i vissa delar af denna fråga varit af olika
tanke med Utskottets pluralitet samt reserverat mig emot Utskottets hemställan,
anhåller jag, att denna min reservation, som är intagen i det nu
föredragna Utlåtandet pag. 14—15, må blifva uppläst, hvarefter jag vill
yttra några ord till försvar för densamma.

Wksd'' Prat. 1867. 2 Afd. 4 Band. 7

Den 17 April. e. m.

Sedan reservationen derefter blifvit uppläst, fortfor Herr Bergman
sålunda:

Då förste talaren, densamme som väckte ifrågavarande motion, instämt
uti denna reservation, samt då Herr Friherre Fock nu jemväl till någon
del egnat densamma någon uppmärksamhet, vill jag påpeka de omständigheter,
uti hvilka den skiljer sig från motionärens förslag. Jag har för det
första ansett förslaget, att hos Kougl. Maj:t anhålla om af låtandet af
en sådan skrifvelse, som den Utskottet omförmält, vara olämpligt och snart
sagdt en oartighet emot många landsting, enär redan 12 af dem med berömligt
nit och stora uppoffringar egnat sin uppmärksamhet åt nödvändigheten
att bereda tillfälle till bildande af lärare och lärarinnor för småskolorna.
Vidare har jag i mitt förslag sökt att beträda den väg, som
Regeringen sjelf anvisat; den nemligen att vid de större seminarierna inrätta
en högsta klass lör bildandet åt'' skollärare och lärarinnor, med utarbetad
plan för både egentlig undervisning och praktisk öfning. Denna Regeringens
åtgärd, att bilda eu sådan lägsta klass, är sä ny, att den daterar
sig från den 8 Februari innevarande år, och har blifvit åvägabragt efter
impuls af Stockholms landsting samt efter vederbörandes hörande. Den
föreslagna åtgärden, att vid ett stort seminarium vilja anordna eu anstalt
för småskolelärares bildande, är, såsom synes, pröfvadt såväl åt landsting
och af vederbörande som af Kong!. Maj:t, hvilken har antvdt, att de
mått och steg, som i denna syftning redan äro beslutade vid Stockholms seminarium,
skola vid ett par andra större seminarier framdeles anordnas, och
sålunda finner jag allt skäl att ingå till Kong!. Maj:t med en sådan underdånig
anhållan, som jag i min reservation föreslagit. Fördelen af att
bilda eu sådan lägsta klass bredvid seminarierna, är i ögonen fallande.
Att dessa lärare- och lärarinne-elever erhålla sin bildning i närheten af
eller vid ett större seminarium, med tillfälle till praktisk öfning vid normalskola,
skulle vara en sak af särdeles stor vigt. Icke ma vi föreställa
oss, att denna lägsta klass skulle blifva så särdeles kostsam. Tvenne månader
skulle erfordras för den tlieoretiska kursen och högst en och en
half månad för de praktiska öfningarne; men härigenom skulle äfven den
fördel vinnas, att man erhölle en vederbörligen fastställd undervisningsplan
för dessa småskolelärare-seminarier, som sedermera blefve förebilder
för andra, Indika af landsting eller enskilde kunde inrättas. Det är naturligt,
att detta anordnande af en särskild klass vid seminarierna endast
eller hufvudsakligen skulle komma den närmaste orten till godo, men de
blefvo dock liksom plantskolor, som skulle tjena till mönster för alla andra
dylika skolor i öfriga delar af riket.

Då man läser folkskoleinspektörernes berättelser om den stora osäkerhet
och oerfarenhet samt de klena insigter, som äro till finnandes hos
största delen af nuvarande småskolelärare, så skall man finna nödvändigheten
af en förbättring. Statens ovilkorlig:! pligt anser jag vara, att skaffa
lärare för såväl små som störa skolor; småskolorna äro ju på sitt stadium
lika vigtiga som andra, ja till och med som folk- och elementarskolorna.
Derföre har jag ock i min reservations andra punkt hemställt,
att landstingen måtte uppmanas att fortsätta och utvidga sin verksamhet
för bildande af lärare- och lärarinnor i dessa skolor, samt att genom
lämpliga stipendier åt fattiga och flitiga lärjungar möjliggöra begagnandet

Den 17 April, e. m.

af dessa undervisningsanstalter och uppmuntra dem, som egna sig åt denna
ur ekonomisk synpunkt föga lockande bana.

Den siste talaren har beklagat sig öfver, att jag ej förbehållit landstingen
utan stiftsstyrelserna rättighet att af det föreslagna årliga statsanslaget
använda hvad som är behöfligt till uppmuntran och understöd åt
sådana personer, hvilka åtagit sig att lemna den theoretiska och praktiska
undervisning, som erfordras för anställning till lärare eller lärarinnor vid
småskolan; men jag har icke hört någon klagan förspörjas öfver likgiltighet
eller ljumhet hos stiftsstyrelserna för folkskolans stora sak. Tvärtom
tror jag stiftsstyrelserna vara ganska nititiska i detta afseende.

Af de skal, jag nu angifvit, anhåller jag, att Kammaren måtte bifalla
hvad jag i min reservation föreslagit.

Herr Offer st ro in: Född som jag är i eu folkskola, der jag se dan

intill mitt femtonde år varit biträdande lärare, har det varit min
barndoms och ungdoms skönaste, dröm, att folkskolebildningen här i landet
skulle komma till eu utveckling, som jag då vill kunde ana; men icke
vågade jag hoppas, att jag skulle upplefva den dag, då folkbildningen kommit
till sin nuvarande utveckling. År 1842, då Kongl. stadgan om
folkskoleväsendet utkom, blef jag hänryckt och ville offra för det mål,
som deruti åsyftades, alla mina krafter. Jag har städse lefvat på landet
bland allmogen och om derföre jag hyser ett åskådningssätt, som icke
öfverensstämmer med de föregående talarnes för bedömande af denna
fråga, så måste förklaringen dertill sökas i den särskilda ställning jag till
frågan intager. I likhet med de föregående talarne vill jag gå historiskt
tillväga och frågar således till en början: hade vi någon folkbildning före
1842? Ja visserligen! och mera än något annat land, ty hvarken England
Frankrike eller Tyskland kunde skryta med hvad vi kunde framvisa,
eller att våra husförhörsböcker endast undantagsvis kunde omförmäla, att
någon fanns, som icke kunde läsa i hok eller saknade all kristendomskunskap.
Man kan säga, att detta icke var någon bildning! Jo! det var
resultatet af århundradens sträfvande!), ty ett folk bildas icke lika fort
som individen; då denne behöfver 20 år för sin intellektuela utveckling,
behöfver ett folk ett århundrade. Jag är tacksam mot Regeringen och
Representationen, för det vi kommit till den ståndpunkt, folkbildningen nu
intager, men vi äro ännu långt ifrån målet och böra städse sträfva till
högre utveckling. Ynglingen bör stödjas och lifvas, så att han en gång
sjelf kan blifva man. Jag nämnde nyss något om den bildning, som fanns
före 1842, då skolstadgan utkom. Denna både till mål att ytterligare höja
denna bildning, följaktligen åsyftades dermed icke att rycka barnen från
deras hem för att insätta dem i skolan och der börja med alfabetet, utan
väntade man sig att bygga på den gamla grunden, d. v. s. att undervisningen
börjades i hemmet och vidare utbildades i folkskolan. Men huru
gick man väl nu till väga? Jo! sedan kommunen på sin skola bekostat
nagra hundra riksdaler, sa vräkte man derpå hvad förut varit hemmets
åliggande. Dessa abc-darier blefvo en klump om foten på folkskolan,
som hindrade den att utveckla sig; och i stället att uppmuntra till
barnens undervisning i hemmen fann man nu på många ställen nödvändigheten
af att inrätta småskolor. Man ville, att detta skulle blifva,

100

Den 17 April, e. m.

hvad det alltid varit, eu kommunens angelägenhet, och att derföre småskolan
borde sättas i sammanhang med folkskolan. Anslag till småskolorna
blef häraf en följd. Hvad man då väntade har numera inträffat,
eller att folkskolan just genom småskolan vuxit Staten öfver hufvudet. Nu
stå vi vid andra afdelningen i Herr Meijerbergs motion. Vid behandlingen
häraf är det i sanning svårt att gå punktvis till väga, ty punkterna hänga
så tillsammans, att man icke kan göra sig ett klart begrepp om hvad motionären
egentligen vill, derest icke alla samtidigt debatteras, ty annars
behöfver man verkligen göra sig den frågan: hvad är här hufvudsaken?
Utgående från underkännande af den rigtning, som innefattas i Kong! Maj:ts
den 1 December 1365 fastställda förnyade reglemente för folkskolelärareseminarierna
i riket, vill motionären hafva detta reglemente omarbetadt i
den rigtning, som låg i det förut gällande reglementet, ehuru han väl icke
uttryckligen säger detta i motionen. Det synes som hvarken Utskottet
eller motionären egt närmare kännedom om detta sednare reglemente,
hvilket var affattadt i helt annan rigtning än det nu gällande, och som på
Rikets Ständers begäran sedermera afskaffades. Då Utskottet underlåtit
lemna en historik öfver denna sida af frågan, hvilket Utskotten annars
icke pläga undandraga sig, så anser jag det vara skäl, att jag nu framställer
denna sida af saken; så att Kammaren må få en klar öfversigt öfver det hela.

Mig, kanske mer än någon annan ledamot åt 1362 års Riksdag,
träffar det klander, som motionären och Utskottet rigtat mot ^ reglementet.
Under det lifliga och hetsigt agiterande intrycket af de småskoleåsigter,
hvilka vid 1856—1858 årens Riksdag fiöto ofvanpå, m ai betades
sistnämnda år ett reglemente för de mera utbildade seminarierna, som var
heräknadt att gälla från och med höstterminen 1863, men. den 15 Oktober
1862 trädde Riksdagen tillsammans, så att Rikets Ständer kommo i
tillfälle pröfva reglementet, innan detsamma lände till efterrättelse. I sammanhang
med det af Kongl. Magt äskade förhöjda anslag för seminarierna
fastade jag Rikets Ständers uppmärksamhet på den rigtning, i hvilken
det nya reglementet gick, hufvudsakligen afseende att bilda lärare för
småskolorna; så t. ex. var såsom vilkor för seminarii-lärarens antagande
icke något annat f öreskrifvet, än att lian skulle ega en lefvande kristendomskunskap
och hafva gjort sig känd för eu hedrande vandel ; allt annat
var öfverlemnadt åt Konsistorii godtycke, och det var uttryckligen medgifvet,
att folkskolelärare!! på platsen kunde förordnas till andre läraren vid
seminariet. Seminariieleven skulle tröska i folkskolan 6 timmar i veckan
hela andra året samt 16 timmar i veckan under det tredje. All erfarenhet
jäfvade gagnet af denna läromethod. Inom alla yrken behöfver det
sida hufvudet åratal att inhemta hvad den mera intelligente lär sig på
en ojemförligt kortare tid. För att vinna inträde i seminarierna fordrade
detta reglemente icke några bestämda kunskapsprof, icke ens några kunskaper
i historia och geografi, och hvarföre? Jo! emedan hvar och en,
som under ett hälft års tid undervisat i eu småskola, egde privilegium framför
den examinerade studenten att trängas om platsen vid seminarierna, På
dessa och flera andra skäl yrkades omarbetning af reglementet. Statsutskottet
tillstyrkte bifall till motionen, som äfven godkändes åt Rikets
Ständer. En kommitté tillsattes och så fingo vi reglementet åt den 1
December 1865, deri Herr Meijerberg nu vill vinna ändring, åsyftande

Den 17 April, e. m.

101

en återgång till reglementet af 1862. Han vill att mera afseende skall
fästas å praktiska öfningar, ja, lian vill till och med att vid seminarierna
undervisning skall meddelas i qvinlig slöjd; förmodligen vill han, att fruntimmer
derstädes skola lära att sticka strumpor m. in. Jag vet icke, huru
det förhåller sig vid seminariet här i Stockholm, men kan försäkra att i
Skara de qvinliga eleverna vid seminariet icke äro utgångna från societetens
grädda, lika litet som från den lägsta befolkningens kyffen; de kunna
koka annat än kaffe och förstå sig på att baka annat än karameller.
Hvilka anmärkningar man än vill framställa mot reglementet, så tror jag
svårligen, att dessa kunna gälla sj elfva reglementets rigtning, ty man måste
väl ändå medgifva, att ändamålet med seminarierna är att bilda lärare
för rikets folkskolor. Hvad nu särskild! angår den föredragna punkten,
så får man gifva akt uppå, att småskolorna sönderfalla i två kategorier,
nemligen dels sådana, som äro hvad man vill de skola vara och som uppfylla
det ändamål Staten med dem afser, eller skolor hvilka stå i samband
med folkskolan, så att barnen öfvergå från den ena till den andra,
dels ock sådana skolor, hvilka man i de stora församlingarne gjort fristående
från folkskolan, så att barnen från dessa skolor icke öfvergå till
folkskolan. Om man nu erkänner dessa sednare vara, ur Statens synpunkt,
sådana skolor, som åsyftas i folkskolestadgan, så har man ock rätt
att fordra, det lärarne i berörda småskolor skola ega lika bildning som
lärarne i de vanliga folkskolorna. Inskränker man sig åter till dem, som
Staten verkligen erkänner, och således anser dessa småskolor allenast såsom
underlag för folkskolan, så att i dem någon annan undervisning icke
ifrågakomma-, än den som erfordras för att vinna inträde i folkskolan; —
då vågar jag hemställa, om det verkligen står så illa till med våra folkskolor,
att de icke skulle kunna meddela tillräcklig undervisning åt dem,
som egna sig åt lärarekallet inom dessa underordnade småskolor. Väl
vet jag, att Regeringen medgift! t, att vid seminariet här i Stockholm finge
inrättas . en särskild klass för bildandet af lärarinnor vid småskolor, och
jag vill icke klandra denna åtgärd, ehuru jag icke tror det anslag, Rikets
Ständer beviljat, hafva vant atsedt för sådant ändamål, men på samma
gång får jag förklara, att jag anser Regeringens nyssnämnda förfarande
hafva varit alldeles obe höfligt, ty jag är öfvertygad derom, att, derest folkskolclärarinnan
eger den bildning, som erfordras för att rätt fylla sin
plats i folkskolan, hon äfven är kompetent att meddela undervisning åt
blifvande lärare och lärarinnor i småskolorna.

Af hvad jag nu haft ifrån andraga följer äfven, att jag för min del
finne,r det icke vara skäl att ingå till Ivongl. Maj:t med den underdåniga
skrifvelse, Utskottet tillstyrkt, och som afser, att Kong! Maj:t skulle göra
landstingen uppmärksamma på en sådan fråga som denna, hvilken är en
ren kommunalfråga, den kommunen sjelf ombesörjer. Hemma i min församling
finnas tre fasta skolor, och derifrån utgå lärjungar, som skulle
kunna antagas i andra och tredje klasserna af elementarläroverken, derest
de blott dessförinnan åtnjöte enskild undervisning i Tyska språket, och är
jag derföre öfvertygad, att de äfven ega tillräcklig skicklighet för att fylla
en lärareplats i eu småskola; likasom i samma församlings folkskola äfven
finnas två biträdande lärare, hvilka icke erhållit annan bildning, än den
som kunnat förvärf vas i folkskolan, och det oaktadt sköta sina befattnin -

102

Den 17 April, e. m.

gar till min, befolkningens och folkskoleinspektörens belåtenhet. Således
anser jag det icke vara skäl att bevilja de 20,000 Rall'' Utskottet tillstyrkt
Riksdagen ställa till Kongl. Maj:ts förfogande, och synes det mig dessutom,
som man i form eif hänseende skulle kunna mot Utskottets berörda hemställan
göra den anmärkning, att den icke bort komma till Kamrarne, innan
Stats-Utskottet lemnats tillfälle deröfver yttra sig. För min del yrkar
jag således afslag å Utskottets yttrande i föredragna punkten.

Herr Siljeström: Då jag icke deltagit i det beslut, hvartill Utskottet
i denna fråga kommit, så anser jag mig icke heller vara skyldig
att nu uppträda till försvar för Utskottet, men vill likväl erinra, att, om
Utlåtandet skulle befinnas vara sväfvande, detta till någon del torde få
tillskrifvas det icke fullt tillräckligt definierade i motionärens förslag. Hvad
angår sjelfva frågan, så är det oneklig!, att småskolorna verkligen äro af
den vigt motionären bär antydt. Den föregående talaren yttrade visserligen
åtskilligt, som skulle kunna tydas såsom ett förringande af dessa
småskolor och utgående på, att annan undervisning i dem icke behof do
meddelas, än den som barnet annars vanligen inhemta!’ i hemmet och
som fordras för inträde i folkskolan, men jag hörde likväl med tillfredsställelse.
att hans ord icke kunna tilläggas så vidsträckt betydelse, enär
han ändock sjelf medgifvit, att folkskolorna böra indelas i två afdelningar,
lägre och högre. Denna delning af folkskolan i klasser är i sjelfva verket
af så väsendtlig vigt för att uppbringa undervisningen, att derom just
icke är mycket att säga, ty så länge folkskolan utgöres allenast af eu
klass, skall hon aldrig lyckas att uppdrifva undervisningen till någon höjd.
Är nu detta förhållandet, så är äfven frågan om bildandet af lärare och
lärarinnor för skolans särskilda afdelningar af högsta vigt. Motionären
har derföre föreslagit, att seminarierna skulle ombildas på det sätt: att,
de äfven kunde utbilda lärare och lärarinnor för småskolorna; att i sammanhang
dermed de praktiska öfningarne vid nämnda seminarier må börja
tidigare, än hvad nu är förhållandet; att (pinliga elever derstädes måtte
erhålla någon undervisning i de arbeten och husliga göromål, som tillhöra
qyinnan, samt att undervisningen i allmänhet måtte hufvudsakligast gå ut
på att bibringa den blifvande folkskolelärare)!, förutom eu lefvande kristoudomskunskap,
sådana insigter, som för yrken och näringar äro af största
praktiska betydelse. Då nu seminarierna äro indelade i klasser, så tyckes
motionärens syftemål vara, att eleverna derstädes borde i första klassen
under ett år både tkeoretiskt och praktiskt beredas för att utgå såsom
lärare i småskolorna, då deremot de elever, som fortsatte och äfven genomginge
de båda andra klasserna, skulle derigenom erhålla den bildning,
att de kunde användas såsom lärare i högre afdelningar al folkskolan.
Utskottet har afstyrkt bifall till detta förslag, dels emedan, enligt Utskottets
förmenande, detsamma skulle föra undervisningen vid seminarierna något
på sidan och möjligen tillbakasätta densamma, dels emedan de nuvarande
8 seminarierna i riket icke skulle vara tillräckliga att bilda alla lärare
och lärarinnor för småskolorna, dels ock slutligen emedan Utskottet ansett
ifrågavarande undervisning för bildande af lärare för småskolorna höra
utgöra föremål för kommunernas oeh i främsta rummet landstingens omsorg.
Det är ganska tydligt, att, om landstinget skulle få inflytande på

Den 17 April, e. m.

103

undervisningen i och inspektionen öfver skolorna, det äfven är önskvärd!,
att landstinget i sammanhang dermed eger inflytande i fråga om bildandet
af lärare och lärarinnor för do mindre skolorna, och att det således är
fullt befogad!, att landstinget tager äfven denna sak om händer. Det är
derföre skal, att anstalter för bildande af lärare och lärarinnor för nämnda
småskolor spridas i landet, så att eleverna icke behöfva resa till de mera
aflägsna städernas seminarier, utan kunna sä nära hemmen som möjligt
förskaffa sig för ändamålet nödig bildning, utan att blottställas för de
kostnader och olägenheter, som skulle blifva en följd af att nödgas genomgå
kursen vid ett aflägsnare seminarium. Ett undantag i sådan syftning är
redan gjordt. Stockholms läns landsting liar nemligen ingått till Kongl.
Maj:t med underdånig anhållan, att vid Stockholms lärarinne-seminarium
måtte beredas tillfälle till undervisning för de flickor, som skulle vilja egna
sig åt undervisning i småskolorna inom länet, och har Kongl. Maj:t till
donna begäran lemna! bifall. Likväl förekommer häremellan och Herr
Meijerbergs motion deri skilnad, att då, enligt motionen, denna undervisning
åt småslo delärare skulle utgöra en integrerande del af seminariet, så
är denna undervisning vid seminarium här i Stockholm att anse allenast
såsom ett tillägg till seminariet och således icke såsom en särskild klass
deraf. Denna anordning var för Stockholms län särdeles lämplig, emedan
seminariet är’ så beläget, att man icke kan säga, att dess aflägsna läge
hindrar eleven att besöka det, helst ångbåtar och jernvägar gå från hufvudstaden
till alla delar af länet, och således gör, att resekostnaden blir
billig. Det är företrädesvis qvinno!'', som användas såsom lärare i folkskolorna,
hvilket är så mycket mera lämpligt, som de ega många företräden
dertill framför manlige lärare, och dessutom icke hafva sä störa löneanspråk,
hvilket sednare skäl ensamt i och för sig talar för att vidtaga
åtgärder för bildande af q vinliga lärare. Om manlige lärare skulle användas
i alla småskolor, skulle kostnaden uppgå till enorma summor.. Det
är emellertid endast vid seminarierna i Stockholm och Skara, som qvinliga
elever finnas; alla de andra seminarierna äro af sedda allenast för manlige
elever, och är det tvifvel underkastad!, om det skulle vara lämpligt att i
dem inrätta en särskild afdelning för qvinliga elever; åtminstone har för
mig uppgifvits, att sådant skulle vara förenad! med svårigheter. Om derföre
den undervisning, som skulle lemnas åt blifvande smaskolelärare,
skulle ställas i samband med undervisningen vid Rikets öfriga seminarier,
så komme allenast manlige lärare för småskolorna att vid seminarierna
utbildas, hvilket efter min öfvertygelse icke skulle lända till någon fördel.
Jag tror derföre, att hvarken motionären eller reservanten Herr Bergman
har i det fallet träffat det rätta.

Hvad nu angår de åtgärder, som landstingen böra vidtaga i fråga om
bildandet af lärare och lärarinnor för småskolorna, hafva många förslag
blifvit framlagda, och har Utskottet väsendtligen förordat, att landstingen
böra söka uppmuntra enskilda personer att inrätta dylika undervisningsanstalter,
för hvilket ändamål Utskottet äfven tillstyrkt beviljandet af
medel. På flera ställen har också redan inträffat, att enskilda personer
med stor framgång inrättat anstalter för meddelande af undervisning åt
lärare och lärarinnor vid småskolor. En reservant, Herr Grefve Ehrensvärd,
med hvilken jag instämt, har funnit sig icke kunna instämma hvar -

104

Den 17 April, e. m.

ken i motionen eller i Utskottets mening, utan trodde det vara bäst att
åt landstingen sjelfva öfverlemna, att på bästa sätt bedöma, huru
saken bör anordnas, utan att på förhand binda händerna på landstingen,
och att det således allenast tillkommer Riksdagen att söka uppmuntra
landstingen att efter bästa förmåga ordna denna angelägenhet på ett
Renligt sätt. Denna reservation innehåller i korthet, att, på nu anförda
grunder och då det dessutom torde vara mindre befogadt att på förhand
äska statsanslag för en angelägenhet, som ännu befinner sig uti ett så
outveckladt skick, Utskottets yttrande bort erhålla den lydelse, att landstingen
skulle, i sammanhang med frågan om inspektionen, tillika afgifva
yttrande derom, huru bildningstillfällen för ifrågavarande ändamål bäst
kunde inom länen beredas, och i hvad män landstingen skulle kunna dertill
medverka. Det förefaller mig, som skulle det vara särdeles lämpligt
att i sammanhang med den skrifvelse Riksdagen under behandlingen af
förevarande Utlåtande redan beslutat till Kongl. Maj:t aflåta, jemväl dertill
foga en^ skrifvelse af det innehåll, reservationen antyder. Inspektionen
öfver skolväsendet och lärarebildningen stå till hvarandra i så nära sammanhang,
att det ena icke kan förändras, utan att äfven det andra bör
ihågkommas. Det vore derföre, efter mitt förmenande, välbetänkt, om
landstingen, på samma gång de yttrade sig angående det lämpligaste säte
® ordnandet af folkskole-inspektionen inom de respektive länen, tillika
afgåfve yttrande i fråga om ordnandet af folkskolelärarebildningen, helst i
detta afseende på olika ställen olika förfaringssätt eger rum. Jag ber
derföre att få förorda Herr Grefve Ehrensvärds reservation, såsom i sig
innefattande den bästa åtgärd för ordnandet af denna sak, som inom Utskottet
vid behandlingen af denna fråga förekommit.

Herr Gum se Hus: Ehuru den fråga, som nu föreligger, endast berör
ett visst slag af läroverk inom vårt land, så är den dock af stor vigt för
folkets upplysning och bildning; och derföre kan man gerna offra en
+-riin s ^ ^ ämnet, äfven om beslutet icke kommer att föranleda

till något resultat, som innebär en direkt förändring af det nu bestående.
Jag har denna riksdag sällan begärt ordet, då så många nya talare här
tinnas, och då de gamla må hvila sig för att lemna rum åt de nya, friska
talenterna; men ämnen gifvas, dem man ej kan med tystnad förbigå, och
ett sådant ämne är detta, hvarom jag anser det vara min skyldighet att
uttala mig, då jag på det ifrigaste deltagit och kämpat i de första striderna
lör våra folkskolor och ej tagit någon obetydlig del i den plan, som
ännu är gällande för desamma.. Derföre var det icke heller så lätt att
hora deri förste talarens ogillande omdömen om de första stegen, som
togos rörande denna nationens stora angelägenhet, och jag tror att hans
klander deröfver var oförtjent. Det var sannerligen icke så lätt i början
att komma något framåt, ty stora krafter ställde sig i vägen, och det
glacier mig nu högeligen att skåda den utveckling frågan ändock fått. När
man gjorde allt hvad som då kunde göras, hör man icke erhålla förebiaeiser,
derföre att man ej gjorde, hvad som icke kunde göras, och, jag
vill gå ännu längre, hvad som någon då knappt tänkte på.

„"a£ T111, följa historiskt denna frågas början och utveckling, och får
på först i detta, hänseende erinra, att denna fråga, i sin uppkomst, mot -

Den 17 April, e. m.

105

togs med icke så litet missnöje och ovilja utaf en del af nationen, som
dock sednare insett, vigten deraf, och nu, då frågan blifvit en kär angelägenhet,
derför vill göra alla möjliga uppoffringar. I början bestridde
man ifrigt folkskolans nödvändighet och ändamålsenlighet, emedan man
hängde vid den tanken, att den första undervisningen skulle meddelas i
hemmen. Man tänkte icke på, om hemmen alltid kunde lemna en tillräcklig
undervisning, sådan den nya tidens behof fordrade. Men behofvet
gjorde sig allt mer gällande. Nyss har en ärad talare uttalat sig för
småskolorna, men jag vill påminna mig, att han ifrån början ej var så varm
vän utaf dessa, som dock sednare visat sig vara allt mera nödvändiga.
Då folkskolan efter sitt första inrättande småningom utvecklade sig, insåg
man snart nog, att en länk fattades emellan denna och hemmet; och en
sådan länk blef sedermera småskolan. Man fick visserligen ännu ofta
höra upprepas, att i hemmen borde den första undervisningen lemnas;
och ingen nekar att så borde vara, och man bör hoppas, att det igenom
folkskolans verksamma inflytande småningom så skall blifva. Men ännu
äro vi icke der. Man har uteglömt ur räkningen de många hinder, som
uppresa sig häremot. Man har icke tagit i beräkning den tid, som åtgår
ätt lemna undervisning, icke heller har man fästat tillbörlig uppmärksamhet
derpå, att kunskap och håg dertill ofta nog saknas; man betänkte
icke, att arbetet för det dagliga brödet knappast lemnade modren tid till
barnens undervisning, äfven om god vilja icke saknades, och lägg härtill,
på många ställen, den bleka nöden, då modren, omgifven af en hungrande
barnaskara, ej kan vara i tillfälle att undantaga någon stund från arbetet
för födans förvärfvande, från omsorgen om barnens beklädning o. s. v.
för att meddela dem någon undervisning, ty jag vill icke tala om husfadren,
som i dylika familjer väl sällan får vistas i hemmet och i alla
fall sällan är egnad för en sådan sysselsättning. Under sådana förhållanden
är det klart, att det borde finnas en förberedande klass, der de aldra
första elementen af kunskap: innanläsning, skrifning och räkning, kunde
af barnen inhemtas, och denna har man funnit i småskolorna. Representation
och Regering hafva härtill samverkat, och jag tror att detta varit
ett ganska godt och helsosamt steg till folkundervisningens höjande, under
förhoppning att den tid äfven kommer, då den förberedande undervisningen
något mera allmänt äfven i hemmen kan meddelas.

Nu uppstår frågan: huru vidsträckt verksamhet bör den egentliga
folkskolan utöfva, och hvad hafva småskolorna att i sin ställning uträtta?
Från Regeringen hafva vi redan ett stadgande, som bestämmer omfånget
af folkskolans undervisningsskyldighet, och hvaruti förklaras att folkskolan
icke bör allt för mycket betungas med skyldigheten att lemna undervisning
i de första elementen, hvilket måste hindra och försena inhemtandet
af de egentliga kunskapsämnen, som tillhöra dess undervisning.
Bestyret med dessa elements bibringande bör deremot öfvertagas af småskolorna.
Då emellertid inlärandet af dessa element snart bör vara
gjordt, då behöfva barnen ej länge der vistas, utan blifva snart färdiga
att ingå i den hufvudsakliga folkundervisningens stora strömfåra, nemligen
de egentliga folkskolorna, der hvarje nitisk lärare då har mera frihet att
bibringa sina lärjungar så stort mått af de allmänt behöfiiga kunskaper,
som han möjligen förmår. För anskaffande af lärare i folkskolorna har

106

Den 17 April, e, m.

Staten sörjt, men då uppstår en annan fråga: huru skall man få lämplige
pch skicklige lärare i småskolorna? En föregående talare har ganska
rigtigt påpekat, att detta mål endast kan vinnas genom att påräkna qvinnans
biträde; och hvarföre? frågar man; jo! det är ganska naturligt;
qvinnan är, genom sin mildare natur, sin ihärdighet och sitt tålamod, bäst
passande att handleda den spädare barndomen; hon står ock närmare
hemmet än mannen, och derföre är hon äfven utan all jemförelse tjenligare
att bibringa den första grundläggningen till en blifvande undervisning
än, snart sagdt, hvilken manlig lärare som helst. Äfven flera andra
skäl kunna härför anföras, men med uppräknande hvaraf jag nu icke vill
trötta Kammaren.

Men ännu hafva vi icke hunnit så långt, att hvilken qvinna som helst,
som egnar sig åt lärarinnekallet, äfven är fullt skicklig härtill och genast
färdig att börja sin verksamhet; hon behöfver öfning och undervisningsvana,
men ej behöfver hon derföre i åratal gå på ett seminarium, för att
blifva lämplig att undervisa i en småskola uti de aldra enklaste ämnena;
hvad hon har behof af, det är att vinna barnens kärlek och tillgifvenhet
och att hafva ett så pass stort mått af folkskolans kunskaper, att hon kan
på ett klart och tillfredsställande sätt bibringa dem åt sina lärjungar, och
det kan hon utan att genomgå ett fullständigt seminarium. Således är
det min öfvertygelse, att det icke är lämpligt, att, såsom motionären föreslagit,
lägga en klass till seminarierna, för att derigenom åstadkomma bildandet
af dessa småskolelärare och lärarinnor, ty derigenom får man på
längden något helt annat, än det man väntar och som borde blifva, och dessutom
är det omöjligt att tänka sig, det ett seminarium endast genom en
enda dylik bihangsklass skulle blifva tillräckligt att anskaffa lärare och
lärarinnor för alla de mångfaldiga småskolor, som i hvarje landsort uppstått
och nästan dagligen än vidare uppstå. Dermed vill jag icke hafva
sagt, att det försök, som Regeringen, uppå anhållan af Stockholms läns
landsting, medgifvit vid Stockholms folkskolelärarinne-seminarium, bör ogillas
såsom varande otjenligt; tvärtom erkänner jag, att det behöfves flerårig
erfarenhet, innan man vinner full visshet, om hvad som erfordras för
att fylla det behof, som nu uppstått, för anskaffande af småskolelärare och
lärarinnor, och jag anser således, att den i Stockholm beslutade anordningen,
genom den erfarenhet som der kan samlas bör bidraga att bringa
frågans lösning framåt. — Men nu komma vi till den frågan, huru skola
lärare och lärarinnor för småskolorna kunna anskaffas i landsorterna för
den närmaste framtiden? Jo, på samma sätt, som det allt hittills gått med
denna angelägenhet; sjelfva behofvet har skapat försök att afhjelpa detsamma,
och alltefter som intresset för undervisningens befrämjande ökats
och spiralt sig till alla medborgareklasser, hafva medel icke sparats för att
bringa saken till ett godt resultat. Det har oek visat sig, att landstingen,
med stöd af gällande stadgande!! och på uppmaning af enskilde ledamöter,
äfven erkänt behofvet att anskaffa dylika lärarekrafter och för sakens
praktiska utförande anslagit medel. Inom den provins jag tillhör har eu
utaf mig gjord framställa!! i ämnet af landstinget vunnit det varmaste
deltagande och erkännande, hvarpå medel anslogos, som ställdes till folkskoleinspektörens
förfogande, hvarefter denne gått i författning om utseende
af de skickligaste folkskolelärarne inom distriktet, som kunde öppna smärre

Den 17 April, e. m.

107

instituter för en dylik undervisning vid sidan af den egentliga folkskolan
och med lätt tillgänglig utväg att derstädes vinna den praktiska öfning,
som för ändamålet är oundgänglig. Jag hoppas, ja, jag är öfvertygad
derom, att denna väg är den rätta, och jag hyser den förtröstan till landstingen,
att de allmänt skola slå in på densamma, och att denna angelägenhet,
som egentligen tillhör kommunen, kommer att allt mer och mer
understödjas af landstingen. Om man ock säger, att det vore fördelaktigt,
om Staten till en början understödde dessa landstingens bemödanden,
emedan målet derigenom kunde fortare ernås, så är min tanke, att, om
Staten en gång åtager sig detta, så måste den sedermera hålla ut dermed
och nödgas att allt framgent fullfölja detta system. Detta vore dock icke
rätt enligt min åsigt, och således tror jag icke heller vi böra söka nå
målet på den väg motionären föreslagit. ^Riksdagen sammanträder numera
hvarje år och kan således lemna hjelp, i fall ett oafvisligt behof deraf
uppstår; men såsom jag redan nämnt, anser jag, att Staten icke bör på
annat sätt ingripa, än att skaffa erfarenhet om bästa sättet att ordna den
nu ifrågavarande undervisningen och i öfrigt lemna verkställigheten deraf
åt landstingen. Då en institution, som står i så nära samband med hemmet
som småskolan, beköfver utbildning, så har jag tänkt, att de mindre
kommunerna, sedan de först kommit till full insigt om institutionens nytta,
skola finna sig uppmanade att deltaga i uppoffringarne för densamma.

Då jag icke kan förorda det i första punkten tillstyrkta anslaget och
för min del finner de föreslagna skrifvelserna öfverflödiga, så, och ehuru
jag varmt nitälskar för sjelfva saken, finner jag mig dock föranlåten yrka
utslag å Utskottets hemställan uti ifrågavarande punkt.

Herr Magnell: Efter den utredning, som den föregående talaren
lemnat, behöfver jag icke vara vidlyftig. Att folkskoleväsendet är den
vigtigaste angelägenheten för ett folk, torde ingen vilja förneka. Frågan
om utvecklingen af folkets sedliga och intelligenta krafter är en lifsfråga
för den nation, som vill lefva stor och fri. För vinnande af ett såvigtigt
ändamål är ett nödvändigt vilkor, att de skolor, som besökas af folkets
barn, skötas af duglige och nitiska lärare. Detta erkännes af alla. Deremot
äro meningarne delade i fråga om medlen att tillfredsställa detta
behof. Motionären har i sådant hänseende föreslagit, att blifvande lärare
och lärarinnor i småskolorna skulle vid seminarierna erhålla den utbildning,
de behöfva för sitt kall. Utskottet åter har icke trött, att ändamålet
kan vinnas på detta sätt, emedan folkskolelärare-seminariets uppgift
är eu helt annan än den, som gäller för den läroanstalt, som skall bilda
småskolelärare, och det vore derföre, enligt Utskottets åsigt, omöjligt att
göra den ena till en klass af den andra. Skilnaden åter emellan Herr
Bergmans reservation och Utskottets förslag är den, att reservanten lägger
småskolelärarebildningen på seminarierna. Han vill, att saken skall utveckla
sig i den rigtning, som redan blifvit påbörjad vid Stockholms folkskolelärarinne-seminarium,
så att ett seminarium för småskolelärare skulle
finnas bredvid det egentliga folkskolelärare-seminariet. Detta kan väl gå
för sig. Åtgärden fordrar visserligen omkostnader, men jag tror dock icke,
att den skulle komma att verka störande på det egentliga folkskoleseminariet.
Emellertid möter dock en svårighet. Utskottet har ansett såsom

108

Den 17 April, e. m,

särdeles önskvärd! — och jag tror, att alla kunna vara derom öfverens —
att qvinnor komme att sköta småskolorna. Den föregående talaren har
så väl utvecklat de skäl, som tala för en dyik åsigt, att jag icke behöfver
närmare derom yttra mig. Men om vid alla seminarier skulle bildas en
särskild klass för småskolelärarinnor, skulle således eleverna i seminarierna
äfven komma att utgöras af qvinnor, och att ställa dem i sammanhang
med bildningsanstalter för manlige folkskolelärare har sina svårigheter.
Dessutom har Utskottet och den siste talaren fullkomligt öfvertygat mig,
att, om skicklige skollärare eller skollärarinnor på landsbygden eller i
städerna uppmuntrades genom premier af Staten eller landstingen att åtaga
sig att lemna särskild undervisning åt personer, som vilja egna sig åt
småskolans tjenst, sådana seminarier skulle komma att finnas öfver hela
riket. En dylik anordning erhåller dessutom en särskild vigt, då men
besinnar, att dessa lärare i folkskolorna i allmänhet äro hugnade med så
ringa löneförmåner, att de icke äro i tillfälle att kosta på sig långa dagsresor
för att på aflägsna orter inhemta den bildning, de behöfva, Kunna
de icke erhålla den på närmare håll, fruktar jag, att det städse skall
blifva brist på duglige folkskolelärare och lärarinnor i småskolorna. För
öfrigt önskar reservanten, att Regeringen skall genom en skrifvelse uppmanas
till anläggande af dylika inrättningar för bildande af småskolelärare
och lärarinnor, som redan blifvit beslutadt angående Stockholms
seminarium och ifrågasatt angående seminarierna i Linköping och Lund,
äfven vid hvarje af de öfriga eller seminarierna i Upsala, Wexiö, Göteborg,
Hernösand, Skara och Carlstad.

. Då^ emellertid Regeringen, såsom reservanten äfven antydt, redan inslagit
på denna bana, synes mig en sådan framställning icke vara lämplig.
Dessutom bär ju Regeringen anlagt ett dylikt för qvinnor i Stockholm, och
att med de manliga seminarierna förena bildningsanstalter lör qvinliga
elever,, torde icke rätt väl låta sig göra. Jag anser derföre, att Regeringen
bör lemnas fria händer att i detta hänseende förfara efter omständigheterna,
och att följaktligen någon underdånig skrifvelse i den syftning,
reservanten angifvit, icke bör af Riksdagen allåtas.

Jag får fördenskull tillstyrka bifall till Utskottets Utlåtande i denna
del utan förändring. Skilnaden är i allt fall icke så stor emellan detta
förslag och Herr Bergmans.

Herr Rosenberg: Jag må bekänna, att jag, i likhet med öfrige
talare, som yttrat sig under denna öfverläggning, ville säga mycket i detta
ämne, men då jag hör, att Kammaren önskar att snart fä fatta beslut,
vill jag tillkännagifva, att jag. kommer att afstå från ordet och vill blott
tillägga, att i det skick, hvari frågan för närvarande sig befinner, då man
ser, hurusom motionären vill åt ett håll och Utskottet åt ett annat, reservanten
åter åt ett annat håll och ytterligare talarne åt ett annat, det
icke lärer vara någon möjlighet att komma till något nöjaktigt beslut.
Det torde vid sådant förhållande vara bäst att lemna åt landstingen och
kommunerna att ordna denna angelägenhet och för närvarande afslå hvad
Utskottet hemställt i Betänkandet.

Den 17 April, e. m.

109

Herr Kol mod in: Efter den uttömmande diskussion, som egt rum,
kan jag inskränka mig till uttalande af den förhoppning, att Kammaren
må afslå både första och andra momenten af Utskottets ifrågavarande
hemställan äfvensom min grannes, Herr Bergmans réservation.

Herr Carl Ifvarsson: Det torde göra ungefärligen detsamma,
hvad beslut man fattar i detta ämne, då förhållandet lärer vara, att frågan
fallit i Första Kammaren. Jag vill emellertid begagna tillfället att
betyga motionären min tacksamhet för hans välvilja mot folkskolan. Utskottets
förslag synes mig deremot icke vara rätt lämpligt, och jag må bekänna,
att icke heller det förslag, reservanten framställt, förekommer mig
fullt tillfredsställande. Jag skulle derföre vara böjd att yrka återremiss,
om något bättre resultat derigenom kunde vinnas, men då detta numera
icke lärer vara möjligt, bryr jag mig ej derom.

Jag vill blott tillägga, att jag för min del tror, att frågan bäst ordnas
länsvis sålunda, att personer inom orterna, som finnas lämplige, användas
till sådan undervisning, som här åsyftas, emedan denna angelägenhet
torde kunna derigenom tillgodoses utan de stora kostnader, som skulle
åtgå för att anlägga särskilda läroanstalter för de lärare och lärarinnor,
man behöfver i småskolorna. Yi hafva försökt det i Hallands län och
det har gått ganska bra. Om i en framtid det kan befinnas vara nödvändigt
eller lämpligt, att bildningsanstalter för detta ändamål förenas
med seminarierna, kan frågan då afgöras, men för närvarande tror jag
dock icke, att vid seminarierna är rätta platsen för dessa inrättningar.

Jag vill icke vara vidlyftigare, då ändock ingenting kan vinnas. Jag
vill derföre icke heller framställa ''något särskildt yrkande hvarken om
återremiss eller afslag, ehuru jag helst skulle önska återremiss.

Herr Bergman: Då upplyst blifvit, att Första Kammaren afslagit
denna punkt och således ingenting kan uträttas vid denna riksdag, återtager
jag mitt yrkande om bifall till min reservation.

Med Herr Bergman instämde Herr Meijerberg.

Herr Siljeström: På de skäl, Herr Bergman anfört, förenar jag
mig i hans framställning.

Härmed var öfverläggningen slutad; och sedan Herr vice Talmannens
proposition på bifall till Utskottets hemställan besvarats med nej, blef
samma hemställan, enligt ytterligare proposition, af Kammaren af slagen.

Utskottets hemställan, främst å sidan JO.

Bifölls.

Utskottets nederst å samma sida gjorda hemställan.

Herr Rosenberg: Då den vigtigaste delen af Herr Meijerbergs
motion redan blifvit afslagen, synes det icke vara skäl att bibehålla denna
punkt. Jag tror, att Staten bör se sig väl före, innan den inlåter sig på
ämnen, som icke egentligen kunna räknas till folkskolan. Jag föreställer
mig nemligen, att det skulle blifva temligen kostsamt, om man ens i rin -

Den 17 April, e. m.

gare män ville söka att förvandla seminarierna till ett slags handtverksverkstäder
i och för sådana färdigheter, som äro de angelägnaste för en
qvinna att känna, och i hvilka hon gemenligen från barnaåren inhemta!’
skicklighet i hemmet. Jag anser derföre äfven åtgärden vara obehöflig.
Såsom äfven flere talare före mig antydt, torde i allmänhet de qvinnor,
som söka inträde vid seminarierna, redan ega den skicklighet i qvinligt
handarbeten, som de behöfva för sitt blifvande kall i framtiden. Jag anser
således, att Statsverket, åtminstone för närvarande, icke bör betungas
med någon utgift för detta ändamål, och jag yrkar fördenskull utslag
äfven å denna punkt.

Många ledamöter hördes häruti instämma.

Vidare anfördes icke; och blef ifrågavarande hemställan af Kammaren
afslagen.

Utskottets förra hemställan å sid. 11.

Härvid yttrade

Herr M e i j o r b e r g:

Herr Otterström: Så vidt jag hört motionärens anförande, så förefaller
det mig, som om han, med sitt yrkande att undervisningen i allmänhet
måtte hufvudsakligast gå ut på att bibringa den blifvande folkskoleläraren,
förutom en lefvande kristendomskunskap, sådana insigter, som för yrken
och näringar äro af största praktiska betydelse, afsett, att större insigter
i naturkunnighet skulle bibringas eleverna vid folkskolelärare-seminarierna.
Motionären har anmärkt, att vid dessa läroanstalter för liten tid anvisats
åt nämnda undervisningsämne i jemiörelse med de öfriga och särskildt
kristendomskunskap. Om vi jemföra dessa ämnen med hvarandra, så måste
vi väl erkänna, att för undervisning i kristendom bör egnas mera tid än
i naturvetenskap, huru stort värde man än må sätta på detta sednare
ämne. Svenska Folket är ännu af den mening, att det af sina folkskolelärare
i första rummet fordrar, att de skola vara väl underbyggde i hvad
detta folk anser vigtigast. Detta folk i sina djupa leder är ännu oberördt
af den predikan, som hålles sex dagar i veckan och går ut derpå,
att bibeln blott är en förgången tids kulturhistoria och, i afseende på
nya testamentet, blott en tradition från vår bildnings barndom. Jag tror,
att detta folk, som blödt med sin största konung för kristendomens sak,
ännu fast vidhåller densamma, och att detta folk fortfarande anser undervisningen
deri sä vigtig, att de blifvande folkskolelärarne väl behöfva den
deråt vid seminarierna anslagna tid för att vinna tillräckliga insigter i
hvad religoinen angår och kunna rätt vårda och undervisa folkets barn.
Härmed vill jag icke förneka nyttan af kunskapers inhemtande i andra
för det praktiska lifvet gagnande ämnen såsom särskildt naturvetenskap,
och en hvar vet, huru vigtig^ detta ämne är för landtmännen. Jag tror
dock, att vid seminarierna tillräcklig tid anslagits för undervisning i detta
ämne, och att eleverna på sin treåriga kurs skola hinna lära allt hvad en
folskolelärare skäligen bör veta i detta ämne. Jag för min del kan ej af
motionärens anförande hemta något stöd för hans förslag att omarbeta

Den 17 April, e. in.

111

det gällande reglementet för folkskolelärare-seminarierna. Jag anhåller
alltså om bifall till hvad Utskottet i denna punkt hemställt.

Herr Magnell: Jag skulle hafva åtskilligt att invända mot motio närens

anförande, men vill inskränka mig till ett par anmärkningar. Om,
såsom motionären uppgifver och jag ingalunda vill förneka, ett förvändt
sätt att undervisa i kristendom här och der användes, så kan, efter min
tanke, sådant icke afhjelpas med några reglementariska föreskrifter.

Läromethoderna äro beroende af lärarnes individuel uppfattning och
förmåga och, der en origtig method användes, måste den borttagas genom
andra medel än blott allmänna föreskrifter.

Vidare hyser jag den mening, att undervisningen vid seminarierna
bör vara så ställd, att de blifvande folkskolelärarne få inhemta det väsendtliga
af vetenskapernas resultat jemte antydan om den praktiska
tillämpningen, men att tillika göra seminarierna till anstalter för vinnande
af praktiska färdigheter är att skjuta öfver målet. Motionären visar sig
vara eu stor ovän till utanläsning. Han tyckes hata den rätt hjertligt.
Äfven jag älskar icke en död utanläsning. Men då meningen med undervisning
är bland annat att bibringa och inskärpa klara och medvetna
begrepp i de ämnen, som skola inläras, gifves väl icke annat bättre sätt
än att i passande ord uttrycka och i lärjungarnes minne sålunda lästa
dessa begrepp, utan att derföre stadna vid blott det mekaniska upprepandet
af ord. All utanläsning kan sålunda ej vara fördömlig. Inom
Utskottet hade vi till ledamot en af våra utmärktare naturforskare, som,
vid öfv erläggningen om denna punkt, förklarade, att den tid, som anvisats
åt naturvetenskapen vid dessa läroanstalter, vore ganska tillräcklig,
blott rigtiga läromethoder användes.

Jag tillstyrker bifall till Utskottets förslag i denna punkt.

Herr Hierta: Det är äfventyrligt att begära ordet under den otålighet,
Kammaren nu visat att få slut på den långvariga öfverläggningen,
och jag skulle ej hafva satt Kammarens tålamod på prof, om jag icke
ansett det vigtig! fästa uppmärksamhet å motionärens yrkande om undervisning
vid seminarierna i praktiska ämnen. Jag tror nemligen, att, då
motionären önskar, att undervisningen i allmänhet vid dessa läroanstalter
måtte hufvudsakligen gå ut på att bibringa den blifvande folkskoleläraren
sådana insigter, som för yrken och näringar äro af största praktiska betydelse,
så öfverensstämmer denna önskan just med allmänna tänkesättet.
Men motionären har begått det felet, att han ej tillräckligt utvecklat denna
åsigt, hvarföre Utskottet synes hafva missförstått motionären i denna punkt,
då Utskottet trott hans mening vara, att de blifvande folkskolelärarne
skulle inhemta större specialinsigter i mathematik och naturvetenskap, än
nu kan blifva händelsen.

Men det är en annan omständighet jag vill fasta mig vid. En föregående
talare har sagt, att folkskolans främsta uppgift, är grundliga insigter
i religionskunskapen.

På sednare tider gör den meningen sig allt mer och mer gällande, att
skolan skall skiljas från kyrkan och att undervisningen blir mera sekulär.
Då vi hafva ett presterskap till antal af emellan 3 å 4,000, som

112

Den 17 April, e. m,

skola vårda folkets religiösa intressen, predika och hålla husförhör, skulle
jag tro och hoppas, att de med sitt varma nit för religionen skola förmå
hålla uppe kristendomskunskapen och det kristliga lifvet hos folket, utan
att behöfva för det ändamålet inkräkta största delen af undervisningen i
folkskolan. Jag skulle ej hafva betonat detta så mycket som jag nu
gjort, om det ej visat sig ett bemödande och ej inritat sig, om jag så får
säga, en slentrian att nästan uteslutande belasta lärjungarne i folkskolan
med en undervisning i katekes och biblisk historia med hvad mera som
till kristendomskunskapen hörer. Såsom betecknande för denna rigtning
vill jag exempelvis nämna, att i en lärokurs för seminarium här i Stockholm
upptagas ej mindre än 13 sidor af blott bibelspråk, deribland sådana
att man ej nog kan förvånas öfver att de kunnat anföras, t. ex.: Det är
gräsligt att falla i lefvande Guds händer. Ni ären af den fadren djefvulen
m. in.

Jag hemställer, om vid sådant förhållande det icke är skäl att önska
en förändring i det syfte motionären löreslagit, och för min del vill jag
icke, att Utskottets förevarande Utlåtande skall betraktas såsom ogillande
motionärens förslag, utan fastmer anses innefatta en eftergift för opinionen
i Första Kammaren.

Herr Magnell: Då Herr Hierta synas hafva uppfattat mitt yttrande
så, som skulle jag vilja inskränka undervisningen i folkskolan endast till
kristendomskunskap, så får jag erinra, att jag satte folkskolans ändamål i
att utveckla barnets religiösa och intelligenta förmögenheter. I öfrigt har
jag intet att tillägga till hvad jag i ämnet redan anfört.

Herr Siljeström:

Öfverläggningen var slutad; och ifrågavarande hemställan bifölls.

Utskottets sednare hemställan å sid. 11.

Bifölls.

Utskottets hemställan std. 12, angående besparingarnes å anslagen till
folkskoleväsendet användande för folkundervisningen.

Härvid begärde ordet och yttrade

Herr Bergström: Jag har begärt ordet, icke för att yttra mig öfver
hvad motionären i sak föreslagit, utan för att från ekonomisk synpunkt
påpeka följderna deraf, att, i enlighet med motionärens derom framställda
yrkande, hans förslag blifvit öfverlemnadt till behandling af ett särskild!
Utskott. Utan tvifvel har motionen föranledts af det renaste och varmaste
intresse för folkskolan och dess angelägenheter; men samma grundliga
behandling, som kommit motionen till del i det Särskilda Utskottet, skulle
jemväl kunnat egnats deråt af ett tillfälligt Utskott, Sedan då motionen
väcktes, tog jag mig friheten motsätta mig den deri framställda begäran,
att ett särskild! Utskott måtte varda tillsatt för att behandla motionen.
Jag kunde nemligen icke finna densamma innehålla något yrkande, som
tillhörde ständigt Utskotts handläggning och således grundlagsenlig! betingade -

113

Den 17 April. e. m.

tingade tillsättningen af särskild! Utskott. Vid sådant förhållande kunde
jag ej antaga annat, än att motionen vore al beskaffenhet att tillhöra
området för tillfälligt Utskotts verksamhet, och yrkade derföre motionens
förvisning till sådant Utskott. Jag gjorde detta så mycket heldre, som
det icke kunde undfalla min uppmärksamhet, att, om ett tillfälligt Utskott
finge motionen om hand, detta hade att inom sig välja en föredragande,
hvilken det ålåge att uppsätta Utskottets yttrande i ämnet och att derigenom
hesparades utgiften för aflönande af en sekreterare. Om deremot
ett särskild! Utskott blefve tillsatt, skulle dylik utgift blifva nödig; ty ett
särskild! Utskott har lika rang, heder och värdighet som ett ständigt
Utskott, och är derföre berättigad! antaga en sekreterare för uppsättande
af. Utskottets Betänkande. Man lyssnade icke till mitt yrkande; och till
följd deraf kom också det särskilda Utskottet till stånd och antog en sekreterare,
hvilken för sitt arbete med Betänkandets uppsättning är berättigad
till arfvode. Jag vet icke med hvilket belopp detta arfvode kommer
att utgå; men skulle samma grunder gälla för aflöning af denne sekreterare
som för aflöning af sekreterare i ständiga Utskott, kommer arfvodet
att uppgå till omkring 1,600 R:dr. Detta är i sanning en god betalning
för uppsättande af ett Betänkande, hvilket jemte reservationer icke upptager
flera än 15 tryckta sidor in qvarto. Såge jag endast på ekonomisk
fördel, skulle jag visserligen icke önska mig annan sysselsättning för lifvet
än att uppsätta Betänkanden af ej större utsträckning än det förevarande,
till ett pris af 1,600 R:dr per styck.

Jag har ansett mig böra påpeka ofvanupptagna förhållande, på det
man för framtiden icke måtte vara alltför slösaktig med tillsättande af
särskilda Utskott.

Herr Hedlund: Jag vill upplysa, att det helt och hållet berott på

Kammaren sjelf, att särskildt Utskott blifvit tillsatt. Några ledamöter i
Kammaren konfronterade sig vid riksdagens början för att få alla likartade
frågor behandlade af ett och samma Utskott, men då jag begärde
remiss till så beskaffad! Utskott af en derför beräknad motion, så remitterades
den af Kammaren till Stats-Utskottet. Andra likartade motioner
hafva remitterats till enskildt Utskott. Herr Meijerberg var deremot
lyckligare och fick sin motion remitterad till ett särskildt Utskott. Hade
man anat en sådan utgång, så hade man icke begärt tillsättande af ett
särskildt Utskott.

Herr Bergman: Jag vill blott upplysa den siste ärade talaren, att
kostnaderna för detta särskilda Utskott ej komma att blifva på långt
när så betydliga, som han fruktat. Meningen är, att sekreteraren för sitt
besvär skall åtnjuta ett honorarium i ett för allt, och icke aflöning hvarken
efter dag eller månad. Och detta honorarium kommer väl ej att
bestämmas till något så särdeles högt belopp.

Efter afgifvande af dessa yttranden bifölls Utskottets ifrågavarande
hemställan.

Riked. Prof. 1S67. 2 Afd. 4 Band.

114

Deri 18 April.

§ Il Föredrogs

ånyo Andra Kammarens tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande
N:o 7 (i samlingen N:o 32), med anledning af Herr P. Anderssons
motion N:o 227, om upphäfvande af hvad kongl. stadgan angående folkskoleundervisningen
i riket af den 18 Juni 1842 i dess 3 § löreskrifver
rörande anskaffande och underhåll af skollokaler.

Herr Peter.Ander sson: Jag ämnar icke uppträda för att bereda
framgång åt min motion, ty af de utaf Utskottet anförda skäl finner jag,
att Utskottet icke gerna kunnat komma till annat resultat än Utlåtandet
utvisar. Jag har blott velat nämna detta, på samma gång jag uttalar min
förhoppning om, att syftemålet med min motion i en snar framtid kommer
att vinnas utan vidare åtgärder från Representationens sida.

Vidare anfördes icke; och Utlåtandet bifölls.

Sammanträdet afslöts kl. 10 e. m.

In fidem
H. Husberg.

Thorsdagen den 18 April.

Kl. 10 f. in.

§ 1.

Justerades protokollsutdrag angående de beslut, som under gårdagens
sammanträde fattats.

§ 2.

Företogs val af två revisorer för verkställande af den granskning af
lånekontorets i Wisby räkenskaper för år 1866, hvilken den 1 nästkommande
Juni tager sin början; och utsågos härtill

Kaptenen J. O. Ny sänder med 61 röster samt

Riksdagsfullmägtigen G. Kolmodin med 35 röster, den sednare efter
lottning med Handlanden J. Lindgren i Wisby, som erhållit enahanda
antal röster.

Härefter skedde val af två suppleanter för nämnde revisorer, dervid

Handlanden J. T. Lundin i Wisby och

Apothekaren C. J. Marelius i Wisby hvardera erhöllo 44 röster.
Med anledning af detta lika röstetal blef genom lottning afgjordt, att