Onsdagen den 17 april Sid (Riksdagens protokoll 1968:17)

RIKSDAGENS

* PROTOKOLL

Nr 17

FÖRSTA KAMMAREN

1968

17—18 april

Debatter m. m.

Onsdagen den 17 april Sid.

Om inrättande av gymnasier i Strömstad och Simrishamn...... 4

Om rätt till avdrag vid inkomstbeskattningen för gåvor till allmännyttiga
ändamål, m. m................................. 11

Beskattningen av inkomst från grus-, torv- eller lertäkt.......... 19

Om vidgad revisionsplikt för företag ........................ 21

Om viss omläggning av skördeskadeskyddet .................. 22

Om upprätthållande av jordbruksproduktionen i norra Sverige .. 24

Om anslag till mjölktransporter inom glesbygdsområden ...... 25

Interpellation av herr Wikberg (ep) ang. rätt till avsättning till
skogskonto för avverkningar i anslutning till nedläggande av
flottled .................................................. 30

Torsdagen den 18 april

Svar på enkel fråga av herr Olsson, Johan, (ep) om ytterligare
byggande av egnahem .................................... 32

Svar på interpellation av herr Jacobsson, Gösta, (h) ang. innebörden
av den vid valutakonferensen i mars 1968 träffade
överenskommelsen i fråga om speciella dragningsrätter i Internationella
valutafonden ................................ 34

Meddelande ang. enkel fråga av herr Nilsson, Ferdinand, (ep)
ang. skillnaden mellan ATP-avgift och allmän arbetsgivaravgift 43

1 Första kammarens protokoll 1968. Nr 17

Nr 17

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 17 april Sid,

Gemensam omröstning i fråga om bidrag till De blindas förenings
allmänna biblioteksverksamhet ............................ 3

Utrikesutskottets utlåtande nr 4, om samordning i mottagarlandet
av projekt för utvecklingsbistånd.......................... 4

Statsutskottets utlåtande nr 11, ang. utgifterna inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde ............................ 4

— nr 60, om visst tillgodoräknande av fackskola som praktik .. 4

-—■ nr 61, om gymnasial utbildning i Strömstad och om inrättandet
av ett gymnasium i Simrishamn ...................... 4

Bevillningsutskottets betänkande nr 29, om rätt till avdrag vid
inkomstbeskattningen för gåvor till allmännyttiga ändamål,
m. m................................................... 11

— nr 31, ang. beskattningen av inkomst från grus-, torv- eller ler täkt

..................................................... 19

Första lagutskottets utlåtande nr 22, ang. förfarandet vid bodelning
i anledning av hem- och äktenskapsskillnad .......... 21

— nr 23, om obligatorisk förarplatsförsäkring, in. m........... 21

— nr 24, om en fast organisation för offentlig försvarare i brottmål
.................................................... 21

— nr 25, om vidgad revisionsplikt för företag ................ 21

Tredje lagutskottets memorial nr 39, ang. kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om avlöningsbidrag till sjömanspräster ...... 22

Jordbruksutskottets utlåtande nr 15, ang. viss omläggning av
skördeskadeskyddet ...................................... 22

— nr 16, ang. införande av ett system med skördeskadeförskott 24

— nr 17, ang. upprätthållande av jordbruksproduktionen i norra

Sverige.................................................. 24

— nr 18, ang. anslag till mjölktransporter inom glesbygdsområden 25

Onsdagen den 17 april 1968

Nr 17

Onsdagen den 17 april

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Företogs jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 62
föreslagna samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren
vill

1. att riksdagen avslår motionerna
1:612 och 11:590 i vad de avser höjt
bidrag till De blindas förenings allmänna
biblioteksverksamhet,

2. att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag och med avslag å motionerna
I: 612 och II: 590 i vad de avser
anslagsberäkningen till Bidrag till de
handikappades kulturella verksamhet
för budgetåret 1968/69 på driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisar
ett anslag av 1 975 000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej.

Vinner Nej, har riksdagen i likhet
med andra kammaren

1. med bifall till motionerna 1:612
och II: 590 såvitt nu är i fråga beviljat
ett i förhållande till Kungl. Maj:ts förslag
med 100 000 kronor höjt bidrag
till De blindas förenings allmänna
biblioteksverksamhet,

2. i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
och med bifall till motionerna I:
612 och 11:590 i vad de avser anslagsberäkningen
till Bidrag till de handikappades
kulturella verksamhet för
budgetåret 1968/69 på driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisat ett
anslag av 2 075 000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs, verk -

ställdes omröstningen medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja —-68;

Nej — 70.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Efter det portokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt
till andra kammaren, ankom därifrån
ett protokollsutdrag, nr 330, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 96 ja
och 119 nej samt att båda kamrarnas
sammanräknade röster befunnits utgöra
164 ja och 189 nej, vadan beslut i
frågan blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionen.

Justerades protokollen för den 29
nästlidne mars samt den 2, 3, 4 och 5
innevarande månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsgöromålen tiden den 18—
den 23 april 1968 för resa till Tunisien
och deltagande där i bolagsstämma och
styrelsesammanträde i egenskap av styrelseledamot
i tunisiska industriföretaget
N.P.K -— Engrais, Société Anonyme
Tunisien.

Stockholm den 17 april 1968.

Nils Theodor Larsson

Den begärda ledigheten beviljades.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 91, med förslag till lag

Nr 17

Onsdagen den 17 april 1968

Om inrättande av gymnasier i Strömstad och Simrishamn

angående ändring i lagen den 19 juni
1942 (nr 429) om hyresreglering m. m.
och om fortsatt giltighet av lagen, m. m.,
hänvisades densamma, såvitt den avsåge
i propositionen framlagda lagförslag,
till lagutskott samt i övrigt till
statsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
96, angående försäljning av en fastighet
i Sundsvall.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Majrts propositioner: nr

99, med förslag till förordning om
ändring i tulltaxan den 12 januari 1968
(nr 25), m. m.; och
nr 100, med förslag till förordning
om mervärdeskatt, m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
111, angående avgift för innehav av navigeringsmottagare.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet dels

skrivelse från styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor angående
provisoriska lokaler för riksdagen vid
författningsreform,

dels ock skrivelse från styrelsen för
riksdagens förvaltningskontor angående
riksdagens lokalfrågor på längre
sikt.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
motionerna nr 853—857.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets
utlåtande nr 4, i anledning
av väckta motioner om samordning i
mottagarlandet av projekt för utvecklingsbistånd,
bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande utgifterna för
budgetåret 1968/69 inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte
motion.

Punkterna 1—7

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 8

Lades till handlingarna.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 60, i anledning av
motioner om visst tillgodoräknande av
fackskola som praktik, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Om inrättande av gymnasier i Strömstad
och Simrishamn

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 61, i anledning av motioner
om gymnasial utbildning i Strömstad
och om inrättandet av ett gymnasium
i Simrishamn.

I de likalydande motionerna 1:310,
av herr Hermansson m. fl., och II: 389,
av herr Berndtsson in. fl., hade yrkats
att riksdagen skulle besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om upprättande
av gymnasial utbildning i
Strömstad.

I de likalydande motionerna I: 537,
av herr Yngve Nilsson m. fl., och II:
681, av herr Nilsson i Bästekille m. fl.,
hade anhållits att riksdagen hos Kungl.
Maj :t måtte hemställa, att frågan om
inrättandet av ett gymnasium i Simrishamn
måtte bliva föremål för ny prövning
med beaktande av de synpunkter,
som anförts i motionerna.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna

Onsdagen den 17 april 1968

Nr 17

Om inrättande av gymnasier i Strömstad och Simrishamn

1:310 och 11:389 samt 1:537 och II:
681.

Reservation hade avgivits, utom av
annan, av herrar Thorsten Larsson
(ep), Johan Olsson (ep), Eliasson i
Sundborn (ep), Mattsson (ep), Gustafsson
i Uddevalla (s) och Westberg (fp),
vilka ansett, att utskottets yttrande hort
i viss del erhålla den lydelse, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i anledning
av motionerna 1:310 och II:
389 samt 1:537 och 11:681 måtte giva
Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört.

I denna reservation hade reservanterna
bland annat anfört, att de funnit
det angeläget, att en försöksverksamhet
i enlighet med i reservationen angivna
riktlinjer snarast igångsattes i kommuner,
som lämpligen kunde komma i
fråga. Denna försöksverskamhet avsåge
inrättande av en filial till ett »modergymnasium».
En dylik filial skulle bestå
av ett tvåårigt gymnasium omfattande
årskurserna 1 och 2. Under det
tredje gymnasieåret skulle eleverna
deltaga i den ordinarie undervisningen
i modergymnasiet. I mån av behov av
bättre valmöjligheter för eleverna under
de två första åren skulle korrespondensundervisning
kunna användas i
vissa ämnen. Eleverna skulle dock i så
fall även hava muntlig undervisning
och handledning i dessa ämnen.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Lokaliseringsfrågorna
har under 1960-talet vunnit allt mera
beaktande i den politiska debatten, och
många är väl de aspekter som man kan
lägga på lokaliseringspolitiska åtgärder.
Ibland kan vissa av de synpunkter
som framförs vinna positivt stöd hos
den beslutande församlingen. De åtgärder
som vidtagits har dock i de flesta
fall enligt mitt förmenande varit ganska
ensidigt inriktade och har som regel
mest tagit upp behovet av rent ekonomiskt
lokaliseringsstöd. Om en aktiv

lokaliseringspolitik skall vara verkningsfull,
måste alla de samhällsfunktioner
beaktas som sammanslagna ger
liv åt bygden i fråga. En sådan aktiv
funktion är utan tvivel en god skolservice.

Man kan väl säga att grundskolans
utbyggnad inneburit en starkt förbättrad
utbildningsservice, men i fortsättningen
måste vi också se till att följa
upp denna förbättring även vad beträffar
den gymnasiala skolan. Emellertid
erfordras ett tillräckligt stort befolkningsunderlag
för att ett gott gymnasium
skall kunna inrättas. I detta utskottsutlåtande
behandlas framställningar
från orter där bättre möjligheter
till gymnasieutbildning önskas,
nämligen städerna Simrishamn och
Strömstad. Uppvaktningsvägen har sådana
framställningar gjorts från flera
andra orter. Att ungdomen kan erbjudas
gymnasieutbildning framstår som
angeläget inte minst för de människor
som tänker bosätta sig på dessa orter
eller etablera företag där.

För inrättande av ett gymnasium erfordras,
som sagt, ett ganska stort befolkningsunderlag
på orten och i dess
omland. En utväg för mindre orter vore
att i samarbete med större gymnasier
bilda gymnasiefilialer. I januari 1967
väcktes centermotioner i båda kamrarna
i vilka föreslogs inrättande av sådana
filialer och en utredning därom.
På Kungl. Maj:ts uppdrag har nu skolöverstyrelsen
låtit företaga en enmansutredning
i frågan. Utredningen har redovisats
inför utskottet med tre olika
alternativ. Ett av dessa är en form av
korrespondensläsning. Ett dylikt korrespondensgymnasium
bör enligt skolöverstyrelsen
anknytas till ett vanligt
gymnasium, och intagningsnämnden
vid modergymnasiet bör vara intagningsnämnd
även för korrespondensgymnasiet.
Detta föreslås också av utskottsmajoriteten.

Ett korrespondensgymnasium kan givetvis
vara en lösning av vissa orters
gymnasieproblem, men man kan val

Nr 17

Onsdagen den 17 april 1968

Om inrättande av gymnasier i Strömstad och Simrishamn

inte gärna påstå att det alltid är ett
gott alternativ. En flicka eller en pojke
som bor på en ort där det inte finns
gymnasium står inför valet att läsa på
korrespondens eller utnyttja de möjligheter
som redan nu finns, nämligen att
resa lång väg till ett befintligt gymnasium
eller att inackorderas på platsen.
De allra flesta väljer nog den besvärligare
metoden att inackordera sig på
gymnasieorten eller att acceptera en
lång resväg, ty den metoden ger bättre
möjligheter att tillgodogöra sig undervisningen,
och man vill gärna satsa på
det effektivaste alternativet.

Vi som har reserverat oss tror inte
att det av skolöverstyrelsen föreslagna
korrespondensgymnasiet är ett bra alternativ.
Vi föreslår i stället ett system
med gymnasiefilialer, där eleverna skulle
studera ett å två år på filialorten
och sedan det tredje året vid modergymnasiet.
Vi tror att detta är en bättre
väg. Ett samarbete med den på vederbörande
ort befintliga högstadieskolan
och dess lärare skulle dessutom säkerligen
befordra möjligheterna att få goda
lärare till högstadiet och medföra att
man rationellt kan utnyttja de lärarkrafter
som finns på filialorten. En sådan
samverkan mellan gymnasiefilialen
och modergymnasiet skulle från mångas
synpunkter vara mycket betydelsefull.
Ett system med gymnasiefilialer
skulle innebära att man kunde ge en
god skolservice åt befolkningen i filialorten.

Vi reservanter hyser, herr talman,
den bestämda uppfattningen att en aktiv
försöksverksamhet med gymnasiefilialer
enligt vårt förslag snarast bör
komma till stånd. Det skulle vara en
direkt hjälp åt de orter som detta utskottsutlåtande
behandlar, nämligen
Strömstad och Simrishamn, samt likartade
orter. Det är angeläget att få
göra detta försök med gymnasiefilialer.
Därför yrkar jag, herr talman, bifall till
den av mig m. fl. avgivna reservationen.

Herr KARLSSON, OVE, (s):

Herr talman! Sättet att utforma gymnasial
utbildning grundas på vitt skilda
betingelser i olika delar av landet. En
uppfattning som delas av många är att
inackordering utgör en negativ studiefaktor
för de studerande och bör om
möjligt undvikas. Såsom stöd för den
uppfattningen kan anföras det faktum
att antalet ungdomar som söker minskar
med avståndet till gymnasieorten.
De ungdomar som söker till gymnasiets
första årskurs befinner sig i en ålder
då hemmets stöd i studiehänseende för
många är att föredraga.

För oss som bor i områden med stora
avstånd till gymnasieorter men med befolkningscentra
på bortemot 10 000 invånare
och med ett omland som har
minst lika många invånare skulle reservanternas
synpunkter och förslag vara
en lösning att föredraga. Ett partiellt
gymnasium omfattande årskurserna 1
och 2 jämte första årskursen av fackskolan
skulle på ett bra sätt tillfredsställa
många områden och orter i landet.

Med det anförda har jag bara velat
klargöra min avsikt att stödja den av
herr Thorsten Larsson m. fl. avgivna
reservationen, till vilken jag, herr talman,
ber att få yrka bifall.

Herr NILSSON, YNGVE, (h) :

Herr talman! Jag har undertecknat
en motion till förmån för ett gymnasium
i Simrishamn. Utskottet har inte
beaktat de av oss framförda synpunkterna
utan hänvisar till en av skolöverstyrelsen
föreslagen försöksverksamhet
för glesbygd i form av handledd
brevundervisning. Nu är ju inte Simrishamn
med omnejd någon glesbygd
i vedertagen mening. Sant är att vi haft
en vikande befolkningstendens på Österlen,
men den är vi på väg ur. Länsmyndigheterna
och ortens myndigheter
gör vad de kan för att öka företagsamheten
i detta område. Det hade därför
varit en synnerligen god hjälp om

Onsdagen den 17 april 1968

Nr 17

Om inrättande av gymnasier i Strömstad och Simrishamn

vi fått ett gymnasium till Simrishamn.
Företag som skall etablera sig önskar
som bekant att de anställdas barn skall
ha möjlighet till gymnasieutbildning
inte alltför långt från lokaliseringsorten.

I övrigt, herr talman, kan jag ansluta
mig till vad herr Thorsten Larsson sagt
i detta ärende och ber att med det anförda
få yrka bifall till den av honom
m. fl. avgivna reservationen.

Herr HERMANSSON (ep):

Herr talman! Intresset för ett gymnasium
i Strömstad är åtskilliga år
gammalt. Riksdagsmän från Bohuslän
har i olika sammanhang fört fram detta
önskemål, både i motioner och vid
uppvaktningar samt även i remissdebattsinlägg
under årens lopp. Det är
uppenbart ett behov av gymnasium i
Strömstad — hela norra Bohuslän skulle
därigenom bli mer intressant för både
företagare och arbetstagare.

Vi har hittills inte lyckats i dessa
våra strävanden, och med det underlag
som utskottet i dag lämnar finns
det heller knappast några förutsättningar
att vinna bifall till motionsförslaget.
Men det är två tankegångar i utlåtandet
som jag finner intressanta, dels
korrespondensgymnasiet, som utskottet
talar om, dels förslaget till gymnasiefilialer,
som reservationen tar upp. Jag
har inte någon anledning att nu gå in
på en principiell diskussion i de sammanhangen
— herr Thorsten Larsson
har redan berört frågorna i sitt anförande
— men jag är ytterst intresserad
av att synpunkterna i reservationen
skulle kunna på något sätt förverkligas.
.Tåg tror att uppslaget är värt allt beaktande
och hoppas innerligt att det så
småningom skall leda till att även
Strömstad på mer indirekt väg skulle
kunna få sin gymnasiefråga löst.

Jag ber att med detta korta inlägg få
yrka bifall till reservationen av herr
Thorsten Larsson m. fl.

Häri instämde herr Tistad (fp).

Herr SVENUNGSSON (h):

Herr talman! Det kan naturligtvis
synas som om yrkandena i de motioner,
som redovisas i detta utskottsutlåtande,
är något anspråksfulla. Inrättandet
av nya gymnasier är självfallet
en stor fråga, men också en fråga av
utomordentlig betydelse för de berörda
landsändarna. Man måste ha förståelse
för om det pläderas för sådana skolförhållanden
att ungdomar i alla delar av
landet får tillgång till gymnasial utbildning.

Utskottets utlåtande ger uttryck för
samma mening. Det talas där om utbildning
på i princip samma villkor.
Ett viktigt led i planeringen, som måste
beaktas, är självfallet den inverkan
som inrättandet av ett nytt gymnasium
kan få på andra gymnasier inom området.
I fallet Strömstad är emellertid
inte detta något problem, då denna
stad avgränsas i ett väderstreck av
havet och i ett annat väderstreck av
norska gränsen. Inom norra Bohuslän
är också fler ungdomar ute i förvärvsarbete
än i landet som helhet. Det beror
naturligtvis på att utbildningsmöjligheterna
inom detta område är mindre
goda. De nordbohuslänska bygderna
ingår också i det s. k. norra stödområdet.
Det är därför även ur lokaliseringssynpunkt
ytterst angeläget att
det blir bättre utbildningsmöjligheter
inom detta område.

Sedan motionerna i denna fråga
väckts har skolöverstyrelsen aktualiserat
en försöksverksamhet som avser anordnande
av gymnasial utbildning i
glesbygd i form av handledd korrespondensundervisning.
Herr Thorsten
Larsson har redogjort härför och även
uttalat en viss skepsis inför ett sådant
undervisningssystem.

Man kan naturligtvis säga, att skolöverstyrelsens
initiativ är lovvärt, men
jag delar herr Larssons mening att denna
undervisningsform knappast kan bli
attraktiv. Jag är därför av samma uppfattning
som reservanterna, nämligen
att en bättre utbildningsväg skulle er -

Nr 17

Onsdagen den 17 april 1968

Om inrättande av gymnasier i Strömstad och Simrishamn

hållas om man, där underlag saknas för
ett vanligt gymnasium, inrättar en filial
till ett modergymnasium. I vissa
ämnen kunde ju brevundervisning användas
under de två första läsåren. En
sådan anordning skulle öka valmöjligheterna.
Inrättandet av en sådan gymnasietyp
medför också andra fördelar,
t. ex. när det gäller lärarförsörjningen,
vilket också påpekas i reservationen.

En försöksverksamhet i enlighet med
dessa riktlinjer skulle enligt vår mening
vara av största värde och måhända
leda fram till ’ någon form av
filialgymnasier, som i sin tur skulle
bidra till en jämnare befolkningsfördelning
över landet.

Jag ber med detta, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen av herr
Thorsten Larsson m. fl.

Herr DAHL (s):

Herr talman! När det gällt att i Bohuslän
finna ersättning för stenindustrin
och att stoppa en avfolkning av
norra Bohuslän är det ett faktum, att
lokaliseringspolitiken under många år
har varit inriktad på en centralisering
till Strömstad. Det resultat, som därvid
har uppnåtts, måste sägas vara mycket
gott. Strömstad har blomstrat upp. Som
en följd av statsmakternas ingripande
har det skapats en hel del nya industrier.

Den nya organisationen av skolväsendet
har emellertid, såsom redan har
sagts, lett till att vissa orter har kommit
vid sidan om på grund av att där
inte har funnits ett tillräckligt elevunderlag.
Inför det faktum, att det inte
finns något gymnasium i Strömstad, har
många kvalificerade befattningshavare
inte sökt tjänster där som de eljest
skulle ha varit intresserade av. Om de
skulle ha bosatt sig i Strömstad, skulle
de ha varit tvungna att skicka sina
barn rätt långa vägar för att kunna ge
dem gymnasial utbildning.

Jag är väl medveten om att elevunderlaget
är någonting som man inte

kan bortse från, när man skall ta ställning
till frågan om inrättandet av ett
gymnasium. Det går ju inte att inrätta
gymnasier överallt, där det finns intresse
för saken. Men när man känner
till vådorna av det system inom skolväsendet,
som vi har etablerat, när
man ser, att vissa orter liksom kommer
i efterhand och vid sidan om, därför
att det där saknas möjligheter till gymnasieutbildning,
tycker jag, att man
skulle kunna pröva nya vägar. Det som
nu har fastslagits i fråga om gymnasierna
bör ju inte vara någonting som
en gång för alla är fixerat, utan jag
tror, att vi i den omstöpningsprocess,
som nu pågår på skolans område, mycket
väl skulle kunna följa det förslag,
som förts fram här — ett par år med
filialundervisning och det sista året vid
ett riktigt gymnasium. Därmed skulle
man skapa möjligheter för t. ex. Strömstad
att stå sig i konkurrensen om
arbetskraft, när det gäller både vanliga
arbetare och kvalificerat folk i
ledande ställning.

Jag är medveten om, att det kanske
inte finns några större utsikter, att dessa
tankar, som förts fram i reservationen
av herr Thorsten Larsson m. fl.,
vinner gehör här i kammaren. Men jag
tycker i alla fall, att vi klart och tydligt
bör påtala, att det för orter i periferin
är uppenbara nackdelar av det
nya skolsystem, som man har knäsatt.
Det utredningsförslag, som skolöverstyrelsen
lagt fram, bör därför snarast
resultera i en ändring bl. a. i den riktning
som reservationen önskar.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag tror att både företrädarna
för utskottet och företrädarna
för reservationen är helt överens i
sak. Vad som skiljer är uppfattningarna
om förfaringssättet för att komma till
bästa möjliga resultat.

Utskottet får med anledning av motionerna
framhålla att man självklart
bör eftersträva att ge ungdomen i alla

Onsdagen den 17 april 1968

Nr 17

Om inrättande av gymnasier i Strömstad och Simrishamn

delar av landet tillgång till gymnasial
utbildning på i princip lika villkor. Å
andra sidan måste man beakta att det
inte är möjligt att sprida gymnasierna
till alltför många orter, om man samtidigt
vill hålla fast vid den viktiga
principen att man på varje gymnasieort
bör kunna erbjuda eleverna åtminstone
flertalet av studievägarna inom
det gymnasiala skolsystemet. Denna
princip sätter i själva verket en gräns
för möjligheterna att inrätta gymnasier
på orter med litet elevunderlag. Man
måste också, då fråga är om inrättande
av ett nytt gymnasium, beakta den
inverkan som detta kan få på gymnasierna
i angränsande områden, vilkas
elevunderlag minskas.

En möjlighet att tillgodose önskemål
om tillhandahållande av gymnasial utbildning
på orter, som nu saknar gymnasium,
kan uppkomma om en av skolöverstyrelsen
nyligen föreslagen försöksverksamhet
genomförs och slår väl
ut. Försöksverksamheten avser anordnande
av gymnasial utbildning i glesbygd
i form av handledd brevundervisning
under två år och därefter ett års
skolgång vid ett befintligt gymnasium.
Ett dylikt »korrespondensgymnasium»
bör enligt skolöverstyrelsen planeringsmässigt
anknytas till ett vanligt gymnasium
(modergymnasium). Intagningsnämnden
för modergymnasiet bör vara
intagningsnämnd även för korrespondensgymnasiet.
Modergymnasiets elevområde
tilldelas på vanligt sätt visst
antal intagningsplatser och eleverna antas
på samma sätt och i den ordning
som nu gäller i fråga om vanlig gymnasieintagning.

Från denna talarstol har redan framhållits
att även om vi inför en ordning
enligt skolöverstyrelsen eller enligt reservationen
kommer nog de flesta att
välja modergymnasiet för att vara säkra
i sin studiegång. Detta kommer att
medföra att på dessa mindre orter, där
elevantalet redan förut är väl litet, kommer
det att krympa ytterligare. Jag
tror knappast att man kan inrätta en

gymnasiefilial med ett så litet antal elever.
Enligt skolöverstyrelsens förslag
kan man låta dessa elever stanna kvar
på hemorten och läsa där under de två
första åren, varefter de kan gå till ett
modergymnasium det tredje året. Det
är egentligen bara den skillnaden mellan
förträdarna för utskottet och företrädarna
för reservationen. Men det är
en ganska viktig skillnad. Alla som har
sysslat med dessa frågor förstår mycket
väl att även en filial måste ha något
så när tillräckligt med elever för att
man skall kunna klara undervisningen.
Men får man denna handledda korrespondensundervisning
enligt skolöverstyrelsens
förslag, kan det få vara ett
så litet antal elever som helst — man
klarar uppgiften ändå. Det är det som
är det väsentliga i detta sammanhang.
Både företrädarna för utskottet och för
reservationen är alltså ense om att det
måste göras någonting för dessa mindre
orter. Det gäller då såväl Strömstad
som Simrishamn.

Här är det bara frågan om vilken
väg som är lämpligast. Jag vet att skolöverstyrelsen
har grubblat mycket på
detta problem och har kommit fram till
det förslag som utskottet presenterat.
Jag är övertygad om att när skolöverstyrelsen
skall ta ställning till vilka
orter som kan komma i fråga, kommer
man även att ägna stor uppmärksamhet
åt såväl Strömstad som Simrishamn,
ty dessa orter ligger ju mycket väl till.
Men det finns även en rad andra orter i
landet, där det kan få stor betydelse
vilken väg man går när man skall försöka
ordna denna sak. Yi som företräder
utskottet är övertygande om att
skolöverstyrelsens linje är den bästa
för de mindre orterna.

Därför, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):
Herr talman! Som herr Näsström
sade är det inte så förfärligt mycket att
diskutera om principen att man skall

Nr 17

Onsdagen den 17 april 1968

Om inrättande av gymnasier i Strömstad
åstadkomma någonting på dessa orter.
Men när det gäller sättet menar vi reservanter
att både skolöverstyrelsen och
utskottet varit för försiktiga och räddhågade
för att man skall kunna åstadkomma
vad man bör sikta till, nämligen
att ge en så god undervisning som möjligt.
Jag tror inte att korrespondensalternativet
är ett realistiskt alternativ
på sådana orter som vi här diskuterar.

Herr Näsström sade att Strömstad
och Simrishamn ligger mycket väl till,
och efter vad jag kan förstå skulle de
kanske ha snudd på att få ett gymnasium.
Då tycker jag inte att korrespondensalternativet
här är ett gott alternativ.
Då vore en gymnasiefilial med direkt
skolgång ett bättre system.

Man kan i denna fråga inte bara resonera
så som många gör och säga som
många har sagt: Här är inte tillräckligt
underlag för ett gymnasium, här kan
vi inte lägga något gymnasium. Att inrätta
ett gymnasium på en ort är en
aktivitet. Resonerar man på samma sätt
också när det gäller andra aktiviteter,
minskar befolkningsunderlaget. Inga
företag slår sig ned på orten, och inga
människor vill bosätta sig där. Då blir
det ett ännu sämre underlag. Det är ett
negativt resonemang. Det ena alternativet
utesluter inte det andra. Man borde
här faktiskt få i gång ett försök med
ett system med gymnasiefilialer.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Jag hade inte tänkt att
delta i denna debatt, men herr Näsström
sade något som uppkallade mig
till ett inlägg.

Herr Näsström betonade hur viktigt
det är att man vid en gymnasiefilial
kan tillgodose alla studievägar. När
man inte kan göra det på grund av ett
litet elevunderlag leder det herr Näsström
till slutsatsen att korrespondensgymnasium
är det bästa alternativet.
Jag tycker att här liksom i så många
andra fall är det en tillämpning av satsen
om det bästa som det godas fiende.

och Simrishamn

Vid de vanliga gymnasierna har det visat
sig att eleverna ådagalägger ett mycket
begränsat intresse för att utnyttja de
valmöjligheter i fråga om olika ämneslinjer
som finns. Deras val koncentreras
faktiskt till ett begränsat antal ämnesvarianter.
Därmed bortfaller en stor
del av invändningarna mot filialgymnasierna.

Det får givetvis mindre betydelse att
dessa inte kan tillhandahålla alla de
studiemöjligheter som finns i det nya
gymnasiet, när eu del av dessa möjligheter
bara efterfrågas av ett fåtal. Det
är, anser jag, inte rätt att utestänga ett
stort antal ungdomar från gymnasiestudier
för att det finns ett begränsat antal
ungdomar i samma trakt som inte
kan få sina intressen tillgodosedda.

Trots allt får man räkna med en viss
snedvridning i fråga om linjeval. En
del studerande som hellre skulle vilja
välja en annan linje kommer att välja
den linje som finns, men det är få som
drabbas av detta, och olägenheterna är
begränsade.

Vi bör därför, anser jag, för framtiden
inrikta oss på båda dessa varianter
— filialgymnasier där sådana är
motiverade med hänsyn till befolkningsunderlaget
och korrespondensgymnasier
på orter med mindre befolkningsunderlag.

För de orter som det här varit tal
om — Strömstad och Simrishamn —
bör man sikta på att få filialgymnasium
i stället för korrespondensundervisning.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Får jag till det sista
säga att såväl vi som skolöverstyrelsen
vet att det finns ett stort antal andra
orter i landet som befinner sig i samma
läge. När man skall införa en ny
skolordning, måste man ta hänsyn till
flera än dessa två orter som här närmast
nämnts. Jag skulle tro att den
ärade talaren är överens med mig om
den saken.

Nr 17

Onsdagen den 17 april 1968

Om rätt till avdrag vid inkomstbeskattningen

Sedan vill jag starkt poängtera att
såväl utskottet som reservanterna anser
att det bör ges studiemöjligheter
för dessa ungdomar. På den punkten
råder inga meningsskiljaktigheter, det
kan vi lugnt vara överens om.

Jag kan försäkra att skolöverstyrelsen
grubblat mycket på denna sak. Den
bär kommit fram till att det bästa för
såväl ungdomarna som för skoldistrikten
är att få till stånd dessa korrespondensgymnasier.
Jag vill erinra om
att de skoldistrikt som vill försöka inrätta
en gymnasiefilial kan komma i
en ganska svår belägenhet. Det går inte
i en handvändning att med grundskolan
som bas organisera en gymnasiefilial.

Även sådana omständigheter kommer
med i bilden när skolöverstyrelsen skall
ta ställning till denna mycket viktiga
fråga.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Jag vill med anledning
av herr Näsströms senaste inlägg fästa
uppmärksamheten på att jag pläderade
för en lösning enligt båda linjerna. Jag
anser att man bör kunna inrätta filialgymnasier
på orter som har relativt
stort befolkningsunderlag och korrespondensgymnasier
på mindre orter.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Thorsten Larsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Larsson, Thorsten, begärde votering,
i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

för gåvor till allmännyttiga ändamål,

m. m

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 61, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Thorsten Larsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Larsson, Thorsten,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —91;

Nej — 40.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om rätt till avdrag vid inkomstbeskattningen
för gåvor till allmännyttiga
ändamål, m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 29, med anledning av
motioner om rätt till avdrag vid inkomstbeskattningen
för gåvor till allmännyttiga
ändamål, m. m.

Till behandling i ett sammanhang
hade utskottet upptagit följande motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:12,
av herr Schött m. fl., och II: 62, av herr
Gustafsson i Borås m. fl., vari anhållits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte begära utredning rörande
införande av rätt för fysiska personer
till avdrag vid den statliga inkomstbeskattningen
för gåvor upp till en viss

Onsdagen den 17 april 1968

12 Nr 17

Om rätt till avdrag vid inkomstbeskattningen för gåvor till allmännyttiga ändamål,

m. m.

maximigräns till u-hjälps- och andra
humanitära ändamål samt till kulturella,
religiösa, vetenskapliga eller eljest
uppenbart allmännyttiga ändamål;

2) de likalydande motionerna 1:13,
av herr Svenungsson, samt II: 16, av
herr Fridolfsson i Stockholm och herr
Werner, vari hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om utredning rörande införande
av avdrag vid taxering till inkomstskatt
för gåvor till religiösa, humanitära,
kulturella, vetenskapliga eller eljest
uppenbart allmännyttiga ändamål;

3) de likalydande motionerna I: 373,
av herrar Blom och Erik Filip Petersson,
samt II: 474, av herr Hyltander
m. fl., vari yrkats, att riksdagen skulle
hemställa hos Kungl. Maj :t om förslag
till regler för avdragsrätt vid deklaration
för bidrag till fadderbarn i u-land;
ävensom

4) de likalydande motionerna 1:639,
av herrar Thorsten Larsson och Ernst
Olsson, samt II: 597, av herr Johansson
i Skärstad och herr Boo, vari föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle anhålla om utredning av
möjligheterna att stimulera enskilda
personer att lämna bidrag och gåvor
till religiösa och ideella organisationer
samt hjälporgan för insatser på humanitära,
allmännyttiga och vetenskapliga
områden i enlighet med vad i motionerna
anförts.

Utskottet hade i det nu föredragna
betänkandet på åberopade grunder
hemställt,

A) beträffande avdrag för gåvor till
allmännyttiga ändamål, att riksdagen
måtte avslå

1) motionerna I: 12 och II: 62,

2) motionerna I: 13 och II: 16 samt

3) motionerna 1:639 och 11:597;

B) beträffande avdrag för periodiskt
understöd till fadderbarn i u-land,

att riksdagen måtte avslå motionerna
1:373 och II: 474.

Reservation hade anförts av herrar
Yngve Nilsson (h), Sundin (ep), Gösta
Jacobsson (h), Lundström (fp), Tistad
(fp), Gustafson i Göteborg (fp), Eriksson
i Bäckmora (ep), Lothiyius (li),
Öhvall (fp) och Börjesson i Falköping
(ep), vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den lydelse,
reservationen visade, samt att
utskottet bort under A hemställa,

I. att riksdagen —• med anledning av
motionerna 1:12 och 11:62, 1:13 och
II: 16 samt I: 639 och II: 597 — måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
skyndsam utredning rörande införande
av rätt till avdrag vid beskattningen
för gåvor till u-hjälp och andra humanitära
ändamål samt till kulturella, religiösa,
vetenskapliga eller eljest uppenbart
allmännyttiga ändamål;

II. att följande motioner, nämligen

1) motionerna 1:12 och II: 62,

2) motionerna 1:13 och 11:16 samt

3) motionerna I: 639 och I: 597,
måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad reservanterna
hemställt, av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Den fråga som det här
gäller är ingen nyhet. Vi har haft den
uppe till behandling under flera år.
Jag skall därför fatta mig kort.

En del religiösa, humanitära och
ideella organisationer som utför för
samhället värdefulla uppgifter är för
sin verksamhet beroende av penningbidrag
från enskilda personer. Det är
ofta verkligt behjärtansvärda ändamål
det är fråga om.

Det rådande höga skattetrycket har
emellertid försämrat bidragsgivarnas
möjligheter att främja sådana ting. Det
är all anledning för samhället att göra
någonting. Det föreligger starka skäl
för att gåvor till sådana ändamål görs
avdragsgilla vid inkomstbeskattningen.
Detsamma gäller bidrag till vetenskaplig
forskning.

Onsdagen den 17 april 1968 Nr 17

Om rätt till avdrag vid inkomstbeskattningen för gåvor till allmännyttiga ändamål,

m. m

Reservanterna hemställer om en
skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran
om skyndsam utredning rörande införande
av rätt till avdrag vid beskattningen
för gåvor till u-hjälp och andra
humanitära ändamål samt till kulturella,
religiösa, vetenskapliga eller eljest
uppenbart allmännyttiga ändamål.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr SVENUNGSSON (h):

Herr talman! Då jag undertecknat
motionen I: 13 vill jag i anslutning till
bevillningsutskottets betänkande nr 29
anföra några synpunkter utöver dem
som har redovisats i motionen.

Denna fråga återkommer till årets
riksdag av det enkla — men oförklarliga
— skälet att den fortfarande är
olöst. Ändå är det bara en utredning
som år efter år begärs. Det har ofta
gjorts gällande att samhällets stöd åt
religiösa, humanitära eller kulturella
ändamål uteslutande bör ges i form av
bidrag och inte genom förmåner vid
beskattningen. Mot detta kan invändas
att det knappast är ett allmänintresse
att samhällets hela ekonomiska stöd åt
de verksamheter det här är fråga om
ges i form av bidrag. Skattefrihet föl
enskilda bidrag skulle enligt vår mening
vara en bättre väg att tillgodose
dessa intressen.

Det är också ett faktum att ett allt
hårdare skattetryck försvårat enskilda
bidragsgivares möjligheter att främja
organisationernas intressen. Den fria
verksamhet som här åsyftas är också
ett värdefullt komplement till samhällets
egna institutioner. Det kan heller
inte vara ett egenintresse om medborgarna
i stället för att använda hela sin
inkomst för egen räkning stöder de ideella
organisationerna. I ett läge där
staten av finansiella skäl inte har möjlighet
att själv ge önskvärt stöd ■— och
så gynnsam blir aldrig statens finansiella
situation —• borde en stimulans

via avdragsrätt för gåvor allvarligt
övervägas.

Genom våra skatter får vi alla vara
med om att betala de statsbidrag som
utgår. I många fall får vi vara med om
att subventionera verksamheter som vi
inte har det minsta intresse för eller
kanske rent av är motståndare till.

Vid de upprepade riksdagsdebatterna
i frågan brukar framhållas att det
inte skall vara så krassa motiv som
möjligheten till skatteavdrag, vilka
skall mobilisera den enskildes ideella
intressen. Men det är inte fråga om sådana
motiv i detta sammanhang. Avdragsrätt
skulle möjliggöra och ytterligare
stärka den fria biståndsverksamheten
under ett allt hårdare skattetryck.

Enligt vår mening behöver inte ett
bidragssystem utesluta avdragsrätt. Avdragsrätten
bör kunna utgöra ett värdefullt
komplement till bidrag över budgeten.
För många är det också ett tvingande
ansvar att offra pengar för att
hjälpa andra människor, t. ex. i u-länderna,
genom den kristna missionens
beprövade insatser. Det är verkligen
inte för att dessa medborgare ur skattesynpunkt
skall komma lindrigare undan
som vi år efter år begär denna utredning.
Det är för att ge dem möjlighet
att satsa ännu mer. Erfarenheterna
från andra länder är också mycket goda.
Det kan ha sitt intresse att påpeka
att en socialdemokratisk regering i
Danmark tog initiativ till införandet av
avdragsrätt och även genomförde den
reformen. I Västtyskland fungerar systemet
alldeles utmärkt.

Nu bestrider naturligtvis ingen att
avdragsrätten kan komma att verka
olika för olika bidragsgivare på grund
av olika skattekraft, men vi hoppas att
en utredning kan nå fram till en godtagbar
lösning på denna punkt. Det har
också ofta varit med mycket knapp majoritet,
åtminstone i medkammaren,
som detta utredningskrav år efter år
avvisats av riksdagen. Det är ju också

Onsdagen den 17 april 1968

14 Nr 17

Om rätt till avdrag vid inkomstbeskattningen för gåvor till allmännyttiga ändamål.

m. m.

ett känt faktum att den grupp inom det
socialdemokratiska partiet som ingår i
den s. k. broderskapsrörelsen har sympatier
för åtminstone någon form av
avdragsrätt — även om gruppen som
helhet tyvärr inte bestått provet vid
omröstningar. Att frågan blir utredd är
i varje fall en rimlig begäran.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr PETERSSON, ERIK FILIP, (fp):

Herr talman! Eftersom jag undertecknat
en av de här berörda motionerna
vill jag bara i korthet yrka bifall
till reservationen. Det har ju sagts
här tidigare — och det har för övrigt
upprepats under många år — att det
ärende som vi nu behandlar berör
en mycket viktig detalj av vårt samhällsarbete.
I den detaljen bedrivs arbetet
kanske många gånger i det tysta,
men om det upphörde, skulle vårt samhällsliv
bli betydligt fattigare. Eftersom
de här motionerna för övrigt återkommer
år efter år, får man väl tolka
det som ett uttryck för att det finns ett
djupt och allmänt intresse för att få
denna fråga löst. Såsom det nyss sades
har man ju lyckats i många länder,
och då är det egendomligt att man i
Sverige, som i olika sammanhang visat
stort intresse för humanitära ändamål,
inte skall kunna klara upp denna lilla
detalj.

Den motion som jag varit med om att
underteckna tar sikte på en speciell
fråga, nämligen att man skulle få avdragsrätt
för bidrag till fadderbarn i
u-länder. Under senare år har vi här
i vårt land blivit alltmer medvetna om
det växande behovet av hjälp till uländerna.
I den allmänna debatten har
framförts krav om en betydande ökning
av denna hjälpverksamhet.

Att ha fadderbarn i u-länder är en
praktisk hjälpverksamhet, som samhället
på allt sätt borde uppmuntra och
stödja. Det innebär att de som vill

hjälpa u-landsbarn sänder ett bestämt
belopp regelbundet under minst ett år
till en fadderbarnsorganisation, exempelvis
Rädda barnen, som i sin tur
vidarebefordrar hjälpen till ett visst
bestämt barn. Ofta är detta barn intaget
på ett barnhem som drivs av organisationen
i fråga. Möjligheter till
mer personlig kontakt mellan givaren
samt fadderbarnet och dess familj finns
som regel, och mycket görs från hjälporganisationernas
sida för att stimulera
och utveckla sådana kontakter, vilket
kan få mycket stor betydelse för samarbetet
och förståelsen i fråga om denna
hjälpverksamhet.

Med hänvisning till den motivering
som är uttryckt i reservationen ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag vill livligt understryka
vad herr Gösta Jacobsson sade
om att denna fråga är långt ifrån ny.
Vi har behandlat den varje år under
lång tid, och argumenten för och emot
är precis desamma. Därför kan man
kanske hänvisa till vad man under tidigare
år har sagt.

Ett par talare har anfört utlandet
som förebild när det gäller avdragsrätt
för gåvor till olika ändamål, och det är
väl riktigt att avdragsrätt tillämpas på
sina håll. Men det finns länder som är
så frikostiga när det gäller denna avdragsrätt,
att de måste börja pröva om
sin ställning. För en tid sedan förekom
ett TV-reportage från ett land som
är rätt frikostigt när det gäller avdrag
för donationer och gåvor till religiösa
föreningar. Dessa föreningar har fått
så mycket pengar att de startat institutioner
på profana ämnesområden.
Detta har väckt ett motstånd mot denna
frikostighet, och man säger att det
ändå inte kan vara meningen att på
detta sätt animera dessa organisationer
att ge sig in på områden som de inte
är avsedda för.

Nr 17

Onsdagen den 17 april 1968

Om ratt till avdrag vid inkomstbeskattningen för gavor till allmännyttiga ändamål

I varje fall anser utskottet att det
knappast kan finnas något skäl att som
motivering för avdragsrätt för gåvor
här i landet hänvisa till lagstiftning i
andra länder. Vi vet ju inte hur sådana
här ändamål främjas i de länder
där man har skattefrihet. Det kan
mycket väl tänkas att i dessa länder
är det allmänna betydligt restriktivare
när det gäller att lämna bidrag till de
ändamål som skattefriheten här avser.

Utskottet framhåller också de mycket
betydande svårigheter som måste finnas
vid gränsdragningen. Motionärerna
talar om religiösa, humanitära, kulturella,
vetenskapliga och eljest uppenbart
allmännyttiga ändamål. Jag frågar
mig: Vilka ändamål är då uteslutna?
Här griper man in i hela samhällsverksamheten.
All verksamhet som
bedrivs i detta land är ju på ett eller
annat sätt allmännyttig. Det skulle bli
ytterst svårt att sätta gränsen. Varje
restriktivt ingrepp skulle vålla kritik
och uppmärksamhet.

Jag ber, herr talman, att med det
sagda få yrka bifall till utskottets betänkande.

m. in

hand skulle ifrågakomma vid den statliga
beskattningen. Dessutom bör enligt
vår mening en maximigräns sättas
för det avdragsgilla beloppet.

Vidare vill jag understryka att det är
en utredning som begärs. Kommer en
utredning till stånd, kan en hel rad
spörsmål bli ordentligt belysta. Herr
Einar Eriksson har framhållit att problemet
är långt ifrån enkelt. Han har
nämnt att man i andra länder kanske
är njuggare när det gäller bidrag från
det allmänna till de ändamål som vi
här tänkt oss. En utredning av problemet
skulle visa hur det därmed förhåller
sig. Att det är en besvärlig fråga
vill jag på intet sätt förneka, men
jag menar att just den omständigheten
talar för att vi bör få en ordentlig utredning
till stånd. Detta är eljest en
motion, som återkommer år efter år.
Att intresset för frågan är utomordentligt
stort på skilda håll, bland en rad
organisationer och hos den stora allmänheten,
råder det ingen tvekan om.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Eftersom jag står som
första namn under motion nr 12 i denna
kammare, ber jag att också få säga
några ord. Vi har i vår motion understrukit
att det finansiella läget här i
landet gör att man inte kan erhålla så
stora bidrag från statens sida som vi
anser skäliga till ett flertal mycket angelägna
ändamål. Vi har också påpekat,
som flera talare här framhållit, att man
i en rad andra länder har gått med på
skatteavdrag för frivilliga bidrag till
dylika ändamål —- inte mindre än nio
länder är omnämnda i vår motion.

Jag vill vidare fästa uppmärksamheten
på att vi i motionen gjort vissa begränsningar.
Vi har således föreslagit
att avdragsrätten skulle gälla endast
fysiska personer och att den i första

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! En mycket betydande
fråga för samhället är ju hur vi skall
kunna bevara idealiteten levande så
att det Sverige som en gång kommer
att ta över, när de som nu arbetar inte
längre kan arbeta, fortfarande bäres av
avgörande demokratiska ideal och fortfarande
har en samhällsbyggande kraft.
Vi är alla medvetna om att idealiteten
sitter ganska trångt i det moderna samhälle
som vi har byggt upp. Vi finner
att det ofta är den protesterande ungdomen
som bär idealiteten. Vi frågar
oss också hur vi skall bära oss åt för att
hjälpa de protesterande ungdomarna
att få något vettigt ur sin protest.

Såvitt jag kan begripa, måste man
lägga denna aspekt på den fråga som vi
nu behandlar, om den alls skall få någon
mening. Annars skjuts den undan

Nr 17

Onsdagen den 17 april 1968

Om rätt till avdrag vid inkomstbeskattningen för gåvor till allmännyttiga ändamål,

i ett litet hörn såsom en tämligen ointressant
fråga. I grunden berör den
dock avgörande och centrala principer
för demokratins friskhet och dess sätt
att fungera. Jag har inte något behov
av att vara negativ mot staten, men det
kan väl ändå klart sägas att staten är
något trög när det gäller t. ex. u-landslijälpen.
Vilken uppfattning vi än har i
detta avseende vet vi att det finns
många grupper som vill att det skall
gå mycket snabbare och är beredda att
satsa och även gör det. Det vore rimligt
att staten stödde den idealitet som
där finns genom att skapa möjligheter
för dem att i ökad grad göra en insats
i detta avseende.

Vi har diskuterat denna fråga en hel
del i vårt samhälle. Det har framhållits
även av herr Einar Eriksson. Han
säger också att det inte finns några
nya argument, vilket är alldeles riktigt.
Men att frågan återkommer gång på
gång visar ju att det råder ett slags oro
och ett slags känsla av att vi inte har
löst detta problem så som vi borde ha
gjort. Därför finns ingen annan möjlighet
än att komma tillbaka till dess
man vinner anklang för den grundsyn
som man här företräder.

Någon grundläggande utredning i
detta ämne har väl inte förekommit.
Socialdemokratin har valt en viss bestämd
linje, och jag kan förstå den.
Det är administrativa problem men
även principiella problem av rätt betydande
art som inneslutes i detta. Jag
vet ju att om några kommer billigare
undan från skatt genom att de ger bidrag
till visst ändamål, måste den skatten
tas in på annat sätt. Men därför
tycker jag det vore riktigt att vi äntligen
på ett parlamentariskt sätt finge
diskutera igenom denna sak med en utredning
som bakgrund och finge en
principdebatt i riksdagen. Då slapp vi
att få tillbaka denna fråga år efter år.
Avstår vi nu från vidare åtgärder med
motiveringen att frågan har behandlats
tillräckligt, kommer den tillbaka nästa

år i precis samma läge. Det vore riktigare
att bifalla reservationen. Jag anser
att vi bör be Kungl. Maj:t om en
utredning, så att vi sedan kan ta en
stor principdiskussion i riksdagen om
hur vi skall lösa dessa frågor. Jag har
redan antytt, och jag vill betona det än
en gång, att det här är en del av frågan
om demokratins väsen och demokratins
framtid. Jag tror att vi alla är överens
om att demokratin icke kan fungera,
om det inte finns människor med engagemang
och ansvarskänsla. Demokratin
är ingen självklarhet. Den har kämpats
fram i vårt land. De olika partierna
har givit sina bidrag, och vi känner
alldeles säkert här i riksdagen att det
är en avgörande fråga för oss att bevara
demokratins friskhet och sunda
liv. Därför har vi anledning att se på
vilka områden vi bör göra en insats
för att stärka de krafter som alltjämt
är beredda att värna och vårda demokratins
grundläggande principer, de
som har att göra med den enskilda
människans frihet, den enskilda människans
ansvar och över huvud taget
en social ansvarighet i vårt samhälle.

Det finns ingen anledning att nu
diskutera kyrka och stat, men vi är alla
medvetna om att en av de stora frågorna
i den debatt som nu har börjat och
den fråga som kommer att diskuteras
mest intensivt i framtiden är hur kyrkan
skall kunna finansiera sin verksamhet.
De flesta tycks anse att skilsmässan
är en rimlig sak men att det
gäller att hjälpa kyrkan att klara sin
ekonomiska situation. Jag vill inte säga
att lösningen är att möjliggöra bidrag
med avdragsrätt, men det är i varje
fall värt att ordentligt diskutera igenom
den saken, så att vi vet hur ett sådant
system fungerar, när vi en gång
måste fatta ståndpunkt i ärendet.

Mer än lagar och förordningar betyder
den mentalitet som finns hos
människorna. Vi i riksdagen kan kanske
inte på ett avgörande sätt påverka
människors mentalitet, men jag tror att

Onsdagen den 17 april 1968 Nr 17

Om rätt till avdrag vid inkomstbeskattningen för gåvor till allmännyttiga ändamål,

m. m

ibland förlöses en god vilja, om ett yttre
stöd gives denna goda vilja. Den
goda viljan kan ibland frustreras, därför
att hämningarna är så starka på så
många håll. Jag tror att samhället gör
klokt om det plockar upp de många
olika tendenser till insatsvilja som
finns — kulturellt, i fråga om u-landslijälpen,
religiöst eller vad det kan vara
fråga om — och liksom fångar in den
vinden. Detta är av värde för demokratins
väsen, som vi i Sveriges riksdag
är satta att vårda, och därför bör vi i
ökad grad stödja dessa krafter.

Man kan säga att staten ger bidrag
till olika ändamål, men därmed förloras
något av den inspiration som ligger
i att en enskild människa tar ett
personligt ansvar, satsar ekonomiskt
och givetvis tid och kraft för att de
idéer och den livssyn som vederbörande
företräder skall få utrymme, livskraft
och framtidsmöjligheter.

Jag ser inte den här saken som bara
eu organisationsfråga. Den är för mig
en fråga om samhällets sätt att förstå
de krafter som verkar, en fråga om
positiv inställning till avgörande makter
i vårt samhälle. Därför är frågan
värd en ordentlig utredning, och jag
ber att få yrka bifall till den reservation
som föreligger.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Varken jag personligen
eller utskottets majoritet ser på detta
som bara en administrativ eller skatteteknisk
fråga. Det ligger också åtskilligt
av principiellt bedömande bakom
vårt ställningstagande.

Jag har mycket stor respekt för herr
Sörenson när han, som ofta sker, engagerat
tar till orda här i kammaren
just i frågor som vi alla väl måste vara
intresserade av. Han ställer i dag frågan:
Hur skall vi kunna bevara idealiteten
i en alltmer materialiserad värld,
och hur skall vi kunna upprätthålla och
förstärka demokratins friskhet? Ja, det

är oerhört betydelsefulla frågor som
måste ägnas allra största intresse. Men
att de skulle tas upp i detta sammanhang
har jag väldigt svårt att riktigt
acceptera. Man skulle nämligen enligt
den tankegången bevara, stärka och
friimja de oerhörda tillgångar, som det
här gäller, genom att krasst bevilja avdragsrätt
vid beskattningen för dem
som lämnar penningbidrag till vissa
allmännyttiga ändamål.

Jag instämmer helt med herr Sörenson
i att om man skall främja idealiteten
och förstärka de krafter i samhället
som verkar för de ändamål vi här talar
om, ja, då måste det faktiskt ske genom
stöd. Engagerar vi oss i ett stöd
är det, såvitt jag förstår, en bättre attityd
i dessa sammanhang. Men då kommer
å andra sidan också den faktorn
in i bilden, att det kostar pengar. Vi
skall här hesluta att med skatter och
andra pålagor engagera människor.
Den saken är vi väl inte alldeles
överens om — snarare vill man ju så
mycket som möjligt försöka begränsa
de pålagor som läggs på folket.

Här gäller det alltså en stor principiell
fråga. Beviljar riksdagen denna
avdragsrätt och det leder till betydande
skattebortfall måste ett sådant skattebortfall
kompenseras, vilket inte kan
ske på annat sätt än genom att man
lägger en skattebörda på alla. Då är
det väl bättre att gå den andra vägen,
som vi har varit inriktade på, nämligen
att genom bidrag främja de verksamheter
som vi anser värda ett stöd.

Detta är den principiella frågan, herr
Sörenson, den administrativa frågan
har mera .sekundär karaktär.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Jag delar kanske inte
herr Erikssons syn att frågorna om
idealitet och ansvar för demokratins
väsen och framtid inte skall tas upp i
detta sammanhang. När skall de då tas
upp? Vi får väl ta upp dem vid de till -

2 Första kammarens protokoll 1968. Nr 17

Onsdagen den 17 april 1968

18 Nr 17

Om rätt till avdrag vid inkomstbeskattningen för gåvor till allmännyttiga ändamål,

m. m.

fällen när frågor kommer på riksdagens
bord, som har anknytning till just detta.
Jag har anmält den grundsynen att
jag inte tror att vi här i riksdagen kan
besluta fram någon idealitet. Men jag
har den uppfattningen att vi bör stödja
de krafter i vårt samhälle som inifrån
vill leva i idealitet och i ansvarighet,
och det är därför jag anser det värt
att ytterligare begrunda denna fråga.

Såvitt jag förstår kom herr Eriksson
i senare delen av sitt anförande in på
ett principiellt resonemang. Jag är inte
särskilt pigg på att just nu föra en avgörande
principiell diskussion — jag
skulle önska att en utredning fick begrunda
dessa frågor och ge oss ett material,
varefter vi så småningom i riksdagen
skulle kunna föra en stor debatt.
Här gäller det verkligen en sak
som engagerar många människor. Det
är denna synpunkt av principiell natur
som jag vill anföra.

Går man den väg som socialdemokraterna
har valt och som många andra
väljer, den väg som herr Eriksson advocerade
för, nämligen att vi skall lämna
stöd, så är det förståeligt. Detta
tycks också vara den utveckling vi är
inne i. Låt oss lämna en summa pengar,
säger man, så får de arbeta så gott de
kan. Men därigenom förlorar vi ofrånkomligt
den personliga närheten till
den uppgift det är fråga om. Det vore
av största betydelse — huvuvida det går
vet jag inte — om man lyckades personligt
engagera de enskilda människorna
i de livsfrågor som ytterst bär
den svenska demokratins väsen.

Jag kan inte se att det skulle vara ett
principiellt ställningstagande om vi i
dag sade: Vi godtar att denna fråga är
så angelägen att den bör utredas, och
när utredningen har kommit har vi en
stor principiell debatt — då vet vi hur
det skall vara i framtiden.

Jag vet inte om jag kan ha någon
större förhoppning, men jag har i varje
fall en intensiv längtan att det skall
finnas några på den andra sidan, om

jag så får uttrycka det, som ändå menar
att det är värt att begrunda denna
sak något mer än vi hittills har gjort.
Eu utredning tycker jag att också en
del socialdemokrater skulle kunna vara
med om.

I förhoppning om att så skall ske yrkar
jag ännu en gång bifall till den reservation
som har framlagts.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Efter herr Sörensons
anföranden, både nu och tidigare, skulle
man kunna få den uppfattningen att
de som står för utskottsmajoritetens mening
skulle vara mindre intresserade
av att främja de goda krafter som herr
Sörenson talar om. Tvärtom, herr Sörenson,
men vi har den principiella
uppfattningen att det inte är det rätta
sättet att främja ändamål av detta slag
att ge skattefrihet för gåvor. För egen
del kan jag aldrig tänka mig att man
för bevarandet av frihet och idealitet
skall tvingas att tvångslösa dessa frågor
genom skattefrihet. Det är enligt mitt
sätt att gå fel väg.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Det är här inte fråga
om skattefrihet, herr Eriksson. Det är
inte heller riktigt att säga att jag skulle
mena att socialdemokraterna inte har
haft en ansvarig inställning till de krafter
i samhället som arbetar på ideell
grund. Vi vet ju att stora bidrag lämnas.
Men det är en fråga som herr Eriksson
undviker, den nämligen att den personliga
närheten har en engagerande kraft
för människan.

Man bör väl, herr Eriksson, inte bara
säga att detta inte är någonting att resonera
om, därför att ni på socialdemokratiskt
håll har tagit ställning till
frågan och har er uppfattning klar. Det
är väl en mera konstruktiv och dynamisk
syn att säga: Än en gång skall vi
titta på den här saken och det på ett
djupare sätt än vi hittills har gjort, och

Onsdagen den 17 april 1968

Nr 17

Ang. beskattningen av inkomst från grus-, torv- eller lertäkt

det skall vi göra tillsammans och inte
bara inom ett parti.

Jag tycker det vore riktigt med en
parlamentarisk utredning, och jag yrkar
fortfarande bifall till reservationen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vardera punkten av
utskottets i förevarande betänkande
gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande punkten A förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid betänkandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
29 punkten A, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;

2f Första kammarens protokoll 1968. Nr 17

och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —71;

Nej — 64.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utsokttet i punkten B hemställt.

Ang. beskattningen av inkomst från
grus-, torv- eller lertäkt

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 31, med anledning av
motioner rörande beskattningen av inkomst
från grus-, torv- eller lertäkt.

T de likalydande motionerna 1:258,
av herrar Brundin och Strandberg, samt
II: 330, av fru Sundberg m. fl., hade
anhållits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte begära förslag till
sådan ändring av kommunalskattelagen,
att markägare eller annan, som hade intäkt
av grus-, torv eller lertäkt, finge
avsätta viss del av intäkten till ett s. k.
återställningskonto utformat i enlighet
med de principer, som framförts i motionerna.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
1:258 och 11:330, i vad de icke
kunde anses besvarade genom vad utskottet
i betänkandet anfört.

Vid betänkandet hade reservation avgivits
av herrar Yngve Nilsson (h),
Gösta Jacobsson (h) och Lothigius (h),
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till motionerna
I: 258 och II: 330 i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte begära förslag till
sådan ändring av kommunalskattelagen,
att markägare eller annan, som hade intäkt
av grus-, torv- eller lertäkt, finge
avsätta viss del av intäkten till ett s. k.
återställningskonto i enlighet med de
principer, som framförts i motionerna.

Nr 17

Onsdagen den 17 april 1968

Ang. beskattningen av inkomst från grus-, torv- eller lertäkt

Herr NILSSON. YNGVE, (h):

Herr talman! Detta betänkande, nr
31, behandlar ett motionspar som avlämnats
i denna kammare av herrar
Brundin och Strandberg och i andra
kammaren av fru Sundberg m. fl. I dessa
motioner hemställer man om åtgärder
av Kungl. Maj:t så att markägare eller
annan som har intäkt av grus-, torveller
lertäkt får avsätta viss del av intäkten
till ett konto, som efter avslutad
tiikt får användas till att återställa marken
på ett ur naturvårdssynpunkt tillfredsställande
sätt.

Vid behandlingen av motionsparet
hänvisar utskottsmajoriteten till tvenne
beslut av riksskattenämnden gällande
avsättning till återställningskonto. I båda
fallen, som var högst olikartade, kunde
riksskattenämnden inte beakta sökandenas
önskemål. Vidare konstaterar
utskottet att något regeringsrättsavgörande
inte föreligger i den frågan. Utskottet
konstaterar också att avsättning
till fonder för framtida kostnader bedöms
restriktivt av regeringsrätten.
Slutligen framhåller utskottet att en
stor del av återställningsarbetena kan
utföras medan täkt ännu pågår och att
den av motionärerna väckta frågan således
inte innebär något större problem.

Jag kan inte dela utskottsmajoritetens
uppfattning. Kostnaderna för återställandet
betalar ju den som bearbetar
täkten, och han får också i regel lämna
garanti för återställandet om han skall
få lov att utnyttja fyndigheten. Det är
väl mycket sällsynt att det under pågående
täkt går att utföra återställningsarbete
i någon nämnvärd omfattning.
Det blir därför i regel så att kostnaderna
för återställandet, då verksamheten
är slut, belastar den som utnyttjar fyndigheterna.
Jag menar därför att det är
viktigt att tillse att kapital finns tillgängligt
för de avslutande arbetena. Det
synes alltså reservanterna vara ändamålsenligt
att beakta motionärernas
önskemål i denna fråga.

Därmed, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till reservationen.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Det föreliggande ärendet
är inte av den beskaffenheten att
det behöver föranleda lång debatt i
kammaren. Det framgår av betänkandet
att motionärerna inte har kunnat
samla något större antal ledamöter för
sin mening, och utskottet skriver att
man när det gäller rationell drift kan
klara dessa saker på ett sätt som inte
innebär någon belastning för företagarna.

Med erinran om detta, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt därunder
framkomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
31, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Onsdagen den 17 april 1968

Nr 17

Då emellertid herr Nilsson, Yngve,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 96;

Nej — 29.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 22, i anledning av motioner angående
förfarandet vid bodelning i anledning
av hem- och äktenskapsskillnad; nr

23, i anledning av motioner om
dels obligatorisk förarplatsförsäkring,
dels förarplatsförsäkring för av stat och
kommun ägda fordon; samt

nr 24, i anledning av motion om en
fast organisation för offentlig försvarare
i brotlmål.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om vidgad revisionsplikt för företag

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 25, i anledning av motioner
om vidgad revisionsplikt för företag.

I motionerna I: 480, av herr Lundberg,
och II: 859, av herr Lothigius in.
fl., hade anhållits, att riksdagen hos
Kungl. Maj:t måtte begära en utredning
angående behovet av vidgad revisionsplikt.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner, 1:480 och
II: 859, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr LUNDBERG (h):

Herr talman! Första lagutskottet har
avstyrkt motionskravet om en utredning
beträffande vidgad revisionsplikt.

Om vidgad revisionsplikt för företag
Motiveringen är att förslaget »icke för
närvarande stöds av någon stark opinion
inom företagen». Ett sådant hänsynstagande
till opinionen hade varit
föredömligt och värt att efterlikna i
andra sammanhang, om det nu inte
vore dels så att den korrekta mätningen
av opinionen kan ifrågasättas, dels
så att det enda avstyrkande remissyttrandet
av sex i viss mån måste betraktas
som en partsinlaga. Det rör sig om
Sveriges köpmannaförbund som redan
med framgång för sina medlemmar utför
just ett sådant servicearbete som
enligt motionens syfte borde spridas
till andra branscher och komma de
företag till del som enligt den kommande
nya bokföringslagen blir bokföringsskyldiga
och som — med hänsyn
till revisionsplikten — driver rörelse
av viss minimistorlek.

Ärendet kommer säkert igen. Sannolikt
kommer man då att beklaga att
man inte tidigare tagit itu med frågan.
I dag anförs som ett skäl för att avvakta
att tillgången på kompetent folk
för gransknings- och konsultuppdrag
inom redovisningen är för liten. Det
må vara riktigt, men lika riktigt är att
en tillsatt statlig utredning, som påbörjar
ett arbete syftande till att om
några år få fram nya bestämmelser med
fler arbetsuppgifter för redovisningsfolk
av olika kategorier — revisorer,
godkända granskningsmän, bokföringskonsulter
— ger en önskvärd stimulanseffekt.
Enskilda personer, redan
existerande företag, branschorganisationer,
som inte redan tillräckligt sysslat
med dessa frågor, alla ställer in
sig på de kommande nya arbetsuppgifterna,
och tillgången på utbildade personer
kommer att öka.

Ett par positiva synpunkter ur remissvaren
vill jag återge. Revisorsamfundet
säger att »eu revision i allt högre
grad kommit att innebära ett aktivt
stöd för speciellt de mindre företagen
i vad gäller ekonomisk rådgivning och
annat utvecklingsarbete». Samfundet
hänvisar också till den kursverksamhet

Nr 17

Onsdagen den 17 april 1968

Om viss omläggning av skördeskadeskydaet

som Sveriges Radio bedriver i samarbete
med en rad näringslivsorganisationer.
Där sägs det i kursboken: »I
de mindre företagen bör den kvalificerade
revisorn inte bara tjänstgöra som
granskare utan torde i ännu högre grad
än som ofta är fallet böra anlitas och
fungera som ekonomisk rådgivare åt
företagsledningen.» Detta citat återspeglar
sannolikt väl den rådande uppfattningen
inom näringslivet.

Bankföreningen för ett resonemang
om kreditsökande företag och konstaterar
att »i och för sig ligger det alltså
i bankväsendets intresse att så många
företagare som möjligt blir underkastade
revisionsplikt».

Jag skall inte gå in på någon utförlig
kritisk granskning av det negativa
remissyttrande som första lagutskottet
redovisar, yttrandet från Köpmannaförbundet,
mer än på en enda punkt. När i
motionen anförs att en vidgad revisionsplikt
skulle medföra att kreditvärdigheten
hos många mindre företag
skulle öka på grund av det förbättrade
skydd för borgenärer som en
välordnad ekonomisk redovisning ger;
då säger Köpmannaförbundet, att detta
»torde redan i praktiken uppnås». Ack,
vore det så väl!

En kontrollfråga till ackordcentralerna
ger en helt annan blid av verkligheten
utan skönmålningar.

Herr talman! Det har väl varit så
att utskottets borgerliga ledamöter inte
riktigt helt har uppfattat motionens positiva
syfte, det att genom rådgivning
från revisorn ge stadga och överskådlighet
åt företagens redovisning, till
gagn för denna, för borgenärerna och
givetvis även för det allmänna med
sina fiskala krav. Utskottets socialdemokratiska
ledamöter har ju en väletablerad
vana att avslå motioner från
borgerligt håll.

Om jag skulle tolka utskottets skrivning
så positivt som möjligt, så kan
det sammanfattas i orden: ärendet är
ännu inte moget för åtgärd. Jag hyser
fortfarande en annan åsikt och kan

inte påstå att jag imponerats av utskottets
argumentering. Eftersom ärendet
är en bedömningsfråga och alls
ingen principfråga, finns det ingen
anledning för mig att här ställa något
yrkande mot ett enhälligt utskott.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
memorial nr 39, föranlett av kamrarnas
skiljaktiga beslut vid behandlingen av
tredje lagutskottets utlåtande i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
vissa anslag ur kyrkofonden,
in. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet i detta memorial hemställt
bifölls.

Om viss omläggning av skördeskadeskyddet Föredrogs

ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 15, i anledning av motioner
angående viss omläggning av skördeskadeskyddet.

I de likalydande motionerna I: 705,
av herr Eskilsson m. fl., och II: 905, av
herr Hedin m. fl., hade anhållits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Majd
måtte uppdraga åt Kungl. Maj d att genom
skördestatistiska nämnden utreda
förutsättningarna för ändringar i skördeskadeskyddet
i enlighet med vad som
i motionerna föreslagits, varvid särskilt
borde beaktas möjligheterna till en
strataindelning, som medförde att geografiskt
och odlingsmässigt lika områden
kunde sammanföras även om de
icke direkt angränsade varandra.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen måtte anse motionerna
I: 705 och II: 905 besvarade
med vad utskottet i utlåtandet anfört.

Onsdagen den 17 april 1968

Nr 17

Om viss omläggning av skördeskadeskyddet

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Jordbruksutskottets utlåtande
nr 15 liksom det därpå följande
utlåtandet nr 16 behandlar frågor
som sammanhänger med skördeskadeskyddet.
Det är två motionspar som behandlas
i de båda utlåtandena, I: 705
och II: 905 samt I: 70G och II: 906. Det
sistnämnda motionsparet är följdmotioner
till det första paret. Det är bara
av tekniska skäl som det skett en uppdelning
av ärendet på två särskilda utlåtanden,
och jag skall be, herr talman,
att få behandla båda på en gång.

Sedan vi 1961 införde skördeskadeskydd
här i landet, har det varje år
skett en fortlöpande översyn över detsamma.
Översynen sker genom skördestatistiska
nämnden, och en stor del av
de frågor som berörs i jordbruksutskottets
utlåtande nr 15 är redan föremål
för behandling i skördestatistiska
nämnden — det har vi fått veta genom
det remissvar över motionerna, som i
sin helhet har intagits i utlåtandet. Det
gäller bl. a. detaljfrågor som indelningen
av landet i skördeskademoråden,
hänsyn till obesådda arealer vid bedömning
av skördeskadorna och behandlingen
av utvintringsskador.

Även skördeutfallet år 1967 motiverade
en viss ändring av skördeskadeskyddet.
Man genomförde en tillfällig
ändring i områdesindelningen för att
kunna beakta speciella skördeskador i
vissa delar av landet. Genom denna åtgärd
beräknades ersättningarna till
jordbruket för skördeskador ha ökat
med ungefär 6 miljoner kronor.

Skördestatistiska nämnden strävar
således efter att göra systemet så fullständigt
som möjligt, och i vissa avseenden
har man hunnit mycket långt.
Vid ett studium av ersättningarna som
har utgått för 1967 års skördeskador
besannas intrycket att man har försökt
göra ett så perfekt system som möjligt.
I vissa avseenden har perfektionismen
kanske drivits för långt. Det är ett
utslag av denna perfektionism när man
ser att i Östergötlands län utföll på

grundval av 1967 års skördeskador ersättning
till en enda lantbrukare med
200 kronor. I Malmöhus län var det
också bara en lantbrukare som fick ersättning
för skördeskador, men där var
beloppet endast 100 kronor. I Hallands
län fick två lantbrukare ersättning med
175 kronor var, och i Kopparbergs län
fick en lantbrukare ersättning för skördeskador
med 100 kronor. Det måste
vara en mycket högt utvecklad metodik
som kan åstadkomma sådana resultat
i en så viktig fråga som skördeskadeersättningen
utgör.

I ett avseende har man emellertid
inte kommit till rätta med olägenheterna,
nämligen beträffande de skattetekniska
problemen. Skördeskadeersättningen
utbetalas i regel under
mars—april månader året efter det
då skördeskadan inträffade. Pengarna
kommer således inte till mottagaren
samma år som hans inkomster på grund
av skördeskadan har minskats, utan
först året därpå. Därigenom uppstår
det orimliga förhållandet att ojämnheterna
i skörden ytterligare accentueras
genom dess inverkan på inkomsten.
Om en lantbrukare haft en dålig skörd
år 1967 och får skördeskadeersättning
år 1968 samt skörden det senare året
är god, så måste han vid 1969 års deklaration
ta upp både inkomsten för den
goda skörden 1968 och skördeskadeersättningen
för 1967 års felslagna
skörd. Ett sådant system blir givetvis
till förfång för en rättvis och jämn
beskattning.

I båda de motionspar som behandlas
i jordbruksutskottets utlåtanden nr 15
och 16 har vi påtalat detta förhållande
och hemställt att riksdagen skall begära
förslag om åtgärder som kan avhjälpa
olägenheterna. Båda motionerna
har emellertid avstyrkts av jordbruksutskottet.

Redan tidigare i år har frågan aktualiserats
i riksdagen, i samband med behandlingen
av bevillningsutskottets betänkande
nr 22 med anledning av motioner
angående resultatutjämning vid

Nr 17

Onsdagen den 17 april 1968

Om upprätthållande av jordbruksproduktionen i norra Sverige

beskattning m. in. Då avslogs bl. a. högermotioner
med yrkanden likartade
dem som nu behandlats av jordbruksutskottet.

Eftersom frågan sålunda under innevarande
år redan en gång varit föremål
för riksdagens prövning, kan jag
i dag inte ställa något särskilt yrkande,
utan jag nöjer mig med att anföra
dessa synpunkter.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Eftersom herr Eskilsson
inte ställde något yrkande hade jag
kanske inte behövt ta till orda. Alla de
problem som herr Eskilsson berörde i
fråga om viss omläggning av skördeskadeskyddet
står ju redan på skördestatistiska
nämndens dagordning och
kommer att behandlas av den. Därmed
kan man väl säga att motionärerna har
blivit tillgodosedda på den punkten.

Beträffande systemet med skördeförskott,
som herr Eskilsson också berörde,
hade vi i utskottet en särskild föredragning
i den frågan. Den föredragande
sade bestämt ifrån, att det är praktiskt
taget omöjligt att genomföra ett
sådant system. Riktigheten i detta uttalande
vill jag inte garantera, ty det
är möjligt att man i framtiden kan
komma till ett annat resultat. För dagen
anses det dock inte möjligt att lösa
problemet.

De frågor som herr Eskilsson i övrigt
nämnde hör egentligen hemma hos bevillningsutskottet
och skall alltså inte
behandlas av jordbruksutskottet.

Jag ber med det anförda att få yrka
bifall till jordbruksutskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 16, i anledning
av motioner angående införande
av ett system med skördeskadeför -

skott, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om upprätthållande av jordbruksproduktionen
i norra Sverige

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 17, i anledning av motioner
angående upprätthållande av jordbruksproduktionen
i norra Sverige.

I de likalydande motionerna 1:285,
av herr Gustafsson, Nils-Eric, och herr
Wikberg, samt 11:359, av herr Larsson
i Norderön och herr Nilsson i Tvärålund,
hade anhållits, att riksdagen måtte
uttala, att jordbruksproduktionen i
norra Sverige genom olika åtgärder
borde upprätthållas på nuvarande nivå.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte lämna motionerna
1:285 och 11: 359 utan åtgärd.

Vid utlåtandet fanns avgivet ett särskilt
yttrande av herrar Carl Eskilsson
(h), Skärman (fp), Karl-Erik Eriksson
(fp), Wikberg (ep, Eliasson i Moholm
(h), Nilsson i Lönsboda (fp), Persson
i Heden (ep), Berndtsson (fp) och
Larsson i Norderön (ep).

Herr WIKBERG (ep):

Herr talman! Till jordbruksutskottets
utlåtande nr 17 är fogat ett särskilt yttrande
av utskottets icke socialistiska
ledamöter. Vi har med det yttrandet velat
uttrycka vår oro för den väntade
utvecklingen av jordbruksproduktionen
i norra Sverige.

Det av fjolårets riksdagsmajoritet fattade
beslutet om produktionsmålsättningen
80 procent av vårt fredsmässiga
livsmedelsbehov måste innebära en betydande
nedläggning av jordbruk, framför
allt i Norrland. Hur detta kan vara
förenligt med samma riksdags beslut
om att en betydande jordbruksproduktion
skall upprätthållas i norra Sverige
är svårt att förstå. Skall det sistnämnda
målet kunna uppnås, måste vi nog in -

Onsdagen den 17 april 1968

Nr 17

Om anslag till mjölktransporter inom glesbygdsområden

rikta oss på en högre självförsörjningsgrad.

En ytterligare nedskärning av jordbruksproduktionen
kan innebära, att
en del förädlingsindustrier på jordbrukets
område inte längre kan upprätthållas.
Transporterna för upphämtning
av produkter som mjölk och slaktdjur
kan också omöjliggöras.

Om man ser frågan ur ren naturvårdssynpunkt
är det ytterligt beklagligt
om vi skulle få någon omfattande
nedläggning. Jag tror vi kan vara överens
om att det öppna och vackra
landskap, som alla — även stressade
stadsbor — ser som en glädje och vederkvickelse,
enklast uppehälles genom
någon form av jordbruksproduktion.
Att genom arbetsmarknadsåtgärder hålla
markerna fria från sly och buskar
torde inte vara möjligt av kostnadsskäl.
Det finns siffror på vad det kostar per
hektar att företa sådana åtgärder, och
det torde komma i fråga endast på
högst begränsade arealer.

Det kanske främsta beviset för att befolkningen
i dessa bygder inser värdet
och behovet av att upprätthålla jordbruksproduktionen
är de beslut, som
allt flera kommuner fattar. Oavsett kulör
på majoriteten i de beslutande församlingarna
i kommunen, beslutar de
om stöd till jordbruksproduktionen av
det enkla skälet, att de är medvetna om
att jordbruket är basnäringen och måste
upprätthållas, om man skall bevara
en befolkning av den storleksordning,
som kan ge möjlighet till en någorlunda
rimlig samhällsservice i dessa bygder.

Jag har velat ge denna förklaring till
vårt särskilda yttrande, men jag har,
herr talman, inget yrkande.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! I denna fråga ställdes
heller inget yrkande. Jag vill dock
framhålla, att när motionärerna begär
att jordbruksproduktionen i norra Sverige
skall upprätthållas vid nuvarande
nivå, är detta krav väl en smula orimligt.
Det skulle betyda att förbättringar

eller ändringar av systemet utesluts,
därför att man låser sig fast vid nuvarande
produktion.

Det är riktigt att riksdagen i fjol beslöt
om riktlinjer för den fortsatta jordbrukspolitiken.
Som påpekas här sades
då, att en betydande produktion även i
fortsättningen kommer att uppehållas i
norra Sverige. Även om det här inte
finns något yrkande, utan bara detta
påpekande, kan man kanske ändå säga
att minoritetens talesmän inte är nöjda.
Jag tycker nog att de borde vara nöjda
med det uttalande som gjordes i fjol.

Jag ber med detta, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr WIKBERG (ep):

Herr talman! Vi skulle ha varit nöjda
med det uttalandet, om det inte hade
sammanställts med produktionsmålsättningen
80 procent.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Jag tror fortfarande att
herr Wikberg m. fl. kan känna sig lugna.
Avtalet gäller inte i all evighet, och
jordbrukarna bör själva medverka till
ett annat system om det är så önskvärt.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Om anslag till mjölktransporter inom
glesbygdsområden

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 18, i anledning av motioner
angående anslag till mjölktransporter
inom glesbygdsområden.

I motionen 11:360, av herr Larsson
i Umeå, hade yrkats, att riksdagen
skulle besluta att under nionde huvudtiteln
uppföra ett anslag om 2 miljoner
kronor, som skulle ställas till mejeriföreningarnas
disposition att användas
för mjölktransporter för icke lönsamma
transporter inom glesbygdsområden.

Nr 17

Onsdagen den 17 april 1968

Om anslag till mjölktransporter inom glesbygdsområden

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte lämna motionen II: 360
utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Skärman (fp), Karl-Erik Eriksson (fp),
Wikberg (ep), Nilsson i Lönsboda (fp),
Persson i Heden (ep), Berndtsson (fp)
och Larsson i Norderön (ep), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
del hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen med bifall till
motionen 11:360 till Bidrag till vissa
mjölktransporter för budgetåret 1968/
69 under nionde huvudtiteln måtte anvisa
ett reservationsanslag av 2 000 000
kronor.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Den motion som avhandlas
i jordbruksutskottets utlåtande
nr 18 gäller ett anslag på två miljoner
kronor att användas såsom bidrag
för upprätthållande i vissa fall av
mjölktransporter inom glesbygdsområden.
Den har således mycket gemensamt
med det extra mjölkpristillägget
i Norrland, och den borde nog med
fördel ha behandlats i samband därmed.

Emellertid är det här föreslagna anslaget
delvis av annan karaktär. Redan
beloppets ringa storlek antyder detta.
En höjning av pristillägget från 1962
års fastställda belopp till dagens penningvärde,
vilket riksdagens majoritet
gick emot, beräknades till cirka åtta
miljoner kronor. Här rör det sig om
endast två miljoner kronor, och ändå
är bidragen inte begränsade till någon
bestämd region utan avser att vara en
hjälp till drabbade jordbruk i en brydsam
situation var helst i glesbygd de
än må vara belägna. Bidragen är väl
heller inte avsedda att bli en institution
utan skall vara tillfälliga, jag skulle
vilja säga av typen omställningsbidrag.

Statens jordbruksnämnd avstyrker

motionen, vilket jag kan förstå. Det
blir naturligtvis inte så lätt att fördela
ett så pass litet bidrag. Generella regler
går säkert inte att bruka. Det är väl
inte meningen heller. Man brukar dock
säga att svårigheter är till för att övervinnas,
och det går naturligtvis mycket
väl för jordbruksnämnden att ordna
den saken. Bidragen är avsedda att sättas
in punktvis, där mejeriorganisationerna
av ekonomiska skäl tvingas lägga
ned en mjölktransportlinje eller en
del av en sådan, och där enstaka jordbrukare
drabbas särskilt hårt och kommer
i kläm. Man bör ha klart för sig
att det finns många småbruk i vårt
land, där möjligheterna till omställning
av produktionen eller i varje fall
en snabb sådan omställning är ringa
för att inte säga otänkbara. Mycket vore
att säga härom, men jag kan hänvisa
till yttrandena från Sveriges lantbruksförbund
och Riksförbundet Landsbygdens
folk.

Man kan hänvisa till omläggning av
driften eller nedläggning av jordbruket.
Jag vill dock framhålla ett par
synpunkter, som i dagens läge gör
detta problem mycket brännande. Skogen
bär ju i alla tider varit småbrukarens
räddning och ekonomiska regulator,
hans ryggrad så att säga. Skogsbruket
är för tillfället inne i en krissituation
och kan därför inte fungera
såsom en sådan regulator. Vidare har
vi under hela efterkrigstiden varit i
behov av arbetskraft, och detta behov
har till största delen fyllts av landsbygdens
folk från rationaliserade eller
nedlagda gårdar. I dagens arbetsmarknadssituation
och med tanke på bristen
på bostäder i behovsområdena finns
det ingen anledning att utöva press
på jordbrukare i glesbygder. Det kan
vara affär att låta dem bo kvar. Detta
bidrag på två miljoner kronor är inte
avsett att verka generellt. Det tar mer
sikte på den enskilde individen än på
systemet.

Herr talman! Jag vill med detta yrka
bifall till reservationen.

Onsdagen den 17 april 1968

Nr 17

Om anslag till

I detta anförande instämde herr Wikberg
(ep).

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Det är riktigt som här
har anförts att motionärerna och reservanterna
yrkar på ett särskilt anslag
på 2 miljoner kronor att användas
för bidrag till icke lönsamma transporter
inom glesbygdsområden. Frågan
kan naturligtvis betraktas som angelägen,
men den hör enligt min uppfattning
närmast hemma i den övriga
jordbrukspolitiken; den bör i varje fall
inte ses som isolerad från denna.

Motionerna har varit på remiss, och
herr Skärman hänvisade till RLF och
Lantbruksförbundet. Jag kan hänvisa till
jordbruksnämnden och lantbruksstyrelsen,
vilka avstyrkt motionerna. Lantbruksstyrelsen
har också sagt i sitt yttrande,
att ett särskilt statsbidrag till
icke lönsamma mjölktransporter i flertalet
fall skulle motverka en rationell
anpassning av produktionen.

Det är klart att det i vissa fall kan
uppstå problem för producenter som
inte kan lämna sin mjölk. Jag vet inte
om någon har förbjudits att lämna
mjölk, men det bör väl upplysas att
mejerierna inte utan vidare kan vägra
att ta emot mjölk.

Vad gäller förhållandet i norra Sverige,
som särskilt berörts i motionerna,
bör det kanske framhållas att det extra
mjölkpristillägg som utgår i norra Sverige
har motiverats bl. a. med att det
utgör en kompensation för lång transportväg
till mejeriet. Vidare bör kanske
också erinras om fjolårets beslut om
jordbrukspolitiken, som innebär bl. a.
att producentpriset på mjölk stegvis
skall höjas. Detta kommer givetvis också
jordbrukarna i norra Sverige till
godo.

Herr talman! Jag ber med detta att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Herr Mossberger säger
att ett bifall till reservationen skulle

mjölktransporter inom glesbygdsområden
bidra till att hålla kvar småbrukare ute
på landet. I den situation som vi nu
har på arbetsmarknaden med så många
arbetslösa kan det vara till lycka för
hela landet, om vi kunde hejda en del
människor, så att de inte lägger ner
sina jordbruk.

Det är klart att mejerierna inte kan
vägra att ta emot mjölken, men om en
mj ölktransportlinj e läggs ner och det
blir långa framkörningsvägar, så finns
det en gräns där det blir omöjligt för
den enskilde att fortsätta. När den
gränsen uppnåtts, måste han antingen
lägga om driften — och möjligheterna
därtill är ofta ganska små i fråga om
de jordbruk som det här gäller — eller
också ge upp och flytta till staden
för att försöka få något annat att försörja
sig med.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till reservationen.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Jag erkänner att det
kan uppstå problem, men herr Skärman
får väl också förstå att man inte kan
föra en sådan politik att man ena året
fastställer riktlinjerna för verksamheten
och det andra beslutar att ändra
dem på en väsentlig punkt.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Dessa två miljoner kronor
bland alla de miljoner, det rör sig
om, innebär inte att man ändrar på
jordbrukspolitiken. Det innebär blott
att man tar hänsyn till de tillfälliga
konjunkturer, som råder just nu, och
hjälper de individer som kommer i svårigheter.
Därigenom dämpas den avflyttning
från glesbygderna som inte ur
någon synpunkt är önskvärd för tillfället.

Herr MOSSBERGER (s):

Jag återkommer till slutsatsen, att
med herr Skärmans resonemang skulle

Nr 17

Onsdagen den 17 april 1968

Om anslag till mjölktransporter inom glesbygdsområden

vi föra en jordbrukspolitik som rättade
sig efter konjunkturen. Och det kan vi
nog inte göra — då får vi kanske växla
politik varje år.

Herr SKÄRMAN (fp):

En sista replik! Jag tycker ändå att
man i detta sammanhang skall låta individen
gå före systemet. Det är inte
här fråga om de stora politiska grundlinjerna.

Herr MOSSBERGER (s):

Fråga jordbrukarna om detta!

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr andre vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar,
jämlikt föreliggande yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr andre vice
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Skärman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 18,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Skärman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 88;

Nej — 43.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 117,
till Konungen angående val av två riksdagens
ombudsmän och två ställföreträdare
för riksdagens ombudsmän;

dels ock till riksdagens förordnanden
:

nr 118, för f. d. lagmannen Tor Alfred
Bexelius och

nr 119, för justitierådet Carl Ulf Vilhelm
Lundvik att vara riksdagens ombudsmän,

nr 120, för hovrättsrådet Gunnar
Thyresson och

nr 121, för hovrättsrådet Bror Erik
Gustaf Petrén att vara ställföreträdare
för riksdagens ombudsmän.

Anmäldes och bordlädes
dels Kungl. Maj :ts till kammaren
överlämnade skrivelse nr 78, med överlämnande
av redogörelse från Nordiska
rådets svenska delegation;

dels ock följande till kammaren överlämnade
kungl. propositioner:

nr 76, angående överlåtelse av viss
staten tillhörig fast egendom m. m.;

nr 83, angående teknisk och medicinsk
utbildning och forskning i Linköping
m. m.;

nr 84, angående kostnader för FNstyrkan
på Cypern;

nr 88, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), in. m.;

nr 89, med förslag till lag om förnvel -

Onsdagen den 17 april 1968

Nr 17

se av vissa inteckningar för nyttjanderätt,
avkomsträtt och servitut, m. m.;

nr 90, angående den framtida dispositionen
av vissa s. k. häradsjordar;

nr 93, med förslag till lag om procentsatsen
för uttag av avgift under
åren 1970—1974 till försäkringen för
tilläggspension;

nr 94, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av likviditets- och kassakvotslagen
den 25 maj 1962 (nr 256),
m. in.;

nr 95, om viss ändring i statens pensionslöneförordning,
m. in.;

nr 97, angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att i vissa fall avstå allmänna
arvsfondens rätt till arv;

nr 98, med förslag till lag om upphävande
av förordningen den 18 juni
1864 (nr 41 s. 1) angående utvidgad
näringsfrihet, m. m.;

nr 102, angående ytterligare svenska
bidrag till Internationella utvecklingsfonden
(IDA);

nr 103, angående effektivisering och
samordning av statens skogsföretag,
in. m.;

nr 106, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § kommunalt) änstemannalagen
den 3 juni 1965 (nr 275),
in. m.;

nr 112, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 9:o) och 17:o)
lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om
Kungl. Maj:ts regeringsrätt;

nr 113, angående ytterligare anslag
på tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1967/68, avseende bidrag till anordnande
av barnstugor;

nr 114, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 kap. 5 § föräldrabalken,
in. m.;

nr 115, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 10 maj 1929 (nr
77) om trafikförsäkring å motorfordon,
in. in.;

nr 116, angående godkännande av
1968 års internationella kaffeavtal;

nr 117, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 9 april 1965 (nr
94) om polisregister m. m.;

3 Första kammarens protokoll 1968. Nr 17

nr 118, angående uppförande av förvaltningsbyggnad
i kvarteret Garnisonen
i Stockholm;

nr 119, med förslag om viss kreditgaranti
åt svensk varvsindustri; samt
nr 120, med förslag till lag om ändring
i militära rättegångslagen den 30
juni 1948 (nr 472).

Anmäldes och bordlädes

bevillningsutskottets betänkande nr
32, med anledning av motioner angående
båttrafiken över Öresund, m. m.;

andra lagutskottets utlåtande nr 25, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med anhållan om riksdagens yttrande
angående vissa av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens
år 1967 vid dess femtioförsta sammanträde
fattade beslut;

jordbruksutskottets utlåtande nr 19, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående naturvårdsforskningens organisation
och statsbidrag till avloppsreningsverk
m. m. jämte motioner;,samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

17, i anledning av motioner angående
den psykiska folkhälsan;

nr 21, i anledning av motioner angående
den psykiska hälsovården;

nr 22, i anledning av motioner om en
dokumentationscentral för miljövårdsforskning; nr

23, i anledning av motioner angående
åtgärder för miljö- och naturvård,
m. m., om ett miljöpolitiskt samordnings-
och handlingsprogram, om en
långsiktig planering av miljövården,
om kartläggning av vattentillgångarna,
m. m. samt om riktlinjer för en regional
miljövård;

nr 24, i anledning av motioner om
förbättrade arbetsförhållanden m. m.
för de handikappade; och

nr 25, i anledning av motion om införande
av professionell fotboll.

Nr 17

Onsdagen den 17 april 1968

Interpellation ang. rätt till avsättning
till skogskonto för avverkningar i anslutning
till nedläggande av flottled

Herr WIKBERG (ep) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! I proposition nr 5 har
föreslagits vissa ändrade regler beträffande
tillämpningen av bestämmelserna
för s. k. skogskonto i avsikt att möjliggöra
för den skogsägare som drabbas av
naturkatastrof att avsätta en ökad andel
av uppburen virkeslikvid på skogskonto.
De normalt tillämpade föreskrifterna
om att 40 procent av likvid för
leveransvirke får avsättas på skogskonto
har i dessa fall föreslagits höjda till
50 procent.

Detta är i hög grad en befogad reform,
men det finns också andra jämförliga
situationer vari en enskild
skogsägare kan råka och som kan få betungande
skattekonsekvenser. Detta är
uppenbarligen vad som nu sker i samband
med flottningsnedläggelserna i
Ljusnans, Ljungans och Indalsälvens
flodsystem. Många skogsägare kommer
därvid att ställas inför en radikalt ny
transportsituation, som uppenbarligen
inte går att lösa med ett ökat skogsvägbyggande.
Det förekommer följaktligen
fall där enskilda skogsägare tvingas
att göra särskilt stora virkesuttag i närheten
av flottled för att utnyttja flottleden
före nedläggning. I dylika fall kan
flottleden under överskådlig tid vara
det enda transportalternativet.

Det rör sig här naturligtvis inte om
en parallell till en naturkatastrof på
annat sätt än att den enskilde skogsägaren
i sina dispositioner inte på något
sätt har kunnat öva inflytande över
utvecklingen, och han ställs följaktligen
i en situation, som radikalt kan förändra
förutsättningarna för hans skogsbruk.
Det förefaller ur den synpunkten
rimligt att den enskilde skogsägaren i
dylika fall skall medges rätt till ökad
avsättning på skogskonto enligt samma
grunder som angetts i proposition nr
5.

Med stöd av det ovan anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för finansdepartementet
få ställa följande frågor:

Är statsrådet beredd att tillstyrka en
sådan tolkning av de föreslagna bestämmelserna
om avsättning till skogskonto,
att den utökade rätten även kan
gälla för avverkningar i anslutning till
planerad flottledsnedläggelse?

Om detta inte är möjligt, är statsrådet
beredd att för riksdagen framlägga
förslag om sådana tilläggsbestämmelser
att detta blir möjligt?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet
på att medan föredragningslistan
för kommande fredag och onsdag
inte är särskilt belastad, råder ett motsatt
förhållande i fråga om plenum fredagen
den 26 april. Då kommer av allt
att döma kvällsplenum att bli nödvändigt
på grund av reservationernas antal,
varför jag redan nu har velat fästa kammarens
uppmärksamhet på detta förhållande.

Anmäldes och bordlädes följande motioner: nr

858, av herr Dahlén in. fl.,
nr 859, av herr Dahlén m. fl.,
nr 860, av herr Holmberg m. fl., samt
nr 861, av herr Sandin m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 68, angående ökat statligt stöd
till teknisk forskning och industriellt
utvecklingsarbete;

nr 862, av herr Dahlberg och fru
Landberg, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 91, med förslag till lag
angående ändring i lagen den 19 juni
1942 (nr 429) om hyresreglering m. in.
och om fortsatt giltighet av lagen,
in. m.; ävensom

Onsdagen den 17 april 1968

Nr 17

nr 863, av herr Ahlmark,
nr 864, av herr Blomquist,
nr 865, av herrar Dahlén och Bengtson,

nr 866, av herr Holmberg m. fl.,
nr 867, av fru Segerstedt Wiberg och
herr Holmberg,

nr 868, av fröken Stenberg,
nr 869, av fröken Stenberg, samt
nr 870, av herr Werner,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposi -

tion nr 101, angående långtidsplan för
det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 13.26.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Nr 17

Torsdagen den 18 april 1968

Torsdagen den 18 april

Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
11, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande utgifterna för
budgetåret 1968/69 inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 112, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag ur kyrkofonden, m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

Om ytterligare byggande av egnahem

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON erhöll
ordet för att besvara herr Johan Olssons
(ep) fråga om ytterligare byggande
av egnahem, vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den 15 mars,
och anförde:

Herr talman! Herr Olsson har frågat
mig om jag överväger att mot bakgrund
av rådande sysselsättningssituation
medge att byggande av egnahem får ske
utanför bostadsbyggnadsplanen.

I årets statsverksproposition har
föreslagits att riksdagen skall besluta
om en ändring av bostadsbyggnadsplanen
för år 1968 från 90 000 till 95 000
lägenheter, därav 89 000 i statsbelånade
hus. I anslutning härtill har föreslagits
att riksdagen skall bemyndiga Kungl.
Maj it att vidta åtgärder för att öka det
statsbelånade byggandet, om utvecklingen
av samhällsekonomi och ar -

betsmarknad gör det möjligt. Kvoten
för bostadsbyggande utan statligt stöd
har vidare genom beslut den 8 mars
och 5 april 1968 ökats från 3 200 lägenheter
och 2 800 ålderdomshemsplatser
till 7 200 lägenheter och 3 800 ålderdomshemsplatser.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Jag ber att till inrikesministern
få framföra mitt tack för svaret.
Jag hade frågat om man i rådande
arbetsmarknadsläge skulle kunna tänka
sig att byggande av egnahem skulle
kunna ske utanför bostadsbyggnadsplanen,
alltså utanför kvoten. Jag har inte
fått något direkt svar på den frågan.
Däremot har jag fått det beskedet att
man vidtagit åtgärder för att öka bostadsbyggandet,
och det hälsar jag givetvis
med tillfredsställelse.

Såvitt jag kan se av svaret har man
i ett par omgångar under mars och
april beslutat öka kvoten för bostadsbyggande
utan statligt stöd med 3 900
lägenheter.

Bakgrunden till denna fråga är den
nuvarande arbetsmarknadssituationen.
Inte minst på byggnadsområdet har vi
fortfarande stor arbetslöshet. Den senaste
siffran gäller för mars och omfattade
cirka 17 000 byggnadsarbetare,
fördelade på praktiskt taget hela landet.

När man alltså söker objekt för att
förbättra sysselsättningssituationen

tycker jag att bostadsbyggandet, och
framför allt då småhusbyggandet, tillhör
de objekt som är produktiva och
som lämpar sig att föra fram.

Det finns kanske också en liten baktanke
bakom min fråga. Jag ville gärna
slå ett slag för ett ökat småhusbyggande.
Som känt har vi en ganska liten

Torsdagen den 18 april 1968

Nr 17

procent småhusbyggande här i landet.
Den sista siffran, för 1967, rör sig om
28 procent. Därmed torde Sverige vara
ett land, som jämfört med Europa i
övrigt och även med Amerika ligger
mycket lågt. I allmänhet ligger småhusbyggandet
vid 50, 60 eller 70 procent av
allt byggande i flertalet andra länder.

Småhusbyggandet är en husbyggnadsform
som är den enda möjliga på
många orter. Ur familj esynpunkt, ur
miljö- och friluftssynpunkt tror jag att
det finns all anledning att satsa på
denna husbyggnadsforyu. Här skulle det
alltså just nu finnas ett tillfälle att
föra fram småhusbyggandet, när man
söker arbetsobjekt överallt i landet.

Jag skulle därför vilja komplettera
frågan med att höra efter om det inte
vore möjligt att tänka sig att småhusbyggandet
helt enkelt bleve fritt. För
övrigt vore jag tacksam för några synpunkter
på vad inrikesministern anser
om möjligheterna att i nuvarande läge
slå ett slag för ett ökat småhusbyggande
i landet.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Av de 4 000 ytterligare
lägenheter utanför statsbelåningen, som
det har beslutats om den 8 mars och 5
april, har en väsentlig del gått till småhus.

Det sammanhänger med att intresset
för småhusbyggande är stort. Vi mäter
det i de ansökningar som ligger hos
länsarbetsnämnderna då det gäller de
icke statsbelånade husen. Vi kan naturligtvis
också mäta det hos länsbostadsnämnderna.
Vid en avvägning mellan
flerfamiljshus och småhus har det
då varit ganska rimligt, att de senare
liar kommit i förgrunden vid den senaste
fördelningen, därför bl. a. att ett
småhusbyggande kan sättas i gång
mycket snabbt och även ge snabb effekt
på sysselsättningen. Vi brukar räkna
med att en byggnadsarbetare får
arbete för varje småhus som kommer
i gång. Det betyder alltså, att om man

Om ytterligare byggande av egnahem
sätter i gång 3 000—4 000 småhusbyggen
så ger det sysselsättning åt ungefär
lika många människor i det närmaste
omedelbart eller så snart som beskeden
har kommit ut.

Om riksdagen bifaller Kungl. Maj:ts
proposition om en minimiram på
95 000 lägenheter, får vi 5 000 lägenheter
ytterligare att fördela. Vi fördelar
dem inte förrän riksdagen har fattat beslut.
Hur många av dessa lägenheter
som kommer att gå till egnahem är det
för tidigt att uttala sig om. Att en del
lägenheter också vid det tillfället kommer
att gå till denna form av byggande
håller jag inte för uteslutet. Då tror
jag att man i stort kan tillgodose intresset
i väsentligt ökad omfattning.

Att släppa småhusbyggandet fritt kan
vi inte finna vara möjligt. Det tar sin
givna del av vår ekonomi. År vi nu
uppe i en totalkvot, som vi då skulle
komma till, på 100 000 lägenheter, har
vi ju ett omfattande bostadsbyggande,
som tar en betydande del av vår ekonomi
i anspråk. Fördelningen mellan
flerfamiljshus och småhus får göras inom
den totalramen. Men, som sagt, i år
har man anledning att räkna med att
andelen av småhus blir större än vad
den har varit något år tidigare.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Jag tackar för de kompletterande
upplysningar som här har
lämnats. De speglar ju ändå en positiv
syn på just småhusbyggandet, som jag
hoppas också kommer till uttryck i
hanteringen av bostadsförsörjningen
framöver. Jag kan inte anse, att vi får
vara nöjda med att vi bygger en knapp
tredjedel eller kanske bara en fjärdedel
av vårt bostadsbyggnadsprogram i form
av egnahem eller småhus.

Tidigare har argumentet mot småhusbyggandet
framför allt varit att dessa
hus har blivit så dyra per kvadratmeter.
Men det har ju visat sig att den
kostnaden har pressats ned undan för
undan. Skillnaden i dag är inte så stor,

Nr 17

Torsdagen den 18 april 1968

Ang. innebörden av den vid valutakonferensen i mars 1968 träffade överenskom melsen

i fråga om speciella dragningsrätter i Internationella valutafonden

ungefär 50 kronor per kvadratmeter
lägenhetsyta under det senaste året. Det
tycker jag är en ganska ringa merkostnad
med hänsyn till den högre standard
man ändå får i ett småhus. Jag
har stora förväntningar i detta fall.

Vad det gäller ekonomin måste jag
återigen säga, att vi har ett markerat
arbetslöshetsläge, och då är väl frågan
om man ändå inte måste vara generös.
Vid en konferens i Ljusdal för någon
tid sedan yttrade en deltagare följande:
»Vi har stor arbetslöshet här. Det
finns människor som vill bygga egnahem,
och arbetskraft står och väntar.
Varför bygger vi inte?»

Det är klart att det kan vara svårt att
svara på den frågan, men i ett läge när
man i största möjliga utsträckning måste
försöka sätta i gång arbeten tror jag
att det från rent samhällsekonomisk
synpunkt ändå måste övervägas, om
man inte borde vara generösare, och i
det sammanhanget tycker jag att småhusbyggandet
har sin givna plats.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. innebörden av den vid valutakonferensen
i mars 1968 träffade överenskommelsen
i fråga om speciella dragningsrätter
i Internationella valutafonden Ordet

lämnades härefter till herr
statsrådet WICKMAN, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara herr Gösta Jacobssons
(h) interpellation angående
innebörden av den vid valutakonferensen
i mars 1968 träffade överenskommelsen
i fråga om speciella dragningsrätter
i Internationella valutafonden,
och nu yttrade:

Herr talman! Herr Gösta Jacobsson
har i en interpellation bett mig lämna
en redogörelse för den överenskommelse,
som nåddes vid tiogruppens möte
i Stockholm i slutet av mars.

Stockliolmsmötet ägde rum vid ett
tillfälle när de internationella valutaproblemen
kommit i centrum för uppmärksamheten
genom en rad omständigheter;
interpellanten nämner själv
punddevalveringen, guldrushen och beslutet
i Washington att försvåra guldspekulationen
genom ett tvåmarknadssystem
för handeln med guld. Dessa
förhållanden gav konferensen i Stockholm
en omedelbar betydelse för utvecklingen
på de internationella valutamarknaderna
och upprätthållandet av
stabiliteten i betalningssystemet.

Mötet utgjorde emellertid samtidigt
något av en slutpunkt i ett nästan femårigt
utrednings- och förhandlingsarbete
med syfte att skapa ett system för
en långsiktig och rationell likviditetsförsörjning
i världsekonomin. Som bekant
har det internationella betalningssystemet
under efterkrigstiden karakteriserats
av att tillskotten till ländernas
monetära reserver i första hand
utgjorts av nyproducerat guld samt reservvalutor,
främst dollar. Genom det
amerikanska åtagandet att köpa och
sälja guld till ett fast pris — 35 dollar
per uns — har det förelegat fri utbytbarhet
mellan dessa två huvudkomponenter
av den internationella likviditeten.
Detta system lade under efterkrigstiden
grunden för den snabba återhämtningen
och den allmänna tillväxten
i inte minst de europeiska staternas
ekonomier.

När man för fem år sedan började
diskutera en reform av detta system
skedde detta med hänsyn till att man
knappast kunde räkna med sådana
framtida nytillskott av guld och dollar
att likviditetsefterfrågan i världen tillfredsställdes.
I dag framstår dessa perspektiv
mycket tydligt. Under de senaste
åren har de monetära reserverna
inte fått några tillskott från guldproduktionen.
Underskotten i den amerikanska
betalningsbalansen har visserligen
fortsatt. De amerikanska myndigheterna
söker emellertid nu genomföra

Torsdagen den 18 april 1968

Nr 17

Ang. innebörden av den vid valutakonferensen i mars 19S8 träffade överenskom melsen

i fråga om speciella dragningsrätter i Internationella valutafonden

en rad åtgärder för att kraftigt reducera
dessa underskott. Att så sker är
utomordentligt viktigt. Ett oförminskat
dollarutflöde skulle allvarligt kunna
skada stabiliteten i betalningssystemet.
I kommunikén från Stockholmsmötet
understryks denna aspekt. Men den
önskvärda utvecklingen mot bättre jämvikt
i USA:s betalningsbalans innebär
samtidigt att även den andra huvudkällan
för tillskott till världslikviditeten
sinar och att därför en reform eller,
om man så vill, en komplettering av det
internationella betalningssystemet blir
allt nödvändigare.

Grunden för den överenskommelse,
som nu har träffats mellan tiogruppens
länder, lades genom principuppgörelsen
i London 1967 om att inom valutafondens
ram tillskapa ett system med
speciella dragningsrätter, SDR. Under
valutafondens årsmöte i Rio de Janeiro
i september 1967 fattades ett enhälligt
principbeslut om att ett dylikt arrangemang
skulle utformas i detalj av exekutivdirektörerna
i valutafonden. Dessa
skulle samtidigt behandla förslag
från EEC-länderna att i vissa avseenden
ändra valutafondens nuvarande
regler och praxis.

Genom mötet i Stockholm åstadkoms
den politiska uppgörelse om utestående
problem som krävdes för att exekutivdirektörerna
skulle kunna slutföra
sitt uppdrag. Enighet nåddes på alla
viktigare punkter mellan nio av de deltagande
länderna. Den franske representanten
ansåg sig emellertid inte
kunna ansluta sig. Frankrike har dock
inte slagit igen dörren för en senare
anslutning, utan inskränkt sig till att
tills vidare reservera sin ställning.
Systemet med speciella dragningsrätter
skulle dock kunna fungera även om
Frankrike bestämmer sig för att inte
delta.

Den överenskommelse, som nu föreligger,
tar sikte på att systematiskt tillskapa
internationell likviditet i sådan
takt och omfattning att risken för en

likviditetsbrist och därav föranledda
deflationistiska tendenser i ländernas
ekonomiska politik undanröjs. Vid ett
globalt behov av ökade valutareserver
skall således SDR-systemet kunna träda
i funktion, vilket innebär att särskilda
dragningsrätter tilldelas de i systemet
ingående länderna, i princip samtliga
medlemsstater i valutafonden, i proportion
till deras kvoter i valutafonden.
Denna s. k. aktivering av systemet och
det totala beloppets storlek skall beslutas
med 85 procents majoritet. Beslutet
avser normalt en femårsperiod inom
vilken tilldelningarna sker årligen. I
utbyte mot dragningsrätter kan ett land
förvärva konvertibla valutor. Den andra
sidan av detta förhållande är att deltagarländerna
förpliktar sig att inom
vissa gränser ställa sin egen valuta till
förfogande mot ersättning i form av
dragningsrätter. Ett land som röstar
emot ett beslut att dela ut dragningsrätter
har rätt att avböja tilldelning.
Efter medgivande från fonden kan detta
avböjande återkallas.

Tiogruppens länder var vidare överens
om att vissa centrala beslut rörande
valutafondens »ordinarie» verksamhet,
främst då rörande kvothöjningar,
i framtiden skulle fattas med samma
majoritet som för de viktigaste besluten
inom SDR-systemet, dvs. 85 procent.
Denna förändring från den gällande
80-procentregeln ger EEC-länderna
möjlighet att förhindra sådana
beslut vid ett samlat uppträdande.

Stockholmsmötet måste betraktas
som en stor framgång för strävandena
att förstärka det internationella betalningssystemet
på ett rationellt och
framåtsyftande sätt. Den träffade uppgörelsen
har redan bidragit till lugnare
förhållanden på valutamarknaden.
På längre sikt innebär den en övergång
till en bättre ordnad likviditetstillförsel
i världen. I stället för att vara
beroende av guldbrytningen i Sydafrika
och omfattningen av underskotten
i de amerikanska utrikesbetalning -

Nr 17

Torsdagen den 18 april 1968

Ang. innebörden av den vid valutakonferensen i mars 1968 träffade överenskom melsen

i fråga om speciella dragningsrätter i Internationella valutafonden

arna kommer likviditetsutvecklingen
att kunna påverkas genom kollektiva
beslut av de ansvariga myndigheterna.

Det har gjorts gällande, ibland också
i den svenska debatten, att bristerna i
det rådande betalningssystemet är så
omfattande att SDR-reformen inte är
tillräcklig för att lösa problemen. Jag
delar inte denna uppfattning. De särskilda
dragningsrätterna kommer visserligen
inte att spela någon större
kvantitativ roll under de första åren
efter systemets aktivering. Detta är
emellertid inte avgörande. Systemet
avser att på sikt trygga en väl avvägd
tillförsel av ny likviditet. De tilldelningar,
som till en början kan komma,
blir naturligtvis relativt begränsade i
förhållande till de befintliga tillgångarna
av guld och reservvaluta. Detta
hindrar inte att man kan räkna med
att de särskilda dragningsrätterna successivt
utvecklas till att motsvara en
mera betydande del av valutareserverna.
Den relativa minskningen av inte
minst guldets roll, som detta skulle innebära,
måste betraktas som önskvärd.

.Tåg vill avslutningsvis understryka
att systemet ej är avsett att tas i bruk
förrän en bättre jämvikt i de internationella
betalningarna uppnås. Således
vilar nu ett ansvar på alla för världshandeln
viktigare länder att efter förmåga
medverka till att förhållandena
tillrättaläggs för en aktivering av
SDR-arrangemanget i den omfattning
som behövs. Valutareformen ger ingen
universell lösning på alla internationella
monetära problem, men den ger
åt alla länders myndigheter utsikter att
kunna se med större tillförsikt än hittills
på den långsiktiga försörjningen
med internationell likviditet.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Wickman hjärtligt för det värdefulla
och upplysande interpellationssvaret.
Jag begagnar också tillfället att lyck -

önska statsrådet Wickman till hans
personliga insatser i samband med tiogruppens
möte i Stockholm i slutet av
mars för åstadkommande av den överenskommelse
mellan de nio, som vid
mötet träffades och som vi nu har fått
en redogörelse för.

Som lekman och som sådan ganska
okunnig om teorierna på detta område
har jag givetvis svårt att bedöma de
reella konsekvenserna i olika hänseenden
av vad som har skett, men som
intresserad, ja, fascinerad iakttagare
har jag all anledning utgå ifrån att
Stockholmsmötet, såsom det sägs i interpellationssvaret,
måste betraktas som
en stor framgång för strävandena att
förstärka det internationella betalningssystemet
på ett rationellt och framåtsyftande
sätt.

Att Frankrike står utanför är givetvis
en besvikelse. Frankrikes hållning
förringar i varje fall i någon mån värdet
av det hela.

Å andra sidan skall man inte övervärdera
överenskommelsen, ty för att
citera den tyske ekonomiministern
Schiller löser dragningsrätterna inte de
världsvida monetära problemen men
utgör dock ett viktigt medel till återställande
av stabilitet och förtroende
för det internationella valutasystemet.
Detta är värdefullt.

Ytterst är allting på detta område en
förtroendefråga. Det internationella valutasystemet
är i alla fall den grund, på
vilken hela världshandeln och varuutbytet
mellan länderna bygger.

Jag kan inte låta bli att här inflicka
den stillsamma reflexionen, att den
svenska regeringens hithörande engagemang
rimligen borde utmynna i en
något större förståelse för de fria kapitalrörelserna
mellan Sverige och utlandet.

Att den träffade överenskommelsen
redan bidragit till lugnare förhållanden
på valutamarknaden är tydligt.
Den i mars uppkomna valutakrisen har
på sätt och vis bragts ur världen genom

Nr 17

Torsdagen den 18 april 1968

Ang. innebörden av den vid valutakonferensen i mars 1968 träffade överenskom melsen

i fråga om speciella dragningsrätter i Internationella valutafonden

de åtgärder som vidtagits på guldområdet
och genom stockholmsöverenskommelsen.
Att det var en kris — och en
svårartad kris — går det inte att blunda
för. Om jag fattade det hela rätt var
det inte bara en akut likviditetskris,
utan också en allvarlig förtroendekris,
bottnande i överansträngningarna för
den till guldet knutna dollarn.

Huruvida stockholmsöverenskommelsen
på längre sikt innebär övergång
till en bättre ordnad likviditetstillförsel
i världen och en bättre ordning
i det internationella valutasystemet
återstår att se. Det är uppenbart
att systemet med dragningsrätter kan
ha sina svagheter och medföra nya
okända risker.

Det är gott och väl med likviditeten,
med den vidgade internationella likviditetsförsörjningen.
Men hur blir det
med stabiliteten? Man har ännu inte
kommit till rätta med de betalningsbalansrubbningar
som utlöste den aktuella
krisen, nämligen de som föreligger
för nyckelvalutorna — pundet
och dollarn. Det är en smärtsam väg
som inte minst England har att vandra.
Jag är emellertid medveten om att systemet
inte är avsett att träda i kraft
förrän bättre jämvikt har uppnåtts.

Det är en sak som jag har fäst mig
särskilt vid men som fått en relativt
undanskymd plats i den offentliga debatten,
och det är den nära nog fullständiga
nyfördelningen av det globala
guldbeståndet som skett under 1960-talet och som blivit resultatet av den
bristande jämvikten i de amerikanska
betalningarna. Det är denna nyfördelning,
som för övrigt började med Marshallhjälpen,
som väsentligt bidragit till
att skapa de likviditetsmässiga förutsättningarna
för den snabba ekonomiska
tillväxt som ägt rum i Västeuropa
det senaste årtiondet.

Att den likviditetsskapande faktor,
som genom den s. k. eurodollarn förelegat,
måste komma att spela en mindre
roll i fortsättningen, därom är jag ense

med statsrådet Wickman. Men skall
dollarn kunna fungera som reservvaluta
är en förutsättning härför, att ett
visst icke alltför obetydligt dollarutflöde
äger rum.

Frågan är kanske inte så mycket om
dragningsrätterna kan ersätta den
minskade likviditetstillförseln. I min
okunnighet har jag ställt mig frågan:
Vad är egentligen dragningsrätterna?
Vilken är deras juridiska innebörd och
ekonomiska funktion? År det månne
någon exklusiv form av checkräkningskredit,
som det är fråga om, eller någonting
annat? Och vilka krav har
ställts på gäldenärsländernas solvens?

Vad som måste intressera oss alla är
huruvida dragningsrätterna innebär
större risker för inflation än dem som
hittills har funnits. De år som det nuvarande
guldvalutasystemet har existerat
har varit en inflationsepok över
hela den fria västliga världen med undantag
praktiskt taget bara för USA intill
det senaste året. Världsinflationen
har ju varit större än tidigare.

Hur blir det i fortsättningen? Kan
världen undgå sådana fundamentala
jämviktsrubbningar som exempelvis de
som ledde fram till punddevalveringen?
Kommer inte dragningsrätterna att
innebära att typiska inflationsländer
uppskjuter nödvändiga obekväma politiska
ställningstaganden för att övervinna
uppkomna jämviktsrubbningar?
Var finns garantierna för penningvärdet?
Fordras inte ett visst mått av vad
jag skulle vilja kalla betalningsbalansdisciplin
hos de deltagande länderna
för att systemet skall kunna fungera?

Det är möjligt att statsrådet Wickman
kan skingra min okunnighet på
denna punkt.

Även andra frågor kan ställas. Är det
inte risk för att vi för Sveriges del låser
oss i hjälpaktioner för pundet eller
rent av för dollarn och därigenom nedsätter
våra egna möjligheter att lämna
erforderliga krediter för exportaffärer?
Jag tänker exempelvis på varven. Kom -

Nr 17

Torsdagen den 18 april 1968

Ang. innebörden av den vid valutakonferensen i mars 1968 träffade överenskom melsen

i fråga om speciella dragningsrätter i Internationella valutafonden

mer vi inte i ett starkare beroendeförhållande
till dollarn? Det är ett känsligt
kapitel. Jag hyser stor vördnad för
»King Dollar», men dollarn är ytterst
beroende av den amerikanska ekonomin
och på det förtroende som denna
åtnjuter ute i världen. Även USA med
dess enorma resurser har levt i de högt
uppdrivna ambitionernas värld, och
den amerikanska politiken är såsom vi
alla vet en ganska labil faktor. Mycket
kan hända.

Kan det inte vara risk för att företagsamhet
i de mindre länderna överföres
i utländska händer enbart genom
en bokföringsoperation i den internationella
fonden? Detta är kanske en
något tillspetsad fråga, men jag har tilllåtit
mig att ställa den, därför att
Frankrike lär ha haft smärtsamma erfarenheter
i denna riktning. Det är
detta, som i någon mån förklarar de
franska reaktionerna under det sista
året.

Det har sagts att guldet inte är någonting
annat än en fetisch. Det låter
sig sägas, men det är i alla fall en substantiell
fetisch. Är inte dragningsrätterna
lika mycket en fetisch, eftersom
de ytterst är beroende av den ekonomiska
politik som i de olika inblandade
länderna föres?

Förlåt om jag här ställer den tillspetsade
något retoriska frågan: Kan
man ha större förtroende för herrar
politiker världen över än för guldet?
Det ligger nog trots allt en viss trygghet
i att guldet har kvar vissa monetära
funktioner, även om de blir begränsade
och inte skall överskattas.

Jag tackar än en gång herr statsrådet
för redogörelsen.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Herr Jacobsson tog
verkligen upp många frågor som det
kan finnas anledning att ställa inför
vårt valutasystems utveckling. Jag skall
besvara, om inte samtliga så i varje

fall de frågor som har det största intresset
för kammarens ledamöter.

Först tog herr Jacobsson upp frågan
om Frankrikes utanförstående och beklagade
detta. Jag vill gärna instämma
i detta beklagande. Samtliga deltagare
i Stockholmsmötet, däribland jag
själv, uttalade vårt beklagande av att vi
trots det — även enligt min bedömning
— betydande tillmötesgående som under
förhandlingarna på Foresta visades
de franska synpunkterna inte då
lyckades få Frankrike att acceptera en
medverkan i detta system.

Visserligen är det svårt att ställa
politiska prognoser, men jag bedömer
det dock på någon sikt inte alls som
uteslutet, utan snarare som sannolikt
att Frankrike kommer att ansluta sig
till systemet. Jag vill särskilt understryka
att den kommuniké, som utfärdades
efter Stockholmsmötet, inte uteslutande
handlade om reformen av valutafonden
utan också om det allmänna samarbetet
mellan centralbanker och regeringar
på det monetära området och på
konjunkturpolitikens område. Det gjordes
ett långtgående uttalande om nödvändigheten
av ett sådant samarbete,
och denna centrala del av kommunikén
hade Frankrikes fulla anslutning.
Frankrike har också deltagit aktivt och
helhjärtat i de speciella stödaktioner
som har ägt rum vid upprepade tillfällen,
framför allt för Storbritannien.

Frankrike år sålunda icke helt utanför
det samarbete som pågår på det internationella
monetära området.

Herr Jacobsson frågade om den träffade
överenskommelsen innebär början
till en bättre ordning. Det framgick väl
av mitt interpellationssvar och det har
också framgått av kommentarer, som
gjorts inte bara från svensk sida utan
från alla håll utom från Frankrike, att
det råder en enig och mycket välgrundad
uppfattning att det alldeles definitivt
har tagits ett steg mot en bättre
ordning än den nuvarande.

Det enklaste sättet att bevisa detta är

Nr 17

Torsdagen den 18 april 1968

Ang. innebörden av den vid valutakonferensen i mars 1968 träffade överenskom melsen

i fråga om speciella dragningsrätter i Internationella valutafonden

att ställa frågan: Vad skulle ha inträffat,
om det icke hade varit möjligt att
nå den överenskommelse som träffades
i Stockholm? Då skulle vi i dagsläget ha
varit i en utomordentligt kritisk situation,
ty det enda realistiska alternativet
till det nya systemet hade varit en förändring
av guldpriset.

Är inte guldet, denna »substantiella
fetisch», något mera att lita till än till
politiker, frågar herr Jacobsson.

Det är faktiskt inte den konkreta,
hårda varan guld, som man har förtroende
för i så fall, utan det är Sydafrikas
guldproduktion och guldspekulanterna
som man då skulle ha mera
förtroende för än för politikerna, och
jag tycker att det är en orimlig ståndpunkt
att det politiska och ekonomiska
förnuftet skulle abdikera till förmån
för en spekulationsbetonad marknads
hanterande av guldet.

Å andra sidan avskaffar vi inte guldets
roll i systemet genom införandet
av dragningsrätterna. Guld kommer att
utgöra en väsentlig andel av industriländernas
valutareserver under en
mycket lång tid framåt. För närvarande
uppgår guldandelen i ländernas valutareserv
till totalt 41 miljarder dollar,
och det är alldeles uppenbart att
man inte snabbt ersätter 41 miljarder
dollar med någon annan form av likviditet.

Jag tror också det är viktigt att understryka
— jag gjorde det i mitt interpellationssvar
och jag får anledning
att komma tillbaka till det nu eftersom
herr Jacobsson tog upp frågan —
att detta system icke är avsett och heller
icke kommer att kunna användas
för att lösa de enskilda ländernas betalningsbalansproblem.
Betalningsbalansdisciplinens
krav åvilar också i
fortsättningen varje enskilt land, även
om det är självklart att det är ett intresse
för länderna att så samordna sin
politik, att underskottsländerna kan
komma ur sin underskottssituation och
i den processen hjälpas av en kompen -

serande politik från överskottsländernas
sida.

Det är just en sådan process som vi
nu är inne i. De båda reservvalutaländerna
Storbritannien och Förenta staterna
är mitt uppe i processen att reducera
sina betalningsbalansunderskott
med storleksordningen 4 miljarder dollar
per år. Denna process kan inte
smältas in i världsekonomin, om icke
den industriella världen i övrigt är
beredd att acceptera en motsvarande
förskjutning i sina egna betalningsbalanser.

Jag tycker att den reaktion i EECländerna,
som har mött de amerikanska
åtgärderna att minska sitt underskott,
är rätt löftesrik på denna punkt.
Detta gäller alla de berörda länderna,
alltså även Frankrike. De driver för
närvarande en ekonomisk politik, som
är präglad av medvetandet om det internationella
ansvar som åvilar den gemensamma
marknaden för att ett närmande
till jämvikt i den amerikanska
liksom i den engelska betalningsbalansen
skall bli möjligt att genomföra utan
allvarliga deflationistiska effekter i
världsekonomin i övrigt.

Man har ofta sagt — herr Jacobsson
har uttalat det här mera som en fråga:
Är det inte en risk förenad med detta
dragningsr ättssystem ?

Man kan naturligtvis alltid diskutera
frågan: Är detta en reservtillgång eller
är det en kredit? Det är en diskussion
som har pågått i stor utsträckning inom
de grupper som har förhandlat om
dessa frågor, där särskilt Frankrike
mycket hårt har drivit tesen att det är
en kredit, medan man framför allt på
anglosaxisk sida har sagt att det samtidigt
är ett bestående inslag i reservtillgångarna.

Jag tror det är onödigt att fördjupa
sig i en sådan delvis, om jag så får
säga, skolastisk diskussion om vilken
natur de här dragningsrätterna har. Det
är bättre att se hur de de facto kommer
att verka. Då tror jag att det är

Torsdagen den 18 april 1968

40 Nr 17

Ang. innebörden av den vid valutakonferensen i mars 1968 träffade överenskom melsen

i fråga om speciella dragningsrätter i Internationella valutafonden

mycket lätt att lugna herr Jacobsson
på den punkten, när han fruktade att
de skulle kunna användas för att möjliggöra
inflationistisk politik i de olika
medlemsländerna. Tilldelningen förutsätts
ju vara proportionell till samtliga
länder, oberoende av deras aktuella
betalningsbalanssituation. Det är
ju för att få en normal, kontinuerlig
ökning av världslikviditeten som systemet
skall användas och icke för att
lösa enskilda länders problem. Tvärtom
kommer det ökade internationella
samarbete, som detta system förutsätter,
att medföra en ökad press på medlemsländerna
att verkligen föra en ekonomisk
politik som icke leder till stora
och varaktiga underskott.

Det skulle nog föra för långt att i
detta sammanhang gå in på frågan om
Sveriges medverkan i de hjälpaktioner,
som har pågått framför allt för
att det engelska pundet skulle — såsom
herr Jacobsson befarade — reducera
vår egen förmåga att ge de krediter,
exportkrediter och annat, som vi av
andra skäl är intresserade av.

Jag vill emellertid säga att vi har
deltagit i samtliga de hjälpaktioner,
som har förekommit, i känslan av att
vi bör ta på oss den del av ansvaret
som tillkommer ett land med vår begränsade
styrka. Men vi bar naturligtvis
gjort det framför allt för att det
varit ett så vitalt intresse för oss själva
att betalningssystemets balans inte sätts
i fara och att de valutakursförändringar,
som är nödvändiga, kan ske i ordnade
former utan de kedjeeffekter som
annars kan uppstå. Vi har verkligen
inte varit särskilt altruistiska när vi
medverkat i dessa hjälpaktioner, och
de har dessutom skett —• det är viktigt
att veta — i sådana former att de utfästelser
till lån, som vi gett, inte skadat
vår egen omedelbara valutasituation.
Om vi själva skulle ha behov av
att använda vår kredit för att stärka
vår egen valutaposition har formerna
för hjälpaktionens genomförande varit

sådana, att vi snabbt kunnat få tillbaka
krediten, återbetalad antingen av
det låntagande landet eller av andra
långivare till landet i fråga. Samtliga
dessa hjälpaktioner är ju ömsesidiga.

Varje gång vi gjort ett åtagande att
vid behov hjälpa ett annat land har
samtidigt våra egna möjligheter att få
motsvarande hjälp, om vi själva skulle
råka i en likartad situation, garderats.

Slutligen bara en fråga om dollarn.
Det har spelat en rätt stor roll i diskussionen
både här hemma i Sverige
och delvis också i utlandet hur man
skall uppfatta denna valutareform och
dess förhållande till dollarn. Jag fick
intrycket att herr Jacobsson —- delvis i
varje fall —• var inne på att valutareformen
skulle öka vårt beroende av
dollarn. Det var en ny version av ett
på annat håll populärt argument, att
valutareformen skulle ha till syfte eller
till faktisk effekt att underlätta USA:s
finansiering av Vietnamkriget.

Båda föreställningarna är grovt felaktiga.
Detta system innebär icke ett
ökat beroende av dollarn, utan tvärtom
ett minskat beroende av dollarn för
hela det internationella betalningssystemet.
Jag vill därför upprepa att
man inte löser något enskilt lands problem
genom denna reform. Inget enskilt
land blir befriat från ansvaret för
sin egen ekonomi, för sin betalningsbalansdisciplin.
av denna reform. Men
vad vi når med den är att vi för framtiden
inte behöver oroa oss för att det
internationella samarbetet inte skall
kunna framtvinga en sådan kontrollerad
och regelbunden tillväxt av det internationella
likviditetsutbudet, att vi
av den anledningen skulle drivas in i
samma utveckling som hade så förödande
konsekvenser under mellankrigstiden.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Jag beklagar om jag
uttryckte mig så dåligt, att statsrådet

Nr 17

Torsdagen den 18 april 1968

Ang. innebörden av den vid valutakonferensen i mars 1968 träffade överenskom melsen

i fråga om speciella dragningsrätter i Internationella valutafonden

Wickman fick uppfattningen att jag
ställde mig kritisk till det internationella
samarbetet på detta område.

Det var inte alls min mening! Snarare
ville jag tvärtom uttrycka min
solidaritet —• om jag får uttrycka mig
så — med de strävanden som siktar till
ett utvidgat internationellt samarbete
på valutaområdet, vilket är förutsättningen
för att man skall kunna upprätthålla
ett någorlunda stabilt valutasystem.

Jag är tacksam för de kompletterande
uppgifter som statsrådet Wickman
lämnade angående dragningsrätternas
innebörd. Jag har inte något intresse
för några skolastiska funderingar på
detta område, utan jag tänker mera på
den praktiska innebörden. Det sades,
att resonemanget nu gick mellan två
tolkningar. Den ena var dragningsrätten
såsom en reservtillgång och den
andra var dragningsrätten såsom en
kredit. Kanske den är något mitt emellan,
skulle jag vilja uttrycka saken.

Sedan vill jag nog reagera, när statsrådet
Wickman drar fram guldspekulanterna
såsom svar på min något tillspetsade
retoriska fråga, om man kan
ha större förtroende för herrar politiker
världen över än för guldet. Här
ville statsrådet Wickman med guldet
förkroppsliga spekulanterna. Spekulanterna
på detta område finns naturligtvis.
Det har väl oftast varit i en tillfällig
situation när det har varit ont
om guld som spekulanterna har gjort
sig breda.

Men det är inte detta som det rör
sig om, utan det är guldet såsom norm
som jag fäst mig vid. Jag tycker alltjämt
att det har ett visst värde, trots
allt, och ger en viss trygghet, trots allt,
att guldet har kvar sina monetära funktioner,
även om de har blivit litet begränsade
på senare år.

Jag tackar än en gång statsrådet
Wickman.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
76, angående överlåtelse av viss staten
tillhörig fast egendom m. m.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
skrivelse nr 78, med överlämnande av
redogörelse från Nordiska rådets svenska
delegation, hänvisades skrivelsen,
såvitt den gällde de under avdelning II
i redogörelsen behandlade sakerna, enligt
följande:

punkten A 9, såvitt den avsåge möjligheterna
att sänka rösträttsåldern, till
konstitutionsutskottet;

samtliga under B upptagna punkter,
punkterna C 1, utom i vad den anginge
samarbete på lokaliseringspolitikens
område, harmoniering av arbetslöshetsförsäkringslagstiftningen
och legitimation
för psykologer m. m., C 2, C 4,
C 5, C 6, D 2, D 3, D 8, utom i vad den
gällde kostnader för resepass och bestämmelser
för resenärers tullfria införsel
av sprit och tobak, E 4 och E 5,
till statsutskottet;

punkterna A 9, såvitt den rörde regler
i fråga om beskattning av forskningsstipendiater,
C 7, D 1, D 8 beträffande
kostnader för resepass och bestämmelser
för resenärers tullfria införsel
av sprit och tobak samt E 2, till
bevillningsutskottet;

punkten C 1, i vad den avsåge samarbete
på lokaliseringspolitikens område,
till bankoutskottet;

punkterna A 4, A 5, A 6, A 7, A 8, A 9
beträffande boxningsfrågan, C 1, såvitt
den anginge harmoniering av arbetslöshetsförsäkringslagstiftningen
och legitimation
för psykologer m. m., C 3,
D 4, D 5, D 6, D 7 och E 3, till lagutskott;
ävensom

Nr 17

Torsdagen den 18 april 1968

punkterna A 3 och E 6 till jordbruksutskottet.

Övriga delar under avdelning II i redogörelsen
samt skrivelsen i övrigt hänvisades
till utrikesutskottet.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 83, angående teknisk och medicinsk
utbildning och forskning i Linköping
m. m.; samt

nr 84, angående kostnader för FNstyrkan
på Cypern.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 88, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 89, med förslag till lag
om förnyelse av vissa inteckningar för
nyttjanderätt, avkomsträtt och servitut,
m. m., hänvisades propositionen, såvitt
den avsåge ändring i stämpelskatteförordningen,
till bevillningsutskottet och
i övrigt till lagutskott.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 90, angående den framtida dispositionen
av vissa s. k. häradsjordar.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj :ts proposition nr 93,
med förslag till lag om procentsatsen
för uttag av avgift under åren 1970—
1974 till försäkringen för tilläggspension.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
94, med förslag till lag om fortsatt giltighet
av likviditets- och kassakvotslagen
den 25 maj 1962 (nr 256), m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 95, om viss ändring i statens pensionslöneförordning,
m. in.; och

nr 97, angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att i vissa fall avstå allmänna
arvsfondens rätt till arv.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 98,
med förslag till lag om upphävande av
förordningen den 18 juni 1864 (nr 41
s. 1) angående utvidgad näringsfrihet,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
102, angående ytterligare svenska bidrag
till Internationella utvecklingsfonden
(IDA).

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 103, angående effektivisering
och samordning av statens skogsföretag,
m. m.

Föredrogos och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 106, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § kommunaltjänstemannalagen
den 3 juni 1965 (nr 275),
m. m.; samt

nr 112, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 9:o) och 17 :o)
lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om
Kungl. Maj :ts regeringsrätt.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
113, angående ytterligare anslag på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1967/68, avseende bidrag till anordnande
av barnstugor.

Föredrogos och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 114, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 kap. 5 § föräldrabalken,
in. in.; och

Torsdagen den 18 april 1968

Nr 17

nr 115, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 10 maj 1929 (nr
77) om trafikförsäkring å motorfordon,
m. in.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj ;ts proposition
nr 116, angående godkännande av 1968
års internationella kaffeavtal.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 117, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 9 april 1965
(nr 94) om polisregister m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 118, angående uppförande av förvaltningsbyggnad
i kvarteret Garnisonen
i Stockholm; och

nr 119, med förslag om viss kreditgaranti
åt svensk varvsindustri.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 120,
med förslag till lag om ändring i militära
rättegångslagen den 30 juni 1948
(nr 472).

Föredrogos och hänvisades
motionen nr 858 till statsutskottet,
motionen nr 859 till bevillningsutskottet,

motionerna nr 860 och 861 till statsutskottet,

motionen nr 862 till lagutskott samt
motionerna nr 863—870 till statsutskottet.

Föredrogos och bordlädes ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 32,
andra lagutskottets utlåtande nr 25,
jordbruksutskottets utlåtande nr 19
samt allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 17 och 21—25.

Meddelande ang. enkel fråga
På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att å föredragningslistan
för morgondagens sammanträde
allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 22 och 23 skulle uppföras näst
efter jordbruksutskottets utlåtande nr
19.

Anmäldes och bordlädes följande motioner: nr

871, av herrar Bengtson och Dahlén,

nr 872, av herrar Bengtson och 77-stad,

nr 873, av herr Enarsson,
nr 874, av herr Holmberg in. fl.,
nr 875, av herr Nilsson, Ferdinand,
nr 876, av fröken Stenberg och herr
Lidgard, samt

nr 877, av herr Tistad,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 77, med förslag till förordning
om allmän arbetsgivaravgift, m. m.;

nr 878, av herr Lidgard m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
nr 81, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.; ävensom
nr 879, av herr Wirtén, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr 81, med
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370), m. m.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Nilsson, Ferdinand, (ep) till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet:
»Vill Statsrådet för underlättande
av ställningstagande till vederbörande
propositioner inför kammaren
klarlägga den praktiska och principiella
skillnaden mellan sådan s. k. ATPavgift
(se prop. 93) som beräknas å
anställdas löner efter frånräknande av

Nr 17

Torsdagen den 18 april 1968

Meddelande ang. enkel fråga

basbelopp, inlevereras av arbetsgivare
och betonats utgöra »löntagarnas pengar»
och den nu avsedda s. k. allmänna
arbetsgivaravgiften (prop. 77) i den
mån den beräknas å anställdas löner
som likaledes av arbetsgivaren skall inlevereras
till statsverket men som såsom
av benämningen framgår avses att
vara eu arbetsgivarens avgift?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.50.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

KUNGL. BOKTR. STHLM 1968