Onsdagen den 16 oktober Sid
ProtokollRiksdagens protokoll 1968:31
RIKSDAGENS
PROTOKOLL
Nr 31
FÖRSTA KAMMAREN
1968
16—17 oktober
Debatter m. m.
Onsdagen den 16 oktober Sid.
Hälsningsord av talmannen .................................. 3
Minnesord över herr Anderson, Carl Albert.................... 3
Interpellationer:
av herr Ahlmark (fp) ang. upprättande av ett Latinamerika
institut
m. m........................................... 5
av herr Sörenson (fp) ang. utbildning i psykoterapi.......... 6
av herr Werner (vpk) ang. bostadsbyggandet .............. 7
av herr Högström (s) ang. sysselsättningsläget i Ådalen...... 8
av herr Sveningsson (h) ang. åtgärder mot ökande brottslighet
och narkotikamissbruk ............................ 10
av herr Sveningsson (h) om tillstånd till charterflygningar
utanför Europa och medelhavsområdet .................. 12
av herr Brundin (h) ang. barnavårdsnämndernas handläggning
av ärenden beträffande barnmisshandel ............ 14
Meddelande ang. enkel fråga av herr Sundin (ep) om förstärkning
av polisens resurser.................................. 14
Torsdagen den 17 oktober
Interpellation av herr Olsson, Johan, (ep) ang. genomförandet av
kommunindelningsreformen .............................. 15
Meddelande ang. enkel fråga av herr Nilsson, Ferdinand, (ep)
ang. arbetstidsförläggning för handelsanställda, m. m....... 17
Samtliga avgjorda ärenden
Onsdagen den 16 oktober
Protokoll från justitiedepartementet ang. fullmaktsgranskning . . 3
1 Första kammarens protokoll 1968. Nr 31
Onsdagen den 16 oktober 1968
Nr 31
3
Onsdagen den 16 oktober
Kammaren sammanträdde kl. 11.00.
Herr TALMANNEN öppnade sammanträdet
med följande ord:
När jag nu hälsar Eder välkomna till
höstsessionens arbete vill jag uttrycka
den förhoppningen att sommarens och
höstens osedvanliga ljuvlighet har verkat
stärkande och livgivande på kammarens
ledamöter. A andra sidan har
väl den intensiva valkampanjens vedermödor
tärt på krafterna, en valkampanj
vars resultat givit somliga tillfredsställelse
och andra besvikelse. Så plägar det
ju gå uti dylika fall.
Sedan vi åtskildes har ledamoten av
denna kammare herr Carl Albert Anderson
ryckts bort. Om hans stora förtjänster
som kooperatör, som kommunalman,
som Stockholms stads främste
representant under många år och på
åtskilliga andra områden skall här inte
ordas. Vi erinrar oss hans auktoritativa
och trygga gestalt, hans utav lugn saklighet
präglade inlägg, hans mångåriga
verksamhet som ledamot av konstitutionsutskottet
och hans insatser där
samt hans vänsälla, trygga och redbara
väsen som skaffade honom så många
vänskapsband.
Vi lyser frid över hans minne.
Detta anförande åhördes av kammarens
ledamöter stående.
Herr talmannen förklarade härefter
årets höstsession öppnad.
Upplästes och lades till handlingarna
följande från justitiedepartementet ankomna
Departementsprotokoll
den U/10 1968.
Till justitiedepartementet har från
länsstyrelsen i Stockholms län inkom
lf
Första kammarens protokoll 1968. Nr 31
mit fullmakt för Helge Berglund, som
vid ny röstsammanräkning utsetts till
ledamot av riksdagens första kammare
i stället för avgången ledamot av kammaren.
Granskning av fullmakten företas inför
chefen för justitiedepartementet i
närvaro av vederbörande fullmäktige i
riksbanken och riksgäldskontoret.
Någon anmärkning framställs ej mot
fullmakten.
Detta protokoll och den granskade
fullmakten skall överlämnas till första
kammaren.
Enligt uppdrag
Margit Hirén
Det antecknades, att herr Berglund
utsetts att inträda såsom ledamot av
kammaren i stället för herr Anderson,
Carl Albert, vilken avlidit.
Herr Berglund infann sig nu och intog
sin plats i kammaren.
Därpå yttrade herr TALMANNEN:
Jag vill fästa uppmärksamheten på
att till kammarens ledamöter har utdelats
bl. a. en preliminär plan för sammanträden
under hösten och en plan
för ärendenas fördelning under höstsessionen.
Onsdagen den 13 november hålles en
allmänpolitisk debatt.
Sessionen väntas pågå till och med
fredagen den 13 december eller, om
kamrarna genom skiljaktiga beslut den
13 gör det nödvändigt, till och med
lördagen den 14.
Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:
4
Nr 31
Onsdagen den 16 oktober 1968
Till riksdagens första kammare
Med stöd av bifogade läkarintyg har
jag härmed äran anhålla om tjänstledighet
från riksdagsarbetet under i intyget
angiven tid.
Mariedal, Lundsbrunn den 12/10
1968
G. Ivar Virgin
Härmed intygas att kapten Gustav
Ivar Virgin, 081212, boende Mariedal,
530 60 Lundsbrunn, icke kan deltaga
i riksdagsarbetet den 17/10—den 20/12
1968.
Centrallasarettet, Lidköping, den
11/10 1968
Olle Sahlin
bitr. överläkare kir. klin.
Den begärda ledigheten beviljades.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
därefter herr Andersson, Torsten,
för tiden till och med den 13 november
på grund av ett från honom
inkommet, nu uppläst läkarintyg, utvisande
att han till följd av icterus vore
sjukskriven för tiden till och med sistnämnda
dag.
Vidare beviljades herrar Alexanderson,
Hubinette och Ottosson, fru Nilsson,
herr Blomquist samt fröken Stenberg
ledighet från riksdagsgöromålen
för tiden den 17—den 20 i denna månad
för studieresa till Algeriet och
Liberia.
Ytterligare upplästes följande till
kammaren inkomna ansökningar:
Till riksdagens första kammare
Härmed anhålles om ledighet från
riksdagsarbetet från och med den 16
oktober 1968 tills vidare för att såsom
svensk delegat deltaga i Förenta Nationernas
XXIII generalförsamlings möte
i New York.
Stockholm den 26 september 1968
Torsten Bengtson
Till riksdagens första kammare
Härmed får jag på grund av utlandsresa
— för deltagande som funktionär
i de olympiska spelen i Mexico City
och som delegat vid Internationella
Simförbundets kongress därstädes —
hemställa om ledighet från riksdagsarbetet
den 16—den 31 oktober.
Kalmar den 7 oktober 1968
Lars Schött
Till riksdagens första kammare
Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet från höstriksdagens
början till den 1 november för
deltagande i statsutskottets första avdelnings
resa till Indien och Pakistan.
Stockholm den 4 oktober 1968
Kaj Björk
Till riksdagens första kammare
Undertecknad anhåller om tjänstledighet
från riksdagsarbetet den 16—
den 26 oktober för deltagande i dels
utrikesutskottets resa, som företages
den 14—den 18 oktober till Bonn och
Wien, och dels den 18 :e nordiska informationsresan
för parlamentariker
till Geneve, Strasbourg och Paris den
20—den 26 oktober.
Sollentuna den 9 oktober 1968
Sture Palm
Till riksdagens första kammare
För utrikes tjänsteresa får jag härmed
anhålla om tjänstledighet från
riksdagsarbetet under tiden den 16 och
den 17 oktober 1968.
Stockholm den 10/10 1968
Sven Andersson
Till riksdagens första kammare
I anledning av resa med utrikesutskottet
anhåller jag om ledighet från
riksdagsarbetet under tiden den 16—
den 18 oktober.
Örnsköldsvik den 12 oktober 1968
Axel Andersson
Onsdagen den 16 oktober 1968
Nr 31
5
Interpellation ang. upprättande av ett Latinamerika-institut m. m.
De begärda ledigheterna beviljades,
beträffande herr Bengtson för den tid,
som åtginge för berörda uppdrags fullgörande.
Upplästes följande till kammaren inkomna
skrivelse:
Till riksdagens första kammare
Härmed får jag anhålla om tjänstledighet
från min tjänst som kammarens
sekreterare under tiden den 8/10
—den 13/12 1968 för att genomgå försvarshögskolan.
Stockholm den 7 oktober 1968
K.-G. Lindelöw
På särskilda propositioner beslöt
kammaren att dels bifalla denna anhållan,
dels ock utse som vikarierande
kammarsekreterare för tiden den 16/10
—den 6/11 hovrättsassessorn Bengt
Lambe och för tiden den 7/11—den
13/12 hovrättsassessorn Leif Ekberg.
Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner:
nr
127, med förslag till lag om erkännande
av privat jorddelning som
fastighetsbildning (legaliseringslag),
m. m.;
nr 128, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 22 juni 1950 (nr
382) om svenskt medborgarskap, m. m.;
nr 129, angående revidering av läroplan
för grundskolan;
nr 130, med förslag till införsellag
m. m.; v
nr
131, med förslag till lag angående
upphävande av lagen den 20 juni 1924
(nr 384) om återköpsrätt till fast egendom,
m. m.;
nr 132, med förslag till lag med anledning
av Sveriges tillträde till konventionen
den 19 maj 1956 om fraktavtalet
vid internationell godsbefordran
på väg, m. m.;
nr 133, angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Nederländer
-
na för undvikande av dubbelbeskattning
och fastställande av bestämmelser
angående ömsesidig handräckning beträffande
skatter på inkomst och förmögenhet;
samt
nr 140, angående riktlinjer för det
frivilliga skolväsendet.
Interpellation ang. upprättande av ett
Latinamerika-institut m. m.
Herr AHLMARK (fp) erhöll på begäran
ordet och anförde:
Herr talman! Intresset för Latinamerika
ökar snabbt i Sverige. Tidningarna
innehåller mängder av artiklar om
Syd- och Mellanamerikas politiska, sociala
och ekonomiska utveckling. Den
utrikespolitiska diskussionen kretsar i
dag mycket mer än för ett par år sedan
kring de tjugotalet länderna i detta område.
Nu under olympiaden rasar debatten
om Mexiko — den demonstrerar
det yrvakna intresset, de svåra problemen
och bristen på rejäl och kontinuerlig
information.
Det finns alla skäl att tro, att intresset
för Latinamerika kommer att fortsätta
att öka. Flera av länderna på denna
kontinent plågas både av fattigdom
och förtryck — de nödvändiga sociala
och politiska förändringarna där kan
komma att få våldsamma och dramatiska
former. Andra nationer befinner sig
i början av en process av industrialisering
och snabb ekonomisk utveckling
under demokratisk eller halv-demokratisk
ledning — vi kan hoppas att den
utvecklingen fortsätter och att folkstyrelsen
där stabiliseras. I nästan samtliga
Latinamerikas stater är befolkningsökningen
snabbare än på andra
ställen i världen — men samtidigt
finns skäl att varna för varje tro att
problemen i Latinamerika i stort sett
är likartade i alla dessa länder och att
lösningarna måste bli desamma. Paraguay
och Venezuela, Guatemala och
Chile — skillnaderna i politisk, social
och ekonomisk situation är oerhörda.
6
Nr 31
Onsdagen den 16 oktober 1968
Interpellation ang. utbildning i psykoterapi
Att tala om »Latinamerikas problem»
blir lätt missvisande.
Det finns därför starka skäl att nu
utvidga informationen, studiemöjligheterna
och forskningen om Latinamerika.
Det är naturligt att man i vårt land
skapar ett Latinamerika-institut. Nu eller
längre fram kan det naturligtvis ske
i samverkan med övriga nordiska länder
på samma sätt som t. ex. det nordiska
Afrika-institutet i Uppsala. Men
vi har knappast tid att vänta på en
nordisk lösning om en sådan dröjer ytterligare
flera år.
Ledsamt nog har utvecklingen för de
ibero-amerikanska instituten i Stockholm
och Göteborg gått i motsatt riktning.
Deras ekonomiska problem har
varit stora, mycket av deras utåtriktade
verksamhet i främst Stockholm har fått
läggas ner eller begränsas, i dag är arbetet
nästan enbart inriktat på bibliotekstjänst.
Samtidigt har en utredning,
som universitetskanslersämbetet nyligen
anslutit sig till, hotat att överföra de
ibero-amerikanska instituten i Stockholm
och Göteborg till universiteten
som delar av de romanska institutionerna.
De skulle ledas av personer med
utbildning främst i spanska och inriktningen
skulle bl. a. därigenom riskera
att koncentreras på språkvetenskapliga
problem.
Visst är det naturligt att de iberoamerikanska
instituten frigörs från
handelshögskolorna, även om Sveriges
ekonomiska förbindelser med Latinamerika
är betydande. Det kan också, åtminstone
kortsiktigt, vara riktigt att de
administrativt sorterar under universiteten.
Men då bör de också ges en mera
självständig ställning t. ex. på det sätt
som rektorsämbetet vid Stockholms universitet
i mars 1968 föreslog i en skrivelse,
som var starkt kritisk mot universitetskanslersämbetets
lösning.
ökade ekonomiska resurser för de
nuvarande ibero-amerikanska instituten
och en självständig ställning inom universitetens
ram kan vara en början
på ett Latinamerika-institut. Det är vik
-
tigt att statsmakterna nu slår fast att
målsättningen bör vara att skapa ett
sådant institut för att främst tillgodose
det växande intresset för Latinamerikas
politiska, ekonomiska och sociala utveckling.
Det är orimligt att de iberoamerikanska
instituten i en tid då de
politiska problemen kommer oss närmare
skulle knytas mycket fastare till
språkvetenskapliga institutioner.
Med hänvisning till det som anförts
ovan anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
utbildningsdepartementet få ställa följande
frågor:
1. Anser statsrådet att det växande
intresset för Latinamerika gör det naturligt
att skapa ett Latinamerika-institut
för att underlätta information om
samt studier och forskning i Latinamerikas
politiska, sociala och ekonomiska
utveckling?
2. Anser statsrådet att det är rimligt
att nu knyta de ibero-amerikanska
instituten fastare till språkvetenskapliga
institutioner?
3. Har statsrådet några planer på att
underlätta för de nuvarande ibero-amerikanska
instituten att utvecklas till ett
Latinamerika-institut med den inriktning
som jag skisserar i interpellationen?
På
gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål
finge framställas.
Interpellation ang. utbildning i psykoterapi
Ordet
lämnades därpå till herr SÖRENSON
(fp), som yttrade:
Herr talman! I de likalydande motionerna
1:2 och 11:3 1968 har anhållits
»att riksdagen hos Kungl. Maj :t anhåller
om en utredning av behovet av psykoterapeutisk
utbildning och av hur sådan
utbildning bäst skall ordnas». Riksförbundet
för mental hälsa har i skrivelse
till utbildningsministern nyligen gjort
Onsdagen den 16 oktober 1968
Nr 31
7
liknande hemställan. Statsutskottet har
i sitt utlåtande nr 41 1968 behandlat
motionerna. Utskottet avstyrkte motionernas
förslag. Riksdagen följde enhälligt
utskottets hemställan. Utskottet och
därmed riksdagen säger att man »utgår
från att Kung], Maj:t har sin uppmärksamhet
riktad på frågan hur behovet
av utbildning i psykoterapi för olika
yrkeskategorier skall kunna tänkas».
Den 27—28 september deltog ca 600
psykiatrer, psykologer och socialarbetare
i Psykiatriska föreningens psykoterapikonferens.
Konferensen har betecknats
som »något av en islossning inom
människovärden». Den psykoterapeutiska
behandlingsmetoden synes på bred
front vara på marsch i vårt land.
Med anledning av vad jag anfört, anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
få ställa följande
fråga:
Vilka planer föreligger inom utbildningsdepartementet
för stärkande av
utbildningen i psykoterapi för olika utbildningskategorier?
Det
sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.
Interpellation ang. bostadsbyggandet
Herr WERNER (vpk) erhöll nu ordet
och anförde:
Herr talman! Det höga kostnadsläget
i nyproduktionen av bostäder utgör
fortfarande ett av de främsta och angelägnaste
inrikespolitiska problemen.
Det imponerande siffermaterial härom,
som framlades vid SABO:s och Hyresgästernas
riksförbunds bostadskonferens
i april månad detta år, har exempelvis
i Storstockholm fått en talande
illustration i nyhetsmeddelandena under
hösten om vad den gemensamma
bostadsförmedlingen har att erbjuda de
bostadssökande. Det är lägenheter till
ett kvm-pris på 100 kronor och däröver,
»billigare» lägenheter på mellan
80 och 90 kronor per kvadratmeter.
Interpellation ang. bostadsbyggandet
Uttalanden gjordes under årets valrörelse
att byggnadskostnaderna nu tenderar
att minska något. Minskningarna
är dock så blygsamma, att de knappast
låter sig statistiskt redovisas som
märkbara. Den nyligen genomförda
halvprocentiga räntesänkningen är i
sammanhanget helt otillräcklig. Den
mellan hyresmarknadens partsorganisationer
överenskomna hyresstegringen
understryker ytterligare behovet av en
kraftigare räntesänkning. Några konkreta
åtgärder i syfte att i praktiken på
ett effektivare sätt lösa frågorna om bostadsbyggandets
kreditförsörjning lyser
alltjämt med sin frånvaro.
Vad som i detta läge erfordras är ett
samlat grepp genom åtgärder i flera
riktningar. I förgrunden står behovet
av en kraftigare räntesänkning än den
nyss genomförda. Frågan om en statlig
totalfinansiering av bostadsbyggandet
genom förslagsvis en statlig bostadsbank
eller motsvarande kreditinstitut
bör äntligen få en lösning. En längre
amorteringstid genom sänkt basannuitet
avvisades från regeringshåll i ett interpellationssvar
under vårriksdagen. Enligt
min mening bör dock frågan upptas
till förnyad prövning. Enskilda lösningar
bör ej avvisas därför att de isolerat
för sig »endast» har en relativt
ringa effekt. Sammantaget har de en
uppenbar kostnadsnedbringande innebörd.
Detta gäller även frågan om lånetakets
slopande och de s. k. överkostnaderna.
Dessa bör täckas in under den
reguljära belåningen.
Ett område som beklagligt nog alltför
länge lämnats utan ingripande från
samhällets sida är frågan om bvggniaterialkostnadernas
nedbringande. En
statlig utredning tillsattes år 1947 men
fick år 1954 ett regeringsbesked att
icke avge något betänkande. I ett tal
i Umeå den 10 oktober i år hänvisade
Byggnadsarbetareförbundets ordförande,
herr Knut Johansson, till att medan
arbetslönernas andel i byggnadskostnaderna
under åren 1960 till 1967 gått
ned från 31 till 25 procent har mate
-
8
Nr 31
Onsdagen den 16 oktober 1968
Interpellation ang. sysselsättningsläget i Ådalen
rialkostnadernas andel stigit och ligger
nu vid 53 procent. Vid den tidigare
Åberopade SABO-konferensen i april
månad detta år tog inrikesministern
även upp frågan om byggmaterialproduktionen
och hänvisade till starka monopoltendenser,
som måste hållas under
observans. Påpekandet är befogat.
Men mera väsentligt är att åtgärder vidtas
i syfte att bryta monopolprissättningen
inom byggmaterialbranschen.
En samhällsägd byggmaterialindustri,
eventuellt i samverkan med bostadskooperationen,
bör byggas ut.
Tillkomsten av ett fackligt-kooperativt
storföretag inom byggnadsbranschen
har en stor positiv betydelse när
det gäller att främja konkurrensen vid
utförandet av stora byggnadsobjekt,
där endast storföretag rimligen kan
komma i fråga. Frågan bör prövas i
vad mån en statlig medverkan erfordras
i syfte att tillskapa ytterligare allmänägda
storföretag inom byggnadsbranschen
i vilka staten ingår som huvuddelägare.
Hittills vidtagna åtgärder på markpolitikens
område är med hänsyn till
de upptrissade markpriserna efter allt
att döma icke till fyllest. Om den kommunala
förköpsrätten skall få full effektivitet
och reellt värde är enligt min
mening följande åtgärder behövliga: att
prisuppdrivande skenköp avvärjes genom
ett stadgande, att kommun som
träder in för att förvärva saluförd mark
vid oenighet om priset kan få dettas
skälighet prövad av en inom varje län
tillsatt marknämnd. Frågan borde också
övervägas att inom tätorterna endast
samhällsägd mark utgör förutsättning
för att stadsplaneläggning kan ske.
Det är sålunda enligt min mening
nödvändigt att ta itu med en rad faktorer,
som har inverkan på kostnadsläget
inom bostadsproduktionen, om
framgång skall kunna uppnås i strävandena
att sänka boendekostnaderna.
Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få rikta följande frågor:
Överväger statsrådet att företa en allmän
översyn av de faktorer som påverkar
kostnadsläget inom bostadsbyggnadsbranschen
i syfte att nedbringa
detta; och vill statsrådet därvid särskilt
uttala sig om:
1. förutsättningarna att nedbringa bostadsbyggandets
kapitalkostnader,
2. huruvida några förslag om statlig
totalfinansiering genom förslagsvis en
statlig bostadsbank förbereds inom regeringen,
3. om några initiativ överväges till
åtgärder från samhällets sida i syfte
att förbilliga byggmaterialproduktionen,
4. om några initiativ överväges inom
regeringen i syfte att främja tillkomsten
av ytterligare allmänägda bostadsbyggnadsföretag
i vilka staten ingår som
huvuddelägare,
5. huruvida några ytterligare initiativ
kan emotses från regeringen i syfte
att motverka stegringen av priserna på
tomtmark?
Även denna hemställan bifölls.
Interpellation ang. sysselsättningsläget
i Ådalen
Ordet gavs på begäran till herr HÖGSTRÖM
(s), som yttrade:
Herr talman! Den senaste tidens företagspolitiska
händelser i Ådalen har
tilldragit sig ett dominerande intresse
inom den näringspolitiska och lokaliseringspolitiska
debatten. Det överraskande
beslutet av Svenska cellulosaaktiebolagets
ledning att den 15 mars 1969 lägga
ner verksamheten vid Kramfors sågverk
med dess 146 anställda utgör den
senaste fasen i den långa raden av rationaliseringar
och företagsnedläggningar
som kännetecknat tiden från fusionen
mellan Svenska Cellulosaaktiebolaget
och Kramfors aktiebolag år 1954, åt
-
Onsdagen den 16 oktober 1968
Nr 31
9
Interpellation ang. sysselsättningsläget i Ådalen
gärder som fått en betydande arbetslöshet
och avflyttning från Ådalen till
följd.
Det som gjort denna SCA:s hårda och
energiskt bedrivna rationaliseringspolitik
så kännbar och besvärlig, inte enbart
för Ådalens befolkning utan i lika
hög grad för regionens kommuner, är
att näringslivet så helt domineras av
skogen och skogsindustrin. Försök att få
till stånd ett mera differentierat näringsliv
i Ådalen har hittills krönts
med endast ringa framgång. Likväl har
de få företag inom t. ex. den mekaniska
verkstadsindustrin, som etablerat sig i
Ådalen, haft enbart goda erfarenheter
av trakten som industriell miljö.
Att under senare år inte fler företag
med annan råvarubas än skogen och
träet lokaliserats till Ådalen hänger
bl. a. samman med att SCA vid olika
tillfällen tillkännagivit sin avsikt att till
regionen förlägga en stor industrienhet
som på ett avgörande sätt skulle kunna
medverka till att lösa sysselsättningsproblemen.
På våren 1965 meddelade
sålunda SCA:s företagsledning att man
avsåg att i Kramfors uppföra en fabrik
för framställning av s. k. kraftliner.
Förprojekteringen skulle vara färdig i
sådan tid att byggnadsarbetena skulle
kunna börja »inom en tid av mellan ett
och två år». Planerna ändrades emellertid
och förklarades år 1967 gälla ett
modernt tidningspappersbruk. Investeringarna
beräknades till 435 milj. kronor,
och bruket skulle ge sysselsättning
åt 250 arbetare och 30 tjänstemän.
Vidare framgick av de överläggningar
som bolaget hade med olika myndigheter,
att arbetstillfällena inom skogsbruket
och transportsektorn också
skulle ökas i betydande grad.
Utfästelserna från SCA att förlägga
en stor industrienhet till Kramfors aktualiserade
den kända företeelsen att
det vid en företagsetablering blir nödvändigt
med omfattande samhälleliga
investeringar. För att tillförsäkra företaget
en fullgod service måste samhället
ha en god tillgång till bostäder, en
väl utbyggd detaljhandel, ett högt utvecklat
skolväsende, god tillgång till
samlingslokaler, hotell, idrottsanläggningar
m. m. Det stod på ett tidigt stadium
klart för de kommunala myndigheterna
i Kramfors stad att stora ansträngningar
måste göras i detta sammanhang.
Härvid spelade tillgången på
byggnadsarbetskraft en central roll. Den
nödvändiga samhälleliga byggnadsverksamheten
i detta sammanhang måste
beslutas och genomföras i sådan ordning
att all nödvändig arbetskraft skulle
kunna vara tillgänglig i det ögonblick
då den nya industrianläggningen skulle
påbörjas. I detta avseende har Kramfors
stad förfarit på ett sätt som torde
kunna betecknas som föredömligt. Sedan
år 1965 har staden investerat ca
100 miljoner kronor för att kunna bereda
SCA-företaget all den service som
kan anses erforderlig. Detta har skett
i en förlitan till bolagets högst bestämda
utfästelser.
Trots dessa upprepade utfästelser
känner både de kommunalt ansvariga
och befolkningen i dess helhet oro inför
utvecklingen. Man kan nämligen
inte bortse från att uttalandena från
företagets sida efter hand blivit allt vagare.
Nu har antydningar gjorts om att
ett beslut skulle kunna föreligga och
bli offentligt i november månad. Man
får livligt hoppas att detta beslut inte
blir negativt från Ådalens synpunkt.
En fortsatt uttunning av basnäringen
i nedre Ådalen får nämligen högst allvarliga
konsekvenser längs hela älvdalen
ända upp mot fjällregionen.
Utvecklingen inom Ådalen och Kramforsblocket
belyses av följande.
Gudmundrå kommun, numera Kramfors
stad, hade år 1931 en befolkning
på 15 268 personer. Den 1 januari i år
var siffran 11 723. Den statistik som
bilagts handlingarna i samband med
statbehandlingen för år 1969 gällande
Kramfors stad visar att antalet skattekronor
enligt 1968 års taxering för
Kramfors stad utgjorde 73: 88 per invånare.
Medelskattekraften för riket är
10
Nr 31
Onsdagen den 16 oktober 1968
Interpellation ang. åtgärder mot ökande
90: 10. Kramforssiffran utgör alltså endast
82 procent av rikets medelskattekraft.
Skattekraften inom Kramforsblockets
övriga kommuner varierar
mellan 64:88 i Ytterlännäs och 50:20
i Boteå. Samtidigt är skattekraften i de
nära liggande städerna Härnösand
107:11, Sollefteå 96:48, Sundsvall
94:96 och Örnsköldsvik 90:71.
Inom regionen har under de senaste
två åren ca 750 arbetare och tjänstemän
genom nedläggningar och annan rationalisering
blivit utan arbete. Det innebär
att uppemot 3 000 personer förlorat
sina försörjningsmöjligheter.
ökade insatser från samhällets sida
för att bereda varaktig sysselsättning
åt medborgarna och fortsatta livs- och
utvecklingsbetingelser för kommuner
och regioner torde vara erforderliga på
olika håll i landet. Förhållandena i
Ådalen är emellertid så allvarliga att
särskilt kraftiga och snabba åtgärder
måste till där. Det råder bekymmer
bland befolkningen inom regionen, och
ansvariga instanser på både läns- och
kommunal nivå betraktar utvecklingen
med djupt allvar. Reaktionen inför den
senaste tidens händelser har också kommit
till uttryck i en rad uttalanden som
tillställts regeringen såväl från den socialdemokratiska
landstingsgruppen
som från de fackliga organisationer
vilka är berörda av den sedan många
år pågående rationaliseringen i Ådalen.
Händelserna i Ådalen återverkar således
inte blott på de närmast berörda
kommunerna utan betraktas som en för
hela länet ytterst allvarlig utveckling,
någonting som tydligt kom till uttryck
vid Västernorrlands läns landstings
nyss avslutade höstmöte.
Med stöd av det ovan anförda hemställer
jag om kammarens tillåtelse att
till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få framställa följande fråga.
Är statsrådet i tillfälle att lämna en
redovisning av regeringens syn på
Ådalsproblemet och av de skyndsamma
åtgärder som kan väntas för att
brottslighet och narkotikamissbruk
skapa bättre näringspolitiska förutsättningar
inom regionen?
Kammaren medgav, att ifrågavarande
spörsmål finge framställas.
Interpellation ang. åtgärder mot ökande
brottslighet och narkotikamissbruk
Herr SVENINGSSON (h) erhöll nu
ordet och anförde:
Herr talman! Den för varje år ökade
brottsligheten har blivit ett mycket
allvarligt bekymmer. För svenska medborgare
finns inte den trygghet ur rättssäkerhetssynpunkt,
som borde förekomma.
Från Stockholm och andra delar
av landet rapporteras att antalet brott
under innevarande år med sannolikhet
kommer att väsentligt öka. Särskilt den
grövre kriminaliteten — mord, rån och
andra svåra våldsbrott -— har ökat i
skrämmande omfattning. Den grova
brottsligheten tränger också ned i allt
yngre årsklasser.
Nyligen har den uppfattningen framförts
att statistiken över begångna brott
inte ger en riktig bild av brottsligheten.
När det gäller egendomsbrott anser
många det vara meningslöst med en
anmälan. Med kännedom om polisens
stora arbetsbörda är man medveten
om att ingen undersökning och utredning
blir utförd efter en anmälan.
Antalet brott som kommit till polisens
kännedom ökade från 1966 till 1967
med 27 000. En jämförelse mellan första
halvåret 1967 och motsvarande tid
1968 visar en ökning med inte mindre
än 29 000. Uppklaringsprocenten av begångna
brott är alltjämt för låg. Ökade
krafter måste sättas in så att uppklaringsprocenten
blir större. Att bruka
våld och hot om våld har blivit alltmer
vanligt. Många som avser att begå
grövre brott tycks vara utrustade med
skjutvapen, som ofta kommer till användning.
Natten mellan den 20 och 21
september sköts en 26-årig polisman
Onsdagen den 16 oktober 1968 Nr 31 n
Interpellation ang. åtgärder mot ökande brottslighet och narkotikamissbruk
ned i Bromma. Han avled efter några
veckor.
När det gäller våldsbrott och misshandel
hävdas från ledande polishåll
att det finns många dolda fall av misshandel.
Någon anmälan sker inte av
rädsla för repressalier. Det finns exempel
på att anmälan om misshandel slutligen
lett till att den misshandlade utsatts
för ett nytt våldsamt övergrepp,
ja, så våldsamt att vederbörande fått
tillbringa resten av sitt liv i rullstol.
Rikspolisstyrelsen redovisar i sitt petitaförslag
till nästa finansår ett angeläget
behov av nya polistjänster, både
under nästa finansår och de närmaste
fem åren. Förslaget innebär för nästa finansår
— med biträdestjänsterna medräknade
— 970 nya tjänster. För en
femårsperiod fram till 1974 behöver
polistjänsterna ökas med drygt 4 000.
I riksdagen har de senaste åren framförts
förslag om ett antal nya tjänster
för ordningens upprätthållande. Här
kan nu beklagas att dessa förslag inte
blivit bifallna. Rikspolisstyrelsens petitaförslag
lämnar ett starkt stöd till de
framförda förslagen om ökade möjligheter
för ordningsmakten att fylla sin
uppgift.
Vid många tillfällen har påtalats det
mycket stora uttaget av övertid hos polisen.
Under 1967/68 hade man ett övertidsuttag
på 2,5 milj. timmar, till en total
kostnad av 48 milj. kronor. Detta
motsvarar över 300 årsarbetskrafter. Att
använda tillgänglig arbetskraft för övertid
på detta sätt är för staten mer dyrbart
än att inrätta ytterligare polistjänster.
Det kan konstateras att den
arbetstidsförkortning, som infördes den
1 januari 1968, inte helt uppväges av
de nya tjänster, som tillförs organisationen
under innevarande budgetår. Det
återstående behovet beräknas till 60
tjänster.
Även om kravet på trygghet och säkerhet
på allmänna platser utgör huvudmotivet
för en ökad tillgång av arbetskraft
inom poliskåren, finns andra
orsaker, såsom trafikövervakningen, åt
-
gärder mot narkotikahanteringen m. m.
Vad trafikövervakningen beträffar
hälsas nu med tillfredsställelse att man
alltmer godtagit den uppfattningen att
en stark trafikövervakning är den bästa
garantin för en ökad trafiksäkerhet.
Vad gäller narkotikahanteringen har
en högst oroande utveckling inträffat.
Narkotikabrottslingarna har på tre år
tiodubblats. Rikspolisstyrelsen framhåller
i anledning härav: »Det torde i
längden inte vara tillräckligt från samhällets
synpunkt att ingripa mot missbruket
genom intensifierade polisiära
insatser mot importörer och andra profitörer
utan det krävs ett samlat grepp
från samhällets sida.» Vidare har uttalats
att vid en prioritering bland polisens
uppgifter ser styrelsen det som
en av de allra angelägnaste att hejda
den förödande folksjukdom, som narkotikamissbruket
med alla dess följdverkningar
utgör.
Det tilltagande narkotikamissbruket
har påtalats i riksdagen under de senaste
tio åren vid upprepade tillfällen,
men något speciellt intresse för att i
tid möta problemet har regeringen inte
visat. Den under vårriksdagen antagna
narkotikalagen verkar tydligen inte
hämmande på missbruket och den olagliga
hanteringen av narkotiska medel.
Vårdresurserna för narkotikans offer
ökar inte i takt med missbruket.
I slutet av september i år satt enligt
uppgift mer än 50 personer samtidigt
anhållna eller häktade som misstänkta
för narkotikabrott i Stockholm, Göteborg,
Malmö, Hälsingborg och Örebro.
Omkring hälften av dessa var utlänningar.
Sverige har tydligen blivit en
marknad för narkotika, som lockar ett
stort antal skumma individer och narkotikasmugglare.
De betraktar tydligen
vårt land som ett relativt riskfritt verksamhetsfält
och söker sig hit.
Narkotikalangarna blir uppenbarligen
alltmer hänsynslösa mot sina offer. I
denna hantering har även kommit in
förfalskade narkotikapreparat, vilka är
direkt livshotande. Det är inte heller
12
Nr 31
Onsdagen den 16 oktober 1968
Interpellation om tillstånd till charterflygningar utanför Europa och
medelhavsområdet
ovanligt att dödsfall inträffar bland
dem som blivit slavar under narkotikamissbruket.
Det mest oroande är att
många ungdomar i allt yngre årsklasser
brukar narkotika.
Även om stora kvantiteter narkotika
beslagtages av polisen beräknas dessa
utgöra endast 5 procent av vad som illegalt
införes i landet. När polisen sätter
in en razzia under en dag eller två,
infångas ett stort antal för olika brott
misstänkta personer. Vid ett tillfälle efter
en sådan razzia i augusti i år satt
120 personer i förvar hos kriminalen
i Stockholm. Detta visar hur angeläget
det är med bevakning och kontroll i
olika sammanhang. Det räcker inte med
en och annan punktinsats; man måste
ordna en starkare ständig bevakning.
Härtill saknar polisen resurser då ett
stort antal polismän måste avdelas för
bevakning av utländska ambassader och
övervakning av demonstrationer. Polisen,
som har en nyckelroll i brottsförebyggande
och brottsbekämpande syfte,
behöver få en styrka som verkligen
svarar mot uppgifterna. Viktiga uppgifter
blir nu lämnade åt sidan därför
att man saknar nödvändiga resurser.
Åberopande det anförda får jag anhålla
om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få ställa följande frågor:
1. Avser herr statsrådet att vidtaga
några omedelbara åtgärder för att komma
till rätta med den ökande brottsligheten
och narkotikamissbruket här i
landet?
2. Vilka åtgärder avser herr statsrådet
att vidtaga för att öka den enskildes
rättssäkerhet och trygghet till liv
och egendom?
3. Avser herr statsrådet att föreslå
några åtgärder för att stödja och skydda
den enskilde polismannen i hans
ansvarsfulla yrkesutövning?
På gjord proposition bifölls herr Sveningssons
berörda anhållan.
Interpellation om tillstånd till charterflygningar
utanför Europa och
med el havsområdet
Herr SVENINGSSON (h) fick ånyo
ordet och yttrade:
Herr talman! På grund av Skandinaviens
geografiska läge och de förhållandevis
långa avstånden till eftertraktade
semesterorter, har flyget kommit
att spela en allt större roll som transportmedel
i samband med semesterresor.
Här måste beaktas att en stor del
av befolkningen saknar ekonomiska
möjligheter att använda reguljärt flyg
för sådana resor. Detta förhållande har
lett till en stark efterfrågan på sällskapsresor
med charterflyg.
Genom en hård konkurrens mellan
olika resebyråer och charterflyget sker
dessa resor till sådana priser att de blivit
tillgängliga för alla yrkesgrupper
och samhällsklasser. Det torde främst
vara charterflyget, som genom väl fyllda
flygplan med passagerare kunnat väsentligt
pressa ned själva resekostnaden.
Allteftersom detta reseliv utvecklats
har ett betydande intresse och önskemål
uppstått att dessa resor skall kunna
utsträckas till även avlägset liggande
resmål utanför Europa. Framförda
ansökningar från charterflyget att få
utöka sina flygturer till varmare länder
under vintermånaderna och till lockande
resmål utanför Europa, har från
regeringen mötts av ett kraftigt motstånd.
Från luftfartsverket inser man
dock behovet liksom riskerna för de
svenska intressena med denna restriktiva
hållning.
Vid överläggningar mellan de danska,
norska och svenska trafikministrarna
har vidhållits en tidigare tillämpad
princip, innebärande en starkt negativ
inställning när det gäller sällskapsresor
till destinationer ocb trafikområden
utanför Europa och Medelhavsregionen,
dit SAS bedriver linjefart.
Skälet till detta ställningstagande är
Onsdagen den 16 oktober 1968
Nr 31
Interpellation om tillstånd till
att SAS med sitt reguljära linjeflyg skall
skyddas. Att det skandinaviska linjeflyget
i viss mån skyddas är berättigat.
Det torde dock vara en avvägningsfråga
hur långt detta skydd skall förekomma.
Det bör finnas en möjlighet
till en bättre avvägning mellan SAS
och charterflyget än den som nu tilllämpas.
I den mån SAS skall skyddas
för konkurrens från charterflyget borde
det utformas på ett sådant sätt att
det inte direkt går ut över allmänheten
genom att den inte får tillgång till billiga
flygresor.
Om charterflyget i önskad omfattning
fick tillstånd till flygningar utanför
Europa är det föga troligt att detta skulle
medföra någon nämnvärd konkurrens
till SAS. I varje fall inte när det gäller
platser och områden dit SAS inte har
någon linjetrafik. Att resenärer skulle
utnyttja sällskapsreseflyget för andra
intressen än deltagande i sällskapsresa
är inte troligt, då restider och andra
arrangemang sällan passar in i dessa
resenärers planer och intressen. Inom
Europa användes charterflyget sannolikt
i liten omfattning i konkurrens
med SAS linjeflyg.
Enligt min mening går regeringens
ställningstagande när det gäller charterflyget
starkt emot den stora allmänhetens
intressen av ett reseliv med
många alternativ. Genom det skydd
som har byggts upp omkring SAS har
charterflyget avsevärt hämmats och allmänheten
inte fått tillfälle till sällskapsresor
i önskad omfattning. Det bör även
uppmärksammas att de utländska charterföretagen
i ökad omfattning utnyttjat
ett växande skandinaviskt trafikunderlag
på charterföretagens bekostnad
i dessa länder. De svenska företagens
andel i chartertrafiken har avsevärt
minskat under senare år. Detta måste
tolkas som en följd av en alltför restriktiv
hållning när det gäller tillståndsgivningen.
Från luftfartsverket har också bl. a.
uttalats att »en alltför restriktiv tolk
-
13
charterflygningar utanför Europa och
medelhavsområdet
ning av den nuvarande bestämmelsen
medför att de skandinaviska charterbolagen
och researrangörerna förlorar en
marknad som övertas av utomskandinaviska
företag. De skandinaviska charterföretagen
kan vidare tvingas förlägga
baser för sina flygningar till länder
med en liberalare tillståndsgivning».
Det kan vara riktigt att överläggningar
sker mellan de skandinaviska
länderna när det gäller flygtrafiken i
allmänhet. En reglering av charterverksamheten
bör taga sikte på att ge de
skandinaviska charterföretagen möjlighet
att hävda sig i förhållande till andra
charterföretag. Om det ej sker kan
denna trafik helt eller delvis komma att
övertas av icke-skandinaviska charterföretag.
Eftersom vissa nya flygplanstyper
med högre teknisk standard både
är ekonomiskt lönsammare och bättre
tillgodoser kravet på maximal säkerhet,
är det ett intresse att möjligheter
skapas för skandinaviska charterföretag
att begagna dessa flygplanstyper.
Genom de uppgörelser som de senaste
veckorna träffats mellan SAS och
dess charterbolag Scanair och landets
största charterbolag samt ett stort reseföretag
kominer kanske tillståndsfrågan
för charterflyget i ett annat läge. Om
meningen är att SAS framdeles ska bli
ett monpolföretag när det gäller charterflyget
och reselivet i Norden, kan
det vara tveksamt om detta blir en lyckad
anordning och om det leder till
låga kostnader för resenärerna.
Åberopande det anförda får jag anhålla
om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande
frågor.
1. Kommer regeringen även i fortsättningen
att iakttaga samma återhållsamhet
som hittills när det gäller tillstånd
för charterflygningar utanför
Europa och Medelhavsregionen?
2. Om så är fallet, vilka åtgärder avser
herr statsrådet att vidtaga för att
minska de negativa följderna härav för
Onsdagen den 16 oktober 1968
14 Nr 31
Interpellation ang. barnavårdsnämndernas handläggning av ärenden beträffande
barnmisshandel — Meddelande ang. enkel fråga
svenska charterföretag och semesterresenärer?
Jämväl
denna anhållan bifölls.
Interpellation ang. barnavårdsnämndernas
handläggning av ärenden beträffande
barnmisshandel
Ordet lämnades härefter till herr
BRUNDIN (h), som anförde:
Herr talman! Under den senaste tiden
har rörande barnmisshandel fakta
publicerats, som inger allvarliga farhågor.
En utredningsgrupp har funnit
att endast en mycket ringa del av ett
stort antal under en viss tidsperiod till
barnavårdsnämnd anmälda barnmisshandelsfall
kommit till polismyndigheternas
kännedom. Eftersom läkare anmält
samtliga åberopade av utredningen
studerade fall, rör det sig ingalunda
om lösligt grundade misstankar, utan
det ligger allvarliga överväganden och
sakkunnig bedömning bakom varje enskild
anmälan. Den påtagliga diskrepansen
i antalet mellan de anmälningar
barnavårdsnämnderna mottagit och
de anmälningar, som blivit föremål för
polisutredning, ter sig svårförklarlig
mot bakgrunden av de starka misstankar,
som torde ligga bakom de anmälande
läkarnas handlande. Visserligen
måste barnavårdsnämnderna visa återhållsamhet
med polisanmälningar för
att inte äventyra allmänhetens tillit till
och förtroende för dessa nämnder.
Emellertid kan det sättas i fråga om
inte denna i och för sig nödvändiga och
viktiga avvägning i regel tenderar bli
för restriktiv då de barnmisshandelsfall
som utreds av polisen huvudsakligen
tycks vara sådana där barnen misshandlats
till döds. Denna barnavårdsnämndernas
återhållsamhet understryks
än mer av det faktum att det inte är
ovanligt att det är polismyndigheterna
själva som uppdagar de fall de låter utreda.
Det är uppenbart, att i de flesta läkaranmälda
barnmisshandelsfallen —
om de skulle gå vidare till domstol —
misshandeln skulle betraktas som grov,
inte endast därför att offret nästan alltid
varit värnlöst utan dessutom för att
misshandeln av ett och samma barn
mycket ofta tycks ske vid upprepade
tillfällen. Många av de anmälda fall av
misstänkt barnmisshandel, som inte
kommer längre än till vederbörande
barnavårdsnämnd, förefaller av skadebilden
närmast som om mordförsök
skulle blivit den adekvata brottsrubriceringen.
Förövarna visar, inte minst
genom upprepningen av sina övergrepp,
synnerlig råhet och hänsynslöshet och
representerar en form av brottslighet,
som skapar ett överhängande behov av
effektivt förebyggande åtgärder från
samhällets sida.
Med stöd av vad jag här anfört ber
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framställa följande fråga:
Vill herr statsrådet medverka till att
barnavårdsnämndernas handläggning
av misstänkta barnmisshandelsfall blir
föremål för omprövning?
På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.
Meddelande ang. enkel fråga
Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Siindin (ep) till herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet: »Vill
Statsrådet ta initiativ till förstärkning
av polisens resurser och förbättring av
dess arbetsförhållanden så att den kan
fullgöra sina arbetsuppgifter på ett tillfredsställande
sätt?»
Kammarens sammanträde avslutades
kl. 11.15.
In fidem
Bengt Lambe
/Solveig Gemert
Torsdagen den 17 oktober 1968
Nr 31
15
Torsdagen den 17 oktober
Kammaren sammanträdde kl. 16.00.
Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:
Till riksdagens första kammare
För att deltaga i FN :s generalförsamling
anhåller jag om ledighet från riksdagsarbetet
tills vidare.
New York den 15 oktober 1968
Olle Dahlén
På gjord proposition bifölls ansökningen
för den tid, varunder herr Dahlén
genom ifrågavarande uppdrag vore
förhindrad att deltaga i riksdagsarbetet.
Föredrogos och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 127, med förslag till lag om erkännande
av privat jorddelning som
fastighetsbildning (legaliseringslag),
m. m.; och
nr 128, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 22 juni 1950 (nr
382) om svenskt medborgarskap, m. m.
Vid föredragning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 129, angående revidering
av läroplan för grundskolan, hänvisades
propositionen, såvitt den avsåge
ändring i skollagen, till lagutskott
och i övrigt till statsutskottet.
Föredrogos och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 130, med förslag till införsellag
m. m.;
nr 131, med förslag till lag angående
upphävande av lagen den 20 juni 1924
(nr 384) om återköpsrätt till fast egendom,
m. m.; och
nr 132, med förslag till lag med anledning
av Sveriges tillträde till konventionen
den 19 maj 1956 om fraktavtalet
vid internationell godsbefordran
på väg, m. m.
Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 133, angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Nederländerna
för undvikande av dubbelbeskattning
och fastställande av bestämmelser
angående ömsesidig handräckning beträffande
skatter på inkomst och förmögenhet.
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
140, angående riktlinjer för det frivilliga
skolväsendet.
Fru DIESEN (h) erhöll på begäran
ordet och anförde:
Herr talman! Med hänsyn till omfattningen
av de ärenden, som avses i
Kungl. Maj:ts propositioner nr 129 och
140, hemställer jag, att kammaren måtte
medgiva, att tiden för avgivande av
motioner i anledning av nämnda kungl.
propositioner utsträckes till det sammanträde,
som infaller näst efter femton
dagar från det propositionerna
kommo kammaren till handa.
Denna hemställan bifölls.
Interpellation ang. genomförandet av
kommunindelningsreformen
Ordet lämnades på begäran till herr
OLSSON, JOHAN, (ep), som yttrade:
Herr talman! Chefen för kommunikationsdepartementet
har i ett föredrag
16
Nr 31
Torsdagen den 17 oktober 1968
Interpellation ang. genomförandet av kommunmdelningsreformen
vid Sveriges kommunaltjänstemannaförbunds
kongress i Göteborg den 18 september
i år aktualiserat frågan om hur
kommunmdelningsreformen skall fullföljas.
Enligt en kommuniké från kommunikationsdepartementet
ansåg statsrådet
det olyckligt om vi i vissa delar
av landet »har kvar de små kommunerna
med sina sämre möjligheter att göra
sig gällande». Man borde därför »eftersträva
att begränsa den tidsrymd, under
vilken kommunmdelningsreformen
skall genomföras». Riksdagen borde
därför på nytt få ta ställning till formerna
för kommunindelningsreformens
genomförande.
Värdet av att kommunsammanläggningarna
kan ske utan tvång måste
framhållas. Detta fastslogs också 1962
i det av riksdagen bifallna utlåtandet
från konstitutionsutskottet i anledning
av propositionen angående översyn av
rikets indelning i borgerliga primärkommuner.
Ur nämnda utlåtande må
följande återges.
»Det är utskottet angeläget att med
eftertryck betona, att den indelningsreform,
som kan väntas efter hand växa
fram på grundval av indelningsplanerna,
avses helt få frivillig karaktär. Kommunerna
själva bör ha ett avgörande
inflytande i fråga om eller när sammanläggning
skall komma till stånd.
Även om utvecklingen i fråga om sammanslagning
av kommuner eller samverkan
inom kommunblocken skulle ske
något långsammare än beräknat bör
detta ej få motivera tvångsåtgärder från
statsmakternas sida.»
Uttalanden av företrädare för regeringen
kan också åberopas som stöd för
strävandena att genomföra en reform
med bevarad frivillighet. Statsrådet
Lundkvist underströk sålunda i ett interpellationssvar
i riksdagens andra
kammare i april 1967, att det avgörande
ställningstagandet vid sammanläggningen
genom de riktlinjer som gäller för
kommunindelningsreformens genomförande
alltid är tillförsäkrat kommunerna
själva.
Det tidigare nämnda föredraget av
chefen för kommunikationsdepartementet
torde emellertid kunna tolkas som
om man nu från regeringens sida avsåg,
att inhämta riksdagens stöd för att med
tvångsåtgärder påskynda sammanläggningsreformen.
En sådan ändrad syn
på dessa frågor skulle vara olycklig.
Övervägande skäl talar för att man genom
fördjupad diskussion ute i kommunerna
stimulerar aktiviteten, när det
gäller kommunsammanläggningar.
Med stöd av vad som ovan anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande
fråga:
Har statsrådet för avsikt att förelägga
riksdagen förslag till åtgärder som syftar
till genomförande av sammanläggningsreformen
mot kommunernas vilja?
På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål
finge framställas.
Anmäldes och bordlädes följande motioner:
nr
969, av herr Jacobsson, Gösta,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 98, med förslag till lag om
upphävande av förordningen den 18
juni 1864 (nr 41 s. 1) angående utvidgad
näringsfrihet, m. m.;
nr 970, av herrar Lundberg och Sveningsson,
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 98, med förslag till lag
om upphävande av förordningen den
18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående utvidgad
näringsfrihet, m. m.;
nr 971, av herrar Åkerlund och Sveningsson,
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 98, med förslag till lag
om upphävande av förordningen den
18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående utvidgad
näringsfrihet, m. m.;
nr 972, av herrar Österdahl och Wirtén,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 122, angående begränsningav
svavelhalten i eldningsolja; samt
Torsdagen den 17 oktober 1968
Nr 31
17
nr 973, av fru Segerstedt Wiberg, i
anledning av Kungl. Majrts proposition
nr 126, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 28 maj 1937 (nr
249) om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar.
Meddelande ang. enkel fråga
Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Nilsson, Ferdinand, (ep) till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet:
»Har Statsrådet uppmärksammat
de svårigheter att ernå skäliga avtal
för handelsanställda beträffande arbetstidsförläggning
m. m. som beror på
förutom de handelsanställdas i jämförelse
med motparten svaga organisationer
även till viss del gällande affärstidslag
och de dispensmöjligheter lagen
(§ 2) ger beträffande affärstiderna?
Är Statsrådet med hänsyn härtill vil -
Meddelande ang. enkel fråga
lig ge vederbörande länsmyndigheter
anvisningar att i besvärsmål häröver
tillämpa en väsentligen restriktivare
praxis för öppethållande av de större
företagens butiker där de anställda är
förhållandevis talrika och de sociala
problemen därför större?
Vill Statsrådet beträffande s. k. familjebutiker
med inga eller endast
ringa antal anställda utöver företagaren
och hans familjemedlemmar överväga
att för tillgodoseende av allmänhetens
behov av närbutiker och i övrigt
mindre butiker framlägga förslag
beträffande affärstiderna som likställer
sådana företag med s. k. kiosker?»
Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.03.
In fidem
Bengt Lambe
/Solveig Gemert
KUNGL. BOKTR. STHLM 1968