Onsdagen den 16 oktober Sid (Riksdagens protokoll 1963:28)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 28

FÖRSTA KAMMAREN

1963

16—17 oktober

Debatter m. m.

Onsdagen den 16 oktober Sid.

Hälsningsord av talmannen .................................. 3

Interpellationer:

av herr Lundström ang. spioneriaffären Wennerström........ 3

av herr Lundström ang. åtgärder för att bredda trafikunderlaget
för inrikesflyget.................................... 6

av herr Bengtson ang. spioneriaffären Wennerström ........ 7

av herr Virgin ang. spioneriaffären Wennerström............ 8

av herr Nilsson, Ferdinand, ang. kommunernas jordförvärv . . 10

av herr Hanson, Per-Olof, ang. administrationen av den svenska
u-landshjälpen ...................................... 12

av herr Sveningsson om åtgärder för att hindra rymningar från

fångvårdsanstalter och andra anstalter.................... 14

av herr Petersson, Per, om flyttning av LKAB:s huvudkontor

till Norrbotten .......................................... 15

av herr Sundin ang. den år 1962 antagna FN-resolutionen om

raskonflikten i Sydafrikanska republiken.................. 16

av herr Lager om licenstvång för uppförande av bensinstationer,
kyrkor och lyxvillor ................................ 17

av herr Adolfsson ang. olycksriskerna inom flyget vid militära

övningar .............................................. 17

av fru Hamrin-Thorell ang. resurserna för vård och behandling
av neurosedynskadade barn.............................. 18

Torsdagen den 17 oktober

Utsträckt motionstid i visst ärende............................ 20

1 Första kammarens protokoll 1963. Nr 28

. «

! ;

Onsdagen den 16 oktober 1963

Nr 28

Onsdagen den 16 oktober

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Herr TALMANNEN öppnade sammanträdet
med följande ord:

Jag hälsar kammarens ärade ledamöter
välkomna till denna riksdags höstsession
och förklarar härmed sessionen öppnad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Jag hemställer härmed om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden den
16 till och med den 26 oktober, då jag
under denna tiden kommer att befinna
mig utomlands på Fria Fackföreningsinternationalens
uppdrag.

Stockholm den 10 oktober 1963

Arne Geijer

Den begärda ledigheten beviljades.

Vidare beviljades herr Hagberg ledighet
från riksdagsgöromålen för den
tid, som åtginge för fullgörande av
uppdrag såsom ombud vid Förenta Nationernas
generalförsamling i New
York.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

171, angående landstingskommunernas
övertagande av statens mentalsjukvård
m. m.; samt

nr 172, angående riktlinjer för fortsatt
utbyggnad av universitets- och
högskoleväsendet m. in.

Interpellation ang. spioneriaffären
Wennerström

Herr LUNDSTRÖM (fp) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Under riksdagens sommaruppehåll
har det största och allvarligaste
mot Sverige riktade spionage avslöjats,
som utförts av en svensk medborgare.
Spionaffären Wennerström
väckte en omedelbar bestörtning hos
alla. Det torde också vara ofrånkomligt
att ett spionage av den omfattning som
det nu uppdagade och som utförts under
en följd av år av en av regeringen betrodd
officer i nyckelposition inte kan
undgå att påverka allmänhetens förtroende
för berörda centrala samhällsfunktioner.
Den här angivna förtroendefrågan
får inte komma i skymundan för
andra problem som spionaget medfört.

Ett samhällsintresse av yttersta vikt
kräver i en situation sådan som den nu
uppkomna att åtgärder utan dröjsmål
vidtages som är ägnade att återställa
och upprätthålla förtroendet. Ur denna
grundläggande synpunkt är det djupt
beklagligt att regeringen inte omedelbart
förklarat sig villig att medverka till
en parlamentarisk undersökningskommission
för granskning och klarläggande
av alla relevanta omständigheter i
spionaffären. Regeringens avvisande inställning
till de krav som framförts om
en parlamentarisk undersökningskommission
har inte varit ägnad att skapa
lugn och förtroende kring de centrala
samhällsintressen som det här gäller.

I stället valde regeringen •— genom
beslut den 28 juni i år •— att tillsätta
en uteslutande av juridisk expertis
bestående undersökningskommission.
Denna skall enligt regeringsbeslutet
»dels utreda orsakerna till att den spioneriverksamhet
vartill översten S. E. C.
Wennerström erkänt sig skyldig kunnat
fortgå under en lång följd av år,
dels undersöka huruvida vad som därvid
förekommit giver anledning till
särskilda åtgärder i syfte att förebyg -

Nr 28

Onsdagen den 16 oktober 1963

Interpellation ang. spioneriaffären Wennerström

ga riskerna för brottslig verksamhet av
dylik art».

De undersökningar som juristkommissionen
skall göra är självfallet av
mycket stort värde. Som åtgärd att komma
till rätta med den grundläggande
förtroendefrågan är tillsättandet av en
juridisk expertkommission dock inte
till fyllest. Det krävs dessutom eu av
parlamentariska representanter utförd
prövning av vad som förekommit av
betydelse för en bedömning av regeringens
parlamentariska ansvar. För en sådan
uppgift är en juridisk expertutredning
inte rätta tillvägagångssättet.

Genom en parlamentarisk utredning
skulle allmänheten få bästa möjliga garanti
att allt som är väsentligt med hänsyn
till regeringens ansvar, dess och
myndigheternas handläggning av frågan
samt förtroendets återställande,
kommer till allmän kännedom, i den
mån inte sekretesskäl av hänsyn till rikets
säkerhet hindrar ett offentliggörande.

Dessutom skulle ett betydelsefullt material
ställas till förfogande för konstitutionsutskottet
som är det granskningsorgan
som riksdagen har till förfogande
för bedömande av det parlamentariska
ansvaret för vidtagna eller underlåtna
åtgärder från berörda statsråds
sida. Ärendets omfattande beskaffenhet
torde göra det svårt för konstitutionsutskottet
att självt utföra det
erforderliga undersökningsarbetet. Redan
den omständigheten att konstitutionsutskottet
kommer att ha en mångfald
andra ärenden att samtidigt handlägga
utgör ett starkt skäl för att icke
belasta detta utskott ensamt med den
parlamentariska undersökningen. Det
stora antalet ledamöter i utskottet är
eu annan praktisk omständighet som
talar i samma riktning. För en särskild
parlamentarisk utredning talar också
ytterligare ett viktigt skäl. Hinder torde
visserligen inte föreligga för konstitutionsutskottet
att inbjuda utanför
utskottet stående personer för att av
dem erhålla upplysningar. Men stats -

råd kan enligt § 36 i riksdagsordningen
inte höras av utskottet. Det är av
uppenbart intresse att möjligheten att
inhämta kompletterande upplysningar
direkt av berörda statsråd står öppen
för eu parlamentarisk utredning.

Vid två tidigare tillfällen har under
senare tid händelser inträffat som föranlett
tillsättande av parlamentariska
undersökningskommissioner. År 1945
framkom att en byråinspektör vid statens
utlänningskommission varit inblandad
i en då upptäckt, olovlig underrättelseverksamhet,
som närmast varit riktad
mot flyktingar här i landet. Byråinspektören
hade också varit anlitad av
säkerhetstjänsten för särskilda uppdrag.
För att skapa klarhet kring de då kritiserade
förhållandena tillsattes en undersökningskommission
med företrädare
för samtliga i riksdagen representerade,
demokratiska partier, den s. k.
Sandlerkommissionen. Motsvarande förfarande
tillämpades år 1950 för att klarlägga
myndigheternas åtgärder i den
s. k. Kejneaffären.

Vid båda tillfällena var motivet för
tillsättandet av en parlamentarisk undersökningskommission
att det gällde
att bevara förtroendet för centrala samhällsfunktioner.
I direktiven till Sandlerkommissionen
hette det: »Då de av
anmärkningarna berörda myndigheterna
ha sådana åligganden, att ett orubbat
förtroende från allmänhetens sida för
myndigheternas oväld är oeftergivligt,
synes en undersökning av nu angivna
förhållanden vara påkallad.» Och i uppdraget
till Kejnekommissionen uttalade
dåvarande justitieminister Zetterberg:
»Den utomordentliga vikten av att de
rättsvårdande myndigheterna omfattas
av medborgarnas fullständiga förtroende
gör det angeläget att en utredning
rörande myndigheternas förhållande i
denna sak genomföras under medverkan
av en allmän medborgerlig representation.
»

"VVennerströmaffären berör i eminent
grad centrala samhällsfunktioner. Även
här är det av utomordentlig vikt att

Onsdagen den 16 oktober 1963

Nr 28

Interpellation ang. spioneriaffären Wennerström

medborgarnas fullständiga förtroende
för dessa upprätthålles. En utredning
bör därför också nu ske »under medverkan
av en allmän medborgerlig representation».

Regeringen bör således enligt min
mening ompröva sitt beslut att för närvarande
inte medverka till att en parlamentarisk
undersökningskommission
tillsättas i Wennerströmaffären.

En sådan kommission bör utan ytterligare
dröjsmål komma i arbete. I första
band bör den få omedelbar tillgång till
det material som juristkommissionen insamlat.
Den skall givetvis själv kunna
införskaffa material, t. ex. genom att
höra personer som befattat sig med eller
haft anledning att befatta sig med den
till Wennerström anknutna säkerhetsfrågan.
Till viss del torde undersökningsarbetet
kunna bedrivas parallellt
med juristkommissionen. Den senares
arbete, som avser andra bedömningar
än den parlamentariska ansvarigheten,
skall givetvis fortsätta.

Det ligger i sakens natur att båda
kommissionernas arbete bör bedrivas
skyndsamt.

Det bör slutligen vara möjligt för regeringen
att lämna besked i den här
väckta frågan vid den allmänna debatt
som avses äga rum i riksdagens båda
kamrar den 29 oktober.

Utan att avvakta vidare utredningar
blir det naturligtvis tillfälle att denna
dag i riksdagen debattera regeringens
egendomliga passiva handläggning av
Wennerströmsaken, vilken kort beskrivits
i ett antal regeringsledamöters förklaringar
till juristkommissionen.

Spionaffären Wennerström aktualiserar
åtgärder för att reparera de skador
som tillfogats rikets försvar. Omfattningen
av dessa åtgärder och därav betingade
kostnader kan inte överblickas på
nuvarande stadium. Särskild undersökning
pågår som bekant härom genom
för ändamålet avdelad militär expertis.
Det är angeläget att denna kartläggning
sker så snabbt som möjligt.

Även om skadeverkningarna ännu

icke helt kan överblickas, är det angeläget
att en redovisning utan dröjsmål
lämnas riksdagen eller vederbörligt utskott
allteftersom de kostnadsmässiga
konsekvenserna av vad som hittills uppdagats
blir klarlagda. Att åtgärder omedelbart
vidtas för att begränsa skadeverkningarna,
utan att avvakta en sammanfattande
redovisning av kostnaderna,
är självfallet oundgängligt. Det arbete
som pågår för försvarets löpande modernisering
enligt av riksdagen fastlagda
planer får emellertid inte eftersättas.
På nuvarande stadium är det å andra
sidan omöjligt att bedöma huruvida
ifrågavarande försvarsplaner kan bli
berörda av de försvarsåtgärder, som det
nu uppdagade spioneriet kan göra nödvändiga.
Skulle fråga uppkomma om revidering
eller annan omläggning av betydenhet
av de fastlagda försvarsplanerna,
förutsätter jag att dessa problem
kommer att behandlas i samma ordning
som tillämpats för planernas utarbetande,
d. v. s. under medverkan av
en parlamentarisk beredning. Den militära
försvarsledningen måste givetvis
ha sin uppmärksamhet riktad på
detta problem. Ytterst bär självfallet
försvarsministern och regeringen i övrigt
ansvaret härför.

En redovisning för regeringens syn
på här senast berörda problem är önskvärd.

Under hänvisning till det anförda anhålles
om kammarens tillstånd att till
herr statsministern få framställa följande
frågor:

1. Vill regeringen medverka till att
en undersökningskommission med företrädare
för samtliga demokratiska partier
i riksdagen omedelbart tillsättes
med uppdrag att till upprätthållande av
allmänhetens förtroende för berörda
centrala samhällsfunktioner granska alla
omständigheter i spioneriaffären Wennerström? 2.

Vill herr statsministern ■— så långt
ske kan inom ramen för nödvändiga,
försvarspolitiskt betingade sekretesshänsyn
— lämna en redovisning för vil -

|1 Första kammarens protokoll 1963. Nr 28

Nr 28

Onsdagen den 16 oktober 1963

Interpellation ang. åtgärder för att bredda
ka praktiska åtgärder som regeringen
vidtagit eller eljest anser befogade i syfte
att minska skadeverkningarna för rikets
försvar av Wennerströms landsförrädiska
verksamhet?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål
finge framställas.

Interpellation ang. åtgärder för att
bredda trafikunderlaget för
inrikesflyget

Herr LUNDSTRÖM (fp) fick ånyo
ordet och yttrade:

Herr talman! Det reguljära svenska
inrikesflygets kostnadsutveckling har
under våren och sommaren medfört
växande bekymmer. Förutom allmänna
fördyringar genom lönestegringar och
stigande priser på driftsförnödenheter
tillkom från den 1 april en fördubbling
av den s. k. passageraravgiften, vilken
utgör en luftfartsverket tillfallande statlig
pålaga. Den sistnämnda medförde —
med hänsyn tagen till avgiftens konstruktion,
inbakning i biljettpriset etc.

— att varje passagerare numera har att
förutom den egentliga flygbiljetten betala
14 kronors tillägg för varje enkelresa
och 28 kr. för tur och retur-resa.

Av allt att döma har de redan förut relativt
höga flygavgifterna icke tålt denna
nya belastning. Passagerarantalet på
det reguljära inrikesflyget visade nämligen
stagnation från och med april månad
och i utvecklingen därefter en markant
nedgång, som under sommaren
fortsatt och i längden kan befaras få
ödesdigra verkningar för inrikesflygets
vidare utveckling. Efter vad som framgått
av pressen har SAS i viss utsträckning
kunnat kompensera sig med charterflygningar
mellan Stockholm och
Bulltofta under semestersäsongen, medan
Linjeflyg nödgats att genom indragning
av en del flygturer och kombination
av olika flyglinjer med varandra
söka neutralisera inkomstbortfallet.
Hur betydande detta är framgår

trafikunderlaget för inrikesflyget
av att en fortsatt utveckling i samma
riktning för ett år enbart för Linjeflyg
beräknas leda till en årlig förlust på
ca 40 000 passagerare, vilket i pengar
räknat betyder flera miljoner i minskade
intäkter.

Ehuru sannolikt flera faktorer i samverkan
föranlett passagerarbortfallet,
tyder dock det kraftiga utslaget just vid
passageraravgiftens fördubbling på att
detta blivit droppen som kommit bägaren
att rinna över. Avgiftshöjningen genomfördes
för att därmed nedbringa
luftfartsverkets ökade underskott. Eftersom
frågan om luftfartsverkets ekonomiska
målsättning och kostnadsansvar
icke helt varit klarlagd, har Kungl. Maj :t
i år tillsatt en utredning härom. I den
motion om en sådan utredning, som av
mig väcktes vid 1962 års riksdag, föreslogs,
att inrikesflyget icke skulle belastas
med nya kostnader, i varje fall icke
förrän detta genom den förordade utredningen
eventuellt visat sig vara befogat.
Skälet till detta yrkande var farhågor
av det slag, som nu tyvärr besannats.
Kommunikationsministern ansåg
sig emellertid icke böra ens t. v. avstå
från avgiftshöjningen.

Med hänsyn till den bekymmersamma
situation för inrikesflyget, som nu uppstått,
förefaller det ofrånkomligt att
något göres för att utan dröjsmål stoppa
en fortsatt utveckling i negativ riktning.
Det är tvärtom av allra största vikt att
inrikesflyget kan utbyggas ytterligare.
De långa avstånden i vårt land gör detta
i och för sig självklart. Härtill kommer
att inte minst nu, när statsmakterna än
kraftigare kommer att satsa på en aktiv
företagslokalisering, tillgången av ett
vittförgrenat och snabbt flyglinjenät
måste vara av största vikt. Det finns redan
exempel på att vid omlokalisering
av företagsamhet som ett oeftergivligt
villkor satts förbättrade flygförbindelser
med huvudstaden. Men det måste också
förutsättas, att flygkostnaden inte blir
så hög, att av detta skäl passagerarunderlaget
sviker. Härvid har passageraravgiften
visat sig särskilt besvärande,

Onsdagen den 16 oktober 1963

Nr 28

Interpellation ang. spioneriaffären Wennerström

och naturligtvis mest verkningsfull i negativ
riktning på kortare sträckor.

Under hänvisning till det anförda anhåller
jag om första kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet få
framställa följande frågor:

1. Planerar herr statsrådet några åtgärder
för att stimulera en breddning
av trafikunderlaget för inrikesflyget och
göra det möjligt för medborgare att utnyttja
flygkommunikationerna?

2. Är herr statsrådet villig att i avvaktan
på slutförandet av den igångsatta
utredningen om luftfartsverkets ekonomiska
målsättning och kostnadsansvar
upphäva den på inrikesflyget nu
utgående passageraravgiften?

3. Avser herr statsrådet att genom någon
annan åtgärd underlätta för inrikesflyget
att snabbt förbättra det nuvarande
läget i fråga om passagerarutvecklingen?

Även denna anhållan bifölls.

Interpellation ang. spioneriaffären
Wennerström

Ordet lämnades härefter till herr
BENGTSON (ep), som anförde:

Herr talman! Det hittills offentliggjorda
materialet har redan visat, att överste
Stig Wennerström i stor omfattning
utlämnat betydelsefulla uppgifter om
vårt försvar. Det är naturligt, att denna
olustiga spioneriaffär framkallat stark
oro och förbittring hos allmänheten.
Alla torde vara ense om att de skadeverkningar,
som åstadkommits genom
spioneriet, så långt möjligt och snarast
måste elimineras liksom också om att
eventuella brister i vår administration
måste undanröjas, så att säkerheten kan
garanteras på ett effektivt sätt.

Det är förståeligt men beklagligt att
undersökningen av Wennerströmaffären
kommer att ta avsevärd tid. Juristkoinmissionens
arbete kan enligt de
uppgifter som lämnats inte beräknas
vara avslutat förrän ett stycke in på
nästa år. Därför är det angeläget, att

under utredningens gång material, som
kan ge allmänheten en bild av Wennerströmaffärens
konsekvenser, så långt
möjligt offentliggöres. Det måste också
anses nödvändigt, att riksdagen snarast
beredes tillfälle till en ingående debatt
i frågan. Inte minst gäller detta frågan
om stärkandet av försvaret på punkter
där detta har utsatts för skadegörelse.

I den diskussion, som förts på det
hittills tillgängliga materialet, har uppmärksamheten
riktats särskilt på regeringens
befattning med frågan. Detta
är helt naturligt. Regeringen har det
politiska ansvaret för handläggningen
av Wennerströmaffären. Det tillkommer
riksdagen att i den ordning, som grundlagen
föreskriver, pröva regeringens ansvar.
De uppgifter, som framkommit genom
det hittills tillgängliga materialet,
främst genom statsrådens promemorior
till juristkommissionen, ger enligt min
mening anledning till viss kritik mot
handläggningen av frågan. Någon mera
definitiv bedömning av ansvaret kan
emellertid inte ske, förrän t. ex. de närmare
omständigheterna kring Wennerströms
placering i utrikesdepartementet
ocli de uppgifter han där förelädes
eller skaffade sig klarlagts genom undersökning.

Det är, såsom framhållits, riksdagens
uppgift att bedöma om regeringens
handläggning av fallet Wennerström varit
sådan, att rikets sannskyldiga nytta
iakttagits. Vårt parlamentariska styrelsesystem
innebär också förpliktelse för
regeringen att lämna redovisning inför
riksdagen. För riksdagens prövning av
det politiska ansvaret måste det anses
nödvändigt att juristkommissionens arbete
kompletteras genom att företrädare
för de demokratiska partierna beredes
tillfälle till en ingående undersökning
av Wennerströmaffären och omständigheterna
kring densamma. Såsom utvecklingen
blivit bör alltså enligt min mening
en särskild parlamentarisk insyn
snarast komma till stånd.

Omfattningen av de skador, som Wennerströms
spioneri åsamkat vårt för -

Nr 28

Onsdagen den 16 oktober 1963

Interpellation ang. spioneriaffären Wennerström

svar, kan givetvis inte bedömas förrän
undersökningsarbetet slutförts. Redan
nu torde det emellertid stå klart, att
skadeverkningarna har mycket stor
räckvidd. Det är angeläget, att möjliga
praktiska åtgärder i syfte att minska
skadorna för vårt försvar snarast kommer
till stånd. Jag förutsätter, att regeringen
redan vidtagit vissa sådana åtgärder
och överväger andra. Härmed
åsyftar jag såväl rent försvarstekniska
dispositioner som de konsekvenser i
kostnadsökningar, som framstår som
ofrånkomliga. Om — såsom man kan
befara —• spionaffären leder till att de
fastställda riktlinjerna och kostnadsramarna
för försvaret måste revideras,
syns det erforderligt, att frågan prövas
av en parlamentarisk försvarsberedning.

Det är angeläget att riksdagen och
allmänheten så långt möjligt hålles underrättade
om utvecklingen på detta
område även om någon fullständigare
redovisning ännu inte kan lämnas. Det
är också självklart, att nödvändiga försvarspolitiskt
betingade sekretesshänsyn
måste iakttagas, men det vore som
nämnts värdefullt om regeringen med
beaktande av detta ville lämna riksdagen
en redogörelse för de praktiska åtgärder
som regeringen vidtagit eller anser
nödvändiga i syfte att minska skadeverkningarna
för vårt försvar.

Med anledning av vad jag här har anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till hans excellens statsministern
rikta följande frågor:

1) Vill herr statsministern medverka
till att representanter för de demokratiska
partierna i riksdagen snarast beredas
tillfälle till prövning av spionaffären
Wennerström och omständigheterna
kring densamma?

2) Vill herr statsministern så långt
det är möjligt med hänsyn till den nödvändiga
sekretessen lämna kammaren
en redogörelse för olika praktiska åtgärder,
som regeringen vidtagit eller
finner erforderliga i syfte att minska
de skador, som Wennerströms spioneri
orsakat vår försvarsorganisation?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Interpellation ang. spioneriaffären
Wennerström

Herr VIRGIN (h) erhöll nu ordet och
yttrade:

Herr talman! De skador som Stig
Wennerströms långvariga och omfattande
spionage vållat det svenska försvaret
är stora och allvarliga. Hur stora skadorna
är och vilka konsekvenser de kan
tänkas få för det svenska försvaret, torde
alltid bli mycket svårt att precisera
t. o. in. sedan utredningsmaterialet lagts
fram. De skador som spionaget vållat
försvaret kan emellertid i långa stycken
tänkas komma att förändra vissa av de
förutsättningar som låg till grund för
den år 1962 träffade försvarsöverenskommelsen
— inte bara ekonomiskt sett
ulan också vad gäller planering och inköp
av viss materiel.

Länge har det betraktats som en stor
tillgång att de demokratiska partierna i
vårt land tagit samfällt ansvar för
svensk försvarspolitik. Har regeringen
och de demokratiska oppositionspartierna
hittills på detta sätt gemensamt slutit
upp kring försvarspolitiken, bör detta
ske också nu, när vårt försvar utsatts
för allvarliga skador. De demokratiska
partierna måste beredas möjlighet att
pröva skadornas omfattning och de åtgärder
som kan bli aktuella för deras
avhjälpande sett mot bakgrunden av
den försvarsöverenskommelse som 1962
träffades. Den försvarskommitté som då
arbetade bör för detta ändamål återupplivas.
Den skulle snabbt och utan
någon längre förberedelsetid kunna påbörja
sitt arbete och på relativt kort tid
— vilket måste anses vara av största
vikt — kunna slutföra sitt uppdrag.

Efter det Wennerströms spionage
uppdagats och det visat sig att vissa regeringsledamöter
under en mycket lång
tid varit informerade om att Wennerström
utgjort en säkerhetsrisk, har av

Onsdagen den 16 oktober 1963

Nr 28

Interpellation ang. spioneriaffären Wennerström

naturliga skäl frågan om vilka åtgärder
som för framtiden kan vidtas för att
säkerställa ett bättre samarbete inom regeringen
i säkerhetsfrågor aktualiserats.

Sedan regeringsrätten föreskrivit att
de av vissa statsrådsledamöter till juristkommissionen
ingivna promemoriorna
angående de skilda regeringsledamöternas
handläggning av ärendet skulle vara
att anse som offentliga handlingar
och dessa sålunda kommit till allmänhetens
kännedom, föreligger ett betydelsefullt
material för bedömningen av hur
ärendet före den 25 juni 1963 handlagts
i regeringen. Det framgår därvid bl. a.,
att en medlem av regeringen, statsrådet
Sven Andersson, redan »någon gång under
1959» av dels statspolisintendenten,
dels chefen för vederbörande sektion i
försvarsstaben underrättats om misstankarna
mot Wennerström. I samband
med att Wennerström 1961 ställdes till
förfogande för vissa arbetsuppgifter i
utrikesdepartementet underrättades dåvarande
utrikesministern och följande
år cheferna för inrikes- och justitiedepartementen,
varjämte statsministern
synes ha blivit erbjuden en föredragning,
som likväl aldrig kom till stånd.

Statsrådspromemoriorna är med ett
undantag — f. utrikesminister Undéns
— daterade samma dag och har enligt
uppgift tillkommit efter samråd mellan
regeringens berörda medlemmar. Redan
detta är anmärkningsvärt. Sannolikt
skulle materialet ha kunnat bli fullständigare,
om regeringsmedlemmarna
var för sig fått besvara kommissionens
frågor och eventuella diskrepanser i deras
uppgifter därefter fått ge anledning
till att kompletterande uppgifter infordrats.

Innehållet i statsrådspromemoriorna
är emellertid än mera anmärkningsvärt.
Det framgår här bl. a., att samarbetet
inom regeringen på tidigare stadier varit
i hög grad ofullständigt, något som
står i skarp kontrast mot det nära samarbete
som helt plötsligt blev aktuellt
då uppgifterna till juristkommissionen
skulle lämnas. Av promemoriorna fram -

går det vidare, att flera berörda statsrådsledamöter
funnit det vara av underordnad
betydelse att hålla sig underrättade
om ärendets fortsatta utveckling,
när de fått reda på att en hög befattningshavare
med tjänstgöring inom
Kungl. Maj:ts kansli var föremål för
säkerhetstjänstens misstankar. Däremot
föreligger alltjämt en högst betydande
oklarhet i fråga om Wennerströms uppdrag
i utrikesdepartementet, hur uppdraget
ursprungligen preciserades, vad
som sedan blev Wennerströms egentliga
arbetsuppgift och på vad sätt Wennerströms
arbetsuppgifter anknöt till förarbetena
för den s. k. Undénplanen. Inte
ens den tidpunkt, då Wennerström
faktiskt övergick till att syssla med sina
uppgifter i utrikesdepartementet, är
klart angiven.

Ansvarsförhållandena inom regeringen
har uppenbarligen i detta fall varit
tämligen oklara. För säkerhetstjänsten
ansvarar i första hand chefen för inrikesdepartementet.
Denne synes icke ha
blivit orienterad förrän på våren 1962,
ungefär samtidigt med chefen för justitiedepartementet.
Chefen för försvarsdepartementet,
som underrättades om
problemet tre år tidigare, tog därvid
icke kontakt med någon av dessa sina
kolleger och synes för sin del ha godkänt
förslaget om Wennerströms placering
i utrikesdepartementet innan utrikesministern
blivit ordentligt underrättad
om misstankarna mot denne. Statsministern
förblev okunnig om vad som
förekom. Samordningen inom regeringen
och de direkta kontakterna mellan
dess medlemmar tycks sålunda i detta
ärende ha lämnat åtskilligt övrigt att
önska. Det är vidare uppenbart, att säkerhetscheferna
inom departementen
hållits utanför. Sålunda underrättades
utrikesdepartementets säkerhetschef,
kabinettssekreteraren, tydligen inte om
misstankarna mot Wennerström förrän
denne redan under mera än ett år tjänstgjort
i departementet.

Av det ovan anförda torde det klart
framgå att den allvarliga spionaffären

Nr 28

Onsdagen den 16 oktober 1963

Interpellation ang. kommunernas jordförvärv

knappast med erforderlig omsorg handlagts
av de berörda regeringsledamöterna.
Dessa är ytterst ansvariga för att
spionaffären tillåtits fortgå under så
lång tid efter det de första misstankarna
om Wennerström som säkerhetsrisk blev
kända. Regeringen har också måst medverka
till att klarlägga orsakerna till att
Wennerström under så lång tid varit i
tillfälle att bedriva sin landsfientliga
verksamhet. Därvid har regeringen stannat
vid att lägga utredningen av själva
ansvarsfrågan i händerna på en juristkommission,
bestående av tre välmeriterade
och framstående jurister. Det
skall inte bestridas att dessa har särskilda
förutsättningar att i egenskap av förhörsledare
klarlägga vad som brustit i
fråga om övervakning och kontroll av
Wennerströms tjänstgöringsförhållanden
och möjligheter att införskaffa upplysningar
om vårt försvar. Å andra sidan
kan det inte begäras att juristkommissionen
skall bedöma det parlamentariska
ansvar som åvilar de särskilda
instanser som haft att göra med handläggningen
av ärendet sedan Wennerström
utpekats som en säkerhetsrisk för
landet. Detta måste av naturliga skäl
bedömas av erfarna parlamentariker.
Ett samarbete mellan jurister och parlamentariker,
där de förra utövat ledningen
av förhören och de senare tillhandahållit
frågor som ur parlamentariska
synpunkter borde framställas, skulle på
ett helt annat sätt ha kunnat skapa klarhet
i ämnet.

Utöver den del av utredningsarbetet,
som bäst utföres av juridiska experter,
föreligger därför en annan del, som endast
kan handläggas av en parlamentarisk
utredning. Denna bör i första hand
bedöma var ansvaret ligger för att Wennerström
under så avsevärd tid kunnat
fortsätta sin landsskadliga verksamhet
samt föreslå åtgärder, avsedda att för
framtiden i möjligaste män förhindra
att händelser av detta slag upprepas.

Med anledning av det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att till

hans excellens statsministern få framställa
följande frågor:

1) Vilka åtgärder ämnar Ers Excellens
vidtaga för att i den utsträckning
så kan vara möjligt bota eller uppväga
de skador som det svenska försvaret
åsamkats genom Wennerströms spioneri? 2)

Vill Ers Excellens meddela kammaren,
vilka åtgärder som för framtiden
planeras för att säkerställa ett bättre
samarbete inom regeringen i säkerhetsfrågor? 3)

Kommer Ers Excellens att medverka
till att juristkommissionens undersökningar
i Wennerströmaffären
kompletteras av en utredning som innefattar
företrädare för samtliga demokratiska
partier i riksdagen?

På gjord proposition bifölls herr Virgins
berörda anhållan.

Interpellation ang. kommunernas
jordförvärv

Ordet lämnades på begäran till herr
NILSSON, FERDINAND, (ep), som anförde: Herr

talman! Tidigare jordförvärvslag
undantog de kommunala jordförvärven
från förbudslagstiftningen. Den då
gällande s. k. förköpslagen underställde
däremot även kommunernas fastighetsförvärv
jordpolitisk prövning. Nu
gällande jordförvärvslagstiftning utgör
en sammansmältning av båda lagarna.
Ur kommunernas synpunkt innebär den
att den undantager från lagens verkningar
de allmännyttiga ändamål för
vilkas tillgodoseende kommunerna kan
begära expropriation. Ursprungligen
(1955) underställdes övriga kommunala
förvärv av jordbruksfastighet den jordpolitiska
prövningen. Här gällde dock
särskilda anvisningar som tillförsäkrade
kommunerna ett generöst bedömande.
Lagen ändrades redan 1958 efter
motioner. De avstyrktes av majoriteten
i vederbörande utskott, men riksdagen
biträdde reservationsvis framförda yr -

Onsdagen den 16 oktober 1963

Nr 28

Interpellation ang. kommunernas jordförvärv

kanden om ändring av lagtexten — ett
inom lagstiftningen i och för sig ovanligt
förfaringssätt. Därigenom undantogs
de kommunala jordförvärven helt från
jordpolitisk eller annan prövning.

Enligt motionerna (1:98, 11:101)
åsyftade lagändringen ett undanröjande
av att »kommunernas förvärv av
mark för tätbebyggelse och därmed
sammanhängande anordningar onödigt
försvårades». I motionerna hävdades
dessutom trosvisst att »kommunerna
torde såsom offentligrättsliga subjekt
kunna förutsättas att liksom staten se
till, att obehöriga förvärv av jordbruksfastighet
icke sker för kommunernas
räkning».

Den av riksdagen bifallna reservationen
innehåller därutöver som allmän
sats att intresset av jordbrukspolitisk
prövning — för rationaliseringsändamål
eller för att bevara bärkraftiga jordbruk,
således — bör stå tillbaka för
kommunernas lokala intressen.

Vid 1959 och 1960 års riksdag anfördes
vid upprepade tillfällen klara exempel
på att detta var en mycket diskutabel
visdom.

I motion (1:5) framfördes 1959
också tanken att åtminstone kommunernas
jordförvärv inom en grannkommun
icke borde vara ohämmad. Riksdagen
som 1958 på stående fot ändrat lagtexten
från 1955 ansåg emellertid 1959 och
1960 utan att egentligen ta ställning i
sakfrågan att det var olämpligt att ändra
lagen med så korta intervaller.

Numera har de kommunala förvärven
fått ökad aktualitet i samband med att
behovet av områden för fritidsbebyggelse,
strövområden och anläggningar
för fritidsändamål aktualiserats. Från
planeringsmyndigheternas sida har också
framhållits önskvärdheten av att
kommunerna låter upprätta översiktsplaner
för sina områden. Inte minst har
detta varit fallet i Uppsala län, där
landstinget propagerat och ställt i utsikt
bidrag av landstingsmedel för upprättande
av sådana översiktsplaner. Den
första kommunen inom länet, som på

egen hand beslutat och bekostat sådan
översiktsplanering är min hemkommun
Upplands Bro. Grannskapet med Stockholm
och det tryck som staden och närliggande
kommuner utövade för att driva
bort riksförsvaret från Järvafältet
hade slagit sönder en påbörjad planering
för en bebyggelse för uppgivna
20 000 människor i HSB:s regi. Den
plan som tillkom i höst för denna kommun
tog nu sikte på permanent bostadsbebyggelse
i ett område utefter Västeråsjärnvägen
och en projekterad motorvägsdragning.
Fritidsområdena avsågs
i stort sett böra förläggas närmare Mälarstranden,
och på norrsidan om permanentbyggnadsområdet
tog förslaget
om Svea gardes ditförläggning stor
plats.

I kommentaren till plankartan heter
det vidare bl. a.:

»Kring Hätuna och Håbo-Tibble kyrkor,
i Kvarnnibble och Helgesta by dominerar
den permanenta jordbruksbebyggelsen,
och flera brukningscentra är
förlagda hit. Av hänsyn till den befintliga
miljön bör den eventuellt tillkommande
bebyggelsen hålla en utseendeoch
kvalitetsmässigt högre standard än
som i allmänhet kännetecknar fritidsbebyggelsen.
Utanför byarna finnes
knappast inom dessa områden någon
mark som lämpar sig för tätbebyggelse.
Med hänsyn härtill har dessa områden
angivits som zoner för permanent bebyggelse
jämsides med jordbruk.»

Ja, så planerade helt nyligen en liten
kommun, och länsarkitekten i Uppsala
län kommenterade: »Planförslaget är att
betrakta som en slags zonplan d. v. s.
det redovisar olika områden, där skilda
användningssätt dominerar, men det innehåller
inga anvisningar om markens
användning i detalj inom de olika zonerna.
Avsikten är att på kartan ge en
allmän överblick över den framtida
markanvändningen i stora drag inom
olika delar av kommunen till stöd för
bedömningen av de planproblem och
byggnadsfrågor av olika slag, som efter
hand kan bli aktuella. Zonplanen vill ge

Nr 28

Onsdagen den 16 oktober 1963

Interpellation ang. administrationen av den svenska u-landshjälpen

en ram för den fortsatta planeringen
och '' underlätta inpassningen av kommande
översikts- och detaljplaner i deras
större sammanhang.»

Men kommunerna har ju 1958 fått fri
rätt att förvärva jord — med uppgiven
avsikt att förvärven skall avse mark för
tätbebyggelse och därmed sammanhängande
anordningar. Och den sakkunnigt
utförda plankartan hade knappast hunnit
bli färdig — med biträde av lantmäteriorganisation
och lantbruksnämnd —-så slår den stora grannen Stockholms
stad ner i vår kommun och förvärvar
Aske gård i Håtuna och Tibble socknar.
Det gäller sammanlagt 1 313 hektar, som
i planen upptages för jordbruksändamål
men som Stockholms stad anges
åsyfta att använda för fritidsändamål.
Av arealen är dock 476 hektar god uppländsk
åker samt 60 hektar tomt, trädgård
och kulturbeten. Produktiv skogsmark
är 640 hektar, och gården har
ganska liten strandmark. Många anser
att denna gård inte alls eller bra litet
lämpar sig för fritidsändamål samt dessutom
ligger olämpligt till för stockholmarna.
Andra fäster sig mera vid att
det är en bra jordbruksgård med högklassig
bebyggelse och tillräckligt med
skog. Vad jag särskilt vill fästa uppmärksamheten
vid är att det är eu gård
i en annan kommun än Stockholm och
av denna andra kommun ifrån sakkunnigt
håll uppgjord plan avsetts för annat
ändamål. Ingen förvärvsprövning förekommer
— sådan är lagen — och det
stora Stockholm bryr sig inte ens om
att kontakta den lilla kommunen för att
höra hur man där bedömer saken. Det
har gjorts gällande av den som ändrade
lagen att en kommun såsom »offentligträttsligt
subjekt» skulle vara på något
sätt en garanti över all kritik för
allmännyttan. Vilken kommun gäller
detta om — inkräktarkommunen eller
den kommun, som utsättes därför? Man
frågar sig efter de rimliga grunderna för
att på detta sätt den ena kommunen
skall kunna utan vidare hänsyn inkräk -

ta på och sätta ur spel den andras planering.

Under hänvisning till anförda synpunkter
får jag hemställa om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet få framföra
följande frågor:

1) Anser statsrådet det vara i god
överensstämmelse med de angivna motiven
för 1958 års lagändring om kommunernas
jordförvärv att med stöd därav
bärkraftiga, välbebyggda jordbruk
utav Aske gårds karaktär av en kommun
förvärvas för helt andra ändamål? 2)

År statsrådet villig medverka till
en lagändring, som förhindrar ohämmade
ingrepp från en kommun på den
andras verksamhetsområde varigenom
den lokala kommunmyndighetens av
sakkunskapen på länsplanet stödda intentioner
om kommunal planering åsidosättes? Kammaren

medgav, att ifrågavarande
spörsmål finge framställas.

Interpellation ang. administrationen av
den svenska u-landshjälpen

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) fick
därpå ordet och yttrade:

Herr talman! Det är angeläget att
statsanslagen används så rationellt som
möjligt. Inte minst gäller detta u-landsanslagen.
Medborgarnas förtroende för
u-landsverksamheten och för en utvidgning
av denna kan helt naturligt komma
att försvagas om verksamheten misssköts.
Medborgarna har bl. a. rätt att
kräva en effektiv administration av ulandshjälpen,
som genom klara direktiv
och gott samarbete stimulerar till förtjänstfulla
insatser på fältet.

Allvarlig kritik mot administrationen
och personalpolitiken inom nämnden
för internationellt bistånd (NIB) har
på senare tid anförts i pressen. Kritiken
avser framför allt följande:

1. Enligt en skribent i Göteborgs Han -

Onsdagen den 16 oktober 1963

Nr 28

Interpellation ang. administrationen av den svenska u-landshjälpen

dels- och Sjöfartstidning skulle den
svenska familjeplaneringsinsatsen i Pakistan
i många stycken ha hastverkets
prägel. Projektet sägs vara otillräckligt
förberett. En svensk modellklinik skulle
under lång tid ha stått oanvänd och därefter
endast använts i obetydlig utsträckning.
Kontakterna mellan NIB och
personalen på fältet säges ha fungerat
illa.

2. Samme skribent uppger att ett löfte
från centralkommittén för svenskt tekniskt
bistånd om ökade biståndsinsatser
inom el-branschen i Etiopien brutits av
NIB, vilket sägs ha väckt uppseende hos
etiopierna. Motiveringen från svenskt
håll skulle ha varit att biståndet till
Etiopien inte borde utvidgas utan i
stället skäras ned.

3. En kvällstidning i Stockholm — Aftonbladet
— har begärt att få ta del av
en rapport till NIB rörande arbetet på
en svenskstödd farm i Algeriet. Enligt
tidningen har NIB:s styrelseordförande
först velat hemligstämpla hela rapporten.
Den skall sedan ha frisläppts så
när som på några rader, vilka hemligstämplats.
Rapporten röjer dålig kontakt
mellan NIB och ledaren för projektet.
Även andra missförhållanden förekommer,
framhåller tidningen.

4. I Stockholms-Tidningen har uppgivits
att stipendier från NIB beviljats två
etiopiska diplomatsöner. Handlingarna
rörande stipendierna skall ha försvunnit
från NIB. Efter en tid har beslutet
om stipendieringen återkallats av NIB,
uppger tidningen.

5. Det har vidare uppgivits att flera
kvalificerade tjänstemän lämnat NIB på
grund av bristande samarbetsförmåga
från ledningens sida.

En av de tjänstemän, som slutat, säger
bl. a. följande i en intervju: »Vi
var givetvis beredda att acceptera de
svårigheter som självklart skulle torna
upp sig när en verksamhet av det här
slaget ska byggas upp, men vi trodde
samtidigt att svårigheterna skulle kunna
lösas i en anda av samarbetsvilja och
gemensamt intresse för saken. Men vi

blev snart bittert besvikna. Plötsligt
fann vi oss sitta i ett töcken av allmän
oreda. Vi fick aldrig några klara besked
om våra arbetsuppgifter, kommunikationerna
mellan avdelningarna klickade
och det brast betänkligt i samarbetet
med den högsta ledningen.

Även fördelningen av arbetsbördorna
klickade. Medan några arbetade sig
halvt fördärvade tvingades andra sitta
undersysselsatta. Vi upptäckte helt enkelt
att man slösade med de resurser vi
representerade. Resultatet blev naturligtvis
kaos på många håll.

Samtidigt pressades projektarbetet in
i en stel byråkratisk kostym som tog död
på all smidighet. Alltför många viktiga
beslut fattades hux flux av verksledningen
och ställde oss inför tvånget att realisera
dåligt förberedda projekt. Vi kände
oss aldrig som medarbetare — bara
som verkställare av order uppifrån. Våra
specialkunskaper nonchalerades och
lämnades outnyttjade.»

De anmärkningar som framställts mot
NIB:s administration och personalpolitik
är mycket allvarliga. Det är ett starkt
önskemål att alla misshälligheter snabbt
bringas ur världen, så att NIB kan fortsätta
sitt arbete under förnyad entusiasm
och fullt förtroende.

Det är därför uppenbart att vad som
framkommit måste föranleda en undersökning
av de påstådda missförhållandena.

Att styrelsen för NIB anmodat statskontoret
att i dess egenskap av statens
rationaliseringsorgan göra en översyn
av NIB:s organisation är tillfredsställande.
Det är angeläget att denna organisationsundersökning
bedrives snabbt
så att resultatet härav kan komma biståndsverksamheten
till godo utan dröjsmål.

Vid sidan av statskontorets översyn
av NIB:s organisation har styrelsen för
NIB beslutat att genomföra en egen undersökning
av de kritiserade förhållandena
inom den av NIB ledda svenska
biståndsverksamheten. Styrelsens undersökning
skall enligt av dess ordfö -

14 Nr 28 Onsdagen den 16 oktober 1963

Interpellation om åtgärder för att hindra rymningar från fångvårdsanstalter och
andra anstalter

rande meddelad uppgift genomföras
med stor skyndsamhet och vara färdig
under innevarande månad. En undersökning
av denna art är, som förut
framhållits, ofrånkomlig mot bakgrund
av den framförda kritiken. Styrelsens
åtgärd synes därför väl motiverad. Jag
tillåter mig utgå ifrån att denna utredning
icke av prestige eller andra skäl
viker undan för en realistisk granskning
av förhållandena.

Att nämnden haft otillräckliga personella
resurser torde inte kunna bestridas.
De förslag till ytterligare förstärkning
av dessa som framfördes vid
vårriksdagen — bl. a. från folkpartiets
sida -— men som tyvärr inte vann riksdagens
bifall, framstår nu som än mer
motiverade. Att avvakta ett nytt budgetår
för bl. a. de personalförstärkningar
som synes nödvändiga bör inte komma
i fråga. Förslag härom bör kunna framläggas
i särskild proposition avseende
erforderliga anslag på tilläggsstat.

Ett viktigt organisatoriskt problem
för den svenska biståndsverksamhetens
administration som inte lösts tillfredsställande
är den ännu existerande administrativa
splittringen. På det departementala
planet handlägges biståndsärenden
i något skiftande utsträckning
av fem olika departement (utrikes-, finans-,
handels-, jordbruks- och ecklesiastikdepartementen).
En enhetlig ledning
av den samlade svenska biståndsverksamheten
till u-länderna saknas.
Detta administrativa problemkomplex
förtjänar uppmärksamhet. Det torde å
andra sidan inte vara lämpligt att utvidga
statskontorets organisationsundersökning
att avse också här angivna
problem, utan de bör med fördel undersökas
i annan ordning, förslagsvis genom
en härför tillsatt utredning.

De med u-landsbiståndet förknippade
problemen är ofta mycket svåra och
komplicerade. Att lyckas eller icke lyckas
med ett projekt beror inte bara på
goda förberedelser och kompetent personal
utan även i hög grad på mottagar -

landet. Förhållanden och händelser som
ligger utanför givarlandets kontroll och
som ofta inte heller kunnat förutses kan
därför vålla oöverstigliga svårigheter.
Sådant måste vi vara beredda på och
får inte låta det påverka viljan till nya
ansträngningar. Att länka utvecklingen
bort från dess nuvarande väg, där en
liten privilegierad del av mänskligheten
blir allt rikare och det stora flertalet
sjunker i allt djupare misär, blir en
långsiktig affär som säkert kommer att
beledsagas av många och svåra besvikelser
och misslyckanden. Medvetandet
härom får emellertid icke minska utan
måste tvärtom skärpa kraven på den
svenska administrationen av denna
verksamhet.

Under hänvisning till här anförd motivering
ber jag om kammarens tillstånd
att till statsministern få ställa följande
frågor:

1. Vill herr statsministern redogöra
för de faktiska förhållanden, som utgör
bakgrund för den på senare tid framförda
kritiken mot administrationen av
den svenska u-landshjälpen och för de
åtgärder som regeringen ämnar vidtaga
för att råda bot på uppdagade missförhållanden,
så att allmänhetens förtroende
för det svenska biståndsarbetet för
u-länderna kan bevaras och i övrigt
effektivisera de svenska biståndsinsatserna? 2.

Vill herr statsministern redogöra
för den praxis som tillämpas vid stipendiegivningen
från NIB?

Även denna hemställan bifölls.

Interpellation om åtgärder för att
hindra rymningar från fångvårdsanstalter
och andra anstalter

Ordet gavs nu till herr SVENINGSSON
(h), som anförde:

Herr talman! De många rymningar
som under den gångna sommaren förekommit
från våra fångvårdsanstalter
har bland allmänheten väckt stor oro

Onsdagen den 16 oktober 1963

Nr 28

Interpellation om flyttning av LKAB:s huvudkontor till Norrbotten

och uppmärksamhet. Detta är förståeligt
då en brottsling som rymt från en
anstalt ofta handlar panikartat och inte
drar sig för våldsdåd, där människoliv
kan bli något betydelselöst.

Enligt min mening bör den som vistas
på anstalt omhändertagas på ett så betryggande
sätt att han under vårdtiden
inte har någon möjlighet att begå nya
brott. Under senare år har emellertid
många grova brott begåtts och betydande
materiella skador förorsakats av personer
som rymt från anstalt.

Bland allmänheten ställer man sig ofta
undrande över att för brott eftersökta
personer inte kan infångas och
över att de därför kan fortsätta med
brottslig verksamhet. De svårigheter
som här föreligger kan man emellertid
i viss mån förstå. Yad man däremot har
svårt att acceptera är att en en gång
infångad brottsling utan större svårighet
kan rymma från den anstalt där
han intagits.

Brottsligheten har under de senaste
tio åren ökat i betydande omfattning,
och inga tecken tyder på att den är i
avtagande. Utbyggnaden av fångvårdsanstalterna
liksom kriminalvården har
inte hållit jämna steg med den ökade
brottsligheten. Dessa brister måste snarast
avhjälpas även om det måste ske
på bekostnad av andra investeringar. I
ett rättssamhälle har medborgarna rätt
att kräva att samhälllet gör vad som
står i dess makt för att skydda medborgarnas
liv och egendom.

Av stort intresse skulle vara att få en
detaljerad redovisning för i vilken omfattning
rymningar förekommit från
t. ex. fångvårdsanstalter och mentalsjukhus
under senare år.

Åberopande det anförda anhåller jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
få ställa följande frågor.

1. Vill herr statsrådet lämna kammaren
en redogörelse för i vilken omfattning
rymningar förekommit från fångvårdsanstalter
och andra vårdanstalter
under senare år?

2. Vilka åtgärder ämnar herr statsrådet
vidtaga för att i möjligaste mån
förhindra rymningar från fångvårdsanstalter
och andra vårdanstalter?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål
finge framställas.

Interpellation om flyttning av LKAB:s
huvudkontor till Norrbotten

Herr PETERSSON, PER, (h) erhöll
därefter ordet och yttrade:

Herr talman! Det statliga malmbolaget
LKAB planerar för närvarande att
utvidga företagets huvudkontor som är
beläget i Stockholm.

Stark kritik har från början framförts
från norrländskt håll mot huvudkontorets
förläggning i Stockholm. Kritiken
har i synnerhet riktats mot det förhållandet
att LKAB:s hemkommuner och
hemlän undandrages betydande belopp
av skattemedel. Med tanke på de stora
problem som möter Norrbotten i fråga
om att ge elementär service till länets
medborgare finns det skäl att karakterisera
huvudkontorets lokalisering som
en orättvisa av betydande mått mot hemkommunerna
och länet.

Man har haft rätt att hoppas på en
omprövning av lokaliseringen i samband
med planeringen för en eventuell
utbyggnad av huvudkontoret. Inte minst
mot bakgrund av den i lokaliseringsutredningen
förda diskussionen har man
kunnat förvänta en sådan omprövning.
Hänsyn till denna utrednings målsättning
borde för ett statligt företag ha
varit en självklar sak. Jag vill erinra
om att det privatägda SCA tidigare tagit
hänsyn till sådana synpunkter och
flyttat sitt huvudkontor från Stockholm
till Sundsvall.

Med stöd av ovanstående hemställer
jag om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för finansdepartementet
få ställa följande frågor:

1. Vill herr statsrådet redogöra för
huruvida en omlokalisering av LKAB:s

Nr 28

Onsdagen den 16 oktober 1963

Interpellation ang. den år 1962 angtagna

afrikanska republiken
huvudkontor till Norrbotten diskuterats
i samband med planeringen för den beslutade
utvidgningen av huvudkontoret
i Stockholm?

2. Vill herr statsrådet — mot bakgrund
av lokaliseringsutredningens uttalade
målsättning — medverka till en
flyttning av LKAB:s huvudkontor till
Norrbotten?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Interpellation ang. den år 1962 antagna
FN-resolutionen om raskonflikten
i Sydafrikanska republiken

Herr SUNDIN (ep) fick på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Den jämlikhet mellan
olika raser som är en bärande princip
i FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna
och andra jämförliga dokument
är tyvärr inte förverkligad i dagens
värld. På olika håll förekommer
att människor på grund av rastillhörighet
undertryckes eller diskrimineras på
olika sätt. Det måste emellertid konstateras
att myndigheter och politiskt ansvariga
på många håll gör stora ansträngningar
för att nå en rättfärdig
lösning på de stora problem som rasdiskrimination
och rasfördomar utgör.
Undantag från denna regel finns dock.
Det kanske mest flagranta exemplet härpå
utgöres av förhållandena i Sydafrikanska
unionen, där enligt samstämmiga
rapporter de vita härskarnas förtryck
gentemot den annorledes färgade
befolkningen ständigt ökat.

Förhållandena inom unionen har sedan
länge varit föremål för FN:s uppmärksamhet.
De förekom på generalförsamlingens
dagordning första gången
år 1952 och har sedan dess behandlats
i olika kommittéer och i generalförsamlingen.
FN:s behandling av frågan
och dess uppmaningar till Sydafrikanska
unionen har emellertid inte lett till
bättre förhållanden.

FN-resolutionen om raskonflikten i Syd I

november 1962 antog generalförsamlingen
en rekommendation till medlemsländerna
att vidta vissa sanktionsåtgärder
gentemot Sydafrikanska unionen.
Resolutionen, som synnerligen
kraftigt fördömer apartheidpolitiken,
hade framlagts av 34 afroasiatiska stater
och antogs med 60 röster mot 16
varjämte 21 stater avstod. Till dem som
avstod hörde Sverige.

I vårt land har opinionen mot apartheidpolitiken
vuxit sig allt starkare och
synes vara mycket fast förankrad i alla
folkgrupper. Av särskilt intresse är den
bojkottaktion som de svenska ungdomsorganisationerna
startat och fullföljt
med stor kraft. Den utgör en åtgärd i
den riktning, som den nämnda FN-resolutionen
anvisar.

Vissa medborgare som velat solidarisera
sig med de förtryckta i Sydafrika
och fullfölja FN-resolutionens och den
nämnda bojkottaktionens intentioner
har emellertid försatts i en brydsam situation.
Jag åsyftar de arbetare som velat
vägra delta i lossningen av fartyg
med sydafrikansk last men som till
följd av avtalsrättsliga bestämmelser
tvingats delta i lossningen. Enligt min
mening är det beklagligt att medborgare
på detta sätt tvingas i samvetskonflikt.
Varje möjlighet som kan finnas
att åstadkomma en med samvetsfriheten
förenlig lösning på detta problem
bör enligt min mening tillvaratagas.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till excellensen och ministern för utrikes
ärendena få ställa följande frågor:

Vill Ers Excellens för envar av de
punkter, som den nämnda FN-resolutionen
rörande apartheidpolitiken i Sydafrikanska
unionen omfattar, ange skälen
till att regeringen inte vidtagit åtgärder
i enlighet med resolutionen?

Vill Ers Excellens redogöra för vilka
åtgärder regeringen är villig att vidtaga
för att medverka till att den nämnda resolutionens
syfte kan fullföljas?

Har regeringen övervägt möjligheter -

Onsdagen den 16 oktober 1963

Nr 28

Interpellation om licenstvång för uppförande av bensinstationer, kyrkor och lyxvillor
— Interpellation ang. olycksriskerna inom flyget vid militära övningar

na till sådana åtgärder att svenska medborgare,
som vill hörsamma FN-resolutionen
och ej befatta sig med sydafrikanska
varor, kan fullfölja sin avsikt
utan att komma i konflikt med bestämmelser
på avtalsrättens område?

På gjord proposition bifölls herr
Sundins berörda anhållan.

Interpellation om licenstvång för uppförande
av bensinstationer, kyrkor
och lyxvillor

Ordet lämnades härefter till herr LAGER
(k), som yttrade:

Herr talman! Trots en aktningsvärd
ökning av bostadsbyggandet under senare
år är köerna av bostadsbehövande
långa. Om bostadsbristen skall byggas
bort -— och detta är den enda acceptabla
lösningen — måste produktionen av
bostäder ytterligare öka. Det hinder
som nu reser sig för en ökad bostadsproduktion
anges vara brist på arbetskraft.
Kapitalbehoven förefaller kunna
tillfredsställas, och ingen brist råder på
byggnadsmateriel.

Att öka bostadsproduktionen sammanhänger
tydligen mycket intimt med
möjligheten att utöka den personal som
sysselsättes i denna produktion. Här inställer
sig frågan om den tillgängliga
arbetsstyrkan för byggnadsändamål engageras
på bästa möjliga sätt. Mig förefaller
det som om en inte ringa del av
yrkeskunniga byggnadsarbetare, från
grovarbetare till arkitekter, tas i anspråk
för byggnadsändamål, som just
nu inte är lika viktiga som bostadsproduktionen.
Jag tänker då på sådana anläggningar
som bensin- och bilservicestationer.
Enligt pressuppgifter färdigställes
i år cirka 200 nya sådana stationer.
Ordföranden i Bensinhandlarnas
riksorganisation uttalade nyligen till
en tidning att vi har alltför många bensinstationer
i landet. Redan en ytlig
blick på mängden av bensinstationer
vid in- och utfarterna till våra städer

och samhällen säger att antalet sådana
stationer är onödigt stort.

En annan kategori av byggnader som
onödigtvis tar byggnadsarbetare i anspråk
är kyrkorna. Medan inom samhällslivet
i allmänhet en tydlig strävan
märks, att i överensstämmelse med teknikens
utveckling och tidens krav, slå
samman mindre enheter till större följer
kyrkolivets styresmän den rakt motsatta
linjen. Här slår man sönder de
större enheterna till mindre och reser
samtidigt kravet på uppförandet av nya
dyrbara predikolokaler. Detta till trots
att de redan befintliga kyrkorummen
endast delvis — ofta till endast ringa
del — tas i anspråk under gudstjänster
och andra kyrkliga förrättningar.

En tredje kategori av byggnader som
uppenbarligen kunde anstå tills bostadsbristen
övervunnits eller i varje
fall minskat är de s. k. lyxvillorna. Enfamiljsvillor,
som drar en byggnadskostnad
av en kvarts miljon kronor eller
därutöver, är av kostnadsskäl tillgängliga
som bostad åt endast en mycket
ringa del av vårt lands medborgare.

Med stöd av vad jag här anfört anhåller
jag att till statsrådet och chefen
för finansdepartementet få ställa följande
fråga:

Har statsrådet för avsikt att som en
åtgärd för att öka bostadsbyggnationen
föreslå återinförande av licenstvång för
uppförande av bensinstationer, kyrkor
och lyxvillor?

Även denna hemställan bifölls.

Interpellation ang. olycksriskerna inom
flyget vid militära övningar

Herr ADOLFSSON (k) erhöll nu ordet
och anförde:

Herr talman! Den senaste tidens
många och svåra flygolyckor vid svenska
militära övningar har av naturliga
skäl djupt upprört allmänheten. Framför
allt är det givetvis de stora förlus -

Nr 28

Onsdagen den 16 oktober 1963

Interpellation ang. resurserna för vård och behandling av neurosedynskadade barn

terna av unga människoliv — tio dödade
enbart under tolv övningsdagar i
september — som beklagas. Även ekonomiskt
är förlusterna stora. Under exempelvis
de nämnda tolv övningsdagarna
förlorades sju flygplan av typ Lansenplan,
Flygande tunna och Vampireplan
representerande en kostnad av
betydligt mer än 10 miljoner kronor.
Därtill har ytterligare flygolyckor inträffat
efter den angivna tiden däribland
det helikopterhaveri som krävde
tre människors liv.

I samband med dessa djupt beklagliga
händelser har det frågats om orsakerna
kan ligga i materialfel eller i bristande
säkerhetsarrangemang. Talesmän för
vapengrenen har därvid i offentliga uttalanden
hävdat att ingendera av dessa
faktorer — var för sig eller i kombination
— kan anses ha medverkat till de
olyckor som inträffade under september
månads senare hälft. I uttalandena
har i stället hänvisats till »den mänskliga
faktorn».

Om jag nu under hänvisning till uttalandena
bortser från de två förstnämnda
faktorernas eventuella inflytande,
återstår att granska den faktor som
hävdas ha varit den avgörande, den
mänskliga. Denna träder i funktion redan
vid övningens förberedelse och må
därför inte lokaliseras enbart till det
praktiska genomförandet. Det är människor
som avgör övningens förutsättningar
och »hårdhetsgrad». Den mänskliga
faktorn ombord på övningsplanen
måste stå under intryck av de förutsättningar
för övningen som dennas organisatörer
har fastställt. Eventuella
åtgärder med syfte att minska olycksriskerna
bör således inte minst aktualiseras
redan på förberedelsens stadium.

Obestridligt är att ofta de mest avancerade
krav ställs på militärflygarna:
lågflygning, manövrer som häftigt påverkar
flygarnas hjärtverksamhet och
blodomlopp, flygning av sådan natur
att de ombordvarande för någon stund
förlorar medvetandet etc. Det är uppenbart
att så avancerade flygplansmanöv -

rer måste utgöra en oerhörd säkerhetsrisk.

Den frågan uppställer sig då: Är det
ur militär övningssynpunkt nödvändigt
att ställa dessa enorma krav på den flygande
personalen? Kraven är ofta identiska
med dem som möjligen kan ställas
under mycket svårartade situationer vid
krig. En sådan »realism» kan enligt min
mening inte vara behövlig för ett gott
utbildnings- och övningsresultat och ter
sig förkastlig med tanke på de stora
personella och materiella riskerna.

Under hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få framställa följande
fråga:

Har statsrådet övervägt att utfärda sådana
direktiv för de militära flygövningarnas
uppläggning och utförande
att olycksriskerna kan nedbringas genom
att övningarna göres mindre
krigs-»realistiska» ?

Kammaren medgav, att ifrågavarande
spörsmål finge framställas.

Interpellation ang. resurserna för vård
och behandling av neurosedynskadade
barn

Ordet gavs nu till fru HAMRIN-THORELL
(fp), som yttrade:

Herr talman! Det är ungefär ett och
ett halvt år sedan larm slogs om neurosedynkatastrofen.
Möjligheterna att ge
de prenatalt skadade barnen tillfredsställande
vård och behandling var då
ganska begränsade. Vissa förbättringar
har sannolikt skett sedan dess, men brister
finns alltjämt som med det snaraste
måste undanröjas. För föräldrarna till
barnen och för allmänheten framstår
det som synnerligen angeläget, att inga
mödor spars för att ge de neurosedynskadade
barnen maximala möjligheter
till ett liv så likt de friskas som möjligt.

•Personalbristen vid bandageverkstäderna
utgör enligt uppgift fortfarande
ett hinder för snar utprovning av pro -

Onsdagen den 16 oktober 1963

Nr 28

Interpellation ang. resurserna för vård och behandling av neurosedynskadade barn

teser. Proteser finns endast i begränsat
urval. De specialkonstruerade proteser
som med stor framgång använts för de
neurosedynskadade barnen utomlands
har först på senare tid i begränsad utsträckning
kunnat utprovas i Sverige.

Personalbrist synes också hämma
hörselträningen av prenatalt skadade
barn vid Eugeniahemmet. Det uppges
att dessa barn endast får i genomsnitt en
halvtimmes träning om dagen, vilket
uppenbarligen inte är tillräckligt.

På läkarhåll framhålls ofta att neurosedynbarnen
bör så långt möjligt vistas
hemma och få vård där. Detta är
säkerligen en motiverad ståndpunkt.
Barnens framtidsmöjligheter underlättas
givetvis i hög grad av kontakterna
med hemmet. Men om vården så långt
möjligt skall ske i hemmet, måste föräldrarna
få utbildning för den kvalificerade
uppgift, som träningen av neurosedynskadade
barn innebär. De informationer
som Eugeniahemmets kurator
kan ge är värdefulla men kan givetvis
inte ersätta utbildning. Det borde
vara en självklar sak för samhället att
sörja för sådan utbildning, liksom det
borde vara självklart att den träning
som måste ske vid anstalt inte hämmas
av personalbrist vid anstalten.

Vården av de neurosedynskadade
barnen kräver stora personliga uppoffringar
av föräldrarna. Men den är också
kostsam. I åtskilliga fall har den ena av
föräldrarna tvingats lämna sitt arbete
för att ägna sig åt vården av barnet.
För ensamma föräldrar är situationen
ännu svårare. I något fall har en ensam
mamma fått ta arbete på deltid för
att med små ekonomiska möjligheter
ägna resten av dagen åt barnets vård.
Ersättning för vården i hemmet ges
för närvarande av några landsting. Det
är dock fråga om blygsamma belopp.

Det statliga bidrag till vården av prenatalt
skadade barn som måste komma
snart får inte av sparsamhetsskäl sättas
för lågt.

Under åberopande av ovan anförd
motivering hemställer jag om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för socialdepartementet ställa följande
fråga:

Vill herr statsrådet redogöra för de
nuvarande resurserna för vård och behandling
av neurosedynskadade barn
och för eventuellt föreliggande planer
att utvidga dessa resurser?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talman avlämnade
motioner:

nr 782, av herr Jonasson, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
136, med förslag till lag angående ändring
i lagen den 3 juni 1938 (nr 274)
om rätt till jakt; samt

nr 783, av herr Holmberg m. fl., i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 163, med förslag till förordningen
om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och om stadshypoteksföreningar,
m. m.

Herr TALMANNEN anförde:

Jag ber att få erinra om att till kammarens
ledamöter har utdelats en preliminär
plan för första kammarens plena
under tiden från den 16 oktober till
den 9 november 1963.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 15.06.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 28

Torsdagen den 17 oktober 1963

Torsdagen den 17 oktober

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Härmed anhålles om ledighet från
riksdagsarbetet från och med den 22
oktober 1963 tills vidare för fullgörande
av uppdrag såsom svensk delegat
vid Förenta Nationernas generalförsamlings
XVIII möte i New York.

Stockholm den 17 oktober 1963

Torsten Bengtson

Den begärda ledigheten beviljades
för den tid, varunder herr Bengtson
genom ifrågavarande uppdrag vore förhindrad
att deltaga i riksdagsarbetet.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
171, angående landstingskommunernas
övertagande av statens mentalsjukvård
m. m.

Ang. utsträckt motionstid i visst ärende

Föredrogs Kungl. Maj:ts proposition
nr 172, angående riktlinjer för fortsatt
utbyggnad av universitets- och
högskoleväsendet m. m.

Ordet lämnades på begäran till herr
JACOBSSON, PER, (fp), som yttrade:

Herr talman! Med hänsyn till omfattningen
av det ärende, som avses med
Kungl. Maj:ts proposition nr 172, angående
riktlinjer för fortsatt utbyggnad
av universitets- och högskoleväsendet
m. m., tillåter jag mig anhålla, att kammaren
måtte medgiva utsträckning av

tiden för avgivande av motioner i anledning
av sagda proposition till det
sammanträde, som infaller näst efter
femton dagar från den dag propositionen
kom kammaren till handa.

Sedan överläggningen förklarats härmed
slutad, beslöt kammaren på särskilda
propositioner att hänvisa ifrågavarande
kungl. proposition till statsutskottet
samt att bifalla herr Per Jacobssons
hemställan om utsträckning
av tiden för avgivande av motioner i
anledning av samma proposition.

Föredrogos och hänvisades
motionen nr 782 till behandling av
lagutskott och

motionen nr 783 till bankoutskottet.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

173, angående ytterligare tillägg
å de livräntor som utgå enligt förordningen
den It juni 1943 (nr 347) om
vissa ersättningar Vid införandet av
statsmonopol å importen av tobaksvaror; nr

177, med förslag till förordning
om skattefrihet för viss ersättning till
Karlskronavarvet aktiebolag och Svenska
reproduktionsaktiebolaget;

nr 178, om godkännande av avtal
mellan Sverige och Danmark angående
samhandeln med jordbruksprodukter
inom den europeiska frihandelssammanslutningen
m. m.;

nr 179, angående försäljning av viss
kronan tillhörig mark, m. m.; och
nr 181, angående försäljning av vissa
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter,
m. m.

Torsdagen den 17 oktober 1963

Nr 28

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna:

Protokoll, hållet vid sammanträde
med herr talmannen och herrar vice
talmän i riksdagens första kammare
samt de kammarens ledamöter, som blivit
utsedda att jämte dem tillsätta befattningshavare
hos kammaren, den 16
oktober 1963.

Efter därom gjord ansökan entledigades
fru Lilian Stark fr. o. m. höstsessionens
början från tjänst som kanslist
(kansliskrivare) hos kammaren och
antogs i hennes ställe som kanslist
(kansliskrivare) fr. o. in. höstsessionens
början tills vidare fru Gertie Göransson.
Det skulle antecknas, att fru Göransson
redan den 15 innevarande oktober
på särskild anmodan inträtt i
tjänstgöring hos kammaren.

År och dag som ovan.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 784, av herr Hernelius och fröken
Stenberg, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition nr 5, med förslag till
lag om avveckling av fideikommiss
m. in.;

nr 785, av herr Elofsson, Gustaf, och
herr Nilsson, Yngve, i anledning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 5, med
förslag till lag om avveckling av fideikommiss
m. m. och nr 26, med förslag
till förordning om inkomstbeskattning
av fideikommissbo, m. m.;

nr 786, av herr Jacobsson, Gösta, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 5, med förslag till lag om avveckling
av fideikommiss m. in. och nr 26, med
förslag till förordning om inkomstbeskattning
av fideikommissbo, m. in.;

nr 787, av herr Arvidson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 136,
med förslag till lag angående ändring i
lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt
till jakt;

nr 788, av herr Wikner m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
136, med förslag till lag angående ändring
i lagen den 3 juni 1938 (nr 274)
om rätt till jakt; samt

nr 789, av herr Jacobsson, Per, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 164, med förslag till allmänna riktlinjer
för en malminventering i Norrbottens
län och till lag om inskränkning
i rätten till inmutning inom Norrbottens
län.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.06.

In fidem
K.-G. Lindelöw