Onsdagen den 16 november (Riksdagens protokoll 1955:27)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1955

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 27

11 — 16 november

Debatter m. m.

Onsdagen den 16 november

Statsbidrag åt Svenska sjukhemmet i Paris ....................

Omhändertagande av barn med läpp- och gomdefekter ..........

Yiss krigsskadeersättning till V. Kenttä ..........................

Ersättning åt J. F. Öberg för skada under militärtjänstgöring ....

Stöd åt den svenska fruktodlingen ..............................

Kyrkas upplåtande vid icke-kyrklig jordfästning ................

Skogsundervisningen vid lantmannaskolorna ....................

Interpellation av herr Jacobsson om höjt bidrag till dagliga skol -

resor m. m.

Sid.

6
7

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 16 november

Statsutskottets utlåtande nr 160, ang. vatten- och avloppsledningar
vid Arkö m. fl. lotsplatser ..................................

— nr 161, ang. statsbidrag åt Svenska sjukhemmet i Paris

— nr 162, ang. tillgodoseende av behandlingen och vården av barn

med läpp- och gomdefekter ................................

— nr 163, ang. anordnande av alkoholistpolikliniker i landstingens

regi ...................................................... ^

— nr 164, ang. finansiering av mellanriksvägen Enafors—Riksgränsen—Stjördal
.......................................... 7

— nr 165, ang. viss krigsskadeersättning till M. Forslund och V.

Kenttä .................... •>........ ^

— nr 166, ang. ersättning åt J. F. Öberg för skada under militärtjänstgöring
.............................................. H

— nr 167, ang. pension åt F. H. Lindgrens änka ................ 21

— nr 168, ang. pension åt f. d. ämneslärarinnorna Elsa Helgesson

och Ester Ullman .......................................... ^1

l Första kammarens protokoll 1955. Nr 27

Xr 27

Innehåll

Sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 54, ang. avtal med Sydafrikanska
unionen för undvikande av dubbelbeskattning m. m.......21

— nr 55, ang. stöd åt den svenska fruktodlingen ................ 21

Första lagutskottets utlåtande nr 39, ang. kyrkas upplåtande vid
icke-kyrklig jordfästning .................................. 31

Jordbruksutskottets utlåtande nr 33, ang. inventering av vattendrag
lämpliga för produktion av vandringsfisk m. m............... 31

— nr 34, ang. beredande åt lantmannaskolorna av tillgång till skog

för praktisk undervisning i skogsbruk ...................... 31

— nr 35, ang. främjande av samarbete mellan enskilda skogsägare

för ett rationellt skogsbruk ................................ 34

Fredagen den 11 november 1955

Nr 27

Fredagen den

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 212, om godkännande av vissa inom
ramen för det allmänna tull- och handelsavtalet
(GATT) lämnade tullkoncessioner
jämte därav föranledda ändringar i
gällande tulltaxa, m. m.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 569, av herr Elofsson, Gustaf, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till förordning om investeringsavgift
för år 1956, m. in.; och

nr 570, av herr Eskilsson m. fl., i
samma ämne.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 160, i anledning av väckt motion
om inläggande av vatten- och avloppsledningar
vid Arkö m. fl. lotsplatser;

nr 161, i anledning av väckt motion
angående utredning av frågan om statsbidrag
åt Svenska sjukhemmet i Paris;

nr 162, i anledning av väckta motioner
om utredning för tillgodoseende av behandlingen
och vården av barn, som fötts
med läpp- och gomdefekter;

nr 163, i anledning av väckta motioner
om anordnande av alkoholistpolikliniker
i landstingens regi;

nr 164, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående finansiering av
mellanriksvägen Enafors—Riksgränsen
—Stjördal;

nr 165, i anledning av väckta motioner
om viss krigsskadeersättning till
Mattias Forslund och Vilhelm Kenttä;

nr 166, i anledning av väckta motioner
om ersättning åt elektrikern J. F. Öberg
för skada, uppkommen under militärtjänstgöring; -

11 november

nr 167, i anledning av väckta motioner
om pension åt Frans Herman Lindgrens
änka; samt

nr 168, i anledning av väckta motioner
om pension åt f. d. ämneslärarinnorna
vid Sigrid Rudebecks skola i Göteborg,
Elsa Helgesson och Ester Ullman;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Sydafrikanska
unionen för undvikande av dubbelbeskattning
och förhindrande av skatteflykt
beträffande inkomstskatter; samt

nr 55, i anledning av väckta motioner
angående vissa åtgärder till stöd åt den
svenska fruktodlingen;

första lagutskottets utlåtande nr 39, i
anledning av väckta motioner angående
omprövning av gällande bestämmelser
för kyrkas upplåtande vid jordfästning
i annan ordning än svenska kyrkans;
ävensom

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 33, med anledning av väckt motion
om inventering av vattendrag lämpliga
för produktion av vandringsfisk,
m. m.;

nr 34, med anledning av väckta motioner
om beredande åt lantmannaskolorna
av tillgång till skog för praktisk
undervisning i skogsbruk; samt

nr 35, med anledning av väckt motion
om utredning för främjande av samarbete
mellan enskilda skogsägare för ett
rationellt skogsbruk.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.02.

In fidem
G. Il, Berggren

Nr 27

Tisdagen den 15 november 1955

Tisdagen den 15 november

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 8 och
den 9 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 359,
till Konungen angående val av en fullmäktig
i riksgäldskontoret med suppleant; dels

ock till riksdagens förordnanden:

nr 360, för herr Gösta Andersson i
Mölndal att vara fullmäktig i riksgäldskontoret;
samt

nr 361, för herr Gösta Netzén att vara
suppleant för en fullmäktig i riksgäldskontoret.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Under hänvisning till närslutna läkarintyg
får jag vördsamt anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet från och med
den 10 november 1955 tills vidare.

Kyrktåsjö den 10 november 1955

Carl U. Olsén

Härmed intygas, att riksdagsman C. U.
Olsén, Kyrktåsjö, på grund av sjukdom
(korsryggsreumatism) är sjukskriven fr.
o. m. den 10 november 1955 och tills vidare.

Hoting den 10 november 1955

Hans Brismark,
provinsialläkare

På gjord proposition bifölls ansökningen
för den tid, varunder herr Olsén
på grund av den i läkarintyget angivna
sjukdomen vore förhindrad att deltaga i
riksdagsarbetet.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 160—168, bevillningsutskottets
betänkanden nr 54 och
55, första lagutskottets utlåtande nr 39
samt jordbruksutskottets utlåtanden nr
33—35.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:
nr 571, av herr Franzén,
nr 572, av herr Franzén och herr Larsson,
Nils Theodor,

nr 573, av herr Persson, Johan, m. fl.,
nr 574, av herr Weiland m. fl.,
nr 575, av herrar Ohlon och Svärd,
nr 576, av herr Ohlon m. fl.,
nr 577, av herr Ewerlöf in. fl.,
nr 578, av herr Ewerlöf m. fl., samt
nr 579, av herr Wehtje och herr Ohlsson,
Ebbe,

alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om
investeringsavgift för år 1956, m. m.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.04.

In fidem
G. H. Berggren

Onsdagen den 16 november 1955

Nr 27

Onsdagen den 16 november

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Herr Bergvall anmälde, att han åter infunnit
sig vid riksdagen.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare

Med stöd av bifogade läkarintyg anhåller
jag härmed vördsamt om ledighet
från riksdagsarbetet under den återstående
delen av innevarande årets höstsession.

Borås den 15 november 1955

B. A. Nilsson

Härmed intygas, att riksdagsman B.
A. Nilsson, Borås, på grund av hjärt- och
njursjukdom är oförmögen att deltaga i
riksdagsarbetet under återstående delen
av innevarande årets höstriksdag.

Borås den 14 november 1955

C. Grill
Lasaretlsläkare

Den begärda ledigheten beviljades.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner:
nr 571, av herr Franzén,
nr 572, av herr Franzén och herr
Larsson, Nils Thcodor,

nr 573, av herr Persson, Johan, in. fl.,
nr 574, av herr Weiland m. fl.,
nr 575, av herrar Ohlon och Svärd,
nr 576, av herr Ohlon m. fl.,
nr 577, av herr Ewerlöf m. fl.,
nr 578, av herr Ewerlöf m. fl., samt
nr 579, av herr Wehtje och herr
Ohlsson, Ebbe, alla i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om investeringsavgift för år
1956, m. m.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 160, i anledning av
väckt motion om inläggande av vattenoch
avloppsledningar vid Arkö m. fl.
lotsplatser, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Ang. statsbidrag åt Svenska sjukhemmet i
Paris

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 161, i anledning av väckt motion
angående utredning av frågan om statsbidrag
åt Svenska sjukhemmet i Paris.

I en inom andra kammaren av herr Johanson
i Västervik m. fl. väckt motion
(II: 401) hade hemställts, att riksdagen
måtte uppdraga åt Kungl. Maj:t att låta
utreda frågan om statsbidrag åt Svenska
sjukhemmet i Paris.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att motionen 11:401 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr HUSS (fp):

Herr talman! Det gäller här ett anslag
till Svenska sjukhemmet i Paris, och det
är motiveringen för avstyrkandet av bifall
till denna framställning som ger
mig anledning att säga några ord.

Statsutskottet hävdar i likhet med medicinalstyrelsen,
att man skall hålla på
principen, att varje land skall svara för
erforderlig omvårdnad av dem som uppehåller
sig inom dess gränser, oavsett
nationalitet. Det är naturligtvis i teorien
mycket bra — nota bene om landet kan
lämna utlänningarna den sjukvård som
erfordras. Men i själva verket tycks det
förhålla sig så att de svenskar, som kommer
till Paris, har mycket stora svårigheter
att erhålla sjukvård på de franska
sjukhusen, och om de blir patienter där
och får en standard motsvarande den
som bjudes på svenska sjukhus — vilket

Nr 27

Onsdagen den 16 november 1955

Ang. omhändertagande av barn med

de i regel begär — blir kostnaderna
utomordentligt höga. Under sådana förhållanden
måste man fråga sig, om det
inte i detta fall finns den förutsättning
som statsutskottet begär, nämligen att
bidragsgivning av detta slag bör övervägas
endast då skäl av särskild styrka
kan åberopas därför. Utom de kanske
500 eller 1 000 svenska undersåtar, som
mer eller mindre ständigt är bosatta i
Paris, har vi att göra med en mycket
stor svensk turistström. Givetvis inträffar
då och då sjukdomsfall bland dessa
inflyttade och resenärer. Det är av största
betydelse atl Svenska sjukhemmet i
Paris kan fortsätta sin verksamhet, när
det möter så stora svårigheter för de
svenskar som vill anlita den franska
sjukvården. Under sådana förhållanden
hade det synts mig vara rimligt att statsutskottet
hade varit litet mera generöst i
varje fall i sitt principuttalande på denna
punkt. Jag inser förvisso nödvändigheten
att begränsa bidragsgivning av
detta slag. Men åtminstone när det gäller
världsstäderna London, Paris och
Rom bör, om vi där har svenska sjukhem,
en viss subvention från svensk sida
komma i fråga.

Vi bär som bekant inom Norden en
konvention som reciprokt berättigar undersåtar
i de olika nordiska länderna
att åtnjuta vård i de andra länderna,
men någon sådan konvention har vi inte
med Frankrike.

Herr talman! Jag har med det anförda
endast velat säga, att det synes mig,
som om statsutskottet hade bort kunna
åtminstone i princip uttala sig litet mera
positivt i fråga om den relativt anspråkslösa
begäran om statsunderstöd
som Svenska sjukhemmet i Paris har
framställt och som förts vidare genom
motionen. Detta synes mig så mycket
mera berättigat som — enligt vad som
uppges i medicinalstyrelsens utlåtande
— läkarna vid Svenska sjukhemmet
även företar sjukbesök i Paris. Det är
franska läkare som med arvoden är
knutna till sjukhemmet, och det är självklart
av den största betydelse, att svenska
resenärer på detta sätt kan exempelvis
genom generalkonsulatet eller am -

läpp- och gomdefekter

bassaden få läkarvård för någorlunda
hyggligt pris.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr SVÄRD (li):

Herr talman! I vad gäller den synpunkt
herr Huss här har framfört om
en generösare tillämpning av principen
om rätt till sjukhjälp ber jag att få instämma
med herr Huss.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Ang. omhändertagande av barn med läppoch
gomdefekter

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 162, i anledning av väckta motioner
om utredning för tillgodoseende av
behandlingen och vården av barn, som
fötts med läpp- och gomdefekter.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av fru Sjöström-Bengtsson
m. fl. (1:379) och den
andra inom andra kammaren av fru Sjöstrand
m. fl. (11:392), hade föreslagits,
att riksdagen skulle besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om en allsidig
utredning, som syftade till att tillgodose
behandlingen och vården av barn,
som fötts med läpp- och gomdefekter.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionerna I: 379 och II: 392 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON (s):

Herr talman! Jag skall deklarera att
jag egentligen är mycket nöjd med det
utskottsutlåtande som här föreligger.
Det framgår därav att staten redan verksamt
bidragit till vården av dessa barn
dels genom pensionsstyrelsen, dels genom
sjukkassorna. Därjämte har vissa
landsting gett anslag till den del av resekostnaderna
som inte täcks av sjukkassa.
Men i de landstingsområden där sådana
resebidrag inte utgår får föräld -

Onsdagen den 16 november 1955

Nr 27

Om viss krigsskadeersättning till V. Kenttä

rarna själva bekosta resorna, och detta
kan verkligen bli ganska betungande eftersom
det inte så sällan åtminstone
tidvis förekommer tämligen täta och
långa resor.

Emellertid anser jag liksom utskottet
att de initiativ som redan tagits och som
redovisas i utskottsutlåtandet är högst
lovvärda. Men det återstår säkert en hel
del, t. ex. det jag nyss antydde om bidrag
till resor.

I övrigt är jag nöjd, som jag sade,
och jag vill bara uttrycka den förhoppningen
att det intresse som statsmakterna
redan visat för barn med gomdefekter
skall vara så stort, att ett förslag i
ärendet förelägges riksdagen snarast eller,
som utskottet säger, utan dröjsmål.

Det var bara detta jag ville säga.

Häri instämde herr Huss (fp).

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
nu föredragna utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

163, i anledning av väckta motioner
om anordnande av alkoholistpolikliniker
i landstingens regi; och

nr 164, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående finansiering av
mellanriksvägen Enafors—Riksgränsen
—Stjördal.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om viss krigsskadeersättning till V.

Kenttä

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 165, i anledning av väckta motioner
om viss krigsskadeersättning till
Mattias Forslund och Vilhelm Kenttä.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Grym
in. fl. (I: 250) och den andra inom andra
kammaren av herr Larsson i Hedenäset
in. fl. (11:293), hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att anvisa ett belopp

av 38 000 kronor vardera eller det belopp,
som efter prövning bedömdes skäligt,
till Mattias Forslund och Vilhelm
Kenttä i Ylivojakkala by, Alatornio socken,
som bidrag till återuppbyggnaden
av deras i samband med krigshandlingar
hösten 1944 ödelagda hem.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:250 och 11:293 icke
måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade anförts av herrar
Näsgård, Rubbestad och Johansson i Mysinge,
fru Ericsson i Luleå samt fröken
Vinge, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna 1:250 och 11:293,
till Ersättning till Vilhelm Kenttä för
viss krigsskada å tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1955/56 under femte
huvudtiteln anvisa ett anslag av 14 000
kronor.

Herr NÄSGÅRD (bf):

Herr talman! De motioner som har föranlett
detta utskottsutlåtande gäller två
jordbrukare på den finska sidan av Torneälven
vilka emellertid är svenska medborgare.
De fick sina gårdar nedbrända
vid den tyska reträtten hösten 1944, och
i motionerna föreslås nu ersättning till
dem. Motionärerna har begärt gottgörelse
till två personer med avsevärda belopp.
I den reservation som jag har undertecknat
har vi nöjt oss med att yrka
att den ene av dessa båda jordbrukare
som lidit så stora skador skulle få en
ersättning. I motionen hade man begärt
38 000 kr., men vi har föreslagit ersättningen
till 14 000 kronor. Vi har där följt
utskottsmajoritetens motivering, och utskottsmajoritcten,
som följt femte avdelningens
förslag, har ju faktiskt sagt att
det skulle kunna vara berättigat att bevilja
denne Kenttä, som det gäller, en
viss ersättning.

Utskottsmajoriteten säger: »För bedömande
av denna fråga är det av betydelse
att klarlägga huruvida den omständigheten
att nämnda personer är sven -

Nr 27

Onsdagen den 16 november 1955

Om viss krigsskadeersättning till Y. Kenttä

ska medborgare försatt dem i sämre läge
med avseende på ersättning från finskt
håll än om de varit finska medborgare,
som fått sin egendom förstörd genom
ifrågavarande krigshandlingar.» På denna
grund utesluter utskottsmajoriteten
sedan den ene av dessa två jordbrukare
men säger på s. 4 i betänkandet i slutet
av första stycket: »I det hela har
emellertid den uppställda frågan för
Kenttäs vidkommande enligt föreliggande
utredning ansetts böra besvaras jakande.
» Han har alltså fått sämre ersättning
än sina finska kolleger därför att
han var svensk medborgare. Det är att
märka att bägge dessa har bott i Finland
ett trettiotal år men har bibehållit
sitt svenska medborgarskap.

Utskottet har också räknat ut, att om
man skulle bevilja ersättning till Kenttä,
skulle den enligt vissa i ärendet framlagda
bedömningsgrunder kunna beräknas
till 14 000 kronor. Han kan nämligen beräknas
ha erhållit detta belopp mindre
än om han hade varit finsk medborgare.
Vi reservanter har ansett att konsekvenserna
av detta bör vara, att riksdagen
beviljar honom 14 000 kronor som en liten
ersättning för de förluster han har
lidit.

Det framgår av utskottsutlåtandet, att
Kungl. Maj:t avslagit Kenttäs ansökan om
ersättning. Detta hindrar inte riksdagen
att bevilja ersättning, ty Kungl. Maj:t och
finansdepartementet måste i sådana här
fall följa strikta regler, men riksdagen är
inte bunden på samma sätt.

Mera anmärkningsvärt är, tycker jag,
att dessa två fått sina ansökningar avslagna
av den nämnd som handhar den
svensk-tyska clearingen. Den motivering
som likvidationsnämnden har anfört finner
jag ganska märkvärdig. Nämnden har
anfört som motivering för sitt avslag, att
det inte kan anses tillförlitligt styrkt, att
skadegörelsen ej var till följd av krigets
krav oundgängligen nödvändig. Motionärerna
säger — som jag tycker med rätta
— att det nog kan ifrågasättas i vilken
utsträckning ett förstörande av t. ex.
jordbruksredskap var till följd av krigets
krav oundgängligt. Det borde vem som
helst kunna instämma i.

Utskottsmajoriteten säger också, att det
kunde bli svåröverskådliga konsekvenser
om man beviljade ersättning. Jag
skulle dock inte tro att man kan leta upp
många identiska fall, d. v. s. jordbrukare
i Finland, som fortfarande är svenska
medborgare och som har lidit krigsskada
och blivit sämre behandlade än
sina finska kolleger. För övrigt måste
jag säga, att även om det skulle finnas
ytterligare några sådana fall, borde man
i rättvisans intresse även försöka ersätta
dem.

Jag tycker närmast det är en nationell
prestigesak för Sverige att se till att
en svensk medborgare, som råkat ut för
samma olyckor som många finnar råkat
ut för under 1944, inte blir sämre ställd
än en finsk. Sverige hade inte något krig,
och Sverige bör sannerligen ha möjligheter
att betala sådana här skador lika
bra som finnarna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Av motionen i detta
ärende framgår, att dessa båda svenska
medborgare, som fick sina gårdar förstörda
1944, led ekonomisk förlust till
ungefär samma belopp vardera. Mattias
Forslunds förlust har uppskattats till
1 732 000 finska mark och Vilhelm Kenttäs
till ett belopp av 1 791 000 finska
mark. De har alltså båda lidit ekonomisk
skada av ungefär samma omfattning.

Motionernas yrkanden går också ut på
att de båda skall erhålla lika stort belopp,
38 000 svenska kronor var.

För utskottet har det framstått såsom
angeläget att söka få en uppfattning om
huruvida den omständigheten att de var
svenska medborgare hade medfört, att de
hade blivit sämre behandlade av finska
staten än om de hade varit finska medborgare.
Vi har kommit fram till att
Forslund har behandlats precis som om
han hade varit finsk medborgare. Han
har alltså fått ut en brandskadeersättning,
men den var mindre än den ersättning,
som Kenttä erhöll av finska sta -

Onsdagen den 16 november 1955

Nr 27

Om viss krigsskadeersättning till V. Kenttä

ten. Det förhåller sig därför faktiskt på
det sättet, att Kenttä, som reservanterna
nu föreslår skall få ersättning, redan tidigare
har fått en något högre ersättning
än Forslund. Utskottet har då för sin del
ansett att det knappast kunde vara rimligt
att ge Kenttä, som har fått större ersättning
än Forslund, ytterligare ersättning
från svenskt håll.

Vi kan i detta fall inte heller komma
ifrån den principiella sidan av saken.
Det gäller ju inte endast, såvitt vi har
kunnat förstå, huruvida svenska staten
skall gottgöra svenska medborgare som
har lidit skada enbart i Finland, utan
konsekvenserna kan också komma att
dras ut därhän att gälla svenska medborgare
som till följd av kriget har lidit
skada även i andra länder än Finland.
Vi har trott att man här inte kan
dra någon bestämd gräns emellan svenska
medborgare i Finland och svenska
medborgare i annat land, vilka har lidit
skada till följd av krigshandlingar.

Detta är motiven för att utskottet här
har gått på ett avstyrkande av motionerna.
Vi medger gärna, att detta är en
tragisk historia, men vi tror inte att man
skulle skapa någon egentlig rättvisa i
varje fall mellan dessa båda genom att
bifalla reservanternas förslag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr GRYM (s):

Herr talman! I min egenskap av motionär
i denna mycket tragiska fråga ber
jag att få säga några ord. Jag kan fatta
mig mycket kort efter det anförande,
som herr Näsgård i sin egenskap av reservant
här har hållit.

Jag har, herr talman, på mycket nära
håll skådat den synnerligen stora skadegörelse,
som de tyska trupperna förövade
i den finska tornedalsbygden hösten
1914, alltså för elva år sedan. Vi vet ju
alla hur byar brändes och vackra gårdar
förstördes undan för undan; ingenting
skonades; varken kyrkor eller annat.
Till och med hölador, som var spridda
långt ute på ängarna och på fälten,
brände tyskarna ned. Ensligt belägna

gårdar och torp sökte tyskarna upp och
brände utan någon som helst försköning
eller förbarmande. En stor del av de
stackars människor det här gällde fick
ifrån den svenska sidan av gränsälven
se hur deras hem skövlades undan för
undan. En vanlig människa kan inte förstå
att dessa bestialiska härjningar var
militärt nödvändiga. Det var ren desperation
och förstörelselusta och ingenting
annat. Det är faktiskt den enda förklaring
man kan finna till dessa förstörelser.

Även de i motionerna här omnämnda
personerna, Forslund och Kenttä, två
svenska medborgare, råkade bli offer för
den tyska krigsmaktens härjningar i
finska Tornedalen. En stor del av deras
livsverk gick upp i rök på några timmar.
Att Forslund och Kenttä var svenska
medborgare var just anledningen till
att de inte fick krigsskadeersättning svarande
mot vad som kommit finska medborgare
till del. Som här har omnämnts
erhöll Kenttä ett visst belopp, 289 000
Fmark, medan Forslund, som erhöll en
försäkring på 68 000 Fmark, inte fick
någon som helst krigsskadeersättning.
Och, det måste vi komma ihåg, under
krigstiden stod finska mark synnerligen
lågt i kurs, varför dessa belopp inte var
mycket att bygga på.

De finska myndigheterna värderade
skadorna på Forslunds egendom till
1 732 000 finska mark och på Kenttäs
egendom till 1 791 000 finska mark. Alla
deras försök att från finskt håll få ytterligare
skadeersättning har varit förgäves.
I den svåra belägenhet, vari Forslund
och Kenttä råkat, har de sedan
även hänvänt sig till de svenska myndigheterna,
t. o. m. till Kungl. Maj:t, med
begäran om bistånd. Hittills har de inte
heller från svenskt håll fått någon ersättning.
Det har blivit avslag på deras
framställning, huvudsakligen byggt på
formella skäl och ingenting annat.

Nu har några ledamöter i båda kamrarna
motionerat i ärendet och vädjat
till riksdagen om hjälp till dessa två
svensk-finländare. Vi har inte ansett oss
kunna sitta med armarna i kors, ty det
har för oss varit en lijärtesak att försöka
bättra där det har brustit. Statsutskottet

Nr 27

Onsdagen den 16 november 1955

Om viss krigsskadeersättning till V. Kenttä

bär ledsamt nog hemställt, att motionen
icke må av riksdagen bifallas. Utskottsmajoriteten
har försökt klarlägga, huruvida
den omständigheten att Forslund
och Kenttä är svenska medborgare försatt
dem i ett sämre läge från finskt
håll än om de varit finska medborgare,
som fått sin egendom förstörd genom
ifrågavarande krigshandlingar. Statsutskottet
har sagt, att för Forslunds del
måste denna fråga besvaras nekande.
Men, ärade ledamöter av statsutskottet,
nog måste väl ändå denna inställning
bero på ett misstag. Såvitt vi motionärer
har oss bekant — våra motioner
bygger på fakta — har Forslund utöver
brandförsäkringsbeloppet 68 000
Fmark inte fått en enda mark i krigsskadeersättning.
Detta är fakta och
ingenting annat.

Det må nu förhålla sig hur som helst
med denna sak, men jag kommer under
alla förhållanden att närmare undersöka
saken, och om jag efter denna undersökning
finner anledning att återkomma
till riksdagen med en motion beträffande
Forslund, så kommer jag givetvis att
göra detta.

Beträffande Kenttä har utskottet kommit
till det resultatet att han har erhållit
drygt 14 000 kronor mindre än om
han skulle ha varit finsk medborgare.
Jag kommer nu inte att yrka bifall till
motionerna men väl till reservationen.

Nu säger utskottet att Kenttä och Forslund
»icke torde vara de enda svenska
medborgare som åsamkats egendomsförluster
genom krigshandlingar under det
andra världskriget — i Finland eller annorstädes».
Ja, det erkänner jag, men är
det ändå inte så att riksdagen för sin
del prövar de olika framställningarna
från fall till fall, och finns det sedan anledning
att hjälpa en nödställd såsom
t. ex. i detta fall, bör väl riksdagen göra
det. Jag tror heller inte att ett bifall till
reservationen skulle medföra så svåröverskådliga
konsekvenser som statsutskottets
majoritet vill göra gällande.

Ärade kammarledamöter! Som jag redan
sagt är detta en hjärteangelägenhet
och en samvetssak för oss motionärer,
och jag anser att det är samvetssak även

för första kammaren och hela riksdagen
att bistå dessa nödställda. Nog kan vi väl
för en gångs skull låta formella hinder
falla. Det gäller här ett humanitärt krav
på mänsklig rättvisa och ingenting annat.
Jag vädjar enträget till kammarens ledamöter
att gå på reservanternas linje.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation, som avgivits av herr
Näsgård in. fl.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Herr Grym säger att han
inte kan förstå att de uppgifter, som
statsutskottet har fått, kan vara riktiga,
nämligen att finska medborgare som
åsamkats egendomsförluster genom krigshandlingar
icke erhållit någon skadeersättning
utöver brandförsäkringen. Jag
kan härom inte säga annat än att det
är den upplysning som utskottet har fått.

I reservationen yrkas nu att Kenttä
skall erhålla visst belopp, men däremot
icke Forslund. Herr Grym sade sig ämna
senare återkomma med en ny motion
om ersättning till Forslund när ytterligare
undersökning om hans ersättningskrav
blivit verkställd. Jag undrar då, om
det inte är klokast att nu följa utskottsmajoritetens
förslag, d. v. s. att inte bifalla
den i år väckta motionen i någon
del, således varken beträffande Forslund
eller Kenttä. Riksdagen får då senare tillfälle
att pröva ersättningsfrågorna för
båda i ett sammanhang mot bakgrunden
av de upplysningar som kan framkomma
vid den fortsatta undersökningen av
Forslunds fall. Det vore enligt min uppfattning
olämpligt att nu tillerkänna den
ene av dessa båda människor, d. v. s.
Kenttä, som redan erhållit 289 000
Fmark, ytterligare 14 000 svenska kronor,
medan däremot Forslund, som blott fått
en mindre brandskadeersättning, inte
skulle erhålla någon hjälp alls.

Jag vidhåller därför, herr talman, mitt
yrkande.

Herr NÄSGÅRD (bf):

Herr talman! Jag är något förvånad
över herr Sundelins yttrande denna
gång när han vill likställa de två per -

Onsdagen den IG november 1955

Nr 27

Ang. ersättning åt J. F. Öberg för skada under militärtjänstgöring

soner som det här gäller. Utskottsmajoriteten
skriver ju, såsom jag redan läst
upp: »I det hela har emellertid den
uppställda frågan» — alltså huruvida
de blivit sämre behandlade därför att
de är svenska medborgare — »för
Kenttäs vidkommande enligt föreliggande
utredning ansetts höra besvaras jakande.
» Utskottsmajoriteten är alltså
fullt på det klara med att denna fråga
för Kenttäs del är klarlagd. Utskottet
har också räknat ut att han erhållit
drygt 14 000 kronor mindre därför att
han är svensk medborgare än om han
hade varit finsk medborgare. Jag kan
inte förstå att herr Sundelin, som förut
som representant för utskottsmajoriteten
har underkänt det andra skadeståndsanspråket,
nu vill på detta stadium
jämställa de båda ersättningsframställningarna.
Om motionärerna till
nästa år kan förebringa ny utredning
i det andra fallet, så må det vara en
sak för sig, men fallet Kenttä tycker
jag är så pass klarlagt att riksdagen bör
kunna bifalla den av mig m. fl. avgivna
reservationen.

Efter härmed slutad överläggning gjorde
herr talmannen jämlikt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det under behandling
varande utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Näsgårcl begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 165, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Näsgård begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 63;

Nej — 53.

Därjämte hade 13 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. ersättning åt J. F. Öberg för skada
under militärtjänstgöring

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 166, i anledning av väckta motioner
om ersättning åt elektrikern J. F.
Öberg för skada, uppkommen under militärtjänstgöring.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Lage
Svedberg m. fl. (1:67) och den andra
inom andra kammaren av herr Åkerström
m. fl. (11:91), hade hemställts,
att riksdagen måtte medge, att till elektrikern
John Frithiof Öberg skulle för
skada, uppkommen under militärtjänstgöring
den 29 augusti 1951, enligt reglerna
i militärersättningsförordningen
utgå dels sjukpenning för tiden den 18
januari 1953—den 17 januari 1955, dels
ock ersättning för tid därefter, så länge
Öberg vore arbetsoförmögen eller hans
arbetsförmåga vore nedsatt, med belopp,
som för var tid skulle fastställas av riksförsäkringsanstalten
eller försäkringsrådet
efter prövning i vanlig ordning av
ersättningsbeloppens storlek.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, i anledning av motionerna
1:67 och 11:91, medgiva, att
till John Frithiof Öberg, Robertsfors,
finge från anslaget till Diverse pensioner

Nr 27

Onsdagen den 16 november 1955

Ang. ersättning åt J. F. Öberg för skada
och understöd m. m. utbetalas ett engångsunderstöd
av i ett för allt 3 000
kronor.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Även om vi motionärer
har anledning att tacksamt notera den
välvilja motionerna rönt i det ärade
statsutskottet, kvarstår fortfarande frågan:
Har vi i vårt land det försäkringsskydd
som är nödvändigt för våra värnpliktiga,
när de under fredstid fullgör
en tvångskommendering i militärtjänst
och råkar ut för olycksfall?

Det fall, som vi motionärer förelagt
riksdagen för prövning, gäller en värnpliktig
vid namn Öberg, som fullgjorde
repetitionsövning hösten 1951. Han var
den 29 augusti 1951 tillsammans med
sina kamrater kommenderad att riva
en bro på regementets övningsfält. Han
kärrade därvid jord, råkade halka på
den glatta landgången, föll och fick en
skallskada. Öberg själv trodde, att skadan
inte var av den arten, att det var
nödvändigt att rapportera den till regementets
läkare. Inte heller den plutonchef,
som ledde övningarna, medverkade
till att skadan rapporterades, fastän
militärersättningsförordningen ger
klart besked om att skador skall rapporteras.

Vid olyckstillfället hade de värnpliktiga
arbetsbeting. Om betinget kunde
fullgöras på kortare tid än den beräknade,
kunde de se fram mot en tämligen
lång permission över lördagen och söndagen.
Då Öberg blev skadad, placerade
kamraterna honom vid en stockeld; han
kunde inte vidare medverka i arbetet
den dagen. Följande dag gick han ut
till arbetsplatsen med kamraterna, såsom
framgår av intyg som ingivits till
utskottet. Han var dock inte vid sådan
vigör att han kunde arbeta hundraprocentigt.

Emellertid reste Öberg hem på permission
samtidigt som kamraterna. Efter
hemkomsten förvärrades skadan; han
fick kräkningar och kände illamående.
Redan då hade han tydligen blivit drabbad
av en viss minnesförlust och kunde
inte berätta om skadan vare sig för

under militärtjänstgöring
hustrun eller den provinsialläkare som
tillkallades. Denne frågade Öberg om
orsaken, och det är helt naturligt att
han inte kunde konstatera orsakssammanhanget
mellan olycksfallet och sjukdomen,
när den skadade inte själv förmådde
redogöra för det olycksfall han
strax förut varit med om.

Öberg låg hemma några dagar, remitterades
sedan till regementets sjukstuga
och därifrån till lasarettet. Han led fortfarande
av minnesförlust. Skadan hade
inträffat den 29 augusti 1951, och trots
att Öberg blev föremål för en rad undersökningar,
verkställdes röntgenundersökning
först den 26 januari 1952,
varvid röntgenläkaren på lasarettet
konstaterade en skallskada, såsom framgår
av intyg från läkaren, som ingivits
till utskottet.

Riksförsäkringsanstalten tillerkände
Öberg sjukersättning från den 29 augusti
1951 till och med den 31 augusti
1952 på grund av arbetsoförmåga. Därefter
kunde den skadade enligt riksförsäkringsanstaltens
förklaring inte längre
erhålla sjukersättning, utan han erhöll
en livränta baserad på 25 procents
nedsättning av arbetsförmågan. Livräntan
beräknades på grundval av hans
civila inkomst före militärinkallelsen till
1 200 kronor per år, motsvarande fjärdedelen
av 60 procent av den tidigare
civila inkomsten.

Häröver anförde Öberg besvär, och
det föranledde att man tillerkände honom
några dagars sjukpenning, från
den 13 till den 17 januari 1953. Efter
den tidpunkten utgick ingen som helst
ersättning från riksförsäkringsanstalten.
Beslutet motiverades med att den
sjukes kvarvarande men. inte hade orsakssammanhang
med olyckshändelsen;
det skulle möjligen i stället vara fråga
om epileptiska fenomen.

Svårigheterna för Öberg att vinna rättelse
har bidragit till att han undan för
undan måst göra ekonomiska uppoffringar.
Det är eu mycket skötsam man. Därom
vittnar de samstämmiga intyg, som
inlämnats till utskottet från både arbetsgivaren
och arbetskamrater. Punktligheten
i arbetet hade gjort honom till ett fö -

Onsdagen den 16 november 1955

Nr 27

Ang. ersättning åt J. F. Öberg för skada under militärtjänstgöring

redöme för arbetarna inom företaget.
Men som synes fick denne skadade värnpliktige
vidkännas samtliga kostnader
och ekonomiska uppoffringar från den 1
september 1952 till den 1 juli 1955, då
lian tillfrisknat och kunde gå tillbaka till
sitt tidigare arbete. Under den tiden har
emellertid kommunen bekostat hans omskolning
i Älvsbyn från elektrisk montör
för utomhusarbeten till inomhuselektriker.
Kommunen har här satsat drygt
2 000 kronor och dessutom mer än 600
kronor i form av socialhjälp. Den värnpliktige
har offrat sina besparingar, och
hans hustru har måst bidraga till familjens
uppehälle genom alt taga eget arbete
utanför hemmet.

När man lar del av dessa förhållanden,
har man anledning ställa frågan: Har
den nya militärersättningsförordningen,
som riksdagen tog ställning till år 1954
och som är tillämplig från den 1 januari
1955, legat till grund för statsutskottets
bedömande av den fråga det här gäller?
I 3 § 1 mom. av nämnda förordning stadgas,
att Kung], Maj:t har rätt att även ta
hänsyn till tidigare olycksfall och följaktligen
har möjlighet att göra en omprövning
av olycksfall, som skett före
den 1 januari 1955.

Vi har i föreliggande motion hemställt,
att den skadade skulle tillerkännas sjukpenning
på grund av olycksfallet till den
dag då han tillfrisknade och kunde återtaga
sitt civila arbete. Vi ställer därför
frågan: Är det obilligt att en värnpliktig
kräver ett försäkringsskydd under fredstid,
som ger honom möjlighet att bibehålla
den inkomstnivå, som han skulle haft
i sitt civila arbete, om han varit frisk?
Borde inte det försäkringsskydd, som nu
är rådande, göras till föremål för eu
snabb och skyndsam översyn? När en
värnpliktig inkallas att fullgöra sin medborgerliga
skyldighet via den tvångskominendering,
som äger rum vid repetitionsövningar,
tycker man att han också
borde beredas ett fullgott försäkringsskydd.
För det fall att en värnpliktig under
fredstid råkar i olycka bör samhället
ansvara för de ekonomiska sviter, som
därav kan uppstå. Vi anser att det är bil -

ligt och rättvist, att så sker. Vi motionärer
har därför också pekat på just den
omständigheten och vädjat till riksdagen
att ge ett bestämt uttryck för nödvändigheten
att inte den värnpliktige pålägges
en sådan ekonomisk börda, som i detta
fall har skett. Det kan inte heller vara
riktigt — även om man tar hänsyn till
den välvilja, som. utskottets utlåtande ger
uttryck åt — att den värnpliktige, som
det här är fråga om, skall tillerkännas
endast 3 000 kronor, då enbart den skyldighet,
han har mot sin hemkommun, rör
sig om väsentligt större belopp. Även om
den värnpliktige tillerkiinnes sjukpenning
på grund av olycksfallet, går han
miste om skillnaden mellan sjukpenningen
och den inkomst, som han skulle ha
åtnjutit, om han haft sin hälsa hundraprocentigt
i behåll.

När man diskuterar och för till torgs
nödvändigheten av ett hundraprocentigt
försäkringsskydd, kan också den frågan
ställas: Vad hjälper det den värnpliktige,
om en läkare enligt de givna bestämmelserna
anser att en skallskada endast reducerar
arbetsförmågan med 25 procent,
därest han inte har möjlighet att sälja de
75 procent han har kvar av arbetsförmågan? Jag

är övertygad om att detta inte är
ett enstaka fall när det gäller de militärskadade.
Tvärtom hör man ofta, att det
ute i landet varit fråga om att bedöma
likartade fall. Riksdagen har ju många
gånger givit uttryck åt sin humanitära
känsla i sådana här frågor. Vi hade senast
föregående höst ett fall av detta
slag från Värmland.

I motionen hemställes, att riksdagen
skall medge, att Öberg erhåller ersättning
enligt reglerna i militärersättningsförordningen
och att riksförsäkringsanstalten
eller försäkringsrådet skall fastställa
det belopp, som han skäligen borde kunna
erhålla.

Herr talman! Med denna motivering
ber jag att få hemställa om bifall till de
motioner, som ligger till grund för utskottets
utlåtande, nämligen nr 67 i första
kammaren och 91 i andra kammaren.

Nr 27

Onsdagen den 16 november 1955

Ang. ersättning åt J. F. Öberg för skada

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Det tillkommer inte riksdagen
att på det här sättet sätta sig till
doms över försäkringsrådet, som ju är
den instans som har att avgöra dylika
frågor i den slutliga omgången.

När statsutskottet föreslagit en engångsersättning
till Öberg, har utskottet
i huvudsak räknat med att detta skulle
vara en ersättning för den livränta, som
drogs in den 17 januari 1953, och alltså
täcka detta livräntebelopp fram till den
1 juli i år, då Öberg har kunnat börja sitt
arbete igen. Beloppet är avrundat, så att
livräntebeloppet egentligen blir 100 kronor
i månaden fr. o. m. den 1 januari
1954 t. o. m. den 30 juni 1955. Det är
alltså det livräntebelopp, som försäkringsrådet
fastställt på grund av läkarintyg
beträffande nedsättningen i arbetsförmågan.

Vidare kan nämnas att Öberg tidigare
arbetat såsom linjeelektriker. Enligt de
upplysningar, som vi inom utskottet har
fått, har lönen till en linjeelektriker utgått
med omkring 4 kronor per timme
inklusive ackordstillägg och för en installationselektriker
-—- Öberg arbetar för
närvarande såsom installationselektriker
— till 4: 50 kronor per timme inklusive
ackordstillägg. Öberg har alltså genom
omskolningen, som enligt vad som upplysts
ägt rum under kommunens medverkan,
blivit i tillfälle att få något bättre
löneförmåner än om han hade fortsatt
i det förra yrket som linjeelektriker. Det
har också upplysts, att Öberg nu skulle
vara fullt återställd. Man kan därför räkna
med att han i fortsättningen, om ingenting
oförutsett inträffar, skulle ha möjlighet
att få den arbetsinkomst han nu
har.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Den omsorg, som läkarna,
riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet
visar om statens ekonomi i
sådana här sammanhang, anser jag för
min del vara mycket prisvärd, och det
är naturligtvis ingen anledning från riksdagens
sida att rasera de grunder, på vil -

under militärtjänstgöring
ka de fotar sina utlåtanden. Men under
behandlingen av dessa ärenden och kanske
framför allt vid behandlingen av den
nya yrkesskadeförsäkringslagen och i
samband med höjningen av ersättningarna
för de militära skadorna fick vi nog
allesammans ett ganska bestämt intryck
av att dessa tre institutioner — läkarna,
riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet
— bedömt dessa militära skador,
liksom i många fall de s. k. civila yrkesskadorna,
alltför restriktivt.

Jag är övertygad om att det inte finns
någon ledamot av denna kammare som
inte stött på ett eller flera fall, där man
blivit mer eller mindre upprörd över, jag
kan säga den hårdhet som i detta sammanhang
lagts i dagen. Gång efter annan
träffar man på sådana fall, där någon
skadats under värnpliktstjänstgöring och
lidit stora personliga förluster. I vissa
fall har vederbörande kanske fått en tillfällig
ersättning eller en livränta, men
inte i något fall träffar man på att han
fått denna ersättning fullt ut. Och dock
är det här inte fråga om en tjänstgöring,
som man tagit på sig frivilligt — det är
inte som när man söker ett arbete var
som helst i den öppna marknaden —
utan det gäller här en sysselsättning, som
man kommenderas till. Man måste göra
det, och om man inte gör det så blir det
påföljd.

Under sådana förhållanden anser jag
att det är rimligt att dessa fall behandlas
på ett mera generöst sätt än vad som
tidigare skett. Det var också detta riksdagen
gav uttryck för, när den under förra
året godtog andra lagutskottets skrivning
beträffande ersättningarna för militärskador.

Jag har tagit till orda av den anledningen,
att jag anser att vi här har en
möjlighet att ge både riksförsäkringsanstalten
och försäkringsrådet en fingervisning
om hur vi vill att dessa myndigheter
skall tolka det yttrande, som riksdagen
godtog förra året. Jag utgår nämligen
från att vi här har ett ur många
synpunkter talande fall, som bör kunna
ge vägledning vid fortsatta bedömanden
av skador, ådragna under militärtjänstgöring.

Onsdagen den 16 november 1955

Nr 27

Ang. ersättning åt J. F. Öberg för skada under militärtjänstgöring

Jag tycker inte att det är riktigt trevligt,
att enskilda riksdagsmän skall behöva,
såsom bär skett år efter år, komma
till riksdagen med dessa ersättningsärenden,
om vilka vi alla kan säga, att det är
rimligt att den skadelidande får ersättning
med hänsyn till de föreliggande omständigheterna.
Trots att vi har den uppfattningen
har de ändå inte fått skälig
ersättning, utan vi låter ofta den värnpliktige
ensam bära sin börda. Det tycker
jag inte är riktigt rätt gjort, och därför
anser jag att herr Svedbergs yrkande
bör bifallas.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Med anledning av det anförande,
som har hållits av herr Sundelin
såsom statsutskottets talesman, vill
jag säga, att Öbergs omskolningstid uppgått
till åtta månader, men när han blev
frisk i slutet av juni i år, återgick han
till sitt gamla yrke. Jag kan naturligtvis
inte därmed påstå, att han är hundraprocentigt
återställd, men han arbetar
för närvarande.

Från Öbergs hemkommun har jag inhämtat,
att hans familj i understöd erhållit
618 kronor 30 öre. Vidare har fattigvårdsstyrelsen
bidragit till Öbergs omskolningskostnader
med 2 752 kronor 13
öre. Öberg är därför skyldig att till kommunen
återbetala sammanlagt 3 370 kronor
43 öre.

Det rör sig här om en värnpliktig, som
till följd av olycksfall under militärtjänstgöring
tvingats att förbruka sina
sparmedel. Hans hustru har genom eget
arbete fått sörja för att familjen kunde
draga sig fram under tiden. Jag utgår
från att statsutskottet enhälligt varit av
den uppfattningen, att det är nödvändigt
och billigt att ge Öberg det ekonomiska
stöd, som är erforderligt, och en
sådan uppfattning står i enlighet med
riksdagens ställningstagande vid omarbetningen
av militärcrsättningsförordningen.
Man kan under dessa förhållanden
med fog ställa sig frågan: Skall verkligen
en värnpliktig, som åsamkas skada
under en tvångskommcndering, själv behöva
bära de ekonomiska följderna där -

av? Jag vädjar till riksdagen att i dag, på
samma sätt som skedde vid behandlingen
av värmlandsfallet, ge till känna, att
samhället är berett att medverka till att
lätta bördan för en värnpliktig, som
åsamkats skada under militärtjänstgöring.

Jag vidhåller därför, herr talman, mitt
tidigare yrkande.

Herr WERNER (bf):

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att kraftigt understryka de kritiska synpunkter
som anförts mot försäkringsrådets
och andra myndigheters restriktiva
behandling av ärenden rörande ersättning
till värnpliktiga, som skadats i militärtjänst.

Det rör sig här om medborgare, som
tages i anspråk för en riskfylld tjänstgöring
och som skadas under fullgörande
av en obligatorisk tjänst. Det är under
dessa förhållanden otillfredsställande,
att en sådan värnpliktig, sedan han
har skadats, icke kommer i åtnjutande
av ett tillräckligt ekonomiskt skydd under
en kanske livslång invaliditet och
bestående minskad arbetsförmåga.

I fjol hade jag anledning att på olika
sätt påtala dessa brister, och jag efterlyste
i en motion rörande ersättning till
en person, som skadats under militärtjänstgöring,
lämpliga åtgärder. I det fallet
hade den skadevållande av högsta
domstolen ålagts att betala skadestånd
till belopp som kunde komma att uppgå
till mellan 100 000 och 200 000 kronor.
Den skadevållande saknade emellertid
möjlighet att betala skadeståndet, och
den skadade hade därför inte möjlighet
att utfå någon ersättning. T min motion
påtalade jag kraftigt den uppenbara
brist, som ligger däri att det inte finns
ett med ett försäkringsskydd likartat
skydd för värnpliktiga, som ger ekonomisk
trvggliet åt dessa värnpliktiga, som
skadas i unga år och under sin återstående
livstid får bära bördan av invaliditet.

Jag måste ännu en gång betona, att
militärcrsättningsförordningen tydligen
inte tillämpas på ett sådant sätt, att hit -

Nr 27

Onsdagen den 16 november 1955

Ang. ersättning åt J. F. Öberg för skada
tills rådande missförhållanden på ett
nöjaktigt sätt bringas ur världen.

Med anledning av herr Elowssons anförande
vill jag hänvisa till ytterligare
ett fall, där en numera medelålders tidigare
värnpliktig erhållit en livränta
-—- den uppgick till 1 200 kronor — på
grund av en skada som han ådrog sig
år 1929. För ett par veckor sedan uppsökte
han mig och visade att denna ersättning
hade nedsatts till 600 kronor
eller 50 kronor i månaden. Det var således
inte nog med att ersättningen
minskat i värde på grund av penningvärdets
fall, utan beloppet hade även
kraftigt reducerats. Mannen, som har familj,
hade skadats på sådant sätt att han
inte kunde utföra tungt kroppsarbete.

Jag hoppas att de anföranden, som
här har hållits, skall komma till vederbörandes
kännedom såsom en riksdagens
opinionsyttring och övervägas både
inom regeringen och inom den sektion
av riksförsäkringsanstalten som har
att handlägga sådana ersättningsfall. Jag
kan inte annat än mycket bestämt instämma
med motionären, då han gör gällande
att det måste skapas en bättre sakernas
ordning när det gäller ersättning
åt i militärtjänst skadade.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Jag begärde ordet i anledning
av herr Elowssons anförande.

Herr Elowsson ansåg att riksdagen
här borde visa sig mera generös än man
varit senast från riksförsäkringsanstaltens
och försäkringsrådets sida. Ja, om
det förslag, som statsutskottet nu framlagt,
bifalles av riksdagen, så har väl
riksdagen varit mera generös än försäkringsrådet.
Utskottet föreslår att Öberg
skall få en ersättning som motsvarar
livränta under den tid då han enligt
riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet
inte hade rätt till någon livränta.
Jag tycker alt detta är rätt generöst.
Det är klart att man kan vara ännu mera
generös, men då försäkringsrådet tidigare
bestämde livräntans belopp, skedde
det ju i enlighet med de gällande reglerna
och med stöd av läkarintyg angå -

under militärtjänstgöring
ende graden av nedsättning i arbetsförmåga.

Herr HUSS (fp):

Herr talman! Riksdagen har, såsom
herr Elowsson framhöll, i år antagit
ändringar i militärersättningsförordningen,
som är av den natur, att om
ifrågavarande olycksfall hade inträffat
nu, så hade ingen tvekan förelegat om
att den skadade haft full rätt till ersättning.

Detta fall är såvitt jag förstår särskilt
ömmande därför att det var fråga om
ett olycksfall, vid vilket vederbörande
drabbades av en svår hjärnskakning och
minnesförlust, vilket gjorde att han själv
inte kom ihåg att han hade blivit skadad
och på den grund inte kom till ordentlig
läkarundersökning förrän efter en
veckas förlopp och till ordentlig röntgenundersökning
förrän efter fem månaders
förlopp.

Med hänsyn till dessa omständigheter
är jag för min del benägen att ansluta
mig till herr Svedbergs yrkande om full
ersättning, och jag gör det i medvetande
att handlingarna i målet otvetydigt
talar för att det samband mellan skadan
och symptomen, som man har ansett
icke föreligga efter början av år
1953, dock otvivelaktigt föreligger i belysning
av de nyare undersökningar
som har företagits.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Det förhåller sig ju på
det sättet att det här fallet har komplicerats
därigenom att personen i fråga
förlorade minnet. Hade han inte gjort
det, utan han i vanlig ordning hade blivit
underkastad läkarbehandling och
därvid fått redogöra för hur han blivit
skadad och var han kände av skadorna,
då hade han fått den ersättning som
motionärerna nu anser att han bör få.
Frågan är då naturligtvis: Skall vi inte
bry oss om detta att mannen förlorade
minnet, bör vi inte ta någon som helst
hänsyn till detta? Jag kan inte inse
att enbart den omständigheten, att

Onsdagen den 16 november 1955

Nr 27

Ang. ersättning åt J. F. Öberg för skada under militärtjänstgöring

skadan var av den arten att den skadade
förlorade minnet, bör bli bestämmande
för frågan, om ersättning skall utgå eller
inte. Nu har utskottet inte tagit hänsyn
till denna omständighet, utan i stället
följt en mall, som väl antagligen rekommenderats
av riksförsäkringsanstalten
eller försäkringsrådet. Och jag kan
förstå utskottet, när det gjort det. Men
frågan är: Är detta riktigt? Jag kan inte
finna att det är det. Därför bör riksdagen
nu se till att saken blir rättad.

Om jag inte tröttar kammaren, skulle
jag kanske få redogöra för ett annat
fall, som gällde, huruvida en person som
färdats från sitt arbete, skulls få ersättning.
Även det var mycket komplicerat.
Bestämmelserna brukar ju tillämpas på
det sättet att om vederbörande skadats,
innan han stigit över tröskeln till sitt
hem, får han ersättning, men om han
kommit innanför tröskeln får han inte
ersättning. Den det gällde kom från sitt
arbete, och han hade farit den lagliga
vägen; därom var det ingen tvist. När
han kom på tröskeln till sitt hem, möttes
han av sin hund, som i glädjen hoppade
upp mot honom så att han föll
omkull och bröt ena benet. Bröt han
benet utanför tröskeln eller innanför
tröskeln? Det var den frågan som man
hade att ta ställning till.

Det uppstår många sådana tvistiga
fall, och det kan vara rätt svårt för riksförsäkringsanstalten
och försäkringsrådet
att träffa rätt. Jag vill inte bestrida
att att även detta fall kan vara besvärligt,
men jag menar att för oss, som har
allt det material framför oss, som vi behöver
för att bedöma saken, bör det vara
ganska klart, att det är rättvist att mannen
får denna ersättning.

Herr NORMAN (s) :

Herr talman! Jag anser nog att jag bör
påpeka för kammarens ledamöter, att vi
på grund av de yrkanden som föreligger
slår inför elt mycket betydelsefullt principiellt
avgörande. Vi har ju vid flera tillfällen
haft sådana här frågor uppe, och
riksdagen har mot en del ledamöters invändningar
ansett sig kunna bevilja den

2 Förslå kammarens protokoll 1955. Nr 27

ersättning som skulle ha utgått till tiden
för det avgörande som vi har tagit,
om, militärersättningsförordningen hade
gällt. Detta är vad statsutskottet här föreslår
i detta fall. Motionärernas yrkanden
innebär någonting helt annat, vilket
framgår av inledningen till utskottsutlåtandet.
Riksdagen kan naturligtvis mycket
väl, som vi gjort många gånger förr
och som jag tycker är skäligt även i detta
fall, säga att saken är prövad och att
vi inte har någon invändning att göra
mot prövningen på så sätt att vi skulle
anse den felaktig men att vi tycker att
skälighetshänsyn talar för att vi fattar
ett beslut om ersättning i det särskilda
fallet. Men skulle vi bifalla motionärernas
hemställan, innebär väl det att vi
upphäver oss till domare över myndigheterna
och den slutsats som de har kommit
till.

Jag har alla sympatier för att dessa
stackars människor skall få bästa möjliga
hjälp, när de råkat i en sådan här
olycka, men jag vågar inte ta på mitt
ansvar att här stödja ett beslut, så formulerat
som det föreligger i motionerna, ty
det finner jag vara principiellt mycket
betänkligt. Det är med mycket lätt hjärta
som jag följer statsutskottet i dess hemställan
om ett engångsbidrag, men att säga,
att militärersättningsförordningen
skall tillämpas för framtiden, när myndigheterna
har sagt någonting helt annat,
synes mig vara ganska betänkligt.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Motionernas syfte är ju
att ge riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet
möjlighet att ompröva saken
och ge den skadade den ersättning
som, riksdagen i sitt beslut år 1954 har
givit klara direktiv om. Detta kan ju inte
innebära en kritik av den prövning
som ärendet tidigare har fått hos dessa
myndigheter.

Det är klart att det här är fråga om det
olyckliga sammanhanget med att den
skadade har lidit av minnesförlust, såsom
doktor Huss, som iir sakkunnig på
området, har strukit under. I det läkarintyg,
som röntgenläkaren vid lasarettet

Nr 27

Onsdagen den 16 november 1955

Ang. ersättning åt J. F. Öberg för skada under militärtjänstgöring

bär utfärdat och som har bifogats motionen
i bilaga, heter det: Den 26 januari
1952 blev Öberg röntgenfotograferad på
Umeå lasarett. Därvid fann man, enligt
läkarintyg, »en liten stjärnfraktur framtill
i pannbenet, som fortsatte nedåt med
en frakturlinje mot sinus frontalis». I intyget
anföres vidare, att det vore synnerligen
svårt att radiologiskt bedöma en dylik
frakturs ålder, men förklaras på skäl
som utvecklas i intyget, att man måste
»misstänka att frakturen är av sent datum
för att inte säga tämligen färsk».

Det olyckliga är ju, att den skadade
inte kunde förklara för provinsialläkaren,
att han hade varit skadad. Hade han
kunnat det, hade han ju omedelbart remitterats
till lasarettet, och då hade kanske
utgången av bedömningen blivit en
helt annan. Vad vi avsett med motionen
är att få en rättelse därutinnan, att man
tillerkänner den skadade sjukpenning till
den tidpunkt, då han kunde återtaga arbetet.
Detta har skett vid midsommartiden
i år, och följaktligen är det inte fråga
om att ge honom någon livränta i fortsättningen,
utan det är bara fråga om att
ge honom en liten återbäring för både
den psykiska pressen och den ekonomiska
skadan. Riksdagen har ju tidigare tillrättalagt
sådana fall.

.lag förstår herr Normans syn på saken,
men det är ju inte första gången
riksdagen har rättat till sådant och satt
de humanitära synpunkterna över de
rent formella. Vad man åsyftar är att få
till stånd en översyn av försäkringsskyddet
även när det gäller andra fall än fallet
Öberg.

Herr NORMAN (s):

Herr talman! 1 motionen åberopas
vissa vittnesutlåtanden, som, inte var
kända, när frågan prövades av riksförsäkringsanstalten
och försäkringsrådet.
Jag undrar, om inte den riktiga gången
är, att kammaren här följer statsutskottet.
Då får vederbörande en engångsersättning.
Med stöd av detta beslut och
av debatten och de nämnda vittnesmålen
vänder han sig sedan till riksförsäkringsanstalten
för att få ärendet om -

prövat. Då kanske man kan komma
fram till den fulla ersättning som motionärerna
vill ge honom.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Norman, att om motionen bifalles,
kommer ju ersättningen att omprövas
av både riksförsäkringsanstalten och
försäkringsrådet. Det innebär ett klart
direktiv, och då får den skadade den
ersättning som motionärerna anser riktig.
Jag hoppas riksdagen kommer att
besluta så.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! I statsutskottets plenum
var det ingen debatt om detta ärende.
Femte avdelningen var enhällig i sitt
förslag till utlåtande, och det klubbades
igenom. Det är klart, att vi, som tillhör
de övriga avdelningarna, inte hade anledning
att närmare granska vad som
hade föreslagits utöver att vi självfallet
läste igenom utlåtandet. Jag vill bara
med några få ord i anslutning till vad
motionärerna här anfört om att den humanitära
synpunkten skall vara vägledande,
framhålla, att jag inte har någonting
att invända mot denna grundsyn.
Men det är en humanitär gärning för
Sveriges riksdag att se till, att de olyckliga
människor, som det här kan gälla,
blir lika behandlade. Jag fäster rätt stort
avseende vid detta. Med den behandling,
som ärendena nu får, blir det emellertid
inte så, utan om vederbörande
har en bekant som är riksdagsman eller
någon annan förbindelse som kan bevaka
lians intressen, kan hans ärende
komma upp i riksdagen och bli belyst.
Om ärendet då föres fram på ett sådant
sätt, att riksdagen lyssnar, kan det gå
bra. Men de olyckliga människor, som
inte har denna möjlighet, är handikappade.

Därför får vi nog tänka oss för en
liten smula. Regeringsbänken är för
ögonblicket tom, men jag vill vädja
till regeringen, som jag hoppas kommer
att läsa denna debatt, att medverka till

Onsdagen den 16 november 1955

Nr 27

Ang. ersättning åt J. F. Öberg för skada under militärtjänstgöring

en generellt humanare bedömning. Riksdagen
måste emellertid vara försiktig
när den skall sätta sig till domare över
myndigheterna. Vi har mycket svårt för
att tränga in i motiveringarna — i varje
fall har inte jag kunnat göra det i detta
ärende.

Jag bär funnit det angeläget, herr talman,
att i detta skede av debatten föra
fram denna synpunkt. Jag yrkar bifall
till utskottets hemställan.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Herr Svedberg har yrkat
bifall till motionen. Jag tror att det
då finns anledning att något närmare
studera yrkandet i motionen. Motionärerna
hemställer, »att riksdagen måtte
medge att till elektrikern John Frithiof
Öberg skall för skada, uppkommen under
militärtjänstgöring den 29 augusti 1951,
enligt reglerna i militärersättningsförordningen
utgå dels sjukpenning för
tiden den 18 januari 1953—den 17 januari
1955, d e 1 s o c k ersättning för tid
därefter, så länge Öberg är arbetsoförmögen
eller hans arbetsförmåga är nedsatt,
med belopp, som för var tid fastställes
av riksförsäkringsanstalten eller
försäkringsrådet efter prövning i vanlig
ordning av ersättningsbeloppens storlek».

Men det är ju på det sättet, att riksförsäkringsanstalten
och försäkringsrådet
har prövat ersättningsfrågan och beslutat
i den. Om motionen skulle bifallas
här, föreställer jag mig, att det är
mycket ovisst, huruvida den skadade
John Frithiof Öberg över huvud taget har
utsikt att få någon ytterligare ersättning.
Vid bifall till statsutskottets förslag
får han i varje fall en engångsersättning
på 3 000 kronor.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Det var herr Karlsson i
Munkedal som uppkallade mig.

Han sade, att vi bör behandla alla lika.
Det har ju också riksdagen slagit fast i
och med att riksdagen har godkiint militärersiittningsförordningen.
Den förord -

ningen har vederbörande organ att rätta
sig efter. Men i detta fall har ju ärendet
inte behandlats enligt normala regler,
och det sammanhänger med att mannen
förlorade minnet. Han kunde inte säga,
hur det var fatt med honom eller när
eller var han hade blivit skadad. Vi
måste väl ändå medge, att det förändrar
saken och motiverar, att man prövar fallet
på nytt. Det tycker jag är ganska
naturligt.

Herr Norman var ju också inne på att
det enligt hans mening uppenbarligen behövdes
en ny prövning. Han föreslog att
vi skulle anta statsutskottets förslag nu,
och därefter fick motionärerna komma
igen. Men detta är ju i sak detsamma
som att godkänna motionen i dag, eftersom
den ju siktar till att försäkringsrådet
skall ta upp frågan till ny behandling.

För mig kan det vara egalt vilket det
blir. Resultatet blir bara att riksdagen
får behandla saken en gång till, och det
kanhända är nyttigt. Jag har ingenting
emot att ansluta mig till herr Normans
förslag, ty då får denne man i alla fall
de där 3 000 kronorna som statsutskottet
föreslår. Men jag gör detta under den
bestämda förutsättningen att ett bifall
till statsutskottets förslag om de 3 000
kronorna icke får av försäkringsrådet
betraktas så som om man därmed hade
ansett att saken är klar. Det är den på
intet sätt, såsom den i verkligheten ligger
till.

Herr HERLITZ (h):

Herr talman! Jag har inte haft tillfälle
åhöra hela debatten och får därför be
om ursäkt, om det till äventyrs är någonting
som jag missuppfattat eller förbisett.
Jag skall inte heller göra några
principiella utläggningar i saken, därför
att jag helt och fullt kan instämma i de
uttalanden som gjorts här av herr Gustaf
Karlsson. Dessa anknyter i mångt
och mycket till vad jag vid tidigare tillfällen
anfört. Jag vill bara säga några ord
om det yrkande som föreligger i motionen
och som går ut på att riksdagen skulle
besluta att riksförsäkringsanstalten
och försäkringsrådet framdeles skulle be -

Nr 27

Onsdagen den 16 november 1955

Ang. ersättning åt J. F. Öberg för skada

döma vissa uppkommande frågor efter de
och de grunderna. Detta är en alldeles
omöjlig väg, i varje fall vad angår försäkringsrådet.
Detta är en domstol, instituerad
enligt lag, med skyldighet att döma
efter lag och författning, och enligt
ett sådant här beslut av riksdagen i en
anslagsfråga kan försäkringsrådet över
huvud taget inte handla. Jag finner sålunda
att den vägen är alldeles oframkomlig.

Jag har observerat en sak som jag speciellt
har hört åberopas här av herr
Elowsson, nämligen att i detta ärende
föreligger ett alldeles särskilt skäl för
riksdagen att ingripa. Detta skäl är att
den man som det gäller inte fått tillfälle
att meddela upplysningar av avgörande
betydelse för ärendet. Därför har utgången
blivit felaktig. Då menar herr Elowsson,
och andra har sagt detsamma, att i
ett sådant fall är del skäligt att riksdagen
griper in. Får jag lov att fråga:
Är det ingen som har tänkt på att för
sådana lägen har vi i vår rätt en klar
utväg anordnad? Jag vågar inte påstå att
den är framkomlig i detta fall, men det
förvånar mig att jag inte hört den omnämnas.
Man kan nämligen söka resning
i försäkringsrådets beslut, man kan
söka resning i förvaltningsmyndigheters
och särskilda förvaltningsdomstolars beslut.
I detta fall skulle det ske hos
högsta domstolen under åberopande av
de grunder som anges i rättegångsbalken,
t. ex. att omständighet eller bevis, som
ej tidigare förebragts, åberopas och att
dess förebringande sannolikt skulle ha
lett till en annan utgång. Inte vågar jag
döma om hur en sådan resningsansökan
skulle gestalta sig i detta fall — sådant
vågar man inte uttala något om — men
detta är den klara väg som är tänkt för
dylika situationer. Den omständigheten,
att det förekommit ett felaktigt avgörande,
påkallar sålunda inte på något vis
att riksdagen skall gripa in på ett område
som är så i grunden främmande för
dess uppgifter.

I detta anförande instämde herr Velander
(h).

under militärtjänstgöring

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Jag förstår att professor
Herlitz hyser betänkligheter mot att följa
motionen i den del det gäller att i
viss mån återförvisa ärendet till riksförsäkringsanstalten
och försäkringsrådet.
Men den möjlighet som herr Herlitz medgav,
nämligen att söka resning i försäkringsrådets
beslut, innebär en omgång
som det är orimligt att begära att skadade
värnpliktiga eller andra skadade
skall ge sig in på. De klagar över försäkringsanstaltens
beslut, och försäkringsrådet
dömer, och då gives ingen
möjlighet att gå till kungen. Den utvägen
är eliminerad för de skadade.

Det är klart att vi har önskat att försäkringsanstalten
skulle kunna ompröva
ärendet och bevilja sjukersättning till
dess den skadade tillfrisknade. Han har
tillfrisknat i juni månad detta år. Jag har
räknat ut ungefär vilket belopp han skulle
få, med avdrag för det han tidigare
har erhållit. Det blir en sammanlagd
summa för hela tiden av omkring 9 000
kronor. Får han 3 000 kronor, som statsutskottet
här rekommenderar, innebär
det att han inte ens kan betala tillbaka
till kommunen vad denna har förskotterat
i kostnader för omskolning och för
det tillfälliga sociala stöd som man har
tillerkänt honom. Jag menar att statsutskottet
har möjlighet att öka summan,
och jag skulle kunna tänka mig att det
kan vara bättre än ett bifall till motionen
att riksdagen tillerkänner honom ett
belopp på i runt tal 9 000 kronor.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt de därunder
förekomna yrkandena gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet
hemställt samt vidare på bifall till
de i ämnet väckta motionerna; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Svedberg, Lage, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter

Onsdagen den 16 november 1955

Nr 27

given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 166, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifallas de i ämnet väckta
motionerna.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt nans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Svedberg, Lage, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 65;

Nej — 39.

Därjämte hade 22 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

167, i anledning av väckta motioner
om pension åt Frans Herman Lindgrens
änka; samt

nr 168, i anledning av väckta motioner
om pension åt f. d. ämneslärarinnorna
vid Sigrid Rudebecks skola i Göteborg
Elsa Helgesson och Ester Ullman.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 54, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
godkännande av avtal mellan Sverige
och Sydafrikanska unionen för undvikande
av dubbelbeskattning och förhindrande
av skatteflykt beträffande inkomstskatter,
bifölls vad utskottet i detta
betänkande hemställt.

Om stöd åt den svenska fruktodlingen

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 55, i anledning av väckta
motioner angående vissa åtgärder till
stöd åt den svenska fruktodlingen.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande av utskottet till behandling
i ett sammanhang upptagna motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:133 av
herr Karl Persson in. fl. och II: 170 av
herr Hansson i Skegrie m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att
tillverkning och försäljning av ciderdrycker
med en allcoholhalt av högst 2,8
viktprocent skulle få äga rum enligt de
regler, som gällde för maltdycker; samt

2) de likalydande motionerna 1:134
av herr Fritiof Karlsson m. fl. och II: 157
av herr Jansson i Benestad m. fl., vari
hemställts, att riksdagen i överensstämmelse
med motionernas syfte måtte besluta
att hos Kungl. Maj:t begära utredning
och förslag snarast möjligt rörande
skattefrihet för läskedrycker, som innehölle
must, tillverkad av svenska äpplen,
eller, därest så befunnes lämpligt, annat
stöd åt framställningen av sådana drycker.

Utskottet hade i det nu förevarande betänkandet
på anförda skäl hemställt,

1) att de likalydande motionerna I:

133 av herr Karl Persson m. fl. och II:
170 av herr Hansson i Skegrie m. fl. angående
rätt att tillverka och försälja ciderdrycker
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd; samt

2) att de likalydande motionerna I:

134 av herr Fritiof Karlsson m. fl. och
II: 157 av herr Jansson i Benestad m. fl.
om skattefrihet för läskedrycker, som innehåller
must av svenska äpplen, m. in.,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Velander, Kollberg, Nilsson
i Svalöv och Stenberg, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,

Nr 27

Onsdagen den 16 november 1955

Om stöd åt den svenska fruktodlingen
att Kungl. Maj:t ville — i anslutning till
innehållet i de likalydande motionerna I:
133 av herr Karl Persson m. fl. och II:
170 av herr Hansson i Skegrie m. fl. samt
de likalydande motionerna I: 134 av herr
Fritiof Karlsson m. fl. och II: 157 av
herr Jansson i Benestad m. fl. — i proposition
till nästkommande års riksdag
framlägga förslag till ändrade bestämmelser
angående tillverkning, beskattning
och försäljning av ciderdrycker, framställda
av svensk frukt, samt läskedrycker,
innehållande must, tillverkad av
svenska äpplen;

II) av herrar Werner, Niklasson och
Larsson i Luttra, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av de likalydande motionerna
I: 133 av herr Karl Persson m. fl. och
II: 170 av herr Hansson i Skegrie m. fl.
samt de likalydande motionerna I: 134
av herr Fritiof Karlsson m. fl. och II: 157
av herr Jansson i Benestad m. fl., i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om
skyndsam utredning och förslag till 1956
års höstriksdag i syfte att verksamt underlätta
tillverkning och avsättning av
sådana fruktmuster och av sådana ciderdrycker
med låg alkoholprocent, som
framställts av svensk frukt.

Herr VELANDER (h):

Herr talman! Åtskilliga frågor rörande
ciderdrycker samt läskedrycker, innehållande
must av svenska äpplen, har
under de senaste åren i olika sammanhang
ställts under diskussion här i riksdagen.
Denna diskussion har understundom
varit rätt livlig. Anledningen därtill
är icke långsökt. Det räcker med att
konstatera, att den inhemska fruktodlingen
haft att kämpa med undan för
undan allt större svårigheter, delvis betingade
av konkurrensen från utlandet.
Våra vikttullar har genom den ständigt
fortgående penningvärdeförsämringen
förlorat mycket av sin effekt, samtidigt
som den svenska fruktodlingen ökat i
utomordentligt rask takt. Åtgärder av betydelse
från statsmakternas sida till stöd -

jande av denna fruktodling eller befordrande
av dess avsättningsmöjligheter
har låtit vänta på sig. Förslag, som i sådant
hänseende framkommit, har på sina
håll utlöst en i många fall negativ
inställning. Det föreliggande utskottsbetänkandet
kan sägas utgöra ett exempel
därpå. Att man, om man vill, kan nå
positiva resultat, bär den proposition
vittne om, som har framlagts för riksdagen
för kort tid sedan angående vissa
tullkoncessioner jämte därav föranledda
ändringar i gällande tulltaxa. Den
går ut på en utvidgning av den s. k.
skyddsperioden för äpplen samt en icke
obetydlig höjning av tullen för äpplen
och päron. Jag känner mig mycket angenämt
berörd av att denna proposition
givits det innehåll, som jag här har
antytt.

Såsom känt hänföres cidern enligt
gällande bestämmelser till vin, därest
alkoholhalten överstiger 2,25 volymprocent,
och får den sålunda tillhandahållas
allmänheten endast på det sätt, som
gäller för vin.

I vissa av de föreliggande motionerna
föreslås nu, att tillverkning och försäljning
av ciderdrycker med en alkoholhalt
av högst 2,8 viktprocent må ske enligt
de regler, som gäller för maltdrycker.
Detta förslag tilltalar, såsom synes
av utskottsbetänkande!, icke utskottsmajoriteten.
Det blir, om det skulle komma
att omsättas i praktiken, av väsentlig
betydelse ur nykterhetssynpunkt och
det betecknas som ett vittutseende ingrepp
i den nu gällande avvägningen på
området.

Reservanterna har icke kunnat tillägna
sig någon nämnvärd förståelse för
den motvilja mot varje försök till positivt
handlande på detta område, som
skymtar i utskottets ställningstagande,
och den något överdrivna respekt för
fjolårets beslut i nykterhetsfrågan, som
behärskar utskottsmajoriteten. Att ciderdrycker
med samma alkoliolhalt som
maltdrycker, hänförliga till klass II och
i försäljningshänseende likställda med
dessa, skulle utgöra något »vittutseende
ingrepp» i nykterhetspolitiskt hänseende
borde näppeligen kunna göras gäl -

Onsdagen den 16 november 1955

Nr 27

lande. Cidern som berusningsmedel är
väl knappast någonting annat än en konstruktion.
Det är ju blott fråga om en
höjning av alkoholhalten från 2,25 volymprocent
till 2,8 viktprocent. Om över
huvud taget något utrymme här föreligger
för spekulationer i alkoholkonsumtionen,
dess ökning eller minskning, till
följd av ciderdryckernas likställighet i
försäljningshänseende med maltdrycker,
torde på goda grunder kunna hävdas,
att en minskning av denna konsumtion
är lika sannolik, om inte mera sannolik,
än en höjning därav. Och minst av
allt kan det vara någon mening med att
betrakta fjolårsbeslutet i nykterhetsfrågan
såsom på något sätt sakrosankt. Utvecklingen
under den senaste kalendermånaden
och därefter i fråga om alkoholkonsumtionen
lämnar, statistiskt sett,
intet stöd för en sådan inställning. Och
när allt kommer till allt kan det komma
att visa sig, att det skulle ha varit en
klok åtgärd, om riksdagens kamrar i
dag för vinnande av erfarenheter beträffande
konsumtionens anpassning till ciderdryckerna
i konkurrens med andra
drycker inom vårt försäljningssystem
hade vågat gå in för ett något vidgat
utrymme för dessa drycker.

Först och sist bör emellertid i sammanhanget
beaktas angelägenheten av
att bringa trädgårdsnäringen, enkannerligen
fruktodlingen, ökat stöd och skydd.
Dess läge är dock så allvarligt och detta
även med hänsyn till utsikterna för
framtiden, att ingenting får underlåtas,
som utan eftersättande av vitala intressen
kan vara ägnat att bidraga därtill.
Kan ingenting åtgöras i sådant hänseende,
har man säkerligen skäl att fråga
sig, huruvida förutsättningar över huvud
taget föreligger för upprätthållande
av en fruktodling av nämnvärd omfattning
i detta land. Ur folkförsörjningsoc.
h beredskapssynpunkt och även från
näringspolitiska utgångspunkter måste
en utveckling i sådan riktning framstå
såsom betänklig.

I vissa av de i utskottsbetänkande! redovisade
motionerna ifrågasättes skattefrihet
för läskedrycker, innehållande
must tillverkad av svenska äpplen. Det

Om stöd åt den svenska fruktodlingen
är möjligt, att en viss tveksamhet anmäler
sig på den punkten. Förslaget bör
emellertid prövas, och får därvid icke
förbises, att motionärerna icke bitit sig
alltför hårt fast vid tanken på skattefrihet;
de efterlyser alternativt stöd i
annan ordning åt framställningen av sådana
drycker.

I varje fall synes frågan härom ha
mycket litet att göra med den av utskottsmajoriteten
åberopade, mycket
skamfilade grundsatsen, »att i den mån
stöd från statens sida för något ändamål
befunnes påkallat, detta stöd lämnades
i form av anslag till det ifrågavarande
ändamålet och icke genom lättnader
vid beskattningen». Det är väl ändå
svårt att tänka sig, att anslag av skattemedel
skall anvisas såsom en lämplig
utväg med någon permanens för befordrande
av avsättningen av den svenska
fruktodlingens produkter. Subventionernas
väg bör väl ändå icke rekommenderas.
Man bör i stället sikta till åtgärder,
som kan karakteriseras såsom en
hjälp till självhjälp.

Med dessa ord, herr talman, hemställer
jag om bifall till den under punkt I)
till utskottsbetänkandet fogade reservationen.

Herr WERNER (bf):

Herr talman! De föreliggande motionerna
syftar, såsom av innehållet framgår,
till att bereda vidgad avsättning för
den svenska frukten på den inhemska
marknaden och för produkter, som är
tillredda av samma frukt. Det är alldeles
påtagligt att den svenska fruktodlingen,
såsom herr Velander nyss framhållit,kämpar
med mycket betydande svårigheter,
vilka växer i samma mån som produktionen
av den svenska frukten —- framför
allt äpplen och päron — växer i volym.
Att den svenska fruktodlingen ökas,
måste i och för sig betraktas såsom mycket
glädjande ur det svenska folkhushållets
synpunkt. Men det är alldeles förvånande,
hur svårt det är att med stöd av
det allmänna kunna vidga användningen
av svensk frukt eller produkter av svensk
frukt i hushållen i landet. Ur national -

Nr 27

Onsdagen den 16 november 1955

Om stöd åt den svenska fruktodlingen

ekonomisk synpunkt måste det ligga något
betänkligt i att vi varje år importerar
olika sorters frukt till ett värde av
över 200 miljoner kronor, samtidigt som
den svenska frukten i stora massor får
förfaras.

När vi behandlat dessa frågor inom utskottet,
bär vi tyckt oss märka att utskottsmajoriteten
staplat svårigheter på
svårigheter, något som nästan kan anses
såsom ett de obotfärdigas förhinder för
att här någonting göres. Vi reservanter
har emellertid utan att låsa oss fast vid
ordalydelsen i motionerna ansett, att en
snabb utredning av frågan med förslag
till 1956 års riksdag skulle vara både
möjlig och nödvändig. I den reservation,
som har avgivits av undertecknad jämte
herr Niklasson och herr Larsson i Luttra,
har vi i slutyrkandet begärt att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
hemställa om en skyndsam utredning och
förslag till 1956 års, som det står, höstriksdag.
Då jag här stannat för den ordalydelse,
som klämmen har fått, skall jag
be att få göra den ändringen att »höst»
före »riksdag» måtte utgå. Jag hemställer
sålunda att slutet på klämmen måtte lyda
»och förslag till 1956 års riksdag i
syfte att verksamt underlätta» o. s. v.

Jag kan inte finna att utskottet förebragt
något bärande skäl emot att dessa
viktiga frågor på nytt skall upptas till
prövning och bli föremål för positiv behandling.
Jag hemställer alltså, herr talman,
om bifall till den reservation nr II),
som avgivits av undertecknad jämte herr
Niklasson och herr Larsson i Luttra, med
den ändring, som nyss angivits, av klämmen.

Herr HEDMAN (s):

Herr talman! I den motion. I: 134, som
väckts av herr Fritiof Karlsson m. fl. och
som behandlats i föreliggande utskottsbetänkande,
har man yrkat på utredning
och förslag snarast möjligt rörande skattefrihet
för läskedrycker som innehåller
must, tillverkad av svenska äpplen. Den
fråga, som sålunda tagits upp i denna
motion, behandlades ganska ingående
vid föregående års riksdag i samband

med en då väckt motion, som hade anknutits
till proposition nr 154 angående
tillverkning och beskattning av maltdrycker
m. m. Den då föreliggande motionen
fick en ganska grundlig behandling i
detta sammanhang, och efter denna
grundliga behandling avvisades motionen
av riksdagen. Orsaken till avvisandet
av motionen var väl närmast ett par
faktorer. För det första skulle en skattebefrielse
för dessa drycker ur taxeringssynpunkt
medföra ett mycket omfattande
kontrollarbete. Det skulle bl. a. medföra
att kontroll på de olika företagen
skulle ske i fråga om, lagertillgång, färdiga
varor, försäljnings- och tillverkningsbokföring
m. m. Det skulle sålunda
bli en omfattande kontrollhistoria, sedd
ur taxeringssynpunkt, så omfattande att
kontrollstyrelsen, som yttrat sig i ärendet,
sade att den vinst man skulle kunna
få genom en skattebefrielse på detta område,
icke skulle stå i rimlig proportion
till de kostnader, som staten skulle få
ikläda sig för själva kontrollarbetet.

Detta var således en av orsakerna till
att motionen avvisades. En annan orsak
var väl att det pekades på det förhållande,
som herr Velander just nu också var
inne på, nämligen att riksdagen tidigare
vid upprepade tillfällen hävdat den uppfattningen,
att om en näringsgren eller
någon grupp av svenska medborgare på
något sätt av statsmakterna borde stödjas,
skulle detta inte ske genom skattelättnader,
utan i så fall på andra vägar.

Det var väl strängt taget dessa faktorer,
som i huvudsak var avgörande för
riksdagens inställning under föregående
år.

I den av herr Karl Persson m. fl. i år
väckta motionen I: 133 hemställs, att
riksdagen måtte besluta, att tillverkning
och försäljning av ciderdrycker med en
alkoholhalt av högst 2,8 viktprocent må
äga rum enligt de regler som gäller för
maltdrycker. Även denna fråga diskuterades
mycket ingående vid föregående
års riksdag i samband med behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition nr
151 angående riktlinjerna för den framtida
nykterhetspolitiken. Orsaken till att
riksdagen den gången avvisade motionä -

Onsdagen den 16 november 1955

Nr 27

rernas framställning var väl närmast att
ett bifall till motionen, enligt vad som
framhölls från flera håll, skulle medföra
att man införde nya alkoholstarkare
drycker på samma vida marknad som
finns för försäljning av Öl. Det ansågs
då, att om denna starkare alkoholdryck
skulle föras ut på denna vidgade marknad,
skulle den komma att konkurrera,
kanske inte främst med det beskare ölet
utan framför allt med läskedryckerna.
Ur nykterhetssynpunkt kunde det, ansåg
man, inte vara ett allmänt intresse att
förfara på detta sätt. Man befarade att
ciderdrycken, om den bleve lättillgängligare,
skulle medföra ökade frestelser
för ungdomen. Det är ju ett faktum att
alkoholen ofta väcker ett allt större begär
efter ännu starkare drycker.

Den i fjol väckta motionen, som både
till sak och motivering var lika med de
nu föreliggande, avstyrktes av särskilda
utskottet i dess utlåtande nr 1. Vid utlåtandet
fanns fogad en reservation, vari
hemställdes om förslag till 1954 års höstriksdag
om ändrade bestämmelser om
tillverkning, beskattning och försäljning
av ciderdrycker framställda av svensk
frukt. Detta yrkande avvisades emellertid
av riksdagen med 210 röster mot 98.
Riksdagen har således redan i fjol intagit
avvisande ståndpunkt mot införande
av en alkoholstarkare ciderdryck på den
vida marknad som nu finns för maltdrycker.

När de nu föreliggande motionerna,
vilka i stort sett såväl i fråga om motiveringar
som syften ansluter sig till de
förra året behandlade motionerna, väcktes,
hade det icke inträffat några nya
omständigheter som kunde påkalla en
förnyad prövning av frågan från riksdagens
sida eller som kunde motivera
förändringar i den blott något mer än
ett halvt år tidigare beslutade rusdryckslagstiftningen.
Däremot har, efter denna
tidpunkt, Kungl. Maj:t tagit initiativ
till vissa stödåtgärder till fromma för
fruktodlarna. Sålunda har genom proposition
nr 22 till innevarande års riksdag
föreslagits statsbidrag till Centralkommittén
för den allmänna nykterhetskampanjen
och till Föreningen Frukt -

Om stöd åt den svenska fruktodlingen
drycker, i syfte att bedriva upplysningsverksamhet
rörande alkoholfria fest- och
sällskapsdrycker, samt såsom en försöksverksamhet
statslån till inrättande
av alkoholfria restauranger. Förslagen
har av riksdagen bifallits. Tillika må
erinras om att den statliga kreditgaranti
för lån som enligt beslut vid vårsessionen
må utlämnas till trädgårdsnäringens rationalisering
även må avse rationaliseringsåtgärder
inom bestående anläggningar
för musttillverkning.

Dessutom har Kungl. Maj:t, såsom
herr Velander erinrade om och som
framgår av den på riksdagens bord liggande
propositionen nr 212, inom ramen
för Gattavtalet upptagit s. k. återförliandlingar,
vilka har lett till överenskommelser
om vissa förändringar av
tullen på äpplen och päron. Sålunda har
möjlighet öppnats att höja tullen från
20 till 25 öre per kilogram för såväl äpplen
som päron under tiden juli—december
samt dessutom för äpplen från 10
till 25 öre under januari månad och från
0 till 25 öre under februari månad, under
vilken senare månad tullfrihet tidigare
rått. Vidare har Kungl. Maj:t gett stimulans
till effektivare organisationsarbete
inom Föreningen Fruktdrycker.

De sålunda vidtagna åtgärderna får
väl ses i samband med departementschefens
förra året gjorda uttalanden om att
stöd till fruktodlingen bör bringas på
andra vägar än de i motionerna rekommenderade.

Jag förutsätter, herr talman, att Kungl.
Maj:t med intresse kommer att följa utvecklingen
på detta område och att de
berörda intressegrupperna i sin mån
kommer att informera Kungl. Maj :t om utvecklingen
samt dessutom kommer att
till Kungl. Maj :t göra de framställningar
som i framtiden eventuellt kan bli av behovet
påkallade. Det är i den ordningen
frågan, enligt min uppfattning, bör dryftas
innan ställningstagande på nytt sker
inom riksdagen. Med hänsyn härtill anser
jag, alt riksdagen inte bör vidtaga de
åtgärder, som föreslagits i motionerna
eller i de vid betänkandet fogade reservationerna.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall

Nr 27

Onsdagen den 16 november 1955

Om stöd åt den svenska fruktodlingen
till utskottets hemställan och avslag på
de reservationsvis framställda yrkandena.

Herr WERNER (bf) kort genmäle:

Herr talman! När herr Heiiman uppehåller
sig vid ordalydelsen i motionsyrkandena,
är det väl ändå att slå in öppna
dörrar. Ingen av reservanterna eller
dem, som talat för motionernas syfte,
har yrkat bifall till motionerna men väl
till de till utskottsutlåtande! fogade reservationerna.
I reservationen nr II yrkas
således, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa om skyndsam
utredning och förslag till 1956 års
riksdag — med uteslutande av »höst»
-—• i syfte att verksamt underlätta tillverkning
och avsättning av sådana fruktmuster
och av sådana ciderdrycker med
låg alkoholprocent som framställts av
svensk frukt. Reservanterna har ingalunda
bundit sig vid skattefrihet eller
skattelättnader utan endast hemställt om
en utredning rörande möjligheterna att
befrämja avsättningen av produkter, tillverkade
av svensk frukt samt möjligheterna
att införa dem i de dagliga hushållsvanorna
i de svenska hemmen. Att
här anlägga nykterlietsvårdande synpunkter
verkar, skulle jag vilja säga, nästan
löjligt, då man kan konstatera att
den nykterhetsreform, som herr Heiiman
biträdde i fjol och som inte biträddes av
undertecknad, har lett till att svenska
folket under oktober månad köpt eller
förbrukat starköl för omkring 10 miljoner
kronor. Det kan i varje fall inte sägas,
att denna våldsamma ökning har
framkallats till följd av en alkoholprodukt
av svensk frukt.

Herr VELÄNDER (h) kort genmäle:

Herr talman! Den reservation, vilken
jag är med om, siktar till att förslag skall
framläggas genom Kungl. Maj:ts försorg.
I mitt anförande nyss antydde jag, att
det beträffande skattebefrielsen förelåge
anledning till tvekan. Jag framhöll ock,
att motionärerna inte hade bitit sig så
fast vid tanken därpå utan att de såsom
alternativ sneglat åt andra åtgärder.

Jag tycker ju, att inställningen på vissa
håll till effekten i nykterhetshänseende
av en ciderdrvck med den alkoholhalt,
varom vi här talar, borde något
modifieras. När man har accepterat
starkölet och detta till synes väckt ett
stort intresse hos konsumenterna, finns
det väl ingen anledning att därav dra
den slutsatsen, att cidern med samma
alkoholhalt som det vanliga ölet inte
skulle bli eu konkurrent till maltdryckerna
inkl. starkölet, utan till läskedryckerna.
Det förefaller mig som om
den tankegången inte heller är möjlig
med hänsyn till att cidern inte kan framställas
till ett sådant pris, att den blir
konkurrensduglig i förhållande till dessa
senare.

När man vidhåller den ståndpunkt,
som utskottet intagit, skattar man åt
småtterier, som endast kan verka irriterande.
Det hade väl varit lämpligt, att
man i sammanhanget kopplat in även
cidern, så att man fått erfarenhet av konsumenternas
inställning till denna vid
sidan av alla andra drycker inom det
försäljningssystem, som vi nu har att
räkna med.

Herr HEDMAN (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Werner erinrade
om yrkandet i den reservation, som han
undertecknat och i vilken hemställes om
en utredning på detta område.

Jag sade i mitt förra anförande att regeringen,
efter det att frågan sist behandlades
och sedan motionerna väckts
i år, tagit initiativ till ganska omfattande
åtgärder i föreliggande fråga. När regeringen
nu visat sitt stora intresse för
en lösning av frågan om stödet till fruktodlingen,
kan man förutsätta att den
kommer att hysa intresse för frågan även
i fortsättningen. Om man sedan får en
mera hållbar organisation bland producenterna
och tillverkarna, bör det vara
möjligt att på den vägen knyta kontakter
och åstadkomma en analysering av
problemet, som gör det möjligt att komma
fram till vissa överenskommelser om
bidrag i en eller annan form. Under sådana
förhållanden är det enligt min mening
inte nödvändigt att riksdagen i dag

Onsdagen den 16 november 1955

Nr 27

beslutar om en utredning, utan man kan
bida utvecklingen och se vart den leder
hän med utgångspunkt från de nya betingelser
som föreligger.

Herr Velander nämnde någonting om
den ökade konsumtionen av starköl. Men
nu är det ju så, herr Velander, att starkölet
inte får säljas på samma sätt och
under samma villkor som maltdryckerna
i övrigt. Här är det ju emellertid fråga
om att man skall få sälja den alkoholhaltigare
cidern under samma förhållanden
som ölet. Det kan väl inte förnekas att
detta betyder, att man för ut på en större
marknad en ny, alkoholstarkare
dryck. Det är det som gör att vi anser,
att det ur nykterhetssynpunkt kan vara
ganska vanskligt att gå in för sådana åtgöranden.

Vi skall också komma ihåg, herr Velander,
att man inte bara kan peka på
den oväntat stora konsumtionen av starköl,
utan att rusdrycksförsäljningen har,
om jag inte fått en felaktig siffra, gått
upp med 25 eller 26 %, sedan motboken
slopades. Dessutom har ungdomsfylleriet
ökat i ganska oroväckande grad. Då frågar
jag: Skall vi föra in på marknaden
en ny alkoholstark dryck och göra den
lika lätt åtkomlig för ungdomen som
exempelvis ölet i dag är?

Herr VELANDER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår inte den siste
ärade talaren, när han är inne på att
vi här skulle avse att föra in på marknaden
en ny alkoholstark dryck. Om
herr Heiiman fullföljer den tankegången,
betyder det, att till alkoholstarka
drycker är att hänföra drycker med en
alkoholhalt av upp till 2,8 viktprocent.
Men jag delar inte den uppfattningen,
att det här är fråga om att föra in på
marknaden en ny alkoholstark dryck.
I stället gäller det en ny alkoholsvag
dryck, som kan locka eu del konsumenter
från konsumtion av alkoholstarkare
drycker.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf):

Herr talman! Var gång frågan om tillverkningen
och försäljningen av cider
är uppe till behandling här i kamma -

Om stöd åt den svenska fruktodlingen
ren, möter man ju ett starkt motstånd.

Jag förstår egentligen inte den uppfattningen,
att det skulle vara farligt
att tillåta försäljning av cider med en
alkoholhalt av t. ex. 2,8 procent, därför
att detta skulle leda till försämrade
möjligheter att upprätthålla nykterheten
o. s. v. Jag skall inte gå närmare in på
dessa frågor, herr talman, men jag tror
för min del, att farhågorna beträffande
vad som i det avseendet skulle ske är
ganska obefogade.

Vad jag särskilt vill framhålla är att
ingen fruktodlare levererar frukt för cidertillverkning,
om han har möjlighet
att sälja sin frukt ute i marknaden. Priset
för fin och förnämlig frukt ute i
marknaden är nämligen vida bättre än
vad man kan få ut vid leverans för cidertillverkning.
Fruktodlarna har emellertid
intresse av att kunna tillvarataga
frukt som blivit något skadad. Allmänhetens
pretentioner har undan för undan
stigit, och även konkurrensen med
den fina utländska frukten har gjort att
man tvingas kassera frukten, så fort den
fått den minsta lilla stöt vid fallet från
trädet. Ingen skall tro, att cider kan
tillverkas av dålig frukt, utan råvaran
bör vara frisk, men det har under de
senaste åren förekommit en masskassering,
om jag så vågar säga, av svensk
frukt som mycket väl skulle kunnat användas
för cidertillverkning.

Därför anser jag att det skulle vara
en hjälp för fruktodlingen, om denna
cider finge tillverkas, här liksom i alla
andra länder. Jag blev förvånad, när
jag hörde herr Heiiman säga, att cidertillverkningen
skulle innebära att man
för ut i marknaden ytterligare en dryck,
som i viss mån skulle bidraga att försvaga
nykterheten. Alkoholhalten i denna
cider skulle ingalunda överstiga pilsnerns,
och utom den vanliga pilsnern
finns ju för närvarande starkölet i marknaden.

Man borde inte behöva hänga upp sig
så mycket på denna sak, att man inte
åtminstone kunde kosta på eu utredning,
såsom reservanterna här föreslår.
•lag tror för min del, att det skulle ha
varit till stort gagn för den svenska

Nr 27

Onsdagen den 16 november 1955

Om stöd åt den svenska fruktodlingen

fruktodlingen, om riksdagen i dag kunnat
gå med på en utredning om cidertillverkningen
för att eventuellt om något
år kunna få till stånd en sådan tillverkning
och därmed förbättra möjligheterna
att tillvarataga den svenska
frukten. Det kan ju inte vara ur nationalekonomisk
synpunkt rimligt, att
väldiga mängder svensk frukt inte på
något sätt tillvaratas, såsom har skett
vid flera tillfällen. Utfodring med frukt
förekommer i viss utsträckning, men vid
de större fruktodlingarna har man ofta
ingen annan utväg än att lägga frukten
i högar och låta den ruttna bort. Riksdagen
borde ur rent nationalekonomisk
synpunkt kunna biträda ett förslag, som
syftar till att hindra förintelsen av stora
mängder svensk frukt.

Jag vill deklarera, att detta knappast
skulle ha någon större inverkan på folknykterheten,
eftersom cidertillverkningen
inte kan väntas få någon större
omfattning. Men den kan bli av den omfattningen,
att under de år, då den svenska
frukten blir skorvig eller på annat
sätt inte tillräckligt fin för att man skall
kunna föra ut den i marknaden, skulle
man kunna använda den vid cidertillverkning
och på det sättet kunna tillvarata
det mesta möjliga av frukten.

Om vi ser på förhållandena i år, så
ligger ännu stora mängder av svensk
frukt osålda. Det beror på att det finns
rostfläckar på frukten till följd av den
oerhört starka torkan i somras. Denna
frukt kan inte säljas såsom fullgod matfrukt,
och det hade därför varit önskvärt,
om frukten kunnat tillvaratas och
komma till användning vid cidertillverkning.

Jag vill sluta mitt anförande med att
säga, att det vore klokt om den svenska
riksdagen tillmötesgick våra önskemål
och en utredning kom till stånd i syfte
att åtgärder skall kunna vidtagas för den
svenska fruktens tillvaratagande.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den av herr Werner
m. fl. avgivna reservationen.

Häri instämde herr Nilsson, Alfred,
(fp).

Herr PERSSON, KARL, (bf):

Herr talman! Jag skulle kunna inskränka
mig till att instämma i vad de talare
yttrat, som delat reservanternas mening,
men jag skall dock be att få tillägga några
ord.

Det har ju tidigare sagts, att avsättningsförhållandena
för den prima svenska
frukten förbättrats genom att tullsatserna
har höjts och skyddstiden för den
svenska frukten förlängts. Höjningen av
tullsatserna har emellertid inte varit
större än vad som motsvarar försämringen
av penningvärdet, sedan tullsatserna
infördes, men det är i alla fall tacknämligt,
att denna höjning har kommit
till stånd.

Vad det här gäller är faktiskt att tillvarata
den mindervärdiga frukten och
fallfrukten. Den som har sett hur oerhört
stora mängder fallfrukt, som har fått ligga
under träden och ruttna bort utan att
tillvaratagas, kan inte göra annat än instämma
i vad herr Werner sade om det
stora nationalekonomiska intresset av att
tillvarata denna frukt, så att den tillföres
det svenska folkhushållet, hellre än
att vi skall importera stora mängder vin
Och andra drycker från utlandet.

Utskottet har motiverat avstyrkandet
av motionerna om cidertillverkning med
nykterhetssynpunkter. Men när det gäller
musten kan några nykterhetssynpunkter
inte anföras, ty det skulle tvärt
emot vara rena och oförfalskade nykterhetssynpunkter
som skulle tillvaratagas,
om man gav musttillverkningen ett stöd
på ett eller annat sätt. Det kan väl knappast
heller sägas, att det skulle uppstå
en fara för nvkterhetsutvecklingen om vi
tillförde marknaden ett nytt sortiment
drycker med så låg alkoholstyrka som 2,8
procent, när vi i realiteten har släppt hela
den övriga spritkonsumtionen nästan
helt och hållet fri. Under sådana förhållanden
kan väl ingenting anmärkas emot
att marknaden tillföres en så pass svag
alkoholdryck som cider innehållande
högst 2,8 procent alkohol. Om reservanternas
förslag genomfördes och vi fick
till stånd en cidertillverkning, skulle utvecklingen
säkerligen bli den, att de starkare
alkoholsorterna komme att förbru -

Onsdagen den 16 november 1955

Nr 27

kas i mindre omfattning. Många skulle
säkerligen föredraga den smakliga och
hälsosamma drycken cider.

Nu har utskottet faktiskt skrivit på ett
sådant sätt i sin motivering, att utskottet
mycket väl hade kunnat tillstyrka utredningen.
Utskottet skriver nämligen: »Enligt
utskottets mening bör således i avvaktan
på den kommande utvecklingen
valet av åtgärder till stöd för den svenska
fruktodlingen avse andra alternativ
än ändrade bestämmelser för ciderdryckernas
försäljning och beskattning.» Detta
kan även sägas om utskottets motivering
beträffande fruktmusten, då utskottet
anför att det »torde få förutsättas att,
i den mån ytterligare åtgärder till stöd
åt musterinäringen befinnes erforderliga,
en prövning av denna fråga i lämpligt
sammanhang kommer att äga rum».

Det uttalandet tycker jag borde leda
hän till att cn utredning tillsättes, varigenom
frågan föres vidare och åtgärder,
som är högst behövliga, fortare kan bli
genomförda. Jag kan inte förstå annat
än att en utredning måste komma till
stånd för att man skall vinna klarhet i
frågan, om vilka ytterligare åtgärder till
stöd åt musterinäringen som kan genomföras.

I motionerna har framställts bestämda
yrkanden om åtgärder, och jag hade
helst velat yrka bifall till dessa. Då emellertid
en förutsättning för ett bifall till
dessa yrkanden hade varit, att utskottet
hade avfattat erforderliga lagparagrafer,
men utskottet inte brytt sig om att göra
det, har jag inte någon annan möjlighet
än att tillstyrka reservanternas förslag
om en utredning.

Jag skall, herr talman, med dessa ord
bo att få yrka bifall till reservationen II).

Herr OSVALI) (fp):

Herr talman! Under debatten om den
fråga vi nu behandlar har det gång på
gång sagts, att det skulle innebära en
fara ur nykterhetssynpunkt, om man
släpper cidern fri. Man har sagt att detta
framför allt skulle innebära en fara
för ungdomen. Detta argument har också
i dag förts fram av bl. a. herr Ileti -

Om stöd åt den svenska fruktodlingen
man, som anser att cidern inte i främsta
rummet skulle komma att konkurrera
med maltdrycker eller med starkare alkoholhaltiga
drycker utan i stället med
läckedrvcker, och det är därför han menar
att cidern skulle bli en fara för ungdomen.

Av erfarenheterna från de länder, där
cidern är fri eller mera lättillgänglig än
i vårt land, kan man enligt min mening
snarare dra en helt annan slutsats, nämligen
den, att cidern snarast verkar i
den riktningen, att den minskar konsumtionen
av starkare alkoholhaltiga drycker.
Jag har vid flera tillfällen haft anledning
att diskutera dessa problem
bl. a. i England, där det finns tillgång
till cider av olika alkoholstyrka. Där är
det många som sagt mig, att just tillgången
till cider ofta innebär, att konsumtionen
av starkare spritdrycker
minskar.

Jag anser därför, att ett bifall till de
yrkanden, som här framställts i reservationerna,
skulle kunna vara en åtgärd
även i syfte att främja nykterheten, och
det skulle dessutom, såsom närmare utvecklats
av herr Elofsson, innebära ett
stöd för den svenska fruktodlingen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den med I) betecknade reservationen.

Herr HEtiMAN (s):

Herr talman! Det kan väl knappast
förnekas, att om man för in en ny dryck
på den vida marknad, där maltdrycker
försäljes och med en lika hög alkoholhalt
som dessa, kommer det att innebära
att mängden av alkoholdrycker stiger.
Det har dock under utredningen
föregående år sagts från olika instanser
att den dryck det här gäller inte kan
komma att konkurrera med det beska
ölet utan måste komma att bli en konkurrent
till de sötare läskedryckerna.
Under sådana förhållanden är det svårt
att förstå att cidern inte skulle medföra
eu ökning av konsumtionen av alkoholhaltiga
drycker.

När herr Osvald sedan säger, alt erfarenheterna
från andra länder visar att

Nr 27

Onsdagen den 16 november 1955

Om stöd åt den svenska fruktodlingen

de ciderdrycker, som där förs i marknaden,
minskar förbrukningen av starkare
alkoholdrycker, beror detta på under
vilka förhållanden denna dryck försäljes
och vid sidan av vilka andra
drycker den försäljes. Här får man till
stånd en försäljning vid sidan av läskedrycker,
och det är inte samma sak som
att få till stånd en försäljning vid sidan
av starkare alkoholdrycker.

När herr Elofsson talade om den svenska
överskottsfrukt, som fått förfaras,
kan jag inte förstå att det förhåller sig
på detta sätt, ty under utskottsbehandlingen
framhölls av en av hans partivänner,
att det för närvarande rådde
så stor efterfrågan på must, och att man
inte kunde tillgodose denna efterfrågan.
Då undrar jag: Varför tillverkar man inte
must, som det är så stor efterfrågan
på, av denna frukt?

Herr OSVALD (fp) kort genmäle:

Herr talman! När herr Heiiman gör
gällande, att cidern skulle komma att
öka alkoholförbrukningen, grundar sig
detta uteslutande på antaganden. Min
uppfattning, att det snarare skulle bli
tvärt om så, att ciderförbrukningen
skulle komma att minska den totala förbrukningen
av alkohol, har stöd av erfarenheten
från andra länder.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Vad som för mig i dag
har varit avgörande är att riksdagen så
nyligen grundligt behandlat dessa frågor
med anledning av en kungl. proposition,
och ett särskilt utskott har ju
helt ägnat sig åt detta spörsmål. Vi har
nu en erfarenhet, som inte sträcker sig
längre tillbaka än till den 1 oktober. Jag
anser, herr talman, att det är alltför tidigt
att nu vidtaga ändringar i de förordningar,
som vi efter så omsorgsfulla
förberedelser har genomfört.

Herr PERSSON, KARL, (bf):

Herr talman! Det är här inte fråga om
att nu vidtaga ändringar i gällande förordningar,
utan det gäller närmast att
tillsätta en utredning, som skall ta frågan
under övervägande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i avseende
på det nu föredragna betänkandet
yrkats l:o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o), av herr Velander,
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av honom m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen; samt
3:o), av herr Werner, att kammaren skulle
godkänna det förslag, som innehölles i
den av honom m. fl. vid betänkandet anförda
reservationen, dock med den ändring,
att det i den s. k. klämmen förekommande
ordet »höstriksdag» utbyttes
mot »riksdag».

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och förklarade
sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Velander begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det av
honom framställda yrkandet, uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 55,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Velander m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Velander begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 66;

Nej — 41.

Onsdagen den 16 november 1955 Nr 27

vid icke-kyrklig jordfästning. — Ang. skogsundervisningen

vid lantmannaskolorna

Ang. kyrkas upplåtande

Därjämte hade 12 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. kyrkas upplåtande vid icke-kyrklig
jordfästning

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 39, i anledning av väckta motioner
angående omprövning av gällande
bestämmelser för kyrkas upplåtande
vid jordfästning i annan ordning än
svenska kyrkans.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 31
i första kammaren av herrar Strandler
och Elmgren samt nr 42 i andra kammaren
av herr Thapper m. fl. I motionerna,
vilka voro likalydande, hade hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om en skyndsam utredning
med uppdrag att ompröva gällande bestämmelser
för kyrkas upplåtande vid
jordfästning i annan ordning än svenska
kyrkans samt att bestämmanderätten härom
måtte överföras från pastor till kyrkorådet
i församlingen.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, 1:31 och II:
42, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr STRANDLER (s):

Herr talman! Utskottet har ej ingått
i bedömning av frågan, hur i motionen
berörda spörsmål lämpligen bör lösas,
och avstyrker förslaget om utredning
med hänvisning till det nyligen avgivna
betänkandet om ny jordfästningslagstiftning.

Enligt det framlagda lagförslaget skall
i fråga om förutsättningarna för kyrkas
upplåtande för begravning i annan
ordning än svenska kyrkans den inskränkande
föreskriften bibehållas, att
sådant upplåtande skall få ske allenast
då särskilda omständigheter talar härför.
Utredningsmannens förslag att i lagtexten
skulle angivas vissa exempel på
sådana särskilda omständigheter anser

jag skulle medföra en viss förbättring
av lagen. Den föreslagna möjligheten att
hänskjuta upplåtandefrågorna till överprövning
av vederbörande biskop kan
möjligen undanröja förekommande
ojämnheter i praxis, men skapar icke
den rimligare, mera demokratiska ordning
som föreslagits i vår motion.

Den föreliggande frågan kanske kan
synas obetydlig, då den icke utgör något
problem på de flesta håll i vårt land,
framför allt inte på de orter, där särskilda
begravningskapell finns. Jordens
oro och strid viker, när dödens majestät
gästat, och så gott som alltid sker jordfästningar
— även de som ej förrättas i
svenska kyrkans ordning — på ett värdigt
och allvarligt sätt. Bestämmelserna
om kyrkas upplåtande tillämpas också
i allmänhet i generös anda, och det är
väl därför som undantagen blir så uppmärksammade.

Då lagstiftningsärendet för närvarande
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning,
vill jag uttrycka förhoppningen att förslag
snarast möjligt kommer att föreläggas
de beslutande instanserna för avgörande.
Vårt förslag kan därvid komma
att ytterligare prövas, och jag har därför,
herr talman, intet yrkande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
nu föredragna utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 33, med anledning
av väckt motion om inventering
av vattendrag lämpliga för produktion
av vandringsfisk, m. m., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. skogsundervisningen vid lantmannaskolorna Föredrogs

ånyo jordbruksutskottets utlåtande
nr 34, med anledning av väckta
motioner om. beredande åt lantmannaskolorna
av tillgång till skog för praktisk
undervisning i skogsbruk.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet
hänvisade likalydande

Nr 27

Onsdagen den IG november 1955

Ang. skogsundervisningen vid lantmannaskolorna

motioner, nämligen 1:371 av herr Johansson,
Theodor, m. fl., och II: 456 av
herr Pettersson i Norregård in. fl., hade
yrkats, att riksdagen skulle hos Kungl.
Maj:t hemställa om en utredning med
uppgift att framlägga förslag huru lantmannaskolorna
på ett nöjaktigt sätt skulle
kunna få tillgång till skog för praktisk
undervisning i skogsbruk.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna 1:371 och II: 45G
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr JOHANSSON, THEODOR, (bf):

Herr talman! Då jag jämte några andra
ledamöter av denna kammare framlagt
en motion med förslag att staten
skulle medverka till att bereda lantmannaskolorna
tillgång till mera skog för
undervisning i skogsvård och i skogliga
frågor, ber jag att få ta kammarens tid
i anspråk för några erinringar i ärendet.

Jag ber först att få säga att skogen
och dess produkter utgör en mycket stor
tillgång för vårt land, dels då det gäller
att tillgodose landets egna behov, dels
som vårt lands största exportartikel.
Detta är ju välbekant för alla i denna
kammare, men jag anser ändock att saken
bör nämnas i samband med behandlingen
av detta ärende. Det är för övrigt
särskilt med tanke på skogens betydelse
i olika avseenden för vårt lands
näringsliv som motionen har lagts fram.
Det är enligt min mening synnerligen
angeläget att skogsvården och därmed
sammanhängande frågor ögnas särskild
uppmärksamhet i all synnerhet som vårt
lands välstånd i icke ringa utsträckning
är beroende av de stora tillgångar som
skogen ger.

Efter vad jag erfarit står det skogliga
intresset i visst samband med den
upplysning och de kunskaper som meddelats
i skogsfrågorna. Den ökade tillgången
på skog, särskilt i södra Sverige,
och den ökade tillväxten per ha
torde bero på den bättre undervisning
i skogens skötsel som under senare tid

meddelats av skogsvårdssstyrelsernas
tjänstemän och vid våra lantmannaskolor.
Det är särskilt vid skolor, belägna
i de skogrikaste trakterna och med tillgång
till skog, som denna undervisning
kunnat bedrivas. Ungdomens organisationer
har under senare tid också ägnat
sig åt studier i skogsvård. Allt detta har
bidragit till att skogsägarna numera sköter
sina skogar på ett bättre sätt än tidigare,
och därmed har också skogskapitalet
ökat, till stor fördel för alla medborgare
i landet.

Genom att undervisningen i skogliga
frågor sammanförts med undervisningen
i jordbruksfrågor vid flera av landets
lantmannaskolor har varje år ett
ganska stort antal unga blivande jordbrukare
och skogsägare fått utbildning
även i skogliga frågor. Något lämpligare
sätt att bedriva undervisningen i berörda
frågor torde väl näppeligen förefinnas.
Härmed avses givetvis den undervisning
som varje skogsägare behöver
för att kunna sköta sin skog på ett rationellt
sätt.

Resultatet av denna undervisning har
så långt jag kunnat bedöma visat sig i
en utomordentligt god skogsvård. Detta
gäller i alldeles särskild grad vid de
mindre skogsgårdarna och sammanhänger
naturligtvis med att man vid småbruken
har kunnat få mera tid över för
skogsvårdande åtgärder men framför allt
med det intresse som skapats genom en
bättre upplysning. Denna undervisning
har sedan omsatts i praktisk handling, i
skogsvårdande arbete. Det allmännas
kostnad för denna undervisning har betalat
sig väl, då den ökade skogstillgången
medger ökad export, vilket ju är
av utomordentligt stort värde för alla i
landet.

Ett villkor för att den skogliga undervisningen
— såväl den teoretiska som
den praktiska — skall kunna bedrivas
planmässigt, är emellertid att lantmannaskolorna
erhåller ett ej alltför litet
område av skogsmark, som står till förfogande.
Självfallet är det ytterst värdefullt
att skolorna är ägare till skogsmarken.
Tillfälligtvis kan givetvis en del undervisning
förläggas till enskilda skogar,

Onsdagen den 16 november 1955

Nr 27

Ang. skogsundervisningen vid lantmannaskolorna

såsom i röjning, gallring av ungskog,
skogsodling o. d. Värdet av egen mark
ligger närmast däri, att man då en längre
tid kan följa de olika skogliga arbetena,
t. ex. föra anteckningar om uttag,
beräkning av tillväxten m. m. Om dessa
uppgifter samlas och sammanföres, blir
de en tillgång i den framtida undervisningen,
och vissa försök kan även göras,
om man har tillgång till egen skog. Båda
dessa former kan givetvis användas.

Enligt den utredning som utskottet
gjort har något mera än ett tiotal lantmannaskolor
i vårt land tillräckligt med
skog, några skolor i slättbygderna saknar
helt och hållet skog och flertalet lantmannaskolor
har otillräckligt. Självfallet
är det inte nödvändigt, att lantmannaskolorna
i vissa slättbygder har skoglig
undervisning på sitt program, men i
de skogrika länen borde det finnas tillräckligt
med skog, och dessutom är det
naturligtvis av stort värde, om åtminstona
en lantmannaskola i varje län har
tillgång till skog för undervisningen.
Skogsbetingelserna är ju inte lika inom
alla områden, och skogsundervisningen
måste ta hänsyn till detta. Klimatet är
olika, och detta har ju sin inverkan även
på skogen.

För undervisningen i skogsvård vid
lantmannaskolorna torde man väl i fortsättningen
liksom hittills kunna påräkna
medverkan av skogsvårdsstyrelsens
tjänstemän.

Om staten på något sätt medverkade
till anskaffandet av vad jag har benämnt
skolskogar, skulle dessa jämväl kunna
upplåtas för undervisning av elever i yrkesbetonade
fortsättningsskolor, för kortare
kurser m. m. Skolskogarna skulle
därmed kunna fylla ytterligare en uppgift
i samhället.

Utskottet har ju inhämtat yttranden
från domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen
och skogsstyrelsen. Domänstyrelsen säger
bl. a.: »Styrelsen anser det önskvärt,
att vid lantmannaskolorna bcdrives praktisk
undervisning i skogsbruk och att
åtgärder vidtages för att möjliggöra en
sådan anordning. Emellertid anser sig
styrelsen icke kunna tillstyrka alterna 3

Första kammarens protokoll 1955. Nr 27

tivet om inköp av särskilda skolskogar.»
Senare heter det, att om en närliggande
skog utgöres av kronopark, är styrelsen
för sin del beredd att undersöka möjligheterna
till samarbete mellan skolledningen
och vederbörande revirförvaltare
i nu förevarande avseende.

Detta är ju ett erkännande av betydelsen
av den skogliga undervisningen,
och det innebär ju också ett medgivande,
att domänstyrelsen för sin del är villig
att upplåta skogsmark för undervisningsändamål.

Lantbruksstyrelsen har sagt: »Styrelsen
delar motionärernas uppfattning om
behovet av en mera effektiv och tidsenlig
undervisning i skogshushållning
vid de lantmannaskolor, som är belägna
i sådana trakter, där jordbrukaren
hämtar en väsentlig del av sin inkomst
från skogen.» Detta är ju också ett erkännande
till den skogliga undervisningen.

Skogsstyrelsen, som även har yttrat
sig över denna motion, har sagt att
skogsundervisningen vid lantmannaskolorna
är ett viktigt led i den skogliga yrkesutbildningen.

Med detta har ju dessa myndigheter
visat mycket god förståelse för den sak
som vi har framlagt för riksdagen.

Sedan vi väckte vår motion vid vårriksdagen
har ju chefen för jordbruksdepartementet
tillkallat sakkunniga för
att verkställa en utredning rörande yrkesutbildningen
vid jordbruket. Jordbruksutskottet
har nu vid behandlingen
av vår motion förutsatt, att de i motionen
framförda frågorna kommer att
upptas till behandling av denna kommitté.

Med den positiva syn på ärendet som
visats av de myndigheter vilka har yttrat
sig iiver motionen -— domänstyrelsen,
lantbruksstyrelsen och skogsstyrelsen
— och jämväl av jordbruksutskottet
får man hoppas att de sakkunniga,
som har att verkställa utredning om yrkesutbildningen
inom jordbruket, även
upptar den fråga som dragits fram i
den föreliggande motionen. Jag har därför,
herr talman, inget yrkande utan

Nr 27

Onsdagen den 16 november 1955

har bara velat meddela dessa synpunkter
för kammaren vid behandlingen av
detta ärende.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 35, med anledning
av väckt motion om utredning
för främjande av samarbete mellan enskilda
skogsägare för ett rationellt skogsbruk,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 362, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Sydafrikanska unionen
för undvikande av dubbelbeskattning
och förhindrande av skatteflykt beträffande
inkomstskatter.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
betänkande nr 54 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 363, till Konungen med anledning av
väckta motioner om utredning rörande
behovet av lokaler och utrustning för virologiska
undersökningar vid statens veterinärmedicinska
anstalt.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 364, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj.ds proposition
angående finansiering av mellanriksvägen
Enafors—Riksgränsen—Stjördal.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 164 bifölles även av andra
kammaren.

Interpellation om höjt bidrag till dagliga
skolresor m. m.

Herr JACOBSSON (fp) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! I Kungl. Maj:ts kungörelse
angående statlig studiehjälp åt elever
vid vissa läroanstalter, Svensk författningssamling
nr 530/53, föreskrives
bl. a. om studiebidrag för inackordering
på skolorten eller om dagliga resor
mellan bostadsorten och skolorten
ävensom vissa andra ändamål vartill
studiebidrag kan utgå. Ett av villkoren
för erhållande av studiebidrag är att
eleven är svensk medborgare.

Inackorderingsbidraget är högst 60
kronor per månad. Bidraget för dagliga
resor utgår, om kostnaden härför uppgår
till minst nio kronor per månad, med
det belopp varmed kostnaden för resorna
överstiger sju kronor per månad.
Högsta bidragsbeloppet för dagliga resor
mellan skolan och bostadsorten är
25 kronor per månad.

I de stora norrländska kommunerna,
där avståndet till den i kommunens
centrum belägna realskolan ofta blir
mycket betydande och möjligheter till
elevernas inackordering i större omfattning
ofta saknas, har systemet med
dagliga resor till och från skolorten fått
stor omfattning. Kostnaderna härför varierar
givetvis högst väsentligt. I de fall
resorna kunna företagas med järnväg
blir kostnaderna förhållandevis rimliga.
När däremot, vilket ofta är fallet, resorna
måste ske med anlitande av bil eller
buss samt resvägens längd uppgår till
två å tre mil är kostnader på upp till
70—80 kronor per månad och mera
ingenting ovanligt.

I studiehjälpsnämndens cirkulär nr
5/1955 påpekas bl. a. att nämnden verkställt
utredning angående studiebidragen
för dagligen resande elever med
syfte att bereda elever med höga reskostnader
bättre stöd. De i utredningen
lämnade förslagen påverkar icke bestämmelserna
läsåret 1955/56.

Den omständigheten att utländska
barn, företrädesvis finska, vilka saknar
svenskt medborgarskap men vistas som

Onsdagen den 16 november 1955

Nr 27

Interpellation om

fosterbarn i svenska hem icke har möjlighet
att erhålla någon form av studiehjälp
i realskolor eller högre läroanstalter
har på många håll vållat irritation
och besvikelse. Ofta gäller detta elever,
som från sin tidigaste barndom vistats
i fosterhemmet och som väl i allmänhet
också kommer att i fortsättningen vistas
i Sverige och bli svenska medborgare.
Det måste starkt ifrågasättas huruvida
det kan vara rättvist och riktigt, att denna
grupp av elever skall ställas i den
ogynnsamma undantagsställning som
faktiskt sker.

I studiehjälpsnämndens förenämnda
cirkulär erinras om att fortfarande den
bestämmelsen gäller, att endast svensk
medborgare kan erhålla studiebidrag eller
stipendium. Nämndens utredning
med förslag — frågan har sålunda varit
föremål för utredning inom studiehjälpsnämnden
— angående studiehjälp
åt icke svenska elever är beroende av
Kungl. Maj:ts prövning.

Med anledning av vad jag sålunda anfört
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet få rikta följande
frågor:

Avser herr statsrådet att för riksdagen
framlägga förslag om höjning av bidragsgränsen
för dagliga resor till och
från skolorten för elever vid realskolor
och andra läroanstalter, och, i så fall,
när kan ett sådant förslag vara att förvänta? Avser

herr statsrådet att till prövning
upptaga studiehjälpsnämndens utredning
och förslag angående studiehjälp

höjt bidrag till dagliga skolresor m. m.
åt icke svenska elever, och vilka åtgärder
kan i så fall denna prövning förväntas
leda till?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare

Med stöd av bifogade intyg får jag
härmed vördsamt anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet till höstriksdagens
slut.

Boden den 15 november 1955

Hugo Sundberg

Riksdagsman Hugo Sundberg, Norra
Bredåker, är på grund av hjärtsjukdom
förhindrad bevista riksdagen fr. o. m.
den 15 november 1955 till höstriksdagens
slut.

Betygas garnisonssjukhuset, Boden den
15 november 1955

Fried Nilsson

Med. dr
överläkare

Den begärda ledigheten beviljades.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.08.

In fidem
G. H. Berggren