Onsdagen den 16 december Sid (Riksdagens protokoll 1964:42)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 42

FÖRSTA KAMMAREN

1964

16 december

Debatter m. m.

Onsdagen den 16 december Sid.

Riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m............... 3

Anföranden i anledning av riksdagsarbetets avslutning och talmannens
avgång .............................................. 105

Samtliga avgjorda ärenden
Onsdagen den 16 december

Bankoutskottets utlåtande nr 48, ang. riktlinjer för en aktiv loka -

liseringspolitik m. m..................................... 3

— memorial nr 49, ang. instruktion för nästkommande riksdags
bankoutskott ............................................ 105

Statsutskottets memorial nr 210, ang. tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1964/65 .................................. 105

1 Första kammarens protokoll 196t. Nr 42

''-tit Ot

.Öl »W t ii

dl !!''■*('' rpjg;;; ,t\if

f .rf"; • * <{•>.. -i! .it!.--

Öljj fei» KV’\ fif! ■

iflr ''Ii ;ust

!;it» rHi ''i!''		rf*#
		i*
•i;-.»»: :i-"U IT	i »5 i i

Onsdagen den 10 december 1904 fm.

Nr 42

Onsdagen den 16 december

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades (protokollet , för den It)
innevarande månad.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 399, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1964/65, såvitt
propositionen avser jordbruksiirenden,
jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 405, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändring
i 6 kap. strafflagen; och

nr 406, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående organisationen av
delgivningsverksamheten efter förstatligandet
av polisväsendet m. m., såvitt
propositionen hänvisats till lagutskott.

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik
m. m.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 48, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående riktlinjer
för en aktiv lokaliseringspolitik m. in.
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 16 oktober 1964 dagtecknad
proposition, nr 185, vilken hänvisats
till bankoutskottet, hade Kungl. Majd,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
inrikesärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att godkänna de riktlin -

jer för en aktiv lokaliseringspolitik
m. m., som föredragande departementschefen
förordat.

På grundval av betänkande!! av kommittén
för näringslivets lokalisering hade
i propositionen framlagts förslag till
riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik.
Denna borde enligt förslaget syfta
till att främja en sådan lokalisering av
näringslivet, att landets tillgångar av
kapital och arbetskraft bleve fullt utnyttjade
och fördelades så, att ett
snabbt ekonomiskt framåtskridande
främjades.

För att i särskilda fall kunna påverka
den näringsgeografiska utvecklingen
hade det ansetts erforderligt, att statligt
ekonomiskt stöd kunde lämnas till
näringslivet i de orter eller områden,
där man önskade påverka omvandlingstakten.
De lokaliseringspolitiska stödåtgärderna
hade föreslagits i första hand
skola inriktas på det område, där investeringsfonderna
nu kunde tagas i anspråk
i Iokaliseringssyfte. Detta område
skulle omfatta de fyra nordligaste
länen samt Hälsingland, norra delen av
Kopparbergs län, nordvästra Värmland,
Dalsland och norra Bohuslän. I särskilda
fall förutsattes stöd också kunna
lämnas i övriga delar av landet.

I förslaget hade understrukits nödvändigheten
av att stödåtgärderna försöksvis
skulle prövas under en begränsad
tid för att lösa omställningsproblemen
framför allt i de angivna länen
och liinsdelarna. Denna period hade föreslagits
till fem år.

Den upplysnings- och rådgivningsverksamhet
som bedreves av arbetsmarknadsmyndigheterna
i samverkan
med Sveriges industriförbund borde enligt
propositionen intensifieras och förstärkas.

4 Nr 42 Onsdagen den 16 december 1964 fm.

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

För att inom det angivna stödområdet
stimulera till etablering och utbyggnad
av företag i orter och områden, som
från samhällsekonomisk synpunkt framstode
som lämpliga lokaliseringsorter,
skulle enligt förslaget ekonomiskt stöd
i form av statliga bidrag och lån kunna
lämnas. Stöd i dessa former skulle kunna
utgå vid ny-, om- och tillbyggnad
av industrianläggning och turistanläggning.
Vidare hade föreslagits, att lån
skulle kunna lämnas vid anskaffning
av maskiner m. in. Medelsramen för det
statliga lokaliseringspolitiska stödet under
den ifrågavarande femårsperioden
hade föreslagits till 800 miljoner kronor.
Av detta helopp beräknades 300
miljoner kronor till investeringsbidrag
och 500 miljoner kronor för direkt långivning
från en för ändamålet inrättad
statlig utlåningsfond. Medel hade ansetts
böra ställas till förfogande från
och med budgetåret 1965/66.

Propositionen innehöll vidare förslag
om flyttningsbidrag för att i särskilda
fall underlätta rekrytering av kvalificerad
arbetskraft i samband med nyetablering
eller utvidgning av företag. Fråga
om förhöjda utbildningsbidrag vid
industrilokalisering förutsattes skola
upptagas till behandling i samband med
prövningen av arbetsmarknadsutredningens
kommande förslag.

Vissa särskilda åtgärder för att främja
en gynnsam produktionsutveckling i
de nordliga länen behandlades i propositionen.
Härvid avvisades förslag till
åtgärder, som skulle medföra direkta
driftsubventioner.

I glesbygderna i Norrlands inland och
nordvästra Svealand förutsattes andra
åtgärder än lokaliseringspolitiska kunna
bliva erforderliga för att lösa serviceproblemen.

Kommunala subventioner, som syftade
till att påverka enskilda företags
lokalisering, hade avvisats.

Lagstiftning om tillståndstvång i syfte
att hindra från samhällssynpunkt

olämplig lokalisering av företag hade
icke ansetts påkallad.

I propositionen hade även behandlats
en utredning rörande befolkningsutveckling
och näringsliv i Jämtlands
län.

På det regionala planet hade utrednings-
och planeringsverksamhet föreslagits
bliva de dominerande uppgifterna.
Detta arbete borde ledas och samordnas
av länsstyrelsen. För handläggning
av hithörande frågor hade föreslagits
till länsstyrelsen skola knytas ett
rådgivande organ, benämnt planeringsråd,
med tre av Kungl, Maj :t och fyra
av landstinget utsedda ledamöter.

Som centralt lokaliseringsorgan hade
arbetsmarknadsstyrelsen föreslagits.
Styrelsens huvuduppgifter i denna
egenskap skulle bliva rådgivnings- och
upplysningsverksamhet samt handläggning
av ärenden rörande stödåtgärder
i lokaliseringspolitiskt syfte. Ansökningar
om bidrag och lån intill visst
belopp till företagslokalisering inom
det angivna stödområdet skulle avgöras
av styrelsen, medan frågor om ekonomiskt
stöd i övrigt skulle prövas av
Kungl. Maj:t. För samordning i Kungl.
Maj:ts kansli av lokaliseringspolitiska
frågor skulle inrättas ett särskilt organ,
benämnt lokaliseringsberedningen. I
beredningen skulle ingå företrädare för
berörda departement och myndigheter
samt näringslivets organisationer. För
handläggningen av ärenden rörande
särskilda lokaliseringsåtgärder samt för
planeringsverksamhet borde enligt förslaget
inrikesdepartementets organisation
förstärkas.

Frågor om anslag och personalorganisation
för lokaliseringsverksamheten
avsåges skola upptagas till behandling
i 1965 års statsverksproposition.

Till utskottet hade även hänvisats ett
stort antal i anledning av propositionen
väckta motioner, vilka nedan redovisas
grupperade med hänsyn till deras
huvudsakliga innebörd.

Onsdagen den 16 december 1964 fm. Nr 42 5

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

I vissa motioner hade behandlats det
i propositionen framlagda förslaget i
sin helhet. Dessa motioner voro följande,
nämligen

dels de likalydande motionerna I:
870, av herr Bengtson m. fl., och II:
1079, av herr Hedlund in. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte

I. godkänna vad i motionerna anförts
som riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik
och därvid uttala, att målsättningen
borde vara att skapa och upprätthålla
ett nät av livskraftiga tätorter
över hela landet;

II. beträffande det statliga företagsstödet
i lokaliseringspolitiskt syfte

a) medgiva, att ifrågavarande stöd
finge inriktas på de sysselsättningssvaga
områdena i östra Götaland enligt
samma grunder, som skulle gälla för
norra stödområdet;

b) uttala,

1) att samtliga kommunblockscentra
och till karaktär och funktion motsvarande
tätorter i de nämnda stödområdena
borde kunna komma i fråga för
det direkta företagsstödet,

2) att planeringsrådets vid länsstyrelsen
bedömning av vilka orter eller
områden, som skulle komma i fråga för
det statliga företagsstödet, borde tillmätas
avgörande vikt;

c) anhålla hos Kungl. Maj:t, att förslag
till företagsstöd för det första
verksamhetsåret under femårsperioden
måtte framläggas enligt följande:

1) investeringsbidrag till ett belopp
av 100 miljoner kronor,

2) låneanslag till ett belopp av 100
miljoner kronor,

3) statliga kreditgarantier intill ett
belopp av 50 miljoner kronor;

III. medgiva, att investeringsfonderna
finge användas i lokaliseringspolitiskt
syfte tills vidare enligt nu gällande
grunder;

IV. beträffande lokaliseringsorganisationen
besluta,

1) att i lokaliseringsberedningen
skulle ingå representanter även för de
politiska partierna samt att beredningens
arbete skulle redovisas för riksdagen,

2) alt samtliga sju ledamöter av planeringsrådet
vid länsstyrelsen skulle utses
av landstinget;

V. hos Kungl. Maj:t anhålla

1) om undersökning beträffande vilken
typ av näringslivslokalisering som
från såväl sociala som ekonomiska synpunkter
kunde bedömas vara den lämpligaste
för vårt land,

2) om skyndsam utredning av

a) frågan om den lämpligaste utformningen
av ett skattepolitiskt lokaliseringsinstrument,

b) frågan om möjligheterna att skapa
en tillfredsställande serviceutrustning i
områden, som icke helt förmådde bära
en sådan på grundvalen av det egna
näringslivet;

dels de likalydande motionerna I:
876, av herrar Lager och Adolfsson,
samt II: 1080, av herr Hermansson m.
fl., vari anhållits,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte hemställa om snabb utredning
för att komplettera de i propositionen
föreslagna åtgärderna med förslag
till utbyggnad, nyanläggning och samordning
av statlig verksamhet på det
sätt som angivits i motionerna,

att riksdagen måtte besluta att utöver
i propositionen föreslagna belopp såsom
förslagsanslag för utbyggnad av
statlig industriell verksamhet från och
med budgetåret 1965/66 för vart och ett
av de fem närmaste budgetåren anvisa
i genomsnitt 160 miljoner kronor,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa, att ett särskilt
departement — industridepartement —
måtte inrättas för handläggning av
bland annat den statliga lokaliseringspolitiken,
samt

6 Nr 42 Onsdagen den 16 december 1964 fm.

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

att riksdagen vid behandling av propositionen
i övrigt måtte taga hänsyn
till de synpunkter, som framförts i motionerna; dels

de likalydande motionerna I:
878, av herr Lundström m. fl., och II:
1089, av herr Ohlin in. fl., vari föreslagits,

I. att riksdagen i skrivelse till Kung!.
Maj:t skulle giva till känna,

1) att lokaliseringspolitikens målsättning
borde vara att främja ett snabbt
framåtskridande i vårt lands olika delar
men också att öka den enskildes valfrihet
beträffande arbets- och bostadsort,

2) att företagens egen bedömning beträffande
lokaliseringsort borde tillmätas
stor betydelse, vilket ökade utsikterna
till ett i längden gynnsamt resultat
av lokaliseringspolitiken,

3) att konkurrensförhållandena mellan
olika företag inom stödområdet och
mellan företag inom detta område och
företag utanför områdets gränser måste
beaktas,

4) att lagstiftningsåtgärder, som gåve
samhället möjligheter att tvångslokalisera
företag, icke skulle ifrågakomma,

5) att utöver de av departementschefen
föreslagna stödåtgärderna en kreditgarantiram
på 50 miljoner kronor
per år borde anvisas och att dessutom
borde medgivas en snabbare avskrivning
av industribyggnader under de
första fem åren enligt i motionerna angivna
riktlinjer,

6) att gemensamma zontaxor för buss
och tåg om möjligt borde genomföras
samt att staten borde medverka till alt
flyget bleve mer tillgängligt i Norrlands
inland,

7) att ett särskilt servicestöd borde
utgå till vissa skogsorter i Norrlands
inland,

8) att länens lokaliseringsråd borde
bestå av åtta personer, varav fyra skulle
väljas av landstinget och fyra av länsstyrelsen,

9) att detta lokaliseringsråd borde givas
stort inflytande när det gällde att
fastställa de geografiska riktlinjerna för
förctagslokalisering med samhällets
stöd,

10) att en central lokaliseringsdelegation
borde inrättas i anslutning till
arbetsmarknadsstyrelsen för att i stället
för denna handlägga lokaliseringsärenden,

11) att ärenden rörande stödåtgärder
i norra stödområdet borde avgöras i inrikesdepartementet
endast om investeringarna
överstege 5 miljoner kronor,
samt

12) att investeringsbidraget borde
fastställas till 35 % av investeringskostnaden; II.

att riksdagen i övrigt skulle beakta
vad i motionerna anförts angående lokaliseringspolitikens
utformning, medel
och organisation;

dels ock de likalydande motionerna
1:889, av herr Virgin m. fl., och II:
1078, av herr Heckscher m. fl., vari yrkats,
att riksdagen skulle

A. besluta, att, med avvisande av
Kungl. Maj:ts förslag om inrättande av
en statlig fond för lokaliseringsändamål,
statliga kreditgarantier intill ett
belopp av 100 miljoner kronor per år
under en femårsperiod från och med
budgetåret 1965/66 skulle ställas till förfogande
i lokaliseringspolitiskt syfte;

B. besluta,

1) att antalet ledamöter i de av Kungl.
Maj:t föreslagna planeringsråden vid
länsstyrelserna skulle fastställas till nio,
varav fem skulle utses av landstinget
och fyra av Kungl. Maj:t, och

2) att en särskild lokaliseringsdelegation
skulle utses vid arbetsmarknadsstyrelsen
i enlighet med vad som föreslagits
av kommittén för näringslivets
lokalisering;

C. i skrivelse till Kungl. Maj :t

1) hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
låta verkställa utredning och framlägga

Onsdagen den 10 december 1904 fm.

Nr 42

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

förslag om åtgärder syftande till en effektiv
översiktlig samhällsplanering,
varvid bland annat byggnadslagstiftningen
borde göras till föremål för översyn
;

2) hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
låta skyndsamt utreda och för riksdagen
framlägga förslag om vilka åtgärder,
som borde vidtagas för att befolkningen
i landets glesbygder skulle på ett
rättvist sätt få del av det stigande välståndet
och erbjudas en tillfredsställande
social och kulturell service;

3) uttala, att dels frågan om en utjämning
av drivmedelskostnaderna mellan
olika delar av landet genom differentiering
av den särskilda bensinskatten,
dels ock frågan om fördelningen av
kommunalskatten mellan produktionsoch
huvudkontorskommuner borde upptagas
till övervägande i samband med
en kommande reformering av företagsbeskattningen; D.

i övrigt beakta vad i motionerna
anförts.

I vissa motioner hade huvudsakligen
behandlats den geografiska avgränsningen
av de i propositionen föreslagna
lokaliseringspolitiska stödåtgärderna.
Dessa motioner voro följande, nämligen dels

de likalydande motionerna I:

869, av herr Möller m. fl., och II: 1075,
av herr Ekström i Iggesund m. fl., vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta
hänföra hela Gävleborgs län till det norra
stödområdet;

dels de likalydande motionerna I:

871, av herr Eric Carlsson in. fl., och
II: 1097, av herr Östrand m. fl.;

dels de likalydande motionerna I:

875, av herrar Jonasson och Källqvist,
samt II: 1091, av herrar Ståhl och Tågmark; dels

de likalydande motionerna I:

877, av herr Nils Theodor Larsson, och
II: 1076, av herr Börjesson i Glömminge
m. fl., vari anhållits, att riksdagen måtte
besluta,

att de lokaliseringsstödjande åtgärder,
som avsåges utgå till norra stödområdet,
även skulle utgå till och tillämpas för
sydöstra Götaland, varvid särskilt borde
beaktas möjligheterna till lokalisering
av företag till Öland och Gotland,

att lån och bidrag skulle utgå för anläggande
av turistanläggningar i de
ovan nämnda områdena, samt

att hos Kungl. Maj:t begära skyndsam
prövning och förslag beträffande ett
statligt ekonomiskt stöd till fraktkostnadslindring
för gods, som transporterades
mellan Öland och fastlandet, att
utgå intill dess att fast förbindelse etablerades; dels

de likalydande motionerna I:

882, av herrar Manne Olsson och Erik
Jansson, samt 11:1088, av herrar Nyström
och Trana, vari föreslagits, att
riksdagen skulle beträffande det statliga
lokaliseringsstödets målsättning och utformning
uttala, att sådant stöd borde
kunna lämnas till orter, som av samhällsekonomiska
och allmänpolitiska
skäl behövde hjälp till en positiv utveckling; dels

de likalydande motionerna I:

883, av fröken Ranmark, och II: 1077,
av herr Eskel m. fl.;

dels ock motionen 1:886, av herr
Svanström.

I vissa motioner hade föreslagits i
andra hänseenden särskilda avvikelser
från de i propositionen föreslagna riktlinjerna.
De motioner, som huvudsakligen
hade denna innebörd, voro följande,
nämligen

dels de likalydande motionerna I:

872, av herr Per Jacobsson, och II: 1095,
av herr Westberg;

dels de likalydande motionerna I:

873, av herrar Per Jacobsson och NilsEric
Gustafsson, samt II: 1087, av herr
Nilsson i Tvärålund in. fl.;

dels ock de likalydande motionerna
1:881, av herr Hjalmar Nilsson m. fl.,
och 11:1092, av herr Svanberg m. fl.,
vari yrkats, att riksdagen skulle besluta,

8 Nr 42 Onsdagen den 16 december 1964 fm.

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

a) att det statliga lokaliseringsstödet
skulle omfatta högst 2/3 av det sammanlagda
kapitalbehovet för investeringar
i byggnader och maskiner samt
nödvändigt rörelsekapital, Kungl. Maj:t
eller, efter medgivande av Kungl. Maj:t,
det centrala lokaliseringsorganet dock
obetaget att i särskilda fall medgiva
högre belopp,

b) att beträffande prövningen av ifrågakommande
lokaliseringsprojekt och
beträffande statens risktagande uttala
vad i motionerna angivits,

c) att anstånd med amortering av
statliga lån i lokaliseringssyfte finge
medges under högst fem år,

d) att det statliga kreditstöd, som genom
kommerskollegium och företagareföreningarna
lämnades till hantverk och
småindustri, skulle kunna beviljas utöver
det statliga lokaliseringsstödet.

I vissa motioner hade huvudsakligen
behandlats speciella Norrlands-frågor.
Dessa motioner voro följande, nämligen

dels de likalydande motionerna I:
885, av fröken Stenberg m. fl., och II:
1086, av herr Nilsson i Tvärålund, vari
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl.
Maj :t måtte låta verkställa utredning
och framlägga förslag om att

A. till samhällsvetenskapliga och näringsgeografiska
grenarna vid Umeå
universitet anknyta forskare med inriktning
på den framtida utvecklingen
samt lokaliseringsproblematiken,

B. i övrigt beakta vad i motionerna
anförts;

dels de likalydande motionerna I:
887, av herrar Widén och Nils-Eric Gustafsson,
samt II: 1083, av herr Larsson
i Norderön m. fl., vari anhållits att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
begära skyndsam prövning av förslag
beträffande en rimlig differentiering av
lokaliseringsstödet med hänsyn till de
lokala förutsättningarna i de avsedda
delarna av Norrlands inland i enlighet
med vad i motionerna anförts;

dels de likalydande motionerna I:
888, av herrar Wikner och Erik Olsson,
samt 11:1085, av herr Nilsson i Östersund
in. fl., vari föreslagits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle
anhålla, att de synpunkter som i motionerna
framförts med avseende på Jämtlands
län måtte beaktas vid den fortsatta
handläggningen av berörda frågor
inom skilda departement;

dels ock motionen II: 1084, av herr
Larsson i Hedenäset m. fl.

I återstående motioner hade väckts
andra förslag, vilka i huvudsak gingo
utöver vad som föreslagits i propositionen,
eller understrukit mera allmänt
synpunkter, som ansågos böra beaktas
vid ärendets behandling. Dessa motioner
voro följande, nämligen

dels de likalydande motionerna I:
874, av herr Paul Jansson in. fl., och
II: 1082, av fru Hörnlund m. fl., vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om ytterligare utredning, syftande till
en utvidgad lokaliseringspolitik;

dels de likalydande motionerna I:
879, av fröken Mattson m. fl., och II:
1081, av fru Holmberg m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen vid behandlingen
av propositionen skulle beakta de i motionerna
framförda synpunkterna och
understryka vikten av att planeringen
av lokaliseringspolitiken måtte inriktas
så, att även den kvinnliga arbetskraften
kunde tillvaratagas;

dels motionen I: 880, av herr Ferdinand
Nilsson, vari anhållits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
uttala,

att i anslutning till principen om lika
lön för lika arbete den för lokaliseringen
skadliga ortsgraderingen av den
.statliga lönesättningen borde snarast avvecklas
och genom effektiva lokaliseringspolitiska
åtgärder den i bristande
lokalisering bottnande överhettning av
arbetsmarknaden, som toge sig uttryck
i s. k. marknadsmässiga höglöner, löne -

Onsdagen den 16 december 1964 fm.

Nr 42

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

glidning o. s. v. i storstadsregioner el- dels ock motionen 11:1094, av lierr
ler annorstädes dämpas, Westberg.

att av för lokaliseringspolitiska ändamål
avsedda resurser medel borde kunna
disponeras ej blott för åtgärder inom
avfolkningsområden utan även i särskilda
fall för lindring av svårigheter i
övergångsskeden vid stark expansion
inom inflyttningskommuner,

att behovet av s. k. kollektiva trafikmedel
borde i samband med lokaliseringspolitisk
planering vederbörligen
beaktas i första hand i glesbygder med
stora avstånd men även beträffande de
stora tätortsbebyggelserna med omnejd,
att av fonderade automobilskattemedel
väsentligt ökade resurser borde i lokaliseringssyfte
disponeras för utbyggande
och upprustning av enskilda vägar
liksom för det kommunala vägväsendet
i expanderande tätorter,
att likaledes av fonderade automobilskattemedel
ökade anslag borde lämnas
för inhämtande av eftersläpning av bidrag
för vatten och avlopp liksom för
reningsverk m. m., ävensom

att de i propositionen avsedda lokaliseringsråden
inom länen borde utrustas
med klart angiven kompetens att inverka
på användning av de medel, som
ställdes till förfogande för aktiv lokalisering
och upprustning av länens närings-
och kulturliv i enlighet med innebörden
av begreppet länsdemokrati;

dels de likalydande motionerna I:
884, av herr Risberg m. fl., samt 11:1096,
av herrar Östlund och Nordgren, vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta
uttala, att — med uteslutande sikte på
lokaliseringspolitiska ändamål i de i
propositionen angivna stödområdena —
i skattelagstiftningen borde intagas regler
om dels fria avskrivningar å maskiner
och inventarier och dels en initialavskrivning
å industrifastigheter å 30
procent;

dels motionen II: 1090, av herr Ståhl;

dels motionen II: 1093, av herr Westberg; -

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition och de i ämnet väckta
motionerna måtte godkänna riktlinjer
för en aktiv lokaliseringspolitik in. m.
i enlighet med vad utskottet i utlåtandet
angivit;

B. att följande motioner, nämligen

1) I: 869 och II: 1075,

2) I: 871 och II: 1097,

3) I: 872 och II: 1095,

4) I: 875 och II: 1091,

5) I: 879 och II: 1081,

6) I: 882 och II: 1088,

7) I: 883 och II: 1077,

8) I: 888 och II: 1085,

måtte anses besvarade genom vad utskottet
i utlåtandet anfört och hemställt; G.

att följande motioner, nämligen

1) I: 870 och II: 1079,

2) I: 873 och II: 1087,

3) I: 878 och II: 1089,

4) I: 881 och II: 1092,

5) I: 885 och II: 1086,

6) I: 889 och II: 1078,

7) II: 1090,

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet i utlåtandet
anfört och hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

D. att följande motioner, nämligen

1) I: 874 och II: 1082,

2) I: 876 och II: 1080,

3) I: 877 och II: 1076,

4) I: 880,

5) I: 884 och II: 1096,

6) I: 886,

7) I: 887 och II: 1083,

8) II: 1084,

9) II: 1093,

10) II: 1094,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Nr 42

Onsdagen den 16 december 1964 fm.

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

Reservationer hade avgivits, utom av
andra,

1) av herr Nils Theodor Larsson och
herr Hansson i önnarp, vilka ansett, att
utskottets yttrande i viss de! bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits; 2)

av herr Nils Theodor Larsson och
herr Hansson i önnarp, vilka ansett, att
utskottets yttrande i viss angiven del
bort erhålla den lydelse, reservationen
visade;

3) av herr Nils Theodor Larsson och
herr Hansson i önnarp, vilka ansett, att
utskottets yttrande i viss del bort hava
den avfattning, denna reservation visade; 4)

av herr Nils Theodor Larsson och
herr Hansson i önnarp, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del lyda
så, som i reservationen angivits;

5) av herrar Nils Theodor Larsson,
Stefanson, Berglund, Hansson i önnarp
och Larsson i Umeå, vilka ansett, att
utskottets yttrande i viss angiven del
bort hava den i reservationen föreslagna
lydelsen;

6) av herr Nils Theodor Larsson och
herr Hansson i önnarp, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del erhålla
i denna reservation angiven lydelse; 7)

av herrar Nils Theodor Larsson,
Stefanson, Åkerlund, Risberg, Berglund,
Regnéll, Hansson i Önnarp och
Larsson i Umeå, vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort erhålla den
lydelse, som i reservationen angivits;

8) av herrar Åkerlund, Risberg och
Regnéll, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del erhålla
den lydelse, reservationen visade;

9) av herrar Nils Theodor Larsson,
Stefanson, Berglund, Hansson i önnarp
och Larsson i Umeå, vilka ansett, att
utskottets yttrande i viss del bort hava
den avfattning, reservationen visade;

10)

a) av herr Nils Theodor Larsson och
herr Hansson i önnarp, vilka ansett, att

utskottets yttrande bort i viss angiven
del lyda så, som denna reservation visade; b)

av herrar Stefanson, Berglund och
Larsson i Umeå, vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort erhålla den
avfattning, som i reservationen angivits; 11)

av herr Nils Theodor Larsson,
som ansett, att utskottets yttrande bort i
angiven del erhålla i reservationen föreslagen
lydelse;

12) av herrar Stefanson, Berglund
och Larsson i Umeå, vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort lyda
så, som i denna reservation angivits;

13) av herr Nils Theodor Larsson,
som ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del erhålla i reservationen angiven
avfattning;

14) av herr Nils Theodor Larsson och
herr Hansson i önnarp, vilka ansett, att
utskottets yttrande i viss del bort hava
den lydelse, denna reservation visade;

15) av herrar Nils Theodor Larsson,
Stefanson, Åkerlund, Risberg, Berglund,
Regnéll, Hansson i Önnarp och Larsson
i Umeå, vilka ansett, dels att utskottets
yttrande i angiven del bort lyda så, som
i reservationen föreslagits, dels att, under
förutsättning härav, i utskottets
hemställan motionerna I: 884 och II:
1096 bort upptagas bland de under B
förtecknade motionerna samt motionen
II: 1084 bland de under C förtecknade
motionerna;

16) av herrar Åkerlund, Risberg och
Regnéll, vilka ansett, dels att utskottets
yttrande i viss del bort hava den avfattning,
denna reservation visade, dels att,
under förutsättning härav, motionen II:
1093 bort i utskottets hemställan upptagas
bland de under B förtecknade motionerna;
samt

17) av herrar Stefanson, Åkerlund,
Risberg, Berglund, Regnéll och Larsson
i Umeå, vilka ansett att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla i denna reservation
angiven lydelse.

Onsdagen den 16 december 1964 fm.

Nr 42

1 1

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av herrar Stefanson,
Berglund och Larsson i Umeå.

Herr LARSSON, NILS THEODOR,

(ep):

Herr talman! 1964 års riksdag lider
mot sitt slut, och vi har i kammaren
endast ett ärende av betydelse kvar att
behandla, nämligen Kungl. Maj:ts proposition
nr 185 angående riktlinjer för
en aktiv lokaliseringspolitik.

Centerpartiet har under en råd av år
krävt en aktiv lokaliseringspolitik, en
politik som skulle ge stimulans till ökad
företagsamhet och till ökad sysselsättning
i just de delar av landet där det
råder brist på arbetstillfällen. Vi har
inom vårt parti med verkligt bekymmer
sett på strukturomvandlingen inom näringslivet
under de senare årtiondena.
Denna har inneburit en folkvandring
inte endast från glesbygd till tätort utan
också från vissa områden och delar av
vårt land till andra delar.

Det är främst storstockholmsregionen
med angränsande län runt Mälaren
samt göteborgsregionen och malmöregionen
som dragit till sig alltmer av näringsliv
och befolkning. Folket har flyttat
från Norrland, från nordvästra Svealand
och från östra Götaland, och utvecklingen
har lett till och leder till
en starkt koncentrerad bebyggelse i
stortätorterna, en centralisering i allt
högre grad av näringslivet till dessa områden
och till en motsvarande långtgående
befolkningsuttunning i avfolkningsområdena.

Bilden är inte främmande för någon
av oss. Tyvärr är vi emellertid inte
längre eniga om vad denna utveckling
skall föranleda för reaktioner, för åtgärder
från samhällets sida. Nej, tyvärr
är vi inte längre eniga. Tidigare har
det dock rått en ganska god överensstämmelse
i uppfattningen inom olika
läger om vad som borde och kunde göras
från samhällets sida inför strukturomvandlingen.

I lokaliseringspropositionen 1952 lik -

som i propositionen 1956 i samband
med förlängningen av byggnadstillståndslagen
underströk dåvarande departementschefen
att exempelvis Storstockholms
tillväxt innebar allvarliga
problem, att den starka tillströmningen
av arbetskraft till storstäderna hade
medfört och skulle komina att skapa
ännu allvarligare problem, om ingenting
gjordes för att påverka utvecklingen.
Det framhölls som angeläget att vidta
åtgärder för att hejda den ytterligare
tillväxten av främst de största tätorterna.

Jag erinrar mig också personligen ett
statsutskottsbesök i Göteborg mot slutet
av 1950-talet, varvid dåvarande stadsfullmäktigeordföranden
i Göteborg,
Jungen, i ett tal till statsutskottet uttalade:
»Vi vill inte att Göteborg skall bli
större; det blir för dyrt för oss.»

Hitintills har lokaliseringsverksamheten
varit i god överensstämmelse med
riktlinjerna från 1952 och 1956, och
detsamma har i huvudsak gällt kreditstödet
till hantverk och småindustri.
Detta senare stöd har spelat en betydande
roll i sammanhanget under gångna
år.

I fjol infördes investeringsstöd till industrilokaler
som uppföres som statskommunala
beredskapsarbeten. Detta
stöd har i huvudsaklig del varit inriktat
på s. k. B- och C-orter och andra mindre
orter. År 1959 begärde riksdagen
utredning om näringslivets lokalisering,
och bakom denna riksdagens utredningsbeställning
tåg samma grundsyn
på problemställningarna som hade präglat
hela 1950-talets eniga uppfattning
om orsaker och åtgärder.

I bankoutskottets yttrande över de då
föreliggande motionerna framhölls att
syftet borde vara att få till stånd en
lämplig differentiering av näringslivet
och en spridning av företagsverksamheten.
Direktiven från regeringen till kommittén
för näringslivets lokalisering var
också av samma innehåll. Utflyttningen
från landsbygden och storstädernas tillväxt
ansågs självfallet vara det domine -

Nr 42

Onsdagen den 16 december 1964 fm.

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

rande problemet. Det hette vidare i direktiven
att i många regioner fanns ett
starkt behov av ett mera differentierat
näringsliv, dels för att området skulle
bil mindre konjunkturkänsligt, dels för
att såväl kvinnor som män skulle kunna
få arbete och dels för att ungdomen
skulle kunna få vidgade möjligheter i
sitt yrkesval.

Ja, herr talman, så lät det ännu vid
1960-talets ingång. Men medan kommittén
för näringslivets lokalisering arbetade
hände det något. Vad hände? Jo,
regeringen kom att ändra uppfattning
rörande lokaliseringspolitikens målsättning,
och härvidlag har vi inom centerpartiet
— vi beklagar det — inte
kunnat följa regeringen.

Huvuddragen av regeringens nya politik
är — jag understryker det — att
passivt eller aktivt godta den pågående
forcerade strukturomvandlingen och att
i nära anslutning därtill också godta
produkten, ett starkt centraliserat näringsliv
och ett starkt centraliserat samhälle.
Den nu framlagda propositionen
avser endast att bromsa i viss mån takten
i koncentrationen till storstadsområdena
och övriga expansiva områden
i landet. Kommittén för näringslivets
lokalisering hade avrått från en stark
koncentration av befolkningen till storstäderna,
men i inrikesdepartementets
promemoria av den 12 augusti i år
kunde utläsas den motsatta uppfattningen,
nämligen att de lokaliseringspolitiska
åtgärderna främst borde inriktas på
de större tätortsbildningarna, som uppfyller
förutsättningarna för en indhstriell
lokalisering.

Under tiden från promemorian fram
till den försenade propositionsskrivningen
hann emellertid herr statsrådet
tydligen få vissa erfarenheter, som föranledde
ett försiktigare och mildare
skrivsätt i propositionen. Men spåren
förråder och skrämmer. Det är tydligt
och klart att departementschefen avser
att begränsa lokaliseringsåtgärderna till
relativt stora, redan förut väl utvecklade
orter och till färre orter och att syf -

tet ingalunda är att söka stoppa eller
begränsa befolkningsomflyttningen mellan
regionerna. Koncentrationen till
storstadsområdena och landets övriga
expansiva områden skall endast förlångsammas,
eftersom uppenbara risker förefinns
— det ser man — för att den
starka eftersläpning i utbyggnaden av
bostäder, kommunikationer och samhälleliga
serviceanordningar som redan
är för handen skall ytterligare förvärras.

Man skulle vilja ställa frågan: Vad
kostar dessa väldiga omflyttningar och
omställningar samhället i dess helhet?
Kan det anses fastlagt och bevisat, när
allt lägges till allt, att kalkylen för människorna
och samhället blir positiv? Är
det bevisat och belagt att våra produktionskostnader
ens blir lägre genom
denna omställning? Vad säger oss i det
sammanhanget att enligt kommittén för
näringslivets lokalisering den industriella
ny- och omlokaliseringen under
åren 1946—1961 skedde till relativt små
tätorter eller med drygt 40 procent av
antalet anläggningar och med en tredjedel
av antalet anställda till orter med
mindre än 5 000 invånare? Det säger något
om de mindre tätorternas möjligheter
som lokaliseringsorter. I samma riktning
talar det förhållandet, att trots allt den
starkaste folkmängdsökningen i tätorter
av olika storlek under åren 1950—1960
förefanns i tätorter med 2 000—20 000
invånare.

Det bör företagsekonomiskt finnas
goda lokaliseringsbetingelser också i de
relativt små tätorterna. Där finns det
ofta också delvis outnyttjade samhälleliga
serviceanordningar. Det måste ställa
sig billigare för samhället att lokalisera
till de mindre orterna än till storstadsregioner
med deras enorma kostnader
för den samhälleliga utbyggnad
som följer som ett brev på posten efter
lokalisering av näringslivet till stororterna.

Lokalisering till de större tätorterna
nödvändiggör ofta mycket betydande
samhällsinvesteringar på kommunernas

Onsdagen den 10 december 11)04 fm.

Nr 42

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

område. Vi ser hur det är att bygga ut
storstockholmsregionen, vilka enorma
kostnader det drar med sig. Arbetskraftens
rörlighet och frånvarofrekvens är
också högre i storstadsregionerna, och
det blir därmed högre kostnader för
näringslivet. Det har visat sig t. ex. hos
L. M. Ericsson. Några av oss i riksdagen
hörde där för några år sedan cheferna
redogöra för sin syn på problemen.
De sade att företaget flyttar ut
sina avdelningar från Storstockholm undan
för undan, därför att det ställer sig
billigare att göra det.

Kommittén för näringslivets lokalisering
framhöll att ett av huvudsyftena
med en aktiv lokaliseringspolitik var
att skapa en harmonisk samhällsmiljö.
1 departementschefens målsättning har
detta syfte fått en obetydlig roll. Vi tillmäter
det en stor betydelse. Enligt centerpartiets
mening är det angeläget att
göra en riktig avvägning mellan kravet
på ekonomisk effektivitet och kravet på
en harmonisk samhällsmiljö.

Enligt kommittén bör det också vara
ett huvudsyfte att näringslivet så lokaliseras,
att rikets försvar underlättas.
Vi vill i all korthet från vår sida understryka,
att en ytterligare centralisering
av näringslivet till stora tätorter försvårar
snarare än underlättar försvaret.

Propositionens huvudinriktning på
ett starkt koncentrerat och centraliserat
näringsliv i samhället saknar enligt vår
mening bärande motivering, och vi kan,
herr talman, för vår del inte acceptera
denna målsättning. Vi i centerpartiet
håller fast vid 1950-talets målsättning.
Vi anser denna alltjämt bäst svara mot
behov och önskemål från större delen
av befolkningen inom större delen avlandet.
Enligt vår mening bör målsättningen
för en aktiv lokaliseringspolitik
i stället vara att skapa och upprätthålla
ett nät av livskraftiga tätorter över hela
landet, och härvid bör koinmunblockscentra
kunna godtagas som lokaliseringsorter.

Vad beträffar lokaliseringspolitikens
förhållande till arbetsmarknadspolitiken

liar vi uppmärksammat, att departementschefen
fäster väsentligt större vikt
vid rörlighetsstimulerande åtgärder än
vid lokaliseringspolitiken, något som
väl överensstämmer med propositionens
inriktning i övrigt. Vi, som syftar till
ett så långt möjligt decentraliserat näringsliv,
baserat på ett nät av livskraftiga
tätorter över hela landet, hävdar
att i första hand skall en aktiv lokaliseringspolitik
sättas in i de sysselsättningssvaga
områdena. Först om detta
bedömes ekonomiskt omöjligt för en ort,
hör, som vi ser saken, rörlighetsstimulerande
åtgärder sättas in och då främst
gälla flyttningar inom regionen.

Herr talman! Från centerpartiets sida
beklagar vi att vi inte kan ansluta oss
till den lokaliseringspolitiska målsättning,
som är regeringens och regeringspartiets
nya linje. Jag anser mdg därmed
ha motiverat mitt yrkande om bifall
till reservationen nr 1.

Jag anser mig knappast behöva ytterligare
kommentera innehållet i reservationerna
2, 3 och 4, till vilka jag också
yrkar bifall.

I reservation nr 5 behandlas problem
rörande de områden i östra Götaland,
som under en följd av år har haft betydande
sy s selsä 11 n i n gss vå ri gh e te r. Vi
har i reservationen uttalat, att det statliga
ekonomiska stöd i lokaliseringssyfte,
som nu står inför beslut, bör inriktas
på de sysselsättningssvaga områdena i
östra Götaland enligt samma grunder,
som skall gälla för det norra stödområdet.
Förhållandena i detta avseende i
östra Götaland är kända och omvittnade
och kommer sannolikt att belysas
av andra talare under debatten, varför
jag nu inte skall ägna mera tid häråt i
förhoppning att kammaren i tacksamhet
häröver skall komma att ge sitt stöd
åt reservationen nr 5.

Vad beträffar gränserna för det norra
stödområdet tillstyrkes departementschefens
förslag, men man bör observera
utvecklingen i gränsområdena till
detta stödområde, något som vi också
har uttalat i reservationen nr 5.

Nr 42

Onsdagen den 16 december 1964 fm.

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

Till reservationerna 6 och 7 skall jag
också be att få yrka bifall.

I reservationen nr 9 föreslås att stödåtgärderna
kompletteras med ett kreditgarantisystem.
Det föreslås att statliga
kreditgarantier skall medges inom en
ram av 50 miljoner kronor. Jag yrkar,
herr talman, bifall till denna reservation.

Reservationen nr 10 a gäller medelsramen
för det föreslagna investeringsbidraget.
Från centerpartiets sida anser
vi det föreslagna beloppet, 60 miljoner
kronor, vara för litet. Vi föreslår i stället
en ram av 100 miljoner kronor. Jag
yrkar bifall härtill.

I reservationen nr 11 föreslås att stöd
till turistanläggningar skall kunna utgå,
förutom i norra stödområdet även i
sydöstra Götaland.

I reservationen nr 13 framhålles, att
i avvaktan på det planerade brobygget
över Kalmarsund bör ekonomiskt stöd
kunna lämnas för att nedsätta kostnaderna
för godstransporter mellan Öland
och fastlandet, vilket skulle verksamt bidra
till näringslivets utveckling på
Öland. Det föreslås att riksdagen hos
regeringen skall begära skyndsam prövning
och förslag beträffande ett sådant
statligt stöd. Jag yrkar bifall till reservation
nr 13.

I reservationen nr 14 förklarar vi, att
vi inte kan biträda propositionens förslag
att investeringsfondernas användning
i lokaliseringspolitiskt syfte skall
upphöra. Vi anser att denna användning
av fonderna inte minst för Norrlands
del har haft stor betydelse. I avvaktan
på resultatet av en utredning
rörande möjligheterna att bereda skattelättnader
1 lokaliseringsfrämjande syfter
bör enligt vår mening ingen ändring
ske beträffande investeringsfonderna.

I reservation nr 15 uttalas att en beskattningsreform
i lokaliseringspolitiskt
syfte är angelägen. Vi anser det önskvärt
att Kungl. Maj :t gör utredning härom.
Av denna anledning borde i utskottets
hemställan motionerna 1: 884 och
IT: 1096 upptas bland de under B. för -

tecknade motionerna samt motionen II:
1084 bland de under C. förtecknade motionerna.
Jag yrkar, herr talman, bifall
därtill.

Herr talman! Jag har enligt min egen
uppfattning inte hållit något långt anförande
i detta stora ärende. Jag har
inskränkt mig till att visa var skiljelinjen
går i uppfattningarna om lokaliseringspolitiken
och hur den går mellan
den nya regeringspolitiken i detta avseende
och den linje som centerpartiet
håller fast vid och som vi alla var eniga
om under 1950-talets utveckling.

Jag inskränker mig till detta. Här
skulle det finnas möjligheter — om man
ville ägna tid däråt —• att under någon
timme fortsätta med redovisningen -av
synpunkter på detta stora ämne. Jag
avstår från detta, herr talman, väl vetande
att denna debatt i dag i kamrarna
ändå kommer att bli mycket lång,
men jag har med detta velat motivera,
herr talman, varför jag ber att få yrka
bifall till de av mig berörda reservationerna.

I detta anförande instämde herrar
Eric Carlsson (ep), T horsten Larsson
(ep), Svanström (ep), Jonasson (ep),
Axel Kristiansson (ep) och Harald Pettersson
(ep).

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Frågan om näringslivets
lokalisering har ju under en lång följd
av år varit en av vårt lands stora inrikespolitiska
frågor. I riksdagen har lokaliseringsdebatten
förts med tilltagande
intensitet och knutits an till skilda
riksdagsfrågor, som rört landsbygdens
problem och den näringsgeografiska
strukturomvandlingen i vårt land.

Det är ju också enligt min mening
fullt förståeligt, att frågan om åtgärder
för att få en geografiskt mera jämn
spridning av företagsamheten omfattats
med sådant stort intresse, framför allt
då från representanter för de landsdelar,
vilkas befolkningsunderlag på grund
av utflyttning sviktat, varigenom upp -

Onsdagen den 16 december 1964 fm.

Nr 12

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. in.

ratthållandet av eu god kommunal och
enskild service äventyrats, eller som
drabbats av en arbetslöshet långt utöver
det normala för landet i övrigt. Det måste
vara bittert att se hur den bygd, man
fötts och levat i, så sakteliga avfolkas,
hur skolorna stängs på grund av elevbrist,
hur den ungdom, som fått sin skolning
och utbildning genom kommunens
försorg, inte kan beredas arbete utan
ger sig av från bygden och hur affärer
och enskilda serviceföretag flyttar bort
på grund av ett alltför litet kundunderlag.
Framför allt är det förståeligt, att
många medlemmar av denna kammare,
vilka i egenskap av kommunalpolitiker
varit verksamma i sådana avfolkningsbygder,
känner ett djupt engagemang i
denna fråga.

Alla de som under de senaste åren varit
aktiva i den lokaliseringspolitiska
debatten har väl med intresse och spänning
väntat på detta tillfälle, när Kungl.
Maj:ts proposition om lokaliseringspolitikens
utformning skulle föreligga på
riksdagens bord — efter den utredning
som kommittén för näringslivets lokalisering
verkställt och efter den mycket
intensiva debatt som kommitténs betänkande
angående aktiv lokaliseringspolitik
föranlett.

Jag vill, herr talman, uttrycka en
varm förhoppning om att den försöksverksamhet,
som påbörjas på grund avdagens
riksdagsbeslut, skall visa att såväl
metodik som organisation skall vara
effektiv och ändamålsenlig för att verksamt
bidraga till en företagslokalisering
som skapar nya arbetstillfällen i ifrågavarande
områden, ger människan större
valmöjligheter till arbete och bostadsplats
och därigenom motverkar en
ytterligare utglesning av befolkningen.

Det är väl ingen som tror att utflyttningsströmmarna
från våra glesbygdsområden
helt skall kunna bringas att
upphöra genom de föreslagna åtgärderna.
Jord- och skogsbrukets rationalisering
och de beräknade höga födelsesiffrorna
för vissa områden i Norrland
kommer att ge ett arbetskraftsöverskott,

som inte kommer att kunna absorberas
av inlokaliserade företag. Arbetsmarknadsstyrelsens
rörlighetsfrämjande politik
kommer därför att ha sin givna uppgift
även i framtiden, men det bör vara
möjligt att genom en aktiv lokaliseringspolitik
i mycket större utsträckning än
hittills bereda sysselsättning åt människorna
där de har sin hemvist och där
många av dem bäst trivs. Departementschefen
framhåller även i propositionen,
att det råder ett intimt sakligt samband
mellan rörelsestimulerande medel inom
arbetsmarknadspolitiken och åtgärder i
lokaliseringshänseende. De kan båda användas
alternativt och komplettera varandra.

Folkpartiets representanter i bankoutskottet
har velat understryka dessa
synpunkter i ett särskilt yttrande och
instämmer i uppfattningen att lokaliseringspolitiken
står i nära samband med
arbetsmarknadspolitiken. Så länge det i
vårt land å ena sidan finns områden
med starkt expanderande näringsliv,
vars arbetskraftsbehov inte kan tillgodoses
av den lokala arbetsmarknaden,
och å andra sidan områden med friställd
arbetskraft orsakat av strukturförändringar
i näringslivet, måste —
såväl av nationalekonomiska skäl som
av rent mänskliga — rörlighetsfrämjande
medel sättas in för att utnyttja våra
arbetskraftsresurser och bereda den enskilde
arbete. Å andra sidan bör det i
större utsträckning än hittills vara möjligt
att tillvarata våra arbetskraftsresurser
genom att stimulera utbyggnad och
nyetablering av företag i utflyttningsoch
arbetslöshetsområden. Vi hoppas
och tror att det även skall vara möjligt
att genom en aktiv lokaliseringspolitik
åstadkomma en expansiv utveckling i
vissa områden, där i annat fall de nu pågående
utflvttningsrörelserna skulle
fortsätta i accelererande takt. Det finns
ju inom stora områden ett betydande arbetskraftsöverskott,
som inte har kunnat
aktiveras genom arbetsmarknadsstyrelsens
rörlighetsstimulerande medel.
Arbetslösheten inom dessa områden

Nr 42

Onsdagen den 16 december 1964 fm.

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

är stor, trots att beredskapsarbetena
haft mycket stor omfattning i förhållande
till landet i övrigt. Det råder dessutom
en stor undersysselsättning särskilt
bland kvinnor men även bland
män i dessa områden. Denna undersysselsättning
redovisas inte i vår arbetsmarknadsstatistik.
I det särskilda yttrande
som är bifogat bankoutskottets
utlåtande ger folkpartiets representanter
i utskottet en mera positiv nyans åt
lokaliseringspolitikens möjligheter i detta
avseende, anser vi.

En fråga som hör nära samman med
den lokaliseringspolitiska målsättningen
är stödåtgärdernas inverkan på konkurrensförhållandena
mellan företag som
erhåller stöd och sådana som byggt upp
sin verksamhet genom enbart egna insatser.
Det må vara företag inom ett
stödområde eller företag som ligger på
var sin sida om gränsen till ett sådant.
Det kan även vara fråga om stödåtgärdernas
konkurrenseffekt för hela branscher
inom landet. Vi inom folkpartiet
menar, att lokaliseringspolitiken inte
får skada redan befintliga företag genom
att försvåra deras avsättningsmöjligheter.
Marknadssituationen inom
ifrågavarande område och ifrågavarande
branscher måste studeras noga, innan
man medverkar till att nya företag
etableras med statliga medel. I denna
fråga har folkpartiet vunnit gehör för
sin partimotion, vilket jag noterar med
tillfredsställelse. Jag har emellertid,
herr talman, velat understryka denna
för näringslivet mycket viktiga angelägenhet.

Får jag sedan, herr talman, säga några
ord beträffande avgränsningen av
stödområdet. I propositionen avvisas de
kriterier som kommittén för näringslivets
lokalisering uppställt för utval av
de områden som skulle komma i åtnjutande
av lokaliseringspolitiskt stöd.
I stället föreslås en geografisk avgränsning,
som innebär att de fyra nordligaste
länen samt Hälsingland, norra delen
av Kopparbergs län, nordvästra Värmland,
Dalsland och norra Bohuslän bil -

dar det s. k. norra stödområdet, inom
vilket lokaliseringspolitiskt stöd skall
kunna förekomma. Området sammanfaller
temporärt med det, för vilket medgivande
lämnats att använda investeringsfonder
i lokaliseringspolitiskt syfte.
Motivet för detta stödområde angives
mycket allmänt med att strukturomvandlingen
med åtföljande omställningsproblem
gör sig gällande inom detsamma.
Framför allt är detta en följd av
den omfattande rationaliseringen inom
jord- och skogsbruksnäringen. Området
utmärkes dessutom av en stark utflyttning
och arbetslöshet.

Det är givet att avsaknaden av fastare
normer eller kriterier för angivandet av
stödområdet många gånger kan skapa
berättigad undran varför gränsen dragits
just där departementschefen dragit
den. Särskilt blir detta fallet när gränstrakterna
utanför stödområdet har samma
svårigheter som man har innanför
gränsen. I de fall då gränsen skär rakt
över ett län, kan avgränsningen dessutom
föranleda betydande problem för
länsstyrelsen och det föreslagna planeringsorganet
när det gäller att föreslå
riktlinjer för stödåtgärdernas fördelning
inom länet. Det är naturligt att kommuner
utanför stödområdets gränser kan
anse sig missgynnade. Detta återspeglas
också i många av de motioner som lämnats
in i ärendet.

Från första och andra kammarens dalabänkar
föreligger en motion, vari
framhålles att avfolkningstendenserna
gör sig gällande även utanför det område
i norra och nordvästra Dalarna som
ingår i det norra stödområdet. Det framhålles
att den gynnsamma befolkningsutveckling,
som Kopparbergs län hade
under hela 1950-talet, nu har förbytts i
utflyttningsrörelser, som även starkt berör
kommuner i de södra delarna av
länet. Nettoförlusten av utflyttningen,
som 1960 utgjorde endast 300 personer
-— det var det året som strömmen vände
i länet — uppgår för de första tio
månaderna detta år till cirka 4 150 personer.
Denna förlust beror i stor ut -

Onsdagen (len 10 december 1904 fm.

Nr 42

Ang. riktlinjer for en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

sträckning på avflyttning även från de
södra delarna av länet. Bruttoavflyttningcn
inom de södra delarna uppgick
i fjol till 1 500 personer — det var den
största avflyttningen dittills — men beräknas
hittills i år till 4 250 personer.
För år 1964 torde 80 procent av avflyttningen
inom länet falla på länsdelar
utanför stödområdet, och det är naturligtvis
mycket alarmerande siffror.

Orsakerna till avflyttningen torde i
första hand utgöras av ensidighet i näringslivet
inom många orter. Det är
gruv-, järn- och stålindustrierna samt
skogs- och jordbruket som dominerar
inom dessa områden. Inom dessa näringar
har betydande rationaliseringar
medfört att behovet av arbetskraft avtagit.

Vi har från kopparbergsbänken inte
föreslagit att stödområdet skulle utsträckas
att gälla hela länet, men vi har
inför denna ogynnsamma utveckling yrkat
på att den i propositionen föreslagna
möjligheten att stöd i särskilda fall
skall kunna lämnas för orter utanför
stödområdet skall tillämpas på ett generöst
sätt för Kopparbergs vidkommande.
Utskottets skrivning beträffande
denna avgränsningsfråga anser jag i
viss utsträckning tillgodose detta önskemål.
Utskottet finner det naturligt,
att man särskilt söker följa utvecklingstendenserna
i de områden som gränsar
till norra stödområdet och uttrycker
meningen, att Kungl. Maj:t under försöksperioden
skall äga att företaga
mindre förändringar av gränserna, om
det befinnes påkallat.

Jag har, herr talman, inget yrkande i
denna fråga.

Den avgränsning av det norra stödområdet
som görs i propositionen medför
att vissa områden i östra Götaland
med svårigheter av samma art och
storleksordning som inom det norra
stödområdet ställs utanför lokaliseringspolitiskt
stöd. Det gäller t. ex. vissa regioner
inom Kalmar län, speciellt
Öland. Under en följd av år har dessa
områden i östra Götaland haft betydan 2

Första kammarens protokoll 1964. Nr 42

de syssetsättningssvårigheter, och prognoserna
visar på en ytterligare minskning
av folkmängden. Det finns därför
starka motiv för att bär sätta in samma
stödåtgärder som i det norra stödområdet.
I reservation 5 av herr Nils Theodor
Larsson in. fl. har föreslagits inrättande
av ett östra stödområde och att
det ges i uppdrag åt det centrala lokaliseringsorganet
att efter samråd med de
regionala instanserna fastställa gränserna
för detsamma.

Jag ber att få instämma i det yrkande
som herr Nils Theodor Larsson ställt
på denna punkt.

Departementschefen framhåller beträffande
ortsvalet inom stödområdet
att en lämplig framgångslinje vid den
fortsatta lokaliseringsplaneringen bör
vara, att välja orter för stödet bland
kommunblockscentra. Han anför att det
dessutom inte bör vara uteslutet att lämna
stöd även åt andra orter med goda
utvecklingsmöjligheter. Vi vill från
folkpartiets sida starkt understryka detta.
I Norrland är ju kommunblocken
geografiskt mycket stora, och ofta inrymmer
de flera tätorter som är av stor
betydelse för befolkningen. Lokaliseringspolitiken
bör sträva efter att förlägga
mindre eller medelstora industrier
till sådana orter. Vi vill även understryka,
att företagens egen bedömning
beträffande val av lokaliseringsort bör
tillmätas stor betydelse. Det bör enligt
vår mening föreligga starka skäl för att
ett företag som vill etablera sig eller
bygga ut sin rörelse utanför de större
tätorterna skall nekas lokaliseringspolitiskt
stöd.

I vissa områden i Norrlands inland
föranleder rationaliseringen av jordbruket
och skogsbruket en avflyttning, som
medför stora svårigheter att upprätthålla
en rimlig samhällelig och enskild
service, vilket i sin tur ytterligare påskyndar
avflyttning. Tillvaratagandet
och omvårdnaden av våra naturtillgångar
inom skogen kräver emellertid, även
efter en stark rationaliseringsprocess
inom skogsbruket, att det finns männi -

Nr 42

Onsdagen den 16 december 1964 fm.

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

skor kvar inom dessa områden. Då måste
man även kunna erbjuda dem en
kommunal och enskild service, som så
långt som möjligt är likvärdig med den
som erbjudes övriga medborgare i detta
land. Kommittén för näringslivets lokalisering
har framhållit, att det i dessa
skogsområden finns ett antal tätorter
som är värda att satsa på för att bibehålla
och bygga ut dem som stödorter
för den materiella och kulturella service
som behövs för människornas trivsel.

De i propositionen föreslagna stödåtgärderna
bör enligt folkpartiets mening
sättas in på dessa orter och förbättra
deras möjligheter. I likhet med kommittén
har emellertid folkpartiet i en partimotion
föreslagit, att ett särskilt servicestöd
bör utgå till vissa skogsorter
i Norrlands inland. Detta yrkande har
även tagits upp i reservation 7 av herr
Nils Theodor Larsson in. fl. Reservanterna
tillstyrker att en särskild utredning
kommer till stånd rörande stödet
till dessa områden, och jag ber att få
yrka bifall till denna reservation.

Beträffande de ekonomiska stödåtgärdernas
utformning har departementschefen
i fråga om långivningen valt
en annan metod än kommittén för näringslivets
lokalisering. Kommittén föreslog
ett system bestående av såväl
kreditgarantier som direktlån ur en statlig
lånefond. Även om vi från folkpartiets
sida anser, att kommitténs samspel
mellan kreditgarantier och lån har stora
förtjänster, har vi dock anslutit oss
till departementschefens förslag om en
lånefond.

Beträffande stödområdets omfattning
har departementschefen föreslagit en
väsentlig utökning i jämförelse med
kommitténs förslag, men stödets totala
storlek föreslås till samma belopp, nämligen
800 miljoner kronor. Vi anser att
utökningen av stödområdet motiverar
en utökning även av stödbeloppets totalsumma,
och vi har av den anledningen
i vår partimotion föreslagit, att utlåningen
ges en något större omfattning

genom en kreditgarantiram på 250 miljoner
kronor för en femårsperiod,
d. v. s. 50 miljoner kronor per år.

I utskottet har vi enat oss med centerpartiet
om en reservation med yrkande
om eu kreditgarantiram på 50
miljoner kronor för det första året och
med möjligheter till ny prövning av beloppets
storlek, sedan erfarenheter vunnits
över det första årets verksamhet.

Jag yrkar bifall till reservation 9 av
herr Nils Theodor Larsson m. fl, som
tar upp detta spörsmål.

Beträffande stödets omfattning har
folkpartiets ledamöter i utskottet i reservation
10 även ansett, att medelsramen
för investeringsbidragen under det
första budgetåret av försöksperioden
borde beräknas till ett 15 miljoner kronor
högre belopp än det i propositionen
föreslagna. Vi föreslår således 75
miljoner i stället för propositionens 60.
Vi menar att behovet av lokaliseringspolitiskt
stöd utanför det norra stödområdet,
t. ex. i det av oss och centerpartiet
föreslagna östra stödområdet, motiverar
en sådan ökning, men vi anser
även att investeringsbidraget, om det
används på rätt sätt, d. v. s. med beaktande
av konkurrenssynpunkterna, såsom
starthjälp eller för utbyggnad av
livskraftiga företag, är en stödmetod
som ger god lokaliseringseffekt. Vi vet
iiven att arbetsmarknadsstyrelsen under
innevarande budgetår redan förbrukat
50 miljoner kronor för uppförande av
verkstadslokaler som statskommunala
beredskapsarbeten. Det är argument för
vårt förslag om en ökning av medelsramen
och jag ber få yrka bifall härtill.

Vi anser att det ännu inte finns något
säkert underlag för bedömning av det
totala medelsbehovet för lokaliseringsstödet
i framtiden. Vi menar att detta
behov kan bedömas med större exakthet
först sedan försöksverksamheten varit i
gång någon tid. Skulle det då visa sig
att en välplanerad lokaliseringspolitik,
som ger gott resultat, kräver större belopp,
får väl medelsanvisningen anpassas
därefter, varvid man naturligtvis

Onsdagen den 1(> december 1904 fm.

Nr 42

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

även måste ta hänsyn till statsfinansiella
och konjunkturpolitiska avvägningar.

I fråga om metoderna har i folkpartiets
partimotion även föreslagits en åtgärd
på företagsbeskattningens område,
som enligt vår åsikt skulle utgöra ett
effektivt lokaliseringspolitiskt medel.
.lag avser förslaget om rätt till en snabbare
avskrivning av byggnader under
de första åren. Folkpartiet har vid flera
tillfällen motionerat om att den möjligheten
skulle införas rent generellt
för hela landet, och i väntan på en sådan
reform bör, anser vi, de lokaliseringspolitiska
medlen under försöksperioden
utökas med denna avskrivningsrätt.
Det är naturligtvis sant att ett nystartat
företag i stödområdet inte visar
ett sådant vinstresultat under de första
åren, att dessa avskrivningsmöjligheter
kan utnyttjas, men det gäller även att
stimulera redan existerande företag att
satsa på dessa områden och bygga ut
sin verksamhet eller förmå välkonsoliderade
företag i Syd- och Mellansverige
att förlägga filialer och dotterföretag i
stödområdena. Här tror jag att denna
skattereform utgör ett verksamt medel.

Jag yrkar bifall till reservation nr 15
av herr Nils Theodor Larsson in. fl.,
som önskar en utredning i denna fråga.

Låt mig till sist, herr talman, när det
gäller de lokaliseringspolitiska medlen
yrka bifall till reservation nr 12, avgiven
av utskottets folkpartiledamöter,
som tar upp partimotionens hemställan
angående gemensamma zontaxor för
buss och tåg.

Beträffande lokaliseringsverksamhetens
organisation instämmer jag i huvudsak
i Kungl. Maj :ts förslag. Det innebär
att jag instämmer i att arbetsmarknadsstyrelsen
skall vara det centrala
lokaliseringsorganet och att en lokaliseringsberedning
på departementsnivå
tillsättes. Jag håller emellertid i
motsats till departementschefen och utskottet
på den Näslundska kommitténs
förslag om inrättande av en
ringsdelegation inom arbetsmarknads -

styrelsen. Jag anser det vara värdefullt
att det centrala lokaliseringsorganet vid
beredning av stödärenden har möjlighet
att utnyttja den sakkunskap och erfarenhet
i tekniska och finansiella frågor
som finns inom näringsliv, bankväsende
och kommuner. Lokaliseringsdelegationen
bör ha en sådan sammansättning,
att denna sakkunskap fångas upp och
kommer lokaliseringspolitiken till godo.

I herr Stefansons yttrande instämde
herrar Nyman (fp), Åkesson (fp), Harry
Carlsson (fp), Billman (fp), Källqvist
(fp), Eric Gustaf Peterson (fp)
och Skärman (fp), fru Hamrin-Thorelt
(fp) samt herr Axel Johannes Andersson
(fp).

Herr RISBERG (h):

Herr talman! När det gäller lokaliseringspolitiken
så synes vi alla i stort
sett vara överens om att något måste
göras för att lösa de problem som uppstår
i de delar av landet där sysselsättningen
ligger på en genomsnittligt låg
nivå. Frågan är av både allmänmänsklig
och ekonomisk natur. Medan vi sålunda
har sysselsättningsproblem i vissa
delar av landet, har vi som bekant
arbetskraftsbrist i andra delar, vilket
gör att produktionsapparaten i många
fall icke fullt kan utnyttjas. Kungl.
Maj:ts proposition nr 185 anger bl. a.
som lokaliseringspolitisk målsättning
att landets tillgångar på kapital och
arbetskraft blir fullt utnyttjade och fördelade
på sådant sätt, att ett snabbt
ekonomiskt framåtskridande främjas. I
denna målsättning instämmer högerpartiet.

I strävan att uppnå målsättningen
måste man emellertid finna vägar, som
ej hindrar den fria marknadshushållningen
eller snedvrider konkurrensförhållandena.
Det allmännas åtgärder får
inte innebära en fastlåsning av det ekonomiska
livet eller en tvångsdirigering
av produktionskrafterna. Detsamma
gäller att man icke vidtar åtgärder som
verkar fördyrande på den slutliga pro -

20 Nr 42 Onsdagen den 16 december 1964 fm.

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

dukten eller att man med stödåtgärder
på en ort »slår ihjäl» välskötta företag
på en annan ort. Företagsekonomiska
synpunkter måste alltid ligga till grund
för bedömandena.

Folkförflyttningen till tätorterna har
där medfört bostadsbrist och en eftersläpning
i fråga om de växande samhällenas
service, medan det för glesbygdens
befolkning i allt högre grad
uppstår svårigheter att erhålla en rimlig
andel av samhällets sociala och kulturella
service. Tillsammans med centerpartiet
och folkpartiet har högerpartiet
avlämnat en reservation nr 7, där
vi begär utredning rörande de norrländska
glesbygdsproblemen.

Då vi ansluter oss till propositionens
förslag om stödområdets gränser och
investeringsbidragens storlek, är det i
förvissningen om att det här gäller eu
försöksverksamhet under fem år, under
vilken man skall vinna erfarenhet.
I fråga om stödområdet har vi i vår
partimotion hävdat, att gränserna måste
vara flexibla. Utskottet har i denna
fråga föreslagit, att Kungl. Maj:t skall
äga rätt att företaga erforderliga justeringar
av stödområdets gränser.

När det sålunda varit fråga om dessa
två väsentliga ting har vi varit överens
med utskottsmajoriteten, men vi
kan däremot icke biträda förslaget om
inrättande av en statlig lånefond. I
reservation nr 8 har vi reserverat oss
för att statliga kreditgarantier i stället
skall ställas till förfogande.

Enligt vår uppfattning finns det
emellertid även andra möjligheter till
lokaliseringspolitiskt stöd än bidrag
och kreditgarantier, respektive direkta
lån. Ett verksamt medel att stödja det
nuvarande näringslivet och väcka intresse
för inflyttning till stödområdet
är enligt vår uppfattning bl. a. att beskattningsreglerna
ändras så att en
snabbare initialavskrivning av industrifastigheter
tillätes. Tillsammans med
övriga borgerliga partier har högerpartiet
lämnat en reservation nr 15, i vilken
en utredning begäres.

Personligen är jag av den uppfattningen
att avskrivningsfrågorna har
den största betydelsen för företagen genom
att dessa med avskrivningarnas
hjälp får tillfälle att sanera sin ekonomiska
ställning och bygga upp det egna
kapitalet. I motion nr 884 i denna kammare
har jag föreslagit, att företag inom
stödområdet — förutom den just
redovisade initialavskrivningen på industrifastigheter
— efter ansökan skulle
få rätt till fri avskrivning å maskiner
och inventarier.

Av andra stödåtgärder har högerpartiet
i reservation nr 16 redovisat möjligheten
till utjämning av drivmedelspriserna.
Vi begär att frågan upptages
till övervägande i samband med en
kommande beskattningsreform.

Kommunikationerna, och då inte
minst tillgången på goda vägförbindelser,
påverkar i hög grad lokaliseringen
och näringslivets utvecklingsmöjligheter.
Jag vill som avskräckande exempel
peka på den eftersläpning som kan redovisas
i fråga om vägbyggandet i Bohuslän,
där den slingrande och smala
västkustvägen upphöjts till värdighet av
Europaväg och som sådan förutsättes
kunna utan vidare mottaga en trafikintensitet
utan like. Goda flygförbindelser
är och blir i framtiden en alltmer betydelsefull
ingrediens i lokaliseringsproblemet
och förutsätter flygfält med
modern utrustning och utbildad personal.

Jag har i det föregående berört några
få av de problem, som vi inom högerpartiet
ansett vara viktiga i samband
med lokaliseringens målsättning och
medel, och tillåter mig härefter att i
korthet beröra organisationen.

Utskottet har tillstyrkt att det vid
länsstyrelserna inrättas planeringsråd,
bestående av nio ledamöter med samma
antal suppleanter, varav fyra ledamöter
skall utses av Kungl. Maj:t och
fem av landstinget. Utskottet har alltså
stannat vid ett något högre antal än
departementschefen och har gjort detta
i strävan att få en fullständigare re -

Onsdagen den IG december 1904 fin.

Nr 42

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

presentation för arbetsmarknadens ocli
näringslivets organisationer samt för
att fä med representanter för olika delar
av länet. I fråga om arbetsmarknadsstyrelsen
har i motioner begärts
inrättandet av en lokaliseringsdelegation
inom arbetsmarknadsstyrelsen för
att lokaliseringsverksamheten i denna
instans skulle kunna tillgodogöra sig
den sakkunskap som representanter för
företagen, arbetstagare, kommuner,
kreditväsendet och kommerskollegium
besitter. I reservation nr 17 har högerpartiet
tillsammans med folkpartiet tillstyrkt
inrättandet av en central lokaliseringsdelegation,
som skall handha
ärenden rörande bidrag, lån och kreditgarantier.

Herr talman! Sammanfattningsvis
vill jag yrka bifall till de vid bankoutskottets
utlåtande nr 48 gjorda reservationerna,
nr 7, 8, 15, IG och 17.

I detta yttrande instämde herrar Gustaf
Henry Hansson (h), Ottosson (h),
Hiibinette (h) och fru Rosvall (li).

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Jag delar helt och fullt
de synpunkter som här framförts av
herr Nils Theodor Larsson, då han säger
att frågan är stor. Vi är fullständigt
ense om att det är en mycket stor och
principiellt viktig fråga som kammaren
i dag har att ta ställning till. Det
hade under sådana förhållanden varit
önskvärt, att jag som talesman för utskottet
hade kunnat för kammaren redovisa
en samförståndslösning i denna,
som vi tydligen alla är överens om,
stora och viktiga fråga. Som framgått
av de anföranden som redan hållits här
av tre ledamöter i utskottet finns det
inte möjlighet att lösa frågan efter den
linjen.

Visserligen är fjorton av utskottets
ledamöter eniga i många grundläggande
frågor beträffande lokaliseringspolitiken,
däribland målsättningen. De två
återstående ledamöterna — det är kanske
onödigt att påpeka att det är cen -

terpartiets representanter i bankoutskottet
— har för det mesta gått sin egen
väg.

När det gäller de medel, som samhället
skall skjuta till för att förverkliga
den lokaliseringspolitiska målsättningen,
har också folkpartiet i sista upploppet
i utskottet hoppat ifrån sin
ståndpunkt. I den frågan har folkpartiet
lagt sig ungefär mitt emellan utskottets
majoritet och centerpartiet. Jag
skulle kanske kunna uttrycka det så, att
folkpartiets representanter inom utskottet
har haft en mycket svår strid att
utkämpa mellan sin egen mening, om
vad som är klok politik, och partiledningens
uppfattning om vilka offer som
måste göras på mittensamverkans altare.
Jag tror tyvärr att båda sidor är
otillfredsställda med det resultat som
har uppnåtts.

Ser man de borgerliga partierna tillsammans
har de två gemensamma reservationer.
Den ena gäller en utredning
om stöd till skogsorter och glesbygder.
Vi har på goda grunder tyckt att man
bör vinna vissa erfarenheter av det föreslagna
stödet, innan man sätter i gång
en ny offentlig utredning. Den andra
gemensamma borgerliga reservationen
avser ett förslag att få till stånd en utredning
om skattelättnader i lokaliseringspolitiskt
syfte. Vi har från vårt håll
ansett att man inte bör blanda ihop
skatter och lokaliseringspolitiskt stöd.

I fortsättningen av mitt inlägg kommer
jag huvudsakligast att redovisa hur
utskottsmajoriteten bär sett på de viktigaste
frågorna inom lokaliseringspolitiken.
Då avser jag givetvis främst målsättningen
men också stödets geografiska
utsträckning och den medelsram
som föreslagits. Jag utgår därvid från
att de övriga frågorna, som självfallet
också har mycket stor betydelse, kommer
att behandlas i debatten senare under
dagen.

Som en bakgrund finns det anledning
att erinra om att vi har haft en mycket
snabb expansionstakt i vår ekonomi under
1960-talets första hälft. Nationalpro -

22 Nr 42 Onsdagen den 16 december 1964 fm.

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

dukten har i genomsnitt växt med
drygt 4,5 procent årligen. För den återstående
delen av 1960-italet är utsikterna
tyvärr inte lika gynnsamma. Ekonomerna
betraktar det som en mycket optimistisk
målsättning, om den samlade
produkten kommer att växa med 4 procent
per år. En väsentlig anledning till
denna förändrade bild är beräkningarna
över tillgången på arbetskraft: under
den första hälften av decenniet bär ökningen
av arbetsinsatser varit exceptionellt
gynnsam, men under åren framöver
kommer arbetskraften, omräknad
i årsarbetare, att bli praktiskt taget
oförändrad. Antalet män i arbetsför ålder
kommer att minska något, medan
antalet kvinnor i sådan ålder kommer
att fortsätta att stiga, dock relativt
långsamt. En målsättning är också att
minska arbetstiden till 40 timmar per
vecka, och skulle detta mål uppnås under
åren 1965—1970, betyder det en
minskning av den totala tillgängliga arbetstiden
med 0,6 procent per år. Under
de gångna åren har tillgången på
arbetskraft ökats ungefär så mycket.

Vi får säkerligen räkna med att den
privata konsumtionen kommer att fortsätta
att öka i ungefär samma takt som
hittills, eller med cirka 4 procent per
år. Det finns en klar politisk majoritet
för fortsatt snabb expansion av utbildning,
sjuk- och hälsovård och annan
offentlig konsumtion. Utgiftscxpansionen
på de områdena måste sättas väsentligt
högre än för den privata konsumtionen.
För att möjliggöra en sådan
expansion även på längre sikt måste
sparandet och investeringarna fortsätta
att stiga. Vidare måste åtgärderna för
ökad rörlighet hos arbetskraften och för
inre och yttre rationalisering intensifieras,
liksom också insatserna för forskning
och tekniskt utvecklingsarbete
måste öka.

Jag har gärna velat göra denna utblick
för att påminna om att utgångspunkten
för samhällets ekonomiska politik
är att vid uppnående av full sysselsättning
möjliggöra en fortsatt snabb

ökning av framstegstakten. I vid mening
är också lokaliseringspolitiken en del
av den ekonomiska politiken.

Vad jag nu sagt formulerades av den
Näslundska kommittén på följande sätt:
»Syftet med lokaliseringspolitiken är
att främja en sådan lokalisering av näringslivet,
att landets tillgångar av produktionsfaktorer
blir utnyttjade och fördelade
på olika områden på sådant sätt.
att nationalinkomsten blir så stor som
möjligt och att arbetskraften beredes
full sysselsättning.» Med en likartad formulering
återfinns denna målsättning
såväl i propositionen som i utskottets
utlåtande.

Ett annat viktigt led i den lokaliseringspolitiska
målsättningen är att man
vill åstadkomma en rättvis fördelning
av det stigande välståndet. Här menar
jag bl. a. att det skall skapas en tillfredsställande
och likartad social och
kulturell standard i olika delar av landet.
Lokaliseringspolitiken skall också
utformas så att den värnar de enskilda
människornas trygghet och mildrar de
anpassningssvårigheter som uppstår till
följd av den genomgripande strukturomvandlingen
i vårt samhälle.

Därmed'' kommer jag över till en mycket
central frågeställning, som utskottet
har formulerat på följande sätt:
»Hur skall statsmakterna handla inför
den pågående strukturomvandlingen?»
Å ena sidan står det fullt klart att omflyttningen
av arbetskraft från stagnerade
eller tillbakagående näringsgrenar
till expansiva är den kanske viktigaste
förutsättningen för ett snabbt ekonomiskt
framåtskridande. Å andra sidan
står det också klart, att denna omvandling
av vårt näringsliv medför påtagliga
omställningssvårigheter för många människor.
Vi bör mildra dessa övergångssvårigheter.
Med lokaliseringspolitikens
hjälp kan vi dämpa omflyttningstakten,
och vi kan bromsa omflyttningen, men
vi kan och vi skall inte stoppa denna
omfördelning; det vill jag mycket kraftigt
understryka. Det ligger en väsentlig
skillnad i detta.

Onsdagen den 16 december 1964 fm.

Nr 12

2:5

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik ni. in.

I sin partimotion anklagar centern
regeringen för att införa en lokaliseringspolitik
som strider mot den som
utvecklats under de två senaste decennierna.
Samma anklagelse upprepas i
centerns reservation. Utskottets majoritet,
sammansatt av tre partier, har helt
anslutit sig till propositionen på denna
punkt. När centern menar att denna
ståndpunkt innebär en avvikelse från
den målsättning som hittills legat till
grund för lokaliseringspolitiken, vill jag
erinra om att redan 1947 års lokaliseringsutredning
framhöll som en allmän
riktpunkt, att lokaliseringspolitiken ej
får innebära att man förhindrar de befolkningsrörelser
mellan landsdelar, län
eller större områden, som betyder en
anpassning av näringslivets lokalisering
efter ändrade betingelser i syfte att nå
större ekonomisk effektivitet och som
skapar förutsättningar för en högre
levnadsstandard för hela befolkningen.
Detta uttalande var av så central betydelse
att det ingick i direktiven för den
Näslundska utredningen. Denna utredning
kunde också enhälligt göra följande
deklaration: »Yilka åtgärder som än
vidtages för att stimulera näringslivets
utveckling, torde det vara ofrånkomligt
att en betydande del av glesbygden och
även de mindre tätorterna successivt
kommer att avfolkas.»

Jag vill härefter gå över till frågan
var det lokaliseringspolitiska stödet
skall sättas in. Denna frågeställning
rymmer två led som vi för att inte
skapa oreda i debatten bör skilja åt.

Det första ledet av frågeställningen
avser frågan om vilka regioner eller delar
av landet som skall bli berättigade
till stöd. Det andra ledet avser frågan
om i vilka orter inom dessa regioner
som lokalisering bör komma till stånd.
Kommittén skilde som bekant på »utvecklingsområden»
och »allmänna
stödområden». I de förra områdena
skulle »särskilda stödåtgärder» sättas
in, och i de senare skulle »allmänna
stödåtgärder» av mera begränsad natur
komma till användning. Till grund för

denna uppdelning ställde kommittén
upp en rad kriterier för de orter där
ekonomiskt stöd skulle kunna utgå. Som
bekant utsattes dessa kriterier för en
omild kritik av många remissinstanser.
Utskottet delar departementschefens
uppfattning att man måste söka sig fram
längs andra vägar.

Utgångspunkten för utskottets resonemang
när det gällt att ta ställning till
en regional avgränsning av det lokaliseringspolitiska
stödet har varit att de
resurser som kan anslås för ändamålet
—■ och som alltid kommer att vara
knappa jämfört med de stora behov
som finns — måste sättas in i de områden
där behovet är störst. Utskottet
har därför tillstyrkt förslaget att stöd
i första hand skall utgå till investeringar
i företag inom det norra stödområdet.
Vid sidan härav skall ändock stöd
i särskilda fall kunna utgå även i övriga
delar av landet. Beträffande den
närmare motiveringen för utskottsmajoritetens
ståndpunkt ber jag att få hänvisa
till utlåtandet.

Jag vill i detta sammanhang bara
nämna några uppgifter om det norra
stödområdet, vilka inte återfinns i utlåtandet.
Vad först folkmängden beträffar
uppgick den år 1953 till 19,1 procent
av rikets hela folkmängd. År 1958 hade
denna andel sjunkit till 18,5 procent
och år 1963 till 17,5 procent. Detta var
alltså befolkningsandelen i det norra
stödområdet. Om man studerar den antalsmässiga
nedgången, visar det sig att
befolkningen i det norra stödområdet
under den senaste femårsperioden minskade
med närmare 8 000 personer årligen.
Under år 1963, alltså under detta
enda år, utgjorde minskningen inom
området 9 173 personer. Utanför norra
stödområdet minskade folkmängden endast
i Stockholms stad och Kalmar län
I det sistnämnda länet utgjorde minsk>
ningen 171 personer. Situationen är
alltså en helt annan i norra Sverige än
i södra Sverige.

Mot utskottsmajoritetens ställningstagande
har centerpartiet och folkpartiet

24 Nr 42 Onsdagen den 16 december 1964 fm.

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

reserverat sig för en utsträckning av
stödområdet till att även avse östra Götaland.
Reservanterna gör inget försök
att närmare precisera vilket område de
avser utan talar bara om östra Götaland.
För att ytterligare belysa att det
föreligger en markant skillnad vill jag
lämna följande uppgift. En jämförelse
beträffande folkmängdsutvecklingen
mellan å ena sidan det norra stödområdet
och å andra sidan Sydsveriges
svagt utvecklade län — Kronobergs,
Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads
och Skaraborgs län — visar att
folkmängden i det norra stödområdet
under femårsperioden 1958—1963
minskade med 40 000 personer eller 2,9
procent. I de södra områdena uppgick
minskningen under samma tid till 164
personer eller 0,1 promille.

Utskottet har även haft att ta ställning
till en rad motioner rörande en
avgränsning av det norra stödområdet.
Krav har därvid väckts om att gränsen
skulle utsträckas på ett stort antal håll.
Utskottet fasthåller vid den gräns som
föreslås i propositionen men föreslår
den uppmjukningen att Kungl. Maj:t
under försöksperioden skall få göra erforderliga
mindre justeringar av gränserna
i den mån sådana justeringar visar
sig påkallade, alltså göra en uppmjukning
av bestämmelserna.

När det gäller den andra frågan —
i vilka orter inom det norra stödområdet
som stödet skall sättas in — har
departementschefen understrukit att
stödåtgärderna måste inriktas på orter
där det ur samhällelig synvinkel är
mest angeläget att utvecklingen främjas.
Det bör vara orter som kan bedömas
ha goda förutsättningar att bära upp eu
industriell verksamhet och fungera som
centra för samhällelig service. Utskottet
har fäst mycket stor vikt vid det sistnämnda
uttrycket. Människorna i dagens
samhälle har rätt att kräva utbildning
för sina barn även i högre skolor
och har rätt att få utnyttja en fullgod
sjukhusservice, bara för att peka på ett
par av de mest centrala samhälleliga

serviceuppgifterna. Syftet måste alltså
vara att få till stånd orter, som har befolkningsunderlag
för att ensamma eller
tillsammans inom en nära region ge
förutsättningar för denna service.

I propositionen undviks medvetet att
uppställa några bestämda krav på storlek
och karaktär hos de orter där stödåtgärder
skall sättas in. Utskottet har
anslutit sig till förslaget att en lämplig
handlingslinje vore att välja stödet
bland orter för kommunblockcentra.
Samtliga kommunblockcentra skall
dock inte automatiskt kunna påräkna
stöd. Mot detta ställningstagande är det
bara centern som har vänt sig. Målsättningen
bör enligt centerns mening vara
att skapa och upprätthålla ett nät av
livskraftiga tätorter. Någon precisering
av detta centerns vaga uttalande vill
reservanterna inte göra eller, för att
citera reservationen, »några mera generella
regler för en sådan tätortsbedömning
torde inte böra preciseras».
Så kan det uttryckas. Det kanske också
kan formuleras på ett annat sätt som
centerpartiet har gjort i utskottet, nämligen
att man visserligen föreslår ett
nät, men man säger inte hur stora maskor
det skall vara i nätet. Ett uttalande
som görs är dock att varje kommunblockseentrum
bör kunna godtagas som
lokaliseringsort.

Det finns skäl att i detta sammanhang
några ögonblick uppehålla mig vid denna
fråga. Vad först tätorterna beträffar
— utskottet upplyser om att med tätort
menas ingenting annat än en ort
med minst 200 invånare — finns i norra
stödområdet 539 tätorter. Nu skall
väl inte alla dessa ingå i nätet. I reservationen
står det att lokaliseringspolitisk
inriktning bör ske på relativt få
tätorter. Som exemplifiering nämns tätorter
på mellan 2 000 och 20 000 invånare.
Det kan erinras om att de 71
kommunblockscentra av landets totala
antal cirka 300 som finns i det norra
stödområdet är av mycket skiftande
slag. Där finns stora städer såsom
Sundsvall, som är en tätort med 60 000

Onsdagen den 16 december 1904 fm. Nr 42 25

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik ni. m.

invånare, men även Luleå, Skellefteå,
Umeå, Örnsköldsvik och Östersund, som
alla har omkring 30 000 invånare. Svenstavik
och Tanumshede har bara något
över 400 invånare var. Av de 71 kommunblockscentra
har 7 orter inte ens

1 000 invånare, och 25 har mindre än

2 000 invånare. Det finns skäl att ha
dessa uppgifter i minnet när man diskuterar
dessa problem.

Om själva medelsramen kan jag vid
nuvarande tidpunkt fatta mig mycket
kort. Kommittén föreslår en medelsram
på 800 miljoner kronor under en femårsperiod.
När propositionen upptar
samma ram är att märka att ramen har
fått ett annat innehåll. Kommittén lade
tyngdpunkten på kreditgarantierna. 60
procent av hela medelsramen bestod av
garantier. Den av utskottet accepterade
ramen består av statliga bidrag på 300
miljoner kronor och direkta statliga
lån på 500 miljoner kronor. Centerpartiet
och folkpartiet har som vanligt inte
kunnat låta bli att även i detta fall
komma med överbud. Centern vill ha
en ram som är drygt 50 procent större
eller 1 250 miljoner kronor. Troligen
skall den bli ännu större. Centerpartiet
nämner försiktigtvis ett belopp bara för
det första året. Folkpartiet kom till en
högre nivå och gav upp vid 225 miljoner
kronor per år eller 1 125 miljoner
kronor under hela perioden. Därutöver
kan man väl hänvisa till utskottsutlåtandet
sidan 48, andra stycket, där det,
som jag skulle vilja uttrycka det, finns
en brasklapp i folkpartiets reservation.

Det finns som jag redan har sagt
mycket mer att kommentera både i propositionen
och i utskottsutlåtandet. Jag
och sambandet med samhällsplaneringen,
stödets närmare u*formning, investeringsfondernas
användning eller den
lokaliseringspolitiska organisationen.
Det skulle föra för långt att i denna
redogörelse för utskottets ställningstaganden
när det gäller de viktigaste frågorna
fördjupa sig i alla dessa detaljer.
Jag är säker på att de kommer att belysas
senare under debatten.

Jag ber därför, herr talman, med de!
anförda att få yrka bifall till utskottets
hemställan på samtliga punkter.

Herr STEFANSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår inte riktigt
herr Ståhles räknesätt, när han kommer
till att folkpartiet har givit ett
överhud på 1 125 miljoner kronor. Var
det under en femårsperiod eller var det
ett årligt överbud?

Jag vill tala om för herr Ståhle vad
folkpartiet har föreslagit och jag tar
då upp de yrkanden som går längre än
propositionen. Vi har i en partimotion
föreslagit en industrigarantiram med
250 miljoner kronor, fördelat på fem
år, alltså med 50 miljoner kronor per
år. I utskottet har vi i en reservation anslutit
oss till ett yrkande på 50 miljoner
under det första året i stället för
under en femårsperiod. Dessutom har
vi i en reservation yrkat på 15 miljoner
kronor mera än departementschefen
när det gäller investeringsbidrag,
vilket tillsammans gör 65 miljoner kronor
mera per år än vad som står i propositionen.
Jag kan inte förstå hur herr
Ståhle kunnat komma fram till sin
uppfattning.

Tyvärr var jag ett ögonblick borta
från kammaren, när herr Ståhle talade
om ett avhopp som folkpartiets representanter
i utskottet skulle ha gjort,
men om jag uppfattat saken rätt skulle
herr Ståhle ha påstått att alla utom
centerpartiledamöterna i början av utskottsbehandlingen
var överens om
medlens storlek. Det var vi ju inte alls.
Från vårt håll meddelade vi redan från
början att vi höll på folkpartiets förslag
om en industrigarantiram på 50
miljoner kronor under första året. När
centerpartiet anmälde reservation beträffande
en utökning av medelsramen
för investeringsbidragen, meddelade vi
även att vi övervägde att i detta avseende
följa centerpartiet, och vi framhöll
att vi ville på den punkten underhandla
om en gemensam skrivning. Det

Nr 42

Onsdagen den 16 december 1964 fm.

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

blev nu inte en gemensam skrivning,
ty vi kunde inte gå med på de 100
miljonerna. Vi stannade vid 75 miljoner,
och det berodde på, som jag sade
i mitt förra anförande, att vi bör ha
en fastare bedömningsgrund för behovet
av medel innan vi ytterligare höjer
ramen. Några andra skäl för vårt ställningstagande
föreligger inte från vår
sida.

Herr STÅHLE (s) kort genmäle:

Herr talman! Som ett svar på herr
Stefansons fråga angående utökning av
folkpartiets förmenta stöd vill jag säga
att reservationen innebär att bidragen
skulle vara 75 miljoner kronor per år,
lånefonden 100 miljoner och lånegarantien
50 miljoner. Det gör tillhopa 225
miljoner kronor, och om man sedan
multiplicerar detta belopp med 5 för
hela perioden, kommer man fram till
den siffra jag har nämnt. Folkpartiet
talar om någonting som skall tillämpas
första året, men jag har tagit mig friheten
att förutsätta att man inte är så
optimistisk att man avser att bara behöva
ge ett initialstöd, utan detta måste
väl följas upp, om det skall vara någon
mening med det. Jag nämnde kanske
detta litet för flyktigt i mitt förra anförande.
Med 225 miljoner per år blir
det sammanlagt 1 125 miljoner kronor i
förhållande till propositionens 800 miljoner
under en femårsperiod.

Vad sedan gäller att jag använt uttrycket
avhopp, så avsåg jag frågan om
det södra stödområdet. I utskottet hade
vi ju från början ganska klart för oss
— även folkpartiet var med på den linjen
— att man skulle begränsa sig till
norra stödområdet. Sedan kunde folkpartiledamöterna
tydligen inte sitta
stilla i utskottet när centerpartisterna
gick in för en reservation till förmån
för det södra stödområdet. Vi diskuterade
ju mycket ingående de risker som
var förbundna med att bryta sönder
linjerna och sprida ut medlen över för
stora områden. Därför stannade utskot -

tets majoritet för den indelning som
gjorts i propositionen, där det ju bedöms
vara lämpligast att begränsa åtgärderna
till det norra stödområdet.

Det är att märka att hela denna fråga
gäller en försöksperiod, och vi har inte
räknat med att man kan servera ett
fullkomligt klart förslag redan från början,
utan man måste under tidens lopp
skaffa sig erfarenheter som man sedan
skall kunna bygga vidare på. Det är
därför utskottet vill gå in för denna begränsning.

Herr STEFANSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ståhles tidigare
anförande beträffande folkpartiets överbud
kunde nog fattas så att själva överbudet
var 1 125 miljoner. Jag förstår
nu att i varje fall jag uppfattade herr
Ståhle felaktigt. I sitt senare anförande
var herr Ståhle litet för vänlig, när han
sade att överbudet är 225 miljoner. I
verkligheten är det 325 miljoner, och
tillsammans med propositionens 800
miljoner kommer man upp till 1 125
miljoner.

När herr Ståhle talade om folkpartiets
s. k. avhopp, så vill jag säga att
påståendet i herr Ståhles första anförande
inte gällde det östra stödområdet
utan medelsramen. Herr Ståhle sade att
vi därvidlag anslutit oss till utskottets
majoritet men sedan kommit med reservationer,
och det var det jag anmärkte
mot. Vi meddelade redan på ett
tidigt stadium i utskottsarbetet vilken
ståndpunkt vi hade i dessa frågor. När
det gäller det östra stödområdet ber
jag att få påpeka att en motivering för
att vi ville ha ökad ram för investeringsbidragen
just är en utökning med
detta stödområde.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Herr Risberg har i sitt
anförande redogjort för de allmänna
riktlinjer för lokaliseringspolitiken som
anförts i vår partimotion liksom ock -

Onsdagen den l(i december 19(i4 fm.

Nr 42

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

sA för målsättningar ocli betingelser
för politiken. Jag behöver därför för
min del inte upprepa vad som i det
hänseendet sagts utan kan begränsa
mig till att på några punkter komplettera
herr Risbergs synpunkter. Herr
Risberg har också motiverat våra reservationer.
Jag vet att andra högertalare
kommer att i sin tur ta upp och
motivera vissa av de reservationer som
vi framfört. Jag skall därför koncentrera
mig till att presentera den reservation
nr 8 som fogats till utskottsutlåtandet
och som behandlar sättet att
finansiera de stödlån på 100 miljoner
kronor per År, varom partierna i utskottet
enats.

Departementschefen föreslog här inrättande
av en särskild lånefond med
motivering att bl. a. kreditstödet borde
kunna fungera oberoende av allmänna
konjunkturer och förhållandena på kapitalmarknaden.
Vid en högkonjunktur
kan en stark kreditåtstramning framtvingas,
medan de lokaliseringsmotiverade
stödåtgärderna tar sikte på områden,
i vilka sysselsättningssituationen
även då är otillfredsställande, säger departementschefen.
Direkta statliga lån
skulle ge lokaliseringsorganen större
möjligheter att sätta in stödet där det
bäst behövs.

De synpunkter som herr statsrådet
anfört på kredit- och kapitalmarknadernas
sätt att fungera och på önskemålen
att kringgå detta problem finner
jag i och för sig bärande. När statsrådet
emellertid går ett steg längre och
säger att statliga lån är ett mera verksamt
lokaliseringspolitiskt medel än
kreditgarantier, vill jag inte hålla med
honom. I högerpartiets motion sägs härom
att man genom en riktig utformning
av garantisystemet kan nå samma effekt
i lokaliseringsarbetet som genom
en lånefond. Ja, det kan man enligt min
mening göra.

Utskottsmajoriteten vänder sig mot
kreditgarantierna på samma grunder
som departementschefen och känner
principiella betänkligheter att »fast -

ställa en prioritering av dessa kreditgarantier».
Jag förmodar att utskottet
menar kreditgaranterade lokaliseringslån.
Kreditgarantien är ju en borgen som
i och för sig kan ge förtur, d. v. s. prioritet,
åt vilket lån som helst, exportlån,
varvslån eller lokaliseringslån, för
att ta några exempel. Men eftersom det
aldrig varit tal om att ge förtur åt en
viss .statens borgen framför annan statens
borgen — hur det nu skulle gå till
— kan utskottets principiella betänkligheter
lugnt lämnas åt sidan. Utskottet
slår in öppna dörrar. För att som det
förefaller stärka sin argumentation säger
sig utskottet inte vara berett »att
förorda en sådan lokaliseringspolitiskt
betingad reglering av kreditmarknaden».

Herr talman! Man riktigt känner utskottets
indignation över blotta tanken.
Om det bara inte hade varit så att
detta uttalande kommer från ett bankoutskott
som nu på tjugotredje året i
sträck framtvingat och upprätthållit
samt fortfarande upprätthåller en genomreglerad
kreditmarknad! Det är
verkligen ogenerat sagt. Utskottet räknar
tydligen med att om det bara är
tillräckligt ogenerat, skall ingen människa
märka vad utskottet självt håller
på med. Ty vad utskottet är i färd med
att göra är ingenting annat än att sätta
en ny planta i den vildvuxna flora av
låneorgan som ingår i vår kreditmarknad,
splittrar och reglerar den till såväl
priser som kvantiteter, och det just
av lokaliseringspolitiska skäl.

Jag vill göra gällande att det inte
finns något reglerande moment i kreditgarantier
på prissidan, om man inte
vill påstå att den förstärkta borgen
framtvingar lägre ränta, vilket svårligen
kan hävdas. På mängdsidan finns
ingen annan reglering än den att totalbeloppet
för kreditgarantien är maximerat.
Det är just det som är styrkan
med kreditgarantier att de inte ingriper
reglerande i kreditmarknaden. Det
har utskottet inte upptäckt. Utskottets
argumentering faller platt till marken.

Nr 42

Onsdagen den 16 december 1964 fm.

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

Så lätt går det inte att förvända ögonen
på alla människor.

Utskottet tillstyrker nu en lånefond
enligt departementschefens förslag.
Fonden skall ge favörsränta. Men hur
skall fonden i sin tur finansieras? Det
är en fråga som inte berörs av utskottsmajoriteten
och med mycket lätt hand
tangeras av departementschefen.

Såvitt jag kan se finns det bara tre
sätt på vilka fonden kan finansieras.
Det första är att fonden kommer upp
på kapitalbudgeten. Skall budgeten totalbalanseras,
betyder det att vi får
finansiera fonden med skattemedel.
Därmed berikas staten och görs skattebetalarna
fattigare. Det motsätter vi oss
i högerpartiet principiellt. Om vi inte
totalbalanserar budgeten, måste staten
låna dessa 100 miljoner kronor per år.
För det andra kan fonden finansieras
genom att staten lånar i den egentliga
öppna marknaden. Men i den obligationskö
som riksbanken ordnar tilltvingar
sig staten regelmässigt förtur.
Staten ger alltså sig själv den prioritet
för lokaliseringsändamål i en kreditreglerad
marknad som utskottet fördömer.

Om för det tredje staten inte kan få
låna i den egentliga öppna marknaden
har den möjlighet att vända sig till APfonderna,
en möjlighet som också brukar
utnyttjas i andra sammanhang. APfondcrna
blir då i sista hand kreditgivare
åt lokaliseringen, och det är väl
inget större fel med det. Det är bara
det felet med hela lånefondsarrangemanget
att det är en onödig och krånglig
omväg. Hela denna sak skulle kunna
ordnas på ett tämligen enkelt och smidigt
sätt med anlitande av det redan
befintliga bankväsendet.

Problemet för departementschefen
har varit att säkra lånemedel för lokaliseringsändamål
i kreditrestriktionstider,
och en lösning på detta problem
finns antydd i högerreservationen. Vi
tycker att det är onödigt att göra saken
krångligare än som är nödvändigt, och
när bankerna förklarat sig föredra kre -

ditgarantier framför lånefond och de
flesta remissinstanserna är av samma
mening har vi påyrkat dessa för att
säkra den ifrågasatta lånesumman om
100 miljoner kronor per år. Vi pekar
på att man skulle kunna ge det statsgaranterade
lånet en särställning vid beräkningen
av bankernas likviditetskvoter.
Rent tekniskt skulle detta kunna
gå, men då däri inryms ett moment av
kreditexpansion, är jag inte så förtjust
i det i nuvarande läge. Jag har dock
velat redovisa det. En annan och enligt
min mening bättre metod är att öppna
möjlighet för refinansiering i AP-fonderna.

Då man har grundad anledning tro
att det finns ganska mycket lokala
pengar i provinsbanker, kassor m. m.
vilka rimligen bör tas i anspråk i första
hand för lokaliseringsändamål, anser
jag att en rebelåning aldrig behöver bli
av större omfattning. Temporära och
lokala anspänningar kan dock uppträda,
och i sådana fall skulle refinansieringsmöjligheten
vara till god nytta

Med vårt här föreslagna kreditgarantisystem,
som är en från en mängd andra
synpunkter bättre linje än lånefondens,
kommer varenda krona intill 100
miljoner kronor per år att kunna ställas
till de kreditgaranterade lånens förfogande.

Jag vill alltså yrka bifall till den med
nr 8 betecknade reservationen.

I detta sammanhang vill jag med några
ord beröra uttalandena om panter
för de statliga stödlånen. Departementschefen
säger att fullgod säkerhet skall
ställas för lån och att alla kreditkällor,
således även privata, bör utnyttjas. Utskottet
skriver åtskilligt försiktigare och
säger att kraven på säkerheter inte bör
ställas för högt. Statliga bidrag och lån
får uppgå till 66 procent av verkliga
kostnaden. Får man först belåna mot
botteninteckningar till normalt 50 procent
av anskaffningskostnaden i bank
och sedan begära bidrag och lån ovanpå,
kommer vi upp i 116 procent av
kostnaden, teoretiskt sett. Det kan ju

Onsdagen ilen 16 december 1964 fm.

Nr 42

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik ni. m.

inte vara meningen. Tar å andra sidan
de statliga länen primärinteckningarna
i anspråk, går det inte att vända sig
till kreditmarknaden, i varje fall inte
till bankerna, för toppkrediterna. Finansbolagen
kan naturligtvis bispringa,
men det blir nog ändå rätt höga räntor.
Lokaliseringsorganen får det ganska besvärligt
när det gäller att kombinera
stödlånen och de privata lånen, och roligt
blir det knappast för företagen att
ligga i händerna på dessa organ. Det
blir nog krångligt. Kreditgarantisystemet
ger inte upphov till sådant krångel,
eftersom det i allmänhet endast blir en
finansiär.

Det må kanske förlåtas mig att jag
kommer med några mycket allmänt
hållna reflexioner till hela den frågeställning
vi här behandlar. Jag vill gärna
säga ett berömmande ord till lokaliseringspolitiska
kommittén såväl som
till departementschefen, både för den
oförskräckthet varmed de närmar sig
det jättelika problemet om befolkningsomflyttningen
och det försiktiga men
samtidigt praktiska handlag varmed de
försökt finna utvägar. Om de lyckas får
framtiden utvisa.

Om jag vågar komma med några ord
av bedömning, värdering och kritik, så
är de framsprungna ur ett behov av att
se på detta försök och dessa förslag med
litet perspektiv, att söka ställa sig litet
på avstånd. Jag vill uppriktigt säga att
jag varit spänt nyfiken på att se hur ett
parti som vill framställa sig självt som
ett löntagarnas parti med en allmänt
kritisk inställning mot privat, enskild
företagsamhet, alltså ett socialistiskt
parti, skulle bete sig inför de problem
som det här är fråga om. Eftersom partiet
sitter i regeringsställning, kan det
inte frita sig från att genom sin egen
ekonomiska politik ha bidragit till att
framkalla den utveckling i fråga om
strukturomvandling och folkförflyttning
som nu är aktuell. Att låta staten
själv starta företag i stället för dem som
nu försvinner skulle ju vara att ge sig
själv underbetyg. Staten kan inte gär -

na ge sig till att sysselsätta exempelvis
arbetare i skog eller småbrukare vilka
tekniken och utvecklingen gjort överflödiga,
och den kan inte heller driva
företag i allmänhet med förlust där
vinstgivande förutsättningar saknas.
Den bästa karakteristik jag kan ge på
vad som avses med dessa försök finner
jag vara att den socialdemokratiska staten
söker kupa företagsamhet.

Statsrådet säger på ett ställe att arbetskraft
finns, att det gäller att flytta
kapital och att det är detta staten vill
göra. Om tillräckligt vinstgivande förutsättningar
vore för handen, är det ingen
fara för att kapital inte skulle flyta
till via de privata kanalerna. Så har det
varit tidigare i Norrland, när tusenlapparna
växte på lingonriset — för att
tala med Lubbe Nordström —- och så
är det i dag i tätorterna. Med bidragen
och de billiga krediterna vill staten nu
bättra på vinstutsikterna eller kanske
rättare sagt sänka kraven på vinster.
De insatser som det här är fråga om är
emellertid små. Vi kan först konstatera
att de kommunala beredskapsarbeten
som tidigare fått användas och fram
till nu får användas för investeringar i
industribyggnader kommer att försvinna,
när detta lokaliseringspolitiska program
förs ut.

För det andra upphör investeringsfondernas
användning inom detta norra
stödområde. Statsrådet sade i sitt anförande
i remissdebatten i denna fråga
att investeringsfonderna i stort nu är
tagna i anspråk och att det inte finns
mycket pengar kvar — om jag förstått
honom rätt — i det norra stödområdet.

För det tredje vill jag säga att det
lokaliseringspolitiska inslaget i hantverks-
och småindustrilånen kommer
att upphöra. Vi får alltså alla dessa tre
saker ersatta av det lokaliseringspolitiska
programmet. Nettoinsatsen kan ju
följaktligen inte bli överväldigande.

En allmänt kritisk inställning har jag
på en enligt min mening mycket väsentlig
punkt. Det är en brist i detta arbete
att här icke skett en hopkoppling

Nr 42

Onsdagen den 16 december 1964 fm.

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

av glesbygdsproblemen med tätortsproblematiken.
Statsrådet redovisar alldeles
riktigt att remissinstanserna allmänt
funnit att detta är en brist, och statsrådet
förklarar också att det är avsikten
att ta upp denna problematik om tätorterna
i — om jag förstått honom rätt —
något slags utredning. Vi vet att flera detaljundersökningar
i detta sammanhang
är på gång, särskilt inom Stockholmsområdet.
Vid en sådan kommande utredning
vore det enligt min mening angeläget
att även denna glesbygdsproblematik
komme med i bilden och att man
droge nytta såväl av det arbete som är
gjort av lokaliseringspolitiska kommittén
som av de erfarenheter av lokaliseringspolitiken
vi kan komma att göra
under den närmast framför oss liggande
tiden. Kvar står emellertid det förhållandet
att det är en halv utredning
som har presenterats och att det följaktligen
nu är fråga om en halv handling.

Högerpartiet har i sin partimotion betonat
angelägenheten av att samhällsplaneringen
i dess helhet får en översyn
och att bl. a. därvid byggnadslagstiftningen
tas upp till behandling. Jag är
angelägen att påpeka att med samhällsplaneringen
förstår vi planeringen för
samhället och samhällets verksamhet,
medan självfallet grundläggande för frågan
om vårt folks försörjning måste
vara hur ett enskilt näringsliv fungerar
inom en marknadshushållning som är
styrd i huvudsak med generella medel
och där vinstmotivets nödvändighet erkänns
och godtas. Jag är glad över att
kunna konstatera att inom utskottet
inga röster höjdes för att man icke skulle
stå kvar på denna grund, men jag
vill också här göra en allmän anmärkning,
och det är den, att i kombination
med glesbygdsproblemet och tätortsproblemet
lider det svenska näringslivet
och hela vår utveckling genomgående
av den inflationspolitik som förs.

Jag har försökt att vid ett annat tillfälle,
nämligen den 27 maj i år under
den ekonomiska debatten, peka på att
man här vid denna omflyttning borde

dämpa expansionen inom tätortsområdena
för att få bort det inflationistiska
momentet och det sug till omflyttning
från glesbygd till tätorter som följer av
det rikliga penningflödet inom tätortsområdet.

Herr Ståhle fällde ett yttrande, som
jag inte kan underlåta att vända mig
mot. Herr Ståhle gör gällande att vi
inom utskottet har varit överens om att
vi inte kan och bör stoppa omflyttningen.
Ordet »stoppa» är, herr talman,
kanske inte det lämpliga i sammanhanget.
Det var dock ett klart besked
från herr Ståhles sida. Jag vill tillägga
att detta besked i första hand får stå
för den meningsriktnings räkning, som
herr Ståhle företräder. Vi har inte mig
veterligt gjort uttalanden av detta slag
inom utskottet. Vi vet inte någonting
om framtiden, i varje fall inte så mycket
som herr Ståhle, att vi kan hävda
att vi inte kan eller bör stoppa omflyttningen.
På denna punkt vill jag alltså
helt enkelt inte uttala mig.

Jag har en anmärkning att rikta mot
den expansiva politik som förs och
som herr Ståhle nu prisar. Herr Ståhle
pekar på att produktionstillväxten under
den första delen av 1960-talet har
varit stor, 4,5 procent, och att vi kanske
inte får samma tillväxt i fortsättningen
utan att den kommer att stanna vid 4
procent för resten av 1960-talet. Herr
talman! Detta resonemang om tillväxt,
som kanske inte bör dras upp här i
denna kammare, är, om jag får uttrycka
mig så, en teori, som amerikanarna kallar
growth, tillväxt, och som blev utomordentligt
populär i samband med regimskiftet
i Förenta staterna år 1960,
då president Eisenhowers administration
ersattes av president Kennedys.
Det var då man framförde tanken på
en tillväxt under 1960-talet av 5 procent
under en tioårsperiod, d. v. s. med 50
procent under 10 år. Detta är ingenting
annat än en filosofi som det må stå var
och en fritt att ha och hävda. Jag har
för egen del aldrig varit frälst av de
tankegångar som där har förts fram,

Onsdagen den 16 december 1904 fm.

Nr 12

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

och de kan enligt mitt förmenande inte
vara eu så väsentlig målsättning alt
en mängd andra målsättningar skall
skjutas åt sidan för denna strävan att
till varje pris åstadkomma en viss procentuell
stegring av något så oklart som
en nationalinkomst. Tillåt mig, herr talman,
att även på yrkets vägnar säga att
detta ingalunda är någonting så klart
och entydigt att man behöver falla för
det.

Vi bör emellertid upphöra med att så
våldsamt gynna koncentrationen till
tätortsområdena genom kapitaldirigering.
Här pågår en målmedveten dirigering
av kapitalet på alla tänkbara
vägar till tätortsområdena. Jag antar
att regeringens representanter har
ganska stora bekymmer när det gäller
de krav som föres fram från representanter
för den stad där vi i dag befinner
oss om att få förtur i olika sammanhang
i kapitalfrågor.

Jag skall tillåta mig att säga ett par
ord om centerpartiets linje i lokaliseringsfrågan.
Centerpartiet företräder
här en ytterlighetsståndpunkt. Det är
inte ovanligt att våra ståndpunkter betecknas
som extrema, när vi inte är
eniga med övriga partier. När centerpartiet
nu befinner sig på en ytterlighetsståndpunkt,
kan det kanske vara en
tankeställare för dess representanter att
begrunda innebörden av ordet extrem.
Det kan kanske mana till försiktighet
med att sätta stämpel på sina medmänniskor
i olika sammanhang.

Jag vill inte karakterisera centerpartilinjen
som extrem. I själva verket är
denna linje enligt min mening ett
ganska renodlat alternativ med tydlig
profil. Den förtjänar att noga begrundas,
tv det finns i centerpartimotionen
många intressanta synpunkter att beakta.
För egen del vill jag inte bryta staven
över dem som tänker annorlunda.

.lag vill emellertid framhålla att centerpartiets
bud i denna fråga är ett
överbud med statens och skattebetalarnas
medel, som vi inte velat biträda.
Centerpartiets bidragsyrkande är 70

procent högre än vårt och socialdemokraternas.
Centerpartiet vill dessutom
ha kreditgarantier motsvarande ett belopp
som med 50 miljoner kronor överstiger
vår kreditgarantiram under första
året. Även folkpartiet har gjort överbud,
vilka vi inte kan biträda.

Jag skall sluta mitt anförande med att
iin eu gång betona karaktären av försöksverksamhet
hos de förslag som nu
föreligger. Det är angeläget att försöksverksamhetens
resultat och utveckling
följes noga under femårsperioden
och vid uppträdande behov revideras.
Riktlinjer av det slag som här presenteras
är ju, varom alla är överens, inte
ett bindande program för en hel femårsperiod.
I ett dynamiskt skede sådant
som vi nu befinner oss i kan det inte
vara realistiskt att binda sig.

Jag vill med det anförda, herr talman,
yrka bifall till utskottets hemställan
om godkännande av de allmänna
riktlinjerna för lokaliseringspolitiken
med de reservationer, till vilka jag knutit
mitt namn.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Herr Åkerlund har i sitt
anförande tagit upp det problem vi i
dag diskuterar på ett något annorlunda
sätt, givit det en principiell touche,
vilket jag inte har något att erinra mot,
tvärtom. Jag tror att det är utomordentligt
viktigt att se denna fråga i ett
längre perspektiv och att också se den
i sitt utvecklingssammanhang. Men först
vill jag bara göra en liten reflexion till
det uttalande som herr Åkerlund fällde,
då han sade att han med mycket spänt
intresse har emotsett vad socialdemokratien
skulle ta för ställning i denna
fråga, och kommit fram till att vårt
parti söker köpa företagsamhet.

Detta problem är väl inte nytt. Vårt
parti har haft anledning att fundera
över näringspolitiken i allmänhet långt
tidigare. Jag vill bara helt kort erinra
om, att i 1928 års remissdebatt sade
ilen dåvarande partiledaren för det so -

Nr 42

Onsdagen den 16 december 1964 fm.

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

cialdemokratiska partiet bl. a. — jag
återger det här ganska fritt — att
»arbetet är det väsentliga, det som är
källan till vår rikedom och kultur».
Formerna för ägandet är inte det väsentliga,
men han tilläde också att »lika
viktig är emellertid fördelningen utav
de värden som vi gemensamt är med
om att skapa». I den mån man har kunnat
utveckla instrumenten för en rättvisare
och rimligare fördelning över
skatte- och socialpolitiken, så har själva
formerna för näringslivet inte spelat
samma avgörande roll. Vi har fått
ett biandsamhälle, där privat företagsamhet
spelar den dominerande rollen
men i vilket också den statliga företagsamheten
på vissa områden är av utomordentlig
betydelse. De kommunala engagemangen
har också vuxit i vikt och
betydelse, inte minst med hänsyn till
deras roll som basinvesteringar och basorganisationer
för näringslivet i dess
vidareutveckling.

Den fråga som vi diskuterar bör, som
jag tidigare sade, ses i ett kanske något
vidare perspektiv, därför att lokaliseringspolitiken
på längre sikt innefattar
två väsentliga frågeställningar
som har nära samband med varandra.
Den ena gäller det ekonomiska framåtskridandets
allmänna villkor, och den
andra frågan vår framtida näringsgeografiska
struktur samt, nära detta problem,
vår bebyggelsestruktur.

Industrialiseringen har i grunden
omskapat det svenska samhället. Den
omvandlingen har ju inte bara berört
vårt land. Industrialismen dominerar
västerlandet, och dess betydelse växer
oavlåtligt i den övriga världen. Produktionen
blir mera högeffektiv, och
förutsättningarna att gå än längre ökar
oavbrutet. En riktig kanalisering av resurserna,
och vi kan utrota massfattigdomen
i världen, säger nobelpristagaren
Martin Luther King. Ja, det är
inte otroligt. Ekonomien styrs inte av
osynliga händer, utan den påverkas av
människornas viljeinriktning.

När industrialismen bröt det gamla

bondesamhällets fördämningar blev
dess lopp oemotståndligt och krossade
mycket i sin väg. Men industrialismen
var inget fientligt mot mänskligheten,
den var för denna. Den öppnande oanade
möjligheter till ett rikt ekonomiskt,
socialt och kulturellt liv. Det ankom
och det ankommer på människorna
att anpassa organisationen för
mänskligt samhällsliv under beaktande
av förutsättningarna.

Vi vet i dag hur starkt ett näringsliv
i omvandling påverkar samhällets omdaning
och industrisamhällenas tillväxt.
Till dessa har människorna flyttat
och flyttar för att finna en mer lönsam
utkomst. I människornas närhet
byggs också samhällets service upp. Vi
gör anspråk på att ha skolor för barnen
på rimligt avstånd från hemmen
liksom sjukvård, socialvård, fritidsanordningar
o. s. v. Kommunikationerna
förbättras och avståndsfaktorn minskar
i betydelse. Kvar står emellertid ett
mycket påtagligt växelspel mellan näringsliv
och samhällsservice, vilka utövar
ett trvck på människornas flyttningsrörelser
in mot industriexpansiva
regioner av större och mindre omfattning.
Denna process har inte bara kastat
om relationerna mellan näringsgrenarna,
utan den har också på ett avgörande
sätt påverkat hela vårt lands utveckling.
Industriens framväxande,
kommunikationernas utveckling och
den pågående standardhöjningen är
tre av de element som starkast medverkar
till urbaniseringen av det svenska
samhället.

Låt mig ge några statistiska data,
som jag tycker är utomordentligt talande:
År 1880 var cirka 80 procent av
befolkningen sysselsatta inom jordbruket
och dess binäringar. 50 år senare är
siffran 50 procent, och efter ytterligare
35 år, d. v. s. i nuet, är 12 procent av
befolkningen sysselsatta inom jordbruket
och dess binäringar. Vi beräknar
att motsvarande siffra om tio år, d. v. s.
år 1975, kommer att vara 8 procent. Vid
samma tidpunkt räknar man med att vi

Onsdagen den l(i december HJ(i4 fin.

Nr 42

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

har fått den väldiga omfördelning av
sysselsättningen, att ungefär 50 procent
— det är arbetsmarknadsstyrelsens
prognos — kommer att vara sysselsatta
i serviceyrkena, ungefär 33 procent inom
industrien, 8 procent inom jordbruket
och mellan 8 och 9 procent i
hyggnadsverksamhet.

Det är några statistiska data, som
mycket kortfattat ger en revolutionerande
utvccklingsbild. Vi har accepterat
denna utveckling, därför att den
inneburit en stark välståndshöjning för
hela vårt folk. Vi har också därför godtagit
de väldiga strukturförändringar
som gått fram över landet det senaste
decenniet. Vi har följt människoströmmen
från en glesbygd, där hundratusentals
har dragit från ett tidigare arbetskrävande
jordbruk och skogsbruk
till tätortsbildningarnas nya näringar
och miljöer. Av samma skäl har vi
också intagit en positiv hållning till de
förändringar som i ett dynamiskt samhälle
går fram inom industrien. Dessa
förändringar har under efterkrigstiden
berört textilindustri, skogsindustri samt
andra områden i vårt produktiva liv,
där skogsbruket och massaindustrien är
inne i en väldig förändring, och där vi
kan se fram emot nya förändringar inom
andra näringsgrenar.

Vi står mitt uppe i denna omvandling,
där kravet på näringslivets ständiga
anpassning till förändrade förutsättningar
ytterligare markeras av utvecklingen
mot en friare världshandel.
Detta betyder med all säkerhet en
hårdnande konkurrens och att förskjutningarna
mellan branscherna kommer
att gå ännu snabbare än hittills mot en
naturlig urvalsprocess, där de mest lönsamma
har de största möjligheterna att
hävda sig.

En aktiv näringspolitik i detta utvecklingsskede
innebär att vi söker
mobilisera den ekonomiska politikens
alla resurser för att underlätta anpassningen
och främja fortsatt ekonomisk
expansion. Vi vet att nästan alla sidor
av den ekonomiska politiken påverkar

3 Första kammarens protokoll 196i. Nr 42

takten och omfattningen av den ekonomiska
tillväxten, det gäller finanspolitiken,
handelspolitiken, utbildningspolitiken
o. s. v. Men en av de centrala
frågorna i detta sammanhang är i vad
mån det är möjligt att med olika politiska
medel främja rörligheten hos näringslivet.
Vi bör rikta samhällets krafter
på att i samverkan med företrädare
för vårt näringsliv påverka produktionens
art och omfattning, branschmässigt
och geografiskt, inom ramen för en
aktiv näringspolitik med en längre gående
samhällsplanering eller planhushållning
än vad vi hittills varit sysselsatta
med.

Arbetsmarknadspolitiken står i centrum
för samhällets insats. Betydelsen
av en ytterligare aktivisering av våra
resurser på detta område har knappast
någon gång framstått klarare än nu. Vi
vet att den naturliga tillväxten i våra
tillgångar på arbetskraft praktiskt taget
kommer att avstanna under det närmaste
decenniet. I detta läge har vi huvudsakligen
två vägar att lita till för
att säkra framstegen i vår ekonomi. Den
ena representeras av den s. k. teknikfaktorn,
som innebär en ökad insats av
nya kunskaper och ny mänsklig skicklighet.
Den andra inebär att vi så effektivt
som möjligt tillvaratar de arbetskraftsresurser
som vi ändå förfogar
över. Inte minst arbetskraftens rörlighet,
branschmässigt lika väl som geografiskt,
framstår nu som en oundgänglig
förutsättning för vår industris konkurrenskraft.
De framåtgående näringarna
och branscherna måste få sina behov
av arbetskraft tillgodosedda, och
detta måste till stor del ske genom en
fortsatt utjämning av de stora regionala
skillnader som föreligger och som kommer
att föreligga när det gäller våra
arbetskraftstillgångar.

Jag tror att det är viktigt att göra
klart för sig att en rörlighet av detta
slag kommer att vara nödvändig, oavsett
omfattningen av de lokaliseringspolitiska
insatser som nu kommer att
genomföras. Jag har i de tidigare de -

34 Nr 42 Onsdagen den 16 december 1964 fm.

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

balterna kring lokaliseringspolitiken
och i de anföranden som nu har hållits
inte kunnat förmärka annat än att vi
i detta stycke är ganska överens om
att man inte kan kasta rörlighetspolitiken
över bord utan att den bör balanseras
bättre med en aktiv lokaliseringspolitik.
Detta är ju vad diskussionen
närmast gäller.

Jag vill gärna också hänvisa till en
debatt som vi hade i medkammaren i
går kväll om problemen kring sysselsättningsläget
i skogslänen. Det ger en
särskild belysning åt det förhållandet
att strukturomvandlingen i den norra
delen av landet nu går utomordentligt
snabbt.

Sedan 1958 har antalet regelmässigt
sysselsatta i skogen under månaderna
februari och mars nedgått från 12 000
till 6 000 man. Antalet brukningsenheter
i jordbruket har på några år minskat
från 18 000 till 12 000 enheter. Sysselsättningen
fortsätter att sjunka inom
den rationaliserade gruvindustrien,
och parallellt med denna negativa utveckling
ökar den arbetsföra befolkningen
med ungefär 2 000 personer om
året.

Samtidiga arbetsmarknadspolitiska
insatser av stor omfattning och lokaliseringspolitiska
åtgärder måste här sättas
in för att lösa problemet. Det är en
illusion att tro att rörlighetsfrämjande
insatser skulle kunna avvaras i detta
läge. Utskottet, liksom tidigare Iokaliseringsutredningen,
har också tillbakavisat
det doktrinära betraktelsesätt i
vilket man talar om de lokaliseringspolitiska
åtgärdernas absoluta prioritet
framför arbetsmarknadspolitiken. Arbetsmarknadspolitiken
är inte något
som kan ställas upp mot lokaliseringspolitiken.
Jag skulle vilja uttrycka det
så, att lokaliseringspolitiken blir ett medel
i en arbetsmarknadspolitik, där rörlighetsstimulerande
åtgärder får balanseras
mot lokaliseringspolitiska insatser,
som ingår såsom ett led i en mera
aktiv samlad näringspolitik.

I en politik av detta slag måste ock -

så diskussioner om vår framtida bebyggelse-
och näringsgeografiska struktur
få en framträdande plats. En av lokaliseringspolitikens
viktigaste uppgifter
blir därför att försöka finna en bebyggelsestruktur
som är väl anpassad såväl
till näringslivets förutsättningar som
till möjligheterna att till rimliga kostnader
möta befolkningens krav på samhällelig
och kommersiell service.

Vi har i propositionen accepterat
denna principiella syn på ett långsiktigt
näringspolitiskt handlande, och
med denna utgångspunkt kan propositionens
riktlinjer på detta område anges
i tre ord: forskning, samhällsplanering
och organisatoriska insatser. Våra
kunskaper om de lokaliseringspolitiska
förutsätttningarna är fortfarande i hög
grad begränsade. Vi vet fortfarande alltför
litet om storstadsregionernas speciella
problematik liksom om människornas
värderingar i miljöfrågor över
huvud taget. Det är därför min förhoppning
att det förslag om en utökad
forsknings- och utredningsverksamhet
som propositionen innehåller skall vinna
allmän anslutning.

Herr Åkerlund beklagade att vi inte
hade detta klart redan nu, och vi kan
vara överens om att det hade varit
önskvärt. Det hastar med åtgärder för
att åstadkomma bättre balans i befolkningsutvecklingen
i vissa delar av landet.
Därför får vi fatta beslut om åtgärder
i detta syfte nu och samtidigt se till
att vi kan igångsätta ett forsknings- och
utredningsarbete för att ta itu med en
del av de problem som återstår att penetrera
och vinna ökad klarhet omkring.

Med hjälp av denna forskning och de
kunskaper vi redan har bör vi tilldela
samhälls- och bebyggelseplaneringenen
central roll i det fortsatta arbetet. Det
är på detta plan samhällets främsta uppgift
måste ligga när det gäller lokaliseringspolitikens
utformning på längre
sikt.

I annat sammanhang har regeringen
givit uttryck för denna vår mening när

Onsdagen ilen lö december 19<>4 fm. Nr 42 35

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik in. m.

vi säger att det för atl näringslivet och
samhället i övrigt skall kunna fungera
effektivt krävs en väl utbyggd basorganisation
av kommunikationer, energiförsörjning
samt vatten och avlopp,
liksom eu väl utvecklad service i form
av sjukvård, undervisning, omskolning
och arbetsförmedling.

Genom samhällets planeringsapparat
i kommunerna, i länen och den centrala
förvaltningen samordnas arbetet inom
basområdena med bebyggelseplaneringen
och med föreliggande planer på utbyggnad
inom näringslivet. Genom att
den samhälleliga basorganisationen utgör
en förutsättning för all övrig ekonomisk
aktivitet måste planeringen
inom de offentliga sektorerna i allmänhet
ligga före i tiden och vara mer
långsiktig än planeringen inom näringslivet.

Denna strävan till en totalbedömning
av samhällets resurser och näringslivets
intentioner har i hög grad satt sin prägel
på det förslag som vi framlägger i
propositionen. Lokaliseringspolitiken
blir på detta sätt ett led i en aktiv näringspolitik
på längre sikt som innebär
att samhällets kraft inriktas på att i
samverkan med företrädare för vårt näringsliv
påverka produktionen i en för
samhällsekonomien gynnsam riktning.

Politiken måste vara ett instrument
för försöken att anpassa samhällets organisation.
Genom politiska beslut kan
vi lägga hinder i vägen för en utveckling
mot ökade tillgångar och ett rikare
liv, men vi kan också underlätta denna
utveckling. Är det då möjligt att i
några korta satser ge uttryck åt målsättningen
för vår viljeinriktning?

Jag vill gärna säga, herr talman, att
jag känner den största tillfredsställelse
över att vi tycks kunna bli i stort sett
överens kring målsätttningen för en akliv
samhällelig näringspolitik — jag
bortser från nyanser i skrivningarna. I
fråga om den centrala uppgiften, att
befrämja vårt lands produktion, bryter
sig inte meningarna.

Det uppfattas kanske av en och an -

nan som banala, självskrivna meningar
när det i fråga om målsättningen slås
fast att lokaliseringspolitikens syfte
skall vara att främja en sådan lokalisering
av näringslivet, att landets tillgångar
av kapital och arbetskraft blir
fullt utnyttjade och fördelas så att ett
snabbt ekonomiskt framåtskridande
främjas, men lika viktigt är uttalandet
att samhället genom en aktiv näringspolitik
skall söka styra utvecklingen i
sådana hanor att det stigande välståndet
fördelas på ett rättvist sätt och att
människorna i olika delar av landet erbjuds
en tillfredsställande social och
kulturell service.

När jag har lyssnat till de tidigare
inläggen här har jag inte riktigt kunnat
förstå vad det är som herr Theodor
Larsson menar att centerpartiet har
svårt att ställa sig bakom i fråga om
målsättningen. Är det inte så att man
här bär velat diskutera någonting som
går längre och ligger utanför den här
bestämda målsättningen? Det vi handskas
med är de tillgångar vi har i form
av naturrikedomar och arbetskraft. Vi
kan självfallet vara överens om att vi
bör nyttja de tillgångarna i en så lönsam
produktion som möjligt. Är det då
inte lika viktigt att — som vi har skrivit
i propositionen — välståndet fördelas
rättvist, så att människorna i olika
delar av landet erbjuds en tillfredsställande
.social och kulturell service? Jag
kan inte tänka mig att det är något i
detta som kan vara irriterande för centerpartiet.
Vi är beredda att sätta in
alla krafter för att dessa huvudsyften
skall nås. Detta måste beaktas i samhällsplaneringen,
och hela vår samhällsorganisation
måste byggas upp
med hänsyn till det.

Självklart kan man säga att detta i
och för sig inte är något nytt och att
samhällets medvetna strävanden redan
tidigare har satts in mot mål som legat
i denna riktning. Jordbrukspolitiken är
ett exempel härpå. Den jordbrukspolitik
som vi bedrivit under efterkrigstiden
har ju präglats av en anpassning

Nr 42

Onsdagen den 16 december 1964 fm.

Ang. riktlinjer för cn aktiv lokaliseringspolitik m. m.

med hänsyn till de tekniska resurserna.
Det har varit fråga om en rationalisering
och en effektivisering. I viss omfattning
har denna politik också krävt
sammanläggningar av mindre jordbruksenheter
till större och bärkraftigare
sådana. Vi kan naturligtvis även
peka på arbetsmarknadspolitiken, där
man under ett 15-tal år nu med stegrad
aktivitet ständigt prövat nya metoder i
syfte att underlätta situationen för näringslivet
och de enskilda människorna.
Vad vi nu ämnar göra kan sägas
vara att konfirmera en del av vad vi
redan prövat, vidga det och rymma in
det under medvetet planlagda mål.

I propositionens organisatoriska förslag
har vi också sökt fullfölja denna
syn på sambandet mellan samhällsplanering
och lokaliseringspolitik. Kommunindelningsreformen
har gett ökade
möjligheter till gemensamma bedömningar.
Framför allt får vi genom de nu
föreslagna planeringsråden starkt ökade
resurser till regionala överväganden
av de lokaliseringspolitiska förutsättningarna
och möjligheter att åstadkomma
samordnade insatser på längre sikt
från samhällets och näringslivets sida.
På riksplanet får vi en motsvarande
möjlighet till en vidare överblick genom
lokaliseringsberedningens tillkomst.

Herr talman! Man kan naturligtvis
säga att utvecklingsbilden i vårt land
är splittrad. Vi har visserligen en befolkningsomflyttning
i hela landet från
jordbruks- och skogsbygderna in mot
industri- och serviceorterna. Avståndsfaktorn
är dock inte densamma i Sydoch
Mellansverige som i den norra
landsändan. Framför allt har nya sysselsättningsmöjligheter
funnits tillgängliga
på ofta rimligt avstånd i Syd- och
Mellansverige. I norr har det däremot
varit annorlunda. Tiotusentals människor
har måst flytta från de norra delarna
av vårt land för att söka sin utkomst
i andra delar av landet. I och för
sig är ju en omflyttning av människor
inte något nytt och inget orimligt. Men

den utvecklingen har också en annan
sida, som vi icke kan bortse från. Bristen
på en nödvändig befolkningsbalans
hotar stora delar av det norrländska
området. Underlaget för samhällsorganisationen
sviktar. Vi får ett läge där
viktiga servicefunktioner blir ur samhällsekonomisk
synpunkt ytterst ofördelaktiga.

Härtill skall läggas de rent humanitära
värden som står på spel. Människor
som är uppfödda i och vanda
vid en viss miljö har inte alltid så lätt
att bryta sig ut ur denna för att anpassa
sig i en samhällsbildning med ett
kanske mycket annorlunda mönster än
vad de från början varit vana vid. Vi
kan inte bortse även från detta utomordentligt
viktiga problem. Vi måste
därför söka efter vägar att åstadkomma
en bättre balans i befolkningsläget. Arbetsmarknadspolitiken
måste ges ytterligare
möjligheter. De rörelsestimulerande
medlen måste, som jag tidigare
sagt, balanseras mot de lokaliseringspolitiska
åtgärder med vilka vi tror att
det skall vara möjligt att här spela.

Här liar vi, herr talman, vissa erfarenheter.
Att såsom lokaliseringsutredningen
föreslagit använda investeringsbidrag
tror jag är mycket viktigt, och
det kan ge utomordentligt goda resultat.
Den politiken har, som vi alla är
medvetna om, redan prövats genom arbetsmarknadsstyrelsens
åtgärder att
medge bidrag till statskommunala beredskapsarbeten
för att bygga industrilokaler.
Jag behöver bara erinra härom.
Under något över ett och ett halvt års
verksamhet har man kunnat lokalisera
nära 200 företag som kommer att ge
sysselsättning åt ungefär 8 000 människor
i ny industriell verksamhet. Det
är också att hälsa med tillfredsställelse
att man i industrikretsar har ökad förståelse
för en lokalisering även till de
norrländska områdena. Det har offentligt
meddelats att det pågår förhandlingar
mellan det stora företaget Hägglund
& Söner i Örnsköldsvik, arbetsmarknadsstyrelsen
och kommerskolle -

Onsdagen den IG december 1904 fm. Nr 42 37

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. in.

giuin. Tanken är där tydligen att man
skall bygga ut en industrienhet i Mellansel,
tre mil från Örnsköldsvik. Företaget
bedömer detta såsom riktigt ur
allmän företagsekonomisk synpunkt.
Om dessa förhandlingar, såsom vi hoppas,
går i lås kan ungefär 500 arbetare
och tjänstemän beredas sysselsättning i
denna nya verksamhet.

Det betyder också, vilket jag hade
tillfälle att nämna i går kväll när vi
diskuterade norrlandsproblemen, att
ungefär 700 framför allt i skogsarbete
tidigare sysselsatta arbetare kan tas in
för omskolning och utbildning för de
nya uppgifter som väntar dem i direkt
industriell verksamhet.

Jag vill även nämna att det pågår en
diskussion mellan arbetsmarknadsstyrelsen
och ASEA. Den diskussionen är
ännu inte avslutad, men det har ju sipprat
ut så mycket om saken att jag anser
mig kunna nämna det här. Det har
varit möjligt att få till stånd överläggningar,
vid vilka ASEA preliminärt förklarat
sig berett att bygga en låt vara
mindre företagsenhet i Sollefteå.

Allt detta visar att det finns ett intresse
i företagarkretsar för en lokalisering
norröver. Man har på företagarhåll
förståelse för att en dylik lokalisering
inte bara är förenad med nackdelar
utan att bl. a. tillgången på stationär
arbetskraft är av utomordentligt
värde. Vi hoppas att det skall bli en
rad av andra företag, där man möter
samma förståelse. Jag har tidigare
nämnt det intresse som finns hos L M
Ericsson, och det intresset har ju också
omtalats i denna debatt. Jag tror att
vi med investeringsbidrag och efter
hand lånemöjligheter kan ta bort en
del av den merkostnadseffekt som man
anser att en lokalisering ibland kan
medföra, utan att detta behöver betyda
att vi på orimligt sätt snedvrider
konkurrensläget. Med ett lönetekniskt
språk skulle jag vilja säga, att vi försöker
nollställa läget i den norra landsdelen
med det i Mellansverige och i
södra Sverige. Jag tror att det blir

svårt att helt nollställa läget, men det
finns också positiva faktorer, som är
av mycket stor betydelse. Till dem hör
just arbetskraftens stabilitet; det blir
ingen omsättning av arbetskraft på
samma sätt som vi fått uppleva när det
gäller framför allt storstadsregionerna.
Detta är en mycket stor fördel, som
man efter hand upptäcker och som
självfallet också stimulerar till lokalisering.

Jag har med dessa exempel velat peka
på två ting, som har berörts i debatten.
Jag börjar med frågan om lokaliseringsorterna.

Centerpartiet talar om att vi skall ha
»ett nät av tätortsbildningar», till vilka
lokaliseringen skall knyta an. Vi har
ingenting att erinra mot det — ingenting
hindrar en sådan anordning —
men vi har anledning observera att det
är företagens och företagarnas lokaliseringsönskemål
som vi har att följa
upp och att försöka påverka med de
stimulansmedel som ställs till förfogande.
Vi kan emellertid inte bortse
från de erfarenheter vi har av lokaliseringar
under hela efterkrigstiden och
kanske även tidigare, då lokaliseringen
tagit sikte på de bärkraftiga tätortsbildningarna,
de orter som bär industriella
förutsättningar. Jag har även i dagens
debatt hört centerpartister med upprörda
stämmor läsa uttalandet i propositionen
om »orter med industriella förutsättningar»
eller »bärkraftiga orter».
Det förefaller som om man haft något
av skräck i rösten när man läst detta.

Men, ärade kammarledamöter, hur
skall vi kunna lokalisera företag till
orter som icke har industriella förutsättningar?
Med vilka medel skall vi
göra det? Ingen har påkallat att vi
tvångsvis skall lokalisera företag. Vi
har att ta hänsyn till företagarna och
människorna sådana som de är. Att
man vill söka sig in mot tätortsbildningar,
där samhällsservicen är avancerad,
är väl inte att förvåna sig över.
Det betyder ju inte att man bara talar
om storstadsregioner. I propositionen

Nr 42

Onsdagen den 16 december 1964 fm.

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

talas om lokalisering till kommunblockscentra
och motsvarande tätortsbildningar.
Om centerpartiet avser
samma sak med sitt uttalande om »ett
nät av tätortsbildningar», är vi i huvudsak
överens. Vi har ingenting emot
om ett företag vill förlägga sin verksamhet
till Tanum eller Svenstavik, båda
tätortsbildningar i kommunblock
med ungefär 400 invånare. Om i så
fall en stor industrienhet kommer till,
betyder det säkerligen att samhällsservicen
i dessa orter snabbt måste byggas
ut, men det är ju åtgärder som man
kan vara beredd att påtaga sig och
även att stimulera till. Om företagarna
själva — t. ex. i norra Bohuslän -—- säger
att de vill förlägga sin verksamhet
till Strömstad, skall vi då lägga hinder
i vägen? Skall vi säga att det är i och
för sig orimligt? Om man vill lägga
sin verksamhet till Sollefteå i stället för
till Tåsjö eller Hoting, skall vi då säga:
Inte Sollefteå, ty då får ni inga bidrag,
utan bidrag utgår bara under förutsättning
att ni lägger verksamheten i en
mindre tätortsbildning! Därmed inget
ont sagt om Tåsjö och Hoting, som båda
två är trevliga orter.

Jag tror emellertid att det blir svårt,
åtminstone i första omgången, att övertyga
ledarna för de stora företagen när
det gäller en lokalisering till dessa
mindre orter. De säger: Vi måste ta
hänsyn till våra möjligheter att få
tjänstemän och arbetare till de företag
som vi bygger upp för stora pengar;
tjänstemännen och arbetarna vill också
att den service som samhället kan erbjuda
skall finnas att tillgå inom någorlunda
rimligt avstånd.

I detta sammanhang vill jag peka på
en annan faktor av vikt, nämligen den
att vi har anledning utvidga vårt resonemang
till att omfatta också regioner
där det inte bara är fråga om centralorten
och dess betydelse.

Jag har tidigare talat om Skellefteåregionen
och örnsköldsviks-regionen
som expansiva industriregioner, där det
emellertid blir en spridning av före -

tagsamheten inom regionen. Där spelar
avstånd på 3 å 4 mil inte någon avgörande
roll för en lokalisering av också
mycket stora företag. Det beror på att
man inom regionen har tillgång till den
samhällsservice som människorna i dag
efterfrågar.

Det är därför viktigt när utskottet
talar om att vi inte bara skall beakta
själva tiitortsbildningens befolkningsmässiga
och ekonomiska underlag. Man
måste också fråga sig hur regionen ter
sig, hur den närmaste omgivningen ter
sig'', och vilka förutsättningar som finns
för att den skall kunna bilda underlag
för en samhällsservice som i dag är
allmängiltig: lasarettet, gymnasiet, varuhuset
o. s. v. Om vi har detta klart för
oss, tror jag inte att det är så mycket
som skiljer oss.

Jag vill säga till centerpartiet att om
vi är ense beträffande de grundläggande
skrivningarna då det gäller målsättningen
och när vi har förklarat, att det
inte är något slags storstadsromantik
som leker oss i hågen utan att vi önskar
en lokalisering av företag ut till landets
olika delar, i första hand de delar
som i dag hotas av en befolkningomflyttning
som gått alltför långt — kan
vi då inte också vara överens om att
här måste gemensamma ansträngningar
till för att klara uppgiften med de resurser
som vi för dagen är beredda att
ställa till samhällets förfogande?

Då har vi investeringsbidragen och
lånen, och jag anser att det är bättre
att vi ställer lån till förfogande över
statsbudgeten än att vi ger kreditgarantier.
Jag behöver inte säga mer. Riksbanksfullmäktige
har alldeles rätt när
de i sitt enhälliga utlåtande förklarar
att kreditgarantierna inte har samma
värde som en lånefond — i ett ansträngt
kreditläge räcker inte ens den statliga
kreditgarantien för att kreditinstitutionerna
skall ställa medlen till förfogande.
Vad kan man däremot ha att invända
för den händelse vi ger pengarna
över budgeten?

Jag tror också att det är viktigt att

Onsdagen den l(i december 1904 fm.

Nr 42

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

vi använder kreditgarantierna i de områden
som nu inte kommer att betecknas
som stödområden. Företagarföreningarnas
verksamhet kommer jo att
bedrivas på samma sätt som tidigare,
och kanske ännu intensivare. Där vi inte
släpper in de rent lokaliseringspolitiska
stödåtgärderna får dessa medel
och metoder lika stor betydelse i framtiden,
ja, till och med ökad betydelse;
och där kommer, i huvudsak, kreditgarantierna
att stå till förfogande. Jag
kan inte tänka mig att det behöver bli
någon stor strid om den saken.

När det gäller omfattningen av de
investeringsmedel vi skall ställa till förfogande
vill jag bara kort erinra om
att utredningen föreslog 30 miljoner i
form av investeringsbidrag. Det gjorde
man efter vissa beräkningar som jag
tycker var i och för sig rimliga. Man
sade sig att fram till 1970 kommer det
att i de norra landsdelarna finnas 50 000
människor som inte kan vinna sysselsättning
om inte särskilda åtgärder vidtages.
Utredningen var överens om att
omflyttningspolitiken måste drivas, men
att detta problem inte kan klaras enbart
på sådana vägar. Låt oss därför,
sade man, göra ett försök att under fem
år med investeringsbidrag och lånemedel
påverka lokaliseringen så att vi kan
klara sysselsättningen för 25 000 människor
— 16 000 genom direkta insatser
och 9 000 genom sekundärverkningar.
Målsättningen för denna aktivitet var
alltså att bereda sysselsättning åt hälften
av de människor som under femårsperioden
fram till 1970 enligt prognoserna
inte skulle kunna vinna sysselsättning.
Ungefär så har utredningen
lagt upp det.

Vi har velat dubbla det föreslagna beloppet
30 miljoner för att medverka
till ett eventellt något bättre resultat.
Detta innebär ingen kritik mot utredningen
— vi fullföljer dess tankegångar
men säger: låt oss gå något längre, eftersom
vi nu har ett par års erfarenhet
som visar att det är möjligt att påverka
företagens lokalisering. Vi har stannat

vid 60 miljoner. Centern föreslår 100
och folkpartiet 75 miljoner. Jag skulle
vilja fråga herr Torsten Andersson såsom
företrädare för centerpartiet i lokaliseringsutredningen,
hur det kommer
sig att han nu anser — jag förmodar
nämligen att han står bakom centerpartiets
reservation — att man skall gå
upp till något över tre gånger det belopp
han var med om att förorda i utredningen.
Jag vill ställa motsvarande
fråga till herr Stefanson, som i utredningen
stod bakom de 30 miljonerna
men som nu har reserverat sig för 75
miljoner. Räknade ni fel i utredningen?
Har ni fått fram nya beräkningsmetoder
eller ett nytt underlag för beräkningarna,
eller vad är det som gör att
ni nu begär väsentligt högre belopp?
Hade vi inte kunnat ena oss om att
fördubbla det av kommittén föreslagna
beloppet och se vilken effekt det hade
fått? Regeringens förslag bör ju ge effekt
snabbare än kommittén hade förutsatt.
Men jag är mycket spänd på att
höra de förklaringar kommitténs ledamöter
kan anföra.

Då det gäller investeringsfonderna
kan jag fatta mig kort. Högern och
folkpartiet har helt anslutit sig till vår
uppfattning, att investeringsfondsmedlen
bör användas till det ändamål för
vilket fonderna skapats. I går kväll kunde
jag i debatten om skogslänens problem
redovisa att effekten av investeringsfondsmedlens
användning i Norrbotten
har blivit en sysselsättningsminskning.
Hur kan det komma sig? Jo,
förklaringen är att medlen använts till
en rationalisering av industrierna där.
Detta är alldeles riktigt — vi har på det
sättet stärkt företagens konkurrenskraft
— men när vi syftar till att genom en
lokaliseringspolitik åstadkomma ökad
sysselsättning blir ju frågan, om det är
med just de medlen och den stimulansen
vi skall gripa in.

Jag tycker att centerpartiet snabbt
skall pröva om sin envetna fastlåsning
i fråga om investeringsfondsmedlens
användning också i fortsättningen. De

40 Nr 42 Onsdagen den 16 december 1964 fm.

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

är avsedda såsom beredskapsmedel i
ett konjunkturläge, där det är utomordentligt
angeläget att vi snabbt kan sätta
in stora belopp för att påverka den
ekonomiska utvecklingen. Då är det
inte fråga om hundra miljoner utan
om miljardbelopp. Låt oss inte avrusta
Norrland från den beredskap som investeringsfondsmedlen
utgör.

Ja, herr talman, jag nämnde organisationen.
Jag behöver inte mer än upprepa
att det viktigaste för näringspolitiken
då det gäller landet i dess helhet är planeringsuppgifterna.
Det blir inte de
direkta lokaliseringspolitiska uppgifterna,
som blir det mest angelägna i vissa
län, utan samordningen och planeringen
kommer att bli det viktigaste under
den närmaste tiden då det gäller att
bygga upp samhällsservicen på ett samhällsekonomiskt
tillfredsställande sätt
och ett ur industriens synpunkt tillfredsställande
sätt också i de delar av
landet, där vi nu inte sätter in de direkta
stödåtgärderna.

Det blir en uppgift som lokaliseringsråden
snabbt skall gripa sig an med.
En uppgift för dem blir också att undersöka
och utreda det egna länets förhållanden.
I den mån man kan påvisa
brister i fråga om näringslivets sammansättning,
brist på differentierat näringsliv,
undersysselsättning för kvinnlig
arbetskraft o. s. v., kan man begära
att även de lokaliseringspolitiska medlen
skall sättas in i sådant sammanhang.

Denna fråga är alltså, herr talman,
inte en norrlandsfråga. Den är en för
hela landet utomordentligt viktig angelägenhet,
där framför allt planeringsuppgifterna
i varje län och varje område
nu kommer att bli de mest betydelsefulla.

Låt mig få säga, herr talman, att bortsett
från det som jag nu har sagt om
vikten av planering, ser jag kanske som
det mest betydelsefulla i den fråga som
vi nu skall avgöra den solidaritetshandling,
som ligger bakom ett beslut
att sätta in samhällets ekonomiska och

planmässiga resurser för att avhjälpa
svårigheterna i vissa landsdelar. Det
sker inte i en känsla av medömkan
med människorna där, utan det sker
framför allt därför att vi där har våra
rikaste naturtillgångar av malm, vattenkraft
och skog, vilka har varit av betydelse
för hela vårt lands ekonomiska
tillväxt och vilka också kommer att
bli av betydelse under den framtid vi
kan överblicka.

Dessa naturtillgångar skall vi exploatera.
Kring dessa tillgångar skall vi bygga
upp samhällsbildningar, som måste
ha ett rimligt befolkningsmässigt och
ekonomiskt underlag för att kunna fungera
på ett tillfredsställande sätt. Om
själva exploateringen av tillgångarna inte
medför ett befolkningsunderlag, som
vid en allmän samhällsekonomisk bedömning
kan te sig rimlig, är det ju
utomordentligt viktigt att vi söker lokalisera
verksamheter dit för att bredda
underlaget för de viktiga samhällsfunktionerna.

Det är inte minst härför som vi skall
sätta in de 800 miljoner kronorna under
en femårsperiod och där vi, om
vi stannar för den målsättning som vi
har föreslagit i vår proposition, ställer
samhället som garant för en rättvisare
fördelning av de värden som vi gemensamt
är med om att skapa. Det sker också
för att styra utvecklingen i sådana
banor att människorna i alla delar av
landet erbjudes en tillfredsställande social
och kulturell service.

Herr talman! Jag tror att den uppgiften
är möjlig att realisera. Låt oss
försöka!

Herr ÅKERLUND (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr statsrådet har tagit
upp så många punkter att jag inte
har någon chans att argumentera med
honom i alla på dessa sex minuter. Jag
skall därför begränsa mig till några få
saker.

Statsrådet säger att man år 1928 i remissdebatten
har sagt, att arbetet är

Onsdagen den 16 december 1964 fm.

Nr 42

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

källan, formerna är inte det väsentliga,
men fördelningen är viktig.

Mot det skulle jag vilja invända, att
med vårt sätt att se är formerna väsentliga,
ty formerna är ju de som bestämmer
om vi skall ha ett fritt system
eller inte. Och friheten är väsentlig.

Jag skall tillåta mig att läsa upp ett
citat ur propositionen på sidan 62, där
näringslivets organisationer uttalar sig
så här: »Det krävs, heter det i yttrandet,
att tillräckligt antal ''företagarämnen’
står till buds, som inte bara kan
bära en väsentlig del av riskerna utan
även är villiga och kapabla att göra en
personlig insats. Erfarenheten visar, att
där de rätta människorna och de rätta
idéerna har funnits, där har också företagsamhet
uppkommit och blomstrat
även om de ekonomiska resurserna från
början varit mycket begränsade.»

Detta är situationen i ett nötskal. Vi
kan här inte på förhand säga, att vi genom
duktiga människors insatser inom
glesbygdsområdena inte skulle kunna få
nya samhällen och nya befolkningskoncentrationer
att uppstå.

Beträffande Norrland säger herr statsrådet,
att strukturomvandlingen går
fort inom dessa områden, och han visar
detta med siffror. Ingen har bestridit
detta; det är alldeles riktigt.
Men det är utomordentligt angeläget att
vi inte förvandlar glesbygdsområden
och då särskilt Norrland till en ödemark.
Det är farligt av flera skäl. Inte
minst försvarssynpunkterna spelar in,
och de har ju helt kommit bort i denna
diskussion.

Vad vi bl. a. har begärt att få till
stånd är en utredning om den kulturella
och sociala servicen inom det inre
Norrland, och vidare vill vi naturligtvis
att denna utredning skall föranleda
åtgärder. Det är ganska ringa
kostnader som detta skulle dra med
sig, men därmed skulle ju skapas en
viktig förutsättning för den fria företagsamhet
som är grunden för den ekonomiska
utvecklingen.

Det hastar på detta område. Det har

statsrådet alldeles rätt i, när han replikerar
mot mig att vi inte kan vänta
på en tätortsplanering, därför att det
hastar i glesbygdsområdena. Däri instämmer
jag med statsrådet. Här finns
alltså inga delade meningar, men det
hastar som sagt också när det gäller att
få den sociala och kulturella servicen
ordnad.

Statsrådet nämner några praktiska
exempel på företag som har kunnat lokalisera
sin verksamhet till Norrland,
däribland Hägglund & Söner. Det finns
ett annat stort företag i norrlandsområdet
som utför beställningsarbeten åt
staten, exempelvis när det gäller utvecklingen
av gruvorna i Stekenjokk
och på andra platser inom Västerbotten
och Lappland. Statsrådet säger med
all rätt att från storföretagens sida kan
det vidtagas åtgärder för att förlägga
industrier till glesbygdsområdena och
att förhandlingar pågår med ett känt
stort företag. Det är också känt att det
finns andra stora företag vilka förlagt
industrier till glesbygds- och avfolkningsområden.
Det är naturligtvis en
utomordentligt tacknämlig utveckling,
och den visar att det är storföretagen,
som i vårt land kanske är de främsta
lokaliseringspolitikerna, och det bör vi
naturligtvis i möjligaste mån utnyttja.

Så säger statsrådet en sak angående
kreditgarantier. Jag noterade att statsrådet
kom in i kammaren just som jag
hade slutat min utläggning angående
kreditgarantierna. Statsrådet säger att
riksbanken har rätt i fråga om kreditgarantisystemet.
Ja, vad beträffar det
skick i vilket förslaget ursprungligen
kom, så kan det ligga någonting i vad
riksbanken då genmälde, men sådan är
inte situationen nu efter den reservation
som högern har presenterat. Jag
vill inte upprepa vad jag tidigare sagt,
ty det hinner jag inte, men jag hänvisar
statsrådet till att ta del av protokollet.
Vårt resonemang håller, enligt
mitt förmenande, och varenda krona
av de 100 miljoner, som enligt vårt förslag
skulle ställas till förfogande för

Nr 42

Onsdagen den 16 december 1964 fm.

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

kreditgarantier och lån, kommer också
att kunna ställas till förfogande.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Inrikesministern vände
sig vid åtskilliga tillfällen mot centerpartiets
uppfattning i lokaliseringsfrågan.
Med talmannens tillåtelse har
jag fått möjlighet redan nu till ett genmäle.
Jag återkommer i ett senare anförande
till andra saker och skulle nu
endast vilja säga någonting beträffande
vad inrikesministern anförde om
målsättningen.

Det är inte underligt att inrikesministern
har vänt sig mot centern, ty
centern har försökt föra en aktiv lokaliseringspolitik.
Jag förstår att den skiljer
sig från regeringens politik, som i
många avseenden har varit passiv. Regeringen
har fått drivas från ståndpunkt
till ståndpunkt för att åstadkomma
någonting aktivt.

Jag är alltså inte förvånad över en
del av de uttalanden som inrikesministern
har gjort. Han har sagt t. ex. att
regeringen har följt folkströmmen och
försökt ordna så och så. Det är ganska
signifikativt för regeringens politik att
man följt folkströmmen och försökt
mildra vissa olägenheter o. s. v., men
det är inte aktiv lokaliseringspolitik.

Inrikesministern sade också att lokaliseringspolitiken
skall vara ett medel
i arbetsmarknadspolitiken. Jag förstår
att man vill se saker och ting på det
sättet, men det är inte heller en aktiv
lokaliseringspolitik. Man kan för övrigt
diskutera det lyckliga i att genom förflyttningar
försöka få människor till
andra platser. Endast en tredjedel har
stannat kvar på de platser dit de blivit
lokaliserade, eller vad man kan kalla
det.

Inrikesministern har frågat: Vad har
centern emot den målsättning som angivits
i propositionen? Lokaliseringspolitiken
skulle nämligen enligt regeringens
mening syfta till att främja en

sådan lokalisering av näringslivet, att
landets tillgångar av kapital och arbetskraft
blir fullt utnyttjade och fördelade
så att ett snabbt ekonomiskt framåtskridande
främjas. Vidare bör samhället
genom aktiv näringspolitik söka styra
utvecklingen i sådana banor, att det
stigande välståndet fördelas på ett rättvist
sätt.

Ja, vad har man nu att anmärka mot
detta? Inrikesministern har en känsla
av att vad vi önskar inte har klart uttryckts.
Men också vad regeringen sagt
kan synas vara banala och självklara
saker. Jag vill inte beteckna någonting
i regeringens målsättning bara som en
kliché, men nog går det lätt att här ta
bort ordet »lokalisering», ty all politik
bör ju syfta till de mål som här angetts.
Vad regeringen har angett som sin målsättning
i detta fall har ju ingenting
speciellt att göra med lokalisering, utan
det kan gälla för praktiskt taget allting
som har med ekonomiska frågor att göra.
Sociala och miljöpolitiska frågor
och en hel del sådana saker har förbisetts,
och man har bara nämnt sådant
som gäller om landets förutsättningar
i allmänhet i fråga om ekonomiska angelägenheter.

Centern säger i stället att vi skall
åstadkomma ett nät av livskraftiga tätorter.
Det är lokalisering, och det är
inte samma sak som sagts i regeringens
förklaring, som kan gälla allting inom
alla områden.

Så frågar inrikesministern: Hur skall
vi kunna lokalisera till orter där det
inte finns förutsättningar?

Jag undrar just hur inrikesministern
kan bedöma, vilka orter som har förutsättningar.
Hur kan man bedöma att
Hägglund & Söner skulle ha förutsättningar
på den ort dit företaget skulle
lokaliseras? Det är samma sak igen —
centerns uttalande om ett nät av livskraftiga
tätorter är det relevanta då det
gäller att diskutera lokaliseringspolitiken.

Jag vill ingalunda lägga hinder i vägen
för företagen att få som de själva

Onsdagen den 16 december 1964 fm. Nr 42 43

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

vill ha det, men om man skapar förutsättningar
genom åtgärder från samhällets
sida, då kan man bedriva aktiv
lokaliseringspolitik. Socialpolitiska
kommittén var i England för några år
sedan för att studera förutsättningarna
för lokaliseringspolitiken. Där bildar
man t. o. m. nya städer. Vi besökte en av
dem, som från början haft 3 000 å 4 000
invånare. Numera fanns det 60 000 invånare,
och det skulle bli 80 000. Jag
frågade: Var arbetar dessa människor?
Man sade att det inte var någon svårighet
i och med att man väl ordnat bostäder
o. d. så har företag flyttat dit. Nittio
procent av befolkningen arbetade i
staden. Det var då en konservativ regering
i England, men det intressanta
var att inrikesministerns engelska partivänner
sade, att den konservativa regeringen
arbetade alldeles för dåligt i
detta fall. Man borde skapa flera sådana
tätorter, d. v. s. bedriva en aktivare
lokaliseringspolitik. Ja, så kan man skapa
förutsättningar för företag att flytta
ut, och det är vad som kan betecknas
som en aktiv lokaliseringspolitik.

Slutligen vill jag nämna en annan
sak. Inrikesministern har flera gånger
citerat bankofullmäktige. Jag skulle
önska att citatet blev något fullständigare,
i synnerhet slutet — jag ser att inrikesministern
bär bankofullmäktiges
yttrande till hands. Jag har ett minne
av att slutklämmen inte ger riktigt samma
bild som inrikesministern har manat
fram när han citerade bankofullmäktige.

Herr talman! Om man läser det som
centern sagt om målsättningen, förstår
jag inte att man kan ha något att anmärka
mot vår uppfattning. Vi har uttalat
att »lokaliseringspolitiken bör inriktas
på en såväl socialt som ekonomiskt
riktig spridning av näringsliv
och bebyggelse över hela landet». Jag
kan fråga på samma sätt som inrikesministern
frågar mig: Vad finns det för
anmärkning mot detta? År det någonting
som anger en felaktig lokaliseringspolitik? -

Herr STEFANSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig först säga att
jag kan instämma i mycket av det som
inrikesministern framhöll i sitt synnerligen
intressanta anförande. I vissa
detaljer, där propositionen avviker
från den Näslundska kommitténs förslag,
bär jag dock fortfarande i viss utsträckning
samma mening som kommittén.

Låt mig också säga att jag personligen
är mycket tacksam för att jag fått
delta i behandlingen av detta mycket
viktiga och intressanta ärende. Det är
ju fem år sedan den Näslundska kommittén
tillsattes — det var i november
1959 — och kommittéarbetet under dessa
fem år har för mig varit utomordentligt
intressant och lärorikt.

Så kommer jag till den fråga som inrikesministern
ställde: Hur kommer det
sig att jag inte kan godta de 60 miljonerna,
när kommittén föreslog 30? De
60 innebär dock en fördubbling av
medelsramen för investeringsbidrag.

Jag vill först och främst instämma i
departementschefens uttalande att investeringsbidragen
är ett effektivt lokaliseringspolitiskt
medel. Sedan den Näslundska
kommittén framlade sitt förslag
har det hänt en del på detta område,
bl. a. i fråga om arbetsmarknadsstyrelsens
verksamhet, som ju i viss utsträckning
varit en försöksverksamhet.
Arbetsmarknadsstyrelsens bidrag till
statskommunala beredskapsarbeten för
uppförande av industribyggnader har
ju visat sig ge en god lokaliseringspolitisk
effekt och en god sysselsättningseffekt.
Det har också kunnat konstateras,
att de 50 miljoner kronor som arbetsmarknadsstyrelsen
har haft till sitt
förfogande det senaste året, har gått åt
och att arbetsmarknadsstyrelsen för
denna verksamhet behöver ökade medelsanslag.
Därför finns det väl också
anledning att yrka på att de 60 miljonerna
ökas.

Dessutom vill jag peka på att departementschefen
i förhållande till den
Näslundska utredningen bär väsentligt

Nr 42

Onsdagen den 16 december 1964 fm.

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

utökat själva stödområdet. Jag vill framhålla
att områdena utanför de områden,
som föreslagits av den Näslundska kommittén,
är mycket expansiva områden,
som troligen kommer att ha ett mycket
större behov av investeringsbidrag än
de områden som föll under kommitténs
kriterier.

Det var alltså ett svar på departementschefens
fråga. Jag är medveten
om och instämmer i att dessa medel har
stor betydelse för lokaliseringspolitiken.
Vi från folkpartiet har också sagt
att vi nöjer oss med 75 miljoner kronor
i år för att efter ett års försöksverksamhet
bättre kunna bedöma medelsbehovet.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Herr Åkerlund tog upp
de principiella resonemangen på nytt
och ville markera skiljelinjen mot oss
genom att säga, att för honom och hans
parti är formerna det väsentliga.

Jag har för min del sagt att vi inte
fäster stort avseende vid formerna —
ägandet — bakom näringslivet; det var
ju det som vår partiledare sade 1928,
ingenting annat.

Jag skulle vilja ställa frågan: Tror
verkligen herr Åkerlund att för de människor
i Norrbotten som är sysselsatta
vid LKAB, vid Norrbottens järnverk
eller vid massaindustrien i Piteå är
det av avgörande betydelse vem som
står som ägare — staten? Tror han att
de tycker att det är besvärligare därigenom?
Nej, man måste ju gå tillbaka
till skälet för att staten har tagit på sig
denna uppgift. Det var ju inte för förstatligandets
egen skull. Det var främst
för att skapa sysselsättning och utkomstmöjligheter
i områden, från vilka
människorna annars i väsentligt större
utsträckning hade tvingats flytta bort,
att alltså åstadkomma en rimligare balans
i befolkningsläget.

Herr talman! Jag är övertygad om att
om vi inte kan klara uppgiften att underbygga,
befolkningsmässigt och eko -

nomiskt, samhällsservicen i vissa områden,
så kan det på nytt bli angeläget
— för att inte säga helt nödvändigt —
att vi överväger att vidga samhällets
företagsverksamhet. Vi behöver det inte,
om den privata företagsamheten är
beredd till en lokalisering och till en
uppbyggnad av näringslivet också i de
områden där vi nu saknar tillräckliga
sysselsättningsmöjligheter. Men vi har
inte satt in något tvång i vår lokaliseringspolitik,
och därför menar jag att
alternativet måste bli: Kan vi inte påverka
med stimulerande åtgärder, får
vi överväga att vidga samhällets verksamhet.

Där spelar alltså för oss formen inte
den avgörande rollen. Det väsentliga är
saken — att man vill skapa sysselsättningsmöjligheter
och en rimligare befolkningsbalans
i vissa delar av vårt
land.

Självfallet kan också andra faktorer
komma in i bilden, prisfaktorer o. s. v.,
men jag behöver inte närmare gå in på
det nu. Jag har ändå den uppfattningen,
att det inom borgerligheten har
skett en väsentlig åsiktsförskjutning i
detta avseende — att man inte känner
sig lika rädd och främmande som förr
för behovet att i vissa sammanhang i
vissa områden bygga upp statliga företag.
År det ändamålsenligt har man ju
visat sig kunna vara beredd att ge —
åtminstone gäller detta en del av borgerligheten
— stöd också för detta.

Detta är självfallet en gränsdragningsfråga,
och det skulle ha varit intressant
att principiellt diskutera vilken
omfattning den samhälleliga verksamheten
skall ha. Vad skall vi ägna
oss åt? År det bara sjukvården, skolväsendet,
kommunikationerna? År det
inte också bostäderna? Enligt vår uppfattning
skall vi ägna oss åt bostäderna
också — driften och byggandet men
framför allt driften av bostäder. Det är
en viktig samhällsangelägenhet.

Men vi behöver inte fördjupa oss i
detta. Låt oss konstatera att om det är
som herr Åkerlund förmenar, att for -

Onsdagen den l(i december 1904 fm.

Nr 42

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

merna för er är det väsentliga, så må
ni ha den uppfattningen. .lag har sagt
att för oss är inte formen det väsentliga.
Är det erforderligt kommer vi inte
att väja undan för att vidga den
statliga företagsverksamheten.

Herr Åkerlund hann, sade han, inte
i sitt anförande ta upp alla våra motiv
för en aktiv näringspolitik och lokaliseringspolitik,
men han saknade i min
framställning ett viktigt sådant, försvarspolitiken.
Jag vill då tillägga, att
vi i propositionen har skrivit in försvarspolitiken
som ett vägande argument,
men jag ansåg mig inte behöva
upprepa det i detta sammanhang.

Jag går sedan över till att bemöta
herr Bengtson. Han tycker alltid att det
är intressant att försöka skjuta andra
framför sig. Vi har varit pådrivare, säger
herr Bengtson. I nästan varje debatt
där man haft att lyssna till honom
vill han ungefärligen framställa det som
om centerpartiet mäktigt drivit regeringspartiet
framför sig från ståndpunkt
till ståndpunkt.

Herr Bengtson! Jag erinrar mig en
liten småländsk historia. Det är egentligen
en gammal fabel, och eftersom vi
båda är smålänningar — hur mycket
vet jag inte, men vi är i alla fall skrivna
i Småland — kan det vara rimligt
att jag tar historien just från Småland.
Fabeln talar om en oxe som var på
vandring till Stockholm. Under hans
vandring satte sig en fluga på honom
och följde med till Stockholm. När de
till sist kom fram och var innanför
murarna, så säger fabeln att flugan
putsade av sina vingar och sade till
oxen: »Det här, det gjorde vi väl bra!»

Ja, det är ungefärligen så herr Bengtson
i realiteten verkar. Regeringspartiet
har en mening och har haft en mening
i lokaliseringspolitiken. Den vidgar
begreppet. Den vill rikta in samhällets
ansträngningar på en medveten
näringspolitik, där inte minst samhällsplaneringen
skall tillhöra det väsentliga,
en samordnad planhushållning på
det centrala och på det regionala pla -

net, som vi bygger ut instrument för.
På det regionala planet vill vi koppla
in duktiga kommunalmän i lokaliseringsråden
för att där fullgöra uppgiften,
och jag tror att dessa lokaliseringsråd
kommer att få en efter hand växande
betydelse.

Vi har inte fört en negativ politik. Vi
har från år 1948, då arbetsmarknadsstyrelsen
kom till, inlett även lokaliseringspolitiska
strävanden. Dessa har tagit
sig uttryck i stimulanspolitik, upplysnings-
och rådgivningsverksamhet.
Vi har fått bli aktiva. Arbetsmarknadspolitiken
liar fått mejsla ut sina medel
i rörlighetspolitiska åtgärder, men dessa
har inte varit tillräckliga, utan vi
har varit överens om att vi också måste
påverka lokaliseringen av företagen,
d. v. s. bedriva en rörliglietspolitik även
när det gäller företagen, kapitalet.

Självfallet måste dessa frågor utredas.
Det var vi överens om vid 1959
års riksdag. En utredning tillkom omedelbart
efter det att riksdagen gjort sitt
uttalande. Men redan innan utredningen
var klar sattes det in lokaliseringspolitiska
stimulansmedel. Jag bär redan
omnämnt arbetsmarknadsstyrelsens användning
av beredskapsmedlen, utnyttjandet
av investeringsfondsmedlen har
prövats o. s. v. Det är inte uttryck för
en negativism, utan det är en klar förståelse
för hur nödvändigt det har varit
att försöka bromsa de flyttningsströmmar,
som har kommit allt stridare
från de norrländska områdena, och att
verkligen gripa an med lokaliseringspolitik
i andra former än dem som tidigare
har prövats. Om vi nu är överens
härom, bör vi väl hälsa detta med
allra största tillfredsställelse.

Jag skall inte ytterligare fördjupa mig
i målsättningen. Låt mig bara få säga
till herr Bengtson, att vi ser lokaliseringspolitiken
som ett av medlen i en
arbetsmarknadspolitik som är underordnad
en aktiv näringspolitik. Det är
väl ingenting märkvärdigt i att man här
söker åstadkomma en bättre balans
mellan en rörliglietsfrämjande politik

Nr 42

Onsdagen den 16 december 1964 fm.

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

och lokaliseringssträvanden. Det är ju
vad utredningen enhälligt har uttalat;
man måste vara på det klara med att
vi inte kan åstadkomma en lokalisering
av företag i sådan omfattning att vi helt
kan hindra den omflyttning av människor,
som försiggår från jordbruksoch
skogsbruksområdena i riktning mot
industri- och serviceorterna. Vi kan
emellertid med gemensamma krafter
försöka åstadkomma en väsentlig uppbromsning
och därmed skapa bättre
balans i befolkningslaget.

Herr Bengtson håller sig fortfarande
till de allmänna talesätt, med vilka centerpartiet
rör sig. Han preciserar inte
med vilka medel man skall nå de syften
som partiet eftersträvar. Man har
inga andra medel att anvisa än dem
vi har föreslagit, nämligen investeringsbidrag
och lånemöjligheter. Man har
inte infört ett tvångsmoment.

Herr Bengtson har talat om att man
bör bygga upp nya tätorter och hänvisar
därvid till erfarenheterna från
England, där man bygger nya städer.
Herr Bengtson hade också kunnat hänvisa
till Sovjetunionen, där man har
byggt upp nya, stora industristäder, dit
man flyttat människor. Herr Bengtson
hade vidare kunnat tala om Frankrike,
där man bedriver en aktiv lokaliseringspolitik,
men de omflyttningar av
stora företag'' i parisområdet, som där
är aktuella, sker inte till andra orter än
sådana som har minst 125 000 invånare.
Det exemplet är väl svårt att följa —
därom kan vi väl vara överens.

Jag har uttalat, att om man är i huvudsak
inriktad på att tätortsbildningarna
i kommunblocken — ofta är det
främst centralorter — bör bli de orter,
till vilka företag bör lokaliseras, då
kan vi också bli överens i långa stycken.
Peka på något ställe i propositionen
där det finns inskrivet något hinder
mot en sådan politik! Vi har tvärtom
skrivit i riktning mot ett stimulerande
av en sådan politik.

Jag skall till sist beröra herr Stefansons
anförande. Han var i stort sett

överens med mig — vi har också kunnat
konstatera tidigare att när det gäller
folkpartiet har meningsbrytningarna
inte varit så stora. Folkpartiet vidhåller
att man bör ha en bestämd procentsats
vid bidragsgivningen och förordar
liksom utredningen 35 procent.
När vi nu har vidgat området för stödverksamheten
till att omfatta också de
stora bärkraftiga industriorterna i Norrlands
kustland, så finns inte någon anledning
att ge ett bestämt procentbidrag
till varje ort och område, utan
man bör väl kunna förhandla om bidragets
storlek. Vi är kanske överens
härom, och jag får väl höra vad herr
Stefanson har att säga på denna punkt.
Vårt förslag innebär att man kan få ut
eu väsentligt större effekt av de pengar,
som ställes till förfogande. Man kan
diskutera bidrag med 30, 20 eller kanske
lägre procentsats vid lokalisering
av stora industrienheter till orter, där
lokaliseringsförutsättningarna i övrigt
är stora. Det finns å andra sidan områden
där det kan bli nödvändigt att ge
större bidrag för att kunna åstadkomma
en lokalisering.

Jag vill, herr talman, till slut villfara
herr Bengtsons begäran att jag
skulle läsa upp riksbanksfullmäktiges
yttrande — herr Bengtson har ju varit
en av dem som stod bakom detta enhälliga
uttalande. Jag hoppas att jag''
inte behöver läsa hela ingressen utan
bara återge det avsnitt, där riksbanksfullmäktige
tar upp frågan om kreditgarantier.
De säger följande: »Biksbanksfullmäktige
är betänksamma mot
kreditgarantierna, i fråga om vilka krav
på en realistisk kreditvärdighetsbedömning
och en tillfredsställande administration
erfarenhetsmässigt är svårast
att upprätthålla. Er lokaliseringspolitisk
synpunkt har de ytterligare en
nackdel, nämligen att möjligheterna att
utnyttja denna form av kreditstöd blir
beroende av läget på kreditmarknaden;
vid högkonjunkturer framtvingas ofta
en stark kreditåtstramning medan de
lokaliseringsmotiverade stödåtgärderna

Onsdagen den 16 december 1964 fm.

Nr 42

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. ni.

tar sikte på områden i vilka sysselsättningssituationen
iiven då iir otillfredsställande.
Det bör enligt fullmäktige i
detta sammanhang beaktas att redan
nu inom ramen för det statliga kreditstödet
till hantverk och småindustri
finns ett kreditgarantisystem ...» —
och så uppehåller de sig vid denna sak.

Riksbanksfullmäktige har alltså velat
peka på svårigheten att få en garanti
för att dessa medel skall stå till
förfogande, och därför har man kritiserat
den formen. Så långt vi har kunnat
förstå har det inneburit att man
vill förorda, att om det skall vara en
lånegivning skall denna ske i form av
lån som via statsbudgeten ställs till förfogande.
Då får vi den prioriterade
ställning vi här eftersträvar.

Herr ÅKERLUND (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste rätta herr
statsrådet på en punkt. Herr statsrådet
säger att jag skulle ha sagt, att formen
är det väsentliga för verksamheten, men
jag sade att formerna är väsentliga —■
och det är ju en helt annan sak.

När det gäller frågan om samhällelig
företagsamhet bör vi inte, herr statsråd,
glömma att ju mer staten tar på sig
i form av insatser på den fronten, desto
större blir också statens ansvar. I
norrlandsområdet är det staten, som i
mycket stor utsträckning står för storföretagsamheten.
Men det kan inte bestridas
att det är de statliga storföretagen,
som rationaliserar bort sina anställda.
Det kan väl ändå inte när nya
företag från statens sida övervägs vara
meningen att dessa företag skall gå
med förlust. Finns det företag som
kan gå med vinst, finns det också möjligheter
för det privata näringslivet att
åstadkomma företag och sysselsättning.
Jag beklagar för min del att förslaget
om att använda skattepolitiken som ett
lokaliseringspolitiskt medel har avvisats
av utskottet; på den punkten finns
säkert en del att göra.

Det var en sak till jag ville nämna.

Herr statsrådet läste upp ett citat av
ett uttalande av riksbanksfullmäktige
rörande kreditgarantierna. Må det tilllåtas
mig i detta sammanhang, eftersom
jag är på linjen med kreditgarantier, att
läsa upp ett annat citat i propositionen.
Där återges ett uttalande av Svenska
bankföreningen, som »hävdar, att inget
står att vinna med att låta en del av
stödkreditgivningen ske i form av direktlån
från en .statlig lånefond. Tvärtom
skulle detta medföra, att det måste
tillskapas en eljest onödig administrativ
apparat, där det bl. a. måste finnas
kvalificerad personal med vana vid kreditbedömning».

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Till skillnad från inrikesministern
skall jag inte berätta några
fabler utan hålla mig till realiteter.
Möjligen skulle jag kunna göra den konmentaren
när det gäller oxen, som kom
till Stockholm, att hans tid var ute, eftersom
han skulle gå till slakt! I övrigt
har jag inte någonting att säga om den
saken, utan anser att det är bättre att
hålla sig till realiteten. I det fallet får
gärningarna utvisa vad som gjorts av de
respektive partierna —- inte minst valutslaget
i Norrland kan ge en tankeställare
just nu när det gäller lokaliseringspolitiken.

Inrikesministern sade att arbetsmarknadspolitiska
medel sattes in i lokaliseringspolitiskt
avseende. Detta kan emellertid
ske på olika sätt. Dessa medel
sattes en gång in också på ett sådant
sätt, att man drog bort en stor mängd
människor från Norrland. Dessa åtgärder
är kända, och hur pass omtyckta de
är av befolkningen i Norrland, det vet
nog inrikesministern mycket väl.

Vad gäller investeringsfondernas användning
i lokaliseringspolitiskt syfte
är det ju tacknämligt att någonting sådant
kommit till stånd, men det kom
till stånd i en situation då det rådde
vikande konjunktur. Det var alltså inte
bara i lokaliseringspolitiskt syfte detta

Nr 42

Onsdagen den 16 december 1964 fm.

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

skedde, utan det skedde också i stor utsträckning
därför att konjunkturerna
var något vikande — det fanns alltså en
bitanke åt det hållet också.

Inrikesministern begär sedan preciseringar
från vår sida när vi säger att
vi önskar »ett nät av livskraftiga tätorter».
Men finns det någonting vagare
än det som sagts i propositionen
när det gäller regeringens målsättning?
De uttryck, som där användes, är vagare
än de som centern använt beträffande
sin målsättning — vad som säges
i propositionen är så vagt, att det kan
sättas in i vilket sammanhang som helst.

Om man har en så vag målsättning
själv, tycker jag inte att man skall anmärka
på att centern inte har en klarare
målsättning. Jag måste säga, att
det i båda fallen är ganska svårt att
komma med preciseringar och uttala,
att till en viss ort skall läggas flera industrier
än till en annan ort. Vi kan då
framföra önskemålet om att det skall
bli ett nät av livskraftiga tätorter.

Ur jämförelsesynpunkt har jag inte
talat om Sovjetunionen eller Frankrike.
Jag har tagit ett konkret exempel från
England, som numera har ett regeringsparti
som motsvarar det parti inrikesministern
här företräder och som vill
ha en ännu aktivare lokaliseringspolitik
än som hittills bedrivits i England. Och
den innebär ändå att det skapas nya
städer.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Helt kort vill jag säga
till herr Åkerlund, att vi har observerat
vad Bankföreningen har uttalat. När det
gällt att föreslå en administration för
den statliga lokaliseringsverksamheten
har vi också framhållit, att man bör
försöka få kreditinstitutionerna att medverka
i arbetet. Två tredjedelsregeln har
bl. a. till syfte att vi skall försöka få
en bankmässig prövning av den del av
kreditbehovet som inte täcks av andra
kreditinstitutioner. Självfallet skall de
institutioner som står till företagarens

förfogande medverka i denna provningsverksamhet.

Till herr Bengtson vill jag bara säga,
att fabeln inte har någon fortsättning
eller något slut! Herr Bengtson är som
vanligt beredd att dra slutsatser som
passar honom själv.

I fråga om preciseringen skulle jag
vilja säga till herr Bengtson, att vi kan
vara överens om att det är svårt att göra
exakta preciseringar. Men är det
inte från centerpartiets sida ett försök
att göra det när man säger: Ett nät av
tätorter över hela landet! Man vill inge
en föreställning om att detta skall gå,
men man är inte beredd att peka på var
man vill sätta in i sina ansträngningar.

Jag har sagt, att vi i propositionen
inte har lagt hinder i vägen för lokalisering
till någon enda ort. Vi har angivit
kommunblocken och deras tätortsbildningar,
därför att vi tycker att det
är rimligt att man riktar uppmärksamheten
på att följa kommunindelningsreformen.
Men med hänsyn till att vi
har att följa upp företagens lokaliseringspolitiska
önskemål, måste vi söka
dra erfarenheter av den utveckling som
vi har haft under efterkrigstiden. Det
är på grund av dessa erfarenheter som
vi har skrivit in som väsentligt, att orterna
i fråga måste ha industriella förutsättningar,
bärkraftigt underlag o. s. v.

Herr STEFANSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet framhöll i
sitt förra anförande, att folkpartiet hade
yrkat på att investeringsbidragen
borde fastställas till 35 procent av företagets
investeringar.

Ja, det har folkpartiet gjort i sin motion;
folkpartiet ansåg där att propositionens
formulering var alltför vag. Man
sade att möjligheter öppnas för olika
behandling av olika företag, så att en
del företag kan få en mindre procent i
investeringsbidrag och andra högre,
upp till 50 procent. Under sådana förhållanden
blir det rätt osäkert vilka
möjligheterna är att få bidrag, och det -

Onsdagen den 16 december 1964 fm. Nr 42 49

Ang. riktlinjer för cn aktiv lokaliseringspolitik m. in.

ta kommer att resultera i ett stort antal
uppvaktningar. Vi ansåg att det borde
finnas enhetliga regler för beloppets
storlek.

I utskottsdebatten har skäl för propositionens
mera flexibla bidragsgivning
framförts, och folkpartisterna i utskottet
har ansett att dessa argument
haft visst fog för sig och därför icke
reserverat sig på den punkten.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag ber herr Stefanson
om ursäkt för att jag inte har kunnat
följa med i folkpartiets alla svängningar.

Herr JANSSON, PAUL, (s):

Herr talman! Efter det mycket intressanta
replikskiftet mellan statsrådet
Johansson och den borgerliga oppositionen
är jag rädd att jag kommer
att dra ned debatten på ett lugnare plan
och i ett monotonare tempo.

Jag vill först deklarera att jag med
stor tacksamhet och tillfredsställelse
noterar att regeringen har lagt fram
propositionen nr 185, och att vi i dag
har tillfälle att diskutera den och, som
jag hoppas, fatta beslut i enlighet med
de däri framlagda förslagen.

Man kan väl påstå att den debatt, som
tidigare förts i lokaliseringsfrågan, i
viss utsträckning präglats av två ytterlighetsriktningar.
Den ena ytterligheten
har gjort gällande att den utveckling
som varit rådande, med en stark
befolkningskoncentration till storstadsområdena
med ty åtföljande massflykt
från landsbygds- och skogsbygdsregionerna,
skulle vara en naturlig process,
som det vore i det närmaste felaktigt
att söka ändra på. Framför allt har
man hävdat att samhället i varje fall inte
borde lägga sig i eller söka påverka
industriens och näringslivets lokalisering.
Den andra ytterligheten däremot
har hävdat, att varje liten kommun, ja,
rent av varje litet samhälle här i lan 4

Första kammarens protokoll 196b. Nr 42

det skulle ha rätt att kräva till sig lokaliserade
industrier för att suga upp
den arbetskraft som friställts genom
exempelvis jordbrukets och skogsbrukets
rationalisering.

Jag vill för min del påstå att båda
dessa upfattningar är ungefär lika felaktiga.
Lika felaktigt som det kan anses
vara att låta stora delar av vårt
land mer eller mindre ödeläggas, utan
att man från samhällets sida vidtar
några som helst åtgärder för att söka
ändra på den utvecklingen, lika felaktigt
måste det anses vara att till varje
pris kräva en lokalisering av industrier
till den ena eller andra orten utan hänsynstagande
till om det föreligger företagsekonomiska
eller andra förutsättningar
för att industrien i fråga skall
kunna arbeta rationellt, konkurrera
med andra industrier och framför allt
bereda sina anställda en rimlig utkomst
och en godtagbar trygghet i anställningen.

Låt mig säga att jag för min del tror
att propositionens förslag i detta avseende
är realistiska och att man har,
som man brukar säga, hamnat på mitten
och därmed kommit fram till vad
som är möjligt att göra med hänsyn tagen
till såväl samhällsekonomiska som
sociala synpunkter.

I anslutning till propositionen nr 185
har emellertid väckts ett par likalydande
motioner, 1:874 och 11:1082, där
vi motionärer har föreslagit att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle
hemställa om ytterligare utredning,
syftande till en utvidgad lokaliseringspolitik.
Jag skall i korthet ge en motivering
för detta motionsyrkande.

De riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik
som dragits upp i propositionen
och de åtgärder som där föreslagits
kan väl anses realisera de allmänna
målsättningarna för att i avfolknings-
och glesbygderna bygga ut näringslivet.

Dessa åtgärder framstår som inte bara
önskvärda utan i hög grad nödvändiga
för att söka bromsa upp den alltjämt

50 Nr 42 Onsdagen den 16 december 1964 fm.

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

växande befolkningsströmmen särskilt
från de nordliga länen ned mot Sydoch
Mellansverige.

I detta sammanhang är det att märka,
att strukturomvandlingen i första
.hand drabbar sådana näringsgrenar
som undergår en snabb mekanisering
och där följden blir ett starkt minskat
behov av arbetskraft. Inom jord- och
skogsbruket minskar arbetskraftbehovet
betydligt snabbare än vad tidigare
prognoser givit vid handen. En utglesning
med omkring en tredjedel av den
aktiva arbetsstyrkan inom skogsbruket
under den närmaste femårsperioden
kan därför betraktas som sannolik.

De åtgärder som föreslagits i propositionen
beträffande stöd till företagslokalisering
inom det angivna området
bör därför insättas så kraftfullt som
möjligt för att motverka en utflyttning
och uttunning inom de stora regioner
det här är fråga om.

Vad vi motionärer närmast ifrågasätter
är den geografiska avgränsningen
för de lokaliseringspolitiska stödåtgärderna.
Man förutsätter visserligen i propositionen
att lokaliseringsstöd i vissa
fall också skall kunna lämnas i övriga
delar av landet. Det framgår dock att
sådana åtgärder utanför de i propositionen
föreslagna stödområdena närmast
skall vara motiverade av att komma
till rätta med de problem som uppstår
vid nedläggandet av betydelsefulla
industri- och sysselsättningsobjekt inom
en ort. Punktvis insatta åtgärder av detta
slag har naturligtvis sin stora betydelse
och har ju redan tidigare prövats
vid en rad tillfällen. De är således
inte att betrakta som något nytt lokaliseringspolitiskt
förslag, men det bör
hälsas med tillfredsställelse att det här
skett precisering, där det klart sägs ut
att statsmakterna bör ingripa i sådana
fall.

En av de främsta orsakerna till sysselsättningsssvårigheterna
i de nordligaste
länen är väl utan tvekan skogsbruksrationaliseringen.
Inom andra delar
av landet uppstår motsvarande sys -

selsättningssvårigheter på grund av
den kraftiga rationaliseringen på jordbrukets
område. Det är ju dock fortfarande
så att stora delar av Syd- och
Mellansverige är utpräglade jordbruksområden,
där vi har anledning att förvänta
en strukturomvandling i accelererad
takt. Då vissa av dessa regioner
saknar några väl utbyggda industricentra,
som kan suga upp den friställda arbetskraften
kan, enligt vår mening, även
här uppstå sådana problem, att det blir
nödvändigt med aktiva lokaliseringsåtgärder
från samhällets sida för att förhindra
en alltför stor utflyttning från
dessa regioner.

Här kan jag ta ett exempel från mitt
eget hemlän Skaraborgs. Den sydvästra
delen av länet, nämligen A-regionen
kring Vara, är en utpräglad jordbruksbygd.
Denna region, som har Vara köping
som centrum, kommer sannolikt
att få stora svårigheter att behålla sitt
befolkningsunderlag, om inte kraftfulla
insatser görs för att förse detta industrifattiga
område med nya sysselsättningsobjekt.
Det kan i detta sammanhang
erinras om att den Näslundska utredningen
hade med denna region
bland sina utvecklingsområden, som
alltså enligt utredningens mening uppfyllde
villkoren eller kriterierna för lokaliseringsstöd.

Det är dessutom så att Skaraborgs län
ligger efter i vad det gäller jordbruksrationalisering
i förhållande till andra
delar av landet.

Av hela antalet yrkesverksamma i länet
är inte mindre än 24 procent sysselsatta
inom jordbruket. Enär riksmedeltalet
i detta avseende ligger på 13
procent, har vi att framöver vänta en
stark ökning av rationaliseringstakten
och därmed följande sysselsättningssvårigheter.
Vi har för närvarande cirka
70 000 brukningsdelar, av vilka det nu
nedläggs en enhet per dag, och allt talar
väl för att denna takt kommer att
öka kraftigt framöver.

Inom andra delar av landet finns orter
med ett utpräglat ensidigt samman -

Onsdagen den IG december 1904 fm. Nr 42 51

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

satt näringsliv, på sådana orter kan lokaliseringsstöd
anses befogat med tanke
på den konjunkturkänslighet man
där är utsatt för, samtidigt som valfriheten,
såväl då det gäller yrkesval som
yrkesutbildning inom dessa regioner,
är starkt begränsad. Ett gemensamt
drag för orter med ensidigt näringsliv
och utpräglade jordbruksområden synes
vara, att löneläget där i förhållande
till andra delar av landet ligger lågt.
Som exempel kan nämnas att vissa delar
av Skaraborgs och Hallands län
samt Borås- och Norrköpings-regionerna
har ett löneläge som ligger cirka 25
procent under Stockholms-lönen.

En väl avvägd lokaliseringspolitik
skulle enligt vår mening även kunna
bli ett instrument för utjämningen av
olikheterna i inkomster för olika delar
av landet. Nu har bankoutskottet inte
ansett sig kunna biträda vårt förslag
om en utredning syftande till en utvidgad
lokaliseringspolitik. Man hänvisar
till att en regional avgränsning av det
lokaliseringspolitiska stödet är ofrånkomligt.
Man säger vidare: »De resurser
som kan anslås för ändamålet måste
sättas in i de områden där behovet
är störst; en spridning av stödet över
hela landet eller större delar därav
skulle leda till att dessa områden bleve
otillräckligt tillgodosedda.»

För att inga missförstånd skall uppstå
på denna punkt vill jag, herr talman,
starkt deklarera, att vi heller inte
avsett att splittra de nu föreslagna 800
miljonerna på hela landet. Vi är nog
realistiska för att förstå att det vi nu
går att besluta om är något av en
»brandkårsutryckning» för att i första
hand söka rädda Norrlands-regionerna,
där svårigheterna är ojämförligt störst.
När vi talar om en utvidgad lokaliseringspolitik
för hela landet förutsätter
detta ny utredning och nya ekonomiska
medel till samhällets förfogande.

Låt oss emellertid hoppas att de regionala
planeringsorgan, som skall tillsättas,
blir så aktiva, även i lägena
utanför stödområdena, att denna ut -

vidgade lokaliseringspolitik ändå så
småningom blir ett faktum.

Jag bar, herr talman, velat framföra
dessa synpunkter. Jag har inget annat
yrkande än bifall till utskottets förslag.

Häri instämde herr Wärnberg (s) och
herr Larsson, Lars, (s).

Herr WIKNEIl (s):

Herr talman! Det är kanske sista
gången jag tar den här kammarens tid
i anspråk, och jag vill nu som avslutning
säga några ord i den här viktiga
frågan, särskilt som den är en norrlandsfråga.

Jag vill först och främst till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
framföra ett hjärtligt tack för
den värdefulla julklapp som vi norrlänningar
äntligen fått, nämligen Kungl.
Maj ds proposition nr 185 angående
riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik.
Jag vill även tacka bankoutskottet
för de extra julklappar som det har
lagt ned i säcken.

Jag förstår att orden i utskottsutlåtandena
inte klingar så vackert i en
del människors öron ■— jag tänker då
närmast på de borgerliga reservanterna.
Strindberg lär ha sagt några tänkvärda
ord, att man inte behöver ta ner
kyrkklockorna därför att de inte klingar
så väl i trollens öron. Därmed har
jag inte velat likna reservanterna vid
troll, men jag menar bara att alla naturligtvis
inte kan bli tillfredsställda.

Jag förstår inte riktigt herr Nils
Theodor Larsson, när han säger att det
är centerpartiet som har drivit fram
den fråga vi nu diskuterar. Känner inte
herr Larsson till de norrländska socialdemokratiska
påtryckningarna i
form av utredningar, motioner, uppvaktning
m. m. angående lokaliseringsfrågorna
i Norrland? Jag skulle vilja
ställa en fråga till centerpartiet: Hur
många mejerier har lagts ned i hela
vårt land under de senaste 20 åren? Jag
tycker att centerpartiet kan svara på
den frågan i den här kammaren.

52 Nr 42 Onsdagen den 16 december 1964 fm.

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

Det återstår nu att se om regeringen,
AMS och planeringsråden delar ut innehållet
i julklappssäcken rättvist. Det
är väl detta som bankoutskottet har
räknat med när det höjt antalet ledamöter
i planeringsråden från sju till
nio för att få en spridning av representationen.

Jag hoppas att man i fortsättningen
pratar mindre och uträttar mera. Vi
måste nu gå från ord till handling. Här
gäller det att handla snabbt. Problemen
blir större ju längre vi väntar. Vi får
en ogynnsammare åldersstruktur i utflyttningsoinrådena,
och detta försvårar
utvecklingen inom både det sociala
och det kulturella området. Därigenom
försvåras den lokaliseringspolitiska utvecklingen.
Vi får naturligtvis inte behandla
människorna som man behandlar
maskiner och skrota ned dem när
man inte behöver dem längre. Alla har
rätt att fordra något så när likvärdiga
försörjningsmöjligheter.

Norrlandsproblemet är inte något nyfött
problem — födslovåndorna har varat
ganska länge — och om man skall
vara riktigt ärlig så är lokaliseringspolitiken
ej aktuell för alla områden i
Norrland, men det finns vissa områden,
framför allt i Norrlands inland,
där det är synnerligen besvärligt. Jag
tror att man kan hitta liknande områden
i de mellersta och södra delarna
av Sverige men där naturligtvis i mindre
omfattning. På grund av att procentuellt
sett många av invånarna i Norrland
är sysselsatta inom skogsbruket
och på grund av den starka rationaliseringen
i denna näring torde emellertid
lokaliseringsåtgärder bli mera påkallade
i Norrland.

Som län betraktat är Jämtland typiskt
i detta avseende, och det är tilllika
ett inlandslän. Det finns naturligtvis
liknande områden även i andra delar
av Norrlands inland, men vi kan
väl vara överens om att Norrlands kustland
är i en gynnsammare ställning. Det
är rikare på industrier, och här har en
stark expansion skett inom olika bran -

scher. Näringslivet är även mera differentierat
i kustlandet.

De lokaliseringsbidrag som kommer
att stå till förfogande bör i första hand
användas för områden med svåra lokaliseringsförhållanden,
och vi kan väl
slå fast att satsningen sker inom områden
där det finns centralorter med goda
servicemöjligheter. Det finns trots detta
centralorter inom Jämtlands län som
i propositionen nämnts som lokaliseringsorter
som gjort stora ansträngningar
för att få industrier till platsen men
fått avslag på sina ansökningar. I det
område jag här åsyftar är utflyttningen
mycket stark och behovet av ett differentierat
näringsliv påtagligt för att,
som det sägs i propositionen, området
skall bli mindre konjunkturkänsligt, för
att såväl kvinnor som män skall få arbete
och för att ungdomen skall få vidgade
möjligheter i sitt yrkesval. Då det
nu finns duktiga företagare som vill
etablera sig på en ort och satsa eget
kapital och som själva bedömt förutsättningarna
som mycket goda, borde
de få ett positivt stöd. Det har sagts att
det lokaliseringsarbete som hittills bedrivits
har karaktären av en försöksverksamhet.
Då borde man ge kunniga
och duktiga företagare möjlighet att
starta en efter deras bedömande lönsam
industri på den plats där de själva
vill etablera sig. Det får naturligtvis
ej vara vilken plats som helst — industriromantiken
är mig fjärran.

Jag vill passa på att betona att det
nu kommer att bli mycket viktigt att
de som skall besluta om att lämna bidrag
och lån till industrier känner till
platsen i fråga. Om så inte är fallet bör
man ta stor hänsyn till de rekommendationer
som lämnas av den PR-anställde.
Jag har faktiskt en känsla av att så
ej alltid sker.

Sedan vill jag passa på att understryka,
att man bör eftersträva ett gott
samarbete mellan de olika länsorgan,
som skall medverka i lokaliseringsfrågorna,
och den PR-anställde. Detta
kommer naturligtvis att ställa mycket

Onsdagen den 10 december 1904 fin.

Nr 42

,r)3

Ang. riktlinjer för cn aktiv lokaliseringspolitik m. m.

stora anspråk på de planeringsråd som
skall tillsättas. Om man får till stånd
ett gott samarbete tror jag att vi bär
större möjligheter att genomföra lokaliseringsfrämjande
åtgärder till nytta
och gliidje för den befolkning som bor
inom dessa områden. Då måste vi emellertid
alla vara överens, och då måste
även centerpartiet hjälpa till. Syftet är
ju att söka skapa en harmonisk samhällsmiljö,
som ger människorna eu något
så när likvärdig standard när det
gäller social och kulturell service, oavsett
var man är bosatt. Detta bör vara A
och O för vår gemensamma politiska
strävan.

Om målet skall kunna förverkligas
bör man försöka att flytta industriföretag
till orter där det finns arbetskraft.
Så har inte alltid skett under de senaste
åren, utan man har i stället flyttat
arbetskraften till industrierna. Det
är självklart att man även i forsättningen
kanske måste använda båda metoderna.

Någon direkt klarhet om hur det
kommer att bli i fortsättningen har jag
inte heller kunnat utläsa ur propositionen.
Departementschefen säger: »Vad
härefter gäller frågan om vilka orter eller
områden som skall komma i fråga
för direkt ekonomiskt stöd inom det
norra stödområdet», — således Norrland
— »dit alltså lokaliseringsstödet i
första hand föreslås skola koncentreras,
må till en början påpekas att, såsom
också kommittén framhållit, något
material för en mera konkret bedömning
härav inte föreligger.»

Det vore naturligtvis viktigt om man
kunde närmare precisera dessa områden,
men jag tror inte att vi just nu är
särskilt betjänta av att få dessa områden
direkt spikade.

Departementschefen fortsätter: »Strävan
från samhällets sida böra vara att
söka länka näringslivets lokalisering i
banor som är både samhällsekonomiskt
och företagsekonomiskt fördelaktiga
samt skapa en gynnsam industriell miljö
i fler orter och regioner än dem som

redan nu är välförsörjda i detta avseende.
Detta innebär att man satsar både
på sådana orter och regioner, som
redan har en god industriell utveckling,
och på sådana som har utvecklingsmöjligheter.
»

Jag är medveten om att en längre
gående precisering då det gäller vilka
orter som skall få lokaliseringsstöd till
industrier inte är möjlig. Alla vet ju
att här fordras ett visst befolkningsunderlag
och centralorter med goda
servicemöjligheter. Här har nämnts att
kommunblocken grundats på näringsgeografiska
överväganden liknande dem
som kommer att gälla för att erhålla
företagsstöd.

Departementschefens uttalande angående
placering av industrier i stödområdena
är vittomfattande och kan tilllämpas
över hela fältet. Jag ställer mig
dock något frågande inför vad som
kommer att ske i Norrland, då problemen
skall lösas rent praktiskt. Vi har
tidigare haft en folkström från Norrland
till de södra och mellersta delarna
av Sverige. Kommer folkströmmen att
gå mot kusten i fortsättningen? Svårigheterna
kommer i så fall att bestå för
inlandskommunerna. Det är här som
planeringsrådens sammansättning och
bedömningar kommer att spela en mycket
stor roll. Som norrlänning vill jag
ha sagt, att jag hellre accepterar en industri
i Norrlands kustområde än i södra
och mellersta Sverige.

Jag tror att de frågor som jag här
berört även framöver kommer att bli
anledning till mycken diskussion. Inrikesministern
och även herr Ståhle
har här gett oss vissa riktlinjer, som
jag tills vidare kan vara nöjd med.

Jag vill även ställa frågan, om man
strikt kommer att följa marknadshushållningsteorien?
Det är nämligen en
fråga som man kommer att ställas inför.

Jag har, herr talman, med dessa små
frågetecken i marginalen inte velat kritisera
bankoutskottet och dess utlåtande,
utan jag har velat göra dessa påpe -

54 Nr 42 Onsdagen den 16 december 1964 fm.

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

kanden endast för att söka få klarhet
på några punkter. Man måste bl. a. fråga
sig, hur det kommer att bli inom de
områden som inte har möjlighet att erhålla
lokaliseringsbidrag för att etablera
nya industrier. Många människor
har byggt sig egnahem, sportstugor etc.
Dessa människor vill naturligtvis gärna
vara kvar i sin hembygd, där de blivit
som man brukar säga rotfasta. Dessa
problem är fortfarande olösta. Vi
som bor i glesbygderna kommer säkert
att ställas inför dessa frågor.

Jag tror att vi i och med detta förslag,
Kungl. Maj:ts proposition nr 185,
endast har rest stommen i det nya hus
som vi nu så småningom skall ta i besittning.
Då det gäller inredningen,
möbleringen m. m. kommer vi att få
fortsätta vårt arbete, och det är viktigt
att vi inte stannar upp utan också ger
människorna denna trivsel.

Jag hoppas till sist att några av de
lokaliseringsfrön, som vi sått ut i vår
motion nr 888 i första kammaren och
nr 1085 i andra kammaren, skall få
möjligheter att gro i Jämtland och Härjedalen.
Men vi måste få den hjälp vi
behöver för att göra i ordning en gynnsam
grobädd, om fröet skall kunna
växa och ge försörjningsmöjligheter åt
dem som vill bo kvar i länet. Röde
Orm säger, när han återvänder från
sina strövtåg: »Det blir lugnast för oss
uppe i skogarna.» Som norrlänning tilllägger
jag: I Norrland vill vi faktiskt
bygga och bo i fortsättningen.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till bankoutskottets
utlåtande.

Herr RÖNNBERG (s):

Herr talman! Herr Wikner började
med att säga att han kanske nu höll sitt
sista tal här i kammaren — han skall
flytta över till medkammaren — och
därför tillät sig att ta kammarens tid
i anspråk. Jag kommer förmodligen
att vara kvar här i kammaren, och därför
skall jag försöka begränsa mitt inlägg
så mycket som möjligt.

Det är egentligen av flera anledningar
jag begärt ordet. Jag bor inom det
norra stödområdet, jag är delvis också
kommunalman, och jag har min tjänst
hos det verk som aktivt bidragit till
att avfolka Norrland.

Jag måste säga att vi hälsar den föreliggande
propositionen nr 185 med
största tillfredsställelse. Skulle man
yttra något kritiskt om den och om
denna fråga över huvud taget, vore det
att man vill beklaga att propositionen
inte kom redan för åtminstone fem år
sedan — det hade kanske kunnat leda
till att man tidigare lyckats mildra vissa
skadeverkningar i Norrland av den
arbetsmarknadspolitik som man måst
föra här i landet.

Jag har lagt märke till att flera talare
i debatten refererat vad som sägs
i propositionen om den lokaliseringspolitiska
målsättningen. Jag bara beklagar
att man inte har refererat hela
det ifrågavarande stycket. Vi har i
Norrland under de senaste tio åren diskuterat
lokaliseringspolitiken och framfört
synpunkter till arbetsmarknadsmyndigheterna,
till representanter för
regeringen och till andra som enligt
vår mening har kunnat aktivt påverka
utvecklingen, och jag måste säga att
den målsättning inrikesministern här
angivit överensstämmer mycket väl
med de målsättningar vi ansåg att lokaliseringspolitiken
borde ha. Jag skall
därför, herr talman, be att få citera
vad inrikesministern säger i den frågan: »Det

är ofrånkomligt att en lokaliseringspolitisk
målsättning måste ges en
allmän och vid formulering. Enligt min
mening bör lokaliseringspolitiken syfta
till att främja en sådan lokalisering av
näringslivet, att landets tillgångar av
kapital och arbetskraft blir fullt utnyttjade
och fördelade på sådant sätt
att ett snabbt ekonomiskt framåtskridande
främjas. Samhället bör emellertid
också söka styra utvecklingen i sådana
banor att det stigande välståndet
fördelas på ett rättvist sätt och att

Onsdagen den 1C december 1904 fm.

Nr 42

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik in. m.

människorna i olika delar av landet erbjuds
en tillfredsställande social och
kulturell service. De försvarspolitiska
synpunkterna får heller inte förbises
vid lokaliseringspolitiska avgöranden.
Slutligen bör betonas att samhället har
ett ansvar för att strukturomvandlingen
och den ekonomiska expansionen
sker i sådana former och i sådan takt
att de enskilda individernas trygghet
värnas. Det finns därför starka sociala
och mänskliga skäl för samhället att
vidtaga åtgärder som modifierar verkningarna
av omvandlingsprocessen. Lokaliseringspolitiken
bör följaktligen
även inriktas på att minska de anpassningssvårigheter
som den enskilde ställs
inför i ett utvecklingsskede kännetecknat
av omfattande strukturrationalisering
inom näringslivet med åtföljande
befolkningsomflyttning.»

Jag skulle vilja fråga herr Nils Theodor
Larsson om inte detta tillfredsställer
också hans anspråk på målsättning
för lokaliseringspolitiken. Jag måste säga
att härovan citerade rader ur propositionen
som i ett nötskal ger vad
jag anser vara viktigt för att vi skall
kunna få en aktiv lokaliseringspolitik.
Jag tycker att denna målsättning är i
högsta grad verklighetsbetonad, och om
den får vara vägledande för de människor
som i praktiskt handlande skall
omsätta vad jag hoppas att riksdagen i
dag beslutar så enhälligt som möjligt,
då tror jag att vi kan hysa de allra bästa
förhoppningar om en lycklig lösning
av de problem det här gäller.

I propositionen och utskottets utlåtande
betonas att detta är en försöksverksamhet,
och jag tycker att man har
all anledning att understryka den saken.
Det finns väl ingen som vågar
komma med några patentlösningar,
utan man får söka sig fram på olika
vägar; enligt min mening är det viktigt
att understryka också detta. Vi har
ju under de senare åren prövat något
liknande, nämligen när det gäller de
50 miljonerna till beredskapsarbeten
för industribyggnader. Jag vågar på -

stå att dessa pengar har haft en mycket
god inverkan beträffande utvecklingen
på detta område.

Slutligen vill jag, herr talman, understryka
eu viktig sak i detta sammanhang,
nämligen att erforderliga personella
resurser ställs till förfogande för
arbetsmarknadsstyrelsen, länsarbetsnämnderna
och de andra organ som
skall förverkliga de tankegångar som
proposition nr 185 innehåller.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till bankoutskottets utlåtande på
samtliga punkter.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! För den som i tjugu år
sysslat med dessa frågor är detta en
angenäm dag, även om det finns anledning
att göra visa reservationer. Det är
en angenäm dag därför alt riksdagen
för första gången tar ett verkligt avgörande
praktiskt steg på lokaliseringsområdet.

Den hittills förda debatten har varit
intressant ur många synpunkter, och
den har berört många aspekter. Vi har
t. o. m. sysslat litet med fabler och sagor.
Jag kan, herr talman, inte underlåta
att tala om att jag fick en förklaring
på en historia som jag har gått
och funderat på länge. Jag tänker på
historien om oxen som med flugan på
hornet gick till Stockholm. Att de gick
till Stockholm, förstår man, ty dit har
ju allting dragits under gångna år. Om
nu oxen gick till slakt, vet jag inte om
det ens utgick någon slaktdjursavgift,
men det är en annan sak. Det står i
gamla västgötalagen när det gäller att
utmäta straff för den som begått dråp,
att om man dräpte en västgöte så utgick
hel mansbot — det var en hel oxe
— men om man dräpte en smålänning
så låg han ogill. Nu förstår jag varför
smålänningarna inte hade någon mansbot:
De hade skickat sin oxe till Stockholm;
sen hade de ingen att ta till. Och
det är väl så, herr talman, det har gått
till under alla dessa år. Bönderna ute

56 Nr 42 Onsdagen den 16 december 1964 fm.

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

i landet har skickat vad de haft till
Stockholm; de har nog alla skickat sin
dragoxe dit. När man skickat den utbildade
arbetsföra ungdomen, som i
fortsättningen skulle dra lasset i bygden,
till Stockholm, har det inte funnits
några kvar som kunnat upprätthålla
ruljangsen i orten. Detta är givetvis i
och för sig en mycket bra aspekt i denna
debatt.

Under de år som lokaliseringsdiskussionen
har förts har det självfallet förekommit
mycket stora överdrifter i
diskussionen. Ingen av oss som deltagit
i diskussionen har kunnat undgå
detta, och det kan nog sägas att mycket
har haft önsketänkandets art. Om
vi ser debattens innehåll utifrån bygdehorisonten,
kan emellertid detta ha
sin förklaring. Faktorer som tryckt på
i diskussionen har varit folkflvkten, det
minskade skatteunderlaget och de väsentligt
ökade kostnaderna för servicen,
vilka så småningom slutat i någon
form av defaitism som gripit omkring
sig. När man därför började tala om
att det borde finnas någon bot mot denna
utveckling, är det klart att detta omfattades
med det allra största intresse
och att man i debatten kom att göra sig
skyldig till en hel del överdrifter.

Vi i centerpartiet liar ofta beskyllts
för att vara romantiker i denna fråga.
Romantik är ju någonting skirt, vackert
och ömtåligt. Man brukar tala om »romantikens
blåa blomma» som skall vårdas
väl. Jag tycker emellertid att det
är ett ganska långt steg mellan romantiken
och det resonemang vi för i lokaliseringsfrågan,
vilket nog ibland är
ganska hårdfört. Nu är det ju också så,
herr talman, att den där lilla ömtåliga
blåa blomman har visat sig spira precis
lika bra på Gustaf Adolfs torg i
Stockholm som någonsin på första, andra
och tredje årsvallarna ute i bygderna.
Den har kanske inte samma möjlighet
att få näring, men den har underhållits
väl och den underhålls alltjämt
i dag väl — ända uppifrån professorsstadiet
och nedåt. Jag glömmer aldrig

den professor, som jag mötte i en diskussion
och som hävdade att det egentligen
bara fanns en möjlighet att rätt
vegetera i detta samhälle, och det var
att bo i storstaden. Han levde alltjämt
i den tron att där fanns allting, men
skulle man gå omkring och fråga storstadsborna,
skulle de nog kunna peka
på en del saker som inte finns. Det har
sålunda skett överdrifter från båda hållen,
och jag tror att man för framtiden
bör skrinlägga resonemanget om den romantik
som blomstrar så kraftigt. Vad
har legat bakom resonemanget ute i
bygderna? Ingenting annat än det som
varje väljare har rätt att kräva av sin
förtroendeman eller förtroendekvinna,
nämligen att de skall tjäna den enskildes
intresse. Ingenting annat!

Jag hajade till när inrikesministern
alldeles bestämt deklarerade att det i
dag var tid att visa en solidaritetshandling.
På den punkten kan jag vara
alldeles ense med honom, men när han
fortsatte med att säga, att bakom det
vi nu föreslår och vill åstadkomma inte
på något sätt ligger någon medömkan
med människorna utan bara ett krasst
tillvaratagande av de naturresurser som
finns ute i landet, råder det nog väsentliga
skillnader i våra uppfattningar.
Jag kan nämligen aldrig komma
ifrån att betrakta lokaliseringspolitiken
som en omsorg om de enskilda
människorna. Att sedan det andra goda
följer med, skämmer inte saken.

Utskottets ärade ordförande var litet
försmädlig mot centerpartiet i sitt
inledningstal. Jag skulle då vilja ställa
frågan: Vem skulle egentligen ha hållit
diskussionen i lokaliseringsfrågan
varm och aktuell, om inte centerpartiet
hade fört denna debatt. Ingen kan stå
upp och förneka att så är fallet. Jag vill
sätta ett mycket stort frågetecken efter
påståendet att socialdemokratien har
varit en pådrivande kraft i detta avseende.
Som jag tidigare sagt gjorde vi för
20 år sedan, alltså till 1944 års riksdag,
flera betydelsefulla framstötar, som sedan
har upprepats praktiskt taget var -

Onsdagen den 16 december 1964 fm. Nr 42 57

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

je år. Om socialdemokratien verkligen
haft det intresse för saken man nu påstår,
borde val någon av dessa motioner
ba blivit bifallen, så att vi inte
behövt komma igen varje år. Detta är
det faktiska förhållandet. År 1954 gjorde
vi en av de största samlade framstötarna,
då centerpartiet lade fram sin
motion — jag tror det var nummer
290 i andra kammaren — i vilken skisserades
långtgående krav på samhällsplanering
och lokalisering. När sedan
den sista utredningen kom till, var den
ett resultat av motionsframstötar från
centerpartiet och socialdemokratien. Vi
hade visserligen olika motiveringar men
kunde enas om en gemensam kläm, vilket
ledde till att framställningen bifölls.

Jag vill inte göra anspråk på något
monopol i denna fråga, långt därifrån,
men jag vill gärna göra anspråk på den
del av framgångarna som centerpartiet
har varit med om att åstadkomma.
Det har vid årets val visat sig att människorna
är på det klara med vilken
roll centerpartiet har spelat i detta
sammanhang. Jag unnar gärna inrikesministern
att i dag känna litet av triumf
över att man nu står vid ett mål i denna
fråga. Jag delar helt och fullt hans
glädje och unnar honom gärna att
vara målsman för den framgången. Men
jag skulle gärna vilja uttrycka den förhoppningen
att vi åtminstone skall få
vara slaven på triumfvagnen, som då
och då kan viska några små ledord.
Jag unnar också herr Wikner att få
vara med på triumfvagnen, åtminstone
på sladden, där han sitter omgiven av
Strindbergs tomtar och troll. Jag skulle
vilja vara litet elak mot honom, tv han
var elak mot oss. Han säger att även
centerpartiet måste hjälpa till, om man
skall gå in för detta program. Vad i
all sin dar har inträffat som skulle kunna
föranleda herr Wikner att fälla ett
sådant yttrande? Har vi svikit? Jag vill
absolut hävda att vi har rätt att ha en
bestämd uppfattning i Iokaliseringsfrå -

gan. Vi hävdar den också i den tron att
vi därmed tjänar våra uppdragsgivare.

Jag skulle i sakfrågan vilja börja med
att konstatera, att det är med en viss
grämelse man erfar att våra kriterier
sådana de förekom i utredningen helt
och hållet har kommit undan vid debatten
i denna fråga. För att ingen
skall tro att jag försöker vilseleda någon,
skulle jag vilja säga att jag inte
ens har lyckats övertyga mina egna
partivänner om värdet av kriterierna.
Vad skulle kriterierna kunna medföra?
Jo, de skulle en gång för alla ge något
av automatik åt detta arbete så till vida,
att läget på en plats omedelbart skulle
avgöra huruvida åtgärder skulle sättas
in eller inte. Med det system vi nu får,
där den kungliga propositionen ligger
i botten, blir resultatet att Kungl. Maj:t
eller dess befullmäktigade ombud, arbetsmarknadsstyrelsen,
sätter fingret
på en punkt och säger att vi där skall
sätta in åtgärder, medan vi på ett annat
ställe ingenting skall göra. Kriterierna
har underkänts ur många synpunkter.
Det har sagts här förut att de
har behandlats illa av remissmyndigheterna,
och det är alldeles riktigt, men
jag vill gärna sätta frågetecken för om
man verkligen grundligt har tänkt sig
in i ett sådant system, innan man har
fällt sitt omdöme över det.

Jag hade tillfälle att i går studera litet
vad som gjorts på detta område i
Amerikas förenta stater. Där håller man
på med en utvecklingsdrive av mycket
stora mått. Varje kommun var upptagen
på en karta, och i alla de fall där
det rådde brist på sysselsättning eller
annat ingick kommunen i utvecklingsprogrammet.
Där hade man två kriterier
som var avgörande. Det var graden
av arbetslöshet och det var undermåligt
inkomstläge. Det är ganska betecknande
i och för sig, att det första kriteriet
i stort sett täckte hela den norra
delen av förbundsstaten och det
andra väsentliga delar av södern. Det
var dessa två förhållanden som avgjor -

58 Nr 42 Onsdagen den 16 december 1964 fm.

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

de om vederbörande kommun skulle
komma in på den s. k. utvecklingskartan.

Inom EEC-området har man i hög
grad sysslat med dessa problem. Jag
har en sammanställning av det senaste
som hänt inom det området, och den
visar att i december 1961 tillsatte kommissionen
inom EEC tre stycken arbetsgrupper
som fick speciella uppgifter att
utreda. De skulle klara ut vilka åtgärder
som behövdes för att för det första
höja utvecklingstakten inom de underutvecklade
regionerna, för det andra
återupprätta vitaliteten i områden, vilkas
mera betydande industribranscher
tenderar att gå tillbaka, och för det
tredje förmå företag att etablera sig inom
dessa båda slag av regiontyper. Nu
har de lagt fram sin rapport till rådet,
och den visar att alla EEC-länder lider
av dålig ekonomisk balans mellan olika
områden. Man åberopar Storbritannien,
där det finns regioner i Nordirland,
Skottland och norra England, i vilka
arbetslösheten alltid är högre än i övriga
delar av Storbritannien. Åtgärder
är alltså nu påtänkta, och man syftar
till att i väsentlig grad åstadkomma förbättringar.

Det sägs också i rapporten att Romfördragets
skapare betraktade dylika åtgärder
som en väsentlig del av ansträngningarna
för att uppnå ett av de
centrala målen för den europeiska enheten,
nämligen ett förbättrat välstånd
bland Europas innevånare. Sålunda åberopar
Rom-fördraget särskilt nödvändigheten
av att utveckla Europas i ekonomiskt
hänseende mindre gynnade regioner,
speciellt genom förbättring av
jordbruket, genom att skapa rättvisa
konkurrensvillkor och genom att grunda
Europeiska investeringsbanken.

Problemet med lokalisering är alltså
ett internationellt problem, och i andra
länder, där man önskar en mera konsekvent
utveckling av samhället, står
lokaliseringspolitiken främst. Nästan
överallt har man tagit sig an ett eller
flera kriterier som mått på de områden

där man skall sätta in sina åtgärder.
Här i vårt land blir det inte så, utan
man kommer att följa andra principer,
och jag menar att detta är att beklaga.
Jag tror att man så småningom skall
lära sig, att man inte kan fortsätta att
handla utan att ha något sammanhållande
kitt, som skulle göra det möjligt att
bedöma lokaliseringsinsatserna ur mera
allmänna synpunkter.

Det är också uppenbart att man i den
här situationen inte kan glömma bort
storstadskoncentrationen, som ju måste
vara en tungt vägande faktor i sammanhanget.
Trots vad de lärda påstår
kan man ju ändå konstatera att det inte
kan fortgå på detta sätt, att man skall
tillföra de stora städerna en sådan
mängd nya människor varje år och
skapa så stora problem att man aldrig
hinner ifatt med lösningen av dem —
särskilt bostadsfrågan kan anföras som
exempel. Det är uppenbart att man med
hjälp av en aktiv lokaliseringspolitik
kunde göra det möjligt för människorna
att stanna kvar — om det nu inte är
andra faktorer som driver dem än just
angelägenheten att skaffa sig en tillfyllestgörande
inkomst — skulle man lösa
det problemet, och bostadsköerna skulle
minska i samma grad. Jag tror att
man behövde föra in detta resonemang
i debatten om bostadsförsörjningen mera
än hittills har skett. Det torde vara
omöjligt att fortsätta att betrakta det
spörsmålet som ett från andra samhälleliga
problem fristående, utan det måste
föras in i sitt sammanhang.

En annan synpunkt som jag tycker
starkt talar för en aktiv lokaliseringspolitik
är den sjunkande arbetskrafttillgången,
som här talats om tidigare.
Det har vitsordats av inrikesministern
att det är angeläget att ta vara på arbetskraftreserverna,
och även om man
skulle flytta människor genom en hårdhänt
omflyttningspolitik, tror jag att
man aldrig skulle komma fram till att
tillgodogöra sig den arbetskraft som
finns. Den enda vägen måste vara att
företagen söker upp arbetskraftreser -

Onsdagen den KS december 1904 fm. Nr 42 59

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik in. in.

verna och sätter dom i funktion. Vi kan
inte direkt peka på i vilken grad det
förekommer arbetslösa i dessa områden,
ty det finns ingen statistik som ger
ens en chans alt göra det, men all erfarenhet
visar att det finns en viss
mängd dold arbetslöshet, och det gäller
att stimulera den arbetskraft som finns
till förfogande.. Det klarar man aldrig
utan att ge människorna möjlighet att
välja sysselsättning på hemorten.

Jag anser att det är inte det väsentliga
att endast sträva efter att med lokaliseringspolitikens
hjälp fördröja en
utveckling som man tydligen betraktar
som oundviklig, nämligen den totala
omflyttningen — på många håll den
totala avfolkningen. Jag anser att åtgärderna
måste vara av den art att man
kan sätta stopp för den utvecklingen.
Finns det någon part i samhället över
huvud taget som tjänar eller kommer
att tjäna på en total utarmning av landsbygden
— och därmed inte bara glesbygden
utan även många av de små
tätorterna? Jag kan inte finna någon
part som skulle göra det, utan det skulle
vara bättre att förhindra en sådan
utveckling.

Man har i debatten diskuterat, i vilken
grad det är skillnad mellan centerpartiets
och propositionens uppfattning
i denna fråga. Låt mig ta upp några
punkter, där man har ifrågasatt centerpartiets
uppfattning!

Den första frågan gäller var lokaliseringsstödet
skall sättas in. Det är ju uppenbart
att det är en utomordentligt angelägen
sak, en grundläggande sak. Man
har skrattat åt vår propå att skapa ett
nät av livskraftiga tätorter och undrat
vad vi menar med det. Det har talats
om »centerpartiets pärlband». Kan man
över huvud taget, skulle jag vilja fråga,
få något annat kriterium på eller beteckning
för vad vi önskar, nämligen att
lokaliseringspolitiken skall ske på ett
sådant sätt att människorna ute i bygden
skall ha, såvitt möjligt, nära till sin
sysselsättningsplats? Det är fullt klart
och kan inte vålla någon diskussion, att

man inte kan lokalisera företagsamheten
anant än till tätorter, som kan erbjuda
den erforderliga service och de
erforderliga nyttigheter som en företagare
och hans anställda vill ha. Men
det är också uppenbart att man inte kan
föra en lokaliseringspolitik, som skulle
tvinga människorna att i båda ändar av
sin arbetsdag resa ett par timmar till
och från jobbet. Det är säkerligen
många människor här i Storstockholm
som sätter till nästan hela den tiden,
men det kan ju inte lastas dem som bor
kvar att de inte kan slippa detta. Ju
fler som dras till storstaden, desto längre
utanför centrum tvingas de att bo,
och det blir ofta långa och tidsödande
resor.

Vi vill ha ett nät av livskraftiga tätorter.
I propositionen talas det om att
man skall satsa på tätorter som är tillräckligt
stora för att vara underlag för
industriell verksamhet. Då är det inte
heller någonting annat än ett nät. Det
är bara fråga om att niaskorna kan bli
så stora att hela reformen slinker igenom,
och det vill vi inte vara med om.

Man bär sagt att vi skall precisera hur
långt vi skall gå. Inrikesministern har
varit lycklig nog att ha sina centra i de
nya kommunblocken att satsa på. Det är
naturligtvis bra i och för sig, men det
räcker inte till. Med sådana kommuner
som man redan har i Norrland och
som man kommer att tillverka i södra
och mellersta Sverige skulle det nämligen
betyda, att man antingen tvingade
människorna att koncentrera sig på ett
sätt som inte är lyckligt eller också påtvinga
dem långa resor till och från arbetet.
Om man över huvud taget menar
allvar med en lokaliseringspolitik, som
skall tillgodose de enskilda människornas
intresse, kan man inte acceptera en
propå som sätter målen för lokaliseringen
så snävt som Kungl. Maj:t har gjort.

Här har diskuterats frågan om kreditgarantier
eller lån, och det har sagts
att fonden är en krånglig väg att skaffa
pengar på. I lokaliseringsutredningen
hade vi frågan uppe till långa och inten -

Nr 42

Onsdagen den 16 december 1964 fm.

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

siva debatter. Som alla vet finns det på
den punkten en reservation av herr Källenius.
Han reserverade sig för att alla
medel skall utgå i form av kreditgarantier.
För min del har jag hävdat att båda
delarna måste finnas. Vi har haft
tråkiga erfarenheter av långivning, exempelvis
genom företagarföreningarna,
under de år då vi hade sträng kreditransonering.
Frågan är om vi inte är
på väg mot ett sådant system igen, där
man sålunda kunde komma med ett
guldkantat kungligt papper på att man
skulle få låna pengar men ändå inte fick
några pengar. Om man menar allvar
med en aktiv lokaliseringspolitik, kan
man inte acceptera ett sådant system,
därför måste det finnas en fond att falla
tillbaka på. Men jag ger gärna utredningens
reservant herr Källenius och
herr Åkerlund rätt i att dessa kreditgarantier
skulle vara ett stöd åt det lokala
näringslivet. Bankväsendet skulle då på
ett särskilt sätt engageras i verksamheten.
Det är en uppenbar sanning, och
det är därför som centerpartiet i sin
reservation begärt pengar just för att
man skall tillhandahålla sådana kreditgarantier.
Att vi gått utanför den ram
som regeringen föreslår bottnar i att vi
inte velat rubba beloppet i fonden utan
tagit beloppet utanför fonden genom
kredit i bankerna.

Man behöver sålunda båda delarna.
Det går inte att döma ut vare sig den
ena eller den andra delen. Jag måste
på den punkten säga, att, som jag ser
det, Kungl. Maj :ts förslag är lika felaktigt
som högerresonemanget.

På den punkten kanske jag också får
stanna ett ögonblick vid att inrikesministern
ironiserar över att vi bjudit över
med våra 100 miljoner kronor. Han ville
ställa en fråga till mig, om jag står kvar
vid utredningens uppfattning eller om
jag delar partiets uppfattning. Jag vill
svara att jag står på båda sidorna, därför
att utredningens resonemang i sakfrågan
håller, medan beloppet, som
jag ser det, är en sak som man kan resonera
om. Från centerpartiets sida har

utredningens förslag betecknats som ett
minimum. Jag har accepterat det, ty det
har inte varit möjligt att vinna mer,
eftersom det ändå var flera som satt i
utredningen, men när inrikesministern
säger att man är beredd att satsa och
ta till miljardbelopp, måste jag fråga
varför man då skall bråka om 40 miljoner.
Det verkar som ett slags renlighetsivran,
som inte har förankring i
verkligheten.

Jag hälsar med tillfredsställelse inrikesministerns
resonemang om vad som
bör ske i fråga om forskning, samhällsplanering
och administrativa åtgärder.
När det gäller forskning på detta område
råder bedrövliga förhållanden, ty vi
vet ytterst litet om hur människorna i
stort sett reagerar i dessa situationer.
Det skulle vara utomordentligt värdefullt
att få alla dessa problem vetenskapligt
kartlagda. Jag hoppas att inrikesministern
skall vara framgångsrik i
detta avseende.

Beträffande samhällsplaneringen är
det alldeles uppenbart att denna angelägenhet,
som överskuggar det mesta i
samhället i dag, måste gå som hand i
handske när det gäller lokaliseringspolitiken.
Jag tror att jag vid något tillfälle
från denna talarstol sagt att en lokaliseringspolitik
utan samhällsplanering
helt enkelt är otänkbar, ty man
måste ju först veta hur det samhälle
ser ut och hur det bör se ut, där man
skall sätta in resurser för att skapa den
sysselsättning som är nödvändig för
människorna. Man må hoppas att de
organ som skall ha hand om denna
verksamhet på samhällsplaneringens
område skall ges sådana resurser att de
verkligen kan fullfölja vad som behövs.

Det har sagts i denna debatt att det
inom borgerligheten skett en förskjutning
i uppfattningen på detta område.
Jag vet inte om talaren menade just
i fråga om lokaliseringspolitiken eller
samhälleliga åtgärder över huvud taget.
Inom centerpartiet har dessa linjer varit
mogna för länge sedan, alltsedan debatten
började, men eftersom det var

Onsdagen den 16 december 1964 fm. Nr 42 (il

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

en socialdemokrat som yttrade detta vill
jag fråga var förskjutningen egentligen
har varit störst. Det år alldeles uppenbart
att en väsentlig sinnesförändring
på denna punkt skett på socialdemokratiskt
håll. Annars borde ju de nu framförda
åsikterna ha återspeglats under
alla de år som denna diskussion förts
bär på Helgeandsholmen. .lag hälsar
sinnesförändringen på denna punkt
med mycket stor tillfredsställelse.

Beträffande frågan om de 100 miljonerna
till beredskapsarbeten för uppförande
av anläggningar vill jag omtala
att jag från arbetsmarknadsstyrelsen
fått en alldeles färsk rapport, upprättad
den 30 september 1964 och avseende
intill denna tidpunkt beslutade beredskapsarbeten,
som gäller uppförande av
byggnader för industriella ändamål under
budgetåret 1964/65, alltså det budgetår
som vi nu är inne i. Av denna
rapport framgår att man har tillstyrkt
78 ärenden för en sammanlagd beräknad
kostnad av 86 430 900 kronor. Till
dessa byggnationer får man ut statsbidrag
med 32 079 000 kronor. Statsbidraget
utgör alltså i medeltal 37,2 procent
eller 411 000 kronor per företag. När
man kritiserar centerpartiet för att ha
ökat på denna summa, skulle jag vilja
säga att det är åtskilligt kvar på året
från den 30 september — 3 månader
— och att det på den tiden kan ha hänt
åtskilligt. Dessutom har verksamheten
utvidgats. Jag tror därför att vår påspädning
på beloppet håller sig väl
inom vad som skulle komma att krävas.

Jag skulle vilja sluta ungefär där jag
började: med att påpeka att det beslut
som kommer att fattas i denna fråga är
en åtgärd av mycket stor betydelse. Jag
skall vara så generös att jag säger att
förslaget må lida av vilka brister som
helst, så är det ändå den värdefulla
principen som fastställes. Vi säger ut
att statsmakterna skall föra en sådan
lokaliseringspolitik och vidta sådana
därav följande åtgärder, att människorna
skall kunna bo kvar ute i bygderna
och inte ovillkorligen behöva flytta på

sig för att få sin utkomst. Det är en politik
som man har beträtt överallt inom
den civiliserade världen, och det är
glädjande att vi nu ansluter oss till
den. Det är glädjande att man verkligen
har tagit det avgörande steget för att
göra arbetsmarknadsvapnet fullständigt
i detta land. Jag hoppas man skall komma
fram till den dag, när ordningsföljden
inte är den som arbetsmarknadsstyrelsen
i dag tillämpar och som innebär
att omflyttningen av arbetskraft kominer
i första hand — det är alltid det
medel man först tar till — och sedan
kommer beredskapsarbeten i andra och
lokaliseringspolitiken i tredje band.
Låt oss vända på mönstret och ta lokaliseringspolitiken
som det objekt som
man alltid först skall pröva, innan man
vidtar åtgärder, och låta omflyttningen
vänta och komma i sista hand! Erfarenheterna
av omflyttningen är ju
inte särskilt lysande, såvitt jag kan se.
Många människor vänder tillbaka från
lokaliseringsorten till den ort varifrån
de kommit, och jag anser att det egentligen
är en omänsklig begäran att en
norrländsk skogsarbetare, som kommer
från de stora, tysta, fria vidderna, skall
kunna planteras om till ett sådant inferno
som ett modernt järnverk i dag
utgör. Vetenskapen borde sannerligen
sättas in för att utröna vilka konsekvenser
detta har för den enskilde, men så
mycket torde redan vara klart, att det
här gäller en nästan omänsklig begäran.
Diirför anser jag att det skulle vara
samhället värdigare att i första hand
pröva varje möjlighet att skaffa arbete
åt människorna på deras hemort eller
åtminstone på rimligt avstånd från deras
bostad och endast i sista hand kräva
sådana offer av den enskilde som
jag här har berört, ty nerverna kan inte
hålla för dylika påfrestningar. Vi diskuterar
i politiska sammanhang så många
andra åtgärder som syftar till den enskilda
människans väl, socialpolitiska,
vårdnadspolitiska o. s. v., men vi ger
med ena handen, och med den andra
sätter vi människor in i den värsta

Nr 42

Onsdagen den 16 december 1964 fm.

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

prövning som kan tänkas. Detta kan,
ärade kammarledamöter, inte vara riktigt.
Vi har nog anledning att tänka om
grundligt på denna punkt.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Jag tror att det är viktigt,
när man diskuterar lokaliseringspolitik,
att man ständigt försöker hålla
den infogad i sitt större sammanhang,
i den utvecklingsprocess som har
väckt diskussionen till liv. Det är en
utveckling och en omdaning, som har
pågått länge och som väl för övrigt till
sin typ är en förändring som alltid pågår.
Den har emellertid i vårt land liksom
i alla industriländer under de senaste
decennierna varit svindlande
snabb. Den har varit så snabb och ställt
sådana krav på omvärderingar och nytänkande
att många helt naturligt känner
sig osäkra, för att inte säga omtumlade.
Detta får emellertid inte undanskymma
att utvecklingen samtidigt
för det stora flertalet har varit utomordentligt
gynnsam. Omdaningen har i
själva verket varit och är förutsättningen
för den enastående snabba välståndsutveckling,
som industriländerna
med hjälp av teknikens landvinningar
bar kunnat uppvisa. Så också vårt land.
Detta faktum är ett faktum som man
ofta måste upprepa inför sig själv, om
man liksom jag bor i en bygd, där priset
för framstegen betalas, där avigsidorna
dagligen skapar svårigheter och
problem. I mitt fall gäller det ändå inte
en bygd, där olägenheterna är som
störst eller som över huvud taget berörs
i den aktuella propositionen.

För landsbygdens del förklaras skeendet
av att den produktion, som jord
och skog utgör underlag för, inte längre
kräver något större mått av arbetskraft.
Vidare har de kompletteringsyrken
som lämnar tjänster brutit sig ut
och koncentrerats till tätorterna. Jag
tänker på de yrken inom hantverk,
byggenskap, handel m. m., vilka förr

satte sin prägel på det dagliga livet på
landsbygden och var en integrerad del
i detta.

Händelseförloppet är långtifrån avslutat,
och det minskar undan för undan
ytterligare behovet av arbetskraft
och därmed av befolkning på landsbygden.
Andra förändringar har ägt rum
samtidigt. Möjligheterna att flytta på
sig har förbättrats, inte genom att de
allmänna kommunikationerna har byggts
ut — de har tvärtom blivit sämre —
men genom att praktiskt taget varje
familj på landet numera har bil. Den
förhoppning som man kanske hyste om
att detta skulle utvidga det område, inom
vilket man kände sig höra ihop, och
därmed kompensera befolkningsuttunningen
har inte riktigt slagit in. Tvärtom
har det blivit så att närmaste stad
eller större tätort har blivit den plats,
där samvaro och förströelse sökes. Därmed
har man fått ännu en anledning att
börja köa framför stadsportarna, nämligen
sökandet efter en gemenskap, som
många tragiskt nog inte så snart, om
ens någonsin, finner där heller. De
gamla och svaga lämnas kvar, och sambandet
mellan generationerna minskar.

Jag har, herr talman, velat göra en
snabbskiss av utvecklingen av två skäl.
För det första för att den skapar problem,
som man inte kan skjuta ifrån sig
men som man hittills i stort sett har
skjutit ifrån sig. Det är klart att flykten
från landsbygden främst grundar
sig på rationella faktorer, men det finns
också i den ett inslag av modeinriktning.
Vi har ju nu en gång alla en benägenhet
att följa med strömmen. Det
är nog säkert många fler än man i allmänhet
tror som med stor fördel och
trivsel skulle kunna förena sitt arbete
med bosättning på landet. Trängseln i
städerna skapar ju också stora problem
och medför väldiga kostnader för dem.
Det allmänna skulle göra betydande
vinster på en avsaktning i inflyttningstakten.
Hur gör man i stället? Man för
t. ex. en bostadspolitik, där många miljoner
av hyreskostnaderna lägges på

Onsdagen den 16 december 1964 fm.

Nr 42

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

skattebetalarna. Subventionerna får betalas
av alla men går i huvudsak till
storstadsregionerna. Är det alldeles säkert
att lokaliseringsproblemen skulle
ha varit lika stora i dag, om vi hade
haft (Öppet redovisade boendekostnader?
Är det givet att storstadsregionerna
skulle ha haft samma växtvärk om
inte deras kommunikationer subventionerades?
Man borde enligt vår mening
tvärtom försöka ta vara på de vinster,
som skulle uppstå vid en dämpning av
inflyttningstakten, genom att t. ex. införa
skatteregler som kunde uppmuntra
och underlätta boendet på landsbygden.

Det skulle innebära en ytterlig utarmning
av vårt land, om de nuvarande
jordbruksbygderna inte, åtminstone
i stora delar av vårt land, skulle kunna
bibehålla sin urgamla karaktär av bebott
kulturlandskap. Vi har därför i
vår partimotion föreslagit, att glesbygdens
problem skall skyndsamt utredas.
Bankoutskottet har avstyrkt motionen i
denna del under påpekande, att utskottet
förutsätter att den intensifierade
forsknings- och utredningsverksamhet
som propositionen aviserar, skall ägna
uppmärksamhet också åt dessa problem.
Vi kan för dagen nöja oss med
detta men vill understryka vikten av
att det verkligen blir på det sättet.

Det andra skälet till att jag har velat
uppehålla mig vid frågan om flykten
från landsbygden är att denna och dess
mindre tilltalande verkningar så ofta
utgör den känslomässiga bakgrunden
till diskussionerna om industrilokaliseringen,
trots att den bara i viss mån
hör dit. Den är i första hand ett annat
problem, som det är föga realistiskt att
tro att man kan lösa genom att med påtryckningar
eller subventioner åstadkomma
ett nät av lagom stora industrier
över landskapet, som kan bli så finmaskigt
att problemet kommer nämnvärt
närmare sin lösning.

När det gäller industriens lokalisering,
alltså den fråga som det i dag närmast
gäller, vill jag upprepa att bak -

grunden till hela diskussionen är den
snabba och lyckosamma viilståndstillväxten.
Denna har som drivkraft haft
enskilda människors arbetsinsatser och
initiativ. Den har ägt rum inom ett enskilt
näringsliv med marknadshushållning
och fri konkurrens. Misstag har
naturligtvis gjorts, men de har inte kunnat
vidhållas därför att de i ett sådant
system automatiskt korrigeras av en
bister verklighet.

När vi nu diskuterar en verksamhet,
som till viss del måste komma att innebära
ingrepp för att dirigera det privata
industrianläggandet, vill vi därför
uttala vårt bestämda krav på alt dessa
ingrepp inte får göras så, att framstegens
hittillsvarande drivkrafter försvagas
eller så att konkurrensen snedvrides.

Vi delar inte den föreställningen, att
samhället kan dirigera utvecklingen
genom att med bortseende från företagsekonomiska
realiteter göra ingrepp
i marknadsmekanismen och i alla fall
erhålla en god ekonomisk utdelning. Vi
vill tvärtom varna för varje övertro på
samhällets möjligheter att på ett avgörande
sätt ingripa i och styra den ekonomiska
processen vid sidan om de lagar
som den är underkastad.

Det kanske också kan vara skäl att
erinra om att de totala industriinvesteringarna
för närvarande årligen uppgår
till ungefär 6 000 miljoner kronor.
Jag kan inte exakt säga hur stor del av
detta belopp som behöver falla på det
område, som nu i första hand skall bli
föremål för lokaliseringsåtgärder bara
för att detta område inte ytterligare
skall sacka efter. Det torde emellertid
röra sig om en betydande del. Det är
säkerligen fråga om belopp som är
mångdubbelt större och långt mera betydelsefulla
för ifrågavarande landsdelar
än de bidrag och lån som nu ställs
i utsikt och rimligen kan ställas i utsikt.
Det är verkligen inte självklart att
man kan addera beloppen och utgå ifrån
att de landsdelar som man vill stödja
får summan i tillskott. Det är tvärtom

Nr 42

Onsdagen den 16 december 1964 fm.

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

en betydande risk för att den privata
investeringsverksamheten kan komma
att avta. Det kan lätt bli på det sättet
att investerarna kommer att kräva bidrag
och lån för att över huvud taget
göra insatser i de områden, där sådana
bidrag och lån kan erhållas — de
anser sig kanske inte kunna konkurrera
annars.

Vi tror för vår del att man uppnår
säkrare resultat genom mera generellt
verkande åtgärder. Vi ansluter oss helhjärtat
till den form av påverkan som
utgöres av upplysning, undervisning
och rådgivning och ser viktiga moment
i en effektivare samhällsplanering och
en modernare byggnadslagstiftning -—
för att ta ett par exempel.

En allmänt näringsvänlig politik och
en stimulans av företagsamheten över
huvud taget är ett gott instrument även
i lokaliseringspolitiken. Det gäller här
inte bara att få befintlig industri att
flytta ut delar av sin produktion till
de områden som nu närmast är aktuella,
utan det gäller också och framför
allt få nya företag att växa upp där.
Nyföretagandet är i högsta grad en
funktion av tron på framtiden, och den
i sin tur beror på förtjänstmöjligheterna,
på skattepolitiken och på samhällets
uppmuntran av det privata initiativet.
Vi har i skilda sammanhang under
den nu tilländalupna riksdagen
lagt fram förslag, som i dessa avseenden
liksom i andra skulle få en gynnsam
effekt. Jag vill hänvisa till dem.

Herr talman! I fråga om lokaliseringspolitikens
mera allmänna målsättning
råder väl inga delade meningar.
Jag har däremot anlagt kritiska synpunkter,
främst med principiell bakgrund,
på vissa av de tänkta metoderna.
Att vi trots denna tveksamhet ändock
i stort sett velat acceptera förslaget, beror
dels på att det otvivelaktigt finns
samhällsintressen, som inte kommer
med i den enskildes bedömningar men
som kan behöva vägas in i totalbilden,
och dels på att det uttryckligen nu rör
sig om en försöksverksamhet på ett om -

råde, där ytterligare kunskaper och erfarenheter
är angelägna att få.

Jag ber därför att få yrka bifall till
bankoutskottets utlåtande nr 48 i de delar,
där reservation av herrar Åkerlund
och Risberg icke avgivits. Där så är
fallet vill jag yrka bifall till reservationen.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det är glädjande att åtskilliga
talare under denna debatt, oavsett
skiljaktiga uppfattningar, har betonat
vilken betydelsefull fråga lokaliseringen
är. Det understrykes redan i
utskottsutlåtandet att det gäller — såsom
i propositionen klart uttalas — en
försöksverksamhet under fem år, och
man har också sagt att denna verksamhet
skall redan under femårsperioden
kunna anpassas med hänsyn till vunna
erfarenheter och ändrade förutsättningar.

Vi befinner oss på ett område, där vi
inte så klart kan förutsäga vad som
kommer att ge den bästa effekten, men
vi har en bestämd känsla av att det
måste bli en aktiv verksamhet under de
närmaste åren.

När man diskuterar lokaliseringsfrågan
finns det anledning att beröra dess
bakgrund. De förändringar som har
skett i vårt samhälle har varit särskilt
starka under de senaste hundra åren.
För ungefär hundra år sedan var cirka
75 procent av svenska folket sysselsatt
i jordbruk, medan det har gått ned till
in emot 10 procent nu. Ännu vid 1930-talets början var en tredjedel av svenska
folket jordbrukare, och det fanns
mera folk på landsbygden än i tätorterna.
Sedan dess har skett en väldig
omvandling. Det beräknas att inom tio
år kommer bara 20 procent av landets
befolkning att bo på landsbygden, medan
80 procent bor i tätorterna.

Det var en period, då belägenheten
av vissa kraftresurser kom att spela en
stor roll för var människorna kom att
bosätta sig och arbeta. Man kände inte

Onsdagen den 10 december 1904 fm. Nr 42 65

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

till kraftöverföringen, och därför måste
industrierna förläggas till de platser
där det fanns vattenfall.

Kommunikationerna har också hela
tiden spelat stor roll, och de gör det än
i dag. Det påpekas av kommunindelningssakkunniga
att under den gamla
hästskjutsåldern förflyttade sig människorna
inte fortare än fem km per timme.
Under cykelåldern, den tidigare
bilåldern och senare tid, med allt större
utveckling på kommunikationernas
område, har det blivit möjligt för människorna
att förflytta sig allt längre på
samma tid.

I denna debatt har försvarssynpunkterna
inte så starkt betonats. Det bör
dock understrykas vilka erfarenheter
man har från England under kriget.
Under bombanfallen blev det mycket
besvärande förhållanden i London,
och många människor flyttade då ut
från staden. Många av dem har inte
återvänt utan stannat på de platser dit
de flyttade, ty kommunikationerna utvecklades
så starkt, att man sedermera
inte var nödsakad att flytta tillbaka.
Jag har ju också i ett tidigare genmäle
till inrikesministern påvisat Englands
försök att skapa nya städer.

Städernas problem inverkar också
starkt när vi diskuterar lokalisering.
Det fanns en tid då städerna i allmänhet
hade lägre kommunalskatt, ja, somliga
av våra städer hade t. o. m. de
lägsta kommunalskatterna i landet. Detta
har förändrats. Man har fått göra
avsevärda höjningar, och de större städerna
kan inte längre ståta med en särskilt
låg kommunalskatt. Ändå skulle
deras skatt ha ökat betydligt mera i de
större städerna, om de hade lagt ned
tillräckligt på att bemästra de svåra trafikproblemen.
Detta gäller inte minst
Stockholm. Trots dyrbara och välbehövliga
tunnelbanebyggen osv. vet vi
att vad som gjorts inte kommer att
räcka till. Det är fortfarande mycket
som behöver göras.

Vi förkortade arbetstiden, och det
var en mycket vällovlig sak. Men det

5 Första kammarens protokoll 196b. AV 42

finns en tid som man inte kan räkna
ur förhandlingssynpunkt i avtalsrörelser,
och det är restiden till och från
arbetet för individen. För honom är
arbetstiden väl egentligen tiden från
det lian lämnar sitt hem och till dess
han kommer tillbaka igen. Från den utgångspunkten
vet vi att arbetstidsförkortningen
i Stockholm i många fall
blivit ganska illusorisk. Allt längre tid
måste tillbringas på resor till och från
arbetet, så att man egentligen inte får
någon förkortad arbetstid.

Vi har inte någon avoghet mot städerna.
Det är inte därför jag säger detta
utan bara för att påvisa städernas
svårigheter. Det har tidigare sagts ifrån
Göteborgshåll att man anser sig ha besvärligheter,
och under alla förhållanden
är det kanske inte så önskvärt att
det nu sker några större inflyttningar i
de största tätorterna.

I en större motion för ett par år sedan
från centerns sida har vi påvisat
betydelsen av miljöpolitiken. Ett av de
många stora problem samhället skapat
är den stress som förekommer i alla
sammanhang. Denna beror mycket av
miljön, av var människan bor och under
vilka betingelser hon får leva, när
hon inte är på arbetsplatsen.

Mot denna bakgrund, som jag helt
hastigt har skisserat, och även en rad
andra faktorer, som jag inte hunnit
beröra, torde det vara fullt klart att
vi bör bedriva en aktiv lokaliseringspolitik.

ÅT har ifrån centerns sida försökt arbeta
mycket för en sådan lokaliseringspolitik,
och vi har menat att regeringen
inte har varit så särskilt aktiv på det
området. Det förefaller dessutom som
om regeringen inte heller nu skulle
vilja föra en verkligt aktiv lokaliseringspolitik.
Man följer med i stället,
man mildrar vissa verkningar av befolkningsomflyttningarna,
och det förefaller
som om man mera ville bemästra
omställningssvårigheterna än
driva en verkligt effektiv lokaliseringspolitik.

66 Nr 42 Onsdagen den 16 december 1964 fm.

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

Även om den förkortade arbetstiden
inte alltid kommer människorna i de
större städerna till del, får dock människorna
på andra platser längre fritid.
Denna utnyttjas ibland på ett sätt
som är glädjande: människorna skaffar
sig sommarställen och sprider sig
allt längre ut från städerna. De får allt
längre resor till sina fritidsplatser. Borde
man inte då försöka förlägga arbetsplatsen
så, att folk inte behöver dessa
långa resor? Genom televisionen, radion
och en rad andra audiovisuella
hjälpmedel har det blivit möjligt för
oss att få del av mycket som vi förr
måste resa till en större ort för att få.

Kommunikationernas stora betydelse
för lokaliseringen har understrukits tidigare.
Det är också en rad andra faktorer
som bör betonas: skattens utformning,
hur undervisningen ordnas, dyrortsgrupperingen
— som bör bort —
vatten och avlopp. Hur väl man klarar
en hel del sådana faktorer kan påverka
lokaliseringens effektivitet.

I fråga om målsättningen för lokaliseringen
har jag redan påvisat att man
från regeringens sida rör sig med mycket
allmänna talesätt beträffande vart
man önskar komma i fråga om lokaliseringen.
Jag förvånar mig över att man
med en sådan svag utgångspunkt kan ge
sig till att anmärka på vad centern sagt
i fråga om målsättningen. Vi har betydligt
bättre preciserat vad vi önskar
än vad regeringen gjort och vad som
senare accepterats av utskottets majoritet.
När man läser vad som föreslagits
från regeringens sida vet man över
huvud taget inte riktigt om det verkligen
är lokalisering regeringen avser.
Det förefaller som om regeringen mera
är inne på en del andra områden, som
inte direkt avser lokalisering.

Herr talman, jag skall bara behandla
ytterligare en liten sak, nämligen själva
anslagsramen, och beträffande denna
bara ett enda område. Man har från
denna talarstol åter talat om överbud
från centerns sida. Jag vill direkt fråga
herrar Ståhle och Åkerlund: Är ni vil -

liga att precisera vad ni menar med
överbud? Är det så att man verkligen
skall tala om överbud måste ni ha en
fast utgångspunkt. Om det är någon
som bjuder mer än så kan man tala
om överbud, men var finns den fasta
utgångspunkten? Jag kan inte tro att
respektive företrädare för överbudstalet
i dag är så säkra på sin uppfattning
att de förklarar den som ett axiom, och
sedan talar om överbud om det är någon
som bjuder över. Jag är mycket intresserad
av om man verkligen kan tala
om vilken fast ståndpunkt man utgår
ifrån, när man säger att centern har
lämnat överbud i fråga om lokaliseringen.

Herr talman, jag skall inte förlänga
debatten, eftersom redan tidigare två
experter från centern på detta område
har talat. Jag inskränker mig till att
instämma i det yrkande som tidigare
framförts av herr Nils Theodor Larsson.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Med mycket stort intresse
har jag följt den debatt som pågår
i dag och jag anser mig ha skäl
för konstaterandet att om behovet av
en aktiv lokaliseringspolitik och om
de grundläggande förutsättningarna
för denna föreligger åtminstone tills
vidare en betydande enighet mellan
partierna. Det är inte bara en enighet
partierna emellan utan också, såvitt
jag förstår, inom hela folket. Visserligen
har jag kunnat konstatera att vissa
länsbänkar i dag, Stockholmsbänken
inte undantagen, varit ganska glest
besatta, men jag tror inte att detta i
och för sig innebär någon brist på intresse
för att man verkligen skall kunna
nå lokaliseringspolitikens mål. Denna
är ju ändå inte bara en fråga för
de orter som kan få stöd till industrilokalisering
utan för hela vårt folk.

Att en sådan enighet föreligger är i
och för sig naturligt. Så brännande, så
akuta som de sviktande livsförutsättningarna
har blivit inom stora områ -

Onsdagen den l(i december 1904 fm.

Nr 12

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik in. m.

den av vårt land, särskilt på grund av
strukturförändringarna inom näringslivet,
vore det orimligt om någon i nutidens
Sverige skulle vilja ta upp stridsropet
»laissez aller». För folkpartiets
vidkommande vill jag starkt stryka under
de synpunkter om behovet av kraftfulla
stödjande åtgärder från samhällets
sida, som herr Stefanson tidigare
i dag framfört, i syfte att säkra livsvillkoren
inom stagnerande eller tynande
orter i landet.

Herr talman, jag skall inte lägga mig
i den debatt som förekommit i dag mellan
framför allt centerpartiet och regeringens
förespråkare om vem som haft
den största förtjänsten av att denna
fråga dragits fram. Personligen tror
jag, och jag stöder mig härvidlag på en
ganska lång erfarenhet i politiken, att
flera krafter från olika partier hjälpts
åt. Vem som har gjort det mesta och
vem som mest kan ta åt sig äran skall
jag låta bli att gå in på. I det avseendet
kan jag dock hålla med herr Torsten
Andersson om att det parti som nu under
mer än 30 år ensamt eller tillsammans
med andra haft regeringsmakten
givetvis i första hand bär ansvaret för
att inte någonting har skett tidigare, i
den mån så varit erforderligt.

De meningsskiljaktigheter som nu föreligger
och som man i dag diskuterar
gäller närmast utformningen av lokaliseringspolitiken.
Det gäller omfattningen
av åtgärderna, storleken av de ekonomiska
resurser som man skall ställa
till förfogande och vissa organisatoriska
problem. I och för sig är alltsammans
av yttersta vikt och ett stort allmänintresse,
men jag tror knappast att
man kan säga att det finns sådana motsättningar
att man på ena eller andra
hållet behöver gräva skyttegravar mellan
partierna.

Att det inte är möjligt att med de
tänkta åtgärderna nå alla orter som behöver
stimulans är naturligtvis beklagligt,
men om man vill nå praktiska resultat
och inte bara hänger sig åt önskedrömmar
— det kan man ju göra litet

till mans — nödvändiggör bl. a. resurserna
vissa begränsningar. Skulle inte
sådana ske, har jag en känsla av att
framställningar kan resas från flera
håll i landet med begäran om stödåtgärder,
med undantag för vissa storstäder
och andra områden där näringslivet
tillgodoser sysselsättningsbehovet.

Folkpartiet har i sin partimotion
som en viktig målsättning för lokaliseringspolitiken
hävdat att den skall öka
människornas valmöjligheter i fråga
om bostadsort. Genom lokaliseringspolitiken
som helhet tagen skulle alltså
den arbetslöse ha möjlighet antingen
att resa till andra delar av landet och
få arbete där eller att stanna kvar i
hemorten och få arbete där. Detta är
en ytterligt väsentlig del av målsättningen.
Men naturligtvis kan inte denna
valfrihet få tolkas på ett sådant sätt
att lokaliseringsstöd ens inom stödområdena
skall kunna utgå alldeles oavsett
var ett företag slår sig ned, även
om man naturligtvis — där instämmer
jag i vad som sagts tidigare i dag —
måste ta mycket stor hänsyn till företagens
egna önskemål.

De allmänna villkoren om samhällelig
service kan icke utplånas, men de
bör tolkas så vidsynt som motiveras av
att ständigt förbättrade kommunikationer,
särskilt bilismens utbredning, numera
inte nödvändiggör att man bor i
en centralort men väl att man har tillgång
till en tätorts service, d. v. s. inte
bor alltför långt därifrån. Mot den bakgrunden
bör alltså lokaliseringsstöd
kunna åtnjutas även av mindre företag
som vill placera sig utanför en tätort,
i en satellittätort eller vad jag nu skall
kalla den.

Någon här — jag tror det var herr
Åkerlund —- ansåg att storföretagen är
de mest lokaliseringsvilliga. Jag är inte
alldeles säker på att det är en riktig
teckning av förhållandet. Jag har egen
kännedom om vissa orter som i stor utsträckning
har dragit till sig småindustrier
vilka har betytt en väsentlig förbättring
av hela ortens näringsliv. Jag

68 Nr 42 Onsdagen den 16 december 1964 fm.

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

känner även fall där sådana småföretag
har vuxit till åtminstone rätt stora företag
i Norrland, även om de inte kan
jämföras med Hägglunds i Örnsköldsvik.

Att alldeles speciella åtgärder kan erfordras
för det inre av Norrland, där
man måhända måste medverka till en
utbyggnad av servicen i vissa särskilt
för skogsbruket viktiga områden, har
redan tidigare understrukits av flera talare.

I anslutning till ett tidigare meningsutbyte
rörande vissa av folkpartiets reservationsyrkanden
tillåter jag mig göra
ett par reflexioner. Folkpartiet har
i sin partimotion kritiserat den brist
på klara kriterier som kännetecknar
regeringsförslaget. Vi har också uttalat
i partimotionen att det hade varit önskvärt
att man hade fått förutsättningarna
för lokaliseringsstöd klarare definierade.
Emellertid gick det inte att snabbt
få klarare kriterier, och dessutom har
ju statsrådet utvidgat norra stödområdet
avsevärt. Folkpartiet uttalar därför i
sin partimotion att frågan bör underställas
riksdagen sedan verksamheten
varit i gång någon tid, och det föreställer
jag mig är ett önskemål som
många delar.

När det gäller stöd till företag utanför
norra stödområdet är bristen på
kriterier ännu mer betänklig. Under utskottsbehandlingen
har det mot den
bakgrunden ansetts önskvärt att utöver
norra stödområdet tillskapa även ett
östligt stödområde, varigenom nackdelarna
av obefintliga kriterier för stöd
utanför stödområdena skulle få minskad
betydelse. Att de områden i östra
Götaland som här avses verkligen uppvisar
betydande sysselsättningssvårigheter
lär inte kunna bestridas av någon.

Det förord som folkpartiet har givit
för detta östra stödområde är också ett
av skälen till det förslag om ökning
av investeringsbidragens ram från regeringens
60 till 75 miljoner, som det
varit tal om tidigare i dag. Vi har dessutom
haft en stark känsla av att det

finns risk för en hämmande begränsning
av investeringsbidraget. Det är
svårt att få ett något så när klart begrepp
om vilka belopp som verkligen
kan bli erforderliga. Jag tror det vore
klokt att låta ett principbeslut om en
investeringsram på 75 miljoner, som vi
förordar, åtföljas av den reservationen,
att om det skulle visa sig att det tilltänkta
beloppet blir otillräckligt, ökad
medelsanvisning bör kunna ske inom
ramen för vad statsfinansiella och konjunkturpolitiska
hänsyn kan kräva. Ett
yrkande i denna riktning har också
framförts i reservation till utskottsbetänkandet.

Av sistnämnda skäl har vi även föreslagit
att den statliga lånefonden skall
kompletteras med kreditgarantier på 50
miljoner. Detta ger en vidare ram för
möjligheten att hjälpa företag inom lokaliseringsorter
med kapital. Vi har i
reservationen begränsat yrkandet till
första året i avsikt att bättre kunna
bedöma behov och verkningar av kreditgarantierna
på detta område för
framtiden.

Vidare, herr talman, måste jag uttala
ett beklagande av att utskottet inte har
velat medverka till att riksdagen ger
till känna att lagstiftningsåtgärder som
ger samhället möjligheter att tvångslokalisera
företag inte skall förekomma.
Detta är dock en principiell fråga av
mycket stor vikt. Visserligen avvisar
departementschefen tanken på en sådan
lagstiftning, men han gör den inskränkningen
att detta avvisande sker
»för närvarande». Därmed kan väl ändå
inte menas annat än att han vill ha
fria händer i framtiden. Nu har statsrådet
i dag sagt, att det kanske kan bli
erforderligt med upprättande av statliga
företag inom områden där enskilt
näringsliv inte vill träda till. Jag föreställer
mig att i så fall kommer statsrådet
att också ta hänsyn till de företagsekonomiska
synpunkter som måste
vara bestämmande även vid upprättandet
av statliga företag. Men statsrådets
uttalande i detta sammanhang kan väl

Onsdagen den lfa december 1904 fm. Nr 42 69

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik in. ni.

knappast förklara hans uttryck »för
närvarande», när det gäller tvångslagstiftning.

Utskottet anser att något uttalande i
saken från riksdagens sida inte är aktuellt.
Givetvis är det så. Men om departementschefen
såsom nu har skett
faktiskt svänger ett litet hot framför
riksdagen om en framtida tvångslokalisering,
hade enligt min mening även
utskottet anledning att i princip tillkännage
sin uppfattning om denna möjlighet.
Man står frågande inför vad underlåtenheten
härutinnan kan leda till.
Man står likaledes frågande inför vad
en tvångslokalisering skulle kunna komma
att innebära för den näringsfrihet
som vi nu har njutit av här i landet
i mer än hundra år och som vi har anledning
att slå vakt om.

Till sist får jag, herr talman, instämma
med herr Stefanson i förhoppningen
att syftemålet med den försöksverksamhet,
som skall framgå ur dagens ■—■
eller rättare sagt nattens — beslut, i
största möjliga utsträckning kan nås.

Herr PALM (s):

Herr talman! Debattens omfattning
beträffande lokaliseringsfrågorna visar
det stora intresse som finns för dessa
problem. Utöver en ganska omfattande
proposition har utskottet haft att behandla
ett 25-tal motioner. Som det har
sagts i kammaren i dag vid flera tillfällen
har den överväldigande majoriteten
i utskottet blivit enig på de väsentligaste
punkterna.

Här har emellertid under diskussionens
gång i flera inlägg inte minst från
centerhåll sjungits landsbygdens lov på
sådant sätt att jag vill göra några reflexioner
däröver.

Man har talat om gröna ängar å ena
sidan och om de förfärliga, fruktansvärda
storstäderna å den andra sidan.
För mig har det aldrig varit fråga om
någon motsättning mellan dessa intressen.
Tyvärr är det dock så, att man på

sina håll ute i landet kanske vill driva
ett sådant resonemang för att skapa
en inbillad motsättning mellan å ena
sidan storstadsintressena och å andra
sidan landsbygdsintressena. Något sådant
bär inte framskymtat i det sakliga
utskottsarbetet, utan det liar kommit
fram litet mer i den enklare agitationen
— det är väl en dylik agitation
som man nu försöker piska upp med
de gamla kända argumenten.

Centerpartiet säger att regeringen har
frångått den tidigare målsättningen beträffande
lokaliseringspolitiken. Bankoutskottets
vice ordförande har i sitt
anförande erinrat om att redan 1947
framhölls behovet av befolkningsrörelser.
Det ingick i direktiven för den Näslundska
utredningen att ta med dessa
saker i sitt utredningsarbete. Centerpartiet
beklagar att propositionen, som
man säger, endast avser att bromsa takten
i befolkningskoncentrationen till
storstadsområdena och de expansiva
områdena.

Nu har vi alla med undantag för centerpartiet
varit överens om den allmänna
målsättningen för utskottets skrivning.
I elfte timmen har vi sedan fått
ett särskilt yttrande av folkpartiet —
man hade väl inom folkpartiet vissa
svårigheter hur man skulle ställa sig
till de olika synpunkter som kom att
bryta sig mot varandra. Centerpartiet
har genomgående drivit ett resonemang,
där man har velat poängtera miljösynpunkterna.
Man har talat om att man
vill skapa ett nät av tätorter och pläderat
för en stark decentralisering. Vi
märkte under utskottsarbetet att man
på det hållet hade en ambition att söka
skapa sin egen profil i detta sammanhang.
Det har inte funnits något intresse
från centerns sida att närma sig
de andra partierna när det gäller den
allmänna målsättningen för lokaliseringspolitiken.
Den inställningen har
varit rätt genomgående under hela utskottsarbetet,
och den bestyrks också
av de inlägg från centerpartihåll som
gjorts här i dag. Å andra sidan har

70 Nr 42 Onsdagen den 16 december 1964 fm.

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

folkpartiet, som ju skall samarbeta med
centern och bilda det nya gul-gröna
mellanblocket, poängterat att man skall
ta hänsyn till konkurrensfaktorn; här
skall marknadshushållningen fungera.
Folkpartiet har också i klämmen på
sin stora partimotion skrivit bl. a. »att
konkurrensförhållandena mellan olika
företag inom detta område och företagen
utanför områdets gränser måste
beaktas». Det är tydligt att det blir fråga
om stridiga synpunkter mellan dessa
två mellanpartier, å ena sidan ett parti
som så långt som möjligt vill konservera
en gammal struktur och å andra
sidan det parti som kanske allra klarast
iiar uttalat sig till förmån för marknadshushållningens
princip.

Herr Lundström sade nyss att det var
regeringens fel att befolkningsförskjutningarna
har ägt rum på det sätt som
skett under de senare decennierna. Han
säger att regeringen inte har gjort någonting
under de 30 år den suttit i ansvarig
ställning. Det skulle väl betyda
att herr Lundström hade velat ha bra
mycket mera av statsingripanden redan
för ett par decennier sedan och att han
anser att statsapparaten inte har använts
tillräckligt hårt för att åstadkomma
en annan utveckling.

Jag vill erinra om att hela lokaliseringspolitiken
också är sammankopplad
med den allmänna arbetsmarknadspolitiken.
Tillkomsten av arbetsmarknadsstyrelsen
är ju för övrigt ett resultat
av den socialdemokratiska politiken
här i riksdagen. Arbetsmarknadsstyrelsen
är ett ämbetsverk som arbetar mycket
modernt, och dess verksamhet accepteras
väl numera i praktiskt taget
alla yttringar.

Det finns några reflexioner som det
kan vara särskilt värdefullt att framföra
i denna diskussion. Jag har gått tillbaka
en smula i tiden och sett på de
remissyttranden som de olika stora intresseorganisationerna
levererade till
den Näslundska utredningen. Jag har
med alldeles speciellt intresse sett på
vad Riksförbundet Landsbygdens folk

hade att säga till lokaliseringsutredningen.
Eftersom RLF är en facklig organisation
som står centern mycket
nära, kan det vara av ett visst intresse
att se vad förbundet har sagt i detta
stycke. Förbundet förklarade att det
fann den i utredningen uppställda målsättningen
om så hög nationalinkomst
som möjligt vara i behov av viss nyansering.
Förbundet fortsatte: »Även om
målsättningen kan accepteras som
grundläggande princip för den ekonomiska
verksamheten, får man enligt
förbundets mening inte förbise, att skäl
kan föreligga att särskilt på kort sikt
vidta åtgärder, som innebär avsteg från
denna princip. Det kan vara nödvändigt
att göra ingripanden som på kort
sikt dämpar utvecklingstakten för att
därigenom vinna långsiktiga fördelar.»
Frågan är om man kan vara så säker
på afl en sådan dämpning av utvecklingstakten
på längre sikt skulle föra
fram till något bättre. Detta resonemang
är alldeles speciellt intressant mot
bakgrunden av att centerpartiet vid
praktiskt taget varje riksdag återkommer
med sina motioner beträffande låglönegrupperna
bär i landet. De låglönegrupper
vi har finns ju till stora delar
i de områden som är föremål för den
moderna arbetsmarknadspolitiken och
som väl också blir föremål för den nu
utvidgade lokaliseringspolitiken. Det är
mot den bakgrunden utomordentligt intressant
att se hur sangviniskt man tar
på dessa saker inom den fackliga organisationen
som står centerpartiet så
nära.

Man kan göra många reflexioner om
nyttan av befolkningsrörelser,och det är
val de allra flesta överens om, med undantag
av centerpartiet, att sådana är
helt naturliga. Man kan göra den reflexionen
att om vi under 1870-talet
skulle ha fört ett sådant resonemang
som från centerns sida har förts bl. a.
här i dag, så hade kanske alltjämt 70
procent av befolkningen försörjt sig
inom jordbruksnäringen. Det fanns ju
också då ett behov för folk att flytta

Onsdagen den IG december 1964 fm.

Nr 12

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

på sig, om man nu föredrog att ge sig
i väg från Ljuder och Algutsboda socknar
i Småland till Minnesota eller vart
man nu gav sig i väg. Man bär ju
också i dag behov av att flytta på sig,
och nu kan man ju välja industriorter
inom vårt eget land i stället för de
mindre lönsamma jordbruken. Yi kan
väl vara överens om att dessa befolkningsrörelser
ur nationalekonomisk
synpunkt är något som vi allmänt måste
acceptera.

Landsorganisationen gick i sitt yttrande
över den näslundska utredningen
på mycket strikta, ekonomiska och
rationella synpunkter. Landsorganisationen
framhöll att enligt dess mening
samhällets uppgift är att följa och genom
ingripanden av olika slag planmässigt
leda utvecklingen, så att det
bästa resultatet av den ekonomiska
verksamheten uppnås. Landsorganisationen
sade vidare: »Riktpunkten skall
då vara snabb ekonomisk expansion,
full sysselsättning och en jämn fördelning
av välståndsstegringen till invånarna
i landet.» LO betonade i sammanhanget
det intima sakliga samband,
som råder mellan rörelsestimulerande
medel och lokaliseringspolitik. De kan,
sade LO, användas både alternativt och
så att de kompletterar varandra.

Jag vill ställa LO:s yttrande mot
RLF :s, ty det kan ju alltid vara värdefullt
att ha dessa yttranden i tankarna
vid de ständigt återkommande diskussionerna
om låglöneproblemen i
vårt land, i den tappning som brukar
levereras i centerpartimotioner i januari
varje år.

Samma synpunkter som anföres av
Landsorganisationen har också anförts
av TCO, som underströk att man måste
möta utvecklingen genom att vidta vissa
rörlighetsstimulerande åtgärder. Jag
liar velat markera detta. Det finns också
ett löntagar- och konsumentintresse i
detta sammanhang, som kanske inte
tillräckligt kraftigt har markerats, gentemot
de ständiga resonemangen om den
alltmera avfolkade landsbygden och den

ökade inflyttningen till städerna och
till tätorterna.

Nu har det naturligtvis varit regeringens
sak att balansera i denna fråga
— och man kan med glädje konstatera
att en så stor majoritet har samlats bakom
utskottets skrivning. En smula irriterad
blev kanske stämningen när frågan
tydligen fördes upp på partiledarplanet
— det vållade väl en smula förvirring
i elfte timmen av utskottsarbetet.

Storstadsområdena har nämnts i debatten,
och centern har enbart talat om
nackdelarna. De grupper jag representerar
har den uppfattningen — som uttryckts
även av en rad betydande remissinstanser
■— att omflyttningen av
människor i detta land har både fördelar
och nackdelar. Utskottet har också
markerat de problem som uppstår
i storstadsområdena — vi hänvisar i utlåtandet
till alt departementschefen
riktat uppmärksamheten på det då han
i propositionen skrivit: »Vid utformningen
av en samhällelig lokaliseringspolitik
måste hänsyn också tas till föreliggande
tendenser till koncentration av
befolkningen i storstadsområdena och
landets övriga expansiva områden. Om
expansionen går alltför snabbt föreligger
uppenbara risker för en eftersläpning
i utbyggnaden av bostäder, kommunikationer
och andra serviceanordningar.
Såsom kommittén uttalat och i
enlighet med vad flera remissinstanser
understrukit bör de problem som är förknippade
med storstadsområdenas tillväxt
ingående undersökas till ledning
för lokaliseringspolitikens fortsatta utformning.
» I den frågan har ingen haft
en avvikande mening, och det visar väl
att detta är inledningen till en lokaliseringspolitik
i vidare mening.

Vid behandlingen av propositionen
var också gränsfrågorna för norra stödområdet
på tapeten. Centerpartiet ville
i sin partimotion utvidga området till
att omfatta även östra Götaland. Under
utskottsarbetets gång har också
folkpartiet kommit att ge sin anslut -

Nr 42

Onsdagen den 16 december 1964 fm.

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

ning till önskemålet om särskilda åtgärder
för östra Götalands del. Jag vill erinra
om att det fanns en rad motioner
där man framhöll nödvändigheten av
något större frikostighet. I en motion
begärdes att stödområdet skulle utvidgas
till att omfatta en del av Gävleborgs
län. I en motion från mitt eget län riktades
uppmärksamheten på Roslagens
speciella problem. En råd områden är
alltså i samma besvärliga läge som östra
Götaland, och det verkar en smula improviserat
att man enbart hugger tag i
den biten och vill lägga den till det
stödområde regeringen har förordat.
När det gäller Roslagen har jag sagt,
även om det är mina egna partivänner
i länet som har motionerat, att vi inte
är beredda att ta en strid i utskottet
eller kammaren för detta yrkande, därför
att vi anser det utomordentligt värdefullt
att man håller samman omkring
den i propositionen föreslagna gränsdragningen
och därmed kan uppnå den
effekt regeringen eftersträvar. Vi har
ansett det ytterst betydelsefullt att norra
stödområdet får ett verkligt handtag,
och flera av socialdemokraterna
i utskottet har avstått från att hävda
mera lokala önskemål just med hänvisning
till angelägenheten av att stödet
till de norra landsdelarna får den avsedda
effekten.

Det finns ju också en annan väg: att
gå ett steg vidare och bjuda litet mera.
Men med hänsyn till hur det brukar låta
främst på borgerligt håll när vi skall
skaffa fram resurserna för olika ändamål
har vi från socialdemokratiskt håll
begränsat oss strikt till propositionens
förslag i alla delar.

Med det anförda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr AUGUSTSSON (s):

Herr talman! Jag vill beteckna föreliggande
proposition som ett i hög grad
intressant aktstycke. Den ger belägg för
en strävan till en viss styrning av vårt

lands industriella och strukturella omvandlingsprocess.
Av naturliga skäl gör
den inte anspråk på att vara ett dokument
som skall stå sig för tid och evighet,
men som arbetshypoteser verkar de
förordade riktlinjerna vara realistiska.
Utskottets majoritet tillstyrker också i
huvudsak vad departementschefen har
föreslagit.

I anslutning till propositionen har 25
motioner väckts, och av dem kan väl
8 betecknas som länsmotioner, där alltså
det egna länets problem och önskningar
tagits upp. I varje län finns ju
mer eller mindre av glesbygd och smärre
orter som anses behöva kompletterande
industrier. Med tanke på intresset
ute i landet för industrilokalisering
skulle det inte ha förvånat om 24 länsmotioner
hade väckts. Varje kommun
eller stad med någon självaktning tycks
ha en industrikommitté och söker i viss
mån föra sin egen lokaliseringspolitik.
Men vi förstår också att det inte är
möjligt att göra hela landet till ett stödområde
i den aktuella frågan.

Som östgöte kan jag tala om att vi
har sådana bär problem både i södra
och i västra delarna av länet och givetvis
gärna skulle se att lokaliseringspengar
även gick dit. Om vi får en medelsram
på 800 miljoner kronor, vilket
troligen är ett tillräckligt bekymmer för
vår gode Sträng att svälja, kan vi förstå
att varje prioritering av särskilda
kriterier som kan förekomma måste direkt
inverka på andra slag av stödområden.
Skulle såsom centern och folkpartiet
vill, exempelvis också östra Götaland
räknas in som ett stödområde
— där finns givetvis också dessa behov
— måste detta självklart inverka
negativt på våra möjligheter att hjälpa
Norrland, som väl ändå i första hand
behöver det stöd som det nu är fråga
om.

I en del av de övriga motionerna har
talats om behovet av ytterligare utredningar,
men utskottet bär inte ansett sådana
vara nödvändiga. Verksamheten
i sig själv kommer ju att ge erfarenhe -

Onsdagen den 16 december 1964 fm.

Nr 42

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. ni.

ter, och den föreslagna lokaliseringsberedningen,
som vi viil hoppas kommer
till stånd, skall ju kontinuerligt följa
verksamheten och kan själva aktualisera
utredningar för att få ett bättre underlag
för sina bedömningar. När det
gäller partimotionerna kan nämnas att
högern givetvis avvisar förslaget om en
statlig fond och i stället vill ha kreditgarantier.
Folkpartiet och centern godtar
nämnda fond men vill dessutom ha
kreditgarantier.

Av alla partier står ändå centern i
särklass. Dess representanter har bl. a.
när det gäller målsättningen upprepade
gånger både i motioner och i reservationer
men även här i talarstolen talat
om ett nät av livskraftiga tätorter över
hela landet. Som väl är har inte flera än
centern själv fastnat i detta lokaliseringspolitiska
nät. Industrilokaliseringen är
ju i sig själv i hög grad ett outforskat
fält, och karakteristiskt för propositionen
är ju just dess karaktär av försöksverksamhet.

Många kommunalmän har, fastän givetvis
i mindre skala, brottats med problemen
lokalt utan att få något riktigt
grepp om frågan. Vi vet alltså i dagens
läge alldeles för litet för att såsom målsättning
kunna fastslå något mer eller
mindre finmaskigt Iokaliseringsnät.
Centerns uttryck här får kanske mera
ses som en slogan och får väl användas
till vad den kanske är avsedd för. I detta
sammanhang är det för närvarande
dock praktiskt taget uteslutet att ta den
på allvar.

Ett annat utslag av centerpartiets lokaliseringspolitiska
giv är att centern
vill använda investeringsfonderna även
efter den 1 juli 1965 i lokaliseringspolitiska
syften. Investeringsfonderna är ju
dock som förut sagts avsedda att användas
vid en konjunkturnedgång, och
vi skall inte vara hundraprocentigt säkra
på att de inte kan behövas. Vi behöver
bara erinra oss Englands prekära
situation, som kunde ha fått direkta
återverkningar även på vår sysselsättning,
om England inte hade fått den

hjälp landet fick. Löntagarna —- och
det gäller hela landet — har givetvis
ett stort intresse av att dessa fonder
finns, inte minst i Norrland, där man
tyvärr just nu har den lägsta beredskapen
i denna form. Centerpartiets reservation
riskerar därför att bli en björntjänst
åt stora löntagargrupper.

Jag frestas även att ta upp en annan
fråga som centerpartiet behandlar i sin
partimotion, nämligen dess begäran att
en riktig avvägning träffas mellan kravet
på ekonomisk effektivitet och kravet
på en harmonisk samhällsmiljö. Det senare
kravet är vi väl överens om, men
vad det gäller är avvägningen om vi
skall ha högsta möjliga effektivitet i
vårt näringsliv? I så fall och om vi blir
akterseglade av andra länder i den internationella
konkurrensen, hur blir det
då med harmonien bland löntagare och
företagare? Avvägningen i denna del är
svår att göra, i varje fall bär det för utskottet
varit omöjligt att slå fast den.

Herr Palm berörde bär frågan om låglöner,
och centerpartiet diskuterade i
sin motion också de regionala skillnaderna
i arbetskraftskostnad. Då vill jag
utan att belasta centerpartiet, erinra om
att det i större städer fortfarande finns
företag som tror att de kan få billig arbetskraft
om de flyttar ut på landet.
Sådana kalkyler vill jag för min del inte
acceptera. Låglöneproblemet får absolut
inte växa ut, utan vi vill tvärtom ha
företag, som kan betala hyggliga löner.
Därför bör företagen även vara effektiva.

Herr talman! Jag ber att med det anförda
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr förste vice talmannen, som för
en stund övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, tillkännagav, att
anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 19.30.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Efter att ha åhört den
här debatten i dag får man faktiskt

Nr 42

Onsdagen den 16 december 1964 fm.

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

den uppfattningen att alla partier vill
ha äran av att det har kommit ett förslag
i lokaliseringsfrågan. Jag skulle för
min del vilja instämma med herr Torsten
Andersson, som efter vad jag kan
förstå står på verklighetens grund, när
han säger att det är viktigare att vi har
fått ett förslag i lokaliseringsfrågan än
att diskutera eventuella brister eller
frågan om vem som har drivit fram en
lösning.

Jag vill, herr talman, inte bara instämma
i detta uttalande utan även uttala
min tillfredsställelse över att vi
äntligen har fått ett förslag till ekonomiskt
stöd åt företagare som vill slå
sig ned i områden där det finns ledig
arbetskraft, och jag vill hoppas att förslaget
i någon mån skall stoppa den befolkningsström
som under många år
gått från Norrland söderut. Ett uppbrott
från den egna bygden och från
släkt och vänner har i många fall medfört
slitningar i familjebanden och givit
upphov till tragedier.

Jag är klart medveten om att de rörlighetsstimulerande
medlen inte kommer
att försvinna och att det alltjämt
kommer att pågå en omflyttning från
den ena delen av landet till den andra,
men det nu föreliggande förslaget blir
ändå ett komplement till arbetsmarknadspolitiken,
och arbetsmarknadsorganen
kan välja vad som är bäst för
människorna och landet.

Det nu föreliggande förslaget avviker
på många punkter från utredningens.
En del avvikelser innebär försämringar
i jämförelse med utredningens
förslag, medan en del är betydande förbättringar.
Jag skall inte ingå på någon
jämförelse mellan propositionen och
utredningen utan helt ägna mig åt det
förslag som nu föreligger. Det viktigaste
är ändå, som jag sade tidigare, att
vi har fått ett förslag med riktlinjer
för de närmaste fem åren. När vi fått
erfarenhet av hur förslaget i praktisk
utformning har verkat i de berörda
områdena och vi ser att ändringar el -

ler tillägg behöver göras så kan vi alltid
återkomma.

Man får nu även hoppas att debatten
i denna fråga kommer in i ett lugnare
tempo och att man får en mera realistisk
bedömning av lokaliseringsfrågan.
Jag tänker då på dem som talar om »en
levande landsbygd» och om »ett pärlband
av tätorter» och dem som talar
om storstadens fördelar, utan att någon
av dessa parter förklarar vad man menar
med det ena eller det andra. Romantiska
drömmar passar inte in i dessa
sammanhang. Därtill är frågan alltför
verklighetsbetonad.

Propositionens och utskottets begränsning
av stödområdena och stödets
lokalisering till vissa centralorter inom
kommunblocken kan jag för min del
biträda. Detta betyder att jag inte kan
tillstyrka reservationen som talar om
»ett nät av tätorter över hela landet».
Det är ett bra slagord som kanske gör
sig under en valrörelse, men hur man
skall kunna bilda nya tätorter när man
har svårigheter att klara dem som redan
finns, både vid kusten och i inlandet,
förstår jag inte.

Hela detta förslag bygger ju på frivilligheten
hos företagarna och industrien
här i landet. Något tvång om förflyttning
finns inte i förslaget, och inte
ens reservanterna har uttalat något om
tvångslokalisering. Bidrag och lån är
lockmedlen. Även om man ger generösa
bidrag så kommer företagarna att själva
vilja välja den bästa platsen för
verksamheten. Men vare sig i propositionen
eller i utskottets utlåtande görs
något undantag för den ena eller den
andra orten inom de områden som stödet
skall utgå till. Inte heller görs något
undantag för kust- eller inlandet eller
för skogs- eller landsbygd.

Utskottet anför på sidan 23 följande:
»Några bestämda krav på storlek och
karaktär hos de orter och regioner där
stödåtgärder skall vidtagas bör enligt
propositionen icke uppställas. En lämplig
handlingslinje anges emellertid va -

Onsdagen den l(i december 1904 fm.

Nr 12

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. in.

ra att vid den fortsatta lokaliseringsplaneringen
välja orter för stödet bland
kommunblockscentra.» Lokal iseringsorganet
har här en möjlighet till avvägning
och en bedömning av olika
orters möjligheter till utveckling. Denna
avvägning och bedömning av orternas
möjligheter till ett industriellt liv
kommer att framför allt åvila länsstyrelserna
och de föreslagna planeringsråden
som skall leda verksamheten
inom regionen. Även om planeringsråden
kommer att ha en mera rådgivande
karaktär kommer de ändå att ha ett
inflytande.

Utskottet föreslår en utökning av antalet
ledamöter från sju till nio, varav
Kungl. Maj:t utser fyra och landstingen
fem. Enligt min uppfattning kommer
dessa planeringsråd att ha en möjlighet
till inflytande på planeringen inom
länet och kan framföra sina synpunkter
om vilka orter som man skall satsa
på.

Det kommer alltså att bero av de regionala
organens aktivitet och intresse
hur lokaliseringspolitiken skall utformas,
och jag antar att landstingen kommer
att utse personer med erfarenhet
från arbetslivet och industrien som har
tillräcklig kraft att föra en verklig lokaliseringspolitik
inom respektive områden.

I propositionen föreslås att gränsen
för det statliga ekonomiska stödet i
form av bidrag och lån skall utgöra två
tredjedelar av de totala kostnaderna för
företagets investeringar i byggnader
och maskiner. Efter särskild prövning
kan denna gräns överskridas, står det
i propositionen. Utskottet tillstyrker
vad departementschefen föreslår i denna
del.

I motionerna nr 1:881 och 11:1092
har yrkats på att även rörelsemedlen
skall inräknas i de totala kostnaderna.
Utskottet har icke kunnat bifalla detta
yrkande och anför: »Enligt utskottets
mening bör beräkningsunderlaget för
den statliga insatsens storlek vara entydigt
och lätt bestämbart. En utvidg -

ning av beräkningsunderlaget på det
sätt motionärerna föreslår skulle medföra
svåra avvägningsproblem vid tilllämpningen.
» Jag tror för min del att
så inte skulle bli fallet. En ansökan om
bidrag och lån måste åtföljas av en
fullständig och grundlig utredning om
planeringen av anläggningen, om byggnadens
konstruktion, produktionen och
finansieringen och den bör uppta egna
tillgångar och lånebehov samt möjligheter
till eventuella banklån. I rörelsemedlen
måste man även räkna med
igångsättningskostnader, såsom lönekostnader
under inkörningstiden, kapitalkostnader
under igångsättningsperioden
samt uppläggning av produktionsplaneringen.
Ännu större kostnader
får man dessutom för inköp av råvarulager,
produkter i arbete, färdiglager
och kundkrediter.

Startande av en industri innebär inte
bara uppförande av en byggnad och inköp
av maskiner. Om man skulle följa
propositionen med dess krav på bankmässiga
säkerheter, skulle ingen mindre
företagare kunna anlita de statliga
lånen. Bankmässiga säkerheter innebär
väl botteninteckning i fastigheten,
och därmed omöjliggöres för företagen
att låna i bank. Nu har emellertid utskottet
mjukat upp denna hårda skrivning
och i stort tillstyrkt vår motion i
denna fråga.

Det finns ännu en fråga, där jag hälsar
med tillfredsställelse att departementschefen
tagit upp den i propositionen,
nämligen frågan om flyttningsbidrag
till kvalificerad arbetskraft,
flyttningsbidrag i form av respenning
och familjebidrag. Därmed har man i
någon mån hävt ensidigheten i denna
del av arbetsmarknadspolitiken. Om jag
skulle använda hårda ord i detta sammanhang,
skulle jag vilja beteckna de
nuvarande bestämmelserna som otidsenliga
—• de innebär orättvisa och ett
gynnande av en del av landet.

Utskottet har även i andra punkter i
propositionen gjort en mjukare skrivning,
vilket innebär en förbättring,

76 Nr 42 Onsdagen den 16 december 1964 fm.

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

och jag kan därför ansluta mig till hela
utskottsförslaget. Men till utlåtandet har
fogats ett antal reservationer, och jag
skall tillåta mig att beröra ett par av
dem.

I reservation nr 7 —- som efter vad
jag förstår är undertecknad av de tre
borgerliga partiernas representanter —
kräver man en utredning om det norrländska
inlandets glesbygder. Man säger
där att det av sociala skäl är motiverat
att glesbygdernas befolkning får
tillgång till en väl utbyggd service. Man
är inne på att det skall byggas ut en
serviceapparat för glesbygderna i Norrland.
Flera av dem som undertecknat
motionen tillhör de län här i landet
som tagit emot arbetskraft från
Norrlands inland och Norrlands skogsbygd
— i många fall har det gällt utbildad
arbetskraft med flyttningsbidrag
från arbetsmarknadsstyrelsen. Nu frågar
jag: Är ni beredda att i fortsättningen
avstå från denna arbetskraft
och stödja Norrlands inland? Jag vill
säga herrarna, att det inte är socialhjälp
som Norrlands inland behöver,
utan det är möjlighet till arbete och
sysselsättning.

I reservation nr 15 har krävts en utredning
om vissa skattelättnader. Jag
har läst motionerna i denna fråga. I
folkpartimotionen har man krävt 35
procent avskrivning på byggnad under
de första fem åren samt fri avskrivning
av maskiner, och det begärs en utredning
av hela denna fråga. Eftersom jag
har någon erfarenhet av industrilokalisering
och nyetablering av företag,
skulle jag vilja säga att ett bifall till
detta förslag skulle helt enkelt innebära
att man gynnade de stora, kapitalstarka
företagen här i landet och
missgynnade de mindre. Endast de som
har egna kapitaltillgångar har någon
möjlighet till fri avskrivning på byggnader
och maskiner, medan de mindre
företagen, som nyetablerat sig på andra
orter, har nog med att under en femårsperiod
få medel över till normal avskrivning
och dessutom stabilisera sin

rörelse. Det innebär att motionen egentligen
är tillkommen för att hjälpa de
stora företagen här i landet och stjälpa
de mindre. Jag kan för min del inte tillstyrka
reservationen.

Vidare har herr Bengtson sagt i debatten
att regeringen har drivits av
centerpartiet från ståndpunkt till
ståndpunkt. Herr Bengtson, är inte det
ganska nytt inom centerpartiet att ni
nu har bedrivit en så hård lokaliseringspolitik?
Med den erfarenhet jag
har från mitt politiska liv i riksdagen
och livet utanför vill jag säga att det är
väl först på 1960-talet som centerpartiet
vaknat till liv i lokaliseringsfrågan.
Jag skulle vilja fråga herr Bengtson:
Centerpartiet hade ledamöter i regeringen
fram till 1956, men varför gjorde
ni då ingenting, när ni hade möjlighet
att via regeringen ta initiativen i
denna fråga både på utredningsstadiet
och i form av förslag till riksdagen om
en aktiv lokalisering? Vi fick varken
någon utredning eller något förslag,
och det innebär, herr Bengtson, att
frågan står obesvarad: Varför gjorde
ni ingenting under de första sex åren
på 1950-talet?

Frågan om anslag och personalorganisation
för lokaliseringsverksamheten
kommer att tas upp i 1965 års statsverksproposition.
Detta innebär att de
föreslagna bidrags- och lånemedlen
finns tillgängliga först den 1 juli 1965.
Under den tid som återstår till dess
bör organisationen på det centrala och
regionala planet vara trimmad och redo
att planera och dra upp riktlinjerna
för verksamheten. Jag hoppas, herr
talman, att så skall ske.

Det finns även en annan fråga som är
lika betydelsefull, nämligen tolkningen
av riksdagens beslut och handläggningen
av ansökningarna. En snäv tolkning
kan försvåra en riktig lokalisering, medan
en vidsynt och något mera generös
tolkning kan underlätta och påskynda
en ökad industriell sysselsättning
inom de diskuterade områdena
och då främst i Norrland. Jag vill hop -

Onsdagen den 16 december 1964 fm.

Nr 42

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

pas att den senare tolkningen skall bli
rådande och att de föreslagna medlen
liksom organisationen skall fylla sin
uppgift i den framtida lokaliseringspolitiken
och att vi därmed skapar sysselsättning
och utkomst åt människor
i avfolkningsområdena, människor som
ingenting högre önskar än att försörja
sig själva och sin familj med ett hederligt
arbete.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar
Näsström (s) och Dahlberg (s).

Herr OLSSON, MANNE, (s):

Herr talman! I motionerna I: 882 och
11:1088 hemställes att riksdagen måtte
beträffande det statliga lokaliseringsstödets
målsättning och utformning uttala
att sådant stöd skall kunna lämnas
till orter som av samhällsekonomiska
och allmänpolitiska skäl behöver hjälp
till en positiv utveckling. Det kanske
förvånar att undertecknare av dessa motioner
är riksdagsmän från Stockholms
län, ett län som varje år ökar sitt invånarantal
med omkring 25 000. Men
länet omfattar inte enbart expansiva
städer och förorter. Länet rymmer även
inom sig områden där en stark folkminskning
äger rum eller där stagnation
råder. Det gäller Roslagen, en betydande
del av länet där jord- och
skogsbruk samt fiske varit de dominerande
näringarna.

Jag tillhör inte dem som anser att
man skall sträva efter att få en industri
inom varje by. I Roslagen finns tätorter
som utgör centralorter för sina
kommunblock. Dessa block med berörda
näringar har liksom andra orter i
landet drabbats av strukturförändringar,
vilket inneburit och fortsättningsvis
kommer att innebära att dess invånare
får lov att söka sig till annan ort
för att få sin utkomst.

Det är naturligt att de söker sig arbete
i närmaste tätort. Kan arbete där

beredas dem har de också möjligheter
att bo kvar på sin gamla bostadsort.

De tätorter som här kan vara aktuella
liar i en del fall kanske en ensidig näring,
någon har kanske stagnerat i utvecklingen
och kan inte bjuda sysselsättning
åt de arbetssökande från omlandet.
Det är här vi avsett att det statliga
lokaliseringsstödet skulle kunna
sättas in, och detta område skulle kunna
jämföras med det norrländska behovet.
Risken är annars att dessa orter
skulle hamna i den onda cirkeln, som
departementschefen uttrycker sig.

Statsrådet har här också i dag sagt
att detta inte är någon speciell norrlandsfråga.
Jag vill erinra om att det
snart är 20 år sedan Stockholms läns
landsting hade att intressera sig för
Roslagens näringsproblem. Det förekom
då en uttunning av befolkningen,
och många näringar lades ner. Jag tror
att det var i början på 1950-talet som
Albert Forslund här i riksdagen föreslog
visst stöd till Roslagen och även
till landet i övrigt. Det tillsattes något
som vi kallade för Stockholms läns närings-
och kommunikationsråd, som
verkade för att få ut industrier, hantverk
och dylikt till Roslagens orter.
Man sökte också skapa bättre kommunikationer
så att man därigenom skulle
kunna få ut industrier till dessa orter.
Det är således ingenting som har
fötts i samband med att proposition nr
185 lagts på riksdagens bord. Detta närings-
och kommunikationsråd har numera
ombildats till Stockholms läns företagareförening,
och landstinget har
tillskjutit betydande belopp för att
hjälpa näringarna att komma i gång i
detta län.

I utskottsutlåtandet finner man vissa
positiva yttringar t. ex. i fråga om planeringsråd,
där utskottet föreslagit en
utökning av antalet ledamöter så att
kommunal förankring i rådet kan åstadkommas.
I den hemställan som utskottet
avgivit har vår motion hamnat i
den grupp av motioner som fått den
gynnsammaste behandlingen. Av denna

Nr 42

Onsdagen den 16 december 1964 fm.

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

anledning, herr talman, har jag ej något
yrkande.

Herr HEDSTRÖM (s):

Herr talman! Vid denna tidpunkt är
det väl knappast möjligt att i nämnvärd
mån tillföra debatten några nya
synpunkter på ämnet aktiv lokaliseringspolitik.
När jag ändå tar till orda
är det för att något beröra ett par
punkter som vi har tagit upp i motionerna
1:881 och 11:1092, vilka varit
föremål för bankoutskottets handläggning.

I fråga om säkerhet för lånen har vi
i motionerna yrkat att som villkor för
det statliga stödet icke skall krävas
bankmässig säkerhet i vanlig mening. I
propositionen framhålles att det är den
allmänna kapitalmarknaden och företagets
egna resurser jämte den föreslagna
statliga kapitalinsatsen som står till
förfogande. Dessutom sägs det att det
statliga lokaliseringsstödet bör utformas
på ett sådant sätt att riskerna fördelas
på flera intressenter, alltså inte
bara på staten utan även på bl. a. företagaren
själv. Enligt propositionen kan
man ordna detta genom att sätta en
viss gräns för det statliga engagemanget
i form av bidrag och lån, men där
sägs också att syftet skall nås genom
att »såsom säkerhet för det statliga lånet
regelmässigt skall ställas pant i fast
egendom eller annan godtagbar säkerhet».
Det framhålles vidare att projekten
bör underkastas en bankmässig
prövning.

Vi har ingen annan mening än att
staten självklart bör ha god säkerhet
för sina lån, men om man kräver fullgod
säkerhet, skulle detta säkerligen
komma att medföra stora svårigheter
för vissa företagare. När det blir fråga
om att starta företag eller understödja
befintliga sådana, är det nämligen sällan
fråga om stora eller kapitalstarka
företag. I stället är det nog realistiskt
att räkna med att företagen kommer att
startas av duktiga yrkesmän, som är

villiga och kapabla att driva ett företag
men som utöver sin yrkesskicklighet
inte förmår satsa annat än i sammanhanget
relativt litet belopp. Skulle
man där som villkor för statligt stöd
kräva fullgod bankmässig säkerhet,
skulle det inte vara möjligt att satsa
på ett projekt, som kanske ur andra
synpunkter vore värt att stödja.

I denna fråga har utskottet tillmötesgått
vårt yrkande i motionerna. Utskottet
skriver: »Enligt utskottets mening
måste vid bedömningen av frågan huruvida
en statlig finansieringsinsats skall
göras större vikt fästas vid företagets
utsikter på längre sikt än vid dess möjlighet
att ställa fullgod säkerhet. Med
iakttagande av att en fördelning av risktagandet
sker bör kraven på säkerheterna
för statens åtagande enligt utskottets
mening inte ställas alltför
högt.»

Detta är en mycket väsentlig punkt,
och vi är tacksamma för utskottets positiva
skrivning därvidlag.

I motionerna har vi vidare yrkat att
den amorteringsfria tiden för statliga
lån i lokaliseringssyfte bör förlängas
till att omfatta högst fem år. Vi har motiverat
detta med att man torde få räkna
med en ganska lång inkörningsperiod
för de nya företagen som dessutom
torde få använda ovan arbetskraft i viss
utsträckning. Avkastningen kan av naturliga
skäl inte bli så stor under de
första åren att det blir möjligt att orka
med amortering. Vi anser att det är
viktigast att företagen får en god hjälp
just i startskedet. Utskottet har i viss
utsträckning tillmötesgått oss också på
denna punkt. Utskottet skriver nämligen
i fråga om den amorteringsfria tiden
följande: »I särskilda undantagsfall
bör dock Kungl. Maj:t eller efter
Kungl. Maj:ts medgivande det centrala
lokaliseringsorganet äga rätt att medge
utsträckning av denna tid till högst
fem år.»

I motionerna har vi vidare önskat att
också rörelsekrediterna skall medräknas
i det sammanlagda statliga stödet

Onsdagen den 16 december 1964 fm. Nr 42 79

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik ni. m.

vid industrilokalisering. Vi bär ansett
det vara nödvändigt att man också låter
rörelsekrediterna ingå i bedömningen
av det sammanlagda finansieringsbehov,
på vilket det statliga stödet
skall beräknas. Begränsar man stödet
till att endast omfatta kostnader för
byggnader och maskiner, kommer detta
att innebära mycket olika ekonomisk
stimulans till olika företag, beroende
bl. a. på vilken bransch företaget tillhör
och graden av mekanisering inom
detsamma.

Det är ju som alla vet så, att inom
vissa företag krävs ett förhållandevis
stort rörelsekapital, medan de egna anläggningstillgångarna
kan vara av ganska
blygsam omfattning. Det har ofta visat
sig svårt att låna pengar i de ordinarie
kreditinstituten, då man inte har
tillgång till sådana säkerheter som kan
belånas. Men ur sysselsättningssynpunkt
kan effekten av ett visst kapitaltillskott
visa sig särskilt gynnsam, därför att
man inte behöver binda några medel
i anläggningstillgångar.

Utskottet har inte kunnat biträda detta
yrkande, inte för att utskottet har
haft något att erinra mot själva grundtanken
i vårt förslag utan för att detta
enligt utskottets mening »skulle medföra
svåra avvägningsproblem vid tilllämpningen».

Det förslag, som nu föreligger för avgörande,
är något ganska enastående.
Här har det lyckats att efter år av utredningar
lägga fram en proposition,
som innebär att man inom de områden
som propositionen förordar kommer att
satsa sammanlagt 800 miljoner kronor
under en period av fem år. Det blir fråga
om ett försök i stor skala för att stimulera
företagsamheten inom framför
allt Norrland. Vi hälsar därför förslaget
med den största tillfredsställelse.

Det är här fråga om en ny giv, som
alldeles säkert kommer att innebära en
allmän stimulans för hela näringslivet
i de områden som beröres. I Norrbotten
har vi betydande naturrikedomar, som
ännu i stor utsträckning inte har ut -

nyttjats. Vi har malm, vi har skog och
vi har vattenkraft. Vi har dessutom en
naturrikedom, som det för närvarande
råder brist på i andra delar av vårt
land, nämligen arbetskraft. Under
många år bär vi fått vara med om att
utbilda våra ungdomar för att sedan,
när de varit färdiga med sin teoretiska
och praktiska utbildning, skicka dem
till storstäderna och industriorterna i
de södra delarna av vårt land. Vi är
medvetna om att det nu inte finns möjlighet
att ta tillvara hela denna kader
av väl utbildat folk, men vi tror att vi
nu i viss mån skall kunna hejda strömmen
av ungdomar och själva få behålla
en större del än förut.

Lokaliseringsutredningen har aktualiserat
frågan om arbetskraften som en
stor naturtillgång — vår dyrbaraste
produktionsfaktor. Tillbörlig mänsklig
hänsyn måste visas arbetskraften, och
det har man sedan gammalt inte gjort.
I lokaliseringspropositionen har lagts
fram en delvis ny syn på detta mänskliga
problem, vilket vi i Norrland mycket
uppskattar. Även om folk flyttar
från glesbygder också i framtiden, bör
de mänskliga individuella aspekterna
kunna påräkna beaktande i större utsträckning.
Levande människor flyttar
man inte som schackpjäser eller tennsoldater.
Strategi vid skrivbordet kan
vara betydelsefull, men en mänsklig och
praktisk bedömning av levande människors
problem är betydelsefullare.
Detta är en nödvändighet även i atomåldern,
i rationalseringens och automationens
tidevarv.

Med det anförda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till bankoutskottets
förslag på samtliga punkter.

Herr LAGER (k):

Herr talman! Mitt bidrag till denna
diskussion om lokaliseringsproblemet
skall inskränka sig till ett instämmande
och ett yrkande.

Instämmandet gäller vad inrikesministern
här sade tidigare i dag, nämli -

80 Nr 42 Onsdagen den 16 december 1964 fm.

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

gen att detta inte enbart är en norrlandsfråga
utan rör hela landet. Jag ansluter
mig helt till denna karakteristik
av den fråga som behandlas. Jag vill
härtill också uttala mitt tvivel på att
det i praktiken kommer att bli möjligt
att hålla den strikta gränsdragning för
stödområdena, som förutsättes i propositionen
och i utskottets utlåtande. Det
är ju nämligen inte bara —- som redan
tidigare framhållits — ett avflyttningsproblem,
som ryms inom denna rubrik,
utan det är också i rätt hög grad ett
inflyttningsproblem. Och även om de
båda problemen är av skild natur, kan
de ju vara lika komplicerade.

Jag vill också, herr talman, ställa
det yrkandet, att sista stycket på sid.
26 i bankoutskottets utlåtande nr 48,
det stycke som börjar med orden »Vad
särskilt gäller förslagen .. .» och slutar
med orden ».. . för lokaliseringspolitiska
ändamål avsedda resurserna»
— alltså hela sista stycket på sid. 26 -—
ersättes med följande text: »Vad emellertid
gäller förslagen i motionerna
I: 876 och II: 1080 om en utökning av
medelsramen för utbyggnad av statlig
industriell verksamhet vill utskottet
framhålla nödvändigheten av att de i
propositionen föreslagna åtgärderna
kompletteras med förslag till utbyggnad,
nyanläggning och samordning av
statlig verksamhet på det sätt som angivits
i motionerna. Utskottet föreslår
därför, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställer om snabb utredning
i detta syfte samt förslag om
anvisande av medel för en sådan utbyggnad
av den statliga industrien.»

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Jag skall i likhet med
de senare talarna bara göra en kortare
kommentar. Jag gör den i anslutning
till en motion som vi från Gävleborgs
län har väckt och vill samtidigt anföra
några principiella synpunkter.

I den motion, som vi från hela gävleborgsbänken
i båda kamrarna har

lagt fram, har hemställts att även Gästrikland
skall hänföras till det norra
stödområdet. I propositionen har som
bekant endast landskapet Hälsingland
medtagits. Flera goda skäl talar för att
man tar med hela länet och behandlar
det som en enhet. Det är inte så att
hela Gästrikland behöver komma i fråga
för lokaliseringsstöd — dess bättre
förhåller det sig inte på det sättet. Men
i de norra och västra delarna finns
skogs- och jordbrukskommuner med
samma förhållanden som i Hälsingland
och i det övriga Norrland. Det skulle
alltså vara fullt motiverat att inrangera
dessa bygder i stödområdet. Det blir
naturligtvis ganska opraktiskt och
olämpligt att ha en strikt gräns, som
skär tvärs över hela länet och utesluter
den södra länsdelen.

Utskottet har inte ansett sig kunna
tillstyrka vår motion. Bl. a. har väl spelat
in att liknande förhållanden föreligger
i vissa andra län, varom en rik
motionsskörd bär sägen. Utskottet har
därför icke ansett sig kunna tillmötesgå
dessa många önskemål.

I själva sakfrågan har emellertid
bankoutskottet gjort ett uttalande som
går mycket långt för att tillgodose vår
motions syfte. Utskottet säger att det
finner det naturligt att man särskilt
söker följa utvecklingstendenserna i de
områden, som gränsar till norra stödområdet.
Vidare skriver utskottet: »Enligt
utskottets mening bör Kungl. Maj:t
under försöksperioden äga att företaga
mindre förändringar av norra stödområdets
gränser i den mån sådana visar
sig påkallade.»

I sakfrågan har alltså bankoutskottet
genom detta uttalande ställt sig positivt
till önskemålen, och häröver vill
jag uttala min tillfredsställelse. Jag antar
att Kungl. Maj:t och lokaliseringsorganen
skall handla i enlighet med uttalandet.
Därmed bör olägenheterna av
en avskärning tvärs över ett län, Gävleborgs
eller något annat län, kunna elimineras.
Erfarenheten får sedan visa
om det i längden är lämpligt eller prak -

Onsdagen den 10 december 1904 fm. Nr 42 81

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

tiskt att arbeta med sådana avgränsningar
i stödområdet.

Vårt handlande i lokaliseringsfrågan
skall inte bestämmas med hänsyn till
en mer eller mindre slumpartat dragen
administrativ gräns. Den måste bestämmas
av det sunda förnuftet, av de faktiska
behoven och av utsikten att på
bästa sätt utveckla landets resurser med
sikte på en snabb framstegstakt och
folkets välgång.

Det får i en sådan politik inte finnas
utrymme för romantik och illusionsmakeri.
Jag har eu stark känsla
av att sådana egenskaper tidigare präglat
lokaliseringsdebatten i alltför hög
grad. En tillnyktring har efterhand
skett, varom icke minst denna debatt i
riksdagen bär vittne.

Det finns dock skäl att varna för
överdrivna förväntningar om lokaliseringspolitikens
resultat. Jag har svårt
för att dela den optimism som även i
riksdagen florerat rätt allmänt. Man
bör inte vänta sig att ens en aktiv lokaliseringspolitik
genom statens insatser
skall kunna vända folkströmmen
och i grund påverka den sedan länge
pågående folkomflyttningen. Vi har här
att göra med en företeelse som går sin
gång i vårt land liksom i praktiskt taget
alla industriländer i världen. Folkströmmen
går från glesbygderna till
tätorterna, och samma tendens börjar
göra sig gällande även i de mest utpräglade
jordbruksländerna i världen.
Ju mer industrialismen tar fart, ju mer
utvecklat samhället blir och ju mer behovet
av servicenäringar ökar, desto
starkare blir suget från glesbygderna
till tätorterna. Det är samma drivkrafter
som verkar överallt: folks önskan
om bättre arbetsförhållanden och högre
inkomster, utsikten till bättre undervisning
för sig och sina barn, möjligheterna
till en rikare och mer fulltonig
tillvaro med den större valfrihet som
tätorter kan erbjuda jämfört med en
aldrig så livskraftig landsbygd.

Denna folkomflyttning kan möjligen
dämpas av en aktiv lokaliseringspoli 6

Första kammarens protokoll 196''t. Nr 42

tik, men inte på ett avgörande sätt. Lokaliseringspolitiken
får inte och bör
inte bli ett hinder för den mest effektiva
och rationella användningen av
våra resurser i människor och kapital.
I så fall skulle den bli till ogagn och
resultera i lägre framstegstakt. Under
trycket från alla dem som vill komma
i åtnjutande av lokaliseringsstöd blir
det en väsentlig uppgift, både för centrala
och regionala lokaliseringsorgan,
att se till att inga felinvesteringar sker
av våra knappa resurser av kapital och
arbetskraft.

När det gäller vårt lands ekonomi
tror jag att en lokaliseringspolitik endast
kan ge en marginell effekt för ökning
av nationalinkomsten. Och vi måste
då se klart och styra säkert för att
inte effekten skall bli negativ.

Däremot finns starka .sociala och
mänskliga hänsyn att beakta i folkomflyttningens
samhälle. De motiverar fuller
väl att samhället nu ingriper och tar
ett nytt och större ansvar för näringslivets
utveckling genom särskilda insatser.
Det privata näringslivet kan inte
av egen kraft lösa de problem som uppstår
genom folkomflyttningen och den
ökade koncentrationen till tätorterna.

Med icke ringa förvåning lyssnade
jag till herr Lundström när han lade
ansvaret på socialdemokratien med dess
30 år i regeringsställning och fann att
vad den gjort var mycket obetydligt.
Han sade detta som en anklagelse mot
regeringspartiet.

Det är ett ganska märkligt uttalande
för att komma från talesmannen för ett
parti, som praktiskt taget alltid har
värjt sig mot tanken på statlig intervention
i näringslivet. Ännu så sent som
i somras propagerade folkpartiet för en
lokaliseringspolitik som skulle vara utan
styrning, och detta anser jag fortfarande
vara ett illusionsmakeri. En lokaliseringspolitik
som förtjänar namnet och
som uppträder aktivt kommer alltid att
inrymma ett visst mått av styrning
från samhällets sida, om inte på annat
sätt så genom de subventioner staten

82 Nr 42 Onsdagen den 16 december 1964 fm.

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

ger. Motsatsen skulle vara en ganska
meningslös och passiv lokaliseringspolitik.

Jag kan inte säga att herr Lundström
och folkpartiet befinner sig i en god
position när de riktar kritik mot lokaliseringspolitikens
föregående.

Jag tror det är en tvingande nödvändighet,
att samhället i dag träder in och
genom sina insatser söker lindra, dämpa
och motverka de sociala och mänskliga
vådorna av den pågående folkomflyttningen
och samtidigt söker utforma
denna lokaliseringspolitik på ett
sätt, som är näringspolitiskt och företagsekonomiskt
försvarbart och rationellt.
Vi får inte se lokaliseringspolitiken
som en självständig, isolerad, företeelse.
Vi måste ständigt se den som
ett komplement till en aktiv näringspolitik
och arbetsmarknadspolitik.

I förhoppning att denna grundsyn

— utan alltför överdrivna förväntningar
men med ett realistiskt grepp på
dessa för vårt land så viktiga frågor

— skall prägla lokaliseringsorganens
handlande yrkar jag bifall till utskottets
förslag.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker att både herr
Palm och herr Möller skulle ta och titta
på protokollet när det kommer, så att
de får klart för sig att jag inte i mitt
anförande var så utsvävande som de
tycks tro. Jag konstaterade bara, att regeringspartiet,
som haft makten i över
trettio år, måste ta ansvaret för att åtgärder
icke vidtagits, där så eventuellt
varit påkallat. Den som har makten har
också ansvaret för initiativ. Man kan
inte bara säga, som någon talare gjorde:
Varför har oppositionen inte gjort
någonting? Jag tycker att det främst

är regeringen som har skyldighet att
göra någonting, då så erfordras. Om
man därför anser att det varit för litet
av åtgärder, så borde regeringen tagit
initiativ, och sedan skulle oppositionen
ha haft att ta ställning till dessa initiativ.

Nu har vi faktiskt haft det förhållandet,
att det förekommit initiativ från
oppositionspartierna i dessa olika sammanhang.
Det var därför jag menade
att det kanske inte bara är ett parti,
utan flera, som har hjälpts åt så att vi
har kommit i det läge där vi i dag befinner
oss.

Herr MÖLLER (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara konstatera,
att herr Lundström i sitt sista uttalande
verksamt trubbat av udden av
sitt första anförande, och i så fall kan
jag också mildra min kommentar.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga ävensom handläggningen
av återstående ärenden på föredragningslistan
skulle uppskjutas till
aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes särskilda
utskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 407, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
reformering av de gymnasiala skolorna
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Kammaren åtskildes kl. 16.41.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 10 december 1904 em.

Nr 42

Onsdagen den 16 december eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr andre vice talmannen.

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik
m. m. (Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
bankoutskottets utlåtande nr 48.

Herr PETERSSON, PER, (h):

Herr talman! Även om den aktiva lokaliseringspolitiken
är ett stort och intressant
ämne, vill jag försöka uttrycka
mig kortfattat för att inte ytterligare
förlänga den här långa debatten.

Jag vill först uttrycka min tillfredsställelse
med att riksdagen nu är i färd
med att fatta ett för avflyttningslänen
positivt beslut. Jag tror dock det är
viktigt att vi håller i minnet, att vi
måste eftersträva att nystartande och
utvidgning av företag sker även utan
statligt stöd och att det är nödvändigt
att sådana företag utvecklas och nya
kommer till stånd även i det s. k. norra
stödområdet. Jag tror inte heller att
förslagen i det utlåtande som vi behandlar
kommer att innebära någon
radikal förändring gentemot nuläget
när det gäller investeringar i de bygder
som innefattas i norra stödområdet.
Jag vill därför, herr talman, uttrycka
den förhoppningen, att det skall
vara möjligt att använda lokaliseringsstödet
så att man inte skadar utvecklingsförmågan
och expansionslusten
hos de många, många företag i berörda
bygder som måste förutsättas utvecklas
utan lokaliseringsstöd.

Jag beklagar uppriktigt, att utskottets
socialdemokrater kategoriskt uttalar att
de inte anser det lämpligt att jämsides
med det föreslagna stödet också införa

6f Första kammarens protokoll 196i. Nr 42

förmåner av skattemässigt slag. Jag
hävdar med bestämdhet, att rätt till en
snabbare initialavskrivning skulle utgöra
ett mycket verksamt komplement
till andra stödåtgärder. Jag har mycket
svårt att förstå herr Hjalmar Nilssons
rädsla för att mänga stora företag
skulle komma att stimuleras att förlägga
sin verksamhet till Norrland. Vad
vi eftersträvar med en aktiv lokaliseringspolitik
är väl just lönsamma arbetstillfällen
i de här berörda bygderna.
Jag tror också att en större skatteandel
till produktionskommunerna för
vattenkraft och råvaror, liksom borttagande
av energiskatten skulle verksamt
bidraga till en önskvärd snabbare
industriell utveckling, och samma effekt
skulle lokalisering till norra Sverige
av statens egna företag och deras
huvudkontor få, bl. a. på grund av att
skatteunderlaget ökar.

Som det framhålles i reservationen
nr 7 talar både sociala och ekonomiska
skäl för att staten känner ansvar för
dem som måste bo i glesbygderna för
att vårda och utnyttja våra naturtillgångar.
De måste också få tillgång till
en väl utbyggd service när det gäller
bl. a. åldringsvård, sjuk- och hälsovård
samt skolor, som det nu anses vara en
samhällets uppgift att till största delen
svara för. I avflyttningslänen, där antalet
barn, ungdomar och åldringar är
procentuellt högst, blir det en orimlig
belastning och en hämmande faktor
för företagsamheten, om dessa kostnader
skall som nu till väsentlig del bäras
av kommuner och landsting. Här
måste en rättvisare kostnadsfördelning
ske, där staten måste träda till. Jag har
också svårt att förstå att herr Hjalmar
Nilsson inte kan dela den åsikten.

Herr talman, med det sagda vill jag
yrka bifall till reservationerna 7, 8, 15
och 16.

Nr 42

Onsdagen den 16 december 1964 em.

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

Fröken STENBERG (h):

Herr talman! Efter dagens långa, intressanta
och sakkunniga lokaliseringsdebatt
vill jag endast göra en kortfattad
kommentar med anledning av de i
bankoutskottets utlåtande nr 48 behandlade
motionerna 1:885 och 11:1086,
i vilka vi motionärer pekat på några
enligt vårt förmenande för norra stödområdet
viktiga lokaliseringspolitiska
frågeställningar.

Det gäller för det första transportoch
kommunikationsfrågorna. Av landets
allmänna vägnät är ju ungefär 33
procent beläget i de fem norrlandslänen.
De tunga transporterna på landsväg
visar i dessa län tendens till stark
ökning. Enligt en av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
utförd kvalitetsgradering
beträffande vägnätets tekniska
standard, dess körförhållanden och trafiksäkerhet
har bl. a. vissa delar av
Norrlands länsvägnät påtagliga brister
i fråga om bärighetsstandard. Vi motionärer
har ifrågasatt, om inte den pågående
upprustningen av vägnätet i
Norrland borde kunna betraktas såsom
ett synnerligen effektivt lokaliseringspolitiskt
medel och som sådant i ännu
högre grad kunna beaktas, bl. a. därför
att goda vägförbindelser, goda kommunikationer,
är livsvillkor för ett
blomstrande näringsliv.

I detta sammanhang hör kanske också
erinras om den tendens till minskade
anslag för det ordinarie vägbyggandet
som förmärkts i fråga om vissa
norrlandslän, samtidigt med att indragningar
av vägbyggen som beredskapsarbeten
hör till dagordningen. Resultatet
för de aktuella lokaliseringsområdena
i norr blir då en försämring av
såväl vägförbindelser som sysselsättningsmöjligheter.

Utskottet har beträffande en rad motioner
om kommunikationsfrågor gjort
ett ytterst diplomatiskt uttalande om
att strävan att bygga ut kommunikationsnätet
och därmed skapa bättre
transportförhållanden givetvis är angelägen,
inte minst från lokaliseringssyn -

punkt. Utskottet finner emellertid inte
anledning att i detta sammanhang ange
några närmare riktlinjer för statsmakternas
investeringspolitik. Om detta i
realiteten betyder ytterligare minskning
av väganslag till t. ex. norra stödområdet,
så är det bara att med beklagande
konstatera, att en viktig förutsättning
för lokaliseringspolitiken därigenom
försämrats.

Nu ligger det förstås en viss tröst i
departementschefens uttalande i proposition
nr 185, där han säger: »En ytterligare
förbättring av de norrländska
vägförbindelserna erfordras emellertid
på många håll. Även i fortsättningen
torde sådana arbeten till stor del komma
att utföras i form av beredskapsarbeten.
Det är härvid angeläget att
vägplaneringen intimt samordnas med
lokaliseringsplaneringen i övrigt.»

Eftersom man bör tyda allt till det
bästa — inte minst så här strax före
jul — vill jag tolka departementschefens
uttalande som ett positivt ställningstagande
till fortsatt lokaliseringsfrämjande
vägbyggande. Det må också
tillåtas mig att här åberopa inrikesministerns
egna ord i dagens debatt
»... så att rörlighetsfrämjande åtgärder
balanseras mot lokaliseringspolitiska».

För det andra har vi motionärer beträffande
ekonomiska åtgärder, som
kan tänkas göra det lättare för näringslivet
att utvecklas, bl. a. framhållit att
speciella avskrivningsregler borde införas
vid företagslokalisering inom det
s. k. norra stödområdet. Det förslaget
liar också vidareutvecklats i motion nr
1:884, väckt av herr Risberg m. fl. och
till vilken jag också anslutit mig. Herr
Risberg har ju redan presenterat och
försvarat detta förslag, varför jag raskt
kan övergå till nästa punkt.

Vi har för det tredje beträffande lokaliserings
verksamhetens organisation
understrukit nödvändigheten av att tillräckliga
personella resurser — specialister
och fackmän — tillföres den arbetsgrupp,
bestående bl. a. av företagarföreningens
direktör och länsarbets -

Onsdagen den 10 december 1904 em.

Nr 42

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

direktören, som på regionalplanet skall
bereda ärenden rörande rådgivning och
företagsstöd. Här kommer också den
kvinnliga arbetskraften in i bilden.
Beträffande det kvinnliga arbetskraftsöverskottet
bär vi understrukit det faktum
— detta gäller i första hand alltså
det norra stödområdet — att här finns
sannerligen plats för lokaliseringsfrämjande
åtgärder mot ett mera differentierat
näringsliv med arbetsuppgifter
för såväl män som kvinnor inom samma
ort samt ökade möjligheter till bl. a.
deltidsarbete. I arbetsmarknadsbegreppet
»dold arbetslöshet» finns också en
problematik, som kanske framför allt
gäller den kvinnliga arbetskraften.

Detta lilla axplock av lokaliseringspolitiska
frågeställningar utgör bakgrund
till motionsyrkandet, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa
utredning och framlägga förslag
om att till samhällsvetenskapliga och
näringsgeografiska grenarna vid Umeå
universitet anknyta forskare med inriktning
på den framtida utvecklingen
samt lokaliseringsproblematiken.

Utskottet har i anledning av detta
förslag erinrat om att från och med innevarande
budgetår en professur i kulturgeografi
med samhällsplanering inrättats
vid universitetet, att samtidigt
en särskild samhällsplanerarutbildning
försöksvis införts där och att denna
forsknings- och utbildningsorganisation
i övrigt håller på att utbyggas samt att
därför något särskilt initiativ av den
art i motionen föreslagits inte kan anses
erforderligt.

Jag har bedömt utskottets skrivning
så att man menar att bl. a. i kraft av
denna av utskottet påtalade forskningsutbyggnad
vissa lokaliseringspolitiska
frågor skulle kunna tas upp via denna
intensifierade forsknings- och utredningsverksamhet.
Departementschefen
bär också i proposition 185 dokumenterat
sin positiva inställning till fortsatt
forskning omkring lokaliseringsfrågeställningarna.

Om nu alltså såväl departementschef
som utskott har en viilvillig inställning
till
må det mot denna bakgrund vara förklarligt,
om en till norra stödområdet
hörande medborgare också pläderar för
att forskningen lokaliseras dit där problemen
kring arbetskraftsbalansen ger
särskilt tydliga utslag. Enligt utskottsutlåtandet
kommer detta särskilt till synes
i Norrland, där vi har de stora befolkningsförskjutningarna
från glesbygd
till tätort, minskning av arbetskraften
inom jordbruket och sysselsättningsökning
inom byggnads- och anläggningsverksamhet
och inom servicenäringar.

Statsmakternas intresse för utredning
och forskning omkring lokaliseringsfrågorna
har ju också varit rätt påtagligt.
De beslutande myndigheterna har
gång på gång sedan 1940-talet framhållit,
att riktlinjerna för lokaliseringspolitiken
borde preciseras på grundval
av undersökningar avseende dels landet
i dess helhet, dels skilda län. Det
var 1952 års riksdag som sade så. Riksdagen
1956 ansåg att man i avsaknad
av erforderligt kunskapsmaterial att
lägga till grund för samhällets lokaliseringspolitik
borde även fortsättningsvis
iaktta försiktighet när det gällde att
från samhällets sida utöva påverkan i
lokaliseringspolitiskt syfte.

Vi är också tacksamma mot 1959 års
utredning för det underlag den givit
till dagens diskussioner, men fortsatt
utbyggd forskning omkring dessa problem
blir alltmer nödvändig. Det har
därför synts oss motionärer följdriktigt
att i kraft av den egenprofil som enligt
statuterna Umeå universitet skulle få,
också den lokaliseringspolitiska forskningen
mitt i norra stödområdet skulle
kunna ges speciella resurser i form av
en forskartjänst. Enligt föreståndaren
vid geografiska institutionen vid Umeå
universitet bär en hel del lokaliseringspolitiska
utredningsförfrågningar inkommit,
men på grund av personalbrist
kan för närvarande dessa ärenden ej
tas upp till behandling.

Nr 42

Onsdagen den 16 december 1964 em.

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

Det finns många frågeställningar utöver
de tidigare nämnda att ta itu med.
Låt mig bara erinra om den nu så aktuella
turistnäringens utbyggnad. Jag
kan också ta ett annat, nästan dagsfarskt
exempel, som inrikesministern
anförde: lokaliseringsplaner på att i ett
samhälle med 800 invånare uppföra en
fabrik, som under fem år skall kunna
sysselsätta 400 arbetare. Det skulle enligt
uppgift betyda 30 miljoner kronor
ur de statliga lokaliseringsmedlen, varav
alltså 15 miljoner kronor skulle utgöra
statliga kreditgarantier. Det är
möjligt att ett sådant enligt min mening
ur ekonomisk synpunkt högst intressant
projekt genom objektivt bedriven
forskning i fråga om femårsperiodens
samhällsekonomiska konsekvenser
skulle kunna ge en rad nationalekonomiskt
viktiga lärdomar och erfarenheter
inte minst beträffande frågan
bur man kommer till rätta med en
eventuell framtida driftinskränkning
utan att ha tillgång til! der. större tätortens
mera differentierade näringsliv.

Herr talman! Det skulle kunna botaniseras
länge än på det lokaliseringspolitiska
lältet — man kunde t. ex. skärskåda
kulturpolitikens och de sköna
konstarternas stora betydelse för näringslivsfrågorna
i aktuella stödområden
— men tiden är långt framskriden,
och därför vill jag endast, herr talman,
uttala en förhoppning om att såväl
centrala som regionala lokaliseringspolitiska
organ allvarligt beaktar de möjligheter
till vetenskapligt underbyggda
utredningar beträffande lokaliseringsverksamhet,
som en forskartjänst t. ex.
vid Umeå universitet — i det norra
stödområdet — skulle ge. Och som medmotionär
till herr Risberg ber jag att
få inslämma i hans yrkande om bifall
till den vid bankoutskottets utlåtande
nr 48 under punkt 15 fogade reservationen.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag skall inte delta i
den allmänna lokaliseringsdebatt som

förts här i dag utan endast med några
ord beröra en specialfråga. Det gäller
den lokaliseringsberedning som skall
inrättas inom inrikesdepartementet.

Departementschefen säger först och
främst att han tänker sig en samordning
av flera departements arbete på
det lokaliseringspolitiska fältet. Det tycker
jag låter alldeles utmärkt; en samordning
behövs säkert. Men sedan säger
han att det skall vara en samordning
av flera verks ansvarsområden;
och då tycker jag nog att han uttrycker
sig litet oklart. Man skulle nästan
kunna spetsa till det och säga, att han
med den formuleringen ifrågasätter om
vi i fortsättningen skall ha de enligt
den skrivna författningen självständiga
ämbetsverk, som vi räknar som en så
stor tillgång i vårt land. Nu tror jag
inte att departementschefen har avsett
att här göra någon grundlagskupp. Det
är väl helt enkelt fråga om en oklarhet.
Man skulle då kunna räkna med
att saken kommer i litet bättre belysning
när vi får den speciella propositionen
om lokaliseringsberedningens
personalorganisation.

Jag vill hänvisa till att kommerskollegium
mycket starkt har kritiserat utredningens
förslag på denna punkt. Tyvärr
har lag inte kunnat finna att inrikesministern
med ett enda ord berört
den kritiken. Detta gör att man kanske
ändå hyser en viss undran om vilken
uppfattning inrikesministern själv har
i denna fråga. Det skulle nämligen kunna
råka bli så olyckligt att olika verks
representanter i denna lokaliseringsberedning
binder sig för en viss ståndpunkt.
I flera fall är ju inte generaldirektören
eller chefen ensam bestämmande,
utan ett kollegium har beslutanderätten,
och man frågar sig vilken
glädje vi under sådana förhållanden
skulle ha av självständiga ämbetsverk.
Ett sådant samråd i beredningen kan
det självklart inte bli fråga om. Ämbetsverken
måste ha en egen mening
och föra fram den — det är ju detta
som bl. a. berikar debatten. Skulle ut -

Onsdagen den 16 december 1964 em.

Nr 42

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.
vecklingen gå i denna riktning, så alt
iimbetsverkens självständighet verkli -

gen blir satt ur spel, ja, då måste jag
ju säga att konstitutionsutskottet skulle
få underbara tillfällen till kritik; om
det nu skall betecknas soin någonting
underbart att få kritisera en sådan ordning.

Jag hoppas alltså för min del att inrikesministern
inte har tänkt sig att
det skall gå till så bär. Men då krävs
det att propositionen om beredningens
personalorganisation nästa år verkligen
klarlägger hur man ser på denna sak.

Jag vill tillägga att arbetsmarknadsstyrelsen
givetvis måste yttra sig tillstyrkande
eller avstyrkande beträffande
de ärenden som lokaliseringsberedningen
och därmed i sista hand departementschefen
skall avgöra. Såvitt
jag'' kan finna, står ingenting i propositionen
om den saken, men jag förutsätter
att detta måste vara den rimliga
ordningen.

I det sammanhanget vill jag uttrycka
min glädje över att utskottet på flera
punkter i sin skrivning — och såvitt
jag förstår enhälligt — har poängterat
att detta är en försöksverksamhet även
ur organisatorisk synpunkt. Utskottet
säger ju också till slut, att det finns anledning
att tro att gränsdragningen när
det gäller arbetsfördelningen mellan arbetsmarknadsstyrelsen
och regeringen
kan behöva en översyn.

I förhoppning att jag liksom fröken
Stenberg har tolkat allt på bästa sätt -—
hon gjorde ju en sådan förmodan i sitt
anförande — har jag intet yrkande,
herr talman, men jag skall med intresse
studera propositionen om lokaliseringsberedningens
personalorganisation.
Finns där inte klara uttalanden,
herr talman, då måste nog riksdagen
reagera.

Herr ENARSSON (h):

Herr talman! Näringslivets lokalisering
och vad som därmed sammanhänger
är en fråga av mycket stor be -

tydelse för både de enskilda människorna
och samhället. Den strukturomvandling,
som under senare år har
skett, har gått lavinartat fram över vissa
områden i vårt land. Många människor
har nästan överrumplats av att
hela deras invanda arbets- och livsmiljö
i hast blivit förändrad, men även för
samhället har svåra problem uppstått,
vilka alla vid det här laget är väl kända.
Man kan väl nu säga att läget så
till vida har klarnat, att det råder enighet
om att något måste göras från det
allmännas sida för att i görligaste mån
komma till rätta med de avigsidor som
följer av den ur konkurrenssynpunkt i
och för sig nödvändiga strukturomvandlingen.

Den allmänna debatt, som pågått under
lång tid i de här frågorna, har i
stor utsträckning rört sig omkring problemställningen,
huruvida arbetskraften
kan. och bör flyttas till orter där arbetstillfällen
finns eller om företagen
kan flytta till orter där arbetskraften
finns. Det är inte så lätt att i dagens
läge ta en preciserad ställning till dessa
frågor och till dessa problem. Ser
jag något på hittills vunna erfarenheter,
tycker jag mig finna, att dessa båda utvägar
kan växla alltefter olika orters
förhållanden.

Vi är väl alla överens om att målsättningen
för lokaliseringen av vårt näringsliv
måste vara ett effektivt utnyttjande
av våra tillgångar för att kunna
upprätthålla en fortskridande välståndshöjning.
För män del är jag inte beredd
alt i dag skriva under på att näringslivet
endast inom orter av en viss
typ och storleksordning med stark koncentration
av bebyggelse m. m. kan uppnå
denna målsättning, lika litet som jag
är beredd att säga, att industriell och
liknande verksamhet kan med framgång
bedrivas i en nästan öde landsända.

Vad jag här närmast vill framhålla
är att den mänskliga faktorn inte får
glömmas bort. Arbetsglädje och trivsel
är av stor betydelse för en god arbets -

88 Nr 42 Onsdagen den 16 december 1964 om.

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

effekt. Vad som framför allt har grundläggande
betydelse för företagsamheten
i en bygd är, att det finns tillgång på
riskvilligt kapital och människor med
företagaranda, som iir villiga att helhjärtat
sätta in sin duglighet, sin initiativkraft
och sin arbetsförmåga i företagandets
tjänst för att därigenom
skapa välstånd åt sig själva och sina
medarbetare. Får människor av denna
typ i görligaste mån bedöma var de
skall bedriva sin verksamhet, i vilken
bedömning då säkerligen ingår att den
valda orten har och vill ytterligare skapa
ett allmänt företagsvänligt klimat,
kan en ekonomisk handräckning från
det allmännas sida till starthjälp bli en
åtgärd, som löser sysselsättningsproblemen
på den mindre orten.

Nu bör vi inte överskatta verkningarna
av det beslut som i dag kommer att
fattas. Näringslivets lokalisering i stort
bestämmes också av andra faktorer än
de jämförelsevis små penningsummor
det här rör sig om — man kan säga att
de är rätt små, om man ser dem i förhållande
till hela omfånget av den investeringsverksamhet
som bedrivs i landet
— men detta förringar ingalunda
värdet av det stöd som näringslivet -—
som jag sade tidigare — särskilt i den
mindre orten kan få genom beslutet.

I anslutning till vad jag nyss sade
om betydelsen av ekonomiskt stöd åt
den mindre företagsamheten och dess
lokalisering vill jag citera ett uttalande
av Sveriges hantverks- och industriorganisation
i remissyttrandet över den Näslundska
kommitténs betänkande. Organisationen
säger: »Vi vill dock understryka,
att företag inom den sektor vi
företräder i betydande utsträckning är
etablerade och i fortsättningen med säkerhet
även kommer att etableras och
utvecklas i mindre tätorter. En nyanserad
bedömning av problem och möjligheter
för respektive orter bör därför
iakttagas.»

En annan faktor, som inte får förbises,
är råvarans betydelse för produktionen.
Inom skogsindustrien är råva -

ran av »levande materia», och för var
och en som sysslat med skogsbruk är
det en uppenbar sanning, att om högsta
möjliga produktion skall kunna uppnås
måste skogen skötas med kunnighet och
med omsorg. Trots en fortgående mekanisering
inte minst på detta område
måste det även i framtiden finnas
mänsklig arbetskraft av en viss storleksordning,
om den eftersträvade målsättningen
skall kunna fullföljas. Visst kan
arbetskraften inom denna sektor vara
rörlig inom ett inte alltför snävt område,
men å andra sidan kan inte de arbetande
människornas dagliga färder
utsträckas hur långt som helst. Detta
leder till den slutsatsen, att det trots
allt dock måste bo människor inom de
områden där skogsbruk skall bedrivas
för framställande av industriens råvara.

Det har under sista tiden blossat upp
en hård debatt om företagstyp och äganderättsförhållanden
inom skogsbruket.
Regeringen har signalerat en avvisande
hållning till en sådan företagstyp inom
skogsbruk, där ägaren själv arbetar och
finner utkomst inom det egna företaget.
I motsats till vad regeringen här
förkunnar anser jag att företag av denna
typ, således i familjeföretagets form, är
för bygder där naturliga förutsättningar
föreligger ett värdefullt inslag i näringslivets
lokalisering. Härtill komaner även
den fördelen, att företagaren under sådana
förhållanden har en fast förankring
i verksamhetsorten. Möjligheter till
en nödvändig mekanisering bär redan
prövats, och den prövningen kommer
att fortskrida inom denna företagsform
som jag tror har möjligheter att även
i framtiden utvecklas till god konkurrenskraft
och ge sina utövare en tillfredsställande
inkomst.

Herr talman! Med dessa reflexioner
och kommentarer till det föreliggande
utskottsutlåtandet vill jag ansluta mig
till detta utom i de punkter där liögerledamöterna
anfört avvikande mening,
på vilka punkter jag ansluter mig till
denna.

Onsdagen den 10 december 1904 em.

Nr 42

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

Herr JACOBSSON, PBR, (fp):

Herr talman! 1 den proposition som
ligger till grund för det beslut vi skall
fatta i dag talas om en aktiv lokaliseringspolitik,
som bör syfta till att främja
en sådan lokalisering av näringslivet
att landets tillgångar av kapital och arbetskraft
blir fullt utnyttjade och fördelade
så att ett snabbt ekonomiskt
framåtskridande åstadkommes. Denna
formulering uttrycker en allmän ekonomisk
målsättning som det inte finns
mycket att invända emot och som jag
också tror bör vara i stort sett vägledande
för de åtgärder vi beslutar på
det här området.

Debatten omkring lokaliseringsfrågorna
har varit långvarig, intensiv och
delvis starkt känsloladdad. Under denna
debatt har myntats uttryck och slagord,
vilkas värde är tvivelaktigt och som
närmast bidragit till att skapa föreställningar
som gör att dessa lokaliseringsåtgärder
för många måste te sig i hög
grad diskutabla. Vi talar om bidrag och
subventioner, om utvecklingsområden
och stödområden, och talar man tillräckligt
länge och ihärdigt om dessa
ting så skapar man associationer som
så småningom knyter samman dessa
frågor till ett socialt hjälpprogram med
den u-landsproblematik som vi haft anledning
att syssla med här i riksdagen.
Därmed är man inne på sidospår som
har mycket litet med praktisk lokaliseringspolitik
att göra.

Jag skall inte gå in på att skärskåda
de problem som behandlas i de olika
reservationerna — det har andra talare
grundligt ägnat sig åt i dag — utan jag
vill anföra några principiella synpunkter
på frågan om ett norrlandsproblem,
vilket — som jag ser det — i grunden
är ett svenskt samhällsintresse. Begreppet
Norrland bär i den allmänna diskussionen
enligt min mening fått en vilseledande
och olycklig innebörd, just därför
att man så ofta uppfattar detta begrepp
som eu enhet, där betingelserna
för industrier och ekonomisk verksamhet
över huvud taget är dåliga, med

andra ord ett u-land eller ett stödområde,
om man vill yttra sig litet mera
nyanserat.

Det måste för den utomstående betraktaren
te sig föga lockande, i varje
fall föga rationellt ur nationalekonomisk
synpunkt, att satsa på en industriell kolonisation
av detta väldiga område. Jag
tror att det är angeläget att det sägs
ifrån att det ju inte alls är detta som det
är fråga om. Olyckan med den snedvridning
av norrlandsproblemet som den
förda diskussionen i viss mån har medfört
är, anser jag, framför allt att man
kommit att uppfatta Norrland som en
enhet, där förutsättningarna för industriell
verksamhet är tämligen likartade.
Ingenting kan vara mera missvisande
än att bunta ihop sådana motpoler som
exempelvis Sundsvall och Karesuando,
för att inte tala om sådana högindustrialiserade
områden som Gävle och
Sandviken, som ju också hör till Norrland.

Norrland är ett jätteområde med stora
vidder, fjäll och ödemarker, och man
måste nog medge att möjligheterna till
industriell verksamhet där är i det närmaste
obefintliga. Men mäniskor kan
ändå leva där och finna sin utkomst
under de speciella förutsättningar som
där erbjudes. De norrländska fjällområdena
står öppna som turistmål för en
hel värld. Dessa möjligheter är, såvitt
jag förstår, ännu inte på långa vägar
helt utnyttjade.

Här syftar vi ju till att föra en lokaliseringspolitik
som främjar ett ekonomiskt
och rationellt utnyttjande av landets
tillgångar av kapital och arbetskraft,
och då ställs man inför den centrala
frågan: Är produktionsförutsättningarna
ungefär desamma inom dessa
stödområden som i landet i övrigt? Jag
har en känsla av att det är en rätt allmänt
omfattad mening att detta inte
är fallet. Har man den meningen, har
jag mycket lätt att förstå alla som ställer
sig betänksamma och kritiska. Det
är detta spörsmål som framför allt behöver
diskuteras just därför att vi har

(JO Nr 42 Onsdagen den 16 december 1964 em.

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

fördomar och ett psykologiskt motstånd
att övervinna.

Det finns inte i Norrland en företagstradition
att bygga på av samma slag
som i Syd- och Mellansverige, och framför
allt skulle jag vilja säga att Norrland
inte ligger i vägen för de riskvilliga
kapitalströmmarna, delvis beroende
på orsaker som jag har försökt att ant\
da.

Jag vill inte bestrida att Norrland
liar sina problem. Det har ju varje
landsända — det har både Skåne och
Västkusten — men jag vill påstå att
norrlandsproblemet i vedertagen mening
är en myt och att produktionsförutsättningarna
i Norrland i långa stycken
är varken bättre eller sämre än i
övriga delar av landet. Jag ber kammarens
ledamöter observera att jag inte har
sagt, att det är bättre i och för sig, men
jag vill påstå att vi kan redovisa plusvarianter
av betydelse, som man på
många andra håll inte kan hänvisa till.
Förutsättningarna är säkerligen lika goda
där uppe för mycket stora delar av
det svenska näringslivet ocli för tillverkningsindustrier,
som inte är alltför
hårt geografiskt bundna och som inte
ur fraktsynpunkt är alltför känsliga eller
särskilt beroende av att ha ett stort
avnämarområde alldeles inpå sig. Det
finns säkerligen oändligt många sådana
tillverkningsindustrier.

Jag kan i detta sammanhang inte underlåta
att säga att just lokaliseringssynpunkten
i många fall blir oerhört
övervärderad. Vi har en mångfald företag
och tillverkningsindustrier i övre
Norrland som går alldeles utmärkt men
som på grund av sitt läge obarmhärtigt
skulle falla under lokaliseringsexperternas
dom och bli nödsakade att i morgon
stanna maskinerna om de skulle rätta
sig efter experternas och sakkunskapens
bedömningar. Jag har svårt att begripa
att man inte med lika stor framgång
skulle kunna tillverka blåkläder, skjortor
och damklänningar i övre Norrland,
i Värmland och i Kopparbergs län som
i Sydsverige. Jag kan inte inse att det

finns några ekonomiska lagar som gör
det självklart att man kan tillverka fiskeredskap
med större framgång i Svängsta
än i Vilhelmina. Här återkommer jag
till vad jag tidigare har sagt om det
psykologiska motståndet, en faktor som
har mycket litet med ekonomiska och
praktiska värderingar att göra.

Jag har pekat på att vi har betydelsefulla
plusvarianter att hänvisa till, och
jag vill litet närmare utveckla den synpunkten.
Vi har först och främst arbetskraften,
en arbetskraft som vi har
svårt att skaffa sysselsättning åt och
som ingenting hellre önskar än att få arbete
och utkomst i sin egen bygd, en
stabil och bofast arbetskraft. Vi har ett
gott byggnadsbestånd. Att inte kunna utnyttja
detta i fortsättningen skulle innebära
en allvarlig kapitalförstörelse. Vi
har ett stort antal välordnade samhällsbildningar,
som tål en betydligt större
belastning utan att man möter alla de
problem av ekonomisk, hygienisk och
social karaktär som man brottas med
i Stockholms-, Göteborgs- och Malmöregionerna
för att nu peka på några av
de mest avskräckande exemplen.

Skälet och motivet till att vi i dag diskuterar
och är beredda att besluta om
ett lokaliseringsstöd i Norrland, Värmland,
vissa delar av östra Sverige och
delar av Kopparbergs län är sålunda enligt
mitt sätt att se inte socialt betingat
och inte att förutsättningarna är dåliga
utan att de är goda. Det är god ekonomisk
politik att flytta arbetstillfällena
dit där arbetskraften finns. Vi har behov
av en geografisk breddning av den
industriella sektorn, en synpunkt som
inte minst ur försvarspolitisk aspekt är
värd att beakta.

Ja, herr talman, jag har inte sysslat
så mycket med utskottsutlåtandet och
de reservationer som är fogade till detta.
Jag vill bara instämma i det yrkande
som tidigare har framställts av herr
Stefanson. Jag har inte heller varit politiskt
polemisk, och i det avseendet
hoppas jag på absolution för det ovanliga
och kanske opassande uppträdan -

Onsdagen den l(i december 1901 em.

Nr 12

Ans. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

det i talarstolen. Jag är även medveten
om att min framställning när det gäller
denna stora fråga är onyanserad och
ofnllständig i många stycken.

Sammanfattningsvis skulle jag dock
vilja säga att det här gäller ett initialstöd
över en begränsad tidsperiod, en
satsning varpå många människors framtid
är beroende. Låt oss göra detta i en
generös och positiv anda, jag tror att
vi gör det i hela folkhushållets intresse.

Under detta anförande hade herr talmannen
infunnit sig och övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag medför inte i talarstolen
en kria att uppläsa. I stället ligger
en motion 1:880 till grund för de
synpunkter jag har att framföra.

Jag vill först beröra förutsättningarna
för tillkomsten av den proposition
som här föreligger. De är klart politiska.
Vi såg effekten av årets andrakammarval,
och var och en som nu har
studerat siffrorna i de olika trakterna
förstår att valutgången var en tankeställare.
I stora delar av vårt land var
tendensen alldeles påtaglig. Med de
kontakter vi har i bygderna kan vi konstatera
att det var endast till en ringa
del som missnöjet inom stora folklager
verkligen tog sig uttryck i en ändrad
röstning vid valet. Bakom det hela
kunde förnimmas ett dovt brusande i
rättens krater. Hade det fortsatt på detta
vis en längre tid till, hade säkerligen
utbrottets timme inte varit alltför
avlägsen. Den som tvivlar på den saken
kan avlyssna de talare från glesbygderna,
inte minst på norrlandsbänkarna,
som varit uppe och talat om hur
illa man ansåg det ordnat. Man skulle
inte flytta människor mot deras vilja.
Man skulle inte gå in för omflyttningar
av arbetskraft, om det inte var absolut
nödvändigt o. s. v. o. s. v. Det var
ett stilla genljud av den kritiska propaganda
som från centerns sida be -

drivits i dessa frågor som vi nu fick
höra från helt annat håll. De gömde
allt detta i sitt hjärta. Något litet av
detta kom till uttryck i dag.

När jag slår fast detta är det helt naturligt,
att jag tittar på propositionen,
och jag vågar göra gällande att det är
fråga om inte eu helgjuten uppläggning
av detta stora problem utan om något
annat. Jag säger inte att propositionen
inte innehåller värdefulla saker, jag säger
inte att det inte är ett positivt grepp
på vissa avsnitt. Det bär dock draget
av något »styckevis och delt». — Det
helgjutna förslaget kom inte, och det
kunde inte komma. Det talas ibland
om det nät av tätorter som centerpartiet
bär velat se uppbyggt av livskraftiga
tätorter, och det sades från denna
talarstol något om att centern var
snärjd i detta nät. I själva verket, herr
talman, ligger det till på ett annat sätt.
Vi har ett regeringssystem med ett otal
utredningar av det mesta på gång, utredningar
som inte bara gäller allt möjligt
utan som karakteriseras av att man
inte riktigt vet var den ena börjar och
den andra tar slut.

Jag konstaterar att det i propositionen
klart sägs ifrån att detta föranlett
en uppstyckning. Det sägs klart ifrån
när vi kommer till arbetsmarknadsproblemen
att där pågår utredningar. Där
kan man inte tänka sig några definitiva
ställningstaganden. Statsrådet menar
att de problem som gäller dessa saker
inte i nuvarande läge kan komma upp
på det sätt som han nog såvitt jag har
förstått honom önskat och avsett. I
propositionen säges att då arbetsmarknadspolitikens
framtida utformning för
närvarande övervägs av arbetsmarknadsutredningen,
upptas de arbetsmarknadspolitiska
åtgärdernas användning
inte till närmare behandling. Det
är vad som konstateras på detta synnerligen
centrala avsnitt av problemet.

Jag går vidare och konstaterar att
statsrådet betonar att de frågor som
ingår i storstadsproblemen bör i framtiden
ingående undersökas. Med andra

92 Nr 42 Onsdagen den 16 december 1964 em.

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

ord: Det finns inga ingående undersökningar
att bygga på, och därför är storstadsproblemen
såvitt jag kan finna bra
nog försummade i den proposition som
här föreligger. Dessa problem har dock
konsekvenser ur lokaliseringssynpunkt,
vilka jag ber att senare få återkomma
till.

Jag går vidare och kommer till frågan
om hur man skall utforma organen
för lokaliseringen ute i länen. Där konstaterar
propositionen med all rätt —
och det är ingenting att säga om den
saken — att länsförvaltningsutredningen
pågår. Man kunde också säga — fast
det kom kanske litet senare -—• att problemet
om länsdemokrati också var under
utredning, och resultatet är att man
fått nöja sig med ett provisoriskt arrangemang.
Där har emellertid de länsdemokratiska
aspekterna inte kommit
till acceptabelt uttryck, och kompetensen,
i den män den finns, har hållits
mycket snävt. Där står vi dock inför en
utveckling som såvitt jag förstår kommer
att innebära — jag vill hoppas det
— något annat än det lokaliseringsråd
som propositionen föreslagit och som
utskottet nödtorftigt lappat på. Dessa
halvdemokratiska institutioner på länsplan
med stora inslag av utav regeringen
utnämnda ledamöter vid sidan av
de folkligt valda är dock ett system
som man borde reformera. Men statsrådet
har inte haft möjlighet därtill för
att dessa ärenden är under utredning.
Det är, herr talman, närmast så att det
är regeringen som snärjts i sitt eget nät
av utredningar. Så ligger problemet till.

Sedan jag har konstaterat detta går
jag vidare och finner att det som föreslagits
fick sin betygsättning av herr
Hjalmar Nilsson i Kramfors. Han synes
ha den uppfattningen att det återstår
en hel del att göra, men samtidigt tog
han med all rätt vara på de förbättringar
som utskottet sparsamt åvägabringat,
och det förstår jag. Här skall
vi tillvarata alla förbättringar som
över huvud taget kan komma till, ty
de behövs. Förbättringarna kan inte

sägas ha varit omfattande, men det var
praktiska framsteg som nåddes, och
när det skedde på grundval av denna
proposition framstår de som så mycket
mera värdefulla.

Sedan vill jag stanna ett ögonblick
vid herr Möllers uttalande. I den milda
och mjuka form som är herr Möllers
egen var det en kritik av principen för
hela uppläggningen av frågan när herr
Möller vände sig mot gränsdragningen.
Gävleborgslänssynpunkterna var hans
utgångspunkt. Han fann att det klart
var en vinst när utskottet var inne på
att man skulle sudda över gränsdragningen
och att de närmast belägna områdena
skulle kunna tas i betraktande.
I själva verket underströk herr Möller
en mycket viktig sak i sitt fortsatta anförande,
när han uttalade sitt tvivel på
att administrativa gränsdragningar av
denna schematiska natur skulle bli bestående.
Man får tänka sig att lokaliseringsproblemen,
var de än förefinns,
måste på ett likvärdigt sätt och utifrån
samhällsekonomiska synpunkter upptas
till behandling för att man skall
vinna resultat.

Ungefär så fattade jag de försiktiga
antydningar som herr Möller gjorde,
och jag måste säga att det ligger mycket
i vad han sade. Jag tänkte då —
man tänker ju på saker och ting som
man finner ligga nära till hands —- att
vi för några år sedan fick en proposition
om de koncentrerade rationaliseringsområdena.
De var avgränsade till
fyra län. Utvecklingen gick vidare.
Från centern motionerade vi redan då
och konstaterade att man inte kan dra
sådana administrativa gränser när det
gäller dylika frågor, utan man fick
tänka sig att söka de faktiska problemen
överallt där de fanns. Såvitt jag
vet pågår en undersökning — vars resultat
torde komma att prövas av regeringen
inom mycket kort tid — om det
inte vore på tiden att slopa de artificiella
gränsdragningarna och i stället
gå på de samhällsekonomiskt riktiga
bedömningsgrunderna.

Onsdagen den 1 (> december 1964 em. Nr 42 93

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

I min inledning berörde jag frågan
om de områden som man var nödsakad
lämna åt sidan, och jag vill återkomma
till dem. Jag stannade framför allt vid
de arbetsmarknadspolitiska problemen.
De bär två aspekter som jag särskilt
vill beröra.

Den ena aspekten bar att göra med
dyrortsgrupperingen av den statliga lönesättningen.
I stort sett innebär det en
omvändning av vad jag skulle vilja
kalla förnuftig lokalisering, när man
med högre löneförmåner lockar människor
till orter dit de trängs för alt
komma, och ger lägre löneförmåner
där de statliga befattningarna är svåra
att besätta. Jag kan inte hjälpa det,
men vill man ha en förnuftig lokalisering,
kan man inte nonchalera, inte gå
förbi de skador ur lokaliseringssvnpunkt
som dyrortsgrupperingen av lönesättningen
faktiskt medför.

Sedan är det en annan sak som berörts
här och som sammanhänger med
vad jag sade om de speciella problemen
i storstadsregionerna. Där råkar man
ut för en problemställning som såvitt
jag kan bedöma det är väl värd att behandlas.
Beträffande storstadsregionerna
konstaterar jag, att läget där är att
arbetstillfällena är mycket goda. Det är
gott om arbetstillfällen, men arbetskraft
saknas. Den saknas inte därför
att människorna inte vill komma dit,
utan därför att människorna inte kan
komma dit. Då har det uppstått en överhettning
i löneläget. Här kommer de
s. k. arbetsmarknadsmässiga lönesättningarna
in. Eftersom tillgången på arbetskraft
är liten och efterfrågan är
stor, har arbetskraften goda möjligheter
att tillgodose sina löneanspråk.

Jag konstaterar att det finns två sätt
att lösa dessa problem. Det ena är att
man tillgodoser bostadsbehovet och
därigenom bereder människorna möjlighet
att komma till arbetstillfällena.
Den metoden bär man försökt, och jag
vill ärligt erkänna att det har gjorts
mycket för att tillgodose bostadsbehovet
i dessa regioner. Men det har inte

lyckats bra, därför att vi samtidigt bär
att räkna med att den högre lönesättningen
ger människorna möjlighet att
tillgodose ett ökat bostadsbehov. På det
sättet har bostäderna i mycket stor utsträckning
absorberats av dem som redan
är där. Den effekt som man kan ha
velat vinna genom att tillföra bostäder
— att skaffa fram arbetskraft —
har inte uppnåtts. Jag konstaterar detta
och jag betraktar det som en svaghet
att detta lokaliseringsproblem inte tagits
upp även ur den synpunkten. Kan
man inte skaffa bostäder åt ny arbetskraft
återstår att flytta ut arbetstillfällena.

De problem, som föreligger för inflyttningskommunerna
och som medför
svårigheter för dessa kommuner, är
så påtagliga att jag tycker att det hade
varit värt att i propositionen mera uppmärksamma
dem. Det är klart att en
kommun skulle kunna vara glad över
att en mängd skattebetalare flyttar in,
men under själva övergångstiden uppstår
det mycket stora svårigheter för
de kommuner som skall ta emot dem
som flyttar in, tv det uppstår omkostnader,
och skatteunderlagsförstärkningen
kommer ju först i efterhand. Jag har
därför i min motion ifrågasatt, om man
inte borde ta hänsyn till dessa förhållanden,
så att de orter som växer upp
skall kunna få lokaliseringsstöd för att
kunna genomföra en uppbyggnad som
annars kan bli ganska betungande för
dem. Jag måste säga att det är ett klart
samhällsintresse att få just detta önskemål
tillgodosett.

Om jag vidare en smula berör trafikproblemen,
vill jag bara säga att de är,
såvitt jag förstår, mycket brännande
för de stora glesbygderna. Jag vill i
detta sammanhang fästa uppmärksamheten
vid motion 11:1084 av herr Larsson
i Hedenäset m. fl., i vilken motion
man pekar på vägproblemen ute i de
norrländska glesbygderna. Det räcker
inte med att bara bedöma frågorna så
att den och den orten, där man vill ha
en viss lokalisering, skall ha tillgång

Riksdagsdebatterna 196b. Första kammaren. Nr 10

94 Nr 42 Onsdagen den 16 december 1964 em.

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

till goda kommunikationer, utan människorna
runt omkring i bygden bör
ha möjligheter till bättre förbindelser
och möjligheter att fara till arbetsplatserna.
Här investeras på sina håll mycket
pengar i bostadsbyggande, men det
kan vara klok ekonomi att investera
mera i företagsamhet på sådana orter,
där bostadsproblemen är mindre brännande
och där kommunikationerna
kunde ha ordnats på ett bättre sätt. Vi
vet att det har gjorts mycket när det
gällt att rusta upp vägväsendet — och
det erkänner jag gärna — men vi måste
å andra sidan säga att resurser icke
saknats och att de fonderade automobilskattemedlen
borde i större utsträckning
ha kommit till användning.

Beträffande dessa tätortsproblem kan
jag också konstatera att vatten- och avloppsfrågorna
i hög grad är aktuella
just på dessa orter och att det föreligger
en eftersläpning av statsbidragen
av mycket stora mått. Jag konstaterar
att det vid årsskiftet 1963/64 var fråga
om en eftersläpning av statsbidrag för
företag som i sin helhet kostnadsberäknats
till 850 miljoner kronor, och
det torde nu just inte vara bättre. Jag
måste säga att det är intressant att se
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
härom året konstaterade att anledningen
till att så stora eftersläpningar uppkommit
var de nya tätorterna och de
långa ledningarna som krävt en hel del
pengar och att man därför hade kommit
efter med utbetalningarna -— det
rör sig om 5 1/2 å 6 år i efterskott. Detta
oavsett att anslagen faktiskt höjts för
iindamålet. Anslagen har höjts också
när det gällt reningsverk men efterfrågan
är större. Vill vi ha en effektiv lokalisering,
måste det ske en planläggning
för hur man skall kunna bygga ut
denna verksamhet, tillgodose behoven
härför och på det sättet få det hela att
klaffa. Det har inte i propositionen dragits
upp några riktlinjer på den punkten.
Jag kan också hänvisa till de stora
belopp av fonderade automobilskattemedel
— ca 750 miljoner kronor — om

vilka vi vet att de inte alls — det har
man försäkrat oss och det är riktigt —
ligger oanvända men att de inte används
för det ändamål för vilket de var
avsedda ulan för någonting annat. Jag
anser att det behövs en plan för hur
denna verksamhet på dessa punkter
skulle stödjas.

Genom denna proposition har dock
betydande resurser ställts till förfogande,
men den långsiktiga helhetsplaneringen
av problemen har inte kunnat
genomföras, eftersom det hela blev en
improvisation efter valutslaget. Jag kan
uttrycka min glädje över vad som har
åstadkommits och kan tillfoga att en viss
förstärkning väl även ernås genom bifall
till de reservationer som avgivits
av herr Nils Theodor Larsson och herr
Hansson i Önnarp. Otvivelaktigt skulle
detta innebära en förbättring, men likafullt
står det klart att det här är fråga
enbart om någonting som har påbörjats
och resultatet beror på hur det kan
fullföljas.

Jag ber, herr talman, att få sluta med
att understryka, att resultatet i fortsättningen
kommer att bero på dels det
praktiska utnyttjandet av de nya resurserna
men framför allt på den utbyggnad
på olika områden, som verkligen
behövs för att det skall bli en effektiv
lokaliseringspolitik till gagn för glesbygderna
men också för tätorter och
storstadsregioner.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Innan jag gick upp i
denna talarstol blev jag uppvaktad från
flera håll och ombedd att fatta mig mycket
kort. Jag skall gärna villfara denna
begäran, eftersom kammarens ledamöter
vet att jag är s. k. kvittningsman.
Jag vet också vad det innebär att försöka
hålla ledamöterna kvar, när det är
något av uppbrottsstämning. Jag skall
inte heller ta kammarens tid i anspråk
med att upprepa vad som tidigare har
sagts i själva lokaliseringsfrågan. Jag
vill bara framhålla en liten sak, som

Onsdagen den 1(i december 1904 om. Nr 42 95

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

tydligen bär skett i motionsbehandlingen
i anslutning till detta ärende.

Utskottet har enligt mitt bedömande
inte varit riktigt konsekvent i behandlingen
av motionsparet 1:874 och
11:1082. PA sidan 18 i utskottets utlåtande
står bland annat, att frågor rörande
den kvinnliga arbetskraften behandlas
i flera motioner. Vidare står
att svårigheter föreligger att bereda viss
arbetskraft, i synnerhet de gifta kvinnorna,
sysselsättning, och detta gäller
ju speciellt de gifta kvinnornas möjlighet
till arbete på orter där industrien
är ensidigt sammansatt. Detta har enligt
utskottet framförts i huvudsak i motionerna
I: 879 och II: 1081. Likartade
tankegångar, säger utskottet, återfinnes
i motionerna I: 874 och II: 1082. Det
är just denna motion I: 874, vilken Paul
.lansson tidigare något har berört i sitt
anförande, som även jag bär undertecknat.

Nu säger utskottet, att det fäster stor
vikt vid de här redovisade synpunkterna
och för sin del vill instämma i de
önskemål som uttalas i motionerna. Det
är med andra ord en välvillig behandling
och ett visst tillstyrkande. Men när
vi sedan kommer till sid. 38 i samma utskottsutlåtande,
verkar det som om utskottet
har glömt vad man sagt på sid.
18 beträffande motionen 1:874. De
fyra motionerna, som på sid. 18 har
behandlats som liknande varandra, har
vid slutbehandlingen rönt olika öden.
Motionerna 1:879 och 11:1081 har utskottet
ansett vara besvarade genom vad
utskottet ovan anfört, d. v. s. på sidan
18. Motionerna I: 874 och II: 1082 föreslår
däremot utskottet icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd, trots att
de är likartade, allt enligt utskottet.

.lag förstår att det inte är lätt att nu
få riksdagen till något annat beslut än
vad utskottet har föreslagit. Jag hoppas,
tror och vill dock vädja till Kungl.
Maj :t, att, om man i framtiden läser detta
utskottsutlåtande och diskussionerna
omkring det samt om detta utskottsutlåtande
skall ligga till grund för den

framtida lokaliseringspolitiken, man då
ger motionsparet 1:874 och 11:1082
samma bedömning som har givits motionerna
1:879 och 11:1081.

Jag liar, herr talman, inget annat
yrkande än vad utskottet har kommit
till, men jag vill med detta ha poängterat,
att det måtte ha varit ett olycksfall
i arbetet att Paul Janssons motion
bar hamnat under punkten D, då den
rätteligen borde höra hemma under
punkten B.

Herr STÅHLE (s) kort genmäle:

Herr talman! I anledning av herr
Mossbergers yttrande måste jag påpeka,
att det är två skilda saker som behandlas
i dessa motionspar. I motionsparet
1:874 och 11:1082 är det fråga
om en utredning, och det yrkandet har
utskottet icke kunna bifalla.

Herr WIDÉN (fp):

Herr talman! Jag tar till orda i anledning
av en väckt motion, I: 887 och
II: 1083. Jag tror mig redan på förhand
kunna lova att inte heller jag skall bli så
långvarig. Vi har talat om lokaliseringspolitik
hela dagen och även haft långa
debatter om den ute i landet. Därvid
liar Norrland kommit i förgrunden, och
man tror att detta är en speciell och betydelsefull
norrlandsfråga. Nu har ju
denna del av landet väsentligt olika
strukturförhållanden, geografiska, ekonomiska
m. fl. Skilda områden av Norrland
bjuder också på olika grad av utvecklingsmöjligheter.
De skillnader som
finns i de fyra nordligaste länen är
markanta dels emellan norr och söder
och dels, och kanske ännu mer, emellan
kustlandet och det betydande och stora
inlandet bakom det. Detta inland är föremål
för många intressanta spekulationer,
mer eller mindre poetiskt och romantiskt
färgade. Under valrörelsen
hörde jag en ganska känd talare i detta
land — en mycket känd man för resten;
han är icke norrlänning — och han talade
om speciellt Härjedalen, Jämtland

Nr 42

Onsdagen den 16 december 1964 em.

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

och södra Lappland såsom det ideala
strövområdet för Västeuropas industribefolkning.
Det skulle vara detta inlands
framtid att bil rekreations- och
viloställe, där människorna från det industrialiserade
Västeuropa skulle förlusta
sig, ströva omkring, trivas och
ha det bra. Vi kan väl inte missunna
dem att ha det bra, men att de skall
kunna ströva omkring i detta område
måste väl innebära att området i största
möjliga utsträckning är en orörd
vildmark. Under sådana förhållanden
blir man kanske en aning betänksam
och undrar vad de människor som bor
där uppe skall leva av.

Det är detta jag vill kalla en aning
poetiskt och ett något romantiskt betraktelsesätt
på de speciella och naturligtvis
mycket materialistiska problem
som detta område erbjuder.

Som citerats både i propositionen och
i utskottsutlåtandet har vi en Jämtlandsutredning,
ingående i statens offentliga
utredningar och som sådan givetvis
högst auktoritativ i alla avseenden. Den
bjuder dock på mera realistiska tankegångar.
Vi bar de väldiga avstånden —
jag skulle vilja säga de stora och besvärliga
avstånden; vi har kommunikationsväsendet
— problem som inte får underskattas;
vi har brist på riskvilligt kapital;
vi har problematiska frågor om
jord- och skogsbruk; vi bär frågor om
sjöregleringar, elkraftverk och en rad
andra saker. Dessutom har vi en mycket
ojämn befolkningsfördelning. Det
problemet finns bevars på många andra
ställen i vårt land, men jag undrar om
det någon annanstans finns så pass
markerat som i dessa avfolkningsbygder.

Utskottet har behandlat motionen om
att man skall beakta sådana problem
som inre Norrland bjuder på, men utskottet
har inte funnit att någonting
speciellt behöver göras i detta läge utan
föreslår att vi skall fundera litet på
detta, först se hur de generella lokaliseringspolitiska
åtgärderna kommer att
verka o. s. v.

Nu vill jag inte alls, herr talman, gå
in på hela den problematik som detta
innebär och inte heller diskutera några
konkreta förslag, utan jag yrkar helt enkelt
bifall till reservation 7 av herr
Nils Theodor Larsson m. fl., som i stort
sett tillmötesgår motionens yrkande om
att denna del av Norrland skall komma
i en alldeles speciell ställning och att
den får speciella stödåtgärder. Jag vill
i anslutning härtill citera de ord som
jag tycker är viktigast i reservationen,
nämligen: »Det är nödvändigt att Norrlands
inland har erforderligt befolkningsunderlag
för att omvårdnaden och
utnyttjandet av våra naturtillgångar
skall kunna upprätthållas.»

Jag yrkar alltså bifall till denna reservation.
Jag anser för min del inte att
detta bör vara i någon större utsträckning
någon politiskt särskiljande fråga.

Herr WANHAINEN (s):

Herr talman! Jag trodde givetvis som
många andra att jag skulle ha mycket
klokt att säga, men på grund av den
sena timmen avstår jag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att vid
den nu förestående voteringen komme
att följas ordningen i en i förväg utdelad
stencil och komme på vederbörlig
plats att upptagas de yrkanden, som
under överläggningen därutöver framställts.

Det avsnitt, som å sid. 16—17 i det
tryckta utlåtandet började med orden
»Vad beträffar själva målsättningen»
och slutade med »kunna väsentligt reduceras» I

fråga om utskottets uttalande i förevarande
del gjorde herr talmannen propositioner,
först på godkännande av
detsamma samt vidare på godkännande
av reservationen nr 1 av herr Nils Theodor
Larsson och herr Hansson i önnarp;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen pa
godkännande av utskottets uttalande, sig

Onsdagen den 1(5 december 1904 om.

Nr 42

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

finna denna proposition vara med över- uttalande, sig anse denna proposition
vägande ja besvarad. vara med övervägande ja besvarad.

Herr Lursson, Nils Theodor, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som godkänner vad bankoutskottet
uttalat i sitt utlåtande nr 48 sid.
16—17 avsnittet »Vad beträffar själva

målsättningen---kunna väsentligt

reduceras.», röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes reservationen
nr 1 av herr Nils Theodor Larsson och
herr Hansson i Önnarp.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Larsson, Nils
Theodor, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —124;

Nej— 16.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Det stycke, som å sid. 17—18 i det
tryckta utlåtandet började med orden
»Med lokaliseringspolitiken» och slutade
med »bringas att upphöra»

Vidkommande utskottets uttalande i
denna del gjorde herr talmannen propositioner,
först på godkännande av
detsamma samt vidare därpå att kammaren
skulle godkänna reservationen nr 2
av herr Nils Theodor Larsson och herr
Hansson i önnarp; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på godkännande av utskottets

Herr Larsson, Nils Theodor, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som godkänner vad bankoutskottet
uttalat i sitt utlåtande nr 48 sid.
17—18 stycket »Med lokaliseringspolitiken
— — — bringas att upphöra.»,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes reservationen
nr 2 av herr Nils Theodor Larsson och
herr Hansson i önnarp.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Nils
Theodor, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda: Ja—123; Nej—

16.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Det stycke, som å sid. 18 i det tryckta
utlåtandet började med orden »En
särskild fråga» och slutade med »i denna
fråga»

I vad gällde utskottets uttalande i förevarande
stycke, anförde nu herr talmannen,
hade yrkats dels att detsamma
skulle godkännas, dels ock att kammaren
skulle godkänna reservationen
nr 3 av herr Nils Theodor Larsson och
herr Hansson i önnarp.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden

98 Nr 42 Onsdagen den 16 december 1964 em.

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

och förklarade sig finna propositionen
på godkännande av utskottets uttalande
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Nils Theodor, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som godkänner vad bankoutskottet
uttalat i sitt utlåtande nr 48 sid. 18
stycket »En särskild fråga — — — i
denna fråga.», röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes reservationen
nr 3 av herr Nils Theodor Larsson och
herr Hansson i önnarp.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen, förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Nils
Theodor, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —124;

Nej— 16.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Det stycke, som å sid. 20 i det tryckta
utlåtandet började med orden »Utskottet
finner» och slutade med »en utvidgad
lokaliseringspolitik»

I vad avsåge utskottets uttalande i förevarande
del gjorde herr talmannen
propositioner, först på godkännande av
detsamma samt vidare på godkännande
av reservationen nr 4 av herr Nils Theodor
Larsson och herr Hansson i önnarp;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på
godkännande av utskottets uttalande,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Nils Theodor, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som godkänner vad bankoutskottet
uttalat i sitt utlåtande nr 48 sid.

20 stycket »Utskottet finner — ---en

utvidgad lokaliseringspolitik.», röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes reservationen
nr 4 av herr Nils Theodor Larsson och
herr Hansson i önnarp.

Då emellertid1 herr Larsson, Nils
Theodor, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —123;

Nej — 15.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Det avsnitt, som å sid. 22 i det tryckta
utlåtandet började med orden »En
regional avgränsning» och slutade med
»visar sig påkallade»

Beträffande utskottets uttalande i detta
avsnitt gjorde herr talmannen propositioner,
först på godkännande av detsamma
samt vidare därpå att kammaren
skulle godkänna reservationen nr 5
av herr Nils Theodor Larsson m. fl.;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på godkännande
av utskottets uttalande, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Larsson, Nils Theodor, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och

Onsdagen den 16 december 1964 em. Nr 42 99

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik in. m.

godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som godkänner vad bankoutskottet
uttalat i sitt utlåtande nr 48 sid. 22
avsnittet »En regional avgränsning —

--- visar sig påkallade.», röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes reservationen
nr 5 av herr Nils Theodor Larsson m. fl.

Då emellertid herr Larsson, Nils
Theodor, begärde rösträkning verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —94;

Nej — 45.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avsitode från att rösta.

Det avsnitt, som ä sid. 23 i det tryckta
utlåtandet började med orden »Mot
detta angivande» och slutade med »motionärernas
synpunkter befogade»

Rörande utskottets uttalande i förevarande
avsnitt, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels att detsamma skulle
godkännas, dels ock att kammaren skulle
godkänna reservationen nr 6 av herr
Nils Theodor Larsson och herr Hansson
i önnarp.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på godkännande av utskottets uttalande
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Nils Theodor, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som godkänner vad bankoutskottet
uttalat i sitt utlåtande nr 48 sid. 28

avsnittet »Mot detta angivande---

motionärernas synpunkter befogade.»,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes reservationen
nr 6 av herr Nils Theodor Larsson och
herr Hansson i Önnarp.

Då emellertid herr Larsson, Nils
Theodor, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —124;

Nej — 16.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Det stycke, som å sid. 24 i det tryckta
utlåtandet började med orden »Utskottet
är för sin del» och slutade med
»härav föranledda förslag»

Angående utskottets uttalande i denna
del gjorde herr talmannen propositioner,
först på godkännande av detsamma
samt vidare därpå att kammaren
skulle godkänna reservationen nr 7
av herr Nils Theodor Larsson m. fl.;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på godkännande
av utskottets uttalande, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Larsson, Nils Theodor, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som godkänner vad bankoutskottet
uttalat i sitt utlåtande nr 48 sid.

100

Nr 42

Onsdagen den 16 december 1964 em.

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

24 stycket »Utskottet är för sin del —
— — härav föranledda förslag.», röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes reservationen
nr 7 av herr Nils Theodor Larsson m. fl.

Då emellertid herr Larsson, Nils
Theodor, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 74;

Nej — 67.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Det stycke, som å sid. 26 i det tryckta
utlåtandet började med orden »Vid
en jämförelse» och slutade med »yrkandet
i motionerna I: 889 och II: 1078»

I avseende å utskottets uttalande i
förevarande stycke gjorde herr talmannen
propositioner, först på godkännande
av detsamma samt vidare på godkännande
av reservationen nr 8 av herr
Åkerlund m. fl.; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på godkännande av utskottets
uttalande, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som godkänner vad bankoutskottet
uttalat i sitt utlåtande nr 48 sid.

26 stycket »Vid en jämförelse---

yrkandet i motionerna 1:889 och II:
1078.», röstar

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes reservationen
nr 8 av herr Åkerlund m. fl.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 115;

Nej— 24.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Det stycke, som å sid. 26 i det tryckta
utlåtandet började med orden »Att,
såsom i motionerna» och slutade med
»såvitt nu är i fråga, motionerna I: 870
och IT. 1079 samt I: 878 och IT 1089»

I vad anginge utskottets uttalande i
denna del gjorde herr talmannen propositioner,
först på godkännande av detsamma
samt vidare därpå att kammaren
skulle godkänna reservationen nr 9
av herr Nils Theodor Larsson m. fl.;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på godkännande
av utskottets uttalande, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Larsson, Nils Theodor, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som godkänner vad bankoutskottet
uttalat i sitt utlåtande nr 48 sid.
26 stycket »Att, såsom i motionerna —

---såvitt nu är i fråga, motionerna

1:870 och 11:1079 samt 1:878 och II:
1089.», röstar

Ja;

Onsdagen den 1(5 december 19(54 em.

Nr 42

101

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. ni.

till kontraproposition antaga bifall till
herr Nils Theodor Larssons yrkande.

Vinner Nej, godkännes reservationen
nr 9 av herr Nils Theodor Larsson m. fl.

Då emellertid herr Larsson, Nils
Theodor, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 99;

Nej — 41.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Det stycke, som å sid. 26 i det tryckta
utlåtandet började med orden »Den av
departementschefen» och slutade med
»kan utskottet inte tillstyrka»

Vidkommande förevarande stycke,
yttrade vidare herr talmannen, hade yrkats
l:o) att utskottets uttalande skulle
godkännas; 2:o), av herr Larsson, Nils
Theodor, att kammaren skulle godkänna
reservationen nr 10 a av honom och
herr Hansson i önnarp; samt 3:o), av
herr Stefanson, att reservationen nr 10 b
av honom m. fl. skulle godkännas.

Härpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på
godkännande av utskottets uttalande vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Nils Theodor, begärde
votering, i anledning varav herr talmannen
upptog vartdera av de båda
återstående yrkandena med hemställan,
huruvida kammaren ville antaga detsamma
till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade
herr talmannen sig finna de härå avgivna
svaren hava utfallit med övervägande
ja för deras mening, som ville

Herr Stefanson äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående bankoutskottets
uttalande i utlåtande nr 48 sid. 26
stycket »Den av departementschefen —
--kan utskottet inte tillstyrka.» antager
godkännande av reservationen nr
10 a av herr Nils Theodor Larsson och
herr Hansson i Önnarp, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av reservationen nr 10 b av herr Stefanson
m. fl.

Då emellertid herr Larsson, Nils
Theodor, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda: Ja

— 19;

Nej — 27.

Därjämte hade 95 ledamöter tillkännagivit
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som godkänner vad bankoutskottet
uttalat i sitt utlåtande nr 48 sid.
26 stycket »Den av departementschefen
---- kan utskottet inte tillstyr ka.

», röstar

102 Nr 42 Onsdagen den 16 december 1964 em.

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes reservationen
nr 10 b av herr Stefanson m. fl.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 99;

Nej — 40.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Det stycke, som å sid. 26 i det tryckta
utlåtandet började med orden »Vad
särskilt gäller» och slutade med »ändamål
avsedda resurserna»

Beträffande detta stycke, anförde herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
uttalande skulle godkännas, dels
ock, av herr Lager, att kammaren skulle
godkänna det av honom under överläggningen
föreslagna uttalandet.

Sedermera gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden och förklarades
propositionen på godkännande av
utskottets uttalande vara med övervägande
ja besvarad.

Det stycke, som å sid. 27 i det tryckta
utlåtandet började med orden »l likhet
med departementschefen» och slutade
med »norra stödområdet till godo»

Vad beträffade utskottets uttalande i
förevarande del gjordes propositioner,
först på godkännande av detsamma
samt vidare på godkännande av reservationen
nr 11 av herr Nils Theodor
Larsson; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Det stycke, som å sid. 31 i det tryckta
utlåtandet började med orden »Vissa
taxefrågor» och slutade med »i motionerna
framförda förslagen»

I fråga om utskottets uttalande i detta
stycke gjorde herr talmannen propositioner,
först på godkännande av detsamma
samt vidare på godkännande
av reservationen nr 12 av herr Stefanson
m. fl.; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på godkännande av utskottets
uttalande, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Stefanson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande oinröstningsproposition:

Den, som godkänner vad bankoutskottet
uttalat i sitt utlåtande nr 48 sid.

31 stycket »Vissa taxefrågor —- ---

i motionerna framförda förslagen.», röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes reservationen
nr 12 av herr Stefanson m. fl.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —105;

Nej— 27.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Det stycke, som å sid. 31 i det tryckta
utlåtandet började med orden »Utskottet
vill också» och slutade med
»Öland och fastlandet»

Onsdagen den 1(5 december 19(54 em.

Nr 42

103

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

Såvitt giillde utskottets uttalande i förevarande
stycke gjordes propositioner,
först på godkännande av detsamma
samt vidare därpå att kammaren skulle
godkänna reservationen nr 13 av herr
Nils Theodor Larsson; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Det avsnitt, som å sid. 32 i det tryckta
utlåtandet började med orden »Utskottet
instämmer i» och slutade med
»i lokaliseringspolitiskt syfte»

Med avseende å utskottets uttalande i
detta avsnitt, yttrade herr talmannen,
hade yrkats dels att detsamma skulle
godkännas, dels ock att kammaren skulle
godkänna reservationen nr 14 av herr
Nils Theodor Larsson och herr Hansson
i Önnarp.

Därpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
godkännande av utskottets uttalande vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Nils Theodor, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som godkänner vad bankoutskottet
uttalat i sitt utlåtande nr 48 sid. 32
avsnittet »Utskottet instämmer i — —
— i lokaliseringspolitiskt syfte.», röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes reservationen
nr 14 av herr Nils Theodor Larsson och
herr Hansson i önnarp.

Då emellertid herr Larsson, Nils
Theodor, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsap -

parat; och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja— 125;

Nej— IG.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Det stycke, som å sid. 33 i det tryckta
utlåtandet började med orden »Såsom
utskottet understrukit» och slutade
med »ett lokaliseringspolitiskt medel»

Beträffande förevarande stycke gjorde
herr talmannen propositioner, först
på godkännande av utskottets uttalande
samt vidare därpå att kammaren skulle
godkänna reservationen nr 15 av herr
Nils Theodor Larsson m. fl.; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på godkännande av
utskottets uttalande, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Nils Theodor, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition
:

Den, som godkänner vad bankoutskottet
uttalat i sitt utlåtande nr 48 sid. 33
stycket »Såsom utskottet understrukit
----ett lokaliseringspolitiskt medel.
», röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes reservationen
nr 15 av herr Nils Theodor Larsson
in. fl.

Då emellertid herr Larsson, Nils
Theodor, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

104 Nr 42 Onsdagen den 16 december 1964 em.

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

Ja —76;

Nej —63.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Det stycke, som å sid. 33 i det tryckta
utlåtandet började med orden »Frågan
om en utjämning» och slutade med
»av berörda intressenter»

Vidkommande utskottets uttalande i
denna del gjorde herr talmannen propositioner,
först på godkännande av detsamma
samt vidare på godkännande av
reservationen nr 16 av herr Åkerlund
m. fl.; och förklarade herr tallmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på godkännande av utskottets uttalande,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som godkänner vad bankoutskottet
uttalat i sitt utlåtande nr 48 sid.
33 stycket »Frågan om en utjämning —
—- — av berörda intressenter.», röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes reservationen
nr 16 av herr Åkerlund m. fl.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 113;

Nej — 24.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Det stycke, som å sid. 36 i det tryckta
utlåtandet började med orden »I
motionerna 1: 878» och slutade med
»vad departementschefen anför»

I fråga om utskottets uttalande i förevarande
stycke gjorde herr talmannen
propositioner, först på godkännande
av detsamma samt vidare därpå att
kammaren skulle godkänna reservationen
nr 17 av herr Stefanson m. fl.; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på godkännande
av utskottets uttalande, sig anse denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Stefanson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner vad bankoutskottet
uttalat i sitt utlåtande nr 48 sid.

36 stycket »I motionerna I: 878---

vad departementschefen anför.», röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes reservationen
nr 17 av herr Stefanson m. fl.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 87;

Nej — 52.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Utskottets uttalanden i övrigt

Godkändes.

Onsdagen den 16 december 1964 em.

Nr 42

105

Ang. riktlinjer för en aktiv lokaliseringspolitik m. m.

Utskottets hemställan
Bifölls.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
memorial nr 49, angående instruktion
för nästkommande riksdags
bankoutskott, bifölls vad utskottet i detta
memorial hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av
statsutskottets memorial nr 210, angående
tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1964/65, bifölls vad utskottet
i detta memorial hemställt.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 395, till Konungen
angående tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1964/65.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i memorial nr 210 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes bankoutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 408, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riktlinjer för en
aktiv lokaliseringspolitik in. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att andra kammaren fattade
beslut i enlighet med vad i skrivelsen
angivits.

Anmäldes riksdagens kanslis förslag
till Sveriges riksdags beslut under riksdagens
vår- och höstsesssioner år 1964.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att andra kammaren fattade
beslut i enlighet med vad i förslaget
angivits.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag.

Herr TALMANNEN anförde: .lag ber
få meddela, att de vid höstsessionens slut
icke justerade protokollen framläggs till
godkännande onsdagen den 30 december
kl. 12.00.

Härefter yttrade herr TALMANNEN:

Härmed är då för första kammarens
del 1964 års riksdagsarbete avslutat.

Arbetet har under större delen av
höstsessionen flutit i tämligen jämn
takt. Dock har behandlingen i sessionens
slutskede av de båda stora frågorna
om reformering av de gymnasiala
skolorna och om riktlinjer för en aktiv
lokaliseringspolitik medfört att avslutningen
av höstsessionen i år sker
vid något senare tid i december än som
varit fallet närmast föregående år.

Då nu även dessa ärenden avgjorts
vill jag tacka alla kammarens ledamöter
för Edra insatser i årets riksdagsarbete.

Som kammarens talman under några
år har jag haft rika tillfällen att se ledamöternas
arbetsinsatser mer koncentrerat
också i kammaren. Tidigare
följde jag nära arbetet på ntskottsplanet.
Jag har vidare, liksom envar av
Er, deltagit i partiernas beredande arbete
och i ståndpunktstagandena inom
de olika partigrupperna. Det är mig angeläget
att ge uttryck för min bestämda
uppfattning att ledamöterna av vårt
lands riksdag utgör en arbetande församling
med mycken sakkunskap, representerad
i de mest skilda spörsmål
och bl. a. genom vårt utskottsväsende
tillvaratagen till landets bästa. Det är
mig en glädje att nu i avskedets stund,
efter åtskillig tids erfarenhet av politiskt
arbete även på riksplanet, få ge uttryck
för det förtroende och den tillit
som inom denna kammare föreligger
mellan kammarkamraterna också över
partigränserna och andra gränser som
till synes eljest lätt skiljer människor åt.

Ett avsevärt antal ledamöter lämnar
vid årsskiftet kammaren, därav dock en
del för att fortsätta sitt riksdagsarbete
i medkammaren. Utan att nämna några

106

Nr 42

Onsdagen den 16 december 1964 em.

namn tackar jag Er alla som lämnar
kammaren och särskilt Er som lämnar
riksdagen för Edra insatser i riksdagsarbetet
under den längre eller kortare
tid Ni tillhört riksdagen.

Då också jag med detta års utgång
lämnar riksdagen, har jag vid detta tillfälle
särskild anledning att till kammarens
ledamöter och dess tjänstemän uttala
ett personligt, mycket varmt tack
för den vänlighet och det överseende
som alltid har visats mig i egenskap av
kammarens talman. Jag ber också att
få framföra vice talmännens tack.

Och så önskar jag Er alla en god jul
och ett gott nytt år!

Detta tal besvarades av herr UNDÉN
(s) i följande ordalag:

Herr talman Sundelin! Det har fallit
på min lott att vid detta tillfälle framföra
kammarledamöternas hjärtliga tack
för de vänliga ord som Ni har riktat till
oss vid årets riksdagsavslutning. Till
vårt tack fogar jag en tillönskan om god
jul och gott nytt år.

Men vår traditionella julhälsning är
denna gång också ett avsked. Ni har
låtit oss veta att Ni med detta års utgång
lämnar riksdagen och följaktligen
också talmanskapet. Jag vet att jag uttrycker
denna kammares enhälliga mening
när jag säger att vi med livligt beklagande
mottagit detta meddelande.

Säkerligen är Ni medveten om det
förtroende och den sympati Ni tillvunnit
Er såsom talman. Med kunnighet,
vänlighet och gott humör har Ni presi -

derat vid våra överläggningar. Vi kommer
att sakna Er trygga gestalt i talmansstolen,
men vi respekterar Er begripliga
önskan att dra Er tillbaka från
Ert tidvis betungande värv. Vi önskar
Er all vederkvickelse och tillfredsställelse
när Ni nu får efter klassiskt mönster
ägna Er åt att odla Er kål och med
upphöjt sinneslugn på avstånd följa det
politiska livets växlingar.

Vårt varma tack för Er långa bana
som riksdagsman och för Er tid som
denna kammares talman!

Fru MYRDAL (s) framträdde nu och
överlämnade till herr talmannen en
blomsterhyllning från kammarens ledamöter
med följande ord:

Jag ber att från kammarens samtliga
ledamöter — från alla partier — få
framföra en hyllning och en välgångsönskan
med mycket hjärtligt eftertryck.

Slutligen anförde herr TALMANNEN:

Jag tackar ännu en gång er alla och
förklarar — under förutsättning att
medkammaren ej stannar i sådant annat
beslut än första kammaren som föranleder
sammanjämkning— 1964 års riksdags
höstsession för första kammarens
del avslutad.

Kammarens ledamöter åtskildes kl.
21.45.

In fidem

K.-G. Lindelöw

Stockholm 1965. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

640020