Onsdagen den 15 november fm (Riksdagens protokoll 1950:29)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1950

ANDRA KAMMAREN

Nr 29

11—15 november.

Debatter m. m.

Onsdagen den 15 november fm.

Svar på interpellationer av:

Sid.

Herr Johansson i Mysinge ang. uppskov med inbetalningen av

kvarskatt under år 1951................................ 5

Herr Persson i Landafors ang. uppskov med inbetalningen av

kvarskatt under år 1951................................ 5

Svar på fråga av herr Sjölin ang. fördelning av kvarskattebetal ningarna

under år 1951 på sex månader .................. 5

Skärpning av beskattningen av spritdrycker m. in............... 17

Ändring i förordningen om skatt vid utskiftning av aktiebolags och

solidariska bankbolags tillgångar, m. m..................... 38

Tillfälliga tillägg å vissa löner och pensioner.................... 40

Lag om gräns mot allmänt vattenområde m. m................. 47

Interpellationer av:

Herr Adolfsson ang. utökning av antalet prisorter, m. m....... 74

Herr Jönsson i Rossbol ang. överenskommelsen om införande av

exportavgifter å trävaror och pappersmassa................ 75

Herr Pettersson i Dahl ang. avstyckning av tomter och uppförande
av bostäder inom icke planlagda områden.................. 76

Onsdagen den 15 november em.

Lag om gräns mot allmänt vattenområde in. m. (forts.).......... 78

Lag om rätt till fiske m. m................................. 130

Ändring i lagen om delning av jord å landet in. in............... 135

Ändrad lydelse av lagen om rätt till jakt...................... 135

1 -— Andra kammarens protokoll 1950. Nr 29.

Nr 29.

Innehåll.

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 15 november fm.

Bevillningsutskottets betänkande nr 63, ang. ändrad lydelse av förordningen
angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker,
m. m........................................... 17

— nr 62, ang. ändring i förordningen om skatt vid utskiftning av

aktiebolags och solidariska bankbolags tillgångar, m. m....... 38

Statsutskottets utlåtande nr 194, ang. allmänna beredskapsstaten
(principfrågor).......................................... 39

— nr 195, ang. d:o (justitiedepartementet).................... 39

— nr 196, ang. d:o (försvarsdepartementet).................... 39

— nr 197, ang. d:o (socialdepartementet)...................... 39

— nr 198, ang. d:o (kommunikationsdepartementet) ............ 39

— nr 199, ang. d:o (finansdepartementet) .................... 39

— nr 200, ang. d:o (ecklesiastikdepartementet) ................ 39

— nr 201, ang. d:o (handelsdepartementet).................... 39

— nr 202, ang. d:o (inrikesdepartementet) .................... 39

— nr 203, ang. d:o (statens allmänna fastighetsfond samt försvarets
fastighetsfonder) ................. 40

— nr 204, ang. tillfälliga tillägg å vissa löner och pensioner ...... 40

Onsdagen den 15 november em.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22, ang. lag om gräns mot allmänt
vattenområde, m. m..................................... 78

— nr 23, ang. lag om rätt till fiske, m. m..................... 130

— nr 24, ang. ändring i lagen om delning av jord å landet, m. m... 135

— nr 25, ang. ändrad lydelse av lagen om rätt till jakt.......... 135

Lördagen den 11 november 1950.

Nr 29.

Lördagen den 11 november.

Kl. 2 em.

På grund av förfall för sekreteraren
tjänstgjorde undertecknad, jämlikt herr
talmannens förordnande, vid protokollet.

§ 1.

Justerades protokollet för den 4 innevarande
november.

§ 2.

Föredrogs den av herr Johansson i
Mysinge vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående uppskov
med inbetalningen av kvarskatt under
år 1951.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 3.

Föredrogs den av herr Persson i Landafors
vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående uppskov
med inbetalningen av kvarskatt under
år 1951.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4.

Föredrogs den av herr Hansson i Skediga
vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående molorfordonsförordningens
bestämmelser
om framförande av traktortåg å allmän
väg.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Föredrogs den av herr Ericsson i
Näs vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående utredningen
rörande folksemester.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Föredrogs den av herr Edström vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående inrättande av
professurer i geoteknik vid de tekniska
högskolorna.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Anmäldes, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 257, angående godkännande av
Sveriges anslutning till en överenskommelse
angående upprättande av en europeisk
betalningsunion, tillställts kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtanden:

nr 194, i anledning av vissa i Kungl.
Maj:ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1950 51 behandlade
allmänna principfrågor;

nr 195, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1950''51, i vad
propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

Nr 29.

Lördagen den 11 november 1950.

nr 196, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1950/51, i vad
propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 197, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1950/51, i vad
propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 198, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1950/51, i vad
propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 199, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1950/51, i vad
propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 200, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1950/51, i vad
propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 201, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1950/51, i vad
propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 202, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1950/51, i vad
propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 203, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1950/51, i vad
propositionen avser staterna för statens
allmänna fastiglietsfond och försvarets
fastighetsfond; och

nr 204, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående tillfälliga tillägg

å vissa löner och pensioner jämte i ämnet
väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
27 juni 1927 (nr 321) om skatt vid utskiftning
av aktiebolags och solidariska
bankbolags tillgångar, m. m., jämte i
ämnet väckta motioner; och

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen
den 8 juni 1923 (nr 155) angående
omsättnings- och utskänkningsskatt
å spritdrycker, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner; samt

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 22, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om gräns mot allmänt vattenområde,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner; nr

23, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om rätt till fiske, m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner;

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 18 juni 1926
(nr 326) om delning av jord å landet,
m. m.; och

nr 25, i anledning av dels Kungl.
Majrts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 2 § lagen
den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till
jakt, dels ock i ämnet väckta motioner.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.03 em.

In fidem
Per Bergsten.

Tisdagen den 14 november 1950.

Nr 29.

Tisdagen den 14 november.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 8 innevarande
november.

§ 2.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj:ts å bordet vilande
proposition nr 257, angående godkännande
av Sveriges anslutning till en
överenskommelse angående upprättande
av en europeisk betalningsunion.

§ 3.

Föredrogos, men bordlädes åter
statsutskottets utlåtanden nr 194—204,
bevillningsutskottets betänkanden nr
62 och 63 samt tredje lagutskottets utlåtanden
nr 22—25.

§ 4-

Herr TALMANNEN yttrade: Jag tilllåter
mig hemställa att å morgondagens
föredragningslista bland två gånger
bordlagda ärenden främst måtte uppföras
bevillningsutskottets betänkanden

nr 63 och 62 i nu nämnd ordning och
därefter övriga ärenden i den ordning
de förekomma å dagens föredragningslista.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 5.

Anmäldes, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 258, angående godkännande av
tilläggsavtal till avtalet den 24 december
1936 mellan Sverige och Frankrike
för undvikande av dubbelbeskattning
och fastställande av bestämmelser angående
ömsesidig handräckning beträffande
direkta skatter, m. m., tillställts
kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.05 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 15 november.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Svar på interpellationer och fråga ang.
uppskov med inbetalningen av kvarskatt
under år 1951.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD, som yttrade: Herr

talman! I en med andra kammarens
tillstånd framställd interpellation har
herr Johansson i Mysinge till mig framställt
följande frågor:

Anser herr statsrådet att ett uppskov
med inbetalningen av kvarskatt för
nästkommande budgetår enligt samma
grunder som hittills tillämpats är motiverat? Har

herr statsrådet i så fall för avsikt

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950 fm.

Svar på interpellationer och fråga ang. uppskov med inbetalningen av kvarskatt

under år 1951.

att förelägga höstriksdagen proposition
härom?

Vidare har herr Persson i Landafors
med kammarens tillstånd riktat följande
fråga till mig:

Har herr statsrådet för avsikt att vidtaga
åtgärder i syfte att förlänga betalningstiden
å kvarskatten under 1951 till
åtta månader?

Slutligen har herr Sjölin till mig riktat
följande fråga:

Har herr statsrådet undersökt möjligheten
av en fördelning av kvarskattebetalningarna
under år 1951 på sex månader
i stället för fyra, och är herr statsrådet,
för den händelse en sådan undersökning
visat att praktiska möjligheter
finnas, villig föreslå riksdagen en sådan
anordning?

Då interpellationerna samt den enkla
frågan angå samma ämne, torde jag få
besvara dem i ett sammanhang. Jag vill
därvid till en början erinra om vad som
förekom då spörsmålet rörande anstånd
med kvarskatten enligt 1949 års taxering
behandlades vid föregående års
riksdag. Såsom motivering för ett anstånd
anfördes den gången särskilt, att
många skattskyldiga vid erläggandet av
1948 års preliminärskatt alltjämt varit
i viss mån okunniga om uppbördssystemets
verkningar; full och allmän kännedom
därom hade vunnits först i samband
med utsändandet i december 1948
av debetsedlarna å slutlig skatt enligt
1948 års taxering. I anslutning härtill
framhöll jag, att jag utgick ifrån att —
såvitt icke läget bleve ett annat än vad
som då, d. v. s. i november 1949, kunde
förutses — något liknande anståndsförfarande
icke vidare skulle ifrågakomma.

Dessa uttalanden föranledde ingen erinran
från riksdagens sida.

Frågan om utsträckning av tiden för
erläggande av kvarstående skatt på
grund av 1950 års taxering måste bedömas
med hänsyn till den inverkan å
budgetläget under innevarande och
nästkommande budgetår, som en even -

tuell utsträckning av betalningstiden
skulle medföra.

I propositionen nr 255 till innevarande
års riksdag med förslag till vissa
skärpningar i beskattningen av spritdrycker
med mera har en redogörelse
lämnats för budgetläget under nämnda
två budgetår. Av denna redogörelse
framgår att om anstånd med betalningen
av kvarskatten på grund av 1950
års taxering icke medgives och denna
skatt sålunda i sin helhet inflyter under
budgetåret 1950/51, budgeten för
detta budgetår beräknas bliva ungefär
jämnt balanserad. Dessa beräkningar i
propositionen nr 255 ha godtagits av
bevillningsutskottet i dess betänkande
nr 63, som i dag finnes upptaget på
kammarens föredragningslista.

Vid de diskussioner, som under den
senaste tiden förekommit angående en
förlängning av tiden för betalningen av
kvarskatten på grund av 1950 års taxering,
har man i första hand tänkt sig
en förlängning enligt samma princip
som under tidigare år eller alltså en förlängning
från den nu gällande fyramånadersperioden
till en åttamånadersperiod.
Enligt verkställda beräkningar
skulle en dylik förlängning — som i
och för sig torde vara tekniskt genomförbar
-— resultera i att skatteinkomster
på 200 å 250 miljoner kronor skulle föras
över från innevarande till nästkommande
budgetår. Detta skulle alltså
innebära att man för innevarande budgetår
finge räkna med ett budgetunderskott
av den nämnda storleksordningen.
Den budgetbalans, som avsetts skola
vinnas genom de i propositionen nr 255
föreslagna skattehöjningarna, skulle sålunda
ånyo gå förlorad.

Då jag i nuvarande läge med tendenser
i inflationistisk riktning icke anser
mig kunna medverka till en underbalansering
av budgeten, har jag funnit mig
böra avstå från att föreslå en sådan förlängning
av betalningstiden som det nu
diskuterade alternativet innebär. I sam -

Onsdagen den 15 november 1950 fm.

Nr 29.

Svar på interpellationer och fråga ang.

under år 1951.

band härmed vill jag framhålla, att en
fördubbling av tiden för betalningen av
kvarskattcn på grund av 1950 års taxering
icke skulle medföra en motsvarande
förbättring av budgetläget för budgetåret
1951/52. Preliminärskatteavdragen
enligt de av årets riksdag beslutade,
skärpta principerna börja nämligen
tillämpas först under år 1951, och
denna skärpta preliminärbeskattning
återverkar första gången på den kvarstående
skatt, som förfaller till betalning
under år 1953. Vid sådant förhållande
är det tydligt, att om ett uppskov
nu skulle medgivas beträffande kvarskatten
på grund av årets taxering, ett
motsvarande uppskov knappast kan förvägras
i fråga om den kvarstående skatt
som förfaller till betalning under år
1952. Under dessa förhållanden skulle

— om ett betalningsanstånd nu medgåves
— budgetunderskottet för innevarande
budgetår få täckas med lånemedel,
vilka icke skulle kunna återbetalas
förrän efter en relativt lång tid.

Herr Sjölin har i sin enkla fråga berört
spörsmålet om en fördelning av
kvarskatten på sex i stället för fyra månader.
I anledning härav vill jag först
framhålla, att även ett dylikt alternativ

— som innebär att en del av den kvarstående
skatten skulle inflyta först under
uppbördsterminen i juli 1951 eller
således efter innevarande budgetårs utgång
— skulle föranleda att budgeten
för innevarande budgetår bleve underbalanserad;
budgetbristen torde enligt
detta alternativ kunna beräknas till omkring
150 miljoner kronor. Att förhindra
en sådan underbalansering genom
att hänföra i juli månad 1951 inlevererade
skattemedel till budgetåret
1950/51 kan icke komma i fråga. Om
eu dylik princip skulle knäsättas, skulle
detta innebära en betänklig uppluckring
av principerna för budgetberäkningarna.

Jämväl rent uppbördstekniska skäl
tala mot en förlängning av betalnings -

uppskov med inbetalningen av kvarskatt

tiden från fyra till sex månader. Debetsedlarna
å slutlig skatt enligt 1950 års
taxering äro numera i huvudsak iordningställda
och äro på sina håll redan
under distribution till de skattskyldiga.
Kvarskattebeloppet har för envar skattskyldig
införts å de båda vid debetsedeln
fogade betalningskupongerna med
fördelning — där skatten överstiger 20
kronor — med halva beloppet å vardera
kupongen. Beloppen äro likaledes införda
å de för envar skattskyldig upplagda
debet- och kreditkorten. Någon
ändring av dessa poster kan icke nu
göras. Det är sålunda icke tekniskt genomförbart
att låta arbetsgivaren verkställa
avdrag för 4/6 av kvarskattebeloppet
under fyramånadersperioden januari
—april, med skatteinbetalning under
uppbördsterminen i maj 1951, samt för
återstående 2/e under tvåmånadersperioden
maj—juni med skatteinbetalning
under uppbördsterminen i juli 1951.

Det återstår att behandla frågan om
betydelsen för den enskilde skattebetalaren
av ett vägrat betalningsanstånd.
•Tåg vill härvid nämna, att 1949 års uppbördssakkunniga
införskaffat visst statistiskt
material rörande storleken av
den kvarstående skatten enligt 1950 års
taxering. Av detta material framgår att
den kvarstående skatten är större, procentuellt
sett, inom inkomstgrupperna
jordbrukare och rörelseidkare än inom
inkomstgruppen löntagare. Vidare framgår,
att de genomsnittliga kvarskattebeloppen
för de olika inkomstgrupperna
uppgå enligt denna undersökning till
följande belopp: Kronor

för jordbrukare .............. 433

» rörelseidkare ............ 081

» samtaxerade löntagare med

A-skatt ................ 161

» övriga löntagare med A-skatt 121
eller, om »ytterlighetsfallen»
undantagas 88

» löntagare med B-skatt 575

» övriga skattskyldiga fysiska

personer ............. 108

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950 fm.

Svar på interpellationer och fråga ang. uppskov med inbetalningen av kvarskatt

under år 1951.

I fråga om inkomstgruppen löntagare
utvisar det statistiska materialet vidare,
att av samtaxerade äkta makar, som erlagt
preliminär A-skatt, omkring 49
procent debiterats kvarstående skatt
med belopp om högst 100 kronor samt
att av övriga löntagare med preliminär
A-skatt cirka 46 procent påförts kvarstående
skatt med belopp om högst 50
kronor.

Tillräcklig anledning att generellt förlänga
betalningstiden för jordbrukare,
rörelseidkare eller andra skattskyldiga,
som påförts preliminär B-skatt, kan enligt
min mening icke anses föreligga.
Skattskyldiga tillhörande dessa kategorier
ha tydligen i stor utsträckning underlåtit
att påkalla erforderliga jämkningar
i den preliminära skatten för att
därigenom komma i åtnjutande av en
icke motiverad skattekredit. För nämnda
kategorier skattskyldiga föreligga ej
heller samma svårigheter att under en
kortare tidsperiod betala kvarstående
skatt som för löntagare med löneutbetalningar
per vecka eller månad.

Där skattskyldiga med preliminär
A-skatt påförts kvarstående skatt med
större belopp torde detta i viss utsträckning
ha berott på att de skattskyldiga
haft biinkomster, för vilka de skattskyldiga
underlåtit att hos vederbörande arbetsgivare
begära erforderliga skatteavdrag.
Ej heller för dylika skattskyldiga
föreligger tillräcklig anledning att generellt
utsträcka tiden för betalning av
kvarskatten.

För övriga skattskyldiga med preliminär
A-skatt, d. v. s. den övervägande delen
av arbetstagare i allmän eller enskild
tjänst, uppgår den kvarstående
skatten — såsom av de nyss anförda
siffrorna framgår — i allmänhet till
mindre belopp. För den mycket stora
grupp av arbetstagare, vilkas kvarskatt
uppgår till högst cirka 75 kronor, skulle
en betalningsperiod om 4 månader
innebära att den skattskyldige finge under
de ifrågavarande 17 veckorna vid -

kännas en ökning av skatteavdraget
med högst 4 kronor per vecka. Även
en dylik, förhållandevis måttlig ökning
av löneavdraget innebär givetvis en belastning
för vederbörande, men nackdelen
därav bör vägas mot fördelen för
den skattskyldige att under sommarmånaderna
icke behöva vidkännas något
extra skatteavdrag.

Ehuru jag är medveten om att i vissa
fall skattskyldiga kunna komma att påföras
kvarstående skatt till så stora belopp
att erläggandet av desamma under
de fyra första månaderna 1951 kan
medföra svårigheter, har jag — såsom
av det redan anförda framgår —■ icke
ansett mig böra föreslå någon förlängning
av betalningsperioden. Jag vill
emellertid i anslutning härtill erinra
om att skattskyldig, vars skattebetalningsförmåga
på grund av arbetslöshet
eller sjukdom eller eljest oförvållat blivit
nedsatt, enligt uppbördsförordningen
må beviljas anstånd med erläggandet
av kvarstående skatt. Anståndstiden
kan bestämmas till längst ett år
efter utgången av den månad, varunder
den första betalningsterminen infaller.

Härefter anförde:

Herr JOHANSSON i Mysinge: Herr
talman! Jag ber att till statsrådet och
chefen för finansdepartementet få framföra
ett tack för att han besvarat min
interpellation. Men samtidigt beklagar
jag, att han ej ansett sig kunna gå till
mötes vissa framställda önskemål. I svaret
ha skälen härför radats upp. Som
jag i min interpellation framhållit, måste
också statens prekära ekonomiska
läge beaktas i detta sammanhang.

A andra sidan förefaller det mig vara
svårt att helt bortse från många
skattebetalares besvärliga situation. Man
står då inför en avvägningsfråga, där
en del frågetecken måste sättas. Finansministern
anser sålunda att det är nödvändigt
att beräknade skatteintäkter

Onsdagen den 15 november 1950 fm. Nr 29.

Svar på interpellationer och fråga ang. uppskov med inbetalningen av kvarskatt
under år 1951.

komma in under det löpande budgetåret.
Jag skall för min del inte ingå på några
statsfinansiella reflexioner i det fallet.
Men är det då så säkert, att under
rådande förhållanden, då kvarskatten
skall inbetalas under årets fyra första
månader, hela det beräknade beloppet
kommer in och att statsverket, även om
det inte gör några direkta förluster, dock
inte får räkna med förlängd tid för
skattens inbetalning genom indrivningsförfarandet? En

annan fråga, som också uppställer
sig, är givetvis, om statsverket kan komma
att göra förluster genom att vissa
kommuner komma att höja existensminimum.
Troligtvis komma på detta sätt
en del skatteintäkter helt och hållet att
gå förlorade för statsverket. Det är ju
omöjligt för en lekman att bedöma dessa
faktorer, men det torde väl vara svårt
att komma ifrån, att vissa risker i det
avseendet föreligga.

Det är också en annan fråga som man
gärna i detta sammanhang ställer med
anledning av vad statsrådet själv uttalat
i propositionen nr 255, där statsrådet
säger: ».lag torde slutligen få nämna,
att en framställning nyligen inkommit
från Föreningen Sveriges kronokamrerare,
vari föreslås att anstånd
med erläggande av kvarskatt skall medgivas
under 1951. Slutlig ståndpunkt till
detta spörsmål är jag i detta sammanhang
icke beredd att taga. Därest vid
den kommande prövningen övervägande
skäl kunna anses tala för ett fortsatt
uppskovsförfarande, torde framställning
härom få göras till innevarande
års riksdag.» Mig förefaller
det som om statsrådet vid denna tidpunkt
icke skulle ba varit fullt på det
klara med sig själv om nödvändigheten
att uttaga skatten såsom riksdagen i
våras föreslog. Men han tillägger: »Vid
beslut om dylikt uppskov kommer budgetläget
att försämras för innevarande
år.» Denna kronokamrerarnas framställning
är givetvis av stort intresse. Man

har en känsla av att den väl knappast
kan vara förestavad av medlidande med
skattebetalarna utan att det fastmer ligger
andra praktiska motiv bakom denna
framställning.

Finansministern anser således, att
tillräcklig anledning att generellt förlänga
betalningstiden för samtliga skattebetalare
inte förefinnes. Vidare framhåller
finansministern, att tillräcklig anledning
till en sådan förlängning inte
heller föreligger för jordbrukare, rörelseidkare
eller andra skattskyldiga,
som påförts preliminär B-skatt, och vissa
andra kategorier skattskyldiga med
preliminär A-skatt. Jag förmodar, att
finansministern menar att skälen härtill
äro ännu mindre än för övriga
grupper. Han påpekar nämligen, att dessa
kategorier tydligen i stor utsträckning
underlåtit att påkalla erforderliga
jämkningar i den preliminära skatten
för att därigenom komma i åtnjutande
av en icke motiverad skattekredit. Jag
förmodar att det är vanskligt att avgöra
om det är små eller stora grupper,
som medvetet använda sig av denna
form för s. k. skattekredit. För min del
anser jag denna kreditform vara en av
de sämsta tänkbara. De som äro i behov
av kredit och kunna få sådan på ett
annat och mera ändamålsenligt sätt
föredraga nog detta. Många av dem som
åtnjuta s. k. skattekredit äro nog personer
i sämre ekonomisk ställning, ja
kanske rent av balansera på kanten till
obestånd. I sådana fall måste väl en utsträckt
tid för inbetalning av kvarskatten
betraktas som behjärtansvärd. Den
stora massan av företagare, och jag tänker
då inte minst på jordbrukarna, ha
ytterst små möjligheter att i olika avseenden
bedöma kommande års inkomster
i förväg. Man tar därför dagen som
den kommer i skattehänseende. Det ena
året blir den preliminära skatten för
hög, det andra året för låg, beroende
på växlande inkomster. Och blir skillnaden
mellan den preliminära skatten

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950 fm.

Svar på interpellationer och fråga ang. uppskov med inbetalningen av kvarskatt

under år 1951.

och den slutliga för stor, uppstå tillfälliga
svårigheter. Ett flertal mindre
jordbrukare och företagare stå också
ofta främmande — tyvärr kanske man
kan tillägga — för skattereglerna och
äro dessutom ofta mer eller mindre
okunniga om vägarna för lösandet av
problem i samband med preliminär och
slutlig skatt. Och vad det gäller A-skattebetalarna
kunna ju dessa knappast
alltför hårt klandras, särskilt de som
varit beroende av kvarskattetabeller som
varit ofullständiga. Detta gäller i synnerhet
de samtaxerade.

Sedan uppställer sig den väsentliga
frågan, om skattebetalarna alltför hårt
skola klandras. Staten måste också taga
sitt ansvar för att uppbördssystemet
fungerar på bästa möjliga sätt.
För löntagarnas del hade man nog hoppats,
att det skulle fungerat bättre. För
företagarnas del har man väl från början
räknat med större svårigheter. Det
är beklagligt att man inte kan finna former
som bättre tillgodose bägge parters,
statens och skattebetalarnas, intressen.
Det ligger säkerligen i båda parters intressen,
att systemet med preliminär
skatt verkligen skall bli vad man önskar
att det skulle vara. Ur statens synpunkt
är det beklagligt att stora skattebelopp
komma att ligga ute samtidigt
som skattebetalarna i viss utsträckning
åtnjuta en s. k. skattekredit, som
det stora flertalet — jag skulle tro det
— sätter mycket litet värde på. Alla
som kunna tänka ekonomiskt, veta att
det alltid kommer surt efter. Jag har en
känsla av att förbättringar och uppmjukningar
äro nödvändiga, om detta
skatteuppbördssystem skall fungera
utan alltför mycket gnissel. Det är att
hoppats att 1949 års skatteuppbördssakkunniga
skola finna sådana utvägar
till betydande förbättringar, att det i
fortsättningen kommer att fungera mera
gnisselfritt. Detta är nödvändigt inte
minst på grund av de ständigt stegrade
skatterna. När dessa sluka en be -

tydande del, ibland en mycket betydande
del, av människornas inkomster, är
det nödvändigt, att skatteuppbördssystemet
är sådant, att skattebetalarna ständigt
så långt möjligt är kunna överblicka
sin ekonomiska ställning.

Herr statsråd och finansminister! Då
startsvårigheterna i varje fall knappast
torde vara övervunna för denna
källskattereform, hade det säkert varit
tacknämligt, om statsrådet ansett sig
kunna gå med på en längre kvarskattebetalningstermin.

Jag vill emellertid ännu en gång till
herr statsrådet uttala ett tack för det
uttömmande svaret.

Herr PERSSON i Landafors: Herr talman!
Jag ber att få tacka herr finansministern
för det snabbt avlämnade
svaret på min interpellation. Redan i
fredags meddelades genom radion att
regeringen i konselj avslagit framställningen
från Föreningen Sveriges kronokamrerare,
att anstånd med erläggande
av kvarskatt skulle medgivas under
år 1951. Finansministern och regeringen
i övrigt ha sålunda tagit definitiv
ståndpunkt till frågan, och det var
därför endast att invänta det svar vi
nu fått.

Nog föreligger skäl att vänta sig betydande
svårigheter för stora delar av
skattebetalarna, då den kvarstående
skatten skall betalas under de fyra
vintermånaderna. Preliminärskatten
skärpes för år 1951, i många fall stiga
kommunalskatterna, och till detta kommer
föreläggandet att klara kvarstående
skatt under en tid av 17 veckor.
Ökade prisstegringar och levnadskostnader
komma att ytterligare försvåra
situationen, därest icke pågående lönerörelser
komma att leda till full kompensation
för dyrtiden. Därtill kommer
att för vissa yrkeskategorier, såsom
byggnads- och grovarbetare, målare och
andra, vintermånaderna icke ge sam -

Onsdagen den 15 november 1950 fm. Nr 29.

Svar på interpellationer och fråga ang. uppskov med inbetalningen av kvarskatt
under år 1951.

ma möjligheter till arbetsinkomst som
andra tider på året.

Av den i svaret intagna tabellen framgår
att jordbrukare, rörelseidkare och
andra som påförts B-skatt i genomsnitt
ha de största beloppen i kvarstående
skatt. Finansministern synes dock
anse att dessa grupper ha bättre förutsättningar
att betala kvarstående skatt
under en kortare tidsperiod än A-skattebetalare.

I övrigt hänvisar finansministern till
möjligheten enligt uppbördsförordningen
att anstånd med erläggande av kvarstående
skatt må beviljas skattskyldig,
vars skatteförmåga på grund av arbetslöshet
eller sjukdom eller eljest oförvållat
blivit nedsatt.

Ja, de som inte kunna betala sin
kvarskatt bli sålunda nu hänvisade till
att antingen söka anstånd till senare
tidpunkt eller att bli uppförda på restlängd
och utsättas för indrivning.

När det nu liksom skär ihop sig med
ekonomien inom statsapparaten, förefaller
det som om det hade varit klokt
att söka finna någon möjlighet att låta
inlevererandet av de väldiga belopp
som den kvarstående skatten enligt
1950 års taxering utgör ske mera friktionsfritt
genom att utsträcka det över
en längre tidrymd än fyra månader.

Herr SJÖLIN: Herr talman! Även jag
ber att till statsrådet få framföra mitt
tack för det utförliga svaret. Liksom
de båda föregående talarna måste jag
emellertid också beklaga att svaret är
så otillfredsställande. Jag respekterar
finansministerns önskan att undvika
underbalansering av budgeten, utan att
jag därmed vill ingå på frågan om innebörden
av detta begrepp. Jag får
därför även finna mig i att förhoppningen
att få kvarskatten fördelad på
åtta månader icke kan infrias. Men då
jag anser det önskvärt att kvarskattebetalarna
få fördela inbetalningen på

så lång tid som möjligt, blir den naturliga
slutledningen för mig, att man bör
försöka fördela betalningen på den del
av innevarande budgetår som faller på
nästa kalenderår, eller alltså på sex månader.
Nu bar emellertid finansministern
funnit att detta skulle innebära en
uppbörd även i juli månad, vilket
skulle betyda att ett visst belopp komme
att kvarstå till nästa budgetår. Han
avböjer nämligen tanken att den uppbörd
som sker i juli skulle få tillföras
första halvåret, det vill säga innevarande
budgetår.

Jag måste medge att jag till en början
var inne på tanken att det borde
vara möjligt att förfara på detta sätt.
Snart nog kom jag emellertid underfund
med att förfarandet är olämpligt,
och jag delar alltså finansministerns
uppfattning, att det inte låter sig göra
att föra en ev. juliuppbörd till innevarande
budgetår. Det skulle alltför mycket
kunna inbjuda till manipulationer
med intäkterna. Det är ju då naturligt
att man försöker en annan lösning.
Finansministern har emellertid stannat
med detta, och jag nästan tycker mig
förstå att han var tillfredsställd med
att det inte lyckats honom att finna en
utväg som kunde medge den fördelning
jag föreslagit. Det förhåller sig ju
dock så att om man har god vilja, är
det i de allra flesta fall möjligt att finna
en lösning på uppkommande problem.

Jag tycker mig också ha funnit en
lösning i detta fall. Intet hindrar att
man ändrar betalningsterminerna så,
att man i stället för att låta den andra
inbetalningen ske i juli tänker sig den
i juni. Det iir givetvis nödvändigt att
fördela kvarskatten på jämna perioder,
och det faller sig då naturligt att tänka
sig att i april sker uppbörd för januari,
februari och mars samt i juni för april,
maj och juni. Jag har räknat med att
det skulle vara möjligt att förrätta uppbörden
i april under de sedvanliga da -

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950 fm.

Svar på interpellationer och fråga ang. uppskov med inbetalningen av kvarskatt

under år 1951.

garna, den 6—den 13, medan uppbörden
i juni kunde ske exempelvis under
tiden den 20—den 28. Till en början
undrade jag om detta skulle låta sig
göra. Det kunde ju tänkas att det bleve
svårigheter exempelvis för postverket.
Jag vände mig därför till vederbörande
i postverket och fick där beskedet, att
det icke skulle bereda några som helst
svårigheter, utan att det tvärtom utan
de ringaste betänkligheter vore möjligt
att ha uppbörden i april och juni.

Jag tycker mig härigenom ha funnit
den lösning vi eftersträva och uttrycker
den förhoppningen att finansministern
också skulle vilja hysa denna
uppfattning.

Vad sedan beträffar frågan om det
över huvud taget är så angeläget att
fördela uppbörden på flera månader
vill jag nog hävda den meningen att
det är ett allmänt önskemål särskilt
bland löntagare att så sker. Nu försöker
visserligen finansministern, om jag
tolkar honom rätt, göra gällande att
kvarskatten i allmänhet är självförvållad,
i det man icke iakttagit vad man
borde ha iakttagit för att få rätt preliminärskatt.
Jag tror emellertid att man
begär för mycket om man förutsätter
att människor i allmänhet skola vara
så skattetekniskt kunniga, att de ha
möjlighet att alltid ordna så att de få
rätt preliminärskatt. Det är tyvärr så
att de skattetabeller som hittills gällt
— vi skola ju få nya efter den 1 januari
—■ icke äro rätt konstruerade. I
regel ge de icke tillräckligt hög preliminärskatt.
Om t. ex. kommunalskatten
är 12 kronor 25 öre, räknar man
enligt tabellen med ett uttag av 12 kronor.
Vidare kan man ju inte ha tabeller
för alla möjliga inkomstlägen, utan
man måste upptaga inkomsterna med
vissa intervaller, varvid skatten är beräknad
för genomsnittet av de inom en
viss intervall befintliga inkomsterna.
Befinner vederbörande sig då i ett inkomstläge,
som ligger i den övre delen

av en intervall, blir det ett för litet uttag.
Därför måste jag hävda den uppfattningen
att det i främsta rummet —
eller åtminstone i stor utsträckning —
är skattetabellernas fel att preliminärskatten
ofta blir oriktig. Jag vill påpeka
att riksdagen själv har vidgått detta,
då riksdagen i år beslutat ändra skattetabellerna
så att de komma i bättre
överensstämmelse med behovet av skatteuttag.

Finansministern säger vidare att
kvarskattebeloppen i regel äro så små
att det icke spelar någon roll om de
betalas på fyra eller sex månader. Jag
har faktiskt en annan uppfattning.
Även om jag utgår från de siffror
finansministern har varit vänlig anföra
i sitt svar, kan jag inte finna att saken
är betydelselös. För samtaxerade löntagare
med A-skatt är det genomsnittliga
kvarskattebeloppet 161 kronor. Det
betyder, om kvarskatten skall betalas
på fyra månader, att vederbörande
skall erlägga 40 kronor per månad.
Med fördelning på sex månader blir
det 27 kronor per månad, en differens
sålunda av 13 kronor. Beträffande övriga
löntagare bli motsvarande siffror
30 resp. 20 kronor, alltså med en differens
av 10 kronor. Jag tror inte att
man skall bagatellisera dessa belopp.
Kanske är det just de belopp de skattskyldiga
ha över för kulturella förströelser
o. d.

Vad angår rörelseidkare, säger sig
finansministern ha fått den uppfattningen
att de avsiktligt underlåta att
deklarera så att de få en rätt avpassad
preliminärskatt. Det kan ju hända att
detta många gånger är fallet. Men ofta
kanske orsaken är att folk inte kan
avge en preliminär självdeklaration —
något som skulle kunna ge anledning
till att göra litet propaganda för att
preliminära självdeklarationer skulle
komma till användning mera än nu.
Men man måste komma ihåg att det för
hantverkare och mindre rörelseidkare

Onsdagen den 15 november 1950 fin. Nr 29.

Svar på interpellationer och fråga ang.

under år 1951.

måste vara svårt att träffa rätt. Man
kan inte på förhand säkert veta hur
inkomsterna komma att gestalta sig
under nästa år.

Beträffande frågan om uppbördens
fördelning på fyra eller sex månader
måste man vidare komma ihåg att kiillskatten
under nästa år blir större än
den varit hittills. Därför blir också
den sammanlagda skatten — källskatt
och kvarskatt — mera betungande än
den hittills varit. Detta är också en
synpunkt som man måste taga hänsyn
till.

Ja, herr talman, jag skall inte upprepa
de övriga skäl som de båda föregående
talarna anfört. Jag nöjer mig
med detta och vädjar till finansministern
att beakta mina synpunkter. Jag
är övertygad om att det icke finns
några tekniska hinder för att såsom jag
föreslagit förlägga kvarskatteuppbörden
till april och juni.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag vill
först säga några ord om herr Sjölins
förslag. Det är ju verkligen ett nytt
uppslag. Nu vill jag emellertid från
början göra klart, att det med en uppbörd
av kvarskatt i sista veckan av juni
icke finnes någon möjlighet att få sex
månaders kvarskattebetalning för de
skattskyldiga. Företagen måste ha en
viss tid på sig att betala in dessa
pengar. Det är ju inte för ingenting
som man har beräknat från åtta till
tretton dagar för de vanliga skatteuppbörderna.
Därför får man först som
sist göra klart för sig, att den uppbördsanordning,
som herr Sjölin här
tänker sig, på sin höjd ger möjligheter
för en inbetalning av kvarskatt under
fem och en halv månader. Det skulle
alltså bli en utsträckning av tiden från
fyra till fem och en halv månader. .lag
vill inte säga, att detta inte kunde ha
sin betydelse, men kan den betydelsen
vara så stor, att man på den grund

ppskov med inbetalningen av kvarskatt

skall underkasta sig åtföljande mycket
stora besvärligheter, så mycket mer
som ju pengarna faktiskt inte komma
i statens händer förrän i juli månad?
Det är precis i skarven. Den 29 juni
är en fredag, när posten är kolossalt
överbelastad. Det är mycket svårt att
tänka sig, att man kan ha skatteuppbörd
den dagen. Man kan knappast heller
ha den den 30, som är en lördag.
Följaktligen bestyrker detta ytterligare
vad jag har sagt, att det ingen möjlighet
finns att på denna väg komma fram
till sex månaders betalningstid.

Vilka svårigheter uppkomma sedan
med ett sådant system? Jo, för det
första blir det ju svårigheter för arbetsgivarna,
de som ha uppburit pengarna
av löntagarna. De skola först räkna ut
hur mycket som skall avdragas under
den första tremånadersperioden. Sedan
få de för nästa period på två och en
halv månader göra en ny uträkning
och tillämpa en ny avdragstabell.

Herr Sjölin säger, att han varit i förbindelse
med postverket och fått veta
att inga svårigheter föreligga för att
tillämpa den av honom föreslagna anordningen.
Finansdepartementet hatkontaktats
av postverket med anledning
av herr Sjölins telefonsamtal, och
man beklagade mycket i posten, att
herr Sjölin avslutade samtalet så
snabbt. Ty vad man där har sagt är,
att det finns möjligheter, men man har
inte varit i tillfälle att utveckla svårigheterna.
För det första blir det nämligen
en svårighet — såsom vi inom departementet
ha uppfattat förslaget —
därigenom, att postverket skulle få åtaga
sig ytterligare en uppbörd i samband
med ett kvartalsskiftc, vilket det
betraktar som en mycket betydande
nackdel. Men dessutom fick man på
postverket icke veta, att det skulle hl i
tal om eu uppbördstermin i slutet av
juni månad. Det går nämligen inte alls.
Tv vi skola komma ihåg, att postverket
måste ha eu uppbördstermin i början

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950 fm.

Svar på interpellationer och fråga ang.

under år 1951.

på juli av preliminär skatt. Den kan
man inte komma ifrån, och följaktligen
får man då där ett sammankörande av
uppbörder, som postverket säkert, då
det konfronteras med detta spörsmål
på allvar, måste betacka sig för.

Jag måste ställa den frågan: Innebär
det så betydelsefulla förbättringar för
skattebetalarna att få tiden utsträckt
från fyra till fem och en halv månader,
att man skall taga på sig de svårigheter
som här utan tvivel föreligga både
för arbetsgivarna och för uppbördsmyndigheterna?
Jag kan för min del
inte tycka, att det i belysning av de
siffror jag förut bär anfört skulle vara
så mycket vunnet med detta.

Till sist vill jag säga till herr Sjölin,
att jag visst inte anser, att det för alla
är självförvållat, att de få kvarskatt.
Jag anser att det är självförvållat av
jordbrukare och företagare. Om det beror
på medveten handling eller på att
de bara låter det gå, är ju en sak för
sig. Men det kan inte vara möjligt, att
inte dessa kategorier skola kunna ha
klart för sig, att deras inkomster under
ett år hålla på att stiga och att de
därför böra vidta åtgärder för att öka
sina skatteinbetalningar. Och detsamma
gäller för de löntagare som ha
extrainkomster. De kunna ju inte se
bort ifrån att dessa extra inkomster
komma att medföra ökade skatter. Däremot
är det klart att man kan säga, att
för den stora massan av löntagare är
det inte självförvållat. Framför allt
gäller detta de sambeskattade. Beträffande
dem är det riktigt, att det är
skattetabellernas fel. Men å andra sidan
har jag visat, att för de allra flesta
av dessa kategorier föreligger det inte
några oöverstigliga svårigheter att göra
dessa inbetalningar.

Till herr Johansson i Mysinge skulle
jag vilja säga två ting. Med anledning
av hans undran om inte denna kortare
uppbördstermin kommer att betyda, att
staten inte får in de tänkta pengarna,

uppskov med inbetalningen av kvarskatt

skulle jag för min del vilja säga, att
det är klart, att restskatten kommer att
bli något större. Men ökningen kommer
inte att få någon avgörande betydelse.
Det blir i alla fall ett litet belopp
av det hela. Vi kunna räkna med
att det inte är naturligt — och det kommer
inte heller att ske — att jordbrukare
och företagare komma på restlängd.
Deras ekonomiska status förhindrar
ju i grund och botten detta.
För den stora massan av löntagare äro
beloppen, som jag här påvisat, så små,
att de komma att gå in i de vanliga
löneavdragen, och det kommer att ske.
Jag vill emellertid inte förneka, att
man får räkna med något större restskatter,
men — jag understryker det —
icke av den storleksordning, att detta
behöver påverka bedömningen av denna
sak.

Vidare sade herr Johansson i Mysinge,
att när jag framlade propositionen
nr 255, angav jag där, att jag inte
tagit ståndpunkt i denna fråga. Det
hade jag inte heller gjort. Vad kronokamrerarnas
framställning beträffar
vill jag säga, att det var styrelsen för
Kronokamrerarnas förening, som gjorde
framställningen, och jag har här på
mitt bord ett brev från en kronokamrerare,
som intar en fullkomligt motsatt
ställning till den som hans styrelse
intagit. — Framställningen är alltså
inte uttryck för någon ensartad uppfattning
hos dessa befattningshavare.
Jag lät den bli föremål för remissbehandling
och lät föranstalta om den
statistiska utredning, som uppbördssakkunniga
gjort. Det är klart att jag ville
avvakta resultatet. Om jag hade kommit
till den uppfattningen, att detta vore
ett så stort problem, att ett ytterligare
uppskov med kvarskattebetalningen
skulle ha varit erforderligt, hade jag
känt mig förpliktad att förelägga riksdagen
förslag om ytterligare inkomsthöjningar
för staten för att vi skulle
undgå att få en underbalanserad bud -

Onsdagen den 15 november 1950 fm. Nr 29.

Svar på interpellationer och fråga ang. uppskov med inbetalningen av kvarskatt
under år 1951.

get med en inflationistisk verkan. Jag
hade ansett mig nödsakad att ta den
konsekvensen av en sådan situation.
Därav framgår också, att jag hade fullt
klart för mig, vilket också uttalas i propositionen,
att det måste föreligga mycket
starka skäl, för att man skulle kunna
gå med på ett uppskov.

Till sist skulle jag vilja säga till riksdagsmännen:
Det kan ju inte vara någon
av er obekant, att förra årets riksdag
vid denna tid på året lämnade
utan erinran mitt uttalande, att en fortsatt
förlängning av uppbördstiden inte
skulle ske, såvida inte något alldeles
oförutsebart hade inträffat. Det har
inte inträffat något sådant oförutsebart.
Jag vill vidare fästa uppmärksamheten
på att budgeten för 1950/51, som riksdagen
beslöt i slutet av maj månad i år,
var uppbyggd under den förutsättningen,
att ett ökat uppskov inte skulle
medges. Var och en som var med om
att medverka till att slå fast den budgeten
måste ju därmed också ha tagit
ståndpunkt till frågan om denna uppbörd
i princip. Jag vill bara påminna
er om hur vi diskuterade, huruvida
budgeten gav utrymme för en skattesänkning
eller ej. Om någon då hade
haft i tankarna att medge ett ökat uppskov,
som skulle medföra, att inkomsterna
för detta budgetår skulle minskas
med mer än 200 miljoner kronor,
hade utan varje tvekan allt tal om
skattesänkningsmöjligheter varit uteslutet.
Jag vill därför säga, att även om
man kan ha anledning att diskutera
denna sak och väga skälen för och
emot, så har riksdagen varit fullt medveten
om de omständigheter, som nu
ha lett fram till att jag för min del och
även regeringen i övrigt intagit den
ståndpunkten, att en förlängning av
kvarskatteuppbörden icke gärna kan
medges.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Då det i den allmänna diskussionen

har framhållits, att bevillningsutskottet
lämpligen borde ha tagit initiativ i den
här föreliggande frågan, har jag ett behov
av att till kammarens protokoll få
antecknat, att vid de två tillfällen, då
det i bevillningsutskottet varit möjligt
att där aktualisera detta spörsmål, från
intet av de i utskottet företrädda partierna
framförts något förslag om att
bevillningsutskottet skulle ta ett sådant
initiativ. Jag skall inte försöka tolka vad
detta kan innebära. Själv skulle jag betrakta
det ungefär så, att bevillningsutskottet
inte var berett att påtaga sig det
ekonomiska ansvar, som skulle följa i
bemälda avseende. Jag har nämligen en
liten smula svårt, herr talman, att samtidigt
som jag klubbfäster ett beslut om
uttagande av nya skatter på 100 miljoner
kronor vilja lämna ökad kredit åt
dem som äro skyldiga staten pengar.
Det är kanske en enkel uppfattning,
men jag tror att det är en uppfattning,
som bör förstås. Med samma rätt kunde
man ju kräva från dem som komma att
drabbas av de ökade skatterna, att de
skulle slippa dem, om staten är beredd
till en uppoffring sådan som den som
nu påyrkas.

För övrigt vill jag, herr talman, framhålla,
att jag har mycken förståelse för
de människor, som det här kommer att
gälla. Det är säkerligen så, att det i
många fall kan bli svårt för dem, men
vi böra ju ändå erinra oss förhållandena,
innan vi hade källskattesystemet,
och jämföra dem med de nuvarande.
Det är ju här fråga om en bagatell i
jämförelse med de kronoskatter — ehuru
det då var lägre uttag av dem — som
vi på den tiden hade att betala ungefärligen
vid denna tid. Jag tror således,
att man för att få de rätta proportionerna
på detta problem också bör komma
ihåg, hur det var, innan källskattesystemet
började användas i detta land.

Ilerr SJÖLIN: Herr talman! Statsrådets
meddelande om vad man sagt från

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950 fm.

Svar på interpellationer och fråga ang. uppskov med inbetalningen av kvarskatt

under år 1951.

postverkets sida var rätt överraskande.
När jag sökte kontakt med posten, utgick
jag ifrån att jag skulle möta starkt
motstånd mot min tanke, och därför
blev jag glatt överraskad, när vederbörande
ämbetsman i posten inte uttalade
några betänkligheter utan visade sig
vara så helt på min linje och menade,
att anordningen skulle låta sig göra
utan några svårigheter. Jag gav ett par
gånger uttryck åt min överraskning över
den positiva inställningen, och det
fanns verkligen tillfälle för honom under
samtalet att göra invändningar, om
han velat göra det.

Med anledning av vad statsrådet yttrade
angående arbetsgivarnas merarbete
vill jag säga, att det såvitt jag förstår
inte blir något merarbete för dem. Skattsedeln
är uppdelad på två olika poster,
och vardera posten skall fördelas för
sig på den tid, under vilken det skall
göras avdrag. Jag kan därför inte förstå,
att det skulle kunna spela någon
som helst roll för arbetsgivarna.

Vad beträffar riksdagens tidigare uttalande
i denna fråga är det visserligen
riktigt, att riksdagen uttalat sig på det
sätt som finansministern nämnde. Men
vi skola också erinra oss vad vi alldeles
nyss påmints om, nämligen att finansministern
i propositionen nr 255 gjort
det uttalandet, att han övervägde möjligheten
att för riksdagen framlägga förslag
om ökad tid för kvarskattens erläggande.
Det är därför inte så underligt,
om en enkel riksdagsman skulle
kunna tänka sig den eventualiteten som
ett alternativ.

Med anledning av herr Olssons i Gävle
meddelande från bevillningsutskottet
vill jag framhålla som en förmildrande
omständighet till försvar för dem, som
inte tagit initiativ i denna fråga men
nu äro aktiva på området, att jag verkligen
hade den tanken, att man skulle
försöka aktualisera saken i bevillningsutskottet,
men att jag fick den upplysningen
— jag är inte så hemmastadd på

detta område att jag har klart begrepp
därom — att bevillningsutskottet knappast
skulle ha rätt att ta initiativ i denna
fråga, som närmast borde betraktas
som en uppbördsfråga. Bevillningsutskottets
initiativrätt skulle nämligen
vara begränsad till rena bevillningsfrågor.
Huruvida detta är riktigt, kan jag
inte avge något omdöme om, men den
upplysningen var tillräcklig för att förhindra,
att jag skulle ta något initiativ
i frågan.

Jag tillåter mig att upprepa min vädjan
till finansministern, även om det
knappast finns någon förhoppning om
att jag skall vinna gehör.

Herr NILSSON i Bästekille: Herr talman!
Det är bara ett par ord jag skulle
vilja ha sagt i denna debatt.

Det har framhållits, att det framför
allt är B-skattebetalarna som äro skyldiga
staten pengar, och det är intet som
jävar detta påstående. Men när man använder
uttrycket, att dessa människor
skulle i större utsträckning än andra
grupper av skattebetalare använda sig
av skattekrediter, tror jag att man felbedömer
situationen. Var och en som
har sysslat med taxeringsarbete, särskilt
på landsbygden, vet, att det knappast
finns möjlighet för jordbrukare och
andra näringsidkare där att göra preliminärdeklarationer.
De göra inte sådana
deklarationer, därför att de allra
flesta av dem anse, att de inte duga till
det. Man vet alltför väl, när man studerar
de deklarationer, som avges av åtskilliga
människor i detta land, att de
inte kunna skriva sådana, och att få
dem att göra en preliminärdeklaration
är inte någon lätt uppgift.

Sedan är det ytterligare en sak, som
vi skola komma ihåg, nämligen att Bskattebetalarna
ofta ha mycket svårt att
beräkna sin inkomst. När de inte vilja
göra preliminärdeklaration, vilket de
borde kunna göra, undrar jag, herr

Onsdagen den 15 november 1950 fm.

Nr 29.

Skärpning av beskattningen av spritdrycker m. m.

finansminister, om man inte skulle kunna
tänka sig ett annat uppslag. Skulle
det vara omöjligt att till de skattesedlar
vi få, där det finns sex anvisningar, foga
ytterligare två tomma anvisningar med
en uppmaning till varje skattebetalare
av ungefär följande lydelse: Om Ni vet,
att Eder inkomst i år blir större än den
på vilken Ni betalar preliminärskatt,
bör Ni använda någon av dessa tomma
skattepostanvisningar för inbetalning av
beräknad skatt på merinkomsten. Jag
tror att det är ett uppslag som är värt
beaktande, och jag tror också, att staten
på det sättet skulle kunna få in en hel
del pengar extra och att kvarskatterna
därigenom skulle kunna minskas. Det
var detta jag ville ha sagt, herr talman.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 2.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts å kammarens
bord vilande proposition, nr 258,
angående godkännande av tilläggsavtal
till avtalet den 24 december 1936 mellan
Sverige och Frankrike för undvikande
av dubbelbeskattning och fastställande
av bestämmelser angående
ömsesidig handräckning beträffande direkta
skatter, m. m.

§ 3.

Skärpning av beskattningen av spritdrycker
m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 63, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 § 1
mom. förordningen den 8 juni 1923
(nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt
å spritdrycker, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 13 oktober 1950 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 255, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över fi -

nansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) förordning om ändrad lydelse av
2 § 1 mom. förordningen den 8 juni
1923 (nr 155) angående omsättningsoch
utskänkningsskatt å spritdrycker;

2) förordning om ändrad lydelse av
13 § förordningen den 15 december
1939 (nr 887) angående tillverkning
och beskattning av maltdrycker;

3) förordning angående ändrad lydelse
av 2 § förordningen den 30 januari
1948 (nr 21) om tillfällig skatt å viss
maltdryck av första klassen;

4) förordning angående ändrad lydelse
av 5 § förordningen den 22 december
1939 (nr 919) om skatt å läskedrycker;
samt

5) förordning angående ändrad lydelse
av den vid förordningen den 25
maj 1941 (nr 251) om varuskatt fogade
varuförteckningen;

dels ock besluta, att den vid tulltaxeförordningen
den 4 oktober 1929 (nr
316) fogade tulltaxan skulle från och
med den 1 december 1950 i viss del erhålla
ändrad lydelse.

Propositionen avsåg skärpning av beskattningen
av spritdrycker, maltdrycker,
läskedrycker, choklad- och konfityrvaror
samt vissa essenser och extrakter,
i syfte att förhindra en underbalansering
av budgeten för innevarande
budgetår. Det under 5) upptagna
författningsförslaget innebar bl. a., att
för vissa choklad- och konfityrvaror, i
varuförteckningen upptagna under statistiskt
nr 298—302, skattesatsen
skulle från den 1 december 1950
höjas från 60 till 80 procent av beskattningsvärdet.

Till utskottets behandling hade överlämnats
ett antal i anledning av propositionen
väckta motioner.

I motionen II: 641 av herr Christenson
i Malmö m. fl. hade hemställts, »att

2 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 2.9.

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950 fm.

Skärpning av beskattningen av spritdrycker m. m.

riksdagen måtte besluta att avslå Kungl.
Maj :ts proposition nr 255 i vad den
gäller varor hänförliga till den till propositionen
fogade varuförteckningen
statistiskt nr 298—302».

I motionen II: 642 av herrar Persson
i Landafors och Karlsson i Stuvsta hade
hemställts, »att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj:ts proposition nr 255 angående
omsättnings- och utskänkningsskatt
å spritdrycker, m. m.».

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 255

1) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om ändrad
lydelse av 2 § 1 mom. förordningen
den 8 juni 1923 (nr 155) angående
omsättnings- och utskänkningsskatt å
spritdrycker;

2) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om ändrad
lydelse av 13 § förordningen den 15
december 1939 (nr 887) angående tillverkning
och beskattning av maltdrycker; 3)

antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
ändrad lydelse av 2 g förordningen den
30 januari 1948 (nr 21) om tillfällig
skatt å viss maltdryck av första klassen;

4) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
ändrad lydelse av 5 § förordningen den
22 december 1939 (nr 919) om skatt å
läskedrycker;

5) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
ändrad lydelse av den vid förordningen
den 25 maj 1941 (nr 251) om varuskatt
fogade varuförteckningen; och

6) besluta, att den vid tulltaxeförordningen
den 4 oktober 1929 (nr 316) fogade
tulltaxan skulle från och med den
1 december 1950 hava den i propositionen
föreslagna lydelsen; samt

B) att följande motioner, nämligen

1) motionen 1:538 av herr Carl
Sundberg,

2) motionen II: 640 av herr Kollberg,

3) motionen II: 641 av herr Christenson
i Malmö m. fl., samt

4) motionen II: 642 av herrar Persson
i Landafors och Karlsson i Stuvsta,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herrar Gustaf Elofsson
och Vigelsbo beträffande beskattningen
av maltdrycker och läskedrycker.

Därjämte hade särskilda yttranden
avgivits

dels av herrar Veländer, Wehtje och
Hagberg i Malmö,

dels ock av herrar Petrén, Sandberg,
Kristensson i Osby och Persson i
Svensköp.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr SANDBERG: Herr talman! Till
här föreliggande utskottsbetänkande
med förslag till höjning av vissa konsumtionsskatter
har från vårt håll fogats
ett särskilt yttrande, i vilket vi ha velat
klargöra vår ställning i denna fråga.

Vi betona först, att det inte är det
beräknade budgetutfallet för innevarande
budgetår i och för sig, som ger anledning
till den föreslagna skatteskärpningen
— som också vi ha biträtt —
utan att skatteskärpningen är en åtgärd,
som måste vidtagas med hänsyn till
nödvändigheten att söka bevara jämvikten
i samhällsekonomien. Denna jämvikt
kan ju nämligen hotas, även om
budgeten inte är underbalanserad. Vi
mena, att beräkningarna över budgetutfallet
icke leda till det resultatet att
budgeten blivit underbalanserad — om
man räknar på det sätt, som vi hittills
ha gjort.

Nu redovisar emellertid finansministern
på riksstatens utgiftssida förbrukning
av äldre reservationsmedel till ett

Onsdagen den 15 november 1950 fm.

Nr 29.

Skärpning av beskattningen av spritdrycker m. m.

belopp av 166 miljoner kronor plus vissa
anslagsöverskridanden på 4 miljoner
kronor. När så även inkomst- och
utgiftsökningar i övrigt medtagas kommer
finansministern till det slutresultatet,
att det uppstår ett budgetunderskott
på 50 miljoner kronor, vilket belopp
skall täckas genom de föreslagna skatteökningarna.

Vi anse för vår del att förbrukningen
av reservationsmedel nu lika litet som
tidigare bör ingå på utgiftssidan, och
vi komma därför till det resultatet, att
budgeten fortfarande är överbalanserad
med 120 miljoner kronor. Budgetläget
är visserligen försämrat, jämfört med
läget vid budgetårets ingång, men det
är inte fråga om någon underbalansering
i vanlig mening. Vi anse nämligen,
att man inte bör frångå det sätt som
hittills använts vid dessa beräkningar.
Ifrågavarande reservationsmedel äro ju
upptagna i tidigare års riksstater, och
avsikten kan givetvis ingalunda vara att
så snart reservationsförbrukning föreligger
av skattebetalarna på nytt utkräva
medel för samma ändamål.

Att vi ändå, trots vad jag nu sagt, ha
kunnat biträda föreliggande skatteskärpningsförslag
beror, som jag redan angivit,
på hänsynen till jämvikten i samhällsekonomien,
vilken synes vara hotad.
Tendenser i inflationistisk riktning
göra sig nämligen gällande. Man kan
räkna med ökad efterfrågan, bl. a. beroende
på den verkan, som den betydande
förbrukningen av reservationsmedel
och nya anslag till försvarets
stärkande kunna få. I detta läge är det
nödvändigt att söka hålla efterfrågan i
samhället inom gränserna för de reella
resurserna. Utskottet framhåller också
att det i nuvarande läge är synnerligen
angeläget att ett efterfrågeöverskott förhindras
eller, i den mån etl sådant redan
kan anses vara för handen, begränsas.
Därest de nu föreslagna skatteskärpningarna
genomföras, kommer åtminstone
en del av den privata köpkraften
för konsumtionsiindamål alt indragas,

och därigenom minska ju efterfrågan
och prisstegringstendenserna.

I vårt särskilda yttrande framhålla vi,
att statskassans bidrag till en stabilisering
av samhällsekonomien under detta
finansår blir större än vad som framkommer
av det siffermässiga budgetutfallet.
De ökade källskatteavdrag, som
till följd av nästa års väntade inkomsthöjningar
för skattebetalarna göras under
maj och juni månader, inflyta nämligen
i statskassan först efter ingången
av det nya budgetåret men påverka
skattebetalarnas köpkraft redan under
innevarande budgetår.

I samband med förevarande förslag
till skatteskärpning bör det kanske också
framhållas -—- utan att man ingår på
frågan om avvägningen mellan direkta
och indirekta skatter — att om vid ett
ansträngt konjunkturläge en viss skatteskärpning
måste tillgripas, synes en
höjning av den indirekta beskattningen,
och då i första hand på den mera umbärliga
konsumtionen, vara den form,
som närmast står till buds och bör komma
i fråga. En höjning av den direkta
statsskatten kan, som departementschefen
också har framhållit, av olika skäl
icke gärna ifrågakomma. Jag erinrar
också om att vi för vår del kämpa för
en sänkning av den direkta statsskatten.
Vi ha emellertid ansett att i nu rådande
läge med, som jag framhållit, tendenser
till inflation, kravet på samhällsekonomisk
balans och en fast grund för penningvärdet
nödvändiggöra vissa uppoffringar.
Vi hävda dock bestämt, att rådande
skattetryck är för hårt och att
det inte i längden bör bibehållas. Under
fredsekonomiska förutsättningar bör det
vara möjligt att reducera skatten. Skattedragarnas
bärkraft är nu alltför hårt
pressad. Arbetsviljan, sparandet och
produktionen bli lidande, och skatteunderlaget
påverkas i ogynnsam riktning.
En bättre ordning måste därför
med all kraft eftersträvas. Därvid måste
ju självfallet också sparsamhet med
statsutgifterna iakttagas och konsekven -

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950 fm.

Skärpning av beskattningen av spritdrycker m. m.

serna av de beslut som fattas noga övervägas.

Jag'' vill i det sammanhanget understryka
vad utskottet på s. 19 i förevarande
utlåtande säger om önskvärdheten
av att söka erhålla en bättre kontroll
över de stora, automatiska utgiftsstegringarna.

Herr talman! Jag vill till sist bara
ytterligare betona, att vårt biträdande
av här föreliggande förslag inte innebär
något frångående av eller någon
förändring i vår strävan att på längre
sikt uppdra riktlinjer för en skattepolitik,
som bättre än den nuvarande beaktar
skattedragarnas och produktionens
intressen.

Jag skall inte här närmare ingå på
detaljerna i det föreliggande förslaget,
detaljer, som ha diskuterats och om
vilka olika meningar kunna råda. Jag
hänvisar i det avseendet till vad utskottet
har skrivit.

Herr talman! Med dessa reflexioner
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr HAGBERG i Malmö: Herr talman!
Jag har inte för avsikt att här
dra upp någon större ekonomisk debatt.
Vi hade ju en sådan för ett par
veckor sedan, vid höstriksdagens början,
och vi få måhända ytterligare en
om några veckor. Jag skall därför inskränka
mig till några korta reflexioner
kring det utskottsbetänkande, som här
föreligger.

Detta bevillningsutskottets betänkande
är, såvitt jag förstår, märkligt ur
skilda synpunkter. Jag tror att det är
märkligt framför allt i två hänseenden.
För det första konstaterar utskottet för
första gången, att vi i detta land icke
längre nå någonstans på den direkta
beskattningens väg. Detta är mycket
klart utsagts i betänkandet, s. 20. Jag
anser detta vara så pass viktigt, att det
bör intagas i kammarens protokoll. Utskottet
ger där till känna:

»För egen del är utskottet — i likhet
med departementschefen -— av den
uppfattningen, att då det gäller att tillföra
statsverket ytterligare inkomster
under innevarande budgetår i syfte att
eliminera det förut berörda budgetunderskottet,
inget annat val står till buds
än att genomföra en skärpning av den
indirekta beskattningen.»

Observera, ärade kammarledamöter,
denna term! »Inget annat val står till
buds.» Det är ett skrivsätt, som vi inte
ha varit vana vid här i riksdagen på
ganska många år. Naturligtvis är det en
tröst för ett tigerhjärta att konstatera,
att vi nu inte kunna komma längre på
den vägen, men å andra sidan är det ju
ändå intressant att detta konstaterande
kan göras. Det är intressant, inte minst
därför att den mest betydande meningsriktningen
här i riksdagen ju mycket
länge och mycket konsekvent har hävdat
den uppfattningen, att det visserligen
finns en mättnadspunkt för den direkta
beskattningen, men att — det har
man ständigt sagt — den alltjämt ligger
långt, långt borta i fjärran. »Det är
långt, innan vi komma dit», har man
sagt. Men nu äro vi där i alla fall, den
saken är oförtydbar.

Den andra punkt, som enligt min
mening påkallar uppmärksamhet, gäller
utskottets uttalande i fråga om den
indirekta beskattningen. Även i det hänseendet
ger nämligen utskottet till känna
en synnerlig tveksamhet. Jag läser på
s. 21:

»Sistnämnda synpunkt är värd särskild
uppmärksamhet av den anled^
ningen att den indirekta beskattningen
numera nått en sådan höjd, att det icke
utan vidare kan antagas, att en skatteskärpning
på en konsumtionsvara också
medför ökade skatteintäkter.»

Ja, detta är, såvitt jag förstår, alldeles
riktigt — i varje fall om man vill
gå vidare på den som jag menar ganska
dubiösa punktbeskattningens väg.

Nu gör man naturligtvis gällande, att
det i väsentlig utsträckning är omstän -

Onsdagen den 15 november 1950 fm.

Nr 29.

Skärpning av beskattningen av spritdrycker m. m.

digheter, som ligga utanför vår makt,
som ha föranlett det allvarliga statsfinansiella
och samhällsekonomiska läge,
i vilket vi no befinna oss. Jag vill ingalunda
bestrida, att Koreakriget och vad
därmed sammanhänger, den i många
fall våldsamma uppgången på de internationella
marknaderna o. s. v., här
spelar en mycket stor roll. Men denna
prisuppdragning har dock i och för sig
icke skapat den kris, i vilken vi nu befinna
oss. Den har, såvitt jag förstår,
endast ytterligt starkt accentuerat densamma.

Det allvarliga statsfinansiella och
samhällsekonomiska läget här i landet
har alltså enligt min mening icke uppkommit
nu. Det är en följd av den skatte-
och utgiftspolitik, som har bedrivits
under en ganska lång följd av år, en
politik, som har avsatt sitt kanske allvarligaste
resultat i de av alla i detta
hus nu så livligt beklagade automatiska
utgiftsstegringarna. Dessa automatiska
utgiftsstegringar ha blivit till något av
en kräftskada för vår samhällsekonomi.

Att detta allvarliga läge inte har uppkommit
just nu framgår av mångahanda
omständigheter. Det visar den nu offentliga
redovisningen av budgetutfallet
för budgetåret 1949/50. Kammarens
ledamöter voro själva med om att fastställa
den budgeten, och ni komma säkerligen
ihåg den väldiga överbalansering,
som man då räknade med och
tryckte så hårt på, en överbalansering
på 678 miljoner kronor, alltså nära 700
miljoner. Det var en utomordentligt
stark budget. Men hur gick det med
den? I dagarna har riksräkenskapsverket
avslutat sin budgetredovisning, och
den är nu offentlig. Vad blev det av
detta väldiga budgetöverskott på nära
700 miljoner kronor? Jo, det har förhytts
i ett budgetunderskott på 163 miljoner
kronor vid budgetårets slut. En
jämförelse mellan det i den ordinarie
riksstaten beräknade överskottet och
det reella underskottet visar alltså en
försämring på 841 miljoner kronor.

Man har följaktligen här räknat fel på
i det närmaste en miljard kronor. Denna
felräkning har berott dels på ökade
utgifter och dels på minskade inkomster.

Ifrågavarande budget har i allt väsentligt
omfattat tiden före det nu aktuella
världsläget. Hur tar sig då den
budget ut, som löper från 1 juli i år?
Kammarens ledamöter komma säkert
ihåg hur det gick till, när den presenterades
den 11 januari. Den företedde
då ett överskott på 472 miljoner kronor
och karakteriserades i majoritetspartiets
huvudorgan som en stark budget.
Så heter det ju alltid. Men för att vara
på den säkra sidan karakteriserade man
den nästa dag som en överstark budget,
och det kan man kanske säga att
den var, ty en överbalansering på 472
miljoner kronor var ju en betydande
överbalansering. I dag kan man dock
finna, att detta överskott gått all världens
väg.

Det beslut, som riksdagen om en
stund skall fatta, betyder att vi säga ja
till de föreslagna extra konsumtionsskatterna
och därmed skaffa finansministern
de 50 miljoner kronor, som han
behöver för att i dag åstadkomma en
balanserad budget. Men, herr talman,
hur länge räcker denna budgetbalansering?
Jag tror inte att jag kommer
att desavueras av utvecklingen, om jag
nu vågar uttrycka den förmodan, att
när riksräkenskapsverket skall binda
samman nu löpande budget och komma
med sin redovisning av utfallet av densamma,
även den budgeten kommer att
visa ett visst underskott.

Om vi så kasta en blick framåt på
den budget, som vi skola få oss förelagd
den 11 januari nästa år, alltså budgeten
för 1951/52, så är det väl ingen i denna
kammare, som inte är helt på det klara
med att den hudgeten förorsakar finansministern
ytterligt stora bekymmer.
Ingen avundas finansministern
den roll, som ödet därvidlag har givit
honom att spela. Men vad jag här an -

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950 fm.

Skärpning av beskattningen av spritdrycker m. m.

fört visar enligt min mening att läget
inte kan hänföras uteslutande till den
nu aktuella internationella situationen.
Dess grund och orsak måste sökas väsentligt
djupare.

Nu komma vi om en liten stund att
tämligen enhälligt besluta om de föreslagna
nya skatterna. De äro ofrånkomliga.
Ingen i bevillningsutskottet har
vågat ifrågasätta något annat än att man
måste ta ifrågavarande proposition. Jag
vågar säga, att det hedrar utskottet att
man har sett så realistiskt, kallt och
nyktert på situationen, som man har
gjort. Men det beslut vi komma att fatta
hjälper oss inte långt. Jag tror, att detta
i grund och botten också är finansministerns
mening. En fortsatt vandring
på punktskatternas väg för oss icke till
målet. Såvitt jag förstår, måste härför
tillgripas åtgärder av helt annan räckvidd.

Jag skall inte här närmare ingå på
detta spörsmål. Det blir måhända tillfälle
till det senare. Jag vill i stället
göra en reflexion. Man får i dessa dagar
genom tidningarna vissa perspektiv på
vad jag vill kalla den sannolika utvecklingen
på inkomst- och lönefronterna
framöver. Jag vet inte om alla ha reagerat
på samma sätt som jag inför dessa
meddelanden, men på mig ha de gjort
ett ganska allvarligt intryck — för att
inte använda en annan term. De perspektiv,
som nu rullas upp, korrespondera
såvitt jag förstår inte alls med de
prognoser, som konjunkturinstitutet har
ställt. Jag vill bara erinra kammarens
ledamöter om vad konjunkturinstitutet
självt skriver i sin sammanfattning i
den berättelse, som delades ut i kammaren
för någon tid sedan. Där förtäljer
konjunkturinstitutet följande:

»Skulle höstens avtalsförhandlingar
leda till en nominell inkomststegring
under 1951, som i procent räknat mera
väsentligt överstiger vad som motsvarar
ökningen i det reala konsumtionsunderlaget
och subventionsavvecklingens
prishöjande effekt, kan en allvarlig

rubbning av det samhällsekonomiska
balansläget befaras.»

Jag skulle för min del gärna se att
regeringen i detta läge övergav något
av den passiva hållning, som regeringen
till mångas överraskning på det hela
taget alltjämt intar. Jag menar, att regeringen
borde höja ett varningens ord
till arbetslivets parter. Jag säger parter.
Ty om utvecklingen här skall gå i
anslutning till de perspektiv, som nu
rullas upp i tidningarna, tror jag att
man har anledning att med stora bekymmer
se på möjligheterna att nå den
anpassning till det nya läget, om vilken
så mycket har talats. Regeringen bör
alltså, såvitt jag förstår, försöka att
mera energiskt än vad som hittills skett
backa upp konjunkturinstitutet.

Jag skall sluta med att helt kort knyta
an till det lilla särskilda yttrande, som
vår meningsriktning gjort till bevillningsutskottets
betänkande. Däri finns
ett uttalande, som jag gärna vill fästa
kammarledamöternas uppmärksamhet
på. Vi säga nämligen på s. 24 och 25
följande:

»Att vårt land icke kunnat och ej
heller kan vara oberört av den internationella
utvecklingen är självklart.
Uppgiften för svensk ekonomisk politik
borde därför ha varit att under de
av denna utveckling givna förutsättningarna
skapa grunden för en hög och
jämn sysselsättning och ett fast penningvärde.
»

Jag vill tro, att detta även är regeringens
önskan. Men vad man inte vet
någonting om är, hur och på vilket sätt
regeringen tänker att i praktiken realisera
ett sådant program: en hög och
jämn sysselsättning kombinerad med
ett fast penningvärde.

Till slut, herr talman, vill jag bara
uttrycka min stora tillfredsställelse med
vad bevillningsutskottet anför på s.
19, där utskottet bl. a. skriver, att utskottet
icke vill »underlåta att framhålla,
att utskottet, som med stark oro
uppmärksammat tendenserna till steg -

Onsdagen den 15 november 1950 fm.

Nr 29.

Skärpning av beskattningen av spritdrycker m. m.

ring av statsutgifterna, finner det i hög
grad angeläget att stor försiktighet iakttages
från statsmakternas sida vid fattande
av beslut som föranleda eller
framdeles komma att medföra ekonomiska
anspråk gentemot statsverket.»

Detta är en stoppsignal. Det är en varning
från bevillningsutskottets sida till
statsmakterna, till regering och riksdag,
som jag tror att de ha all anledning
att beakta. Utskottet anger här
klart och otvetydigt åtminstone en av
de vägar, som vi ha att vandra, om vi
skola ha några utsikter att, i varje fall
inom rimlig tid, komma ur den mycket
besvärliga statsfinansiella och samhällsekonomiska
kris, i vilken vi nu befinna
oss.

Herr PERSSON i Landafors: Herr talman!
Av bevillningsutskottets betänkande
nr 63 framgår, att Kungl. Maj:ts
proposition nr 255 blivit tillstyrkt. En
ytterligare höjning av konsumtionsskatterna
på sprit-, malt- och läskedrycker
samt choklad- och konfityrvaror skall
sålunda ske.

Å kommunistiska riksdagsgruppens
vägnar har jag tillsammans med herr
Karlsson i Stuvsta i motionen II: 642
yrkat avslag på detta förslag till beskattning.
Vi kunna icke godkänna eller
medverka till den föreslagna beskattningen,
och som skäl härför ber jag att
få anföra följande argument och synpunkter.

Regeringen och bevillningsutskottet
ha i mycket bestämda ordalag förklarat,
»att en skärpning av den direkta beskattningen
kunde av olika skäl icke
gärna ifrågakomma». Utskottet skriver,
att »inget annat val står till buds än att
genomföra en skärpning av den indirekta
beskattningen. Vidare anser utskottet
uppenbart att erforderliga
skatteskärpningar på detta område i
första band böra drabba den mera umbärliga
konsumtionen.»

Utskottet biträder därmed regering -

ens förslag att skärpa ifrågavarande
konsumtionsskatter och ta ut ytterligare
100 miljoner kronor per år för att balansera
budgeten, vilken för innevarande
år beräknas ge ett underskott på 50
miljoner kronor.

Det märkliga är här, att fastän den
ökade beskattningen i huvudsak föranledes
av den militära upprustningen,
har man stannat för att göra
spritdryckerna och därmed jämförliga
drycker dyrare och sedan kallt räknat
med att folk skall supa ihop dessa
pengar. Ja, läskedrycker och chokladvaror
skola också hjälpa till. Vi äro
motståndare till en sådan skattepolitik.
Vi ha tidigare här i kammaren vid flera
tillfällen angivit vår principiella ståndpunkt
i dessa spörsmål och hävda allt
fortfarande, att i den mån skatter måste
tagas ut, så skall detta ske på den direkta
beskattningens väg.

I fråga om den militära upprustningen
anse vi det vara omotiverat att nu
sätta i gång med ytterligare krav på
hundratals miljoner utöver våra redan
så stora kostnader för försvaret. Vi anse,
att den militära försvarsapparaten
skall kunna göras effektiv inom ramen
för de tidigare kostnaderna. Skatteuttaget
på spritdrycker m. m. genom den
nu företagna skärpningen betingas av
krav på anslag till höjda kostnader för
den militära beredskapen. Av detta skäl
yrka vi avslag på skatteförslaget.

Å s. 14 i propositionen skriver finansministern,
att vad den privata konsumtionen
angår innebära de framlagda
skatteförslagen en viss indragning av
köpkraft. Bevillningsutskottet skriver i
sitt betänkande på s. 18: »Därest de i
förevarande proposition föreslagna
skatteskärpningarna genomföras, kommer
en ökad del av den privata köpkraften
för konsumtionsändamål att indragas
till statsverket. . . Ytterligare åtgärder
kunna bliva erforderliga i syfte
att begränsa den privata konsunitionsefterfrågan
... Enligt utskottets uppfattning
är det därför i nu rådande all -

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950 fm.

Skärpning av beskattningen av spritdrycker m. m.

varliga läge synnerligen angeläget, att
uppkomsten av ett efterfrågeöverskott
förhindras eller, i den mån ett sådant
redan kan anses vara för handen, begränsas.
»

Nu dyker resonemanget om att indraga
köpkraft från de stora skikten av
konsumenter ånyo upp. Prisskruven är
i rörelse, och inom de närmaste veckorna
inträffa betydande prishöjningar här
i landet och därmed fördyrade levnadskostnader.
Det har varit lönestopp i
över två år. Nu måste arbetarna och
tjänstemännen i den pågående lönerörelsen
tillgodose sina direkta behov att
säkerställa sig mot en reallönesänkning.
Hur stora prishöjningarna på konsumtionsvarorna
bli efter nyåret vet man
ännu inte. Innan vare sig löner eller
priser äro klara komma regeringen och
bevillningsutskottet och anse det nödvändigt
att få ett riksdagsbeslut på att
draga in 100 miljoner kronor av köpkraften.
Om dessa pengar därefter skola
användas för försvarsberedskapen, så
komma de ju tillbaka i den allmänna
marknaden såsom köpkraft.

År 1948, då de extra konsumtionsskatterna
genomfördes på bl. a. de nu
ifrågavarande varuslagen, skulle de då
beräknade 500 miljoner kronorna i merinkomst
utgöra »uppsugning och sterilisering
av köpkraftsöverskott». Pengarna
ha genom dessa skatter tagits in
men äro också förbrukade och ha följaktligen
gått ut tillbaka i marknaden
som köpkraft. Det har sålunda inte varit
något annat än skatter för att finansiera
statens utgifter med.

År det då riktigt, såsom finansministern
och bevillningsutskottet ha skrivit,
att de nu föreslagna skatteskärpningarna
drabba den mera umbärliga konsumtionen?
Yi ha i vår motion tillbakavisat
påståendet om att spritskatterna
drabba umbärliga varor, dvs. sådana varor
som folk kunna avstå ifrån. Jag kan
inte hjälpa att jag tycker att uppfattningen
om att det rör sig om umbärliga
varor är cynisk. Själv har jag varit nyk -

terist i hela mitt liv, men jag tycker
hela resonemanget är utmanande, då jagvet
att dryckesvanorna äro konstanta
och att statistiken också bekräftar detta.
Regeringen och utskottet räkna också
kallt med den saken.

Bevillningsutskottet behandlade år
1948 tre förslag till höjning av spritskatten.
Förslagen gingo ut på höjningar
med 1, 2 och 3 kronor pier liter. Efter
en längre diskussion enades utskottet
om 2 kronor. Man vågade inte gå längre
om man ville räkna med att få in de beräknade
pengarna. Det kunde nämligen
föreligga risk för att ett större antal
konsumenter skulle komma på den ljusa
idén att sluta supa. Den här gången bekräftar
utskottet resonemanget med att
på s. 21 i betänkandet klart skriva ut:

»Enligt utskottets mening är frågan
om fördelningen av den ökade skattebelastningen
på olika slag av konsumtionsvaror
i hög grad komplicerad. Då
syftet med de ifrågasatta skatteskärpningarna
uttryckligen angivits vara att
tillföra statsverket ytterligare inkomster
måste skärpningarna avvägas så, att
detta syfte icke äventyras genom en
mera betydande konsumtionsminskning
eller en omläggning av hittills gängse
konsumtionsvanor. Sistnämnda synpunkt
är värd särskild uppmärksamhet
av den anledningen att den indirekta
beskattningen numera nått en sådan
höjd, att det icke utan vidare kan antagas,
att en skatteskärpning på en konsumtionsvara
också medför ökade skatteintäkter.
Vid nya skärpningar på den
indirekta beskattningens område är det
ävenledes nödvändigt att beakta de enskilda
näringsutövarnas intressen av att
snedvridningar och icke önskvärda
strukturförändringar inom industri och
handel hindras. Å andra sidan kan en
skatteskärpning som berör spritdrycker
och maltdrycker svårligen genomföras
utan att samtidigt hänsyn tages till sociala
skäl som tala för och emot skatteskärpningen.
»

Detta var alltså utskottets uttalande.

Onsdagen den 15 november 1950 fm.

Nr 29.

Skärpning av beskattningen av spritdrycker m. m.

Genom att riksdagen undan för undan
höjer sprit- och maltdrycksskatterna bibringas
folk den uppfattningen, att
detta sker i nykterhetsvårdande syfte,
och sedan godtages detta lojt och likgiltigt.
Jag hänvisar till vad utskottet
skrivit och det faktum, att den som tar
ut sin trelitersranson varje månad enligt
kontrollstyrelsens uppgifter betalar
10:44 kr. per liter i skatt till staten,
dvs. 375: 84 kr. per år. Nu skall detta
höjas till i genomsnitt 12: 92 kr. per liter
eller 465: 12 kr. i spritskatt per år.
Höjningen beräknas ge 80 miljoner kronor
ökade inkomster åt staten eller omkring
570 i stället för 490 miljoner kronor.
I detta belopp ingå då även utskänkningsskatten
och skatten på teknisk
sprit.

Nog måste man väl reagera och anse,
att detta är en skatteutplundring av
mycket utmanande slag. Den drabbar
framför allt de mindre inkomsttagarna
hårt. Deras anhöriga och familjer, som
äro beroende av deras inkomst, få direkt
känning av dessa skatteskärpningar
och måste i alldeles särskilt hög grad
anse det orättvist, att staten skall täcka
nya utgifter genom att lägga de nya
skatterna i huvudsak på sprit och Öl. Är
det meningen att de lägre inkomsttagarna
skola nödgas avstå från denna konsumtion
därför att de icke längre ha
råd att ta ut sina ransoner? Kan detta
vara rättvist, då den ekonomiskt välfaesuttne
helt obehindrat kan fortsätta med
sina vanor? »De sociala skäl som tala
för och emot skatteskärpningen», enligt
utskottet, borde klart ha givit den anvisningen
att icke höja dessa skatter.
Choklad- och konfityrskatten beräknas
öka från 115 till 140 miljoner kronor,
dvs. med 25 miljoner kronor. Denna
skattehöjning torde drabba barnfamiljerna
i första hand, särskilt genom skolbarnen.
Skola de fattiga barnen vara
utan, medan de som komma från ekonomiskt
välsituerade hem fortfarande
obehindrat kunna tillfredsställa sill behov
av sötsaker? Det är inte meningen

att skattebeloppen skola sjunka utan i
stället öka, men här räknar kontrollstyrelsen
försiktigtvis med det antagandet,
att konsumtionen kan komma att sjunka
med 10 procent. Enligt utskottets resonemang
kan den höga skattenivån ha
detta till följd.

Vid ett genomförande av ifrågavarande
skatteskärpningar skola 68 miljoner
kronor tagas ut å spritdrycker, 4,3 miljoner
kronor å maltdrycker, 3,3 miljoner
kronor å läskedrycker samt 25 miljoner
kronor å choklad- och konfityrvaror
per år. Det blir sålunda konsumenterna,
som skola draga ihop dessa
pengar. Firmor, bolag och andra företag,
som genom den exempellösa högkonjunkturen
tjäna mer pengar än någonsin,
behöva nu icke vara med och
lämna sina bidrag.

Det är risk för att prisläget på spritdrycker
når en sådan höjd, att hembrännare
och langare få en gynnsammare
marknad. Fastän staten med nuvarande
skattebestämmelser tar ut omkring
700 miljoner kronor på ifrågavarande
skatteobjekt och nu skall öka
dessa skatter till 800 miljoner kronor
har detta icke några nykterhetsvårdande
eller sociala skäl som bakgrund.

Vi äro emot en sådan beskattning och
vidhålla vårt avslagsyrkande. Jag ber
därför, herr talman, att få yrka bifall
till vår motion IT: 642.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
När kammaren går att taga ställning
till det föreliggande förslaget är det givet,
att man från olika håll kan uttala
önskemål om hur man lämpligast skall
ordna upp dessa problem. Jag erkänner
oförbehållsamt, att om vi i vårt land
haft ett sådant skatteläge, att det möjliggjort
ett uttagande av dessa kostnader
i direkta skatter, så skulle jag ha
ansett det vara riktigare och rimligare
att pålägga sådana i stället för att göra
så, som vi nu ha gjort. Det gäller ju
täckande av kostnader, som beröra hela

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950 fm.

Skärpning av beskattningen av spritdrycker m. m.

vårt folk och liela vårt land, och därför
vore det önskvärt om alla skulle ha
kunnat deltaga när det gäller dessa
kostnader. Vi veta emellertid hur läget
är, och det är ju ingen idé att hängiva
sig åt några önskedrömmar vid behandlandet
av dessa ting. Vill man ha
täckning för de utgifter, som det här
gäller, så är det utan tvivel på det sättet,
som det står både i departementschefens
uttalande i propositionen och
i bevillningsutskottets betänkande, att
det i nuvarande läge inte finns någon
annan väg att gå än att taga ut skatterna
på det sätt Kungl. Maj:t här föreslår.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
säga till den siste talaren, när han talar
om umbärligheten eller oumbärligheten
av dessa varor, att det kan råda delade
meningar om detta. Jag erinrar mig att
vi för ungefär två år sedan i denna
kammare diskuterade och tvistade om
huruvida vissa andra ting voro umbärliga
eller kanske raka motsatsen. Konsumtionsskattesakkunniga
hade den
gången föreslagit, att det bl. a. skulle
läggas skatt på »lösa ögonbryn samt på
puder och sådana saker». Den kommunistiske
representanten i kommittén
hade biträtt detta förslag, men när förslaget
kom till riksdagen, så fann tydligen
den kommunistiska gruppen att de
»lösa ögonbrynen» inte tillhörde de
umbärliga varorna, och därför ville man
befria dem från denna skatt. Jag erkänner
att jag inte har reda på om man på
detta håll har något särskilt behov av
dessa saker, men man kan ju alltid diskutera
vad som är umbärligt och vad
som är oumbärligt. Nu ha vi emellertid
kommit till det resultatet, att man i nuvarande
läge inte har någon annan väg
att gå — man må protestera hur mycket
som helst. Det står ingen annan väg
öppen, om man vill åstadkomma en lösning
i detta nu.

Jag skulle här framför allt vilja säga
till dem, som motionerat beträffande
chokladen, att de böra se utskottets
ställningstagande i dessa spörsmål just

ur den synpunkten, att man velat göra
skattehöjningen så allmän, som det med
tillgängliga varuslag varit möjligt. Bevillningsutskottet
liksom Kungl. Maj:t
har ansett, att man icke endast skulle
låta dem som använda sprit betala dessa
nya kostnader. Vi ha ansett det vara
tillständigt — om nu detta uttryck tilllåtes
— att även de som tycka om sötsaker
och karameller skulle få bidraga
i detta sammanhang. Därför har bevillningsutskottet
gått in för den kungl.
propositionen. Det har icke rått några
delade meningar härom, utan utskottet
har varit enhälligt.

I detta sammanhang skulle jag även
vilja understryka en del synpunkter,
som herr Hagberg i Malmö här framfört.
Läget i dag är ju svårt, och vi veta
ingenting om hur det blir 1951/52. Så
mycket veta vi dock, att det blir värre
än det är i dag. Därför är det också
nödvändigt att man på alla håll gör
klart för sig vad det är som väntar oss.
Herr Hagberg talade om att han hittat
ett betydelsefullt yttrande angående de
indirekta skatterna. Det är möjligt att
detta yttrande gläder honom mest, men
jag tror ändå herr Hagberg till slut kom
fram till, att den väsentligaste meningen
i bevillningsutskottets betänkande är
den, som finns på s. 19 och som börjar
»I anslutning härtill...». Man säger
bl. a. här att utskottet icke kan underlåta
att framhålla, »att utskottet, som
med stark oro uppmärksammat tendenserna
till stegring av statsutgifterna, finner
det i hög grad angeläget att stor försiktighet
iakttages från statsmakternas
sida vid fattande av beslut. ..». Detta
uttalande skulle jag nästan vilja ha
tryckt med särskilt stora bokstäver och
uppspikat ej blott i riksdagshuset — det
kanske vore för mycket begärt i kamrarnas
plenisalar, men det skulle inte
skada — utan även i kanslihuset som
en maning till respektive departementschefer.

Vi ha nu råkat i ett allvarligt läge,
och vi måste alla medverka till att för -

Onsdagen den 15 november 1950 fm.

Nr 29.

Skärpning av beskattningen av spritdrycker m. m.

söka komma ur detta läge. Det finns
ingen annan väg att gå än att verkligen
pröva de olika utgiftsposterna. Vi ha
nog den känslan, att finansministern
gör vad som göras kan, och jag betraktar
det nyssnämnda uttalandet av utskottet
som ett stöd åt finansministern,
ej blott vid uppgörandet av budgeten
för nästa år utan även för att då och då
användas mot respektive departementschefer.
Dessutom kan det åberopas
gentemot enskilda riksdagsmän, som
motionsvägen försöka att öka utgifterna.

I det avseendet är det fenomenalt, vad
man orkar med även i detta hus.

Under debatten i bevillningsutskottet
har det särskilt framhållits, att man
släppt maltdryckerna en liten smula för
lätt. Man påpekar att man tar ut 80 procent
i skatt på sötsakerna. Detta är på
fabrikationspriset. Gör man samma uträkning
beträffande maltdryckerna, där
ju produktionspriset av kontrollstyrelsen
beräknas till 14 öre per liter, blir
skatten på klass II 100 procent. .lag tror
således att det i det avseendet icke har
skett någon orätt mot chokladen och
karamellerna på så sätt att maltdryckerna
skulle ha sluppit lindrigare undan.

Låt mig sedan, herr talman, till sist
säga ett par ord i anledning av vad herr
Sandberg anförde. När utskottet talar
om det reella budgetunderskottet, betraktar
jag närmast detta skrivsätt såsom
betingat av det läge, i vilket vi befinna
oss, och där vi måste betala varje
öre. Vi besluta nu här ökade försvarskostnader,
och vi utnyttja de gamla bemyndiganden,
som riksdagen lämnat.
Om man läser den proposition, som
gatt till statsutskottet, finner man, att
där föreslås ett nytt bemyndigande på
59 miljoner kronor. Dessa nya 59 miljoner
måste ju betalas — inte i år visserligen,
men vi måste ha klart för oss,
att när varorna för detta bemyndigande,
som Kungl. Maj:t här får, äro levererade,
så är staten betalningsskyldig för
dem. Man slipper inte undan dessa utgifter.
Vi resonera därför på det sättet,

att om man skall få en bild av hur det
ekonomiska läget för staten är, så är
det rimligt att i det svåra läge vi nu
befinna oss i medtaga alla dessa utgifter,
som faktiskt äro beslutade. Vi skola
således vid bedömandet av läget taga
med alla de pengar, som äro använda
eller komma att användas under året.
Jag skall dock, herr Sandberg, oförbehållsamt
erkänna, att om vi åter komma
till någorlunda normala tider — och
det hoppas vi alla — så skall jag obetingat
ansluta mig till herr Sandbergs
ståndpunkt. I princip är det nämligen
riktigt, att man skall räkna budgetöverskottet
på det sättet.

Ja, herr talman, det tjänar väl inte
mycket till att vi här försöka övertyga
varandra: de som anse att ingenting
skall göras och de andra, som vilja göra
någonting, vilka senare ju äro tämligen
eniga i sak. Jag ber därför att få hemställa
om bifall till bevillningsutskottets
här föreliggande förslag i dess helhet.

Herr SANDBERG (kort genmäle): Herr
talman! Om under normala tider den
princip är riktig, som hittills använts
vid budgetberäkningen, nämligen att
man inte skall räkna med förbrukning
av reservationsmedel på utgiftsidan —
herr Olsson i Gävle ansåg detta vara en
ordning att eftersträva — så tror jag
också man kan säga, att det är riktigt
att hålla på den principen även i nuvarande
läge. Har man en gång kastat
loss från nämnda ordning, så vet man
inte riktigt var man slutar. Detta innebär
emellertid icke att man inte skall
till fullo beakta de verkliga förhållandena
i olika avseenden. I vårt yttrande
och vårt ställningstagande ha vi också
betonat, att man får taga hänsyn till hur
de ökade utgifterna — bl. a. för försvarets
stärkande — komma att verka på
samhällsekonomien. Detta har ju varit
avgörande för oss i vårt ställningstagande
i denna fråga. Jag tror emellertid
att det är av vikt, att man slår vakt

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950 fm.

Skärpning av beskattningen av spritdrycker m. m.

om de hittillsvarande principerna vid
budgetberäkningarna såsom vi lia gjort
i vårt särskilda uttalande.

Herr OLSSON i Gävle (kort genmäle):
Herr talman! Jag har inte förebrått herr
Sandberg det allra ringaste för att han
räknat på detta sätt. Jag skulle bara
vilja rekommendera herr Sandberg att
söka ta del av några synpunkter, som
direktör Wärn lagt fram i sin utredning
beträffande dessa ting. Herr Sandberg
kanske då kommer att erkänna, att
man kan nödgas räkna på olika sätt när
man lever under normala förhållanden
och när man lever under onormala förhållanden.
Jag erkänner oförbehållsamt,
att herr Sandbergs sätt att räkna är riktigt
under normala tider. Där är det
ingen tvist emellan oss. I dagens läge —
detta erkänner också herr Sandberg —
måste man taga hänsyn till alla de utbetalningar,
som man måste göra, och
folkpartiet har ju de facto gjort det.
Det är således egentligen endast en strid
om ord.

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
I detta ärende föreligger ju ett
enigt utskottsbetänkande. Det är därför
inget tvivel om utgången här i
kammaren. Jag förutsätter, att kammaren
kommer att praktiskt taget enhälligt
bifalla propositionen. Yi befinna
oss nämligen i ett tvångsläge, och det
är knappast något annat att göra än
att vara med om det föreliggande förslaget,
hur olustig hela denna fråga än
kan förefalla. Det är naturligtvis inflationsfaran
som är den faktor, som vi
ansett oss vara tvungna att taga hänsyn
till.

Det föreligger en liten divergens
inom utskottet så till vida, att det av
majoritetens skrivning torde framgå,
att man ansett frågan om budgetunderskottet
som det avgörande, medan vissa
reservanter inte velat vara med om att
bedöma saken på det sättet. Dessa reservanter
ha menat, att de uteslutande

med hänsyn till inflationsfaran kunnat
vara med om dessa skattehöjningar.
För egen del ansluter jag mig till dem,
som mena att de rent budgetära motiven
icke äro tillräckliga i detta läge
utan att man får lov att tillgripa även
de samhällsekonomiska synpunkterna
för att nå fram till den slutsats, som
man kommer till i detta fall.

Vi äro alltså på det klara med att vi
nu igen måste vidtaga en skattehöjning.
Både regeringen och utskottet
tyckas vara ense om att någon höjning
av de direkta skatterna inte kan komma
i fråga i detta läge, utan att det i
stället gäller att överväga, huruvida
man inte kan få de pengar som behövas
genom en ökning av den indirekta
beskattningen. Utskottet finner emellertid
att även den vägen anlitats ungefärligen
så långt som det över huvud
taget är möjligt. Utskottet säger nämligen
»att den indirekta skatten numera
nått en sådan höjd, att det icke utan
vidare kan antagas, att en skatteskärpning
på en konsumtionsvara också
medför ökade skatteintäkter». Märk väl
att detta uttalande inte bara gäller de
varor, om vilka det nu är fråga, utan
här ha vi att göra med en generell deklaration,
som gäller den indirekta beskattningen
över huvud.

Situationen är alltså följande. Man
är praktiskt taget ense om att det inte
går att komma längre på den direkta
beskattningens väg. Utskottet är i fråga
om den indirekta beskattningen på det
klara med att man egentligen inte kan
gå längre där heller. Det föreligger således
ett stopp, när det gäller ökad beskattning.
Detta är ett konstaterande,
som man därtill nödgas göra under en
högkonjunktur, när sysselsättningen är
full och när produktionen är synnerligen
god. Yi få vidare komma ihåg att
de pengar man tar in för dessa ändamål
komma att förbrukas. Någon överbalansering
av budgeten på det sätt
man avsett vid de olika budgetförslagens
upprättande har inte blivit av,

Onsdagen den 15 november 1950 fm.

Nr 29.

Skärpning av beskattningen av spritdrycker m. m.

utan det har visat sig att pengarna gått
åt undan för undan. Vi veta också, att
det kommer att uppstå betydande utgiftsstegringar.
Om det då skulle bli
på det sättet, att konjunkturen skulle
vika något och skatteintäkterna därigenom
skulle minskas, hur går då det
hela ihop?

Man kan enligt min mening inte komma
ifrån att det ligger till på det sättet,
att vi nog litet var ha skyndat för
fort i fråga om utgifter. Det tjänar inte
mycket till att tala om vem som bär
ansvaret härför. Det är naturligtvis åtskilligt
mer fruktbärande att se framåt.
För min del finner jag det ofrånkomligt
att regeringen försöker att fortlöpande
lämna en redogörelse för hur den bedömer
utvecklingen av statens inkomster
och utgifter för den närmaste tiden
i olika tänkta konjunkturlägen. Det lär
ju pågå några utredningar i det hänseendet.

Enskilda riksdagsmän ha naturligtvis
inte samma möjligheter att bedöma
sådana saker som regeringen, vilken
har till sitt förfogande statens hela
tjänstemannastab och all den expertis
man i övrigt kan finna erforderlig för
en sådan uppgift. Därför kan man från
regeringens sida helt enkelt inte föra
det resonemanget, att vi alla ha varit i
stort sett ense om olika utgifter, och
därmed mena, att det föreligger samma
möjligheter och skyldigheter för
den enskilde riksdagsmannen som för
regeringen att bedöma nya statsutgifter.
Det är enligt min mening en ren
orimlighet att föra ett sådant resonemang.
Först när regeringen har presterat
en redogörelse, där man försöker
bedöma situationen i olika konjunkturlägen,
och riksdagsmajoriteten inte visat
sig villig att taga tillbörlig hänsyn
till den saken, först då föreligger det
tillräckliga förutsättningar för att föra
det kända resonemanget om att vi ju
alla varit ense om de utgifter, som blivit
beslutade. Jag gör detta påpekande
uteslutande med tanke på framtiden

och för att säga att vi från vårt håll
ställa ett sådant anspråk på regeringen
i fortsättningen. Vi ha stött regeringens
stabiliseringssträvanden hittills,
och vi äro beredda att medverka till
den saken även i fortsättningen.

I den proposition, som ligger till
grund för det utlåtande, som nu diskuteras,
har det nämnts något om avgifterna
på trävaruindustriens exportprodukter.
Vid remissen av denna proposition
hade jag tillfälle att säga några
ord i ärendet. Jag skall därför nu
inskränka mig till några reflexioner i
anslutning till ett yttrande av handelsministern
i den offentliga debatten. Jag
tycker nämligen att det uttalande, som
handelsministern gjorde, bör något
kompletteras för att ge en fullt rättvis
bild av den föreliggande situationen.

När handelsministern sålunda gjort
gällande, att skogsägarna komma att få
våldsamt ökade merinkomster, vilka
han så där överslagsvis beräknat till
400 milj. kronor för ett år, utgår jag
ifrån att han i det sammanhanget har
landets samtliga skogsägare i tankarna
och alltså räknar med staten och andra
allmänna skogsägare, träförädlingsindustrien
samt de privata skogsägarna.
De privata skogarna utgöra ungefär
hälften av hela landets skogsbestånd.
För de privata skogsägarnas del skulle
det således enligt handelsministerns
uppgift röra sig om en merinkomst på
omkring 200 milj. kronor per år.

När man bedömer storleken av en
sådan höjning, förefaller det mig, som
om det inte är tillräckligt att taga fasta
på prisläget uteslutande under det allra
närmast föregående året. .lag tror, att
det kan finnas anledning att blicka något
längre tillbaka i tiden. Gör man
det, då får man också en helt annan
bild av vad som verkligen inträffat. Jag
vill alltså i jämförelsen medtaga förhållandena
för exempelvis två år sedan
och fråga hur stor den nuvarande prisökningen
är gentemot vad som då betalades.
Om man utsträcker jämförel -

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950 fm.

Skärpning av beskattningen av spritdrycker m. m.

sen till att omfatta förhållandena för
tre år sedan, kommer man i än högre
grad fram till ett helt annat resultat.
Man finner i så fall, att det praktiskt
taget inte är fråga om någon höjning,
i varje fall inte någon nämnvärd höjning
av realinkomsten för skogsägarna
från 1947/48 och 1948/49 till innevarande
år. Man får som sagt en helt annan
bild, om man bedömer saken på
detta sätt. Jag tycker för min del, att
den jämförelse, som jag här gjort, är
riktigare och mer belysande än handelsministerns
jämförelse. Jag är emellertid
angelägen understryka att vad
jag här yttrat inte är avsett som något
slags klagovisa från skogsägarnas sida.
De nuvarande priserna på rundvirke
äro goda. Hur skulle de för övrigt
kunna vara annorlunda med de rekordartat
stegrade exportinkomster, som
kommit den svenska träförädlingsindustrien
till godo under innevarande
år?

Herr CHRISTENSON i Malmö: Herr
talman! Vid tidigare behandling i denna
kammare av choklad- och konfityrskatten
har det framförts åtskilliga kritiska
synpunkter mot eu skärpning av
denna skatt. Om man sammanfattar
riksdagskritiken från 1948, kommo därvid
bl. a. följande betänkligheter till
synes. För det första borde höjningen
av chokladskatten stanna vid 50 % i
stället för då föreslagna 60 %. För det
andra skulle den indirekta beskattningen
i hög grad drabba barnrika fattigmansfamiljer.
För det tredje slutligen
skulle skattehöjningen bli orättvis
även för företagarna, då det blir svårt
att kontrollera hemmaproducenterna
inom branschen. Dessa kritiska synpunkter
vid 1948 års riksdag kunna
med ännu större skäl åberopas i dag.

Den kanske allvarligaste invändning,
som i synnerhet vid allt högre skattesatser
kan riktas mot varuskatten på
choklad, är risken för uppkomsten av

en omfattande tillverkning, som helt
eller delvis undandras varuskatten. När
råvarutillgången främst på socker blivit
fri, äro möjligheterna till en fullt
effektiv kontroll över tillverkningen av
typen s. k. hemmakokare mycket begränsade.
Kontrollstyrelsen har medgivit,
att det beträffande glasstillverkning
föreligger sådana kontrolltekniska
svårigheter, att man inte vågat sig på
att föreslå en skattehöjning på glassprodukter.

Utskottet har i sitt yttrande framhållit,
att utskottet för sin del inte kan
tillmäta de invändningar, som antingen
motionsvägen eller i särskilda skrivelser
anförts mot en skärpt beskattning,
någon avgörande betydelse. Vidare
redovisar utskottet i sitt utlåtande
kontrollstyrelsens uppgifter rörande
försäljning av choklad- och konfityrvaror,
vilka uppgifter visa att skattehöjningen
i mars 1948 inte medförde någon
minskning av den försålda kvantiteten
utan tvärtom en ökning. Jag kan
för min del inte tillmäta detta uttalande
något större bevisvärde. Importen
var för några år sedan betydande men
har numera i det närmaste bortfallit.
Man får också räkna med en betydande
lagerökning sedan sockerransoneringen
upphört. Kvaliteterna ha blivit
bättre, och större sortimentökning föreligger.
Vidare har antalet försäljningsställen
under de senaste åren ökat.
Dessa faktorer har kontrollstyrelsen
tydligen inte tagit hänsyn till i sin promemoria.
Minskningen i efterfrågan
har fortsatt sedan 1947 och förorsakat
att omsättningen i kronor räknat gått
ned med cirka 5 %. Kvantitativt innebär
detta, att omsättningen gått ned
med inte mindre än 20 % och att den
nu är cirka 10 % lägre än före kriget.

Den beräknade skatteinkomsten på
140 milj. kronor per år från inom landet
tillverkade choklad- och konfityrprodukter
torde vara i högsta grad optimistiskt
tilltagen. Kontrollstyrelsens
uppfattning om en konsumtionsminsk -

Onsdagun dun 15 november 1950 fm.

Nr 29.

Skärpning av beskattningen av spritdrycker m. m.

ning på 10 % bygger inte på något statistiskt
material utan på rena antaganden.
Detaljhandelns försäljningssiffror
för månaderna september och oktober
i år visa en nedgång med cirka 15 %
i förhållande till motsvarande månader
föregående år. Försäljningen har alltså
sjunkit i motsvarande grad som priset
höjts.

Vid en ytterligare prishöjning och
dessutom en skattehöjning med 20 %
anse erfarna branschmän, att nedgången
av konsumtionen inte kommer att
stanna vid 10 % utan att det snarare
kan befaras en minskning med 20—
30 % under nästa år. Om en sådan
minskning sker, kommer inte statskassan
att tillföras de ökade inkomster
som man i propositionen räknat med.

I återförsäljarkretsar har man allmänt
trott, att den höjning av chokladskatten,
som skedde under år 1948,
skulle vara tillfällig. Sveriges frukt- &
konfektyrhandlareförbund samt Sveriges
speceri- & lanthandlareförbund ha
i en .skrivelse för några månader sedan
hemställt till finansministern att om
möjligt vidtaga åtgärder för att varuskatten
på choklad och konfityrer skall
kunna nedsättas. Som motivering anföres
att de berörda varorna inte äro
lyxbetonade och att svinnförlusterna
äro kännbarare ju högre skattesatserna
äro. Svaret på denna framställning
kom i form av den höjda varuskatten.

Sveriges kioskidkares riksförbund
med sina 3 000 medlemmar, vilka i huvudsak
bestå av småfolk, befarar starkt
minskad omsättning och en avsevärd
nedsättning av medlemmarnas förut
knappa inkomster. Jag vill härtill tilllägga
att försäljarna inom kioskhandeln
räkna med betydande lönesänkningar,
emedan deras lönesystem i många fall
regleras på provisionsbasis. Dessa erfarna
branschmäns synpunkter viftar
emellertid utskottet bort med den fras
som jag tidigare har citerat.

Herr talman! .lag ber att få yrka bifall
till motion nr 041.

Herr OHLIN: Herr talman! 1 bevillningsutskottets
yttrande finnas några
meningar, där utskottet understryker
nödvändigheten av att i nuvarande läge
begränsa den privata konsumtionsefterfrågan.
Jag tror att dessa uttalanden
lämna en nyttig belysning av olika sidor
av den ekonomiska politik som föres
och att de inte minst kasta ett ljus
över den subventionspolitik, varunder
vi ju fortfarande leva. Jag skall inte
bär i dag upprepa den diskussion, som
finansministern och jag för några veckor
sedan hade rörande subventionspolitikens
andel i de prisstegringsförväntningar
och det därav framkallade skärpta
inflationstryck, som man i höst kunnat
konstatera. Att denna tillfälliga subventionspolitik
ur stabiliseringssynpunkt
är snart sagt den sämsta möjliga
torde väl stå utanför diskussion, .lag
vill emellertid helt kort beröra den
omständigheten, att subventionerna ju
innebära att staten betalar en del av
medborgarnas konsumtion under en period,
då ett enigt bevillningsutskott uttalar
att det är nödvändigt att göra allt
vad som göras kan för att begränsa
konsumtionen. Jag tycker att denna
samtidighet, med å ena sidan stora statliga
betalningar för medborgarnas konsumtion
och å andra sidan de skatteförslag
och de principiella uttalanden
av bevillningsutskottet, som här föreligga,
ställer subventionspolitiken i en
ganska gräll belysning.

För min del bar jag vid olika tillfällen
uttalat skepsis mot subventionspolitiken.
Det har också från vårt håll tagits
en rad initiativ för att åstadkomma
en steg för steg genomförd avveckling
av densamma. .lag tillåter mig nu uppmana
regeringen att i en sådan anda
handlägga de många subventionsproblem
som snart bli aktuella.

Både bevillningsutskottet och finansministern
använda i sina framställningar
det uttryckssättet, att man säger att
det iir nödvändigt att höja här ifrågavarande
skatter för afl hindra en under -

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950 fm.

Skärpning av beskattningen av spritdrycker m. m.

balansering av budgeten. Herr Sandberg
i Böle har redan kritiskt belyst detta
tillvägagångssätt. Jag skall be att få
tillägga några ord.

För finansministern och utskottet är
utgångspunkten tydligen, att man vill
åstadkomma en balans för de kassamässiga
intäkterna och utgifterna för
driftbudgetsändamål under finansåret.
Detta innebär ett helt annat uttryckssätt
än svenska folket varit vant
vid under en mycket lång period. Om
man använder hittillsvarande terminologi,
är hudgeten, även frånsett nu föreslagna
skattehöjningar, överbalanserad
med omkring 125 miljoner kronor. Varför
har man nu på regeringshåll och
inom bevillningsutskottets majoritet varit
så angelägen om att vända bort uppmärksamheten
från detta faktum? Det
är svårt att komma till någon annan
slutsats än att det har skett för att underlätta
argumenteringen. Utskottets
ordförande gjorde för en stund sedan
ett indirekt erkännande på denna
punkt, när han sade att det uttryckssätt,
som använts, varit betingat av det
läge, vari vi nu befinna oss — ett ganska
märkligt uttalande, skulle jag vilja
säga. Vi kunna väl i alla fall vara överens
om en sak, nämligen att man bör
hålla isär frågan om vilken finanspolitik
som det i ett visst läge är motiverat
att föra och frågan om vilket uttryckssätt
som bör begagnas för att för svenska
folket klargöra vilka krav staten
ställer på skattebetalarna och varför
dessa krav ställas.

När det gäller frågan huruvida den
nya terminologi, som nu använts, kanske
är motiverad av några särskilda
hänsyn, skulle jag vilja säga, att jag
inte tror att så är fallet. Den ger tvärtom
medborgarna ett felaktigt intryck
av vad saken gäller. Det är svårt att
säga vad den medborgare, som inte sysslar
närmare med statsfinansiella problem,
menar med ekonomisk balans,
men jag skulle tro att han närmast uppfattar
detta begrepp på följande sätt:

Om någon underhalanserar sin ekonomi,
så betyder det att vederbörande
försämrar sin förmögenhetsställning,
d. v. s. att han i en eller annan bemärkelse
tär på sitt kapital. Den, som under
tidigare år har av sin inkomst avsatt
pengar för vissa ändamål och sedan
använder detta belopp under ett
följande år, tär emellertid inte på sin
förmögenhet i den bemärkelsen. Under
en lång period av år kommer han att
vidmakthålla sin förmögenhetsställning,
om han under denna tidrymd
balanserar sin ekonomi i den gamla
vanliga bemärkelsen. Om man däremot
inför den nya terminologi, som nu använts,
och vid förbrukning av reserverade
medel begär av skattebetalarna,
att dessa för andra gången skola betala
dessa utgifter under det år, när förbrukningen
sker, så blir resultatet att
staten under sådana perioder förbättrar
sin förmögenhetsställning. Jag diskuterar
nu inte om detta i och för sig
är bra eller dåligt, utan vad jag vill säga
är att det säkerligen inte går, vare sig
för finansministern, bevillningsutskottets
ordförande eller för någon annan,
att få en enkel svensk skattebetalare att
förstå att vad man kallar för balans
skall behöva vara detsamma som att
staten förbättrar sin förmögenhetsställning
genom att skattebetalarna få betala
samma belopp två gånger. Hur mycket
man än försöker förklara den saken,
skall man finna att folk tycker att
detta är ett mycket märkvärdigt uttryckssätt.

För att klargöra innebörden av det
hela skulle jag vilja ställa den frågan:
Yad inträffar om en ökning av de reserverade
medlen kan förutses? Tänker
finansministern då underbalansera budgeten
i den bemärkelse, vari denna
term har använts under årtionden? Jag
vore mycket tacksam om finansministern
ville svara på den frågan. Skall
man under en period, när det förutses
en ökning av de reserverade medlen,
underbalansera budgeten — i den van -

Onsdagen den 15 november 1950 fm.

Nr 29.

Skärpning av beskattningen av spritdrycker m. m.

liga bemärkelsen —• för att kunna säga,
aft budgeten blir i sin helhet balanserad?
Om man inte vill använda detta
framställningssätt, blir det ju en fullständig
villervalla, ty då blir förhållandet
det att man, när det är fråga om
en minskning av de reserverade medlen
talar på ett sätt och när det är fråga
om en ökning av de reserverade medlen
på ett annat sätt. Och den uppenbara
nackdelen av att man i sådana
lägen skulle kalla för budgetbalans vad
som hittills kallats underbalansering är
väl något som jag inte behöver uppehålla
mig vid.

Jag för min del vågar, herr talman,
hålla ett vad om att i de lägen, där det
kunde befinnas lämpligt att gå tillbaka
till den gamla terminologien, kommer
man på regeringshåll inte att vara obenägen
att göra det. Men för att få svenska
folket att förstå så mycket som
möjligt av dessa viktiga statsfinansiella
problem, är givetvis konsekvens i uttryckssättet
en viktig sak. Vidare är det
viktigt att man, när man skall klargöra
dessa ting, så nära som möjligt ansluter
sig till medborgarnas eget tänkesätt.
Det är klart att man kan kalla en ko
för en häst, om man talar om för medborgarna
att man insisterar på att få
göra det och om man sedan konsekvent
använder detta uttryckssätt. Men bevillningsutskottets
ordförande säger här
att vi i nuvarande läge skola kalla kon
för en häst, medan han medger att det
i andra lägen är bättre att kalla den
för en ko.

•lag undrar verkligen om inte aetta
måste anses vara den sämsta av alla
ståndpunkter, och det vore intressant
att höra, om finansministern intar samma
ställning som bevillningsutskottets
ordförande.

Såsom herr Sandberg i Böle påpekat,
tvingar det uttryckssätt, som nu användes,
staten att ta ut vissa belopp av
skattebetalarna två gånger, såvida man
inte vill erkänna att man i vissa liigen
underbalanserar budgeten. Jag ifråga -

sätter om det över huvud taget finns
någon möjlighet att få skattebetalarna
att förstå vad som sker, när man trasslar
till det hela på detta sätt i stället
för att använda den gamla enkla terminologien.
Det är därför svårt att frigöra
sig från en liten misstanke om att
en förtjänst hos metoden kanske ansetts
vara, att det skulle gå lättare att få
skattebetalarna att svälja skattehöjningarna,
om man uttryckte saken på ett
sätt som gav ett något annat intryck
än som egentligen borde vara fallet.

Det är klart att det finns samhällsekonomiska
skäl för att i nuvarande
läge ha en överbalansering av budgeten,
och vi inom folkpartiet ha ansett
dessa skäl så vägande, att vi ställa oss
bakom de föreslagna skattehöjningarna.

Men jag måste dock till sist, herr talman,
ställa den frågan: När hänsynen
till den samhällsekonomiska balansen
är något så väsentligt, varpå beror det
då att majoriteten av bevillningsutskottet
inte har funnit lämpligt framhålla,
att budgetens bidrag till den samhällsekonomiska
balansen blir större än det
bidrag, som med ett budgetöverskott på
175 miljoner kronor minus reservationsmedelsförbrukningen
kan uppkomma?
Det är ju så att under månaderna maj
och juni betala skattebetalarna källskatt,
som inflyter till statskassan först
i juli. Under nästa år komma medborgarna,
på grund av dels väsentligt höjda
inkomster och dels strängare skatteavdragstabeller,
att under maj och juni
betala in, såvitt man nu kan förutse,
väsentligt högre belopp än förut. Men
dessa högre belopp komma in i statskassan
först i början av juli, d. v. s.
följande finansår. Ur samhällsekonomisk
synpunkt är det emellertid relevant,
att pengarna betalas av skattebetalarna
under det nu löpande finansåret.
Bevillningsutskottets majoritet är
mycket angelägen om att framhålla en
sådan sak som att när man gör bemyndiganden
om materielbcställningar för
försvaret, som skola betalas ett kom -

3 — Andra kammarens protokoll 11)50. Nr 20.

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950 fm.

Skärpning av beskattningen av spritdrycker m. m.

mande år, är detta en negativ faktor i
balansen. Varför nämner då inte bevillningsutskottets
majoritet, att det
också finns en positiv faktor härvidlag,
i det att man under månaderna maj och
juni tar ut av skattebetalarna ett större
belopp än förut, som alltså faktiskt
belastar dem under innevarande finansår
fastän det redovisas först ett följande
år? Jag tycker att det skulle vara
motiverat att så objektivt och nyktert
som möjligt lägga fram en bild av läget
— det är sannerligen besvärligt nog i
alla fall.

Herr talman! Jag ser det som en angelägenhet
av vikt, att man inte på något
sätt lägger till rätta framställningar
i fråga om budgetläget, utan att man,
när man av medborgarna begär ökade
skatter, talar så klart som möjligt och
på ett sådant sätt, att medborgarna så
bra som möjligt förstå, vad som sker.
Det är enligt min mening en angelägenhet
av icke ringa betydelse ur demokratisk
synpunkt.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Det är
ganska betecknande att den viktigaste
frågan i dagens debatt är en terminologisk
fråga. Det är kanske förklarligt
med hänsyn till att vi bara för ett par
veckor sedan hade en ingående debatt
om det ekonomiska läget.

Jag kan dock inte låta bli att förundra
mig över den stora betydelse som
folkpartiet och dess ledare tillmäta frågan
om terminologien. Jag medger gärna
att när jag vid sidan av det vanliga
budgetbalanseringsbegreppet har upptagit
den nya termen »reell balansering
av budgeten», så har det skett i pedagogiskt
syfte. Rent samhällsekonomiskt
sett är det de pengar, som staten ger
ut under ett budgetår, som äro av betydelse
för balansen, liksom naturligtvis
också frågan om hur staten får de
pengar som staten ger ut. Det är på
detta sätt som den offentliga konsum -

tionen, i vad det ankommer på staten,
har inverkan på det samhällsekonomiska
sammanhanget.

Däremot är det likgiltigt, hur utgifterna
och inkomsterna en gång ha tagits
upp på budgeten. Det är utgifterna och
inkomsterna under det år, då pengarna
skola betalas, som bli det avgörande.
Det har ur denna synpunkt inte någon
betydelse, om riksdagen ett tidigare år
har anvisat medel, ty dessa medel finnas
inte upplagrade, utan de äro investerade.
Om det icke ges täckning för
alla statens löpande utgifter med löpande
inkomster, blir följden att staten
måste låna pengar till löpande utgifter,
oavsett om medel härtill varit anvisade
på budgeten, och att detta i en sådan
situation som den nuvarande måste vara
förkastligt behöver jag väl inte här
understryka.

Men, säger herr Ohlin, då kan det väl
räcka med att tala om att det ur samhällsekonomisk
synpunkt behövs en viss
överbalansering av budgeten — något
som ju folkpartiet gudskelov äntligen
också har gått med på att anse. Man får
ju komma ihåg hurusom det i våras
under skattedebatten och under valrörelsen
framför allt från folkpartiets sida
fördes en argumentering, där man över
huvud taget bestred behovet av en viss
överbalansering och tvärtom arbetade
för en i verklig mening underbalanserad
budget. Enligt mitt sätt att se är det
bra, om man säger ifrån, att i dagens
läge erfordras att budgeten har eu sådan
status att löpande inkomster täcka
löpande utgifter oavsett den budgettekniska
behandlingen. Det är det minsta
man kan begära av en budget, för att
den icke skall bli i samhällsekonomisk
mening negativ. För att nå det läget
får man se till att man även täcker de
löpande utgifter, som belöpa på gamla
reservationsanslag, med nya löpande inkomster.
Detta kan aldrig bortresoneras.

Herr Ohlin undrade om vårt resonemang
i verkligheten är någonting som
menige man förstår. Han undrade vad

Onsdagen den 15 november 1950 fm.

Nr 29.

Skärpning av beskattningen av spritdrycker m. m.

menige man menar med underbalansering.
Nu bar jag kanske icke tänkt så
mycket direkt på menige man som på
vissa andra kretsar av folket. Men jag
skulle vilja säga, att menige man menar
nog att man inte har en balanserad ekonomi,
om man ger ut mera pengar än
man har, och detta åskådliggöres just
av detta begrepp »reell balansering».
Sedan vill jag bara till sist säga att det
vad, som herr Ohlin skulle vilja ingå,
har han redan vunnit. Det har aldrig
varit min tanke att i ett läge där en
överbalansering av budgeten icke är erforderlig
använda detta hjälpbegrepp
»reell balans» av budgeten. I det läget
behövs det inte. Nu är det min erfarenhet
att det behövs, och att det behövs
är folkpartiet i icke liten grad skuld till.

Herr OHLIN: Herr talman! Jag vill
visst icke bestrida finansministerns pedagogiska
talang, även om han därvidlag
icke kan mäta sig med sin företrädare,
men den här gången undrar jag
om han ändå icke väljer fel. Han insåg
själv att han måste svara på frågan varför
han icke använder det uttryck som
folk är vant vid nämligen, att vi ha
ett överskott men att, eftersom en reservationsmedelsförbrukning
sker, måste
vi för att slippa låna ha ett så och så
stort överskott. Jag kan inte se att han
hade något annat svar på den frågan
än att han trodde att det skulle vara
lättare att få folk med på skattehöjningarna,
om man säger, att eljest blir budgeten
underbalanserad. Detta har ett
drag av att man — förlåt herr finansminister
— för att få folk med på en
ståndpunkt måste en smula vilseleda
dem. Om man talar om vad som faktiskt
skulle ske, nämligen att det skulle bli
ett överskott som förbättrar statens förmögenhetsställning
men som är motiverat,
därför att vi också ha en reservationsmedelsförbrukning,
då är det inte
säkert att de acceptera detta, menade
han.

Finansministern säger, att det är lik -

giltigt hur vissa poster tagits upp i
budgeten. Han anförde detta i ett samhällsekonomiskt
resonemang. Jag vill
framhålla att det icke är likgiltigt för
skattebetalarna, om man använder ett
resonemang som vid de tillfällen, när
man har en reservmedelsförbrukning,
innebär krav på att de skola betala samma
utgift två gånger, utan att menige
man får klart för sig att han får betala
två gånger. Finansministern vill väl
ändå icke hävda att regeringen eller bevillningsutskottet
gjort detta klart för
skattebetalarna?

Sedan säger finansministern: »Jag har
icke tänkt så mycket på menige man.»
Jag undrar om inte finansministern
borde göra det, och jag undrar om det
inte är finansministerns plikt att tänka
litet på hur menige man bland skattebetalarna
skall kunna förstå dessa ting.
Finansministern säger att de mena nog,
att om man ger ut mera pengar än man
har, så underbalanserar man. Men om
vad man här kallar för balansering avser
en politik som innebär att staten
under en period tar ut samma anslag
två gånger och därmed förbättrar
sin förmögenhetsställning, så tror jag
knappast att de enkla medborgarna
kalla detta för balansering.

Finansministern säger sedan att han
delar herr Adolv Olssons mening att
man i ett annat läge skall gå tillbaka
till en annan terminologi. Det betyder
alltså att man begär att svenska folket
skall förstå, i vilket läge regeringen
med balans menar ett och i vilket läge
den menar ett annat, i stället för att
regeringen kunde gå den enkla vägen
och använda samma klargörande terminologi
just för att motivera varför
läget ibland är ett annat och allvarligare
än under andra förhållanden. Jag
tror, herr talman, att detta att säga än
si och än så och att mena än si och
än så, när man talar om balansering,
är den sämsta metod man kan använda,
om man vill att menige man skall förstå,
vad det hela rör sig om.

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950 fm.

Skärpning av beskattningen av spritdrycker m. m.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag tycker
att det närmar sig litet demagogi,
när herr Ohlin med sådan styrka slår
fast att medborgarna betala pengar för
samma sak två gånger. Jag vet ju att
man gärna vill i den enklare agitationen
använda detta argument, men jag
ber de ärade kammarledamöterna att
tänka sig litet för innan man går för
långt på den vägen.

Det har ju aldrig från riksdagens sida
gentemot skattebetalarna lämnats någon
garanti för att, sedan ett anslag har
blivit upptaget med ett visst belopp
för ett visst ändamål, pengar icke ändå
ytterligare skulle anvisas för detta ändamål.
Vad som här i verkligheten skett
är, att när pengar tidigare ha anvisats
för ett ändamål och de icke betalats
ut, därför att utgifterna icke blivit gjorda,
ha pengarna gått till riksgäldskontoret
och där använts i stället för lånemedel
till investeringar. I en tid med
samhällsekonomisk balans har detta ju
ingen som helst betydelse, därför att
då lånar man upp pengar, när det ursprungliga
ändamålet aktualiseras. Men
i en tid med spänning inom den samhällsekonomiska
balansen kan man inte
göra det. Det kan väl aldrig vara meningen,
att riksdagen skall ge skattebetalarna
en utfästelse att de pengar, som
beviljats för ett ändamål som icke aktualiseras,
icke få under sådana omständigheter
användas för investeringar
utan skola ligga stilla. Jag tror att man
här rullar upp ett problem om förhållandet
mellan statsmakterna, framför
allt riksdagen som representant för det
svenska folket, och de enskilda skattebetalarna,
som leder till konsekvenser,
som man skall akta sig för att driva
för långt.

Sedan vill jag bara säga att herr
Ohlin överdriver alldeles ofantligt denna,
som han säger, nya terminologi. Det
är dock så att i min framställning till
riksdagen är ordentligt redovisat både

hur den formella budgetbalansen inträder
och hur den som jag kallar reella
budgetbalansen inträder. Där kan inte
föreligga något missförstånd, och där
blandar man icke bort några kort. Jag
kan icke annat än tycka, att det ligger
någonting, jag hade nära på sagt, sjukt
i folkpartiets monomani på denna
punkt. Det verkar på mig som om det
skulle vara någonting av ruelse över
något felsteg som man begått i den
gångna tiden, och det kanske icke är
så felaktigt, om man tror detta.

Herr OHLIN: Herr talman! Vi skulle
ju kunna ta upp en debatt här — när
finansministern anser det lämpligt att
tala om snedsteg — om finansministerns
uppträdande under veckorna före
valet. Jag skall inte gå närmare in på
det nu, men jag är beredd att komma
tillbaka, om så önskas. I alla fall vill
jag erinra om hur finansministern flera
veckor före valet talade om en gissningsvis
gjord uppskattning av ökningen
av försvarsutgifterna av precis den
storleksordning som sedan föreslogs.
Finansministern hävdade också, att man
skulle täcka reservationsmedelsförbrukningen
med verkliga inkomster. Under
de närmaste veckorna och i radiodebatten
kunde han icke ge svenska folket
någon upplysning alls om de eventuella
skattehöjningarna, men så snart
valet var över, klarnade det. Det är precis
en parallell till statsrådet Sven Anderssons
uttalande om hur stolt man var
inom det socialdemokratiska partiet
över att det byggdes så få enrumslägenheter
och så många större lägenheter,
och sedan efter valet sade han: Nu
blir det tyvärr nödvändigt att bygga så
många flera enrumslägenheter. Men jag
skall, herr talman, lämna den saken
och övergå till vad finansministern hade
att säga i sak.

Det var egentligen bara en sak. Han

Onsdagen den 15 november 1950 fm.

Nr 29.

Skärpning av beskattningen av spritdrycker m. m.

säger i fråga om att skattebetalarna betala
två gånger samma utgift, att inte har
väl riksdagen givit skattebetalarna någon
garanti för att de pengar, som tagas ut
för att finansiera driftbudgeten, inte
skola få föras över och finansiera kapitalutgifter
i stället. Ja, inte har
riksdagen givit någon »garanti», men
det verkliga förhållandet är ju det, att
man motiverat skatterna med hänvisning
till driftbudgetens utgifter och
till vissa balanseringsresonemang. Sedan
bli dessa driftutgifter icke gjorda,
utan man använder pengarna till kapitalinvesteringar.
Då kommer man tillbaka
nästa år och säger till riksdagen
som skattebetalarnas representant: Nu
måste ni betala en gång till för dessa
utgifter. Att detta är vad som sker kommer
man inte ifrån, herr finansminister.

Det är kanske riktigt att riksdagen
inte lämnat någon garanti, men vad saken
här gäller är, att regeringen vill
använda en terminologi, som, om man
håller på att budgeten skall vara balanserad,
binder riksdagen för att ta
ut dessa medel två gånger. Det är denna
bindning som jag har vänt mig emot.

Man skall naturligtvis icke överdriva
denna frågas betydelse. Finansministern
har rätt i att det finns frågor av
större vikt, men jag tror att den är alldeles
tillräckligt betydelsefull och att
allmänna demokratiska skäl tala för att
den bör diskuteras här i kammaren.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag
skall inte gå in på det förgångna. Det
tror jag att herr Ohlin kommer att återkomma
till många gånger, oavsett om
jag önskar det eller inte. Det är hans
natur. Naturligtvis skulle jag också kunna
återkomma till det förgångna. Herr
Ohlin har t. ex. alluderat på ett yttrande
som jag hade vid ett sammanträde
mellan regeringen och partiledarna. Na -

turligtvis kunde det ha sitt intresse att
här referera herr Ohlins yttrande den
gången i belysning av den ståndpunkt
som han i dag intagit, men det drar
jag en slöja över. Det är alldeles onödigt
att hålla på och riva i detta.

Vad jag nu vill säga är bara att herr
Ohlin bör tänka litet ytterligare på hur
hans resonemang om den där tvågångersbetalningen
egentligen går ihop med
en aktiv konjunkturpolitik med underbalansering
av budgeten vid lågkonjunktur
och överbalansering av densamma
vid högkonjunktur. Jag tror att
det är ytterligt svårt att få det att gå
ihop med det uttalande som han här
har gjort.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav till en början
propositioner beträffande utskottets
hemställan i punkten A) 1)—4), nämligen
dels på bifall till utskottets hemställan
i dessa delar dels ock på avslag
därå; och blev utskottets berörda hemställan
av kammaren bifallen.

Beträffande punkten A) 5) framställde
herr talmannen propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan i
angiven del; 2:o) bifall till utskottets
berörda hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i motionen II: 641
av herr Christenson i Malmö m. fl.;
samt 3:o) avslag på utskottets ifrågavarande
hemställan; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Vidare gav herr talmannen propositioner
beträffande utskottets hemställan
i punkten A) G), nämligen dels på
bifall till denna hemställan dels ock
på avslag därå; och biföll kammaren
utskottets nämnda hemställan.

På därå av herr talmannen framställd
proposition blev slutligen utskottets
hemställan i punkten B) av kammaren
bifallen.

Herr förste vice talmannen övertog nu
ledningen av kammarens förhandlingar.

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950 fm.

§ 4.

Ändring i förordningen om skatt vid utskiftning
av aktiebolags och solidariska
bankbolags tillgångar, m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 62, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 27 juni 1927 (nr 321) om skatt
vid utskiftning av aktiebolags och solidariska
bankbolags tillgångar, in. in.,
jämte i ämnet väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr EDSTRÖM: Herr talman! Det utlåtande,
som bevillningsutskottet kommit
till i fråga om utskiftningsskatten,
har inte föranlett någon skriftlig reservation.
Jag har emellertid tillåtit mig
att avge en blank reservation för att här
få tillfälle att framlägga mina synpunkter.

Vi ha från högerhåll fäst uppmärksamheten
på sambandet mellan ersättningsskatt
och utskiftningsskatt. Avsikten
med utskiftningsskatten är ju att
säkerställa dubbelbeskattning på aktiebolags
inkomster. Om emellertid ersättningsskatt
redan har utgått för viss
bolagets inkomst, har också dubbelbeskattning
kommit till stånd. Blir det sedan
fråga om utskiftningsskatt, kommer
samma belopp att på nytt beskattas.
Man får då inte en tvådubbel utan
en tredubbel beskattning av den inkomst
det rör sig om. Detta är en orättvisa,
som inte kan stå i överensstämmelse
med denna lagstiftnings syfte.

Frågan är kanske inte så stor, det
vill jag erkänna. Antalet fall då ersättningsskatt
uttagits är ganska litet.
Framför allt beror detta på att vi sedan
ett par år tillbaka haft utdelningsstopp.
Men för de enskilda skattskyldiga, som
drabbas av en tredubbel beskattning,
blir ju inte saken bättre för den skull.
Att det bara rör sig om några få fall
skulle enligt min mening kunna tagas

till intäkt för den uppfattningen, att
staten just därför skulle kunna visa sig
litet mera generös. Staten har ju inte
mycket att förlora på att beskattningen
på denna punkt gjordes mera rättvis.

Bevillningsutskottet har mot vårt resonemang
bl. a. anfört, att ett hänsynstagande
till en tidigare erlagd ersättningsskatt
skulle medföra den konsekvensen,
att vinstmedlen bleve olika
beskattade allteftersom bolaget valde utdelningsvägen
eller föredroge att tillföra
aktieägarna tillgångarna genom utskiftning.
Denna anmärkning är givetvis
riktig men kan enligt min mening
inte utgöra något skäl för att helt
bortse från ersättningsskatten. Det torde
nämligen förhålla sig så, att det är
praktiskt omöjligt att vid beskattningen
av de årliga utdelningarna utskilja den
vinst, som må ha blivit belagd med ersättningsskatt.
Vid uttagande av utskiftningsskatt
föreligga inte samma
svårigheter. Det förhållandet att man i
det ena fallet inte kan ge full rättvisa
bör inte kunna åberopas såsom skäl i
det andra fallet för att även där ha
samma orättvisa.

Utskottet har inte sträckt sig längre
än att det förutsätter, att frågan om ersättningsskattens
framtida utformning
skall upptagas i samband med frågan
om familjebolagens inkomstbeskattning.
För min del skulle jag vilja göra gällande,
att man vid denna tidpunkt snarare
bör ifrågasätta, om det över huvud
taget längre finns några skäl för
en ersättningsskatt, ifall 1944 års allmänna
skattekommittés förslag rörande
familjebolagen i huvudsak blir genomfört.

Jag vill också, herr talman, erinra
om en synpunkt, som jag framfört i
min motion i denna fråga. Det förhåller
sig ju så, att det beskattningsbara
beloppet för utskiftningsskatt utgör
skillnaden mellan utskiftat belopp och
vad som därav är att anse som återbäring
av tillskjutet belopp. I det be -

Onsdagen den 15 november 1950 fm.

Nr 29.

Ändring i förordningen om skatt vid utskiftning av aktiebolags och solidariska

bankbolags tillgångar, m. m.

skattningsbara beloppet kommer därför
att ingå även värdestegringsvinster på
t. ex. byggnader, tomtmark, jordbruksfastigheter
in. m. Enligt gällande skattesystem
äro sådana vinster undantagna
från inkomstskatt, i den mån förutsättningen
för realisationsvinstbeskattningen
inte föreligger. Till stor del äro vidare
dessa värdestegringsvinster av rent
fiktiv natur på grund av den fortgående
försämringen av penningvärdet.
Utskiftningsskatten kommer alltså i betydande
utsträckning att framstå såsom
en beskattning utanför skattesystemet.
Detta förhållande borde mana till
försiktighet vid bestämmandet av utskiftningsskattens
storlek.

Jag har, herr talman, inte något yrkande.
Jag har endast velat redovisa
dessa synpunkter för att visa att frågan
om utskiftningsskatten inte ligger
så enkelt till som man skulle kunna tro
av bevillingsutskottets betänkande och
vidare att den inte kan ses isolerad.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Jag skall nöja mig med att efter herr
Edströms anförande, vari han inte
ställde något yrkande, yrka bifall till
utskottets hemställan i förevarande
ärende.

Man kan alltid tvista om utskiftningsskattens
höjd, men man måste ju söka
sig fram till en medelprocent. Även om
man anser denna medelprocent hög,
visar det sig att den ändå blir för låg
när det gäller vissa inkomsttagare. Beträffande
ersättningsskatten får det givetvis
prövas, om den skall vara kvar
eller om den skall förändras i samband
med familjebolagsbeskattningen över
huvud taget. Där har utskottet icke tagit
någon annan ståndpunkt än att det
hemställt, att den skall prövas i detta
sammanhang.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 5.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 194, i anledning av vissa i Kungl.
Maj :ts proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1950/51 behandlade
allmänna principfrågor;

nr 195, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1950/51, i vad
propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 196, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1950/51, i vad
propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 197, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1950/51, i vad
propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 198, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1950/51, i vad
propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 199, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1950/51, i vad
propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 200, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1950/51, i vad
propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 201, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1950/51, i vad
propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 202, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän bcredskapsstat
för budgetåret 1950/51, i vad

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950 fm.

Tillfälliga tillägg å vissa löner och pensioner.

propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde; och

nr 203, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1950/51, i vad
propositionen avser staterna för statens
allmänna fastighetsfond och försvarets
fastighetsfond.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 6.

Tillfälliga tillägg å vissa löner och
pensioner.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
204, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående tillfälliga tillägg å
vissa löner och pensioner jämte i ämnet
väckta motioner,

I propositionen nr 249 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över civilärenden
för den 13 oktober 1950, föreslagit
riksdagen dels medgiva, att tillfälligt
tillägg å löner och pensioner under
budgetåret 1950/51 måtte i huvudsaklig
överensstämmelse med i propositionen
föreslagna grunder utgå till vissa
befattningshavare och förutvarande befattningshavare
i statens tjänst in. fl. enligt
de närmare föreskrifter, som meddelades
av Kungl. Maj:t; dels besluta,
att utgifterna för tillfälligt tillägg å löner
och pensioner skulle bestridas beträffande
löner och pensioner, som utginge
på grund av tjänst vid de affärsdrivande
verken eller vid av dessa övertagna
företag eller inrättningar, från de
medel, av vilka verkets utgifter i övrigt
bestredes, beträffande löner och pensioner,
utgående på grund av prästerlig
tjänst, från kyrkofonden samt beträffande
löner och pensioner i övrigt från
ett för ändamålet anvisat anslag; dels
ock till Tillfälligt tillägg å vissa löner
och pensioner å tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1950/51 under
tolfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 19 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två motioner.

I en inom andra kammaren av herr
Senander in. fl. väckt motion (11:632)
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
sådan ändring av de i propositionen
angivna grunderna för tillfälligt lönetillägg,
att varje ifrågavarande befattningshavare
och förutvarande befattningshavare
tilldelades ett tillfälligt lönetillägg
om 500 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 532 och II: 632,

1) medgiva, att tillfälligt tillägg å löner
och pensioner under budgetåret
1950/51 skulle i huvudsaklig överensstämmelse
med i propositionen föreslagna
grunder utgå till vissa befattningshavare
och förutvarande befattningshavare
i statens tjänst in. fl. enligt
de närmare föreskrifter, som meddelades
av Kungl. Maj:t;

2) besluta, att utgifterna för tillfälligt
tillägg å löner och pensioner skulle bestridas
beträffande löner och pensioner,
som utginge på grund av tjänst vid
de affärsdrivande verken eller vid av
dessa övertagna företag eller inrättningar,
från de medel, av vilka verkets utgifter
i övrigt bestredes, beträffande löner
och pensioner, utgående på grund
av prästerlig tjänst, från kyrkofonden
samt beträffande löner och pensioner i
övrigt från ett för ändamålet anvisat
anslag;

3) till Tillfälligt tillägg å vissa löner
och pensioner å tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1950/51 under
tolfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 19 000 000 kronor.

Reservation utan angivet yrkande hade
avgivits av herr Lundqvisl.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr SENANDER: Herr talman! Statsutskottet
har ju avstyrkt den kommu -

Onsdagen den 15 november 1950 fm.

Nr 29.

Tillfälliga tillägg å vissa löner och pensioner.

nistiska gruppens motion om ett engångstillägg
på 500 kronor för varje
befattningshavare som kompensation
för att statstjänarna tidigare än andra
grupper fingo vidkännas lönestopp.
Någon motivering utöver den som angivits
i propositionen har utskottet inte
vare sig kunnat eller — troligen — velat
prestera. Jag tycker emellertid det
borde ha varit utskottet angeläget att
söka finna en något starkare motivering
än den som anförts i propositionen.
Den är nämligen inte av det slag,
att den kan tillmätas vitsord i alla avseenden.

Läser man propositionens motivering
får man närmast intryck av en nödfallsargumentering
i syfte att komma
undan så billigt som möjligt, då det
gäller uppfyllandet av de tidigare gjorda
utfästelserna i detta avseende till
statstjänarna. Utskottet har därför inte
gjort saken bättre, men det hela är kanske
inte så märkvärdigt när, såsom här
är fallet, rättvisesynpunkterna skjutas
åt sidan. Och när — som vanligt är
när det gäller statstjänarna — krassa
statsfinansiella och s. k. samhällsekonomiska
synpunkter fått träda i stället,
är det givetvis svårt att hitta på något
som skulle kunna kallas för en verkligt
saklig argumentering.

Behandlingen av detta statstjänarnas
löneärende är helt i stil med vad som
tidigare förekommit. Enligt min mening
ha statsmakterna en enda gång
under de många år, som jag för min
del har sysslat med dessa problem,
presterat en välvillig yttring, som skulle
kunna tagas som tecken på en bättre
behandling av de statsanställda, och
det var när den nu gällande löneregleringen
fastställdes. Men den fick icke
ens hinna träda i kraft, innan statsmakterna
voro färdiga att avsevärt reducera
dess värde — jag syftar, som
väl alla förstå, på fastlåsningen av det
rörliga tillägget. Och härutöver företogs
ytterligare en åtgärd i försämrande
riktning, nämligen den indexrens -

ning som trädde i kraft den 1 juli
1948. Båda dessa åtgärder ha medfört
stora direkta och indirekta förluster
för varje statstjänare. För de stora och
sämst betalade grupperna — stationskarlar,
brevbärare, banvakter, tullvakter
m. fl. — med fasta löner som ligga
under 500 kronor i månaden utgör den
sammanlagda direkta förlusten under
de tre och ett halvt år lönestoppet
existerat mellan 500 och 600 kronor
per befattningshavare.

De indirekta förlusterna äro emellertid
sammantagna vida större. Om man
tar hänsyn till att det rörliga tillägget
inte ger mer än 3/4 kompensation för
prisstegringarna och till att den regel,
som gäller för det rörliga tillägget, är
— som man uttryckt det — trögrörlig,
vilket betyder en icke oväsentlig eftersläpning,
kommer man till det resultatet,
att statstjänarna, om full kompensation
för prisstegringarna redan
fr. o. m. den 1 juli 1947 skulle ha beretts
dem, skulle ha haft ett tillägg på
20 procent i stället för de 12 procent
som då fastställdes. Det bör tilläggas,
att därest statstjänarna i dag skulle ha
full kompensation för levnadskostnadsstegringen
— då syftar jag bara på den
som uttryckes genom den officiella indexberäkningen
— skulle deras rörliga
tillägg icke vara 12 utan 24 procent.
Statstjänarna få i dag endast halv kompensation
för prisstegringarna. Att
detta innebär en stark försämring av
reallönen är uppenbart. Det betyder
att en befattningshavare med en lön på
500 kronor i månaden underkompenseras
med 720 kronor om året, vilket är
den sammanlagda underkompensationen
för en sådan befattningshavare under
den tid lönestoppet för statstjänarna
existerat, allt detta under förutsättning
att den fulla kompensationen belöper
sig till ca 1 860 kronor, vilket i
sin mån uttrycker den realvärdeförsämring
av den sammanlagda lönen sedan
den 1 juli 1947, som jag bär talat
om. Detta belopp, som jag bär nämnt,

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950 fm.

Tillfälliga tillägg å vissa löner och pensioner.

skulle en statstjänare i den löneställning
det stora flertalet av dem innehar,
nämligen nionde lönegraden, ha
haft om reallönen varit oförändrad.

Tar man så hänsyn till den allmänna
inkomststegring, som ägt rum under
den tid statstjänarna icke kunnat förbättra
sin lön i något avseende, blir
bilden ännu mörkare. Enligt officiella
siffror, som LO mycket flitigt utnyttjar
för att påvisa lönestegringen för industriarbetarna,
har inkomststegringen
för dessa sedan maj 1947 — alltså två
månader innan statstjänarna fingo vidkännas
sitt lönestopp — och till maj
1950 för manliga industriarbetare varit
25 procent. Under samma tid stego
lönerna för befattningshavare i nionde
lönegraden — alltså stationskarlar,
brevbärare, banvakter, tullvakter m. fl.
— med endast 11 procent, motsvarande
en eftersläpning av inte mindre än 14
procent.

Slutligen vill jag erinra om att den
strama ekonomiska politiken gentemot
statstjänarna också medfört en tämligen
konsekvent vägran att tillgodose
kraven på nytillsättning av behövliga
tjänster, vilket naturligtvis medfört anmärkningsvärt
försämrade befordringsmöjligheter
för statspersonalen. Förlusterna
för statstjänarna efter löneregleringens
genomförande kunna följaktligen
för varje befattningshavare räknas
inte i hundratals utan i tusentals
kronor.

Tror nu någon att statstjänarna under
sådana förhållanden betrakta uppgörelsen
om engångsbeloppet som ett
hedersamt infriande av de löften statsmakterna
givit, såsom någon uttryckt
det tidigare? Statstjänarna ha själva
kallat beloppet för en grindslant, och
för den som något litet känner till läget
bland statstjänarna är det inte svårt
att förstå den bitterhet, som ger sig till
känna i denna beteckning på engångsbeloppet.
Statstjänarna ha så långt tillbaka
jag minns matats med löften om
bättre behandling, men lika ofta ha

löftena svikits. Är det då att förundra
sig över att lojaliteten — som faktiskt
nu är förhållandet — börjar svikta?
Såvitt jag förstår tål den snart inte
flera utmaningar. Frågan om vidtagande
av stridsåtgärder är inte längre
en tanke som ligger statstjänstemännen
fjärran, och jag skulle våga påstå, att
om det inte blir en anständig uppgörelse
på nyår för statstjänarna, kommer
säkerligen frågan om stridsåtgärder att
aktualiseras i en eller annan form.

Denna inställning har sitt fulla berättigande.
När det gått så långt —
vilket vi påtala i vår motion och vilket
stödes av en utredning, som vi företagit
i Göteborg — att statstjänare i
mycket stort antal tvingas att med åsidosättande
av gällande arbetstidsbestämmelser
utföra extra arbete utom
det egna verket på fritid för att uppehålla
existensen, borde var och en kunna
inse att en snar och effektiv förbättring
av statstjänarnas läge måste
ske omedelbart.

Det skulle vara mycket annat att säga
i denna fråga, men det har framförts
från vårt håll vid upprepade tillfällen
vilka synpunkter som ligga till grund
för vårt ställningstagande i såväl detta
statstjänarspörsmål som tidigare här i
riksdagen behandlade sådana, och därför
skall jag inskränka mig till vad jag
nu sagt och hemställer, herr talman,
om bifall till den av mig m. fl. undertecknade
motionen i frågan.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Herr
Senander började sitt inlägg med ett
beklagande av att utskottet inte närmare
motiverat sitt avstyrkande av den
motion, som han väckt i detta ärende.
Jag tror inte det behövs någon utförligare
motivering än den, att man 1948
var överens om att statstjänarna skulle
ha en kompensation för det halvår,
som de tidigare togo lönestoppet än
den öppna marknadens löntagare, och
det är detta spörsmål som kammaren i
dag har att behandla.

Onsdagen den 15 november 1950 fm.

Nr 29.

Tillfälliga tillägg å vissa löner och pensioner.

Herr Senander har med sitt inlägg
berört två andra ting som egentligen
inte ha något samband med det spörsmål
vi nu behandla. Han har berört
tjänsteförteckningen — den är föremål
för en speciell revision — och han har
dessutom berört statstjänarnas löneläge
i allmänhet, som ju blir föremål
för särskilda förhandlingar. Vad vi ha
att ta ställning till i dag är frågan,
huruvida en kompensation skall utgå
eller icke. På den punkten har det
förts förhandlingar mellan representanter
dels för staten, dels för de anställdas
organisationer. I dessa förhandlingar
har man träffat uppgörelse
om en uppmjukning, om vissa regler,
som skulle tillämpas för engångsbidragets
utbetalande. Jag tror inte det
finns någon anledning ta upp ytterligare
debatt på denna punkt.

När herr Senander talar om hur
mycket statstjänarna ha avstått genom
lönestoppet, skulle det vara ganska
frestande att göra en spekulation om
hur mycket de också vunnit genom
lönestoppet. Tv det fanns dock ett alternativ
till denna ekonomiska politik,
som förts under de senaste åren, och
det var risken för en inflation. Hade
den fått löpa linan ut, skulle deras ekonomiska
läge i dag varit väsentligt
mycket sämre än det är. Det är därför
jag tror det är felaktigt atl bedöma
spörsmålet så enkelspårigt som herr Senander
gör.

Herr talman! Jag ber att med stöd
av det anförda få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr SENANDER: Herr talman! Bara
ett par repliker till herr Lindholm. Jag
tror visserligen inte det tjänar så mycket
till att föra någon mer ingående
debatt i denna fråga, men det är ett
par saker jag i alla fall skulle vilja ytterligare
beröra.

Herr Lindholm säger all egentligen
ha statstjänarna vunnit på denna upp -

görelse. Det skulle jag vilja rekommendera
herr Lindholm att gå ut och tala
med statstjänarna själva om; de känna
nog bäst trycket, och de veta nog vad
de ha vunnit och förlorat på uppgörelsen.
Nu är att märka att detta lönestopp,
som man öppnade vägen för i
och med dess införande den 1 juli 1947
för statstjänarna, skulle kompletteras
med ett effektivt prisstopp. Så blev inte
fallet. Statstjänarnas löner ha emellertid
fått ligga stilla hela tiden, medan
industriarbetarna faktiskt — som framgår
av den officiella statistiken, som
jag nyss gav ett exempel på — kunnat
t. o. in. under lönestoppsperioden förbättra
sin ställning.

Jag är den förste att medge, att när
det nu föreligger en uppgörelse mellan
två parter, så är det svårt att åstadkomma
en förändring. Men samtidigt
vill jag framhålla att så länge riksdagen
behandlar dessa spörsmål och skall
godkänna uppgörelserna, bör det under
inga förhållanden anses opåkallat,
om man påtalar bristerna i en dylik
uppgörelse och också ställer förslag till
ändring här i riksdagen, vilken riksdagen
ju är kompetent att företa. Enligt
det Lindholmska resonemanget skulle,
förefaller det, man över huvud taget
inte få göra något annat här, på grund
av att det föreligger en uppgörelse mellan
de två parterna, än att antingen
yrka minskning av det belopp, som
fastställts genom uppgörelsen, eller
också yrka rent avslag. Jag tror att
herr Lindholm måste vara ense med
mig om att man har full rätt att ställa
andra förslag om en förbättring av det
resultat som nåtts genom uppgörelsen.

Slutligen berörde jag inte alls tjänsteförteckningsrevisionen
i mitt anförande.
Om herr Lindholm hade lyssnat på
vad jag sade, skulle han ha hört att jag
talade om det som redan nu består, att
man visat en stor restriktivitet när
det gäller tillsättandet — oberoende
av tjänsteförteckningsrevisionens utredning
— av behövliga tjänster. Detta

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950 fm.

Tillfälliga tillägg å vissa löner och pensioner.

bar — vilket också generaltullstyrelsen
påtalat med synnerlig skärpa — i ytterligare
grad allvarligt försämrat befordringsmöjligheterna
för statspersonalen.

Herr LINDHOLM (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill bara be herr Senander
att han citerar mig riktigt. Jag
talade om värdet av den ekonomiska
politik som förts och satte detta i motsats
till vad man hade kunnat få, därest
en sådan politik icke förts, och detta är
ju något helt annat än att, som herr Senander
gjorde, tala om värdet av den
uppgörelse som här föreligger. Det rör
sig ju därvidlag om en matematisk historia,
som lett till en avrundning uppåt.
Att det finns statstjänare, som äro irriterade
över denna uppgörelse, känner jag
till och förstår. Men det spörsmålet skall
behandlas i sammanhang med den löneuppgörelse
som skall träffas. Det är inte
detta spörsmål vi ha att taga ställning
till nu.

Herr Senander kan framställa vilka
yrkanden som helst i detta sammanhang,
men han torde få finna sig i att
jag återför honom till det spörsmål vi
behandla.

Herr SENANDER (kort genmäle):
Herr talman! Den mästrande tonen kunde
herr Lindholm gärna ha lämnat
hemma.

Jag har inte vidrört dessa spörsmål
på annat sätt än att jag framhållit, att
om det icke blir en hygglig uppgörelse,
kommer frågan om stridsåtgärder att
aktualiseras i något sammanhang. Jag
har icke talat om den kommande uppgörelsen,
då jag vet att den är föremål
för förhandlingar. Jag har bara velat
förutskicka vad som kan komma att
hända.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINGMAN: Herr talman! Jag
begärde egentligen ordet i anledning av
ett yttrande av herr Senander om att

propositionen skulle bygga på en nödfallsargumentering,
förmodligen för att
regeringen skulle komma ifrån givna
löften så billigt som möjligt. För att ett
sådant uttalande skall ha underlag för
sig, måste det ha givits några bestämda
löften, som genom denna proposition
icke skulle helt infrias.

Sakförhållandet är det, att när stabiliseringsförhandlingarna
fördes, begärdes
från statstjänarorganisationernas
sida att regeringen, då stabiliseringstiden
utlupit, skulle beakta att de statsanställda
anslutit sig till stabiliseringslinjen
ett halvt år tidigare än andra löntagargrupper.
Därmed åsyftades det förhållandet
att statstjänarna anslöto sig till
stabiliseringen redan den 1 juli 1948
medan övriga löntagare anslöto sig först
i och med att deras avtal utlöpte vid
årsskiftet 1948/49. Den sakliga skillnaden
blir då den, att de statsanställda,
därest de icke anslutit sig till stabiliseringen
den 1 juli 1948, hade kunnat få
ut en förhöjning av lönerna på tre procent.
Hade avtalsgrupperna icke gått
med på att prolongera avtalet den 1 januari
1949, hade även de haft möjligheter
att förhandlingsvägen få en förhöjning
av lönerna; hur stor vet jag icke.
Men möjligheten hade de dock haft.

Det var perioden mellan 1 juli 1948
och den 1 januari 1949 som statstjänarna
ville ha beaktad. Om man går tillbaka
till den tiden och ser efter hur
mycket de statsanställda avstått från,
kan man räkna ut vad dessa tre procent
utgöra för ett halvt år. Men då kan man
— såsom förekommit i diskussionen —
säga, att här gäller det inte bara att
räkna värdet av tre procent på ett halvt
år, utan värdet av tre procent på två
och ett halvt år. Skulle man ha följt det
resonemanget, hade det emellertid betytt,
att man inte tagit stabiliseringen
den 1 juli 1948. Hade man då höjt lönerna
med tre procent för de statsanställda,
ja, då skall ingen tro att löntagarna
på den enskilda marknaden stått
stilla, utan då hade de också begärt hög -

Onsdagen den 15 november 1950 fm.

Nr 29.

Tillfälliga tillägg å vissa löner och pensioner.

re löner. Det står klart för alla, att så
hade blivit förhållandet. Sedan kan man
diskutera, huruvida det var rimligt att
stabilisera på den nivån eller på en
högre nivå. Men den diskussionen fördes
då.

Vad det nu gäller att infria är den utfästelse,
som gjordes från regeringens
sida, att man skulle beakta det där halvåret.
Skulle utfästelsen ha infriats så
som man då resonerade, med hänsyn
tagen till dessa tre procent, skulle detta
för en befattningshavare, inplacerad i
nionde löneklassen på I-ort, betytt en
ersättning med 63 kronor. Det var vad
denne så att säga avstått sista halvåret
1948. I ortsgrupp 5 skulle beloppet utgjort
75 kronor. Sedan stiger beloppet
till maximalt 216 kronor.

Under de förhandlingar som nu förts
mellan regeringen och organisationerna
ansågo organisationernas representanter,
att det skulle bli små ersättningsbelopp
för dem som hade de lägsta lönerna
och befunno sig i de svåraste omständigheterna.
Man ville ha högre
grundbelopp. Det var därför man från
regeringens sida ansåg, att man skulle
kunna gå med på mer än tre procent.
Man sträckte sig då till ett minimum av
100 kronor för löneanställda och 70 kronor
för pensionärerna. Jag har velat
nämna detta därför att det mot denna
bakgrund icke är riktigt att säga, att regeringen
sökt komma ifrån ett givet
löfte. Regeringen har sökt infria löftet
så som det var givet.

Sedan kan man diskutera, om 100
kronor är ett för litet belopp och om
500 kronor vore riktigare med hänsyn
till att statstjänarna kommit i ett svårt
läge under denna tid. Det gäller dock
här att avväga beloppet, så att det motsvarar
vad de förlorat under stabiliseringstiden.
En annan bedömningsgrund
skulle innebära, att man, sedan stabiliseringstiden
gått till ända, inte bara
kan begränsa sig till de statsanställda.
Då borde alla löntagare få ersättning för
vad de under andra förhållanden hade

kunnat taga ut under dessa två eller två
och ett halvt år. Jag tror att en sådan
räkneoperation skulle vara mycket svår
att genomföra. De statsanställda ha
emellertid förstått problemet och träffat
överenskommelse i saken.

Jag är medveten om att många känna
sig missnöjda. Det händer ju ofta att
folk är missnöjt med överenskommelser.
Men har man, som här varit fallet,
träffat en överenskommelse, som vilar
på vad man varit enig om från början,
kan det inte sägas, att statsmakterna
underlåtit infria gjorda utfästelser.

Herr ItUBBESTAD: Herr talman! Jag
begärde ordet när jag hörde herr Senander
yttra, att statsmakterna inte hållit
sina löften. Den löneförbättring som
här föreligger och som väl kommer att
bifallas, går ju utöver vad statsmakterna
utlovat. Tv vad har egentligen utlovats?
Då vi träffade uppgörelse 1948 om
att statstjänarna skulle medverka i lönestoppet,
skedde det på villkor att de,
om de väntade till dess index steg till
124, skulle få full kompensation för de
ökade levnadskostnaderna. Tidigare hade
de icke haft rätt till annat än tre
fjärdedelars kompensation. Riksdagens
löfte innebar alltså, att när index steg
till 124 skulle de få 8 enheters kompensation
i stället för med bara 6 enheter.
Ännu har icke den dagen kommit, då
index kommit till det talet. Men det är
troligt, att vi vid nyår äro där, och då
ha statstjänarna säkerligen att vänta att
det löfte, som gavs, när uppgörelsen
träffades, infrias.

Vad statstjänarna nu komma att få
grundar sig icke på ett av riksdagen direkt
givet löfte. I propositionen i våras
framhölls nämligen, att man vid löneförhandlingarna
efter 1950 års utgång
skulle beakta att statstjänarna icke tidigare
uttagit sin rätt till de tre procenten.
Så blev ej fallet. Inför valrörelsen i
år har regeringen tagit upp problemet
och i förväg lovat statstjänarna tre pro -

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950 fm.

Tillfälliga tillägg å vissa löner och pensioner.

cents lönetillägg för ett halvt år, vartill
de ej fått löfte av statsmakterna. Statstjänarna
böra vara mycket nöjda, när
de nu få denna förmån, som även jag
varit med om att tillstyrka i statsutskottet.

När jag nu har fått ordet, herr talman,
kan jag icke underlåta säga, att
det är en felaktig historieskrivning i
propositionen, när man gör gällande, att
statstjänargruppen var den första grupp
som gick in för lönestabilisering och
alltså gav efter på sina krav. Det var
jordbrukarna som voro de första som
togo initiativet till att avstå ett betydande
antal miljoner kronor; det gjorde de
innan statstjänarna gingo in på stabiliseringslinjen.
När jordbrukarna gingo i
förväg med en nedprutning av sina berättigade
önskemål, då kommo statstjänarna
och accepterade lönestoppet.
Detta är den riktiga historieskrivningen,
som jag menar bör beaktas vid kommande
förhandlingar med jordbrukarna.
När det gäller prissättningen å
jordbrukets produkter skall, åtminstone
i lika stor utsträckning som man här
tagit hänsyn till statstjänarna, beaktas,
att jordbrukarna voro de första som
gingo in för stabilisering. Jordbrukarna
böra därför premieras.

Så ligger saken till. Jag har velat poängtera
alltså, att regeringen bör vara
lika välvillig när det gäller jordbrukarna
som när det gäller statstjänarna.

Herr SENANDER: Herr talman! Jag
hoppas att statsrådet Lingman ursäktar
om jag svarar herr Rubbestad först.
Han talade ju sist.

Herr Rubbestad påstod, att jordbrukarna
voro de första som gingo med på
inkomststabiliseringen. Jag tycker det
var onödigt av honom att föra in denna
sak i detta sammanhang. Jag gjorde ju
icke någon jämförelse åt det hållet, utan
jag gjorde jämförelse med andra löntagargrupper.
Eljest fick jag på sin tid
den upplysningen från mycket initierat

håll, att, när statstjänarrepresentanterna
första gången — den 1 juli 1947 — träffade
uppgörelse om lönestopp för statstjänarna,
gjorde man det därför att man
ville, att det skulle verka »som en gest»
speciellt åt jordbrukarna, så att de
skulle bli mera återhållsamma i sina
krav vid höstens förhandlingar. Jag tror
att det ligger någon sanning i detta.

Sedan är det uppenbart, att det vill
mycket till för att människor, som befinna
sig i ett dåligt löneläge, bli nöjda.
Jag förstår mycket väl att de som här
företräda arbetsgivarintressena vilja
hålla igen, så att vederbörande icke få
sina krav tillgodosedda i full utsträckning.
Det hela inskränker sig inte bara
till att förstå det förhållande, som råder
mellan dessa två parter. Som här är
vitsordat av statsrådet Lingman och som
framgår av alla handlingar, förhåller det
sig faktiskt så — även om man går tillbaka
till 1948 — att statsmakterna givit
ett löfte att kompensera statstjänarna
för att de tidigare än andra grupper
pressats på ett lönestopp. Då är det att
märka, att allmänna meningen bland
statstjänarna är, att deras lönestopp
började redan den 1 juli 1947. Vilken
motivering man hade för detta lönestopp,
hör ju inte dit. Själva faktum,
att det varit lönestopp från 1 juli 1947
är det avgörande.

Sedan skulle jag vilja säga ett par ord
om det ganska intressanta resonemang,
som förts på senare tid och som egentligen
lämnar åt sidan tvistefrågan, huruvida
statstjänarna fingo sitt lönestopp
den 1 juli 1947 eller den 1 juli 1948. Det
är just detta som statsrådet Lingman
berörde, när han sade, att från visst
håll hävdats, att om statstjänarna fått
sitt lönestopp samtidigt med andra
grupper, dvs. den 1 januari 1949, så
skulle de ha haft ett utgångsläge på 15
procent. Då nu det förhållandet, att de
tidigare än andra grupper tvingats till
lönestopp, medfört, att de startade med
12 procent, ligger det både logik och
förnuft i det resonemanget, att de skola

Onsdagen den 15 november 1950 fm.

Nr 29.

Lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m.

ha kompensation inte bara för ett halvår
utan för fem halvår, alltså med femi
gånger så mycket som man föreslagit.
Detta motiverar fullt ut summan 500
kronor.

Statsrådet säger, att om statstjiinarna
skulle få en sådan kompensation, skulle
det innebära detsamma som om de icke
haft något lönestopp: de skulle få full
ersättning. Men ett lönestopp som tillämpas
är väl till för att hålla löneläget vid
en viss nivå och förhindra en löneutveckling
på marknaden, som man befarar
kan förorsaka inflation. Man vill
med andra ord förhindra att lönerna gå
ytterligare i höjden. Även om statstjänarna
nu skulle få full kompensation för
att de fått lönestopp tidigare än andra
grupper, så har det dock för dem existerat
ett speciellt lönestopp i syfte att
hålla inflationen tillbaka.

Just det resonemang, som statsrådet
Lingman förde, att om statstjänarna hade
fått sitt lönestopp samtidigt med de
övriga så hade de startat med 15 procent,
tycker jag ger det starkaste stöd
åt det krav vi framfört i motionen.

Det vore en hel del annat att säga om
det resonemang som förts på denna
punkt. Jag skall för tillfället avstå men
får kanske anledning att återkomma.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i motionen 11:632
av herr Senander m. fl.; och fann herr
förste vice talmannen den förra propotionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Senander begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets förevarande
utlåtande nr 204, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej.

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i motionen
II: 632 av herr Senander m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Senander begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 186 ja och 8
nej, varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 7.

Lag om gräns mot allmänt vattenområde,
m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om gräns mot allmänt vattenområde,
in. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom eu den 13 januari 1950 dagtecknad
proposition, nr 59, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl.Maj :t,under
åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
jämlikt § 87 regeringsformen föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om gräns mot allmänt vattenområde;
samt

2) lag om ersättning för mistad fiskerätt
in. m.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft aderton
i anledning av densamma väckta
motioner.

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950 fm.

Lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m.

I motionen II: 423 av herr Lundberg
hade —- under hemställan om skyndsam
och allsidig utredning om allemansrätt
in. m. — yrkats avslag å propositionen.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen — med förklaring,
att riksdagen funnit vissa ändringar
böra vidtagas i de genom förevarande
proposition framlagda lagförslagen —
måtte för sin del antaga av utskottet
framlagda förslag till

1) lag om gräns mot allmänt vattenområde; 2)

lag om ersättning för mistad fiskerätt
m. m.;

B) att motionerna 1:355,357,359,
360, 366, 523 och 525 samt II: 423, 425,
427—431, 437, 445, 623 och 624, i den
mån de icke kunde anses besvarade genom
utskottets hemställan under A) här
ovan, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Vid utlåtandet hade fogats tre reservationer.

Enligt Kungl. Maj :ts och utskottets
förslag skulle 1 § lagen om gräns mot
allmänt vattenområde erhålla följande
lydelse:

1 §•

Vattenområde i havet är allmänt (allmänt
vatten), där det ej ingår i fastigheterna
(enskilt vatten).

2—4 §§ samma lag skulle enligt utskottets
förslag avfattas sålunda:

2 §.

Till fastigheterna hänföres i havet

1. allt vatten inom trehundra meter
från fastlandet eller från ö av minst
etthundra meters längd ävensom, på de
ställen där den stranden följande kurvan
för högst tre meters djup går längre
ut, allt vatten inom denna djupkurva;
samt

2. allt vatten, som har förbindelse
med öppna havet allenast över vatten
som nu sagts.

3 §.

Vid rikets östra och södra kuster från
gränsen mot Finland till Listershuvud
i Blekinge hänföres till fastigheterna
tillika allt vatten, som väl har annan
förbindelse med öppna havet än i 2 § 2
angives men ej av större bredd än en
kilometer räknat från fastlandet eller
från ö av minst etthundra meters längd.

Denna bestämmelse skall dock ej äga
tillämpning beträffande vatten vid Gotland
eller Öland eller vid andra öar,
vilka från fastlandet helt skiljas av vatten
som har förbindelse med öppna havet
av större bredd än en kilometer räknat
på sätt i första stycket sägs.

4 §.

I Norrbottens och Kalmar län hänföras
till fastigheterna även följande
vattenområden i havet:

i Norrbottens län vid Torne älvs
mynning allt vatten innanför en linje
från gränsen mot Finland vid 65 grader
35 minuter nordlig bredd västerut till
23 grader 40 minuter ostlig längd från
Greenwich, därifrån norrut till 65 grader
45 minuter nordlig bredd och därifrån
österut till Seskarö; samt

i Kalmar län

allt vatten innanför en linje mellan
de södra uddarna av Sladö Ask och
Äskeskär,

Idöfjärden och Björkskärsdjupet innanför
en linje mellan de sydöstra uddarna
av örskär, Idö Stångskär och
Bussan,

allt vatten innanför linjen Ljungskärs
sydspets—Vinö Bredhäll—Boskärs nordöstra
udde—Örsskärens östra uddar—
Logen—Lilla (Södra) Ljusklabb—Soen,

allt vatten innanför linjen Tjudö sydöstra
udde—Träthällarnas huvudö—
Långgrunds norra udde—Slobbsudden
—Oxlenäs—Sandö nordspets—Taktö
nordspets—Taktö ostpets—Eneskärs
yttre både—Eneskärs sydöstra udde—
Vållöromps nordöstra udde—Vållö -

Onsdagen den 15 november 1950 fm.

Nr 29.

Lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m.

romps sydspets—Stora Sillekroks ostspets—Gåsö
ostspets, samt

allt vatten innanför linjen Stångskärs
sydspets—Pata Enskärs nordöstra udde
—Pata Enskärs sydspets—Lilla Millgrund—Enskärskläppens
ostspets—

Ryssby Enskärs ostspets—Långskärs
sydöstra udde—Stånggrund—sydöstra
udden av Ryggås—Stora Rocknekalvens
ostspets—Skäggenäslandets nordspets.

Utskottets förslag beträffande 4 § innebar
avstyrkande av motionen 11:623
av herr Holmberg m. fl., i vilken hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att
berörda paragraf, som i Kungl. Maj:ts
förslag hade beteckningen 3 §, skulle
givas följande ändrade lydelse:

I Kalmar län hänföras till fastigheterna
även följande vattenområden:

allt vatten innanför en linje ----

Skäggenäslandets nordspets.

I en med 1) betecknad reservation
hade herrar Eskilsson och Larsson i
Karlstad hemställt, att riksdagen måtte
för sin del antaga 2 § lagen om gräns
mot allmänt vattenområde i följande
lydelse:

2 §.

Till fastigheterna hänföras i havet

1. allt vatten inom trehundra meter
från fastlandet eller från ö vilken utgör
fastighet eller del därav ävensom, på
de ställen där den stranden följande
kurvan för högst tre meters djup går
längre ut, allt vatten inom denna djupkurva;
samt

2. allt vatten, som har förbindelse
med öppna havet allenast över vatten
som nu sagts.

Vidare hade herrar Nils A. Larsson,
Andersson i Mölndal och Utbult beträffande
2 och följande §§ förslaget till
lag om gräns mot allmänt vattenområde
i en med 2) betecknad reservation
hemställt, att riksdagen måtte för sin del

dels antaga 2—4 §§ i följande lydelse: -

2 §.

Till fastigheterna hänföras i havet
allt vatten inom trehundra meter från
fastlandet eller från ö av minst etthundra
meters längd ävensom, på de ställen
där den stranden följande kurvan för
högst tre meters djup går längre ut, allt
vatten inom denna djupkurva.

3 §.

Vid rikets östra och södra kuster från
gränsen mot Finland till Listershuvud
i Blekinge hänföres till fastigheterna
tillika allt vatten, som saknar förbindelse
med öppna havet av större bredd
än en kilometer, räknat från fastlandet
eller från ö av minst etthundra meters
längd.

4 §.

Vid rikets östra och södra kuster från
gränsen mot Finland till Listershuvud
i Blekinge hänföres till fastigheterna
dessutom allt vatten som har förbindelse
med öppna havet allenast över
vatten som enligt 2 eller 3 § tillhör
fastigheterna;

dels med den ändrade beteckningen
6 § och viss formell jämkning antaga
5 § nämnda lag;

dels ock med den ändrade beteckningen
5 och 7—9 §§ antaga de av utskottet
föreslagna 4 och 6—8 §§ samma
lag.

Enligt Kungl. Maj ds och utskottets
förslag skulle 1 och 2 §§ lagen om ersättning
för mistad fiskerätt m. m. erhålla
denna avfattning:

1 §.

Där vattenområde jämlikt lagen om
gräns mot allmänt vattenområde frångår
ägaren, njutc han ersiittning av

4 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 29.

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950 fm.

Lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m.

statsmedel för värdet av fiskerätt och
annan förmån, som han sålunda förlorar,
så ock för annan skada som därigenom
tillskyndas honom.

Ersättning av statsmedel för värdet
av förlorad förmån och för annan skada
tillkomme ock

a) jordägare, vilkens fiskerätt inskränkes
därigenom att jämlikt 6—13 §§
eller 18 § lagen om rätt till fiske annan
än innehavaren av den enskilda fiskerätten
må bedriva fiske, som enligt
äldre lag var förbehållet strandägaren,

b) den som enligt urminnes hävd,
dom eller skattläggning eller på annan
särskild grund innehar fiskerätt, vilken
helt eller delvis blir utan verkan till
följd av att enligt lagen om gräns mot
allmänt vattenområde och lagen om rätt
till fiske enskild fiskerätt ej gäller i allmänt
vatten eller till följd av stadgandena
i 6—20 §§ sistnämnda lag, samt

c) den som den 1 januari 1951 på
grund av servituts- eller nyttjanderättsupplåtelse
åtnjuter förmån, vilken helt
eller delvis går förlorad av skäl som
förut i denna paragraf är sagt.

2 §.

Fråga om ersättning som sägs i 1 §
skall upptagas av särskild nämnd (fiskevärderingsnämnd),
inrättad för län
eller annat område som Konungen bestämmer.

Anspråk på ersättning skall vid påföljd
av talans förlust framställas hos
nämnden före den 1 januari 1956.

I en av herrar Werner, Eskilsson, Ivar
Nilzon, Andersson i Dunker och Larsson
i Karlstad avgiven, med 3) betecknad
reservation hade hemställts, att
riksdagen måtte för sin del antaga 1
och 2 §§ förslaget till lag om ersättning
för mistad fiskerätt m. m. i följande
lydelse:

1 §•

Där vattenområde —- --(lika med

utskottet)---tillskyndas honom.

Ersättning av statsmedel för värdet

av förlorad förmån och för annan skada
tillkomme ock

c) den som den 1 januari 1953 på
grund av servituts- eller nyttjanderättsupplåtelse
åtnjuter förmån vilken helt
eller delvis går förlorad av skäl som
förut i denna paragraf är sagt.

2 §.

Fråga om---(lika med utskottet)
----Konungen bestämmer.

Anspråk på ersättning skall vid påföljd
av talans förlust framställas hos
nämnden före den 1 januari 1958.

Enligt Kungl. Maj:ts och utskottets
förslag skulle båda lagarna träda i kraft
den 1 januari 1951.

I ovannämnda med 3) betecknande
reservation hade hemställts, att lagarna
skulle träda i kraft den 1 januari 1953.

Det skulle här anmärkas, att å dagens
föredragningslista efter tredje lagutskottets
nu förevarande utlåtande upptagits
utskottets utlåtanden nr 23 i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om rätt till fiske, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner och nr
24 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring
i lagen den 18 juni 1926 (nr 326)
om delning av jord å landet, m. in.

Beträffande föredragningsordningen
rörande utskottets utlåtande nr 22 begärdes
till en början ordet av

Onsdagen den 15 november 1950 fm.

Nr 29.

Lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m.

Herr ANDERSSON i Löbbo, som anförde:
Herr talman! I avseende å föredragningen
av tredje lagutskottets utlåtande
nr 22 ber jag att få hemställa,

att detsamma må företagas till avgörande
punktvis och punkten A på det
sätt, att de av utskottet tillstyrkta lagförslagen
föredragas vart för sig, det
första paragrafvis med slutbestämmelser,
ingress och rubrik sist, varefter och
sedan båda lagförslagen blivit genomgångna
utskottets hemställan föredrages; att

vid behandlingen av den paragraf,
varom först uppstår överläggning, denna
må omfatta utlåtandet i dess helhet
samt i den mån så befinnes påkallat
även utskottets utlåtanden nr 23 och 24;

att lagtext ej må behöva uppläsas i
vidare mån än sådant av någon kammarens
ledamot begäres;

att, för den händelse något av lagförslagen
kommer att helt eller delvis återremitteras,
utskottet lämnas öppen rätt
att vid ärendets förnyade behandling i
avseende å de delar, som blivit med
eller utan ändring godkända, föreslå sådana
jämkningar, som kunna föranledas
av ifrågasatta ändringar i återförvisade
delar; samt

att utskottet bemyndigas att i avseende
å nummerbeteckning av paragrafer
vidtaga sådana ändringar, som påkallas
av kamrarnas beslut.

Kammaren biföll denna hemställan.

I enlighet härmed upptogs till en början
till behandling det i punkten A upptagna
förslaget till lag om gräns mot allmänt
vattenområde.

Efter föredragning av t § yttrade:

Herr ANDERSSON i Löbbo: Herr talman!
Jag har begärt ordet vid 1 § för
att giva en kort orientering av utskottets
ståndpunkt i de föreliggande ärendena.

Tredje lagutskottets utlåtanden nr 22,
23 och 24 avhandla, det första förslaget
lill lag om gräns mot allmänt vattenom -

råde, det andra förslaget till lag om rätt
till fiske samt det tredje, vilket föranledes
av en följdproposition till de båda
första förslagen, förslag till lag angående
ändring i jorddelningslagen. De
tre lagförslagen ingripa i varandra på
ett sådant sätt, att de nu i principdebatten
böra behandlas samtidigt.

Jag börjar då med lagen om gräns
mot allmänt vattenområde. Avsikten är
att denna lag skall helt eller delvis inflyta
i den nya jordabalk, som är under
utarbetande. Detta har varit huvudmotivet
för att gränsbestämmelserna ansetts
icke lämpligen böra ingå i den nya
fiskelagen.

För närvarande saknas lagbestämmelser
om hur långt ut i havet och de större
insjöarna som fastigheternas ägovälde
sträcker sig. I de mindre insjöarna
har genom gällande lagbestämmelser,
genom lantmäteriförrättningar och
genom urminnes hävd m. in. rätt klart
kunnat konstateras, att vattenområdet
är enskild egendom. Vid bestämmandet
av den enskilda vattenrätten i havet och
de större insjöarna har man sökt ledning
från vissa delvis oklara och svårtolkade
stadganden om fiskerätten. Det
föreliggande lagförslaget är avsett att i
möjligaste mån fastställa enhetliga och
konkreta gränsbestämmelser samt ansluter
sig väsentligen till gällande rättsuppfattning.
Det har dock ej kunnat
undvikas, att förslaget på rätt många
ställen medför en utvidgning eller också
en förminskning av den enskildes
vattenrätt. När det gäller intrång i den
enskilda äganderätten till vatten föreslås,
att ersättning skall utgå av statsmedel.
Bestämmelser härom ha införts
i en särskild lag om ersättning för mistad
fiskerätt, till vilken jag något senare
skall återkomma.

Utskottet har tillstyrkt den föreslagna
gränslagen med i huvudsak blott några
mindre ändringar. Det iir egentligen
bara två av dessa ändringar som ha
någon nämnvärd betydelse. Den ena är
att den så kallade kilometerregeln,

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950 fm.

Lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m.

d. v. s. bestämmelsen om en kilometers
avstånd från kust till kust, när det gäller
vikar och fjärdar, icke skall tillämpas
vid rikets västra kuster. Orsaken till
att utskottet här har gjort en ändring
är den, att utskottet — något som jag
litet senare skall återkomma till — för
västkustens del förordar allmän fiskerätt
i större utsträckning än vad i propositionen
föreslås.

Den andra ändringen gäller Kalmar
läns kust. Där föreslår utskottet, att två
smärre områden, belägna vid öarna
Runnö och Vållö, fortfarande skola förbliva
enskilt vatten med åtföljande enskild
fiskerätt. De säregna förhållandena
inom dessa områden ha gjort, att utskottet
förordat denna mindre justering.

Utskottet har ansett sig kunna godtaga
departementschefens principiella
ståndpunktstagande, att gränsdragningen
för vattenrätten i havet får bli
bestämmande i fiskerättsligt hänseende.
Denna princip överensstämmer med
den nuvarande principen för gränsdragning
mellan fritt och enskilt fiskevatten.
Härtill bör läggas, att då gränsdragningen
— jag måste säga tyvärr —
icke kunnat göras fullt enhetlig, utan
en rad undantagsbestämmelser måst
medgivas, så beror detta dels på det
förut rådande oklara rättsläget, dels på
de mycket skiftande fiskerättsliga förhållandena
vid rikets havskuster. För
min del hade jag gärna sett, att en till
mera allmänt vatten syftande enhetlig
gränsdragning kunnat åstadkommas,
men detta har icke varit möjligt. Detta
är främst beroende på sambandet med
fiskerätten och på de antagligen mycket
stora ersättningsbelopp, som det allmänna
då hade måst vidkännas för inlösen
av enskild fiskerätt.

Sammanfattningsvis kan fastlås, att
lagförslaget om gräns mot allmänt vattenområde
i stort ansluter till rådande
rättsuppfattning om äganderättens gräns
samt avser att precisera gränsen för de
vattenområden, som tillkomma enskild
vatten- och fiskerätt.

Utskottet har, såsom jag förut nämnt,
ansett sig böra godtaga och i princip
förorda denna lagstiftning.

Jag övergår härefter till att säga några
ord om det nya förslaget till lag om
rätt till fiske. I samband därmed återkommer
jag måhända i någon mån till
de förut berörda frågorna. I nu gällande
lag — 1896 års lag om rätt till fiske —
finns en huvudregel, som säger, att i
insjöar och vattendrag samt inomskärs
i saltsjön allt fiske är förbehållet strandägarna.
Undantag göres dock i viss mån
för fyra större insjöar. Utomskärs och
vid öppen havsstrand sträcker sig enligt
nuvarande bestämmelser den enskilda
fiskerätten 180 meter ut från det
ställe invid stranden, där stadigt djup
av två meter vidtager. Inom dessa områden
har dock den enskilda fiskerätten
begränsats i betydande utsträckning genom
en rad undantagsbestämmelser.
Dessa undantagsbestämmelser äro väsentligen
av två slag, som jag här skall
nämna. Det ena slaget ger rätt åt envar
att inom ett bestämt område fiska vissa
slag av fisk. Det tämligen fria strömmingsfisket
vid östersjökusten är ett
sådant undantag. Den andra stora undantagsbestämmelsen
ger rätt till mera
allmänt fiske med rörlig redskap. Den
gäller speciellt västkusten, där fiske
med rörlig redskap redan nu är fritt
ända intill stranden.

Enligt propositionens huvudregel
skall fisket vara fritt i allmänt vatten
och tillkomma jordägaren i enskilt vatten.
Det är huvudregeln. Detta innebär,
att för insjöar och vattendrag, med undantag
för de fyra sjöarna Vänern, Vättern,
Hjälmaren och Storsjön, blir fisket
som förut enskilt. För saltsjön däremot
och för de stora insjöarna föreslås i anslutning
till gränslagen, att den förutvarande
bestämmelsen om enskild fiskerätt
intill 180 meter från ett stadigt
djup av två meter skall utbytas mot en
ny gränsbestämning, nämligen 300 meter
från stranden eller där stranden är
långgrund från ett djup av tre meter.

Onsdagen den 15 november 1950 fm.

Nr 29.

Lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m.

Dessutom föreslås fri fiskerätt i vissa
delar av Mälaren. Härtill komma vissa
särbestämmelser, som jag anser mig
böra omnämna. Dessa särbestämmelser
ansluta sig likaledes till gränslagen. Den
ena är den så kallade kilometerregeln,
den andra den så kallade enklavregeln.

De föreslagna bestämmelserna medföra
i en del fall en utökning och i
andra fall en minskning av den allmänna
fiskerätten. Totalt torde man
kunna säga, att förslaget innebär en utökning
av den allmänna fiskerätten,
framför allt efter de ändringar som utskottet
har vidtagit. Vilketdera som blir
fallet beror ofta på hur långgrund
stranden är samt på inverkan av de förutnämnda
kilometer- och enklavreglerna.
De förut gällande undantagsbestämmelserna
om fritt fiske i enskilt vatten
ha bibehållits. Dessa bestämmelser ha
utökats ytterligare i riktning mot ett
mera allmänt fiske.

Jag nämner några av de i undantagsbestämmelserna
intagna föreskrifterna
om friare fiskerätt. Det föreslås sålunda,
att större rörelsefrihet skall beredas
dels för strömmingsfisket i Östersjön
och dels för allt fiske med rörlig
redskap vid blekingekusten. Hummerfisket
i de delar av Bohuslän, där det
nu är enskilt fiske, skall bli allmänt. I
viss utsträckning skall fritt fiske vara
tillåtet i de enskilda fiskeområdena i
de fyra stora insjöarna. För Mälaren,
som enligt gränslagens bestämmelser
helt blir enskilt vattenområde, föreslås
fritt fiske i några av de större fjärdarna.
Däremot torde vid några havsfjärdar
vid östersjökusten den allmänna
fiskerätten komma att på grund av kilometerregeln
bli något mindre än förut.

Utskottet har ansett sig böra i huvudsak
tillstyrka propositionens förslag. I
några avseenden ha vi dock funnit det
befogat att föreslå vissa ändringar. De
föreslagna ändringarna leda i allmänhet
till cn mera allmän fiskerätt. Det är
blott i ett fall som de leda till mera enskild
fiskerätt.

Jag skall nu lämna närmast en rubrikartad
redogörelse för de av utskottet
förordade ändringsförslagen. Den mest
betydelsefulla ändringen gäller fisket
vid västkusten. Som jag tidigare omnämnt
är redan enligt gällande lag fiske
med rörlig redskap fritt från Falsterbo
rev till norska gränsen. Vid Skånes
västkust är dessutom i allmänhet fiske
med fast redskap fritt ända till stranden.
Såväl från yrkesfiskares sida som
från andra befolkningsgruppers sida
har starkt påyrkats, att fisket vid hela
västkusten borde frigivas för såväl fast
som rörlig redskap. Som motiv härför
har man anfört, att i befolkningens
medvetande har det levat kvar en friare
rättsuppfattning angående fiskerätten
sedan det dansk-norska skedet. Dessutom
har det gjorts gällande att myndigheterna,
då de skola handlägga fiskeristadgebestämmelser,
kunna, om de äro
obundna av enskilda rättigheter, på ett
bättre sätt reglera det fria fisket. Det
sista motivet skulle i händelse av en
ny sillperiod kunna bli av synnerligen
stor betydelse.

Med undantag för det obetydliga ostronfisket,
som här intar en bestämd
särställning, har utskottet anslutit sig
till dessa synpunkter. Utskottet föreslår
därför, att vid Skånes västkust
samt kusterna i Halland och Bohuslän
varje svensk medborgare skall få fiska
i enskilt vatten. Beträffande fiskerätten
vid Skånes östra och södra kuster samt
kusterna i Blekinge, Gotlands, Kalmar
och Stockholms län har utskottet med
undantag för ett par mindre ändringar
tillstyrkt propositionen. Dessa mindre
ändringar avse dels att den utsträckta
rätten till fiske med fast redskap vid
Skånes östra och södra kuster skall bli
något större än vad i den kungl. propositionen
föreslås och dels ett frigivande
av långrevsfiskct vid Blekinges östkust.
Därtill kommer den förutnämnda ändring,
som utskottet föreslår, att en inskränkning
i det allmänna vattnet ocli
den allmänna fiskerätten skall i mindre

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950 fm.

Lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m.

utsträckning ske vid öarna Runnö och
Vållö vid Kalmar läns kust. För Södermanlands
län föreslår utskottet ett tilllägg
beträffande strömmings- och skarpsillfisket.
Utskottet har ansett, att den
större frihet för vinterfisket efter strömming,
som ändringsförslaget innebär, är
betydelsefull för yrkesfiskarenas del
samt dessutom väl torde överensstämma
med rådande sedvänjor. För upplandsoch
hela norrlandskusten föreslår utskottet
att fisket med rörlig redskap
med undantag för laxfisket skall bli
fritt. Angående fisket i de stora insjöarna
har utskottet med ett litet undantag
anslutit sig till propositionens förslag.
Undantaget innebär att för Vättern
och Brandsfjorden i Vänern bör den
fiskande befolkningens oklandrade och
efter gammal sedvänja bedrivna fiske
genom ett tillägg i lagen tryggas som
en fortbestående sedvanerätt.

I de fall, där lagreglerna varit oklara,
har sedvanerätten mångenstädes kommit
att spela en betydande roll. Någon
bestämd definition av vad sedvanerätt
innebär är svårt att göra. Åtskilliga sedvanor
ha under tidernas lopp levat kvar
och vid flera tillfällen blivit uttryckligen
lagfästade. Genom utskottets förslag
om större rätt till fritt fiske vid
västkusten, blekingekusten, upplandskusten
och norrlandskusten blir sedvanerätten
ytterligare lagfästad. Beträffande
annan sedvanerätt än den, som
uttryckligen blivit lagskyddad genom
allmän fiskerätt, så har utskottet gjort
den ändringen, att det föreslagna stadgandet
om begränsning av sedvanerätten
till att endast avse sådan sedvana,
som existerade vid lagens ikraftträdande,
skall utgå. Detta har skett därför att
det, allteftersom tiden går, blir svårare
att föra bevisning om vilka sedvänjor
som funnos vid den tidpunkt
då lagen antogs. Utskottet anser att den
sedvanerätt till fiske vid havskusterna
som tidigare funnits bör bibehållas i
samma utsträckning som förut.

De i 34—39 §§ föreslagna ansvarsbe -

stämmelserna för olovligt fiske ha tillstyrkts
av utskottet. Däremot har utskottet
funnit det vara att gå alltför
långt i ingripande mot olovligt fiske att
upphäva den i 17 § a) av nu gällande
fiskerättslag intagna bestämmelsen om
åtalsrätt för sådant olaga fiske, som endast
kränker enskild fiskerätt. Det synes
tillräckligt med föreskrift om att
sådant olaga fiske ej må åtalas av allmän
åklagare utan att anmälan skett
från målsiigares sida; dock bör statsåklagare
kunna beivra dylik förseelse,
om denne finner åtal ur allmän synpunkt
vara påkallat. Utskottet har emellertid
i motiveringen uttalat, att det
förutsätter att denna statsåklagarens befogenhet
kommer att utnyttjas endast i
mycket få och av utskottet exemplifierade
fall. Denna föreslagna begränsning
är upptagen i en särskild paragraf,
nr 40, i utskottets förslag.

I åtskilliga fall föreslås i propositionen
— och i något ännu större mån i
utskottsförslaget — en inskränkning i
den enskilda fiskerätten. I sådana fall
kommer gottgörelse att lämnas enligt
den av utskottet tillstyrkta lagen om
ersättning för minskad fiskerätt. Ersättningen
föreslås utgå i form av engångsbelopp.
Anspråk på ersättning
skola vara framställda före den 1 januari
1956. Prövning av ersättningsanspråken
skall ske av särskilt för detta
ändamål tillsatta fiskevärderingsnämnder.
Utskottet har anslutit sig till principen
att ersättning bör utgå i den
mån intrång sker i förutvarande rättigheter.
Hur stora ersättningsbeloppen totalt
kunna komma att bli är rätt svårt
att nu kunna beräkna. Genom de ändringar,
som utskottet föreslår i fiskelagen,
är det möjligt att ersättningsbeloppen
något komma att påverkas. Ersättningsbeloppen,
som komma att fördelas
på åtskilliga år, kunna dock inte antagas
bli av sådan storleksordning att
statsfinansiella svårigheter böra lägga
hinder i vägen. Jag kanske får i detta
sammanhang understryka vad utskottet

Onsdagen den 15 november 1950 fm.

Nr 29.

Lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m.

anfört angående beräkningen av ersättningsbeloppens
storlek. Utskottet har
där sagt följande: »Vid bedömande av
ersättningens storlek bör beaktas att
de nya reglerna kunna för en och samma
rättsägare få både gynnsamma och
ogynnsamma verkningar, och över huvud
synes det, på sätt som fiskerättslcommittén
framhållit, ej oberättigat att
vid uppskattningen av liden skada viss
hänsyn tages även till de allmänna fördelar
i skilda hänseenden som den nya
lagstiftningen i praktiken må medföra
för den ersättningsberättigade.»

Detta innebär att utskottet i likhet
med departementschefen och fiskerättssakkunniga
menar, att, om det är en
enskild fiskerättsägare, som förlorar sitt
fiske och gör anspråk på ersättning,
skall vid ersättningsbeloppets bedömande
hänsyn tagas till den fördel, som
denne fiskerättsägare kan få därigenom
att han får rättighet att fiska i allmänt
vatten, vilket han förut inte hade.

Med tillämpning av sådana enligt
min mening fullt riktiga beräkningsgrunder
torde det inte behöva befaras,
att ersättningarna skola stiga till några
orimligt höga belopp.

Med vad jag här anfört har jag sökt
ge en bild av tredje lagutskottets ståndpunktstagande
till de föreliggande ärendena.
.lag medger oförbehållsamt att bilden
är ofullständig och alltför koncentrerad;
det enda, herr talman, jag kan
ursäkta mig med är, att det torde bli
anledning för utskottsmajoritetens talesmän
här i kammaren att återkomma
sedan vi fått höra vad utskottsreservanterna,
och jag förmodar även någon
talesman för de icke mindre än 43
motioner, som väckts i anledning av de
två först på listan för de nu debatterade
ärendena upptagna lagförslagen, ha
att säga.

•lag slutar, herr talman, med att yrka
bifall till 1 § i förslaget till lag om
gräns mot allmänt vattenområde.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr LUNDBERG: Herr talman! Då
jag i mina motioner i anslutning till
propositionerna med förslag till lag om
gräns mot allmänt vattenområde, m. in.,
och lag om rätt till fiske, m. m., kräver
respekt för de få kvarvarande men
desto mera förnämliga allemansrättigheterna,
är jag fullt medveten om att
denna fråga ur både praktisk och principiell
synpunkt tillhör de stora. Det
rör sig här om en grupp rättigheter
inom den mänskliga samvaron, som anses
tillhöra dem som människan besitter
av naturen.

Press- och yttrandefriheten tillhör
även denna grupp av rättigheter. Av naturliga
skäl har press- och yttrandefriheten,
oavsett politisk uppfattning,
många och starka försvarare både i
ord och i skrift, och dess bevarande
har varit en livsviktig och ovärderlig
tillgång. Om denna allemansrätt säger
en författare bl. a.: Det är icke med
stöd av en lag som medborgarna tänka,
tala, skriva och publicera sina tankar;
det är med stöd av deras naturliga rättigheter,
som människorna medfört i
samhället och för vilkas upprätthållande
de instiftat lagen och alla de andra
offentliga medel som värna dem.

Tyvärr ha de andra allemansrättigheterna
icke lika starka försvarare. Den
allmänna opinionen, icke minst då pressen,
har trots allt lyckats klara vår
press- och yttrandefrihet emot både
jurister och andra. Men våra jurister
ha dess värre lyckats i sin strävan att
skapa exakta lagtexter och till anpassning
efter de ekonomiskt starkas
intressen i samhället att i flera avseenden
frånta de egendomslösa medborgarna
deras urgamla fri- och rättigheter
inom detta rättsområde. De
i stort oskrivna allemansrättigheterna
äro en levande och nödvändig realitet
inom en demokrati. De kunna aldrig
förstås endast ur juridisk synpunkt. Det
kriivs icke endast historisk kunnighet i
juridik, utan det kriivs än mera, nämligen
förmåga att kunna sätta dem i

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950 fm.

Lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m.

relation till den politik och den ekonomiska
utveckling, som vårt land genomlidit.
Detta gäller icke minst vår jordoch
vattenrätt, vilken som motto tydligen
haft och har de bekanta orden:
Förtrycket nämns försvar, och rätt är
det som lyckas.

När jag tar upp och hävdar allemansrätt
vill jag självfallet icke på något
sätt ge uttryck åt den uppfattningen,
att riksdagen inte skulle ha rätt eller
myndighet att fatta beslut om lagar
inom denna rättsgren, även om jag
måste erkänna, att jag, när jag tar del
exempelvis av utvecklingen i fråga om
rätten till vattenområdena, inte kan freda
mig från att det är juristerna som
bestämma vad lagarna innehålla, och
riksdagen är i stort en nullitet när det
gäller att bestämma rättsutvecklingen.
Man kan helt naturligt lägga icke
blott historiska och rättsliga utan även
lämplighets- och sociala och ekonomiska
motiv till grund för ett ställningstagande
i denna fråga. När de av
mig hävdade allemansrättigheterna i
stort sett äga sitt största värde för arbetare
och småfolk i samhället kan
man självfallet säga, att vi riksdagsmän
i allmänhet, både ur ekonomiska
och ur andra synpunkter, tillhöra de
skikt inom samhället, som ha sakintresse
att vinna av lagförslaget men också i
det praktiska livet ha möjlighet att få
jaga, fiska eller få en nypa frisk luft,
oavsett hur lagens utformning blir. För
småfolket inom samhället äro allemansrättigheterna
i materiellt hänseende betydande,
och många anse att de ekonomiska
värdena äro det väsentligaste.
För egen del tillmäter jag de ideella
värdena en större roll. Allemansrättigheterna
beröra mänskliga frihetsvärden
och rättigheter som aldrig kunna mätas
i pengar.

Vattenområdena ha hittills varit de
enda bevarade verkliga allemansrättigheterna,
som hela vårt folk haft full
rätt till utan att behöva känna att man
trädde den enskilde ägaren för nära.

Om vi nu följa Kungl. Maj:t och tredje
lagutskottet, understryka vi än ytterligare,
att vårt folk skall uppdelas efter
principen: den ene skall ha tillgång och
den andre icke ha tillgång till svensk
natur, dess växt- och djurliv, luft och
vatten.

Jag nekar tro på att känslan för och
behovet av att ha tillgång till naturvärdena
äro begränsade till dem som ha
i mantal satt jord eller en god ekonomi.
Tvärtom har jag fått en allmän och
stark känsla av att arbetarna, tjänstemännen
och andra genom industrialiseringen
och rationaliseringen inom
vårt näringsliv fått och få ett allt mera
ökat behov av att få komma ut i skog
och mark och på sjön. Hela vår sociallagstiftning
strävar ju efter att öka möjligheterna
härför. Mig veterligen har
även jordlagstiftningen genom tiderna
tvingats att ta viss hänsyn härtill. Allmänningar
och samfälligheter visa detta.
Vår socialrätt har kännetecknats av alt
lagstiftaren i stor utsträckning ansett
det nödvändigt att skydda den ekonomiskt
svage mot maktmissbruk och social
skada. Man kan väl utan överdrift
säga, att socialminister Gustav Möller
här har utfört ett pionjärarbete av bestående
värde i detta avseende.

Tyvärr, måste jag säga, synes det som
om jordbruksdepartementet saknar kontakt
med denna rättsutveckling, och det
vill synas som om regeringen, förlåt,
uttrycket, råkat ut för en ny kortslutning.
Ty de båda lagförslagen äro inte
bara reaktionära i ordets sämsta betydelse,
de vrida även klockan tillbaka
till frälsestadiet. Förslagen innebära en
skärpning av den enskilda äganderätten
på ett sätt som gör att hela vår
jordlagstiftning får en annan verkningsgrad
än den som legat till grund
vid äldre lagars tillkomst. Ge vi nu
jord- och strandägare bl. a. ett 300 meter
brett vattenområde och praktiskt
taget vidga deras fiskerätt, blir väl
nästa steg att rätten till att beträda annans
mark, som inte minst för idrotts -

Onsdagen den 15 november 1950 fm.

Nr 29.

Lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m.

folket är så betydelsefull, och rätten att
plocka skogsbär m. m. också tages bort
från arbetarna och Sveriges allmoge i
gemen; de hänvisas till landsvägskanterna
och ett och annat Reso-hotell.

Med denna syn på jordbruksfrågorna
får jag deklarera mitt beklagande
av att vi i god tro blevo lurade att bl. a.
godta jordförvärvslagen. Det har sagts
att denna lag skulle skapa klarhet i
fråga om gräns i vatten och i fråga
om fiskerätt, men, ärade åhörare, mig
veterligen har lagen inte haft denna
förmåga. I första kammaren sade utskottets
ärade ordförande, att frågan
om gränsdragning i oskiftat vatten
utanför by inte är klarad. Om jag exempelvis
köper mark vid en strand innebär
detta icke att jag samtidigt också
förvärvar fiskerätten, om icke detta uttryckligen
står i köpehandlingen. Efter
lagen skall jag nu bli ägare av ett 300
meter brett vattenområde vid denna
tomt. Det måste tillhöra mig, därför att
jag äger stranden. Men fiskerätten på
detta vattenområde ligger ännu kvar
hos den, som har i mantal satt jord!
Det som lagen avsåg att klara har icke
klarats i detta fall.

Jag vill också påpeka, att på en viss
plats i detta land har landhöjningen
medfört, att om laga skifte av vattnet
nu krävs, komma tre jordbruksbyar att
bli utan fiskerätt, och man frågar sig:
Är detta något att sträva efter i detta
sammanhang?

Den av utskottet förordade ändringen
av 19 kap. 2 § jorddelningslagen
stänger alla möjligheter för småfolk
att förvärva del i samfälld fiskerätt,
och hade utskottet dessutom godtagit
propositionens skärpta polisingripande,
skulle endast taggtrådsstänglen kring
all enskild egendom återstått. Tror regeringen,
tredje lagutskottet och riksdagen
att en sådan utveckling är lycklig
eller önskvärd? Är det icke en farlig
bumerang, som kan återkomma i olika
sammanhang?

Per Albin Ilansson sade i elt tal den

12 oktober 1939 bland annat: »Kärleken
till fosterlandet ligger latent i det svenska
folket, men viljan att värna är icke
oberoende av känslan av delaktighet,
av andel och ägande.»

De båda lagförslagen innebära icke
endast ett avkall från det socialdemokratiska
programmet utan måste, om
statsministern före propositionernas avlämnande
tagit del av dem, även tolkas
som att det som skedde i regeringen på
hösten 1946 icke endast var ett personskifte
utan även något mer. Jag säger
detta även om jag måste erkänna, att
allemansrättigheterna till sin karaktär
icke behöva vara knutna till olika politiska
uppfattningar. Pressfriheten och
de övriga medborgerliga friheterna skära
igenom partilinjerna, och dessa frihetsvärden
borde vara levande för alla
och envar.

Det är riktigt, att en del av frälsets
ekonomiska förmåner, när bland annat
de olika gränserna drogos en gång i
tiden, motiverades med att det påtog
sig, som det hette, ansvaret för att
skydda landet i krig och fara. Men skyldigheten
i fråga om vårt försvar har
förändrats, och jag tror att det ligger
mycket i Per Albin Hanssons nyssnämnda
uttalande 1939. Det vore nog klokt
av vårt lands styresmän att beakta detta
uttalande och lära sig förstå, att det
för arbetare, tjänstemän och andra kan
finnas behov av att komma i kontakt
med och nyttja svensk natur även under
andra förhållanden än krigsmannens,
då rättigheten, skyldigheten och
plikten att värna landet icke är begränsad
endast till dem, sam ha i mantal
satt jord eller en god ekonomi.

Jag vet att det kommer att svaras:
Men rätten alt vistas på vattenområdet
tas icke bort, därvidlag sker ingen förändring!
Detta talesätt är en chimär, ty
verkliga förhållandet är att markområden,
som icke äro tomtmark, redan nu
bruka förses med plakat, där det står:
Enskilt område, som icke får beträdas.
Man ordnar med grindar, som förses

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950 fm.

Lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m.

med lås och taggtråd, trots att utrikesministern,
som är juris professor, sagt
ifrån att även om en länsstyrelse utfärdar
dessa påbud, äro de utan verkan.

Under arbetslöshetskriserna fingo vi
även bevittna, att trots att bolagen eller
godsägarna saknade rätt till enskilt
fiske, utnyttjade de hotet av att arbetarna
inte skulle få arbete såsom ett
verksamt medel för att få respekt för
sin vilja. De mäktiga behövde icke den
lagliga rätten för att få sin vilja igenom,
ty hotet om avsked eller arbetslöshet
är för en beroende arbetare hårdare,
effektivare och för all del även
tystare än skriven lag och rätt. Jag
skall senare i all korthet återkomma till
vad som skedde under 1600-talet.

Låt mig konstatera och slå fast, att
alle man, kollektivt kallade staten eller
samhället, alltid ägt vattenområdena i
vårt land, och vattenområdesrätten har
till dags dato aldrig ingått i enskild
äganderätt och knutits till enskilda,
som ägt strand eller i mantal satt jord.
Den ekonomiska, juridiska och politiska
litteratur, som jag efter förmåga sökt
plöja igenom och som omfattar tiden
efter år 1 000, ger belägg för att denna
tolkning är riktig.

Det är riktigt, att professor B. H.
Dahlberg i Uppsala i en bok Strandäganderätten
enligt svensk rätt, som utkom
år 1897, gjort sig till tolk för den
mening, som nu förs fram i lagförslaget
om gräns mot allmänt vatten, men det
torde framgå av juristernas skämtsamma
karakteristik av Dahlbergs förkunnelse:
»Det torde kunna sägas att ifrågasättas
kan, om jordägaren har rätt
till vatten på sitt land», att han själv
inte hade lyckats att övertyga med sin
mening.

I professor Almqvists kompendium
1946 om Den svenska fastighetsrättens
historia sägs klart och tydligt, att Dahlbergs
tolkning ur rättshistorisk synpunkt
är omöjlig.

Nuvarande utrikesministern Undén
har också skrivit i dessa frågor, bland

annat i Svensk sakrätt och i en festskrift,
där han fastslagit det orimliga
i att strandägare eller fiskerättsägare
skulle kunna göra anspråk på vattenområdesrätten.
Han fastslår, »att 1852
års fiskeristadga icke kan anses gälla
något annat än fiskerätten. Och om 1852
års fiskeristadga icke haft någon vidsträcktare
innebörd, kan ej heller 1896
års lag, som upprepar stadgans bestämmelser,
frånsett en förvandling av
famnmåtten till metermått, medförande
någon jämkning till strandägarens förmån,
ha inneburit en disposition av
rätten till grunden eller vattenområdet.
Den måste tolkas såsom avseende blott
fiskerätten i enlighet med sin lydelse».

I lagberedningens förslag till jordabalk
(SOU 1947:38), som undertecknats
bland annat av herrar Undén och
Zetterberg, vilka inom parentes sagt
blevo statsråd den 31 juli 1945, är det
en mycket svävande skrivning, och jag
vet inte om den godtages av juris professorn
Undén. Skrivningen är ur juridisk
synpunkt märklig, om man betänker
att den skall utgöra någon sorts
rättslig grund för förslaget om enskild
vattenområdesrätt. De skriva på s. 44
om 1766 års fiskeristadga, att under
det att den »torde ha åsyftat en bestämning
av såväl strandägarens fiskerättszon
som hans äganderätt till vattenområde,
ha senare författningar endast
behandlat fiskerätten».

Man måste säga, att uttalandet på s.
53 i förslaget är ett strålande uttryck
för juristernas förmåga att tvetydigt
formulera yttranden, som sedan på ett
avgörande sätt komma att ligga som
grund för folkets rättigheter. Där sägs:
»Angående utsträckningen av enskilt
vattenområde i de stora sjöarna har såsom
förut framhållits ingen bestämd
regel givits i lag. Ej heller synes den i
saltsjön tillämpade ''landgrundsregeln’
i allmänhet ha åberopats såsom gällande
sjöarna. I anslutning till 1909 års
förslag torde under de senare decennierna
den uppfattningen blivit allt

Onsdagen den 15 november 1950 fm.

Nr 29.

Lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m.

mera vanlig att enskilt vattenområde
sträcker sig 180 meter från det ställe
där stadigt djup av två meter vidtager,
såframt ej särskilda grunder för annan
utsträckning av området kunna åberopas.
Detta lärer sålunda gälla i fråga
om Vänern, Vättern och delar av Hjälmaren.
I Mälaren lorcle däremot allt
vatten vara att betrakta som enskilt,
och i Storsjön i Jämtland synes 180-metersregeln knappast ha vunnit beaktande.
» — »Även i fråga om de stora
sjöarna torde vara lämpligt att bestämma
strandäganderättens utsträckning
i anslutning till fiskerättskommitténs
förslag om fastställande av fiskerättszonen.
»

Herr talman! Det är upprörande att
en allemansrätt som vattenområdesrätten
skall ändras och behandlas endast
ur lämpliglietssynpunkt och att hänsyn
endast tages till dem, som redan ha mer
än nog av egendom, under det att de
bredare folklagren utan hänsyn och
känsla berövas den enda allmänna rätt
de nu ha.

Jag vill också påpeka, att vid de förrättningar,
som hållits för att utröna
hävd, har i regel endast den jordägande
parten kallats. Allmogen har vanligen
ställts utanför. I en utredning hänvisades
bland annat till att man skulle
ha kallat »herrarna» ifrån Bro i Uppland.
Ja, »herrarna i Bro» beslöto en
gång på en stämma att förbjuda arbetarna
att hålla till även på landsvägskanterna.
Det är självfallet att om man
icke haft hjälp utifrån, skulle denna
rätt ha blivit gällande. Befolkningen i
Bro kommun hade nämligen icke makt
och möjlighet att hävda sin riitt emot
dessa herrar, därför att dessa hade
andra maktmedel att tillgripa om så varit
behövligt.

Nu är det så, att jag råkar vara född
på rätt sida om gränsen mellan by och
bruksbygd. Jag har aldrig behövt sakna
rätten att jaga och fiska, och jag är även
ägare av mark, som av förfäder och
mig brutits. Jag vet inte om justitiemi -

nistern är ägare av gammal jord, men
jag skulle önska att han vore det och
att han som jag upplevt svensk natur
utan att behöva gå till andra och be
om lov. Har justitieministern, som jag
tycker mig lärt känna icke endast som
jurist utan även som humanist, upplevt
detta, får jag fråga: Är det rimligt och
i överensstämmelse med demokratisk
anda att nu beröva arbetare, som kanske
bo i en hyreskasern med landsvägen
som gårdsplan, den sista resten av
svensk natur, som de kunna nyttja utan
att be om lov eller betala för?

Fråntager man i dag vårt folk denna
rätt, påminnes man hänsynslöst om att
den orättrådighet, som diskuteras i en
gammal bok om staten, ännu har plats
i samhällslivet. Där sägs: »Despotismen
går inte försiktigt fram utan i stora
svep, som öppet och hänsynslöst lägger
beslag på andras egendom, vare sig
det är fråga om heliga eller profana,
allmänna eller privata värden; som
gör sig skyldig till rena lagbrott av den
arten, att om en person begår dem i
småsaker och blir tagen på bar gärning,
straffas han och får böta stora
summor, ty smärre lagbrytare kallas i
denna grupp av förbrytelser för förövare
av helgerån, människotjuvar, inbrottstjuvar,
stortjuvar och rövare. Men
om en man inte bara bemäktigar sig
sina medmänniskors ägodelar utan också
lägger beslag på och förslavar deras
personer, så slipper han dessa vanhedrande
beteckningar och kallas lycklig
och blir högt beundrad ... På så sätt
blir orättrådigheten, förverkligad i
större skala, en starkare, mer frikostig,
mer herrelik sak än rättvisan.»

Det är givetvis lätt att cyniskt kalla
en del för tjuvfiskare och tjuvskyttar.
Men har man levt i gränsen av bolags
och andra privilegierades marker, vet
man att bakom dessa benämningar oftast
ligga andra motiv och lidelser än
brottslingens, och det är svårt att veta
vem som skall kallas ljuv i detta avseende.
.lag vill erinra om att bland de

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950 fm.

Lag om gräns mot allmänt vattenområde,

första tjuvskyttar som funnos i Uppland
voro de jordägare, som ville protestera
emot en viss person, som under
en viss tid lagt sig till med egendom,
som han förvärvat på mycket underligt
sätt. Det skulle vara önskvärt att bruksarkiven
öppnades för offentlig insyn,
så att man kunde referera till dem.

Jag vill i detta sammanhang också
säga, att vattenområdesfrågan icke är
ny, men jag kan även konstatera, att
hittills har ingen riksdag i vårt land,
oavsett dess sammansättning i politiskt
avseende, velat gå in för en lagstiftning,
som tillerkänt enskilda rätt till vattenområde.
Kammarkollegiet har även avstyrkt
förslaget och påpekat faran av
en lagstiftning, samtidigt som det sägs
att lagen icke löser de frågor den avser.
Det påpekas även att »enligt dansk
rätt sträckte sig den enskilda äganderätten
ej till havet och havsbotten, utan
strandägarens rätt upphörde vid den
normala vattenståndslinjen». Efter vad
jag kan förstå av de handlingar och den
litteratur jag genomgått har i varje fall
svensk rätt icke heller sträckt sig längre.

Lagförslaget skall nu göra exempelvis
hela Mälaren till enskilt vatten. Vid Mälaren
bor omkring en tredjedel av Sveriges
stadsbefolkning. Att göra detta
vatten till enskild egendom är orimligt.
Mälaren var i gången tid av grundläggande
betydelse för hela vårt land. Den
var ett innanhav av i stort sett likartad
betydelse som nu Östersjön. Vattenvägarna
voro i äldre tid av grundläggande
betydelse både under sommar- och vintermånaderna.
Mälarens vatten har aldrig
varit knutet till enskild äganderätt.
Det skulle vara lika orimligt som om
vi skulle säga, att Östersjön är ett ryskt
innanhav.

Nu vill man inte endast skänka godsägarna
fiskerätten utan jämväl hela vattenområdesrätten,
och i insjöar skall
landhöjningens landvinningar även tillerkännas
strandägarna. För Mälarens
del får jag upplysa om att landhöjningen
inom mälarutloppet sedan år

ni. m.

1000 uppgår till ungefär 3,5 meter, och
mellan Luleå och Piteå, ja, även på
ångermanlandskusten höjer sig landet
med omkring en meter på hundra år.
Det skulle ha varit intressant om regeringen,
i samband med strandlagen,
hade undersökt, huruvida inte staten
hade kunnat få sina 300 meter utan
kostnad, därest man hade utgått från att
den strandlinje, som gällde när fastigheterna
en gång utformades, drogs ut
till strandlinjen av i dag.

Jag skulle i detta sammanhang kunna
anföra en hel del ytterligare, men jag
vill övergå till att ställa ett par frågor
till vederbörande statsråd, regeringen
samt tredje lagutskottet.

Vilka bevis ha nu framkommit som
säga, att professor Dahlbergs uppfattning
av 1897 är så riktig, att den kan
upphöjas till lag? Var professor östen
Undéns och andra juristers vetenskapliga
produktion byggd på felaktiga
grundkällor, eller är det bristande förmåga
att sammanföra material och draga
slutledningar som gör, att deras vetenskapliga
arbete icke tillmätes betydelse? Herr

Andersson i Löbbo sade tvärsäkert,
att vattenområde, är enskilt område,
och när han så tvärsäkert kunde
säga en sådan sak, bör han ha haft någonting
att bygga på. För egen del anser
jag, att den uppfattning, som professor
Undén har anfört i de av mig
lästa böckerna, är riktig. När man anför
en annan mening och kan lägga
övertygande bevis för den på bordet,
skall även jag böja mig, men inte förr.

Om nu uppfattningen i förslaget till
lag om gräns mot allmänt vattenområde
är riktig i den utsträckning som Kungl.
Maj :t och utskottet här ha anfört, får
jag även fråga: Hur kunde Sveriges utrikesminister
tillsammans med Danmarks
enligt referat i tidningarna under
juli månad protestera mot Sovjets
rätt till tolv mils territorialvatten och
bland annat motivera det med följande:
»En utvidgning av territorialvattnet

Onsdagen den 15 november 1950 fm.

Nr 29.

Öl

La»; om gräns mot allmänt vattenområde, m. m.

måste sålunda enligt de båda regeringarnas
uppfattning innebära intrång
på det fria havet, där varje lands undersåtar
ha rätt till fiske och samfärdsel
utan ingrepp från andra staters
sida.»? Även i den svenska noten angående
räkfisket åberopades gammal
hävd.

Jag får nu fråga: Kan vårt land, om
nu denna orättfärdiga lag godkännes av
riksdagen, i fortsättningen åberopa
några som helst moraliska, hävd- eller
andra principer i fråga om folkrättsliga
anspråk i exempelvis Nord- och
Östersjön?

Jag vet att sedan en kungl. proposition
avlämnats är det svårt att få en ändring
till stånd, men det vore angeläget
att andra kammaren såge till, att denna
orättfärdiga lag icke utfärdas i vårt
land.

Det är märkligt att denna allemansrätt
angripes. Om jag inte minns fel
påtalar professor Undén i Svensk Sakrätt.
att 1881 års förändrade hävdlagstiftning
hade berövat det svenska folket
stora värden i form av egendomar,
både i jord, vatten och skog, och han
säger, att denna förändrade lagstiftning
var mycket allvarlig. När man nu skall
reformera vore det väl lämpligare att
tillämpa en reduktion av dessa rättigheter.
Jag kan ge anvisning på en hel
del mark både i Uppland och på andra
ställen, som skulle kunna komma i fråga
i detta sammanhang.

Tredje lagutskottet säger om min motion,
att dess påstående, att staten och
allmänheten frånhändas enorma vattenområden,
ger en bild av rättsläget,
som utskottet icke anser riktig. Några
bevis har utskottet inte anfört, och jag
ber att få efterlysa sådana.

1 reservationen nr 2 av herrar Larsson
i Östersund, Andersson i Mölndal
och Utbult ha vissa hänsyn verkligen
tagits till min motion, men reservationen
är märklig och betecknande för
förvirringen i dessa frågor.

Jag har givetvis ingenting emot att

västkusten får ytterligare friheter, och
jag måste i detta sammanhang ge sydsvenskarna
en eloge för att de, när det
gäller egna områden, helt och fullt följa
mina motioner. Men jag måste säga, att
Jämtlands representant synes vara en
dålig representant för Norrland, ty han
yrkar utsträckt rätt för västkusten, och
det är ju bra, men han har inga anspråk
för Jämtland och Norrland i övrigt,
trots att denne representant, om
han nu är född i Jämtland, borde veta,
att den norska rätten, som åberopas för
västkustfiskets del, med samma fog
skulle kunna åberopas för Jämtland,
Härjedalen och norra delen av Dalarna.
Att de som bo på västkusten och i Sydsverige
inte kunna sträcka sitt tänkande
längre än att de äro nöjda när de få
sitt — Sydsverige synes dominera i utskottet
— är att beklaga, men jag frågar:
Vad skall det sägas om utskottsledamöterna
i övrigt?

Jakträtten och fiskerätten i vattenområdena
äro två gamla allemansrätter
som undergått skiftande öden. Jakträtten
var den första som utsattes för
attacker. Jag kan erinra om att bonden
icke ägde rätt att jaga å egen mark förrän
1789. De första attackerna mot jakträtten
gjordes troligen på 1300-talet,
men den första jag har funnit är i ett
brev av den 25 juni 1462, då bönderna
förbjödos jaga och utlägga stockar i
skogen. I ett brev daterat den 6 mars
1488 i Dagsberg i Östergötland kungör
riksföreståndaren Sten Sture jämte
några andra rådsherrar, att »rådet vid
det nyss hållna mötet i Arboga, likasom
tillförenc, beslutat förbjuda den
olagliga jakt, som bönder och klerker
bruka här i riket.» Inom parentes vill
jag säga, att i slutet av 1300-talet ägde
en enda frälseman, Bo Jonsson, nästan
eu femtedel av all Sveriges jord, och
under sådana förhållanden är det givetvis
svårt att avgöra vad som är rätt och
rimligt.

Förbudet för bönder att jaga på egen
mark upprepades av Johan III och in -

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950 fm.

Lag om gräns mot allmänt vattenområde,

fördes i adelsprivilegierna 1612 och
1617 samt var även infört i 1664 års
förnyade jaktstadga.

Vid de överläggningar, som höllos vid
1731 och 1734 års riksdagar rörande
förslaget till den nya lagboken, fördes
häftiga strider angående jakträtt. Adeln
hävdade, att endast kronan och frälsemännen
voro att anse som jordägare,
och i det praktiska livet var nog detta
rättsläge riktigt alltifrån 1300-talet, men
de ofrälse hävdade hårdnackat, att jaktregaliet
skulle ändras. År 1734 tvingades
eller lurades bönderna återigen att avstå
sin jakträtt, och först 1789 ställdes
skattebonden i paritet med frälsemannen
även i fråga om jakträtten.

Jakträtten var fråntagen den svenske
bonden i över 300 år, men när det gavs
makt därtill tog bonden rätten tillbaka
oavsett de rättsbildande verkningar som
privilegierna hade medfört.

Att jakträtten numera genom jaktområden
m. m. på nytt håller på att bli
de rikas privilegierade tillgång skall jag
inte beröra i detta sammanhang. Däremot
vill jag påpeka, att jakträtten vid
olika tidpunkter har förändrats. Det har
tagits förmåner, och det har givits förmåner,
men inte vid något av alla de
olika tillfällena har det, åtminstone inte
enligt de handlingar jag har läst, givits
ersättning för den vinning som har
gjorts eller den förlust som har åsamkats.
Detta tyder på att en allemansrätt
av den karaktär, som jakt och fiske ha,
helt kan förändras och part lida skada
utan att man kan ställa vanliga rättsanspråk
för denna skada.

Om jag nu övergår till förslaget om
fiskerättslag m. m. nödgas jag konstatera,
att regeringen, som representerar
en grupp inom samhället, vilken tidigare
icke på något sätt har kunnat göra
sin rätt gällande i detta avseende, har
avstått från den rätt som bönderna så
hårdnackat kämpade för 1734 och i
mars 1809, och nu i stället rentav skärper
lagen för de bredare folklagren. När
jag läst detta lagförslag har jag haft

m. m.

svårt att undgå en tankebild. Jag tycker
mig å ena sidan se jordbruksministern
sjungande: Vi gå över daggstänkta
berg, fallera, och å andra sidan ser jag
tredje lagutskottets ärade ordförande
mumla: Höga berg och djupa dalar, och
mellan sig föra de 1600-talsdrottningen
Kristina med den tidens rättsväsen
sammanfört i en näsduk, med vilken
hon kokett snyter sig.

Jag har ingen anledning att gå in på
eu detaljgranskning av förslaget till
fiskerättslag, men jag vill ställa frågan:
Finns det några rättsliga och traditionella
grunder för en tillämpning av allemansrätten
på fiskerättens område i
vårt land? Jag vågar trots allt svara ett
obetingat ja på den frågan.

Innan jag övergår till en granskningav
denna fråga skulle jag rent allmänt
vilja säga, att förslaget till fiskerättslag
i huvudsaklig del innebär en skärpning
av jordäganderätten. Det som ges åt
fiskarena är som ett kopparmynt från
de rika för att de skola tiga och vara
statister.

Egentligen behöver man endast gå
tillbaka till 1600-talet för att finna de
första trevande försöken att inskränka
folkets allemansrätt till fisket i våra
vatten, och det var först med 1896 års
fiskerättslag som en verklig attack gjordes
mot denna gamla rätt. Jag vill erinra
om att den ursprungliga enskilda
jordäganderätten endast omfattade kultiverad
jord inom hägnad, medan all
okultiverad mark och allt vatten med
fisket däri har varit samhällets och i
stort sett får nyttjas som allemansrätt.

Orimligheten i att inskränka äganderätten
till fisket framträdde efter de
första trevande försöken 1734 och efter
den första fiskeristadgans tillkomst
den 14 november 1766. Inte minst synes
utredningsmannen Dufvas förklaring av
tvister in. m. visa, att rättsförslaget icke
hade någon grund i svenskt rättsmedvetande.

Denna fiskeristadgas tillkomst hade
förberetts under ett tidsskede som

Onsdagen den 15 november 1950 fm.

Nr 29.

Lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m.

sträckte sig från 1500-talets början och
fram till 1700-talet, då Sverige, speciellt
under adelsväldets glanstid på 1600-talet, upplevde vad Tyskland under Hitler
och andra länder under sina diktatorherrar
ha upplevt senare.

Det var aktförfalskningarnas gyllne
tid. I sin kungaförsäkran förband sig
Gustav Adolf att besätta riksens höga
ämbeten med adelsmän. De fem högsta
posterna tillförsäkrades också adeln,
också de andra av riksens råd och
kammarråd, lagmän, ståthållare, befälhavare
på de viktigaste befästningarna,
häradshövdingarna, patronatsrätten vid
tillsättande av kyrkoherdetjänster tillhörde
adeln, som också hade rätt att
ha privata fängelsehålor på sina borgar.
Axel Oxenstierna uppskattade ridderskapets
och adelns förbehållna ämbeten
till 800. Adelns rätt att ha privata
fängelser lämnade oanade möjligheter
till skamligt förtryck och misshandel
i hemlighet. Man bör hålla i
minnet, att domarbefattningarna kontrollerades
av adeln eller av dess beroende
redskap bland lagläsarna, och
det klagades bittert: »Huru vilja vi, fattiga
bönder, få rätt när adelsmän sitta
till doms på tingen, och broder dömer
icke gärna broder till straff.» Således
förefaller det inte orimligt att de tre
ofrälse stånden vid 1050 års riksdag
kunde klaga över att »en part sine bönder
liksom livegne trälar pina och
tvinga med fängslen och tortyrer».
Prästerna gjorde också mindre lämpliga
handlingar för att inte göra allmogens
tillvaro alltför ljus. Drottning
Kristina sade i ett ljust ögonblick när
inte allmogen vågade påtala dessa
orättvisor: »Prästen hotar honom med
helvitet.»

Jag kan inte i detta sammanhang gå
in på de skiftande öden, som jordägandet
har genomgått. .lag vill emellertid
hänvisa hl. a. till professor Heckschers
ekonomiska redogörelse från detta tidsskede,
där han behandlar den oerhörda
förliiningspolitiken till adeln och diir

han påpekar, hur bönderna piskades
och sattes i privata fängelser när de
vägrade att gå ifrån fäderneärvd torva.
När man betänker att detta tidsskede
inte mättes i tiotal år utan i sekler, förstår
man, att svensk allmoge levde under
en rättslöshet, inför vilken de moderna
diktaturerna blekna. Inte minst
Mellansverige och Uppland fingo lida
under herremännens godtycke. Jag har
sett efter hur förläningspolitiken verkade
och hur adeln tog bondgårdar
o. s. v., och jag vill, herr talman, icke
nu vara med om en lag, som skulle ha
sin grund i den rättslöshet, som då
rådde.

Det är riktigt att fiskerättsförslagets
berg- och dalbaneliknande lagtext återger
skiftningarna av 1600-talets maktpolitik,
ty det är självfallet att när frälsets
hårdhet speciellt satte in i Mellansverige
blevo även de bredare folklagrens
rättigheter åsidosatta.

Det är också en reflex av denna tid
som återfinnes i förslaget till fiskerättslag.
Detta förslag karakteriseras av att
godtycket nu tycks upphöjas till lag.
De bredare folklagren få vackra ord
medan andra ta sakvärdena. Jag måste
också fråga mig, hur lagstiftningen är
konstruerad ur juridisk synpunkt. Det
förefaller mig som om lagstiftningen
till sin konstruktion är landskaps- eller
häradsbetonad. Den svenska rätten är
på detta område icke lika för Nordoch
Sydsverige, utan det förekommer
godtyckliga gränsdragningar. Man frågar
sig, om det är lämpligt att en demokratiskt
vald församling skall återgå
till gamla rättsprinciper när den för
första gången skall stifta lag på detta
område. När man liiser förslagen får
man en känsla av att befolkningen i
Jämtland, Härjedalen, det övriga Norrland,
Mellansverige och på östkusten
skulle vara minderviirdig i förhållande
till väst- och skånekustens befolkning.
Man frågar sig, om Sveriges medborgare
skola behöva resa till västkusten för
att få fiska fritt. Västkustområdena

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950 fm.

Lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m.

lära erbjuda utomordentliga badmöjligheter
för dem som ha råd och möjlighet
att fara dit, men denna möjlighet
är mycket begränsad för de breda
folklagren.

Det sägs att ekar och statsråd inte
växa norr om Dalälven, men i detta
fall har jag en känsla av att befolkningen
norr om Skåne ställs utanför
rättigheterna och lagen.

Det är självfallet att det knappast
kan sägas vara några rättsnormer att
stödja sig på om man går tillbaka till
våra landskapslagar. De skrevos av
herremännen, och om man betänker,
att en av Upplandslagens författare
bl. a. var dömd för dråp, är det självklart,
att man inte får ställa alltför
stora anspråk på kvaliteten. Man kan
väl ändock säga, att landskapslagarna
icke överdriva de rättigheter, som skulle
gälla för bönderna och den bredare
befolkningen i landet.

Jag skall nämna en del äldre rättsnormer,
som inneslöto allemansrättigheterna.
I Norrland gällde i äldre tid
omfånget att »de emellan älfvarna liggande
vattendelarna, vare sig land eller
vatten, tillhöra allmänningen». Och
eftersom 1897 tycks spela en stor roll
i fråga om bl. a. lagen om gräns mot
vatten, så vill jag också nämna, att det
fanns en annan juridisk författare, som
gav ut en bok samma år, vari han säger:
»Vid innevarande århundrades

början torde väl däremot såsom en
riksallmänning i ordets egentliga betydelse
kunnat anses hela Norrland.»

Från Norge kom det gamla Viken,
Jämtland med Härjedalen samt Särna
socken i Dalarna. Även i den äldre
norska lagen (Frostatingsloven och
Nyere Landsloven) inskränktes jordäganderätten
till att omfatta endast
»kultiverad jord inom hägnad». Allmänheten
hade rätt att hugga bjälkar
och timmer, att bruka fiskevatten, att
anlägga säterhyddor på fjällbetena samt
att tillgodogöra sig slåtterlägenheter.

För Hälsingland, Medelpad och Ång -

ermanland gällde, att allmänning omfattade
både vatten och land. Även för
Västmanland och Dalarna gällde enskild
rätt endast den inhägnade marken,
och för Uppland gällde regeln
»åker och äng inom hägnad samt allmänning».

Rörande sydvästra Sverige borde jag
kanske läsa in dess långa förteckning
på allmänningsvatten till protokollet.
Jag kan emellertid begränsa mig till att
nämna, att i dessa ingå även hela »Venern
och Vettern».

Skåne har ju alltid haft det relativt
bra därför att det inte alltid har hört
till Sverige utan tillhört ett annat land
och därför haft många förmåner; även
om det brukar vara så på andra håll,
att förmånerna förändras alltefter den
nation man tillhör tycks denna regel
icke gälla i det här sammanhanget. För
Skåne heter det, att »endast damfäst
vatten var under enskild äganderätt.
Allt annat vatten var allmänning, hvarhelst
det än fanns.»

Att dessa nyttjanderätter under exempelvis
Bo Jonssons tid vid 1300-talets
slut och under den s. k. stormaktstiden
utnyttjades av adeln och att arbetare
och bönder och andra avstängdes från
att nyttja dessa olika områden innebar
icke, att äganderätten därigenom övergick
till densamma.

Under Gustav Vasas tid skedde en
viss uppstramning i fråga om kronans
gamla rättigheter, och i kungl. brev av
den 20 april 1542 heter det: »Alla sådana
ägor, som obyggda ligga, höra
Gud, Konungen och Sveriges krona
till.» Om man med kronan förenar kollektivet
folket, är nog denna slutledning
resultatet av en naturlig och följdriktig
rättsutveckling från forntidens
stater av ätter och ättförbund och den
medeltida förbundsstatens särskilda
statsformer av land, folkland eller
härader.

I detta sammanhang vill jag påpeka
ett annat viktigt och rättsskapande dokument,
nämligen det s. k. Helgeands -

Onsdagen den 15 november 1950 fm.

Nr 29.

Lag

liolmsbeslutet av år 1282. Jag vet att
herrar jurister ögonblickligen säga, att
denna akt är en förfalskning. Ja, det
är kanske troligt att själva akten är en
förfalskning av Johan III, men det underliga
är, att dokumentet, i motsats till
andra förfalskade dokument och åtkomsthandlingar
från detta tidsskede,
det oaktat synes på ett riktigt sätt återgiva
rättsläget från 1200-talet. Jag
skulle kunna anföra donationer, som
måste grunda sig på denna rätt från
slutet på 1200-talet, och även om dokumentet
är förfalskat, så är dess innehåll
i fråga om beskrivningen av rättsläget
riktigt. Men till detta kommer
även, ärade kammarledamöter och man
kan väl även säga jurister, att om herrarna
och damerna slå upp Ridderskapets
och Adelns protokoll från 1734
års riksdag — det finns här nere i
biblioteket — skola ni finna, att ståndsriksdagen
1734 konfirmerade Helgeandsholmsbeslutet,
och det var just
detta dokument som var den lagliga
grunden för de s. k. kvarnkommissionernas
arbete.

Helgeandsholmsbeslutets rättsbildande
betydelse torde därför ur juridisk
synpunkt icke kunna frånkännas bindande
verkan. Och mig veterligt — jag
måste erkänna att jag på grund av sjukdom
inte har haft möjlighet att kontrollera
i handlingarna det sista påståendet
som jag gjort — ja, jordbruksministern
skrattar, men jag skulle vilja
säga, att de påståenden som jag hittills
gjort har jag kontrollerat, men i det
här fallet liar jag icke kontrollerat uppgiften
i riksdagsprotokollen — har ingen
riksdag efter 1734 upphävt ridderskapets
och de andra ståndens beslut
om att Helgeandsholmsbeslutet skulle
gälla, .lag har inte fått tag på några
uppgifter härom, men det är självfallet,
att tredje lagutskottet, som haft så
mycket tid på sig att syssla med dessa
ting, har möjlighet att ge anvisningar
i det avseendet, .lag vill bara konstatera,
att enligt Helgeandsholmsbeslutet

5 — Andni kammarens protokoll 1950. Nr

i gräns mot allmänt vattenområde, m. m.

Konungen, tagen som uttryck för landet,
tilldömdes högsta äganderätten
över bland annat »rikets största insjöar
och havsvikar, Mälaren, Vänern,
Vättern, Hjälmaren, Bråviken och Slätbaken;
med strömmarna vid Trollhättan,
Motala och Eskilstuna».

Huvuddelen av jorden runt Mälaren
schackrades bort till adeln under Axel
Oxenstiernas tid på 1600-talet. 1734 års
beslut av bland annat riddarståndet
borde väl visa, att i förläningarna kunde
icke ingå vare sig vattenområdena
eller fiskerätten i Mälaren. Ty om så
skulle ha varit förhållandet, skulle väl
adeln, som var ägare till gårdarna runt
Mälaren, ha protesterat och sagt ifrån,
att denna rättsregel är orimlig i olika
sammanhang. Skulle sedan lantmätarna
ha begått felaktiga förrättningar,
torde det visst, om jag inte tar fel -—
tyvärr har jag inte nu tillgång till lagparagraferna
— ändå stå någonting
om att därest en lantmätare råkar medtaga
i en förrättning någonting, som
inte hör till egendomen, skall det anses
ligga utanför. Jag kan inte återge
dessa bestämmelser ur minnet, men det
lär visst förhålla sig så med denna sak.

När fiskerättskommittén och lagberedningen
tala om lantmäteriförrättningar,
som skulle ligga till grund för
att Mälaren skulle helt göras till enskilt
vatten, skulle jag i detta sammanhang
ha önskat att de lämnat en redogörelse
— jag hoppas nu att jag får en
sådan av tredje lagutskottet eller statsrådet
— för den lantmäteriförrättning,
som enligt Ivungl. Maj:ts heslut den 24
maj 1693 och befallning till direktören
för landtmäteriet Carl Gripenhjelm utfördes
av landtmätaren Jacob Braun
och vilken i ett särskilt beslut den
13 juni samma år tillerkändes speciella
möjligheter att erhålla skydd av Kungl.
Maj:t — ja, inte mot Kungl. Maj:t utan
mot adeln och andra, inte minst i Uppland.
Denne lantmätare påpekar i ett
memorial den 11 januari 1694, »huru
allmänningarne i Uppland, som på åt 2.

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950 fin.

Lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m.

skilliga tijder, emot Lag och billigheten
kommit i privatorum händer kunna
till Kongl. Maj:t och Cronan redresseras
och återsökas».

Av ingressen till denna handling ser
det ut som om man mindre haft för
avsikt att omedelbart lägga allmänningarna
under kronan utan mera åsyftat
att bibehålla och återsöka dem till
allmogens fria nyttjande. Det var snarast
deras överförande i enskild ägo,
som man ville förhindra. Tyvärr får
jag ju säga, att dessa indragningar icke
fullföljdes. Det var ganska naturligt,
därför att de som skulle drabbas av
desamma hade den politiska makten i
vårt land. Det är emellertid uppenbart,
att alla dessa olika handlingar på ett
otvetydigt sätt tala om allemansrätten
och att den ansågs som en levande
realitet inom samhället. Det är denna
rätt som jag i detta sammanhang har
sökt hävda.

På riksdagsläktaren brukar en fiskare,
som man kallar för Sunna-Nisse,
sitta och höra på debatterna, speciellt
när det gäller fisket. Jag var ute i somras
och tittade på olika sjöar och besökte
därvid även Hjälmaren. Jag får
säga, att det måste kännas bittert för
denne fiskare och hans medbröder, för
fiskarena i Mälaren och på andra håll,
när enskilda människor skola kunna
säga, att detta fiskevatten utestänga vi
er ifrån. Jag skall inte tala om känslorna
hos befolkningen i Jämtland och
Norrland över huvud när de får se hur
sportfiskare från alla länder utestänga
bygdebefolkningen från en urgammal
rätt. Jag har även tagit del av
denna underliga inkapning som har
skett i fråga om olika vatten i Norrland,
och jag måste fråga mig: På vilken
rättsgrund bygger man, när man låter
bolag ta ifrån det norrländska folket
kronan tillhöriga områden med dess
olika vatten och fiskerätt? Det är en
självtagen rätt. Och jag måste säga, att
det är märkligt, att folk som bor i obygden
finner sig i dessa orimligheter.

Jag skulle också kunna gå igenom
avvittringshandlingarna från Norrland,
men det torde väl vara obehövligt i det
här sammanhanget. Men även i dessa
handlingar har det föreskrivits, att
strömfall med utmål skulle för kronans
framtida behov avsättas.

Jag vet inte heller, om det finns flera
upplagor av 1852 års fiskeristadga —
det har jag inte kontrollerat — men den
jag tagit del av säger bl. a.: »Så stånde
ock hvarje svensk man fritt att fiska i
de delar af större insjöar, till hvilka
strandäganderätten sig icke sträcker
och där ej heller enskilt fiske är Kronan
förbehållit eller annan tillhörigt.»
Efter vad jag kan förstå sägs även där
ifrån, att i vissa sjöar skall det finnas
allmänningsvatten. Det förundrar mig,
att dessa sjöar skulle kunna inskränka
sig till dem, i vilka nu fritt vatten delvis
upplåtes enligt propositionen och
tredje lagutskottets förslag. När utskottets
talesmän göra gällande, att ersättningarna
skulle bli så oerhörda, vill jag
säga: Ja, det är första gången som förändringar
i fråga om fiskerätten skulle
betalas av kronan. Under andra tidsskeden,
när det icke fanns en socialdemokrat
i denna riksdag, så ansåg
man att förändringarna i fråga om fiskerätten
kunde göras utan att berörda
parter i olika avseenden kunde framställa
ersättningsanspråk. Men det är
uppenbart att känsiigheten tycks vara
ganska stor i det här sammanhanget.

Jag vet inte heller, om jag skall behöva
säga någonting om 1896 års lag.
Jag vet mer än väl, att både jordbruksministern
och tredje lagutskottet komma
att klamra sig fast vid 1896 års
lagtext och säga, att detta är lag, och
den skall följas. Men det är väl inte
okänt, att 1896 års riksdag fattade ett
beslut som gick längre än vad som avsågs
i den föreliggande utredningen,
och bl. a. förre statsrådet Gärde har ju
senare fäst uppmärksamheten på detsamma.

Men det har också skett en föränd -

Onsdagen den 15 november 1950 fm.

Nr 29.

Lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m.

ring i fråga om äganderätten ute i bygderna.
Jag skulle önska att jag i stället
för de här upphängda kartorna hade
en karta ifrån Stockholms skärgård,
upprättad av Bertil Hedenstierna i en
bok som han gav ut för några år sedan.
Då skulle vi få se, att huvudintressenterna
i fråga om vattenområdena utanför
Stockholm nu till huvudsaklig del
utgöras av folk, som bor i Stockholm
eller är godsägare. Att marken i kustområdet
övergått till dessa folkskikt
har inte endast inneburit, att det har
kommit en främmande befolkning till
kustbygderna, utan även att denna
främmande befolkning hävdar 1896 års
lag, som aldrig har tillämpats enligt lagtexten
runt om i de svenska bygderna.
Så länge bonden ägde marken tillämpade
han icke 1896 års lag, men så
snart en fiskerättsförening eller några
andra föreningar, som bestå av ett antal
direktörer och kaptener här i Stockholm,
får en rättighet vet vi hur det
går till. Jag har gått igenom domboken
för Södertörn, och därav framgår, att
så fort alleman, befolkningen, både fiskare
och andra, kommer och begär sin
rätt fösas de ifrån fiskevattnen, oavsett
vad de säga. Att hävda gammal rätt
var svårt, därför att man hade någonting
som hette jäv enligt förutvarande
lagtillämpning.

Jag måste i detta sammanhang ge
en liten eloge åt folkpartiet — jag
brukar annars aldrig ge så mycket
blommor åt det hållet utan av olika anledningar
säga små artigheter av annat
slag. Men i detta sammanhang
skulle jag vilja säga, att f. d. justitieminister
Gärde visade förståelse för
denna allemansrätt. I det tal, som han
höll i denna kammare 1932 i denna
fråga, yttrade han följande: »Genom
det ifrågavarande stadgandet i 1766 års
fiskeriförfattning har sedvanan blivit
lagfäst, och därmed kom den alt utgöra
en legal inskränkning i jordägarens
fiskerätt. Den blev i detta avseende fullt
jämbördig och likställd med själva

strandäganderätten i och för sig.» Jag
har i min motion givit ett fylligt referat
av f. d. statsrådet Gärdes tal. Jag
har gjort det därför att förre justitieministern
Gärde ändock har visat förståelse
och känsla för de gamla allemansrättigheterna.
Man gjorde även
1932 förändringar i ett viktigt avseende
därvidlag.

Jag måste understryka vad jag förut
har sagt, att det är orimligt att tänka
sig, att ett bolag eller liknande inte
bara skulle kunna avstänga andra från
fiskerätt utan även ha äganderätt till
vattenområdena. Dessa värden ha aldrig
medtagits i köpehandlingarna utan
ha alltid legat på sidan av dessa. Ty
när de stora bolagen erövrade Uppland,
så var det skogen som man i främsta
rummet ville åt — det övriga hade
man inte räknat med.

Jag ber om ursäkt för att jag hållit
på litet länge, men det torde ändå vara
så, att denna fråga såvitt jag kan förstå
har ägnats en mycket underlig behandling
inte bara av Kungl. Maj:t utan
även av andra. 1 de utredningar som
arbetat med densamma har ingen talesman
för allemansrätten haft säte. Jag
har därför måst göra en historisk översikt
i olika avseenden. Ty det är nödvändigt
att ha en sådan för att kunna
taga ställning till om man träder någons
rätt för nära, om man nu skulle
återgå till en allemansrätt på det område
det här gäller. Men nu säger man
i södra Sverige på samma sätt som
tredje lagutskottets ärade ordförande,
som jag ser är här, sade i första kammaren,
att stjälpa ni lagen om gräns mot
allmänt vatten, så stjiilpa ni därmed
fiskerättslagen. Det var naturligtvis en
oerhört kraftig påtryckning på dem
som äro ifrån Sydsverige, där man fått
sig allemansrätten tillerkänd och varifrån
anhängare av alla partier hl. a. i
motioner givit ultryck åt sin anslutning
till denna ståndpunkt. De mena, att om
man nu stjälper lagförslaget om gräns
mot allmänt vatten, stjälper man även

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950 fm.

Lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m.

de andra lagförslagen med de fördelar
som dessa medföra. De fri- och rättigheter,
som det nya lagförslaget innebär
för västkusten, äro värdefulla för fiskarena
av i dag. Man kan givetvis resonera
på det sättet. Men, ärade kammarledamöter,
när man kom på tanken
att skapa en lag om gräns mot allmänt
vattenområde, så var förutsättningen
den, att denna lag skulle anpassas efter
den gällande fiskerättslagen. Och förut
har denna fiskerättslag gällt utan att vi
haft lagstiftning i fråga om vattenområde.
Därför sker ingen olycka om
man stjälper lagförslaget om gräns mot
allmänt vatten. Ty en sådan lag anser
jag vara något av det mest orimliga
som man kan föreslå inom en demokratiskt
vald riksdag. Om nu kamrarnas
ledamöter skulle hysa den uppfattningen,
att man för att skydda västkusten
måste taga denna lag och ändå behålla
alla orättvisor i andra delar av
landet, så finns ju dock den utvägen
att begära återremiss på propositionen
om allmänt fiskevatten, och då får
tredje lagutskottet ytterligare gnugga
det kära utskottsbetänkandet och se till,
att man får fram den inte alltför vidlyftiga
omformulering, som är erforderlig
i detta sammanhang.

Jag vill sluta med att säga, att när
vi första gången i en demokratiskt vald
riksdag skola besluta om en rätt som
denna, så borde det väl ändå vara så,
att man borde slå vakt om de folkliga
rättigheter som det här gäller och inte
slå sönder dem. Och därför vet jag att
det lönar sig litet att vädja till jordbruksministern.
Jag vädjar mera till
justitieministern, som ju ändå i fråga
om vår lagstiftning om fornminnesvården
o. d. visat intresse och känsla för
gammal tradition, och undrar om han
ändå inte skulle kunna visa litet mera
känsla för denna allmänna rätt, som
jag här gjort mig till tolk för. Jag är
medveten om att riksdagsmän och andra,
oavsett hur lagen kommer att se ut,
komma att kunna utnyttja både fiske-,

jakt- och andra rättigheter. Men det
finns även andra människor, som icke
ha den ekonomi som vi ha och som
också behöva tillgång till dessa allmänna
rättigheter. Jag vill framhålla, att
det ur friluftssynpunkt är viktigt att
allemansrätten icke i något avseende
rubbas.

Jag har, herr talman, icke kunnat
förbereda denna fråga som jag hade
bort göra ute i bänkarna, d. v. s. resonera
med olika riksdagsmän. Regeringen
har ju haft alla möjligheter i det
avseendet. Jag har av sjukdom tvingats
att vara ifrån det hela under flera veckor.
Även om jag har försökt göra så
gott jag kunnat i det avseendet, vill jag
nu vädja till kammaren att följa mina
motioner, som innebära avslag på propositionen
och tredje lagutskottets förslag
i fråga om lagen om gräns mot allmänt
vatten och där jag i fråga om
fiskerätten yrkar avslag på propositionen
men kräver en skyndsam utredning,
varvid man tar hänsyn till allemans
rättigheter och försöker förverkliga
dem.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till de av mig väckta motionerna.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Då jag ber att få yttra några ord i denna
fråga, är det inte för att jag står såsom
medverkande vid utformningen av den
framlagda propositionen. Så är inte fallet.
Ej heller är det för att jag har någon
ambition att följa herr Lundberg på
hans rättsliistoriska utflykter bakåt till
år 1000. Det har jag för övrigt ingen som
helst kompetens att göra. Men dels har
herr Lundberg apostroferat mig genom
att citera några uttalanden av mig i en
juridisk skrift, och dels har jag såsom
ordförande i lagberedningen på sin tid
haft att göra med denna fråga.

Herr Lundberg har som bekant väckt
en motion, och som en röd tråd genom
denna motion går en anklagelse mot den

Onsdagen den 15 november 1950 fm.

Nr 29.

Lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m.

historiska utvecklingen på detta område.
Han anser att vattenområdena
inom landets gränser böra vara statlig
tillhörighet och att fiskerätt bör av staten
tillerkännas befolkningen efter sociala
grunder, såsom en allemansrätt.
Det rättsliga tillstånd som för närvarande
råder på öppna havet utanför strandägarezonen
borde enligt herr Lundberg
råda överallt i landet. Fiskerätten borde
över huvud taget inte på något sätt
vara knuten vid strandäganderätten.
Herr Lundberg menar att detta varit det
ursprungliga tillståndet i landet; den
ideala ordning som han blickar fram
mot såsom en framtidsvision finner han
realiserad långt tillbaka i tiden i vårt
land. Ett genomförande av hans tankar
skulle alltså blott bli en återgång till
svunna tiders mera tillfredsställande
ordning, då fisket överallt i landet enligt
herr Lundberg var en allemansrätt,
en nyttjanderätt, som på sociala grunder
tillerkändes bygdebefolkningen.

Jag vill för min del inte gå in på det
rättshistoriska problemet, hur den gammalnordiska
fiskerätten var gestaltad.
Motionären har kanske rätt. Men jag
tror i alla fall att han ser litet för romantiskt
på äldre tiders ordning. Var
det måhända inte så, att när fisket var
en allemansrätt var det i hög grad därför
att det fanns utrymme för alla att
fiska utan att man gjorde intrång på
varandras intressen? Befolkningen var
tunnsådd, fiskeredskapen voro primitiva
och havet var stort. Men jag kan i
långa stycken sympatisera med herr
Lundbergs tankegång, när han kritiserar
utformningen av den svenska fiskerättslagstiftningen
århundraden tillbaka.
Visst hade man kunnat tänka sig att
fisket vid våra havskuster frikopplats
från jordäganderätten. Jag har sympatier,
det säger jag öppet, för en sådan
ordning, som ju för övrigt sedan gammalt
varit rådande i Danmark. Man
hade också kunnat tänka sig en mycket
snävare fiskerättszon än den som giillt i
.Sverige under senaste århundraden,

t. ex. en zon som ungefär som i Norge
följt stranden på ett kort avstånd. Jag
kan alltså liksom herr Lundberg beklaga
att utvecklingen icke tog den riktningen
i Sverige. Men att protestera
mot ett historiskt händelseförlopp nyttjar
vanligen inte mycket till. Vi ha nu
en gång haft en fiskerättslagstiftning,
som låtit fiskerätten bli tillbehör till
fastigheterna på land, vanligen strandfastigheten.
Vi kunna inte rulla tiden
och utvecklingen tillbaka och komma
åter till det idealtillstånd som enligt
herr Lundberg — han må nu ha rätt
eller inte — har existerat.

Jag kanske får säga några ord om ett
par uttalanden av mig som herr Lundberg
åberopat, dels i sin motion och
dels i sitt yttrande i kammaren. Jag har
i en liten skrift om strandäganderätten
vid våra havskuster — den rör sålunda
inte alla vattendrag och vattenområden
i landet utan endast kusterna och där
endast vid öppna havet — kritiserat ett
betraktelsesätt som kommit fram i litteraturen
och hos den lagberedning som
år 1909 lade fram ett förslag till jordabalk.
Man hade resonerat om fiskerätten
i havet såsom ett utflöde av äganderätten.
Man tycktes mena att det historiskt
sett funnits en äganderättsgräns i
havet, och med äganderätten följde rätt
för fastighetsägaren att fiska inom området.
Enligt mitt sätt att se — man kan
naturligtvis ha olika meningar om det
— var det ett mycket konstlat betraktelsesätt
att antaga att rätten till havsbottnen
skulle vara det primära och sedan
fiskerätten något slags bihang till
denna äganderätt till bottnen. Jag såg
det i stället så att fiskerätten var det
substantiella och att det var den man
lagstiftade om, inte om någon äganderätt
till havsbottnen.

När jag hörde herr Lundberg tala om
dessa frågor, kom jag att tänka på eu liten
historia, vilken på sin tid berättades
av en forskningsresande som besökt
någon avlägsen övärld. Han hade
funnit att stammarna på öarna som sina

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950 fm.

Lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m.

viktigaste skatter dyrkade stora stenar,
förmodligen välformade sådana, och de
förde blodiga strider om dessa stenar.
Den segrande stammen tog dem med
sig såsom krigsbyte, när den for tillbaka.
En gång råkade en segrande stam
tappa en stor sten på havsbottnen, så att
den sedan var oåtkomlig. Men det hindrade
inte att stenen blev den viktigaste
skatten, som stammarna tvistade om ännu
mer än förut, och den som segrade
ansågs få äganderätt till stenen. Då hade
han vunnit en stor härlig triumf och
stort krigsbyte, till nästa gång, då kanske
den stammen led nederlag och äganderätten
gick över till den andra stammen.

Någonting liknande gäller om en
äganderätt till havsbottnen, som icke är
förenad med fiskerätt. Det är en urholkad
äganderätt, beträffande vilken man
inte kan säga vilka reella förmåner den
medför.

Om jag får återgå till min lilla skrift,
var alltså mitt resonemang det jag nyss
angav. Jag anförde vidare att vi inte
hade några bestämda regler i lag om
något annat än fisket. Mitt resonemang
överensstämmer på den punkten med
vad herr Lundberg sagt. Jag tilläde
också — men det har herr Lundberg
inte sagt — att jag ansåg denna fråga
vara av mycket ringa praktisk betydelse.
Det behandlade ämnet kan synas
vara obetydligt, men juristerna ta ju
ibland upp sådana där små nötter att
knäcka. Frågan gällde alltså huruvida
en strandägare vid havet har någon
äganderätt oberoende av fiskerätten.
Det som skulle följa med äganderätten
utöver fisket skulle möjligen vara jakt
på sjöfågel och rätt att taga sten, tång
o. dyl. på havsbottnen. Resonemanget
hade sålunda inte den bärvidd som herr
Lundberg tycks ha antagit.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
säga några ord om herr Lundbergs påstående
i motionen och i sitt anförande,
att denna lagstiftning innebär att kronan
utan ersättning avhänder sig oer -

hörda strandområden. Förslaget låter
fiskerättszonen utanför eu fastighet
även vid öppna havet sammanfalla med
det enskilda ägoväldet. Ett sådant betraktelsesätt
har förut varit det allmänt
rådande i fråga om inre vattendrag,
sjöar, åar etc. Man har där sagt att ägogränsen
går ute i vattnet, bortsett från
det inre området i de största sjöarna.
Men vid havet har man inte haft något
särskilt uttryck för ett sådant betraktelsesätt.
När jag hade att göra med
denna fråga i lagberedningen, diskuterade
vi mycket om man möjligen skulle
göra en skillnad mellan ägoväldet, den
privata äganderätten, som skulle gå
närmare stranden, och en fiskerättszon,
som skulle gå längre ut. Men vi kommo
till den uppfattningen att det skulle bli
mycket svårt för befolkningen att förstå
sig på det fina i en sådan lagstiftning.
En dylik ordning skulle innebära att
man först hade en smal zon, dit äganderätten
skulle sträcka sig, exempelvis
som i Norge intill den linje där ett djup
av två meter vidtager, och därefter ytterligare
en zon, en fiskerättszon, vilken
hos oss hittills gått 180 meter utanför
tvåmetersdjupet. Hur skulle fiskaroch
kustbefolkningen kunna begripa
denna subtila distinktion mellan den
inre gränsen, inom vilken man inte bara
fick fiska utan också skjuta sjöfågel och
hämta sten och tång, och den yttre
gränsen, inom vilken man bara fick
fiska? Det skulle betraktas såsom något
ganska konstlat. Nu kan det kanske i
alla fall sägas att det måste anses innebära
ett onödigt förslösande av värden
från statens sida att utsträcka den enskilda
äganderätten till hela fiskerättszonen.
Men frågan har icke någon praktisk
betydelse annat än beträffande de
av mig förut nämnda befogenheterna,
jakt på sjöfågel samt sten- och tångtäkt
o. d. Härtill kan invändas att man
kanske i en framtid kan upptäcka någon
naturtillgång i vattnet och att det
vore olägligt om fastighetsägarna kunde
säga att denna vore deras privata till -

Onsdagen den 15 november 1950 fm.

Nr 29.

Lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m.

börighet. Jag hyser för min del icke någon
som helst farhåga för att kommande
lagstiftning i vårt land skulle låta
jordäganderätten få det innehållet. Upptäcker
man några värdefulla tillgångar
inom denna zon, lär man väl kunna se
till att de utnyttjas till samhällets förmån.
.lag tror inte man behöver befara
att kommande lagstiftare skulle vara
oförmögna att urholka äganderätten,
likaväl som hittills skett på andra områden.

Herr Lundberg säger vidare atl
strandägaren kanske inhägnar sin bit
av havet och förbjuder andra att färdas
där med båt eller att bada. Ja, men den
rätten har strandägaren inte nu, även
om det är fråga om enskilt vatten.
Skulle det komma att göras försök till
missbruk och skulle domstolarna gå
längre än man anser rimligt i fråga om
möjliggörande av dylika monopol på
jorden, finns det väl möjligheter att ingripa
däremot, lika väl som vi ingripa
på alla möjliga andra områden såsom
när det gäller våra skogar, mineraltillgångar
osv.

Motionären låter sålunda sin historiska
framställning bli bakgrunden för
yrkandet att man skall avskaffa all enskild
vattenrätt och så att säga dela ut
fiskerätten till befolkningen efter sociala
grunder. Man kan ju säga att detta är
ett förslag om nationalisering som skulle
äga rum utan ersättning till de rättsägare
som för närvarande ha uteslutande
rätt till fisket. Mot detta kan man ju
anföra liksom mot andra projekt om nationalisering
utan ersättning, att det blir
en godtycklig behandling av en viss
grupp medborgare. Hur än de nuvarande
förhållandena uppkommit —- det
må ha varit vilka politiska faktorer som
helst som ha dominerat, vissa samhällsklasser
må ha profiterat och begagnat
sig av lagstiftningsmakten för att gynna
sina egna intressen, vilket är mycket
möjligt och mycket sannolikt så ha
vi i alla fält kommit fram till en ordning,
som vi inte utan vidare kunna

upphäva. Man kan inte utan vidare, om
man inte vill göra sig skyldig till godtycke,
säga, att vi ta ifrån alla jordbrukare
deras vatten- och fiskerätt, därför
att det har en gång för några hundra år
sedan utvecklats eu lagstiftning, där de
dominerande samhällsklasserna ha gynnat
sig själva. Vi kunna inte göra så, tv
vi ta ändå hänsyn till nu levande generationer
och utgå ifrån att de på vanligt
normalt sätt förvärvat sin fiskerätt.

Även om man inte ginge så hårdhänt
fram-utan sade, att de skola få ersättning,
undrar jag, om det vore så praktiskt,
när vi nu ha det ärvda systemet,
att genomföra en häftig omkastning av
hela vårt vattenrättssystem och alltså
reglera fiskerätten på ett helt annat sätt
än hittills. Jag tror att en sådan reform
skulle mötas av mycket oförstående och
mycket motstånd, och den skulle självfallet,
om ersättning lämnas, draga med
sig mycket dryga kostnader för staten.

Den av min kollega statsrådet Sträng
förordade fiskerättslagen går i stället en
annan väg. Förslaget bygger på gällande
fiskerättslag men utvidgar allemansrätten
i flera viktiga hänseenden. Det
kan kanske sägas att förslaget är mycket
hänsynsfullt mot strandägarna genom
att för minskningen i deras nuvarande
monopol — uteslutanderätt i den mån
de haft det till fisket — lämnas penningersättning.
Men därmed vinnes i
alla fall, att ingen kan klaga över att ha
blivit godtyckligt eller orättvist behandlad,
och man har därigenom nått större
enighet och samförstånd och undvikit
att skapa bitterhet bland dem, som annars
skulle känna sig drabbade av en
ensidig lagstiftning.

Det förhåller sig med fiskerättsregler
liksom med rättsregler om gruvor och
skogar och andra naturtillgångar så, att
man kan ha och faktiskt har mycket
olika system i olika länder. Men när
man, som jag sade, kommit fram till ett
visst system, som man så att säga ärvt
från sina förfäder, och man skall revidera
detta system för att möta nutida

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950 fm.

Lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m.

krav, är det vanligen enklast och mest
ändamålsenligt att söka sig fram på sådana
vägar, att man bibehåller de gamla
formerna och institutionerna men ger
dem ett ändrat innehåll.

Motionären, herr Lundberg, har själv
i denna kammare berömt statsrådet
Gärde för en reform i fiskerättslagen,
som lian var med om att genomföra,
och herr Lundberg har i sin motion
också berömt statsrådet Bissmark, likaså
för eu reform. I själva verket utvidgades
då allemansrätten på de enskilda
fiskeinnehavarnas bekostnad mot ersättning
till dessa. Det är precis samma
väg som statsrådet Sträng går i sitt nu
förevarande förslag. Han borde därför
strängt taget ha anspråk på samma lovord
från herr Lundberg, som denne har
slösat på herrar Gärde och Bissmark.

Jag tror, herr talman, att kammaren
med lugnt samvete kan godkänna detta
lagkomplex.

Herr ANDERSSON i Löbbo (kort genmäle):
Herr talman! Jag skall först be
att få beklaga, att jag inte kan tillmötesgå
herr Lundbergs begäran om en
historisk utredning. Framför allt saknar
jag fullständigt möjlighet att göra
någon historisk utredning om de lantmäteriförrättningar,
som ägde rum under
1600-talet.

För övrigt har herr Lundberg i sin
framställning här i dag såväl som i sin
motion givit en bild av rättsläget, som
jag inte tror är fullständigt riktig. Herr
Lundberg hävdar den uppfattningen,
att vattenområdena i vårt land äro kronans
egendom och att den nya lagen
skulle frånhända staten enorma vattenområden.
Jag tror att herr Lundberg
missuppfattade vad jag sade i mitt anförande,
då herr Lundberg trodde, att
jag skulle ha givit uttryck åt den meningen,
att alla vattenområden som finnas
här i landet äro enskilda. Det var
sötvattenområdena jag syftade på, och
det tror jag också mycket klart fram -

gick av mitt anförande. Vad beträffar
frågan huruvida sötvattnet är enskilt
eller allmänt har ju herr Lundberg själv
i sin motion medgivit, att sötvattnet nog
får betraktas som enskild egendom. Jag
har fått den uppfattningen av herr
Lundbergs motion. Men av herr Lundbergs
anförande i dag kunde man knappast
finna annat än att berr Lundberg
gick in för den uppfattningen, att praktiskt
taget alla vatten här i landet vore
allemansrätt eller kronans egendom.

Jag skall med anledning därav bara
be att få citera vad som säges i nuvarande
jordabalk. Det är ett stadgande
som är mycket gammalt. Det daterar
sig från år 1734, och det gäller än i dag.
Det finns infört i 12 kap. 4 § jordabalken,
och det heter där — jag skall citera
ordagrant, formuleringen är något
ålderdomlig, men jag hoppas, att kammarens
ledamöter komma att förstå innebörden
— på följande sätt: »Är å, sjö,
eller sund, sidolångs byar emellan; ägen
då halvt vardera. Ligger holme mitt uti
insjö eller ström; vare lag samma. Ligger
den ettdera landet närmare; have
den holme, som vatten äger, efter rågång
och bya skillnad. Flottholma have
han, som den vid land sitt fäster. Kan
insjö, eller en del därav, till äng växa;
äge var äng eller land, efter ty, som han
i sjön rådande varit.» Det är ju ett oförtydbart
bevis på att vattenrätten i insjöarna
är enskild egendom. Den saken
kan väl inte behöva diskuteras.

Vad sedan vattenrätten i havet beträffar
har jag förut givit uttryck åt
den meningen, och det säges även i propositionen,
att där är rättsläget tämligen
oklart.

Nu vet jag att herr Lundbergs resonemang
beträffande insjöarna främst
gäller bolagens fiskerätt, och därvidlag
tror jag inte, att herr Lundberg drager
de riktiga slutsatserna. Han säger i sin
motion ordagrant följande: »Att bolagen
skulle kunna ha någon som helst
rätt till fiskerätten i insjöar eller vattenområden
anser jag icke kunna mo -

Onsdagen den 15 november 1950 fm.

Nr 29.

Lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m.

tiveras ur allemansrättslig synpunkt,
och de böra, som bolag, helt uteslutas
från fiskerätt.» Nu är det emellertid så
här i landet, att om man äger jord och
fastighet av vilket slag det vara må, så
äger man den. Om det är en fysisk person
som är ägare eller en juridisk person,
ett bolag, gör detsamma. Man kan
inte med nu gällande lagstiftning ta
ifrån ägaren en rätt som han har, även
om det skulle vara så, att herr Lundberg
och jag kanske äro ense om att
de människor som bo och bygga framför
allt vid norrlandsbolagens insjöar
borde få rätt att fiska där. Även om vi
skulle ha rätt i denna uppfattning, kan
man inte göra något åt den rättsliga sidan
av saken. Det äro vi oförmögna
till. Vi kunna möjligen göra det på det
sätt utrikesministern nämnde, nämligen
nationalisera utan att ge någon som
helst ersättning, men en sådan handling
strider så starkt mot vedertagen
svensk rättsuppfattning, att den bleve
en handling av närmast revolutionär
karaktär. Det är jag för min del, när
det gäller vattenrätten och dylika saker,
inte beredd att medverka till, och
jag undrar, om ens herr Lundberg är
det.

Det är många saker som man skulle
kunna tala om här. Herr Lundberg
meddelade, att han är ägare av mark,
som hans förfäder brukat och att den
marken ligger på rätta sidan, vilket jag
fattade så, att det skulle innebära, att
herr Lundbergs mark även innefattar
fiskerätt. Ja, tiden är ute och vid sådant
förhållande vill jag bara tillägga,
att denna stora realtillgång, som herr
Lundberg äger och som visar att herr
Lundberg har sina rötter i jorden kanske
har varit en bidragande orsak till
det utomordentliga patos, som han har
kunnat nedlägga i sin insats i dagens
debatt.

Herr LUNDBERG (kort genmäle):
Herr talman! Till detta sista vill jag
säga, att när jag själv har dessa rättig -

heter, herr Andersson i Löbbo, så vill
jag icke förvägra andra, som leva under
sämre förhållanden än jag, den
enda lilla allemansrätt de ha.

Sedan vill jag säga till herr utrikesministern
att jag inte har påstått att
utrikesministern var rättshistoriker.
Den saken har jag inte uttalat mig om.
Jag har tvärtom alltid fattat att professor
Undén har sysslat med andra ting,
som inte direkt höra till rättshistorien.

Utrikesministern beklagade, att vi
inte ha fått norsk och dansk rätt gällande
på detta område. Ja, det beror
på att svenska folket aldrig tillförne,
när dessa lagar ha tillkommit, har haft
några möjligheter att representera sig.
Fram till 1896 hade icke svenska arbetare
en enda representant i riksdagen.
Det är orsaken. Nu ha vi fått dessa
möjligheter, men när vi nu skola stifta
lag, så skärpa vi i stället äganderätten
och ta bort sådana rättigheter som
andra, vilka man har brukat kalla reaktionärer,
ändå ha skyddat åt svenska
folket under många år.

Vad sedan de sociala synpunkterna
beträffar har jag i detta sammanhang
kopplat bort fiskares och andra liknande
rättigheter, ty allemansrätten förutsätter
icke att man mot t. ex. fiskare
skall behöva vidtaga några åtgärder.
Men inom allemansrätten kunna sociala
hänsyn tagas. Dessa skola dock icke
bindas till enskild äganderätt utan till
rätten som sådan, och det är en sak,
som ligger vid sidan om detta resonemang.
Den hör annat till.

Så berättade utrikesministern en liten
vacker saga om en sten, som till
slut hamnade i ett vatten, där den starkaste
fick äganderätt till densamma. Ja,
det har varit likadant med här ifrågavarande
rättigheter. När adeln hade
makten, avstängde de bönderna från
rätten att fritt bruka sin egen jord. När
bönderna sedan blevo starkare, i slutet
av 1700-talet, togo de tillbaka allemansrätten
i fråga om jakten o. s. v. Så har
det alltid varit. Jag vill erinra om stri -

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950 fm.

Interpellation ang, utökning av antalet prisorter, m. m.

derna i riksdagen 1809, när exempelvis
bondeståndets sekreterare troligen skrev
under en viss handling mot bondeståndet,
som fick lov att finna sig i vad
som skedde.

Det har här talats om att folk har så
svårt att förstå nödvändigheten av att
ha olika zoner, en vattenområdeszon,
en fiskerättszon o. s. v. Folk förstår sig
inte på sådana juridiska finurligheter.
Vore det då inte lämpligare att juristerna
lärde sig de enkla regler, som vi
anse skola gälla i fråga om fiske vid
kuster och annorstädes, att man inte
skall träda någons rätt för när. Det är
grosshandlare och direktörer och andra
främmande element, som nu ha kommit
in i sammanhanget. Jag har själv
icke del i vatten annat än samfällt, och
det är den omständigheten att jag råkar
vara av bondesläkt som gjort, att jag
kunnat göra bruk av dessa rättigheter.

Vidare har det sagts här, att det inte
spelar någon större roll, om man vidtar
här föreslagna förändringar eller
inte. Men, herr utrikesminister, res ut
en knapp mil utanför Uppsala — vi ha
ju bott i Uppsala båda två under en del
år — och se efter hur det förhåller sig
med de enskilda skogsområdena och
med förbudsskyltarna där! År 1930
stötte jag på dem för första gången, och
jag vågade faktiskt inte gå över de förbjudna
gränserna, ty jag visste inte om
att denna allemansrätt gällde. Faktum
är, att man sätter upp förbudsanslag
överallt, oavsett om det är rätt eller
inte, och sådana förbud respekterar åtminstone
fattigt folk.

Sedan har också ersättningsfrågan
varit på tal här. Jag har inte tagit upp
den som en huvudregel. Om staten nu
anser det lämpligt, och om man har
ekonomiska möjligheter att ersätta, så
är den saken inte någon huvudfråga för
mig. Men de förändringar, som skola
vidtagas i vatten- och fiskerätt, de skola
göras nu, ty annars skriva vi bort alla
här ifrågavarande rättigheter, och vad
kommer då härnäst?

Till slut sade utrikesministern att jag
hade slösat vackra ord på förre justitieminister
Gärde, och att jag på samma
grunder också kunde ha slösat vackra
ord på den nuvarande jordbruksministern.
Men tyvärr råkar jag ha kontakl
med de människor, som komma att
träffas av här ifrågavarande lag, och
jag har levt för mycket bland dem för
att min tacksamhet, om också i begränsad
omfattning, skulle kunna sträcka
sig till jordbruksministern. Jag har
ingen möjlighet att göra det.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Jag beklagar att poängen i min lilla
historia gick herr Lundberg helt förbi.
Min mening var att förklara, att striderna
om stenen på havsbotten voro
strider om fiktioner, om fetischer om
man så vill, utan egentlig praktisk betydelse.
Herr Lundberg tog dock historien
högst allvarligt och tyckte att
äganderätten till stenen på havsbotten
var utomordentligt viktig.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta behandlingen av detta utlåtande
samt handläggningen av övriga
på föredragningslistan upptagna ärenden
till kl. 7.30 em., då enligt utfärdat
anslag detta plenum konime att fortsättas.

§ 8.

Interpellation ang. utökning av antalet
prisorter, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr ADOLFSSON, som anförde: Herr
talman! Enligt riksdagens beslut i våras
bär antalet prisorter för brödsäd reducerats
mycket kraftigt. I inlandet finnes
sålunda endast en prisort kvar,
nämligen Örebro, med 0,75 kronor per
deciton lägre pris än kustprisorterna.

Onsdagen den 15 november 1950 fm. Nr 29.

Interpellation ang. överenskommelsen om införande av exportavgifter å trävaror

och pappersmassa.

För att kompensera fraktökningen med
anledning av prisorternas slopande beslutade
riksdagen en höjning av brödsädespriset
med 0,57 kronor per deciton.
I motion nr 612 i denna kammare
ifrågasatte jag, om inte denna kompensation
vore otillräcklig och komme att
sänka avräkningspriscrna till jordbrukarna,
i synnerhet i inlandet. Jag yrkade
därför att Skattkärr, Kristinehamn
och Säffle i Värmlands län och Lidköping
i Skaraborgs län skulle bibehållas
som prisorter. Riksdagen beslöt dock
avslå denna motion.

Vid de leveranser av brödsäd, som
iigt rum i höst i Värmland, ha sålunda
jordbrukarna fått vidkännas en prisreduktion
för fraktkostnaden till Göteborg,
som är närmaste kustprisort, med:

från	Kristinehamn	. . . 1,15	per	dt
»	Skattkärr .......	. . . 1,05	»	»
»	Karlstad .......	1,15	»	»
	Säffle ...........	1,05	»	»
»	Arvika .........	1,25	»	»
»	Sunnc	... 1,80	»	»

Då som förut nämnts kompensationen
utgör 0,57 kronor per deciton ha alltså
jordbrukarna i Värmland fått vidkännas
en nettoförlust på ca 0,5—1,2 öre per
kg. Likadant torde förhållandet vara i
många andra delar av vårt land. Det är
fullt naturligt att detta vållat både besvikelse
och oro, och många jordbrukare
fråga nu hur cn rättelse skall kunna
ske. Man menar nog, att endera bör
antalet prisorter ökas igen eller också
bör priset på brödsäd höjas, så att full
täckning för den ökade fraktkostnaden
erhålles. En höjning av brödsädspriset
torde även ur försörjningssynpunkt vara
önskvärd, då ju genom det höjda klipriset
skillnaden mellan klipriset och
brödsädspriset på från prisorterna längre
bort belägna gårdar är lika med
noll, vilket lätt kan fresta till att använda
brödsäd till foder.

Jag anhåller därför om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen

för jordbruksdepartementet få framställa
följande frågor:

Är statsrådet beredd att till nästa års
riksdag framlägga förslag om en utökning
av antalet prisorter?

Om så inte är fallet, är då statsrådet
beredd att föreslå riksdagen redan nu
en höjning av hrödsädspriserna, så att
full kompensation lämnas för de genom
prisorternas slopande ökade fraktavdragen? Denna

anhållan bordlädes.

§ 9-

Interpellation ang. överenskommelsen om
införande av exportavgifter å trävaror
och pappersmassa.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till herr JÖNSSON i Rossbol, som
yttrade: Herr talman! Enligt bestämmelserna
om användningen av de
penningmedel, som inflyta genom exportavgifterna
å trävaror och pappersmassa,
om vars införande överenskommelse
träffats emellan regeringen och
trävaruindustrien, framgår bl. a. att den
berörda industrien efter vissa år skall
äga återfå 70 procent samt att 10 procent
av dessa medel skola reserveras
för bekostande av skogsvårdsbefrämjande
åtgärder vid en eventuellt inträffande
lågkonjunktur.

Den starka stegringen av exportpriserna
på såväl trävaror som pappersmassa
har givetvis föranlett stegrade
hemmamarknadspriser på dessa förnödenheter.
I den mån man sålunda genom
exportavgifter kan trygga hemmamarknadens
behov av trävaror och
pappersmassa till priser, som icke äro
av inflationsdrivande natur, kan åtgärden
anses principiellt riktig. Däremot
kan det med fog ifrågasättas om överenskommelsen
beträffande fördelningen
eller användningen av de influtna medlen
är välbetänkt.

Den omständigheten att trävaruindustrien,
särskilt i Norrland, genom sina

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950 fm.

Interpellation ang. avstyckning av tomter och uppförande av bostäder inom icke
planlagda områden.

starka inköpskarteller äger ett avgörande
inflytande på prissättningen av
råvarorna, kommer säkerligen att ge till
resultat att de nu beslutade exportavgifterna,
i trots av ifrågavarande industris
goda vinstmöjligheter, ändock till
övervägande del få bäras av nämnda
industris råvaruleverantörer.

Även om utgångsläget för de enskilda
skogsägarnas företrädare vid pågående
prisförhandlingar om råvaran är förmånligare
än föregående år, så kan träindustrien
säkerligen skydda sig för de
inkomstminskningar som exportavgifternas
införande skulle innebära. I realiteten
kommer sålunda den mellan berörda
industrier och regeringen träffade
överenskommelsen om införande
av exportavgiften att som en extra beskattning
i stor utsträckning drabba
leverantörerna av sågtimmer och massaved.

Dels här antydda förhållande och dels
den omständigheten att de under senaste
årtiondet relativt stora skogsuttagen
absorberat all för råvaruprodukterna
tillgänglig arbetskraft, varför nödiga
skogsvårdsarbeten i brist på arbetskraft
inte ha kunnat genomföras i
takt med avverkningarna, borde vid regeringens
handläggning av denna fråga
ha vunnit bättre beaktande än vad som
synes vara fallet. En större del av de
genom exportavgifterna influtna penningmedlen
än vad överenskommelsen
förutsätter borde sålunda ha reserverats
för skogsvårdsarbeten, ej minst med
hänsyn till att det därigenom skulle
ges större möjligheter att bereda skogsarbetarna
en önskvärd tillgång på arbete
vid en eventuell konjunkturförändring
och därav föranledd inskränkning
av virkesuttagen i skogarna.

Då här berörda frågor äro av stor betydelse
för inte endast landets skogsägare
utan för alla, som äro engagerade
i skogsindustriens råvaruproduktion,
samt då alla åtgärder till tryggande av
en nöjaktig återväxt i våra skogar be -

hövas får jag härmed hemställa om
andra kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
få framställa följande fråga:

Av vilken anledning har vid den mellan
regeringen och skogsindustrien träffade
överenskommelsen om införande
av exportavgifter prövats lämpligt att
endast 10 procent av genom dessa avgifter
influtna penningmedel skola reserveras
för bekostande av skogsvårdande
åtgärder?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10.

Interpellation ang. avstyckning av tomter
och uppförande av bostäder inom icke
planlagda områden.

Herr PETTERSSON i Dahl erhöll på
begäran ordet och anförde: Herr talman!
År 1947 antog riksdagen en ny
byggnadslag. Avsikten med denna var
att söka åstadkomma större planmässighet
i markens användning och i bebyggelsen
i fråga om tätorter eller i sådana
områden, där tätortsbebyggelse kan
väntas. Genom den nya lagstiftningen
ville man skapa garanti för en bättre
avvägning mellan de enskildas och det
allmännas intressen i fråga om exploatering
av mark och bebyggelse. Däremot
var det väl icke lagstiftningens avsikt
att reglera markens användning för
glesbebyggelse med undantag för sådana
områden, som på grund av säregna
naturförhållanden eller av kulturhistoriska
eller konstnärliga skäl borde
skyddas från vandalisering genom
olämplig bebyggelse. Glesbebyggelse i
andra områden torde icke behöva medföra
någon konflikt mellan de enskildas
och det allmännas intressen. Avstyckning
av tomter och uppförande av byggnader
i s. k. glesområden, d. v. s. utanför
planlagda områden, bör byggnadslagen
således inte lägga några hinder i
vägen för, för så vitt det inte kan väntas

Onsdagen den 15 november 1950 fm.

Nr 29.

Interpellation ang. avstyckning av tomter

planlagda områden.

att tätortsbebyggelse skall uppstå. 1 så
fall kan länsstyrelsen utfärda byggnadsförbud.

Trots att någon oklarhet således inte
bör kunna råda om byggnadslagens vare
sig anda eller bokstav synes det vara en
allmän tendens hos de organ, som handlägga
ärenden rörande byggnadsverksamheten,
att lägga hinder i vägen för
avstyckning av tomter och uppförande
av byggnader i rena glesområden, där
det ingalunda kan bli fråga om någon
tätortsbebyggelse, åtminstone inte inom
överskådlig tid. Svårigheterna att få
bygga på landsbygden äro betydande
och många exempel kunna anföras på
att ansökningar om avstyckning av tomter
avslagits eller att byggnadstillstånd
och lån till bostadsbyggande icke kunnat
erhållas. När det gäller ytterområden
till en tätort är detta ju fullt förståeligt,
där måste det av praktiska skäl
vara önskvärt att undvika en splittrad
bebyggelse, men för den rena glesbebyggelsen
kan ju detta skäl inte tillmätas
någon betydelse. Inte heller har det stöd
i gällande lagbestämmelser.

Det förefaller sålunda som om tilllämpningen
av gällande lagar på området
skulle lämna en del övrigt att
önska. Särskilt frågan om vad som skall
anses som tätortsbebyggelse eller icke
tätortsbebyggelse tycks vara svår att avgöra.
Om området är föremål för tätortsbebyggelse
får en lantmätare icke
avstycka en tomt, förrän avloppsledningar
äro projekterade och godkända.
När en lantmätare har att behandla ansökan
om avstyckning är han hänvisad
till en subjektiv tolkning av lagbestämmelserna
och i tveksamma fall synes
han anse det bäst att icke handla utan
vägra avstyckning, innan mycket omfattande
utredningar och förslag beträffande
avloppsledningar blivit utförda.
Anhopningen av sådana ärenden
är mycket stor, och så kommer det att
dra långt ut på tiden, innan frågan kan

och uppförande av bostäder inom icke

bli avgjord. Under tiden finns det ju
ingen möjlighet att bygga. Tillgången
på tekniskt kvalificerad personal för
uppgörande av förslag till vatten- och
avloppsledningar har också varit otillräcklig,
varför ärendenas behandling
ytterligare fördröjts. Det förefaller också
som om samarbetet mellan de organ,
som ansvara för byggnadsverksamheten,
icke varit tillfredsställande.

De här berörda omständigheterna
verka tillsammantagna på ett sådant
sätt, att åtskillig bebyggelse på den rena
landsbygden hindras. I stället tvingas
de bostadssökande att anskaffa tomter
och bygga inom planlagda områden.
Följden blir att den redan förut omfattande
flykten från landsbygden påskyndas
alldeles i onödan. Det kan ju
inte ha varit lagstiftningens mening att
tvinga in nybyggen till tätorterna.

Med anledning av vad som sålunda
anförts hemställer jag om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för socialdepartementet få framställa
följande frågor:

Har herr statsrådet observerat de förhållanden,
som starkt försvåra möjligheterna
att avstycka tomter och uppföra
bostäder inom icke planlagda områden? Anser

herr statsrådet att tillämpningen
av gällande bestämmelser på
byggnadsverksamhetens område står i
god överensstämmelse med bestämmelsernas
anda och mening?

Om så inte är fallet är herr statsrådet
beredd att vidtaga åtgärder i avsikt
att få en bättre tillämpning till stånd,
så att byggenskapen på den rena landsbygden
icke som nu är fallet starkt försvåras? Denna

anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.23 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950 em.

Onsdagen den 15 november.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av
herr andre vice talmannen.

§ 1.

Lag om gräns mot allmänt vattenområde
m. m. (Forts.)

Herr andre vice talmannen anmälde,
att behandlingen av tredje lagutskottets
utlåtande nr 22, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om gräns mot allmänt vattenområde,
in. in., dels ock i ämnet väckta
motioner, nu komme att fortsättas; och
lämnades vid fortsatt föredragning av
det i punkten A upptagna förslaget till
lag om gräns mot allmänt vattenområde,
1 §, enligt förut skedd anteckning
ordet till

Herr LARSSON i Karlstad, som yttrade:
Herr talman! Med tanke på den
synnerligen intressanta och monumentalt
upplagda historiska avhandling,
som kammaren fick höra före middagen,
förstår jag, att innehållet i mitt
anförande här kommer att te sig tämligen
enkelt. Jag vill emellertid redan
nu säga, att jag beträffande äganderätten
har en i väsentliga stycken helt annan
uppfattning än den, som kammaren
då hörde.

Utskottets ärade vice ordförande lämnade
vid debattens början en utförlig
redogörelse för de föreliggande lagförslagen.
Jag kan intyga att dessa förslag
behandlats synnerligen grundligt
i tredje lagutskottet. Det har rått olika
meningar, men man har försökt jämka
ihop dem och har även lyckats därmed
i väsentliga punkter. Åtskilliga motsättningar
kvarstå emellertid och ha i form
av reservationer fogats till utskottets

utlåtande. Då jag funnit mig föranlåten
att ansluta mig till några av dem, så
skall jag be att få motivera orsaken
därtill.

Det av utskottsmajoriteten förordade
förslaget till lag om gräns mot allmänt
vattenområde fyller nog i stort sett det
angivna syftet att skapa enkla och enhetliga
regler beträffande gränsdragningen
mellan allmänt och enskilt vattenområde
vid landets kuster och insjöområden.
Tyvärr rubba emellertid dessa
regler gamla rättsförhållanden, grundade
på urgammal hävd, lantmäteriförrättning,
dom etc. Denna omständighet
har hos strandägarna utlöst en stark
oro för att de genom de nya gränserna
skola förlora sådana enskilda rättigheter
till fiske och jakt, som de i alla tider
ansett obestridligt knutna till fastigheterna.
Att sålunda befarade förluster
i stor utsträckning komma att
drabba småbrukare och fiskare med
svag ekonomi gör lagändringen särskilt
betänklig.

Farhågor för att den nya lagstiftningen
skall förvandla ett betydande antal
hittills bärkraftiga kombinerade
jordbruk till ofullständiga jordbruk med
svaga eller helt otillräckliga försörjningsmöjligheter
för sina innehavare ha
till utskottet framförts av ett stort antal
deputationer, som kommit från olika
delar av kusten från Lappland i norr
till Blekinge i söder. För egen del har
jag inte kunnat undgå att taga intryck
av de sålunda framförda bekymren. I
den mån kustbefolkningens farhågor
äro befogade förefaller det också mycket
tveksamt, om det kan vara möjligt
att kompensera de uppkomna förlusterna
genom engångsersättning. Resultatet
blir väl för vederbörande fastigheter
detsamma som det blivit för de
fastigheter, vilka i ett tidigare skede av -

Onsdagen den 15 november 1950 em.

Nr 29.

Lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m.

hände sig sina skogsmarker. Den skilsmässa
mellan jord- och skogsbruk, som
därigenom uppkom, har man numera
funnit medföra olyckliga följder för
jordbruket. Ligger det då inte nära till
hands att misstänka att, om man nu på
lagstiftningens väg genomför en liknande
skilsmässa mellan jordbruk och
fiske — även i fall där en kombination
av dessa båda näringar är ändamålsenlig
och kanske den enda naturliga
betingelsen för att bereda vissa befolkningsgrupper
skäliga utkomstmöjligheter
— man i en framtid kommer att beklaga
denna åtgärd lika livligt och med
samma berättigande, som man nu beklagar
de talrika fall, där skogen blivit
skild från jordbruken?

Rent principiellt hysa vi reservanter
dessutom den åsikten, att den privata
äganderätten bör skyddas så långt detta
är möjligt utan att något väsentligt allmänt
intresse eftersättes. Det är visserligen
sant, att den nya lagen i vissa fall
medför en utsträckning av fastigheternas
strandvatten, men i andra fall får lagen
en motsatt verkan, som på sina håll påstås
komma att medföra avsevärda förluster
för fastigheternas ägare. Detta gäller
strandvattnet kring de små öar, som
i havet ligga 300 meter utanför strandlinjen.
Enligt lagförslaget skola dessa
fråntagas enskilt vattenområde. Det kan
måhända vara en bedömningsfråga, huruvida
allmänt intresse verkligen kräver
detta offer av strandägarna; vi reservanter
ha i så fall bedömt saken annorlunda
än utskottsmajoriteteten. Vi
anse, att en utsträckning av rätten till
enskilt strandvatten, så att denna rätt
kommer att gälla kring alla öar — alltså
även sådana av mindre utsträckning än
100 meter — vilka utgöra fastighet eller
del därav, i många fall skulle bevara nu
rådande rättsförhållanden och dessutom
bespara statsverket några miljoner kronor
i eljest ofrånkomlig ersättning för
mistad fiskerätt m. in.

.lag ber sålunda, herr talman, att få
yrka bifall till de med 1) resp. 2) be -

tecknade reservationer, som av herr Eskilssson
och mig ha fogats till tredje
lagutskottets utlåtande nr 22 resp. 23.

I utskottets utlåtande nr 23 angående
förslag till lag om rätt till fiske m. m.
förekommer i 30—32 §§ en nyhet under
rubriken »om åtgärder mot vanskötsel
av fiske». Visserligen har fiskerättskommittén
föreslagit denna nyhet, och
flertalet remissinstanser ha lämnat den
utan erinran, några ha t. o. in. tillstyrkt
densamma, men vägande skäl kunna
även anföras däremot, såsom också
framgår av eu del remissvar. Hovrätten
över Skåne och Blekinge t. ex. avstyrker
en dylik lagstiftning och likaså
ett antal hushållningssällskaps förvaltningsutskott.
Starka betänkligheter mot
densamma uttalas av lantbruksstyrelsen
och en del andra remissinstanser. I
propositionen redovisas ett uttalande
av fiskeriintendenten i Västerhavets
distrikt, vari denne erinrar, att beträffande
vatten, där flera ha fiskerätt, vanskötsel
i de flesta fall bör kunna förekommas
på så siitt, att lokala bestämmelser
för fiskets bedrivande meddelas
med stöd av fiskeristadgan. Där en
enda person är ägare av ett fiskevatten
ifrågasätter fiskeriintendenten om åtgärder
av här ifrågavarande art verkligen
behöva vidtagas, då sådana ej äro
behövliga för landets försörjning med
färsk fisk och ej heller för att tillgodose
något särskilt exportintresse. Liknande
betänkligheter framföras av kammarkollegiet,
som ställer sig kritiskt till införande
av statligt krav på att varje
fiskevatten skall skötas på ett sätt, som
överensstämmer med en rationell hushållning,
då detta icke betingas av det
ekonomiska läget. Det föreligger enligt
kollegiets mening under sådana förhållanden
ej något intresse av alt driva
upp en fiskerinäring, som ej kan få lönande
avsättning för sina fångster. Det
samhälleliga intresset synes följaktligen
för närvarande endast kräva en lagstiftning,
som möjliggör åtgärder till skydd
för fiskstammens förödande, säger kol -

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950 em.

Lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m.

legiet. — Ett dylikt skydd torde dock,
som fiskeriintendenten i Västerhavets
distrikt påpekat, kunna åstadkommas
med stöd av fiskeristadgan.

Med hänsyn till dessa och liknande
yttranden är det svårt att finna denna
nya lagstiftning av behovet påkallad.
Man har en bestämd känsla av att nuvarande
lag om uppsikt å jordbruk har
en mycket ringa effekt både vad det gäller
hävden av den svenska jorden och
jordbrukets produktionsvolym. Ändock
måste det vara betydligt lättare att uppdaga
vanhävd vid jordbruk än vanskötsel
av fiskevatten. Kostnaderna för uppsikt
rörande lagens efterlevnad, länsstyrelsernas
befattning med saken och kontrollen
över ådömda åtgärders fullgörande
skulle troligen kosta det allmänna
mera än vad som står att vinna med en
dylik lag. Jag ber därför att få yrka
bifall jämväl till den reservation — betecknad
3) — som av herr Eskilsson
och mig fogats till tredje lagutskottets
utlåtande nr 23.

Beträffande slutligen tiden för den nu
ifrågavarande lagens ikraftträdande, så
förefaller brådska därmed skäligen
omotiverad. Ha nu rådande förhållanden,
vilka utbildats och varit gällande
under en mycket lång tid, kunnat uthärdas
utan större men, torde det icke innebära
någon risk eller olägenhet att
låta samma förhållanden bestå ytterligare
ett par år, så att allmänheten hinner
få del av och sätta sig in i de nya
lagrumsbestämmelserna, innan lagarna
träda i kraft. Jag tillåter mig därför
yrka bifall även till de av herrar Werner
in. fl. till utskottsutlåtandena nr 22
•— reservation 3) — nr 23 — reservation
4) — och nr 24 fogade reservationerna.

Härefter anförde:

Herr HJEGGBLOM: Herr talman! Den
långa utredning herr Lundberg gjorde
här före middagen föreföll oss naturligtvis
i mycket hög grad teoretisk. När

den tesen ställdes från herr Lundbergs
sida, att vi i dag skulle hålla på att
fördärva en allemansrätt, som förut existerat
i vårt svenska rikes historia, och
eftersom jag har en avvikande mening
-—■ jag tycker att utrikesministerns rätt
vaga gensaga inte gav klart besked om
hur en uppfattning, som är motsatt herr
Lundbergs, kan vara grundad — skall jag
be att få taga kammarens uppmärksamhet
i anspråk med några reflexioner.
Jag hoppas herr Lundberg inte misstycker,
ty har han ställt en tes, så vill
han givetvis att den allvarligt skall diskuteras.

Vad jag saknade i herr Lundbergs
yttrande var just beviset för detta påstående,
att här har existerat en allemansrätt
till fiske och fiskevatten i vår
svenska stat. Alla bevis för detta påstående
saknades. Söka vi efter de äldsta
urkunderna, som kunna giva oss ledning
om huruvida denna tes är riktig,
så komma vi till landskapslagarna, som
äro de äldsta källor vi ha i fråga om
vårt svenska rättssamhälles gestaltning.
Jag hade i våras tillfälle att påpeka för
lierr Lundberg, att det i Upplandslagen
mycket tydligt finns utsatt straff för
den, som kränker enskild fiskerätt.
Detta påpekande skedde sedan han skrivit
sin motion, och han hade före motionens
skrivande inte observerat denna
sak. Nu avfärdar herr Lundberg denna
sak med en ganska egenartad metod.
Han säger, att den som skrivit Upplandslagen
var en dråpare, och därför
var det tydligen ingenting bevänt med
honom.

Nu förhåller det sig väl ändå på det
sättet, att dessa gamla landskapslagar
inte äro skrivna av enskilda människor
— vare sig av dråpare eller andra —
utan som vi veta ha dessa lagar kommit
till som sammanfattningar av den rättsuppfattning,
som våra fäder hade. Låt
vara att Upplandslagens skrivare Vigor,
som presenteras som »en hedning i heden
tid» — herr Lundberg, som inte
har så stor beundran för kyrkans infly -

Onsdagen den 15 november 1950 em.

Nr 29.

Lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m.

tande här i landet, borde ha haft särskild
anledning att fästa sig härvid —
alltså var en dråpare och Upplandslagen
på grund därav inte kan tillmätas
någon större betydelse, så återstår
i alla fall östgötalagen, där brott mot
enskild fiskerätt eller intrång på enskilt
fiskevatten betecknas såsom odalbrott.
Odal var beteckningen för jord i enskild
ägo i motsats till allmänningsegendomen,
och fiskevattnen räknades
alltså till enskild egendom.

Dessa äro de äldsta urkunderna, herr
Lundberg, och för att komma fram till
den tes, som herr Lundberg driver,
måste man plocka fram någonting ännu
äldre. Jag vet inte hur klarlagt det blev
efter det försiktiga yttrande, som herr
Undén här fällde, men jag kom på det
klara med att rättshistorien i varje fall
inte kan ställa sig bakom herr Lundbergs
tes. För min del vågar jag tro,
att tillkomsten av den enskilda fiskerätten
går så långt tillbaka i tiden som till
den första bebyggelsen. För länge sedan,
när våra förfäder levde av jakt och
fiske, hävdade de givetvis inte någon
enskild fiskerätt. De voro då nomadiserande.
När emellertid en del av denna
befolkning blev bofast, måste människorna
i boplatsernas närhet trygga sin tillgång
till fiske. Eftersom det var denna
bofasta befolkning, som skrev de äldsta
lagarna, så passade man sannolikt på
att i dessa lagar trygga fiskerätten i boplatsernas
närhet, medan man lät de
mera avlägset liggande fiskevattnen förbli
i allmän ägo.

Herr Lundberg säger dock, att staten
en gång ägde alla vattenområden.
Detta tror jag man vågar bestrida, eftersom
den svenska statens tillkomst tillhör
ett väsentligt senare skede än den
äldsta bebyggelsens tid, och de former
för äganderätt, som möta oss i landskapslagarna,
gå längre tillbaka i tiden
än den svenska statens tillblivelse.

•lag har roat mig med att jämföra
Skånelagen, östgötalagen och Upplandslagen.
.lag har då konstaterat, att det

inte finns något som helst bevis för det
herr Lundberg tillät sig att påstå, nämligen
att svensk enskild rätt inte sträckt
sig längre än den danska. I Skånelagen
möta vi ingenting mer om enskilt fiskevatten
än rätten att fiska i dammar
o. d. I såväl Upplandslagen som östgötalagen
ha vi emellertid enskild rätt att
fiska i av naturen danat vatten. Herr
Lundbergs påstående att svensk lag i
fråga om fiskerätt i enskilt vatten inte
sträcker sig längre än dansk stämmer
alltså inte. Så var åtminstone inte förhållandet
när lagen skrevs ner. Jag tror
inte man behöver fundera så mycket
över vad det är som förklarar skillnaden.
Hos oss var det ju så, att bondeallmogen
bevarade sin frihet — kränkt
då och då visserligen — i väsentligt
större utsträckning än den kunde bevaras
i Danmark. När herr Lundberg tilllät
sig säga, att han räknade med att
det var en förmån för Skåne att det ej
alltid varit en del av Sverige, så vill jag
erinra herr Lundberg om vad denna
»förmån» betydde för allmogen i Skåne.
Den betydde, att allmogen i Skåne blev
delaktig av samma livegenskap, som
allmogen både i Danmark och i de mellaneuropeiska
länderna fingo lida under,
men som den svenska allmogen
blev förskonad ifrån. Där tror jag vi
också ha förklaringen till, varför i Sverige
den enskilda fiskerätten bevarats i
böndernas och allmogens ägo, medan den
är borta i de förut danska landskapen.

När herr Lundberg lade upp sin
stora redogörelse för hur de svenska
bönderna stredo för rätten till jakt, tycker
jag att han borde ha stannat inför
frågan varför de bara stredo för jakträtten
och inte behövde strida för fiskerätten.
Orsaken var den att jakträtten
var dem berövad, men fiskerätten hade
de aldrig berövats.

Så har det alltså varit med denna
allemansrätt, som herr Lundberg gjorde
sig till lolk för. Denna rätt går så långt
tillbaka i tiden som före den första bebyggelsens
tid. och förklaringen till alt

G -Andra kammarens protokoll 1950. Nr 29.

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950 em.

Lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m.

vi ha enskild fiskerätt kvar i Sverige
utom i Skåne, som förlorat den, tror jag
för min del ligger i att den svenska allmogen
skyddats mot den livegenskap,
som berövade den danska allmogen dess
fri- och rättigheter. Det är således en
ganska underligt formulerad allemansrätt
som herr Lundberg nu vill importera
från de förut danska landskapen
och göra hela det övriga Sverige delaktigt
av. Detta må vara tillräckligt
sagt om delta.

När herr Lundberg sedan talar om att
vi här i detta land inte ha möjligheter
att få en nypa luft o. s. v. utan att vi
äro berövade dessa förmåner, då skulle
jag vilja fråga herr Lundberg varför
det just är i samband med metspö och
fiskredskap, som kontakten med den
friska luften och det övriga värdefulla
i naturen måste nås — vi ha ju ändå
rätt att fritt ströva omkring i alla vilda
marker och röra oss på alla vatten. Det
återstår att få en förklaring härpå, ty
det finns här i Sverige en allemansrätt
att vistas och röra sig fritt över de befintliga
stora vatten- och landområdena.

Om jag sedan får gå till själva utskottsutlåtande!
så är ju situationen,
efter vad som hänt här förut i debatten,
inte så litet förbryllande. När jag hörde
herr Andersson i Löbbo tala om denna
lagstiftning, som med en kostnad för
staten på åtskilliga miljoner kronor
skulle överföra förut enskilt vatten till
allmän ägo, då verkade det som om staten
skulle vara en sådan där ädel rövare,
som stal från de rika och skänkte
åt de fattiga. När jag hörde herr Lundberg
skildra samma sak verkade det,
soin om staten tagit från de fattiga för
att skänka åt de rika, och detta verkade
i någon mån förbryllande. När man litet
här och var i utskottsutlåtandet finner
understruket, att det som vi nu skola
besluta betyder en utvidgning av enskilda
människors rättigheter, så gäller
det väl endast själva lagen, om gräns
mot allmänt vattenområde, alltså det
som står i utlåtandet nr 22.

När man sedan ser efter hur man gestaltar
fiskerätten finner man, att allt
det där om ökad äganderätt, som gjort
herr Lundberg så orolig, bara är rena
symboler. Man är formellt skriven som
ägare till en massa vatten utanför kusterna,
men man får inte överallt i Sverige
rätt att utnyttja detta vatten med
enskild äganderätt.

Om man nu undersöker hur denna
nya fiskerättslag fördelar enskild fiskerätt
och allmän fiskerätt för framtiden
så är det ofrånkomligt, att den enskilda
rätten fått maka åt sig. I annat fall, herr
Lundberg, skulle det inte vara tal om
att staten skulle behöva betala många
miljoner kronor för att lösa till sig denna
rätt. Det måste vara en obestridlig
sak, att hela detta begrepp »inomskärs»,
som tillkom år 1760 och som utskottet
säger att de små och stora jordägarna
inrättat sig efter som ett rättsläge, så
gott som helt och hållet försvinner. De
enda områden, där de gamla förhållandena
komma att gälla, äro utanför kalmarkusten
och norrbottenskusten, där
man dragit gränslinjer på kartan och i
lagen förklarat, att innanför dessa
gränslinjer är vattnet enskilt. Dessa
gränslinjer gå, såvitt jag kunnat kontrollera
i mitt hemlän, efter de gamla
utom- och inomskärsgränserna. I övrigt
betyder borttagandet av enskilt vatten
kring öar med mindre längd än 100
meter och tillämpningen av den s. k.
kilometerregeln, att betydande arealer
förut enskilt fiskevatten, som utnyttjats
med enskild fiskerätt, nu överföras till
allmän ägo.

Om nu socialisering innebär att överföra
naturtillgångar från enskild till allmän
ägo, så kan jag inte komma ifrån
att vi i denna lag, som vi nu skola antaga,
acceptera en betydande socialisering
av åtskilliga enskilda ägodelar.
Inför detta vill jag erinra om ett gammalt
löfte, som givits av en socialdemokratisk
statsminister — jag minns inte
om det var den nuvarande statsministern
eller hans företrädare, Per Albin

Onsdagen den 15 november 1950 em.

Nr 29.

Lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m.

Hansson — att man endast skall socialisera
när det befrämjar produktionens
effektivisering. Så har det hetat i en
hel mängd socialdemokratiska skrifter,
där man velat försvara den nuvarande
socialdemokratiens socialiseringsplaner
såsom mycket modesta och beskedliga.
Man har lovat att icke tillgripa socialisering
annat än när man därigenom
kan åstadkomma en effektivisering av
produktionen. Det skulle då vara intressant
att få höra vilken effektivisering av
produktionen i våra fiskevatten, som
man nu skall befrämja med denna socialisering.

Nu ha vi, observera det, en viss fördelning
mellan olika slag av fiskare. Vi
ha strandfiskare med små båtar och
små nät, som inte äro så djupgående.
Man har här lämpliga redskap för grunt
vatten. Vi ha sedan utehavsfiskare, som
vi kalla det i mina trakter, och dessa
äro utrustade med sjögående motorbåtar,
djupgående garn o. s. v. Detta har
jag tyckt vara en mycket klok och ekonomiskt
lämplig fördelning: de som
haft tillräckligt fiskevatten på grunt
vatten ha kunnat utnyttja detta utan att
samtidigt behöva hålla sig med onödigt
stora och dyrbara redskap. I den mån
det blir förändringar i dessa förhållanden
på de ställen, där gränsdragningen
i Kalmarsund inte gäller, så måste
strandfiskarna skaffa sig djupgående
båtar och större redskap för att kunna
få tillräckliga inkomster på sitt fiske.
Jag har mycket svårt att förstå, att detta
skall leda till en bättre ekonomi för
fisket. Tvärtom tycker jag att det verkar
vara en mycket dålig nationalekonomi
att inte låta de gamla fördelningsgrunderna
vara kvar.

En annan sak som gäller effektiviseringen
av fisket är fiskevården. För det
stationära fisket har fiskevården varit
av mycket stor betydelse. Där har begreppet
»inomskärs» varit en trygghet
för dem, som ägnat sig åt fiskevården.
Därigenom ha de själva fått fördel av
vad de vidtagit i fiskevårdande syfte.

Jag vill här efterlysa vad man nu tänker
sätta i stället. Det skymtar fram,
att staten skall ge sig på att bedriva
fiskevården på dessa områden. Vad man
då tycks sikta till är väl att staten skall
plantera ut fiskyngel i betydande mängder.
Då vill jag emellertid med stöd av
vad jag hört från sakkunnigt håll påpeka
att den fiskevård, som man åstadkommer
med yngelutsättning, i praktiken
spelar en mycket liten roll. Det
är visserligen astronomiska tal man här
rör sig med. Man sätter ut hundratusentals
lax-, sik- och gäddyngel. Men i
områden, där man satt ut dessa yngel,
har man kunnat konstatera, att det är
mycket små mängder, som nå upp till
ettårsåldern. Under alla förhållanden
betyder denna yngelutsättning ur fiskevårdssynpunkt
så ofantligt litet i jämförelse
med den naturliga förökning
med rom från könsmogna fiskar, som
en förståndig fiskare kan underlätta
genom klokt fiske. Om man nu gör dessa
fiskevatten allmänna, är det ingen som
har ansvaret för att sköta fisket på ett
klokt sätt, och under sådana förhållanden
måste fiskevården bli eftersatt.

Sedan ha vi, när det gäller denna
effektivitetssynpunkt, ett tredje moment,
nämligen jordbrukets beroende
av fisket. Jag uttalade i början av mitt
anförande en uppfattning om att de
äldsta bebyggarna här i landet sökte
trygga fiskerätten i närheten av sina boplatser,
därför att befolkningen behövde
detta för sin försörjning. Jag vill då
erinra om att det alltjämt finns strandbyar,
där jordägarna äro beroende av
att ha tillgång till fiske för att jordbruket
skall bli tillräckligt bärkraftigt för
familjeförsörjning.

Herr Lundberg påtalade hänsynen till
dem, som redan ha mer än nog av egendom.
Jag skulle emellertid vilja be herr
Lundberg att komma ned till mina
kustbygder, t. ex. till en by ödängla,
som genom denna lagstiftning förlorar
''100 ha fiskevatten. Herr Lundberg borde
vidare besöka Vållö, som omtalats i

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950 em.

Lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m.

samband med denna lagstiftning. Situationen
där är enligt överlantmätarens
beskrivning den att om inte denna
gränsdragning kommit till stånd, vilket
utskottet nu så välvilligt förordat, kunde
överlantmätaren icke ha varit med
om en uppdelning av ett jordbrukshemman
där på två kvarvarande söner. Det
skulle nämligen inte gå att vid en sådan
uppdelning få bärkraftiga brukningsdelar
utan tillhörande fiskevatten.
På detta sätt förhåller det sig således
med vad herr Lundberg kallar hänsynen
till dem, som ha mer än nog av
egendom.

Jag vill således i anslutning härtill
ställa följande fråga till jordbruksministern
: Är det riktigt vettigt, att man,
samtidigt som vi försöka tillämpa 1947
års lagar om rationalisering av de
mindre jordbruken genom att med förköpsrätt
och expropriation m. m. tillföra
småbruket mer odlad jord och
mer skog, tar ifrån vissa kustbyar de
där befintliga småbrukens försörjningskällor
i fisket? Det är icke någon konsekvens
i denna s. k. rationalisering. Det
kan visserligen sägas att ersättning ges
åt dem som bli berövade fiskevattnet,
men den ersättningen kommer endast
den nuvarande småbruksägaren till del
och gör icke småbruket livskraftigt för
framtiden.

På tal om denna ersättning — vi
skola naturligtvis vara tacksamma för
att den finns och att man inte gått mer
bryskt till väga — vill jag dock påpeka,
att ersättningsberiikningarna äro oerhört
vagt formulerade. Om vi här i kammaren
hade varit en kommunalfullmäktigförsamling
i vår hemsocken, skulle vi
icke ha kunnat fatta ett beslut såsom vi
göra här i dag, ty då skulle vi enligt
kommunallagen ha varit tvungna att anvisa
sättet för utgifternas täckande i
samband med att utgifterna beslutas.
Här besluta vi emellertid nu en lagstiftning,
som kommer att draga med sig
okända utgifter i framtiden. Herr Andersson
i Löbbo försökte trösta oss med

att dessa ersättningar inte komma att
överskrida den svenska statens ekonomiska
möjligheter. Men nog tycker man,
att utredningen borde ha kunnat försöka
något mer precisera vad de här
ifrågavarande reglerna verkligen medföra
i ekonomiska konsekvenser.

Enligt min mening hade det ur ekonomisk
synpunkt varit förenat med stora
fördelar att låta de enskilda fiskevattnen
vara kvar kring de stränder, där de
nu äro tillfinnandes. Dessa vattens utsträckning
har i många fall fastställts
genom lantmäteri, genom domstolsutslag
eller genom länsstyrelsernas bestämmande
av gränserna för gemensamhetsfisken.
Det rör sig här således
inte om några okända gränser. Vad man
nu ställer till med åstadkommer emellertid
en långvarig ny oro, innan människorna
lärt sig känna till de nya gränserna.
Det är betydande värden, som
kunna gå bort genom denna bestämmelse
att endast öar av 100 meters längd
skola få ha kvar de enskilda fiskevattnen.
Det är rena slumpen som gör om en ö
således fortfarande får ha kvar sitt fiskevatten.
Jag tänker exempelvis på de
många fall, som komma att uppstå i
Kalmarsund. En ö där kan ha ett sådant
läge, att ålfisket på höstarna stryker
fram så nära ön, att man kan nå
ålen med bottengarn. Det är rena slumpen,
om en sådan ö har 100 meters
längd eller om den bara är en liten
kobbe eller ett mindre skär e. d. När
man tänker på hur många s. k. ålbryggor,
som där nere byggts ut från förhållandevis
små öar och holmar för att
vederbörande skola kunna tillgodogöra
sig ålen, så förstår man vilket värde
fisket kan ha även kring dessa mindre
öbildningar.

Nu är jag emellertid utskottet mycket
tacksam för att man definierat vad som
menas med en ö. Jag hoppas att denna
definition blir av värde, när ersättningsfrågorna
skola klaras ut. Med ö,
heter det i utlåtandet, avser man varje
landbildning, oavsett dess storlek. Så -

Onsdagen den 15 november 1950 em.

Nr 29.

Lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m.

vitt jag förstår, måste då till öarna räknas
även dessa många gånger 100 meter
långa ålbryggor, som visserligen äro
gjorda av människohänder men absolut
icke utgöras av sjöbildningar.

Jag begagnar tillfället att här understryka,
att såsom formuleringen nu är
gjord, nämligen att ö betyder varje landbildning
oavsett storlek, måste dit hänföras
även vad människorna gjort i
form av bryggor m. m. Jag tror, att det
för staten kommer att vara en mycket
god affär, om regeln blir tolkad på detta
sätt. I annat fall kan det här komma
att röra sig om betydande ersättningsanspråk,
om man skall driva bort de
enskilda fiskevattensägarna från deras
förutvarande vatten. Jag kommer därför
att för min del rösta för bifall till
reservationen nr 1) under utlåtandet nr
22 och reservationen nr 2) under utlåtandet
nr 23.

Sedan är det en annan sak, som jag
tycker vittnar om en viss futtighet från
utskottets sida. Det gäller lagens ikraftträdande.
Vi få inte glömma bort att
när denna proposition avlämnades i våras,
utgick Kungl. Maj:t ifrån att ärendet
skulle behandlas under riksdagens
vårsession. Utskottet har emellertid alltjämt
vidhållit kravet på att lagen skall
träda i kraft den 1 januari 1951.

Ett uppskov med lagens ikraftträdande
anser jag vara motiverat av två
skäl. Det ena är att vissa ägare till fiskevatten
efter lagens ikraftträdande inte
längre kunna utnyttja sina garn. Om dessa
fiskare finge ett par år på sig, skulle
garnen hinna bli slitna till lagens ikraftträdande
och förlusten därigenom bli
mindre. Det andra skälet enligt min
mening för ett uppskov med lagens
ikraftträdande har kanske inte blivit
beaktat, därför att man inte kiint till
vissa förhållanden som råda på en del
orter. Åtminstone vid kalmarkusten
är det ofta så att byarnas fiskevatten
icke delats i hemman så att var och
en fått sin bit. Fiskevattnen äro i stället
bestämda genom lantmäteriförriitt -

ning, och lantmätaren har därvid bestämt
lika många lotter i fiskevattnet
som det finns mantal i byn. För att
ingen orättvisa skall behöva ske, har
man ordnat det på det sättet, att man
varje år byter fiskevatten. Under loppet
av så många år som det finns hemman
kommer således varje ägare att få
fiska i hela fiskevattnet, d. v. s. på alla
lotterna. Allt detta är som sagt fastslaget
genom lantmäteriförrättningar. Nu
kommer emellertid denna nya lagstiftning
och kanske på vissa ställen skär
bort en del av dessa bitar. En by, som
med lantmätarens hjälp haft sitt fiskevatten
uppdelat i tio bitar, får kanske
efter denna lagstiftnings ikraftträdande
inte mer än åtta bitar. Man behöver då
vidtaga nya lantmäteriförrättningar och
fördelningar. Jag tycker verkligen, att
det inte hade varit för mycket, om man
medgivit någon tid för att vederbörande
skulle hinna ordna om sådana förhållanden,
innan lagen träder i kraft.

Jag vill här påpeka en annan egendomlighet.
På s. 29 i utskottsutlåtandet
nr 22 talas det om de ytterligare
vattenområden, som kunna tillkomma
genom den nya lagen. Sådana vattenområden
skola fördelas efter samma
grunder, enligt vilka man fördelat byns
eller jordägarnas förutvarande fiskevatten.
Detta är också rimligt. Men man
har inte beaktat det förhållandet, att
det kan bli mindre vatten än förut i ett
byalag. Om det i sådana fall helt rör sig
om byalagets gemensamma fiskevatten,
blir det givetvis så att förlusten drabbar
alla. Men om vi ha en by, som skiftat
sitt vatten och där således varje delägare
har fått sin bestämda bit, blir det
den delägare, som har sin del längst utåt
havet, som kan helt eller delvis bli av
med sitt fiskevatten, under det att de
övriga delägarna få ha kvar sina vattenområden.
Det hade varit rimligt, att
man inte endast försökt erbjuda ersättning
till den, som på detta sätt kan bli
av med sitt fiskevatten, utan även öppnat
möjligheter till ett omskiftande av

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950 em.

Lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m.

de fiskevatten, som återstå av det en
gång gemensamma vattnet i byn. Man
har emellertid från utskottets och
Kungl. Maj :ts sida inte ägnat något intresse
åt denna sak.

Det finns för övrigt även andra rätt
egendomliga omständigheter i samband
med denna lag. I utskottsutlåtandet nr
23 behandlas i g 3 i förslaget till lag om
rätt till fiske möjligheten att utan myndighets
tillstånd siräcka fast redskap
från det enskilda vattnet ut i allmänt
vatten. Kungl. Maj :t hade föreslagit, att
denna rätt skulle få finnas i Norrbottens
län och i Kalmar län söder om
Kråkelund ned till sydöstra udden av
Blekinge. Detta var således Kungl.
Maj:ts förslag, men utskottet har nu av
skäl, som jag inte känner till, bättrat på
detta förslag och gett samma rätt även
åt dem som ha vatten vid Skånes östra
och södra kuster. Beträffande de vatten
däremot, som ligga mellan Torhamnsudde
och gränsen till Kristianstads län,
har man inte tillåtit denna rätt att utan
myndighets tillstånd sträcka ut fast redskap
i allmänt vatten. Man ställer sig
då den frågan, om denna skillnad i behandlingen
kan bero på att det i utskottet
suttit en framstående och kunnig
ledamot från Skåne, som haft ingående
kännedom om Skånes fiske. Kan detta
ha medverkat till att skåningarna fått
denna rätt, eller anser man att blekingarna
äro mer skrivkunniga, så att de
men icke skåningarna skola kunna skriva
till sin länsstyrelse och begära denna
rätt? Jag kan för egen del inte förstå
varför man först dragit upp denna gräns
från Kråkelund till Torhamnsudde och
sedan låter skåningarna få denna rätt
utan att ge samma förmån till blekingarna.
Detta vittnar enligt min mening
inte om att utskottet trots den långa tid,
som man haft på sig, verkligen ägnat
detta problem tillräckligt intresse. Jag
ställer mig därför i hög grad frågande
till denna bestämmelse.

Sedan skulle jag med några ord vilja
beröra gränsdragningen i Kalmarsund.

Jag är givetvis personligen tilltalad av
att man genom gränsdragningen där
skyddat de fiskevatten, som jag själv
är ägare till. Jag har velat påpeka detta
för att kammarens ledamöter inte skola
tro att jag står här och talar i egen sak.
Jag har nämligen blivit tryggad i bevarandet
av de fiskevatten, som mina fäder
lyckats klara genom tiderna. Jag
vill emellertid påpeka, att det i Kalmarsund
kommer att uppstå många rätt underliga
situationer genom den gränsdragning,
som här kommer i fråga. Man
drar denna gräns söderifrån från en
punkt ungefär två mil norr om Kalmar
och låter sedan gränsen gå ungefär två
mil norrut. Därefter gör man ett hopp
på 1 y2 mil, varefter man återigen drar
en gräns. Det är nog bra i och för sig,
att man på detta sätt klargjort var gränserna
skola gå. Det vare mig fjärran att
vilja förleda någon att tro att jag har
den åsikten, att man bara skall ändra
något på dessa gränser. Jag vill emellertid
påpeka att i den öppning eller
lucka, som uppkommit mellan dessa
olika gränser, ligger bl. a. den av
mig här förut omnämnda byn Ödängla,
som förlorar 400 ha vatten. Det är
ganska naturligt att invånarna i denna
by ha väldigt svårt att förstå sig på
den högre rättvisa, som härskar här
uppe i den svenska riksdagen, när man
drar gränslinjer på detta godtyckliga
sätt.

Från högerhåll ha vi i denna fråga
väckt en mycket klok motion. Bakom
denna motion låg en mycket hög beundran
av Kungl. Maj:ts förmåga att
ställa till rätta tokigheter. Vi föreslogo
därför att Kungl. Maj:t skulle få rätt
att i efterhand vidtaga justeringar av
just sådana obilliga gränsdragningar
o. d. Jag beklagar djupt att utskottet
icke haft tillräckligt förtroende för
Kungl. Maj :t utan att man helt avvisat
denna goda tanke. Om man vill tänka
igenom detaljerna, bör det framstå som
uppenbart för envar, att det är något
ganska tokigt att Kungl. Maj:t inte skall

Onsdagen den 15 november 1950 em.

Nr 29.

Lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m.

kunna ställa till rätta vissa orättvisa
konsekvenser av denna lagstiftning.
Men särskilt efter den förfärliga avhyvling
av Kungl. Maj :t, som herr Lundberg
här tillåtit sig, inser jag att det kanske
inte är mycket lönt att nu yrka på att
Kungl. Maj:t skall få denna justeringsrätt
i efterhand. Annars skulle jag i
mycket hög grad ha önskat göra det.

För min del är jag sedan litet besviken
över att man har gått ifrån Kungl.
Maj:ts förslag, när det gäller fiskerätten
i Norrland. Kungl. Maj:t bevarade
där det som ännu finns kvar av enskild
rätt till fiske, men utskottet har dragit
ett streck däröver. Enligt min mening
har Kungl. Maj:ts förslag i vissa avseenden
varit bättre än utskottets, men
främst föreligger anledning från min
sida att yrka bifall till de reservationer,
som i vissa fall söka göra denna
lag bättre än vad Kungl. Maj:t och utskottet
föreslagit.

Herr LUNDBERG (kort genmäle):
Herr talman! Jag skulle inte gå in på
herr Hseggbloms juridiska tal, ty det
var av den kvaliteten att man inte kan
diskutera det. Lika klart, tydligt, redigt
och logiskt som en akademiker kan utreda
en sak, lika oklart och okritiskt
kan han även utnyttja olika saker. Jag
liar inte begärt ordet för att diskutera
den saken med herr Haeggblom, men
när herr Haeggblom drar in min kristendom
i frågan om den hedniska inställningen
i gången tid, vill jag säga,
att min kristna syn — om jag har den
eller inte — är någonting som inte angår
herr Ilacggblom. Jag skulle också
vilja säga till herr Haeggblom, att med
en sådan diskussionsmetod bör man
inte gå fram här i riksdagen, utan dessa
etiska ting bör man försöka diskutera
under andra former.

Herr ANDERSSON i Löbbo (kort genmäle):
Herr talman! .lag begärde ordet
i anledning av ett yttrande av herr
Haeggblom, som jag hoppas, att jag inte

har missförstått. Inte bara jag utan
flera av kammarens ledamöter fingo
den uppfattningen, att herr Haeggblom
gjorde gällande, att den s. k. kilometerregeln
gynnar det allmänna och fria
fisket. Så uppfattade jag herr Haeggblom,
men detta är fullständigt fel. Sanningen
är raka motsatsen. Genom kilometerregeln
gynnas i allmänhet det enskilda
fisket och den enskilde vattenrättsägarens
intressen. Jag har bara
velat påpeka detta, då det förefaller
mig i högsta grad betänkligt, att en så
historiskt rättslärd man som herr Haeggblom
kan falla offer för en dylik villfarelse.

Herr H.3SGGBLOM (kort genmäle)*
Jag skall börja med den sista anmärkningen.
Det förefaller mig ofattbart, att
tredje lagutskottets ärade ordförande
kan driva en så fullkomligt felaktig
linje. Förut var det ju en gräns mellan
inomskärs- och utomskärsvatten. Kilometerregeln
betyder nu, att där det
förut var inomskärsvatten och enskilt
vattenområde släpper man in allmänt
vatten, om det är mer än en kilometer
mellan öar som äro hundra meter
långa. Jag har bilden precis framför
mig, och jag tror, att om man skulle
titta närmare på den skulle man finna,
att den nu föreslagna utformningen kanske
är bättre än Kungl. Maj ds proposition,
men i förhållande till 1766 års
lag, där något allmänt vatten minsann
inte släpptes in över inomskärsgränsen,
innebär den i varje fall en betydande
minskning av det enskilda vatteninnehavet.
Herr Abel Andersson kan
komma ner till kalmarkusten och titta
litet på hur det ligger till i vissa avseenden.
Det förvånar mig, att man inte har
klart för sig, att man genom denna kilometerregel
i förhållande till nu gällande
snart tvåhundraåriga lagstiftning berövar
enskilda fiskevatten betydande
arealer.

Jag ber herr Lundberg om ursäkt för
mitt lilla skämt om herr Viger, som var

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950 em.

Lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m.

hedning i hednisk tid. Jag talade inte
om herr Lundbergs kristendom eller tro
utan om hans inställning till kyrkan.

Men om herr Lundberg anser sig
genom sina studier stå så högt över
varje profan människas syn på detta,
att han vill, att vi skola sluka vad han
i i% timme har satt i oss utan att ha
rätt att opponera oss, då är det herr
Lundberg som väljer en mycket underlig
och fullkomligt underkännbar metod
för diskussioner i denna kammare.
Har han ställt fram sina teser i 1%
timme må han orka höra ett genmäle,
som inte tog mer än 10 minuter. Om
han sedan inte hade något att svara i
sak, är det naturligtvis lätt att komma
undan på detta sätt, och jag skall be
att få påpeka, att det var så han klarade
sig undan kritiken.

Herr ANDERSSON i Löbbo (kort genmäle)
: Jag ber bara att få erinra herr
Haeggblom om att det från alla håll i
landet har gjorts gällande, att kilometerregeln
— i all synnerhet om den
sättes i samband med enklavregeln —
i obefogat hög grad skulle gynna den
enskilda fiskerätten och den enskilda
strandäganderätten. Den saken torde
herr Haeggblom inte ha några som helst
möjligheter att kunna bortförklara.

Herr H.3EGGBLOM (kort genmäle):
Om den enskilda fiskerätten gynnas i
otillbörligt hög grad, ja, det beror på
från vilket utgångsläge man ser saken.
Om man vill ha kvar de enskilda fiskevatten
som nu funnits inomskärs, är
detta en minskning av fiskevattnet,
men om man i stället vill ge det allmänna
så mycket som möjligt och ser saken
ur den synpunkten, är denna kilometerregel
någon smula mer gynnsam
än strandregeln. Men i förhållande till
nuvarande innehav betyder kilometerregeln
en minskning, kombinerad alltså
med borttagandet av fiskevattnen omkring
öar som äro mindre än hundra
meter.

Herr ANDERSSON i Löbbo (kort genmäle)
: Ja, men det där står inte alls
i kontakt med den uppfattning, som
gjorts gällande från olika håll i landet.
Där har man sagt, att genom kilometerregelns
införande och framför allt dess
samband med den s. k. enklavregeln
komma vissa fjordar att få betydligt
mera enskilt vatten än vad förut varit
fallet. Det gäller exempelvis vissa fjordar
i Stockholms läns skärgård. Den
saken kan jag visa herr Haeggblom lika
väl som han kan ge mig exempel.

Jag hyser fortfarande, herr talman,
den uppfattningen att min ståndpunkt
i denna fråga är fullt riktig.

Herr HAEGGBLOM (kort genmäle):
Vi kunna nog ha rätt båda två, ty jag
kan inte neka till att det kan finnas
sådana situationer, men att det finns
situationer där min beskrivning stämmer
kan jag taga gift på om det gäller.
Jag har bilden precis klar för mig. Men
ingenting är omöjligt, ty sådan är denna
lag. Den ger i vissa fall och tar i
andra, och i den mån den tar minskar
den givetvis det enskilda vattnet. Herr
Abel Andersson försöker alltjämt spela
den ädle rövaren som tar från den ene
men ger litet åt den andre.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Under debattens gång har här framförts
kritik dels av den innebörden, att
enskilda intressen skulle ha läderats
genom de lagförslag som framlagts, och
dels över att de enskilda intressena
skulle ha gynnats på ett otillbörligt sätt.

Herr Lundberg i Uppsala företräder
den ena ytterlighetsriktningen och en
del högerrepresentanter den andra.
Herr Lundberg betraktar lagen som
utpräglat reaktionär och fördömer den
från den utgångspunkten i synnerligen
starka ordalag. Å andra sidan har jag
här i min hand en rad tidningsurklipp,
där man talar om att lagen innebär
»fiskevattnens socialisering»; man tur -

Onsdagen den 15 november 1950 em.

Nr 29.

Lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m.

nerar rubriken och kallar den »socialisering
av fiskevattnen» och »socialiserade
fiskevatten», men innebörden är
diametralt motsatt det som herr Lundberg
här sökt presentera kammaren.

Det vore ganska frestande att draga
den enkla slutsatsen, att Kungl. Maj:t i
sin proposition och tredje lagutskottet
i sitt utlåtande träffat den exakta och
riktiga medelvägen, när reaktionen blivit
sådan från två rakt motsatta utgångspunkter.
Jag skall emellertid inte
använda den gamla kända formuleringen,
att om båda parterna äro missnöjda
är resultatet gott, utan jag skall försöka
förklara detta lagförslag på andra, kanske
mer reella grunder.

Jag vill då först säga, att i det komplex
av lagförslag — gränslag, fiskelag
och jaktlag — som nu ligger på riksdagens
bord, har regeringen inte försökt
att till riksdagen förmedla sin
synpunkt på vad som är reaktionärt
eller socialistiskt. Det är sålunda inte
något försök att i princip bena upp
begreppen enskild rätt och kollektiv
rätt och eventuella graderingar däremellan.
Det hela är, såsom vi ha sett
det, en rent praktisk fråga, i vars bedömande
åtskilliga praktiska och väsentliga
element ingå.

Det är här fråga om hur rättsförhållandet
har utvecklats under tidernas
lopp. Herr Lundberg har ägnat den
frågan stor studiemöda men kommer
ändå fram till två diametralt motsatta
ståndpunkter. Han hävdar först med
all energi, att om man går tillräckligt
långt tillbaka i tiden kan allemansrätten
rättsligen underbyggas och motiveras.
Går man däremot inte fullt så
långt tillbaka i tiden utan i stället nöjer
sig med 1852 års fiskeristadga eller
med 1896 års fiskelag, kan man konstatera,
att den enskildes rätt har blivit
i lag sanktionerad. Men inför den överblicken
vänder herr Lundberg på ett
rent halsbrytande sätt sin motivering
och frågar: Är det rätt att hävda dessa
gamla rättsprinciper från 1852 och

1896, nu när vi för första gången skola
stifta lag i denna fråga i en demokratisk
församling?

Herr Lundberg redovisar i sitt historiska
resonemang, hur adeln tog sig
rättigheter i kraft av sin makt och styrka
och hur dessa berövades dem av
bönderna med deras makt och styrka.
Konsekvensen av hans resonemang,
även om han inte klart har sagt det,
skulle väl vara, att det nu vore på tiden
att en annan grupp tog ifrån bönderna
deras rättigheter i kraft av sin makt
och styrka. Herr Lundberg talade visserligen
endast om bolagen i detta sammanhang,
men var och en kan genom
att läsa propositionerna övertyga sig
om att på de kuststräckor, där den enskilda
fiskerätten har någon reell betydelse,
är det den enskilda skärgårdsbefolkningen,
bönder eller kombinationen
fiskare och bönder, som är fiskerättsägare.

Herr Lundberg i Uppsala ogillar också,
att staten skall betala för ett utvidgande
av det fria vattnet. Han konstaterade
i sitt anförande, att det är
första gången staten betalar för något
liknande och att den uppfattningen
har introducerats sedan vi fingo socialdemokrater
i regering och riksdag.
Principen om betalning grundar sig
helt enkelt på ett rimligt rättvisekrav.
De stora adelsgods, som herr Lundberg
titt och tätt kom tillbaka till och talade
om i generell mening, äro ju i dag,
när det gäller kusterna, i stor utsträckning
en lång rad småfiskare- och småbrukareställen,
där de ekonomiska förhållandena
äro sådana, att ersättning
är både rimlig och i många fall absolut
nödvändig. Jag tror nog herr Lundberg
i Uppsala ger mig rätt i detta vid litet
mera mogen eftertanke.

En andra omständighet — utöver den
gällande rättsliga grunden för vad som
skall vara enskilt och fritt vatten, enskilt
och fritt fiske eller enskild och
fri jakt — som har legat till grund för
regeringens förslag och — föreställer

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950 em.

Lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m.

jag mig — även för utskottets utlåtande
är frågan: Vilka ekonomiska konsekvenser
få de nya lagarna för staten,
för de berörda jordägarna, för yrkesfiskarna
och för dessa yrkesutövare,
när deras yrken äro kombinerade?

En tredje omständighet är frågan:
Hur skall man på ett rimligt sätt kunna
tillgodose tätortsbefolkningens naturliga
önskningar i fråga om hobbyfiske
och rekreation? Hur skall en
kompromiss se ut, när dessa intressen
kollidera på många punkter?

Herr Lundberg har den enkla regeln,
att vi skola ha allemansrätt till fiske,
till jakt och till allt vatten. Men i fråga
om fiske och jakt är det nog många
gånger så, att det inte räcker till för
allas önskan att fiska och jaga, i varje
fall när det gäller sötvattnet och även
inom Stockholms splittrade skärgård,
där havsvattnet många gånger har karaktär
av sötvatten i avseende på fiskens
bestånd och art. Vi ha inte fisk och
villebråd i tillräcklig utsträckning för
att kunna realisera allemansrätten.
Man kan naturligtvis — jag vet inte
om det är det som ligger bakom herr
Lundbergs uppfattning — säga, att den
saken får ordnas genom fridlysningsoch
skyddsbestämmelser, men jag försäkrar
kammarens ärade ledamöter,
att det är inte något idealiskt tillstånd
att ha intermittenta perioder av allemansfiske,
fridlysning, allemansfiske,
fridlysning etc. Jag har den bestämda
känslan, att åtminstone en grupp, nämligen
yrkesfiskarna, skulle ha anledning
att vara missnöjda med en sådan
utveckling.

Här måste således komma en kompromiss
till stånd, och hela förslaget är
ett uttryck för försöken att komma
fram till en dräglig sådan i detta besvärliga
problem. Under fyra år arbetade
fiskerättskommittén med sin utredning,
vilket gick till så att man reste
runt vårt lands långa kuster och hade
tjogtals och åter tjogtals möten med
kustbefolkningen. Herr Lundberg sä -

ger, att allemansintresset inte var representerat,
men det låg bakom. Direktiven
voro nämligen: Hur mycket
kan man ge fritidsintressena utan att
allvarligt försvåra yrkesfiskarnas och
strandägarnas ställning?

Önskvärdheten av klarhet och enhetlighet
i lagstiftningen har legat
bakom Kung]. Maj:ts proposition och
utskottets utlåtande. Man måste taga
hänsyn till vissa lokala intressen men
man kan inte göra det i sådan utsträckning,
att lagen förlorar sin karaktär av
lag. Det måste bli en kompromiss, som
självfallet föranleder kritik från lokala
utgångspunkter.

Just nu diskutera vi gränslagen, en
av de tre lagarna i komplexet, men
diskussionen har fått en sådan uppläggning
— vilket väl i och för sig är
naturligt — att den även spänner över
de båda andra intresseområdena. Det
förefaller mig emellertid som om man
inte skulle ha så mycket att invända
mot själva fiskelagens utformning, i
den mån någon mening därom kommit
till uttryck i debatten. Däremot har
gränslagen väckt indignation. Jag vågar
nog säga, att denna i stor utsträckning
är av emotionell natur. Den bygger
på känslomässiga grunder, vilka,
om de övervägdes förståndsmässigt,
inte skulle behöva vara så besvärande
som tycks ha framgått av en del talares
anföranden.

Utrikesminister Undén förklarade i
sitt anförande varför man av praktiska
skäl låter gränsen mellan fritt och enskilt
vatten sammanfalla med gränsen
mellan fritt och enskilt fiske. Det finns
också ett formellt skäl till att det göres
en gränsdragning mellan fritt och enskilt
vatten, och det är det lantmäteritekniska
skälet. I de fall, där det har
förelegat tvister från lantmäteritekniska
utgångspunkter, ha de domstolsutslag,
som finnas som ett svar på dessa tvister,
redovisat en enskild rätt i vattnet.

I det arbete, som pågår med jordabal -

Onsdagen den 15 november 1950 em.

Nr 29.

Lag om gräns mot allmänt vattenområde, in. m.

ken, har man också ett motiv för att
få den saken definitivt uppklarad.

Jag tror att indignationen mot gränslagen
bygger, såsom jag nyss sade, på
ganska abstrakta grunder. I fiskelagen
och jaktlagen regleras ju de rent materiella
faktorerna, och gränslagen förhindrar
inte ett tillfredsställande av
rekreationsintressen. Det är fritt, såsom
tidigare sagts, för John Lundberg i
Uppsala eller för vem som helst — även
för den som inte är riksdagsman och
inte har, enligt herr Lundbergs terminologi,
en riksdagsmans ekonomiska
möjligheter — att ge sig ut på de enskilda
vattnen, om han finner nöje i
det. Om han vill ro eller åka motorbåt
eller segla eller göra vad som helst
sådant på enskilt vatten, så kan ingen
inakt i världen hindra honom därifrån.
Vill han fiska, ja, då kommer han i
den belägenheten att han får rätta sig
efter vad fiskelagen säger att han får
göra eller inte göra, men det har inte
någonting med gränslagen att skaffa.

Den reella kritiken skall enligt mitt
förmenande sättas in i fråga om fiskelagen
och jaktlagen. Den siste ärade talaren
före mig, herr Hteggblom, kritiserade
ju också konkret fiskelagen på
vissa punkter. Han diskuterade gränslagcn,
men hans motivering byggde på
fiskelagen. Han talade om den enskilda
fiskerätten för de små öarna, vilken nu
enligt förslaget skulle vara ett gånget
kapitel. Han betecknade detta som en
klar socialisering, och han tillät sig
ställa den frågan, om åtgärderna rimmade
med den uppfattning om takten
och principerna för socialiseringen, vilken
kommit till uttryck i uttalanden antingen
av den nuvarande eller förutvarande
statsministern. Jag tror att man
tar till litet för grova kanoner, om man
på detta sätt söker få fram ett principresonemang
om socialisering med utgångspunkt
från det lagförslag som vi
behandla bär i dag. Jag tillåter mig
också konstatera, att det föreliggande
förslaget, som enligt herr Hscggbloms

uppfattning är ett klart socialiseringsförslag,
har omfattats av både bondeförbundets
och folkpartiets ledamöter i
tredje lagutskottet. Det ger mig anledning
att fråga, om högern nu kanske är
den ensamme tappre soldaten på antisocialiseringsfronten.
En reaktion från
bondeförbunds- och folkpartihåll i anledning
av herr Hseggbloms påstående
är kanske inte alldeles ur vägen.

När det gäller den lag, som vi här närmast
behandla, alltså gränslagen, har
utskottet gjort ett par mindre justeringar
av Kungl. Maj ds förslag. Man
har slopat kilometerregeln på västkusten,
således gjort en ytterligare eftergift
åt frifiskeintresset. Man har flyttat
på en gränslinje utanför Runnö—Vållö
i Kalmar län på ett sådant sätt, att det
blivit en eftergift åt det enskilda intresset.
Jag tar detta som ett uttryck för att
även utskottet har betraktat frågan i
första hand såsom en praktisk arbetsfråga
och inte alls som den principiella
fråga om enskild eller fri rätt, som herr
Lundberg i Uppsala i stort sett ville
göra den till.

Herr Haeggblom anförde avslutningsvis
en viss kritik mot att de nya lagarna
träda i tillämpning så snart, därest
nu riksdagen godkänner förslaget. Enligt
Kungl. Maj ds förslag och utskottets
utlåtande är det ju meningen, alt de
skola träda i kraft redan den 1 januari
1951, och man uttalar farhågor för att
den korta tid, som återstår till dess,
inte skulle möjliggöra en friktionsfri
tillämpning av det nya lagkomplexet.
Vad beträffar de mera administrativa
förarbetena kan jag försäkra, att de äro
i väsentlig utsträckning redan avklarade.
Vi förväntade ju att de nya lagarna
skulle vara ett faktum redan vid vårriksdagen,
och de dispositioner, som
äro erforderliga, äro därför i huvudsak
vidtagna inom departementet.

•lag Iror inte heller att det hela kommer
som någon överrumpling för fiskarenas
del. De ha sedan 1943 haft möjligheter
att diskutera saken, först med

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950 em.

Lag om gräns mot allmänt vattenområde,

fiskerättskommittén, sedermera med
mig själv och under den sista våren och
hösten med tredje lagutskottet. Det är
därför knappast troligt att bestämmelserna
komma som någon överraskning
för dem som äro berörda därav, och i
stora delar är det fråga om bekanta
ting. Dessutom sättes lagen i kraft vid
en årstid, som ju inte kännetecknas av
någon säsong för fiskerinäringen. Man
har på det sättet tre, fyra månader på
sig för att inrätta sig efter de nya förhållandena.

Frågan om omställning av redskap
och andra liknande arrangemang blir,
efter vad jag kan förstå, i huvudsak aktuell
på kalmarkusten, där de fasta redskapen
ha en ganska stor omfattning.
Men såsom herr Haeggblom också framhöll,
är det ju meningen att även efter
den nya lagens ikraftträdande skall för
dem, som ha fasta redskap och som få
vidkännas en viss begränsning av sitt
tidigare vatten, föreligga rätt till en avsevärd
utsträckning ut i det fria havet
av de fasta redskapen. Och i den mån
en enskild fiskare lider ekonomisk
skada på grund av de nya lagarna och
fiskevärderingsnämnderna skola fixera
storleken därav, så föreställer jag mig
att man helt naturligt tar hänsyn även
till sådana omständigheter som realisation
av ett visst redskapskapital.

Herr talman! Jag har härmed velat
mera i allmänna ordalag beröra bakgrunden
till de föreliggande lagförslagen.
Jag har i detalj uppehållit mig vid
ett par punkter i gränslagen, därför att
det är denna lag som vi närmast behandla.
När fiskelagen och jaktlagen sedermera
komma under behandling,
hemställer jag om att vid dessa tillfällen
närmare få utveckla mina synpunkter
på dessa båda andra lagförslag.

Herr LUNDBERG (kort genmäle):
Herr talman! Jag tvivlar inte på att
jordbruksministern anser, att han kunnat
finna just den där gyllne medelvägen.
Men när han börjar försöka reso -

m. m.

nera om »allemansrätten» ur socialistiska
synpunkter och åberopar vissa
tidningsuttalanden om dess betydelse
därvidlag, så måste jag säga att dessa
uttalanden bara visa hur litet folk ändå
känner till vad den nya lagen innehåller.

När jag talat om de förändringar, som
skett beträffande »allemansrätten», har
jag bara velat visa hurusom rättigheterna
ha stått i en viss relation till den
maktgruppering i politiskt och ekonomiskt
avseende, som funnits inom samhället
vid olika tidpunkter. Efter vad
jag kan förstå, ha dessa rättigheter varit
olika i olika sammanhang. Lag och
rätt ha här som alltid utformats under
hänsynstagande till den politiska och
militära maktställningen i samhället vid
olika tillfällen. Men jag för min del vill
inte nu ta någonting från bönderna
eller andra och skapa något monopol
exempelvis för arbetare och småfolk,
utan jag vill ge rätten åt alla. Och i
fråga om vattenområdena är, oavsett
vad man än vill göra gällande, rätten
nu tillhörig varje medborgare här i
landet.

Jag skall inte diskutera frågan, huruvida
det är ett rättvisekrav att ersättning
utbetalas. När det gäller ekonomi,
kan man alltid vända på argumenten,
och är det så att man i detta sammanhang
anser sig böra utbetala ersättning,
så låt gå! Men jag vill erinra om att
fram till den sista lagstiftningen på
detta område hade icke någon ekonomisk
ersättning utgått.

Man säger vidare att en tillämpning
av »allemansrätten» skulle förstöra
fisket o.s.v. Men hur kan det då komma
sig, att statsrådet anser att »allemansrätten»
skall gälla för Sydsverige? Är
Sydsverige glesare befolkat än Norrland?
Är befolkningen i städer och tätorter
nere i Sydsverige mindre farlig
för fisket än befolkningen på andra
håll? Jag har svårt att tro, att så skulle
vara förhållandet.

Låt oss göra det tankeexperimentet, att

Onsdagen den 15 november 1950 em.

Nr 29.

Lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m.

de bestämmelser, som skola gälla för
Mellansverige och Norrland, skulle gälla
även för Sydsverige. Jag tror att den
opinion från Sydsverige, som då skulle
möta herr statsrådet, skulle sopa undan
eu hel del i detta sammanhang.

Det har här talats om demokrati och
sådant och om att det funnits möjligheter
för dem, som äro berörda av de nya
lagarna, att diskutera saken. Ja, herr
statsråd, jag har också haft kontakt med
och fått skrivelser från olika grupper.
Jag skall gärna medge att jag icke haft
några diskussioner med de stora jordägarna,
med Engström i Kalmar län
eller några andra. Men jag har diskuterat
förhållandena med dem, som verkligen
träffas av de nya lagbestämmelserna,
och det är deras talan som jag
här försökt föra.

Jag vill också, när det talas om atl
jag skulle vilja ta från den ena gruppen
för att ge till den andra, erinra om
att det icke är småbrukare eller fiskare
som nu inneha godsen utefter upplandskusten,
utan att det till 80 procent är
bolag som äga marken där. Jag frågar
då: Kommer man inte under sådana förhållanden
att beröva inte endast småbrukare
och fiskare utan även jordbrukarna
deras gamla rätt?

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Jag har inte fattat herr Lundbergs första
anförande på det sättet, att han var
beredd att göra en distinktion i fråga
om de enskilda rättigheterna med hänsyn
till vem som innehade marken. .Tåg
vet inte om jag skall fatta vad han sade
i sitt sista anförande som en förändring
av hans ståndpunkt därvidlag och att
hans uppfattning i dag således skulle
vara den, att därest det är fråga om enskilda
personer, som sitta inne med
mycket mark, skulle man lägga andra
rättsgrundsatser på frågan om den enskilda
äganderätten iin om det vore fråga
om personer med bara litet mark.

Ilerr Lundberg ruskar på huvudet;
han vill tydligen inte vara med om en
skillnad i rättstillämpning, beroende på
storleken av markinnehavet. Men vill
han inte det, måste han ge mig rätt, när
jag säger att de områden, där just det
enskilda innehavet av fiskerätt och vatten
är mycket markerat, äro de områden,
där marken innehaves av småbrukare,
fiskare och annan bofast kustbefolkning.

Jag vill vidare som ett direkt svar på
herr Lundbergs fråga om varför jag har
accepterat »allemansrätten» i fråga om
fisket i Sydsverige upplysa om att beträffande
Vänern och Vättern, därest
man nu räknar dem till Sydsverige, föreligger
inte någon »allemansrätt», utan
det är samma gränser där i det fria och
enskilda vattnet när det gäller fiskerätten
som på övriga håll. Och i den mån
man talar om Sydsverige enbart som
kusten kring Skåne och Halland, har
införandet av »allemansrätten» helt enkelt
betingats av kustens eget utseende.
Det finns inte någon skärgård där nere.
Det finns inte några isolerade, av ögrupper
eller arkipelager omslutna vattensamlingar,
som ha karaktär av insjövatten
och där det bedrives stationärt
fiske på samma sätt som fallet är i
Stockholms skärgård och i Kalmar län.
Vid kusten kring Skåne och Halland
pågår bara stimfiske, och man har därför
kunnat tillämpa »allemansrätten»
utan någon risk för utfiskning av vattnen.
Det är detta som har varit avgörande
för Kungl. Maj:ts förslag på denna
punkt.

Herr LUNDBERG (kort genmäle):
Herr talman! För att inte något missförstånd
skall råda vill jag säga, att min
uppfattning är — jag trodde att jag i
mina föregående anföranden klart givit
uttryck därför — alt »allemansrätten»
skall vara en alle mans rätt och alt den
alltså skall gälla oavsett om det är fråga
om stora gårdar eller småbruk. Men

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950 em.

Lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m.

tyvärr har utvecklingen varit sådan, att
äganderätten till stranden alltmera kommit
att ligga i händerna på bolag och
andra intressenter, och fiskarbefolkningen
och andra sådana grupper ha i
allt större utsträckning motats bort från
stränderna.

Jag skulle vilja råda statsrådet att gå
igenom den utredning, som härvidlag
gjorts i fråga om Stockholms skärgård,
och att ta reda på vad som egentligen
har skett vid Mälaren. .lag har, i den
mån jag haft tid och möjligheter därtill,
sökt följa utvecklingen i fråga om
de olika godsen där, och jag vågar göra
gällande att den uppfattning, som statsrådet
gjort sig till tolk för i detta sammanhang,
åtminstone icke är tillämplig
på förhållandena inom mälarområdet.

Vad Vänern och Vättern beträffar, är
det riktigt att man där tummat på den
gamla »allemansrätten». Men jag skulle
tro att både Vänern och Vättern liksom
en mängd andra vatten funnos intagna
redan i de gamla landskapslagarna —
jag gör dock inte något påstående på
den punkten, då jag inte har dokumenten
i fråga tillgängliga här.

Herr ANDERSSON i Mölndal: Herr
talman! Herr Haeggblom framhöll i sitt
anförande, att den föreslagna nya fiskelagen
skulle innebära en socialisering.
Detta föranledde jordbruksministern
att göra den kommentaren, att folkpartiet
och bondeförbundet i så fall skulle
genom sin anslutning till förslaget ha
avsvurit sig sin tidigare uppfattning om
behovet av att reagera mot socialisering.
Men även högern har ju genom
sin representant i den utredning, som
föregått den kungl. propositionen, accepterat
det förslag som sedermera
framlagts i propositionen. Det fanns
visserligen en reservation av högerrepresentanten
herr Magnusson i Skövde,
men den berörde endast en mindre del
av de problem, som äro upptagna i den
kungl. propositionen -— herr Magnus -

son ansåg för sin del att man inte
skulle frige hummerfisket i Bohuslän.
Även på högerns sida har man alltså
i viss utsräckning glidit över på den
linje, som bondeförbundet och folkpartiet,
enligt vad jordbruksministern
bär åskådliggjort, skulle ha slagit in på.

Jordbruksministern gjorde i sitt första
anförande gällande att utskottets förslag
om borttagande av kilometerregeln för
västkustens del skulle vara en eftergift
åt frifiskare. Så är emellertid inte
förhållandet, tv utskottet har föreslagit
att praktiskt taget allt fiske på västkusten
skall bli fritt, och därigenom
kommer gränslagen att sakna betydelse
ur fiskerättens synpunkt. Man har därigenom
också frångått den princip, som
varit grundläggande för både gränslagen
och lagen om rätt till fiske, nämligen
att gräns i vatten för fastighet
skulle sammanfalla med gräns för enskilt
och allmänt fiskevatten, eu princip
som enligt min uppfattning kan
anses vara riktig både ur rättsliga och
kanske främst ur praktiska synpunkter.

Men en konsekvens av utskottets förslag
om frigivande av fisket på västkusten
borde ha varit, att utskottets
behandling av gränsfrågan blivit annorlunda
när det gäller kusten från Listershuvud
i Blekinge och upp till norska
gränsen. Sedan man frigivit fisket
på västkusten, borde man ha fullföljt
principen om att gränserna skola sammanfalla.
Visserligen har utskottet föreslagit,
att kilometerregeln för nämnda
kustområde skall borttagas, men det
ändrar inte det reella förhållandet, tv
man uppnår inte vad utskottet avsåg att
vinna genom kilometerregelns borttagande,
då man fortfarande har kvar enklavregeln
inom detta område. Det betyder
att de fjordar, och mycket stora
sådana, som finns i Bohuslän, komma
att bliva enskilt vatten. Jag vill nämna
här att en sådan fjord i Bohuslän som
Hakefjorden, som ju går fem mil in i
landet från Marstrand till Uddevalla
och på sina ställen är mellan fem och

Onsdagen den 15 november 1950 em.

Nr 29.

Lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m.

sex kilometer bred, kommer att bliva
enskilt vatten i framtiden. Nu har det
varit så tidigare enligt de fiskerättsliga
bestämmelserna på västkusten, att inomskärsregeln
inte gällt där utan endast
regeln om 180 meter från stadigt
djup av två meter. Då frågar man sig
givetvis, vad det kan finnas för motiv
för att man nu gör en sådan ändring
av bestämmelserna, att man tillägger
fastigheterna ägovälde över så stora
delar av vattnet, att fastigheternas gränser
komma att gå ett par tre kilometer
ut i vattnet, då man tidigare inte hävdat
någon annan rätt till vattnet än
som motsvarar ett område 180 meter
utanför det ställe, där det råder stadigt
djup av två meter. Motiveringen
skulle kanske närmast vara den, att det
är en praktisk, lantmäteriteknisk åtgärd.
Men man kan väl knappast säga,
att den motiveringen kan tillmätas något
större värde.

Då de fiskerättsliga synpunkterna här
äro utan större betydelse, frågar man
sig, varför man egentligen skall giva
fastigheterna så stora vattenområden.

Jag skulle ha förstått utskottets ställningstagande
i gränslagen bättre, om
man inom dessa områden tidigare hävdat
en sådan rätt till vattnet, men då
man icke gjort det, finns det icke skäl
att medgiva en dylik utsträckning avfastigheternas
rättigheter. Jag skulle
också ha förstått utskottet, därest det
varit så, att man skulle ha varit skyldig
lämna ersättning till fastighetsägarna,
därest de skulle ha lidit skada eller avstått
från någon rättighet som de tidigare
haft. Men då så icke är fallet, tycker
jag att resultatet av utskottets behandling
av gränslagen borde ha lett
till att man ävenledes hade förslagit
borttagandet av enklavregeln. Även om
man i dag icke vet något om eventuella
nyttigheter på havsbottnen, finns det
icke något som motiverar, att man nu
sträcker ut fastigheternas gränser flera
kilometer ut på djupt vatten.

Detta förslag kommer också att med -

föra, att den bofasta befolkningen i Bohuslän,
som icke har strandrätt, kommer
att förlora den jakträtt den tidigare
haft på dessa vatten. Utan att man på
något sätt träder någons rättigheter för
nära, torde det räcka för västkustens
vidkommande att med strandvattensregeln
reglera gränserna i vattnet i framtiden
från Listershuvud till gränsen
mot Norge.

Jag finner alltså ingen anledning att
nu genomföra en gränslag av denna
karaktär, då de fiskerättsliga synpunkterna
icke ha någon betydelse i detta
sammanhang. Jag hemställer därför,
herr talman, om bifall till utskottets
förslag med den ändring, som föreslagits
i den av herr Nils A. Larsson m. fl.
avgivna reservationen till utskottets ut
låtande nr 22.

Under detta anförande övertog herr
talmannen ledningen av kammarens
förhandlingar.

Herr LEVIN: Herr talman, ärade kammarledamöter!
Det finns ju en grupp
här i landet, som är mer intresserad av
den här frågan än av några andra frågor,
nämligen yrkesfiskarna vid landets
kuster. Den gruppen har hittills kommit
tämligen i skymundan i diskussionen,
och man har hört nämnas blott
litet om deras reaktioner beträffande
det framlagda lagförslaget och deras
inställning till detsamma.

Jag tror att jag kan säga, att de
.svenska fiskarena i stort sett iiro nöjda
med det föreliggande lagförslaget. Detsamma
har också utarbetats i mycket
intim kontakt med de organiserade
fiskarena. Utredningskommittén reste
på sin tid runt Sveriges kuster och till
trakterna vid de stora insjöarna och
höll massor av sammanträden med
fiskarbefolkningen och strandägarna.
Kommittén hade även under hela tiden
kontakt med fiskarenas organisationer
på olika håll. Jag kan nog därför tryggt
säga, att kommitténs förslag i mycket

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950 em.

Lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m.

stor utsträckning i vad det gäller lagen
om rätt till fiske följt fiskarenas organisationers
intentioner.

Det är klart, att man inte på alla
kuststräckor är nöjd med allt vad kommittén
eller utskottet föreslagit. Resultatet
i kommittén liksom i utskottet är
naturligtvis en kompromiss av olika intressen,
och man har fått väga mot varandra
fördelar och nackdelar av de
olika förslagen och försöka lirka sig
fram för att få det bästa möjliga. Otvivelaktigt
kan man i alla fall säga, att
den nu föreslagna lagen innehåller stora
förbättringar för de fiskande, jämförd
med den lag som tidigare gällde. Man
har framför allt sökt få till stånd ett utskrivande
i lag av de många sedvänjor
som funnits i fråga om fiske utomskärs
och vid havskusten. Det har varit rätt
stora skillnader mellan lagens skrivna
bokstav och vad som i praktiken tilllämpats.
På mycket vidsträckta kuststräckor
har lagen tillämpats på ett
mycket friare sätt än dess bokstav
skulle ha föranlett till.

Den tidigare lagstiftningen avvek,
som jag nyss sade, i många och väsentliga
punkter från vad som faktiskt varit
sedvänja på kusterna. Dessutom innehöll
den massor av otydliga begrepp
som man i kommittén och vid departementsbehandlingen
försökt att klara ut.
Den nuvarande lagstiftningen på fiskets
område har rört sig med så oklara begrepp
som »inomskärs», »stadigt djup»,
»fast och rörligt redskap» etc., utan att
man givit någon definition på vare sig
vad som menas med »inomskärs», hur
man skall tolka begreppet »stadigt djup»
eller vad som menas med »fast och rörligt
redskap».

I de större sjöarna skulle samma
fiskerätt gälla som i havet. Men vilka
som äro de större insjöarna har icke
nämnts i lagtexten. Det har ej heller i
lagen utskrivits, vilket vattenstånd man
skall räkna med. Det har därför varit
ideliga processer om vad som är inomskärs
och vad som är utomskärs, vad

som är stadigt djup, vilket vattenstånd
man skall räkna med och vad som är
fast eller rörligt redskap. Därför har
kommittén och senare Kungl. Maj :t och
utskottet undanröjt alla oklarheterna.
Man har bytt ut begreppet inomskärs
och man har infört kilometerregeln,
som betyder att allt vatten, som ligger
inom det område som täcks av kilometerregeln
blir enskilt vatten medan det
som ligger utanför blir allmänt vatten.
Man har tagit bort uttrycket stadigt
djup och infört benämningen djupkurva.
Man har skrivit ut vid vilket
vattenstånd man skall mäta och använt
beteckningen medelvattenstånd. Man
har sagt ut, vilka insjöar som höra till
de större, och man har givit en definition
på fast och rörligt redskap. Alla de
nya bestämmelserna göra att lagen blir
betydligt lättare att tolka, och den kan
under inga förhållanden leda till den
långa rad av tvistigheter som den tidigare
lagen lett till.

Detta har varit ett önskemål överallt,
sedan vi fingo den äldre lagstiftningen,
att man skulle få ett förtydligande. Redan
år 1841 skrev rikets ständer till
Konungen och begärde ett förtydligande
av vad som menades med »inomskärs».
Efter år 1841 företagna ändringar i
fiskelagen har man tagit saken under
debatt, men man har ej förrän nu vågat
sig på att byta ut »inomskärs» mot ett
mera tydligt och lättolkat uttryck.

När kommittén skred till att söka utforma
en ny lag, skedde det efter massor
av framstötar från fiskarorganisationernas
sida runt om i hela Sverige.
Fiskarenas organisationer hade under
långa tider och vid många tillfällen uttalat
sitt missnöje med den nuvarande
lagen och begärt eu ny lag med förtydliganden.
Jag tror att man kan säga, att
den nya lagens bestämmelser i stort sett
tillfredsställa fiskarena runt Sveriges
kuster.

När Sveriges organiserade fiskare
fått yttra sig om den föreslagna lagen
ha de i stort sett uttalat sin tillfreds -

Onsdagen den 15 november 1950 em.

Nr 29.

Lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m.

ställelse. Från kilometerregeln, som omsluter
hela Sveriges kust, och strandvattensregeln,
förbunden med enklavregeln,
har gjorts vissa undantag. Men
dessutom har man inom det s. k. enskilda
vattnet gjort en lång rad av undantag
för fiskarena. För hela norrlandskusten
ända från finska gränsen
till Stockholms län blir enligt utskottets
förslag allt fiske med rörligt redskap
utom fiske av lax fritt för envar. När
därför herr Lundberg här frågar, varför
fisket i södra Sverige skall bli så mycket
friare än i Norrland, måste han
mena inlandet i Norrland. Vid norrlandskusten
blir praktiskt taget allt
fiske med rörligt redskap fritt, med
undantag för laxfiske, precis som vid
kusterna i Skånes södra och östra delar.
Man fiskar för övrigt icke lax vid kusten
där, och därför fanns ej behov av
något undantag.

Å området för vår mellansvenska
skärgård har man givit strömmingsfisket
i stort sett fritt. Det är ju så, att
strömmingsfisket är det huvudsakliga
fisket där, åtminstone för yrkesfiskarena.
Längs blekingekusten och längs
södra och östra Skånes kust har man
givit allt fiske med rörligt redskap fritt.
På västkusten från Falsterbo rev till
norska gränsen har man givit allt fiske
fritt. Det är således mycket väsentliga
inskränkningar som gjorts i strandägarnas
enskilda fiskerätt, och man kan
näppeligen påstå att lagen på någon
plats eller kust ger de fiskande sämre
rättigheter än tidigare. Dessutom har
man ju skrivit om sedvaneparagrafen
så, att det sedvanemässiga fisket är
.skyddat icke bara utomskärs och på
havskusten med rörligt redskap Som
tidigare, utan det är lagligen skyddat
överallt i havsbandet och med alla sorters
redskap.

Här har på högerhåll anförts ett par
reservationer mot utskottsförslaget. Man
har reserverat sig och vill ha fiskerätt
för även de allra minsta öar och landbildningar.
Det är väl ändå ganska

orimligt att tänka sig att även de allra
minsta småkobbar skulle ha ett vattenområde
på 300 meters diameter. En
kobbe på några kvadratmeter vid öppet
vatten skulle alltså ha bortåt 30 hektar
vattenområde. Det är väl ändå ganska
orimligt. Det är klart att man kan diskutera
storleken på öarna och om man för
att de skola betecknas som Öar i detta
sammanhang skall föreskriva en storlek
av 200 eller 150 meters längd, eller något
annat. Gränsfall inträffa ju alltid.

Högern har också en reservation, där
man går emot kommitténs och Kungl.
Maj:ts förslag om att vissa åtgärder
skulle vidtagas mot vanvård av fiskevatten.
Man säger att det är orimligt att
tänka sig att bestämmelserna härom
över huvud taget skulle behöva tillämpas.
Men det är icke så säkert att under
alla förhållanden så icke blir fallet. Det
kan faktiskt förekomma vanvård av
fiskevatten. Jag har sett i mitt eget län,
att det har förekommit. Där hade en
fiskgrossist arrenderat ett insjövatten
och på mycket kort tid — 3 å 4 år —
fiskat ut sjön. Så arrenderade han en
annan sjö som fiskades ut, och så har
skett med nya sjöar med tre, fyra års
mellanrum. Därför är det ej ur vägen
att ha bestämmelser om vanvård.

Herr Hseggblom var särskilt aggressiv
mot den.nya lagen och talade starka
ord om socialisering. Jag tror att man
på alla hål! är överens om att detta ej
betyder någon socialisering utan endast
ett försök att normalisera vad som tidigare
varit. Socialisering av fisket skulle
man ju kunna säga förekommer i någon
mån när det gäller västkusten, där man
givit allt fisket fritt från Falsterborev
till norska gränsen. Det är emellertid
att märka, att herr Hmggbloms partivänner
ingalunda varit motståndare till
den socialiseringen. Det var faktiskt så
att före 1948 års val ansågo herr Hreggbloms
partivänner på västkusten att det
var så nödvändigt att vidtaga den socialiseringen
att man, trots att en kommitté
höll på att lägga sista handen vid

7 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 2.9.

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950 em.

Lag om gräns mot allmänt vattenområde, in. m.

arbetet härom, motionerade till 1948 års
riksdag just om en sådan socialisering
och begärde att allt fiske på västkusten
skulle bli fritt. Jag vet icke hur herr
Hseggblom reagerade mot sina partivänner
från västkusten, men man skall kanske
icke alltför mycket fästa sig vid de
överord som fälldes här.

Det skulle kanske vara en hel del
ytterligare att säga, men jag tror att jag
skall begränsa mig till att litet grand
vidröra ytterligare en liten fråga. Kommittén
hade föreslagit, att man skulle i
lagen inskriva vissa skyddsåtgärder för
arrendatorerna av fiskevatten. Man
hade tänkt, att man skulle kunna tilllämpa
i det närmaste samma bestämmelser
som gälla för den sociala arrendelagen.
Kungl. Maj :t har icke funnit
det lämpligt att nu framlägga förslag i
den frågan. Utskottet har emellertid i
samband med behandlingen av en motion
tagit upp detta förslag, och utskottet
understryker önskemålet att en dylik
utredning så snart som möjligt kommer
till stånd. Jag vill ytterligare understryka
detta, och jag hoppas att statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
icke skall dröja för länge med
förslag till dylika skyddsåtgärder för
fiskearrendatorerna.

Herr talman! Med dessa ord vill jag
sluta, och jag ber att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr NORDKVIST: Herr talman! Jag
skall glädja kammaren med att säga,
att det anförande som jag kommer att
hålla icke blir långt. Jag vill nämna det
dels för att icke kammaren skall bereda
sig på att ta igen sig för lång stund,
dels för att den talare som kommer
efter mig skall vara startfärdig för att
snart nog kunna intaga min plats.

Jag skall till en början rikta ett tack
till tredje lagutskottet för behandlingen
av frågan om gränsen mot allmänt fiskevatten
för Runnö och Vållö i Kalmar
län. Jag har tillsammans med några

andra representanter från länet väckt
en motion i frågan. Den har visserligen
icke till alla delar blivit beaktad, men
våra önskemål ha i alla fall tillgodosetts
i stor utsträckning, ocli det är det som
jag tackar för. Den detalj som jag här
sysslar med kan kanske synas rätt obetydlig
och i det stora sammanhanget
inte så mycket att orda om, men för de
människor som bli berörda av denna
lag spelar dock frågan en mycket stor
roll. Och vi skola ta hänsyn också till
detaljerna. Det är de som i mångt och
mycket gestalta det hela.

Man tycks från första början ha inriktat
sig på att det inte utan vidare
skall vara enhetliga bestämmelser gällande
överallt vid Sveriges kuster. Jordbruksministern
har i ett uttalande sagt
något som pekar i den riktningen. Jag
ber att få citera: »Med hänsyn till vad
som anförts i remissyttrandena finner
jag emellertid önskvärt, att gränsen på
vissa ställen efter kusten får en sträckning,
som något avviker från vad som
skulle följa av de allmänna reglerna. De
ställen jag åsyftar äro Norrbottens län
vid mynningen av Torne älv samt vissa
delar av Kalmar län. Det är här fråga
om en skärgård av särpräglad typ,
grund och småbruten. Vidare äro äganderättsförhållandena
annorlunda än på
många övriga håll, i det att här yrkesfiskarena
i stor utsträckning ännu stödja
sig på strandäganderätt och ofta samtidigt
äro både bönder och fiskare.»

Det är bl. a. detta uttalande som har
gjort att vi motionärer vågat skriva
ned våra åsikter i denna fråga. Motionen
stöder sig emellertid inte bara härpå
utan också på vissa andra förhållanden.
Däribland vill jag omnämna den
strävan som har gjort sig gällande under
senare tid att skapa s. k. fullständiga
jordbruk. Det är något som man
har strävat efter överallt i Sveriges
land, och varför skulle man inte göra
det också på dessa öar, Runnö och
Vållö? Dessa jordbruk kunna inte bli
fullständiga på annat sätt än att öborna

Onsdagen den 15 november 1950 om.

Nr 29.

Lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m.

få behålla sina fiskerättigheter och sina
fiskevatten. Detta ligger helt och hållet
i linje med jordbruksministerns strävan
att försöka att tillgodose dessa krav.
När man inte kan göra det genom att
skaffa öbefolkningen jord, bör man
göra det genom att skaffa dem fiskevatten
eller rättare sagt låta dem få
behålla de fiskevatten, som de av ålder
varit i besittning av.

Jag kan vidare åberopa gammal hävd
för detta. Det har redan tidigare talats
om fiskestadgan av 1766 och jag ber
att få citera ur denna: »Alla rikets invånare,
av vad stånd och villkor de
vara må, som fiskerier idka, skola njuta
Kungl. Maj:ts nådiga hägn och försvar,
och alla i gemen, samt var och en i
synnerhet vid deras lagligen undfångne
så enskilda som skattlagda fiskevatten
bibehållas varda, med rättighet att
dem obehindrade nyttja, på det sätt,
som bäst till Rikets och deras fördel,
nu och i framtiden lända kan.»

Jag kan också citera ur ett domstolsutslag
från Stranda härads sommarting
den 22 juni 1767, där det står: »Haver
någon urminnes hävd på utholmar, fisken
eller fiskeskär; då äger han den
rätt okvald behålla.» Det är emellertid
icke det enda motivet för motionärernas
uppfattning. Det finns åtskilliga
andra, men de nämnda må vara tillräckliga.

Vad Runnö beträffar — jag ber om
ursäkt för att jag fördjupar mig en
smula i detaljer — så har var och en
som satt sig in i denna fråga lagt märke
lill att på norra sidan av Runnö finns
en vik. Utanför denna finns ett helt
konglomerat av öar och grund. Denna
vik är som skapad för att man dör skall
kunna bedriva fiskodling och utarrendera
fiskevattnen. Men gör man det
kommer ynglet på grund av strömförhållandena
och vindarna att föras ut i
de vatten, som äro belägna norr om
denna grundanhopning, Långgrund.
Just detta fiskevatten skulle, om lagförslaget
blir antaget, komma att från -

händas runnöborna. Det blir ett vidsträckt
område — jag kan inte säga
exakt hur stort det är, men jag tror
inte jag tar fel om jag påstår, att det
är omkring två kvadratkilometer.

Dessutom skola vi lägga märke till
att runnöborna äro i jämförelse med
sina grannar på Vållö de sämst ställda
när det gäller jordbruk. Jorden på
Runnö är betydligt magrare än på Vållö,
och om det är nödvändigt att man skapar
fullständiga jordbruk så är detta
om någonsin fallet just på Runnö. Dessutom
kommer enligt lagförslaget åtskilligt
annat också att berövas öfolket. På
östra sidan av Runnö har man exempelvis
inte hävdat fiskevattnen på samma
sätt som man gjort på norra sidan,
och med hänsyn därtill är det kanske
inte så mycket att göra åt den saken.

Jag vill i detta sammanhang även påtala
något som kanske kan föranleda
komplikationer i framtiden, om man
nu opererar bort just den delen av
Itunnös fiskevatten som ligger norr om
ön. Avståndet mellan tremeterskonturen
vid Långgrund — den där öanhopningen
som jag talade om — och en
300 meter från en nordost därom belägen
annan ö, Runnö Röskär, är omkring
600 meter. Om man sätter ut bottengarn
enligt propositionen 200 meter från
vardera av tremeterskonturerna och
300-metersgränsen, så kvarstår en ränna
på 200 meter. Jag har velat nämna
detta därför att jag hyser den farhågan,
att detta kanske i framtiden kan föranleda
komplikationer, som äro allt annat
än önskvärda.

Jag kommer inte att i anslutning till
detta anförande ställa något yrkande.
Jag vet mycket väl att utskottets utlåtande
är frukten av en kompromiss, och
jag tror nog att man därmed har vunnit
vad man kan vinna för dessa båda
öar, Runnö och Vållö. Jag har i alla
fall velat föra saken på tal i allra största
korthet, och detta av två anledningar.
Den ena är att när man i framtiden
skall börja praktiskt tillämpa denna lag,

100

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950 em.

Lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m.

som troligen kommer att antagas här i
kväll, kommer man säkerligen att råka
ut för vissa komplikationer, och det kan
ha varit tacknämligt, att denna risk
omnämnts i debatten. Det andra skälet
är att länsstyrelserna när det gäller
fiskelagen skola ha vissa befogenheter,
och det kan kanske också lia sin betydelse
att av den anledningen ha påpekat
detta.

Herr talman! Jag har som sagt inte
något särskilt yrkande.

Herr FAGERHOLM: Herr talman! Jag
ber till en början att få säga att jag
kommer att liksom herr Lundberg ansluta
mig till ett avslagsyrkande när
det gäller lagen om gräns mot allmänt
vattenområde. Jag kommer emellertid
att vara konsekvent — vilket jag inte
tycker att herr Lundberg varit — och
yrka avslag även på förslaget i nästa
utskottsutlåtande om fiskelagen.

Jag vill understryka att denna min
ståndpunkt inte grundar sig på de
skäl, som herr Lundberg anförde här i
debatten. Jag tror att jag utan att gå
in i någon lång polemik mot herr Lundberg
— såvitt jag kan se är han inte
heller här närvarande -r- endast skulle
vilja karakterisera hans omfattande utredning
på det sättet, att han läst detta
ofantliga källmaterial utan att använda
sig av något som är nödvändigt vid en
sådan genomgång, nämligen en textkritisk
metod, .lag har fått den uppfattningen
att han har läst det med en förutfattad
mening och i syfte att ur materialet
få fram belägg för denna förutfattade
mening. Detta är en alldeles
oriktig väg att gå när det gäller att med
stöd av ett omfattande rättshistoriskt
material få fram något att hålla sig till.

Jag finner sålunda inte att det värdefulla
eller det som på något sätt påverkat
min inställning i denna fråga varit
herr Lundbergs argumentering. Det som
jag däremot tycker var utomordentligt
intressant och aktningsvärt är det indi -

cium, som herr Lundbergs stort upplagda
anförande innebar. Jag har en
bestämd känsla av att här talade inte
en socialist av 1950 års modell utan en
man av gammal bondestam, som stod
mitt uppe i kampen mot det feodala
samhällssystemet, att det var en sentida
ättling från företrädarna för detta resonemang
som vi här mötte. Jag tror
att herr Lundbergs inlägg lika väl skulle
ha kunnat hållas vid riksdagarna i
början av 1730-talet, då den stora lagstiftningsfrågan
gällde rätten till jakt.

Herr Lundberg har säkerligen läst
1734 års lag i dess ursprungliga edition
mycket noggrannare än jag haft anledning
att göra och vet, att där inte finnas
några bestämmelser om jakt. Detta
berodde just på den stora striden mellan
allmogen och de feodala om vem
som skulle ha rätt till jakt på allmogens
mark, och som en kompromiss togos
alla dessa bestämmelser bort ur 1734
års lag. Jag föreställer mig att herr
Lundberg skulle ha varit en stor kämpe
för allmogens rätt i en sådan debatt.

Med vad jag nu har sagt vill jag inte
på något sätt nedvärdera det arbete
herr Lundberg nedlagt på frågan. Jag
tror att detta är värdefullt. Hans anförande
visar, hur djupt rotade, åtminstone
på många håll här i landet, gamla
rättssedvänjor, gammal rättspraxis och
gammal syn äro; det visar också hur
folk reagerar mot angrepp på denna
gamla rättsuppfattning.

Om man skall stifta en lag kan man
göra det efter olika metoder, det vet
herr Lundberg säkert bättre än jag.
Man kan göra som då man gjorde ett
försök i Alexander I:s Tsarryssland.
Man sade kanske ungefär som herr Levin
nyss, att det är alldeles förfärligt
att lagen är så oklar och att det finns
så många specialregler. Det måste bli
slut på detta! Och så satte man sig att
skriva den stora Code Alexander. När
man kommit till jag tror det var 97 000
paragrafer och funnit, att man ändå
inte täckt hela området, gav man Upp.

Nr 29.

101

Onsdagen den 15 november 1950 em.

Lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. in.

Det är ett utmärkande drag i svensk
lagstiftning, som i mångt och mycket
går tillbaka till den gamla germanska
rätten, att man i motsats till de kontinentala
systemen icke hängivit sig åt
den fullständighetsiver, denna normaliseringsiver,
i varje fall på jordrättens
område.

Det är värdefullt att man inte låst in
allt i likadana regler från Norrland till
Skåne beträffande insjöar och hav.
Just detta har möjliggjort ett kvarlevande
av värdefulla rättssedvänjor. Och jag
säger liksom herr Lundberg, att
finns det rättssedvänjor i vissa trakter
som ge de stora skogsbolagens arbetare
rätt — kanske sedan mycket lång tid

— att fiska i bolagens sjöar, tycker jag
att det är riktigt att den sedvänjan
fortlever och att jag betraktar en normalisering
av lagstiftningen som ett hot
mot dessa sedvänjor.

När jag var ung och hodde i Stockholms
skärgård fiskade jag ute på
Nämdöfjärden — jag tror jag försökte
få ål men jag fick aldrig annat än simpor,
vilket nu inte hör hit. Detta ansågs
emellertid vara en alldeles självklar
sak, att jag fick fiska där. Numera
är denna rätt icke självklar. Numera
har fiskerätten så preciserats, att det
finns risk för att även en dylik »allemansrätt»
försvinner; detta sagt mer i
förbigående. Jag har nämnt det därför
att jag velat antyda, att vissa tongångar
i herr Lundbergs resonemang överensstämma
helt med min uppfattning.

När det gäller jordlagstiftningen —
lagstiftningen om vatten är ju jordlagstiftning,
så egendomligt det kan låta

— är den mer känslig för brådstörtade
omändringar än någon annan lagstiftning.
Herr Lundberg bär fört resonemanget
tillbaka till, jag vill minnas år
1 000 — vissa av de förhållanden han
berörde kanske snarare kunde dateras
till 1. o. m. tusen år före Kristi födelse,
men det är en sak för sig. I varje fall
har det gått som en röd tråd i debatten
vad som hänt då och då, för århundra -

den sedan. Vi ha konstaterat att det
som på ett avgörande sätt indirekt påverkat
riksdagens ståndpunktstagande
nu i fråga om fisket är de villkor i
Brömsebrofreden, som förbehöllos de
erövrade provinserna. Och nu har man
sett — om jag vågar skämta litet med
de erövrade provinserna, till vilka jag
dessbättre själv hör — hur dessa provinser,
som Sverige började med att
erövra, nu hålla på att erövra Sverige
tillbaka. Deras framträngande i t. ex.
fiskefrågan har ju nått mycket långt.
— Således, om man skapar en lagstiftning
i dessa frågor är det ingenting
som man skapar för några år eller årtionden,
utan det är en lagstiftning i
mångt och mycket för sekler.

Med denna utgångspunkt ser jag saken
så att man skall inte ändra en bestående
sedvanerätt, som har fotfäste hos
folket, om det inte är nödvändigt. Då
kommer första frågeställningen: Är läget
sådant nu att man kan säga, att en
ändring av hela fiskelagstiftningen —
märk väl inte en ändring av vissa paragrafer
utan en ändring av hela grunden
för fiskelagstiftningen — är påkallad?
Den nuvarande fiskelagstiftningen
är ett lapptäcke, men det fungerar. Vad
har man velat vinna genom detta förslag?
Jo, om jag börjar med ett argument
som anförts här, så har det sagts
att den nuvarande lagen är ändå från
1896. Den är så gammal att den måste
moderniseras, säger man. Där kunna
herr Lundberg och jag vara överens: en
lag av år 1896 är inte gammal i den
diskussion vi föra. Om en lag är gammal
och kompletterad med sedvanor,
som äro fast rotade, är det intet skäl
att ändra den.

Sedan har det sagts — jag vill minnas
av herr Levin, som gick myckel
noggrant in på detta — alt den nuvarande
lagen är oklar. Det är riktigt att
den är det. Men jag vill till herr Levin
ställa frågan: Är den nya lagen klar?
Är den, som någon i utskottet i annat
sammanhang uttryckte det, så klar att

102

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950 em.

Lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m.

varje medborgare skall kunna utan vidare
genom att studera några korta
bestämmelser veta, om han får fiska
där eller där? Yad är det som enligt
det nya förslaget avgör, om vederbörande
får fiska eller ej? Jo, det är åtta
i vissa fall obestämbara faktorer, som
jag skall roa mig med att räkna upp.
Först och främst gäller det var vattnet
är beläget. Det gäller nämligen olika
regler vid olika kuster, och inom de
olika kusterna finnas insprängda enklaver
med andra regler. Sedan heror det
på vilken fisk man vill fånga. Jag har
icke riktigt förstått det fina i den kråksången.
Jag tänker bara på den där
mannen, som satt och metade och som
man frågade, vad han metade för fisk.
»Jo», svarade han, »jag metar abborrar.
» — »Har du fått någon abborre
då?» »Nej, inte ännu», svarade han.
Hur kan man i förväg veta vilken fisk
man skall fånga? Om jag lägger ut nät,
alltså rörlig redskap, utefter norrlandskusten
och får en lax, som befinner
sig i det fysiska tillstånd, att det
icke går att laglydigt och snällt släppa
ut honom utan han måste dödas, har
jag då begått ett brott eller ej? Hur
skall laxen behandlas? Skall han lämnas
i den byn, som äger vattnet, och i
så fall till vem? Och hur skall ersättningsfrågan
ordnas? Det kommer att
bli strid om med vilket redskap fisken
fångats. Och det kan bli strider om
långrevar, som flyta eller som ligga på
bottnen.

Nästa fråga är, vilken årstid man
fiskar, något som i sin tur varierar i
olika landsändar.

Sedan kommer frågan, om fisket är
tillåtet eller icke med hänsyn till vilka
som fiska. I vissa fall talas det om »de
fiskande». Vad som ligger i detta begrepp
är omöjligt att avgöra. I vissa
fall är det väl allmänheten.

Sedan kommer som det sjätte oklarhetsmomentet
det förhållandet, att det
föreligger fortfarande ibland gammal
hävd, som gör att fiskerätten i ett om -

råde icke tillhör den ena eller den
andra fastigheten.

För det sjunde kan det föreligga en
sedvänja, som ger allmänheten rätt att
fiska eller den ena byn rätt att fiska
i den andra byns vatten. En sådan sedvänja
är i allmänhet mycket svår att
utreda.

För det åttonde — och därmed skall
jag sluta min långa uppräkning — blir
rätten att fiska beroende av de föreskrifter
som länsstyrelserna i de olika
länen, kanske helt fristående, kunna ha
utfärdat.

Med det vill jag säga, att om någon
föreställer sig, att den nya fiskelagen
är enkel, så tar man fel. Vi ha, herr
Lundberg, talat om direktörer och
grosshandlare. I tredje lagutskottet användes
ju den sistnämnda titeln, fastän
jag föreslog då generalkonsul för att
ingen skulle behöva känna sig sårad.
Låt oss säga att en generalkonsul eller
en direktör sätter sig på sin ägandes
lättviktsmotorcykel och far ut att
fiska. Han kan icke bara taga upp sitt
lilla blad och med ledning därav säga:
»Här får jag fiska och där får jag icke
fiska.» Det är en ganska komplicerad
utredning som i vissa fall behöver ske.
Förenklingen är icke sådan att den
motiverar den krångliga apparat, som
hela avlösningen av de nuvarande
fiske- och äganderättsförhållandena
innebär.

Sedan har i denna debatt kommit in
ett ord, som fått slagordets vanliga
förmåga att fånga tanken, att förverkliga
ordets makt över tanken. Det är
ordet »rekreationsfiske». Jag sade en
gång, att jag anser det vara en olycka
att det tillsättes så många kommittéer.
Tv tillsättes en kommitté, måste den
komma med ett resultat. Detta resultat
måste departementschefen anständigtvis
— om han icke vill bli ansedd för
att arbeta långsamt — framlägga för
riksdagen, och sedan måste det bli en
lag. Varje kommitté sätter en ära i att

Onsdagen den 15 november 1950 em.

Nr 29. 103

Lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m.

föreslå något nytt, något som alltid
kommer att kosta en del och betyda,
att man gör om någonting. Yad jag nu
sagt om kommittéarbetet innebär naturligtvis
en viss karikatyr, och jag vill
icke att det skall tagas för annat.

Här talar man alltså om rekreationsfisket.
Jag tror att det var jordbruksministern
som sade detta: Städernas
ökade antal människor måste komma
ut i naturen, idka friluftsliv och fiska!
Men, herr statsråd, abborrmetning är
lika mycket förbjuden nu som förut,
bortsett från de kuster där det icke
finnes några abborrar. Likadant är det
med gäddfisket. För dem, som vilja
ro gäddrag inom områden, där det
finnes någon chans att få en gädda, är
detta lika förbjudet nu som förut. Våra
pojkar på ångbåtsbryggan, som meta
abborrar, eller generalkonsuln, som
sitter i en korgstol på det höga berget
och kastar drag, äro lika stora brottslingar
nu som förut. Så förhåller det
sig med den saken.

Ökar man rekreationsfiskets möjligheter
genom att utsträcka fastighetsägarnas
fiskerätt längre än förut? Det
är riktigt att man utökat frifisket t. ex.
långt utanför Runmarö. Men dit tar det
sju timmar att komma med motorbåt
— om man icke har en racerbåt, men
i så fall tillhör man ju den feodala
klassen, som icke skall ha några rättigheter.
Sedan skall man få litet
rekreation med fiske, men man får
kanske ingen fisk om man ger sig så
långt ut från stränderna.

Jag tror icke att man på detta sätt
främjar rekrcationsfisket. Det sker genom
de organiserade rekreationsfiskesammanslutningar
som iordningställa
fiskevatten och bygga upp ett fiske på
rent intresse. .lag tror nog att herr
Levin eller någon annan med stor sakkunskap
kan påvisa, att i några fall
kan man fiska mera än förut. Men när
det sades, att i Björkfjärden i Mälaren
skall det bli fritt fiske på ett litet område
mitt ute i sjön, långt ut från land.

tycker jag icke att detta är mycket värt
ur rekreationssynpunkt.

Jag skulle kunna fortsätta och beröra
en massa saker. Men det finnes
i denna diskussion ett argument, som
jag fäst mycket starkt avseende vid:
det är yrkesfiskarenas intresse. Det är
icke yrkesfiskarenas intresse ur den
synpunkten, att det är något självändamål
att en viss folkgrupp genom lagstiftningen
skall tillerkännas förmåner
och att staten betalar; då kommer man
vart som helst. Men i den mån det för
ett främjande av ett sunt och produktionskraftigt
yrkesfiske är erforderligt
att göra en justering av lagen, är jag
beredd att medverka därtill. Det fordras
emellertid icke en omläggning av
hela lagstiftningens grunder för den
sakens skull.

Mot lagstiftningen talar en hel del
skäl av praktisk och konkret karaktär,
som jag, eftersom jordbruksministern
gör kammaren äran med sin närvaro,
gärna vill passa på tillfället att litet
närmare beröra.

Vad karakteriserar de nuvarande
fiskerättsförhållandena? Jo, en stor
oklarhet, juridiskt sett, om hur förhållandena
i det enskilda fallet ligga till.
Jag är övertygad om att det finnes
tusentals eller tiotusentals latenta tvister
om fiskevatten och fiskerätt. Dessa
tvister bestå framför allt i följande.
Ofta är fiskevattnet oskiftat. I det fallet
är det en sak som ingalunda är lätt
att klargöra: Vem äger andel i dessa
oskiftade fiskevatten? Vilka avstyckningar
eller avsöndringar av fastigheter
ha skett med förbehåll om fiskeriitt?
Denna oklarhet spelar just nu icke så
stor roll. Men när det blir fråga om
ersättning och att fördela den då måste
alla dessa latenta tvister klaras upp.
Detta är ingen liten sak.

Hur långt sträcka sig de nuvarande
fiskevattnen? Herr Levin har påpekat
hur oklart det är. Alla äro överens om
att denna fråga måste knäckas, innan
man kan fastställa ersättningen.

104 Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950 em.

Lag om gräns mot allmänt vattenområde,

Nästa exempel! Vad finns det för
sedvänjor? Om en man i Norrland säger,
att han vill ha ersättning för förlorat
fiske, så säger en annan, att han
ej skall ha någon ersättning därför att
det är sedvänja, att folket i byn får
fiska; han gör alltså ingen förlust. Att
klara detta är ingen enkel sak.

Vad som i utskottsutlåtandet liksom
av jordbruksministern behandlats med
uppseendeväckande lätthet är själva
kostnadsfrågan. Det finnes i utskottets
utlåtande icke en enda preciserad uppgift
om vad detta kommer att kosta
staten. Jag har sökt höra mig för litet
grand och fått uppgiften att man kan
räkna med fyra eller fem miljoner
kronor. Sedan har utskottet kanske
lagt på litet. Det kan sålunda bli fyra
eller fem miljoner kronor, men det kan
lika gärna bli åtta eller tio miljoner
kronor. Om jag säger detta, kan icke
utskottets vice ordförande eller någon
annan påstå att det är fel. Det som står
i utskottsutlåtandet kanske lugnar någon.
Man säger, att kostnaden blir icke
så stor, att den inger budgetpolitiska
farhågor, vad nu detta kan innebära.

Dessa kostnader i fråga om inlösensbeloppen,
som ligga fullkomligt i det
blå, utgöra icke de enda kostnaderna.
Det skall sättas i gång med fiskevärderingsnämnder
i alla län. Man har att
räkna med att tiotusentals ersättningsfrågor
behöva klaras upp. Arbetet med
att klara upp detta och arbetet för parterna
med att precisera sina ersättningskrav
och få dem prövade medför
en allt annat än liten kostnad. Jag vill
fästa kammarens uppmärksamhet på
att ett beslut, som grundas på önskan
om en normalisering, önskan att storstadens
befolkning skall få tillfälle att
fiska i Björkfjärden, önskan om det
ena och det andra, är en sak, som för
samhället kan röra sig om kanske ett
tiotal miljoner kronor. Det är ingen
liten fråga; jag tycker att det är en
stor post. Vid utredningen har man
icke försökt att precisera kostnaderna.

m. m.

Må det tillåtas mig att ett ögonblick
skämta med utskottets högt ärade vice
ordförande. Han sade, att om en person
blir av med sitt enskilda fiskevatten
och alltså mister enskild egendom
men i stället får samma rätt som alla
andra medborgare att fiska i allmänt
vatten, så skall värdet för honom av
denna allmänna rätt dragas ifrån den
ersättning som han skall få för den
förlorade egendomsrätten. Skulle vi
inte kunna göra om exemplet, herr utskottsviceordförande?
Låt oss säga,
att herr Andersson i Löbbo har en villa
med bland annat ett ärbetsrum! Det
skall dragas fram en ny väg, som nödvändiggör
att man kapar av villan på
sådant sätt, att det rum, som utskottets
vice ordförande använt som arbetsrum,
blir oanvändbart. Då skulle man
från ersättningen för förlust å tomt och
byggnad draga av värdet av den förmån,
som vice ordföranden finge genom
att i det nyuppförda kommunalhuset
funnes ett utmärkt bibliotek och
läsrum, som byggts enligt den ny uppgjorda
stadsplanen och som kunnat
genomföras på grund av att vägen dragits
fram. Det vore ju värdefullt för
vice ordföranden att kunna gå dit och
arbeta i stället för att göra det i sitt
eget rum.

Herr talman! Det skulle vara mycket
mera att säga om detta. Jag skall icke
göra det nu, utan jag skall bara taga
upp ytterligare en liten fråga. Det är
frågan om ikraftträdandet. Herr Lundberg
har efter ett omfattande textstudium
och en lärdom, som till och med
förstummat professorer — vilket icke
vill säga så litet — påvisat, hur denna
fråga om fiskerätten enligt hans uppfattning
utvecklats under närmare tusen
år. Nu få de svenska fastighetsägarna,
de svenska fiskarena, den svenska allmänheten,
de svenska frifiskarena, de
svenska abborrmetarna precis fem veckor
på sig att inställa sig för den nya
ordningen. Om herr Lundberg kanske
tycker, att tiden gått långsamt, måste

Onsdagen den 15 november 1950 em.

Nr 29.

105

Lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m.

vi väl dock vara överens om att tiden
nu måste gå väldigt fort, när det gäller
att vänja det svenska folket — jag citerar
herr Lundberg -— att avstå tusenåriga
vanor för att övergå till något nytt.

Det förefaller icke ligga i den nya
fiskelagstiftningens intresse att forcera
saken på detta vis. Om det, herr jordbruksminister,
skall bli en ny lag, som
medför stora förändringar, är det bättre
att man förbereder folkopinionen, att
man låter det hela växa in i medvetandet,
att man låter lantmätarna få tid
att göra den omfördelning av fiskerätten
som behövs än att man brådstörtat
kastar över den svenska allmänheten
och den svenska jordlagstiftningen ett
sådant förslag. Det kan icke göra någon
skada, om det får dröja ett eller annat
år ytterligare. Det förvånar mig, att man
från majoritetens sida icke varit beredd
att på denna punkt lyssna till vad som
anförts från minoritetens sida.

Jag vill sluta med att säga att jag
kommit fram till ett avslagsyrkande på
bägge lagarna. Jag har icke gjort det på
grund av att jag gillar herr Lundbergs
juridiska argumentation. Jag har heller
icke gjort det därför, herr Lundberg,
att jag numera enligt vad det säges råkar
vara direktör och alltså tillhör dem
som utnyttja den förstörda allemansrätten.
Jag har gjort det därför att jag
sagt, att om det skall bli en sund utveckling
av rättssystemet, skall man
icke lättvindigt taga bort lagfästa, genom
rättssedvanor stadfästa rättigheter.
Man skall icke bolla med bestående
fastighetsrättsliga begrepp, prejudikat
från högsta domstolen och en bestående
ordning bara därför alt det skall hända
något nytt. Det vore lika rimligt atl
vänta till dess den nya jordabalken skall
komma och i ett sammanhang pröva
alla dessa vittgående frågor.

Herr talman! Jag ber att få yrka avslag
på utskottets förslag i anledning av
nu ifrågavarande proposition. Beträffande
fiskelagen avser jag att senare
återkomma med avslagsyrkande.

Häruti instämde herrar Birke, Dickson
och Hagård.

Herr ANDERSSON i Löbbo (kort genmäle)
: Herr talman! Då herr Fagerholm
direkt vände sig till mig, kan jag icke
underlåta att giva honom en kort replik.

Jag måste säga, att hans jämförelse
med mitt bibliotek var i avsevärd grad
långsökt. Jag skall tillåta mig att taga
ett annat exempel, som icke är fullt så
långsökt. Antag, att herr Fagerholm har
ett jordområde, från vilket det exproprieras
en bit, eller att hela området
exproprieras! Vid denna expropriation
gives åt herr Fagerholm i utbyte ett
annat jordområde, som kanske är mindre
värt men som herr Fagerholm är intresserad
av att få tag i och i någon
män värderar. I ett sådant fall är det
väl icke orimligt att det sker en avräkning.
Den synpunkten har för mig varit
fullt vägledande, då jag gjorde gällande,
att den som förlorade enskild fiskerätt
skulle från den ersättning, som tillerkännes
honom, vidkännas avdrag med
det värde han kan få genom den förmån,
som i annan form tillkommer honom
genom allmän fiskerätt.

Så nämnde herr Fagerholm, att utskottet
gått förbi ersättningsfrågan. Det
ha vi gjort därför att beräkningarna äro
svåra att göra. Jag kan nämna för herr
Fagerholm — som för övrigt var med
vid den förberedande behandlingen i
utskottet — att fiskerättskommittén räknade
med att ersättningsbeloppen icke
skulle komma att överstiga totalt två
miljoner kronor. Nu är det sannolikt att
siffran kommer att ökas; det är jag beredd
att medgiva. Det är emellertid
mycket vanskligt att uttala sig om hur
mycket det blir. Det har herr Fagerholm
och jag lika små utsikter att kunna
göra. Men en sak är säker. Jag framhöll
i mitt första anförande, att ersättningsbeloppens
totala summa icke kan
bli av den storleksordningen, att det bör
förhindra reformens genomförande.

Vidare ett ord om herr Fagerholms

10G

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950 em.

Lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m.

mening, att ett eller annat års uppskov
ingenting gör. Hur många år var det,
herr Fagerholm, som fiskerättskommittén
arbetade? Yar det fyra eller fem år,
eller hur länge var det? Skall det bli
en ny utredning av denna komplicerade
sak, riskera vi att utredningen kommer
att bli så omfattande, att vi få vänta på
förslag lång tid framåt.

Slutligen vill jag säga, att herr Fagerholms
förslag om avslag tvivelsutan
skulle medföra, att alla fastighetsägare
komme att mycket snabbt göra sina anspråk
gällande. Det är kanske detta som
hem Fagerholm innerst avser.

Herr FAGERHOLM (kort genmäle):
Herr talman! Jag skall lämna herr
Anderssons i Löbbo bibliotek i fred ett
ögonblick och i stället säga några ord
om uträkningen av ersättningen. I sistnämnda
avseende skulle herr Andersson
i Löbbo ha haft fullkomligt rätt, om en
fiskerättsägare både får en utvidgning
av sin enskilda fiskerätt genom att gränsen
utökas till 300 meter och förlorar
ett område på ett annat håll. Då skulle
det vara rimligt att de båda sakerna
kvittades. Men att kvitta den rätt han
såsom varje annan svensk medborgare
har är icke rimligt. Så var inte heller
det exempel, som den ärade vice ordföranden
i utskottet tog, framlagt. Men
nog om den saken.

Beträffande kostnadsfrågorna vill jag''
säga, att innan man vidtar någon åtgärd
i det avseendet är det av intresse att få
fram åtminstone något så när tillförlitliga
kalkyler eller i vart fall något
försök till sådana, men några dylika ha
inte redovisats i detta sammanhang.
Den utvidgning utskottet gjort genom
att frige fisket vid norrlandskusten har
skett utan att man över huvud taget fått
veta vilka ersättningskrav, som därvidlag
komma att resas; där har sålunda
frigivandet skett utan några reella kostnadsberäkningar,
vilket jag finner anmärkningsvärt.

Herr talman! Det var bara dessa två
korta påpekanden jag ville göra. Yad
sedan gäller ett uppskov med lagens
ikraftträdande behöver detta inte förorsaka
någon ny utredning.

Herr ANDERSSON i Löbbo (kort genmäle)
: Herr talman! Jag måste säga att
det är i någon mån överraskande att
finna att herr Fagerholm efter sitt uppträdande
i utskottets förberedande behandling
av detta ärende — han lämnade
sedan sin plats till herr Larsson
i Karlstad — nu gått över på avslagslinjen.
Men det må vara hans ensak.

.lag har, herr talman, begärt ordet för
en andra replik bara för att framhålla,
att herr Fagerholms genmäle i ersättningsfrågan
måste bygga på den förutsättningen
att den allmänna fiskerätt,
som skall tillkomma varje svensk medborgare,
blir värdelös för den enskilde
fiskerättsägaren. Men detta är inte riktigt.
Den som bor på platsen får väl
ändå någon fördel genom att han kommer
i åtnjutande av den allmänna fiskerätt.
som tillkommer alla andra medborgare.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Jag har i anledning av herr Fagerholms
inlägg anledning till en kort replik. Jag
tycker att det var för mycket av överdrifter
i herr Fagerholms anförande,
och möjligen säger sig nu herr Lundberg
i sin bänk: gud bevare mig för
mina vänner.

Herr Fagerholm preciserade åtta
punkter, där han ansåg att den föreslagna
lagens bestämmelser kunde bli
föremål för olika meningar. Jag minns
dem inte allesammans, men jag minns
en del av vad han anförde. Han sade
bl. a., att enligt den nya lagen blir den
omständigheten att en person får fiska
eller icke beroende på var vattnet ligger.
Ja, så är det för närvarande, och
den föreslagna lagen innebär härutinnan
ingen ändring utan utgör endast

Onsdagen den 15 november 1950 em.

Nr 29.

107

Lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m.

ett försök till precisering. Vidare sade
herr Fagerholm, att avgörande för frågan
om vem som äger fiska är vem det
är som fiskar. Ja, i vissa fall är det så
även nu. Den nya lagen vill endast precisera
begreppen i det avseendet. Så
sade herr Fagerholm, att en avgörande
faktor är vilken fisk det är man fiskar.
Ja, så är det för närvarande, och på
den punkten innebär den nya lagen
ingen ändring utan endast en precisering
och ett klarläggande. Vidare var
det en viktig sak vad länsstyrelserna
komme att säga -i sina fiskeristadgor.
Ja, länsstyrelserna säga för närvarande
en hel del i sina fiskeristadgor, men den
nya lagen är ett försök att göra en del
av dessa bestämmelser överflödiga och
få dem ensartade; det är alltså ett försök
till fortsatt precisering och klarläggande.

Herr Fagerholm gjorde vidare gällande,
att han inte kan finna något i
den nya lagen, som är en eftergift åt
frifiskeintresset — han har inte större
chanser att meta abborrar enligt den
nya lagen än tidigare. Ja, jag vet nu
inte, om herr Fagerholm med skäl kan
göra det påståendet ens om han sitter
här i Stockholm. Vi ha i första kammaren
ägnat rätt mycken tid åt förhållandena
i Stockholms skärgård och där
diskuterat områden, som tidigare varit
enskilt fiskevatten men som enligt den
nya lagen skulle bli allmänt vatten. Vi
ha ägnat mycken tid åt den saken därför
att de enskilda intressenterna och
strandägarna befarade att stockholmarnas
möjligheter att komma ut och fiska
på deras områden skulle betyda ett allvarligt
ingrepp i vederbörandes gamla
rättigheter. Och det har väl i det sammanhanget
inte undgått herr Fagerholm,
att de fyra stora fjärdarna i Mälaren
enligt den nya lagen skulle bli frifiskeområden?
Jag vet inte om jag fattade
herr Fagerholm rätt men jag tyckte, att
hans yttrande gick i de vändningarna,
att de områden i Mälaren, som skulle
upplåtas till f rit t fiske, voro så små att

man måste ha goda ögon för att kunna
upptäcka dem. Var det så herr Fagerholm
menade, drar han sina slutsatser
rätt lättsinnigt. På en karta här är det
angivet med röda gränser var de fria
vattnen ligga i Mälaren 300 meter från
stranden, och Mälaren är nu dess bättre
så stor att det blir inte oväsentliga områden
att meta abborre på, därest herr
Fagerholm så skulle önska.

Herr Fagerholm säger, att man i denna
lagstiftning inte klarat ut problemet
med de oskiftade vattnen. Ja, detta är
riktigt, men jag kan upplysa herr Fagerholm
om att för närvarande arbetar
fiskeristyrelsen på Kungl. Maj:ts uppdrag
med en utredning om fiskevårdsområdena.
Man har fått direktiv att
snarast möjligt klara av denna utredning,
och om den ger det resultat vi
hoppas på komma väl åtskilliga av de
oskiftade vattnens problem att klaras ut
åtminstone på de områden, där fisket
har någon egentlig betydelse. I de kvarvarande
fallen kan det självfallet bli
komplikationer. Om en bit av ett oskiftat
vatten blir fritt vatten, skall naturligtvis
ersättning lämnas. Jag är inte
beredd att på rak arm säga vem som
skall ha denna ersättning, men det finns
väl alltid den möjligheten att låta samfälligheten
dela på ersättning. Och det
finns kanske också den möjligheten att
ordna med en speciell kassa för fiskevårdande
uppgifter eller kollektiva sammanslutningar,
där samtliga delägare i
det oskiftade vattnet kunna tillgodogöra
sig ersättningen. Den saken är som
sagt inte uppklarad, men jag försäkrar
att det hela inte är något problem av
dominant storleksordning.

Herr talman! Jag fick det intrycket
att herr Fagerholm i sitt avslagsyrkande
hade något annat än det anförda
bakom sin ståndpunkt. Herr Fagerholm
kan inte hävda yrkesfiskarenas intressen,
av den enkla anledningen nämligen
att yrkesfiskarena och deras organisationer,
såsom herr Levin här nyss konstaterade,
uttalat sin tillfredsställelse

1(18

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950 em.

Lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m.

med den nya lagen just med tanke på
de hittillsvarande förhållandena. Herr
Fagerhohn kan väl näppeligen heller
företräda, om jag så får säga allmänhetens
intresse, dem som ha intresse
av ett fritt vatten, eftersom ju den nya
lagstiftningen kommer att innebära en
koncession åt det allmännas intresse,
detta i motsats till vad som för närvarande
gäller. Och företräder herr
Fagerhohn de enskilda strandägarnas
intresse så har ju Kung!. Maj:t och utskottet
accepterat tanken på en fullt
objektiv och rättvis ersättning. Vad iir
det då för intresse, som ligger bakom
herr Fagerholms förslag om avslag på
hela lagen? Herr Lundbergs motiv äro
öppna och klara för oss alla: han vill
ha en lagstiftning, som ger väsentligt
större koncessioner åt allemansrätten
och åt frifiskeintressena och föreslår av
den anledningen avslag på hela lagstiftningen.
Den enda plausibla förklaringen
till herr Fagerholms avslagsyrkande är
att lagförslaget inte är perfekt, och att
vi därför inte skola ha någon lag. Jag
föreställer mig emellertid, att om herr
Fagerholm i sin allmänna civila verksamhet
skulle sitta med händerna i kors
ända till den dag, då han vore övertygad
om att det han gjorde vore det
slutliga, det fixa, det perfekta och det
under alla förhållanden fullkomliga,
skulle herr Fagerholm bli sittande med
händerna i kors, representerande negativismens
apostel.

Herr FAGERHOLM (kort genmäle):
Herr talman! Herr jordbruksministern
sade i sin replik till mig, att herr Lundberg
borde be Gud bevara sig för sina
vänner, därmed syftande på mig. Jag
har inte uppfattat herr Lundberg på
annat sätt i denna debatt än så, att han
upprepade gånger med uppriktig patos
sagt: Gud bevare mig för mina vänner
i jordbruksdepartementet, som kommit
med detta förslag. Jag tror nämligen att
hans uttalande hade mera adress till
jordbruksdepartementet än till mig.

Tydligen har mitt resonemang beträffande
lagstiftningens principiella sida
gått herr jordbruksministern fullkomligt
förbi. Jordbruksministern påpekade,
att de oklarheter jag påvisat i den
nya lagen också finnas i den gamla —
som om han ville avslöja en blotta i
mitt anförande. Det var ju just det jag
avsåg att bevisa, nämligen att den nya
lagstiftningen inte innebär den effektivisering,
rationalisering eller normalisering,
som han talat om. Det är möjligt
att det blir en litet större chans till
abborrmetning i norra skärgården exempelvis
vid Blidö, dit man åker med
»Blidösund» på sex timmar från Stockholm.
Jag vill inte bestrida det. Herr
Sträng känner till det där bättre än jag.
Och inte heller vill jag bestrida, att det
är en pittoresk syn att se en rad roddbåtar
guppa på Mälaren 300 meter från
land med folk, som menar sig meta
abborre. Jag skall nu inte närmare gå
in på dessa saker utan tar fasta på vad
statsrådet Sträng sade. Herr statsrådet
kan inte närmare ange hur man tänker
sig det praktiska genomförandet av ersättningen
när det gäller oskiftat fiskevatten.
Såvitt jag kan förstå är huvudparten
av fiskevattnen vid våra kuster
oskiftat, och då är det ju ett stort problem
man här gått förbi.

Slutligen svävar herr statsrådet i
oklarhet när han frågar vem jag representerar
och vilka motiv som drivit mig
till att komma med mitt negativistiska
yrkande. Ja, vem jag representerar?
Det är något mycket enkelt och mycket
behagligt; jag representerar nämligen
i detta fall endast min egen uppfattning
som praktisk jurist, som kommit i kontakt
med rättsfrågor i en rad olika sammanhang.
Som sådan anser jag, att lagen
är onödig, att den nuvarande ordningen
inte innebär sådana besvärligheter
att det är värt att ta denna omkastning,
dessa ersättningsfrågor, detta
bråk. Det är min subjektiva uppfattning,
herr statsråd, om jag anser saken värd
allt detta eller icke. Detta är mitt motiv.

Onsdagen den 15 november 1950 em.

Nr 29.

109

Lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m.

■lag har i detta sammanhang inte alls
frågat efter vad yrkesfiskarena eller frifriskarena
eller andra sagt, jag har gjort
ett ringa försök att se saken ur vad jag
skulle vilja kalla rättspolitisk synpunkt.
Jag tycker, herr Sträng — det är synd
att jag inte kan säga herr Danielson —
att detta land överflödar av lagar, bestämmelser
och förordningar, som man
inte längre kan följa. Jag finner för
min del att redan detta överflöd är skäl
för att ställa sig kritisk mot att nu sätta
i gång nya saker. Om vi kunde få eu
ordning, som begränsade Vårt nya lagmaterial
så att det kunde ligga inom
mänsklig möjlighet att överblicka det,
vore detta till stor fördel. Genom det
föreliggande förslaget har ingenting
skett i den riktningen, utan genom
denna påbyggnad har endast ytterligare
oklarhet skapats, i vart fall under en
lång övergångstid.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Herr Fagerholm presenterade sig i sitt
sista anförande som jurist. Då borde det
kanske ha varit förståeligt om han även
här i kväll kommit underfund med att
herr Lundberg i denna fråga inte räknat
oss i jordbruksdepartementet som
sina vänner utan som fiender. Men herr
Fagerholm befinner sig såsom ställare av
ett avslagsyrkande i samma fålla som
herr Lundberg och får väl därför räknas
som herr Lundbergs vän i detta
speciella fall. Från den utgångspunkten,
som jag finner juridiskt ganska
otadlig, tycker jag att herr Lundberg
skulle be Gud bevara sig för sin vän.

Herr Fagerholm säger, att man med
detta förslag kan ha chans att efter en
sex timmars båtresa med »Blidösund»
släppa en rev på ett abborrgrund i skärgården,
men han tror inte att det finns
den möjligheten i Mälaren. Mälarens
öar, holmar, fjärdar och eu del abborrgrund
har jag själv prövat. Jag är själv
född 15 meter från Mälaren och har till -

bringat min ungdomstid som frifiskare
i Mälaren. Därför känner jag litet grand
till även dessa förhållanden.

Herr Fagerholm säger vidare, att han
representerar här ingen speciell uppfattning;
han representerar sin egen
uppfattning. Ja, det var ett intressant
klarläggande. Utan att vilja vara elak
eller oförskämd måste jag säga att detta
påminner mig om en historia från Södermanland.
Där sade man alltid, att en
gris representerar sill egen uppfattning.
Man menade förmodligen med detta
»sin egen», det var en uppfattning som
man inte hade alltför mycket stort intresse
av på andra håll. I detta fall finns
det vissa parter, som äro intresserade
av lagstiftningens utformning. Det är
yrkesfiskarena, det är människor i allmänhet,
som vilja ha möjlighet till frifiske,
och det är enskilda fastighetsägare.
Herr Fagerholm har svurit sig fri
från alla dessa intressen och sagt, att
här representerar han sin egen juridiska
uppfattning. Ja, det kan naturligtvis
ha sitt akademiska intresse när
man diskuterar denna fråga. Men fiskelagen
är ingen lag för sin egen skull
utan en lag som skall tjäna det praktiska
livets intressen, en lagstiftning
som skall tjäna yrkesfiskarena, en lagstiftning
som skall tjäna de medborgare,
som vilja ha fiskemöjligheter på enskilt
vatten, och en lagstiftning som även
skall vara ett stöd och en trygghet för
de enskilda fastighetsägarna. Jag tror
att om man försöker arbeta fram en lagstiftning
efter dessa grunder, får man
en lagstiftning, som gör avsedd nytta.
Och det är i det sammanhanget man
skall sätta in lagstiftningsarbetet och
inte efter ens egen personliga juridiska
uppfattning av problemet.

Vi göra inte, herr talman, anspråk på
att med denna lagstiftning ha löst alla
problem, såsom jag också sade i mitt
sista anförande. Vi göra endast anspråk
på att försöka hyfsa till lagen i den
mån det finns möjligheter att hyfsa den
och få den bättre lämpad för sitt ända -

Ilo

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950 em.

Lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m.

mål. Den omständigheten att det inte
är full perfektion i det hela hindrar oss
inte att vilja förbättra ett förhållande
som behöver förbättras.

Herr LEVIN (kort genmäle): Herr talman!
Jag kan inte riktigt förstå herr
Fagerholms inställning. Under vårriksdagen
deltog herr Fagerholm i tredje
lagutskottet vid denna frågas behandling
under de många sammanträden vi
då hade. Herr Fagerholm yrkade icke
vid något tillfälle avslag på förslaget.
Som väl är känt var utskottet faktiskt
färdigt med sin behandling före vårriksdagens
slut, och jag har här i min
hand ett förslag till utlåtande från utskottet.
Bland dem som deltagit i ärendets
behandling är också herr Fagerholm.
Herr Fagerholm reserverade sig
på vissa punkter, men varken vid slutbehandlingen
eller någon gång tidigare
yrkade han avslag på Kungl. Maj :ts förslag.
Jag kan inte förstå vad det är som
kommit emellan, sedan herr Fagerholm
lät en annan högerrepresenlant intaga
sin plats i utskottet. Herr Fagerholm
har faktiskt helt och hållet bytt åsikt
under denna tid.

Herr LLTNDBERG (kort genmäle):
Herr talman! Jag måste säga ett par ord
till jordbruksministern i anledning av
hans yttrande, att herr Lundberg skulle
he Gud bevara sig för herr Fagerholms
uppvaktning.

Jag vill säga jordbruksministern, att
om herr Fagerholm eller någon annan,
oavsett partitillhörighet, redogör för en
juridisk sak som är riktig, anser jag
att rätt är rätt, oavsett vem som säger
det. Man skall inte välja rättssynpunkt
ur lämplighetssynpunkt.

Vad den sörmländska grisens rättsuppfattning
har med detta att göra vet
inte jag, men det förefaller, som om
mycket skulle vara jordbundet på ett
speciellt sätt i detta sammanhang.

Herr FAGERHOLM (kort genmäle):
Herr talman! Jag beklagar att jordbruksministern
efter den historia han
berättade uppenbarligen inte kan ha
någon egen uppfattning, därför att det
vore ju upprörande om man sade, att
landets jordbruksminister vore en
gris, vilket naturligtvis inte kan komma
i fråga att man säger. Härmed nog
sagt om denna något långsökta historia.

Jag vill till herr Levin säga, att jag
inte tänkt gå in på vad som förekommit
i utskottet. Den dag då definitivt beslut
skulle fattas, hade jag enligt särskilt
meddelande fått upplysning om att då
skulle det icke vara något utskottssammanträde,
ty då skulle man se på försvarsövningar
i Rosersberg. Jag hade
vid detta tillfälle ett kommittésammanträde
och kunde icke komma. I den ursprungliga
uppläggningen hade jag ett
särskilt yttrande, som gick ut på de
principfrågor, som nu tagits upp. Detta
särskilda yttrande har icke influtit i
det slutgiltiga utlåtandet. Jag betraktar
mig sålunda som fullkomligt fri att i
detta sammanhang ange min uppfattning.

Herr talman! Det är sagt så mycket
här om vad som är praktiska krav och
inte praktiska krav. Men jag anser det
som ett praktiskt krav, att man icke
ställer till en stor oreda i bestående förhållanden
för att vinna något som är
mycket tveksamt. Vill man främja yrkesfiskarenas
intressen kan det ske
inom ramen för nuvarande lag på sammansätt
som man reglerat många gånger
tidigare. Det hade inte behövts denna
stora lagrevision medan man väntar på
nya jordabalken.

Herr ERICSSON i Sörsjön: Herr talman!
Det är inte min mening att gå in
på någon av detaljerna i de framlagda
lagförslagen beträffande fiske, men jag
vill göra några uttalanden i största allmänhet.

För egen del hyser jag den uppfatt -

Onsdagen den 15 november 1950 em.

Nr 29.

111

Lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m.

ningen, att det hade varit bäst att åtminstone
fisket i havsvattnet hade förblivit
fritt ända intill stränderna och
att sålunda de i havet befintliga rikedomarna
hade förblivit tillgångar, över
vilka staten ensam hade kunnat förfoga.
Nu förhåller det sig inte på det sättet,
utan i olikhet mot vad fallet är i andra
länder har fiskerätten här i landet så
småningom i icke ringa utsträckning
övergått till enskilda. Jag vill erinra om
vad Västkustfiskarenas centralförbund
har framhållit. Det säger, att i intet
annat land har en enda medborgargrupp,
nämligen strandägarna, lämnats
så stort inflytande över fiskerilagstiftningen
som här i landet. Det är tydligen
alldeles riktigt, och man frågar sig,
varpå detta kan bero. Centralförbundet
besvarar för sin del frågan på det sättet,
att jordägarna i riksdagen på en
tid, som ligger rätt långt tillbaka, understödde
strandägarnas krav på att via
fiskerilagstiftningen få sina enskilda intressen
tillgodosedda. Säkerligen är detta
med sanningen överensstämmande.
Jag vill erinra om att jordägarrepresentanterna
i riksdagen för lång tid sedan
voro mycket talrika och inflytelserika,
varför det icke var så svårt för
dessa att påverka eller rent av bestämma
utformningen av fiskerilagstiftningen
under dessa äldre tider.

Emellertid vill jag här erinra om ett
annat förhållande, som också måste i
hög grad bidraga till att den s. k. allemansrätten
till fiske kommit att vinna
så ringa beaktande i lagstiftningen om
fisket under tidigare skeden. Det fanns
nämligen ingen arbetarreprésentation
att tala om här i riksdagen under den
tid, som det nu närmast är fråga om.
Det var först efter den allmänna rösträttens
genombrott som arbetarpartiet
här i riksdagen kom att vinna ell avsevärt
inflytande, men vid den tidpunkten
var ju rättsförhållandet på fiskets
område i stort sett prövat och fastställt.

1 ett av yttrandena till dessa lagförslag
— nämligen från Västkustfiskare -

nas centralförbund —- har det framhållits,
att nu föreliggande lagförslag lider
av samma svaghet som sina föregångare
i så måtto, att man i förslaget alltjämt
bibehåller grundregeln, att kustfisket i
princip förbehålles strandägarna. Man
säger bl. a., att fiskerättskommittén har
använt en oriktig undersökningsmetod
och att detta måhända kan vara beroende
av det förhållandet, att fiskarbefolkningen
på västkusten icke haft någon
representant med i fiskerättskommittén.
För egen del måste jag dock
fråga mig, om den omständigheten, att
det hade funnits en person från västkusten
med i fiskerättskommittén, hade
kunnat inverka så, att kommittén föranletts
att se på det föreliggande rättsförhållandet
mellan enskilt och allmänt
fiske med andra ögon än som fiskerättskommittén
har gjort. Jag har svårt att
tänka mig detta. Jag utgår nämligen
ifrån att man beträffande fiskerätt, som
fastställts genom prövning i rättslig instans,
kanske velat slå vakt om den enskilda
äganderätten. Vid sådant förhållande
kan jag inte föreställa mig annat
än att om förslaget skulle sett annorlunda
ut, hade det möjligen endast blivit
fråga om en mera omfattande inlösning
av enskild fiskerätt än vad kommittén
föreslagit.

Personligen hyser jag den uppfattningen,
att även om man i princip erkänner
den enskilda äganderätten, så
kan det ibland vara ur allmänna synpunkter
påkallat att man gör ett ingripande
och att samhället sålunda övertar
en enskild äganderätt. Så har ju förekommit
vid åtskilliga tillfällen tidigare,
och jag föreställer mig också att
det kommer att ske åtminstone något
ingripande av detta slag även framdeles.
Enligt min mening borde det skapas
möjlighet för varje svensk medborgare
alt på sin fritid i något fiskevatten
här i landet utöva fiske, .lag tror
inte att det behövs någon allmän socialisering
av fisket eller något större övertagande
från samhällets sida av fisket

112

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950 em.

Lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m.

än som nu föreslås. Jag tror att det
skulle lätt gå att realisera, om det bleve
fiskevårdsföreningar överallt i landet.

För närvarande ligger det så till, att
om man undantar vissa av de stora sjöarna,
tillhör fisket i övriga vattendrag
enskilda markägare. Det är sådana som
ha delaktighet i skifteslag. Fisket inom
landet är i stort sett ännu oskiftat, och
därför tror jag att det skulle gå ganska
bra att bilda fiskevårdsföreningar och
fiskevårdsområden över så gott som
hela landet. Jag kan meddela att i en
kommun i norra Dalarna har man genomfört
ett system, som om det skulle
vinna beaktande inom andra delar av
landet, skulle innebära att möjlighet att
utöva sportfiske skulle finnas för varje
svensk medborgare. Denna kommun
har en fiskevårdsförening, som tagil
hand om så gott som alla vattendrag
inom kommunen. Den säljer fiskekort.
och ingen nekas att köpa fiskekort,
oavsett om han tillhör kommunen eller
kommer från andra orter inom landet
eller utlandet. Alla få lösa fiskekort
och utöva fiske. De inkomster som erhållas
genom försäljning av liskekorten
användas till fiskevårdande ändamål.

Nu vet jag, att det finns ett förslag
om fiskevårdsområden nära nog utarbetat,
och jag vill för min del uttala
den förhoppningen, att detta förslag
skall framläggas så skyndsamt som möjligt
och att det kommer alt upptaga
bestämmelser om hur det bör vara ordnat
inom dessa fiskevårdsområden. Det
är möjligt att vissa tvingande bestämmelser
äro av behovet påkallade för att
man skall kunna få denna idé med
framgång realiserad.

Jag ber, herr talman, att med det
anförda få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr JONSSON i Skedsbygd: Herr talman!
Det är ganska förklarligt att när
man tar upp en debatt i en fråga, som
rör gränsdragningen mellan enskilt

och allmänt område, sinnena komma i
svallning. När man nu berör ett sådant
känsligt område som jakt och fiskerätt,
som kanske i det undermedvetna dominerar
stora delar av vårt folk, förstår
man kanske att det måste bli en diskussion
om dessa frågor. Det är väl så,
att denna lagstiftning tar och ger. Den
tar på vissa områden ifrån den jordägande
befolkningen vid kusterna, som
med större eller mindre rätt hävdat sin
fiskerätt, och den ger på andra platser.
Redan den struktur, som våra kuster
ha, visar att det inte går att genomföra
några enhetliga bestämmelser. Man
måste göra undantag, och man måste
tillämpa olika bestämmelser i olika delar
av landet, på öst- och västkusten
o. s. v. Beträffande den länsdel, där jag
är hemma, är förhållandet det, att på
vissa områden anser den bofasta kustbefolkningen
sig gynnad av detta lagförslag.
På andra områden klagar man
och klagar säkert också med skäl.

Jag tror det hade varit lyckligt, om
man uppskjutit avgörandet av denna
fråga tills folkopinionen hade hunnit
mogna och göra sig förtrogen med vad
som nu kommer att ske. Nu är emellertid
lagförslaget framlagt. Det är utskottsbehandlat
och kommer att i dag
slutbehandlas i riksdagen. Däråt är intet
att göra. Vi ha emellertid i motioner
från södra Kalmar län påpekat vissa
förhållanden, som vi hade önskat att
utskottet skulle i möjligaste mån beakta.
Vi ha fått dessa motioner delvis beaktade,
men vi ha å andra sidan på vissa
punkter inte vunnit gehör för våra önskemål.
Jag tänker då närmast på den
motion, där vi pekat på de rådande förhållandena
kring Vållö och Runnö samt
strax norr och söder därom. På detta
område har den bofasta befolkningen
gjort stora insatser för att skydda sitt
eget fiske, ett fiske som den hävdat på
grund av laga förrättning redan på
1700-talet och senare. Man har bildat
gemensamhetsfiske, utfört inplantering
av fisk, haft skyddsbestämmelser när

Onsdagen den 15 november 1950 em.

Nr 29.

113

Lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m.

det gällt att fånga fisk, och man har
vårdat sitt fiske på ett sätt, som knappast
har sin motsvarighet längs hela
östersjökusten. Nu kommer särskilt
Runnö att berövas en del av sin fiskerätt,
och detta är att beklaga. Det är
ju så, att den på öarna Runnö och Vållö
bofasta befolkningen har mycket små
jordbruk, som inte kunna försörja sin
man, men den har fiske som huvudnäring.
I och med att man beskär deras
möjlighet, komma svårigheter att uppstå
för dem att existera på öarna. Nu
säger man så generöst, att man kommer
att ersätta den skada som tillfogas. Det
må vara riktigt. Jag vill inte yttra mig
om huruvida denna ersättning kommer
att vara tillfyllest för den person som
får den. Men för framtiden medför detta
förfaringssätt, att man berövar denna
befolkning möjlighet att existera på
samma sätt som förut.

Här har man velat gynna frifiskarena.
Man har inte gått så långt som herr
Lundberg tycks vilja gå, att man skulle
införa allemansrätt, men man har i alla
fall beskurit den enskilda rätten till
förmån för dessa frifiskare. Man kan
vara alldeles övertygad om att det inte
går att åstadkomma någon motsvarighet
till nu befintliga sammanslutningar
för fiskevård och fiskodling på det område,
som här nu frisläpps. Denna fiskodling
har kommit inte bara traktens
befolkning till godo. Fisken är ju inte
stationär utan flyttar, och en stor sträcka
av kusten där nere har haft nytta
av detta arbete. Det kommer att bortfalla
så småningom.

•lag tror det hade varit lyckligt om
utskottet hade kunnat tillmötesgå vår
begäran i motionerna, att detta områdes
befolkning skulle bibehållas vid sin av
ålder hävdade och fastställda rätt. Så
har inte skett, och det är att beklaga.

•lag kommer inte att här framställa
något yrkande, men jag har inte kunnat
underlåta att vid detta tillfälle siiga min
mening om saken. Jag har varit i kontakt
med detta problem under flera år

på grund av mitt arbete i hushållningssällskapets
fiskerinämnd, och denna
fiskerinämnd har enhälligt tillstyrkt de
motioner med detta yrkande, som ha
framlämnats. Nu är det intet att göra
åt saken, men jag har velat föra den
på tal. Med de utgångspunkter jag har
i övrigt kommer jag att vid voteringen
rösta för det uppskov med lagens ikraftträdande,
som har föreslagits i reservationen
av herr Werner m. fl.

Herr JOHANSSON i Torp: Herr talman!
Det var ett par uttalanden i hans
excellens utrikesministerns anförande
som jag särskilt fäste mig vid. Det ena
var hans konstaterande, att det i Danmark
och Norge har rått och råder
andra regler beträffande fiskerätten och
äganderätten till vattenområde än vad
som har gällt och gäller i Sverige. Det
har sitt intresse så till vida som det
visserligen, så långt jag har hört av debatten,
inte har gjorts gällande här i
riksdagen i dag men väl i diskussionen
utanför riksdagen, att den rättsuppfattning,
som råder i de gamla dansknorska
landskapen, skulle vara ett utslag
av okynne och självsvåld eller rent
av laglöshet. Vi ha nu fått bekräftat, att
så inte är fallet. Det är en tradition sedan
den gamla tiden som befolkningen
har hållit på och som har gjort att de
regler, som gälla för Sverige i övrigt,
aldrig ha slagit helt igenom där nere.
Vi ha i dag fått bekräftat, att den uppfattningen
vilar på historisk och rättslig
grund och än mer: vid landskapens
införlivande med det svenska statsområdet
fick befolkningen där sig tillförsäkrad
rätt att åtnjuta samma förmåner
som den hade haft tidigare. När nu den
svenska lagstiftningen under århundradenas
lopp har tvingat på dem andra
rättsregler, står detta i strid med den
överenskommelse som ingicks vid dessa
områdens införlivande med Sverige.

När man nu går att återställa det
gamla förhållandet — jag tänker nu

<3 Andra kammarens protokoll 1950. Nr 29.

114

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950 em.

Lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m.

närmast på västkusten, alltså Bohuslän
och Halland — noterar jag med tillfredsställelse,
att förslaget ger oss full
rätt därutinnan. Det är emellertid inte
så som herr Hseggblom vill göra gällande,
att det är något slags gåva vi få. Jag
har noterat ändringen med tillfredsställelse
liksom alltid när en orätt som
gjorts gottgöres igen.

Det andra som jag fäste mig vid i utrikesministerns
anförande var påpekandet,
att om man gör fyndigheter av något
slag, som gå att exploatera, på sjöbottnen
i de stora fjordarna, som genom
enklavregeln skulle bli enskilt område,
skulle äganderätten på nytt urholkas,
om det allmänna tar dessa fyndigheter
i anspråk.

Det är odisputabelt att detta går lagtekniskt,
men denna fiskerättshistoria
utgör ett belysande exempel på att det
man en gång ger bort gratis får man betala
dyrt, om man en gång skall ha tillbaka
det. Det är väl ingen ledamot här
i kammaren som inbillar sig, att om
dessa områden ges till enskilt område
och det sedan av en eller annan anledning
blir ifrågasatt, att man skall återföra
dessa områden i allmän ägo, detta
kommer att kunna ske utan att staten
får lägga ut nya miljoner för att återförvärva
vad man nu ger bort utan att
jordägarna påkalla det.

Här har tidigare bland annat av herr
Andersson i Mölndal påpekats, vilka
konsekvenser ett genomförande av enklavregeln
skulle få för våra stora fjordar.
Om man gör sig mödan att fråga
strandägarna vid dessa fjordar — jag
har roat mig med att göra det — vem
som äger vattenområdet eller vem som
har jakträtten, har svaret alltid blivit
detsamma. De ha sett på mig ungefär
som om jag ville driva med dem, och
så ha de svarat: Det känner du väl till
att det är den bofasta kust- och skärgårdsbefolkningen
som har fri jakträtt
på vattenområdet ute i fjorden. Säger
man då, att det är ifrågasatt, att strandägaren
skall få enskild jordäganderätt

till detta, blir svaret: Vill riksdagen vara
så generös att ge oss det, ha vi ingenting
emot det, men vi ha inga anspråk
i den vägen. Skulle nu utskottsmajoritetens
förslag bli lag och enklavregeln
antagas, så att våra stora fjordområden
med ibland halvmilsbredd bli
enskild egendom, kommer exempelvis
jakträtten att övergå till jordägarna.
Medan det den 3} december står envar
av kustbefolkningen fritt att bedriva
jakt ute på fjorden, skulle vederbörande
vara tjuvskytt om han gjorde det dagen
därpå. Detta är ingen stor ekonomisk
fråga, men det skulle bli ett irritationsmoment
av ganska besvärande art.
Jag skulle vilja vädja till kammarens
ledamöter att inte nu med ett penndrag
göra hundratals oförvitliga människor
till tjuvskyttar genom att till fastigheterna
lägga dessa vattenområden, som
jordägarna inte göra anspråk på.

Det är inte, såsom det har sagts,
känslomässiga skäl som ligga till grund
för vårt yrkande utan rent praktiska
och rättsliga skäl. Det har anförts lantmäteritekniska
skäl mot vårt yrkande,
men jag undrar, om det inte går lika
bra för en lantmätare att dra en gräns
300 meter ut från stranden till en fjord
som till öppna havet. Det lär väl inte
medföra några extra tekniska svårigheter.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den av herr Nils
A. Larsson m. fl. avgivna reservationen.

Herr HOLMBERG: Herr talman! Statsrådet
Sträng sade vid ett tidigare tillfälle
i kväll, att yrkesfiskarena i allmänhet
äro nöjda med det lagförslag,
som nu framlägges, och jag tror nog det
stämmer i huvudsak. Jag måste emellertid
därvidlag göra undantag för en del
av yrkesfiskarena i Norrbotten. Däremot
är det så, att även yrkesfiskarena
i Norrbotten voro ganska allmänt
nöjda med det förslag, som på sin tid
framlades av fiskerättskommittén ro -

Onsdagen den 15 november 1950 em.

Nr 29.

115

Lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m.

rande gränsdragningen mellan allmänt
och enskilt fiskevatten.

Det kan naturligtvis aldrig undvikas,
och det har betonats i flera sammanhang
under denna debatt, att det vid en
sådan här grundlig omdaning av de hittillsvarande
bestämmelserna uppstår en
del konflikter mellan de olika berörda
grupperna. Det måste emellertid anses
rimligt, att man vid sådana konflikter
följer den allmänna anvisning, som departementschefen
har angivit, nämligen
att yrkesfiskarenas skäliga krav i första
hand skola tillgodoses. Den mening kan
inte vara riktig, som en del talare ha
hävdat, nämligen att man i första hand
skall tillgodose anspråken från dem,
som av någon anledning ha råkat bli
ägare till mark i närheten av fiskevatten,
även om de inte utnyttja dessa vatten
för att utöva fiskenäringen utan
arrendera ut dem eller på annat sätt
profitera på dem som utöva fisket.

Det är från sådana utgångspunkter
som jag tillsammans med samtliga andra
representanter på norrbottensbänken
har opponerat mig mot en detalj i propositionen.
I regeringsförslaget görs
nämligen för en del av den norrbottniska
kusten undantag från den allmänna
regel, som departementschefen har
uttalat sig för, och också undantag från
det förslag, som utarbetades av fiskerättskommittén.
Jag kan inte finna, att
det under den senare behandlingen av
denna fråga i olika instanser har tillkommit
någonting som motiverar ett
sådant undantag eller att det anförts
några argument eller framlagts några
nya sakskäl för att frångå den uniformering,
som fiskerättskommittén hade
föreslagit. Departementschefen har ju
också för sin del vitsordat, att fiskerättskommittén
byggde sitt förslag på
omsorgsfulla utredningar och överväganden,
som det står i propositionen.
Om tredje lagutskottet nu har gjort någon
ännu mer omsorgsfull utredning
eller frambragt något material eller några
nya synpunkter, som inte ha varit

kiinda för fiskerättskommittén, har det
i varje fall inte framgått av den redovisning,
som utskottet lämnat till riksdagen.
Jag tvivlar för övrigt starkt på
att det finns någon sådan saklig anledning
att frångå fiskerättskommitténs
förslag.

Utskottet har i samband med de undantag,
som nu föreslås för Torne skärgård
— det är närmast vad vår motion
avser — snuddat vid en fråga, som möjligen
är avsedd som argument, nämligen
den statsfinansiella sidan av saken.
Den frågan har emellertid också fiskerättskommittén
beaktat, men fiskerättskommittén
fann efter de omsorgsfulla
utredningar, som den företog, att de
statliga kostnaderna för reformen mer
än väl uppvägas av de fördelar man
skall vinna för det allmänna genom fiskets
och fiskevårdens främjande på det
siitt som fiskerättskommittén hade tänkt
sig saken. Vid en tidpunkt, när man ännu
räknade med att Norrbottens hela
kustland skulle bli likställt med landet
i övrigt, ansågo utredningsmännen alltså,
att det inte fanns några statsfinansiella
betänkligheter emot förslaget. Nu
anser sig emellertid tredje lagutskottet
ha upptäckt sådana betänkligheter. Utskottet
påstår nämligen, att det måste
medföra synnerligen stora kostnader
för det allmänna, om man skall låta
Norrbottens fiskare få samma rättigheter
som man nu vill tillerkänna deras
kolleger i andra landsändar. För övrigt
gäller det inte fiskare i Norrbotten utan
bara yrkesfiskare i Torne skärgård.

Man kan med skäl fråga sig, vilka
sakliga grunder utskottet har när det nu
anser, att det för en liten kuststräcka
längst i norr skulle kunna anliiggas sådana
synpunkter, att man helt och hållet
kan gå ifrån det betraktelsesätt, som
fiskerättskommittén gjorde sig till tolk
för när det gäller landet i dess helhet.
Det är mycket som talar för att ersättningarna
åt dem som förlorat fiskerätt
inte skulle bli större i Torne skärgård
iin vad de komma att bli på andra håll.

116 Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950 em.

Lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m.

Många som känna förhållandena i den
delen av den svenska kustbvgden hävda
till och med, att det skulle bli mindre
risk för ersättningar från statens sida i
Torne skärgård än i vissa andra landsdelar,
där äganderättsförhållandena äro
sådana, att man har grundad anledning
tro, att många som nu göra äganderätt
gällande och på grund därav ta ut arrende
av yrkesfiskarena, inte ha någon
sådan äganderätt till holmar och skär
och följaktligen på helt ogrundade skäl
ta ut ersättning.

Men alldeles bortsett från hur det är
med den saken är den viktigaste synpunkten,
att lagen skall ge samma skydd
åt fiskarbefolkningen i Torne skärgård
som den avser att ge fiskarena i andra
delar av landet. För min del anser jag
att ett sådant skydd av olika orsaker är
mera påkallat i denna skärgård än på
många andra håll. Det undantag, som
föreslås i regeringens förslag, skapar
orättvisa och är irriterande.

Nu har det hänvisats till en ny utredning,
som skall ta itu med frågan om
ett bättre skydd för fiskearrendatorerna.
Såväl departementschefen som
fiskerättskommittén har angivit vad den
nya utredningen skall syssla med, och
det är i och för sig viktiga saker, men
lösandet av detta problem kan inte betraktas
som något alternativ till den lagstiftning
det nu är fråga om. Det kan
inte betraktas som en ersättning åt
Torne skärgårds fiskare för det undantag
man gör för dem i förhållande till
övriga fiskare i landet. Fiskerättskommittén,
som ansåg att gränslagen skulle
göras tillämplig även för Torne skärgård,
ansåg att man därutöver skulle företa
en utredning i syfte att ge arrendatorerna
bättre skydd i vissa avseenden.
Det var alltså inte fråga om att skapa
ett sådant skydd i stället för en uniformering,
som ju också statsrådet Sträng
har talat för här men som man i regeringspropositionen
icke har tillmötesgått
när det gäller tornedalsfiskarena.

Det är av dessa anledningar som vi

motionärer på norrbottensbänken ha
velat få en ändring till stånd. Vi äro i
övrigt i huvudsak ense med regeringen.
Vi vilja bara ha den ordningen, att det
som gäller för hela landet i övrigt skall
gälla också för Tornedalen, och därvidlag
ha vi stöd av yrkesfiskarena i denna
del av landet. Jag ber därför, herr
talman, att få yrka bifall till det yrkande,
som har ställts i motion nr 623. Det
innebär, såsom kammarens ledamöter
kanske ha sig bekant, en ändring av 4 §
enligt den numrering, som lagparagraferna
ha i regeringens förslag, enligt
vilket man inte skulle göra det undantag,
som nu är föreslaget för Norrbotten.

Herr förste talmannen övertog nu
ledningen av förhandlingarna.

Herr LEVIN (kort genmäle): Herr talman!
Jag skall försöka med några ord
förklara hur man i utskottet sett på
denna sak. Det är alldeles riktigt, som
herr Holmberg här har sagt, att det
blir en undantagslagstiftning, som på
sätt och vis ger fiskarena i Torne skärgård
en sämre ställning än andra. Men
det är ju så, att det fiske som där bedrives
huvudsakligen är fiske efter lax
med storryssjor, alltså med fast redskap.
Storryssjorna äro ju liksom bottengarn
monterade och avsedda att
sättas på en viss plats. Fisket med dessa
storryssjor kan aldrig bli fritt i samma
mening som fisket eljest är ute på
allmänna vatten. Även om man tog det
ursprungliga förslaget och skar av en
del av Torne skärgård, blev fiskerätten
icke ovillkorlig, utan den blev beroende
av tillstånd i varje särskilt fall. Det
skulle sålunda även i fortsättningen bli
en liten privilegierad grupp, som kunde
bedriva fiske med storryssjor därute.
Visserligen skulle man slippa betala
arrende till markägaren, men det
bleve ett fiske förbehållet ett fåtal. Jag
tror, som utskottet sagt, att om man
vill åstadkomma en förbättring, får
man se till att vi få en lagstiftning, som

Onsdagen den 15 november 1950 em.

Nr 29.

117

Lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m.

ger arrendatorerna av fiske ordentligt
skydd. Herr Holmberg säger nu att en
sådan lagstiftning hade vi behövt under
alla förhållanden. Jag vill säga att
oberoende av hur man ställer sig till
frågan om gränsdragningen, är Torne
skärgård ett säkert bevis för att man
behöver den lagstiftning, beträffande
vilken utskottet understrukit önskvärdheten
av att man inte alltför länge behöver
vänta på ett förslag från Kungl.
Maj:t.

Herr HOLMBERG (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill också understryka
behovet, kanske framför allt för
Torne skärgård, av ett ytterligare
skydd för arrendatorerna. Jag kan
däremot inte godtaga påståendet av utskottets
talesman att, för den händelse
det av mig förordade förslaget bifalles,
det bara vore ett litet fåtal som finge
glädje därav. För närvarande är det
så, att ett ytterst litet fåtal profiterar
på praktiskt taget samtliga yrkesfiskare
i Torne skärgård och tar ut mycket
stora arrenden, vilka under otjänliga år
kunna uppgå till mer än bruttoinkomsten
för alla dem som utöva fisket.

Dessutom vill jag erinra om att det
inte bara är i Torne skärgård som det
fiskas lax, om det nu är detta man motiverar
undantaget med. Det fiskas lax
i alla älvmynningar och skärgårdar i
Norrbotten. Jag skulle tro att exempelvis
i Kalix skärgård fiskas i det närmaste
lika mycket lax som man fiskar
i Torne skärgård. Det blir följaktligen
inte heller någon likställighet i det
hänseendet.

Slutligen vill jag framhålla att när
yrkesfiskarena i Torne skärgård betala
dryga arrenden, 500 å 000 och kanske
upp till 1 000 kronor, för att få fiska
kring en holme, göra de det inte bara
för att fiska lax utan också för att
fiska siklöja, sik, strömming, harr och
annat, som ger eu betydande del av
den inkomst man kan få. Efter denna

nya fiskelags tillkomst få yrkesfiskarena
betala samma arrende som tidigare,
men de bli fredade endast för sitt laxfiske,
medan vem som helst kan lägga
ut redskap för att fiska sik, siklöja,
strömming och sådant, som tidigare
var förbehållet dem som hade arrende.
Det blir alltså en ytterligare belastning
i förhållande till vad det varit tidigare,
vilket ju är i högsta grad orättvist.

Herr ANDERSSON i Dunker: Herr
talman! Vid det här laget bör det i huvudsak
vara klart för kammarens ledamöter
vilka verkningar de föreliggande
lagförslagen komma att få. Ehuru jag
varit med i lagutskottet och behandlat
frågan under många, många dagar,
skall jag nu inte ge mig in på en närmare
granskning. Här ha anförts, tycker
jag, så många skäl både för och
emot, att det inte finns mycket nytt att
komma med. Jag tänker inte heller
göra något försök härtill. Det är naturligt
att vi i utskottet, som varit nödsakade
att vara med om den kompromiss
utskottets förslag innebär, inte i
alla avseenden äro tillfredsställda med
förslaget. För min del hade jag önskat
ha det annorlunda på åtskilliga punkter.
Men när man skall försöka få fram
ett resultat, måste man ju jämka på
sina synpunkter och meningar. Det ha
vi här fått göra litet var. Jag har därför
ansett mig kunna ge min anslutning
till utskottets förslag och yrkar
bifall till detsamma.

Det är dock på en punkt som jag
inte kunnat gå med på vad utskottet
föreslår och det är i fråga om lagstiftningens
ikraftträdande. Såsom redan
sagts är det nu endast sex veckor kvar
till den dag då lagförslagen, om de nu
bli bifallna, skulle träda i kraft. Statsrådet
har här förklarat, att de administrativa
myndigheterna äro beredda
och att den korta tiden icke behöver
vara besvärande för dem. Men det är
väl ändå inte tänkbart och möjligt, som

118

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950 em.

Lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m.

statsrådet gjorde gällande, att även de
många berörda enskilda strandägarna,
fiskarena och andra äro insatta i förslagen
och beredda på alla dessas konsekvenser.
Skulle man fråga ledamöterna
av denna kammare hur mycket
de visste om innehållet i de här lagförslagen,
skulle man nog finna att de,
trots denna långa debatt och alla de
redogörelser som där lämnats, egentligen
visste bra litet. Inte ens vi, som
suttit i utskottet under denna långa tid
och behandlat förslagen, kunna säga att
vi till fullo behärska dem. Det är nog
en stor överdrift att påstå, att de yrkesfiskare
och strandägare, som fått
vara med om de förberedande möten
som jordbruksministern talade om, nu
skulle vara på det klara med allt vad
denna lagstiftning innebär. Jag fruktar
därför att det kommer att bli en
mängd tvistighcter och processer med
därav följande kostnader. Detta skulle
bli onödigt om man beredde parterna
litet längre tid att sätta sig in i och
rent av nöta in de olika bestämmelserna.
Jag tror därför att det vore mycket
välbetänkt om kammaren ville gå
med på den reservation som avgivits
av herr Werner m. fl. och i vilken
föreslås att ikraftträdandet skulle uppskjutas
två år eller till den 1 januari
1953.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag med
den ändring beträffande ikraftträdandet
som föreslagits i den av herr Werner
in. fl. avgivna reservationen.

Herr UTBULT: Herr talman! Den
fråga som kammaren nu bär att taga
ställning till är särskilt för yrkesfiskarena
en stor fråga. I 1896 års fiskelag
ha funnits många oklara begrepp.
Framför allt har frågan om gränsdragningen
mellan fast och rörligt fiskredskap
under tidernas lopp givit anledning
till många tvister och rättegångar.
Det är därför med tillfreds -

ställelse man konstaterar att fiskerättskommittén
har lagt fram mera klara
linjer i denna fråga, som böra vara
ägnade att förebygga tvistigheter åtminstone
beträffande de fiskredskap
som nu existera.

Då fiskerättskommittén började sitt
arbete, hade den nog för avsikt att så
långt möjligt var söka få fram enhetliga
grunder för hela kusten. Denna
tanke visade sig dock snart nog svår
att genomföra med hänsyn till de olika
förhållanden som äro rådande på kuststräckorna
runt vårt land.

Den kungl. propositionen bygger i
stort sett på fiskerättskommitténs förslag.
Det är naturligt att förslaget inte
skulle kunna vara av den beskaffenheten,
att det tillfredsställer alla de intressen
som göra sig gällande på de
olika kustavsnitten. På västkusten har
den västnordiska sedvanerätten gjort
sig gällande intill våra dagar, med i
stort sett fritt fiske. Jag bortser då från
hummerfisket i norra Bohuslän, som
blev enskilt så sent som år 1928. I Östersjön
har den östnordiska sedvanerätten
varit härskande. Den har gått
ut på att visst vattenområde skulle tillhöra
strandägaren.

Det var också naturligt att förslaget
till ny fiskelag skulle ge anledning till
en hel del motioner, där de olika intressena
kommo till synes.

Tredje lagutskottet, som brottats med
det framlagda lagförslaget i inte mindre
än ett 70-tal timmar, har enligt min
mening gjort ett gott arbete. Utskottet
har lagt fram ett lagförslag, som i flera
avseenden skiljer sig från propositionen.
Den blivande lagen blir bättre än
1896 års lag. Att inte alla motionärernas
önskemål kunnat tillgodoses är ju
naturligt. Visserligen är förslaget inte
hundraprocentigt idealiskt beträffande
vissa områden, men enligt min mening
kunna kammarens ledamöter utan samvetsbetänkligheter
rösta för dess antagande.

Det är emellertid ett avsnitt i den

Onsdagen den 15 november 1950 em.

Nr 29.

119

Lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m.

nya fiskelagen som jag inte kan undgå
att omnämna i detta sammanhang, därför
att jag är mycket betänksam mot
den formulering som föreslagits. Jag
tänker på 27 § i fiskerättslagen, som
handlar om rätt att nyttja annans
strand. Alltsedan den norsk-danska
tiden har sillfisket — alltså det fiske
som man då räknade med — fått utövas
fritt vid alla slag av stränder i
Bohuslän. I lagar som gällt under århundradenas
lopp kan man läsa följande:
»När män fara på sillfiske, då
må de kasta vid åker och äng och var
de vill, obehindrat.» Med hänsyn till
de gamla lagarnas uttryckssätt har bestämmelsen
allmänt ansetts gälla för
allt saltsjöfiske. Här är det alltså inte
tal om att betrakta fiskevattnen såsom
något tillbehör till stranden. Snarare
skymtar bakom föreskriften en motsatt
tankegång. Även i Danmark stå kustfiskevattnen
öppna för alla, och de enskildas
jordägoområden begränsas här
av strandkanten. Havsbottnen och
fiskevattnen tillhöra staten. Vissa åloch
laxfisken, som innehavas av enskilda,
förbehållas dessa.

I 1896 års fiskelag finns en bestämmelse,
som har följande lydelse:

»De, som efter ty i denna § sägs idka
fiske vid annans strand, äge att nyttja
stranden för landfäste och för sådan
tillfällig uppdragning av redskap och
båt, som för fiskets utövande är av nöden;
svare dock för skada och intrång.
»

I det föreliggande förslaget ha bestämmelserna
enligt min mening
skärpts. Det heter där i 27 §:

»Fiskande må, när det erfordras för
fiskets utövande, beträda annans
strand och nyttja den för tillfällig
fastgöring eller uppdragning av redskap
eller båt, om det kan ske utan förfång
för den som innehar stranden.
Vad nu sagts om annans strand skall
äga motsvarande tillämpning beträffande
annans vattenområde, även om
den fiskande ej äger fiska där, såvida

förfång ej uppkommer för den som
innehar vattenområdet eller har enskild
fiskerätt där. — Ändå att förfång
uppkommer, må den som vid annans
strand yrkesmässigt utövar fiske som
må bedrivas utan stöd av enskild
fiskerätt, mot ersättning för skada och
intrång beträda stranden och nyttja
den på sätt i första stycket sägs, när
det erfordras för fiskets utövande.
Tomt eller plantering må dock tagas i
anspråk endast om särskilda skäl föreligga.
»

Det är svårt att förutse vad detta kan
komma att betyda exempelvis vid en
kommande sillperiod på västkusten. På
västkusten äro vi, herr talman, rädda
för att denna formulering då kan komma
att förorsaka tvister och rättegångar.
Man vet ju egentligen inte vad bestämmelserna
innebära. Detta kommer
att visa sig först genom rättegångar.
Vi äro inte rädda för att några stora
svårigheter komma att uppstå med den
gamla bofasta befolkningen, vare sig
det gäller de jordägande eller andra,
men det finns en ny befolkningsgrupp,
som under de sista årtiondena förvärvat
stora strandområden på många
platser i Bohuslän. Dessa personer äro
inte kända med de förhållanden som
varit rådande under tidernas lopp utan
hävda en helt annan rättsuppfattning
än den vedertagna och av ålder gällande.

Jag har, herr talman, ej heller på denna
punkt något annat yrkande än bifall
till utskottets förslag, men jag har
velat framhålla dessa synpunkter vid
behandlingen av denna punkt i lagförslaget.

.lag ber sålunda, herr talman, att få
yrka bifall till tredje lagutskottets förslag
i dess utlåtande nr 23. Jag vill särskilt
betona vikten av att lagen får träda
i kraft den 1 januari 1951. Annars
vet jag inte om vi västkustbor våga
komma hem. Särskilt hummerfiskarena
vänta på att denna lag skall träda
i tillämpning fortast möjligt.

120 Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950 em.

Lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m.

Jag har, herr talman, tillsammans
med ett par andra av tredje lagutskottets
ledamöter, reserverat mig mot förslaget
till lag om gräns mot allmänt
vattenområde såsom detta är utformat
i den kungl. propositionen för västkustens
del. I fråga om fiskerätten har det
visat sig, att såväl fiskerättsutredningen
som tredje lagutskottet icke har kunnat
följa, långt mindre föreslå enhetliga
linjer att gälla för alla kustavsnitt,
utan har, så långt detta har varit möjligt,
måst anpassa sina förslag efter de
olika förhållanden, som äro rådande
på olika platser.

Men då det gäller förslaget om gräns
mot allmänt vattenområde ha inte samma
hänsyn tagits till de olika kustavsnitten
som då det gällt fiskerätten. I
den kungl. propositionen nr 59 har föreslagits
bland annat att vid öppen havsstrand
skall det enskilda vattnet i regel
sträcka sig 300 meter ut från stranden.
Öar och holmar med mindre längd
än 100 meter skola liksom hittills kunna
ingå i fastigheterna men skola ej
ha något självständigt vattenområde. Vidare
heter det i propositionen: »I vikar
och skärgårdar hänföres till fastigheterna
vidare allt vatten, som saknar bredare
förbindelser med öppna havet än
en kilometer.» Det är i fråga om den
sista meningen, herr talman, som vi reservanter
ha en annan uppfattning än
utskottet då det gäller västkusten och
en del av sydkusten.

I tredje lagutskottets betänkande nr
23 om rätt till fiske föreslår utskottet,
att praktiskt taget allt fiske vid
västkusten lämnas fritt för varje svensk
medborgare, och gränsdragningen av
vattenområdena på västkusten kommer
alltså att sakna fiskerättslig betydelse.

På västkusten har inomskärsregeln
icke tidigare hävdats utan endast regeln
om en gräns vid 180 meter utanför
ett stadigt djup av 2 meter. Skall
enklavregeln genomföras för västkustens
del, kommer detta att betyda, att
alla både små och stora fjordar från

norska gränsen till Marstrand, alltså så
gott som i hela Bohuslän, komma att
bliva enskilt vatten, därför att inloppen
till samtliga här nämnda fjordar utifrån
havet är mindre än 600 meter brett.
Mycket stora vattenområden, som under
alla tider varit allmänt vatten, skulle
sålunda komma att bliva enskilt vatten.

Låt mig belysa detta med ett exempel.
Vi ha i Bohuslän en fjord som heter Hakefjord.
Herr Andersson i Mölndal nämnde
den, då han var framme och höll
sitt anförande, och pekade ut den på
sjökortet. Denna fjord börjar vid Marstrand
och ligger alltså intill själva
Kattegatt. Den fortsätter in genom Bohuslän
till Uddevalla, en sträcka på inte
mindre än cirka 54—55 kilometer, och
högsta bredden är 5 å 6 kilometer. Samma
fjord går sedan i en annan riktning
från Uddevalla även nu ut mot havet
samt mynnar ut dels i Ellösfjorden och
dels i Gullmarsfjorden, en sträcka på
ytterligare 30 å 40 kilometers längd.

I Hakefjorden passera oceangående
ångfartyg på väg upp till Uddevalla.
Att lägga märke till är, att hela denna
stora fjords vatten skall bli enskilt vatten
från att till största delen ha varit
allmänt vatten av den anledningen, att
inloppet utifrån Kattegatt råkar vara
mindre än 600 meter. Att bredden
många kilometer inne i fjorden är upp
till 5 000 meter har i detta sammanhang
ingen som helst betydelse.

Liknande förhållanden äro rådande
i en del andra stora fjordar, såsom Gullmarn
emellan Lysekil och Munkedal,
där 10 000- till 20 000-tons tankfartyg gå
upp emot Munkedal mitt inne i Bohuslän.

Det är med anledning av de här framförda
synpunkterna som jag anslutit
mig till den av herr Nils A. Larsson
m. fl. vid utskottets utlåtande fogade
reservationen, till vilken jag, herr talman,
ber att få yrka bifall.

Herr JONSSON i Järvsand: Herr talman!
När jag vid denna sena tidpunkt

Onsdagen den 15 november 1950 em.

Nr 29.

121

Lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m.

tar till orda är det endast för att i
korthet motivera, varför jag i den snart
förestående omröstningen kommer att
rösta med herr Lundberg utan att därför
i alla delar kunna instämma i det
anförande han har hållit.

En av de anledningar som föranlett
mig att gå på avslagslinjen är vad
som icke finnes med i denna lag. Jordbruksministern
talade här om motsättningen
mellan yrkesfiskare och vad han
kallar hobbyfiskare. Inom Jämtlands
län och troligen inom hela Norrlands
inland finns en motsättning mellan vad
jag vill kalla för sportfiskare och matfiskare.
Till matfiskare räkna vi då
skogsbygdens befolkning, som bor upp
efter älvarna och sjöarna och där har
sin utkomst och som behöver taga fisk
för att få ett komplement till sin mathållning.
I de flesta av våra fiskrikaste
sjöar och älvar är emellertid denna befolkning
urståndsatt till sådan fångst.
Det är bolag och enskilda personer,
som inte äro bosatta på orten, det är
sportfiskeklubbar av exklusiv karaktär,
det är hotellägare som sälja fiskekort till
hotellens gäster, det är innehavare av
s. k. skattefisken som äro lagliga ägare
till dessa fiskevatten. Vi skola förstå att
de, som ha sin utkomst och leva i dessa
bygder och som inte ha så mycket
rekreation och förströelse i övrigt,
äro missnöjda med detta förhållande
och att man från deras sida har väntat
sig att snart få en lösning på detta problem.

Samtliga riksdagsmän på andra kammarens
jämtlandsbänk motionerade för
ett par år sedan om denna sak. Motionen
avslogs då under hänvisning till
pågående utredning. Nu skall man snart
besluta en lagstiftning på området, varvid
dessa problem fortfarande bli
olösta. Och när de icke bli lösta i detta
sammanhang, föreligger risk för att de
komma att förbli olösta för lång tid
framåt. För min del vill jag inte vara
med om detta, och därför kommer jag
att rösta för avslag.

I detta anförande instämde herrar
Gunnarsson och Lindström.

Herr KARLSSON i Stuvsta: Herr talman!
Jag och ett par kolleger ha i ett
par motioner i detta ärende framfört
några synpunkter på hur fiskerättslagstiftningen
enligt vår mening borde utformas.
Det är inte nödvändigt att här
redovisa dessa synpunkter på nytt för
att få dem med i kammarens tryck, och
det är för övrigt synnerligen olämpligt
vid denna sena tidpunkt på dygnet. Jag
vill bara framföra några korta synpunkter
på den förda debatten. Under densamma
ha ju olika meningar framträtt,
och det är väl ganska naturligt, alldenstund
olika intressen sammanstöta i
denna fråga. Det är framförallt tre
grupper som här anmäla sig. Det är
dels yrkesfiskarenas intressen, dels
jordägarnas och dels amatörfiskarenas
intressen, dessa senare kanske i viss
mån koncentrerade till större städer,
vilkas befolkning har behov av rekreation
och har intresse för amatörfiske.
Frågan är nu vilken grupps intressen
som måste anses vara det primära för
statsmakterna vid utformningen av lagstiftningen.
Jag måste för min del alldeles
bestämt säga, att i detta sammanhang
måste yrkesfiskarenas intressen
fälla utslaget. Av samtliga här berörda
grupper är det ju denna som har sin
försörjning knuten till fisket. Detta kunna
ju inte jordägarna och amatörfiskarena
för sin del hävda.

Man kan då fråga sig: Vilka framsteg
ha uppnåtts för yrkesfiskets del
genom det föreliggande förslaget i jämförelse
med gällande lag? Man kan givetvis
diskutera om framstegen enbart
öro av formell natur och obetydliga
eller om de ha större reellt innehåll,
exempelvis frågorna om strandlinjen
och om kilometergränsen. Vad som i
detta avseende är det viktigaste för yrkesfisket
är väl i alla fall, att de allmänna
fria vattnen få så stor omfattning
som möjligt och helst omfatta allt vat -

122

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950 em.

Lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m.

ten. Vilken bestämmelse är då bäst, den
om en gräns 300 meter från land, förutsatt
att man då uppnår 3 meters djup
eller den om en gräns på 180 meter
från det ställe invid stranden där två
meters stadigt djup vidtager? Ja, i vissa
fall betyder det, att de allmänna vattnen
utvidgas, i andra fall att de minskas.
Men å andra sidan är det ju en
obestridlig fördel, att holmar och öar
med mindre än 100 meters längd icke
få något enskilt vatten enligt denna lag.
Bestämmelsen att, därest avståndet mellan
två öar med enskilt vatten är mindre
än en kilometer, däremellan liggande
vatten i vissa fall räknas som enskilt,
är naturligtvis inte trevlig ur den synpunkt
jag utgått ifrån. Men skall man
ändå taga hänsyn till för- och nackdelar
och till de mycket skiftande förhållandena
vid olika kuster, har jag i
alla fall för min del — jag vill ju säga,
att jag inte är särskilt sakkunnig på
detta område — dock kommit till den
uppfattningen, att man nog inte kan
gå på avslagslinjen, d. v. s. resonera
på det sättet, att här väga fördelar och
nackdelar lika och följaktligen avslå vi
hela förslaget. Jag tror man, särskilt
med hänsyn till yrkesfiskarenas intressen,
inte kan göra på detta sätt, och jag
kan därför inte gå på avslagslinjen.
Men jag vill samtidigt säga, att förbättringarna
äro mindre än vad man väntat.
Det förhållandet, att jordägarna
egentligen äro rätt tysta i debatten —
något mera framträdande missnöje ha
vi faktiskt inte hört från det hållet —
ger på sätt och vis ett visst betyg åt
den nya lagstiftningen. Man förlorar
naturligtvis litet här och där, men man
räknar ju med kompensation, och så
kanske man tycker, att det här var ju
inte så farligt som man kanske hade
väntat.

Jordbruksministern har i debatten i
denna kammare — jag hörde också
hans anförande i första kammaren —
sagt, att man måste kompromissa i en
fråga som denna, och det föreliggande

förslaget är ju resultatet av en kompromiss.
Ja, jag är för min del fullt på
det klara med att man i en sådan här
fråga måste kompromissa, men frågan är
bara hur man skall kompromissa. Jag
tycker nog att man har kompromissat
för mycket med jordägarintresset och
givit yrkesfiskarena för litet. Men jag vil!
likväl understryka vad jag sade förut, att
lagen innebär ett framsteg och att man,
även om det är litet, ju måste taga lagen
och sedan försöka bättra på den
efter hand. Det är min inställning till
den förda debatten.

Vad sedan beträffar våra motioner
yrka vi ju på att allt fiske skall bli
fritt vid västkusten, naturligtvis med
undantag för ostron. Vidare ville vi
att yrkesfiskarenas intressen skulle tillgodoses
bättre på Blekingekusten, och
detta vårt önskemål har ju till någon
liten del tillmötesgåtts av utskottet. För
min del har jag i en personlig motion
yrkat, att man skulle bereda strömmingsfisket
vid Stockholms läns kust
större fördelar än regeringen velat ge
detsamma, men denna min framställning
har avstyrkts. Därvidlag har utskottet
enligt min mening tagit alltför
stor hänsyn just till jordägarintresset.
och det verkar som om man från utskottets
sida inte har observerat, att
det i alla fall även i Stockholms län
finnes en yrkesfiskarkår, som inte har
egen strandrätt. Man borde enligt min
mening ha tagit större hänsyn till denna
grupp. Men det får ju utskottet svara
för och inte jag, och jag kommer därför
inte att ställa något särskilt yrkande
i anledning av dessa motioner. Jag har
såväl som andra lagt mina synpunkter
i dagen. Jag vill upprepa, att de framsteg
som gjorts i detta lagförslag borde
ha kunnat vara större, men det är i
alla fall fråga om framsteg och då får
man taga dem även om de äro små.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Onsdagen den 15 november 1950 em.

Nr 29.

123

Lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m.

Herr ANDERSSON i Löbbo: Herr talman!
Jag vill först säga till herr Jonsson
i Järvsand, som nyss hade ordet
och yrkat avslag på det föreliggande
lagförslaget, att när det gäller hans
speciella intressen beträffande insjöfisket
i Norrland, så vinner han ingenting
alls genom ett avslag på detta lagförslag.
Jag kan inte förstå att dessa ting
som herr Jonsson intresserar sig för
skola kunna ordnas på annat sätt än
genom inrättande av ändamålsenliga
fiskevårdsområden och reviderad fiskeristadga.

Jag besvärar kammaren vid denna sena
timme endast för att göra ett konstaterande
i anledning av att det här i
kammaren gjorts gällande, att kammaren
skulle kunna avslå propositionen
om gräns mot allmänt vattenområde
men bifalla propositionen om fiskelagen.
Så är emellertid icke förhållandet.
Jag kan utan vidare kategoriskt försäkra,
att tredje lagutskottet icke har
någon möjlighet att i sådant fall åstadkomma
en sammanjämkning, emedan
dessa lagförslag sammanfalla. Om alltså
ett avslagsyrkande på förslagen om
gräns mot allmänt vattenområde skulle
vinna gehör hos kammaren, bleve följden
den, att dels lagen om rätt till
fiske, dels lagförslaget om ändring i
lagen om delning av jord å landet och
jämväl förslaget om ändrad lydelse av
lagen om rätt till jakt komine att samtidigt
avslås. Lagutskottet har i sådant
fall ingenting annat att göra än att konstatera
faktum, att samtliga nämnda
lagförslag icke ha vunnit riksdagens bifall.
Det var bara för att förebygga alla
missförstånd som jag innan debatten
avslutats ville lämna detta meddelande.

Herr LUNDBERG: Herr talman! Redan
i mitt första anförande tog jag upp den
nyss berörda frågan, och det förvånar
mig att ingen av de olika talarna har
varit inne på detta spörsmål tidigare
under debatten. Tv det skulle, såvitt

jag kan förstå, vara rätt underligt, om
tredje lagutskottet, som ändå i stort
sett i fråga om fiskerätten har byggt
upp en lag som kan vara självständig,
skulle behöva anse, att denna lag icke
kan antagas utan att de övriga nämnda
lagförslagen samtidigt bifallas. Jag vill
inom parentes säga, att detta lagutskott
har visat sin oförmåga att få någonting
ifrån sig. Men när nu fiskerättslagen
har fått en bestämmelse om gräns mot
allmänt vatten som ett påhäng, vill jag
säga, att denna skrämseltaktik att försöka
få kammaren att vända i sista ögonblicket
i fråga om gränslagen, kanske
inte bottnar i de verkliga förhållandena.
Och skulle det vara så, att tredje lagutskottet
saknar förmåga att göra den
lilla ändring, som kan bli behövlig, då
vore det lämpligt att denna lagfråga
liänskötes till ett annat lagutskott.

Herr ANDERSSON i Löbbo: Herr talman!
Jag ber att få meddela herr
Lundberg, att även om han skulle vinna
gehör för sin tanke att hänskjuta hela
detta ärende till ett annat lagutskott,
så skulle resultatet ändå bli det som
jag nyss nämnde. Därom är jag hundraprocentigt
övertygad.

Herr Lundberg gör gällande, att tredje
lagutskottet har knåpat ihop ett
självständigt förslag till fiskerättslag.
Så är icke fallet, utan förslaget till
fiskerättslag är intimt knutet till förslaget
till lag om gräns mot allmänt
vattenområde. Därom råder ingen tvekan.
Jag tycker att herr Lundberg och
jag knappast behöva diskutera den saken
i detta sammanhang. Det har framgått
inte minst av den här förda, långa
debatten.

I detta komplex av lagförslag med
olika undantagsbestämmelser m. in. är
det inte möjligt för något utskott att
före julafton åstadkomma en kompromisslösning
enligt herr Lundbergs
linje. Ja, jag går ännu längre. Jag tror
knappast att det finns någon möjlighet

124 Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950 em.

Lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m.

att åstadkomma en ny fiskerättslag med
mindre än att en ny utredning först
föregår beslutet. Jag försäkrar herr
Lundberg, att detta mitt yttrande inte
på något sätt är ett utslag av skrämseltaktik
mot kammaren. Jag har bara
känt mig nödsakad att delge kammaren
förhållandena, sådana de ha gestaltat
sig i tredje lagutskottet.

Slutligen, herr talman, fäster jag
ringa avseende vid de hårda ord, som
herr Lundberg yttrade, ty hela hans
uppträdande här i dag har präglats av
sådant heligt patos, att det förlåter
mycket av vad herr Lundberg har sagt
i sina anföranden.

Herr LUNDBERG: Herr talman! Jag
är tacksam för att herr Andersson i
Löbbo har ett förlåtande hjärta.

Så vill jag säga, att även om tredje
lagutskottet skulle få hålla på till julafton
med denna fråga, så är den ändå
så pass viktig för det svenska folkets
breda lager, att jag tror att riksdagen,
om den här visar bristande respekt för
svenska folkets urgamla rättigheter,
får än sämre rykte än den kanske har
för närvarande. Kom ihåg, att denna
lag om gräns mot allmänt vattenområde
är ett påhäng till fiskerättslagen!
Att herrarna ha sammankopplat de
båda lagarna är taktiskt, och jag förstår
varför det har skett. Men om vi
anta lagen om gräns mot allmänt vattenområde
och remittera fiskerättslagen
till tredje lagutskottet, så kan man där
ägna tid och intresse åt den frågan och
försöka lösa den. Skulle detta icke vara
möjligt —• ja, herr talman, då får väl
regeringen försöka komma igen, om
detta är nödvändigt.

Herr ANDERSSON i Löbbo: Herr talman!
Bara ett par ord. Herr Lundberg
missförstår situationen. Det är inte alls
så att gränslagen är ett påhäng på fiskerättslagen,
utan det förhåller sig tvärtom.
Fiskerättslagen bygger på gränslagen
och dess bestämmelser. Det har

jag försökt framhålla hela dagen. Om
herr Lundberg vill bestrida detta eller
ha en annan mening, så är det herr
Lundbergs ensak. Men i så fall har herr
Lundberg fel.

Herr LUNDBERG: Herr talman! Jag
vill fråga herr Andersson i Löbbo: När
nu en person kan äga ett vattenområde
och en annan person kan äga fiskerätten
i detta vatten, äro då fiskerättsoch
vattenrättsförslagen så sammankopplade,
att det är uteslutet att skilja
dem åt? Det förefaller mig ganska underligt,
om så är. Det är märkligt att
man gör en ny lag som huvuddel i ett
gammalt rättskomplex — låt vara att
detta har varit mer eller mindre underligt
förut.

Jag må ju säga att det förefaller som
om tredje lagutskottet här reser speciella
hinder för att vinna vissa syften.
Det hade varit önskvärt att herr Andersson
i Löbbo efter mitt första anförande
hade svarat på det hela, så
kunde vi ha klarat ut begreppen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav beträffande 1 § lagen
om gräns mot allmänt vattenområde
propositioner dels på godkännande av
paragrafen enligt utskottets förslag dels
ock på avslag å nämnda förslag; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Lundberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
1 § i tredje lagutskottets föreliggande
förslag till Lag om gräns mot
allmänt vattenområde, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
utskottets förslag till lydelse av ifrågavarande
paragraf.

Onsdagen den 15 november 1950 em.

Nr 29.

125

Lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m.

Herr talmannen meddelade, att lierr
Lundberg jämte 23 andra ledamöter av
kammaren skriftligen jämlikt § 4

mom. 3 i riksdagsstadgan framställt
begäran om omröstning medelst omröstningsapparat
samt att i protokollet
skulle antecknas, huru varje ledamot
röstat.

På grund härav verkställdes nu, sedan
kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, votering
medelst omröstningsapparat. Därvid
avgåvos 147 ja och 24 nej, varjämte 13
av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag till paragrafens avfattning.

Av nedan intagna voteringslista
framgår huru varje ledamot röstade.

Ja NeJ står

herr förste vice talmannen.. 1

» andre vice talmannen 1

» Severin .............. 1

» Lindberg ............ 1

» Erlander ............ 1

» Ohlin ................ 1

fru Västberg ............

herr Håstad .............. 1

» Nilsson i Stockholm . . 1

» Malmborg i Stockholm

» Johnsson i Stockholm. 1

» Johansson i Stockholm 1

» Fagerholm .......... 1

» Larsson i Stockholm

fru Ewerlöf .............. 1

herr Lager ................ 1

» Hjalmarson .......... 1

» Kollberg ............ 1

fröken Höjer .............. 1

» Ager .............. 1

fru Eriksson i Stockholm 1

herr Nihlfors .............. 1

» Wiklund i Stockholm 1

» Gustafsson i Stockholm 1

fru Gärde Widemar 1

herr Henriksson .......... 1

» Andersson i Tungelsta 1

» Mosesson ............ 1

herr	Eriksson i Sandhy	1
»	Wallentheim ..........
»	Birke ................
»	Sköldin ..............	1
»	Hedqvist ............
»	Boman i Stafsund ....
»	Karlsson i Stuvsta ...	1
»	Allmän ..............	1
»	Häckner ............	1
fröken Vinge ..............	1
herr	Hansson i Skediga ....
»	Lundberg ............
»	Jacobsson i Igelsbo
»	Edenman ............
fru	Wallin ..............
herr	Andersson i Dunker	1
»	Larsson i Julita ......	1
fru	Svedberg ............
herr	Wirtén ..............	1
»	Sehlstedt ............
»	Ekström ............
»	Wedén ..............
»	Word ................	1
»	Hoppe ..............	1
fru	Johansson i Norrköping	1
herr	Johansson i Mvsinge	1
»	Thapper ............	1
»	Stjärne ..............	1
»	Bergstrand ..........	1
»	Persson i Appuna ....	1
»	Andersson i Linköping
fröken Wetterström ........	1
herr	Fast ................	1
»	Andersson i Löbbo	1
»	von Seth ............	1
»	Gustafsson i Bogla ...
»	Pettersson i Norregård	1
»	Forsberg ............	1
»	Boman i Kieryd ......	1
»	Svensson i Vä ........
fru	Sjöstrand ............	1
herr	Svensson i Grönvik
»	Gustafson i Dädesjö	1
»	Nolin ................	1
»	Persson i Växjö ......
»	Strandh ............	1
»	Holm ................	1
»	Jonsson i Skedsbygd	1

126

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950 em.

Lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m.

Ja NeS står'' J*

herr	Ohlsson i Kastlösa		1	herr	Bengtsson ............	1
»	Johansson i Kalmar . .	1		»	Nilsson i Göteborg
»	Hivgg b lo in ............	1		»	Senander ............
»	Nordkvist ............	1		fröken Öberg ..............
fru	Torbrink ............	1		herr	von Friesen ..........
herr	Ericsson i Näs ........	1		»	Dahlgren ............
»	Engström ............			»	Edberg ..............
»	Svensson i Stenkyrka .	1		»	Edström ............	1
»	Ahlsten ..............	1		»	Schmidt ..............	1
fru	Löfqvist ..............	1		»	Svensson i Göteborg . .	1
herr	Johnsson i Kastanje-			fröken Elmén ..............
	gården ............			herr	Gustafson i Göteborg . .
»	Andersson i Ronneby. .	1		»	Mårtensson i Uddevalla	1
»	Karlsson i Olofström . .	1		»	St axäng ..............	1
»	Nyberg ..............			»	Andersson i Mölndal . .	1
»	Björklund ............			»	Carlsson i Bakeröd ....
»	Andersson i Munka-			»	Svensson i Ljungskile. .	1
	lj ungbv ............	1		»	Johansson i Torp ...	1
»	Ekdahl ..............			»	Utbult ..............	1
»	Norup ..............			»	Olsson i Mellerud ....	1
»	Johnsson i Skoglösa . .	1		»	Rubbestad ............	1
»	Kristensson i Osby ....	1		»	Svensson i Alingsås . .	1
»	Mårtensson i Smedstorp 1		»	Dickson ..............
»	Nilsson i Bästekille	1		»	Ant by ................	1
»	Engkvist ............	1		»	Sjölin ................	1
»	Bergström ............	1		»	Ryberg ..............
»	Andersson i Malmö ....	1		»	Ericsson i Kinna......	1
»	Hagberg i Malmö ......	1		»	Andersson i Hyssna . .	1
»	Nilsson i Landskrona..	1		»	Hagård ..............
»	Bladh ................			»	Gustafsson i Borås	1
»	Jönsson i Lund ......			»	Sundström ..........	1
»	Huss ................			»	Kyling	1
»	Christenson i Malmö . .	1		»	Onsjö ................	1
»	Netzén ..............		1	»	Malmborg i Skövde ....	1
»	Braconier ............		1	»	Larsson i Luttra ......	1
»	Sköld .................	1		»	Odhe ................
fru	Nordgren ............			fru	Johansson i Skövde
herr Landgren ............	1		herr Rosén ................	1
»	Olofsson ............	1		»	IIallén ..............
»	Levin ................	1		»	Spångberg ..........
»	Persson i Svensköp	1		»	Nilsson i Kristinehamn
»	Hansson i Skegrie	1		fru	Humla ..............
»	Nilsson i Svalöv ......			herr	Larsson i Karlstad
»	Hansson i önnarp	1		»	Ståhl ................
»	Pettersson i Dahl ....	1		»	Andersson i Rvggestäd
»	Persson i Vinberg ....	1		»	Widén ..............	1
»	Nilsson i Spånstad			»	Adolfsson ............
»	Nestrup ..............	1		»	Lindahl ..............	1

Onsdagen den 15 november 1950 em.

Nr 29.

127

Lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m.

Ja Nel står

herr Petterson i Degerfors . . 1

» Brandt .............. 1

» Altar d .............. 1

» Jansson i Hällefors . . . . 1

» Swedberg ............ 1

» Andersson i Björkäng. 1

» Åqvist .............. 1

» Hall ................ 1

» Vigelsbo ............

fru Eriksson i Hallstaham mar

.............. 1

herr Ryländer ............ 1

» Bark ................ 1

» Jacobsson i Sala ...... 1

» Hellbacken .......... 1

» Ericsson i Sörsjön .... 1

» Hallberg ............ 1

» Pettersson i Ersbacken 1
» Jansson i Aspeboda . . 1

» Hammar ............ 1

fru Lindskog ............ 1

herr Östrand .............. 1

» Olsson i Gävle ........ 1

» Orgård .............. 1

» Persson i Norrby .... 1

» Lindholm ............ 1

fröken Nygren ............ 1

herr Fröderberg .......... 1

» Persson i Landafors . . 1

fröken Liljedahl ..........

herr Jonsson i Haverö

» Norén................ 1

fru Hellström ............ 1

herr Andersson i Alfredshem 1

» Hedlund i Rådom ... 1

» Kärrlander .......... 1

» Andersson i Essvik . . . . 1

» Bäckström ..........

» Andersson i Långviks mon

.............. 1

» Hedlund i Östersund 1

» Jonsson i Järvsand 1

» Jönsson i Rossbol 1

» Gunnarsson .......... 1

» Lindström ............ 1

» Sandberg ............ 1

» Jacobson i Vilhelmina

» Åkerström ............ 1

Ja Nei sttr''

herr Johansson i Norrfors . . 1

» Skoglund i Umeå...... 1

» Nilsson i Varuträsk 1

fru Sandström ..........

herr Östlund .............. 1

» Hagberg i Luleå ......

» Gavelin .............. 1

» Jansson i Kalix ...... 1

» Holmberg ............ 1

fru Boman ..............

» Ericsson i Luleå ...... 1

herr Löfroth .............. 1

» Wiklund i öjebyn . . 1

2 § föredrogs; och yttrade därvid:

Herr H7EGGBLOM: Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till reservationen
nr 1 av herrar Eskilsson och Larsson i
Karlstad.

Herr ANDERSSON i Mölndal: Herr
talman! Jag ber att få yrka bifall till
den reservation, som avgivits av herr
Nils A. Larsson m. fl.

Herr ANDERSSON i Löbbo: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) godkännande av utskottets förslag
till paragrafens lydelse; 2:o) godkännande
av den lydelse av paragrafen,
som föreslagits i den av herrar Eskilsson
och Larsson i Karlstad avgivna,
vid utlåtandet fogade reservationen;
samt 3:o) antagande av den lydelse av
paragrafen, som föreslagits i den av
herr Nils A. Larsson m. fl. avgivna,
vid utlåtandet likaledes fogade reservationen;
och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Hseggblom
begärde emellertid votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen

128 Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950 em.

Lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m.

nu fann den under 3ro) anmärkta hava
flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen begärde likväl
herr Hseggblom votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående 2 § i tredje lagutskottets förevarande
förslag till Lag om gräns mot
allmänt vattenområde antager den lydelse
av paragrafen, som föreslagits i
den av herr Nils A. Larsson m. fl. avgivna
reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till
kontraproposition i nämnda votering
antagit den lydelse av ifrågavarande
paragraf, som föreslagits i den av herrar
Eskilsson och Larsson i Karlstad avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hseggblom begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid
avgåvos 134 ja och 35 nej, varjämte 14
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
lydelse av paragrafen, som föreslagits
i den av herr Nils A. Larsson m. fl.
avgivna reservationen. I enlighet härmed
blev nu efter given varsel följande
voteringsproposition uppläst och godkänd: Den,

som vill, att kammaren godkänner
2 § i tredje lagutskottets förelig -

gande förslag till Lag om gräns mot
allmänt vattenområde, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
paragrafen i den lydelse, som föreslagits
i den av herr Nils A. Larsson m. fl.
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition ännu en gång
upplästs, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för nej-propositionen.
Herr Andersson i Löbbo
begärde emellertid rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 70 ja och
87 nej, varjämte 25 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså godkänt den
lydelse av 2 §, som föreslagits i den av
herr Nils A. Larsson m. fl. avgivna reservationen.

3 § föredrogs; och anförde därvid

Herr ANDERSSON i Mölndal: Herr
talman! Jag hemställer om godkännande
av 3 och 4 § § i den av herr Nils A.
Larsson m. fl. avgivna reservationen.

Vidare yttrades ej. Kammaren godkände
paragraferna i den lydelse, som
föreslagits i den av herr Nils A. Larsson
m. fl. avgivna reservationen.

Sedan 4 § i utskottets förslag föredragits,
yttrade:

Herr HOLMBERG: Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till utskottets förslag
med uteslutande av den föreslagna
särbestämmelsen beträffande Norrbottens
län. I enlighet härmed skulle paragrafen
erhålla följande lydelse:

Onsdagen den 15 november 1950 em.

Nr 29. 129

Lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m.

4 §.

I Kalmar län hänföras till fastigheterna
även följande vattenområden i
havet:

allt vatten innanför en linje ----

Skäggenäslandels nordspets.

Herr ANDERSSON i Mölndal: Herr
talman! Jag hemställer om bifall till
den av herr Nils A. Larsson m. fl. avgivna
reservationen.

Efter härmed slutad överläggning
framställde herr talmannen propositioner
dels på godkännande av paragrafen
i den lydelse, som föreslagits i den av
herr Nils A. Larsson in. fl. avgivna reservationen,
dels ock på bifall till det
av herr Holmberg under överläggningen
framställda yrkandet; och fattade
kammaren beslut i enlighet med innehållet
i den förra propositionen.

I enlighet härmed skulle 4 § i utskottets
förevarande lagförslag erhålla beteckningen
5 §.

5—7 §§ föredrogos härefter; och anförde
därvid

Herr ANDERSSON i Mölndal: Herr
talman! Jag hemställer om bifall till
den av herr Nils A. Larsson m. fl. avgivna
reservationen.

Vidare yttrades ej. Kammaren godkände
dessa paragrafer såsom 6—8 §§
i enlighet med den av herr Nils A. Larsson
m. fl. avgivna reservationen.

Efter föredragning av slutstadgandet
anförde:

Herr ANDERSSON i Dunker: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till den
av herr Werner m. fl. avgivna reservationen.

Herr ANDERSSON i Löbbo: Herr talman!
Det gäller nu tiden för ikraftträdandet.
Det är en nog så viktig sak.

Med understrykande av de skäl jordbruksministern
Sträng under överläggningen
anfört hemställer jag att kammaren
måtte bifalla utskottsförslaget
oförändrat.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av utskottets förslag
till slutstadgande dels ock på godkännande
av den lydelse av slutstadgandet,
som föreslagits i den av herr Werner
m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Andersson
i Dunker begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
slutstadgandet i tredje lagutskottets
föreliggande förslag till Lag om gräns
mot allmänt vattenområde, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
slutstadgandet i den lydelse, som föreslagits
i den av herr Werner m. fl. avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ännu en gång upplästs,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Ilerr Andersson i Dunker begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 119 ja och 54 nej,
varjämte 10 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag till slutstadgandc.

9 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr 29.

130 Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950 em.

Lag om rätt till fiske, m. m.

Lagens rubrik och ingress.

Godkändes.

Härefter föredrogs utskottets förslag
till lag om ersättning för mistad fiskerätt,
1 §; och anförde därvid:

Herr ANDERSSON i Löbbo: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr ANDERSSON i Dunker: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till herr
Werners m. fl. reservation.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av utskottets förslag
till paragrafens avfattning dels ock på
godkännande av paragrafen i den lydelse,
som föreslagits i den av herr
Werner m. fl. avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen; och godkände
kammaren utskottets förslag.

2 § föredrogs; och yttrade därvid:

Herr ANDERSSON i Dunker: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till herr
Werners m. fl. reservation.

Herr ANDERSSON i Löbbo: Herr talman!
Jag ber att även beträffande denna
paragraf få yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning
framställde herr talmannen propositioner
dels på godkännande av utskottets
förslag till paragrafens avfattning dels
ock på godkännande av den lydelse, som
föreslagits i den av herr Werner m. fl.
avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen;
och godkände kammaren den av
utskottet föreslagna lydelsen.

3—12 §§.

Godkändes.

Efter föredragning av slutstadgandet
anförde:

Herr ANDERSSON i Dunker: Herr talman!
Jag yrkar bifall till herr Werners
m. fl. reservation.

Herr ANDERSSON i Löbbo: Herr talman!
Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av utskottets förslag
till slutstadgande dels ock på godkännande
av den lydelse av detta stadgande,
som föreslagits i den av herr Werner
m. fl. avgivna reservationen; och
godkände kammaren utskottets förslag
till slutstadgande.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades besvarad genom kammarens
beslut i avseende å lagförslagen.

Punkten B.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 2.

Lag om rätt till fiske, m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 23, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om rätt till fiske, m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 13 januari 1950 dagtecknad
proposition, nr 60, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda,
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen

dels jämlikt § 87 regeringsformen att
antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) lag om rätt till fiske;

2) lag angående ändrad lydelse av 6 §
lagen den 20 december 1946 (nr 807)
om handläggning av domstolsärenden;

3) lag angående ändrad lydelse av
19 kap. 12 § lagen den 18 juni 1926 (nr
326) om delning av jord å landet; samt

Onsdagen den 15 november 1950 em.

Nr 29. 131

4) lag angående ändring i lagen den
12 maj 1917 (nr 189) om expropriation;

dels enligt § 77 regeringsformen att
godkänna vid propositionen fogat förslag
till förordning om fiskerätten vid
vissa kronan tillhöriga havsstränder,
skär och holmar m. m.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft tjugufem
i anledning av densamma väckta
motioner.

I motionen II: 424 av herr Lundberg
hade yrkats, att propositionen, med undantag
för bestämmelser om ökad rörelsefrihet
vid fiske efter sill och strömming,
måtte avslås och att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t ville hemställa
om en skyndsam och allsidig utredning
av fiskerättsfrågan i dess helhet,
med särskild hänsyn tagen till i motionen
berörd allemansrätt, samt att
Kungl. Maj :t därefter måtte förelägga
riksdagen en ny proposition till lag om
fiske, m. m.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen — med förklaring,
att riksdagen funnit vissa ändringar
böra vidtagas i det genom förevarande
proposition, nr 60, framlagda förslaget
till lag om rätt till fiske — måtte för
sin del antaga ett av utskottet framlagt
förslag till lag om rätt till fiske;

B. att riksdagen måtte antaga genom
propositionen nr 60 framlagda förslag
till

1) lag angående ändrad lydelse av
6 § lagen den 20 december 1946 (nr
807) om handläggning av domstolsärenden; 2)

lag angående ändrad lydelse av
19 kap. 12 § lagen den 18 juni 1926 (nr
326) om delning av jord å landet;

3) lag angående iindring i lagen den
12 maj 1917 (nr 189) om expropriation;

C. att riksdagen måtte godkänna genom
propositionen nr 60 framlagt förslag
till förordning om fiskerätten vid

Lag om rätt till fiske, m. m.

vissa kronan tillhöriga havsstränder,
skär och holmar in. m.;

D. att motionerna I: 356, 358, 361,
362, 364—366 och 524 samt II: 422, 426,
429, 433, 434, 436 och 438—444 finge
anses besvarade genom utskottets hemställan
under A—C här ovan.

E. att motionerna

1) I: 363 och II: 435;

2) II: 424; samt

3) 11:432,

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom utskottets hemställan under
A—C här ovan, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet hade fogats fyra reservationer.

Enligt Kungl. Maj :ts och utskottets
förslag skulle 1 § lagen om rätt till fiske
erhålla följande lydelse:

1 §•

I vatten, som enligt lagen om gräns
mot allmänt vattenområde är allmänt
vatten, må varje svensk medborgare
fiska med rörligt redskap. Fast redskap
må, såvitt ej annat följer av 3 §, utsättas
i allmänt vatten endast efter tillstånd
av myndighet som Konungen bestämmer.

Med fast redskap förstås i denna lag
fiskebyggnad, så ock med ledarm försett
fiskeredskap, vilket medelst pålar
eller tyngder eller annorledes fästes vid
bottnen eller stranden och avses skola
kvarstå längre tid än två dygn i följd.

3 § första stycket samma lag hade i
utskottets förslag denna avfattning:

3 §.

Vid kusten av Norrbottens län, vid
kusterna av Kalmar län söder om Kråkelund,
vid Blekinge läns östra kust
(norr om Torhamnsudde) samt vid
Skånes östra och södra kuster må innehavare
av enskild fiskerätt även utan
myndighets tillstånd sträcka fast redskap
från det enskilda vattnet vidare ut

132 Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950 em.

Lag om rätt till fiske, m. m.

i allmänt vatten, dock ej på större avstånd
än tvåhundra meter från den
stranden följande kurvan för högst tre
meters djup vid fastlandet eller vid ö
av minst etthundra meters längd.

I en av herrar Eskilsson och Larsson
i Karlstad avgiven, med 2) betecknad
reservation hade hemställts, att 3 och
vissa andra närmare angivna §§ i förslaget
till lag om rätt till fiske måtte
antagas i den ändrade lydelsen att uttrycket
»ö av minst etthundra meters
längd» på varje förekommande ställe utbyttes
mot uttrycket »ö vilken utgör fastighet
eller del därav».

6 § lagen om rätt till fiske skulle enligt
Kungl. Maj:ts förslag lyda:

6 §•

Vid kusten av Norrbottens, Västerbottens,
Västernorrlands, Gävleborgs och
Uppsala län må varje svensk medborgare
i enskilt vatten bedriva fiske efter
strömming och skarpsill med notar
ävensom med skötar och sillnät, vilka
äro att hänföra till rörliga redskap.

Utskottet hade beträffande samma §
föreslagit följande lydelse:

6 §.

Vid kusten av Norrbottens, Västerbottens,
Västernorrlands, Gävleborgs
och Uppsala län må varje svensk
medborgare i enskilt vatten bedriva
fiske med rörligt redskap, dock ej efter
lax.

I 30—32 §§ lagen om rätt till fiske
skulle enligt Kungl. Maj:ts och utskottets
förslag upptagas bestämmelser om
åtgärder mot vanskötsel av fiske. 30 §
skulle enligt förslaget lyda sålunda:

30 §.

Om innehavare av enskild fiskerätt,
i strid med allmänt intresse, uppenbart
vansköter fisket genom alltför hård beskattning
av fiskbeståndet eller genom

underlåtenhet att utnyttja fisket, skall
statens fiskeritjänsteman söka träffa
överenskommelse med ägaren av den
fastighet, till vilken fisket hör, samt,
där fiskerätt innehaves av annan, jämväl
med denne om fiskets bedrivande.
Överenskommelsen skall avfattas skriftligen
samt avse viss tid, högst tio år.

I en av herrar Eskilsson och Larsson
i Karlstad avgiven, med 3) betecknad
reservation hade hemställts, att riksdagen
ville besluta, att avdelningen om åtgärder
mot vanskötsel av fiske, 30—
32 §§, måtte uteslutas ur lagen samt att,
som en följd härav, sista meningen i utskottsförslagets
41 § måtte utgå.

Enligt Kungl. Maj:ts och utskottets
förslag skulle den nya lagstiftningen
träda i kraft den 1 januari 1951.

I en av herrar Werner, Eskilsson, Ivar
Nilzon, Andersson i Dunker och Larsson
i Karlstad avgiven, med 4) betecknad
reservation hade hemställts, att ikraftträdandet
skulle uppskjutas till den 1
januari 1953.

Beträffande föredragningsordningen
lämnades på begäran ordet till

Herr ANDERSSON i Löbbo, som yttrade:
Herr talman! I avseende å föredragningen
av tredje lagutskottets utlåtande
nr 23 får jag föreslå,

att detsamma må företagas .till avgörande
punktvis och punkten A på det
sätt, att det av utskottet däri tillstyrkta
lagförslaget föredrages paragrafvis med
slutstadganden, ingress och rubrik sist,
varefter utskottets hemställan föredrages; att

vid behandlingen av den paragraf,
varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta utlåtandet i dess
helhet;

att lagtext ej må behöva uppläsas i
vidare mån än sådant av någon kammarens
ledamot begäres;

att för den händelse någon del av
utlåtandet kommer att återremitteras,

Onsdagen den 15 november 1950 em.

Nr 29. 133

utskottet lämnas öppen rätt att vid
ärendets förnyade behandling i avseende
å de delar, som blivit med eller utan
ändring godkända, föreslå sådana jämkningar,
som kunna föranledas av ifrågasatta
ändringar i återförvisade delar;
samt

att utskottet bemyndigas att i avseende
å nummerbeteckning av paragrafer
vidtaga sådana ändringar, som påkallas
av kamrarnas beslut.

Kammaren biföll denna hemställan.

I enlighet härmed föredrogs nu punkten
A, utskottets förslag till lag om rätt
till fiske, 1 §. Därvid anförde:

Herr FAGERHOLM: Herr talman! På
tidigare anförda skäl ber jag att få yrka
avslag på lagen i dess helhet.

Herr LUNDBERG: Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till motionen
II: 424.

Herr ANDERSSON i Löbbo: Herr talman!
Vi ha träffat en förhandsöverenskommelse
om att beträffande denna lag
om rätt till fiske inskränka oss till att
om möjligt bara göra yrkanden. I anslutning
härtill skall jag för min del
inskränka mig till att yrka bifall till
den nu föredragna paragrafen.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) godkännande av utskottets förslag
till paragrafens lydelse; 2:o) avslag å
nämnda förslag; samt 3:o) bifall till det
av herr Lundberg under överläggningen
framställda yrkandet; och fann herr
talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Lundberg begärde likväl votering,
i anledning varav och sedan till kontraproposition
antagits bifall till det av
herr Lundberg under överläggningen
framställda yrkandet, följande vote -

Lag om rätt till fiske, m. m.

ringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren godkänner
1 § i tredje lagutskottets föreliggande
förslag till Lag om rätt till fiske,
röstar

Ja,

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det
av herr Lundberg under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ännu en gång upplästs,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren godkänt
utskottets förslag till lydelse av
paragrafen.

2 §.

Godkändes.

3 § föredrogs; och anförde därvid:

Herr HA5GGBLOM: Herr talman! Jag
skulle ju kunna ställa ett yrkande om
bifall till reservationen nr 2, men den
hänger ju samman med motsvarande
redan avslagna reservation till det förra
utlåtandet. Jag ber i alla fall att få
ställa ett symboliskt yrkande om bifall
till reservationen av herrar Eskilsson
och Larsson i Karlstad.

Herr ANDERSSON i Löbbo: Ilerr talman!
Sedan herr Hseggblom ställt ett
symboliskt yrkande om bifall till herrar
Eskilssons och Larssons reservation,
ber jag att få ställa ett reellt yrkande
om bifall till utskottets förslag.

Herr HA2GGBLOM: Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till nyssnämnda
reservation trots att kammaren ju väl
vet, huru saken ligger till.

134 Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950 em.

Lag om rätt till fiske, m. m.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av utskottets förslag
till avfattning av paragrafen, dels ock
på godkännande av den lydelse därav,
som föreslagits i den av herrar Eskilsson
och Larsson i Karlstad avgivna,
med 2) betecknade reservationen; och
godkände kammaren utskottets berörda
förslag.

4 och 5 §§.

Godkändes.

Sedan 6 § föredragits, yttrade:

Herr HJEGGBLOM: Herr talman! Beträffande
6 § ber jag få ställa ett yrkande
om bifall till propositionen; och
detta är ett mycket reellt yrkande.

Herr ANDERSSON i Löbbo: Herr talman!
Jag ber att beträffande 6 § få
yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av utskottets förslag
till paragrafens lydelse dels ock på godkännande
av den av Kungl. Maj :t föreslagna
lydelsen; och godkände kammaren
utskottets förslag.

7—29 §§.

Godkändes.

30 § föredrogs. Därvid yttrade:

Herr HASGGBLOM: Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till reservationen
nr 3, vari yrkas avslag på såväl 30 som
31 och 32 §§.

Herr ANDERSSON i Löbbo: Herr talman!
Jag yrkar bifall till utskottets förslag
beträffande den föredragna paragrafen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av utskottets förslag
till paragrafens lydelse dels ock på bi -

fall till det förslag om uteslutande av
paragrafen, som framställts i den av
herrar Eskilsson och Larsson i Karlstad
avgivna, med 3) betecknade reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hseggblom begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
30 § i tredje lagutskottets föreliggande
förslag till Lag om rätt till fiske,
röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren i enlighet
med den av herrar Eskilsson och Larsson
i Karlstad avgivna reservationen
beslutit, att paragrafen skall utgå.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ännu en gång upplästs, verkställdes
omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren godkänt
30 § i utskottets förslag.

31—4f §§ med underrubriker.

Godkändes.

Slutstadgandet föredrogs; och anförde
därvid:

Herr ANDERSSON i Dunker: Herr talman!
Jag ber att med hänvisning till
vad jag tidigare i kväll här sagt, nämligen
att jag finner det vara ganska
omöjligt och orimligt att denna lag skall
träda i kraft redan den 1 januari, få
yrka bifall till den av herr Werner m. fl.
avgivna reservationen.

Herr ANDERSSON i Löbbo: Herr talman!
Jag ber för min del att få hemställa
om bifall till utskottets förslag.

Onsdagen den 15 november 1950 em. Nr 29. 135

Ändring i lagen om delning av jord å landet, m. m. — Ändrad lydelse av lagen om
rätt till jakt.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av utskottets förslag
till slutstadgande dels ock på godkännande
av slutstadgandet enligt den av
herr Werner m. fl. avgivna reservationen;
och godkände kammaren utskottets
förslag till slutstadgande.

Lagens rubrik och ingress.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades besvarad genom kammarens
beslut i avseende å lagförslaget.

Punkterna B—E.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 3.

Ändring i lagen om delning av jord å
landet, m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 24, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 18 juni 192G (nr
326) om delning av jord å landet, m. m.

Genom en den 10 mars 1950 dagtecknad
proposition, nr 184, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet,hade Kungl.Maj :t, under
åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den
18 juni 1926 (nr 326) om delning av
jord å landet;

2) lag angående ändrad lydelse av 2
kap. 13 § lagen den 12 maj 1917 (nr
269) om fastighetsbildning i stad.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle
den nya lagstiftningen, vilken ägde samband
med det i utskottets utlåtande nr
22 behandlade förslaget till lag om
gräns mot allmänt vattenområde, träda
i kraft den 1 januari 1951.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte bifalla förevarande proposition.

Reservation hade avgivits av herrar
Werner, Eskilsson, Ivar Nilzon, Andersson
i Dunker och Larsson i Karlstad,
vilka hemställt, att lagarna skulle träda
i kraft den 1 januari 1953.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr ANDERSSON i Dunker: Herr talman!
Jag hemställer om bifall till den
av herr Werner m. fl. avgivna reservationen.

Herr ANDERSSON i Löbbo: Herr talman!
Då detta lagförslag är en automatisk
följd av vad vi beslutat i det föregående,
tycker jag det kunde vara
ganska meningslöst att framställa något
ändringsyrkande. Jag hemställer därför
om bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som följde av bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 4.

Ändrad lydelse av lagen om rätt till jakt.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 2 § lagen
den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till
jakt, dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 31 mars 1950 dagtecknad
proposition, nr 216, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att an -

136 Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950 em.

Ändrad lydelse av lagen om rätt till jakt.

taga ett vid propositionen fogat förslag
till lag angående ändrad lydelse av 2 §
lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt
till jakt.

Förslaget innebar, att till paragrafen
skulle fogas ett 2 mom., vars första
stycke skulle erhålla följande lydelse:

Finnes enligt lagen om gräns mot
allmänt vattenområde allmänt vatten
vid stranden av ö eller holme som utgör
fastighet eller del därav, have strandens
ägare jakträtt jämväl å det allmänna
vattnet intill etthundra meter från
strandlinjen, bestämd på sätt i nämnda
lag sägs.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft fem
i anledning av densamma väckta motioner,
nämligen

inom första kammaren
nr 478 av herr Lindström och
nr 493 av herr Isaksson m. fl., ävensom inom

andra kammaren
nr 556 av herr Lundberg,
nr 563 av herr Jonsson i Skedsbygd
och

nr 591 av herrar Hseggblom och
Nolin.

I motionen II: 556 hade yrkats avslag
å propositionen.

I motionerna I: 478 och II: 563 samt
i likalydande motionerna 1:493 och
II: 591 hade hemställts, att nu ifrågavarande
avstånd skulle bestämmas till
300 meter.

Utskottet hemställde, att riksdagen —
med förklaring, att riksdagen funnit
viss ändring böra företagas i det genom
propositionen framlagda förslaget till
lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen
den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt
till jakt — måtte med bifall till motionerna
1:478 och 493 samt 11:563 och
591 ävensom med avslag å motionen
II: 556 för sin del antaga nämnda för -

slag med den ändringen, att 2 § 2 mom.
första stycket skulle erhålla följande
lydelse:

2 mom. Finnes enligt lagen om gräns
mot allmänt vattenområde allmänt vatten
vid eller inom trehundra meter från
strand av ö som utgör fastighet eller
del därav, have strandens ägare jakträtt
jämväl å det allmänna vattnet intill
trehundra meter från strandlinjen,
bestämd på sätt i nämnda lag sägs.

Reservation hade avgivits av herrar
Andersson i Löbbo, Carl Edmund Eriksson,
Nils A. Larsson, Uhlén, Boo, Ericsson
i Sörsjön, Johansson i Torp och
Levin, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen -—• med förklaring
att riksdagen funnit viss ändring
böra företagas i det genom förevarande
proposition framlagda förslaget till lag
angående ändrad lydelse av 2 § lagen
den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till
jakt — måtte med avslag å motionerna
I: 478 och 493 samt II: 556, 563 och 591
för sin del antaga nämnda förslag med
den ändringen, att i 2 § 2 mom. första
stycket orden »eller holme» uteslötes.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr JONSSON i Skedsbygd: Herr talman!
Då intet annat yrkande framställts,
nöjer jag mig, i varje fall tills
vidare, med att endast hemställa om bifall
till utskottets förslag.

Herr LUNDBERG: Herr talman! Jag
hemställer om bifall till motionen II: 556,
som innebär avslag på den kungl. propositionen.

Herr ERICSSON i Sörsjön: Herr talman!
Den proposition, som vi nu ha att
behandla, har ju ett visst samband med
den nyligen behandlade propositionen
nr 59 med förslag till lag om gräns mot
allmänt vattenområde.

Enligt denna av kammaren redan antagna
lag erhålla ägare till ö av minst

Onsdagen den 15 november 1950 em.

Nr 29.

137

100 meters längd och som ligger på allmänt
vatten enskild fiskerätt omkring
sådana öar till eu bredd av 300 meter
från stranden. Däremot tillerkännas icke
ägare av sådana öar, vilkas längd är
mindre än 100 meter, någon enskild
äganderätt till vattenområdet kring dessa
mindre öar.

Nu förhåller det sig så, att enligt § 13
jaktlagen är jakt i viss utsträckning fri
på vatten, som inte omfattas av enskild
äganderätt. Detta innebär alltså, att
ägarna till dessa mindre öar, som ju
finnas mest i den yttre skärgården —
kanske det också finns några sådana
öar i våra större insjöar — inte skulle
komma att inneha äganderätt till jakt
på någon del av de vatten, som omge
öarna. Man har uppmärksammat detta
förhållande på naturskydds- och djurskyddsliåll.
Man har där förmenat att
om markägarna inte tilldelas något enskilt
fiskevatten omkring dessa öar, så
kommer det att uppstå vådor för viltlivets
fortbestånd.

På grund härav har 1949 års jaktutredning
tagit upp detta spörsmål till
behandling och till Kungl. Maj:t inlämnat
förslag om ändring av jaktlagen på
så sätt att de enskilda ägarna skola tillerkännas
ett ägovälde av 300 meter från
stranden räknat. Kungl. Maj :t har inte
godtagit utredningens förslag utan föreslagit
den ändringen, att markägarens
ägovälde i vatten omkring sådana öar
måtte begränsas till 100 meter.

Då utskottets ena hälft nu påyrkar en
utsträckning av denna gräns till 300
meter beträffande sådana öar i den yttre
skärgården, vilkas längd inte uppgår till
100 meter, så motiveras detta framför
allt därmed att markägaren på så vis
skulle få ett större intresse av att skydda
fågellivet där ute än vad fallet skulle
bli enligt Kungl. Maj:ts förslag. Självfallet,
anser man, skulle intresset från
markägarens sida bli ännu mindre, om
han inte tilldelades något vattenområde
alls omkring dessa mindre öar.

För egen del anser jag att det ligger

Ändrad lydelse av lagen om rätt till jakt.

en ganska stor överdrift i ett dylikt påstående,
ty själva äganderätten kan väl
knappast så där utan vidare konstituera
något intresse för viltvården. Jag skall
gärna medge, att om man inte skulle
tilldela de enskilda markägarna något
vattenområde alls kring dessa öar, då
kanske intresset för viltlivet skulle vara
helt obefintligt. Men å andra sidan tycker
jag att det är orimligt att markägarens
intresse skall behöva stå i proportion
till det ägovälde av vatten, som han
får sig tilldelat.

Som jag nyss sagt kan inte äganderätten
i sig själv konstituera detta intresse.
Jag har av egen erfarenhet åtskilliga
gånger kunnat konstatera, att
det finns markägare som inneha ganska
mycket mark men som inte alls visat
något intresse för exempelvis jaktvården.
Jag har ibland funnit, att de som
varit mest angelägna om att utrota det
matnyttiga villebrådet i vårt lands skogsmarker
många gånger varit att finna
bland innehavare av rätt mycket mark.
Därmed har jag emellertid inte velat
säga att det i allmänhet inte skulle finnas
något intresse hos markägarna för
viltvården. Jag har emellertid velat konstatera,
att det finns exempel på att man
inte alltid kan säga, att markägaren är
den rätte att tillvarataga viltvården. Jag
har ofta funnit, att sådana som inte alls
äro ägare till någon mark visat ett verkligt
rörande intresse för bevarande av
det djurliv, som finns exempelvis i den
omedelbara närheten av en stad. Jag
känner således här i huvudstaden både
kvinnor och män, som aldrig ägt en
enda jordbit och förmodligen väl aldrig
komma att äga en sådan, men inte desto
mindre ha de visat det största intresse
för djurlivet.

Under tidigare skeden har sjöfågeljakten
ansetts äga betydelse i så måtto
att skärgårdsbefolkningen haft denna
jakt som inkomstkälla, varigenom man
kunnat få något bidrag till försörjningen.
Jag minns, att när vi behandlade
frågan om en ny jaktlagstiftning 1938,

138

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950 em.

Ändrad lydelse av lagen om rätt till jakt.

så framställdes det yrkande om att man
skulle vidtaga åtgärder till skydd för
fågellivet här ute i kustområdena. Vid
samma tillfälle framfördes emellertid
från skärgårdsbefolkningens sida dessa
synpunkter om att fågeljakten i skärgården
fortfarande utgjorde ett tillskott till
skärgårdsbefolkningens försörjning. På
grund av denna inställning från skärgårdsbefolkningens
sida vidtogos inga
åtgärder för att skydda fågellivet, som
vi ju alla äro intresserade av att försöka
bevara och inte utrota.

Nn torde det emellertid vara ganska
klart att själva fågeljakten har en jämförelsevis
ringa betydelse ur försörjningssynpunkt.
Den betydelse som sjöfågeljakten
haft tidigare har minskat
ganska mycket under de år som gått.
Enligt de uppgifter, som kommit mig
till handa, brukar skärgårdsbefolkningen
i många fall utarrendera jakträtten
till andra. Detta beror naturligtvis på
att sjöfågeljakten för ägaren, när han
själv utövar jakten, inte ger något ekonomiskt
utbyte av betydelse. Däremot
kunna vederbörande få en viss mindre
inkomst, om man lyckas utarrendera
jakträtten på dessa holmar. Det föreligger
alltså ett ekonomiskt intresse hos
markägarna att utarrendera jakträtten.

I den mån som de enskildas ägovälde
blir större, ökas också det utbyte man
kan erhålla genom utarrendering av
detta slag.

Vi ha från reservanternas sida inte
ansett oss kunna gå längre än vad Kungl.
Maj:t föreslår. Vi tro nämligen att det
skall bli möjligt för markägarna att utöva
allt det djurskydd och all den viltvård,
som behövs om markägarna tillläggas
ett ägovälde i form av ett vattenområde
av 100 meters bredd kring de
öar det här gäller. Vi tro också att markägarna
på detta sätt skola beredas tillräckliga
möjligheter att utöva den jakt,
som de eventuellt önska. — Inte heller
beträffande de övriga punkter, varom
man gjort vissa framställningar, ha vi
reservanter ansett att sådana skäl kun -

nat anföras, som skulle kunna föranleda
ett frångående av Kungl. Maj:ts förslag.

Herr talman! Med dessa få ord skall
jag be att få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Utskottet har här delat sig med åtta
ledamöter bakom utskottets förslag och
åtta ledamöter för reservationen. Reservationen
överensstämmer ju med Kungl.
Maj :ts förslag.

Det beslut, som kammaren nyss fattade
i fråga om ny fiskelagstiftning, och
det beslut, som första kammaren tidigare
fattat i båda de lagar det här gäller,
medföra ett närmare fastställande av
gränslinjen mellan enskilt vatten och
fritt vatten samt enskilt fiske och fritt
fiske. Denna gränslinje konstitueras av
en kombination av strandregeln och den
s. k. kilometerregeln. Gränsen har ritats
ut med en röd linje på den karta, som
finns upphängd här i kammaren.

Det ligger nära till hands att säga sig,
att kan man draga en gränslinje mellan
fritt och enskilt vattenområde och säga
att samma linje skall gälla mellan fritt
och enskilt fiske, så borde man också
kunna acceptera samma linje mellan fri
och enskild jakt.

När Kungl. Maj:t bedömt detta ärende,
ha emellertid de skäl, som anförts
från naturskydds- och viltvårdshåll, ansetts
vara så pass vägande att man här
får göra ett undantag, eller låt mig kalla
det en ytterligare koncession åt de enskilda
ägarna till de små öar, som ha
en mindre längd än 100 meter. Kungl.
Maj :t och utskottets reservanter föreslå
nu, att man skall ha ett skyddsområde
på 100 meter kring dessa öar. Denna
gräns är satt med hänsyn till att vi betrakta
detta som ett tillräckligt avstånd
för att skydda viltbeståndet. Ett hagelskott
går inte längre, ja, inte ens så
långt, och man behöver därför inte göra
skyddsområdet större än vad som är
erforderligt.

Onsdagen den 15 november 1950 em.

Nr 29. 139

Vid en jämförelse mellan utskottets
utlåtande och Kungl. Maj:ts förslag
framstår även en annan skillnad. Vid
ett bifall till den föreliggande reservationen
får man en mycket enklare praktisk
bedömning av gränsen mellan den
fria och den enskilda rätten även på
det jaktliga området. Man har den här
ursprungliga gränsen, som naturligtvis
kommer att vinna ett visst burskap, därför
att den gäller som gräns mellan fritt
och enskilt vatten samt fri och enskild
fiskerätt. Den gränsen förändras inte i
nämnvärd utsträckning vid ett bifall till
reservanternas förslag. Den enda skillnaden
är emellertid att det ute i det
fria vattnet läggs en mindre skyddsgräns
kring de mindre öarna.

Vid ett bifall till utskottets förslag
kommer denna gräns att bli mycket serpentinbetonad.
Utskottets förslag innebär
nämligen att alla små strand- och
öbildningar på ett enskilt vattenområde
skola omgärdas av ett eget skyddsområde
av 300 meter. Om vi således utgå ifrån att
vi ha en liten holme på ett tiotal meter,
som ligger 200 meter från strand och
således på enskilt vattenområde, så förändrar
— enligt reservationens förslag
-—■ inte den omständigheten denna ursprungliga
gräns. Vid ett bifall till utskottets
förslag skulle emellertid denna
lilla holme ha ett eget vattenområde av
300 meters bredd, vilket kommer att
innebära att gränsen buktas ut med 200
meter, d. v. s. med samma avstånd som
holmen ligger från strand. Även om en
dylik liten holme bara ligger tio meter
från strand och således på enskilt vattenområde,
måste man enligt utskottets
förslag räkna med en extra utbuktning
på tio meter av den ifrågavarande gränslinjen.
Det förefaller mig vara synnerligen
svårt att i praktiken upprätthålla
dessa serpentingränser. Dessutom har
Kungl. Maj:ts och reservanternas förslag
den allmänna favören att det är
lättare alt något så när bedöma ett avstånd
på 100 meter iin det är att bedöma
ett avstånd på 300 meter.

Ändrad lydelse av lagen om rätt till jakt.

Jag vill understryka ytterligare en
omständighet, som har en mycket stor
betydelse i detta sammanhang. De som
skola utnyttja det fria området i jaktligt
avseende tillhöra i de flesta fall en
viss bestämd grupp människor, nämligen
den bofasta kustbefolkningen. Det
ligger visserligen ett nytt förslag på departementets
bord i fråga om ny jaktlag.
Men de sakkunniga som arbeta på
detta område ha inte ansett det vara
skäl att ändra på den grundläggande
principen. Man har väl all anledning
tro att det även i fortsättningen blir
förbehållet i första hand den bofasta
kustbefolkningen att disponera över de
fria vattnen i jaktligt avseende. En utsträckning
av det enskilda skyddsområdet
för jakt kring dessa småholmar
skulle alltså i praktiken medföra begränsningar,
inte för stadsbor och andra
amatörjägare utan för den bofasta kustbefolkning,
som av ålder och liävd utnyttjat
dessa jaktområden. Även om
denna jakt i dag inte har samma betydelse
som den haft tidigare, har den
dock en viss betydelse ur rent försörjningsmässiga
grunder för skärgårdsbefolkningen.

Herr talman! Jag ville med detta lilla
anförande klara ut några begrepp i
fråga om jaktlagen som ett komplement
till det inlägg, som här gjorts av herr
Ericsson i Sörsjön.

Herr STJÄRNE: Herr talman! Trots
att kammarens tålamod vid denna sena
timma nu börjat nalkas bristningsgränsen,
vill jag tillåta mig att med några
ord motivera utskottets hemställan.

Alla synas vara ense om att det ur
natur- och viltvårdssynpunkt är lämpligt
att även ägare av dessa små öar få
ett visst område frilagt för sin räkning
för jakt på sjöfågel. Det är endast i
fråga om bredden av ett sådant område,
som meningarna gå isär. -— Jaktutredningen
och nästan samtliga remissinstanser
jämte tre av lagrådets

140 Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950 em.

Ändrad lydelse av lagen om rätt till jakt.

ledamöter ha samstämmigt föreslagit
300-metersgränsen. Den samlade sakkunskapen
på detta område är alltså
enig om lämpligheten av detta avstånd.
Nyssnämnda lagrådsledamöter ha anfört
att i vissa av de stora insjöarna
stora vassbälten kunna ifrågakomma
även vid sådana mindre öar, varom nu
är fråga. Det kan där inte vara lämpligt
att kanske mitt i ett sådant vassbälte
dela jakträtten, så att endast 100
meter tillfalla öns ägare och den andra
kanske mycket större delen av vassbältet
är utlämnat till vem som helst.

Härtill kommer att det för lagens
efterlevnad måste innebära en betydande
fördel att i stort sett samma regler
gälla för såväl större som mindre
öar. Hur skall t. ex. en sjöfågelsjägare
kunna bedöma om en ö, utanför vilken
han ämnar jaga, har en längd av 100
meter eller något däröver eller om ön
är 80 eller 90 meter lång? Han måste
ju, om han vill respektera lagen, veta
hur härmed förhåller sig. Vid den större
ön får han ju nämligen ej komma närmare
än 300 meter, men vid den mindre
får han jaga intill 100 meter från stranden.
Behovet av enkelhet och klarhet i
lagstiftningen talar alltså ovillkorligen
för utskottets förslag.

Emot de sakkunniga, emot så gott
som alla remissinstanser och emot lagrådet
ha nu departementschefen och reservanterna
föreslagit 100 meters jakträtt
för ägaren omkring de mindre
öarna. Departementschefen stöder sig,
som han också nyss sade, därvid på att
100 meter är tillräckligt för skottvidden
av ett vanligt hagelgevär. Motiveringen
kan hålla i vissa fall men inte alltid.
En fågel kan bli sårad och simmande
ge sig i väg utanför 100-metersgränsen.
Jakträttsägaren får då ej följa villebrådet
för att göra slut på dess lidanden.
Även från denna synpunkt ter sig 100-metersgränsen alltför knapp.

Lagförslaget saknar vidare bestämmelse
om jakträtt å allmänt vatten för
ägare av sådan ö, som genom en remsa

av enskilt vatten skiljes från näraliggande
allmänt vatten. Detta blir fallet
om en ö under 100 meters längd ligger
å det enskilda vattnet för en strandfastighet.
Saknaden av särbestämmelse
innebär, att ägarens av ön jakträtt kan
upphöra alldeles invid eller mycket
nära stranden. Härigenom uppstår en
ojämnhet som på grund av de åberopade
natur- och viltvårdssynpunkterna
samt angelägenheten av likformighet i
rättsreglerna måste anses synnerligen
olämplig. Lagrådet och ett par motioner
förorda att även från en sådan ö
jakträtten måtte utsträckas till visst avstånd.
Utskottet anser att avståndet för
jakträtten även vid sådana öar bör vara
300 ineter.

Detta är, herr talman, ingen stor
fråga, åtminstone ekonomiskt sett. Men
även i frågor av mindre vikt bör man
ju sträva efter praktiska lösningar, som
innebära klara och enhetliga linjer. Jag
är fast övertygad att sådana önskemål
vad gäller denna fråga bäst tillgodoses
genom utskottets förslag, till vilket jag
yrkar bifall.

Herr JONSSON i Skedsbygd: Herr talman!
Jag inskränkte mig nyss till att
yrka bifall till utskottets förslag därför
att då inte något annat förslag framkommit.
Men eftersom nu herr Ericsson
i Sörsjön och även statsrådet Sträng
varit uppe och försvarat propositionen
och reservanternas förslag, nödgas jag
taga några minuter i anspråk för att
framlägga mina synpunkter på denna
fråga.

Jag vill då först säga, att när vi i jaktutredningen
behandlade denna sak, anlade
vi inte på något sätt några äganderättssynpunkter
på frågan. Det var helt
och hållet naturskyddssynpunkter, som
voro vägledande. Vi ville skydda fågellivet
och om möjligt behålla kvar så
mycket som möjligt därav längs våra
kuster. Den Nothinska utredningen på
detta område visar också vilken kata -

Onsdagen den 15 november 1950 em.

Nr 29.

141

strofal tillbakagång som sjöfågeln varit
utsatt för främst till följd av det numera
allt större antalet motorbåtar i
skärgårdarna. Allt flera fiskare och jägare
ha dessutom decimerat sjöfågelsbeståndet
på ett oroväckande sätt. Vi
kommo därför inom utredningen fram
till att man skulle söka att kring de öar
och holmar, där sjöfågeln häckar, skapa
ett skyddsområde.

Det är tyvärr så att man, när man
skall skapa ett sådant skyddsområde,
inte bara får räkna med en hagelbössas
skottlängd på det sätt, som statsrådet
Sträng här gjorde. När fågeln går till
häckning, vill den ha fred och skydd.
Den tål inte att störas av skottlossning,
närgånget buller eller på annat sätt.

Gentemot herr Ericsson i Sörsjön vill
jag säga, att det i detta fall inte är fråga
om att utvidga någon enskild rätt. Det
gäller endast att i viss utsträckning bibehålla
föreliggande jakträtt. Vi ha
emellertid som sagt inte lagt huvudsynpunkten
på äganderättsförhållandena
utan helt och hållet på möjligheterna
att åstadkomma skydd för den häckande
sjöfågeln.

Det förslag, som jaktutredningen
framlade, har ju tillstyrkts av samtliga
remissmyndigheter utom två, Jägarnas
riksförbund och en underavdelning av
detta förbund. Herr statsrådet framhöll
efnellertid själv på s. 5 i propositionen,
att de erinringar mot förslaget, som
framställts från Jägarnas riksförbund
och en avdelning i samma förbund,
syntes väsentligen ha sin grund i en
missuppfattning om förslagets innehåll.
Då detta torde vara fallet, kan man således
med fullt fog säga, att remissinstanserna
varit enhälliga i fråga om det
förslag, som jaktutredningen framlade.

Herr statsrådet menade, att det skapas
ett tillräckligt skydd för sjöfågeln
med denna 100-metersgräns. Det är ju
också på den punkten som meningarna
bryta sig. Statsrådet delar visserligen
jaktutredningens uppfattning om att
man behöver ett sådant skyddsområde.

Ändrad lydelse av lagen om rätt till jakt.

Jaktutredningen har emellertid ansett
att detta skyddsområde bör omfatta 300
meter. För egen del ansluter jag mig
helt till dem som hävda, att det i propositionen
föreslagna avståndet på 100
meter inte lämnar det skydd för fågellivet,
som är önskvärt.

Herr Ericsson i Sörsjön hävdade, att
äganderätten i och för sig till dessa holmar
inte stimulerar till någon jaktvård.
Jag måste emellertid säga att i de trakter
av Kalmar län, som jag känner till,
ha ägarna till dessa små holmar satt ut
en mängd fågelholkar och på annat sätt
sökt bereda sjöfågeln möjligheter att
häcka.

Det är naturligtvis alldeles riktigt, att
sjöfågeljakten ur försörjningssynpunkt
numera har en mycket liten om ens någon
betydelse. Jag anser därför att man
inte alls behöver fästa sig vid försörjningssynpunkten.
Det lär nog vara så
beträffande sjöfågeljakt att den tid, som
förspills därpå, och den ammunition,
som går åt, samt de omkostnader man
i övrigt har, allt detta gör att jakten
som sådan inte blir ekonomiskt lönande.

Herr Ericsson i Sörsjön sade vidare,
att han kände till fall, där ägarna inte
visat något intresse för jaktvården. Ja,
det finns tyvärr sådana fall. Jag vill
minnas, att det i fjol officiellt berördes
något liknande i Dalarna i ett visst jaktdistrikt
där. Detta faktum hindrar
emellertid inte att det även finns en
mängd ägare, som lägga ned stort intresse
för att skydda viltbeståndet.

Jag är för min del fullt övertygad om
att man, om man vill nå det mål, som
vi alla äro ense om, nämligen att bereda
ett nödigt skydd för sjöfågeln särskilt
under häckningstiden, inte får pruta på
denna 300-metersgräns. Om man gör
detta, är jag övertygad om att man komme
att skada vårt fågelliv, och vi finge
kanske uppleva en ytterligare decimering
av vår sjöfågelstam, vilket ur
många synpunkter vore att beklaga.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande
om bifall till utskottets förslag.

142

Nr 29.

Onsdagen den 15 november 1950 em.

Ändrad lydelse av lagen om rätt till jakt.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
I anslutning till herr Jonssons i Skedsbygd
anförande tillåter jag mig bara
konstatera, att sjöfågeln genom gällande
fridlysningsbestämmelser är skyddad
från all jakt under häckningstiden. Det
är följaktligen endast höstjakten det här
är fråga om. De sju dagar på våren, då
jakt på vissa fågelslag är tillåten, passas
alltid in under en tid, innan fåglarna
äro färdiga för häckningen.

Herr JONSSON i Skedsbygd: Herr talman!
Det är alldeles riktigt, herr statsrådet.
Men det är tyvärr så, att om det
vilda blir jagat och efterhållet samt därigenom
känner sig ofredat på en ort, så
flyttar det därifrån och häckar inte på
den platsen någon mer gång. Såväl sjöfågel
som annat vilt vill ha lugn och
ro. På en plats, där sjöfågeln vant sig
vid att ha någorlunda lugn och ro, där
trivs den, och där häckar den år
efter år.

Herr ANDERSSON i Löbbo: Herr talman!
Jag har inte tänkt att vid denna
sena timma ge mig in i den polemik,
som här uppstått mellan olika talare.
Jag har begärt ordet enbart för att påminna
kammaren om att första kammaren
med betydande majoritet redan bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.
Jag finner för min del goda skäl
föreligga för att andra kammaren i
detta fall följer första kammarens beslut.
Jag hemställer därför om bifall till
reservationen.

Herr JONSSON i Skedsbygd: Herr talman!
Om det är så att första kammaren
fattat ett beslut, som vi i andra kammaren
inte anse oss kunna följa, tycker
jag, att vi i denna kammare inte ha något
skäl att gå ifrån vår mening, ifall vi
nu verkligen ha en sådan i denna fråga.
För min del har första kammarens beslut
ingen inverkan. Jaktutredningens
av remissinstanserna tillstyrkta förslag

är ett minimum, om man vill bereda
sjöfågeln det önskade skyddet. Jag vidhåller
därför mitt yrkande om bifall till
utskottets förslag.

Herr ANDERSSON i Löbbo: Herr talman!
Jag har inte ett ögonblick förväntat
att jag skulle kunna lyckas övertyga
eller omvända herr Jonsson i Skedsbygd.
Vad jag här sagt är enbart uttryck
för min egen rent personliga uppfattning.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; samt 3:o) avslag
å såväl utskottets hemställan som
Kungl. Maj:ts i ämnet framställda förslag;
och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Andersson i
Löbbo begärde emellertid votering, i
anledning varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2:o)
anmärkta propositionen, följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den

som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 25, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för nej-propositionen.
Herr Jonsson i Skedsbygd begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 76 ja och 85

Onsdagen den 15 november 1950 em.

Nr 29. 143

nej, varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen.

§ 5.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 367, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående tillfälliga tillägg
å vissa löner och pensioner; och

från riksdagens kansli:

nr 364, angående val av en fullmäktig
i riksbanken jämte suppleant.

Vidare anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 368, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
27 juni 1927 (nr 321) om skatt vid ut -

Ändrad lydelse av lagen om rätt till jakt.

skiftning av aktiebolags och solidariska
bankbolags tillgångar, m. m.; och

nr 369, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen
den 8 juni 1923 (nr 155)
angående omsättnings- och utskänkningsskatt
å spritdrycker, m. m.

Slutligen anmäldes och godkändes
riksdagens kanslis förslag till riksdagens
förordnanden:

nr 365, för herr Gustaf Filip Natan
Kristensson i Osby att vara fullmäktig
i riksbanken; och

nr 366, för herr Gustaf Napoleon Kollberg
att vara suppleant för en av riksdagens
fullmäktige i riksbanken.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.35 på natten.

In fidem
Gunnar Britth.