Onsdagen den 15 februari Sid (Riksdagens protokoll 1956:6)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1956

FÖRSTA KAMMAREN

10—15 februari

Nr 6

Debatter in. m.

Onsdagen den 15 februari Sid.

Anslag till kostnader för arbetslöshetens bekämpande .......... 5

Anslag till lånefonden för bostadsbyggande .................... 6

Sommartidstjänstgöringen i statsförvaltningen .................. 9

Interpellation av herr Huss ang. ökad anställning i statstjänst av
partiellt arbetsföra m. m................................... 19

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 15 februari

Statsutskottets utlåtande nr 13, ang. anslag till oförutsedda utgifter . . 5

— nr 16, ang. utgifter å tilläggsstat II: socialdepartementet...... 5

— nr 17, ang. utgifter å tilläggsstat II: kommunikationsdepartementet
...................................................... 9

— nr 19, ang. utgifter å tilläggsstat II: ecklesiastikdepartementet. . 9

— nr 21, ang. utgifter å tilläggsstat II: vissa anslag till statens skol och

yrkeshem på Salbohed m. m........................... 9

— nr 22, ang. utgifter å tilläggsstat II: vissa anslag till alkoholistvård
m. m...............................................

— nr 23, ang. stat för statens allmänna fastighetsfond ..........

— nr 24, ang. fortsatt disposition av vissa äldre anslag ..........

— nr 25, ang. frågor om befrielse från ersättningsskyldighet till

kronan .................................................. 9

Första lagutskottets utlåtande nr 1, om ändring i lagen i anledning
av Sveriges anslutning till det internationella fördraget ang.
godsbefordran å järnväg m. m............................... 9

— nr 2, ang. fortsatt giltighet av lagen med särskilda bestämmelser

om utskrivning från sinnessjukhus .......................... 9

— nr 3, ang. fortsatt giltighet av lagen om återställande av viss från

ockuperat land härrörande egendom m. m................... 9

l Första kammarens protokoll 195G. Nr 6

C5 Oi Oi

Nr 6

Innehåll.

• Sid.

Andra lagutskottets utlåtande nr 1, ang. ändring av 6 § familjebidragsförordningen
........................................ 9

— nr 2, ang. ratifikation av en konvention mellan Sverige, Danmark,
Finland, Island och Norge om social trygghet .......... 9

— nr 3, ang. ändring i bidragsförskottslagen .................. 9

Statsutskottets utlåtande nr 14, ang. utgifterna å driftbudgeten, För
flera huvudtitlar gemensamma frågor ........................ 9

•—- nr 15, ang. utgifter å tilläggsstat II: försvarsdepartementet .... 17

— nr 20, ang. utgifter å tilläggsstat II: handelsdepartementet .... 17

Bevillningsutskottets betänkande nr 7, ang. ändrad lydelse av 2 §
förordningen om kupongskatt .............................. 17

Första lagutskottets utlåtande nr 4, ang. justitieombudsmannens ämbetsförvaltning
............................................ 17

— nr 5, ang. militieombudsmannens ämbetsförvaltning .......... 17

— nr 6, ang. fortsatt giltighet av lagen med särskilda bestämmelser

om tvångsmedel i vissa brottmål ............................ 17

Jordbruksutskottets utlåtande nr 2, ang. utgifter å tilläggsstat II:
jordbruksärenden ........................................ 18.

Fredagen den 10 februari 1956

Nr 6

Fredagen den 10 februari

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 3 innevarande
månad.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 13, 16, 17, 19
och 21—25, första lagutskottets utlåtanden
nr 1—3 samt andra lagutskottets utlåtanden
nr 1—3.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj:ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 57, angående fortsatt disposition av
vissa äldre reservationsanslag under
fjärde huvudtiteln m. m.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
under Utgifter å driftbudgeten,
För flera huvudtitlar gemensamma
frågor, jämte i ämnet väckta motioner;

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1955/
56, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde; och
nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1955/

56, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

bevillningsutskottets betänkande nr 7,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 2 § förordningen den
12 februari 1943 (nr 44) om kupongskatt; första

lagutskottets utlåtanden:

nr 4, i anledning av verkställd granskning
av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning; nr

5, i anledning av verkställd granskning
av militieombudsmannens ämbetsförvaltning;
och

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 21 mars 1952 (nr
98) med särskilda bestämmelser om
tvångsmedel i vissa brottmål; samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 2, i
anledning av Kungl. Maj-.ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1955/56, såvitt
propositionen avser jordbruksärenden.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 14.03.

In fidem
G. II. Berggren

Nr 6

Tisdagen den 14 februari 1956

Tisdagen den 14 februari

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Herr Leander anmälde, att han åter
infunnit sig vid riksdagen.

Justerades protokollen för den 7 och
den 8 innevarande månad.

Upplästes och lades till handlingarna
följande från justitiedepartementet ankomna Protokoll,

hållet inför statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
den 10 februari 1956.

Till justitiedepartementet hade den 10
februari 1956 från länsstyrelsen i Kalmar
län inkommit fullmakt för landstingsmannen
Harry Apelqvist, Gunnebobruk,
vilken vid ny röstsammanräkning
blivit utsedd såsom ledamot av riksdagens
första kammare i stället för avgången
ledamot av samma kammare.

Vid granskning av fullmakten, som
företogs inför chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande
fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot fullmakten
icke någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit
skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till första kammaren.

I ämbetet
Oskar Adelsohn

Det antecknades, att herr Apelqvist utsetts
att inträda såsom ledamot av kammaren
efter herr Lindén, vilken avlidit.

Herr Apelqvist infann sig nu och intog
sin plats i kammaren.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 57,
angående fortsatt disposition av vissa
äldre reservationsanslag under fjärde
huvudtiteln m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 14, 15 och 20,
bevillningsutskottets betänkande nr 7,
första lagutskottets utlåtanden nr 4—6
samt jordbruksutskottets utlåtande nr 2.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

58, angående godkännande av avtal
om fortsatt drift av Institutet för konserveringsforskning,
m. m.;

nr 60, angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;

nr 61, med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret 1956/
57; och

nr 62, med förslag till förordning angående
omreglering av vissa ersättningar
på grund av statsunderstödd olycksfallsförsäkring
för fiskare, m. m.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Sunne under sammanträdet till herr talmannen
avlämnad, av herr Huss och honom
undertecknad motion, nr 487, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
anslag för budgetåret 1956/57
till avlöningar vid karolinska sjukhuset.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.04.

In fidem
G. H. Berggren

Onsdagen den 15 februari 1956

Nr 6

Onsdagen den 15 februari

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 58, angående godkännande av avtal
om fortsatt drift av Institutet för konserveringsforskning,
m. m.;

nr 60, angående fortsatt disposition av
vissa äldre reservationsanslag; och
nr 61, med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret 1956/
57.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 62, med förslag till förordning
angående omreglering av vissa ersättningar
på grund av statsunderstödd
olycksfallsförsäkring för fiskare, m. m.,
hänvisades propositionen, såvitt angick
anslagsfrågan, till statsutskottet och i övrigt
till behandling av lagutskott.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herrar Huss och Sunne
väckta motionen nr 487.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 13, i anledning av
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag för budgetåret
1956/57 till oförutsedda utgifter,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1955/56,
i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Anslag till kostnader för arbetslöshetens
bekämpande

Med tillstyrkande av Kungl. Maj ds i
ämnet framlagda förslag hade utskottet i
förevarande punkt hemställt, att riksdagen
måtte till Kostnader för arbetslöshetens
bekämpande m. m.. å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1955/56
anvisa ett reservationsanslag av 9 000 000
kronor.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! I anledning av denna
punkt skulle jag vilja framföra några
synpunkter på hur ifrågavarande arbeten
bedrives och behovet av desamma. I
utlåtandet står angivet, att dessa arbeten
i syfte att bekämpa arbetslösheten i huvudsak
skall sättas in för byggande av
vägar och gator. Man har nu emellertid
på sina håll i landet kunnat se att de ordinarie
arbeten, vartill väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har anslag, inte får
sättas i gång ens i trakter, där det faktiskt
råder arbetslöshet, vilket ju då i stället
drabbar anslaget till arbetslöshetens
bekämpande eller arbetslöshetskassorna.

Jag skulle här vilja framföra den synpunkten,
att man från kommunikationsdepartementets
och regeringens sida, innan
det sätts i gång arbeten på ett anslag
som det här ifrågavarande, ger väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen möjlighet att i
första hand bedriva arbeten som finns
planlagda och som hr färdigritade och
klara att sätta i gång. Det är nämligen på
det sättet, att många av dessa arbeten
hindras genom begränsningen av den
ram som regeringen har dragit upp för
dessa vanliga arbeten. Det fattas alltså
inte pengar utan endast nådigt tillstånd
från Kungl. Maj :t att verkställa dem. Det
finns exempel på att entreprenörer, som
varit beredda att ge anbud på fiirdigpla -

Nr 6

Onsdagen den 15 februari 1956

Anslag till lånefonden för bostadsbyggande

nerade arbeten, inte har fått göra det,
inte beroende på att det fattats något i
förberedelsearbetet, utan uteslutande
därför att den begränsade ekonomiska
ramen — som det heter — inte medgivit
igångsättande.

Jag menar då, herr talman, att det vore
bättre att i ett sådant fall få lysa ut ett
vanligt vägbyggnadsarbete på entreprenad
än att sätta i gång sådana här arbeten,
ty en entreprenadfirma som skall
utföra ett vägbygge i en trakt tar ju gärna
in folk från trakten. Då sugs ju en
mycket stor del av den friställda arbetskraft,
som finns i bygden, upp av detta
arbete. Man vinner också den fördelen
att arbetet blir billigare. Som motiv att
inställa ett arbete med hänsyn till vägbyggnadsramen
kan heller inte anföras,
att man kan bli tvungen att låna upp
pengar, ty det får man väl göra även med
pengarna som går till de anslag det här
gäller.

Det finns i mitt hemlän typiska exempel
på, hur ofantligt mycket dyrare en
väg har blivit därigenom att den inte
fått byggas på vanligt sätt med entreprenörer,
som kan bedriva arbetet i ett
sträck tills vägen är färdig, utan fått
drivas som ett sysselsättningsarbete. Jag
tror att man kan säga att det finns exempel
på att fördyringen uppgått till 50
procent. Då det är möjligt att nå samma
sysselsättningsresultat med den vanliga
typen av arbete, anser jag att man noggrant
bör se till att sådana arbeten får
komma till stånd överallt, där så är möjligt.
Och det är säkerligen möjligt i betydligt
större utsträckning än vad som
hittills har skett.

Herr talman! Jag vill påpeka, att även
om vi lever i ett fullsysselsättningssamhälle,
som det ju ständigt talas om, uppgår
det belopp som äskas för nästa budgetår
tillsammans med det som äskas på
tilläggsstat för innevarande budgetår i
arbetslöshetsbekämpande syfte till hela
121,5 miljoner kronor. Jag tycker att detta
är en alltför stor summa i ett samhälle
med full sysselsättning, och den borde
kunna nedbringas avsevärt, om man med
större omsikt skötte handhavandet av
särskilt väg- och gatuarbeten. De nämn -

da 121,5 miljoner kronorna består av de
40 miljoner, som går till erkända arbetslöshetskassor,
20 miljoner som går till
arbetslöshetens bekämpande, 30 miljoner
för vissa byggnadsarbeten enligt
sjätte huvudtiteln, de 9 miljoner som här
nu diskuteras och vidare de 22,5 miljoner,
varom statsutskottet gjort anmälan
i nästa utlåtande under dess första
punkt.

Jag har, herr talman, endast velat påvisa
möjligheten av att slippa låta så
stora belopp utgå via arbetslöshetsanslagen
och samtidigt vinna att vägarbetena
utförs billigare samt att det hela löper
smidigare.

Jag har inte tänkt att nu ställa något
särskilt yrkande, men jag hoppas, att de
synpunkter jag här framfört skall vinna
beaktande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt.

Punkten 3

Anslag till lånefonden för bostadsbyggande Kungl.

Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels medgiva, att under budgetåret
1955/56 preliminära beslut om lån, som
skulle utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
finge meddelas intill ett belopp
av 770 000 000 kronor, dels ock till
Lånefonden för bostadsbyggande å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1955/56 anvisa ett investeringsanslag av
250 000 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herrar
Norling och Öhman (I: 61) och den andra
inom andra kammaren av herr Johansson
i Stockholm m. fl. (II: 137), hade
hemställts, att riksdagen måtte dels
medgiva, att under budgetåret 1955/56
preliminära beslut om lån, som skulle utgå
från lånefonden för bostadsbyggande,
finge meddelas intill ett belopp av
887 000 000 kronor, dels ock till Lånefonden
för bostadsbyggande å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1955/56 an -

Onsdagen den 15 februari 1956

Nr 6

Anslag till lånefonden för bostadsbyggande

visa ett investeringsanslag av 257 000 000
kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt, afl
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 61 och II: 137,

a) medgiva, att under budgetåret 1955/
56 preliminära beslut om lån, som skulle
utgå från lånefonden för bostadsbyggande,
finge meddelas intill ett belopp av
770 000 000 kronor;

b) till Lånefonden för bostadsbyggande
å tilläggsstat II till rikstaten för budgetåret
1955/56 anvisa ett investeringsanslag
av 250 000 000 kronor.

Herr NORLING (k):

Herr talman! I samband med detta
ärende finnes ett par kommunistiska
motioner, vari hemställes om högre anslag
än det av Kungl. Maj:t begärda. Med
den inställningen till bostadsproblemet
som regeringen intar kommer vårt land
aldrig ur bostadskrisen. Det ligger ett
avskräckande avstånd mellan löften »att
i första hand snabbt häva bostadsbristen»
och dagens åtgärder på det bostadspolitiska
området. De bostadslösas antal
växer oavlåtligt, men samtidigt växer
också de arbetslösas antal bland den kår,
som bygger bostäder. De arbetslösa byggnadsarbetarnas
antal är större i år än
det varit vid samma tid under de närmast
föregående åren. Härtill har medverkat
de regeringsåtgärder som företagits
i form av räntehöjning, kreditrestriktioner
och otillräckliga statliga
medel för bostadsbyggandet. Även om
man för dagen kan skjuta skulden på
kylan, är det de förra åtgärderna som
varit utslagsgivande när det gäller sysselsättningen
för bostadsbyggandet. 1
Göteborg talar siffrorna om antalet påbörjade
bostadslägenheter ett tydligt
språk. Under första kvartalet 1955 påbörjades
346 lägenheter mot 733 under
samma tid förra året, under andra kvartalet
var siffran 816 mot 1 175 föregående
år o. s. v.

Beträffande de bostadssökande måste
siigas att siffrorna visar en annan ten -

dens. I Göteborg saknar mellan 17 000
och 20 000 personer egen bostad, och för
Stockholms del är antalet 40 000—
50 000. Räknar man så med att varje
bostadssökande utan egen bostad representerar
två och en halv person, utgör
antalet bostadslösa i respektive Stockholm
och Göteborg över 100 000 och
40 000.

Bostadsbristen drabbar mycket hårt
den ungdom som skall sätta bo. Dessa
unga familjer får leva splittrade, maken
på ett ställe, makan på ett annat och
barnen på ett tredje. Nervläkarna kan
vittna om vad som följer i bostadsbristens
spår. Bakom bostadsbristens siffror
döljes många familjetragedier. Det
är ett stort ansvar som regeringen påtager
sig genom den otillräckliga bostadstillgången,
och det är massor av
unga människor, som på grund av bostadsbrist
får sin egen och familjens
framtid förstörd.

En reducering av bostadsbyggandet
för innevarande budgetår betyder, att
hoppet grusas för ytterligare 2 000—
3 000 bostadssökande att erhålla bostad.
Medan exempelvis industrien får utnyttja
sin byggnadskvot till 100 procent,
minskas byggandet av lägenheter från
17 000 till 15 000 jämfört med förra året.
Till detta kommer de ändrade bestämmelserna
om begreppet bostadslägenhet.
Tidigare skulle i bostadslägenhet finnas
utrymme för kokmöjlighet. Som lägenhet
skall nu räknas även enkelrum utan kokmöjlighet
samt studentbostad som tidigare
icke legat inom lägenhetsramen. Utgår
man ifrån dessa tidigare bestämmelser,
minskas inte lägenhetsantalet med
2 000 utan med närmare 3 000 lägenheter
under det första halvåret i år.

För egnahemsbebyggelsen har regeringen
beräknat byggnadstillstånd för
samma antal lägenheter som under motsvarande
tid förra året eller 7 000, men
även här blir det en reducering, då radhus
och kedjehus skall inräknas i denna
bostadskvot, vilket man tidigare ej gjort.

Hur stort behovet av bostäder är framgår
av att dubbelt så många lägenheter i
flerfamiljshus finnes färdigprojekterade
som den reducerade byggnadsplanen till -

Nr 6

Onsdagen den 15 februari 1956

Anslag till lånefonden för bostadsbyggande

låter att igångssätta. Den låneram som
fastställdes för budgetåret var så knappt
tilltagen, att bostadsstyrelsen saknat medel
för att utbetala redan beslutade lån.
För Stockholms del ligger alla handlingar
klara för beviljade tertiärlån till ett
belopp av omkring 40 miljoner kronor,
vilka inte kunnat utbetalas då bostadsstyrelsen
saknat medel. Då lånen ej kunnat
erhållas inom beräknad tid, kommer
byggnadskostnaderna att avsevärt fördyras,
genom att orimligt höga räntor får
erläggas tills de statliga lånen kan utbetalas.

Hade den kommunistiska motionen
vid riksdagens behandling av bostadsbyggandet
bifallits med den summa som
där föreslagits till preliminära lån, 790
miljoner kronor i stället för regeringens
650 miljoner kronor, hade denna merkostnad
kunnat undvikas. Det antal bostäder
som man utgick ifrån vid budgetårets
början bör därför inte nedskäras,
utan tillräckliga medel beviljas för atl
fullfölja den beräknade planen av bostäder.
Bostadsstyrelsen har räknat med
att om den beräknade anslagsramen för
budgetåret under sådana förhållanden
skall kunna hållas, får ramen för lån
ökas, för de preliminära lånen till 887
miljoner kronor och för lån ur lånefonden
för bostadsbyggande till 257 miljoner
kronor.

Vi har i våra motioner upptagit bostadsstyrelsens
anslagsäskande, och även
om utskottet yrkat avslag på detsamma
hemställer jag om bifall till yrkandet i
motionerna nr 61 i första kammaren och
nr 137 i andra kammaren.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Vi har brukat tillämpa
den ordningen att inte ha mer än en bostadsdebatt,
åtminstone inte under vårsessionen.
Utskottet har därför avstått
från att uttala sig om vad Kungl. Maj:t
har föreslagit för nästkommande budgetår
och begränsat sig till att granska förslagen
i den nu framlagda tilläggsstaten.
Herr Norling har för sin del gjort en del
utläggningar som anknyter till Kungl.
Maj:ts förslag för budgetåret 1956/57,

vilka jag emellertid nu anser mig böra
gå förbi. När vårsolen någon gång börjar
värma upp våra sinnen —• jag hoppas
även herr Norlings — kommer vi säkerligen
att få tillfälla att diskutera bostadspolitiken
för budgetåret 1956/57.

Utskottet har funnit att Kungl. Maj:ts
här framlagda förslag utgör en välbehövlig
förstärkning. Det innebär visserligen
en nedprutning med 7 miljoner kronor
av bostadsstyrelsens förslag, men vi är
på det klara med att summorna är så
stora att det kan finnas en viss felräkningsmarginal.
Vi skulle faktiskt vara
mycket glada om den organisation som
vi nu har för bostadsbyggandet kunde
orka med att få de 250 miljoner kronor
det här gäller, använda för bostadsbyggande.
Och vi hoppas att så skall kunna
ske.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag.

Herr NORLING (k):

Herr talman! Herr Karlsson invände
att jag rörde mig på det kommande budgetåret.
Det har jag dock inte gjort. Jag
talade om den tillståndsgivning, som regeringen
tillåtit för senare hälften av innevarande
budgetår. Där minskas bostäderna
just med det antal som jag påpekade.
Följaktligen är tillståndsgivningen
så skärpt, att man under det första halvåret
i år bygger så mycket mindre bostäder
som jag i mitt förra anförande angav.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt
samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 4 och 5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 15 februari 1956

Nr 6

Ang. sommartidstjänstgöringen i statsförvaltningen

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1955/56,
i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde.

Punkten 1

Lades till handlingarna.

Punkten 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

19, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1955/
56, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1955/
56, i vad propositionen avser vissa anslag
till statens skol- och yrkeshem på
Salbohed m. m.;

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1955/
56, i vad propositionen avser vissa anslag
till alkoholistvård m. m.;

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret 1956/57;

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag; och

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad
lydelse av 2 § lagen den 4 mars 1955
(nr 86) i anledning av Sveriges anslutning
till de internationella fördragen angående
godsbefordran å järnväg samt

angående befordran å järnväg av resande
och resgods;

nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 21 december
1949 (nr 655) med särskilda bestämmelser
om utskrivning från sinnessjukhus;
och

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29 juni
1945 (nr 520) om återställande av viss
från ockuperat land härrörande egendom,
m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring av 6 § familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr 99);

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
rörande ratifikation av en konvention
mellan Sverige, Danmark, Finland,
Island och Norge om social trygghet;
samt

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående
ändring i bidragsförskottslagen den 11
juni 1943 (nr 382).

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utåtande nr
14, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
under Utgifter å driftbudgeten, För
flera huvudtitlar gemensamma frågor,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten A

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten Ii

Ang. sommartidstjänstgöringen i statsförvaltningen I

innevarande års statsverksproposition
hade under Utgifter å driftbudge -

Nr 6

Onsdagen den 15 februari 1956

Ang. sommartidstjänstgöringen i statsförvaltningen

ten, För flera huvudtitlar gemensamma
frågor, bland annat upptagits spörsmålet
om sommartidstjänstgöringen i statsförvaltningen.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft en inom andra kammaren
av herr Rubbestad väckt motion
(II: 154), vari hemställts, att riksdagen
måtte uttala sig för att systemet med
förkortad sommararbetstid ur besparings-
och rättvisesynpunkt skulle upphöra
att gälla fr. o. m. den 1 juli 1956.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att motionen II: 154 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade anmälts

1) av herrar Rubbestad och Hansson i
önnarp, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall
till motionen II: 154, uttala sig för att
systemet med förkortad sommararbetstid
ur besparings- och rättvisesynpunkt skulle
upphöra att gälla fr, o. m. den 1 juli
1956;

2) av herrar Näsgård och Pålsson, vilka
likväl ej antytt sin åsikt.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf):

Herr talman! Detta utlåtande avser det
förhållandet, att vissa tjänstemän bär
rätt att på sommaren erhålla fria lördagar,
även om det blott är en liten del av
tjänstemännen som kan komma i åtnjutande
av denna förmån.

Det var 1952 års statsrevisorer som på
sin tid gjorde anmärkning mot de arbetsfria
lördagarna. Naturligtvis kan man
säga, att frågan inte har så stor betydelse.
Departementschefen bär ju sagt, att
det inte finns någon ovillkorlig rättighet
för personalen att få denna förmån men
att den under vissa förhållanden har
medgivits. Det är emellertid självklart,
att om man börjar med dessa fria lördagar,
är det inte så lätt att säga nej, när
det i ett företag kommer in en sådan anhållan.
Vi har därför för vår del ansett,
att det är svårt att vara med om ett så -

dant medgivande, allra helst som det kostar
staten cirka 25 miljoner kronor om
året. Det innebär ju man på en bakväg
inför ett tillägg utöver det gällande löneavtalet.
Det går omkring 250 000 arbetstimmar
förlorade, och man ställer sig ju
frågande till hur det skall te sig i fortsättningen,
om detta system skall slå igenom
på alla håll. Inom jordbruket är vi
mycket bekymrade för att man också
där skall begära fria lördagar. Vi vet ju
vilken betydelse det skulle ha, särskilt
för bärgandet av spannmålen på sommaren,
om man skulle införa ett sådant system.

Jag anser därför att man hade bort gå
ifrån detta medgivande och i stället beslutat
följa de uppgjorda avtalen. I anledning
därav ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till den av herr Rubbestad
och herr Hansson i önnarp vid utskottets
utlåtande fogade reservationen.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Herr Elofsson uppehöll
sig endast vid de fria lördagarna. Emellertid
är det endast i undantagsfall, som
det skall göras försök med dylika, och
det kan ju omöjligt bli fråga om en sådan
summa som 25 miljoner. Här gäller
det främst förkortningen av arbetstiden
med nio timmar i veckan, och det är ju
därom, som utskottet yttrat sig.

Det har, som statsrevisorerna förordat,
skett en utredning i frågan. Denna
utredning har noga penetrerat de invändningar
som — det erkänner jag utan
vidare — med full rätt kan göras på vissa
punkter. Den har tagit upp det statsfinansiella
skälet, som herr Elofsson nyss
talade om, vidare rättvisesynpunkterna
och den kritik som riktats mot att servicen
försämras på grund av arbetstidens
förkortning. Det framlagda betänkandet
är —- väl att märka —• enhälligt, och det
har funnits representanter från olika
håll inom utredningen, fast jag nu inte
på rak arm minns om det var någon representant
för lantbruket med; det kommer
måhända att nämnas under den fortsatta
debatten. Beträffande kostnaderna
har olika myndigheter betonat, att det

Onsdagen den 15 februari 1956

Nr 6

Ang. sommartidstjänstgöringen i statsförvaltningen

naturligtvis sker en viss ökning men att
denna dock är relativt liten. Huruvida
man kan anse den siffra, som herr Elofsson
med rätt eller orätt nämnde, för liten
kan j''u diskuteras, men om man skulle
ta bort den förkortade arbetstiden,
skulle detta kunna medföra konsekvenser
som gjorde att det ingalunda bleve
någon besparing, utan kanske tvärtom.
1950 års statsrevisorer tog t. ex. upp frågan
om tjänstemännens arbetstid och
framhöll, att frågan om en utsträckning
av tjänstgöringstiden intimt sammanhänger
med frågan om lönesättningen.
1952 års revisorer anförde inte dessa
synpunkter direkt, men den utredning
jag nyss talade om anser att denna frågeställning
fortfarande är aktuell, och
hur man resonerar är det väl ändå ganska
orealistiskt att anta, att inte statstjänstemännen
skulle kräva kompensation
för ett borttagande av denna förmån.

Vidare skulle en sådan ändring som
sagt kanske medföra kostnader på andra
punkter. Utredningen talar t. ex. om att
det föreligger risk för en ökning av kostnaderna
genom ökade krav på semester
på somrarna, om sommararbetstiden toges
bort: Sommartidens befintlighet utgör
nämligen ett visst incitament för
tjänstemännen att förlägga sin semester
till andra delar av året än sommaren.

Nu kan det tänkas — och på den
punkten kan jag i viss mån instämma
med herr Elofsson — att bestämmelserna
har tillämpats relativt generöst. När
de anställda utgår ifrån att detta är en
förmån, som de har rätt till, kan cheferna
komma i ganska besvärliga situationer.
Vissa myndigheter har sålunda
exempelvis begärt personalökning samtidigt
som de beviljat sommartid, och det
är ju inte på det sättet medgivandet om
sommartidstjänstgöring skall utnyttjas.
Utredningens undersökningar visade
emellertid att sommartid inte utan vidare
har beviljats och alt så inte heller kan
ske enligt bestämmelserna. Det utesluter
inte, säger utredningen, att missbruk och
felaktiga tolkningar kan förekomma. Nu
säger statsrevisorerna —- och jag vet alt
det argumentet i olika sammanhang har

framförts i diskussionen — att det väsentliga
för bedömandet av frågan är
rättvisesynpunkten; medgivandet vållar,
säger man, betydande irritation på vissa
håll. Gentemot detta påpekar utredningen,
att alldeles bortsett från sommartidstjänstgöringen
gäller olika arbetstidsbestämmelser
för olika grupper av tjänstemän,
t. ex. vid posten, järnvägen, televerket
o. s. v. Utredningen betonar vidare
att frågan inte bör lösas för sig
utan i ett större sammanhang och att den
i sin helhet bör tas upp först sedan 1954
års arbetstidsutredning har slutfört sitt
arbete. Att märka är ju att olikheten i
tjänstgöringsbestämmelserna mellan olika
grupper inte försvinner bara genom
upphävande av sommartidsmedgivandei.

Utredningen framlägger också vissa
synpunkter beträffande frågan om den
sämre service, som man har talat om.
Enligt utredningen kan något entydigt
svar på den frågan inte ges. Det är inte
möjligt att göra några bestämda uttalanden,
säger utredningen, och den framhåller
att förlängningen av behandlingstiden
av vissa ärenden under sommaren
också kan bero på att semestrarna i väsentlig
utsträckning förläggs till den delen
av året.

Det är rätt intressant att konstatera
att samtliga yttranden från den mängd
myndigheter, som har tillfrågats, går i
positiv riktning och alltså tillstyrker ett
bibehållande av möjligheten till sommartidstjänstgöring.
Statstjänstemännen för
sin del anser självfallet att sommartiden
utgör en viktig del av arbetstidsbestämmelserna.
Den har förekommit i cirka 50
år, i nuvarande form i över 30 år. Såsom
utredningen påpekar går ju tendensen
mot en förkortning av arbetstiden på
andra områden, och det vore väl då rätt
egendomligt, tycker man, om vi skulle
ta bort denna förmån för en grupp som
sedan gammalt har haft den.

Jag nämnde att remissyttrandena ur
utskottsmajoritetens synpunkt är positiva.
Motionärarna vill i viss mån nonchalera
detta. Det står bl. a. i motionen:
»Man får dock därvid icke bortse ifrån
att de allra flesta remissorgan som yttrat
sig består av tjänstemän, som i mer

12 Nr 6 Onsdagen den 15 februari 1956

Ang. sommartidstjänstgöringen i statsförvaltningen

eller mindre utsträckning kanhända kan
anses vara beroende av sommararbetstidsbestämmelsens
fortbestånd. Därför
torde dessa yttranden knappast tillmätas
helt avgörande betydelse.» Ja, i den sista
satsen får man nog lägga huvudvikten
vid ordet »helt» — jag tycker inte att uttalandet
är riktigt trevligt. Yar och en,
som känner till dessa förhållanden närmare,
vet ju att det ändå är chefstjänstemännen,
de ledande, som står för remissyttrandena,
och de har, som flertalen
här vet, sannerligen ingen nämndvärd
möjlighet att för egen del tillämpa
sommartid.

Utskottet har emellertid i sitt utlåtande
betonat, såsom jag nyss nämnde, att
man får vara vaken på denna punkt.
Tjänstemännen har inte någon ovillkorlig
rätt till sommartid. Tillåt mig slutligen
att citera vad utskottet säger härom: »Då
utskottet sålunda finner sig böra ansluta
sig till vad departementschefen anfört i
detta hänseende vill utskottet emellertid
understryka, dels att sommartidsbestämmelserna
inte innebär någon ovillkorlig
rätt till inskränkt arbetstid under sommaren
utan bör betraktas som en möjlighet
till en dylik anordning, avsedd att
tillämpas endast under förutsättning att
göromålens behöriga gång det medger,
dels att arbetstidsförkortning inte får
medges i sådan utsträckning att därav
föranledes krav på personalökning.»

Jag tycker att det är rätt klara verba
när det gäller att se till att inte bestämmelserna
på något sätt missbrukas.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr NÄSGÅRD (bf):

Herr talman! Jag blev en smula förvånad
när fröken Andersson såsom representant
för utskottet så kraftigt underströk,
att om man skulle ta bort sommartiden
skulle de grupper, som nu har
sommartid, komma med kompensationskrav.
Såsom fröken Andersson själv betonade
är det ju här inte fråga om någon
ovillkorlig rättighet, utan denna anordning
är synnerligen villkorlig. Som -

martiden får endast tagas ut, om det befinnes
att därmed inte förorsakas någon
olägenhet. Det vore naturligare, skulle
jag tänka mig, att de tre fjärdedelar av
statstjänstemännen, som inte får utnyttja
sommartidens fördelar, skulle begära
kompensation för att de inte får tillgodogöra
sig denna förmån. Fröken Anderssons
resonemang om kompensation till
dem soin nu har sommartid är, såvitt
jan kan förstå, att vända upp och ned
på problemet.

Den utredning, som här varit på tal,
har i tre punkter sammanfattat de skäl,
som brukar anföras mot sommartiden,
på följande sätt: »1) Sommartiden medför
kostnadsökningar för statsverket. 2)
Behandlingstiden förlänges och vissa
ärenden blir liggande, därför att man
under sommartid endast hinner med löpande
ärenden. Servicen gentemot allmänheten
och mot andra myndigheter
och institutioner blir sämre under sommartid
än under året i övrigt. 3) Det är
orättvist, att vissa grupper av tjänstemän
kan få sommartid men inte andra.»

Sedan har utredningen enligt referatet
i propositionen — jag har inte haft tillgång
till betänkandet — resonerat litet
fram och tillbaka, och kanske också litet
hit och dit, men enligt vad som framgår
av resonemanget är nog utredningen
själv övertygad om att det föreligger rätt
starka skäl mot denna sommartid. Bland
annat säger utredningen, att även om
man inte kan beräkna kostnaderna blir
det självfallet en kostnadsökning. Huruvida
siffran 25 miljoner kronor är riktig
kan varken jag eller någon annan säga,
men det är ldart att det blir fråga om
rätt avsevärda kostnadsökningar.

Utskottet har i sitt utlåtande på sid. 7
sagt, att det vid sin prövning av föreliggande
spörsmål funnit att invändningar
ur olika synpunkter kan framställas mot
anordningen med särskild sommartid
inom statsförvaltningen. Utskottet hai
också gjort en del restriktiva uttalanden
och starkt understrukit, att sommartidsbestämmelserna
inte medför någon ovillkorlig
rätt o. s. v. Utredningsmännen har
på denna punkt konstaterat, att man
inom ämbetsverken kanske gått litet för

Onsdagen den 15 februari 1956

Nr 6

Ang. sommartidstjänstgöringen i statsförvaltningen

långt när det gällt att medgiva sommartid.
Om denna möjlighet finns, är det
dock inte så lätt för ett ämbetsverk att
vägra personalen denna förmån, även
om den medför olägenheter.

Såväl departementschefen som utskottet
har såsom ett skäl för att inte nu vidtaga
någon förändring framhållit, att år
1954 tillsatts en utredning inom socialdepartementet
om förkortad arbetstid.
På en annan punkt har man emellertid
förekommit denna utredning om en kortare
arbetstid. Departementschefen föreslår
nämligen — och detta förslag tillstyrkes
av utskottet — att man experimentvis
skall införa fria lördagar på vissa
områden. I detta fall har man alltså
inte inväntat 1954 års utredning om förkortad
arbetstid utan gått utredningsresultatet
i förväg. Jag tycker, liksom eu
föregående talare, att det är olämpligt
att på detta sätt skapa prejudikat.

Jag ber, herr talman, att med detta få
yrka bifall till den reservation av herrar
Rubbestad och Hansson i Önnarp, som
fogats vid utskottsutlåtandet.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf):

Herr talman! Jag konstaterar att fröken
Andersson erkände, att sommartiden
innebär en förmån bara för en viss del
av statstjänstemännen — såsom nyss sades,
kommer omkring en fjärdedel av
statstjänstemännen i åtnjutande av denna
förmån. Det skulle vara mycket egendomligt
om alla andra, som intar ungefär
samma ställning inom statsförvaltningen,
bara skulle sitta med armarna i
kors och inte även för sin del begära
denna ledighet sommartid. Jag tror att
man kan utgå ifrån att det kravet kommer
som ett brev på posten.

Herr talman! Vad kostnaderna beträffar,
så tror jag nog att de av mig nämnda
beräkningarna stämmer. Enligt uppgift
skulle ju 250 000 arbetstimmar gå
förlorade, och räknar vi då med en fjärdedel
och utgår från lägsta lönegraden,
lönegrad It, så kommer man ungefär
upp i den här angivna summan 25 miljoner.

Jag skulle därför vilja säga till fröken

Andersson, att detta väl ändå är att
kringgå ett ingånget avtal. I dag gäller
det en viss grupp statstjänstemän, men
säkerligen kommer det inte att dröja så
länge, fröken Andersson, förrän krav på
samma förmån reses från alla andra
håll. Och jag fruktar mest hur det då
kommer att ställa sig för det svenska
jordbruket, som är så beroende av all
den tid som kan stå till buds då det gäller
att bärga skörden. Svårigheterna kan
bli ganska stora, om denna ordning skall
införas på jordbrukets område.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få vidhålla mitt yrkande om bifall
till reservationen.

Herr statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Det är riktigt som herr
Elofsson har sagt, att 1952 års statsrevisorer
begärde en översyn av tillämpningen
av sommartiden och att de hyste
uppfattningen, att sommartiden borde
avskaffas. Nu hemställde ju riksdagen, i
anslutning till behandlingen av revisorernas
berättelse, om en utredning av
detta spörsmål, och utredningen kom enhälligt
till resultatet att det för närvarande
inte fanns anledning att upphäva
bestämmelserna om sommartid.. När betänkandet
sedermera remitterades till ett
antal instanser för yttrande, visade det
sig att också remissinstanserna tämligen
enhälligt gick på utredningens linje, att
man inte borde vidtaga någon ändring.

Det är alldeles naturligt att jag mot
den bakgrunden inte heller kunnat finna
några starkare skäl för att gå den mera
skärpta väg som reservanterna i dag förordar.
Sommartiden är ju ingalunda någon
ovillkorlig rättighet, utan man får
införa sommartid endast i sådana fail
där man kan göra det utan att fördenskull
behöva anställa extra personal ocli
utan att verkets möjlighet att sköta de
löpande uppgifterna försämras. Därför
förefaller det också som om herr Elofssons
beräkningar skulle vara något lösliga.
Om det inte får kosta verket någonting
att införa sommartid, bör det väl
ändå vara ganska svårt att räkna fram
eu kostnad av 25 miljoner just för sommartiden.

Nr 6

Onsdagen den 15 februari 1956

Ang. sommartidstjänstgöringen i statsförvaltningen

Ordningen med sommartid har dessutom
en 50-årig hävd i statsförvaltningen.
Under de senaste åren har man mer
och mer börjat tala om att arbetsgivarna
bör eftersträva att skapa ökad trivsel för
de anställda, men jag tror inte att man
genom åtgärder av den art som reservanterna
förordar skapar ökad trivsel i
statsförvaltningen. Tvärtom skärper man
väl på det sättet förhållandena. Ur riksdagens
synpunkt kan detta, såvitt jag
förstår, inte anses angeläget, utan man
får nog inom statsförvaltningen i stället
försöka följa vad som händer och sker
på den öppna marknaden, så att man
över huvud taget kan konkurrera om arbetskraften.
Och i den öppna marknaden
har man ju i betydande utsträckning gått
in för systemet med fria lördagar, som
inarbetas under viss tid. Man söker alltså
på olika sätt underlätta för personalen
att utnyttja de korta somrar vi har
här i landet. Ur den synpunkten tycker
jag inte att några speciella skäl talar för
en begränsning av sommartiden inom
statsförvaltntingen.

Nu säger herr Nägård, att jag på något
sätt skulle ha föregripit 1954 års arbetstidsutredning
genom att förorda att man
på försök skulle i ett par tre verk omvandla
den hittills sedvanliga sommartiden
i fria lördagar. Jag tror inte, herr
talman, att det kan sägas vara fråga om
ett föregripande då man låter personalen
i ett verk ta ut sin sommartid koncentrerad
till lördagen i stället för
spridd över veckans alla arbetsdagar,
alldenstund man inte därmed på något
sätt vidgar det hela eller skapar en absolut
rättighet. Det är ju uteslutande en
fråga om lämplighet: man tillämpar sommartiden
i de verk, där detta är lämpligt,
och för att vinna vidgad erfarenhet
av fria lördagar har vi tänkt oss, att man
i mera tekniskt betonade verk skulle göra
ett litet prov med fria lördagar i sommar.

Jag tror alltså inte, herr talman, att
denna fråga i verkligheten har de stora
dimensioner som man i debatten vill ge
den. I sig själv är den ganska liten, men
jag tror att den ändå är rätt betydelsefull,
om man ser den ur synpunkten av

personalens trivsel. Därför kan jag också
för min del rekommendera kammarens
ledamöter att godtaga statsutskottets
hemställan.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bfi kort
genmäle:

Herr talman! Herr statsrådet Lindholms
argument var, att staten inte skulle
förlora någonting på tjänstemännens
sommartidstjänstgöring. Då måste jag
tolka herr statsrådets uttalande på det
sättet, att det finns för många tjänstemän
anställda. Om det finns så många tjänstemän
anställda, att man utan vidare kan
införa sommartidstjänstgöring, då skulle
man ju kunna minska antalet tjänstemän.
Jag kan inte se att det här föreligger
något verkligt sammanhang mellan
herr statsrådets uttalande och vad som
nu skall beslutas.

Sedan var herr statsrådet inne på frågan
om personalens trivsel. Herr statsråd,
jag vill också gärna medverka till
att personalen trivs, men jag anser då
att inte bara de tjänstemän, som för närvarande
åtnjuter förmånen av sommartid,
skall komma i fråga utan även andra
grupper inom samhället. Jag tror därför,
herr statsråd, att om man går in för att
en viss grupp skall få denna förmån,
kommer väl inte andra grupper att sitta
med armarna i kors, utan de försöker
också att få en sådan förmån. Jag anser
därför att denna fråga inte bör lösas på
det sätt, som föreslagits. Skall man nu
gå in för en förkortad arbetstid bör man
avvakta denna utredning och se hur det
ter sig, innan man ger en viss grupp
några förmåner.

Herr statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Det torde inte vara obekant
för kammarens ledamöter, att man
vid olika verk under vissa perioder har
en hårdare arbetsbelastning och under
vissa perioder en mindre belastning. Ont
man under de perioder, då det är mindre
att göra, inte tar ut personalens tid
på samma sätt som under den hårdare
belastningsperioden, kan detta i och för

Onsdagen den 15 februari 1956

Nr 6

Ang. sommartidstjänstgöringen i statsförvaltningen

sig inte vara ett uttryck för att man har
det för bra ställt i statsförvaltningen.
Jag tror att herr Elofsson på denna
punkt gjort en alltför snäv tolkning.

Jag måste också säga, att jag starkt
tvivlar på att de 75 procent av de anställda,
som inte har förmånen av sommartid,
kommer att känna större trivsel
om man berövar de 25 procent, som har
sommartid, denna förmån.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf) kort

genmäle:

Herr talman! Jag skulle vilja fråga
herr statsrådet, om han tror att den merbelastning
inom en del verk, som föreligger
under vissa tider, alltid infaller
på vintern och således inte under sommaren.

Herr statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Merbelastning vintertid
infaller regelmässigt inom de avsnitt av
förvaltningen, där man sysslar med budgetarbete.

Herr HUSS (fp):

Herr talman! Såsom kommunalanställd
tjänsteman, som inte haft den förmån
det här gäller men som länge arbetat på
att införa något liknande för kommunaltjänstemännen,
tror jag att jag kan
ganska opartiskt yttra mig i denna fråga.

Samtidigt är jag övertygad om att herr
Elofsson och herr Näsgård inte riktigt
har tänkt på tjänstgöringsförhållandena
vid de statliga verken — en sak som
lierr statsrådet och chefen för civildepartementet
var inne på alldeles nyss.
Det förhåller sig ju på det sättet, att där
sitter åtminstone ett ganska stort antal
av tjänstemännen och arbetar långt in
på kvällarna och även nätterna under
vintern utan att erhålla någon som helst
ersättning för övertidsarbete —■ det är
bara en grupp av statstjänstemannen
med avlöning efter viss lägre löneklass
som har rätt till övertidsersättning.

Om alltså dessa tjänstemän, som slitit
så hårt under vintern, under sommaren

får en liten kompensation i form av några
timmars extra ledighet per vecka —
en förmån som de haft sedan 50 år tillbaka
och nu mer än någonsin tidigare
bör vara berättigade till — är det väl
inte så mycket att säga om den saken.
Tvärtom tror jag att man måste säga, att
det ur hälsovårdssynpunkt är mycket
lyckligt att det förhåller sig på detta
sätt.

Om man på landsbygden av praktiska
skäl inte kan ta ut de lediga timmarna
så mycket på sommaren utan måste göra
det på vintern, är väl detta ingenting
att säga om. Befolkningen på landsbygden
bör med andra ord inte förarga sig
över att städernas tjänstemän får det litet
lindrigare på sommaren och hårdare
på vintern, under det att landsbygdens
arbetare och anställda har det relativt
lindrigt på vintern, men betydligt hårdare
under sommaren — vilket kanske
inte är så lyckligt, men i praktiken
oundvikligt. Jag har inte hört talas om
att man ansett, att man skall reducera
antalet lantarbetare under vintern, därför
att det då finns relativt litet att göra,
åtminstone vid de skoglösa lantbruken.

Resonemanget från reservanternas sida
är, såvitt jag förstår, mycket otidsenligt
också ur den synpunkten, att vi nu
i atomålderns tidevarv allvarligt diskuterar
en mycket större förkortning av
arbetstiden. Det talas om att man skall
införa 5 dagars arbetsvecka vid gruvorna
och sannolikt så småningom vid hela
industrien — amerikanska författare anser
att vi, när atomkraften tagits i bruk
i full omfattning, inte kan sysselsätta
människorna mer än tre eller fyra dagar
i veckan.

Mina damer och herrar! Inför denna
utveckling ter det sig otidsenligt att peka
på de ynkliga timmar, som statstjänstemännen
får vara lediga under sommaren.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Efter herr statsrådet
Lindholms inlägg vill jag bara anföra
några få synpunkter.

Herr Elofsson förnekar, att statstjiins -

Nr 6

Onsdagen den 15 februari 1956

Ang. sommartidstjänstgöringen i statsförvaltningen

temännen skulle ha anledning att framställa
lönekrav, om förmånen med kortare
sommartidstjänstgöring skulle bortfalla.
Då jag gör gällande, att sådana lönekrav
vore att vänta, stöder jag mig på
uttalanden av 1950 och 1952 års statsrevisorer,
som just betonade detta förhållande.
Det vore också ganska anmärkningsvärt,
om sådana krav inte skulle
framställas, eftersom det dock gäller en
förmån, som man har tagit hänsyn till
vid förhandlingarna. Jag försökte i mitt
förra anförande påvisa, att utredningen
hade framhållit, att det kunde bli kostnader
på andra vägar, så att säga, om
man tog bort förmånen. Det har också
betonats här i debatten.

När det sedan gäller de fria lördagarna,
som herr Elofsson tycktes ha ett särskilt
gott öga till, vill jag framhålla, att
vi i utskottets avdelning fick höra exempel
på att en sådan ordning kan medföra
en direkt vinst för ett verk, emedan förberedelsearbetet
varje dag är omfattande.
Det tycker jag också är en omständighet
att ta hänsyn till.

Jag tycker nog att herr Elofsson kanske
uttrycke sig en aning vårdslöst, när
han sade, att man inte utan vidare kan
införa sommartid. Det kan man verkligen
inte, och det är anledningen till att
det finns spärrar och att utskottet särskilt
betonat detta faktum. Man får laga
efter lägligheten och se till, att verksamheten
inte blir lidande.

Huvudsynpunkten är att vi anser del
lämpligt att vänta på arbetstidsutredningen.
Det vore väl ganska egendomligt,
om vi skulle börja att reformera baklänges.
Andra grupper försöker ju nu
att få kortare arbetstid, någonting som
jag väl förstår att de gör. Jag bör kanske
betona, att jag själv inte har någon glädje
av sommartiden, så ingen skall tro att
jag därvidlag talar i egen sak.

Frågan är alltså, om en grupp, som
har haft en förmån i femlio år, skall få
behålla den eller berövas den.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill bara till herr

Huss säga, att inom jordbruket behåller
vi våra fast anställda, men under sommaren
tar vi under den brådaste tiden
in tillfällig arbetskraft. Den arbetskraften
har vi ingen möjlighet att syssselsätta
under vintern. Då måste det bli en
minskning, och på det sättet reglerar vi
ojämnheterna i sysselsättningen.

Dessutom vill jag slå fast att ingen här
har bestritt, att det faktiskt blir merutgifter
— och ganska stora sådana —
för statsverket med anordningen med
kortare arbetstid under sommaren.

Herr NÄSGÅRD (bf):

Herr talman! Statsrådet Lindholm berörde
i sitt anförande uttalandet i propositionen,
att experimentet med fria lördagar
huvudsakligen skulle avse mera
tekniskt betonade verk. Fröken Andersson
var inne på samma sak, och det har
sagts i utskottet att i de fall, då förberedelserna
för arbetet under dagen tar relativt
lång tid, skulle det vara olämpligt
att över huvud taget arbeta under lördagarna
med den kortare arbetstid, som
man har dessa dagar.

Jag skulle då vilka fråga statsrådet
Lindholm, vad som egentligen menas
med »tekniskt betonade verk». Jag läste
i går i en tidning, att vattenfallsstyrelsens
kontorspersonal har utsikt att i
sommar få fria lördagar, sedan verkets
ledning hos regeringen bett om tillstånd
att försöksvis få tillämpa sådana bestämmelser.
Hittills har kontorspersonalen på
verket i likhet med anställda vid andra
verk i den mån arbetsuppgifterna så
medgivit kunnat räkna med en kortad
arbetstid under tre av de fyra sommarmånaderna
juni—september.

Är det meningen att kontorspersonalen
vid ett verk skall få förmånen av fria
lördagar, därför att verket såsom sådant
är att beteckna som tekniskt betonat,
tycker jag att den motivering, som anfördes
i utskottet och som fröken Andersson
nu omnämnde, är litet egendomlig.
Det tar väl inte längre tid att göra i ordning
en skrivmaskin eller en räknemaskin
på ett kontor i ett tekniskt betonat
verk än på andra kontor?

Onsdagen den 15 februari 1956

Nr 6

Ang. sommartidstjänstgöringen i statsförvaltningen

Herr statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Jag har också sett i tidningarna,
att vattenfallsstyrelsens personal
hyser de förhoppningar, om vilka
herr Näsgård talade. Jag måste för min
personliga del säga, att när jag talar om
tekniskt betonade verk, tänker jag på sådana
som exempelvis kartverket, reproduktionsanstalten,
försvarets forskningsanstalt
och liknande, och inom den kategorien
utväljer vi ett par eller tre såsom
försöksverk. Det är väl ändå, herr Näsgård,
ostridigt, att det vid sådana verk
är en betydande förberedelsetid och åtgår
en betydande tid för avslutningsarbeten,
och då vi vet att lördagarna omfattar
endast sammanlagt tre och en halv
arbetstimmar, kan man fråga sig, om det
inte är en klokare väg att i sådana fall ha
helt fria lördagar.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herrar Rubbestad och Hansson i Önnarp
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Näsgård begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 14 punkten
B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herrar Rubbestad
och Hansson i önnarp vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning 2

Första kammarens protokoll 1956. Nr 6

en genom uppresning; och befanns därvid,
alt flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkten C

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogos ånyo och företogos punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtanden: nr

15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1955/
56, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde; och
nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1955/56, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 7, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning angående ändrad
lydelse av 2 § förordningen den 12 februari
1943 (nr 44) om kupongskatt, bifölls
vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Föredrogos ånyo och lades till handlingarna
första lagutskottets utlåtanden:

nr 4, i anledning av verkställd granskning
av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning;
och

nr 5, i anledning av verkställd granskning
av militieombudsmannens ämbetsförvaltning.

Vid ånyo skedd föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 6, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om fortsatt giltighet av lagen
den 21 mars 1952 (nr 98) med särskilda
bestämmelser om tvångsmedel i vissa
brottmål, bifölls vad utskottet i delta utlåtande
hemställt.

Nr 6

Onsdagen den 15 februari 1956

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av jordbruksutskottets utlåtande nr
2, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1955/56, såvitt
propositionen avser jordbruksärenden,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1956/57 under första huvudtiteln,
avseende anslagen till kungl. hovoch
slottsstaterna;

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1955
/56, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde; och
nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1955
/56, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 56, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
i vissa fall från betalningsskyldighet
till kronan.

Anmäldes första lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 2 § lagen den 4 mars
1955 (nr 86) i anledning av Sveriges anslutning
till de internationella fördragen
angående godsbefordran å järnväg samt
angående befordran å järnväg av resande
och resgods;

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 21 december
1949 (nr 655) med särskilda bestämmelser
om utskrivning från sinnessjukhus; -

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29 juni
1945 (520) om återställande av viss från
ockuperat land härrörande egendom,
m. m.; och

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 21 mars 1952
(nr 98) med särskilda bestämmelser om
tvångsmedel i vissa brottmål.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 61, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 12 februari 1943 (nr 44) om
kupongskatt.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskotttets hemställan i
betänkande nr 7 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes andra lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring av 6 § familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr 99);

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition rörande ratifikation av en
konvention mellan Sverige, Danmark,
Finland, Island och Norge om social
trygghet; samt

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i bidragsförskottslagen den
11 juni 1943 (nr 382).

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Onsdagen den 15 februari 1956

Nr 6

Interpellation ang. ökad anställning i statstjänst av partiellt arbetsföra m. m.
Anmäldes och bordlädes följande till andra lagutskottets utlåtanden:
kammaren överlämnade kungl. proposi- nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts protioner:
position med förslag till lag om fortsatt

nr 63, angående den tekniska skolut- giltighet av hembiträdeslagen den 30 jubildningen;
och ni 1944 (nr 461); och

nr 64, angående fortsatt disposition av nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts provissa
äldre anslag, avseende ecklesia- position med anhållan om riksdagens

stikdepartementets verksamhetsområde, yttrande angående vissa av Internatio m.

m. nella arbetsorganisationens allmänna

konferens år 1955 vid dess trettioåttonde
- sammanträde fattade beslut.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

12, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1956/57 under tolfte huvudtiteln,
avseende anslagen inom civildepartementets
verksamhetsområde;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till Margareta
Berglöw m. fl.;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan
m. m.;

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående täckande av vissa
medelsbrister, redovisade såsom propriebalanser
i försvarets civilförvaltnings
räkenskaper;

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av
vissa haverikostnader;

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag;
och

nr 31, i anledning av kamrarnas remiss
av två likalydande motioner, avseende
bl. a. ändring av förordningen om
statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor; första

lagutskottets utlåtande nr 7, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i lagen
den 14 juni 1917 (nr 380) om införsel
i avlöning, pension eller livränta, in. in.;
samt

Interpellation ang. ökad anställning i
statstjänst av partiellt arbetsföra m. m.

Herr HUSS (fp) erhöll på begäran ordet
och anförde:

Herr talman! Frågan om anställning av
partiellt arbetsföra i statens tjänst har
länge varit föremål för uppmärksamhet.
Den för utredning av denna fråga tillsatta
kommittén framförde i sitt fjärde
betänkande (SOU 1948:11) vissa förslag
rörande sådan anställning. I propositionen
1949:132 förordades utfärdande av
anvisningar till de statliga myndigheterna
i överensstämmelse med kommitténs
förslag. Sedan departementschefens förslag,
som bl. a. även innebar uppdrag
åt medicinalstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen
att i avvaktan på inrättande
av ett centralt organ för ändamålet
gemensamt handlägga hithörande
ärenden, lämnats utan erinran av riksdagen,
utfärdades särskilda anvisningar
till Saar med riktlinjer för myndigheternas
ställningstagande till dessa frågor.

I överensstämmelse härmed utsågs en
delegation med representanter för medicinal-
och arbetsmarknadsstyrelsen att
handlägga hithörande ärenden när det
gällde rekrytering av partiellt arbetsföra
i tjänstemannaställning. Inom det kollektivavtalsreglerade
området förblev läget
emellertid i stort sett oförändrat, då stödet
för partiellt arbetsföra tjänstemän
med lön enligt löneplan icke utsträcktes
till kollektivanställda.

Såsom tidigare framhållits av herr
Jonsson i Strömsund i en interpellation
den 2 november 1954, har emellertid de

20 Nr 6 Onsdagen den 15 februari 1950

Interpellation ang. ökad anställning i statstjänst av partiellt arbetsföra m. m.

åtgärder, för vilka nu redogjorts, i stort
sett icke medfört några påtagliga framgångar
i jämförelse med tidigare förhållanden.
De statliga myndigheternas intresse
att i ökad omfattning anställa partiellt
arbetsföra synes icke, huvudsakligen
beroende på bristande kännedom
om de nya anvisningarna, nämnvärt ha
ökats.

Ett konkret uttryck för att hittills vidtagna
åtgärder varit tämligen resultatlösa
är att under tiden 7 juni 1951—28
oktober 1954 ingen som helst förfrågan
gjorts hos den förut nämnda delegationen
från något statligt ämbetsverk, huruvida
en partiellt arbetsför sökande kan
antagas till tjänst eller om en sådan person
skall kunna beredas pensionsreglerad
befattning. Bättre resultat torde kunna
erhållas, om delegationen bleve omorganiserad
och anknuten till civildepartementet,
såsom bl. a. arbetsmarknadsstyrelsen
föreslagit. Delegationen har hittills
uteslutande sysslat med frågor rörande
sjukpensionering av redan anställda
befattningshavare, en visserligen i
och för sig viktig uppgift.

Det torde vara ställt utom allt tvivel,
att de svaga insatser, som hittills gjorts
från statligt håll, måste betecknas som
anmärkningsvärda med hänsyn till åt!
enskilda företagare sedan flera år tillbaka
anställt ett betydande antal partiellt
arbetsföra.

Dåvarande chefen för civildepartementet
har i ett den 7 december 1954 avgivet
svar på ovannämnda interpellation
av herr Jonsson i Strömsund bl. a. förklarat
sig vara beredd att inkoppla samarbetsnämnderna
i behandlingen av
ärenden av här berörd natur.

I detta sammanhang aktualiseras även
andra frågor rörande villkoren och formerna
för anställning i statens tjänst.
Med partiellt arbetsföra avses i regel invalider,
d. v. s. personer med nedsatt arbetsförmåga
på grund av sådana åkommor
eller defekter, att prognosen beträffande
arbetshindret vid anställningstillfället
är oviss eller i bästa fall innebär
oförändrat nedsatt arbetsförmåga av mer
eller mindre hög grad. Det finns emellertid
ett icke obetydligt antal personer,

som visserligen lider av en kronisk sjukdom
vid anställningstillfället men som
dock vid denna tidpunkt och ofta under
en lång följd av år framåt har fullgod
arbetsförmåga under förutsättning att läkarvården
fullföljes på ett adekvat sätt.
Hit hör många lindrigare former av
exempelvis sockersjuka, perniciös anemi,
hjärtfel, bronkialastma, icke smittförande
tuberkulos, reumatisk sjukdom o. s. v.
Sådana personer medges f. n. i regel icke
fast anställning i statens tjänst. De betraktas
vanligen varken som friska eller
partiellt arbetsföra; de betraktas som
sjuka, och som sådana får de inte anställas
enligt den uppfattning, som f. n.
synes råda i verken. När förutvarande
civilministern i sitt nämnda interpellationssvar
betecknade de sockersjuka
som en speciell grupp av partiellt arbetsföra,
torde detta i ett stort''antal fall
innebära underskattning av deras arbetsförmåga.
Till detta problemkomplex hör
även frågan om fordringarna på synskärpa,
vilka tidigare i många fall var
alltför rigorösa. Detta hade bl. a. medfört,
att antalet kasserade anställningssökande
vid statens järnvägar blivit relativt
stort och att åtskilliga redan anställda
tjänstemän, särskilt i loktjänst, blivit
avstängda från tjänstgöring eller förvägrade
befordran. Antalet kasserade vid
ifrågasatt nyanställning därstädes utgjorde
under åren 1942—1946 sammanlagt
icke mindre än 236. Den med anledning
härav tillsatta s. k. synkravskommittén
framlade år 1950 i ett betänkande (SOU
nr 19) vissa förslag om avsevärda lättnader
i tidigare gällande krav på synskärpa.
Dessa förslag synes i form av rekommendationer
ha delgivits verken och
även medfört ändringar i föreskrifterna
åtminstone vid vissa verk, t. ex. trafikverken.
Ett till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i detta sammanhang lämnat
uppdrag att utreda synkraven vid
vissa icke .statliga trafikverk, såsom
spårvägar och enskilda järnvägar, torde,
enligt vad jag inhämtat, inom kort medföra
överlämnande av en utredning i
ärendet till Kungl. Maj :t. Denna fråga
har i detta sammanhang den betydelsen,
att minskade synkrav innebär överfö -

Onsdagen den 15 februari 1950

Nr 6

Interpellation ang. ökad anställning
rande av ett antal personer, som eljest
skulle betecknas som partiellt arbetsföra,
till gruppen arbetsföra. De i vägtrafikförordningen
föreskrivna fordringarna
för erhållande av körkort utgör icke hinder
för dispens efter medicinalstyrelsens
tillstyrkan för person, som icke uppfyller
fordringarna, vare sig fråga är om
starkt nedsatt synförmåga eller om lyte.
Någon motsvarande dispensmöjlighet föreligger
icke i kungl. förordningen den
25 oktober 1940 angående yrkesmässig
biltrafik eller i kungl. kungörelsen den
14 december 1951 angående läkarintyg
för erhållande av trafikkort. Det torde
böra övervägas, om icke även vid yrkesmässig
biltrafik, bortsett från omnibustrafik,
dispensmöjlighet bör tillskapas.

På grund av otillräckligheten av hittills
vidtagna åtgärder på detta område
synes man enligt min mening böra överväga
att snarast skapa det centrala organ,
anknutet till civildepartementet,
som i princip föreslogs redan 1948 av
kommittén för partiellt arbetsföra och
som 1949 betecknades såsom önskvärt
även av departementschefen i proposition
nr 132. Om möjligt borde föreskrivas,
att till detta organ skall hänskjutas
bedömningen av alla läkarintyg, där tvekan
råder om anställande kan ske, varvid
verksledningen samtidigt bör avge
yttrande i ärendet. Man skulle härigenom
också i någon mån eliminera den
olikformighet i bedömningen av läkarintygen
vid olika verk, som uppges understundom
förekomma och som måhända
till en del är ofrånkomlig på grund av
arbetets växlande natur.

I det centrala organet torde, som arbetsmarknadsstyrelsen
föreslagit, böra
ingå representanter för medicinal- och
arbetsmarknadsstyrelserna samt för civil-
och socialdepartementen, varjämte

i statstjänst av partiellt arbetsföra m. m.
vid handläggningen av vissa svårbedömda
enskilda ärenden en representant för
verksledningen vid det berörda ämbetsverket.
Organet bör ha att behandla dels
frågor rörande anställande av partiellt
arbetsföra och lindrigt kroniskt sjuka,
dels spörsmål om sjukpensionering, arbetsprövning,
omplacering och omskolning
av redan anställda.

Med stöd av det anförda får jag anhålla
om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för civildepartementet
få framställa följande interpellation: 1)

Anser sig herr statsrådet kunna avge
någon försäkran om att snara åtgärder
kommer att vidtagas för en avsevärd
effektivisering av nu rådande, högst
otillräckliga rekrytering av partiellt arbetsföra
i statens tjänst?

2) Vill herr statsrådet utveckla sina
synpunkter på frågan om möjligheten att
i statlig tjänst anställa lindrigt kroniskt
sjuka som vid anställningstillfället är i
besittning av fullgod eller i det närmaste
fullgod arbetsförmåga?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Ledighet från riksdagsgöromålen för
utrikes resa beviljades herr Andersson,
Gustaf, och herr Johansson, Rune, båda
för tiden den 28 innevarande månad—
den 24 nästkommande mars.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.39.

In fidein
G. II. Berggren