Onsdagen den 15 december fin (Riksdagens protokoll 1965:42)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 42

ANDRA KAMMAREN

15 — 30 december

1965

Debatter m. m.

Onsdagen den 15 december fin.

Statsbidrag till politiska partier (forts.)...........................

Svar på interpellationer av:

herr Hamrin i Kalmar ang. statsbidragen till daghem och andra

institutioner för barntillsyn m. ............................

herr Ohlin ang. låginkomstgruppernas problem och herr Hermansson
ang. arbetsmarknadspolitiska åtgärder för att förbättra låglönegruppernas
förhållanden................................

fru Kristensson ang. tillgången på tandläkare..................

Svar på interpellation av herr Öhvall ang. besättandet av vakanta pro“"vinsialläkartjänster
samt på frågor av herr Fridolfsson i Stockholm
ang. åtgärder mot läkarbristen och herr Gomér ang. åtgärder mot

provinsialläkarbristen........................................

Svar på interpellationer av:

herr Franzén i Träkumla ang. statsbidrag till vatten- och avloppsanläggningar
i anslutning till fritidsbebyggelse...............

herr Franzén i Träkumla ang. den ökade indirekta beskattningens

verkningar för låginkomstgrupperna.......i.....•............

herr Ringaby ang. årets folk- och bostadsräkning..............

Förvärv av aktierna i Svenska Durox aktiebolag, m. m.............

Sid.

68
71

Onsdagen den 15 december em.

Förvärv av aktierna i Svenska Durox aktiebolag, m. m. (forts.).....

Godkännande av avtal mellan vattenfallsstyrelsen och Bolidens gruv aktiebolag

om utbyggnad av Grytfors kraftstation m. m..........

1—Andra kammarens protokoll 1965. Nr 42

Nr 42

Innehåll

Torsdagen den 16 december

Sid.

Omläggning av utbildningen av sjuksköterskor m. m................ 132

Extra utgifter vid universitet och högskolor....................... 163

Ändring i förordningen om försäljningsskatt ..................... 163

Effektivisering av riksdagsarbetet............................... 169

Utgifter på tilläggsstat I (försvarsdepartementet):

Vissa beställningar för krigsmaktens regionala ledning............ 180

Vissa exploateringskostnader m. m............................. 181

Godkännande av avtal med Schweiz för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter på inkomst och förmögenhet............ 183

Höstsessionens avslutning...................................... I87

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 15 december fm.

Konstitutionsutskottets memorial nr 48, ang. uppskov med behandlingen
av visst ärende............................................ 5

Statsutskottets memorial nr 194, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om den svenska forskningsplaneringens organisation
in. m...................................................... 5

— nr 195, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om den

högre tekniska utbildningens fortsatta utbyggnad.............. 5

Tredje lagutskottets memorial nr 36, ang. uppskov med behandling av
utskottet tilldelat ärende.................................... 5

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 44, ang. statsbidrag till politiska
partier.................................................... 5

Statsutskottets utlåtande nr 192, ang. statsbidrag till politiska partier 40

Konstitutionsutskottets memorial nr 45, ang. ändring i riksdagsstadgan
rörande riksdagens lönedelegation............................ 40

— nr 46, ang. lag angående ändring i stadgan om ersättning för riks dagsmannauppdragets

fullgörande............................ 40

Onsdagen den 15 december em.

Statsutskottets utlåtande nr 190, ang. förvärv av aktierna i Svenska
Durox aktiebolag, m. m..................................... 88

— nr 191, ang. godkännande av avtal mellan vattenfallsstyrelsen och
Bolidens gruvaktiebolag om utbyggnad av Grytfors kraftstation

mm...................................................... 118

— nr 179, ang. godkännande av överenskommelse med Folkrepubliken

Kina om upplåtelse av tomt och utförande av beskickningsanläggning
för Sverige i Peking................................... 434

— nr 180, ang. ackord och eftergift beträffande vissa statens fordringar,
m. m................................................ 434

Bevillningsutskottets betänkande nr 56, ang. ackord och eftergift beträffande
vissa statens fordringar, m. m....................... 434

Innehåll

Nr 42

„ std.

Statsutskottets utlåtande nr 181, ang. omläggning av utbildningen av

sjuksköterskor m. .......................................... 132

— nr 184, ang. utgifter på tilläggsstat I (socialdepartementet)..... 162

— nr 185, ang. utgifter på tilläggsstat I (kommunikationsdepartementet) 162

— nr 187, ang. utgifter på tilläggsstat I (ecklesiastikdepartementet) 162

— nr 188, ang. utgifter på tilläggsstat I (staten för statens allmänna

fastighetsfond)............................................ 163

Bevillningsutskottets betänkande nr 57, ang. ändring i förordningen om

försäljningsskatt............................................ 163

Bankoutskottets utlåtande nr 59, ang. lönegradsuppflyttning av expeditionsvaktstjänsterna
vid justitie- och militieombudsmännens expeditioner.
................................................... 169

— nr 60, i anledning av framställningar från dels riksgäldsfullmäktige,
dels styrelsen för riksdagsbiblioteket angående ordinariesättning

av vissa tjänster, m. ...................................... 169

— nr 61, i anledning av framställningar från dels justitieombudsmannen,
dels militieombudsmannen angående vissa lönetillägg....... 169

— nr 62, ang. riksdagsledamöternas arbetsrumsfråga.............. 169

— memorial nr 63, ang. ändrad lydelse av § 2 instruktionen för riksdagens

revisorer................................................... 169

Första lagutskottets utlåtande nr 41, ang. ändrad lydelse av 2 § lagen

om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.............................. 169

Jordbruksutskottets utlåtande nr 30, ang. utgifter på tilläggsstat I (jord bruksärenden)

............................................. 169

Konstitutionsutskottets betänkande nr 47, rörande effektivisering av

riksdagsarbetet............................................. 169

Statsutskottets utlåtande nr 182, ang. utgifter på tilläggsstat I (utrikesdepartementet)
............................................. iso

— nr 183, ang. utgifter på tilläggsstat I (försvarsdepartementet)---- 180

— nr 186, ang. utgifter på tilläggsstat I (finansdepartementet)...... 183

— nr 189, ang. organisation m. m. av förbandssjukvården......... 183

Bevillningsutskottets betänkande nr 58, ang. godkännande av avtal

med Schweiz för undvikande av dubbelbeskattning beträffande

skatter på inkomst och förmögenhet......................... 183

Bankoutskottets utlåtande nr 64, i anledning av framställning från delegerade
för riksdagens verk angående vissa bemyndiganden och
författningsändringar m. m., föranledda av statstjänstemannalagens
ikraftträdande.............................................. 185

— memorial nr 65, ang. dels bemyndigande för kanslideputerade att

sluta kollektivavtal med förening som företräder riksdagens tjänstemän,
dels upphävande av avlöningsbestämmelserna för riksdagens
tillfälligt anställda tjänstemän............................... 185

— nr 66, ang. instruktion för nästkommande riksdags bankoutskott 185

— nr 67, ang. slutlig pensionsreglering för förutvarande sekreteraren

i konstitutionsutskottet Sune Holm.......................... 185

Tredje lagutskottets utlåtande nr 34, om ändrad lydelse av 67 och 68 §§
vägtrafikförordningen....................................... 185

— nr 35, ang. den statliga trafikpolitiken ....................... 185

Statsutskottets memorial nr 193, ang. tilläggsstat I till riksstaten för

budgetåret 1965/66......................................... 185

•Äiftfärtatl

tdwWJsl dl ''i- j>5» :''j ;j;i; •J..T

,’h! t t ■>;.■

,''>x

!, ■; t 1,

! . ■ *■ : . : ,

s ti e-zj.-Jii;

■ ! i ‘ ■ ■

• ‘»i:''

~.ilK ,vV<- ''''H: O?’ . -v''" '' ''■ Mi V- >\VVAr.,'', -V.‘•.

'' ’ • • • * • - • • ............ JlkJ**%fSUs

•1 > ■ *Vi:i 5-?ni: ,* -• ''i/- **?U;i /.**!Vr&\\:

r;;.Lu.KLw» K , 9;u»» t ■

■A’}U:>y.iiu

wlr >\> :! f..;sixj /

- i- .. • r , i? «?i i >: i) utti V&.aUtliu.Ufitrii »i t J ;» -;r;

::t‘; ii ’• v^i»''i. .suiiau^rlittm rfsb rnwt

. c^»; ;?iv;fr* /*-;»*. J.•» ,r»

''fH ><>* !* f,fi *r: A ''! }•;! i i f‘ < / £ *V4‘--{}Vi ‘-''(b i\ . ,1\■. < '' v* T «} f I; i * • ^ * • i: .. J f:

. . . . . vyiy''T/iv!

(>''■ • tv <y? - ‘ ; } ’ r;j , i

■•*. °--- ''*u‘v ^n*i r* -nj

*<!'':•'' : ! i ''''9) vin:; ■ ■

/•j.teli» ,~i vu: ''»!•>.ti.PrtnJ^d •

'' •> vä.-;>'':I ■'' -s...

• > ■ i-''-:

“ : I ■ t''- ■ ,!■

Vj''

>■ ■.

< tf >i>. ••!''. ''till; f <iS.''<rr tiq til .''sj.i: ::

■

i.tofJHei.iuj.!-:-''! .it; ir; v.tiSi-Jiuczw ,*WU ''<

it »''.''i*:'' .''■•o. i! . ■ -it# Jtiiilv) . ‘ .i. 1 -y\\.

i •".} j,^rf, -

....... . . . l:M<{U»»>oif,nrr; ! . • • i.-Jtii tsq ''t: ''), .! ;

it ifjiir i? t j i i : ;.t. >ki. ''I :i i-, i , ty

)! > - bUt&tUM J

■i‘>v.;;fn-t!tis: . eif.: r . ‘i ''i r;;l''

..‘ii

* Mh.;-- j: :i ■ it■■

'' ■ '' . : .■

rur:'':>?■■''i'' j •

i;; '': '' i ■

. ■ r: : rf i, t/i

il lij J <i il.'' : i-:. • .‘ju

»>‘.f • ''• , )•/(; A H''#f.

. ! • 1 :

l,i

......... . iTUJi! ■ ■ I ti i .

''■ •■-miuflt-W “!.t ;; .il !

1''t''ji1 f‘i 1 ''.tsrrc.ii in i).;,- y.

•ilif •’ ■ .

. ... i -> i'' lr •>;• »:'' ■!..: i...; .■

■ i-''i''i . <. ti i; i •••■

. • 1 i;i • .

Onsdagen den 15 december 1965 fm.

Nr 42

Onsdagen den 15 december

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollen för den 9 innevarande
december.

§ 2

Föredrogs konstitutionsutskottets memorial
nr 48, angående uppskov med
behandlingen av visst ärende.

Sedan kammaren på framställd proposition
bifallit utskottets hemställan
om memorialets företagande till avgörande
efter allenast en bordläggning,
bifölls utskottets i memorialet i övrigt
gjorda hemställan.

§ 3

Föredrogs statsutskottets memorial nr

194, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om motionsvis väckta
förslag angående den svenska forskningsplaneringens
organisation m. in.

Sedan kammaren på framställd proposition
bifallit utskottets hemställan
om memorialets företagande till avgörande
efter allenast en bordläggning,
lades den i memorialet gjorda anmälan
till handlingarna.

§ 4

Föredrogs statsutskottets memorial nr

195, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om den högre tekniska
utbildningens fortsatta utbyggnad.

§ 5

Föredrogs tredje lagutskottets memorial
nr 36, angående uppskov med behandling
av utskottet tilldelat ärende Sedan

kammaren på framställd proposition
bifallit utskottets hemställan
om memorialets företagande till avgörande
efter allenast en bordläggning,
bifölls utskottets i memorialet i övrigt
gjorda hemställan.

§ 6

Statsbidrag till politiska partier (forts.)

Herr talmannen meddelade, att den
från gårdagens sammanträde uppskjutna
överläggningen rörande konstitutionsutskottets
utlåtande nr 44, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
statsbidrag till politiska partier
jämte motioner, nu komme att fortsättas;
och lämnades därvid ordet, i enlighet
med förut gjord anteckning, till

Herr NILSSON i Östersund (s), som
yttrade:

Herr talman! När jag lyssnat till den
långa debatten om partistödet har jag
fått ett bestämt intryck av att högerpartiet
och den konservativare delen
av folkpartiet överbetonat de argument
som framförts och att man i stort sett
har överdimensionerat debatten. Egentligen
gäller ju diskussionen om partistödet
i realiteten endast två saker.

För det första gäller det att skapa ökade
resurser för en allsidigare upplysning
i samhällsfrågorna. Vi menar att
väljarna, medborgarna i gemen, har rätt
att fordra av de politiska partierna, att
dessa ger en inträngande belysning av

Nr 42

Onsdagen den 15 december 1965 fm.

Statsbidrag till politiska partier

de politiska frågorna, innan väljarna
skall ta ställning vid valurnorna.

För det andra skall partistödet göra
partierna mindre beroende av bidrag
från annat håll. Jag tillhör dem som
har den uppfattningen, att partistödet
inte kommer att avlasta alla ekonomiska
hekymmer från partierna. Vi kommer
säkerligen även i fortsättningen
att vara hänvisade till att skaffa pengar
på annat håll och på annat sätt, även
om dessa arbetsuppgifter kommer att
minska.

Reservanterna har haft ett behov av
att garnera diskussionen med en rad
skräckbilder av de framtida verkningarna
av ett partistöd. Man säger ungefär
som så, att verkningarna kanske inte
blir så uppenbara i dag eller i morgon
men att vi i det längre perspektivet får
se fram mot ett tillstånd, där vi har
ett förstelnat partiväsende och där partierna
kommer att fjärma sig från folket.
Jag tycker att det är i högsta grad
onödigt att måla upp sådana skräckbilder.

Det har också sagts att partistödet
skulle innebära att aktiviteten kommer
att sjunka hos de enskilda partimedlemmarna.
Jag undrar, herr talman,
om det inte är på tiden att vi gör rent
bord med den gamla konservativa föreställningen,
att fattigdom skapar idealitet.
Och jag skulle vilja fråga, om man
verkligen tror att de medlemmar, som
nu måste förbruka en stor del av sin
aktivitet på att samla in pengar för att
hålla verksamheten flytande, skulle bli
totalt ointresserade av samhällsfrågorna,
om de i stället finge ägna mera tid
åt väsentligare uppgifter än att samla
in pengar.

Jag tror absolut inte att det skulle bli
på detta sätt. Den kris som vi upplever
inom föreningslivet kommer med säkerhet
inte att förvärras, om organisationerna
får bättre resurser att arbeta
med. Tvärtom känner vi väl även inom
de politiska partierna ett starkt behov
av att göra vår verksamhet attraktiv, så

att den kan konkurrera med alla andra
företeelser i samhället som tävlar om
människornas fritid.

Det är alldeles riktigt att vi inom
arbetarrörelsen har stora fonder av
idealitet. Men det beror ju inte på att
vi inom vår rörelse alltid varit fattiga
och hänvisade till att gå omkring och
tigga pengar. Nej, idealiteten inom arbetarrörelsen
har helt andra orsaker.
Den beror på vårt program, våra framtidsmål,
våra politiska uppgifter som har
entusiasmerat de många människorna
till kraftiga insatser även på det politiska
området.

Under debatten har tidigare framhållits
att det redan nu är statliga pengar
ute i valrörelserna. Jag skall inte upprepa
den specifikation som i går lämnades
rörande alla de åtgärder som
staten, landstingen och kommunerna
vidtagit för att bidraga till de politiska
partiernas propaganda. Jag vill bara
understryka att de pengar som redan
är anslagna till den politiska propagandan
är värdefulla. De är säkerligen lika
rena som de bolagspengar som på visst
håll kommer till användning i valrörelserna.

Jag tror att vi har ett mycket starkt
behov av att — om jag får uttrycka
det så — göra nyinvesteringar i den
politiska verksamheten. Vi måste förnya
oss, vi måste söka nya uttryck för
upplysningen i samhällsfrågor och vi
måste ständigt arbeta på en förnyelse
av den politiska agitationen. Till detta
behövs det givetvis mera pengar. Det
är också helt korrekt att man från samhällets
sida bidrar med dessa pengar.

Jag är också, om jag får tala för vårt
partis vidkommande, ganska övertygad
om att vi har ett mycket starkt behov
av att satsa ännu kraftigare på den
politiska ungdomsrörelsen. Det har i
denna debatt betonats att de politiska
ungdomsförbunden under fjolåret fick
statsanslag till sin verksamhet. Detta
hindrar dock inte att man inom ungdomsorganisationerna
har stora ekono -

Onsdagen den 15 december 19C5 fm.

Nr 42

miska bekymmer, och jag skulle garna
se att det partistöd, som vi kommer att
besluta om i dag, till en del ginge till
de politiska ungdomsorganisationerna,
så att dessa på ett effektivare sätt kan
bedriva sin verksamhet. Vi diskuterar
ofta ungdomsfrågor i denna kammare,
och jag tror att det är väsentligt att man
även inom de politiska ungdomsorganisationerna
får större resurser, så att de
härigenom får möjligheter att fånga in
den föreningslösa ungdomen.

Jag vill i detta sammanhang ytterligare
understryka några av de klara fördelarna
med partistödet. Först och
främst får väljarna en klar uppfattning
om varifrån pengarna till den
politiska propagandan kommer. Men
det är också väsentligt att man på detta
sätt ger de politiska partierna ett erkännande,
vilket innebär att man anser
deras verksamhet av samma värde som
den som bedrivs inom andra organisationer,
vilka redan har anslag från staten.

När bildningsorganisationerna i slutet
av 1940-talet fick sitt första statsbidrag
uppfattades detta inom bildningsrörelsen
som ett erkännande från statens sida
av bildningsorganisationernas arbete.
Jag tror att man skall uppfatta partistödet
på ungefär samma sätt. I och
med att staten går in och lämnar de
första bidragen till de politiska partierna
ger den underförstått ett erkännande
av deras arbete och av den verksamhet,
som de under så lång tid bedrivit och
som de varit hänvisade till att finansiera
genom olika former av insamlingar.

Några borgerliga talare har begagnat
detta tillfälle till att beklaga att Stockholms-Tidningen
kommer att läggas ned.
Det är med dessa beklaganden som med
läkaren, vilken vägrade att ge patienten
medicin, och när patienten sedan avled
gick läkaren hem till änkan och
beklagade sorgen. Jag tycker att det
skorrar något falskt när man hör dessa
beklaganden från borgerligt håll av att
en arbetartidning lägges ned, just i det

Statsbidrag till politiska partier

ögonblick när detta meddelande tillkännages.

Vi har möjligheter och kommer att få
ännu bättre sådana via partistödet att
även understödja pressen, och jag tycker
inte att det iir något fel i detta. Tidningspressen
står för en mycket väsentlig
del av den opinionsförmedling som
vi bedriver.

Herr talman! Jag skall inte fortsätta
längre. Jag finner egentligen inga argument
som inte redan är framförda
i denna debatt, och därför tycker jag att
det är en överloppsgärning att längre
ta kammarens tid i anspråk. Jag skall
bara avslutningsvis konstatera, att partistödsdebatten
är kantad av spruckna
allianser: borgfreden har spruckit, mittenalliansen
har spruckit och folkpartiet
har spruckit på denna fråga.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Därefter anförde:

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Det är sällan man har
behövt lyssna till en debatt där det som
bevis har tillgripits så många tvivelaktiga
argument som i denna debatt. För
att göra en del av argumenten gångbara
har man till och med förnekat den föreliggande
propositionens karaktär; det
har sagts att det är ett presstöd och
icke ett partistöd. Även om fattningsförmågan
kanske är litet olika fördelad
tycker jag att man skulle kunna skilja
på det ena och det andra.

Det finns snart bara ett enda argument
av alla dem som framfördes i
samband med pressutredningen som
inte anförts i denna debatt, men ännu
återstår ju några högermän på talarlistan,
så man skall inte misströsta. Jag
syftar på den utsökta oförskämdhet som
presenterades vid högerns partiframträdande
i TV i höstas, då man ville göra
gällande att en statlig utredningsman
icke var objektiv inför sitt uppdrag
utan att han från början hade så att
säga sålt sin själ. Att presentera en så -

Nr 42

Onsdagen den 15 december 1965 fm.

Statsbidrag till politiska partier

dan beskyllning inför Sveriges TV-tittare
utan att den angripne har en möjlighet
att försvara sig är helt i linje
med den debattkonst man har givit
prov på från det hållet; därmed har
man satt ett oslagbart rekord i fråga
om låg nivå i den debatt som förts i
detta ämne.

.lag har i annat sammanhang tagit
ställning för stöd till partierna men
icke för presstöd, och detta av två skäl.
Det första är att jag ser som partistödets
viktigaste uppgift att stärka vårt
demokratiska styrelsesätt genom att
opinionsbildningen därigenom blir friare
genom att partierna blir mera jämbördiga.
Under många års partiarbete,
då jag har haft tillfälle att se hur besvärligt
det är att hävda sig gentemot
ekonomiskt mäktiga konkurrenter, har
jag stärkts i min uppfattning att ett sådant
statligt stöd är nödvändigt. Jag anser
att de fattigare partierna har samma
rätt att utöva opinionsbildning som
andra.

Det andra skälet är att jag anser ett
statligt partistöd vara av betydande intresse
för den enskilde medborgaren,
som har att med rösträttens hjälp tillvarata
sina intressen och säga sin mening
i fråga om samhällets förvaltning.
Denna synpunkt om medborgarens rätt
till en riktig och saklig upplysning har
alltför litet kommit fram i den debatt
som vi hittills fört. Jag anser det nämligen
i hög grad vara ett statligt partistöds
roll i en demokrati att ge den enskilde
medborgaren en saklig, allsidig
och riktig bild av den problematik denne
såsom väljare har att ta ställning till.
Demokratien skall i första hand bäras
upp av de enskilda medborgarnas personliga
insatser i ett fritt val. Partierna
är inte självändamål, utan de är instrument
för olika meningsriktningar; de
är deras möjlighet att påverka samhällets
styrelse och utveckling. Den fria
rösträttens rätta utövande förutsätter
emellertid att en objektiv och allsidig
upplysning kan ges den röstande. Om

vissa politiska meningsriktningar har
möjlighet att dominera upplysningen
om vad som sker på det samhällspolitiska
planet, så har de därmed också
gentemot andra partier överlägsna möjligheter
att framhålla de egna synpunkterna
och de egna åtgörandena. Härigenom
kan den bild som den enskilde
medborgaren får bli en förfalskning.
Den enskilde medborgaren kan bli oriktigt
påverkad och hans fria bedömning
omöjliggöras. En sådan opinionsbildning
är icke representativ för en demokrati.

Herr talman! Med risk att bli misstolkad
— det har hänt andra i denna
debatt — vill jag säga några ord med
anledning av Stockholms-Tidningens
nedläggande fr. o. in. den 1 april 1966.
Den som menar att en fri och allsidig
opinionsbildning är av värde för demokratiens
bestånd och utveckling måste
djupt beklaga, att denna röst inom tidningsvärlden
kommer att tystna. Opinionsbildningen
i Stockholm kommer
att domineras av höger- och folkpartiorgan
till nackdel för en allsidig upplysning
om samhällsproblemen. Inte
ens de argaste motståndarna till pressstödet
borde kunna finna någon glädje
eller tillfredsställelse i denna händelse.

I dag gråter man krokodiltårar i
många av de ledarspalter som bara för
några månader sedan öste sin vredes
skålar över att ett eventuellt tidningsstöd
skulle kunna komma att gå till
Stockholms-Tidningen. Vilket är bäst,
att denna röst inom opinionsbildningen
tystnar, eller att den möjligen hade
kunnat leva kvar genom ett stöd? Ser
man det ur demokratiens synpunkt är
svaret lätt att ge. Men det finns ju andra
synpunkter också.

Det har kungjorts att högerpartiet,
som främst av alla har bekämpat förslaget
om presstöd, nu tänker starta en ny
tidning i samband med att ett statligt
partistöd kan komma att utgå. Ur psykologisk
synpunkt kunde en sämre tidpunkt
icke ha valts.

Onsdagen den 15

Man försöker göra gällande att Stockholins-Tidningen
och andra tidningar
som gått under skulle ha skötts dåligt.
De beskyllningarna får stå för de personer
som uttalat dem. Var och en vet
vem det är som i dag bestämmer vilka
språkrör för den fria debatten som skall
finnas kvar och vilka som skall lämnas
åt sitt öde. Jag skall inte gå in på
den problematiken, eftersom jag icke
förordat ett stöd till tidningarna. Men
vi vet allesammans att de flesta frågor
och problem kan ses från mer än en
sida. Det är att beklaga om någon sida
av problemet icke blir belyst. Man kör
bäst med helljus inom opinionsbildningen
— i Stockliolms-Tidningens
spridningsområde kommer man efter
den 1 april att köra med halvljus.

Herr talman! Jag har inte kunnat låta
bli att säga detta, men jag är säker på
att andra talare kommer att stå upp här
och tolka vad jag sagt på ett helt annat
sätt än vad jag avsett. Det skulle vara
fullt i stil med den debatt som förts.

Vem det är som utövar dominans i
den fria åsiktsbildningen är i sak likgiltigt.
Vare sig det sker med kapitalets
makt, genom stora bidrag eller genom
lagstiftning, är en sådan dominans lika
oförenlig med demokratiens princip.

Nu har en del talare påstått, att de
bidrag som kommer från näringslivet
inte på något sätt påverkar partiernas
frihet och att några krav icke ställes av
bidragsgivarna. Jag var för ett par tre
år sedan med på en konferens i Stockholm
tillsammans med några medlemmar
i de bägge övriga oppositionspartierna.
Vi hade en diskussion över ett
ämne som — om jag minns rätt — hade
rubricerats »Oppositionspartierna och
näringslivet». Inledare var en tjänsteman
från Sveriges industriförbund. Han
yttrade bl. a. ungefär följande: Oppositionspartierna
får se till att föra en politik
som överensstämmer med kraven
från industrien och näringslivet; i annat
fall kan det komma att menligt inverka
på de bidrag som utgår därifrån
till partierna.

1*—Andra kammarens protokoll 1965.

december 1965 fm. Nr 42 9

Statsbidrag till politiska partier

Han visste vad han talade om, ty han
hade tidigare varit tjänsteman i ett av
partierna. Jag blev personligen mycket
förvånad, och jag begärde genast ordet
och frågade: Finns det verkligen
partier som får bidrag från näringslivet
med villkor att de driver en politik
som passar näringslivet? Jag känner
inte till någon sådan uppvaktning hos
centerpartiet, sade jag. Det blev tyst på
den punkten i debatten; det sades ingenting
mer om den saken, förrän en
annan centerpartist ställde samma fråga
och det blev lika tyst igen. Detta är
ett litet bidrag, som kanske kan kasta
något ljus över uttalandena i denna debatt,
att man är så fri gentemot dem
som finansierar partierna.

Jag tror för min del icke att det kan
vara önskvärt, att ett parti måste rätta
sin politik efter önskemål från låt oss
säga Industriförbundet, lika litet som det
kan vara önskvärt att ett annat parti
får rätta sin politik efter vad DO vill
och önskar. Jag har den uppfattningen
att en finansiering av partierna med
statsmedel, vilken i varje fall till någon
del kan täcka partiernas kostnader för
deras arbete när det gäller opinionsbildningen,
bör ge en bättre garanti för
ett tryggande av styrkeförhållandena
partierna emellan än den vi har i dag.
Genom ett statsstöd får partierna också
en friare ställning både i sin opinionsbildning
och i sitt handlande vis å vis
utomstående parter.

Det har sagts vissa saker i denna debatt
som jag inte kan låta bli att bemöta.

Jag skall först vända mig till herr
Sjöholm, som var en av de sista talarna
i går kväll. Han polemiserade bl. a. mot
herr Hedlund, och eftersom jag ser att
herr Hedlund inte är inne i kammaren
tar jag mig friheten att svara på det
som herr Sjöholm sade. Herr Sjöholm
yttrade: Herr Hedlund är ju inte tvungen
att bidra till det stöd som bolagen
ger partierna; han kan sälja sina aktier.
Men, sade herr Sjöholm, enligt det
föreliggande förslaget måste skattebetaNr
42

Nr 42

Onsdagen den 15 december 1965 fm.

Statsbidrag till politiska partier

larna betala till partier som de inte
gillar. Ja, herr Sjöholm, men hur blir
det med friheten för de skattebetalare
som — enligt vad herr Hedlund sade —
får betala det som herr Sträng går miste
om, genom att bidraget till ett visst politiskt
parti kan dras av från kostnadssidan
och skatten därmed minskar? Är
man alldeles säker på att de som betalar
in det fyllnadsbeloppet också gillar
det parti som är skuld till den extra
skatten?

Sedan säger herr Sjöholm med mycken
stolthet: Jag är inte här på grund
av något partistöd. Nej, herr Sjöholm är
kanske i stället här på grund av de stora
kapitalinsatser för opinionsbildning
som ett privat bolag i Malmö hade råd
att göra vid det valet.

Det har också sagts så mycket vackert
här i debatten om tidningarnas frihet
och tidningarnas oberoende av partierna;
vi måste ha en fri och oberoende
press. Ja, värdet av den frasen kanske
får sin belysning om jag talar om, att i
samband med behandlingen av jordförvärvslagen
i våras var det en av centerpartiets
större tidningar som intog en
annan hållning än centerpartiet gjorde
i slutomgången. Tidningen var alltså fri
och oberoende gentemot sitt parti. Men
vad hände då? Jo, tidningen fick en
skarp reprimand av en högertidning om
att man inte får göra så. Man skall sluta
upp på den linje som partiet slagit in
på. Det var en högertidning, som tidigare
hade pläderat lika varmt för den
fria och oberoende tidningspressen. Jag
måste säga, att jag inte ger mycket för
argument som stämmer så litet överens
med verkligheten bakom dem.

Ja, herr talman, jag vill med tillfredsställelse
notera, att utskottet har skrivit,
att man efter viss tid skall göra
en omprövning av bl. a. fördelningsgrunderna.
Jag tror att man, på samma
gång som man gör den omprövningen,
även bör utreda partiernas finansiering
över huvud taget och hur den sker totalt.
Det är först då man får riktig klar -

het över detta som motståndet mot partistödet
kan ordentligt överblickas. Jag
hoppas alltså, att en sådan allsidig belysning
av partifinansieringen kan komma
till stånd. Vi har haft en sådan tidigare,
det var 1951, och den kan i dag
behöva förnyas.

Vi har tidigare under höstriksdagen
behandlat frågan om anslag till partiernas
riksdagskanslier. Även detta stöd
är väl motiverat och har till uppgift att
förstärka partiernas möjlighet till ett
effektivt arbete. Eftersom man enligt
min mening kan anse kanslistödet och
partistödet som synnerligen näraliggande,
kan man mycket väl säga, att det
ena kompletterar det andra. De borde
emellertid ha kommit i omvänd ordning.
Samma regler gäller i båda fallen.
Partierna får oinskränkt rätt och fullkomlig
frihet att använda dessa medel
som de vill. Och därmed får man nog
säga, att man inte kan komma mycket
längre när det gäller frågan om ett effektivt
utnyttjande av statliga medel.
För min del anser jag det självklart, att
vi måste visa partierna ett sådant förtroende.

Partierna är en grundval i vår demokrati.
Därmed har de också sitt stora
ansvar inför väljarna, och jag är helt
övertygad om att partierna kommer att
utnyttja de resurser de kan få lika ansvarsfullt
som självständigt till just den
opinionsbildning som partierna har till
väsentlig uppgift och som är en demokratiens
absoluta förutsättning.

Herr talman, jag ber att med detta
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr SJÖHOLM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hansson i Skegrie
uppträder här som försvarsadvokat
för herr Hedlund och det kanske han
behöver. Herr Hansson, det är en fundamental
principiell skillnad mellan
att vara frivillig aktieägare i ett bolag,
där man kanske får vara med om
vissa beslut som man inte gillar, och
att bli tvingad av en statlig myndighet

Onsdagen den 15 december 1965 fm.

Nr 42

att betala pengar till vissa rörelser och
uppfattningar som man ogillar. Man
blir alltså tvingad, och betalar man
inte får man med utmätningsmannen
att göra och det är illa nog. Man kan
alltså inte bli av med den skuld som
man bar till staten, men man behöver
inte vara aktieägare i ett visst bolag.
Herr Hansson förstår säkert denna
skillnad.

Som jag sade redan i går i en replik
till herr Henningsson — herr Nilsson
i Östersund var också inne på detta
och fick herr Hansson med på samma
linje — räcker det inte med det
statliga partistödet. Vi måste alltså även
i fortsättningen ha stöd av privata finansiärer.
Då finns ju hela detta misstänkliggörande
kvar. Herr Hansson
kommer att misstänka högern för att
ta emot pengar från bolagen även i
framtiden. Sådana människor som vill
misstänkliggöra finns det gott om. Vi
har alltså inte vunnit någonting på det
hela.

Herr Hansson var också inne på
MbS, som ju har oroat många människor.
MbS är verkligen ett exempel på
hur det skall gå till i en demokrati,
herr Hansson, där människor frivilligt
sluter sig samman. Det förekom inte
alls endast några stora bidrag från ett
fåtal givare, utan det var massor av
små bidrag från människor som trodde
på den sak som MbS representerade.
Det skall gå långt om man tycker att
det är demokratiskt att tvinga människor
att betala till rörelser som de
ogillar. Det skulle till och med vara
mera demokratiskt än att människor
helt frivilligt satsar pengar på det de
tror på.

Herr Hansson talar om att man skall
köra på helljus, vilket för övrigt är
förbjudet i städer. Men, herr Hansson,
när det är dimma skall man använda
halvljus, och jag tror att det skulle
vara nyttigt för herr Hansson att tillägna
sig denna lärdom.

Eftersom justitieministern i dag be -

Statsbidrag till politiska partier

finner sig i kammaren, skall jag ta
tillfället i akt och fråga, om han inte
något oroats av det övergrepp det innebär
att man skulle ta pengar exempelvis
från medlemmar i KDS och ge
dessa pengar till fem partier som dessa
medlemmar ogillar, fem partier som
för all framtid kan utesluta KDS från
allt inflytande. År inte detta ett övergrepp
mot dessa människor?

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Sjöholm har tydligen
inte uppfattat den skillnad som
finns i att medborgarna i fria val har
möjligheter att ändra riksdagens sammansättning
så att de slipper denna
skattebelastning. Enskilda medborgare
har däremot mycket litet att säga till
om i fråga om vad våra bolagsstyrelser
beslutar. Det talas någonstans om
det svenska folkets rätt att sig självt
beskatta. Det har vi aldrig överlåtit
till bolagsstyrelserna att göra.

Herr Sjöholm säger sedan att det
skall gå till som skedde med MbS i
Malmö. Ja det är ett strålande bevis på
vad ekonomisk makt kan åstadkomma
när den sätter till sina resurser. För
all del, det är möjligt att detta bolag
har gjort sämre investeringar än det
gjorde i detta fall, men det lyckades
ändå med att ta bort två så duktiga
riksdagsmän som herrar Braconier och
Palm och ersätta dem med herrar Sjöholm
och Rubin.

Det är så det skall gå till, säger herr
Sjöholm.

Herr SJÖHOLM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hanssons i Skegrie
frihetslidelse blir större och större.
Herr Hansson menar tydligen att man
för all framtid skall förbjuda de enskilda
ekonomiska intressena att komma
till tals. Människor skall alltså inte
få lov att sluta sig samman såsom skedde
inom fyrstadskretsen och satsa pengar
på det som man tror på. Här skall

Nr 42

Onsdagen den 15 december 1965 fm.

Statsbidrag till politiska partier

allting tydligen gå tvångsvis via debetsedeln.
Är det den form av frihet
som herr Hansson skattar så högt?

Herr RUBIN (mbs) kort genmäle:

Herr talman! För mig personligen
är det underligt att herr Skegrie-Hansson
här säger att man ersatt duktiga
och kunniga män med — såsom någon
skrev i en tidning i Malmö och för
vilken herr Skegrie-Hansson vill ha ytterligare
stöd — med sådana politiska
dilettanter som Rubin och Sjöholm.
Varför medverkade Ni då själv, herr
Skegrie-Hansson, till att jag kom att
stå som partiets suppleant till första
namnet på listan vid riksdagsvalet 1960
och till första namnet vid stadsfullmäktigevalet
1962? Har jag blivit så mycket
sämre därför att jag hävdar en
annan uppfattning i en viss fråga och
för att jag anser att de borgerliga partierna
skall slå sina påsar samman?

Herr Skegrie-Hansson talade om att
köra på halvljus. Det är mycket sämre,
herr Skegrie-Hansson, att inte köra med
något ljus alls, och det tycker jag att
herr Skegrie-Hansson många gånger visat
att han gör. Man skall inte, herr
Skegrie-Hansson, enbart ha huvudet för
att sätta mössan på; man skall tänka
litet också. Vad är det för skillnad
mellan presstöd och partistöd? Menar
herr Skegrie-Hansson att den tidning
vi har nere i Malmö inte kommer att
få något stöd, så kan jag hålla med
om att det i alla fall inte är fråga om
presstöd i den bemärkelsen jag trodde.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tror att jag vågar
ta kammarens ledamöter till vittne på
att jag aldrig gjort något värdeomdöme
vare sig om herr Rubin eller herr
Sjöholm. Jag sade bara att de hade ersatt
ett par andra duktiga riksdagsmän.
Därmed har jag inte sagt någonting
alls om herrarnas duglighet. Vi får väl
så småningom se vad investeringen är

värd —- det har gjorts dåliga investeringar
i många företag tidigare, men
det har också gjorts bra sådana. Hur
investeringen varit visar sig alltid längre
fram.

Herr Rubin har tydligen i viss avsikt
givit mig ett nytt namn. I går
kallades jag för en gammal politisk
krumelur. Jag vill då säga herr Rubin,
att jag i så fall är glad över att det
även finns unga krumelurer som påläggskalvar.

Herr RUBIN (mbs) kort genmäle:

Herr talman! För att inga misstag
skall uppstå vill jag säga, att jag i går
liknade en man vid en politisk jonglör,
men det var i kammaren ingen
annan som tog åt sig av det uttrycket
än herr Skegrie-Hansson.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Att herr Hansson i Skegrie
skulle känna sig i alla avseenden
nöjd och belåten med tillvaron just
nu, det var väl bara att förutse. Herr
Hansson kommer strax att få den julklapp,
som han uppenbarligen satt högst
på önskelistan och som han så ivrigt
åtrått. Jag måste dock säga att herr
Hanssons sätt att argumentera — redan
förut välkänt för oss alla — icke har
övertygat mig, lika litet som raden av
andra inlägg i denna långa debatt, där
man pläderar för tvångsuttaxeringens
väg som en lämplig metod att finansiera
de politiska partierna och deras verksamhet.

Det tråkiga, herr Hansson, är ju att
vi, när vi om en stund går att besluta,
i eminent grad handlar i egen sak. Visserligen
sägs det i den motion, under
vilken herr Hanssons namn står — jag
tror att han också upprepade det i sitt
inlägg nyss — att »partistödets utformning
bör vara ett uttryck för det förtroende,
som samhället bör visa partier,
som arbetar under ansvar inför den
allmänna opinionen». Nog är det, herr
talman, en märklig förtroendeförkla -

Nr 42

Onsdagen den 15 december 1965 fm.

ring. Det är någonting av det märkligaste
som jag över luivud taget har
stött på i den vägen.

Här skall alltså statsmakterna, det
vill säga vi själva, manifestera vårt absolut
orubbliga förtroende för de politiska
partierna, de partier som är representerade
i riksdagen med något
undantag — det vill säga förtroende för
oss själva. Vi skall göra det genom att
på lämpligt sätt förstärka partiernas
budget.

Jag tycker att argumentationen och
situationen på något sätt är magnifik.
Indirekt är det väl också fråga om en
förtroendeförklaring från herr Hanssons
sida för den press som på ett eller
annat sätt har anknytning till dessa partier.
Att det verkligen rör sig om ett
parti- och presstöd går väl ändå inte
att bestrida. Statsministerns anförande
i går gav fullständig klarhet på den
punkten, om man inte redan förut vetat
det. Det kan väl också diskuteras — jag
har funderat på det — om inte herr
Hanssons hela argumentation i detta
avseende får sin mycket betänkliga slagsida
först och främst genom det faktum
att han på ett så ensidigt sätt bedömt
pressens verksamhet och dess roll utifrån
de rent politiska tjänster som den
gör. Men det är sannerligen ett ganska
kortsynt perspektiv.

För egen del hade jag i utskottet och
har alltjämt ett behov av att skaffa
mig ett alibi i denna fråga — i en obestämd
känsla av att det en dag faktiskt
kan komma att behövas. Annars medger
jag gärna att det tjänar mycket litet till
att spekulera över hur man i en mer
eller mindre avlägsen framtid kan komma
att se på de ställningstaganden vi
nu går att göra.

Det förvånar mig också något att herr
Antonsson — jag ser honom inte här,
men förhållandena är ibland sådana,
att man nödgas polemisera mot en tom
bänkplats -— som eljest resonerar så
försiktigt och balanserat, i så hög grad
som han gjorde i sitt inlägg i natt kunde

Statsbidrag till politiska partier

söka legitimation för sitt eget personliga
ställningstagande och för vårt kommande
beslut i den omständigheten, att det
i en framtid inte skulle komma att finnas
mer än eu enda mening rörande
det riktiga och nyttiga i nu ifrågavarande
allmänna partistöd. Vi har väl
ändå, herr Antonsson, att handla utifrån
de värderingar som är för handen i
dag och inte att söka återförsäkring i
attityder och tänkesätt som man menar
skall ha slagit igenom om några år,
kanske i nästa generation, vad vet jag.

När herr Antonsson talar om att det
rimligtvis inte kan vara fråga om något
ogrannlaga — jag tror att han använde
uttrycket ovärdigt — sätt att disponera
allmänna medel, skall han dock inte
bortse från att det kan finnas andra
medborgare och andra medborgargrupper
som upplever detta på ett helt annat
sätt och som kan finna det hela
ytterst betänkligt, ja, rent av samvetskränkande.
Det är ju detta, herr Antonsson,
som skapar problematiken. Förhöll
det sig inte så, hade vi inget problem.

Visserligen får vi i Dagens Nyheter i
dag veta att det att motsätta sig denna
lösning med ett statssubventionenat partiväsen,
med en statssubventionerad
press, är att, som det stod i ledaren,
sätta sig på en piedestal av principer
— och det är förstås någonting ytterst
föraktligt. År det kanske rent av så,
att vi definitivt är på väg in i en ny
era, där de principiella värderingarna
inte längre har något att betyda? Jag
vet trots allt inte om det är på det sättet
vi stärker partiernas förtroendekapital.
Själva grumligheten kan rimligtvis
inte vara en princip, en ledstjärna
att gå efter i det politiska handlandet.

Jag vill också uttrycka min förvåning
över att statsministern i sitt huvudanförande
i går gjorde frågan om Stockholms-Tidningens
nedläggande till en
så central fråga i detta speciella sammanhang.
Självfallet fann statsminis -

Nr 42

Onsdagen den 15 december 1965 fm.

Statsbidrag till politiska partier

tern, liksom andra, även långt utanför
det socialdemokratiska lägret, anledning
att livligt beklaga det steg som nu
tagits beträffande denna stora tidning,
men samtidigt hade statsministern tydligen
en känsla av att nu — äntligen —
var ett av huvudhindren för genomförandet
av det statliga parti- och pressstödet
bragt ur världen. Nu kunde alltså
inte längre de motspänstiga inom
oppositionen komma och påstå, att det
var för att rädda regeringsorganet Stockholms-Tidningen
som man hade så
märkvärdigt bråttom med att driva igenom
subventionsförslaget och kunna
kvittera ut pengarna. Statsministerns
sätt att framställa våra argument och
motiv är lielt inkorrekt och jag skall be
att i det följande något få utveckla
mina synpunkter och överväganden.

Men först ytterligare några ord om
Stockholms-Tidningen. Om orsakerna
till att denna tidning råkat i det uppkomna
läget, råder det uppenbarligen
olika meningar. Jag tror att en förklaring
kan vara att många faktiskt med
stigande förvåning — för att inte säga
beklämning — under senare år iakttagit
de utfall som i tidningens ledarspalter,
och även i övrigt i tidningen,
gjorts mot tankegångar, strävanden och
ambitioner, som bärs upp av bl. a. våra
stora ideella folkrörelser. StockholmsTidningen
har för övrigt i detta fall
gått hand i hand med en annan s-märkt
huvudstadstidning, Aftonbladet. En
iakttagelse jag tycker mig ha kunat göra
är att många, även inom det socialdemokratiska
lägret, häftigt reagerat mot
dessa tendenser och agressioner. En
tidning kan också av sådana orsaker
råka in i en förtroendekris. Man kan
stöta bort stora medborgargrupper med
sådana metoder och angrepp på rörelser,
som i lika hög grad som våra politiska
partier bär upp den svenska demokratien
i dag. Jag skall strax säga ytterligare
något på denna punkt.

Med anledning av statsministerns anförande
i går tillåter jag mig att ifråga -

sätta, om metoden att pumpa in statligt
kapital i tidningsföretagen verkligen
löser problemen och ger förutsättningar
och garantier för den ytterligare
spridning av och attraktionskraft hos
tidningarna som man eftersträvar. Man
måste bestämt ha en enorm tilltro till de
yttre resursernas vikt och värde för
att hemfalla åt sådana föreställningar.

Det har, herr talman, här i debatten
uttalats förvåning och ironi över att
det bevisligen finns ett parti, där man
i denna från principiella synpunkter
oerhört viktiga fråga inte agerat
som trädda på snöre, utan där
man funnit det naturligt att komma
fram till nyanserade ställningstaganden
och till inte alldeles enhetliga ståndpunkter.
Statsministern nämnde särskilt
folkpartiet och talade då om »djup
splittring». Vi inom den meningsriktning
jag tillhör, finner det självklart
att det inom ramen för en gemensam
grundåskådning finns utrymme för ett
självständigt eller personligt agerande i
konkreta frågor. Detta betraktas uppenbarligen
på en del andra håll som någonting
rent av suspekt och klandervärt,
i varje fall som någonting under
alla förhållanden icke önskvärt. Emellertid
har det faktum, att regeringen
kunnat lägga fram detta parti- och
presstödsförslag, som ju bl. a. innebär
att vi — som förut påpekats — som det
veterligen enda land i den demokratiska
världen skall börja skattefinansiera
ett antidemokratiskt parti, dess press,
funktionärer och propaganda, utan att
det i den stora socialdemokratiska riksdagsgruppen
framkallat någon som helst
opposition eller en enda liten avvikande
motionsframstöt, på mig närmast
gjort ett nedslående och oroväckande
intryck. Det är ganska märkligt att en
sådan kompakt ensidighet och enhetlighet
i uppfattningen kan slå igenom,
samtidigt som man på samma håll söker
förgylla upp det hela med att hänvisa
till det angelägna i att slå vakt om —
som det så vackert och riktigt heter —

Nr 42

Onsdagen den 15 december 1965 fm.

»åsiktsbildningens frihet», och »säkerställa
ett fritt meningsutbyte» och sålunda
främja våra mest centrala demokratiska
ideal och rättigheter.

När det så kommer till det praktiska
handlandet och blir fråga om att i en
konkret och uppenbarligen högst kontroversiell
fråga ta ställning, finns det
alltså inom denna stora socialdemokratiska
riksdagsgrupp inte minsta antydan
till betänkligheter eller avvikelser
från den fastslagna partilinjen. Jag kan
för min del inte finna annat än att det
ser besynnerligt ut, och också måste
vara något högst besynnerligt.

Det hör också till bilden att det under
utskottsbehandlingen, och för övrigt
också i den allmänna debatten,
gjorts gällande att frågan om ett allmänt
statligt parti- och presstöd över
huvud taget inte inrymde några element
som motiverade att den kom under behandling
i riksdagens grundlagsvårdande
utskott. Det finns tydligen här i
kammaren en mening företrädd, enligt
vilken denna fråga — som till sin karaktär
ju är sådan att den allvarligt
griper in även i pressens i tryckfrihetsförordningen
reglerade villkor och
kan komma att utgöra ett hot mot tidningarnas
integritet —- skulle kunna
beredas och beslutas som en enkel anslagsfråga
vilken som helst. Lika väl
som man för upp en post under t. ex.
väganslag eller dylikt, skulle man rutinmässigt
kunna handlägga även denna
fråga. Men det är väl, herr talman,
fullkomligt orimligt.

Man förbiser då att det faktiskt kan
ifrågasättas, om förslaget verkligen går
att förena med regeringsformens bud
om att »ingens samvete tvinga eller
tvinga låta». Som fri medborgare skall
man naturligtvis också ha friheten att
ställa sig utanför de politiska partierna,
om man så vill. Man skall heller
inte kunna tvingas att via skattsedeln
vara med om att finansiera en verksamhet,
som man av ett eller annat
skäl inte vill acceptera. Det kan in -

Statsbidrag till politiska partier

vändas att detta är ett utslag av ett
teoretiserande som inte har med verkligheten
att skaffa. Men är det så säkert?
Utan tvivel finns det människor
som trots allt vill värna sin rätt till
oberoende även i detta avseende. Men
jag skall inte hårdra den synpunkten,
i varje fall inte utveckla den ytterligare.

Uppenbart är dock att när partistödet
därjämte fyller funktionen som ett
förtäckt presstöd och således kommer
att ekonomiskt engagera den enskilde
skattebetalaren i stödet och underhållet
även av tidningar som det är honom
totalt främmande eller kanske direkt
motbjudande att i något avseende
solidarisera sig med, måste betänkligheterna
växa ännu mer — det är ofrånkomligt.
Det är helt enkelt fråga om två
sidor av samma sak. Det går enligt
mitt sätt att se inte att med respekt
för logikens lagar underkänna den ena
åtgärden och godkänna den andra.

Här har tidigare under debatten hänvisats
till hovrätten i Malmö och dess
remissutlåtande i anslutning till pressstödsförslaget.
Det har skett med allt
fog, eftersom denna hovrätt förfogar
över, såvitt jag förstår, den högsta
tryckfrihetsrättsliga expertis som vi kan
mobilisera i detta land. Jag kan avstå
från att till kammarens protokoll inskriva
de närmast tillintetgörande rader
i hovrättens remissutlåtande som
nedskrivits beträffande de tankegångar,
vilka bär upp det statliga press- och
partistödsförslaget — herr förste vice
talmannen har redan gjort det.

Det är inte minst mot den bakgrunden
djupt allvarliga perspektiv det här
är fråga om. Jag tänker mig att min
gode vän och kollega Harry Hjörne i
Göteborgs-Posten ger mig rätt, när jag
gör gällande att detta i sanning är ett
ännu större och riskablare äventyr i
tidningarnas värld än vad han i sin
memoarbok någonsin kunnat skildra.
Här är det verkligen fråga om äventyrligheter,
som riksdagen borde se till
att de blir avstyrda. Men det kommer

16 Nr 42

Onsdagen den 15 december 1965 fm.

Statsbidrag till politiska partier

man uppenbarligen inte att göra; saken
kommer att ha sin gång, det är
tyvärr på förhand avgjort. Så mycket
är väl ändå säkert att stöd till pressen
via partierna definitivt inte gör tidningarnas
frihetssfär större. Är det inte
ändå pressens uppgift, dess mest centrala
uppgift vid sidan om den allmänna
nyhetsförmedlingen och informationsverksamheten,
att hålla ett öga både
på myndigheter och på partier?
Men nu skall man alltså knyta denna
press fastare till just de samhällsorgan
och samhällsfunktioner som den är satt
att vaka över.

Även om man för ett ögonblick skulle
hänge sig åt illusionen att det skulle
låta sig göra att sära det allmänna
partistödet från tidningssubventionering
i större eller mindre skala, kan
jag ändå inte finna annat än att det
måste vara fel att slå in på statsbidragslinjen.
Enligt mitt sätt att se är
de politiska partierna att uppfatta och
betrakta som grenar på ett och samma
träd, där våra stora folkrörelser för övrigt
också har sin självskrivna plats.
Men med denna grundsyn blir det också
självklart att hävda att våra politiska
partier, liksom våra folkrörelser, skall
leva och verka utan ekonomiskt beroende
av det allmänna och av staten.
Det karakteristiska hos dessa folkrörelser
är väl just att de noga, nästan
på trots, tar sig i akt för att låta sig
inlemmas i den statliga byråkratien,
men att de väl hävdar sin styrka genom
det inre tvång som driver deras
medlemmar och sympatisörer att engagera
sig för idéerna och att ge med
full skäppa av det som naturligtvis
ingen rörelse, ingen organisation, således
inte heller någon ideell rörelse eller
organisation, kan vara utan -—- de
nödvändiga ekonomiska resurserna.

Det var ju, herr talman, just dessa
folkrörelser som jag här syftar på, som
bröt mark för demokratien och som
också i påfallande stor utsträckning
utgjort och ännu i dag utgör en rekryteringskälla
och en plantskola för

våra politiska partier. Vem vill påstå
att dessa folkrörelser i dag skulle kunna
tänkas borta ur bilden i en diskussion
som berör frågan om demokratiens
förutsättningar och demokratiens
arbetsredskap? De behövs i minst lika
hög grad som våra politiska partier
och de har sannerligen ekonomiska bekymmer
att brottas med, dagligen och
stundligen. Men jag kan omöjligen tänka
mig att man fördenskull på något
enda håll skulle vilja på allvar förorda
att dessa rörelser slog in på samma
linje som man nu är i färd med att
anbefalla och fastställa för de politiska
partiernas vidkommande, d. v. s. acceptera
en ekonomisk bindning mer eller
mindre till staten. Att det sedan
inte i ekonomiskt avseende finns några
vattentäta skott så att säga mellan folkrörelserna
å ena sidan och staten å
den andra, skall naturligtvis också konstateras
i detta sammanhang. Bidrag
utgår förvisso också till folkrörelserna.

Men någon som helst motsvarighet
till den miljonrullning som riksdagen
nu ämnar ge klarsignal till, kan man
inte finna på något annat område, eftersom
det ju här är fråga om en miljonrullning
som inte medger vare sig insyn
eller kontroll av något slag av hur
pengarna disponeras. Skattebetalarna
får vackert vara med om att satsa medel,
men någon motprestation från bidragsmottagarens
sida i form av redovisningsskyldighet,
en redovisningsskyldighet
som på nära nog kronan
och öret föreligger på andra områden
av statsverksamheten, föreslås alltså inte
här.

Man säger att en sådan redovisningsskyldighet
är otänkbar, omöjlig och
orealistisk i detta sammanhang och
följaktligen inte kan komma i fråga.
Det tror jag är en alldeles riktig bedömning.
Men min slutsats blir då också
att förslaget redan av den anledningen
bör falla under bordet — utan
krav på någon speciell utredning, vill
jag tillägga.

Herr talman! Då jag har den upp -

Onsdagen den 15 december 19C5 fm.

Nr 42

fattningen att det på detta område i
alldeles särskilt hög grad giiller att det
är bättre att stämma i bäcken än i ån,
skall jag med vad jag här har sagt be
att få yrka bifall till reservationen av
fru Segerstedt Wibcrg in. fl. Det innebär
således avslag på förslaget utan
något krav på utredning.

I detta anförande instämde herrar
Werner (h) och Rubin (mbs).

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KL1NG:

Herr talman! Det kunde synas överflödigt
att i debattens slutskede och
inför höstriksdagens avslutning ånyo
ta till orda från statsrådsbänken i detta
ärende, där ju argumentationen redan
har helt uttömts. Men inför det
verklighetsfrämmande resonemang som
herr Hamrin i Jönköping för ifrån sina
höga sfärer kan jag inte underlåta
att säga några ord.

Hem Hamrin ondgör sig över att det
kommunistiska partiet också skulle få
del av partistödet och söker i detta
sammanhang misstänkliggöra socialdemokratiska
partiet. Man skulle inte
lämna något bidrag av statsmedel för
att finansiera det kommunistiska partiets
propaganda- och partiapparat, sade
herr Hamrin. Men vad hände i dag
för 14 dagar sedan? Riksdagens båda
kamrar beslöt enhälligt utan ett ord
till opposition, att alla i riksdagen representerade
partier skulle få del av
stödet till riksdagsgruppernas kansli.
Jag har inte hört talas om att herr
Hamrin hade någon avvikande mening
då. Om man på borgerligt håll är lika
bestämd som det socialdemokratiska
partiet i föresatsen att bekämpa odemokratiska
partier, känner jag mig förvissad
om att partistödet också skall
komma till god nytta i ansträngningarna
att inför väljarna avslöja kommunisterna.

Herr Hamrins argumentation, att partistödet
skulle innebära ett tvång för
skattebetalarna att finansiera partier

Statsbidrag till politiska partier

som de ogillar, iir eu argumentation som
är djupt komprometterande för den som
för den. Ingenting iir mera normalt än
att alla får vara med om att betala de
utgifter riksdagen beslutar. Det fanns
en tid då man ansåg att valda förtroendemän
borde vara oavlönade. Det är
en konservativ syn som nu ter sig
orimlig. Alla skattebetalare betalar
självklart riksdagsmännen och de kommunala
förtroendemännen för deras
insatser. I en framtid kommer det att
bli lika självklart att samhället bidrar
till partiernas kostnader för opinionsbildning.

Vi betalar redan nu kostnaderna för
valsedlar, och 1957 betalades 2 miljoner
kronor till var och en av de tre
meningsriktningarna i pensionsfrågan
för deras propagandaverksamhet. Är
inte de järnvägsbiljetter, som vi alla
är försedda med, ett ekonomiskt bidrag
till partierna? Tala med våra partikassörer
och hör vad de säger! Men herr
Hamrin kanske tänker motionera på
den punkten nästa år.

Lika verklighetsfrämmande var herr
Hamrins tankar vad beträffar frågan,
om partistödet eventuellt skulle kunna
strida mot våra grundlagar. Herr Hamrin
sade att grundlagens bud »ingens
samvete tvinga eller tvinga låta» skulle
kränkas. Vi hörde herr Hansson i Skegrie
tala om dem som verkligen vill påverka
partierna med ekonomiska bidrag.
Är inte detta mera grundlagsstridigt
än att staten ställer medel till förfogande
utan villkor och kontroll, medel
som det står varje parti fritt att
självt söka?

Herr Hamrin tog också på nytt upp
tryckfrihetsaspekten. Ingen annan än
fru Segerstedt Wiberg i första kammaren
har jag tidigare hört utala sig om
tryckfriheten och partistödet. Skånska
hovrättens funderingar i remissyttrandet
över pressutredningens betänkande
grundar sig på en bestämmelse i tryckfrihetsförordningen
som förbjuder myndighet
eller annat allmänt organ att på

Nr 42

Onsdagen den 15 december 1965 fm.

Statsbidrag till politiska partier

grund av tryckt skrifts innehåll hindra
tryckning eller utgivning av skrift eller
dess spridning bland allmänheten
genom åtgärd som inte har stöd i förordningen.

Tidningsutgivarföreningen föreslog
vid förordningens tillkomst att denna
bestämmelse skulle utformas så, att det
blev klart att samhället inte fick ingripa
med stödåtgärder till förmån för viss
tidning eller viss grupp av tidningar.
Sådana åtgärder skulle nämligen enligt
föreningen få negativa konsekvenser för
tidningar som inte fick del av stödet.
Denna propå tillbakavisades uttryckligen
i propositionen, och riksdagen följde
propositionen på denna punkt.
Skånska hovrätten är själv på det klara
med att förordningen inte hindrar staten
att själv ge ut tidningar som bekostas
av statsmedel. Tryckfrihetsförordningen
vänder sig mot åtgärder från
det allmännas sida som är ägnade att
strypa det fria ordet, inte mot åtgärder
som är avsedda att bevara eller berika
en fri debatt. Från denna utgångspunkt
är det en egendomlig tanke, att ett
presstöd, som var avsett att förhindra
att tidningar slås ut och marknaden
monopoliseras, skulle strida mot andemeningen
i tryckfrihetsförordningen.

Nu är det inte fråga om ett presstöd
utan om regeringens förslag till partistöd.
Skånska hovrättens argumentation
är under inga förhållanden tillämplig
på ett partistöd av det slag som förordas
i propositionen.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall bara på en
enda punkt blanda mig i den debatt som
uppstått mellan herr Hamrin i Jönköping
och justitieministern, eftersom jag
anser det gälla en så pass vital sak att
det är nödvändigt att säga några ord.

Som försvar för sin ståndpunkt anförde
justitieministern att riksdagen för
ungefär 14 dagar sedan enhälligt hade
beslutat att lämna ett stöd av allmänna
medel till riksdagsgruppernas kanslier

och deras medlemmars verksamhet.
Justitieministern frågar sedan med den
oskyldigaste min i världen hur man,
om man varit med om detta, kan ifrågasätta
att kommunistpartiet såsom ett
icke demokratiskt parti skall få stöd av
allmänna medel för sin allmänna verksamhet.

Herr talman! I synnerhet av en justitieminister
kan man begära en sådan
förmåga till distinktion att han ser den
mycket stora skillnaden mellan dessa
båda saker. I det ena fallet är det fråga
om att sätta människor, kommunister
eller icke kommunister, som har omfattats
med ett tillräckligt mått av förtroende
för att inväljas i riksdagen, i
stånd att där fullgöra sina uppgifter. I
det andra fallet rör de sig om det för
en demokratiskt stat mycket allvarliga
steget att lämna bidrag av allmänna medel
till ett icke demokratiskt partis propaganda
så att det skall få möjligheter
att få in representanter i riksdagen.

Herr talman! Jag är inte färdig med
någon bestämd mening om hur detta
mycket svåra problem skall lösas, men
jag har verkligen behov av att reagera
mot justitieministerns försök att låtsas
som om det inte skulle finnas någon
skillnad.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp) kort
genmäle:

Herr talman! På den egentligen enda
punkt som jag anser vara av något intresse,
har herr Wedén redan förekommit
mig genom sitt bemötande av
justitieministern.

Låt mig dock framhålla det häpnadsväckande
i att justitieministern inte
klart inser den principiella skillnaden
mellan det kanslistöd vi alla har varit
med om att besluta och det nu ifrågavarande
allmänna partistödet, denna
miljonrullning till de demokratiska partierna
och till det icke demokratiska
kommunistiska partiet. Stödet skall ju
också lämnas utan någon som helst kontroll
av hur pengarna används.

Onsdagen den 15 december 1965 fm.

Nr 12

Jag konstaterar emellertid att justitieministern
läser Dagens Nyheter. Jag
kritiserades för att jag rör mig i någon
sorts högre sfär. Dagens Nyheter skriver
försmädligt, att jag och mina meningsfränder
befinner oss på en piedestal
av principer. Herr justitieminister,
jag tycker att det i politisk verksamhet
verkligen finns anledning att ta
hänsyn till principer, och enligt min
mening bör också denna fråga ses i
ljuset av grundlagens klara bud.

Jag måste på förekommen anledning
be att få citera vad skånska hovrätten
säger i sitt utlåtande till presstödsförslaget;
det är ju ändå tillämpligt även
i detta fall, eftersom det här är fråga
om en statssubventionering av pressen.
Hovrätten skriver: »Ett beslut av riksdagen
att bevilja fortsatt stöd av statsmedel,
så att en pågående kampanj från
ett politiskt parti att i någon ort konkurrera
ut ett tidningsorgan för att bereda
ett bärkraftigt marknadsunderiag
för egna tidningar, måste framstå såsom
synnerligen tvivelaktigt ur grundlagssynpunkt.
» Och så fortsätter man: »Genomförandet
av pressutredningens förslag
skapar ett instrument som kan
komma att missbrukas i ett för landet
ansvarsfyllt läge.»

Justitieministern anser att det i en
framtid kommer att uppfattas som fullkomligt
självklart att staten lämnar ett
allmänt partistöd. Jag har redan tidigare
angivit min syn på ett sådant betraktelsesätt.
Vad vi i dag har att göra, är
att besluta i enlighet med de värderingar
som för närvarande gäller. Låt mig
i detta sammanhang bara hänvisa till
den danske statsministern Jens Otto
Krag, som förklarar, att förslaget om
partistöd inte är någonting för danska
förhållanden. Nog har väl hr Krag några
skäl för att säga detta, herr Kling.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Herr Hamrin i Jönköping
var angelägen betona att vi har

Statsbidrag till politiska partier

att besluta om partistödet med hänsyn
tagen till dagens situation och inte till
framtidens. Jag tycker att herr Hamrin
i Jönköping då också skulle ha iakttagit
en viss lokal begränsning och stannat
inom Sverige med sitt resonemang om
detta beslut.

Jag tror att jag ganska väl klargjorde
att de principer på vilka skånska hovrätten
grundade sitt yttrande inte var
helt lyckade, eftersom man redan i propositionen
tog avstånd från den tanke
hovrätten framfört, och riksdagen godkände
denna ståndpunkt. Jag vill därför
än en gång betona att hovrättens
funderingar under inga förhållanden
kan vara tillämpliga på ett partistöd.

Herr Wedén hade litet svårt att förstå
att jag kunde göra gällande, att man
genom beslutet om kanslistöd redan
en gång hade slagit in på den princip
det här är fråga om, och han tyckte att
jag borde kunna se skillnad på dessa
två saker. Låt mig erinra herr Wedén
om att författningsutredningen enhälligt
föreslog ett kanslistöd, men konstruerade
det på ett sådant sätt att kommunisterna
inte skulle bli delaktiga av
stödet. Den tanken förde man inte fram
i bankoutskottet eller i kamrarna för 14
dagar sedan.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Det är förvånansvärt
att man ännu en gång skall behöva konstatera
att justitieministern inte vill
acceptera det faktum att det här är fråga
om inte bara ett partistöd utan också
ett presstöd och att alltså skånska hovrättens
sätt att se på problemet är fullt
adekvat även i denna debatt. Vad gör
justitieministern av herr statsministerns
huvudanförande i går, där det ändå
klart fastslogs att syftet med partistödet
inte bara är att finansiera de politiska
partiernas verksamhet, utan också att
se till att den press som behöver statens
stöd, skulle få det?

Nr 42

Onsdagen den 15 december 1965 fm.

Statsbidrag till politiska partier

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Det föreligger en väsentlig
skillnad mellan ett partistöd
enligt propositionen och ett presstöd
enligt det betänkande som avgivits av
pressutredningen. Partistödet skall lämnas
till partierna utan någon som helst
kontroll och insyn från statens sida.
Detta var inte helt förhållandet med det
föreslagna presstödet.

Herr KRÖNMARK (ti):

Herr talman! Jag antecknade mig på
talarlistan därför att jag förstod att
statsbidraget till de politiska ungdomsorganisationerna
skulle bli ett av argumenten
i debatten, men innan jag
går in på detta ämne skall jag tillåta
mig att något beröra en annan aspekt
som jag kom att tänka på när jag i går
lyssnade till herr Hedlund och kanske
i ännu högre grad då jag i dag hörde
herr Hansson i Skegrie tala.

Jag är i och för sig djupt imponerad
av det intresse som dessa talare hyste
för högerpartiets finansiering. Herr
Hedlund hade t. o. m. anlitat riksdagens
upplysningstjänst för att skaffa
sig uppgifter om högerpartiets ekonomiska
förhållanden. Det var en något
krånglig väg att gå. Om herr Hedlund
hade vänt sig direkt till högerpartiet,
hade han utan vidare fått partiets verksamhetsberättelse
som är en offentlig
handling.

Från centerpartiets sida ondgör man
sig över att näringslivet lämnar bidrag
till högerpartiet, men märkvärdigt nog
vänder man sig inte alls mot folkpartiet
i detta sammanhang. Jag vet inte,
om det är mittenalliansen som gör att
man inte vill låta folkpartiet på något
sätt komma i skottgluggen.

Det är väl inte heller så att centerpartiets
verksamhet finansieras enbart
med hjälp av medlemsavgifter. Jag har
inte några klara belägg för saken, men
jag har fått uppgifter om att det från
jordbrukets ekonomiska föreningsrörel -

se utgår ett visst stöd till centerpartiet.
Det finns också här i landet en
kategori bolag — bolag är ju ett fult
ord enligt centerpartiets vokabulär —
som har en viss anknytning till centerpartiet
och herr Hedlund och till en
organisation där även jag är medlem.
Det lär vara så att även från dessa
bolag går pengar till politiskt arbete
och propaganda inom centerpartiet,
men jag är inte alls upprörd över detta
— man behöver ju inte därför, tack
och lov, bli kollektivansluten till partiet.
Men moraliskt sett kan jag inte
se någon som helst skillnad på det
stöd som högerpartiet får från näringslivet
och det som centerpartiet får från
samma håll. Här har talats om att väljarna
skall ha insyn och information
i alla politiska problem, och för att det
då inte skall bli någon snedbelastning
anser jag det vara angeläget att såväl
denna kammare som svenska folket får
klarlagt hur centerpartiet finansieras.

Nog om detta. Jag begärde närmast
ordet för att säga något om anslagen
till de politiska ungdomsförbunden. De
har här använts som argument, och
även justitieministern har i propositionen
angivit de anslagen som ett skäl
för att partierna nu skulle kunna få
statsstöd.

De politiska ungdomsorganisationerna
fick detta bidrag under helt andra
förutsättningar än dem vi diskuterar
i dag. Från början infördes bidrag till
ungdomsorganisationerna för deras ungdomsvårdande
verksamhet, och då var
de politiska ungdomsorganisationerna
undantagna från stödet, eftersom man
inte ville ge stöd till politisk verksamhet.
Så småningom konstaterades det
dock att även de politiska ungdomsorganisationerna
bedrev en samhällsnyttig
ungdomsvårdande verksamhet, och
därför fick även de stöd — men med
det förbehållet att pengarna endast fick
användas till verksamhet av icke politisk
karaktär.

Från vårt parti hävdades den gång -

Onsdagen den 15 december 1965 fm.

Nr 42

en att det var omöjligt att göra en sådan
gränsdragning. Man kan inte specialdisponera
pengar i en budget. I realiteten
kom pengarna också att användas
till politisk verksamhet. Så småningom
drog riksdagen även konsekvenserna av
detta och medgav att systemet var
ohållbart. I dag finns det heller inga
som helst inskränkningar, utan ungdomsförbunden
äger att handha medlen
efter eget gottfinnande.

Även den gången sades det att det
inte skulle förekomma någon insyn i
ungdomsförbundens verksamhet med anledning
av att de fick statsbidrag. Men
jag konstaterar att linjerna på den
punkten ingalunda är fullt klara. Sedan
bidragen infördes har vi vid upprepade
tillfällen mottagit frågeformulär
från den myndighet som har att övervaka
denna verksamhet, nämligen skolöverstyrelsen.
Där har man ställt detaljerade
frågor om bl. a. organisationens
inkomster och utgifter, personalens
sammansättning och löner, verksamhetens
inriktning o. s. v. Då har vi
lämnat de uppgifter som vi ansett vara
offentliga, t. ex. medlemsantal och vissa
delar av verksamheten, men beträffande
ekonomiska förhållanden, personalens
löner o. s. v. har vi konsekvent
vägrat att lämna några uppgifter. Jag
vill här ta justitieministerns ord i dag
rörande partistödet —- alltså att det
inte skall förekomma någon som helst
kontroll från statsmakternas sida —
som intäkt för att regeringen anser att
statsmakterna inte skall försöka få insyn
i ungdomsorganisationernas verksamhet
i fortsättningen samt att vi
framdeles inte skall behöva syssla med
frågeformulär av den arten från skolöverstyrelsen.
Om så sker, har dagens
debatt ändå varit av en viss betydelse.

Vad man än kan säga om bidraget
till de politiska ungdomsorganisationerna,
så utgår ändå bidraget enligt en
viss logik, nämligen den att man har
ett grundbidrag i botten. Den dåvarande
utredningen ansåg att varje organi -

StatsbidraK till politiska partier

sation, oavsett om den iir stor eller liten,
har vissa fasta grundkostnader. Det
är likadant för partierna. Oavsett om
ett parti är stort eller litet vänder det
sig ändå till hela svenska folket. Om
t. ex. kommunistpartiet vill nå ut till
alla väljare här i landet, så har partiet
lika stora kostnader för det som det
socialdemokratiska partiet —- om jag
nu tar två ytterligheter i vad gäller
storleken. Därför är det rimligt att
partistödet konstrueras enligt sådana
linjer, ty varje parti har som sagt i
botten i stort sett samma fasta kostnader,
och sedan bör partierna i likhet
med vad som gäller för våra bidrag ha
vissa tilläggsanslag i förhållande till
storleken.

När hans excellens statsministern i
går tog upp denna frågeställning, gjorde
han två påståenden som jag i egenskap
av ordförande i ett ungdomsförbund
måste protestera emot. Jag blev också
något förvånad över att landets statsminister
i så oförblommerade ordalag
uttalade sig om de politiska ungdomsförbundens
situation i dag. Han sade
bl. a. att tack vare statsbidragen hade de
politiska ungdomsförbundens medlemmar
nu befriats från tvånget att stå i
gathörnen och sälja lotter för att skapa
ekonomiskt underlag för verksamheten.
Jag vill då säga till herr statsministern
och till kammarens ledamöter att ungdomsförbundens
medlemmar aldrig har
varit så flitiga som nu när det gäller
att stå i gathörnen och sälja lotter. De
är nämligen tvingade att göra det.

I högerns ungdomsförbund har vi i
dag ett centralt anslag från statsmakterna
på 105 000 kronor, och det har
inte på något sätt förbättrat vår ekonomiska
ställning, snarare tvärtom. Anslaget
har nämligen försvårat finansieringen
på de andra vägar som vi måste tillgripa.
Bland de människor som vi vill
ha stöd av har man nämligen nu en
uppfattning som tar sig uttryck i orden:
»Ni får ju stöd av statsmakterna,
varför vill ni då ha mera? Se i stället

Nr 42

Onsdagen den 15 december 1965 fm.

Statsbidrag till politiska partier

till att ni rapporterar fler medlemmar,
så får ni också mera pengar.»

Detta är åtminstone för mig någonting
helt främmande. Jag vill inte hålla på
och förfalska medlemssiffror för att få
möjlighet att fortsätta verksamheten.

Statsministern sade också att statsbidragen
hade givit de politiska ungdomsförbunden
självständighet och oberoende.
Jag tycker att det är nära nog genant
att landets statsminister med de
orden vill låta påskina att ungdomsförbunden
inte har varit självständiga och
oberoende tidigare. Åtminstone de demokratiska
ungdomsförbunden har alltid
och i alla lägen känt sig självständiga
och oberoende gentemot både moderpartiet
och statsmakterna, och de
har vid åtskilliga tillfällen gått emot
partiernas uppfattningar.

Dessa bidrag till ungdomsförbunden
infördes just som ett stöd för ungdomsvårdande
verksamhet. De hade inte på
något sätt karaktären av stöd till politisk
verksamhet. Vid den debatt som vi
hade om dessa anslag under vårriksdagen
i år hävdades det från de talare,
som förordade anslag, att det inte var
för att kunna bedriva politisk verksamhet
som man ville ha anslag, utan det
var för att de politiska organisationerna
inte skulle diskrimineras i förhållande
till andra ungdomsorganisationer.
Så att säga på köpet har man fått det
förhållandet, att dessa anslag har blivit
anslag för politisk verksamhet, utan att
det ens så sent som i våras fanns någon
strävan i riksdagen att det skulle vara
politiskt anslag. Ändå tar Kungl. Maj:t
och justitieministern nu under höstriksdagen
dessa anslag som ett av grundargumenten
för införande av stöd till de
politiska partierna.

Herr talman! Med den uppfattning
som jag har redovisat här och med kännedom
om och erfarenhet av att ett statligt
bidrag till en politisk organisation
inte alls betyder någon trygghet utan
i vissa fall tvärtom, och då jag anser
att det inte kommer att väsentligt för -

bättra de politiska partiernas möjligheter
att verka här i landet, ber jag att
få yrka bifall till reservationen av fru
Segerstedt Wiberg m. fl.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Krönmark ifrågasatte
om inte centerpartiet också fick
anslag från näringslivet, framför allt
från den ekonomiska föreningsrörelsen.

Om det kommer något stöd därifrån
till centerpartiet, sker det i så fall genom
annonsering i partiets tidningar.
Men såvitt jag är rätt underrättad förekommer
motsvarande annonsering bl. a.
i högertidningarna. I varje fall vågatjag
säga att ett sådant eventuellt annonsstöd
uppgår till ett mycket litet belopp,
inte ens en procent av vad högerpartiet
har redovisat såsom inkomst utöver
medlemsavgifterna. Jag rekommenderar
herr Krönmark att gå till
upplysningstjänsten, ty där har vi varit
för att få reda på högerns ekonomi.

Sedan säger herr Krönmark att vi
också får anslag av bolag som ägs av
jordbrukare och skogsägare. Jag har
deltagit en tid i centerpartiets presidium
och varit med om att göra upp
budget. Jag har aldrig sett eu sådan inkomstpost.
Enligt vad jag har hört lär
däremot herr Hedlunds bolag ha blivit
uppvaktade från högerpartiet om anslag
till detta parti. Jag rekommenderar
herr Krönmark att se till att man håller
litet bättre ordning i de gamla kortregistren,
ty det är förargligt om man
inte följer med när bolagen övergår till
nya ägare.

•lag tror som sagt att centerpartiet på
den punkten inte har någon anledning
att rädas för en fullständig och klar redovisning.

Det finns centerpartitidningar som
har större annonsering från konsumentägda
företag på samma plats där det
finns motsvarande företag ägda av jordbrukare.

Onsdagen den 15 december 1965 fm.

Nr 42

Herr KRÖNMARK (h) kort genmäle:

Herr talman! För mig är detta i och
för sig eu principfråga och inte något
kvantitetsproblcm. Beträffande stödannonsering
i centerpartistiska tidningar
är det också så att en del av de miljoner
som herr Hedlund talade om under
gårdagens debatt också gäller stödannonsering.
Det är alltså precis samma
teknik.

Jag har visserligen inte utnyttjat upplysningstjänsten
i detta fall, eftersom
jag inte förutsåg att debatten skulle få
denna karaktär. Men jag vill fråga herr
Hansson i Skegrie, som är förtroendeman
i föreningsrörelsen: Utgår det något
bidrag från Lantbruksförbundet till
centerpartiet?

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Nej, såvitt jag känner
till utgår inte något sådant anslag.

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Jag har i artiklar, i anföranden
och även i en motion här i
riksdagen klargjort att jag är för statligt
partistöd. Jag är det främst av tre
skäl. Det första är att partierna behövs
för en fungerande demokrati. Det andra
är att partiernas inkomster i dag är
otillräckliga och osäkra. Det tredje är
att de principer, enligt vilka partierna
i dag finansieras, inte är helt tillfredsställande.

Det är ju i och för sig ingenting felaktigt
i att enskilda företag, fackföreningar,
organisationer och andra grupper
ger ekonomiskt stöd till politiska
meningsriktningar som de sympatiserar
med. Men det säger sig självt att dessa
bidrags storlek och varaktighet är beroende
av hur bidragsgivarna uppfattar
partiernas politik. Det som är fel är att
partierna i dag i så stor utsträckning är
beroende av just den typen av bidrag.

Detta är inte detsamma som att säga
att det skulle förekomma politisk korruption
här i landet. Jag utgår, tills nå -

StatsbidraK till politiska partier

gon bevisar motsatsen, från att inget demokratiskt
parti i detta land accepterar
politiska villkor för att få ekonomiska
bidrag. Men såsom statsministern framhöll
i sitt anförande i går kan misstanken
om ett sådant beroende lätt uppstå.
Det finns bl. a. två sätt att undgå sådana
för det politiska klimatet obehagliga
misstankar. Det ena är att eliminera
partiernas beroende av enskilda bidragsgivare
— och det är vad som blir
fallet om man inför statsbidrag. Det
andra — och det vill jag säga med speciell
adress till herr Hansson i Skegrie
— är att åtminstone de som själva innehar
politiska förtroendeuppdrag avstår
från att slunga ut obestyrkta insinuationer
om politikers och partiers hederlighet.

Jag har kommit fram till att samhället
bör garantera en viss ekonomisk
grundtrygghet för partierna. Jag tror
att detta vore ett steg mot friare partier,
mot en vitalare politik. Jag har
också för egen del — eftersom jag haft
tillfälle att studera frågan ganska ingående
under flera år — klart för mig hur
ett sådant partistöd i princip bör vara
utformat. Det bör bygga på relativt stora
kontanta bidrag. Det bör vidare vara
varje partis rätt att självt bestämma hur
pengarna skall användas utan kontroll
utifrån. Fördelningen mellan partierna
av de utgående statsbidragen bör anpassas
så nära som möjligt till de reella
kostnadsskillnader som finns mellan
partierna. Slutligen bör reglerna för
denna fördelning vara lagfästa, kanske
grundlagsfästa.

Det är kanske många som undrat varför
jag, trots att jag så ivrigt pläderat
för statligt partistöd, ändå i dag befinner
mig bland regeringsförslagets motståndare.
Svaret är mycket enkelt.

Det finns enligt min mening två mycket
viktiga skäl att säga nej till regeringens
förslag. Det första är att det har genomförts
på ett sätt som strider mot all
demokratisk praxis när det gäller reglerna
för hur vår demokrati skall fungera.

24 Nr 42

Onsdagen den 15 december 1965 fm.

Statsbidrag till politiska partier

Det är ingen i denna kammare som har
bestritt att det är en författningsfråga
som vi snart skall besluta om. Det andra
är att den produkt, som åstadkommits,
inte helt överraskande är dålig och
bristfälligt motiverad. De motiveringar
som återfinns på propositionens fyra
sidor är så knapphändiga, att de är utmanande.
Det hade varit renhårigare
att justitieministern bara hade konstaterat
att regeringen för närvarande har
råd att satsa 23 miljoner kronor till
partistöd och att socialdemokraterna
bör ha hälften.

Men det finns tydligen de som anser
att vi inte menar allvar, när vi kräver
en utredning, att det bara skulle vara
fråga om en partitaktisk manöver för
att, såsom herr Bengtsson i Varberg i
går uttryckte det, komma åt både pengarna
och socialdemokratien. Jag tycker
i så fall att man visar en häpnadsväckande
brist på respekt för de former i
vilka reglerna för vår demokrati bör
komma till. Man tycks mena att en utredning
bara skulle vara till för oss
riksdagsmän. Men en utredning har två
andra och mycket viktigare uppgifter
än att sysselsätta ett antal parlamentariker
och att ge oss vägledning i vårt
ställningstagande.

Den första uppgiften är att skaffa
fram material, som kan vara belysande
för den offentliga debatten och göra
denna mera konstruktiv än vad den blir
om den rör sig om allmänna och ofta
ganska suddiga principer. Den andra
är att möjliggöra en bred samling kring
ett förslag när detta är möget för beslut
i riksdagen.

Även om man anser att partistödsfrågan
tekniskt skulle vara så självklar
och enkel som regeringen uppenbarligen
anser att den är, finns det alltså
trots detta behov av utredning. Det
är ingen som bestritt — och det har
även dagens och gårdagens debatt givit
klara belägg för — att, även om frågan
har tekniska aspekter, som skulle
vara lätta att utreda, finns klara princi -

piella skiljelinjer mellan dem som hävdar
den ena eller den andra uppfattningen.
Jag menar emellertid för min
del inte att det rör sig om någon tekniskt
så lätt fråga. Jag tror att vi ägnat
mycket tid åt utredningsarbete i mycket
enklare frågor inom områden där vi
vet betydligt mer än när det gäller
partistödsfrågan.

Att valet mellan olika — i och för sig
lätt utformade -— tekniska lösningar
kräver politiska avgöranden är i och
för sig inte något skäl mot att saken utreds.
Det är t. ex. ganska lätt att konstruera
olika valkretsindelningar och
olika valsätt, men vi menar fördenskull
inte att frågor av den karaktären skall
behandlas i riksdagen utan att man haft
utredning och offentlig debatt mellan
olika konkreta lösningar. Jag skall bara
peka på några saker -— en del av dem
har tagits upp tidigare — vilka skulle
behöva utredas och beträffande vilka
svaren ingalunda är självklara.

Först och främst gäller det bidragens
storlek. Är det inte rimligt att vi, när
vi skall besluta om statsbidrag till en
verksamhet, gör en bedömning av vad
denna verksamhet kostar? I detta sammanhang
kommer också frågan huruvida
det rör sig om ett kombinerat
parti- och presstöd in. Skall vi i dag
votera om något som bara skulle räcka
till för ett partistöd eller är det meningen
att vi med hjälp av det statsbidrag
på 23 miljoner kronor, som vi nu
snart skall besluta om, också skall klara
tidningarnas bekymmer?

Detta vore faktiskt ganska bra att
känna till, oavsett vilken uppfattning
man har i frågan om detta skall vara
presstöd eller ett partistöd. Avfärdar
man frågan såsom fullständigt likgiltig
tycker jag att man samtidigt har svårt
att på fullt allvar hävda att man ser
pressdöden som ett allvarligt problem.

Det är också klart att fördelningsproblemet
hänger samman med kostnadsfrågan.
I propositionen utgår man från
såsom självklart att antalet mandat är

Onsdagen den 15 december 19G5 fm.

Nr 42

det enda sättet att beräkna partiernas
kostnader. Hur liar man kommit fram
till det? Ser man på de demokratiska
partiernas utgifter i dag finner man att
relationerna är helt andra än relationerna
mellan de bidrag som tillfaller de
olika partierna. Socialdemokraterna får
100 procent mer än i dag, högern får
något mindre än i dag, folkpartiet får
ungefär lika mycket och centerpartiet
får något mer. Varför är den fördelningsprincipen
alldeles självklar — så
självklar att, för att använda herr Klings
uttryck, inga andra konstruktioner kan
komma i fråga?

Det finns en mängd konstruktioner
att välja på när det gäller fördelningsprinciperna.
Man kan ha proportionella
bidrag, såsom har föreslagits. Man kan
ha regressiva bidrag, som blir relativt
sett mindre ju fler mandat partierna
har. Man kan ha grundbidrag med tillläggsbidrag.
Man kan ha ett bidrag som
utgår lika till alla partier. Man kan ge
en del av stödet in natura.

Så har vi spärrproblemet. Varför är
det självklart, att vi skall utestänga regionala
partier, vilket 2-procentsregeln
innebär? Med 2 procent kan ett parti,
som uppträder i en begränsad del av
landet, få tre, kanske fyra mandat —
med 5 å 6 procent i hela landet kan ett
parti få inte många fler mandat. Varför
är det då rimligt att staten med hjälp av
ekonomiska bidrag skall diskriminera
det parti som föredrar att ställa upp
bara i en del av landet och inte uppträda
som ett riksparti? Någon motivering
för det har inte givits.

En annan fråga är hur vi skall hindra
att det år efter år kommer att ställas
krav på högre bidrag. Om man studerar
erfarenheterna från Västtyskland finner
man att de där har haft mycket dåliga
erfarenheter. Stödet i Västtyskland har
åttadubblats under de fem år som det
funnits till, och detta har skapat en
mängd problem och en mycket irriterande
politisk debatt. Har vi inte anledning
att studera erfarenheterna från

Statsbidrag till politiska partier

Västtyskland och försöka se om vi inte
kan undvika något motsvarande?

En lagfästning av regeln tycker jag
bör ske, men det är inte självklart hur
lagfästningen skall ske. Det kan tänkas
att det räcker med att ha en vanlig lag
— det ger då en bättre spärr mot förändringar
än vad det nuvarande systemet
innebär. Men det är också möjligt
att man kan skriva in regeln i grundlagen.
Jag har svårt att förstå att statsministern
i går helt frankt kunde påstå
att det är omöjligt att skriva in regler
om partistöd i grundlagen. Varför skulle
det vara omöjligt?

En annan fråga — och det är den
sista i raden — är: Varför anses det som
en teknisk fråga och varför anses det
självklart, att när man nu vill ge partistöd
så skall detta bara utgå till redan
etablerade partier? Varför skall man
inte också ge chansen till nya partibildningar?
Är det någon demokratiskt
självklar princip att man skall ha det
på detta sätt? Räcker det inte med de
spärrar mot småpartier som vi har i
valsättet?

Vilken teknisk lösning man väljer —
och det finns många utöver dem jag
nämnt — är inte en struntfråga. Det är
i själva verket mellan olika former av
teknisk lösning när det gäller partistödet
som de principiella skiljelinjerna
går. Det är mycket få som kan besvara
frågan om statligt partistöd med ett enkelt
ja eller nej. Och jag skulle vilja säga
att de som har en sådan uppfattning
hyser den sannolikt på grund av brist
på kunskaper —- många av dem har redan
accepterat statliga medel till politisk
verksamhet i olika former.

Det finns partistöd i andra demokratier.
Det finns i en form i England, det
finns i en annan form i Frankrike, det
finns i en tredje form — som jag varit
inne på — i Västtyskland. I USA finns
det inget partistöd, som statsministern
ville göra gällande i går, men däremot
har varje senator och varje representant,
ganska stora anslag till sitt för -

Nr 42

Onsdagen den 15 december 1965 fm.

Statsbidrag till politiska partier

fogande, som han självfallet kan använda
i sin politiska propaganda. Men
ingenstans har man valt just det system
som den svenska regeringen nu föreslåi
och vill driva igenom med en hastighet
som om det gällde en krislag.

Det kan sägas att denna debatt, som
nu pågått i jag vet inte hur många timmar,
belyst praktiskt taget alla argument
som finns. Jag tror i och för sig
inte att det är så, men jag kan gå med
på att ganska många argument blivit
belysta. Följande tre frågor har emellertid
ännu inte besvarats från regeringsbänken.

1) Ingen från regeringsbänken har
ens på de av mig nämnda huvudpunkterna
kunnat motivera varför man valt
just det system som man valt.

2) Ingen har kunnat tala om, varför
man måste genomföra partistödet med
denna brådska.

3) Ingen har förklarat varför det
skulle vara omöjligt att utreda frågan.

Dessa tre frågeställningar är centrala
för oss som har samma principuppfattning
som flertalet inom regeringspartiet,
att vi bör ha ett partistöd.
Är det inte dags att vi nu, efter denna
långa debatt, får svar på dessa frågor?
De kräver ett svar. Så länge svaret uteblir
kvarstår misstanken att brådskan
varit ett medel att skaffa socialdemokratien
oskäliga ekonomiska fördelar på
de andra partiernas bekostnad, på samma
sätt som man i andra frågor utnyttjar
långsamheten för att behålla privilegier
som man redan har. Det är en
allvarlig anklagelse mot socialdemokratien
— jag är medveten om det — men
uteblir svaret, måste det tas som ett erkännande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen II av herr Sörenson
vid konstitutionsutskottets utlåtande
nr 44.

Fru THUNVALL (s):

Herr talman! Efter gårdagens långa
och ingående debatt i frågan om ett stat -

ligt stöd till de politiska partiernas
verksamhet och efter den förkrossande
majoriteten i första kammaren för stödet
behövs det väl inga ytterligare argument
för ett partistöd. Jag kan i stort
sett nöja mig med att instämma i vad
herr Nilsson i Östersund sade i sitt anförande
i dag.

Det är emellertid ett par saker som
är anledningen till att jag i alla fall står
här.

Jag vill börja med att erkänna att jag
blev mycket överraskad när herr von
Friesen i sitt anförande i går så totalt
underkände och misstrodde partiernas
möjligheter att förvalta de medel, som
nu skulle komma dem till del i form av
statsbidrag. I varje fall förstod jag honom
så, att han fann det märkligt med
en statlig subvention utan någon kontroll
av medlens användning. Jag vet
inte om herr von Friesen har någon dålig
erfarenhet av partiernas möjligheter
att på ett ansvarsfullt sätt handskas med
anförtrodda medel. I likhet med herr
Wahlund har emellertid jag förtroende
för partierna även i det avseendet.

Jag är inte rädd för en kontroll, och

— som bl. a. statsministern sade — är
det socialdemokratiska partiet berett att
redovisa varifrån dess pengar kommer
och att tillåta insyn. Men något sådant
tycks en del andra partier inte anse
vara önskvärt; man tycks nästan vara
rädd för insyn — vad man nu kan ha
att dölja.

Vad beträffar kontrollen och den
tänkta pekpinnen i fråga om medlens
användning underströk justitieministern
just friheten och obundenheten — även
om det inte kan lugna herr von Friesen

— när statsrådet sade, att partierna
skall ha full frihet att använda pengarna
utan kontroll och insyn från statens
sida.

Närmast före mig i talarstolen var
herr Ullsten. I sitt anförande liksom i
den motion som väcktes i januari har
han bemött flera av invändningarna
mot ett statsbidrag till de politiska par -

Onsdagen den 15 december 1965 fm.

Nr 42

tiernas allmänna verksamhet. Herr Ullsten
och hans medmotionärer har i motionen
sagt, att dessa invändningar och
farhågor är överdrivna. Jag beklagar att
herr Ullsten inte lyckats få alla sina
partivänner att se så på saken. Jag kan
förstå, att herr Ullsten i januari ansåg
flera frågor obesvarade och då krävde
•en utredning. Men nu har ju propositionen
kommit, och eftersom man, som
jag ser det, måste vinna erfarenhet av
partistödet med den konstruktion det
nu föreslås få, tycker jag att herr Ullsten
nu kunde ha accepterat propositionen
och senare återkommit, om han
funnit denna utformning felaktig på ett
eller annat sätt.

Jag är säker på att propositionen
skulle ha kritiserats, även om den hade
föreslagit någon av de metoder som herr
Ullsten nu förordat och kanske t. o. m.
om den hade föregåtts av en utredning.

Herr Hamrin i Jönköping uttalade sin
förvåning över att ingen socialdemokratisk
riksdagsman höjt sin röst mot
•detta förslag. De partikamrater som talat
före mig har på denna punkt uttryckt
sig så tydligt, att jag egentligen
inte behöver bemöta herr Hamrin. Vi
anser partistödet vara naturligt och av
största betydelse för det politiska livet
och för demokratiens arbetsvillkor, som
•det också står i propositionen.

Jag vet inte om jag egentligen har
något att säga med anledning av herr
Krönmarks anförande annat än att jag
tyckte att han på en punkt motsade sig
själv. I övrigt får det stå för hans räkning.
Han sade först, att det går lättare
nu att få medlemmarna att skaffa pengar
t. ex. genom att stå och sälja lotter. Men
litet längre fram i sitt anförande sade
lian, att bidragen kommer att försämra
möjligheterna att få pengar på annat
sätt. Den effekten har tydligen bidragen
till ungdomsförbunden haft.

Vilket är nu riktigt? Om partistödet
skulle försämra möjligheterna att få
pengar på andra sätt vill jag fråga: Har
inte bidragen från bolagen den inverkan? -

Statsbidrag till politiska partier

Herr talman! Jag tycker att debatten
varit nog lång, och jag skall inte bemöta
några fler talare. Jag yrkar bifall
till utskottets hemställan.

Herr ULLSTEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Inget av de sakliga argument
mot partistödet, som vi anförde
i vår motion i januari, vill jag ta tillbaka.
Men jag skall gärna erkänna, fru
Thunvall: på en punkt tog vi miste. Vi
hade faktiskt inte räknat med att socialdemokratien
även i denna fråga
skulle visa sig totalt oförmögen att leva
upp till några slags demokratiska principer
när det gäller att genomföra en
författningsändring. Många av oss som
pläderat för att samhället bör överta
en del av det ekonomiska ansvaret för
partierna har räknat med att det behövs
särskilda anordningar som försvårar för
tillfälliga riksdagsmajoriteter att ändra
på bidragsgrunderna för att på det sättet
komma åt politiska meningsmotståndare
genom att försvaga deras organisationer.
Vi räknade med att detta
var hypotetiska risker och att det inte
redan i dag fanns risk för att en riksdagsmajoritet
mot befogade protester
från en mycket stor minoritet skulle
genomföra ett förslag om partistöd utan
att i förväg göra ens det minsta försök
att komma fram till en samlande lösning.

Jag skall gärna erkänna att jag på den
punkten tyvärr hade fel.

Fru THUNVALL (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ullsten räknar tydligen
med evig dominans för det socialdemokratiska
partiet.

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Herr Hansson i Skegrie
och jag är nog inte så värst överens i
denna fråga, men på en punkt ger jag
honom odelat rätt, nämligen när han
hävdar att denna debatt har varit full
av tvivelaktiga argument. Jag vill gärna
tillägga att floran av tvivelaktiga argument
inte blev mindre under den tid

28 Nr 42

Onsdagen den 15 december 1965 fm.

Statsbidrag till politiska partier

herr Hansson stod i talarstolen. Men
det är kanske inte så konstigt att det
blir så; vad skulle vi egentligen ha för
argument att framföra? Vi har nästan
inget på utredning grundat sakmaterial
för denna debatt. Det är ett skäl till att
argumenten blir diffusa. Dessutom tycker
jag att debatten har visat att det
uppenbarligen och i långt större utsträckning
än vad i varje fall jag trodde
föreligger en skillnad i sättet att tänka
mellan olika grupper i denna kammare.
Denna skillnad tenderar att göra verklig
debatt omöjlig.

Jag beklagar att herr Hansson i Skegrie
inte är inne i kammaren just nu;
jag hade annars tänkt ta detta tillfälle i
akt för att lugna honom på en punkt.
Men jag skall göra det ändå. Jag skall
nämligen sända över till honom en utskrift
av högerpartiets presentationsprogram
i TV i höstas, vilket han nämnde
i sitt anförande och i vilket han ansåg
sig ha blivit utsatt för en oförskämd
beskyllning, nämligen att han innan han
tog säte i pressutredningen skulle ha
träffat ett avtal med de socialdemokratiska
representanterna beträffande vilket
resultat utredningen skulle komma
fram till. Denna beskyllning har aldrig
framställts i det TV-program herr Hansson
hänvisade till. I programmet sade
en av representanterna i utredningen,
direktör Gustaf Ander, att han och ytterligare
en av utredningsmännen »från
början hade intrycket att det förelåg en
överenskommelse». Dess värre kvarstår
nog det intrycket. Jag är helt beredd att
tro herr Hansson på hans ord när han
säger att något sådant avtal inte var
träffat, och jag är beredd att förena
mig med honom i ett beklagande av att
arbetet i utredningen kom att formas
på ett sådant sätt att detta intryck skapades,
men ett faktum är att det skapades.

Jag tror att herr Hansson, herr Hedlund
och flera andra som talat om partistödet
under dessa två dagar riskerar
att skapa ett nytt intryck av lika otrev -

ligt slag. Låt oss hoppas att det är lika
obefogat. Här har nämligen talats rätt
mycket om framför allt högerpartiets
sätt att finansiera sin verksamhet med
bidrag från stora och små bidragsgivare.
Utan ett enda exempel insinueras
det gång på gång att dessa bidrag är
förenade med politiska villkor, att partiet
eller partierna — det måste väl gälla
åtminstone något mer parti än högerpartiet
— skulle stå i beroendeförhållande
till dessa bidragsgivare. Varken
herr Hedlund eller herr Hansson i Skegrie
eller herr Bengtsson i Varberg, som
var inne på samma tema i går, vet någonting
om högerpartiets bidrag, bidragsgivare
eller förhållandet mellan
partiet och bidragsgivarna. Det enda de
känner till är förhållandet mellan deras
egna partier och deras finansiärer. Det
faktum att man på detta sätt utan vidare
sluter sig till att andra partier står i ett
ohemult beroendeförhållande till sina
bidragsgivare kan inte ge något annat
intryck än att man måste ha fått denna
uppfattning på grundval av den erfarenhet
man själv har. Är det inte så det
ligger till, är den argumentationen helt
ett slag i tomma luften. Men jag understryker
än en gång att detta är ett intryck
som håller på att skapas, och jag
hoppas — jag kan till och med säga att
jag tror — att detta intryck är felaktigt.
Jag tror att det gäller för samtliga partier
att vi inte tar emot några bidrag
som är förenade med villkor.

När jag sade att debatten enligt min
mening avslöjat en svårartad skillnad
i tänkesätt mellan olika grupper i denna
kammare syftade jag på en liknande
företeelse. Herr Bengtsson i Varberg
sade t. ex. i går kväll: Varför för högerpartiet
en företagsvänlig politik, om
inte för att få bidrag från företagarna?
Det är ett sätt att tänka som är mig och
såvitt jag vet alla i högerpartiet totalt
främmande. Vi har aldrig kommit på
idén att resonera så. Det råkar vara så
att högerpartiet som ett mycket väsentligt
inslag i sitt politiska program och

Onsdagen den 15 december 1965 fm.

Nr 42

sin politiska verksamhet arbetar för fri
företagsamhet, fritt näringsliv och fri
ekonomi. Det är en mycket väsentlig
del av högerpartiets politiska budskap.
Sedan finns det människor, företagare
och andra, som har samma åsikter. Det
är helt naturligt för dessa människor att
stödja partier som företräder en politik
som sammanfaller med deras egna åsikter.
Det vore kanske klokt om vi någon
gång i dessa sammanhang använde ordet
»åsikt» och inte bara ordet »intresse»;
det är nämligen också en fråga om
åsikter.

Om det verkligen finns folk som liksom
herr Bengtsson i Varberg uppenbarligen
tror att det finns partier som
på detta sätt sitter och räknar ut hur
det skall gå lättast att få bidrag från
den ena eller den andra gruppen och
rättar sin politik därefter, då skiljer sig
deras tänkesätt så totalt från vårt att jag
tror att en meningsfull debatt oss emellan
är omöjlig.

Här har, herr talman, klagats över att
vi från den numerärt alltför lilla oppositionens
sida kopplar samman frågan
om partistöd med frågan om presstöd.
Men lägg då märke till att det inte är
vi som gjort det; det var statsministern
som började. Han använde en större del
av sitt huvudanförande i går just till att
»bevisa» — jag vill gärna att citationstecknen
kring »bevisa» skall höras —
att ett statligt presstöd är nödvändigt
och motiverat. Därmed kommer jag till
det andra skälet till att denna debatt
har blivit så diffus, nämligen bristen
på sakligt underlag. Det som kanske
mest liknar en saklig argumentation av
vad som har sagts hittills är statsministerns
tal om tidningsekonomi, om
tidningsdöd, om upplagespiralen och
andratidningens nästan naturnödvändiga
gång mot döden. Men vad var det
för argumentation statsministern förde?
Myten — ty det är en sådan — om
andratidningens ställning och om upplagespiralen
har av någon anledning
blivit upphöjd till högsta visdom i den -

Statsbidrag till politiska partier

na debatt. Varifrån härstammar den?
Jo, den är en arbetshypotes framförd
av två unga pressforskare. Den är obevisad
och långt ifrån obestridd. Jag tror
jag vägar påstå att det bland pressfolk,
som kan sådant här, finns fler som bestrider
den än som accepterar den.

Det är ingalunda sant att andratidningen
i en ort med naturnödvändighet
går mot döden. Säger inte tidningsnamn
som Arbetet i Malmö, Göteborgs Handels-
och Sjöfartstidning, Svenska Dagbladet
i Stockholm någonting? Säger
inte namn som Arbetarbladet i Gävle,
Folket i Eskilstuna, Norrländska Socialdemokraten
någonting?

För inte alls länge sedan var de tre
sistnämnda andratidningar. I dag är de
förstatidningar. De har passerat sina
konkurrenter, och detta har de gjort
utan statligt stöd. Det finns lika många
exempel på den utvecklingen som på
motsatsen. Upplagespiralen och dess
absoluta ofrånkomlighet är inte ett bevisat
faktum; det är en forskningshypotes
och såsom sådan bestridd. Detta
är väl egentligen det enda som verkligen
har liknat ett sakligt argument
framfört i debatten.

Herr talman! Mitt ärende är egentligen
alldeles speciellt. Tillsammans med
fröken Ljungberg har jag lagt fram en
motion med förslag om att hela frågan
skall göras till föremål för en rådgivande
folkomröstning. Utskottet har visat
samma nonchalans mot denna motion
som mot resten av frågan, d. v. s. den
refereras hederligt och korrekt men sedan
säges ingenting. Man offrar inte
ens en rad på att avslå den.

Det kan tyckas egendomligt att yrka
på folkomröstning i en fråga som denna,
och jag skall gärna medge att det
kanske är litet egendomligt. Men motionen
är ett uttryck för ett sätt att se
på frågan, som fröken Ljungberg och
jag torde dela med flera, t. o. m. med
en del av dem som om en stund kommer
att rösta för bifall till propositionen.
Vi delar dem åtminstone till en

Nr 42

Onsdagen den 15 december 1965 fm.

Statsbidrag till politiska partier

del med propositionsförfattaren, som
mycket kraftigt understrukit att det här
rör sig om en ytterligt viktig fråga, en
fråga som har stor betydelse för själva
det politiska livets utformning. Sådana
frågor som gäller själva spelreglerna
för det politiska livet, är i motsats
till denna i stor utsträckning
grundlagsfrågor och handlägges som
alla ledamöter av denna kammare väl
vet i särskild ordning. Skall vi ändra
grundlagen, d. v. s. på det fältet ändra
spelreglerna, då måste vi ha två beslut
i kamrarna, och som alla vet skall vi
ha ett nyval till andra kammaren mellan
besluten. Den bestämmelsen är inte
bara inskriven i grundlagen av det skälet
att vi kan behöva tänka oss för och
inte rusa i väg i en hastig opinion, utan
också därför att folket i val skall få tillfälle
att uttala sig i frågan. Vi har menat
att denna fråga är av sådan vikt
och betydelse, att den i den mån det
är möjligt borde behandlas i en liknande
ordning.

Jag vet inte om det är signifikativt,
men kammarens ledamöter kanske i går
lade märke till att stativet uppe på läktaren
stod tomt. Elektronkamerornas vakande
öga, som annars sveper så flitigt
över denna kammare, blundade i
går. Någon direktsändning av denna
debatt gick inte ut i TV. Jag vill inte
påstå att det på något sätt var avsiktligt,
men kanske är det signifikativt.
Kanske är det lugnast om denna debatt
inte har följts alltför nära av det svenska
folket.

Fröken Ljungberg och jag ville att
svenska folket inte bara skulle få höra
utan och skulle få tillfälle att ta ställning
till vad det här gällde. Ett enkelt
sätt hade varit att lugna oss med hela
frågan över ett val, så hade vi fått tillfälle
att diskutera under en vanlig valrörelse.
Ett annat sätt, och det är såvitt
jag förstår fullt möjligt, är att göra
den till föremål för en rådgivande folkomröstning,
och den vägen valde vi i
vår motion.

Jag vill sedan bara säga ytterligare
en sak om motionen. I denna yrkas på
att frågan efter utredning skall göras
till föremål för en rådgivande folkomröstning,
och så yrkas det avslag på
propositionen, vilket är det allra viktigaste.
Uttrycket »efter utredning»
skulle kanske kunna inge en felaktig
uppfattning hos någon, nämligen att
fröken Ljungberg och jag skulle sälla
oss till dem som i princip vill ha detta
elände men först vill ha frågan utredd.
Så förhåller det sig icke, utan vi
har bara hyst en förhoppning om att
om man kunde få frågan till folkomröstning,
skulle man också först få den
grundligt belyst, ty även om regeringen
inte drar sig för att förolämpa riksdagen
med hafsiga propositioner, hade
man kanske ändå haft någon försyn för
riksdagens uppdragsgivare och givit
dem ett material att arbeta med före
ställningstagandet.

Herr talman! Jag tänker inte ställa
något yrkande på denna punkt rörande
folkomröstning utan skall jag som de
flesta avsluta mitt anförande med ett
yrkande, blir detta ett yrkande om bifall
till reservation I av fru Segerstedt
Wiberg m. fl.

Herr ADAMSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag begärde ordet närmast
med tanke på den debatteknik
som herr Carlshamre använder. Man
kan faktiskt få det intrycket att han i
fortsättningen såsom intäkt för att högern
skulle föra en företagsvänlig politik
vill belägga detta påstående med
ett uttalande av herr Bengtsson i Varberg.
Som socialdemokrater har vi väl
ändå, herr Carlshamre, den uppfattningen
att den politik vi har fört varit
företagsvänlig, vilket vi också kan påvisa.
Men vad herr Bengtsson i Varberg
ville antyda var att man ofta finner att
högern anpassar sin politik efter de
vindar som blåser i vissa företagskretsar,
vilket är något helt annat.

Det krav på utredning som ofta fram -

Onsdagen den 15 december 19G5 fm.

Nr 42

förts i debatten måste nog tas som ett
uttryck för en viss inkompetensförklaring
av oss själva. Är det någon församling
i detta land som har möjlighet att
bedöma dessa frågor och som kan sägas
innehålla experter, måste det väl i
all rimlighets namn vara just riksdagens
ledamöter, vilka samtliga är engagerade
i partipolitisk verksamhet och
sitter här som representanter för de olika
partierna. Jag kan inte förstå resonemanget
att denna församling inte
skulle vara kompetent att bedöma frågan.
Men eftersom herr Carlshamre nu
har frångått sitt yrkande om folkomröstning,
skall jag inte uppehålla mig
mera vid denna sak.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle vilja ställa en
fråga till herr Carlshamre. Eftersom
han har motionerat om folkomröstning
föreställer jag mig att han tänkt igenom
hur en folkomröstningsproposition
skulle formuleras i det här fallet. Min
fråga gäller hur herr Carlshamre vill
formulera denna.

Då jag ställer denna fråga tänker jag
närmast på dem som varit uppe under
de föregående timmarnas debatt och
sagt, att de principiellt är för ett partistöd,
men om det utformas på det ena
eller andra sättet kan de inte rösta för
det. Hur skulle t. ex. herr Ullsten, som
nyss talade här, kunna delta i en folkomröstning,
hur skulle herr Widén kunna
göra det, hur skulle herr Antonsson
kunna göra det o. s. v.? Hur skall alltså
folkomröstningspropositionen se ut,
herr Carlshamre?

Herr CARLSHAMRE (h) kort genmäle: Herr

talman! Enligt min mening bör
en folkomröstningsproposition se ut på
det sättet, att den ställda frågan kan
besvaras med ja eller nej. Dessvärre har
vi tidigare haft ett exempel på att den
inte kunde det, och det är möjligt att

Statsbidrag till politiska partier

samma sak skulle hända igen, om det —
som herr Johansson tror —- föreligger
tre meningar även i denna fråga. Min
tanke är, att sedan vi tillhandahållit
folket ett material att arbeta med skall
vi ställa frågan: Statligt partistöd eller
inte, ja eller nej. Jag har ingen anledning
att befatta mig med den grupp som
tycks ha en mellanställning här. Jag
har inte riktigt förstått dem.

Herr Adamsson, jag håller gärna med
om att vi som sitter här är experter och
då inte minst på partifinansiering. Jag
föreställer mig, att det inte finns många
ledamöter i denna kammare som inte
någon gång varit inblandade i försök att
skaffa pengar till sitt parti. Jag har i
varje fall varit det. Jag vill gärna tala
om för herr Adamsson, att bland många
försök, en del misslyckade och en del
lyckade, har jag haft särskild glädje
av min senaste insats i verksamheten
att skaffa pengar. Den ledde till det
största bidrag som jag någon gång varit
med om att förmedla till högerpartiet.
Det var 1 000 kronor, som kom
från en linjearbetare vid SJ. Bidraget
var förenat med ett villkor, nämligen att
vi skulle fortsätta som vi börjat och
inte ge upp vår politik.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte begärt ordet
för att gratulera Nils Carlshamre
till hans lyckade aktion, utan för att ta
upp frågan om voteringsordningen vid
en folkomröstning. Det kan inte vara
lyckat att utforma en folkomröstning
så, att en ställd fråga besvaras med ja
eller nej, eftersom det bara här i kammaren
finns en rad olika meningar företrädda.
Framför mig har jag den voteringsordning
som vi kommer att rösta
efter om en stund. Nog tycker man
det är rimligt, att de olika uppfattningar
som finns företrädda här i riksdagen
skulle tas med som alternativ, om
det blir en folkomröstning efter behandlingen
här. I annat fall blir det

32 Nr 42

Onsdagen den 15 december 1965 fm.

Statsbidrag till politiska partier

väl så, att vi efteråt konstaterar, att det
finns en del ledamöter som principiellt
är för partistöd, men ändå inte vill rösta
för det, då utformningen inte svarar
mot deras uppfattning. Här finns nu
fem olika alternativ, och det blir väl litet
svårt att rösta om dem alla.

Herr CARLSHAMRE (h) kort genmäle: Herr

talman! Herr Hilding Johansson
är fil. dr i statskunskap och har varit
min lärare i ämnet, men vi kom aldrig
längre än till att jag fick något ynka
betyg i min fil. kand., så han kan det
här mycket bättre än jag.

Jag skall inte ge mig in i någon teknisk
diskussion med honom rörande
den eventuella formuleringen av frågorna
i en folkomröstning. Jag går ner
från talarstolen med lugnt samvete på
den punkten. Det kommer inte att hända
någonting allvarligt, herr Johansson,
jag har ju inte ställt något yrkande.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Det finns ett motiv för
statligt partistöd, som tål att sammanfattningsvis
belysas ytterligare — utöver
vad som redan gjorts mera styckevis,
nu senast berört av herr Carlshamre
i början av hans huvudanförande —
nämligen det motivet, att partierna i
händelse av ett dylikt statsstöd skulle
slippa att tigga sig till erforderliga medel
för partiorganisationerna av samhällsgrupper,
som i gengäld kanske skulle
ställa krav beträffande ett partis politik,
vare sig sådant stöd kommer från
löntagarorganisationer såsom LO eller
från industrien och företagare. Varje
misstanke om sådant beroende är en
misstanke för mycket. Jag skall inte fördölja,
att jag känner ett visst obehag
över det ständiga talet från i första hand
socialdemokratiskt håll, att bl. a. högerpartiet
— centerpartiet försöker i dag
smita ut — erhåller pengar från och via
näringslivet.

Statsministern var i sitt inledningsanförande
i går inne på detta i samband
med ett citat från en av toppmännen i
det göteborgska Samling 66. Herr Hansson
i Skegrie spinner i dag energiskt på
samma tema.

Det ligger mycken överdrift i dessa
påståenden, men det kan inte förnekas
att partierna, för att över huvud taget
kunna finansiera sin verksamhet, måste
vända sig till mer kapitalstarka bidragsgivare
än som vanligtvis finns bland de
anslutna enskilda medlemmarna. Även
om bidragen aldrig påverkat exempelvis
högerpartiets politiska kurs, utgör de,
det oaktat, ett irritationsmoment, därför
att det under varje valrörelse görs
en stor affär av dem från motståndarnas
sida. Vi har redan märkt en liten försmak
av vad som kan komma på den
kanten fram på våren.

Ofrånkomligt är vidare, att bidragen
från framför allt storföretag av olika
slag till oppositionspartierna skapar
viss misstro i de gränsskikt av väljare
— lägre och medelstora löntagare —,
om vilka en del av striden står. Det blir
därför lätt för socialdemokraterna — i
dag överraskande sekunderade av bl. a.
hem Hansson i Skegrie — att utmåla
oppositionen som ledd av bolagsstyrelserna.
Därigenom försöker man lägga
en spärr för oppositionens framträngande
i dessa viktiga väljargrupper. Allt
medan socialdemokraterna för sin del
givetvis nogsamt förtiger eller bortförklarar,
hur de själva via LO och andra
skaffar sig pengar, dels genom kollektivanslutning
av medlemmar till det socialdemokratiska
partiet, dels genom speciella
anslag till valkampanjerna.

Om vi nu får det föreslagna statliga
partistödet, kan man då räkna med att
partierna i fortsättningen kommer att
avstå från att bedriva insamlingsverksamhet
utanför de direkt partianslutna
enskilda människornas krets? Vågar
man hoppas, att kollektivanslutningen
av fackföreningar till det socialdemokratiska
partiet kommer att upphöra?

Onsdagen den 15 december 1965 fm.

Nr 42

Allt talar tyvärr för att så inte blir
fallet.

Tvärtom djärvs man nog förutspå, att
partierna använder statsbidraget till att
utvidga partiapparaten, skaffa sig större
kanslier, anställa fler och fler tjänstemän,
beställa mer och mer papper, med
andra ord i stället skapa ett växande
behov av pengar för att hålla det hela
i gång. De gamla inkomstkällorna måste
då inte bara bibehållas utan kanske till
och med utökas. Morgonens förste talare,
herr Nilsson i Östersund, var klart
av den uppfattningen, att partiernas, inklusive
hans eget partis hittillsvarande
penninginsamlingsverksamhet ingalunda
skulle komma att upphöra. Statsbidraget
till partierna kommer troligen
inte att medverka till den politiska bidragsluftrening,
om vilken man på sina
håll har talat så vackert och som så
många kanske hoppas på.

Jag tror tyvärr dessutom inte heller,
att den intensitet i det politiska upplysningsarbetet,
som statsbidraget skulle
framkalla, kommer att stå i rimlig proportion
till kostnaderna. En hel del av
de lättfångna miljonerna rinner bort
dels i partiadministrationer som snabbt
förökar sig genom knoppning, dels i
tidningar, redan i stor utsträckning
övergivna av den läsande allmänheten.

Jag är, och det framgår tydligt, inte
tillfredsställd med den hittillsvarande
partifinansieringen, vare sig den är fotad
på bidrag från näringslivet eller på
kollektivanslutningar och tvångsuttaxeringar.
Lika illa måste jag tycka om den
föreslagna statsfinansieringen, som kan
göra partierna beroende på ett nytt sätt
utan att befria dem från den tidigare
risken för och misstanken om påtryckningar.

Vi kan då, syns det, precis lika bra
förbli vid det gamla bidragssystemet,
även om det ingalunda är på något sätt
tillfredsställande, och underlåta att bereda
marken —- ty det gör vi faktiskt
ute bland de många människorna — för
2 — Andra kammarens protokoll 1965. Nr

Statsbidrag till politiska partier

nya beskyllningar för ännu mer beroende,
nu av statsmakterna.

Det är ett demokratiskt intresse, sade
statsministern i går, att partierna står
fria och oberoende, och det är det för
visso. Det sker, menade han, just genom
statsbidrag. Det torde emellertid även
ur den aspekt som jag försökt anlägga
på problemet vara en felsyn.

I resonemangen om partistödet förbigår
vi alltför snabbt den kanske
främsta anledningen till partiekonomiens
kris, nämligen det beklagliga ointresse
som medborgarna visar för frivilliga
politiska engagemang, särskilt
om det skulle kosta några kronor. Det
skulle räcka med att frivilligt partianslutna
medborgare till sina partier
betalade en eller två tior mer än vad
som nu är fallet, för att dessa på den
mest naturliga vägen skulle få en god
del av vad de nu tigger staten om.

Förmådde partierna, och därvidlag
är vi ju alla medansvariga, dessutom —
jag medger att det är en hädisk tanke —
genom sitt agerande öka det politiska
intresset i landet med påföljande inströmning
av nya medlemmar, skulle
man kanske till och med kunna börja
göra sig något mindre ekonomiskt beroende
av bidragsgivare.

Ett statligt partistöd torde enligt mitt
förmenande — jag tror att mycket talar
för att det förmenandet är riktigt —
verka direkt nedslående och hämmande
på människornas villighet till eget personligt
engagemang, åtminstone när det
gäller att offra pengar för partiarbete
och politiska insatser. En partiernas
drive på medborgarna till ökat politiskt
engagemang och till ny demokratisk
offervilja är ur folkstyrets synpunkt
betydligt angelägnare än en mängd påhittiga
stödåtgärder, varifrån de än
kommer.

Med det resonemanget som bakgrund
ber jag att få yrka bifall till reservation
I i konstitutionsutskottets utlåtande
nr 44.

Nr 42

Onsdagen den 15 december 1965 fm.

Statsbidrag till politiska partier

Herr KRISTENSON (s):

Herr talman! Den fråga vi behandlar
gäller ett fast partistöd, men den har
också kommit att handla om tidningsstöd,
och jag vill säga några ord i anslutning
till möjligheten att stödja tidningar.

Jag bor själv i ett område, som för
bara ett par år sedan drabbades av att
en stor dagstidning lades ner, och det
kändes naturligtvis väldigt konstigt för
oss, som dagligen läste denna tidning,
att inte längre ha denna information.
Jag kan mycket väl förstå hur Stockholms-Tidningens
på vardagar 300 000
eller kanske fler läsare kommer att känna
sig, när de i fortsättningen inte har
möjlighet att få den information och
nyhetsförmedling de själva önskar.

Det kan tänkas att man inte skulle
behöva diskutera ett partistöd om företag,
bolagsstyrelser, den fackliga rörelsen
och andra som stöder de politiska
partierna och våra organ för information
satsat mer pengar. Samtliga partier
är, såvitt jag förstår, mycket fattiga,
och alla de kostnader de har för opinionsbildning
och information överstiger
i varje läge de inkomster de för
närvarande har. När vi i den fackliga
rörelsen under alla år sökt kontakt med
och gemensamt arbetat med det socialdemokratiska
partiet, har vi gjort det
ifrån den utgångspunkten att det politiska
inflytandet vi på detta sätt erhåller
är till gagn för den fackliga rörelsens
medlemmar. Det är möjligt att vi,
om vi rannsakar oss själva, inser att vi
under gångna tider har betalt alldeles
för litet avgifter till det politiska parti
som fört vår talan i den lagstiftande
församlingen. Kan vi rätt uppfatta värdet
av ett mandat mer eller mindre i
riksdagen, i kommunalfullmäktige eller
i landstingsfullmäktige? Vi kan ta ATPfrågan
som ett strålande exempel på
hur mycket vi vunnit. Det går väl knappast
att värdera i pengar, det skulle i
så fall bli astronomiska tal.

Det har sagts mig att vi tar de fattiga

medlemmarnas pengar för att betala till
partiet och till LO. Genom de reformer
vi här beslutar tryggar vi de fattiga arbetarnas
ålderdom, så att de då inte
skall behöva ha det så ekonomiskt svårt
som de hade det tidigare — för att använda
ett ord som jag hörde i går — i
det borgerliga tjyvsamhället.

Vi strävar alltså efter att ha detta inflytande,
och jag tror att vi på nästa års
LO-kongress får ta oss en allvarlig funderare
och allvarligt diskutera de framtida
avgifterna inom den fackliga rörelsen,
och på vilket sätt man bäst skall
kunna stödja det politiska arbetet.

Högerns talare har sagt att de inte
gärna vill vara med om detta partistöd.
Men de får ändå 3,5 miljoner kronor
ifrån staten när förslaget gått igenom.
Förra året — enligt vad herr Hedlund
upplyste — fick de 6 miljoner kronor
i anslag. Kommer de att begära mindre
av bolagsstyrelserna i fortsättningen,
om de tar ut statsstödet, eller kommer
de att hemställa till bolagsstyrelserna
om att få mer? Herr Carlshamre sade,
att han nu lyckats tigga ihop den största
summa han under alla sina år som politiskt
aktiv fått ihop, nämligen 1 000 kronor
från en SJ-anställd med hygglig ekonomi.
År det inte större bidrag som högerns
medlemmar kan tigga ihop till
sitt parti, då förstår jag inte hur de på
ett år lyckats få ihop 6 miljoner kronor
i anslag. Det måste komma betydligt
större summor från andra håll, och då
framstår herr Carlshamres tiggarinsats
som mycket dålig jämförd med övriga
partimedlemmars.

Vi skall trots allt i denna debatt inte
glömma bort det faktum, att samhället ändå
kommer att behöva ge ytterligare stöd.
Dessa ca 23 miljoner kronor kommer
inte att på långa vägar förslå att finansiera
partiernas verksamhet i framtiden,
men samhället kan, när det gäller
både tidningar och annat, göra betydligt
mer än vad det för närvarande gör,
och jag hoppas att även andra vägar
kommer att prövas.

Onsdagen den 15 december 1965 fm.

Nr 12

:i5

Det iir beklagligt när man liigger ner
stora och bra tidningar. Det betyder
också att de som i dag annonserar i
svensk dagspress har ett oerhört stort
ansvar för den fortsatta fria opinionsbildningen.
Ingen ansvarig, vare sig
chefredaktör — han må skriva aldrig
så små ord — eller andra tidningsmän,
kan i dag stå fram och hävda att de
skulle ha klarat sin tidning med nuvarande
prenumerationsavgifter, om de
inte hade mycket stora belopp ifrån
annonsörerna, som väl är en form av
subvention. Jag kan inte tänka mig någonting
annat.

Herr Carlshamre sade att andratidningens
förutnämnda situation bara är
eu forskningsteori och åberopade
Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning
och Svenska Dagbladet som exempel på
tidningar med mycket god ekonomi.
Såvitt jag vet kämpar Handelstidningen
med rätt stora ekonomiska svårigheter.
Den kan klara sig tack vare Söndagstidningens
jättestora annonsinkomster.
Svenska Dagbladet — och det är väl
inte bara jag som har den känslan även
om det inte kan bevisas uttryckligen —
är väl en av de dagstidningar som erhåller
de största annonssubventioner
som någon tidning i detta land kan
skryta med. Båda tidningarna har alltså
dålig ekonomi, men på dessa vägar klarar
man sig och kan leva vidare.

Herr Carlshamre sade vidare att ingen
vet något om högerns bidragsgivare.
Jag förväntade mig att få veta någonting
om dessa, men både jag och
övriga som var inne i kammaren är fortfarande
lika okunninga om vilka de är.
Varför upplyses varken vi eller allmänheten
om vilka det är som bidrager till
högerns finansiering? Inom socialdemokratien
redovisar vi öppet och ärligt
vartenda öre vi får in, både från medlemmar
och från den fackliga rörelsen.
Varför kan inte högern redovisa sina
anslag på 6 miljoner kronor?

Vid riksdagens början motionerade
några folkpartister om anslag till de po -

Statsbidrag till politiska partier

litiska partierna. Jag skall ta mig friheten
att ur motion 11:273 citera följande:
»Beträffande talet om eventuell
motvilja från skattebetalarnas sida räcker
det med att hänvisa till att man i eu
demokrati allmänt respekterar majoritetsbeslut,
även när dessa leder till att
skattemedel används för ändamål som
den enskilde skattebetalaren ogillar.»
Herr Ullsten sade tidigare i dag här i
kammaren att han vill ha eu utredning
för att inte tillfälliga riksdagsmajoriteter
skulle kunna ändra fördelningsgrunder
m. m. Men när han själv står som
första namn på denna motion och säger
att vi allmänt respekterar majoritetsbeslut,
får han väl göra det antingen det
är en stadigvarande eller en tillfällig
riksdagsmajoritet som har fattat beslutet.

I motionen siiges vidare: »Ett grundläggande
krav måste naturligtvis uppfyllas:
bidragen får inte vara förenade
med några villkor för hur pengarna
skall användas.» Detta krav är ju uppfyllt
i och med att konstitutionsutskottets
förslag bifalles. På den punkten behövs
således ingen utredning.

Undertecknare av motionen är herrar
Ullsten, Mac Hamrin, Elias Jönsson i
Ingemarsgården, Ingemar Mundebo och
Sigvard Larsson. Jag undrar hur dessa
motionärer kommer att rösta, om utskottets
hemställan står emot fru Segerstedt
Wibergs reservation. De kan naturligtvis
inte stödja reservationen — i
varje fall inte i sista omgången. I annat
fall har de inte på allvar menat vad de
har sagt.

Det har vidare påståtts att vi tar skattebetalarnas
pengar. Visserligen har
detta argument tagits bort i folkpartimotionen,
men jag vill ändå fråga om
inte exempelvis alla konstarter, religionsåskådningar,
idrottsrörelsen med
flera organisationer, rörelser och idériktningar
i vårt land också får skattepengar.
Även om den som är ateist inte
vill att hans skattepengar går till religion
så går de ändå dit, även om den

Nr 42

Onsdagen den 15 december 1965 fm.

Statsbidrag till politiska partier

som inte tycker om idrottsrörelsen —
däribland herr Hamrin som inte tycker
om boxning — inte vill att hans pengar
skall gå till detta ändamål, går de ändå
dit. Är de ledamöter som fattar dessa
riksdagsbeslut odemokratiska gentemot
ateister, gentemot dem som inte tycker
om idrottsrörelsen o. s. v.?

Till sist en fråga — och den bör
kanske ställas i slutet på debatten:
Kommer folkpartiet men framför allt
högern att efter den 1 eller 2 februari
nästa år, när det är möjligt att ansöka
om och lyfta dessa pengar, ta dessa
djupt odemokratiska pengar i anspråk?

Herr CARLSHAMRE (h) kort genmäle: Herr

talman! Det är märkvärdigt,
herr Kristenson, att vi skall ha så svårt
att tro varandra på vårt ord. Det är bokstavligen
sant när jag säger, att det
största bidrag jag har varit med om
att förmedla till högerpartiet är 1 000
kronor. Men det är inte det enda — det
har under årens lopp varit flera.

Jag sade inte att ingen vet något om
högerpartiets bidragsgivare. Jag sade
att herr Hedlund vet ingenting om dem,
herr Hansson i Skegrie vet ingenting
om dem och herr Bengtsson i Varberg
vet ingenting om dem. De slutsatser de
drar måste därför vara grundade på
egen erfarenhet — det är i varje fall
det intryck som skapas. Detta var vad
jag sade.

Annars är dessa bidrag inte så hemliga.
Den siffra som herr Hedlund avslöjade
som om den varit resultatet av en
märklig detektivbragd av riksdagens
upplysningstjänst, är en offentlig siffra
som högern själv har publicerat. Men
det finns en sak — och det kanske bör
nämnas innan debatten är slut — som
vi faktiskt inte kan tala om och som
skapar svårigheter vid utredningen av
dessa frågor, nämligen namnen på de
människor som stöder politiska partier.
Ett offentliggörande av dessa namn
skulle strida mot principen om valhem -

ligheten. Det är illa nog att vi har en
kollektivanslutning med reservationsrätt
som tvingar människor att åtminstone
tala om vart de inte hör. Men det skall
inte vara möjligt att tvinga människor
att tala om vilket politiskt parti de vill
stödja.

Det är emellertid inte alls märkvärdigt
att tala om att högerpartiet får ett
antal miljoner av näringslivet och av
andra bidragsgivare och att de inflyter
i poster som är större eller mindre.
Detta är inte hemligt. Det skulle ha varit
skönt att i detta sammanhang kunna
räkna upp namnen på bidragsgivarna.
Det har vi emellertid inte rätt att göra
— inte för högerpartiets skull utan av
hänsyn till demokratien och det system
vi har i vårt land med rätt till politisk
anonymitet.

Jag undrar om herr Kristenson håller
på att meritera sig för att bli ledamot
av nästa pressutredning, om vi
skall ha någon sådan. Graden av okunnighet
rörande tidningsekonomi och
tidningars förhållanden tyder härpå.
Handelstidningens chefredaktör satt på
läktaren i går — han är inte här i dag.
Han skulle ha blivit mycket förvånad
om han fått höra att tidningen kämpar
med stora ekonomiska svårigheter och
finansierar sig med hjälp av Söndagstidningen.
Det är bara inte så.

Det finns inga subventionsannonser i
Svenska Dagbladet. Denna tidning är
ett utomordentligt kommersiellt annonsorgan
och behöver inga subventionsannonser.
Jag nämnde för övrigt
inte bara dessa två andratidningar,
.lag nämnde även Arbetet i Malmö. Den
går också bra, har det sagts mig, och
dess annonsstam växer raskt. Det är
också, herr Kristenson, faktiskt sant
att talet om andratidningarnas omöjliga
situation och upplagespiralen är
en forskningshypotes, som alltjämt är
obevisad och i hög grad bestridd.

Herr ULLSTEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Kristenson och

Onsdagen den 15 december 1965 fm.

Nr 42

:i7

andra socialdemokrater försöker förgäves
hitta motsättningar mellan vad
jag har sagt i min motion i januari i År
och vad jag har sagt i dag. Det finns
inga sådana motsättningar. Jag begärde
i motionen en förutsättningslös utredning
om partifinansiering, och fortfarande
gör jag detta. Det finns heller
ingen motsättning, herr Kristenson —
och jag tror inte att herr Kristenson
själv anser det — mellan att man accepterar
tanken att i en demokratisk
stat övertaga en del av det ekonomiska
ansvaret för de partier, vilka en demokrati
inte kan vara utan, och att man
begär att reglerna för dessa bidrag skall
vara lagfästa eller grundlagsfästa. Vi
betraktar, och jag tror att herr Kristenson
också gör det, denna fråga som
en för demokratien viktig fråga. Ingen
har motsagt mig, när jag har betraktat
den som en författningsfråga. Beslut i
författningsfrågor brukar vara lagfästa
och i regel grundlagsfästa. Varför skall
man göra ett undantag för denna fråga
som är minst lika viktig för demokratien
och för det politiska livets villkor
här i landet som mycket av det som
står i grundlagen.

Herr Kristenson säger att regeringens
förslag är villkorslöst och att jag har
begärt att få ett villkorslöst förslag, och
han frågar i anslutning härtill varför jag
inte är nöjd. Det var bara ett av många
krav vi ställde på ett statligt partistöd,
men det är många andra krav som regeringsförslaget
inte tillgodoser.

Herr Kristenson var också mycket bekymrad
för min röstning, ifall utskottets
förslag skulle ställas mot högerreservationen.
Om han är nyfiken, kan jag upplysa
honom om att i ett sådant läge
kommer jag att nedlägga min röst. Men
jag är också ganska nyfiken och skulle
vilja veta hur herr Kristenson själv
kommer att rösta för att en sådan situation
skall bli möjlig. Föredrar man
från socialdemokratisk sida ett klart
avslag i stället för en utredning, och
kommer man därför att rösta fram hö -

StatsbidraR till politiska partier

gerreservationen? I så fall är detta
ganska avslöjande.

Herr KRISTENSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av att
herr Carlshamre sade att de 1 000 kronor
som han fick ihop var det högsta
belopp som han hade lyckats tigga ihop
till högerpartiet jämförde jag det med
att högern förra året fick 6 miljoner
kronor i anslag, och jag sade att herr
Carlshamre är en dålig högerpartist,
eftersom han inte har kunnat tigga ihop
större belopp. Att man inom högerpartiet
lyckats samla ihop 6 miljoner betyder
väl att det finns aktiva högerpartister
som har samlat ihop större belopp
än herr Carlshamre.

Jag vill fortfarande veta vilka det är
som har samlat ihop detta belopp, men
herr Carlshamre säger att det inte går
att tala om det, därför att det är en
valhemlighet. Vi får inte nämna de privata
bidragsgivarnas namn, säger han.
Men, herr Carlshamre, bolagen i Sverige
är juridiska personer, de har ingen
rösträtt. Varför kan ni inte nämna bolagens
namn? Gör gärna det. Ta bara en
eller två eller tre bolagsstyrelser, så har
kammaren fått en upplysning på den
punkten. Göm er inte bakom privatpersonerna.
Det finns även juridiska personar,
alltså bolag, som är bidragsgivare.
Jag tycker att ni kan tala om vilka det
är. Därmed röjer ni inte några valhemligheter.

Herr Carlshamre säger vidare att
Svenska Dagbladet inte har några subventionsannonser.
För mig framstår det
som subventionsannonsering, när t. ex.
varvsindustrien och cementindustrien
annonserar på helsidor i Svenska Dagbladet.
I varvsindustriens annonser står
det t. ex.: Köp tankbåtar hos oss. Det
är möjligen fyra eller fem av Svenska
Dagbladets ca 145 000 prenumeranter
som har ekonomiska möjligheter att köpa
tankbåtar, och jag tror att ungefär
lika många sådana personer finns bland
andra tidningsläsare också. Det har fö -

38 Nr 42

Onsdagen den 15 december 1965 fm.

Statsbidrag till politiska partier

rekommit att en byggmästare fått eu
stor artikel med lovord i Svenska Dagbladet
och dagen därefter har en helsidesannons
i den tidningen om sin
byggnadsfirma. Han fick lovord även i
andra tidningar men inte fick de tidningarna
någon helsidesannons. För
mig framstår sådant som subventionsannonsering
i allra högsta grad.

Herr Ullsten säger att han skall lägga
ned sin röst. Det visar väl bara att han
har frångått den principiella inställning
han hade i januari att politiska partier
skall ha statligt stöd. De frågor som han
vill ha utredda behöver nämligen inte
utredas. Det gäller rent politiska ställningstaganden
och dem gör man i utskotten
och i riksdagens kamrar.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Kristenson ställde
frågan hur de motionärer som stod för
herr Ullstens motion i våras kommer att
rösta. Jag delar herr Ullstens uppfattning
om röstningen för den händelse
socialdemokraterna skulle rösta fram
det förslag som står deras eget mest
fjärran, nämligen fru Segerstedt Wibergs
reservation, vilket skulle vara ett
återfall i en praxis som jag trodde tillhörde
det förgångna. Men om så kommer
att ske, kan jag också förklara, att
i den motion som jag skrev på yrkas på
en utredning för att få dessa saker klarlagda.
Det gör man också i den reservation
som jag kommer att stödja såsom
kontraproposition till regeringsförslaget.
För den händelse denna reservation
på grund av socialdemokraternas
röstning inte kommer att ställas
emot regeringsförslaget i slutvoteringen
kommer jag att nedlägga min röst.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Det är inte underligt att
denna debatt har tagit så lång tid. Trots
att vi har dämpat ned oss i diskussionen,
engagerar den nämligen många av
oss ganska djupt. Det har blivit en tek -

nisk diskussion, en argumentation om
olika ställningstaganden, men så litet
av de ideella motiven har kommit fram,
att jag vågar i denna sista stund »bränna
till» litet grand.

Är det inte vårt eget fel att alla de
politiska partierna har ekonomiska bekymmer?
Har ingen tänkt på att partierna
och partiernas företrädare inte
har haft tillräcklig kraft att attrahera
människorna, att vi själva är alldeles för
litet aktiva i vårt sätt att agera för våra
politiska synpunkter ute i bygderna?
Därför att vi själva har misslyckats,
ordnar vi det nu bekvämt för oss för att
slippa denna aktivitet, detta besvär.

Herr statsministern nämnde visst på
tal om ungdomsorganisationerna att det
var förnedrande att sälja lotter. Det
gällde att friställa till aktivitet för politiskt
arbete i stället för att bemöda sig
om att sälja lotter. Jag undrar om inte
de flesta i denna kammare, de som under
många år har hållit på med politiskt
arbete har funnit, att man vid det
personliga agerandet vare sig man säljer
en lott eller begär ett bidrag samtidigt
är tvungen att tala om varför man
gör det. Man måste diskutera med den
människa som man vill ha bidrag av
och ge henne en upplysning och bereda
henne tillfälle att framföra sina argument
och synpunkter.

Jag undrar om inte svensk socialdemokrati
genom att föreslå statssubventionering
till de politiska partierna nu
definitivt, politiskt och ideologiskt, inkompetentförklarat
sig inför huvuddelen
av det svenska folket. Detta är enligt
min mening det första verkliga
spadtaget till den grav i vilken man är
beredd att sänka ned den ideella och
kämpande socialismen, den socialism
som en modern högerman trots allt, vad
idealiteten beträffar, kunnat följa med
beundran under de gångna årtiondena.

Att nu herr Hedlund håller i denna
spade anser jag vara tragiskt. Till högre
höjder svingade sig inte den nyfödda
eenterismen. Den dog innan den orka -

Nr 42

Onsdagen den 15 december 1965 fm.

de stöta fram sitt första jublande skri
till livet.

Om några månader, når våren hålsas
till våra svenska bygder och sången
»Arbetets söner» skall ljuda under
marschen till Gärdet medan de blodröda
fanorna klatschar i vårvinden, vet
vi andra som är åskådare, att det är
statsunderstödda armar som håller i
fanorna och betalda röster som sjunger
frihetssångerna.

Herrar Hedlund och Hansson i Skegrie!
Tror ni att ni nu får mer fart på
era nationalklädda ungdomar när ni på
allmogevis marscherar till rikstingen?

.lag tror att folkhems-Sveriges döttrar
och söner i framtiden allra högst med
en gäspning följer händelserna genom
bilrutan för att sedan åka ut till sitt
sommarställe, där man kanske i naturen
söker litet spontan idealism som är oberörd
av statssubventionerad människohand.

Herr talman! I denna de fria partiernas
sista skälvande minut finns det
trots allt en möjlighet att frångå det förslag
som, enligt min mening, kommer
att ta död på den politiska självaktningen
i detta land, och till skuggan av
statsministern i denna kammare säger
jag: »Detta är förnedrandel»

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. A

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen I) av fru
Segerstedt Wiberg m. fl.; 3:o) bifall till
reservationen II) av herr Sörenson;
4:o) bifall till motionen II: 973; samt
5:o) bifall till utskottets hemställan med
den ändring däri, som föranleddes av
bifall till motionerna I: 815 och II: 971;
och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Magnusson
i Tumlnilt begärde likväl votering, i
anledning varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen

Statsbidrag till politiska partier

ånyo upptog de fyra återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu
fann den under 2:o) angivna ha flertalets
mening för sig. Beträffande kontrapropositionen
begärde dock herr
Werbro votering, i anledning varav och
sedan till kontrapropositionen i den
förberedande voteringen antagits den
under 3:o) angivna propositionen efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes.

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
konstitutionsutskottets utlåtande
nr 44 antager reservationen I) av fru
Segerstedt Wiberg m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen II) av herr Sörenson.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och sistnämnda voteringsproposition
blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 108 ja
och 52 nej, varjämte 65 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 44, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

40 Nr 42 Onsdagen den 15 december 1965 fm.

Svar på interpellation ang. statsbidragen till daghem och andra institutioner för
barntillsyn m. m.

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
I) av fru Segerstedt Wiberg
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Tumhult begärde
emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 148 ja och
38 nej, varjämte 39 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ordet lämnades på begäran till

Fröken LJUNGBERG (h), som yttrade: Herr

talman! Jag ber att få anmäla
att jag röstade fel i den förberedande
voteringen.

Mom. B och C

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 7

Föredrogs vart för sig
statsutskottets utlåtande nr 192, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
statsbidrag till politiska partier
jämte i ämnet väckta motioner, såvitt
propositionen och motionerna hänvisats
till statsutskottet; samt
konstitutionsutskottets memorial:
nr 45, med förslag till ändring i riksdagsstadgan
rörande riksdagens lönedelegation,
och

nr 46, med förslag till lag angående
ändring i stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande.

Kammaren biföll vad utskotten i

nämnda utlåtande och memorial hemställt.

§ 8

Svar på interpellation ang. statsbidragen
till daghem och andra institutioner för
barntillsyn m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Statsrådet fru LINDSTRÖM, som yttrade: Herr

talman! Herr Hamrin i Kalmar
har frågat, om jag vill medverka till att
förslag snarast möjligt framläggs för
riksdagen om en förbättring av de statliga
anläggnings- och driftbidragen till
daghem och andra institutioner för
barntillsyn samt om jag vill redogöra
för erfarenheterna av den verksamhet
i fråga om inrättande av daghem m. m.
som de s. k. länsgrupperna bedriver.

Familjeberedningen har i år arbetat
med frågor angående barntillsynen. Ett
förslag innefattande det statliga stödet
till barnstugeverksamheten kommer att
sändas ut på remiss under den närmaste
tiden. Jag räknar med att förslag
i ämnet kommer att föreläggas vårriksdagen.

En central samarbetsgrupp för daghem
och fritidshem med representanter
för socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
skolöverstyrelsen och bostadsstyrelsen
inrättades våren 1963.
Samarbetsgruppen har till uppgift att
söka stimulera intresset hos de lokala
myndigheterna för en förbättrad planering
av kommunala åtgärder för barntillsynen
samt att bistå kommunerna
med råd och upplysningar. På samarbetsgruppens
initiativ har efter hand
bildats regionala samarbetsgrupper på
länsplanet med representanter för olika
statliga länsmyndigheter, för de fackliga
organisationerna och för arbetsgivarna.
Länsgruppernas verksamhet har
i år fått en fastare form, och Kungl.
Maj :t har också ställt medel till förfogande
för verksamheten. Hittills har

Onsdagen den 15 december 1965 fm. Nr 42

Svar på interpellation ang. statsbidragen till daghem och andra institutioner för
barntillsyn m. m.

länsgrupper inrättats i 22 län. Före länsgruppernas
tillkomst anordnade den
centrala samarbetsgruppen sju länskonferenser.
Efter länsgruppernas tillkomst
har ytterligare nio länskonferenser anordnats.

Flertalet länsgrupper har nu informerat
länets kommuner om gruppens
arbete. På sina håll har denna information
åtföljts av en begäran om uppgifter
rörande dagsläget och planering i
fråga om daghem och fritidshem. Några
grupper har särskilt uppmanat kommunernas
byggnadsnämnder att bevaka
daghemsbyggandet vid bostadsområdenas
planering. Några länsgrupper har
anmodat kommunerna att göra behovsundersökningar.
En del länsgrupper har
redovisat besök med sammanträden förlagda
till olika kommuner. I vissa fall
har länsgrupperna verkställt utredningar
om arbetskraftssituationen i olika
kommuner.

Det är ännu för tidigt att dra några
slutsatser om verkningarna av länsgruppernas
arbete. Jag har emellertid goda
förhoppningar om att länsgruppernas
arbete skall kunna bidra till att aktivera
kommunerna till ökade insatser
i fråga om daghem och fritidshem.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Vidare anförde:

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Enligt statistiska centralbyråns
senaste rapport finns det 343
daghem i Sverige. Av dessa får 329
statsbidrag. De övriga hör till en del industrier
och lasarett som inte sökt bidrag.
Men eftersom 130 av daghemmen
ligger i Stockholm blir det inte mer
än 213 över för övriga delar av landet.
Många städer saknar t. o. m. daghem.
Platsantalet uppgår enligt centralbyrån
till 11 088.

Enligt 1960 års folkräkning uppgick
2* —Andra kammarens

antalet förvärvsarbetande mödrar med
barn i förskoleåldern till cirka 70 000.
För närvarande torde det ligga omkring
100 000. År 1963 var det totala antalet
icke skolpliktiga barn, d. v. s. barn
under sju år, 729 378. De är fördelade
på ungefär 490 000 hushåll.

Dessa siffror känner statsrådet fru
Lindström förmodligen väl till, och de
är också bakgrunden till min interpellation.

Jag skall inte här uppehålla mig närmare
vid de synpunkter man hrukar
lägga på frågan om valfriheten för kvinnan
och om arbetskraftsbehovet i näringslivet.
Det är alltför väl känt för
att jag här skall uppta kammarens tid
med att upprepa alla skäl. Men låt mig
se litet på vilka åtgärder som behöver
vidtagas för att få en rätsida på problemet
— om man nu anser att det är
ett problem.

Vad vi här har att göra med är dels
en planeringsfråga, dels en finansieringsfråga
och dels en personalfråga.
Statsrådet fru Lindström skriver i sitt
interpellationssvar att familjeberedningen
ganska snart kommer att lägga
fram ett förslag, som i första hand rör
det statliga stödet åt barnstugeverksamheten
samt att det förslaget inom den
närmaste tiden kommer att sändas ut
på remiss. Detta är mycket tacknämligt.
Reglerna för statsbidragen till daghemsverksamheten
måste nämligen ses över.

Redan under vårriksdagen 1963, då
nu gällande regler antogs, hade vi inom
folkpartiet den uppfattningen att statsanslagen
för anläggning och drift av
daghem borde indexregleras. Jag hoppas
att det nya förslaget i det avseendet
kommer att bli bättre än 1963 års
förslag. Under den korta tid som förflutit
sedan bestämmelserna antogs har
nämligen bidragen urholkats högst betydligt.
Då räknade man med att 25
procent av kostnaderna täcktes av statsbidragen,
medan vi nu har halkat ned
Lill 20 procent.

protokoll 1965. Nr 42

Nr 42

Onsdagen den 15 december 1965 fm.

Svar på interpellation ang. statsbidragen till daghem och andra institutioner för
barntillsyn m. m.

Statsrådet fru Lindström uppehåller
sig i interpellationssvaret till stor del
vid den rådgivning som syftar till att
stimulera kommunerna till ökat byggande
av daghem och barnstugor, och jag
har ingenting att invända mot initiativet
— som väl är statsrådets eget — att
organisera en central samarbetsgrupp
med representanter för socialstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen, skolöverstyrelsen
och bostadsstyrelsen. Den får
säkerligen en stor uppgift. Även greppet
att gå ner på länsplanet för att
få direktkontakt med kommunerna tycker
jag är lämpligt och riktigt. Det behövs
säkert kontakt mellan de myndigheter
som handlägger dessa frågor på
riksplanet och de kommunala myndigheterna
för att stimulera till ökade
krafttag.

Men därför behöver man ju inte försvära
sig till den åsikt som framkommit
i en stor debatt i Stockholms-Tidningen
under hösten, vilken statsrådet
fru Lindström förmodligen har tagit del
av. I den debatten har man kanske skjutit
väl skarpt på de kommunala myndigheterna.
Sålunda skriver exempelvis
Inga-Lisa Sangregorio på ett ställe:
»Men nej, vi har inga djävulskt listiga
motståndare, bara våra välmenande,
tröga kommunalpampar.»

Detta tror jag är en betydande överdrift,
fru Lindström! Viljan finns säkerligen
i både primär- och landstingskommunerna.
Däremot fattas det kanske
en del när det gäller finansieringen,
vilket var min andra fråga. Man har
inte ekonomiska möjligheter att satsa
på barndaghemmen i den utsträckning
man skulle vilja. Statsrådet fru Lindström
och finansministern får kanske
överlägga om i vilken omfattning man
kan skjuta fram den viktiga barndaghemsverksamheten
och se efter om den
kan sättas i en relativt hög prioritetsklass
eller om den får ställas litet mera
i skymundan. Men jag har som sagt
ingenting att anmärka på den stimulans

och rådgivning som man nu börjar bedriva
och den kontakt man försöker fft
med kommunerna.

Det är väl ganska självklart att jag
här kommer in på problemet med bristen
på sjukvårdspersonal. Vi skall senare
i dag eller i morgon behandla det
nya förslaget om utbildning av sjuksköterskor.
Det är en del av problemet med
bristen på vårdpersonal. En annan del
är onekligen bristen på barndaghem. Vi
har också till leda debatterat anledningarna
till att vi utbildar två sjuksköterskor
och får behålla en i förvärvsarbete.
Vi kanske inte är fullt överens
om alla de skäl som har radats upp,
men ett skäl är vi nog relativt överens
om, nämligen bristen på tillsyn för
barn i förskoleåldern.

Det skulle föra för långt att ta upp
frågan huruvida barndaghem eller familjedaghem
är den lämpligaste formen.
Jag vill bara framhålla att jag inte
tror att man utan vidare skall klassa ut
familjedaghemmet i den sitaution vi för
närvarande har. Alla goda krafter behöver
nog hjälpa till för att vi skall få
en situation med valfrihet för den hemarbetande
modern.

Tillgång på daghem är alltså en av de
faktorer som kan bidra till att minska
bristen på vårdpersonal. Jag vill säga
något om primärkommunernas aktivitet
vid byggande av barndaghem. Bristen
på aktivitet har i många fall lett till att
landstingen försökt ta saken i egna händer.
Jag tycker inte detta är fel, utan
även landstinget får hjälpa till. Det pågår
nu trevande försök i landstingen.
Endast femton platser per lasarett, om
jag minns rätt, är för närvarande ordnade
av landstingen. Jag tror att vi
tvingas gå vidare på denna väg, som
medför många fördelar. Man kan ordna
barndaghemmen i anslutning till lasaretten
— om det är lämpligt att ha dem
i anslutning till arbetsplatsen lämnar
jag därhän. Vi har barnläkaren på nära
håll. vi har möjlighet att ordna utspis -

Onsdagen den 15 december 1965 fm.

Svar på interpellation ang. statsbidragen

barntillsyn m. m.

ning i samband med lasarettens utspisning,
och det finns flera andra fördelar.
Jag finner alltså ingenting anmärkningsvärt
i att landstingen försöker
ordna denna fråga. Jag skulle vilja efterlysa
något slags utredning om hur
kommunerna och landstingen ser på
frågan om barndaghem vid lasaretten.
Det borde inte vara särskilt svårt att
göra en sådan utredning.

Ett problem som jag skulle vilja ta
upp, fru Lindström, gäller möjligheterna
att snabbt få fram de daghem som
kommunerna är villiga att bygga. Man
kan uppföra sociala byggen på olika
sätt. Man kan anlita en arkitekt som ritar
ett mycket individuellt bygge och
sedan uppföra det efter alla konstens
regler. Men man kan också vända sig
till en firma som tillhandahåller ett
inonteringsfärdigt hus för att inte säga
en paviljong. Svårigheten, som inte enbart
förekommer i detta fall, är att man
kanske inte alltid har garanti för att
don erbjudna paviljongen kommer att
accepteras av de myndigheter som givetvis
på riksplanet måste utöva tillsyn,
i varje fall då det skall utgå statsbidrag.
Men kontakten borde nog här
vara bättre än den är för närvarande.
Man borde kunna avbyråkratisera och
skaffa garanti för att de uppställda reglerna
följs genom en kontakt mellan de
statliga myndigheterna och de firmor
som tillhandahåller byggena.

Jag var tidigare inne på finansie
ringsfrågan, och jag skulle gissa att finansministern
inte har något emot lösningen
med paviljonger eller monteringsfärdiga
hus i dylika fall därför att
bygget måste bli mer ekonomiskt än
när man börjar ändra och rita på annat
sätt. Jag bortser givetvis inte från
att byggena måste vara ändamålsenliga
och att våra barndaghem måste ge barnen
en bra och ombonad tillsyn. I det
fallet skall vi icke pruta på våra krav.
Men ändå tycker jag att det skulle vara
möjligt att kommunerna snabbt och på

Nr 42

till daRhem och andra institutioner för

ekonomiskt relativt hyggliga villkor erbjuds
standardhus. Det finns alltså inga
skäl som talar mot att man här kan
standardisera.

Det är klart att utvecklingen går
framåt på alla områden, även beträffande
barndaghem och övriga sociala
byggen i våra kommuner. Men här får
väl ändå inte det bästa vara det godas
fiende.

Vi får väl så småningom, när det blir
litet bättre rådrum både finansiellt och
arbetskraftsmässigt, acceptera framåtskridandet.
Vi skall göra det så snabbt
som möjligt. Men att hindra byggen med
en hygglig standard, som fyller ett behov,
tror jag inte är särskilt lyckligt i
den situation där vi för närvarande befinner
oss.

Slutligen är väl detta också eu stadsplaneringsfråga.
I stadsplanerna tvingas
planerarna ta hänsyn till hur många
bilar som beräknas ha parkeringsutrymme
inom en stadsdel. Det är alltså
direkta krav i byggnadslagen. Jag finner
det i och för sig inte anmärkningsvärt
om man skulle börja fundera på att
även införa krav på utrymme för barndaghem
i de stadsplaner som görs upp
i våra städer. Jag tror att det i framtiden
är ett krav som kommer att ställas
och som det är nödvändigt att uppfylla
— barndaghem måste finnas när vi
bygger ut våra städer.

Jag ber, herr talman, att än en gång
få tacka statsrådet fru Lindström för
svaret. Att svaret var positivt överraskade
mig inte mot bakgrund av det intresse
som statsrådet Lindström visat
härvidlag. Det finns dock ännu mycket
att göra, och jag avvaktar med stort intresse
det förslag som skall framläggas
inom den närmaste tiden.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Jag var oartig nog att
inte lyssna på hela herr Hamrins anförande,
det var en viktig votering i första
kammaren som avbröt lyssnandet.

Nr 42

Onsdagen den 15 december 1965 fm.

Svar på interpellationer ang. låginkomstgruppernas problem

Kammarens tid är hårt pressad i dag,
och jag skall av denna anledning inte ta
upp herr Hamrins många intressanta
synpunkter till diskussion, även om det
skulle vara inbjudande. Vi får god tid
att diskutera denna fråga när riksdagen
samlats igen efter nyår, ty såsom jag
omnämnde i mitt svar kommer en särskild
proposition om barntillsynen att
föreläggas 1966 års riksdag. Att detta
svar lämnas under den näst sista arbetsdagen
på kammarens pressade arbetsschema
beror på att jag hade förhoppningen
att kunna ge ett positivt besked
till interpellanten i stället för att
endast svara med ett jaså och hänvisa
till pågående utredning.

Herr Hamrin skriver i sin interpellation
— jag vet inte om han framförde
det muntligen under min frånvaro —
att jag i våras skulle ha uttalat inför
kammaren att man inte kunde vänta
resultat av familjeberedningens arbete
i år. Vad jag sade i våras var emellertid
att inget förslag skulle hinna framläggas
till denna riksdag, vilket också var
ganska naturligt eftersom delegationen
tillsattes i februari och har arbetat mycket
hårt för att kunna framlägga ett förslag
nu i december, vilket möjliggör en
proposition till nästa års riksdag och i
kölvattnet även ett förslag om ökat statligt
stöd för daghemsbyggande.

För övrigt uppskattar jag herr Hamrins
realistiska bedömning av de arbetsmarknadsskäl,
som ligger bakom kravet
på mera barntillsyn för förvärvsarbetande
föräldrar. Jag instämmer i herr
Hamrins framhållande av att man bör
ge hög prioritet för åtgärder som snabbt
ökar resurserna på detta område.

Vi får, herr talman, alltså tillfälle att
återkommer ganska snart i denna fråga.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på interpellationer ang. låginkomstgruppernas
problem

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Ohlin har frågat
statsministern om han vill medverka till
ett omedelbart påbörjande av den i riksdagens
skrivelse nr 176 i år begärda
undersökningen med syfte att kartlägga
och belysa låginkomstgruppernas problem
och möjligheterna att främja en
förbättring av deras levnadsförhållanden.
Vidare har herr Hermansson frågat
mig om jag överväger en sådan utvidgning
av arbetsmarkandspolitiken som
ger lågavlönade omskolnings- och flyttningsbidrag
samt hjälp till höglöneanställningar
genom arbetsförmedlingarna.

Då interpellationerna berör samma
ämnesområde har det befunnits lämpligt
att båda besvaras av mig i ett sammanhang.

De i interpellationerna berörda frågorna
har under hösten övervägts inom
regeringen. Låglöneproblemet har
många aspekter, vilket också anförts av
interpellanterna. Inte minst har det ett
nära samband med förhållandena på arbetsmarknaden.
Det befanns därför ändamålsenligt
att pröva frågan om direktiv
för den av riksdagen begärda utredningen
i anslutning till pågående arbete
med en proposition om arbetsmarknadspolitiken.
Under detta arbete har flera
av problemställningarna beträffande
låginkomstgrupperna klarnat. Bl. a. har
det framstått som angeläget att få ökade
kunskaper om låginkomstgruppernas
geografiska och yrkesmässiga fördelning.
Jag har i fredagens konselj bemyndigats
tillkalla ifrågavarande utredning.

Utredningen får till uppgift att kartlägga
låginkomstgrupperna inom hela
befolkningen. Enbart en kartläggning
av låginkomstgrupperna synes dock inte
vara till fyllest. Undersökningen skall
omfatta dels en statistisk kartläggning
av den reella inkomstspridningen med
särskild inriktning på avvikelserna nedåt
från genomsnittet, dels en belysning

Onsdagen den 15 december 1965 fm. Nr 42

Svar på interpellationer ang. låginkomstgruppernan problem

av orsakerna till att vissa grupper släpar
efter i inkomsthänseende. Syftet är
att härigenom fä anvisningar om vilka
metoder som kan komma i fråga för att
höja inkomstnivån för de personer och
grupper det gäller.

Herr Hermanssons frågor om arbetsmarknadspolitikens
utformning är jag
inte beredd att för dagen ta ställning
till. Arbetet med en proposition om arbetsmarknadspolitiken
pågår som jag
nyss nämnt, och jag räknar med att propositionen
skall kunna föreläggas 1966
års riksdag. Jag vill framhålla att det
genom utredningen om låginkostgrupperna
bör vara möjligt att vinna ökad
klarhet om varför många medborgare i
den fulla sysselsättningens samhälle inte
kunnat komma bort från en mindre givande
eller ostadig sysselsättning till en
mera fördelaktig sådan. Syftet med utredningen
är ju också att vi därmed
skall få underlag för att bedöma vilka
ytterligare åtgärder som kan bli erforderliga.

Vidare anförde:

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
för svaret. Det har ju nu gått åtta månader
sedan allmänna beredningsutskottet
föreslog att en översyn av det slag,
som jag berört i interpellationer skulle
göras. Det har talats mycket om rationalisering
av riksdagens och även regeringens
arbetsmetoder. Jag konstaterar
emellertid att det mer och mer tycks
komina att ingå som ett fast inslag i arbetsmetodiken,
att först skall riksdagen
skriva till regeringen och sedan måste
påstötning göras från riksdagens sida
genom interpellation. Då vaknar intresset
på regeringshåll så mycket att man
är benägen att agera. Enligt min mening
bör skrivelser från riksdagen, särskilt
när de har en så solid opinion bakom
sig som i detta fall, tillmätas mycket
stor vikt i sig själva.

Vad sedan hela frågan beträffar finns

det ingen anledning för mig att ta upp
någon längre debatt, .lag vill emellertid
framföra ett par synpunkter.

Vi från vårt håll har ju sedan många
år i riksdagen fäst uppmärksamheten på
låginkomstgrupperna. Jag har själv vid
flera tillfällen understrukit, att det finns
stora grupper inom detta område som
man inte känner närmare till. De är
inte bara tillfinnandes bland industriarbetare
och jordbrukare — de finns
även bland tjänstemän och mindre företagare,
liksom naturligtvis bland handikappade.
Pensionärernas problem är en
specialfråga. När det gäller löntagarna
är det egendomligt nog så, att många i
offentlig tjänst — och särskilt bland de
kvinnliga anställda — tillhör låglönegrupperna.

Allt detta har framhållits bl. a. i den
motion som väcktes i början av året av
herrar Bohman och Nihlfors och vari
bl. a. föreslogs en översyn av den statliga
personalpolitiken och av statens
behov av arbetskraft på längre sikt.
Beredningsutskottet föreslog som bekant
på grundval av denna och andra
motioner en ingående kartläggning av
förhållandena.

Enligt min mening är det viktigt att
man vid denna undersökning inte endast
ser på siffror. Statistiken är naturligtvis
i och för sig grundläggande
för bedömningen av inkomstförhållandena,
men den säger inte allt. Kartläggningen
bör kombineras med en undersökning
av hurudana levnadsförhållandena
verkligen är för ett antal människor
inom ifrågavarande grupper.

Statsrådet har inte gått in på frågan
om eventuella åtgärder. Jag skall därför
bara nämna att det är många olika åtgärder
som kan tänkas.

På det socialpolitiska området kan
åtskilligt göras. Vad skattepolitiken beträffar
förutsätter jag, att om det blir
en stor skattereform framöver — vilket
jag livligt hoppas — så skall däri ingå
bl. a. en höjning av de skattefria grundbeloppen.
Det vore ett stort misstag att

Nr 42

Onsdagen den 15 december 1965 fm.

Svar på interpellationer ang. låginkomstgruppernas problem

tro att en produktionsvänlig .skattepolitik,
som bl. a. underlättar företagarnas
verksamhet, skulle strida mot låginkomstgruppernas
intressen. Detta är det
gamla vanliga statiska betraktelsesättet,
som den socialdemokratiska diskussionen
och politiken lider så mycket av.
Det är ingalunda så att den som förordar
en produktionsvänlig företagsskattepolitik
därmed på något sätt skulle
bidra till att försämra läget för låginkomstgrupperna.
Det förhåller sig
precis tvärtom.

Inte heller skulle en starkt nivellerande
progressiv skattepolitik vara förenlig
med låginkomstgruppernas verkliga intressen
på längre sikt. Det har från socialdemokratiskt
håll i pressen under
den senaste tiden förekommit en hel del
inlägg av mycket osakligt slag, i vilka
man som vanligt låtsat, att envar som
inte vill vara med om att lägga ökade
bördor på vissa håll därmed har berövat
sig själv möjligheten att anse att
något kan göras för låginkomstgrupperna.
Jag är ledsen över att behöva säga
att Stockholms-Tidningen har tillhört
dem som framfört de demagogiska utläggningarna
av denna typ.

Viktigt att framhålla är naturligtvis
att många låginkomsttagare har otillräcklig
utbildning. En ökad vuxenutbildning
framstår alltmer som en central
uppgift, om man vill förbättra möjligheterna
för låginkomsttagare till en
tillfredsställande ekonomi. Åtgärder som
ökar arbetskraftens rörlighet hör självfallet
hemma i detta sammanhang. Det
gäller inte bara människor som råkat
bli arbetslösa utan också sådana som
har en syssla, vilken de vill lämna.

Och detta gäller inte bara löntagare.
Jag vill understryka att det finns många
småföretagare som inte längre kan stanna
kvar i sin sysselsättning därför att
den ger dem eu orimligt låg inkomst.
Det kan t. ex. gälla en detaljhandlare i
en glesbygd. Detta problem måste naturligtvis
ägnas samma uppmärksamhet
som motsvarande problem för löntagare.

Att en effektiv näringspolitik ökar utsikterna
till ett bättre läge för många
med låginkomster ligger i sakens natur.

Vi är vidare förmodligen när det gäller
arbetsmarknadsproblemen — såvida
inte talaren efter mig kommer att anmäla
avvikande mening — eniga om att
dessa bör skötas av arbetsmarknadsorganisationerna
själva, och jag skall
därför inte närmare ingå på detta område.
Men jag vill tillfoga att en offentlig
debatt om olika problem självfallet
ingalunda bör vara utesluten, om man
bara strängt slår vakt om arbetsmarknadens
frihet och arbetsmarknadsorganisationernas
bestämmanderätt.

De handikappades problem från inkomst-
och sysselsättningssynpunkt bör
enligt min mening måhända ägnas en
speciell behandling men får absolut inte
förbises i detta sammanhang. Detta gäller
även en del pensionärsproblem. Man
kanske inte bör ta upp alla pensionärsproblem
i detta sammanhang, eftersom
utredningen i så fall blir för omfattande,
men det finns vissa aspekter som
kan behandlas. En översyn av den offentliga
personalpolitiken har jag redan
nämnt i anslutning till den nyss nämnda
motionen.

Herr talman! Detta var några synpunkter
som torde visa att detta är ett
stort problem som verkligen behöver
belysas. Jag är naturligtvis glad att regeringen,
om än med någon försening,
nu är villig att sätta i gång utredningen,
och jag uttalar förhoppningen att utredningen
skall påskyndas så att vi når
resultat så snart som möjligt.

Jag skulle vilja fråga inrikesministern
om han inte känner sig manad att ta
ett stort initiativ i det svenska utredningsväsendets
historia och avskaffa
den något såsiga tågordning som är en
så fast inrotad praxis att praktiskt taget
ingenting kan utredas på ett år — stora
frågor brukar ta 3—6 år och ibland
ännu mer. Varför inte göra ett försök
att följa exemplen från utlandet, sätta
in folk som är villiga att arbeta i utred -

Onsdagen den 15 december 1965 fm. Nr 12

Svar pa interpellationer ang. läginkomstgruppernas problem

ningarna, ge utredningarna tillräckligt
med sekreterarhjälp och på det viset få
fram ett resultat på, skall vi säga tredjedelen
av den tid som är vanlig här i
Sverige.

Det skulle inte kräva mer arbetskraft,
men det skulle innebära att man samtidigt
hade ett mindre antal utredningar
i gång och att dessa i stället arbetade
mera energiskt. Det är min uppfattning
att det är en mycket effektiv metod i
jämförelse med den nuvarande långdragningen
som medför oekonomiska verkningar
för själva arbetet. Jag hyser alltså
eu måhända ljusblå förhoppning,
herr talman, att inrikesministern skall
vara villig att pröva en ny praxis.

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! Jag skall inte nu ta upp
låglönefrågan i hela dess vidd. Den återkommer
vi till vid den riksdag som börjar
i januari. Den är framför allt aktuell
i samband med avtalsrörelsen, där
arbetsgivarna på ett cyniskt och socialt
oansvarigt sätt t. o. m. vägrat att diskutera
krav på förbättringar av låglönegruppernas
läge. Påståendet från arbetsgivarhåll
att det inte skulle finnas några
låglöner om det inte fanns högre löner,
d. v. s. att låglöneproblemet enbart
skulle vara ett relationsproblem och att
dess lösning enbart kan uppnås genom
lönesänkningar för andra grupper, är
ett uttryck både för brist på sinne för
realism och för en förbenad arbetsgivaruppfattning.

Fackföreningsrörelsen visar en stark
ambition att åstadkomma en lyftning
av låglönegruppernas inkomster i den
pågående avtalsrörelsen. Men samtidigt
är man på det klara med att det inte
räcker med enbart lönepolitiska åtgärder,
utan att det krävs insatser av samhället.
Dessa bör framför allt gå ut på att
skapa gynnsammare förutsättningar för
en riktig lönepolitik, att skapa ett ekonomiskt
och socialt klimat som möjliggör
att de fackliga organisationernas
ansträngningar att höja låglönegrupper -

nas standard leder till faktiska framgångar.

Vad som behövs är bl. a. lokaliseringspolitiska
åtgärder för att skapa
ökade sysselsättningsmöjligheter i låglön
el ä n e n och på orter med i huvudsak
endast en industri. Det gäller vidare avskaffande
av dyrortsgrupperingen. I det
ämnet har dagens tidningar givit nytt
debattstoff. Det handlar om arbetsmarknadspolitiska
åtgärder, o. s. v. Men givetvis
är det också nödvändigt att samhället
bedriver en sådan ekonomisk politik
att de ökningar av penninglönerna som
låglönegrupperna och andra löntagare
tillkämpar sig medför högre reella löner
och alltså leder till höjd levnadsstandard.
Statens, konsumenternas och löntagarnas
styrka bör bättre utnyttjas för
att motverka prisstegringarna, skattebördor
och bostadskostnader bör minskas
för de lägre inkomsttagarna. Delvis
handlar det också om socialpolitiska åtgärder
för att skapa bättre villkor för
barnfamiljer, folkpensionärer och handikappade.
Det är i detta allmänna sammanhang
som de arbetsmarknadspolitiska
åtgärder bör sättas in som jag har
tagit upp i min interpellation.

För att hjälpa över löntagare med
låglöner till yrken och anställningar
med högre löner borde även personer
som bär arbete få bidrag för omskolning
och flyttning. I samma syfte borde
arbetsförmedlingarnas verksamhet utvidgas
så att de i ökad utsträckning kan
ge besked om lönesättning och löneutveckling
i olika yrken. De borde också
ha en sådan allmän inriktning av sin
verksamhet att de i första hand ger anvisningar
på anställningar inom höglöneyrken
och i höglöneföretag. Fn sådan
utveckling av arbetsmarknadspolitiken
är motiverad både ur låglönegruppernas
och ur hela samhällets synpunkt.

Inrikesministern säger i sitt svar att
dessa frågor under hösten övervägts
inom regeringen. Han är emellertid inte
för dagen beredd att ta ställning till
dem. Propositionen om arbetsmarknads -

48 Nr 42 Onsdagen den 15 december 1965 fm.

Svar på interpellationer ang. låginkomstgruppernas problem

politiken kommer att framläggas vid
1966 års riksdag. Jag hoppas att jag får
tolka hans svar så, att han i varje fall
inte är motståndare till de förslag som
nämnts i interpellationen. Jag hoppas
också att förändringar på dessa punkter
kommer att föreslås i samband med
propositionen om arbetsmarknadspolitiken
och att de inte får anstå tills utredningen
om låginkomstgrupperna blir
färdig, vilket givetvis tar en viss tid.
Några formuleringar i inrikesministerns
svar kan tolkas som om han möjligen
tänkte sig ett sådant uppskov. Det tror
jag skulle vara mycket skadligt, eftersom
det är nödvändigt att snarast vidta
alla åtgärder som är möjliga för att
underlätta en lösning av låglöneproblemet,
som sannerligen blir svårt att lösa
även med helhjärtade insatser.

I 1960 års arbetsmarknadsutredning
har de problem jag har tagit upp behandlats
i huvudsak endast ur sysselsättningspolitiska
aspekter, alltså inte
ur låglöneproblemets synpunkt. Men
trots detta borde de förändringar av
arbetsmarknadspolitiken som jag nämnt
— alltså en utvidgning av arbetsförmedlingarnas
verksamhet och omskolningsoch
flyttningsbidrag till låglöneanställda
— kunna genomföras i samband med
den nya arbetsmarknadspolitiken. Det
behövs såvitt jag förstår ingen fullständig
kartläggning av låglöneproblemet
för att dessa reformförslag skall framstå
som mycket rimliga.

Samtidigt som jag tackar inrikesministern
för hans svar vill jag ännu en
gång uttrycka förhoppningen att förslag
på de bägge punkter jag nämnt
skall framläggas i propositionen om
arbetsmarknadspolitiken nästa år.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag hade för några veckor
sedan tillfälle att i en enkel fråga
till statsministern efterlysa, hur det
ligger till med den utredning om låginkomstgruppernas
problem som riksdagen
begärt. .lag fick då till svar, att

dessa frågor kommer att övervägas i
samband med utarbetandet av propositionen
angående arbetsmarknadspolitiken,
vilken kommer att föreläggas nästa
års riksdag. Jag vill bara i detta
sammanhang säga, att jag ändå har ett
intryck av att man på det sättet kanske
kommit att försena det utredningsarbete,
som vi har önskat och som är
utomordentligt viktigt för att man skall
kunna göra en allsidig bedömning av
vilka åtgärder på olika områden som
behövs för att det skall bli möjligt att
komma till rätta med låginkomstgruppernas
problem.

Man får väl ändå notera med tillfredsställelse,
att låglönegruppernas problem
på senare tid har tilldragit sig allt större
uppmärksamhet. Inte minst i den avtalsrörelse
som nu inletts har man understrukit
angelägenheten av att det
blir en ändring. Det är med största intresse
man motser resultatet av denna
avtalsrörelse. Man måste under alla omständigheter
konstatera att den s. k.
solidariska lönepolitik som förts under
åtskilliga år inte har lett till avsett resultat.
Procenttillägg på lönerna, löneglidningen
och andra faktorer har gjort
att skillnaderna mellan låglönegrupperna
och höglönegrupperna i många fall
blivit större. I utspelet till årets avtalsrörelse
har utpräglade höglönegrupper
begärt löneökningar på omkring 20
procent. Man frågar sig, hur det under
sådana förhållanden över huvud taget
skall vara möjligt att åstadkomma en
förbättring främst för låglönegrupperna.

Jag skall, herr talman, inte i detalj
fördjupa mig i frågan om nödvändiga
åtgärder på andra områden. Det är
högst önskvärt att vi får ett samlat grepp
på detta problem, så att vi kan avgöra
på vilka områden åtgärderna bör sättas
in. Vad som kan göras ytterligare på
skatteområdet bör övervägas. På det
socialpolitiska området finns ytterligare
att göra för dessa grupper som sannerligen
inte sitter på folkhemmets solveranda.
Jag måste i detta sammanhang

Onsdagen den 15 december 1965 fm. Nr 42

Svar på interpellationer ang. låginkomstgruppernas problem

säga, atl en del av de beslut som riksdagsmajoriteten
fattat sannerligen inte
varit ägnade att förbättra låginkomstgruppernas
situation. Det var inte sä
länge sedan som majoriteten här i riksdagen
i samband med en justering av
bostadsbidragen motsatte sig förslaget,
bl. a. från centerpartihåll, att man skulle
genomföra en större förbättring för
grupper med begränsade inkomster. Regeringens
förslag liksom riksdagsmajoritetens
beslut innebar, att man i samband
med hyresstegringen höjde inkomstgränserna
men däremot inte införde
någon reell förbättring för de
sämst ställda barnfamiljerna. Det är inte
på det sättet det skall gå till om man
vill åstadkomma en förbättring för låginkomstgrupperna.

De åtgärder som skall sättas in i detta
sammanhang måste också ha aktualitet
när man tar itu med arbetsmarknadspolitiken.
De krav som rests av centerpartiet
innebär, att vi vill ha en allmän
arbetslöshetsförsäkring och att det
samhälleliga stöd som skall utgå till
arbetslöshetsförsäkringen bör vara så
konstruerat, att det ger ett förhållandevis
bättre stöd till låglönegrupperna.

Jag hoppas som sagt — alldeles bortsett
från om utredningsarbetet försenats
eller inte, ty det är kanske inte
det avgörande — att vi verkligen får
ett underlag för allsidig bedömning och
ett samlat grepp på det viktiga problem
som låginkomstgrupperna utgör.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Det är riktigt som herr
Ohlin sade att det gått några månader
sedan riksdagen begärde denna utredning.
Men det är då också lika viktigt
att påpeka att herr Eliasson i Sundborn,
såsom han själv påminde om, ställde en
fråga vid höstriksdagens inledning om
när man kunde vänta att denna utredning
tillsattes och då fick det beskedet
av statsministern, att denna fråga be -

handlas i anslutning till övervägandena
i inrikesdepartementet om arbetsmarknadsutredningens
förslag.

De talare, som deltagit i denna debatt,
bar framhållit alt arbetsmarknadspolitiken
i detta sammanhang spelar
en utomordentligt viktig roll. Detta är
riktigt, och det är klart att de förslag
som arbetsmarknadsutredningen lade
fram i början av året har stor betydelse
för bedömning av den nu aktuella frågan.
Det borde inte minst herr Ohlin
veta, eftersom han deltog i arbetsmarknadsutredningen.

Upplysningar har alltså lämnats tidigare
om att regeringen skall överväga
i vilken utsträckning som den kan ta
utredningens förslag ad notam och lägga
fram proposition till nästa års riksdag.
Men därmed har vi också sagt, att
frågan är av den karaktären att den
skall behandlas i anslutning till budgetarbetet
under hösten. Vi är nu färdiga
med det arbetet, och jag kan därför säga
att vi kommer att lägga fram vissa förslag
till vårriksdagen i detta ämne.

Under det arbete, som pågått under
hela sommaren och hösten i inrikesdepartementet,
har vi fått en rad frågor
belysta, som varit av värde vid skrivningen
av direktiv för det utredningsarbete
som riksdagen har påkallat.

Vad jag här sagt är förklaringen till
att direktiven för utredningen inte har
kunnat bli färdiga förrän just nu.

Det har talats om hur man skall bedriva
denna utredning. Herr Ohlin förmenade
att man borde bedriva den med
skyndsamhet. Det bär man också sagt
från beredningsutskottets sida. Jag hoppas
att det skall vara möjligt. Tekniken
för detta får vi väl överväga. Det är
bara det att jag har en dålig erfarenhet
i detta avseende. När vi utredde frågan
om en ny kommunindelning, gjorde vi
verkliga ansträngningar för att arbetet
skulle kunna genomföras så snabbt som
möjligt. Det tillsattes ett kansli med
om jag inte missminner mig 11—12 personer
som var i ständigt arbete för att

50 Nr 42 Onsdagen den 15 december 1965 fm.

Svar på interpellationer ang. låginkomstgruppernas problem

få fram ett resultat. På en tid av ungefär
ett år lyckades utredningen också få
fram en belysning av detta problemkomplex.
Men, herr Ohlin, det var inte
enbart med entusiasm som betänkandet
mottogs. Inte minst från centerpartiets
sida ville man göra gällande att det
hade gått alldeles för fort. Det är alltså
inte alltid lätt att tillmötesgå de intressen
som gör sig gällande i fråga om
takten i ett utredningsarbete.

Vi har också en mångfald utredningar
på gång och anspråk på utredningar,
inte minst från herr Ohlins och hans
partis sida. En del kan vinna bifall,
andra blir avvisade. Men det faktiska
förhållandet är att vi har så många utredningar
i verksamhet, att det inte
alltid är lätt att få fram just de personer
som skulle kunna genomföra en
snabbutredning. Men, herr Ohlin, jag
kan försäkra att vad på oss ankommer
skall vi inte försitta några möjligheter
att få arbetet bedrivet så skyndsamt
som möjligt.

Vad sedan gäller de problem, som utredningen
skall ha att beakta och som
berör hela detta frågekomplex, tycks vi
vara överens om att det gäller lönepolitik,
skattepolitik, socialpolitik, utbildningspolitik,
arbetsmarknadspolitik, lokaliseringspolitik
och strukturpolitik.
Det är således ett mycket stort problemkomplex.
Man kan säga att inom alla
dessa områden finns faktorer som medverkar
till högre löner, inkomstutjämning,
utgifter efter förmåga, standardhöjning
samt full och produktiv sysselsättning.

Jag har med detta bara velat säga att
det är vidlyftiga samhällsangelägenheter
som man här tar itu med. Men det
vore alldeles felaktigt att påstå att vi nu
tar itu med någonting nytt, någonting
som vi först nu uppmärksammat. Den
politiska och fackliga arbetarrörelsen
har ju kommit till just för att söka lösa
låginkomsttagarnas problem, om man
nu vill se något tillbaka i tiden. Vi skulle
väl också kunna säga att eu hel del

har uträttats men också vara överens
om att det är kolossalt mycket som återstår.
Det är klart att vi ställs inför nya
problem alltefter hand. Ingen skall bortse
ifrån detta.

Vi är nu överens om att kartlägga hela
området så långt det är möjligt. Kanske
kan vi finna förklaringar till det
mesta som förekommer i fråga om låglöner
och låga inkomster, men jag skulle
vilja tillägga att vi därmed inte kan
finna försvarligt att vi i ett samhälle
med full sysselsättning och med oavbrutet
stegrad levnadsstandard fortfarande
skall ha ett betydande antal människor,
vilkas levnadsvillkor är högst
otillfredsställande. I ett samhälle där
solidaritetspolitiken är främsta kännetecknet
måste också de resurser fram
som krävs för att komma till rätta med
kvarstående sociala missförhållanden
och ge eftersatta grupper chansen till
en bättre tillvaro. Vi ser det därför som
angeläget att nu låta företa en fullständig
kartläggning av låginkomstgruppernas
problem.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
säga till herr Hermansson, att avsikten
inte är att möjliga åtgärder på det näringspolitiska
området, inom utbildningspolitiken
och socialpolitiken skall
behöva anstå i väntan på utredningens
resultat. Det är tänkbart att man kan
genomföra reformer under hand. Vi
diskuterar praktiskt taget ständigt reformer
eller förbättringar inom de områden
jag nyss nämnde. Men man kan
dock ha anledning förvänta, att kartläggningsarbetet
ger åtskilligt av anvisningar
om hur problemen bör angripas
och vilka åtgärder som bör vidtagas.
Det far inte råda någon tvekan om vår
vilja att söka klara uppgiften.

Jag skulle vilja sluta med att säga att
om vi nu är överens om utredningsarbetet,
hoppas jag att vi också skall kunna
bli överens om åtgärderna allteftersom
det visar sig att vi kan få fram
förslag om praktiska lösningar inom
skilda områden.

Onsdagen den 15 december 1905 fou Nt 42

Svar på interpellationer ang. låginkomstgruppernas problem

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag vill tacka inrikesministern
för att han stiillt i utsikt att göra
vad han kan för att få fram en skyndsam
utredning. Jag inlägger däri mera
än vad som brukar följa av att ett utskott
skrivit att det bör bli en skyndsam
utredning. Man måste ta ett grepp
av det mera energiska slaget, såsom man
onekligen gjorde när det gällde kommunsammanslagningen
men där måhända
förutsättningarna var mindre gynnsamma
eftersom det där gällde vissa
psykologiskt mycket känsliga problem.

Jag måste ännu eu gång betona att
om man koncentrerar ett utredningsarbete,
tror jag att detta drar inte mer
utan i stället mindre arbetskraft och att
därför utredningsväsendets kapacitet
skulle stiga om man inte har så mycket
långdragning. Tänk om vi hade haft en
författningsutredning, som i stället för
att hålla på under nio år hade koncentrerat
sig på kärnfrågorna och arbetat
t. ex. två eller tre år! Då hade vi förmodligen
haft en reform av den svenska
riksdagen långt före denna dag.

Får jag till sist säga att det för den
liberala folkrörelsen ända från S. A.
Hedin och tidigare och framöver varit
en strävan att hjälpa till att göra slut på
fattigdomen, hjälpa till att göra slut på
den otrygghet som har ekonomiska orsaker.
I den mån en utredning och kartläggning
av problemkomplexet kan leda
fram till ökad energi vid lösandet av
dessa uppgifter skall inrikesministern
inte finna brist på samarbetsvilja från
vårt håll.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Reformviljan och annat
som herr inrikesministern talade om
skall jag inte ge mig in närmare på. Jag
vill inte ge något betyg åt mitt eget parti
när herr inrikesministern talar om socialdemokraternas
reformvilja. Det som
vårt parti här i riksdagen i många sammanhang
gjort och krävt för eftersatta
grupper är bevis nog för vår reform -

vilja. Vi skall kanske inte tala alltför
skrytsamt om det reformarbete som
gjorts. Jag vill inte underskatta värdet
av detta arbete, men mycket återstår.
Vi behöver bara tänka på de handikappades
situation i våra dagars samhälle
för att förstå, att välfärds-Sverige verkligen
inte är ett välståndssamhälle för
alla grupper.

Jag begärde emellertid ordet närmast
för att säga, att jag kanske missuppfattat
svaren på dessa frågor. Även om man
anser sig kunna taga ställning till hur
utredningsarbetet skall bedrivas först i
samband med framläggandet av en proposition,
bör man ändå kunna redovisa
en hel del material vid framläggandet
av denna proposition. Om detta var meningen,
tackar jag för svaret på frågan.
Det är mycket viktigt, att det material
som finns i form av statistiska uppgifter
o. d. presenteras någorlunda samlat
såsom underlag för en diskussion,
även om den tekniska utformningen av
utredningsarbetet inte kan fastslås redan
i dag. Det är alltså viktigt, att man
får fram en del av detta material för att
belysa låginkomstgruppernas situation.
Eftersom herr inrikesministern nickar
jakande, ber jag att få uttrycka min tillfredsställelse
över detta.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Eftersom det beslut som
riksdagen tog om att begära en utredning
av låglöneproblemet grundade sig
på ett utlåtande, som kom till i allmänna
beredningsutskottet efter motioner
från motionärer i åtminstone tre partier,
vill jag påminna om vad riksdagen
då beslöt. Riksdagen beslöt nämligen
bara att i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om en undersökning i syfte
att kartlägga låginkomstgrupperna och
belysa dessas problem. I övrigt ansåg
riksdagen inte att motionärernas förslag
borde föranleda någon åtgärd.

Detta betyder att vi i utskottet var
överens om att kartlägga problemet. Jag
skulle tro att om vi hade diskuterat på

Nr 42

Onsdagen den 15 december 1965 fm.

vad sätt man borde lösa problemet med
låglönegrupperna skulle vi inte ha uppnått
enighet, eftersom det skulle ha visat
sig att vi hade divergerande uppfattningar
i såväl skattefrågan som lönefrågorna,
de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna o. s. v. Man får alltså inte i
det beslut vi fattade tolka in något annat
än vad vi var eniga om, nämligen
att begära en kartläggning.

Jag är angelägen om att direktiven
för den blivande utredningen blir väl
genomtänkta. .lag vet att om direktiven
blir för summariska eller för otydliga
betyder detta, att utredningen har mycket
svårt att arbeta. Det är alltså en fördel
om man, när man tillsätter utredningen,
har klart för sig vad man vill
ha utrett. Jag skulle tro att det här gäller
så pass intrikata problem, att det
blir svårt att enas om något annat än
att få fram en bättre statistik och en
bättre genomlysning av låglönegruppernas
förhållanden än den som man fick
fram i skatteutredningen, vilken ändå
gav en hel del.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Till fru Eriksson i
Stockholm skulle jag bara vilja säga,
att vi självfallet sökt tillmötesgå den
skrivning som vi har fått från riksdagen
och bakom vilken står beredningsutskottet.
Det är i första hand ett kartläggningsarbete
som beställts, vilket vi
också tror är riktigt. Men jag skulle vilja
läsa upp de sista raderna ur direktiven,
där det heter: »Även om utredningens
uppgift inte i första hand är
att lägga fram förslag till åtgärder för
att lösa låglöneproblemen kan man dock
förvänta att de vunna utredningsresultaten
likväl kommer att ge underlag för
fortsatt reformarbete och eventuellt ytterligare
specialundersökningar.» Jag
hoppas att detta inte kan anses strida
mot den beställning som är gjord.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på interpellation ang. tillgången på
tandläkare

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Fru Kristensson har
bett mig ge en redogörelse för hur tillgången
på tandläkare kan bedömas, särskilt
med utgångspunkt från en eventuell
allmän tandvårdsförsäkring, samt
om jag har för avsikt att föreslå ett slopande
av det förbud, som nu i vissa
hänseenden gäller för tandläkare inom
folktandvården att utöva enskild tandläkarpraktik.

Sedan år 1950 har antalet yrkesverksamma
tandläkare i landet ökat från ca
3 400 till ca 5 900 eller med 75 %. Sverige
är bland de främsta länderna i världen
i fråga om tandläkartäthet. Flertalet
tandläkare är emellertid privatpraktiserande.
Av totala antalet tjänster
i folktandvården — ca 2 300 — är
för närvarande ca 400 vakanta.

För att öka tillgången på tandläkare
har intagningskapaciteten vid tandläkarhögskolorna
på senare tid ökats väsentligt.
Enligt fattade beslut kommer
antalet nyintagna tandläkarstuderande
per år att fördubblas inom loppet av
ungefär ett decennium.

För att på kortare sikt söka tillgodose
behovet av tandläkare har åtgärder vidtagits
för att placera utländska tandläkare
i folktandvården. Över 200 tjänster
är för närvarande besatta med utländska
tandläkare. Regeringen har även
medverkat till att placera svenska studerande
vid odontologiska läroanstalter
i utlandet. För närvarande torde närmare
150 svenska tandläkarstuderande
bedriva studier utomlands. Den första
gruppen beräknas återvända till Sverige
med examen år 1967. De skall därefter
avsluta utbildningen med en termins
studier vid svensk odontologisk
fakultet.

I sitt betänkande om tandvårdsförsäkring
— som innehåller utförliga

Onsdagen den 15 december 1905 fm.

Nr 42

Svar pa interpellation anR. tillgången på tandläkare

prognoser över beräknad tillgång och
efterfrågan på tandvård t. o. m. år 1980
— uttalar 1901 års sjukförsäkringsutredning
bl. a. att trots att tandvårdsresurserna
under ett antal år framåt kommer
att vara knappa finns det på grund
av tandläkarkårens fortgående ökning
ett successivt växande utrymme för
tandläkarvård. Utredningen föreslår, att
en tandvårdsförsäkring införes inom
den allmänna försäkringens ram den 1
januari 1908.

Utredningsförslaget har nyligen varit
föremål för remissbehandling. Jag har
ännu inte tagit någon definitiv ställning
till förslaget och är därför inte nu
beredd att uttala mig om hur tillgången
på tandläkare kan påverka ett eventuellt
beslut om en allmän tandvårdsförsäkring.

Jag övergår till frågan om möjligheterna
för tandläkare inom folktandvården
att bedriva enskild praktik. I 1901
års kungörelse om statsbidrag till folktandvård
föreskrivs, att fast anställda
tandläkare inom folktandvården inte får
utöva enskild praktik. Vederbörande
hälsovårdsstyrelse kan dock lämna
tandläkare, som sysslar med enbart
barn- eller ungdomstandvård, medgivande
till sådan praktik. Det finns vidare
möjligheter att inrätta deltidstjänster,
som kan kombineras med annan
offentlig tjänst, exempelvis inom tandläkarhögskola.
För vikarier och tillfälligt
anställda tandläkare föreligger inget
hinder att kombinera anställningen med
privatpraktik.

Det finns alltså redan nu ganska stora
möjligheter att tillfredsställa olika önskemål
beträffande anställningsformerna.
Jag är inte beredd att förorda någon
ändring i enlighet med vad fru
Kristensson har ifrågasatt.

Vidare anförde:

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka socialministern
för svaret. Det kanske

finns anledning att säga att jag inte
väckt min interpellation därför att jag
ville föregripa en kommande diskussion
om tandvårdsförsäkring. Jag ansåg det
emellertid vara angeläget att man, innan
frågan om genomförande av en sådan
försäkring behandlades, i god tid
fick en bild av tillgången på tandläkare.
Jag tackar herr statsrådet för den redovisning
som getts i svaret på denna min
interpellation.

Skall man genomföra en allmän tandvårdsförsäkring
måste en sådan bygga
på tillförlitliga prognoser över den beräknade
ökningen av tandvårdsbehovet.
Mig förefaller det som om man i det betänkande
som avgivits i denna fråga
inte ansett sig ha möjlighet att göra en
så fullständig analys som varit önskvärd
för att bedöma behovet av en adekvat
genomförd tandläkarvård hos ett
representativt genomsnitt av svenska
folket. Statsrådet och jag är säkert överens
om att en allmän tandvårdsförsäkring
kommer att ställa ökade anspråk
på såväl tandläkare som annan personal
inom tandvården, och det finns ur denna
synpukt anledning till tveksamhet
beträffande möjligheten att genomföra
en sådan åtgärd. Jag har därför ingen
invändning att göra när statsrådet säger
att han inte nu är beredd att uttala sig
om sitt ställningstagande till tandvårdsförsäkringen
som sådan.

Jag förmodar att vi även är överens
om — åtminstone måste finansministern
ha förståelse för den synpunkten — att
budgetläget nu måhända inte är sådant,
att det medger några åtaganden utöver
dem som bedöms som absolut nödvändiga.

Emellertid, herr talman, är det en
konkret fråga jag har ställt i detta sammanhang,
som jag tycker trots allt har
en viss betydelse. Oavsett om vi får en
allmän tandvårdsförsäkring eller inte, är
det angeläget att man utnyttjar de resurser
vi har i landet i fråga om tandläkare.
Då har jag fäst mig vid denna
statsbidragsbestämmelse, som kan vara

54 Nr 42

Onsdagen den 15 december 1965 fm.

Svar på interpellation ang. tillgången på

en detalj i sammanhanget men som jag
i alla fall tycker är stötande. Det brukar
sägas att man skall slå vakt om rätten
att arbeta, men detta är en typisk
bestämmelse, som innebär hinder i den
fria människans rätt att arbeta. Jag tycker
att en sådan bestämmelse, som omöjliggör
för fast anställd tandläkare inom
folktandvården att ägna sig åt privatpraktik,
är fullständigt onödig. Jag tror
säkert att herr statsrådet uppmärksammat
att det i de avtal som gäller på arbetsmarknaden
numera finns en självklar
skyldighet för befattningshavare att
anmäla önskemål om att åtaga sig privat
förvärvsverksamhet vid sidan av
huvudsysslan, och att det ankommer på
huvudmännen att bedöma om sådan
verksamhet skall få utövas. Att sedan
staten som högsta instans skall säga sitt
ord över huvudena på sjukvårdshuvudmännen
tycker jag är en onödig inskränkning
i avtalsparternas fria handlande.
Det räcker med den restriktivitet
som finns i avtalet och den kontroll
huvudmännen härigenom utövar på en
sådan verksamhet.

Därför efterlyser jag, herr talman, en
förklaring från statsrådet varför han
trots allt anser att en sådan bestämmelse
bör vara kvar. Jag kan inte se att svaret
innehåller någon antydan om de tankegångar
som har legat bakom detta förbud.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Fru Kristensson anförde
inledningsvis att hon inte i dag önskade
ta upp någon debatt om en eventuellt
kommande tandvårdsförsäkring. Det är
väl en fråga som vi får tillfälle att återkomma
till åtskilliga gånger, skulle jag
tro. Vad jag vill säga är att nog har utredningen
gjort prognoser och uträkningar
om tillgången, och naturligtvis
har den i hög grad funderat över efterfrågan.
Jag vill bara, fru Kristensson,
hänvisa till utredningsmaterialet, som

tandläkare

har en bilaga omfattande en rad olika
diagram och tabeller på just den punkten.

Men, herr talman, jag skall inte förlänga
debatten på denna punkt. Jag vill
bara understryka att vi har en täthet av
tandläkare per invånare i vårt land,
som är utomordentligt stor i jämförelse
med en rad andra länder. Jag vill
bara erinra om att när England införde
obligatorisk tandvårdsförsäkring för nära
20 år sedan, var läget ingalunda som
det är i Sverige i dag.

År 1961 fanns i England —- om jag inbegriper
Wales — 11 200 tandläkare på
46 miljoner invånare. På varje tandläkare
kom alltså i genomsnitt över 4 100
invånare. Motsvarande tal i Sverige var
en tandläkare på 1 400 invånare. Per
invånare räknad är tandläkartätheten
ungefär tre gånger större än i England.
I år kan vi räkna med att Sverige har
en tandläkartäthet som uppgår till eu
tandläkare på 1 300 invånare. Jag skall
nu inte gå igenom statistiken land för
land, men vi ligger därvidlag i toppen.

Fru Kristensson efterlyste emellertid
motiven för den bestämmelse som innebär
att fast anställda tandläkare inom
folktandvården icke har rätt att utöva
privat verksamhet. Även i interpellationen
efterlyser hon en närmare motivering
för detta stadgande. Jag vill, herr
talman, på denna punkt referera till
1957 års folktandvårdssakkunniga och
deras uttalande beträffande folktandvårdstandläkarnas
rätt att utöva enskild
praktik. De anför följande:

»Ehuru icke författningsmässigt fastslaget
har med stöd av ett flertal uttalanden
såväl i förarbetena till folktandvårdsförfattningarna
av åren 1938 och
1950 samt därefter i andra sammanhang
antagits, att inom folktandvården fast
anställd tandläkare principiellt icke
ägde utöva enskild, av taxa obunden
praktik. Såsom skäl härtill har angivits
svårigheten att på ett tillfredsställande
sätt uppdraga och i praktiken upprätthålla
en gräns mellan folktandvård och

Onsdagen den 15 december 1965 fm.

Nr 42

Svar på interpellation ang. tillgången på tandläkare

enskild tandvård. Hland annat bär uttalats
farhågor att den deltidsanställde
tandläkaren skulle kunna utnyttja sin
tjänst för ett gynnande av privatpraktiken
och hans intresse för denna skulle
dominera till men för hans arbetsintensitet
inom folktandvården.

Sålunda framförda betänkligheter,
vilka icke torde kunna helt tillbakavisas,
synes dock i huvudsak hänföra sig
till det vuxna klientelet. Om fast anställning
inom folktandvården i förening
med rätt till privatpraktik begränsas till
folktandvård för barn samt för ungdomar
till och med nittonårsåldern, torde
risken för icke önskvärda komplikationer
väsentligt minskas. Det kan erinras
om att skoltandvård i kommunal regi i
åtskilliga decennier ombesörjts av privatpraktiserande
tandläkare utan att
några olägenheter i antydd riktning påtalats.
»

Det var alltså tandvårdssakkunnigas
uttalande för sex år sedan. Jag har, fru
Kristensson, icke funnit det motiverat
att i dag företa någon ändring av principerna.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Jag har också tagit del
av detta betänkande, och jag vet att
man har gjort en del utredningar. Vad
jag syftade till var emellertid att referera
till vad utredningen själv säger angående
möjligheterna att göra fullständiga
undersökningar på denna punkt. I betänkandet
säger man nämligen att man
inte ansett sig ha möjligheter att göra
de fullständiga undersökningar av behovet
av en adekvat genomförd tandläkarvård
hos ett representativt genomsnitt
av svenska folket, som hade varit
önskvärda för ett noggrant bedömande.
Jag gjorde alltså, herr talman, ingen bedömning
för egen del utan jag bara refererade
till vad utredningen själv hade
ansett vara önskvärd.

Sedan är det klart att man kan anföra
många siffror om tandläkartätheten
i relation till befolkningstalet och

därur utläsa olika resultat, men vi kan
väl ändå inte bortse från de siffror, som
vi bär för vårt eget land och som säger
att det nuvarande tandläkarbeståndet
inte ens räcker till för att klara folktandvården
i den omfattning som man
anser vara önskvärd.

Beträffande England förefaller det
mig som om man där vore på väg att
ompröva sitt beslut om allmän tandvårdsförsäkring.
Av det material som
redovisas av utredningen framgår att
den inte har utfallit på det sätt som man
har hoppats.

När det vidare, herr talman, gäller
frågan om rätten för en fast anställd
tandläkare att utöva privatpraktik, så
har åtminstone inte min avsikt varit att
man skulle utnyttja lokaler och utrustning
inom folktandvården för privat
förvärvsverksamhet, utan vad jag åsyftade
var att man, om man t. ex. är deltidsanställd
inom folktandvården, skulle
ha rätt att under resten av tiden engagera
sig i privat tandläkarverksamhet
för att möta behovet på det området.
Jag har exempel på att en tandläkare
inom folktandvården inte ens fick lov
att behandla en god vän utan någon
som helst kostnad för denne därför att
det skulle vara i strid mot ifrågavarande
statsbidragsbestämmelse. Det är detta
som jag menar är djupt otillfredsställande.
Jag hade alltså hoppats att
jag på den punkten skulle ha fått positivt
besked eller åtminstone en förklaring.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag skall för min del
inte förlänga debatten. I fråga om tandläkartätheten
vill jag dock slå fast det
faktum, fru Kristensson, att denna i
vårt land är tre gånger större än den är
i exempelvis England. Situationen är
alltså redan nu mycket god. Att vi sedan
har ett växande behov av tandvård är
ett annat faktum som vi naturligtvis skall
notera, eftersom vi på detta område

56 Nr 42 Onsdagen den 15 december 1965 fm.

Svar på interpellation och frågor ang. besättandet av vakanta provinsialläkartjäns -

ter, m. m.

sannerligen har anledning att göra ökade
insatser.

Endast några ord beträffande frågan
om de fast anställda tandläkarna inom
folktandvården och deras rätt att utöva
privatpraktik. Jag skall endast göra
ett påpekande i detta sammanhang. Den
i folktandvården heltidsanställde tandläkare
som har krafter att utöver den
ordinarie tjänstgöringen utöva yrket, har
också möjligheter att göra insatser inom
folktandvården. Jag tror inte fru Kristensson,
att vi a priori förbättrar läget inom
folktandvården, om vi nu förändrar
principerna i den riktning som fru
Kristensson önskar.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Får jag förstå socialministern
så, att statsbidragsbestämmelsen
inte borde utgöra hinder för den
hel- eller deltidsanställde tandläkaren
inom folktandvården att ägna sig åt
privatpraktik på annan plats än just
inom folktandvårdens lokaler?

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Svar på interpellation och frågor ang.
besättandet av vakanta provinsialläkartjänster,
m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr öhvall frågat mig, vilka åtgärder
jag anser angelägna för att i större utsträckning
få vakanta provinsialläkartjänster
besatta. Herrar Fridolfsson och
Gomér har också ställt frågor till mig
i samma ämne. Jag avser att besvara
frågorna i ett sammanhang.

Den 1 oktober 1965 fanns 742 provinsialläkartjänster
i landet. Av dessa var
544 besatta med ordinarie innehavare,
av vilka 535 tjänstgjorde på sina be -

fattningar. På 117 tjänster fanns vikarier
förordnade, medan 90 tjänster saknade
vikarier och uppehölls genom s. k.
dubbelförordnanden. Antalet vakanser
som saknade vikarier utgjorde 12 procent
av samtliga provinsialläkartjänster.
Jämfört med förhållandena samma tid
förra året har antalet tjänster ökat med
21 och antalet vakanser utan vikarier
med 15.

Hela antalet läkartjänster i landet är
drygt 5 300. Härav var 7,6 procent helt
obesatta den 1 oktober i år. Nästan
exakt samma vakanssiffra noterades för
ett år sedan, men sedan dess har ca
200 nya läkartjänster blivit inrättade.

När det gäller möjligheterna att öka
läkartillgången skall jag i detta sammanhang
inte gå närmare in på den
vidgade intagningskapaciteten vid
våra medicinska fakulteter. Läsåret
1961/62 intogs 450 medicine studerande,
i år 700; läsåret 1969/70 beräknas
antalet bli över 900 enligt nyligen fattat
beslut. Det ligger i sakens natur, att
dessa åtgärder verkar först på något
längre sikt.

Det snabbaste sättet att tillföra landet
fler läkare är otvivelaktigt att få
hit färdiga utländska läkare. De senaste
åren har svensk legitimation lämnats ca
75 utländska läkare årligen, varav ungefär
hälften har varit nordiska läkare.
Innan utländska läkare kan användas
inom svensk sjukvård behöver de i allmänhet
en kompletterande utbildning
av skiftande längd och dessutom, när
det gäller andra än nordbor, undervisning
i svenska språket. Vissa svårigheter
har förelegat att bereda de utländska
läkarna erforderlig kompletterande
utbildning. Inom den närmaste tiden
kommer medicinalstyrelsens nämnd för
utländska läkare att i samråd med universitetsmyndigheterna
lägga fram förslag
om en mera systematisk kompletteringsutbildning
av utländska läkare
i Sverige. Härigenom skulle möjligheter
kunna öppnas att ta emot ytterligare ett

Onsdagen den 15 december 1965 fm. Nr 42

S\ar på interpellation och frågor ang. besättandet av vakanta provinsialläkartjänH
ter, m. rn.

50-tal utländska läkare om året i vårt
land.

Samtidigt kommer nämnden att föreslå
åtgärder för att bereda svenskar,
som avlägger medicinsk ämbetsexainen
utomlands, möjligheter att i hemlandet
fullgöra den kliniska tjänstgöring som
är nödvändig för att få legitimation.
Dessa skulle på så sätt snabbare kunna
komma in i svensk sjukvård. Det kan
nämnas, att ca 150 svenskar uppbär
statliga studiemedel för medicinska studier
i utlandet.

I maj i år hade jag tillfälle att i första
kammaren besvara en interpellation i
samma ämne som nu är aktuellt. Jag
lämnade då en redogörelse för olika
åtgärder som kan vidtas i syfte att förbättra
rekryteringen till provinsialläkarbanan.
Vissa av dessa åtgärder — såsom
inrättandet av ytterligare flerläkarstationer
och möjligheter att åstadkomma
lättnader i jourbördan — ankommer
det i första hand på huvudmännen att
vidta. Andra åtgärder förutsätter en direkt
medverkan från statsmakternas
sida. Vad de statliga åtgärderna beträffar
uppehöll jag mig bl. a. vid utbildningsfrågorna.

I detta sammanhang påpekade jag, att
det knappast alls förekommer någon
tjänstgöring inom den öppna vården
före medicine licentiatexamen. Vidare
framhöll jag, att man borde pröva frågan
om att ställa krav på obligatorisk
tjänstgöring i öppen vård för erhållande
av specialistkompetens.

Under hösten har dessa spörsmål
övervägts ytterligare i samband med
ställningstagande till ett nordiskt utredningsförslag
om specialistkompetens.
Det bör nämnas, att detta förslag
bl. a. innebär en förlängning med ett
år av den tid som skall ägnas åt vidareutbildning.
Genom beslut den 3 december
1965 har Kungl. Maj:t uppdragit åt
medicinalstyrelsen och universitetskanslersämbetet
att gemensamt utreda
förutsättningarna för Sveriges anslut -

ning till ett nordiskt avtal om specialistbehörighet
samt att därvid även utreda
förutsättningarna för att begränsa
tidsåtgången för läkarutbildningen fram
till med lic.-examen med ca ett år till
att omfatta ca fem och ett halvt studieår.
I direktiven till detta uppdrag har
bl. a. angivits, att det bör prövas i vad
män den allmänna utbildningsperiod,
som enligt det nordiska förslaget krävs
för erhållande av specialistkompetens,
obligatoriskt bör innefatta viss tids
tjänstgöring dels i öppen vård, dels
inom mentalsjukvård.

Möjligheterna att begränsa tidsåtgången
för utbildningen fram till med. lic.-examen bör vidare enligt direktiven ses
mot bakgrunden av den utvidgning och
förstärkning av vidareutbildningen för
specialistkompetens, som kan föranledas
av det nordiska förslaget. I första
hand bör det övervägas, huruvida assistenttjänstgöringarna
före medicine
licentiatexamen helt eller delvis skall
utgå ur grundutbildningen och inordnas
i den föreslagna allmänna utbildningsperioden.
Självfallet är det i rådande
läge önskvärt, att den sammanlagda
utbildningstiden för läkarna inte
förlänges. I uppdraget skall för övrigt
även ingå att överväga åtgärder för att
nedbringa de nuvarande förseningarna
i de medicinska studierna.

Sammanfattningsvis kan sägas, att
det blivande utredningsresultatet bör
kunna leda till en ökad tillgång på läkare
inom den öppna vården och inte
minst ett ökat intresse bland studerande
och nyblivna läkare att välja denna
bana.

Jag vill i detta sammanhang nämna,
att en av medicinalstyrelsen nyligen företagen
enkät utvisar, att ett 90-tal provinsialläkare
på lika många platser i
landet befunnits villiga och lämpliga att
medverka såsom handledare vid assistenttjänstgöring
under sammanlagt
nära 300 utbildningsmånader per år.

En annan möjlighet att tillföra bl. a.

58 Nr 42 Onsdagen den 15 december 1965 fm.

Svar på interpellation och frågor ang. besättandet av vakanta provinsialläkartjäns

ter, m. m.

provinsialläkarbanan ytterligare läkarkrafter
är att utnyttja värnpliktiga läkare
som vikarier. Den nya krigssjukvårdsutbildning
av läkare, som beslöts
av 1963 års riksdag, innebär att de läkare
som avses för den civila krigssjukvården
skall som ett led i sin utbildning
fullgöra assistenttjänstgöring inom den
civila sektorn. Denna utbildningsordning
genomförs successivt. När reformen
blivit genomförd, vilket dock inte
sker helt och hållet förrän omkring år
1970, kommer den försvarsmedicinska
assistenttjänstgöringen att bli en värdefull
hjälp då det gäller att tillgodose behovet
av vikarier för provinsialläkare.

Sedan slutet av 1950-talet kan chefen
för armén medge, att värnpliktstjänstgöringen
avkortas för värnpliktiga läkare,
som under 60 dagar i följd tjänstgör
som provinsialläkare inom vissa län,
främst de nordliga länen. På grund av
knapphet på läkare inom förbandssjukvården
har de militära myndigheterna
emellertid på senare tid inte kunnat avvara
några läkare för sådan tjänstgöring.
Jag vill emellertid erinra om den
av riksdagen i dagarna behandlade propositionen
1965: 176, vari föreslagits en
reform av förbandssjukvården som är
ägnad att väsentligt förbättra rekryteringen
av förbandsläkare och minska
det militära behovet av värnpliktiga läkare.
Dessutom har åtgärder förberetts
för att den nyss nämnda tjänstgöringen
som provinsialläkare främst i de nordliga
länen skall kunna återupptas i viss
omfattning.

Herr öhvall har tagit upp frågan, huruvida
de militära skyddsområdesbestämmelserna
utgör hinder för utländska
läkare att upprätthålla provinsialläkartjänster.
För vistelse inom militärt
skyddsområde fordras särskilt tillstånd
för utländsk medborgare. Sådana
skyddsområden finns inom Bodens och
Kalix försvarsområden. Prövning sker
från fall till fall. Enligt vad jag inhämtat
ställer sig de militära myndigheter -

na i allmänhet positiva till ansökningar
från läkare. Bl. a. har ett stort antal nordiska
läkare under årens lopp medgivits
att upprätthålla tjänster inom såväl
sluten som öppen vård i de berörda områdena.
Slutligen vill jag nämna, att
skyddsområdesutredningen, som haft
att se över skyddsområdesbestämmelserna,
torde komma att lägga fram sitt
förslag om några månader.

Vidare anförde:

Herr ÖHVALL (fp):

Herr talman! Jag tackar socialministern
för svaret på min interpellation.
Jag måste dock säga att svaret inte var
särskilt uppmuntrande, i varje fall inte
i nuläget.

Anledningen till att jag framställde
min interpellation var att jag på mycket
nära håll har kommit i kontakt
med hur besvärligt det kan te sig för de
människor som behöver läkarhjälp. Läkarbristen
är besvärande inom alla grenar
av sjukvården, men det är uppenbart
atl läkarbristen är mest markant
inom provinsialläkarorganisationen. Det
framgår också av de siffror som återfinns
i interpellationssvaret. Antalet läkartjänster
i landet är drygt 5 300 och
av dessa är 7,6 procent obesatta. Inom
provinsialläkarorganisationen var emellertid
hela 12 procent av platserna obesatta.
Detta var genomsnittssiffror för
landet i dess helhet. I vissa län är antalet
obesatta platser emellertid så stort
att situationen är rent av skrämmande.
I Norrbottens län var den 1 november
i år inte mindre än 15 av 42 tjänster
obesatta. Detta motsvarar en brist på
35 procent.

De rådande förhållandena skapar
otrygghet speciellt för de äldre människor
som känner med sig att de behöver
ha en rimlig möjlighet till kontakt
med en läkare.

Den snabbaste vägen att tillföra landet
läkare är otvivelaktigt att få hit fär -

Onsdagen den 15 december 1905 fm. Nr 42

Svar på interpellation och frågor ang. besättandet av vakanta provinsialläkartjänster,
m. m.

diga utländska läkare, säger socialministern
i sitt svar. Dessa läkare behöver
också viss kompletterande utbildning,
men denna utbildning avses kunna ökas
så att ytterligare ett femtiotal utländska
läkare per år skulle kunna tas emot.
Härigenom skulle följaktligen någon
ljusning kunna skönjas inom eu nära
framtid.

I Norrbotten där vi bär så högt antal
vakanser som 35 procent är emellertid
skyddsområdesbestämmelserna besvärande.
Enligt gällande bestämmelser
kan inte utländska läkare tjänstgöra
där utan särskilt tillstånd. Prövningen
sker från fall till fall. Nordiska läkare
har i regel lättare att få sådant uppehållstillstånd,
men bestämmelserna är
utan tvekan mycket besvärande. Socialministern
pekar i sitt interpellationssvar
på att skyddsområdesutredningen,
som ser över dessa skyddsområdesbestämmelser,
inom kort kommer att
framlägga sitt förslag. Vi synes alltså
tills vidare få leva på hoppet om en
uppmjukning av rådande bestämmelser.

Med frågan om provinsialläkarbristen
sammanhänger bestämmelserna om
reseersättning för den som tvingas resa
till sjukhus för att söka kontakt med en
läkare. För att erhålla ersättning från
försäkringskassan krävs att vederbörande
har remiss från läkare, men denna
remiss kan givetvis inte erhållas när
det inte finns någon läkare på orten.
Även bestämmelserna beträffande kravet
på remiss synes mig i detta fall behöva
överses.

Herr FR1DOLFSSON i Stockholm (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka socialministern
för svaret på min fråga.
Jag är tacksam för att jag fick dela svaret
med interpellanten, ty härigenom
blev naturligtvis svaret mera uttömmande.

Bakgrunden till frågeställningen är,
man vågar väl säga, det katastrofhot
som på vissa håll i vårt land föreligger

på grund av provinsialläkarbristen. Förhållandet
ur så välbekant att det måhända
är onödigt att återupprepa de statistiska
uppgifter som socialministern här
gett. Jag vill dock understryka den av
honom lämnade uppgiften, att det den
1 oktober i år förelåg en brist på 90
provinsialläkare, och att dessa läkare
saknar vikarier. Detta innebär alltså att
ett stort antal läkardistrikt är obemannade.

Jag vill också göra kammarens ledamöter
uppmärksamma på att läkarbristen
den 1 oktober i år var betydligt större
än den 1 april. Enligt medicinalstyrelsen
uppgick bristen på provinsialläkare
den 1 april till 00 läkare men den
1 oktober till 90.

Den befolkning som bor i områden
utan läkare tvingas anlita granndistriktets
läkare, och eftersom de distrikt
som inte har läkare till övervägande delen
är glesbygder och alltså mycket stora
till ytvidden, kommer det att röra
sig om anmärkningsvärt stora avstånd.

Denna omständighet innebär inte bara
stora nackdelar såsom långa, dyrbara
och besvärliga resor utan framför all)
också att befolkningen utsätts för mycket
stora risker. På vissa håll i vårt
land tvingas en svårt sjuk att färdas
10-—15 mil längre än om vederbörande
kunnat vända sig till läkare på hemortens
sjukstuga. Det är självfallet omöjligt
att säga vilka konsekvenserna kan
bli, men det är odiskutabelt att allvarliga
situationer kan uppstå.

De läkare som på grund av de rådande
förhållandena tvingas sköta två
distrikt samtidigt har naturligtvis en
omänsklig arbetsbörda. Det finns för
övrigt exempel på att provinsialläkare,
som haft ansvaret för två distrikt samtidigt,
inte klarat påfrestningarna utan
måst flytta till distrikt med mera normal
arbetsbörda.

Socialministern anvisar i svaret fem—
sex förslag till åtgärder för att förbättra
situationen. Dessa förslag — bl. a. för -

60 Nr 42 Onsdagen den 15 december 1965 fm.

Svar på interpellation och frågor ang. besättandet av vakanta provinsialläkartjäns -

ter, m. m.

sök att rekrytera utländska läkare, förbättrad
rekrytering till provinsialläkarbanan
och utnyttjandet av värnpliktiga
läkare — är alla mycket bra. Jag tvivlar
naturligtvis inte heller på att socialministern
i praktiken kommer att söka
förverkliga de lovvärda förslag som
nämns i interpellationssvaret, av vilket
det dock framgår att han själv är en
aning tveksam om, eller kanske man
skall säga pessimistisk, huruvida de föreslagna
åtgärderna snabbt nog skall kunna
lösa problemet.

På ett ställe i svaret yttrar socialministern
bl. a. följande: »Det ligger i
sakens natur, att dessa åtgärder verkar
först på något längre sikt.» Att det råder
läkarbrist är ju ingenting nytt, det
har varit känt länge. I interpellationssvaret
görs på många ställen uttalanden
av ungefär följande slag: man skall lösa
vissa problem genom att »lägga fram
förslag», »föreslå åtgärder», »olika åtgärder
som kan vidtas» o. s. v. Den fråga
jag ställde gäller naturligtvis nuläget,
och jag efterlyste givetvis åtgärder som
snabbt kan klara den allvarliga situationen.
Det svar vi fått, som väl på vissa
punkter bör betecknas som positivt, bekräftar
dock att problemet beträffande
provinsialläkarbristen är svårlöst, och
att den definitiva lösningen ligger långt
fram i tiden. På grund av de rådande
förhållandena är det nog tyvärr oundviktigt,
att det även framdeles kommer
att utspelas tragedier, ty när allt kommer
omkring rör det sig om människoliv.

Herr GOMÉR (ep):

Herr talman! Efter de två talare som
här haft ordet är det inte så mycket för
mig att tillägga och det är kanske bra
— vi skulle ju bara få två minuter på
oss.

Jag ber att få tacka statsrådet för svaret.
Jag är fullt medveten om att frågan
om läkarbristen inte är lättlöst, men

denna brist har liksom andra svårigheter
inom sjukvården kanske särskilt
gjort sig kännbar på tjänsteläkarsidan,
och jag har varit intresserad av att få
en översikt av förhållandena för att se
om det skett några förändringar sedan
vi det senaste året fått en ny huvudman
för sjukvården. I interpellationssvaret
har också lämnats en fyllig redogörelse
över situationen på läkarfronten och
jag vill tacka för detta.

Orsakerna till läkarbristen är nästan
oräkneliga. Den första och största är
kanske att människorna numera anlitar
läkare mera än förr. Man har fått större
behov därav och även bättre ekonomiska
möjligheter att göra det. För det andra
har koncentrationen av sjukvården
varit mer påfallande än på något annat
område. Jag är emellertid fullt medveten
om att det är en mycket stor och
svår uppgift att styra utvecklingen inom
sjukvården, men dessa olägenheter träffar
ju glesbygderna och de mindre samhällena
hårdare genom att det där är
särskilt besvärligt att rekrytera tjänsteläkare.

En annan orsak till läkarbristen är
att det på sin tid gjordes en felbedömning
av behovet av läkarutbildning. Frågan
om vem som är skyldig därtill skall
jag inte i detta sammanhang ta upp.

Det vore utomordentligt betydelsefullt,
om man från läkarhål! kunde
komma till insikt om att utövandet av
allmänpraktik kanske för dagen är den
allra viktigaste uppgiften för en läkare.
På alla områden i samhället försöker
vi ju skaffa oss en helhetssyn på problemen
och detta är framför allt viktigt
när det gäller människan och hennes
hälsa. Från den synpunkten sett var
det gamla husläkarsystemet av stort
värde. I vissa fall måste naturligtvis vården
av de sjuka överlåtas till specialisterna,
men mycket vore vunnet, om vi
kunde få flera allmänpraktiserande läkare.
Då skulle kroppens självläkedom
mera komma till sin rätt, och den är

Öl

Onsdagen den 15 december 1965 fm. Nr 42

Svar på interpellation och frågor ang. besättandet av vakanta provinsialläkartjänster,
m. in.

trots allt den bästa hjälpen för människan.

Herr talman! Inte heller jag har någon
patentmedicin mot läkarbristen,
men jag skall inte klaga eftersom jag
vet att man på alla håll gör vad man
kan för att eliminera denna brist. Alla
upptänkliga och till buds stående medel
och möjligheter måste emellertid
prövas. Det gäller att rationellt och på
bästa sätt utnyttja både befintliga resurser
och nya hjälpmedel. I en del
sammanhang har exempelvis pekats på
möjligheten att från laboratorierna frigöra
vissa läkarkrafter liksom på önskvärdheten
av att avlasta skrivgöromål
f"ån läkarna, så att de får mera tid för
sitt egentliga arbete. Även åtgärder av
detta slag kan naturligtvis bidra till att
avhjälpa läkarbristen.

Jag ber att ännu en gång få tacka socialministern
för interpellationssvaret.

Herr NILSSON i Agnäs (h):

Herr talman! Som glesbygdsbo har jag
med stort intresse lyssnat till interpellationssvaret
och den debatt som här
förts.

Det tycks som om de flesta problem
i vårt land fortfarande är olösta. Den
nuvarande läkarbristen är mycket oroande.
Det är svårt att säga var orsakerna
till den nuvarande situationen ligger,
och jag vill här inte kasta skulden
på någon. Men socialministern kan vara
övertygad om att den som råder bot på
denna brist kommer att vinna många
människors tacksägelser och möta mycken
sympati. Jag hoppas också att socialministern
skall kunna hitta någon
utväg för att mer framgångsrikt angripa
problemet. Såsom herr Fridolfsson
i Stockholm här framhållit är det ytterst
en fråga om människoliv.

Det är särskilt ett par saker jag vill
ta upp. Missnöjet ute i bygderna gäller
inte bara läkarbristen som sådan, utan
också det sätt varpå vakanserna fylls. I
många fall är det fråga om mycket unga

läkare som skickas ut för att tjänstgöra
några veckor, ocli då säger folket i bygden:
»Ja, nu har det kommit en ny medicine
studerande.» Dessa ungdomar är
för all del mycket duktiga och blir säkert
skickliga läkare när de har fått
tillräcklig erfarenhet, men tyvärr är de
ännu oerfarna och benägna att remittera
de flesta patienter till andra läkare,
specialister och stora sjukhus. På sitt
satt är detta bra, men eftersom väntetiden
hos specialisterna ofta är odrägligt
lång uppkommer det olägenheter
genom dessa remisser. I många fall var
kanske också remissen onödig och vållade
bara specialisten arbete, under det
att en provinsialläkare med tillräcklig
utbildning och erfarenhet hade kunnat
omedelbart ställa diagnosen.

En annan olägenhet är det ständiga
ombyte av läkare som blir följden av
att extra krafter måste sättas in. Patienter
som kommer på återbesök blir
varje gång behandlade av en ny läkare
och det säger sig självt att detta kan
betyda sämre vård och flera sjukdagar.
Förtroendet för »vår doktor» som förr
fanns i socknarna och som hade stor
betydelse existerar inte längre. Ute i
många bygder —- jag ser det i de trakter
där jag bor — har man blivit alltmer
resignerad: problemet tycks vara
olösligt.

Till slut vill jag omvittna att befolkningen
i Västerbotten verkligen har anledning
att undra vart utvecklingen
går. Jag vill ta ett exempel. När Sorsele
sjukstuga stängdes sommaren 1964 för
en tid och Lycksele lasarett samtidigt
var delvis stängt, måste patienter från
en plats som Ainmarnäs uppe i fjällbygden
köras mer än 40 mil förbi två stängda
sjukhus till det redan hårt ansträngda
Umeå lasarett, där man särskilt på
sommaren har att ta hand om många
olycksfall och där personalrekryteringen
bereder stora svårigheter. Man blir
tveksam om huruvida detta kan fortsätta.
Vad skulle en stockholmare säga,

62 Nr 42 Onsdagen den 15 december 1965 fm.

Svar på interpellation och frågor ang. besättandet av vakanta provinsialläkartjäns
ter, m. m.

om han vaknade en morgon och fann
sig bo på en gata där han hade femtio
mil till ett öppet sjukhus? Något sådant
är naturligtvis otänkbart. En huvudstadsbo
kan inte ställas vid sidan av en
lcppmarksbo eller på samma nivå.

Förklaringen till att missförhållandena
kan bestå är väl befolkningens
läggning i ifrågavarande bygder. Det
är ett tåligt och rejält folk som skiljer
sig från t. ex. stockholmarna därigenom
att de inte slår larm på tidningarnas insändaravdelningar
eller väsnas på annat
sätt. Landets norra del har sedan
gammalt fått komma i sista rummet, och
det vanliga är att man tänker: Ja, våra
frågor besvaras sist.

Detta är inte bara ironi. Det är verkligen
så vi tänker. Naturligtvis kan man
inte hjälpa oss först. De som bor t. ex.
i Malmö måste gå före.

Detta säger jag halvt på skämt, men
det ligger också något allvar i det. Det
enda man i många fall kan göra i dessa
nordliga trakter är att lägga sig ned
och do, eller också väntar man att socialministern
skall skicka en läkare till
socknen. Eftersom jag fått det intrycket
av interpellationssvaret att det blåste en
frisk vind i det, så tror jag nog också
att doktorn kommer. Men måtte det ske
snart!

Det har också talats om de utländska
läkarna, och visst är det en del svårigheter
med dem. Jag känner människor
som säger: »Det gick inte att prata med
doktorn. Han begrep inte mig, och jag
begrep inte honom.» Men det kan ju
tänkas att den där läkaren i alla fall
kunde bota sjukdomen eller ge råd och
hjälp. Jag vill därför fråga: Kan vi inte
få flera läkare från utlandet, utan att
det betraktades som ett försök av oss
att locka utbildad arbetskraft från länder
där man själv behöver sina läkare?

Herr SVANBERG (s):

Herr talman! Eftersom jag i motsats
till herr öhvall råkar tillhöra lands -

tinget i Norrbotten och dess förvaltningsutskott,
där vi kanske alldeles speciellt
känner till dessa problem, vill jag
säga några ord om ett par propåer i
interpellationssvaret som jag finner
mycket intressanta.

Först vill jag emellertid betyga att
den redogörelse som herr öhvall lämnade
om situationen rörande provinsialläkarna
i Norrbotten är alldeles riktig.
För inte mer än fyra veckor sedan var
situationen den att det mellan Piteå
och Haparanda, en sträcka på över 20
mil, bara fanns en provinsialläkare. Det
var den ena tjänsten i Kalix som var
besatt, och läkaren hade just då fyra
distrikt. Men det fattas inte bara provinsialläkare
utan också andra.

Det är ett par saker i socialministerns
interpellationssvar som jag finner
mycket hoppfulla. Den ena är vad som
säges om de utländska läkarna. Där
tror jag man kan göra mycket, och det
gläder mig att socialministern är inne
på tanken att öka importen av utländska
läkare. För inte så länge sedan gick
det en notis genom pressen om att en
delegation från Norrbottens förvaltningsutskott
varit nere i Österrike och
försökt värva läkare från Norge och
Sverige som utbildats där. Det var en
mycket tendentiös rapport. Men delegationen
vill bara tala vid de svenskar
som studerar där nere, och norrmännen
kom med bara därför att det rörde
sig om något nordiskt. Jag var själv
inte med i delegationen, men så har
jag fått det berättat för mig. Och att
norrmännen sade att de självklart vill
komma till Sverige, där de får dubbelt
så mycket betalt, får väl stå för deras
egen räkning. Det var inte något försök
från Norrbotten att locka dem hit.

Dessutom bör det tilläggas att av dem
som studerar där nere kan ingen lättnad
väntas för oss förrän om sju år,
även om allesamman kommer till Norden.
Först då blir den förste utexaminerad,
och han är ensam. Jag kan så -

Onsdagen de» 15 december 19(55 fm. Nr 42 63

Svar på interpellation och frågor ang. besättandet av vakanta provinsialläkartjänster,
m. m.

lunda inte tro att det inträffade på något
siitt kan rubba medicinalstyrelsens politik.
Man behöver där inte ta illa vid
sig av vad som hänt.

Men vad som är vida allvarligare för
Norrbotten när det gäller de utländska
lakarna är skyddsområdesbestämmelserna.
Därför är jag mycket glad över
det som säges i interpellationssvaret att
man bör försöka komma till rätta med
dem. Inte mindre än 60 procent av läkarna
där uppe är placerade inom
skydds- eller försvarsområden i Norrbotten.
Personligen tycker jag att vi inte
skulle behöva ha en så omständlig prövning
när det gäller nordiska läkare. På
norrmän och danskar skall man väl
ändå inte behöva pröva hjärta och njurar
på det sätt som nu sker. Ibland gör
det ett rent grönköpingsmässigt intryck.
Jag förstår dock att militären måste ha
sina bestämmelser i vissa fall. Om man
kan göra något radikalt där, tror jag
att det skulle betyda oerhört mycket. Då
kunde utländska läkare tjänstgöra såväl
i Luleå som vid centrallasarettet i
Boden och i Kalix och i flera andra områden
där vi nu har en oerhörd läkarbrist.

Vidare talar socialministern om att
det skall vidtas vissa åtgärder för att
förbättra förhållandena för provinsialläkarna.
Flera läkarstationer skall inrättas,
jourbördan skall lättas o. s. v.
Detta är mycket bra. I Norrbotten är vi
vana att göra mycket mera och att locka
med en mängd förmåner som annars
inte utgår. Men ändå får vi inga provinsialläkare! Tanken

att importera fler utländska
läkare är ett mycket bra uppslag liksom
även ändringen av skyddsområdesbestämmelserna.
Om socialministern
kan göra någonting i de avseendena —
och göra det snabbt •— blir vi mycket
tacksamma i Norrbotten.

Sedan vill jag säga något om ännu
en propå, som jag tror på sikt kan betyda
ännu mera, nämligen tanken att

lägga in ett krav om tjänstgöring i öppen
vård för legitimation av läkare. Det
är en sak som vi skulle kunna få mycken
glädje av. Alla de läkarkandidater
vi nu har kommer ju inte omedelbart
efter utbildningen ut på sjukhusen. Jag
skall inte här ange några siffror, men
av den senaste kullen var det mycket
få som hamnade i sjukvården. De flesta
stannade som forskningsassistenter på
de stora sjukhusen. Jag har ingenting
att invända mot att de forskar, men det
är faktiskt bara en mycket liten procent
av kandidaterna som blir forskare.
De övriga är under flera år bara springpojkar
åt forskare. Kan vi inte ta in en
bestämmelse om att man för att få läkarlegitimation
skall ha fullgjort viss
tjänstgöring som provinsialläkare? Då
skulle vi nå två saker. För det första
skulle vi få bättre tillgång på i varje
fall läkarvikarier. För det andra skulle
det innebära — och det tror jag är
mycket väsentligt — att vi höjde provinsialläkaryrkets
anseende. Man är ju
en minst lika god specialist som provinsialläkare
som om man specialiserar
sig på öronen eller näsan eller någon
annan del av människokroppen.

Jag vill sluta med att framhålla att
alla de tre nämnda propåerna — de
utländska läkarna, utmönstringen av
vissa underliga försvarsområdesbestämmelser
och någon form av tjänstgöring
som provinsialläkare som krav för läkarlegitimation
— är mycket värdefulla
ting, och jag önskar socialministern
lycka till med att förverkliga de planerna.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag har alltid haft stor
sympati för norrlänningarna, och jag
kan instämma i att de utgör ett segt
och härdigt släkte. Jag är väl medveten
om att problemen på provinsialläkarplanet
iir besvärande, icke minst uppe

Nr 42

Onsdagen den 15 december 1965 fm.

Svar på interpellation och frågor ang. besättandet av vakanta
ter, m. m.

i Norrbotten. Det kanske ändå skall sägas
till herr Svanberg att den långa
sträcka som han mätte upp, 20 mil efter
kusten, i varje fall inte är tom på
sjukvård. Vi har ju ändå lasarett, och
jag vill starkt betona att det är väsentligt
i sammanhanget. Vi har nämligen
en mycket stor öppen vård på våra lasarett.

Herr Svanberg tog bl. a. upp frågan
om skyddsområden, och jag vill citera
vad som står i direktiven till skyddsområdesutredningen
på denna punkt.
Det framhålls där: »Beträffande skyddet
av totalförsvarets anläggningar måste
en avvägning göras mellan säkerhetskraven
samt motstridiga allmänna intressen
liksom önskemålet att ingreppen
i fredstid blir så litet kännbara
som möjligt för den enskilde.» Jag har
fått mig aviserat att utredningen är att
vänta inom en snar framtid, och det
blir då självfallet i första hand försvarsministerns
sak att ta ställning till
frågan.

En rad problem berördes av herr
Svanberg, och jag noterar att han uppenbarligen
har läst mitt interpellationssvar
mycket noggrant. Jag hoppas
att herr öhvall har gjort det också. Jag
hade dock en känsla av att denne tyckte
att svaret på något sätt var innehållslöst.
Jag skall väl inte stå här och tala
för mitt eget område i den bemärkelsen
att allt nu skulle vara utmärkt och bra.
Men jag vill betona att vi i interpellationssvaret
har tagit upp stora och väsentliga
frågor, och jag noterar att herr
Svanberg också har strukit under detta
här i dag.

Det är klart att import av utländska
läkare är en möjlighet, som jag också
sagt i mitt interpellationssvar. Vi kan
fä in färdiga läkare, som inte i Sverige
behöver den långa utbildning som annars
erfordras. Men de måste ha en kompletterande
utbildning i Sverige, och i
svaret har jag betonat att vår avsikt
är att bl. a. undersöka hur man ratio -

provinsialläkartjäns nellt

skall kunna ordna den sidan av
saken.

Herr öhvall tyckte att mitt svar egentligen
var pessimistiskt. Herr Fridolfsson
erinrade om att jag sagt att det
ligger i sakens natur att åtgärderna
verkar först på längre sikt. Ja, det har
jag sagt, men det gällde utbildningen
här i Sverige. Man blir inte läkare på
ett år, utan det tar 7 å 8 år, och detta var
anledningen till mitt konstaterande. Men
man skall i sammanhanget inte glömma
bort vad som ändå på lång sikt är
utomordentligt viktigt, nämligen den
starkt ökade intagningen av medicine
studerande här i landet.

I diskussionen om vakanserna har
många gånger anförts statistik och siffror.
Jag skall inte förlänga debatten
med att nu läsa en mängd olika siffror,
men jag skall nämna ett par som belyser
utvecklingen. Vi hade 692 provinsialläkartjänster
den 2 oktober 1963. Den
1 oktober 1965 hade vi 742, vilket innebär
en ökning med 50. Den 2 oktober
1963 hade vi 607 läkare, och vi hade
den 1 oktober i år 652, en ökning med
45. Man får inte glömma att inrättandet
av ett ökat antal tjänster också har
ställt krav på ökat antal läkare.

Herr Nilsson i Agnäs sade att när
en medicine kandidat kommer ut, är
han inte så särskilt erfaren. Jag vill
betona att det ändå ställs ganska stora
krav på vederbörande. De medicine
kandidater som förordnas som extra
provinsialläkare och som vikarier för
provinsialläkare måste ha fullgjort väsentliga
delar av den utbildning som
ingår i medicine licentiatexamen. Medicinalstyrelsen
har ställt upp en rad
krav på deras kvalifikationer. Jag skall
bara nämna att vederbörande bl. a. skall
ha avslutat tjänstgöringen i medicin och
kirurgi med undantag för assistenttjänstgöring,
och han skall ha genomgått
den föreskrivna kursen i obstretik
och gynekologi. De tunga ämnena
i licentiatexamen måste helt enkelt va -

Nr 42 65

Onsdagen den 15

Svar på interpellation ang. statsbidrag

ning till fritidsbebyggelse

ra avklarade. Det är alltså inte så att
dessa medicine kandidater som kommer
ut i bygderna är ofullständigt utbildade
i detta avseende. Sedan är det
klart att en erfaren provinsialläkare
med lång tjänstgöring bakom sig och
med kunskap om bygden och dess befolkning
tillför sjukvården sina speciella
och — jag vill gärna stryka under
— stora värden.

Jag vill sluta, herr talman, med att
säga att vi självfallet inte löser dessa
problem över en natt. Men vad som är
väsentligt i dag är att vi planerar för
morgondagen, att vi planerar för att
öka våra resurser. Det är denna planering
vi är i full gång med, och jag har
i mitt interpellationssvar velat konkret
visa på de punkter där nu insatser görs.

Herr ÖHVALL (fp):

Herr talman! Jag förvånar mig inte
över att socialministern inte fann mig
tillräckligt glad för det svar jag erhöll.
Jag sade i mitt tack för interpellationssvaret
att jag inte kunde uppfatta detta
såsom särskilt uppmuntrande, i varje
fall inte för nuläget. De två punkter
som man skulle ha kunnat glädja sig
åt var dels om utredningen beträffande
skyddsområdena kunde komma fram
till en uppmjukning av bestämmelserna,
dels om vi eventuellt skulle kunna påräkna
flera utländska läkare. Jag tycker
inte att interpellationssvaret innehöll
så mycket stoff att det fanns någon
särskild anledning att glädja sig åt det.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Svar på interpellation ang. statsbidrag
till vatten- och avloppsanläggningar i anslutning
till fritidsbebyggelse

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade: -

december 1965 fm.
till vatten- och avloppsanläggningar i anslut llerr

talman! Herr Franzén i Träkumla
har frågat mig om jag är beredd
att snarast medverka till införande av
statsbidrag till vatten- och avloppsanläggningar
i anslutning till fritidsbebyggelse.

Gällande bestämmelser om statsbidrag
till vatten- och avloppsanläggningar gör
ingen skillnad mellan helårs- och fritidsbebyggelse.
Sådant bidrag har också
i flera fall utgått till vatten- och avloppsanläggningar
för bebyggelse i fritidsområden.

Bidrag kan emellertid enligt gällande
regler inte annat än vid synnerliga
skäl lämnas till anläggningar i samband
med nybebyggelse. Skälet härtill
är att nytillkommande bebyggelse i
princip bör bära sina egna kostnader
för vattenförsörjning och avlopp. Detta
gäller även i fråga om fritidsbebyggelse.

Frågan om statsbidrag till vattenoch
avloppsanläggningar för fritidsbebyggelse
har — som herr Franzén framhållit
— tagits upp av fritidsutredningen.
Utredningen har emellertid icke
funnit anledning att föreslå ändring i
nu gällande bidragsregler annat än på
en punkt nämligen i fråga om möjlighet
att erhålla förhöjt bidrag till särskilt
kostsamma anläggningar för vattenförsörjning.
Denna fråga bör prövas
i anslutning till de övriga förslag
fritidsutredningen framlagt.

Vidare anförde:

Herr FRANZÉN i Träkumla (ep):
Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Palme för svaret på min interpellation.

Vad som har föranlett min interpellation
är de bekymmer som kommunerna
ställes inför som har mycket mark
som lämpar sig för fritidsbebyggelse
och som har tillgång till goda badstränder.
Detta gäller alldeles särskilt i mitt
hemlän.

Som bekant har Gotland de flesta

3 — Andra kammarens protokoll 1965. Nr 42

66 Nr 42

Onsdagen den 15 december 1965 fm.

Svar pa interpellation ang. statsbidrag till vatten- och avloppsanläggningar i anslutning
till fritidsbebyggelse

soltimmarna i landet, och därför reser
många människor dit. Bl. a. har vi äran
att besökas av den nye kommunikationsministern,
och jag föreställer mig
därför att denne så småningom skall få
förståelse för just dessa problem.

Statsrådet uttalade i svaret att det utgår
samma statsbidrag till fritidsbebyggelsen
som till den fasta bebyggelsen.
Man kan dock inte utan vidare utgå
från att det förhåller sig så. Det skall
nämligen föreligga särskilda skäl om
man skall få statsbidrag till vatten- och
avloppsanläggningar för fritidsbebyggelse.

Det är många spörsmål som hör samman
med frågorna om fritiden och fritidsbebyggelsen.
På de håll där kommunerna
har tillgång till goda badstränder
kommer tältplatser, hotell och andra
serviceanläggningar in i bilden. Man
kommer inte ifrån att det för en sådan
tillfällig bebyggelse, som endast utnyttjas
tre till fyra månader om året, är
oerhört svårt att få till stånd en ekonomisk
kalkyl endast med avlopps- och
vattenavgift. Kravet på särskilda skäl
för erhållande av statsbidrag bör prövas
välvilligt. Statsbidraget bör vara så
stort att det ekonomiskt möjliggör de
anspråk som kommer att ställas på kommunerna
i fritidssammanhang.

Vi har i mitt hemlän kommuner med
badstränder, som under semestertiden
dagligen besökes av 7 000—8 000 badgäster.
Var och en kan alltså förstå att
det kan uppkomma orimliga förhållanden
och sanitära olägenheter om inte
vatten- och avloppsfrågorna ordnas.
Jag hoppas att kommunernas ansökningar
om ökade statsbidrag i framtide
skall behandlas välvilligt.

Statsrådet uttalar till sist att det är
fritidsutredningen som behandlar dessa
spörsmål. Jag föreställer mig dock att
fritidsutredningen inte inom den allra
närmaste tiden kommer att framlägga
sitt slutliga betänkande. Det är därför
angeläget att dessa frågor löses tidigare,

och jag är tacksam om statsrådet vill
utforma ett förslag till ökade statsbidrag
så snabbt som möjligt. Det rör sig snabbt
på detta område. Frågan är brådskande
och angelägen för kommunerna.

Jag tackar än en gång för svaret på
min interpellation.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag vill bara framhålla
att det naturligtvis är synnerligen viktigt
att man planerar för fritidsbebyggelsen
och därvid också noga tillser
hur man skall klara vattenförsörjning
och avlopp. Fritidsutredningen har tagit
upp denna fråga och har erinrat om
att statsutskottet senast 1964—1965 underströk
behovet av generalplaner för
VA-anläggningar i samband med fritidsbebyggelse.
Även väg- och vattenbyggnadsverket
har utfärdat särskilda
anvisningar för en lämplig VA-planering
av sådan bebyggelse.

När det sedan gäller genomförandet
vill jag framhålla att det enligt lagstiftningen
ankommer på vederbörande
kommun att se till att det kommer till
stånd en VA-anläggning så snart som
detta är möjligt. Finansieringsproblemen
torde i allmänhet kunna lösas genom
ett exploateringsavtal mellan kommunen
och markägarna.

Jag vill till herr Franzén slutligen
framhålla att alla ansökningar och skrivelser,
som kommer till kommunikationsdepartementet,
oföränderligt kommer
att behandlas välvilligt, men den i
princip goda viljan borgar i och för sig
kanske inte så mycket för det slutgiltiga
resultatet.

Herr FRANZÉN i Träkumla (ep):

Herr talman! Med anledning av de
synpunkter herr statsrådet senast anförde
vill jag säga, att det är rätt självklart
att kommunerna, tillsammans med
dem som närmast skall ta hand om turisterna,
planerar i god tid. Men den

Onsdagen den 15 december 1965 fm. Nr 42

den ökade indirekta beskattningens verkningar för låg -

Svar på interpellation ang.

inkomstgrupperna

förutvarande planeringen är i många
fall långt ifrån tillräcklig på grund av
att fler och fler människor får större
möjligheter att utnyttja sin fritid. Därför
måste anläggningarna utökas undan
för undan, och det är detta som ställer
större krav på kommunerna.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 13

Svar på interpellation ang. den ökade
indirekta beskattningens verkningar för
låginkomstgrupperna

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Franzén i Träkumla
har frågat mig dels om jag anser
att barnfamiljer med låga inkomster har
blivit fullt kompenserade för den höjning
av omsättningsskatten som genomfördes
den 1 juli i år, dels om jag uppmärksammat
den stora fördyring omsättningsskatten
innebär på ett i förhållande
till innehållet allt kostsammare
förpackningsmaterial för livsmedel,
dels om jag är villig medverka till att
den indirekta beskattningen i framtiden
får en sådan utformning att den medverkar
till att ge låginkomstgrupperna
en skälig del av den allmänna standardhöjningen.

De av interpellanten framställda frågorna
gäller dels barnfamiljerna och de
låga inkomsttagarnas ekonomiska situation,
dels skattepolitikens utformning
nu och framdeles.

Då dessa frågor med jämna mellanrum
återkommer i riksdagens allmänekonomiska
debatter och skattedebatter
kan jag för dagen endast hänvisa till de
argument jag framfört senast i höstens
ekonomiska debatt samtidigt som jag
hälsar herr Franzén välkommen som
deltagare i nästa remissdebatt den 19
januari 1966, där frågor av denna ka -

raktär enligt min mening får sin bästa
och mest fullständiga belysning.

Vidare anförde:

Herr FRANZÉN i Träkumla (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet för det humoristiska svaret.

Det är ju beklagligt att jag skall behöva
uppta tiden så här i riksdagens
sista timmar med två interpellationer
efter varandra. Herr statsrådet framhåller
i svaret att dessa frågor ofta diskuterats
i riksdagen. Jag föreställer mig
att det även då skett med utgångspunkt
från olika inkomstgruppers problem,
som vi har debatterat tidigare i dag.
Frågorna kommer naturligtvis också att
tas upp i remissdebatten, när vi åter
samlas efter jul, och herr statsrådet hälsade
mig ju på ett humoristiskt sätt välkommen
som deltagare i remissdebatten.
Jag hade inte tänkt begära ordet i
remissdebatten redan i dag, men jag
skall överväga om jag skall återkomma.

Emellertid föreställer jag mig att hithörande
problem ligger finansministern
så nära att han tänker på dem även
före nästa års remissdebatt. Det problem
som närmast givit mig anledning
att framställa interpellationen är att det
sedan omsättningsskatten infördes har
skett en hel del. Jag har i interpellationen
anfört ett par exempel på vad omsättningsskatten
kan innebära för små
inkomsttagare med stor försörjningsbörda
bara när det gäller de nödvändiga
livsmedlen.

Häromdagen fick jag mig tillsänd en
burk potatis från en firma. Priset var
litet olika i skilda delar av landet —
hemma kostar denna potatis 2 kronor
28 öre, här i Stockholm omkring 2 kronor.
Burken innehåller ett halvt kilo potatis,
och för detta halvkilo potatis får
odlaren mellan 10 och 15 öre, helt beroende
på hurudan potatisskörden är
och hur den kan placeras på marknaden.
Omsättningsskatt drabbar särskilt

68 Nr 42 Onsdagen den 15 december 1965 fm.

Svar på interpellation ang. årets folk- och bostadsräkning

svårt inkomsttagaren med stor försörjningsbörda,
som får betala dubbelt så
mycket i oms som odlaren erhåller för
potatisen.

Som ännu värre framstod förhållandena
när jag efterhörde priset på en
burk rödbetor. Burken kostade 1 krona
16 öre i affären och odlaren fick 5—6
öre. Härvidlag uppgår alltså omsättningsskatten
till ett belopp som är mer
än dubbelt så stort som det odlaren får.
Emballaget kastas ju bort — som bekant
kan detta inte nyttjas som livsmedel!

Likadant är det med mjölken; omsättningsskatten
blir 10—12 öre per liter.

Detta är förhållanden som på ett markerat
sätt kommer in i bilden för en
person med låg inkomst och stor försörjningsbörda.
I framtiden måste särskild
hänsyn tas till utvecklingen härvidlag.
Mitt ärende har just varit att
fästa finansministerns uppmärksamhet
på detta. Om finansministern kunde
komma på något sätt att lätta den börda
som omsättningsskatten utgör för alla,
särskilt låglönegrupperna som har stor
försörjningsbörda, skulle jag vara tacksam.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag tillhör också de utvalda
som blev uppvaktade med den
lilla burk potatis som interpellanten
talar om. Men jag gjorde omedelbart reflektionen
att det torde vara få människor
som baserar sin potatisförsörjning
på den exklusiva form av potatisinläggning
som den burken representerar. Det
finns ju alternativ: man kan antingen
köpa en säck potatis på hösten eller tiokilosförpackningar
i affären. Då ter sig
måhända inte omsättningsskatten lika
besvärande som om man köper ett halvt
kilo på burk. Jag skulle vilja föreslå interpellanten
att vidarebefordra den rekommendationen
till dem som har blivit
upphetsade av priset på den förpackning
som vi fick som »gåva».

Herr FRANZÉN i Träkumla (ep):

Herr talman! Tror verkligen finansministern
att jag väntat med att interpellera
i denna fråga tills jag har blivit
uppvaktad av dem som köper potatis i
en viss förpackning?

Det är ju ändå så att konsumtionsvanorna
och därmed inköpsvanorna går
i den riktningen att handeln ger människorna
service på ett helt annat sätt
nu än tidigare. Levnadskostnaderna är
så pass höga att både man och hustru i
de flesta fall måste arbeta för att man
skall uppnå en någorlunda acceptabel
standard. Och det är där färdigprodukterna
kommer in i bilden. Jag föreställer
mig att även statsrådet har väl reda
på det. Det är alltså inte så vanligt som
förr att man köper hela säckar potatis
till hushållet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 14

Svar på interpellation ang. årets folkoch
bostadsräkning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Ringaby har frågat
inrikesministern dels om han anser
att frågorna och anvisningarna på blanketten
till årets folk- och bostadsräkning
fyller så rimliga krav på klarhet
och enkelhet att inte felprocenten förrycker
det statistiska och praktiska värdet,
dels om han anser att frågornas karaktär
är av sådan betydelse att de motiverar
det relativt stora besväret att
fylla i blanketten, dels om det statistiska
materialet kommer att publiceras
inom rimlig tid och vartill det skall användas.

Interpellationen har överlämnats till
mig för besvarande.

Jag vill först erinra om att folkräkning
författningsenligt skall äga rum
vart femte år. Så har också skett sedan

Onsdagen den 15 december 1905 fm.

Nr 42

Svar på interpellation ang. årets folk- och bostadsräkning

År 1930, med undantag för år 1955 då
folkräkningen inställdes genom särskilt
beslut av statsmakterna.

Vad beträffar herr Ringabys första
fråga, vill jag upplysa om att blanketten
utformats av statistiska centralbyrån
i samråd med centrala folkbokförings-
och uppbördsnämnden och bostadsstyrelsen.
Blanketten ansluter sig i
allt väsentligt till den blankett som användes
vid 1960 års folk- och bostadsräkning.
Såväl 1960 som i år har räkningen
samordnats med mantalsskrivningen
och en gemensam blankett har
använts. Innan blanketten utformades
definitivt testades den vid provundersökningar.

Materialet granskas före bearbetningen.
I varje kommun finns en granskningsledare
som svarar för rättning och
komplettering. Erfarenheterna härav är
goda. Vidare ingår som del i folk- och
bostadsräkningen en intervjuundersökning
för kontroll av tillförlitligheten i
totalräkningen.

Jag tror att man har vidtagit de åtgärder
som rimligen kan fordras för att
få en tillfredsställande kvalitet på uppgiftsmaterialet.

Beträffande svårigheten att fylla i
blanketten anser jag inte denna särskilt
påfallande. Jag tror inte heller allmänheten
skulle uppfatta det som en lättnad
om detta ombesörjdes av särskilda
ombud som då skulle komma och besvära
i varje familj. Anknytning till
mantalsskrivningen får betraktas som
en fördel.

Beträffande herr Ringabys fråga om
användningen av uppgiftsmaterialet
kan jag rent allmänt säga att aktuella
uppgifter om befolkningens storlek och
sammansättning är av väsentlig betydelse
för myndigheter, företag och institutioner
som skall planera för framtiden.
Bostadsförsörjningen, skolväsendet,
sjukvården och åldringsvården, för
att nämna några exempel, är områden
där folk- och bostadsräkningen ger värdefullt
statistiskt material. Räkningar -

nas kanske största betydelse ligger i att
de ger data för små regionala enheter.
Här efterfrågas uppgifter inte minst
från kommunernas och länsorganens
sida.

Vad slutligen beträffar tidpunkten för
publicering av resultaten, så kommer
resultat från intervjuundersökningen
att föreligga under våren 1966. Definitiva
resultat för hela landet väntas föreligga
under tredje kvartalet 1967.

Vidare anförde:

Herr RINGABY (h):

Herr talman! På övligt sätt vill jag
tacka finansministern för svaret på min
interpellation, som lika gärna hade
kunnat få formen av en enkel fråga —
den gäller ju förvisso inget stort politiskt
problem.

Jag har fått uppfattningen att enkla
frågor och interpellationer är något av
ett gissel för statsråden. Man kan kanske
därför säga att sådana frågor inte bör
framställas i onödan. På motsvarande
sätt tycker jag att det allmänna, myndigheter
av olika slag, skall avhålla sig
från att ställa onödiga frågor till allmänheten.
En del av de frågor som
skall besvaras på blanketterna är ganska
ovidkommande och onödiga. Svenska
folket har ju annat att pyssla med
än att svara på frågor.

Jag har sett i tidningen Företagaren
i dag att företagens uppgiftslämnande
kostar näringslivet 220 miljoner kronor
om året. Det vittnar om att svenska folket
har ett betydande knåp med blanketter,
och så kommer folk- och bostadsräkningen
som påbröd. Det är inte
nog med att man fyller i den blanketten;
man skall också fylla i den gula
blanketten med fastighetsuppgifter, och
den är också ganska krånglig.

Många har frågat sig hur man skall
fylla i dessa blanketter. Hur skall man
t. ex. lämna uppgift om en bostadsfastighet
med två lägenheter under samma
tak, varav den ena är sommarbostad?
En del av de detaljfrågor man

70 Nr 42 Onsdagen den 15 december 19G5 fm.

Svar på interpellation ang. årets folk- och bostadsräkning

kan ställas inför är praktiskt taget
omöjliga att besvara.

Många har mot denna blankett riktat
anmärkningen att den diskriminerar
hustrur och hemmaarbetande kvinnor.
Varför skall de redovisas som halvtidsarbetande?
Följden av detta har blivit
att många som protest helt enkelt
över hela blanketten fyllt i att deras
hustru har fem, sex eller sju barn och
alltså är heltidsarbetande. Sådant förrycker
ju statistiken och minskar uppgifternas
värde. Många har fyllt i både
att de har vatten och avlopp och att de
inte har vatten och avlopp, och så har
de skrivit till på blanketten att de skall
byta nästa år.

Jag skulle vilja fråga: Vad betyder
den rubrik som lyder »företagets huvudsakliga
verksamhet vid arbetsplatsen»?
Företaget kan ju ha många huvudsakliga
verksamheter på många arbetsplatser,
och folk vet inte vad de
skall fylla i under denna rubrik. Är det
företagets verksamhet man vill ha reda
på? Eller är det den anställdes verksamhet
på arbetsplatsen man vill ha
uppgift om? Jag har frågat jurister, som
har vana vid tillkrånglad lagtext, men
de har inte kunnat ge ett exakt svar på
frågan vad denna rubrik betyder. Detta
sagt som ett litet exempel på hur krångligt
det kan vara.

Finansministern säger i sitt svar:

»Beträffande svårigheten att fylla i
blanketten anser jag inte denna särskilt
påfallande.»

En liten tidningsnotis häromdagen
hade denna lydelse: »Studenterna får
vänta länge på studiemedel, bl. a. därför
att de i förbluffande utsträckning
saknar förmåga att fylla i formulär, säger
studiehjälpsnämnden.» Det är lätt
att skylla på studenterna och allmänheten.
Man kanske borde skylla på formulären
och blanketterna också. Jag är
litet rädd för statistiker och civilekonomer.
Dem stänger jag gärna dörren
för, så att jag får vara i fred. De har
en ovanlig förmåga att ställa frågor som
är svåra att besvara.

Jag har själv haft tillfälle att granska
dessa blanketter i min församling.
Jag kunde konstatera att bara 20 procent
var felfritt ifyllda. 60 procent var
både ofullständiga och helt felaktiga, så
felaktiga att det inte fanns några möjligheter
att rätta till dem. 20 % var
»bara» ofullständiga. Jag hade behövt
ringa runt hela socknen för att fråga,
vad man menade med vissa uppgifter,
men detta är helt ogörligt för ett stackars
ombud. Jag vill nog påstå, att det
material en sådan här undersökning ger
är ganska värdelöst, i synnerhet som
det dröjer två år innan man får det.

Min lilla fråga i denna angelägenhet
hoppas jag skall leda till att vi får enklare
och klarare blanketter och även
enklare frågor som inte föranleder
missförstånd.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Till skillnad från interpellanten
är jag personligen inte
rädd vare sig för statistiker eller ekonomer,
men jag är osams med dem
ibland.

Det ligger väl någonting i vad interpellanten
sagt. Fackmannen blir gärna
överambitiös. Hans överambition dikteras
väl av att det är så många som begär
att fackmannen skall stå till tjänst
med uppgifter än här och än där om
hela det komplicerade samhällsmaskineri
som vi har att vistas och leva i.
Det föreligger därför en distans mellan
å ena sidan fackmannen, vare sig
han är nationalekonom, civilekonom eller
statistiker, och å andra sidan den
breda allmänheten.

Jag föreställer mig att det har sagts
många ovänliga och fula ord när man
plitat i de här blanketterna. Jag erinrar
mig att jag själv någon gång under
krigstiden, när jag satt med en blankett
framför mig, som lojal samhällsmedborgare
tvingades ut i min trädgård för
att räkna hur många hallonplantor jag
hade. Jag ansåg inte att en sådan uppgift
kunde ha någon folkförsörjnings -

Onsdagen den 15 december 1965 fm.

Nr 42

Förvärv av aktierna i Svenska Durox aktiebolag, m. m.

mässig betydelse. Men som den lojale
samhällsmedborgare jag är gick jag ut
och räknade hallonplantorna och kunde
sedan fylla i blanketten på ett korrekt
och riktigt sätt.

Här har vi å ena sidan ambitionen att
vara fullständig och å andra sidan den
breda allmänhetens uppfattning, att dessa
uppgifter inte kan ha något samhällsintresse
och att man borde få slippa
att lämna dem.

Jag vill inte säga att sanningen ligger
någonstans mitt emellan, men jag
tror att resultatet i praktiken blir något
av en kompromiss. Men jag betraktar
inte ett sådant resultat som värdelöst.
Det bästa får inte vara det godas
fiende på det här området heller. Det
finns ju ändå väsentliga uppgifter som
måste samlas in, och om man på ett
eller annat avsnitt inte får den exakta
redovisningen, så är materialet därmed
inte värdelöst. I regel får man in de
väsentliga och riktiga besked man önskar.

Herr Ringaby och jag får väl arbeta
gemensamt, var och en på sin ort, för
att så småningom kanske komma fram
till litet mindre ambitioner på expertsidan
— jag skall försöka medverka i
den riktningen — och litet större villighet
från allmänhetens sida att hjälpa
till; jag utgår från att herr Ringaby
är beredd att hjälpa till i den riktningen.
Därmed har vi väl dragit vårt
lilla strå till stacken på var sitt håll.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Jag tackar för finansministerns
senaste svar. Vi kanske kan
överlämna till herr Sjöholm att göra
en bättre blankett till nästa gång.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 15

Förvärv av aktierna i Svenska Durox
aktiebolag, m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
190, i anledning av Kungl. Maj:ts pro -

position angående förvärv av aktierna
i Svenska Durox aktiebolag, m. in., jämte
i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 168 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 5 november 1965,
föreslagit riksdagen att godkänna att
Svenska skifferoljeaktiebolaget förvärvade
aktierna i Svenska Durox aktiebolag
för en köpeskilling av 34 milj. kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
förehaft följande motioner, nämligen dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Knut Johansson (I: 803) och den andra
inom andra kammaren av herr Hagnell
(11:952), i vilka hemställts att riksdagen
i anslutning till proposition nr 168
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om en utredning enligt i motionerna
redovisade riktlinjer;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Harry Carlsson m. fl. (1:806) och den
andra inom andra kammaren av herr
Berglund m. fl. (11:955), i vilka motioner
hemställts att riksdagen måtte 1)
med avslag å Kungl. Maj:ts proposition
nr 168 icke godkänna Svenska skifferoljeaktiebolagets
förvärv av aktierna i
Svenska Durox aktiebolag för den avtalade
köpeskillingen av 34 milj. kr.
samt 2) besluta att skifferoljebolagets
avvecklingsöverskott skulle inbetalas
till statskassan för reglering av bolagets
villkorliga skuld till statsverket;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Holmberg m.fl. (1:807) och den andra
inom andra kammaren av herr Ståhl
m.fl. (11:956), i vilka hemställts att
riksdagen med avslag å Kungl. Maj:ts
proposition nr 168 icke måtte godkänna
Svenska skifferoljeaktiebolagets förvärv
av aktierna i Svenska Durox aktiebolag
för den avtalade köpeskillingen
av 34 milj. kr. samt att riksdagen

72 Nr 42

Onsdagen den 15 december 1965 fm.

Förvärv av aktierna i Svenska Durox aktiebolag, m. m.

måtte besluta att det förstnämnda bolagets
avvecklingsöverskott skulle inbetalas
till statskassan för reglering av
bolagets skulder till statsverket;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Sundin m. fl. (1:808) och den
andra inom andra kammaren av herr
Wahlund m. fl. (11:957), i vilka hemställts
att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts förslag om godkännande av
Svenska skifferoljeaktiebolagets förvärv
av aktierna i Svenska Durox aktiebolag.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:806 och 11:955, 1:807
och II: 956 samt I: 808 och II: 957, förstnämnda
fyra motioner såvitt nu var i
fråga, godkänna att Svenska skifferoljeaktiebolaget
förvärvade aktierna i
Svenska Durox aktiebolag för en köpeskilling
av 34 milj. kr.;

2. att motionerna I: 806 och II: 955
samt I: 807 och II: 956, samtliga motioner
i vad de avsåge inbetalning till
statskassan av skifferoljebolagets avvecklingsöverskott,
icke måtte av riksdagen
bifallas;

3. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:803 och 11:952, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet anfört rörande utrednings-
och planeringsåtgärder inom
ifrågavarande område.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Virgin, Per Jacobsson, Åkerlund,
Nils-Eric Gustafsson, Harry Carlsson,
Johan Olsson, Bohman, Ståhl, Eliasson
i Sundborn, Gustafsson i Skellefteå,
Björkman, Helander och Sjönell, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,

1. att riksdagen måtte, med avslag å
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 806 och II: 955, I: 807
och II: 956 samt I: 808 och II: 957, förstnämnda
fyra motioner såvitt nu var i
fråga, besluta icke godkänna att Svenska
skifferoljeaktiebolaget förvärvade ak -

tierna i Svenska Durox aktiebolag för
en köpeskilling av 34 milj. kr.;

2. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 806 och II: 955 samt I: 807
och II: 956, samtliga motioner såvitt nu
var i fråga, besluta att skifferoljebolagets
avvecklingsöverskott skulle inbetalas
till statskassan för reglering av bolagets
villkorliga skuld till staten;

3. att motionerna I: 803 och II: 952
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! I proposition nr 168
bär föreslagits godkännande av ett avtal
innebärande att Svenska skifferoljeaktiebolaget
förvärvar aktierna i Svenska
Durox aktiebolag. Duroxbolaget, som
har sitt säte i Skövde, idkar inköp och
försäljning av byggnadsmaterial och
äger praktiskt taget alla aktier i Skövde
gasbetong aktiebolag, som tillverkar
olika slag av byggnadsmaterial. I det
preliminära köpeavtalet ingår även de
till Skövde gasbetong aktiebolag knutna
dotterbolagen Aktiebolaget Svenska
stenhus och Durox International S/A,
och vidare ingår den av Skövde gasbetong
aktiebolag ägda hälften av aktierna
i Rockwool aktiebolag, som svarar för
en betydande del av landets produktion
av mineralull och glasull. Köpesumman
34 miljoner kronor skall bestridas av
de tillgångar som skifferoljebolaget förfogar
över sedan dess industrianläggningar
och rörelse i Kvarntorp överlåtits
till Ytongkoncernen.

Handelsministern erinrar i propositionen
om att skifferoljebolaget under
senare år varit inriktat på förberedande
utredningar samt utvecklingsarbete
för industriell produktion av byggnadsmaterial
och redovisar som sin avsikt
att successivt lägga fram förslag i syfte
att staten som företagare skall mer aktivt
än hittills medverka till byggnadsämnesproduktionens
och byggnadsverk -

Onsdagen den 15 december 1905 fm.

Nr 42

Förvärv av aktierna i Svenska Durox aktiebolag, m. m.

samlietens rationalisering. Förvärvet av
Duroxbolaget skulle därför vara ett betydelsefullt
steg i riktning mot att stabilisera
och förstärka den statliga verksamheten
på byggnadsmaterialområdet.

Enligt centerns uppfattning bör staten
normalt inte engagera sig som företagare
inom det egentliga näringslivet,
eftersom vi anser att den statliga företagsamheten
måste anses ha mindre förutsättningar
för effektivitet i produktionen
än den enskilda företagsamheten.
Den statliga företagsamheten bör inskränkas
till sådana fall, där det föreligger
alldeles särskilda organisatoriska
eller sociala skäl. Från den utgångspunkten
fäster vi stor vikt vid det av
propositionen berörda statsföretaget
Törefors aktiebolag, som måste betraktas
som ett nödvändigt engagemang från
statens sida för att upprätthålla sysselsättningen
inom ifrågavarande område
av Norrbotten. Men det kan enligt min
mening inte sägas att sådana sociala
skäl föreligger för ett statligt engagemang
i en byggnadsmaterialproduktion
i Mellansverige.

Svenska skifferoljeaktiebolaget bildades
1941 för att genom oljeutvinning ur
skiffertillgångarna i Kvarntorps-området
medverka till landets försörjning
med flytande bränslen. Efter krigets slut
beslöt statsmakterna, att verksamheten,
som ansågs ha betydelse ur beredskapssynpunkt,
skulle fortsätta, men då skifferoljebolagets
verksamhet, även ur
beredskapssynpunkt, visat sig ogynnsam,
beslöt riksdagen 1961 att denna
verksamhet skulle successivt avvecklas.
Att man valde successiv avveckling
och inte total avveckling hängde
samman med att det skulle medfört
allvarliga sociala och ekonomiska problem
för Kvarntorpsbolagets personal
och berörda kommuner, om man skulle
ha genomfört en total och omedelbar
avveckling. Det ansågs då angeläget att
Kvarntorps-området fick någon annan
industriell verksamhet, och redan tidigare
hade Kvarntorpsbolaget i det syf -

tet startat ammoniak- och gasolproduktion.
Ammoniak- och gasoldistributionen
har emellertid kunnat överlåtas till
enskilda företag, och bolagets egen
gasolproduktion bär avvecklats. Sedermera
har skifferoljebolaget inriktat sig
på i första hand byggnadsmaterialproduktion.
En fabrik för tillverkning av
kalksandsten har uppförts i Kvarntorp,
och en s. k. finskifferugn har anlagts.
Vidare har bolaget inriktat sina undersökningar
på förutsättningar för tillverkning
av vissa byggnadsmaterial.

Nu har i juli i år skifferoljebolaget
försålt huvuddelen av sitt industrikomplex
i Kvarntorp till ett privat företag,
Ytong aktiebolags dotterföretag, Yxhults
stenhuggeriaktiebolag, som ligger
nära Kvarntorp. Undantagna från överenskommelsen
är främst en fastighet i
Bresätter, askhögen i Kvarntorp och
viss utrustning som skifferoljebolaget
har skaffat sig eller beställt för viss planerad
tillverkning. Genom detta avtal
har skifferoljebolaget inte avhänt sig
rätten till de resultat som framkommit
av det tekniska utvecklingsarbetet i fråga
om byggnadsmaterial. Men kalksandstensfabriken
och finskifferugnen ingår
dock i försäljningen till Ytongkoncernen.

Driften av Kvarntorpsverket och den
till denna hörande affärsverksamheten
har genom försäljning överförts till Yxhultsbolaget,
och därmed skall skifferoljebolaget
inte bedriva någon egen industriell
rörelse på de tidigare områdena.
All skifferoljebolagets personal som
inte skall stå kvar i bolagets tjänst har
erbjudits omedelbar anställning hos Yxhultsbolaget,
och genom försäljningen
till detta får det av riksdagen år 1961
fattade beslutet om avveckling av skifferoljebolagets
tidigare verksamhet anses
genomfört på ett tillfredsställande
sätt, en sak som handelsministern understryker
och som jag gärna vill instämma
i.

Det är, herr talman, intressant att
här konstatera att det statliga skiffer3*
—Andra kammarens protokoll 1965. Nr 42

74 Nr 42 Onsdagen den 15 december 1965 fm.

Förvärv av aktierna i Svenska Durox aktiebolag, m. m.

oljebolaget säljer sina industrianläggningar
till ett privat företag och att detta
privata företag skall övertaga ansvaret
för sysselsättningen i framtiden och
för praktiskt taget skifferoljebolagets
hela personal. Därmed finns inte några
sociala skäl kvar för förvärv av Duroxkoncernen,
och några sådana har väl
heller inte anförts. Därtill kommer att
denna affär ter sig diskutabel ur ekonomiska
synpunkter. Det är av de skälen
som vi från centerhåll både i motioner
och i reservation yrkar avslag på
propositionen när det gäller förvärv
av Durox-aktierna.

Det finns ingen anledning antaga, att
det blir billigare lättbetong eller billigare
mineralullprodukter och därmed
lägre byggnadskostnader i och för sig,
därför att staten engagerar sig på tillverkningssidan.

Det beror på det konkurrensläge och
prisläge man har. Här tycks det, i varje
fall för en utomstående, som om det
skulle råda en ganska stark priskonkurrens.
Något annat har inte gjorts gällande.
Lättbetongindustrien har nyligen
undersökts av pris- och kartellnämnden,
och den utredningen har visat
att priserna på lättbetong under
tiden 1951—1965 stigit med endast 12
procent, medan den allmänna konsumentprisutvecklingen
kännetecknas av
en väsentligt starkare stegring. Man bör
ju i detta sammanhang erinra om att
Durox endast svarar för cirka 8—9
procent av den totala lättbetongproduktionen
i landet. Det är väl ingen hemlighet
för någon som sökt sätta sig in i
detta, att det företag på lättbetongsidan,
som staten förvärvar, ingalunda är lika
högrationaliserat som de två stora konkurrentföretagen
i landet. Möjligheterna
för staten att här göra några omedelbara
vinster, eller större vinster på
längre sikt, eller att pressa priserna ytterligare
har inte kunnat påvisas. I
varje fall har vi inom femte avdelningen
av statsutskottet, soin skulle få närmare
upplysningar i ärendet, som det

brukar heta, inte fått några sådana
upplysningar.

När det gäller mineralullproduktionen
har den inte varit föremål för någon
motsvarande prisundersökning, men
det har hävdats, utan någon gensaga,
att man här till och med fått fram
vissa prissänkningar. Nu måste ju också
sägas, att det inte har varit möjligt
för oss att få tillräckliga uppgifter för
bedömningen av detta förvärv. Vi har
inte fått del av någon lönsamhetsbedömning
och vi har inte sett någon lönsamhetskalkyl.
Det förefaller dock alldeles
klart, att den köpeskilling som det är
fråga om när det gäller Durox-aktierna
betydligt överstiger substansvärdet eller
avkastningsvärdet, vad man nu vill välja.
Det överpriset skall tydligen betraktas
— som uttrycket föll i något
sammanhang — som en inträdesbiljett
på marknaden. Man kan fråga sig om
det i och för sig kan finnas skäl att i
överpris för aktierna betala ett så stort
belopp som det här är fråga om. När
det gäller bedömningen av lönsamheten
av denna affär måste man beakta,
att utöver köpeskillingen på 34 miljoner
är det fråga om återbetalning av vissa
lån, och lägger man därtill blivande
investeringar på 15—20 miljoner kronor
för en upprustning i Skövde, rör det
sig alltså om 60 miljoner kronor totalt
Man kan då fråga sig, om det kan förväntas
en tillfredsställande förräntning
av detta kapital. Jag vill nämna, att det
i varje fall inte för statsutskottets femte
avdelning har presenterats någon
kalkyl, som visar att man skulle kunna
få en sådan tillfredsställande förräntning.
Jag vill i detta sammanhang säga,
eftersom det har påpekats i motioner av
herr Hagnell och herr Knut Johansson,
att det inte heller kunnat lämnas någon
uppgift om omsättningsutvecklingen
inom Rockwool under den senaste
tiden. Det har man kanske inte velat
göra av konkurrenshänsyn, innan detta
beslut är fattat.

Den kritik som av motionärerna har

Onsdagen den 15 december 1905 fm.

Nr 42 75

Förvärv av aktierna i Svenska Durox aktiebolag, m. m.

riktats mot förvärvet av Durox-aktierna
har varit utomordentligt stark. Detta
gäller inte minst de motioner som väckts
av två socialdemokrater, nämligen herr
Hiagnell och Byggnadsarbetareförbundets
ordförande, Knut Johansson. Dessa
motionärer har inte tvekat att beteckna
hela denna affär som ur ekonomiska
synpunkter minst sagt diskutabel,
och det finns anledning att säga
att denna bedömning har goda grunder.
Egentligen borde ju deras motioner logiskt
sett ha utmynnat i ett avslagsyrkande
och inte i ett utredningskrav.

Jag föreställer mig, att andra talare
kommer att närmare belysa en del detaljer
i propositionen, och jag skall därför
inte fortsätta mitt anförande så
länge till.

Avslutningsvis vill jag taga upp en
fråga som gäller Törefors och ställa den
till herr handelsministern. Mot bakgrunden
av de överväganden som jag
själv var med om i statsutskottet, i dess
vederbörande avdelning och här i kammaren,
vill jag beröra frågan om att
upprätthålla sysselsättningen i Törefors.
Törefors aktiebolag har ju som bekant
övergått till produktion av mineralullprodukter,
och sedan det visat sig,
att den rörelsen inte blivit ekonomiskt
bärkraftig, lade handelsministern i våras
fram förslag till riksdagen att man
skulle rekonstruera och förstärka företaget.
Riksdagen biföll det förslaget och
beslöt bl. a. också att bevilja 4 miljoner
kronor i form av lån till Törefors för
en utbyggnad av produktionen och en
breddning av produktsortimentet. Vidare
beslöt riksdagen om avskrivning eller
efterskänkande av mycket betydande
belopp, flera miljoner kronor.

Jag vill än en gång understryka, herr
talman, att vi i centerpartiet betraktar
det som en självklar förpliktelse för
statsmakterna att sörja för att de anställda
vid Töreforsbolaget kan beredas
en tryggad sysselsättning och att
man gör allt för att söka hjälpa till med
sysselsättningen i denna bygd, som har

eu mycket svår situation. Jag vill också
erinra om att statsutskottet och riksdagen
i våras uttalade sig för att man också
skulle kunna pröva frågan om eventuell
samordning med annat företag i
branschen i syfte att trygga sysselsättningen
och förbättra lönsamheten. Jag
tror att handelsministern ganska väl vet
vad jag menar i detta sammanhang. Om
jag inte är fel underrättad har också
handelsministern haft tillfälle att samtala
med företrädare för denna marknad,
som velat diskutera frågan. Men
frågan har väl skjutits åt sidan, utgår
jag ifrån, därför att Durox-förvärvet
kom in i sammanhanget.

Nu vill jag fråga: Vad kommer att
hända med Törefors om staten bifaller
denna proposition? Staten blir ju då
hälftenägare i Rockwoolbolaget. Den
andra hälften ägs av danska intressenter.
Av speciellt intresse är i detta sammanhang
den bestämmelse som finns i
bolagsordningen för Rockwool, att person
som är intresserad i tillverkning av
produkter som konkurrerar med Rockwoolbolagets
tillverkning, inte må väljas
till ledamot av bolagsstyrelsen med
mindre alla aktieägare är ense därom.
Genom att aktierna i Törefors enligt
propositionen skall överföras till skifferoljebolaget,
och detta blir intressent
i Rockwoolbolaget, så uppstår uppenbarligen
ett konkurrensförhållande,vars
konsekvenser för Törefors jag efterlyst
men inte kunnat få tillräckligt klargjorda.

Jag vill därför direkt fråga handelsministern
om han eller departementet
eller om företrädare för skifferoljebolaget
har haft några kontakter eller
överläggningar med de danska intressenterna,
som äger hälften av aktierna
i Rockwoolbolaget, och hur han bedömer
möjligheterna för en fortsatt produktion
och sysselsättning i Törefors.
Ett svar på denna fråga synes mig motiverat
inte bara med hänsyn till de
mycket betydande belopp riksdagen
ställt till förfogande för investeringar

76 Nr 42

Onsdagen den 15 december 1965 fm.

Förvärv av aktierna i Svenska Durox aktiebolag, m. m.

i Törefors, utan också med hänsyn till
de alldeles speciella sociala skäl som
gjort det nödvändigt för riksdagen att
ställa dessa belopp till förfogande för
att trygga sysselsättningen där.

Med detta anförande ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till reservationen
som innebär avslag på propositionen
och ett yrkande om att skifferoljebolaget,
som nu försålt sina anläggningar
i Kvartorp, skall inbetala avvecklingsöverskottet
till statskassan.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Det förslag om inköp
av det privatägda Svenska Durox aktiebolag,
som handelsministern föreslagit
och som en socialdemokratisk majoritet
i statsutskottet tillstyrkt, är ett ganska
unikt utslag av socialiseringslustan.
Inköpet kan inte motiveras med sociala
skäl — för att bereda sysselsättning i
områden med arbetslöshet. I stället säger
sig regeringen vilja skaffa sig inflytande
över byggnadsmaterialbranschen
i det stolta syftet att därigenom
kunna pressa priserna. Finns det då
några verkliga utsikter till detta? Åtminstone
en av kammarens ärade socialdemokratiska
ledamöter — herr
Hagnell -— säger härtill ett klart nej.
»Det är bara snack att Durox skall kunna
sänka priserna på byggnadsmaterial»,
heter det i en tidningsintervju
med honom. Den som av föreliggande
handlingar och av föredragningar i utskottet
sökt att i någon mån få en inblick
i problemet måste hålla med herr
Hagnell i detta avseende.

Jag vill först anföra några fakta. Av
gasbetong svarar koncernen bara för
8—9 procent av den totala tillverkningen
i Sverige. Det torde krävas snara
investeringar av så pass stort format
som 15—20 miljoner kronor, för att företaget
över huvud taget skall komma i
konkurrensposition, Av mineralullen
kan man genom Rockwool, som staten
nu skall bli hälftenägare av, svara för
en större marknadsandel, men mineral -

ullen är dels en tämligen obetydlig kostnadspost
i ett bygge, dels har Rockwool
sedan 1950 pressat sina priser med inte
mindre än 35 procent. Det är således
—- som framgått av vår motion i denna
kammare nr 955 — uppenbart att statens
inflytande över prisutvecklingen
på byggnadsmaterialområdet inte skulle
komma att öka nämnvärt genom förvärvandet
av Duroxkoncernen. Det har
heller inte visats att behov föreligger
av ett speciellt statligt inflytande på
just detta område. I propositionen finns
ingenting om en värdering av Duroxkoncernen.
I herr Hagnells motion uppskattas
värdet till 22 miljoner kronor,
och det torde komma sanningen ganska
nära. Att ytterligare förränta 12 miljoner
kronor förefaller säkert diskutabelt.

Enligt uppgifter till utskottet har en
utredning beräknat aktiernas substansvärde
— deras eget kapital -— till 15,8
miljoner kronor den 31 december 1964.

Slutsatsen blir, enligt mitt förmenande,
att skifferoljebolagets verksamhet
bör avvecklas enligt tidigare riksdagsbeslut,
bolagets villkorliga skuld till
statsverket inbetalas och propositionen
om inköp av Durox-aktierna avslås.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen av herr Boman m. fl.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Det är mig veterligt
första gången som namnet Durox förs
in i kammarens debatt. Jag befarar att
det inte kommer att vara den sista, inte
bara så att vi i kammaren varje år har
att ta ställning till statsutskottets utlåtande,
när handelsministern redovisat
den statliga företagsamheten i statsverkspropositionen
utan även så att
det torde bli anledning för både statsutskottet
och kammaren att återkomma
till denna statliga företagsamhet även
i andra sammanhang.

För den som varit med en längre tid
i denna kammare — även litet kortare

Onsdagen den 15 december 1905 fm.

Nr 42

Förvärv av aktierna i Svenska Durox aktiebolag, in. m.

tid för den delen -—- säger kanske namnet
Kvarntorp litet mer, Kvarntorp, detta
den statliga företagsamhetens sorgebarn,
som riksdagen haft anledning att
syssla med så många gånger under de
gångna 25 åren. Det är detta företag
som enligt ingånget avtal skall förvärva
aktierna i I)urox, om riksdagen godkänner
det. Kvarntorpsbolaget bildades

— som herr Eliasson redan erinrat om

— huvudsakligen av beredskapsskiil år
1941 för att utvinna olja ur skiffer.
Varje gång riksdagen efter denna tidpunkt
haft anledning ta ställning till
Kvarntorp, har det gällt nya kapitaltillskott,
efterskänkande av lån, avskrivning
av aktiekapital och nya lån.

Fram till 1961 uppgick statens kapitaltillskott
till drygt 202 miljoner, varav
något över 63 miljoner kunde hänföras
till beredskapsperioden fram till 1946.
För den tiden beräknade oljeskifferutredningen
statens kapitalförlust till något
över 38 miljoner kronor.

På grundval av nämnda utredning och
efter tillsättandet av kvarntorpskommissionen
fann riksdagen 1961 tiden
vara inne att lägga om kursen beträffande
Kvarntorp. Detta inträffade alltså
först sexton år efter krigsslutet, sexton
år efter beredskapsperiodens utgång.
Då beslöt riksdagen i enlighet
med förslag i en kungl. proposition att
skifferoljebolagets verksamhet skulle avvecklas
och att avvecklingen skulle ske
i etapper.

Riksdagen anvisade också ytterligare
65 miljoner i lån till bolaget samtidigt
som statens aktier i företaget på drygt
40 miljoner kronor avskrevs. Efter avskrivningen
är dessa aktier i statsräkenskaperna
uppförda med ett belopp
på 700 kronor. Av nämnda 65 miljoner
kronor i lån har bolaget lyft 43 miljoner.
Återstoden kommer enligt uppgift i
propositionen ej att tas i anspråk.

Jag skall emellertid inte längre tala
om den snö som föll i fjol. Jag förmodar
att handelsministern i denna kammare
liksom i den första kommer att

hålla en icke alltför kort föreläsning om
tidigare händelser och öden i Kvarntorpsbolagets
historia, för att kammaren
skall få tillräcklig bakgrund till vad
som nu skall ske. Jag skall i stället tala
om det nu aktuella läget och det förslag
som handelsministern har lagt fram om
förvärv av aktierna i Duroxkoncernen
för 34 miljoner kronor.

Den fråga som kammaren har anledning
att ställa iir om det förvärv av aktierna
i Durox, som handelsministern
nu föreslår, står i överensstämmelse
med riksdagens beslut 1961 om avveckling
av Kvarntorpsbolaget.

Beslutet innebar — det vill jag redan
nu påpeka, i annat fall kommer handelsministern
att erinra om vad beslutet
innehöll; den delen kan han således
stryka i sitt manuskript — också »rätt
för Kungl. Maj :t att fatta de närmare beslut
med avseende å verksamheten och»
— märk väl — »dispositionen av bolagets
tillgångar, som erfordras för avvecklingens
genomförande».

Handelsministern fick obestridligen
ganska vida fullmakter. Han hade mycket
breda marginaler, inom vilka han
kunde operera när det gällde avvecklingen
av Kvarntorpsbolaget. Men jag
tror inte att det fanns någon i riksdagen
vid den tidpunkten — det är i dagarna
fyra år sedan, jag vill minnas det var
just på Luciadagen som riksdagen fattade
beslut om detta — som då föreställde
sig att tillgångarna skulle nyttjas till
förvärv av nya företag eller till att ge
sig in på ny företagsamhet.

Statsutskottet och riksdagen, som godkände
statsutskottets uttalande, sade att
den kommande avyttringen av bolagets
tillgångar borde kunna resultera i att
den slutliga nettoförlusten för staten vid
avvecklingen av bolaget icke uppgår till
det beräknade beloppet av cirka 105
miljoner kronor. Utskottet förutsatte
»att den fortsatta avvecklingen komme
att bedrivas så, att statsverkets förlust
så långt möjligt är nedbringas».

Kvarntorpsbolagets avveckling bär,

78 Nr 42

Onsdagen den 15 december 1965 fm.

Förvärv av aktierna i Svenska Durox aktiebolag, m. m.

åtminstone såvitt en utomstående kan
bedöma, skötts med effektivitet, skicklighet
och gott affärssinne. Jag tror
t. o. m. att man kan säga att Kvarntorpsbolaget
har gjort goda affärer när
det har avyttrat en del av sin verksamhet.
Ingen vill väl bestrida att så är fallet
och att resultatet av avvecklingen
blivit långt gynnsammare än någon vågade
hoppas när man 1961 beslutade
den.

De medel som skifferoljebolaget erhållit
under avvecklingseprioden uppgår
till 152 miljoner. Därav har 105 miljoner
influtit kontant. Återstoden ca 46
miljoner utgör fordringar. En del av
pengarna har använts till återbetalning
av lån. Efter vissa andra utgifter finns
det hos bolaget kvar cirka 73 miljoner,
varav 46 miljoner i fordringar.

Hade det då inte legat i linje med
riksdagens beslut 1961 att bolaget nu
begagnat tillfället att reglera en del av
den villkorliga skulden till staten, som
uppgår till sammanlagt nära 65 miljoner
kronor? Handelsministern har uppenbarligen
sett saken på annat sätt.
Han har menat att den möjlighet att besluta
i denna fråga, som han fick 1961,
skall användas på annat sätt. Av tillgångarna
skall 34 miljoner användas för
förvärv av aktierna i Duroxkoncernen.
Det är en säregen händelse att köpeskillingen
är nästan exakt densamma som
Kvarntorpsbolaget erhöll vid försäljningen
av rörelsen i Kvarntorp, nämligen
33 miljoner. Undantagna från försäljningen
var vissa fastigheter, den
mycket omtalade askhögen i Kvarntorp
och utrustningen för gipsplattetillverkning.

Det förefaller mig som om miljonerna
brändes i händerna på handelsministern
och att det nu gällde att finna ny
användning för dem på annat håll. Vilka
motiv finns det då för detta nya
engagemang? När riksdagen tidigare
har ställt nytt kapital till Ivvarntorpsbolagets
förfogande, har sysselsättningssynpunkten
varit den dominerande. Det -

samma var fallet i våras då nytt kapital
tillsköts för Törefors och för Uddevallavarvet.
Ingen kunde då anvisa någon
annan väg för att hålla sysselsättningen
uppe. Alla var överens om att enda möjliga
tillvägagångssättet var att pumpa
in nytt kapital för att hålla sysselsättningen
uppe, eventuellt också med bistånd
av någon enskild industri, som
kunde klara sysselsättningen i dessa områden.

Detta skäl kan inte längre åberopas
beträffande Kvarntorp. Uppgiften att
bereda sysselsättning åt de kvarvarande
anställda i skifferoljebolaget har i praktiken
överflyttats på ett privat företag
genom att Ytongkoncernen övertagit anläggningarna
och åtagit sig att sysselsätta
personalen.

Det är alltså andra motiv som ligger
bakom förvärvet av Duroxkoncernen. I
detta sammanhang vill jag erinra om
att statsutskottet och riksdagen så sent
som förra året underströk, att något
avsteg från 1961 års beslut om avveckling
icke har ifrågasatts. Det skedde när
statsutskottet tog ställning till redogörelsen
i tionde huvudtiteln.

I propositionen säger departementschefen
att utvecklingen på byggnadsmaterialområdet
tilldrar sig ett speciellt
intresse. »Statsmakterna har», säger
statsrådet, »sedan länge haft uppmärksamheten
riktad på förhållandena inom
byggnads- och anläggningssektorn.» Då
staten redaii är direkt engagerad i den
industriella verksamheten på byggnadsmaterialområdet
— genom ASSI, Laxåcch
Töreforsbolagen samt Norrbottens
järnverk — är det alltså enligt departementschefens
uppfattning angeläget
att ytterligare vidga denna sektor av
den statliga verksamheten.

Men det synes inte stanna vid detta.
Detta är helt enkelt, om man skall taga
departementschefen på orden, bara ett
första steg på vägen. Departementschefen
säger nämligen i propositionen att
han har »för avsikt att successivt lägga
fram förslag i syfte att staten som före -

Onsdagen den 15 december 1965 fm.

Nr 12

Förvärv av aktierna i Svenska Durox aktiebolag, m. m.

tagare skall kunna mera aktivt än hittills
medverka till byggnadsiunnesproduktionens
och byggnadsverksamhetens
rationalisering». Det är väl de nya djärva
mål som handelsministern har ställt
upp i detta sammanhang.

Erfarenheterna hittills, herr statsråd,
talar knappast för att staten haft någon
påtaglig framgång som industriell företagare.
Inom de områden det närmast
gäller, lättbetong och mineralull, råder
redan hög effektivitet inom den enskilda
sektorn. Gjorda undersökningar visar
att prisutvecklingen inte varit
ogynnsam. Tvärtom har prisstegringen
varit betydligt mindre än på andra områden
inom denna sektor. Att staten genom
aktieförvärvet av Svenska Durox
aktiebolag, skulle kunna stabilisera och
förstärka den statliga verksamheten, så
att det blir till gagn för konsumenterna,
har jag svårt att tro, när man sett resultatet
av tidigare aktivitet från statens
sida.

Man frågar sig onekligen om det är
med Duroxförvärvet som med isbergen:
det finns mer under ytan än ovanför.
Utskottsmajoriteten konstaterar helt
kort att stark kritik mot förvärvet riktats
i avslagsmotionerna men den har
inte gjort sig mödan att vederlägga den
kritik som har framförts utan man tar
handelsministerns ord för gott och tillstyrker
propositionen. Stark kritik mot
förslaget har riktats inte bara i motioner
från de tre borgerliga partierna
utan även i en socialmemokratisk motion
av herr Hagnell och en likalydande
av herr Knut Johansson.

Helt naturligt är vi från våra utgångspunkter
starkt kritiska mot en utvidgning
av den statliga verksamheten till
nya områden där enskild företagsamhet
arbetar effektivt. Såsom framgår av propositionen
stannar det inte vid förvärvet
av Duroxkoncernen —■ och därmed,
som herr Eliasson i Sundborn redan har
nämnt, dotterföretagen Skövde Gasbetong
aktiebolag, Aktiebolaget Svenska
stenhus och hälften i Rockwoolaktiebo -

laget — för 34 miljoner kronor. Nya investeringar
för utbyggnad på ca 20 miljoner
i Skövde Gasbetong aktiebolag
bortsett från dem som pågår eller planeras
i Rockwoolaktiebolaget är aktuella.
Dessa investeringar skall alltså bestridas
av de tillgångar som eljest skulle
komma att användas för att betala bolagets
villkorliga skuld till staten.

Enligt vår uppfattning talar starka
skäl för att staten nu bör ta det säkra
för det osäkra och, sedan avvecklingen
bär genomförts med bättre resultat än
man vågade hoppas, inte lägga sig till
med ytterligare företag. Departementschefen
har i propositionen uttalat att
genom försäljning till Ytongkoncernen
torde det av riksdagen år 1961 fattade
beslutet om avveckling av skifferoljebolagets
tidigare verksamhet i huvudsak
få anses genomfört. Då är det skäl, herr
statsråd, att sätta punkt och inte ge sig
in på nya äventyr.

Jag yrkar bifall till reservationen av
herr Boman i Kieryd m. fl.

Herr LASSINANTTI (s):

Herr talman! Med hänsyn till att herr
Björkman aviserade en debatt med handelsministern
har jag naturligtvis ingen
anledning att här närmare uppta till
behandling sådana spörsmål som riktades
direkt till handelsministern.

Utskottsmajoriteten har kunnat godta
propositionen och därmed ställt sig
bakom den uppgörelse som Kungl. Maj :t
för sitt vidkommande redan tidigare
godkänt. Om kammaren följer utskottsmajoriteten,
innebär det att Svenska
skifferoljeaktiebolaget får förvärva
Svenska Durox aktiebolag och en del
av dess dotterbolag samt hälften av aktierna
i Rockwoolaktiebolaget.

Den borgerliga delen av statsutskottet
har förenat sig i ett avslagsyrkande.
När man läser de borgerliga motionerna
får man ett bestämt intryck av att
principiella för att inte säga ideologiska
bevekelsegrunder varit vägledande
för ställningstagandena på den kanten.

80 Nr 42

Onsdagen den 15 december 1965 fm.

Förvärv av aktierna i Svenska Durox aktiebolag, m. m.

Herr Hagnell har väckt en motion i
denna kammare och herr Knut Johansson
en likalydande i första kammaren,
som vi uppfattat som krav på ännu
längre gående åtgärder än vad regeringsförslaget
innebär. Herr Hagnell har
i många sammanhang utfört ett mycket
värdefullt arbete, när han krävt aktivare
insatser från statens sida i avsikt
att få den samhälleliga företagsamheten
att hålla takten i utvecklingen. Även
om utskottet inte nu kunnat tillmötesgå
herr Hagnell i hans begäran om en
särskild utredning, vill jag gärna deklarera,
att vi är ganska många som i
sak sympatiserar med herr Hagnells
syn på dessa problem. Jag tror att vi
här i Sveriges riksdag får ta på oss en
betydande del av ansvaret för att den
statliga verksamheten inte givits ekonomiska
resurser för en ur samhällssynpunkt
önskvärd expansion. Man brukar
tala om konkurrens på lika villkor, men
det har många gånger varit klent beställt
med den saken.

Av ideologiska skäl har man många
gånger i riksdagen mobiliserat kraftigt
motstånd mot i och för sig rimliga och
förnuftiga åtgärder. I sitt utlåtande understryker
utskottsmajoriteten vikten av
att den statliga verksamheten på byggnadsmaterialområdet
blir föremål för
en noggrann planering. Utskottet anser
sig ha goda skäl att antaga att Kungl.
Maj:t har sin uppmärksamhet riktad på
förhållandena inom denna bransch.

Med detta har jag klargjort att det i
princip råder en betydande samstämmighet
mellan utskottsmajoriteten och
herr Hagnell. Reservanterna har enligt
vår uppfattning inte haft någonting
emot att måla i mörka färger. Man vill
inte vara med om att staten utvidgar
sin verksamhet, och som följd därav
framställer man förvärvet av aktierna
i Svenska Durox aktiebolag som utslag
av ekonomiskt oförnuft.

För utskottsmajoriteten ter sig frågan
annorlunda. Vi delar departementschefens
uppfattning att byggnadsmaterial -

området påkallar en speciell uppmärksamhet
från det allmännas sida. En omfattande
byggnads- och anläggningsverksamhet
pågår. Behovet av bostäder
är stort, likaså kräver såväl näringslivet
som den offentliga förvaltningen
nya anläggningar för verksamheten.
Hur ofta får vi inte höra att det är
samhällets skyldighet att tillse att vi får
tillräckligt med bostäder och att andra
behov blir tillgodosedda! Alla tycks
vara beredda att ge samhället ett stort
ansvar på detta område. Enligt vår mening
bör samhället inte tveka att ta på
sig detta ansvar. Med detta ansvar följer
självfallet också en plikt att verka
aktivt för ernåendet av bästa möjliga
resultat.

I propositionen erinras om vikten av
rationaliseringsarbetet inom bvggnadsoch
anläggningsområdet, och det påpekas
att i detta rationaliseringsarbete
måste givetvis också byggnadsämnesbranschen
medverka genom att utveckla
nya, ändamålsenliga produkter och
genom att driva den industriella bearbetningen
av produkterna ännu
längre.

Det har redan påpekats här att staten
är direkt engagerad i byggnadsmaterialframställningen.
Vid ASSI:s anläggningar
tillverkas som bekant bl. a.
snickerier och monteringsfärdiga trähus,
på Norrbottens järnverk framställs
byggnadsjärn och i bl. a. Laxå mineralullprodukter.
Mot denna bakgrund
är det ganska naturligt att staten utökar
sin aktivitet på det sätt som föreslagits
i propositionen. Staten har ansvaret för
Laxå och kan inte komma ifrån sitt ansvar
för människorna i Törefors. Jag
tror att den samordning som nu förordas
genom att Laxå och Törefors inlemmas
i en större produktionsenhet
är ett steg i rätt riktning. Särskilt hoppas
jag naturligtvis att den åtgärd som
nu diskuteras skall bli gynnsam för utvecklingen
i Törefors.

Förslaget att förvärva Svenska Durox
aktiebolag kan mot denna bakgrund väl

Onsdagen den 15 december 1905 fm.

Nr 12

Forvärv av aktierna i Svenska Durox aktiebolag, m. m.

försvaras. Men varken utskottsmajoriteten
eller departementschefen har räknat
med att engagemanget snart skall
uppvisa en effekt i form av prissänkningar
på byggnadsmaterial. Det värdefulla
är enligt vår mening att samhället
genom förvärvet av Durox får tillfälle
att aktivt deltaga i utvecklingsarbetet
inom en viktig bransch. Det beräknas
att Skövde Gasbetong svarar för ungefär
9 procent av behovet inom sitt område,
medan Rockwool och Laxå svarar
för 50 procent inom sitt tillverkningsområde.
Enligt vår uppfattning är det
värdefullt för hela byggnadsämnesbranschen
att även staten deltar aktivt inte
bara i forskning utan också i utvecklingsarbete
och produktion. Statens engagemang
bör bidraga till stadga och
stabilitet samt motverka möjligheter till
hämmande monopolbildningar inom ett
livsviktigt område av vårt ekonomiska
liv.

Av speciell betydelse är att förvärvet
ivser en organisation som redan är
verksam inom såväl produktion som
marknadsföring av viktiga byggnadsmaterial
och som har resurser rent industriellt
sett för ett rikt utvecklingsarbete.

Departementschefen har riktat ett erkännande
till ledningen för skifferoljebolaget
i Kvarntorp för det sätt varpå
avvecklingen av verksamheten där har
fullgjorts. Jag vill också till herr Björkman
säga att såvitt jag förstår råder
inga delade meningar mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna på den
punkten. Vi kommer emellertid ihåg att
man här i riksdagen hörde röster som
förordade en mycket snabb avveckling.
Hade man följt dessa råd hade det, efter
vad man i ljuset av vad som i dag
är känt kan förstå, utan tvekan betytt
betydande förluster för det allmänna.
Vi bör också ha i minnet att de som visat
skicklighet vid avvecklingen av den
tidigare verksamheten i Kvarntorp bedömer
den nu diskuterade affären som
godtagbar. Detta förhållande är för mig

en borgen för att det finns ekonomisk
sakkunskap bakom det förslag som handelsministern
har underställt riksdagen.

Vederlagets storlek är självfallet en
fråga som kan diskuteras. Substansvärdet
har berörts här. Vederlaget utgör
emellertid också ersättning för tekniskt
kunnande, goodwill o. s. v. Det är inte
ovanligt att saluvärdet är mångdubbelt
högre än vad det värde är som betecknas
som substansvärdet. Vid de föredragningar
som vi har haft i utskottet
har vi som står för utskottsmajoritetens
förslag blivit övertygade om att
uppgörelsen bör kunna godtagas även
på denna punkt. Det är inte fråga om
ett företag som är förlustbringande —
tvärtom finner man att leveranserna av
gasbetong sedan 1957 har ökat mycket
kraftigt eller med cirka 100 procent
från Durox, medan den totala ökningen
varit cirka 50 procent. Även marknadsandelen
har inte oväsentligt ökat. Faktureringarnas
belopp har sedan 1958
stigit med mer än 100 procent och rörelsevinsten
har enligt vår mening medgivit
fullt tillfredsställande avskrivningar.

Hälften av aktierna i Rockwool ägs
av danska intressenter, och det är alldeles
riktigt att det inte, såsom herr
Eliasson i Sundborn framhöll, varit
möjligt att få insyn i detta företag i
den utsträckning som kanske hade varit
önskvärt, eftersom dessa intressenter
inte är hågade att blotta affärshemligheter,
särskilt med tanke på eventualiteten
av att någon försäljning inte
skulle komma till stånd. De danska intressenterna
har uppenbarligen inte någon
önskan att själva avyttra sina aktier
i företaget och det måste väl tydas
på det sättet att de tror på företagets
framtid.

Naturligtvis finns det ekonomiskt sett
bättre företag än det som staten nu
skall förvärva, men dessa bättre företag
bjuds inte ut, och då kan man inte heller
köpa dem.

Herr talman! Jag har med dessa ord

82 Nr 42

Onsdagen den 15 december 1965 fm.

Förvärv av aktierna i Svenska Durox aktiebolag, m. m.

velat motivera utskottsmajoritetens
ståndpunkt och jag ber att få yrka bifall
till statsutskottets förslag.

Herr BJÖRKMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag hade egentligen
tänkt vänta med att ta till orda tills
handelsministern yttrat sig, men det var
ett uttalande av herr Lassinantti som
jag gärna vill bemöta redan nu.

Herr Lassinantti tillhör uppenbarligen
de troende på det här området.
Ibland verkar det som om han eftersträvar
en utvidgad statlig verksamhet
av rent ideologiska skäl. Man undrar,
om han inte resonerar som så: »Vi måste
genomföra det och det därför att vi
är socialister.» Men herr Lassinantti har
partivänner som visat sig vara betydligt
mindre troende i den fråga det här gäller.
Tag t. ex. herr Knut Johansson som
dock är ordförande i Byggnadsarbetareförbundet
och herr Hagnell som vet så
mycket om statliga företag. Båda dessa,
som var och en på sitt område är experter,
tillhör de icke troende. Och de har
i sin motion sagt att fördelarna med
förvärvet av Duroxbolaget kan starkt
ifrågasättas. Riskerna i affären är påtagliga
och kan endast till nöds accepteras,
om affären ses som ett led i ett
större sammanhang.

För en utomstående är det ganska
svårt att riktigt bedöma hur härmed
förhåller sig. Det ligger någonting i vad
herr Lassinantti sade om att man inte
kan avslöja affärshemligheter. Det är
alltså knappast möjligt att avgöra, om
köpeskillingen på 34 miljoner kronor är
skälig eller om den är för hög. Men nog
verkar det litet underligt, när företagets
aktiekapital uppgår till 5 miljoner kronor
och staten skall förvärva företaget
för 34 miljoner kronor. Aktierna i Skövde
Gasbetong är upptagna till något
över 14 miljoner kronor och handelsministern
nämnde under debatten i
första kammaren att substansvärdet beräknas
till 20 miljoner kronor. Det måste
väl då finnas andra skäl som gör att

man betalar 14 miljoner kronor mer än
detta värde.

Förmodligen är det fråga om en inträdesbiljett
till marknaden, såsom det
heter, men man kan ändå ha olika meningar
om priset. Esso fick t. ex. betala
ett mycket högt pris för gasoldistributionen,
men förräntningen av detta kapital
på 34 miljoner kronor blir ju tills
vidare mycket låg. Jag vill minnas att
Duroxbolagets vinst uppgick till 347 000
kronor under det senaste verksamhetsåret
som omfattade 16 månader.

Man är tydligen inte främst inriktad
på att förvärva ett företag som skall ge
god vinst, utan det är som sagt fråga om
en inträdesbiljett till denna marknad
som tillverkar lättbetong och mineralull,
en marknad där det råder hård konkurrens
och företagen arbetar mycket
effektivt. Det är därför troligt att affären
kommer att föranleda en del bekymmer
i framtiden och att riksdagen
kommer att få debattera AB Durox utan
några påtagliga lustförnimmelser.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall helt kort ställa
en fråga till herr Lassinantti, som ju är
norrbottning och som säkerligen har
minst lika stort intresse som jag för att
man skall trygga sysselsättningen i
Töre. På vilka upplysningar och uppgifter
grundar herr Lassinantti sitt ställningstagande,
när han i detta sammanhang
inte gjort någon som helst erinran
trots att det uppenbarligen kan uppstå
ett konkurrensförhållande mellan Törefors
och Rockwool? Varför känner inte
herr Lassinantti sig oroad inför denna
möjlighet?

Det vore angeläget att få klarhet om
den saken.

Herr LASSINANTTI (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill först svara herr
Eliasson i Sundborn att jag inte vet varifrån
han fått uppgifter som ger honom
anledning befara att den åtgärd som nu

Onsdagen den 15 december 1965 fm.

Nr 42

Förvärv av aktierna i Svenska Durox aktiebolag, m. m.

genomförs skall medföra att Törefors
aktiebolag kommer i en sämre situation.
Tvärtom menar jag att det blir bättre
möjligheter att utnyttja resurserna i
Törefors om bolaget inlemmas i en större
enhet.

Herr Eliasson i Sundborn vet mycket
väl hur många år vi har arbetat för att
få någonting gjort beträffande Törefors,
och om utvecklingen skulle bli den som
herr Eliasson antytt, förmodar jag att
inte bara en betydande del av riksdagen
utan också Kungl. Maj:t inlägger sitt
veto. Enligt min mening finns det inget
sakligt underlag för Eliasson att vara
olycksprofet på denna punkt.

Herr Björkman talade om troende
människor. Jag antar att herr Björkman
är mer troende än jag, men för min del
har jag en tämligen fri ställning beträffande
företagsamheten. Jag brukar säga
att vi där uppe i norr kanske uppskattar
de enskilda företagarna mycket mera än
man gör söderut, och detta därför att de
enskilda företagarna hittills har varit
relativt sällsynta där uppe.

Beträffande köpeskillingens storlek
har jag redan tidigare varit inne på att
det inte bara är det s. k. substansvärdet
som skall ligga till grund för beräkningarna
utan även en betydande goodwill,
företagets tekniska kunnande
o. s. v. Vid utskottets föredragning blev
vi övertygade om att det fanns skäl att
inta samma ståndpunkt som handelsministern.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Hem talman! Så lätt går det inte att
komma förbi denna fråga, herr Lassinantti.
Jag har aktualiserat detta spörsmål,
och jag var med när vi behandlade
Törefors aktiebolag i våras och diskuterade
om man skulle kunna få till stånd
en samordning av produktionen. Jag
tillhörde också dem som tillstyrkte anslaget
på de många miljoner som skulle
ställas till Töreforsbolagets förfogande.

Vi har ändå, både herr Lassinantti

och jag, blivit upplysta att det uppenbarligen
föreligger ett konkurrensförhållando
mellan Rockwool- och Törcforsbolagen,
eftersom de tillverkar produkter
för i stort sett samma område.

Min fråga föranleddes av att det i
Kockwoolbolagets bolagsordning står
klart angivet att person som är engagerad
i produkttillverkning som konkurrerar
med Kockwoolbolagets tillverkning
icke må inväljas i styrelsen, därest
icke alla aktieägare är ense. Det är alldeles
uppenbart att det är fråga om ett
konkurrensförhållande. Det vore uppseendeväckande
om herr Lassinantti, i
synnerhet som norrbottning, inte har
ägnat frågan någon som helst tanke, och
det är märkligt att han innan det beslutats
i utskott eller avdelning inte förvissat
sig om att det inte uppstår en
situation för Töreforsbolaget som kan
leda till mycket betydande svårigheter.

Herr Lassinantti, jag efterlyser fortfarande
de uppgifter som Ni har grundat
Ert ställningstagande på, eller har
herr Lassinantti inte ens brytt sig om
att skaffa sig garantier för att Töreforsbolaget
kan fortleva och utvecklas?

Herr BJÖRKMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är riktigt, herr Lassinantti,
att jag nog är mer troende än
Ni när det gäller den enskilda företagsamhetens
utvecklingsmöjligheter, och
detta beror helt enkelt på erfarenheterna.
Men erfarenheterna om den statliga
företagsamheten pekar tyvärr i en helt
annan riktning. Jag tycker att detta är
skäl nog. Här vet vi på vilken grund vi
står, men vad Kvarntorpsbolaget ger sig
in på när det betalar 34 miljoner kronor
för Duroxkoncernen vet vi inte mycket
om.

Herr Lassinantti måste väl ändå medge
att man kan ställa sig litet frågande
— handelsministern kommer kanske att
förklara detta senare — då man först
säljer rörelsen i Kvarntorp till Ytongkoncernen
som tillverkar lättbetong och
sedan använder åtminstone en del av

84 Nr 42

Onsdagen den 15 december 1965 fm.

Förvärv av aktierna i Svenska Durox aktiebolag1, m. m.

dessa pengar, det rör sig om ungefär
samma belopp, för att köpa ett företag
som direkt konkurrerar med Ytong. Nog
verkar det litet besynnerligt. Man vill
naturligtvis gärna ha en förklaring härtill.
Det måste finnas mycket starka skäl
för att handla på detta sätt. Givetvis får
man också inflytande i Rockwoolbolaget,
eftersom man erhåller hälften av
Rockwool-aktierna, men, herr Lassinantti,
det finns ingenting som det är så
svårt att sia om som framtiden.

Herr LASSINANTTI (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är alldeles riktigt
att det är svårt att spå om framtiden.
Härvidlag tror jag att herr Björkman
och jag befinner oss i precis samma
ställning, ty vi vet ju inte hur den framtida
utvecklingen kommer att bli.

Å andra sidan löper alla företagare
denna risk, och herr Björkman menar
väl inte att ett företag, i vilket staten
har intressen, bör ha större garantier
för framtiden än de många enskilda företagen.
Här har ju framhållits att avsikten
är att staten på detta mycket betydelsefulla
område så att säga skall
bära sin del av ansvaret för en sund
och förnuftig utveckling. Mot denna
bakgrund ser jag förvärvet av Duroxbolaget.

Herr Björkman sade sedan att han
var troende i fråga om den enskilda
företagsamheten. Jag betvivlar inte detta,
men vi där uppe i norr har många
gånger sett att den enskilda företagsamheten
dukat under, varvid staten har
måst rycka ut som en ambulans för att
ställa till rätta. Töreforsbolaget är ett
typiskt sådant exempel, men vi har
många andra exempel från ASSI:s verksamhetsområde,
och jag tror det är alldeles
riktigt att ideologiska bevekelsegrunder
har förmått många av reservanterna
och motionärerna att se så
mörkt på dessa frågor.

Jag har varit i tillfälle att höra herr
Knut Johansson i första kammaren och
i allt väsentligt underströk han den

uppfattning som kommit till uttryck i
utskottsmajoritetens yttrande.

Beträffande herr Hagnell står han på
talarlistan och kan mycket väl svara för
sig.

Herr Eliasson ställde frågor till mig,
och det är klart att man kan fråga om
allting mellan himmel och jord. Men
herr Eliasson skall inte göra gällande
att han skulle ha ett större intresse för
sysselsättningen i Törefors än vi andra.
Vi har ju handelsministerns uppgift att
han bedömer denna transaktion vara
till fördel för Törefors. Herr Eliasson
var inte närvarande när handelsministern
yttrade detta i ett anförande. Jag
har inte från något håll fått belägg för
att det skulle vara farligt för Törefors
på det sätt som herr Eliasson spår. Men
det är klart att herr Eliasson gärna vill
göra litet partipolitik med tanke på valet
i Norrbotten nästa år.

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! Denna debatt har nu
kommit in i ett mycket intressant skede
och jag skall därför be att få lägga mig
i diskussionen, speciellt som jag gärna
vill vara en röst från Örebro län.

Skifferoljebolagets anläggningar i
Kvarntorp har försålts till Ytongbolaget.
Dess verksamhet är därmed i stort
sett avvecklad. Avvecklat är också statens
åtagande att under krigs- och kristid
sörja för tillgången på oumbärliga
råvaror, i detta fall bensin och gasol. De
investeringar som under beredskapstiden
och tiden därefter intill nu gjorts
är icke ringa. De har kostat samhället
många miljoner. Ingen har ifrågasatt
vikten av att under exceptionella förhållanden
göra sådana investeringar. Tvärtom
har de ansetts vara behövliga. Men
när förhandenvarande förhållanden
upphör att gälla, måste en avveckling
ske, och så har även beslutats av riksdagen.

Många bekymmer har under den
gångna tiden pålagts både regering och
riksdag, och man borde nu dra en suck

Onsdagen den 15 december 1905 fm.

Nr 42

Förvärv av aktierna i Svenska Durox aktiebolag, m. m.

av lättnad då den sista resten av anläggningarna
i Kvarntorp kunnat försäljas
till ett livskraftigt företag inom byggnadsproduktionen.
Särskilt handelsministern
borde göra detta. Så kanske också
är förhållandet, särskilt som Ytongbolaget
övertar all befintlig arbetskraft
utom den tekniska forskningspersonal
som ännu är kvar.

Men vis av de erfarenheter som drivandet
av skifferoljebolaget givit skulle
handelsministern inte ge sig in i de
äventyrligheter som det nu är fråga om.
Ty att så blir fallet genom att med det
nu friställda kapitalet investera i en annan
byggnadsmaterialindustri behöver
man inte vara siare för att konstatera.
Bekymren kommer att överföras från
Örebro län till Skaraborgs län.

Vi har i de likalydande motionerna
I: 806 och II: 955 yrkat avslag på detta
köp och föreslagit att beloppet 33 miljoner
kronor inlevereras till statskassan
för reglering av bolagets villkorliga
skuld till statsverket. Vi anser att vi väl
har grundat detta förslag genom den
motivering vi anfört i motionerna.

Men det är en sak som jag i detta
sammanhang måste tillåta mig att påpeka,
och det är den affärsmoraliska sidan
av saken. Herr Björkman har redan
varit inne på den frågan. Här uppträder
en köpare som är villig att överta
allt ansvar för skifferoljebolagets kvarvarande
del av verksamheten och som
är en stor företagare och tillverkare av
ytong. Utan skrupler vill handelsministern
nu använda den erhållna köpesumman
till att investera i ett företag av
betydligt mindre omfattning i samma
bransch för att börja konkurrera med
Ytong på marknaden. Men så gör man
inte i affärslivet, om man är korrekt i
sina affärstransaktioner. Det har jag
kunnat konstatera under en 40-årig erfarenhet.
Beklagligt nog har tydligen
inget förbehåll gjorts av köparen att säljaren
icke skall engagera sig i samma
bransch.

Detta är en sida av saken. Den andra
är att man givetvis inte utan mycket

stora investeringar kan bygga upp ett
företag som endast behärskar omkring
8 procent av den totala produktionen
inom detta område. Det är också förutsett
att ytterligare investeringar skall
ske utöver aktiekapitalet. Känt är också
att priset på gasbetong trots de ökade
produktionskostnaderna stadigt har gått
ned på grund av rationaliseringar. AU
på detta sätt söka inverka på prisbildningen
är orealistiskt, i synnerhet som
Skövde gasbetong endast kan behärska
en liten räjong på grund av de höga
fraktkostnaderna.

I köpet skulle också Rockwool aktiebolag
ingå, som tillverkar mineralull.
Även här har priserna gått ned, så att
mineralullen är billigare nu än för 15
år sedan. Man nödgas därför konstatera
att regeringen har satsat fel i den annonserade
jakten på de stigande priserna
på byggnadsmaterial. Jag skall inte
här ingå på huruvida priset på aktierna
är skäligt eller ej, men enligt mitt och
flera andras bedömande torde det vara
tilltaget betydligt i överkant.

Alla kommer vi väl ihåg debatten om
Tumba pappersbruks utvidgning till ett
exportföretag och hur man då från regeringsliåll
påstod att det skulle bli en
lysande affär. Tyvärr rådde inte oppositionen
den gången över förhållandena,
utan riksdagen beslöt att genomföra
transaktionen, vilken skulle kosta staten
investeringar på 50 miljoner kronor. Vi
angav starka sakskäl för att detta var
en utopi. Beslutet fattades likväl, men
det fullföljdes sedan inte. Eftertankens
kranka blekhet kom med i bilden och
riksbankschefen avstod från projektet.
Jag skulle vilja rekommendera handelsministern
att göra detsamma i detta
fall.

Låt oss enas om att vi inte fattar ett
lika orealistiskt beslut i dag. Vi har all
anledning att varna för detta. Det är
bättre att stämma i bäcken än i ån. I
dag kan vi fatta ett realistiskt beslut att
inte köpa Svenska Durox aktiebolag. Det
är ett beslut som vi inte behöver ångra.

Herr talman! Med det anförda och i

86 Nr 42

Onsdagen den 15 december 1965 fm.

Förvärv av aktierna i Svenska Durox aktiebolag, m. m.

övrigt med hänvisning till motiveringen
i våra motioner ber jag att få yrka bifall
till reservationen av herr Boman
m. fl.

Herr JANSSON (k):

Herr talman! Tidningen Sunt Förnuft
— namnet står som regel i en skarp
kontrast till tidningens innehåll — har
i sitt senaste nummer ett kalendarium,
utvisande huvuddragen i den statliga
affärsverksamhetens framväxt. För innevarande
år noterar man: »1965 —
Inköps AB Durox för att ge staten en
fot i byggnadsmaterialindustrin.»

Vill man använda symboler, lånade
från människans anatomi, hade kanske
ett lillfinger varit bättre valt än en fot.
Köpet av Durox har en mycket begränsad
omfattning och kan säkert som
isolerad affärstransaktion utsättas för
kritik. Bl. a. har det anförts att staten
betalat ett oskäligt pris till Duroxkoncernens
tidigare ledning, vars »samhällsanda»
och »samhällsansvar» inte
hindrat den från att ta ut ett pris som
»fått enskilda spekulationsintressen att
fröjdas» enligt Dagens Nyheters ledare
i går.

Köpet måste bedömas som ett litet
steg mot statligt inflytande över byggnadsmaterialindustrien.
Detta steg har
verkligen låtit vänta på sig. Många väntade
på handlingskraftiga åtgärder strax
efter krigsslutet, då nuvarande excellensen
och ministern för utrikes ärendena
motionerade om utredning om
byggnadsmaterialindustriens förstatligande.

När nu det första steget tas, måste
det ges en positiv bedömning, om det
utgör inledningen till åtgärder som innebär
att staten skaffar sig ett direkt
inflytande över företag inom byggnadsmaterialindustrien.
Köpet är en liten
sak om man ser till värdet av den
totala produktionen inom byggnadsmaterialbranschen.
Därför är kanske
principen viktigare än själva köpet,

och principen är enligt min mening
riktig.

Detta steg bör snabbt följas av nya.
Bedan innehavet av dessa företag ger
två fördelar. Det ger staten möjlighet
att dels producera byggmaterial, dels
studera prisbildningen. Det torde vara
just det sista som skapar sådan affekt
och oro på borgerligt håll. Åtgärder av
detta slag är inte bara önskvärda, de
är nödvändiga.

Byggnadsverksamheten är en av våra
viktigaste näringsgrenar och har en
ekonomisk nyckelställning. Bostadsbyggandet
har därutöver stor social betydelse,
och samhället har ett särskilt
stort ansvar för detta byggande, som
också herr Lassinantti alldeles nyss
påpekade. Att staten går in för att
skaffa sig inflytande över byggnadsmaterialproduktionen
är därför en fördröjd
men nödvändig åtgärd.

Om man jämför byggnadsmaterialproduktionen
och byggverksamheten med
en del andra industribranscher, så finner
man att stegrade försäljningspriser
är särskilt karakteristiska för denna
bransch. Byggkostnaderna och därmed
hyrorna i nya hus fortsätter att ränna
i höjden. Orsaken är inte bara brist
på rationalisering. Kraftiga fördyringar
äger rum trots att mekaniska hjälpmedel
alltmer tas i bruk.

På detta område måste vi nå fram
till en verklig genomlysning av prisoch
kostnadssammanhangen, och i det
stycket vill jag instämma i det krav
på utredning som herr Hagnell har
framfört i en motion, inte minst ur den
synpunkten att staten i framtiden mer
borde inrikta sig på att köpa, inte de
dåliga, utan de bra företagen.

Det kunde kanske i detta sammanhang
vara intressant att beröra den del av
bostadsbyggandets dilemma som följer
med att en rad enskilda företag excellerar
i att bjuda marknaden en slösande
mångfald av variationer inom byggnadsmaterialproduktionen
som höjer
produktionskostnaderna. Det gäller ting

Onsdagen den 15 december 1965 fm.

Nr 42

Förvärv av aktierna i Svenska Durox aktiebolag, m. m.

som 10 000 inåttvariationcr på radiatorer
när det kunde räcka med ett tiotal,
5 000 tapetvarianter, hissar i 1 500 olika
utföranden. Uppräkningen kunde fortsättas.

Vart leder denna uppsplittring på
materialmarknaden? Den leder till korta
produktionsserier med åtföljande höga
priser! Detta är slöseri. Ett statligt
ägande på detta område kan och bör
leda fram till rationalisering, standardisering,
tillverkning i långa serier. Det
anses att en 10-procentig sänkning av
materialpriserna skulle återverka på
byggkostnaderna med minst 5 procent.

Vid Svenska byggnadsarbetareförbundets
kongress förra året föreslogs nyskapandet
av ett halvstatligt storföretag
i byggbranschen. Det bör påpekas att
det köp vi i dag diskuterar inte på
något sätt infriar det angelägna krav
som byggnadsarbetarnas kongress ställde.
Förslaget gick ut på att ett storföretag
skulle skapas, där staten skulle bli
huvuddelägare och fackföreningsrörelsen,
kooperationen, de allmännyttiga
bostadsföretagen och eventuellt privata
byggföretag övriga delägare.

Tanken var att detta storföretag under
industriella former skulle producera
10 000—15 000 lägenheter per år i
flerfamiljshus, främst i storstadsregionerna,
och ha en omsättning på ungefär
800 miljoner kronor om året. Det
skulle alltså röra sig om ett byggnadsföretag
som i fråga om omsättning skulle
närma sig Skånska Cement AB, vilket
år 1963 hade en omsättning på 972
miljoner kronor.

Det kunde ha varit intressant om
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
i detta sammanhang kunnat ge
något besked om hur man inom regeringen
ser på möjligheterna att inom
överskådlig tid realisera Svenska byggnadsarbetareförbundets
förslag.

Realiserandet av byggnadsarbetarkongressens
förslag skulle medföra en
strukturrationalisering inom byggenskapen,
snabbare produktivitetssteg -

ring, bättre och säkrare sysselsättning
för byggnadsarbetarna och därtill —
vilket är rimligt — en snabbare lönestegring
för denna grupp.

Herr talman! Jag skall inte i onödan
förlänga debatten. En del borgerliga
talesmän försöker skapa ett intryck av
att staten blivit minst sagt lurad i det
köp som vi nu behandlar. Tillåt mig
bara att, med utgångspunkt härifrån,
någon minut stanna inför frågan: Vem
är det då som så att säga spelat spekulantens
roll? Vem är säljaren i ett köp,
som i Dagens Nyheters ledare i går
behandlades under rubriken »Svindlande
affärer»? Ja, ordförande i Duroxkoncernen
var direktör Gunnar Dalén,
verkställande direktör i AGA AB, därtill
styrelseledamot i Svenska Handelsbanken,
i Sveriges Radio, i Sveriges industriförbund,
i Sveriges allmänna exportförening
och i Sveriges elektroindustriförening
samt ordförande i Svenska
uppfinnareföreningen och mycket annat.

Jag skall inte räkna upp allt viad han
är — att jag över huvud taget berör
frågan om säljaren beror på, att om
det skall riktas anmärkning mot någon
i samband med uppgörandet av denna
affär så kommer också säljaren in i bilden.
Självfallet kan man inte anklaga
säljaren för att han tar ut vad köparen
är beredd att betala. Å andra sidan kan
man väl anse, att om staten är lurad,
såsom här gjorts gällande, faller ändå
ett ganska stort ansvar på en så ledande
man inom svenskt näringsliv som
den närmast ansvarige säljaren i detta
fall är.

Får jag sluta resonemanget med att
säga, att om det nu är spekulation bakom,
så kan man trösta sig med att när
företaget säljs till staten, säljs det bara
en gång. Det blir inte tillfälle att spekulera
mera med samma företag.

Herr talman! Jag vill med detta yrka
bifall till utskottets hemställan.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för ytt -

Nr 42

Onsdagen den 15 december 1965 em.

rändes avgivande, beslöt kammaren på
förslag av herr förste vice talmannen
att uppskjuta den fortsatta överläggningen
till kl. 19.30, då enligt utfärdat
anslag detta plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.05.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 15 december

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Förvärv av aktierna i Svenska Durox aktiebolag,
m. m. (forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande statsutskottets
utlåtande nr 190, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
förvärv av aktierna i Svenska Durox
aktiebolag, m. m., jämte i ämnet väckta
motioner, nu komme att fortsättas; och
lämnades därvid ordet, i enlighet med
förut gjord anteckning, till

Herr STÅHL (fp), som yttrade:

Herr talman! Efter de inlägg som
gjordes före middagsrasten angående
förvärv av Durox är det inte nödvändigt
för mig att gå in på någon närmare
beskrivning av ärendet. Jag skall
nöja mig med att ta upp några av de
frågor som är av avgörande betydelse
för bedömningen huruvida denna affär
bör göras eller inte.

Jag har emellertid till att börja med
ett behov av att lämna ett bidrag till
historiken över skifferoljeaktiebolaget.
Jag gör det bl. a. på grund av den mycket
entusiastiska beskrivning som stats -

rådet lämnade i första kammaren rörande
avvecklingen av kvartorpsföretaget,
som ju beslöts för nästan på dagen,
tror jag, fyra år sedan här i riksdagen.

Det är riktigt att kvamtorpskommissionen
på ett förtjänstfullt sätt har avvecklat
de tillhörigheter och realtillgångar
som fanns i bolaget när verksamheten
lades ned. Jag har ingen anledning
att ta ifrån kommissionen någon
av de många blommor som statsrådet
gav den för dess insats, men jag
har heller knappast anledning att överräcka
ytterligare någon blomma. Däremot
finns det anledning att påminna
om vad som hände innan kommissionen
tillsattes.

Jag tycker det bör komma in i kammarens
protokoll att statsrådet några
gånger under de femton åren mellan beredskapsperiodens
slut och avvecklingen
1961 lovade guld och gröna skogar
då en ny ugn skulle köpas, då ett nytt
tiotal miljoner kronor behövde matas
in i kvarntorpsverken, trots att de inte
längre fyllde någon beredskapsfunktion.
Resultatet blev också ett svidande bakslag;
vilka försök som än gjordes så
gick det inte att få företaget lönsamt.
Under denna period kördes det bort
131,6 miljoner kronor i kvamtorpsverken,
om man räknar bort de 72 miljoner
kronor som utgjorde behållningen vid
avvecklingen, jämfört med de blygsam -

Onsdagen den 15 december 1965 em. Nr 42 89

Förvärv av aktierna i Svenska Durox aktiebolag, m. nt.

ma 62 miljoner kronor som lades ned
där under beredskapstiden.

I denna kammare liksom i medkammaren
uppmanades statsrådet flera
gånger att avveckla företaget, att inställa
de fåfänga försöken, men det
måste man säga om handelsministern,
att han i det längsta lika ljusblått trodde
på att här skulle kunna ske storverk
— en egenskap som i och för sig
är tilltalande; den där rosenröda optimismen
är det ju inte så många av oss
som besitter. Det var därför högst förtjusande
att se handelsministern som
övertygad om att man hade hittat Columbi
ägg. Som vi vet slutade detta
med att man fick bita i det sura äpplet
och besluta om avveckling av detta tragiska
statsföretag.

Sedan företaget avvecklats har vi fått
en icke obetydlig behållning som skulle
kunna inlevereras i vanlig ordning till
statskassan, så att säga som plåster på
såren. Men dessa pengar tycks bränna i
fingrarna på statsrådet; han har något
slags egendomlig ambition att även de
nu skall ryka all världens väg — någonting
annat är det inte som vi denna
dag skall besluta. Detta måste bli
effekten av det förslag som har lagts
fram.

Efter att ha granskat situationen för
det företag som statsrådet med riksdagens
hjälp vill köpa kan jag nästan
rad för rad instämma i den beskrivning
och den analys som görs i den
motion som socialdemokraten herr
Hagnell avgivit i denna kammare. Det
är verkligen synd att inte han har fått
vara med om förberedelserna till denna
affär. Det är också synd att han inte i
klämmen till sin motion har dragit den
enda logiska konklusionen av hela det
resonemang som han med stor talang
och skärpa utvecklar. Hade man på ett
tidigt stadium beaktat hans synpunkter
hade statsrådet i dag kunnat framträda
i någon mån som en mecenat och till
finansministern överlämna en ganska
fin hacka som i dessa tider varit välkommen.

Jag vill ett kort ögonblick dröja vid
herr Hagnells beskrivning av situationen.
Som slutkläm säger han på s. 4
i motionshäftet: »Fördelarna med Durox-affären
kan starkt ifrågasättas. Riskerna
i affären är påtagliga och kan endast
till nöds accepteras, om affiiren
ses såsom ett led i ett större sammanhang,
där nackdelarna kan balanseras
mot mera påtagliga fördelar.»

Han säger ingenting om huruvida
dessa fördelar finns eller inte; man läser
mellan raderna att han vill behålla
den reflexionen för sig själv. Med stöd
av vad han anfört kräver herr Hagnell
en snabbutredning, något som även jag
tycker man hade behövt, om över huvud
taget någonting skall göras.

När statsrådet nu bjuder 34 miljoner
för detta företag, karakteriseras den
affären av herr Hagnell -— och jag instämmer
i hans beräkningar; jag har
också räknat på detta med hjälp av en
expert och kommit till ungefär samma
resultat — på följande sätt:

»Om staten skulle ta ut lika mycket
ur företagsgruppen, som nuvarande
ägare gör, skulle utdelningen komma att
motsvara endast 1 % förräntning på de
insatta 34 milj. kr.»

Nu räcker det inte med 34 miljoner
kronor, och det vet statsrådet lika bra
som jag. För att det skall bli någon fason
på detta företag krävs en investering
på omkring 20 miljoner kronor —
det blir snarare mer än mindre. Det
innebär, att man får ett förräntningsbelopp
på drygt 50 miljoner kronor, för
att uttrycka sig försiktigt. Det medför,
att den av herr Hagnell framräknade
förräntningen på en procent måste reduceras
ganska avsevärt.

Hur har man då kommit till det resultatet,
att man kan bjuda 34 miljoner
kronor för detta företag? Jag skulle ha
förstått statsrådet om han kunnat motivera
köpet av sociala skäl. Det finns
en stor arbetarstyrka kvar i Kvarntorp,
som staten moraliskt är skyldig att på
något sätt sörja för. Men det har staten
gjort genom att kvarntorpskommissio -

90 Nr 42 Onsdagen den 15 december 1965 em.

Förvärv av aktierna i Svenska Durox aktiebolag, m. m.

nen avyttrat en del av företaget i Kvarntorp
till Ytongbolaget, som övertagit ansvaret
för hela personalen, utom den
lilla del, vilken statsrådet vill behålla
för, som det ganska suddigt — liksom
allt annat i denna proposition — heter,
»fortsatta undersökningar och utredningar».
Några sociala förpliktelser
finns det alltså inte. En betydande vinst
av kvarntorpskommissionens verksamhet
är ju, att de allvarliga bekymmer,
som personalen utgjorde under hela
striden om kvarntorpsindustrien, nu är
borta.

Då är frågan: Kan förvärvet av detta
företag komma att spela någon kostnadssänkande
roll inom byggnadsindustrien?
Ingen bestrider, hoppas jag,
att vi alla är lika angelägna om att kunna
förbilliga byggnadsindustrien. Men
herr statsrådet har själv antytt vilken
obetydlig del av den svenska byggnadsämnesindustrien
som dessa företag representerar.
På gasbetongsidan är det
en nullitet, och det krävs mycket betydande
investeringar för att man skall
få till stånd en statlig produktion som
spelar någon roll för de båda stora konkurrenterna,
nämligen Skånska Cement
med Siporex å ena sidan och Ytong å
andra sidan. Dessa företag svarar för
ungefär 90 procent av allt som marknadsföres
i Sverige på detta område,
medan detta lilla företag svarar för åtta,
nio procent.

När det gäller mineralullplattorna,
som statsrådet tycks sätta större lit till,
har statsrådet i första kammaren naturligtvis
måst vidgå, att behovet av detta
byggnadsmaterial är mycket litet här i
landet. För att detta byggnadsmaterial
skall komma att spela en avgörande roll
krävs så betydande investeringar, att de
pengar som nu ställs till statsrådets förfogande,
om han får som han och utskottsmajoriteten
nu vill, ingalunda förslår.

Man kan inte rimligtvis säga, att detta
företag på något sätt kan bli utslagsgivande
på marknaden. Skulle det med

hjälp av skattemedel sätta i gång ett priskrig
mot de båda stora konkurrenterna,
så har dessa möjligheter — det vet alla
som följt utvecklingen på denna marknad
— att utan vidare gå ned praktiskt
hur långt som helst. Det är en illusion
att tro att detta företag i det avseendei
skulle kunna utöva något avgörande inflytande
på den svenska byggnadsmarknaden.

Inom parentes skulle jag vilja säga
några ord om det som herr Berglund
var inne på före middagsrasten och som
han betecknade som den affärsmoraliska
sidan av saken. Jag skulle vilja fråga
statsrådet: Tror herr statsrådet att ett
enskilt företag skulle ha använt likviderna
från Y''tong för att starta ett annat
företag i exakt samma bransch?

Anser herr statsrådet, att detta är en
alltigenom »fair», för att inte säga
snygg, metod från den statliga sidan att
göra affärer med ett enskilt samhällsnyttigt
företag? Jag tycker, att den här
sidan av saken inte får förbigås i tysthet,
tv det vore utomordentligt allvarligt,
om det svenska affärslivet skulle
förfalla till — jag använder ordet förfalla
— att använda sig av liknande metoder.
Jag tror att man får sätta värde
på, att det hittills inte ansetts vara
»fair» att göra affärer på det sättet.

Jag återkommer ett ögonblick till
prisfrågan, de 34 miljonerna. Herr Hagnell
har också i sin motion varit inne
på den saken och han bär påpekat, att
företaget lär ha utbjudits för omkring
20 miljoner kronor. Jag vågar bekräfta
den uppgiften. Det är det pris som man
från enskilt håll ansett sig kunna sträcka
sig till. När jag hörde statsrådet förklara,
varför man hade gått med upp till
34 miljoner, var statsrådet mycket noggrann
med att understryka, att från statens
sida aldrig någon skadekompensation
kommit in i bilden. Nej, det är ju
självklart att staten inte har anledning
att ta hänsyn till skadekompensationen.
Men det skulle vara intressant att få
veta, om statsrådet kunde vara främ -

Onsdagen den 15 december 1965 cm.

Nr 42

Förvärv av aktierna i Svenska Durox aktiebolag, m. m.

mande för att säljarna räknade in ungefär
14 miljoner som eu marginal för
den skatt som de skulle komma att
drabbas av.

Detta sätt att göra affärer är litet
egendomligt, eftersom vi för ganska kort
tid sedan fick höra av finansministern,
att löntagarna inte får och inte bör räkna
in skatten såsom en del av utgiftsstegringarna
som skall kompenseras. Men i
en sådan här affär har, även om man
från den statliga sidan aldrig har talat
om det, inkomstkompensationen för utgiftsstegringarna
tydligen räknats in, ty
det kan inte vara någonting annat det
är fråga om.

Eftersom aktieposten i Rockwool, ett
av de här aktuella bolagen, dels ligger
på säljarnas händer och dels ligger kvar
hos danska intressenter, skulle jag vilja
fråga statsrådet: Är det sant, som uppgivits,
att patenträtten ligger i de danska
händerna, och vilken garanti har då
staten som köpare för att man kan utnyttja
både patenträtten och, framför
allt, de möjligheter till prissänkningar
som ju ändå måste hägra i horisonten
bakom statsrådets resonemang? Såvitt
jag kan förstå, måste staten som köpare
komma att få sin rörelsefrihet i hög
grad begränsad genom att halva aktiestocken
ligger hos dessa danska intressenter.
Det har sagts mig av kännare i
denna bransch — jag skall inte komma
in på den undersökning av priserna
som gjorts av pris- och kartellnämnden
—• att det får anses, att priserna på dessa
varor redan är mycket tryckta. Det
har också sagts mig, att det sista man
kan tänka sig att få de danska intressenterna
med på, är planer på en ytterligare
prissänkning. Har statsrådet garanti
för att staten såsom hälftendelägare
i detta företag på något sätt får frihet
att röra sig, eller måste man vid alla
mera väsentliga avgöranden ta hänsyn
till intressenterna på den danska sidan?

Ja, herr talman, det är naturligtvis
många andra saker som man skulle behöva
komma in på, men jag tycker, att

man när det gäller att bedöma lönsamheten
av denna affär kan nöja sig med
att hänvisa till herr Hagnells motion,
som jag tidigare refererat till. Det resonemang
som utvecklats där måste anses
realistiskt för alla som gjort sig någon
möda att tränga in i vad för sorts
affär man här skall göra. Det är också
genom sin realism onekligen ganska
mördande för hela det avslut som här
preliminärt gjorts upp.

Jag kan nämna, i samband med frågan
om värderingen av företaget, att jag
roade mig med att titta litet i patentverket
på olika beslut som fattats i Durox
styrelse under senare år. Vid ett
sammanträde som hölls den 15 augusti
1962 gjordes i speciellt försäljningssyfte
en värdering av aktierna av ägarna
själva. Om man räknar om den då erhållna
siffran, kommer man ungefär till
det belopp som herr Hagnell anger i sin
motion och som flera talare här i dag,
bland dem jag själv, ansett vara vad
man möjligen kan tänka sig betala.

Nu vill handelsministern ha inte bara
34 miljoner kronor för att köpa detta
företag, utan han vill inom kvarntorpsaktiebolaget
behålla även återstoden
upp till 72 miljoner kronor. Det är detta
belopp som utskottsmajoriteten nu
ställer till förfogande. Det innebär att
man får en reserv på ett ganska betydande
belopp, som genom alt det nu
lägges i ett aktiebolag undandrages riksdagens
prövning.

Jag kan inte förstå att detta kan vara
ett riktigt tillvägagångssätt vare sig
principiellt eller praktiskt. Det måste
ändå sägas vara riksdagens rätt att kunna
följa detta bolag så att handelsministern
i den mån han behöver förstärkning
får återkomma till riksdagen och
göra framställningar därom. Eftersom
det är skattebetalarna som indirekt satsar
pengarna, måste riksdagen såsom
skattebetalarnas ombud ha ett legitimt
krav på rätt att få kontrollera hur det
blir i fortsättningen. Därför anser jag
att det föreliggande förslaget icke bör

92 Nr 42 Onsdagen den 15 december 1965 em.

Förvärv av aktierna i Svenska Durox aktiebolag, m. m.

bifallas, även om majoriteten av kammaren
är av den uppfattningen att denna
affär bör göras.

Jag skall därför, herr talman, sluta
med att i första hand yrka bifall till
reservationen, men om punkt I i utskottsmajoritetens
hemställan skulle
godkännas, ber jag att som alternativ
till punkt II få föreslå en kläm av följande
lydelse: att riksdagen må i anledning
av motionerna 1:806 och 11:955
samt 1:807 och 11:956, samtliga motioner
såvitt nu är i fråga, besluta att de
medel som återstår sedan betalning erlagts
för aktierna i Svenska Durox aktiebolag
skall inbetalas till statskassan.
Jag har till presidiet lämnat en kopia
av denna formulering.

Därefter anförde:

Herr BLOMKVIST (s):

Herr talman! Jag har inte den uppfattning
som herr Ståhl gjorde sig till
tolk för. Skifferoljebolagets förvärv av
aktierna i Svenska Durox AB är ett utmärkt
initiativ från handelsministerns
sida, och jag betraktar detta som ett
första steg att utvidga den statliga industrisektorn.

Detta förslag har naturligtvis i dag
liksom tidigare blivit utsatt för en mycket
stark kritik. Enligt reservanternas
mening finns inga bärande motiv för en
utvidgning av den statliga verksamheten
till områden, vilka kännetecknas av
en hög effektivitet och stark konkurrens
inom den enskilda sektorn. Vidare
är man enig om att statens hittillsvarande
engagemang i näringslivet, vilka närmast
tillkommit i socialt syfte, inte kan
åberopas till stöd för att staten förvärvar
nya företag i den nu aktuella branschen.

Utskottsmajoriteten anser att det
finns anledning att ta hänsyn till statens
nuvarande engagemang inom byggnadsmaterialområdet.
Staten bedriver
dock tillverkning av bl. a. trävaror och
monteringsfärdiga hus hos ASSI, mine -

ralprodukter i Laxå och Töreforsbolagen
och vidare framställning av byggnadsjärn
vid Norrbottens järnverk. Detta
förhållande är, anser utskottet, ett
betydelsefullt skäl för att åstadkomma
en förstärkning av den statliga verksamheten
inom detta område.

I den pågående debatten om den
statliga företagsamheten har ofta och
det med rätta framförts kritik mot statliga
företag för att dessa inte är lika
effektiva som de privata företagen. Men
detta är i mycket stor utsträckning beroende
på att staten får ta andra hänsyn
än de rent affärsmässiga. Ett strålande
exempel på detta är Töreforsbolaget,
där den statliga insatsen gjordes
i socialt syfte, främst för att ordna sysselsättning
åt arbetslösa sågverksarbetare.
I skövdebygden, där Duroxbolaget
har huvudparten av sina anläggningar,
föreligger inga sysselsättningsproblem.

Varför skulle det inte någon gång
vara motiverat att staten på mera affärsmässiga
grunder kan utvidga sin företagsverksamhet?
Detta är min personliga
uppfattning. Jag har också den uppfattningen
att det ingångna preliminära
avtalet är ett steg i rätt riktning för att
staten skall kunna stabilisera och förstärka
sin företagsverksamhet inom
byggnadsmaterialområdet. Samtidigt får
man tillgång till en organisation, som
redan är verksam såväl inom produktionen
som marknadsföringen av viktiga
byggnadsmaterial och som har industriella
resurser lämpade att utnyttjas för
Skifferoljebolagets fortsatta utvecklingsarbete.

Herr talman! Det har stått debatt
kring köpeskillingen. De 34 miljonerna
har diskuterats mycket livligt här i dag.
Det kan självfallet råda delade meningar
om priset, om det är skäligt eller inte,
men jag tror att man i detta sammanhang
inte heller får glömma bort
köparnas intresse — i detta fall Skifferoljebolaget
— att så snabbt som möjligt
kunna utnyttja de resurser som Duroxkoncernen
kommer att ställa till för -

Onsdagen den 15 december 1965 em.

Nr 42

Forvarv av aktierna i Svenska Durox aktiebolag, m. m.

fogande. I ett sådant låge tycker jag att
de fördelar som förvärvet av detta företag
innebär mycket väl kan motivera
det överenskomna priset.

Herr talman! Jag lyssnade med intresse
till herr Berglunds anförande, vari
han mycket starkt kritiserade den statliga
verksamheten i sitt hemlän. Han
tyckte att erfarenheterna från den verksamheten
hade varit nedslående. Jag
fick närmast det intrycket, att herr
Berglund var ganska glad nu när staten
lämnar Kvarntorp.

I vårt län har i erfarenheter på detta
område. Kinnekulleverken bedrev ju
en liknande verksamhet. Vi var fullt på
det klara med att när kriget var slut
skulle det uppstå mycket stora svårigheter
under kommande år. Det är nära
nog samma problem som kvarntorpsverket
haft att brottas med.

Jag tycker för min del att mot denna
bakgrund och med de insatser —- jag
vill gärna erkänna det — som kvarntorpskommissionen
har gjort, att staten
inte på något sätt behöver skämmas för
avvecklingen i Kvarntorp. Det är så
med all verksamhet, oavsett om den är
privat eller statlig måste den anpassa
sig efter de förutsättningar som föreligger.
Med utgångspunkt därifrån tycker
jag — även om jag har vetskap om
att det finns många företag inom den
privata verksamheten som har gjort
betydande insatser för att skapa arbete
åt sina anställda i olika sammanhang
— att den insats som staten nu har
gjort i detta län kan vara vägledande
för företag inom den privata verksamheten.

I propositionen har jag noterat ett uttalande
av handelsministern, där han
säger: »Redan nu bör emellertid såvitt
möjligt klarläggas huruvida det går att
utnyttja de geologiska tillgångarna på
Billingen för andra produkter än uran.
Undersökningarna rörande förutsättningarna
för en dylik produktion, som
bl. a. kan komma att avse byggnadsmaterial,
pågår under medverkan av Skifferoljeverket.
»

Jag är fullt på det klara med att det
kan ta ganska lång tid innan man får
fram resultatet av dessa undersökningar.
Jag är ändå säker på att kommer
detta utvecklingsarbete att ge ett positivt
resultat skulle det hälsas med allra
största tillfredsställelse av befolkningen
i mitt län. Som bekant har Skaraborgs
län stora naturrikedomar för tillverkning
av olika slag av byggnadsmaterial,
inför framtiden kan därför det statliga
köpet av Duroxkoncernen få stor betydelse
för denna gren av länets näringsliv.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde fru Johansson
(s).

Herr BERGLUND (fp) kort genmäle:

Herr talman: Herr Blomkvist har här
fört den oförblommerade socialdemokratiska
ideologiens talan på ett alldeles
särskilt sätt. Han säger att ett första
steg att förverkliga den statliga verksamheten
på näringslivets område är
just detta. Ja, det är vi väl medvetna
om. Det är ett stapplande steg, och jag
tror inte att stegen kommer att bli så
stadiga i fortsättningen. Herr Blomkvist
säger att staten fått överta företag som
inte haft någon chans att såsom privata
företag kunna fortsätta sin rörelse.
Jag skulle vilja säga, att anledningen
till att staten har sålt kvarntorpsrörelsen
är att den inte kunnat drivas rent
industrimässigt, utan att man har sett
sig nödsakad att sälja den till ett privat
företag, som nu alltså övertar den
och kommer att driva den med vinst.

Jag har inte kritiserat den statliga
verksamheten på det sätt som herr
Blomkvist förutsätter. Jag sade, att vi
drar en lättnadens suck över att vi i
Örebro län fått det ordnat på det här
sättet. Herr Blomkvist vet ju att det under
många år varit ett orosmoment för
oss. Vi har undrat hur det skall gå med
de anställda vid Kvarntorp. Nu är problemet
löst.

94 Nr 42 Onsdagen den 15 december 1965 em.

Förvärv av aktierna i Svenska Durox aktiebolag, m. m.

Herr Jansson sade att det finns en
affekt och oro på borgerligt håll, då
man där är rädd för konkurrens. Jag
skulle vilja säga: Inte på något sätt!
De som har övertagit Kvarntorp säger
att de alls inte är rädda för konkurrens.
Jag skulle gärna vilja understryka att
de som behöver vara rädda för konkurrensen
är nog vi som skall investera
pengar i dessa företag.

Herr Jansson sade också att staten
köper bra företag. Herr Jansson har
läst dåligt på läxan, ty hela den här utredningen
visar att det inte är fråga
om ett så särskilt bra företag då man
förutom dessa 34 miljoner kronor också
måste pumpa in cirka 20 miljoner
för att kunna göra det affärsdugligt.

Vidare nämnde herr Jansson något
om att det gjorts gällande att staten har
blivit lurad. Det tror jag väl inte, men
man har varit så engagerad i denna affär
att man ansett sig nödsakad att betala
ett överpris.

Om jag har någon minut kvar av min
repliktid skulle jag vilja ägna den åt
herr Lassinantti. Han sade att den andra
hälften av delägarna i Rookwoolbolaget
inte vill sälja sina aktier och det
tyder han som ett kriterium på att detta
är en fin affär. Men, herr Lassinantti,
det gäller ju bara Rockwool, och det är
konstaterat att det företaget är ett relativt
bra företag.

Herr BLOMKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag är fullt medveten
om att herr Berglund och jag inte kan
ha samma uppfattning i denna fråga.
Jag har sagt att jag personligen tycker
att det är ett gott initiativ som handelsministern
har tagit. Detta uttalande är
naturligtvis byggt på den uppfattning
jag har. Jag tycker alltså att det är värdefullt
om staten kommer in i denna
verksamhet.

Å andra sidan kan jag glädja herr
Berglund med att jag också tycker att
det bör bli värdefullt även för det län
som herr Berglund representerar att ett

solitt företag, som bedriver en lönsam
verksamhet, nu får bättre resurser för
att kunna utvidga sin verksamhet. Det
måste på längre sikt inte bara tillföra
bolaget fördelar, utan det bör också
gagna länet.

Jag tycker att det är klokt att arbeta
efter de förutsättningar som finns och
göra de avvägningar som kan vara
lämpliga. Jag anser alltså inte att det
är felaktigt att det privata företaget får
bättre resurser för att utveckla sin fortsatta
verksamhet.

Herr JANSSON (k) kort genmäle:

Herr talman! Herr Berglund påpekade
att jag hade sagt att det rådde affekt
och oro på borgerligt håll med anledning
av detta köp. Även om jag alltid
insett faran av sådana värdeomdömen

— och även om den som det handlar
om i sista hand själv bör kunna avgöra
om han är i affekt och känner oro

— kan jag inte frigöra mig från en
känsla av att det i alla fall handlar om
affekt i denna fråga.

Det var emellertid inte det jag skulle
säga utan i stället rätta till ett missförstånd
av herr Berglund. Jag sade inte
att statens köp är en bra affär, utan jag
sa, enligt protokollet — att staten i
framtiden borde inrikta sig på att inte
köpa de dåliga företagen utan mer inrikta
sig på de bra företagen. Det är
litet skillnad. Anledningen till att jag
yttrade detta var, att det lagts fram en
del material, bl. a. av herr Hagnell, som
tyder på att Durox inte var det bästa
av alla företag. Å andra sidan kan de
som verkställt köpet reservera sig med
att det ju inte blir samma människor
som skall sköta företaget i framtiden.
Därmed är det inte uteslutet att det kan
bli ett bra och framgångsrikt företag
i framtiden.

Herr FROM (fp):

Herr talman! Det har sagts åtskilligt
i denna diskussion och därför blir det
kanske en del upprepningar. Jag kan

Onsdagen den 15 december 1965 cm.

Nr 42

Förvärv av aktierna i Svenska Durox aktiebolag, m. m.

emellertid inte underlåta att också anföra
några ord i denna fråga.

Niir det preliminära avtalet om köp
av Duroxaktierna blev offentligt, uttalades
det att staten genom detta köp
skulle kunna pressa priserna på byggnadsmaterial.
Den som följt tillverkningen
på nära håll måste ställa sig
frågande inför denna tankegång.

Priset på gasbetong har ju under
årens lopp höjts endast obetydligt, med
10 procent sedan 1951, under det att index
för de totala byggnadskostnaderna
stigit med cirka 50 procent. Skövde
Gasbetong AB behärskar därtill inte
mer än 8 å 9 procent av den totala
marknaden. På detta område kommer
det alltså inte att bli lätt att pressa några
priser.

Rockwoolbolaget behärskar däremot
halva marknaden, men där har priserna
sjunkit med omkring 35 procent sedan
1950, detta inte minst tack vare
den förnämliga rationalisering av driften
som man vidtagit. Nyligen invigde
Rockwoolbolaget en ny modern enhet
— en investering på cirka 15 miljoner
— som ger möjlighet att öka produktionen
med 80 procent. Konkurrensen
är emellertid hård även på detta
område. Det är därför inte så underligt
att herr Hagnell i sin motion anser att
»en stor del av meningen med köpet
visar sig vara förfelad».

Herr Hagnell är vidare mycket kritiskt
inställd till räntabiliteten av en investering
på 34 miljoner kronor. Han
avslöjar i sin motion även det förhållandet
att företagets verkliga värde
skulle vara 22 miljoner och att staten
alltså därutöver skulle erlägga 12 miljoner
för skatt som säljarna skulle få
betala vid försäljningen. Jag kan inte
tolka herr Hagnells uttalande i motionen
på annat sätt.

Till de 34 miljonerna måste man
inom en snar framtid lägga ytterligare
15 å 20 miljoner, om gasbetongindustrien
skall kunna hävda sig i konkurrensen.
För att belysa detta vill jag

nämna något om byggnadsstandardiseringen.

Byggnadsstandardiseringens fullmäktige
har i år utarbetat en ny modul med
en av Nordiska kommittén för byggnadsbestämmelser
utgiven modul som
förebild. Genomförandet av planmodulen
3 M berör projektorer, tillverkare,
distributörer och byggare. Planmodulen
kommer främst till användning för
måttstandardisering av byggelement
men kan även tillämpas vid traditionellt
byggande.

Byggnadsstyrelsen och Svenska Riksbyggen
har redan tagit initiativ för att
börja tillämpa 3 M-systemet. Bl. a. har
byggnadsstyrelsen gett ett par arkitekter
i uppdrag att 3 M-projektera de nya
förvaltningsbyggnaderna för telestyrelsen
i Farsta. Svenska Riksbyggen beslöt
för jämnt ett år sedan att i princip
övergå till 3 M-projektering av sin byggnadsproduktion.
Lättbetongindustrien
måste därför snabbt anpassa sig efter
denna nya modul. Samtliga företag har
måst planlägga en sådan förändring.
Den nya modulen innebär att lättbetongelementen
kommer att få en bredd
av 60 cm i stället för 50 cm. Detta medför
att man måste skaffa nya formar,
nya sågar, ja, kanske rent av nya autoklaver
för ånghärdningen.

Det torde möjligtvis bli billigare att
bygga en helt ny fabrik än att bygga
om en gammal. Då kan man också hålla
produktionen i gång i den gamla under
byggnadstiden. Siporex-bolaget har
uppfört en ny produktionsenhet i Dalby
med anpassning till modul 3 M.

Det i dag aktuella företaget måste
räkna med kraftiga investeringar, dels
för att höja produktionskapaciteten,
dels för att omändra produktionen enligt
den nya modulen, om det skall vara
möjligt att hävda sig i konkurrensen
med övriga företag. Denna investering
torde kunna uppskattas till 15 å 20 miljoner
kronor. Sammanlagt blir det alltså
en investering av 50 å 55 miljoner
kronor. Men ändock får man inte så

96 Nr 42 Onsdagen den 15 december 1965 em.

Förvärv av aktierna i Svenska Durox aktiebolag, ro. ro.

stort inflytande på den totala marknaden.
På grund av produktionens skrymmande
beskaffenhet är transportkostnaderna
av sådan betydelse, att marknadsområdet
blir begränsat till Västsverige.

»Fördelarna med Duroxaffären kan
starkt ifrågasättas. Riskerna i affären
är påtagliga», säger herr Hagnell i sin
motion. Det förvånar mig att han då ej
efter sin mycket kritiska granskning yrkar
avslag på propositionen.

Jag yrkar bifall till reservationen av
herr Boman m. fl.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Duroxköpet har en allmän,
principiell sida och en som är
mera begränsad till den aktuella affären.

Den kritik som framförs i motion 952
i denna kammare och motion 803 i medkammaren
gäller delvis den aktuella
affären men syftar i huvudsak längre.
Genom motionen vill vi få fram förbättrade
förutsättningar i framtiden för
skötseln av de nödvändiga samhällsengagemangen
inom näringslivet. Jag
vågar tro att vi på den punkten kommit
en bra bit på väg mot mera tillfredsställande
förhållanden genom den
aktuella affären.

Principiellt instämmer vi med regeringen
i fråga om behovet av åtgärder
för att åstadkomma en bättre och mera
rationell utformning av byggnadsbranschen.
Det gäller bl. a. att främja en
tillfredsställande utveckling i fråga om
bostadsbyggandet vad beträffar såväl
antalet lägenheter som kostnaderna för
lägenheterna.

För att lyckas i dessa avseenden vill
regeringen att byggnadsämnesindustrien
skall snabbt utvecklas i effektivare former.
Redan nu pågår många betydelsefulla
rationaliseringsförsök. Man kan
emellertid konstatera att de flesta av
dessa försök har svårt att slå igenom.
Det behövs stora kapital för att kunna
åstadkomma påtagliga resultat med
hjälp av långa produktionsserier. Med
det intresse vi har för att byggnads -

och bostadsfrågorna skall bli lösta på
ett tillfredsställande sätt kan det vara
motiverat att samhället medverkar till
utvecklingen inom näringslivet. Yi bör
göra det för hyresgästernas och för de
bostadssökandes skull.

De kritiska synpunkter vi har framfört
i motionen gäller inte principen
utan den praktiska tillämpningen. Jag
skall inte gå in på detaljerna här. I det
avseendet vill jag hänvisa till motionen.
Jag vill bara sammanfatta synpunkterna
på följande sätt.

Denna affär i byggnadsmaterialbranschen
är alltför liten för att få någon
praktisk betydelse för kostnaderna för
bostadsbyggandet. Affären är också i
åtskilliga detaljer utformad på sådant
sätt att den lätt kan komma att resultera
i att man inte ens uppnår praktiska
resultat av mera begränsad natur.

Statsmakterna är enligt det preliminära
kontraktet villiga att betala så
mycket för dessa företag och behöver
därefter lägga ned så mycket pengar ytterligare
i dem att det är tvivelaktigt,
om man skall kunna pressa priserna på
normal affärsmässig grund. Det föreligger
därför en betydande risk för att
statsmakterna genom detta köp med sin
egen prispolitik kommer att bli nödsakade
att sanktionera den prisnivå som
gäller inom byggnadsbranschen.

Statens handelsfrihet i företagen är
dessutom begränsad genom att en privat
delägare har halva aktiekapitalet
och dessutom har rätt till betydande
royalty på inkomsterna från Rockwoolaktiebolaget.
I propositionen sägs att
det ena företaget nästan omgående behöver
tillföras 15—20 miljoner kronor
utifrån för modernisering och utbyggnad.
Därtill kommer emellertid att ungefär
lika mycket pengar också måste
tillskjutas det andra företaget utifrån
för att det skall kunna hänga med i utvecklingen
på marknaden.

I dessa utbyggnadsplaner måste staten
komma att bli beroende av den private
delägaren och hans förmåga att

Onsdagen den 15 december 1905 em.

Nr 42

Förvärv av aktierna i Svenska Ilurox aktiebolag, m. m.

även kunna tillskjuta kapital. Eftersom
säljarna förutom köpeskillingen, 34 miljoner
kronor, skall tillföras ytterligare
5 miljoner kronor för sina aktier, har
vi anledning att räkna med att det nu
aktuella köpet innebär att sammanlagt
70 miljoner kronor behöver tillföras utifrån.
Därtill kommer kostnaderna för
samgåendet med Laxå- och Töreforsbolagen.
Kort sagt kommer de 73 miljoner
kronor som skifferoljebolaget har, om
skulderna på 65 miljoner stryks, knappast
att räcka till för att betala köpet
och de därefter följande investeringarna
på det sätt som propositionen anger.

Med detta köp ger vi oss in på en
marknad med hård konkurrens i åtskilliga
former. Om vi skall kunna
komma ut ur denna affär utan alltför
stora ekonomiska bekymmer, och i
stället kunna vara med om att pressa
fram en rationalisering av byggnadsämnesbranschen,
fordras det att den
fortsatta handläggningen av affären på
regeringsnivå skötes med utomordentlig
omsorg. Samma förutsättningar gäller
också för skötseln av de frågor som
ligger på det affärsmässiga planet.

Vi vill att dessa förutsättningar skall
uppfyllas. Det är detta som är det avgörande
syftet med vår motion. Det blir
genom denna affär nödvändigare än det
varit tidigare att få fram en modernisering
även av de former i vilka den
statliga företagsamheten handlägges såväl
inom regeringen som närmast under
denna.

Det är otillfredsställande ur effektivitetssynpunkt
att de statliga företagen
är spridda på sex, sju olika departement
såsom bisysslor åt mycket upptagna
statsråd och deras närmaste personal.
Den sammanhållande kraften, de klara
riktlinjerna saknas. Och på det affärsmässiga
planet finns ännu inte uppbyggda
de organisatoriska, personella
och finansiella resurser som behövs för
en framgångsrik skötsel av våra gemensamtägda,
statliga företag.

Efter de diskussioner som vi har fört

i anslutning till vår motion har vi goda
förhoppningar om att en hel del av
våra krav kommer att kunna tillgodoses
inom den närmaste framtiden. Med
detta som allmän politisk bakgrund är
jag beredd att rösta för det förslag som
har lagts fram av utskottet, även om jag
inte gillar det i detalj.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag hoppas verkligen att
det var fler ledamöter av kammaren än
jag själv som med intresse lyssnade till
herr Ilagnells anförande. Jag vill starkt
understryka vad han sade i första delen
av sitt anförande beträffande de
principiella frågorna och den mening
han därvidlag framförde kan jag i
mångt och mycket ansluta mig till.

Men det var inte främst för att säga
detta som jag begärde att få ta talarstolen
i anspråk, utan jag tar till orda
i en fråga som har både principiella
och praktiska aspekter. Trots att vi,
som vi alla är medvetna om, befinner
oss i slutskedet av riksdagsarbetet denna
höst vill jag i likhet med några andra
talare, bland dem herr Eliasson i
Sundborn och nu senast herr Ståhl,
också något uppehålla mig vid vad som
har hänt. Jag har inte för avsikt att gå
lika långt tillbaka i historien som herr
Ståhl gjorde. Egentligen är jag förvånad
över att han stannade vid de 15—16
senaste åren. Jag förstår inte varför han
inte gjorde sin historieskrivning fullständig
och gick tillbaka cirka 25 år i
tiden. Han lamenterade över handelsministerns
ideliga och ivriga framställningar
till riksdagen under den period
han talade om beträffande miljonbelopp
under förespeglingar att detta skulle
vara mycket väl använda pengar. Att
herr Ståhl i sammanhanget glömde bort
att det under den tiden har suttit mer
än en handelsminister kanske inte är
så viktigt. Jag är förmodligen en av
dem som suttit längst, men ändå har jag

4 — Andra kammarens protokoll 1965. Nr 42

98 Nr 42 Onsdagen den 15 december 1965 em.

Förvärv av aktierna i Svenska Durox aktiebolag, m. m.

inte innehaft posten mer än tio år, herr
Ståhl.

Under den tiden — och det är viktigare
— har inte någon gång någon
framställning gjorts till riksdagen innan
förslaget om en avveckling av
Kvarntorp framlades. Kvarntorp åtnjöt
redan när jag trädde till i handelsdepartementet
endast en form av stöd
från det allmännas sida, och det var en
befrielse från bensinskatten. Det var
också jag som tog initiativet att tillkalla
den utredning 1958, vars förslag
sedan låg till grund för propositionen
om Kvarntorps avveckling.

Vad som hänt i Kvarntorp sedan
riksdagen för snart fem år sedan på regeringens
förslag beslöt avveckla skifferoljeverksamheten
är emellertid i hög
grad värt att uppmärksammas. Jag tror
att vi kan dra lärdom härav för bedömningen
av de kontroversiella spörsmål
som vi har att ta ställning till i dag.

Statsmakternas beslut innebar den
gången att avvecklingen skulle ske planmässigt
och successivt, detta främst med
hänsyn till de anställda i bolaget men
också för att tillgångar och kapitalvärden
skulle ge ett bättre utbyte än vid
en total omedelbar nedläggning av företaget
i ett sammanhang. Att man tog
tid på sig var nödvändigt för att man
skulle kunna undersöka om vissa tillverkningsgrenar
och anläggningar skulle
kunna bibehållas och drivas lönsamt
eller om någon nyetablering till äventyrs
borde ifrågakomma. Detta ingick
i den s. k. Kvarntorpskommissionens
uppdrag och anförtroddes en reorganiserad
bolagsstyrelse. Det förhåller sig
således i detta sammanhang tvärtemot
vad herr Björkman ville göra gällande
i sitt anförande före middagen.

Antalet sysselsatta har sedan dess
nedbringats från cirka 1 100 till 500 å
600 personer. Sysselsättningens maximum
hade nåtts redan tidigare med
1 500—1 600 anställda. Det var sålunda
inte fråga om ett litet företag, knappast
om eu medelstort, utan om ett före -

tag av betydande omfattning, vilket
ställde oss alla inför alldeles särskilda
problem när det inte längre av beredskapskäl
fanns anledning att upprätthålla
verksamheten. Avgången har kunnat
äga rum med arbetsmarknadsmyndigheternas
hjälp och utan att någon
friställts som inte beretts annat arbete.
Vid sidan av en naturlig avgång på
grund av ålder har en del av arbetskraften
kunnat överföras till verksamhetsgrenar
som tillkommit på Kvarntorpskommissionens
och bolagets initiativ.

I propositionen erinrar vi om uppgörelsen
med Salpeterverken och Kooperativa
förbundet där en del av bolagets
rörelse infogats i ett program för ammoniaktillverkning.
Sedan träffades som
bekant avtal med Esso om försäljning
av gasoldistributionen.

I bolagets regi har ett intensivt utvecklingsarbete
bedrivits redan från
början när det principiella avvecklingsbeslutet
togs. Härvid har man också
övervägt möjligheterna att tillverka
byggnadsmaterial. Ett konkret resultat
har denna verksamhet avsatt i form av
produktion av kalksandsten — ett beklädnadsmaterial
som snabbt fått en
god om än begränsad marknad.

Bolagsledningen upprätthöll kontakter
med åtskilliga enskilda företag i
byggnadsbranschen både i Sverige och
i utlandet. I somras träffades, som vi
vet, ett avtal med Ytongkoncernen om
försäljning av Kvarntorpskoncernens
hela återstående rörelse jämte skifferoljeverksamheten
och kalksandstenstillverkningen.
Avtalet innehåller en särskild
klausul som garanterar sysselsättning
åt de anställda i bolaget. Det har
sedermera godkänts av Kungl. Maj :t och
är därmed slutgiltigt.

Jag anser att det finns skäl att observera
följande. I den utredning som låg
till grund för propositionen och riksdagsbeslutet
om Kvarntorpsavvecklingen
ansågs värdena i skifferoljebolaget
vara mycket låga. Det var ju också av

Onsdagen den 15 december 1965 em. Nr 12 99

Förvärv av aktierna i Svenska Durox aktiebolag, m. m.

denna anledning som riksdagen anvisade
.särskilda medel för att underlätta
en mjuk och lugnare nedläggning. När
de tillgångar som dessförinnan fanns
skulle uppskattas hörde jag en antydan
om att en realisation av tillgångarna
skulle kunnat ge högst 10 miljoner kronor.
Resultatet har ju, som vi vet, blivit
ett annat. Genom de åtgärder som
vidtagits och de affärer som först i
hamn har Kvarntorpsbolaget tillförts
värden på nära 90 miljoner kronor. Till
någon del har dessa pengar fått användas
i driften för avvecklings- och omställningskostnader,
framför allt för utvecklingsarbeten,
men större delen av
beloppet finns alltjämt kvar i bolaget,
och jag vill tillägga att de är avskrivna
i statens böcker, varför det inte finns
någon anledning för bolaget att föra
upp det på skuldsidan i sina böcker.

Det gynnsamma resultatet måste, enligt
min mening, tillskrivas omständigheten
att man inte gått brådstörtat till
väga. Genom att utveckla en egen aktivitet
och genom det omfattande kontakttagandet
med olika tänkbara intressenter
har bolagsledningen kunnat
spela med skilda alternativ där man,
märk väl, inte uteslutit att en fortsättning
i egen regi också skulle kunna
övervägas. Detta var fullmaktens innebörd,
herr Björkman. Kvartorpsbolaget
har inte försatts i en tvångssituation
som gjort det nödvändigt för bolaget att
acceptera första bästa erbjudande. Man
har därigenom haft ett starkare utgångsläge
i förhandlingarna. Såväl överlåtelsen
av gasoldistributionen till Esso
som nu senast uppgörelsen med Ytongbolaget
kan anföras som exempel. Före
överlåtelsen till Esso fördes diskussioner
med fyra—fem spekulanter innan
det slutliga och mycket förmånliga anbudet
kom. Enligt min bedömning berodde
priset vid Ytonguppgörelsen i
hög grad på att Kvarntorpsbolaget själv
bedrivit undersökningar om möjligheterna
att uppta tillverkning av byggnadsmaterial,
och dessa undersökning -

ar resulterade som sagt i ett fall i konkret
tillverkning.

Jag måste säga att de som företrätt
statens intressen gjort det skickligt och
med sinne för affärer, vilket också understrukits
tidigare i denna debatt. Herr
Björkman var så gripen att han t. o. m.
använde samma ordval för berömmet
som han hört mig begagna i första
kammaren. Jag har ingenting emot att
han citerade mig, även om inte källan
uppgavs. Framför allt är jag glad över
de positiva och rättvisa uttalanden som
härvidlag gjorts.

Vi har onekligen — jag upprepar det
— en del att lära av vad som skett, när
ställning nu skall tas till vad som bör
göras i framtiden. De som så skickligt
skött Kvarntorpsavvecklingen borde i
någon mån vara vittnesgilla även i detta
sammanhang. I varje fall borde kritikerna
av Duroxförvärvet, så fyllda av
uppskattning för vad som gjorts i fråga
om Kvarntorp och erkänsla gentemot
Kvarntorpsledningen, ge sig tid att lyssna
på vad denna ledning har att säga
också på den andra punkten.

Det är, herr talman, två huvudmotiv
som anföres för yrkandet om avslag på
utskottsutlåtandet. Enligt motionärernas
och reservanternas mening finns
för det första inte något skäl för att
staten på detta sätt genom att överta
ett nytt företag skall ge sig in i en
bransch som tycks vara så välskött.
Man hänvisar till att prisutvecklingen
på byggnadsmaterial varit lugn och icke
inger någon anledning till oro för framtiden.
För det andra anser man att priset
för förvärvet av Duroxbolaget är
för högt.

Låt mig först och främst för egen del
fastslå, att det primära eller jag kanske
skall använda ordet omedelbara skälet
till förvärvet av Durox inte varit
att man har velat pressa byggnadskostnaderna
och sänka priserna på byggnadsmaterial.
Jag vill i stället skjuta i
förgrunden önskemålet om att ge stadga
åt och bereda utvecklingsmöjligheter

100 Nr 42

Onsdagen den 15 december 1905 em.

Förvärv av aktierna i Svenska Durox aktiebolag, m. m.

för den ganska omfattande verksamhet
på det här området som redan bedrivs
i statlig regi. Den är inte bara omfattande
utan också vittutgrenad. En allmän
erfarenhet är att verksamhet inom
ett område kan innebära ett värdefullt
stöd för andra närbesläktade tillverkningsgrenar,
och detta gäller i hög grad
inom den mångsidiga industribransch
det här är fråga om.

Nästan varje dag läser man om företagsköp
och fusioner som alla syftar
till att åstadkomma samordning och
därigenom möjliggöra rationalisering
och större produktion. Jag tycker oftast
att det är glädjande med sådana
åtgärder, eftersom de onekligen — om
saken skötes på ett riktigt sätt —- bidrar
till att stärka effektiviteten och konkurrenskraften
inom det svenska näringslivet.
Och när detta sker på den enskilda
sektorn, varför skulle då inte staten,
som redan är engagerad i tillverkningen
av byggnadsmaterial, på samma
sätt genom aktiva insatser kunna
komplettera produktionsapparaten och
förbättra förutsättningarna för sin egen
verksamhet på området? Varför är man
egentligen så rädd för detta?

Själv är jag inte doktrinär när det
gäller statlig företagsamhet och ännu
mindre är jag någon dogmatisk socialiseringsivrare.
Jag erkänner gärna att
när företag i enskild ägo sköts på ett
tillfredsställande sätt ur de anställdas,
konsumenternas och samhällets synpunkter,
finns det sällan skäl för staten
att ingripa och engagera sig. Å
andra sidan vill jag inte godta den
ståndpunkten, att statliga initiativ i
sådana fall är uteslutna och alltid måste
begränsas till att man köper upp företag
som står inför en nedläggning med
besvärande konsekvenser för sysselsättningen.
Att så bör ske, är en uppfattning
som herr Eiiasson i Sundborn
gång på gång underströk, men jag delar
inte den meningen. De företag, för
vilka staten bär ansvaret, måste erhålla
rimliga förutsättningar att utvecklas och

tillvarata möjligheterna att bli lönsamma
och ekonomiskt bärkraftiga, och då
kan det hända att vi kommer in på
områden som i övrigt är förhållandevis
välskötta. Jag betraktar Duroxförvärvet
som ett rationellt förvärv för att
samordna och stärka den nuvarande
statliga verksamheten på området.

Detta är det första avgörande skälet.
Jag vill ge herr Hagnell i princip rätt
när han så många gånger just i detta
syfte har krävt en ökad aktivitet och
vilja till initiativ från statens sida. Men
jag kanske tycker att det är en smula
förvånande och även beklagligt att han
inte, när vi nu står inför ett konkret
fall, helhjärtat dragit konsekvenserna
av detta sitt principiella ställningstagande.

För mig ter sig saken på följande sätt.
Vi har bekymren i Törefors och vi har
Laxå. Vi kan inte i dessa fall springa
ifrån vårt ansvar. I samband med riksdagens
behandling i våras av förslaget
om nya medel till Törefors framhölls
uttryckligen, att olika vägar borde prövas
för att om möjligt ge stadga och
ekonomisk driftsäkerhet åt företaget.
Samverkan i lämpliga former med enskilda
företag inom branschen nämndes
såsom en utväg. Men den var inte den
enda. Ett samarbete med andra statliga
företag och en komplettering av
produktionsprogrammet var en annan.
Kanske kunde båda vägarna undersökas
parallellt.

Ett första steg i riktning mot sammanförande
av Laxå- och Töreforsföretagen
har redan tagits. Som ett svar på
herr Eliassons i Sundborn fråga — om
den nu behöver något svar utöver det
som utskottsmajoritetens talesman redan
har lämnat — kan sägas att, därest
det föreliggande förslaget går igenom,
kommer vi att få ökade möjligheter till
tekniska förbättringar och kompletteringar
även vid Töreforsanläggningen.

Det har sagts många gånger att det
här rör sig om material, där transportkostnaderna
spelar en avsevärd roll,

Onsdagen den 15 december 1965 em.

Nr 12

101

Förvärv av aktierna i Svenska Durox aktiebolag, ni. m.

och i Daroxkoncernen finns inte bara
en enda produktionsenhet för varje slag
av material utan flera. Jag kan försäkra
herr Eliasson i Sundborn, som
jag gjort de anställda i Törefors, att
frågan om vilka anordningar som där
erfordras inom ramen för tillgängliga
och redan anvisade medel är en fråga
som sysselsätter och i fortsättningen
kommer att vara en förstahandsuppgift
för det företaget. Om riksdagen biträder
utskottsmajoritetens förslag, kommer
den frågan att vara en mycket angelägen
uppgift för den kommande företagsledningen.

Kvarn torpsbolagets undersökningar
på byggnadsmaterialområdet har inte
heller avbrutits i och med verksamhetens
försäljning till Yxliult. I köpet har
uttryckligen undantagits vissa askhögar,
avfall från skifferoljeverksamheten, som
enligt företagna undersökningar skall
kunna användas för tillverkning av en
gipsplatta, vilken såvitt man kan se
blir konkurrenskraftig gentemot de
plattor som nu saluföres. Den saken vill
jag påpeka för herr Berglund, som förde
in de moraliska aspekterna i debatten
— naturligtvis följd av herr Ståhl.
Och de undersökningarna skall fullföljas.

Det har sålunda inte gjorts någon
som helst utfästelse till köparen av
Kvarntorpsanläggningen om att bolagets
verksamhet på byggnadsmaterialområdet
därmed skall upphöra. Jag har därför
svårt att se att vi har gjort oss
skyldiga till något brott mot affärsmoralen
i det sammanhanget. Men jag tycker
knappast att herr Berglunds resonemang
gick riktigt ihop. Före middagen
utvecklade han den synpunkt som
jag nu berört, men efter middagen sade
han plötsligt att det inte är någon
fara med Kvarntorp, ty Ytongbolaget
fruktar inte den konkurrens som kan
komma därifrån. Herr Berglund får väl
själv reda ut hur han skall få dessa
två helt oförenliga synpunkter att stämma
överens.

Utöver det som göres i Kvarntorp
har utredningar igångsatts under medverkan
av AB Atomenergi för att klarlägga,
om förutsättningar föreligger att
framställa byggnadsämnen ur skiffern
i Banstad. Jag observerade att herr
Blomkvist hade lagt märke till det, och
det har också sin betydelse. Inte heller
det tror jag innebär ett brott mot god
affärsmoral.

Men jag upprepar: Varför skulle staten
inte med hänsyn till nuvarande engagemang
genom nya initiativ bredda
basen och förbättra förutsättningarna
för den företagsamhet som vi redan har
ansvaret för? Enligt regeringens bedömning
skulle förvärvet av Duroxbolaget
ge oss en chans till det. Samtidigt skulle
en vidgad statlig verksamhet ge det
allmänna större möjligheter än för närvarande
att följa utvecklingen inom ett
område, som är så betydelsefullt för
hela byggnadsproduktionen och som i
väsentlig utsträckning domineras av
några få företag. Detta är en annan viktig
orsak och det andra huvudmotivet.

Förhållandena inom byggnadsbranschen
står redan i centrum för samhällets
intresse. Det finns väl ingen som
inte tycker att detta är fullständigt naturligt.
Något uttryck för att detta är
nödvändigt har också kommit fram i
den förda debatten. Låt mig bara erinra
om den byggnadsindustrialiseringsutredning
som inrikesministern tillsatte
för något över ett år sedan och den
pågående undersökningen av pris- och
kartellnämnden om branschens strukturproblem.

De mera konkreta utvecklingsfrågorna
och de utredningar som är inriktade
på att finna olika uppslag har handlagts
av Kvarntorpsbolaget, och de tyder
redan på att det finns rätt mycket
att göra för att befordra tekniska framsteg.
Jag har redan sagt att vi i handling
har visat att det finns nya och intressanta
material — fasadstenen kan
nämnas som en liten illustration. Därför
kan man säkerligen realistiskt hoppas

102 Nr 42 Onsdagen den 15 december 1965 em.

Förvärv av aktierna i Svenska Durox aktiebolag, m. m.

på att som en biprodukt av statlig aktivitet
på detta område vinna ökad insyn
i denna svåröverskådliga bransch.
Man kan bidra till att påskynda den
tekniska utvecklingen mot mera moderna
tillverkningsmetoder och nya material.
Konkurrensen ökar, och det bör
väl ändå sätta vissa spår på utvecklingen.
Rockwool, som tillsammans med
Laxå bruk och Törefors skulle svara
för hälften av mineralullmarknaden här
i landet, kan ha sitt värde i det sammanhanget.

Vad gasbetong beträffar kan de 9
procent av marknaden som Duroxbolaget
täcker förefalla litet vid första påseendet.
Herr Ståhl kallade det en ren
nullitet. Men då man vet att hela den
övriga marknaden befinner sig i en enda
hand, är dessa 9 procent kanske inte
helt betydelselösa, herr Ståhl. Vilken
påverkan priserna i en nära framtid
kan komma att röna är omöjligt att på
förhand säga, och jag har inte någon
gång uttalat mig om det. Men att den
ökade konkurrensen kan vara värdefull
och utgöra en återhållande faktor
därvidlag är väl ändå inte helt uteslutet,
även om det statliga företaget naturligtvis
skall skötas efter affärsmässiga
principer.

Ett alternativt sätt att nå det mål vi
satt oss före vore att bygga upp ett
eget företag för marknadsföring och teknisk
ledning, samtidigt som tillverkningen
i befintliga enheter utvidgas.
Det är en väg att gå för en aktiv politik
på detta område. Men den är tidskrävande,
och förmodligen är den också
mer kostnadskrävande, som jag tror
att var och en inser. Erfaren och utbildad
personal rekryteras inte i en
handvändning på detta expansiva område,
och när tillfälle nu erbjudit sig
har vi valt att gå den andra vägen och
köpa in ett redan befintligt företag. Det
bör leda oss snabbare till målet, och
det är en säkrare väg att gå. Därmed
har staten valt den metod som för arbetsmarknad
och näringsliv säkerligen

är den minst störande. Det bör även
kritikerna kunna erkänna.

I kritiken har det gjorts gällande att
staten gör en dålig affär genom aktieförvärvet
i Duroxbolaget. Låt mig ta
upp några av de argument som anförts
mot köpet. Är Duroxbolaget verkligen
ett så dåligt företag som vissa framkomna
uppgifter skulle kunna tyda på?
Statsutskottets femte avdelning har erhållit
en uttömmande redogörelse för
köpet och omständigheterna kring detsamma,
och jag skall här nöja mig
med att bara nämna ett par uppgifter
som kan belysa frågan.

Skövde Gasbetong tillverkar lättbetong
och har för närvarande en cirka
9-procentig andel av marknaden, men
den andelen har undergått en stadig ökning,
från ungefär 6 till dessa 9 procent.
Faktureringen i företaget har sedan
1958 ökats från 6,2 till 13,5 miljoner,
alltså mer än fördubblats.

Koncernens fabrik, som tillhör de
medelstora i branschen, är en av de
tio anläggningar som finns i landet.
Fabriken står visserligen inte i alla
avseenden — det erkänner jag gärna —
på samma tekniska nivå som några av
de andra anläggningarna, men den är
inte påtagligt omodern. Utrustningen i
de väsentligaste tillverkningsavdelningarna
är inte till någon del äldre än
sju år och produkterna utmärker sig
för god kvalitet, bl. a. hög måttnoggrannhet.
Detta kanske kan vara en sak
som kan intressera herr From. Jag kan
tillägga att planeringsarbete redan nu
pågår, vilket kommer att ta hänsyn till
de omständigheter i fråga om standardisering
som herr From här utvecklade.

Något nämnvärt behov av kapitaltillskott
för modernisering utöver löpande
förnyelse inom ramen för avskrivningar
föreligger inte i företaget.
Den i propositionen angivna kapitalinsatsen
för investering av mellan 15
och 20 miljoner är en beräknad kostnad
i huvudsak för utbyggnad av verksamheten.

Onsdagen den 15 december 19G5 em.

Nr 42

103

Förvärv av aktierna i Svenska Durox aktiebolag, m. ni.

Rörelsevinsten före avskrivningar och
skatter har sedan 1960, då den utgjorde
— om man ser på hela koncernen,
vilket man bör göra i detta sammanhang
och inte bara på vissa delar av
den — 581 000 kronor, oavbrutet ökat
och beräknas för den senaste tolvmånadersperioden
ha utgjort 2 250 000.
Överskottet har lämnat tillräckligt utrymme
för betydligt mer än normala
avskrivningar. Avsättning till dold lagerreserv
har gjorts och utdelning till
aktieägarna har skett. Varulagren är
nedskrivna till lägsta medgivna värde
och avskrivningarna har för övrigt kunnat
väsentligt ökas sedan 1962.

Nettovinsten enligt det senaste bokslutet
är för Durox Gasbetong 707 000
kronor. Därav utgjorde utdelning och
royalty från Rockwool 518 000 kronor.
De senast anförda siffrorna är
emellertid enligt mitt förmenande föga
belysande för den ekonomiska ställningen.
Var och en vet ju att nettovinsten
påverkas av bl. a. avskrivningar,
lagerreservförändringar och investeringsfondsavsättningar.
Det är bruttovinsten
före vinstdispositionen som är
intressant i sammanhanget, och om den
har jag redan framhållit att den sedan
1960 utvecklat sig tillfredsställande.

Rockwool, som till 50 procent skulle
förvärvas därest köpet kommer till
stånd, har varit ett i hög grad expanderande
företag. Konkurrensen har
hårdnat, det är riktigt, men Rockwool
har försökt möta denna situation genom
att utvidga sin rörelse såväl i
Skövde som i Gimo, där företagets produktionsenheter
är belägna. Antalet tillverkningslinjer
var i Rockwool fyra år
1960, i år är det sju och nästa år blir
det åtta. De tillkomna linjerna är mera
effektiva än de äldre, och därför har
produktionen under de senaste åren
fördubblats i företaget. Företaget har
kunnat finansiera sin utbyggnad med
egna medel och har såväl 1963 som
1964 gjort avsättningar till investeringsfond
med respektive 1 miljon kronor
och 1,44 miljon kronor.

Dessa uppgifter tyder inte på stagnation
och tillbakagång inom Duroxkoncernen,
det måste man väl ändå erkänna.
.lag vill inte bestrida att det inom
byggnadsämnesbranschen finns mera
vinstgivande och lönsamma företag än
det vi nu enligt förslaget skulle förvärva,
men dessa företag har inte varit
till salu.

Vad vi nu vill köpa är emellertid inte
ett förlustföretag utan ett företag, som
såvitt experterna kan bedöma, har utvecklingsmöjligheter.
Meningen är just
att företaget, om förvärvet kommer till
stånd, inte skall stå stilla utan att vi
i stället skall medverka till en vidare
utveckling såväl i Skövde Gasbetong
som i Rockwoolbolaget.

Att de danska intressenter som äger
den andra hälften av aktierna bestämt
motsatt sig försäljning av sina aktier
kunde möjligen från vissa synpunkter
tyckas vara en komplikation, men jag
tror inte man kommer ifrån att det vittnar
om att denna part tror på företagets
framtid. Varför skulle man annars
t. o. m. vägra att ge sig in på en diskussion
om att sälja?

Vi vill från vår sida se en förbättring
och vidareutveckling också av
Rockwoolbolaget, och jag tror av vissa
skäl att vi kan hysa goda förhoppningar
om ett gott samarbete med de danska
intressenterna. Jag tror att det var
herr Ståhl som fruktade att dessa inte
skulle ställa patent m. m. till förfogande
för ett företag i statens regi och
ägo. Jag tror att jag helt kan lugna
herr Ståhl på denna punkt. Det finns
avtal mellan aktieägarna som inte hävs
genom att aktierna byter innehavare.

Herr talman! Det är mot den bakgrund
jag nu skisserat, som köpeskillingen
34 miljoner kronor skall bedömas.
Det primära syftet — det ber jag
kammarens ledamöter att observera —•
är inte att placera pengar för att erhålla
en stabil ränteinkomst. Vi avser
i stället att satsa på framtiden och åstadkomma
en utveckling, som skapar gynnsammare
förutsättningar för den stat -

104 Nr 42

Onsdagen den 15 december 1965 em.

Förvärv av aktierna i Svenska Durox aktiebolag, m. m.

liga verksamheten på byggnadsmaterialområdet.
Det framgår av propositionen
att vi är beredda att släppa till
15—20 miljoner kronor i huvudsak för
nyinvesteringar i Duroxkoncernen av
de tillgångar, som står till skifferoljebolagets
förfogande.

Vi har ansett att detta pris är godtagbart
från våra synpunkter och med
den utgångspunkt för bedömningen som
vi haft. Vi vet att säljaren, när han gjort
sin bedömning, också tänkt på realisationsvinstbeskattningen.
Men det är
hans sak — det har inte vi gjort när
vi bedömt priset, 34 miljoner. I denna
liksom i andra affärer är det två ting
som man betalar för: dels substansvärdena
i företaget — ofta redan de svåra
att värdera — dels tekniskt kunnande
— know-how över huvud taget, goodwill
och marknadsandel.

Och denna inträdesbiljett — ett uttryck
som ibland används — kan det
vara ändå svårare att uppskatta värdet
av, eftersom det värdet bör ses mot
bakgrunden av vad man själv vill göra
och vad man själv förmår åstadkomma.
Men när en uppskattning har gjorts
av Skövde Gasbetongs värden av utanför
stående expertis, det gäller substansvärdena,
har man funnit att det beloppet
är uppskattningsvis cirka 20 miljoner
kronor.

Att köpeskillingen blir så mycket
högre än de 20 eller 22 miljonerna —
vad det nu kan röra sig om — är i
och för sig inte anmärkningsvärt. När
vi sålde gasoltillverkningen till Esso,
som ansåg sig behöva den i anslutning
till Stenungsundsprojektet, betalade
Esso 30 miljoner kronor. Det var ett
pris som var sex gånger så högt som
substansvärdet. Varför betalade Esso
detta pris? Var det därför att Esso
räknade med att med ledning av tidigare
rörelseresultat skulle beloppet 30
miljoner förräntas omedelbart? Nej,
ärade kammarledamöter, så räknar man
inte i sådana här affärer. I stället ansåg
sig Esso veta — förmodligen på

goda grunder — att de 30 miljonerna
var värda att ge ut med hänsyn till
vad gasoldistributionen skulle betyda
som ett komplement till rörelsen i Stenungsund.
Och så kom köpet till stånd
till ett pris som många gånger översteg
de fasta värdena, substansvärdena, i
företaget.

Durox-affären är inte någon unik företeelse
i affärslivet. I det enskilda näringslivet
finns åtskilliga paralleller —
jag har redan antytt det. Det förekommer
ju inte sällan att enskilda företag
köper upp andra företag för att vidga
sin egen rörelse, utan att räkna med
att omedelbart erhålla någon högre
förräntning av köpeskillingen. Det förekommer
t. o. m. att man för vinstmedel
köper upp förlustföretag och avskriver
värdet med det belopp som man annars
skulle varit tvungen att redovisa
i skatt. Då kan man med större rätt
tala om överpris.

En sådan transaktion innebär icke
Durox-köpet — det ber jag kammaren
observera. Vi räknar med att det finns
utsikter att det nedlagda kapitalet, efter
en vidareutveckling, skall förräntas.
Naturligtvis har vi innan köpeavtalet
slöts beaktat rörelseresultaten under senare
tid. Men avgörande för vad vi
skulle betala har varit framtidsbedömningen
och vår syn på företagets uppgifter
i statens och samhällets ägo.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Får jag först notera att
herr Hagnell denna gång i talarstolen
gjorde detsamma som han gjort i motionen:
han underkastade propositioen
en ingående och bitande, för att inte
säga mördande saklig kritik. Men
så slutade han med att godtaga regeringsförslaget
i något slags underlig
from förhoppning att hans synpunkter
skall komma att beaktas. Där ser man
hur litet sinne för logik och konsekvens
betyder, när det kommer i konflikt
med partitroheten.

Herr statsrådet konstaterade att han,
sedan han för tio år sedan tillträdde

Onsdagen den 15 december 1%5 em.

Nr 12

105

Förvärv av aktierna i Svenska llurox aktiebolag, in. in.

sitt ämbete, inte hade lagt fram något
förslag om bidrag till skifferoljebolaget.
Jag rusade ut i biblioteket och gjorde
mera stickprovsmässigt en kontroll
i registret för 1958. Jag fann då att herr
statsrådet vid A-riksdagen framlagt proposition
nr 131 och vid B-riksdagen
proposition nr 33, som gick ut på en
förstärkning med sammanlagt 15 miljoner.
Det är riktigt att detta anslag
så småningom ledde till eu utredning,
vilken i sin tur ledde fram till avvecklingen.
Men när herr statsrådet
framlade propositionen hade han inte
den ringaste tanke på någon avveckling.
Han menade tvärtom att 4 miljoner
var avsedda för att man så att säga
skulle kunna hålla näsan ovan vattnet,
medan återstoden — 11 miljoner
kronor — avsågs för en konstruktiv förbättring
av bolagets s. k. kvarntorpsugnar,
vilken beräknades medföra en avsevärd
förbättring av bolagets räntabilitet.

Jag konstaterar för min del, att om
herr statsrådet är svävande och flytande
när det gäller Durox-affären — han säger
»jag anser», »vi bedömer», »jag
bär trott» — så är hans uppgifter rörande
den egna historien som handelsminister
också minst sagt svävande.

Vidare upprepade herr statsrådet sitt
uttalande från första kammaren, att
bolaget inte behöver betala tillbaka
ifrågavarande belopp, därför att beloppet
redan är avskrivet i statens bokföring.
Men det har väl inte det ringaste
med statens affärer att göra. Låt
oss säga att statsrådet är skyldig mig
en tia och jag skriver av beloppet —
det skulle jag naturligtvis göra ögonblickligen
om jag lånade ut summan
—- skulle herr statsrådet då ha upphört
att vara skyldig mig tio riksdaler? Resonemanget
vore i så fall hårresande.

Herr talman! Jag har mycket mer
på hjärtat —- bl. a. om Törefors ■— och
jag skall be att få återkomma därtill,
eftersom min repliktid nu är slut.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag tar till orda redan
nu, herr Ståhl, därför att jag är angelägen
om att säga att minnet tydligen
svikit mig. Herr Ståhl har rätt när han
påpekar att vi begärde anslag för skifferoljebolagets
räkning år 1958. Jag
vill bara framhålla att detta skedde när
vi redan visste att vi skulle vara tvungna
att ta under övervägande om bolaget
behövde nedläggas. Det var samma
år som den utredning, vilken jag tidigare
nämnt, genomfördes.

Vidare vill jag bara påpeka att jag
aldrig sagt, herr Ståhl, att Kvarntorpsbolaget
inte behöver återbetala pengarna.
Det är riksdagens sak att avgöra
detta. Vi går nu bara till riksdagen
och begär godkännande av det avtal
som är slutet. Vad jag sagt är att dessa
medel icke ingår bland statens fordringar
utan är avskrivna. Därjämte står
de icke i Kvarntorpsbolagets böcker
upptagna såsom en skuld.

Det är t. o. m. tvivelaktigt huruvida vi
i förväg hade behövt underställa riksdagen
denna fråga, om vi tagit en del
av dessa medel för att skapa en anläggning
i Kvarntorp. Vi gjorde inte detta
när det gällde kalkstensfabriken, och
det har icke riktats någon invändning
mot detta — enligt vad jag tror på goda
grunder — ty vi har haft en sådan
fullmakt.

Herr BJÖRKMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Det positiva uttalande,
herr statsråd, som jag gjorde om avvecklingsprocessen
i Kvarntorp avspeglade
den tillfredsställelse, som jag tror
att alla i kammaren känner över att
riksdagsbeslutet 1961 om avveckling i
etapper ledde till ett så gott resultat,
att man lyckades återvinna en del av
de tidigare förlusterna.

Det är uppenbart att statsrådet Lange
har en mycket stark tilltro till den aktuella
affärens positiva verkningar, men
jag vill liksom herr Ståhl ändå erinra

4* — Andra kammarens protokoll 1965. Nr 42

106

Nr 42

Onsdagen den 15 december 1965 em.

Förvärv av aktierna i Svenska Durox aktiebolag, m. m.

om hur många gånger vi i denna kammare
när det gällt Kvarntorpsbolaget
fått optimistiska prognoser om att vinden
skulle vända och att det nu skulle
bli ett annat resultat. Men det gick ändå
inte riktigt sä som man hade hoppats.

Enbart det förhållandet att staten
träder in som storföretagare i lättbetong-
och mineralullbranschen frambringar
ju inte billigare betong eller
billigare mineralull, och alltså inte heller
som en följd därav lägre byggkostnader.
Eventuella — mycket eventuella
efter statens inträdande på denna marknad
—• prissänkningar kan inte få så
stor effekt på de totala byggkostnaderna.
Det förhåller sig nämligen så, att
hela byggnadsverksamheten år 1964,
vari lättbetong ingick, uppgick till det
väldiga beloppet av 9 miljarder kronor.
Men hela försäljningsvärdet samma
år av lättbetong uppgick till 180
miljoner. När man har den relationen
klar för sig måste man förstå, att även
om man kan påverka prissättningen
på lättbetong, så kan detta inte få någon
betydande effekt på totalkostnaderna
för byggandet. För att kunna
påverka marknaden måste man kunna
erbjuda billigare eller bättre produkter,
helst bäggedera. Är det sannolikt
att statsförvärvet av Durox inklusive
Skövde Gasbetong skulle kunna leda
till ett sådant lyckligt resultat? Vi har
inte blivit övertygade om det.

Statsrådet Lange sade att även den
lilla andel av marknaden som Skövde
gasbetong har — 9 procent — spelar
en viss roll. Ja, det kan jag medge. I
en konkurrenssituation kan också 9
procent av marknaden betyda ganska
mycket. Men skulle inte Skövde Gasbetong
fortsätta att tillverka lättbetong
och att konkurrera på marknaden, även
om inte staten via Kvarntorp blev ägare
till företaget i Skövde?

Vad är det för en märklig vitaliseringsinjektion
som själva statsövertagandet
via Kvarntorp skall åstadkomma

beträffande Skövde Gasbetong, som inte
skulle kunna åstadkommas på något
annat sätt och som skulle göra detta
företag så mycket effektivare? Jag trodde
att om Skövde Gasbetong fortsatte
sin verksamhet som enskilt företag så
skulle det även i fortsättningen konkurrera
ganska hyggligt på marknaden.
Jag har mycket svårt att förstå vad det
är för speciellt som skall hända genom
att ägandet övergår till staten.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Statsrådet Lange gav
väl ändå inte en riktig skildring av
situationen då han sade att min inställning
tydligen var den, att staten
skulle inträda som företagare endast
i de fall då företaget eljest skulle läggas
ned. Det har jag aldrig sagt. Den
uppfattningen tror jag aldrig någon
centerpartist har hävdat från denna talarstol.

Vi har vid åtskilliga tillfällen deklarerat
vår inställning, så även i dag, att
staten bör normalt inte träda in som
företagare om det inte sker av alldeles
speciella skäl. Det finns fall då
det av organisatoriska, sociala och liknande
skäl är motiverat. Jag kan som
exempel nämna LKAB, Törefors och
Norrbottens järnverk. När det gäller
dessa företag har vi medverkat till
statligt engagemang.

Vi är ju ense om att det gjorts en
mycket värdefull insats av ledningen
för skifferoljebolaget när det gällde att
genomföra avvecklingen av industriverksamheten
i Kvarntorp — detta vill
jag gärna understryka ännu en gång.
Det är mycket värdefullt att man dör
fått en tryggad sysselsättning genom att
ett enskilt företag förvärvat industrianläggningarna.
Men det är inte detta
problemet gäller. Det finns inga sociala
skäl för förvärvet av Durox — det bär
inte handelsministern kunnat hävda.
Man menar att köpet främst motiveras
av att man vill göra eu insats på denna

Onsdagen den 15 december 19(>5 em.

Nr 42

107

Förvärv av aktierna i Svenska Durox aktiebolag, m. m.

marknad. Men statsrådet Lange kan inte
ge ett enda övertygande bevis för
att det verkligen är möjligt för staten
att pressa priserna på denna marknad
eller alt få en skälig förräntning på
det investerade kapitalet. Det är från
dessa utgångspunkter jag har bedömt
denna fråga.

Om statsrådet anser att mitt resonemang
är oklart, så vill jag hänvisa till
herr Hagnell som är mera ekonom
än jag och som har idkat ett mycket
intensivt studium av denna fråga. Herr
Hagnell och jag har i fråga om detta
problem inga delade meningar.

Jag måste återvända till Törefors.
Jag tycker uppriktigt sagt att det är
orimligt att denna kammare skall fatta
ett beslut i denna fråga utan att få
någon som helst upplysning i fråga om
Törefors. Jag betraktar det som uppseendeväckande
att det lämnats uppgifter
inom någon riksdagsgrupp eller
företagsnämnden, vilka statsutskottets
femte avdelning tydligen inte har fått
del av. Om det verkligen förhåller sig
på det sättet är det upprörande. Herr
Lassinantti har sagt att han har fått
del av upplysningar i ett rum som jag
inte hade tillträde till. Och statsrådet
antydde att man har informerat alla
anställda i Törefors. Jag kanske fattade
fel på den punkten, men i varje fall
står det klart att några informerats.
Varför har statsutskottets femte avdelning
icke fått del av de upplysningarna? Det

är möjligt, herr talman, att jag
har fel i min bedömning, men det har
vid föredragningarna inom utskottet
inte bestritts att det föreligger ett konkurrensförhållande
mellan Rockwool
och Törefors. Om det är något problem
eller inte vet jag inte. Jag har frågat:
Har man i så fall haft överläggningar
med de danska intressenterna för att
få klarhet om i vad mån detta vållar
komplikationer för den fortsatta och
eventuellt förbättrade verksamheten i
Törefors? På denna fråga svarar herr

Lassinantti och statsrådet att man har
lämnat upplysningar åt andra. Jag begär
verkligen att riksdagens andra kammare
får ett besked i denna fråga. Jag
betraktar det som självklart att man
informerar de anställda, men vi har i
riksdagen — i varje fall i vederbörande
avdelning i statsutskottet — samma
rätt att få del av sådana upplysningar.

Jag frågar alltså statsrådet: Är den
uppgift jag fått riktig, att det föreligger
ett konkurrensförhållande mellan
Törefors och Rockwool? Hur kan i så
fall detta konkurrensförhållande tänkas
påverka situationen i Törefors? Och
vilka kontakter har i så fall tagits med
de danska intressenterna för att diskutera
denna fråga?

Lag upprepar, herr talman, att jag
kan ha fel i min bedömning och att
denna situation inte är något allvarligt
problem. Men då bör jag också kunna
få ett klart besked från statsrådet att
detta inte är något bekymmer och varför
det inte är något bekymmer.

Herr BERGLUND (fp) kort genmäle:

Herr talman! .lag blev mycket förvånad
över att statsrådet i sin historik
över avvecklingen i Kvarntorp sade, att
vi kritiserat denna avveckling. Det
har vi på intet sätt gjort. Jag sade tvärtom
i mitt första anförande, att vi drog
en suck av lättnad för att denna fråga
avvecklades på det sätt som skett.

Handelsministern anmärkte vidare på
att jag i mitt första anförande talade
om affärsmoral och i mitt senaste anförande
om konkurrens. Detta skulle
på något sätt inte klaffa. Som täckning
för påståendet att man inte begått något
brott mot affärsmoralen sade handelsministern,
att man vid försäljningen
gjort vissa undantag för askhögen. Jag
tror att Ytongbolaget betackar sig för
att ta befattning med denna askhög, ty
det är tvivelaktigt om man kan utnyttja
den rationellt. Om man över huvud taget
skall kunna använda den, måste den
fraktas ända till Skövde för bearbet -

108 Nr 42 Onsdagen den 15 december 1965 em.

Förvärv av aktierna i Svenska Durox aktiebolag, m. m.

ning. Det torde bli eu ganska dyrbar
historia. Det var ju två skilda saker jag
berörde när jag i mitt anförande åberopade
affärsmoralen och i mitt andra anförande
talade om konkurrensförhållandena.

Jag kan inte frigöra mig från uppfattningen,
att man gör ett djupt ingrepp
i de affärsmoraliska principerna,
då man säljer till ett företag och sätter
in pengarna i en med detta företag
konkurrerande verksamhet. Om konkurrensförhållandena
talade jag i en
replik till herr Jansson, som ville göra
gällande att vi hyste oro för att staten
på detta sätt skulle gå in i konkurrens
med låt oss säga Ytongbolaget. Nu ser
ju detta företag med upphöjt lugn på
denna konkurrens och är inte alls oroat
över den. Men det är ju en helt annan
sak. Ytongbolaget behöver inte alls
frukta den konkurrensen. Detta gäller
emellertid endast under den förutsättningen,
att konkurrensen kan bedrivas
på lika villkor. Men faran är, att så inte
kommer att bli fallet. Det kan ligga
snubblande nära att staten, om Durox
inte går som man beräknar, försöker
hålla företaget under armarna genom
att pumpa in nya pengar i företaget. Då
har det blivit en osund konkurrens.
Det är en sådan konkurrens man befarar
och försöker förhindra.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber kammaren om
ursäkt för att jag ytterligare upptar tiden,
men jag vill i korthet göra några
reflexioner på ett par viktiga punkter.

Statsrådet har upprepade gånger
sagt, att de båda bjässarna på lättbetongmarknaden
befinner sig i en enda
hand. Det verkar nästan som han menar
att vi här skulle ha en början till
något slags monopol- eller trustbildning,
som denna lilla dvärg handelsministern
nu får i sin hand skulle kunna
störta. I själva verket förhåller det sig
så, att dessa båda företag bildat ett gemensamt
försäljningsorgan i syfte att

pressa ned transportkostnaderna, som
just inom sten-, betong- och tegelindustrien
är så kolossalt tunga. Jag påminner
handelsministern om att den
s. k. Tengvikska utredningen påvisat,
att det är utomordentligt betydelsefullt
när det gäller att hålla priserna nere
att detta avtal finns. Avtalet har även
godkänts av vederbörande ämbetsverk.

Får jag vidare säga att jag inte —
och jag tror ingen annan på vårt håll —
har sagt att Durox-affären är ett dåligt
företag. Vi har sagt, att vad som kräver
en stor investering är lättbetongfabriken
i Skövde, och det har statsrådet inte
bestritt. Det är den investeringen som
ökar köpeskillingen med ett 20-tal miljoner
kronor. Däremot anser vi inte, att
vi vågar ha förtroende för statens sätt
att sköta företag av denna typ. På den
punkten är vår erfarenhet dålig; vi har
nästan enbart nedslående exempel.

Får jag vidare konstatera att statsrådet
så lätt som möjligt sveper förbi
frågan om det danska patentet och de
danska intressenterna. Det observerades
på flera håll här i kammaren, hur
försiktigt statsrådet tog på den frågan.
Detta är den springande punkten för
framtiden, och härvidlag skulle det
onekligen behövas en precisering.

Får jag till sist beträffande Törefors
upprepa vad jag sade i lokaliseringsdebatten
för någon tid sedan, att beträffande
företagen i Norrbotten skulle de'':
verkligen behövas en särskild utredning.
När statsrådet föreslog att Törefors
skulle sammankopplas med det
företag som skulle svara för den blivande
tillverkningen av denna mineralullsplatta,
sade man inom ASSI, att man i
sä fall inte längre ville ha Törefors
inom koncernen. Törefors bör få sin
chans, men dess verksamhet bör inte
kopplas ihop med någonting så osäkert
som detta företag.

Herr LASSINANTTI (s) kort genmäle:

Herr talman! Det torde inte vara herr
Ståhl obekant, att det var sociala skäl

Onsdagen den 15 december 1965 em. Nr 12 109

Förvärv av aktierna i Svenska liurox aktiebolag, m. m.

som föranledde statsmakterna att ålägga
ASSI att bli verksamt i Törefors.
När man sedan ändrade produktionsinriktning
ansåg ASSI att ett sådant förhållande
uppstått att det var motiverat
att det blev ett särskilt bolag i Törefors.
Mycket har utretts i Töre, alltifrån
1953 och många år framöver. Man var
ständigt på jakt efter något objekt, som
skulle kunna startas i Törefors för att
bereda de anställda fortsatt sysselsättning.

Herr Eliasson i Sundborn återkommer
till töreforsfallet. Jag tycker att
han nu riktat frågan dit där den hör
hemma, nämligen till statsrådet och
chefen för handelsdepartementet. Herr
Eliasson är inte längre så säker på att
han bedömer rätt, utan han tycks vara
inställd på att hans frågor vilar på
felaktiga förutsättningar. Råder det ett
konkurrensförhållande mellan Törefors
och Rockwool? Ja, herr Eliasson, blir
det bättre ur konkurrenssynpunkt,
om riksdagen inte skulle godkänna att
Törefors går upp i den nya organisationen?
Det beslut som här kommer att
fattas innebär ju att staten får 50 procent
av aktierna i Rockwool. Menar då
herr Eliasson att den omständigheten
att staten blir hälftendelägare i Rockwool
försätter Törefors i ett sämre
konkurrensförhållande än tidigare?
Herr Eliasson för ett resonemang som
är väl osakligt.

Om herr Eliasson nu är så intresserad
av Törefors, skulle jag vilja fråga:
Varför riktades inte dessa frågor till
direktör Pilo och till föredragandena
ifrån handelsdepartementet? Men då
teg han som ett dövstumsinstitut. Men
sedan blir han karlaktig och vill uppträda
som riddare för Törefors här i
riksdagen. Jag tycker att herr Eliasson
i en allvarlig ekonomisk fråga alltför
mycket har hemfallit åt demagogisk
partipolitisk agitation.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Först en replik till herr
Ståhl.

Jag är litet ledsen över att både herr
Ståhl och jag hör utvecklar vårt intresse
för historia så långt att kammarens tålamod
möjligen upphör. Herr Ståhl
erinrar sig säkert att ASSI fick ta över
Törefors och tvingades därtill av den
då sittande regeringen, när en enskild
skogsindustri lades ned och stora sysselsättningsbekymmer
gjorde sig gällande
i början av 1950-talet. Det ville inte
ASSI vara med om.

Sedan gick det en tid, varpå ASSI
förklarade sig vilja lägga ned det sågverk
det igångsatt. ASSI ville inte göra
något annat än koncentrera sågverksdriften
till en annan enhet i Norrbotten.
Mot detta vände sig staten och sade:
»Hjälp oss att finna något annat», varpå
ASSI svarade: »Det vill vi i så fall
inte ha med att göra.»

Man sökte och kom fram till någonting
som inte var särskilt bra. Men eftersom
ASSI ändå hade en viss försäljningserfarenhet
o. s. v. knöts genom en
viss personalunion företaget alltjämt till
ASSI. Men sedan detta beslut som fattades
för några år sedan har Törefors
inte varit knutet till ASSI, varför det nu
inte är ASSI som velat skjuta ifrån sig
Törefors. Jag vill bara ha fastställt att
det inte är så.

Till herr Eliasson i Sundborn vill jag
lämna en komplettering till vad herr
Lassinantti framhöll.

Vi redovisade i våras svårigheterna
i Törefors, och vi har inte gjort någon
hemlighet av detta. Det kunde kännas
motbjudande att gå till riksdagen och
begära pengar igen, efter det att vi hade
lagt om och fått en ny tillverkning,
men vi hade betydande bekymmer i
Törefors. Vi gick till riksdagen och
vann dennas förståelse, varpå pengar
anvisades.

Vad har vi gjort sedan dess? Uppriktigt
sagt trodde jag att herr Eliasson
var underrättad därom, annars kunde jag
ha sagt det i min förra replik. Jo, se -

110 Nr 42

Onsdagen den 15 december 1965 em.

Förvärv av aktierna i Svenska Durox aktiebolag, m. m.

dan riksdagen i våras fattade sitt beslut
har vi tillsatt en ny driftsledning
med främsta uppgift att söka komma
till rätta med svårigheterna. Herr Eliasson
frågar om vi har talat med danskarna
härom. Nej, herr Eliasson, i varje
fall inte jag och jag tror inte någon
annan heller. Vi har ännu inte förvärvat
de 50 procenten av aktierna i Durox.
.lag tror att vi får vänta tills så har skett
innan vi tar upp den frågan. Men redan
nu bedrivs ett utvecklingsarbete i
Törefors. Vi har ny driftsledning och
expertis dels ifrån Kvarntorpsbolaget
och dels från Laxå, som har en liknande
tillverkning.

Herr Eliasson säger: »Svara nu ordentligt,
herr handelsminister! Blir inte
Rockwool en konkurrent till Törefors?»
— därmed antydande att det inte borde
ligga i Törefors’ intresse att riksdagen
bifaller utskottsmajoritetens förslag.

Herr Eliasson! Törefors blir en konkurrent
och en svag sådan till Rockwool,
om riksdagen avslår vad utskottsmajoriteten
har föreslagit. Då först blir
det ett konkurrensförhållande. Det är
svaret på den frågan.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Det är fantastiskt vad
det är svårt att få fram en enda konkret
upplysning. Jag frågar handelsministern
ännu en gång: Vilka upplysningar
har lämnats till herr Lassinantti
och andra som inte femte avdelningen
har fått del av? Jag vill ha ett
besked om detta och inte ett pratande
runt om.

Herr Lassinantti måste ha drabbats
av en tillfällig minnesförlust. Det hela
går att kollationera med mina kolleger
i avdelningen. Jag tog upp töreforsfallet
och ställde frågan. Det bestreds
inte att det förelåg ett konkurrensförhållande.
Studier av bolagsordningen
har gjort att jag måste fråga på denna
punkt, eftersom en person som är engagerad
i konkurrerande verksamhet med

Rockwool inte kan inväljas i styrelsen.
För man över aktierna i Törefors till
skifferoljebolaget och detta kommer att
bli representant, i varje fall indirekt, i
Rockwool så dyker problemet upp.

Statsrådet Lange säger: »Detta problem
kan man inte ta upp med de
danska intressenterna förrän riksdagen
har fattat beslut.» Nej, men det svarar
inte på frågan om hur det blir med
Törefors, om vi beslutar enligt statsrådets
förslag. Det är tydligen alldeles
omöjligt att få ett konkret besked på
denna punkt.

Jag har aldrig, herr Lassinantti, påstått
att detta konkurrensförhållande
skulle leda till att man skulle få mycket
stora svårigheter i Törefors. Jag
har frågat huruvida man har några
garantier att ge oss för att inga svårigheter
skall uppstå och i så fall på
vilka bedömanden dessa grundar sig. Är
det på eventuella kontakter med de
danska intressena?

Det är nu fjärde gången jag upprepar
dessa frågor. Klockan är nu litet
över halv tio på kvällen, och jag tycker
sannerligen att jag skulle kunna få
ett besked på den punkten.

Herr LASSINANTTI (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag kommer mycket väl
ihåg, att föredragandena lämnade besked
i utskottet av samma innebörd
som handelsministern lämnade här.
Men, herr Eliasson: Varför frågade Ni
mig vad jag hade gjort för efterforskningar?
I sitt första inlägg ställde herr
Eliasson frågan till mig, och jag förstod
att han ville påvisa i den utåtriktade
debatten, att den norrbottning som
suttit här hade varit totalt ointresserad
av hur det skulle gå för Törefors. Jag
tycker, att herr Eliasson nu fått det
besked som han krävt av handelsministern.
Vi har diskuterat den här frågan
inom den socialdemokratiska riksdagsgruppen
och handelsministern har
varit föredragande där. Tycker herr

Nr 12

Onsdagen den 15 december 1905 cm.

Förvärv av aktierna i Svenska Durox aktiebolag, m. m.

staten inte förvärvar företaget av det

Eliasson, att det är ett så märkligt
förhållande att man diskuterar en livsviktig
fråga inom en partigrupp?

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Det här börjar verkligen
bli litet tjatigt även för deltagarna,
för att inte tala om alla som lyssnar
till den här debatten. Jag skall bara
försäkra herr Eliasson i Sundborn, att
några andra uppgifter än jag här i talarstolen
lämnat herr Eliasson är jag inte
medveten om att jag lämnat till någon
annan. Herr Eliasson borde känna
sig till freds med detta besked. Jag
vill tillägga, att på en punkt vägrar
herr Eliasson t. o. m. att dra den riktiga
konklusionen av den fråga jag
sist ställde. Tror herr Eliasson att det
blir svårare för Törefors om det skall
konkurrera med utanför stående företag
eller ett företag över vilket staten
har inflytande?

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Efter denna intressanta
och klargörande debatt skall jag inte
vara mångordig, men det är ett par
punkter jag gärna vill fråga herr handelsministern
om. Det har konstaterats
här, att om det är så, att man i Kvarntorp
sitter inne med nya metoder, kan
dessa tillämpas på annat sätt, utan att
man gör detta köp. I den mån dessa
metoder finns och har ett kapitalvärde,
bör handelsministern inte underlåta att
vid kommande redovisning av räntabiliteten
i de nu förvärvade företagen
beakta det kapitalvärde som detta tekniska
»know-how» har. Men, herr talman,
det brukas sägas från socialdemokratiskt
håll vid alla mera principiella
diskussioner, att när det inte finns effektivitet
i enskilda företag skall staten
träda in och se till att produktionen
blir effektiv. Är detta motivet i det här
fallet? Det förefaller uppenbart, att mineralulltillverkningen
i Rockwool inte
kan stämplas som ineffektiv och att

skälet.

Beträffande gasbetongföretaget i
Skövde framgick det av handelsministerns
beskrivning, att han ingalunda
besvarade frågan jakande. Han ansåg,
att Gasbetong hade rationaliserats och
uppnått en i konkurrens-, transport- och
produktionshänseende gynnsammare
ställning. Jag vill också understryka,
att Skövde Gasbetong har moderniserats
under senare år och inte generellt kan
stämplas såsom omodernt. Det behövs
emellertid ytterligare omställning, som
kommer att kräva en del investeringar
och framför allt en utbyggnad för att
man skall kunna dra fördel av de långa
serierna. Om det alltså är uppenbart,
att staten inte här köper för att göra
dessa företag rationella, får man hänvisa
till det mera allmänna effektivitetsresonemanget,
att staten skall inskrida
när en näringsgren inte är effektiv.
Hur många gånger har jag inte
hört detta från herr Wigforss och från
herr Erlander vid otaliga debatter kring
socialiseringsfrågor av olika typ.

Det förefaller nu, när man läst tidningarna
och hört en del anföranden,
som om det faktiskt var tanken här att
staten skall intressera sig mera för rationalisering
av byggnadsmaterialtillverkningen.
Det här är bara första steget.
Här har vi alltså ett principiellt
grepp. Men ingen kan väl säga, att den
näringsgren som här berörs, vare sig
det gäller mineralull eller gasbetong,
är ineffektiv. De enskilda företagen
har ju tvärtom fått ett motsatt betyg,
även indirekt, av den prisundersökande
myndigheten, som konstaterat en
gynnsam prisutveckling. Därmed faller
även det resonemanget. Erfarenheten
visar ju, att det statliga företaget i
Laxå även under en tid, när det var
en mycket hög räntabilitet i Rockwoolföretaget,
uppvisade ett svagt ekonomiskt
resultat. Erfarenheten visar även,
att det nya konkurrerande enskilda företaget,
alltså Gullhögen, på kort tid

112 Nr 42 Onsdagen den 15 december 1965 em.

Förvärv av aktierna i Svenska Durox aktiebolag, m. m.

har erövrat ungefär 40 procent av marknaden
och såvitt man vet uppvisar tillfredsställande
räntabilitet. Det är de
statliga företagen som sedan gammalt
har svag räntabilitet. Nu talar jag av
uppenbara skäl inte om Törefors. Att
Törefors är en anläggning, där det av
sociala skäl — jag vill t. o. m. säga tungt
vägande sociala skäl —- är motiverat
att några uppoffringar får göras av det
allmänna, vilken metod man än använder,
förefaller uppenbart. Erfarenheten
visar alltså att de två enskilda
företagen, både det äldre och det nya,
är synnerligen effektiva och har uppnått
relativt god räntabilitet, medan
Laxåföretaget inte har gjort det.

Vilken grund har man då för antagandet
att staten genom att träda in i
dessa båda branscher skulle bidraga
till någon allmän effektivitetshöjning?
Inför denna förkrossande erfarenhet
har handelsministern här i dag i huvudsak
fallit tillbaka på en motivering,
som ju anförts även i propositionen.
Han tycks säga att det inte alls är
fråga om att staten skall rationalisera
i denna bransch. Nej, det gäller att
staten har en verksamhet som inte är
särskilt bra, och den skall vi försöka få
bättre genom att kombinera den med
övertagande av enskilda företag. Det
var verkligen intressant. Det är alltså
precis det omvända resonemanget. Det
är sålunda meningen, herr statsråd, att
man t. ex. av Rockwoolföretaget skall
lära sig att göra mineralull. Det är alltså
inte fråga om att sänka priserna
utan om att få en mindre effektiv statlig
produktion om möjligt lika effektiv
som enskild, men i varje fall sammanlagt
mer ekonomiskt bärkraftig än den
eljest skulle bli. Är det alltså det som
är kvintessensen av denna frågebelysning,
att man för precis ett omvänt resonemang
mot det vanliga socialiseringsresonemanget? Till

sist, herr talman, kvarstår i alla
fall en kombination av frågor som
många talare har snuddat vid men som

jag tycker att handelsministern inte har
givit tillräckligt uttömmande svar på.
Jag skall be att mycket kortfattat få
formulera dem. Är avsikten att staten
skall förränta det kapital som investeras
i dessa nya företag eller är avsikten
att staten skall medverka till en
sänkning av byggnadsmaterialpriserna?
Efter allt vad som har sagts under debatten,
även av statsrådet, finns det
väl ingen grund för antagandet att man
skulle kunna både förränta det kapital,
som det rätt höga inköpspriset kräver,
och dessutom sänka priserna. Om
det inte är möjligt att göra båda delarna,
vilket är det ni tänker göra?
Tänker ni förränta kapitalet eller tänker
ni medverka till en prissänkning?

Jag upprepar: Det kan väl inte vara
så att statsrådet här ställer ut ett bragelöfte
att »vi bedömer det så att vi
kan göra båda sakerna» — förränta
detta stora kapital, göra de ytterligare
investeringar som behövs och ändå
åstadkomma en prissänkning på produkterna
som eljest inte skulle komma
till stånd? Vill herr statsrådet på den
punkten ge ett besked om vilken som
är Er avsikt med detta förslag?

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag tror att jag kan
fatta mig ganska kort när jag försöker
ge svaret på de frågor som herr Ohlin
har ställt. Jag har i själva verket —-vilket herr Ohlin skall finna om han
ser i protokollet — försökt besvara
dem.

Är det bristande effektivitet som gör
att staten engagerar sig här? Det har
jag inte sagt.

Det är tre skäl, herr Ohlin, och de
hänger faktiskt delvis samman. För det
första är det omtanken om den verksamhet
som vi redan bedriver inom
den statliga sektorn. För det andra tror

Onsdagen den 15 december 1965 em.

Nr 42

113

I* orvarv av aktierna i Svenska Durox aktiebolag, m. m.

vi — därvidlag har vi också illustrationer
som visar att den tron inte behöver
vara ogrundad — att vi kan stimulera
till en snabbare teknisk utveckling.
Vi har redan — jag erinrar om
vad jag sade i mitt första anförande —
utvecklat ett material, som ingen kommit
på förut, och jag har grundad anledning
att tro att möjligheterna därmed
inte är uttömda. För det tredje

— och det är detta som är motivet

— får vi bättre möjligheter till insyn i
en bransch, i stor utsträckning dominerad
av några få företag, en bransch
så svåröverskådlig som hela byggnadsämnesbranschen
är. Herr Ohlin vet
lika väl som jag att det nästan varje
decennium sedan 1930-talet gjorts utredningar
om byggnadsmaterialindustrien,
utan att man egentligen fått en
nöjaktig inblick i denna bransch. Jag
vill också erinra om vad jag sade förut,
nämligen att här pågår vissa undersökningar.

Detta kan vara den konkreta belysning
som vi denna väg kan få fram såsom
en biprodukt när vi försöker stärka
den statliga företagssektorn.

Herr Ohlin frågar: Tänker ni sänka
byggnadspriserna? Det har jag icke uttalat
mig om och, herr Ohlin, jag vet
inte att det står någonting om det i
propositionen. Men jag vill inte på
längre sikt utesluta att, om vi genom
ökad konkurrens kan bidra till att påskynda
den tekniska utvecklingen mot
nya material och nya tillverkningsmetoder,
detta också kan sätta spår i priserna.
Jag vill dock icke ställa ut något
löfte på den punkten.

De här ifrågavarande företagen skall
skötas affärsmässigt. Men det kan finnas
företag som sköts affärsmässigt —
det vet herr Ohlin som den skicklige
ekonom han väl alltjämt är — och som
ändå, även med sänkta priser, kan ge
ökade vinstmarginaler. Därmed — jag
säger det än en gång — har jag icke utställt
några löften om sådana, liksom ej
heller om förräntningen. De skäl, som

jag nyss angav och som jag utvecklat i
mitt fösta anförande, har varit avgörande
när vi har bedömt priset in. m. Jag ber
att i det sammanhanget få hänvisa herr
Ohlin till vad jag sade i mitt första,
kanske alltför utförliga anförande.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag avstår från någon
replik på de olika punkterna och nöjer
mig med att för det första konstatera
att statsrådet inte vill eller inte vågar
gå längre än till att säga att han inte
vill utesluta möjligheten — det framgick
att han menade på längre sikt —
att det skulle kunna tänkas att man
med nya metoder kunde komma till —
kanske -— något lägre priser.

För det andra säger statsrådet, att
verksamheten skall skötas affärsmässigt.
Jag utgår alltså därför från att riksdagen
under kommande år kommer att
få en redovisning för hur det är med
förräntningen av det kapital som investeras
här, så att inte vissa belopp
som avskrivits i statens böcker därmed
försvinner ur räkenskaperna när det
gäller redovisning av den räntabilitet
som statsrådet här har ställt i utsikt.

Det är ett betydande framsteg att
finna dels den modesti och den återhållsamhet,
som utmärker de växlar
som herr Lange vill utställa på framtiden,
och dels det löfte han har givit
om att det skall vara affärsmässig skötsel
av verksamheten och därför också
lämnas en afärsmässig redogörelse till
den som i sista hand är ägare till dessa
företag, nämligen Sveriges folk och
dess ombud, d. v. s. den svenska riksdagen.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Det är onekligen synd
att vi inte haft tillfälle att i kväll mera
diskutera de principiella synpunkterna
på denna affär, över huvud taget har
man saknat en ordentlig principdebatt
i Sveriges riksdag om statlig företagsamhet.
Vi har kommit in på dessa frå -

114 Nr 42 Onsdagen den 15 december 1965 em.

Förvärv av aktierna i Svenska Durox aktiebolag, ni. ni.

gor då och då, från fall till fall, beroende
på tillfälligheter, då det har
gällt att hjälpa ett statligt företag som
misslyckats och fråga uppkommit att
stoppa in pengar i företaget.

Herr Hagnell har många gånger tagit
upp formerna för den statliga verksamheten,
och det är i och för sig värdefullt
att den debatten har förts. Men
han har inte tagit upp frågan, varför
staten skall driva affärsverksamhet.

Det finns i dag anledning att gå tillbaka
och påminna om den hårda debatt,
som fördes omedelbart efter krigsslutet
under »skördetiden», då socialiseringskampanjen
leddes av herr Myrdal.
Då var det formella syftet för ingripande
i näringslivet att man ville
åstadkomma effektivitet, en bättre
struktur. Man ville med andra ord rationalisera
näringslivet för att åstadkomma
största möjliga effektivitet. Man
dolde visserligen socialiseringssyftet
bakom rent tekniska och ekonomiska
motiv, men det är klart att syftet ändå
var rätt uppenbart för åtskilliga kritiker.

Sedan ebbade aktiviteten ganska snart
ut, och det tycker jag var klokt. Det berodde
väl på att socialdemokraterna i
regeringsställning så småningom lärde
sig hur stor betydelse den fria företagsamheten
har, och det berodde väl också
på att man var medveten om att de
pågående socialiseringssträvandena inte
var så populära som man tidigare hade
trott. Det kanske finns anledning att
påminna om att socialdemokrater och
kommunister från åren 1944 till 1956
gick tillbaka från 58 procent av valmanskåren
till under 50 procent. Jag
tror för min del att detta i viss mån
berodde på att man under dessa år
drev socialiseringssynpunkterna intensivt.

I stället för att fortsätta den debatten
skapade man möjligheter för staten
till insyn i näringslivet, till kontroll.
Lagstiftningen mot konkurrensbegränsande
åtgärder genomfördes och man

gav pris- och kartellnämnden undersöknings-
och utredningsresurser. Man ville
med andra ord stimulera konkurrensen,
skapa ett frikonkurrenssamhälle.
Det var en riktig tanke, den lagstiftning
som då tillkom var hyfsad, och
jag tror alla kan vara överens om att
de resultat som uppnåddes var ganska
tillfredsställande.

Det förslag vi nu har liggande på
kammarens bord bedömer jag som en
ny giv, en ny socialiseringsaktivitet, delvis
beroende på den kampanj, som ägde
rum under 1964 års valförberedelser,
och på valutgången. Uttalandet ligger
i linje med den resolution som det
Socialdemokratiska studentförbundet
gjorde den våren, då man krävde en
starkare socialiseringsaktivitet och bl. a.
begärde att just byggnadsmaterialindustrien
skulle förstatligas.

Mot den bakgrunden finns det anledning
att mycket kort påminna om
1961 års principbeslut, som inte bara
gällde en avveckling så snart som möjligt
av Kvarntorpsengagemanget, utan
också en kommunistmotion som syftade
till en snabbutredning om skapandet
av en statlig eller statlig-kommunalkooperativ
cementindustri eller annan
byggnadsmaterialindustri i Kvarntorp,
i syfte att, som det hette, bryta monopolet
i branschen. Motionen avslogs av
riksdagen. I debatten i andra kammaren
påminde herr Johansson i Stockholm,
som var en av motionärerna,
om att flera liknande motioner på sin
tid hade väckts, inte bara av kommunisterna
utan också av flera representativa
socialdemokrater. Motionerna hade
syftat till, sade herr Johansson, att
bryta det privata monopolet på byggnadsmaterial,
och han påminde om att
en liknande motion hade resulterat i
1946 års byggnadsmaterialutredning.
Men, sade herr Johansson, den utredningen
tillkom ju medan det socialdemokratiska
efterkrigsprogrammet fortfarande
stod på dagordningen, och det
programmet var inte längre aktuellt.

Onsdagen den 15 december 1965 em.

Nr 42

115

torvarv av aktierna i Svenska Durox aktiebolag, m. m.

Utredningen hade icke slutförts med
hänsyn till »samarbetet med koalitionsbröderna».

Vi börjar alltså — om jag skall tyda
dagens tendenser riktigt — att komma
tillbaka till efterkrigstidens skördetänkande.
I ett läge, då alla tillgängliga
knappa resurser i fråga om kapital
och arbetskraft verkligen bör utnyttjas
så effektivt och rationellt som möjligt,
i ett läge med växande konkurrenssvårigheter,
gör man detta. Har
man inte på ansvarigt socialdemokratiskt
håll överdimensionerat de radikala
rösterna i svensk arbetarrörelse och
i svensk politik? Borde inte litet större
fasthet från den »starka» socialdemokratiska
regeringen vara mera befogad
än eftergifter för den kampanj som
just nu bedrivs? Eller är man verkligen,
statsrådet Lange, inom svensk socialdemokrati
numera allmänt inriktad på en
ny socialiseringsgiv här i landet? Åtskilliga
röster i kammaren i kväll tyder
på att man börjar anse att statlig
affärsverksamhet bör betraktas som ett
självändamål. Om det verkligen förhåller
sig på det sättet, finns det anledning
att uttrycka ett beklagande.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Bara några ord till
sist!

Går det verkligen herr Lassinantti,
att göra sådana påståenden som Ni har
gjort från denna talarstol? Jag var den
som tog upp töreforsfrågan i femte avdelningen
vid de föredragningar som
vi hade där. Då kan man väl inte påstå
att jag har visat totalt ointresse för
Törefors.

Vidare vill jag konstatera till kammarens
protokoll att handelsministern
säger att han inte har lämnat andra
upplysningar till sin riksdagsgrupp än
de som har stått femte avdelningen i
statsutskottet till buds. Herr Lassinantti
å sin sida säger, när jag frågar honom
på vilken grund han anser att
det inte finns några risker för Töre -

fors, att han grundar sin åsikt på upplysningar
som han har fått i ett slutet
rum, där inte jag var med. Jag ber
kammarens ledamöter och framtida läsare
av detta protokoll att fundera över
huruvida dessa två meningar går ihop.

Jag tycker att herr Lassinantti inte
skulle yttra sig så bestämt om mitt intresse
för Törefors. Det beror inte bara
på att jag varit i Töre vid mer än
ett tillfälle och att jag varit med om
att behandla töreforsfrågan. Det beror
också på att jag, som herr Lassinantti
förmodligen inte är obekant med, i våras
tog ett visst initiativ för att man
skulle få en fråga aktualiserad som
skulle kunna underlätta Töreforsbolagets
utveckling och trygga sysselsättningen.
Jag är väl medveten om att
den frågeställningen inte är aktuell i
en situation när man förhandlar om
Duroxaffären. Men det är inte till mig
frågan om hur det går med Törefors
efter detta förvärv skall riktas, utan
den bör riktas till dem som nu är beredda
att rösta för förslaget.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Bara några ord till herr
Bohman och herr Ohlin.

Beslutet 1961, herr Bohman, om avvecklingen
och omläggningen i Kvarntorp
innebar inte något förbud mot statliga
initiativ. I så fall skulle vi ha förfarit
oriktigt redan när vi satsade på
den kalksandstensfabrik som jag har talat
om vid åtskilliga tillfällen. Ingen kritik
har riktats häremot. Man förutsatte
att dessa vägar också borde prövas, alldeles
oavsett utgången vid behandlingen
av den kommunistiska motionen.

På kravet från herr Ohlins sida om
en redovisning av de ekonomiska resultaten,
för det fall riksdagen nu kommer
att bifalla utskottsmajoritetens förslag,
kan jag säga att sådan redovisning lämnar
vi gärna. Det ligger helt i linje med
de — om jag får använda uttrycket —
koncernredovisningar som vi försökt

116 Nr 42

Onsdagen den 15 december 1965 em.

Förvärv av aktierna i Svenska Durox aktiebolag, m. m.

oss på med redogörelser för de statliga
företagens ekonomiska resultat och som
brukar finnas tillgängliga en tid efter
det att bokslutsuppgifterna föreligger
och en analys kunnat verkställas.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Jag ställde tidigare en
fråga till statsrådet om vilka märkliga
statliga injektioner som skulle åstadkomma
de fina resultaten. Jag fick bara
ett indirekt svar. Statsrådet redovisade
nämligen endast motiven för köpet av
Durox. Vi fick se litet av den undre delen
av isberget. Jag fäste mig särskilt
vid en sak i statsrådets redovisning: det
väsentliga var inte förräntningen på investeringskap
italet, utan den framtida
bedömningen.

Den senast redovisade vinsten i Duroxföretaget
utgör ca en procent av det
kapital som staten skall satsa. Eftersom
redovisningen omfattar 16 månader utgör
den egentligen en förräntning av
endast 0,7 procent., Om man inte har
större anspråk på förräntning av det
investerade kapitalet är det klart, att
man kan ha vissa möjligheter att åstadkomma
lägre priser, även om statsrådet
säger att det inte är det som har varit
huvudsyftet med detta.

Men då frågar man sig: Innebär det
att man sköter ett företag affärsmässigt,
om man inte har större anspråk
på förräntningen?

Handelsministern lever tydligen i den
föreställningen att Durox skall bli den
David som, om inte med runda stenar
så i varje fall med lättbetong, skall få
Goliat — d. v. s. Ytong- och Siporexbolagen
i gungning. Vi lär inte ha möjlighet
att ta statsrådet ur den tron. Vi
får så småningom se hur det går, när vi
får redovisningen för den nu aktuella
aktiviteten.

Herr LASS1NANTTI (s):

Herr talman! Jag ber kammarens ledamöter
om överseende för att jag tar

till orda än en gång. Anledningen till
att jag gör det är herr Eliassons i Sundborn
yttrande här.

Jag kommer mycket väl ihåg att föredragandena
i femte avdelningen gav det
beskedet att om inte köpet kommer till
stånd nu blir det ett konkurrensförhållande
mellan Rockwoolbolaget och Töreforsbolaget.
Däremot har ur mitt minne
bortfallit herr Eliassons agerande.
Han var tydligen mycket lågmäld den
gången. Men jag har ingen anledning att
bestrida att han redan då fick det besked
som han efterlyst bär.

Det värdefulla ur Törefors’ synpunkt
med den debatt som vi har haft här i
kväll är att det väl nu måste framstå
klart för alla, att om vi följer herr Eliassons
linje blir det osäkert hur det går
för Törefors. Däremot innebär utskottsmajoritetens
linje ett stöd för Törefors.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Innan denna debatt avslutas,
måste jag be att få konstatera
två som jag tror för framtiden viktiga
fakta.

För det första har organisationen av
de företag som skall föras samman i
koncern, bl. a. Töreforsbolaget, icke
klarlagts eller ens antytts under denna
debatt. Den är uppenbarligen alltjämt
vid denna tidpunkt en olöst fråga med
all den osäkerhet som följer därav.

För det andra har handelsministern
upplyst kammaren om att han icke varit
i kontakt med de danska intressenterna
i det viktigaste företaget i denna koncern,
vilka behärskar patentet för tillverkningen.
Jag har fått en uppgift under
hand, och jag tror jag vågar säga att
den är tillförlitlig, att vederbörande intressenter
har sökt kontakt med chefen
för handelsdepartementet men icke
kunnat få det. Jag får säga att den omständigheten
att det fortfarande på denna
punkt råder en diffus oklarhet också
är ett utomordentligt illavarslande tecken
för framtiden.

Onsdagen den 15 december 1965 em.

Nr 42

117

Förvärv av aktierna i Svenska Durox aktiebolag, m. m.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Den uppgift som herr
Ståhl lämnade om att danska intressenter
vägrats företräde i handelsdepartementet
är felaktig. Vad jag liar sagt är
att det finns ingen anledning för oss att
diskutera exempelvis ett samarbete mellan
Töreforsbolaget, Duroxbolaget och
Rockwoolbolaget, så länge icke Duroxköpet
är avslutat.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Den upplysning handelsministern
meddelade att han har
lämnat danskarna måste ha uppfattats
så att de inte skulle få företräde.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen i
motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Eliasson
i Sundborn begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill» att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 1) i
utskottets utlåtande nr 190, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Boman m. fl. i
motsvarande del.

medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 116 ja och 104 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Herr TALMANNEN yttrade:

Under detta moment har yrkats

dels bifall till utskottets hemställan,

dels bifall till reservationen av herr
Boman m. fl. i motsvarande del,

dels ock bifall till det av herr Ståhl
under överläggningen framställda yrkandet,
att riksdagen må, i anledning
av motionerna I: 806 och II: 955 samt
I: 807 och II: 956, samtliga motioner såvitt
nu är i fråga, besluta att de medel
som återstår, sedan betalning erlagts för
aktierna i Durox-bolaget, skall inbetalas
till statskassan.

I följd av det beslut kammaren fattat
under mom. T) har emellertid reservationen
och herr Ståhls yrkande nu samma
innebörd, nämligen att de medel
som återstår, efter det att betalning erlagts
för aktierna i Durox-bolaget, skall
inbetalas till statskassan. Jag ställer
därför endast proposition på utskottets
hemställan mot reservationen.

Herr talmannen gav härefter propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
i motsvarande del; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Eliasson i Sundborn begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 2) i
utskottets utlåtande nr 190, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit

118

Nr 42

Onsdagen den 15 december 1965 em.

reservationen av herr Boman m. fl. i
motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Eliasson i Sundborn begärde
emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 116 ja och
104 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 3

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen i
motsvarande del; och farm herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Björkman
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 3) i
utskottets utlåtande nr 190, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Boman m. fl. i
motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen
och att kammaren alltså bifallit
sutskottets hemställan.

§ 2

Godkännande av avtal mellan vattenfallsstyrelsen
och Bolidens gruvaktiebolag
om utbyggnad av Grytfors kraftstation
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
191, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av avtal
mellan vattenfallsstyrelsen och Bolidens
gruvaktiebolag om utbyggnad av
Grytfors kraftstation m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

I propositionen nr 165 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 5 november 1965,
föreslagit riksdagen 1) att bemyndiga
Kungl. Maj:t att dels godkänna ett mellan
vattenfallsstyrelsen och Bolidens
gruvaktiebolag träffat avtal om gemensamt
tillgodogörande av vattenkraften
i Grytforsen, dels medge vattenfallsstyrelsen
att träffa överenskommelse om
smärre ändringar i avtalet, 2) att bemyndiga
Kungl. Maj:t att av anslaget
Kraftstationer in. m. ta i anspråk medel
för kapitaltillskott till det bolag som
bildades enligt nämnda avtal.

I anledning av propositionen hade utskottet
förehaft följande motioner, nämligen dels

två likalvdande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lage Svedberg m. fl. (1:797) och den
andra inom andra kammaren av herr
Lundberg (II: 944), i vilka hemställts
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts
proposition nr 165 rörande godkännandet
av ett mellan Bolidens gruv AB och
vattenfallsstyrelsen ingånget konsortialavtal
om bildandet av Grytfors aktiebolag
samt att ärendet återremitterades
till vattenfallsstyrelsen med uppdrag
att nya förhandlingar skulle inledas
mellan vattenfallsstyrelsen och
Skellefteå stad;

dels en inom första kammaren av herr
Dahlberg väckt motion (I: 805), vari
hemställts att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj :ts proposition i vad den gäll -

Onsdagen den 15 december 1905 em.

Nr 42

119

Godkännande av avtal mellan vattenfallsstyrelsen och Bolidens gruvaktiebolag om

utbyggnad av Grytfors kraftstation m. m.

de avtalet med Bolidenbolaget, att
riksdagen beslutade att vattenfallsstyrelsen
i egen regi skulle anlägga kraftverket
i Grytforsen samt att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t anmälde behovet
av medel för byggnationen innevarande
budgetår;

dels ock en inom andra kammaren av
herr Holmberg m. fl. väckt motion
(11:954), vari hemställts att riksdagen
måtte besluta att avslå förslaget till
avtal mellan vattenfallsstyrelsen och
Bolidens gruvaktiebolag om utbyggnad
av Grytfors kraftstation samt att i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om
nytt förslag snarast med innebörd att
staten antingen själv byggde kraftverket
i fråga eller gjorde detta i samverkan
med Skellefteå stad.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:797 och 11:944, 1:805
samt II: 954, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att dels
godkänna det i statsrådsprotokollet över
handelsärenden för den 5 november
1965 avsedda avtalet mellan vattenfallsstyrelsen
och Bolidens gruvaktiebolag
om gemensamt tillgodogörande av vattenkraften
i Grytforsen, dels medge vattenfallsstyrelsen
att träffa överenskommelse
om smärre ändringar i avtalet,

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att av anslaget
Kraftstationer m. m. ta i anspråk
medel för kapitaltillskott till det bolag
som bildades enligt nämnda avtal;

II. att motionerna 1:797 och 11:944,
i vad de avsåge förhandlingar mellan
vattenfallsstyrelsen och Skellefteå stad,
icke måtte bifallas av riksdagen;

III. att motionen I: 805, i vad den icke
behandlats under I., icke måtte bifallas
av riksdagen;

IV. att motionen II: 954, i vad den avsåge
skrivelse till Kungl. Maj :t, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Rönnberg och Nils-Eric
Gustafsson, vilka ansett att utskottet under
I. och II. bort hemställa,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:797 och 11:944, 1:805
samt 11:954, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga, avslå Kungl. Maj :ts förslag
i propositionen nr 165;

II. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 797 och II: 944, såvitt
de avsåge förhandlingar mellan vattenfallsstyrelsen
och Skellefteå stad, i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört;

2) av herr Xäsström,

3) av herr Gillström, och

4) av herr Gustafsson i Skellefteå, de
tre sistnämnda reservationerna utan angivna
yrkanden.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! För att undvika en fortsättning
av maratondebatterna i riksdagens
slutskede skall jag nöja mig med
några konstateranden.

När jag lyssnade till debatten i det
föregående ärendet sade jag mig att
man verkligen måste hoppas att de synpunkter,
som i detta sammanhang framfördes
när det gäller affärsmässighet
o. s. v., icke skulle komma att begagnas
som någon katekes vid undervisningen
i liandelsgymnasier och på andra håll.
Jag har en känsla av att man bör mer
än nu sätta sig in i de frågor det gäller.

Då jag beträffande Grytfors kraftstation
varit med om att yrka avslag på
Kungl. Maj:ts proposition har jag gjort
det av två skäl. Det rör sig inte bara om
en praktisk fråga utan framför allt om
en principfråga, och av propositionen
framgår att förslaget inte är någon engångsföreteelse,
utan att man är redo
att bereda företagen möjligheter att
fortsätta med en verksamhet i samma
anda. Departementschefen anför sålun -

120 Nr 42 Onsdagen den 15 december 1965 em.

Godkännande av avtal mellan vattenfallsstyrelsen och Bolidens gruvaktiebolag om
utbyggnad av Grytfors kraftstation m. m.

da: »Sedan en tid tillbaka har också
förhandlingar pågått mellan vattenfallsstyrelsen,
Skellefteå stad och Bolidenbolaget
om fortsatt utbyggnad av Skellefteälven.
Vattenfallsstyrelsen har härvid
erbjudit staden och bolaget att delta
i utbyggnaden av de övriga staten
tillhöriga fallrättigheterna i älven. De4
är min förhoppning att det av vattenfallsstyrelsen
lämnade erbjudandet
kommer att antas av övriga parter och
resultera i de ytterligare utbyggnader,
som är ekonomiskt motiverade.»

Jag vill i detta avseende anföra en
helt avvikande mening.

Om nu utskottets hemställan bifalles
får detta icke fattas såsom någon fullmakt
för vattenfallsstyrelsen att fortsätta
med en verksamhet, som syftar
till att realisera statens vattenfallsrätter.
Staten och kommunerna har i detta
sammanhang förpliktelser. Man får inte
fortsätta att handlägga så pass allvarliga
saker på ett så slentrianmässigt
sätt som nu varit fallet.

Jag hoppas därför att kammaren avslår
propositionen, så att nya förhandlingar
kan upptas, och därvid är det
kanske bäst, att representanter för vattenfallsstyrelsen
inte deltar utan att åt
andra, lämpligare personer anförtros
denna uppgift. Departementet bör också
se till att sådana frågor i fortsättningen
inte handläggs på samma sätt
som när det gällt Grytforsfallets utbyggande.

Herr talman! Varken från principiell
eller praktisk synpunkt kan jag godta
utskottets tillstyrkande av propositionen,
och jag ber därför att få yrka bifall
till reservationen nr 1.

Herr BLOMKVIST (s):

Herr talman! Som framgår av propositionen
måste man räkna med en ganska
snabb utbyggnad av kraftstationer,
om det skall vara möjligt att tillgodose
det ökade energibehovet i landet. För
att möta den stigande efterfrågan på

elektrisk kraft anses nya produktionstillskott
nödvändiga. Handelsministern
har såsom ett led i denna strävan funnit
lämpligt att föreslå riksdagen att
vattenfall i samarbete med Bolidenbolaget
utbygger Grytforsens kraftverk i
Skellefte älv.

Vid denna älv har bl. a. vattenfall
kraftstationerna Vargfors och Gallejaur.
Genomförda utredningar visar att kostnaderna
för exploatering av Skellefteälvens
outnyttjade vattenkrafttillgångar
genomgående är högre än för andra
outbyggda vattenprojekt som är tillgängliga
för vattenfall. En fortsatt utbyggnad
av detta vattendrag skulle därför
ligga ganska långt fram i tiden. För
att åstadkomma en jämnare sysselsättning
för sin personal i detta område har
emellertid vattenfall fått pröva olika
vägar i syfte att fortsätta utbyggnaderna
i Skellefteälven. I ett yttrande i årets
statsverksproposition skriver arbetsmarknadsstyrelsen
följande: »Den statliga
anläggningsverksamheten bör förberedas
så att den kan utvidgas, om
konjunkturläget skulle försvagas. I vattenfallsstyrelsens
byggnadsplaner för
den närmaste tiden ingår flera större
kraftverksbyggnader i Norrbottens och
Västerbottens län. I dessa delar av landet
torde brist på arbetstillfällen kunna
befaras även vid en i landet genomsnittligt
hög sysselsättning. Om byggnaderna
är så angelägna att de bör utföras
under de närmaste åren, är det därför
ur arbetsmarknadssynpunkt av vikt
att de förbereds så att de kan byggas
tidigare än planerat, om sysselsättningsläget
fordrar det.»

Anläggningsarbetarna vid Gallejaurbygget
har kommit i en liknande situation
med risk för sysselsättningssvårigheter.
I syfte att bl. a. undanröja dessa
svårigheter för sina anställda har vattenfall
tagit kontakt med kraftkonsumenter
i närheten av älven, vilka bör
ha intresse av att erhålla kraft därifrån.
Det har också lett till en överenskom -

Onsdagen den 15 december 1965 em.

Nr 42

121

Godkännande av avtal mellan vattenfallsstyrelsen och Bolidens gruvaktiebolag om

utbyggnad av Grytfors kraftstation m. m.

melse om samarbete mellan vattenfall
och Bolidenbolaget, varvid detta bolag
ingår som hälftendelägare i kraftverket
vid Grytforsen. Som likvid kommer
vattenfall att tillskjuta den staten tillhöriga
vattenrätten samt de utredningar
som genomförts för vattenfalls utbyggnad
till ett värde av 6 miljoner kronor.
Bolidenbolaget betalar sina 6 miljoner
kontant. Enligt förslag till bolagsordning
skall styrelsen bestå av fyra personer.
Av dessa kommer vattenfall att
utse två ledamöter i styrelsen, varav
den ene skall vara ordförande och den
andre vice ordförande. Styrelsens ordförande
eller vice ordförande skall också
fungera som ordförande på bolagsstämman,
vilket ju betyder att ordföranden
får utslagsröst.

Den sammanlagda kostnaden för utbyggnaden
kommer att uppgå till omkring
61 miljoner kronor. Detta arbete
kommer att säkra en jämnare sysselsättning
för den berörda personalen på
vattenfall. I stort sett räknar man med
att på detta sätt kunna bereda arbete
för omkring 300 kollektivavtalsanställda
under den återstående delen av 60-talet.

Herr talman! Detta är den överenskommelse
som har förorsakat den s. k.
Grytforsstriden och som föranlett en
så stor debatt i första kammaren. Jag
medger gärna att avtalet mellan vattenfall
och Bolidenbolaget om ett gemensamt
bolag för Grytforsens exploatering
skapat opinion i vida kretsar i
Skelleftebygden; kanske gäller detta
inte minst vattenfalls förhandlingar
med Skellefteå stad. Härvidlag har både
reservanter och motionärer framfört
mycket kraftiga anmärkningar mot styrelsens
sätt att sköta förhandlingarna.
Jag vill starkt understryka att vi vid
utskottsbehandlingen fått en mycket ingående
redogörelse för kontakten med
Skellefteå stads kraftverk angående utbyggnader
i Skellefteälven. Vid detta
sammanträde framkom bl. a. följande:

I början av 1964 upptogs förhand -

lingar med Skellefteå stads kraftverk
rörande frågan om samverkan vid utbyggnaden
i Skellefte älv. Skellefteå
stads kraftverk deklarerade då sitt intresse
för sådant samarbete. Men ganska
snart framkom det att det var ett intresse
på längre sikt, i första hand beroende
på att utbyggnaden av Rengårds
kraftstation, där staden är den störste
ägaren, borde komma i första rummet.
Först härefter upptogs förhandlingar
med Bolidenbolaget, vilka slutligen ledde
till en preliminär överenskommelse
om att parterna gemensamt och utan
dröjsmål skulle bygga ut Grytforsen.

I detta läge begärde Skellefteå stads
kraftverk att även staden skulle beredas
tillfälle att inträda i utbyggnaden av
Grytfors. I samband därmed diskuterades
möjligheten att samtliga tre parter
skulle samverka i en utbyggnad av
såväl Grytfors som Rengård. Skellefteå
stads kraftverk fann emellertid en sådan
lösning mindre attrakiv och uppslaget
fullföljdes därför inte. Efter förhandlingar
kom man emellertid till
enighet om att vattenfall skulle övérlåta
en fallhöjdsandel motsvarande 30
miljoner kWh per år till Skellefteå stad
och att samliga tre parter skulle samarbeta
för att åstadkomma gemensamma
utbyggnader i Skellefteälven ovanför
Grytfors.

Enligt uppgift motsvarar dessa fallsträckor
vid full utbyggnad en normalproduktion
av cirka 800 miljoner kWh
per år. Härav skall vattenfall förfoga
över 52 procent, Skellefteå stads kraftverk
28 procent och Bolidenbolaget 20
procent. Efter tillstyrkan av kraftverksstyrelsen
och drätselkammaren har frågan
varit föremål för behandling i stadsfullmäktige,
senast i oktober i år. Staden
har för sin del godkänt avtalet men
kräver att staden bör ingå som delägare
i Grytforsens kraftverk.

Efter att ha tagit del av vattenfalls
redogörelse för förhandlingsgången med
Skellefteå stad har utskottsmajoriteten

122 Nr 42 Onsdagen den 15 december 1965 em.

Godkännande av avtal mellan vattenfallsstyrelsen och Bolidens gruvaktiebolag om
utbyggnad av Grytfors kraftstation m. m.

inte kunnat dela reservanternas uppfattning
att det förelegat bristande vilja
till samarbete från styrelsens sida. Enligt
vår mening finns det ingen anledning
att anmärka på vattenfalls tillvägagångssätt
vid förhandlingarna med
Skellefteå stad. Utskottsmajoriteten har
uttryckt den förhoppningen att samarbete
etableras mellan de tre parterna
för utbyggnaden av de kraftstationer
som kan vara lämpliga ovanför Grytfors.

Herr Lundberg anser inte det upprättade
avtalet vara tillfredsställande, och
det skulle vara ganska intressant att
här diskutera den principiella uppfattning
som herr Lundberg här har redovisat.
Jag är emellertid medveten om
att det kan föreligga en viss gradskillnad
beträffande det bestående värdet
av naturrikedomarna. Ett kraftverk bör
kunna behålla sitt värde långt in i framtiden.
Ett malmfält däremot minskar i
värde i samma takt som man forslar
hort malmen. Men jag tycker ändå det
finns anledning konstatera att Bolidenbolaget
sedan många år tillbaka har
överenskommelser med staten om bearbetande
av vissa malmförekomster i
Västerbottens län, de så kallade legodriftsavtalen.
Där pågår alltså ett samarbete
som enligt min mening — och
med de reservationer jag gjort tidigare
— i stort sett kan jämföras med det nu
föreslagna. Denna samverkan har såvitt
jag förstår inte den effekten att den
på något sätt bromsar näringslivets utveckling
i Västerbotten, utan jag tror
i stället att det kommer att gagna näringslivet
där.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har utgått ifrån att
kammarens ledamöter har läst propositionen
och utskottets utlåtande och
att jag därför inte behövde referera

innehållet i detta avtal. Förhandlingarna
om och tillkomsten av avtalet är av
det slaget att allvarlig kritik kan riktas
däremot. Skellefteå stad har nämligen
kommit bort i sammanhanget och hänsyn
har endast tagits till en part.

Om arbetsmarknadsfrågor skall ligga
till grund för avtalet, vill jag fråga: Är
det några nya pengar Bolidenbolaget
tillskjuter? Är det inte pengar som bolaget
har tagit upp genom att trängas
på kapitalmarknaden och uppta obligationslån?
Om man alltså skall ta arbetsmarknadspolitiska
hänsyn i detta
fall, så är det ju ändå staten som ytterst
är ansvarig, och då kunde man väl klara
av saken den vägen.

Jag beklagar uppriktigt att förhandlingar
med kommunerna skötes på sådant
sätt som här skett, och jag hoppas
verkligen att det inte upprepas. Det
allvarliga är vad utskottet skriver på
s. 10 i utlåtandet: »Med avseende på
den framtida utvecklingen finner sig
utskottc-t böra instämma i den av departementschefen
uttalade förhoppningen
att det av vattenfallsstyrelsen lämnade
erbjudandet skall kunna antas av
övriga parter och resultera i de ytterligare
utbyggnader som är ekonomiskt
motiverade.»

Den fullmakten vill jag under inga
förhållanden skriva under, och det är
därför som jag har opponerat mig i
detta fall.

De principiella frågorna trodde jag att
jag inte skulle behöva diskutera här
med herr Blomkvist. Jag har utgått ifrån
att han vet vad det hela gäller. Det är
inte lämpligt att diskutera de frågorna
så här i riksdagens slutskede. Det
får vi göra i annat sammanhang.

Herr BLOMKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber kammarens ledamöter
om överseende för att jag kanske
tog litet längre tid på mig än herr
Lundberg nu ansåg att jag skulle göra.
Men jag åhörde debatten i första kam -

Onsdagen den 15 december 19G5 em.

Nr 42

123

Godkännande av avtal mellan vattenfallsstyrelsen och Bolidens gruvaktiebolaK om

utbyggnad av Grytfors kraftstation m. m.

maren, och jag tyckle att om det nu
skulle bli en sådan debatt här, skulle
det vara lämpligt att jag gav en kort
redogörelse för själva propositionen för
att få ett underlag för den kommande
debatten.

Till herr Lundberg vill jag säga att
jag i ett annat sammanhang sagt att jag
tyckte det var riktigt att staten gick in
som delägare i en viss näringsgren.
Men när jag nu skriver under utskottsutlåtandet
har jag också den uppfattningen
att om detta avtal kan genomföras,
kommer det att bli till gagn för
Skellefteå stad, ja för hela länet.

När nu herr Lundberg säger att det
är ett felaktigt avtal, så skall vi komma
ihåg att samhället representeras av staten
och primärkommunerna. Staten
kommer att få 52 procent, staden 28
procent och Bolidenbolaget 20 procent,
vilket väl kommer att innebära att samhället
som sådant, även om det inte blir
Skellefteå stad, kommer att ha det största
inflytandet i bolaget. Det är därför
som vi har ansett att avtalet kan bli
till gagn inte bara för staden utan för
hela näringslivet. Såvitt jag har sett av
de protokoll från Skellefteå stadsfullmäktige
som jag har haft möjlighet att
studera är detta en uppfattning som
delas av ganska många av fullmäktiges
ledamöter. Det var 17 av 25 ledamöter
som biträdde förslaget från drätselkammaren,
som hade rekommenderat
fullmäktige att anta avtalet.

Herr talman! Jag tycker att det inte
finns någon större anledning för herr
Lundberg att kritisera detta avtal, som
ju skall verka på lång sikt i Västerbotten.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Eftersom den föregående
talaren berörde både det förra
ärendet och det vi nu behandlar, vill
jag konstatera att om lian försökte använda
någon logik så skulle han komma
underfund med att han kysste och slog

ihjäl med samma varma själ — i det
ena fallet när det gällde att göra ett
köp och i det andra fallet när det gällde
att avstå från värden som samhället
har försökt skydda åt sig.

Beträffande avtalets formulering
in. m. har jag sagt att jag inte finner
någon anledning att gå in på en diskussion
i detta sammanhang. Men jag
hoppas verkligen att den förre ärade
talaren studerar avtalet och vad som
förekommit vid underhandlingarna något
bättre för att få en grund till fortsatt
diskussion.

Herr BLOMKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan tala om för herr
Lundberg att jag har försökt läsa detta
avtal, och jag tänkte att herr Lundberg
möjligen skulle ta upp det till diskussion.
Det har han inte gjort mer än i
fråga om de allmängiltiga problemen.

Herr Lundberg säger att jag vid kammarens
beslut i föregående ärende liksom
hade kysst och tillfört den statliga
verksamheten en viss gren, medan jag
nu är beredd att slå ihjäl en insats som
enligt herr Lundbergs mening borde
tillkomma samhället.

Jag får säga herr Lundberg att jag har
den uppfattningen att det bör vara en
samverkan mellan samhället och den
privata företagsamheten när så anses
erforderligt, även om det kan vara
fråga om ett stort bolag som enligt vad
jag vet herr Lundberg i olika sammanhang
är mycket kritiskt inställd
emot.

Fru LINDEKVIST (s):

Herr talman! Skellefteå stad har byggt
kraftverk och tämjt Skellefteälvens forsar
i årtionden. De första små kraftverken
har utbyggts till större kapacitet,
nya kraftverk har byggts och moderniserats,
och staden har i dag en
långt gående arbetsplan som man vill
förverkliga.

124 Nr 42 Onsdagen den 15 december 1965 em.

Godkännande av avtal mellan vattenfallsstyrelsen och Bolidens gruvaktiebolag om
utbyggnad av Grytfors kraftstation m. m.

Men staden har också fört en mycket
föredömlig prispolitik med låga eltaxor
såväl för hushåll som för näringsliv
och industri. Staden har dessutom genom
omfattande dammbyggnader i källsjöarna
reglerat vattentillgången och
således gjort sig oberoende av årstidernas
fluktuationer. Man kan således reglera
vattenflödet alltefter tillgång och
efterfrågan.

Den i dag så aktuella Grytforsen, som
ägs av kronan, har helt naturligt inte
ingått i Skellefteå stads arbetsplan. Men
Grytforsens utbyggnad berör givetvis
stadens planer på så sätt att Grytforsen
ligger mellan det projekt som staden
nu bearbetar, nämligen Rengård, och
följande etapper i stadens kraftproduktion,
vilka ligger ovanför Grytforsen.
Om Grytforsen nu kan byggas ut mycket
tidigare än som förutsetts i de ursprungliga
planerna, enligt vilka utbyggnaden
skulle vara färdig 1973, är detta givetvis
ett intresse för staden.

I propositionen uttalas att den nu beräknade
utbyggnaden skall vara färdig
redan år 1969, således fyra år före den
tidigare planerade tidpunkten.

Det har talats mycket om de kontakter
som har tagits med staden beträffande
Grytforsen. Dessa kontakter kan man
närmast beteckna såsom mycket vaga.
I detta fall står på ena sidan vattenfallsstyrelsen
och på den andra sidan
en kommun, med vilken vattenfallsstyrelsen
söker ett ekonomiskt samarbete.
Man brukar i regel i ett sådant ärende
kunna redovisa och hänvisa till skrivelse
av visst datum, protokoll fört vid
sammanträde eller dylikt. Några sådana
handlingar mellan dessa båda parter
existerar praktiskt taget inte alls. Det
har endast växlats några brev i frågan.
På de vaga kontakter, som tagits med
staden beträffande samarbete för utbyggande
av Grytforsen, har staden dock
svarat positivt och således väntat på
ett ytterligare underhandsbesked.

När därför avtalet mellan vattenfalls -

styrelsen och Bolidens gruvaktiebolag
blev känt i staden blev meningarna
självfallet delade. Avtalet är slutet i
september 1965 och arbetena är avsedda
att påbörjas vid årsskiftet 1965/66
— således om några få dagar — och
kraftverket skall vara färdigt för drift
år 1969. Skellefteå stadsfullmäktige
skulle samtidigt taga ställning till ett
avtal om den fortsatta utbyggnaden
ovanför Grvtforsen. I denna fortsatta
utbyggnad finns det såsom tidigare har
refererats tre parter, nämligen vattenfallsstyrelsen,
Skellefteå stad och Bolidens
gruvaktiebolag.

När avtalet mellan vattenfallsstyrelsen
och Bolidenbolaget blev känt och
samtidigt detta andra avtal låg på stadsfullmäktiges
bord blev Grvtforsen en
kommunalpolitisk fråga, och denna har
sprängt samtliga partier i staden. Det
är endast centern som står enig, men
denna har också bara en ledamot.

Vi har ofta i Skellefteå brukat skämta
om den enighet som förelegat om
Skellefteå stads kraftverksstyrelses förslag,
när dessa behandlats i stadsfullmäktige.
Vi har kunnat ägna timmar av
debatt åt ett litet anslag till något ändamål,
men kraftverksstyrelsens förslag
till utbyggnader, ombyggnader, regleringar
och dylikt, vilka slutat på miljonbelopp,
har vi aldrig tvistat om utan
enigheten har helt enkelt varit rörande.

Avtalet godkändes av Skellefteå stadsfullmäktige,
men en majoritet i stadsfullmäktige
krävde att Grytfors-avtalet
skulle omprövas för att staden skulle
få samma del i utbyggnaden av Grytforsen,
samma villkor som Bolidenbolaget.
Denna behandling av avtalet godkändes
givetvis inte av vattenfallsstyrelsen.
Det tolkades som ett avslag,
Skellefteå stad fick bakläxa och avtalet
gick tillbaka för förnyad behandling i
stadsfullmäktige en månad senare. Det
blev samma resultat: det finns fortfarande
en majoritet i stadsfullmäktige
som kräver en omprövning. Men den

Onsdagen den 15 december 19G5 cm.

Nr 12

125

Godkännande av avtal mellan vattenfallsstyrelsen och llolidens KruvaktiebolaK om

utbyggnad av Grytfors kraftstation m. in.

förskjutningen bar skett, att majoriteten
blivit litet mindre.

Som sagt: Grytforsen bär blivit en
komnninalpolitisk fråga, med debatter
och tidningspolemik, med riksdagsmotioner
och utskottsreservationer som
följd. .lag tillhör inte längre Skellefteå
stadsfullmäktige, men jag kan inte undgå
att fråga mig hur jag skulle ha röstat,
om jag fortfarande hade tillhört
fullmäktige. Jag skulle ha tagit i beräkning
först och främst sysselsättningsproblemen,
de arbetsmarknadspolitiska
synpunkter som med rätta har lagts på
ärendet. Vidare skulle jag ha tagit med
i beräkningen den fördel det innebär
för staden att få affären Grytforsen ur
världen innan staden själv skall sätta i
gång sina arbeten. Jag skulle nog också
ha ägnat en liten tanke åt ett beslut
som vi fattat här i riksdagen, nämligen
beslutet om lokaliseringsstöd. Om man
satsar pengar på en lokalisering för att
därmed intressera det enskilda näringslivet
till insatser i denna nordlliga landsända,
så torde man ha mycket svårt att
samtidigt kräva att ett enskilt företag

— i detta fall ett bolag som har betytt
mycket för Skellefteå stad med omnejd
och för resten för hela Västerbotten

— inte skall få ta del i en sådan här
fråga.

Jag skulle således ha befunnit mig
bland minoriteten i Skellefteå stadsfullmäktige
— jag skulle ha stött kraftverket
och drätselkammaren. Även jag vill
citera de rader som herr Lundberg citerade
men med en helt annan betoning
just med tanke på den framtida
utvecklingen av kraftförsörjningen i
Skellefte älv och Skellefteå stads medverkan
därvidlag, trots att anbudet nu
avslagits. Meningen lyder: »Med avseende
på den framtida utvecklingen finner
sig utskottet böra instämma i den
av departementschefen uttalade förhoppningen
att det av vattenfallsstyrelsen
lämnade erbjudandet skall kunna
antas av övriga parter och resultera i

de ytterligare utbyggnader som är ekonomiskt
motiverade.»

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

llerr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Jag vill börja med att
deklarera att jag i och för sig inte finner
något anstötligt eller olämpligt i
att vattenfallsstyrelsen vid utbyggnad av
ett vattenfall träffar överenskommelse
om samarbete med ett företag. Det
hindrar emellertid inte att jag just i
detta speciella fall tycker att det borde
ha legat närmare till för vattenfallsstyrelsen
att vända sig till Skellefteå
stad. Detta beror inte på att det är fråga
om en kommun utan på att Skellefteå
stad är en mycket stor kraftproducent
i Skellefte älv, som fru Lindekvist
nyss har redogjort för. Det innebär
också att staden och vattenfallsstyrelsen
haft rätt mycket samarbete i Skellefte
älv genom fjällsjöregleringar och
annat. Då tycker man att det skulle ha
legat närmare till hands för vattenfallsstyrelsen
att vända sig till den part som
producerar kraft och som man haft
samarbete med än att vända sig till
denna parts största kund när det gäller
kraft, som ju Bolidenbolaget är.

Då denna fråga behandlades i statsutskottet
anslöt jag mig emellertid icke
till den reservation som herrar Rönnberg
och Nils-Eric Gustafsson avgav
utan anmälde för min del en blank reservation
-— detta på grund av att jag
fann vissa formuleringar i den förstnämnda
reservationen, som jag vid tillfället
i fråga inte säkert visste om de
var korrekta. Det heter exempelvis:
»Såvitt utskottet kunnat finna synes ej
kontakterna från statens sida med Skellefteå
stad ha tagits innan ett konsortialavtal
med Bolidenbolaget faktiskt
var träffat.» Jag var, som sagt, inte riktigt
säker på om påståendet var riktigt,
och det är ju strängt taget på den
frågan det beror, om man skall ställa

126

Nr 42

Onsdagen den 15 december 1965 em.

Godkännande av avtal mellan vattenfallsstyrelsen och Bolidens gruvaktiebolag om

utbyggnad av Grytfors kraftstation m. m.

sig kritisk till vattenfallsstyrelsens
handlingssätt eller inte. Nu har jag
emellertid undersökt förhållandena närmare
och kommit till slutsatsen, att om
man med »kontakter» menar förhandlingar
om samarbete i Grytforsen, så
är påståendet fullt korrekt. Någonting
sådant har icke förekommit.

Däremot är det en mening i utskottets
utlåtande som jag måste säga är i
hög grad missvisande. Den lyder: »Förutsättningar
för träffande av avtal med
Skellefteå stad har emellertid inte förelegat
i fråga om den nu aktuella utbyggnaden.
» Detta vill jag påstå är
oriktigt helt enkelt därför att vattenfall
aldrig undersökt förutsättningarna.

Det finns en skrivelse från vattenfallsstyrelsen
till Skellefteå stads kraftverk
av den 31 januari i år. I den skrivelsen
behandlas emellertid endast vad
som skall hända längre fram i tiden.
Resonemanget rör sig om planerna för
1970-talet och om vad som skall ske
när Skellefteå stads vattenkraftsreserver
i Skellefteälven tagits i anspråk.
Man syftar alltså på den tidpunkt när
Rengårds kraftstation är utbyggd, och
det samarbete man avser ligger alltså
flera år framåt i tiden.

Det fanns ingen som helst anledning
för Skellefteå stad att av denna skrivelse
dra den slutsatsen att det gällde att
skynda sig för att få vara med om en
uppgörelse om ett snabbt utbyggande av
Grytforsen. Att så skulle vara förhållandet
levde man i fullständig okunnighet
om. På denna skrivelse svarade staden
helt enkelt att man var intresserad
av att diskutera alla tänkbara alternativ.

Man kan då fråga sig hur utskottsmajoriteten
kunnat komma fram till sin
slutsats. Jag skulle vilja påstå att detta
skett genom en misstolkning av en
promemoria, som utskottet erhållit från
vattenfallsstyrelsen beträffande förhandlingar
med Skellefteå stads kraftverk
rörande utbyggnad av Skellefte

älv. I denna promemoria nämns att i
början av 1964 frågan om samverkan
beträffande utbyggnad av Skellefte älv
upptogs mellan vattenfallsstyrelsen och
Skellefteå stads kraftverk. Det är denna
skrivelse jag nyss hänvisat till.

Men det har icke förts några direkta
förhandlingar om Grytforsen, och detta
påstås icke heller i denna PM. Den
är skickligt skriven, och det ligger —
kanske av denna anledning — ganska
nära till hands att missförstå den. Men
man finner om man läser den noga icke
underlag för det påstående, som utskottsmajoriteten
gör, nämligen att några
möjligheter till överenskommelse med
Skellefteå stad om .samarbete med Grytforsen
icke förelåg.

Jag skulle alltså vilja påstå att utskottsmajoritetens
tillstyrkan i långa
stycken är byggd på en felaktig uppfattning
om vad som har förekommit
i detta ärende. Faktum är nog att det
inte gjorts någon ordentlig undersökning
huruvida Skellefteå stad är villig
eller inte att ingå på ett samarbete i
Grytforsen.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Herr Blomkvist tröstade
sig med att staten i alla fall kommer
att få ett betydande inflytande i det
bolag som är planerat. Men han förbiser
då ett mycket viktigt faktum, nämligen
att det vattenfall som det handlar
om är helt samhällsägd egendom. En
del av denna egendom skall nu enligt
regeringsförslaget överflyttas till ett privatbolag,
som därigenom skulle få både
fast egendom och makt inom ett område,
som det nu inte har något inflytande
på. Det liar jag funnit felaktigt,
och vi har i en kommunistisk motion
föreslagit, att man i stället för denna
anordning bör bygga ut kraftverket antingen
helt i statens regi eller i samverkan
med Skellefteå stad.

Med de utgångspunkterna kunde Gryt -

Onsdagen den 15 december 1905 em.

Nr 42

127

Godkännande av avtal mellan vattenfallsstyrelsen och Bolidens gruvaktiebolag om

utbyKRnad av Grytfors kraftstation m. m.

fors-projektet mycket val ge anledning
till en debatt om energiförsörjningen
i vidare mening.

Det har sagts i regeringsförslaget och
utskottsutlåtandet, att bakgrunden till
utbyggnaden i Skellefteälven ar »den
snabbt stigande efterfrågan på elektrisk
energi». Det har också herr Blomkvist
nyss understrukit. Man kan därför verkligen
fråga hur det förhåller sig med
planeringen från statens sida med hänsyn
till efterfrågan på elkraft och den
konkurrens man kan vänta sig från
privata företag. För ett tiotal år sedan
förutsåg vattenfallsstyrelsen enligt rapporter,
som vi fick till riksdagen och
som vi behandlade mycket seriöst, att
det då förelåg »en starkt stigande efterfrågan»
på elektrisk energi. Detta ledde
till mycket kostsamma projekteringsarbeten
av ett stort antal kraftverk i de
norrländska älvarna. Men när dessa
arbeten pågått i flera år och man började
närma sig den tidpunkt då fullbordan
av ett par stora kraftverksbyggen
skulle ha möjliggjort en överflyttning
av många hundra kraftverksbyggare
från de fullbordade arbetena till
de planerade nya företagen, då gjorde
statsmakterna plötsligt en helomvändning
i fråga om hela denna s. k. planering.
Ett mycket stort antal nya kraftverk
som man planerat skulle skrinläggas
på obestämd tid, och de är fortfarande
skrinlagda. Flera hundra kraftverksarbetare
fick ställa sig i arbetslöshetsköerna
eller omskolas för flyttning
söderut. Det är alldeles självklart,
att också staten och kommunerna i dessa
vattenfallsområden fick vidkännas
mycket stora kostnader och svårigheter
i övrigt. Det sades att orsaken till
de felslagna kalkylerna beträffande efterfrågan
på elkraft var att privata företag
hade ingripit på ett sätt som man
inte beräknat. De hade byggt egna
kraftverk — i flertalet fall med kol och
olja som drivkraft — och på längre sikt
fanns naturligtvis förhoppningen om

lysande privata affärer även genom utnyttjande
av atomkraft.

Det har med andra ord varit mycket
otillfredsställande med planeringen
över huvud taget på detta område. Detta
har resulterat i att vi fått de förhållanden
som lett till de svårigheter jag
tidigare nämnde. Skall man se energiproduktionen
ur hela samhällets synpunkt
och vill man verkligen göra den
rationell och lönande ur hela folkhushållets
synpunkt, då måste enligt min
mening staten ha avgörande inflytande
inte bara över vattenkraften utan också
över kol- och oljehandeln och självfallet
göra också det framtida utnyttjandet
av atomkraften till en helt statlig
affär. Det finns anledning att vi börjar
se frågan om energiförsörjningen från
den helhetssynpunkten. Med mindre
kommer vi inte från de olägenheter som
tid efter annan uppstår.

Utöver de synpunkter jag nu anfört
finns det i fråga om Skellefteälvens
utbyggnad också andra invändningar
mot att man överflyttar äganderätten
från staten till ett privat storbolag. En
viktig omständighet är det faktum, att
det redan finns en samhällsägd elproduktion,
som Grytforsverket hellre borde
anknytas till, i stället för att man
blandar in en tredje part i denna affär.
Skellefteå stad har sedan gammalt svarat
för en betydande del av energiförsörjningen
i den trakt det gäller. Jag
tycker att det ur politiska och principiella
synpunkter är obegripligt, att regeringen
funnit anledning att motsätta
sig en opinion, som dock bärs upp
främst av arbetarrepresentanterna i de
kommunala församlingarna och av traktens
fackföreningar, och i stället vidtar
denna åtgärd för att tillgodose bolagsintressenter.
Visst kan man, som någon
av de tidigare talarna sade, ordna viktiga
försörjningsfrågor genom ett samspel
mellan staten och privatbolagen.
Den grupp jag tillhör har i flera motioner
anslutit sig till den tanken, bl. a. för

128 Nr 42 Onsdagen den 15 december 1965 em.

Godkännande av avtal mellan vattenfallsstyrelsen och Bolidens gruvaktiebolag om
utbyggnad av Grytfors kraftstation m. m.

att ge staten inflytande i Bolidens gruvverksamhet.
Även om detta naturligtvis
inte skulle ge staten lika stora ekonomiska
fördelar som annan gruvverksamhet
som staten sysslat med en tid,
skulle även detta i alla fall säkert bli
en ganska bra affär — Bolidens aktieägare
brukar som bekant inte bli lottlösa.
Men framför allt skulle ett verkningsfullt
statsingripande av denna typ
— alltså en viss samverkan med Bolidenbolaget
— kunna medverka till näringslivets
utveckling i dessa trakter
på ett annat sätt än vad som sker när
allting skall avgöras uteslutande med
hänsyn till privata vinstintressen.

I de motioner jag nyss nämnde har vi
emellertid förutsatt att ett sådant samarbete
skulle ordnas så, att staten fick
större möjligheter att tillgodose det
allmänna intresset på hela det fält, som
Bolidenbolaget är verksamt på. Regeringsförslaget
beträffande Grytfors däremot
går i rakt motsatt riktning. Det
förslaget innebär att man avhänder staten
inflytande och egendom, som den
redan har, till förmån för Bolidenbolagets
intressen. Det är en politik som jag
finner både praktiskt och principiellt
förkastlig, och för att komma de önskemål
vi uttalat i motionen så nära som
möjligt, yrkar jag bifall till reservationen.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! På grund av att tiden
är så långt framskriden skall jag inte
säga många ord.

Jag vill först konstatera hur det knakar
i fogarna när socialdemokraterna
alltmera slår in på en mera bolagsvänlig
linje. Socialdemokraterna här i kammaren
— och detta gällde kanske i ännu
högre grad socialdemokrater i första
kammaren — protesterade mot den
principiella uppläggningen av denna
proposition. Jag vill i detta sammanhang
för kammaren påpeka att reservationen
i det föreliggande utskotts -

utlåtandet inte har tillkommit av denna
anledning utan på grund av de praktiska
verkningar som förslaget i propositionen
medför.

Kommunerna i Skellefteå kommunblock
ser utbyggnaden av Grytfors
kraftverk som en praktisk lokaliseringsfråga.
Det råder en förhållandevis mycket
god enighet inom berörda kommuner
om att denna fråga har handlagts på
ett ur deras synpunkt uppseendeväckande
sätt. Skellefteå stad är ju, som tidigare
påpekats, en stor kraftverksbyggare,
och Skellefteå producerar kraft
billigt. Detta har varit ett verksamt skäl
för företag att anlägga industrier just
i Skellefteå-området. Det finns väl knappast
någon ort i Västerbotten som lyckats
så väl med lokalisering som just
Skellefteå stad och Skellefteå landskommun.
Det sägs här i debatten att ett
motiv för att Boliden skulle engagera
sig i den aktuella vattenkraftsutbyggnaden
är att Boliden skall tillskjuta
pengar som staten inte har och att utbyggnaden
därmed kan komma till stånd
tidigare än vad som har avsetts. Jag
kan inte finna att det argumentet är hållbart,
eftersom Skellefteå stad och de övriga
fem kommuner som ingår i Skellefteå-blocket,
om de blivit tillfrågade,
sannolikt hade haft möjlighet att i samma
utsträckning tillskjuta de pengar
som skulle behövas. Oppositionen mot
detta förslag i Skellefteå är väl ett uttryck
för att så är fallet.

Det andra motivet, att man genom
engagemang av Bolidenbolaget skulle
kunna upprätthålla sysselsättningen under
en kritisk period, tycker jag inte
heller är relevant. Det är ju samma
folk — d. v. s. vattenfalls byggare — som
skall sysselsättas. Skellefteå stad och
kommunerna i blocket kunde ha haft
samma möjligheter som Bolidenbolaget
att tillhandagå med kapital i den utsträckning
som vore behövligt för att
sätta i gång bygget i god tid.

I debatten i första kammaren och

Onsdagen den 15 december 1905 em. Nr 42 129

avtal mellan vattenfallsstyrelsen och Bolidens gruvaktiebolag om

Godkännande av

utbyggnad av Grytfors kraftstation m.

även här i andra kammaren har konstaterats
att förhandlingar inte har upptagits
med Skellefteå stad. Det är anmärkningsvärt.

Jag kan inte finna att de argument
utskottet framfört beträffande sysselsättningen
och kapitalfrågorna är hållbara.
Det är tyvärr så, att Skellefteå
»har kommit för sent på tåget* och
därför nu har sämre möjligheter att
göra sig gällande. Det är att beklaga,
men jag kan inte underlåta att yrka
bifall till reservationen.

Herr BLOMKVIST (s):

Herr talman! Det har anmärkts att
vi inte har undersökt om det verkligen
förekommit förhandlingar mellan vattenfall
och Skellefteå stad. Utskottsutlåtandet
är baserat på de uppgifter vi
har fått vid föredragning i samband
med utskottets sammanträde.

Herr Gustafsson läste inte upp de
brev som har växlats mellan kraftverksstyrelsens
direktör Bredberg och vattenfalls
representant. Jag hade förmånen
att höra den uppläsningen i första
kammaren. De tilltalsord som användes
i dessa brev och den ton som fanns
i dem gav mig intrycket att det rörde
sig om två herrar som hade haft ett
mycket gott samarbete.

Nu är det klart att jag inte har någon
erfarenhet av affärsverksamhet. Jag har
erfarenhet ifrån den kooperativa rörelsen
och jag vet att vi många gånger kan
göra mycket bra affärer utan alltför
långvariga förhandlingar. Det kan mycket
väl räcka med en kontakt som den
vilken togs här mellan vattenfall och
kraftverksstyrelsen. Det egendomliga i
det här fallet är, att inte kraftverksstyrelsens
representant insåg vad själva
frågan innebar. Man borde ju ha upptäckt
att detta faktiskt var en fråga där
det fanns anledning att slå larm inom
kommunen. Så skedde inte och sedan
har jag fått det intrycket stärkt, att såväl
kraftverksstyrelsen som drätselkam -

maren säkerligen hade goda grunder att
inte då gå in i Grytforsens kraftverk.
De har ju det vattenfall som de avser
att bygga ut närmast, nämligen Rengårds
kraftstation. Studerar man deras
budget, finner man att det inte finns
några investeringsfonder. Det som finns
är en avskrivning på 5,1 miljoner och
denna överförs till kapitalbudgeten, där
den omedelbart går in för amorteringar
och för nya investeringar. Om Skellefteå
stad skulle ha gått in som part i detta
bolag, är det alldeles uppenbart att man
där på något sätt borde ha anskaffat
pengarna, möjligen på lånemarknaden,
men det hade också varit tänkbart att
man fått ta ut pengarna skattevägen.

I så fall hade det blivit ganska kraftiga
skattehöjningar.

Herr Holmberg var inne på en mer
allmän diskussion om vem som skulle
vara ägare till naturrikedomar. Jag finner
här i hans motion ett allmänt uttalande
av följande lydelse: »Det är
troligt att ett samarbete mellan bolaget»
— här avses alltså Bolidenbolaget —
»och staten för närvarande är en lämplig
metod för att befrämja den ekonomiska
utvecklingen i Västerbotten. Men
detta förutsätter enligt vår mening att
formerna för samarbetet ändras så att
statsmakterna får betryggande garantier
för att länets och samhällets behov
i övrigt inte åsidosättes för att tillgodose
enbart bolagsintressen.»

Beträffande det långsiktiga avtal som
nu står under debatt, är det svårt att
hävda, att bolaget skulle få ett sådant
inflytande att samhällsintressena skulle
åsidosättas.

I övrigt var herr Nilsson i Tvärålund
inne på sysselsättningsfrågorna. Det är
klart, att det i allra högsta grad är fråga
om sysselsättningen för vattenfalls
anställda där uppe.

Jag bär framför mig en insändare,
som är undertecknad av en anläggningsarbetare.
Han slutar sina synpunkter
på följande sätt:

— Andra kammarens protokoll 1965. Nr 42

130 Nr 42

Onsdagen den 15 december 1965 em.

Godkännande av avtal mellan vattenfallsstyrelsen och Bolidens gruvaktiebolag om
utbyggnad av Grytfors kraftstation m. m.

»Arbetet med Gallejaurbygget är nu
i det närmaste slut och många har blivit
uppsagda och för oss som är kvar
och många andra är väl läget ovisst
om inte ett beslut om utbyggnad av
Grytforsen kommer till stånd i tid. Vi
vattenfallare hoppas nu på att riksdagen
snabbt godkänner den gjorda överenskommelsen
mellan Vattenfall och
Bolidens Gruv AB om utbyggnad av
Grytforsen, då det är många både tjänstemän
och arbetare som väntar på anställning
i Grytforsen.»

Jag tycker att detta är en bra skildring
av läget. Jag vill, herr talman, avsluta
med att säga att en av de frågor
som varit avgörande för propositionen
är att man skall kunna lösa sysselsättningsfrågan
för de anställda i Västerbotten.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Jag har inte kritiserat
avdelningen för att denna inte tagit
kontakter, utan jag har påstått att avdelningen
har misstolkat den PM som den
fick ifrån vattenfallsstyrelsen.

Herr Blomkvist säger, att kraftverksstyrelsens
representanter borde ha slagit
larm, men om man får ett brev, i
vilket står att någonting skall hända
någon gång på 70-talet, är det knappast
anledning att slå larm.

Jag sade inte i mitt första inlägg, herr
talman, hur jag ämnade rösta, vilket berodde
på att jag tänkte att det kanske
senare under debatten kommer fram
några skäl för samarbetet med Boliden
i detta fall, som jag tidigare icke hört
och som kunde komma att inverka på
min röstning. Vid det här laget har jag
förlorat allt hopp om att några sådana
skäl skall komma fram, varför jag ber
att få yrka bifall till reservationen.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Det framgår mycket
tydligt av min motion, som herr Blomkvist
citerade ett litet stycke av, att jag

med uttrycket »betryggande inflytande
från statens sida» avser hela den verksamhet
som försiggår inom detta område.
Då skall inte staten avhända sig
och åt bolaget överlåta en av de viktigaste
punkterna, i fråga om vilken
staten redan har ett verkligt inflytande.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Herr Blomkvist framhöll
att ett av motiven för att Bolidenbolaget
engagerades för utbyggnaden
just var sysselsättningsfrågan. Ännu står
frågan obesvarad, herr Blomkvist, om
inte samma sysselsättning hade kunnat
åstadkommas, om stadens och kommunernas
pengar hade använts i utbyggnaden.
Varför frågade inte statsmakterna
staden och kommunerna? Det är
just sysselsättnings- och lokaliseringsfrågorna
som är motivet för att Skellefteå
vill vara med i utbyggnaden av
Grytforsens kraftverk.

överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föreslagits
i reservationen 1); och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustafsson i Skellefteå begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets utlåtande
nr 191, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i reservationen 1)
av herrar Rönnberg och Nils-Eric Gustafsson.

Onsdagen den 15 december 1965 em. Nr 42 131

Godkännande av avtal mellan vattenfallsstyrelsen och Bolidens gruvaktiebolag om

utbyggnad av Grytfors kraftstation m.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafsson i Skellefteå begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 148 ja och 56 nej,
varjämte 9 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

§ 3

Föredrogs vart för sig statsutskottets
utlåtanden:

nr 179, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
överenskommelse mellan Sverige och
Folkrepubliken Kina om upplåtelse av
tomt och utförande av beskickningsanläggning
för Sverige i Peking, och
nr 180, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ackord och eftergift
beträffande vissa .statens fordringar,
m. in., såvitt propositionen hänvisats
till statsutskottet; samt

bevillningsutskottets betänkande nr
56, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ackord och eftergift
beträffande vissa statens fordringar,
in. m., såvitt propositionen hänvisats till
bevillningsutskottet.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och betänkande
hemställt.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta behandlingen av
återstående på föredragningslistan upptagna
ärenden till morgondagens sammanträde.

§ 4

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens .skrivelser till Konungen,
nämligen

från konstitutionsutskottet:
nr 452, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående .statsbidrag till
politiska partier jämte motioner; och
nr 457, angående ändring i stadgan
om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande;

från statsutskottet:

nr 411, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utbyggnaden av
universitet och högskolor in. in. jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 428, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
överenskommelse mellan Sverige och
Folkrepubliken Kina om upplåtelse av
tomt och utförande av beskickningsanläggning
för Sverige i Peking;

nr 429, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ackord och eftergift
beträffande vissa statens fordringar,
in. m., såvitt propositionen hänvisats
till statsutskottet;

nr 439, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förvärv av aktierna
i Svenska Durox aktiebolag, m.m.,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 440, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan vattenfallsstyrelsen och
Bolidens gruvaktiebolag om utbyggnad
av Grytfors kraftstation m.m.; och
nr 453, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statsbidrag till
politiska partier jämte i ämnet väckta
motioner, såvitt propositionen och motionerna
hänvisats till statsutskottet;
samt

från bevillningsutskottet:
nr 425, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ackord och eftergift
beträffande vissa statens fordringar,
m. m., såvitt propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet.

132 Nr 42

Torsdagen den 16 december 1965

■ § 5

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 23.31.

In fidem

Sune K. Johansson

Torsdagen den 16 december

Kl. 10.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr förste
vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 10 innevarande
december.

§ 2

Omläggning av utbildningen av sjuksköterskor
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
181, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående omläggning av utbildningen
av sjuksköterskor m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 161 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 22 oktober 1965,
föreslagit riksdagen att

1. godkänna av departementschefen
förordade riktlinjer för omläggning av
utbildningen av sjuksköterskor;

2. besluta att skolöverstyrelsen
fr. o. m. den 1 januari 1966 skulle vara
tillsynsmyndighet för sjuksköterskeutbildningen; 3.

godkänna vad departementschefen
förordat angående statsbidrag till sjuksköterskeskolor.

I samband härmed hade utskottet behandlat
följande i anledning av propositionen
nr 161 väckta motioner, nämligen -

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Torsten Andersson m. fl. (1:799) och
den andra inom andra kammaren av
herr Eliasson i Sundborn m. fl. (II:
946), i vilka hemställts att riksdagen
vid behandlingen av proposition nr 161
måtte 1. uttala att intagningen av elever
vid sjuksköterskeskolorna måtte inriktas
på ett antal av 3 300 per år, 2. i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om att de
närmare riktlinjerna för avkortad studiegång
måtte underställas riksdagen
för prövning, enligt vad i motionerna
sades, 3. medge att .statsbidrag till sjuksköterskeskolor
finge utgå enligt samma
grunder som gällde för centrala yrkesskolor,
4. i övrigt beakta vad i motionerna
anförts;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Edström och Skärman (I: 800) och
den andra inom andra kammaren av
herr Hamrin i Kalmar m. fl. (11:947),
i vilka hemställts att riksdagen med i
övrigt bifall till Kungl. Maj:ts proposition
nr 161 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa 1. att utbildningskapaciteten
snarast utbyggdes så att en årlig
intagning av 3 300 elever kunde ske
samt att en framtida årlig intagning av
4 000 elever eftersträvades, 2. att kravet
på skolunderbyggnad för tillträde till
sjuksköterskeutbildningen under en
övergångsperiod intill dess fackskoleväsendet
genomförts fastställdes i enlighet
med 1962 års sjuksköterskeutbild -

Torsdagen den 10 december 1905

Nr 42

133

Omläggning av utbildningen av sjuksköterskor m. in.

ningsutrednings förslag, 3. att inträdesprov
komme till användning i enlighet
med utredningens förslag, -1. att inträdeskraven
efter fackskoleväsendets genomförande
skulle vara fackskolekompetens,
5. att särskilda studentkurser
anordnades, 0. att huvudmannaskapet
för statliga sjuksköterskeskolor inte
överfördes till kommunal huvudman innan
huvudmannaskapet för sjukvården
överfördes, 7. att under alla förhållanden
åtminstone en statlig sjuksköterskeskola
bibehölles i framtiden för utvecklings-
och forskningsändamål, 8. att ett
samarbete komme till stånd under fasta
former mellan skolverket, medicinalstyrelsen
och landstingsförbundet beträffande
läroplan, kursplaner etc. för sjuksköterskeutbildningen; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Kaijser m. fl. (1:801) och den andra
inom andra kammaren av fru Krislensson
m. fl. (II: 949);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Stenberg m. fl. (I: 802) och den
andra inom andra kammaren av herr
Turesson m. fl. (11:951), i vilka hemställts
att riksdagen måtte dels besluta

1. att intagning till grundutbildning för
sjuksköterskor skulle grundas på minst
fackskolekompetens, dock att intill tidpunkt
då fackskolan nått full utbyggnad
intagning måtte kunna grundas på kompetens
som erhölles å linjerna 9 g, h, t
och s inom grundskolan med särskild
kurs i matematik och engelska eller däremot
svarande skolformer, 2. att i enlighet
med de i motionerna angivna riktlinjerna
antagande till sjuksköterskeskola
skulle föregås av inträdesprov, 3.
att studietiden i fråga om den särskilda
studiegång som avsåges för personer
med föregående sjukvårdsutbildning
skulle utgöra fyra terminer, dels i skrivelse
till Kungl. Maj:t uttala att samarbete
i fasta former borde äga rum
mellan skolöverstyrelsen, medicinalstyrelsen
och landstingsförbundet beträf -

fande läroplan, kursplaner etc. för sjuksköterskeutbildningen,
dels ock i övrigt
beakta vad motionerna anförts;

dels eu inom andra kammaren väckt
motion av herr Kellgren och fru Sjövall
(II: 948);

dels ock en inom andra kammaren
väckt motion av fru Sjövall m. fl. (II:
950), i vilken hemställts att riksdagen
vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition
nr 1G1 måtte 1. hemställa att
bestämmelser övergångsvis utformades
så, att minimikraven för inträdessökande
till sjuksköterskeskola måtte fastställas
till grundskolans teoretiska linjer
g, h, t och s med särskild kurs i
matematik och engelska, samt att inträdesprov
måtte anordnas, 2. uttala att inträdeskraven
efter fackskoleväsendets
genomförande måtte bli fackskolekompetens
med naturvetenskapligt tillval
eller däremot svarande kunskaper, 3.
uttala önskvärdheten av att särskilda
studentkurser anordnades, 4. besluta att
beträffande längden och utformningen
av den avkortade studiegången till sjuksköterskeutbildning
inga ytterligare förkortningar
företoges förrän försöksverksamhet
anordnats, 5. besluta att
samarbete i fastställda former skulle
äga rum mellan skolverket, medicinalstyrelsen
och landstingsförbundet beträffande
läroplan, kursplaner etc. för
sjuksköterskeutbildningen.

Vidare hade utskottet i detta sammanhang
tagit upp till behandling delar av
två vid 1965 års riksdags början väckta
likalydande motioner, den ena inom
första kammaren av herr Lundström
m. fl. (I: 120) och den andra inom andra
kammaren av herr Ohlin m. fl. (II:
152), i vilka hemställts, såvitt nu var i
fråga, dels att riksdagen måtte fatta
principbeslut om två nya statliga sjuksköterskeskolor
för såväl kvinnliga som
manliga elever samt uppdraga åt Kungl.
Maj:t att för detta ändamål upptaga förhandlingar
med därvid ifrågakoinmande
sjukvårdshuvudmän samt att snarast
förelägga riksdagen definitiva förslag,

134 Nr 42

Torsdagen den 16 december 1965

Omläggning av utbildningen av sjuksköterskor m. m.

dels ock att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla att förslag
att genom ökade statsbidrag stimulera
sjukvårdshuvudmännen till utbyggnad
av nuvarande och inrättande av nya
sjuksköterskeskolor förelädes riksdagen
samt att beslutet att all sjuksköterskeutbildning
underordnas skolöverstyrelsen
snarast effektuerades.

Utskottet hemställde,

1. att motionerna I: 800 och II: 947,
I: 802 och II: 951 samt II: 950, i vad de
avsåge frågan om samarbete mellan
skolverket, medicinalstyrelsen och
landstingsförbundet, inte måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

2. att motionerna 1:120 och 11:152
samt I: 800 och II: 947, i vad de avsåge
statliga sjuksköterskeskolor, inte måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

3. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 800 och II: 947, I: 802 och
11:951 samt 11:950, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
anfört om kunskapskrav för elever
från grundskolan;

4. att motionerna 1:800 och 11:947,
I: 802 och II: 951 samt II: 950, i vad de
avsåge krav på fackskolekompetens, inte
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; 5.

att motionerna 1:800 och 11:947,
I: 802 och II: 951 samt II: 950, i vad de
avsåge inträdesprov, inte måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

6. att motionerna 1:799 och 11:946,
I: 802 och II: 951 samt II: 950, i vad de
avsåge den avkortade studiegången, inte
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; 7.

att motionerna 1:800 och 11:947
samt 11:950, i vad de avsåge särskilda
studentkurser, inte måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

8. att motionerna 1:801 och 11:949
inte måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

9. att riksdagen måtte godkänna de i
statsrådsprotokollet förordade riktlin -

jerna för omläggning av utbildningen
av sjuksköterskor;

10. att riksdagen måtte besluta att
skolöverstyrelsen fr. o. m. den 1 januari
1966 skulle vara tillsynsmyndighet för
sjuksköterskeutbildningen;

11. att motionerna I: 120 och II: 152,
i vad de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj :t rörande frågan att sjuksköterskeutbildningen
skulle underordnas skolöverstyrelsen,
inte måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

12. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
på motionerna I: 799 och II: 946, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, godkänna
vad i statsrådsprotokollet föreslagits
angående statsbidrag till sjuksköterskeskolor; 13.

att motionerna I: 120 och II: 152,
i vad de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t rörande ökade statsbidrag till
sjuksköterskeskolor, inte måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

14. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:799 och 11:946 samt I:
800 och II: 947, såvitt nu var i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet anfört i fråga om dimensioneringen
av sjuksköterskeutbildningen; 15.

att motionen I: 948 inte måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

I motiveringen anförde utskottet bl. a.
följande.

1 propositionen räknas med att sjuksköterskeutbildningen
skall tillhöra
grundskolans kompetensområde och förordas
att elever från samtliga linjer i
grundskolans årskurs 9 bör kunna vinna
inträde, varvid dock vissa kompletteringar
torde behövas främst för elever
från de mer praktiskt inriktade linjerna.
I motionerna 1:800 och 11:947, I:
802 och 11:951 samt 11:950 har framställts
yrkanden om precisering av de
särskilda krav som bör uppställas av
den som genomgått enbart grundskola.
Kraven överensstämmer med dem som
föreslagits av 1962 års utredning angå -

Torsdagen den lf> december 1905

Nr 42

135

Omläggning av utbildningen av sjuksköterskor m. m.

ende sjuksköterskeutbildningen, dock
att i de tre sistnämnda motionerna därutöver
uppställes krav på kunskaper
motsvarande särskild kurs i engelska.
Utskottet finner det i likhet med motionärerna
angeläget, att de blivande sjuksköterskeeleverna
bar goda förkunskaper
särskilt i de ämnen som är av betydelse
för att på ett tillfredsställande sätt
kunna följa utbildningen. Den närmare
prövningen härav bör emellertid, enligt
utskottets mening, ankomma på vederbörande
myndigheter, i första hand
skolöverstyrelsen. Utskottet förutsätter
därför att vederbörande vid utfärdandet
av de närmare bestämmelser, som
skall gälla för inträde till sjuksköterskeutbildningen,
noga avväger de särskilda
krav på förkunskaper som bör uppställas
med hänsyn till såväl vad utbildningen
som den kommande yrkesverksamheten
kräver. Till besvarande av
ifrågavarande motionsyrkanden förordar
utskottet att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t giver till känna vad utskottet
anfört i denna fråga.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande kunskapskrav för elever
från grundskolan (moment 3) av
herrar Virgin, Wallmark, Bohman och
Turesson, vilka ansett att ovan intagna
stycke i utskottets yttrande bort ha följande
lydelse:

»I propositionen räknas med att sjuksköterskeutbildningen
skall tillhöra
grundskolans kompetensområde och
förordas att elever från samtliga linjer
i grundskolans årskurs 9 bör kunna vinna
inträde, varvid dock vissa kompletteringar
torde behövas främst för elever
från de mer praktiskt inriktade linjerna.
I motionerna 1:800 och 11:947,
I: 802 och II: 951 samt II: 950 har framställts
yrkanden av innebörd att precisera
de särskilda krav som bör uppställas
av den som genomgått enbart grundskola.
Kraven överensstämmer med dem
som föreslagits av 1962 års utredning
angående sjuksköterskeutbildningen,
dock att i de tre sistnämnda motionerna

därutöver uppställes krav på kunskaper
motsvarande särskild kurs i engelska.
Utskottet finner det i likhet med motionärerna
angeläget, att de blivande sjuksköterskeeleverna
har goda förkunskaper
särskilt i de ämnen som är av betydelse
för att på ett tillfredsställande sätt
kunna följa utbildningen. Enligt utskottets
mening bör tills vidare — intill den
tidpunkt då fackskolan nått full utbyggnad
— för att vinna inträde vid sjuksköterskeskolan
krävas kunskaper motsvarande
minst vad utredningen föreslagit,
dvs. grundskolans 9 g, h, t och s
med särskild kurs i matematik. Utskottet
förordar att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t giver till känna vad utskottet
sålunda anfört i anledning av motionsyrkandena
om kunskapskrav för
elever från grundskolan.»;

2) beträffande inträdesprov till sjuksköterskeutbildningen
av herrar Axel
Andersson, Virgin, Per Jacobsson, Källqvist,
Wallmark, Bohman, Ståhl, Turesson,
Nihlfors och Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett att utskottet under 5.
bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 800 och II: 947,1: 802 och
11:951 samt 11:950, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om förslag till
riksdagen rörande införande av inträdesprov
till sjuksköterskeutbildningen i
överensstämmelse med det förslag som
framlagts av 1962 års utredning angående
sjuksköterskeutbildningen;

3) beträffande den avkortade studiegången
av herrar Virgin, Thorsten Larsson,
Wallmark, Bohman och Turesson,
vilka ansett att utskottet under 6. bort
hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 799 och II: 946, I: 802 och
II: 951 samt II: 950, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad reservanterna
anfört rörande den avkortade
studiegången.

Ett särskilt yttrande hade avgivits av

136 Nr 42

Torsdagen den 16 december 1965

Omläggning av utbildningen av sjuksköterskor m. m.

herrar Virgin, Wallmark, Bohman och
Turesson.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr TURESSON (li):

Herr talman! Som reservant i statsutskottet
vid behandlingen av proposition
nr 161 har jag anmält mig för att
framföra några synpunkter på reservationerna.
Jag skall göra det kortfattat,
bl. a. därför att jag vet att talare
efter mig kommer att behandla ytterligare
detaljer i förslaget. Jag vill dock
först något erinra om den utveckling på
sjukvårdsområdet som har ägt rum och
äger rum. Den utvecklingen kan inte
undgå att påverka sjuksköterskornas arbetsuppgifter,
deras ställning och utbildningsbehov.

Utvecklingen präglas av ständigt
ökande krav på sjuksköterskorna, beroende
på att arbetsuppgifter överföres
från läkarna till sköterskorna och även
på användandet av alltmera komplicerade
behandlingsmetoder och alltmera
invecklad och finslipad teknisk apparatur.
Men även överförandet av arbetsuppgifter
från sjuksköterskorna till
andra arbetsgrupper ställer ökade krav
på sjuksköterskorna i fråga om arbetsledning,
tillsyn och kontroll. Antingen
man tycker om utvecklingen eller ogillar
den måste man acceptera den. För
min del tror jag att utvecklingen är
riktig, bl. a. därför att den bör kunna
leda till en större effektivitet och kapacitet
hos vår sjukvårdsorganisation.

1962 års utredning angående sjuksköterskeutbildningen
har dragit vissa
konsekvenser av utvecklingen. Om man
skall karakterisera utredningens förslag
rörande omläggning av sjuksköterskeutbildningen,
kan man kanske framför
allt säga att den nya utbildningen blir
mera krävande. I synnerhet torde inhämtandet
av det teoretiska kunskapsstoffet
bli betydligt mera forcerat än
för närvarande. I det läget är det naturligt
att utredningen ägnat frågan om de

behövliga förkunskaperna ett stort intresse.
Utredningen anser att när vi
en gång har fått fackskolan utbyggd,
bör den vara kvalifikationsgrund för
de blivande sjuksköterskeeleverna. Det
synes mig naturligt och riktigt att tänka
sig att bygga all vårdyrkesutbildning
på fackskolans grund. Många skäl kan
anföras härför, både kunskapsmässiga
och andra. Bland de senare vill jag peka
på att man på det sättet med hänsyn till
elevernas ålder får en lämplig övergång
från skolan till yrkesutbildningen. Men
till dess fackskolan har utbyggts — och
det kommer att dröja åtskilliga år innan
det är klart — måste man ha någon annan
kvalifikationsgrund i fråga om skolkunskaper.
Därvid har utredningen funnit
sig böra föreslå, efter noggrann
prövning av behoven, grundskolans teoretiska
linjer med vissa kompletteringar.

Departementschefen har i proposition
nr 161 emellertid inte ansett att det
är nödvändigt att kräva genomgång av
de teoretiska linjerna i grundskolan
utan anser att grundskolans samtliga
linjer skall kunna berättiga till inträde,
»varvid dock», säger departementschefen,
»vissa kompletteringar torde behövas
främst för elever från de mer
praktiskt inriktade linjerna».

Detta uttalande av departementschefen
är enligt min mening alltför vagt.
Jag är medveten om att de mycket stora
behov av sjuksköterskor som vi har och
kommer att få i framtiden gör det ytterst
angeläget att man tar vara på alla
som med allvar vill gå in för yrket, som
är lämpliga för det och som har förutsättningar
att klara utbildningen. Och
visst kan det finnas goda sjuksköterskeämnen
på grundskolans praktiska linjer,
det vill jag inte ett ögonblick förneka.
Och visst bör vi ta vara på dem
och försöka få dem till den utbildning
som gör dem till sjuksköterskor. Men —
och det är ett oavvisligt villkor — de
måste först komplettera sina teoretiska
kunskaper, annars löper de risk att inte

Nr 42

137

Torsdagen den IG december 19G5

Omläggning av utbildningen av sjuksköterskor m. m.

kunna inhämta i varje fall den teoretiska
delen av sjuksköterskeutbildningen.
Om man ställer ett sådant krav på
komplettering av de teoretiska kunskaperna
är det, såvitt jag kan se, ytterst
angeläget att man fastlägger den nivå
till vilken de skall höja sina teoretiska
kunskaper. Innan fackskolan byggts ut,
är det naturligt och logiskt att man beträffande
kravet på kompletteringar av
skolkunskaperna för dem som gått igenom
grundskolans praktiska linjer kräver,
att de skall komplettera sina kunskaper
till den nivå som representeras
av de teoretiska linjerna med den komplettering
av matematikkursen som särskilt
synes vara aktuell.

Om man inte på det sättet lägger fast
den nivå till vilken kompletteringen
bör äga rum har man ingen fast grund
att stå på. För det första löper man risk
för att utbildningens kvalitet, medvetet
eller omedvetet, kommer att sänkas.
För att möjliggöra för de elever som har
mindre förkunskaper att hänga med i
utbildningen är det risk för att man
måste sänka kraven. Men för det andra
är det också påtagligt stora risker för
att de elever som har för svaga förkunskaper
i alltför stor utsträckning tvingas
avbryta studierna på grund av bristande
studieförutsättningar. Detta sista
är en väl så allvarlig konsekvens. Den
innebär nämligen att man får vakanser
i skolorna och att man inte utnyttjar
skolornas utbildningskapacitet på det
sätt som jag tror är utomordentligt angeläget
i dagens bristsituation.

I framtiden siktar man alltså till att
få fackskolan som utbildningsgrund. Jag
vill gärna säga att jag tycker det är
glädjande att departementschefen i medkammaren
häromdagen så klart uttalade
sig i detta avseende. Men jag vill å
andra sidan också säga, att det hade
självfallet varit angelägnare att det uttalandet
från departementschefens sida
hade gjorts i propositionen.

När man så här — det är inte första
gången det sker — kommer i kontakt
5*—Andra kammarens protokoll 1965.

med olika uppfattningar om vilka förkunskaper
man skall kräva för inträde
till olika utbildningslinjer, känner man
sig lätt frestad att göra den reflexionen
att samhällsutvecklingen i allt högre
grad för oss mot ett ökat antal experter,
ett cikat krav från allmänhetens
sida på experter på olika områden, och
allmänhetens krav i det avseendet är
inte minst uttalade inom sjukvårdsområdet.

Men samtidigt med denna utveckling
mot ett expertsamhälle kan man inte
undgå att lägga märke till en tilltagande
brist på förståelse för behovet av
goda kunskaper i grundutbildningen.
Jag skulle vilja gå så långt att jag säger,
att det inte bara är en brist på förståelse
utan ibland nästan ett förakt för
krav på goda förkunskaper. Det är tror
jag en mycket allvarlig tendens, och den
går helt enkelt inte ihop med utvecklingen.

Fn logisk följd av att man accepterar
intagning av elever från skilda linjer
med varierande utbildningsnivå men
samtidigt kräver ett visst minimum av
teoretiska kunskaper är, att man måste
stödja utredningens förslag om inträdesprov.
Dessa är också motiverade med
hänsyn till att hittillsvarande provelevtid
slopas. Det är därför enligt min mening
angeläget att det utredningsarbete,
som påbörjats inom utredningen för att
nå fram till en lämplig kombination av
kunskaps- och lämplighetsprov för blivande
sjuksköterskor, får fortsättas för
att leda till så god metodik som möjligt.
Därigenom anser sig utredningen
kunna skapa möjligheter för en bedömning
av de sökandes personlighetsmässiga
förutsättningar att dels tillgodogöra
sig utbildningen, dels nå framgång i sitt
yrke.

Utredningen har slutligen utgått ifrån
att grundutbildningen om fem terminer
skall kunna minskas till fyra i den avkortade
studiegång, som utredningen föreslår
skall ordnas för att ta vara på
den utbildningsreserv som kan finnas

Yr M

138 Nr 42

Torsdagen den 16 december 1965

Omläggning av utbildningen av sjuksköterskor m. ra.

inom undersköterskekåren. Departementschefen
vill ytterligare minska den
avkortade studiegången och aviserar i
propositionen, att han ämnar uppdra åt
tillsynsmyndigheten att verkställa en
överarbetning av planerna för den avkortade
studiegången. Jag vill gärna säga
att om en sådan krympning av tidsåtgången
för avkortad studiegång är
möjlig utan att standarden sänks och
utan att man får en ny kategori sjuksköterskor
med annan kvalitet skall man
givetvis försöka sänka tiden. Men innan
vi vet om det är möjligt bör vi avvakta
resultatet av den överarbetning
som departementschefen kommer att beordra
tillsynsmyndigheten att göra, och
riksdagen bör få ta del av de förslagen,
innan de går i verkställighet.

Herr talman! I de tre avseenden, som
jag nu i korthet berört och där det således
inom statsutskottet råder delade
meningar mellan utskottsmajoriteten
och ett par minoritetsgrupper, har fogats
tre reservationer till utskottsutlåtandet.
Jag yrkar bifall till dessa.

Som en hälsning till utredningen i
dess fortsatta arbete med utarbetande av
förslag till vidareutbildning av barnmorskorna
har i ett särskilt yttrande,
fogat till utskottsutlåtandet, uttalats att
det är angeläget att det borfall i grundubildningen
beträffande utbildning i
barnbördsvård och spädbarnsvård som
nu kommer att ske skall kompenseras
i vidareutbildningen. Det är enligt min
mening angeläget att önskemålet effektueras
så att barnmorskeutbildningen
inte får en sänkt kvalitet.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Jag skall inte orda allmänt
om de väsentliga förbättringar,
som nu föreslås beträffande utbildningen
och vilka jag hälsar med tillfredsställelse,
utan skall inskränka mig till
att ta upp ett par av de frågor, som på
grund av reservationer i utskottet tillhör
dagens stridsämnen. Dessförinnan

vill jag dock med några ord behandla
spörsmålet om utbildningskapaciteten.

Motionsvis har krav framförts att man
skall inrikta sig på 3 300 eller 4 000
elever per år. Utskottet har kraftigt understrukit
vikten av att kapaciteten
ökas så snabbt som möjligt under hänsynstagande
till resurserna i fråga om
bland annat övrig sjukvårdsutbildning.
Obestridligen är läget i dag sådant på
sjukvårdsområdet, att det är angeläget
att öka dimensioneringen vid våra sjukvårdsutbildningsanstalter,
men enligt
min mening är det också nödvändigt
att komma ihåg, att aldrig så betydande
kraftåtgärder när det gäller ökning av
utbildningskapaciteten är otillräckliga,
om man inte genom åtgärder av andra
slag ser till att en framtida aktivitet
inom yrket också ter sig attraktiv för
den färdigutbildade sjuksköterskan.

Generaldirektör Sterner har i detta
sammanhang mycket betecknande talat
om att ubildningen fungerar som ett
såll — det man fyller på bara försvinner.
Även mycket kostnadskrävande åtgärder
i fråga om löner, skatter, arbetstider,
organisation o. s. v. torde vara
mera nationalekonomiskt berättigade än
en ökad utbildning som lämnar ett mycket
litet nettotillskott till arbetsmarknaden.
Det är viktigt att ha hela denna
problematik i åtanke när man i skilda
sammanhang kommer att ta ställning
till utbildningens dimensionering. Man
kan inte leva i trygg förvissning om att
personalproblemen inom sjukvården
blir lösta — eller blir lösta på ett ekonomiskt
försvarbart sätt — bara därför att
man ökar de kullar som får utbildning.

Frågan om inträdeskraven till sjuksköterskeutbildningen
har uppenbarligen
varit en stötesten för många. Jag
vill göra några konstateranden som jag
betraktar som vägledande vid bedömningen.

För det första är skolunderbyggnadskraven
för inträde vid sjuksköterskeskola
för närvarande realexamen, flickskola,
folkhögskolekurs eller liknande

Nr 42

139

Torsdagen den 16 december 1965

Omläggning av utbildningen av sjuksköterskor m. m.

samt försöksskolans eller enhetsskolans
klass 9g. Dessa bestämmelser tillkom i
sina huvuddrag redan 1935. Under de
30 år som gått sedan dess bär de allra
flesta områden kännetecknats av en höjning
av utbildningsstandarden. Någon
sänkning av kraven är inte motiverad.

För det andra innebär den föreslagna
utbildningen utökade och fördjupade
kurser i flera utbildningsavsnitt. En god
grund i exempelvis kemi och fysik är
en förutsättning för att eleverna skall
kunna tillgodogöra sig undervisningen i
flera av dessa nytillkomna kursavsnitt.
Om läroplanerna kommer att uppta mera
kvalificerade kursavsnitt än hittills
vore det väl upp- och nedvända världen,
om i eu sådan situation kraven på
inträde i stället för att ökas rentav
skulle sänkas.

För det tredje har sjuksköterskorna
enligt utredningen både vidare befogenheter
och tyngre ansvar än sjukgymnaster
och kuratorer, och de har dessutom
bestämda samordningsuppgifter.
Trots detta gäller för närvarande för
tillträde till sjukgymnast- och kuratorsutbildning
strängare både faktiska och
formella krav.

I fråga om de s. k. tekniska assistenterna,
som redan fungerar och torde
komma att fungera, som assistenter åt
sjuksköterskorna, gäller högre inträdeskrav
än vad departementschefen velat
förorda för sjuksköterskorna. Arbetsledande
och särskilt ansvarsfulla arbetsuppgifter
bör inte regelmässigt handhas
av personal med lägre grundkvalifikationer
än den personal som skall
ledas eller som har mindre ansvarsfulla
uppgifter.

För det fjärde: det medicinska området
har varit och är föremål för en
storartad utveckling i både medicinskt
och tekniskt avseende. Härtill kommer
att en rationell personalanvändning som
är särskilt nödvändig i ett bristläge kräver,
att sjuksköterskorna i större utsträckning
än hittills får släppa mindre
kvalificerade arbetsuppgifter och i stäl -

let överta de mera kvalificerade och
ansvarskrävande arbetena. Att i ett sådant
läge minska förutsättningarna för
de blivande sjuksköterskorna att tillgodogöra
sig den utbildning, med vilken
de skall göra sig rustade att klara de
svårare uppgifterna, kan inte vara särskilt
välbetänkt. En ny sjukvårdsutbildning
måste möta nya krav på en rationellare
sjukvårdsorganisation. I detta
läge är en standardförsämring verkligen
inte befogad.

Då fackskolan har byggts ut bör den
bli en naturlig rekryteringsbas för sjuksköterskeutbildningen.
Detta är inget
orealistiskt krav. Gymnasieutredningen
och fackskoleutredningen har också
gjort sina kvantitativa beräkningar utifrån
förutsättningen, att fackskola eller
gymnasium bör ligga till grund för sjuksköterskeutbildningen
såsom en postgymnasial
utbildning inom vårdområdet.

Intill dess fackskolan har byggts ut
kan det emellertid vara befogat att stanna
vid krav på kunskaper motsvarande
minst grundskolans teoretiska linjer
jämte särskild kurs i matematik, men
längre bör man inte gå under denna
övergångstid när det gäller uppmjukning
av de krav som enligt min mening
är önskvärda framdeles då fackskolan
genomförts.

Kravet på lämplighet för sjuksköterskeyrket
strider ingalunda mot kravet
på vissa teoretiska kunskaper. Dessa
krav fungerar inte såsom kommunicerande
kärl, så att det ena kravet sjunker
i samma mån som det andra stiger.
Det är tvärtom som i så många andra
kvalificerade yrken fråga om både-och.

Jag kan förstå att kammarens ledamöter
även med de utgångspunkter som
jag här företrätt kan känna en viss tveksamhet
inför frågan, om man skall rösta
på utskottet eller reservation nr 1. För
min del har jag glatt mig åt att utskottets
skrivning icke är avvisande mot
de många motionärernas krav på goda
förkunskaper för sjuksköterskeyrket,

140 Nr 42

Torsdagen den 16 december 1965

Omläggning av utbildningen av sjuksköterskor m. m.

och jag förutsätter att skolöverstyrelsen
vid en närmare prövning av frågan om
förkunskaperna kommer att beakta just
de krav som ställs i reservation nr 1.
För att ingen tveksamhet skall råda på
denna punkt anser jag emellertid för
min del tillrådligt att man röstar för
reservation nr 1.

De inträdesprov som uppställes i reservation
nr 2 vill jag helt kort beröra.
Enligt tillgänglig statistik är studieavbrotten
på grund av misslyckande med
sjuksköterskeutbildningen betydande.
Av de närmare 9 procent som avbrvter
sin utbildning gör ungefär en tredjedel
detta på grund av misslyckande. Under
sådana förhållanden är det ur såväl det
allmännas som den enskildes synpunkt
av vikt, att man gör allt som är möjligt
för att eliminera sådana misslyckanden.
De särskilda inträdeskraven har
här en bestämd funktion att fylla. Med
tanke bl. a. på att det framför allt under
övergångstiden kommer att bli konkurrens
mellan elever med ett skiftande
antal skolunderbyggnader i botten är
det viktigt att finna något urvalsinstrument,
varigenom de sökande kan bli
mer rättvist jämförda än genom uppvisandet
av betyg från helt skilda skolor.

Herr Kellgren och fru Sjövall har
väckt en motion som i all sin skenbara
betydelselöshet är synnerligen betydelsefull.
Jag vill varmt förorda att något
händer i titelfrågan men om den av
motionärerna föreslagna benämningen
är den mest lämpliga lämnar jag därhän.
Det finns andra namn som kanske
är bättre. Det viktiga är emellertid att
något händer. Det betraktas ju som ett
steg uppåt för en kvinna att få en manlig
titulering och ett lika stort steg nedåt
för en man att få eu kvinnlig titulering.
Så länge denna befängda värdering är
bestående utgör frågan om tituleringen
på sjukvårdsområdet en stor sak. Enligt
min mening är det nämligen ur
många synpunkter, som jag inte här
skall gå närmare in på, av utomordent -

lig betydelse att även sjuksköterskevrket
blir ett könsmässigt blandat yrke.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna nr 1 och 2.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Vid behandlingen av
förevarande ärende har det enligt min
mening varit rätt besvärande att vi
ställts inför situationen att nödgas ta
ställning till ett förslag som måste betraktas
som ett delförslag. Det hade varit
lyckligare, om den här frågan hade
uppskjutits tills den nu sittandekommittén
hade kunnat slutföra utarbetandet
av sitt förslag om vidareutbildningen
av sjuksköterskor. Det är
vanskligt att besluta om eu grundutbildning
utan alt veta vad den kompletterande
utbildning som skall leda
fram till en fullständig sjuksköterskeutbildning
kommer att innebära.

Jag hade därför, herr talman, gärna
sett att vi till riksdagens ställningstagande
i dag kunnat foga en liten reservation,
innebärande att det skulle stå
oss fritt att göra de modifikationer av
grundutbildningen som i ett eller annat
avseende kan befinnas nödvändiga
när förslaget om vidareutbildning så
småningom presenteras. Jag skulle vara
glad, om statsrådet ville ge ett besked
på den punkten, huruvida vissa modifikationer
kan vidtas därest förslaget
om vidareutbildning skulle motivera
detta.

Vad angår den föreslagna tillsynsmyndigheten
över utbildningen, nämligen
skolöverstyrelsen, anser jag det
djupt beklagligt att den ännu inte tillförts
den medicinska sakkunskap som
är eu viktig förutsättning för att rätt
kunna utöva tillsynen över ett sjukvårdsområde.
Av tidigare diskussioner
om liknande utbildningsproblem har,
såvitt jag förstår, framgått att avsikten
varit att skolöverstyrelsen skulle tillföras
medicinsk expertis, men det tycks
ännu inte ha hänt någonting i den riktningen.
Det som i propositionen och

Torsdagen den l(i december 19(i.r>

Nr 42

ltl

Omläggning av utbildningen av sjuksköterskor m. m.

utskottsutlutandet säges om att eu samarbetskommitté
givetvis skall etableras
mellan skolöverstyrelsen, sjukvårdens
huvudmän, medicinalstyrelsen och andra
av frågan berörda parter är i och
för sig tillfredsställande, men jag tycker
inte att det garanterar den medicinska
sakkunskapen det verkligt avgörande
inflytande som enligt min mening hade
varit angelägen.

Vad därefter beträffar dimensioneringen
av utbildningen har de reservationslösa
önskemålen om en utökad utbildning
gjort mig betänksam. Både i
propositionen och i det på denna punkt
eniga utskottsutlåtandet tycker jag man
alltför ensidigt har talat om att utbildningskapaciteten
skall ökas så mycket
som möjligt. Jag håller med fru Nettelbrandt
om att detta ur nationalekonomisk
synpunkt blir mycket dyrt. Vi får
inte glömma att det i dag finns inte
mindre än 11 000 sjuksköterskor i aktiv
ålder som inte är yrkesverksamma.
Jag vågar påstå att en ordentlig analys
av de faktorer som påverkar arbetskraftsutbudet
skulle visa, att man kan
satsa bra mycket på den delen av problemet
och ändå komma fram till en
billigare lösning än om man enbart
ökar utbildningskapaciteten. Jag saknar
därför i de handlingar, som vi i dag
skall ta ställning till, en fullständigare
bedömning av den problematiken.

Det förefaller också som om man åtminstone
i utskottsutlåtandet bortser
från de rationaliseringsåtgärder som
trots allt, skulle jag vilja säga, ändå har
påbörjats inom sjukvårdens område. Jag
bedömer den försöksverksamhet som
har etablerats på vissa håll som en positiv
faktor. Man menar att den legitimerade
sjuksköterskan skall användas
för kvalificerade uppgifter och att man
skall överföra övriga uppgifter på andra
yrkeskategorier i största möjliga utsträckning.
Jag vill erinra om det nybyggda
Högdalens sjukhus, där avdelningssköterskor
används i mindre utsträckning
än hittills varit vanligt. Man

har i stället använt sig av assistentsköterskor,
och enligt vad jag har låtit mig
förstå, planerar man också att planera
det nya Enskededalens sjukhus efter
samma principer. Detta medför en väsentlig
inbesparing av den kvalificerade
sjuksköterskepersonalen. Jag tror det
är nödvändigt att gå fram på en sådan
linje i stället för att räkna med en väsentlig
utbyggnad av utbildningen som
en oundgänglig nödvändighet. Det är
också riktigt att andra grupper får
överta arbetsuppgifter från sjuksköterskorna.
Jag tror att mycket iner skulle
finnas att göra på det området än hittills.

Som jag ser det borde det vara viktigare
att analysera de faktorer som påverkar
vrkesintensiteten bland de sjuksköterskor,
som i dag icke är yrkesverksamma,
än att på alla sätt försöka
stimulera de kategorier som finns bland
undersköterske- och skötarkårerna till
vidareutbildning till sjuksköterskor. Utbildningen
av underskötare och skötare
sker väl med tanke på att rekrytera
personal till just det yrket och ihte med
tanke på rekrytering till något annat
yrke. Jag tycker således det har betonats
alltför mycket att dessa yrkesgrupper
skall beredas möjlighet till vidareutbildning
och att man alltför litet betonat
det som jag tycker är väsentligt*
nämligen att utnyttja de söm redan har
utbildning för en yrkesverksamhet i
större utsträckning.

Jag skall därefter, herr talman, något
beröra utformningen av utbildningen
som sådan. Enligt min mening är det
självklart att man, när man skall försöka
analysera utbildningen för en personalkategori,
måste utgå från de krav
som ställs på vederbörande arbetstagare.
I detta fall skall man alltså utgå från
de krav som hälso- och sjukvården ställer
på sjuksköterskorna. Det är en riktig
utveckling att sjuksköterskorna får
mera självständiga och myra ansvarskrävande
arbetsuppgifter. Det är ju allmänt
bekant att sjuksköterskorna un -

142 Nr 42

Torsdagen den 16 december 1965

Omläggning av utbildningen av sjuksköterskor m. m.

der senare år har övertagit en hel del
av läkarnas uppgifter, blodtransfusioner,
dropp, blodgruppsbestämningar
och i vissa fall också lumbalprov. Jag
vågar påstå att den svenska sjuksköterskan
internationellt sett står i en särklass.
Inte i något annat jämförbart
land kan man påvisa att en sjuksköerska
har samma ansvarskrävandc uppgifter
som den svenska sjuksköterskan.
Vi skall också komma ihåg att sjuksköterskan
i Sverige har ett självständigt
juridiskt ansvar för sitt handlande.

Den snabba utvecklingen inom sjukvården
med dess alltmer komplicerade
karaktär motiverar verkligen också att
kraven på utbildningen anpassas därefter.
Såvitt jag kan förstå — det är alltid
vanskligt att ta ställning till frågor
man inte behärskar ordentligt — är de
förslag som kommittén har lagt fram i
detta hänseende tillfredsställande. Det
förefaller mig som om de just skulle
tillgodose hälso- och sjukvårdens krav
på sjuksköterskan. Bara i ett avseende
har jag en invändning och det gäller
grundutbildningen som bas för barnmorskeutbildningen.
Kommittén tycks
där inte ha varit allsidigt sammansatt.
Det synes mig som om man hade förbisett
att denna grundutbildning också
skall avse verksamhet inom förlossningsvårdens
område. Det är bara att
konstatera att grundutbildningen, som
har förlängts med tre månader, trots
detta, ur den blivande barnmorskans
synpunkt, innebär en kraftig nedskärning
av de ämnen som tar sikte direkt
på förlossningsvården.

I anslutning till vad herr Turesson
anförde vill jag säga att det säkerligen
är alldeles nödvändigt att man i kommande
förslag om vidareutbildning för
barnmorskor tar hänsyn till att grundutbildningen
för deras vidkommande
har blivit mycket mindre målinriktad.
Detta är beklagligt, ty det kommer att
leda till att den slutliga barnmorskeutbildningen
blir förlängd jämfört med
den nuvarande, och jag är inte säker
på att detta eljest vore motiverat.

Men om utbildningsmålet skall kunna
förverkligas, så beror det i avgörande
grad på om eleverna kan tillgodogöra
sig undervisningen. Och ingen menar
val att man skall belasta utbildningstiden
på sjuksköterskeskolorna
med komplettering av förkunskaperna,
utan dessa bör finnas redan när vederbörande
vinner inträde vid sjuksköterskeskolan.

Det hade varit angeläget om riksdagen
nu hade kunnat fatta ett principbeslut
om att fackskola bör vara lägsta
inträdesgrund för elev vid sjuksköterskeskola.
Och mot bakgrunden av de
förslag, som diskuterats om att införa
kvoteringsbestämmelser för inträde vid
vissa läroanstalter, tror jag att ett principbeslut
om fackskolekompetens skulle
kunna undanröja de problem, som
annars kan uppstå under övergångstiden
när det gäller intagning av elever
vid ifrågavarande läroanstalter.

Övergångsbestämmelser måste i vilket
fall som helst införas, eftersom fackskolan
inte har byggts ut i sådan takt
att den kan användas som en generell
grund. Där är det min bestämda uppfattning
att ett minimikrav bör vara
de teoretiska linjerna från grundskolan
plus särskild kurs i matematik.

Här har emellertid förts en märklig
argumentering. Utredningen har föreslagit
de teoretiska linjerna från grundskolan
som bas, och detta har tillstyrkts
av samtliga remissinstanser med
skolöverstyrelsen i spetsen. I propositionen
hänvisar departementschefen
också till att remissinstanserna har varit
praktiskt taget eniga härom, men
lian tillägger: »För egen del räknar jag
med att sjuksköterskeutbildningen skall
tillhöra grundskolans kompetensområde.
Elever från samtliga linjer i grundskolans
årskurs 9 bör således kunna
vinna inträde, varvid dock vissa kompletteringar
torde behövas---.»

Där går alltså departementschefen på
en annan linje än de remissinstanser
han själv åberopar, och det gör han
dessutom utan någon som helst motive -

Torsdagen den 16 december 1965

Nr 12

143

Omläggning av utbildningen av sjuksköterskor m. m.

ring. .lag efterlyser ett klarläggande
från departementschefen om vad motivet
härför kan vara.

När man läser utskottsutlåtandet, blir
man litet förvånad över de kryptiska
formuleringar utskottsmajoriteten har
använt. Fru Nettelbrandt sade förut att
hon var tveksam om vilken skrivning
man skulle rösta på, utskottets eller reservation
1, men hon gav ändå det goda
rådet att man för att vara på den
säkra sidan bör rösta med reservationen.
Det tror jag också är ett gott råd.
Det som utskottsmajoriteten anfört tycker
jag är ett uttryck för vilja men inte
kunna — eller kanske jag skall säga vilja
men inte våga.

Man har i utskottet kanske varit på
det klara med att grundskolans teoretiska
linjer borde ha varit ett minimikrav,
men av någon anledning har utskottet
inte ansett det lämpligt att gå
emot departementschefen. Därför har
man helt generöst skrivit att riksdagen
inte bör ta ställning utan det bör skolöverstyrelsen
göra. Och nog för att
skolöverstyrelsen är ett mäktigt verk,
men jag undrar ändå om man inte där
känner en viss skyldighet att trots allt
följa departementschefens förslag i propositionen.
Därför tvoker jag inte alls
att utskottsmajoritetens förslag är ett
gott förslag. Vill man att vederbörande
skall ha goda förkunskaper, så bör man
stödja reservation 1.

Herr talman! Det kunde finnas mer
att säga i denna fråga, men jag skall
inte förlänga diskussionen ytterligare.
Låt mig bara säga att om inträdesproven
skulle bli sådana som utskottsmajoriteten
tänkt sig, så tror jag att det
finns ännu större skäl att fundera över
om det verkligen är riktigt att ge sjuksköterskorna
legitimation efter endast
genomgången grundutbildning. Jag har
redan tidigare varit tveksam om huruvida
det kan vara riktigt att ge en yrkesgrupp
med så stort ansvar som sjuksköterskorna
legitimation efter endast
genomgången grundutbildning. Med de

försämrade förkunskaper som nu föreslås
är min tveksamhet än större. Jag
har inget yrkande på den punkten men
tror att det är en fråga som bör hållas
öppen i avvaktan på de förslag om vidareutbildning
som senare kan presenteras.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Sjuksköterskeyrket är
säkert ett av de yrken som av sina innehavare
kräver de största kvalifikationerna.
Jag menar inte att sjuksköterskorna
skulle ha så mycket högre kvalifikationer
än man har på många andra
områden, men de behöver ha så skiftande
kvalifikationer. Sjuksköterskan
måste ha gedigna teoretiska kunskaper
på flera områden, hon måste ha praktiskt
handlag — tillhöra de praktiska
begåvningarna, som man brukar Säga
-— vara ytterligt noggrann, ha god fysik
och ha ett gott handlag med sjuka
människor.

Som fru Nettelbrandt sade har vi här
inte att göra med kommunicerande kärl.
Det är inte sagt att den ena kvalifikationen
stiger därför att den andra
sjunker, men det är heller inte på något
sätt givet att de nämnda kvalifikationerna
följs åt. Man kan finna många
människor som har några av kvalifikationerna
men saknar andra. Men för
sjuksköterskan får ingen kvalifikation
fattas i någon högre grad. Därför får
man göra en avvägning.

Det är på detta område såsom vid all
utbildning och inom alla yrken fråga
om tillgång och efterfrågan. Om Vi
verkligen bär tillräckligt stort underlag
så att vi kan välja och vraka, kan vi
föreskriva att alla elever skall ha alla
dessa kvalifikationer i mycket hög grad,
tv annars antar vi dem inte. Men man
kan utan vidare säga att vi under nuvarande
förhållanden i så fall inte skulle
kunna rekrytera i tillräcklig omfattning.

Fru Kristensson var inne på tanken
att det är avgången i yrket och den låga

144

Nr 42

Torsdagen den IG december 1965

Omläggning av utbildningen av sjuksköterskor m. m.

aktivitetsgraden som är avgörande, inte
utbildningen. Detta är naturligtvis riktigt
liksom även att det i viss mån är
en fråga om löner, skatter o. s. v. Men
tyvärr kommer sjukvårdsyrket aldrig
att kunna bli ett bekvämt yrke. Det
kommer alltid i stor utsträckning att få
förläggas till obekväm arbetstid, vilket
nog är det vanligaste skälet till att sköterskor
med familj inte anser sig kunna
stå kvar i tjänst. Det kan vi heller
aldrig helt komma ifrån. Hur mycket vi
än skall satsa på att göra det möjligt
för sköterskorna att stå kvar i tjänst,
måste vi följaktligen alltid räkna med
en ganska stor avgång.

Jämsides med all rationalisering inom
sjukvården pågår en kraftig utbyggnad
av vården, vilket medför att vi inte kan
tänka oss att inom överskådlig framtid
minska antalet sköterskor. Vi måste
alltså räkna med en stor rekryteringsbas,
om vi i fortsättningen skall kunna
fylla kadrerna. Under sådana förhållanden
får man jämka på kraven och
ställa dessa mot varandra. Man får inte
stirra sig blind på att ett visst krav
skall vara formellt uppfyllt och därmed
gallra ut en del i och för sig lämpliga
kandidater.

Det påstås att förslaget innebär en
sänkning av kraven jämfört med vad
som nu gäller, eftersom minimifordringen
för närvarande är två folkhögskolekurser.
Men folkhögskolan har hittills
i mycket stor utsträckning byggt
på 7-årig folkskola och ingenting annat.
Av de nu yrkesverksamma sköterskorna
mellan 30 och 50 år är enligt kommitténs
beräkningar mer än 60 procent
sådana som har folkskola och folkhögskolekurser
som grundutbildning. Det
är i de flesta fall dessutom fråga om
7-årig folkskola.

Om det nu föreskrivs 9-årig grundskola,
oavsett linje, med de kompletteringar
som är behövliga med hänsyn
till den linje man valt och vilka ämnen
man där läst, betyder detta för dem som
gått på de praktiska linjerna i grund -

skolan att det behövs komplettering
framför allt i matematik, fysik och
kemi.

Dessa kompletteringar skall man skaffa
sig på något sätt. 1 principdiskussionen
har man inte velat låsa formerna
för detta, men vederbörande skall alltså
på något sätt dokumentera att de inhämtat
tillräckliga kunskaper framför
allt i dessa tre ämnen. Flertalet av dem
som avser att från praktiska linjer i
grundskolan söka sig till sköterskeskolor
kommer säkerligen att göra som
hittills, nämligen genomgå folkhögskolekurser
som är särskilt tillrättalagda
med tanke på sköterskeyrket.

Från att såsom hittills en mycket
stor del — i vissa årgångar mer än hälften
— av sköterskorna haft 7-årig folkskola
och 2-årig folkhögskola kommer
nu kraven att höjas till 9-årig grundskola
samt i allmänhet också 2-årig
folkhögskola. Detta är sannerligen ingen
försämring. Den springande punkten
är hur man utformar kompletteringskravet.
Vi har fastställt en viss standard
på utbildningen i sjuksköterskeskolan.
Det skall finnas grundkunskaper som
gör det möjligt att eleverna tillgodogör
sig denna utbildning. Det gäller alltså
att undersöka hur man skall fastställa
det kunskapsmått som det är fråga om.
Hur vederbörande sedan liar inhämtat
sina kunskaper bör inte få vara avgörande
för tillträde till skolan.

Det sägs vidare att avgången är stor
på grund av misslyckanden. Avgångsfrekvensen
är, såsom fru Nettelbrandt
omnämnde, cirka 3 procent på grund
av misslyckanden i studierna. Det är
inte någon hög procent i en krävande
utbildning. Se t. ex. på gymnasierna, där
vi har en mycket hård inträdesspärr.
Vilket gymnasium skulle inte anse det
vara ett glänsande resultat, om det kunde
föra fram 97 procent av de elever,
som en gång tagits in, till examen på
normaltid! Avgången är icke hög, även
om man alltid måste räkna med en viss
sådan just på grund av att det är så

Torsdagen den l(i december 1965

Nr 42

145

Omläggning av utbildningen av sjuksköterskor in. m.

många faktorer som spelar in och att det
är en så pass koncentrerad och krävande
utbildning.

Vidare siigs det att man åtminstone
måste ha inträdesprov, om man inte
har fastställt en teoretisk skolgång som
grund. Vi har i stor utsträckning avskaffat
proven. För att på nytt anknyta
till läroverken vill jag erinra
om vilket elände man hade med inträdesproven
till dessa. Man avskaffade
proven och har försökt med alla möjliga
andra metoder. Därvid har man
funnit att det över huvud taget inte är
möjligt att få till stånd ett rättvisande
urvalssystem. Men vad man till slut
funnit vara det bästa är ändå att utgå
från vitsorden från den avlämnande
skolan. I denna har man i sin tur ersatt
slutexamen, som förut skulle vara någon
sorts garanti för ett fastställt kunskapsmått,
med fortlöpande prov under utbildningens
gång. Man har mer och
mer kommit underfund med att det är
synnerligen missvisande att bedöma
människor efter ett enda prov vid ett
enda tillfälle.

Om vi avskaffar kraven på realexamen,
studentexamen o. s. v. och i stället
inför inträdesprov vid de skolor
Som sedan tar emot, har vi försämrat
och inte förbättrat förhållandena. Självfallet
kan det vara svårt att avväga vad
som skall anses vara mest meriterande,
när eleverna före inträdet till sköterskeskolan
har helt olika utbildningsgång,
men därvidlag får man så småningom
söka komma fram till något slags mall
för bedömningen. Det är ju ändå bara
gränsfallen det gäller. En grupp av sökande
kan man utan vidare gallra bort.
Man har en grupp som man är på det
klara med bör ha företräde. Sedan har
man en mellangrupp där man alltid
måste göra en avvägning.

Detta gäller kunskapsprovet. Ännu
värre är det med anlagsproven eller
vad man väll kalla dem — begåvningstest
och anlagstest. Det är inte länge
sedan vi i kamrarna behandlade ett ut -

låtande av allmänna beredningsutskottet
pa grundval av en motion av herr
Björk i Göteborg in. fl. rörande just
dessa test- och anlagsprov, som fått allt
större betydelse. Allmänna beredningsutskottet
uttalade enhälligt: »Utskottet
finner angeläget att stor försiktighet
iakttages vid användandet av den psykologiska
testningen med hänsyn till
bl. a. att ytterligare prövning erfordras
beträffande tillförlitligheten hos använda
testmetoder, att bristen på kvalificerade
psykologer för här ifrågavarande
arbetsuppgifter är kännbar, afl
organisatoriska frågor rörande forskning
och utbildning måste lösas och att
de komplicerade problemen rörande offentlighet
eller sekretess beträffande
testmaterialet tarvar en ingående prövning.
» Utlåtandet godkändes av en enig
riksdag.

Skolöverstyrelsen har mycket bestämt
avstyrkt dessa prov just därför att utgången
av dem är så ytterligt oviss.

Jag tror-det är väsentligt att vi får
sådana anlagsprov av olika slag utarbetade.
De behövs för att få rätt man på
rätt plats — vi behöver alla hjälpmedel
vi kan få därvidlag. Men dessa prov
skall inte ligga — lika litet som kunskapsproven
— vid den mottagande institutionen.
I den nyssnämnda motionen
heter det bl. a.: »Psykotekniken kan
betraktas som ett stöd för den enskilda
människan, när vederbörande skall orientera
sig om sina möjligheter. Dess roll
blir betydligt mera ömtålig, när den utnyttjas
för att gallra bort människor från
vissa arbetsområden och uppgifter.»

Det är just det: dessa prov skall ha
en positiv betydelse. Under yrkesvägledningen
och yrkesrådgivningen skall
psykologen, i den mån man har någon
att tillgå, tillsammans med den unge
själv försöka utröna inom vilka yrken
eller yrkesområden det är sannolikt att
denna unga människa skall finna mest
tillfredsställelse och göra den största
nyttan. Det gäller alltså att välja ut vad
han eller hon passar för, inte att skära

146 Nr 42

Torsdagen den 16 december 1965

Omläggning av utbildningen av sjuksköterskor m. m.

av och säga: »På grund av det och det
provet får du inte bli sjuksköterska.»

Det är stor skillnad. Vi skall alltså
inte ha dessa prov vid inträdet, utan
bedömningen skall vara undangjord i
förväg, vid yrkesvägledningen. Och om
någon, trots att proven har visat att
han eller hon antagligen inte passar för
ett vårdnadsyrke, är så intresserad och
själv känner sig ha vilja och förmåga
att ta itu med det, skall vederbörande
ha rätt att försöka. Det är faktiskt en
mindre olycka, om det under utbildningens
gång befinnes att man har fått
in några olämpliga och får råda dem att
söka sig till någon annan utbildning,
än om vi på grund av test, vars tillförlitlighet
är ytterst problematiskt, har
från början utestängt en del som kanske
skulle i längden ha befunnits vara
lämpliga.

Utredningen framhåller — och det är
alldeles riktigt — att minimikraven har
mycket liten betydelse och att den faktiska
nivån på de inträdessökande blir
beroende just av tillströmningen. För
att ta ett område, som både fru Nettelbrandt
och jag haft mycket att göra
med, vill jag påpeka att den formella
inträdesgrunden vid både folk- och
småskoleseminarier var genomgången
folkskola — alltså sex- eller sjuårig
folkskola — men redan på den tiden
fanns det många studenter vid seminarierna.
Så småningom befanns det att
ingen av dem som togs in på seminariet
hade lägre kunskapsmått än motsvarande
realexamen. Då höjde man inträdesfordringarna
till realexamen. Man
anpassade sig alltså till det faktiska förhållandet.
På småskoleseminarierna hade
man somliga år så många studenter
som sökte — trots att realexamen var
det formella inträdeskravet — att man
knappast fick med några som inte var
studenter.

Blir det tillräcklig bredd på rekryteringen
kommer vi alltså att kunna få
kvalificerat folk till sköterskeskolorna.
Men vi har större utsikter att få verk -

ligt kvalificerat folk, om vi ser till att
det inte finns några formella hinder
utan att var och en som har förutsättningar
kan söka.

Här har hela tiden talats om fackskolan.
Det är riktigt att när fackskolan
diskuterades nämndes bland andra yrken,
som fackskola kunde vara en lämplig
grund för, sköterskeyrket. Nu har
utredningen i sina prognoser angivit,
att man till vårdnadsvrkena kan räkna
med 2 000 å 2 500 fackskoleelever plus
600 gymnaiseelever. Alla sådana prognoser
är naturligtvis ytterst vanskliga,
men det är de siffror utredningen kommit
fram till — alltså mellan 2 500 och
3 000, vilket utredningen anser vara tillräckligt
rekryteringsunderlag för sköterskeskolorna.
Jag för min del finner
det vara alldeles för litet, ty även om
vi inte skall ta in mer än 3 000 — det
är ju många som vill att vi skall inrikta
oss på att ta in 4 000 —■ så betyder det
att vi skulle ta in varenda en som söker.
Genomgången fackskola skulle således
berättiga till inträde utan någon
som helst hänsyn till alla de andra kvalifikationsgrunderna.
På det sättet får
man en mycket dålig gallring. Även vid
fullt utbyggd fackskola finns det alltså,
såvitt vi nu kan se, inte där tillräckligt
rekryteringsunderlag för sköterskeskolorna,
utan vi får räkna med rekrytering
även från andra grupper.

Så några ord om barnmorskorna. Därvidlag
har inte ställts något yrkande,
och jag hänvisar — liksom andra har
gjort — till vidareutbildningen. Jag instämmer
i att det naturligtvis ur många
synpunkter hade varit bättre om vi, när
vi nu skall ta ståndpunkt till grundutbildningen,
hade haft en något utförligare
skiss av vidareutbildningen, så att
vi hade fått en bättre uppfattning om
vad som skall vara slutmålet för utbildningen.
Men jag kan inte hålla med om
att vi i stället borde ha väntat. Här startar
nya sköterskeskolor; det är viktigt
att man från början vet hur man skall
lägga upp utbildningen, så att man så

Torsdagen den 10 december 1965

Nr 42

117

Omläggning av utbildningen av sjuksköterskor m. m.

fort som möjligt kommer in i denna utbildningsgång.
Vi bär ju två och ett
halvt år på oss innan vidareutbildningen
sätter i gång. Vi får väl vänta med
att ta ställning till barnmorskeutbildningen
tills vi ser hur vidareutbildningen
kommer att läggas upp i fråga
om de olika specialiteterna.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan på
samtliga punkter.

I detta anförande instämde fru Torbrink
(s).

Fru KRISTENSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Det förefaller som om
fröken Olsson vore mera intresserad av
att öka rekryteringen till sjuksköterskeskolorna
än av att försöka se till att
utbildningen motsvarar de krav som
hälso- och sjukvården ställer. Såvitt jag
vet har man i dag inga problem med
rekryteringen till sjuksköterskeskolorna;
antalet sökande räcker mer än väl
till för att fylla de platser som finns.

Fröken Olsson förbiser en väsentlig
sak, nämligen att om sjuksköterskan
skall trivas med sitt yrke, om hon skall
motsvara de krav som sjukvården ställer,
om hon skall kunna bära det juridiska
ansvar som är förknippat med
hennes yrkesutövning, måste hon ha
faktiska kunskaper. Jag tycker att det
är orätt mot de blivande sjuksköterskorna
att sänka kraven på förkunskaper.
Man gör det därigenom svårare för
dem att utöva sitt yrke. Jag tror inte att
det är en nackdel, när det gäller att
göra ett yrke attraktivt, att kraven på
förkunskaper hålls på den nivå som
verkligen erfordras för att man skall
kunna följa undervisningen. Det räcker
i detta fall inte att man uppfyller det
krav som uttrycks i det allmänna talesättet
att man skall vara ägnad för vårdande
uppgifter; det gäller att ha faktiska
kunskaper i de naturvetenskapliga
ämnena, om man skall kunna tillgodogöra
sig den krävande utbildning
som ges vid sjuksköterskeskoloma och

om man skall kunna utföra de uppgifter
som möter ute i arbetslivet.

Fröken Olsson hyste förhoppningen
att antalet sökande till sjuksköterskeskolorna
skulle bli så stort att man därigenom
automatiskt finge en höjning av
nivån, eftersom man då enligt hennes
åsikt skulle kunna ta ut de bästa av de
sökande. Det är ju eu from önskan. Men
hur kommer det att bli i praktiken, om
skolöverstyrelsens förslag till kvoteringsbestämmelser
genomförs? Kvoteringsbestämmelserna
skulle nämligen
innebära att om några sökande har studentexamen,
några kommer från fackskola,
några från grundskolans teoretiska
linjer och andra från grundskolans
praktiska linjer, så skall man ta in elever
från dessa olika grupper i proportion
till antalet sökande från respektive
grupper. Då når man inte heller den
effekt som fröken Olsson hoppas på att
en ökad tillströmning till sjuksköterskeskolorna
skall medföra.

Jag tycker att det är beklagligt att
man inte i större utsträckning tar hänsyn
till de anspråk som hälso- och sjukvården
ställer på sjuksköterskorna. I
stället tar man hänsyn till något slags
utbildningspolitisk målsättning, vilket
kan få olyckliga konsekvenser.

Fru NETTELBRANDT (fp) kort genmäle: Herr

talman! Fröken Olsson anser att
inträdesprov inte är lämpliga därför att
bedömningen av eleverna då görs vid
ett enda tillfälle. Men de faktorer som
kan spela in vid detta enda tillfälle är
måhända faktorer som är av mycket
stor betydelse för just sjuksköterskan
i de funktioner som hon sedan skall
fylla. Mot fröken Olssons linje talar
dessutom att det inte finns några klara
evalveringsgrunder för de olika grader
av skolunderbvggnad som de blivande
eleverna kan ha. Det gör att det är ytterligt
vanskligt att nå ett rättvisande
resultat genom att göra jämförelser.

Fröken Olsson åberopade en del siff -

148

Nr 42

Torsdagen den 16 december 1965

Omläggning av utbildningen av sjuksköterskor m. m.

ror när det gäller avbrutna studier, men
det är inte rättvisande att göra en jämförelse
på det sätt som fröken Olsson
gjorde. Hon sade: Vid vilket gymnasium
skulle man inte vara glad om man kunde
föra fram 97 procent av de studerande
till en examen? Men man får
inte, när man gör en sådan jämförelse,
i ena fallet tala om den del av avbrotten
som beror på misslyckanden, och i
andra fallet tala om en avbrottsprocent
där samtliga orsaker till avbrott finns
med.

När vi i dag står beredda att ta ställning
till frågan om den nya sjuksköterskeutbildningen
vore det mycket
egendomligt om vi skulle resonera så,
att det inte är så farligt om vi beslutar
sänka kravet på grundutbildningen,
ty den faktiska kunskapsnivån kommer
i alla fall att bero på antalet sökande,
så att förkunskaperna blir betryggande
i alla fall. Det är väl ändå inte den
rätta metoden. När man bär ett tillfälle
att göra en bedömning av vad som
krävs för en viss utbildning, så skall
man väl försöka göra klart för sig vilka
krav på grundutbildning som är rimliga
och inte bara lita på att utvecklingen
i alla fall kommer att rätta till
det.

Med den lönesättning och de villkor
som gäller för detta område är det inte
för närvarande — och det blir kanske
inte heller inom överskådlig framtid —
möjligt att öka rekryteringen till detta
yrke från den manliga sidan, något som
bl. a. medicinalstyrelsens generaldirektör
anser att det är ytterligt angeläget
att göra. Men de vägar fröken Olsson
anvisar gör inte heller en sådan utveckling
möjlig.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! I riksdagens, jag höll
på att säga sista skälvande minuter 1965
hade jag inte tänkt delta i denna debatt
och upprepa de anföranden jag
höll i första kammaren för några da -

gar sedan. Jag vill bara, herr talman, i
en direkt replik till fru Kristensson avliva
de upprepade påståendena, att
grundskolans praktiska linjer skulle
vara tillräckliga som grund för kompetens
till vidareutbildning till sjuksköterskor.
Det är inte alls på det sättet.
Det står alldeles klart och tydligt i utskottsutlåtandet
och lika klart i propositionen,
att jag för egen del räknar
med att sjuksköterskeutbildningen skall
tillhöra grundskolans kompetensområde.
Detta är det stora, vida begreppet:
den allmänna kompetensen, jämförd
med studentexamen eller genomgånget
gymnasium.

Vi har för närvarande bara två kompetensnivåer:
studentnivån och grundskolenivån.
Den allmänna nivån fastläggs
alltså såsom grundskolenivå, varvid
dock vissa kompletteringar torde
behövas, främst för elever från de mera
praktiskt inriktade linjerna. Där kommer
specialkompetensen in. Samtliga är
ju överens om att det inte räcker med
att en flicka eller en pojke har genomgått
någon av de prakiska linjerna, t. ex.
den husliga linjen, utan att det krävs
kompletteringar, exempelvis i fysik,
kemi och matematik. Samma syn som
jag har på kompetensnivån har också
utskottet redovisat och det är väl den
som utredningen har haft. Av allmänna
skolpolitiska skal går det emellertid
enligt min uppfattning inte att börja
tala om linjedelning redan i grundskolan.

De direktiv som den nu arbetande
kompetensutredningen har fått spinner
också huvudsakligen på tankegången,
att det finns en allmän kompetens som
skall fastläggas, och sedan kommer för
olika yrken krav på specialkompetenser.
Det är ju ingenting annat än just
det resonemanget som alltså här är
överfört på sjuksköterskeutbildningen.

Vidare, ärade kammarledamöter, är
det väl — jag tror jag använde ordet
rosenrasande, när jag talade i medkammaren
för några dagar sedan —

Torsdagen den 16 december 1965

Nr 42

1 19

Omläggning av utbildningen av sjuksköterskor m. m.

att utestänga en flicka eller en pojke
från ett yrke sådant som sjuksköterskans
eller sjukvårdarens därför att hon
eller han till äventyrs i sjuan har valt
fel ämneskombination. Vad som skiljer
utskottsmajoriteten och reservanterna
åt i uppfattning är alltså inte olika krav
på den faktiska nivån när det gäller
förkunskaperna, utan det är att reservanterna
helt enkelt vill bortse från
den grupp på 30, 40 procent som väljer
de praktiska linjerna. Det skulle
alltså inte vara tillräckligt för dem att
komplettera sina kunskaper, utan det
skulle även krävas att de skulle vara
bokförda på en teoretisk linje i grundskolan.
Större är tydligen inte skillnaden.
Men i princip tycker jag, herr talman,
att detta är en väsentlig skillnad.

Alltså ännu en gång: de praktiska linjerna
i grundskolan meriterar inte utan
vidare; de kräver kompletteringar, och
följaktligen är det inte fråga om en standardsänkning
utan snarare tvärtom.

Fru KRISTENSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag är mycket glad om
det visar sig att jag har missförstått
statsrådet Edenman — det kanske beror
på att jag inte är så väl insatt i skolfrågorna
som han.

Jag kan inte se att de allmänna skolpolitiska
skälen — vilka de kan vara
—• i och för sig skulle utgöra hinder för
att man har en linjedelning i grundskolan.
I dag gäller att inträdet till gymnasium
vinnes endast från grundskolans
teoretiska linjer, och jag kan inte finna
att några allmänna skolpolitiska skäl
kan lägga hinder i vägen för att man
har samma krav även när de gäller
andra vidareutbildningar. Förutsättningen
är bara att de förkunskaperna
faktiskt krävs. Jag tycker inte att man
skall höja kunskapsnivån i onödan, men
jag anser att man bör kunna enas om
en bestämd miniminivå.

Nu säger statsrådet, att han i propositionen
har anfört att grundskolan skall
vara bas och att han menar att man

måste tänka sig vissa kompletteringar
till denna. 1 propositionen står det »vissa
kompletteringar». Här har statsrådet
sagt att kompletteringarna skulle avse
t. ex. matematik, fysik och kemi. Detta
tycker jag är ett utmärkt klarläggande.
Men om man i dag har den nivå som
motsvarar grundskolans teoretiska linjer,
så kan jag inte inse att man inte
också i fortsättningen skulle kunna klart
säga ut att denna nivå skall bibehållas.
Det tycker jag inte är att skjuta över
målet.

Vad sedan beträffar talet om att det
vore olyckligt att utestänga elever som
har valt fel kombinationer i grundskolan
från att utbildas till sjuksköterskor,
så är det väl ingen som menar detta,
utan vi som har talat om inträdesprov
har menat att dessa prov skulle vara
både lämplighetsprov och kunskapsprov.
När det gäller kunskapsproven
är det klart att den som har gått på en
praktisk linje skall ha möjlighet att genom
prov visa att de teoretiska kunskaper
han har inhämtat svarar mot grundskolans
teoretiska linjer.

Fru NETTELBRANDT (fp) kort genmäle: Herr

talman! Jag hade nog tidigare
haft för avsikt att begära ett klarläggande
av departementschefen i denna fråga,
men eftersom jag med mycket stort
intresse åhörde hans anförande i första
kammaren, ansåg jag att det inte skulle
vara nödvändigt i dag.

Departementschefen uppkallade mig
emellertid faktiskt att ställa en fråga
på en punkt, eftersom jag nu blivit ytterligare
konfunderad. Kan jag bara få
klarlagt, att avsikten med propositionen
varit densamma som det som nu står att
läsa i utskottets skrivning? I propositionen
står nämligen angivet inte bara vad
fru Kristensson sade om att vissa kompletteringar
krävs, utan det talas i propositionen
om att det krävs vissa kompletteringar
och att dessa torde behövas
främst för elever från de mer prak -

150 Nr 42

Torsdagen den 16 december 1965

Omläggning av utbildningen av sjuksköterskor m. m.

tiskt inriktade linjerna. Eftersom reservationen
emellertid endast talar om
de teoretiska linjerna och kompletteringar
på dem, kvarstår dock en skillnad
mellan den uppfattning som reservanterna
har och vad som står skrivet i
propositionen, och det är ju, som fru
Kristensson tidigare här har påpekat,
onekligen av intresse att känna till den
uppfattning som departementschefen
hyser, då skolöverstyrelsen väl — även
om den har redovisat sin egen uppfattning
tidigare — inte alldeles blundar
för vad ecklesiastikministern kommer
att säga på denna punkt.

Herr TURESSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag känner mig uppkallad
att ta till orda efter statsrådets uttalande
om att det vore orimligt att
förvägra elever på de praktiska linjerna
önskat tillträde till sjuksköterskeutbildningen
om de hade förutsättningar för
denna.

Jag är angelägen att framhålla att
min uppfattning inte alls är att man
skall göra någon avskärmning beroende
på det linjeval vederbörande elev gjort
i klass 7. Men jag tror att det är ytterst
viktigt att blivande elever vid sjuksköterskeskolor,
vilka kommer från de
praktiska linjerna på grundskolans högstadium,
har skaffat sig teoretiska förkunskaper
motsvarande dem som meddelas
på de teoretiska linjerna.

Jag kan inte förstå anledningen till
att varken i propositionen eller i departementschefens
uttalande här nivån
i fråga om förkunskaper kunnat fixeras
till de teoretiska linjernas nivå. Man
talar om att viss komplettering torde
bli erforderlig. Det är ett vagt uttryck.
Om vi bara kunde enas om, att den
nivå upp till vilken kompletteringar
skall ske skall motsvara de teoretiska
linjernas jämte kompletteringskursen i
matematik, skulle det, såvitt jag kan
förstå, inte råda några meningsskiljaktigheter
i denna fråga.

Det är enligt min mening en mycket

väsentlig sak att man redan vid ställningstagandet
till principfrågan är
överens om kunskapsnivån för tillträde
till sjuksköterskeutbildningen.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Ja, herr Turesson, det
ligger mycket i påståendet att man då
skulle kunna vara överens.

Men anledningen till att jag inte har
fixerat förkunskapsnivån i propositionen
är att frågan är mera komplicerad
än så. Utan ingående undersökningar
av varenda linje kan man inte utan vidare
säga att alla teoretiska linjer på
grundskolans högstadium är lämpliga
och att alla praktiska linjer där är otillräckliga.

Vad jag nu säger, herr Turesson, är
bara avsett att vara ett exempel. Om vi
skulle jämföra den teoretiska humanistiska
linjen med den praktiska sociala
linjen är det inte alldeles säkert att den
humanistiska linjen på alla punkter
skulle visa sig tillräcklig. Jag kommer
inte på rak arm ihåg om den humanistiska
linjens fysik, kemi, matematik och
biologi är tillräcklig. Jag undrar om så
är fallet. Jag är alltså, herr Turesson,
beredd att gå litet längre och låta den
ansvariga myndigheten ställa upp specialkraven.
Allmänkompetensen ger
grundskolan. Sedan måste den ansvariga
myndigheten — eller vederbörande,
som utskottet säger — fixera vad
som krävs i olika ämnen, t. ex. i fråga
om matematik, fysik, kemi, biologi och
naturligtvis i fråga om allmänkompetensstandard.
Härvidlag tror jag att
grundskolans alla linjer ger tillräckliga
förkunskaper.

Då kan man komma fram till att även
den som genomgått en teoretisk linje
inom grundskolan måste komplettera
med någonting.

Vi är, ärade kammarledamöter, i
praktiken eniga i detta ärende. Det
som verkligen skiljer oss åt är att jag
inte vill föra in ytterligare ett konkur -

Torsdagen den 1G december 19(i5

Nr 42 151

Omläggning av utbildningen av sjuksköterskor m. m.

rensmoment när det gäller val av ämnesinriktning
i grundskolans sjunde
klass. Är det inte tillräckligt, herr talman,
att vi under de fä år vi haft
grundskolan har sett hur bara detta
krav på vissa linjer och vissa ämnen
för att komma in i gymnasiet håller på
att {fe grundskolans högstadium en oerhörd
slagsida mot de teoretiska ämnena?
Skulle då också en stor praktisk
sektor i vårt samhälle, nämligen vårdsektorn,
få komma in i bilden och öka
snedvridningen? Det är väl ändå, herr
Turesson, ganska onödigt.

Och nu kommer min fråga: Kan vi
inte vara överens på den punkten?

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Den omfattande utbyggnaden
av hälso- och sjukvården i
vårt land har helt naturligt medfört ett
stort behov av sjuksköterskor. Tyvärr
har vi inte kunnat fylla detta behov,
och av allt att döma kommer det också
att dröja innan vi kan det. Under sådana
omständigheter är det givetvis angeläget
att vi kan öka utbildningskapaciteten,
och dessutom är det viktigt att
vi kan få utbildad personal, som kan
överta arbetsuppgifter som hittills åvilat
sj uksköterskeutbildad arbetskraft.

Den utredning som har gjorts beträffande
sjuksköterskeutbildningen säger
att sjuksköterskan har i alltför hög
grad kommit att bindas vid rent tekniska
arbetsuppgifter och rutinbetonat
expeditionelit arbete. På det sättet har,
säger utredningen, sjuksköterskan i viss
mån förts bort från patienterna.

Det är då naturligtvis angeläget att
man söker bryta denna utvecklingsgång
så att omvårdnaden av patienterna blir
en mera central uppgift för sjuksköterskan.
Vi önskar alla att hon skall ha
tillfälle att inom hälso- och sjukvården
få vara aktiv i arbetet att förebygga,
lindra och bota sjukdomar och främja
individens välbefinnande. Det är stora
arbetsuppgifter som anförtros sjuksköterskorna,
och vi är givetvis glada och

tacksamma över att de med sådant allvar
ocli med sådant ansvar går in för
sitt arbete.

I motioner har framhållits att det är
angeläget att öka utbildningskapaciteten,
och det framhålles också att det är
betydelsefullt att man vidtar åtgärder
för att minska avgången från sjuksköterskeyrket.
Vi som är aktiva i landstingsarbetet
vet att det har gjorts lovvärda
ansträngningar både för att utbilda
sjuksköterskor och för att behålla
dem kvar i yrket. Vad det senare beträffar
kan sägas att deltidstjänster har
inrättats, det har ordnats med förbättrad
personalvård, anskaffats bostäder,
daghemsservice har ordnats liksom
reaktiveringskurser. Man får väl också
räkna med att ett ökat inslag av manlig
arbetskraft kan medverka till att
minska avgången från yrket.

Men det råder inte något tvivel om
att vi behöver utbilda flera sjuksköterskor,
och utskottet säger sig helt dela
motionärernas uppfattning om betydelsen
av en ökad sjuksköterskeutbildning
och vill kraftigt understryka att kapaciteten
bör ökas så snabbt som möjligt.
Utskottet föreslår att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t ger detta till
känna.

Man kan inte ålägga landstingen att
utbilda ett visst antal sjuksköterskor,
men man kan fatta beslut som stimulerar
dem. Vid behandlingen av denna
fråga hade vi att ta ställning till motioner,
i vilka föreslås att driftbidraget
från staten skulle utgå i överensstämmelse
med vad som gäller för central
yrkesskola med landstingskommun som
huvudman. Med hänsyn till pågående
utredningsarbete bär dessa motioner
inte föranlett något förslag från utskottet.
Man önskar avvakta det resultat
vartill yrkesutbildningsberedningen
kommer innan man vill ändra på det
förslag som avgivits i propositionen.
Jag hoppas emellertid att sjuksköterskeutbildningen
inom en snar framtid blir
jämställd med liknande yrkesutbild -

152

Nr 42

Torsdagen den 16 december 1965

Omläggning av utbildningen av sjuksköterskor m. m.

ning när det gäller statsbidraget, och
jag är alldeles övertygad om att ett sådant
statsbidrag som nu utgår för centrala
yrkesskolor med landstinget som
huvudman har möjlighet att stimulera
landstingskommunerna att göra betydande
ansträngningar för att ytterligare
öka utbildningskapaciteten.

Utskottet har inte tagit avstånd från
detta förslag men det har heller inte
tillstyrkt detsamma. Men utskottet har
åberopat pågående utredningsarbete.

Om vi skall kunna uppnå balans mellan
tillgång och efterfrågan på sjuksköterskor,
måste olika åtgärder vidtagas,
och eftersom vi nu står inför en
stor brist, är det angeläget att tillvarata
den utbildningsreserv som finns bl. a.
bland dem vilka genomgått en viss sjukvårdsutbildning
och därutöver har
praktisk erfarenhet av sjukvårdsarbete.
Det är undersköterskorna man här syftar
på. För dessa föreslås en avkortad
studiegång. Ingen har haft något att invända
emot detta förslag, utan det har
i olika remissinstanser hälsats med tillfredsställelse.
En del remissinstanser,
bl. a. Landstingsförbundet, har emellertid
ansett att förslag om fyra terminers
utbildning för undersköterskorna bör
överarbetas i syfte att ytterligare förkorta
denna utbildningsgång, och i
propositionen föreslås att sådan överarbetning
skall göras, vilket också tillstyrkts
av utskottet.

I motioner har föreslagits att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle
anhålla om att de närmare riktlinjerna
för avkortad studiegång skall underställas
riksdagens prövning. I en reservation
till det utskottsutlåtande som vi
nu behandlar yrkas på samma sak.
Principiellt finns ingenting att invända
mot ett dylikt förslag, men vid behandlingen
av dessa motioner framhölls att
ett beslut i enlighet med detta förslag
skulle medföra risker för en fördröjning
vid påbörjandet av utbildningen.
Det blev en avvägning av om man skulle
hålla på motionerna eller om man

skulle nöja sig med att skolöverstyrelsen
i samråd med berörda myndigheter
och organisationer skulle utforma riktlinjerna
för den avkortade studiegången.
Avsikten är att man vill börja utbildningen
i så god tid att den första
examinationen kan ske vid samma tidpunkt
som för femterminsutbildningen.

När man då står i den situationen att
man är i behov av att snabbast möjligt
få flera sjuksköterskor utbildade och
man skulle riskera att inte komma i
gång så tidigt som möjligt, fann jag att
det kunde vara välbetänkt att skolöverstyrelsen
i samråd med berörda myndigheter
och organisationer får bestämmanderätten
härvidlag. Det är alltså
praktiska skäl som gjort att jag här har
följt utskottsmajoriteten i detta avseende.

Vad gäller sjuksköterskeelevernas förkunskaper
kan sägas att dessa diskuterats
här så ingående att jag inte skall
uppta tiden därmed. Men vid behandlingen
av denna fråga har det inte på
något sätt vid något tillfälle sagts att
man skulle minska förkunskaperna.
Tydligen har man läst utskottets utlåtande
på sådant sätt att missförstånd
uppstått. Här är det fråga om en komplettering
av kunskaperna i den mån
det behövs för dem som lämnat grundskolan.
De får skaffa sig kompletterande
kunskaper genom exempelvis korrespondensstudier,
folkhögskolekurser,
kvällskurser o. s. v. I detta sammanhang
vill jag säga att folkhögskolan tidigare
varit en tillgång då det gällt att ge unga
människor kunskaper så att de sedan
kunnat följa med i undervisningen för
att utbilda sig till sjusköterskor, och jag
är övertygad om att folkhögskolan också
framdeles är beredd att göra betydande
insatser härvidlag. Jag är heller
inte främmande för vad som tidigare
sagts, nämligen att om sjuksköterskeutbildningen
kan erbjuda tillfredsställande
villkor, kan man förvänta en konkurrens,
vilket kommer att innebära att
aspiranterna kunskapsmässigt kommer

Torsdagen den l(i december 1965

Nr 42

Omläggning

att förbereda sig på ett tillfredsställande
sätt. Det är självfallet att man kan lägga
olika synpunkter på denna fråga, men
jag har funnit att det är mycket som
talar för utskottets förslag, ty då kan
vi räkna med att vi får ett ökat antal
sjuksköterskor, vilket kommer att medverka
till att vi får förbättrade möjligheter
att hjälpa sjuka människor. Det
primära är väl att vi får utbilda människor,
som kan ta hand om oss när
vi kommer i den situationen att vi behöver
hjälp och vård.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets utlåtande.

I detta anförande instämde herr Börjesson
i Falköping (ep).

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Det är bra att vi får ett
beslut som söker lösa problemet rörande
den fortsatta sjuksköterskeuthildningen,
men när jag läste igenom propositionen
tvangs jag sätta många frågetecken
i kanten. Denna debatt har inte
heller suddat ut de flesta av dem, utan
snarare har ytterligare några tillkommit.

Om nu dessa frågetecken kvarstår,
kommer de kanske att fördröja besluten
på landstings- och kommunnivå beträffande
inrättandet av vårdskolor och den
fortsatta utbildningen då det gäller vårdyrkena.

I det läget tycks departementschefen
passa på att avlasta staten det ansvar,
som nu åvilar den för den fortsatta utbildningen
av sjuksköterskor till de statliga
sjukhusen. Jag beklagar att statsrådet
Edenman inte är här, ty jag skulle
i detta sammanhang gärna vilja höra,
om propositionen föregåtts av någpa
överläggningar med Stockholms stad
rörande överflyttandet av utbildningen
Och andra delar av sjukvården ifrån
staten till Stockholms stad. Om det inte
är så, kan vi riskera att hamna i samma
läge som då det gäller mentalsjukvår -

153

av utbildningen av sjuksköterskor m. m.

den. Där fattas först ett principbeslut
om hur det skall vara, och därefter
hamnar man i förhandlingar mellan berörda
parter som tycks vara mycket
svåra.

Vilka frågetecken och osäkra faktorer
är det som påverkar sjuksköterskeutbildningen
både nu och i fortsättningen?
Jag skall, herr talman, räkna upp en del
av dem.

Det är ansvarsfördelning och arbetsuppgifter
inom sjukvården, det är —
som vi hörde nu under debatten —
grundskolekompetensen för grundutbildningen.
Det är utbildningsfrågorna
rörande lärare och administrativa ledare,
det är vidareutbildningen utöver
grundutbildningen, och det är de organisatoriska
formerna för bedrivande av
vårdyrkesutbildningen. En hel del av
dessa frågor ligger under utredning.
Jag kan bara uttala förhoppningen att
denna utredning läggs fram snarast möjligt,
så att vi får ett klarläggande av
alla dessa osäkra faktorer, tv — det
vill jag upprepa än en gång — i annat
fall kan utbildningsfrågorna komma att
fördröjas och därmed sjukvården försvåras
i stället för att underlättas genom
den framlagda propositionen och
det beslut som riksdagen snart kommer
att fatta.

Beträffande utbildningskapaciteten
skall jag inte säga mer än att man givetvis
i första hand bör stimulera reserverna
att rycka in. Det är så självklart
och har upprepats så många gånger,
att jag inte skall uppehålla mig närmare
vid det, men jag kan ändå inte
underlåta att påpeka att det är många
olika beslut som fordras för att underlätta
den saken. Det gäller här — som
också sagts under debatten -— 11 000
sjuksköterskor i aktiv ålder, men det
ligger nog också i sakens natur att flera
inom sjuksköterskeyrket än inom andra
yrken kommer att föredra att göra
sin insats i hemmet. Det är valfriheten
som eftersträvas — jag tycker att man
skall påminna om detta — och då är

154 Nr 42

Torsdagen den 16 december 1965

Omläggning av utbildningen av sjuksköterskor m. m.

det möjligt att det kommer att bli i
fortsättningen liksom hittills med fördelningen
mellan aktiva och icke aktiva
sjuksköterskor.

Vi får dock inte förtröttas i vårt tjat
om de frågor, som i detta sammanhang
måste lösas för att denna valfrihet skall
kunna erbjudas inte bara sjuksköterskorna
utan även kvinnor i allmänhet.
Det bär sagts till leda att det gäller
daghemsfrågan, som vi diskuterade i
går. Det gäller beskattningsfrågan, deltidstjänster,
arbetsscheman och många
andra saker som behöver rättas till i
detta sammanhang. Även om prognoserna
rörande det framtida behovet av
vårdpersonal är överdrivna, ligger det
nog mycket av realism i dem. Vi får en
fortsatt ofördelaktig åldersfördelning,
och levnadsstandarden stiger utan att
därmed behovet av vård minskas, snarare
tvärtom. Vi får en höjd standard
som också förutsätter ökade insatser på
vårdområdet.

Jag tror för min del att det är realistiskt
att öka utbildningen av sjuksköterskor
även om man — jag upprepar
det än en gång, herr talman —
av både ekonomiska skäl och av det
skälet, att valfrihet bör finnas, givetvis
måste undanröja orsakerna till att så
många sjuksköterskor faktiskt återfinns
som reserv i hemmen.

Beträffande grundutbildningen skall
jag inte fördjupa mig i några resonemang.
Jag konstaterar bara än en gång
att man av debatten ingalunda fått klart
för sig hur det ligger till med den. Herr
Edenmans klarläggande anförande var
i varje fall för mig svårbegripligt. Jag
hoppas dock att vi får klarhet i denna
fråga så snart som möjligt.

Jag håller med fru Nettelbrandt om
att skillnaden mellan utskottsutlåtandet
och reservation nr 1 inte är så tor, men
jag vill i det fallet ändå instämma i
fru Nettelbrandts yrkande liksom också
beträffande reservation nr 2. Jag
kommer för min del att stödja dessa
båda reservationer.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! För den allmänna hälso-
och sjukvården är det en betydelsefull
reform som riksdagen nu går att
besluta om. Det är, som vi alla vet,
mycket angeläget att effektivisera och
att modernisera utbildningen av sjuksköterskor,
så att de kommande yrkesutövarna
motsvarar tidens krav.

Utredningen har haft till uppgift att
försöka skissera ett förslag till en utbildning
som gör morgondagens sjuksköterska
kvalificerad för sitt yrke över
ett så brett fält som möjligt. Samtidigt
har utredningens uppgift också varit att
överväga och om möjligt framlägga förslag
om en förkortning av utbildningstiden.
Det ingick nämligen i direktiven.

Huruvida utredningen har lyckats i
dessa sina uppgifter, skall jag givetvis
inte säga något om, men att döma av
remissmyndigheternas yttranden, som
varit ytterst positiva, och med hänsyn
till vad som anförts i Kungl. Maj:ts proposition,
tycks vi kunna känna oss relativt
tillfredsställda. Jag har velat anföra
detta bara som en rent allmän reflexion.

I dag har ju debatten rört sig om vissa
avsnitt; en del av dem är kanske betydelsefulla,
andra kanske mera betydelselösa.
Beträffande inträdeskravet
har det enligt min mening varit en alldeles
onödig process omkring detta.
Man tycks på något underligt sätt ha
fått för sig att det är fråga om att sänka
kraven. Man gör gällande att utredningens
förslag om inträdesprov och
slutbetyg från 9g eller från blivande
fackskola skulle betyda någonting alldeles
särskilt i förhållande till vad departementschefen
har föreslagit.

Jag har inte uppfattat departementschefens
skrivning på det sättet. Vad det
innebär — det har ju till på köpet sagts
av departementschefen själv —- är ju
att det skall vara en tillsynsmyndighet
som bestämmer och närmare preciserar
villkoren. I och för sig kan det betyda
att skolöverstyrelsens föreskrifter

Torsdagen den 16 december 1965

Nr 42

155

OmläKgninK av utbildningen av sjuksköterskor m. m.

helt ansluter sig till utredningens förslag.
Att utredningen kom in på frågan
om inträdeskrav ocli inträdesprov var
väl i mycket stor utsträckning beroende
på i första hand att vi var överens
om att ta bort den s. k. orienteringsperioden.
Därmed vann man en förkortning
av utbildningstiden med en månad
i varje fall. Dessutom skulle vi då överväga
vad vi skulle ersätta den med.
Egentligen var vår uppgift att försöka
översätta de nuvarande kraven till något
som svarar mot grundskolan. De
andra skolformerna försvinner ju så
småningom och ersätts med grundskola
och frivillig påbyggnad i fackskola eller
gymnasieutbildning.

Vår uppgift var alltså inte att ta ställning
till skolpolitiska problem i sammanhanget.
Vår uppgift var, som jag
sade nyss, att översätta nuvarande krav
till att motsvara grundskolans nivå. Tittar
man närmare på utredningens förslag
beträffande tillträde till sjuksköterskeskolorna,
så finner man att linje m,
som avser merkantil utbildning, inte
medtagits. Det är alltså en teoretisk linje
som inte ansetts kvalificerande. Därför
tycker jag inte att det finns någon
anledning att framföra en så vidlyftig
argumentation beträffande skillnaden
mellan departementschefens och utredningens
förslag. .lag tycker att departementschefens
inställning är godtagbar.
Jag vill, herr talman, erinra om att
det dock är fråga om en till övervägande
del praktisk utbildning. Två tredjedelar
av den är praktisk och en tredjedel
teoretisk. Under sådana förhållanden
vore det väl orimligt, om man,
såsom i vissa fall förut tillämpats, skulle
ha lägst studentexamen som inträdeskrav.
Jag vill i detta sammanhang erinra
om att utskottet gör ett klart uttalande
på denna punkt, då det säger, att
utskottet finner det angeläget att de blivande
sjuksköterskeleverna har goda
förkunskaper. Jag tycker därför att
skillnaden mellan de olika ståndpunkterna
här är hårfin och att man bör

kunna godta utskottets skrivning på
denna punkt.

Vad beträffar de särskilda kunskapsprov
och lämplighetsprov, som departementschefen
inte vill acceptera, har
jag inte svårt att släppa kravet på särskilda
kunskapsprov. Däremot skulle
jag vara intresserad av att man i framtiden
kunde skapa möjligheter till en
lämplighetstest, som kunde fungera på
det sättet, att man skulle pröva lämpligheten
för utbildning till sjuksköterska.
Det är mycket viktigare än kunskapsprov.
Därför hoppas jag, herr talman,
att man inom en inte alltför avlägsen
framtid kan ordna det så, att det
blir möjligt att få till stånd sådana prov.
Jag har givetvis ingenting att invända mot
fröken Olssons inlägg på denna punkt
om att lämplighetstest skulle kunna ske
utanför skolan, alltså innan vederbörande
går in som elev. Men jag tror som
sagt att det skulle vara värdefullt att
ha sådan test.

Jag skall bara ta upp en enda punkt
till, som jag tycker är av stor betydelse
i detta sammanhang, nämligen frågan
om den avkortade utbildningen.
Det gäller dem som har gått den s. k.
långa vägen, sådana som redan har
mångårig erfarenhet av sjukvårdsarbete.
Dessa befinner sig för närvarande i
en ovanligt ogynnsam situation. Om en
undersköterska, som har först sjukvårdsbiträdesutbildning
och sedan såsom
undersköterska mångårig praktisk
erfarenhet, vill fortsätta sin karriär, så
måste hon börja i första klass och har
ingen poäng för och ingen nytta av alla
de kunskaper hon har förvärvat under
årens lopp. I detta sammanhang vill
jag inom parentes säga — kanske missuppfattade
jag fru Kristensson —- att
jag fick det intrycket att fru Kristensson
tyckte, att hade man blvit undersköterska
skulle man vara det; det funnes
ingen anledning att stimulera till
att en undersköterska skulle gå vidare.
Jag hoppas att det var en missuppfattning,
men det framställdes faktiskt på

156 Nr 42

Torsdagen den 16 december 1965

Omläggning av utbildningen av sjuksköterskor m. m.

det sättet som om det saknades anledning
att stimulera till en vidareutbildning.
Det lät som om fru Kristensson
menade att de, som gått in för att bli
sjukvårdsbiträden och eventuellt undersköterskor,
hade bestämt sig för att
vara det. Det är ju inte alls fallet.

Jag anser att just den reformen om vidareutbildning
av undersköterskor är
en av de viktigaste som föreslås och
som jag hoppas kommer att beslutas
här. Vad beträffar den avkortade utbildningen
har jag hela tiden i utredningen
hävdat att den kanske bör kunna
göras kortare än fyra terminer, som
utredningen föreslagit. Våra medarbetare
som gjorde kursplanerna hade
emellertid svårt att komma fram till ett
förslag om kortare tid än fyra terminer.
Man var visserligen inne på tanken
på en begränsning till tre och en
halv terminer, men av tekniska skäl
övergav man den tanken. Nu hoppas
jag emellertid att frågan löses i samråd
med vederbörande huvudmän och organisationer
på detta område. Den reserv
vi har i dessa undersköterskor tror
jag är ytterst värdefull, därför att de
vet vad de ger sig in på. Det gör inte
alltid unga flickor och pojkar som inte
har någon som helst erfarenhet av yrket.
Jag hoppas därför att detta förslag
i fråga om dem som går den långa vägen
skall ge goda resultat.

Det skulle finnas en hel del annat att
tillägga, men jag förstår att kammaren
tycker att det är bra, om man i dag är
ytterst kortfattad. Jag skall därför, denna
gång i varje fall, nöja mig med att
bara säga till de ärade talare, som har
varit inne på sådana frågor som att
man skall stimulera tillgången på sjuksköterskor
genom lönesättning, skattereformer
osv., att det är frågor som
faktiskt inte hör hit.

Jo, herr talman, jag höll på att glömma
en sak. Jag kanske bör säga att utredningen
nu håller på med frågan om
fortbildning, och jag hoppas att det inte
skall dröja alltför länge, innan utred -

ningen även på det området kan framlägga
ett förslag som snart skall kunna
prövas.

Herr talman! Jag skall be att på alla
punkter få yrka bifall till statsutskottets
förslag, och jag tror att det är ett
gott råd, om jag säger, att riksdagen
bör anta det förslaget.

Herr TURESSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Kärrlander fann
det underligt att reservanterna, som han
sade, hade fått för sig att propositionens
förslag beträffande skolunderbyggnad
var otillräckligt. Herr Kärrlander
ansåg också att den debatt om dessa
frågor som här har förekommit var
onödig. Jag skulle vilja säga att det inte
alls är underligt, att man på grundval
av den kryptiska och vaga formulering,
som används i propositionen i fråga om
skolunderbyggnadskravet, känner sig
oroad och vill ha preciseringar. Beträffande
frågan om denna debatt har
varit onödig eller inte vill jag gärna uttala,
att de preciseringar som statsrådet
Édenman alldeles nyss gjorde från
denna plats rörande de krav på skolunderbyggnad,
som han ansåg behöva
uppställas, var utomordentligt värdefulla.
Det är bara synd att de inte har
gjorts i propositionen.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp) kort genmäle: Herr

talman! Det är högst märkligt
att herr Kärrlander anser att stimulerande
åtgärder för att få de hemmavarande
sjuksköterskorna att återinträda
i tjänst inte hör till detta ärende.
Har inte herr Kärrlander märkt att
er. av frågorna i dag är omfattningen
av den blivande utbildningen? Har inte
herr Kärrlander hört att vi för närvarande
utbildar två sköterskor för att
få behålla en i tjänst? Kan man inte
tänka sig att även på annat sätt än genom
att utbilda två sköterskor för en
tjänst få denna fråga löst? Att frågan

Torsdagen den 16 december 1965

Nr 42

157

Omläggning av utbildningen av sjuksköterskor m. m.

hör hit trodde jag i varje fall att herr även den så kallade långa vägen blir
Kärrlander begrep. attraktiv.

Herr KÄRRLANDER (s) kort genmäle: Herr

talman! Det är klart, herr Turesson,
att jag inte tycker att diskussionen
är nödvändig för att klara upp
missförstånd. Om herr Turesson emellertid
har missförstått hela frågan och
detta missförstånd nu har blivit uppklarat,
har diskussionen ändå varit till
välsignelse.

När det talats om en sänkning av inträdeskraven
vill jag hänvisa till den
motion som är undertecknad av bland
andra herr Hamrin i Kalmar. Där talas
om hur många som 1964 intogs vid
sjuksköterskeskolorna och hur många
sökande — 1 738 —- som avvisades.
Därefter säges: »Av de avvisade sökandena
torde så gott som alla uppfylla
de formella kraven för tillträde.» Motionärerna
menar alltså att de formella
kraven för tillträde till sjuksköterskeskolorna
uppfyllde de sökande med de
krav som nu finns. Då har jag svårt
att förstå påståendena att de krav som
nu fastlägges skulle innebära en sänkning.

Till herr Hamrin i Kalmar vill jag
också säga, att visst har det en oerhörd
betydelse att vi försöker göra yrket
attraktivt. Jag har inte ett ögonblick
ansett något annat. Men detta
hör inte samman med beslutet om själva
utbildningen. Frågorna om bättre
löner, andra skatteförhållanden o. s. v.
kan vi debattera vid ett annat tillfälle,
ty de hör inte samman med hur utbildningen
av sjuksköterskor skall utformas.
Jag är positivt inställd till att vi
försöker göra yrket attraktivt på alla
sätt, eftersom det är så värdefullt. Vilka
vägar vi därvid skall gå har vi emellertid
ingen anledning att ta ställning
till i dag.

Jag vill än en gång understryka hur
nödvändigt det är att vi ser till att

Fröken ANDERSSON i Strängnäs (s):

Herr talman! Det har väl ordats tillräckligt
mycket i denna fråga, men
jag kan ändå inte underlåta att för
kammarens ledamöter framhålla att
sjuksköterskeyrket tillhör vårdyrkena
och inte den akademiska utbildningen.
Sätter man fordringarna på den teoretiska
utbildningen för högt, kommer
detta endast att medföra att vi utbildar
människor som går vidare. Visst behöver
vi instruktionsskötare, rektorer
och klinikföreståndare, men vi behöver
i precis lika hög grad personal på
våra vårdavdelningar som tar hand
om och hjälper de sjuka.

Det är med tillfredsställelse som jag
ansluter mig till departementschefens
förslag om att genomgången grundskola
skall vara förutsättning för inträde
till sjuksköterskeutbildningen. Jag instämmer
helt med herr Kärrlander i att
vi skall slå vakt om den stora kader
vi har bland våra sjukvårdsbiträden
och undersköterskor. Många av dem
är lämpliga att gå vidare. De har erfarenhet
av yrket, vet vad de ger sig
in på och stannar kvar. De får genom
detta förslag en chans att gå vidare.

Från sjuksköterskehåll har framhållits
nödvändigheten av en hög teoretisk
utbildning för att eleverna skall
kunna följa med i undervisningen. Man
trycker hårt på de svårigheter som
uppstår genom att avgången under utbildningen
är ganska stor. Det är inte
ägnat att förvåna att så är fallet, när
man nu vid uttagning av eleverna till
sjuksköterskeskolorna hellre tar elever
med ett dåligt realskolebetyg än en
sökande med praktisk erfarenhet från
sjukvården och folkhögskola som påbyggnad.
Om sökande ur den senare
kategorien hade antagits, hade man
fått elever som visat att de hade förutsättningar
för yrket. Men snarare

158 Nr 42

Torsdagen den 16 december 1965

Omläggning av utbildningen av sjuksköterskor m. m.

har det under den gångna tiden varit
en ganska stor belastning att ha sjukvårdserfarenhet
för sökande till sjuksköterskeskolorna.
Ett högt betyg i studentexamen
är inte alltid en garanti för
att vederbörande är lämplig för sjuksköterskeyrket,
vare sig det gäller den
lägre eller den högre nivån.

Under de 30 år som jag själv har varit
i sjukvårdsyrket —- jag har själv
gått den långa vägen — har jag kommit
till insikt om att om man verkligen
skall kunna behålla människorna
i yrket måste de ha en gemensam grund
att stå på, d. v. s. alla skall börja nedifrån,
varefter den som visar intresse,
är lämplig och har möjlighet att tillgodogöra
sig undervisningen kan gå vidare.
På så sätt får vi människor som
''vet vad det betyder att utföra ett arbete
inom hälso- och sjukvården.

Man efterlyser ofta demokrati inom
vår kroppssjukvård, men denna demokrati
kan man inte förverkliga utan
att respektera det arbete som utförs
av andra inom sjukvården. Man måste
alltså på detta sätt försöka komma ifrån
statustänkandet. För den som i fortsättningen
skall handleda personalen är
det A och O att själv kunna det arbete
som man fordrar att andra skall utföra,
och detta medför inte minst att
självkänslan ökar och att osäkerheten
inför uppgifterna blir mindre.

Att vi i dag har så stor avgång i sjuksköterskeyrket
beror i hög grad på vad
som här tidigare framhållits, nämligen
att många av dem som nu genomgår
utbildningen inte riktigt vet vad de
ger sig in på, och därmed blir inte yrket
vad de tänkt sig. I många fall saknas
också anpassningsförmåga, och
man lämnar yrket efter utbildningen
antingen för att gifta sig eller för att
gå över till ett annat yrke, för vilket
sjuksköterskeutbildningen är en god
merit. Det är just för att undvika detta
som man i ännu högre grad borde rekrytera
eleverna bland dem som har
prövat på yrket. Då tror jag att det

skulle bli litet bättre förhållanden på
sjukvårdsområdet. Jag kan inte förstå
att det skulle vara förnedrande för dem
som har förmånen att få en bättre teol
etisk utbildning att pröva yrket genom
att börja nedifrån för att på så
sätt få bättre kunskaper om det yrke
man gett sig in på.

Herr talman! Jag vill med detta be
att på alla punkter få yrka bifall till
utskottets hemställan.

I detta anförande, under vilket herr
talmannen övertog ledningen av förhandlingarna,
instämde fru Löfqvist (s).

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Jag begärde ordet bara
för att få säga ett par saker till ecklesiastikministern.
Jag bär inte haft tillfälle
att göra det förut eftersom han
inte varit i kammaren hela tiden. Jag
skall faktiskt avstå från frestelsen att
polemisera mot herr Kärrlander och
fröken Andersson i Strängnäs och inskränka
mig till att endast ställa en
fråga till fröken Andersson: Får jag
fatta hennes anförande så, att konsekvensen
blir att även de blivande läkarna
skall börja i botten för att sedan
gå vidare?

Statsrådet Edenman sade tidigare att
vi är eniga, och att det alltså inte finns
någon större anledning att bråka. Det
är värt att ta fasta på uttalandet att
vi är eniga. Eftersom reservationen, i
motsats till propositionen, innehåller
klara verba förutsätter jag att det är
reservationen som vi är eniga om, och
då behöver denna fråga kanske inte
diskuteras mer.

Sedan sade statsrådet Edenman att
vi skulle komma ihåg att det här gäller
ett praktiskt yrke på ett vårdområde.
Vilka yrken är inte praktiska? Är tandläkarens
yrke ett praktiskt yrke? Ja,
naturligtvis, men för den skull kan vi
inte underkänna värdet av betydande
teoretiska kunskaper. Har lantmätaren
ett praktiskt yrke? Självfallet! När han
går ute i markerna och arbetar prak -

Torsdagen den 16 december 1965

Nr 42

159

Omläggning av utbildningen av sjuksköterskor m. m.

tiskt, behöver han i alla fall mycket
betydande teoretiska kunskaper. Har
maskiningenjören ett praktiskt yrke?
Jag skulle kunna fortsätta i det oändliga
med uppräkningen av yrken, som
verkligen till sin natur är i hög grad
praktiska, men i vilka det för det praktiska
värvets utförande är nödvändigt
med avsevärda teoretiska kvalifikationer.
Så snart vi kommer in på vårdområdet
skall det plötsligt kallas bara ett
praktiskt yrke. Då glömmer man bort
att även denna typ av praktiska yrken
kräver mycket stora teoretiska kunskaper.
Det hettar onekligen till i mig när
man gör skillnader av detta slag.

Jag skulle vilja hänvisa till dels det
mycket kvalificerade arbete som sjuksköterskan
redan gjort, dels den mycket
starkare betoning av kvalificerade arbetsuppgifter
som blir nödvändig bl. a.
för att åstadkomma en rationellare användning
av personalresurserna, och
dels de förändringar i fråga om sjukvårdsutbildningen
som vi har att ta
ställning till i dag. Det gäller ämnen
som näringsfysiologi, klinisk fysiologi,
klinisk kemi, medicinsk mikrobiologi
och farmakologi, vilka delvis är nytillskott.
Landets ecklesiastikminister
säger att de som behöver lära sig vad
som ligger inom ramen för dessa ämnen
har ett praktiskt yrke. Vi är tydligen
mycket avancerade i detta land.

Fröken ANDERSSON i Strängnäs (s)
kort genmäle:

Herr talman! Ja, fru Nettelbrandt.
Jag tror inte att vederbörande skulle
må illa av att börja nedifrån, ty då lär
man nog känna och värdera det arbete
som den lägre sjukvårdspersonalen utför.
Inte heller tror jag att de läkare
som under sin studietid har praktiserat
som sommarvikarier inom mentalsjukvården
blivit sämre läkare av den anledningen.

Herr KÄRRLANDER (s) kort genmäle: -

Herr talman! Får jag bara säga några
ord till fru Nettelbrandt med anledning
av hennes vidlyftiga argumentering beträffande
teori och praktik. Hon frågar:
Vilket yrke är inte praktiskt? och
räknar sedan upp eu rad yrken. Men
vad jag framhöll var bara att sjuksköterskeyrket
till övervägande del är ett
praktiskt yrke och jag vill nu erinra
om att två tredjedelar av utbildningen
till detta yrke är praktisk, medan en
tredjedel omfattar teoretiska ämnen.

Om inte heller detta säger fru Nettelbrandt
någonting, avstår jag i fortsättningen
från att diskutera med henne.

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Av ecklesiastikministerns
anförande här nyss framgick med
bestämdhet vad som också antvds i
propositionen, nämligen att statsrådet
räknar utbildningen till sjuksköterskeyrket
såsom liggande inom grundskolans
kompetensområde.

Detta stämmer inte riktigt med utskottets
uttalande, när utskottet avvisar
yrkandena om att fackskolekompetens
skall uppställas som inträdeskrav till
sjuksköterskeskola med den motiveringen,
att statsrådet nyligen tillkallat sakkunniga
för att utreda frågan om gymnasie-
och fackskoleutbildningens kompetensvärde.
Därför kan man inte ännu
ta ställning till detta kompetenskrav,
menar utskottet. Men nu har vi i förväg
och med bortseende från kompetensutredningens
arbete fått klargjort
att sjuksköterskeutbildningen skall —
punkt och slut —- ligga inom grundskolans
kompetensområde.

En annan punkt, där jag har blivit
tveksam då jag lyssnat till debatten,
gäller fröken Olssons yttrande om rekryteringen
till sjuksköterskeyrket,
framför allt med hänsyn tagen till kravet
på inträdesprov. Fröken Olsson ansåg
att om det bara blir tillräcklig
bredd på rekryteringen, ger sig frågan
om tillräckliga kvalifikationer av sig
själv. Inträdesprov behövs inte, efter -

160 Nr 42

Torsdagen den 16 december 1965

Omläggning av utbildningen av sjuksköterskor m. m.

som de unga genom yrkesvägledningen
och yrkesorienteringen i skolan har
kommit underfund med sin lämplighet,
kompetens etc. för yrket.

Detta är, fröken Olsson, en mycket
vacker tanke, men situationen i dag är
ju den att det inte lämnas någon sådan
yrkesvägledning och yrkesorientering
i grundskolan, medan det här gäller en
reform som redan nästa år skall träda
i kraft. Fröken Olssons uttalande bygger
alltså på en premiss som inte finns;
det är detta som gör saken så allvarlig.

I nuläget måste man ställa andra krav.

Herr talman! Dagligen omvittnas i tal
och skrift att sjukvårdsproblemet hör
till våra största och mest svårlösta problem
och inrymmer en mängd rekryterings-
och utbildningsfrågor. Det är därför
egenartat att ett ärende som det föreliggande
måste behandlas av kammaren
i en stund, då riksdagen står inför
uppbrottet, och att debatten alltså måste
föras under trycket av den irriterade
stämning som råder i kammaren. Det
finns en påfallande kontrast mellan
ärendets betydelse och våra möjligheter
att behandla det, som icke synes mig
vara till kammarens fördel.

Jag har, herr talman, gärna velat säga
detta och jag skall bara tillägga en enda
sak. Statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
har i propositionen
gjort icke oväsentliga avvikelser från
1962 års utredningsförslag och just dessa
avvikelser har i den allmänna debatten
och i kritiken från närmast berörda
parter och sakkunniga mött mycket
starka invändningar. Utskottsmajoriteten
följer i stort sett departementschefen,
men det har till utskottsutlåtandet
fogats viktiga reservationer
som ställt under diskussion de största
problemen när det gäller propositionens
avvikelser från utredningen. Vi
har tyvärr haft mycket litet tillfälle att
här i kammaren behandla dessa avvikelser.

Herr talman! Jag har inte kunnat underlåta
att påpeka detta förhållande

som förefaller mig otillfredsställande,
och jag ber slutligen att få yrka bifall
till samtliga reservationer.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! I snart två och en halv
timme har vi diskuterat de avvikande
punkterna i utskottsutlåtandet och reservationerna,
och det har såväl från
min sida som från utskottets och reservanternas
sida och av representanter
för utredningen gjorts den deklarationen
att det i stort sett råder enighet.
Sedan stiger fröken Ljungberg upp
och säger att kammaren inte har fått
tillfälle att tillräckligt ingående behandla
frågan och att det fortfarande
är mycket som skiljer oss åt. Då ger
jag liksom herr Kärrlander upp med
att fortsätta debatten.

På en punkt skall jag emellertid ännu
en gång upprepa mig. Jag har inte,
fröken Ljungberg, sagt att sjuksköterskeyrket
för evärdliga tider skall tillhöra
grundskolans kompetensområde.
Jag har endast framhållit att då den
nya utbildningen i höst skall påbörjas
finns det bara två nivåer att välja
på när det gäller kompetenskrav: studentexainensnivån
och grundskolenivån.
I denna situation har i både propositionen
och utskottsutlåtandet föreslagits
att denna utbildningssektor skall
tillhöra grundskolans kompetensområde.

Detta är väl alldeles tillräckligt i
nuvarande läge. Jag kan inte som departementschef
spå någonting om
framtiden, men jag skall gärna — om
det är det som fröken Ljungberg önskar
— upprepa vad jag rent personligen
sade i första kammaren, nämligen
att jag inte skulle bli ett dugg förvånad
därest utvecklingen går i den
riktningen att för sjuksköterskeyrket
kommer att krävas fackskolekompetens
när fackskolan om fem, sex år är genomförd
över hela landet, vilket nu
inte är fallet. Det går emellertid inte

Torsdagen den 16 december 1965

Nr 12 161

OmläKRning av utbildningen av sjuksköterskor m. m.

att i en proposition skriva in någonting
sådant; det skulle vara orimligt, nästan
inkonstitutionellt att vi skulle föreslå
kompetenskrav som inte är realistiska.

Det är bara detta som man, fröken
Ljungberg, måste ha klart för sig. Vi
kan endast grunda vårt ställningstagande
på en kompetensnivå som redan
existerar i verkligheten och inte hålla
på att tala om en nivå som ännu inte
finns.

På den punkten har jag väl ändå lyckats
uttrycka mig tillräckligt tydligt.

Fröken LJUNGBERG (li):

Herr talman! Om statsrådet Edenman
anser att vi nu kan ta ställning
i denna fråga och att vi alltså har fått
alla problem klarlagda, så är det självfallet
en uppfattning som statsrådet
kan ha. Jag har samma rätt att ha en
rakt motsatt uppfattning.

Sedan vill jag emellertid säga att
vad statsrådet Edenman nu sade om
begränsningen i tiden av kunskapskraven
för inträde till sjukvårdsskolorna
var en mycket viktig precisering, och
den tackar jag för.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 3

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen,
som föreslagits i reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Turesson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 3) i
utskottets utlåtande nr 181, röstar
6 — Andra kammarens

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
hemställan med den ändring i
motiveringen, som föreslagits i reservationen
1) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Turesson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 154 ja och 51 nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan med oförändrad motivering.

Mom. 4

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 5

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Turesson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 5) i
utskottets utlåtande nr 181, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2) av herr Axel Andersson
m. fl.

protokoll 1965. Nr 42

162 Nr 42

Torsdagen den 16 december 1965

Extra utgifter vid universitet och högskolor

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Turesson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 136 ja och 68 nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 6

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Turesson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 6) i
utskottets utlåtande nr 181, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
3) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Turesson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 162 ja och 38 nej, varjämte 9 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 7—15

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 3

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
184, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter på tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1965/66, i
vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 4

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
185, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående utgifter på tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1965/66,
i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde.

Punkterna 1—3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4

Lades till handlingarna.

§ 5

Extra utgifter vid universitet och
högskolor

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
187, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående utgifter på tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1965/66,
i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckt motion.

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Torsdagen den 10 december 1905

Nr 42

103

Ändring: i förordningen om försäljningsskatt

Punkten 3

Extra utgifter vid universitet och högskolor Sedan

punkten föredragits anförde

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Tiden är långt framskriden,
och det anses dessutom knappast
comme il faut här i kammaren att
tala när det saknas en reservation. Jag
skall därför begränsa mig till en ytterst
sammanträngd meningsyttring.

Den angelägna socionomutbildningsreform
som beslutades förra året bör
inte äventyras genom att frågan om
den erforderliga praktikanttjänstgöringen
icke blir tillfredsställande löst.
Den lösningen är ännu inte uppnådd.
Den praktik som är beslutad som en
integrerad del i socionomutbildningen
är en form av insprängd styrd praktik.
Det är enligt min mening att göra
det alltför enkelt för sig, om man generellt
anser att sådan praktik bara är
utbildning och icke skall betalas. Ett
sådant konstaterande görs av kommunförbunden,
och synpunkten delas
av utskottet. Men i denna form av praktik
utföres dock ett produktivt arbete.
Staten bör ta på sig ett direkt ansvar,
inte bara för den teoretiska socionomutbildningen
utan även för den
beslutade praktiken. Ett sådant ansvar,
både administrativt och ekonomiskt,
rimmar väl med vad som redan skett
på andra jämförbara områden, exempelvis
inom lärarområdet eller inom
UD.

Jag skall, herr talman, inte ställa något
yrkande utan inskränka mig till
att ta fasta på vad utskottet framhåller
beträffande angelägenheten av enhetliga
principer för ersättning vid praktiktjänstgöring
inom skilda utbildningsområden.
Då jag förutsätter att det inte
kan bli fråga om genomgående försämringar
för andra, räknar jag med
att detta utskottets uttalande, trots vad
som anförs i övrigt, måste komma att
leda fram till en sådan harmonisering

av praktikersättningar på skilda områden
att även frågan för socionomerna
kan bli tillfredsställande löst.

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 4 och 5

Vad utskottet hemställt bifölls.

S 6

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
188, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter på tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1965/66,
i vad propositionen avser staten för statens
allmänna fastighetsfond.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7

Ändring i förordningen om försäljningsskatt Föredrogs

bevillningsutskottets betänkande
nr 57, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 5 mars 1948 (nr 85) om försäljningsskatt
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 29 oktober 1965 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 162, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 5 mars 1948
(nr 85) om försäljningsskatt.

I propositionen föreslogs vissa ändringar
i försäljningsskatteförordningens
bestämmelser om registrering av säljare
av skattepliktig vara. Ändringarna syftade
till att effektivisera kontrollen i
fråga om skatten på guldsmedsvaror.

164 Nr 42

Torsdagen den 16 december 1965

Ändring i förordningen om försäljningsskatt

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta motioner,
nämligen de likalydande motionerna
1:804 av herr Stefanson m. fl.
och II: 953 av herr Nordgren in. fl., vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att försäljningsskatten enligt förordningen
den 5 mars 1948 skulle slopas
fr. o. m. ingången av 1966, samt att vederbörande
utskott måtte utarbeta förslag
till härför erforderlig lagtext.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen — med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 162 -— måtte antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
angående ändring i förordningen den 5
mars 1948 (nr 85) om försäljningsskatt;

B) att de likalydande motionerna I:
804 av herr Stefanson m. fl. och II: 953
av herr Nordgren in. fl. icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Stefanson, Gösta Jacobsson, Ottosson,
Skärman, Magnusson i Borås, Gustafson
i Göteborg, Vigelsbo, Eriksson i Bäckmora
och Enskog, vilka ansett att utskottet
under punkten B) bort hemställa,

att riksdagen i anledning av de likalydande
motionerna I: 804 av herr Stefanson
m. fl. och II: 953 av herr Nordgren
m. fl. måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört beträffande försäljningsskattens
avskaffande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Trots varuskattens införande
har vi alltjämt kvar en del
punktskatter. Sålunda utgår bl. a. en
20-procentig extra försäljningsskatt på
guldsmedsvaror. Sedan denna skatt infördes
har man inom denna bransch
fått brottas med mycket stora och
besvärliga redovisningsförhållanden.
Kontrollmöjligheterna är dessutom

utomordentligt små beträffande denna
form av beskattning. Därför har det
också inträffat att mindre nogräknade,
i allmänhet utanför denna bransch stående
personer genom att tillämpa ett
system, som inneburit att de kunnat
undandraga sig denna beskattning, skapat
ett konkurrensförhållande som icke
varit tillfredsställande. Man har därför
från guldsmedsbranschens sida velat
få ändringar till stånd.

Den proposition som föreligger i detta
ärende innebär ett försök att åstadkomma
en bättre kontroll, och vi är
även inom bevillningsutskottet ense
om att söka skapa bättre och riktigare
förhållanden på detta område. Man
tvivlar emellertid inom branschen —
och vi reservanter instämmer i denna
uppfattning — på att dessa åtgärder
kommer att vara tillräckliga för att avskaffa
det osunda konkurrensförhållande
som föreligger. Därför menar reserve.
nterna liksom motionärerna och
branschens folk att det enda möjliga
är att helt enkelt så snart som möjligt
avskaffa denna beskattningsform. Ett
förslag med innebörden att denna form
av punktskatt skulle avskaffas har även
framlagts av en enhällig skatteberedning.

I den reservation, som har fogats till
bevillningsutskottets betänkande nr
57, tas därför upp kravet att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t begära att snarast möjligt förslag
framlägges om borttagandet av denna
extra försäljningsskatt.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till den vid bevillningsutskottets
betänkande fogade reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Gustafsson i Borås (fp), Gomér (ep)
och Björkman (h).

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Den 26 maj 1941 infördes
den 20-procentiga s. k. skärpta omsättningsskatten
å guld- och silvervaror

Torsdagen den 16 december 1965

Nr 42

165

Ändring i förordningen om försäljningsskatt

samt å arbeten i guld och silver. Det
andra världskriget pågick vid denna
tidpunkt och gränserna var i stort sett
spärrade. Skatten betraktades såsom en
tillfällig krisföreteelse, som vid normala
förhållanden skulle avskaffas.

I samband med skattens införande
krävdes att branschens utövare skulle
föra särskild dagbok, särskild inköpsoch
tillvcrkningsjournal och särskilda
lagerkort, göra en särskild deklaration
m. m.

Kriget slutade, gränserna öppnades
och förhållandena i vårt land återfördes
i normala gängor. Levnadsstandarden
steg och vi talar nu gärna om välfärdssamhället
Sverige, men krisföreteelsen
guldsmedsskatten, som i nuvarande
läge enligt min mening måste betraktas
såsom en straffbeskattning av
en viss bransch, finns alltjämt kvar
cirka 20 år efter fredsslutet.

År 1952 tillsattes en kommitté för att
utreda frågan om indirekta skatter. I
sitt betänkande betonade kommittén att
en allmän varuskatt, om en sådan skulle
införas, borde göras likformig. En vara
bör inte beskattas högre än en annan.
Bland de punktskatter som borde upphöra
nämnde kommittén guldsmedsskatten.

Några år senare infördes den allmänna
varuskatten — »omsen» — som sedan
höjts två gånger och för närvarande
som bekant utgör cirka 10 procent
av varans pris.

Under den tid vi haft omsättningsskatt
har en del punktskatter — med
all rätt — avskaffats, men å de varor,
ja, även de arbeten en guldsmed utför
i guld eller silver, utgår förutom den 10-procentiga omsättningsskatten alltjämt
en försäljningsskatt med 20 procent och
dessutom en särskild kontrollstämpelavgift.
Sammanlagt måste cirka 37 procent
läggas på varans pris för att täcka
dessa kostnader, och därtill kommer utgifterna
för det besvärliga, tidsödande
och kostnadskrävande redovisningsförfarandet.

Herr talman! Jag är inte branschman,
men jag har i åtskilliga år varit

s. k. kontrollstämpelförrättare för kungl.
mynverket och jag tror mig kunna bedöma
det arbete företagarna har med
redovisningsförfarandet i denna
bransch. Detta förorsakar sannolikt ett
genomsnittsföretag med två å tre anställda
300—400 arbetstimmar per år.

Man frågar sig om inte denna tid
kunde användas effektivare. De 37 procenten
i tillägg och redovisningskostnaderna
medför sammanlagt avsevärda
kostnadshöjningar för den köpande allmänheten,
improduktivt merarbete för
säljaren och kontrollsvårigheter för staten.

Det är väl ingen i denna kammare
som cirka 20 år efter krigets slut vill
göra gällande att detta varusortiment
består av lyxvaror. Det är snarare dels
bruksartiklar av bestående värde, såsom

t. ex. matsilver, dels konsthantverksprodukter,
ofta jämförbara med vilken annan
konst som helst. Det är ofta alster,
som går från generation till generation
och som följaktligen många gånger i
längden blir billig, vacker vardagsvara.
Det är varor som numera köps
av större delen av landets befolkning.

Herr talman! Vad finns det då för
rimlig anledning att just dessa varor
alltjämt skall beläggas med en särskild
skatt på hela 20 procent utöver den ordinarie
omsättningsskatten och andra
pålagor? Man kan nästan få den uppfattningen
att vidmakthållandet av denna
beskattning är ett led i ett försök
att bortrationalisera hela branschen!
Om detta är avsikten tycker jag att utskottsmajoriteten
skulle ha sagt det rent
ut i stället för att biträda ett förslag
vars värde för branschen utskottet i utlåtandet
självt ifrågasätter på s. 5, tredje
stycket.

Vad jag hittills anfört skulle kunna
vara skäl nog för skattens omedelbara
avskaffande. Många fler argument, som
finansdepartementet och utskottsmajoriteten
känner till, kan anföras — herr

166 Nr 42

Torsdagen den 16 december 196ö

Ändring i förordningen om försäljningsskatt

Magnusson i Borås har redan varit inne
på saken. Låt oss bara se på några av
de följder skattens bibehållande fått.

Mindre nogräknade outsiders har funnit
det alltmer lönande att göra affärer
bakom ryggen på såväl de lojala yrkesutövarna
som skattemyndigheterna. Genom
att guldsmedsskatten avskaffats
t. ex. i Danmark eller aldrig införts i
länder, som svenska medborgare gärna
och ofta besöker, förekommer en betydande
smuggling av guldvaror över våra
öppna gränser. Det finns en rad företag
som i parti och minut bjuder ut
varor »med skatten betald» till priser
under priset för själva råvaran. Detta
kan de göra genom att med hjälp av
juridisk expertis utnyttja luckor i förordningen
och helt eller delvis undanhålla
staten föreskrivna skatter. Dessa
ousiders lever gott på de miljoner som
varje år undandras statskassan.

Det föreliggande förslaget kan möjligen
försvåra bulvanverksamheten men
kommer sannolikt i stället att öka aktiviteten
då det gäller smuggling och
falskstämpling, och branschens lojala
utövare förlorar på det viset mer och
mer sina möjligheter att existera. Förhållandet
att staten inte vill ge branschens
hederliga utövare möjligheter till
konkurrens på lika villkor gör att dessa
företagare och deras anställda i dag
inte ser någon lösning på sina problem.

Eventuella löften om en framtida avveckling
är i och för sig tacknämliga.
Men medan gräset gror dör kon — åderlåtningen
på den lojala sidan blir alltför
kraftig under det att marodörerna,
som skrattar gott åt vad de kallar flathet,
kan leva väl och verka utan att
någonting egentligen händer som begränsar
deras verksamhet.

Andra resultat av denna skatt är att
de svenska konsumenterna köper alltmer
guldsmedsvaror utomlands till lägre
priser, att eu del köpare blir lurade
på dessa varor och att en tilltagande
falskstämpling inom landet förekom -

mer. Pågående polisutredningar styrker
detta mitt påstående, liksom följande
rubriker ur tidningar som står regeringen
nära.

I Stockholms-Tidningen har man kunnat
läsa en rubrik med stora bokstäver:
»GULDSMUGGLING! 2 000 kilo förs till

Sverige varje år.---Smugglingen

är organiserad.---Det är---

på försäljningsskatten som smugglarna
gör sin förtjänst.---Försäljnings skatt

är inte det enda pålägg smugglaren
slipper ifrån. Han slipper dessutom
betala tullavgiften (ca 10 proc.) och
omsättningsskatten (10 proc.). Och eftersom
de smugglade varorna också
kontrollstämplas med falska stämplar
slipper den som medvetet säljer smuggel
undan kontrollstämpelavgiften. —

--Räknat i dagens guldvärde — —

— skulle ett smuggelparti på 2 000 kg
vara värt cirka 11 milj. kr.»

På kontrollstyrelsen tycker man, enligt
tidningsartikeln, visserligen att siffran
verkar ganska hög, om den verkligen
inte innefattar turisternas införsel
av guldvaror. Men det tyder ju på
att kontrollstyrelsen anser att detta är
ungefär vad som kommer in årligen utöver
turisternas införsel.

I Aftonbladet har liknande artiklar
kunnat läsas: »I guldsmedsbranschen
arbetar smarta företagare som säljer
guldvaror---till priser som trot sar

alla kalkyler. Vad lever de på? Svar:
skatten! Den skatt som de inte betalar.
»

Herr talman! Det skulle finnas mycket
mer att säga i denna fråga, men jag
vet att kammarledamöterna nu gärna
vill fara hem på julferier. Låt mig sluta
med att säga att det är hög tid att
avskaffa denna skatt. Kammarens ärade
ledamöter har här ett utomordentligt
tillfälle att i handling visa om de vill
medverka till att skapa ett näringsvänligt
klimat för ifrågavarande bransch
och samtidigt ge allmänheten möjlighet
att på ett hederligt sätt förvärva
berörda varor till lägre priser.

Torsdagen den 16 december 1965

Nr 42

167

Ändring i förordningen om försäljningsskatt

Jag ber att få instämma i herr Magnussons
i Borås yrkande om bifall till
reservationen av herr Stefanson in. fl.,
som innebär att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t begär avskaffande av
denna skatt snarast möjligt.

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Jag kan instämma i vad
herrar Magnusson och Nordgren sagt
i denna fråga och därutöver fatta mig
mycket kort.

Såsom framgått av de nämnda talarnas
inlägg är det den 20-procentiga lyxskatten
som ligger till grund för alla
dessa oegentligheter inom guldsmedsbransclien.
Det har ju konstaterats både
i pressen och inom själva branschen
att man i allt större omfattning tar in
guldsmedsvaror utifrån. Man reagerar
mot att guldvaror än i dag betraktas
som lyxvaror. Vi har ju trots allt en
helt annan levnadsstandard nu, och de
flesta som köper guldvaror köper inte
de dyrbaraste sakerna; det rör sig snarare
om guldföremål värda 200 å 300
kronor. Om man vill ge en pojke eller
en flicka ett guldföremål till ett värde
av säg 250 kronor i present, så finns
det väl ingen anledning att ta ut en lyxskatt
på 50 kronor för det. Det finns
många andra varor som man med samma
rätt skulle kunna sätta lyxstämpel
på, som alltså är minst lika trevliga
som guldsmycken att äga.

Branschen har genom de omtalade
marodörernas verksamhet fått påtagliga
besvär. Den har drabbats av ett betydande
bortfall genom att försäljningen
av guldkedjor minskat. Om riksdagen
beslutar slopa den 20-procentiga lyxskatten
ger man branschen möjlighet till
gynnsammare arbetsförhållanden. Jag
vill, herr talman, yrka bifall till reservationen.

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! Vi behandlar nu Kungl.
Maj:ts förslag till ändrade regler för re -

gistrering av säljare av skattepliktig
vara.

Syftet med förslaget i propositionen
har varit att effektivisera kontrollen,
framför allt i fråga om skatt på guldvaror,
och det nu framlagda ändringsförslaget
innebär således att beskattningsmyndighetens
prövningsrätt utsträckes
att gälla även tillverkares försäljning av
varor av annans tillverkning.

Både utskottsmajoriteten och reservanterna
är överens om att förslaget i
propositionen innebär en förbättring av
kontrollen över försäljningen av guldvaror.
I fråga om propositionen finns
således bara ett yrkande, nämligen om
bifall till genomförandet av Kungl.
Maj :ts förslag. Emellertid har reservanterna
framhållit — och det har också
flera talare gjort här i dag — att det blir
svårt att få tillfredsställande kontrollmöjligheter
av denna marknad även
med den nya ordningen. Reservanterna
yrkar därför att försäljningsskatten
skall avskaffas, och man gör detta under
hänvisning till att allmänna skattcberedningen
förordat detta. Men det var
under förutsättning att en mervärdeskatt
infördes. Nu säger reservanterna,
att även om mervärdeskatten inte genomföres,
så bör man ändå snarast möjligt
avskaffa försäljningsskatten.

Utskottet har emellertid framhållit,
att man bör avvakta i varje fall verkningarna
av den nu föreslagna ändringen
av kontrollmöjligheterna innan man
företar någon ändring beträffande försäljningsskattens
omedelbara avskaffande.

Man kan i detta sammanhang anföra
ytterligare en synpunkt, nämligen att
ett avskaffande av denna försäljningsskatt
skulle betyda ett bortfall av omkring
60 miljoner kronor för statskassan.
Det kan knappast anses försvarligt,
med hänsyn till dagens ekonomiska
läge, att nu fatta ett sådant beslut.

Herr talman! Med denna korta motivering
ber jag att få yrka bifall till bevillningsutskottets
betänkande.

168

Nr 42

Torsdagen den 16 december 1965

Ändring i förordningen om försäljningsskatt

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Det är riktigt att skatteberedningen,
när den föreslog att denna
lyxskatt skulle slopas, föutsatte införande
av mervärdeskatt. Men i de anföranden
som hållits tidigare i dag har
konstaterats att det kommer in ett par
tusen kilo guld till landet per år på olaglig
väg. Det är svårt att i exakta siffror
ange vad det skulle ha givit i skatteinkomster
för staten, om det hade gått
den lagliga vägen och bearbetats inom
landet. Sannolikt hade det blivit avsevärda
belopp.

Jag kan inte underlåta att påpeka att
även om utskottet säger att 60 miljoner
kronor beräknas komma in, så har det
hittills inte kommit in över 50 miljoner
något år, och då är skatten för äkta
mattor inkluderad. På grund av den tillbakgång
som skett i branschen under
det senaste året och alldeles speciellt
under den senaste tiden enligt inkomna
rapporter, så är det troligt att denna
skatteinkomst för staten snarare kommer
att minska än öka.

Om man kunde eliminera dels insmugglingen
och dels de utländska inköp
som turisterna gör, så skulle ett
borttagande av denna skatt knappast
medföra något nämnvärt bortfall för
statskassan, om man då räknar med dels
skatt på det som nu smugglas in, dels
minskade kontrollutgifter och dels en
ökad produktion inom branschen, som
då skulle kunna öka sin omsättning. Jag
tror att detta skulle uppväga det inkomstbortfall
som borttagandet av denna
skatt skulle medföra för statskassan.

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! Jag vill bara framhålla
att det är för innevarande budgetår man
har beräknat inkomsterna av denna
skatt till omkring 60 miljoner kronor.
Det finns ingen anledning att ta tillbaka
den uppgiften.

Jag vill sedan ställa en fråga: Är det
verkligen reservanternas avsikt att utställa
en garanti för att, om vi avskaffar

denna skatt, all smuggling skulle upphöra?
Det tror jag inte är möjligt.

Härmed var överläggningen slutad.

Punkten A

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten B

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nordgren begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B) i utskottets betänkande nr 57,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Stefanson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nordgren begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 110 ja och 90 nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 8

Föredrogs vart för sig

bankoutskottets utlåtanden och memorial: -

Torsdagen den l(i december 1905

Nr -12

109

nr 59, i anledning av framställning
från delegerade för riksdagens verk angående
lönegradsuppflyttning av expeditionsvaktstjänsterna
vid justitie- och
militieombudsmännens expeditioner,
nr 00, i anledning av framställningar
från dels riksgäldsfullmäktige, dels styrelsen
för riksdagsbiblioteket angående
ordinariesättning av vissa tjänster,
m. m.,

nr Öl, i anledning av framställningar
från dels justitieombudsmannen, dels
militieombudsmannen angående vissa
lönetillägg,

nr 02, i anledning av framställning
från riksgäldsfullmäktige angående riksdagsledamöternas
arbetsrumsfråga, och
nr 03, med förslag till ändrad lydelse
av § 2 instruktionen för riksdagens revisorer; första

lagutskottets utlåtande nr 41, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse
av 2 § 4:o), 5:o), 14:o), 16:o) och
17 :o) lagen den 20 maj 1909 (nr 38 s. 3)
om Kungl. Maj:ts regeringsrätt; samt
jordbruksutskottets utlåtande nr 30, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter på tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1905/66, såvitt
propositionen avser jordbruksärenden.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

§ 9

Effektivisering av riksdagsarbetet

Föredrogs konstitutionsutskottets betänkande
nr 47, i anledning av riksdagens
organisationsutrednings förslag rörande
effektivisering av riksdagsarbetet
jämte motioner.

Sedan talmanskonferensen i skrivelse
till kamrarna överlämnat ett av riksdagens
organisationsutredning framlagt
betänkande, innefattande utredning med
vissa förslag rörande effektivisering av
riksdagsarbetet, hade kamrarna hänvi -

Effektivisering av riksdagsarbetet

sat nämnda skrivelse och betänkande
till konstitutionsutskottet.

Utredningen förordade bl. a. att utskottsorganisationen
utökades med ett
fast särskilt utskott med funktion som
ett fjärde lagutskott.

I anledning av ifrågavarande skrivelse
och betänkande hade väckts de likalydande
motionerna I: 812 av herrar Birger
Andersson och John Ericsson samt
II: 963 av herrar Bergman och Franzén
i Motala, vari hemställts, att riksdagen
måtte avslå förslaget om inrättande av
ett nytt utskott för lagfrågor och i stället
besluta om erforderlig utökning av
lagutskottens kanslier samt en omfördelning
av arbetsuppgifterna mellan lagutskotten
så att en jämnare arbetsfördelning
åvägabringades.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte, med avslag på
motionerna I: 812 och II: 963 i vad de
avsåge frågan om ett nytt utskott, antaga
vid utskottets hemställan fogat förslag
till ändringar i riksdagsstadgan;

2. att riksdagen måtte godkänna de
övriga av riksdagens organisationsutredning
i dess förevarande betänkande
framlagda förslagen rörande effektivisering
av riksdagsarbetet; samt

3. att motionerna 1:812 och 11:963,
i vad de inte omfattades av hemställan
under 1 och 2, måtte anses besvarade
med vad utskottet anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Eftersom jag har ett yrkande
att ställa i denna fråga måste jag
ta kammarens tid i anspråk några minuter
-— jag hoppas att de inte skall bli
alltför många.

Skälen till att de inte skall behöva bli
alltför många är fler. Bland annat har
första kammaren tagit ställning till denna
fråga och avslagit punkterna 1 och
3 i betänkandet och bifallit motionerna
1:812 och 11:963. Detta innebär att vi

6*—Andra kammarens protokoll 1965. Nr 42

170

Nr 42

Torsdagen den 16 december 1965

Effektivisering av riksdagsarbetet

nästa år inte kan inrätta ett fjärde lagutskott,
varför beslutet i denna kammare
inte har någon avgörande betydelse
för frågan.

■lag vill ändå anföra några synpunkter.
Frestelsen är stor att ge lovord åt
organisationsutredningen på flera punkter.
Den bär tillfört oss ett fint material
för bedömning av frågan. Organisationsutredningen
har kommit med en rad rekommendationer,
vilka kommer att förbättra
arbetsförhållandena i riksdagen.
Den bar annonserat frågor som vårriksdagen
kommer att behandla och som
kommer att göra vårt arbete effektivare
och smidigare. Dessa lovord är kanske
överflödiga. Men det hade varit angenämt
att få utveckla dessa kommentarer.

Jag skall i stället framföra några synpunkter
som är kritiska, och de gäller
avsnittet om tillsättandet av ytterligare
ett lagutskott. Utredningen har fastställt
att arbetsbelastningen mellan utskotten
och framför allt mellan lagutskotten
är ojämn. Den framhåller att
det finns lagutskott som för att använda
ett annat uttryck inte har full sysselsättning
och att detta i mycket stor utsträckning
beror på att kanslierna inte
hinner med att arbeta i den takt som
omständigheterna skulle ha kunnat
medge. Detta är såvitt jag kan förstå
mycket väsentligt, och det framgår också
klart av utredningen. Jag ber att få
återge ett citat hämtat ur utskottsbetänkandets
bilaga om utredningen på
sid. 47. Det heter där:

»Betraktar man i stället rena arbetseffektivitetssynpunkter,
är det tydligt,
att man inte kan generellt hävda att
den nuvarande utskottsorganisationen
är otillräcklig och måste utvidgas. Ofta
torde det snarast vara så, att utskotten
själva väl kan behandla de till dem hänvisade
ärendena utan alltför stor tidspress
men att kanslierna saknar möjlighet
att föra fram ärendena i den takt
som utskotten själva kunnat följa. Förstärkningar
av personalorganisationen

— som alltså kommer att behandlas
först i ett senare betänkande — skulle
otvivelaktigt vara av stor betydelse för
utskottsarbetet.»

Jag ber att ledamöterna grundligt går
igenom detta betänkande, eftersom det
däri på flera ställen finns klart bevisat,
att en annan fördelning mellan lagutskotten
och en förstärkning av personalorganisationen
kanske skulle skapa en
helt annan situation än den vi i dag utgår
ifrån.

I den diskussion som fördes i första
kammaren framförde ordförandena i
andra och tredje lagutskotten, som närmast
är berörda, synpunkter vilka föranledde
konstitutionsutskottets ordförande
att säga att förslaget säkerligen
inte hade haft den utformning det nu
har, om dessa synpunkter hade framförts
tidigare. Jag tror därför att det
vore värdefullt om vi lugnade oss något
och i varje fall väntade till våren,
då vi skall få ett förslag till förstärkt
personalorganisation och har möjlighet
att se hela frågan i sammanhang därmed.
Det är lätt att införa ett nytt utskott,
men om vi senare skulle önska
avveckla detta, ställer sig saken mycket
svårare. Därför kan det inte i riksdagens
sista timme vara så angeläget att
fatta ett beslut i denna fråga; det kan
komma att betraktas som ett exempel
på dåligt riksdagsarbete. Vi bör därför
låta förslaget falla och diskutera de härtill
hörande frågorna i ett annat sammanhang
och i en lugnare atmosfär.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka att riksdagen med avslag på konstitutionsutskottets
hemställan under
punkterna 1 och 3 måtte bifalla motionerna
I: 812 och II: 963.

Herr FRANZÉN i Motala (s):

Herr talman! Jag vill helt instämma i
de synpunkter som framförts av herr
Bergman. Utöver dem skall jag nöja
mig med att kommentera ett par frågeställningar.

Det kan, som herr Bergman sagt, tyc -

Torsdagen den 16 december 1965

Nr 42

171

kas vara eu överdriven brådska att föra
fram ett beslut om inrättandet av ett
fjärde lagutskott i allra sista stund.
Riksdagen borde nog ha fått litet mera
tid på sig för att fundera över dessa
saker. Vi vet att förslaget i övrigt innefattar
en hel del förbättringar, som
kommer att göra riksdagsarbetet mera
drägligt.

En sak som utredningen och utskottet
inte bär berört och kanske heller
inte har haft anledning att beröra är
frågan om de lokaler som skulle få ställas
till förfogande för det nya lagutskottet.
Bankoutskottet har under året
lagt ned ett oerhört arbete med att i
varje fall i viss mån försöka ordna arbetsrumsfrågan
åt riksdagens ledamöter.
Här har vi också nödgats föreslå en
rad besvärliga utflyttningar från riksdagshuset
av institutioner, vilka kanske
rätteligen borde vara här i huset. Men
skall vi nu utöver detta se till att nya
utskottslokaler tillskapas, kommer det
företagna arbetet delvis att vara ogjort.
Det är visserligen inget avgörande argument
i debatten, men jag tror ändå att
det kan finnas skäl att framföra det.

Utredningen talar vidare om att den
här föreslagna åtgärden skulle skapa
större effektivitet bland suppleanterna i
utskotten. För min del tror jag inte att
detta förslag skulle vara av någon avgörande
betydelse för suppleanternas
aktivitet. Jag tror att det uteslutande beror
på de ordinarie ledamöterna i utskotten,
om suppleanternas aktivitet
skall öka eller inte. I övrigt beror det
säkerligen också på suppleanterna själva,
om de är intresserade av de frågor
man diskuterar i utskotten.

Det är klart, herr talman, att vi här i
andra kammaren kan behandla denna
fråga utan att låtsas om att första kammaren
finns till. Men den finns ju, och
redan nu har första kammaren svårigheter
med att klara suppleantplatserna
för de utskott som finns. Hur skulle det
då bli om vi ytterligare skapade åtta
nya ordinarie platser? Första kamma -

Effektivisering av riksdagsarbetet

ren har 151 ledamöter och 97 ordinarie
utskottsposter. Lägger man då till 8
kommer man fram till 105. Om man så
räknar bort 7 statsråd, 1 talman, 2 kommunister
och 1 partiledare återstår 35
ledamöter som skulle fördelas på 11 utskott.
Statsutskottet har 5 avdelningar,
och var och en kan ju räkna ut hur
besvärligt det skulle bli att klara suppleantfrågan,
särskilt då för de borgerliga
partierna. Ett sätt vore kanske att
begränsa antalet ledamöter i allmänna
beredningsutskottet. Man skulle kunna
ha fler ledamöter från andra kammaren
än från första kammaren. Men sådana
saker kan man inte föra fram utan
att det blir fråga om grundlagsändring,
som måste behandlas på annat sätt.

Dessa synpunkter och många andra
gör att vi som är motionärer ansett att
riksdagen bör skjuta fram tidpunkten
för ett sådant beslut. Konstitutionsutskottet
och utredningen har också konstaterat
att frågan om utskottsorganisationen
borde ses över ytterligare. Vi
tror att det är nödvändigt med en grunlig
och förutsättningslös utredning. Visserligen
kan, som jag förut sade, inte en
sådan här förändring ske annat än genom
en grundlagsändring, men så länge
får vi väl ge oss till tåls. Med de övriga
åtgärder som konstitutionsutskottet föreslår
bör en betydande förbättring bli
möjlig.

.lag ber med det anförda, herr talman,
att få instämma i herr Bergmans
yrkande.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! »Då det gäller att rationalisera
sina egna arbetsformer och
få fram ett effektivare arbete är riksdagen
obotligt konservativ», skriver i dag
en här i staden utkommande tidning i
anledning av första kammarens beslut
att fälla det av talmanskonferensen tillsatta
organisationsutredningens enhälliga
och av ett enhälligt konstitutionsutskott
tillstyrkta förslaget att inrätta ett

172 Nr 42

Torsdagen den 16 december 1965

Effektivisering av riksdagsarbetet

nytt särskilt utskott som skulle arbeta
som ett fjärde lagutskott.

Herr talman! Jag beklagar att detta
betänkande kommer upp till behandling
först vid kammarens uppbrott. Det skulle
ha funnits anledning att på många
punkter kommentera den utredning som
har gjorts i detta fall. Arbetsbördan under
de senaste plenidagarna utgör en
utmärkt illustration till behovet av en
annan arbetsordning. Jag tror ändå att
kammaren håller mig räkning för om
jag inte mer i detalj går in på innehållet
i det föreliggande betänkandet. Däri
föres fram många beaktansvärda synpunkter.
Det skulle därför vara högst
olyckligt för organisationsutredningens
fortsatta arbete och strävanden om andra
kammaren följer första kammaren
i spåret. De båda föregående ärade talarna
har ju argumenterat utifrån förstakammarsynpunkter.
Det föreligger en
uppenbar risk för att allt blir vid det
gamla även om alla är överens om behovet
av en annan arbetsordning i riksdagen.

Jag vill uttala min tacksamhet över
det utredningsinitiativ som tagits av
talmanskonferensen. Det visar att vi
inom ramen för gällande grundlagar
har möjligheter att få till stånd en annan
praxis än den som nu tillämpas
och att reformer kan genomföras i riksdagsarbetet
utan att man behöver avvakta
en författningsreform. Jag anser
sådana reformer angelägna inte minst
med tanke på riksdagens eget anseende.

Jag är vidare angelägen framhålla,
när nu detta ärende kommer upp till
behandling först i riksdagens slutskede,
att konstitutionsutskottet inte velat fördröja,
och därmed omöjliggöra, realiserandet
av det av organisationsutredningen
framlagda förslaget att redan
nästa år inrätta ett särskilt utskott för
lagärenden.

Personligen har jag inte större insikter
i lagutskottens arbete än vad jag
tror mig veta att de båda motionärerna
i denna kammare besitter. Det gäl -

ler här också en konstitutionsutskottets
angelägenhet. Vi har litat på de
ärade ledamöterna i organisationsutredningen,
där kammarens värderade talman
är ordförande. Jag är tacksam för
det intresse han personligen lagt ned
för att skapa bättre arbetsförhållanden
för riksdagen. Jag nödgas dock konstatera
att de stora greppen hittills har
uteblivit. Man kan exempelvis fråga sig
varför ett arbetsfyllt plenum blir brutet
för en interpellationsdebatt med hänsyn
till den brådska som ju råder inför
riksdagens avslutning. Men det är
en sak som ligger något vid sidan om
det ärende vi nu diskuterar.

Jag förstår väl talmannens och organisationsutredningens
försiktighet mot
bakgrunden av det motstånd och den
brist på skapande fantasi som kammarledamöter
visar när det gäller deras
egna arbetsförhållanden. Det är alltför
många i båda kamrarna som resonerar
som så att det är tryggast att följa den
gamla lunken. Denna onda cirkel, ärade
kammarkamrater, måste brytas förr eller
senare.

Vi har här en möjlighet till en opinionsyttring.
Frågan om ett fjärde lagutskott
har redan fallit. Motionärerna
har med hjälp av första kammaren
åstadkommit vad de åstundat. Alldeles
oavsett vad denna kammares ledamöter
tänker och önskar kan vi inte åstadkomma
en förändring inför 1966 års
riksdag. Jag beklagar detta djupt, inte
minst med hänsyn till arbetsförhållandena
i denna kammare. Det gäller här
dock främst en fråga om arbetsmöjligheterna
för andra kammarens ledamöter.
Sysselsättningsläget i första kammaren
är, såsom med all önskvärd tydlighet
framgick av vad de föregående
talarna sade, ett helt annat. Jag förstår
att första kammaren kan ha bekymmer
med sina suppleanter, och det var
väl det som fällde detta ärende, men
jag frågar mig, om detta skall vara argument
också för andra kammarens
ståndpunkt i denna fråga.

Torsdagen den 1(> december 1905

Nr 42

Herr talman! Det överraskar mig inte
alls att herr Bergman yrkar avslag. Han
har gjort sina lärospån i riksdagsarbetet
i första kammaren, och han har inte
gått sysslolös i andra kammaren och
väntat på en ordinarie utskottsplats.
Däremot förvånar mig herr Franzén i
Motala mer. Men kanske ändå inte. Han
är numera ordinarie utskottsledamot.
Det är alltför många av mina kolleger
som resonerar som så, att om de har
väntat så kan även andra få vänta. Alla
borde vara överens om att frågan om
att skapa en bättre arbetsfördelning i
riksdagen framför allt gäller andra kammaren.

När det gäller arbetet i lagutskotten
ger denna utredning besked om att alla
är överens om att arbetsbördan där
ökat. Arbetsbelastningen är ojämn mellan
utskotten. Ett fjärde lagutskott skulle
lätta arbetsbördan och få fram ärendena
tidigare till kammaren för behandling,
och det är det inte minst angelägna.
Detta skulle underlätta och undanröja
den arbetsbelastning som alltid
föreligger så här i december och vid
maj månads slut. Flera av kammarens
ledamöter skulle därigenom bli placerade
i det ordinarie utskottsarbetet.

Man har emellertid sagt att det är
möjligt att åstadkomma en annan arbetsfördelning
mellan lagutskotten. Man
frågar sig varför denna tanke förs fram
först nu. Samma fråga ställdes nämligen
till statsutskottet, och detta sade nej
till organisationsutredningens tankar på
denna punkt. Organisationsutredningen
har heller icke därefter fört fram detta
i sitt förslag.

Så var det emellertid inte med lagutskottet.
Där förhöll det sig alldeles
tvärtom. Dess mening har konstitutionsutskottet
inhämtat genom organisationsutredningen
från respektive utskotts
presidier, och även om vi av uppgifterna
därom fick klart för oss att det
inte förelåg någon nämnvärd entusiasm
för förslaget godtogs det. De som har
största och bästa möjligheterna att be -

175

EffektiviserinR av riksdafjsarbetet

döma denna fråga är de ledamöter som
sitter i lagutskotten och framför allt i
presidierna därstiides. Konstitutionsutskottet
har givetvis ifrån sina synpunkter
icke haft något att invända mot det
föreliggande förslaget.

Herr talman! Det är beklagligt om
organisationsutredningens fortsatta arbete
endast skall resultera i fromma
önskningar. Det föreligger enligt mina
bedömanden stor risk härför. Därför
bör andra kammaren ge sitt stöd åt organisationsutredningens
strävanden. Det
är sant att det i föreliggande läge beträffande
ett fjärde lagutskott bara kan
röra sig om en demonstration. Man
kan dock fråga sig varför andra kammaren
inte skall ge uttryck åt sin mening
att det är önskvärt med en bättre
arbetsfördelning och att flera av kammarens
ledamöter får tillfälle att aktivt
deltaga i utskottsarbetet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den av talmanskonferensen tillsatta
organisationsutredningens enhälliga
förslag i dess delbetänkande, ett förslag
som också enhälligt tillstyrkts av
konstitutionsutskottet.

I detta anförande instämde herrar
Magnusson i Tumhult (h), Keijer (fp)
och Ullsten (fp), fru Lewén-Eliasson (s)
samt herrar Johansson i Södertälje (s),
Nyberg (fp), Henningsson (s), Gustafson
i Göteborg (fp), Mellqvist (s), Boo
(ep), Westberg (fp), Martinsson (s)
och Arweson (s).

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Det är skada att debatten
om detta ärende kommer upp så
sent att man sätter kammarens tålamod
på prov, när man begär ordet.

Även jag vill understryka, att behandlingen
av detta ärende visat hur oerhört
svårt vi har här i riksdagen att
organisera vårt eget arbete. Vi reformerar
gärna på andra områden och
ådagalägger stor aktivitet för att undanröja
olägenheter i samhällslivet, men
då det gäller riksdagens egna arbets -

174 Nr 42

Torsdagen den 16 december 1965

Effektivisering av riksdagsarbetet

förhållanden vill vi helst låta allt stanna
vid vad som gammalt och fornt varit
haver.

Vi har under innevarande höstsessions
slutskede gjort samma erfarenheter
som vid så många andra tillfällen
vid riksdagssessionernas slut. Vi har
haft långa föredragningslistor vid kamrarnas
plena, stor anhopning av ärenden
som kräver långa debatter. Nattplena
har måst tillgripas, i synnerhet i
denna kammare, för att vi skall hinna
med ärendena. Situationen brukar vara
om möjligt ännu sämre i slutet av vårsessionerna.
I början av riksdagssessionerna
är däremot kamrarnas plena korta,
och få ärenden kommer upp till avgörande.

Det är denna ojämna arbetsfördelning
under riksdagsåret som organisationsutredningen
angripit i sitt utredningsförslag.
Enligt utredningens mening utgör
de viktigaste bristerna i den nuvarande
ordningen just den ytterst ojämna
arbetsfördelningen över riksdagsåret.
De förslag som utredningen lagt fram
syftar också till att redan under nästa
år åstadkomma en bättre ordning. Det
är alltså ett högst lovvärt och angeläget
mål utredningen ställt upp för sig. För
att nå dessa mål föreslås en rad åtgärder,
däribland inrättandet av ett fjärde
lagutskott.

Tar man fram de siffror som var
grundläggande för 1950 års reform, då
det tredje lagutskottet inrättades, finner
man att det då var en någorlunda
jämn fördelning av arbetet i utskotten.
Det kom ungefär 40 ärenden per år på
varje lagutskott. Antalet ärenden har
nu ökat i betydande mån. För första
och tredje lagutskotten ligger antalet
ärenden för de senaste åren någonstans
mellan 40 och 50 per år och utskott.
För andra lagutskottet ligger antalet
mellan 70 och 80 för de senaste åren.
Efter att ha konstaterat detta har utredningen
föreslagit att ett fjärde lagutskott
bör inrättas. Utredningen anser
att en omfördelning av ärendena mel -

lan de tre nuvarande lagutskotten inte
skulle vara tillräckligt för att lätta arbetsbördan.

Jag tror att det är en rimlig och riktig
bedömning som organisationsutredningen
har gjort. Utredningen har konstaterat
att arbetet i riksdagen har ökat
över huvud taget. Man har funnit att
det genomgående har ökat med cirka 50
procent. Man säger också att man kan
räkna med än ytterligare ökning av
riksdagens arbetsuppgifter i framtiden.
Jag tror att detta är ett realistiskt antagande.
Ingenting tyder på en avmattning,
varken beträffande reformarbetet
eller beträffande övriga arbetsuppgifter
som riksdagen har sig förelagda.

Låt mig dessutom peka på att riksdagen
i år för första gången i sin historia
har anslagit pengar till partikanslierna.
Det innebär att en betydelsefull
förstärkning av partiernas kanslier blir
möjlig. Det vore rätt underligt om inte
detta skulle ta sig uttryck bl. a. i ett
ännu intensivare motionsförfattande än
hittills. Andra lagutskottets arbetsområde,
som omfattar bl. a. sociallagstiftningen
och skollagstiftningen, hör till
de områden som med viss förkärlek
brukar angripas av motionärerna. Även
tredje lagutskottet, som bl. a. har att
behandla frågor rörande jordlagstiftningen
och trafiklagstiftningen, torde
få emotse sin beskärda del av ett ökat
antal motioner i framtiden. Jag tänker
därvid bl. a. på situationen i samband
med omläggningen till högertrafik.

Jag är alltså övertygad om att lagutskotten
för den närmaste framtiden
har att räkna med en betydande ökning
av arbetsuppgifterna. Jag tror inte
heller att denna ökade belastning i
längden kan bemästras enbart genom
en omfördelning av ärendena mellan
lagutskotten. Jag beklagar därför att organisationsutredningens
enhälliga förslag
om ett fjärde lagutskott nu stjälps
genom medkammarens i mitt tycke
olyckliga beslut.

Frågan om inrättandet av ett fjärde

Nr 12

175

Torsdagen den 16 december 1965

lagutskott kommer säkerligen tillbaka
på riksdagens bord. För min del hoppas
jag att det inte dröjer länge. Jag hoppas
därför att denna kammare bedömer
fragan realistiskt och utan att influeras
av medkammarens beslut.

Med detta ber jag, lierr talman, att få
yrka bifall till konstitutionsutskottets
hemställan.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Även om man är van
vid det mesta, var nog herr Bergmans
pösighet — när han triumferande sade
att det inte betyder någonting vad vi
tycker i denna kammare därför att
ärendet är avgjort i första kammaren
— bland det värsta man hört i den väggen.
Man förvånar sig över att herr
Bergman inte stannade i den kammare
som har avgörandet.

Denna fråga är väl i alla fall för allvarlig
för att bara ge upphov till ett
slags maktkamp. Kanske det helt enkelt
är ett mindrevärdeskomplex hos
första kammaren som gör sig gällande
här. Eller vill man på något sätt hävda
att man tillhör statsutskottet, där
man avgör allting snabbt och effektivt
och strängt taget inte vill lyssna till
vad andra tycker? Jag vet inte om det
är allt detta som har stigit herr Bergman
åt huvudet.

I varje fall får väl andra kammaren
ändå försöka fatta mod och tro sig
ha någon betydelse och visa något förtroende
för dem som utrett denna fråga.

Det som jag skall kommentera något
är just frågan om ett nytt lagutskott.
Herr Adamsson har ju på ett utomordentligt
sätt framfört vad man skulle
vinna på en sådan och vad motiveringen
är. Ett par ting som kom fram här
vill jag säga något ytterligare om.

Herr Franzén var något hyggligare.
Han menade att man nog fick skjuta
på avgörandet. Jag kan kanske hålla
med honom om att vi, man och man
emellan åtminstone, har diskuterat frågan
för litet sedan utredningen lades

Effektivisering av riksdagsarbetet

fram och att det kanske är litet brådstörtat
att så där med en gång fatta
beslut i dag. Det är möjligt. Jag hoppas
dock att man, hurdant beslutet i
dag än blir, inte anser att frågan rörande
omfördelningen av arbetsuppgifter
mellan utskotten och eventuellt inrättande
av nya utskott är någonting som
man skall skjuta på så länge, att författningsutredningen
blir klar i alla
delar, utan att man skall ha möjlighet
att på nytt ta upp frågan till behandling
innan dess.

Herr Franzén sade att det för all del
kunde vara bra om fler suppleanter
deltog i arbetet. Men han tillmätte det
större betydelse att suppleanter från
första kammaren inte skulle få för mycket
att göra än att suppleanter från
andra kammaren skulle få något att
göra. Han sade också — vilket förargade
mig en del — att det beror på
suppleanterna själva om de skall bli
engagerade i arbetet med ärendenas
behandling. Nej, herr Franzén, det beror
på den som sitter på den ordinarie
stolen och på ingen annan.

Jag skrev för en del år sedan en
ganska upprörd sak om när man över
huvud taget skulle bli ordinarie ledamot
av ett utskott, när man skulle ha
rätt att utan att krusa någon vid bordet
eller vara föremål för vänlighet från
någon vid bordet skulle få vara med
om att fatta ett beslut och underteckna
det med sitt namn. Sedan dess har jag
blivit ordinarie ledamot, och jag hyser
naturligtvis inte samma heta känslor
för frågan nu. Men i dag flammar de
upp igen.

Jag gjorde en snabbgenomgång av
möjligheterna att bli ordinarie utskottsledamot
i andra kammaren. Det finns
ett femtiotal socialdemokrater i andra
kammaren som bara är suppleanter.
Ibland har de två suppleantskap. Bland
dessa finns en som varit ledamot av
kammaren i sjutton år, en i tretton år
och en i tolv år. Det finns de som varit
ledamöter i elva år o. s. v. hela ska -

176 Nr 42

Torsdagen den 16 december 1965

Effektivisering av riksdagsarbetet

lan ner. Inom folkpartiet är det sexton
— jag kan ha missat någon, ty räkningen
har gått snabbt —• som bara
har suppleantskap, och bland dem har
några varit ledamöter i kammaren i nio
—tretton år. Inom högern har ett tjugutal
endast suppleantskap, av vilka en
del varit ledamöter i nio, tio år. Inom
centerpartiet är det sexton, och en del
av dem har varit ledamöter i åtta, nio
år. Socialdemokraterna sitter alltså
sämst till. Kommunisterna är inte alls
med mer än på en suppleantplats.

Jag tycker att detta är otillfredsställande.
Alla är valda med precis samma
förtroende. Ingen skall inbilla sig
att väljarna anser att somliga av dem
de väljer är av en viss klass — de skall
bli ordinarie ledamöter i utskottet —
medan de andra är av en sämre sort
och skall sitta vid väggen. De som inbillar
sig det har fått en glidning i förståndet
som inte är lycklig. Det är alltså
inte riktigt att man väljs till riksdagsledamot
men aldrig får sätta sitt namn
under ett betänkande, att man går upp
i en diskussion därför att man kanske
är alltför diskussionslysten eller för att
man är motionär men egentligen inte
för att man följt frågans behandling
vid bordet och där haft möjlighet att
ingripa.

Jag tycker att man skall ha respekt för
alla riksdagsledamöter, inte bara för
dem som har möjlighet att påverka de
ordinarie utskottsledamöterna eller för
dem som har möjlighet att hoppa över
tågordningen och tidigare bli ordinarie
utskottsledamöter — vilket inte är
många förunnat. Om vi hade fler utskott
skulle det bli möjligt för flera
att vara med om hela behandlingen av
ett ärende.

Naturligtvis kan man göra behandlingen
i utskotten mera summarisk —
man kan ha kortare föredragningar,
man kan ha klubbärenden och inte tilllåta
någon diskussion. Det tycker jag
dock skulle vara en försämring. Inför
ärendenas utökning, som vi måste räk -

na med, är det viktigt att se till att Delmänniskor
blir direkt engagerade i dessa
frågor. Jag tycker det skulle vara
en fördel att ha ytterligare ett utskott.
Det har nämnts att allmänna beredningsutskottet
har många ledamöter.
Man bör kanske så småningom — men
det går inte på detta lättvindiga sätt -—•
se över antalet ledamöter i utskotten.
När allmänna beredningsutskottet tillsammans
med suppleanter har 62 ledamöter,
kan alla förstå att det erbjuder
vissa svårigheter att få en grupp
som ständigt har möjlighet att följa
frågorna.

Det är viktigt att dessa frågor inte
löses ur deras synpunkt som inte är
mest kvalificerade men mest hedrade
med uppdrag, utan gör det så att vi tar
till vara hela den kapacitet som finns
bland riksdagsledamöterna. Även suppleanterna
är möjliga att placera i utskott,
som inte nödvändigtvis måste ha
en tradition sedan många år tillbaka.

Jag ber alltså att vi bland annat med
hänsyn härtill i dag bifaller det förslag
som konstitutionsutskottet enhälligt
har framlagt. Därmed ger vi uttryck
för vår uppfattning att frågan bör hållas
öppen.

Herr BERGMAN (s) kort genmäle:

Herr talman! Eftersom jag råkat tillhöra
första kammaren i 14 år innan
jag började i denna kammare tycks en
del av kammarens ledamöter värdera
mina synpunkter utan att ens ha lyssnat
på dem. Det vore frestande att ge
sig in på en debatt med fru Eriksson,
men trots att fru Eriksson framförde
sina synpunkter med stor charm skall
jag försöka motstå frestelsen att göra
det. Skälen härtill är desamma som jag
tidigare har anfört, nämligen att tidpunkten
är olämplig och att frågan
kommer tillbaka. Att vårt beslut i dag
inte påverkar frågan sammanhänger ju
inte med om första kammaren har någon
speciell makt i detta hus utan beror
på att vår konstitution är sådan —

Torsdagen den IG december 19G5

Nr 42 177

och det är fru Eriksson naturligtvis
medveten om. Detta är allt vad jag har
sagt härom.

Herr Adamsson sade att jag fört fram
synpunkter från första kammarens utgångspunkter.
Jag har mig veterligt inte
sagt någonting som kan tydas så. Jag
förstår inte alls detta. Jag har inte haft
någon känsla av kammarskiljaktighet.
Anledningen till att vi går olika vägar
är att vi har olika meningar om hur
man bör effektivisera utskottsarbetet.
Detta har inte att göra med kamrarnas
olika arbetssätt. Jag har precis samma
önskan som organisationsutredningen
att få fram handlingarna bättre. Det
kan emellertid finnas bättre vägar att
gå för att nå detta resultat än att inrätta
ytterligare ett lagutskott.

Sedan vill jag säga, herr Adamsson,
att jag inte är så konservativ att jag anser
att man bara kan tillämpa den gamla
metoden att inrätta ett nytt utskott.
Jag tror att man kan gå helt andra vägar:
ge suppleanterna yttranderätt, välj
icke samma antal ledamöter från vardera
kammaren utan låt varje kammare
välja ledamöter i proportion till antalet
ledamöter i kammaren. Det finns
en rad vägar att gå, om man använder
sin skapande fantasi för att göra det
lättare i stället för att gå den konventionella
vägen att inrätta ett nytt utskott
och tro att man därmed gjort någonting
som är bra.

Herr FRANZÉN i Motala (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag har inte den minsta
anledning att slå vakt om första kammaren
och det nuvarande arbetssättet,
men jag sade att vi här i kammaren
inte kan resonera som om inte första
kammaren skulle finnas. Eftersom den
finns måste vi också ta hänsyn till
detta.

I övrigt tror jag att man delvis kan
bryta en gammal dålig tradition i fråga
om riksdagsarbetet genom att biträda
utredningens och utskottets förslag i

Effektiviscring av riksdagsarbetet

alla punkter utom vad beträffar punkten
7 om ett fjärde lagutskott.

För min del liar jag inte tagit ställning
av den anledningen att jag blivit
ordinarie ledamot i bankoutskottet. Det
har inte den minsta betydelse. Jag vill
emellertid nämna att i jordbruksutskottet,
där jag var med tidigare, gick det
mycket bra för suppleanterna att engagera
sig i utskottsarbetet. Vi delade
nämligen i regel upp arbetsuppgifterna
där mellan de ordinarie ledamöterna
och suppleanterna — vilket jag förmodar
att man fortfarande gör där.
Denna uppdelning medförde att suppleanterna
blev åtminstone i huvudsak
lika mycket engagerade som de ordinarie
ledamöterna.

Jag vill inte alls anföra och har inte
heller anfört första kammarens beslut
såsom ett argument för att andra kammaren
inte skulle kunna hävda sina intressen.
Det har jag inte sagt någon
gång och kommer aldrig att göra.

Med anledning av att fru Eriksson i
Stockholm uppger att jag skulle ha sagt
att det beror på suppleanterna själva,
om de skall bli engagerade i utskottsarbetet
eller inte, vill jag förklara att
jag inte uttryckte mig så. Jag sade att
det beror i första hand på de ordinarie
ledamöterna i utskottet, om de släpper
fram suppleanterna för att de skall
få vara med och behandla diverse ärenden.
Det är en helt annan sak. För övrigt
beror det naturligtvis i viss mån
också på suppleanterna själva, om de
sätter sig in i och intresserar sig för de
frågor som behandlas i de utskott där de
är med. Det beror naturligtvis också
på utskottets sätt att arbeta, om suppleanterna
skall få yttra sig eller inte
i utskottet. Det har berättats mig att
suppleanterna i vissa utskott inte får
yttra sig när de sitter vid väggen. I vissa
utskott får de i varje fall yttra sig.

Vad beträffar frågan om utskottens
suppleanter skall få vara med i behandlingen
av alla möjliga ärenden vill jag
erinra fru Eriksson om att supplean -

178 Nr 42

Torsdagen den 16 december 1965

Effektivisering av riksdagsarbetet

terna inte alltid får vara med i hennes
utskott. Om jag inte minns fel fick
inte suppleanterna följa med på hennes
utskotts rysslandsresa!

Herr ADAMSSON (s) kort genmäle:

Nej, herr Franzén, det förhåller sig
sä att första kammaren har tagit ställning
till denna fråga utan att intressera
sig för andra kammarens arbetsförhållanden
!

Till herr Bergman vill jag säga att
man inte kunde undgå att få den känslan,
att han argumenterade från den
erfarenhet han hade från första kammaren.
Han erinrade också om beslutet
i första kammaren på denna punkt,
framför allt vad beträffar suppleanternas
arbetssituation och svårigheterna
för första kammaren att få fram suppleanter.
Jag tycker inte att det är andra
kammarens problem.

Det förhåller sig ju i sak så att frågan
har fallit för 1966, men jag tycker
fortfarande att det finns anledning för
andra kammaren att ge ett kraftigt uttryck
för sin mening att dessa förhållanden
är oefterrättliga.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Jag har faktiskt behov
av att ge uttryck för min förvåning,
för att inte säga bestörtning inför den
situation som här har uppkommit. Ingen
av oss i utskottet kunde väl under
handläggningen av denna fråga drömma
om en sådan här utgång.

Det har ju blivit en visa ute i landet
hur hopplöst svårt svenska riksdagen
har att arbetstekniskt ordna upp sina
egna angelägenheter. Vi får riksdag efter
riksdag, session efter session tillfälle
att konstatera detta. Jag vill tillägga
att det även för pressens folk ter sig
många gånger nästan omöjligt att på
ett journalistiskt och ur allmänhetens
synpunkt tillfredsställande sätt följa
upp sakfrågor, interpellationsdebatter
osv.

Jag hade det intrycket att det förslag

som har lagts på bordet rimligtvis borde
kunna mottas av alla med tacksamhet
och med en känsla av lättnad, och likväl
har alltså denna situation uppstått.
Vi har här under de senaste dagarna
i någon mån bollat med begreppet konservatism.
Vad som täcks och inte täcks
av det begreppet kan det möjligen stundom
råda delade meningar om, men i
ett speciellt sammanhang är det väl
uppenbarligen inte någon tvekan om var
den sanna konservatismen är tillfinnandes.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Eftersom organisationsutredningens
ordförande sitter i talmansstolen
får kanske jag som medlem
av utredningen lov att säga, att vi har
beaktat de synpunkter som har förts
fram här av de olika talarna, också de
negativa synpunkter som kan anläggas
på frågan om att inrätta ett nytt utskott.
Kammarens ledamöter ser på dokumenteringen
i utredningen att siffermaterial
finns. Man har gjort mycket
grundliga studier av arbetet och arbetsbelastningen
inom lagutskotten. Man
kom därvid till det resultatet att det
varit svårt för lagutskotten att hinna
genom ärendena och att den tunga belastningen
på dessa utskott utgör en av
anledningarna till arbetsanhopningen i
slutet av riksdagssessionerna. Tanken
låg då nära till hands att inrätta ett
fjärde lagutskott. Kontakt togs med ordförandena
i lagutskotten, och de hade
för sin del inte några vägande erinringar
att göra mot ett sådant arrangemang.

Nu har första kammaren avvisat tanken
på ett fjärde lagutskott. Inom organisationsutredningen
har vi också haft
fullt klart för oss att intresset för en
reform är annorlunda i första kammaren
än i andra kammaren. Det är andra
kammaren med dess många ledamöter
som värst drabbas av arbetsanhopningen
i slutet av sessionerna. Att första
kammaren sagt nej till ett fjärde lag -

Torsdagen den IG december 1905

Nr 12

179

utskott behöver därför inte på något
sätt vara vägledande för andra kammarens
ställningstagande. Det är andra
kammaren som har största intresset av
att reformera riksdagsarbetet, eftersom
den som sagt hårdast drabbas av arbetsanhopningen.

I praktiken kan nu ingenting göras.
Avslaget i första kammaren innebär att
det fjärde lagutskottet icke kommer till
stånd. En uppslutning från andra kammarens
sida kring konstitutionsutskottets
förslag skulle emellertid vara ett
besked om att vi verkligen är inställda
på att söka åstadkomma en förbättring
av kammarens arbetsförhållanden.

Jag ber därför att få tillstyrka en
uppslutning kring konstitutionsutskottets
enhälliga utlåtande.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Även jag är beredd tillstyrka
konstitutionsutskottets utlåtande,
eftersom jag finner det tillfredsställande
om flera riksdagsmän kan beredas
ordinarie utskottsplats. Jag har bara
begärt ordet för att få inlägga en gensaga
mot påståendet att det skulle vara
någonting undermåligt att sitta som
suppleant i ett utskott.

Jag tillhör själv de »olyckliga» som
länge har fått vänta på ordinarie plats
— i sexton år var jag suppleant i statsutskottet
innan jag blev ordinarie ledamot
där. Men det för mig enda betydelsefulla
var att jag fick följa arbetet
inom det utskott som handlade de ärenden
vilka intresserade mig mest. Jag
hade också gott sällskap på suppleantbänken;
där satt många av de stora kanonerna
ur samtliga partier, bl. a. två
av de nuvarande statsråden. De kom
aldrig på ordinarie plats, men det faller
väl inte någon in att påstå att de inte
skulle ha haft inflytande på diskussionerna
i utskottet och ärendenas gång
i riksdagen.

Det är felaktigt att, såsom tidningarna
på sistone har gjort, inge allmänheten
den uppfattningen att innan en

Effektivisering av riksdagsarbetet

riksdagsledamot får ordinarie utskottsplats
liar vederbörande inte något inflytande
och strängt taget inte någon
uppgift i riksdagen. Den saken beror
på vederbörande själv. Det finns många
möjligheter att göra insatser utan att ha
en ordinarie utskottsplats.

Det kan hända att suppleanterna i vissa
fall skulle kunna utnyttjas bättre och
sättas mer i arbete än som nu sker, men
detta är en inre angelägenhet för varje
utskott, vilken inte kräver några ändringar
vare sig av utskottsindelningen
eller bestämmelserna i övrigt.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag skulle vilja framhålla
för fröken Olsson att i de siffror
jag nämnde ingick icke suppleanterna
i statsutskottet; dessa har jag klassificerat
som ordinarie. Det gäller alltså
suppleanterna i andra utskott där man
inte får delta i överläggningarna. Jag
tror att det är annorlunda i dessa utskott
än i statsutskottets avdelningar
där man ändå får närvara vid ärendenas
behandling. Därför tror jag också
att man får anse att vederbörande har
möjlighet att hävda sig. Eftersom jag
själv suttit vid väggen och opponerat
förtvivlat länge och under alla dessa år
nästan aldrig lyckats få sitta vid bordet,
vet jag mycket väl vilka ruskiga känslor
man hyser i sitt bröst. För egen del
tvivlar jag aldrig på min förmåga, men
det kanske finns de som tvivlar på sin
förmåga och då är det värre.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1 och 3

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 812
och 11:963; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Bergman begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: -

180

Nr 42

Torsdagen den 16 december 1965

Vissa beställningar för krigsmaktens regionala ledning

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i
mom. 1) och 3) i utskottets betänkande
nr 47, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna I: 812 och II: 963.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Adamsson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 160 ja och 29 nej, varjämte 13 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

Mom. 2

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
182, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter på tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1965/
66, i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11

Utgifter på tilläggsstat I (försvarsdepartementet) Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr
183, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter på tilläggsstat

I till riksstaten för budgetåret 1965/66,
i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckt motion.

Punkten 1

Vissa beställningar för krigsmaktens regionala
ledning

Sedan punkten föredragits anförde

Herr OSKARSON (h):

Herr talman! I det av riksdagen godkända
utlåtandet nr 189 vid förra årets
riksdag beträffande proposition 109 angående
den nya organisationen av totalförsvarets
regionala ledning erinrade
utskottet om att det från militärt håll
gjorts bestämda erinringar mot det utredningsförslag
som låg till grund för
ifrågavarande proposition.

Sålunda framhölls bl. a. att förslaget
skulle medföra allvarliga konsekvenser
beträffande utbildningen. I vissa milon
skulle en befattningshavare på sektionschefsnivå
svara för mycket väsentliga
frågor såsom arméutbildningen inom regionen
och vidare vitsordssättningen för
det befäl som ingår i regionen.

Utskottet förutsatte att vad de militära
myndigheterna anfört rörande militärområdesstabernas
sammansättning
m. m. noga prövades innan en definitiv
ställning togs till den föreslagna organisationen.
Tidsutrymme torde finnas
härför då den nya organisationen under
en övergångsperiod skulle betraktas
som provisorisk. Vidare förutsatte utskottet
att under provisoriet sådana organisations-
och personalåtgärder icke
vidtogs, som på ett bindande sätt skulle
omöjliggöra ett framtida reellt hänsynstagande
till och utnyttjande av de
erfarenheter som kunde vinnas under
provisorietiden.

I nämnda proposition uttalade också
departementschefen att några förslag
om inrättande av beställningar för militärbefälhavare
och stabspersonal icke
då borde föreläggas riksdagen. Så borde

Torsdagen den 16 december 1965

Nr 12

181

ske först när underlag erhållits för
framläggandet av förslag om personaluppsättningen
i dess helhet. För att
emellertid underlätta övergången borde
enligt departementschefen militärbefälhavare
och stabschefer i den nya organisationen
utnämnas redan under andra
halvåret 1965.

I den nu föreliggande propositionen
155 har det erinrats om att överbefälhavaren
innevarande höst utarbetat och
till Kungl. Maj d inkommit med förslag
till fullständig personalorganisation och
att proposition kommer att föreläggas
nästa års vårriksdag beträffande samtliga
de personaländringar som erfordras
fr. o. m. den 1 oktober 1966 då den
provisoriska organisationen skall träda
i kraft.

I föreliggande proposition och i utskottsutlåtandet
föreslås att ytterligare
14 beställningar i de regionala staberna
skall brytas ut ur personalförslaget i
övrigt. I propositionen hemställes beslut
om att dessa befattningar skall ingå
i den blivande organisationen fr. o. m.
den 1 oktober 1966. Motivet är att de
blivande innehavarna av dessa chefsbefattningar
skall hinna sätta sig in i
ärendena, och det är, såvitt jag förstår
meningen, att de skall utnämnas redan
i höst. Dessa tjänster avser rätteligen
budgetåret 1966/67 som nästa års riksdag
har att ta ställning till i samband
med förslag som då kommer att föreligga
om inrättande och placering på
personalförteckning av det mycket stora
antal befattningar som skall ingå i
organisationen som träder i kraft den
1 oktober 1966.

Civildepartementet har enligt en överenskommelse
med Saco och TCO redan
den 28 april i år placerat de nämnda
befattningshavarna i den lönegrad de
skall ha. Jag är fullt på det klara med
att det är önskvärt, att inte säga nödvändigt,
att befattningshavarna på de
ansvarsfulla poster det här är fråga om
får god tid att förbereda och planera
sina kommande arbetsuppgifter. Särskilt

Vissa exploateringskostnader m. m.

är det en synpunkt som är viktig, nämligen
beredskapssynpunkten. Jag tycker
emellertid det är en ganska egendomlig
tågordning att man, mot de starka önskemål
som utskottet uttalade förra året
och utan att redovisa några klarläggande
överväganden eller skäl till denna utbrytning,
nu lägger fram detta förslag.
.lag skulle nog gärna sett att vi hade fått
en sådan redovisning, innan vi fattar beslut
i frågan. Resultatet blir nu att när
vi nästa år har att ta ställning till den
samlade personalförteckningen har vi
redan bundit oss på de väsentligaste
punkterna och detta utan att ha fått en
redovisning av de överväganden som utskottet
förra året så starkt framhöll som
önskvärda innan man fattade beslut.

Herr talman! Jag har inget yrkande,
men har velat framföra dessa synpunkter
och framför allt åter påminna om
de bestämda uttalanden som utskottet
förra året gjorde vid behandlingen av
denna fråga.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 2—4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5

Vissa exploateringskostnader m. m.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
155 föreslagit riksdagen (bilaga 2, punkt
5, s. 13—16) att dels medge att i statsrådsprotokollet
angivna markområden i
Täby köping finge upplåtas med tomträtt,
dels medge att i statsrådsprotokollet
angiven mark för vägar finge överlåtas
till Täby köping utan ersättning,
dels ock till Vissa exploateringskostnader
m. m. för budgetåret 1965/66 anvisa
ett investeringsanslag av 650 000 kr.

Vidare hade i en inom första kammaren
av herrar Eskilsson och Åkerlund
väckt motion (I: 813) hemställts att
riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts proposition
nr 155 beträffande upplåtelse

182 Nr 42

Torsdagen den 16 december 1965

Vissa exploateringskostnader m. m.

av berörda områden med tomträtt samt
om anvisning av ett investeringsanslag
om 650 000 kronor till Vissa exploateringskostnader
m. m.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen I: 813,

a) medge att i statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 5 november
1965 angivna markområden i Täby
köping finge upplåtas med tomträtt;

b) medge att i nämnda statsrådsprotokoll
angiven mark för vägar finge
överlåtas till Täby köping utan ersättning; c)

till Vissa exploateringskostnader
in. m. på tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1965/66 anvisa ett investeringsanslag
av 650 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Virgin, Åkerlund, Bohman och Turesson,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionen I: 813,

a) med avslag å Kungl. Majits förslag
beträffande upplåtelse med tomträtt av
i statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för den 5 november 1965 angivna
markområden i Täby köping medgiva
att nämnda områden finge försäljas i
enlighet med vad reservanterna föreslagit; b)

medge att i nämnda statsrådsprotokoll
angiven mark för vägar finge
överlåtas till Täby köping utan ersättning; c)

avslå Kungl. Maj:ts förslag beträffande
anvisande av medel.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

PETERSSON (h):

Herr talman! Under denna punkt behandlas
frågan om upplåtande av statens
mark i Täby köping för bostadsbebyggelse.
Den frågan är inte ny. I en
proposition nr 190 år 1964 föreslog
Kungl. Maj:t riksdagen dels att man

skulle medge att ifrågavarande mark
skulle få upplåtas med tomträtt till bostadsbebyggelse,
dels att man skulle anslå
650 000 kronor för att ställa marken
i ordning. Riksdagen sade då på enhälligt
förslag av statsutskottet nej till
Kungl. Maj:ts förslag, att staten skulle
upplåta mark med tomträtt.

I förra årets utlåtande från statsutskottet
framhölls att frågan om tomträttsupplåtelse
av statlig mark borde
prövas. I avbidan på en sådan prövning
var det enligt utskottets mening tveksamt,
om avsteg från nuvarande praxis
borde komina i fråga, enligt vilken tomträtt
kommit att tillämpas enbart av
kommunerna. Utskottet framhöll också
att det inte kunde finna att en upplåtelse
med tomträtt av mark i Täby var
lämplig eller förmånlig för staten. Det
gäller ett förhållandevis litet område,
beläget i en kommun som hittills inte
tillämpat tomträtt. Fortifikationsförvaltningen
har också med hänsyn till förhållandena
bestämt avstyrkt förslaget
om upplåtelse med tomträtt. Det skulle
innebära att staten först måste förvärva
viss mark som nu är i annan ägo. Vidare
måste ett exploateringsavtal ingås
med Täby köping, och staten måste bekosta
anläggande av gator och installation
av vatten- och avloppsledningar.
Det beräknas kosta 650 000 kronor, och
det är för dessa ändamål man behöver
det begärda investeringsanslaget.

I en PM från fortifikationsförvaltningen
sägs att nämnda belopp inte kan
amorteras. Fortifikationsförvaltningen
anser det också olämpligt att förvaltningen
skall engageras för att bygga
gator och ledningar för privat bostadsbyggande,
då förvaltningen redan har
stora svårigheter att hinna fullgöra sina
bvggnadsuppgifter för försvaret. Man
påpekar också att staten för tomträttsupplåtelsen
måste investera ett belopp
som är 2,5 gånger så stort som råmarksvärdet
och att det beloppet sedan bara
skulle förräntas efter 5 procent. Som
sammanfattning säger man, att även ur

Torsdagen den 16 december 1965

Nr 42

189

Godkännande av avtal med Schweiz för undvikande av dubbelbeskattning beträf fande

skatter på inkomst och förmögenhet

rent ekonomiska synpunkter framstår
tomträttsupplåtelsen i detta fall såsom
en tvivelaktig affär. Täby köping har
inte heller önskat inköpa ifrågavarande
mark för att sedan upplåta den med
tomträtt.

I år har statsutskottets majoritet ändrat
uppfattning i frågan om statlig tomträttsupplåtelse.
Det enda skäl man anför
för sitt ändrade ställningstagande är
angelägenheten av att de aktuella markområdena
ställs till förfogande för bostadsbebyggelse
och att den bostadsrättsförening
och den stiftelse det är
fråga om inte har något att erinra mot
tomträttsupplåtelse. Sedan mer än ett år
tillbaka finns emellertid ett preliminärt
köpeavtal mellan staten och den berörda
bostadsrättsföreningen. Hade Kungl.
Maj :t godkänt det köpeavtalet hade ingen
försening uppstått, och bostadsbyggandet
kanske redan hade påbörjat^

Under utskottsbehandlingen i år har
ingenting framkommit som visat att det
var felaktigt av utskottet och riksdagen
att i fjol anse att tomträttsupplåtelse i
statens regi i detta fall inte är lämplig
och förmånlig för staten.

Jag vill därför, herr talman, yrka bifall
till reservationen av herr Virgin
in. fl.

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Bara några ord. Det
är riktigt som herr Petersson sade att
utskottet tidigare gjort ett uttalande i
vilket man rekommenderade Kungl.
Maj:t att om möjligt få till stånd ett
avtal angående försäljning av ifrågavarande
mark. Det visade sig emellertid
att det inte gick att tillgodose de
synpunkter som då anfördes. Man kunde
inte träffa någon överenskommelse
med Täby köping rörande försäljning
av marken. Däremot var både köpingen
och den bostadsrättsförening som
skall bebygga marken intresserade av
att få tomträtt på markområdet. Att

området sedan måste förstärkas genom
inköp av intilliggande mark är en annan
sak.

Det kan ju tyckas att det inträffade
är ett frångående av vad riksdagen tidigare
uttalat, men här gäller det mera
en praktisk åtgärd. Man har i denna
omgång kommit fram till att den
enda framkomliga vägen är att ställa
erforderlig mark till förfogande med
tomträtt.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2)
av herr Virgin m. fl.; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 12

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 186, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1965/66, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde,
och

nr 189, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisation m. m.
av förbandssjukvården jämte i ämnet
väckt motion.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 13

Godkännande av avtal med Schweiz för
undvikande av dubbelbeskattning beträffande
skatter på inkomst och förmögenhet Föredrogs

bevillningsutskottets betänkande
nr 58, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående godkännande
av avtal mellan Sverige och
Schweiz för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter på in -

184

Nr 42

Torsdagen den IG december 1965

Godkännande av avtal med Schweiz för undvikande av dubbelbeskattning beträf fande

skatter på inkomst och förmögenhet

komst och förmögenhet, jämte i ämnet
väckta motioner.

I en den 29 oktober 1965 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 177, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagda
utdrag av statsrådsprotokollen över finans-
och utrikesdepartementsärenden
för den 23 april 1965 och över finansärenden
för den 29 oktober 1965 samt
med överlämnande av ett den 7 maj
1965 undertecknat avtal mellan Sverige
och Schweiz för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter på inkomst
och förmögenhet, föreslagit riksdagen
att

dels godkänna förenämnda avtal;

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att, i den
mån det erfordrades i anledning av avtalet,
meddela föreskrifter om ändringar
i verkställda taxeringar, antingen dessa
hade avseende på statliga eller kommunala
skatter, ävensom i eljest företagna
åtgärder varigenom sådana skatter påförts.

Till utskottet hade hänvisats de i anledning
av propositionen väckta likalydande
motionerna I: 820 av herr Risberg
och II: 975 av herr Nordgren m. fl.,
vari hemställts, »att riksdagen måtte till
nästa års riksdag uppskjuta behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition nr
177».

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 177,

dels godkänna det med propositionen
överlämnade, den 7 maj 1965 dagtecknade
avtalet mellan Sverige och Schweiz
för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter på inkomst och förmögenhet; dels

bemyndiga Kungl. Maj:t att, i den
mån det erfordrades i anledning av avtalet,
meddela föreskrifter om ändringar
i verkställda taxeringar, antingen dessa
hade avseende på statliga eller kommu -

nala skatter, ävensom i eljest företagna
åtgärder varigenom sådana skatter påförts; B)

att de likalydande motionerna I:
820 av herr Risberg och II: 975 av herr
Nordgren m. fl. icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Gösta Jacobsson, Ottosson och Magnusson
i Borås, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen, med bifall till de likalydande
motionerna I: 820 av herr Risberg
och II: 975 av herr Nordgren m. fl., måtte
besluta att till nästa års riksdag uppskjuta
behandlingen av Kungl. Maj:ts
proposition nr 177.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Bevillningsutskottets betänkande
nr 58 behandlar ett ärende
som skulle fordra en ganska noggrann
utredning. Med hänsyn till att riksdagen
nu befinner sig i uppbrottsstämning
skall jag dock här bara helt kort redogöra
för vad vår reservation avser.

Vi har sedan många år tillbaka ett
dubbelbeskattningsavtal med Schweiz.
Nu har det emellertid ingåtts ett nytt
avtal, och i proposition nr 177 har föreslagits
att riksdagen måtte godkänna
detsamma. I avtalets art. 25 § 2 har
emellertid intagits en bestämmelse rörande
bosättningsregler, och den hänvisar
till en lagbestämmelse som regeringen
tydligen har för avsikt att förelägga
nästa års riksdag. I en till bevillningsutskottets
betänkande fogad reservation
har vi reagerat mot att man sluter
ett avtal med främmande makt med
hänvisning till en lagbestämmelse, till
vilken riksdagen ännu inte har tagit
ställning.

Då någon tillämpning av denna del
av avtalet naturligtvis inte kan komma
i fråga förrän riksdagen har behandlat
den nya lagen om bosättningsreglerna,

Torsdagen den 16 december 1965

Nr 42

185

Godkännande av avtal med Schweiz för undvikande av dubbelbeskattning beträf fande

skatter på inkomst och förmögenhet

borde avtalets godkännande kunna anstå
till dess det nya lagförslaget har
hunnit behandlas av riksdagen. Några
olägenheter uppstår inte därmed. I varje
fall borde regeringen samtidigt med sitt
förslag ha lagt fram det nya lagförslaget,
så att riksdagen hade vetat vad det
är som vi i dag beslutar om.

Vi i högerpartiet har inte kunnat underlåta
att reagera mot att riksdagen
på detta sätt nonchaleras av regeringen,
och det är förvånansvärt att bevillningsutskottets
majoritet har kunnat vara
med om att expediera detta ärende under
sådana former.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till den vid utskottets
betänkande fogade reservationen.

Herr ALLARD (s):

Herr talman! Med anledning av högerns
reservation och det som herr Magnusson
i Borås nu anfört ber jag att
helt kort få påpeka, att det varken i
propositionen eller i bevillningsutskottets
betänkande göres några uttalanden
som binder riksdagens handlingsfrihet
vid den framtida behandlingen av det
lagförslag som kommer att framläggas.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 58, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Gösta Jacobsson
in. fl.

§ 14

Föredrogs vart för sig
bankoutskottets utlåtande och memorial: nr

64, i anledning av framställning
från delegerade för riksdagens verk angående
vissa bemyndiganden och författningsändringar
m. in., föranledda av
statstjänstemannalagens ikraftträdande,
nr 65, angående dels bemyndigande
för kanslideputerade att sluta kollektivavtal
med förening som företräder riksdagens
tjänstemän, dels upphävande av
avlöningsbestämmelserna för riksdagens
tillfälligt anställda tjänstemän,

nr 66, angående instruktion för nästkommande
riksdags bankoutskott, och
nr 67, angående slutlig pensionsreglering
för förutvarande sekreteraren i
konstitutionsutskottet Sune Holm;
tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 67 och 68 §§ vägtrafikförordningen
den 28 september
1951 (nr 648) jämte i ämnet väckta motioner,
och

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående den statliga trafikpolitiken;
samt

statsutskottets memorial nr 193, angående
tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1965/66.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

180

Nr 42

Tordagen den 16 december 1965

§ 15

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från statsutskottet:

nr 430, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående omläggning av utbildningen
av sjuksköterskor in. m. jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 431, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1965/66, i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 432, i anledning av Kungl. Majtts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1965/66, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde; nr

433, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1965/66, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 434, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1965/66, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; nr

435, i anledning av Kungl. Maj.ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1965/66, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde; nr

436, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1965/66, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde; nr

437, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1965/66, i vad propositionen avser staten
för statens allmänna fastighetsfond;

nr 438, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående organisation in. m.
av förbandssjukvården; och

nr 454, angående tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1965/66;
från bevillningsutskottet:
nr 426, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 5
mars 1948 (nr 85) om försäljningsskatt
jämte i ämnet väckta motioner; och
nr 427, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Schweiz för
undvikande av dubbelbeskattning beträffande
skatter på inkomst och förmögenhet,
jämte i ämnet väckta motioner; från

första lagutskottet:
nr 405, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 4:o), 5:o),
14 :o), 16 :o) och 17 :o) lagen den 26
maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj ds
regeringsrätt;

från tredje lagutskottet:
nr 455, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 67 och 68 § § vägtrafikförordningen
den 28 september
1951 (nr 648) jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 456, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående den statliga trafikpolitiken;
samt

från jordbruksutskottet:
nr 397, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1965/66, såvitt propositionen avser jordbruksärenden.

Härefter anmäldes och godkändes
konstitutionsutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 458, till talmanskonferensen
i anledning av riksdagens
organisationsutrednings förslag rörande
effektivisering av riksdagsarbetet jämte
motioner.

Vidare anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser dels

till Konungen:

nr 441, i anledning av Kungl. Maj ds

Torsdagen den 10 december 1965

Nr 42

187

•skrivelse med redogörelse för Nordiska
rådets trettonde session, såvitt skrivelsen
gäller punkterna D 7 och E 2;

nr 148, angående ändringar i instruktionen
för riksdagens revisorer; och
nr 449, angående ändringar i instruktionen
för riksdagens ombudsmän;

dels till fullmäktige i riksgäldskontoret: nr

442, i anledning av motioner om
statsbidrag till riksdagspartiernas kostnader
för gruppkanslier;

nr 443, angående pension åt fil. lic.
Al Vänner;

nr 447, i anledning av framställning
från fullmäktige i riksgäldskontoret angående
riksdagsledamöternas arbetsrumsfråga;
och

nr 451, angående slutlig pensionsreglering
för förutvarande sekreteraren
i konstitutionsutskottet Sune Holm;

dels ock till delegerade för riksdagens
verk:

nr 444, i anledning av framställning
från delegerade angående lönegradsuppflvttning
av expeditionsvaktstjänsterna
vid justitie- och militieombudsmännens
expeditioner;

nr 445, i anledning av framställningar
från dels riksgäldsfullmäktige, dels styrelsen
för riksdagsbiblioteket angående
•ordinariesättning av vissa tjänster;

nr 446, i anledning av framställningar
från dels justitieombudsmannen, dels
militieombudsmannen angående vissa
lönetillägg; och

nr 450, i anledning av framställning
från delegerade för riksdagens verk angående
vissa bemyndiganden och författningsändringar
in. in., föranledda av
statstjänstemannalagens ikraftträdande.

§ 16

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till Sveriges riksdags beslut
under riksdagens vår- och höstsessioner
år 1965.

§ 17

Justerades protokollsutdrag.

§ 18

Höstsessionens avslutning

Herr TALMANNEN yttrade:

Ärade kammarledamöter! Tiden är nu
inne för den sedvanliga slutsummeringen
av ett års riksdagsarbete. De konstateranden
som därvid kan göras är oss
alla välbekanta; ärendena har varit
många och betydelsefulla, utskottens
ärendebehandling skicklig och grundlig,
arbetsfördelningen över riksdagsåret
ytterst ojämn.

I det delbetänkande, som riksdagens
organisationsutredning nyligen avgivit
och som kammarens ledamöter tagit
ställning till tidigare i dag, förordas en
rad åtgärder till vinnande av en rationellare
arbetsordning. Med hänsyn till
den utförliga redovisning som i betänkandet
lämnas för hithörande frågor
kan jag inskränka mig till några korta
påpekanden.

Spörsmålsinstituten hör till de mest
värdefulla inslagen i riksdagsarbetet.
Tendensen är i år liksom föregående år
den, att antalet interpellationer minskat
medan de enkla frågorna starkt ökat i
antal. Glädjen över denna gynnsamma
utveckling av fördelningen grumlas
dock något av det förhållandet, att vissa
riksdagsledamöters och statsråds alltför
stora benägenhet för fullständighet och
exakthet i framställningen inte sällan
gör att debatterna förlorar karaktären
av korta frågor och svar.

Organisationsutredningen har framhållit,
att verksamt bidragande orsaker
till de nuvarande otillfredsställande förhållandena
är att propositioner avlämnas
för sent och även att interpellationer
i viss utsträckning besvaras senare
än vad som borde kunna ske. Man kan
emellertid heller inte bortse ifrån, att
ett alltför flitigt utnyttjande av spörsmålsinstituten
i sessionernas slutskeden
vållar betydande svårigheter i riksdagsarbetet.

188 Nr 42 Torsdagen den 16 december 1965

Höstsessionens avslutning

De förslag organisationsutredningen
nu framlagt är inte av mera genomgripande
art. Utredningen har ansett
sig inte böra föregripa de pågående
övervägandena om författningsfrågan i
stort och har i detta sammanhang begränsat
sig till att undersöka möjligheterna
till sådana förbättringar, som
inom grundlagarnas ram kan åstadkommas
med verkan redan från 1966 års
riksdag. Självfallet har även betydligt
mera långtgående förändringar dryftats.
Vid de överläggningar, som ägt rum
inom utredningen och framför allt i anslutning
till dess arbete, har man emellertid
kunnat göra den intressanta men
långt ifrån nya iaktagelsen, att lika
stor som enigheten är om principen
att riksdagens arbetsformer måste radikalt
förbättras, lika stark och mångfacetterad
är förkärleken för det bestående
så snart konkreta förslag till
förändringar framföres. Denna kluvenhet
i det parlamentariska tänkandet
fick sin senaste manifestation vid första
kammarens ställningstagande till förslaget
om tillskapande av ett fast särskilt
utskott för lagärenden.

Enligt organisationsutredningens mening
utgöres de viktigaste bristerna i
den nuvarande ordningen av den ojämna
arbetsfördelningen över riksdagsåret
och av svagheter i organisationen,
främst personal- och förvaltningsorganisationen
men i viss mån även utskottsväsendet.
Utredningen kommer
sannolikt att under vårsessionen framlägga
förslag i organisationsfrågorna.
Det är min förhoppning att slutresultatet
av dessa bemödanden skall bli sådant,
att ingen längre med fog kan på
riksdagen tillämpa de skriftens ord som
Arthur Engberg i en riksdagsdebatt år
1943 citerade med hänsyftning på riksdagen
: »Andra haver han hulpit, men
sig själv kan han intet hjälpa.» Jag är
glad att detta inte har full aktualitet för
denna kammare efter det beslut som
nyss fattades här.

Med utgången av innevarande år läm -

nar några av kammarens ledamöter
riksdagen. De har alla gjort betydande
insatser i riksdagsarbetet och vi tackar
dem för de gångna åren.

Jag framför mitt tack till herrar vice
talmän för hjälp och bistånd. Jag tackar
vår sekreterare och övriga tjänstemän i
olika ställningar för ett synnerligen väl
utfört arbete. Å presidiets vägnar riktar
jag mig till kammarens ärade ledamöter
med ett tack för det gångna året och
för det förtroende som visats oss. Den
korta tid av vila från riksdagsarbetet,
som nu ligger framför oss över jul och
nyår, hoppas jag skall kunna ge nya
krafter för fullgörandet av vårt viktiga
värv.

I den förhoppningen tillönskar jag
er alla en god jul och ett gott nytt år.

Ordet lämnades härefter på begäran
till

Herr ERLANDER (s), som yttrade:

Herr talman! Jag vill å kammarens
vägnar tacka herr talmannen för de
vänliga ord han nyss riktat till oss. Vi
känner alla stor beundran och tacksamhet
för den skicklighet och snabbhet
och den oväld som kännetecknar
herr talmannens ledning av kammarens
förhandlingar. Vice talmännen skall
också känna sig omfattade av detta
tack.

Den gångna riksdagen kännetecknas
måhända inte av så stora och genomgripande
reformbeslut som de närmast
föregående riksdagarna. Även om vi
inte kan peka på några helt dominerande
reformkomplex i vårt arbete under
den gångna riksdagen, bär det ändå varit
en riksdag fylld av hårt arbete och
många viktiga beslut. De tusentals frågor
som vi här behandlat har betydelse
för ett stort antal människor och för
deras möjligheter att forma en bättre
och rikare tillvaro. Det växande intresse
i vårt land som vi alla kunnat konstatera
för de internationella frågorna
har också kommit att avspeglas i riksdagsdebatterna
och i riksdagsarbetet.

Valmännen har rätt att begära en

Torsdagen den 30 december 1905 Nr 42 189

Höstsessionens avslutning

noggrann och fördomsfri prövning av
de spörsmål riksdagen har att ta ställning
till. Därav följer att medborgarna
har rätt att kräva att vi ordnar våra
arbetsförhållanden så, att denna prövning
blir så effektiv som möjligt.

Den svenska riksdagen har länge arbetat
under blygsamma och anspråkslösa
omständigheter. Men med den
ständigt stigande arbetsbördan och de
därav följande kraven på ökad effektivitet
och rationalitet i arbetet har
det blivit en allt viktigare uppgift för
oss att förbättra arbetsförhållandena för
riksdagen. Jag nämner detta därför att,
såsom vi alla vet och är djupt tacksamma
över, talmannen har nedlagt stor
möda och mycken tid för att främja en
sådan utveckling.

Framtiden kommer att bjuda än bättre
möjligheter att förrätta vårt värv

genom att lokalfrågan ser ut att kunna
ordnas på ett någorlunda tillfredställande
sätt. Det stöd till riksdagsgruppernas
kanslier, varom riksdagen nyligen fattat
beslut, kommer givetvis också att
på ett radikalt sätt förbättra riksdagsmännens
arbetsmöjligheter.

Till sist ber jag att från riksdagskamraterna
få önska Er, herr talman,
en god jul och ett gott nytt år samt en
vilsam återhämtning från Edra ansvarsfulla
uppgifter tills vi åter träffas på
nyåret.

Herr talmannen förklarade 1965 års
riksdags höstsession avslutad, varefter
kammarens ledamöter åtskildes kl.
15.29.

In fidem

Sune K. Johansson

Torsdagen den 30 december

Kl. 12.00

Jämlikt bestämmelse i § 5 riksdagsstadgan
hade tillkännagivande blivit i
vederbörlig ordning utfärdat därom, att
justering av de kammarens protokoll,
som vid höstsessionens slut återstode
ojusterade, komme att denna dag kl.
12.00 försiggå i kammarens konferensrum;
och tillstädeskom därvid

fru Eriksson i Stockholm,
herr Carbell,

herr Nordgren och
herr Blomkvist.

Protokollen för den 13, den 14, den
15 och den 16 innevarande december
samt för detta sammanträde upplästes
för justering och blev av kammarens
tillstädesvarande ledamöter godkända.

In fidem

Sune K. Johansson