Onsdagen den 15 April 1874

ProtokollRiksdagens protokoll 1874:415

536

Deu 15 April.

Onsdagen den 15 April 1874.

Kammaren sammanträdde kl. 2 e. m.

Justerades tre protokollsutdrag för den 13 och protokollet för den
8 dennes.

Föredrogs ånyo Stats-Utskottets den 11 och 13 dennes bordlagda
memorial, N:o 63, i anledning af erhållen återremiss å 2 mom. af
Stats-Utskottets memorial N:o 59, med förslag till voteringspropositioner
rörande frågor under sjette hufvudtiteln.

Grefve af Ugglas: Då Första Kammaren icke kan ändra Andra
Kammarens beslut och då en vägran att antaga denna voteringsproposition,
som redan af Andra Kammaren är bifallen, skulle framkalla
högst betänkliga, och svårlösta förhållanden, hemställer jag, att
Kammaren måtte godkänna den voteringsproposition, som i förevarande
betänkande innehålles.

Herr Mannerskantz: Den, som läser ifrågavarande voterings proposition,

måste erkänna, att åtminstone den första delen af dess
innehåll är af den beskaffenhet, att den hade bort förfalla; och man
skulle kunna säga, att, då den senare delen blifvit ställd i sammanhang
med den första, borde också den senare delen hafva förfallit.
Nu är emellertid det hela framkommet såsom en voteringsproposition
i det skick, densamma här befinnes. Jag kan då icke annat än uttala
den mening, att Kammarens medgifvande att votera om en proposition
sådan som denna, så vida det skall komma att anses såsom, ett prejudikat
—■ hvilket jag dock vill bestrida —- innefattar en stor fara för
framtiden; ty följden måste blifva, att den fasta tryggande grund,
som blef lagd för vårt nya statsskick, derigenom att man inrättade
två sjelfständiga Kamrar, hvardera med full beslutanderätt i alla frågor
utom de, som röra statsregleringen, blir rubbad på ett högst väsendtligt
sätt, om det sålunda kommer att blifva en vana för framtiden
att sammanbinda frågor, som äro af den beskaffenhet, att de

kunna

Den 15 April.

337

kunna förfalla, med frågor, som icke kunna förfalla. Jag tror för
min del, att likasom det i hög grad betänkliga innehållet af det nu
till gemensam omröstning framställda förslaget, förut inom denna Kammare
gifvit anledning till den svåra men grundade anmärkningen, att
det åsyftar att rubba den rättsliga ställningen mellan de båda statsmakterna,
så kan, äfven om sammanbindningen af sådana frågor, som
grundlagen föreskrifvit böra på olika sätt afgöras, med fullt skäl sägas
att ställningen Kamrarne emellan derigenom i väsendtlig mån rubbas
— någonting hvarför man här borde noga akta sig, emedan denna
Kammare, med dess mindre antal ledamöter, derigenom förlorar sin
sjelfständighet och i förhållande till den mera talrika Kammaren råkar
i en betydligt underlägsen ställning. Sådana försök, att på sida om
grundlagen störa jemvigten emellan representationens begge delar,
höra allvarligen och bestämdt motarbetas, och jag anser det derföre
vara alldeles oundgängligt att, så snart ett förslag framställes inom
Stats-Utskottet att på det nu anmärkta sättet sammanbinda frågor,
som äro af väsendtligen olika natur, denna Kammares högsta förtroendemän,
som äro ledamöter i Utskottet, omedelbart enhälligt afgifva en
kraftig protest emot ett sådant förfarande, samt att, om genom den
förseglade sedelns utslag eller af annan orsak, sådant icke redan i
Utskottet skett, när ett sådant förslag inkommer till Kammaren, af
densamma då afgifves en ovilkorlig protest i den form, att Kammaren
skickar förslaget tillbaka med föreskrift, att de olika frågorna, som
med hvarandra ej bort sammanblandas, skola af Utskottet skiljas åt.
Då sådant emellertid nu icke blifvit iakttaget, och frågan kommit i
den ställning, den för närvarande befinner sig, medgifver jag, att det
beklagligen, med afseende å innehållet i 65 § Riksdags-ordningen och
84 § Regeringsformen, icke finnes något annat att göra, än att underkasta
frågan den gemensamma votering, som af Stats-Utskottet blifvit
föreslagen; men jag har velat till protokollet nedlägga min protest
deremot, att det nu använda förfaringssättet, i afseende å det ifrågavarande
förslagets begge delar, ej må anses såsom ett prejudikat för
framtiden.

Ofverläggningen förklarades slutad, och den ifrågavarande voteringspropositionen
blef af Kammaren godkänd.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Lag-Utskottets
den 9 och 11 dennes bordlagda utlåtande N:o 28, i anledning af
väckta motioner om ändring i gällande föreskrifter rörande förvaltningen
af omyndiges egendom.

l:sta och 2:dra punkterna.

Biföllos.

3:dje punkten.

Rissel. Prat. 1874. 1 Afd. 2 Band.

22

338

Den 15 April.

Herr Berg: Lag-Utskottet har i sin motivering anmärkt, att

denna fråga vore af jemförelsevis ringa vigt. och jag medgifver visserligen
att, i jemförelse med många andra frågor, detta omdöme kan
vara befogadt; men det är dock icke af så ringa vigt, i synnerhet för
fattige och okunnige, förmyndare, att behöfva hvarje år ingifva ny
räkning öfver sina pupillers egendom eller rättare öfver den egendom,
som aldiig har funnits. Jag har i min hemort och bland mina underhafvande
sett många exempel på, huru sådane förmyndare icke allenast
haft besvär med författandet af en inlaga och densammas företeende
dels hos kommunalnämnden och dels hos domstolen, utan äfven, då
deras pupiller icke haft några tillgångar och de derför icke tänkt på
att förnya denna redovisning, måst lösa protokollsutdrag från häradsrätten,
hvilket de dock erhållit för sent för att kunna infinna sig vid
nästa ting och derföre äfven måst betala plikt. Hetta är mycket hardt
isynnerhet för den fattige förmyndaren. Det synes mig, som det mycket
väl kunde gå an att antaga det förslag, som här af motionären
blifvit gjordt. Det är visserligen sannt, såsom Utskottet jfitrat, att
det nu gällande stadgandet är nödvändigt för den händelse, att den
omyndige får något arf. Sådant är väl icke omöjligt; men det är
ofantligt sällsynt, och i ty fall tror jag saken kunna hjelpas dermed,
att hvarje domare vore skyldig att vid tinget göra förfrågan hos nämnden,
om något arf fallit sådane omyndige till. Jag skulle helst vilja
begära proposition på afslag på Utskottets betänkande och bifall till
motionärens förslag; men då jag icke är fullt säker, huruvida den föreslagna
relationen skulle kunna antagas, får jag i stället anhålla om
proposition på återremiss.

Herr von G eg er fel t: De skäl, som tala för afslag på denna

motion, äro så fullständigt utvecklade i Utskottets betänkande, att
jag har dervid föga att tillägga. Hvad angår särskildt de fattige
förmyndarne, ber jag att fä fästa uppmärksamheten derpå, att det
icke är för dem förenadt med den ringaste kostnad att afgifva sin
redovisning, icke ens ett särskildt bud till tinget; ty de hafva tid på
sig från den första Januari till den första September, och under den
torde väl någon lägenhet yppa sig för redovisningens öfversändande.
Beträffande den af den siste talaren omnämnda okunnigheten hos vissa
förmyndare, får jag blott anmärka, att en förmyndare icke bör vara
okunnig om hvad han har att iakttaga för att bevaka sin myndlings
rätt; är han det, så är högst vigtigt att okunnigheten på lämpligt sätt
afhjelpes. För öfrigt är det alldeles klart, att, om nödig kontroll å
förmynderskap skall utöfvas, den icke tål några sådana eftergifter
som nu föreslagits; ty härigenom skulle en förmyndare undgå kontroll
i afseende på förvaltningen af medel, som genom arf eller annorledes
tillfallit en förut medellös myndling.

Herr Berg: Till svar på den föregående talarens yttrande, får

jag anmärka, att om det också icke afses, att det får finnas okunnige
förmyndare, så är det dock händelsen, att en stor del torpare och
bönder äro förmyndare för sina fattiga slägtingars barn; och jag kan
icke'' rätt fatta, hvilken våda skulle uppstå om desse befriades från

339

Den 15 April.

att ingifva redovisning öfver något, som icke finnes till. Jag får derföre
fortfarande yrka återremiss.

Herr Hasselnöt: Jag anhåller att få nämna, att de olägenheter,
hvaröfver motionären klagat, äro af beskaffenhet, att de af en god
domare till stor del kunna undanrödjas. Om det upplyses så väl af
nämnden som af gode män, hvilka hafva tillsyn om förmynderskap,
att omyndige personer äro utfattige, så har jag, likasom många andra
domare, i förmyndareroteln antecknat, att vederbörande förmyndare
befrias från skyldigheten att komma in med årlig redovisning, dock
med föreläggande för gode män, om något arf tillfaller de omyndige,
att tillse att förmyndarne derefter inkomma till rätten med uppgift
derom och behörig räkenskap. Att likväl i lag stadga något sådant,
tror jag icke går an, emedan man icke kan i lagen utsätta den gräns
eller de närmare bestämmelser, som i detta fall blefve nödvändiga;
och jag tror derföre, att man bör bifalla Utskottets betänkande.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad samt Herr (trefven och
Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till
den förevarande punkten och dels återremiss deraf; framställdes proposition
på bifall till punkten och, då dervid svarades många ja jemte
några nej, förklarades ja hafva varit öfvervägande.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Lag-Utskottets
den 9 och 11 dennes bordlagda utlåtande N:o 24, i anledning af
väckt motion om vatten- och brödstraffets afskaffande.

l:sta punkten.

Herr von G-egerfelt: Jag har icke kunnat biträda Utskottets
förslag i denna punkt, ehuru min reservation af förbiseende icke blifva
vid betänkandet antecknad, och jag anhåller att i största korthet
få redogöra för mina åsigter i ämnet. Vår gällande strafflag stadgar
för de ringaste förbrytelserna böter, dernäst fängelse och vidare straffarbete;
men böter, när tillgång till deras gäldande saknas, skola icke
förvandlas till enkelt fängelse utan till ett qvalificeradt fängelse vid
vatten och bröd. Detta är ett missförhållande, som jemväl erkändes
vid antagandet af nya strafflagen; men det anfördes till försvar derför
det praktiska skäl: “att man befarade, att olägenheter skulle uppkomma
såväl för det allmänna, som för den bötfällde, derest det fängelse,
_ som denne borde i stället för böter undergå, ej blefve, genom
dess intensitet, till tiden så mycket som möjligt förkortadt.“

Nu är det alldeles obestridligt, att det icke går an att med ett
enda penndrag förordna, att alla böter skola förvandlas till enkelt
fängelse med den utsträckning af tiden som deraf blefve en oundviklig
följd, ty fängelserna räcka icke till derför. Till följd häraf har
Utskottet, då penningen utgör frukten af arbete, ansett det vara i sin
ordning, “att den bötfällde, när han saknar tillgång till böternas gäl -

340

Den 15 April.

dande, aftjena!'' dem genom arbete inom fängelse, arbetsinrättning .eller
på annat sätt11. Om nu böterna skola aftjenas genom arbete inom
fängelse, kommer detta bra nära den högsta graden eller straffarbete,
och då blir missförhållandet vida större än hvad det nu är. Man får
då vända sig till arbetsinrättning änne; men några sådana finnas ju icke.
Det återstår således “på annat sättmen detta torde vara en bra lös
grund att bygga på. Vid 1866 års riksdag afgaf Kongl. Maj:t en
proposition, enligt hvilken det skulle bero på den sakfällde, om han
icke egde tillgång till gäldande af honom ådömda böter, att undergå
enkelt fängelse i stället för fängelse vid vatten och bröd, och till stöd
härför åberopades, att i nådeväg Kongl. Maj:t alltid beviljat sådant.
Detta förslag föll, och jag vill nu icke upptaga ämnet ånyo; men en
sak synes mig med anledning af motionen kunna göras. Det är uppenbart,
att förvandlingen för de lägsta bötesbeloppen är väl sträng. Det
minsta dagantal af fängelse vid vatten och bröd, som kan undergås
för ett så ringa bötesbelopp som till exempel en riksdaler, är tre
dagar, motsvarande enkelt fängelse i nio dagar, hvaremot förut de
minsta bötesbeloppen förvandlades till tre dagars enkelt fängelse eller
endast en tredjedel emot nu. En förändring i detta afseende synes
mig hafva skäl för sig, hvilket ock blifvit af Grefve Sparre i hans
reservation påpekadt. Jag får med anledning häraf, och om Kammaren
anser att något bör göras i denna fråga, yrka återremiss af denna
punkt.

Herr Sundeil: Då jag är antecknad såsom reservant mot Ut skottets

betänkande, men det icke tillika är angifvet i hvad afseende
mina åsigter afvika från pluralitetens mening, anhåller jag att få tillkännagifva,
det jag instämmer med Herr Caspersson. Riksdagen skrifver
så ofta till Kongl. Makt och i så mångahanda ämnen, att jag
tycker, att man kunde underlåta att affärda åtminstone den skrifvelse,
hvarom nu är fråga, och hvilken, med den allra bästa vilja hos regeringen,
svårligen kan hafva någon påföljd. Om fängelse vid vatten
och bröd kunde borttagas och annat straff sättas i stället, skulle jag
högeligen önska det, för den händelse nemligen, att.Kongl. Maj:toch
Kronan såmedelst befriades från de högst betydliga fångforslingskostnader,
som, särdeles i de norra länen, nu utgå för dessa, vattenoch
bröd-fångar; men huru detta skall låta sig göra, kan jag icke
säga. Jag vill väl icke försvara vatten- och brödstraffet, såsom en i
allo lämplig straffart; men jag vågar dock påstå, att någon våda vid
dess bibehållande icke förefinnes. Genom den nya strafflagen är
minimum af sådant fängelse nedsatt med en dag och maximum minskadt
med åtta dagar. Det är väl sannt, att böterna enligt nya strafflagen
äro större än förut; men så aftjenas nu med fängelse vid vatten
och bröd vida större bötesbelopp per dag än förut. Jag tillåter
mig nämna, att böter till och med 15 R:dr motsvara för närvarande
tre dagars fängelse vid vatten och bröd, då deremot förut böter till
och med 5 R:dr svarade mot fyra dagar; och då man i den nya straffskalan
kommer upp till femton dagar, aftjenas derefter 50 R:dr per
dag, till följd hvaraf de högsta dagtalen af fängelse vid vatten och
bröd nu förekomma mera sällan än förr.

Den 15 April.

311

Då det är fråga om straff och straffarter och då det gäller förbrytare
och deras näpst, får väl icke filantropien vara allt för mycket
med; och den afart deraf, som jag kallar den klemiga filantropien, åtminstone
deri bör väl vara alldeles borta. Jag tillägger dock, att
detta mitt yttrande icke afser hvad den siste talaren anfört. För
min del anser jag öfverflödigt, att saken återremitteras, utan anhåller
jag om utslag å betänkandet.

Herr Hasselrot: Med den förste talaren instämmer jag deri,

att, om hans förslag antoges, de största olägenheterna derigenom
skulle kunna undanrödjas. Det vore nemligen utan tvifvel en betydlig
bättring, ehuru dermed dock icke vinnes hvad man hufvudsakligen
önskar. Med den andre talaren kan jag äfven instämma deruti,
att man icke onödigtvis bör besvära regeringen med skrifvelser; men
då riksdagarnes tid nu är inskränkt till fyra månader, och det på
denna korta tid i allmänhet icke är möjligt att i Lag-Utskottet utarbeta
antagliga lagförslag, finnes det icke någon annan utväg än
att aflåta underdåniga skrifvelser till Kongl. Maj:t med anhållan om
utarbetande af lagförslag på af Riksdagen angifna grunder. Hvad
man nu i denna fråga vill, är något vida mera, än den förste ärade
talaren föreslagit. Fängelse vid vatten och bröd, som är det enda
qvarstående af de affliktiva straffen, är såsom straffart på så goda
skäl för länge sedan utdömdt, så väl af lagberedningen och af Högsta
Domstolen, som af allmänna meningen, att derom icke vidare behöfver
talas. Den förste talaren har, i afseende på hvad som skulle
sättas i stället för fängelse vid vatten och bröd, anmärkt det olämpliga
deruti, att, då böter äro den lägsta straffarten och enkelt fängelse
den nästa derutöfver, den sakfällde, som saknar tillgång till böternas
gäldande, skulle straffas med ett högre straff än enkelt fängelse
eller med qvalificeradt fängelse vid vatten och bröd. Vidare
är fängelse vid vatten och bröd såsom straff olämpligt, emedan det
drabbar olika individer på olika sätt, enär en och annan deraf tager
skada till sin helsa, under det andra deraf icke erfara något särdeles
lidande. Jag har nemligen erfarit att personer, som suttit en längre
tid på fängelse vid vatten och bröd, icke lidit särdeles deraf, då jag
deremot känner att en person, som undergått 14 dagar sådant fängelse,
deraf tagit sådan skada, att han allidit. Då nu, såsom Lagutskottet
riktigt anmärker, penningen är en produkt af arbetet, synes
det ock vara principielt riktigt, att den, som blifvit dömd till böter,
men saknar tillgång till dessa, aftjenar denna sin skuld till staten
med arbete.

En talare har frågat, hvar detta arbete skall förrättas. Dertill
har dock Utskottet svarat, nemligen vid tvångsarbetsinrättningar, der
sådana inom kommunerna finnas eller komma att inrättas, hvilket,
efter hvad jag hoppas, ej kali dröja länge; men der sådana icke finnas,
måste arbetet verkställas i våra nuvarande straffanstalter, der
en särskild afdelning för sådana personer, som skola aftjena böter,
bör finnas. En reservant har sett denna sak med en viss fasa och
förmenat, “att inrättandet af särskilda arbetsgårdar för bötfällde vore
att åter införa dessa korrektionsinrättningar, ifrån hvilka det mora -

342

Den 15 April.

liska förderfvets smitta spreds öfver hela landet". Jag beder dock
att få anmärka, att det är icke några brottslingar, som här är fråga
om, utan om personer, som blifvit fällda till några riksdalers böter
för uteblifvande vid ting eller andra mindre förseelser, och någon pestsmitta
lärer icke kunna af dem utspridas, enär de sjelfva icke äro
pestsmittade. Jag tillåter mig dessutom att här påpeka, huru orimligt
det för närvarande går till i detta afseende. Personer, hvilka
dömas till obetjMliga böter för mindre förseelser, betala då icke dessa
böter, utan införpassas till cellfängelset. Det har då på sina ställen hos
tronobetjeningen och kronorättare blifvit snart sagdt en industri, att förtjena
på dessa transporter, som kunna vara 10 ända till 20 mil. De hafva,
enligt lag, reseersättning för två hästar; men i verkligheten taga de för
eu fånge aldrig mer än en häst, ehuru de vid närmaste ombyte intill länsfängelset
taga två hästar för att undgå anmärkningar. Härigenom förtjena
de mycket penningar, och dylika resor utgöra en god inkomstkälla;
men att sålunda för ett par riksdalers böter, som aftjenas med 4
dagars fängelse vid vatten och bröd, skicka personer långa vägar, är
ju orimligt. Om det funnes inom kommunerna särskilda arbetsanstalter,
der dessa böter fingo med arbete aftjenas, är det säkert, att de
allra fleste skulle föredraga att genom frivilligt arbete bereda sig
medel till böternas erläggande, helst då arbetsförtjenst nu för tiden
alltid finnes att tillgå. Således äfven ur denna synpunkt eller i ekonomiskt
hänseende skulle samhället vinna derpå. Då man emellertid
inom Utskottet ansett eu lagförändring i nu angifna riktning icke
kunna genomföras, innan man fått särskilda arbetsinrättningar inom
kommunerna eller vid cellfängelserna, eller saken så ordnas, att bötfällde
personer få aftjena böterna vid allmänna arbeten eller hos dertill
utsedde enskilde personer, finnes icke något annat för närvarande
att göra än att öfverlemna saken åt regeringen.

Jag anhåller om bifall till Utskottets förslag och är öfvertygad,
att man på denna väg skall vinna det mål man önskar.

Grefve Mörner, Oscar: Det är en sanning, att under inneva rande

år har visat sig mindre benägenhet än för]- att ingå med skrifvelse!’
till Kongl. Maj:t, ocli Riksdagen synes hafva insett olämpliglieten
af att aflåta dylika skrifvelse!’, som ofta till och med utan mogen
öfverläggning åstadkommits. Man kan således hafva anledning att
hoppas, att den betänksamhet, som redan gjort sig gällande, äfven
här måtte framträda, så att ifrågavarande skrifvelseförslag blifver
afslaget. Visserligen är det önskvärdt, att vatten- och brödstraffet
måtte komma att upphöra, men då man fått faktiska upplysningar —
såsom Lag-Utskottet verkligen erhållit— om att statens fängelser icke
kunna inrymma ett så stort antal fångar, som der skulle intagas,
ifall böter vid bristande tillgång skulle förvandlas till fängelse, så
torde det icke vara lämpligt att ingå till Kongl. Maj:t med anhållan
om en sak, som icke kan, enligt hvad man vet, låta sig genomföras,
och i afseende hvarå något förslag således icke kan för närvarande
utarbetas. Utskottet har hemställt, att Riksdagen skulle uttala den
åsigt, att fängelse vid vatten och bröd skulle utbytas emot annan
påföljd, företrädesvis arbetstvång inom fängelse eller arbetsinrättning.

Den 15 April.

343

Hvar finnas arbetsinrättningar? Enligt hvad jag har mig bekant, finnas
sådana knappt i något enda län, och hvartill skulle det då tjena
att ingå med en anhållan, att böter skola få aftjenas vid arbetsinrättningar,
innan sådana finnas och man får kännedom om deras organisation,
ty derpå torde väl bero, huruvida det är lämpligt att låta böter
der aftj enas. Hvad nu detta “företrädesvis11 åsyftar — om det är
fängelser, hvilka icke kunna inrymma brottslingar^, eller arbetsinrättningar,
hvilka ännu icke existera — det känner jag icke, men hvad
som synes mig vara säkert är, att Riksdagen icke skulle vinna i aktning
derpå, att den beslutar skrivelser, i hvilka det icke finnes rimlig
mening.

En talare har föreslagit återremiss. Jag vill härvid anmärka,
att vid 1871 års riksdag inkom Lag-Utskottet med ett vidlyftigt förslag
i detta ämne, men förslaget kunde icke godkännas. Jag får säga
rent ut, att Utskottet har nu icke större förmågor än 1871, och när
Utskottet då icke kunde lösa- frågan, lär det väl icke lyckas nu heller,
hvadan en återremiss torde vara af intet gagn. För öfrigt är
det långt lidet på riksdagen, och erfarenheten har lärt mig på ett sätt,
som jag förut icke varit med om, att Lag-Utskottet beköfver lång
tid att handlägga till och med ärenden, som förefalla mycket simpla,
men hvilka under behandlingen blifva invecklade. Om ärendet återremitteras,
ser jag icke någon möjlighet att medhinna detsamma, utan
det vore endast ett sätt att begrafva frågan; men hvartill tjenar detta,
då man genast kan taga till svärdet och aflifva förslaget? Då jag
sålunda anser en återremiss öfverflödig, får jag hemställa om afslag
å förslaget.

Herr von Kock: Att detta betänkande skulle bifallas, tror jag

väl icke kan komma i fråga, och för min del får jag på det högsta
afstyrka det, hufvudsakligen på de skäl, som af den förste talaren anfördes
i fråga om hvad som nu skulle sättas i stället för vatten- och
brödstraffet. Hvad en återremiss angår, så, om den skulle afse utarbetandet
af ett förslag i afseende på de mindre höga beloppen af
böter, vill jag icke motsätta mig densamma och inskränker mig, för
att icke belasta protokollet, till att åberopa hvad jag i detta hänseende
här anförde vid 1871 års riksdag. För öfrigt vill jag nämna,
att jag knappt tror det vara möjligt att genomföra en reform uti ifrågavarande
afseende förr, än man går tillbaka till 1840 års grundsatser,
att det skall finnas ett fängelse vid hvarje tingsstad eller i närmast
belägna stad, der förvandlingsstraff för böter kunde undergås.
Jag kommer föröfrigt att tillsvidare sätta mig emot hvarje skrifvelse,
såvida icke synnerligen stora skäl dertill föranleda, till dess jag finner,
att Första Kammaren godtgjort hvad den bröt den 26 Februari
i år, då Kammaren afslog hvad den sjelf begärt.

Slutligen vill jag tillägga, att man i denna sak säkerligen kan
vänta, att, när tiden är inne och utrymme finnes, regeringen tager
initiativet, ty vi hafva vid flera tillfällen sett att regeringen icke
tvekar att taga iniativet när det är fråga om fångvården, hvars
chef icke försummar derom göra underdåniga framställningar.

344

Den 15 April.

Herr Almqvist: Jag^ förnekar väl icke olämpligheten deraf,
att, då man i allmänhet afskaffa! de affliktiva straffen, man ändock
bibehåller vatten- och brödstraffet såsom förvandlingsstraff, men för
närvarande låter sig icke göra att förvandla vatten- och brödstraffet
till enkelt fängelse och sålunda förvara fångarne 3 gånger längre
tid i fängelse än nu egen rum. .Tåg tror derför för min del, att ingenting
kan i detta hänseende nu göras. Antalet dagar, under hvilka
vatten- och brödstraff nu aftjenas, uppgår till 40 ä 44,000 om året,
och skulle detta straff förvandlas till enkelt fängelse, blefve dagantalet
tre gånger så stort. Äfven detta dagtal skulle icke vara af
alltför stor betydelse, om det vore fördeladt något så när jemnt under
hela året. Nu är likväl förhållandet, att- dessa bestraffningar
förekomma till största delen under de tre första månaderna af året,
och äfven, nu, då fångantalet är särdeles lågt, måste man i brist på
utrymme inom cellfängelserna stundom försända fångar från en ort
till fängelset inom en annan. Detta beror till en del derpå att i
många länsfängelser måste förvaras sådana förbrytare, som blifvit
dömda till straffarbete på längre tid än 2 år, emedan det ännu icke
finnes tillräckligt antal celler inom de större straffängelserna, men
byggnad åt celler i tre af dessa fängelser pågår för närvarande och
då celler der hunnit beredas, blifver större utrymme inom länscellfängelserna.
Derjemte hafva Konungens Befallningshafvande fått i uppdrag
att verkställa undersökning, huruvida stadshäktena i allmänhet
skulle med någon förändring kunna användas till att låta dem, som
blifvit till vatten- och brödstraff dömda, der aftjena straffet. Denna
undersökning pågår och efter hvad det visar sig, torde en del stadshäkten.
kunna för detta ändamål användas. Såmedelst skulle någon
minskning i transporterna kunna beredas och utrymme sannolikt
vinnas för .vatten- och brödstraffets utbyte mot fängelse.

Huruvida böter böra med arbete aftjenas, är en fråga, som i
vårt land ännu icke torde kunna lösas. I Frankrike eger sådant rum
i fråga om skogsförbrytelser och i de franska kolonierna aftjenas
alla böter med arbete efter en värdeberäkning för arbetet som af
guvernören på förhand bestämmes. I England har man gått till väga
på annat sätt; der har man börjat att, i stället för att ådöma böter,
gifva den felande en skarp admonition inför rätta, i beräkning på
hans hederskänsla. Detta lär, efter hvad derifrån förmäles, visat sig
lämpligt och det skulle icke vara osannolikt, att äfven hos oss en
skarp offentlig admonition i flera fall kunde medföra lika god verkan,
som några riksdalers böter.

I det skick, hvari denna fråga befinner sig, tror jag icke det
kan vara skäl att besvära Kongl. Maj:t med någon skrifvelse, hvarför
jag yrkar afslag å Utskottets förslag.

Herr Hasselrot:

Herr Fröman: Den fråga, som nu är under öfverläggning, eller
huruledes ådömda. böter vid bristande tillgång skola i annat straff
förvandlas, och aftjenas, är af mycket bekymmersam beskaffenhet, ty
stora svårigheter möta på alla håll, när fråga är att välja straffarten

Den 15 April.

345

och bestämma verkställigheten af straff, som skola träda i stället
för böter. Här har Utskottet återkommit till åsigter, som redan
blifvit i vårt land öfvergifna. Så talas det om arbetsinrättningar,
om straffanstalter i kommunerna, om arbetsafdelningar inom fängelserna
— allt saker, hvilkas overkställbarhet för närvarande är temligen
afgjord. Hvad särskild! straffanstalterna i kommunerna beträffar,
bör man betänka, att för verkställigheten af straff derstädes
är det icke nog att hafva en byggnad, der de straffskyldige kunna
insättas, det är äfven nödvändigt, att der finnes bevakning, och att
der användes en behandling sådan att arbetsfångarne icke blifva i
tillfälle att genom inbördes sällskapande moraliskt skada hvarandra.
I detta hänsende hafva vi ett varnande exempel i de gamla korrektionsinrättningarne
i riket. Nu bär man väl sagt, att i dessa kommunala
straffanstalter icke skulle kunna spridas någon moralisk pestsmitta,
enär de personer, som der skulle intagas, icke gjort sig skyldiga
till svårare brott, utan blott till ringare polisförbrytelse, men
jag ber att få anmärka, att det var icke heller meningen med de
gamla korrektionsinrättningarne, att der skulle intagas personer, som
gjort sig skyldiga till svårare brott. Resultatet blef emellertid, att,
när de der intagne utgingo från korrektionsinrättningarne, voro de
fullkomligt förderfvade, brännmärkte för hela lifstiden och nästan
aldrig i stånd att återvinna medmenniskors förtroende. I afseende
på arbetsafdelningar inom fängelserna yttrade nyss en talare, att
man kunde borttaga all den vanära, som vanligen häftar vid en person,
som hållits i fängelse, derigenom att man i samma fängelse hade
särskilda aldelningar för arbetsfångar. Hetta vågar jag påstå vara
en oriktig uppfattning af förhållandet, ty den omständigheten att en
person varit förvarad under fängelsets tak är, efter den vanliga
åsigten, tillräcklig att skada hans anseende i det allmänna, ty sällan
tages behörig hänsyn till arten af det brott, för hvithet fången hålles
i häkte.

Här har talats om vatten- och brödstraffets skadlighet och huruledes
det är utdömdt ur sanitär synpunkt, likasom i andra afseenden.
Jag vill ej bestrida detta, men ett faktum är det emellertid, att af
de otaliga fångar, jag haft tillfälle att besöka i fängelserna, under
det att de undergått vatten- och brödstraff, knappast någon enda
på min tillfrågan, klagat öfver straffets menliga inverkan på helsan.
På samma gång får jag äfven vitsorda hvad en talare nyss sagt,
att det är högst sällsynt, att någon undergår detta straff i 20 dagar,
hvilket är maximum. Het vanligaste straffmåttet är tre dagar, och
ett så kortvarigt straff kan väl icke hafva synnerlig inverkan på
fångarnes helsotillstånd; åtminstone pläga icke deras utseende och
skick förråda sjuklighet. Jag vill äfven fästa uppmärksamheten derå,
att, i hårda och bekymmersamma tider för den fattigare befolkningen
inträffat och skall, enligt mitt förmenande, äfven hädanefter inträffa,
att många personer komma att anse det såsom en verklig fördel att
under den kallare årstiden få undergå enkelt fängelse i ljus cell och
sålunda hafva varm bostad samt god föda kostnadsfritt. Berföre
vill jag visst icke hafva påyrkat, att man skall använda straff, som
uppenbarligen förstöra fångarnes helsa, men å andra sidan bör det

346

Den 15 April.

icke lemnas ur sigte huru ett straff bedömes, tv det kan vara betänkligt
att. alltför mycket utsträcka tillämpningen af ett straff,
som under vissa omständigheter och för vissa personer kan upphöra
att vara ett straff.

Hvad angår frågan om ärendets återremitterande i ändamål att
få utarbetad en annan skala för förvandling till enkelt fängelse af
böter under 15 riksdaler, så är det väl sannt, att genom 1864 års lag
ett nog stort språng gjordes, då minimum af detta straff sattes till
9_ i stället för 3 dagar; men jag hemställer, om denna sak i och för sig
sjelf bör kunna föranleda till en underdånig skrifvelse, likasom jag
äfven har den betänkligheten deremot, att genom en ändring i detta
fall en annan grund skulle läggas för förvandling till fängelse af
böter under 15 riksdaler, än den som sedan skulle följas vid högre
bötesbelopp. Det är nemligen af ganska stor vigt att hafva en och
samma bestämda^ grund för all förvandling af ett straff till ett annat.
Eu sådan innehåller vår nu gällande strafflag; och sedan denna antogs,
har förhållandet med strafförvandlingarne så ändrat sig, att
då det förut var ganska vanligt, att misstag begingos vid nämnda
förvandlingar, hörer sådant nu till sällsyntheterna. På grund af dessa
anmärkningar yrkar jag vördsamt, att Utskottets förslag icke må af
Kammaren bifallas.

Herr Hallin: Då den föregående talaren yttrat, att hans erfarenhet
gåfve vid handen, att vatten- och brödstraffet ej medför skadliga
följder för helsan, har jag ej tigande kunnat åhöra detta, utan
ber att i min egenskap af läkare få nämna, att så ej alltid är händelsen.
Det kan visserligen vara sannt, att de skadliga följderna ej
visa sig under den tid, straffet aftjenas, och den föregående talarens
erfarenhet torde också stödja sig på detta förhållande, men verkningarne
af vatten- och brödstraffet uppträda icke strax, utan vanligen
. en tid efteråt, och det är ej utan att statistiken visar sådana
skadliga följder. Jag har velat nämna detta icke såsom stöd för
något yrkande, utan emedan jag tror att man ur sanitär synpunkt
bör strängt hålla på vatten- och brödstraffets olämplighet såsom
straff. För min del skulle jag således vilja tillstyrka bifall till hvad
Utskottet föreslagit, men då, enligt hvad upplyst blifvit, tillfälle nu
ej finnes till förvandling af vatten- och brödstraffet, får jag instämma
med dem, som yrkat afslag å‘ Utskottets hemställan.

Herr Fröman: Den siste talaren erinrade sig kanske ej, att

.jag började med att förklara, att jag ej ville bestrida den menliga
inverkan, vatten- och brödstraffet kunde hafva på helsan. Jag berättade
endast, att, då jag härom tillsport fångar, som undergått sådant
straff, jag ej hört någon klagan föras.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt hr (Trefven
och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels
bifall till den förevarande punkten, dels återremiss deraf och dels
afslag derå; framställdes särskilda propositioner på förstberörda två

Den 15 April.

347

yrkanden men besvarades med nej; hvarefter proposition på afslag
å punkten gjordes och blef med ja besvarad.

2:dra punkten.

Bifölls.

F öredrogs ånyo och bifölls Lag-Utskottets den 9 och 11 dennes
bordlagda utlåtande N:o 25, i anledning af väckt motion, åsyftande
skydd emot förnärmelse af författares eganderätt till musikaliska
arbeten eller kompositioner.

Föredrogs ånyo Lag-Utskottets den 9 och 11 dennes bordlagda
utlåtande N:o 26, i anledning af väckt motion, åsyftande att bereda
vissa rättigheter åt skjutsentreprenörer, hvilka icke tillika äro innehafvare
af gamla gästgifverihemman.

Herr Sundeil: Jag vidhåller den af mig anmälda reservation.

Om den ändring af ifrågavarande Kongl. bref, som jag föreslagit,
blefve tillvägabragt, skulle skjutsningstungan åtminstone i några orter
blifva mindre, utan någon särskild kostnad för Kongl. Maj:t och
Kronan. Jag vill ej uppehålla Kammaren med ett vidare anförande,
utan anhåller endast om bifall till min reservation.

Herr von Gegerfelt: Enligt nu gällande föreskrift i 1865 års
Kongl. bref eger Konungens Befallningshafvande att i sammanhang
med uppgörande af entreprenadkontrakt tillerkänna entreprenören
rättighet att öfvertaga gästgifverihållning. Beservanternes förslag,
afser, att Konungens Befallningshafvande skulle kunna meddela en
sådan rättighet utan sammanhang med uppgörelse af dylika kontrakt.
För mig är klart, att ett sådant stadgande ej skulle kunna inverka
på de vilkor, under hvilka entreprenadkontrakt kunde uppgöras, eller
medföra en nedsättning i entreprenörens betalningsvilkor, ty sedan
kontraktat är upprättadt, måste det gälla utan afseende på de förmåner,
som honom sedermera kunna tillerkännas.. Deremot skulle
entreprenören på gästgifvarens bekostnad få en vid kontraktets ingående
ej påräknad förmån, utan att något gagn de skjutsskyldige
derigenom tillskyndades.

Jag anhåller vördsamt om bifall till Utskottets hemställan.

Herr Sundell: Då jag i reservationen lärer uttryckt mig nå got

otydligt, ber jag att få tillkännagifva, att min mening är, att
Koungens Befallningshafvande må gifvas rätt att, jemväl utan sammanhang
med beslut om skjutsentreprenads införande, meddela föreskrift
om förflyttning af gästgifveri från ett ställe till ett annat.

348

Den 13 April.

Jag tror nemligen, att en person, som, för att åtaga sig resandes
fortskaffning, infinner sig vid entreprenadauktion å skjutsningen från
ställe, der han icke är gästgifvare, gör ett lägre anbud om han kan
hoppas, att, sedan han satt sin gård härför i ordning, Konungens
Befallningshafvande skall, på ansökning af honom och efter pröfning
af förhållandet, dit förlägga gästgifverihållningen. Genom åtgärden
lider ingen, ej ens egaren af gästgifverihemman, såvida han fortfarande
får åtnjuta de slikt hemman förunnade kamerala förmåner.
En underdånig skrifvelse i den af mig nu omförmälda syftning är
hvad jag föreslagit, och jag anhåller, att Kammaren nu ville besluta
en sådan skrifvelse.

Sedan öfverläggningen derefter förklarats slutad, yttrade hr Grofven
och Talmannen, att under densamma hade yrkats dels bifall till
Lag-Utskottets förevarande utlåtande, och dels af Hr Sundeil, att
Kammaren, med afslag derå, måtte för sin del besluta, att Riksdagen
skulle i underdånig skrifvelse anhålla om sådan ändring af nu
gällande bestämmelser rörande flyttning af skjutsstation, att derigenom
åt Kongl. Maj:ts Befallningshafvande gåfves rättighet att, äfven
utan sammanhang med beslut om skjutsentreprenads införande, meddela
föreskrift om flyttning af skjutsstation, jemväl der denna vore
vid så kalladt gästgifverihemman förlagd, dock så att egaren fortfarande
finge åtnjuta slikt hemmans kamerala förmåner samt under
de vilkor i _ afseende å den nya skjutsstationen, hvarom i Kongl.
skrifvelse!! till Kammar-kollegium den 24 Januari 1865 förmäles.

Härefter gjordes proposition på bifall till utlåtandet och besvarades
med ja.

Anmäldes och bordlädes från nedannämnda Utskott och Andra
Kammaren ankomna memorial, utlåtande och protokollsutdrag,
nemligen från

Stats-Utskottet:

N:o 66, i fråga om den i riksstaten uppförda oindelta spanmål;

N:o 67, med förslag till voteringspropositioner i anledning af Kamrarnes
skiljaktiga beslut uti åtskilliga frågor rörande anslagen under
riksstatens nionde hufvudtitel;

Lag-Utskottet:

N:o 27, i anledning af väckta motioner angående dels inrättande
af en häradsrepresentation för behandlingen af häradets gemensamma
angelägenheter och dels tillsättande af sockenrevisorer för granskning
af kronofogdarnes debiterings- och redovisningslängder öfver
häradsmedel;

349

Den 15 April.

Andra Kammaren:

N:o 162, med delgifvande af Kammarens beslut öfver dess Tillfälliga
Utskotts Utlåtande N:o 16, i anledning af väckt förslag om
rättighet för lärare vid enskilda läroanstalter att efter skedd befordran
till tjenst vid statens läroverk beräkna sig till godo den tid
de vid läroanstalt af förstnämnda beskaffenhet tjenstgjort.

Justerades två protokollsutdrag för detta sammanträde; hvarefter
Kammaren åtskildes kl. Vr 4 e. m.

In fidem
O. Brakel.