Onsdagen den 14 december Sid (Riksdagens protokoll 1966:39)

M39

FÖRSTA KAMMAREN

1966

14—15 december

Debatter m. m.

Onsdagen den 14 december Sid.

Rundradions fortsatta verksamhet, m. m....................... 3

Förslag till radiolag ........................................ 83

Förslag till radioansvarighetslag.............................. 86

Fortsatt giltighet för lagstiftningen om hyresreglering.......... 89

Yissa intrång i Stora Sjöfallets nationalpark .................. 92

Slaktdjursavgifter, m. ...................................... 104

Torsdagen den 15 december

Svar på enkel fråga av herr Petersson, Erik Filip, ang. behovet
av utländsk arbetskraft.................................... 125

Svar på interpellationer:

av herr Eriksson, Karl-Erik, ang. exekutiv auktion för skatt i

visst fall .............................................. 126

av herr Jacobsson, Gösta, ang. ökad säkerhet för sjöfarten på
Öresund .............................................. 127

Vissa ändringar i kammarens ordningsstadga.................. 130

Anföranden i anledning av riksdagsarbetets avslutning.......... 133

1 Första kammarens protokoll 1966. År 39

Nr 39

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 14 december sid.

Val av ett ombud jämte två suppleanter i Europarådets rådgivande
församling .............................................. 3

Konstitutionsutskottets memorial nr 46, ang. uppskov med behandlingen
av vissa ärenden .................................. 3

Statsutskottets utlåtande nr 163, ang. rundradions fortsatta verksamhet
m. m............................................. 3

Sammansatt konstitutions- och tredje lagutskotts utlåtande nr 1,
ang. förslag till radiolag.................................. 83

Sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 1,
ang. förslag till radioansvarighetslag ...................... 86

Tredje lagutskottets utlåtande nr 60, ang. fortsatt giltighet av lagen
om hyresreglering m. m., m. m......................... 89

— memorial nr 62, ang. kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om

trafikstopp och trafikförbud i samband med övergången till
högertrafik m. m. ........................................ 92

Jordbruksutskottets utlåtande nr 28, ang. vissa intrång i Stora Sjöfallets
nationalpark ...................................... 92

— nr 29, ang. slaktdjursavgifter, m. m......................... 104

Torsdagen den 15 december

Konstitutionsutskottets memorial nr 44, ang. registrering av partibeteckningar
............................................ 130

— nr 45, ang. vissa ändringar i riksdagsstadgan................ 130

Motion nr 810, ang. vissa ändringar i kammarens ordningsstadga 130

Bankoutskottets utlåtande nr 57, ang. anvisande av anslag för partiell
flyttning av riksdagsbiblioteket........................ 131

— nr 58, ang. ordinariesättning av vissa tjänster vid riksbanken

m. m................................................... 131

— memorial nr 59, ang. ordinariesättning av en tjänst vid riksdagens
förvaltningskontor .................................. 131

— nr 60, ang. ändringar i bankoreglementet, reglementet för riks gäldskontoret

och reglementet för riksdagsbiblioteket........ 131

— nr 61, ang. instruktion för bankoutskottet.................. 131

— nr 62, ang. iordningställande av ledamotsrum i riksdagshuset 131

— nr 63, ang. kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om arbetsrum

för riksdagens ledamöter m. m............................. 131

Statsutskottets memorial nr 164, ang. tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1966/67 .................................... 131

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Nr 39

Onsdagen den 14 december förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Företogs val av ett ombud jämte två
suppleanter i Europarådets rådgivande
församling.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! För detta val ber jag
att få avlämna en gemensam lista. Denna
har godkänts av de av kammaren
valda ledamöterna i talmanskonferensen.

Den av herr andre vice talmannen
avlämnade lista, som gällde detta val,
upptog under partibeteckningen »Den
gemensamma listan» följande namn:

ombud

fru Sjövall, E., ledamot av andra
kammaren;

suppleant för fru Sjövall, E.
fröken Bergegren, A., ledamot av andra
kammaren;

suppleant för herr Björk, K. .4.
herr Martinsson, B. N. O., ledamot av
andra kammaren.

Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev densamma på
gjord proposition av kammaren godkänd;
och förklarades hava blivit utsedd
till ombud i Europarådets rådgivande
församling fru Sjövall och till
suppleant för henne fröken Bergegren
samt till suppleant för herr Kaj Björk,
vilken den 23 mars innevarande år
valts till ombud, herr Martinsson.

På framställning av herr talmannen
beslöts att riksdagens kanslideputerade
genom utdrag av protokollet skulle underrättas
om detta val samt anmodas
låta uppsätta och till kamrarna ingiva

förslag dels till förordnanden för de
valda, dels ock till skrivelse till
Konungen med anmälan om det förrättade
valet.

Justerades protokollet för den 8 i
denna månad.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr 44 och
45 ävensom bankoutskottets utlåtanden
nr 57 och 58 samt memorial nr 59—63.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
memorial nr 46, angående
uppskov med behandlingen av
vissa ärenden, bifölls vad utskottet i
detta memorial hemställt.

Ang. rundradions fortsatta verksamhet,
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 163, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående rundradions
fortsatta verksamhet m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 136 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 21 oktober
1966, dels berett riksdagen tillfälle
att yttra sig över vad föredragande departementschefen
anfört rörande rundradioverksamhetens
organisation och
fortsatta utveckling samt licensavgifterna
för televisionen och ljudradion,
dels föreslagit riksdagen att på tillläggsstat
till riksstaten för budgetåret
1966/67 under televerkets fond anvisa
ett investeringsanslag av 4 500 000 kronor,
dels ock föreslagit riksdagen att

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Ang. rundradions fortsatta verksamhet, m. m.

medgiva att televerket lämnades i
statsrådsprotokollet förordade beställningsbemyndiganden.

1 propositionen hade föreslagits, att
ett andra TV-program skulle införas
omkring årsskiftet 1969/70. För detta
borde utbyggnaden av ett nytt sändarniit
påbörjas så snart som möjligt. Utbyggnaden
avsåges ske i sådan takt, att
det nya TV-programmet redan från
början kunde mottagas av drygt 75 9c
av befolkningen. För det nya sändarnätet
hade föreslagits dels investeringsmedel
för innevarande budgetår, dels
bemyndiganden för televerket att lägga
ut beställningar på den utrustning, som
erfordrades under de närmaste åren.
Vidare borde enligt förslaget Sveriges
Radio tilldelas licensmedel för programförberedelserna,
bland annat för
anställning och utbildning av personal
för TV-2.

I propositionen hade också förordats
en ny organisation för programverksamheten,
som i sammanfattning innebure
följande. Ledningen av Sveriges
Radio skulle utövas av styrelsen och
radiochefen. Företaget borde hava sex
självständiga programenheter: en för
ljudradio, en för TV-1, en för TV-2, en
enhet för utbildningsprogram och en
för utlandsprogram. Distrikten borde
utgöra en egen organisation. Därjämte
borde finnas en självständig teknikavdelning.
Ledningen för de olika programenheterna
borde hava ett direkt
ansvar för respektive program. För att
skapa avsedd självständighet och stärka
kostnadsmedvetandet borde det för
varje programenhet fastställas en kostnadsram,
inom vilken enheten finge
göra sina egna dispositioner. Kostnadsramarna
borde icke endast avse löner,
gager och liknande direkta kostnader
utan också kostnaderna för teknik, lokaler,
utlagd produktion, filminköp
m. m. Rekrytering av personal och avgöranden
i andra personalfrågor av betydelse
borde i allt väsentligt delegeras
till respektive programenheter.

För distrikten hade förordats en organisatorisk
och ekonomisk ställning,
som borde skapa förutsättningar för ett
väl utvecklat samarbete mellan distrikten
och de centrala programledningarna.

I propositionen hade med hänsyn till
den utvidgade programverksamheten
förordats en ytterligare förstärkning av
Sveriges Radios intresseförankring i
samhället. Radionämnden hade föreslagits
få en självständigare ställning.
Antalet ledamöter i nämnden hade förordats
minskat från nuvarande 24 till 5.

I anslutning till starten av ett andra
TV-program behövdes en höjning av licensavgifterna.
I fråga om licenserna
hade dessutom förordats en omläggning
till gemensam licens för radio och
TV med kvartalsbetalning. Erforderlig
licensavgift vid starten hade beräknats
till 40 kronor per kvartal, vilket jämfört
med nuvarande licensavgifter motsvarade
en höjning med 25 kronor per
år. För hushåll med enbart radiomottagare
hade föreslagits en särskild radiolicens.
Bilradiolicensen föreslogs
bliva slopad. Vidare hade förordats gemensam
fondering av licensmedel för
radio och TV.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
fru Hultell in. fl. (I: 340) och den andra
inom andra kammaren av fröken
Ljungberg in. fl. (II: 414),*i vilka hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungi. Maj:t måtte anhålla om en allsidig
och samlande utredning rörande
etermediernas roll i barns och ungdoms
hemmiljö;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Adolfsson och Werner (I: 773) samt
den andra inom andra kammaren av
herr Hermansson m. fl. (11:946), i
vilka anhållits att riksdagen vid sin behandling
av förevarande proposition
måtte uttala sig för följande:

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Nr 39

Ang. rundradions fortsatta verksamhet, m. m.

att radio-TV helt borde förankras i
samhället och de folkliga organisationerna,

att radio-TV:s utveckling och målsättning
borde frikopplas från beslut
om licensavgifterna,

att lekmannainflytande! borde bevaras
i radionämnden och att denna finge
minst 15 ledamöter,

att försök borde göras att hålla egenproduktionen
på nuvarande relativa nivå,

att Sveriges Radio borde övertaga
samtliga nyhetssändningar från TT,
att utskottet vid behandlingen av
propositionen borde beakta vad i motionerna
i övrigt anförts om radio-TV:s
ställning och funktion i samhället;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Torsten Andersson in. fl. (I: 774)
och den andra inom andra kammaren
av herr Hedlund m. fl. (II: 949), i vilka
yrkats, att riksdagen skulle

I. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att distributionsnätet vid utbyggnaden
för det andra televisionsprogrammet
även måtte utbyggas i syfte
att möjliggöra sändning av färgtelevision,

II. uttala, att igångsättning av färgtelevisionssändningar
borde ske samtidigt
med att det andra programmet i
televisionen började sändas,

III. uttala, att ett organ för kostnadskontroll
och räntabilitetsstudier borde
inrättas inom Sveriges Radio,

IV. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Sveriges Radios egenproduktion
måtte begränsas till 40 procent av
de totala originalsändningarna samt att
den därigenom nödvändiga ökningen
av inköpen måtte ske hos s. k. fria producenter
i vårt land,

V. i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala,
att i överenskommelsen mellan
svenska staten och Sveriges Radio angående
rundradioverksamheten borde
intagas en bestämmelse, som reglerade
skyldigheten att sända undervisningsprogram,

VI. i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala,
att en relativ omfördelning av resurserna
inom Sveriges Radio borde
ske med den målsättningen, att 25 procent
tillfölle distriktsorganisationen,

VII. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att radionämnden måtte bestå av
7 ledamöter;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Blomquist (I: 775) och den andra inom
andra kammaren av herr Hubin m. fl.
(II: 957), i vilka föreslagits, att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa, att inom Sveriges Radios
organisation måtte inrättas ett
programråd bestående av tjugoen ledamöter,
att dessa ledamöter måtte utses
av Kungl. Maj:t, samt att instruktion
för rådets verksamhet måtte utarbetas
med beaktande av vad i motionerna
framhållits;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Blomquist (I: 776) och den andra inom
andra kammaren av herr Sjöholm m. fl.
(11:959), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att tidpunkten för introduktionen
av färg-TV måtte fastställas till
årsskiftet 1969/70;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Dahlberg m. fl. (I: 777) och den
andra inom andra kammaren av herr
Jonasson m. fl. (II: 950), i vilka yrkats,
att riksdagen skulle besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att
kommunerna helt måtte befrias från
skyldighet att erlägga radio/TV-liccns
för de mottagningsapparater, som nyttjades
i skolorna;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Hilding in. fl. (1:778) och den
andra inom andra kammaren av herr
Löfgren in. fl. (II: 952);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Holmberg in. fl. (I: 779) och den
andra inom andra kammaren av herr

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Ang. rundradions fortsatta verksamhet, m. m.

Bohman m. fl. (11:948), i vilka anhållits
att riksdagen måtte

I. avstyrka vad Kungl. Maj:t i propositionen
nr 136 anfört rörande rundradioverksamhetens
organisation och
fortsatta utveckling samt licensavgifterna
för TV- och ljudradio,

II. anvisa å tilläggsstat till riksstaten
för budgetåret 1966/67 under televerkets
fond ett investeringsanslag å
4 500 000 kronor,

III. avslå av Kungl. Maj:t i propositionen
nr 136 begärt beställningsbemyndigande,

IV. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att 1966 års reklamutredning
måtte i tilläggsdirektiv erhålla uppdrag
att snarast utreda och framlägga förslag
till erforderlig reglering av den
reklamverksamhet, som fordrades för
fristående, bland annat av pressen ägt
TV-företag, så att verksamheten kunde
påbörjas samtidigt med att de tekniska
förutsättningarna för den andra kanalen
förelåge, varvid det i propositionen
nr 136 förutsatta och av Sveriges Radio
drivna andra TV-programmet kunde
ersättas,

V. besluta, att radionämnden skulle
utses av riksdagen i stället för av
Kungl. Maj :t;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Lundberg in. fl. (I: 780) och den
andra inom andra kammaren av herr
Löfgren in. fl. (11:953);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Lundström m. fl. (I: 781) och den
andra inom andra kammaren av herr
Ohlin in. fl. (11:956), i vilka föreslagits,
att riksdagen skulle besluta, att

1. avslå propositionen i vad den avsåge
ensamrätt för Sveriges Radio att
sända även ett andra televisionsprogram,

2. a) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om skyndsam utredning och förslag
om ett från Sveriges Radio fristående
reklamfinansierat företag för program
2 i TV, organiserat enligt i mo -

tionerna angivna riktlinjer, som tryggade
en självständig programverksamhet
utan inflytande på programmen
från ägares eller reklamköpares sida
och med samma förpliktelser i fråga om
opartiskhet och mångsidighet som de
vilka för närvarande åvilade Sveriges
Radio,

b), i den händelse förslaget i punkten
2 a) avvisades, de av radioutredningen
och Sveriges Radio påvisade möjligheterna
till ett tidigare påbörjande av
starten av TV-2 skulle utnyttjas, vilket
borde ske senast den 1 januari 1969 och
icke, som departementschefen föreslagit,
först ett år senare,

3. uttala, att viss del av TV-produktionen
inom Sveriges Radio i förbilligande
syfte i ökad omfattning borde
utläggas i form av beställningar hos
s. k. »fria producenter»,

4. uttala, att erforderliga investeringar
och förberedelser för färg-TVsändningar
borde färdigställas senast
under år 1970, så att dylika sändningar
kunde påbörjas senast följande år, för
att genom ett sådant beslut en ur samhällsekonomisk
synpunkt rationell planering
av bland annat den svenska
TV-industriens kapacitet ocli av konsumenternas
köp av färg-TV-apparater
skulle bliva möjlig,

5. uttala, att antalet ledamöter i radionämnden
borde vara sju;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
fröken Mattson (I: 782) och den andra
inom andra kammaren av herr Mellqvist
(11:954), i vilka yrkats, att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa, att antalet ledamöter i
radionämnden måtte fastställas till sju
jämte tre suppleanter, att en av ledamöterna
i radionämnden, företrädesvis
sekreteraren, borde hava långvarig juridisk
sakkunskap, samt i övrigt beakta
de i motionerna framförda synpunkterna; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Ferdinand Nilsson och Blomquist

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Nr 39

Ang. rundradions fortsatta verksamhet, m. m.

(I: 783) samt den andra inom andra
kammaren av herrar Nelander och Zetterberg
(11:955), i vilka hemställts,

1) att en särskild avdelning med tillräcklig
bemanning måtte skapas för de
religiösa programmen inom radio-TV,

2) att ett programråd med representanter
för de kristna rörelserna måtte
tillsättas för radio/TV:s religiösa program,

3) att den för programgranskning
avsedda radionämnden måtte få sju ledamöter
samt att föreskriften om juridisk
kompetens för nämndens ordförande
måtte utgå,

4) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte giva till känna vad i motionerna
i övrigt angivits beträffande
programutformningen på det religiösa
området — att i möjlig mån bliva beaktat
vid utformning av det kommande
avtalet mellan staten och Sveriges
Radio;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Nyman m. fl. (I: 784) och den
andra inom andra kammaren av herr
Källstad (II: 951), i vilka anhållits att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t i
lärarbesparande syfte måtte begära
skyndsam utredning och förslag angående
ökad användning av radio och TV
för undervisningsändamål, särskilt beträffande
följande punkter:

1. att beakta de möjligheter, som kunde
komma att erbjuda sig genom s. k.
särskild rundradio, innefattande även
frågan om nyttjande av ytterligare sändningsmöjligheter
med hjälp av regionala
TV-, FM- och AM-stationcr samt trådradionätet,

2. att antalet sändningstimmar i radion
och TV utökades på lördags- och
söndagsförmiddagar i ämnen av speciellt
intresse för vuxna i arbetslivet,

3. att sändningstiden i ämnen för
ungdom, som ville komplettera sin
gymnasieutbildning för postgymnasiala
studier, för yrkesundervisning och för
husmödrar, som önskade komplettera
sina kunskaper i allmänhet och inför

sitt återinträde på arbetsmarknaden,
utökades,

4. att möjligheter till ett TV-, radiooch
korrespondensuniversitet som komplement
till nuvarande universitetsorganisation
skyndsamt skapades,

5. att i samband med skolöverstyrelsens
läroplansrevision för grundskolan
och vid liknande revisioner för gymnasiala
skolor undervisning via etermedia
i ökad omfattning komme till stånd,

6. att skolor i glesbygder och på öar
genom eterburen undervisning finge
möjlighet i framtiden att stanna kvar
på orten;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
fru Segerstedt Wiberg m. fl. (I: 785)
samt den andra inom andra kammaren
av herrar Björkman och Kellgren (II:
947), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om utredning av möjligheterna
att inrätta ett permanent nordiskt TVprogram; dels

två likalydande motioner, väcta
den ena inom första kammaren av
herr Sörenson (I: 787) och den andra
inom andra kammaren av herr Wiklund
i Stockholm m. fl. (II: 961), i vilka
föreslagits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skulle uttala sig för
inrättande av ett programråd av den
art och storlek radioutredningen föreslagit
(med förutsatt god representation
i detta råd av folkrörelserna) eller,
därest detta förslag icke kunde godkännas,
utbyggnad och effektivisering
av det nu befintliga systemet med rådgivande
programkommittéer för vissa
intresseområden och sektorer i samhällslivet
med särskild inriktning på
bevakning av folkrörelsernas verksamhet
och tillgodoseende av även deras
berättigade intresse att bättre än för
närvarande komma till tals i etermedierna; dels

en inom första kammaren av
herr Strandberg väckt motion (I: 786),
vari anhållits, att riksdagen måtte uttala,
alt övergång till kombinerad li -

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Ang. rundradions fortsatta verksamhet, m. m.

cens och slopande av bilradiolicensen
snarast borde ske under bibehållande
av nu gällande licensavgifter;

dels en inom andra kammaren av
herrar Sjöholm och Rubin väckt motion
(II: 958);

dels ock en inom andra kammaren
av herr Wiklund i Stockholm väckt
motion (II: 960), vari yrkats, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t dels
skulle uttala sig för införande av färgTV
i vårt land 1971 och för ett definitivt
val av tekniskt färg-TV-system
snarast möjligt, dels skulle hemställa,
att Kungl. Maj:t utan dröjsmål måtte
för riksdagen framlägga de förslag, som
ett sådant uttalande erfordrade.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1. att motionen II: 958 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

2. att motionerna I: 774 och II: 949,
såvitt de avsåge distriktsorganisationen,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

3. att motionerna I: 774 och II: 949,
såvitt de avsåge särskilt organ för kostnadskontroll
och räntabilitetsstudier
inom Sveriges Radio, icke måtte av
riksdagen bifallas;

4. att motionerna 1:773 och 11:946,
såvitt de avsåge att Sveriges Radio borde
övertaga samtliga nyhetssändningar
från TT, icke måtte av riksdagen bifallas; 5.

att motionerna I: 773 och II: 946,
såvitt de avsåge att radio-TV helt skulle
förankras i samhället och de folkliga
organisationerna, icke måtte av riksdagen
bifallas;

6. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 773 och II: 946 samt
I: 782 och II: 954 ävensom med bifall
till motionerna I: 774 och II: 949, I: 781
och II: 956 samt 1:783 och II: 955,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
besluta, att antalet ledamöter i radionämnden
skulle vara sju samt att en
ledamot skulle vara erfaren jurist;

7. att riksdagen måtte, med avslag å
motionerna I: 779 och II: 948, nämnda
motioner såvitt nu vore i fråga, besluta,
att radionämnden skulle utses av
Kungl. Maj :t;

8. att motionerna 1:775 och 11:957
samt I: 787 och II: 961, icke måtte av
riksdagen bifallas;

9. att motionerna 1:783 och 11:955,
såvitt de avsåge särskild avdelning för
religiösa program jämte särskilt programråd
härför samt skrivelse till
Kungl. Maj:t, icke måtte av riksdagen
bifallas;

10. att motionerna 1:785 och 11:947
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

11. att motionerna I: 784 och II: 951,
såvitt de avsåge särskild rundradio,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

12. att motionerna I: 774 och II: 949,
såvitt de avsåge bestämmelse rörande
skyldighet för Sveriges Radio att sända
undervisningsprogram, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

13. att motionerna I: 784 och II: 951,
såvitt de icke berörts under punkten
11, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

14. att motionerna I: 773 och II: 946,
såvitt de avsåge Sveriges Radios egenproduktion,
icke måtte av riksdagen bifallas; 15.

att motionerna I: 774 och II: 949
samt I: 781 och II: 956, samtliga motioner
såvitt de avsåge begränsning av
Sveriges Radios egenproduktion samt
beställningar hos s. k. fria producenter,
icke måtte av riksdagen bifallas;

16. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 774 och II: 949 samt
I: 781 och II: 956, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, samt motionerna
I: 776 och II: 959 ävensom II: 960, i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet i utlåtandet anfört om
införande av färgtelevision;

17. att motionerna I: 774 och II: 949,
såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t rörande möjligheter till sändning

Onsdagen den 14 december 1966 fm. Nr 39 9

Ang. rundradions fortsatta verksamhet, m. m.

av färgtelevision, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

18. att motionerna I: 773 och II: 946,
såvitt de avsåge licensavgifterna, icke
måtte av riksdagen bifallas;

19. att motionerna I: 777 och II: 950
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

20. att motionerna I: 778 och II: 952
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

21. att motionerna I: 780 och II: 953
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

22. att motionen I: 786 icke måtte av
riksdagen bifallas;

23. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 340 och II: 414, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna
vad utskottet i utlåtandet anfört beträffande
den i motionerna begärda utredningen; 24.

att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag ävensom med
avslag å motionerna I: 779 och II: 948
samt 1:781 och 11:956, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
— utöver vad som följde av bifall
till utskottets hemställan under momenten
16 och 23 — anfört rörande
rundradioverksamhetens organisation
och fortsatta utveckling samt licensavgifterna
för televisionen och ljudradion; 25.

att riksdagen måtte till Rundradioanläggningar
på tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1966/67 på
kapitalbudgeten under televerkets fond
anvisa ett investeringsanslag av
4 500 000 kronor;

26. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 779 och II: 948,
nämnda motioner såvitt nu vore i fråga,
medgiva, att televerket lämnades i
statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 21 oktober 1966
förordade beställningsbemyndiganden.

Reservationer hade anförts

1) av herrar Kaijser, Strandberg,
Bohman och Björkman, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del erhålla
den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
7 hemställa, att riksdagen måtte, med
bifall till motionerna I: 779 och II: 948,
nämnda motioner såvitt nu vore i fråga,
besluta, att radionämnden skulle
utses av riksdagen;

2) av herrar Kaijser, Eric Gustaf Peterson,
Dahlén, Nyman, Strandberg,
Bohman och Ståhl, fröken Elmén samt
herrar Björkman och Nelander, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den ändrade lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under 24
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag ävensom
motionerna I: 779 och II: 948 samt
1:781 och 11:956, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad reservanterna
— utöver vad som följde av
bifall till utskottets hemställan under
momenten 16 och 23 — anfört rörande
rundradioverksamhetens organisation
och fortsatta utveckling samt licensavgifterna
för televisionen och ljudradion; 3)

beträffande bilradiolicensen

(punkten 22), av herr Strandberg, utan
angiven mening;

4) beträffande beställningsbemyndigandet
(punkten 26), av herr Strandberg,
likaledes utan angiven mening.

Dessutom hade särskilda yttranden
avgivits

1) av herrar Ivar Johansson, Kaijser,
Eric Gustaf Peterson, Dahlén, Sundin,
Nyman, Strandberg, Bohman och
Ståhl, fröken Elmén samt herrar Gustafsson
i Kårby, Björkman och Nelander; 2)

av herrar Kaijser, Eric Gustaf Peterson,
Dahlén, Nyman, Strandberg,
Bohman och Ståhl, fröken Elmén samt
herrar Björkman och Nelander; ävensom -

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Ang. rundradions fortsatta verksamhet, m.

3) av herrar Kaijser, Eric Gustaf Peterson,
Dahlén, Sundin, Nyman, Strandberg,
Bohman, Gustafsson i Kårby,
Björkman och Nelander.

Herr talmannen yttrade, att i samband
med överläggningen angående
det nu förevarande utlåtandet finge beröras
jämväl sammansatta konstitutions-
och tredje lagutskottets utlåtande
nr 1 samt sammansatta konstitutions-
och första lagutskottets utlåtande
nr 1. Yrkanden i anledning av sistnämnda
utlåtanden skulle dock, fortsatte
herr talmannen, framställas först
efter det respektive utlåtande föredragits.

Herr PETERSON, ERIC GUSTAF,
(fp):

Herr talman! Behandlingen av det
nu föreliggande ärendet har skett alltför
hastigt. Propositionen om rundradions
fortsatta verksamhet kom på
riksdagens bord först den 3 november
1966. Stora och mycket viktiga problem
har därför måst behandlas under
pressen av en alltför kort tillmätt tid.
Detta påtalas i ett till utlåtandet fogat
särskilt yttrande, i vilket det också
framhålles att den proposition som
framlagts angående radions och televisionens
fortsatta verksamhet i stora
delar innehåller helt andra förslag än
radioutredningens. Det hade därför
varit värdefullt att höra remissinstansernas
mening om det nu föreliggande
förslaget. Inte minst med tanke på de
högst betydande investeringar som blir
en följd av förslaget hade det vidare
varit av värde att kunna se dessa investeringar
mot bakgrund av den finansplan
och den nationalbudget som
föreligger i början av nästa års riksdag.

Propositionen om rundradions framtida
verksamhet är ur vissa synpunkter
en stor besvikelse. Man kan säga att
grundinställningen är minst sagt traditionell.
Monopolet består och därmed
också dess brister. Reklamfinansiering -

en avvisas, TV 2 försenas, och om tidpunkten
för införande av färg-TV sägs
ingenting. Vad som än sagts om radioutredningen
så fanns där i varje fall
vissa försök redovisade att ge möjligheter
till en friare opinionsbildning
inom etermedia. Organisationer och
intressegrupper måste ges möjligheter
att komma till tals.

I förslaget om en särskild rundradio
låg ett försök att lösa de besvärliga
problem som organisationer av olika
slag har när det gäller att lösa sina
informationsproblem. Detta förslag
finns inte med. Detsamma gäller utbildningsmöjligheterna,
där vi hittills
använt radio-TV på ett mycket outvecklat
sätt. Möjligheterna att redan
nu tillvarata radio-TV:s stora utbildningsresurser
ställs således på framtiden.

Regeringsförslaget kännetecknas av
försök att binda och statsreglera en
verksamhet, som i själva verket just nu
befinner sig i en oförutsett snabb teknisk
revolution. Alla de gamla modellerna
för denna verksamhet — system
Europa och system USA om man så
vill -— genomgår för närvarande förändringar
och modifikationer för att
tjäna nya, ofta speciella eller lokala
syften. Kanalldyvningstekniken, som
ännu bara befinner sig i sin linda,
öppnar här helt nya möjligheter till
allt flera program, särskilt på kortare
avstånd, och därtill kommer utvecklingen
av trådbundna sändningar. En
dynamisk hållning till dessa nya perspektiv
måste säga den förutsättningslöse
iakttagaren, att man borde öppna
dörrarna för största möjliga differentiering
och frihet. Statsrådet går i stället
allt längre och allt hårdare fram
med reglering och förbud, t. o. m. mot
lokala trådsändningar. Det skall inte
få finnas det minsta lilla kryphål för
den mest oskyldiga programverksamhet
vid sidan av Sveriges Radio.

Verklig konkurrens mellan fristående
kanaler och programbolag, som föreslagits
i folkpartimotionen, skulle vara

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Nr 39

Ang. rundradions fortsatta verksamhet, m. m.

den vitaminspruta som radio-TV så väl
behöver.

Den uteblir enligt propositionen.
Monopolets alla nackdelar blir kvar,
och i och med ett andra program i förstorad
upplaga. Folkpartiförslaget går
ut på att statsmonopolet upphör. Koncession
för TV 2 ges till fristående,
gentemot statsmakterna och Sveriges
Radio oberoende företag. För att förhindra
att detta blir dominerat av en
enda politisk eller ekonomisk maktgruppering
måste särskilda bestämmelser
gälla för aktieteckningen i bolaget.
— En naturlig möjlighet är t. ex.
att press och folkrörelser får förvärva
en viss andel av aktiestocken. TV 2-företaget
skall arbeta under samma regler
för opartiskhet och ansvar som gäller
för Sveriges Radio — eller som
kommer att gälla då nya radiolagen
trätt i kraft.

Folkpartiförslaget bygger naturligtvis
på en grundmurad liberal misstro
mot monopol. Förslaget sysslar också
betydligt mer med tittaren-lyssnaren
än vad propositionen gör. Vad man
framför allt vill ha är bättre program
och fler program, och det borde vara
självklart att detta förverkligas bäst
genom att två från varandra helt fristående
företag får konkurrera. En sådan
konkurrens garanterar också en
allsidigare opinionsbildning. Denna
garanti får man inte med två program
under samma ledning.

Konkurrens är enligt vår mening en
garanti för allsidighet. Kan man verkligen
anlägga en motsatt värdering när
det gäller etermedia än då det gäller
tidningsmarknaden? Kan man förneka
att personliga värderingar kommer att
prägla nyhetsprogrammen till exempel?
Måste det inte vara så alt flera
program, tillkomna från olika utgångspunkter,
ger mottagaren större möjligheter
att själv skapa sig en riktig bild
av verkligheten?

Ensidigheten hos monopolet gäller
inte bara nyheter och samhällsreportage,
utan kan givetvis också med den

alltmer betydande ställning som radioTV
på kort tid fått, inte minst på informationens
och opinionsbildningens
område, medföra ett hot mot yttrandefriheten.

Det är naturligt för oss att vi här i
landet har fria, reklamfinansierade tidningar.
Det egendomliga är att radioTV,
som har en ännu större genomslagskraft,
då skall vara ett statligt monopol
utan konkurrenspåverkan.

Jag läste i en tidningsartikel för en
tid sedan följande tänkvärda ord:
»Tänk, om det vore tryckerikonsten
och inte radio-TV-konsten som uppfunnits
i vår tid. Skulle inte våra monopolanhängare
då känt samma intensiva
motvilja inför tanken på en fri,
det vill säga kommersiell och reklamfinansierad
press, som de nu demonstrerar
gentemot en fri radio-TV?
Skulle de inte då ha använt alla de
argument som de nu använder till förmån
för ett statligt radio-TV-monopol
till förmån för ett statligt pressmonopol?» För

oss framstår principen om oberoende
etermedia som en medborgerlig
fri- och rättighet av samma typ som
pressfriheten eller friheten för det direkt
talade ordet, och denna frihet i
etermedia ökar i betydelse i takt med
de tekniska möjligheterna till lokala
sändningar. Låt mig tillägga att den är
särskilt viktig i en nation, där TV fått
en så enastående genomslagskraft som
här, vilket torde sakna motstycke i
andra länder, där avstånden är mindre
och man har mindre behov av underhållning
och förströelse genom yttre
hjälpmedel än vad vi svenskar tycks
ha.

Att vi är kritiska mot det rådande
systemet och mot en utökning av detsamma
betyder inte att vi är kritiska
mot radioledningen. Låt mig få understryka
att det är monopolsystemet vi
kritiserar, beroende på det hot mot
friheten som detta enligt vår mening
innebär. Alla system har både för- och
nackdelar, men det förslag folkpartiet

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Ang. rundradions fortsatta verksamhet, m.
framlagt har möjligheter att, om det
genomföres, eliminera många av de
problem som syns stora vid framtida
radio- och TV-verksamhet.

I folkpartiförslaget framhålles också
att licensfinansieringen inte räcker till
för en sådan utbyggnad av radio-TV
som motsvarar allmänhetens krav och
som kommer att ske i andra länder.

Licensfinansieringen bör därför enligt
vår mening kombineras med någon
form av reklamfinansiering. Sker
inte detta är faran stor för att licensavgifterna
blir alldeles för höga, inte
minst ur social synpunkt. Därmed kommer
man in på problemet om reklam
i radio-TV. Beträffande reklamen är ju
meningarna högst delade, har alltid
varit det och kommer alltid att vara
det. Visst finns det mängder av intetsägande
och onödig reklam, men nog
är det svårt att frånkänna reklamen
all betydelse i vårt dynamiska samhälle.
Telestyrelsen säger i sitt remisssvar
att det med de behövliga avgiftshöjningarna
för ögonen ligger nära till
hands att fråga sig om inte ett alternativ
med en viss reklamfinansiering
av televisionsverksamheten trots allt
borde tagas upp till diskussion.

Detta kommer nu att utredas. Man
gissar väl inte fel om man säger att det
är de för framtiden framräknade licenskostnaderna
som bidragit till att
statsrådet tillsatt en utredning om reklamens
roll i samhället. För oss är det
primära dock inte reklamen utan att genom
konkurrens få fram bättre program,
och för att komma dithän är reklamfinansiering
den bästa vägen. Det
är i praktiken det enda sättet att ge ett
radio-TV-företag ett fullständigt ekonomiskt
oberoende gentemot staten. Det
är också enda metoden om man vill ha
en finansieringsform som möjliggör en
utveckling till ett ännu friare system
i framtiden, då det finns ökade möjligheter
till flera radio- och TV-företag.

Folkpartiförslaget förutsätter givetvis
att garantier skapas mot obehörig inblandning
i programverksamhetens ut -

formning och att reklamsändningarna
utformas så att de inte inverkar negativt
på programsändningarna. Reklamen
skall förläggas mellan programmen
eller i sammanhängande reklamjournaler
eller reklamblock. Garantier
mot obehörigt inflytande på programverksamhetens
utformning från annonsörens,
finansiärens eller ägarens sida
måste självfallet skapas. Under förutsättning
att man på detta sätt reglerar
reklamverksamheten anser vi att det är
ohållbart att utestänga reklam från ett
så slagkraftigt massmedium som televisionen.

Till slut endast ett par ord om de
särskilda yttranden som är fogade till
utskottets utlåtande.

Oavsett hur radio-TV organiseras i
framtiden är det angeläget att Sveriges
Radio låter den s. k. radiokyrkan spela
en mera aktiv roll i kulturdebatten och
att den religiösa programverksamheten
förstärks såväl personellt som ekonomiskt
och ges förmåga att tillvarataga
det stora intresse för debatt och program
i religiösa frågor som finns bland
allmänheten. Det är angeläget att kulturdebatten
i radio och TV återspeglar
den mångsidighet som i realiteten utmärker
den och som också på ett ofta
föredömligt sätt kommer till uttryck i
övriga massmedia.

Därmed ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till reservation 2 vid statsutskottets
utlåtande.

Herr STRANDBERG (b):

Herr talman! Jag instämmer i princip
i vad herr Eric Gustaf Peterson nyss
sade då han kritiserade sättet att handlägga
denna stora fråga. Jag biträder
även den mening som kommer till uttryck
i det särskilda yttrandet.

Det vore i och för sig inte så svårt
att på ett flertal punkter belysa, att den
framlagda propositionen i avsevärda
stycken helt avviker från radioutredningens
ursprungliga förslag. Jag anser
det vara ett berättigat krav att även

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Nr 39

Ang. rundradions fortsatta verksamhet, m. m.

detta Kungl. Maj:ts förslag hade fått
bli föremål för remissbehandling.

Härutöver, lierr talman, vill jag framhålla,
att vi under årens lopp har påtalat
det anmärkningsvärda i att en sådan
stor och betydelsefull fråga som
den framtida organisationen och utvecklingen
av radio- och TV-verksamheten
aldrig någonsin har varit föremål
för en förutsättningslös prövning. Regeringen
har dogmatiskt vidmakthållit
monopolprincipen och i alla direktiv
uttryckligen fastslagit, att det nuvarande
statsmonopolet för rundradiosändningar
skall bestå liksom att reklamfinansiering
av TV helt skall avvisas. I
det ena landet efter det andra har man
dock successivt anpassat sig efter den
tekniska utvecklingen och tvingats att
överge gamla ståndpunkter. Så gott som
alla europeiska länder, med undantag
för i första hand de skandinaviska, har
infört reklam i TV och dessutom vidtagit
ändringar i tidigare monopolprinciper.

Kraven på konkurrens mellan olika
etermedia och kraven på fria reklamfinansierade
radio- och TV-företag reser
sig allt starkare även i vårt land.
Inte minst är det ungdomen som ställer
sig bakom dessa krav. Jag vill påtala
att alla borgerliga partiers ungdomsrörelser
för sin del kräver fri radio- och
TV-verksamhet. Det kan väl inte vara
i medvetande härom som herr Palme
ger sken av att ställa en dörr på glänt
genom den utredning av reklamens roll
i samhället som tillsattes i oktober detta
år. I så fall vill jag framhålla, att motståndarna
till statsmonopolet inte kommer
att trilla i denna fallgrop.

Om riksdagen i dag följer Kungl.
Maj:ts förslag till rundradions framtida
organisation, bindes inom det statliga
monopolets ram så stor volym av
disponibla sändningsmöjligheter att
även ett eventuellt framtida införande
av reklam-TV kommer att hamna inom
statsmonopolet. Ett införande av en fri
radio- och TV-verksamhet kommer naturligtvis
att bli ännu svårare då iin vad

som är fallet i dag. Statsmonopolet disponerar
redan nu tre ljudradiokanaler
och en TV-kanal. Tekniskt kan man
säga att statsmonopolet redan nu förfogar
över minst sex ljudradiokanaler
och fyra rikstäckande TV-kanaler. Med
den enorma snabbhet som präglar utvecklingen
på det teletekniska området
är det ingen som helst omöjlighet att
den totala volymen om bara några år
kan vara betydligt större. Jag återkommer
härtill litet senare.

Departementschefen, herr Palme, säger
sig höra till dem för vilka en fri
opinionsbildning ter sig såsom ett
grundläggande demokratiskt värde. Jag
skall gärna understryka riktigheten i
denna sats, men lika litet som man ur
demokratisk synvinkel kan tolerera inskränkningar
i yttrandefriheten eller i
tryckfriheten, lika litet kan det vara
acceptabelt att medge principiella begränsningar
av opinionsbildningen i
etermedia. I princip borde varje medborgare
äga samma tillgång till etermedia
som till pressmedia. Denna princip
har delvis visserligen sin begränsning
genom att de tekniska och ekonomiska
förutsättningarna inte lämnar fullt utrymme
för ett oinskränkt antal program
och radio- och TV-företag. Men för varje
demokratiskt parti bör det vara naturligt
att arbeta för en successiv ökning
av principens tillämpning.

Den av departementschefen föreslagna
definitiva monopoliseringen till
Sveriges Radio av möjligheten att utnyttja
etermedia, med uteslutande av
varje tillfälle för fristående, konkurrerande
radio- och TV-företag att genom
etern sprida information och åsikter,
inskränker den fria opinionsbildningen
långt utöver vad rådande tekniska och
ekonomiska skäl i dagens läge kan motivera.
Er opinionsbildningens synpunkt
är det särskilt väsentligt att vi
bar konkurrerande organ som bevakar
och kompletterar varandra. På opinionsbildningens
område tillämpas
denna princip framför allt inom pressen,
vilket också herr Peterson under -

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Ang. rundradions fortsatta verksamhet, m.
strök. Den nyansrika opinionsbildning
och den demokratiska bevakning som
garanteras oss genom den fria pressens
arbete utgör en av grundstenarna i en
fungerande demokrati. Den liberala
tryckfrihetslagstiftningens idé måste
lika väl kunna tillämpas på de nya media
som genom teknikens framsteg i
dag står oss till buds, men departementschefen
har utifrån sin tro om
statsmonopolets absoluta överlägsenhet
gjort en något egenartad konstruktion,
genom vilken han anser sig kunna vinna
den fria konkurrensens fördelar. Såvitt
jag har kunnat bedöma har detta
resultat blivit ett kanske i och för sig
välment men, som vi i vår motion har
uttryckt det, en smula valhänt försök
att uppnå det som icke kan uppnås.

Skillnaden mellan en situation där
televisionen bedrivs som ett monopolföretag
och ett system med fri etablering
av televisionsbolag ligger framför
allt i konkurrensmomentet som den fria
etableringen medför. Konkurrensmomentet
innebär att olika företag kan
tävla om att vinna publiken på samma
gång som de bevakar varandras sätt att
möta publiken. Bägge dessa moment
saknas i monopolsituationen.

Jag har, herr talman, i min enfald
trott att herr Palme som yngste departementschef
verkligen skulle vara den
som såg mera visionärt på dessa betydelsefulla
frågor än hans något äldre
företrädare, och jag trodde också att
det skulle vara herr Palme som skulle
genomdriva att de nya djärva målen
nås. Jag kan i sanning inte finna något
särdeles mycket visionärt i det framlagda
förslaget. De ekonomiska kalkylerna
präglas av mycket stor osäkerhet.
Statsrådet går ganska snabbt förbi de
framtidsmöjligheter som i rasande tempo
öppnas genom satellit- och raketteknikens
utveckling och därav betingade
möjligheter att direkt i hemmen taga
emot världsomfattande televisionssändningar.
Frågan om införande av färgtelevisionen
avhandlas på en halv sida i
propositionen och utan större entusi -

asm. Vidare tillhör herr Palme dem som
ensidigt förfäktar att trängseln i etern
omöjliggör en friare etableringsrätt.

Jag skall tillåta mig att beröra dessa
fyra påtalade punkter.

Låt mig först fråga: Är det av rädsla
som herr Palme endast talar om vad
licensavgiften kommer att bli då TV 2
införes 1969/70, nämligen efter en höjning
med 25 kronor? Sveriges Radio
har i löpande penningvärde beräknat
att den kombinerade TV-radio-licensen
en bit in på 1970-talet måste kosta över
300 kronor, och så torde säkerligen bli
fallet. Utländska erfarenheter har helt
gått i den riktningen, och det har också
varit orsaken till att allt flera länder
infört reklamfinansierad television.

I fråga om telesatelliter framhåller
statsrådet, att han ser det som en viktig
uppgift för Sverige att inom FN och
andra berörda internationella organ
aktivt medverka i strävandena till konstruktiva
internationella överenskommelser
på telekommunikationernas område.
Ja, herr Palme, jag kan helt instämma
i detta. Men jag vill också säga,
att jag tror att denna aktiva medverkan
snarast bör sättas in med alla tillgängliga
medel.

Orsaken till det är att satellitsändningar
avsedda för direktmottagning i
hemmen i och för sig inte längre är
någon tekniskt olösbar fråga. Den första
kommersiella telesatelliten Early
Bird har inte varit uppe längre än från
april 1965 men ger med sin sändareffekt
på 10 W möjlighet att överföra
två TV-program eller 240 dubbelriktade
telefonsamtal. De företag som tillverkar
dessa satelliter har faktiskt hoppat
över nästa stadium och redan 1965 kommit
fram till det man nu räknar med
att ganska snart kunna sända upp. Redan
för ett år sedan var ritningsarbetena
klara för eu ny satellit, HS 307,
som kommer att kunna överföra inte
mindre än 20 000 telefonsamtal eller nära
ett hundratal TV-program samtidigt.
Genom teknikens utveckling har man
bara på denna korta period lyckats mer

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Nr 39

Ang.

än tiodubbla effekten från den i april
1965 uppsända Early Bird, vilket gör
att mottagarstationernas kostnader blir
väsentligt lägre.

Nu är jag medveten om att denna
teknik med telesatelliter innebär ganska
stora investeringar i mottagarstationer,
som kan fånga upp de svaga
programsignalerna, förstärka dem med
låga brusnivåer etc. och sedan omforma
dem för att få ut dem på det ordinarie
TV-nätet.

Men vad som nu vidareutvecklas och
snart blir en realitet är att man kan
mångfaldiga den sändande effekten;
rakettekniken har utvecklats så långt att
man kan få upp tillräcklig energitillförsel
för detta. Vidare får man speciellt
riktad antennverkan på såväl sändare
som mottagare. Man beräknar att i ett
enda raketskott kunna sända upp fem
fasta satelliter med en omloppstid motsvarande
jordens och därför stillastående
i förhållande till jorden. Varje sådan
satellit täcker 48 procent av jordens
yta och behöver en vinkelavbrytning
på 17° för att kunna samla ihop
effekten inom detta område.

Jag vill också, herr talman, något
beröra färg-TV. De reguljära färg-TVsändningarna
börjar i Europa redan
kommande år. Beslut om sådana sändningar
har fattats i England, Västtyskland
och Holland, och troligen kan man
påräkna reguljära sändningar av färgTV
även i Sovjet och Frankrike. Samtidigt
kommer ett flertal andra länder
att inleda testsändningar i färg, i större
eller mindre omfattning.

Här är det av särskilt intresse att
framhålla, att Danmark redan nästa år
med största sannolikhet kommer att ha
testsändningar med färg-TV. Detta innebär
i sin tur att även de svenska TVtittarna
i stora delar av Skåne kommer
att kunna se färg-TV från Danmark;
man har beräknat att inte mindre än
omkring 290 000 hushåll får den möjligheten.
i Danmark kommer vidare
omkring 200 000 hushåll nere i södra
Jylland att kunna se de västtyska rcgul -

rundradions fortsatta verksamhet, m. m.
jära sändningarna i färg-TV redan
1967.

Vidare är beslut fattat om att år 1967
en del TV-program i färg kommer att
gå ut bl. a. från Västtyskland och England
via Eurovisionen. Olympiaden i
Mexiko sommaren 1968 kommer att sändas
i färg och via satellit direkt till Europa.
Även om sändningen sker enligt
det amerikanska systemet för färg-TV
kommer signalerna att kunna omvandlas
till det europeiska PAL-system som
ju bl. a. vi här i Sverige har bestämt
oss för. Man kan också utgå från att
vinterolympiaden i Grenoble i mars
1968 kommer att sändas i färg-TV.

De stora kostnaderna för färg-TV ligger,
såsom utskottet också har framhållit,
på mottagarsidan. Mottagaren för
färg-TV kommer kanske att kosta två
och en halv gånger så mycket som en
svart-vit mottagare. Det måste vara ett
samhällsekonomiskt intresse att introduktionen
av färg-TV sker på bästa
möjliga sätt. Det finns utredningar och
prognoser som visar att de svenska TVkonsumenterna
under de första åren —
under förutsättning att introduktionen
sker successivt och med vad man kallar
en glidande start — kommer att köpa
mottagare för färg-TV till cirka 200
miljoner kronor per år. Det kan finnas
olika bedömningar men låt oss säga att
denna siffra är något så när hållbar.
Det är i och för sig en avsevärd summa,
men vi bör då ta med i beräkningen
att inköpet i många fall ersätter ett
inköp av en svart-vit mottagare för det
program 2 som kommer under de närmaste
åren och under alla förhållanden
de nödvändiga ersättningsköpen för i
dag befintliga och förbrukade svartvita
mottagningsapparater. Om vi jämför
kostnaderna för inköp av TV-apparater
med t. ex. kostnaderna för bilinköp,
som belöper sig till 2,6 miljarder
kronor per år, eller kostnaderna i samband
med utlandsresor — som vi diskuterade
häromdagen i kammaren —
är det klart att kostnaderna för apparatinköp
inte kommer att vara på sam -

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Ang. rundradions fortsatta verksamhet, m.
ma sätt kännbara ur samhällsekonomisk
synpunkt. För den svenska radioindustrien
gäller det att i god tid kunna
bygga upp sin produktion och leveranskapacitet.
Dröjer beslutet om färgTV
och andra länder startar långt tidigare
kan vi i fråga om färg-TV hamna
i samma situation som vid den svartvita
televisionens start då den svenska
industrien inte hade fått tillräcklig tid
för förberedelser. Följden blir då en
mycket stor import av utländska färdiga
TV-mottagare. Samma situation när
det gäller färg-TV skulle medföra att
handelsbalansen och därmed samhällsekonomien
utsätts för icke önskvärda
effekter.

Ett snabbt besked om färg-TV skulle
ge den svenska industrien möjlighet att
svara för den stora marknadsandelen
och skulle även trygga sysselsättningen
inom den svenska radioindustrien.

Utskottets utlåtande är på denna
punkt mer positivt än departementschefens
förslag. När vi i utskottet enats
om att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
att förslag i ärendet snarast möjligt
skall föreläggas riksdagen har vi
från vår sida framhållit att vi bedömer
det som angeläget och även möjligt att
redan nästa års riksdag får tillfälle att
taga definitiv ställning till tidpunkten
för införande av färg-TV. Jag hoppas
att departementschefen skall arbeta efter
dessa principer och att vi nästa år
får upp frågan till reell behandling.

Jag tar härefter upp den fjärde punkten
beträffande vilken jag sagt att herr
Palme inte är visionär utan vidhåller
monopolprincipen. Det gäller framför
allt utrymmet i etern.

Utan att ge mig in på en teknisk analys
av frågan om den för Sverige enligt
Stockholmsplanen tilldelade tredje
UHF-kanalen vill jag ändå säga ett par
ord kring densamma, eftersom radioutredningen
har tagit upp denna fråga
och det måhända kan göras gällande
att vi totaliter på UHF-sidan skulle
komma att ha två rikstäckande program
och ett program på VHF-sidan. Jag kan

inte riktigt dela den uppfattningen eftersom
en närmare teknisk analys —
vilket också erkännes av expertis —
ger möjligheter att kunna utnyttja även
den tredje UHF-kanalen för ett rikstäckande
program och inte endast för
regional eller lokal sändning. Det förutsätter
emellertid att man inte eliminerar
en sådan möjlighet genom att använda
en del av dessa UHF-sändare
som ligger inom detta band för en matning
av slavsändare. Utredningen har
till viss del varit inne på att man skall
göra det, d. v. s. att de skulle användas
till matning av slavsändare till nuvarande
TV-program 1. Sådana lokala
problem både kan och bör man kunna
lösa på annat sätt, och det bör inte få
spoliera möjligheterna till det fjärde
rikstäckande TV-programmet, för vilket
frekvenstilldelningen ursprungligen var
avsedd.

Herr Palme talar ofta om begreppet
frihet i etern. Jag tycker, herr talman,
att det någon gång bör sägas ut att
man inte behöver ha en så ensidig uppfattning.
Jag ber därför att få säga några
ord på den punkten också.

Vid den europeiska rundradiokonferensen
år 1952 fördelades frekvensområden
inom de s. k. VHF-banden I,
II och III, varvid band I och III var
avsedda för TV och band II för ljudradio
av frekvensmodulerad typ, det
vi populärt kallar FM.

Redan nio år senare, år 1961, antogs
en ny plan, Stockholmsplanen, och det
är denna plan som utredningen har
rört sig med. Denna Stockholmsplan
var förutom en revidering av 1952 års
VHF-plan även en frekvensfördelning
inom de s. k. UHF-banden IV och V.
Dessa båda band omfattar frekvensområdet
470—960 MHz. I likhet med en
hel del andra länder begärde Sverige
det högsta antalet kanaler, som man
ansåg sig behöva, nämligen 48. Dessa
låg inom frekvensområdet 470—854
MHz. Man måste då observera att ingen
fördelning av frekvenser inom området
855—960 MHz ägde rum, varför ytter -

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Nr 39

Ang. rundradions fortsatta verksamhet, m. m.

ligare cirka 13 kanaler står till förfogande
inom detta band.

Vad hade hänt enbart på dessa nio
år? Jo, för det första hade tekniken
öppnat möjligheter att öka frekvensområdet
från tidigare 216 MHz upp till inte
mindre än 960. För det andra har man
avsevärt kunnat minska avstånden mellan
stationer på samma sändningskanal
genom olika tekniska åtgärder såsom
ortogonal polarisation och genom att
använda olika bärvågsfrekvenser. Enbart
på VHF-banden I och III kunde
antalet TV-stationer ökas från 568 till
1 028 och antalet ljudradiosändare på
band II från 1 912 till 2 545. Och, observera,
detta utan att taga ökat eterutrymme
i anspråk!

Det har väl också hänt något efter år
1961. Ja självfallet, och mycket mer
kommer att hända. Men jag skall inte
trötta med ytterligare tekniska analyser.
Så mycket vill jag dock fastslå, att
herr Palmes doktrinära fasthållande vid
tesen om trängseln i etern och hans
därav föranledda monopolkrav inte kan
anses försvarbara i den tekniska värld
vi lever i i dag. Och därmed, herr Palme,
så faller huvudargumentet för monopolets
vidmakthållande. Eller vill
herr Palme förneka hållbarheten i detta
mitt tekniska resonemang? Då står
jag gärna till tjänst att diskutera den
frågan.

Herr talman! Detta är några synpunkter
som har legat till grund för
vår reservation nr 2, till vilken jag i
likhet med herr Eric Gustaf Peterson
yrkar bifall.

Då jag även är med på ett par andra
reservationer vill jag helt kort anföra
ett par saker om dem.

Reservation 1 innebär att vi från
högerpartiets sida vill att riksdagen
skall tillsätta radionämnden och icke
som propositionen föreslår regeringen.

På sidan 14 i utskottets utlåtande sägs
att det i motionerna »framförda yrkandet
att radionämnden skall utses av
riksdagen kan utskottet icke biträda
och avstyrker därför motionerna i den 2

Första kammarens protokoll 1966. Nr 39

na del». Någon motivering till detta
framgår inte av utskottets skrivning.
Jag medger att även vår motivering är
kortfattad, men huvudmotivet är, såsom
det står i reservationen, att det
måste vara en av radionämndens uppgifter
att söka se till att radioföretaget
bedriver sin verksamhet utan inflytande
från regeringen, och därför är det
en naturlig konsekvens att radionämnden
utses av riksdagen och inte av
Kungl. Maj :t.

Jag ber att få yrka bifall till reservation
nr 1.

Jag förekommer sedan med blanka
reservationer på två ställen. Den blanka
reservationen på punkten 3 berör
bilradiolicensen. Herr talman, jag är
ju själv motionär i denna fråga. Att jag
nöjt mig med en blank reservation beror
på det enkla förhållandet att jag
efter utspelet den 12/12 kl. 12 tror att
bilradiolicensen automatiskt kommer
att försvinna, då man kan bedöma att
ungefär tre fjärdedelar av det nuvarande
bilradiobeståndet består av amplitudmottagare,
AM-mottagare, och därför
endast under en övergångsperiod kan
få möjlighet att avnjuta programmen.
Under sådana förhållanden skulle i varje
fall inte jag som bilägare skaffa mig
en bilradiolicens med en apparat som
särskilt är avsedd för ändamålet. Då
köper jag i stället en FM-mottagare, en
bärbar transistorapparat och slipper
licensen.

Jag skall studera detta förhållande
närmare, och jag har ju möjlighet att
återkomma i januari om jag skulle vilja
följa upp frågan. För tillfället nöjer jag
mig med denna blanka reservation.

Den blanka reservationen nummer 4
berör beställningsbemyndigandet. I vår
partimotion har vi tagit upp kravet att
vi inte kan godkänna beställningsbemyndigandet.
När vi har nöjt oss med
denna blanka reservation, vill jag bara
motivera det med att vi i övrigt sagt
att vi ändå skulle behandlat dessa
spörsmål sedan vi tagit del av den kommande
statsverkspropositionen och fi -

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Ang. rundradions fortsatta verksamhet, m. m.

nansplanen. Då hade det varit tillfälle
att diskutera även beställningsbemyndigandet.
Nu vet vi, visa av erfarenheten,
att riksdagen har möjlighet att
ändra även på beställningsbemyndigandet.
Sådant har ägt rum även inom andra
huvudtitlar. Vi har alltså full frihet
att återkomma till denna punkt så
mycket som helst.

Slutligen förekommer jag på ett par
särskilda yttranden, men, herr talman,
de kommer att beröras av andra talare.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! När man är medveten
om den roll som massmedia spelar —
i detta sammanhang radio och TV —
då förstår man också vilket intresse
som de rönt inte bara inom riksdagen
utan även bland folket i gemen. Massmedia
skall ju vara dels opinionsbildande,
dels förmedlande i fråga om information,
ge underhållning och undervisning.
Allt detta sammantaget gör
att radio och TV har en oerhört stor
makt i vårt samhälle.

När det gäller radio och TV måste
som jag ser det programgivningen ske
under ansvar. Med ansvar följer naturligtvis
frihet för den ansvarige programgivaren
eller programproducenten.
Neutralitet och objektivitet är om
än inte utsagda en naturlig nödvändighet.
Även om det ingår i en producents
produktiva utövande av yrket, måste det
finnas en institution som bedömer och
granskar. Om dessa rättsprinciper råder
det över huvud taget enighet i riksdagen.

När vi vet att radio och TV spelar en
stor roll när det gäller påverkan på
grupper och enskilda kommer osökt
nästa fråga: Vem skall äga och vem
skall vara ansvarig för programmen?
Vi har som vi nu alla vet ett s. k. radiooch
TV-monopol. Under året har i motioner
i riksdagen framförts tanken på
ett fristående kommersiellt företag vid
sidan av radiomonopolet. Denna fråga
har måhända blivit mera aktuell i anledning
av den proposition som vi i dag

behandlar. Den har blivit så mycket
mera aktuell med tanke på förslaget om
införande av en TV-2 eller en ny kanal
i TV. Det saknas inte heller motioner
att behandla i dag med förslag i
den riktningen.

Frihet och konkurrens när det gäller
massmedia är i och för sig vackra och
lovvärda begrepp. Även om så är fallet
förmodar jag att vi har anledning
närmare begrunda följderna av vad den
i motionerna föreslagna friheten innebär.
Man kan göra jämförelse med pressens
frihet. Vilken anständig människa
eller vilket företag som helst kan ge ut
en tidning. Detta är demokratiens ideal.
Men härtill måste även fogas en avigsida,
nämligen denna: Vem som helst
har inte kapital till att klara en tidningsutgivning.
Kapitalet kommer alltid
med i bilden, och det ingår även i
den diskussion vi för i dag om ett fristående,
kommersiellt TV-företag.

Om man gör jämförelse med frihet i
etern kan denna vara likartad med vad
jag här har sagt om tidningarnas frihet,
men det finns dock en skillnad.
Utrymmet för frihetssymbolen i etern
är betydligt mera begränsat än motsvarigheten
när det gäller pressens frihet.

Nu har föregående talare sagt att teknikens
explosionsartade utveckling
kommer att ge oss oanade möjligheter
beträffande antalet kanaler. Det talas
om satellitsändningar som skulle innebära
att en TV-apparat fungerar som
en radiomottagare. Jag vill inte alls
motsätta mig en sådan utveckling, men
när den möjligheten i dag över huvud
taget inte finns är det då inte nödvändigt
att vi fortfarande bildligt talat
håller oss på jorden?

När det gäller ett fristående företag
har jag samma uppfattning som jag
deklarerat i fråga om tidningarnas s. k.
frihet. Om det skulle visa sig nödvändigt
är jag beredd att återkomma till
denna fråga senare i diskussionen.
Med detta har jag, herr talman, deklarerat
centerpartiets principiella inställ -

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Nr 39

Ang. rundradions fortsatta verksamhet, m. m.

ning till frågan om TV-företaget skall
vara fristående eller inrymmas i det
s. k. monopolet.

Låt mig, herr talman, sedan beröra
reklamfinansieringen i radiomonopolet!
Framtidens mycket stora kostnader
kan göra det nödvändigt att ompröva
finansieringsfrågorna. En utredning är
tillsatt på det området, och vi får säkerligen
anledning återkomma till denna
fråga. Jag vill som helhet endast säga
att vare sig man finansierar via licenser
eller reklam är kostnaderna
över huvud taget desamma och skall i
sammanhanget betalas av konsumenterna.

Innan jag fortsätter på detaljproblemen
vill jag deklarera att det hade varit
önskvärt att en fråga av denna
räckvidd icke blivit föremål för nuvarande
tidsnöd för besluts fattande.
Orsakerna härtill kanske statsrådet
Palme själv i sitt inlägg kan ge svar på.

Utöver detaljfrågorna, som jag sedermera
skall återkomma till, vill jag
instämma i det särskilda yttrande som
mitt namn finns med på, vilket i sin
skrivning uttalar, att de kristna samfunden
i större utsträckning än vad
som hittills har skett bör ges större utrymme.
Detta tror jag i rent fostrande
syfte har sitt stora värde.

Herr talman! Med detta har jag sagt
att vi ansluter oss till propositionen
och att vi ansluter oss till majoritetsförslaget
inom statsutskottet. Jag vill
bara här göra några få reflexioner över
innehållet i den motion som vårt parti
liar avlämnat och som blivit tillgodosett.

Först vill jag beröra frågan om färgtelevisionen.
Vi har i motionen sagt att
det är nödvändigt att detta problem löses
samtidigt med införandet av den
andra kanalen i TV. Nu har utskottsmajoriteten
gått längre än statsrådet i
det fallet och formligen beställt ett förslag
från statsrådet. Det heter i utskottets
skrivning, att man snarast bör få
besked om denna sammankoppling med
den andra kanalen och färg-TV. Jag

vill, herr talman, tolka denna skrivning
på det sättet, att kommunikationsministern
senast under höstriksdagen
1967 skall ge riksdagen besked om det
beställningsbemyndigande som jag här
har talat om.

Samma är förhållandet också när det
gäller att bygga om kanal 1 för att den
skall sända färg-TV — det ingår i samma
skrivelse som utskottet avger till
Kungl. Maj :t. Detta ombyggande är så
mycket mera nödvändigt som man med
den ringa kostnad som det kräver skulle
kunna täcka kanal 1 i stort sett över
hela landet, medan man beträffande
den andra kanalen, kanal 2, vid införandet
av detta nya system enbart kan
täcka 75 procent av landet. Jag hoppas
att kommunikationsministern även i det
sammanhanget vid detta tillfälle kommer
att ge ett positivt svar.

Vidare har vi i motionen sagt ifrån
att radions egna kostnader för produktionen
bör skäras ned. Detta skall inte
misstolkas. Med detta menar vi inte
att vi vill ha flera och mera av utländska
program, utan vi har i stället
förfäktat — och förfäktar — uppfattningen,
att de fria företagen i dessa
olika branscher med fog ekonomiskt
kan konkurrera med radions egna möjligheter.
Där är ju också utskottsskrivningen
sådan, att man får tolka den
som ett bifall till centerpartiets motion.

En sak som speciellt ligger mig och
mitt parti varmt om hjärtat är att distriktsorganisationen
byggs ut. Vi hade
i motionen slagit fast att 25 procent av
produktionen skulle ligga ute i regionerna.
Nu är utskottsskrivningen sådan
— och det framgår även delvis av propositionen
— att minst eu fjärdedel
skall ligga ute på regionerna. Detta
tycker jag också är ett steg i rätt riktning.

Till detta vill jag bara foga den synpunkten
som ledamot av styrelsen för
Sveriges Radio, att målsättningen under
de senaste åren bar varit att få
mera av programmen från regionerna
ute i landet.

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Ang. rundradions fortsatta verksamhet, m. m.

Vi motionerade om att radionämnden
skulle bestå av sju ledamöter i stället
för av fem ledamöter, och detta förslag
har även tillstyrkts av statsutskottet.
Vi tror att detta är en riktig åtgärd.
Det finns och det kommer att finnas
sådana ärenden som gör att det är befogat
att radionämnden utökas med dessa
två ledamöter.

Utöver detta har vi i centerpartiets
motion yrkat att det skulle finnas ett
organ för kostnadskontroll och räntabilitetsstudier
inom Sveriges Radio. Utskottet
säger att motionärernas syfte
redan blivit tillgodosett. Det är i och
för sig riktigt att Sveriges Radio själv
har tillsatt en sådan utredning. Jag begärde
denna utredning för ungefär ett
halvt år sedan i Sveriges Radios styrelse.
Detta ledde till ett påskyndande i
och med att departementschefen gjorde
den skrivning i propositionen, som där
finns, och vi får väl bara hoppas att
denna utredning, även om dess ledamöter
i stort sett finns inom Sveriges Radio,
skall kunna åstadkomma det resultat
som är nödvändigt på detta område.

Jag menar med andra ord att man vid
ett monopol som sådant, utan någon fri
konkurrens, måste vara betydligt mera
vaken beträffande dessa problem. Och
det ankommer ju inte bara på radiostyrelsen
utan även på riksdagen att ge
de direktiv som leder till att vi får ett
program och en administration inom
Sveriges Radio som icke drar kostnader
som överstiger det pris som verksamheten
över huvud taget är värd.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ADOLFSSON (kl:

Herr talman! Debatterna i radio- och
TV-frågan har enligt min uppfattning
kommit på sned genom dessa propåer
från högern och folkpartiet om privat
kommersialisering av också denna verksamhet
och om reklamfinansiering. Därigenom
har den viktigaste frågan kom -

mit i skymundan, nämligen spörsmålet
om vilken samhällelig roll som dessa
etermedia bör utvecklas till att spela.

I flera av de motioner som här väckts
understrykes särskilt starkt televisionens
suggestiva kraft, och så mycket
angelägnare bör väl då vara att handskas
med detta verktyg på ett sådant
sätt, att programmen blir kulturfrämjande
i allra vidsträcktaste mening.

En kommersialisering måste väl verka
i rakt motsatt riktning och medför
givetvis inte någon ökad frihet, utan
tvärtom, och inte någon större nyansering
inom opinionsbildning och nyhetsförmedling
— som det talas om i högermotionerna
— utan verkningarna
kommer enligt min uppfattning att bli
de rakt motsatta. Hänvisningarna till
den enligt högermotionerna fina konkurrensen
inom pressen och till den
mångsidiga nyhetsförmedlingen genom
pressen är inte, tycker jag, värda ens
papperet de är skrivna på, dels därför
att etermedia och tidningspress är två
vitt skilda ting, dels därför att den
nvanseringsrikedom i pressens opinionsbildning,
som det talas om i högermotionerna,
hotar att gå över till en
nyansfattigdom i stället och till en alltmer
ensidig nyhetsförmedling i stället
för den mångsidighet som högermotionärerna
tror sig ha kunnat iaktta i vårt
samhälle.

Vi har länge levat i tidningsutglesningens
tid, och vad den fria opinionsbildningen
inom den dominerande
pressen beträffar finns det alltid medel
till att bita huvudet av den tupp,
som skulle önska gala på sitt eget lilla
vis. Det har vi talrika erfarenheter av.

Vi kommunister har för vår del till
frågan om kommersiell och privatägd
television instämt i kommunikation sministerns
ställningstaganden och i allt
väsentligt också i de motiveringar, som
han i propositionerna anfört för detta
ställningstagande. Jag vill gärna ha
detta starkt understruket, i all synnerhet
som jag inte går närmare in på den
positivare delen av propositionen och

Onsdagen den 14 december 19G6 fm.

Nr 39

Ang. rundradions fortsatta verksamhet, m. m.
områden av landet och därmed ännu

dess motiveringar, utan i stället vill
göra en del anmärkningar.

På vissa andra punkter måste det
anses att propositionen drar alltför snäva
cirklar och att den i förbluffande
hög grad lämnar å sido den centrala
frågan om dessa massmedias ställning
och roll i samhället och i den utveckling
av samhället som bör främjas.

1 vår motion anmärkes på att frågorna
om organisatoriska och tekniska förbättringar
och utvidgningar inte motsvaras
av några perspektiv över den
roll, som dessa våra mest attraherande
och mest centrala massmedia bör ges
i en demokratisk samhällsutveckling.
Det öppnas inte någon horisont i dessa
avseenden.

Kanske är det i en känsla av att propositionen
i detta avseende har råkat
bli en torso, som statsutskottet på ett
ställe passar på att understryka »Sveriges
Radios kulturella ansvar och dess
kulturfostrande uppgift». Jag vill också
för min del understryka detta, men
jag anser att Sveriges Radio inte blott
bör bära ett sådant kulturellt ansvar,
utan att den också måste tjäna som
kulturbanare och samhällspedagog i
allra vidaste bemärkelse.

Motiveringarna för denna åsikt liksom
uppfattningarna om målinriktningens
metoder finns översiktligt redovisade
i vår motion. Med hänsyn tagen
till tidsnöden kan det väl ursäktas, om
inte envar har hunnit läsa allt det material
som föreligger i denna fråga,
men det finns fortfarande på pränt varför
jag inte finner någon anledning att
här ytterligare redovisa detta med de
ord som finns i motionen.

Jag vill dock komplettera med att
den samhälleligt-kulturella betydelsen
av radio-TV-konsten — jag säger avsiktligt
konsten — markeras särskilt
starkt i vår tid, då stora befolkningsomflyttningar
förekommit i vårt land
och bedömes komma att fortsätta under
överskådlig tid. Denna väldiga folkomflyttning
har å ena sidan medfört
en kraftig befolkningsuttunning i stora

trängre villkor för kulturlivet i alla
dess schatteringar i dessa regioner, särskilt
som också den gamla bygdekulturen
har förtvinat eller håller på att förtvina.

Å andra sidan har de till tätorterna
inflyttade ännu inte hunnit eller förmått
förena sig med de kulturyttringar
som förekommer där. Det har vi sorgliga
erfarenheter av. De har hamnat i
en sorts ingenmansland, där i bästa fall
radiolyssnande och TV-tittande — ofta
ett slött TV-tittande — fått i någon
mån kompensera den kulturella förlust
som lidits och det uppbrott från en invand
livsform — jag talar nu inte bara
om en invand miljö utan om en invand
livsform — som har förekommit.

I denna på skilda sätt smärtsamma
och i kulturellt och socialt avseende
farofyllda process måste det vara av
synnerlig vikt att rundradion och televisionen
ges en målinriktad kulturell
uppgift, befriad från alla kommersiella
band, och att samhälleliga åtgärder vidtas
för att säkra en kulturellt högtstående
och samhällspedagogiskt angelägen
programproduktion. Jag talar inte
här för snustorrhet eller stentyngd i
programmen och inte för eller emot
skäggen å ena sidan och Bäckmora å
den andra — det kunde ju också finnas
någonting mitt emellan Bäckmora
och skäggen att tala för — utan jag
talar om att ge ekonomiska, tekniska,
organisatoriska, konstnärliga och pedagogiska
resurser för en programproduktion,
som i avsevärt högre grad än
nu kan verka bildande och utbildande
i estetiska frågor och när det gäller
den samhälleliga utvecklingen.

Vi fäster utomordentlig vikt vid den
roll radio-TV kan komma att spela i
fråga om bl. a. vuxenutbildningen. Radio-TV
skulle kunna utvecklas till landets
största universitet i viss mening.
BI. a. detta gör det omöjligt att tänka
sig privat delägarskap och påverkan i
någon form. Tvärtom utgör detta ytterligare
ett argument för vårt motions -

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Ang. rundradions fortsatta verksamhet, m.
förslag att radio-TV skall helt förankras
i samhället och de folkliga organisationerna.
Vi kan inte finna några
godtagbara motiv för aktieägarinflytande
i etermedia från det privata näringslivet
och pressen. Det finns inget
sådant aktieägarinflytande i t. ex. våra
gymnasier och högskolor, och ingen
funderar väl på att så skulle komma att
bli fallet.

Sändningstidens längd har naturligtvis
i detta sammanhang betydelse —■
och så till vida blir man inte förtjust
i att vi nu och fram till 1970 håller oss
nästan nere på Monaco-nivå i fråga om
TV-tid. Men en förlängd sändningstid
tjänar ju ingenting till om den inte förenas
med en högre programkvalitet och
i anslutning därtill en kulturell och
allmänt samhällelig målsättning. En förlängd
sändningstid som bara skulle innebära
ännu fler mer eller mindre ruggiga
eller andetomma och humorlösa
amerikanska seriefilmer vore ju inte
värd att kosta några pengar på. En förlängd
sändningstid är verkligen önskvärd,
men då baserad på dels programköp
från fler delar av vår värld, från
fler kulturer än nu, och dels på ökad
egenproduktion. Då blir det någon mening
med den. I detta sammanhang vill
jag gärna uttala sympatier för tankegångarna
i den motion, som har fru Segerstedt
Wiberg som första undertecknare
och som gäller det nordiska samarbetet
på TV-området.

Jag förstår att ingenting konkret kan
beslutas här i riksdagen i denna fråga
nu, men jag vill uttrycka förhoppningen
att strävandena till ökad samverkan
i Norden i dessa frågor skall ge ett allt
starkare och snabbare resultat. Inom
parentes sagt tror jag att det framför
allt är på det kulturella området som
det finns möjlighet att snabbt etablera
nordisk samverkan.

I fråga om egenproduktionen har vi
givetvis också ett spörsmål om syftning
och innehåll, kulturellt och pedagogiskt
värde liksom naturligtvis också
underhållningsvärdet. Jag skall inte

yttra mig mer om det i annan mån än
att jag tycker, att ett underhållningsvärde
väl inte bör utesluta samtidigt
estetiskt eller allmänt kulturellt värde,
vilket man av någon anledning annars
tycks ha fått för sig. Det går väl att
förena.

Vi hade i vår motion föreslagit att
försök skulle göras att hålla egenproduktionen
på nuvarande relativa nivå,
men det säger både utskottet och, såvitt
jag fattat det rätt, även reservanterna
nej till.

Jag vill påpeka att vi här hos oss redan
har mindre egenproduktion än
i många andra länder av jämförbar
status. Med den relativa minskning som
utskottet nu tillstyrker faller vi ned
ytterligare ett pinnhål, vilket innebär
ett fattigdomsbevis, som det knappast
kan anföras godtagbara ekonomiska motiv
för och som heller inte beror på att
vi skulle vara så vanlottade i fråga om
de konstnärliga skaparkrafter som behövs.
Jag tror inte alls att vi är vanlottade
i detta avseende.

Herr talman! Jag vill slutligen helt
kort understryka vår mening att frågan
om licensavgifterna och deras storlek
helt bör frikopplas från bedömandena
och besluten i etermedias utvecklingsfrågor.
Motiven därför finns angivna
i vår motion, och jag finner inte
orsak att läsa in detta i kammarens
protokoll.

Jag vill sluta med att säga att jag
har yttrat mig kritiskt i vissa avseenden
beträffande den proposition och
det förslag som föreligger, men jag vill
då understryka att sådant som jag har
funnit tillfredsställande har jag inte
funnit anledning att särskilt argumentera
för. Jag löper då naturligtvis risk
för att mitt anförande kan tyckas vara
alltför ensidigt.

Herr talman! På tre punkter i statsutskottets
utlåtande nr 163 ber jag att
få yrka bifall till vår motion. Jag begär
ett riksdagens uttalande i punkten
5 i utskottets hemställan, att radio-TV
skall helt förankras i samhället och de

Onsdagen den 14 december 1966 fm. Nr 39 23

Ang.

folkliga organisationerna, i punkt 14
att försök göres att hålla radio-TV:s
egenproduktion på nuvarande relativa
nivå och slutligen i punkt 18 att radioTV:s
utveckling och målsättning frikopplas
från beslut om licensavgifterna.

Även beträffande radionämndens
storlek har vi motionerat. Vi har ansett
att den borde bestå av i vart fall
15 ledamöter. I denna fråga är visserligen
något vunnet med den ökning som
nu föreslås i förhållande till propositionens
förslag, och jag har alltså intet
säryrkande att framställa i den frågan.
Jag vill dock understryka att det är beklagligt
att lekmannainflytandet även
enligt detta förslag skall komma att
starkt begränsas.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Alla tycks vi vara angelägna
om att vilja ge oss själva och
Sveriges folk så bra program som möjligt
såväl i TV som i radio. Vi vill också
åstadkomma ökad valfrihet när det
gäller programmen och ökad sändningstid.
Allt detta kräver TV-2 och
nya kanaler för radio, vilket det finns
goda tekniska förutsättningar för, men
det är formerna och principerna som vi
inte är ense om.

För att i allmänhetens tjänst, som
det sägs, förverkliga radio-TV:s utveckling
av programverksamheten anses nu
av alla konkurrensen värdefull och nödvändig.
I propositionen föreslås konkurrens
inom ett och samma licensfinansierat
företag, en s. k. inre konkurrens,
och därmed ett behållande av
radio- och TV-monopolet.

Reservanterna har i reservation 2
förordat konkurrens genom ett från
Sveriges Radio fristående reklamfinansierat
företag för program 2 i TV, organiserat
enligt riktlinjer som herr
Eric Gustaf Peterson och andra talare
här tidigare närmare redogjort för och
som jag därför inte nu går in på.

Reservanterna har alltså en annan
syn på hur rundradiofrågorna skall

rundradions fortsatta verksamhet, m. m.
principiellt och ekonomiskt lösas i
vårt samhälle. Vi anser att vårt system
är mer flexibelt och kan lättare anpassas
till de nya förutsättningar som kan
komma att råda och de nya krav som
kan ställas i framtiden på verksamheten.
Vi beklagar att utskottets förslag
enligt vår uppfattning innebär en låsning
till ett statsmonopolsystem, som
vi tror inte befrämjar en allsidig och
stimulerande programproduktion. Herr
Adolfsson framhöll alldeles riktigt, tycker
jag, att propositionen har dragit
för snäva cirklar rent programmässigt.
Vi tror att konkurrensen skall vara ett
botemedel mot alltför snäva cirklar då
det gäller programmen i en monopolstyrd
radio- och TV-verksamhet.

Herr talman! Jag skall nu ta upp några
frågor som berör dels reklamen i
radio och TV, dels innehållet i några
särskilda yttranden, som fogats till detta
utskottsutlåtande från statsutskottet,
nämligen yttrandena nr 2 och nr 3.

Det är min och mångas åsikt att vi
förr eller senare får reklam i TV-rutan.
Ja, vi har ju redan vad vi kallar för
smygreklam. År 1962 föreslog folkpartiet
att en utredning skulle tillsättas
för att förutsättningslöst se på reklamfrågan
i radio och TV. Den gången avstyrkte
utskottsmajoriteten förslaget.
Nu har kommunikationsministern emellertid
tillsatt en utredning, som skall
ägna sig åt reklamens verkningar med
särskild hänsyn till reklamsändningar
i TV. Reklamens roll skall granskas
med avseende på verkningarna från
samhällsekonomisk och företagsekonomisk
synpunkt samt från konsumentsynpunkt.

Vi vet redan mycket om reklamens
effekt såsom medel att rationalisera
distributionen av varor från fabriken
till konsumenterna och introducera en
ny produkt. Det är intressant att erinra
sig, att det tog inemot 100 år för
potatisen att slå igenom i detta land,
medan däremot kulspetspennan och de
syntetiska tvättmedlen på mycket kortare
tid kom till användning hos alla

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Ang. rundradions fortsatta verksamhet, m.
och envar. Det går att sälja dåliga varor
med reklam, men ofta är det väl
så att man säljer dessa varor bara en
gång. Sedan nödgas ofta fabrikanten
konstatera, att reklaminvesteringarna
gått upp i rök tack vare pris. och kvalitetsmedvetna
konsumenter, vilka finns
ibland oss i större utsträckning än vi
tror. Nu vet vi att reklamen naturligtvis
kan missbrukas och vara vilseledande,
men för detta har vi ju näringslivets
opinionsnämnd, som skall beivra
sådant.

Om nu monopolet för radio och TV
fastlåses enligt propositionens förslag,
kan det alltså tänkas att monopolradion
i en framtid kan utöver licensavgifterna
också få tillgodogöra sig reklammiljonerna.
Det beror emellertid på vad utredningen
kommer fram till. Ett tidigare
principiellt avståndstagande till
reklam i etermedia skulle därigenom
frångås, och det skall bli mycket intressant
att se hur det kan bli på den punkten
i framtiden. Radio- och TV-verksamhetens
utveckling kommer i hög
grad att styras av samhällsekonomien
när det gäller tidsplanen för och omfattningen
av utbyggnaden av programverksamheten.
Om vi hade haft utredningen
om reklamen klar, kanske vi
hade haft anledning att på ett helt annat
sätt än i dag diskutera frågan om
radions och televisionens utveckling
och ekonomiska betingelser.

Reservanterna föreslår att ett fristående
TV-2-företag finansierar sin verksamhet
genom försäljning av reklamtid.
I vad mån och från vilken tidpunkt
lokala och regionala TV-företag
eller radioföretag skall ges rätt att likaledes
försälja reklam bör bli föremål
för särskild utredning. Verkningarna
på dagspressens ekonomiska villkor bör
därvid givetvis också beaktas liksom
när det gäller riksprogrammen. Reklamfinansiering
är också bästa sättet
att göra ett fristående företag ekonomiskt
oberoende av staten och möjliggöra
en friare utveckling av verksamheten
i framtiden.

Att vissa regler bör gälla vid annonseringen
bar också påtalats i motioner
och reservation. Vi vill ofta ta USA som
exempel på hur farligt det är med reklam
i radio och TV, men det är inte
alls fråga om att utnyttja reklamen på
det sättet, vilket man finner om man
läser vår motion rätt. Reklamfinansierad
radio och TV är en av förutsättningarna
för ett friare system, enligt
vår uppfattning.

Min andra fråga, herr talman, berör
eterburen undervisning enligt särskilda
yttrandet nr 2. Som en av motionärerna
i motionerna nr I: 784 och II: 951
har jag framfört vissa önskemål, som vi
anser borde beaktas dels av den utredning
som sysslar med vuxenutbildningens
problematik, dels den eventuella
utredning som departementschefen
kommer att tillsätta om särskild rundradio.
Vi har velat se eterburen undervisning
som ett viktigt hjälpmedel dels
då det gäller att effektivisera utbildningen
på alla lärostadier men kanske
främst på gymnasial- och postgymnasial
nivå, dels som ett lärarbesparande
medel i en tid då det råder och kommer
att råda stor brist på lärare ända
in på 1970-talet. Vi tror att lördagar
och söndagar i framtiden med fördel
kan utnyttjas för målinriktad undervisning,
inte minst för vuxna.

På ett särskilt område kan radions
och televisionens möjligheter komma
att få stor betydelse. Eterburen undervisning
kan möjliggöra för glesbygder,
öar eller andra mindre lättillgängliga
bvgder att få behålla sina skolor, varigenom
långa skolskjutsvägar eller internatvistelser
kan undvikas. Det finns
vissa erfarenheter i utlandet att peka
på, t. ex. »School of the Air» i Australien.

Ett annat område som förtjänar uppmärksamhet
i samband med utvecklingen
inom radio och TV är den religiösa
programverksamheten, som behandlas i
motionerna 1:783 och 11:955 samt i
särskilt yttrande nummer 3. En personal-
och resursmässig upprustning på

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Nr 39

Ang. rundradions fortsatta verksamhet, m. m.

detta programområde anser vi synnerligen
motiverad, icke minst med
hänsyn till de många lyssnarna, uppskattningsvis
cirka två miljoner. Eftersläpningen
av den religiösa sändningstiden
i förhållande till 1940-talet är
markant. Radiokyrkan är värd en satsning.
Den får inte isoleras och undernäras
utan måste ges tillräcklig möjlighet
att förnya sig och spela en aktiv
roll. Vi tror att den har stora möjligheter
därtill.

Radioutredningen har framhållit vikten
av att i meningsutbyten om skilda
livsåskådningar god takt och hänsyn
iakttages och att osakliga utfall mot
oliktänkande liksom kränkande uttalanden
om religiösa värden eller andra
livsåskådningar icke får förekomma.
Detta är något mycket väsentligt för
flertalet av vårt folk, och vi vill tro att
radioledningen också är väl medveten
om detta och angelägen att ta hänsyn
härtill.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 2.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! I våras sökte oppositionspartierna,
det var i april månad,
att i denna kammare få i gång en diskussion
med bl. a. statsrådet Palme
om hur radio och TV skulle utformas
för framtiden. Till grund för den debatten
låg några partimotioner, bl. a.
en från högerpartiet. Emellertid visade
det sig den gången att statsrådet
Palme inte ville eller inte vågade gå
in i debatt, under förebärande av att
regeringen och han själv ännu inte tagit
ställning till huvudlinjerna för den
framtida utformningen av radio och
TV. Trots detta dröjde det inte mer
än något över en vecka innan statsrådet
Palme höll ett anförande vid kulturkonferensen
i Folkets Hus — det var
måndagen den 18 april 1966 — med
fullt påslag av TV-kamerorna och utsändning
över etern •—- där han på 70
stencilerade sidor drog upp just regeringens
riktlinjer när det gäller radio,

TV och framtiden. Detta förfaringssätt
är högst märkligt. Det visar med vilken
oro, osäkerhet — jag kanske även
skulle säga otrohet mot riksdagen —
som statsrådet Palme och därmed regeringen
betraktar radio- och TV-frågan.

Att det då inte blev någon verklig
diskussion i riksdagen är, herr talman,
bakgrunden till att jag nu har
tagit mig friheten att uppträda i denna
debatt ungefär mitt emellan olika
utskottsrepresentanters uttalanden.

Jag skulle vilja börja med att slå
fast, att det numera tycks vara en regel
alt demokratiens stora principfrågor
skall behandlas i största brådska
under höstriksdagens sista minut. För
nästan exakt ett år sedan framkastade
regeringen ett förslag om statsstöd till
partierna. Det var en fråga av stor
principiell och demokratisk räckvidd
— men den reducerades vid förra höstriksdagen
till i stort sett en budgetfråga.
Regeringen hade försäkrat sig om
att det fanns en majoritet för dess förslag
och sedan trumfades det igenom
med yttersta skyndsamhet. De principiella
aspekterna hann man däremot
inte begrunda närmare. Man ville tydligtvis
inte diskutera konsekvenserna
för demokratien.

Nu behandlas på samma sätt riktlinjerna
för radions och televisionens
verksamhet i vårt land. Beslutet i frågan
berör praktiskt taget varje svensk
medborgare — det handlar ju om de
nyheter, kommentarer, informationer
och den underhållning och den kultur
som skall spridas i så gott som varje
svenskt hem. Beslutets verkningar
avses komma att sträcka sig tio eller
kanske tjugo år framåt i tiden; i själva
verket skall det beslut, som regeringen
nu försöker driva igenom, i
praktiken inte träda i kraft förrän
1969—1970 och tiden får räknas därefter.

Om någon påstod all vår yttrandefrihet
var i fara, skulle säkert de flesta
människor kalla det eu grov över -

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Ang. rundradions fortsatta verksamhet, m.
drift. Men trots att det är en överdrift,
kan man inte hävda att vi i vår,
som det sägs, moderna och avancerade
demokrati — med alla vår tids erfarenheter
också av opinionsförtryck —
helt tillfredsställande har löst debattfrihetens
och yttrandefrihetens problem.
På sätt och vis är väl detta naturligt
i ett samhälle där den allmänna
debattens förutsättningar är underkastade
en ständig förnyelse och förändring,
och där inte minst de tekniska
förutsättningarna för pressen, för
filmen, för radio och TV att arbeta i
vårt samhälle ständigt utvecklas.

Vi har sedan lång tid tillbaka fått
uppleva hur massmedia tvingas anpassa
sig till ändrade villkor, till den tekniska
utvecklingen och dess värre även
till ändrade politiska förhållanden.
Framför allt kan denna utveckling spåras
inom tidningsvärlden. Förut var
det en mångfald tidningar som berikade
vår debatt. Det räcker med att tänka
på vad som skett här i Stockholm
under några år. För inte så länge sedan
fanns sex morgontidningar i Stockholm,
i dag finns det tre. Exemplen
skulle kunna mångfaldigas från andra
delar av landet.

Samtidigt som denna utveckling har
skett har ett nytt medium introducerats
vars genomslagskraft är oomtvistlig.
Jag tänker på televisionen. Utan
överdrift kan man påstå att televisionen
i Sverige har utvecklats oändligt
snabbare än man anat och att televisionen
såsom allmänhetens främsta informationskälla
ersatt pressen. Ändå
vet vi att vi bara står i början av en
utveckling. Samtidigt som pressen arbetar
med stora ekonomiska svårigheter
kan vi alltså ana förbättrade
möjligheter för televisionen att verka
inom vårt land. Men på samma sätt
som vi en gång i tiden hade att slåss
för pressens möjligheter att verka fritt
och från staten obunden och okontrollerad
står vi i dag inför en liknande
situation när det gäller radio och TV.

Nu gäller det televisionens rätt att ver -

ka inte bara som ett massmedium utan
också som ett opinionsmedium.

Vi är helt överens om att vårt samhälle
behöver en fri opinionsbildning
och en fri debatt. För att kunna befrämja
en sådan utveckling måste alla
medier kunna verka i den fria opinionsbildningens
tjänst —• även televisionen
och radion. Men för att opinionsbildningen
också verkligen skall
vara fri måste de institutioner som
bildar opinionen vara fria. Det är ju
egentligen det som striden under alla
år har gällt när vi har diskuterat radio
och TV i riksdagen.

Frihet för televisionen betyder alltså
att man oberoende av staten skall kunna
kritisera denna. Det betyder att denna
rätt att kritisera inte bara skall
vara förbehållen ett enda televisionsbolag
med monopolavtal även om det
verkar över flera kanaler. Det betyder
i stället att var och en som under
givna ekonomiska och tekniska förutsättningar
vill acceptera de regler som
riksdag och regering bestämmer skall
gälla för televisionsverksamheten också
skall ha rätt att bedriva en sådan
verksamhet.

Liksom det en gång gällde för pressen
gäller det sålunda i dag för televisionen
att skapa de bästa förutsättningarna
för att debatten skall bli fri
och effektiv.

Hur gjorde vi när det gällde pressen?
Jag tror inte att det över huvud
taget behövdes någon närmare diskussion
om detta; det var helt naturligt
att konkurrensen mellan så många fria
pressorgan som möjligt skulle få göra
sig gällande. Då ansågs det att man
säkrade den fria opinionsbildningen,
och alla våra erfarenheter om vad tidningarna
har betytt för vår demokrati
visar att man den gången slog in på
rätt linje. Erfarenheter från alla områden
i samhället visar att en fri tävlan
som sker enligt givna regler är
den bästa förutsättningen för en dynamisk
och effektiv utveckling. Varför
skall vi inte ta till vara den erfaren -

Onsdagen den 14 december 19G6 fm.

Nr 39

Ang. rundradions fortsatta verksamhet, m. m.

heten när det gäller televisionen? Finns
det någon som helst anledning att tro
att det skulle gälla så speciella förhållanden
för radio och television att
man tvingas behandla dessa media på
ett diametralt annorlunda sätt än man
behandlat andra fria opinionsmedel här
i landet?

Man kan ju se på konkurrensen på
två sätt. Å ena sidan är konkurrensen
den bästa drivkraften för en sund ekonomisk
utveckling; det gäller inte bara
beträffande samhällsekonomien i stort
utan även för enskilda företag.

Detta gäller även för televisionsbolag
eller televisionsföretag. Men jag skall
här mera beröra den andra aspekten
på konkurrensen, nämligen att konkurrensen
i etern är en förutsättning för
en varierad opinionsbildning.

Jag menar att opinionsbildningen i
sig bar ett subjektivt moment. Man tar
ställning för eller emot något när man
vill bilda opinion. Jag tycker inte att
vi här i dag kan ta på vårt ansvar att
den effektivaste opinionsbildning som
finns, opinionsbildningen i televisionen,
inte skall få vara fri. På sätt och vis
ligger i det förslag som regeringen har
framlagt ett moment, som kommer att
hämma debattfriheten i stället för att
stimulera den.

Lika väl som vi en gång slogs för
en obunden opinionsbildande press
kämpar vi i dag om en obunden opinionsbildande
television. Detta resonemang
har återkommit i högerpartiets
partimotioner under flera år och har
också kommit tillbaks i den gemensamma
reservation som högerpartiet och
folkpartiet har framfört i det utskottsutlåtande
vi diskuterar i dag.

Vilka konsekvenser får nu detta principiella
resonemang? Det blir helt enkelt,
vad vi kallar, ett krav på frihet
i etern. Men frihet är ett begrepp som
kan missbrukas och som i det här sammanhanget
har missbrukats framför allt
i den kritik, som inte minst socialdemokraterna
har riktat mot högerpartiets
förslag. När vi talar om frihet i etern

menar vi för det första, att friheten
betyder största möjliga oberoende för
television och radio till statsmakterna.
De nuvarande förhållandena är sannerligen
inte helt tillfredsställande. Regeringens
förslag innebär, att den bundenhet
som vi under flera år upplevt
består och tydligen kommer att vidareutvecklas.

För det andra betyder frihet i etern
att man måste tillåta radions och televisionens
särart som opinionsbildande
medel att få utvecklas. Det nuvarande
s. k. samhällskontraktet mellan Sveriges
Radio och statsmakterna binder på
olika sätt opinionsbildningen till en
konstlad situation där alla program —
jag understryker alla program —• åtminstone
förutsättes skall vara objektiva
samtidigt som vi vet att programproducenterna
hela tiden genom arbetets
specifika karaktär tvingas inta bestämda
opinioner, d. v. s. att vara subjektiva.
Vi har också upplevt detta
när vi sett inte bara på de politiska
programmen, som naturligtvis tvingas
att andas en viss subjektivitet beroende
på vem som producerar dem, utan även
i det mycket omdiskuterade Lamcoprogrammet.
I den proposition som regeringen
lagt fram och som vi skall
ta ställning till i dag har man inte lyckats
lösa den konfliktsituation som detta
problem aktualiserar.

För det tredje menar vi med frihet
i etern en rätt för en var —- naturligtvis
inom ramen för de tekniska och
juridiska förutsättningarna — att etablera
och bedriva televisions- och radioverksamhet
om de ekonomiska och
tekniska förutsättningarna förefinns.

Finns dessa förutsättningar i dag?
Herr Strandberg har i sitt inledningsanförande
redan utvecklat en del av
vad en framtida vision på detta område
kan ge. Redan i dag vet vi ju att
det i början på 1970-talet finns fyra
kanaler för TV i vårt land. Redan i
dag vet vi att antalet kanaler kommer
att öka i takt med den tekniska utvecklingen,
de tekniska innovationer -

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Ang. rundradions fortsatta verksamhet, m.
na. Redan i dag vet vi att man kan
etablera ett betydligt större antal radiosändare
än vad vi har, och vi vet också
att kostnaden för utbyggnad av sändarnätet
successivt kan komma att förbilligas,
vilket också möjliggör för flera
intressenter att bedriva sådan verksamhet.
Kort sagt — redan i dag vet
vi att det inom en mycket nära framtid
kommer att finnas ekonomiska och
tekniska förutsättningar för långt mer
än ett enda monopolföretag att bedriva
televisions- och radioverksamhet.

Det är i det läget som vi från högerpartiet
kräver att man i stället för att
låsa sig fast vid en definitiv monopolsituation
nu skall skapa förutsättningar
för utvecklingen av en fri radio och
television i vårt land.

Det är emellertid inte bara den principiella
argumentationen i propositionen
som jag tycker är lös och bräcklig.
Bräckligheten i förslaget går också
igenom i de ekonomiska kalkylerna.

Vi vet att regeringen en gång för alla
tycks ha avslagit reklam i televisionen.
Det bär åtminstone uttalanden i
riksdagen och av kommunikationsministern
som vi tidigare hört sägen om.

När vi från vårt håll begärde att få
frågan om reklamen utredd av radioutredningen,
så avslogs denna begäran
ett flertal gånger av den socialdemokratiska
majoriteten. Därför är det på något
sätt en krumelur med den reklamutredning
som just nu helt plötsligt
tillsatts.

Vad vi därför har att ta ställning
till i dag, är bl. a. hur vi i framtiden
skall finansiera Sveriges Radio med licensmedel.
Reklamutredningen har ju
knappast börjat sitt arbete, och det
finns inget material på bordet som i
dag skulle kunna ge riksdagen underlag
för annat än en diskussion om hur
man just med licensmedel skall kunna
klara monopolradion. Men propositionen
är mycket knapphändig t. o. m.
på denna punkt.

Vi vet att vi skulle få en licenshöjning
med 25 kronor när P 2 sätter i

gång 1969/70, men vi vet också att
den ackumulerade TV-fonden tar slut
följande år, samtidigt som man kommer
att redovisa ett underskott på
kanske över 150 miljoner kronor. Det
måste ju innebära att vi måste få mycket
kraftigt ökade licensavgifter de
följande åren, de år som inte är behandlade
av kommunikationsministern.
Anser inte kommunikationsministern
att det är hans skyldighet att redovisa
kalkylerna även för de följande åren?
Eljest kanske svenska folket får uppfattningen
att vad det här gäller bara
är en skäligen blygsam höjning av licensmedlen
med 25 kronor. Det är klart
att för 1971/72 är ett eventuellt underskott
— jag kanske inte skall säga
»ett eventuellt», ty det blir ett underskott
—• mycket svårt att beräkna. Det
beror bl. a. på i vilken takt utbyggnaden
av P 2-nätet kommer att ske. Men
under antagande av att en utbyggnad
av P 2-nätet skall ske och att man
skall använda televisionens inkomster
i framtiden, så kommer säkert licensmedlen
att behöva höjas betydligt mycket
mera än vad man har redovisat.
Vi har gjort en kalkyl där vi kommer
fram till att i själva verket måste licensmedlen
höjas med cirka 70 kronor
till 230 kronor redan under 1971 om
man arbetar med de förutsättningar
som är angivna i propositionen.

Jag ser att kommunikationsministern
inte är här men jag vill ändå ställa
den frågan till den frånvarande kommunikationsministern:
Var finns de
kalkyler på detta område som den förre
kommunikationsministern på ett tidigare
stadium begärde att radioutredningen
skulle utarbeta. I direktiven
till radioutredningen ingick nämligen
ett krav att denna skulle utarbeta eu
långtidsplan för televisionsrörelsens
kostnader och intäkter. En sådan plan
saknas i propositionen, men det borde
ju vara riktigt att kommunikationsministern
åtminstone muntligen i riksdagen
kunde lämna en redogörelse för
detta.

Onsdagen den 14 december 19C6 fm.

Nr 39

Ang. rundradions fortsatta verksamhet, m. m.

Herr talman, jag kan inte annat än
beteckna kommunikationsministerns
handlande i radio- och televisionsfrågan
som på något sätt panikslaget. Kommunikationsminister
Palme tycks vilja
till varje pris låsa radio och TV:s
framtid till en monopolsituation. Principen
om frihet och behovet av säkra
ekonomiska kalkyler kastas då över
bord. I den politiska bedömning som
kommunikationsminister Palme och
därmed regeringen har gjort i sammanhanget
väger tydligen sådant mycket
lätt.

Herr talman! Det är bakgrunden till
att jag yrkar bifall till samtliga de yrkanden
som herr Strandberg har framställt.

Herr LARSSON, NILS THEODOR,
(ep):

Herr talman! Regeringens inställning
i denna fråga har under de tio år den
varit under debatt präglats av en mycket
stark dogmatism. En fördomsfri
prövning bär från början varit utestängd
och är det alltjämt. Därför har
propositionens liksom utskottsmajoritetens
linjer även i år blivit skeva.
Men en uppluckring av ståndpunkterna
har dock kunnat konstateras vara på
väg.

Personligen hade jag liksom herr
Strandberg haft förhoppningar på den
nye, unge kommunikationsministern.
.lag hade hoppats att han skulle haft
kraften att kunna lösgöra sig ur det tidigare
så starkt kända tvånget och
att lian skulle komma med nya djärva
tag. Men därav blev denna gång nästan
intet. Att kommunikationsministern
emellertid inte är helt opåverkad och
inte helt utan tecken på att han har
lagt märke till utvecklingen visar den
utredning, som han i höst har tillsatt
om reklamens roll i samhället och bl. a.
då just TV-reklamen. Jag medger att
tillsättandet av den utredningen visar
att kommunikationsministern själv inte
är helt oberörd — såvida inte kommu -

nikationsministerns avsikt med den tillsättningen
är att få ett så långt uppskov
med ställningstagandet, att andra ting
hinner hända först. Det kan vara ett
försök •— det är givet — att förhala det
slutliga ställningstagandet, som även
regeringen till slut kommer att bli ställd
inför. Men jag vill för min personliga
del hellre tro att kommunikationsministern
har avsett att möjliggöra en
glidning även från regeringens sida till
ett annat ståndpunktstagande längre
fram.

Det är framför allt reklamen i TV
som har varit stridsfrågan under det
gångna decenniet. Därvid har man från
regeringssidan intagit en, som jag tidigare
sade, dogmatiskt präglad attityd till
all reklam; man har ifrågasatt reklamens
värde över huvud taget och nästan
sett någonting ont i reklam.

Reklam är emellertid en form av varuupplysning,
som jag tror att man
måste acceptera i det moderna samhället.
Jag har personligen upplevt ett
reklamfritt samhälle, då jag som parlamentarisk
delegat deltog i den första
rysslandsresan 1955 och där såg hur
påvert ett reklamfritt samhälle tog sig
ut. Ingen reklam i butikerna, inga annonser
i tidningarna, inga ljusramper
— ingenting! Men detta sammanfaller
ju med det kommunistiska systemet,
där den statliga högsta myndigheten
vet allt om medborgarens behov och
styr och ställer helt för medborgaren,
där den högsta statliga myndigheten
känner till vilka behov den enskilde
medborgaren skall ha, så att det inte
behöver propageras för täckningen av
olika behov för livsföringen. Vi i det
västerländska samhället måste däremot
acceptera reklamen såsom någonting
för framtiden bestående.

Varför då reklam i TV? Ja, först vill
jag säga, att accepterar vi reklamen
såsom ett medel att komma ut till den
stora allmänheten med upplysning, så
är det naturligt att TV är det bästa mediet
för sådant kunskapsspridande
som reklam utgör. Men jag skulle inte

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Ang. rundradions fortsatta verksamhet, ]
här hålla så fast vid den ståndpunkt,
som jag under de tio åren alltigenom
har intagit beträffande reklam i TV, om
det inte vore för att det funnes en annan
aspekt på problemet också, nämligen
att kostnaderna för TV i framtiden
blir för TV-tittarna så pass stora,
att vi till slut inte kan undgå att pröva
olika utvägar och se, om det finns möjligheter
att hålla de direkta utgifterna
för tittarna nere på en rimlig nivå,
d. v. s. att begränsa licensavgifternas
stegring.

Vi vet att kostnaderna för licensavgiften
ganska snart kommer att gå upp
till 300-kronorsstrecket. Dessutom kommer
fort nog ytterligare kostnader för
TV-tittaren — han måste köpa tillsatser
till TV-apparaten för att kunna ta
emot TV-2-programmet. Inom en skönjbar
tid, trots att vissa töcken ännu
skymmer sikten, får vi ju ändå färgTV,
och detta medför också en kostnad
för konsumenten^tittaren. Sammanlagt
blir allt detta så betungande för
en del av befolkningen — jag tänker
inte minst på det växande antalet pensionstagare
— att man kommer att se
fram emot den lindring som statsmakterna
kan genomföra av deras direkta
kostnader, ty någonting som är för de
högre åldersgrupperna inte minst viktigt
är att dessa har tillgång till TV.
Jag tror att vi kommer att känna oss
tvingade — även regeringen kommer
att få göra det -—- att tillmötesgå krav
på en rimligare direktkostnad för konsumenten-TV-tittaren.

En reklamfinansierad TV behöver ju
inte ha den amerikanska modellen, utan
det finns ju andra tänkbara former —
som jag här inte skall gå in på. Alla
säger vi nej till reklamfinansierad TV
av amerikansk modell. Men personligen
har jag den uppfattningen, att en
reklamfinansierad TV icke är förenlig
med annat än en fri radio-TV i vårt
land. Jag vill därför för min del anmärka
på att formerna för fri radio-TV
hittills ännu inte fått objektivt utredas
här i landet. Det borde annars kunna

i. m.

gå att finna former för ägandet och
ledningen av konkurrerande företag
inom svensk radio-TV.

Under tio år har jag i denna kammare
vid ett flertal tillfällen framfört denna
min personliga uppfattning, som
tyvärr ännu inte sammanfaller med den
mera officiella uppfattning som min
partigrupp företrätt och företräder.
Jag har här under årens lopp haft flera
sammandrabbningar med den talare
som följer närmast efter mig, nämligen
fru Annie Wallentheim, som ju är ytterst
troende när det gäller dogmerna
— något som väl kommer att visa sig
genom det anförande som strax följer.

Jag har inte haft del i utformningen
av vare sig majoritetens eller reservanternas
skrivning, men, herr talman, den
med 2 betecknade reservationen motsvarar
i väsentliga delar min uppfattning
om vad som nu och framöver borde
göras av statsmakterna.

Herr talman! Jag har härmed endast
velat anmäla att det är min avsikt att
rösta för den med 2 betecknade reservationen.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Jag skulle vilja börja
med att säga några ord i anledning av
de särskilda yttranden som är fogade
till utlåtandet.

Vi har fått en proposition som i väsentliga
delar avviker från det material
som är presenterat i ett utredningsbetänkande.
Det är ju knappast
något sensationellt i och för sig, och
departementschefens rätt att framlägga
sitt eget synsätt och sina egna bedömningar
ifrågasätts inte.

Att som i det särskilda yttrandet antyds
skicka ut kungliga propositioner
till något slags remiss är ett önskemål
som inte förefaller praktiskt och näppeligen
heller kan accepteras.

Det har sagts att man inte haft tillräckliga
möjligheter att bedöma och
diskutera denna fråga på grund av att
propositionen kom så sent. Som här har

Onsdagen den 14 december 19G6 fm.

Nr 39

Ang. rundradions fortsatta verksamhet, m. m.

påpekats förut framlade departementschefen
redan i våras sina huvudlinjer i
saken i akt och mening att möjliggöra
begrundan och diskussion. Jag vet att
arbetsgrupper har arbetat, förmodligen
inom samtliga partier, och denna
fråga har ju diskuterats praktiskt taget
varje år i riksdagen under tio års tid.
Man kan knappast då göra gällande att
det inte skulle finnas något underlag
för ståndpunktstagande och diskussion.

Det har också många gånger framhållits
hur angeläget det är att få beslut
om genomförande av program 2 i TV.
Det är ett uttryck för departementschefens
ambition, tycker jag, att han trots
den besvärande strejken försökt hålla
löftet att lägga fram propositionen nu
i höst. Den var för övrigt aviserad i
riksdagens program för sitt arbete. Hade
frågan uppskjutits till våren skulle det
ha betytt ett halvt års försening med
besvärligheter att få fram reformen så
tidigt som alla tydligen önskar. Detta
om detta.

När det gäller det särskilda yttrande
nr 2 om utbildningen finns det inte alls
några motsättningar mellan utskottet
och undertecknarna av detta yttrande.
Vi är helt överens om att radio och TV
har utomordentliga möjligheter att
hjälpa till med den utbildningsexplosion
som vi är mitt uppe i. Det blir
riksdagen som skall ange ramarna för
det, och det är naturligt att den diskussionen
får komma i närmare anslutning
till det förslag om vuxenutbildningen
som vi väntar på.

I anslutning till yttrande nr 3 vill jag
säga att om jag räknat rätt finns ungefär
30 minuters religiösa uppbyggelseprograin
vid tre olika tillfällen varje
dag. Vi har också program av annan
natur, andliga sånger, bibelstudium
etc. Dessa religiösa program sköts av
två personer. Det är inga skapande program
i vanlig bemärkelse utan arbetet
består i att ta kontakt med präster, predikanter,
kyrkor o. s. v. och att göra
en rättvis sammanställning för att låta
dessa komma till tals ifrån olika delar

av landet. Enligt de upplysningar jag
fått räcker denna arbetskraft till för
uppgiften.

Andra program av intresse, som tangerar
de religiösa människornas behov,
handläggs inom den allmänna programsektionen
inom Sveriges Radio och får
naturligtvis vägas mot andra gruppers
intressen och möjligheter att få utrymme
i programmet. Enligt min mening
är de religiösa grupperna inte
missgynnade.

När man här talar om att det råder en
eftersläpning i fråga om sändningstiden
av religiösa program i förhållande
till den totala programvolymen, tycker
jag det är tråkigt att behöva möta ett
slags relationstänkande även här. Att
vi har fått en ökning av sändningstiden
är motiverat av att andra gruppers intressen
att få någonting med i radio och
TV tidigare har fått stå tillbaka och
att följaktligen de många lyssnare som
har religiösa intressen har haft en viss
förtur i detta sammanhang. Jag har inte
kunnat underlåta att framföra några
synpunkter med anledning av detta
särskilda yttrande.

Jag skall nu, herr talman, övergå till
den stora huvudfråga vi diskuterar. Om
vi skall ha fri etableringsrätt och reklam-TV
här i landet eller inte är, som
motionärer och reservanter säger, frågor
av den allra största principiella
betydelse. I likhet med departementschefen
slår utskottsmajoriteten vakt om
det grundfundament, varpå vår rundradiorörelse
vilar, ensamrätt för ett licensfritt
företag i dess programverksamhet
oberoende av staten och av privatekonomiska
intressen. Förespråkarna
för att folk som vill skall få satsa
pengar som ägare eller som annonsörer
i radio- och TV-företag för i dag fram
argument som är gamla och bekanta.
Vi kan dem utan och innan.

Utöver kanal 1 i TV har Sverige tilldelats
ytterligare två TV-kanaler med
riksomfattande täckning och eu mera
begränsad. Betriiffande radion är våra
utbyggnadsmöjligheter enligt frekvens -

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Ang. rundradions fortsatta verksamhet, m.
planen i stort sett utnyttjade. Om vi genom
s. k. kanalklyvning kan få flera
kanaler med tillfredsställande lyssnarförhållanden
beror på om teknikerna
kan lyckas i sina försök. Förväntningar
finns, men problemet är, såvitt jag
vet, inte lielt klarlagt.

Tanken att vi i våra vardagsrum
skall kunna ta emot TV-program sända
från något håll på jordklotet genom direkt
förmedling via rymdsatelliterna
förblir inte längre en fantasi. Det blir
emellertid en trafik vars regler, frekvensbevakning
etc. blir helt förknippade
med den internationella maktbalansen
inte minst politiskt sett. Inte ens
några försök att åstadkomma avtal om
dessa oerhört kinkiga problem har ännu
gjorts.

Av vad jag har sagt framgår att kanalutrymmena,
även om man är så stor
optimist som herr Strandberg, aldrig
kan medge fri etableringsrätt. Det blir
oundvikligen en fråga om att utdela
privilegier.

Motionärer och reservanter anser att
ett program 2 enligt deras linje skulle
ge oss en ökad och friare debatt, bättre
program, snabbare utvecklingstakt och
lägre licenskostnader.

Programskapare och programplacerare
arbetar i Sveriges Radio under en
rad ansvarsregler, som går ut på strikt
neutralitet i politiska frågor, objektivitet,
opartiskhet m. m.

Herr Holmberg har tidigare här i
kammaren sagt att detta upprätthållande
av verklig objektivitet naturligtvis
är helt omöjligt. Man ställer sig då en
aning undrande inför de energiska påtalanden
om snedbelastning till, som
man tror, regeringens förmån som man
anser förekommer i programmen, för
att nu inte tala om upphetsningen kring
millimeterrättvisa i vissa andra program.

Sveriges Radios arbetsresultat i fråga
om programmen fingranskas inte bara
av en påpasslig allmänhet utan föranleder
varje år frågor, interpellationer
och motioner här i riksdagen och ger

anledning till debatt ehuru inte till beslut,
eftersom Sveriges Radio enligt avtalet
intar en självständig, oberoende
ställning gentemot staten.

Jag frågar: Vilket jämförligt debattforum
kan man vänta sig i samband
med det fria företaget? Rundradiorörelsens
ekonomi granskas ingående på
departementsnivå i samband med budgeten.
Vilken sorts granskning av denna
sida i det enskilda företaget kan
man månne vänta sig? I Sveriges Radios
styrelse finns representanter som
speglar samhälle, press, näringsliv och
folkrörelse, alltså praktiskt taget hela
befolkningen. De har möjlighet att göra
sina önskemål och sitt inflytande gällande.
Skulle samma möjligheter till
inside-information, till insyn och inflytande
i det fria reklamföretaget på
denna breda bas kunna förväntas föreligga?
Det tror jag är helt uteslutet.

Utskottsmajoriteten är nu som tidigare,
ehuru ivrig anhängare av en fri,
allsidig opinionsbildning i landet, totalt
kallsinnig inför talet om att införande
av ett reklamfinansierat, privatägt
radio-TV-företag skulle innebära
några förbättringar därvidlag.

Man säger: I monopolföretaget är det
ett fåtal människor som producerar och
bestämmer vad som skall släppas fram
i kanalerna. Det är oundvikligt att programmen
präglas av deras intressen
och värderingar, mer eller mindre
omedvetet. Opinionen uppkommer, menar
man, slumpvis och beror bl. a. på
personalpolitiken. Jag vill inte bestrida
påståendet i och för sig, men jag skulle
vilja fråga: Hur tänker man sig att eliminera
det där personliga tyckandet
och värderingarna hos det ytterligare
fåtal programskapare och programansvariga,
som skall få anställning i det
enskilda företaget? Genomgår de människorna
något slags egendomlig förändring
i och med att de sysselsätts i
ett sådant företag, eller har den enskilda
företagsledningen några förborgade
möjligheter att bemästra problemet? -

Onsdagen den 14 december 19GG fm.

Nr 39

Ang. rundradions fortsatta verksamhet, m. m.

I folkpartiets motion sägs på sidan
5 på tal om TV:s genomslagskraft:
»Dess framställningar av vad som händer
och dess värderingar av vad som
händer har ett alltför stort inflytande
på opinionsbildningen.» Nästa mening
lyder: »Alldeles särskilt stor är denna
risk när radio och TV som i Sverige
ligger under officiellt monopol. Allmänheten
kan tendera att acceptera
Sveriges Radio som en garanti för objektiviteten
även i de fall där denna
har satts åt sidan.»

Bortsett ifrån alt de sista orden skulle
kunna tarva en förklaring, ligger det
verkligen en ståtlig underförstådd antydan
i den meningen. Den betyder att
människor inte skulle behöva riskera
— i varje fall inte i så hög grad — att
vilseledas i ett fritt företag som i monopolföretaget.
För min del tycker jag
man har en ganska stor tilltro till folks
sväljförmåga.

Visst är det en fördel om kretsen
av programskapare och programansvariga
vidgades. Att minska stockholmsdominansen
är ett önskemål. Inte minst
urvalet av medverkande, intervjuoffer,
föredragshållare, debattörer o. s. v. förefaller
inte sällan ske med något ett
ensidigt kikarsikte. Därför hälsar i
varje fall utskottsmajoriteten med stor
tillfredsställelse kommunikationsministerns
helt nya grepp för att få konkurrens
inom Sveriges Radio. Det skall
ske dels genom självständiga programenheter
med var sin programchef med
rörelsefrihet inom givna ramar när det
gäller dispositionerna, såväl beträffande
programstoffet som när det gäller
lokaler, personal etc., dels genom en
på samma sätt fungerande distriktsorganisation,
direkt underställd radioledningen,
med uppgift att fånga upp händelser,
åsikter, förmågor av olika slag
i landets olika hörn och sända program
regionalt, men också försöka göra dem
så konkurrenskraftiga att de kan få
placering i riksprogrammet. Den betydligt
utökade sändningstiden möjliggör
även ett tillgodoseende i större grad

3 Första kammarens protokoll 1GGG. Nr 39

av olika publikintressen och samordning
av programsättningen. Långt ifrån
att liksom motionärerna anse att Olof
Palme visat ett välment men tafatt
handlag betecknar jag de nya signalerna
som verkligt konstruktiva — en
djärv satsning, visionär om man så vill,
för att få fram just den variation, den
bredd och mångfald i programutbudet
som alla anser önskvärda, samtidigt
som man stimulerar tävlingslusten och
fördelar ett större direkt kostnadsansvar
till olika led.

Många är av och till missnöjda med
radio- och TV-programmen. En del är
det notoriskt. Ibland är väl missnöjet
berättigat, men ofta är det ganska enögt
och orättvist. Jag är övertygad om att
med den nya modellen ökar möjligheterna
att tillgodose olika krav och önskemål.
Propositionen har mottagits positivt
ute i landet, såvitt jag kunnat se
av olika tidningar. Jag vet också att
den har mottagits med intresse och
tillfredsställelse på personalhåll inom
företaget, och radiochefen har i utskottet
klart och tydligt deklarerat sin beslutsamhet
att förverkliga de givna intentionerna.

Det finns många motsägelsefulla uttalanden
i detta ämne. Det råder differenser
mellan folkparti- och högerledarna
om vilken sorts opinionsbildande
roll som TV spelar eller bör spela. Därav
följer tydligen också att effekten av
vad som sänds av ett enskilt företag
måste bli olika, beroende på vilket synsätt
som till slut blir vägledande för
programpolitiken inom detta företag.
Att ett på enskilt vinstintresse baserat
reklamföretag skulle kunna ge oss en
säkrare garanti än den vi nu har för
en friare och allsidigare opinionsbildning
tror inte utskottsmajoriteten på.
Att släppa in enskilda företags intressen
på detta område betyder en oerhörd
maktkoncentration i enskilda händer
i fråga om ett massmedium vars
genomslagskraft alla liar talat om, som
har en så oerhörd betydelse i fråga
om människors åsikter, värderingar,

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Ang. rundradions fortsatta verksamhet, m. m.

beteenden, behov och önskemål. Detta
manar, anser jag, till eftertanke. Att det
skulle vara någonting speciellt att vinna
och att det är något angeläget demokratiskt
intresse man är ute efter,
finns det fler som tvivlar på. I Svensk
Politisk Tidskrift, novembernumret
1965, läste jag: »Svårare är att förstå
dem som kopplar ihop monopolföretaget
med frihetsbegreppet och yttrandefriheten.
» Göteborgs-Posten skrev:
»Flertalet av folkpartiets medlemmar
delar inte partiledningens åsikt om behovet
av konkurrens utanför Sveriges
Radio. Vi bygger detta vårt uttalande
på kontakt med många medlemmar, inte
minst redaktörer för folkpartitidningar.
»

Vad reservanterna vill är att P 2 i
TV skall upplåtas för enskild drift och
finansieras genom reklaminkomster.
Man vill därutöver ha flera programföretag,
och i dag har vi hört talas om
att man tror att de tekniska möjligheterna
inom en snar framtid skall ge utrymme
för många fler sådana företag.
När man talar om fri etableringsrätt i
etern, menar man egentligen inte vad
ordet anger. I högermotionen anses en
auktoriseringsnämnd nödvändig. Den
skulle t. o. m. utses av Kungl. Maj:t,
och den skulle ha till uppgift att avgöra
antalet fria program, riktlinjer
för verksamheten o. s. v. I folkpartimotionen
antydes det inte hur koncessionsförfarandet
skall gå till, men man
anger en rad behövliga regler, som
bortsett ifrån finansfrågorna i stort
sammanfaller med dem som gäller för
Sveriges Radio. Entusiasm väcker inte
den skissen. Gävleborgs Dagblad skrev
den 14 juni: »Ett TV-bolag med så snäva
regler som det folkpartiet föreslår
kommer inte att kunna ge några väsentliga
bidrag till den offentliga debatten.
»

Det är glädjande att konstatera att
centerpartiet har intagit en ståndpunkt
som så klart sammanfaller med utskottsmajoritetens.
Här har påtalats att
ungdomsförbunden inte gör det. Kan -

ske vågar man tro att unga människor
i allmänhet inte har haft så stora
möjligheter till genomlysning av detta
invecklade problem och inte heller har
så stort erfarenhetsunderlag. Jag vet
att det är farligt att säga så, när man
är en gammal tant. Att vara radikal, som
man tror, i ord och åthävor liar för
övrigt i alla tider varit något som haft
särskild hemortsrätt i ungdomsorganisationer.

Herr Holmberg är för den fria etableringsrätten,
därför att den är ett betryggande
hinder mot statens inblandning
i radio- och TV-verksamheten. I
motsats till honom vill utskottsmajoriteten
ha en radioverksamhet som i programfrågor
är frikopplad från staten,
men vi vill inte heller ha en inblandning
av privatekonomiska intressen.
ETtskottsmajoriteten vill ha ett radiosystem
som står fritt från alla sidoinflytanden
och som arbetar i allmänhetens
tjänst. Det är vår övertygelse att
vi med den ordningen når största möjliga
yttrandefrihet i etern.

Ett med all kraft framfört skäl till
att vi såsom andra länder skall ha reklam-TV
är att vi på det sättet skulle
få bättre program. Det är väl inte själva
annonsinslagen som man menar?
Viljan och förmågan att satsa på nya
initiativ och våga någonting nytt i
stället för det invanda uppmuntras inte,
säger man, i Sveriges Radio. Jag
tror inte att det är en rättvis betygssättning.
En jämförelse mellan en programvecka
nu och en för ett par tre år sedan
ger en helt annan bild. Just klarsynen
inför behovet av förnyelse är anledningen
till att så många programskapare
och idégivare arbetar på frilancebasis.
Om de flesta allmänna publicservice-företag
i världen kan man säga
att de hävdar sig väl. I stor utsträckning
har de visat initiativkraft och originalitet
i sin programpresentation. Det
måste vara ganska besvärande — men
inte desto mindre ett faktum — att i
länder där reklam-TV är tillåten, har
detta inte lett till de programfördelar

Onsdagen den 14 december 19G6 fm.

Nr 39

Ang.

som man här talar om. Ganska allmänt
har i stället följden blivit en förflackning,
trivialisering, ämneskrympning
och minskad valfrihet. En lurpassning
på tittarna har helt enkelt lett till att
samma slags programtyper samtidigt
körts i olika kanaler. Det finns verkligen
en ganska kompakt erfarenhet
som belägger detta och inte bara i USA.

Folkpartiets ungdomsförbund säger:
»Att tro att programproducenter skall
ha mindre ambition i sitt programskapande,
därför att de arbetar i ett enskilt
kommersiellt företag, är väl i alla
fall ett påstående som knappast kan ledas
i bevis.» Ja, har ett sådant påstående
verkligen gjorts, tycker jag att det
är dumt. Det är dock precis lika dumt
att göra gällande att producenterna på
denna grund skulle ha en större ambition
än de som arbetar inom ett monopolföretag.
Det är emellertid just
detta som man i detta sammanhang
som så ofta annars tycks ta såsom en
självklar utgångspunkt.

Det skulle aldrig falla mig in att
här uppträda såsom försvarare av alla
program i Sveriges Radio. Jag hör
många gånger till de missbelåtna. Att
skapa program och kombinera program
är knappast någon lätt uppgift. Med
den sanningen för ögonen kan man
ha en massa önskemål. Till mina hör:
bättre barn- och ungdomsprogram med
andra idealmönster, flera debattskapande
samhällsbelysande program, vilka
inte såsom en röd tråd har att göra ned
samhällsaktiviteter, uppmuntrande program
kring vardagsmänniskan, för att
låna ett uttryck, som herr Holmbergs
företrädare i ämbetet gärna använde.
Jag är säker på att om vi lade ihop
allt det vi i detta sammanhang vill här
i huset skulle vår önskelista bli ganska
lång.

Jag tror mig veta att Sveriges Radios
ambition — med en kanal till, med
ökad sändningstid och naturligtvis med
behövliga resurser — är att, på alla händer,
göra det bästa möjliga av svensk
radio och television. Den har för övrigt

rundradions fortsatta verksamhet, m. m.
ett gott internationellt anseende redan
nu.

Skall konkurrensen ha någon mening
måste det väl bli en konkurrens om publikgunsten,
och hur går det då med
minoriteten? frågade Olivecrona i TVaktuellt
när propositionen framlades.
Frågan hade naturligtvis varit fullt naturlig
om konkurrensen, som herrarna
vill, skulle ha bedrivits utanför Sveriges
Radio och utifrån affärssynpunkter.
Ett enskilt reklamföretag måste
självfallet i sin programpolitik lägga
tyngdpunkten på lättsmälta, publikknipande
och icke kontroversiella program,
i vetskap om att de som köper
tid i ett sådant medium •—- annonsörerna
— vill nå största möjliga publik. Att
offra tid och pengar på s. k. smala program
kan givetvis inte ingå som någonting
lockande i en normal företagskalkyl
inom ett sådant privatföretag.

Självklart vill alla programskapare
att deras skapelser skall »slå», och det
är i och för sig inget fel att satsa på att
få stor publik -— bara det sker med
balans, så att envar kan finna någonting
trivsamt, stimulerande och värdefullt
i radio och TV. Men den saken,
herr talman, klarar man enligt min mening
mycket bättre med en konkurrensuppläggning
inom monopolföretaget av
det slag departementschefen har skisserat.
Programmen tillkommer och placeras
nämligen då inte i avsikt att vara
»säljande», utan syftet är helt enkelt
att åstadkomma en bra produkt.

De som kämpar för vad som enligt
deras uppfattning är frihet i etern ber
oss betänka fördelarna ur licensbetalarnas
synpunkt. Som man kunde vänta
framhåller de folkpensionärerna som
ett slags påtryckningsgrupp. Medan priset
på varor och tjänster över hela linjen
ökat 100 procent eller mer har dock
priset för TV-licenser legat stilla på
samma belopp som då TV startade för
tio år sedan. Licensantalet har som alla
vet ökat otroligt snabbt, mycket mer än
den mest optimistiske drömde om vid
starten. Med licensintäkterna har man

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Ang. rundradions fortsatta verksamhet, m. m.

byggt ut sändningsnätet, ökat driftsäkerheten,
avskrivit investeringarna med
100 procent och fonderat pengar för
program 2.

Det är verkligen ett rikt utbyte vi
får för vår radio- och TV-licens. Faktiskt
får vi i dag mera till billigare
pris än förut, till skillnad mot utvecklingen
på alla andra områden om man
ser det ur synvinkeln av penningvärdets
försämring. Kostnaden är i dag
67 öre per vecka för radio- och 1:92
per vecka för TV-licensen. Därför tycker
jag att man har en ganska löst sittande
krok när man vill hänga upp
frågan om införandet av reklam-TV i
landet på licenskostnaden; det vittnar
knappast om någon särskilt klok strategi.

Tidigare eldade man under sina krav
på kommersiell TV med argumentet att
näringslivet behövde ett nytt inhemskt
reklammedium på grund av »trängseln
till döds i de tillgängliga»; jag hämtar
orden ur herr Turessons anförande i
andra kammarens protokoll 1962. Man
behövde, sade man, texta sina försäljningsargument
i svensk TV för att kunna
ha riktig slagkraft när man kom ut
på den utländska marknaden. Det tyckte
jag nu hörde till de argument som
verkligen hade en viss tyngd. Men detta
argument har nu kommit helt i
skymundan. Departementschefen har
antytt att om man bara är ute efter en
annan finansieringsmetod skulle det
kunna övervägas att införa reklam inom
Sveriges Radio. Men vad säger man då?
Jo, att en sådan lösning på reklamfrågan
skulle vara det sämsta av allting.
Det var således inget angeläget förstahandsintresse
att via reklam-TV få ut
varubudskapet bättre till konsumenterna.
Det är ganska avslöjande.

Sanningen är nog att alla framförda
motiv för att vi skall få ett privatägt
kommersiellt TV-företag har varit och
är ett slags dimridå för vad det verkligen
är fråga om, nämligen att öppna
vägar för en sällsynt vinstgivande kapitalplacering.
Jag gör i och för sig

inga värderingar i det avseendet, men
det är alldeles klart att intressenterna i
reklam-TV snabbt gör sig stora pengar.
Det finns exempel på den saken;
jätteförmögenheter som snabbt har vunnits
och som vederbörande genom att
plöja ned inom andra branscher har
ytterligare ökat. En erfaren USA-man
har uttryckt saken så här: Ett insteg i
reklam-TV-branschen är ungefär som
att ha fått licens på att trycka sina
egna pengar.

I tidningen Expressen av den 18 maj
1965 fanns det en artikel av tidningens
New York-medarbetare. Enligt artikeln
förklarade en talesman för en stor annonsagentur
— med 20 klientföretag i
USA och 500 kontor i resten av världen
— att om bara Sveriges regering
släpper sina moralprinciper och ger
grönt ljus för reklam i TV finns det
miljoner i beredskap; vi har planer på
att köpa in oss på den skandinaviska
marknaden såsom varande inkomstbringande,
vi vill vara först på plan
när reklam-TV införs i Sverige.

Fjärde avdelningen i statsutskottet
gjorde år 1965 en resa i USA. Man klankar
på de där resorna, men jag tycker
ju att man lär sig en hel del. Genom
rundvandringar och diskussioner hos
olika TV-företag fick vi ett värdefullt
bakgrundsmaterial. Vi fick bl. a. följande
upplysningar — jag nedtecknade
dem noggrant: Iteklam-TV-bolagen vill
ha långa annonsserier — tre å sex veckor
— eftersom det betyder stående
storannonsörer och därmed stora inkomster.
Småföretagarna kan sålunda
inte ha så mycket att hämta. Efter noggranna
socialpsykologiska analyser riktar
man in sina annonskampanjer på
tonårsungdomen. Den är framtidens köpare,
resonerar man. Av alla TV-tittare
på kvällstid mellan kl. 8—9 uppgavs
88 procent vara tonåringar. Det gav anvisningar
om programsättningen. Vår
fråga nummer ett var: Har den jättelika
reklamen, den ökade försäljningsvolymen
lett till några sänkta varupriser?
Det fick vi inget svar på. Fråga num -

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Nr 39

Ang. rundradions fortsatta verksamhet, m. m.

mer två lydde: Har annonsörerna inflytande
på programmen? Man var tveksam
men så småningom kom svaret,
litet generat: Egentligen inte, men detta
är affär, att se det på annat sätt är
helt orealistiskt.

Jag tror inte, herr talman, att svenska
annonsörer eller annonsköpare på
något märkligt sätt i sin yrkesambition
skiljer sig från sina utländska kolleger.
I varje fall har jag svårt att känna
mig förvissad om det. Vill vi ha en radio-
och TV-rörelse i detta land får vi
betala vad det kostar; mera ju större
anspråk vi har. Vi bestämmer själva,
om vi skall betala genom licenser eller
genom de varor vi köper, eftersom reklamkostnaderna
inkalkyleras i priserna.
Att göra någonting annat gällande
är helt orimligt. Hur höga reklam-TVbolagets
taxor än är har detta ett ganska
minimalt intresse för annonsköparen.
Skall man, som det antytts i högermotionen,
fundera på att införa s. k. paytelevision,
d. v. s. lägga en slant i lådan
varje gång man skall se ett program,
får man tydligen om man väljer reklamvägen
betala det hela två gånger.

Herr talman! Att jag tagit kammarens
tid i anspråk så länge — för vilket
jag ber om överseende — för min argumentering
i denna principiella fråga
beror på att vi nu står vid ett vägskäl.
Jag har tyngt protokollet med
några citat för att göra fullt klart att
det ingalunda finns den folkopinion för
reklam-TV som man vill göra gällande.

Av de skäl som jag här har anfört —
andra talare kanske tar upp andra ty
sådana finns —■ vill jag, herr talman,
sluta med att yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr PETERSON, ERIC GUSTAF,
(fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är ingen ohämmad
frihet vi talar om. När det gäller pressen,
som är fri, har vi, som väl är,
organ som har möjlighet att »bita huvudet
av den tupp som gal galet». Jag

tror det var herr Adolfsson som använde
det uttrycket. Samma förhållande
kan naturligtvis gälla beträffande
ett fritt radio- och TV-företag. De fritt
verkande företagen som vi pläderar för
skall naturligtvis rätta sig efter vad
riksdagen bestämmer. Detta förutsättes
också i folkpartiförslaget. Det är väl
alldeles klart att två från varandra skilda
företag — inte minst när det gäller
nyhetsförmedling — är att föredra
framför en nyhetsavdelning som betjänar
två nyhetskanaler.

När det gäller reklamfinansiering säger
vi att det inte är möjligt att med
nuvarande finansieringsform följa med
i den utbyggnadstakt som vi bör. Det
är därför vi tagit upp reklamfrågan. Till
fru Wallentheim vill jag säga att jag
vill inte ha sådan reklam som finns i
de amerikanska TV-programmen.

Slutligen, herr talman, spelar tydligen
radio och TV en betydligt större
roll i folkets liv än vad vi som sitter
i riksdagen, eller borde sitta här, tror.
Vi har många gamla och många i övre
medelåldern, vilkas huvudsakliga sysselsättning
och underhållning är att
höra och se på etermedia. Detta belyses
bäst genom en liten historia. Två äldre
makar vaknar en morgon och mannen
hälsar hustrun med orden: God morgon,
Anna, vad är det i TV i kväll?
Vårt förslag är ingen dimridå bakom
vilken vi döljer andra avsikter. Detta
uttalande får stå för fru Wallentheim.

Herr STRANDBERG (h) kort genmäle: Herr

talman! Sällan har väl något
statsråd haft en bättre amazon än vad
vi nu skådat i talarstolen. Inte på en
enda punkt kan fru Wallentheim komma
till något annat än ett enormt försvarstal
för vad herr Palme tycker och
tänker. Å andra sidan kan man förstå
det. Jag har tidigare i dag anklagat
statsrådet Palme för bristande visionär
syn, och jag beklagar att fru Wallentheim
kastar ur sig ett påstående som

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Ang. rundradions fortsatta verksamhet, m.
hon gör när hon talar om att ungdomsförbunden,
ledamöterna i både
högerns, folkpartiets och centerpartiets
ungdomsförbund, har en bristande
förmåga att tränga in i frågeställningarna.
Nej, fru Wallentheim! Jag utgår
ifrån att dessa ungdomar har en betydligt
större förmåga att tränga in
i frågeställningarna än många andra
har, inte minst fru Wallentheim. Fru
Wallentheim säger att detta bara är
gamla kända argument. Ja, i högsta
grad! Hennes egna argument är gamla
bekanta.

Låt mig bara bemöta en del av dem.
När jag här tidigare i dag har tagit
upp ett resonemang om framtidsvisioner
med direktmottagning, så säger fru
Wallentheim med all rätt att det tarvar
internationella överenskommelser. Jag
berörde detta i mitt inlägg och jag instämde
i vad statsrådet Palme har sagt.
Men jag sade att desto nödvändigare är
det att man handlar och handlar snabbt,
och jag uttalar förhoppningen att inte
minst svenska regeringen skall sätta i
gång och handla snabbt.

Vidare säger fru Wallentheim: Kanalutrymmena
kan aldrig bli så stora
att en fri etableringsrätt kan bli möjlig.
Med den argumentation som fru
Wallentheim här för, borde hon också
i rättvisans namn komma fram till
kravet att också hela svenska pressen
skulle ingå i ett statsmonopol. Jag har
tidigare i dag rent tekniskt belyst hur
man kan få det i fråga om antalet rikstäckande
kanaler. Jag skall inte heller
sticka under stol med att vi kan få
fram lokala och regionala sändningsmöjligheter
i en omfattning som i dag
kunde ligga i paritet med hela den
samlade svenska pressens 20-procentiga
täckningsområden över hela riket.
Detta är en rent teknisk möjlighet. Att
man inte kan få en total fri etablering
är fullt naturligt. Det står också i vår
motion, och det är därför vi har talat
om auktoriseringsnämnden. Självfallet
måste dessa privata och fria företag

, m.

arbeta efter vissa normer och principer.
Har fru Wallentheim läst den engelska
»Television Act» av 1964, där man dragit
upp principer som talar om efter
vilka grunder dessa organ skall arbeta?
Om inte skall jag gärna ta upp en debatt
om vad som »Television Act» innehåller
och hur ITV arbetar, vad som
ingår där i fråga om reklamsystem
m. m.

Jag tycker också att man skall vara
litet försiktig med uttryckssätt som att
ett insteg i reklam-TV är som att få
trycka egna pengar. Vi skall lämna den
debatten därhän, ty det vore beklagligt
om finansministern satt och lyssnade
på detta. Då finge vi reklam-TV i
statsmonopolets ram illa kvickt.

Jag får säga att en del av de synpunkter
som fru Wallentheim anfört
från sitt USA-besök kan jag instämma
i, även om jag i vissa andra hänseenden
har en mera nyanserad uppfattning
från ett besök jag gjort där. Men
mitt besök var 1965, och jag förmodar
därför att det var ett misstag av fru
Wallentheim när hon sade att hon varit
där ett år tidigare och tittat på
detta.

Alltnog, konklusionen av vad fru
Wallentheim kommer fram till är att
hon liksom statsrådet Palme och regeringspartiet
över huvud taget är medveten
om att vi har valt ett frihetens
och demokratiens system inom politikens
område, inom religionens område,
inom det tryckta ordets område, inom
kulturens område, inom konstens, filmens,
näringslivets o. s. v. områden.
Men när det gäller etermedia, då kommer
man fram till en annan uppfattning.
Jag kom att tänka på vad detta innebär.
Det innebär ett ställningstagande
som kommer en att tänka på den gamla
historien om en fackföreningsledare
i USA som sade att i USA, där äger
pamparna bilfabrikerna och folket äger
bilarna, men i Sovjet, där äger folket
bilfabrikerna och pamparna äger bilarna.

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Nr 39

Ang. rundradions fortsatta verksamhet, m. m.

Herr NYMAN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Fru Wallentheim tog
upp frågan om den religiösa verksamheten.
Såvitt jag kan förstå tyckte fru
Wallentheim att det som finns i dag är
fullt tillräckligt. Hon nämnde att det
var två personer som sysselsatte sig
med de religiösa programmen och att
det enbart var fråga om att skaffa
medverkande o. s. v. Jag tror att vi
har anledning att vara tacksamma över
de program de gör i dag även om
många som är intresserade av denna
verksamhet gärna skulle vilja ha utökad
programtid. Jag vill påpeka att
vad vi i dag diskuterar är rundradions
fortsatta verksamhet och utveckling,
och där är det väl meningen att det
skall bli avsevärt ökad programtid för
alla program.

Fru Wallentheim! Varför kan inte
den religiösa programverksamheten
också få vara med här och varför skall
man anse att den är till fyllest och inte
bör utvecklas? Jag vet inte å vilka
vägnar fru Wallentheim talar, men det
finns många även inom Er grupp som
har varit med på motionen och säkerligen
har mycket stort intresse av att
det verkligen blir en utveckling av programmen.
Vid ett tillfälle fick jag höra
att 21 olika tjänstemän inom Sveriges
Radio samtidigt befann sig i utlandet
för att skaffa program. Varför? Jo,
därför att det är en allmän strävan att
få fram goda program. Det finns lika
stora möjligheter att också inom den
religiösa verksamheten utvidga programmen
och få fram nya former. Just
för detta behövs säkerligen både resurser
och fler tjänstemän.

Fru Wallentheim talade om relationstänkandet.
Jag tycker att det var ett
relationstänkande även i jämförelsen
med den reklam som förekommer i
Amerika, och det har redan framhållits
här att det inte är fråga om att i vårt
land introducera en sådan reklamverksamhet
som man har i Amerika. Det
har tillsatts en utredning, och jag hoppas
att fru Wallentheim vill ta del av

riktlinjerna för denna. Det sägs bl. a.
att det framstår som väsentligt att eventuella
reklamsändningar utformas på så
sätt att garantier skapas för företagets
integritet och att en negativ inverkan
på programverksamheten förhindras
med avseende på reklamen. Vi är också
angelägna om att reklamen inte på
något sätt skall missbrukas.

Fru WALLENTHEIM (s) kort genmäle
:

Herr talman! Jag vill bara till herr
Peterson, som jag livligt uppskattar,
säga att när jag talade om dimridå avsåg
jag inte honom, och jag vill också
påpeka några namn nämndes inte.
Det är min uppfattning att de starka
krafter som här agerar för fram motiv
som döljer de verkliga.

I fråga om nyhetsbevakningen kan
jag i viss mån dela den uppfattning
som många har att vi i den nya modellen
kanske behöver en särskild nyhetsavdelning
i båda programkanalerna.
Jag vill dock påpeka att detta är
en försöksverksamhet. Det gäller centralt
en servicefunktion beträffande nyhetsfakta.
Kommentarer och analyser
skall göras helt obundet, möjligheter
finns dock för en var programenhet att
skaffa sig egna nyhetskällor.

När herr Peterson talar om de gamla
människorna delar jag helt och hållet
hans uppfattning. Radio och TV
betyder mera för dem än för några
andra, och jag vet också att de ofta
befinner sig i svåra ekonomiska omständigheter.
Skulle licensfrågan för
denna kategori bli ett allvarligt problem
bör vi lösa denna fråga på annat
sätt.

Till herr Strandberg vill jag säga,
jag har inte hållit något försvarstal för
herr Palme — jag brukar försöka tänka
själv —■ och till herr Nyman, jag
talar å egna vägnar. Vad jag vågade
säga om ungdomsförbunden var helt
enkelt det att man kanske inte i allmänhet
haft så stora möjligheter till

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Ang. rundradions fortsatta verksamhet, m,

genomlysning av dessa svåra problem
eller haft mindre erfarenhetsunderlag
än vad vi kanske ändå har här i huset.
Att sånt är farligt att säga om man är
gammal, det sade jag ju också.

Engelsk TV skall jag inte gå närmare
in på. Jag vet att det var dramatiskt
och inte särskilt uppbyggligt
när reklamen infördes där. Jag har
helt nyligen läst ett uttalande av en av
de ledande inom denna verksamhet i
England, som säger: »Med hänsyn till
de oerhörda maktbefogenheter det här
är fråga om borde man aldrig ha släppt
in några ekonomiska intressen.»

När jag talade om licens som liktydigt
med rätten att trycka egna pengar
uppmärksammade kanske inte herr
Strandberg att jag läste upp ett citat.

Sedan bara ett par ord till herr Nyman!
Jag vill svara honom att de religiösa
människorna ju även får en
mängd andra program. Det förhåller
sig väl inte så att de skulle vara helt
ointresserade av allt annat programmaterial
som kommer i radio och TV?
Dessutom finns det inom Sveriges Radio
en hel rad programkommittéer, och
den programkommitté som sysslar med
de religiösa programmen är den största
av dem alla.

Fröken STENBERG (h):

Herr talman! I denna debatt, som
förs med anledning av proposition 136
samt följdpropositionerna 149 och 156,
har herrar Strandberg och Holmberg
redan framfört och utvecklat högerpartiets
principiella synpunkter på radions
och televisionens fortsatta verksamhet
och framtid. Jag ber att få instämma
i dessa synpunkter, som också delvis
kan gälla de reservationer som är fogade
till det sammansatta konstitutions-
och tredje lagutskottets utlåtande
nr 1. Det är även dessa reservationer
till utskottsullåtandet över proposition
149, förslaget till radiolag, som
jag något ytterligare vill kommentera.

Först vill jag då beklaga att dessa

viktiga radio- och TV-frågor inte kunnat
behandlas i ett särskilt utskott. Det
förefaller mig hade kunnat bli en smidigare
och kanske effektivare behandling
och handläggning av hela det stora
problemkomplex som ju den fortsatta
radio- och TV-verksamheten utgör.
Som ärendet nu har handlagts har
utredningen av radiolagen bedrivits i
nära samarbete med radioutredningen,
och förslaget till radiolag behandlas
också som en utbruten juridisk-teknisk
del av radioutredningens betänkande.
Men eftersom radio- och TV-frågorna
fördelats på tre utskott får utskottsbehandlingen
däremot en mera isolationistisk
prägel — och påtaglig tidspress.
De aktuella utskottsutlåtanden som
riksdagen behandlar i dag lades på
riksdagens bord först i måndags afton,
d. v. s. måndagen den 12 december.
En påtaglig tidspress tycker jag
inte gör saken bättre.

Det är bl. a. på grund av våra partikamraters
diskussion och framlagda yrkanden
i statsutskottet beträffande den
fortsatta radio- och TV-verksamheten
som vi reservanter i sammansatta konstitutions-
och tredje lagutskottet yrkar
avslag på förslaget till radiolag, och i
kraft av dessa redan presenterade ställningstaganden
föreligger knappast några
vägande skäl för att här driva en
argumentation om och varför radiolagen
enligt vår mening bör avslås.

Det finns dock några synpunkter som
jag skulle vilja framföra, och det gäller
då framför allt de grundläggande begreppsbestämningarna,
trådsändningarna
och den på dessa föreslagna tilllämpade
ensamrätten.

Vårt land har ett ansvar i en internationell
samhörighet. Detta har särskilt
påpekats, bl. a. i proposition 37,
som vi behandlade i våras och som gäller
europeiska överenskommelser till
förhindrande av rundradiosändning
från stationer utanför nationella territorier.
I propositionen sägs det bl. a.
om radiokommunikationerna att det är
av särskild vikt att uppkommande pro -

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Nr 39

Ang. rundradions fortsatta verksamhet, m. m.

blem behandlas på internationell basis
ocli löses i samförstånd.

Det sägs där också: »En naturlig
konsekvens av vår anslutning till telekonventionen
är att vi ansluter oss
även till den europeiska överenskommelsen,
vars syfte är just att göra radioreglementet
effektivt och upprätthålla
de internationellt överenskomna
reglerna för radiotrafiken.»

Nu är det ju så att i den internationella
telekonventionen med tillhörigt
radioreglemente av Geneve 1959, förnyat
i Montreaux 1965 och som träder
i kraft i Sverige den 1 januari 1967,
definieras radiovågor såsom elektromagnetiska
vågor som utbreder sig utan
ledare i den fria rymden. Denna definition
av radiovågor utesluter alltså
ledningsbunden överföring, dvs. det
som vi kallar för trådsändning. I direktiven
för utredningen om radiolagen
(SOU 1965: 46) kan man också läsa
att enligt telestyrelsens mening bör 1946
års lag tolkas på samma sätt. 1946 års
lag är ju den lag som nu har reviderats
så kraftigt att den nya radiolagen som
i dag ligger på riksdagens bord framträder
som en i förhållande till 1946
års lag helt självständig lag.

Telestyrelsen har också enligt utredningsdirektiven
i en skrivelse av den
22 juli 1959 med förslag till lagstiftning
om radiostörning m. m. föreslagit
att 1946 års lag kompletteras med
en definition av begreppet radiovågor
som ansluter till Genévedefinitionen.
Intressant är också att notera hur telestyrelsen
framhåller att tolkningen
av 1946 års lag kommit att förskjutas
i riktning mot den definition av begreppet
radioanläggning som införts i Genévekonventionen.
Det är alltså hela
tiden fråga om trådlös trafik. I utredningsdirektiven
sägs också att denna
tolkning dock icke har sanktionerats
av Kungl. Maj:t, vilket också kan utläsas
av departementschefens specialmotiveringar.

Det sägs vidare, att tolkningen i fråga
inte har varit utsatt för Kungl. Maj:ts

prövning och att ett ställningstagande
från statsmakternas sida emellertid är
ofrånkomligt.

Ställningstagandet är nu presenterat,
och förvånansvärt nog finner man att
det fortfarande råder bristande konkurrens
mellan definitionerna i den
enligt proposition 1966:149 föreslagna
radiolagen och de internationella
överenskommelserna. I radioreglementet
tillhörande den internationella telekonventionen
— som jag tidigare har
berört — är i artikel 1, punkt 7, radiovågor
eller hertzka vågor fortfarande
definierade som sådana som fortplantar
sig i rymden utan konstgjord ledare
— alltså ej trådburna. I punkt 8 definieras
radio som »allmän term som
avser användningen av radiovågor».
Observera, att det fortfarande gäller ej
trådburen sändning! I punkt 9 säges
om radiomeddelande: »Telemeddelande
som framföres medelst radiovågor». I
punkt 28 säges om rundradiotrafik:
»Radioutsändningar avsedda att mottagas
direkt av den stora allmänheten.
Sådan trafik kan omfatta ljudsändningar,
televisionssändningar eller andra
slag av ledningar.» Fortfarande avses
ej trådburen trafik.

I förslaget till radiolag har bl. a.
också påpekats — och det är en sorts
brasklapp — att beträffande namnet
Radiolagen är visserligen benämningen
så till vida oegentlig som »radio» principiellt
blott täcker vad som hänför
sig till trådlös överföring, medan lagen
även reglerar viss trådbunden överföring.

Man är alltså fullt medveten om de
principiella skillnaderna, men trots
detta och trots de internationella överenskommelserna
införs nu nya definitioner
och begrepp, t. ex. ordet rundradiosändning
som ett gemensamt begrepp
för en viss form av radio eller
trådsändning, medan begreppet bakom
rundradiotrafik enligt internationella
överenskommelser fortfarande innebär
trådlös sändning.

Det sägs dessutom i proposition nr

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Ang. rundradions fortsatta verksamhet, m. m.

37 att »med radiotrafik förstås varje
sändning eller mottagning som sker i
överensstämmelse med de internationella
reglerna. Det må påpekas att begreppet
rundradio är en sammanfattande
benämning på ljudradio och television.
»

Inte minst därför att det alltså i proposition
37 så klart framhållits nödvändigheten
av ett internationellt samarbete
för telegraf-, telefon- och radiokommunikationer,
borde den framlagda
radiolagen på ett mer entydigt sätt
ha kunnat skapa klarhet beträffande
begreppsbestämningarna så att kongruens
mellan definitionerna för svensk
och internationell radio- och TV-verksamhet
kunnat föreligga — allt enligt
träffade överenskommelser.

Reservation B i detta utlåtande hänför
sig till § 5 i den föreslagna radiolagen,
enligt vilken paragraf även trådburna
sändningar blir monopoliserade.
Motionsparen 1:793 och 11:969 samt
1:794 och 11:970 har behandlat detta
tema.

I detta sammanhang är det då värt
att uppmärksamma att, enligt föreslagen
radiolag, radiosändare får innehas och
användas endast av dem som erhållit
tillstånd; mottagare får innehas och
användas av var och en; för innehav
och användning av trådsändare ej fordras
tillstånd — i det fallet anses det ej
böra bli någon större svårighet för innehavare
av trådsändare att avgöra,
om de sändningar vederbörande tänker
utföra skall betraktas som rundradiosändning
eller ej. Alltså skall trådsändare
få innehas och användas utan annan
inskränkning än den som följer
av att bestämmanderätten i fråga om
rundradions program förbehålles ett
enda företag. Detta gäller alltså § 5 i
den föreslagna radiolagen, där den
svenska versionen •—- observera ej den
internationella — av ordet rundradiosändning
numera definieras som såväl
trådlös som trådburen sändning.

Att finna och ge entydiga definitioner
kan helt visst vara cn både delikat

och svår uppgift, det skall jag villigt
medge, men nog förefaller den föreslagna
svenska radiolagen bli rätt svårtolkad
i såväl nationella som internationella
sammanhang. Gränsdragningsfrågorna
kommer förvisso att bli många,
inte minst i fråga om tolkningen av det
i radiolagen använda begreppet »allmänheten».

Ensamrätten för s. k. rundradiosändning
i vissa fall — det gäller trådradiosändning
— skall enligt § 1 i radiolagen
inte gälla när sändningen är avsedd
endast för en sluten krets, vars
medlemmar är förenade genom en påtaglig
gemenskap av annat slag än ett
gemensamt intresse att lyssna på eller se
sändningen. Här borde för att tala med
skalden det beträffande lagtolkningen
vara lätt »att halka på sin egen halhets
halka». Vad är en grupp som är en
sluten krets? I propositionen säger departementschefen
dessutom: »Att en
sändning som är avsedd för en sluten
krets tillfälligtvis kan mottagas även av
andra anser jag inte vara av den vikt
att sändningen därför bör betraktas
som rundradiosändning.» Det låter
ganska bra. Men hur blir det då med
sportevenemang t. ex.? Kommentarer
till publik vid sportanläggning blir enligt
departementschefen tillåtna. En
sportklubb t. ex., vilket kan vara en
stor eller liten grupp, har —• och nu
citerar jag departementschefen ■— »ett
berättigat krav på radioprogram som
är anpassade särskilt för gruppens behov
och intressen, men är av ringa eller
inget intresse för andra». Om nu
sportklubbar ute i landet önskar lyssna
till hemmalagets match i t. ex. allsvenskan
i Stockholm — ett sportevenemang
som inte sänds i s. k. rundradio,
vilken tolkning tar man då till?
Departementschefens positiva, som jag
nyss citerade, eller departementschefens
specialmotiveringar till rundradioverksamheten,
där det står att förutsättningarna
för sluten krets »föreligger
däremot inte i sådana fall som överföring
till andra orter av sportevene -

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Nr 39

Ang. rundradions fortsatta verksamhet, m. m.

mang eller kommentarer till sådant
evenemang»?

Får jag i detta sammanhang också
säga ett par ord med anledning av regeringspartiets
här i dag framförda
synpunkter på faran av fria, reklamfinansierade
företag i radio-TV. Jag skall
be att få citera ett par yttranden som
är fällda av parlamentariker i England,
där det finns 14 fria TV-företag, de
s. k. ITV-företagen.

Mr Ghapman (labour) yttrade i parlamentet
27/6 1963: »Detta är något av
det märkligaste som hänt. ITV fick ett
försprång tack vare sina enorma framsteg
inom nyhetsförmedlingen. BBC
tvangs att vakna upp och försöka ta
igen försprånget.»

Labours expert på TV-frågor Roy
Mason yttrade den 27/6 1963: »Som
parti bär vi ändrat inställning gentemot
ITV. Tio års tittande har bevisat dess
värde. Enligt min mening har de fria
företagen stimulerat BBC och lett till
mera omväxlande program.»

Herr talman, problemställningarna
kommer väl att tas upp av fler talare.
Jag vill bara avslutningsvis understryka
att de för radiolagen ansvariga helt
visst har klart för sig vilka tolkningssvårigheter
som har förekommit och
som kommer att kvarstå genom det
framlagda lagförslaget. Det är ju en
viktig lag, en ramlag på området för
radio- och trådsändningar, vars begreppsbestämningar
skall kunna utnyttjas
av andra författningar och föreskrifter
på detta område. Att man har
klart för sig tolkningssvårigheterna
kommer också till uttryck i övergångsbestämmelserna,
där det sägs att det
blir möjligt att fortsätta redan etablerad
verksamhet även om den strider
mot bestämmelserna i den nya lagen.

Jag tycker nog att det är något av
ändamälet-helgar-medlen över det löftet.
Kanske man kunde säga att det är
konsekvensen av monopolpolitik. Jag
kan inte annat än beklaga att den begreppsbestämning,
den terminologi, som
införts icke ger fullständig kongruens

med den internationella telekonventionen
från Montreux 1965, som träder i
kraft i Sverige den 1 januari 1967, samt
med 1959 års internationella radioreglemente
och tilläggsreglemente.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Tillräckligt många har
beklagat att man här har tvingats att
arbeta under tidsnöd. Jag skall inte
uppehålla mig vid det. Också propositionerna
förefaller ha varit tillkomna
under press. De kommer sannolikt i
framtiden att behöva både förbättras
och byggas ut. Delvis är de skrivna
med tanke på problemställningar som
är föråldrade och som snabbt ändras.
Man saknar också många av de resonemang
och förslag som fanns i radio- och
TV-utredningens betänkande.

Sannolikt har man under utskottens
arbete, framför allt då kanske statsutskottets,
inte haft tillfälle och tid att
närmare behandla motionerna. Jag kan
åtminstone inte finna att man i statsutskottet
har ägnat någon vidare uppmärksamhet
åt motionsparet I: 785 och
II: 947. På samma sätt som statsrådet
i proposition nr 136 knapphändigt har
avfärdat tanken på ett permanent nordiskt
TV-program har utskottet inte velat
tillmötesgå motionens begäran om
en utredning angående ett sådant program.
Både i propositionen och i utskottets
utlåtande nöjer man sig med
påpekandet att den nuvarande formen
för samarbete inom Nordvisionen är
lämplig, bör uppmuntras och utvecklas.
Det är inte utan att jag tycker att man
genom detta ställningstagande missar
en chans att bygga ut TV med sikte på
framtiden och med sikte på ett intensivare
nordiskt samarbete i stället för ett
fasthållande vid det egna nationella.

Man förefaller vara alltför upptagen
av problemställningen om huruvida vi
skall ha ett nationellt monopolföretag
eller en kommersiellt finansierad ordning
och ser inte att tiden är mogen
också för andra resonemang. Bl. a.

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Ang. rundradions fortsatta verksamhet, m.
kommer TV-satelliterna, som det här
redan har talats om, snart att kräva
större enheter än våra små nationella,
och då framstår Norden, både geografiskt
och språkligt, som ett lämpligt
område. Inom statsutskottet tycks man
dessutom vara ganska okunnig om att
det hos TV-tittarna finns starka önskningar
om ett utvidgat nordiskt TVsamarbete.
I varje fall nämns inte detta
i utlåtandet. Okunnigheten tycks också
gälla det arbete som pågår inom Nordiska
rådet och särskilt inom rådets
kulturutskott.

I ett remissyttrande över kulturutskottets
förslag om ett permanent nordiskt
TV-program säger de finska studenterna
att man borde sända upp ett
flygplan, som kunde sända program
över hela Norden. Även om deras förslag
väl framstår som utopiskt, och
kanske skämtsamt, så är studenterna
inne på ett framtidsplanerande som
saknas i utskottets behandling. Ett stort
antal experter, som kulturutskottet varit
i kontakt med, har dock förklarat
att det inte kan dröja länge — det är
endast fråga om något år — innan
sändningarna från TV-satelliter blir aktuella.
Även andra möjligheter att öka
sändningarnas antal finns ju, vilket
redan framhållits här.

Statsutskottet känner uppenbarligen
inte till att kulturutskottet länge arbetat
med dessa frågor och att i utskottet
ingått tre svenska delegater. Samtliga
har varit eniga om att begära en utredning
angående ett permanent TV-program.
Kulturutskottet har begärt att
frågan skall behandlas vid Nordiska
rådets kommande session i Helsingfors
nästa april. Man har därvid utgått bl. a.
från TV-tittarnas önskemål. Jag vill här
påpeka eftersom fru Wallentheim nyss
citerade Göteborgs-Posten att samma
tidning för ett år sedan gjorde en undersökning
som visade att drygt 12 000
människor på västkusten och i Nordjylland
önskade bättre tillgång till nordiska
program. Detta och andra tittares
önskemål i samma riktning har kultur -

utskottet tagit hänsyn till, liksom det
även tagit hänsyn till vetskapen om att
man genom ett samgående får möjlighet
att erhålla ett kvalitativt bra program,
som blir billigare än om varje
land på egen hand skall upprätta ett
andra TV-program.

I alla de nordiska länderna hyser
man planer på ett nvtt program. I Norge
har en statlig utredning om televisionens
utbyggnad också förordat, att
kontakt tages med de övriga nordiska
länderna i syfte att undersöka förutsättningarna
för ett gemensamt nordiskt
TV-program. Nordvisionen, som statsutskottets
utlåtande omnämner och som
även omnämnes i propositionen, är ett
steg åt rätt håll men förslår inte för
att medge ett effektivt och billigt samarbete
i nordisk regi.

Under överläggningarna med radiooch
TV-experterna har talmannen i
danska folketinget, Julius Bomliolt, som
också är medlem i Nordiska rådets kulturutskott,
sagt, att om vi inte nu griper
tillfället, kan mycket gå förlorat
genom att de olika nordiska länderna
bygger ut sina TV-program utan hänsyn
till de fördelar ett samarbete erbjuder.
TV-bilden — fortsatte han —
har öppnat nya perspektiv, så att vi
kan verka över en långt bredare front
än tidigare. Tiotusentals och åter tiotusentals
tittare kan få kännedom om
vad den nordiska kulturen kan erbjuda
och samtidigt få tillfälle att osökt lära
känna och förstå varandra bättre. Där
finns de nya och djärva satsningar som
fru Wallentheim nyss talade om.

Låt mig även tillägga att talman Bomholt,
som har mångårig erfarenhet från
radio- och TV-arbete, inte drömmer om
— liksom inte heller de andra ledamöterna
i kulturutskottet — att man skall
använda samarbetet till att påtvinga
TV-tittarna någon sorts nordisk propaganda.
Vad han åsyftar är i stället att
man genom att utnyttja Nordens bredare
register kan framföra ett program,
som är bättre än det varje land
för sig kan åstadkomma. Man får stör -

Onsdagen den 14 december 19CG fm.

Nr 39

Ang. rundradions fortsatta verksamhet, m. m.

re omväxling, bättre urval och en förbättrad
kvalitet.

Tyvärr har propositionen lagts fram
utan att hänsyn visats för det nordiska
samarbetet och den vädjan från Nordiska
rådets presidium som riktades
till svenska regeringen i september,
nämligen att den inte skulle utforma
de svenska planerna så att en utbyggnad
av ett gemensamt nordiskt program
omöjliggjordes eller försvårades.
Inte heller tycks regeringen ha visat sitt
intresse för den promemoria som kulturutskottet
upprättade vid sitt möte
i november i Köpenhamn och som av
presidiet överlämnades till statsministrarna.
I denna promemoria framhölls
ännu en gång, att det framtida samarbetet
allvarligt kommer att äventyras
om verksamheten i ett eller flera av de
nordiska länderna på det nationella
planet bindes vid en viss lösning.

Utskottet påminde också om artikel
13 i Helsingforsavtalet, som rekommenderar
att man tillvaratar de möjligheter
till stärkande av den kulturella utvecklingen
som radio och TV erbjuder.
Ingen kan gärna säga att man vid behandlingen
av propositionen om den
framtida radio- och TV-verksamheten
ägnat mer än ett förstrött intresse åt
frågan. När Nordiska rådet vid den
kommande sessionen i Helsingfors
skall ta upp problemet, ställs rådet inför
fullbordat faktum, i det att Sverige
då bär antagit den nu föreslagna radiolagen,
vilken inte ger utrymme åt mer
än ett företag, alltså inte för något nordiskt
företag vid sidan om det svenska.

Jag hörde till dem, när kulturutskottet
sammanträffade i september för
att dryfta dessa frågor, som hoppades
att den svenske kommunikationsministern
skulle visa verklig förståelse och
intresse för de nordiska synpunkterna.
.lag vill inte dölja att andra ledamöter
i utskottet visade föga tilltro till min
optimism. Propositionen har tyvärr bekräftat
intrycket man fått från kommunikationsministerns
skrift »Radio
och TV i dag, i morgon», nämligen att

han mera bygger på ett konventionellt
tänkesätt från gårdagen och nöjer sig
med att ta upp nationella frågeställningar.

Herr talman! På samma sätt som radiolagen
tar radioansvarighetslagen
sikte på att det skall finnas endast ett
företag. I övrigt vill jag gärna uttala
min tillfredsställelse över att ansvarighetslagen
ger regler om straff och skadeståndsrätt
vid ansvar för yttrandefrihetsbrott
i radio och TV. Sammansatta
konstitutions- och första lagutskottet
har hårdare än justitieministern
betonat att den för programmet ansvarige
— som vi i utskottet önskat kalla
programutgivare i stället för tillsynsman,
eftersom den senare benämningen
hör bättre hemma i andra sammanhang
— bör vara en person i ledande
ställning inom företaget. Därmed har
vi understrukit vilken vikt som fästs
vid den nya ordningen.

I motionerna nr 1:805 och 11:980
har påpekats att en lagfäst rätt till beriktigande
är bättre än beriktiganden
enligt på privat väg fastställda normer.
Jag tror ändå, att det är riktigt att utskottet
härvidlag inte låser sig för någon
bestämd ordning, innan frågan behandlats
inom Nordiska rådet. Här tar
man alltså glädjande nog hänsyn till de
nordiska synpunkterna. Inom Nordiska
rådet pågår nämligen en utredning i
ärendet. I sammanhanget skulle jag vilja
framhålla vikten av att beriktiganden
i radio och TV kommer snabbt och
lämnas under sådana former att de når
samma publik som erhållit de felaktiga
uppgifterna. Hur den frågan löses blir
av stor betydelse för om man skall
kunna nöja sig med ett frivilligt arrangemang
eller om man måste tillgripa
lagstiftning.

Herr HERNELIUS (li):

Herr talman! Egentligen är det ganska
förbluffande att vi under mer än
40 år haft radioverksamhet i detta land
utan att ansvarighetsfrågan för yttran -

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Ang. rundradions fortsatta verksamhet, m.
defrihetsbrott i radio blivit klarlagd
och lagfäst. Det har skapat en betydande
ovisshet, icke alltid utan allvarliga
följder för den enskilde, som utsatts
eller ansett sig utsatt för yttrandefrihetsbrott.
Han har inte vetat mot vem
han skulle rikta sin talan om upprättelse
— om den skulle riktas mot författaren
av det upplästa verket, mot uppläsaren,
mot programledaren, mot producenten,
mot verkställande direktören,
mot radiochefen eller rent av mot radiostyrelsens
ordförande. Han har naturligtvis
kunnat söka sig fram efter
olika vägar, men med tanke på rättegångskostnaderna
vid försök som inte
är framgångsrika har detta inneburit
ett starkt återhållande moment. Det har
också varit en brist ur företagets synpunkt,
som inte alltid har fått ansvarsfördelningen
i fråga om programmen
fullt klarlagd därför att lagstiftning
alltså saknas. Det har ävenledes haft
den nackdelen ur företagets synpunkt,
att detta icke härvidlag kunnat jämställas
med andra informationsmedia
som t. ex. pressen, vilken ju genom
tryckfrihetsförordningen har ett anonymitetsskydd
för meddelare.

Nu, herr talman, skall denna brist
äntligen avhjälpas. Ett mångårigt utredningsarbete
har varit nödvändigt
innan förslag kunnat framläggas. För
min del tycker jag — och det är ett
intryck som alltså redovisas från sammansatta
konstitutions- och första lagutskottet
— att justitieministern i stort
sett har lyckats ganska välmedsinöverarbetning
av det färdiga utredningsförslaget.
Han har gjort en förbättring, såsom
underströks i det närmast föregående
inlägget, och betonar att ansvarigutgivarskapet,
om jag så får säga, i
radio måste koncentreras, antingen det
nu gäller television eller rundradio. Utskottet
har ytterligare markerat detta
genom att säga, att det skall vara personer
i ledande ställning inom företaget
som får uppgiften såsom ansvariga
programutgivare. Därmed omöjliggöres
kanske inhopp av personer inom

företaget, som i ett eller annat syfte
vill skapa en viss reputation. Likaså
skapas därmed möjligheter till en fastare
ansvarsfördelning inom företaget.

Reservationen till utskottsutlåtandet
gäller väsentligen propositionens ord
om ensamrätt. Enligt vår i reservationen
angivna mening finns det ingen anledning
att inskriva någon sådan ensamrätt
i lag, och framför allt finns det
inte någon sådan anledning för dem
som är motståndare till denna ensamrätt.

Låt mig härefter övergå till några
mer allmänna reflexioner rörande propositionens
innehåll i stort. För min
del ligger det nära till hands att anknyta
dessa funderingar till pressens roll
vid uppbyggnaden av Sveriges Radio.

Rundradioverksamheten här i landet
började som bekant genom initiativ från
olika tidningar och tidskrifter. Det
föranledde i sin tur att pressen så småningom
kom att tillsammans med telegrafstyrelsen
och representanter för radioindustrien
bilda företaget Radiotjänst.
I detta företag hade pressen en
betydande aktiemajoritet —• jag tror
SO procent, radioindustrien hade också
en del — men staten garanterade sitt
inflytande genom att utse ordförande
och halva antalet styrelseledamöter;
relationen har ibland ändrats. Anledningen
till att pressen sålunda kom
att intressera sig för rundradioverksamheten,
och framför allt till att statsmakterna
— regering och riksdag —
på 1920-talet ville ha pressen engagerad,
var att man ansåg att pressen med
sin allsidiga sammansättning av representanter
för olika åsiktsriktningar
skulle bidraga till att ge den objektivitet
och balans åt nyhetsförmedling och
opinionsbildning, som eftersträvades
vid radioverksamhetens början och som
fortfarande står inskriven som en förpliktelse
i avtalet mellan Kungl. Maj:t
och radioföretaget. Man ansåg, och det
var väl inte utan grund, att de olika
pressrösterna i radioföretagets ledning
— det var ju då ganska idylliska för -

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Nr 39

Ang. rundradions fortsatta verksamhet, m. m.

hållanden — skulle kunna bidra till
denna balans och denna objektivitet.

Det skedde ändringar med tiden. När
televisionen tillkom blev resultatet, som
de närvarande vet, att man år 1957 gjorde
en annan fördelning. Pressens aktieinnehav
minskades till 40 procent och
motsvarande aktiepost tillerkändes folkrörelserna,
medan organisationer inom
näringslivet fick ta resterande 20 procent.
Fortfarande kvarstår den statliga
dominansen totalt sett beträffande
styrelseledamotskapen och ordförandeposten.

Jag vill inom parentes tillägga — jag
tar då fasta på vad herr Adolfsson var
inne på i sitt inlägg —- att aktieägarskapet
i detta fall »eke medför någon
profit eller någon vinst av något slag.
I själva verket har detta engagemang
varit rätt ekonomiskt tyngande för
pressen, och ett aktiepapper i Sveriges
Radio torde icke höra till det begärliga
inom eller utom marknaden. Det har
alltså inte här varit fråga om något
vinstbegär, utan tvärtom har det uppstått
relativt stora förluster under årens
lopp för dessa aktieägare.

Nu vill statsrådet Palme göra ytterligare
en ändring. Han vill minska
pressinflytandet på så sätt att han icke
låter pressen vara med om den nyteckning
som han föreslår. Han vill i stället
att pressens andel skall sjunka till
20 procent. Härom skall dock förhandlingar
föras, och till sådana förhandlingar
är säkerligen de olika parterna
inom företaget beredda.

Jag kanske skall säga ett par ord om
herr Palmes motivering för detta. Han
säger att det har varit principiella betänkligheter
mot ett alltför starkt pressinflytande
i Sveriges Radio och att erfarenheter
från andra länder därvid
har åberopats. Ja, de erfarenheter som
herr Palme kan tänka på måste vara
erfarenheter från länder med kommersiell
TV — men det kan ju inte vara
fallet här — och närmast att ett s. k.
lokalmonopol för radio- och pressverksainhet
kan föreligga i t. ex. Förenta

staterna, men varom ju icke är tal i
Europa och framför allt inte i Sverige.

Vidare säger herr Palme att det finns
risk för en intressekollision vid behandlingen
av olika frågor inom radioföretaget
och att pressen, radion och
televisionen bör vara självständiga och
konkurrerande medier. Ja, det är alldeles
riktigt att de bör vara självständiga
medier och att de bör utvecklas
var och en efter sin särart. Men jag
tror att det är en felbedömning att göra
gällande att det i dag skulle råda någon
egentlig konkurrens mellan pressen å
ena sidan och radio och television å
den andra sidan. Annonssidan kommer
ju inte in i detta sammanhang, eftersom
vi inte har kommersiell TV. Beträffande
tidningsupplagorna tror jag inte att
radio- och televisionssändningarna på
något sätt påverkar dem i negativ riktning.
Snarare har det väl konstaterats
att de tidningar —■ oftast utkommande
på eftermiddagen — som ägnar ett betydande
sidantal åt TV har haft stora
upplageframgångar genom att ta upp
TV-vinden och radiovinden, så stora
framgångar att det periodvis har vållat
mycket allvarliga besvärligheter för
radiobolagets egen programtidning i
fråga om dess upplaga.

Argumenteringen är väl knappast
hållbar, men det hindrar inte att om
sådana förhandlingar ifrågasätts så skall
de naturligtvis komma till stånd. Jag
tror mig kunna säga att meningarna
inom pressen är ganska delade. Det
finns väl många som tycker att man
skulle kunna lämna företaget och säga
adjö till det samröre som har förekommit
nu i över 40 år. Men det finns väl
andra som tycker att pressen fortfarande
kunde tillföra företaget någonting
av värde när det gäller de allmänna
frågor som diskuteras i styrelsen.

Fn viktigare fråga är emellertid om
det skall vara en monopolradio — därvid
inkluderar jag naturligtvis TV och
rundradio — eller om det skall vara
olika företag. Jag vill gärna göra den
personliga deklarationen att jag länge

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Ang. rundradions fortsatta verksamhet, m.
liaft den uppfattningen att det i ett
land som Sverige med dess relativt små
förhållanden har varit ganska lyckligt
att radioverksamheten har utvecklats
på sätt som skett under ett företag med
ensamrätt och att verksamheten har
kunnat försiggå i stort sett efter de
riktlinjer som har uppdragits. Detta
under förutsättning att verksamheten
har bedrivits med den saklighet och
opartiskhet som föreskrives i koncessionsvillkoren.
Vi har inte så stora resurser
i det här landet och kanske inte
alltid heller så många förmågor på olika
områden att det funnits utrymme
för konkurrerande företag i sammanhanget.

Ett visst nytänkande — inte minst
hos mig själv — har kommit till stånd
under senare år. Den främsta anledningen
härtill är den enorma expansionen
av radioverksamheten. Vi har i dag
inte endast ett utan tre radioprogram,
varav något sänder dygnet runt. Vi har
ett TV-program och får om ett antal år
ytterligare ett. Slagkraften i radions
och televisionens program är oerhörd
dag och natt. Detta gäller inte minst
den betydelse de har för de gamla, som
fru Wallentheim talade om, för de
sjuka, för de handikappade. Den betydelsen
kan helt enkelt inte överskattas.
När den kulturella historien för Sverige
under 1940-, 1950- och 1960-talen
skall skrivas kommer radions och televisionens
utveckling att spela en betydande
roll. I detta sammanhang vill
jag gärna ge en eloge åt radions verkställande
ledning och telestyrelsens
ledning för det sätt på vilket de har
utnyttjat de tekniska möjligheter utvecklingen
fört med sig och som gjort
radion och televisionen till en oumbärlig
faktor i flertalet svenska hem — jag
höll på att säga för flertalet svenska
medborgare både inom och utom hemmet.

Det är alldeles givet att med en sådan
expansion följer nya problem och även
vissa faror. Det finns också en annan
anledning till nytänkande och omtän -

kande, vilket kan bero på att i den
mån samhällsdebatten — vilken en sålunda
utvidgad radio och TV har all
anledning att delta i — kräver ett ökat
engagemang blir det allt större svårigheter
att upprätthålla den objektivitet,
låt oss gärna kalla det millimeterrättvisa,
och den saklighet som förutsättes
vid överenskommelsen mellan Kungl.
Maj:t och Sveriges Radio. Bland de risker
jag då närmast tänker på inför en
fortsättning av ett företag med ensamrätt,
och som således dominerar TV 1,
TV 2 och de tre radioprogrammen, är
främst att förutsättningarna för en fri
och allsidig opinionsbildning minskas.
Det behöver inte vara fråga om en
medveten styrnings men även om det
är en omedveten styrning blir det i alla
fall en viss styrning i fråga om urval
av personer som uppträder i dessa
media, i fråga om val av ämnen och i
fråga om många andra ting. Detta kan
helt enkelt inte undvikas. Vi har väl
själva litet till mans kunnat iaktta att
vissa, oftast högst förtjänta, krafter
inom och utom företaget monopoliserar
kommentarer till vissa områden, utrikespolitiska
och inrikespolitiska. Därmed
följer alltså en viss risk för slagsida
i och med att företaget växer.

Jag anser det också finns vissa risker
för de anställda i en sådan utveckling.
Fru Wallentheim sade att de anställda
är nöjda med propositionen. Säkerligen
är många det, men jag vet också att
man bland de anställda på Sveriges
Radio hyser vissa farhågor för att den
anställdes valfrihet i realiteten blir beskuren.
Om en person i något sammanhang
kommer i motvind inom företaget,
kan det vara svårt för vederbörande
att —- om det inte finns alternativa
arbetsplatser eller något motsvarande
arbete utanför företagets ram — göra
sig gällande, även om ledningen skulle
ha de bästa avsikter.

En betydelsefull faktor i detta sammanhang
är också den ekonomiska.
Genom att ett företag med ensamrätt
har hand om programverksamheten är

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Nr 39

Anrr rundradions fortsatta verksamhet,

TT» IT»

det praktiskt taget omöjligt att göra
jämförelser i ekonomiskt hänseende.

Vi kan litet var göra jämförelser med
utländska TV- och radioföretag, deras
personuppsättning, tekniska resurser
etc, och vi kan komma till det ena eller
andra resultatet. Vi kan göra statistik
på kronor per timme o. s. v.
Men vi får inte den jämförelse som ligger
i konkurrensen mellan olika företag,
en konkurrens som inledningsvis
— det skall jag gärna hålla med om

_ kan bli dyrare än det nuvarande

förhållandet, men som i det långa loppet
naturligtvis måste framtvinga kostnadskalkyler
och kostnadspress av ett
helt annat slag. Denna översyn av kostnaderna
och annat kan vi inte ersätta
med en än aldrig så skicklig intern revision,
ty det finns inte något jämförelsematerial
utanför företaget under
jämförliga förhållanden.

Nå, säger någon, finns det inte en
styrelse? Kan inte den hålla ögonen
på detta? Kan inte den ingripa? Jag
tror att vi är åtminstone fyra medlemmar
av denna kammare som sitter i
styrelsen, och jag tror att vi samtliga
kan betyga att styrelsens möjligheter
i detta avseende är ganska små. Det
ligger i sakens natur att när det är fråga
om ett storföretag av detta slag, som
väl i dag har ca 2 800 anställda och
som om några år antagligen kommer
att ha inemot 4 000, blir styrelsens
möjligheter till översyn och kostnadsjämförelser
praktiskt taget obefintliga.

De stora investeringarna, de stora sakerna
kan dras för styrelsen och arbetsutskott,
men inte det andra, t. ex.
kostnaderna för löpande programproduktion,
Det har styrelsen mycket litet
kunskap om vad detaljerna beträffar.
Den har bara kännedom om totaliteten.
Det är naturligt att så är förhållandet,
och det är särskilt naturligt i ett
företag där avgörandena ofta är så
känsliga och där styrelsen så att säga
med full avsikt ställer sig utanför programingripanden
i stort sett, eftersom
man i likhet med vad fallet är inom en

4 Första kammarens protokoll 1966. Nr 39

tidning gärna vill låta redaktionen
sköta den saken utan inblandning av
den ekonomiska ledningen.

Kanske den största risken dock ligger
i maktkoncentrationen genom televisionens
och radions dominerande
kraft över tänkandet i Sverige, över
samtalen, över opinionsbildningen —
dock icke över opinionsbildarna, vill
jag tillägga, ty där har utredningar visat
att pressen fortfarande har sin
makt över opinionsbildarna kvar och
sitt källvärde framför andra informationsmedia.
Men denna radions och televisionens
stora makt medför risker
för framtiden, vilka man inte kan underskatta.
All makt föder missbruk, och
vi behöver inte gå långt utomlands för
att finna sådana missbruk i politiskt
eller ekonomiskt syfte när det gäller radions
och televisionens verksamhet. Vi
kan ta Frankrike som exempel. Där har
det ju länge varit ett axiom att det är
regeringen som står för radio och TV
och använder radio och TV som ett
internt maktmedel, där man kanske
släpper fram oppositionen någon gång
för att visa att det finns en sådan, men
där man inte alls ger den möjlighet
att arbeta på lika villkor.

Sådana förhållanden har vi ingalunda
i Sverige, inte en tillstymmelse därav,
men i själva systemet ligger ett incitament.
Jag tror att även regeringen,
vilken färg den än har, har anledning
fundera över de stora problem som
kan uppkomma genom denna maktkoncentration
kring ett företag och kring
dess ledning. Det kan ibland vara en
favör för regeringen att det finns en
sådan koncentration, men det kan också
vara en motsats. För att ta ett litet
exempel, även om det inte riktigt passar
in i bilden, vill jag nämna att det
förhöll sig så att Labour i England
med stor kraft motsatte sig införandet
av den fria televisionen och ville att
BBC skulle ha kvar sin ensamrätt. Nu
fick man under den senaste valkampanjen
uppleva att Harold Wilson blev
mycket missnöjd med BBC:s handlägg -

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Ang. rundradions fortsatta verksamhet, m.
ning av de politiska programmen och
vad som rörde honom, och i stället
kastade han sig i armarna på 1TV, som
med förtjusning tog emot honom och
sålunda åstadkom den enligt Wilsons
mening nödvändiga balansen i opinionsbildningen
inom den engelska televisionen.
Det är ett litet exempel och
kanske en liten tankeställare.

Frågan om kommersiell eller icke
kommersiell ledning därest man skulle
välja ett konkurrerande programbolag
och alltså låta TV 2 ha en egen programbolagsstyrelse
är — tycker jag
uppriktigt sagt — av underordnad betydelse.
Det är inte det väsentliga i
sammanhanget.

Här har diskuterats en del avigsidor
hos den kommersiella televisionen, och
i mångt och mycket därav kan man
väl instämma. Det har också diskuterats
vissa fördelar. Emellertid bör man
göra klart för sig att helt fri blir aldrig
en kommersiell television. Den
måste antingen vara bunden till koncessionsvillkor
eller ha en bundenhet
på annat sätt. Det visar t. o. in. erfarenheten
från Förenta staterna. Det
finns vissa program som är för heta
för att sändas även i de mest fria amerikanska
TV-stationer. Det måste alltid
vara någon begränsning även på
den kommersiella televisionen.

Inom parentes vill jag säga att det
yttrande som fru Wallentheim åberopade
om att ett innehav av kommersiell
TV var som att ha en sedelpress
är alldeles riktigt. Det var Thompson
som fällde det när han fick sin koncession
i Skottland. Nu är Thompson
en stor skämtare. Han har bl. a. fällt
detta yttrande till mig personligen, och
jag har alltså haft tillfälle att diskutera
det med honom. Man skall inte ta honom
för allvarligt. Det kanske var giltigt
i den konjunktur han startade.
Jag tror inte att han skulle upprepa
yttrandet i dag. I varje fall gjorde han
det inte när han besökte Stockholm
för några månader sedan, utan han
hade då snarare andra erfarenheter.

Frågan om kommersiell eller icke
kommersiell TV är alltså underordnad
i detta sammanhang på längre sikt.
Det förslag som framfördes från pressen
på ett tidigt stadium var ju att
man skulle låta TV 2 omhänderlxas av
ett särskilt programbolag, och pressen
förklarade sig beredd att gå i spetsen
för detta med frånträdande av sina
intressen i Sveriges Radio. Det hade
varit en lösning, och det kan tänkas
många andra. Det är inte säkert att
det behöver vara pressen. Det kan vara
folkrörelserna och andra också. Men
huvudsaken skulle vara att man fick
en konkurrensfaktor gentemot monopolet.
Jag beklagar att den tanken kanske
inte riktigt har utretts så grundligt
i propositionen som hade varit önskvärt.
Man har alltför mycket både i
propositionen och i diskussionen kanske
koncentrerat sig på frågan om ett
kommersiellt alternativ till nuvarande
system.

Ett självständigt programbolag för
TV 2 skulle ha den fördelen att det
skulle kunna ge de anställda en viss
valfrihet. Det skulle kunna ge en annan
värdering av underhållningsprogram,
för att börja med något för allmänheten
mycket viktigt, men framför
allt av nyhetsförmedling och opinionsbildning.
Det skulle kunna föra
in andra människor än de nu gängse,
och kanske också föra in den svenska
landsorten mera i rutan än vad som
nu är fallet. Det är en beklaglig dominans
av Stockholm och Stockholmstänkande
i television och radio sedan
många år tillbaka.

Den frågan kanske hade varit värd en
större belysning och den kommer väl
upp så småningom. Jag vill gärna tilllägga
att TV 2 i det sammanhanget
väl inte har förutsatts kombineras med
något intresse i stil med kanadensaren
Thompsons i Skottland, utan snarare
som en public service-institution, i likhet
med vad Sveriges radio har varit
under de år som gått, och det t. o. m.
en public service-institution till vil -

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Nr 39

Ang. rundradions fortsatta verksamhet, m. m.

ken aktieägarna i realiteten har fått
betala, som jag nyss nämnde.

När jag nu ser kommunikationsministern
här i kammaren skall jag, fastän
det egentligen inte riktigt rör den
saken, med herr talmannens tillstånd

— vi talar dock om informationsmedia

— bara rikta frågan till honom, för
vidare befordran till hans kolleger
bl. a., när regeringen kommer att tillsätta
den utredning som ett enhälligt
konstitutionsutskott i våras förordade
för riksdagen och som en likaledes enhällig
riksdag beslöt skriva till Kungl.
Maj:t om. Det kan kanske ha sitt intresse
i sammanhanget att få veta detta
vid en diskussion om avvägningen
mellan olika informationsmediers verksamhet.

Herr talman! Med detta har jag velat
lägga grunden för ett yrkande om bifall
till reservationen i sammansatta konstitutions-
och första lagutskottets utlåtande
nr 1.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag kommer direkt från
den kanske något mera stimmiga medkammaren,
där vi hade en livlig debatt.
Jag vill försöka undvika att upprepa
det jag sade i ett längre inlägg i den
kammaren, utan jag vill här bara ta
upp två delfrågor av mycket stor betydelse.

Den ena är frågan om pressen, där
ju herr Hernelius’ inlägg ger mig en
osökt anledning — jag skall gärna vidarebefordra
hans fråga —- att svara,
och den andra är frågan om rymdsatelliter.

Men låt mig först säga att jag känner
stor glädje och tacksamhet över den
breda uppslutningen från utskottsmajoritetens
sida till de framlagda riktlinjerna
för televisionens och radions
framtid. Inför det utbyggnadsskede som
förestår ger det lugn och stabilitet åt
arbetet inom Sveriges Radio. Man behöver
inte riskera några plötsliga omkastningar
i förutsättningarna för verksamheten.

Låt mig, sedan jag gjort detta konstaterande,
övergå till ett stillsamt resonemang
med herr Hernelius, framför allt
om pressen. Han är ju inte vem som
helst — dels är han chef för en stor
tidning, dels är han vice ordförande
i Sveriges Radio. Jag vet inte om detta
någonsin lett till några själskonflikter
för herr Hernelius, men i varje fall är
han en intressant person, särskilt som
han i egenskap av medlem i Tidningsutgivareföreningen
utformat ett särskilt
förslag som gick ut på att man skulle
ha två TV-företag, båda licensfinansierade;
det ena ägt av pressen.

Som jag hade tillfälle att utveckla
i medkammaren finns det goda skäl för
att ha två sådana företag som finansieras
på samma sätt. Vi började vårt
arbete med TV-frågorna i departementet
med en sådan modell, och vi har så
att säga behållit den grundmodellen
när vi sedan har gått vidare, dels genom
den starka decentraliseringen till
distrikten — jag delar herr Hernelius’
mening, att dessa bör få en mycket starkare
ställning än de för närvarande
har — dels genom att ha två programledningar
för televisionen. Att vi ändå
höll ihop verksamheten inom två företag
var ju för det första beroende på
att det var ekonomiskt synnerligen
kostnadskrävande ting, och för det andra
— och kanske främst — just hänsynen
till distriktens ställning. Det tedde
sig nämligen orimligt att behöva
dubblera organisationen över hela fältet.
Skulle man ge distrikten mera styrka,
så vore det bättre att hålla ihop
dem inom ett företag. För det tredje
inverkade också behovet av samplanering,
som är ganska svår att ordna med
två företag, alltså behovet av den samplanering
som alltid ar nödvändig,
men som måste kunna ordnas på ett
smidigt, icke detaljreglerande sätt inom
ramen för ett företag.

På den punkten ligger det mycket i
vad herr Hernelius har sagt. Där finns
det ingen principiell skillnad oss emellan,
utan det iir snarare en skillnad

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Ang. rundradions fortsatta verksamhet, m. m.

i praktiska och rationella överväganden
mellan oss.

Däremot vill jag ägna litet mera tid
åt tanken på att man skulle ha en kanal,
ägd av de nuvarande aktieägarna,
förmodar jag — d. v. s. folkrörelser och
industrier — och en annan kanal, ägd
av pressen.

Jag förstår ju pressens intresse för
TV och radio.

Pressen bär ju spelat en stor roll vid
radions tillkomst i de allra flesta länder.
Man har liksom haft en beskyddande
inställning till detta ystra barn
— någon tycker kanske att det här
gällt en traditionell svärmorsinställning,
men det behöver inte vara på det
sättet. Det har varit ett stort intresse
för att skapa detta nya medium.

Vidare har ju detta medium varit
intressant ur teknisk synvinkel, ty
gränserna mellan press, radio och TV
är inte så stora. Ur teknisk synpunkt
finns det många nyheter som man kan
ta till vara för pressens del genom
samarbete med och insyn i televisionen.
Vidare förhåller det sig på det
sättet att man ovedersägligen arbetar i
samma bransch —- man skall ju till
människorna förmedla information,
opinion, underhållning. Man arbetar
också på samma arbetsmarknad i stor
utsträckning.

Vidare är det här fråga om reklamen.
Det är klart att pressen ofta uppfattar
kommersiell sändning i televisionen
som en risk, som jag upplever
som legitim. Jag har offentligen sagt
att jag inte kan inse att det finns skäl
att införa reklam i TV, om detta skulle
innebära att vi allvarligt försvårade
pressens utomordentligt viktiga verksamhet
för den fria opinionsbildningen
här i landet. Detta argument skall ju
den utredning som tillsatts se på, och
jag fäster mycket stor vikt vid det.

Intresset är naturligt, men samtidigt
har samvaron inte varit utan problem
vare sig bär eller i andra länder. Sir
Hugh Greene, chefen för BBC — från
vilken jag hämtat många synpunkter

— har givit en ganska fascinerande berättelse
om förhållandena i England i
radions barndom. Pressen tog initiativet
till de första sändningarna men
ålade radion samtidigt hårda restriktioner.
Det fick inte sändas nyheter
före kl. 19.00 i radion av hänsyn till
kvällstidningarna. Det fick inte i radion
av någon anledning talas om hästkapplöpningar
och om födelsekontroll, och
det var en del andra begränsningar
också. Radion fogade sig i detta ganska
hårda regemente, men bladet vände sig
under kriget, då radion var det absolut
avgörande mediet för att i krigstid nå
ut till människorna. Då släpptes alla
sådana restriktioner.

Så har det väl varit i ungefär alla
länder. I alla länder återkommer detta
problem om samägande mellan tidningar,
radio och TV. Greene påpekar att
rika tidningsägare i många länder kastar
sina längtansfulla blickar på TV ■—
för att tjäna pengar eller för att öka
sin makt över opinionsbildningen eller
för båda ändamålen. Herr Hernelius
underströk att han inte tänkte på sådana
ting utan tänkte på en public service-funktion.

I praktiken har detta haft vissa allvarliga
konsekvenser. I Amerika påpekade
ett kongressutskott för några år
sedan, att det fanns många städer i
Amerika som »bara talade med en
röst». Då menade man att det var tidningar
som först hade slagit ut konkurrenterna
på tidningsmarknaden och
sedan hade köpt upp den lokala radioeller
TV-stationen; sedan blev det en
total maktkoncentration. Jag vill påpeka
att det bara är i 6 procent av Amerikas
städer som det finns mer än en
tidning. Detta ansåg man vara farligt
ur demokratiens synpunkt.

I Australien lär det vara så, att pressen
har det allra största inflytandet.
Där äger de fyra största tidningarna
nästan alla kommersiella TV-stationer,
och där är debatten om pressens inflytande
som hårdast, enligt uppgift, ty
man anser sig ha upptäckt att pressen

Onsdagen den 14 december 1966 fm. Nr 39 53

Ang.

i dessa program låter visa importerade
underhållningsprogram från Amerika
och undertrycker samhällsreportage, eftersom
dessa program skulle konkurrera
med tidningarnas nyhetsförmedling.

I Tyskland pågår för närvarande en
debatt som gäller det förhållandet att
tidningskungen Springer har velat lägga
sig till med en tredje kanal. Man har
motsatt sig det. Många har manat fram
bilden av Hugenberg, som ville av sin
press skapa en s. k. ändamålskoncern,
d. v. s. syftet med Hugenbergs tidningar
var inte att tjäna pengar utan i stället
arbeta för »högre syften». Vi har
pinsamma minnen av just detta arbete
och dessa syften!

I England har tidningarna mer och
mer gått in i TV-bolagen. Thomson,
som herr Hernelius berättade om, äger
inte mindre än 62 procent av aktierna
i den skotska televisionen. Han har alltså
ett majoritetsinflytande. Han har
dessutom nu köpt tidningen Times, och
om det var ett skämt när han sade att
regeringen gav honom rätten att trycka
sedlar så var det ett skämt med underton,
därför att ett tryckeri hade fått arbeta
ganska länge för att trycka den
förmögenhet som han lär ha gjort sig
på sin kommersiella TV.

Ett annat stort bolag, Associated Television,
är till 50 procent tidningsägt,
varav till 30 procent av Daily Mirror,
Södra televisionsbolaget ägs till 37 procent
av Daily Mail, och så kan man gå
vidare i listan.

Vad skall man nu säga om detta?
Finns det risker med ett markerat
pressinflytande, ibland ett dominerande
pressinflytande, i radio-TV-företag?

Den första risken är att pressinflytandet
kan utgöra ett hinder för televisionens
utveckling därför att båda
är konkurrenter på samma arbetsmarknad:
det är samma journalister man i
hög grad söker. De är konkurrenter i
massmedia: det är samma publik man
vill nå. Misstanken att detta influerar
ägarnas ställningstagande till mediets

rundradions fortsatta verksamhet, m. m.
utveckling finns alltid, exempelvis av
rent ekonomiska skäl.

Den andra risken är att det kan vara
ett hot mot yttrandefriheten med denna
alltför starka maktkoncentration i
etern. I England har man uppmärksammat
den saken med särskild styrka,
bland annat i den s. k. Pilkingtonrapporten.
I denna sägs att pressinflytandet
över televisionen skulle kunna vara
ett hot mot demokratien. Denna risk
kunde förverkligas; det var icke en
skada som redan skett. Så allvarligt
bedömdes det, att det i den berömda
pressutredningen av Shawcross år
1962 ansågs vara emot allmänintresset
att televisionsföretag skall kontrolleras
av tidningsföretag. Det föreslogs att
detta arrangemang snarast möjligt skulle
upphöra.

En tredje synpunkt är att det samtidigt
pågår en koncentration inom pressen.
Sedan Radiotjänst bildades har
103 tidningar lagts ned i landet. Man
för alltså samman två risker — risken
för en alltför långtgående maktkoncentration
inom pressen och risken att
dessutom ge denna koncentration ett
inflytande över det mycket effektiva
mediet radio-TV.

Visserligen sägs det att det finns olika
meningsriktningar inom pressen.
Det är en sanning med modifikation; i
så fall har centerpartiet inte stort inflytande.
Om jag inte är fel underrättad
finns i pressens radiokonsortium ingen
socialdemokrat med, det finns ingen
katt bland de hermelinerna! Det är
alltså en sanning med vissa begränsningar
att säga att olika meningsriktningar
är företrädda.

Men -— här finns en ytterligare risk.
Om nu pressen, när den bevakar TV,
lovprisar det företag som ägs av pressen
eller om den riktar hård kritik mot
Sveriges Radio, då uppstår misstanken
— kanske helt oberättigat — att det
beror på att man har affärsintressen i
det ena bolaget men inte i det andra
och att det är därför man lovprisar det
ena företaget och kritiserar det andra.

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Ang. rundradions fortsatta verksamhet, i
Misstanken skulle alltid uppstå, kanske
helt oförskyllt.

Framför allt tror jag man skulle riskera
att mista någonting väsentligt,
nämligen den ömsesidiga stimulansen
och bevakningen. Bedömningar av radio
och TV kommer ju fram på olika
sätt: kritik inom företaget, s. k. tittarstormar,
publikundersökningar, men
dessutom spelar kritiken i pressen en
mycket stor roll. Den har ett läsvärde
den påverkar publiken och den påverkar
radioföretaget, även om det aldrig
går så långt som i ett amerikanskt radioföretag
jag läste om häromdagen,
att verkställande direktören i företaget
inte vågade uttala sig om det egna
företagets program förrän han hade
läst vad pressen tyckte.

Låt oss för skojs skull vända på frågeställningen!
Tänk om Sveriges Radio
skulle komma till slutsatsen, att man
ville starta en dagstidning.

Tanken är ju inte helt orimlig. Företaget
har stora resurser just på nyhetsområdet,
samma område som pressen,
samma folk. Man saknar en press, men
det finns ju kapacitet ledig hos Svenska
Dagbladet på morgonen och Aftonbladet
på kvällen. Den saken vore inte
svår att ordna om man ville.

Men jag vill ärligen säga, att jag skulle
på det bestämdaste reagera om Sveriges
Radio försökte starta en dagstidning.
Jag tycker att radiomännen skall
hålla sig till att göra radio- och TVprogram,
och det finns någonting som
talar för att tidningsmän, som Hjörne
har uttryckt det, skall hålla sig till att
göra tidningar — det kan de bäst. Därför
tror jag inte att det är ett bra förslag
att överlämna en särskild programkanal
till ett pressägt företag.

Jag har velat föra detta stillsamma
resonemang med herr Hernelius, ty
detta är en viktig fråga, och man har
haft mycket sansade och väl genomarbetade
framställningar från pressen
på detta område.

Låt mig därefter, om herr talmannen
tillåter, övergå till nästa avsnitt, som

i. m.

jag skulle vilja rubricera rymdsatelliter
och deras betydelse för rundradiosändningen.

Det talas mycket luftigt om satelliter.
Framför allt från högerns sida säger
man: Tänk när vi får satelliter!
Då ramlar monopolet och vi får frihet
i etern! Då är det bara att sticka upp
sin antenn mot rymden och fånga in
vilket program som helst!

Detta är en huvudlinje vid angreppen
mot monopolet. Därför finns det
skäl att sakligt bedöma denna fråga.

Låt mig först ta vissa tekniska ting,
som inte är svårare än att jag själv
begriper dem och därmed tror jag
också att jag kan få kammaren med
mig.

Det är tre stadier man här talar om.
Det första gäller satellitsystemet för
punkt-till-punkt-sändning, från en sändande
jordstation till en mottagande
jordstation. Detta är i princip en komplettering
av existerande nät för telekommunikation.
Liksom förut är det
radioföretagen och teleföretagen som
bestämmer vad som når publiken, men
detta satellitsystem innebär en klar
förbättring genom den större geografiska
spridningen, den snabbare, säkrare
och mångsidigare servicen. Det
har inneburit en mycket stark förbättring,
men det har inte ändrat organisationsformerna
på det nationella planet,
utan det har varit en utsträckning
av nationella organisationer på det internationella
planet.

I nästa skede kommer s. k. distributionssatelliter,
som möjliggör sändningar
från en jordstation och via satelliten,
men inte som nu till få, centraliserade
jordstationer, utan till ett
antal lokala mottagningsstationer. Från
dem sker sedan distributionen på konventionellt
sätt. Detta är alltså en ytterligare
teknisk förbättring. Det finns
redan på planerings- och utvecklingsstadiet,
framför allt i Japan och Förenta
staterna.

Så kommer ett tredje skede, och då
införs den verkliga dramatiken i sam -

Onsdagen den 14 december 19G6 fm.

Nr 39

Ang. rundradions fortsatta verksamhet, m. m.

manhanget. I detta skede skulle rundradiosatelliter
eller sändningssatelliter
kunna sända signaler direkt till enskilda
mottagare utan någon mellanliggande
jordstation. Med endast tre sådana
satelliter är det möjligt att nå 90
procent av jordens befolkning. Därmed
är de nuvarande telekommunikationsocb
rundradiostrukturerna sprängda,
och vi står inför en helt ny situation.
Det är inte så långt dit. Tidigare räknade
man med 10—20 år; nu talar teknikerna
om 5—10 år; det beror på
olika förhållanden hur snabbt det kommer
fram.

Vilken form man än tänker sig —
ett antal konkurrerande nationella system,
regionala system eller internationella
system —- har vi för närvarande
ingen modell för att lösa alla de
problem av politisk, organisatorisk,
juridisk och annan art som dessa direkta
satellitsändningar kommer att
ställa. Vem skall sända vad till vem
och på vilka villkor?

Då tror högern att det blir julafton
för s. k. fri etablering. Men det är nog
en illusion! Jag skall förklara varför.

Det är först ett tekniskt problem,
tv hur vi än vänder oss finns det bara
ett begränsat antal frekvenser att tillgå.
Det gäller både om sändarna placeras
på jorden eller uppe i himlen.
Det är ont om frekvensutrymme. Radion
får trängas med många andra behov.
Om TV-stationen uppe i rymden skall
kunna tas emot ostört över hela världen
måste alla nationella sändare, som
arbetar på samma frekvens som denna
rymd-TV, slås ut. Detta kräver obönhörligen
internationella överenskommelser
om icke kaos i etern skall uppstå.
Dessa våglängdsproblem blir besvärliga
då konkurrens om plats i etern
uppstår inte bara mellan nu existerande
behov och framtida utan också inom
rymdkommunikationerna, som måste
utvecklas för kommandoförbindelser
mellan rymdfarkoster, navigering, dataöverföring
och annat. Varje land får
förmodligen göra en angelägenhctslista

och sedan får det jämkas samman. Det
måste ske med hänsyn till de behov
som finns och de som kommer, inte
minst i utvecklingsländerna. Om vi
skall ta hänsyn till deras behov måste
vi kanske avstå från en frekvens för
eget behov. Vi kan stå inför valet om
vi skall ha en kanal för utbildningssändningar
eller om vi skall överlåta
den åt ett internationellt system.

Vidare krävs det en helt ny juridik,
som jag inte närmare skall gå in på. Det
finns ingen juridik på detta nya område.

Allt detta är inte billigt. Rymdteknikens
höga kostnader och komplikationer
i övrigt leder till att man får hålla
samman snarare än splittra de nationella
resurserna. Det är intressant att
se att man t. o. m. i USA har diskuterat
ett samgående till en enda amerikansk
organisation på rundradioområdet
som den enda vettiga lösningen för
att kunna delta i de internationella
sammanhangen. Det är ju inte precis
det som högern är ute efter.

Sedan kommer vi in på de politiska
problemen. Så länge kommunikationssatelliterna
fungerade endast som mer
avancerade telekablar och radiolänkar
hade alltså sändar- och mottagarland
full kontroll över hur och vad man sände
vidare. Det blir en helt annan situation
om programmen kan ses av allmänheten
oberoende av nationsgränser och
kulturområden. Då kommer språkfrågan
in i bilden. En tysk undersökning
har konstaterat att det bara i Europa
finns 19 olika språkområden.

Framför allt kommer det att innebära
svårigheter att utifrån helt olika
ideologier enas om ett för alla acceptabelt
system. Politiska och kommersiella
ytterligheter är omöjliga redan därför
att man mycket lätt med störningssignaler
från jorden kan sätta satelliterna
ur funktion om man skulle vilja det.

Vad jag nu sagt är naturligtvis bara
en antydan om vad nästa steg i kommunikationssatelliternas
utveckling kan
innebära. Det innebär ju fantastiska

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Ang. rundradions fortsatta verksamhet, m. m.

möjligheter till fredliga kontakter, förståelse
över gränserna, möjligheter att
sprida information blixtsnabbt över hela
jorden. Det kan bli ett mäktig instrument
i fredens och folkförståelsens
tjänst. Men det innebär också en hel
del risker, om det utnyttjas hårt och
målmedvetet för politisk propaganda
— i det kalla krigets tjänst, om man
så vill —• eller om det utnyttjas av kommersiella
intressen och ekonomiska
makthavare för att främja deras makt
och deras ekonomi. Över huvud taget
finns det — bortsett från kommersiella
och politiska faror — risker för att
den som har rätten att sända påtrycker
världen sin kulturuppfattning, sitt sätt
att se på tillvaron.

Därför finns det många som är rädda
för en sådan utveckling. Rädslan är
särskilt stark i utvecklingsländerna, och
det beror helt enkelt på att deras egen
TV- och radioverksamhet är så litet
utbyggd. År 1950 fanns i Afrika ungefär
20 TV-sändare. Samma antal fanns
i Europa 1950, men 1960 hade antalet
ökat till 1 140. Så länge u-ländernas
sändarnät är så glest kan det aldrig
erbjuda ett alternativ till sändningar
från rymden. Det säregna och speciella
i dessa länders livsmönster och
kulturtradition, som skulle bilda underlag
för deras nationella programverksamhet,
hotas på ett sätt som vi i
de rika industrialiserade länderna inte
har en aning om.

Emellertid är det väl självklart att
vi inte bör ställa oss vid sidan. Vi
skall motverka en protektionism. Vi
skall arbeta för framsteg. Ett samband
mellan kulturerna är en nödvändig hävstång
för framåtskridandet, samtidigt
som minoriteterna vill behålla sin särart.
Därför skall vi ta vara på de positiva
dragen.

Då har vi anledning att ställa oss en
rad frågor; jag skall bara ta något
exempel. År det riktigt att privata
världskoncerner skaffar sig egna satellitsystem
för reklamändamål, när
u-länderna lider brist på skolor, lärare

och studiemateriel? Vi vet från omfattande
undersökningar att radio och TV
är oöverträffade som medier i undervisningens
tjänst. År det då riktigt att
använda dessa unika kommunikationer
till reklam för att sälja läppstift och
huvudvärkspulver, när miljoner och
åter miljoner människor ännu inte lärt
sig läsa och skriva?

Vad som är rätt och fel är ting som
skall avgöras på ett internationellt plan.
Det är därför vi har fört in Förenta
Nationerna i sammanhanget. Man kan
säga att situationen i fråga om sändningssatelliternas
debut i rymden i
mycket liknar situationen i nedrustningsförhandlingarna.
Hade man startat
i tid innan upptrappningen av de
nukleära styrkedemonstrationerna var
ett faktum, hade uppgiften att skapa en
fredlig värld förmodligen varit lättare
än den är i dag. Vi får inte skapa en
sådan situation att kommunikationssatelliterna
blir propagandainstrument
för att hetta upp det kalla kriget, provocera
konflikter i världsomfattande
skala eller kommersiell och ideologisk
propaganda. Vi måste tänka oss in i att
vi lever i en värld, där olika typer av
samhällen existerar och måste existera
sida vid sida.

Det finns bara ett sätt att börja, om
vi inte skall hamna i nedrustningsförhandlingarnas
dilemma, nämligen att
försöka finna de ämnen och områden
för sådana här direktsändningar som
någorlunda kan accepteras av alla människor.
Det bör ändå finns mycket
breda fält, där man kan förstå varandra,
oberoende av ideologiska och ekonomiska
motsättningar. General Sarnoff,
som är styrelseordförande i RCA,
en av de stora elektronikindustrierna i
USA, höll nyligen ett tal, vari han gav
ett konstruktivt förslag.

På fem områden torde man enas,
trodde han. Världstelevisionen skulle
för det första sända kulturella program
— konst, opera och balett alltså, underhållning
— utan kontroversiella inslag;
för det andra större nyhetsevene -

Onsdagen den 14 december 1966 fm. Nr 39 57

Ang.

mang av typen den första landningen
på månen; för det tredje konferenser
och samtal mellan statsöverhuvuden och
politiker samt för det fjärde FN-aktiviteter,
t. ex. debatterna i generalförsamlingen
eller specialorganisationernas arbete.
För det femte skulle den ställa
resurser till förfogande för undervisningsändamål,
framför allt i utvecklingsländerna.

Det förefaller inte omöjligt att en
överenskommelse av detta slag kunde
göras, om det fanns en bas att bygga
vidare på. Det är sannolikt att man sedan
skall finna mer som förenar än
som skiljer dem från varandra.

De närmaste åren kommer den internationella
aktiviteten i konferenser
och kongresser om rymden att öka. Det
är viktigt att Sverige i enlighet med
de principer, som har varit vägledande
i vår allmänna utrikespolitik, gör en
konstruktiv insats. För att illustrera
hur det går till i praktiken skall jag ta
ett mycket näraliggande exempel.

De förhandlingar som förs gäller närmast
ett permanent kommunikationssystem,
framför allt för telefontrafik.
Det är en fortsättning av det provisoriska
arrangemang som tillkom år 1964
då ett konsortium, det s. k. Intelsat, bildades
för att tillvarata de nya möjligheterna
för kommunikationer över hela
världen genom synkronsatelliter av typen
Early Bird.

Enligt det kvotsystem som ligger till
grund för gällande bestämmelser om
röstning och medlemskap i den interimskommitté
som fungerar såsom styrelse
är USA alltid garanterad en majoritet
av 50,6 procent av rösterna. Såsom
verkställande organ fungerar det
amerikanska Comsat, ett privat vinstdrivande
företag under viss regeringskontroll,
där bl. a. de stora kommersiella
telefonbolagen är representerade.
Sverige har tillsammans med Norge och
Danmark en plats i interimskommittén.

Jag har velat redogöra för ägarstrukturen
i Intelsat ganska ingående, därför
att den illustrerar de internationella

rundradions fortsatta verksamhet, m. ni.
problem som uppkommer om någon eller
några länder helt kontrollerar verksamheten.
Om ett land kontrollerar
verksamheten, men dess nationella system
i sin tur kontrolleras av privata
intressen, blir det om möjligt ännu
svårare. Det anses ha varit ett av president
Kennedys stora misstag att han,
sedan hela rymdsatellitprojektet finansierats
av de amerikanska skattebetalarna,
överlämnade exploateringen helt till
några stora privata bolag. Några liberala
senatorer kämpade såsom lejon för
att söka förhindra det men misslyckades.

Med tanke på Intelsats struktur är det
begripligt, att varken Sovjet eller uländerna
kan acceptera en så skev ägarfördelning
och därför står utanför organisationen.
Om man såsom Intelsat
har såsom målsättning att skapa ett
förbättrat och för världen gemensamt
telesatellitsystem, måste man när det
provisoriska skedet är över söka skapa
förutsättningar för en större och rimligare
spridning av delägarskapet.

Det är naturligtvis för tidigt att säga
vilka konsekvenser de överenskommelser,
som ännu inte finns om framtida
kommunikationer med direktsändningar
från rymden, kan få för inverkan på
de nationella strukturerna. Det är dock
alldeles självklart att tendensen kommer
att gå mot en större integration nationellt
som en förutsättning för att delta
internationellt.

Den proposition som vi i dag diskuterar
med Sveriges Radio såsom ett sammanhållet
företag i allmänhetens tjänst
men med stor decentralisering och med
ett element av tävlan ansluter sig väl
till en idé med vida större perspektiv
— en global public service, ett företag
i allmänhetens tjänst som kan tjäna alla
jordens folk.

Allra sist vill jag säga, herr talman,
att detta är ett exempel på de problem
som teknikens våldsamt rastlösa utveckling
ställer oss inför. En framstående
tekniker sade häromdagen till
mig, att teknikerna leker fram lösning -

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Ang. rundradions fortsatta verksamhet, m,
ar liksom på de tekniska problemen;
sedan överlåter de åt andra att försöka
klara upp svårigheterna som följer. På
det nu aktuella området kan tekniken
skapa stora svårigheter i förhållandet
mellan nationerna. Men om vi förmår ta
vara på de konstruktiva elementen och
de fantastiska möjligheter som tekniken
erbjuder, kan det bli ett led i en utveckling
som förenar folken över nationsgränserna.

Nyligen sade en känd radioman, att
1967 blir det år »då distansen dör»;
han tänkte på den fantastiska utvecklingen
av telesatelliterna. Men det år
då den tekniska distansen dör skall ju
inte bli det år, då distansen mellan
människorna faktiskt vidgas på grund
av de motsättningar som uppkommer
när det gäller att utnyttja teknikens
landvinningar. I stället skall vi försöka
utnyttja tekniken — som för oss närmare
varandra — till att också föra
världens nationer och folk närmare
varandra.

Därför vill jag säga, herr talman, att
den lilla mening som står i propositionen
om att det är utomordentligt viktigt,
att Sverige på ett konstruktivt sätt
försöker att inom FN:s ram och i andra
internationella organisationer verka
för ett internationellt samarbete på detta
område, i själva verket tillhör det
enligt min uppfattning allra viktigaste
i propositionen.

Herr HERNELIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! Den senare delen av
statsrådet Palmes anförande med hans
önskemål och förhoppningar inför
framtiden är det en glädje att odelat
kunna instämma i. Möjligen skulle jag
vilja göra det tillägget, att även om teknikerna
nu ger resurser, så får vi inte
glömma bort att utnyttjandet av de resurserna
till den enskilda människans
bästa och till individens frigörelse försvåras
kanske i minst lika hög grad av
statlig maktkoncentration som av enskild;
på den punkten tror jag inte att
vi också är överens.

. m.

Nu var det inte för att säga detta som
jag begärde ordet, utan jag ville tacka
för att statsrådet begagnade tillfället
att komplettera en del av sin proposition
med reflexioner om pressen och
de förslag som därvidlag har framställts.
Emellertid var det kanske synd
att statsrådet måste stanna i andra
kammaren under förra delen av mitt
anförande — vi talade nämligen delvis
faktiskt om samma saker. Några av
statsrådets exempel på nackdelar med
pressägda radiostationer, lokala monopol
etc. hade jag själv anfört. Därför
skall jag nu i stort sett nöja mig med
att rätta några missuppfattningar.

Först vill jag säga, att pressen inte
känner sig som någon svärmor i förhållande
till Sveriges Radio. En svärmor
brukar ju inte ha något att göra
med vem som blir svärson eller svärdotter.
Vi känner oss snarare stå i visst
faderskap —• vilka skillnader det nu
kan innebära i fråga om böjelser och
intresse lämnar jag därhän!

Men jag tyckte att det förekom några
missuppfattningar i statsrådets anförande.
För det första talade han väsentligen
om den kommersiella televisionen
när han pekade på olägenheterna;
det var dock inte de kommersiella,
tidningsägda företagen jag debatterade.
För det andra talade han om »av enskilda
tidningar ägda företag» som
Thomsons, Daily Mails etc. Det jag talade
om var pressen som totalitet, och
då blir läget något annorlunda.

Jag vill i detta sammanhang passa
på att dementera herr Palmes uppgift
om att den socialdemokratiska pressen
inte skulle vara representerad i presskonsortiet
inom Sveriges Radio. Det
är den visst. Jag kan nämna att en av
pressens representanter i styrelsen för
Sveriges Radio alltid har varit socialdemokrat;
tidigare ordinarie representant
under ett antal år var herr Åkerberg
i Örebro.

Herr Palme frågade också, om det
inte skulle vara risk för den journalistiska
behandlingen av radio- och TV -

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Nr 39

Ang. rundradions fortsatta verksamhet, m. m.

programmen därest pressen vore huvudman
för en kanal. Den frågan anser
jag inte vara berättigad. Hur är det
nu? Pressen har tidtals haft ett inflytande
till 80 procent, vissa tider 40 procent,
men är det någon som har märkt
att pressen inte har kritiserat programmen
i radio och TV?

Nej, det har väl aldrig förekommit
någon påverkan av ett aktieägarförhållande
på den journalistiska behandlingen
av programmen, och det skulle inte
heller bli fallet med en ny kanal. Självfallet
skulle huvudmannaskapet förvaltas
under ungefär likartade betingelser
som sker när Sveriges Radio står som
huvudman för kanalerna.

Herr Palme tog några exempel på
restriktioner som införts i vissa länder.
Jag skulle också kunna räkna upp en
del löjeväckande restriktioner som
pressen uppställt för sin egen del — så
är det i alla länder — och en del
mindre löjeväckande. Detsamma är förhållandet
med radioföretagen. Jag tror
inte vi kommer så långt med en diskussion
på den punkten. Det väsentliga
är att vi i Sverige inte har velat ålägga
Sveriges Radio några ur vår synpunkt
konkurrenshindrande faktorer.

Herr Palme säger att vi kanske konkurrerar
om arbetskraften. Ja, det gör
vi. Men inte bara vi, utan det gäller
också i fråga om tekniker och många
andra. Så stort som företaget nu är så
är detta inte vår huvudvärk utan snarare
ett allmänt arbetsmarknadsproblem.

Det väsentliga när det gäller konkurrensfaktorerna
är väl att tidningarna
befinner sig i ett underläge så till vida
att de måste ta in varje utgift på inkomstsidan
genom försäljning av tidningar
eller genom annonser, medan
Sveriges Radio skriver en ansökan till
kommunikationsministern om pengar
och får den mer eller mindre genröst
bifallen; det växlar ju från år till år
beroende på det samhällsekonomiska
lägel. Sveriges Radio behöver alltså
aldrig skaffa fram pengarna på annat

sätt än via en skrivelse till Kungl. Maj :t,
medan pressen får slåss för varje öre.
Under sådana omständigheter är det
inte tal om en konkurrenssituation
mellan de två på den ekonomiska sidan.
Den andra konkurrenssituationen
berörde jag tidigare.

Herr Palme frågade om jag inte
ibland känt någon intressekonflikt.
Visst har jag gjort det! Men det gör väl
alla någon gång — utan att behöva redovisa
skälen. Hur få fall av intressekonflikter
som förekommit kanske jag
kan få något belysa, och på den punkten
kan säkert mina styrelsekamrater
i kammaren instämma. Jag kan inte erinra
mig att reservationer eller voteringar
har förekommit under ett decennium
i styrelsen i mer än fyra å fem
fall. Så stor har endräkten och samhörigheten
varit mellan olika intressegrupperingar
i samma styrelse.

Herr Palme nämnde också Pilkingtonrapporten.
Han sade att den vänt
sig mot tidningsägda radioföretag. Det
är riktigt, men det gäller fortfarande
enskilda tidningsföretag. Jag skulle
också vilja citera något ur Pilkingtonrapporten.
I den sägs det, att det absolut
farligaste man kan tänka sig är
om man låter ett licensfinansierat företag
också få rätt till kommersiell TV.
Då blir det en maktkoncentration som
icke är tolerabel.

Jag tror att den saken bör understrykas.
År vi inte till mans rädda för den
maktkoncentration som tre radiokanaler
och två TV-kanaler i samma lednings
hand kan medföra? Är vi inte
rädda för vilket utslag det kan ge i det
praktiska livet? Känner inte statsrådet
Palme själv en smula olust inför tanken,
att om det blir ett TV 3 om några
år så skulle den kanalen också läggas
i det stora monopolets hand? Vilken
regering kan till sist bemästra ett sådant
monopol utan uppslitande strider?
Och är det något intresse att skapa
en sådan maktkoncentration, när
man i andra sammanhang vänder sig
emot maktkoncentration?

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Ang. rundradions fortsatta verksamhet, m. m.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Palme slutade
sitt anförande med att hänvisa till
ett uttalande som någon tekniker hade
gjort, om att 1967 blir »det år då distansen
dör». I år är det 1966, och vi är
i första kammaren, och där finns tydligen
distansen kvar — distansen mellan
det mångfaldiga innehållet i den
proposition som herr Palme själv har
lagt fram och det intressanta anförande
som herr Palme höll alldeles nyss,
berörande egentligen bara två frågor,
pressen och rymdsatelliterna.

Det är litet svårt att finna de omedelbara
förbindelserna över hela fältet
mellan dessa två frågor och vad som
har diskuterats i denna kammare medan
herr Palme har varit i den andra
kammaren. Men jag skulle vilja finna
ett samband. Herr Palme, som tydligen
vill citera framstående utländska tänkare,
hänvisade också till en »general»
— om han var amerikansk eller fransk
kom jag inte riktigt underfund med.
Denna »general» hade sagt, att det vore
bra om man i framtiden, när rymdsatelliterna
kommer, fick ett konstruktivt
program för vad som skulle sändas från
den satelliten. Man skulle sända flera
kulturella program, man skulle ha nyhetsprogram
av större variation — av
världsnyhetsslag -—- än man för närvarande
har. Man skulle återsända konferenser
och framför allt statschefernas
sammanträffanden och debatterna
i FN. Vidare skulle satelliterna användas
för undervisningsändamål.

Men, statsrådet Palme, är det inte på
det sättet, att vad vi just nu diskuterar
här i Sverige är huruvida monopollösningen
av radio- och TV-verksamheten
eller en konkurrenslösning, en friare
lösning, bäst skall tillgodose sådana
sändningar som herr Palme själv refererade
till? Vi vill väl alla ha bättre nyhetsmaterial,
vi vill veta mer om vad
som sker i FN, vi vill använda radio
och TV i undervisningssyfte i större
utsträckning än vi för närvarande gör,
och vi vill naturligtvis ha flera kultu -

rella program, även om Sveriges Radios
inköp av amerikanska lättare program
därigenom måste minska.

Vår uppfattning, som framförts i
den reservation som högerpartiet och
folkpartiet har avgivit, är att den variation,
de växlingar i programmen, den
mångfald och den djärvhet som måste
känneteckna programsändningarna,
skulle komma till uttryck bättre, om
man hade en friare television i stället
för den monopolanknytning som herr
Palme har gjort sig till tolk för.

Nu försöker kommunikationsministern
komma ifrån detta genom att föra
in Tidningsutgivareföreningens förslag
att man skulle ha ett licensfinansierat
andra monopol, om jag får uttrycka det
så. Jag vill erinra om att högerpartiets
och folkpartiets inställning på denna
punkt har varit, att det vore värt att
pröva det uppslag som Tidningsutgivareföreningen
har framfört, men det
skall ingå som ett av flera förslag, som
ett förslag till en lösning där det finns
flera företag, alltså inte bara två företag.
Den principfråga som vi har diskuterat
gäller monopol eller fri etablering
inom ramen för de ekonomiska
och tekniska förutsättningar som finns.
Jag undrar om herr Palme vill tänka
på att det är en oerhörd principskillnad
mellan stater där man har ett parti
och stater där man har ett flerpartisystem.
Det gäller något av kärnpunkten
i den diskussion som vi för närvarande
för.

Jag vill sluta med en helt annan fråga.
Jag vet att statsrådet Palme varit
inne i den andra kammaren, inen det
hindrar inte att han även inför första
kammaren bör lämna en redovisning
om de ekonomiska kalkyler, som gäller
från och med 1970 och några år framöver,
så att svenska folket får klart för
sig hur hög licensen blir då. Som jag
nämnde tidigare i denna kammare får
man räkna med en betydligt högre licensavgift
än de 25 kronors ökning
som framgår av propositionen, dess
värre kanske med en licensavgift som

Onsdagen den 14 december 1966 fm. Nr 39 61

Ang.

ligger uppåt 300 kronor någon gång
på 1970-lalet. På den punkten bör vi
få klarhet, herr Palme.

Herr STRANDBERG (h) kort genmäle
:

Herr talman! Jag uttalar min glädje
över att herr Palme i likhet med mig
vill göra gällande, att den passus i propositionen
som rör satellitfrågan kanske
är den mest betydelsefulla i hela
propositionen. Det ligger mycket sanning
i detta.

Det var därför glädjande att herr
Palme tog upp det resonemang som jag
hade i mitt inledningsanförande, där
jag belyste ihåligheten i hela monopolsituationen
och dessutom kom in på
frågan om spridning av etermediernas
möjligheter genom att inte benhårt
hålla fast vid resonemanget om de bristande
möjligheterna och bl. a. redovisade
den oerhört snabba utveckling
som ägt rum från april 1965, då den
första kommunikationssatelliten Early
Bird kom upp. Det point to point-system,
som herr Palme berörde, är det
inte mycket att säga om. Det är en realitet
i dag, herr Palme!

Den andra punkten, distributionssatelliter
direkt till sändarstationer, kommer
enligt min uppfattning att vara en
realitet i en mycket nära framtid. Det
är självfallet riktigt som herr Palme
säger — det har jag också sagt i mitt
huvudanförande; jag har här utskriften
av talet — och jag instämmer helt i
herr Palmes resonemang om behovet
av de konstruktiva internationella överenskommelserna
på det telekommersiclla
området. Men jag sade också, att
jag tror att denna aktiva medverkan
snarast bör sättas in med alla tillgängliga
medel inför den utveckling som vi
i dag står inför.

Jag är tacksam för att vi fick höra
litet mera än vad som står i propositionen
om hur statsrådet ser på dessa väsentliga
frågor. Men gör då inte sådana
illusionsnummer, herr Palme, som nyss

rundradions fortsatta verksamhet, m. m.
gjordes här beträffande metodiken. Jag
skall här gärna ge mig in på ett längre
resonemang om bara tiden medger det.
Vad som erfordras är direktmottagning
i våra apparater i hemmet. Men att därmed
säga, herr Palme, att vi omedelbart
skulle få släppa någon frekvens
är och förblir ett påstående, som saknar
tekniskt verklighetsunderlag av det
enkla skälet att vi kommer att få väsentligt
andra frekvensområden än de
optimala 960 megahertz, där vi arbetar
i dag. Jag tror att vi kommer långt
in på både det första och kanske det
andra tusentalet megahertz inom mikrovågstekniken,
som också expansivt
är på frammarsch.

Jag tror inte vi skall behöva vara så
kritiska, att det skall vara så farligt att
föra tekniska resonemang.

Ännu en gång, herr statsråd, skulle
jag vara den förste som skulle vara
glad om Sverige, detta i alla hänseenden
tekniskt välutvecklade land, kunde
vara en pådrivande kraft. Det gäller
inte, som herr statsrådet sade, att ta
upp en frågeställning om det är riktigast
att använda dessa stora satellitsändningar
för reklam om tandkräm
eller liknande. Nej, herr statsråd, viktigare
är att vi skall kunna vara överens
om de program som är nödvändiga
för att skapa en större mänsklig förståelse
i rent fredsbevarande syfte.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Statsrådet Palme gav i
stora svepande drag en skildring av vad
som kan inträffa på det internationella
området. Det var en inspirerande och
tjusande bild av vad en värld i fred
kan bli. Jag saknade kanske en antydan
om att statsrådet verkligen här gav
ett löfte om fortsatt samarbete på det
internationella området — ett löfte att
också i framtiden, då det inte blir tal
om bara inspirerande ord, medverka i
ett internationellt samarbete.

Det kan tyckas ganska oförskämt av

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Ang. rundradions fortsatta verksamhet, m.
mig att att på detta sätt tvivla, men,
herr talman, herr Palme lyckönskade i
våras mig och det nordiska kulturutskottet
i vår strävan att öka samarbetet
på televisionens område. Jag var
mycket glad över de orden. Sedan har
kulturutskottet haft sammanträden. Vi
hade ett sammanträde, där talman Julius
Bomholt i det danska folketinget
talade om att han haft tillfälle att höra
statsrådet Palme. Han sade att herr
Palme hade hållit ett tal med inspiration
och kraft, men dess värre innehöll
ju talet inte något om det nordiska
samarbetet. Han saknade också de nordiska
tankegångarna i skriften »RadioTV
i dag och i morgon».

Han har sedan efterlyst de nordiska
tankegångarna i den proposition, som
statsrådet avlämnat. Där avfärdas på
några rader det samarbete som nordiska
kulturutskottet föreslår i det att
utskottet vill ha ett permanent nordiskt
TV-program.

Jag har tidigare i dag haft tillfälle
att tala om detta, men statsrådet var
då upptagen på annat håll. Jag skulle
ändå vilja fråga statsrådet, varför han
inte griper tillfället i flykten och medverkar
till ett nordiskt gemensamt TVprogram,
när man ber honom om denna
medverkan. I stället har statsrådet
lagt fram ett förslag till radiolag, som
hotar att försvåra det samarbete kulturutskottet
vill ha och vilket bygger på
Helsingfors-avtalet. Här finns ju ett tillfälle,
herr statsråd -— ta det och försvåra
inte ett nordiskt samarbete, som
kan bli en början till det större internationella
som här skisserats!

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Till att börja med måste
jag på det allra mest ihållande sätt be
herr Hernelius om ursäkt. Jag talade
om herr Hernelius’ själ, och han trodde
att det gällde hans skäl (med sk),
d. v. s. hans argument. I själva verket
talade jag alltså om herr Hernelius’
själ (med sj), och något så eteriskt

ni.

hade han tydligen inte kunnat tänka
på. Därav uppstod det missförstånd
som råder oss emellan. Jag skall noga
i framtiden ange när och i vad mån
jag för in detta mera översinnliga begrepp
i samband med diskussioner med
herr Hernelius!

I övrigt tycker jag det är alldeles rätt
att han tar upp frågan om risken för
en maktkoncentration. Vi har sökt motverka
den genom den hårda decentraliseringen
till distrikten, med en självständig
ställning, med en egen budget.
Vi har försökt göra det genom de två
programledningarna och dessutom genom
att ge självständighet åt den tekniska
avdelningen, som kommer att arbeta
som servicefunktion åt programavdelningarna.
På det sättet har vi infört
så starka element för decentraliseringen
i företaget att vi tror att risken
för maktkoncentration minskar.

Till fru Segerstedt Wiberg skall jag
säga, att jag alldeles uppriktigt menade
vad jag sade när jag önskade henne
lycka till i kulturutskottet för det nordiska
samarbetet. Vi har emellertid efter
ingående diskussioner kommit fram
till uppfattningen, att det inte är praktiskt
rimligt att gå vidare på den vägen
och skapa en särskild nordisk kanal.
Även jag har hört den förträfflige
Julius Bomholt utveckla texten men
han har icke övertygat mig. Det skulle
bli otroligt svårt praktiskt administrativt
sett, svårt med programplaneringen,
svårt med en mängd andra saker,
om vi följde hans råd. Vi riskerar att
detta program skulle bli en sämre andrahandskanal,
som egentligen skulle
bidra till att försämra den nordiska
tanken. Därför har vi kommit till den
uppfattningen, att för att förbättra och
stärka den nordiska samhörigheten bör
man i stället söka få in så många nordiska
inslag som möjligt i det ordinarie
programmet — genom Nordvisionen,
genom det samarbete mellan programavdelningarna
som redan nu pågår.

Det innebär alltså inte någon nega -

Onsdagen den 14 december 1966 fin.

Nr 39

Ang. rundradions fortsatta verksamhet, m. m.

tivism mot det nordiska samarbetet att
vi slagit in på den här vägen. Detta
har jag ju faktiskt — till skillnad mot i
talet — i propositionen fört in ett
stycke om. Jag är alltså övertygad om
att denna metod är effektivare.

Herr Holmberg hörde visst inte riktigt
på — men när jag nämnde ordet
general, lystrade han tydligen, med hänsyn
till den pågående försvarsdiskussionen
här i korridorerna, med särskild
uppmärksamhet! Men, herr Holmberg,
det var ju i det här fallet fråga om en
avsutten general, som var chef för
ett elektronikföretag i Amerika! Jag citerade
honom emellertid för att illustrera
— vilket herr Holmberg icke
hörde — de områden där man internationellt,
mellan öststater och väststater
och utvecklingsländer, skulle kunna
komma fram till överenskommelser om
programområden som man skulle kunna
sända gemensamt. Detta var ett exempel
bland många, och det var det
problemet jag berörde.

Herr Holmberg klagade över att jag
talade om det och herr Strandberg var
glad över att jag gjorde det; jag vet
inte vem jag skall ta ad notam. Jag får
säga bara så, att jag hade en liten ambition
att inte hålla samma tal i båda
kamrarna, och detta var skälet till att
jag gick in så mycket på press- och
rymdfrågor i denna kammare.

När jag nu hörde herr Holmberg fick
jag kanske det intrycket att det inte var
så förtvivlat mycket jag hade gått miste
om genom alt vara ute ur kammaren ett
tag och debattera i andra kammaren
medan herr Holmberg talade. Han talade
fortfarande då och då med små
meningar om fri etablering — som inte
finns, och som högern har skrivit bort
i sin egen reservation! Det är en myt
som definitivt krossats. Det kan aldrig
finnas en fri etablering på detta område
med hänsyn till de tekniska begränsningarna,
utan det måste alltid bli
fråga om att tilldela privilegier, koncessioner.
Jag tackar herr Hernelius för
hans klargörande på den punkten; det

var synd att herr Holmberg inte hörde
på då.

Sedan framförde han sina tankar om
att detta andra företag bör vara ett
kommersiellt, privatägt, reklamfinansierat
företag. Han kom med det fantastiska
argumentet: Tänk om det bara
fanns ett parti i landet! Och detta var
ett argument för ett kommersiellt företag! Men

det är ändå ovedersägligen så
att systemet med ett företag i allmänhetens
tjänst, den s. k. public-serviceprincipen,
gäller i de allra flesta mångpartidemokratier.
Här borde man egentligen
sprida en barmhärtighetens slöja
över hr Holmbergs argument. Skälet till
att alla dessa länder kommit fram till
att man bör slå vakt om radio och TV
i allmänhetens tjänst är att detta skapar
den största möjliga garantien för
yttrandefrihet och för obehöriga påtryckningar
från ekonomiska eller politiska
makthavare. Framför allt leder
detta system generellt sett till en bättre
kvalitet på programmen, man är djärvare
vid programvalet och man kan variera
mera i sin målsättning när det
gäller det som bjuds människorna. Detta
beror inte på att det är sämre människor
som arbetar i de kommersiella
företagen, utan det beror på systemets
art — uppgiften blir ju inte att
sälja program, inte heller att sälja varor,
utan den kommersiella televisionen
går i första hand ut på att sälja publik
till annonsköparna, och denna målsättning
präglar hela uppträdandet och leder
till den generellt sett låga programkvalitet
som så ofta har varit fallet i
de kommersiella företagen.

Om man slår vakt om public-serviceprincipen
skapas säkerhet för att vi får
en TV-verksamhet som gagnar också de
människor som bor på landsbygden och
i de glesbefolkade delarna av landet.
Jag skall inte utveckla alla de synpunkter
som jag härvidlag har anfört i medkammaren.
Jag vill bara säga att det är
intressant att konstatera att de skilda
ståndpunkterna i TV-frågan så klart

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Ang. rundradions fortsatta verksamhet, m
speglar intresseförankringar i samhället.
På den ena sidan står de stora löntagarorganisationerna,
såsom Landsorganisationen
och TCO, samt RLF, socialdemokratiska
partiet och centerpartiet,
och på den andra sidan står enskilda
kapitalintressen, högern och
folkpartiet. Det enda som har skett när
det gäller fördelningen är att folkpartiet
numera glidit åt höger och nästan
helt dansar med högern.

Jag vill säga att det i många länder
är de konservativa människorna som
riktar den hårdaste kritiken mot den
kommersiella televisionen. Man har en
viss respekt för den kulturella traditionen,
och man har sett de negativa faktorerna.
Hos den svenska högern förefaller
det som om de kulturella och intellektuella
kraven underordnats affärsintressena
— och det tycker jag är beklagligt.
Jag tycker att detta är något
av ett återfall till den typ av ideologi
som högern demonstrerade för ett par
år sedan, när den gav sig på stipendier
till tonsättare och målare och smärre
bidrag till inköp av konst.

Herr Holmberg tog också upp de ekonomiska
faktorerna och bad om kalkylerna.
TV-licensen kostar nu 100 kronor
per år och radiolicensen 35 kronor
per år. Detta motsvarar 1 krona 92 öre
i veckan för TV och 67 öre i veckan
för radio. Vi tänker om ungefär tre år
öka licensavgiften med 25 kronor per
år, vilket betyder 50 öre ytterligare i
veckan — och det är vad vi i dag betalar
för en enda kvällstidning. Jag tycker
att det är skäl för omdömet att införandet
av TV har medfört en drastisk
sänkning av priset på många varor, underhållning,
nyheter och mycket annat.

I den mån man sedan bygger ut programmet
får man skaffa mer inkomster
och gå vidare. Men vare sig man skaffar
inkomster för TV 2 genom licenser
eller reklam, är det allmänheten som
får betala kostnaden.

Herr Holmberg menar väl inte allvar
när han söker skrämma oss med att
det en gång i framtiden blir en licens -

. ni.

avgift på 300 kronor samtidigt som han
söker göra gällande: Kom till oss så
blir det gratis. Det kan han inte på
allvar mena. För en kommersiell TV
får allmänheten betala precis som för
all annan TV, och det vi skall bestämma
oss för är hur mycket vi vill att
den totala TV-verksamheten skall omfatta.
Sedan måste kostnaderna betalas
på det ena eller andra sättet. Det finns
inga hokuspokusmetoder.

Men det är en kostnadsfråga som ändå
är intressant, herr Holmberg. I högerns
och folkpartiets gemensamma reservation
sägs det att det kommersiella
företaget minsann skall täcka sina kostnader
inklusive ersättning till televerket
för att få använda sändningsnätet.
Samtidigt har både högern och folkpartiet
skrivit på förslaget om att bygga
ut sändningsnätet. Denna utbyggnad
av sändningsnätet skall bekostas
av fonderade licensmedel, i en första
etapp 150 miljoner kronor, totalt sett
400 miljoner kronor.

Men om kammaren — mot alla mina
varmaste förhoppningar — skulle rösta
för högerreservationen, borde väl licensbetalarnas
pengar användas till att
finansiera program och inte till att
finansiera det kommersiella nätet. Men
där kommer alltså licensbetalarnas
pengar väl till pass för att stödja de
privata intressena.

Att snylta till sig licensbetalarnas
pengar för att finansiera det kommersiella
nätet, som folkpartiet och högern
gjort enligt sina i utskottet lämnade
reservationer, det är —- för att nu uttrycka
sig närmast ömsint — inte särskilt
fint tänkt, herr Holmberg.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp) kort
genmäle:

Herr talman! I ett avseende är statsrådet
och jag överens: jag tror inte
heller att det går med hokuspokusmetoder
i något avseende. Men det är
snubblande nära att statsrådet försöker
avvisa de nordiska önskemålen med
sådana metoder.

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Nr 39

Ang. rundradions fortsatta verksamhet, m. m.

Statsrådet säger sig mena allvar med
sina lyckönskningar om ett fortsatt
nordiskt samarbete, men han tror inte
på de förslag som bland andra talman
Julius Bomliolt står för. Det är gott och
väl, och statsrådet har sin fria rätt att
tvivla på förslaget. Men kulturutskottet
inom Nordiska rådet har genom rådspresidiet
begärt att svenska regeringen
skall visa så mycket hänsyn att den
icke försvårar de undersökningar som
har startats på kulturutskottets initiativ.

I september skrev presidiet till svenska
regeringen: »Inom Nordiska rådet
finnes ett starkt intresse för att ytterligare
öka det nordiska inslaget inom
televisionen. Olika möjligheter stå därvid
till buds. En väg anvisas i det förenämnda
medlemsförslaget om ett permanent
nordiskt TV-program.

Kulturutskottet kommer att under
innevarande höst fortsätta sitt arbete
med det nämnda medlemsförslaget i
avsikt att spörsmålet om utbyggnaden
av det nordiska TV-samarbetet kan tagas
upp som en huvudfråga vid rådets
nästa session, vilken skall taga sin början
den 1 april 1967. Utskottet anser
emellertid ■— med beaktande av de i
Sverige aktuella planerna — att redan
i detta skede svenska regeringens uppmärksamhet
bör fästas på angelägenheten
av att de svenska planerna utformas
så, att en utbyggnad av ett
framtida nordiskt TV-samarbete exempelvis
i form av ett gemensamt nordiskt
program icke omöjliggöres eller
allvarligt försvåras.

För egen del vill Nordiska rådets
presidium biträda vad kulturutskottet
sålunda uttalat och hemställer till
svenska regeringen att i sitt fortsatta
arbete med frågan om ett andra TVprogram
i Sverige beakta vad kulturutskottet
ovan anfört.»

Kulturutskottet har sedan i november
upprepat sina önskemål och sagt
att det pågår en undersökning. Utskottet
är, som jag tidigare påpekat, enigt
i fråga om sina önskningar och bekla 5

Första kammarens protokoll 1966. Nr 39

gar därför att här nu har lagts fram ett
förslag till en radiolag som utan tvekan
kommer att försvåra det föreslagna
samarbetet i form av ett permanent
nordiskt TV-program.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Man börjar känna igen
herr Palmes argumenteringsnivåer. Då
herr Palme blir trängd med en klar
och entydig fråga så sänker sig herr
Palme till en argumenteringsnivå som
måhända finns i andra kammaren -—
herr Palme refererade ju till den tidigare
— men som också finns ute på
fältet då vi kanske möts på ett eller annat
podium.

När man talar om att högern, folkpartiet,
finansintressena, de kommersiella
intressena och storföretagen
»snyltar till sig» — det var ett otrevligt
uttryck — radio- och TV-innehavarnas
licensmedel, då har man väl
ändå fört en argumentation som verkligen
är »översinnlig». Situationen är
helt enkelt följande: Om vi ser på vart
licensmedlen har tagit vägen under senare
år, konstaterar vi att åtskilligt
har gått till statskassan och har därigenom
inte kommit iit i form av förbättrade
program, vilket vi alla önskar.

När herr Palme försöker att bygga
upp något slags motsättning mellan å
ena sidan socialdemokraterna och de
stora intresseorganisationerna och å
andra sidan högerpartiet och folkpartiet,
alltså reservanterna i det här fallet,
och de kommersiella och storföretagens
intressen så har herr Palme
helt och hållet frigjort sig från den
situation och det utvecklingsstadium
som Sverige och vår demokrati befinner
sig i. För en och annan kan det
givetvis vara skönt om han lider brist
på argument att föra tillbaka utvecklingen
och argumentationen till en
svunnen tid, och det är det herr Palme
tydligen försöker.

Låt mig taga upp en annan sak. Herr
Palme säger att fri etableringsrätt i

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Ang. rundradions fortsatta verksamhet, m.
etern är en omöjlighet. Han har som
motiv åberopat bl. a. att det finns ett
begränsat antal frekvenser. Det är en
myt som nu är sönderbruten. Herr
Palme har också sagt att han som stöd
för monopolet kan åberopa den omständigheten,
att samhället framstår
som den enda säkra garantien för
största möjliga yttrandefrihet i etern,
en garanti mot att ovidkommande intressen
får dominans och tar överhanden.

Jag vill då ställa en fråga till herr
Palme: År herr Palme helt nöjd med
den nuvarande monopolsituationen?

Är det inte på det sättet att vi på båda
håll avläser just vad vi uppfattar såsom
ovidkommande intressen? Det är detta
vi reservanter vill komma ifrån genom
att etablera en friare situation — genom
att etablera konkurrens. Det visar
sig också att en sådan konkurrens är
gynnsam inte minst för programmen,
ty herr Palme vill väl inte påstå att
kulturprogrammen, exempelvis i England,
står på lägre nivå än i svensk
TV?

Herr HERNELIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan fatta mig mycket
kort. Statsrådet Palme pekade med
allt skäl på vissa åtgärder han har föreslagit
i syfte att minska maktkoncentrationen
inom företaget: distrikten, budgeten
etc. Det är riktigt. Men maktkoncentrationen,
herr Palme, och det är
den springande punkten, den finns
kvar i toppen, och där påverkar den
programplanering, personalpolitik och
andra stora frågor, och den påverkar
också små frågor som ishockey, boxning,
beriktiganden och annat i det
dagliga arbetet. Den maktkoncentrationen
har inte herr Palme givit sig på.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle: Herr

talman! I denna debatt hade
jag inte tänkt deltaga, men jag vill säga

några älskvärda ord till statsrådet eftersom
han i slutet av sitt senaste anförande
kom in i mer demagogiska tongångar
och ville göra gällande att folkpartiet
genom den med högern gemensamma
reservationen ytterligare glidit
åt höger.

Det måtte väl inte vara herr Palme
obekant att folkpartiet, alltifrån att
det över huvud taget för många år sedan
blev fråga om att försöka få till
stånd ytterligare en TV-kanal, hela tiden
ansett att det borde vara en fristående,
alltså icke statsägd TV-kanal,
som om möjligt kunde drivas med annat
än licensmedel. Den saken har jag
talat om här i många år, och det är
alltså ingen ny ståndpunkt. Jag vet inte
när högern började ha samma ståndpunkt.
Kanhända var det samtidigt,
men det har i varje fall inte påverkat
oss.

Sedan vill jag tillägga att jag inte
riktigt förstår det här talet om att man
inte kan finansiera ett nytt, kommersiellt
nät med inbesparade licensmedel.
Om man nu skulle betrakta inbetalade
licensmedel som statsmedel och med
dem finansiera ett nytt nät, som sedan
skulle utnyttjas av ett kommersiellt
företag, ägt t. ex. av pressen och finansierat
med reklammedel, föreställer jag
mig att den nya TV-kanalen skulle hyras
ut till detta företag. Om man hyr ett
hus, betalar man ju inte bara värme och
lyse och reparationer, utan hyran inkluderar
även anläggningskostnaden.
Jag föreställer mig alt det enskilda
företaget skulle få betala på motsvarande
sätt.

Nu kan man, som det tidigare sagts
här, diskutera huruvida dessa licenspengar
verkligen är statsmedel. Om
man skulle framställa en fråga till TVpubliken,
tror jag att den säkerligen
vore villig att offra eventuellt innestående
licensmedel, om den för framtiden
kunde få en ny TV-kanal utan att betala
någonting mera för att få begagna
den.

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Nr 39

Ang. rundradions fortsatta verksamhet, m. m.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Detta med de 150 alternativt
400 miljonerna blir mer och mer
fascinerande. Men låt mig först säga till
fru Segerstedt Wiberg att jag är ense
med henne om att vi skall ha mera nordiskt
samarbete. Jag kan dock inte förstå
hur propositionen låser någonting.
Det sägs att detta är en punkt i lagen,
men det är ju inte värre än att man kan
ändra den om det behövs. Vi kunde inte
vänta med att lägga fram propositionen
för att se på utredningen, men jag kan
inte förstå på vad sätt propositionen
hindrar den nordiska tankens frammarsch.
Men, herr Holmberg, jag har
inte alls sagt att storfinansen vill ta
några 150—400 miljoner kronor. Dess
företrädare har inte lagt fram någon
reservation här i kammaren; i alla fall
inte mig veterligt och under alla förhållanden
inte i direkt form. Högern
och folkpartiet har däremot lagt fram
en reservation, enligt vilken licensbetalarnas
pengar skall användas till att
bygga ut det kommersiella nätet. Detta
har man tydligen inte tänkt på, ty det
har spritt stor förvirring.

Herr Holmberg säger att pengarna
har trollats bort i statens kassa. Hur
djupt och hur lågt, herr talman, herr
Holmberg än gräver sig ned i sin argumentation
skall han inte hitta någon
statlig kassakista med dessa pengar, ty
de är fonderade för utbyggnaden av ett
andra program i TV och försvinner nu
till just införandet av detta program.
På den punkten är det alldeles klart.

Herr Lundström ville ändå hitta något
slags försvar för sina synpunkter
och sade att om vi nu skänker dessa
150 miljoner kronor till de privata kapitalintressenterna
kommer i alla fall
licensbetalarna att bli glada på längre
sikt. Här uppträder herr Lundström såsom
eu radions Robin Hood, fast tvärtom.
Jag tycker det är en fullkomligt
fascinerande tanke. Här skall man alltså
direkt skänka de kommersiella intressena
150 miljoner kronor för att licensbetalarna
på sikt skall bli glada.

Jag tror att vi har kommit fram till
någonting. Det finns nämligen bara en
sak som högern och folkpartiet i anständighetens
namn kan göra: Ni måste
åtminstone lägga ned rösterna på er
reservation.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle: Herr

talman! Nej, herr Palme, jag
sade inte att man med glädje skulle
skänka bort pengarna. Jag sade att man,
om ett enskilt företag ville hyra den
nya kanalen, skulle beräkna hyra även
för anläggningskostnaden. Jag begriper
inte att herr Palme så till den grad kan
missuppfatta mig att han fäste sig vid
ett teoretiskt resonemang, i vilket jag
sade att tittarna, om herr Palme eller
någon annan skulle framställa en förfrågan,
sannolikt skulle förklara att de
gärna betalade sin lilla andel av den
ihopsparade licenssumman för att slippa
betala höjd licensavgift i framtiden
för en ny kanal. Det var inte mer än ett
antagande. Det naturliga är väl att man
tar hyra för anläggningskostnaden liksom
man tar hyra för nätet och över
huvud taget hela rätten att använda den
nya kanalen. Detta var alltså vad jag
avsåg att säga. Jag försökte inte uppmuntra
herr Palme till några nya excesser
på missförståndens fält.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Palme säger att vi,
hur djupt vi än gräver oss ned i statens
kassakista, inte skall hitta några medel
som har gått tillbaka till staten. Jag vill
dock erinra om att det inte var många
år sedan, som hela överskottet från
Sveriges Radio just gick in till staten.
Det iir möjligt att pengarna skulle fonderas,
men de kanske funderades på
samma sätt som automobilskattemedlen.
Då vet vi att vi får leta länge för att
finna de pengarna.

Det har talats om att de enskilda intressena
skall få del av licensmedlen.

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Ang. rundradions fortsatta verksamhet, m. m.

Har kommunikationsministern inte
kunnat tänka sig — det har åtminstone
vi tänkt oss — att det skall utgå hyra.
De enskilda skall naturligtvis betala för
utnyttjandet av de tekniska resurser
som Sveriges Radio, staten, televerket
eller vem det nu blir ställer till förfogande.
Den saken, herr Palme, går inte
att skratta bort tillsammans med statssekreterarbänken.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Medan herrarna anmäler
sitt missnöje med varandra har jag
glädjen att anmäla min belåtenhet med
statsrådet. Det gläder mig att statsrådet
lovar att, om så behövs, göra en
ändring i radiolagen med tanke på det
nordiska samarbetet.

Visserligen tycker jag att det hade
varit bättre om radiolagen hade skrivits
så att man redan nu tagit hänsyn till
samarbetet, men det är ju alltid glädjande
när en syndare sig ångrar.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Vår vän Robin HoodLundström
har fått en kamrat i Sherwoodskogen.
Herr Holmberg pretenderar
på rollen som broder Tuck, den förrymde
munken, som ju hade en viss
rondör.

Jag skall ändå ge herr Lundström absolution.
Han menade inte att man bara
skulle ta de 150 miljonerna — det var
en hemlig och litet skamlös tanke som
råkade slinta ut mellan tändernas galler,
och den skall jag inte hålla honom
räkning för, utan den glömmer vi.
Emellertid har herrar Lundström och
Holmberg efter en tid lyckats komma
överens om att det kommersiella företaget
skall betala hyra i en framtid.
Förmodligen har man tänkt sig att hyran
skall så avvägas — jag vill, herr
talman, hjälpa dem på traven och klara
ut hur det är — att den omsider
kommer att räcka till att betala även

de 150 miljonerna. Om detta står emellertid
icke ett ord i reservationen, och
det hindrar icke med en bokstav det
grundläggande faktum att högern och
folkpartiet vill ta 150 miljoner kronor
av licensbetalarnas pengar och använda
dem för att bygga ut det kommersiella
nätet. Detta faktum kvarstår obönhörligen.

Nu frågar sig åhörarna! Varför håller
han på med det här? Är det bara för
att visa på att de inte har tänkt på att
det är en inkonsekvens i det hela? Nej,
ty hade högern och folkpartiet tänkt
på det, hade de kommit i ganska stora
svårigheter. Då hade det nämligen tydligt
framgått att man rimligen inte kunde
ta licensbetalarnas pengar. Om reservationen
bifalles måste man på annat
håll skaffa fram de 150 miljonerna
för utbyggnad av sändarnätet. Då hade
varje vän av ordning i kammaren frågat
sig: Var får man tag på 150 miljoner?
Vilka är det som kan tänkas uppträda
som finansiärer av detta kommersiella
monopol som högern och
folkpartiet vill ha? Det finns nästan
inga. För att räkna upp de banker eller
förlagsbolag som står till buds räcker
det med ena handens tumme och pekfinger,
och de båda finge ändå slås
ihop. Det är vad centerpartiets tidskrift,
Politisk Tidskrift, har menat när den
helt enkelt konstaterat att uppbyggnaden
av ett privat kommersiellt monopol
kräver så stora penningresurser att det
bara är ytterligt begränsade kretsar
som kan komma i fråga och att detta
utgör en fara för yttrandefriheten. Jag
har sagt tidigare att enklare och bättre
kan det inte sägas.

Herr Holmberg sade någonting om de
engelska kulturprogrammen. Ja, BBC
gör lysande kulturprogram. Det förekommer
väl ett och annat bra kulturprogram
i den kommersiella televisionen
också, men Pilkingtonkommittén
konstaterade enhälligt att det generellt
sett var en beklagligt låg standard på
det nya kommersiella företagets program
och att man icke hade utnyttjat

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Nr 39

Ang. rundradions fortsatta verksamhet, m. m.

den växande sändningstiden till att
även förbättra utsändningarnas kvalitet.
Det är min innerliga förhoppning
att den organisation som vi nu skapar
— med kraftigt ökad sändningstid —
också skall innebära högre programkvalitet.
Inte bara flera utan samtidigt bättre
program!

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle: Herr

talman! Låt mig bara upplysa
herr Palme — därest han inte har sett
det, och detta förmodar jag efter att ha
hört hans anförande — att det i reservationen
står, på sid. 30 i statsutskottets
utlåtande, att bolaget skulle betala
»full ersättning till televerket». Jag vet
inte vad herr Palme inlägger i uttrycket
»full ersättning», men om jag tänker
mig att hyra någonting är det givetvis
min mening att betala full hyra.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag har också läst orden
om full ersättning. Möjligen kan
man säga att detta även skall täcka kostnaderna
för utbyggnaden av sändningsnätet,
men det kan absolut inte täcka
den omständigheten att man tänkte ta
de 150 miljonerna av licensbetalarnas
pengar. Detta faktum kvarstår fullkomligt
ovedersägligt.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Fröken MATTSON (s):

Herr talman! I det senaste avsnittet
av debatten började vi med att befinna
oss på satelliterna högt ovan jorden och
så småningom har vi hamnat närmast
under markytan. Jag skall i detta anförande
söka dala ner från satelliterna
mot markytan, där man kan skönja
konturerna och kanske upptäcka en
del av de vita fläckar som fortfarande
lär finnas på jordytan i dessa samman -

hang; jag tänker närmast på möjligheterna
att kartlägga dem.

Statsrådet Palme framförde, med all
rätt, i början av sitt första anförande
ett tack för utskottets anslutning till
hans förslag om framtida organisation
av radion och televisionen. Jag skulle
egentligen ha orsak, fastän kanske inte
av samma anledning, att uttrycka ett
annat tack, nämligen för den anslutning
som på senare tid gjorts till radioutredningens
många ingående och tidskrävande
överväganden. Utredningens
förslag kom i olika etapper och blev
från början i flera avsnitt rätt kritiserade
— om med rätt eller orätt kan
ingen som själv suttit i utredningen avgöra,
det får diskussionerna i annat
sammanhang visa. Men det har varit
intressant att konstatera en mycket stor
uppslutning kring radioutredningens
tidigare rätt kritiserade förslag, då riksdagen
under den senaste månaden tagit
emot den proposition som nu behandlas,
då motioner avgivits och utskottsutlåtandena
skrivits, och inte
minst i pressen. Därför tror jag att det
finns all anledning att ordentligt betona,
att den här föreliggande propositionen
till många och väsentliga delar
grundar sig på radioutredningens överväganden.

Som en av ledamöterna i denna utredning
har jag egentligen inga avvikande
meningar när det gäller propositionen.
Läser man utredningens betänkande
i SOU 1965 och jämför dem
med de olika avsnitten i propositionen
återfinner man förslag efter förslag
precis så som radioutredningen framlagt
dem. Vi skiljer oss på vissa punkter
Det gäller bl. a. de ekonomiska beräkningarna.
Statsrådet Palme har också
en mer pessimistisk syn än utredningens
ledamöter när det gäller den
särskilda rundradions möjligheter att
ge enskilda organisationer ett nytt
språkrör som kan skapa kontakt med
medlemmarna helt vid sidan av de nuvarande
radio- och TV-förbindelserna.
Det gäller väl också den särskilda kon -

Nr 39

Onsdagen den 14 december 196G fm.

Ang. rundradions fortsatta verksamhet, m. m.

kurrensen eller jag kanske hellre skulle
vilja säga stimulansen mellan de två
TV-kanalerna. På den punkten hade radioutredningen
sin uppfattning klar. I
propositionen har nu redovisats en annan
uppfattning i form av ett förslag
om två skilda programenheter. Jag
hoppas att de skall kunna fungera tillfredsställande.
Jag hyser fortfarande
tvivel om att det i längden kommer att
visa sig praktiskt och realistiskt genomförbart
med ett sådant system utan
vissa jämkningar.

Jag tycker att man vid ett tillfälle
som detta ändå bör peka på de vita
fläckarna i propositionen. Jag menar
helt enkelt att propositionen är tunn,
och när jag säger tunn syftar jag inte
på sidantalet och inte heller på innehållet
såsom det tecknar radions och
televisionens framtida organisation.
Det finns dock ett stort antal avsnitt
beträffande vilka vi i utredningen fick
tilläggsdirektiv som icke återfinns i
propositionen. Det skulle vara utomordentligt
värdefullt att av statsrådet
få besked om hur han ämnar angripa
hithörande problem i framtiden. Jag
tror att det är nödvändigt att ställa den
frågan eftersom riksdagen ändå är den
medeisbeviljande instansen. Det är riksdagen
som skall avgöra hur överenskommelsen
med Sveriges Radio skall
utformas i sitt nya skick. Det är genom
diskussioner här i kamrarna som vi
ger en antydan om till och med programinriktningen
och sammanvägningen
av olika programintressen och programdominanser.

Av den anledningen har jag i en motion
helt allmänt uttryckt en något besviken
mening om att det hade varit
värdefullt om statsutskottet i sin skrivning
rörande dessa problem hade framfört
synpunkter på hur programverksamheten
skall utformas. Det finns anledning
härtill också av den orsaken
att man uppenbarligen har ansett att
detta bör tas in i direktiven för utredningen.

Det är speciellt på ett område som

jag djupt beklagar att hithörande spörsmål
inte har berörts i propositionen.
Det gäller konsumentupplysningen som
har ansetts så viktig att en speciell utredning
inom radioutredningen tillsatts
om sådan upplysning i televisionen, en
utredning vars betänkande blir allmänt
tillstyrkt av remissinstanserna. Samtidigt
med att lovorden strömmade in,
samtidigt som utredningen föreslog en
utökning av programtiden till en timme
mot slutet av 1960-talet och två
timmar när program 2 i TV helt var
genomförd, minskade Sveriges Radio
de konsumentupplysande inslagen i televisionen.
Jag fruktar att om denna
fråga inte tas upp kommer denna negativa
trend att fortsätta, trots utredningens
positiva förslag om en förlängning
av sändningstiden för dessa program.
Jag tycker detta är mycket synd. Vi
har numera konsumentupplysning i
verkligt vidsträckt omfattning. Det rör
inte bara priser och tjänster, det är
upplysning för att få människorna att
analysera sina egna behov vid köptillfället
och vid planeringstillfällen. Det
är synd att detta inte har kommit upp,
därför att den genomslagskraft som
man har berört tidigare i diskussionen
bär speciellt när det gäller konsumentupplysningen
givit ett märkbart utslag.
Just i televisionen har vi funnit
det medium som når ut på ett helt annat
sätt än radio, dagspress och tidskrifter
och de upplysningsskrifter som
konsumentinstitutet kunnat ge ut.

Man har gjort lyssnarundersökningar.
Det gäller just de grupper som inte
orkar med eller kommer sig för med
de aktiva insatser som tar sig uttryck
i att man ringer till en upplysningscentral,
att man går ut och köper en skrift
när det gäller spisar eller tvättmaskiner
eller annat och som till och med tar
sig sådant uttryck att man orkar läsa
igenom en lång rad av de verkligt fina
artiklar som dagspressen och veckopressen
innehåller. De som aldrig gör
detta har blivit väckta av televisionens
program.

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Nr 39

Ang. rundradions fortsatta verksamhet, m. m.
medier uppenbarligen att behöva mera
forskning, eftersom massmedierna mer

Dessa program är ganska enastående
i Europa. Vi har en viss motsvarighet
i England, och man har fått sådana
program i Västtyskland. I diskussionen
för och emot konsumentprogram i Västtysklands
television drog man fram
Sverige. Det fanns två läger, ungefär
lika stora. Det ena lägret framhöll Sverige
som ett föregångsland. Det andra
liigret höll fram Sveriges Radios konsumentprogram
som ett avskräckande
exempel. Efter många års resonemang
har man nu i varje fall fått konsumentupplysning
i TV i Västtyskland
liksom man har börjat med sådan upplysning
i Frankrike och i Italien.

Jag tror att det är ganska nödvändigt
att vi har klart för oss att just televisionen
når ut till grupper som tidigare
inte varit engagerade, som tidigare inte
har förstått att till och med dessa mycket
sakliga uppgifter som faller under
samhällsredaktionens ram kan vara
väckande och intressanta och komma
konsumenterna att reflektera själva på
sina egna och familjens behov när det
gäller varor och tjänster, när det gäller
samhällets tjänster till medborgare

o. s. v. Jag tycker alltså att det är synd
att ingenting om konsumentupplysningen
har kommit med i propositionen.

Jag efterlyser också en annan undersökning
som utredningen gjorde, nämligen
om behovet av massmediaforskning
i Sverige. Det framhölls att forskningen
om televisionens inverkan på
människorna i ett samhälle är föga utvecklad
i vårt land. En ökad kännedom
om arten och graden av televisionens
liksom även ljudradions inverkan
iir av betydelse för programledningarnas
kontinuerliga arbete med programproduktionen
och för statsmakternas
framtida ställningstagande rörande televisionen
och ljudradion. Jag tror detta
är riktigt. Men jag tror också att vi
skall ha klart för oss att när den nya
kanalen kommer och vi, när färgtelevisionen
blir ett faktum, kanske får ytterligare
ökade möjligheter att engagera
människorna, kommer dessa mass -

ocli mer kommer att ingå i vår tillvaro.
Jag vill, herr talman, till protokollet
omtala att radioutredningen vänt
sig till nämnden för svensk språkvård
som varnade oss för att blanda ihop latinska
och grekiska begrepp. Det heter
alltså massmedier, inte massmedia. Jag
kommer i fortsättningen att använda
ordet massmedier.

När dessa massmedier griper så
starkt in i vår tillvaro, borde vi uppenbarligen
ha mycket mer forskning om
det. Det har tidigare talats om den tid
när ljudradion först kom, när vi satt
där med våra hörlurar och kristallmottagare
och lyssnade på en programsättning
som då var synnerligen neutral,
synnerligen räddhågad, synnerligen
ovan att ta ställning eller ställa under
debatt eller gå till angrepp på vissa
samhällsföreteelser som radio och TV
gör i våra dagar och som vi nu anser
vara alldeles riktigt.

Det skulle vara ganska intressant att
få en undersökning om vad denna neutralitet
hos så att säga det späda mediet
betydde för samhällsutvecklingen. Det
skulle vara ganska intressant att få en
forskning om hur vi har kommit ifrån
denna inställning till televisionen i dag
som vår egen lilla hembio, i det vi ser
nya generationer växa upp där undersökningar
klart visat att de som är
mellan 18 och 25 år är mycket självständigare
till mediet än vad de äldre
generationerna varit. De saknar det
mycket mindre än vad andra grupper
gör, men de kommer givetvis — förmodligen
i varje fall — när de blir äldre
att se på televisionen även de. De har
dock en helt annan självständighet till
mediet, och de får genom program 2
helt andra möjligheter att välja vilka
program de önskar se. Hur kommer detta
att inverka på dessa mediers ställning
som informationskälla och kanske
också som drivande källa vid vårt ställningstagande
— politiskt, samhällsmässigt,
över huvud taget attitydmässigt?

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Ang. rundradions fortsatta verksamhet, m.
Det vet vi mycket litet om, och det kan
beklagas att den motion som lämnats
om viss mediaforskning, nämligen om
televisionens betydelse för barns och
ungdoms hemmiljö, har — även om det
är ett viktigt avsnitt — tagit ämnet
tämligen begränsat. Radioutredningen
som tillsatte en av de många arbetsgrupperna
i frågan har kommit till vissa
bestämda slutsatser, som för övrigt
även allmänna beredningsutskottet kom
till 1962 då man behandlade motioner i
samma ämne, men då hänvisades just
till radioutredningens forskningsgrupps
pågående arbete.

Man vill på ett helt annat sätt i Sverige
försöka få fram mediaforskning
men hänvisar till hur mycket längre
man har hunnit på andra håll ute i
Europa och kanske än mer i Amerika.
Man hänvisar till de insatser som är
nödvändiga från Sveriges Radios sida,
inte bara att ställa arkiv till förfogande
och göra upp ett register, att tillhandahålla
forskarrum utan också med
klar och säker blick för vad som kan
vara historiskt värdefullt och för forskarna
värdefullt behålla och förvara
ljudband och stereoband i en helt annan
utsträckning än som rekommenderas
i det utlåtande som är avgivet av
första lagutskottet och konstitutionsutskottet,
detta sammansatta utskott vars
utlåtande nr 1 föreligger. Det berör endast
kontroversiella program.

Det hade varit mycket värdefullt om
vi i dag hade fått någon antydan om
hur statsmakterna tänker sig denna
forskningsproblematik i framtiden. Det
finns i varje fall inte i de ekonomiska
beräkningar och anslagsäskanden som
i dag föreligger något av allt detta, när
det gäller Sveriges Radios egna insatser,
tänkta att betalas av Sveriges Radio
själv. Där finns inget utrymme för
detta.

Man får väl över huvud taget säga att
detta viktiga massmedium är värt denna
stora debatt som vi har haft här i
dag.

Det är också mycket värdefullt att vi

i dag inte enbart behandlar statsutskottets
utlåtande utan också tar ställning
till det lagförslag som reglerar dessa
mediers ställning på olika områden —
områden som för övrigt svenska forskare
har förklarat sig ytterst intresserade
av att forska vidare i. Jag tror
att det är mycket värdefullt att vi i förslaget
till ansvarighetslag för radio och
TV har fått en uppbyggnad som så nära
som möjligt jämställer tidningar samt
radio- och TY-program.

I det utlåtande som föreligger finns
det egentligen inga reservationer utom
på en enda punkt och det gäller ensamrätten.
I övrigt är vi inom det sammansatta
utskottet helt eniga om att det är
nödvändigt att vi äntligen får en lag
som kan slå vakt om enskilda personers
intresse av att få gottgörelse för
skada som tillfogas dem på grund av
yttrandefrihetsbrott i radioprogrammen.

Slutligen skulle jag, eftersom jag inte
vill förlänga debatten alltför mycket,
endast vilja rikta en fråga till statsutskottets
representant. Jag har tidigare
nämnt att vi har haft en lång rad olika
arbetsgrupper inom radioutredningen.
En arbetsgrupp som egentligen inte redovisas
i förteckningen har i ett par
ord sammanfattat ett avslag på den
motion som herr Adolfsson talat för
här i dag, nämligen att Sveriges Radio
helt och hållet skulle överta TT:s nuvarande
nyhetssändningar. Radioutredningen
fann för sin del ingen anledning
att yrka på en förändring av nuvarande
förhållanden. »Det bör i stället ankomma
på Sveriges Radio att i ljuset
av framtida erfarenheter och beräkningar
ta ställning till om man önskar
en förändring och i så fall genom förhandlingar
med TT lösa denna fråga»,
säger utredningen.

I den överenskommelse mellan svenska
staten och Sveriges Radio som trycktes
i november 1961 och beslutades i
maj 1959 står det i andra stycket § 5
att »bolaget skall för sina nyhetskommunikéer
i första hand utnyttja mate -

Onsdagen den 14 december 1966 fm. Nr 39 73

Ang.

rial som tillhandahålles av Tidningarnas
telegrambyrå AB men må komplettera
detta med annat material».

Jag har läst statsutskottets utlåtande
nr 163. På sidan 12 avvisar utskottet
motionerna nr I: 773 och II: 946, men
jag skulle i det sammanhanget för klarhetens
skull vilja fråga om utskottet
därmed har gjort samma ställningstagande
som radioutredningen. Man säger
att »spörsmålet härom torde för
övrigt närmast vara en förhandlingsfråga
mellan radioföretaget och TT,
vartill riksdagen inte bör ta ställning».
Bör detta tolkas så att statsutskottet
visserligen har avslagit motionerna men
har gjort det därför att man inte anser
att riksdagen har anledning yttra
någonting till ledning för en kommande
överenskommelse mellan staten och
Sveriges Radio AB angående rundradions
verksamhet eller är man av den
uppfattningen att en ändring bör komma
till stånd? Jag tror att det i klarhetens
intresse skulle vara mycket värdefullt
att få veta detta.

Herr talman! Med dessa kommentarer
kring frågor som inte redovisas i
propositionen och alltså inte heller har
behandlats i statsutskottets utlåtande
nr 163 vill jag ändå yrka bifall till detta
utlåtande.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! I sammansatta konstitutions-
och tredje lagutskottets utlåtande
behandlas det förslag till radiolag som
skall utgöra den författningsmässiga
regleringen av alla slag av radiosändning
och mottagning.

Lagen är uppbyggd mot bakgrunden
av de principer som redovisas i proposition
nr 136 och som bl. a. innebär
ett fortsatt rundradiomonopol. Ett antal
reservanter från samma partier som i
den allmänna radiodebatten yrkat en
friare etableringsrätt har därför yrkat
avslag på förslaget till radiolag och
hemställt om nytt förslag, utarbetat enligt
de riktlinjer som framgår av reser -

rundradions fortsatta verksamhet, m. m.
vation 2 till statsutskottets utlåtande.
Jag finner inte anledning att här upprepa
argumenten för denna ståndpunkt
utan begränsar mig till att meddela att
jag kommer att yrka bifall till reservationen
vid A i sammansatta konstitutions-
och tredje lagutskottets utlåtande.

För den händelse detta yrkande icke
kommer att bifallas, finns emellertid
en del kommentarer att göra till detaljer
i lagen.

Först må påtalas att under rundradiosändningar
som hänföres till monopolet
indrages även trådsändning. Det
uppges i propositionen att härigenom
inte göres ändring i vad som nu gäller,
men å andra sidan sägs också att det
nuvarande rättsläget är oklart, varför
man föreslår att nu pågående trådsändningar
skall få fortgå vare sig tillstånd
till dessa erhållits av Kungl. Maj:t eller
icke.

Hur det än må förhålla sig med innebörden
av nu gällande bestämmelser
är det klart — och medges också i propositionen
— att det begränsade utrymmet
i etern icke kan åberopas som
motiv för monopolisering av trådsändningar.
Andra skäl är här avgörande,
och dessa kan inte gärna vara andra
än risken för konkurrens med monopolradion.
Härmed är också klart att
det rör sig om en begränsning av yttrandefriheten,
vilket måste anses stå
i strid med grundprinciperna för tryckfrihetsförordningen.

Om vi sedan granskar utformningen
av den angivna principen, finner vi att
man här hamnat i hart när oöverkomliga
lagtekniska svårigheter, ja, vi kan
frestas att använda de ord som statsrådet
här nämnde, att även efter det
att denna lag är genomförd, så finns
det inte någon juridik på det här området!
— Några smakprov skall här
anges.

I propositionen framliålles att det
för regleringen av rundradiosändningar
är av stor vikt hur vissa gränsdragningsfrågor
behandlas. Det är sa sant

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Ang. rundradions fortsatta verksamhet, i

som det är sagt, men det är också synnerligen
viktigt att man av lagtexten
skall kunna utläsa vad som avses med
de olika definitionerna.

Trådsändning är i och för sig ett
vidsträckt begrepp. Dit hör bl. a., enligt
uttryckligt besked i propositionen,
ett vanligt telefonsamtal. Rent tekniskt
skulle vidare enligt propositionen detsamma
gälla överföringen från pick-up
till högtalare i en vanlig skivspelare
eller från mikrofon till högtalare i en
möteslokal, t. ex. sålunda från denna
mikrofon till de högtalare som sitter
ute i kammaren. Om dessa fall sägs
emellertid i propositionen att ett sådant
tekniskt betraktelsesätt inte får
leda till den orimliga tolkningen, att
lagförslagets bestämmelser om trådsändning
skulle vara tillämpliga på sådana
överföringar. I annat sammanhang
förutsättes emellertid att kommentarer
till ett sportevenemang för
publiken på sportanläggningen utgör
en trådsändning. Var gränsen här emellan
går är då verkligen inte lätt att avgöra.

Nu är emellertid avgränsningen av
begreppet trådsändning i och för sig
icke den viktigaste när det gäller den
praktiska tillämpningen av lagen. Viktigare
är begreppet rundradiosändning,
som definieras på följande sätt: »Radiosändning
eller trådsändning som är
avsedd att mottagas direkt av allmänheten,
om sändningen icke är avsedd
endast för en sluten krets, vars medlemmar
äro förenade genom en påtaglig
gemenskap av annat slag än ett gemensamt
intresse att lyssna på eller se
sändningen.» Vad innebär då detta?
Här får ånyo departementschefen träda
till med förklarande exempel för att
tala om vad som avses. Patienter på ett
sjukhus och arbetare på en fabrik utgör
exempel på en sluten krets med
påtagligt gemensamt intresse av annat
slag. Det låter plausibelt. Men även de
personer, som händelsevis samtidigt
besöker ett varuhus räknas hit — däremot
ej personer som bor inom ett

i. in.

visst bostadsområde. Publiken på en
sportanläggning är en sluten krets av
angivet slag, men om det gäller överföring
till andra orter av sportevenemang
eller kommentarer därtill, har
man trampat över gränsen. Hur lagen
skall tolkas om det gäller överföring
till annan lokal på samma ort får vi
inte veta. Det förefaller som om vissa
underförstådda synpunkter varit vägledande
vid valet av exempel, men någon
nämnvärd förankring av lagtexten
har de inte. Grundtanken synes vara
att ideella intressen kan tolereras men
att kommersiella skall hållas kort. Detta
sägs emellertid inte ut vare sig i lagtext
eller kommentarer, och resultatet
är att det helt säkert överstiger mänsklig
förmåga att avgöra, hur gränsen
skall dras i sådana fall där ingen direkt
ledning ges.

Radiolagen är avsedd som ramlag,
och de lämnade definitionerna är avsedda
att ge ledning för tolkning även
av andra författningar. I nu förevarande
sammanhang kan det vara anledning
att göra en jämförelse med
radioansvarighetslagen som samtidigt
ligger på kammarens bord. Denna lag
skall enligt sin 1 § gälla radioprogram
som svenskt programföretag äger anordna
med ensamrätt. Regreppet radioprogram
är i och för sig inte begränsat
till rundradiosändningar, men genom
tillägget om ensamrätt kommer
lagens tillämpningsområde att bli begränsat
till detta fält. Men vissa slag
av rundradio faller utanför, bl. a. de
trådsändningar som enligt övergångsbestämmelser
till radiolagen skall vara
fria även i fortsättningen. Enligt radiolagen
skall monopolföretaget kunna
med Kungl. Maj:ts tillstånd helt eller
delvis överlåta sin ensamrätt. I och för
sig är det språkligt sett säreget med en
»delvis» överlåtelse av ensamrätt, om
det inte rör sig om ett avgränsat område.
I departementschefsanförandet
talas det också i ett sådant här sammanhang
ömsom om »avstående» och
ömsom om »överlåtelse» av ensamrät -

Onsdagen den 14 december 19GC fm.

Nr 39

Ang.

ten. Hur det blir med tillämpningen av
radioansvarighetslagen i dessa fall —
propositionen nämner som ett fall av
överlåtelse vidaresändning genom centralantenn
— ges ingen ledning för.

Frågorna om definitionernas räckvidd
på detta område är sålunda icke
särskilt klara. Utredningens förslag i
dessa avseenden blev utsatt för stark
kritik från olika håll. Propositionsförslaget
är i anledning härav i mycket
hög grad omarbetat, och det nya förslaget
har inte som utredningmannens
varit föremål för en omfattande remissgranskning.
Den stickprovsvisa grankning
av vissa detaljer i lagstiftningen
som jag här gjort är väl dock tillräcklig
för att visa, att någon klarhet om
gränserna för tillämpningsområdet av
olika bestämmelser i lagarna icke vunnits.

I en del avseenden är gränsdragningen
kanske inte av alltför stor praktisk
betydelse, men i vissa andra avseenden
är oklarheten mycket allvarlig.
Den som driver trådsändning i
strid mot monopolbestämmelsen kan
dömas till straff; t. o. m. fängelse i ett
år ingår i straffskalan. Med hänsyn
härtill kan det verkligen krävas att
det göres fullt klart vad som är tilllåtet
och vad som är förbjudet. Detta
är ett motiv, som utöver de rent principiella
synpunkterna på yttrandefriheten
starkt talar för att trådsändningarna
bör hållas utanför monopolet.

Samtidigt ställs i blixtbelysning svårigheterna
att över huvud taget ingående
reglera ett sådant här tekniskt
område utan att ingripa i verksamhet
som man icke har skäl att förbjuda
eller som kanske t. o. m. är värd uppmuntran.

Med det anförda har jag motiverat
varför jag kommer att yrka bifall även
till reservationen vid 15 i sammansatta
konstitutions- och tredje lagutskottets
utlåtande.

rundradions fortsatta verksamhet, m. m.

Fru WALLENTHEIM (s) kort genmäle
:

Herr talman! Fröken Mattson tyckte
att när riksdagen angav de ekonomiska
ramarna borde det ha varit naturligt att
statsutskottet hade uttryckt någon mening
om vilket slags programpolitik
som skall föras. Jag delar inte riktigt
hennes uppfattning beträffande detta.
Det är mycket angeläget att vidhålla
den uppfattningen att Sveriges Radio
skall stå oberoende i sin programverksamhet.
Skulle man rubba på det skulle
det vara ett incitament till ytterligare
tryck för en annan anordning på detta
område. Jag tror också att det skulle
vara kolossalt svårt om riksdagen skulle
uttala en del olika önskemål i detta
sammanhang. Meningarna är så många
och skiftande, och vi skulle lätt hamna
i en omöjlig situation, och det skulle
även företagsledningen göra.

Fröken Mattson ansåg det vara mycket
sorgligt att i propositionen inte
heller hade tagits upp någonting om
konsumentupplysningsfrågorna. Jag delar
hennes uppfattning i stor utsträckning
och jag hoppas att statsmakterna
tar upp dessa frågor så att vi får tillfälle
att återkomma om detta.

Slutligen sade fröken Mattson några
ord om forskningen. Vi hade en motion
om den saken, visserligen kanske
begränsad, men utskottet har uttryckt
att man finner det angeläget att uppmärksamhet
ägnas åt dessa forskningsuppgifter.
Jag instämmer utan någon
som helst reservation i den synpunkten
att denna forskningsuppgift borde breddas
och leda till en ordentlig genomlysning
av problemen. Jag förenar mig
med fröken Mattson i en önskan att
statsmakterna måtte ta initiativ till en
sådan forskning, som helst inte bör
ligga inom Sveriges Radio.

Frågan om TT diskuterades inom utskottet,
och jag kanske vågar antyda att
majoriteten var av den uppfattningen
att det vore fördelaktigt att avkoppla
överenskommelsen med TT. Men på
grund av den princip jag förut nämnde

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Ang. rundradions fortsatta verksamhet, m.
fick utskottets utlåtande på denna punkt
den formulering det erhållit. Det är
självklart att om någonting skulle hända
i denna fråga, blir det först förhandlingar
om saken.

Fröken MATTSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall göra vad jag
kan för att voteringstillfället påskyndas.

Jag vill bara tacka fru Wallentheim
för svaret. Jag konstaterar att statsutskottet
liksom radioutredningen fastslagit
att de fortsatta erfarenheterna ifrån
radio och TV samt det andra TV-programmet
kommer att ligga till grund
för eventuella förhandlingar mellan
Sveriges Radio och vederbörande nyhetsföretag
beträffande hela denna fråga
om nyhetsförmedlingen och dess
källor.

Jag är glad att fru Wallentheim har
instämt både när det gäller konsumentupplysningen
och forskningen. Jag borde
kanske i mitt första anförande ha
nämnt, att utredningen kom fram till
en total årskostnad på 130 000 kronor
samt en anskaffningskostnad på 41 000
för den första lilla blygsamma början
som vi här i landet skulle kunna åstadkomma
för massmediaforskning.

Det vare mig som gammal journalist
fjärran att tycka att riksdagen borde
lägga sig i programverksamheten. Det
skall och bör vara vederbörande producenters
och lednings uppgifter. Men
i direktiven står att utredningen torde
få bilda sig en uppfattning om programsammansättningen
i mycket grova
drag och överväga den lämpliga fördelningen
mellan program av olika typ.
Det är av den anledningen jag har uttalat
mitt beklagande av att konsumentupplysningen
inte har kommit med.
Enligt min uppfattning kan riksdagen
ändå uttala sig om en viss inriktning
av olika programtyper, eftersom dess
önskemål kommer att ligga till grund
för överenskommelsen mellan staten
och Sveriges Radio. Inom dessa ramar
bör det givetvis sedan stå ledningen

fritt att utforma programmen på olika
ämnesområden efter eget tycke.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Jag har begärt ordet
uteslutande för att hålla mig till det
särskilda yttrandet nr 2, som ju berör
utbildningsprogrammen. Det kanske
skulle förvånat herr Palme, om han varit
i kammaren, att en högerman går
upp i kulturella och intellektuella frågor,
men så är det i alla fall.

Först skulle jag dock vilja göra en
kommentar till den debatt, som vi väl
med stigande beklämdhet har åhört här.
Herr Palme, som ej mindre är statsråd
än även ledamot av denna kammare,
borde hålla sig för god att upprepa sina
tidigare pajaskonster, som jag trodde
han hade slutat med nu. Till yttermera
visso hänger han upp hela sitt resonemang
på en ekonomisk argumentering.
Vi fick i den sista repliken klart besked
om hans okunnighet i att läsa en
ekonomisk argumentering, och det kanske
säger rätt mycket om hans sätt att
argumentera i denna fråga.

Herr talman! När det gäller utbildningsprogrammen
vill jag erinra om att
högerpartiet för drygt ett år sedan väckte
en partimotion om utbildning via
etermedia. Eakgrunden till denna var
en analys som vi gjort beträffande framför
allt den högre undervisningen. Vi
kunde konstatera att det icke syntes
möjligt att klara utbildningen i den omfattning
som skulle efterfrågas. Bekräftelse
på detta har vi fått bl. a. i dagens
nummer av Svenska Dagbladet. Där
finns ett referat av en skrivelse från
rektorsämbetet vid universitetet i Stockholm.
Man talar där om att man synes
ha utomordentligt små möjligheter att
klara studiesituationen. Språkinstitutionerna,
exempelvis, saknar två tredjedelar
av de tjänsterum som borde finnas
enligt lokalprogrammet. Föreläsningssalar
och lektionsrum saknar fasta anordningar
för bildvisning, och det finns
inte heller några lättare bildbandspro -

Onsdagen den 14 december 196G fm.

Nr 39

Ang.

jektorer eller overheadprojektorer. Exempel
nämns på hur uselt universitetet
är utrustat när det gäller tjänliga lokaler.
Engelska institutionen saknar 24
tjänsterum av 33, romanska saknar 18
av 34, tyska 14 av 20 och litteraturhistoriska
10 av 16. Det är ett litet exempel
på hur läget faktiskt är. Enda möjligheten
att åstadkomma någonting synes
vara att via etermedia lätta på situationen
både när det gäller lokaler
och lärare.

Statsutskottet skrev i sitt utlåtande
nr 173 år 1965 att dessa frågor kommer
att tas upp i samband med propositionen
om radio och TV. Samma sak gällde
korrespondensundervisningen. När
vi granskar propositionen som nu kommit
just i detta ärende finner vi att där
står att dessa frågor skall tas upp nästa
år, när vi skall behandla vuxenutbildningen.
Men därmed torde man så att
säga glidit förbi ungdomsutbildningen.
Huruvida den kommer att tas upp samtidigt
med vuxenutbildningen är ytterst
tveksamt.

Det sätt på vilket frågan har hanterats
visar en bristande förmåga och
vilja att verkligen ta itu med dessa frågor
på ett djuplodande sätt. Det ytterst
allvarliga problem som vi på 1970-talet
kommer att möta i utbildningshänseende
i det här landet kvantitativt sett har
man icke normala resurser att lösa. Vi
måste därför utnyttja de tekniska hjälpmedel
som kan stå till buds. I utlandet
finns det erfarenheter. Här ligger vi
långt efter. Om det är delningen mellan
kommunikations- och ecklesiastikdepartementen
som gör att ingen förmår att
ta ett ordentligt initiativ vet jag inte.
Där faller ansvaret på den samlade regeringen.
Jag kan bara konstatera att
man inte vidtager några ordentliga åtgärder.
Det tar lång tid innan man har
genomfört en tillräckligt omfattande
försöksverksamhet.

Det är, herr talman, endast för att
konstatera detta som jag har begärt ordet.
.Tåg beklagar att jag än en gång
måste registrera en oförmåga att se frå -

rundradions fortsatta verksamhet, m. m.
gorna i hela deras vidd och ett försök
att ständigt bara skjuta dem framför
sig. Problemen växer, och vi bygger upp
ett slags Potemkin-kulisser, där det ser
så vackert ut i Utbildningssverige men
där det i realiteten är utomordentligt
ihåligt.

Herr talman! Det var dessa kommentarer
jag ville göra.

Herr BLOMQUIST (h):

Herr talman! Det har redan talats
mycket om den framtida utformningen
av massmedia radio och TV. Det finns
också mycket att säga om denna proposition.
Personligen tycker jag liksom
herrar Strandberg och Nils Theodor
Larsson att det är mycket beklagligt att
departementschefen inte vågat ta det
djärva, friska grepp som man hade hoppats
av just honom och försökt att ge
en form åt framför allt televisionen i
vårt land som hör framtiden till. Jag
tycker att det är verklig skada att avvisa
förslaget att utreda möjligheten
med fristående TV-företag med den
motiveringen, att man förutsätter att vi
måste göra samma fel som man gjort
utomlands och vidare att mediet nödvändigt
måste bli felaktigt utnyttjat av
ekonomiska och politiska intressen.
Varför inte i stället tänka sig möjligheten
att försöka skapa ett fristående
konkurrerande företag, där man från
början sökte förhindra de misstag som
man så väl tycks känna till?

Herr talman, jag skall inte gå in på
propositionen i dess helhet. Låt mig
bara säga några ord om en sak som synes
mig vara mycket betänklig i det
föreliggande förslaget, nämligen det
som benämnes »den inre konkurrensen»
och som skall ersätta den konkurrens
som man ändå känner är nödvändig
och som skulle ha erhållits genom
ett annat och fristående radio-TV-företag.

Som vi vet är konkurrens något som
för det mesta verkar positivt men som
även kan verka negativt. Därför inne -

78 Nr 39 Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Ang. rundradions fortsatta verksamhet, m. m.

bär konkurrens alltid en risk, men en
risk som är värd att tagas. Man vet inte
i förväg hur den kommer att verka.
Vad man däremot vet är att konkurrens
stimulerar.

Detta konstlade begrepp som man nu
kallar »konkurrens inom företaget» tror
jag kan komma att få ytterst negativa
konsekvenser för Sveriges Radio. Jag
är rädd för att resultatet blir en ständig
kritik mot företaget för något som
beror på påtvingade och onaturliga arbetsvillkor.
Har det inte varit så att
Sveriges Radios förutsättningar alltid
har byggt på ett ömsesidigt samarbete
och förtroende? Personer med olika
bakgrund och även olika värderingar
samarbetar och kan rådgöra med varandra.
Organisationen bygger på olika
avdelningar med begränsade uppgifter,
men personerna inom dessa avdelningar
är inte innestängda i fack. Med kravet
på intern konkurrens riskerar man
att väggar reses mellan avdelningar och
att man inte längre ger varandra råd
och information. Man skall ju gunås
konkurrera. Jag tror att det blir allt
annat än angenäma arbetsförhållanden.
Förmodligen bleve det inte heller en
konkurrens mellan programmen, utan
mest en konkurrens inom företagets egna
väggar; en konkurrens på sammanträden,
i korridorer och på personalkontoret.
Denna inre konkurrens om
resurserna skulle heller aldrig bli en
verklig konkurrens, eftersom det på
toppen är bara en ledning, vilket herr
Hernelius framhöll. Troligtvis skulle en
inbyggd konkurrens dessutom leda till
en starkt utökad personal, framför allt
när det gäller experter på olika områden.
Varje avdelning och varje provins
skulle begära egna experter för att inte
komma till korta.

Vi ställer i dag stora krav på Sveriges
Radio —- kanske ofta överdrivna
krav — men nog tycker jag det vore
orätt att ställa sådana krav som Sveriges
Radio aldrig skulle kunna uppfylla. Jag
tror att den inbyggda konkurrensen är
en falsk lösning, som får till följd att

kritik kommer att riktas mot ett företag,
som »kommit i strid med sig själv».

Skall man, herr talman, kunna tillgodogöra
sig det positiva av en konkurrens,
bör man som reservanterna
framhåller skapa ett nytt självständigt
företag med möjligheter att finna nya
vägar inom svensk television. Det synes
mig därför självklart att en utredning
bör tillsättas för att utarbeta förslag
om ett från Sveriges Radio fristående
företag för program 2 i TV.

Bland de många motioner som har
lämnats i anledning av propositionen
hyser jag ett speciellt intresse för en
del. Jag noterar att utskottet biträder
förslaget om en utökning av antalet ledamöter
i radionämnden och att frågan
om färg-TV föreslås bli föremål för ytterligare
överväganden. Jag instämmer
vidare i vad fru Segerstedt Wiberg anförde
i anledning av utskottets behandling
av motionen I: 785.

Till statsutskottets utlåtande nr 163
har fogats tre särskilda yttranden. Det
tredje av dessa berör innehållet i motionerna
nr 1:783 och 11:955. Motionärernas
syfte har varit att framhålla
vikten av att det religiösa materialet i
radio och TV får den plats det rimligtvis
bör ha, bl. a. med tanke på den stora
lyssnarfrekvens man vet att dessa programinslag
har. Givetvis måste detfa
önskemål kollidera med andra intressen,
i den mån det är fråga om utrymme.
Det är självfallet svårt för ledningen
att avväga proportionerna, men vissa
rättvisekrav finns, och jag tror att
det är befogat att kräva att det religiösa
stoffet får ökade resurser både i fråga
om pengar och personal.

I det särskilda yttrandet nr 3 talas
om önskemålet att utöver traditionella
andakter och gudstjänster det också
skall ordnas religiösa debattprogram,
reportage om olika kristna aktiviteter,
program om ekumenik, om utbildningsoch
biståndsverksamhet i utvecklingsländerna
o. s. v. Fru Wallentheim, som
tydligen menar att det går bra med »på
stället marsch» för den religiösa av -

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Nr 39

Ang. rundradions fortsatta verksamhet, m. m.

delningen, ber jag betänka att i ett samhälle
sker en ständig utveckling. Formerna
för mänsklig aktivitet ändras.
Det gäller även den religiösa sektorn i
vårt land, och detta måste givetvis ett
massmedium ta hänsyn till.

Jag tror också att önskemålet i det
särskilda yttrandet kan väntas röna
förståelse från Sveriges Radios sida, då
det torde ligga helt i linje med den
programpolitik som man delvis redan
slagit in på. över huvud menar jag att
det är en riktig väg att inte se det religiösa
materialet som en isolerad specialitet
utan fastmer låta det komma
med som en integrerad del i hela fältet
av mänskligt liv. Självklart måste resurser
ges för att förverkliga detta. Därför
vill jag, herr talman, understryka
det som framhålles i det särskilda yttrandet
om vikten av att de religiösa
programmen ges samma resurser som
tillkommer övriga självständigt arbetande
avdelningar inom Sveriges Radio.

Fru WALLENTHEIM (s) kort genmäle
:

Herr talman! Jag vill ytterligare understryka
vad jag sade förut, nämligen
att det redan finns personer som sysslar
med religiösa program, uppbyggelseprogram,
andaktsstunder o. s. v.
Därutöver förekommer det program av
speciellt intresse för religiöst inriktade,
såsom andliga sånger, bibelstudier och
annat programstoff, som handläggs av
den allmänna programsektionen. Jag
tycker för min del att det är orimligt
att tänka sig att lägga program som rör
ungdomsfrågor, bistånd till utvecklingsländerna
etc. under en avdelning för
religiösa program, men det är ju dit
man syftar. Åtminstone får jag den
uppfattningen av yttrandet, och jag kan
inte tycka att det är någon rimlig lösning.

Jag vidhåller att de religiösa lyssnarna
inte kan anses missgynnade. Det
finns inte många grupper som varje

dag har tid i radioprogrammet för sina
speciella önskemål. Sedan får man väl
anse att de som konsumenter av det
övriga programmaterialet inte intar någon
särskild ståndpunkt.

Herr BLOMQUIST (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror inte det lönar
sig att ta upp något resonemang med
millimeterrättvisa som utgångspunkt,
men jag vill i alla fall säga till fru
Wallentheim att vi i princip tycks vara
överens; så anser jag mig kunna tolka
hennes synpunkter. Det är bara det att
hon kanske visar sig litet orealistisk,
då hon tror att de religiösa programmen
inte kräver specialister. Jag anser
att specialister behövs även här. Det
särskilda yttrandet nämner t. ex. missionens
arbete i utvecklingsländerna
och den undervisning som där har bedrivits.
Program om missionen kräver
någon som känner till detta arbete inifrån.
Därför menar jag att avdelningen
för de religiösa programmen av
sådana orsaker mycket väl kan utbyggas
med personer som har speciell känsla
för bl. a. detta. Den tanken finner
jag nog inte så orimlig.

Herr DAHLBERG (s):

Herr talman! Jag vill bara säga några
ord med anledning av motion nr 777 i
denna kammare och 950 i medkammaren.

Vi tar där upp en fråga som varken
radioutredningen eller de föreliggande
propositionerna behandlar, nämligen
kommunernas skyldighet att erlägga licens
för skolradio och TV. Som bekant
lämnas via kommunikationsdepartementet
särskilda medel till såväl produktionen
som distributionen av skolradions
och skol-TV:s program. Innevarande
budgetår utgår till Sveriges Radio
14,3 miljoner för produktionskostnaderna,
och televerket erhåller 4 miljoner
för att distribuera programmen.
För detta får man 235 TV-timmar, 290

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Ang. rundradions fortsatta verksamhet, m. m.

timmar i radio och 142 språklektioner.
Skattebetalarna bär alltså redan bekostat
framställningen och distributionen
av dessa program, men trots det får
kommunerna betala radiolicens i vanlig
ordning för programmen. Licenserna
erlägges ju per skolenhet — en bygdeskola
får betala lika mycket som ett
gymnasium. Man har därför från skolledarna
här i landet bett mig att bevaka
detta. Skolledarna har förut på olika
vägar sökt få en rättelse till stånd, så
att kommunerna skulle befrias från att
betala dessa speciella skolradiolicenser.

Nu har utskottet sagt nej, och motiveringen
är den att särskilda statsbidrag
skulle få ställas till kommunernas
förfogande för att betala licenserna. Det
är inte alls nödvändigt. Skattebetalarna
har redan bekostat programmen, och
varför skall man då ta ut pengar en
gång till?

Jag ber alltså, herr talman, att i överensstämmelse
med motionens förslag få
yrka, att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa att
kommunerna helt befrias från skyldighet
att erlägga radio/TV-licens för de
mottagningsapparater, som nyttjas i skolorna.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Kring kommunikationsministern
står det alltid vind, ibland en
frisk vind —■ och det var i sanning
fallet med hans vision av TV:s insats
i folkförsoningens tjänst under den
kommande internationella perioden ■—•
men ibland kanske en mindre frisk
vind; i dag undrade man om hans argumentation
och dess nivå hade en odelat
saklig ambition. Jag skulle vilja säga
några få ord med anledning av det som
statsrådet Palme yttrade.

Han talade om att folkpartiet hade
glidit mot höger och dansar med högern.
Jag bara frågar: Om två partier
i ett demokratiskt skeende råkar komma
till samma uppfattning, är det då
ett fel att de går samman? Skall man

använda hånet för att beskriva den situationen?
Måste vi inte i en demokrati
ta varandra på allvar? Händer det inte
också ibland att socialdemokratien och
ett annat parti ser likadant på en fråga
—- dansar de då tillsammans? Jag kan
inte finna att statsrådets sätt att argumentera
är rimligt och riktigt.

Herr Palme talade om en sammankoppling
av högern, folkpartiet och kapitalintressena
i den meningen, att man
på ett moraliskt ansvarslöst sätt skulle
vilja ge privat kapital möjlighet att göra
sig stora vinster. Jag hade svårt att
följa tankegången. Jag tillhör folkpartiet
och skäms inte för detta, och jag
måste säga att det är mig personligen
totalt främmande att vilja på det antydda
sättet gå själviskt inställda kapitalägare
till handa. Naturligtvis är det
herr Palme obetaget att hysa denna uppfattning
om oss, men jag finner den inte
särskilt rekommenderande för hans saklighet.
Detta är en politisk-moralisk fråga
som jag tycker är av stor betydelse
för friskheten och renheten i umgänget
både i denna kammare och i det politiska
livet över huvud taget.

När det gäller kvaliteten och objektiviteten
i den reklamfinansierade televisionen
är frågan om dessa faktorer
kommer att ligga på en lägre nivå om
man skulle göra ett försök med en reklamfinansierad
TV. USA är en spottkopp
i det avseendet. Envar som har
varit där vet att en hel del av det som
där presteras ligger på en så låg nivå att
vi inte gärna skulle vilja medverka till
någonting sådant i Sverige. Men jag
vill också säga på grund av en lång
erfarenhet från USA att några av de
yppersta program som tänkas kan både
när det gäller radio och TV sänds där
trots att det är reklamfinansierade program.
Några av de finaste konserter
och kulturprogram som jag över huvud
taget har hört och sett har producerats
i amerikansk kommersiell TV. Man kan
alltså inte utan vidare bara säga att det
självfallet blir en sänkning av nivån
med denna form av finansiering av TV -

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Nr 39

Ang. rundradions fortsatta verksamhet, m. m.

programmen. Det är här fråga om att
säkerställa objektiviteten och kvaliteten
genom lag och förordning. Det vore väl
underligt om inte med den utveckling
som försiggår i vårt land, med det ansvar
vi känner inför lag och förordning,
detta skulle vara möjligt. Jag kan
alltså inte godta ett argument som innebär
att erfarenheterna från Amerika
skulle göra att detta icke är möjligt.

Herr Palme talade på ett mycket
fängslande sätt om innebörden av vad
en framstående kännare av den tekniska
utvecklingen sagt, nämligen att år 1967
blir det år då distansen dör. Han drog
därav den konsekvensen att vi måste ha
ett sammanhållet TV-företag, det är
inte tänkbart med en reklamfinansierad
TV. Varför inte det? Det var propagandistiskt
skickligt sagt. Men var det
sakligt? Jag är ytterst tveksam om den
saken. En TV-sändning av nationell natur
som det väl här måste bli fråga om,
därest Sverige någon gång skulle få
komma med i ett sådant sammanhang,
skall väl skötas av något organ. Det blir
väl inte så att en reklamfinansierad TV
och den monopoliserade TV:n slåss
med varandra om en dylik sändning,
utan det blir väl någon överenskommelse.
Riksdagen ordnar väl någon
form av organ att fullgöra det samordnande
uppdraget. Jag kan inte se att
här finns någon saklig kraft i argumenten
mot reklamfinansierad TV. Herr
Palmes vision, som i och för sig var
lysande, var såvitt jag kan so på denna
punkt icke realistisk.

Till slut vill jag också säga några ord
med anledning av debatten om den religiösa
situationen i radio och TV. Fru
Wallentheim talade om »de religiösa».
Hon säger att de icke är missgynnade.

Må så vara, jag lägger mig inte i den
saken, men jag vill säga så här. Vi lever
i en dynamisk situation. Religionen hos
vårt folk iir en del av vårt kulturella
arv, en del av vårt liv. Det är en illusion
att tro att religionen håller på att
do. Säkert håller den i dess givna former
på alt omgestaltas. Men dör gör

6 Första kammarens protokoll 1966. Nr 39

den inte. Skall vi nu ha en TV som är
monopoliserad — och det får vi ju —
blir det fråga om en vidgning och en
breddning av presentationen av de religiösa
frågornas många aspekter, t. ex.
som fru Wallentheim nämnde tidigare i
form av debattprogram, där också den
kristna synen får vara med. Det är icke
fråga om att den kristna tron skall ha
någon monopolställning. Jag är angelägen
att säga det som representant för
kristen tro. De kristna har ingen rätt
till och yrkar inte på att ha någon
monopolställning. De skall ha samma
rätt och samma förpliktelser som alla
andra. Men när någonting diskuteras
med livsåskådningsmässiga aspekter
skall också den kristna synen i debatten
föras fram; det är väsentligt.

Jag är i detta sammanhang mycket
angelägen att säga att det är viktigt att
i lagen skrivs in orden om saklighet
och opartiskhet. Jag vill icke anklaga
Sveriges Radio och TV för bristande
saklighet och för partisk inställning,
men en sådan hållning förekommer. För
inte så länge sedan framfördes en TVpjäs
om en sockersjuk flicka. Jag tyckte
det var en mycket fängslande pjäs,
och jag är odelat positiv till att den
visades. Men jag var illa berörd när
denna pjäs i tidningen Röster i Radio
och TV presenterades som ett angrepp
mot svensk frikyrklighet. Jag hör till
den frikyrkliga delen av svensk kristenhet;
jag hör, om jag får använda
den beskrivningen, till centralströmmen.
Varför skall man angripa dem inom
svensk frikyrklighet som inte har
den syn som pjäsen kritiserade? Och
det har den frikyrkliga majoriteten inte.
Här visades brist jjå saklighet och objektivitet.
Låt oss i ökad grad få respekt
för varandra.

När Sveriges Radio har ett aktualitetsprogram,
där en kristen fråga diskuteras,
vill man ofta ha med Lewi
Pethrus. All respekt för honom, men
han representerar i flera frågor en extrem
vänstergren. Varför är det så svårt
alt få de ansvariga att använda repre -

Nr 39

Onsdagen den 14 december 19G6 fm.

Ang. rundradions fortsatta verksamhet, m. m.

sentanter för en mer central gren inom
svensk frikyrklighet? Denna svaghet för
det extrema, är brist på objektivitet,
det är brist på saklighet. Det är att hälsa
med tillfredsställelse att det skrivs in i
lagen att man skall ta hänsyn till de
förhållanden som faktiskt existerar i
vårt folk, d. v. s. att kravet på saklighet
och objektivitet lagfästes.

Mycket mera vore att säga, men med
tanke på tiden skall jag sluta nu. Med
detta, herr talman, yrkar jag — utan att
skämmas -— bifall till reservation 2 i
statsutskottets utlåtande nr 163.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionerna
under punkterna 5, 14 och 18
i utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt
av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan, varvid dock vissa
punkter komme att sammanföras.

På gjord proposition bifölls till en
början vad utskottet i punkterna 1—4
hemställt.

Därefter gjordes enligt de rörande
punkten 5 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till
motionerna I: 773 och II: 946, såvitt nu
vore i fråga; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Härpå bifölls på gjord proposition
utskottets i punkten 6 gjorda hemställan.

I vad gällde punkten 7, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Kaijser m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Strandberg begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 163 punkten
7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Kaijser in. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Strandberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 110;

Nej — 27.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På härefter gjord proposition bifölls
vad utskottet i punkterna S—13 hemställt.

Vidare gjordes i enlighet med de avseende
punkten 14 framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på
bifall till motionerna I: 773 och II: 946,
såvitt nu vore i fråga; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Nr 39

Därpå bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna 15—17 hemställt.

Ytterligare gjordes enligt de beträffande
punkten 18 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall
till motionerna 1:773 och 11:946
i denna del; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Vidkommande punkten 19, anförde
nu herr talmannen, hade yrkats dels
bifall till vad utskottet i denna punkt
hemställt, dels ock att kammaren skulle
bifalla motionerna I: 177 och II: 950.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Dahlberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 163 punkten
19, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifallas motionerna
I: 777 och II: 950.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

På gjord hemställan bifölls sedermera
vad utskottet i punkterna 20—23
hemställt.

I vad anginge punkten 24 gjorde herr
talmannen propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Kaijser m. fl. vid

Ang. förslag till radiolag

utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Peterson, Eric Gustaf, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 163 punkten
24, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Kaijser m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Peterson, Eric
Gustaf, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
ocli befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —92;

Nej — 48.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna 25 och 26
hemställt.

Ang. förslag till radiolag

Föredrogs ånyo sammansatta konstitutions-
och tredje lagutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till radiolag
jämte i ämnet väckta motioner.

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Ang. förslag till radiolag

Genom en den 28 oktober 1966 dagtecknad
proposition, nr 149, hade
Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att
antaga vid propositionen fogat förslag
till radiolag.

Den föreslagna lagstiftningen skilde
mellan begreppen radiosändning, som
var den trådlösa sändningen för ljudradio
och television, och trådsändning.
Rundradiosändning var ett gemensamt
begrepp för den radio- och trådsändning,
som riktade sig till allmänheten.
Som rundradiosändning ansåges ej
sändning, som var avsedd att mottagas
endast av en sluten krets, vars medlemmar
voro förenade genom en påtaglig
gemenskap av annat slag än ett gemensamt
intresse att lyssna på eller se
sändningen. Undantagna blevo således
t. ex. sjukhusradio, specialtelevision för
undervisningsändamål, television inom
ett varuhus in. in.

Enligt förslaget fordrades tillstånd för
innehav och användning av radiosändare
men icke trådsändare. Rundradiosändning
förutsattes som nu handhavas
av ett företag med ensamrätt.

I lagförslaget ingick en särskild bestämmelse
om att ensamrätten skulle
utövas opartiskt och sakligt. Vidare föreskrevs
förbud mot censur. Efterhandsgranskning
skulle som nu ske genom
radionämnden.

Förslaget innehöll straff- och förverkandebestämmelser.

Propositionen hade hänvisats till
konstitutionsutskottet såvitt avsåge 8 §
i förslaget, medan den i övrigt hänvisats
till lagutskott och tilldelats tredje
lagutskottet. Utskotten hade beslutat att
behandla ärendet i sammansatt utskott.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta, parvis likalydande
motioner, nämligen

I: 793, av herr Blomquist, och II: 969,
av herr Rubin m. fl.,

I: 794, av herr Hilding och herr
Eriksson, Karl-Erik, samt 11:970, av
herr Stdhl m. fl.,

I: 795, av herr Holmberg m. fl., samt
II: 967, av herr Bohman m. fl.,

I: 796, av herr Lundström m. fl., samt
II: 968, av herr Ohlin m. fl., ävensom

I: 797, av herr Schött m. fl., och II:
971, av herr Werner m. fl.

I motionerna I: 793 och II: 969 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att trådsändning skulle få ske utan inskränkning.

I motionerna I: 794 och II: 970 hade
anhållits, att riksdagen måtte avslå förslaget
till radiolag såvitt det avsåge, att
såsom rundradiosändning skulle förstås
jämväl trådsändning.

I motionerna 1:795 och 11:967 hade
yrkats, att riksdagen med avslag å
Kungl. Maj:ts proposition nr 149 i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle hemställa,
att förslag snarast måtte föreläggas
riksdagen till dels lagstiftning om fri
etableringsrätt av radio- och televisionsanläggningar
och de med den fria
etableringsrätten sammanhängande förändringarna
inom opinionsrätten, dels
lagstiftning om inrättande av en auktoriseringsnämnd
i enlighet med de i
motionerna framförda riktlinjerna.

I motionerna I: 796 och 11:968 hade
föreslagits, att riksdagen med avslag å
det i proposition nr 149 framlagda förslaget
till radiolag skulle i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om nytt förslag
till radiolag i enlighet med de i motionerna
1:781 och 11:956 anförda riktlinjerna
för rundradions fortsatta verksamhet.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen måtte avslå följande
motioner, nämligen

1. I: 795 och II: 967 samt

2. I: 796 och II: 968;

B. att riksdagen med avslag på följande
motioner, nämligen

1. I: 793 och II: 969 samt

2. I: 794 och II: 970,

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Nr 39

måtte bifalla förevarande proposition,
nr 149; ävensom

C. att motionerna I: 797 och II: 971 i
vad de ej kunde anses besvarade genom
vad utskottet i utlåtandet anfört och
hemställt icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits
vid A i utskottets hemställan

av herr Alexanderson, fröken Stenberg
samt herrar Hamrin i Jönköping,
Nyberg och Carlshamre, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss del hava
den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen med bifall till motionerna
1:795 och 11:967 samt 1:796
och II: 968 måtte avslå förevarande proposition,
nr 149;

II. att riksdagen i skrivelse till
Kung], Maj:t måtte anhålla, att nytt förslag
till radiolag, utformat enligt de
riktlinjer, som angivits i reservationen
2 vid statsutskottets utlåtande nr 163,
snarast måtte föreläggas riksdagen;
samt

III. att motionerna I: 793 och II: 969,
1:794 och 11:970 samt 1:797 och II:
971 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

vid B i utskottets hemställan

av fru Segerstedt Wiberg samt — i
andra hand — av herr Alexanderson,
fröken Stenberg samt herrar Hamrin
i Jönköping, Nyberg och Carlshamre,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven de! erhålla den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen med bifall
till motionerna 1:793 och 11:969
samt 1:794 och 11:970 måtte för sin
del antaga förslaget till radiolag med
sådana ändringar, att i reservationen
införda paragrafer och övergångsbestämmelserna
erhölle i reservationen
angiven lydelse.

Ang. förslag till radiolag

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat
särskilt yttrande av fru Segerstedt Wiberg.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Jag yrkar bifall till de
vid utlåtandet fogade reservationerna
under punkterna A och B.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan.

I fråga om punkten A fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels bifall till
utskottets hemställan, dels ock att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Alexanderson m. fl. vid
punkten avgivna reservationen i förevarande
del.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Alexanderson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad sammansatta
konstitutions- och tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1 punkten
A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Alexanderson
in. fl. vid punkten avgivna reservationen
i förevarande del.

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Ang. förslag till radioansvarighetslag

Då emellertid herr Alexanderson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 91;

Nej — 47.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de rörande punkten B
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av fru Segerstedt
Wiberg m. fl. vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Alexanderson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad sammansatta
konstitutions- och tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1 punkten
B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fru Segerstedt Wiberg
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans

uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Alexanderson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —91;

Nej — 47.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls härefter
utskottets i punkten C gjorda hemställan.

Ang. förslag till radioansvarighetslag

Föredrogs ånyo sammansatta konstitutions-
och första lagutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till radioansvarighetslag,
dels ock i ämnet
väckta motioner.

I en den 11 november 1966 dagtecknad
proposition, nr 156, hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogat förslag till radioansvarighetslag.

Kungl. Maj :ts förslag innehöll bestämmelser
om straff och skadeståndsrättsligt
ansvar för yttrandefrihetsbrott i radioprogram.
Med yttrandefrihetsbrott
förstodes i förslaget ärekränkningar och
andra brott med motsvarighet i tryckfrihetsförordningens
bestämmelser om
tryckfrihetsbrott. För varje program
skulle finnas en av programföretaget
för ordnad tjänsteman, som skulle bära
straffrättsligt ansvar och personligt skadeståndsansvar
för yttrandefrihetsbrott.
Denna ansvarsordning skulle dock icke
gälla direktsändning av dagshändelser
eller av sådan gudstjänst eller offentlig
tillställning, som anordnades av annan
än programföretaget. Programföretaget
skulle emellertid, oavsett vem som bure

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

det straffrättsliga ansvaret, alltid vara
solidariskt skadeståndsskyldigt för
eventuella yttrandefrihetsbrott.

1 § första stycket förslaget till radioansvarighetslag
hade följande lydelse:
»Denna lag gäller yttrandefriheten i
ljudradio- och televisionsprogram (radioprogram)
som svenskt programföretag
äger anordna med ensamrätt.»

Propositionen hade hänvisats till lagutskott
och tilldelats första lagutskottet.
Genom överenskommelse mellan
konstitutionsutskottet och första lagutskottet
hade propositionen hänskjutits
till sammansatt konstitutions- och första
lagutskott. Till det sammansatta utskottet
hade därjämte hänskjutits följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 805,
av herr Ernulf m. fl., samt 11:980, av
fru Gärde Widemar och herr Hamrin
i Jönköping; ävensom

2) de likalydande motionerna I: 806,
av herr Gösta Jacobsson, samt II: 979,
av herrar Björkman och Xordgren.

I de likalydande motionerna 1:805
och II: 980 hade hemställts,

I. att riksdagen vid behandling av
propositionen nr 156 måtte besluta,

1. att 1 § första stycket förslaget till
radioansvarighetslag skulle få följande
lydelse: »Denna lag gäller yttrandefriheten
i ljudradio- och televisionsprogram
(radioprogram) som svenskt programföretag
äger anordna med tillstånd
av Kungl. Maj:t.»;

2. att en bestämmelse — motsvarande
7 kap. 6 § andra stycket tryckfrifrihetsförordningen
— att domstol kunde
förordna, att dom, varigenom ärekränkt
person erhölle upprättelse, skulle
givas publicitet i radio- respektive
televisionsprogram, måtte införas i radioansvarighetslagen,
lämpligen i § 2;

3. att benämningen »tillsynsman» i
lagförslaget skulle utbytas mot benämningen
»programledare»; samt

Ang. förslag till radioansvarighetslag

II. att vederbörande utskott måtte utarbeta
erforderlig lagtext.

I de likalydande motionerna 1:806
och 11:979 hade yrkats,

A. att riksdagen vid behandlingen av
propositionen nr 156 med förslag till
radioansvarighetslag skulle besluta,

1) att orden »med ensamrätt» skulle
utgå ur 1 § första stycket;

2) att en ansvarig programledare jämte
i förekommande fall ställföreträdare
skulle finnas för vardera ljudradions
program 1, 2 och 3, ljudradions regionala
program, televisionens program 1
och 2, TT:s nyhetssändningar samt TVaktuellt; B.

att vederbörande utskott skulle utarbeta
härför erforderliga författningsändringar;
samt

C. att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj :t göra framställning om att
förslag måtte utarbetas angående lagbestämmelser
om ekonomiskt förtal.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen med avslag å

a) likalydande motionerna I: 805 och
11:980, såvitt avsåge yrkandet under
1:1,

b) likalydande motionerna I: 806 och
11:979, såvitt avsåge yrkandet under
A: 1,

måtte bifalla förevarande proposition,
nr 156, i motsvarande del;

II. att riksdagen — med förklaring
att riksdagen icke kunnat i oförändrat
skick antaga det genom propositionen
framlagda lagförslaget, såvitt avsåge 3,
4 och 9 §§, — måtte i anledning av
likalydande motionerna 1:805 och II:
980, såvitt avsåge yrkandet under 1:3,
antaga förslaget i dessa delar med den
ändring, att lagen erhölle i utlåtandet
angiven lydelse;

III. att riksdagen måtte, med avslag å

a) likalydande motionerna I: 805 och

11:980, såvitt avsåge yrkandet under

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 fm.

Ang. förslag till radioansvarighetslag

I: 2, i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet i denna
del anfört,

b) likalydande motionerna 1: 806 och
11:979, såvitt avsåge yrkandet under
A: 2,

antaga lagförslaget i övrigt i oförändrat
skick; samt

IV. att likalydande motionerna I: 806
och II: 979, såvitt avsåge yrkandet under
C, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

De av utskottet förordade ändringarna
i förslaget till radioansvarighetslag
inneburo, att den för ett program ansvarige
programtjänstemannen, vilken
enligt Kungl. Maj:ts förslag benämndes
tillsynsman, skulle erhålla beteckningen
programutgivare.

Reservation hade anförts av fru Gärde
Widemar, fru Segerstedt Wiberg,
herrar Hernelius, Hamrin i Jönköping
och Schött samt fru Kristensson, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
del hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bor under
I hemställa, att riksdagen — med
förklaring att riksdagen icke kunnat i
oförändrat skick antaga det genom propositionen
framlagda lagförslaget, såvitt
avsåge 1 §, — måtte med bifall till
likalydande motionerna 1:805 och II:
980, såvitt avsåge yrkandet under I: 1,
samt i anledning av likalydande motionerna
1:806 och 11:979, såvitt avsåge
yrkandet under A: 1, antaga förslaget
i denna del med den ändring, att lagrummet
erhölle i reservationen angiven
lydelse.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad under överläggningen
yrkats propositioner beträffande
utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan komme att framställas
först särskilt angående punkten I
och därefter särskilt rörande punkterna
II—IV.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de avseende punkten I förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Schött begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad sammansatta
konstitutions- och första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1 punkten
I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Schött begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 91;

Nej —- 49.

Onsdagen den 14 december 1966 em.

Nr 39

Ang. fortsatt giltighet för lagstiftningen om hyresreglering

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna II—IV hemställt.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återståen -

de ärenden å föredragningslistan skulle
uppskjutas till aftonsammanträdet.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 17.01.

In fidem
K.-G. Lindeluw

Onsdagen den 14 december eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Föredrogs ånyo statsutskottets memorial
nr 164, angående tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1966/67.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag anhåller — enär statsutskottets
memorial nr 164 innehåller hemställan
om anslag, som beror av utgången av
bankoutskottets utlåtande nr 57, vilket
behandlas först under morgondagen
— att kammaren ville besluta uppskjuta
behandlingen av detta ärende till
nästa plenum och att då sätta ärendet
sist på föredragningslistan.

Vad herr talmannen sålunda hemställt
bifölls.

Ang. fortsatt giltighet för lagstiftningen
om hyresreglering

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 60, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den
19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
in. m., in. in.

Genom en den 11 november 1966
dagtecknad proposition, nr 160, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats
av tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj :t

föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. in.,

2) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om kontroll
av upplåtelse och överlåtelse av
bostadsrätt m. m.,

3) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 7 december 1956 (nr 568) om
rätt i vissa fall för hyresgäst till nytt
hyresavtal och

4) lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 15 maj 1959 (nr 157) med
särskilda bestämmelser om makars gemensamma
bostad.

I propositionen hade föreslagits fortsatt
giltighet för lagstiftningen om hyresreglering
till och med den 30 juni
1968.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat två i anledning av
densamma väckta motioner, nämligen
de likalydande motionerna 1:808, av
herr Schött in. fl., och II: 983, av herr
Ueclin in. fl.

I motionerna hade hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av propositionen
nr 160, angående fortsatt giltighet
av lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om
hyresreglering in. in., i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte uttala,

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 em.

Ang. fortsatt giltighet för lagstiftningen om hyresreglering

A. att Kungl. Maj :t snarast under vårsessionen
1967 borde framlägga förslag
om sådan ändring i lagen den 19 juni
1942 om hyresreglering m. in., att 3—
5 §§ upphävdes och 6 § gjordes tillämplig
på hela det reglerade lägenhetsbeståndet,

B. att Kungl. Maj :t borde fatta beslut
i enlighet med statens hyresråds förslag
den 18 maj 1965 om regional och
kategorimässig avveckling av hyresregleringslagen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte antaga de genom
förevarande proposition, nr 160,
framlagda lagförslagen; samt

B. att motionerna 1:808 och 11:983
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Lidgard och herr Bengtson i Solna, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under B hemställa, att riksdagen
med bifall till motionerna 1:808
och 11:983 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t uttala,

att Kungl. Maj:t snarast under vårsessionen
1967 borde framlägga förslag till
sådan ändring i lagen den 19 juni 1942
om hyresreglering in. m., att 3—5 §§
upphävdes och 6 § gjordes tillämplig på
hela det reglerade lägenhetsbeståndet,
samt

att Kungl. Maj:t borde fatta beslut i
enlighet med hyresrådets förslag den
18 maj 1965 om regional och kategorimässig
avveckling av livresregleringslagen.

Herr LIDGARD (h):

Herr talman! Hyresregleringslagen
förefaller att vara ett ärende där positionerna
är ganska klara, och nu är
väl inte heller rätta tillfället att upprepa
eller försöka förnya argumenten
för nuvarande lagstiftnings upphävande,
när riksdagen egentligen bara har

att ta ställning till ett av yttre omständigheter
motiverat uppskov med behandlingen
av hyreslagstiftningssakkunnigas
förslag.

Man kan naturligtvis ifrågasätta om
den begärda tiden för uppskov inte har
tagits till litet i överkant och om man
inte på de skäl, som anförts, egentligen
borde ha nöjt sig med ett halvt års uppskov.
Det är kanske småaktigt att fördjupa
sig i en sådan diskussion och
jag skall heller inte göra det.

Men, herr talman, det har dock inträffat
någonting, sedan detta ärende
senast behandlades här i kammaren.
Hvreslagstiftningssakkunniga har blivit
färdiga med sitt arbete och betänkandet
har varit ute på remiss. Bland de
remissinstanser som har yttrat sig är
hyresrådet, vilket i sitt yttrande framlagt
ett förslag som det förefaller finnas
vissa skäl att fundera litet närmare
på.

Hyresrådet menar att man måste göra
vad man kan för att inte en för hyresgästerna
alltför besvärande situation
skall uppstå, när hyresregleringslagen
väl kommer att upphävas. Hyresrådets
uppfattning — och den får väl anses
vara riktig — innebär att man måste
förhindra att den spännvidd som för
närvarande finnes mellan hyrorna i
äldre fastigheter och i nybyggda fastigheter
ytterligare vidgas. Detta kan ske,
menar hyresrådet, om man ersätter hyresregleringslagens
3—5 § §, som innehåller
själva huvudbestämmelserna om
hur det går till att reglera hyran, och i
stället tillämpa 6 §, vilken för tillfället
bara gäller beträffande möblerade bostäder
och affärslägenheter. Därigenom
skulle anknytningen till den hyresnivå
som gällde för mer än 25 år sedan äntligen
släppas och ersättas med bestämmelsen
att i de fall, där hyran är avsevärt
högre än vad som är motiverat
av lägenhetens beskaffenhet och där
omständigheterna också i övrigt föranleder
därtill, skulle hyresnämnden kunna
nedsätta hyran till det belopp som
kan anses vara skäligt.

Onsdagen den 14 december 196G cm.

Nr 39

Ang. fortsatt giltighet för lagstiftningen om hyresreglering

Från de synpunkter som jag tidigare
har företrätt i detta ärende har jag
funnit att hyresrådets förslag är väl
värt att ta vara på. Mot utskottets uttalande,
att detta förslag skulle förutsätta
en ingående utredning, står hyresrådets
egen uppfattning att någon
ytterligare utredning inte behövs av
denna anledning. Ett tillgodoseende av
förslaget skulle alltså inte medföra någon
särskild arbetsbelastning eller innebära
någon svårare situation för dem
som skall bereda det större ärendet.

Under hänvisning till det anförda,
herr talman, hemställer jag om bifall
till den reservation som herr Bengtson
i Solna och jag har låtit anteckna till
utskottsutlåtandet.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Det är inte första
gången som vi här i riksdagen fått oss
förelagda förslag om förlängning av hyresregleringslagens
giltighetstid. På senare
tid har det dock varit tämligen
allmän enighet om att denna lag bör
upphävas så snart som det är möjligt.
När vi i våras beslöt om förlängning
på bara sex månader var det också under
den tysta eller rättare sagt i sammanhanget
klart uttalade förutsättningen,
att detta skulle vara den sista förlängningen,
som senare skulle komma
att följas av en övergångstid med en
mindre sträng reglering till en permanent
lag. Den nya lagen avses skola
bygga på en principiellt fri hyresmarknad
men skall innefatta särskilda anordningar
till skydd för hyresgästernas
besittning av sina lägenheter.

Att det nu efter blott ett halvår lagts
fram ett nytt förslag till förlängning
på ytterligare ett år måste i och för sig
beklagas, önskemålet om att avskaffa
hyresregleringen med alla dess följder
av hyressplittring och svart marknad
är fortfarande lika starkt. Att förslaget
nu läggs fram innebär uppenbarligen
ett erkännande av ett misslyckande.
Betänkandet om eu ny liyreslag blev

försenat två månader. Detta föranleder
en försening av avvecklingen med ett
år. Det förefaller som om anledningen
inte bara är förseningen, utan även att
betänkandet kräver en grundligare omarbetning
än vad upplysningen om ett
enhälligt kommittébetänkande gav anledning
att förmoda.

Hur som helst — i föreliggande läge
är icke mycket annat att göra än att
bifalla propositionen. Det är ju klart
att det icke är möjligt att utan vidare
låta lagen upphöra att gälla. Det improviserade
förslag till ändring som föreslås
i reservationen är väl heller icke
så genomarbetat, att det rimligen kan
tillämpas under en kort tid medan man
väntar på den nya hyreslagen.

Jag fattar väl också den avgivna reservationen
närmast som en opinionsyttring
med syfte att bidraga till att
den nuvarande stela hyresregleringen
avvecklas snarast möjligt.

På dessa skäl ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vardera punkten av
utskottets i förevarande utlåtande gjorda
hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkten A hemställt.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de avseende punkten B förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Lidgard begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter gi -

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 em.

Ang. vissa intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

ven varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 60
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Lidgard begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —102;

Nej — 24.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
tredje lagutskottets memorial
nr 62, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut vid behandlingen av tredje
lagutskottets utlåtande i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående trafikstopp
och trafikförbud i samband
med övergången till högertrafik ni. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

Ang. vissa intrång i Stora Sjöfallets
nationalpark

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 28, i anledning av Kungl.
Maj :ts, proposition om vissa intrång i
Stora Sjöfallets nationalpark jämte i
ämnet väckta motioner.

I en den 4 november 1966 dagtecknad
proposition, nr 152, vilken hänskjutits
till jordbruksutskottet, hade
Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att
bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva de
intrång i Stora Sjöfallets nationalpark,
som enligt vad som framgått av propositionen
föranleddes av den fjärde suorvaregleringen.

I samband härmed hade utskottet behandlat
följande i anledning av propositionen
väckta, till utskottet hänvisade
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 798,
av fröken Stenberg m. fl., och II: 972,
av herr Lothigius m. fl., vari hemställts,
att riksdagen vid sitt medgivande till
den fjärde suorvaregleringen måtte uttala,
att den sålunda gjorda vinsten för
vattenkraftsintressena på naturskyddsbekostnad
borde beaktas i enlighet med
vad i motionerna anförts vid prövning
av ytterligare vattenbyggnad;

2) de likalydande motionerna I: 799,
av herr Carlsson, Eric, och II: 974, av
herr Jönsson i Ingemarsgården m. fl.,
vari föreslagits, att riksdagen skulle
besluta om uppskov med behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition nr 152 till
dess att tillåtlighetsfrågan mellan berörda
parter avgjorts;

3) de likalydande motionerna 1:803,
av herr Skärman in. fl., och II: 978, av
herr Tobé m. fl., i vilka motioner anhållits,
att riksdagen måtte 1) i skrivelse
till Kungl. Maj :t framhålla angelägenheten
av att åtgärder vidtoges för
att kompensera ett intrång i Stora Sjöfallets
nationalpark genom att snarast
utreda möjligheten av att avsätta en
ny nationalpark i den lappländska
fjällvärlden samt att en mera återhållsam
politik fördes i fråga om vattenkraftutbyggnaden
i de norrländska älvarna;
2) föreskriva, att en grundlig
naturvetenskaplig och naturgeografisk
undersökning inom dämningsområdet
och närmaste gränszon ovanför dämningsgränsen
i god tid måtte verkställas
på bekostnad av vattenfallsverket;

Onsdagen den 14 december 19C6 em.

Nr 39

Ang. vissa intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

3) föreskriva, att röjning inom uppdämningsområdet
måtte göras enligt
vad statens naturvårdsnämnd anfört
härom; 4) föreskriva, att uttagande av
massor icke måtte tillåtas inom de i
propositionen omnämnda täktområdena
A 25, B 2 och B 8; 5) bemyndiga
Kungl. Maj :t att med iakttagande av
vad som här yrkats under 2)—4) medgiva
intrånget i Stora Sjöfallets nationalpark
på de villkor i övrigt, som propositionen
innehölle;

4) motionen 11:973, av herr Nilsson
i Agnäs och herr Werner.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

a) avslå motionerna 1:799 och II:
974,

b) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionen II:
973 bemyndiga Kungl. Maj :t att medgiva
de intrång i Stora Sjöfallets nationalpark,
som enligt vad som framgått
av utlåtandet föranleddes av den fjärde
suorvaregleringen,

c) med bifall till motionerna I: 803
och II: 978, såvitt nu vore i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj:t framhålla angelägenheten
av att åtgärder vidtoges
för att kompensera ett intrång i Stora
Sjöfallets nationalpark genom att utreda
möjligheten av att avsätta eu ny nationalpark
i den lappländska fjällvärlden,

d) lämna motionerna I: 803 och II:
978 i övrigt ävensom motionerna I: 798
och II: 972 utan åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Mossberger, Hedström, Magnusson,
Augustsson och Manne Olsson, fru Jäderberg
samt herrar Lundmark, Trana,
Eskilsson i Likenäs och Johansson i
Simrishamn, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort under c hemställa, att
riksdagen måtte lämna ulan åtgärd motionerna
1:803 och 11:978, såvitt av -

såge utredning av möjligheten att avsätta
en ny nationalpark i den lappländska
fjällvärlden.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Jag kan fatta mig ganska
kort, beroende på att vi inom utskottet
i princip är ganska överens om
denna fråga.

Efter framställning av Övre Norrbygdens
vattendomstol har Kungl. Maj:t
begärt ett bemyndigande från riksdagens
sida att medge intrång i Stora
Sjöfallets nationalpark, som föranledes
av den fjärde Suorvaregleringen. Vid
bedömningen av frågan huruvida intrång
— man kanske bör säga ytterligare
intrång — i nationalparken får
ske har departementschefen haft att ta
hänsyn till föreliggande behov av elkraft.
Det har sagts att nyttoöverskottet
av denna reglering beräknas vara
ganska stort, omkring 200 miljoner
kronor, och de myndigheter som har
haft denna fråga på remiss, t. ex. statens
naturvårdsnämnd och domänstyrelsen,
har ansett att naturvårdsintresset
i föreliggande situation inte behöver
utgöra något hinder för denna reglering.
Vattendomstolen har varit inne
på ungefär samma synpunkter.

I anslutning till propositionen har
utskottet haft att behandla några motioner
med varierande yrkanden. Jag
skall inte uppta tiden med att relatera
dem, ty utskottet har, som jag nyss
nämnt, varit tämligen överens om att
avstyrka de flesta yrkandena.

Det är endast på en enda punkt, som
gäller motionsparet nr 803 i denna
kammare och 978 i andra kammaren,
som vi inte har kunnat enas. Under
första punkten i dessa motioner har
det yrkats att åtgärder måtte vidtagas
för att kompensera nu ifrågavarande
intrång i nationalparken genom att tillskapa
nya nationalparksområden. Utskottets
borgerliga ledamöter har med
lottens hjälp fått majoritet för ett tillstyrkande
av motionen i denna del,
och de vill att riksdagen i skrivelse

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 em.

Ang. vissa intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

till Kungl. Maj:t skall framhålla angelägenheten
av att åtgärder vidtas för
att kompensera intrånget i Stora Sjöfallets
nationalpark genom att tillsätta
en utredning som skulle undersöka
möjligheterna att avsätta en ny nationalpark
i den lappländska fjällvärlden.

Som framgår av utskottsutlåtandet
och som jag redan sagt är det ju endast
på denna punkt, som utskottsmajoritetens
åsikt skiljer sig från reservanternas.
Vi reservanter har ansett
att ett principuttalande och ett beslut
om en särskild skrivelse till Kungl.
Maj :t i detta ärende är någonting ganska
onödigt. Man bör inte fastlåsa beslutet
med ett sådant uttalande. Vi utgår
nämligen ifrån att Kungl. Maj :t ändå
har sin uppmärksamhet riktad på
hithörande spörsmål. Man kanske också
vågar säga att statens naturvärdsnämnd
säkert kommer att följa dessa
frågor. Utskottsmajoriteten kan därför
säkerligen känna sig till freds med reservanternas
förslag. Vi har ju för övrigt
skrivit ganska välvilligt.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag
med undantag av punkten c, där jag
yrkar bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Detta utlåtande grundar
sig på behandlingen av proposition
nr 152 om vissa intrång i Stora Sjöfallets
nationalpark. Av propositionens
drygt elva sidor att döma är det en
liten fråga. Jordbruksutskottets utlåtande
omfattar sex sidor. Utskottets
motivering omfattar drygt en sida och
dess yrkande ungefär en halv sida.
Detta ger ett intryck av att denna fråga
inte är alltför stor.

Vissa intrång i Stora Sjöfallets nationalpark
-— ett par samebyar som får
sina utkomstmöjligheter försvårade,
kanske rentav beskurna så att det inte
finns utkomstmöjligheter i fortsättningen,
spolierande av naturvården i områden
som ligger långt bortom allfar -

vägen — är tydligen ingen stor sak
och kanske eu obetydlighet sett från
Stockholms horisont.

Är problemet nu så enkelt som det
ser ut vid en snabb anblick? Förvisso
inte! Frågan om vissa intrång i Stora
Sjöfallets nationalpark innehåller mycket
dynamit. Jag skall stanna vid en
delfråga, som har utomordentligt stor
betydelse, nämligen samernas situation
och utkomstmöjligheter om det framlagda
förslaget blir verklighet.

Frågan innehåller också från dessa
utgångspunkter principiella ställningstaganden,
där minoritetsgruppernas
ställning kommer in i bilden, frågor
som även observeras utanför vårt lands
gränser.

I propositionen heter det inledningsvis:
»I skrivelse den 16 juni 1965 har
Övre Norrbygdens vattendomstol —- till
efterrättelse av Kungl. Maj:ts beslut den
11 februari 1965 med stöd av 4 kap. 13 §
vattenlagen — hemställt om Kungl.
Maj:ts prövning av fråga om ytterligare
reglering — den fjärde i ordningen —
av Suorvasjöarna inom Norrbottens
län.»

Vattenlagens 4 kap. 13 § talar om
Konungens prövningsrätt när enligt
domstolens prövning hinder föreligger
mot den begärda vattenregleringen. Och
här var företagets inverkan på bostäder,
främst i Vaisaluokta, och renskötselns
förändrade möjligheter det främsta
skälet till att hinder förelåg och att
frågan därför liänskjutits till Kungl.
Maj:ts prövning i tillåtlighetsfrågan.

Av Kungl. Maj:ts proposition nr 152
framgår att en råd remissinstanser yttrat
sig. Vad som inte framgår men
som skulle ha varit av intresse är detta
ärendes gång från vad som förevarit
alltsedan denna fråga aktualiserades i
den skriftliga anmälan, som kungl.
vattenfallsstyrelsen gjorde till länsstyrelsen
i Norrbottens län den 6 november
1963, fram till propositionens avlämnande.
En sådan redogörelse skulle
bl. a. ha visat att ett 50-tal bostadskåtor
ligger lägre än den tänkta däm -

Onsdagen den 14 december 1906 em.

Nr 39

Ang. vissa intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

ningsgränsen, som jag förut sade främst
i Vaisaluokta, vidare att dämningsförlusterna
i goda sommarbetesland är för
samebyn Sirkas omkring 3 500 hektar
och för samebyn Sörkaitum ungefär
1 700 hektar. Det är tillsammans 5 200
hektar sommarbetesland som försvinner.
Tidigare har dessa byar förlorat
6 700 hektar betesland, som ställts under
vatten. Det gör tillsammans ungefärligen
12 000 hektar. En sådan katalog
över vad som förevarit fram till dess
propositionen avlämnades skulle också
visat, att i inledningsskedet har en rad
myndigheter avstyrkt den fjärde Suorvaregleringen.
Vidare kan tilläggas att
Sirkas och Sörkaitum är ett par av de
byar som drabbats hårdast av redan genomförda
sjöregleringar och uppdämningar;
jag kan här bara hänvisa till
de redogörelser som finns i SOU
1966: 12 Renbetesmarkerna.

Av propositionen framgår att underhandlingar
förts med berörda samebyar
om ersättning för intrång och förlust av
renbetesmarker samt att överenskommelse
nåtts med Sörkaitums by, däremot
inte med Sirkas. Skälen till att det
inte gått att nå överenskommelse med
Sirkas torde vara flera. Det är inte min
sak att ha någon uppfattning på den
punkten, men en fråga skulle jag dock
vilja beröra här, nämligen det jag
skulle vilja kalla indirekta ersättningar.
Den frågan har utomordentlig betydelse
i sammanhanget.

Sirkas sameby består av två grupper,
dels den s. k. Vaisagruppen och dels
Ultevisgruppen. Framför allt Vaisagruppen
kommer att förlora mark i sina
övre renbetesland. Därmed uppstår naturligtvis
komplikationer, och jag tror
att det bl. a. är om detta en viss tvist
har förekommit.

Som motionär har jag frågat mig: Vilka
blir Sirkas’ möjligheter att förhandla,
om riksdagen i dag ger klarsignal i
tillåtlighetsfrågan? Kan samebyn förhandla
på likvärdig grund med vattenfallsstyrelsen
och nå bästa möjliga resultat? -

Jag är inte övertygad om den saken.
Det måste vara ett trumfkort att kunna
säga, att riksdagen har sagt ja i tillåtlighetsfrågan.
Man kan inte komma förbi
att Sirkas sameby därmed kommer
att förhandla under tvång.

Denna fråga är för mig också en fråga
om samernas rätt, om deras rättsliga
ställning och möjligheter till utkomst
i ett näringsfång som är specifikt för
våra fjällområden och som inte kan utnyttjas
på annat sätt. Samerna ser också
med allvar och bekymmer på sin
framtid inte minst inom Sirkas by.

Jag träffade här i riksdagen i dag häradsdomaren
Jowa Spiik i Jokkmokk
och hade ett litet samtal med honom
om den här saken. Han såg mycket allvarligt
på läget. För honom var det tydligen
och med all rätt en fråga om renskötselns
framtid och möjligheterna att
driva denna näring i fortsättningen,
särskilt med tanke på att man tidigare
varit utsatt för sjöregleringar och nu
blev utsatt för ytterligare en stor reglering.
Han sade ungefär så här: Vi har
nu nått en gräns där vi förvisso inte tål
mycket mera. Han slutade med att säga
att om riksdagen ger klarsignal i tilllåtlighetsfrågan
får också riksdagen ta
på sig ansvaret för hur det kommer att
te sig i framtiden. Jag tror att det ligger
mycken sanning och mycket allvar i det
uttalandet.

Jordbruksutskottet uttalar följande:
»Utskottet förutsätter att läget i fråga
om de förhandlingar rörande vissa ersättningsfrågor,
som anges i propositionen,
icke skall påverkas av att riksdagen
nu tar ställning till intrångsfrågan.
Anledning synes därför saknas alt
uppskjuta behandlingen av förevarande
proposition. I enlighet härmed anser sig
utskottet böra med avstyrkande av motionsparet
I: 799 och It: 974 ävensom
motionen II: 973, vari yrkats avslag på
propositionen, förorda, att riksdagen
bemyndigar Kungl. Maj:t att medge de
intrång i nationalparken som föranleds
av ifrågavarande reglering.»

Jag är inte övertygad om att man i

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 em.

Ang. vissa intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

den delen har bedömt frågan rätt från
jordbruksutskottets sida. Jag anser också
att man inte skulle ha förlorat någonting
på om tillåtlighetsfrågan fått
vila ytterligare någon månad. Riksdagen
skall träffas om några veckor igen,
och det hade då funnits möjlighet för
jordbruksministern att komma igen
med det här förslaget. Jag tror inte att
man hade förlorat något nämnvärt i tid
på den saken. Kanske skulle man i
stället kunnat nå en lösning som alla
parter kunde finna tillfredsställande.
Man skulle också därigenom ha gett samerna,
med all rätt, en känsla av att
hänsyn också tagits till deras rättsliga
situation så som de bedömer den.

Om nu emellertid riksdagen skulle
bifalla utskottets utlåtande, hoppas jag
att jordbruksministern ser till att all
möjlig hänsyn tas till sirkassamerna
och att man söker skapa alla möjligheter
för Sirkas’ vidkommande så att
deras utkomstmöjligheter inte försvåras.
Allt bör göras för att det ingrepp
som här görs skall kompenseras på ett
tillfredsställande sätt så att Sirkas by
får möjligheter att kunna driva sin rennäring
också i framtiden.

Med hänvisning till vad jag anfört ber
jag att få yrka bifall till motionen
I: 799 av mig och motionen II: 974 av
herr Jönsson i Ingemarsgården m. fl.,
vari hemställes att med tillåtlighetsfrågan
skall anstå till dess en uppgörelse
nåtts med berörda parter i detta sammanhang.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Eftersom det är vi som
har fått skriva utskottsutlåtandet, skall
jag också be att få yrka bifall till detta.

Vi skiljer oss inte så mycket, sade
herr Mossberger, och det kan jag gärna
hålla med om. Jag har förvånat mig
över att vi över huvud taget inte blev
helt överens i denna fråga. Det berodde
kanske på en onödig finkänslighet
hos herr Mossberger och hans kolleger,
men i stort sett är vi väl överens.

Jag tycker emellertid att vi har anledning
anse det vara mycket väsentligt
att riksdagen gjorde ett klart uttalande
angående önskvärdheten av en utredning
om möjligheten att skapa en ny
nationalpark inom det lappländska
området. I och med att man kommer
att företa den fjärde regleringen kommer
man att göra vissa ganska väsentliga
ingrepp i Stora Sjöfallets nationalpark,
och det borde för den skull inte
vara så svårt, tycker vi, att komma
överens om en sådan skrivning. Detta
är ju i och för sig ingen stor fråga,
men vi anser att riksdagen här direkt
bör uttala sig i den riktningen, och
därför har vi gjort denna skrivning.

Jag tror också att denna fråga intresserar
många människor från hela
landet. Det är ett naturvårdsintresse
att vi kan ha tillräckligt stora delar av
sådana här nationalparker orörda, och
det är också ett väsentligt intresse att
vi kan i framtiden behålla en del av
våra älvar i Norrland orörda.

Jag tycker att det skulle ha varit intressant
att ta upp frågan om att bevara
någon av de norrländska älvarna
helt intakt. Frågan om Vindelälven har
i det sammanhanget ofta varit uppe
till diskussion, och ingenting vore väl
mer önskvärt, sett ur nationell synpunkt,
än att åt eftervärlden för alltid
kunna bevara ett vattendrag helt orört.
Vi hoppas emellertid att en sådan utredning
kan komma till stånd och att
man då överväger olika möjligheter
att ta ett verkligt grepp för att åt eftervärlden
bevara de oerhört rika naturvärden
som finns i Norrland.

Jag skulle därefter vilja säga ett par
ord om herr Eric Carlssons anförande.
Vi diskuterade denna motion i utskottet,
och vi avvisade den. Jag kan gott
säga, att vi var förvånade över att värderade
ledamöter av riksdagen skrivit
sina namn under denna motion med
de formuleringar och de citat som där
finns. Det är i flera avseenden dåligt
underbyggda beskyllningar mot handläggningen
av sådana ärenden. Jag vet

Onsdagen den 14 december 1966 em.

Nr 39

Ang. vissa intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

inte om jag bär anledning att göra mig
till försvarsadvokat för t. ex. lantbruksstyrelsen,
som i det här fallet spelar en
framträdande roll i motionen, men jag
har i alla fall såsom ledamot i utskottet
anledning att tala om varför vi över
huvud taget avvisat motionen.

Det är, som herr Carlsson säger, en
liten minoritet av svenska folket som
har väsentliga intressen att bevaka när
det gäller intrång i renbetesrätt och
sådant, och i och med sjöregleringen
kommer man att ta i anspråk ett rätt
stort område av betydelse för samerna.

Det är helt naturligt att de i det sammanhanget
är livligt engagerade för att
bevaka sin rätt. Men jag tror att man
måste avvisa vad som står i motionen,
vilket kanske inte riktigt framskymtade
i herr Eric Carlssons anförande
men som ändå fanns där i bakgrunden,
nämligen att man här inte har behandlat
samerna på ett riktigt sätt.
Denna fråga bär varit föremål för utredning
och undersökning under ganska
lång tid, och olika ämbetsverk har
här försökt analysera problemet och
komma till en lösning som för samerna
är riktig. En uppgörelse har ju träffats
i elt fall mellan vattenfallsstyrelsen och
Sörkaitums lappby, där man kommer
att ersätta samerna med 3,5 miljoner
kronor. När det gäller Sirkas lappby
har en sådan överenskommelse ännu
inte träffats.

Jag tror att man måste förutsätta att
viljan att komma till rätta med detta
problem finns. Staten har i detta sammanhang
intresse av att bevara hela
lappväsendet och rennäringen. Jag
skulle också tro att lantbruksstyrelsen
såsom för rennäringen närmast ansvarig
myndighet är besjälad av viljan att
hjälpa samerna att förbättra sin näring.
Den utredning som man här gjort
om eu driftförbättring, diir man kommit
fram till en driftplan och där man
föreslagit åtgärder som skall förbättra
läget för samerna inom de berörda byarna
och hjälpa dem att få ersättning

7 Första kammarens protokoll 1066. Nr 30

för intrånget, kan man nog inte i sak
kritisera. Det förvånar mig om man
över huvud taget har anledning att
göra det.

Det är väl också så att samerna på
det sätt som framgår av motionen ingalunda
är rättslösa. Det är i detta fall
vattendomstolen som prövar ärendet,
och en lappby är i det fallet en juridisk
person som kan inleda en process
gentemot vattendomstolen. Den har i
detta sammanhang samma möjligheter
som andra juridiska och enskilda personer.

Jag tycker fördenskull att man inte
skall förstora detta problem. Till försvar
för jordbruksutskottets ställningstagande
i denna fråga vill jag säga, att
vi inte har skjutit undan detta som
något oväsentligt utan att vi är fullt
medvetna om problemet, men samtidigt
är vi klara över att det inte är ett
problem av den arten som motionärerna
velat göra gällande.

Samerna är inte rättslösa, och staten
har inte genom vad som här skett uppträtt
på ett sätt, som ger anledning att
hysa oro för att man inte skulle kunna
också till slut handlägga frågan om
Sirkas lappby. Det finns speciella problem
inom Sirkas lappby, det är vi
medvetna om, framför allt beroende på
att Vaisa-gruppen har problem genom
den iitflyttning som skett från Karesuando
och ned till detta område. Men
jag vågar förutsätta att denna fråga
kommer att lösas på samma goda sätt
som skett beträffande Sörkaitum.

Vad beslutet här gäller är ju ingenting
annat än ett bemyndigande till
Kungl. Maj:t att denna sjöreglering
skall få företas. Vi kan alltså i sakfrågan
i detta avseende inte påverka prövningen
då det gäller samernas rätt.
Skulle det visa sig att samernas rätt
inte blir tillgodosedd, finns det all anledning
att återkomma i denna fråga.
Jag tror att det för oss alla är mycket
angeläget att se till att en folkgrupp
som denna får sin rätt och inte kom -

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 em.

Ang. vissa intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

mer i kläm på grund av de stora vinster
som samhället faktiskt gör av denna
sjöreglering.

Jag ber med detta, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr MOSSBERGER (s) kort genmäle
:

Herr talman! Jag kan helt instämma
i vad herr Isacson sade nu senast om
ersättningen till samerna. Det har ju
pågått förhandlingar och det har upplysts
i utskottet att slutbehandlingen
var nära förestående. Ersättningen till
samerna i den ena byn lär ju ha varit
klar innan propositionen lades fram.

Vidare kan jag hålla med herr Isacson
om att det naturligtvis är besvärligt
för samerna på många sätt, men
vederbörande myndigheter har ju haft
en annan uppfattning på hela frågan
än motionärerna. Lantbruksstyrelsen
säger i sitt yttrande, att en undersökning
som företagits om inverkan på
rennäringen i de nämnda lappbyarna,
därest denna fjärde reglering skulle
komma till stånd, inte gett anledning
antaga att företaget skulle orsaka väsentligt
intrång emot näringen som sådan.
En skadereglering i målet, som
tar sikte på ett stöd för utveckling av
rennäringen mot en mera rationell och
därmed även ekonomisk form, torde
i stor utsträckning kunna eliminera
befarat intrång. Jag tror därför att man
överdriver något från motionärernas
sida.

När det gäller herr Isacsons påstående,
att han beklagade att vi inte kunde
komma överens, kan jag instämma även
i detta i så måtto att det inte var vi
reservanter som orsakade detta. Det
gjordes lovvärda försök till en gemensam
skrivning, men herr Isacson och
en av hans partikamrater sade absolut
nej och ville nödvändigtvis ha en skrivning
i detta ärende.

Herr Eric Carlsson efterlyste redovisningen
och den var också på tal i
utskottet, men vi kom till resultatet att

det inte var möjligt att få fram den så
att den kunde behandlas i detta sammanhang.
Annars kunde detta givetvis
ha haft sitt intresse.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Isacsons inledningsord
om att jag har skrivit under
en motion med »dåligt underbyggda
påståenden» får väl stå för hans egen
räkning. Jag har i motionen citerat vad
rennäringsnämnden har sagt, och denna
nämnd har väl ändå en ställning
som ett statligt organ. Man vill väl inte
påstå att rennäringsnämnden har gjort
uttalanden som inte är korrekta?

Eftersom herrar Isacson och Mossberger
gjorde sig till talesmän för
kungl. lantbruksstyrelsen, vill jag säga
att kungl. lantbruksstyrelsen, om jag
har läst rätt, i oktober 1965 uttryckte
den uppfattningen att förutsättningarna
skulle bli besvärliga för Sirkas och
Sörkaitum om man fick en sådan vattenreglering.
När man sedan har gjort
den utredning, som omnämnes i propositionen
och som lämnats i september
1966, har man sagt att det blir inga
stora problem under förutsättning att
man klarar ut vissa särskilda villkor
o. s. v.

Lantbruksstyrelsens bedömningar av
detta visar inga större svårigheter. Jag
skulle nog vilja ställa frågan på det
sättet: Har lantbruksstyrelsen större
möjligheter att bedöma detta än en
man, som är representativ för sin sameby
och som själv är renägare och sysslar
med sin näring? Bör inte han ha
lika stora eller bättre möjligheter att
kunna bedöma rennäringens framtidsmöjligheter
i Sirkas- och Sörkaitumområdet
än andra? Jag tror nog ändå
att häradsdomaren Jowa Spiik i Jokkmokk
har möjligheter att bedöma
framtidsmöjligheterna om den fjärde
Suorvaregleringen blir verklighet.

Jag beklagar att vi i dag skall ge
klarsignal i tillåtlighetsfrågan utan att
dessa förhandlingar är slutförda. På

Onsdagen den 14 december 1966 em.

Nr 39

Ang. vissa intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

det sättet gör man det sämre för Sirkas
i de framtida förhandlingarna. Jag är
också ganska övertygad om att man
under det kommande året kunde ha
nått en uppgörelse, och då hade vi haft
möjlighet att till nästa års riksdag fatta
beslut i denna fråga. Det var också
innebörden i mitt yrkande att vi skulle
skjuta på propositionen till nästa års
riksdag. Därmed hade man nog också
fått en uppgörelse på hordet för Sirkas
sameby.

Herr ISACSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara påpeka för
herr Eric Carlsson, att han åberopar
en part i målet när han talar om denne
häradsdomare, Jowa Spiik, från
Jokkmokk. Det är ändå så, att lantbruksstyrelsen
har fått Kungl. Maj:ts
uppdrag att göra en utredning om rennäringen
i Sörkaitums och Sirkas lappbyar.
Lantbruksstyrelsen är ju i det
fallet ansvarig myndighet för rennäringen.
Den har naturligtvis största intresse
av att se till att denna näring
får en så god utveckling som möjligt
och att det naturligtvis inte vidtages åtgärder
som kan försvåra arbetet för
renägarna inom området.

När man nu gör en sådan utredning
och kommer med förslag, finns det väl
all anledning för oss att ta mera hänsyn
därtill än till en partsinlaga. Jag
menar att detta är ganska väsentligt i
sammanhanget.

I motionen har kungl. lantbruksstyrelsen
kritiserats i detta avseende, och
man har menat att den skulle ha uppträtt
som part för kronan. Det är detta
som vi har reagerat mot. Det är en beskyllning
som är ganska långtgående.
Jag har visserligen ingen anledning att
uppträda som försvarsadvokat för lantbruksstyrelsen,
men jag tycker ändå
att det är ganska fördomsfritt att någon
kan sätta sitt namn under en sådan
beskyllning utan att kunna påvisa, att
det verkligen förhåller sig på det visel.
Jag tror att det i stället finns större an -

ledning att se saken så, att lantbruksstyrelsen
har velat påvisa vad som kan
göras för att skapa förutsättningar för
framtiden för en bättre utveckling av
rennäringen, och man har därför föreslagit
såväl åtgärder som pengar. För
att hjälpa samerna i Sörkaitum har
man träffat ett avtal om 3,5 miljoner.
För Sirka lappby har för samfällda åtgärder
från lantbruksstyrelsens sida
föreslagits 1,5 miljon kronor, och dessutom
pågår förhandlingar om de särskilda
ersättningar som kan komma i
fråga.

Jag tror att man kan lösa problemen
förhandlingsvägen för Sirkas lappby
utan att göra vårt beslut i dag avhängigt
av att så sker.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag förstår att herr
Isacson som ledamot av kungl. lantbruksstyrelsen
känner sig litet irriterad
över att man här lägger något av
samernas egna värderingar och samernas
egna synpunkter på förutsättningarna
för deras näringsfång. Jag tror
dock att det kan vara hälsosamt även
för de kungl. ämbetsverken att någon
gång även lyssna till samerna i detta
sammanhang och låta dem göra sin
röst hörd.

Samerna känner sig som en undanträngd
grupp i vårt samhälle i dag.
När man får ta del av den behandling
som samerna utsätts för och de värderingar
som görs i många sammanhang
måste jag säga, herr talman, att jag
förstår samernas reaktion på den punkten.
Jag tycker det borde finnas anledning
att tänka sig in i samernas situation
och sätta sig in i att de bit för
bit trängs undan från sitt näringsområde
därför att deras mark av olika anledningar
tas i anspråk, varvid det inkräktas
på deras näringsfång.

Herr Isacson talar vidare om att
Sörkaitum har fått 3,5 miljoner kronor
i ersättning för sådant intrång. Men det

100

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 em.

Ang. vissa intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

är 70 delägare i samebyn, och om man
slår ut detta belopp per delägare i byn,
så ger det ungefär 50 000 kronor åt
varje. Det är obetydligt mera än vad vi
som riksdagsledamöter har i ersättning
för vårt arbete för ett enda år. Jag tror
att detta exempel ger en ganska riktig
bild av de 3,5 miljoner som herr Isacson
talade om.

Man bör göra klart för sig vad det
innebär att förlora drygt 5 000 hektar i
renbetesmarker, som man gör i dessa
byar; det är där den stora problematiken
ligger. Det är också därför, herr
talman, som jag menar att det borde
skapas förutsättningar för en frivillig
uppgörelse innan man ger klarsignal
i tillåtlighetsfrågan.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Till herr Eric Carlsson
skulle jag vilja säga, att jag inte tror
att det finns någon enda person i denna
kammare som på något sätt skulle vilja
skada samerna. Vi vet att det är en
grupp i vårt samhälle som har blivit illa
behandlad många gånger. Jag vill ännu
en gång betona detta.

För egen del tror jag att det yttrande
som utskottet har kommit med och vari
det förutsätter, att läget vid de förhandlingar
rörande vissa ersättningsfrågor
till samerna, som anges i propositionen,
icke skall komma att påverkas av att
riksdagen nu tar ställning till intrångsfrågan,
inte gör läget sämre för samerna.
Det kommer säkert i stället att betraktas
som en sak som är positiv för
dem och som de kan hänvisa till i sina
förhandlingar. Som herr Mossberger tidigare
anförde var ju förhandlingarna
nästan färdiga — de var i sitt slutskede.
Samerna får genom riksdagens behandling
ytterligare ett stöd, anser jag.

Som herr Mossberger tidigare också
sade, befinner jag mig i den lika ovanliga
som angenäma situationen att försvara
ett utskottsförslag. Det gäller ju
här, som vi tidigare hört, jordbruksutskottets
utlåtande nr 28 med anledning

av Kungl. Maj:ts proposition om vissa
intrång i Stora Sjöfallets nationalpark.
Men det finns ingen glädje utan malört.
Det kan kanske för dem, som inte följt
med denna debatt, av utlåtandet och
reservationen möjligen synas, som om
saken gällde någon partiskiljande fråga.
Så är emellertid inte alls fallet, och jag
skall ansluta mig till dem som här tidigare
har beklagat att enighet inte kunnat
ernås i denna fråga.

Som av propositionen framgår gäller
det här ianspråktagande av ytterligare
totalt cirka 32 kvadratkilometer jämte
vattenområde för den fjärde Suorvaregleringen.
Då båtnaden av regleringsförslaget
är stor — omkring 200 miljoner
kronor — och det stora och betydande
ingreppet i nationalparken skedde
redan år 1919, då 160 kvadratkilometer
av parkens ursprungliga 1 500
togs i anspråk och parkens ursprungliga
orördhet av människohand då gick
till spillo, har ingen i jordbruksutskottet
velat ifrågasätta att nu gå emot denna
reglering.

Många av oss är emellertid oroade av
den naggning i kanten som sker med
våra begränsade tillgångar av orörd natur.
Vi är även bekymrade för att den
stora höjdskillnaden eller amplituden
mellan högvatten och lågvatten på ej
mindre än 30 meter skall förfula omgivningarna
runt omkring sjön Satisjaure.
I motionsparet I: 803 och 11: 978, som i
båda kamrarna undertecknats av representanter
för alla de fyra stora partierna,
har vi därför hemställt för det
första att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte framhålla angelägenheten
av att åtgärder vidtages för att
kompensera ett intrång i Stora Sjöfallets
nationalpark genom att snarast utreda
möjligheten av att avsätta en ny
nationalpark i den lappländska fjällvärlden
samt att en mera återhållsam
politik föres i fråga om vattenkraftutbyggnaden
i de norrländska älvarna,
för det andra att riksdagen måtte föreskriva
att en grundlig naturvetenskaplig
och naturgeografisk undersökning inom

Onsdagen den 14 december 19G6 em.

Nr 39

101

Anor vissa intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

dämningsområdet och närmaste gränszon
ovanför dämningsgränsen i god tid
verkställes på vattenfallsverkets bekostnad,
för det tredje att riksdagen måtte
föreskriva att röjning inom uppdämningsområdet
göres enligt vad statens
naturvårdsnämnd anfört härom, för det
fjärde att riksdagen måtte föreskriva
att uttagande av massor icke tillätes inom
de i propositionen omnämnda täktområdena
A 25, B 2 och B 8 — som har
ansetts av naturvårdsnämnden vara särskilt
känsliga — och att riksdagen för
det femte måtte bemyndiga Kungl.
Maj :t att med iakttagande av vad bär
sålunda yrkats medge intrånget.

Jag vill säga, att det således är fråga
om en rad synnerligen lågmälda yrkanden
om åtgärder som borde ligga alla
svenska medborgare varmt om hjärtat.
Dä yrkandena under punkterna 2—4
emellertid i diskussionen ansågs böra
komma till bedömande av vattendomstolen
och viss tvekan förelåg om det lämpliga
i att i skrivelse till Kungl. Maj:t
yrka på en mer återhållsam politik i fråga
om vattenutbyggnaden, som ansågs
vara ett annat ärende, har vi inom utskottet
inskränkt oss till yrkandet, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t framhålla angelägenheten av att
åtgärder vidtas för att kompensera ett
intrång i Stora Sjöfallets nationalpark
genom att utreda möjligheten av att avsätta
en ny nationalpark i den lappländska
fjällvärden. Det finns ju ännu
en hel del orörda områden. Vi vet t. ex.
att Piteälven från Bredsel vid Vitsand
ända upp till källorna är outbyggd, och
att det finns flera områden som där
skulle kunna komma i fråga.

Men inte ens om detta kunde man nå
enighet. Reservanterna säger, att då
Kungl. Maj :t emellertid torde ha sin
uppmärksamhet riktad på hithörande
spörsmål finner man någon särskild åtgärd
»med anledning vad härutinnan
yrkats» ej vara erforderlig. Torde ha
— säger man. Kungl. Maj:t vill ju ha
riksdagens bemyndigande att medge intrång
i Stora Sjöfallets nationalpark.

Är det då förmätet av riksdagen att
ställa sina villkor — villkor, som om
de uppfylldes skulle vara till glädje för
hela svenska folket och inte minst för
våra efterkommande, som kan komma
att fälla en hård dom över den rovdrift
vi i den heliga effektivitetens namn
ibland driver på vår natur.

Herr talman! Med dessa ord vill jag
yrka bifall till jordbruksutskottets förevarande
utlåtande. Det skulle vara en
mycket stor tillfredsställelse för mig om
detta bifall kunde omfattas av hela
kammaren.

Herr WANHAINEN (s):

Herr talman! Jag skall inte blanda
mig i ersättningsfrågan. Jag förutsätter
och hoppas att den kan regleras
genom de förhandlingar som pågår.
Jag skall strikt hålla mig till det som
både utskottets utlåtande och reservationen
innebär angående avsättningen
av nya nationalparker.

Herr Skårman har ju här med patetiska
ord talat om glädjen för hela
svenska folket genom att man någonstans
i norr, vilket han ser som någonting
litet och fjärrstyrt, skulle avsätta
en nationalpark, vilket han kanske inte
praktiskt vet så mycket om.

Om jag erinrar mig rätt talade herr
Skårman vid utskottsbehandlingen om
att han varit i dessa områden för 30 år
sedan. Bilden torde vara ganska annorlunda
i dag, givetvis och inte minst på
grund av regleringarna, men förändringarna
har inte under senare tid skett
på samma sätt som under gången tid.
Då herr Skårman besökte parkerna vid
Stora Lulevatten hade man inte rensat
när man byggde och dämde, utan de
kvarvarande träskeletten fick herr
Skårman se. Jag är väl medveten om
hur grundligt dessa rensningar numera
utförs där Vattenfall drar fram.

Det är frågan om 23 kvadratkilometer,
som skall bli överdämda av vatten.
Herr Skårman talar om 32 kvadratkilometer,
men däri ingår kraftlednings -

102

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 em.

Ang. vissa intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

gator o. d. Dessa 23 kvadratkilometer
kommer att dämmas över med vatten,
och detta kommer givetvis att bli till
förfång för rennäringen genom att renarna
inte kan beta där mer. Någon
växtlighet av renlav kan givetvis inte
ske på detta område, inte ens under
den tid då det icke är överdämt.

Däremot frågar jag mig om dessa
kvadratkilometer försvinner för fritidsfolket,
som herr Skårman slår vakt om.
Det finns ju ändock vatten, på vilket
man åtminstone kan färdas med motorbåt.
Arealerna försvinner icke för fritidsfolket.
Det är själva ingreppet i
fallhöjden och regleringarna, som givetvis
blir till nackdel. Men motionärerna,
som här talar så mycket om intrånget
och om hur nödvändigt det är
att avsätta nya nationalparker i stället
för dessa 23 kvadratkilometers överdämning
av arealen, nämner icke med
ett ord hur mycket nationalparker vi
egentligen har i den lappländska fjällvärlden.
Vi har redan Stora Sjöfallets
nationalpark — som här är i fråga —
på 1500 kvadratkilometer, av vilken tidigare
har tagits i anspråk cirka 160
kvadratkilometer. Det är ju en liten del
av nationalparkerna. Sedan har vi Patjelanta,
den stora nationalparken Sarek
och Muodos nationalpark. Det är väsentliga
områden. Jag tror nog att herr
Skårman får skynda sig om han skall
hinna ströva igenom alla dessa nationalparker
i norr. För oss alla gäller
detsamma att vi får skynda oss. När
sydlänningarna är så rädda för att dessa
strövområden tar slut om ytterligare 23
kvadratkilometer överdämmes, så vill
jag råda dem att börja vid unga år att
ströva igenom parkerna, om de över
huvud taget vill ha en chans att under
normal fritid hinna ströva igenom parkerna.

Vi har dessutom i Norrbotten intrång
genom ett stort raketfält uppemot Karesuando
och inom Kiruna stad. Det
berör delvis Råstojaureområdet och hela
fjällregionen där mot norska gränsen.
Det innebär givetvis ett intrång för van -

liga människor. Vi har väldigt stora
skyddsområden i Norrbotten. Mycket
stora delar av markerna är där redan
ianspråktagna av nationalparker, raketfält
och skyddsområden. Jag vet inte
till slut var de vanliga människorna
skall ta vägen i Norrbotten om man
fortsätter att avsätta nationalparker.
Jag skulle vilja fråga herr Skårman
vad man skall göra med de vanliga
människorna. Man får ju inte bygga
och bo i nationalparkerna och inte på
raketfälten. Skyddsområdena får man
visserligen bevista, men utlänningar
äger ju inte tillträde.

Jag frågar mig hur långt man skall gå
med att avsätta nationalparker här uppe.
Jag tycker för min del att det räcker
med de nationalparker som finns.
Skall man ha ytterligare nationalparker
kan man gärna lägga dem i Syd- och
Mellansverige.

Denna fråga berör inte samerna, åtminstone
inte deras näring. De fjällområden
som herr Skårman talar om att
avsätta till nationalpark har samerna
redan. Jag skulle nästan tro att samerna
inte riktigt gillar att dessa områden
avsätts till nationalpark. Det måste vara
andra intressen som ligger bakom herr
Skärmans ställningstagande.

Att det har blivit skilda meningar i
utskottet är säkert beroende på att man
inte riktigt har fattat omfattningen av
nationalparkstänkandet. Som norrlänning
och inlandsbo anser jag att det
inte föreligger något behov att avsätta
ytterligare mark till nationalparker i
den lappländska fjällvärlden. Därför
yrkar jag, herr talman, bifall till den
reservation som är fogad vid utskottsutlåtandet.

Herr SKÅRMAN (fp):

Herr talman! Jag skall inte gå i någon
hårdare debatt med herr Wanhainen.
Han är väl själv ganska medveten
om att nere vid Peräjävaara vid
Torne älv är det inte sådan trängsel att
man lider brist på bostadstomter. Vår

Onsdagen den 14 december 1966 em.

Nr 39

103

Ang. vissa intrång i Stora Sjöfallets nationalpark

önskan är att ta undan något av dessa
vidder i det inre av Lappland, inte i
första hand för ett fritidsområde utan
främst för att orört bevara en del av
det land som vi har ärvt och som vi
skall lämna vidare till våra efterkommande.
Där människan har varit inne
och klåpat med uppdämningar, arbeten
för kraftstationer, raketuppskjutningsbaser
och sådant, är det orörda i naturen
redan skadat. Vad vi vill ha fram
är, kalla det gärna ett naturmuseum
eller något annat. Vi vill ha någonting
kvar av det som ursprungligen var, det
som människor inte hade bildat utan
det som skapats i naturen från begynnelsen.
Det är det vår fråga gäller, och
jag tror inte det står i någon motsats
vare sig till herr Wanliainens eller till
samernas intressen.

Herr Wanhainen nämnde för övrigt
Stora Sjöfallet och Padjelanta. Reglementet
för just Padjelanta nationalpark

— tyvärr har jag det inte med mig här

— innehåller sådana föreskrifter till
förmån för samerna, att jag är övertygad
om att de inte heller skulle behöva
lida någon skada av att det nu aktuella
området avsattes till park.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt
av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan.

Sedermera gjordes enligt de avseende
punkten a förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare därpå att
kammaren skulle, i enlighet med herr
Eric Carlssons under överläggningen
framställda yrkande, besluta uppskjuta
behandlingen av Kungl. Maj :ts förevarande
proposition till nästa års riksdag;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

På gjord proposition bifölls härefter
utskottets i punkten b gjorda hemställan.

I fråga om punkten c, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels bifall till
vad utskottet hemställt, dels ock att
kammaren skulle godkänna den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Mossberger begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 28
punkten c, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Då emellertid herr Skärman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —60;

Nej — 70.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därpå bifölls på gjord proposition
utskottets i punkten d gjorda hemställan.

104

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 em.

Ang. slaktdjursavgifter, m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 29, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående slaktdjursavgifter,
in. in. jämte i ämnet väckta
motioner.

I en den 18 november 1966 dagtecknad
proposition, nr 161, hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att dels medgiva,
att de jämkningar vidtoges i gällande
bestämmelser för prisregleringen
på nötkött, som behövdes för att försöksvis
genomföra i propositionen angiven
försäljning av nötkött, dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidtaga ändringar
i förordningen den 3 juni 1955
(nr 284) angående slaktdjursavgift
m. m. i överensstämmelse med vad som
angivits i propositionen.

Kungl. Maj:ts förslag innebar bland
annat, att de slaktdjursavgifter, som
högst finge uttagas för nötkreatur skulle
höjas från 80 till 140 kronor för
djur, som efter nedslaktning vägde
minst 150 kg. Samma höjning hade föreslagits
beträffande avgifter för levande
djur, som vid utförsel vägde minst 300
kg. För djur med lägre vikt hade förordats,
att maximiavgiften skulle höjas
från 40 till 80 kronor. Enligt departementschefen
var dock avsikten, att angivna
avgifter ej skulle höjas över 120
respektive 70 kronor förrän ytterligare
erfarenheter vunnits rörande produktionsutvecklingen
i fråga om nötkött.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat två i anledning av
densamma väckta, likalydande motioner,
nämligen 1:809, av herr Carl Eskilsson
m. fl., och II: 984, av herr Jonasson
in. fl., i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte

1) medgiva, att av införselavgiftsmedel,
som influtit utöver normalramen
under regleringsåret 1965/66 och tidigare
år, ett belopp av 25 000 000 kronor
finge tillföras Föreningen Svensk
kötthandel att disponeras i enlighet
med vad i motionerna förordats till täc -

kande av de förluster, som den extraordinära
utslaktningen av kor under
innevarande regleringsår åsamkade föreningen
och jordbruket, samt

2) bemyndiga Kungl. Maj:t att förordna
slakt djursavgiftens maximibelopp
till vid slakt, räknat för hel kropp,
för nötkreatur, som efter nedslaktningen
vägde minst 150 kilogram, 120 kronor,
för nötkreatur med lägre vikt 70
kronor och för svin 50 kronor, samt
vid utförsel av levande djur för nötkreatur,
som vägde minst 300 kilogram,
120 kronor, för nötkreatur med lägre
vikt 70 kronor och för svin 50 kronor.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

a) medgiva, att de jämkningar finge
vidtagas i gällande bestämmelser för
prisregleringen på nötkött, som behövdes
för att försöksvis genomföra i utlåtandet
angiven försäljning av nötkött,

b) i anledning av Kungl. Maj ds förslag
samt med bifall till motionerna 1:
809 och II: 984, såvitt nu vore i fråga,
godkänna de förslag, som framlagts i
utlåtandet rörande dispositionen av
vissa införselavgiftsmedel,

c) i anledning av Kungl. Maj ds förslag
samt med bifall till motionerna I:
809 och II: 984, såvitt de ej behandlats
i det föregående, bemyndiga Kungl.
Majd att vidtaga ändringar i förordningen
den 3 juni 1955 (nr 284) angående
slaktdjursavgift m. m. i överensstämmelse
med vad som angivits i utlåtandet.

Reservation hade avgivits av herrar
Mossberger, Hedström, Augustsson och
Manne Olsson, fru Lundblad, fru Lindskog
samt herrar Lundmark, Trana, Eskilsson
i Likenäs och Johansson i Simrishamn,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under b och c hemställa,
att riksdagen måtte

b) lämna utan åtgärd motionerna I:
809 och 11:984, såvitt de avsåg dispositionen
av vissa införselavgiftsmedel,

Nr 39

105

Onsdagen den 14 december 1960 em.

c) med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna I:
809 och 11:984, såvitt de ej hade behandlats
i det föregående, bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidtaga ändringar i förordningen
den 3 juni 1955 (nr 284) angående
slaktdjursavgift in. in. i överensstämmelse
med vad som angivits i
reservationen.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Inte heller i detta ärende
torde jag behöva bli mångordig.

Enligt gjorda beräkningar har det
antagits att ett större överskott på nötkött
kan komma att uppstå under innevarande
regleringsår. Kungl. Maj:t
har i proposition föreslagit dels en
höjning av maximibeloppet i fråga om
slaktdjursavgiften för nötkreatur, dels
att man skulle pröva möjligheten att
försöksvis försälja vissa kvantiteter
nötkött till nedsatta priser. Enligt propositionen
beräknas under innevarande
regleringsår uppstå ett exportöverskott
på ca 23 miljoner kilo nötkött och ca
39 miljoner kilo fläsk. Enligt uppgift
skulle de genomsnittliga exportkostnaderna
för nötköttet vara 3:60 per kilo
och för fläsket 3:10 per kilo.

Slaktdjursavgiften för svin, som nu
är 40 kronor per djur, täcker i huvudsak
exportkostnaderna för fläskproduktionsgrenen.
Däremot räcker slaktdjursavgifterna
inte till för att täcka
kostnaden för exporten av nötkött. Det
betyder att det kommer att bli ett betydande
underskott i Föreningen Svensk
kötthandels verksamhet.

Överskottsproduktionen på detta område
utgör givetvis en stor belastning
för det svenska jordbruket; det kan
man inte komma ifrån. Därför har departementschefen
också påpekat att det
är både ur producenternas och samhällets
synpunkt angeläget att förlustbringande
överproduktion så långt som möjligt
undvikes. Departementschefen har
för att i någon mån råda bot mot den
förlustbrin gande överproduktionen,

Ang. slaktdjursavgifter, m. m.

som jag nyss nämnde, föreslagit två tillvägagångssätt.

För det första föreslås att slaktdjursavgiften
för nötkreatur, som efter nedslaktning
väger minst 150 kilo, höjes
från nuvarande 80 till 140 kronor och
för djur med lägre vikt från 40 till 80
kronor. För svin föreslås ingen höjning
av den utgående avgiften. Det bör kanske
i detta sammanhang dock påpekas
att Kungl. Maj :t inte ämnar, innan närmare
erfarenheter vunnits, höja dessa
avgifter över 120 respektive 70 kronor.
Både jordbrukets förhandlingsdelegation,
konsumentdelegationen och jordbruksnämnden
liar i princip varit ense
om att en höjning av avgifterna är nödvändig.

Då konsumtionen av nötkött är relativt
låg i vårt land i förhållande till
andra länder med jämförlig standard
har departementschefen liksom konsumentdelegationen
vidare föreslagit
att man i likhet med vad som skett i
fråga om smöret skulle tillgripa ett
realisationsförfarande. Vad beträffar
nötköttet är berörda parter i princip
överens härom. Om man kan avsätta en
del av köttet på hemmamarknaden till
nedsatt pris, så är väl detta, enligt vad
jag kan förstå, en fördel både för konsumenter
och producenter och för samhället
som helhet.

Motionärerna — och därmed också
utskottsmajoriteten — har när det gäller
höjningen av slaktdjursavgiften för
nötkött inte velat gå längre än till 120
kronor respektive 70 kronor per djur,
vilket i princip är samma belopp som
Kungl. Maj:t har föreslagit. Utskottsmajoriteten
bär dock inte velat ge
Kungl. Maj :t fullmakt att vid eventuellt
behov gå litet högre. Vi reservanter är
något förvånade över att utskottsmajoriteten
inte har kunnat vara med om
att ge Kungl. Maj:t denna fullmakt.

Vad som skiljer utskottet och oss reservanter
på en annan punkt är utskottsmajoritetens
förslag att höja slaktdjursavgiften
även för svin med 10 kro -

106

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 em.

Ang. slaktdjursavgifter, m. m.
nor, alltså från 40 kronor till 50 kronor
per djur. Det har varken vi reservanter
eller Kungl. Maj :t velat vara
med om. Utskottsmajoriteten kanske
vill att inkomsterna genom dessa slaktdjursavgifter
på svin skall användas
till att täcka förluster på exporten av
nötkött. Vi reservanter har, som jag
nyss sade, i likhet med departementschefen
inte velat vara med om att höja
slaktdjursavgiften för svin, tv en sådan
åtgärd skulle ju betyda en höjning
på avräkningspriset med minst 15 öre
per kilo fläsk.

Något som reservanterna inte heller
har kunnat gå med på, är utskottsmajoritetens
förslag att till Föreningen
Svensk kötthandels disposition ställa 25
miljoner kronor av införselavgiftsmedel,
som influtit utöver normalplanen.
Detta belopp skulle enligt utskottsmajoritetens
resonemang användas för att
täcka det underskott som väntas uppstå
i föreningens verksamhet genom den
kraftiga utslaktning av kor som nu försiggår.
Vi reservanter anser det inte
vara någon extraordinär utslaktning,
även om man kanske kan ha delade meningar
om det. Att Föreningen Svensk
kötthandel får en inkomstförstärkning
anser vi vara riktigt. Därom råder inga
delade meningar. Vi anser dock i likhet
med departementschefen att om en
förstärkning skall lämnas, skall föreningen
tillföras medel härrörande
från införselavgifter på fodermedel eller
avgifter inom normalramen.

Motionärernas påstående att den
främsta orsaken till utslaktningen av
kor skulle vara de starka farhågorna
för en försämrad ekonomi för mjölkproduktionen
i framtiden har vi svårt att
förstå. Vi tror nämligen inte på detta
obestyrkta antagande. Det är i varje
fall inte något bärande motiv för tanken
att för detta ändamål anslå 25 miljoner
kronor av medel utöver normalramen.
Ett bifall till utskottets förslag
på denna punkt om 25 miljoner kronor
av medel utöver normalramen betyder
att man frångår den gällande princi -

pen för Föreningen Svensk kötthandels
verksamhet.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Vid avgörandet av detta
ärende i jordbruksutskottet hade vi
lottning på samma sätt som i det föregående
ärendet. Båda gångerna gynnade
lotten den borgerliga halvan av utskottet,
och därför har vi fått situationen
att socialdemokraterna måste reservera
sig. På borgerligt håll har vi fått
uppleva den något ovanliga situationen
att företräda utskottet och majoriteten;
en i och för sig icke oangenäm uppgift.

När det gäller jordbruksutskottets utlåtande
nr 29 om slaktdjursavgifterna är
emellertid skillnaden mellan utskottsmajoritetens
och reservanternas uppfattning
större än beträffande den fråga
som kammaren nyss behandlat och avgjort.
Herr Mossberger har redan erinrat
om situationen på köttmarknaden
och det betydande överskott av nötkött
som uppkommit genom höstens stora
utslaktning. Under hela detta år har
slakten för övrigt varit betydligt större
än tidigare. 1 propositionen redovisas
att nötslakten under tiden januari—oktober
1966 var cirka 10 procent större
än motsvarande tid förra året. Under
höstmånaderna har denna utveckling
fortsatt och skärpts, så att slakten de
senaste månaderna varit 20 procent
större än motsvarande tid i fjol.

Olika meningar råder om orsaken till
den stora utslaktningen, såsom herr
Mossberger redan antytt. Denna utslaktning
beräknas under 1966 minska kostammen
med ungefär 10 procent. Har
man kontakt med stämningarna bland
jordbrukarna ute i landet behöver man
dock inte sväva i tvivelsmål om att farhågor
inför den nya jordbrukspolitiken
är främsta orsaken till den stora utslaktningen.
Man är rädd för att regeringen
skall förverkliga sina planer

Onsdagen den 14 december 19C6 em.

Nr 39

107

på en ny jordbrukspolitik och att detta
skall medföra väsentligt sämre villkor
för mjölkproduktionen; därför har
man slagit ut ett stort antal mjölkkor.
När vi konstaterar detta är det förvisso
inte några obestyrkta påståenden, som
herr Mossberger nyss sade med hänvisning
till sin reservation, utan det är
verkliga förhållandet i dagens läge.

Vi får alltså ett stort överskott på
köttmarknaden, och alla är överens om
att åtgärder måste vidtagas för att
minska överskottet. Då har den tanken
uppkommit, såsom herr Mossberger redovisat,
att man skall försöka höja köttkonsumtionen
inom landet genom en
realisation av nötkött som komplettering
av exporten. Både i höst och tidigare
har ju smör realiserats när läget
på den marknaden blivit besvärande.
Inte heller på köttmarknaden är det
någonting nytt och enastående att genomföra
en realisation — slakteriorganisationerna
företar ganska regelmässigt
en sådan åtgärd när marknadsförhållandena
medför överskott på kött av
ena eller andra slaget. Men den nu
aviserade realisationen skulle väl bli
mer omfattande än de realisationer som
man tidigare har genomfört. Det är
möjligt att en kraftfullt genomförd aktion
kan leda till att köttkonsumtionen
i landet ökar och exportöverskottet
därigenom minskas. Det är en åtgärd
som bör prövas. Men realisationen kan
ju dra med sig andra följder än de positiva
följder som man räknat med. Det
kan gå lätt att sälja det billigare fryshusköttet
men bli svårare att sälja färskvaran.
Det kan bara betyda att man får
byta ut lagren i fryshusen mot nya
lager av färskvaror som inte går att avsätta
på marknaden. Det är inte heller
säkert att hela vinsten av realisationen
kommer konsumenterna till godo. En
stor del av det billiga köttet kan t. ex.
komma att användas i charkuteritillverkningen
utan att detta något nämnvärt
påverkar prisbildningen. Trots
dessa befarade besvärligheter anses det
från alla håll att möjligheten bör prö -

Ang. slaktdjursavgifter, m. m.

vas att lätta på marknaden genom en
realisation.

Det råder emellertid, som herr Mossberger
redan har antytt, delade uppfattningar
när det gäller frågan om finansieringen
av denna realisation. Utskottsmajoriteten
anser att realisationen
inte skall bekostas med medel som
är avsedda för den löpande jordbruksregleringen,
eftersom det enligt majoritetens
förmenande här är fråga om
en extraordinär åtgärd. Vi accepterar
visserligen en höjning av slaktdjursavgifterna
ehuru till ett lägre maximibelopp
än vad jordbruksministern har
föreslagit. I syfte att möta eventuella
förluster på fläskexporten föreslår vi
även att slaktdjursavgiften på svin skall
höjas till 50 kronor. Vårt förslag när det
gäller slaktdjursavgifterna överensstämmer
helt med jordbruksnämndens förslag.
Vi anser emellertid att kostnaderna
för realisationsförfarandet skall finansieras
genom att Föreningen Svensk
kötthandel får ta i anspråk det belopp
av 25 miljoner kronor som finns kvar
av regleringsavgifter från tidigare regleringsår.
Bakgrunden till detta förslag
är att även om man därvid frångår det
normala tillvägagångssättet så sker det
i syfte att vidta åtgärder med anledning
av den extraordinära situationen.
Därigenom skulle vi kunna nå det
dubbla syftet att sälja nötköttet billigare
för konsumenterna utan att pressa
priset för jordbrukarna. Priset på
nötkött är redan nu så hårt pressat
att vi inte anser det möjligt att sänka
det ytterligare, om vi skall iaktta de
regler som hittills har gällt för regleringen
på jordbrukets område.

Med denna motivering ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till jordbruksutskottets
förslag.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Den proposition vi här
har att behandla berör marknadsregleringen
på kött- och fläskområdet. Det
iir fråga om att finansiera denna mark -

108

Nr 39

Onsdagen den 14 december 19C6 em.

Ang. slaktdjursavgifter, m. m.

nadsreglering, men det är också fråga
om att finna nja vägar för att hantera
regleringen. I det senare avseendet har
jordbruksministern föreslagit att möjligheten
bör prövas att realisera en
viss mängd kött på den inhemska marknaden
till ett lägre pris än den gängse
noteringen.

Beträffande den senare frågan, alltså
den s. k. köttrean, råder inga delade
meningar. I princip är alla parter ense,
och det har också varit enighet i utskottet.
Man vill pröva och se vad detta
kan ge. Emellertid är det en självklar
sak — jag förutsätter det — att jordbruket
inte skall förlora på den föreslagna
köttrealisationen. Hur den skall
ske är väl för tidigt att här debattera.
Jag vet inte om jordbruksministern kan
ge något svar på detta. Jag avkräver
det inte, ty han har gett jordbruksnämnden
i uppdrag att utreda denna
fråga. Jag förutsätter att denna utförsäljning
blir långt mera komplicerad
än den s. k. smörrean som vi har haft,
och det blir också ganska besvärligt att
mäta kostnaderna för den, ty man
måste göra en rätt långsiktig mätning
fram i tiden med hänsyn till möjligheterna
att lagra etc. Men jag lämnar
frågan därhän.

Det som jag närmast vill stanna inför
är frågan om hur finansieringen skall
ske. Propositionen är ju skriven mot
bakgrunden av diskussionen om överproduktionen
på kött och fläsk. Situationen
har såsom exempel väl anammats
i den allmänna diskussionen om
överproduktion och produktionsnedpressning.
Emellertid är det en sak som
har blivit alldeles för litet uppmärksammad
i sammanhanget. Det är det
som herr Eskilsson var inne på i någon
mån, nämligen att vad vi har bekymmer
med i dag på köttsidan ingalunda
är en överproduktion i detta
ords egentliga bemärkelse, utan fråga
om utslaktning av den ordinarie kostammen,
en utslaktning som för innevarande
år bär så stor omfattning att
det rör sig om cirka 80 000 kor. När

vi vet att vi har en kostam som har
minskat så att den nu utgör mellan
900 000 och 1 miljon kor, måste man
väl göra den reflexionen att det är
betydande kvantiteter som här säljs
ut av stammen och sålunda ej fråga
om enbart reguljär produktion. 80 000
kor, för att ta ett exempel, med en
slaktvikt om 250 kg, som väl kan vara
något så när ordinärt, betyder faktiskt
en kvantitet av 20 miljoner kg, och den
siffra som nämns här i propositionen
är 23 miljoner kg. Siffrorna tar alltså
nära nog ut varandra.

I detta läge har man från jordbrukets
sida sagt — det bär också anammats
och vidarebefordrats av jordbruksnämnden
— att eftersom detta är en
extraordinär utslaktning, i viss mån
kan man säga en anpassning till den
nj''a jordbrukspolitiken och ett resultat
av denna, finns det ingen rimlig anledning
att jordbruket skall ensamt bära
hela denna förlust. Därför har det
begärts att man skulle utöver en höjning
av slaktdjursavgifterna få använda
25 miljoner kronor som finns tillgängliga
av införselavgifter utanför den
ram som jordbruket har rätt att förfoga
över. Därtill har det begärts att man
skulle få använda vissa fodermedelsregleringsavgifter
och dessutom 10 miljoner
kronor som ligger inom den ram
som jordbruket bär rätt att använda,
men inte rätt att själv disponera. Jordbruksministern
säger här i propositionen
att han kan gå med på de 10 miljoner
som ligger innanför ramen och de
s. k. fodermedelsavgifterna, men han
kan inte gå längre. Han säger också
vad gäller slaktdjursavgifterna att han
kan förorda en höjning av slaktdjursavgifterna
för nötkött t. o. m. högre än
vad förhandlingsdelegationen och jordbruksnämnden
föreslagit, dock icke
med rittagning omedelbart längre än till
den föreslagna gränsen. Men han vill
inte göra någon höjning beträffande
fläsket. Motiveringen är här att det
inte skulle behövas mera pengar, enär
det väger ganska jämnt i kassan betriif -

Nr 39

109

Onsdagen den 14 december 1966 em.

fande slaktdjursavgifterna på fläsket
och kostnaderna för att exportera fläsk.

I den motion som också förelegat till
behandling i utskottet har i stort sett,
som herr Eskilsson redan anfört, följts
upp såväl jordbruksnämndens förslag
vad gäller slaktdjursavgifterna på kött
och fläsk som också frågan om användandet
av bär ifrågasatta införselavgifter.
Utskottets majoritet — låt vara att
den tillkommit genom lottdragning -—
har också följt denna linje.

Får jag till detta säga några ord
om det berättigade eller inte i att ta
de här ifrågasatta avgifterna i anspråk
för denna marknadsreglering, eller
skall vi kanske säga denna köttrealisation.
Jag måste då vända mig emot
jordbruksutskottets vice ordförande
när han säger — och det framgår även
av reservationen — att detta inte skulle
vara någon extraordinär utslagning
det rör sig om och att den inte kan
vara föranledd av någon som helst oro
bland jordbrukarna i fråga om mjölkhanteringens
lönsamhet framöver.

Jag förvånar mig synnerligen över
att herr Mossberger, som ändå är från
ett län där man bär en mycket stor
djurhållning, och där man verkligen
är intresserad av densamma inte vet
vad som rör sig på detta område. Han
kan inte undgå att läsa att hela besättningar
säljs varje vecka, och de säljs
självfallet inte av någon annan anledning
än att man befarar och redan
känner en för dålig lönsamhet för
mjölkproduktionen.

Jag vill fråga herr Mossberger vilken
definition han vill ge på en ordinär
och extraordinär utslagning. Det kan
väl rimligtvis inte vara en ordinär utslagning
när man slaktar 7—8 procent
av kostammen samtidigt med att man
slaktar den ordinarie uppfödningen,
vilket alltså sker vid sidan om. Detta
måste vara onormalt stor utslagning.
Då detta är en omställning inför den
nya jordbrukspolitiken kan det starkt
ifrågasättas om det är jordbrukets sak
att betala kostnaderna för denna ut -

Ang. slaktdjursavgifter, m. m.
siaktning. Därtill kommer att förslaget
innebär att man skall realisera köttet
på hemmamarknaden. Det är ytterligare
ett skäl för att andra medel skall tas
i anspråk för detta. Det blir möjligt
för alla i detta land att köpa köttet billigare,
och då finns det skäl för att
man just denna gång tar andra pengar
än man brukar använda, alltså slaktdjursavgifterna.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
säga att det kanske också finns skäl att
titta något på vad jag skulle vilja kalla
för balansen mellan import och export
av kött i vårt land. Yi har inte bara
köttexport, utan vi har också import
till detta land. Jag har inte siffrorna
för innevarande år. Jag är medveten
om att importen detta år är lägre än
det sista år för vilket det finns en fullständig
redovisning, men jag vill ändå
åberopa denna redovisning, ty den är
intressant i sammanhanget. Om vi ser
på siffrorna från 1965 som är de sista
totala vad årsresultat beträffar, hade
vi det året en totalimport av 22 100 000
kg, medan vi exporterade 43 600 000 kg.
Det torde stå alldeles klart att här har
kommit in importavgifter för en kvantitet
som jordbruket i motsvarande
män har måst lyfta ut av den egna
produktionen. Jordbruket bär också betalat
exportkostnaderna härför. Det är
ungefär halva summan. Det är självfallet
ytterligare ett skäl för att använda
andra pengar än slaktdjursavgifter.

När det gäller de andra kategorierna
av avgifter, exempelvis de 10 miljoner
kronorna, är det ingen extrafavör som
jordbruket tilldelas i sammanhanget.
Om man denna gång disponerar de
pengarna för köttet får självfallet andra
produkter i motsvarande grad en
lägre summa. Fodermedelsavgifterna
har också stått till jordbruksnämndens
disposition även tidigare.

Jag skulle också vilja ta upp ett resonemang
om fläsket. Det är ganska
underligt att man inte kan gå med på
en höjning av slaktdjursavgifterna på
fläsk när man t. o. in. går längre när

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 em.

Ang. slaktdjursavgifter, m. m.
det gäller höjningen på kött än jordbruksnämndens
förslag. Nu sägs det i
propositionen att det behövs inga
pengar för fläsket. Jag undrar om man
kan vara säker på det för framtiden
med hänsyn till att fläskmarknaden naturligtvis
trängs undan när man nu realiserar
köttet.

Men sedan ifrågasätter jag också om
det finns skäl för den bodelning mellan
kött och fläsk som jordbruksministern
gör. Det är ju ändå så att dessa
båda varugrupper täcker en gemensam
marknad, där än den ena och än den
andra gruppen vinner terräng. Under
några år bär fläsket ökat på köttets
bekostnad, och under det senaste året
har köttet ökat. Det kan väl ändå inte
vara rimligt att just de jordbrukare som
slaktar sina kor skall betala hela denna
omställningsprocess. Det är ju inte
de som tjänar på detta. Om det är någon
som tjänar på det måste det vara
dels de som har fläsk och härigenom
får en större marknad och dels på lång
sikt kanske också de som behåller sina
kor.

Nu säger herr Mossberger att han inte
kan tillstyrka en höjning av slaktdjursavgiften
på fläsk. Det skulle innebära
15 öres sänkning av fläskpriset. Det är
ett ganska underligt resonemang, herr
Mossberger. Höjningen av slaktdjursavgifterna
på köttet betyder väsentligt
mera per kilogram räknat, och ändå
kan vi läsa i propositionen att fläsket
ligger vid den övre prisgränsen, medan
köttet ligger vid den nedre prisgränsen.

Lönsamheten för fläsk i förhållande
till kött är alltså för närvarande absolut
bättre, och detta skulle således inte
vara någon anledning till att höja slaktdjursavgiften
för fläsk.

Slutligen vill jag ställa följande fråga,
eftersom jordbruksministern är närvarande:
Känner inte jordbruksministern
oro för ökningen av fläskproduktionen?
Jordbruksministerns stående resonemang
brukar ju vara att man skall begränsa
produktionen. Hade det inte

med tanke på detta varit klokt att i
nuvarande marknadsläge höja slaktdjursavgiften
på fläsk? Jag har den
principiella uppfattningen att taket för
slaktdjursavgifterna skall vara så högt
att man inte alltid behöver ta ut maximiavgiften,
utan att man skall kunna
variera avgiften inom ett relativt högt
tak. På det sättet är det möjligt att exempelvis
i ett bättre konjunkturläge
för fläsk respektive kött ta ut en högre
avgift och i ett annat konjunkturläge
sänka den. Den möjligheten har man
inte om taket inte är tillräckligt högt.

Herr talman! Med dessa ord vill jagyrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr MOSSBERGER (s) kort genmäle
:

Herr talman! Det är klart att det är
glädjande att enighet råder om lämpligheten
av att i förevarande läge pröva
möjligheterna att omsätta en del av nötköttsöverskottet
till nedsatta priser
inom landet.

Motionärerna och utskottsmajorite.
ten vill emellertid ha en utfästelse om
kompensation till jordbruket, om det
blir inkomstminskningar på grund av
denna realisation. Som motiv för en
sådan utfästelse anför de att en sådan
kompensation behövs, ifall jordbruket
skulle få minskade inkomster av den
ordinarie köttproduktionen och att
fläskkonsumtionen därmed skulle minska.

Tanken bakom detta försök med en
köttrealisation är att en viss del av
överskottet skulle kunna avsättas inom
landet utan att högre kostnader skulle
behöva uppkomma än för att subventionera
en export av motsvarande kvantitet.
Det lämpligaste sättet för detta
håller jordbruksnämnden på att fundera
ut.

Det bör kanske också påpekas i detta
sammanhang, att på begäran av mejeriorganisationerna
flera smörrealisationer
förekommit här i landet och att
man därvid inte hyst några farhågor

Onsdagen den 14 december 1906 em.

Nr 39

111

för t. ex. återverkningarna på den ordinarie
smörproduktionen.

Vad beträffar fläsket, så tycks man
med stöd av vissa teoretiska utredningar
tro att en ökad köttkonsumtion leder
till en avsättningsminskning på
fläsk, vilken minskning dock enligt
jordbruksnämnden är mycket svår att
uppskatta. Det har ju, som det uttalats
i propositionen, knappast kunnat fastställas
i förväg, utan här får man väl
pröva sig fram och se, om det uppstår
någon avsättningsminskning av betydelse.

I sammanhanget kanske också kan
framhållas, att vi för närvarande ur
producentsynpunkt har ett gott producentpris
på fläsk. Priset har länge legat
nära den övre prisgränsen trots den betydande
överproduktionen. Motionärerna
vill — för övrigt i motsats till departementschefen,
som jag tidigare har
sagt — belasta fläskproduktionen genom
att höja denna avgift med 10 kronor
per djur.

De smörrealisationer som vi har haft
brukar leda till en temporär avsättningsminskning
för margarinet. Detta
bör kanske påpekas, men såvitt jag har
mig bekant bar man varken på jordbrukarhåll
eller på annat håll velat
ifrågasätta att erhålla någon ersättning
för denna minskning av margarinet.

Motionärerna har åberopat den gällande
jordbruksprisregleringen som motiv
för sitt kompensationskrav. Det
finns dock i riksdagens beslut om den
provisoriska jordbruksregleringen inte
någon bestämmelse om att några bestämda
kvantiteter av vare sig kött eller
fläsk skulle vara garanterade avsättning
inom eller utom landet. Statsmakterna
har inte förpliktat sig att vidta
åtgärder i annat fall än om prisgränserna
över- eller underskrids.

När inte motionärerna — och inte
heller utskottsmajoriteten — vill gå
längre än till att lämna Kungl. Maj:t
bemyndigande att utta slaktdjursavgifter
på 120 respektive 70 kronor, kan
man väl säga att motionärerna motive -

Ang. slaktdjursavgifter, m. m.
rar sitt ställningstagande med att den
nuvarande utslaktningen av kor är, som
jag sade tidigare, en temporär företeelse,
och att överskottet av nötkött
också är temporärt.

Till detta kanske bör framhållas att
Slakteriförbundet i sin senaste prognos
oavsett detta räknar med ett överskott
på nötkött ända fram till in på år 1969.

Men detta är en annan sak. Vad vi nu
diskuterar gäller närmast att ta ställning
till vilka slaktdjursavgifter som
behövs för återstoden av innevarande
regleringsår, alltså fram till den 1 september
1967. Det finns inte någon som
helst anledning att tro att Kungl. Maj:t
eller jordbruksnämnden skulle tillåta
att det under det i propositionen föreslagna
taket skulle tas ut högre belopp i
slaktdjursavgifter än som behövs.

Herr Axel Kristiansson sade att det
inte var fråga om någon extraordinär
utslagning. Jag vill säga att det kanske
kan vara svårt att bedöma det, men vi
tror inte att så är fallet, eftersom helt
andra motiv kan ligga bakom utslaktningen,
och vi tror inte att detta beror
på den framtida jordbrukspolitiken. Det
kan här gälla besvärligheter att få arbetskraft
o. s. v. Herr Kristiansson kände
sig förvånad över att just jag som
är från Halland kan säga någonting dylikt,
eftersom vi där bar en så stor djurproduktion
o. s. v. Ja, herr Kristiansson,
det är kanske just därför som jag
vågar ha den uppfattningen.

När ni från ert håll föreslår en höjning
av slaktdjursavgiften för svin med
10 kronor, kan man nästan dra den slutsatsen
att ni vill att småbrukarna exempelvis
i Norrland, kanske rentav i
Halland, skulle vara villiga att betala
kompensationen till de jordbrukare som
i panik slaktar ut sina kor. Jag skulle
knappast kunna tro att berr Axel Kristiansson,
som också känner till småbrukarnas
förhållanden och vet att dessa
levererar ganska många grisar, önskar
att de skulle belastas med att betala
denna höjda avgift till dem som säljer
ut sina kor. Varken jordbrukets för -

112

Nr 39

Onsdagen den 14 december 19G6 em.

Ang. slaktdjursavgifter, m. m.
handlingsdelegation eller jordbruksnämnden
har redovisat några motiv för
att höja dessa avgifter.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skall börja med att
beröra det sista som herr Mossberger
anförde i sitt inlägg.

Herr Mossberger förvånar sig över att
jag kan föreslå en höjning av slaktdjursavgiften,
vilket skulle innebära att
småbrukarna skulle få betala mera. Jag
trodde inte att herr Mossberger följde
med så litet vad som sker på detta område.
Han skulle få en viss vägledning,
om han läste vad som stod i propositionen.
Där står det ungefär så här, att
det alltmer börjar bli skilda kategorier
som producerar fläsk och som producerar
kött, och det är av den anledningen
som jordbruksministern vill ha en
bodelning. Det är inte så att alltfler
småbrukare föder upp en eller annan
gris, utan fläskproduktionen sker —
som herr Mossberger vet — numera i
mycket stor skala i stora enheter.

Jag sade ju i mitt första anförande,
att om man höjer taket är det inte alldeles
säkert att man behöver omedelbart
ta ut de avgifter som ryms därunder,
men att det kan vara bra att ha
en sådan möjlighet i beredskap. Jag
menar också att det inte behöver göras
en sådan där klar bodelning. Men vad
jag förvånar mig över, herr Mossberger,
är ändå — och detta fick jag ingen
klarhet i — varför det skulle vara värre
att höja avgiften på fläsk, som ligger
vid den övre prisgränsen, än att höja
avgiften för kött som ligger vid den
nedre prisgränsen. Det måste väl ändå
vara så att det i det förra fallet måste
vara ur alla synpunkter riktigare också
för producenten själv att genomföra
en höjning i det läget då han kan betala
en sådan.

Jag vill vidare säga att jämförelsen
mellan smörrea och fläskrea haltar
ganska mycket, ty det finns ändå en

möjlighet för smöret att vinna terräng
på margarinets bekostnad, men den
möjligheten finns inte när det gäller
köttet.

Herr MOSSBERGER (s) kort genmäle
:

Herr talman! Med anledning av vad
herr Axel Kristiansson nu senast anförde
vill jag säga — som jag tidigare sade
— att en höjning av slaktdjursavgiften
när det gäller svin med 10 kronor
betyder ungefär 15 öre på avräkningspriset
per kilogram. Anser motionärerna
att slaktdjursavgiften bör höjas för
att dämpa fläskproduktionen, bör det
väl också kunna påpekas att möjligheten
finns för Slakteriförbundet att sänka
det synnerligen höga fläskpriset och
därigenom får man fram sänkta avräkningspriser
beträffande svin. Några bärande
skäl har motionärerna inte presterat
för att nu höja slaktdjursavgifterna
på fläsk.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Efter allt vad som sagts
här skall jag inte bli mångordig.

Jag förvånar mig över att herr Mossberger
så troskyldigt säger att det inte
finns anledning att tro att den nya jordbrukspolitiken
har påverkat utslaktningen
av mjölkkor. Detta är ganska
blåögt, och herr Mossberger tycks —
som herr Kristiansson säger — då inte
ha någon kännedom om vad som sker
inom det svenska jordbruket för närvarande.

Låt oss ta ett exempel herr Mossberger.
Det kan konstateras att vi i år
minskar kostammen med 90 000 kor.
Under de sista tio åren har kostammen
minskat med i runt tal 40 000 per år.
Det är alltså mer än en fördubbling
av utslaktningen under det sista året.
Vad sker om man minskar kostammen
med 90 000 om året i fyra år? Då är vi
nere i knappt 600 000 kor. Vi bör kanske
komma dithän för att kunna an -

Onsdagen den 14 december 1966 em.

Nr 39

113

passa oss till den nya mjölkpolitik som
jordbruksutredningen bär skisserat och
som också regeringen tycks ha gått i
borgen för och som den i varje fall
enligt tidigare uttalanden vill förverkliga.

I det sammanhanget har jordbrukarna
funnit att de inte har något val.
Här gäller det alltså för dem att möta
den förändrade situationen i tid. Kostnadsutvecklingen
på detta område har
varit sådan och uttalandena om det
framtida mjölkpriset sådana att en jordbrukare
som över huvud taget vill bevara
ekonomien icke har något val. Han
måste handla, och ju förr han handlar
desto bättre är det för honom rent privatekonomiskt.

Det kan naturligtvis sägas att det har
skett en för snabb utslaktning, men
utan tvekan är det spåren efter jordbruksutredningen
som här avsätter sig.
.lag tror fördenskull att det funnes anledning
att se på saken på ett annat
sätt än vad både jordbruksministern
och jordbruksutredningens reservanter
bär gjort. Det hade varit rättvist att
bördan för den »överproduktion» som
jordbruksministern talar om och som
han också varnar för hade fått bäras
av mer än en part. Nu är det faktiskt de
jordbrukare som har mjölkkor som får
bära hela bördan, medan fläskproducenterna
slipper undan. Enligt statistiken
finns här ett reellt överskott. Den
reella överproduktionen finns inte, herr
statsråd, på köttsidan. De 23 miljoner
kg som man räknar med under innevarande
regleringsår motsvarar precis de
90 000 kor som slaktas ut när man
minskar kostammen. Det sker alltså en
direkt kapitalminskning. Men på fläsksidan
registreras det 39 miljoner kg
fläsk för mycket. Där har vi ett reellt
produktionsöverskott. Betäckningsstatistiken
bär under oktober ökat med 11
procent och totalt under förra året
med 1 procent. Det är ingalunda ointressant.
Fläskpriset har dock legat
vid övre prisgränsen under ganska lång
tid och köttpriset vid nedre prisgriin 8

Första kammarens protokoll 1966. Nr 39

Ang. slaktdjursavgifter, m. m.
sen. Genom att införa de nya slaktdjursavgifterna
på kött kommer vi de
facto under den nedre prisgränsen för
kött. Det är en situation som ur jordbrukets
synpunkt är mycket olustig.
Jag hade hoppats att vi i jordbruksutskottet
skulle ha kunnat komma till en
annan lösning och kunnat gå på den
linjen som jordbrukets förhandlingsdelegation
begärt.

Jag tycker också, som herr Kristiansson
säger, att av de importavgifter som
influtit — inte minst på grund av det
kött som har importerats — skulle man
ha kunnat få ta i anspråk de 25 miljoner
kronor som finns utöver normalramen
160 miljoner kronor. Det hade
enligt min mening inte varit så svårt,
speciellt som man nu försöker med en
köttrealisation inom landet och detta
säkert kommer att innebära förluster
för jordbruket. I detta sammanhang
borde det vara klarlagt vad jordbruksministern
menar om ianspråktagandet
av dessa 40 miljoner kronor inom 160
miljonerkronorsramen. Vad är det för
pengar? Det är ju pengar som jordbruket
fått beviljat redan vid vårriksdagen.
De måste såvitt jag förstår tagas
någonstans ifrån. Är det mjölken som
skall betala kostnaderna, eller var skall
pengarna tas ifrån? De finns ju redan
anvisade för jordbruket och skall blott
fördelas på olika regleringskassor. Detta
är ännu inte klarlagt.

Sedan har jag en annan fråga när
det gäller köttrealisationen: Hur skall
den tekniskt gå till? Herr Mossberger
pekar på smörrealisationen och säger
att den gått bra. För all del, där går
det bra genom att man använder eu
speciell förpackning, ett speciellt
smörpapper. Detta kyllagrade smör är
inte runmärkt och därför kan det säljas
till lågt pris. Det kan inte förväxlas
med annat smör. Men hur förfar man
med kött? Hur skall man bära sig åt
för att det verkligen skall synas att
detta kyllagrade kött är ett realisationsparti
som åsatts ett liigre pris?
Kan man ha två priser samtidigt? Skall

114

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 em.

Ang. slaktdjursavgifter, m. m.

man bestämma en viss period, då intet
annat kött över huvud taget skall bjudas
ut? Ja, det är inte vår huvudvärk,
kan vi säga. Det är jordbruksnämnden
som skall klara av den uppgiften. Jordbruksministern
har uppdragit åt den att
göra det, och jag hoppas problemet
skall kunna lösas, men jag tror för
min del att det bara finns en möjlighet,
nämligen att låta systembutikerna sälja
det här köttet. Då tror jag att man kan
klara uppgiften utan alltför stora svårigheter.

Vidare skulle jag vilja påpeka att man
kan jämföra prisutvecklingen på kött
under de senaste två åren. I december
1964 hade vi ett köttpris som låg —
om man räknar med de nu tilltänkta
slaktdjursavgifterna — 60 öre högre per
kg än i dag. När det gäller fläsk ligger
priset i dag 70 öre högre per kg än
1964. Vi ser alltså hur kurvorna skär
varandra. Ändå anser man det logiskt
och riktigt att köttet skall bära hela
bördan av den s. k. överproduktionen.
Jag kan icke, hur jag än vrider och
vänder på problemet, finna att detta är
logiskt. Därför är jag oerhört kritisk
mot hela det här greppet. Kan jordbruksministern
klara ut detta, så att jag
får det logiska sammanhanget klart för
mig, är jag utomordentligt tacksam.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Eftersom det förmodligen
är den sista debatten i jordbruksfrågor
under det här året, skall jag
kanske försöka vinnlägga mig om att
inte på något sätt vara elak utan lägga
band på mig. Annars skulle jag ha viss
lust att säga, att jag är förvånad att så
många och, som jag förstår, kunniga
och insiktsfulla jordbrukare kan behandla
en fråga av det här slaget på
det, jag vill inte säga okunniga men
ensidiga, sätt som framkommit under
debatten.

Om vi ett ögonblick ägnar oss åt att
studera frågan om den svenska köttproduktionens
struktur och utveckling
under de senaste åren, kommer vi till

ett helt annat resultat än vad man har
gjort i debattinläggen. Av den fortlöpande
statistik som lämnas över nötkreatursslakten
framgår att slakten av
kor i år visserligen ligger 15 procent
högre än under 1965, men lägg märke
till att 1965 var det år då vi hade den
lägsta koslakten under hela 1960-talet.
Jag kan nämna att år 1963, då det ju
ingalunda var bekant vad jordbruksutredningen
skulle komma att föreslå,
hade vi en utslaktning av kor som var
lika stor som den beräknas bli under
innevarande år.

Det mest intressanta i detta sammanhang
är utvecklingen i fråga om ungnötslakt.
Beträffande ungnöt har vi i
varje fall inte någon gång under hela
1960-talet haft en så omfattande slakt
som under 1966. Jämfört med 1965 är
ökningen i antal 36 000 och i fråga om
vikt 9 500 ton, d. v. s. i ton precis lika
hög som ökningen i fråga om kostammen.
Den ligger också på ungefär 10 000
ton. Här är att märka att det har skett
en markant ökning under hela 1960-talet beträffande ungnöten, och framför
allt har det varit en förändring i
fråga om slaktvikten. Jag skall nämna
några siffror.

Medelvikten på de kor som slaktats
från 1959 fram till nu har ökat med
7 procent. För ungnöt har medelvikten
ökat med 19 procent, och vad beträffar
större kalv har det under denna
period skett en ökning med inte mindre
än 28 procent. Detta är siffror som om
något säger att det under dessa år har
skett en strukturförändring beträffande
slakt.

I år kan vi räkna den sammanlagda
slakten till totalt 166 000 ton. Härav belöper
sig 72 000 ton eller 43 procent på
slaktade kor. Av den totala köttmängd
som har producerats har vi vid endast
ett tidigare tillfälle haft en lägre procentuell
andel, och det var 1963 då det
var 41 procent. I övrigt har under alla
de tidigare åren koslaktens andel av
den totala slakten legat mellan 44 och
50 procent.

Onsdagen den 14 december 1966 em.

Nr 39

115

Jag skulle kunna nämna andra exempel.
Om vi vill få en föreställning om
vad den strukturutveckling som jag har
talat om betytt, kan jag nämna att om
vi i dag hade legat kvar vid de medelvikter
som vi hade 1960, så hade vi
nu inte haft ett överskott på kött utan
vi skulle haft en produktion som var
30 000 ton lägre. Det skulle ha resulterat
i en brist på nötkött.

Motionärerna har mycket tvärsäkert
hävdat att den i år ökade koslakten
beror på jordbruksutredningens förslag
om ändrade principer för mjölkprissättningen.
Det bör väl i den här församlingen
erinras om att majoritetens
förslag inte syftar till någon sänkning
av avräkningspriset på mjölk. Det är
tvärtom så att det är jordbrukarrepresentanterna
i jordbruksutredningen
som har den uppfattningen att majoritetens
linje skulle komma att medföra
sänkta avräkningspriser på mjölk. Om
man på samma lösa boliner som motionärerna
skulle spekulera över orsakerna
till den ökade koslakten så tror
jag att man lika gärna skulle kunna
säga att det är de uppseendeväckande
artiklar som bär presenterats under de
senaste månaderna i dagspressen och
fackpressen om mjölkproduktionens
lönsamhet som har orsakat den ökade
slakten. Jag gör inte det, ty det finns
så många faktorer som bör beaktas i
detta sammanhang.

Det finns åtminstone en orsak av
mera påtagligt slag att peka på när det
gäller utslaktningen av kor. Vi har ju
under de senaste åren haft en mycket
glädjande snabb stegring av mjölkavkastningen
per ko. Samtidigt minskar
emellertid konsumtionen av mejeriprodukter,
främst då i fråga om tunn
grädde och smör. Om vi inte haft den
reducering av kostammen som vi haft,
så hade vi i dag haft mycket stora
överskottsproblem beträffande mjölkprodukterna
att brottas med. Dessa förhållanden
har helt enkelt gjort det
nödvändigt för jordbrukarna att fortsätta
att minska kostammen, eljest skul -

Ang. slaktdjursavgifter, m. m.

le avräkningspriset på mjölk komma
att sjunka kraftigt oavsett vad jordbruksutredningens
förslag kan komma
att betyda för framtiden.

Motionärerna anser sina spekulationer
rörande orsakerna till utslaktningen
av kor utgöra motiv för att frångå
principen om att exportförlusterna skall
finansieras genom avgifter på produktionen.
De anser också att man skall
ta i anspråk införselavgiftsmedel som
influtit utöver normalramen. Dessa medel
är ju dock — det har riksdagen så
sent som i fjol konstaterat •— att anse
såsom statliga medel jämförliga med
tullinkomster.

Motionärernas och utskottsmajoritetens
förslag på denna punkt betyder i
klartext att de anser, att den utslagning
av kor, som i och för sig har varit
nödvändig därför att det eljest skulle
ha uppstått ett, som jag ser det, förlustbringande
smöröverskott, skall finansieras
av det allmänna. Motiveringen
härför är ett obestyrkt samband mellan
jordbruksutredningen och den aktuella
situationen. Dr principiell synpunkt
är utskottsmajoritetens ståndpunkt
mycket märklig. Den innebär ju
att det allmänna skulle ådraga sig en
form av skadeståndsskyldighet mot
jordbruket på grund av ett i vanlig
ordning framkommet förslag. Riksdagen
har begärt att en kommitté tillsättes
och denna har lagt fram förslag,
vilka föranlett en diskussion. Därmed
skulle också inträda eu sorts form av
ekonomisk ansvarighet för samhället
gentemot en viss befolkningsgrupp.

Om vi skulle börja tillämpa eu sådan
princip, vart skulle vi då komma?
Vi tänker oss att en tullkommitté har
lagt fram förslag om att tullen skall
reduceras på en viss vara. Reduceringen
blir emellertid inte förverkligad.
Kan då en affärsman, som har en
betydande import och som har gjort ett
köp i utlandet, säga: »Ni har lurat mig.
Tullen är inte sänkt. .Tåg har förlorat
så och så många hundratusental kronor.
Var snäll och ge mig ersättning

116

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 em.

Ang. slaktdjursavgifter, m. m.
härför.» Jag skulle kunna ta det ena
området efter det andra, där vi i ett
demokratiskt samhälle måste föra en
fri debatt innan beslut fattas. Att samhället
skall vara ansvarigt för verkningarna
av en sådan debatt förefaller mig
orimligt. Jag är inte förvånad över att
centerpartiet driver det resonemanget
i utskottet, men jag måste tillägga att
jag är ytterst förvånad över att representanter
för högern och folkpartiet så
aningslöst har kunnat acceptera ett så
intressse- och gruppbetonat resonemang.

Sedan länge gäller principen att exportförluster
på kött och fläsk skall finansieras
av jordbrukarna själva genom
denna form av slaktdjursavgifter.
Jag önskar att vi hade möjlighet att se
fram mot en utveckling, där riksdagen
befriades från uppgiften att diskutera
hur stora pålagor vi skall lägga på
jordbruket för att finansiera avsättningen
av överskotten. Det vore ytterst tacknämligt
om jordbruksorganisationerna
och näringen själv kunde finna vägar
att lösa problemet hur finansieringen
skall ske av de förluster som med nödvändighet
uppkommer i samband med
en sådan avsättning. Jag tror dock inte
att så blir möjligt. Jag beklagar att det
föreliggande utredningsmaterialet inte
ger någon grund för oss att tänka oss
en utveckling i den riktningen, ehuru
jag anser att det hade varit ytterst välmotiverat.

Slaktdjursavgifterna är, det bör framhållas,
inte till bara för att skaffa
pengar för täckande av exportförlusterna.
Avgifterna är också att uppfatta såsom
en varningssignal till producenterna
att hålla igen så att produktionen
inte blir för stor. De måste tänka om
när de upptäcker att exportförluster
kan uppstå.

I fråga om nötköttet kan det i detta
sammanhang framhållas att det inte
kan vara någon överraskning för jordbrukarna
och deras organisationer att
antalet kor måste minskas, eftersom vi
ju kan konstatera den glädjande utveck -

lingen att mjölkproduktionen per ko
ökar. Samtidigt måste vi dock notera
att våra möjligheter att avsätta smör och
mjölkprodukter ute i världen efter hand
har blivit allt mindre. Till den bild som
jag har tecknat av den faktiska utvecklingen
under 1960-talet skulle man kunna
foga att jordbrukarna själva genom
en mera återhållsam linje i fråga om
produktionen av ungnöt kunde ha medverkat
till att undvika den situation där
vi befinner oss i dag.

Herr talman! Jag skulle dessutom
kunna ta upp ett par speciella exempel
som har behandlats. Herr Axel Kristiansson
har talat om priset på fläsk.
Det ligger i dag vid den övre prisgränsen,
och jag vill ansluta mig till
vad herr Mossberger säger, när han
anser att man i första hand, om det
uppstår avsättningssvårigheter i fråga
om fläsket, självfallet bör vidtaga den
operationen att man sänker priset. Det
måste ju för konsumenterna vara den
önskvärda utvecklingen, ty den övre
prisgränsen representerar så att säga
bara det tak man får gå till. Det finns
ju också ett mittpris som vi uppfattar
som det normala och riktiga på lång
sikt. Därför bör vi, om svårigheter uppstår
i fråga om fläsket, som jag sade,
i första hand sänka fläskpriset. Jag kan
inte se någon som helst anledning till
att vi i nuvarande läge, där det ju alldeles
tydligt är köttet som är vårt problem,
skulle lägga några pålagor på
fläskproduktionen. Speciellt som det nu
återstår så pass kort tid av den nu gällande
jordbruksregleringen, får vi ju
anledning att tänka om för framtiden
om så skulle behövas.

Herr Kristiansson försökte förklara
att det var nödvändigt att få 25 miljoner
kronor extra av statsmedel därför
att man skulle sälja köttet på den svenska
marknaden. Men, herr Kristiansson,
om vi exporterar köttet, så får vi
ju i dag subventionera det med mellan
tre och fyra kronor per kilo. Skulle det
inte för herr Kristiansson och andra
vara lika tillfredsställande att svenska

Onsdagen den 14 december 1966 em.

Nr 39

117

folket fick lov att äta det billiga köttet
i stället? Skall vi behöva locka med 25
miljoner kronor extra för att få jordbrukarna
intresserade av att försöka
realisera köttet? Jag vill poängtera att
det bara är fråga om ett försök. Kunde
man inte på jordbrukarhåll ha sagt sig
att det är vettigt och riktigt att göra
ett försök, när det nu inte är annat
man inbjuder till? Skulle vi misslyckas
med det försöket, får vi naturligtvis
dra erfarenheter av det. Det kan bli
svårt att komma igen med ett sådant
förslag, men om vi lyckas och förslaget
visar sig ha positiva verkningar,
tror jag att åtgärden är av ganska stor
betydelse när det gäller att på konsumenthåll
vinna förståelse för vår tillkrånglade
jordbruksreglering.

Till herr Isacson vill jag säga att
man naturligtvis kan göra sådana jämförelser
i fråga om priset på kort sikt
som han gör om prisutvecklingen på
köttet och prisutvecklingen på fläsket
— han talade om en skärningspunkt
också — men om vi väljer en längre
period, låt oss säga fem å sex år, finner
vi att köttpriset stigit med tio procent
per år, medan däremot fläskpriset
har haft en betydligt lugnare utveckling.
Både herr Isacson och andra
vet att detta beror på att vi beträffande
fläsket kommit fram till effektivare
produktionsmetoder än vi lyckats med
i fråga om köttet. Att välja en sådan
tillfällig relation mellan priserna som
utgångspunkt för att det i dag skulle
vara motiverat att lägga en extra pålaga
på fläsket har jag sannerligen inte
mycken förståelse för. Alla parter har
ju konstaterat att fläsket inte är något
problem för oss i dag. Det är först sedan
propositionsförslaget blev publicerat
och känt som jag sett att man börjat
argumentera på det sättet alt om vi
ökar köttkonsumtionen så kommer
kanske fläskåtgången att minska. Det
finns ingenting i materialet som talar
om annat än att de avgifter vi tar ut
på fläsket väl skulle räcka till för att

Ang. slaktdjursavgifter, m. m.
subventionera den fläskexport som vi
kan förutse.

Jag finner det märkligt att utskottet
så aningslöst och på så lösa grunder har
tagit ståndpunkt. Också förslaget att ta
25 miljoner av allmänna medel till subventioner
förefaller mig uppseendeväckande,
när man ändå måste veta om att
konsumentdelegationen — med representanter
för de stora löntagarorganisationerna
liksom för handel och industri
— har avvisat en sådan lösning och
ansett att den inte överensstämmer med
de principer som här skall tillämpas.

Ja, herr talman, jag har med detta
yttrande velat lägga till rätta den något
skeva bild som jag tycker att man
här tecknat av de aktuella problemen
när det gäller köttproduktionen.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Jordbruksministern började
med att säga att han var förvånad,
inte över att vi var så okunniga men
att vi hade en så ensidig uppfattning.
Jag kan inte annat än kvittera yttrandet
och säga: Jag är också förvånad.

Det är tråkigt, tycker jag, att vi har
hamnat liksom på var sin sida om en
linje som vi inte kan komma över. Det
skulle vara mycket roligt, herr statsråd,
att få sätta sig ned och resonera
om dessa problem vid ett bord där det
inte fördes några protokoll och ingen
sedan kunde åberopa några citat när
det gäller just mjölkprisregleringen och
allt som sammanhänger med den.

Jag liar den mycket bestämda uppfattningen
att jordbruksutredningens
majoritet på den punkten gjort sig skyldig
till en av de stora felbedömningarna.
Det har också sagts i många remissvar.
Och jordbrukarna är så pass
realistiska att de själva kan räkna ut
vilka följderna blir om utredningens
förslag skall genomföras. Tror verkligen
statsrådet Holmqvist att det finns
många konsumenter här i landet som
kommer att köpa smör när det blir

118

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 em.

Ang. slaktdjursavgifter, m. m.
dubbelt så dyrt som i dag? Var skall vi
då göra av smöröverskottet? Och samtidigt
vill man ju ha ett lägre K-mjölks
pris.

Jordbruksministern säger att mjölkproducenterna
inte skall drabbas utan
få samma avräkningspris. Ja, jag skulle
vara tacksam om jordbruksministern
utformar sin proposition så att den huvudsakliga
målsättningen blir ett oförändrat
avräkningspris för mjölkproducenterna.
I så fall klarar jordbruksministern
upp problemet —- men då kan
han, tror jag, inte följa jordbruksutredningens
förslag i denna del.

Jordbrukarna är inte dummare än
att de kan räkna ut vad detta betyder.
Man kan inte behandla smöret som en
restprodukt och räkna med att minska
produktionen hur som helst. Smöret är
en säsongprodukt — vi har 60 procents
skillnad mellan högsta och lägsta invägning
i mejerierna. Invägningen är
starkt säsongbunden — hur man än
vrider och vänder på det har djuren
en viss brunstcykel som inte påverkas
genom politiska beslut. Det är lättare
att få djuren att kalva på våren än på
hösten, hur mycket vetenskapen än
försöker hjälpa jordbrukarna. Därför
har vi smöröverskott under en viss del
av året och därmed denna besvärliga
problematik. Men jag hoppas som sagt
att jordbruksministern fullföljer löftet
att mjölkproducenterna inte skall drabbas
i sammanhanget.

Hittills har jordbrukarna dock inte
trott på detta utan handlat så som de
gjort. Därför har vi fått denna utslagning
som är dubbelt så stor som utslaktningen
tidigare år — medeltalen
för 1963, 1964 och 1965 har icke överstigit
50 000.

På jordbrukarhåll har vi strävat att
förbättra köttets kvalitet genom att producera
större och mera slaktmogna ungnöt.
När djuren kommer upp i högre
vikt får man ett kött som konsumenterna
vill ha. Detta är alltså ingenting ur
jordbrukets synpunkt felaktigt utan den
enda riktiga vägen.

Dagens produktionsöverskott måste
helt och hållet tillskrivas den stora utslaktningen,
men efter fyra år med över
90 000 slaktade djur om året har vi
inget som helst produktionsöverskott.
Då kommer vi att få söka efter de kalvar
vi vill ha, det blir mycket svårt att
producera kött i tillräckliga kvantiteter
inom landet. Blir utslaktningen
90 000 djur om året under fyra år får
jordbruksministern stora svårigheter att
klara köttförsörjningen.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Det verkade närmast
som om jordbruksministern var chockad
över utvecklingen på köttmarknaden
och inte hade observerat den. Jag
tänker på den ökning som skett av
ungdjurssiakten. Det har ju varit en
medveten strävan under en lång följd
av år att öka den svenska köttproduktionen
för att kunna fylla köttmarknaden.
Det har skett många rekommendationer
i den vägen under år som har
gått, och det är dessa rekommendationer
vi har sett resultatet av i dag.

Jordbruksministern för ett mycket
kortsiktigt resonemang när han här
blandar samman utslaktning och ordinär
produktion och vill skylla den ordinära
köttproduktionen för det överskott
som har uppkommit. Det är ett
mycket kortsiktigt resonemang. Det
kommer ganska snart att visa sig att
när korna är borta har vi varken den
stammen att tära på eller underlag för
den ungnötsproduktion som vi har i
dag. Då blir det kanske inte så lätt att
klara den inhemska köttproduktionen,
och då finns det kanske anledning att
se något längre vid bedömningen av
denna fråga.

Sammantaget skulle jag om mjölken
och köttet vilja säga att det bästa för
både jordbrukare och konsumenter ändå
måste vara att vi håller huvudet så
kallt i denna situation att vi inte gör
omställningen snabbare än att köttet
kan ätas upp inom landets gränser. Vi

Onsdagen den 14 december 1966 em.

Nr 39

119

skulle på det sättet slippa den dyra
export som vi för närvarande har. Det
behövs, herr jordbruksminister, en smula
mera tålamod. Det kan hända att vi
får något större bekymmer under tiden
då vi måste äta billigt smör, men det
bekymret tror jag att vi kan ta. Den
ordningen måste vara på lång sikt riktigast
för både jordbrukare och konsumenter.

.Tåg måste fråga jordbruksministern
vad det finns för logik i det resonemang
om priset på köttet och fläsket som han
förde. När vi kommer upp till den övre
prisgränsen, säger jordbruksministern,
om det blir avsättningssvårigheter,
siink priset. Ni får inte ta ut några
högre slaktdjursavgifter. Slaktdjursavgifterna
skulle ändå enligt hans mening
också vara en varning. Men om varningen
någon gång skall sättas in måste
det väl ändå vara när lönsamheten är
störst och produktionen ökar. När vi
kommer till den nedre prisgränsen tar
man ut slaktdjursavgifter och urholkar
på det sättet denna prisgräns. Därmed
är klart utsagt att priserna icke får
svänga mellan övre och nedre prisgränsen.
Man får således inte gå upp till
den övre prisgränsen; man urholkar
den nedre gränsen. Jag accepterar en
urholkning av prisgränsen om den är
föranledd av en överproduktion som
t. ex. när det gäller fläsket. Jag accepterar
den inte när det gäller köttet där
det inte är någon egentlig överproduktion.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Jag har under alla år
jag har haft förmånen att vara kamrat
med jordbruksminister Holmqvist i denna
kammare beundrat lians förmåga att
på ett logiskt och skickligt sätt argumentera
för sin mening. Jag vill betyga
jordbruksministern detta, och den uppfattningen
hade jag redan innan han
fick den uppgift som han för närvarande
har i Kungl. Maj:ts regering.

.lag tyckte emellertid att logiken

Ang. slaktdjursavgifter, m. m.
brast en smula i det agitatoriskt mycket
skickliga anförande som jordbruksministern
för en stund sedan höll från
kammarens talarstol. Herr Axel Kristiansson
påpekade en sak som jag också
hade tänkt att framhålla, nämligen
att logiken haltade när det gäller frågan
om att utnyttja slaktdjursavgiften
för svin som en varningssignal för att
påverka produktionens storlek. Slaktdjursavgiften
skall inte bara vara ett
sätt att skaffa medel för att avlasta
marknaden ett exportöverskott, utan
den skulle även vara en varningssignal,
om produktionen ökades för mycket.
Men när det gäller fläsket är tydligen
jordbruksministern inte benägen att tilllämpa
denna regel.

Jag tyckte vidare att det var att
pressa logiken väl mycket när jordbruksministern
påstod att jordbruksutredningens
förslag inte syftar till någon
sänkning av mjölkpriset för producenterna.
Sveriges bönder tror inte
på trollkonsten att sänka mjölkpriset
till konsumenterna med ett betydande
belopp samtidigt som man bibehåller
avräkningspriset till jordbruket oförändrat.
Det är ett teoretiskt resonemang
som man inte har någon tilltro till, och
det kan hända att det utgör en av orsakerna
till det för socialdemokraterna
nedslående valresultatet vid höstens
kommunalval. Det är inte bara ett obestyrkt
påstående, utan det är ett faktum
att saken ligger till så ute i landet.

Slutligen vill jag säga någonting om
den aningslöshet som vi motionärer
och reservanter enligt jordbruksministern
har utvecklat, när vi på lösa boliner
kommer med våra påståenden i
motionen och i reservationen. Då vill
jag konstatera, att när jordbruksministern
åberopar jordbruksnämndens konsumentdelegation
som ett vittne som
man bör ta hänsyn till i diskussionen,
kan vi stödja oss på statens jordbruksnämnd
när det gäller slaktdjursavgiftens
storlek. Vi är också i gott sällskap
med jordbrukets förhandlingsdelegation
när det gäller att ta i anspråk över -

120

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 em.

Ang. slaktdjursavgifter, m. m.
skottsmedel från tidigare års regleringar.
Det är ju dessa båda myndigheter
som har väckt förslaget. Vi har tydligen
varit i gott sällskap i vår aningslöshet.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Isacson talade någonting
om husdjurens psykologi. Vi
har haft en sådan debatt här förut. Jag
vet inte om herr Isacson efter Amerikaresan
kan ha kommit underfund med
att det faktiskt går att ha hundratals
kor samlade utan att man får någon
besvärande reduktion av produktionen.
Men jag skall inte spinna vidare på
tråden om djurens psykologi i dag.

Herr Kristiansson påstod att jag föreföll
chockerad över hans uppgifter. Naturligtvis
inte, herr Kristiansson. Jag
har i tidigare sammanhang i kammaren
visat på de strukturella förändringarna.
Jag har ofta haft anledning utveckla
detta, och vad jag beklagade var
just den ensidighet som kännetecknat
debatten. Man tycktes liksom peka ut
att det är de äldre djuren ■— korna
som man vill ha utslagna — som skulle
orsaka överskottet. Att vi sedan håller
på att ställa om vår produktion så att
vi får mycket ungdjur, det är i sin ordning,
det hör liksom inte dit, tycks hr
Kristiansson anse. Det är ett märkligt
resonemang. Vart tar detta kött vägen
om det inte bjuds ut på marknaden, så
att man får ett ökat utbud av kött? Vi
får väl ändå vara så realistiska, att vi
inte bara tittar på enbart den s. k. utslaktningen.
Herr Kristiansson måste
väl för övrigt ändå godta att en del av
de gamla korna bör försvinna efter
hand.

Vi kan väl inte helt bortse från att
det måste ske en biologiskt motiverad
utslagning av kor också. Och vi kan
väl ändå inte bedöma produktion av
kött på det sätt som man har försökt
göra här i diskussionen. Herr Kristiansson
menade att jag skulle hålla huvudet
kallt och att jag skulle ha litet tålamod.

Ja, det får väl också konsumenterna
försöka ha, om riksdagen skulle bifalla
herr Kristianssons förslag. Då gäller
det att hålla huvudet kallt, så att man
inte förargar sig över att man skall betala
25 miljoner kronor med statsmedel
på så lösa grunder som framkommit i
detta sammanhang. Det gäller sannerligen
att hålla sig lugn och stillsam, ty
annars kan man hli en smula irriterad
över en sådan sak.

Herr Eskilsson var mycket vänlig,
kanske alldeles för vänlig, i första delen
av sitt anförande. Jag undrade därför
vad som skulle komma efteråt. Det
brukar vara så, att om man vill komma
med en elakhet får man så att säga balansera
den.

Herr Eskilsson sade att Sveriges bönder
inte tror på trollkonster o. s. v.
Ingen har föreställt sig det. Det är litet
fel i denna jordbruksdebatt att framställa
det så, att det å ena sidan är en
samling av människor som är okunniga
och som vill försöka med trollkonster
och vill försöka bortförklara, medan
vi å den andra sidan har en grupp av
realister och kloka män som vet vad
som är bäst. År det realistiskt att beteckna
jordbruksdebatten på det sättet
att den ena parten skulle vara ute för
att vilseleda? Självfallet är det inte så,
utan vi gör anspråk på att de förslag
som vi redovisar skall respekteras och
diskuteras. Sedan får vi självfallet finna
oss i att man i den politiska debatten
fäller ett och annat överord. Men
jag tycker inte, herr Eskilsson, att vi
skall fortsätta med den föreställningen
att socialdemokraterna vill vilseleda.
Det har vi ingalunda försökt. Jag åberopar
vad jordbruksutredningen sagt,
att avsikten således inte är att förändra
producentpriset. Sedan kan vi naturligtvis
inte med den utgångspunkten
garantera att priserna alltid kommer
att bli oförändrade, ty det är så oerhört
mycket som griper in i dessa sammanhang.
Jag kan, om vi talar om mjölken,
erinra om att om Margarinbolaget
lanserar en ny produkt som är mera

Onsdagen den 14 december 1966 em.

Nr 39

121

attraktiv än de tidigare, kan det få en
förödande inverkan på avsättningen
av smör och därmed på mjölkproduktionen.
Det är sådana faktorer som vi
får räkna med, och det finns därför
inga som helst möjligheter att stå här
i riksdagen och säga vad vårt förslag
exakt kommer att innebära. Vad vi däremot
kan säga är att vi inte syftar till
något annat än att försöka bibehålla den
nivå som vi eftersträvar.

Herr talman! Jag har kanske inte anledning
att tillfoga något mera i denna
fråga, eftersom kvällen är ganska långt
framskriden.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Jag är väl medveten om
att jag vid tidigare tillfällen talat om
djurens psykologi, men det var inte det
jag talade om i dag, utan jag talade om
kornas brunstcykel, och det är fysiologi.
Det innebär att man inte helt och
hållet kan styra det överskott av smör
som faktiskt uppkommer. Man kan inte
helt och hållet bestämma när korna
skall kalva. Inte ens min resa i USA
fick mig att ändra uppfattning i detta
avseende. Jag är fullt medveten om att
samma lagar gäller på det fysiologiska
området överallt. Vi kan inte med
politiska medel påverka dem, varken
jordbruksministern eller någon annan.

Till detta skulle jag bara vilja säga
att om man konstaterar att en utredning
gjort en felbedömning, tycker jag
att man skall erkänna detta. En felbedömning
bar utredningen utan tvekan
gjort när det gäller hela frågan om
mjölkregleringen, och det är på jordbruksministern
det ankommer att när
propositionen skrives mycket noga pröva
detta. Själva hävdar vi från jordbrukets
sida att det är en mycket stor
felbedömning som majoriteten gjort,
och därför hoppas vi mycket av herr
Holmqvist att denna fråga skall bli specialstudcrad
innan propositionen läggs
fram. Jag hoppas också att jordbruks -

Ang. slaktdjursavgifter, m. m.
ministern beaktar de remissvar, där
man är sakkunnig på detta område,
t. ex. vad SMR säger i detta sammanhang.
Jag tror inte att det är ointressant
för en bedömning av framtidsmöjligheterna
här.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten om ko- respektive ungnötskött.

Det är alldeles självklart att utslaktningen
av kor inte enbart är en reduktion
av stammen. Det är givet att det
också företages en normal slakt av kor.
Om ko-slakten uppgår till 43 000 ton,
så innebär det i alla fall i runt tal den
dubbla siffran mot det överskott vi
har, och denna siffra skall reduceras
ytterligare med det kött vi importerar,
om man skall få en rättvisande bild.
Då kan man väl säga att det huvudsakligen
är utslaktningen som föranleder
överskottet.

Vad som föranledde mig att begära
ordet var jordbruksministerns uttalande
i hans förra anförande. Han ville
där ifrågasätta om det verkligen var
sakligt motiverat att ställa andra pengar
till förfogande — pengar som enligt
riksdagens beslut är statens pengar —
för denna köttrealisation.

Min motivering var att vi sålde köttet
på hemmamarknaden. Då säger kanske
jordbruksministern: Blir det egentligen
någon skillnad? Det kan man
kanske fråga. I princip är det samma
sak, men jag tror ändå att förlusterna
måste bli större då, och därtill — och
detta är en mycket väsentlig sak -—•
kommer ju motsvarande summa konsumenterna
till godo. Man köper ju realiter
köttet billigare här hemma. Detta
är inte någon oväsentlig sak i sammanhanget,
men den gick jordbruksministern
inte in på. Jag anförde i mitt första
inlägg att det under 1965 bär importerats
ungefär hälften så mycket
kött och fläsk till Sverige som vi har

122

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 em.

Ang. slaktdjursavgifter, m. m.
exporterat, i kvantitet räknat, och på
hela denna kvantitet har importavgifter
erlagts, men för halva den kvantiteten
har jordbruket betalat exporten
medelst slaktdjursavgifter. Detta är också
ett sakligt motiv för att man denna
gång tillskjuter dessa medel.

Beträffande mitt resonemang om att
man bör hålla huvudet kallt vill jag
säga, att detta inte direkt var riktat till
jordbruksministern — däremot passade
möjligen vad jag sade om tålamod in
på honom. Jag tror det skulle vara till
gagn för alla parter i detta land, om
jordbruksministern hade detta tålamod.
Det är väl ändå obestridligt att
det är bättre att utföra slakten av kor i
långsammare takt, d. v. s. successivt,
och äta upp köttet här hemma, än att
i dag slakta ut kobeståndet och exportera
köttet till låga priser och sedan
ha brist på kött.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets
i förevaran de utlåtande gjorda hemställan
komme att framställas först
särskilt angående punkten a samt vidare
särskilt rörande punkterna b
och c.

På gjord proposition bifölls utskottets
i punkten a gjorda hemställan.

I fråga om punkterna b och c, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels
bifall till vad utskottet hemställt, dels
ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Mossberger begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 29
punkterna b och c, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Eskilsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —60;

Nej — 71.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 352, i anledning av väckta motioner
rörande vissa naturvårdsfrågor
m. m.;

nr 353, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
3 juni 1960 (nr 258) om utjämningsskatt
å vissa varor, m. in., jämte i ämnet
väckta motioner, såvitt propositionen
och motionerna hänvisats till jordbruksutskottet; nr

354, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statlig kreditgaranti
för lån avseende anskaffning av
vissa maskiner m. in. åt domänverkets
skogsarbetare, m. m.; och

nr 357, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret

Onsdagen den 14 december 1966 em.

Nr 39

123

1966/67, såvitt propositionen avser jordbruksärenden.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 368, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till affärstidslag
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 369, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av punkterna 1 och
2 i bestämmelserna om införande av lagen
den 29 juli 1966 (nr 453) om vad
som är fast egendom, m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 375, i anledning av Kungl. Majtts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 19 juni 1919
(nr 426) om flottning i allmän flottled;
samt

nr 377, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om vissa
gemensamhetsanläggningar m. m., i
vad propositionen hänvisats till lagutskott
och behandlats av tredje lagutskottet.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 371, till Konungen i anledning av
motioner angående förbudet mot pantsättning
av aktier i vissa bolag; och
nr 394, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om vissa gemensamhetsanläggningar
m. m. jämte motioner i ämnet.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till

dels riksdagens skrivelse, nr 372, till
Konungen angående val av ett ombud
i Europarådets rådgivande församling
samt två suppleanter för ombud däri;

dels ock riksdagens förordnanden:

nr 373, för fru Elisabet Sjövall att
vara ombud i Europarådets rådgivande
församling;

nr 374, för fröken Astrid Bergegren
att vara suppleant för ett ombud i
Europarådets rådgivande församling;
och

nr 393, för herr Bo Nils Olof Martinsson
att vara suppleant för ett ombud i
Europarådets rådgivande församling.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 380, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
av vissa underhållsbidrag; samt
nr 381, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 16:o) och
17:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38
s. 3) om Kungl. Maj ds regeringsrätt.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 382, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1966/67, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde; nr

383, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1966/67, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 384, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1966/67, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde; nr

385, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1966/67, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde; nr

386, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillliiggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1966/67, i vad propositionen avser han -

124

Nr 39

Onsdagen den 14 december 1966 em.

delsdepartementets verksamhetsområde;
och

nr 387, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1966/67, i vad propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 388, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående rundradions fortsatta
verksamhet m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 163 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 390, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28

september 1928 (nr 370) jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 391, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i tulltaxan den 12 september
1958 (nr 475).

Anmäldes och bordlädes en av herr
Pettersson, Georg, under sammanträdet
avlämnad, av honom m. fl. undertecknad
motion, nr 810, angående vissa ändringar
i kammarens ordningsstadga.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den i dag bordlagda motionen,
nr 810, skulle uppföras näst efter
konstitutionsutskottets memorial nr 45
å föredragningslistan för morgondagens
sammanträde.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 22.21.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Torsdagen den 15 december 1966

Nr 39

125

Torsdagen den 15 december

Kammaren sammanträdde kl. 11.00;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr andre vice talmannen.

Justerades protokollet för den 9 innevarande
månad.

Ang. behovet av utländsk arbetskraft

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON erhöll
ordet för att besvara herr Erik Filip Peterssons
fråga angående behovet av utländsk
arbetskraft, vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den 8 december,
och anförde:

Herr talman! Herr Erik Petersson har
frågat hur stort behov av utländsk arbetskraft
som föreligger i det nu aktuella
arbetsmarknadsläget.

Den i viss mån dämpade konjunkturen
och den så här års sedvanliga säsongmässiga
nedgången i aktiviteten
inom en del av näringslivet gör att vi
nu har en minskad efterfrågan på utländsk
— liksom på svensk — arbetskraft.
På något längre sikt torde behov
av att överföra utländsk arbetskraft
på nytt komma att göra sig gällande.
Det synes mig inte vara meningsfullt
att ange någon siffra för antalet utländska
arbetstagare som behövs vid
en viss tidpunkt. Invandringens omfattning
bör bli beroende av möjligheterna
vid varje tidpunkt att bereda arbete
och bostäder. Just nu är det mycket
ringa behov av utländsk arbetskraft
anmält hos arbetsmarknadsstyrelsen.

Herr PETERSSON, ERIK FILIP, (fp):
Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
få framföra mitt tack för svaret på

frågan. Jag skulle varit ännu mer tacksam
om svaret hade inrymt mer preciserad
vägledning beträffande storleken
av den utländska arbetskraft som för
närvarande kan behövas i det svenska
arbetslivet. Nu har statsrådet svarat att
riktmärket för utnyttjande av utländsk
arbetskraft skall vara »möjligheterna
vid varje tidpunkt att bereda arbete
och bostäder». Det är en alldeles riktig
synpunkt, som jag helt delar. Jag
skall inte, hur frestande det än vore,
haka på en följdfråga om hur många
som kan beredas arbete och bostäder
just nu. Från riksdagens andra kammare
har vi fått ta del av en mycket omfattande
debatt i denna fråga, och jag
delar i stort sett statsrådets synpunkter
på invandringspoltiken.

Det är begripligt om denna fråga
nu börjar diskuteras med utgångspunkt
från något annorlunda förutsättningar
än tidigare, eftersom vi nästan dagligen
får underrättelser om nedlagda industriföretag
och friställd arbetskraft.
Enligt uppgifter som jag inhämtat har
vi för närvarande 28 400 anmälda arbetslösa
här i landet. Till denna siffra
kan läggas de som fått varsel om arbetsnedläggelse
under de närmaste
månaderna. Det har också sagts att efterfrågan
på arbetskraft under senaste
halvåret minskat med 30—40 procent.
Vi bär således en helt ny arbetsmarknadssituation,
som givetvis på sitt sätt
motiverar att man gör en översyn av
behovet av utländsk arbetskraft.

Det har från riksdagens upplysningstjänst
sagts mig att statistiken är bristfällig
i fråga om den utländska arbetskraftens
situation just nu, men enligt
uppgift skall det finnas cirka 3 000 arbetslösa
utlänningar för närvarande
här i landet. Detta är givetvis ett både
stort och allvarligt problem, eftersom

126

Nr 39

Torsdagen den 15 december 1966

Ang. exekutiv auktion för skatt i visst fall

utlänningarna inte bär tillgång till det
skydd vid arbetslöshet som svenska
medborgare i regel har. Man får därför
hoppas att till grund för den framtida
rekryteringen av utländsk arbetskraft
måtte läggas behovet i varje särskilt
fall. Det gäller ju att kunna bereda
utlänningarna sysselsättning och
bostad. Såsom statsrådet bär bär framhållit
måste detta vara den grundläggande
principen.

Jag har inget annat att tillägg än att
uttala en förhoppning om att invandringspolitiken
måtte bli beroende av
dessa möjligheter.

•lag ber än en gång att få tacka för
svaret.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag skulle bara vilja
tillägga att man har en viss vägledning
av den invandring som vi har haft under
de senaste åren. Låt mig bara kort
ange att under år 1964 hade vi en ökning
av antalet arbetsanmälda utlänningar
med 12 000, under 1965 med
17 000 och under de tre första kvartalen
i år en ökning med 13 000.

Dessa siffror stämmer ganska väl
överens med den prognos som långtidsutredningen
ställde. Den gick ut på att
vi kommer att ha ett behov av cirka
10 000 utlänningar om året — det kan
där bli variationer. Just nu är emellertid
läget som herr Petersson sade sådant,
att vi bär 3 000—4 000 utlänningar
arbetslösa. Därför måste vi vara
mycket observanta inför den situation
som de närmaste månaderna kommer
att erbjuda.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. exekutiv auktion för skatt
i visst fall

Ordet lämnades härefter till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG, som meddelat, att

han ämnade vid detta sammanträde besvara
herr Karl-Erik Erikssons interpellation
angående exekutiv auktion för
skatt i visst fall, och nu yttrade:

Herr talman! Herr Karl-Erik Eriksson
bär frågat om justitieministern anser
att nuvarande utsökningslagstiftning
bör ändras i syfte att förhindra
att försäljning sker på exekutiv auktion
i mål rörande skulder till det allmänna
för skatter o. d. där slutgiltigt
beslut rörande skuldbeloppet inte föreligger.
Sedan interpellationen överlämnats
till mig får jag svara följande.

Sedan gammalt gäller den allmänna
regeln i skattelagstiftningen att besvär
över taxering inte fritar från skyldighet
att betala den skatt som följer av
taxeringen. I vissa undantagsfall kan
emellertid anstånd med skattebetalningen
medges. Frågan om utsträckning av
möjligheterna till anstånd har tagits
upp i ett betänkande av uppbördsutredningen
(SOU 1965:23). Utredningens
förslag prövas f. n. inom finansdepartementet.
Det är min förhoppning
att proposition i ämnet kan föreläggas
1967 års riksdag.

Herr ERIKSSON, KARL-ERIK, (fp):

Herr talman! Låt mig tacka finansminister
Sträng för att han trätt in och
svarat på min interpellation.

I svaret framhålles bl. a. att besvär
över taxering inte fritar från skyldighet
att betala den skatt som följer av
taxeringen. I vissa undantagsfall kan,
enligt finansministern, anstånd med
skattebetalningen medges.

Tyvärr är det väl så att dessa anstånd
behandlats alltför restriktivt och
detta har fått till följd att sådana händelser
inträffar som dem jag lämnat
exempel på i min interpellation, händelser
som innebär ekonomisk katastrof
för dem som drabbas.

Det exempel som jag anfört gäller en
hemmansägare som skönstaxerats flera
år och som följd av dessa skönstaxeringar
påförts skatter på cirka 60 000
kronor. Han har besvärat sig över taxe -

Torsdagen den 15 december 1966

Nr 39

127

Ang. ökad säkerhet för sjöfarten på Öresund

ringarna, och under tiden som besvärsärendet
behandlades i prövningsnämnd
och kammarrätt gjordes utmätning på
såväl jordbruksinventarierna som på
gården. Under den gångna sommaren
har såväl gården som lösöret sålts på
exekutiv auktion. Enligt uppgifter som
jag inhämtat har det också försålts för
summor som ligger långt under verkliga
värdet. En två år gammal skördetröska,
inköpt för 40 000 kronor såldes
för 11 500, en lastbil värderad till 11 000
såldes för 2 300 kronor o. s. v.

Sju dagar efter det denna försäljning
skett kom beskedet från prövningsnämnden
i en del av besvären. Prövningsnämndens
beslut innebar en nedsättning
av skatteskulden med mycket
stora belopp. Skulle kammarrätten i en
annan del av besvären följa prövningsnämndens
beslut skulle de 60 000 kronor
i skatteskulder reduceras till något
över 10 000 kronor. Men nu står makarna
där utan såväl gård som lösöre.

I finansministerns svar sägs att uppbördsförordningens
förslag om större
möjligheter till anstånd med betalning
av skatt är under prövning i finansdepartementet.
Detta är givetvis värdefullt.
Statsrådet Strängs förhoppningar
om att en proposition i ämnet skall
komma till 1967 års riksdag noterar jag
också med tillfredsställelse. Jag utgår
då ifrån att den utmynnar i positiva
förslag.

Jag skulle dock vilja ifrågasätta om
inte det bästa vore att samma bestämmelser
gällde för allmänna mål som
för enskilda mål, således att försäljning
ej får ske av utmätt egendom förrän
exekutionsurkunden vunnit laga kraft.
Då skulle man ha garantier för att inte
händelser, sådana som jag givit exempel
på, upprepas, ty jag utgår ifrån att
finansminstern och jag är överens
om att sådana katastrofer för enskilda
personer är för trista för att få upprepas.

Jag vill med en förhoppning om lagändring
i rätt riktning än en gång
tacka för svaret.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. ökad säkerhet för sjöfarten
på Öresund

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
PALME, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara herr
Gösta Jacobssons interpellation angående
ökad säkerhet för sjöfarten på
Öresund, erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Jacobsson har frågat
mig, huruvida jag är beredd att
taga initiativ till åtgärder som kan vara
ägnade åstadkomma säkrare navigering
vid ogynnsamma väderleksförhållanden
i Öresund.

Några särskilda trafikbestämmelser
finns f. n. inte för vare sig den längsgående
eller tvärgående trafiken i Öresund
utöver dem som gäller för sjöfarten
i allmänhet. Olyckor förekommer
emellertid ytterst sällan. Erfarenheten
har visat, att man ombord på fartygen
med tanke på den livliga trafiken skärper
sin uppmärksamhet och iakttar
största möjliga försiktighet.

Trafiken och därmed sammanhängande
problem har emellertid under senare
år inte minst i samband med utredningarna
om fast förbindelse över
Öresund noga följts och studerats av
både svenska och danska myndigheter.
Vidare har en internationell arbetsgrupp
med representanter för olika
nautiska sammanslutningar och under
medverkan av bl. a. svenska och danska
myndigheter ingående studerat trafikförhållandena
i olika europeiska farvatten
med stark trafik. Arbetsgruppen
har till uppgift att undersöka möjligheterna
att öka säkerheten för fartyg
i dessa farvatten. Gruppen har framfört
vissa förslag till förbättring av trafikförhållandena
i Öresund. Ett av förslagen
är att farvattnet vid Helsingör—
Hälsingborg skall anses såsom trångt
farvatten enligt de internationella sjö -

128

Nr 39

Torsdagen den 15 december 1966

Ang. ökad säkerhet för sjöfarten på Öresund

vägsreglerna. Den längsgående trafiken
skall då hålla sig på farvattnets styrbordssida,
d. v. s. den nordgående trafiken
skall gå på den svenska och den
sydgående på den danska sidan. Förslagen
har förts vidare till Mellanstatliga
rådgivande sjöfartsorganisationen
(IMCO).

Från svensk sida avvaktas en bedömning
från IMCO. Därefter kommer
svenska och danska myndigheter att
ta upp frågan om att helt eller delvis
genomföra de sålunda framkomna förslagen.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Jag tackar herr statsrådet
för det svar som han lämnat på
min interpellation rörande åtgärder för
att åstadkomma säkrare navigering vid
ogynnsamma väderleksförhållanden i
Öresund. Jag är ledsen att behöva säga
att jag är ganska besviken över svaret.
Det är inte särskilt positivt. Herr statsrådet
har fallit för frestelsen att följa
det klassiska mönstret hos ministrar
i alla länder och alla parlament, nämligen
att vänligen vifta bort — förlåt
uttrycket — en interpellant som är nog
ofin att lägga sig i något som är att
hänföra till vederbörande ministers
ämbetsutövning. Först mer eller mindre
bagatelliseras frågan, och sedan förklaras
att frågan ägnas ett studium eller
övervägande. Så även här, herr statsråd.

Det sägs sålunda i interpellationssvaret
till en början att det finns visserligen
inga särskilda trafikbestämmelser
för vare sig den längsgående eller
den tvärgående trafiken i Öresund.
»Olyckor förekommer emellertid ytterst
sällan», heter det. Det låter sig
säga. Det inträffar i genomsnitt två
kollisioner om året i Sundet, har det
sagts mig. Nyligen påseglades M/S Libra
av Hälsingborg i Öresund, varvid
två personer tragiskt omkom. Tidigare
i år kolliderade SJ:s ångfärja Malmöhus
med det danska fartyget Gullfoss

utanför Köpenhamn med betydande
skador som följd.

Kollisionsstatistiken visar dock inte
hela bilden. Framför allt vid tjocka
inträffar allt som oftast olyckstillbud,
som inte resulterar i några kollisioner
och därför inte rapporteras. Inte så sällan
uppstår även vid klart väder närsituationer,
vilka klaras upp endast
genom drastiska undanmanövrer. Värst
är det, som sagt, vid tjocka.

Jag bär haft åtskilliga samtal med
fartygsbefälhavare som regelbundet
framför fartyg i Öresund. Alla har samfällt
givit uttryck för sin oro. En redare,
tidigare tillika ledamot av denna
kammare, har uttryckt det så: Det

är ett Guds under att ingen svårare
olycka har inträffat. — Sjöfolk uttrycker
sig på det viset.

Frågan har även behandlats i en
uppsats i senaste numret av fackorganet
Svensk Sjöfartstidning — som jag ber
att sedan få överlämna till herr statsrådet
— av en fartygsbefälhavare, som
därvid kommer till den slutsatsen att
det är angeläget att för hithörande farvatten
skapa ett trafiksystem som ökar
säkerheten vid möten av alla slag.

Herr statsrådet saknar uppenbarligen
närmare personliga kunskaper om de
lokala förhållandena. Jag vill omtala
att på leden Hälsingborg—Helsingör,
som korsar den längsgående trafiken
genom Öresund — en av världssjöfartens
stora pulsådror — turtätheten under
säsongen är så stor att fartyg passerar
var fjärde eller var femte minut.

Jag har i min hand även en rapport
till Öresundsdelegationen år 1961 över
en undersökning som då gjorts av farvattnen
mellan Helsingör och Hälsingborg.
Man hade filmat trafiken under
en treveckorsperiod. Av denna film
framgick att det under denna period
vid inte mindre än 25 tillfällen var endast
drastiska avvikelsemanövrer som
medförde att kollisioner undveks. Turtätheten
är kanske inte lika stor på traden
Malmö—Köpenhamn eller traden
Landskrona—Tuborg, men även där är

Torsdagen den 15 december 1966

Nr 39

129

Ang. ökad säkerhet för sjöfarten på Öresund

den betydande. Det är just korsningen
mellan den längsgående trafiken i sydlig
och nordlig riktning och den tvärgående
trafiken mellan hamnarna som
skapar riskerna. Den längsgående trafiken
har ju ofta hög hastighet även vid
dimma — man förlitar sig på fartygens
radarutrustning — och det ökar riskerna.

Herr statsrådet nöjer sig med att hänvisa
till att hithörande problem under
senare år noga bär följts och studerats
av svenska och danska myndigheter
och att en internationell arbetsgrupp
ingående behandlat trafikförhållandena
bl. a. i Öresund. Gruppen skulle också
ha framfört vissa förslag till förbättringar
i farvattnet Hälsingborg—Helsingör
— de förslagen har sänts vidare
till IMCO, den rådgivande mellanstatliga
sjöfartsorganisationen, och man
skall senare återkomma. Detta är gott
och väl. Men det är ganska märkligt
att ingen av dem i sjöfartsverket, som
jag talat med, har nämnt ett enda ord
om att ett konkret förslag för Öresunds
vidkommande föreligger. — Därmed
må dock vara hur som helst.

I min interpellation har jag även
fäst uppmärksamheten vid möjligheten
till längre gående arrangemang under
tjocka i Sundet, bl. a. en formlig trafikledning
efter mönster från luftfarten,
med anlitande av telefoni genom UKV.
Den tanken berörs över huvud taget
inte i interpellationssvaret. På den
svenska sidan förekommer redan nu i
viss utsträckning en sådan trafikledning,
men dess värre saknas den på
danska sidan, där trafiken kanske är
svårast. Jag har också pekat på att en
del mindre fartyg saknar UKV och att
man på legal väg skulle kunna införa
skyldighet även för mindre fartyg att
ha sådan utrustning.

I den av mig nyss berörda uppsatsen
i Svensk Sjöfartstidning föreslås organiserad
»filkörning» i Sundet —• (ien
ordningen bär prövats i Engelska kanalen.
Det är väl detta herr statsrådet
åsyftar; men i så fall bör den ordning 9

Första kammarens protokoll 1966. Nr 39

en inte begränsas till farvattnet Hälsingborg—Helsingör
utan tillämpas i
hela Sundet.

Det sägs ytterligare i uppsatsen i Sjöfartstidningen
att myndigheterna effektivt
skulle kunna bidra till att reducera
antalet farliga närsituationer för fartyg
på kontrakurs genom att i sjökorten
vid brytpunkter för den längsgående
trafiken införa lämpliga beteckningar,
som visar hur trafiken skall gå fram.

Ja, herr statsråd, det finns utrymme
för många friska initiativ på detta område.
Jag efterlyser sådana och tänker
inte släppa taget utan skall återkomma.
Det är fara i dröjsmål.

Än en gång: Tack för svaret.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Detta är ju internationellt
vatten, där skall internationella
sjövägsregler råda. Vi kan alltså inte
ge oss på en ensidig svensk reglering.

Problemet förekommer inte heller
bara i Öresund — den internationella
gruppen har arbetat med sådana problem
i liknande passager. Jag bär med
mig uppgifter om detta; Engelska kanalen
är ett exempel, och det finns diverse
andra. Nu har man utarbetat ett
förslag till sjövägsregler för sådana
trånga farvatten, och det skall vi ta
upp i samarbete med danskarna och
försöka genomföra.

Att herr Jacobsson tydligen inte känner
till den saken kan jag inte hjälpa.
Men detta innebär att vi på intet sätt
har viftat bort ett ansvar, utan vi har
redovisat det internationella arbete som
förekommer beträffande Öresund och
alla andra trånga farvatten i Europa.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
som herr statsrådet säger att det här
är fråga om internationella farvatten
och att det krävs internationella förhandlingar
för att nå ett tillfredsställande
resultat på detta område. Det

130 Nr 39

Torsdagen den 15 december 1966

Ang. vissa ändringar i kammarens ordningsstadga

finns dock möjlighet att på diplomatisk
väg — förutsättningarna för kontakt
mellan de danska och svenska sjöfartsverken
är också goda — att utan alltför
stor omgång genom detaljåtgärder
kunna få till stånd en förbättring av
nuvarande förhållanden som inte är så
bra som man skulle önska.

Jag förstår att kommunikationsministern,
som är relativt ny i gamet, omöjligen
kan ha hunnit sätta sig in i alla
problem som sammanhänger med hans
ämbetsutövning. Statsrådet har dock det
parlamentariska ansvaret för vad som
göres eller underlåtes på detta område,
och det är ett tungt ansvar.

Farvattnen i Öresund innefattar —
som jag har påvisat — stora säkerhetsrisker.
Det är många människors liv
som står på spel. Ingenting får underlåtas
för att förbättra förhållandena.
Med relativt små medel kan åtskilligt
göras.

I Malmö hamn har vi sökt vidta förbättringar
genom att införa en utökad
och moderniserad fyrbelysning, ändrad
mistsignalering m. m. Hamnservice
upprätthålles genom telefoni, UKV, för
att hjälpa fartygen till rätta.

Det ankommer emellertid också på
staten att se till att ingenting underlåtes.
Det är visserligen en bagatell, men
Malmö radio som drivs av televerket har
stängt mellan kl. 23.00 och kl. 7.00 på
morgonen på grund av brist på personal.
Hamndirektionen har trots påstötningar
hittills inte kunnat få någon
ändring till stånd i detta avseende.

Jag vädjar än en gång till kommunikationsministern
att med uppmärksamhet
följa utvecklingen och se till att allt
blir gjort som kan göras. Omtanken om
sjöfarten och de tusentals passagerarna
kräver detta, och det måste ske snabbt.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets
memorial:

nr 44, angående viss utredning rörande
registrering av partibeteckningar;
och

nr 45, med förslag till vissa ändringar
i riksdagsstadgan.

Vad utskottet i dessa memorial hemställt
bifölls.

Ang. vissa ändringar i kammarens
ordningsstadga

Föredrogs den av herr Pettersson,
Georg, m. fl. väckta motionen, nr 810,
angående vissa ändringar i kammarens
ordningsstadga.

I denna motion hade hemställts, att
kammaren måtte besluta att antaga de
förslag till ändringar i dess ordningsstadga,
som framlagts i bilaga 2 till konstitutionsutskottets
memorial 1966: 45.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s) erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Föreliggande motion är
föranledd av ett förslag till ändring av
kamrarnas ordningsstadgor som fogats
som bilaga 2 till det memorial som nyss
har godkänts och som gäller ändring
av riksdagsstadgan. Ärendet har behandlats
av konstitutionsutskottet.

Det torde knappast vara nödvändigt
att vi skulle tillsätta ett särskilt utskott
för att handlägga detta ändringsförslag.

Jag hemställer därför att kammaren,
utan att tillsätta utskott, måtte bifalla
motionen.

Efter härmed slutad överläggning anförde
herr andre vice talmannen, att
med anledning av herr Georg Petterssons
yrkande propositioner komme att
framställas först beträffande frågan
om ärendet nu skulle företagas till avgörande
samt därefter, om kammaren
ville behandla ärendet vid detta sammanträde,
i sakfrågan.

Torsdagen den 15 december 1966

På gjord proposition beslöt kammaren,
att frågan nu skulle upptagas till
behandling.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad i motionen hemställts.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden
och memorial:

nr 57, i anledning av framställning
från styrelsen för riksdagsbiblioteket
angående anvisande av anslag för partiell
flyttning av riksdagsbiblioteket;

nr 58, i anledning av framställning
från fullmäktige i riksbanken angående
ordinariesättning av vissa tjänster
vid riksbanken m. m.;

nr 59, angående ordinariesättning av
en tjänst vid riksdagens förvaltningskontor; nr

60, med förslag till ändringar i
bankoreglementet, reglementet för riksgäldskontoret
och reglementet för riksdagsbiblioteket;
samt

nr 61, angående instruktion för bankoutskottet.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Herr talmannen infann sig nu och
övertog ledningen av kammarens förhandlingar.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
memorial nr 62, i anledning
av skrivelse från styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor angående iordningställande
av ledamotsrum i riksdagshuset,
bifölls vad utskottet i detta
memorial hemställt.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
bankoutskottets memorial nr
63, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om motioner om arbetsrum
för riksdagens ledamöter m. m.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
memorial nr 164, angående tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret

Nr 39 131

1966/67, bifölls vad utskottet i detta
memorial hemställt.

Anmäldes jordbruksutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 355, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition om vissa intrång i Stora
Sjöfallets nationalpark jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 356, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående slaktdj ursavgifter,
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes tredje lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 367, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående trafikstopp och
trafikförbud i samband med övergången
till högertrafik m. in. jämte i ämnet
väckta motioner; samt

nr 376, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 19 juni
1942 (nr 429) om hyresreglering m. m.,
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och godkändes sammansatta
konstitutions- och tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
370, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till radiolag
jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 389, till Konungen
angående tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1966/67.

132 Nr 39

Torsdagen den 15 december 1966

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 164 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och godkändes sammansatta
konstitutions- och första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
392, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till radioansvarighetslag.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till styrelsen för riksdagens förvaltningskontor: nr

395, i anledning av dels skrivelse
från riksgäldskontoret angående eventuell
utflyttning av riksdagsbiblioteket
till kvarteret Vinstocken, dels motioner
om arbetsrum för riksdagens ledamöter
m. m.;

nr 398, i anledning av motioner angående
utnyttjande av automatisk databehandling
i riksdagsarbetet; och
nr 399, i anledning av skrivelse från
styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
med förslag till bestämmelser
angående Riksdagens författningssamling
m. m.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 396, till styrelsen för riksdagsbiblioteket
i anledning av dels skrivelse
från riksgäldskontoret angående eventuell
utflyttning av riksdagsbiblioteket
till kvarteret Vinstocken, dels motioner
om arbetsrum för riksdagens ledamöter
m. m.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 397, till Konungen i anledning av
dels skrivelse från riksgäldskontoret angående
eventuell utflyttning av riksdagsbiblioteket
till kvarteret Vinstocken,
dels motioner om arbetsrum för
riksdagens ledamöter m. m.

Anmäldes bankoutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till styrelsen för
riksdagsbiblioteket:

nr 400, i anledning av framställning
från styrelsen för riksdagsbiblioteket
angående anvisande av anslag för partiell
flyttning av riksdagsbiblioteket;
och

nr 405, angående ändringar i reglementet
för riksdagsbiblioteket.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsbetänkande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes bankoutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till fullmäktige i
riksbanken:

nr 401, i anledning av framställning
från fullmäktige i riksbanken angående
ordinariesättning av vissa tjänster vid
riksbanken m. m.; och

nr 403, angående ändringar i bankoreglementet.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsbetänkande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes bankoutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till styrelsen för
riksdagens förvaltningskontor:

nr 402, angående ordinariesättning
av en tjänst vid kontoret; och

nr 406, i anledning av framställning
från styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
angående anslag för iordningställande
av ledamotsrum i riksdagshuset.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsmemorial fattade
samma beslut som första kammaren.

Torsdagen den 15 december 1966

Nr 39

133

Anmäldes bankoutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 404, till fullmäktige
i riksgäldskontoret angående
ändringar i reglementet för riksgäldskontoret.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i memorial nr 60 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes konstitutionsutskottets förslag
till riksdagens .skrivelse, nr 407,
till Konungen med förslag angående viss
utredning rörande registrering av partibeteckningar.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i memorial nr 44 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes riksdagens kanslis förslag
till Sveriges riksdags beslut under riksdagens
vår- och höstsessioner år 1966.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att andra kammaren fattade
beslut i enlighet med vad i förslaget
angivits.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag.

Herr TALMANNEN anförde:

Jag ber att få meddela att de vid
höstsessionens slut icke justerade protokollen
framläggs till godkännande
torsdagen den 29 december kl. 12.00.

Härefter yttrade herr TALMANNEN:

När jag nu om några ögonblick förklarar
denna session avslutad vill jag
i första hand rikta ett kort avskedsord
till de sex ledamöter av denna kammare
som vi icke kommer att återse vid
nästa riksdagssession.

Jag vänder mig i främsta rummet till
kammarens ålderspresident, fröken Andersson,
som under 32 riksdagar varit
medlem av denna kammare och som

genom sina kloka och på solida kunskaper
baserade inlägg här i kammaren
tillvunnnit sig en allmän aktning och
en stor personlig tillgivenhet. Vi önskar
henne all trevnad och all lycka när
hon nu lämnar oss och hoppas att då
och då i denna kammare få återse henne,
liksom övriga ledamöter som nu
lämnar oss.

Bland de övriga finns det flera veteraner
som gjort ett utomordentligt
solitt och förtjänstfullt arbete inom
denna kammare, andra som inte varit
här så länge men som också satt
sin prägel på kammarens arbete, och
även någon som gjort en mycket kort
sejour här men som vi förmodligen
får återse. Till samtliga ber jag att
få uttala kammarens varma tack för deras
insatser här, för det kamratskap och
den trevnad de har berett oss i det personliga
umgänget, och jag önskar dem
all lycka i framtiden.

Den höstsession som nu strax är slut
har ju kunnat genomföras utan några
som helst slitningar i fråga om fullgörandet
av arbetsuppgifterna. Jag skulle
vilja begagna detta tillfälle att uttala
ett tack till kammarens kansli, som under
denna höstsession varit kraftigt underbemannat
men det oaktat kunnat
fullgöra sina åligganden till allas vår
stora tillfredsställelse.

Till sist skulle jag vilja uttala ett personligt
tack till kammarens ledamöter
för allt det tillmötesgående och det
överseende de bär visat mig under denna
höstsession. Jag vill även uttala ett
tack för det sätt på vilket de fullgjort
sina åligganden, varigenom de inte vållat
sin talman några som helst svårigheter.

Och så, kära kammarledamöter, vill
jag önska er alla en angenäm helg, då
ni i familjens sköte fär uppleva julen.

Jag hoppas att ni återkommer till den
nya sessionen med friska krafter och
nytt levnadsmod. Vi möts vid igen under
ett betydligt kärvare ekonomiskt
klimat än vi under de senaste åren
har varit vana vid, ett klimat som säkerligen
kommer att ställa stora krav

134 Nr 39

Torsdagen den 15 december 1966

på riksdagen. Därför är det så mycket
mera angeläget att ni kommer tillbaka
med friska krafter.

Detta tal besvarades av fröken ANDERSSON
i följande ordalag:

Det ankommer på mig att till herr
talmannen framföra kammarens varma
tack för det gångna arbetsåret. På
grund av en utmärkt och väl genomförd
planering av arbetet har det tidigare
uppgjorda schemat kunnat hållas,
trots allt.

Vi tackar nu herr talmannen för de
vänliga ord och önskningar som riktats
till ledamöterna. Vi önskar i vår tur
herr talmannen och hans medhjälpare

en välförtjänt god vilotid och en i allo
god helg.

Herr talmannen förklarade — under
förutsättning att ej andra kammaren
i något ärende stannade i sådant annat
beslut än första kammaren som föranledde
sammanjämkning eller gemensam
votering — årets höstsession för första
kammarens del avslutad.

Kammarens ledamöter åtskildes kl.

11.45.

In fidem
K.-G. Lindelöw

KUNGI. BO KTH. STHLM »67