Onsdagen den 13 november fm (Riksdagens protokoll 1968:36)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 36

ANDRA KAMMAREN

1968

13 november

Debatter m. m.

Onsdagen den 13 november fm.

Sid.

Allmänpolitisk debatt.......................................... 4

Interpellation av herr Hector (vpk) ang. utvigdning av den statliga
företagsamheten i Värmlands län.............................. 83

Onsdagen den 13 november em.

Allmänpolitisk debatt (forts.)................................... 84

Meddelande ang. plenum torsdagen den 14 november ............. 139

1—Andra kammarens protokoll 1968. Nr 36

£*1

■ ■ jV

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Nr 36

Onsdagen den 13 november

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den ä innevarande
november.

§ 2

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj :ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till lagutskottpropositionen nr 151,
med förslag till lag om ändring i lagen
den 13 mars 1942 (nr 117) med vissa
bestämmelser om kungörande i
kyrka;

till utrikesutskottet propositionen nr
152, angående godkännande av överenskommelse
mellan Sverige och Norge om
avgränsning av kontinentalsockeln;

till bevillningsutskottet propositionerna
:

nr 154, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagem den 28
september 1928 (nr 370), m. m., och
nr 156, med förslag till förordning
om ändring i tulltaxan den 12 januari
1968 (nr 25), m. m.;

till bankoutskottet propositionen nr
163, angående ökning av garantifonden
för Svenska skeppshypotekskassan;

till konstitutionsutskottet propositionen
nr 164, med förslag till lag om antalet
statsdepartement och .statsråd utan
departement; samt
till statsutskottet propositionerna:
nr 165, angående bestridande av kostnader
för ett nyinrättat statsdepartement,
m. in., och

nr 167, angående svenska bidrag till
Internationella utvecklingsfonden

(IDA).

§ 3

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
styrelsens för riksdagens
förvaltningskontor å bordet vilande
framställning angående ändring i
stadgan den 21 februari 1941 (nr 98)
om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande.

§ 4

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionerna nr
1292—1294; och

till bevillningsutskottet motionen nr
1295.

§ 5

Föredrogs, men bordlädes åter bevillningsutskottets
betänkanden nr 61 och
63 samt tredje lagutskottets utlåtanden
nr 63 och 64.

§ 6

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Werner (h), till herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
angående tillämpningsbestämmelserna
beträffande korum,

herr Thunborg (vpk), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående postanstalters
placering,

herr Andersson i Örebro (fp), till
herr statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
angående granskningen
av gesällprov, och

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

fru Kristensson (h), till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
angående tillsättande av natriumfluorid
till AD-vitamin i kariesförebyggande
syfte.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 7

Allmänpolitisk debatt

Ordet lämnades på begäran till

Herr HEDLUND (ep), som yttrade:

Herr talman! För helt säkert sista
gången har svenska folket i år valt ledamöter
till andra kammaren i vår nuvarande
riksdag. Det vilande förslaget till
författningsreform innebär som bekant
att den nyligen valda andra kammaren
skall fungera i bara två år och att vi
därefter får en enkammarriksdag.

Valet blev en betydande framgång för
socialdemokraterna, och för centerpartiet
gick det hyggligt. Oppositionen
sammantagen hade däremot ingen framgång.
Endast ur ett par synpunkter kan
det vara fruktbärande att nu uppehålla
sig vid valutgången. Dels bör man försöka
göra klart för sig vad det parlamentariska
läget fr. o. nr. 1969 kan leda
till för politisk utveckling under tvåårsperioden,
dels bör man studera valutgången
för att dra slutsatser och lärdomar
framöver — någonting som naturligtvis
gäller både för dem som har
vunnit och för dem som inte har gjort
det. Jag är ännu inte beredd att mera
utförligt kommentera valet i något av
dessa avseenden men vill säga några
ord till dem som tycks ha varit beredda
att kasta yxan i sjön, de må sedan visa
det i form av propagerande för nya
partier — d. v. s. i realiteten en uppdelning
på flera partier — eller på annat
sätt.

Vad jag vill påpeka är att socialdemokraterna
trots sitt synnerligen goda val
i år inte erhöll full kompensation för
förlusterna 1964 och 1966. Nämnda år
uppgick förlusterna till 8,2 procenten -

heter, medan vinsten 1968 blev 7,8
procentenheter. Socialdemokraterna
hade med andra ord en något större
andel av väljarna 1962 än de fick 1968,
låt vara att 1962 års val var ett s. k. kommunalval.
Lägger vi tillsammans socialdemokraternas
och kommunisternas
röster visar det sig att båda partierna
tillsammantagna hade 1,2 procentenheter
fler röstande 1962 än 1968.

Jag kan inte påminna mig att man
efter 1962 års val från något vederhäftigt
håll inom oppositionen menade,
att 1962 års socialdemokratiska vinster
inte framöver skulle kunna elimineras.

När jag här talar om en sammanräkning
av socialdemokraternas och kommunisternas
röster finner jag det angeläget
att påpeka, att jag under min tid
i riksdagen inte funnit att det förekommit
något av kollaboration mellan
dessa två partier, men det har varit
uppenbart att kommunisterna i viktiga
avgörande frågor — måhända av självbevarelsedrift,
måhända av inre böjelse
— föredragit att lägga sina röster
till gagn för socialdemokraterna. Mot
denna bakgrund kan man konstatera att
det redan före 1968 års val fanns en
klar vänstermajoritet i andra kammaren,
eftersom socialdemokrater och
kommunister tillsammans hade 121
mandat medan samtliga övriga partier
tillsammans stannade vid 112 — detta
icke sagt för att på något sätt förringa
den mycket stora framgång som socialdemokraterna
hade 1968.

Hur oppositionen nu framöver skall
handla i tekniskt avseende, närmast vid
kommande valrörelse, är en öppen fråga.
Ibland har det sagts att mittenprogrammet
underkändes vid 1968 års val.
Låt oss för ett ögonblick anta att påståendet
är riktigt och att beviset härför
skulle vara den stora socialdemokratiska
framgången. Under sådana förhållanden
är det svårt att tänka sig att
underkännandet skulle bero på att mittenprogrammet
ligger för långt till vänster.
Det förefaller mig vara en ganska

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Nr 36

orimlig tanke. I den mån valutgången
hänger samman med programmens höger-
eller vänsterinriktning måste väl
väljarna antingen ha ansett att mittenprogrammet
legat för långt till höger
eller ha befarat att mittenpolitiken
skulle komma att ligga ett stycke till
höger om vad mittenpartierna förkunnade.
Det senare är enligt min mening
det mera sannolika.

För oss i centern är det väsentligt att
hålla fast vid de politiska ståndpunkter
vi intagit och framför allt att fullfölja
den allmänna politiska målsättning,
som partiet haft under snart fyra decennier.
Vi är övertygade om att detta
skall kunna ske i en mittensamverkan.
Givetvis bör inga politiska systemskiften
göras till självändamål. De är till
endast för att förverkliga sådana politiska
mål som annars svårligen skulle
kunna nås. Vad som i ett visst sammanhang
kan vara rimligt och förnuftigt
i fråga om ett systemskifte måste naturligtvis
avgöras efter den vid tidpunkten
föreliggande situationen.

En sak framstår emellertid för ett
oppositionsparti som en logisk nödvändighet,
nämligen att försöka bryta
ett förefintligt enpartivälde. Först därefter
kan ett oppositionsparti göra anspråk
på att vinna tillbörlig hänsyn
för sina önskemål.

Mittensamverkan bör enligt centerns
mening fortsätta med eller utan stöd
från högern — helst med. Centerns
förtroenderåd ansåg vid sitt sammanträde
nyligen att en fortsatt mittensamverkan
för centerns vidkommande
är självklar. Centern har också gett besked
om att en sammanslagning av centerpartiets
och folkpartiets partiorganisationer
i dag inte är aktuell. När man
talar om organisatoriska arrangemang
måste man hålla i minnet att det dock
är det politiska innehållet och den politiska
förkunnelsen som är det väsentliga.

Men samtidigt som man har detta
klart för sig bör man naturligtvis göra

Allmänpolitisk debatt

de organisatoriska dispositioner som
är att betrakta som de mest effektiva.
Nu ansågs en sammanslagning av organisationerna
snarast innebära en försvagning
av den gemensamma slagkraften.

Att händelserna i Tjeckoslovakien
kom att spela en viss roll för den svenska
valutgången är naturligtvis en bisak
i det stora internationella sammanhanget.
Tjeckoslovakienkrisen medförde
att den försiktiga optimism i bedömningen
av världsläget som uppstod,
när fredssamtalen mellan Förenta staterna
och Nordvietnam började, kom
att tonas ned. Några direkta reaktioner
tycks krisen inte ha medfört från
västsidan eller från NATO. USA:s hållning
präglades av återhållsamhet, sannolikt
beroende på att man inte betraktade
händelserna i Tjeckoslovakien som
upptakten till en aggressivare politik
mot västvärlden utan närmast som åtgärder
för att behålla ett status quo.

Den tjeckoslovakiska krisen har två
aspekter som betingar varandra, nämligen
en säkerhetspolitisk och en ideologisk.
Tjeckoslovakien är en viktig
länk i Warszawapaktens försvarssystem
som inte tilläts brista. Den ideologiska
aspekten innebär att Sovjet motsätter
sig liberaliseringssträvanden, kanske
mest beroende på att man befarar att
de kan smitta av sig och medföra en
uppluckring inifrån av kommunistblocket.
Politiskt-psykologiskt blev inmarschen
i Tjeckoslovakien helt naturligt
en belastning för Sovjetunionen. Inte
minst kommunistpartierna i västvärlden
och även i utvecklingsländerna reagerade.
Sovjets anspråk på att utöva ledningen
av den kommunistiska rörelsen
i världen har fått vidkännas i varje
fall ett temporärt bakslag. Verkningarna
av detta kan åtminstone till en tid bli
mer besvärande för Sovjet än de störningar
i relationerna mellan öst och
väst som tjeckoslovakienkrisen förde
med sig.

Bakom den officiella propagandafa -

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1908 fm.

Allmänpolitisk debatt

saden under fredssamtalen i Paris har
diskussioner förts som lett till president
Johnsons beslut att inställa bombningarna
i Nordvietnam. Det borde hälsas
med tillfredsställelse av hela vår
värld. En komplikation utgör naturligtvis
saigonregeringens inställning, även
om den regeringen inte ensam torde
kunna hindra att fredsförhandlingar
inleds. Sannolikt har den att välja mellan
att sända representanter eller att
så småningom falla. Den saknar av allt
att döma tillräckligt stöd för att kunna
spela en självständig politisk roll.

Världen hoppas givetvis att de helt
säkert hårda förhandlingarna inte bryter
samman — då skulle ju de tända
förhoppningarna om fred utsläckas.
Trycket på båda parter att nå en lösning
är mycket starkt. Oavsett vilken personlig
uppfattning om vietnamproblemen
som den nyvalde presidenten
Nixon skulle kunna ha synes det bli
svårt för honom att följa någon annan
väg än den som president Johnson numera
slagit in på; vi läser ju också i
tidningarna att han faktiskt är inne på
att stödja president Johnson. Detta är
ett glädjande tecken och någonting att
ta fasta på.

För att så återgå till de inrikespolitiska
spörsmålen vill jag säga några ord
om en sak som inte har tilldragit sig
särskilt mycket intresse i årets val men
som var en stor fråga 1966. Jag syftar
på det jordbrukspolitiska utspel som
gjordes under 1966.

I förhållande härtill var jordbruksbeslutet
vid 1967 års riksdag utan tvivel
dämpat. Men det är inte riktigt, såsom
det hävdats i årets valrörelse, att
det i riksdagen skulle ha rått full enighet
om 1967 års jordbruksreform. Ett
20-tal reservationer och några särskilda
yttranden hade faktiskt fogats vid
jordbruksutskottets utlåtande.

En mycket viktig fråga, där meningarna
gick isär, gällde produktionsvolymen.
Enligt riksdagsbeslutet 1967 skall
vi under tiden fram till slutet av 1970-

talet vidtaga särskilda åtgärder för att
minska produktionen till 80 procent av
vårt livsmedelsbehov. Detta torde betyda
nedläggning av en tredjedel av jordbruksmarken.
På vissa håll blir det en
mycket omfattande nedläggning — upp
till 70 procent har det sagts. Kan vi
verkligen gå in för att öka importen
av livsmedel till 20 procent fram till
slutet av 1970-talet när man måste ha
anledning att räkna med att just vid den
tidpunkt då vår nya jordbrukspolitik
skall vara genomförd, knapphet i fråga
om livsmedel kan uppstå på den s. k.
världsmarknaden? I det läget finns det
nog inte garantier för att vi kan importera
20 procent av vad vi behöver. Den
stora livsmedelsbrist som drabbar de
fattiga folken måste också anses som
ett skäl för oss att till väsentlig del försöka
täcka vårt livsmedelsbehov själva.

En annan viktig fråga när det gäller
jordbrukspolitiken är hur rationaliseringsstödet
utnyttjas. Den hittillsvarande
tillämpningen har i vissa avseenden
varit bristfällig. Enligt vår mening bör
rationaliseringen främst inriktas på familjejordbruken.
Under valrörelsen
ställde man sig från regeringshåll positiv
till tanken att se över tillämpningen
av rationaliseringskungörelsen. En
sådan översyn är önskvärd.

Jag tror att man också behöver se
över den föreskrift som säger att i ett
kombinerat jord- och skogsbruk med
omfattande skog endast jordbruket skall
bli föremål för lönsamhetsbedömning
och behöver ge tillfredsställande resultat
för att lån skall kunna erhållas.

Under 1967—1968 har arbetslösheten,
friställningarna, legat på hög nivå. Den
senaste konjunkturrapporten tyder visserligen
på en konjunkturförbättring,
men någon markerad uppgång tycks det
ännu inte vara fråga om. Vi vet också
att vi under den närmaste tiden har att
vänta en ökning av antalet arbetslösa
av säsongmässiga skäl. Den stundande
vinterns arbetslöshet kan bli lika stor
som den gångna vinterns.

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Nr 36

Jag vill kort och gott säga att det inte
får sparas på arbetsmarknadspolitiska
insatser. Glädjande nog torde också partierna
vara eniga på denna punkt. Det
största ekonomiska slöseriet —• det är
väl alla medvetna om — är att arbetsvilliga
armar inte kan beredas sysselsättning.

Med hänsyn till arbetslöshetens geografiska
fördelning men även till andra
omständigheter måste arbetsmarknadspolitiken
kombineras med vad vi har
kallat en aktiv lokaliseringspolitik och
jag vill upprepa kravet på ökade medel
till lokaliseringspolitiken. Kan man genom
statlig företagsetablering varaktigt
öka antalet arbetstillfällen i sysselsättningssvaga
regioner där den enskilda
företagsamheten saknar förutsättningar
därför — här måste det i själva
verket vara fråga om en kombination
av näringspolitik och socialpolitik —
synes man inte ha rätt att avvisa den
utvägen. Det verkar som om flertalet
statliga företag i vårt land är drivna i
något av en kombination av näringspolitik
och socialpolitik.

Om vi ser på förhållandena i norr
vad kapitalavkastningen i de statliga
företagen beträffar, blir slutsatsen just
att det är fråga om en sådan kombination
och det är uppenbart att man även
på andra ställen kan ha anledning att
driva en företagsamhet i en kombination
av denna typ.

Nedläggning och sammanslagning
jämte arbetslöshet heter i dag strukturrationalisering
och friställning. Uppenbart
är att näringslivet måste rationaliseras
för att kunna följa med i konkurrensen,
och glädjande nog är man
på arbetstagarhåll fullt på det klara
med nödvändigheten av en sådan strukturrationalisering.
Lämpligt anpassade
enheter och moderna maskiner är helt
enkelt nödvändiga förutsättningar för
att de som har sin utkomst i näringslivet
— och det är ju de flesta —- skall
få en hygglig inkomst och i övrigt goda
arbetsförhållanden.

Allmänpolitisk debatt

Strukturrationaliseringen är således
till för att göra det bättre för dem som
är kvar inom en näring, men en mindre
grupp — de friställda —- får det som
oftast sämre. Här är en omskolning i
arbetsmarknadsstyrelsens regi i förening
med det s. k. äldrestödet, som vi
har beslutat om i riksdagen, och den
efter avtal mellan LO och Arbetsgivareföreningen
påbörjade anordningen med
avgångsvederlag av stor betydelse. För
att man verkligen skall få en god avvägning
mellan effektivitet och hänsyn
vid strukturrationaliseringarna är
ett fullföljande av dessa åtgärder av
nöden. Självfallet bör också en allmän
arbetslöshetsförsäkring ingå bland åtgärderna
för en förbättrad trygghet. Det
är en enkel gärd av rättvis fördelning,
eller solidaritet.

Näringslivets planer på nyanläggningar,
utvidgningar och förbättringar
befinner sig, som vi vet, på en ganska
låg nivå. Delvis beror det på en förefintlig
överkapacitet i åtskilliga branscher,
men delvis beror det —- och
kanske främst — på en knapp, för att
inte säga dålig lönsamhet. Under sådana
förhållanden är det nödvändigt att
samhället i första hand undviker nya
pålagor på näringslivet och i stället lättar
på bördan i skilda hänseenden, t. ex.
genom en så låg ränta som möjligt. På
så sätt blir det större möjligheter att
upprätthålla en god sysselsättning till
hyggliga löner.

Förpostfäktningarna inför avtalsrörelsen
har, som vi har sett, börjat. Utspelet
är välbekant. Arbetstagare och
arbetsgivare framför i viss utsträckning
olika uppfattningar, och arbetstagarorganisationerna
gnabbas sinsemellan.
Det kan vara förklarligt. Utrymmet för
de totala lönehöjningarna bestäms ju
av produktionsökningen, vilken till en
del redan är intecknad, exempelvis genom
höjda ATP-avgifter och situationen
är alltså den att vad andra tar av
detta realekonomiskt möjliga löneutrymme
minskar ens egna möjligheter.

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

Det gäller därför att i tid se till, att man
får sin anpart. Det tråkiga med en sådan
ordning är att alla anser sig tvungna
att nominellt kräva mer än vad som
verkligen finns att tillgå. Följden blir
då given: penningsvärdeförsämring,

luft i lönekuverten och en fortsättning
på jakten priser—löner.

Ett nytt inslag i år är emellertid LOkravet
på överläggningar med regeringen
om priser och stabiliseringspolitik.
Det ligger i linje med mittenpartiernas
förslag om ett mera allmänt samråd
mellan arbetsmarknadens parter och politikerna,
dvs. en rundabordskonferens,
något som man tidigare inte velat höra
talas om men som man nu är på väg
att införa, åtminstone i väsentlig utsträckning.

Detta är glädjande, eftersom vi tror
att denna väg kan vara värd att pröva.
Ingen kan garantera på förhand att sådana
försök kommer att lyckas över huvud
taget eller att de kommer att lyckas
redan vid första eller andra tillfället,
men saken är så utomordentligt
viktig, att vi anser att försök hör göras
inte bara en utan flera gånger, så
att man kan förvissa sig om huruvida
denna väg verkligen är framkomlig.

Naturligtvis ligger det i flertalets intresse
att försöka bromsa inflationen.
Den undergräver ju en redan förut svag
lönsamhet hos många näringar och företag,
vilkas förutsättningar bestäms av
internationell konkurrens, antingen därigenom
att de är exportföretag eller
därigenom att deras produktion måste
konkurrera med importvaror. I en sådan
situation blir det helt enkelt inte
möjligt att lyfta upp låglönegrupperna.

För att kunna höja låglönegrupperna
krävs emellertid också resonans hos
övriga grupper, både arbetstagare och
företag, eftersom en speciell lyftning
av låglönegrupperna förutsätter återhållsamhet
hos övriga grupper. För
politikerna gäller det att medverka i
opinionsbildningen och ta initiativ som
främjer konkurrensen med utländska

företag och som underlättar en lösning
av låglöneproblemet.

Samhället bör också genom sina direkta
åtgärder verka för en utjämning
till låginkomsttagarnas förmån, bl. a.
i fråga om beskattningen. En tänkbar
sådan väg, som ibland har förts fram,
är att medge avdrag från inkomstens
slutbelopp på skattsedeln — således inte
från den taxerade inkomsten.

Nu är nog detta problem alltför komplicerat
för att man utan mycket ingående
överväganden skall kunna ta
ställning till det, och jag är inte beredd
att i dag gå in för någon speciell
linje. Men det gäller att hitta någon
lösning som kan gagna låginkomstgrupperna,
och en utredning borde faktiskt
tillsättas för att undersöka saken och
för att pröva låginkomstgruppernas
skattefrågor över huvud taget.

Skulle man sedan vilja utreda —■ det
är en annan fråga -— hur den indirekta
beskattningen bäst skulle utnyttjas i
konjunkturpolitiken, så tror jag att man
först som sist bör göra detta.

Ur jämlikhetssynpunkt vill jag uttala
min tillfredsställelse över att man i dag
på LO-håll vill försöka medverka till
att avskaffa grupperingen av lönerna.

En annan jämlikhetsfråga som förutom
låginkomsterna tilldrar sig stort intresse
är spörsmålet om pensionsåldern.
Det har sagts att centern står ensam
om kravet på etappvisa sänkningar, så
att pensionåldern blir 65 år för dem
som nu har 67 år. Låt mig påminna om
att vi har varit ensamma om en hel del
saker. Först var vi ensamma om den
allmänna arbetslöshetsförsäkringen; jag
tror inte att vi i dag är så ensamma om
denna.

Vad sedan gäller pensionen har det
sagts att frågan kan lösas genom införandet
av en varierande pensionsålder.
Enligt min mening skulle det förutsätta
att flertalet av dem som får pension
redan vid 65 år skulle vara villiga att
höja pensionsåldern till 67 år. Det tror
jag inte på. En helt annan sak är att

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Nr 36

även om pensionsåldern sätts till 65
år, behöver man ändå vissa variationer,
så att grupper med mycket tungt arbete
får pension ännu tidigare. Dessutom
behöver man en valmöjlighet i
stil med vad som gäller för ett flertal
statstjänstemän; rätt till pension vid
65 års ålder, rätt att kvarstå till 66 år
och möjlighet att efter ansökan få kvarstå
ytterligare till 67 år.

Från centerpartiet har vi under en
hel del år tagit upp miljöproblemen.
Gensvaret från andra grupper var i början
ganska svalt. Ett miljöprogram skulle,
framhöll vi, sikta till att skapa goda
förutsättningar för vad vi kallar
den yttre och inre miljön. Åtgärderna
mot vatten- och luftföroreningarna har
nu kommit en bit på väg, och i dag
läste jag i tidningen om att man då det
gäller luftföroreningar från bilar är
beredd att gå ännu ett steg längre.

I fråga om bullret vet vi alla att mycket
återstår att göra. En sak vill jag
emellertid understryka, nämligen att om
en modern tids krav på god miljö kommer
i konflikt med tidigare etablerade
enheter inom näringslivet kan det bli
ödesdigert att generellt se den ekonomiska
lösningen av problemen på sådant
sätt att den ena av de från början
förefintliga intressenterna ensam skall
stå för hela kostnaden. Näringslivet
kan i många fall inte göra det. Lika
orimligt vore det att fordra att enskilda
människor, även om de med vett
och vilja slagit ned sina bopålar intill
en befintlig industriell enhet, skall delta
i kostnaderna för att eliminera olägenheterna
av konflikten boende-industri.
I sådana fall måste nog samhället
träda till.

I centerpartiet ser vi emellertid miljöbegreppet
i ett vidare perspektiv.
Människans hela situation i ett tekniskt
och kommersiellt avancerat samhälle
måste tas med i bilden. De många
problemen med stress och anpassningssvårigheter
visar att de politiker, som
bär ansvaret för samhällets utformning,

Allmänpolitisk debatt

ännu inte har hunnit med allt som dagens
situation kräver. Detta är kanske
inte så märkvärdigt. Med den högre allmänna
standard vi nu har finns ekonomiskt
utrymme för en bättre miljö och
då tycker vi att saken är självklar. Annorlunda
var det den tid då alla våra
ansträngningar togs i anspråk för att
i enkel standard skaffa fram föda, kläder
och bostäder. Miljövård i vidare
bemärkelse innefattar inte bara skydd
mot vatten- och luftföroreningar och
buller utan även åtgärder i övrigt som
kan vara ägnade att motverka stressen
och jäktet i arbetet.

Här spelar arbetsmiljön, boendemiljön
och även fritidsmiljön en mycket
viktig roll som motvikt till stress och
pressande arbete.

Opinionen för en bättre miljö har
växt; stora grupper, framför allt ungdomar,
reagerar mot ett samhälle som
inte är anpassat efter människans förutsättningar.
I stället för ett, som det
ibland har sagts, sterilt samhälle —
det är nu överord —■ med dagsländeaktiga
lyxkonsumtionsvaror vill man
ha en miljö med ett innehåll som alla
i jämlikhetens intresse får del av. Detta
måste beaktas vid det fortsatta samhällsbyggandet.

Sammanfattningsvis vill jag framhålla
att de frågor som enligt vår mening
har särskild aktualitet just nu gäller
bättre jämlikhet människorna emellan,
större trygghet i försörjningen, krafttag
för näringslivet i syfte att göra den gemensamma
kakan större och utökad lokaliseringspolitik,
kamp mot inflationen
och penningvärdeförsämringen
samt miljövård i vidsträckt bemärkelse.

Vidare anförde:

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Socialdemokraterna
vann en betydande seger i årets val
— som jag tror att herr Hedlund för

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

en liten stund sedan formulerade det
— och lika odiskutabelt är bakslaget
för folkpartiet. Man kan visserligen
säga, som herr Hedlund också gjorde,
att om man jämför valen 1962 och 1964
med valet 1968 framträder inga anmärkningsvärda
skillnader —• om man
räknar samman de socialdemokratiska
och kommunistiska rösterna har dessa
båda partier till och med en något
sämre position än 1962. Men mellan
1962 och 1964 å ena sidan och 1968
å andra sidan ligger 1966. Resultaten
av dessa val visar hur snabbt förändringar
kan ske i den svenska politiken.

Det finns ingen ödesbundenhet i utvecklingen.
Socialdemokratin har i dag
en obestridlig maktposition och ett
lika obestridligt ansvar. Men vi på den
liberala sidan har goda möjligheter att
vinna framgång vid nästa val, om vi
själva kan och vill göra de rätta insatserna.
Behovet av ett socialliberalt
alternativ blir inte mindre därför att
socialdemokraterna har stärkt sin maktposition
— det förhåller sig tvärtom.
Vår uppgift och vår politiska viljeinriktning
står fast, och jag skall i det följande
ta upp ett par centrala frågeställningar
för vår politik under de kommande
åren. Men först vill jag stanna
en liten stund vid några inslag i själva
valrörelsen.

Visst har vi inom folkpartiet formulerat
klara ståndpunkter i de huvudfrågor
som enligt vår mening förelåg inför
detta val: tryggheten i sysselsättningen
och vad den krävde av närings-, arbetsmarknads-
och konjunkturpolitik, bostadsbristen
i de större tätorterna och
de höga hyrorna i de nya husen, vårdkrisen
och dess påfrestningar för människorna,
den utmaning som tillståndet
i utvecklingsländerna riktade och alltjämt
riktar mot oss. I folkpartiets och
centerpartiets gemensamma handlingslinjer
fanns en grundval för en alternativ
politik. Jag vill alltjämt hävda att
den grundvalen var väl så klart utsta -

kad som det socialdemokratiska programmet.

Däremot, herr talman, är det alldeles
tydligt att vi inte i tillräcklig grad lyckades
informera väljarna om vad vi
ville. Socialdemokraterna lyckades mycket
bättre, trots att deras program -—-och det tror jag att en närgången
granskning skulle bekräfta — ingalunda
var mer precist eller ens mer klart
i huvudlinjerna är vårt. Det var en stor
organisatorisk prestation som gjordes
av det socialdemokratiska partiet. Den
stöddes också av mångdubbelt större resurser
— ekonomiska och personella —
än vad något annat parti hade till sitt
förfogande.

Men vi har naturligtvis ingen anledning
att skyla över — tvärtom tror jag
att det vore ett misstag av oss — att diskussionen
om regeringsfrågan för vår
del alltför mycket kom att präglas av
olika författningsmässiga och tekniska
förutsättningar för att ett regimskifte
skulle komma till stånd. Vi talade inte
tillräckligt mycket om den politik, som
vi ville vara med om att föra efter ett
framgångsrikt val och som vi i verkligheten
hade dragit upp riktlinjerna för.
Här ligger, tror jag, en icke obetydlig
del av förklaringen till att de stora vinster,
som vi år 1966 gjorde från socialdemokraterna,
nu i stor utsträckning
gick tillbaka till regeringspartiet.

Ser man på valresultatet ur den samlade
oppositionens synvinkel tror jag
att man kan finna en annan väsentlig
förklaring till bakslaget, som det skulle
vara fel att inte öppenhjärtigt tala om
även här. Jag tänker på att sammanhållningen
kring en politik, som en majoritet
av det svenska folket på sakliga
grunder kunde anse bättre än den socialdemokratiska,
inte var fullständig
inom den demokratiska oppositionen.
Högerns politik beredde svårigheter för
hela oppositionen. Den gav herr Erlander
och alla de ledande socialdemokraterna
möjligheter att med olika demagogiska
knep framställa oppositionen

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Nr 36

som en opposition utan program eller
som mer eller mindre utlämnad till högern.
Den kastade på så sätt en skugga
över hela den demokratiska oppositionen.
Jag säger inte detta för att nu i efterhand
rikta kritik mot något i det
förflutna. Det tjänar inte mycket till —
många människor hörde mig säga detta
även före valet. Jag säger det med tanke
på framtiden och för att återigen betona
att problemets lösning inte kan ligga
i något allmänt tal om samling. Det är
riktlinjerna och politikens innehåll som
är det väsentliga, och vi avvaktar nu
med intresse — jag vill gärna säga med
välvilligt intresse -—• vilket resultat den
omprövning av högerpolitiken som nu
inletts kommer att leda till.

Naturligtvis utgör den nära politiska
samverkan mellan folkpartiet och centerpartiet
alltjämt den mest betydelsefulla
faktorn inom oppositionen. Frågan
är hur den skall fungera. Det finns
ingen anledning att låta det råda något
tvivel om att vi inom folkpartiet ansett
det naturligt att denna samverkan också
skulle leda fram till en förändring av
den sedan ett halvt århundrade traditionella
partistrukturen i svensk politik.
Fn ny partibildning i god tid före 1970
års val, som skulle verka stimulerande
och attraherande, har för oss hägrat
inom blickfältet. Vi har intagit en beredskap
i det syftet, och jag vill i det
sammanhanget konstatera två saker.

Den första är att det nu står klart, att
man inom centerpartiet inte är beredd
att söka sig fram mot en så snabb lösning.
Jag vill öppet säga att jag beklagar
det. Vi anser att det hade varit lyckligare,
om en bred opinion inom centerpartiet
— och vi förstår att en bred opinion
behövs i ett sådant här sammanhang
—• varit beredd att ställa sig bakom
en djärv framtidshandling av detta
slag. Nu är inte detta fallet, och vi får
då arbeta utifrån de förutsättningar som
finns.

Det andra jag vill konstatera är, att
för oss inom folkpartiet betyder detta

Allmänpolitisk debatt

att vi med .särskild energi går in för att
vidareutveckla huvudlinjerna i det partiprogram
som 1962 års landsmöte i
Göteborg antog och att på olika väsentliga
områden konkretisera det. Jag skall
strax återkomma till den saken. Det innebär
naturligtvis på intet vis att vi
raserar eller ger upp den politiska samverkan
med centerpartiet. Den överensstämmelse
när det gäller ståndpunktstaganden
till väsentliga politiska problem,
som vi inom centerpartiet och
folkpartiet efter egen prövning kommit
fram till, bör enligt vår mening inte
luckras upp av ett val som gått dåligt
för den demokratiska oppositionen över
huvud taget och bättre för centerpartiet
än för folkpartiet.

Jag vågar säga att jag för min del i
många år sökt arbeta för att stärka bredden
och slagkraften hos den demokratiska
oppositionen. Att vägen i verkligheten
visat sig mer svårframkomlig än
jag väntat — bl. a. naturligtvis beroende
på egna misstag och felbedömningar —
och att snabba och stora resultat visat
sig svåra att uppnå skall inte hindra oss
inom folkpartiet att fortsätta att verka
i den riktningen; jag tror att om tålamodet
är tillräckligt skall vi också till
slut nå målet. Närmare det målet kan
däremot säkerligen inte nya partier,
som bildas vid sidan av de nu existerande,
leda oss, allra minst under de
förutsättningar som kommer att gälla
för 1970 års val.

Det finns ett par andra omständigheter
som har aktualiserats under valrörelsen
som jag gärna med ett par ord
vill beröra.

Det är klart att politiska motsättningar
accentueras i valtider, och det är då
lätt hänt att det fälls mindre väl övervägda
omdömen om politiska motståndare
— sådant har man gjort sig skyldig
till från alla partiers sida och jag
gör inget undantag för folkpartiet. Men
det fanns ett drag i den socialdemokratiska
valpropagandan som gick utöver
detta och som inte var resultatet av

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

några enstaka övertramp. Man förde en
kampanj vars syfte var att systematiskt
undergräva respekten för motståndarnas
motiv och att uppförstora klyftor
mellan klasser och grupper. Det var
ofta ett enkelt budskap som vi här
mötte. Mitt genom folket går en avgrund,
tycktes man vilja säga. På den ena sidan
står socialdemokratin, uppfylld av
jämlikhetssträvanden och andra höga
mänskliga ideal. Men på den andra sidan,
som alltså representerar nära hälften
av det svenska folket, står krafter
vägledda av egoistiska intressen och
mer eller mindre dolda maktgruppers
intriger. Detta var kvintessensen i framställningen,
som understöddes av en
uppsjö av flygblad och annan propaganda.

Jag vill gärna i all enkelhet säga att
vi har upplevt inslag av den typ som
jag nu talat om som orättfärdiga. Påståendena
är dessutom orimliga. Verkligheten
är inte sådan som socialdemokraterna
här skildrat den, och en valuppläggning
av det slaget tror jag inte
kan främja en sund samhällsutveckling.
Vi känner oss därför också förvånade
över det hyckleri från socialdemokratisk
sida som vi tycker oss ha upplevt
efter valet. Efter att under valrörelsen i
år ha haft till sitt förfogande en organisatorisk
apparat och ekonomiska resurser
utan motstycke, efter en mobilisering
inom fackföreningsrörelsen av
väldig omfattning, efter att ha pressat
sitt övertag i fråga om radio och TV,
efter att ha använt argument av den
typ jag nu beskrivit och efter att ha
vägrat att över huvud taget diskutera
en överenskommelse mellan partierna
om att avstå från bidrag från juridiska
personer, efter allt detta säger socialdemokraterna
eller i varje fall en del av
dem nu, att det är synd om dem därför
att de har varit utsatta för lumpna och
orättvisa angrepp. Statsråden Palme och
Moberg har uttalat att den icke-socialistiska
pressen på ett uppseendeväckande
sätt förföljt socialdemokratin,

förtigit dess goda sidor och hindrat den
från att på ett resonabelt sätt få utrymme
i nyhetsspalterna.

Man skulle kanske kunna ta lätt på
detta och le åt det. Men det är en allvarlig
anklagelse. Tror man verkligen inom
det socialdemokratiska partiet att de
tidningar man åsyftar är mer partiska
eller mindre opartiska än de socialdemokratiska
tidningarna? Jag tillåter mig
att starkt betvivla att anklagelsen är
riktig. Men den är så allvarlig att dess
riktighet borde opartiskt undersökas.
Jag vill därför föreslå statsministern att
vi tillsätter en opartisk utredning som
får till uppgift att systematiskt värdera
nyhetsmaterialet i olika tidningar, inte
bara volymmässigt utan även vad t. ex.
rubriker och innehåll beträffar. Jag
hoppas att statsministern skall gå med
på detta förslag. Eljest måste vi uppfatta
de våldsamma orden som ett led i en
mäktig regerings press på massmedia.

Jag vill härefter övergå till ett par
aktuella framtidsproblem. Det är klart
att en kritisk prövning av gårdagens
och dagens auktoriteter och av innehållet
i och tolkningen av deras påbud
av olika slag alltid är nödvändig i
ett samhälle som skall förbli friskt.

Prövningen måste då och då leda
fram till att några av de gamla auktoriteterna
förkastas. Men det förefaller
som om man på en del håll i sin iver
att delta i stormanlöpningen mot dagens
auktoriteter — det må vara en
religiös tro, dagens politiska makthavare,
företagsledare eller organisationsledare
— glömmer bort en sak som jag
vid flera tillfällen påpekat i kammaren:
gemenskap mellan människor i ett
samhälle kräver ordning.

Ju mer komplicerat, tekniskt och ekonomiskt
samhällslivet blir, desto ömtåligare
är också dess maskineri och
desto mer stegras behovet av hållfasta
samlevnadsregler. Om ett samhälle
skall vara ett i ordets bästa mening
humant och demokratiskt samhälle,
präglat av hänsyn till människorna och

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Nr 36

av hänsyn mellan människorna, av solidaritet,
av — om jag får använda
ett enkelt men genuint ord — godhet,
kan inte ordningen åstadkommas väsentligen
genom straff eller hot om
straff, genom rädsla för de styrande eller
genom tryck, övervakning eller våld
från deras sida. Då måste den åstadkommas
genom att det överväldigande
flertalet medborgare finner det naturligt
att frivilligt erkänna samlevnadsreglernas
auktoritet, naturligtvis med
rätt för var och en att i demokratisk
ordning verka för ändring av dem.

Utifrån en sådan grundsyn, som är
uttryckt i folkpartiets program, kan
vi liberaler vara med om att kritiskt
pröva alla auktoriteter och att förkasta
dem som var och en av oss efter en
sådan prövning inte kan godkänna.
Men vi är också medvetna om att ett
ordnat samhälle och vad som är av
lika stor betydelse, om jag får använda
uttrycket, ett värdigt liv över huvud
taget fordrar att vi efter denna kritiska
prövning bekänner oss till ett handlingsmönster,
ett normsystem som får
präglas av värden av det slag som jag
nyss nämnde.

Det är för oss klart att vi inte kan
acceptera eller känna någon själsfrändskap
med en hånfull, överlägsen hållning
gentemot den som har en kristen
tro. Men det är också klart för oss att
inom våra led måste vi känna respekt
för varje samvetsbestämd uppfattning.
Folkpartiets program utgår från de värden
som kristendom och humanism skapar.
Det behövs en fortsatt gemenskap,
ett fortsatt förtroendefullt samarbete inom
våra led kring ansträngningarna
att utforma grundvalarna för framtidens
samhälle, en fortsatt sammantvinning,
om jag får uttrycka mig så, av
båda dessa pulsådror i den svenska
liberalismens liv, för att vi skall lyckas
med de viktiga uppgifter som ligger
framför oss.

Det har på sina håll blivit populärt,
inte minst under de senaste dagarna,

Allmänpolitisk debatt

att tala föraktfullt om lag och ordning,
därför att de orden ibland har brukats
och brukas av hel- eller halvdiktatoriska
regimer för att stödja ett för folkets
flertal förhatligt välde eller av extremister
av typen Wallace i Förenta staterna,
som tror att det gå att komma
till rätta med eller överskyla stora sociala
problem och motsättningar i rasfrågor
genom att tala om lag och ordning
och sätta sin lit till polisingripanden
för att lösa problemen. Men det förhållandet
att dessa ord ibland missbrukas
— vilka ord gör inte det — innebär
sannerligen inte att vi inte här hemma
skulle kunna tala om lag och ordning
utan att känna oss besvärade över att
några röster från det nygamla vänsterhållet
strax passar på att försöka sätta
en reaktionär stämpel på oss. Det finns
väl ingen utom en flock extremister
som vill beträda den våldsamma omstörtningens
väg. En alldeles överväldigande
majoritet vill gå reformernas och
evolutionens väg.

Från de utgångspunkterna kan vi
motsätta oss funderingar om och krav
på s. k. direktdemokratiska metoder
som kommer fram i debatten. I verkligheten
synes dessa metoder gå ut på att
små minoriteter skall kunna förvandla
fredliga demonstrationer till våldshandlingar,
ockupera undervisningslokaler,
störa meningsmotståndares sammankomster
och hindra dem från att komma
till tals, slå ut fönsterrutor på främmande
länders ambassader o. s. v. Genom
direkta handlingar i strid med
gällande lag och regler vill de ge sin
mening till känna och söka få samhället
att rätta sig efter deras vilja. Vi måste
avvisa sådana metoder i vårt land.

Men efter att ha sagt detta, herr talman,
vill jag gärna tillägga att professor
Erik Lönnroth enligt min uppfattning
har alldeles rätt när han i en artikel
i Svenska Dagbladet för ett par
veckor sedan gjorde gällande, att det
bakom dessa och liknande protestreaktioner
och tendenser finns djupare or -

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

saker än politiskt tungomålstalande och
busaktighet.

Vi resonerar och hör nu mycket talas
om en utvidgad, fördjupad och förbättrad
demokrati. Samtidigt härmed kan vi
på område efter område urskilja hur
starka centraliseringstendenser gör sig
gällande, hur antalet människor som
inom dessa områden tycker sig kunna
påverka besluten förefaller — jag använder
med flit tills vidare det uttrycket
— bli allt mindre i förhållande till
det antal människor vilkas levnadsbetingelser
påverkas av besluten. Man
tycker att förhållandet mellan påverkan
och de påverkade förskjuts i ogynnr
sam riktning. Det gäller den statliga
politiken, icke minst i länder under
socialdemokratisk ledning, men även,
om än inte lika starkt, i åtskilliga andra
länder. Det gäller också den kommunala
politikens sfär. Diskussionerna och metoderna
för t. ex. bebyggelseplaneringen
och om sammanläggningen av olika
kommuner belyser också detta. Går vi
till utvecklingen inom näringslivet kan
vi återfinna samma tendenser i strävandena
att uppnå större företagsenheter
och långtgående specialisering också
i de mindre företagen. Naturligtvis
är vi alla medvetna om att återigen
samma tendens ingalunda lämnar t. ex.
löntagarnas organisationer oberörda.
Den fart varmed t. ex. storavdelningar
av olika slag kommit till stånd är ju
ett tecken härpå. Exempel skulle kunna
tas även från utbildningsväsendet.

Ändå skulle man kunna göra gällande
att det ligger något paradoxalt i vantrivsel-
och protestaktionerna. Medborgarnas
inflytande på riks- och kommunalpolitiken
är säkerligen mycket
större i dag än för låt oss säga 50 år
sedan. Löntagarnas inflytande över de
villkor som de arbetar under är mycket
större än då. Skolor och högskolor
möter sina elever med en mycket öppnare
inställning än tidigare. Trots detta
upplever sannolikt allt fler människor
inom dessa och andra områden en kan -

ske allt starkare känsla av att på något
sätt vara utlämnade, överlämnade
till andra, till ett fåtals godtycke. Att den
upplevelsen kan te sig ologisk i ett historiskt
perspektiv hindar inte att den kan
vara intensiv. Verkligheten nu förefaller
många att vara sådan. Därför vänder sig
också särskilt ungdomen i stigande grad
mot de auktoriteter, som den tycker är
avlägsna, oåtkomliga eller som den
inte finner några vägar till, för att uttrycka
sina uppfattningar och beskriva
sin situation. När nivån stiger på
utbildning och kunskaper, på förmåga
till självständig prövning och på inkomster
som ger möjligheter till någonting
utöver livets nödtorft och som lämnar
krafter över till att tänka på någonting
annat än att avlägsna oron för
morgondagen, då stiger samtidigt, enligt
min mening med rätta, medborgarnas
anspråk på delaktighet i den demokratiska
processen.

Som jag förut antydde måste vi avvisa
angrepp på vad angriparna kallar formell
demokrati, som i själva verket innehåller
de mest grundläggande frioch
rättigheterna. Och vi måste också
avvisa talet om direktdemokrati. Men
vi kan inte visa ifrån oss de stora krav
på politikerna som den antydda utvecklingen
i alla fall reser. Dagens tekniska
och ekonomiska möjligheter, vår
ökade kännedom om människors beteenden
och reaktioner i olika sammanhang,
våra erfarenheter av de risker
som en förstelning av demokratin
medför, allt detta borde sporra oss att
söka förbättrade former för en levande
demokrati även under en samhällsutveckling
där ekonomiska och tekniska
faktorer föder fram starka centraliseringstendenser.
Särskilt ett liberalt parti
har anledning ägna sina krafter åt
att försöka avvärja att effektivitetskravet
och kraven på större delaktighet för
medborgarna i väsentliga avgöranden
kommer på kollisionskurs. I stället bör
vi försöka få dem att löpa parallellt.

Inom folkpartiet har vi funnit dessa

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Nr 36

problem vara så betydelsefulla, att vi
beslutat tillsätta en särskild arbetsgrupp
med bred förankring, innefattande såväl
direkt i riksdagsarbetet eller i annat
partiarbete detagande liberaler som
företrädare för folkrörelserna, arbetslivet,
den akademiska världen och ungdomen.
Naturligtvis tror vi inte att vi
snabbt skall kunna komma fram till
några lösningar. Det gäller i första
hand att fixera problemställningar av
skilda slag och att skissera principiella
riktlinjer och alternativ. Vi skall försöka
alt successivt presentera frågeställningar
av allmänt intresse och hoppas
på en livlig och belysande debatt
kring dem.

Andra arbetsgrupper kommer att ta
itu med vidareutvecklingen av vårt näringspolitiska
program, av sparandets
— inte minst företagssparandets — fördelning
och av allt det som kan sammanfattas
under rubriken De gamlas
Sverige. Det sistnämnda gäller såväl
frågorna om pensionsålder och pensionsnivå
som — inte mindre betydelsefullt
— de äldres möjligheter att vara
fria och fullmyndiga medborgare i
samhället samt att delta i arbetslivet i
den utsträckning de vill göra det.

Jag skall om en liten stund avslutningsvis
beröra ett för framtiden centralt
problem inom den ekonomiska politikens
område, men låt mig först knyta
an till den aktuella situationen.

Konjunkturläget är alltjämt oklart,
och även om man i konjunkturinstitutets
rapport kan avläsa en försiktig optimism
rörande det kommande årets
utveckling finns där också många osäkra
faktorer. De sammanhänger inte
minst med exportutsikterna. Under alla
förhållanden kan vi konstatera att arbetsmarknadsläget
inte är tillfredsställande.
Nu sedan regeringen vunnit en
stor valframgång hoppas jag att den
skall vara villig att ta fasta på åtminstone
några av de förslag som vi från vår
sida lade fram i våras men som då avvisades,
förslag som syftade till att upp -

Allmänpolitisk debatt

rätthålla sysselsättningen på ett bättre
sätt. Jag har med stort intresse noterat
att konjunkturinstitutets chef vill förorda
statliga beställningar för u-länder
inom industri med ledig kapacitet och
där eljest arbetslöshet skulle uppstå. De
beställningarna kan nog samtidigt ges
en selektiv inriktning, om man så vill.
Jag vädjar till regeringen att på nytt
överväga dessa förslag, som den för
några månader sedan avvisade.

Vår satsning på en allmän svsselsättningsförsäkring
för såväl löntagare som
företagare — den väckte ju mycket
missnöje på den socialdemokratiska sidan
tidigare i år — har givit resultat
i den meningen att de socialdemokratiska
ledamöterna i den sittande utredningen
har anslutit sig till tanken. .lag
utgår från att denna inställning är
representativ för regeringspartiet.

I ett längre perspektiv måste vi vara
beredda att inse att det finns ett givet
samband mellan bl. a. faktorerna kostnads-
och inkomstläge, investeringsnivå
inom näringslivet, internationell konkurrenskraft
och trygghet i sysselsättningen.
De problem och svårigheter som
här finns eller kan uppstå kan ju inte
lösas bara genom att sätta in statlig företagsamhet.
Sett från våra socialliberala
utgångspunkter kan man säga att
statliga företag har en viktig funktion
att fylla inom vissa områden och i speciella
situationer, men de har inte några
generella fördelar i och för sig ur trygghetsskapande
synpunkter. Olika nyetableringar
måste därför prövas från sina
särskilda förhållanden och förutsättningar.
I längden och för att verkligen
kunna bereda trygghet måste ju även
statliga företag gå ihop.

Bristande konkurrens som leder till
ekonomisk ineffektivitet och nackdelar
för konsumenterna kan vara ett skäl
för statliga insatser. Ett annat, som
i dag kanske är det som oftast åberopas,
gäller orter till vilka det går trögt att
lokalisera privata företag. I sådana fall
måste man naturligtvis först och främst

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

undersöka om det finns ett reellt expansionsutrymme
inom den bransch det
är fråga om. Finns inte detta, innebär
ju tillkomsten av ett nytt företag, vare
sig det är statligt eller privat, att andra
företag tvingas till inskränkningar eller
rent av nedläggningar. Man måste också
undersöka om man kan få i gång en lönsam
produktion sedan vissa begynnelsenackdelar
undanröjts, eller om man
även på flera års sikt måste räkna med
betydande driftsubventioner. I det förra
fallet gäller det främst, som jag ser
det, att sätta in lokaliseringspolitisk
stimulans som undanröjer begynnelsenackdelarna,
och då kan ju både enskild
och statlig etablering komma i
fråga.

Herr talman! Jag tror inte det kan
vara opåkallat att vid detta tillfälle säga
några ord om perspektivet reformer
och skatter. Det perspektiv, som avtecknar
sig i långtidsutredningens s. k.
avstämning, är verkligen föga uppmuntrande.
Reformutrymmet är ansträngt,
och den utveckling av skattetrycket,
som angavs av långtidsutredningen 1965
såsom en kalkyl fram till 1970, har
redan i stort sett realiserats 1967/68.

Detta är en situation som framhäver
två väsentliga problem. Det ena gäller
den ekonomiska planeringen och behovet
av en mer systematisk prioritering
från statsmakternas sida inom reformverksamheten,
också på några års sikt.
Vi hoppas nu att regeringen är villig
att driva på och forcera detta arbete.

Den andra huvudfrågan gäller skattesystemets
utformning. Från och med
nästa år får vi mervärdeskatten. Men
likafullt är skattesystemet i sina huvuddrag
föråldrat och behäftat med en rad
brister. Den individuella beskattningen
avtecknar sig alltmer som framtidens
skattelinje, samtidigt som svårigheterna
att finna rättvisa övergångsformer och
att komponera in en sådan reform i en
allmän skattereform ännu inte har tillräckligt
beaktats inom ramen för de åt -

gärder och utredningar regeringen hittills
vidtagit eller tillsatt.

Till detta kommer det alltmer brännande
problemet med den kommunala
skatten och dess effekter. Under de
senaste åren har vi haft en ytterst snabb
stegring av såväl den kommunala konsumtionen
som av de kommunala investeringarna,
och den kommunala uttaxeringen
har också ökat i snabb takt.
Situationen är allvarlig.

Jag tror att en väsentlig fråga är hur
denna snabba utveckling bättre skall
kunna balanseras i förhållande till andra
angelägna behov och naturligtvis
även önskemål om att hålla det totala
skattetryckets ökning inom rimliga
gränser. Men det gäller också verkningarna
av den totala beskattningen
för olika inkomsttagargrupper. Med en
viss tillspetsning kan man säga att kommunerna,
samtidigt som statsmakternas
skattepolitik syftar till att hävda principen
om skatt efter bärkraft, har uppgifter
eller av oss pålägges uppgifter,
som i förening med en åtstramning av
deras upplåningsmöjligheter leder till
en kommunal uttaxering, vilken får en
verkan i motsatt riktning mot den princip
som riksdagen följt när det gäller
den statliga beskattningen.

Jag anser att en omfattande skattereform
i dag framstår som mera angelägen
än någonsin, varvid man också
måste ta hänsyn till de effekter som
uppstår av den kommunala skattebördan.
Vi måste se skattefrågorna på det
statliga, det regionala och det primärkommunala
planet som ett enda, ehuru
förvisso synnerligen komplicerat problem.
Det går helt enkelt inte längre att
lägga detta viktiga spörsmål åt sidan
och nöja sig med marginella justeringar.

Låt mig i det aktuella sammanhanget
säga några ord om en annan fråga, som
också var föremål för åtskillig diskussion
under valrörelsen. Jag tänker på
bostadskostnaderna i de nya husen. Den
främsta tvistefrågan gällde ju låneun -

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Nr 36

derlagets höjd. Jag vidhåller att en ökning
av detta upp till en kontrollerad
produktionskostnad skulle ge väsentliga
lättnader av kapitalkostnaderna i de
nya husen; det gäller inte minst de
kooperativa husen.

Vi har också sett hur under sommaren
en av regeringen tillsatt utredning
framlagt förslag om en mer vidsträckt
flerårsplanering av bostadsbyggandet
och om en konjunkturreserv av förberedda
projekt. Förslaget överensstämmer
nära med våra ståndpunkter sedan
länge. Jag vågar hoppas att regeringen,
med den generositet som framgång borde
föda, skall lägga prestigen åt sidan
och ta fasta på detta förslag, som kan
bidraga till en effektiviserad och därmed
förbilligad bostadsproduktion.

Det har, herr talman, sannerligen
inte saknats dramatiska händelser på
den världspolitiska scenen under det
år som för oss varit valåret 1968. Vi
har under detta år äntligen upplevt
hur en smal ljusrand skymtat över vietnamkrigets
mörka horisont. Jag hoppas
att den skall vidgas. Jag hoppas att de
tecken som nått oss på en bestämd uppmjukning
i den amerikanska positionen
när det gäller att träda i direkt
kontakt med FNL skall peka ut en färdriktning
för Förenta staternas politik
som kommer att fortsättas av den nye
presidenten. Jag hoppas också att saigonregeringen
inte skall kunna sabotera
en sådan utveckling och att förståelsen
i Sverige och på många håll i
Europa över huvud taget skall öka för
hur oerhört komplicerad den sydostasiatiska
situationen verkligen är.

Både när det gäller den amerikanska
utrikespolitiken och de stora problemen
inom Förenta staterna är det många
här hemma som med en viss bävan ser
på framtiden och den nyvalde presidentens
förmåga och vilja att verka för en
social reformpolitik inom och utom
landet. Men vi har naturligtvis all anledning
att önska honom framgång i en
sådan politik. Vår egen tillvaro, utveck2
— Andra kammarens protokoll 1968. Nr

Allmänpolitisk debatt

lingen i Europa och i den fattiga världen
beror i hög grad på den amerikanska
politikens utformning.

En ny självtillräcklighet, en ny isolationism
i Förenta staterna av den karaktär
som präglade 1920-talet och en stor
del av 1930-talet och som Franklin
Roosevelt inte förmådde bryta förrän
nazismens Tyskland så gott som erövrat
hela Nord- och Västeuropa och stora
delar av Östeuropa, skulle vara ödesdiger
för demokratin i vår världsdel.
Även för en svensk regering måste det
vara en uppgift, och en viktig sådan,
att göra det lilla den kan för att undvika
en sådan utveckling.

Det är uppenbart att den svenska regeringen
under några veckor före den
sovjetiska invasionen i Tjeckslovakien
i olika avseenden felbedömde de faktorer
som påverkade förloppet av krisen
i Europas centrum. När invasionen
sedan kom fördömde vi den alla, liksom
vi nu alla hoppas på att den snart skall
upphöra.

Det är tydligt att man på många håll
i Europa ser allvarligare på läget än vad
vi kanske i allmänhet gör här hemma.
Det har avspeglats t. ex. i den norska regeringens
förslag till stortinget om förstärkning
av Nordkalottens försvar. Meningsyttringar
i Rumänien och i ännu
större utsträckning i Jugoslavien pekar
i samma riktning. President Tito höll
häromdagen ett tal som det finns anledning
att uppmärksamma.

I detta läge tror jag att det skulle
vara av stor psykologisk-politisk betydelse,
om den nya administration som
kommer att träda till i Förenta staterna
och den västtyska regeringen kunde
deklarera eu beredskap att ratificera
icke-spridningsavtalet, naturligtvis under
förutsättningar som även på annat
sätt främjade en förnyelse av den avbrutna
avspänningen i Europa. Uteblir
en ratificering från några av de mest
tungviktiga makterna har den betydelsefulla
fredsinsats som arbetet på ickespridningsavtalet
inneburit misslyc36 -

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

kats. Det skulle ha mycket allvarliga
verkningar — även när det gäller situationen
i Främre Orienten, tror jag, men
jag skall inte diskutera den saken i dag.

Jag har interpellerat statsrådet Wickman
om en eventuell ny utveckling av
EEC-problemen, och då jag räknar med
att vi vid hans svar också får tillfälle
att diskutera den planerade nordiska
ekonomiska unionen avstår jag från att
nu ta upp saken. Jag vill bara med stor
tillfredsställelse notera den positiva
deklaration i det senare sammanhanget
som gjorts av landsorganisationerna
inom berörda länder.

Herr talman! Jag vill sluta med en
principfråga som gäller den ekonomiska
samhällsutvecklingen, men inte bara
den. Socialdemokraterna i Sverige har
i det senaste valet vunnit röster både
från kommunisterna och från den demokratiska
oppositionen. Det är kanske
nästan oundvikligt att den prestationen
åtföljts av något av en själsklyvning i
socialdemokratisk propaganda och politik,
en konflikt som återspeglas inte
minst i socialdemokraternas uppläggning
av sitt näringspolitiska resonemang.
Där finns förvisso en del bra
saker men också tämligen otydliga uttalanden
som ger antydningar om en
mer doktrinär socialistisk politik. Och
på socialdemokratins vänsterflygel
finns många som ivrigt åberopar de
marxistiska besvärjelserna. De manar
till kamp mot kapitalister, profit och
kommersialisering, och de linjerar upp
en socialdemokratisk politik med långtgående
socialistiska inslag.

Regeringspartiet befinner sig nu i en
valsituation och i den politiska hederlighetens
namn bör det klart kunna
anges vilka syften partiet har och vilka
metoder det tänker tillgripa. Socialdemokratin
bär försökt förena ett regeringsarbete
inom biandekonomins ram
med en i betydande utsträckning marxistiskt
grundad kritik av samhället —•
en kritik som just förkastar detta system.
Det går bra så länge kritiken är

till intet förpliktigande och används
som något slags allmän suggestion, inte
minst i valtider. Men i längden kan man
inte å ena sidan tala om biandekonomins
fördelar, om behovet av vinstgivande
företag och samarbete mellan
näringsliv och samhälle, och å andra
sidan till hälften ansluta sig till en
fundamental kritik mot detta system och
mana till kamp mot exploaterande företagare.
Man måste bestämma sig, tydligare
än man enligt min mening hittills
gjort, för på vilket ben man skall
stå.

Hittills har den praktiska politiken
legat inom ramen för marknadsekonomin.
De politiska tvistefrågorna mellan
folkpartiet och socialdemokraterna har
gällt hur man bäst skall åstadkomma en
fungerande marknad med sikte på konsumenternas
valfrihet och socialt ansvarstagande.
Det har varit frågor där
den politiska skiljelinjen inte varit särskilt
markant och inte heller följt något
alldeles bestämt mönster. I några fall
har socialdemokraterna föreslagit statliga
ingripanden, som vi ansett olämpliga.
I andra fall, t. ex. när det gällt
den ekonomiska planeringen på olika
områden och konsumentupplysningen,
bar förhållandet varit det motsatta. Det
har ofta rört sig om lämplighetsfrågor,
även om regeringspartiet i ett lättförståeligt
propagandistiskt intresse gärna
har framställt debatten som ett uttryck
för djupgående ideologiska klyftor.

Men hur skall det bli i framtiden?
Kommer socialdemokraterna att hålla
fast vid biandekonomins principer, vid
en fungerande marknad där konsumenterna
fritt kan välja, vid ett ekonomiskt
system som i det väsentliga är byggt
på decentralisering och enskilt ansvarstagande?
Eller kommer de att slå in på
en annan kurs med en väsentligt högre
grad av dirigering, där målsättningen
inte längre är att få marknaden att
fungera utan att snarast komma bort
från marknadshushållningens principer?
De häftiga röster som med kommu -

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Nr 36

nistisk och marxistisk vokabulär gärna
vill tala om »kommersialisering» i stället
för om ett vidsträckt fritt konsumtionsval,
som talar om »profit» i stället
för om lönsamma förtag med trygghet
för de anställda pekar mot en utveckling
åt det senare hållet. — Andra röster
talar i annan riktning.

Jag hoppas verkligen att inte regeringspartiets
företrädare betraktar dessa
frågor som provokativa. Det finns
självfallet ett stort område inom vilket
vi kan diskutera avvägningarna mellan
den enskildes sfär och det allmännas,
vare sig det gäller det ekonomiska livet
eller sociala och kulturella frågeställningar.
Men för oss som har en liberal
grunduppfattning är det omöjligt att
godtaga att den centrala statsmakten
överskrider gränsen för det acceptabla
och får ett sådant omfång, att det uppstår
allvarliga faror för det fria meningsutbytet,
för ekonomisk effektivitet
och för den enskildes rätt att inom
en vid räjong själv forma sin livsstil.
Skulle den gränsen inte respekteras kan
vi inte undgå en hård strid, men jag
vill gärna tro att varken den nuvarande
socialdemokratiska ledningen eller någon
kommande skall överskrida den. Jag
hoppas att den fortsatta politiska debatten
skall kunna föras i en atmosfär,
som präglas av att vi i större utsträckning
än under den valrörelse som ligger
bakom oss verkligen skall vara beredda
att inte misstolka varandras avsikter
utan i stället erkänna varandras goda
vilja.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Ett stort antal medborgare
upplevde höstens valresultat som
— med en lätt travestering — en spänd
förväntans upplösning i sin motsats.
Inte bara aktiva oppositionspolitiker
utan också en stor del av svenska folket
hade sett fram mot 1968 års val med
förhoppning om att det skulle ge det
nuvarande regeringspartiet tillfälle att
dra sig tillbaka. Förhoppningarna bygg -

Allmänpolitisk debatt

de inte bara på insikten om att vi behöver
en ny politik därför att den hittillsvarande
lämnat alltför många problem
olösta utan också på medvetandet
om att ett regimskifte blivit alltmer angeläget
för den svenska demokratins
egen skull. Intet parti mår bra av att
sitta för länge i regeringsställning. Det
är inte bra för förvaltningen, och det
är minst av allt bra med hänsyn till de
enskilda medborgarnas behov och deras
intresse att engagera sig i samhällsdebatt
och i demokratisk utveckling.

Vi upplever alla i dag en ungdomsdebatt
som vi tidigare inte haft motsvarighet
till. Den är delvis ett uttryck
för den nya generationens känsla av
främlingskap inför det bestående, för
det starka behovet av att medverka i
och påverka händelseförloppet. Trögheten
i det etablerade samhället upplevs
som hämmande och förlamande.
Man kräver medansvar, man vill nå resultat,
man vill inte stå utanför.

Förståelsen för de krafter som utvecklas
i detta sammanhang är stor
även inom socialdemokratin. Någon
motsvarande förståelse kommer däremot
mera sällan till uttryck då det gäller
kraven på hänsynstagande och medverkan
i samhällsarbetet .från de mer
än 45 procent av svenska folket som
under en lång följd av år kommit att
stå utanför direkt politiskt inflytande
till följd av den låsning som har kännetecknat
det svenska politiska systemet.

»Det är ert eget fel», kan företrädarna
för majoritetspartiet göra gällande, »ni
har inte lyckats samla er till de konstruktiva
insatser som behövs för att
skapa förtroende och ändra det bestående.
» Självfallet är det riktigt, självfallet
borde oppositionspartierna vid
det här laget vara mogna att dra förnuftigare
slutsatser av utvecklingen än
vad de hittills har gjort. Men de svagheter
och de försyndelser som må föreligga
på det hållet ursäktar inte bristen
på förståelse inom det härskande

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

partiet för behovet av en vitalisering
av vårt demokratiska system. Den ur
vissa aspekter rätt besynnerliga debatt
som ägde rum under sommarens
lopp om vilket valresultat som borde
föranleda ett regimskifte var i så måtto
meningsfull som den bekräftade den
bristande insikten inom regeringspartiet
om det ur demokratisk synvinkel
angelägna behovet av regeringsskifte.
Även i många andra hänseenden —
det må gälla frågan om rösträtt för
utlandssvenskar eller kollektivanslutningen
till det socialdemokratiska partiet
— bär den socialdemokratiska inställningen
spår av en alltför begränsad
förståelse för vad en livskraftig
svensk demokrati kräver.

Nu, herr talman, är emellertid den
socialdemokratiska valsegern ett faktum,
och svensk socialdemokrati står
i dag starkare än tidigare. På den
punkten råder ju intet tvivel. Men bedömningen
av vad som har hänt bör
inte begränsas till bara den senaste
tvåårsperioden. Man får — som både
herr Wedén och herr Hedlund har påvisat
— en betydligt riktigare bild,
om man jämför de två andrakammarvalen
1964 och 1968 med varandra.
En sådan jämförelse ger vid handen, om
man mot varandra ställer det socialistiska
blocket och den borgerliga oppositionen,
att respektive gruppers andel
i valmanskåren varit i stort sett
oförändrad under den tiden. Denna
jämförelse, som kan motiveras av att
socialdemokraterna själva i valrörelsen
strävade efter —• och även lyckades —
att spela ut vad man kallade arbetarrörelsen
mot de borgerliga, pekar på en
stark politisk tröghet eller, om man så
vill, stabilitet inom valmanskåren.

Såvitt jag vet har ännu inte några
slutgiltiga valanalyser gjorts. I avvaktan
på dem tycks man emellertid kunna
utgå från att vanetänkande och
framför allt bundenhet vid det förflutna
— en bundenhet som socialdemokraterna
målmedvetet utnyttjade i valrörel -

serna —■ trots alla genomgripande förändringar
i det moderna samhället i
det avgörande ögonblicket bestämt väljarnas
ställningstagande.

Men hur skall man då tolka 1966
års valresultat? Jag tror att statsministern
hade rätt när han i sin analys
i denna talarstol för två år sedan
drog den slutsatsen, att en mängd människor
varit missnöjda med den socialdemokratiska
politiken och därför stannat
hemma 1966. Det var ett protestval
från många socialdemokraters
sida, och den protesten ansåg man
sig kunna framföra därför att
den inte då bedömdes medföra någon
risk för ett regimskifte. Den risken
— som vi andra upplevde som en förhoppning
— var den här gången, 1968,
klart påtaglig.

Den omständigheten, att valet utföll
som det gjorde, behöver alltså inte innebära
att missnöjesanledningarna mot
den socialdemokratiska regeringen har
fallit bort. Regeringen Erlander bör nog
vara medveten om det och om att bågen
inte kan spännas hur hårt som helst.
Även inom den tröga svenska valmanskåren
kan mer eller mindre berättigade
solidaritetsband så småningom brista.
När allt kommer omkring kanske
det ligger rätt mycket i det uttalande
som en taxichaufför här i Stockholm
gjorde till mig dagen efter valet. »Jag
begriper inte valresultatet», sade han.
»Jag har kört taxi i Stockholm i 29 år,
men jag har av det tal som mina passagerare
har fört tydligen aldrig kört
en enda socialdemokrat.»

Efter 1966 års val varnade statsministern
här i kammaren dem som ville
inbilla sig att valet var en vändpunkt
i svensk politik. »Ni kommer,» sade
statsministern, »nog att finna att ni får
uppleva många vändpunkter i fortsättningen.
» Jag är övertygad om att
det yttrandet fortfarande har bärkraft.

På många sätt har linjerna klarnat.
Många nyttiga lärdomar bör ha dragits,
måhända framför allt den, att inget par -

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Nr 36

ti kan ta ut en seger i förskott. Att i en
valrörelse, som var så direkt inriktad
på ett regimskifte som den nu förflutna,
förekomsten av och inte minst medvetandet
om den borgerliga opinionens
splittring varit en klar politisk belastning
behöver det inte råda någon tvekan
om. Socialdemokraterna hade satsat
på och även lyckats ge väljarna en
bild av oppositionsalternativ som inte
ingav tillit. I valet mellan de två alternativen
har alltså det socialdemokratiska
framstått såsom det mest aptitliga
eller —• om man så vill — det minst
oaptitliga.

Jag har personligen den övertygelsen,
att svensk oppositionspolitik inte
med rimlig förväntan om framgång kan
drivas så, att den uppfattas uteslutande
som en avspegling av eller eu nyansering
av den socialdemokratiska. Strävan
måste vara att skapa sakligt genomarbetade
och konstruktiva alternativ,
som oppositionspartierna är beredda
att stå för och slåss för. Helst
bör detta ske genom en gemensam kraftsamling,
men under alla förhållanden
måste oppositionspartierna gemensamt
eller vart för sig ge ett bättre uttryck för
en klar politisk viljeinriktning än vad
fallet har varit vid det senaste valet.

Det blev nu i stor utsträckning inte
en fråga — vad man än må säga -— om
skilda klart utmejslade politiska alternativ
utan mera ett .spörsmål om förtroende
för personer och de partier dessa
representerade.

Herr Wedén ville här nyss göra gällande
att högerpartiet framför allt hade
berett mittenpartierna stora svårigheter.
Jag tror att herr Wedéns synpunkter
iir ett uttryck för önsketänkande, ett
•slags bortförklaring eller någon form
för verklighetsflykt. Centerpartiet och
folkpartiet föll enligt min mening för
den propaganda som socialdemokraterna
själva bedrev, nämligen att försöka
utmåla högerpartiets politik som extrem
och reaktionär. Så var inte vår politik
i sinnevärlden. Det fanns inget extremt

Allmänpolitisk debatt

och reaktionärt i högerpartiets politik.
Men i och med att mittenpartierna inte
sade klart ifrån på den punkten, vilket
de hade möjlighet att göra, föll de själva
i den grop som socialdemokraterna
hade grävt åt dem. De föll på sitt eget
grepp, och detta gick ut över hela borgerligheten.

Hur vi än analyserar den här valutgången
är det klart att regeringspartiet
nu fått ett större ansvar än tidigare. På
den punkten har herr Wedén alldeles
rätt. Det kan nu ställas anspråk på regeringen
att verkligen lösa de många
problem som det svenska välfärdssamhället
brottas med, och man frågar sig
om regeringen kommer att kunna motsvara
förväntningarna. Vi lever — jag
kan även här citera statsministern — i
en våldsamt dynamisk tid med stora
förändringar som inneburit väldiga påfrestningar
för den enskilde och för hela
samhället. Men vi befinner oss också
inför en utveckling som kräver en bättre
hushållning med våra resurser än tidigare.
Hur pass bunden kommer den
socialdemokratiska regeringen att vara
vid det förflutna då den går till verket?
Är den beredd att förutsättningslöst
stimulera alla välstånds- och trygghetsskapande
krafter i det svenska näringslivet
för att bygga upp de resurser som
krävs för att vi skall kunna lösa de
många eftersatta behov som blivit alltmer
påträngande inom välståndssamhällets
kollektiv? Kommer de mera begränsade
möjligheter som nu står till buds
— jag hänvisar i det hänseendet till finansministerns
egna uttalanden här i
våras — att utnyttjas till hjälp för dem
som verkligen behöver hjälp? Det kan
hända att ett omtänkande i vissa hänseenden
kan te sig nödvändigt och att
kollektiva behov måste stå tillbaka för
individuella hjälpbehov.

Herr talman! Den här valsegern var i
icke ringa mån herr Erlanders egen.
Den fysiska och psykiska vitalitet som
statsministern gav uttryck åt i valrörelsen
har även en meningsmotståndare

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1908 fm.

Allmänpolitisk debatt

all anledning att komplimentera. Kampviljan
hos våra motståndare, viljan att
till varje pris vända en negativ trend är
också värd uppskattning och beröm.
Men man kan samtidigt fråga sig om
inte stridsviljan var alltför obändig och
tog sig uttryck som kan få bestående
negativa följder, inte bara för socialdemokratin
utan för vårt land. Löften
och överbud måste vi alltid räkna med
i val, men det ligger i sakens natur att
alltför frikostiga vallöften har en benägenhet
att slå tillbaka mot givaren. Om
dessa vid konfrontationen med den krassa
verkligheten inte kan infrias, får de
rakt motsatt resultat. Jag vill inte påstå,
att socialdemokraterna härvidlag var
värre än de andra partierna, men däremot
hävda att deras propaganda i hög
grad var inriktad på att misstänkliggöra
motståndarnas syfte, ärliga vilja och
personliga kvalifikationer. Man spelade
på undermedvetna motsättningar mellan
folkgrupperna. Man vädjade till en
förfluten tids klasskampsparoller. Sociala
reformer och välståndet hade,
gjorde man gällande, skapats av socialdemokraterna
allena. I bästa fall hade
de borgerliga partierna till nöds tvingats
ansluta sig i efterhand när reformerna
väl hade genomförts. En borgerlig
valseger, gjorde man gällande, skulle
leda till att de sociala reformerna helt
eller delvis brötes ned och att den solidaritetspolitik
som bar socialdemokratiskt
märke skulle raseras.

Vi är på oppositionssidan inte så
tunnhudade —• det vill jag försäkra
mina socialdemokratiska vänner — att
vi inte orkar med en valrörelses överdrifter
och angrepp, och det är alltså
inte på egna vägnar som jag nu kritiserar
de groteska överdrifterna om oppositionens
onda avsikter och frågar mig om
vårt upplysta samhälle inte kan undvara
valrörelser som är så inriktade på
att misstänkliggöra meningsmotståndare
och att skapa konflikter och motsättningar
mellan medborgarna som den

senaste valrörelsen. Så stora är trots allt
inte olikheterna mellan oss och mellan
människorna. I varje fall rimmar valpropagandan
och valrörelsen i detta
hänseende illa med det mångordiga tal
om solidaritet skilda grupper emellan
som socialdemokraterna i andra sammanhang
brukat ge uttryck åt. Och det
finns också, herr talman, en risk för att
den vind som regeringspartiet sådde
under valrörelsen kan leda till att man
får skörda storm.

Konkret syftar jag bl. a. på valdebatterna
om vår trygghets- och säkerhetspolitik
i vilka man riktade hänsynslösa
angrepp mot dem som krävde konsekvens
av regeringen i det utrikespolitiska
handlandet och begärde att regeringen
i sin praktiska politik skulle leva
upp till tidigare deklarationer. Vi lever
verkligen inte i ett tidsskede då det är
förenligt med landets intressen att spela
med utrikespolitiken på det sätt som regeringspartiets
olika företrädare gjorde.

Vi vet ännu inte hur Vietnam-förhandlingarna
i Paris kommer att förlöpa.
Fredsdiskussionerna är visserligen, som
någon sade, en ljusglimt i en eljest pessimistisk
världsbild, men inte ens den
optimistiske vågar tro på en snar lösning,
än mindre på att resultatet skall
lösa Sydostasiens alla problem. I vad
mån valet av Richard Nixon kan påverka
skeendet är ännu svårare att bedöma;
världsreaktionen är i varje fall
inte övervägande optimistisk.

På vår egen kontinent har händelseutvecklingen,
som kulminerade i angreppet
på Tjeckoslovakien, bekräftat
de farhågor som jag själv vid upprepade
tillfällen under senaste åren fört fram
i kammaren och det berättigade i den
kritik som jag samtidigt riktat mot det
socialdemokratiska resonemanget om
avspänning i vår världsdel. Jag behöver
inte upprepa vad som tidigare sagts i
det hänseendet; verkligheten har dementerat
de optimistiska betraktelserna
och de besynnerliga uttalanden som

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Nr 36

även efter den Tyska inmarschen i
Tjeckoslovakien gjordes av olika statsråd
om krisen och dess konsekvenser.
Reaktionen i Västeuropa, i Norge och
Danmark ger, som herr Wedén påvisade,
en helt annan och betydligt mer
verkliglietsbetonad bild än den som, i
varje fall till en början, tecknades av företrädare
för regeringen. De riksdagsdelegationer
som i höst haft tillfälle att på
olika platser direkt avläsa utlandets bedömningar
torde inte sväva i någon
som helst ovisshet om den osäkerhet
och den djupa oro som i dag härskar i
hela Europa.

Vi har väl också vid detta laget fått
ytterligare bekräftelser på vilka konsekvenser
stormakternas uppdelning av
Europa i intresse- och maktsfärer kan
få för länder som ligger i anslutning till
sfärgränserna. Det förefaller som om
stormakternas, i varje fall den enes,
handlingsfrihet just nu skulle vara större
än tidigare med därav betingade
ökade risker för sådana stater. Sverige
ligger mellan de två intressezonerna och
vi har hittills ansett att det innebar en
viss trygghetsgaranti — under förutsättning
självfallet av en konsekvent genomförd
utrikespolitik och ett effektivt försvar.
Som situationen nu utvecklat sig
förefaller den garantin mindre given än
tidigare.

Europapolitiken har alltså glidit in i
ett skede då spänningar, motsättningar
och risker är mer påtagliga än tidigare.
Samtidigt vet vi att effekten av vårt eget
försvar successivt kommer att nedgå.
Ett av de mest betydelsefulla elementen
i vår säkerhetspolitik kommer alltså
att minska i styrka under ett händelseförlopp
då behovet därav ökar.

Herr talman! Det har ibland gjorts
gällande att den enighet om vår försvarspolitik
som tidigare rått mellan de
demokratiska partierna förlamade en
konstruktiv debatt om vårt försvar.
Inom alla partier har det funnits grupper
med olika motiv — störst har den

Allmänpolitisk debatt

gruppen varit inom det socialdemokratiska
partiet — som bl. a. av just det
skälet upplevt enigheten om försvaret
som en belastning.

Det övervägande flertalet torde dock
fram till socialdemokraternas försvarsutspel
efter 1966 års val ha varit överens
om att den demokratiska enigheten
bidrog till att i vår omvärld skapa respekt
för vår oberoende utrikespolitik,
och den var ett stöd för vår försvarsvilja.

Efter den gemensamma försvarspolitikens
sammanbrott och sedan socialdemokraterna
dragit in försvaret i valrörelsen
förefaller det som om dammluckorna
öppnats för en debatt som börjat
ta sig sådana uttryck att risken för en
längre gående uppluckring av försvarsviljan
i varje fall inte kan uteslutas. Rent
defaitistiska synpunkter har förts fram i
sådan omfattning att de — om de ytterligare
utvecklas — kan komma att påverka
våra möjligheter att upprätthålla
den hittillsvarande säkerhetspolitiken.
Propaganda för värnpliktsvägran drivs
i organiserade former och blir alltmer
ohämmad, till synes utan att regeringen
utnyttjar sina möjligheter att påverka
och upplysa om konsekvenserna för
svensk demokrati av fortsatt utveckling
i denna riktning.

De i runt tal fem miljarder kronor
som vi lägger ned på vårt försvar blir
meningslösa den dag svensk ungdom
inte vill inse, att vi har ett samhälle och
ett samhällsskick som det är värt att
försvara. »Vi vill inte försvara dagens
välfärdssamhälle» är mottot för värnpliktsvägrare,
som samtidigt kräver utbyggda
svenska insatser för att skapa
välfärd i mindre lyckligt lottade länder,
länder som till följd av sådana
insatser får ökade möjligheter att bygga
upp det militära försvar de anser sig
behöva till skydd för sina intressen. Med
de skönhetsfläckar, som många anser
att även det svenska samhället har och
som vi alla efter måttet av förmåga strä -

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

var efter att radera ut, har vi dock ett
samhällssystem som den alldeles övervägande
delen av det svenska folket
fortfarande är beredd att slåss för. Alltjämt
inser utan tvivel majoriteten att
vi genom vår utrikes- och försvarspolitik
i själva verket lämnar ett bidrag
till en fredlig utveckling i världen och
att en nedrustning —- mer eller mindre
isolerad — som världen nu ser ut måste
leda till rakt motsatt resultat till det
man talar om. Men ändock borde, herr
talman, de ökande tendenserna bland
annat i radio, TV och press att luckra
upp den motståndsvilja, som är nödvändig
för vår säkerhetspolitik, ge anledning
till oro och eftertanke. Frågan om
betingelserna för att än en gång knyta
samman banden med det förflutna och
att samla de demokratiska partierna
kring en gemensam försvarspolitik måste
på nytt aktualiseras, innan det majoritetsbeslut,
som genomdrevs vid vårriksdagen,
hinner få alltför svåra konsekvenser.
Det parti jag företräder är
i varje fall berett att helt förutsättningslöst
medverka till att angripa det svenska
säkerhetsproblemet i en alltmer osäker
värld.

Herr talman! Även på ett annat fält
finns det risk för att valpropagandan
kan få konsekvenser utöver vad upphovsmännen
må ha avsett. Jag syftar på
kampanjen mot storfinansen som generellt
sett kom att uppfattas som ett underkännande
av den svenska fria företagsamhetens
insatser och betydelse.
Näringslivets förmåga att ta initiativ och
göra nödvändiga, långsiktiga bedömningar
ifrågasattes, dess samhällsansvar
och ansvarsmedvetande likaså. »Det
starka samhället» måste, menade man,
ges ekonomiska och personella resurser
att driva den progressiva aktiva näringspolitik
som den enskilda företagsamheten
misslyckats att förverkliga.

Personliga misstänkliggöranden förekom
på högsta nivå, och i varje fall »ute
i buskarna» bedrevs en hetskampanj
mot vissa grenar inom svenskt närings -

liv och mot partier, som menades vara
»köpta» av storfinansen. De skenbara
motsättningarna mellan företagarnas
och löntagarnas intressen förstorades
och förgrovades. Oavsett vilken roll
kampanjen spelade för valutgången, lär
det inte kunna bestridas alt det finns
ett samband mellan regeringspartiets
anti-näringslivspropaganda i valet och
den negativa attityd som vissa kretsar,
inte minst i den yngre generationen,
kommit att intaga mot vårt näringsliv
och den nuvarande biandekonomins
struktur.

Herr talman! Jag tar nu risken att på
regeringens vägnar svara på en fråga
som herr Wedén ställde till statsministern.
Jag kanske är ute i ogjort väder —
det får vi väl höra. Jag vet emellertid

— och det vet flertalet i denna kammare

— att regeringen Erlander är medveten
om att det är näringslivets tekniker,
företagare och anställda, som lagt grunden
till vår levnadsstandard — den
högsta i Europa — och att vi inte har
några utsikter att lösa morgondagens
trygghets- och utvecklingsproblem utan
att utnyttja de initiativ, det kunnande
och den arbetsförmåga, som representeras
av svensk företagsamhet generellt
sett.

Det finns brister på sina håll — det
är vi alla medvetna om. Men att vi
måste bibehålla det hittillsvarande ekonomiska
systemet för att kunna fullfölja
de uppgifter som utvecklingen
successivt ger — på den punkten borde
vi väl i alla fall kunna vara helt överens.

Det vore emellertid inte besynnerligt
om den politiska kampanjen mot näringslivet
har fått vissa negativa konsekvenser.
Sannolikheten talar, som jag
nyss sade, för att den på många håll
hämmat initiativlusten och bidragit till
att skapa en vikande framtidstro och
minskad benägenhet att engagera sig i
riskbärande satsningar. Vad kan man i
framtiden vänta sig, frågar sig många,
av ett regeringsparti, som visat så litet
förståelse för våra produktiva insatser?

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Nr 36

Och vad skall det tjäna till att satsa
på ett område som utsätts för så orättvis
och missvisande kritik? Debatten
inom den yngre generationen och dagens
preferenser vid yrkesval och studieinriktning
tyder i varje fall på att
denna kampanj inte gått alldeles spårlöst
förbi. Jag tycker att det är betänkligt.

Regeringen är, som jag antydde, säkert
medveten om detta, och också om
att kampanjen gått för långt, att man
inte kunde styra den. Statsministerns
och statsrådet Wickmans uttalanden och
även andra manifestationer efter valet
tyder på detta. Men det minskar inte
ansvaret för vad som skett. Vi har helt
enkelt inte råd med en politisk aktivitet
av det slaget. Även i fortsättningen
kräver vår välståndsutveckling och våra
möjligheter att hjälpa dem som har det
sämre än vi att alla produktiva resurser
i vårt land tas till vara. Beroendet mellan
den offentliga och den privata sektorn
i samhället kommer snarare att
bli större än mindre. Förståelsen härför
är i dagens näringsliv långt bättre än
tidigare, beredvilligheten att dela ansvaret
likaså. Morgondagen fordrar samråd,
samverkan och positiv stimulans.
De engagemang från statsmakternas sida
som kan komma i fråga skall syfta
till att skapa förtroende, inte misstroende.

Omgestaltningen — eller, om man så
vill, strukturrationaliseringen — kommer
att fortsätta. Effektivitetshöjande
rationaliseringsåtgärder kommer att
krävas, om vi skall kunna hålla vår
ställning i den internationella konkurrensen.
Sammanslagningar och nedläggningar
kommer fortfarande att aktualiseras
med åtföljande svårlösta och
besvärande omställningsproblem för
den arbetskraft som blir direkt berörd.
Men det finns trots dessa förändringar
i princip ingenting som motiverar en
annan arbetsfördelning mellan stat och
enskilda än den som hittills har varit
vedertagen. I särskilda fall och under

Allmänpolitisk debatt

vissa betingelser måste en ökad aktivitet
förutsättas från samhällets sida.
Den ställer krav på kunnande, på framsynthet
och på ett gott handlag. Men
den kräver också insikt om räntabilitetens
och konkurrensens betydelse som
mätare på resursutnyttjande och effektivitet.
Risken för att insatserna förfelar
sitt syfte och leder till motsatta resultat
blir eljest påtaglig.

Herr talman! Ett studium av den
rapport om konjunkturläget som konjunkturinstitutet
offentliggjorde för några
veckor sedan skulle kunna åberopas
som stöd för dessa synpunkter.

Den allmänna konjunkturförbättring
som alla spåmän hittills räknat med under
året men som för Sveriges vidkommande
visat en eftersläpande tendens
kommer av allt att döma att sätta sin
prägel på vår ekonomi under detta och
nästa år. Någon uppseendeväckande positiv
förändring kommer det tydligen
inte att bli fråga om. Det finns tvärtom
viss risk för någon dämpning redan
under 1969, framför allt till följd av
en väntad försvagning av importutvecklingen
i Förenta staterna och Storbritannien.
En väntad ökad efterfrågan
inom våra grannländer hör till de positiva
inslagen. Däremot tycks delade
meningar råda om inriktningen av den
västtyska ekonomin. Det för oss sämsta
alternativet skulle kunna leda till att
det blir eu avmattning 1969 hos oss.
Därom vet vi i dag ingenting med
säkerhet. Över huvud taget är bedömningarna
svåra för nästa år.

I det svenska sysselsättningsläget
tycks emellertid, som herr Wedén också
underströk, hur man än räknar, någon
avgörande förbättring inte vara
att påräkna. I själva verket andas konjunkturinstitutets
rapport pessimism
beträffande möjligheterna, framför allt
i vissa områden av vårt land, att förbättra
arbetsmarknadsläget. De omställningsåtgärder
i näringslivet som,
ehuru i avtagande grad, kan beräknas
fortsätta kommer också att påverka bil -

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

den. Generellt sett ter sig emellertid —
det vill jag på nytt understryka — det
ekonomiska läget avsevärt bättre än
under de senaste åren.

Exportutsikterna tycks vara goda
trots en hårdnande internationell konkurrens.
För både 1968 och 1969 bör vi
kunna påräkna en förbättring av våra
»terms of trade», bland annat som en
följd av den relativa sänkning av våra
importpriser, som har blivit en konsekvens
av devalveringarna i flera för
oss viktiga länder.

Herr talman! Det finns emellertid
anledning att peka på den anmärkningsvärt
långsamma utvecklingen av
vår bruttonationalprodukt, som för hela
perioden 1965—1970 nu med säkerhet
måste bedömas ligga under det genomsnitt
som långtidsutredningen räknade
med, nämligen 4,2 procent. Om
orsakerna härtill kan naturligtvis råda
delade meningar. Jag — och förmodligen
mina meningsfränder inom
oppositionen — kan peka på den politik
som fördes 1965 med stort underskott
i handelsbalansen och den uppbromsning
av efterfrågan som skedde
därefter och som kulminerade i det
kostnadsuppdrivande treårsavtalet på
lönesidan.

Fortfarande är vi också oense om det
.svenska näringslivets konkurrensläge.
När konjunkturinstitutet gör gällande
att kotstnadsutvecklingen i Sverige i
stort sett följt utlandet och åberopar
en jämförelse över hela perioden 1962
—1967 mellan s. k. unit labour costs i
vårt land och andra europeiska industriländer,
är detta ägnat att undanskymma
dels vårt absolut sett högre
kostnadsläges betydelse, dels den hänsyn,
som vid bedömande av konkurrenssituationen
måste tas till samtliga kostnader,
som belastar produktionen, dels
också den kraftiga accelerering i kostnadshänseende
som inträffade hos oss
under periodens senare år.

Om det skulle förhålla sig på det
sättet, att vårt konkurrensläge inte gav

anledning till bekymmer, varför skulle
vi då inte våga föra den mera expansiva
politik, som skulle möjliggöra
ett fullt utnyttjande av våra produktiva
resurser? Det är finansministern uppenbarligen
inte beredd att göra. Hur kan
man då samtidigt göra gällande, att vår
konkurrenskraft är god?

Det måste uppenbarligen vara något
som inte klaffar. Sverige, som tidigare
legat i täten på den industriella utvecklingen
i Europa, befinner sig nu
på en expansionsnivå, som är lägre än
i många andra länder i OECD-området.
Det är inte bara en representant för
oppositionen här hemma som frågar
sig, varför regeringen inte ser till att våra
resurser utnyttjas bättre. Samma fråga
har under den senaste tiden åtskilliga
utländska ekonomiska bedömare
ställt.

Vad som ändock, herr talman, är
mest påfallande och som möjligen kan
hänföras till den allmänt näringsfientliga
attityd, som präglade den socialdemokratiska
valpropagandan, är utvecklingen
på investeringssidan. I vårens
komplctteringsproposition underströk
finansministern själv att »en fortsatt
långsam utveckling för näringslivets investeringar
skulle kunna försämra utgångsläget
för 1970-talets produktionsökningar
och därmed också minska utrymmet
för tillväxt av såväl privat som
offentlig konsumtion». Politiken måste
—- fortsatte herr Sträng -— för de närmast
kommande åren inriktas på att
främja en ökning av dessa investeringar.
Eftersom »det svenska näringslivet
var utsatt för hård internationell konkurrens
och hade lägre självfinansiering
är tidigare», måste vi — menade finansministern
—- fortsätta utbyggnaden
och utvidgningen av näringslivet.

Det har över huvud taget länge talats
om de stora investeringsbehov som
finns på olika håll i vårt samhälle och
om tvånget att hålla tillbaka den privata
konsumtionen. Nu tyder allt på att
vi för tredje året i rad får en total in -

Onsdagen den 13 november 1908 fm.

Nr 36

vesteringsökning på bara några procent,
det vill säga klart under långtidsutredningens
beräkningar. Och trots kreditlättnader
och frisläpp av investeringsfonder
kan ingen ökning av industriinvesteringarna
påräknas; tvärtom torde
det bli en minskning under nästa år.

Man kan naturligtvis diskutera orsakerna
härtill. En, som jag redan har påvisat,
är det minst sagt frostiga klimat i
psykologiskt hänsende som regeringspartiet
självt varit med om att skapa. En
annan är svårigheten att finna lönsamma
investeringsobjekt här hemma, och
även om självfinansieringsmöjligheterna
nu förbättrats något har den låga
lönsamheten också spelat en roll. Ett
fjärde skäl kan vara — jag tror att herr
Hedlund påvisat det — att vår kapacitet
ännu inte är fullt utnyttjad, men
det motivet kan ju också betecknas som
en konsekvens av den låga investeringstakten.
Vilka orsakerna än må vara är
det emellertid — och jag hoppas att
finansministern och jag här talar samma
språk — fråga om en mycket otillfredsställande
utveckling. Det borde därför
finns anledning att på allvar fundera
över om inte särskilda stimulansåtgärder
nu kan befinnas nödvändiga
för att trygga 1970-talets välståndsutveckling.
Jag medger gärna, att vissa
risker kan vara förenade med sådana
stimulansåtgärder, men övervägande
skäl talar likväl för att de riskerna bör
tas.

Mot bakgrunden av vad man nu vet
framstår i varje fall investeringsavgiften
som än mer felaktig än vad oppositionen
tidigare gjorde gällande. Den
borde naturligtvis, som oppositionspartierna
föreslog, ha slopats långt tidigare
än vad som nu skedde. Möjligheten
att genom ytterligare penningpolitiska
åtgärder stödja investeringsverksamheten
bör inte uteslutas — herr
Hedlund var ju inne på den frågan —
liksom inte heller, vilket jag begärt tidigare,
ökade beställningar för försvarets
behov. Energibeskattningens slo -

Allmänpolitisk debatt

pande och lönebeskattningens uppskjutande
kommer också in i blickfältet liksom
över huvud taget frågan om att i
vårt land liksom i Frankrike och Italien
vidta mera direkta satsningar på investeringssidan.

Läget skulle för vårt vidkommande
te sig avsevärt bättre, om man kunde
iaktta någon ljusning i samarbetssträvandena
på europamarknaden. Trots det
med franskt medgivande häromdagen
lämnade uppdraget till Europakommissionen
att klarlägga möjligheterna
för vissa begränsade arrangemang, som
det heter, är läget där, som vi vet, i
stort sett låst. De uttalanden som från
europeisk sida då gjordes nere i Bryssel
bekräftar för övrigt ytterligare det
komplicerade förhandlingsläge, i vilket
Sverige befinner sig på grund av
förra årets brev till kommisssionen.
Om inte den svenska regeringen hade
känt sig så låst vid yttranden i det förflutna
och så bunden av egen prestige
borde ett förtydligande av den svenska
inställningen ha kommit för länge sedan.
Det skulle ha rensat luften och
gjort fullt klart för våra europeiska vänner,
att Sverige tillsammans med de
övriga skandinaviska länderna är berett
att med bibehållen alliansfri politik
förhandla om medlemskap. Det vet
de i dag inte.

Vetskapen om att vi, då Norge och
Danmark börjar förhandla, inte kan stå
utanför, borde göra en sådan precisering
naturlig. Men det finns anledning
att i annat sammanhang återkomma till
både EEC-frågan och det nordiska samarbetet.
I själva verket är det ju här
fråga om två sidor av samma problem,
nämligen att bredda basen för att utnyttja
alla våra gemensamma produktiva
resurser på bästa möjliga sätt, och
om nödvändigheten härav borde vi väl
ändå nu, när krutröken från valbataljen
börjar skingra sig, kunna vara överens
oavsett politisk partitillhörighet.

Till sist, herr talman, skall jag ge
några sammanfattande synpunkter. Ef -

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

ter den 15 september har allting förblivit
vid det gamla. Väljarna har velat
ha det på det sättet. Vi får alltså
vänta ännu en gång på den förnyelse
som svensk politik så väl behöver. Vi
kan inte visa vad ett borgerligt alternativ
i realiteten innebär, och vi har
gått miste om tillfället att vitalisera vår
demokrati och att engagera nya krafter
i debatt och samhällsarbete. Det blir
svårare att utjämna klasskillnader, som
socialdemokraterna anser sig tvungna
att spela på i valrörelserna för att trygga
fortsatt regeringsinnehav. Det blir
också svårare att ena alla grupper i
övertygelsen om att vårt lands säkerhet
och en fredlig utveckling i vår omvärld
förutsätter en försvarspolitik, som
ger trovärdighet åt våra utrikespolitiska
deklarationer. Vi får begränsade
möjligheter att i praktisk politik dementera
valrörelsens grova överdrifter mot
den svenska företagsamheten och att utjämna
motsättningarna mellan företagare
och löntagare. Det blir inte heller
lättare att för de nya generationerna
klarlägga det hittillsvarande ekonomiska
systemets betydelse för trygghet och
välståndsutveckling i vårt land och för
våra möjligheter att hjälpa mindre lyckligt
lottade länder. Även i fortsättningen
får vi tydligen förgäves vänta på den
initiativinriktade och resursskapande
ekonomiska politik som krävs för att
snabbt och rättvist lösa välfärdssamhällets
många kvarvarande problem.

Herr talman! Jag har i detta anförande
hänvisat till regeringens ansvar
för framtiden, men det finns också
skäl att understryka oppositionens ansvar.
Oppositionspartierna måste mer
än tidigare vara medvetna om sin skyldighet
att driva opposition och att
skapa konstruktiva alternativ till den
hittillsvarande politiken, vilka av de
många människorna kan uppfattas som
trovärdiga och löftesrika, alternativ som
uppbäres av en så klar och medveten
politisk vilja att de kan lösa de band
som av tradition eller på grund av det

förflutnas erfarenheter hittills knutit
en stor del av väljarkåren till det socialdemokratiska
partiet.

Det parti jag representerar är berett
att ta sitt ansvar och göra de insatser
som fordras för att tillsammans med de
övriga oppositionspartierna — eller ensamt
— förverkliga den målsättningen.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag befinner mig nu i
en något ovanlig situation. Såvitt jag
vet är detta den första remissdebatt jag
upplevt, där en oppositionsledare har
överöst mig med blommor. Det sätter
jag stort värde på — även om min glädje
minskas något av misstanken att
blommorna inte hade saknat törnen, om
det kunnat befaras att jag skulle leda
en ny valrörelse för det socialdemokratiska
partiet. Men det är ändå roligt
med blommor, även om man inte skall
bortse från den faktiska bakgrunden.

Detta har varit en ur många synpunkter
intressant förmiddag. Om jag hade
några anlag att vara ironisk skulle jag
möjligen kunna säga att tvisteämnet i
svensk politik, att döma av de tre oppositionsledarnas
anföranden, nu har reducerats
till huvudfrågan, vilket av de
tre borgerliga partierna som hjälpte till
mest till socialdemokraternas valseger.
Det är en intressant frågeställning, som
jag emellertid inte här skall fördjupa
ytterligare. Jag hoppas att de borgerliga
partierna själva under kommande år
engagerar sig på den punkten.

Men, var det nu någon särskilt stor
valseger? Herr Hedlund tyckte inte att
den var så märkvärdig, och litet av detsamma
låg väl också i vad herr Wedén
anförde: om man jämför med tidigare
år var den väl egentligen inte så mycket
att tala om. Men själva är vi fullt nöjda.
Vi har inte begärt mer än att få majoritet
bland väljarna och i riksdagens första
och andra kammare. Den fråga man
nu ställer sig är: Vad hade egentligen

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Nr 36

herr Hedlund väntat sig av valet? Hade
han räknat med något ännu mer katastrofalt
för sina vapenbröder? Han känner
dem, så det är ju möjligt.

Men låt mig försäkra att ingen i det
socialdemokratiska partiet, i varje fall
inte i dess ledning, kommer att låta sig
förleda till samma avgörande misstag
som borgerligheten gjorde efter det socialdemokratiska
nederlaget 1966. Vi
kommer icke att underskatta den borgerliga
oppositionen. Valanalyserna är
väl ännu inte färdiga, men det är helt
uppenbart att de har rätt som säger,
att den samlade borgerligheten i stort
sett har sina trupper intakta och att
möjligheterna till en omkastning av de
politiska förhållandena existerar.

På ett vis gladde mig den fighting
spirit, som herr Wedén visade prov på.
Han hade inte någon som helst tanke på
att han skulle dra några nederlagsslutsatser
av den tillbakagång som hans
parti fått vidkännas. Jag tror att det är
riktigt att i en demokrati, i synnerhet i
en demokrati där styrkeförhållandena
är så jämna som de är i Sverige, med
halva nationen på ena sidan och den
andra halvan på andra sidan, inte låta
sig förledas till en hybris av den typ
som borgerligheten lät sig lockas till
1966, när man betraktade 1968 års val
mera som en formalitet som skulle undanstökas
innan man flyttade in i det
åtråvärda kanslihuset. Vi kommer icke
att göra om detta misstag. Vi vet att ni
finns, och vi vet också, herr Bohman,
att det inte alltid är rosor som ni kommer
med.

Jag är något överraskad över att både
högerns och folkpartiets representanter
skildrar den gångna valrörelsen på det
sätt som skett. Jag tillåter mig att säga
att man givit en grovt missvisande bild.
Det är fullständigt felaktigt att påstå,
såsom den senaste ärade talaren gjorde,
att vi skulle ha dragit upp en kampanj
mot näringslivet. Jag skulle kunna samla
hur många vittnesbörd som helst om
att jag under valrörelsen envist slog fast

Allmänpolitisk debatt

det som jag också uttalade vid den ordinarie
partikongressen den 10 juni
och som jag nu vill läsa upp, eftersom
det tycks vara helt okänt. Jag sade då
följande:

»Jag vill inte i och för sig gå till anfall
mot det förhållandet att vi har stora
företag här i landet. Ingen drömmer
om att slå sönder företag som L M Ericsson,
Asea, Kullager och Götaverken. Vår
chans att hävda oss på världsmarknaden
beror på att dessa företag är så
stora som de är. Sker det en nedgång till
hantverksmässig produktion är det inte
mycket bevänt med välståndsökningen.»

Sedan fortsätter jag emellertid på följande
sätt, och det är tydligen detta som
herrarna tyckt vara ett så ohemult angrepp
på näringslivet:

»Däremot kan det föreligga risker om
maktviljan hos det privata näringslivet
icke balanseras av en stark och samhällelig
och politisk makt, som kan möjliggöra
insyn och medinflytande i produktionen.
»

Herr talman! Vi försökte att förvandla
valrörelsen till en diskussion om de
olika samhällssystemen. Vi försökte att
med all respekt för de resultat, som det
privata näringslivet i biandekonomin
presterat, framhålla, att vi, även om
vår produktionsapparat skulle bli lika
effektiv som den amerikanska, likväl
icke kan komma ifrån problemställningen
huruvida en snabb produktionstakt
löser de sociala frågorna. Kommer
det inte att visa sig, på samma sätt som
i USA där man har världens bäst arbetande
produktionsapparat, att spänningarna
ändå kan öka så att en väsentlig
del av de stora materiella framstegen
omintetgöres av gatukravaller, nödvändigheten
av att upprätthålla en överdimensionerad
polismakt o. s. v.?

Det var denna enligt min mening avgörande
frågeställning, som jag i ett
hundratal anföranden försökte få någon
enda borgerlig talesman att ta upp. Ni
gjorde det inte då, men ni gör ett försök
i dag, och det tillåter jag mig hälsa

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

med den största tillfredsställelse. Mycket
av det som sades har jag i och för
sig ingenting att invända mot, men några
saker måste jag däremot desto bestämdare
reagera mot. — De utrikespolitiska
resonemang som särskilt herr
Wedén förde skall jag inte ta upp nu;
mitt anförande blir ändå tillräckligt
långt. Jag är övertygad om att antingen
jag själv eller utrikesministern får tillfälle
att under den fortsatta remissdebatten
behandla dessa ting. Det innebär
alltså ingen ringaktning för vare sig
herr Wedén eller det internationella läget,
om jag för ögonblicket lämnar dem
åsido. Likaså nödgas jag lämna åsido
de viktiga synpunkterna på det europeiska
ekonomiska samarbetet och på
den nordiska marknaden, som man har
snuddat vid. Antingen jag själv eller
handelsministern kommer under debattens
gång att gå in på dessa frågor.

Nej, det jag vill reagera mot är ett så
förunderligt statiskt betraktelsesätt som
både herr Bohman och herr Wedén hänger
sig åt. De säger: »Vi vill ha besked
av regeringen om ni ämnar flytta gränserna
mellan statens och det enskilda
näringslivets positioner nu när ni har
vunnit denna stora valseger.» Då vill
jag säga — och jag skall försöka utveckla
det litet mera ingående senare —■ att
gränserna mellan dessa två stora partners
är i biandekonomin alltid flytande.
Man kan inte säga som de två herrarna
gjorde, att där vi står i dag ligger den
perfekta gränsen — där skall den vara.

Den gräns som vi på detta område
har i dag är i allt väsentligt skapad av
socialdemokratisk politik, och den har
vid upprepade tillfällen i det förflutna
varit föremål för häftiga angrepp. Jag
vill erinra om att exempelvis herr Wedén
omkring 1960 skrev att nu får icke
den offentliga sektorn fortsätta att öka
i den takt som den hittills ökat i; där
vi står i dag, där ligger den gräns som
man inte får överskrida, ty om man
överskrider denna gräns är friheten hotad.
— Detta skrevs alltså för åtta år

sedan. Då var gränsen fixerad av herr
Wedén på det sättet. Efter åtta år har
vi ett helt annat samhälle. Gränsen är
bl. a. genom arbetsmarknadspolitiken
och genom näringspolitiken väsentligen
en annan än den var när herr Wedén
ansåg sig böra sätta stopp och säga: Icke
vidare förflyttning av gränsen!

Vi kan inte svara på annat vis än genom
att säga: Lika felaktigt som det var
av herr Wedén att försöka sätta en
gräns 1960, lika orimligt vore det att
följa herr Wedén nu och säga, att under
de kommande åtta åren skall vi vara
precis på den linje där tack vare en socialdemokratisk
politik gränsen mellan
enskilt näringsliv och stat ligger.

Nej, i biandekonomin måste man pröva
vad som i varje situation är det klokaste
och rimligaste. Jag försökte också
under valrörelsen — inte i varje anförande
men i åtminstone tre eller fyra
anföranden — inbjuda de borgerliga till
diskussion om saken och sade: Var vänliga
och tala om, vad ni menar med att
det skall gå vattentäta skott mellan samhället
och näringslivet! Var vänliga att
definiera var gränslinjerna skall gå!
Men jag fick inga svar.

Ni talar om vår utmärkta valapparat
och våra väldiga resurser. Ni säger att
pressen drog upp frågor som gjorde att
valrörelsen blev trist och tråkig och
mera gjordes till en smutskastning av
motståndarnas motiv, och herr Wedén
vill att jag skall tillsätta en pressutrédning
för att granska den moraliska halten
hos våra tidningar. Det är onekligen
en ganska lockande uppgift, men
hur skulle ett sådant agerande komma
att uppfattas? Är det inte risk för att
pressfolket kommer att säga: Nu skall
vi centraldirigeras också. Vi får inte
skriva vad vi vill. •— Finns det ingenting
av självsanering hos pressen, finns
det ingen vilja till objektivitet? Jag skall
gärna stå till tjänst med litet grand. En
årgång av Expressen, t. ex., skulle säkert
roa herr Wedén. En systematisk
genomgång och en professur i »expres -

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Nr 36

sologi» skulle säkerligen klargöra vad
det är vi är ute efter.

Man skulle också kunna tänka sig, på
tal om vad som skrivs i tidningarna, att
man även talar om vad som inte skrivs
där. Hur mycket av vår propaganda fick
över huvud taget komma fram i de stora
tidningarna? Under valrörelsen hade vi
ett par möten som föreföll mig vara av
dimensioner som jag inte upplevt under
den tid — den är rätt lång — som jag
har haft anledning att arbeta i det allmännas
tjänst. Inget av dessa båda möten
föranledde ett ord av referat i de
stora tidningarna. Varför? Skulle det ha
varit så orimligt att försöka ge en bild
av verkligheten? En professur i »expressologi»
får gärna inrättas vad på mig
ankommer, men då skall allt med. Dä
skall man undersöka vad som dolts, hur
litet som kom fram av vår propaganda.
Vi skall gärna lämna intressanta bidrag
på den punkten.

Nej, herr Wedén, valrörelsen fördes
av oss för att möjliggöra en diskussion
kring de ideologiska motsättningar som
finns mellan en borgerlig åskådning och
en socialistisk. Våra framstötar möttes
inte av något intresse. Det gjordes över
huvud taget inga inlägg från er sida som
tog upp dessa synpunkter. Det är möjligt
att valrörelsen hade varit annorlunda
om vi hade fått något svar av den
typ som presterats i dag.

Herr Wedén ägnade en mycket stor
del av sitt anförande dels åt valrörelsen,
som vi nu tyvärr måste lämna,
dels åt kravet på demokratins fördjupande
— det är bra. Hela vår valrörelse
var ett försök att förvandla valrörelsen
till en dialog mellan dem som vi betraktade
som våra uppdragsgivare och partiets
ledning. En dialog med de borgerliga
misslyckades vi med, därför att
vi inte fick något svar. Vi arbetade fram
vår politik med utgångspunkt från den
läxa som 1966 års nederlag gav oss.
Vi vände oss till våra egna medlemmar,
rådslagen, arbetarkommunerna, distriktskongresserna
och de två partikon -

Allmänpolitisk debatt

gresserna för att försöka få till stånd
en politik som noggrant motsvarade vad
människorna ansåg vara betydelsefullt,
vad människorna betraktade som sina
egna väsentliga problem.

När ni talar om våra valarbetare får
ni gärna för mig ge dem mängder av
blommor, ty de var duktiga. Men varför
var de duktiga? De människor som gick
ut i kampen för att sälja vårt partis
idéer var inte betalda. Det var deras
egna idéer och deras egna tankar. De
kände igen sina egna problem och därför
skapades bland valarbetarna en entusiasm
som jag aldrig tidigare upplevat.
Icke vid någon valrörelse har jag
varit med om något liknande. Jag skall
inte använda några hårda ord om de
borgerliga partierna, men jag vill fråga
om ni verkligen tror att det fanns någon
— förutom de som arbetar på folkpartiets
partiexpedition och kanske ett par
tidningsmän i folkpartipressen — som
kände mandatexercisen som ett personligt
problem. Ja, möjligen en utslagen
riksdagsman, vad vet jag. Men det var
inget annat än ett jättemisstag att ta
upp denna fråga i valrörelsen. Det gladde
mig att herr Wedén i sitt anförande
tog avstånd från den formen av politisk
propaganda.

Skillnaden belyses av detta. Vi försökte
att forma en politik i nära kontakt
med de människor, som sedan skulle
bära ut vårt budskap såsom valarbetare.
Ni kom med ting som för människorna
måste ha tett sig främmande
inför det politiska avgörande som skulle
träffas. Jag tror att ingenting har
bidragit mera till att skapa förutsättningar
för en fördjupad demokrati än
uppläggningen av valrörelsen på det
sätt som jag här har skildrat. Människorna
måste känna att det är deras tankar
som det parti de skall slåss för har
möjli gheter att realisera, att det är deras
problem och deras bekymmer det vill
göra någonting åt.

Jag skulle kunna fortsätta ganska
länge, ty detta är en ytterligt väsentlig

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

sak. Det första vi hade klart för oss
efter nederlaget var att om det fanns
några avgörande brister i vår politik var
det inte i och för sig att en hård ekonomisk
nödvändighet tvingade oss till
en reduktion av bostadsbyggandet, inte
i och för sig att vi fick gå varsammare
fram med vissa av de reformer som vi
gärna hade velat realisera, utan det
avgörande var att det — liksom hos
andra partier — hade uppstått ett tomrum
mellan dem som trodde sig tala å
massornas vägnar och massorna själva.
Vi har försökt rätta till det, och jag tror
alt det blir av bestående värde för
kommande tider om vi inom alla partier
anstränger oss på denna punkt.

Trots att tiden löper i väg är det
frestande att, vid sidan av detta resonemang
om dialogen mellan dem som har
anförtrotts ledningen av rörelsen och
rörelsen själv, erinra om att staten
aldrig någonsin tidigare har gjort så
stora ansträngningar att skapa kontakter,
att fördjupa demokratin. Vi skulle
kunna tala om skolan, om hur vi gått
in för att verkligen rycka in alla som
arbetar i skolan — både lärare och elever
och ekonomipersonal och administrativ
ledning —• i ett arbete, där
alla parter känner ansvar för att ungdomens
fostran skall utformas på fullt
demokratisk väg. Jag skulle kunna erinra
om vad som för närvarande sker
inom universiteten, där man bryter
ned gamla barriärer mellan olika grupper.
Det kanske inte har gått tillräckligt
snabbt, och kanske en del av de
reaktioner som har mött har tett sig
brutala för er; nåväl, de har varit brutala,
men de har fäst uppmärksamheten
på att här finns ett demokratiseringsproblem
av utomordentlig vikt.

Om ett par dagar presenteras ett annat
initiativ, på näringspolitikens område.
Vi skall göra ett försök att verkligen
dra nytta av de erfarenheter, som
vi har inom den statliga företagsverksamheten,
på den industriella demokratins
område. Det kommer en utredning,

som jag hoppas skall ge oss någonting
av betydande värde. Gång på gång har
vi kunnat visa upp att här finns väsentliga
uppgifter som vi måste fullfölja för
att fördjupa och förstärka demokratin.

När jag nu talat så länge om de andra
oppositionsledarna märker jag, herr
talman, till min förskräckelse att jag
bär glömt oppositionsledaren herr Hedlund;
det ser han ut att vara mycket
belåten med! Jag har emellertid ett
litet ord att säga också om hans anförande.
I diskussionen om gränslinjerna
mellan privat näringsliv och staten verkade
det under valrörelsens början som
om lierr Hedlund var absolut säker på
att han förde en klart antisocialistisk
politik. Det verkade precis som om han
trivdes med det här underliga monumentet
över socialliberalismen som mittenprogrammet
utgjorde. Men alldeles i
slutet av valrörelsen bröt han sig ut och
närmade sig och sina trupper till socialdemokratins
framryckande armé.
Detta var klokt gjort av honom; icke ett
ord av kritik mot honom för det! Det
var naturligtvis det enda möjliga att
göra för att över huvud taget få med
en så stor armé som den han har bakom
sig. Men, herr Hedlund, hur klokt
handlat detta än var — och jag berömmer
det, det var en skicklig manöver,
och jag tror inte att någon annan partiledare
skulle ha lyckats göra någonting
liknande — så vill jag fråga: Vad innebar
det?

Herr Hedlund ställer väldiga krav på
samhället. Vi har hört dem här och
ännu mera av dem har vi hört under
valrörelsen. Om man summerar ihop
kraven blir det inte så litet: det är
krav på arbetsmarknaden, lokaliseringspolitiken,
glesbygdsproblemens lösning,
bättre ställning för de lågavlönade grupperna
o. s. v. Många av dessa krav är
befogade. Men vilken grunduppfattning
vilar dessa krav på? Vilar de på vår
grunduppfattning, att man skall ha ett
starkt samhälle, ett samhälle i växande,
eller på uppfattningen, att herr Hed -

Onsdagen den 13 november 1908 fm.

Nr 36

lund innerst inne tycker att det är tillräckligt
med den fria marknadshushållningen?
Det vore intressant att få en
analys. Står herr Hedlund kvar i mittenpartiets
dunkel, eller vill kan träda
fram i strålkastarljuset? Jag skall inte
kalla det en socialistisk åskådning, eftersom
det skulle kunna förefalla ruskigt,
sett ur herr Hedlunds synpunkt,
men jag kan säga en kollektivistisk uppfattning
om samhället såsom den kraft
som skall rätta till de missförhållanden
som han erinrar om?

Jag sade nyss att väljarna kände igen
sina egna problem när de mötte vår
valpropaganda. Men de kände också
igen vår beskrivning av samhället. Det
vore väl orimligt att tänka sig att de
skulle tro att vårt samhälle skulle befinna
sig inför nära nog en katastrof.
Många av högerns och folkpartiets talare
har skildrat det så.

Det har nyligen talats om ett yttrande
som fällts av en taxichaufför. Det tycks
vara en märklig chaufför, eftersom han
aldrig hade kört en socialdemokrat; jag
skall inte ge mig på några sociologiska
förklaringar på detta fenomen, men de
finns kanske.

Tidningen Se har skildrat hur orimlig
den borgerliga propagandan var genom
att den kom bort från verkligheten.
Se är ingen socialdemokratisk tidning
som bekant. I en valkommentar
står det i tidningen, att det kan inte
vara lätt att »susa ifatt medelsvensken
där man sitter i sin bil på väg till sommarstugan
över veckohelgen och övertyga
honom om att strängt taget har
han ett helvete och att det måste bli en
ändring».

Det är inte jag som har sagt detta.
Jag begagnar naturligtvis, herr talman,
icke sådan ord, utan det är Se. Men i
stort sett var väl i alla fall beskrivningen
riktig, frånsett »ordet».

Då kommer vi till en mycket intressant
sak. Samtidigt som man kände
att välståndet var betydande och fram -

Allmänpolitisk debatt

stegstakten stor upptäckte man att det
fanns en mängd människor som var
lämnade efter —■ där fanns glesbygdsfolket,
där fanns de lågavlönade grupperna,
där fanns stora delar av kvinnorna,
både på och utanför arbetsmarknaden,
där fanns de handikappade —
mängder av människor alltså, för vilka
icke gällde att de kunde sitta i bilen och
susa iväg till sommarnöjet. Där fanns
vidare arbetslösa och de bostadssökande.

Då är det självklart att många människor
ställde sig frågan: Hur skall man
komma till rätta med detta? Svaret
blev: Vi måste ge samhället tillräckliga
resurser. Praktiskt taget ingenting av
detta klaras av det privata näringslivet,
utan vi måste ge samhället tillräcklig
kraft. Kravet på det starka samhället
kom som en naturlig följd av att man
upptäckte de många bristerna, och den
oro som man kände fördjupades naturligtvis
av att strukturomvandlingen
ställde människor inför arbetslöshetens
problem, vilket d sin tur — det är vi
tacksamma för — förstorades av propagandan
i de borgerliga tidningarna, som
drog upp sysselsättningssvårigheterna
och kom att hos många hundratusentals
människor skapa en besynnerlig dualistisk
känsla: våldsamma framsteg men
ändå ett bekymmer inför framtiden.

Detta är ett intressant problem. I vad
mån den borgerliga pressens skildringar
av denna oroliga arbetsmarknad har
skänkt oss valsegern vill jag inte yttra
mig om, men man skall inte underskatta
den betydelse den har haft. Man
kom fram till att det var nödvändigt
att ha ett starkt samhälle. Man trodde
icke på att marknadshushållningens
principer skulle kunna lösa de låt oss
kalla dem eftersläpande problem som vi
mötte här. Jag tror att det är fråga om
grundproblem.

Då kom man alltså med sina krav:
Så och så många miljoner till arbetsmarknadspolitik,
så och så många till
näringspolitik o. s. v. Dessa krav fram -

3 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 36

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

står som någonting naturligt för de
människor som känner denna oro.

Ehuru jag skulle kunna göra det skall
jag inte trötta med att skildra hurusom
undan för undan denna arbetsmarknadspolitik,
driven av ett starkt och
målmedvetet samhälle, skapade sysselsättning
åt inånga människor. Jag vill
däremot dröja ett ögonblick vid en annan
sak.

Har en gång människans tankar börjat
kretsa kring dessa problem, då går
det inte bara att hejda sig vid nuet. Man
säger: Det är bra att det byggs fabriker
på det allmännas bekostnad om inte
det privata näringslivet klarar den saken.
Det är bra att vi får skyddade
verkstäder, men hur går det i framtiden?
Vad händer i verkligheten med
vårt samhälle?

Då kommer man att säga: Det är en
omvandlingstid — under de senaste
hundra åren har det hela tiden varit
en omvandlingstid inom det svenska näringslivet
men aldrig i så snabb takt
som nu. Enheterna blir större och större,
tätorterna liksom företagen blir större
och större. De stora företagen kan
därför fatta beslut som betyder arbete
eller arbetslöshet, som innebär inriktning
av produktionen på vissa näringsgrenar,
vilket medför geografisk obalans
men kanske också strukturell obalans
inom vårt näringsliv.

Så frågar man sig: Hur är det med
kommunerna? Kommuner och myndigheter
sitter också och fattar beslut. De
är visserligen redovisningsskyldiga inför
allmänheten och skall klara sig i
valrörelserna. Men man har en känsla
av att de stora och viktiga besluten,
som berör människornas framtida försörjningsmöjligheter
och därmed också
deras frihet, fattas i stängda rum, i direktionsrummen
hos storföretagen och
bankerna eller i stängda rum av den
typ som vi har här eller i ännu mindre
sammanslutningar, som dem vi har i
kanslihuset. När tankarna börjat kretsa
kring detta, är det inte så underligt att

man frågar sig: Är det då så säkert att
de som sitter i sina stängda rum fattar
sådana beslut som gagnar mig och min
familj? Innebär dessa beslut stöd åt
mig? Man säger då: Jag måste försöka
att få medinflytande i någon form.

Det är här vårt försök till en dialog
mellan valarbetare, människor i partilivet
och partiets ledning kommer in.
Den enda formen för en bred demokratiseringsprocess
tror jag är att fortsätta
med ansträngningarna att bryta ned murarna
mellan de beslutande och dem
som besluten gäller. Partierna kan då,
om de sköter sig på ett vettigt sätt, bli
instrument i demokratiseringsprocessen
och inte byråkratiska beslutande organ
-—• det hörde jag i går i ett av våra
massmedier att vi är •— som bara avlägsnar
oss från det reella livet.

Om man ser saken på detta sätt får
diskussionen inte gälla för medborgarna
fullkomligt likgiltiga ting, som tog
upp en så fantastiskt stor del av valrörelsens
diskussioner. Jag försäkrar att
mandatdiskussionen var ett större hot
mot demokratin än någonting annat.
Många människor frågade: Vad sysslar
de egentligen med? Det där är väl ändå
ingenting att fästa sig vid! Diskussionerna
måste i stället gälla bristerna i
vårt samhälle: löneklyftorna, utbild ningsklyftorna,

arbestlöshetsriskerna,
miljön och boendeservicen.

Vi försökte ■— vi lyckades väl inte
alltid — få diskussionerna att hålla sig
kring dessa frågor, och jag tror att det
var detta som hos »vårt folk» — jag
är ledsen att det inte är hela folket
jag kan kalla så — skapade en entusiasm
för politiken som jag inte varit
med om ens under de stora framryckningsvalen
under 1930-talet.

För några dagar sedan visades en
amerikansk film i TV — jag vet inte
hur många av er som var i tillfälle att
se den. Låt mig för att det inte skall
bli några missuppfattningar konstatera
att det är många ting som jag beundrar
i den amerikanska debatten. Ett av dem

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Nr 36

är den oräddhet med vilken man låter
samhällskritikerna sätta strålkastaren
på svagheter inom den amerikanska
demokratin. Det skulle vara välgörande
om vi orkade med något liknande här.
Den film jag åsyftar handlade om en
lokal valrörelse. Den gällde inte någon
särskilt liten stad — den var ungefär
av Stockholms storlek. Men vad händer?
Partiet väljer ut en kandidat.
Bland de meriter som krävs är att han
skall vara så förmögen att han har möjlighet
att till stor del själv betala sin
valrörelse. När han sedan skall formulera
sitt program drivs han inte av en
lidelse att forma det amerikanska samhället
så eller så. Vad gör han i stället?
Jo, han går till gallup och frågar vad
medborgarna tycker om det och det.
När han får svaret på datamaskinen säger
han: Det är mitt program.

Jag beundrar som sagt mycket hos
Amerika, men låt mig säga, framför allt
till folkpartiet: Jag beundrar inte halmhattar
som inslag i den politiska debatten.
Inte heller beundrar jag att man
först gör SIFO-undersökningar för att
ta reda på vad man har för mening.

Nej, politik är någonting annat. Det
är inte något som innebär att man skall
känna efter vad det blåser för vind.
Man skall ha en mening och driva den.
Därför har jag all respekt för herr Bohman
—• jag antar att försvarsministern
kommer att behandla det avsnitt i hans
inlägg som gällde försvarsfrågan. Den
mening som herr Bohman företräder är
kanske impopulär, det känner jag inte
till, men jag är övertygad om att herr
Bohman inte driver den sedan han först
gjort en gallupundersökning för att ta
reda på vad som skulle vara mest gagneligt
för hans parti. Han driver den
mening han har. Det är så politik måste
bedrivas om det skall skapas respekt
för den.

Jag tror att vi kan vara belåtna med
valrörelsen ur de här synpunkterna. Vi
fick upp ett valdeltagande på 89 procent
— det har aldrig någonsin tidigare

Allmänpolitisk debatt

förekommit något liknande. En del borgerliga
tidningar tycks ha blivit förskräckta
över att 89 procent av svenska
folket ville lägga sig i det här — det
var tydligen inte meningen. Det är en
stor triumf för demokratin, att man fått
upp ett valdeltagande på 89 procent,
och jag hoppas att man skall kunna vidmakthålla
denna siffra.

En annan vinning var att de personliga
insatserna i denna valrörelse var
av en helt annan intensitet än någonsin
tidigare. Sluta med talet om den
mekaniska valmaskinen! Den valmaskinen
kan icke föra fram till en valseger,
om det icke bakom maskinen står en
folkrörelse, besjälad av viljan att var
och en av dess medlemmar skall göra
en personlig insats.

Ytterligare en glädjande faktor i valet
var, att ungdomen icke vid något
tillfälle så satt sin prägel på vår valrörelse
som i år. Vi vet inte riktigt hur
de unga röstade, men det slog mig gång
på gång på mötena hurusom unga och
gamla för första gången verkligen mötte
upp; vi fick någonting av folkmöten av
det slag som vi tidigare haft.

Det är klart att det i detta läge hade
varit intressant om även borgerligheten
hade velat lämna ett bidrag till diskussionen
om samhällets utformning. Vi
kan tydligen inte begära att man skall
göra det i dag, det får vi se litet senare,
säger man. Men nog vore det av
värde om man bestämde sig.

Professor Erik Lönnroths artikel i
Svenska Dagbladet för någon vecka sedan
har redan citerats från denna talarstol.
Professor Lönnroth är inte särskilt
imponerad av talet om de organisatoriska
förändringar som behövs inom
borgerligheten, utan han anser att det
måste till någonting annat. Hans analys
kan sammanfattas så här: Antingen
måste de borgerliga partierna söka förankring
i intresseorganisationer eller
också lägga sig till med den ideologi
som hör hemma i senare delen av 1900-talet.

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

Skall man översätta detta till mitt
talspråk blir det följande fråga: Borde
inte borgerligheten skaffa sig en uppfattning
om hur dagens samhälle verkligen
ser ut? Det framgår av professor
Lönnroths artikel att han anser att det
är på svaret eller på det uteblivna svaret
på denna fråga det beror vilka möjligheter
det finns att undvika ett nytt
1968, när vi nästa gång går ut i val.
Det är precis detsamma som Lewin har
skildrat i sin doktorsavhandling: borgerligheten
har en ideologi, men den
är inte anpassad till slutet av 1970-talet
eller slutet av 1980-talet, utan den är
anpassad till det förflutna. Det är en
ideologi som försvarar vad vi gjorde
på 1960-talet, och det är bra det, så att
vi slipper bråka om den saken. Men det
var så typiskt för herr Wedén att han
i dag hade som grundläggande tes: Hitintills
men inte längre! De borgerligas
ideologi pekar inte framåt; det är en
ideologi som försvarar den socialdemokratiska
politikens insatser under den
gångna tiden. Jag skall inte uppehålla
mig vid de tingen, utan jag vill bara
konstatera att det förhåller sig så.

Herr Wedén frågade: Var står vi nu?
Jag tror att jag med detta försök till
analys har svarat på den frågan. Vi
har ingen anledning att ta upp någon
kamp med näringslivet — absolut inte.
Ingen skall få mig att tro, att det enskilda
näringslivet skulle bestå av så
till ytterlighet sensitiva varelser, att de
inte skulle kunna lyssna till en diskussion
om rollfördelningen mellan samhälle
och enskilt näringsliv. De är härdade
— de har under lång tid umgåtts
även med herrarna — och de bryr sig
inte om denna argumentation.

Men det är uttryck för en kvardröjande
förlegad ideologi när man, som
tyvärr en av talarna vid Arosmässan
gjorde ■—■ en i övrigt mycket vänlig
mässa — hävdar att samhället skall sköta
tryggheten och näringslivet skall sköta
produktionen. Det är en ideologi som
skulle ha passat för 30 år sedan. Jag

tror inte att moderna företagare accepterar
den rollfördelningen. Vi hävdar
att det inte går att skilja trygghetspolitiken
från näringspolitiken. Om man
med näringspolitiken åstadkommer ett
obalanserat samhälle med tyngdpunkten
liggande i stora befolkningsanhopningar
i de stora städerna, så skapar
man ju även för näringslivet självt
odrägliga och omöjliga förhållanden,
även om varje enskilt företag i sin kalkyl
anser sig kunna räkna fram att det
vinner på det. Vi skall samarbeta.

Man måste därför arbeta fram en annan
ideologi än den som går ut på att
samhället skall svara för alla trygghetsskapande
åtgärder och att samhället
skall sköta all miljövård. Det måste skapas
en känsla av att vi skall göra detta
tillsammans. Vi har ett gemensamt ansvar
för utbildningen och för forskningens
utbyggnad, ett gemensamt ansvar
för miljöpolitiken och ett gemensamt
ansvar för en vettig användning av
våra produktiva resurser. Jag tror inte
alls att det skadar det enskilda näringslivet
att man där — som man gör nu —
tar upp ett resonemang och konstaterar
att det svenska folket nu för lång tid
framåt sagt ifrån att det icke vill ha
vattentäta skott mellan dessa grupper
utan ett gemensamt ansvar. Detta gemensamma
ansvar får vi också vara
med och forma. Men förutsättningen är
att den ena parten är lika stark som
den andra.

Det får inte bli så att den ena parten
— näringslivets folk — vet att samhället
inte har några resurser, att samhället
är kraftlöst, att samhället inte har
några chanser. Det får inte bli så att
marknadshushållningens principer helt
dirigerar även den statliga politiken.
Därför blir det till sist en fråga om med
vilken styrka samhället har möjlighet
att hävda folkflertalets intressen i ett
samarbete som också vi alltid varit ivriga
att få till stånd med det enskilda
näringslivet.

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Nr 36

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Statsministern tycktes
tro att jag inte till fullo uppskattar den
socialdemokratiska framgången i valet.
Jag använde uttrycket »betydande framgång»
i mitt inlägg. Naturligtvis kunde
jag ha sagt fantastisk framgång eller liknande,
men det ligger inte för mig att
använda superlativer. »Betydande» är
ganska mycket i min vokabulär.

Jag vände mig så mot dem som tycks
vara beredda att kasta yxan i sjön. Det
är två grupper: dels de som tror sig
kunna vinna någonting genom att bilda
nya partier, d. v. s. splittra oppositionen,
dels de som grips av defaitism.
Till dessa grupper sade jag: Ni skall
komma ihåg att socialdemokraterna i
början av 1960-talet, närmare bestämt
1962, hade en ännu större andel av valmanskåren
än de fick 1968. Att detta
på något sätt skulle vara att underskatta
den stora framgången 1968 kan jag inte
förstå. Det var i varje fall inte min avsikt
att göra det.

Vidare säger statsministern att centerpartiet
i slutet av denna valrörelse
närmade sig socialdemokraterna. Jag
vet inte om det är riktigt uttryckt. Vi
lyckades få folket att förstå, att vi menade
allvar med vår trygghets- och jämlikhetspolitik.
Jag tror det var det avgörande.

Ett starkt samhälle vill vi givetvis
ha. Vi betraktar ju inte samhället som
någon fiende till den enskilde. Det är
tvärtom vårt gemensamma redskap, vårt
gemensamma organ. Naturligtvis måste
det finnas en arbetsfördelning mellan
den enskilde och ett sådant arbetsorgan.

När vi har krävt ett starkt samhälle har
vi gjort det genom att begära en lokaliseringspolitik,
en god arbetsmarknadspolitik,
arbetslöshetsförsäkring o. s. v.
Vi vill ha ett samhälle med ett gemensamt
ansvar, och det är som jag sade ett
starkt samhälle, men vi vill inte därför
ha ett socialistiskt samhälle. Det kan
vara nödvändigt och riktigt med statliga

Allmänpolitisk debatt

företag i vissa lägen — LKAB, Norrbottens
järnverk, ASSI och ASEA-Atom —
av organisatoriska, sociala eller kapitalmässiga
skäl. Men det är företag som
skall existera i konkurrens med andra
företag och enligt vår mening arbeta på
likvärdiga villkor, i den mån man inte
anser att socialpolitik är inmängd, vilket
jag menar att det är längst uppe i
norr.

Man har här i dag talat om att särskilt
ungdomen kräver mera av demokrati
på skilda områden inom arbetslivet
och inom undervisningen. Det är
någonting som vi dagligen och stundligen
konfronteras med. Detta är enligt
min mening ett utslag av ungefär samma
krafter som gör att människorna i
en diktatur strävar fram mot frihet och
demokrati allteftersom det blir en högre
standard och de får tid att ägna sig åt
sådana problem och allteftersom det
blir en högre bildningsnivå och de får
större förutsättningar att bedöma och
analysera skillnaden mellan diktatur
och demokrati. Samma krafter är det
som nu gör sig gällande i detta sammanhang.
Här ankommer det på oss att
försöka kanalisera de krafterna, inte
säga nej men inte heller låta dem utvecklas
i frihet hur som helst, utan det
gäller att försöka kanalisera krafterna
till realistiska banor. Det gäller enligt
min mening framför allt att få till stånd
en samverkanslinje, samverkan mellan
anställda och företagare och samverkan
mellan elever och lärare o. s. v.

Vidare skall jag, även om jag skulle
råka törna emot gallup säga, att jag delar
herr Bohmans uppfattning när han
gjorde gällande, att det var en lycklig
situation på den tiden då vi hade gemenskap
i fråga om försvaret. Jag skulle
vilja tillbaka till en sådan gemenskap.
Den är till nytta både utåt och inåt.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:
Herr talman! Får jag först framhålla
att jag i ett par väsentliga avseenden

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

delar den uppfattning som statsministern
här givit uttryck för, nämligen att
det när det gäller å ena sidan det allmänna
och å andra sidan näringslivet
finns stora områden där det behövs ett
gemensamt ansvar och ett gemensamt intresse.
Jag känns inte vid att jag i dag
eller tidigare har talat för några vattentäta
skott!

Jag delar också statsministerns uppfattning
att det var det politiska medvetande,
om jag får uttrycka mig så,
som man inom det socialdemokratiska
partiet lyckades skapa inom de djupa
leden som spelade en avsevärd roll för
framgången. Jag tror att detta är alldeles
oomtvistligt.

Men statsministern berörde inte med
ett enda ord min kritik mot andra inslag
i den socialdemokratiska valrörelsen.
Jag skall gärna medge att jag försökte
prova en halmhatt och alt resultatet
inte blev så lyckat. Men jag tror att
det är allvarligare när man som ett led
i den socialdemokratiska propagandan
exempelvis såg karikatyrer i facklig
press, som å ena sidan framställde herr
Holmberg sägande att vi nu skall skära
ned i det svenska välståndssamhället,
medan å andra sidan herr Hedlund och
jag fick svara och säga: Ja visst, men
det skall vi inte tala om förrän efter
valet!

Tror herr Erlander att detta ger en
på något vis riktig beskrivning av mina
intentioner? Jag skulle gärna vilja ha
ett svar på den frågan, ty ett sådant
skulle ändå indirekt innebära att statsministern
tog ställning även till den typen
av propaganda.

Beträffande pressen gjorde herr Erlander
själv en ganska grov karikatyr
av mitt yttrande. Jag har aldrig gjort
gällande, att det skulle företas något
slags utredning som skulle innebära direktiv
för pressen o. s. v. Jag sade inte
ens att herr Erlander skulle tillsätta den
utan framhöll att vi kunde komma
överens om en opartisk utredning, som
inte skulle granska den moraliska hal -

ten hos pressen utan den moraliska halten
i socialdemokratiska statsråds angrepp
på den icke-socialistiska pressen
med utgångspunkt från en verkligt
grundlig undersökning, gärna sträckande
sig så långt som herr Erlander
nämnde med avseende på vad som förekommit
på den ena och på den andra
sidan. Jag hoppas fortfarande att statsministern
inte skall avvisa tanken på en
sådan utredning.

Till sist vill jag säga att det i denna
korta replik är omöjligt att utveckla det
stora ekonomiska temat. Men när statsministern
säger att man på liberalt håll
— och jag talar nu om mig själv — försökt
ge intryck av att marknadshushållningen
löser alla problem, även de sociala,
blir jag utomordentligt förvånad.
Det har väl ändå inte undgått statsministern
eller det socialdemokratiska
partiet att det när det gäller en rad
mycket väsentliga områden — konjunkturpolitiken,
monopolkontrollen och
arbetsmarknadspolitiken o. s. v. — sannerligen
inte har varit fråga om någon
tro på att marknadssystemet som sådant
löser alla problem. Vi skulle ju inte kunna
säga att vi är anhängare av ett biandsamhälle,
om vi inte sedan långt tillbaka
hade haft klart för oss, att det i dessa
avseenden fordras statens ingripanden.

Herr Erlander utgår ifrån något som
jag skrev i slutet av 1950-talet och som
jag är medveten om kan pressas i den
riktning herr Erlander gjorde. Men ärade
kammarledamöter, på den tiden
fanns det bedömningar av samma slag
på den socialdemokratiska sidan och
det gavs uttryck för samma oro beträffande
det statsfinansiella lägets utveckling.
Även finansminister Sträng gjorde
sådana uttalanden, och man kunde klart
spåra oron också hos andra statsråd. Jag
har inte i mitt förra anförande talat om
något »hitintill men inte vidare». Tvärtom
sade jag klart och tydligt att det naturligtvis
finns en bred räjong inom vilken
diskussionen måste vara fri och öppen
och där det är fråga om lämpliga

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Nr 36

avväganden. Men den centrala frågan
som jag ställde var: Vad är syftet?

Är syftet att nå fram till vad som
kan kallas för en förmyndarekonomi,
där man i slutna politiska rum — detta
rum är ju inte slutet, men herr Erlander
talade om andra sådana rum —
skall söka fastställa vad som är människornas
verkliga behov? Eller är syftet
att med alla socialpolitiska, konjunkturpolitiska,
arbetsmarknadspolitiska och
andra nödvändiga kompletteringar försöka
lösa trygghetsfrågorna och åstadkomma
en konsumentekonomi där man
bevarar möjligheterna för medborgarna
att inom en viss räjong själva bestämma
som de vill?

Detta är kärnpunkten i det hela, inte
att gränsen går här eller där. Vilket är
det slutliga syftet? Det var där som
jag tecknade två väsentligt olika linjer
i den socialdemokratiska interna diskussionen,
som statsministern dock gick
förbi genom den felaktiga bild han gav
av det som jag sade.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker inte att statsministern
skall vara ledsen över att det
finns taggar på mina rosor. »Rosor i
ett sprucket krus är ändå alltid rosor.»

Statsministern tog upp en mycket väsentlig
fråga, där jag på så gott som
alla punkter är överens med honom.
Han frågade: Hur skall vi kunna vitalisera
demokratin, hur skall vi kunna
engagera de enskilda människorna i en
valrörelse, hur skall vi kunna göra dem
medvetna om vad valrörelsen innebär
och vad deras röst betyder, hur skall vi
kunna göra klart för dem vilka problem
vi diskuterar och vad det betyder för
framtiden hur de lägger sin röst?

Felet med tidigare valrörelser här i
landet har just varit att de har varit
schematiska, bundna och upphängda
på ytlig affischering i alltför hög grad.
Om något parti har velat ändra på detta
och försökt driva valrörelsen utifrån

Allmänpolitisk debatt

de utgångspunkter jag anser önskvärda,
är det högerpartiet. Det är glädjande
att nu höra att också socialdemokraterna
har gjort det. Men vi har inte
mött de socialdemokratiska politikerna
ute på fältet i de fruktbärande debatter
som statsministern talar för. För
vår del har vi inte bara engagerat oss
för dem som vi vetat har tyckt som vi
själva, vi har också försökt hos andra
människor skapa förståelse för det som
vi anser vara riktigt och att få till stånd
en öppen diskussion även med förmenta
medtävlare om hur det svenska samhället
skall utformas.

Vi har samma intryck som statsministern,
nämligen att unga och gamla
aldrig tillförne har varit så engagerade
i den politiska debatten som denna
gång. Vad detta berott på är svårt att
säga. Kanske är det ungdomens starka
engagemang som spelat in. Men det kan
också ha berott på att många denna
gång trott att det fanns möjligheter att
bryta enpartiväldet och göra en insats
i samhället. Och det bör vi dra lärdom
av.

När herr Erlander gör gällande att
den »stora dialog» som han talade om
syftade till att skapa klarhet om vad
enskilda människor tycker och tänker,
så är det inget fel i det. Tvärtom. Men
då kan det inte vara rätt att hävda att
det, när man för detta syfte anlitar
SIFO-instrumentet, är alldeles åt skogen.
Jag är inte heller någon anhängare
av SIFO, men det är inte logiskt att föra
ett sådant resonemang.

Jag beklagar att jag inte hade tillfälle
att möta herr Erlander i valrörelsen
och att jag nu inte har mer än
sex minuter till mitt förfogande för att
delta i den näringspolitiska debatt som
herr Erlander för en stund sedan startade
här i kammaren; jag hoppas att
det blir flera tillfällen i framtiden.

Jag konstaterar emellertid att det
starkt ideologiska patos som präglade
herr Erlanders anförande för en stund
sedan inte kom till något motsvarande

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

uttryck i debatterna ute på fältet. I valrörelsen
upplevde jag mycket starkt
människornas fasta bundenhet vid det
förflutna. Upplevelserna på 1930-talet
bestämmer fortfarande i alltför hög
grad inställningen till morgondagens
värld. Och den bundenheten, den låsningen
och fixeringen i gammalt klasskampstänkande
utnyttjade socialdemokraterna
hänsynslöst och till bristningsgränsen
i debatterna med oss. Det tycker
jag är beklämmande. Det var inte
1930-talet vi skulle diskutera, utan 1970-talet.

Det var dessa underliggande spänningar
och strömningar som utnyttjades
även när det gällde näringspolitiken.
Näringslivets män är verkligen
inga sensitivor. Frågar man de direkt
berörda hur de uppfattade valrörelsen
och kampanjen efter 1966 års val, så
torde man, herr statsminister, få fullt
klart för sig hur djupt kränkta och
oroade de känt sig inför agitationen
och hur starkt de reagerat mot den.

Statsministern gjorde gällande att en
snabb produktionstakt inte löser några
sociala problem. Detta utgjorde utgångspunkten
för hans politik. Ja, men det
är ju inget nytt. Vi har under hela efterkrigstiden
diskuterat, hur vi skall
lösa alla sociala problem i vårt samhälle
samtidigt som resurser därför skapas
av ett effektivt arbetande näringsliv. Vi
har haft ett starkt samhälle som haft
möjligheter att ta initiativ till insatser
på olika områden, och det är under
denna tid som vi, i varje fall om man
skall tro socialdemokraterna, har byggt
upp det inoderna välståndssamhället
vilket — fortfarande enligt socialdemokraterna
— skett tack vare att dessa
suttit i regeringsställning.

Vad har nu inträffat som gör att man
ger begreppet »det starka samhället» eu
annan innebörd. Vi frågar oss vilken
denna nya innebörd är och vad man
nu vill åstadkomma.

Gränserna mellan offentlig och enskild
verksamhet har alltid varit flytan -

de och kommer väl att så förbli, men
var vill statsministern draga den?

Statsministern säger vidare att vi inte
kan göra någon åtskillnad mellan näringspolitik
och trygghetspolitik. Ja,
men det är just detta vi understryker.
Eftersom man inte kan skilja dessa två
former av politik åt, måste man göra
klart för sig, hur vi bäst skapar största
möjliga garanti för en trygg utveckling
i samhället. Var gränserna i arbetsfördelningshänseende
skall dras, kan som
nyss sagts diskuteras. De har aldrig varit
låsta. Herr Erlander gör det för lätt
för sig när han hävdar att vi vill bygga
»vattentäta skott» mellan enskild och
statlig verksamhet. Detta har vi aldrig
gjort. Att, såsom nu sker, av valet dra
den slutsatsen, att väljarna sagt nej till
en sådan uppdelning i vattentäta skott
är att ställa problematiken på huvudet.

Vi behöver ett starkt samhälle för att
styra och genomföra den planering och
samordning som framtiden kräver. Men
har inte samhället redan nu alla möjligheter,
som behövs för att lagstiftningsvägen
eller på annat sätt dra upp
ramen för den näringspolitiska verksamhet
som syftar till att skapa betingelser
för trygghet och fortsatt välståndsutveckling?
—- Ja, till mera räckte
inte mina sex minuter, herr talman!

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Sex minuter räcker i alla
fall för att säga många saker som
jag vill opponera mig emot. Jag skall
emellertid försöka fatta mig så kort
som möjligt.

Först och främst sade herr Hedlund
att han är en vän av ett starkt samhälle
men att detta inte skall vara socialistiskt.
Jag undrar om vi inte då kommer
in på en del besynnerliga distinktioner.
När är ett samhälle socialistiskt enligt

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Nr 36

herr Hedlunds definition? Vi är överens
om att samhället skall ha tillräcklig
kraft för att trygga full sysselsättning
och möta andra behov som jag inte nu
skall uppehålla mig vid. Men var ställer
sig herr Hedlund, om det visar sig
att samhället måste rubba på den fria
marknadshushållningens principer?

Jag märkte till min glädje att herr
Hedlund nu inte gick emot statliga
företag. Men om det visar sig att det
med de samarbetsformer, som vi för
närvarande arbetar med — d. v. s. investeringsfonderna,
näringspolitiken o.
s. v. — inte finns någon möjlighet att
skapa ett sådant näringsliv, som både
herr Hedlund och jag tycker är mera
balanserat än det som den fria marknaden
lockar fram, borde herr Hedlund
inte med motvilja acceptera en statlig
företagsamhet. Då skulle man väl säga
sig att det är självklart att starta en
statlig verksamhet. Detta måste bli en
följd av att den fria marknadshushållningen
på olika sätt lett fram till en
obalans — geografiskt, i förhållandet
mellan olika näringsgrenar och framför
allt mellan låglönegrupper och höglönegrupper.

Herr Hedlund säger alltså att han
vill ha olika saker, som han räknar upp
och som i och för sig är mycket bra,
och att det för detta fordras ett starkt
samhälle. Men det avgörande är, om han
är beredd att släppa doktrinerna och
pragmatiskt pröva den statliga företagsamheten
på de områden där privat
företagsamhet icke, trots alla lockmedel
och möjligheter som erbjuds,
kan engageras.

Vi skall väl inte nu diskutera en karikatyrtecknares
frihet. Herr Wedén befinner
sig ju i en lyckligare situation
än jag: herr Wedén måste karikeras för
att se egendomlig ut, men det behöver
inte jag. Det är ändå en fördel för herr
Wedén. Men vi skall som sagt inte nu
diskutera vad en karikatyrtecknare tilllåter
sig. Om den undersökning som
herr Wedén föreslog skulle syssla med

Allmänpolitisk debatt

den saken, så får någon annan än jag
tillsätta utredningen.

Men vad herr Wedén viker undan
från är följande problemställning. Ni
går ut i valrörelsen och säger att det
är en mängd saker som ni vill göra —
inte minst herr Hedlund. Samtidigt säger
ni att det icke får bli någon höjning
av skattetrycket. Tvärtom ställs
det i utsikt väsentliga minskningar av
skattetrycket, inte i år men kanske
redan nästa år. Är det då så besynnerligt
att vanliga människor — alltså inte
bara karikatyrtecknare — frågar sig:
Var skall dessa pengar tas? Det är
förstås små summor — men 600 miljoner
hit och 600 miljoner dit blir också
pengar. Och 600 miljoner vill ni öka
försvarsutgifterna med på fyra år.

Ni vill alltså inte höja skatterna utan
ställer i utsikt skattesänkningar — för
företagarna o. s. v. Är det då besynnerligt
att många frågar sig: Var skall
dessa pengar tas? Och så jämför man
era uttalanden i valrörelsen med herr
Strängs kärva besked till den socialdemokratiska
riksdagsgruppen i mitten
av augusti 1967 där han klargör, att om
vi går in för kostnadskrävande reformer,
så måste skatterna höjas. Tänk om
ett sådant besked hade givits av någon
inom oppositionen! Tänk om någon inom
oppositionen hade sagt, att ifall
man ställer krav på väsentligt stegrade
utgifter skall man också vara beredd
att säga till svenska folket: Då skall
vi även höja skatterna.

Ni gjorde tvärtom. Är det då besynnerligt
att många människor frågar sig:
Menar de allvar? Menar de allvar med
sina sociala reformer, menar de allvar
med sitt tal om att det finns möjligheter
att så småningom sänka skatterna
—- eller är det så att vissa delar
av den sociala apparaturen skall brytas
ner?

Jag har aldrig använt den argumentationen
i mina inlägg, men jag har
full förståelse för att det finns människor
som kan resonera på det sät -

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

tet. Sådana missförstånd hade ni undvikit
på ett mycket enkelt sätt om ni
före valet lagt fram ett gemensamt regeringsalternativprogram
och talat om,
vart ni syftade.

Vart syftar ni? Ni måste ge ett besked
om vart ni syftar. Det är en stor
framgång att herr Wedén nu tar avstånd
från tanken att gränslinjerna
mellan staten och det enskilda näringslivet
är en gång för alla fixerade där
de dragits genom den socialdemokratiska
politiken fram till 1968. Men så lätt
skall herr Wedén inte komma undan
vad han skrev 1959—1960 och
som uppfattades av mig och säkerligen
av många andra som ett inlägg i den
då pågående diskussionen om omsättningsskatten,
vilken även gällde frågan
om hur mycket samhället skall få ta
hand om för att kunna gå i land med
alla uppgifter. Herr Wedén varnade för
ökat samhällsinflytande. Jag har inte
skriften i fråga med mig så det kan hända
att jag missminner mig, och då ber
jag om ursäkt. Men jag har den bestämda
uppfattningen att det var i samband
med omsättningsskattens genomförande.
Och det gör väl detsamma om
det inte stod uttryckligen omnämnt i
skriften, tv ni alla borgare var som
uppträdda på ett snöre när det gällde
motståndet mot omsättningsskatten. Er
motivering var bl. a. att samhället icke
skall få så mycket att säga till om —
det skall inte bli en så stor offentlig
sektor.

Var hade vi stått om ni segrat? Var
hade vi stått om er uppfattning — riktig
på 1930-talet men orimlig 1960 —
hade haft en möjlighet att påverka den
svenska politiken?

Jag tror att man inte kan komma förbi
att det inlägg som gjordes i skattedebatten
1960 i hög grad var ett uttryck
för den samlade borgerlighetens
uppfattning att den offentliga sektorn
inte skall växa snabbare än produktionsresultatet.

Ni frågar vart vi syftar. Ja, vi syftar

till något så revolutionerande som att
ge garantier för att den fulla sysselsättningen
skall kunna upprätthållas och
till att skapa ett rättfärdigare samhälle
än det samhälle den fria marknadshushållningen
för oss in i. Vi syftar till
demokratisk insyn även i näringslivet.
Och detta betyder inte en kampförklaring.
Det betyder ett samarbete, men
herr Wedén, detta samarbete skall ske
under samhällets ledning. Det får inte
bli diskussion om var ansvaret för den
ekonomiska, .sociala och kulturella utvecklingen
skall ligga utan det skall
självklart ligga hos folket och dess egna
representanter.

Varför är det nödvändigt? Jo, därför
att denna politik förutsätter en rad
mycket svåra avvägningar. Till att börja
med skall man bestämma sig för hur
stora våra gemensamma tillgångar är.
Det kan ingen annan än staten göra;
ingen enskild företagare har tillräcklig
överblick över läget. Vi kan naturligtvis
också begå misstag, men genom anlitande
av tillgänglig expertis bör vi kunna
få en någorlunda god föreställning
om vad det är fråga om.

Hur stor del av dessa tillgångar skall
användas på industrin, på bostäderna,
på forskningen, på sjukvården och på
de andra ting vi sysslar med? Var i landet,
lokalt sett, skall dessa investeringar
sättas in, sedan vi kommit överens
om storleksordningen, för att skapa en
geografisk balans i samhället och en balans
mellan låglöner och höglöner? På
allt detta skall icke det enskilda näringslivet
ha något bestämmande inflytande.
Det skall vara ett samarbete, och vi
skall gå till det samarbetet öppet och
förtroligt. Men rambeställningarna och
avvägningarna måste göras under samhällets
ledning. Det är därför vi nu
bygger upp en omfattande apparatur.

Räcker det inte med de instrument ni
har, frågade herr Bohman. Nej, det räcker
inte, och därför har vi undan för
undan byggt upp, emot herrarna, pensionsfonderna,
investeringsbanken och

Onsdagen den 13 november 1908 fm.

Nr 36

utvecklingsbolaget som instrument för
att hjälpa både samhället och det enskilda
näringslivet att göra de mycket
svåra avvägningar som vi såsom politiker
aldrig kommer förbi.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Statsministern bad mig
förklara vad jag menar med ett samhälle
som är starkt men inte socialistiskt.

Ett samhälle är socialistiskt när man
genomför statsdrift utan att det föreligger
speciella skäl i det individuella fallet.
Jag betraktar ingalunda vårt nuvarande
samhälle som socialistiskt, och det
blir inte heller det med ett eller annat
nytt statsföretag. För övrigt tror jag
mer på den privata företagsamheten,
därför att jag anser att den är effektivare.

Jag kan vidare hänvisa till något av
det jag framhöll i mitt första anförande
i dag efter att ha talat om lokaliseringspolitiken:
»Kan man genom statlig företagsetablering
varaktigt öka antalet
arbetstillfällen i sysselsättningssvaga regioner,
där den enskilda företagsamheten
saknar förutsättningar därför måste
det i själva verket vara fråga om en
kombination av näringspolitik och socialpolitik
och i sådana fall synes man
inte ha rätt att avvisa den utvägen.» —
»Det verkar som om flertalet statliga
företag i vårt land är drivna i något av
en kombination av näringspolitik och
socialpolitik. Om vi ser på förhållandena
i norr vad kapitalavkastningen i
de statliga företagen beträffar, blir slutsatsen
just att det är fråga om en sådan
kombination.»

»Det är uppenbart», sade jag, »att
man även på andra ställen kan ha anledning
att driva en företagsamhet i en
kombination av denna typ.»

Kan man behöva uttrycka sig tydligare? Herr

WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är tyvärr nödvän -

Allmänpolitisk debatt

digt för mig att åter gå tillbaka ett litet
stycke i tiden, eftersom statsministern
gjorde det.

Det fanns ingen sammankoppling
med omsättningsskatten i det fall som
vi resonerade om. över huvud taget är
det märkligt att herr Erlander begagnar
tillfället till att upprepa denna helt
missvisande beskrivning av vad som
har varit vår inställning till den indirekta
beskattningens ökade användning.
Vi tyckte inte om den form omsättningsskatten
gavs när den infördes, vi
sökte efter andra former, vi ville skaffa
resurserna på annat sätt. Det har
dröjt åtta år innan denna beskattning
har fått en vettigare form, den form
som kommer att tillämpas från och med
den 1 januari nästa år.

På samma sätt förhåller det sig —
om jag får tillägga det — när man håller
fram AP-fonderna och säger: »Nu
har vi fått så mycket kapital, nu har
vi tryggat vår kapitalförsörjning på
bättre sätt än vi eljest skulle ha varit i
stånd till.» Det är klart att vi nu har
AP-systemet, och ingen ifrågasätter att
det skulle rubbas, men hade vi inte haft
det, hade vi fått ett annat pensionssystem,
vars fondbildning hade varit
väl så stor.

Detta sätt att argumentera är alltså
precis lika bristfälligt som stastministerns
resonemang beträffande omsättningsskatten.

Herr Erlander säger vidare: »Syftet
med det starka samhället, som vi är inriktade
på, är att trygga den fulla sysselsättningen,
att ta den ekonomiska,
sociala och kulturella ledningen.» Det
är självklart att samhället i dessa avseenden
har ett ansvar för medborgarna
— därom råder det inga delade
meningar — men här finns två frågor
till, herr Erlander. För det första måste
det ändå bli ett utrymme över för konsumentens
personliga valfrihet. År vi
överens om det? Är syftet att använda
talet om människornas verkliga behov
att inskränka detta utrymme utöver vad

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

som med de andra motiveringarna skulle
vara erforderligt? Finns här en
socialistisk tanke av den typ som så
ofta kommer till uttryck t. ex. i Aftonbladet
och inom den nya vänstern, eller
har man den uppfattningen att
marknadshushållningen skall fungera?

För det andra •—■ i allra största korthet,
herr talman — finns det likväl ett
problem just när det gäller människornas
individuella inflytande på olika områden,
som ingalunda säkert kan klaras
genom ett vidgat statligt inflytande
på det sätt som föresvävar många —
jag säger visst inte alla — inom det
socialdemokratiska partiet. Detta inflytande
kan bättre gagnas genom att man
utbygger företagsdemokratin och utbygger
kontakterna mellan de organ som
fattar beslut och de människor som
blir beroende av besluten. Detta problem
har herr Erlander helt gått förbi.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Vi borde väl vid det
här laget vara medvetna om vad det
nuvarande ekonomiska systemet har
åstadkommit, inte minst om vi ser tillbaka
på hur Sverige har utvecklats från
ett fattigt, efterblivet land till en av
världens främsta industrinationer. Det
finns brister i detta system — det har
vi alla klart för oss — och det gäller
att häva dessa brister, men det är ingen
anledning att avskaffa systemet. De som
vill ändra det måste i varje fall kunna
bevisa att de kan åstadkomma något
bättre med sina ändringsförslag.

Bakom statsministerns allmänna uttalanden
lyser en våldsam övertro på
den politiska administrationens förmåga
att handla och att bedöma utvecklingen.
lag skulle vilja citera en gammal
kämpe: »Statssocialism har jag
aldrig trott på. Tanken att statstjänstemän
skulle sköta vårt näringsliv är mig
helt främmande.» Som herr Erlander
vet, är det Per Edvin Sköld som helt
nyligen har sagt detta.

Gränsen mellan enskild och offentlig

företagsamhet har dragits av socialdemokraterna
— påstod statsministern —
men den har vid olika tillfällen dragits
på olika sätt. Skolorna har varierat.
Tänk på debatten under efterkrigstiden,
på vad man då ville åstadkomma.
Tänk på alla felprognoser och feluttalanden
man då gjorde och som man
backade ur i början av 1950-talet!

Jag menar att det inte finns någonting
som talar för att vi inte i princip
skall bibehålla den nuvarande arbetsfördelningen
mellan stat och enskilda
även i fortsättningen. När jag stryker
under orden »i princip» menar jag att
man kan frångå den arbetsfördelningen
i speciella fall. Jag är alltså inte främmande
för tanken på statlig företagsamhet,
för statliga insatser där sådana
kan vara nödvändiga under speciella
betingelser. Men var skall då gränsen
dras? Avgörandet bör i varje fall ske
under hänsynstagande till effektivitetskriterier,
till nödvändigheten att bibehålla
den fria konkurrensens spelregler
och att upprätthålla rörelse- och valfrihet.
Vi måste välja det ekonomiska
system som skapar största möjliga effektivitet
och trygghet för de enskilda
människorna. Och slutligen: Gränsen
skall dras så den ökade statsverksamheten
inte leder till minskad demokratisk
frihet.

Vi kan följa debatten i öststaterna
om vi vill få tillräckligt med argument
och näring för vår debatt. Samtidigt
som man i öststaterna diskuterar hur
man skall kunna till sitt system överföra
och dra nytta av det fria marknadssystemets
olika principer förs här
på socialdemokratiskt håll en debatt
om hur vi skall kunna hoppa in i något
slags statssocialistiskt system. Bevisbördan
ligger då hos dem som vill inskränka
och förändra det hittillsvarande.

Statsministern åberopade investeringsbanken
och utvecklingsbolaget,
men just dessa båda statsföretag infördes
utan några bevis för deras behöv -

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Nr 36

lighet. Det finns inte något underlag
för påståendet, att dessa inrättningar
har löst problem eller kommer att kunna
lösa problem som inte skulle ha
kunnat lösas på andra sätt och med
andra medel utan statliga insatser av
den art det nu var fråga om. Statsföretag
»i och för sig» ■— för att använda
den inskränkning som statsministern
själv gjorde —- innebär inga garantier
för full sysselsättning. De innebär inga
garantier för ett rättfärdigare samhälle,
för demokratisk insyn; tvärtom medför
de risk för maktmissbruk, ofrihet,
otrygghet för löntagare och anställda,
för oss alla på längre sikt.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! I synnerhet det senaste
anförandet vore väl värt att fördjupa
sig i. Det fanns där så många intressanta
ting — kontroversiella givetvis, eftersom
jag har en annan uppfattning
än herr Bohman på nästan alla punkter
— men jag skall avstå från att beröra
dem, då jag vet att herr Bohman inte
har någon möjlighet att återkomma till
dem förrän i morgon. Därför skall jag
bara ta upp en enda sak.

Det är riktigt att vårt näringsliv är
»duktigt». Jag är emellertid övertygad
om att Servan-Schreiber har rätt när
han säger att en av anledningarna till
att det gått så bra i Sverige är att det
undan för undan har skapats ett starkt
samhälle, med ett betydande skattetryck,
vilket möjliggör en lösning av
de trygghetsproblem, vilka man icke
har löst i Amerika eller i England och
som nu utgör en orosskapande faktor
vilken försvårar rationaliseringsprocessen.

Däremot var det ingenting nytt —
och därför anser jag mig oförhindrad
att svara på det — när herr Wedén
tog upp tanken på att vi på socialdemokratiskt
håll skulle vilja inskränka
det fria konsumtionsvalet och att detta

Allmänpolitisk debatt

skulle vara uttryck för vår socialistiska
samhällsuppfattning.

Ingenting kan väl vara mera vilseledande.
När Landsorganisationens skrift
om tekniken och näringslivet kom ut
skrev en kritiker, att den var utmärkt,
men att det mest intressanta är att den
egentligen visade hur en liberal ekonomi
skall kunna fungera efter sina
djupaste intentioner. Det var ett hårt
omdöme, och jag delar inte den uppfattningen,
men det låg ändå någonting
i det. Kritikern tog nämligen upp frågan
om konsumtionsvalet. Det är lätt att påvisa,
att i den fria marknadens hushållning
är konsumtionsvalet icke fritt.
Av skildringarna från denna talarstol
verkar det som om det icke funnes någonting
som heter reklam. Senast i förrgår
hade emellertid Aftonbladet en redogörelse
för hur vilseledande uppgifter
som kan lämnas av hyggliga företag
och hur olika priser exakt samma typ
av vara betingar i många fall.

Låt mig ta ett enda exempel: Om vi
bygger upp ett samhälle som är så
starkt att vi för konsumenterna kan tala
om vad en producent säger, om vi kan
tala om för dem vad det är för fel på
en viss bil eller tvättmaskin, kan då
detta anses vara felaktigt? Är det inte
att vända upp och ned på det hela
när man säger att vi är fiender till det
fria konsumtionsvalet? Tvärtom vill vi
göra det möjligt för konsumenten att
få reda på vad han ger sig in i. Det
nuvarande systemet innebär icke ett
fritt konsumentval. Om herr Wedén vill
fortsätta den diskussionen, så gärna för
mig. Sven Fagerberg har i sin senaste
bok på de sista 50 sidorna givit en
inside information om hur det verkligen
går till när de stora företagen bestämmer
sig för vad som skall vara
konsumenternas önskemål.

Sedan en enda liten sak. Herr Bohman
var ledsen över att han när han
var ute och diskuterade aldrig fick
möta folk med framtidsvyer, utan bara
sådana som var fångna i 1930-talets

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

föreställningsvärld. Han beklagade att
han inte haft tillfälle att möta mig. Ja,
men jag om någon borde vara fången
i 1930-talets föreställningsvärld. Herr
Bohman mötte ju herr Palme, och vad
man än kan säga om herr Palme, så
inte är han fixerad vid 1930-talet.

(Herr Bohman: Jo, den gången!)

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Det har stundtals varit
en rätt intressant debatt. Man har till
och med diskuterat ideologi, vilket inte
är så vanligt i den här församlingen.
Även herr Hedlund har gjort ideologiska
utflykter, vilket är ännu ovanligare,
men det var kanske så som någon
sade nere i bänken: Han gjorde det
inte frivilligt, han blev provocerad
till det.

Efter ett val är det naturligt att diskutera
orsakerna till valutgången. Det
gäller för partierna att dra de rätta lärdomarna
och framför allt att lära av
misstagen. Detta gäller både vinnande
och förlorande partier, även om behovet
väl kau erkännas vara störst för de
senare.

Jag vill inte sticka under stol med att
vänsterpartiet kommunisterna för närvarande
brottas med en rad problem.
Yi åkte på ett rejält nederlag i valet,
och det finns ingen anledning att söka
bortförklara detta. Men till dem som
nu hoppas att kommunisterna skulle
vara borta ur svensk politik och snart
också ur riksdagen vill jag med Mark
Twain försäkra att ryktet om vår död
är betydligt överdrivet. I likhet med
andra länder behöver Sverige ett parti
med en klar socialistisk målsättning,
och eftersom definitionen av vad ett
socialistiskt samhälle är har diskuterats
här, vill jag säga att jag fattar socialismen
i samma betydelse som August
Palm, Axel Danielsson och andra
arbetarrörelsens pionjärer gjorde det.
Vårt parti fortsätter att verka för lönr
tagarnas omedelbara liksom för deras
långsiktiga intressen. Vi tänker komma

tillbaka också efter 1970. Den nya 4-procentgränsen kommer att verka som
en sporre för våra anhängare.

Det visar sig också att en rad av de
frågeställningar vårt parti fört fram
vunnit anklang i riksdagen men särskilt
ute hos folket. Jag kan erinra om vad
vi sagt om storfinansens, de femton familjernas
roll i samhället, som nu är
ett tema som ingen kan komma förbi.
Jag kan påminna om vår kritik mot
lyxkonsumtionens och reklamens slöseri
med tillgångar, vilka hellre borde
användas för att bygga daghem och för
att utveckla miljövården, en protest
som ungdomen nu utvecklar till aktioner.
Jag vill erinra om en internationell
fråga: kravet på erkännande av den
demokratiska republiken Vietnam bakom
vilket breda kretsar nu sluter upp.
Dessa problem är ännu inte lösta, och
det finns många flera som kräver omedelbara
åtgärder. Detta är den avgörande
uppgift som partierna och alla medborgare
står inför. Sysselsättningsfrågan
är akut, särskilt i skogslänen. Bristen
på jämlikhet i samhället är kännbar
inte blott för låglönegrupperna utan
allmänt för kvinnorna, för arbetarna,
för de sjuka och handikappade och för
åldringarna.

Arbetarrörelsens majoritet i folket
och i riksdagen måste enligt vår mening
användas för att brvta ner klasssamhället
och förverkliga de socialistiska
idealen. Ett samhälle måste skapas
som garanterar alla arbete och inkomst,
som bygger på jämlikhet mellan
människorna och genomför folkstyrets
principer på alla områden av det sociala
livet.

Ett sådant samhälle kan inte innehålla
koncentration av kapitalet på privata
händer och en mäktig storfinans.
Det kan inte tillåta att Wallenbergs och
andra finansgruppers profitkrav avgör
den ekonomiska utvecklingen. För att
säkra trygghet, jämlikhet och folkstyre
måste arbetarrörelsen ta upp kampen
mot storfinansens makt.

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Nr 36

Finanstrusternas och Arbetsgivareföreningens
talesmän tycks emellertid ha
tolkat valutslaget på sitt speciella sätt.
De hoppas att regeringen skall föra en
som de kallar »förnuftig» politik sedan
vänstern drivits tillbaka, och sådana
förhoppningar har vi hört uttalas
också i dagens debatt. På Arosmässan
framträdde Marc Wallenberg med
utmanande krav på att industrin skulle
slippa kostnaderna för miljövården
samt för omflyttning och omskolning av
arbetskraft. Arbetsgivareföreningen påstår
helt falskt i sin propaganda att det
är löntagarnas aktivitet som orsakar
prisstegringar och arbetslöshet. Man säger
redan i förväg nej till generella löneförbättringar
trots att produktiviteten
ökat kaftigt och priserna väntas
fortsätta att stiga.

Dessa herrar har missuppfattat valutslaget.
Svenska folkets majoritet röstade
mot en borgerlig regering, mot
en borgerlig politik. Vad som nu är aktuellt
är en kraftfull offensiv från arbetarrörelsens
sida och beslutsamma
åtgärder för att genomföra löntagarnas
krav. De viktigaste åtgärderna kan enligt
vänsterpartiet kommunisternas mening
sammanfattas i följande tiopunktsprogram: 1.

Diplomatiskt erkännande av Nordvietnam
och upprättande av officiella
förbindelser med FNL.

2. Radikal omläggning av u-landspolitiken.
Stöd till nationella befrielserörelser.
Kontroll av svenska företags exploatering
utomlands.

3. Stopp för miljöförstöringen. Samhällsmiljön
utformas efter medborgarnas,
inte efter det privata näringslivets
krav.

4. Lokalisering av samhällsägda företag
för att säkra sysselsättningen. Arbetslösheten
pressas ned särskilt i Norrland.

5. Skärpt beskattning av stora arv
och förmögenheter. Skattelättnader för
låginkomstgrupperna.

6. Sänkt pensionsålder vid hårt ar -

Allmänpolitisk debatt

bete. 40 timmars arbetsvecka genomförd
1970.

7. Hyressänkning. Lågräntepolitik.
Tomtmark och hyreshus överföres i
samhällelig och kooperativ ägo.

8. Jämlikhet i arbetslivet mellan kvinnor
och män. 150 000 nya daghemsplatser
på fem år.

9. Steg mot företagsdemokrati: full
insyn för löntagarna i företagens affärer,
fackligt veto mot försämring av
arbets- och löneförhållanden, rätt för
löntagarna och samhället att överta företag
vid nedläggningar och större avskedanden.

10. Utjämning av inkomster, förmögenheter
och arbetsvillkor genom samhälleliga
och fackliga åtgärder. Avskaffandet
av låglöner under 20 000 kronor
om året.

Kraven i detta tiopunktsprogram kan
vart och ett utvecklas och motiveras;
jag får här begränsa mig till några av
punkterna.

Målsättningen jämlikhet i samhället
kräver åtgärder på praktiskt taget alla
områden. Överallt möter människorna
klassamhällets över- och underordning,
dess hierarki, hopklumpningen av fördelar
på alla fält till vissa privilegierade
grupper och av nackdelar till eftersatta
grupper. Fattigdom och sjukdom
hör ihop, de förstärker varandras
verkningar, och det finns en tendens
att de drabbar också nya generationer.

Även inom arbetslivet är bristen på
jämlikhet skriande. Den finns mellan
kvinnor och män, där kvinnorna har
svårare att få arbete, får nöja sig med
de sämre jobben och den lägre betalningen.
Den finns mellan den stora
massan av kroppsarbetare och de andra,
där arbetarna vanligen har det hårdaste
och tyngsta arbetet, den högsta
pensionsåldern och den lägsta betalningen.

De intervjuer med gruvarbetare i
LKAB, som Sara Lidman samlat i boken
Gruva, påminner om hur långt
det ännu är kvar till arbetsförhållanden

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

som tillåter arbetaren att bevara sin
hälsa. Doktor Erik Bolinder har presenterat
de allmänna uppgifterna som
gäller hela industribefolkningen. Cirka
två tredjedelar av denna är hörselskadad
genom påverkan av kontinuerligt
buller över en viss nivå. En undersökning
som gjorts på byggnadsarbetare
visade att 48 procent av de intervjuade
hade besvär med ryggen. En urvalsundersökning
på LO:s medlemmar gav
till resultat, att 30 procent i åldrarna
50—59 år och 37 procent i åldrarna 60
—67 år hade hälsobesvär.

Sara Lidmans bok illustrerar också
bristen på inflytande för arbetarna i
ett statsägt företag. Cyniska kommentarer
från företagsledningen om att arbetarna
egentligen inte kan ge något
bidrag till diskussionen om de industriella
förhållandena gör inte saken bättre.
De statliga och kommunala företagen
borde gå i spetsen och vara mönsterföretag
när det gäller utvecklingen
av företagsdemokratin. Försummelserna
i detta avseende måste snabbt repareras.

Framför allt är det emellertid låglönegruppernas
problem som nu står i
centrum för jämlikhetsdebatten. De kan
inte lösas enbart avtalsvägen — det visar
erfarenheten. Det behövs ett helt
batteri av samordnade åtgärder för att
ändra efterfråge- och utbudsförhållandena
på arbetsmarknaden. Dit hör en
lokaliseringspolitik som skapar bättre
sysselsättningsmöjligheter i låglönelänen
och på en-industriorterna, en utvidgad
arbetsmarknadspolitik, som ger
lågavlönade och »hemmafruar» hjälp
till utbildning, omskolning och höglöneanställningar
samt ett avskaffande av
dyrortsgrupperingen. Men det är också
nödvändigt med samhälleliga åtgärder
till direkt stöd för de lägre inkomsttagarna,
bl. a. minskade skattebördor
och minskade bostadskostnader.

Det grundläggande fördelningsproblemet
är att öka löntagarnas inkomster
på kapitalägarnas och profitens be -

kostnad. Konjunkturinstitutets höstrapport
avslöjar hur vilseledande Arbetsgivareföreningens
propaganda är.
Löneökningarna har bromsats upp samtidigt
som produktiviteten ökar snabbare.
Det finns alltså alla förutsättningar
för att en offensiv avtalsrörelse skall
leda till det nödvändiga resultatet: allmänna
löneförbättringar med särskild
tonvikt på de lågavlönade.

I den allmänna debatten om möjligheten
till en ökning av reallöner och
levnadsstandard brukar det sägas, att
lönerna inte kan öka mer än produktiviteten
ökar. Det verkar som om denna
tes ofta anförs för att ge intrycket att
lönerna verkligen gjort detta. Så brukar
man koppla på ett påstående om
att den grundläggande orsaken till prisstegringar
och inflation finns att söka
här. Jag tyckte att det hördes vissa
återklanger av dessa påståenden i herr
Hedlunds inledande anförande.

Det kan vara skäl att något granska
denna propaganda. Enligt en redogörelse
i nr 23 av Fackföreningsrörelsen
har löneökningen per timme för vuxna
arbetare inom den egentliga industrin
uppgått till sammanlagt 9 procent under
de tre senaste åren. Yecko- och månadsförtjänsten
har ökat mindre — med
cirka 5 procent ■—- beroende på att
veckoarbetstiden har förkortats.

Enligt de beräkningar som nyligen
redovisats i avstämningen av 1965 års
långtidsutredning har produktionen per
arbetstimme under de tre åren 1965—
1968 samtidigt ökat med 13 procent,
ökningen av produktiviteten är alltså
avsevärt större än ökningen av reallönerna.

Det är intressant att se att det finns
en påtaglig skillnad i produktivitetsstegringen
mellan å ena sidan 1966 och
å andra sidan 1967 och 1968. En betydande
ökning har skett. Under 1968
beräknas en tillväxt i produktiviteten
på 4,9 procent. Enligt den prognos som
gjorts för 1969 och 1970 räknar man
med att takten i produktivitetstillväx -

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Nr 36

ten kommer att ligga något över den nivå
som uppnåddes under 1967 och 1968.

Anmärkningsvärt är att det samtidigt
med den betydande ökningen i produktiviteten
skett en ännu mera betydande
nedgång av industrins arbetskraftskostnader.
Den procentuella ökningen av
summan av avtalsmässig löneökning,
s. k. löneglidning och andra arbetskraftskostnader,
låg under hela 1960-talet fram till det senaste året på en
nivå av över 9 procent. Under 1967—

1968 beräknas ökningen emellertid av
konjunkturinstitutet till 6,4 procent. Institutet
skriver: »Den nu erhållna utvecklingen
mellan 1967 och 1968 beträffande
industrins arneiskraftskostnader
för arbetare skiljer sig väsentligt
från utvecklingen tidigare under 1960-talet.»

Arbetsgivareföreningens stora kampanj
mot arbetarnas lönekrav just i år
ter sig en smula senkommen mot denna
bakgrund. Man har redan lyckats pressa
upp produktiviteten och man har
lyckats pressa ned ökningen av arbetskraftskostnaderna.
De medel man har
använt — bl. a. nedläggning av företag
eller s. k. strukturrationalisering — har
visat sig effektiva.

Ur löntagarnas synpunkt ter sig emellertid
problemen annorlunda. De tvingas
konstatera att löneutvecklingen inte alls
hunnit med utvecklingen av produktiviteten.
Arbetarna har inte lyckats att
behålla tidigare andel av produktion
och nationalinkomst, ännu mindre att
öka den. Här har uppstått ett gap mellan
utvecklingen av produktivitet och
löner, ett gap som inneburit ökade profiter
för företag och kapitalägare.

Läget inför avtalsrörelsen är alltså
inte alls sådant, att löntagarna borde
ålägga sig största återhållsamhet. Det
är tvärtom sådant, att de måste sätta till
alla klutar för att genomföra en offensiv
avtalsrörelse som ökar deras andel
av produktionens resultat.

Det är heller inte så att löntagarna
bör ålägga sig återhållsamhet för att en
4 — Andra kammarens protokoll 196S. Nr 36

Allmänpolitisk debatt

investeringsökning skall komma till
stånd. Konjunkturinstitutet framhåller
nämligen i sin höstrapport som förklaring
till stagnationen i investeringarna
under de bägge senaste åren att »den
allmänna efterfrågetillväxten hittills
skett i så lugn takt att industrins lediga
kapacitetsutrymme ännu inte krympt
till den nivån där omfattande investeringsökningar
induceras». Investeringsaktiviteten
var under åren 1966—1968
emellertid väsentligt högre än tidigare.
Den årliga bruttotillväxten av industrins
kapitalstock var under dessa år 10 procent
högre än under åren 1963—1965.
En allmän efterfrågeökning som är
starkare än den konjunkturrapporten
räknar med för det närmaste året krävs
för att ge industrin incitament till ökade
investeringar.

Propagandan för att löntagarna bör
avstå från lönehöjningar för att investeringarna
skall kunna öka avslöjas
mot denna bakgrund som helt falsk. Det
är inte kapital som fattas för industriföretagen.
Det är efterfrågan som bl. a.
och till väsentlig del kommer från löntagarna.

Svenska arbetsgivareföreningen har
under lång tid propagandistiskt förberett
sin uppläggning av årets avtalsrörelse,
där man säger blankt nej på förhand
till generella löneförbättringar.
Propagandateserna har man samlat i
skriften »Din lön -— vår ekonomi». Jag
måste säga att denna skrift är ett skrämmande
bevis på hur nationalekonomin
kan missbrukas. Det är två grundläggande
teser angående lönernas roll i
den ekonomiska utvecklingen som förs
fram: 1. Prisstegringarna beror på de
allmänna löneökningarna eller, mera
specificerat, på att lönerna ökat mer än
produktionen ökat. 2. Löneökningarna
under de senaste åren har framtvingat
företagsnedläggningar och driftsinskränkningar
samt därmed arbetslöshet.
Ett citat ur skriften i fråga: »Tänk
om folk ändå visste, muttrar fabrikör
Karlsson, medan han letar efter tele -

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

fonnumret till den konsult han brukar
anlita. Tänk om dom visste vilka bekymmer
de alltför stora löneökningarna
åstadkommer och så liten glädje man
egentligen har av dem.» Löntagarna
bör alltså vara tacksamma över den aktivitet
Arbetsgivareföreningen och andra
utvecklar. Lönehöjningar skapar bara
bekymmer!

Jag kan inte här ta upp tiden med en
utförlig granskning av de bägge teserna.
De är bägge falska. Det är inte lönerna
som är den drivande kraften när
priserna stiger. Det går inte att skylla
inflationen på löntagarna. Lönerna kan
ökas på bekostnad av företagens profiter
och detta behöver inte alls leda till
en allmän prisstegring. Alla partier har
ju nyligen i valrörelsen förklarat sig
vara anhängare av ökad jämlikhet. Men
detta förutsätter bl. a. en bättre fördelning
av produktionsresultatet till löntagarnas
och särskilt låginkomstgruppernas
fördel. Skulle en sådan jämnare
fördelning leda till ökad inflation? Ett
sådant påstående är ohållbart. Vid flera
tillfällen under efterkrigstiden har löneökningarna
varit mindre än eller ungefär
lika stora som de samtidiga produktivitetsökningarna.
Men trots detta steg
konsumentpriserna vid dessa tillfällen
avsevärt, vilket visar att det inte var lönerna
utan företagens prispolitik som
var boven i dramat.

Påståendet om att den förda lönepolitiken
egentligen bär ansvaret för företagsnedläggningarna
är lika horribelt. I
Arbetsgivareföreningens skrift står det
ordagrant: »Det torde vara ställt utom
allt tvivel att det stora antalet driftsinskränkningar
och företagsnedläggelser
under senare år direkt betingats av de
snabba kostnadsökningarna och den
därav följande försvagningen av lönsamheten.
Med långsammare kostnadshöjningar
hade antalet arbetslösa och
antalet personer som är föremål för
omflyttning, omskolning och andra arbetsmarknadspolitiska
åtgärder i dag
varit väsentligt lägre.» Detta är en fel -

aktig och reaktionär uppfattning om lönernas
roll som egentligen inte förts
fram på samma sätt sedan den stora
ekonomiska krisen på 1930-talet. Den
är i dag inte riktigare än vad den
var då.

Argumentet om lönsamhet har under
de senaste åren tagits fram i varje sammanhang
när det gällt för industriföretagens
ägare att söka förhindra en progressiv
utveckling. Det används när man
vägrar att betala kostnaderna för att
motverka och upphäva den nedsmutsning
av miljön, som man själv gör sig
skyldig till. Det används när man hävdar
att samhället skall betala hela kostnaden
för omflyttning och omskolning
av arbetskraft, när finanstrusterna finner
att de får högre profit på sitt kapital
i annan användning än den de hittills
haft. Dessa krav ställdes som bekant
på År osmässan helt nyligen. Vi anser
det nödvändigt att hela detta lönsamhetsresonemang
underkastas en kritisk
granskning. Vi kan över huvud taget
inte godkänna kapitalisternas lönsamhetsbegrepp.
Här bara några påpekanden:
Kapitalismen har en tendens
att gynna den kortsiktiga lönsamheten
på bekostnad av den långsiktiga. Den
tar inte hänsyn till om vinsten framgår
ur produktivt arbete eller ur ren prisspekulation.
Privat lönsamhet är ofta
helt oduglig som mätare på produktiviteten.
Investeringar, som aldrig ger privat
vinst, kan vara livsviktiga för den
samhälleliga produktivitetens utveckling.
Tänk bara på hela utbildningsväsendet
och dess betydelse.

Samhället måste alltså ha andra bestämningsgrunder
för lönsamheten än
vad det privata kapitalet har.

Avslutningsvis några synpunkter på
de internationella frågorna, som jag
hoppas det skall vara möjligt att återkomma
till i en debatt som helt ägnas
detta tema. Sovjetunionens och fyra
andra Warszawapaktsstaters militära
invasion av Tjeckoslovakien den 21
augusti framkallade mycket snabba och

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Nr 36

bestämda reaktioner inom olika kretsar.
Frågan är, om någon internationell
händelse under de senaste åren har föranlett
så omedelbara ställningstaganden.
Man kan jämföra med Förenta staternas
angreppskrig mot Vietnam där det
för vissa partier har tagit flera år för
att komma fram till nuvarande ståndpunkt.

Vårt parti tog som bekant också omedelbart
mycket bestämd ställning mot
den militära invasionen av Tjeckoslovakien.
Vi ansåg, och gör det självfallet
fortfarande, att man måste ta avstånd
från och fördöma invasionen.
Detta gör vi utifrån den principiella
ståndpunkten, att varje folk skall ha rätt
att bestämma sin egen framtid och sitt
eget öde. Man måste bestämt reagera
mot varje kränkning av den nationella
självbestämmanderättens princip.

Det avtal som sedan slutits om stationering
av utländska trupper för obestämd
tid på tjeckoslovakiskt territorium
finns det heller ingen anledning
att prisa. Den ena avtalsparten befann
sig uppenbart i ett tvångsläge. Enligt
vår åsikt måste man ställa kravet, att
alla främmande trupper skall lämna
Tjeckoslovakiens territorium.

Det har diskuterats mycket om bakgrunden
till aktionen från de fem Warszawapaktsstaternas
sida. Orsakerna har
troligen varit flera, och jag skall här
inte fördjupa mig i det temat. Men en
av orsakerna har säkerligen varit fruktan
för en utveckling i Centraleuropa
där revanschpolitik från pånyttfödd
tysk militarism ånyo kan spela en ödesdiger
roll.

Det är ett intresse också för vårt land
att förhållandena i Centraleuropa blir
normala, bl. a. genom att gränserna slutgiltigt
fastlägges. Man måste också sluta
med den strutspolitik gentemot DDR,
som låtsas att denna stat inte existerar.
Ett erkännande av DDR är ett bidrag till
fredens bevarande i vår världsdel. Ett
sådant erkännande behöver inte på något
sätt betyda att man försvagar kri -

Allmänpolitisk debatt

tiken mot invasionen av Tjeckoslovakien.

Det är frestande att här gå in på en
diskussion av hela frågan om de militära,
ekonomiska och politiska blocken
och de faror de innebär. Jag skall emellertid
för tillfället nöja mig med kommentaren,
att invasionen av Tjeckoslovakien
än en gång understryker hur
berättigad kampen mot hela blockpolitiken
är och hur nödvändigt det är att
den med all kraft fullföljes.

Vietnam är alltjämt det land som
främst står i fokus för den internationella
debatten. Att Förenta staternas regering
tvingats att — i varje fall tills
vidare — inställa bombningarna mot
norra Vietnam är en seger för fredens
krafter. Men USA-regeringens åtgärd
kan tyvärr inte tolkas som ett uppriktigt
försök att få slut på kriget. Det är
en manöver, som den tvingats till främst
av det vietnamesiska folkets egen kamp,
men möjligen också av nödvändigheten
att under presidentvalskampanjen ta
vissa hänsyn till opinionen utom och
inom USA. Bombstoppet mot Nordvietnam
är inte definitivt — USA-regeringen
har hotat med att återuppta dessa
bombningar. Och de amerikanska bombningarna
mot södra Vietnam och Laos
intensifieras.

Men dessa manövrer utnyttjas nu för
att skapa en falsk optimism om att USAregeringen
är fredsvänlig och kriget
snart slut. Den används för att söka
söva Vietnamopinionen — och samtidigt
för att stödja USA:s påståenden,
att det nu är vietnamesernas tur att som
det heter »göra motprestationer».

Denna propaganda måste bekämpas.
Stödet till det vietnamesiska folkets
kamp är nu viktigare än någonsin. Regeringen
talar nu mycket om den storstilade
återuppbyggnadshjälp, som den
tänker ge till Vietnam när kriget är slut.
Sådan hjälp är nödvändig, men ännu
viktigare är vad vi kan göra i dag för
att stödja det vietnamesiska folkets
kamp för frihet och fred. Om Sverige nu

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

anhöll om diplomatiska förbindelser
med Nordvietnam skulle det i någon
mån försvåra ett återupptagande av de
stoppade bombningarna, om Sverige nu
uttalade som sin ståndpunkt, att USA
genast skall bort från Vietnam och om
Sverige nu upprättade officiella förbindelser
med FNL, så skulle det i någon
mån försvåra en intensifiering av den
amerikanska krigföringen mot södra
Vietnam. Det vore direkta bidrag till det
vietnamesiska folkets frihetskamp.

Herr talman! Jag vill uttala förhoppningen,
att regeringen snabbt omprövar
den ståndpunkt som utrikesministern
häromdagen redovisade i pressen och
anhåller om diplomatiska förbindelser
med Demokratiska republiken Vietnam.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Jag skall också i huvudsak
ägna mitt anförande åt valutgången.

Det borde egentligen finnas en för
alla partier gemensam nämnare vid bedömningen
av valresultatet. Jag syftar
därvid på det stora valdeltagandet och
den glädje som vi alla borde känna däröver.
Det är ju något unikt att 88,7 procent
av alla röstberättigade med sin
valsedel vill ge uttryck för hur man
önskar att vårt land skall utvecklas.
På flera håll i landet har man kommit
upp till ett nästan hundraprocentigt
valdeltagande. I en demokrati där valhandlingen
är frivillig och i en nation
där man utan påföljd kan avstå från
att delta i valet är detta enastående.
För min del gläds jag över detta och
tycker att det vittnar om politisk mognad
och om ett betydligt bredare intresse
för och kunskaper i politiska
frågor än man i allmänhet föreställer
sig. Samtidigt visar det höga valdeltagandet
att svenska folket hyser förtroende
för våra politiska partier, även om
det förtroendet inte är lika stort för
alla partier.

Både herr Bohman och herr Wedén
talade om det bristande intresset för

politik framför allt hos ungdomen. Detta
anser jag vara fel. Herr Bohman sade
för övrigt själv att aldrig tillförne
har engagemanget bland unga och gamla
varit så starkt som i den senaste valrörelsen,
och han trodde för sin del att
detta berodde på att de röstande äntligen
sett en chans att bryta enpartiväldet.
Men då är det ju ett ganska underligt
resultat att den aktiviteten ledde
till en överväldigande seger för socialdemokratin.
Det verkar emellertid
dess värre som om man i vissa läger
inte är särskilt glad över det stora intresse
valmanskåren visat. Om man
noggrant studerar de sura valkommentarerna
från borgerligt håll kan man
finna uttalanden som går ut på att det
egentligen hade varit önskvärt med ett
lägre valdeltagande — som om en borgerlig
valseger skulle hänga på ett stort
antal soffliggare. Man frågar sig då:
Vad är i så fall idealsiffran? Inte är det
väl det 60-procentiga valdeltagande som
noterades i Amerika vid det senaste
presidentvalet?

Jag kan emellertid förstå att de borgerliga
partierna inte riktigt delar socialdemokratins
glädje över valresultatet.
För första gången under fredstid
har vårt parti fått en majoritet av väljarkåren
bakom sin politik i parlamentet.
Under valrörelsen sneglade vi inte
åt speciella gruppintressen, och vårt
parti slängde inte omkring sig löften åt
några marginalgrupper. Den politik
som vann väljarnas förtroende baserades
på en grundläggande ideologisk
uppfattning om nödvändigheten av att
skapa ett samhälle där det, som statsministern
framhöll, finns vilja och resurser
att garantera alla medborgare
trygghet och ett ökat mått av medbestämmanderätt.
För oss inom socialdemokratin
är detta inget nytt. Den allt
snabbare tekniska och ekonomiska utvecklingen
har under de allra senaste
åren på ett alldeles speciellt sätt pekat
på behovet av ett starkt samhälle.

Vi skall inte sticka under stol med

Onsdagen den 13 november 1968 fm»

Nr 36

att problemen för framtiden ter sig
stora, och det vilar ett stort ansvar på
den socialdemokratiska riksdagsgruppen,
som fr. o. m. nästa år har majoritet
i detta hus. Vi vet att den tekniska utvecklingen
går snabbt medan vi politiker
ju har en benägenhet att skynda
långsamt. Vi vill gärna utreda länge
och omständligt innan vi handlar, så
att vi handlar rätt. I framtiden måste
vi dock handla snabbare. Vi kan nämligen
inte minska takten i den tekniska
utvecklingen, även om vi skulle önska
det. Vi måste emellertid vägra att acceptera
att utvecklingen för med sig att
den enskilda människan offras på teknikens
altare.

Något av en skräckvision för framtiden
kan vi skönja i USA, där strukturrationaliseringen
hunnit mycket
långt. Jag hade tillfälle att förra månaden
i Washington studera den lag man
där tvingats genomföra för att skydda
den äldre arbetskraften på arbetsmarknaden.
Vad som var skrämmande, herr
talman, var att man med äldre arbetskraft
avsåg personer som fyllt 40 år.
I Amerikas förenta stater har strukturrationaliseringen
— som även vi fått
känna av — alltså fått sådana följder,
att kongressen ansett sig tvingad att genom
lagstiftning skydda den arbetskraft
som uppnått 40 års ålder.

Det är ett skrämmande framtidsperspektiv
att personer redan vid 40-årsåldern
skall riskera att falla för åldersstrecket
på arbetsmarknaden. I ett samhälle
där utbildningen pågår fram till
20—25-årsåldern skall man alltså redan
vid 40 års ålder riskera att stampas
ut. Detta är en utveckling vi inte
skall finna oss i. Det är därför vi måste
ha ett starkt samhälle, som är berett
att föra en näringspolitik till fromma
för den enskilda människan. Men en sådan
politik kräver också att hela näringslivet
— d. v. s. varje företag —
tar sin del av ansvaret, så att vi inte
behöver uppleva åldersdiskriminering
på den svenska arbetsmarknaden.

Allmänpolitisk debatt

Jag tillät mig vid den allmänpolitiska
debatten förra hösten säga, att det
socialdemokratiska partiets extra kongress
hösten 1967 var den viktigaste inrikespolitiska
händelsen i vårt land sedan
valet 1966. Jag pekade redan då på
att det grundläggande i arbetarrörelsens
arbete var att forma en politik
som syftade till att öka tryggheten för
de många människorna. Vid den ordinarie
partikongressen i år underströks
detta ytterligare. Det var på dessa båda
kongresser som socialdemokratins program
för 1970-talet utformades, och det
var på detta program som väljarna i år
gav vårt parti sitt förtroende.

Väljarna kände, såsom också statsministern
nyss har påpekat, igen sina egna
förhoppningar och önskemål i det
program, grundat på solidaritet och
samverkan, som fackföreningsrörelsen
och socialdemokratin gemensamt förde
fram.

Man har när man tagit del av kommentarerna
efter valet och även delvis
när man lyssnat till debatten i dag fått
det intrycket, att de borgerliga partierna
ännu inte helt fattat att det inom
socialdemokratin efter valnederlaget
1966 förekommit en aktivitet och visats
en vilja till självrannsakan och förnyelse,
som skapade grunden för den folkrörelse
som årets val utvecklades till.
Vi inom socialdemokratin ägnade oss
inte åt några övningar i självbedrägeri
efter valnederlaget 1966 -— en sak som
är frestande för ett förlorande parti. I
år har vi emellertid fått uppleva hurusom
de förlorande partierna i viss mån
genom självbedrägeri försöker komma
ifrån valutgången.

Den utveckling mot en folkrörelse
som årets val— som jag nyss sade ■—
undergick har på ett alldeles förträffligt
sätt sammanfattats av Gustaf Olivecrona
i boken »Hur väljarna vanns»,
som vi nyligen fick. Det heter där: »Med
en viss tillspetsning skulle man kunna
säga att högerpartiet arbetade med en
stor välorganiserad och effektiv försälj -

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

ningsorganisation, medan socialdemokraterna
fungerade som en folkrörelse.»

Det är en riktig beskrivning. Jag tror
för egen del att det är en fara för hela
demokratin när den politiska aktiviteten
begränsas till att bli en fråga om en
riktigt eller felaktigt upplagd marknadsföring.
Och inte blir det bättre, om man
så till den grad ägnar sig åt självbedrägeri
att man tror att man skall kunna
fånga in väljarna bara därför att man
ändrar partibeteckning —- utan att ändra
på sin politik.

Nu tycks man åtminstone inom en
del av den borgerliga oppositionen närma
sig 1970 års val på det sättet, att
man strävar efter ett lägre valdeltagande
och dessutom en total avsaknad av
ett borgerligt alternativ. Hur skall man
eljest tolka den artikel som högerns partisekreterare
skrivit i Medborgaren?
Han anger där fem utgångspunkter för
valrörelsen 1970:

1. Regimskiftet kommer 1970 inte att
framstå som en realitet för valmanskåren.
Man skall med andra ord, menar
tydligen högerns partisekreterare, inte
så starkt markera att regeringens existens
står på spel. Socialdemokraterna
skulle då inte ha samma möjlighet att
mobilisera sina väljare som 1968; det
skulle alltså bli ett lägre valdeltagande.

2. En ny internationell kris kan visserligen
alltid dyka upp och påverka
den politiska bilden, men det är osannolikt
att socialdemokratin skall kunna
dra fördelar av den såsom i år.

3. Socialdemokraterna går 1970 till
val med en ny ledare.

4. De inrikespolitiska problemen kommer
sannolikt inte att nämnvärt ha förändrats
fram till 1970.

5. Dessa faktorer i förening med de
verkningar som den nya författningen
kommer att få gör de borgerliga partiernas
utgångsläge radikalt förändrat 1970.
Det är långtifrån uteslutet att de borgerliga
partierna med detta perspektiv kan
överta regeringsmakten, slutar högerns
partisekreterare sin artikel.

Jag sammanfattar: Om de borgerliga
partierna ligger lågt fram till 1970 och
inte gör något väsen av den vilja till
makt som de naturligtvis har, om bara
stormakterna håller sig lugna, om bara
socialdemokraterna får en ny — helst
alldeles okänd —• ledare, om bara strukturrationalisering
och andra påfrestningar
består och om verkningarna av
den nya författningen blir gynnsamma,
så kan de borgerliga partierna vinna
valet 1970 utan att egentligen behöva
anstränga sig. Jag tror mig kunna utlova
på den socialdemokratiska riksdagsgruppens
vägnar att borgerligheten i
vårt land inte skall få en så lätt match.

Vår valapparat, som ni ibland talar
en smula föraktfullt om, består av hundratusentals
enskilda partimedlemmar.
De partimedlemmarna vill någonting
med sitt engagemang. De arbetar också
mellan valen med att utforma vår politik.
I valrörelsen lägger de ned ett hängivet
arbete för att till väljarna föra ut
det program de själva varit med om att
utforma. Detta är i själva verket demokratins
livsnerv. Borgerligheten skall inte
ett ögonblick inbilla sig att alla dessa
människor och alla de som tillsammans
med våra valarbetare och partivänner
vill ha ett ännu bättre samhälle tillåter
borgerligheten att komma undan med
vaga formuleringar och brist på alternativ.
Väljarna är ingen viljelös hop
som drivs till valurnorna av en effektiv
valmaskin och valrörelsen kan inte reduceras
till en jakt på soffliggare och
marginalväljare.

Herr talman! Det har i valkommentarerna
talats om enpartivälde och att
detta enpartivälde måste brytas. Dagens
Nyheter hade den 16 september en remarkabel
ledare, som är värd att studeras
i det avseendet. Men låt oss ett
ögonblick föreställa oss att det verkligen
fanns en risk för ett »enpartivälde»
här i landet. Vems skulle i så fall ansvaret
därför vara och vilka åtgärder skulle
man behöva tillgripa?

Oppositionen kan inte gärna kräva att

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Nr 36

socialdemokraterna skall gå ut och säga
till väljarna: Ge oss inte ert förtroende!
Se till att vi inte får regeringsmakten!
— Det kan man inte begära av socialdemokraterna,
utan detta måste komma
an på oppositionen. Det är oppositionen
och inte vi som skall presentera ett
alternativ till den socialdemokratiska
politiken. Nu har borgerligheten två år
på sig till nästa val. I det arbete som
oppositionen har framför sig kan vi
inom socialdemokratin inte lämna någon
hjälp, utan det arbetet får ni sköta
helt själva.

Demokratin är ju inte någonting som
en gång för alla har uppnåtts. Låt mig
avrunda med det, herr talman. Demokrati
är någonting som ständigt måste
utvecklas och utvidgas. Det finns många
exempel i historien, även i vår tid, på
att en demokrati som leder till splittring
och handlingsförlamning råkar i vanrykte
hos mäninskorna. Folket tror då
inte på de politiska partierna och tillgriper
andra metoder än de demokratiska.
Det finns också exempel på hur
misstro från stora grupper, misstro
mot de existerande partiernas möjligheter
att förverkliga grundläggande krav,
i verkligheten leder till att man helt enkelt
avstår från att deltaga i valen, avstår
från att rösta. Det är väl snarast
detta senare som är förklaringen till det
låga röstdeltagandet i Amerikas förenta
stater vid exempelvis det senaste valet.
Den som hade tillfälle att följa den
valkampanjen kunde konstatera att jakten
på marginalväljarna tycktes viktigare
för båda de stora partierna än
att lägga fram förslag till konkreta lösningar
på de stora samhällsfrågorna.

Herr talman! Även om valrörelsen
och valutgången är det som i första
hand skall diskuteras, vill jag avslutningsvis
säga ett par ord om utrikespolitiken.
Det vore frestande att i ett längre
avsnitt beröra dessa frågor, då jag
har deltagit i FN:s höstsession och är
fylld av intressanta intryck från församlingen,
men jag vill begränsa mig

Allmänpolitisk debatt

till vad som bör göras nu snarast i
Vietnam.

Visserligen kan vi, herr talman, här
i Europa skönja en begynnande normalisering
av situationen, men freden är
ännu mycket avlägsen såväl i Mellanöstern
som i Sydostasien. Det amerikanska
beslutet att helt upphöra med
bombningarna av Nordvietnam måste
hälsas med tillfredsställelse, då det utan
tvivel innebär ett väsentligt steg i riktning
mot en politisk lösning av konflikten.
Vi har länge krävt att bombningarna
av Nordvietnam skulle upphöra
för att ett resonemang mellan berörda
parter över huvud taget skulle kunna
komma till stånd. Även om freden långt
ifrån är ett faktum förefaller den i dag
vara inom räckhåll. Det är då, herr talman,
som återuppbyggnadsarbetet i det
sargade Vietnam måste aktualiseras och
förberedas. Jag tror mig våga påstå att
regeringen har en alldeles enhällig opinion
bakom sig när det gäller att bistå
Vietnams folk i återuppbyggnaden efter
krigets slut.

Det vore säkerligen av stort intresse
för kammarens ledamöter att få veta
hur det ligger till med planerna för
denna återuppbyggnadshjälp. Jag begriper
självfallet att en viss diskretion
är nödvändig, men jag hoppas att utrikesministern
vill ge oss tillgängliga informationer
så snart han anser det
möjligt. Det råder inte något tvivel om
att det i vårt land, liksom i alla de övriga
nordiska länderna, finns en uppriktig
vilja att hjälpa Vietnams folk och
att regeringen därför kan räkna på ett
massivt politiskt stöd i denna fråga.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag skall i motsats till
den föregående ärade talaren inte spilla
många ord på valrörelsen. Det brukar
ha relativt ringa värde att gräva i det
förgångna, inte minst i en avslutad valrörelse.
Debatterna om framgångar eller
tillbakagångar i ett val hör enligt min

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

mening mer hemma i de interna partikretsarna
än i en allmänpolitisk debatt
i riksdagen.

Jag vill likväl ge ett erkännande åt
regeringspartiet för en organisatorisk
prestation som väcker respekt; huruvida
den socialdemokratiska politiken har
motsvarande styrka låter jag vara osagt.
En sak är väl ändå klar, nämligen att
det svenska folket just nu inte vill byta
regering. Samtidigt som jag inte har någonting
emot att här konstatera den nyvunna
maktpositionen för regeringspartiet
vill jag uttala en varm och innerlig
förhoppning om att den må bli så kortvarig
som möjligt.

Sedan valutslaget blivit klart och jubelropen
hade lugnat sig har en del
intressanta uttalanden gjorts och en del
intressanta händelser timat. Räntan har
exempelvis sänkts, hyrorna har höjts
och bilaccisen skall höjas. Inom naturvårdsverket
har en arbetsgrupp tillsatts
vilken skall följa jordbruksrationaliseringens
inverkan på naturvården. Före
valet sades det att något intresse härför
inte fanns och att det inte heller
fanns något samband mellan dessa båda
saker.

Efter valet har statsministern vid en
konferens i Malmö med representanter
för näringslivet och handeln sagt, att
vi måste sätta oss ned kring ett bord
och resonera igenom problemen. Jag
hoppas att det inte behöver bli någon
procedurdebatt om vilken form det bordet
skall ha som man skall sätta sig
vid; om statsministern vill välja ett runt
bord på den konferensen, har han centerpartiets
fulla välsignelse.

Vidare har kommunikationsministern
meddelat att man tänker lägga fram en
proposition som skall tvinga kommunerna
till sammanläggning.

Jag kan förstå om man från regeringshåll
grämer sig över att man inte
hunnit med allt detta före valdagen,
men det hjälper inte. Det är lika intressant
ändå, och jag tycker att man bör
spara någonting till 1970.

Jag skall endast ta upp frågan om
tvångslagstiftningen mot kommunerna.
Först som sist skulle jag vilja be regeringen
att avstå från en sådan tvångslagstiftning.
Jag vet inte om jag bör
tolka gårdagens presskonferens så, att
man blivit litet betänksam själv på regeringshåll.
Det råder i dag inga delade
meningar om att kommunreformen
var en nödvändig reform. Samhällsutvecklingen
på olika områden har ökat
kraven på kommunerna när det gäller
att betjäna allmänheten, låt oss säga i
fråga om socialvård, undervisning, bostadsbyggande
etc. Därav följer, såsom
vi allesamman vet, att betydande investeringar
måste göras, vilka i sin tur
kräver ökad ekonomisk bärkraft hos
kommunerna.

I det riksdagsbeslut som en gång fattades
i denna fråga underströk vi emellertid
mycket starkt att det fortsatta reformarbetet
på kommunsammanläggningens
område skall bygga på frivilliga
åtgärder från kommunernas sida. Det
är och har varit en mycket viktig uppgift
härutinnan att samarbetsnämnder
har inrättats inom de olika blocken. 1
dag finns det samarbetsnämnder i alla
kommunblock utom i ett enda. Ledamöterna
i samarbetsnämnderna är överlag
kommunalmän i framskjuten ställning,
och deras uppgift är att uppmärksamma
möjligheterna till samarbete inom
blocket och att se till att detta samarbete
kan utvecklas framöver.

Det är möjligt att man i kanslihuset
tycker att den fortsatta sammanslagningen
av kommuner till kommunblock
inte har gått tillräckligt snabbt. Jag tror
dock att man kan utgå från att det inom
sådana block, där sammanläggningsfrågan
ännu inte har lösts, finns problem
som man håller på att utreda och
motsättningar som man ännu inte har
lyckats överbrygga. Det torde höra till
de demokratiska rättigheterna att i lugn
och ro försöka förhandla sig fram till
egna lösningar i kommunblocken. Jag
tror att det är viktigt att så sker för det

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Nr 36

framtida samarbetet inom kommunen,
så att detta kan omfattas med förståelse
från så många som möjligt.

Det har sitt intresse att läsa det särskilda
yttrande till länsdemokratiutredningens
betänkande, som avgivits av
herrar Gustafsson, Albinsson och Lindencrona.
I detta understrykes mycket
starkt riksdagens uttalande om att vad
som skall ske inom kommunblocken bör
ske på frivillighetens väg. Det har inte
mindre intresse att läsa vad dessa herrar
säger när de uttalar en ganska stor
tveksamhet om huruvida de nuvarande
blocken är de riktiga för de framtida
kommunerna. Man är också mycket
tveksam om den verkan reformen kan få
genom att många tusen kommunalmän
skall bortrationaliseras och besluten
fattas av ett färre antal personer.
Riksdagen bör enligt min mening avhålla
sig från att föreskriva kommunerna
tvingande bestämmelser. Däremot
torde statsmakterna på olika sätt verksamt
kunna bidraga till att de problem
som i dag finns i kommunblocken kan
bringas till en lösning.

Jag skall i fortsättningen begränsa
mig till att ta upp en enda detalj i vårt
s. k. välfärdssamhälle. Innan jag gör detta
vill jag mycket kort kommentera en
sak som hittills berörts av praktiskt taget
alla talare i debatten uti de överensstämmande
uttalandena om att låginkomstgruppernas
problem bör vara en
förstahandsfråga, vilken vi måste lösa
inom den allra närmaste tiden. Jag hoppas
för min del att de initiativ som nu
tas i samband med avtalsförhandlingarna
skall kunna leda till en positiv lösning.
Jag vill emellertid göra den kommentaren
att det i vårt land också finns
låginkomstgrupper, vilka inte omfattas
av den debatt som i dag pågår. Det gäller
så stora låginkomstgrupper som de
mindre jordbrukarna och praktiskt taget
hela vårt lands fiskarbefolkning. I
dag befinner sig framför allt den sistnämnda
gruppen i ett nära nog katastrofalt
läge. Dessa gruppers inkomster

Allmänpolitisk debatt

regleras icke genom något avtal, men
detta får inte innebära att vi glömmer
bort att de finns till. Det är vår skyldighet
att i samhällssolidaritetens intresse
se till att de får en åtminstone
godtagbar levnadsstandard.

Det problem jag skall ta upp och ägna
huvudparten av mitt anförande gäller
debatten kring natur- och miljövården
och dess samband med vad som sker
just nu i vårt land. Det är bra att debatten
om dessa frågor på senare tid
blivit allt livligare. Det har gått upp för
vårt folk att det finns andra värden än
de rent materiella som är viktiga för att
både vardagen och fritiden skall bli angenäma,
och till dem hör miljön. Från
att till för relativt kort tid sedan ha varit
ganska likgiltig för natur- och miljövård
har man nu inom regeringskretsen
funnit det vara lika fint och tidsmässigt
att tala om natur- och miljövård
som det var att blanda in franska
ord i sitt tal för 150 år sedan. Man
håller högstämda tal om miljövården
och om forskningens betydelse för denna.
Det låter fint och modernt. Och
visst behövs forskning om natur- och
miljövård, men det hade också varit
bra om praktiska åtgärder på området
hade vidtagits i något större utsträckning.
Nu blir det ofta så att det vackra
talet rimmar dåligt med det praktiska
handlandet. Jag vill ändå erkänna att
åtskilligt har hänt: på naturvårdsområdet
har vi skapat statens naturvårdsverk
och på miljövårdsområdet har tillsatts
en hel del utredningar.

Men det behövs också snara direkta
åtgärder för att förhindra den förstörelse
av natur och miljö som vi nu tilllåter
pågå. På bostadskonferenser talar
vi om boendemiljöns betydelse men vi
tiger med att vårt land har en ganska
liten procent enfamiljshus i den årliga
bvggkvoten. Inom centerpartiet har vi
den uppfattningen att boendemiljön
och dess betydelse är ett försummat kapitel
i den svenska bostadspolitiken.
Det är nog ganska svårt att skapa en

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

god boendemiljö med den befolkningskoncentration
till höghus som nu dominerar
vår bostadspolitik och vårt bostadsbyggande.
Jag vill inte underlåta
att säga att fråga är om inte bostadspolitiken
hittills varit ett instrument
som gynnat den befolkningskoncentration
som vi nu upplever och som är en
direkt fara inte minst för boendemiljön
i vårt land.

De ena dagen talar man så vackert
om att vattenvården har stor betydelse
och att företagen måste erlägga avgifter
för den nedsmutsning de åstadkommer.
Den andra dagen medverkar man till
subventioner och statligt stöd åt fabriksmässig
animalieproduktion som
hör till våra värsta marodörer när det
gäller just vattenvården. En enda sådan
fabrik kan åstadkomma samma förstörelse
som en stad på 50 000 invånare.
Samtidigt som naturvårdsverket försöker
bevara vissa bygder som naturvårdsområden
ger ett annat statligt
verk — lantbruksstyrelsen — ut föreskrifter
till lantbruksnämnderna, som
tillåter dessa att vägra statligt rationaliseringsstöd
åt jordbruk inom hela
bygder, något som samtidigt kan påskynda
nedläggningen av åkermark
och miljöförstöringen inom det området.

Faran för förstörelse av naturbilden
i samband med jordbrukets rationalisering
påtalades i somras av jordbrukarnas
fackliga organisation. I valrörelsen
gjorde man på regeringshåll stora
ansträngningar för att förlöjliga detta
påstående. Det borde man inte ha gjort,
ty det är ofrånkomligt att det finns
andra intressen sammankopplade med
strukturrationaliseringen inom vårt
jordbruk än de rent samhällsekonomiska.
Det anmäler sig befolkningspolitiska,
socialpolitiska, lokaliseringspolitiska
och inte minst ideologiska intressen
i det sammanhanget. Det sistnämnda
nämner man inte när man vid mer
eller mindre högtidliga tillfällen talar
sig rörd om naturvård och miljövård.

När jordbruksutredningen på sin tid
gick till verket, föresatte den sig att
göra en grundlig kartläggning av alla
de problem som kunde tänkas bli berörda
av de nya riktlinjerna. En av
de tretton grupper som tillsattes fick
till speciell uppgift att utreda de mer
ideologiska aspekterna på de problem
som uppstod på grund av jordbrukets
omdaningsprocess. Denna arbetsgrupp
avgav också ett digert betänkande, betitlat
Jordbruket och landsbygden. Tyvärr
fick jordbruksutredningen, som
alla vet, ett brådstörtat slut, och den
hann aldrig fram till någon realbehandling
av de ideologiska problemen
kring jordbruksrationaliseringen. Det
blev i stället jordbrukets roll i samhällsekonomin
som kom att helt dominera
slutresultatet. Man använde tid
och utrymme till att försöka räkna
fram de stora överföringsvinster som
skulle göras på grund av att man lade
ned åkerareal och flyttade bort folk
från landsbygden. Dessa vinster, som
man beräknade skulle bli ganska betydande,
har tyvärr hittills lyst med sin
frånvaro, därför att konjunkturutvecklingen
behagade bli en helt annan än
den som utredningsmajoriteten hade
förutsett.

Till övriga misstag som man gjort
bör också räknas det envisa förnekandet
av att det över huvud taget finns
något samband mellan å ena sidan
jordbrukets omdaning och å andra sidan
naturvård och miljövård. Man håller
ännu fast vid det förnekandet. Man
tiger, som jag sade, om de faror som
landskapsmiljön löper på grund av den
skärpta behandling som lantbruksnämnderna
nu gett åt rationaliseringsprocessen
inom jordbruket. Inom kanslihuset
tycks man ännu anse att jordbrukspolitik
och jordbruksrationalisering
är ett rent ekonomiskt problem. De
ideologiska aspekterna tillmäts ringa
eller intet värde, i varje fall inte sådant
värde att man tycker att det är någonting
att tala om i de olika miljövårds -

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Nr 36

debatterna landet runt. Jag tror emellertid
att vi bör göra klart för oss -—
ju för dess bättre — att de ideologiska
och de ekonomiska intressena på detta
område kan komma i konflikt med
varandra. Yi skall inte försöka inbilla
vare sig oss själva eller några andra
att vi kan göra stora överföringsvinster
genom att koncentrera jordbruken till
slättbygderna och på samma gång erbjuda
fritidsfolket och turisterna en leende
och fager miljö- och naturbild i de
områden där vi lagt ner jordbruken. Jag
tror man kan påstå att en jordbruksbygd
inte behöver några turister medan
däremot eu turistbygd icke kan undvara
jordbruket.

Nu har emellertid riksdagen beslutat
att odlingen på en tredjedel av vår
nuvarande åkerareal skall läggas ned.
Den .statliga myndighet — lantbruksstyrelsen
— som skall se till att detta beslut
blir effektuerat har gjort en prognos
över den väntade utvecklingen.
Denna prognos säger oss att man inom
Jönköpings län skall lägga ned 73 procent
av den nu odlade arealen, i Kronobergs
län 63 procent, i Göteborgs och
Bohus län 62 procent, i Jämtlands län
55 procent och i Kopparbergs län 54
procent. I sådana jordbrukslän som
Malmöhus län och Kristianstads län
skall man lägga ned 48 000 hektar respektive
51 000 hektar.

Detta har sitt intresse. Genom uteslutningsmetoden
kan man nämligen
komma fram till ungefär var i de utpräglade
jordbruksbygderna som denna
nedläggning planeras. Inte blir det på
slättbygden. Nej, det blir i de bygder
som i dag är fritidsbygder och som i
dag är eftertraktade utflyktsmål för fritidsfolk
och turister. Men var finns i
dag några planer för att bevara miljön
i dessa områden sedan jordbruken har
försvunnit? Vad som borde åstadkommas
nu — ju förr dess bättre — är ett
nära samarbete mellan naturvårdsverket
och lantbruksstyrelsen, framför allt
mellan länsstyrelsernas naturvårdsor -

Allmänpolitisk debatt

gan och lantbruksnämnderna. I de tilllämpningsbestämmelser
som nu har utfärdats
av lantbruksstyrelsen heter det
i § 8 bl. a.: »Vid ifrågasatt statligt stöd
till ett jordbruksföretag bör därför stor
uppmärksamhet ägnas åt företagets lokalisering
när det gäller framtida annan
bebyggelse och möjligheter till samhällelig
och annan service. Om dessa
senare möjligheter beräknas bli otillfredsställande
inom ett visst område på
grund av näringslivets pågående strukturomvandling
och i samband därmed
omlokalisering, bör statens medverkan
till investeringar i jordbruksföretag i
detta område anpassas därtill eller —
om så anses befogat — helt undvikas.»

Det betyder i klarskrift att lantbruksnämnden
helt kan förvägra statliga insatser
i rationaliseringssyfte i hela bygder.
Jag tror att det är i hög grad tvivelaktigt,
att riksdagen i fjol avsåg något
sådant som att tillåta lantbruksnämnderna
att bedriva lokaliseringspolitik
och därtill en lokaliseringspolitik
så att säga i bakvänd ordning. Det innebär
nämligen, att om en lantbruksnämnd
bara anser, att en bygd håller
på att mista sina sysselsättningsmöjligheter
inom övriga näringsgrenar, kan
nämnden medverka till att också strypa
den näring som av naturliga skäl av
gammalt har funnits i bygden, nämligen
jordbruket. Några som helst andra
hänsyn än kallt ekonomiska beräkningar
kan tydligen inte få förekomma från
det hållet.

Därför ifrågasätter jag om inte en
bättre samordning i god tid borde åstadkommas
mellan rationaliseringsintressena,
miljövårdsintressena och naturvårdsintressena.
Jag tror att man rent
av kan ifrågasätta, om vi inte bör överväga
något slags form av jordbank för
naturvårdsändamål och miljövårdsändamål.
Jag tror även att det finns många
andra åtgärder som är både praktiskt
och ekonomiskt försvarbara och som
skulle kunna vidtas för att rädda bygder
där ett jordbruk annars är döds -

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

dömt och därmed kanske också bygdens
liv så att säga är i fara.

Det finns ett gammalt italienskt ordspråk
som lyder: »Nära ögat mister diamanten
sin glans». Därmed vill man
säga, att vi många gånger inte iakttar
det vackra och värdefulla vi har när
vi har det tillräckligt nära inpå oss. Det
är först när vi har mist det eller håller
på att mista det som vi begriper vad
det var värt. Yi betraktar många gånger
sådana tillgångar som så naturliga att
vi över huvud taget inte kan reflektera
över att vi kan mista dem. Man bör
nog börja se på dessa faror litet ur den
synpunkten.

Det må vara sant att, som jordbruksministern
har sagt, turisterna ännu inte
kan upptäcka så mycket av förstörd
miljö ute i bygderna. Men när övergången
från odlingsbygd till vildmark
har fortskridit så långt att den väcker
mera bestämda reaktioner från fritidsfolket
är det kanske för sent att sätta in
åtgärder för att rädda bygden och för
att rädda miljön. Därför tror jag att man
ju förr dess bättre ifrån högsta håll
bör göra åtminstone den reträtten, att
man erkänner det ofrånkomliga samband,
som finns mellan jordbruksrationalisering,
naturvård och miljövård,
och den betydelse som levande jordbruksenheter
har för en levande fritidsmiljö.

Jag vill också säga att det inte är helt
likgiltigt vad för slags jordbruksenheter
som finns i en bygd. Ett fåtal vegetabilieproducerande
stora enheter, kompletterade
med fabriksmässig animalieproduktion,
tror jag inte är den naturbild
som vi helst vill se. Om jäktade stadsbor
på fredagskvällen flyr bort från buller,
oren luft o. s. v. i städerna men hamnar
i en fritidsmiljö med doft från en
animaliefabrik, tror jag inte miljöbytet
uppskattas så särskilt mycket.

Det är som sagt glädjande att miljövårds-
och naturvårdsfrågorna under senare
tid har omfattats med allt större
intresse av allt större befolkningsgrup -

per. Fler och fler finner att det finns
även andra värden att sträva efter än
de rent materiella. 1 vårt samhälle bör
vi ha råd att koppla av från vardagens
stress och söka vederkvickelse och trivsel
i en vacker natur och en god miljö.
För att bäst och billigast kunna erbjuda
fortsatta möjligheter härvidlag tror jag
att man måste åstadkomma en bättre
samordning mellan dagens åtgärder beträffande
jordbruksrationalisering, naturvård
och miljövård.

Hans excellens statsministern sade tidigare
i dag, att vi har ett gemensamt
ansvar för miljöpolitiken, och jag ber
att till alla delar få instämma häri. Jag
hoppas bara att herr statsministern kan
bibringa även andra medlemmar av regeringen
denna uppfattning.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Jag tänker tala om två
saker: miljön och de gamla.

Ehuru det är frestande skall jag inte
inlåta mig på någon polemik mot herr
Bengtsson i Varberg. Men med anledning
av vad han sade sig ha hört från
den s. k. borgerligheten är det nödvändigt
att säga ifrån att hans informationer
måste vara bristfälliga. Inom det
parti som jag företräder har det, såvitt
jag vet, inte framförts någon sådan
uppfattning som den herr Bengtsson
beskrev, d. v. s. att vi på något sätt skulle
betrakta det stora valdeltagandet som
otillfredsställande. Tvärtom har det
gjorts många uttalanden i motsatt riktning,
och jag vill helt instämma med
herr Bengtsson då det gäller tillfredsställelsen
över detta faktum.

Miljöfrågorna, som inte minst herr
Hansson i Skegrie berört, liksom också
spörsmålen rörande de gamla täcker
vidsträckta och betydelsefulla områden,
och ansvaret för oss politiker är
här särskilt stort. Jag tycker inte att vi
hittills med fullständig framgång axlat
detta ansvar.

När det gäller miljöfrågorna har vi alla
vaknat för sent. Dagens partier är

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Nr 36

grundade i ideologiska strider som i
stor utsträckning hämtat sin näring i
gamla motsättningar. Buller, biocider,
lortvatten och trafikstockningar har inte
naturligt kunnat inlemmas i de politisk-ideologiska
mönstren. Men när vi
nu äntligen har vaknat måste vi i stället
handla snabbare och effektivare än
vad som är brukligt, och här ligger ansvaret
för genomförandet på regeringen.
Stora värden står på spel och alltför
mycket har redan blivit vrångt. Det
gäller inte bara att påverka en utveckling;
vi måste också på flera punkter
stoppa den utveckling som är på gång.

Det är ingen nyhet att de levande
organismernas utveckling påverkas av
de yttre förhållandena. Men under lång
tid har det levande väsen som vi kanske
främst bör tänka på, människan,
fått kämpa mot det omänskliggörande
av miljön som ofta aningslöst har följt i
tekniska landvinningars släptåg. Här behöver
människan verkligen lagstiftningen
som hjälp för att sätta stopp för en
del former av miljöförstöring och för
att påbjuda eller stimulera till åtgärder
som kan förbättra miljön. Fabriksföroreningarna
är en sådan fråga, kloakutsläpp
från tätorter en annan. Det finns
många. Dessutom är det inte nog med
att det har tillåtits att förstöra miljön
för människan, det har också i stor utsträckning
fått göras gratis. Även miljöförbrukning
bör prissättas, och samhället
bör använda sig av det instrument
som avgifter och skatter kan utgöra för
att åstadkomma både omedelbara förändringar
och, på lång sikt, nytänkande
och nya initiativ. Övergång till svavelfattiga
oljor får inte stranda på att vi
ändå inte når luftföroreningarna från
Ruhr-området. Vi kan inte heller ensamma
hålla Östersjön ren från olja och
avlopp. Men ambitionerna skall inte
stanna vid Sveriges gränser. I internationella
organ bör arbetet fullföljas.

På många områden räcker inte dagens
vetande till för att presentera
några handlingslinjer. Vi måste genom

Allmänpolitisk debatt

forskning få större kunskap om de tekniska
förutsättningarna. Jag tror att det
råder enighet om miljövårdsforskningens
betydelse, men det behöver understrykas
att det gäller en satsning som
både måste göras snabbt och bli betydande
till sin omfattning.

Senare tids debatt har ibland givit
intryck av att miljöfrågor bara är sådant
som buller och dåligt vatten, men
det är så mycket annat också. Bland
annat är det en fråga om den psykiska
miljön: oförmågan att klara omställningarna
på arbetsplatsen, oron inför
väntade nedläggningar, rädslan för att
inte kunna hänga med i den tekniska
utvecklingen, tröttheten efter det dagliga
resandet, irritationen i trafikköerna,
den urbaniserade människans främlingskap
i en öds''lig och främmande storstad
o. s. v. Det sägs att 30—40 procent
av all sjuklighet och arbetsoförmåga
har en psykisk bakgrund. Och ändå
står vi illa rustade just när det gäller
den psykiska sjukvården. Behovet av
läkare inom psykiatrin är ungefär fyra
gånger större än tillgången. På arbetsmarknaden
har man gjort lovvärda insatser
genom företagshälsovården, men
det räcker inte. Bruket av sprit och narkotika
har ökat i oroväckande takt långt
ner i skolåldrarna, men skolhälsovården
har helt otillräckliga resurser att uppspåra
och ta hand om elever som behöver
vård. Här måste en satsning ske
snabbt, om inte vårt folk skall förstöras.

En otrygg gatumiljö i storstäderna
med otillräcklig övervakning och risk
för överfall gör att många människor,
inte minst äldre, är rädda för att gå
ut. Långa avstånd till anhöriga och vänner
gör isoleringen till ett faktum. Generalplanerarna
har misslyckats med
att skapa den struktur av bostäder och
arbetstillfällen som gör trafikströmmarna
någorlunda jämstarka i olika riktningar.
Ingen medveten trafikpolitisk
målsättning har funnit medel att neutralisera
verkningarna härav. Enbart
invånarna i Storstockholm sitter varje

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

år bort miljoner timmar i bilköer. Denna
typ av improduktiv och stresskapande
trafikmiljö har vi inte lyckats bemästra.
Vi har också långt kvar till en
säker trafikmiljö. Det prutas på trafiksäkerhetsforskningens
futtiga miljoner
och beslutas fram och tillbaka om hastighetsbegränsningar
— och varje år
får vi betala notan för den trafikosäkra
miljön med ett par miljarder — det
mänskliga lidandet kommer därtill.

Boendemiljön har länge i realiteten
bestämts av enskilda experimenterande
arkitekter, som för halvsekel framöver
fastlagt våra boendevanor, våra omgivningar
och våra förutsättningar för tillvaron.
De har bestämt att parkeringsplats
är viktigare att ha inpå knutarna
än daghem, bestämt att boendet kan
fortsätta att vara servicelöst, fastän
strukturomvandlingen i samhället tagit
död på den traditionella hemservicen
o. s. v.

Det är naturligt att det nu stormas
mot samhällsplaneringen. Spontana debatter
fäller hårda domar. Tidigare har
till och med politikerna ofta ställt sig
vid sidan om och överlåtit de reella
avgörandena till isolerade experter. Vad
som behövs är både en öppen debatt
i ett tidigare skede av planeringsprocessen
och en vidgning av den grupp människor
som får påverka skeendet. Kanske
är lokala folkomröstningar på ett
tidigare stadium i samhällsplaneringen
den rätta vägen att fånga upp de berördas
intressen.

Ropet »skall vi inte få forma och hur
skall vi få forma det samhälle, där vi
själva skall bo?» kommer huvudsakligen
från de unga. Det är också riktigt
att de trängt sig fram. De har rätt i att
de måste få vara med om att forma
den miljö som skall bli deras.

Men var kommer de gamlas röst fram?
De ropar inte högt om planeringsmissar.
De böjer sitt huvud i tacksamhet
över pensionen, pensionärsbostaden och
den yttre tryggheten. Men vad vet vi
egentligen om deras frusna ensamhet,

om deras känsla av att vara onödiga
och utanför det samhälle de själva byggt
upp?

Vår tids gissel heter status: status som
springer fram ur framgångsrika karriärer
och etablerade positioner, status
som förgiftar tillvaron för dem som
inte hänger med och för dem som vill
men inte har mod att sätta medmänskligheten
före karriären, status som inte
är den beskärd som är utan position
och har karriären bakom sig, status
som inte längre är pensionärernas egendom.

Vi delar så ofta upp människor i aktiva
och åldringar, men 67-åriga vitala
pensionärer är inga åldringar. Däremot
är de högst aktiva och vill vara det.
Inte heller för dem består livet av bröd
allena. Många av dem vill arbeta vidare.
Något mera fantasi i handlaget hos de
beslutande skulle kanske ha gjort att
de kunnat medverka till att lösa en
del av arbetskraftsproblemen på vissa
områden.

En positivare syn på pensionärernas
skattefrågor skulle ha underlättat detta.
Naturligtvis är det inte alltid möjligt
vare sig psykiskt eller fysiskt för en
pensionär att fullfölja sitt tidigare arbete,
men nog bör det i allmänhet vara
möjligt att på det gamla arbetsområdet
finna en nyttig och meningsfylld aktiv
tillvaro av något slag.

För många är det inte arbetet som är
det väsentliga — de vill ta igen sig
efter ett helt livs slit — men de vill
känna delaktighet i samhället, känna att
det finns möjligheter till kulturella
engagemang, till föreningsliv, till mänsklig
samvaro. Kort sagt: de vill inte ställas
åt sidan.

Den studieverksamhet som kommit
i gång på många håll är utmärkt men
behöver utvecklas vidare. Det är i alla
fall inte tillräcklig delaktighet i samhällslivet
att pensionärerna får fara på
bussutflykter med kaffedrickning och
med vissa mellanrum får besök av någon
präst , av Gnesta-Kalle etc.

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Nr 36

Alltför lättvindigt har vi slagit oss
till ro i självbelåten förvissning om att
de gamla har det bra i en yttre ram av
tillfredsställande standard. Har vi frågat
de gamla hur de vill leva? Många
gamla upplever faktiskt sin tillvaro som
ytterst torftig, och mycket behöver göras
för att bryta deras isolering och ge
dem ett livsinnehåll. Deras kategoriboende
bidrar kraftigt till isolering och
till en känsla av utanförstående. De
gamla bör själva få påverka sin bostadssituation,
och de bör också få större
valfrihet när det gäller olika former av
levnadsvillkor, där tryggheten blir ett
värdefullt komplement och inte ett alternativ
till en normal levnadsform.

Punktundersökningar på några platser,
där en driftig socialchef prövat en
avancerad åldringsvård, skulle vara värdefulla.
En gemensam nämnare för de
områden som jag här berört är det
otillräckliga vetandet. I allmänna ordalag
kan enighet lätt uppnås om en positiv
syn — stämningsläget för dagen
medger knappast något annat — men
för att den positiva synen skall omvandlas
i positiva konkreta ställningstaganden
behöver vetandet vidgas. Partiella
undersökningar och fördjupad
forskning är, herr talman, förutsättningar
för att framsynta handlingslinjer
skall kunna dras upp.

Hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena NILSSON:

Herr talman! Min avsikt är inte att
i detta sammanhang ta upp en utrikespolitisk
debatt utan jag kommer endast
att i anledning av vissa yttranden
i det föregående göra några randanmärkningar.

Allmänt kan sägas att vi samtliga —
som alla oppositionens huvudtalare
framhållit — känner tillfredsställelse
över att inga bomber och granater
längre faller över Nordvietnam. Men jag
vill understryka att kriget inte är slut
därmed. Vi får inte glömma bort de tredubbla
attackerna mot försörjningslin -

Allmänpolitisk debatt

jen genom Laos som amerikanarna har
förutskickat. Vi får inte heller glömma
bort att militären har fria händer att
bombardera den demilitariserade
zonen.

På plussidan kan vi sätta att amerikanarna
numera har godtagit U Thants
tre punkter. Därutöver har FNL:s deltagande
i fredsförhandlingarna godkänts
av den amerikanska sidan. Allas
vår gemensamma förhoppning nu är väl
att Saigonjuntan inte i detta läge skall
få tillfälle att sätta krokben för fredsansträngningarna
trots den öronbedövande
tandagnisslan dessa herrar nu
hänger sig åt. .lag tror också att amerikanarna
finns bland dem som hyser
förhoppningar om att Saigonjuntan inte
skall omintetgöra ansträngningarna
att få till stånd en politisk lösning.
Generalernas fotfäste i tillvaron har
med andra ord blivit allt osäkrare. De
kan nog betraktas som helt isolerade
numera.

Jag kan alltså instämma i vad herr
Wedén påpekade, nämligen att vi ändock
ser en ljusning vid synranden. Efter
tjugo år av fruktansvärda krigshandlingar
ser vi äntligen en möjlighet
att få till stånd först eld upphör och
sedan en fredlig lösning av konflikten.
Vi skall dock ha klart för oss att dessa
tjugo år av fasa och förödelse inte utgör
någon god grogrund för försoning eller
mänsklig generositet, men vi kan se
fram emot ett tillstånd då det vietnamesiska
folket självt skall få bestämma
över sina framtida öden utan inblandning
utifrån.

I anslutning härtill skall jag också
med några ord beröra de önskemål som
framförts av herr Bengtsson i Varberg
beträffande den kommande hjälpen till
Vietnam vid den tidpunkt då det blir
möjligt att ägna sig åt ett verkligt positivt
uppbyggnadsarbete. När det gäller
dessa önskemål vill jag påpeka att en
utredning om Vietnams ekonomi och
biståndsbehov efter krigets slut som
bekant har utförts i svensk regi i som -

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

ras. Utredningsmaterialet tillställdes sedermera
de övriga nordiska regeringarna
för studium. Vid utrikesministermötet
i Stockholm i september i år uppdrogs
åt den nordiska arbetsgrupp som
sysslat med denna fråga att fortsätta
sitt utredningsarbete i syfte att finna
lämpliga former för efterkrigshjälpen
i Vietnam. Detta arbete har pågått sedan
dess och har under den senaste
tiden intensifierats. Man kan hysa den
förhoppningen att tiden snart skall
vara mogen för ett ställningstagande i
den nordiska kretsen.

.Tåg anser det dock alltjämt vara för
tidigt att informera om i vilken riktning
ställningstagandet kan tänkas gå — om
insatsen skall vara nordisk eller om den
skall kunna inledas på en bredare basis.
Så mycket kan jag emellertid säga
som att jag räknar med att arbetet
snart nog skall kunna ledas in i praktiska
banor, även om jag inte gör anspråk
på att vad som gjorts kan betraktas
som mer än en kartläggning —■ en
skiss — för eventuella kommande insatser.

Sedan jag har nämnt detta beträffande
vad som kan komma att inträffa i
Vietnam inom en — som jag hoppas —
icke alltför avlägsen framtid skall jag
ägna mig åt herr Wedéns påstående om
den s. k. felbedömning inför ockupationen
av Tjeckoslovakien som regeringen
skulle ha gjort sig skyldig till.
Jag vill understryka att vår syn på de
händelser som ledde till ockupationen
av Tjeckoslovakien var fotad på uppgifter
från enligt vår åsikt relativt välinformerat
håll om den militära uppladdning,
som ägde rum under sommaren
runt om Tjeckoslovakien. Den avgörande
frågan var emellertid hur man
skulle tolka intentionerna hos de stater
som låg bakom denna uppladdning.
Vi ansåg — liksom, såvitt bekant, alla
regeringar, inklusive den tjeckoslovakiska
— att en militär invasion trots
allt var osannolik, i varje fall efter mötena
i Cierna och Bratislava. Vi utgick

ifrån att Sovjetunionen skulle söka andra
medel än militära, främst ekonomiska,
för att komma till rätta med en
situation, som Moskva tydligen bedömde
som alarmerande. Läget var under
hela sommaren till den grad ömtåligt
att varje uttalande från omvärlden som
kunde tolkas som ett ställningstagande
kunde ha förvärrat situationen för
Tjeckoslovakien och därigenom motverka
sitt syfte.

Vi visste, som nämnts, att denna vår
inställning delades av så gott som alla
andra regeringar. Vi visste också att
den tjeckoslovakiska regeringen själv
delade denna bedömning. Det måste ju
i högsta grad påverka vårt handlande
och våra yttranden. Jag kan därför inte
se att vi från svensk sida har någon anledning
att förebrå oss för att vi inte
gjorde något uttalande som kunde ha
försvårat läget för den tjeckiska ledningen.
Om vi hade gjort det, hade vi
verkligen i dag haft skäl att rannsaka
våra hjärtan.

Detta om upptakten till händelserna
den 21 augusti; det skall sedermera leda
oss till att måhända försöka göra uttalanden
om den nuvarande situationen.
Vi kan inte förbise det förhållandet
att landet fortfarande är besatt av främmande
trupper, även om en stor del,
kanske större delen, av de trupper som
invaderade det i augusti numera dragits
bort eller är på väg att evakueras
på grundval av det truppstationeringsavtal
som nyligen undertecknades i
Prag. Yttrandefriheten — det viktigaste
resultatet av liberaliseringsprocessen —-är starkt beskuren, och censuren skärps
alltmer. En annan frukt av liberaliseringen,
rätten till in- och utresa över
gränsen, kommer möjligen att begränsas,
om man inte redan har gjort vissa
inskränkningar. Tendensen till allmän
åtstramning fortsätter med andra ord.
Även om utvecklingen efter den 20 augusti
ännu inte fått det dystra förlopp
som pessimisterna befarade och ockupationen
inte medfört så svåra fysiska

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Nr 36

lidanden som vid liknande tillfällen i
det förgångna, är det dock allvarligt att
ockupationen fortsätter och nu till och
med getts något slags legalitet. I och
med att detta onormala tillstånd drar
ut på tiden växer risken för återverkningar
både inom och utom Tjeckoslovakien.

Således ökar — det medges — risken
för nya impulser till kapprustning på
den internationella scenen, och inom
Tjeckoslovakien ökar risken för att ett
läge uppstår av just det slag som ockupanterna
sagt sig vilja förhindra genom
sin ockupation.

.lag vill inte spå om den troliga utvecklingen
i Tjeckoslovakien utan endast
uttala en förhoppning om att det
viktigaste resultatet av liberaliseringsprocessen
inte skall gå helt till spillo
och att ytterligare blodsutgjutelse skall
kunna undvikas.

Invasionen i Tjeckoslovakien har
ibland karakteriserats som en olyckshändelse
eller som en tillfällig felbedömning.
För dem som haft den uppfattningen
måste det ha kommit som en
besvikelse att se olyckshändelsen eller
den tillfälliga felbedömningen inregistrerad
i ett allmängiltigt politiskt schema
som beskrivits i en uppmärksammad
artikel i Pravda. Där presenteras ett
nytt slags doktrin som ger eu socialistisk
stat rätt till inblandning i en annan
socialistisk stats inre angelägenheter,
om socialismen i den senare staten anses
vara i fara. — Vad en sådan doktrin
kan leda till, inte minst om den skulle
tillämpas mera allmänt på olika håll i
världen, låter sig inte överblickas. Självfallet
kan vi inte acceptera eu sådan
tolkning av stormakternas rättigheter.
Den har också under den allmänna debatten
i FN:s generalförsamling bestämt
tillbakavisats.

Vi hoppas givetvis att de olyckliga
verkningarna av invasionen snart skall
övervinnas. Vi önskar minst av allt att
ett nytt kallt krig skall bryta ut i Europa.
Vi liar i Sverige ett påtagligt in5
— Andra kammarens protokoll 1903. .V

Allmänpolitisk debatt

tresse av att förbindelserna mellan öst
och väst utvecklas i rätt riktning. Detta
kommer liksom hittills att vara den
svenska utrikespolitikens oavlåtliga strävan.

Så över till herr Bohman. Han uttryckte
oro över ockupationens framtida
verkningar. Man kan naturligtvis
i och för sig hysa en dylik oro. Ännu
är det enligt min mening inte möjligt
att helt överblicka konsekvenserna av
de avtal som träffats i Moskva angående
truppernas kvarstannande i Tjeckoslovakien.
Man kan dock utgå från att
spänningen längs gränsen mellan Warszawapaktens
och NATO:s områden i
Centraleuropa även i fortsättningen
kommer att bestå, men den spänningen
har ju funnits alltsedan de stora militära
blockbildningarna etablerades i
vår världsdel.

De militära dispositioner som efter
invasionen i Tjeckoslovakien vidtagits
av NATO-makterna har hittills varit
av begränsad omfattning. Bedömningarna
inom Atlantpakten tycks gå ut på
att Sovjetunionen efter händelserna i
Tjeckoslovakien disponerar över större
styrkor i högre beredskap och i mera
framskjuten ställning än tidigare vid
gränsen mot Västeuropa. Inga åtgärder
som vidtagits inom Atlantpakten tyder
dock på att man anser situationen innebära
ett akut hot. Det pågående mötet
i Bryssel mellan NATO:s utrikes- och
försvarsministrar kommer sannolikt att
kasta ljus över NATO:s bedömning av
läget.

Om det saknas grund att tala om en
egentlig militärstrategisk förändring i
världen uppvisar dock händelserna i
Tjeckoslovakien anmärkningsvärda nya
tendenser på det politiska fältet. Sovjetunionens
handlande under den tjeckoslovakiska
krisen har visat att ett av
Moskvas huvudmål är att bevara status
quo i den storpolitiska maktbalansen.

Sovjet anser sig tillsammans med
allierade kommunistiska stater utgöra
vad man kallar ett socialistiskt samväl30 -

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

de som är eu odelbar enhet, ur vilken
ingu utbrytningar är tillåtna. De liberaliseringstendenser
som förmärktes i
Tjeckoslovakien tidigare under året
uppfattades av allt att döma av de ryska
ledarna som ett hot mot sammanhållningen
inom detta samvälde och därmed
ett hot mot status quo.

Det faktum att Sovjetunionen använt
militära maktmedel för att styra utvecklingen
har för övrigt på nästan alla
håll framkallat bestörtning och oro.
På sina håll har man ställt sig frågan
om icke Sovjetunionens framfart utan
hänsynstagande till omvärldens reaktioner
kan förebåda ett aggressivt och
expansivt skede i Moskvas utrikespolitik.
Den sovjetiska diplomatin tycks
emellertid koncentrera sig på att motarbeta
sådana farhågor. Man framhåller
Sovjets villighet att arbeta vidare för avspänning
och fredlig samexistens mellan
maktblocken. Man har, som utrikesminister
Gromyko uttryckte det i Förenta
Nationerna, endast velat garantera en
sammanhållning inom det socialistiska
samväldet.

Men detta är den ena uppfattningen
som kommit till uttryck när man sökt
att bedöma det sovjetiska handlandet
gentemot Tjeckoslovakien. En annan
och mera allmänt omfattad bedömning
av den sovjetiska politiken är att denna
i själva verket är defensiv och att
den blottar stora problem inom Warszawapakten.
Det har också sagts att
östblocket kommit in i en ideologisk
brytningstid, och detta är någonting
som man knappast kan bestrida. Den
pågående kongressen i Warszawa har
ytterligare givit belägg för den ideologiska
brytning som är förhärskandc
inom östblockets stater. Jag anser att
vi har anledning att ta fasta på de sovjetiska
förklaringarna att fortsatt avspänning
önskas.

Den sovjetiska politiken gentemot
Tjeckoslovakien motverkar emellertid
dessa avspänningssträvanden. Sovjetunionens
hårda handlag i dess strävan

att konsolidera Warszawapakten medför
att blockpolitiken åter dominerar
tänkandet i öst och väst. Det beslut som
NATO fattat för blott ett halvår sedan
om att inleda diskussioner med Sovjetunionen
och andra öststater angående
ömsesidiga styrkeminskningar har
förvisso blivit inaktuellt, över huvud
torde tendenserna till uppluckring av
de militära allianserna nu ha avstannat.

Detta gäller även de diskussioner som
förts angående möjligheterna att åstadkomma
ett nytt europeiskt säkerhetssystem
baserat på nära samarbete mellan
stater i öst och väst. I Förenta staterna
har ju den nyvalde presidenten
Nixon talat om nödvändigheten av en
amerikansk styrkeövervikt. Han har
emellertid sedermera tagit tillbaka några
av dessa yttranden som han fällde
i valkampanjen, av allt att döma inför
de stora ekonomiska besvärligheter som
han står inför när han skall överta sitt
presidentämbete. Samtidigt därmed utövar
amerikanarna tryck på de europeiska
NATO-medlemmarna för att dessa
skall öka sina militära insatser, vilket
i och för sig inte skulle innebära en
ökning av de militära styrkorna. Det
skulle emellertid innebära en avlastning
av de amerikanska insatserna, och
amerikanarnas bundsförvanter i Europa
skulle överta en större del av dessa
ekonomiska och militära bördor.

Om nu den sovjetiska regeringen önskar
motverka dessa tendenser, ställs
den inför kravet att även i fortsättningen
på ett trovärdigt sätt klargöra
att den icke ämnar slå in på en ny
offensiv.

Här kommer jag, herr talman, till
slutsatserna. Helhetsintrycket beträffande
det militära politiska läget i
världen är fortfarande detsamma som
jag angav i ett tal den 5 september. De
militära styrkeförskjutningarna i samband
med invasionen i Tjeckoslovakien
kan ha påverkat beredskapsjämvikten
och liöjt spänningen; de bär ådagalagt

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Nr 36

rysk förmåga till snabba och oväntade
trupprörelser men de har inte medfört
en förändring av den egentliga maktbalansen
mellan öst och väst. Maktbalansen
är avhängig inte endast av var
trupperna är förlagda utan även av den
samlade styrkan. Dit måste man också
räkna in den politiska sammanhållningen
och stabiliteten, och det är därvidlag
som man inom östblocket av allt
att döma har att kämpa med ganska
stora svårigheter.

Men, herr talman, vi kommer som
hittills att följa utvecklingen med största
uppmärksamhet och iaktta den beredskap
som vi anser att läget kräver.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag anser att det var
mycket värdefullt att utrikesminister
Nilsson tog tillfället i akt att ge kammaren
denna redogörelse, som innehåller
flera betydelsefulla moment. På
många punkter instämmer jag med honom;
jag känner mig inte uppfordrad
till någon direkt polemik annat än i
ett avseende. Det gäller naturligtvis bedömningen
av den tjeckoslovakiska
krisen.

Beträffande dess inverkan på läget
i Europa uppställde utrikesministern
tvä alternativ. Det ena var att man i
Moskva hade fått en ny, stark hand, en
hand med större benägenhet för hårdare
och kanske våldsammare metoder
än tidigare. Jag tror att det t. ex. i Jugoslavien
finns allvarliga farhågor för
att den uppfattningen skulle vara den
riktiga. Det andra alternativet var ad
den sovjetiska regeringen gjort sig skyldig
till ett misstag, en felbedömning av
det tjeckoslovakiska problemet; det
hade mer sin grund i svårigheter inom
Warszawapakten. Om det senare alternativet
är det rätta är läget naturligtvis
gynnsammare.

Den slutliga bedömningen måste nog

Allmänpolitisk debatt

anstå. Den blir naturligtvis — utrikesministern
var också inne på det temat
— i stor utsträckning beroende av vilken
utvecklingen i Tjeckoslovakien blir,
av den ryska politiken gentemot andra
länder inom Warszawapakten och av
hur länge ockupationen kommer att
bestå.

Utrikesministern tycktes ha den uppfattningen
att den sovjetiska invasionen
till väsentlig del berodde på ett misstag
och en felbedömning av bl. a. vilket
läge som skulle uppstå i världen
efteråt, hur opinionen skulle reagera
och vilka möjligheterna skulle bli att
fortsätta avspänningspolitiken. Då tycker
jag att mitt omdöme styrkes att
även den svenska regeringen gjort en
felbedömning. Jag tänker därvid inte i
första hand på vad utrikesministern
sade om att regeringen var relativt väl
informerad om det antagliga händelseförloppet.
Jag skall emellertid återge
ett avsnitt ur ett TT-anförande av Torsten
Nilsson den 17 augusti, alltså några
dagar före invasionen:

»Ord som påtryckningar och nervkrig
har använts om dessa förhandlingsmetoder.
Man har också talat om inblandning
i inre angelägenheter. Under
ett skede av utvecklingen gick man händelserna
i förväg och talade om möjligheten
av en militär intervention, en
ockupation osv. Man såg nästan ett nytt
Ungern framför sig. Det är lätt att tala
om påtryckningar i största allmänhet.
Men vad är det som hittills skett? Resultatet
blev varken att Sovjetunionen
ockuperade landet för att själv ta hand
om utvecklingen där och om det militära
försvaret eller att den genomdrev
ett regeringsskifte i Prag.»

Det är klart att bedömningen av den
relativa graden av information kan vara
olika, men jag tycker inte att detta
uttalande tyder på att regeringen var
så kolossalt välinformerad.

Men detta är det mindre väsentliga
för mig. Mer väsentligt är följande slag
av bedömning, som i varje fall jag gör.

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

Jag tror att det i detta sammanhang i
Moskva fanns — liksom det i andra
sammanhang funnits i Washington —
både hökar och duvor. Om man i de
NATO-anslutna länderna eller i länder
som på något vis är beroende av dem
sagt häftiga ord och gjort långtgående
uttalanden, så kunde det av prestigeskäl
ha skärpt positionen för vad jag nu
kallar hökarna i Moskva. Däremot tror
jag, att om man från det neutrala Sveriges
sida hade försökt förklara med
vilken oro man såg på truppkoncentrationerna
och på kravet att återinföra
censuren och vilken effekt det kunde
få för bedömningen av möjligheterna
att fortsätta avspänningspolitiken, så
kunde det ha stärkt duvorna i Moskva.

Jag tror inte att vårt inflytande hade
varit stort, men jag tror att det i varje
fall kunde ha varit något, just mot bakgrunden
av att vi i andra sammanhang
inte tvekat att klart säga ifrån om vår
mening när det gäller att hävda folkens
självbestämmanderätt.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker också att utrikesministerns
sammanfattning var
värdefull, och inte heller jag har någon
egentlig invändning att framföra mot
den analys som utrikesministern redovisade.
Man kan möjligen när det gäller
slutsatserna vara hårdare, litet mer
bestämd. Det kan emellertid vara en
läggningsfråga. Jag skulle dock vilja
ytterligare understryka en del avsnitt
av slutsatserna.

Det är obestridligt att i den maktkamp,
som pågått i Sovjet och som väl
alltid pågår i ett samhälle av det slaget,
har de aggressiva krafterna nu fått
större inflytande. Som utrikesministern
själv påvisar är det fel att tala
om att det som inträffat ute i Europa
skulle vara ett uttryck för en politisk
felbedömning; det är fråga om en fullt
konsekvent politik, ett uttryck för en
doktrin som bl. a. redovisats i artikeln
i Pravda och inte minst i Bresjnevs ut -

talande för bara någon dag sedan. Man
för alltså en helt annan och betydligt
hårdare inriktad politik gentemot sina
egna satellitvänner än tidigare. Att riskerna
är betydligt mer påfallande i dag
än tidigare är också obestridligt.

Det är ömtåligt att här diskutera
reaktionerna i andra länder, men jag
vill ändå hänvisa till den situation,
i vilken t. ex. Österrike befinner sig.
Det behövs inte många efterforskningar
för att få klart för sig med vilken djup
oro man där bedömer händelseutvecklingen.
Situationen i Jugoslavien har
här berörts, den behöver jag inte ytterligare
uppehålla mig vid. Vi vet att
även där samma farhågor kommer till
uttryck.

Intressezonerna är i dag inte lika
låsta som tidigare. Blockpolitiken är
inte lika avgränsad; det ena blocket behöver
inte utgå ifrån att när det trampar
över gränsen detta utlöser en omedelbar
reaktion från det andra. Detta
kan vara bra ur en synvinkel men är
allvarligt för stater som befinner sig
vid eller mellan zongränserna.

Jag tänker bl. a. på vårt land. Vårt
läge är alltså — menar jag — mer oroande
än förut, inte bara med tanke på
vad som inträffat i Tjeckoslovakien
utan också med hänsyn till de slutsatser
man kan dra av upplösningen av
de tidigare fasta blockbildningarna.
Det finns slutligen anledning att peka
på utvecklingen på det handelspolitiska
fältet, där den liberaliseringstrend,
som var på god väg och som innebar
att man genom handeln mellan staterna
försökte knyta ihop öst och väst, nu
har brutits. Det var så det började i
Tjeckoslovakien. De band man börjat
knyta samman i handelspolitiskt hänseende
bär nu slitits sönder. Avspänningspolitiken
i ekonomiskt hänseende som
pågått under åtskilliga år befinner sig
nu på nytt i utgångsläget.

Utrikesministern framhöll att det är
»anmärkningsvärda nya tendenser»
som kommit till uttryck, och det vill

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Nr 36

jag stryka under. Jag vill också stryka
under hur svårt det är att bedöma vad
som verkligen sker. Utrikesministern
hävdade att det inte fanns någon anledning
för oss att försöka spå, vi kunde
bara hoppas. .lag tycker att samma välgörande
och kloka försiktighet, som ligger
bakom det uttalandet, borde ha
präglat bedömningen i somras av det
som då höll på att hända. Man borde
ha varit mera försiktig. De positiva uttalanden
om utvecklingen — herr Wedén
läste upp ett sådant — som då gjordes
av regeringen var mera ägnade att
skada i det läget än vad betydligt hårdare
uttalanden skulle ha varit.

Men tjeckerna sjäva räknade ju inte
med de här riskerna, sade utrikesministern.
Jag vill svara: Hur skulle tjeckerna,
med den politik som de förde,
över huvud taget kunna medge att det
fanns några risker för ett angrepp?
Även om de trodde att sådana risker
förelåg hade det varit fullständigt omöjligt
att medge detta med tanke på de
utgångspunkter som gällde för det tjeckiska
handlandet. De kunde inte företa
sig något som kunde tyda på ett erkännande
i den situationen. Då skulle de
ju ha lagt krokben för sin egen politik.

Jag har tidigare tagit upp det utrikespolitiska
avsinttet först och främst
för att därav dra slutsatserna, att det är
väsentligt för en liten stat som Sverige
att inte göra utrikespolitiska bedömningar
till en bricka i det inrikespolitiska
spelet. Vi behöver enighet i detta
hänseende. Ett annat skäl till att jag
tog upp utrikespolitiken är att jag velat
stryka under att utvecklingen i dag
borde utgöra grundval för en diskussion
mellan de demokratiska partierna om
en enig försvarspolitik.

Hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena NILSSON:

Herr talman! Jag tycker att det är
värdefullt att man kan föra en så nyansera
diskussion som vi gör nu om det
utrikespolitiska skeendet i Europa och

Allmänpolitisk debatt

om vad som kan tänkas komma att inträffa
i anledning av ockupationen av
Tjeckoslovakien.

En sak tycks vi utan vidare kunna
vara överens om, nämligen att den politik
som Sovjetunionen hittills har fört
inskränker sig till att man tillgripit
hårdare åtgärder mot sina egna bundsförvanter,
som herr Bohman uttryckte
det. Det är något som jag tycker vi har
all anledning att ta fasta på. Jag är väl
medveten om att man från jugoslavisk
sida hyst vissa farhågor för vad uttrycket
»socialistiska samväldet» kan innebära.
Innebär det att den ryska kommunistledningen
inbegriper länder från
Karibiska havet ända bort till Stilla
havskusten? Anser man att även så avlägsna
stater tillhör det socialistiska
samväldet?

Det har sagts att jugoslaverna själva
ställer sig frågan: Vart räknas vårt
land? Samtidigt understryker man från
jugoslavisk sida med bestämdhet att
landet står utanför blockbildningarna.
Det vill inte räknas dit och ledningen
tillbakavisar bestämt rent ideologiskt de
försök i detta avseende som görs ifrån
kommunistisk sida, i dag även i Polen.
Att jugoslaverna bestämt tillbakavisar
detta allmänna resonemang tycker jag
det finns anledning för oss att understryka.
Det har också skett i de inlägg
som har framförts från svensk sida i
anledning av händelseförloppet.

Sedan kommer jag tillbaka till vad
som skulle kunna ha gjorts i samband
med det spända läget i somras, när alla
visste med sig att den tjeckoslovakiska
kommunistledningen var utsatt för ett
hårt tryck från sina bundsförvanter, i
första hand från Sovjetunionen. Man
säger att vi från svensk sida skulle ha
sagt ifrån och att det skulle ha kunnat
gagna duvorna i Moskva under de diskussioner
som där ägde rum om vad
som skulle göras med Tjeckoslovakien.
Sådana yttranden av herrar Bohman
och Wedén är ju i sig ett bevis för att
man i Moskva inte var på det klara med

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

vilka åtgärder man skulle tillgripa gentemot
tjeckoslovakerna. Redan den omständigheten
att ni säger, att ett svenskt
uttalande skulle ha kunnat påverka den
inre debatten i Moskva visar ju, att representanterna
för oppositionen inte
heller trodde, att ryssarna var på det
klara med hur de skulle gå till väga. Det
var följaktligen inte uteslutet att ryssarna
skulle inskränka sig till ekonomiska
påtryckningar — att de skulle begränsa
sig till sådana — åtgärder som tjeckoslovakerna
i första hand räknade med
skulle tillgripas mot dem.

Mot den bakgrunden kan man fråga
sig: Skulle det ha varit klokt om vi ifrågasatt
att ryssarna skulle vidta andra
åtgärder? Enbart den försiktighet som
vi ådagalade och som alla andra länder
också ådagalade var ju ett bevis
för att vi räknade med att även ett militärt
ingripande skulle kunna äga rum.
Annars hade vi inte behövt iaktta denna
försiktighet. Men skulle vi efter förhandlingarna
i Cierna och Bratislava,
då den tjeckiske kommunistledaren förklarade
att han var tillfredsställd med
resultatet av dessa förhandlingar, ha
klampat in på scenen och sagt, att vi
inte kunde vara till freds med resultatet
och att vi räknade med att ryssarna
kunde vidta ett militärt ingripande,
varför vi skulle varna ryssarna för konsekvenserna
av ett sådant ingripande?

Herr Bohman säger att det är alldeled
självklart att Dubijek måste arbeta
utifrån ett sådant antagande som att
ett militärt ingripande inte skulle komma
i fråga och att det var därför som
han inte kunde yttra sig på annat sätt.
Emellertid befann vi oss själva i samma
båt. Skulle vi efter Dubcjeks upplysningar
antytt att ryssarna kunde komma
att göra ett militärt ingripande, hade
vi ju i samma ögonblick undergrävt
den position som tjeckerna ville bygga
upp gentemot Sovjetunionen och världen.
Vi befann oss i själva verket i en
liknande situation som de tjeckoslovakiska
ledarna, och man hade tydligen

samma uppfattning i alla andra länder
och i alla andra regeringar som iakttog
samma återhållsamhet och försiktighet
som den svenska regeringen när det
gällde att göra uttalanden, vari man
ville utgå ifrån att ett militärt ingripande
inte skulle kunna tänkas, därför att
det skulle strida mot dels den politik
som Sovjetunionen hade fört tidigare
och dels de åtaganden som alla länder
har gjort genom sitt blotta medlemskap
i Förenta Nationerna. Det var därför
jag ansåg, att vi i det läget inte kunde
kosta på oss något politiskt bocksprång
av något slag, utan att vi helt enkelt i
tjeckernas eget intresse skulle yttra oss
på det sätt som vi gjorde.

Det är väl riktigt som herr Bohman
sade, att vi upplever att den sovjetryska
ledningen i dag visar större intolerans
än tidigare gentemot andra varianter
av kommunism än den i Sovjetunionen,
och detta är någonting som
det finns all anledning att iaktta. .lag
tror också att herr Bohman har rätt när
han säger att vad som nu äger rum kan
komma att påverka handelspolitiken,
ty det är tydligt att ryssarna kände sig
oroliga över den naturliga dragning till
den starka västtyska ekonomin som
förnams i Tjeckoslovakien före det ryska
ingripandet. Den handelspolitiska
utvecklingen, som alltid så småningom
mer eller mindre påverkar den politiska,
oroade således de sovjetryska härskarna
i Moskva. Givet är att om vi inte
kan räkna med en dramatik i den framtida
politiska händelseutvecklingen i
Europa — och en sådan dramatik hoppas
vi slippa uppleva — så kan vi i alla
fall utgå från att det som hänt kommer
att få en viss inverkan på de handelspolitiska
relationerna mellan ost och
väst.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:
Herr talman! Jag vill erinra om att
utrikesministern i sitt första anförande
sade, att den doktrin som det hänvisats

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Nr 36

till från rysk sida och som går ut på att
man, för att använda ett milt uttryck,
måste ha särskilda rättigheter att upprätthålla
ordningen inom sin egen sfär,
inom det socialistiska samväldet, inte
kan stå i överensstämmelse med de allmänna
principer som vi vill bekänna
oss till och som faktiskt också uttrycktes
i den gemensamma regeringskommunikén
efter herr Kosygins besök i Stockholm.
Där talades det om betydelsen
»av att utveckla samarbetet mellan alla
europeiska stater på grundval av jämlikhet,
icke-inblandning i inre angelägenheter,
respekt för den statliga suveräniteten
och den territoriella integriteten
samt på grundval av övriga
principer i FN:s stadga».

Jag har försökt att göra en distinktion,
som utrikesministern inte vill lyssna
till, nämligen å ena sidan mellan den
position som ett neutralt land som
Sverige intar och å andra sidan den
position i sådana här sammanhang då
det gäller att påverka — som jag uttryckte
mig — hökar och duvor i
Moskva som NATO-länderna intar. Men
om inte utrikesministern vill lyssna på
detta och om han vill dimensionera ner
möjligheterna av att ett svenskt uttalande
till tjeckernas förmån över huvud
taget skulle kunna spela någon roll vill
jag ändå säga följande.

De uttalanden som ändå gjordes av
den svenska regeringen redan före invasionen
hade dock en viss betydelse
— och detta har också herr Bohman
varit inne på — eftersom dessa uttalanden
i så pass stor utsträckning fick
karaktären av ursäktanden för de obestridliga
sovjetiska påtryckningar —
inte bara ekonomiska utan även i form
av truppkoncentrationer och krav på
ingripanden i Tjeckoslovakiens inre
angelägenheter — som skedde före invasionen.

Herr talman! Det är klart att positionerna
efter diskussionerna under
valrörelsen är rätt låsta, men jag tycker
mig i alla fall ha kunnat konstatera en

Allmänpolitisk debatt

större förståelse från utrikesministerns
sida i dag än tidigare.

Får jag sedan bara tillägga två saker.
Det var skada att herr Torsten Nilsson
inte tog tillfället i akt att utveckla sin
syn på läget när det gäller icke-spridningsavtalet.
Jag berörde den saken i
mitt första anförande och uttryckte
då ett par stillsamma förhoppningar
om den amerikanska respektive västtyska
attityden.

Slutligen vill jag också instämma i
den uppfattning som herr Bohman och
herr Hedlund tidigare i dag har uttalat,
nämligen att det skulle vara av värde
att från rent förutsättningslösa utgångspunkter
få en ny diskussion om
den svenska försvarsfrågan mellan alla
de demokratiska partierna.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Det ryska handlandet
har inskränkt sig till hårdare åtgärder
mot egna bundsförvanter, ryssarna har
inte gått därutöver, sade utrikesministern.
Det är alldeles riktigt. Men vad är
de åtgärder som vidtagits uttryck för?
Jo, de är uttryck för rädsla för de avspänningstendenser
som gjort sig gällande,
rädsla för att de hårda banden
inom östblocket skulle lossas, rädsla
för att friheten skulle föra med sig
konsekvenser i ideologiskt och militärt
hänseende, allt med andra ord uttryck
för en stark oro för krig. Det är det
vi skall dra våra slutsatser av.

Sedan vill jag gärna rätta till en
annan sak, herr utrikesminister. Jag
har varken tidigare eller i dag sagt att
regeringen skulle ha gjort ett uttalande
i somras. Men jag har sagt — i varje
fall säger jag det nu — att om man
skulle ha dragit några slutsatser av händelseförloppet
fram till den 21 augusti,
sedan man här i Stockholm med Kosygin
diskuterat och uttalat sig för ickeinblandningsprincipen,
då skulle uttalandet
i varje fall inte haft den positiva
innebörd som regeringens hade. Yidare
har jag sagt att det var fel att rikta hän -

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

synslösa angrepp mot en företrädare
för ett oppositionsparti bara därför att
denne hade den uppfattningen att ett
uttalande från regeringens sida hade
varit logiskt och berättigat.

Hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena NILSSON:

Herr talman! Det är väl inte mycket
att tillägga. Min uppfattning är, att
oavsett om Sverige skulle vara neutralt
eller inte fanns det all anledning att
skarpt kritisera Sovjets handlande gentemot
Tjeckoslovakien sedan det väl
iscensatts. Men när man skall företräda
ett lands utrikespolitiska syn får
man vid olika tillfällen välja vilka uttalanden
man skall göra. Vad jag ville
understryka var att så länge Sovjetunionen
inte tillgripit militära maktmedel
skulle vårt yttrande innebära
att vi utgick från att några militära
åtgärder inte skulle tillgripas. Tv i samma
ögonblick som vi sade oss räkna
med att militära åtgärder var tänkbara
skulle vi försätta de tjeckiska ledarna
i en svår situation. Men när ryssarna
väl gjort sig skyldiga till överträdelser
tvekade vi inte. Då gjorde vi ett av de
skarpaste uttalanden som något land
gjort. Men då fanns det också all anledning
att göra det, ty då kunde vi inte
längre gagna tjeckerna genom att inta
eu annan ståndpunkt.

Sedan är jag helt överens med herr
Bohman om att det var rädsla för liberaliseringsprocessen
som dikterade
det ryska handlandet och att man från
rysk sida fruktade att liberaliseringstendenserna
skulle smitta av sig till
andra östeuropeiska stater. Men jag har
också i annat sammanhang sagt att
rädslan är en dålig bundsförvant, och
det var den bundsförvanten som den
ryska politisk-militära ledningen lät
sig förledas av i samband med händelseutvecklingen
i Tjeckoslovakien. Jag
vidhåller denna ståndpunkt. Jag tror att
det i det långa loppet har skadat det
anseende Sovjetunionen byggt upp som

ett land vilket bedriver en sansad utrikespolitik.
Det anseendet raserades
genom händelserna i Tjeckoslovakien.

Herr Wedén efterlyste vidare i sitt
senaste anförande min inställning till
icke-spridningsavtalet och den framtida
utvecklingen i detta avseende. Vår
förhoppning är fortfarande att man
skall få till stånd ett icke-spridningsavtal,
d. v. s. att avtalet skall undertecknas
och ratificeras av så många stater
att det kan träda i kraft. Jag tror att
alla är ense om önskvärdheten härav.
Enligt vår uppfattning bör emellertid de
båda förslagsställarna, Sovjetunionen
och Förenta staterna, om möjligt ha ratificerat
avtalet innan Sverige kan förklara
sig villigt att göra det. Samtidigt
är vi på svenskt håll intresserade av
att nyckelnationerna i vår egen världsdel,
till vilka jag bl. a. räknar Västtyskland,
både skall underteckna och
ratificera avtalet, eftersom det är en
förutsättning för att avtalet skall uppfattas
som meningsfyllt.

Jag kan således ge herr Wedén det svaret,
att det inte kommer någon proposition
under höstriksdagen om en ratificering
av icke-spridningsavtalet, som
vi redan har undertecknat. Men vi hoppas
att händelseutvecklingen skall bli
sådan att vi i vår kan få tillfälle att
framlägga en sådan proposition.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag tror att det finns
eu ärlig önskan i denna kammare liksom
i huset i övrigt att verkligen sätta
människan i centrum och att leda vårt
arbete i sådan riktning att vårt folk
kan bli ett exempel för den övriga
världen. Dilemmat är emellertid att
man från riksdag och regering bara når
fram till halva människan, nämligen
den materiella delen. Under den hittills
förda debatten har diskuterats —
och jag föreställer mig att så även blir
fallet under en stor del av den återstående
— det centrala begreppet levnads -

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Nr 36

standard. Jag upprepar, herr talman,
vad jag säkerligen sagt många gånger
förut, nämligen att det är bra att höja
levnadsstandarden men att också många
av dem som är miljonärer är olyckliga.
Det är ingen som tycker synd om en
sådan person. De flesta menar att han
har så mycket pengar att han inte har
någon anledning att vara olycklig. Men
pengar hjälper inte i alla mänskliga situationer,
och man kan därför också
kosta på sig att hysa medlidande med
en olycklig miljonär, om man skulle
känna någon. Människan lever faktiskt
inte av bröd allena, såsom nyss framhölls
av den tidigare talaren.

•lag har haft förmånen att rätt länge
sitta i beredningsutskottet, där Nancy
Eriksson regerar med en hand så mild
och enande, att många i denna kammare
skulle bli överraskade om de finge bevittna
det. Ärendena i detta utskott
gäller ofta sådana mänskliga problem,
som vi inte når med våra åtgärder.
Det rör sig om ungdomsproblem, kriminalvårdsproblem,
alkoholproblem

o. s. v. Det går inte att här i riksdagen
genom formliga beslut få offren för
dessa problem att ändra sin livsföring
— härvidlag måste envar själv välja
sin väg.

Vi kan och bör bädda för en lösning
men bestämma kan vi inte göra.

Och vi känner oss ofta i utskottet
ganska hjälplösa. Vi kan skriva ett rätt
intetsägande utlåtande och vi kan till
nöds också föreslå en utredning, som vi
egentligen inte hoppas så värst mycket
på. Men några radikala lösningar kan
vi inte nå på detta plan. Man kan naturligtvis
skriva särskilda yttranden —
det sker ju någon gång — och ge uttryck
åt var man själv anser felen ligga,
men längre når man ej.

Det finns emellertid en lösning. Vi
kan ändå göra någonting — inte som
riksdag och regering utan som enskilda
människor. Det har jag nog också sagt
tidigare, herr talman — kanske till leda,
men det skadar inte att upprepa det.

Allmänpolitisk debatt

Så många ytterligare tillfällen att säga
det får jag ju heller inte.

Först och främst skulle jag gärna vilja
att regeringens ledamöter, som vi
vet är mycket begåvade och duktiga och
välmenande människor, stod upp och
talade om, vad de själva anser om olika
missförhållanden i landet. Regeringens
ledamöter är ju sållade genom många
såll; jag känner dem väl sedan många
år. Det skulle inte bara gälla de ekonomiska
orättvisor som finns och som vi
skall försöka rätta till — låglöneförhållanden
o. d. — utan främst företeelser
på det personliga planet. Det är inte
oväsentligt vad människor har för sorts
livsåskådning eller livsföring. Jag vet
att många av regeringens ledamöter tycker
att en del företeelser i vårt — som
vi skulle önska så fina — samhälle är
avskyvärda och inte borde förekomma.
Men då vore det väldigt välgörande om
vi av våra regeringsledamöter finge
ett rejält svenskt ord från denna talarstol
eller från någon talarstol ute i bygderna,
att så här skall vi inte ha det
i landet.

Det är det ena önskemålet och den
ena formen av lösning. Men sedan är
det den andra lösningen, som så ofta
förbises. Jag vet att det finns en kategori
inom riksdagen — den kategori som
har ideologisk erfarenhet — som har
väl reda på detta, att varje människa
vi möter på gatan påverkar vi något litet,
uppåt eller nedåt. Det är ytterst
viktigt att vi påverkar uppåt, ty i sfi
fall skulle vi kunna få ett verkligt
exemplariskt folk här i Sverige. Det
har vi råd till nu med vår höga levnadsstandard.
Och jag upprepar: den kan vi
gott bygga på. Men den rymmer så
många frestelser att vi måste ha ögonen
öppna även för dessa.

Det är många som regeras helt och
hållet av sina begär. Det är så gott att
göra det och det — och så gör man det
utan att tänka på att det kanske inte är
bra att människor ser hur man handlar.
Speciellt gäller detta för personer som

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

innehar offentliga ledarposter dit människorna
vill blicka upp och få exempel.
Det blir lätt så att man säger sig,
att kan han eller hon göra det, så kan
jag också göra det.

Och det underliga är ju att en sak
förefaller mycket mindre galen ifall
man har en hel mängd människor omkring
sig som gör samma galna sak.
— Sade jag rätt nu, herr talman? Nå
alla förstod väl ändå vad jag menade!
Vi skulle egentligen visa upp en riksdag
som hela Europa skulle vara stolt
över och vilja ta efter.

Herr talman! Jag vet att det är ont
om tid. Jag skall inte säga allt som jag
skrivit upp — det står för resten om
vartannat så jag hittar inte alltsammans.
Men jag vill beröra vad Cecilia
Nettelbrandt sade nyss om pensionärerna.
Jag talar i viss mån i egen sak
men det gör inte så mycket i detta fall.

Jag skall emellertid först säga något
om ungdomen. Jag tycker att det är alldeles
naturligt att ungdomen protesterar.
Det skulle jag också göra, om jag vore
i den åldern och inte hade något att
sikta på, ingenting att kämpa för och
leva för. Man är bara en halv människa,
om man inte har en idé som kan uppfylla
en ordentligt. Har man det så är
det inte så noga med de yttre förhållandena
och då kan man vara lycklig och
glad ändå. Svenska folket är över huvud
taget inte ett lyckligt folk. — Det
har jag bestämt också sagt förut. Vi satt
nyligen några stycken vid ett bord och
diskuterade, och vi kom fram till att
kineserna troligen genomsnittligt inte
är olyckligare än svenskarna, fastän kineserna
nog har det besvärligt på många
sätt. Förhållandena i Kina är säkerligen
inte bra i alla hänseenden men vi kan
medverka till att rätta till dem.

Vad ungdomarna beträffar ligger det
mycket av protest i allt vad de gör. Jag
skulle tro att det underliga systemet att
man skall ha långt skägg, lukta illa, vara
illa klädd och ha långt hår med röda
rosetter helt enkelt är ett utslag av

protest. Finge man kanalisera all den
energi, all den goda vilja och all den
kraft som tar sig sådana uttryck, på
ett positivt och uppbyggande sätt skulle
dessa företeelser säkerligen försvinna
av sig själva. Vi skall inte förbjuda ungdomarna
att klä sig hur som helst, men
jag tror inte det är bra att de gör det.
Om dessa tendenser fortgår kanske de
av oss som lever om 25 år får se en
statsminister med rosetter i håret. Denna
trend av dekadans måste vi försöha
stoppa.

Utrikesministern sitter tydligen och
kommenterar detta. Ja, vi kunde kanske
få se också en utrikesminister med rosetter
i håret.

(Hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena Nilsson: Axel Oxenstierna
hade det.)

Ja, Axel Oxenstierna hade ju rosetter,
och det kanske var ett dåligt argument
som jag kom med, men jag tror att kammarens
ledamöter begriper ungefär vad
jag menar.

Jag har hunnit bli pensionär själv; sedan
ett par år. Cecilia Nettelbrandt tecknade
en bild av hur dystra pensionärer,
som kopplats av från sina arbeten, ofta
känner sig. Miljön är många gånger
storartad; de har fina ram där allt är
praktiskt och modernt, men pensionärerna
känner sig inte nöjda. Det är klart
att man inte gör det när man inte har
någon annan uppgift än att sitta och
vänta på döden. Men en människa
även på 80 år måtte väl ha uppgifter
nog i förhållande till andra människor.
Hon möter väl dock människor någon
gång och kan bjuda in människor på
sitt rum och påverka dem.

Herr talman! Jag skall till slut rätta
till en missuppfattning beträffande mig
själv. I en mängd fina »nekrologer»,
som hållits i anledning av att jag skall
sluta som riksdagsman, har det sagts
att jag slutar av åldersskäl. Det gör jag
visst inte. Jag slutar av helt andra anledningar.
.lag har kommit till den uppfattningen
att det är den rätta tidpunk -

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Nr 36

ten att göra det. Men jag kommer aldrig
att bli gammal. Man dör ju en gång, men
gammal behöver man inte bli ifall man
har eu idé att kämpa för livet ut till dess
man lägger näsan i vädret för gott. Jag
har inte den ringaste fruktan för att jag
skall bli gammal i vanlig mening. Både
ungdomar och pensionärer skulle kunna
känna sig lyckliga, om de hade klart
för sig vilka oerhörda uppgifter som enskilda
människor kan fylla just genom
att påverka andra för någonting positivt.

Nu bar jag nog talat ovanligt länge,
herr talman. Jag tänkte ett ögonblick att
jag formellt skulle kunna stanna kvar i
talarstolen till midnatt, men det skall
jag inte göra.. I stället skall jag snart
släppa fram mina goda vänner Henning
Nilsson och John Lundberg, som står
närmast på listan. Båda har en hel del
kännedom om ideologier, och det som
jag har glömt kanske de kan komplettera
mitt anförande med.

Herr NILSSON i Gävle (-):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
Dickson för förtroendet, men jag är
rädd att jag är en dålig representant
när det gäller att fortsätta hans resonemang.
Säkerligen kan det finnas åtskilligt
av allvar och mening i det, men
jag skall ändå avstå; jag känner mig
inte mäktig att fortsätta hans tankegångar.

Det är, herr talman, främst två problemställningar
jag vill beröra i denna
debatt. För det första: Kan man efter
den grandiosa valseger som SAP och
regeringen inkasserat vid höstens val
förvänta eu mera aktiv arbetsmarknadsoch
näringspolitik med staten som drivande
kraft, genom vilken målsättningen
ökad trygghet i anställningen och
tillgodoseende av de lågavlönades krav
blir förverkligad? För det andra: Hur
bedömer SAP och regeringen de reala
möjligheterna att upprepa årets valseger
vid valet år 1970? De båda frågorna
har sitt sammanhang, och jag

Allmänpolitisk debatt

har naturligtvis en egen mening om
svaret på dem. Det hindrar inte att ett
positivt svar från regeringen har betydelse
för hela den svenska arbetarrörelsen,
kanske inte minst för de cirka
100 000 vänsterorienterade och kommunistiska
väljare som i år röstade med
socialdemokraterna.

Det kan synas förmätet att framhålla
en speciell grupps eventuella intressen.
Jag gör det emellertid i medvetande
om att några principiella meningsskiljaktigheter
mellan väljarna knappast föreligger.
Det bör dock uppmärksammas
att aldrig tidigare en så stor grupp
vänsterorienterade väljare har röstat
med socialdemokraterna. Den förnämsta
orsaken till denna strömkantring åt
vänster torde vara att arbetarklassens
väljare inte vill ha en borgerlig regering.
Detta är en självklarhet för alla
inom arbetarrörelsen verksamma utom
för vänsterpartiet kommunisterna och
dess nuvarande ledning. Arbetarväljarna
utgör emellertid inga passiva åskådare
i politiken. I 1966 års val förlorade
.socialdemokraterna 135 000 röster och
deras andel av väljarkåren sjönk till
42,9 procent. Detta allvarliga bakslag
var ett uttryck för en opinion mot en
alltför passiv regeringspolitik. Värt att
notera är att kommunisterna, som vid
detta tillfälle gjorde ett gott val, dock
icke förmådde fånga upp mer än hälften
av den socialdemokratiska röstförlusten,
medan socialdemokraterna i år
kunde fånga upp halva kommunisternas
valmanskår.

I eftervalsdebatten har valet karakteriserats
som ett vänsterval, och jag
tror att den karakteristiken är riktig.
Därmed följer en rad politiska uppgifter,
som åtminstone till en del måste
fullföljas och som förutsätter en inte
obetydligt ökad aktivitet från SAP:s
och regeringens sida. Vissa förutsättningar
härför tycks också finnas. Dessa
har delvis berörts i en artikel av
redaktör Sven Landin, en av de nio
kommunisterna i riksdagen. Jag vill

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

gärna citera vad han skrev i det danska
SF-bladet för eu tid sedan: »Socialdemokraterna
gjorde en enastående upphämtning:
en halv miljon nya väljare,
majoritet i väljarkåren, minst 12 nya
mandat, d. v. s. betryggande flertal i
riksdagen. Det innebär bl. a. att mestparten
av de hundratusentals förstagångsväljarna
slutit upp kring socialdemokratin.
Viktigt är att framhäva,
att frammarschen har sin tyngdpunkt
i storstadsregionerna: i Stockholms

stad en upphämtning från 38,6 procent
av väljarkåren 1966 till 49,1 procent nu.
Partiet har efter årets val väljarnas
majoritet i 14 valkretsar mot endast
tre efter 1966 års val.

Storfinansen och dess partier utmanade
och fick ett svar ur folkdjupet
som de inte kunde drömma om. Det
var samtidigt ett förtroendevotum för
den vitalisering — och radikalisering —
som socialdemokratins politik undergått
de sistförflutna åren.

De kraftfulla åtgärderna för att förebygga
arbetslöshet, öka bostadsbyggandet
och höja eftersatta grupper — handikappade
m. fl. — bar frukt. Bostadsbyggandet
beräknas i år överskrida
100 000 lägenheter. Av de nyproducerade
lägenheterna i flerfamiljshus stannar
80 procent i kommunernas eller i
bostadskooperationens ägo. Denna inriktning
konstituerar en viktig strukturell
förskjutning inom samhällsekonomin
i socialistisk riktning. En ännu
viktigare strukturell förskjutning försiggår
i fråga om investeringarna och kapitalförsörjningen.
AP-fondernas medel
kanaliseras i växande omfattning via
den statliga investeringsbank som inrättades
år 1967 under hårt motstånd
från högern och folkpartiet. De fondmedel
som i år tillförs kreditmarknaden
är lika mycket som de privatägda
affärsbankerna tillsammans tillhandahåller.
Dessa nya mekanismer för styrning
av investeringar och näringspolitiken
i det långsiktigare socialistiska
perspektivet blir av största betydelse.

Det är denna politik som drygt 2,3 miljoner
löntagarväljare givit regeringen
Erlander förtroendet att fortsätta. Eftervalsdebatten
tyder på att den målmedvetet
kommer att fullföljas. ''Valutgången
är’, skrev landets största socialdemokratiska
tidning Arbetet dagen efter
valet, ''först och främst en seger
för en radikal vänsterpolitik.’ En kraftigt
utbyggd statlig företagsverksamhet,
främst i Norrland, signaleras av ekonomiminister
Wickman. Valresultatet är
en uppmaning till oss, understryker han,
att ytterligare starkt aktivera vår näringspolitik.
»

I det jag nu citerat inryms en hel del
av svaret på min första fråga. Till detta
kommer så statsminister Erlanders inbjudan
till väljarkåren »att både diskutera,
kritisera och förändra den socialdemokratiska
politiken». Därmed har
— hoppas jag — förutsättningarna för
en seriös vänsterdebatt öppnats. En sådan
debatt tror jag är ofrånkomlig, liksom
en seriös vänster inom arbetarrörelsen
är ofrånkomlig. I detta fall
skall debatten föras inom ramen för
SAP :s verksamhet, men den måste också
föras inom fackföreningsrörelsen, på
arbetsplatserna och inom studentorganisationerna.
En sådan seriös vänsterdebatt
inom arbetarrörelsen är och förblir
eu naturlig följd av SAP:s stora valseger.
Denna seger är en källa till glädje,
främst för socialdemokraterna, men
också för hela den svenska arbetarklassen.
Den får emellertid inte föda högmod
utan sporra till ännu bättre tag,
ännu aktivare politik, ty i annat fall
kan denna seger lätt slå över i nederlag.

Därmed, herr talman, några ord om
1970 års val och min andra fråga.

Det säger sig självt att segervalet 1968
måste följas upp av ett liknande val
1970. De uppgifter regeringen ställt i
utsikt att genomföra är stora. De krav
som i första hand de lågavlönade grupperna
framför i årets avtalsrörelse —
och som sannolikt kommer att kräva

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Nr 36

en politisk uppföljning — förutsätter
att arbetarrörelsen förfogar över ett
kontinuerligt regeringsinnehav. Ett regeringsinnehav
som inte får avbrytas.

Valet till den nya enkammarriksdagen
ställer — om jag nu bedömer utvecklingen
riktigt — större krav på
SAP än vad valet gjorde 1968. Sannolikt
har man att räkna med att kommunisterna
icke kommer att få någon
representation i den nya enkammarriksdagen,
i vart fall inte under den
första mandatperioden. SAP kan således
icke räkna med några »stödmandat»
från kommunistiskt håll, om man får
uttrycka sig på det sättet.

Nu vet alla i denna kammare att jag
lämnat det kommunistiska partiet. Om
någon av den anledningen skulle vilja
tro att jag i mina bedömningar låter mig
ledas av hatkänslor eller något önsketänkande,
att det skall gå illa för mitt
f. d. parti, tar dessa fel. Närmast beklagar
jag den utveckling kommunistiska
partiet råkat ut för, men dess
valnederlag är självförvållat. Jag har
anledning göra den deklarationen, att
innan jag själv tog ståndpunkt och innan
de cirka hundratusentals tidigare
kommunistiska väljarna intog sin ståndpunkt
— nämligen att rösta med socialdemokraterna
vid årets val — har detta
beslut föregåtts av mycket långa politiska
funderingar och överväganden.
Det är inte så, att man den ena dagen
tar av sig den kommunistiska kavajen
för att nästa dag ta på sig en socialdemokratisk
kavaj och vandra vidare
som om ingenting hänt. Så går det inte
till; så är inte människor funtade.

När jag bedömer kommunisternas förutsättningar
vid 1970 års val gör jag
det utifrån de fakta som alla mer eller
mindre känner till men som jag av naturliga
skäl känner bättre till.

Man behöver bara följa partidiskussionen
i Norrskensflamman, läsa förre
partiordföranden Hilding Hagbergs artiklar
och öppna brev och diverse partiorganisationers
uttalanden för att för -

Allmänpolitisk debatt

stå att vänsterpartiet kommunisterna
under överskådlig tid har fullt upp att
göra med att klara av sina egna inre
partiproblem, organisationsproblem,
tidningsproblem, ekonomiproblem och
sist men inte minst personproblem. Ändå
allvarligare är kanske ändå den
ideologiska splittringen inom vpk och
inom den s. k. vänstern. Jag återger några
citat av Hilding Hagberg, som på
sitt sätt bekräftar denna splittring. .Tåg
citerar ur Norrskensflamman den 8.11.
1968:

»Vänsterpartiet kommunisterna har
tillfogats det svåraste nederlaget i dess
mer än femtioåriga historia. Det har
förlorat förtroendet hos väljarna och
medlemsmassorna. Det har även berövat
sig broderpartiernas förtroende. Det
har förlorat sin karaktär av kommunistiskt
parti. Partiets tillbakagång har
inte hejdats, dess fackliga positioner

upprives.»---— »Partiordförandens

krav att frysa ner förbindelserna med
Sovjetunionen och åstadkomma ett regeringsskifte
därstädes har ställt honom
långt till höger om alla arbetarpartier
och alla regeringar i hela världen.
Partiet har härigenom hamnat i en föraktad
särklass bland de kommunistiska
partierna.»

Slutligen heter det: »Dessa ödesdigra
taktiskt-politiska misstag är resultatet
av en medveten strävan att utplåna partiets
kommunistiska karaktär. En principlös
samverkan med antikommunistiska
riktningar, en upplösning av de
ideologiska banden visavi den kommunistiska
världsrörelsen, ett odlande av
antisovjetism och trotskism i Tidssignal
och andra publikationer — allt detta
förberedde valkatastrofen.»

Citaten är både avskräckande och
förskräckande. De ledamöter som var
med på herr Hagbergs tid här i kammaren
känner lätt igen den politiska
vokabulären. Jag skall inte nu göra andra
kommentarer än att om det anförda
handlar om en återgång till herr
Hagbergs tid i den kommunistiska po -

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

litiken, måste sägas att denna tid i sanning
inte präglades av några påtagliga
framgångar. Men citaten visar framför
allt upp den djupa ideologiska och politiska
splittring som just nu råder inom
vpk.

Detta kan också kompletteras med
allt oftare uppdykande antiparlamentariska
meningar. Det är inte bara unga
radikaler som för fram sådana synpunkter.
Enligt Norrskensflamman av
den 5.11.1968 har den kommunistiske
partisekreteraren Urban Karlsson på
ett distriktsstyrelsemöte i Norrbotten
sagt följande: »De som tror att det är
nödvändigt att vi blir representerade
i riksdagen har fel, det kanske är tvärtom.
»

För att komma från en kommunistisk
partisekreterare är uttalandet uppseendeväckande.
Mot denna bakgrund är det
kanske tveksamt, om vpk verkligen lidit
ett katastrofalt valnederlag. Kanske
noterade vpk vid höstens val en delseger
i och med att partiet förlorade
fem mandat och kanske kommer den
slutliga segern först 1970, då de kvarvarande
fyra ledamöterna får lämna
parlamentet.

Nå, det hela är dock för allvarligt för
att skämta om. Stämningar och meningar
av det här slaget skall mera
uppfattas som en återgång till ett revolutionärt
parti. Den s. 1c. fredliga vägen
till socialismen kasseras. Ett parti av
»ny typ» återuppstår. Kommunisterna
som ett särskilt slag framsynta människor
återuppstår. De s. 1c. utomparlamentariska
aktionerna ställs i förgrunden
och parlamentet i bakgrunden, och
beroendet av Moskva kommer tillbaka
och ökar.

Det är denna tillbakagång till det förflutna
som jag inte vill vara med om
eller medverka i. Det är mot den här
bakgrunden som jag vågar påstå atl
vänsterpartiet kommunisterna inte kommer
att utgöra något politiskt alternativ
i politiken, vare sig nu eller vid
närmast liggande val.

Sannolikheten bjuder oss att antaga
att vi vid 1970 års val kommer att möta
minst två, om inte tre partier som
gör anspråk på att vara kommunistiska
eller i varje fall vänsterorienterade. Under
alla omständigheter blir det två
kommunistpartier, dock med olika
namn. Om så inte skulle bli fallet, kommer
vi att möta ett lika ideologiskt söndertrasat,
politiskt splittrat parti som
vi mött i denna valrörelse, ett parti
som kommer att upprepa samma gruvliga
politiska misstag som kommunisterna
fått uppleva under det gångna året.

Anledningen till att jag fört fram
dessa synpunkter är uteslutande den att
vänsterpartiet kommunisterna efter det
katastrofala valnederlaget måste förstå
sin politiska begränsning och att de av
dess medlemmar och väljare som vid
höstens val röstade med socialdemokraterna
måste upprepa den handlingen i
valet 1970. Det är det enda realistiska
politiska alternativ som den svenska arbetarrörelsen
har att erbjuda. Det betyder
å andra sidan att den socialdemokratiska
regeringen och det socialdemokratiska
partiet måste värdera den
utvecklingen och ha klart för sig att de
endast kan segra utan något stöd från
den s. k. vänstern.

Slutligen vill jag, herr talman, erinra
om vad jag sade i remissdebatten i januari
: »I det politiskt förvirrande läge,
som uppstått på den s. k. vänsterkanten,
borde det inför ett av vårt
lands viktigaste val framstå som en politisk
bjudande plikt att kommunisterna
tar initiativet till att skapa det läget
inför valrörelsen att inga arbetarröster
eller arbetarmandat blir bortkastade
i onödan.»

Vår maning till vissa vpk-distrilct att
icke ställa upp med egna listor förklingade
ohörd. Den kallsinnighet som denna
del av våra förslag bemöttes med
uppvägs emellertid mer än väl av den
väldiga uppslutningen kring parollen
om att trygga arbetarregeringens fortbestånd.
.Tåg vill gärna betona min akt -

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Nr 36

7!)

ning för den klassmässighet som de
vänsterorienterade väljarna demonstrerade
på valdagen när de i så stor utsträckning
genom sin valhandling slog
tillbaka det borgerliga blockets försök
att erövra regeringsmakten.

De anarkistiska idéer och strömningar
som präglade vänsterpartiet kommunisternas
och dess bundsförvanters politiska
uppträdande har klart avvisats
av en enhällig arbetarrörelse. Det är,
herr talman, ett hälsotecken så gott
som något.

Herr LUNDBERG (s):

Ilerr talman! För den ärliga och öppna
deklaration som den föregående ärade
talaren gjorde vill jag uttala min
högaktning. Inom svensk politik liar vi
näppeligen plats för en kommunism
som inte gagnar en samhällsutveckling
i demokratisk riktning.

•lag vill erinra om att vi i år firar
50-årsjubileum av riksdagens beslut om
den politiska demokratins införande i
vårt land. Det har tagit mycket lång tid
för oss att ens tillnärmelsevis genomföra
de principer som måste råda inom
en demokrati om den skall kunna ge
folket trygghet, frihet och människovärde.

Årets valrörelse var för mig delvis
eu missräkning. Anledningen därtill är
att de tre borgerliga partierna i sina
försök att övertyga folk har dragit ned
den demokratiska principen. Debatten
har efter mitt sätt att se varit en demokratisk
ohederlighet, och när jag säger
det tänker jag speciellt på det brev
som de tre borgerliga partierna skickade
till den socialdemokratiske partiordföranden.

.Tåg skulle direkt vilja fråga herr Hedlund,
om han själv varit med om att
underteckna detta brev eller om det
iir någon av hans medhjälpare som skrivit
hans namnteckning och sedan försökt
föra det hela i hamn. Jag ställer
denna fråga mot bakgrunden av att herr
Hedlund har blivit oppositionsledare i

Allmänpolitisk debatt

denna kammare. Herr Hedlund ville ju
skjuta björnen för att få det bekanta
skinnet. Han siktade på björnen, men
det underliga inträffade att kulorna
träffade drevkarlarna, medan björnen
undkom oskadd med sitt skinn.

Årets valstrid var en mycket underlig
historia. I en tidning skrevs: »Mittenenighet
ger en effektiv regering. Vi
har inte endast tänkt oss att ta över
makten efter höstens val. Vi har också
tänkt sitta ett bra tag sedan. Det kan
vi bara göra om vi tar krafttag och visar
att vi vill föra en politik för hela
folket.» Tyvärr visade sig denna samling
vara obefintlig. Det märkliga inträffar
varje gång man talar om mittensamling
eller annan samling, att den
borgerliga nativiteten blir stor, och man
föder ett nytt parti. I den gångna veckan
har det fötts ytterligare ett parti.
Någon ändring av politikens innehåll
har vi inte kunnat förmärka annat än
att herr Hedlund möjligen tagit några
steg närmare högern sedan han blivit
storindustriledare.

Eftersom de borgerliga nu söker efter
ett nytt, samlande namn, vars initialer
inte sammanfaller med något annat
partis, så skulle jag vilja föreslå
herrarna — ni får det rådet utan att
behöva betala någon ersättning: Kalla
er KDS, dvs. Kan De Samlas. Det blir
en symbol för den borgerliga samlingen
i dag.

De borgerliga har varit ganska trevliga
i olika sammanhang. De har haft
denna klappjakt, och man skulle väl
med en fri omskrivning av Dan Andersson
om herr Hedlunds sinnesstämning
efter valnatten kunna säga: »Var finnes
väl fullare fröjd att få än när herrar
Wedéns och Holmbergs läppar skälva
av gråt?» man har en känsla av att herrar
Wedéns och Holmbergs läppar efter
valet har skälvt alltför mycket.

Det är riktigt att det gavs rosor åt
herr Erlander. Jag är säker på att de
rosorna var välförtjänta, ty det var en
mycket aktiv, ansvarsmedveten och vid

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

samlad statsminister som gick ut i årets
val. Om jag vore snäll, skulle jag liksom
Karl Gerhard kunna ge några vitrioler
— inte violer — åt några borgerliga
som utan tvivel gjort en mycket stor insats
genom att påvisa vad borgerligheten
är.

På frågan hur det varit möjligt att
efter 1966 års val klara denna valseger
i år vill jag svara ärligt att genom den
tillbakagång, som vi hade 1966 och som
gav de borgerliga möjlighet att i landsting
och kommuner visa om de kunde
infria sina löften, lades grunden till en
socialdemokratisk seger 1968. Herrarna
och damerna vet ju att ingen av spådomarna
1966 bar slagit in. Har vi fått
några skattelättnader ute i kommunerna?
Hur ser sjukvården ut, sedan herrarna
och damerna tagit hand om den?
Jo, några överläkare har måst flyttas
över till landstingsexpeditioner. Några
andra förändringar har jag inte sett.
Vad har man gjort på långtidsvårdens
område eller inom sjukvården över huvud
taget? Jo, där har man på punkt
efter punkt försökt att slå sönder vad
vi hade byggt upp. Jag tror inte att man
löser sjuksköterskekrisen genom att
som t. ex. i Uppsala ta sjuksköterskebostiider
i anspråk för att där placera
några mer eller mindre dugliga förtroendemän.
När svenska folket kommer
underfund med vad de borgerliga vill
när de kommer till makten, får detta en
avgörande betydelse för nästa val.

Hur har det varit med den vetenskapliga
forskningen t. ex.? Vad har
herrarna uträttat där? Jag har inte sett
någonting. I år har socialdemokratin i
varje fall i Uppsala gjort den största
inbrytningen i de akademiska leden.

Det är givet att socialdemokratins seger
1968 kräver mycket av den socialdemokratiska
politiken, när vi nu genom
eu majoritet i riksdagen får möjligheter
att ta itu med de ekonomiska
och andra problem som vi brottas med.
Tryggheten för svenska folket kan aldrig
klaras enbart med politisk demo -

krati. Nu tvingas vi att ta itu med en
industriell demokrati genom att på olika
områden se till att samhällsintresset går
före vissa privatekonomiska intressen.
Jag har också en känsla av att årets
valrörelse, oavsett vilket parti det gäller,
har klargjort att den nuvarande
storfinansen icke har kunnat lösa
de problem som uppstår vid en lågkonjunktur.
Folkets väl måste gå före
några få människors intresse i detta
sammanhang. Industrifusioner har medfört
att en del storföretag i dag närmar
sig den situation som fanns här i vårt
land på 1300-talet, då en enda person,
Bo Jonsson, ägde ungefär en femtedel
av den svenska jorden. Sådana storfusioner,
som nu har smittat av sig i alla
möjliga sammanhang, gör att koncentrationen
av makten till en handfull
män blir så oerhört stor, att ingen —
även om god vilja finnes — kan motsvara
de förväntningar man har rätt att
ställa på dem som är ansvariga för
svensk industriell verksamhet.

Det är därför med en viss förvåning
som jag hörde herr Hedlund tala om
att han inte vill vara med om någon socialisering.
.lag skulle vilja fråga: Vad
menar herr Hedlund med socialisering
och vad menar han med det storföretag
som lian för närvarande håller på att
bygga upp? Jag läste i tidningen att
han, trots att han inte har några större
egna resurser, i detta företag bär kunnat
placera ungefär 400 å 500 miljoner
kronor. Han har visserligen sagt att han
bara på någon vecka kan samla in —
det måste vara hos storbönderna —så
och så många tiotal miljoner kronor.
När jag läste den sista uppgiften tänkte
jag: det är ju märkligt att man å ena
sidan talar om bönderna som eu mycket
undertryckt och i inkomsthänseende
mycket eftersatt grupp och ä andra sidan
om att man kan plocka fram så
mycket pengar hos dem.

Vad jag emellertid särskilt ville framhålla
är att vi liar kommit i den situationen
att dessa stora bolag, dessa stora

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Nr 36

fusioner, måste arbeta med kollektiva
pengar och att man därför bär anledning
ställa frågan: Skall man tillåta att
detta kollektiva sparande skall användas
för enskild vinning och inte i hela
samhällets intresse? Jag hoppas därför
att det nya departement, som vi skall
fatta beslut om, verkligen skall se till att
staten får ett ökat inflytande och att
den statliga industriella verksamheten
byggs ut, så att det skapas trygghet för
människorna och vår sociala, ekonomiska
och kulturella standard säkerställes.

En anledning till att jag vill framhålla
detta är att ett stort bolag, Stora Kopparbergs
AB, sedan det har tjänat miljoner,
stämt några fiskare som har bott
på en ö som har bebotts av dem och
deras förfäder i 300 å 400 år. Själva
skäret tillhör utan tvekan staten, men
brukningsrätten tillhör dessa gamla fiskarsläkter.
I dag kommer emellertid ett
stort bolag och vill vräka fiskarna från
dessa få kvadratmeter. Det är givet att
när en ordförande, som på någon minut
kan ta in 10, 12 eller 20 miljoner kronor
utan arbete, kan förfara på detta sätt,
så får folket en känsla av att de stora
bolagen har gått över den gräns som
kan tolereras.

Vi måste naturligtvis komma till rätta
med låglönefrågorna. Om vi inte på
något annat sätt kan styra utvecklingen
tvingas vi till en lagstiftning. Det är
inne rimligt att vi har det som för närvarande
med dessa stora gap mellan
högavlönade och lågavlönade. Jag tror
att vi inte kan lösa dagens trygghetsproblem
med arbetsmarknadspolitiska
åtgärder. Vi tvingas angripa problemen
på ett annat sätt än för närvarande.
Tvärtemot herr Hedlund har jag eu känsla
av att det krävs en kombination av
närings- och socialpolitik för att i framtiden
garantera tryggheten på arbetsplatserna.

Herr talman! .lag skulle sedan beträffande
lokaliseringsstödet vilja framhålla,
att de nuvarande gränsdragning -

Allmänpolitisk debatt

arna måste tas bort, ty lokaliseringsstöd
behövs på olika platser i hela landet.

Till herr Hansson i Skegrie och fru
Nettelbrandt skulle jag härefter, herr
talman, vilja säga några »vänliga» ord.
När jag hörde herr Hansson i Skegrie
tala om natur- och miljövård slog det
mig: Tänk om herr Hansson hade kommit
på det där tidigare och tänk om
centerpartiet i landsting, kommuner
och riksdag hade velat göra något för
att skydda svensk natur. Jag har studerat
riksdagsprotokollen för 1950 års debatt
och sett efter hur herr Hansson
röstade i en viss fråga som rörde natur-,
miljö- och fritidsvård. Jag vet inte om
någon centerpartist ville stödja mig då.
Däremot fanns det vissa högermän och
folkpartister som gav mig sitt stöd i
detta sammanhang. Vi skall komma
ihåg, att inget borgerligt parti bär visat
något större intresse för miljö- och naturvårdsfrågorna
förrän vi fick en socialdemokratisk
jordbruksminister som
tog ett initiativ. Nu har herrarna —
och kanske också damerna —- kommit
i den situationen att det måste hittas på
någon motivering för att de glömt bort
de här frågorna under alla de är som
gått. Jag är glad över att ni kommit på
bättre tankar. Jag vet inte om herr
Dickson påverkat sinnena, så att de borgerliga
nu moraliskt känt sig träffade.
I så fall skall jag tacka herr Dickson
för att han åstadkommit en lovvärd
moralisk påverkan inom de borgerliga
partierna, men tyvärr bär den varit alldeles
för obetydlig.

Herr Hansson i Skegrie sade att staten
skulle kunna göra en hel del för
vetenskap och forskning. .Tåg har motionerat
oupphörligt i sådant syfte, och
vissa motioner har remitterats till jordbruksutskottet
där herr Hansson iir ordförande.
Jag vet inte om lian läst dem
men de har i alla fall avstyrkts, och det
liar ändå gällt att ge vetenskap och
forskning möjligheter att på olika områden
göra något för en bättre miljövård.
Herr Hansson i Skegrie vet att varenda

6 — Andra kammarens protokoll 196S. Nr .V!

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 fm.

Allmänpolitisk debatt

silo i detta land innebär eu fara för våra
vattendrag, men vad bär herr Hansson
gjort i utskottet för att skapa nya
forskartjänster?

Jag -beklagar att jag måste -säga några
»vänliga» ord också till fru Ncttelbrandt.
Hon gjorde oss sådana tjänster
i valet att det kan verka litet otacksamt
av mig att säga något. Men eftersom lion
nu talat om miljöfrågor, om åldringsvård
och att man slagit sig till ro när
det gäller de gamla samt att vetenskapens
resurser är otillräckliga skulle jag
vilja fråga henne: Varför har hon inte
försökt att påverka de borgerliga inom
landstinget i Stockholms län, varför
är i dag över hälften av patienterna
på Ulleråker från Stockholms län och
varför är långtidsvården och sjukvården
utformad som den iir? När fru
Nettelbrandt försöker att kasta stenar
mot regeringen borde hon ändå veta
att det är landstingen som har ansvar i
detta sammanhang. Hon borde lära sig
att vända sig till rätt myndighet — de
borgerliga i landstinget — och i varje
fall skaffa sig de mest elementära insikterna
om den vård som landstingen
skall ge.

Nu sade hon beträffande de gamla,
att vi aldrig tidigare har gjort så mycket
som nu för våra gamla. Jag medger
att det kunde göras ännu mer. Men
fru Nettelbrandts skildring av de gamlas
situation var så hänsynslös och brutal,
att hon borde säga ifrån till de
borgerliga att en så dålig politik inte
får föras i hennes omgivning.

Sedan vill jag också säga några ord
om situationen på rättsväsendets område.
Jag tror att vi i vårt rättssystem
och dess tillämpning i mycket lever
kvar i det gamla klassamhället och att
det är detta som medverkar till att vi
nu producerar brottslingar i en utsträckning
som är ytterligt allvarlig. Vi
skall nämligen komma ihåg att med en
strikt tillämpning av författningarna på
rättsväsendets område skulle troligen
ingen här i landet -— kanske inte ens

herr Dickson — undgå att bli ställd
till ansvar för överträdelse av någon
paragraf. Jag vill fråga, om den utvecklingen
verkligen skall få fortgå.

Jag vill i sammanhanget också erinra
om att vårt rättsväsende är mycket kostsamt
och mycket ineffektivt. Finns det
verkligen ingen som kan revidera hela
rättsväsendet och lära våra myndigheter
att det av domstolen utmätta straffet
inte är det hårdaste; det är i stället
de rättegångar som lagöverträdarna får
genomgå. Likaså är det mycket allvarligt
att så som vårt rättsväsende nu
fungerar är det bara de medellösa och
de rika som har råd att anlita rättshjälp.
Våra advokater kan med sin fria prissättning
ta ut arvoden, som är minst
sagt kännbara för klienterna. Det kanske
hårdaste straffet för den som ställts
inför domstol kan bli att betala advokaträkningen.
Jag hoppas verkligen att
justitieministern eller dennes efterträdare
skall ta itu med dessa för svenska
folket väsentliga frågor.

Vi skall försöka åstadkomma en demokratisering
även inom rättssystemet,
så att människan och människovärdet
sätts i centrum. Det gäller inte bara för
domstolarna att döma människor utan
jämväl att förstå dem och att sträcka
ut en hand för att försöka hjälpa dem
och lägga till rätta olika förhållanden.
Domstolarna dömer utan att ta hänsyn
till de människor som träffas. De frågar
sällan efter vad det är som gjort
att en ung person blivit en brottsling.

Herr talman! Jag hoppas att den valseger
som socialdemokratin vann vid
årets val och som var väl förtjänt skall
utnyttjas till ett positivt arbete på olika
områden till gagn, glädje och trygghet
för svenska folket.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren att uppskjuta den fortsatta
överläggningen till kl. 19.30, då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsättas.

Onsdagen den 13 november 1908 fm.

Nr 36

§ 8

Interpellation ang. utvidgning av den
statliga företagsamheten i Värmlands
län

Ordet lämnades på begäran till

llerr HECTOR (vpk), som yttrade:

Herr talman! Läget på arbetsmarknaden
i Värmlands län är alltjämt mörkt.
Stor osäkerhet råder inför framtiden.
Redan beslutade industrinedläggningar
kommer tydligen att följas av allt flera.
Fortsatt rationalisering för skogsbrukets
de] kominer att ytterligare minska
arbetskraftsbehovet och skapa sysselsättningssvårigheter
för i första hand
äldre skogsarbetare. Beredskapsarbeten
samt omskolnings- och fortbildningskurser
kan icke tillräckligt kompensera
denna utveckling. De hittills praktiserade
lokaliseringspolitiska åtgärderna
är icke till fyllest.

Denna situation är icke av tillfällig
konjunkturmässig art. Det är själva det
nuvarande privata näringslivets struktur
som förklarar det drag av planlöshet
och osäkerhet inför framtiden som
under alla förhållanden präglar detsamma.
Detta blir icke minst uppenbart just
då det gäller förhållandena i Värmland.
De främsta näringsgrenarna, skogsindustrin
och järnhanteringen, ligger där
framför allt i händerna på ett par privata
storbolag. Dessa bestämmer praktiskt
taget helt över den ekonomiska utvecklingen
inom området. Statsägd industri
inom länet förekommer i mycket
ringa utsträckning. Därtill är det värmländska
näringslivet mycket odifferentierat.

I detta läge vore flera statliga insatser
av mera genomgripande och långsiktig
betydelse än hittillsvarande lokalpolitiska
åtgärder påkallade. Några sådana
möjligheter är förslagsvis:

Statligt stöd åt ny skogsindustri med
bondeskogen som bas

De enskilda skogsägarna i Värmland

äger 57 procent av länets skogar. På basis
av det utredningsmaterial i fråga
om skogstillgångarna i länet som skogshögskolan
ställt till offentliga utredningens
förfogande framgår att den
värmländska skogen väl räcker för en
sådan ytterligare industri även sedan
redan befintliga industrier inom länet
— nu och på sikt -— fått sitt råvarubehov
tillfredsställt.

Samhället, staten, bör då underlätta
att en ny modern och bärkraftig skogsindustri,
där bondeskogen kan bli råvarubas,
kommer till stånd och kan ge
sysselsättning åt många av dem som
utrationaliserats och kommer att utrationaliseras
av de privata skogsbolagen.

Statsägd verkstadsindustri

Den bolagsägda järnindustrin i länet
har gjort stora investeringar, som berört
den tekniska sidan och medfört
en höjning av produktionen. Någon utökning
av antalet anställda har detta
icke medfört; tvärtom har antalet arbetslösa
och varslade permitteringar
ökat. Med stöd av utvecklingsbanken
skulle länet kunna tillföras en statlig
verkstadsindustri av en storleksordning
som gör den lönsam och svarar mot
sysselsättningsbehovet i länet, varvid
även den kvinnliga arbetskraftens behov
av sysselsättning beaktas. Denna
verkstadsindustri skulle kunna vidareförädla
en del av den råvara som framställes
av den värmländska järnindustrin.
Den korta vägen till råvaran skulle
vara till fördel för en sådan industri
liksom även att denna kommer att bidraga
till en differentiering av länets
näringsliv.

över huvud taget gäller det att på ett
tidigt stadium planera stort och långsiktigt
för en statlig, samhällelig beredskap
och insats för näringspolitiken inför
en framtid, vilken i ett län med nuvarande
i huvudsak privatägd företagsamhet
ter sig alltmer osäker.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 em.

till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få rikta följande fråga:

Hur bedömer statsrådet förutsättningarna
att utvidga den statliga företagsamheten
i Värmlands län i syfte att
öka sysselsättningsmöjligheterna, och
kan statsrådet upplysa om vilka konkreta
åtgärder regeringen planerar i
denna riktning?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.05.

In fidem

Snne K. Johansson

Onsdagen den 13 november

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Allmänpolitisk debatt (forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att den allmänpolitiska debatten nu
komme att fortsättas; och lämnades
därvid ordet, i enlighet med förut gjord
anteckning, till

Herr NILSSON i Tvärålund (ep), som
yttrade:

Herr talman! Det är ett allmänt känt
förhållande att under de två senaste
åren har fler människor än på mycket
länge konfronterats med otryggheten.
Den har träffat även grupper som tidigare
ansetts trygga i sina anställningar.
Alltjämt är arbetslöshet och otrygghet
ett spöke främst för kroppsarbetarkategorier,
men de som arbetar inom
s. k. manschettyrken har på senare år
också drabbats allt oftare. Utvecklingen
har lett till att både arbetare, tjänstemän
och företagare ansett sig böra organisera
arbetslöshetskassor. Behovet
av en allmän arbetslöshetsförsäkring är
uppenbart. För fyra år sedan var centern
ensam om att föreslå en sådan. Nu
är det politisk enighet i principfrågan,

och det är ju ett stort framsteg för
trvgghetssträvandena i vårt land.

Den för samhället i dess helhet nödvändiga
och positiva strukturomvandlingen
har drabbat enskilda människor
mycket hårt — särskilt medelålders och
äldre personer och personer i s. k. låginkomstlägen.
För några år sedan hävdades
teorin att en påskyndad strukturrationalisering
främst skulle vara en
hjälp för människor i dessa situationer.
Verkligheten har visat sig vara annorlunda
än teorin i det fallet. Det har
faktiskt varit så att dessa kategorier
i stället för att bli mest hjälpta vid
företagsnedläggningar och friställningar
drabbats hårdast av strukturomvandlingen
— och detta t. o. m. om näringslivet
haft stort behov av arbetskraft.
Därför är särskilda åtgärder från samhällets
sida alltid nödvändiga härvidlag,
så att inte enskilda måste bära en
börda när samhället i stort tjänar på
omvandlingen.

Full sysselsättning och produktionsstegring
är en första viktig förutsättning
för att de mest drabbade skall kunna
hjälpas. En spridning av sysselsättningsalternativen
är en andra viktig
förutsättning. I detta senare avseende
har centern kritiserat regeringspolitiken,
som vi anser haft en motsatt målsättning
och effekt ur nyssnämnda synpunkt
och alltså lett till en icke önsk -

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Nr 36

vård koncentration av sysselsättningen.
Vi liar fått — för att använda statsministerns
egna ord här i dag — ett obalanserat
samhälle. Detta har för många
betytt otillfredsställande inkomster, och
det har försenat en önskad strukturomvandling
inom exempelvis jordbruket.
Smäbrukarna har t. ex. inte haft rimliga
sysselsättningsalternativ. De har heller
inte haft bosättningsmöjligheter om
flyttningsströmmen varit ännu större.
En tidigare insatt lokaliseringspolitik
hade kunnat åstadkomma åtskilliga sysselsättningsalternativ
och gjort att köerna
i storstadsområdena blivit mindre.
Lokaliseringspolitikens målsättning är
ju att ge ökade möjligheter i de avseenden
jag berört och forma samhällsbildningen
så att samhällets resurser bäst
tillvaratages. Härvidlag kommer också
miljö- och trivselfrågorna in i bilden.

Lokaliseringspolitiken måste i en snar
framtid få mera differentierade resurser
och ledas av en mera konkret målsättning
för samhällets utbyggnad. Vi
måste bl. a. därför i vårt land ha en
riksplanering, som primärt genomföres
lokalt och regionalt av politiskt ansvariga
instanser, vilka skapar byggdelar
för riksplanen. Lokaliseringspolitiken
måste samordnas med denna planering
i annat fall får den inte den nödvändiga
konkreta målsättningen. Lokaliseringspolitiken
blir i alltför hög grad
även i fortsättningen en »nödhjälpsutryckning»
i kritiska sysselsättningssituationer.
Lokaliseringsåtgärder har en
mycket större effekt om det blir flera
instrument att spela med och om de
sätts in mera planerat i förebyggande
och samhällsbyggande syfte. Den påbörjade
länsplaneringen inom länsstyrelsernas
lokaliseringssektioner är ett
försök till planering av det slag jag
nyss skisserade men har inte den politiska
plattform som jag anser måste
finnas på ett så viktigt område.

Den allmänna näringspolitiken och
lokaliseringspolitiken är nära sammanknutna.
Regeringspartiets ännu något

Allmänpolitisk debatt

diffusa och allmänt formulerade näringsprogram
kanske kan utvecklas till
en progressiv näringspolitik. Sedan
ATP-reformen genomfördes har centern
under många år motionerat om utredning
av formerna för att effektivare
slussa ut pensionssparandet till näringsliv
och produktion. Alltför länge har
socialdemokraterna motsatt sig en sådan
utredning. Valmotgången 1966 blev
tydligen en väckarklocka för dem.

Arbetslösheten och företagsnedläggelserna
under de två senaste åren och behovet
av en fortsatt strukturomvandling
har klargjort att socialdemokraterna
varit försumliga när det gäller en
aktiv näringspolitik. En sådan aktiv näringspolitik
är nu nödvändig för att öka
produktionen, skapa trygghet i anställningen
och lösa låglöneproblemen. Uttalanden
härom har i dag också gjorts
av regeringens representanter, både i
denna kammare och i första kammaren.
Det nya industridepartementet är
därför i hög grad motiverat.

I olika sammanhang har frågan om
formerna för samhällets medverkan till
en aktivare näringspolitik diskuterats.
Näringspolitiken berör många områden
av samhällslivet: skatternas utformning,
den ekonomiska politiken, kommunikationerna,
bostäderna o. s. v. Om samhället
i ökad utsträckning ekonomiskt
skall främja näringslivet via företagen
bär det krävts att samhället samtidigt
skall få större insyn i företagen. Principiellt
tycker jag inte att det finns
mycket att invända mot detta. Hittills
har emellertid kraven mestadels framställts
i allmänna ordalag.

Frågan är emellertid vilka former
denna ökade samhällsinsyn kommer att
få. Går vi månne efter den stora socialdemokratiska
valsegern mot ett politiskt
styre av företagen? När jag lyssnade
till herr Lundberg fick jag närmast
det intrycket. Andra företrädare
för regeringspartiet har uttalat mer moderata
uppfattningar. Om målet för åtgärderna
är att så effektivt som möjligt

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Allmänpolitisk debatt

öka produktionen och effekten av insatt
realkapital och skapa trygghet för de
anställda kan denna allmänna målsättning
knappast innebära ideologiska
motsättningar mellan partierna — i varje
fall inte enligt mitt sätt att se. Frågan
är bara hur samhällets medverkan skall
ordnas organisatoriskt och praktiskt.

Vi måste naturligtvis eftersträva största
möjliga effektivitet i näringslivet. All
erfarenhet visar att det enskilda initiativet,
den fria konkurrensen, vinstintresset
och det fria kosumtionsvalet är
goda drivkrafter i den ekonomiska utvecklingen.
Härav är det lätt att dra
slutsatsen, för mig i varje fall, att vi i
huvudsak bör bygga på privat näringsliv
därför att detta har visat sig effektivt.

Jag vill också framhålla den viktiga
roll som de kooperativa organisationernas
verksamhet har spelat för framåtskridandet
och det resultat många små
enheter i samverkan kan åstadkomma.
Det är enligt min mening samhällets
uppgift att styra dessa krafter så att de
verkar för den målsättning vi har.

Jag vill gärna tro att statsministerns
uttalande i dag — jag antecknade uttalandet
— att vi måste släppa doktrinerna
är grundat på iakttagelsen att vårt
svenska näringsliv är effektivt. Men
den statliga företagsamheten är också
motiverad under vissa förhållanden.
Det finns sociala och organisatoriska
skäl som talar för statliga företag. Vi
har ett sådant exempel i Norrbottens
järnverk. I stora delar av Norrlands inland
är statlig företagsamhet motiverad
av .sociala skäl.

Staten skall, enligt vår uppfattning,
föra en politik som skapar förutsättningar
för effektivt näringsliv. Detta
måste vara syftet med en aktiv näringspolitik.
Det gäller olika områden — inte
minst kreditförsörjningen. På vissa
områden krävs numera så stora kapitalinsatser
att statens direkta medverkan
är nödvändig. Det halvstatliga ASEA -

Atom är ett exempel på sådant engagemang.
Staten måste träda till när det
behövs, och naturligtvis bör staten också
träda tillbaka, om sedermera privata
eller kooperativa företag effektivare
kan sköta produktionen. Synen på statens
medverkan får inte fastna i stela
former. En dogmatisk inställning kan
lätt leda dit.

AP-fonderna har redan nu mycket
stor betydelse och får i framtiden en
dominerande ställning på kapitalmarknaden.
Det är viktigt — som vi många
gånger tidigare har framhållit — att
AP-medlen i ökad utsträckning kan föras
ut i näringslivet. Investeringsbanken
får naturligtvis betydelse i detta
avseende, men den räcker förmodligen
inte. Man måste se till, att det också
skapas andra smidiga kanaler för APinedlens
slussning ut till näringslivet,
när det har intresse av detta; särskilt
gäller det de mindre företagen. Det är
inte minst viktigt att söka få en utformning
som effektivt kan främja en aktiv
lokaliseringspolitik. Centern har genom
åren framlagt många förslag i detta
syfte.

De mindre företagen har som regel
lägre självfinansieringsförmåga än de
större, och det är som regel svårare för
dem att få lån på den vanliga lånemarknaden.
Ett särskilt problem är att det
s. k. egna kapitalet ofta är alltför litet.
Det gör att stabiliteten inte blir tillräcklig
t. ex. vid konjunktursvårigheter; detsamma
kan inträffa vid en mycket
snabb expansion i ett sådant företag.
Jag tror att det skulle vara möjligt att
i viss mån utnyttja AP-medlen inte endast
för vanliga lån utan också i form
av aktieteckning och att detta skulle
kunna bli ett värdefullt led i en aktiv
lokaliseringspolitik, inte minst för att
lösa de svåra inlandsproblemen. Med
detta avser jag givetvis inte att AP-fonderna
skulle köpa upp aktiemajoriteter
i näringslivet; det skulle säkerligen
inte garantera högsta möjliga effektivi -

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Nr 36

tet generellt sett. Man kunde däremot
tänka sig särskilda emissionsinstitut
som mellanled, vilka finge rätt att förvärva
eller stödja upp genom aktietillskott.
Man skulle kanske därmed i
inånga fall kunna lösa problemet med
det egna kapitalet i företagen, och man
skulle i vissa fall kunna få ytterligare
ett instrument i lokaliseringspolitiken.

Detta är enligt min mening en fråga
som verkligen borde utredas och prövas.
Regeringen har en stor utredningsapparat
till sitt förfogande, men det har
tyvärr inte oppositionspartierna. Alltmer
föredrar regeringen uppenbarligen
att ställa oppositionen utanför utrednings-
och beredningsarbetet. Denna
fråga om en effektivare lokaliseringspolitik
och ett effektivare näringsliv är
av sådan art att regeringen borde tilllåta
insyn i form av utredning i gammal
känd ordning.

Jag vill också, herr talman, säga några
ord i en angelägenhet som jag många
gånger tidigare har aktualiserat, bl. a.
från denna plats. Det gäller inlandets
problem i vårt land. Lokaliseringspolitiken
har inte påtagligt kunnat stödja
samhällsutvecklingen i dessa områden.
Alla tycks vara eniga om dels att något
bör göras mycket snart, dels att
det behövs särskilda åtgärder — det
går inte med generella — och dels att
det måste vara statliga åtgärder. I de
berörda kommunerna gör man sannerligen
vad som är möjligt för att vrida
utvecklingen i en mera positiv riktning.
I de flesta fall är man ense över partierna
till och med om åtgärder som inte
står sig vid en prövning av lagligheten.
Man kämpar för sin existens. Man
vill inte ge upp. Viljan att leva finns
verkligen.

Under vårriksdagen lade vi från vårt
parti fram en rad konkreta förslag om
särskilda åtgärder för att om möjligt
rädda en rimlig samhällsservice i de
områden jag har nämnt. Alla förslagen
avslogs av riksdagen, men de kommer

Allmänpolitisk debatt

igen. Det räcker enligt vär mening inte
med åtgärder som närmast har formen
av avvecklingsstöd. Sådana ger ju inte
särskilt stort hopp för framtiden.

Från centern har vi under några år
motionerat om särskilda befattningshavare
i arbetsmarknadsstyrelsen för att
verka för industrietablering i här berörda
områden.

Statsrådet Wickman tycks nu ha fastnat
för vår tanke att det krävs särskilda
personella förstärkningar för att man
skall kunna åstadkomma något. — Jag
avser den nyss utsedda arbetsgruppen
inom regeringen. Den måste arbeta
mycket snabbt och med en progressiv
målsättning, och den måste ta sikte på
åtgärder som följer upp samhällsbildningen
i framtiden på de områden jag
här har nämnt.

Här framträder särskilt markant bristen
på planering för framtiden och den
målsättning som de politiska åtgärderna
skall ta sikte på, vilket jag tidigare berört
i mitt anförande.

Västerbottens läns landsting har i
höst beslutat göra en uppvaktning hos
regeringen för att aktualisera en rad
konkreta åtgärder som vi är eniga om
på landstingsplanet och som vi anser
bör vidtagas omedelbart. Åtskilliga av
dessa förslag har tidigare presenterats
i riksdagen.

Jag har hört regeringsrepresentanter
uttala, att viljan att göra något finns
men att uppslag till konkreta åtgärder
efterlyses. Jag vill säga att när man lokalt
och regionalt framför förslag, som
man över partierna är enig om, hoppas
och förutsätter man nog allmänt att
regeringen skall allvarligt pröva dessa
och därefter skrida till handling.

Därefter anförde:

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Nilsson i Tvärålund
önskar att samhället skall rycka ut

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Allmänpolitisk debatt

som ambulans åt den privata företagsamheten.

När nu, samtidigt som ett tiotal småsågverk
läggs ner, herr Hedlund med lokaliseringspengar
bygger ett stort sågverk
och tydligen inte känner något socialt
ansvar, undrar jag, om herr Nilsson
i Tvärålund menar att samhället
dels skall mata in kapital i privata företag
och dels, så fort läget blir kritiskt
för ifrågavarande företag, skall rycka
ut och agera ambulanspersonal, men
om sedan ställningen för detta företag
förbättras, bör staten dra sig undan
igen och låta de privata intressenterna
ta ut pengarna ur företaget. Jag vill
erinra om att det i eu tidning stått att
läsa att en direktör kan tjäna tio miljoner
kronor på två år bara på aktieinnehav.
Sådant kallas arbetsfri inkomst.
Jag trodde inte att centerpartiet
hade glidit så långt ut på det sluttande
planet att partiet ville förorda sådana
affärer.

När herr Hedlund får kontrakt med
bönderna blir ju dessa praktiskt taget
livegna. Jag vill fråga herr Nilsson i
Tvärålund, om det är sådan kapitalism
han vill ha. Stackars Norrland som har
sådana riksdagsmän!

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Lundberg förnekar
sig inte. Han ber mig besvara frågor
som han ställer till herr Hedlund, men
jag föredrar att låta herr Hedlund besvara
dem själv. Jag känner för övrigt
inte till att han har byggt något stort
sågverk — vilket är det i så fall?

Vidare är det min uppfattning att
samhället skall stödja effektiv produktion.
Om samhället har stött företag
som herr Hedlund är ansvarig för, var
då god ange, herr Lundberg om det
rör sig om en ineffektiv produktion
eller produktion som samhället inte har
anledning befrämja. Herr Hedlunds
engagemang rör ju främst Ådalen men
omspänner hela Norrland. Bör inte

denna verksamhet på allt sätt stödjas
av samhället?

Jag anser inte att samhället medverkar
i näringspolitiken med ambulansutryckningar.
Med den otillräckliga
samhällsplanering vi har här i landet
har det ibland blivit så. Det föreligger
eu alldeles för dålig konkret
målsättning för lokaliseringspolitiken.
Detta förhållande bör enligt min mening
kunna rättas till med hjälp av åtgärder
som måste vidtas inom en mycket
snar framtid.

Herr talman! För övrigt kan jag inte
finna annat än att herr Lundbergs replik
riktar sig mot något helt annat än
det jag talat om.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Nilsson i Tvärålund
gav uttryck åt uppfattningen att
staten skulle tillhandahålla pengar och
rycka in när det uppstod svårigheter
inom ett företag, men när så detta företag
gav utdelning, skulle den enskilde
ta ut vinsten.

Då frågar jag mig: Kan inte samhället
på samma sätt som enskilda företagare
använda sina pengar och i likhet
med en privat företagare leja arbetskraft
att utföra arbetet men ta hand om utdelningen
på det insatta kapitalet för
den verksamhet som staten behöver hålla
i gång för alla människor i landet?

Jag trodde faktiskt inte att en ung
riksdagsman från Norrland så öppet
skulle deklarera den kapitalistiska uppfattning
som herr Nilsson i Tvärålund
lägger i dagen.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag försökte ge uttryck
för den uppfattningen att jag trodde att
statsministerns anförande här i dag betydde
att samhället genom sin näringspolitik
i fortsättningen var berett att
stödja effektiv produktion, oavsett om
det är fråga om enskilt näringsliv eller
inte.

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Nr 36

Statsministern är nu närvarande i
kammaren och han kanske har tillfälle
att ytterligare belysa denna fråga, inte
minst för herr Lundbergs skull.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Socialdemokraterna
vann valet genom en stor och imponerande
insats. De metoder som regeringspartiet
använde under valkampanjen
har här diskuterats tidigare i dag, och
jag tycker att det verkligen finns anledning
att göra det inte för att försöka
bortförklara folkpartiets förlust.
Hur än valet hade gått hade det funnits
anledning att granska några av de
vapen som användes av socialdemokratin.

Förföljelsekampanjen mot Sven Wedén
och försöken att på allt sätt misstänkliggöra
honom saknar enligt min
mening motstycke i svensk politik, åtminstone
under de senaste tio åren.

Försöken att framställa folkpartiet
som ett arbetsgivarparti under det att
socialdemokraterna presenterades som
det enda löntagarpartiet var minst sagt
underliga av två skäl. För det första
representerar faktiskt regeringen landets
största arbetsgivare, staten, och den
har sannerligen inte alltid uppträtt som
eu mönsterarbetsgivare. För det andra
är den stora majoriteten av folkpartiets
väljare just löntagare, som tror att vårt
socialliberala program leder till ett bättre
samhälle än vad en socialistisk politik
gör.

Man har från socialdemokratiskt håll
sagt att man vann valet på det näringspolitiska
programmet. Detta är egentligen
ganska underligt med tanke på att
själva programmet förelåg i tryck för
allmänheten först cirka en månad efter
valet. I augusti kom visserligen eu
broschyr ut som hette »Näringspolitik»
och innehöll ett referat, men själva
programmet fanns faktiskt inte tillgängligt
för allmänheten förrän en månad
efter valet.

Nåja, detta är av mindre intresse. Det

Allmänpolitisk debatt

intressanta är nu att få klarhet i vad
den segrande socialdemokratin ämnar
göra med sitt program. Det är faktiskt
befogat att ställa frågor härom. Det innehåller
en hel del som är klart utformat
och mycket som inte är av kontroversiell
natur.

På en punkt råder emellertid stor
oklarhet och det är i vilken utsträckning
som socialdemokraterna ämnar använda
sig av socialiseringsinstrumentet. Vid
den socialdemokratiska partikongressen
i somras betecknade en framstående delegat
programmet som ett halvt program,
och den socialdemokratiske oppositionsledaren
i Stockholms stadshus,
herr Mehr, ansåg att man klarare skulle
försöka få fram de socialistiska elementen
i det näringspolitiska programmet.

De uttalanden som näringsminister
Wickman gjorde gav också anledning
till funderingar. Vi brukar säga att vi
lever i en blandekonomi, och socialdemokratiska
regeringsmedlemmar har
också sagt detta. Men herr Wickman
anser att det ännu inte finns så mycket
statligt inflytande över produktionen
att vår ekonomi kan göra skäl för namnet
blandekonomi. När han sedan i eu
eftervalsintervju som svar på en fråga
sade att han inte ville precisera något
bestämt procenttal för statlig andel i
ägandet av företag men att en statlig
andel av 25 procent i framtiden inte
var någon orimlig siffra, började frågorna
komma. I våra statligt finansierade
informationskampanjer i USA har
framhållits att bara 5 procent av företagsamheten
är i statlig ägo i Sverige,
varför det sannerligen inte är något
särskilt socialistiskt land. När man då
i stället hörde siffran 25 procent blev
man litet fundersam.

Visst är statlig företagsamhet motiverad
under vissa förhållanden också
i ett liberalt samhälle; det framhöll
Bertil Ohlin redan på 1930-talet i sin
bok »Fri eller dirigerad ekonomi», och
Sven Wedén har berört den frågan i

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Allmänpolitisk debatt

dag. Men det som är anmärkningsvärt
i det nya socialdemokratiska näringsprogrammet
är den övertro på statlig
företagsamhet som tycks genomsyra
det. Det verkar som om man plötsligt
liar upptäckt att man efter 30 års regerande
har misslyckats med jämlikhetsfrågan.
Medicinen synes vara ökad statlig
företagsamhet inte hara i regioner
där detta är motiverat av geografiska
skäl och av sysselsättningsskäl, utan
också, som man säger, »inom branscher
och områden där goda utvecklingsmöjligheter
finns».

I detta sammanhang tror jag det är
av intresse att referera till en ny bok
av Bo Södersten, »Den hierarkiska välfärden»,
som utkom häromdagen. Den
är intressant inte bara därför att den
innehåller en serie artiklar som publicerats
i den socialdemokratiska tidskriften
Tiden under de senaste nio
åren utan framför allt därför att författaren
Bo Södersten själv uppger att
tankegångarna i en av uppsatserna, som
skrevs redan år 1961, nu utgör grundvalen
för socialdemokratins nya näringspolitik.

Bo Södersten säger i sin bok att det
torde vara ett olösligt problem att på
samma gång ha ett näringsliv, som bygger
på privat äganderätt, och någon
högre grad av ekonomisk jämlikhet. Om
man har denna pessimistiska utgångspunkt
— jag har den inte själv —
är det naturligt att undersöka om en
omfattande socialisering skulle vara
lösningen. Den måste i så fall vara omfattande
— Bo Södersten tror inte att
en punktsocialisering av enstaka företag
skulle höja effektiviteten hos företagen;
ett företag blir inte effektivare
hara för att det övergår i statlig ägo,
säger han. Han erkänner också att socialisering
i större skala inte i och för
sig medför ökad jämlikhet och större
effektivitet.

Här kan jag inskjuta att han bara behöver
se på förhållandena i Sovjetunionen,
diir man har fullständigt statligt

ägande men där man sannerligen inte
har den största effektiviteten och där
skillnaderna i inkomster reellt i många
fall är mycket större än vad de är i
detta land.

Men, säger Södersten, socialiseringen
»bildar en institutionell ram inom vilken
det torde bli betydligt lättare att
söka förena de båda målen». Så tror
alltså denne socialistiske teoretiker.
Han säger också, att han närmast är
beredd att tro att mer avancerade ingrepp
i ett privatkapitalistiskt näringsliv
inte är genomförbara utan att man
kommer till en punkt där man antingen
måste liberalisera eller också ta de avgörande
stegen i riktning mot ett socialistiskt
system. Han sade när han
skrev denna uppsats år 1961, att vi då
var ganska långt ifrån denna »riskzon».
Det näringspolitiska programmet
tyder på att denna punkt nu kommit
betydligt närmare.

Jag tror att det blir nödvändigt att få
en klargörande debatt om näringspolitiken.
Från folkpartiets sida kommer
vi att ägna mycket arbete åt denna
fråga. Den är inte på något sätt ny för
oss. Det är över trettio år sedan Bertil
Ohlin i sin uppmärksammade bok drog
upp riktlinjerna för den socialliberala
ramhushållningen. Med utgångspunkt
i ett näringspolitiskt uttalande vid 1907
års landsmöte antogs i början av juni
i år ett näringspolitiskt program —
»Trygghet i utveckling» •— med omfattande
reformkrav i fråga om liberal
ramplanering, industriell utveckling
och forskning, arbetsmarknadspolitik,
företagsdemokrati och jämlikhet. Yi är
sannerligen inte nöjda med det nuvarande
samhället. Vi har sett alltför
många avigsidor för att vara nöjda, och
det är därför vi sätter in våra krafter
på en socialliberal reformpolitik. Vi har
lärt mycket av de alarmsignaler som
t. ex. Sven Fagerberg givit oss i sina
böcker »Det vitmålade hjärtat» och
»Dialog i det fria». Vi delar inte alla
hans åsikter, men jag måste säga att

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Nr 36

jag har tagit starkt intryck av hans påpekanden,
att höjd levnadsstandard inte
har något värde om den kommer till
stånd på ett sätt som gör att vi måste
leva i en människofientlig miljö. Livsnivå
är viktigare än levnadsstandard,
säger Fagerberg, och det är ett uttalande
som gäller alla livsområden. Kjell
Espmarks nyutkomna diktsamling »Det
offentliga samtalet» är en annan illustration
till de svårigheter som möter
den enskilda människan i ett alltmer
teknokratiskt samhälle.

Marknadshushållningen i sig själv löser
sannerligen inte människornas alla
problem. Det verkade som om statsministern
tidigare i dag ville pådyvla
folkpartiet den tron. Det trodde inte
ens på sin tid manchesterliberalerna.
Ännu mindre har den svenska politiska
liberalismen någonsin trott detta. Men
däremot är vi övertygade om att socialiseringsalternativet
är sämre. Det är
mindre effektivt, det löser inte jämlikhetsfrågan
och det är svårt att förena
med en politisk demokrati. Vi måste
därför bygga på marknadshushållningen
men göra detta enligt socialliberala
riktlinjer.

Det uppstår nya problem, och vi anser
inte att vårt näringspolitiska program
på något sätt är färdigt. Den snabba
tekniska utvecklingen, de vidgade
gränserna och de starka centraliseringstendenserna
skapar nya problem
som måste lösas. Det är naturligt att
den sociala liberalismen, som bygger
på den enskilda människans värde och
personlighetsutveckling, ständigt måste
verka för att skapa trygghet i arbetet,
trygghet vid sjukdom samt ökat inflytande
och medbestämmande. Inte minst
vill vi, som det framhålles från vårt
håll, skapa möjligheter för människor
som passerat det magiska pcnsionsåldersstrecket
att leva med i ett meningsfyllt
liv, där de kan fortsätta att känna
sig som aktiva samhällsmedborgare till
glädje för sig själva och andra.

Herr talman! Vi som tror att det

Allmänpolitisk debatt

framtida samhället bör bygga på socialliberal
grund är givetvis besvikna över
valutgången. Men vi grämer oss inte
över den. I stället ser vi den som en
utmaning att mer energiskt och målmedvetet
arbeta för denna politik.

Fröken LJUNGBERG (li):

Herr talman! Den allmänpolitiska
debatten tillåter såvitt jag har förstått
stor frihet i valet av ämne för ett anförande,
och även om den djupa meningen
med denna debatt kanske är
fördold för en del av oss begagnar vi oss
litet var av denna frihet att få tala om
något som vi har på hjärtat. Det är alltså
vad jag vill göra.

Valnatten framträdde en regeringsledamot
i TV och talade om att det socialdemokratiska
partiet hade vunnit
valet på grund av sin ideologiskt förankrade
politik. Jag vill inte alls bestrida
det. Jag har tvärtom den uppfattningen
att inget parti saknar grundläggande
ideer — saknar ett parti sådana
torde det knappast komma någon vart.
Det är väl just respekten för idégrunden
i partibildningen som gör att vi i
vår demokrati accepterar flerpartisystem
och att vi ser med en viss skepsis
på varje enpartisystem; det förkväver
mångfalden i den politiska ideologin,
något som i människors samhälle är positivt
och gott.

Här har under debatten i dag sagts
en del om demokratin, som alltid måste
utvecklas vidare, och om en fortlöpande
demokratisering; statsministern själv
var i sitt anförande inne på detta. En av
de ideer som socialisterna i vårt land
liar ansett sig företräda med ett slags
ensamrätt — och en viss historisk betingelse
finns det väl för det -— är jämlikheten,
och det är vad jag skulle vilja
tala om en stund.

Ordet jämlikhet har, tycks det mig,
blivit lika missbrukat som begreppet
demokrati och begreppet frihet. Om
man begränsar demokratin till det statsrättsliga
området, där begreppet egent -

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Allmänpolitisk debatt

ligen hör hemma, är ju demokratins
grundläggande särdrag att den ger alla
medborgare samma lagliga möjligheter
att utöva politiskt inflytande. Jämlikheten
i politiskt avseende skall då se
till att den friheten verkligen fördelas
lika. Om man låter jämlikheten gå
därutöver och handla om likhet i fråga
om ägodelar, utbildning, boendeförhållanden,
första eller andra klass järnvägsresor
och liknande, har man lämnat
frågan om demokratin själv i dess
egentliga mening och avsiktligt eller
oavsiktligt skapat förvirring i den politiska
terminologin. Det var bl. a. vad
som skedde i valrörelsen. Jag märkte vid
flera tillfällen att man använde den
metodiken, även i TV och radiodebatterna,
för att blåsa liv i klasskampsparoller
och för att känsloladda människor
i ställningstagande inför valavgörandet.

Nu vill jag säga att visst kan man
vidga jämlikhetsbegreppet, låta det
gälla alla livets förhållanden. Jag vill
också säga att detta blir mer och mer
självklart allteftersom samhällets inflytande
och samhällets funktioner reducerar
den individuella självbestämningsrätten.
Demokratin i sig själv är
eu svår statsform. Ännu svårare är den
i ett på det sättet förändrat samhälle.
På alla och envar måste i det förändrade
samhället, såvitt jag förstår, ställas
ökande krav på socialt samvete, på medmänsklighet.
Men varför då vilja inbilla
människor, såsom man faktiskt gjorde
ibland i valrörelsen, att medkänsla
och socialt ansvar är egenskaper som
är partiskiljande? Och för att gå vidare
i frågan om värderingar, varför försöka
inbilla människor alt marknadshushållning
till skillnad mot ett socialistiskt
ekonomiskt system är odemokratiskt
och nödvändigtvis konserverar
klyftan mellan fattiga och rika? Varför
försöka inbilla människor att borgerliga
partipolitiker avsiktligt vill öka
de klyftorna och bara hycklar, när de
säger sig vilja medverka till bättre so -

ciala förhållanden i vårt samhälle?

Man kan säga att det är sådant som
hör till överdrifterna i ett val och att
det egentligen inte hade funnits anledning
att ta upp det. Men ett faktum är
att det håller på att bli en stor begreppsförvirring,
när man talar om jämlikhet,
och det är därför jag vill syssla
litet med begreppet.

Nu har jag sett i tidningarna att det
socialdemokratiska partiet har tillsatt
en studiegrupp för jämlikhetsfrågor och
att ordförandeskapet har lagts i händerna
på statsrådet Alva Myrdal. Det
inger åtminstone mig förhoppningar
om att man skall vilja i det studiet
verkligen ta djupa grepp och att resultatet
skall kunna bli en sanering av
hela jämlikhetsdebatten. Jag har anledning
att tro det därför att jag till min
glädje såg, att statsrådet Myrdal i en
intervju i Aftonbladet för en tid sedan,
uppriktigare tyckte jag än som skett
i den socialdemokratiska valdebatten
i gemen, på frågan, om vi inte har pratat
nog om dessa ting och om det inte
är tid att börja handla, på följande sätt,
enligt tidningen svarade: »Dels tycker
jag'' att vi, trots allt, verkligen har gjort
en del. Dels tror jag inte att politiker
i allmänhet (observera: politiker i allmänhet)
hycklar när de talar om behovet
av ökad jämlikhet. Att vi pratar så
mycket om de här frågorna tycker jag
närmast vittnar om ett uppvaknande.
Det verkar som om vi inte varit riktigt
medvetna om problemen.»

Herr talman! På en sådan nivå kan
vi börja tala om jämlikhetsproblemen
i dagens samhälle och i vår svenska
stat på ett helt nytt sätt och vi kan
göra det tvärsöver partigränserna, och
det tror jag att det finns anledning till
i dag.

Låt mig belysa det sista påståendet!
Framtidsforskning är ett nytt område
som också hos oss, och med statlig
finansiering via bl. a. riksbankens jubileumsfond,
har börjat engagera stora
tvärvetenskapliga studiegrupper. Den

Onsdagen den 13 november 19G8 em.

Nr 36

bär framtidsforskningen gäller inte bara,
som kanske tidigare varit fallet när
begreppet använts, frågan om prognosvetenskap
och möjligheterna att skaffa
fram underlag för ekonomiska långtidsplaneringar
ntan inriktar sig på
spörsmålen varför samhället förändras
och vad förändringarna egentligen betyder
för oss. Nu anser man sig kunna
konstatera, att om man hittills har kommit
ett stycke på väg i den tekniskekonomiska
framtidsforskningen, så
ligger man ännu bara i startgroparna
när det gäller studiet av följderna av
den tekniska utvecklingen för individen
och det samhälle han lever i.

Det är här som jag menar man
kan hoppas, att en framtidsforskning
skall kunna bidra till att göra jämlikhetsdebatten
mera realistisk, ställa den
i ett riktigare förhållande till verkligheten
i dagens samhälle. Vi har nämligen
hittills, och kanske med all rätt,
sysslat med jämlikheten mellan olika
grupper av människor. Här återstår troligen
mycket att göra, och det finns all
anledning att som hittills hjälpas åt att
rikta uppmärksamheten också på detta.
Det gäller många frågor om ojämna
villkor för olika åldersgrupper, ojämna
villkor beträffande förhållandena mellan
män och kvinnor, mellan folkpensionärer
och dem som har tjänstepension,
mellan människor i glesbygd och
människor i städer o. s. v. Det gäller sådant
som av dessa grupper upplevs som
orättvisor och som säkerligen också
är det i ett samhälle med stora ambitioner,
men det är också orättvisor som
jag tror att uppmärksamheten i största
utsträckning verkligen är riktad på.

Statsministern talade även i dag med
känd inlevelse om att fortfarande arbeta
på att bryta ned barriärer mellan grupper
av människor för demokratiseringens
skull. Han kunde kanske lika gärna
ha sagt: för jämlikhetens skull. Så
länge man över huvud taget talar om
grupper tror jag man kan arbeta med
jämlikhetens eller likställighetens pro -

Allmänpolitisk debatt

hlem ungefär på samma sätt som man
gjort hittills. Men om, som vi redan
börjat se, mer samhällsinflytande beskär
individens sfär — individens integrationsområde
skulle jag nästan vilja säga
— tror jag det är riktigt att på ett helt
annat sätt än vi hittills kunnat göra
börja se på hur just samhällsförändringarna
påverkar individerna. Jag tror
att vi kan göra det mera framdeles.

I en artikel i Dagens Nyheter i går
refererades vad ett par amerikanska
framtidsforskare ansett sig kunna säga
om ett teknologiskt, liögproducerande
samhälle, ungefär ett sådant som vi
arbetar fram emot. De säger bl. a. att
det samhället lindrar medborgarens ekonomiska
problem men samtidigt ökar
hans aggressivitet mot samhället, som
kräver mindre av honom. Ett sådant
samhälle kommer med all säkerhet att
vara en näringsrik grogrund för vad
som kommit att kallas för alienation.
Gamla medelklassdygder som arbetsamhet,
karriärtänkande kan man lägga av,
därför att man förstår att man i ett
överflödssamhälle har råd att avvika
från de dygder som tidigare behövdes
för att bygga upp industrisamhället, och
det kommer att minska det ekonomiska
och sociala likriktningstrycket. Den
inställningen, som vittnar om allt från
likgiltighet till förakt för varje form av
ekonomisk framgång, kommer att ges
ett avsevärt kulturellt stöd.

Nog förefaller det mig som om den
framtidsvision de amerikanska forskarna
skisserat inte ligger särskilt långt
från sitt förverkligande. Man kan fråga
om det möjligen är fruktan för en sådan
framtid som kommer ungdomen att
reagera mot det etablerade samhället,
som det heter. Är det därför som ungdomarna
reagerar som de gör i dag mot
institutionerna och mot samhället i våra
demokratiska former? Är det en känsla
av vanmakt som ligger bakom hos ungdomen,
vanmakt inför ett ofrånkomligt
skeende, en känsla av att vara för liten
i demokratin? .Tåg tror att det är så

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1908 em.

Allmänpolitisk debatt

och att detta är någonting som bidrar
till den oro hos ungdomen som nu tar
sig en mångfald uttryck. Vi skall komma
ihåg att de ungdomar som man talat
så mycket om här i dag ju är teknokratins
första generation. De ungdomarna
har vuxit upp med automation, datamaskiner,
överljtidsplan och rymdfärder.
Det är den första generation som
inte har upplevt en värld utan radio
och TV.

Man kan inte svara med att skapa
jämlikhet i äldre mening. Det är inte
jämlikheten mellan grupperna det här
gäller. Man måste försöka klara kraven
även när de formuleras som krav på
direkt demokrati som vi kanske ännu
inte riktigt förstår och att göra det även
när det handlar om hur människanindividen
skall klara sin egen lust att
leva, sin trivsel och hela världens nöd.

Jag vill också peka på en annan företeelse
som jag tror kan hjälpa oss att
förstå att detta med jämlikhet snart
måste bli något som vi betraktar på ett
annat sätt än tidigare.

Jag vill erinra om att vårens beräkningar
av tillströmning och intagning
till olika utbildningsvägar i höst i ännu
högre grad än förra året har reviderats
av verkligheten. De tekniska och ekonomiska
utbildningsvägarna lockar inte
de studerande i samma utsträckning
som de humanistiska och samhällsvetenskapliga.
Även om förhållandena i dag
blivit ogynnsammare på arbetsmarknaden
för t. ex. tekniker, kan ingen rimligen
påstå att de blivit så mycket bättre
för humanisterna att detta skulle ha utgjort
lockelsen.

Jag undrar om något av förklaringen
kanske ligger just i ungdomens reaktion
inför en befarad framtidsutveckling,
där de värden som karakteriserar humanismen,
d. v. s. mänsklighet och medmänsklighet
i dess innersta mening, i
den tekniska utvecklingens samhälle
inte riktigt kommer till sin rätt. Ingen
jämlikhetsdebatt i dag kan skapa en
frihet från fruktan i dessa avseenden.

Herr talman! Jag har ingen anledning
att uppehålla mig längre vid mitt
begränsade ämne. Bara en liten slutfråga
— jag har ställt den till mig själv,
och jag vill gärna kasta ut den här:
Vad är politikernas uppgift och andel
i en sådan här utveckling? Är det en
framtidsvision av detta slag som har
föresvävat det socialdemokratiska partiet
när det tillsatt sin studiegrupp i
jämlikhetsfrågorna? Jag hoppas det. Vi
skall komma ihåg att socialismen bär på
ett ganska tungt arv från tiden före
Marx när den alltjämt i praktisk politik
skall tillämpa tesen om att det allmänna
är det goda och rättfärdiga medan det
enskilda, privata är det onda och orättfärdiga.
Samarbete är vad man åsyftar
hörde vi i dag. Ja, sade statsministern,
samarbete, men under samhällets ledning.

I en demokrati som vår, vilken bygger
på majoritetsbeslut, finns det anledning
att erinra om att sanningen inte
kan fastställas genom majoritetsbeslut.
De korrektiv som vi har är det öppna
samhället, såsom vi brukar kalla det,
och den fria debatten. Jag vill gärna ge
vårt majoritetsparti eu honnör för att
man på detta håll ofta talar om behovet
av det öppna samhället och den fria
debatten. Det är min förhoppning att
också på detta avsnitt, som gäller demokratins
väsen och jämlikhetens förutsättningar,
debatten skall kunna bli
så öppen och fri att man kanske vågar
gå förbi grupptänkande och vända sig
till individerna och deras relation till
samhället.

Herr RUBIN (mbs):

Herr talman! Den svenska partistrukturen
har genom många decennier varit
oförändrad. De flesta svenskar har vant
sig vid att det i riksdagen bara finns
fem partier. På ena sidan har funnits
det stora socialdemokratiska partiet
som är permanent innehavare av regeringsmakten
och därför ju också kallas
regeringspartiet. Därjämte har på sam -

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Nr 36

ma sida funnits ett kommunistiskt stödparti,
som under alla de år socialdemokraterna
inte ensamma haft majoritet
i riksdagens båda kamrar tillförsäkrat
regeringspartiet det behövliga stödet för
att regera. På andra sidan har det funnits
tre oppositionspartier — högern,
folkpartiet och centern — som inbördes
turats om att vara störst men som
tillsammans aldrig under 36 år förmått
skaffa sig regeringsmakten. Definitivt,
är jag tyvärr frestad att säga, har socialdemokraterna
suttit i regeringställning
sedan 1932.

Vid 1966 års kommunalval fanns en
tydlig önskan hos väljarna att ändra
på denna politiska maktbalans. Socialdemokraternas
andel av valmanskåren
sjönk ned mot 42 procent. De tre demokratiska
oppositionspartierna lyckades
emellertid med nästan sömngångaraktig
säkerhet spela bort de möjligheter
som läget gav. I stället för att inleda ett
fast konstruktivt samarbete i vitala frågor
och i stället för att presentera ett
alternativ till regeringspolitiken höll sig
oppositionspartierna taktiskt avvaktande
samtidigt som de noga bevakade
varandra. Visst förklarade de att de vid
en valseger på tre dagar skulle kunna
presentera både ett regeringsalternativ
och ett fullt utbyggt samarbete — och
onekligen måste väljarna så här efteråt
fråga sig: Om våra oppositionspartier
på tre dagar tänkte ena sig i regeringsställning,
varför skall det nu behövas
månader innan de kan ena sig i oppositionsställning?
— Nej, de tre demokratiska
oppositionspartierna visade helt
enkelt inte tillräcklig vitalitet, inte tillräcklig
handlingskraft, vilket ju också
väljarna i valet markerade genom att
inte ge det stöd som oppositionspartierna
hade väntat sig.

Efter 1968 års val har socialdemokraterna
ensamma majoritet i båda kamrarna.
När de tre oppositionspartierna
försöker bortförklara den socialdemokratiska
jätteframgången 1968 med hänvisning
till allehanda tillfälligheter —

Allmänpolitisk debatt

exempelvis Tjeckoslovakienkrisen —
är de inne på fel spår. Utgången av valet
är i allt väsentligt en följd av att de
tre partierna inte förmått ge väljarna
ett trovärdigt och attraktivt alternativ
som kunde bjuda socialdemokratin verklig
konkurrens. Detta är sanningen —
och det vet också de flesta väljare, även
om partistrategerna försöker konstruera
upp en mängd mer eller mindre trovärdiga
förklaringar till sitt misslyckande.

Allvarligare är att de tre oppositionspartierna
inte ens efter valet gjort några
allvarligare försök att rätta till sina
genom årtionden kända misstag. Den
demokratiske oppositionsväljaren måste
givetvis efter valnederlaget mer än
någonsin ha väntat sig att ett organisatoriskt
och konstruktivt mittensamarbete
skulle ta form. Men till väljarnas
stora förvåning förklarade den vinnande
parten på oppositionssidan att visserligen
skulle samarbetet fördjupas
men någon organisatorisk slagkraftig
förändring var inte att vänta. Ånyo ett
bevis på att många av dagens politiker
mest ser taktiskt på problemen och
framför allt ser mera till det egna partiet
än till den samfällda oppositionen!

Mellan de båda mittenpartierna finns
ju inga större skiljaktigheter, och därför
måste all slags fördröjning eller —
som man säger — väntan när det gäller
att fördjupa samarbetet innebära att
man nu kommit ut på så djupt vatten
att mittensamverkan tydligen drunknat.
Högern å sin sida försöker skifta namn
för att skaffa sig ett mera tilldragande
yttre. Det gamla högernamnet skrämmer
bort många, men det måste väl stå klart
att även om namnet ändras, så blir innehållet
i politiken huvudsakligen detsamma
— vi får bara ett högerparti i
något ny skepnad.

Hur kan någon egentligen inbilla sig
att dessa tre nedslitna partier, som i
så hög grad bär prägel av eviga förlorare,
skall kunna locka till sig nya väljarskaror
i 1970 års val? Givetvis kommer
de allra trognaste att hålla fast vid

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Allmänpolitisk debatt

sina partier. Väljarna har i stort sett
mist allt förtroende för oppositionen.
Det hurtfriska tillrop som nu hörs —- i
1970 års val vänder vi trenden! — låter
för mig personligen och många väljare
med mig ganska ihåligt. Vem skall tro
på sådant? Sannolikheten talar för att
dessa partier nu i stället kommit in i
en nedåtgående spiral. Ingen tror riktigt
på möjligheterna för sådana partier.
Ingen vill arbeta för partier som
befinner sig i brant utförsbacke utan
någon egentlig framtid.

En stor del av svenska folket gör sig
ungefär en sådan bild av den nuvarande
situationen som den jag tecknat.
Socialdemokratin besitter också ett effektivt
medel för att permanenta detta
förhållande. Vissa folkpartister har redan
begärt en förhöjning av det statliga
partistödet. Socialdemokraterna behöver
bara bevilja denna anhållan och
därmed permanenta de tre oppositionspartiernas
partimaskinerier. Därigenom
skulle partierna inte behöva något större
antal medlemmar som iir villiga att
stödja partierna, utan de kan fungera
av sig själva och samtidigt genom sin
inarbetade apparat och genom sitt monopol
på att få uppträda i massmedia
etc. blockera vägen för en ny motrörelse
från väljarnas egen sida.

En olympiad har nyligen hållits i
Mexiko. Vi bär fått lära oss litet om
partistrukturen i det landet. Sedan omkring
50 år härskar där det mexikanska
revolutionspartiet. Detta får vid numera
relativt demokratiska val — i den
man sådana verkligen förekommer i Latinamerika
— 70—80 procent av rösterna.
Förutom detta parti, som avgör
alla frågor, finns några mindre statssubventionerade
partier. Sådana skall
ju finnas vid sidan av det större partiet,
men ingen behöver bry sig om dem.
Kommer ett partisystem enligt denna
mexikanska förebild att bli verklighet
även i Sverige?

Dagens Nyheter har i en ledare efter
valet givit uttryck åt farhågor i den

riktningen. Det liar nämligen antytts
att vi nu närmar oss den permanenta
enpartistaten. Det är inget skrämskott.
Det är i hög grad en realitet att vår
demokrati är i farozonen. För alla och
envar måste det vara uppenbart att det
är något fel på den svenska partistrukturen.
Den utgör numera i sig själv —•
som framgår av vad jag tidigare sagt —
ett hot mot en levande demokrati. Den
bygger på de sociala förhållandena sådana
de var för snart ett sekel sedan. Dessa
har emellertid nu förändrats i grunden.
Partistrukturen är därför helt enkelt
föråldrad. Dagens ungdom känner
sig också hemlös inför dessa politiska
grupperingar. Här i riksdagen blir allting
dock vid det gamla. De fem åldriga
partierna kommer oförändrat tillbaka
om än med mer eller mindre varierande
kraft. Hela vårt näringsliv genomgår
en omfattande strukturförändring,
men i politiken förblir allt oftast
vid det gamla.

Nej, något nytt måste komma och det
har redan kommit — Framstegspartiet.
Visserligen iir jag under denna remissdebatt
ensam företrädare för det nya
partiet, men jag är helt övertygad om
att jag kommer att ha många förespråkare
vid den nya riksdag som kommer
att samlas efter 1970 års val. Många
aktiva politiker och framför allt många
väljare har redan aviserat sitt stora intresse
för framstegspartiet, som måste
ses som en förnyelse av vår stelnade
partistruktur. Vad är då meningen med
det nya parti som jag i dag företräder
här i kammaren för första gången, och
vad vill partiet?

Partiet har sprungit fram ur övertygelsen
att den nuvarande partistrukturen
måste ändras om en levande svensk
demokrati skall utvecklas. Många och
långa års erfarenheter har lärt oss att
denna rationalisering tyvärr inte kan
väntas komma från partierna själva.
Utomstående krafter måste träda till -väljarna. Vi får inte en levande demokrati
med mindre antalet partier radi -

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Nr 36

kalt skärs ned. Bortsett från eventuella
ytterlighetspartier behövs två stora alternativ
i svensk politik — ett som i
princip bygger på socialistisk grund
och ett som bygger på den enskilde individens
frihet.

Det förra alternativet har vi redan i
socialdemokratin, det andra alternativet
återstår att bygga upp. Centerpartiet,
folkpartiet och högern har genom
årtionden visat sin oförmåga att själva
åstadkomma denna nödvändiga förändring.
Man hänger sig i dessa partier åt
självbelåtenhet och talar ständigt om
»vi i högern», »vi i folkpartiet» och
»vi i centerpartiet» men så sällan om
oppositionens gemensamma uppgift. Det
har inte gått upp för alla dessa »vigrupper»
att de är skäligen ointressanta,
så länge de inte har någon möjlighet
att få sina tankar realiserade.

I detta läge finns ingen annan möjlighet
att komma framåt än att bilda ett
nytt parti med uppgift att åsadkomma
den nödvändiga saneringen av vår
svenska partistruktur. Det erfordras en
organisation åt vilken väljaren kan ge
sitt stöd och ett program som väljaren
finner attraktivt. Programmet finns och
organisationen är under uppbyggnad.

Givetvis har det riktats viss kritik
mot framstegspartiet. Det heter ungefär:
»Ni som vill ha ett stort parti på
liberal och folklig grund handlar ju
tvärtemot era intentioner när ni nu
startar ett fjärde parti.» På detta är endast
att svara att det, då de tre nuvarande
oppositionspartierna inte är mäktiga
att åstadkomma ett enande, inte
finns någon annan utväg än att vädja
direkt till väljarna. Detta kan i praktiken
inte ske i annan form än genom
ett parti. Framstegspartiet är emellertid
inte något självändamål. Det ser
som sitt mål att när det fått tillräckligt
stöd av väljarna —■ och allt tyder på
att det redan börjat få detta stöd, trots
allt vad de etablerade partimaskinerna
via press och andra massmedia söker
göra för att framhålla motsatsen — att

Allmänpolitisk debatt

slå en brygga över de nuvarande oppositionspartierna.

Vi tänker inte inlåta oss på något
partikäbbel — de partier och människor
som vill fortsätta i gamla inkrökta
banor kan vi inte annat än beklaga —
men vi måste framhålla att hittills bedriven
oppositionspolitik i decennier
inte har givit det resultat som man förväntar
sig i en vital och livsduglig demokrati,
nämligen ett regimskifte. Jag
säger inte att makten skall skifta, men
jag säger att den skall kunna skifta. Genom
ett nytt parti bör på sikt en fusion
kunna uppnås av de tre nuvarande partierna,
som nu tror sig kunna agera och
existera helt på egen hand. Vi i framstegspartiet
eftersträvar ett tvåpartisystem,
i vilket det givetvis på båda sidor
skall finnas utrymme för olika meningar.
Väljaren måste dock vid varje
val ha klara alternativ så att han vet
hur de konkurrerande parterna tänker
utforma sin politik.

I detta sammanhang skulle jag vilja
framhålla att oppositionen, vem som än
innehar en sådan position, givetvis
måste ha tillgång till ett gemensamt
statligt utredningsinstitut. Som det hittills
varit har oppositionspartiernas förslag
många gånger varit alldeles för dåligt
underbyggda, då de har haft att
kämpa med ett statsbärande parti som
haft tillgång till hela den statliga förvaltningsapparaten.

Framstegspartiet har inte någon avsikt
att förbli ett isolerat fjärde oppositionsparti.
Dess uppgift är att driva
fram den förändrade partistruktur som
behövs. Får framstegspartiet det breda
stöd från väljaropinionen som vi är
övertygade om kommer, bör vi självfallet
också ha anspråk på att de punkter
i partiets program som anses särskilt
viktiga beaktas i det nya stora partiets
program.

Partiet har självfallet inte blott sådana
begränsade uppgifter utan också åtskilliga
andra. Partiet vill erbjuda ett
alternativ för alla de människor som nu

7 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 36

Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Allmänpolitisk debatt

i brist på något bättre röstar socialdemokratiskt.
Det finns ju många som inte
har någon socialistisk uppfattning men
som i alla fall röstar socialdemokratiskt,
därför att de inte vill gå till något
av de tre nuvarande partierna, som
på ett eller annat sätt är historiskt belastade.
Framstegspartiet står fritt från
alla sådana bindningar och kan vara
den punkt, till vilken alla de väljare söker
sig som vill stödja ett liberalt och
folkligt alternativ.

Framstegspartiet erbjuder vidare en
arbetsplats i den politiska vardagen för
nya krafter. Det finns många som vill
göra en politisk insats men som inte vill
ägna sig åt den nederlagsmärkta hantering
som övriga partier kan erbjuda.
Arbetet i framstegspartiet måste utöva
stark lockelse på de många ideella krafter
som inte är ute efter fördelar för
egen räkning men som vill göra en personlig
insats för vår demokratis sunda
utveckling.

För mig personligen har det varit ledsamt
att efter varje val höra hur något
av de tre oppositionspartierna alltid velat
framhålla, att valet varit en seger
för det parti som eventuellt haft en
mindre eller större röstframgång. Kort
sagt har det ständigt endast varit ett
röstbvte mellan de tre partierna. Herr
Hedlund har tidigare i dag betecknat
valet såsom »hyggligt» för centerpartiet.
.lag anser detta vara en bisak, eftersom
valet mer eller mindre var en katastrof
för hela oppositionen. Det hjälper
inte att drömma sig tillbaka till
1962 eller 1964. Faktum kvarstår; vi —
och därmed menar jag de demokratiska
oppositionspartierna — har helt enkelt
förlorat valet på grund av det bristande
alternativ som flertalet av våra
väljare efterlyst men som oppositionspolitikerna
inte förmått skapa.

Herr Erlander påpekade så riktigt i
ett av sina anföranden att de borgerliga
har varit mera intresserade av att diskutera
vilka positioner de skulle inta i

en kommande regering än av att förnya
politiken; medan socialdemokraterna
verkligen gick ut till väljarna och hörde
efter vad som rörde sig i det stora
folkdjupet, sysslade man på vår kant
med trivial mandatexercis.

Statsministern betonade också att
människor ställer sig fulkomligt främmande
till ett sådant synsätt. Det är de
små människornas problem, bekymmer
och tankar som inte helt kunnat kanaliseras
i vår stelnande partistruktur.
Herr Bohmans taxichaufför i all ära,
men han måste väl ändå vara ett undantag,
kanske beroende på att våra
lågavlönade grupper inte har så många
tillfällen att åka taxi.

Herr Erlander var inne på något ytterligt
väsentligt när han menade, att
våra partiers ideologi till stor del är
anpassad till det förflutna. I det sammanhanget
skulle jag vilja framhålla att
givetvis även socialdemokratin måste
insorteras i sammanhanget, men i det
socialdemokratiska partiet har man ändå
under senare tider varit besjälad av
att söka anpassa sig till den senare tiden
av 1900-talet.

Framstegspartiets framlagda program
betecknar vi som ett ramprogram, och
arbetsgrupper kommer nu att tillsättas
för att definitivt utforma vårt handlingsprogram,
vilket givetvis inte kommer
att syssla så mycket med vad som
varit utan mera se till framtiden. Vi
vill att väljarna själva skall få vara
med om denna utformning för att därmed
göra politiken mera levande och
bryta det fåtalsvälde som tyvärr ännu
existerar inom olika partiorganisationer.

Det skulle ta alltför lång tid att här
redogöra för framstegspartiets hela
program, varför jag nöjer mig med att
tala om att framstegspartiet vill ha ökat
inflytande hos folket med en sådan
ordning för riksdagsval, som möjliggör
uppkomsten av ett tvåpartisystem —
växling av regeringsmakten, med ett

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Nr 36

parti i regeringsställning och en samlad
opposition, beredd att överta regeringsmakten.

Vi vill ha en enkammarriksdag på
250 ledamöter i stället för beslutade
350. Valen skall gälla fyraårsperioder
och vara skilda från kommunalvalen,
varigenom de senare får en självständig
betydelse, vilket stärker den lokala
demokratin. Personligen anser jag att
väljarna vid det senaste valet borde
ha fått ta ställning till dessa vitala författningsproblem,
och därför hade jag
också flera olika grundlagsförslag för
att författningsfrågan verkligen skulle
kunna bli debatterad i det val som vi
nu har företagit. Tyvärr blev författningsfrågan
någonting som kom alldeles
vid sidan om valet; det var en fråga
som avgjordes ovanför partierna och
ovanför väljarna av några enstaka personer.

I vårt program talar vi också om ökat
inflytande för den enskilde väljaren,
om ett personval till riksdagen med listor
som möjliggör för väljaren att vid
röstning fritt välja mellan olika kandidater
inom respektive parti.

Ja, herr talman, givetvis skulle jag
här vilja ta upp åtskilliga andra punkter
i vårt program, miljövården, bostadskrisen
och åldringsvården men jag får
avstå härifrån. Till sist vill jag dock
beröra den politiska fråga som engagerar
mig mest, nämligen u-hjälpen.

Framstegspartiet arbetar för en internationell
solidaritet genom en koncentrerad
och konstruktivt utformad
u-hjälp, i vilken man bl. a. på allt sätt
vill tillvarata framför allt de ungas
engagemang och ge dem möjlighet till
personliga insatser. Redan i mitt första
anförande här i riksdagen påpekade
jag att jag kanske skulle få vara den lilla
ropande rösten för de människor som
kämpar för en vidgad u-landshjälp
och därmed större förståelse för de
internationella och globala problemen.
Jag gläder mig herr talman över det

Allmänpolitisk debatt

alltmer påtagliga engagemang som vår
ungdom visar och över att de olika partiprogrammens
vackra ord numera inte
enbart är vackra fraser utan att de
bärs upp av ett alltmer växande levande
engagemang ute bland vårt folk.

I en av mina första debatter i riksdagen
ville ett statsråd påskina att ännu
ingen hade klappat på kanslihusets
dörr och bett om en vidgad u-hjälp. Det
var år 1965. I det sammanhanget vill
jag betona vad jag redan då sade, nämligen
att det är politikern och samhällsomformaren
som skall gå i spetsen
för vad han eller hon tror vara sant
och riktigt. Det får i framtiden inte vara
så att politikern, som ofta sker i dagens
läge, fördjupar sig i en SIFObarometer
enbart för att kunna få fram
sådant som han tror är populärt och
matnyttigt hos väljarna.

Första gången jag kom til! riksdagen
var det en äldre kollega som sade:
Rubin, syssla inte så mycket med
u-landspolitik! Det är inte så populärt
ute bland väljarna.

Nej, det är sant. Det är inte så populärt,
men det beror på att väljaren inte
känner till de faktiska förhållanden
som råder i vår värld. Skulle väljaren
vara mera informerad, då skulle det
också se ut på ett helt annat sätt.

Som sagt, det är politikern och samhällsomformaren
som skall gå i spetsen
för de ideer som han tycker är sanna
och riktiga. Liksom i vardagslivet måste
alltid människan, individen ställas
i centrum. Våra partier får absolut inte
bli stelnade byråkratiska företeelser
utan de måste vara instrument för väljaren.
Väljaren måste alltid spela huvudrollen.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Det är som alltid en besvärlig
situation att uppträda i debatten
efter herr Rubin. Det känner nog kammaren
väl till.

Jag vill emellertid något kommentera

100 Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Allmänpolitisk debatt

det timade valet. Mycket har redan sagts
och skrivits och mycket har sagts i dagens
debatt. Jag skall därför inskränka
mig till någon kommentar till valet i
fyrstadskretsen som tillvunnit sig en
viss uppmärksamhet.

Uppställningen är nämligen här en
annan än i landet i övrigt, främst genom
MbS’ uppträdande på arenan efter
1964. Jag skall inte gå in på alla turerna
innan uppställningen blev klar inför
årets val. Socialdemokratin hade sin
linje klar. Man gick enigt fram kring
arbetslinjen en politik — ett parti — en
valsedel.

Från Samling 1968, bakom vilken stod
MbS, gick man fram med tre listor. Herr
Regnéll var första namn för högern,
herr Sjöholm för folkpartiet och herr
Rubin för MbS. Mittenpartierna hade
två listor, en för centerpartiet och en
för folkpartiet, KdS en lista och på den
andra sidan hade vi kommunisterna
med två listor. Vi upplevde en splittring
som aldrig tillförne allt medan man
talade om en borgerlig samling och en
ny regering.

Även om det är frestande att kommentera
den lokala valrörelsen skall
jag avstå därifrån. Samlingen kring
samlarna blev nämligen mycket klen.
Inte mycket bättre gick det för mittenpartierna
vid deras jippon. Vi har aldrig
hört folkpartiets talesman herr Löfgren
så tyst i någon valrörelse som i den
senaste. Utgången är av alla känd och
behöver därför inte närmare kommenteras.

Herr Rubin har nyss avslutat sitt inlägg
i sin sista remissdebatt som mbs:
are. Därmed är emellertid inte allt
hopp ute eller alla utsikter borta för att
han inte skall göra nya inhopp i riksdagen
— jag skulle vilja säga att han är
olympisk mästare i politiskt trestegshopp.
Han har själv sagt att »ryktet om
min död är betydligt överdrivet», och
det ligger något i det eftersom herr
Rubin som bekant är suppleant för
riksdagsliögermannen Rlomquist i förs -

ta kammaren och på så sätt måhända
kan bli det nya framstegspartiets förste
riksdagsman.

Enligt uppgift är sagan all för mbs,
i varje fall om man får tro mbs-generalen
Olof Wahlgren som bjöd på allmänt
gravöl några dagar före valdagen, ehuru
anledningen till gravölet var en djupt
förborgad hemlighet för de deltagande;
först på valdagen blev det bekant att
mbs skulle lägga ned sin verksamhet.
Det vore frestande att vid detta tillfälle
hålla ett litet tal över det parti som
skulle rädda borgerligheten men, herr
talman, jag skall avstå härifrån. Herr
Sjöholm lovade oss nämligen redan i
våras en historik — men det var kanske
då det. Hittills har vi fått nöja oss
med en kort artikel i Dagens Nyheter.

I remissdabatten 1965 var jag ofin nog
att påstå att när medborgerlig samlings
namn en gång i framtiden nämns skall
vi minnas det som ett parti som dansade
en sommar för att bereda herrar
Regnéll, Sjöholm och Rubin plats i riksdagen.
Partiet är nu borta med vinden
och med årets riksdag också dess ende
representant, herr Rubin. Mbs lämnar
arenan, skrev herr Sjöholm. Efteråt har
det uppstått debatt, huruvida detta är
ett historiskt faktum. Men låt mig gärna
säga detta: Herr Rubin har dragit ett
tungt lass. Även om jag står fast vid
vad jag sade 1964 att herrar Sjöholm
och Rubin åkte snålskjuts med herr
Regnélls kärra till den svenska riksdagen
vill jag vid detta tillfälle gärna betyga,
att i årets valrörelse har rollfördelningen
varit en annan. Herr Rubin
och herr Sjöholm har dragit lasset. Herr
Sjöholm har fått viss lön för mödan,
herr Rubin får nöja sig med suppleantskap
för en högerman •—• ett som jag
tycker grymt öde för det nya framstegspartiets
talesman. Men kanske inte ändå
— det är alltför litet känt om det nya
programmet för att man skall kunna
uttala sig härom. Vi känner inte mycket
till om vad det skall arbeta för och
vilket dess program skall vara.

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Nr 36 101

En sak synes dock vara klar: det skall
samla ihop alla missnöjda inom de tre
borgerliga partierna. Och här har herr
Rubin uppenbarligen stora kvalifikationer.
Han har tillhört centerpartiet
och mbs, är suppleant för en högerriksdagsman
och enligt uttalande i våras
har han inte varit främmande för tanken
på medlemskap i folkpartiet. Herr
Rubin, detta var inte någon politisk
varudeklaration, och jag skall inte heller
göra några moraliska värderingar;
jag vill endast konstatera de fakta som
nu är kända.

Jag skall heller inte dra några slutsatser
om herr Ruhins framtid i den politiska
örtagården. Det sägs emellertid
att han i det nya partiet står nära att
efterträda trädgårdsmästaren — vad det
nu kan betyda. Jag vill emellertid, innan
jag slutar detta mitt korta inlägg
i höstens remissdebatt, gärna ge ett erkännande
till herr Rubin för hans goda
fighterhumör, även om jag inte har
lika stor respekt för hans politiska omdöme.

Dagens debatt ger oss möjligheter att
kommentera en rad andra företeelser
i vårt samhälle. Jag lyssnade med ett
visst intresse till fröken Ljungbergs anförande.
Jag skall emellertid inte ta upp
någon diskussion där om det; jag vill
bara säga att hon förde ett resonemang,
som jag i långa stycken kan instämma i.

Det kommer inom en nära framtid
upp en rad ärenden på riksdagens bord,
som det vore frestande för en riksdagsman
att kommentera i de fall han tycker
sig ha gjort en insats genom att ta ett
initiativ. Jag tänker t. ex. på förslaget
till presstöd, i vilken fråga jag tillsammans
med riksdagskollegan Lindahl
väckte en motion vid 1966 års riksdag.
Jag vill i detta sammanhang gärna ge
ett erkännande åt den utredning som
arbetat med denna fråga för det resultat
den kommit fram till. Den har i
varje fall fått ett mycket gott »pressstöd».

Ett annat gammalt stridsäpple synes

Allmänpolitisk debatt

vara ur världen i och med att förslaget
om traktorskatt inom en nära framtid
kommer på riksdagens bord. Jag är personligen
glad för att denna fråga äntligen
löses.

Herr talman! Det skulle som sagt vara
mycket mer att kommentera, men eftersom
talarlistan är lång skall jag nöja
mig med det anförda.

Herr SJÖHOLM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag hade inte tänkt lägga
mig i denna mammutdebatt, men
herr Adamsson har provocerat mig.

Herr Adamsson har från början fått
detta med samlingsrörelsen i fyrstadskretsen
om bakfoten. Så konservativ
som han är till sin läggning sitter han
ohjälpligt fast i den föreställning han
en gång fått. Det var ingen splittring vi
åstadkom. Det var tvärtom ett mindre
antal partibeteckningar i fyrstadskretsen
än på praktiskt taget alla andra
håll. Valresultatet blev också relativt
gott; socialdemokraterna vann inget
mandat i fyrstadskretsen, och detta trots
att herr Adamsson toppade socialdemokraternas
lista. Det måste ju betyda att
vi gjort ett gott val.

Får jag, när jag ändå har ordet, säga
något om det nya parti, framstegspartiet,
som herr Rubin har beskrivit och
som jag genast skulle vilja döpa om
till felstegspartiet — jag tror att detta
vore ett riktigare namn.

Herr Rubin talade om att skära ned
antalet partier, men fyra är dock mer
än tre; det borde vi kunna ena oss om.
Om man verkligen vill ha en samling,
vore det väl riktigare att arbeta för
detta inom de etablerade partierna. T
Medborgerlig Samling har vi alltid sagt
-— jag riktar mig nu även till herr
Adamsson — att vi aldrig skulle bli
ett parti. Vi skulle försöka öva påtryckning
på de partier som finns, och vi
skulle försöka verka inom de etablerade
partierna för samverkanstanken. Vi
har varit trogna det löftet. Nu visar det
sig dessvärre att vår gode vän Bertil

102 Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Allmänpolitisk debatt

Rubin avviker från det mönstret. Det
är i hög grad beklagligt. Herr Rubin
och hans anhängare är välkomna till
folkpartiet, som är uppriktigt samlingsintresserat
och i vilket man kan få en
plattform som det håller att stå på.

Det nya partiet har en trädgårdsmästare
som ordförande. Man får hoppas
att han är väl förfaren när det gäller
ogräsbekämpning, ty detta parti är ett
ogräs i den politiska örtagården, och
det bör snarast möjligt rensas bort.

Herr RUBIN (mbs) kort genmäle:

Herr talman! När jag var ung fanns
det en seriefigur som hette Adamsson.
Det var en ganska rolig seriefigur, som
jag kom att tänka på när nu hans namne
här i riksdagen visar så stort intresse
för samlingsrörelsen. Det har han gjort
ända sedan Medborgerlig Samling en
gång startade. Herr Adamsson säger att
Medborgerlig Samling dansade en sommar.
Vi startade våren 1964, och jag vill
framhålla att vi fortfarande existerar,
även om herr Adamsson vill påskina
att vi nu idkar trestegshopp. Att jag
skulle vara olympisk mästare i den grenen
bestrider jag på det bestämdaste.

Herr Adamsson gjorde sig skyldig
till en allvarlig förenkling när han kallade
oss för borgare, en beteckning som
man på socialdemokratiskt håll så gärna
vill sätta på oppositionen. Vem har,
herr Adamsson, sagt att vi i framstegspartiet
enbart skall samla borgare? Vice
ordförande i framstegspartiet är en
känd fackföreningsledare i en av de
större fackföreningarna i Norrland, och
han har varit socialdemokrat. Herr
Adamsson betonade att jag tillhört centerpartiet.
Ja, det har jag gjort. Jag hyser
fortfarande i mångt och mycket
centerpartiets uppfattning, framför allt
i miljövårdsfrågor.

Herr Adamsson talade om att jag stod
upptagen på en högervalsedel. För
herr Adamsson, som ju sitter i konstitutionsutskottet,
vill jag påpeka att vi i
Malmö har en gemensam stadsfullmäk -

tigegrupp som heter Samling i Mahnö,
och det är ju så att det är stadsfullmäktigegrupperna
i ett visst antal städer
som utser ledamöter till första kammaren.
Jag har vid förstakammarvalet på
en samlingslista ställt mig till förfogande
som suppleant för en person som
är medlem av Medborgerlig Samling.

Jag blev rörd över det gravtal som
herr Adamsson höll, men jag måste säga
att det är ett ganska levande lik han
försöker begrava. Han framhöll ju också
uttryckligen att ryktet om min död
är betydligt överdrivet.

Med herr Sjöholm vill jag absolut inte
ingå i debatt. Jag bär klart och tydligt
sagt ifrån att något partikäbbel med
gamla vänner särskilt sådana som jag
uppskattar så mycket som herr Sjöholm
inlåter jag mig inte på. Jag vill bara
tillägga att om det nu blir fyra oppositionspartier
och vi från det antalet så
småningom kan dra bort tre, så har vi
kvar ett enda oppositionsparti.

Jag vill också påminna om vad jag
sade tidigare: De som så önskar får
naturligtvis fortsätta i gamla banor. Vi
andra satsar på något nytt!

Herr ADAMSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag försökte vara vänlig
mot herr Sjöholm och herr Rubin
men det uppskattades tydligen inte. Jag
skall nu uttrycka mig än klarare.

Jag har uppmärksammat att i varje
fall herr Sjöholm har kommit till insikt
om vissa saker under senare tid. I Sydsvenska
Dagbladet uttalade herr Sjöholm
för några dagar sedan, såvitt jag
kunde förstå, att han inte tror att man
bör fästa så stort avseende vid den yttre
organisationen, utan att det är någonting
annat som avgör människornas val.
Han skrev där: »Skall man slå socialdemokraterna
är vapnet ett enda: en
bättre politik än den socialdemokraterna
framlagt för väljarna i begripliga
termer och ordalag.» På den punkten,
herr Sjöholm, är jag fullt ense med Er,

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Nr 36 103

och jag vill gratulera Er till denna insikt.

Herr Rubins anförande skall jag inte
närmare kommentera.

Herr GOMÉR (ep):

Herr talman! När de stora nu talat
och andarna drabbat samman, kanske
jag, som snart skall upphöra med det
här arbetet, kan få utrymme för att
säga några små vänliga ord.

Vårt samhälle utvecklas ju inom alla
områden på ett sätt som inte skett tidigare
och som medför nya problem i
samlevnaden människor emellan •— det
har sagts många gånger förut i dag.
Detta har lett till hets och jäkt bland
vanliga och enkla människor, till en
jakt efter någonting abstrakt, efter ett
innehåll i livet som man inte riktigt
kan definiera. Det enda man vet är att
andra har det bättre än man själv och
att deras status är högre o. s. v., och så
strävar man vidare och blir stressad.

I dag har debatterats en hel del om
världsproblemen och våra egna behov
och framtidsönskningar angående materiella
livsbehov i första hand, och
kanske en och annan kultursång också
har framförts. Men eftersom detta är
min svanesång vill jag också säga några
ord i de frågor som har betydelse för
mig.

Jag skall emellertid först fortsätta
med att tala något om demokrati. Det
är klart att herr Rubin inte hade mycket
till övers för vår demokrati. Han
kom med ett program om en bättre typ
av demokrati, varom han hade en hel
del att säga. Vi får ju se vad det blir
av det. Men det mönster som vi för
närvarande har och som vi i Norden har
valt för demokratisk samlevnad, vilket
såvitt jag förstår tills vidare är det
som passar oss bäst och som vi har
vant oss vid, ger i alla fall en viss frihet
både i ord och åthävor. Jag tror
att våra samlevnadsproblem på något
sätt måste sammanjämkas.

Dialogen mellan de unga och de äldre

Allmänpolitisk debatt

är nog inte vad den borde vara. De
som i söndags lyssnade till TV-intervjun
med fadern till den judiska flickan
Anne Frank fann, att han uttryckte
som sin stora uppgift att för återstående
dagar i livet försöka ge ungdomen
upplysning om den närmaste förhistoriska
tiden som måste sammanvävas
med nutiden. Enligt min mening
har den nya generationsvärderingen
skett utan något samband. I många
andra sammanhang talas om behovet av
samband, men här saknas det någonting.
De unga anser att vi som är äldre
tillhör stenåldern — det har många
av oss fått höra. De unga har fått bättre
utbildning. Men vilka är det som har
givit dem en bättre utbildning? Vilka
är det som har arbetat för det? Jo, det
är den äldre generationen.

Nu skall de unga skapa ett nytt samhälle.
En liten klick av våldsamt högröstade
låter förstå att det är bara de
som vet hur samhället skall vara och
byggas. Engagerat för de fram krav
på rättigheter och medbestämmanderätt
utan ett ord om och av ansvar på
sig själva.

Man skall inte enbart klandra ungdomen.
Jag har själv alltid tyckt bra
om ungdomen, även om det nu är
länge sedan jag själv var ung. Jag tror
emellertid att vi har glömt att informera
och diskutera med våra ungdomar.
Vi äldre har liksom inte följt med
i utvecklingen. Det viktigaste för oss
har varit att så politiskt enigt som
möjligt skaffa våra ungdomar en bättre
start och ett bättre utgångsläge i livet.
Det har varit vårt mål, och sedan har
vi liksom stannat upp. Detta har framstått
för ungdomen som helt naturligt,
men det har kanske varit fel att vi har
gjort det.

Ungdomarna har liksom inte vetat
om att vår materiella standard har skapats
genom hårt arbete av den tidigare
generationen. Man har arbetat för att
åstadkomma bättre förhållanden för de
unga, och hela folket har hjälpts åt i

104 Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Allmänpolitisk debatt

denna strävan. Socialdemokraterna har
nog anledning att vara litet mer lågmälda
när de förkunnar att de är ensamma
företrädare för en progressiv
politik. Sanningen är den att det var
tack vare vår trots kriget oförstörda
produktionsapparat, våra naturtillgångar,
våra företagare, ingenjörer samt,
och det är kanske betydelsefullast, en
effektiv arbetarstam som vi fick ett
försprång på det ekonomiska området.
Men nu är det inte längre fråga om
något försprång. Senast i dag hörde
jag att även Japan har nått främsta ledet
på många områden där Sverige tidigare
varit ledande.

Förvaltningen av vad vi fått är ju
det som för närvarande diskuteras, och
det är också därvidlag som meningarna
är delade. Många anser att strukturrationaliseringen
har gått för fort och att
nan i de delar av landet där centraliseringspolitiken
tillämpas inte har tillräckligt
beaktat alla konsekvenser. Det
har många gånger börjat med nedläggning
av en järnväg, indragning av olika
samhällsaktiviteter, sammanslagning av
kommuner o. s. v., men sedan har allt
detta ofelbart lett till omställningsproblem
i nutiden. Jag upprepar nutiden,
ty det är just nu som vi ser verkningarna.

Statsministern sade att de borgerliga
lever i 1960-talet men att hans vision
gäller 1970-talet, då jämlikhet, frihet
och annat skulle förverkligas. Jag tycker
att man bör vara litet försiktig när
man talar om framtiden, ty det finns
en hel del saker kvar att uträtta även
under 1970-talet och, såvitt jag vet, lever
vi för närvarande i 1960-talet. Det
finns också i alla partier mycken ideologi
som hör hemma inte bara i 1960-talet, utan i 1920- och 1930-talen, ja,
t. o. m. i 1800-talet. Även många i riksdagen
sympatiserar med dessa ideologier.

Jag är på det klara med att om vi
skall kunna överleva och i fortsättningen
klara våra uppgifter behöver

alla samhällets krafter samverka. I detta
sammanhang är det som senast diskuterats
— samarbetet mellan staten
och näringslivet och resonemangen
mellan arbetstagare, företagare och stat
— mycket intressant. Jag tror att detta
kan vara en framkomlig väg, och jag
har klart för mig att det även från
borgerligt håll har framförts förslag om
det nu aktuella samarbetet. Särskilt
centerpartiet men även andra partier
har gjort det, även om tanken på ett
ämbetsverk inte diskuterats i sammanhanget.

Jag skall sluta detta lilla anförande
med att uttala en önskan om att Sveriges
riksdag i framtiden som hittills
måtte bli i stånd att fullgöra en uppgift
värdig det svenska samhället samt
att det i riksdagen kommer att finnas
sådana företrädare för svenska folket
som verkligen kan tillvarata hela folkets
intressen. Jag menar då inte bara
det materiella i livet. Det finns också
andra värden, vilket redan tidigare
nämnts här. Det är viktigt att folket
ledes in på en väg som betyder en förbättring
av hela vårt livsinnehåll. Det
är min förhoppning att riksdagen skall
kunna göra det i fortsättningen.

Många önskemål kvarstår. På det sociala
området, där jag har försökt göra
mina små insatser, finns det önskemål
som rör barnfamiljerna, hemmafruar
med barn. ogifta mödrar in. fl. Jag
skall här inte räkna upp dem alla. Jag
uttalar förhoppningen att Sveriges
riksdag måtte gå mot en ljus framtid.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Jag skall först säga några
ord om mittensamverkan.

Herr Hedlund framhöll i sitt anförande
bl. a. att han ansåg en samverkan
av det slag som bedrivits och som
för närvarande förekommer mellan de
två mittenpartierna vara bättre än en
ny partibildning. Jag skall inte polemisera
mot herr Hedlund på den punkten;
det är hans bedömning, och han anser

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Nr 36 105

sig väl ha skäl för den. Men jag vill
framföra en synpunkt som jag tycker
bör komma med i bilden när dessa
problem diskuteras. Jag tror man bör
ställa den frågan: Är det över huvud
taget möjligt för två politiska partier
att i längden bedriva ett samarbete av
det slag som här ägt rum, särskilt om
partierna befinner sig i oppositionsställning?
Det är inte en fråga som gäller
1970 års val — sa aktuell är den
inte — men den bör ändå ställas.

Centerpartiet har gjort stora inbrytningar
i tätorterna, vilket har medfört
att de båda mittenpartiernas valmanskårer
har fått en alltmer likartad sammansättning.
Alldeles obestridligt underlättar
detta samarbetet i ett avseende:
det blir lättare att samordna det
praktiska, politiska arbetet i riksdagen.
De har också visat sig att det samarbetet
gått bra. Men det finns samtidigt en
fara, som består i att de båda partierna
i allt högre grad kommer att konkurrera
om samma väljare, och att valrörelserna
härigenom kommer att innebära
vissa påfrestningar även om man är
försiktig. Därför är inte frågan endast
vad som är det bästa, det samarbete som
nu bedrives eller en ny partibildning,
utan man måste också ställa frågan:
Har vi i längden möjlighet att träffa
just det valet? Föreligger det inte risk
för att vi så småningom ställes inför ett
annat val, nämligen att bilda ett nytt
parti eller se samverkan vittra sönder?

Statsministern var inte nöjd med vårt
sätt att bedriva årets valrörelse, och
det är vi väl inte heller själva. Men
statsministern ritade som vanligt en
karikatyr av det han talade om. Han
menade att vi inom folkpartiet borde
ha talat om sådant som rör de stora
massorna, exempelvis bristerna i samhället,
men att vi i stället talade om
hur många mandat som behövdes för
att vi skulle få ett regimskifte. Påståendet
att vi inte talade om bristerna i
samhället är väl ändå felaktigt. Statsministern
citerade själv ur en tidning

Allmänpolitisk debatt

artikeln om mannen som satt i sin bil
på väg till sommarstugan. Hur skulle
vi ha kunnat inbilla honom — vilket påstods
i tidningen — att han hade ett
helvete, om vi inte hade talat om bristerna
i samhället? Men vi är på det klara
med att det i valrörelsen talades för
mycket om hur många mandat som
måste vinnas.

Men är statsministern själv utan skuld
till denna debatt? Jag syftar därvid på
de skiftande och i något fall verkligt
besynnerliga uttalanden som han gjorde
i detta avseende. Gutaf Olivecrona
har i sin bok »Hur väljarna vanns» givit
en i kronologisk ordning framförd
skildring av statsministerns krumbukter.
Han gör där följande sammanfattning:
»Här har nu socialdemokraterna
framför allt genom statsministern under
loppet av 10 veckor givit fem olika
besked i denna fråga.» Han tillägger
vidare: »Genom den socialdemokratiska
vingligheten kunde de borgerliga
utan svårighet hålla debatten vid liv.»

Jag skulle vilja skärpa denna formulering
och säga att det var genom statsministern
som debatten över huvud taget
hölls vid liv.

I detta sammanhang kan jag inte underlåta
att erinra om ett par inslag i
den socialdemokratiska propagandan
som efterlämnade en dålig smak. Det
ena var försöket att göra Sven Wedén
till opålitlig i fråga om neutraliteten,
det andra var framställandet av oppositionen
och inte minst folkpartiet såsom
dirigerade av storföretagen. Jag
tror visst att även oppositionen begick
övertramp; det torde inte vara svårt
att leta fram exempel på sådana. Men
när jag erinrar mig just årets valrörelse
tycker jag ändå att det förefaller
som om det förelåg en rätt väsentlig
skillnad.

Angreppen mot herr Wedén och även
storfinanspropagandan gav intryck av
att vara centralt planerade och medvetna
kampanjer, som genomfördes metodiskt
och effektivt, medan övertram -

106 Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Allmänpolitisk debatt

pen från oppositionssidan förefaller
vara improvisationer och tillfälligheter
utan någon genomtänkt plan och utan
bestämd målsättning. Per Ahlmark har
vid något tillfälle talat om folkpartiets
»charmlösa oordning». Jag vet inte om
denna beskrivning är särskilt träffande
i allmännhet, men den har kanske ett
visst fog för sig i detta sammanhang.

För egen del måste jag bekänna att
jag har lättare att överse med improviserade,
planlösa och därmed också
ganska verkningslösa övertramp än med
en centralt dirigerad, välordnad och
planmässig demagogi. När det gäller
detta slags verksamhet är oordningen
väl närmast en förtjänst. Slag under
bältet i stridens hetta kan ursäktas,
men det är svårare när de ingår i valplanen.

En valrörelse brukar även efterlämna
en del positiva produkter i form av
utfästelser från partierna, som man sedan
infriar. Det förekom ovanligt litet
av detta i årets valrörelse. Den handlade
mest om annat än den politik som
partierna ämnade föra under den kommande
valperioden. Det lades exempelvis
ned en hel del pengar på att
affischera och annonsera om något, som
det råder fullständig enighet om, nämligen
den svenska neutraliteten. Men
det förekom löften om reformer, och
dit bör väl räknas herr Hedlunds utspel
om sänkt pensionsålder. Han angav
ingen tidpunkt för genomförandet,
och det är väl risk för att det dröjer, eftersom
reformen är mycket kostsam.
Det är obestridligt att 67 år är en för
hög pensionsålder i vissa yrken, liksom
att en del individer har svårigheter att
hålla ut så länge, även om de arbetar i
yrken som inte anses särskilt betungande.
Jag tycker därför att det är anledning
att i första hand ta fasta på ett
annat löfte, som gavs under valrörelsen
och som är möjligt att infria så
snart frågan är utredd.

Mittenpartierna har tidigare motionerat
om att reglerna för förtidspen -

sionering skulle omarbetas, så att det
blir större möjligheter att ge förtidspension
till personer som av olika skäl
tidigare behöver gå i pension. Socialdemokraterna
har hittills sett till att
förslagen avslagits. I årets valrörelse
har det emellertid från flera håll talats
om en rörligare pensionsålder. Folkpartiledaren
hör till dem som gjort det,
men även statsministern har anslutit
sig till tanken, och han nämnde bl. a.
just den utväg som mittenpartierna har
föreslagit. Det kan inte bestridas att
många människor inte orkar arbeta
fram till 67 års ålder. Orsaken härtill
kan vara tidigt åldrande, tungt arbete
eller, såsom är fallet med en del äldre
frånskilda kvinnor och hemmadöttrar,
att de vid hög ålder måste gå ut på arbetsmarknaden
utan utbildning,

Att det skapas bättre möjligheter att
ge pension tidigare till dem som verkligen
behöver det tycker jag är en mycket
angelägen reform. Det kan väl inte
gärna ske på annat sätt än genom en
individuell prövning — en prövning
som måste vara mycket mera generös
än vad som nu är fallet. Tar regeringen
initiativ i den riktningen kan den nog
påräkna stöd från vårt håll.

Norrlands speciella problem spelade
som vanligt inte någon större roll under
valrörelsen. Men alldeles bortglömda
blev de inte. Folkpartiledaren föreslog
att det skulle upprättas ett särskilt näringspolitiskt
program för Norrland.
Jag tror att det vore bra om ett sådant
program utarbetades —- tillkomsten av
programmet skulle kanske betyda mer
än man i första hand föreställer sig.
För att få underlag för ett sådant program
är det nödvändigt att klargöra situationen
och ordentligt belysa de problem
som denna landsdel har att brottas
med. Bara att få en sådan sammanställning
innebär en betydande vinst.

Sysselsättningsläget uppvisar som bekant
stora regionala olikheter. Medan
arbetsmarknaden i Syd- och Mellansverige
präglas av nära nog full sysselsätt -

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Nr 36 107

ning har arbetslösheten ökat kraftigt i
skogslänen. I mitten av oktober var
34 000 personer anmälda arbetslösa i
hela landet, en ökning sedan föregående
månad med 1 437. I de fem skogslänen
var antalet arbetslösa 13 800, en
ökning sedan september med 890. Av
de arbetslösa fanns 40 procent i skogslänen.
I storstadslänen fanns 192 lediga
platser på 100 arbetslösa, i skogslänen
31. Det kan inte bestridas att befolkningen
i dessa län bär en orimligt
stor andel av de svårigheter som arbetslösheten
medför. Rationaliseringen inom
skogsbruket har gått snabbare än
man förutsatte i prognoserna för några
år sedan. Arbetsstyrkan hos domänverket
och skogsbolagen har sedan februari
1960 minskat från 58 000 till drygt
25 000.

Skogsindustrin har ju varit den dominerande
basindustrin i Norrland,
men nu behövs ett mera differentierat
näringsliv om sysselsättningen skall bli
tillfredsställande. Inlandets problem
måste särskilt uppmärksammas. Lokaliseringspolitiken
har inte fått någon
särskilt stor betydelse i dessa områden,
vilket såvitt jag förstår inte beror på
att pengarna saknas utan på andra omständigheter.

Ett näringslivsprogram för Norrland
måste utom en redovisning av den nuvarande
situationen innehålla en målsättning
för samhällets åtgärder, inte
minst i fråga om lokaliseringspolitiken,
som för närvarande bedrivs utan
någon sådan klart angiven målsättning.
Även i övrigt måste näringspolitiken för
Norrland bli mera långsiktig. Det räcker
inte med att improvisera åtgärder
när speciella problem uppstår — det
måste finnas en plan för den politik
som skall bedrivas. Det måste också göras
en inventering av de generella åtgärder
som bör vidtagas för att förbättra
klimatet för företagsamheten i Norrland.
Jordbrukets, skogsbrukets och turismens
betydelse för det norrländska
näringslivet måste klarläggas och stöd -

Allmänpolitisk debatt

åtgärder för dessa näringar planeras.
Vad som nu behövs är inte en ny långvarig
utredning, utan snarare en rullande
planering som undan för undan
följs upp med konkreta åtgärder.

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Herr Rubin tycks inte
vara inne i kammaren, men jag skymtade
honom nyss på pressläkaren, så
han kanske finns inom teletekniskt hörhåll.
Jag vill därför börja med att avslöja
en hemlighet för herr Rubin. Den
är hemlig bara i den meningen att
uppenbarligen inte så värst många människor
har brytt sig om att ta reda på
det förhållande jag åsyftar — annars
ligger detta tillgängligt för alla.

Herr Rubin drömmer om ett tvåpartisystem
i Sverige. Det är inte få
som gör det, men han drömmer om ett
tvåpartisystem av alldeles särskild karaktär,
nämligen ett system där de partier
som tävlar om makten skall vara
ett socialistiskt parti — vårt socialdemokratiska
parti — och ett parti
som på herr Rubins beskrivning närmast
måste uppfattas som ett radikalt
liberalt parti. Han vill alltså ha två radikala
partier: ett socialistiskt och ett
liberalt.

Har inte herr Rubin — och många
med honom — tänkt på att det inte
finns och aldrig i historien har funnits
ett demokratiskt land med tvåpartisystem
där båda partierna har varit radikala?
Det är alltid fråga om ett konservativt
och ett radikalt parti. Det finns
länder där ett konservativt och ett liberalt
parti tävlar om makten och det
finns länder där ett socialistiskt och
ett konservativt parti tävlar om makten,
men vi har aldrig sett ett land där ett
liberalt och socialistiskt parti gör det.
Jag tror att drömmen om ett tvåpartisystem
med två radikala partier är
dömd att förbli en dröm — en önskedröm
för några människor.

Vi tänker kanske numera inte så ofta
på att utöver den politiska vattendelare

108 Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Allmänpolitisk debatt

som vi är så vana vid, linjen mellan
socialistiskt och icke-socialistiskt, finns
en annan, skiljelinjen mellan radikalt
och konservativt, som kanske är slitstarkare
och i varje fall inte möjlig att bortse
ifrån. Herr Rubin må fundera över
detta, som jag inte ytterligare skall fördjupa
mig i.

Herr talman! Det är inte så vanligt i
dessa riksdagens mammutdebatter att
vi som står litet längre ned på talarlistan
går tillbaka till de frågeställningar
som långt tidigare på dagen avhandlats
på hög partiledar- och statsrådsnivå.
Men jag vill tillåta mig att göra det
ett ögonblick.

Herr Erlander fick under debatten
i förmiddags blommor, med eller utan
törnen, av herr Bohman och i herr
Bohmans komplimang fanns inneslutet
vad ingen bestrider, nämligen att herr
Erlander är en stor politisk begåvning
och en stor ledarbegåvning. Jag vill
lägga en komplimang till dessa. Herr
Erlander är också en stor litterär begåvning.
Det slog mig när jag lyssnade
till hans långa kåseri i första delen av
denna debatt. Jag kom då att tänka på
en annan stor litterär begåvning i vårt
land, författaren Eyvind Johnson, som
någonstans har definierat sin gärning,
detta att dikta, med följande ord: Att
dikta, det är att ljuga sig fram till
sanningen.

Jag vill inte, herr talman, ett ögonblick
beskylla statsminister Erlander
för att ha farit med osanning, men nog
tillät han sig i dag, för att låna ett
kvantitetsord från herr Hedlund, ett
betydande antal poetiska friheter, när
han analyserade och beskrev den gångna
valrörelsen och den socialdemokrati
som dominerade valrörelsen och vann
valet. Herr Erlander framställde socialdemokratin
som eu väldig folkrörelse,
vars ledare utan några sidoblickar åt
det taktiska hållet gick vägen rakt fram
med en genomtänkt, medveten och konsekvent
politik och med sina tankar
mötte folkets tankar. Väljarna kände

igen våra tankar, sade herr Erlander,
ty det var deras egna tankar.

Den socialdemokratin var inte den
som vi mötte på valfältet. Herr Erlander
bör komma ihåg att vi som sitter
i denna kammare är en sorts proffs på
detta område. Vi är professionella politiker,
och de flesta av oss har varit
med i många valrörelser. Vi har som
yrkesfolk på olika håll i arbetslivet en
kontakt över gränserna. Vi känner varandra
och högaktar ofta varandra i partierna,
och vi är inte omedvetna om vad
som sker hos grannen.

Vi som var med, dag efter dag, vecka
efter vecka, har ett bestämt minne av
vilken socialdemokrati vi mötte och av
vilken socialdemokrati våra vänner
bland de socialdemokratiska valarbetarna
upplevde. Vi vet allesammans att
det vi mötte var en gigantisk, väl arbetande
maktapparat, som hade en
beundransvärd förmåga att trycka sig
på. Vi vet att vi mötte en motståndare,
som använde i stort sett samma moderna
metoder som vi själva, bara med
större resurser och större framgång.
Det är inte något fel i detta, men så
var det.

Som vi minns — och som herr Wedén
och herr Bohman erinrade om ■— var
också den hänsynslöshet och de hårda
nypor, med vilka socialdemokratin gick
till verket i år, någonting som vi alla
upplevde mycket starkt och mycket direkt.
Jag har ett mycket levande personligt
minne hemifrån Bohuslän: På
torget i Uddevalla dök det en dag i början
av valrörelsen upp en stor, hemritad
affisch med texten: »Högern och
folkpartiet vill lägga ned Uddevallavarvet
och göra 3 000 människor arbetslösa.
» På direkt, offentlig förfrågan vidhöll
socialdemokraterna att de menade
exakt som det stod. De menade alltså
inte att vi för en politik som skulle
kunna leda till ett sådant resultat, de
menade bokstavligen att vi har en aktiv
önskan att lägga ned Uddevallavarvet
och göra 3 000 människor arbets -

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Nr 36 109

lösa. Detta bekräftades offentligt. Påståendet
besvarades med en mycket
klar deklaration — som riksdagsman
Gunnar Gustafsson offentligt accepterade
som helt till fyllest — från partiledaren
Yngve Holmberg att högerpartiets
politik icke går ut på att lägga
ned Uddevallavarvet utan på att göra
det till ett lönsamt, konkurrenskraftigt
företag som kan ge sina anställda trygghet.
Men trots att denna deklaration i
en tidningsartikel offentligt accepterades
och noterades som tillfredsställande
fortsatte kampanjen till valrörelsens
sista timme: De vill, märk väl vill och
önskar göra 3 000 människor arbetslösa.

Detta är, som jag ser det, ett lysande
exempel på konsten att misstänkliggöra
en meningsmotståndares motiv, och det
är ovanligt grovt. Vi har tusen och åter
tusen sådana exempel. Det är också en
bild av den valrörelse, som herr Erlander
tecknade så vackert i dag.

I att tolka och tolka fel ligger också
att gjuta in en mening i orden som vi
annars inte räknar med. Det finns en
konservativ politik, det finns en högerpolitik.
Vi som står mitt uppe i den
känner nästan aldrig igen oss själva
och inte heller någon av våra medarbetare
och kamrater när vi ser de frihandsteckningar
av högermän och konservativa
politiker som tillhandahålles
inte bara av herr Erlander utan lika
ofta av herr Hedlund och herr Wedén
och många andra. Vi känner icke dessa
människor, vi har aldrig träffat dem.
Den politik som kallas extrem högerpolitik
känner vi inte heller. Vi har aldrig
fört fram dessa förslag. Vi vet inte vad
detta är.

Det är måhända en tillgång i det politiska
arbetet att på det sättet ha en
hemskapad bild av en meningsmotståndare
som man ägnar sig åt att kritisera
i stället för att kritisera denna motståndare
sådan som han faktiskt är.

Herr talman! Eftersom denna debatt
i rätt stor utsträckning har kommit att

Allmänpolitisk debatt

röra sig på ett principiellt, stundtals
nästan ideologiskt plan, låt mig på ett
par minuter försöka tala om hur vi
som står mitt uppe i den politiska verksamheten
ser på konservativ politik
och högerpolitik i det moderna Sverige.
Ärade kammarledamöter, har ni någonsin
tänkt på att i ett statiskt, och stillastående
samhälle, behövs ingen konservatism?
Och där finns heller ingen konservatism.
I ett sådant samhälle är ett
konservativt parti otänkbart. En politiskt
medveten konservativ rörelse kan
framträda — och framträder historiskt
— först när andra rörelser har trätt
fram med radikala krav, när samhället
är statt i omvandling, i snabb förändring.
Först då har konservatismen fått
sin uppgift och sin chans. Utan förändringar
ingen konservatism och inget
behov av konservatism.

Det är möjligt att partistrukturen och
förhållandet mellan partierna i vårt
land blir något friare den närmaste tiden
än under de senaste åren. Det vet
vi inte, men vi får väl se. Detta skulle
kunna innebära att högerpartiet får
möjlighet — eventuellt under namn av
samlingspartiet — att klarare än på senare
år presentera vad vi menar vara
en modern konservativ politik i stället
för att klä skott för vad som möjligen
kunde betecknas såsom förlegad liberal
politik, alltså inte en liberal politik som
har några företrädare att räkna med i
vårt land i dag. Jag menar alltså inte
den politik som representeras av herr
Wedén och herr Ohlin utan jag avser en
gången tids liberalism, som många har
för sig att högerpartiet skulle företräda.
Detta är emellertid inte konservativ
politik. Låt mig, herr talman, ta något
exempel.

I dagens debatt har man snuddat vid
näringspolitiken samt frågan om ett
starkt samhälle och dess uppgifter och
ansvar. Men det är icke konservativ näringspolitik
att enkelt och rakt på sak
rösta nej till all statlig företagsamhet.
Det är möjligen en gången tids politik

Ilo Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Allmänpolitisk debatt

men inte konservativ politik. Det mesta
vi har av statlig företagsamhet i landet
har väl hittills kommit till genom medverkan
av — och kanske oftast under
ledning av — konservativa politiker.
Konservatismen är inte främmande för
samhällets ansvar på detta område.
Tvärtom ligger det i konservatismens
djupaste historiska rötter att betona
samhällets ansvar för bl. a. närings- och
arbetslivet samt deras möjligheter att
fungera.

Om vi har vilja och förmåga att föra
vad jag uppfattar såsom konservativ
näringspolitik tror jag att vi kommer ett
stycke på väg — mycket nära socialdemokratin,
mycket närmare den än vi
kommer den gamla förlegade liberalismen.
Jag tror nämligen att vi har det
gemensamt med socialdemokratin att
vi vill betona att samhället här har ett
ansvar att bära som bör utkrävas. Sedan
skiljer vi oss måhända åt. För mig står
det helt klart att vi har den utomordentligt
svåra uppgiften att söka finna vägar
att låta samhället bära detta ansvar utan
att fördenskull i onödan konstituera
nya monopolföretag, utan åt! inskränka
utrymmet för enskilda alternativ och
utan att gröpa ur eller tränga tillbaka
egendomsrätten. Det är en politiskt mycket
svår uppgift att förena detta som
vi betraktar som väsentliga värden med
ett utkrävande till sista öret av samhällets
ansvar för det hela. Men det skall
göras, och det är konservativ politik.

Kan man föra en sådan poltik och hur
går det då med samlingen? Hur går det
med alternativet? Det är där jag menar
att vi kanske har en något friare situation
än vi har haft på senare år. Jag tror,
herr talman, att det är hög tid att sluta
upp med att försöka inbilla svenska
folket att de tre s. k. borgerliga partierna
innerst inne är fullständigt lika, att
de egentligen tycker detsamma, att de
har samma principiella uppfattningar
och samma grundvärderingar, ty det
har de inte. Det låter kanske skrämmande,
men jag försäkrar att i delar av

mitt kära Bohuslän är ordet liberal för
högerfolket ett fulare ord än ordet
socialist. De menar fortfarande inte
herr Wedén och fortfarande inte herr
Ohlin utan det är en helt annan liberalism
man tänker sig. All right!

Men vi är inte lika. Vi har skilda värderingar
i många stycken. Men det hör
inte hit. Varför skulle vi inte kunna få
lägga fram de där olikheterna och varför
skulle vi inte ha rätt att ha dem.
Vår uppgift på litet kortare sikt är att
presentera ett trovärdigt alternativ till
den sittande regeringen, och där är jag
tillbaka hos Eyvind Johnson. När jag
sade att statsministern erinrade mig
om uttrycket »att dikta är att ljuga sig
fram till sanningen», då menade jag
att statsministern med den litterära frihandsteckning
av valrörelsen som han
gjorde ändå till slut kom fram till sanningen,
i varje fall i någon mening, att
valet i den mån det var ett förtroendeval
snarare var ett misstroendeval, inte så
mycket ett utslag av förtroende för den
sittande regeringen som av misstroende
mot det alternativ som ni försökte pracka
på folket. Det nådde inte tillräcklig
trovärdighet.

Hur når man trovärdighet med ett
sådant alternativ? Jag tror att man gör
det med att inte försöka inbilla det
svenska folket att tre självständiga partier
tänker i allt väsentligt lika. Man
gör det med en klassiskt enkel koalitionsteknik.
Koalitioner har man alltid
arbetat med i parlamentariska demokratier.
Man har gjort det i vårt land också.
Det är ingenting utmärkande för
koalitioner att de alltid eller ens oftast
ingås mellan partier som står varandra
så nära i olika avseenden att de knappast
kan skiljas åt. Kanske är det snarare
tvärtom så, att de hållfastaste koalitionerna
ingåtts mellan partier, som
i många stycken står varandra rätt fjärran:
bondeförbundet och socialdemokratin
i Sverige på sin tid, höger och
socialdemokrater i Österrike under
många år. I Tyskland är det just nu ett

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Nr 36 111

ganska klart konservativt och ett socialdemokratiskt
parti vid makten.

Herr talman! Det är inte min avsikt
att plädera för en koalition mellan
höger och socialdemokrater i Sverige.
Jag tar det bara som ett exempel på att
det inte är en idégemenskap ända till
botten som är en förutsättning för en
koalition. Nej, det är någonting annat.
Om vi skall vara ärliga måste vi säga
att vi har ägnat rätt mycken möda åt
att i de politiska problemkomplexen
söka efter frågor vilka kunde presenteras
som politiska och i vilka de tre
borgerliga partierna är ense. Vi har
lagt fram dem för väljarna för att de
skall se hur överens vi är.

Jag tror att det är alldeles fel teknik.
Vad man skall göra är att söka upp de
frågor som vi vet eller kan förmoda är
aktuella de närmaste åren, frågor som
måste lösas oavsett om vi är överens
eller inte, och sedan skall vi se till att
bli överens, förhandla oss fram till en
gemensam ståndpunkt. Som det ofta
har sagts tror jag att det är fullständigt
riktigt att sådana förhandlingar i en
parlamentarisk demokrati normalt följer
efter valet men inte i vårt land i nuvarande
läge. Misstron mot dessa tre
partiers förmåga att presentera ett hållfast
alternativ är nog så djup, att det är
nödvändigt att presentera alternativet
i förväg. Vår uppgift är att under tiden
fram till nästa val teckna ett program
med punkter som står där inte därför
att vi råkar vara överens om dem utan
därför att de är aktuella politiska frågor
i vilka vi blivit överens. Med detta
skall vi gå till väljarna och säga: Med
det programmet är vi beredda att regera
så länge det räcker. Vi lovar inte
mer. När den dagen kommer då programmet
är genomfört får vi se om läget
är sådant att det är möjligt att skriva
ett nytt program, annars får vi skiljas
åt. Ty det är väl ingen som tror —-i varje fall vill jag inte tro det eller ens
hoppas det, tvärtom hoppas jag slippa
det — att vi för all evärdelig tid efter

Allmänpolitisk debatt

det stundande regimskiftet, om man
vågar använda sådana ord längre, skulle
ha en regering som består av de nuvarande
tre borgerliga partierna. De kommer
väl också någon gång att slita ut
sig.

Jag tror att det är denna enkla koalitionsteknik
som vill till för att ett
trovärdigt alternativ skall kunna presenteras.
Om vi ser det så, har vi rätt
och möjlighet att vid sidan av programmet
också presentera oss själva som liberala
eller konservativa partier och
inte vara rädda för de orden. De finns
och kommer att finnas. Jag tror att den
svenska politiken på det sättet också
skulle bli roligare.

Herr talman! Det är en ganska märklig
s. k. remissdebatt som vi för i dag;
den har rört sig i sådana här banor.
Ännu har paraden av specialfrågor —
lokala och andra ■— inte börjat trots att
vi har hunnit långt in på natten den
första debattdagen. Det är möjligt att
det är ett tidens tecken och att vi i partierna
verkligen börjat fundera litet
över vad vi djupare sett och innerst
inne vill. Jag är helt övertygad om att
om vi vill någonting är det inte farligt
att tala om det.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Herr Carlshamre talade
om skrämsel och tecknande av vrångbilder
i valrörelsen. Låt mig ta ett liknande
exempel.

Under valdebatten anförde en riksdagsledamot
att vi har »världens största
bostadskö» och att läget var i det närmaste
hopplöst för de bostadssökande.
Bortsett från att yttrandet var minst
sagt överdrivet, speciellt vid internationell
jämförelse, måste man granska bostadsköns
sammansättning innan man
gör ett sådant påstående.

I storstäderna har det visat sig att
ungefär två tredjedelar av de bostads -

112 Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Allmänpolitisk debatt

sökande har lägenhet -— de allra flesta
t. o. m. en mycket god sådan — och
på andra platser i vårt land är det ett
ännu större antal bostadssökande som
har egen lägenhet och endast vill byta.
Att bostadsregistret behöver överses visar
undersökningar speciellt i stockholmsdistriktet,
där man kunnat konstatera
att bostadssökande varit anmälda
inte bara på en och två bostadsförmedlingar
utan på upp till fem och sex.
Detta har gång på gång påtalats i riksdagen,
och det torde ha varit av stor
betydelse att inrikesministern genom
sitt mycket bestämda besked förordat
antingen en gemensam bostadsförmedling
eller en obligatorisk sådan.

Vederbörande bostadsförmedlingar
inom stockholmsregionen har nu upprättat
ett gemensamt register och en
gemensam förmedling. Därvid har man
kunnat konstatera riktigheten av vad
som framhållits i bostadsdebatter under
de gångna åren. Ur registret har nämligen
kunnat avföras 85 000 bostadssökande
och vid ny granskning ytterligare
4 000, d. v. s. i runt tal 90 000. Genom
ett enda ingripande reducerades sålunda
bostadskön i Stockholm med drygt
en tredjedel. Då är det nästan oförsynt
av Cecilia Nettelbrandt att i det läget
tala om världens största bostadskö. Jag
är övertygad om att vid den fortsatta
kontrollen kommer »världens största
bostadskö» att ytterligare reduceras.

Det stora problemet återstår emellertid
för de kommunala myndigheterna
och för byggnadsproducen,terna, nämligen
att få en ordentlig bild av lägenhetsbehovet.
Det är av största betydelse
för den kommande produktionen att
man känner till det verkliga bostadsläget
och kan anpassa produktionen därefter.
Vi bygger för närvarande mer än
någonsin, och det framtida bostadsplaneringsprogrammet
är högst ambitiöst.
Vid fördelningen av våra bostadsresurser
måste man dock ta hänsyn till de
orter, som har den största bostadsbristen
och det största saneringsbehovet,

och därför är det betydelsefullt att bostadsförmedlingarna
avspeglar det verkliga
läget. En felinvestering kan bli
ödesdiger och få svåra ekonomiska konsekvenser.
Redan nu har tendenser i
denna riktning visat sig. Det är inte
bara de höga hyrorna som varit avskräckande.
Det torde också vara så,
att vissa orter inte har någon större
bostadsefterfrågan och att registreringen
av bostadssökande inte visar det
verkliga behovet.

Stora ansträngningar har för övrigt
gjorts för att få ett mer rimligt hyresläge,
och dessa ansträngningar har på
många håll krönts med viss framgång.
Ökningen av bostadskostnaderna har
kunnat stoppas upp, insatserna har
sänkts och en bättre anpassning till
hyresgästernas ekonomi har kunnat ske.

Jag vill i detta sammanhang säga till
herr Wedén att det är bra att framföra
kritik, men det är också bra att
följa med vad som sker. Från 1966 till
1967 har byggnadskostnaderna sänkts
med 2,5 procent, och i år är de på fortsatt
väg nedåt. Det är mycket bra att
registrera även detta; vi har alla ett
intresse av att det händer någonting
på denna front.

Regeringsförslaget om upprustning av
äldre fastigheter har också satt sina
spår i denna förändrade bild på bostadsmarknaden.
Det har t. o. m. varit
så, att vissa bostadsförmedlingar nödgats
annonsera om tillgängliga bostäder.
Det är ingenting felaktigt —• tvärtom;
man önskar att bostadsförmedlingarna
på detta sätt skall kunna arbeta
mera som serviceorgan och lämna upplysningar.
Detta avspeglar emellertid ett
helt annat läge på bostadsmarknaden
än för några år sedan.

Jag vill mycket bestämt framhålla
önskvärdheten av att statsmakterna och
kommunerna i god tid tar hänsyn till
dessa nya förhållanden, så att vi inte
ställs inför risker av felplaneringar på
vår bostadsmarknad. En noggrann inventering
av de bostadssökande på bo -

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Nr 36 113

stadsförmedlingarna landet över är
önskvärd, och kan man gå ännu längre
genom att skilja de sökande som saknar
bostad från dem som bara vill byta,
så vore mycket vunnet i strävandena
till en riktig prioritering.

Den nya lagstiftningen om lagstadgad
bytesrätt är en mycket viktig framgång,
och den kan leda till en avlastning av
bostadsförmedlingarnas arbete. Det
finns ju också många bra bostäder i det
äldre beståndet till hyror som är överkomliga
för ekonomiskt svaga grupper.
Dessa bostäder har också en standard
som fyller rätt högt ställda anspråk.
Men det återstår på många orter en
ytterst välbehövlig sanering av slumfastigheter,
och därför behövs det en
omfördelning av kvoterna, som möjliggör
för dessa orter att öka takten i saneringen.

Jag har på nära håll haft tillfälle
att studera dessa frågor och anser det
vara i högsta grad angeläget att komma
till rätta med boendeförhållandena för
de sämst ställda grupperna. Härvidlag
har man nu en chans när våra bostadsresurser
kan användas både för en hög
bostadskvot och för en renovering i
det äldre bostadsbeståndet. Det gäller
ju att bygga för dem som har det största
behovet av bostäder, och det gäller
att utnyttja de möjligheter som en förändrad
lagstiftning ger. Det har i dag
talats mycket om jämlikhet. Detta är
ett område där vi i högsta grad behöver
engagera oss. Jämlikhetssträvandena på
bostadsmarknadens område är lättare
att fullfölja i ett läge, där vi befinner
oss i en stark ekonomisk expansion.
Därvid måste man i första hand sikta
på att komma till rätta med bostadsförhållandena
och bostadsmiljön på de
värst utsatta bristorterna. Det är en
satsning som vi inte bör göra bara av
humanitära skäl, utan det är också en
från ekonomisk synpunkt klok satsning,
som kan förhindra felinvesteringar på
en så känslig marknad som byggnadsmarknaden.

Allmänpolitisk debatt

Till sist vill jag understryka ett par
saker som är bra att hålla i minnet vid
uppläggningen av arbetet med bostadsfrågorna.

Den statliga långivningen har kritiserats,
men man har faktiskt kunnat konstatera
att den medfört en kraftig sänkning
av bl. a. insatserna i bostadsrättsföreningar,
där insatserna på sina håll
kunnat sänkas med 50 procent. Vidare
pågår debatt om ytterligare sänkning
av kostnaderna. Man kan räkna med
att ökad rationalisering, större insats
på materialfronten, större byggnadsserier
och utnyttjande av inköp i samlade
grupper när det gäller en rad byggnadsmaterial
ytterligare kan pressa kostnaderna.
Det finns flera sådana områden.

Låt mig sluta med några ord om miljön.
Det är ett ämne som har diskuterats
rätt mycket. Jag skulle bestämt
vilja säga att det finns en önskan från
konsumenternas sida framför allt att
få vara med vid planeringen av våra
bostadsområden. Planeringen skall inte
göras av en liten exklusiv grupp. Inte
bara konsumenterna utan även hälsovårdsnämnder,
skolor, idrottsorganisationer
m. fl. bör få delta i planeringen.
Låt oss få en sådan uppläggning av
stadsplanerna, låt oss från början vara
på det klara med att detta skall till
för att åstadkomma trivsel i de nya
områdena. Man kan räkna med att vi
i dag vill ha inte bara ordentliga bostadsområden
utan också grönområden,
områden som är skyddade mot trafik
och buller, daghem, ordentlig service
o. d. Det är helt naturligt att detta kan
komma att kosta pengar, men det kommer
också att skapa den trivsel i miljön
som är erforderlig för de hårt jäktade
människorna i dagens samhälle.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Herr Carlshamre konstaterade
för en stund sedan att den hit -

8 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 36

114 Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Allmänpolitisk debatt

tillsvarande debatten mest rört sig om
idépolitiska problem. Ingenting skulle
vara mig angenämare än att fortsätta
den debatten och närmare utveckla hur
jag ser på liberalismen sådan jag själv
omfattar den. Men han siade också om
att kommande anföranden skulle komma
att behandla mer jordbundna ämnen.
Beträffande mig har han faktiskt
i det fallet rätt. Jag skall säga några
ord om vårdfrågan och börja med att
erinra om några fakta.

Landstingen investerade i lasarett
och sjukstugor under de fyra åren
1965—1968 respektive 324 miljoner,
419 miljoner, 544 miljoner och 579 miljoner
kronor. För år 1969 räknar man
med en ökning med cirka 20 procent
på 1968 års siffror, alltså en brant stigande
kurva. Därtill kommer investeringar
i tbc-sjukhus, sjukhem för långvarigt
kroppssjuka och sjukhus för psykiskt
sjuka. Tillsammans beräknas kapitalutgifterna
för vårdändamål för
1969 uppgå till cirka 1,1 miljard. Den
vanliga tumregeln brukar ju vara att
de årliga driftkostnaderna för sluten
vård på lasarett uppgår till ungefär en
tredjedel av byggnadskostnaderna. Dessa
siffror för de senaste åren visar vilken
utveckling vi är på väg emot om vi
inte vidtar några åtgärder. Den kommunala
utdebiteringen ligger för närvarande
på närmare 20 kronor i genomsnitt
och kommer med den nuvarande utvecklingen
att om cirka fem år vara uppe
i 25 kronor eller mer. Det är, herr
talman, inget skattekvirr att konstatera
att denna utveckling om möjligt måste
brytas.

Vilka möjligheter har vi inom landstingen
att göra något åt denna utveckling?
80 procent av utgifterna går till
sjuk- och hälsovård. Den slutna vården
kostar nu närmare 200 kronor dygnet.
En övergång eller rättare sagt återgång
till mera öppen vård bör snarast ske.
Det innebär självklart inte ett stopp för
utbyggnaden av den slutna vården, men
det innebär, hoppas jag i varje fall, en

minskning av den slutna vårdens utvidgningstakt.

Låt oss först göra klart för varandra
vad vi menar med öppen och sluten
vård. Öppen vård förekommer ju i
många former: dels har vi hela den
förebyggande vården i skolan, på arbetsplatsen
och i hemmet, dels anlitar vi
den öppna vården för alla de sjukdomar
och olycksfall som inte kräver intagning
på sjukhus. Till den öppna vården
räknar vi bl. a. provinsialläkarnas
och distriktssköterskornas mottagningar
och sjukhusens polikliniker och folktandvården.
Den slutna vården är den
vård som man får på sjukhus när man
är intagen som patient. Det är som jag
tidigare sagt uppenbart att den slutna
vården är den dyraste för samhället.

Beträffande den öppna vården skulle
jag vilja påpeka några saker. Vid en
undersökning som gjordes i Göteborg
för någon tid sedan konstaterades att
nästan 900 patienter som borde ha vårdats
på annat sätt, alltså i hemmen eller
på sjukhem eller på avdelningar för
långtidsvård, spärrade akutplatser för
dem som behövde vård på lasarett. Vid
flera undersökningar har det visat sig
att vårdplatser på akutsjukhus till 20—
25 procent tagits i anspråk av patienter,
för vilka det inte finns något behov av
sluten vård.

Det torde vara klart att långtidssjukvården
och den öppna vården under
den närmaste framtiden måste prioriteras.
Om en konsekvent utbyggnad av
den öppna vården kan komma till stånd,
kan man också vänta sig en mera rationell
drift inom den slutna vården.

Trots alla ökade investeringar i våra
lasarett och ökade ansträngningar för
att förbättra läget på personalfronten
kommer vi säkerligen aldrig att klara
det ökade vårdbehovet för de gamla
och sjuka utan en omorganisation mot
mindre personalkrävande vårdformer.
Med den nuvarande utbildningskapaciteten
kommer inte sjuksköterskebristen
att kunna avhjälpas inom överskåd -

Onsdagen den 13 november 1968 em,

Nr 36 115

lig framtid, såvida vi inte är beredda
att acceptera en betydande nedskärning
av sjukskötersketiitheten.

Den stora upprustning som skett inom
sjukvården under efterkrigstiden
liar framför allt kommit den slutna akutvården
till del. Men många av de vårdplatser
som är avsedda för akutvård
är som sagt blockerade av kroniskt sjuka
patienter som egentligen borde vårdas
på andra ställen och i andra former.
Det är ofrånkomligt att en utbyggnad
av den öppna vården måste ske så
fort som möjligt.

De senaste uppgifterna rörande vakanserna
på provinsialläkartjänsterna i
landet verkar dock oroande. Den 1
april var inte mindre än 10,5 procent
av samtliga tjänster obesatta och 12 procent
var besatta av vikarier. En av de
främsta anledningarna till dessa förhållanden
anges vara att flerläkarstationerna
inte är utbyggda i avsedd omfattning.
Till stor del torde vakanserna
finnas i Norrland, men förhållandena
på andra håll i landet kan snabbt försvåras,
om vi inte vidtar åtgärder.

Det kan heller inte vara otänkbart
att den utbyggnad av industriläkarorganisationen
som nu pågår kan inverka
oförmånligt på möjligheterna att erhålla
personal till den öppna sjukvården
med landsting som huvudmän. En samordning
bör därför ske med både industriläkare
och andra privatpraktiserande
läkare vid flerläkarstationernas
utbyggande för att på rätt sätt tillvarata
alla resurser.

Yi måste också satsa mera på hemsjukvården.
Många människor som nu
vårdas på sjukhus skulle till betydligt
lägre kostnader kunna få en lika bra
och kanske bättre vård i hemmet.
Några ingående beräkningar över hemsjukvårdens
behov har ännu inte gjorts.
Man vet inte hur många sjuksköterskor,
hemsamariter, hemvårdarinnor och annan
personal som behövs. En undersökning
måste komma till stånd. Av de förut
nämnda patienterna i Göteborg som i

Allmänpolitisk debatt

onödan belastade akutklinikerna beräknades
en fjärdedel kunna vårdas i hemmet.

För att komma fram till en riktig avvägning
mellan öppen och sluten sjukvård
måste vi, som Landstingsförbundet
framhållit i sitt remissyttrande över betänkandet
om förmåner och avgifter
i sluten sjukvård, få ett avgiftsuttag från
sjukpenningen vid sluten vård, som är
mer adekvat än det nuvarande på 5
kronor om dagen — ja, herr talman,
i de flesta fall höjt till 10 kronor. Lösningen
av det problemet måste komma
så snart som möjligt. Det är orimligt
med de höga kostnader som nu drabbar
en patient i öppen vård jämfört med
kostnaderna i sluten vård.

Vad har nu regering och riksdag med
sjukvårdsplaneringen att göra? Är det
inte något som landstingen skall sköta,
och har vi över huvud taget en vårdkris
här i landet? Ja, man kan kalla det vad
som helst. Man kan tycka att ordet vårdkris
är för hårt, men vi måste ändå
först erkänna att något är fel, om vi
skall kunna komma till rätta med missförhållanden.
På riksplanet måste vi för
det första ha samma kostnader för sluten
och öppen vård. Det är en försäkrings-
och avgiftsfråga, och man kan
fråga sig när den av Landstingsförbundet
begärda utredningen om en översyn
av gällande sjukvårdslagstiftning för
att underlätta en total integration på
hälso- och sjukvårdsområdet skall komma.
För det andra gäller det läkarutbildningen
för olika vårdområden och
en ändrad meritvärdering mellan öppen
och sluten vård. För det tredje är
det fråga om utbildning av vårdpersonal
som erfordras för bättre samordning av
psykisk och somatisk vård med socialvården,
och för det fjärde behövs bättre
resurser för förebyggande vård och
för en bättre miljövård.

När det gäller hälso- och sjukvårdsfrågorna
är det framför allt ett område
som enligt min mening starkt försummats.
Vi behöver en bättre psykisk

116 Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Allmänpolitisk debatt

hälsovård med de organisatoriska förändringar
som erfordras för att nå det
målet. Alltför länge liar vi försummat
den psykiska hälsovården, och i familjevårdprincipen
måste ingå en helt annan
samordning av socialvård och psykisk
hälsovård.

1 den PM som socialstyrelsen har
skickat ut och som för närvarande är
på remiss på olika håll, bl. a. hos landstingen,
har det framförts vissa synpunkter
som jag helt kort skall ta upp.
Socialstyrelsen påpekar i denna PM,
att vi har en i vissa hänseenden ansträngd
vårdpersonalsituation. Det är
bra att en sådan sak slås fast, ty det är
som sagt utgångspunkten när man vill
veta vad man skall företa sig.

Man konstaterar vidare: »Genom ändrade
tekniska förutsättningar för vården
borde det bli möjligt att minska den
relativa efterfrågan på vårdpersonal eftersom
den slutna vården är mer personalkrävande
än den öppna.» I det
följande skriver man också: »I vårdplatshänseende
är Sverige bland världens
mesi välförsedda länder. Den öppna
vården är vid internationella jämförelser
däremot av ringa omfattning.
Detta gäller såväl specialistvård som
vård av allmänläkare. Undersökningar
har visat att varje invånare i Sverige
konsulterar läkare i medeltal 2,3 gånger
per år, medan motsvarande värden
för England och USA är 4,7 respektive
5,3. Konsumtionen av öppen vård inom
landet varierar avsevärt och är högst
i storstadsområdena och lägst i glesbygden
(3—1,6 per invånare per år).»

Jag vill påpeka att det skrivna inte
enbart visar fördelen ur hälsosynpunkt
att bo i glesbygd. Snarare säger det en
del om möjligheterna för glesbygden
att få sina berättigade sjukvårdskrav
tillgodosedda.

I socialstyrelsens PM sägs också följande:
»En väsentlig orsak till detta förhållande
är utan tvekan den ojämna fördelning
av läkare över landet---.»

I fortsättningen av samma handling
skriver man: »I anslutning till ett ökat
utbud av läkare finns det anledning att
räkna med möjligheter att dels förse
nu läkarglesa områden med läkare, dels
åstadkomma en omstrukturering av läkarkåren
mot ett ökat antal öppenvårdsläkare.
Attitydundersökningar i anslutning
till ovan omtalad utredning om
sjukhusläkares arbetsförhållanden visade
att det bland underläkarna förelåg
ett betydande intresse för verksamhet
inom öppen vård främst då i anslutning
till flerläkarmottagningar.»

Till sist vill jag säga några ord om
den samordning som erfordras för planering
på sjukvårdens område mellan
stat, landsting och primärkommuner.
Sjukvårdsplaneringen är en detalj av
samhällsplaneringen men enligt min
mening en mycket viktig sådan. Och
hur är då vår samhällsplanering ordnad?
Ja, jag skulle snarast vilja säga
att vi där i stället för ordning har en
icke ringa oordning. Såväl på riksplanet
som på det regionala och kommunala
planet saknas den samordning och
organisation i samhällsplaneringen som
vi borde ha.

Vad har vi i det fallet att vänta? Det
finns en länsindelningsutredning som
tydligen nu är lagd på is. Vi har också
en kommunindelningsreform som endast
delvis är genomförd — men jag
vill livligt hoppas att den inte kommer
att genomföras med tvång av Kungl.
Maj:t. Vidare har vi en utredning rörande
länsförvaltningen och en i dagarna
redovisad utredning om länsdemokrati.
Dessa frågor har diskuterats i
flera år, men den slutliga lösningen vet
vi för dagen ingenting om. Enligt min
mening ligger det en förlamande hand
över en stor del av samhällsplaneringsverksamheten.
Men ett är säkert: sjukvårdsplaneringen
får inte avvakta en
lösning av den samlade samhällsplaneringens
organisation. Den måste lösas
efter i stort sett de linjer och den prin -

Onsdagen den 13 november 1968 ein.

Nr 36 117

cipskiss som socialstyrelsen har dragit
upp, och det måste ske snarast ty det
är vår hälsa det gäller.

Herr andre vice talmannen CASSEL
(li):

Herr talman! Det har förvånat mig
en smula att ingen i den långa raden
av talare, som haft ordet före mig i
denna debatt, annat än mycket flyktigt
berört en fråga som jag finner vara
av central betydelse för Sveriges och
de övriga nordiska ländernas möjligheter
till fortsatt ekonomisk utveckling.
Jag syftar naturligtvis på de ansträngningar,
som efter initiativ av den
danske statsministern har satts i gång
för att åstadkomma en nordisk ekonomisk
union.

Anledningen till att ingen talare närmare
har gått in på denna fråga kan
vara, att ett intensivt utredningsarbete
just nu pågår i slutna rum, utan insyn
från parlamentariskt håll, inom det
ämbetsmannautskott och dess nio underutskott,
som arbetar på att lösa det
uppdrag som gavs av de nordiska statsministrarna
vid deras sammanträde i
Köpenhamn den 23 april i år.

Det är en stor utredning, omfattande
en rad frågekomplex, som är involverade
i detta sammanhang. Jag kritiserar
inte ett ögonblick att dessa utredningar
måste göras på ämbetsmannanivå
och utan parlamentarisk medverkan.
Det ligger tvärtom i sakens natur.
Utredningsmännen följs i sitt arbete av
våra varma välgångsönskningar, och de
kan, om de låter arbetet mynna ut i
positiva förslag, räkna med starkt parlamentariskt
stöd.

Jag vill också uttrycka min tillfredsställelse
över den överenskommelse
som träffats mellan statsministrarna
och Nordiska rådets presidium om att
materialet skall presenteras så tidigt,
att en meningsfylld debatt kan äga
rum vid Nordiska rådets session i
Stockholm, som börjar den 1 mars

Allmänpolitisk debatt

1969. Vad som förestår är nämligen
stora och ytterst betydelsefulla överläggningar,
där parlamentarikerna i de
olika länderna måste vara beredda att
medverka och att ta sitt ansvar.

Det har sagts ibland och med rätta
om det nordiska samarbetet, att det
alltför ofta misslyckats när man kommit
in på dramatiska och mera spektakulära
skeenden. Man har pekat på vårt
misslyckande när det gällde att åstadkomma
ett nordiskt försvarsförbund,
och man har erinrat om hur förhandlingarna
om gemensam nordisk marknad
strandade i Kungälv. Nu står vi
ganska snart inför ett nytt prov.

Skapandet av en nordisk ekonomisk
union skulle vara en historisk prestation
av väldiga mått och skulle betyda
ett långt steg på vägen mot ett nordiskt
enande. Det skulle också betyda
en ytterligt livlig stimulans till det
faktiska ekonomiska samarbete, som
redan pågår inom Norden och som
växer fram med lavinartad styrka. Det
skulle vidare betyda att denna nordiska
fast sammansvetsade grupp, på
samma sätt som skedde i Kennedyronden,
utåt kommer att uppträda som en
enhet och på grund därav med samma
kraft och speciella styrka som de ekonomiska
stormakterna kunde hävda
sina intressen i förhållande till yttervärlden.
Alldeles särskilt skulle det ha
betydelse när det gäller Nordens närmande
till den europeiska gemenskapen.

Man har sökt göra gällande att de
förslag som tid efter annan framförts
från västtyskt håll och från Beneluxhåll
om speciella arrangemang för de stater
som sökt medlemskap skulle kunna
medföra att Danmark och Norge finge
utsikt till gynnsammare behandling än
Sverige och Finland och att det därför
skulle vara klokt av de förstnämnda
länderna att ställa sig rätt fria gentemot
Sverige och Finland. Jag är, herr
talman, övertygad om att detta är en

118 Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Allmänpolitisk debatt

felsyn. Under den långa tid som med
all säkerhet kommer att förflyta innan
det blir några allvarliga förhandlingar
mellan de nordiska länderna och EEC
— vare sig det gäller medlemskap eller
association eller speciella övergångsregler
—■ torde det nordiska ekonomiska
samarbetet de facto ha hunnit
växa sig så starkt att ingen inom de
sex länderna, inom kommissionen eller
inom de nordiska ländernas grupp
skulle kunna drömma om att förhandlingar
kunde äga rum mellan EEC och
ett enskilt nordiskt land. Norden måste
i sådana förhandlingar komma att betraktas
som en naturlig och odelbar
enhet.

Herr talman! Jag har hastigt berört
några av de fördelar som är förknippade
med en nordisk ekonomisk union.
Men jag blundar inte ett ögonblick för
de utomordentliga svårigheter som ligger
i vägen. Ingen ekonomisk gemenskap
kan åstadkommas utan att samtliga
de länder som skall deltaga har klart
för sig att de tjänar på affären. Det
räcker inte med allmän idealitet och
vackra ord om solidaritet, utan bevisen
måste föreligga i klara omisskännliga
siffror. Det betyder att de stater
som skall samarbeta måste vara beredda
på hårda förhandlingar, där man
både ger och tar, och måste vara redo
till betydande uppoffringar av nationella
särintressen för att vinna det gemensamma
målet.

Jag hoppas att jag inte på något sätt
föregriper de kommande förhandlingarna
om jag redan nu säger att vi i
Sverige som det största och ekonomiskt
starkaste av de fyra länderna måste
visa ett visst mått av generositet om
dessa förhandlingar skall leda till resultat.
Jag är övertygad om att en sådan
generositet på sikt kommer att visa
sig vara välbetänkt även om man inskränker
sig till att väga och mäta i
siffror och pengar.

Jag vill slutligen, herr talman, uttrycka
min glädje över att landsorgani -

sationerna i de nordiska länderna så
beslutsamt ställt kravet att politiska
beslut om fastare nordiskt samarbete
skall fattas redan under nästa år. Detta
är under de år som nu ligger framför
oss och som kan överblickas det enda
vi kan göra här i Norden för att bryta
en ekonomisk isolering som kan komma
att bli förlamande. Det gäller nu för de
nordiska regeringarna och för de nordiska
parlamenten att samla sig till beslut.
Uppenbart är att vissa grupper,
vissa näringar och vissa yrkesutövare
vid uppbyggandet av denna ekonomiska
union kan komma i kläm. Lika uppenbart
är att de i en sådan situation icke
får lämnas utan stöd. Jag är övertygad
om att ifall detta blir klart fastslaget,
så kan åtminstone den svenska regeringen
räkna med stöd från samtliga
politiska partier. — Yad den utrikespolitiska
situationen beträffar har denna
sällan varit mer gynnsam för ett
vidgat nordiskt samarbete än den är
i dag. Den finske statsministern Koivistos
tal vid presskonferensen i Oslo den
19 oktober vittnar vältaligt om detta.

Herr talman! Alla har vi stått uppe
på trampolinen och tvekat huruvida vi
skulle våga hoppa eller inte. Till de
nordiska regeringarna skulle jag vilja
säga: Tveka inte! Badvattnet blir aldrig
varmare än det är i dag.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Utgången av årets val
har upptagit en mycket stor del av dagens
debatt. Jag skall inte direkt ta upp
den frågan, men jag vill inledningsvis
säga att åt trygghets- och jämlikhetsfrågorna
gavs ett större utrymme i årets
valdebatt än tidigare. Det framgick väl
också att trygghetsfrågorna har en helt
annan räckvidd än det ofta ensidiga
mätandet i biltäthet, antal TV-apparater
o. s. v.

Till de stora trygghets- och jämlikhetsfrågorna
hör det vittomfattande
komplex som vi sammanfattar i begreppet
miljöfrågor. När vi inkluderar

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Nr 36

119

dessa frågor i trygghetsproblematiken
sätter vi också den enskilda människan
i centrum. Efter valet har enligt min
mening debatten fått ett vidare perspektiv,
och strålkastarna har i någon mån
riktats på frågeställningen om den enskildes
situation och hur den enskilde
upplever de åtgärder som dagens planerare
vidtar. Det har ofta framgått hur
litet hänsyn till den enskilde som tas
vid planeringen av samhället och hur
litet den enskildes synpunkter beaktas
i detta sammanhang.

För en tid sedan tog TV-programmet
»Timmen» upp miljöfrågorna som tema
—■ ett försök som jag anser lovvärt.
Däremot var det upprörande att höra
det resonemang som fördes av dem som
bär ansvaret för planeringsfrågorna.
Just dessa människor, till vilka man i
olika sammanhang hänvisar såsom innehavare
av den största sakkunskapen
i dessa frågor, kunde endast säga att
de ingenting vet om hur folk vill bo.
Detta besked visar att det sannerligen
är på tiden att man vid planeringen av
samhället diskuterar frågorna ur den
enskildes synvinkel och gör klart för
sig vad som är väsentligt för att människorna
skall känna trivsel i sin bomiljö.

Det är nödvändigt att komma till klarhet
om vilken samhällsbild som är
den bästa med hänsyn till den enskildes
krav på god miljö. Man måste veta
det bl. a. just för att skapa den trygghet
som inte minst bomiljön utgör.

I dag finns två samhällsinriktningar.
Dels finns den linje som förordar centraliserad
beslutanderätt, koncentration
av kapital, människor, bebyggelse och
näringsliv till ett fåtal orter i landet.
Dels finns den linje som förordar ett
beslutsfattande så nära den enskilde
som möjligt, ett näringsliv med spridning
även till mindre orter och därmed
större valfrihet när det gäller arbetsplats
och bostadsort. Den senare linjen
företräds av det parti jag representerar,
centerpartiet.

Allmänpolitisk debatt

Det centraliserade samhället har hittills
inte visat sig kunna skapa trygghet
för de enskilda människorna. De har
inte kunnat bemästra bostadsproblemet.
Det har inte heller kunnat komma till
rätta med de stora sociala problem
som finns, utan dessa visar i stället en
stark tendens att öka. Är det då rimligt
att med dessa problem för ögonen ytterligare
förvärra den föreliggande situationen
med att driva koncentrationslinjen
i vårt samhälle ännu hårdare?

Under valrörelsen reste de socialdemokratiska
statsråden runt i landet.
De besökte industrier och talade med de
anställda. Jag vill fråga herrar statsråd:
Fick ni inte då taga del av de bekymmer
som man har ute i landet i mindre
och medelstora orter? Lade ni inte
märke till människornas rädsla för utvecklingen,
om inte samhället skapar
förutsättningar för att näringslivet i
dessa bygder skall kunna utvecklas och
nya arbetstillfällen skapas? Fick ni det
beskedet att de anställda gärna bryter
upp från den bygd och det arbete de
trivs med, om arbetsmöjligheterna försvinner?
Jag tror inte det. Jag tror
att de flesta vill se sin bygd utvecklas
och önskar att arbetstillfällen skapas.

Någon vecka efter valet invigde inrikesministern
en mässa i Kronobergs
län, inte i en centralort i ett kommunblock
utan i en mindre ort i en kommun.
Det är en liten ort, där företagare
vill utveckla sin rörelse men där kommunikationerna
inte varit de bästa och
där kommunalmännen och företagen
fått kämpa för att få några bostadslägenheter
— en förutsättning för att
företagen skall kunna bygga ut sin
verksamhet. I sitt invigningstal lovprisade
inrikesministern bygden, företagsamheten
och inte minst dessa mindre
orters stora värde från miljö- och trivselsynpunkt
—- helt i linje med de tankegångar
som vi från centern hävdar.
Jag vill fråga inrikesministern: Innebär
dessa av inrikesministern deklarerade
synpunkter att han — och rege -

120 Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Allmänpolitisk debatt

ringen — nu är beredda att ompröva
sin inställning till dessa mindre orter
och i praktiskt handlande ge dem den
betydelse för samhället, företagsamheten
och den enskilde som han gjorde
sig till tolk för i det tal jag nämnde?
Eller är det bara ord som kommer till
uttryck i högtidliga sammanhang? Jag
vill emellertid tro på inrikesministerns
ärliga avsikter, eftersom jag har den
uppfattningen att Rune Johansson personligen
är klart övertygad om att även
dessa många mindre orter är nödvändiga
i samhällsbilden.

År man övertygad om detta blir nästa
fråga: Hur skall vi ge dessa orter möjligheter
att utvecklas? För det krävs ett
samspel mellan de olika myndigheterna,
så att man ser totaleffekten av skilda
åtgärder. Detta gäller inte minst i fråga
om de signaler och riktlinjer som
kommer från och utformas i kanslihuset.
Gäller det en glesbygdskommun
med blandat jord- och skogsbruk, rycker
de nuvarande rationaliseringsbestämmelserna
och svårigheterna att få
lån och rationaliseringsstöd undan
grunden för det kombinerade jord- och
skogsbrukets bestånd. Inrikesministern
bör ta sin kollega jordbruksministern
med sig och studera verkningarna av
de bestämmelser som utformats i jordbruksdepartementet.

Det finns också anledning för kommunikationsministern
att studera verkningarna
av kommunikationssystemet,
som är en grundläggande förutsättning
för en bygds utveckling. Ordentliga vägar
inom kommunblockens delkommuner
till högstadieskola, centralort o. s. v.
är ett krav som måste förverkligas, om
man skall få det rätta resultatet. Järnvägspolitiken
måste omprövas så att
SJ verkligen blir ett folkets serviceorgan.
Det är, tycker jag, dags för en ny
trafikutredning för att utreda hela trafiksektorn.
Och inom det egna departementet
har inrikesministern att se till,
att bostadsbyggandet även kommer de
mindre orterna till del.

Jag anser att det behövs mer av helhetssyn
i de beräkningar som ligger till
grund för lokaliseringsverksmheten.
Därvid måste också de strikt företagsekonomiska
bedömningarna vidgas till
ett samhällsekonomiskt betraktelsesätt.
Men ytterst måste den politik som påverkar
vår näringsstruktur, vår bosättning
och vår miljö bestämmas utifrån
såväl ekonomiska som icke-ekonomiska
målsättningar. Den politiken kräver
planering på såväl riks- som regionalnivå.
Det behövs en högre grad av samverkan
mellan enskild och offentlig
sektor samt mellan olika sektorer av
den samhälleliga verksamheten.

De allmänna målsättningarna för
samhällets ekonomiska politik har ofta
definierats sålunda: för det första full,
produktiv och fritt vald sysselsättning,
för det andra ekonomisk tillväxt och
för det tredje stabilt penningvärde. Med
hänsyn till att miljöpolitiken och frågan
om en människornas fysiska anpassning
till arbetsliv och miljö alltmer kommit
i förgrunden är det nödvändigt att
de arbetsmarknadspolitiska och lokaliseringspolitiska
åtgärderna utformas
även med hänsyn till dessa viktiga
trygghetsfaktorer. Då finner vi att vi
utöver de tre nämnda målsättningarna
också måste ta med: för det fjärde tryggande
av natur och miljö och för det
femte tryggande av den enskilda människans
anpassning, trivsel och valfrihet.

Det är självklart att dessa fem mål
skall gälla inte enbart vissa geografiska
områden, utan hela landet. Detta kan
tillgodoses genom en aktiv, planerad
utbyggnadspolifik. Tidigare har lokaliseringsdebatten
förts utifrån de problem
som glesbygden har, men debatten
har undan för undan utvecklats till att
i hög grad gälla även storstäderna och
deras befolkning. De stora städerna har
genom kraftig inflyttning ställts inför
mycket stora problem, där bl. a. bostadsbristens
sociala verkningar tillhör
de mest kända.

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Nr 36 121

Glesbygdsproblemet är inget övergångsproblem.
För överskådlig framtid
kommer åtskilliga människor att sysselsättas
i jor dbruk, skogsbruk, turistnäring
och naturvård, och för dem är bosättning
i glesbygden naturlig och nödvändig.
Dessa människor skall då ha samma
rätt som andra att få sina anspråk
på trygghet, service och stardardhöjning
tillgodosedda. Detta är en fråga
om rättvisa och solidaritet. Jag kommer
därför fram till att utvecklingen i storstadsområdena
lika väl som utvecklingen
i glesbygden ger oss besked om att
en aktiv lokaliseringspolitik är ett riksintresse.
Därför måste en verkligt aktiv
lokaliseringspolitik innefatta betydligt
mera av förutsättningsskapande
initiativ och förutsättningsskapande
planering och insatser från samhällets
sida. Jag anser det naturligt att verksamheten
bedrivs i ett förtroendefullt
och effektivt samarbete med näringslivet.

Den framtida lokaliseringspolitiken
ville jag i enlighet med centerpartiets
politiska målsättningar sammanfatta på
följande sätt.

Det gäller att:

1. främja en lokalisering av näringsliv
och bosättning som ger bästa möjliga
utnyttjande av landets samlade tillgångar
av arbetskraft och kapital och
som befordrar ekonomisk tillväxt;

2. främja en rimlig fördelning mellan
olika landsdelar och regioner av
det stigande välståndet;

3. främja en utformning av stads- och
landsortssamhällen som väl tillgodoser
hänsynen till den mänskliga trivseln;

4. främja ett utbyggnadsmönster som
på bästa möjliga sätt bidrar till att bevara
och vårda naturen och kulturlandskapet; 5.

främja bevarandet av naturtillgångarna
därigenom att dessa utnyttjas
på ett sätt som säkrar framtidens behov
och i en grad som svarar mot det
aktuella behovet;

C. främja utbyggnaden av en tillfreds -

Allmänpolitisk debatt

ställande samhällsservice — kulturell,
social och kommersiell sådan service —
i olika områden av landet;

7. lindra de anpassningssvårigheter
som uppstår för den enskilda människan
och den enskilda kommunen i samband
med den ekonomiska utvecklingen
och strukturförändringar i näringslivet.

Herr talman! Vad jag här poängterat
anser jag vara viktiga inslag i en politik
som för framtiden ger trygghet och
förutsättningar för en bättre jämlikhet
i samhället.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården (fp):

Herr talman! Ett huvudtema i den
stora debatt som försiggick här på förmiddagen
mellan partiledarna har varit
vilket näringspolitiskt system som skulle
medföra den största tillväxten för vår
ekonomi. Jag vill inte på något sätt
blanda mig i den problematiken, utan
jag vill bara konstatera, herr talman, att
den ekonomiska expansion, som har
förekommit under många år, är mycket
ojämnt fördelad över landet geografiskt
sett. Många av mina åhörare här i kammaren
kanske anser, att detta inte är
någon nyhet — detta förhållande har
bl. a. understrukits av statsministern i
ett av hans inlägg i dag.

Men hittills •— det vågar jag säga —
har det varit de expansiva zonernas
problem som har dominerat den ekonomiska
debatten och diskussionen om
de åtgärder som samhället bör vidtaga.

För att försöka bemästra de problem
som uppstått i dessa svaga områden har
man visserligen sökt lindra verkningarna
av näringslivets förvandling genom
att framföra förslag om lokaliseringspolitiken
och besluta om den försöksverksamhet
som nu varit i gång
under några år. Men denna har inte
lyckats i den grad att man i någon
större omfattning kunnat mildra problematiken
i dessa avfolkningsoniråden.
Nu har vi i vårt land desutom en så -

122 Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Allmänpolitisk debatt

dan ekonomisk konjunktur att nyetableringslusten
dämpas. Konjunkturen har
också hållit tillbaka industrins nyinvesteringar,
vilka ligger på en låg nivå.
Detta har också fått till följd att de
till en början lovvärda försöken till lokaliseringsexpansion
till dessa områden
missgynnas. Expansionen har stannat
av.

Samtidigt drabbar den svaga ekonomiska
konjunkturen just dessa områden
särskilt hårt genom att skogsnäringen,
som är en av basnäringarna
inom dessa områden, kämpar med mycket
stora svårigheter. Det blir alltså
människorna inom dessa glesbygdsområden
som ställs inför problemen. Detta
leder till att inkomstnivån sjunker
och till att de sociala problemen blir
allt svårare.

Under den senaste valrörelsen talades
rätt mycket om dessa frågor. Bl. a.
lovade man att vidta en del statliga åtgärder
— detta har även framhållits
efter valet. Det talades också om att
man skulle tillsätta någon form av utredning.

Så sent som i förra veckan deltog jag
i en uppvaktning för några av våra
statsråd, men något löfte om konkreta
åtgärder kom inte fram den gången
heller. Allt befinner sig alltså under
utredning, såväl lokaliseringspolitiken
som de statliga åtgärderna, men man
kan inte utreda hur länge som helst. De
åtgärder som en gång måste vidtas blir
svårare ju längre man skjuter dem framför
sig. Här måste någonting ske med
det snaraste.

I detta sammanhang vill jag föra
fram krav på större regional planmässighet
i verksamheten. Man borde här
kunna samordna enskilda och statliga
åtgärder, om man inordnar dem i en
plan, härigenom skulle man få fram
en någorlunda expansiv tendens åtminstone
i några av de lämpliga orterna
inom nämnda områden. Detta är ingen
utopi utan ett realistiskt tänkande, om
man verkligen satsar någonting. De

åtgärder det här gäller är mycket debatterade,
men de måste ske snart och
de är önskvärda.

Men även om man vidtar de lokaliseringspolitiska
åtgärder jag här helt
flyktigt talat om, kommer det ändå att
återstå många problem för människorna
i glesbygden. Innan jag slutar mitt
anförande skulle jag vilja stryka under
att vi måste ta itu med dessa problem
oavsett vad som sker på den samhälleliga
sektorn i form av lokaliseringspolitik
eller statlig företagsamhet inom
dessa områden. Befolkningsbilden i glesbygden
är sådan att det finns många
åldringar av vilka många är ensamstående.
Dessa åldringar drabbas hårt
av samhällets och också de enskildas
starkt ekonomiska värderingar när det
gäller att hålla företagsamhet och kommunikationer
i gång.

Jag vill här bara ge några exempel.
Under det senaste året har vi sett hur
de statliga vägmyndigheterna i olika inlägg
i den vägpolitiska debatten sagt att
de i fortsättningen inte kan underhålla
alla allmänna vägar i dessa glesbygder,
utan vissa sådana måste nog överföras
till enskilt underhåll. Det blir för dåligt
trafikunderlag på dem. De enskilda
vägföreningar som här skulle komma
i fråga har redan förut en stor börda
med de vägar de har att underhålla.
Samtidigt som vägföreningarna får ett
allt mindre antal människor som bidrar
till kostnaderna för dessa enskilda
vägar talar vägmyndigheterna om att
på dem övervältra kostnaderna för tidigare
av samhället betalda vägar. Det
är en orimlig börda som man ämnar
flytta över på de människor som blir
kvar i dessa bygder och som dessutom
ofta är åldringar och alltså har mindre
ekonomisk bärkraft än folk i gemen.
Sådana tankegångar som framförts av
vägmyndigheterna upprör den som känner
till förhållandena, och jag hoppas
att planerna aldrig kommer att förverkligas;
det behövs ingen utredning
för att stoppa dem.

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Nr 36 123

När det gäller kommunikationerna är
vi inne i samma cirkel. Riksdagen har
beslutat att lösa en kollektiv biljett hos
SJ för att kunna ge fullgod trafikservice
i vårt glest bebyggda land. När man reser
i dessa glesbygder finner man att
väntsalarna inte kan hållas öppna —-det är inte ekonomiskt eftersom så få
åker. De som ämnar åka med tåg får
därför inte vänta inomhus; det bär sig
inte att hålla väntsalen öppen, det blir
för dyrt att låsa upp lokalen. Åtminstone
på lördagar och söndagar kan
inte de resande begära att få denna service.
Jag undrar vilken reaktionen skulle
bli om man låste väntsalarna på stationer
i de tätare bebyggda områdena. Det
är emellertid inte lättare att stå utomhus
och vänta för att man är ensam
och för att det är kallt.

Tågturerna har blivit glesare och i
många fall helt försvunnit därför att
det inte lönat sig att stanna vid en station.
Nu har man kommit fram till att
bussarna inte heller är ekonomiskt lönsamma,
med turindragningar som följd.
Detta leder fram till att de människor
som bor i glesbygderna får längre väg
till kollektiva trafikmedel när de, vilket
dock ibland inträffar, vill hälsa på
sina bekanta och släktingar. För att
komma fram till en järnvägsstation
måste de ofta ta taxi, och på så sätt
ökar kostnaderna för deras resor. När
man dragit in stationer och ersatt tågturer
med bussar har man underlåtit
att samordna taxan, och det medför
också ökade kostnader för de resande.

Vidare har pensionärernas rabattkort
inte gällt på bussar. Nu har dock detta
missförhållande rättats till och i det
sammanhanget vill jag ge ett tips. Pensionärer
får som bekant inte åka första
klass med dessa rabattkort — det anses
väl inte att de har behov därav. Nu när
det är fråga om att även de som har
sjukpension skall få rabattkort, borde
det vara rimligt att de fick lösa förstaklassbiljett.
Många behöver ha någon
hjälpande med sig och dessutom har

Allmänpolitisk debatt

de svårt att kliva upp till den översta
bädden i en andraklass sovkupé.

Ni kanske tycker att jag trycker för
hårt på dessa problem, men den som
ständigt kommer i kontakt med frågor
av detta slag kan inte undgå att ta starkt
intryck. Vi som representerar glesbygderna
bör ha rätt att skrika högt ibland.

Samtidigt som kommunikationerna
försämrats har avstånden till den service,
som även de här boende människorna
har rätt till, blivit längre. Jag
skall bara nämna alla affärer som lagts
ned — om vi läser Kooperativa förbundets
årsrapport finner vi att tusentals
affärer lagts ned genom butiksnätets
koncentrering. Och det är inte bara
Konsums affärer utan även många privata
affärer som lagts ned.

Jag skall inte gå igenom alla de områden,
på vilka dessa människor har
problem. Jag vill bara tillägga att vi på
våra bänkar här i riksdagen i fjol fick
broschyren »Gammal i glesbygd», i vilken
man tog upp en del problem. Det
hela såg mycket vackert ut. Det sades
i broschyren, att man för närvarande
har en särskild delegation som försöker
finna lösningen på dessa problem.
Detta låter mycket vackert, men jag tycker
nog att lösningarna borde åstadkommas
omedelbart. Att man i oändlighet
försöker finna lösningar är inte
någon tröst för dem som nu står inför
problem. De vill ha konkreta resultat.

Många av kommunerna i glesbygderna
är medvetna om problemen och försöker
lösa dem antingen genom att
stödja det näringsliv som finns på orten
— det kan vara jordbruk eller skogsbruk
— eller genom att vidta andra åtgärder,
som ibland haft den karaktären,
att de sträckt sig längre än vad kommunallagarna
egentligen tillåter. Dessa
kommuner har problemen nära inpå
sig, och de har ansett att något måste
göras; man har inte haft tid att vänta.
Jag vill i detta sammanhang tillägga,
att jag tyckte det var ganska onödigt att
finansministern fann sig föranlåten att

124 Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Allmänpolitisk debatt

höja pekpinnen mot en del av dessa
kommuner och hota dem med åtgärder
från statens sida om de inte var försiktiga
i detta avseende.

I årets valrörelse och även i denna
debatt har det sagts stora och i vissa
fall mycket berättigade ord om jämlikhet
mellan människor; om det råder
jämlikhet i ett samhälle är det ett tecken
på att det är ett gott samhälle, och
man måste därför sträva efter att göra
jämlikheten större. I den debatten får
man inte glömma bort människorna i
glesbygden. De vill också anmäla sina
krav och få dem tillgodosedda.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! På något egendomligt
sätt kom utbildningsfrågorna att spela
en mycket underordnad roll i årets valrörelse.
Man snuddade vid dem i diskussionen
kring jämlikhetsproblemet,
ty man kunde inte undgå att tangera
dem, då kårhusockupation och andra
studenttilltag kommenterades. Men i övrigt
märkte man inte mycket av utbildningssamhällets
spörsmål under valrörelsens
gång.

Man skulle alltså kunna förledas att
tro, att det föreligger total enighet i
bedömningen både av de reformer som
genomförts och av dem som står i tur
att genomföras. Så är dock ingalunda
fallet.

Den största uppmärksamheten i debatten
— även om denna inte nämnvärt
trängde in i valrörelsen — tillvann
sig frågan om UKAS, d. v. s. förslaget
om fasta studiegångar vid de filosofiska
fakulteterna. Redan när riksdagen
1965 antog principerna härför,
ställde jag mig tveksam och förde denna
tveksamhet till denna kammares protokoll.
Beträffande de fasta studiegångarna
sade jag den 8 december för tre
år sedan: Dessa föreslås bli införda
utan antydan till specifikation om vad
det är frågan om. Här lämnas möjlighet
till praktiskt taget vad som helst.
Vilka anordningar som åsyftas nämns

icke. Det talas bara om särskilda åtgärder,
särskilda anordningar och liknande.
Så långt mitt anförande för tre
år sedan.

Vad som sedan hänt har rättfärdigat
denna tvekan till övermått. Det blev
värre än vad man ens kunde föreställa
sig för tre år sedan. Universitetskanslersämbetet
försökte på regeringens
uppdrag lägga en tvångströja över universitetsundervisningen
inom de filosofiska
fakulteterna, som blev så omöjlig
för studentopinionen att bära, att
denna samlade sig till opposition av
sådan styrka, att samma regering som
beställt tvångströjan måste utbyta eller
snarare tills vidare lova att utbyta den
mot en mindre plågande klädnad.

Där står vi alltså nu. Vi har fått ett
sedelärande exempel på hur man inte
skall gå till väga, när man försöker
genomföra reformer på den högre undervisningens
område. Vi kan bara fråga
oss: Kommer man att ta lärdom för
sitt agerande i fortsättningen?

En probersten på detta kan 1968 års
utbildningsutredning, den s. k. U 68,
komma att bli. Den lider emellertid av
en fundamental svaghet, eftersom den
endast består av fyra herrar på statssekreterar-
och generaldirektörsnivå.
Den har ingen politisk representation,
ingen lärar- och ingen studentrepresentation.
Bakom ligger väl någon spekulation
eller filosofi om större effektivitet
och snabbhet än vad som vanligen
brukar förknippas med en statlig utredning.
Den saknade allsidiga representationen
har ersatts med tre s. k.
referensgrupper, knutna till utredningen
och representerande politikerna, utbildningsväsendet
och arbetsmarknaden.
Intet ont om dessa referensgrupper
i och för sig — de kommer säkert
att bli nyttiga — men de har som namnet
säger endast en rådgivande funktion.
Besluten ligger hos de fyra höga
ämbetsmännen, alltså hos byråkratin.
Byråkratin, främst i kanslihuset, gjorde
ett avgörande misstag vid skapandet av

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Nr 36 125

UKAS. Riksdagen lockades med genom
oklara informationer och föga specificerade
riktlinjer. Intet av det som kan
bli resultatet av U 68 :s arbete får röna
det öde som vederfarits UKAS och ställa
till ett sådant ohägn.

Alldeles oavsett vad som kan göras
till den högre undervisningens fromma
inom U 68, måste ett positivt ställningstagande
till 1963 års forskarutrednings
förslag göras omgående enligt de bedömningar
som de som ser saken klart
gör. Utredningen föreslog, att en ny
forskarutbildningsorganisation skulle
genomföras från och med budgetåret
1969/70. Någon proposition i frågan
från utbildningsdepartementet har vi
hittills inte sett. Universitetsbanslersämbetet
har i sina petita för nästa budgetår
tvingats föreslå nya provisoriska
förstärkningsåtgärder. Det är högst
otillfredsställande för de studerande
som står i begrepp att välja mellan
forskarutbildning och att lämna universitet
eller högskola.

Som svar på en enkel fråga i saken
sade utbildningsministern den 31 oktober
i år endast, att forskarutredningens
förslag prövas i det pågående budgetarbetet
och att han därför inte kan
redovisa några ställningstaganden. Det
lät ju bra, men i ett efterföljande replikskifte
höljde herr Palme det hela i dunkel
igen. För min del hoppas jag dock
i det längsta, att utbildningsministern
inte skall gå till historien som sabotör
av strävandena att i vårt land äntligen
få fram en större kader av nya, skickliga
forskare.

Som en röd tråd genom den ofantliga
expansionen av hela vårt undervisningsväsen
från grundskola till universitet
och högskolor går en dov oro för
att kunskapsstandarden skall sjunka, en
oro som tar sig uttryck inte bara bland
lärare och skolpolitiker utan också
bland elever och målsmän. Vi är alla
överens om att vi vill ge bästa möjliga
utbildning åt största möjliga antal ungdomar,
och vi vill bryta ned skrankor -

Allmänpolitisk debatt

na mellan högre och lägre, bättre och
sämre, teoretiskt och praktiskt. Åt var
och en skall ges den kunskapsstandard
som han vill och kan uppnå — den varierar
efter vars och ens möjligheter,
anlag och intresseinriktning —- utan
några ekonomiska och sociala hinder.
Det är en hög och riktig målsättning.
Men frågan är nu om alla våra reformer
entydigt kommer att leda till uppnående
av detta mål.

I den nya grundskola, som vi inom
kort går att besluta om och som skisserats
i proposition nr 129, kommer att
ligga inbakat ett problem av avgörande
betydelse. Kommer den differentiering
i form av olika tillvalsmöjligheter
i årskurserna 7—9 som föreslås att ge
full rättvisa åt de elever, som nu i det
gamla systemet går på s. k. tvåbokstavslinjer
i årskurs 9, dessa elever som
man något oegentligt och i brist på
adekvat nomenklatur brukar kalla praktiskt
inriktade? Eleverna finns emellertid,
vad man nu än vill kalla dem. Går
vi fel i fråga om de möjligheter vi vill
erbjuda dem, löper den nya grundskolans
högstadium risken att bli icke bättre
utan snarare sämre än den gamla.
Vissa bekymmer hyser många därutöver
för särskilt ämnena matematik,
moderna språk och färdighetsmomenten
i svenska med hänsyn till dessa ämnens
vikt för fortsatta studier på gymnasiet.

Bekymren för grundskolan följer med
till gymnasiet. När beslutet fattades 1964
om reformering av de gymnasiala skolorna,
beklagades från många håll, inte
minst från denna talarstol, att det tillgängliga
utredningsmaterialet möjliggjorde
ställningstagande till utbildningen
efter grundskolan för endast hälften
av ungdomarna i en årskull. Den andra
hälften lämnades utanför beroende på
att den först under 1963 tillkallade yrkesutbildningsberedningen
givetvis inte
haft möjlighet att framlägga något förslag.
Det fanns således inga förutsättningar
att då pröva det aktuella reform -

126 Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Allmänpolitisk debatt

programmet utifrån en helhetssyn på
ett skolväsende som bör omfatta alla
bildningssökande efter avslutad obligatorisk
skolgång. Gymnasie- och fackskolebeslutet
år 1964 hade därför i hög
grad karaktären av en etapplösning,
som kunde och borde omprövas i samband
med ett ställningstagande till den
senare etapp som är avsedd att tillgodose
den återstående hälften av en
årskull.

Det kommande beslutet om riktlinjer
för det frivilliga skolväsendet tar främst
sikte på en yttre organisatorisk samordning
av utbildningen på gymnasial
nivå till en enda skolform. Men därmed
är knappast den inre samordningen
— jag understryker den inre — av
de gymnasiala skolformerna mera slutgiltigt
färdig. Här måste man, som jag
ser det, utredningsvis ta upp frågan
om en horisontell klyvning ■— en tanke
som icke i och för sig är ny men som
är väl värd att aktualisera på nytt. En
sådan klyvning skulle innebära, att den
gymnasiala utbildningen, i princip öppen
för alla, bleve tvåårig och att ovanpå
lades ett tredje år — kalla det collegeår
eller något annat bättre — för
bl. a. dels färdigutbildning inom yrkesutbildningen,
dels utbildning för vinnande
av den särskilda kompetens som
erfordras för inträde till högre titbildningsanstalter.
Det tredje året skulle
därigenom kunna göras mer målinriktat
än vad gymnasiets tredje år nu är.

Många är de framtidsperspektiv som
kan läggas på 1970-talets svenska utbildningssamhälle
översiktligt sett. Det
som jag nu antytt är bara ett litet urval
av de mest näraliggande. Problemen
är emellertid världsvida. Under
perioden 1950—1965 började världen
över fler elever än på de senaste tusen
åren någon form av skolutbildning. Det
ger oss rätt att utan överdrift tala om en
utbildningsexplosion, och vi kan också
börja ana alla de krav som så småningom
kommer att ställas på morgondagens
skola, ute i världen och här
hemma.

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! I denna glest besatta
kammare vill jag liksom min bänkkamrat
herr Jönsson i Ingemarsgården ta
upp några glesbygdsproblem.

Jämlikhet har blivit något av ett politiskt
mode- eller nyckelord. Självfallet
är det en väsentlig målsättning för politiken,
i varje fall som vi inom centern
ser det, att skapa ökad jämlikhet och
rättvisa i samhället. Jämlikhetsbegreppet
blir emellertid i diskussionen ofta så
avgränsat till sin innebörd. Det får
inte bli så att politikerna skapar en
form av jämlikhet, medan stora grupper
av vårt folk inte kan tillgodogöra
sig denna av samhället skapade jämlikhet.

För många tusen familjer i Norrland
och kanske i synnerhet dess inland
blir den diskussion som i dag förs
om jämlikhet när det gäller lön och
samhälleliga förmåner utan egentlig innebörd,
helt enkelt därför att samhället
inte förmått tillgodose ens det
primära kravet på sysselsättning och
trygghet för den vardagliga försörjningen.
Vi får inte låta oss berusas av de
politiska visionerna och vältaligheten,
så att vi glömmer bort de många
tusen skogsarbetare, småbrukare och
andra kroppsarbetande som i strukturomvandlingens
tid ställs utanför vår
ängsliga vakthållning kring levnadsstandarden.

När Jämtlands läns landsting förra
veckan företog en uppmärksammad
uppvaktning hos statsministern och tre
av hans regeringskolleger var det ett
synbart bevis på den starka oro med
vilken man i detta inlandslän har följt
utvecklingen under många år. De ansvariga
statsråden sade vid uppvaktningen,
att de problem som jämtarna framförde
inte var nya och främmande för
regeringen, och det är riktigt.

År 1963, i skuggan av den stora Näslundska
lokaliseringsutredningen, framlades
också den jämtländska länsutredningen
som i detalj kartlade utveck -

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Nr 36 127

lingen i Jämtlands län beträffande såväl
den befolkningsmässiga som den
ekonomiska utvecklingen. Mot den bakgrunden
ställdes en rad konkreta förslag
om vad som bedömdes erforderligt
för att vrida utvecklingen in i positivare
banor. Och vad hände? Jo, i lokaliseringspropositionen
1964 ansågs inga
speciella åtgärder vara nödvändiga för
Jämtlands län. Regeringen framlade en
proposition om en televerkstad som
vid det här laget enligt planerna skulle
ha haft omkring 200 anställda. Någon
form av verksamhet lär ha påbörjats
men i ytterst anspråkslösa former och
vi kan alltså konstatera, att riksdagens
beslut i denna fråga har nonchalerats
och att jämtarna står där praktiskt taget
utan den beslutade televerkstaden.

I övrigt kom det inte så många konkreta
förslag från regeringen. Däremot
har vi från oppositionen år efter år återkommit
till de förslag som länsutredningen
i största enighet och över partigränserna
framställde. Det har gällt väganslag,
lokaliseringsstödets utformning,
kartframställningen och en hel del
andra frågor. Motion efter motion, fråga
efter fråga har emellertid mött ett
kompakt motstånd från regeringspartiet
och dess företrädare, ja, ofta tyvärr
också från dess företrädare på
jämtlandsbänken.

Problemen kan alltså inte vara främmande
för regeringen, eftersom oppositionen
oupphörligt aktualiserat dem
på detta sätt ända sedan länsutredningen
kom med sina förslag. Mot den bakgrunden
var det naturligt att många
jämtländska landstingsmän från skilda
partier kände en djup besvikelse över
det sätt på vilket de jämtländska propåerna
bemöttes vid uppvaktningen.

Vi har all förståelse för att man i ett
sammanhang som detta inte kan börja
att beredvilligt sprida löften omkring
sig, men problematiken var ändå inte
ny. Utvecklingen har kunnat följas under
1950- och 1960-talen, och man har
som nämnts 1963 års stora länsutred -

Allmänpolitisk debatt

ning med tungt vägande och inträngande
analys.

Den fråga vi nu ställer oss i Jämtland
är denna: Om regeringen före årets
val inte kände sig besitta kraft och
förmåga att med oppositionens stöd
ta itu med det norrländska inlandets
problem, kommer den nu efter årets
val att känna sig mera skickad? Tror
man att konkreta och positiva åtgärder
för inlandet är lättare att genomföra
nu? Ansvaret är, nu liksom tidigare,
helt och hållet regeringens och vill man
inte ha någon positiv utveckling i det
norrländska inlandet, tycker jag att man
också skall ha det politiska modet och
den medmänskliga renhårigheten att ge
jämtarna det beskedet. Det sämsta som
kan ske är att låta ett helt län do »sotdöden».

Det får väl anses vara en rätt enastående
händelse att ett helt landstings
ledamöter är eniga och åker till Stockholm
för att uppvakta regeringen. Man
nöjde sig inte med att skicka en
nämnd, förvaltningsutskottet eller några
representanter för partierna. Hela
landstinget slöt upp.

Det ligger en djup oro hos hela befolkningen
i länet bakom denna massiva
uppvaktning, och den finns i alla
läger. Man kan notera att även landstingsmän
representerande högern ställt
sig bakom uppfattningen att det behövs
statliga industrier i Jämtland. För min
del anser jag det vara helt i enlighet
med min ideologiska uppfattning att
i den mån det privata näringslivet inte
har kunnat ge sysselsättning åt bygdens
folk eller inte med goda skäl kan antas
göra det i framtiden, så skall samhället
kunna gå in med statlig företagsamhet.
Situationen i Jämtland är nu sådan att
det finns anledning för statsmakterna
att göra en särskild satsning där.

Vad jag vill när det gäller samhällets
insatser i Jämtland är alltså dels att
förutsättningsskapande åtgärder vidtages
för det enskilda näringslivet i enlighet
med alla de framstötar som gjorts

128 Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Allmänpolitisk debatt

från vårt håll under många år, dels att
konkreta åtgärder vidtages med direkt
statlig verksamhet. Men sedan gäller
det för staten att inte ge med den ena
handen och ta med den andra. Samtidigt
med att landstinget i Jämtland uppvaktat
regeringen om åtgärder som kan
ge sysselsättning åt folket där och möjligheter
att stanna kvar i länet kunde
man i arbetsmarknadsstyrelsens tidning
Arbetsmarknaden läsa att SAAB specialinriktat
sin personalrekrytering på
Jämtlands län. SAAB-representanter
som uttalade sig var mycket nöjda med
åt! de fick samhällets hjälp att flytta
människor från ett begränsat område.
Detta att rekrytera från ett bestämt område
sades vara särskilt bra eftersom
vänner och bekanta då stimulerades
att flytta med. Flyttningskostnaderna
betalas av staten. Det är inte den
sortens hjälp som Jämtland och dess
befolkning är betjänta av. Vi behöver
sysselsättningsmöjligheter inom länet.

Förre utredningschefen i LO Rudolf
Meidner, numera chef för institutet för
arbetsmarknadsfrågor, har i Dagens Nyheter
gjort några reflexioner över att en
av jämtlandsuppvaktningens deltagare
hos regeringen hade konstaterat att
»den där Sträng sade inte ett ord på
hela tiden». Meidner skriver att »den
där Sträng kommer inte heller i fortsättningen
att säga många uppmuntrande
ord till svenska glesbygdsdiskussioner».

Meidner tror att avfolkningen kommer
att fortsätta, inte som ett resultat
av ondskefulla manipulationer från
centralbyråkraternas sida utan som ett
led i en oavlåtlig urbaniserings- och
omdaningsprocess. Meidner anser tydligen
att Sträng och regeringen har
kapitulerat för en egentligen grym
manschesterliberal uppfattning att utvecklingen
får bestämma över sig själv.
Jag kan inte acceptera ett så defaitistiskt
resonemang. Det är politikernas uppgift
att anpassa samhället till människornas
önskemål. Det är också vår upp -

gift att se till att möjligheterna för de
enskilda människorna inte försämras
genom några centralbyråkratiska åtgärder.
Samhällsapparaten på alla nivåer
skall användas för människorna. Då
gäller det för herr Sträng och andra att
både säga uppmuntrande ord till uppvaktande
glesbygdsdelegationer och
även se till att de därvid väckta förhoppningarna
infrias.

Beträffande Jämtland är det så att länet
framför allt behöver ett väsentligt
nytillskott av arbetstillfällen inom den
industriella sektorn. Dessutom vill jag
här betona att Jämtland alltjämt och
under överskådlig tid är en provins
där lantbruket spelar en central roll.
Det är ju inte utan anledning som livsmedelsindustrin
svarar för en väsentlig
del av de expansiva dragen inom
den sparsamma jämtländska industrin.
Lantbruket har också trots den nordliga
belägenheten relativt goda förutsättningar
i Jämtland och bör därför vid
sidan om en industrialisering uppmuntras
och utvecklas, även om den nödvändiga
rationaliseringen får förutsättas
minska behovet av arbetskraft.

En utvidgad produktionsrådgivning
är ett av de verksammaste medlen att ta
till vara de befintliga resurserna på effektivast
möjliga sätt, och den omständigheten
att kommunerna varit
tvungna att engagera sig tyder på ett
stort behov av samhällsstöd på detta
område. Eftersom en väsentlig del av
jordbrukarkåren är överårig, torde det
också vara nödvändigt att under en
övergångstid med viss generositet från
statsmakterna acceptera att även vad
som i framtiden icke kan betraktas som
bestående produktionsenheter i dag ändå
får tillfälle att inom den givna ramen
bedriva en så rationell och lönsam
produktion som möjligt.

Det är önskvärt att upprustningen
av byggnadsbeståndet på mindre enheter
skall kunna ske inom ramen för
vad som karakteriseras som arbetsmarknadspolitiska
åtgärder. Jag tror att det

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Nr 36 129

är lönsamma åtgärder för samhället,
eftersom den arbetskraft det här är
fråga om knappast har några alternativa
sysselsättningsmöjligheter.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Även om det nu är rätt
sent på kvällen vill jag gärna, då jag
inte har tillfälle att delta i riksdagsarbetet
under de kommande åren, ta herr
talmannens och kammarens ledamöters
tid i anspråk en liten stund.

1968 års riksdagsval är genomfört.
Valutgången blev inte den vi i högerpartiet
hade hoppats på. I det län,
Gävleborgs, som jag representerar gjorde
socialdemokraterna — bl. a. med
hjälp av tidigare kommuniströstande
väljare — en vida större framryckning
än de enligt egen utsago hade räknat
med. Jag förstår därför varför man hållit
de segermöten efter valet, som förekom
i länet under medverkan av statsrådet
Palme. Jag undrar dock om det inte
hade känts angenämare om valet hade
vunnits utan användande av sådana
metoder, påståenden och tillmälen som
enligt min mening inte anstår ett demokratiskt
parti.

Jag tänker t. ex. på hur representanter
för högerpartiet förbjöds att lägga
ut valsedlar å befintligt bord i förrummet
till en vallokal i min egen hemtrakt.
Jag tänker vidare på det sätt varpå möjligheterna
till s. k. röstning genom ombud
i vissa fall utnyttjades samt på tillmälen
av det slag som statsrådet och
chefen för utbildningsdepartementet
Palme använde, såsom t. ex. »det borgerliga
byket», eller påstående som att
de borgerligas representanter var »hycklare»
som, om de kom till makten, skulle
riva ned befintliga förmåner och
gynna de rika på arbetarnas bekostnad.

Med den tillgång på personella och
ekonomiska resurser som det socialdemokratiska
partiet har borde man på
detta håll inte behöva tillgripa sådana
metoder. Det finns som bekant ett ordspråk
som säger: »I krig och kärlek är

Allmänpolitisk debatt

allt tillåtet.» Det synes enligt regeringspartiet
också vara tillämpligt på valrörelser.
I högerpartiet vill vi inte använda
oss av sådana metoder. Jag
hoppas att det vid den nya omgång som
kommer 1970 skall lyckas för högerpartiet
— eller för samtliga de tre borgerliga
partierna, om det då blir möjligt
att få gehör för ett enhetligt uppträdande
■— att hos väljarna vinna ökad
förståelse för ett klart alternativ till en
fortsatt socialistisk utveckling. Ett sådant
alternativ skulle sätta människan,
individen, den fria företagsamheten,
den framtida miljön och därmed fortsatt
välståndsutveckling och trygghet i
främsta rummet framför statlig expansion
samt dirigering av och förmynderskap
över den enskilda människan.

Det är väl ingen av de få närvarande
i denna kammare och inte heller någon
utom kammarens väggar som vill bestrida,
att vi i vårt land upplevt en
snabb teknisk och ekonomisk utveckling,
en snabbt stigande levnadsstandard och
ett växande välstånd. Men det torde heller
inte vara någon som kan förneka att
detta skett tack vare ett väl fungerande
enskilt näringsliv och att den viktigaste
drivkraften i det näringslivet liksom
i all utveckling är den enskilda människans
vilja och förmåga att ta egna
initiativ. Den framtida näringspolitiken
måste därför inriktas på detta och samtidigt
syfta till att våra resurser utnyttjas,
att full sysselsättning och stigande
realinkomster och därmed trygghet skapas
för alla.

Vårt näringsliv har i allt väsentligt
fungerat med konkurrensen som regulator.
Tävlan mellan företag skapar en
effektiv ekonomisk kontroll. Den fria
marknadshushållningens system har visat
sig kunna bättre än andra system
tillgodose de behov som människorna
själva ger uttryck åt och bäst kunna
svara mot det demokratiska samhällets
grundläggande fri- och rättigheter.

Mot denna bakgrund ter sig den livliga
näringspolitiska debatten som kulmi9
— Andra kammarens protokoll 1968. Nr 36

130 Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Allmänpolitisk debatt

nerade i valrörelsen mycket märklig —
ja, herr talman, rent av hänsynslös mot
såväl företagare som anställda. En osedvanligt
stark kritik riktades mot den
enskilda företagsamheten från såväl regeringspartiet
som kommunisterna. Det
var ingen måtta på hur dåligt det svenska
näringslivet var och hur stort behovet
var av ökat statsinflytande, trots
vetskapen om den svaga lönsamheten
och de många permitteringarna i de
statsägda företagen.

Inget är naturligtvis så bra att det
inte kan bli bättre, och självfallet behövs
fortsatt aktivitet och självprövning
inom näringslivet, inom företagen.
Men faktum är — trots denna hänsynslösa
kritik mot den enskilda företagsamheten
— att tack vare ett väl
fungerande enskilt näringsliv ligger
Sverige vad gäller produktionseffektiviteten
faktiskt i toppen i världen.

De senaste årens konjunkturavmattning
och svårigheterna för de enskilda
företagen, det snabbt stigande antalet
konkurser, kan inte enbart skyllas på
företagen och deras folk. Nej, vad som
skapat svårigheterna är framför allt den
ogynnsamma pris- och kostnadsutvecklingen,
förorsakad av beslut som överstiger
samhällets normala resurser och
därmed ständigt stigande skatter, avgifter
och andra pålagor, som regeringen
i väsentlig grad själv rår för. Det
har medfört svårigheter för de svenska
företagen — stora som små — att klara
sig i den allt hårdare internationella
konkurrensen. Klarar vi inte kostnadsutvecklingen
i fortsättningen kommer
svårigheterna att fortsätta. Regeringen
liksom riksdagens majoritet måste förstå
att det inte går för företagen att
ta ut hur höga priser som helst.

Vi företagare vill absolut inte friställa
anställda och vi vill naturligtvis inte
heller lägga ned våra rörelser, men
många av oss har tvingats till detta genom
den näringspolitik som förts. Jag
har tidigare från denna talarstol sagt
att vi behöver en ny inriktning av nä -

ringspolitiken, och jag ber att än en
gång få understryka detta kraftigt.

Enligt mitt sätt att se är det ytterligt
angeläget att skapa ökad förståelse
mellan företagare, anställda och myndigheter
— i stället för att som i årets
valrörelse söka öka motsättningarna. Vi
är alla beroende av att företagen kan
arbeta så effektivt som möjligt. Det gäller
allas vår utkomst. Ju mer dessa
problem kan studeras och lösas i samverkan
dels inom företagen, dels mellan
företagen och myndigheterna, desto
större möjligheter har vi att hävda oss
i konkurrensen såväl på den utländska
som på den inhemska marknaden.

Det vore orätt att i denna remissdebatt
inte erinra om att det i vida kretsar
bland företagare och anställda föreligger
en klart pessimistisk stämning
för närvarande. Den förbättrades inte
genom uttalandena av statsministern
och chefen för det blivande näringslivsdepartementet,
statsrådet Krister
Wickman, strax efter valet om att det
socialdemokratiska näringsprogrammet
nu skall genomföras och att det skulle
innebära en framflyttning av samhällets
positioner över hela linjen eller,
med andra ord, ett ökat statligt engagemang
på företagarsidan. När man i
egenskap av företagare hör dylika uttalanden
från regeringens sida blir man
givetvis orolig och frågar sig: Vilken
bransch är det nu som står på tur att
utsättas för statens speciella intresse?

Kritisera gärna näringslivet och föföretagen,
men framför då en konstruktiv
kritik! Trots allt har vi här i landdet
byggt upp ett högtstående näringsliv,
som möjliggjort en hygglig standard
för medborgarna. Den som kritiserar
företagens nuvarande sätt att
arbeta bör också vara beredd att peka
på i vilka företag man arbetar effektivare
och med bättre resultat för medarbetarna.

Vi får ett nytt departement för näringslivet.
Skall dess innersta syfte
vara att genomföra det socialdemokra -

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Nr 36 131

tiska näringslivsprogrammet och ytterligare
försvåra för vissa branscher och
deras anställda är det klart att vi känner
tveksamhet och olust. Skall det
däremot, som jag hoppas, vara ett forum
där näringsliv och samhälle kan
mötas för konstruktivt samarbete i frågor
av gemensamt intresse för företagen
och de anställda blir förhållandet
ett annat.

I detta sammanhang vill jag aktualisera
frågan om representation i det
näringspolitiska råd som har inrättats
på Kungl. Maj :ts förslag. Detta rådgivande
organ bör utan tvivel kunna fylla
en uppgift för informationsutbyte
och diskussioner på hög nivå mellan
företrädare för statsmakterna och olika
organisationer. Det är dock förvånande
att stora grupper betydelsefulla
företagare inom vårt land inte har inviterats
att med sina företrädare sitta
med i det näringspolitiska rådet. Jag
vill utnyttja detta tillfälle att fråga regeringens
företrädare i debatten om det
inte är påtänkt att öka kretsen av rådsledamöter
så att också gruppen mindre
och medelstora företag inom hantverk
och industri blir företrädd.

Likaledes skulle jag gärna vilja veta
när regeringen har för avsikt att tillsätta
den av 1965 års riksdag på förslag
i motion av mig m. fl. beslutade
utredningen om samordning och förenkling
av de uppgifts- och uppbördsskyldiglieter
som det allmänna ålägger
företagen.

Herr talman! Under de tio år jag haft
förmånen att vara verksam här i riksdagen
har jag av naturliga skäl i första
hand intresserat mig för näringspolitiska
frågor. Som jag tidigare betonat
anser jag att ett konkurrenskraftigt näringsliv
är källan till vårt välstånd.
Jag är glad och tacksam över att under
denna tid ha kunnat medverka till beslut
som bl. a. gagnat såväl företagare,
anställda som ungdom. Jag tänker t. ex.
på avsevärt förbättrade villkor för yrkesutbildningen
i näringslivet, förbätt -

Allmänpolitisk debatt

ring av företagarnas ställning i sjukförsäkrings-
och ATP-systemen, rimligare
beskattning och rättvisare avskrivningsregler,
utbyggnad av möjligheterna
till företagsinteckning och — för
att ta ett aktuellt exempel — erkännande
av företagaren som likaberättigad
part när det gäller det s. k. äldrestödet
och det kommande grundskyddet vid
arbetslöshet m. m.

Mycket återstår dock alltjämt för att
skapa ett verkligt näringsvänligt klimat
här i landet och öka de svenska varornas
konkurrenskraft på såväl hemma-
som exportmarknaden. En stark,
lönsam företagsamhet ger trygghet, arbete
och ökade inkomster åt alla och
därmed också kommun och stat. Därför
behöver vi enligt min uppfattning
—- om jag får ta några exempel — ett
modernt, mera rättvist och resursskapande
skattesystem, möjligheter till
konkurrens på lika villkor mellan enskilda
företag å ena sidan och statliga
och komunala å den andra, förenkling
av alla de uppbörder och uppgifter som
staten ålagt oss, möjligheter till fullständig
resultatutjämning och rimligare
förhållanden mellan uttagen till APfonderna
och utbetalade pensioner,
ökad återlånerätt, förbättring av de
mindre företagens finansieringsmöjligheter,
bl. a. genom rätt till avsättning
av medel till självfinansieringsfond,
och en effektivare lokaliseringspolitik,
som skapar sysselsättning åt människorna
inom de regioner de är bosatta i.

Detta senare står i motsats till det
förslag som man för närvarande diskuterar
på socialdemokratiskt håll om en
avsevärd skärpning av arvsbeskattningen.
Det skulle innebära att ett stort antal
företag inte kan fortsätta sin verksamhet
när de skall övergå från den ena
släktingen till den andra och att intresset
för uppehållande och nybildning
av företag, framför allt i lokaliseringsområdena,
kommer att avsevärt minska.

Vidare skulle jag önska, herr talman,

132 Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Allmänpolitisk debatt

en effektivare satsning på den praktiska
yrkesutbildningen liksom att man skapade
utbildningsmöjligheter för företagsledare,
detta inte minst med tanke
på Norrland. Denna satsning kan mycket
väl göras via statens institut för
hantverk och industri. Jag finner det
också önskvärt att den tekniska forskningens
rön förmedlas till de mindre
och medelstora företagen. Slutligen vill
jag kraftigt betona angelägenheten av
att när vi nu inför ett nytt system för
den indirekta beskattningen, den s. k.
momsen, punktskatterna snarast avskaffas,
så att vi verkligen får ett enhetligt,
lättredovisat, modernt system för indirekt
beskattning. Detta synes mig särskilt
behövligt i den händelse finansministern
umgås med tanken på att
ytterligare höja den indirekta skatten,
då innevarande års budgetunderskott
nu närmar sig 3 miljarder kronor.

Även om socialdemokraterna i valrörelsen
talat om att skapa trygghet och
sysselsättning för alla, tror jag inte att
vi från det hållet kan förvänta oss förslag
i nämnda ärenden så att ökade möjligheter
skapas för denna sektor inom
näringslivet. Däremot är jag övertygad
om att den borgerliga oppositionen
kommer att hålla dessa frågor — och
andra som jag också har sysslat med —
levande under kommande riksdagar.
Eftersom jag inte själv får tillfälle att
här i riksdagen påverka dem, får jag
försöka att på andra sätt medverka till
att hålla dem vid liv tills resultat har
nåtts. Det är, herr talman, så att en mycket
stor del av svenska folket sysselsätts
inom denna sektor av näringslivet.
De har rätt att kräva att de omfattas
med samma positiva intresse av regeringen
och riksdagen som alla övriga
sektorer och befolkningsgrupper.

Herr talman! Då detta är den sista
remissdebatt jag har tillfälle att yttra
mig i, i varje fall under en tid framåt
— man vet ju inte vad framtiden kan ha
i sitt sköte — vill jag till herr talmannen
liksöm till vice talmännen, sekre -

teraren, kansliet och samtliga kammarledamöter
framföra ett varmt tack för
dessa tio år samt för det stora tillmötesgående
och det goda kamratskap som
alltid kommit mig till del här i huset.

Herr HAGLUND (s):

Herr talman! Jag skall som vanligt
bara helt kort ta upp några frågor och
specialproblem som jag tidigare har
berört här i riksdagen.

När arbetarrörelsen i vårt land suttit
i regeringsställning i över 35 år
måste med naturnödvändighet mycket
ha uppstått som skapat irritation, förändrat
ideologiska värderingar, förorsakat
strategiska motåtgärder från de
andra politiska partierna, etc.

Vi skulle inom socialdemokratin
kanske också ha varit besvikna, om så
icke blivit fallet. Mycket i våra värderingar
och bedömningar är ju skiljaktiga.
Socialistisk politik kan aldrig bli
borgerlig politik eller omvänt. Kan vi
då få något mitt emellan, eller är vi på
väg att få en mer renodlad socialdemokratisk-socialistisk
politik, eller
kanske eu mer konservativ-borgerlig?
Frågan —■ eller frågorna, om ni så vill
—- kan ha större befogenhet nu än någonsin.
Socialdemokraterna har gjort ett
segerval och kommer till riksdagen i
januari nästa år med majoritet i såväl
mandat som andel av valmanskåren,
medan man kan säga att de borgerliga
partierna är mer splittrade än någonsin,
och för kommunisterna är ett ord
som förintelse nästan användbart.

När man ställer dylika frågor gör sig
många problem omedelbart påminta,
problem och frågeställningar av typen:
Är det i ett land med kapitalistiskt system
och s. k. blandekonomi tillräckligt
att man har riksdagsmajoritet för att
kunna föra en mer markerad socialistisk
politik? Finns det inte starka maktkonstellationer
och intressegrupper i
vårt demokratiska samhälle som alltjämt
kommer att ha ett dominerande
inflytande och där folksuveräniteten

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Nr 36 133

kommer i kläm? Eller kort och enkelt
uttryckt: Är regeringsmakt och riksdagsmajoritet
tillräckliga medel som
motvikt mot exempelvis den ekonomiska
maktapparaten och koncentrationen
inom det privata näringslivet?

Redan regeringsmakten är naturligtvis
från socialdemokratisk synpunkt en
tillgång såsom motvikt till näringslivets
ocli bankernas ekonomiska makt.
Men tyvärr inskränker sig den ekonomiska
maktdominansen icke enbart till
näringsliv och banker. Massmedia i
etern och dagspress domineras ju till
75—80 procent av grupper, vilkas värderingar
är helt motsatta arbetarrörelsens.
Detta är maktfaktorer som vi bör
räkna med i en demokrati — särskilt
under valtider.

Nu är jag framme vid de frågor jag
tänkt beröra i höstens remissdebatt.
Balansproblemen och regeringsmakten
har ju varit huvudfrågor i valrörelsen
därför att de ställts mot den etablerade
ekonomiska maktapparaten i diskussionen
om vad som skulle inträffa, om arbetarrörelsen
förlorade majoritet och
regeringsmakt.

Enligt mitt sätt att se måste farhågorna
för en dylik situation vara uppenbara
även för andra än socialdemokratiskt
röstande. Demokrati betyder som
bekant folkvälde, och maktfördelningen
i vår demokrati diskuteras alltför litet,
kanske i brist på sakmaterial. Det går
inte heller att med några enkla medel
slå fast, att fackföreningsrörelsen påverkar
regeringen och socialdemokratin
så och så mycket och att företagarna
och storindustrin påverkar de borgerliga
partierna så och så mycket. Vi
måste få mera kött på benen om detta;
en del fakta har ju kommit under senare
år och under valrörelsen.

Det kanske mest förvånande är ändock,
att så få varit oroade över denna
brist på informationer. De flesta tycks
vara nöjda med att demokratin fungerar
i så att säga yttre mening: vi har
fria val, tryckfrihet och yttrandefrihet,
10 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr

Allmänpolitisk debatt

och de politiska partierna har möjlighet
att fritt arbeta för sina målsättningar.
Men är detta tillräckligt? Icke
enligt min uppfattning.

Vi måste få ett begrepp om vilka
maktfaktorer vi har att räkna med utanför
de politiska partierna, om vilka som
finansierar de politiska partierna, om
huruvida näringslivet villkorslöst ställer
sina medel till förfogande, om hur
rekryteringen till de inflytelserika förtroendeposterna
och till ledande befattningar
inom förvaltning och näringsliv
sker. Vidare måste det informationsmaterial
som koncentrationsutredningen
presenterat ständigt finnas med i
problemställningen maktfördelning i en
demokrati. Det kan inte vara betydelselöst
när en utredning konstaterar att
exempelvis i Stockholms Enskilda bank
en familj kontrollerar nära 30 procent
av aktiekapitalet, att i denna bank styrelsens
ställning ägarmässigt är så
stark att fullmakter blir obehövliga, att
femton av de mest uppdragstyngda personerna
1966 förfogade över 200 styrelseplatser
i koncerntoppar och formellt
fristående bolag och att koncentrationsutredningen
karakteriserar styrelserna
som självförnyande.

Hur dessa faktorer verkar och hur de
framför allt kommer att fungera i framtiden
måste vara en demokratins självklara
rättighet att få kännedom om, särskilt
med tanke på att vi med säkerhet
kan fastslå att den tekniska utvecklingen
med långt driven mekanisering och
automation leder till att storföretagen
kommer att få en alltmer dominerande
ställning i framtiden. Den av regeringen
aviserade utredningen om företagsdemokrati
hälsas därför med största tillfredsställelse.

Partifinansieringen har också varit
ett av de stora debattämnena under valrörelsen
och kom i dag även upp i medkammarens
debatt. Jag skall icke beröra
denna fråga på annat sätt än genom
att uttrycka den förhoppningen att
det för demokratins egen skull blir ett
36

134 Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Allmänpolitisk debatt

mer öppet och positivt intresse för offentliga
redovisningar. Det kan icke
vara av intresse för någon i denna kammare,
om vi skulle komma i en sådan
situation som exempelvis USA att olika
lagstiftningsåtgärder såsom inregistreringar
och regelbundna rapporteringar
till representanthuset och senatens sekreterare
i Washington skall ske. Alla
bidragsgivare som ger mer än 500 dollar
skall namnges liksom alla som mottar
minst 10 dollar.

Jag kan sammanfatta mitt resonemang
med att säga att vi måste få fram
en helhetsbild över hur maktfördelningen
fungerar, av hur det skulle gå
med vår demokrati om den icke kan
klara balansen mellan stat och samhälle,
eller som statsministern uttryckte
sig i dagens debatt: De politiska partierna
bör bli instrument för demokratiseringsprocessen.
Det blir så mycket
mer angeläget efter 1971 när vi inskrivit
parlamentarismen och därmed folksuveräniteten
i vår författning. Politiska
partier är som bekant fria staters
liv.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Valkampen är över för
denna gång, och det är naturligt och
mänskligt om segrarna ger litet extra
jubelsalut. Det hör också till ridderlig
kamp att salutera segraren. Dagar kommer
säkert då rollerna är omkastade ■—■
förändringens lag är sådan, och en viss
måttfullhet höves oss alla. Jag vill gärna
tillägga att det inte råder någon som
helst undergångsstämning i det läger
jag tillhör, även om vi naturligtvis hade
önskat en annan utgång av valet.

Jag kommer inte att ta upp de stora
politiska stridsfrågorna de minuter som
jag vågar använda i denna nattliga timme.
Däremot vill jag beröra några av
de sociala problem som är våra eviga
följeslagare, både efter ett val och före
ett annat val. Det är samlevnadsfrågorna,
solidaritetsfrågorna och ansvarsfrågorna.

Dagens Nyheter hade i söndags en
artikel av Kerstin Vinterhed. Den berörde
de lågavlönades problem och utgjordes
av en intervju med en låglönearbetare
i Stockholm med det fingerade
namnet Svensson. Han var lagerarbetare
och hade en årsinkomst av ungefär
17 000 kronor. Beloppet är naturligtvis
inte i och för sig särskilt lågt. Det finns
massor av svenska familjeförsörjare som
har det betydligt sämre. Men det är en
dålig tröst. Vi som har dubbelt eller
flerdubbelt så stor inkomst som denne
Svensson har anledning att uppmärksamt
läsa artikeln. År vi inte alldeles
avtrubbade, kommer vi att nu och då
känna ett hugg i bröstet.

Hur kan det vara möjligt att somliga
skall ha det så svårt och knappt trots
att de inte är slarviga eller alkoholiserade?
Kan vi inte på något sätt göra
större allvar av jämlikhetskravet? Kan
vi exempelvis inte genom skatteavdrag
ytterligare lindra de lågavlönades bördor?
Eller kan vi på något sätt stimulera
näringslivet så att det blir möjligt
att lyfta upp arbetsersättningen också
för dem som har s. k. okvalificerade
uppgifter men som arbetar lika troget
som någon annan och därtill i jobb som
samhället behöver, som samhället helt
enkelt inte kan undvara?

Den här skötsamme Svensson med
hustru och två barn drömmer inte om
någon förmansplats. Han frågar: Varför
kan man inte få vara lagerarbetare
och ändå leva rimligt? Han arbetar i
en lokal under markytan år efter år
utan att se dagsljuset. Där råder syrebrist,
och där är dammigt. Om han slopar
kafferasten kan han gå ut i friska
luften tio minuter per dag.

Andra lagutskottet har nyligen varit
i gruvorna i Norrbotten och Västerbotten,
Sara Lidmans gruvor, om ni så
vill. Där råder svåra arbetsförhållanden,
och det får vi återkomma till här
i riksdagen på förslag av andra lagutskottet.
Men det gäller ju här ändå en
relativt välavlönad arbetargrupp. Ge -

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Nr 36 135

nomsnittslönen i LKAB:s gruvor ligger
vid 26 000 å 30 000 kronor per år.

Denne lagerarbetare har inte råd att
hålla sig med en dagstidning, han köper
ett eller två lösnummer i veckan.
Ingen av makarna har haft råd att gå
till en tandläkare de senaste fyra till
fem åren. Inga nya kläder, inga nöjen,
inget umgänge, sällan en resa.

Det som grep mig mest, herr talman,
var den fina tonen i intervjun. Ingen
av makarna skyllde på samhället. Ingen
svor över Wallenberg, ingen protestmentalitet
över huvud taget. Om någon
bör ge luft åt sådana människors situation,
så är det vi, deras uppdragsgivare
och representanter i Sveriges riksdag.
De själva orkar inte. De är så gammalmodigt
lojala, att de tror att människan
skall arbeta och rätta munnen efter matsäcken
och inte anse livet meningslöst,
även om det måste levas på sparlåga.
Yi har det bra, säger fru Svensson. Vi
klagar inte. Vi måste ägna oss åt barnen.
Till jul skall jag ta något nattarbete
för att få in litet extra. Man får
spara in på sig själv, säger hon.

Jag har känt behov att i höstens remissdebatt
få erinra om de många tystlåtna,
lojala bördebärarna i vårt samhälle.
Vi skulle inte kunna fungera utan
dem. Därför skall vi mer än vi gjort
uppmärksamma deras problem.

Sedan har vi, herr talman, en kategori
i samhället vilken av andra anledningar
har det svårt. Det är de som av
olika orsaker är handikappade. De har
länge fått finna sig i att höra till lågstandardgruppen,
och det kan man inte
gärna skylla på näringslivet. Det är väl
tvärtom så att det enskilda näringslivet
länge varit mera humant och tillmötesgående
mot de handikappade än våra
statliga företag. Det har, inte minst efter
ideliga påpekanden här i riksdagen,
skett en förbättring också beträffande
de statliga företagen. Men problemet
är ingalunda löst på ett i allo tillfredsställande
sätt. Jag är personligen
tacksam för att ha fått vara med om

Allmänpolitisk debatt

ett samhällets uppvaknande på denna
punkt. Jag har på nära håll kunnat följa
denna fråga, främst i socialpolitiska
kommittén i åtta år men också i folkpartiets
handikappdelegation. Där har
denna solidaritet ständigt varit impulsgivande.
Arbetsmarknadsverket har nu
fått göra ett riksdagens och regeringens
beställningsjobb av utomordentligt värde.
Men än återstår mycket.

Så pass betungande är ändå dessa
människors handikapp, att vi som är
friska bör bära mer av deras bördor.
Därtill kommer att rehabiliteringsarbetet
är en ovanligt lönande verksamhet.
Handikappade människor kan genom
rehabilitering bli närande samhällsmedlemmar
i stället för tärande, skattebetalare
i stället för socialfall — och
det viktigaste av allt — som individer
iståndsatta att leva ett mer meningsfyllt
liv som nyttiga medlemmar av folkhushållet.
Vi har alla behov av att känna
oss nyttiga, att bli uppskattade —
inte bara av skattemyndigheterna —
och att på något sätt ha betydelse för
någon eller några omkring oss. Detta
är handikapprehabiliteringens psykologiska
faktor.

Med tillfredsställelse vill jag notera
handikappinstitutets start den 1 juli i
år. Det är en sannskyldig välsignelse
att vi äntligen kommit dithän efter
många års motionerande. Handikappinstitutets
tillkomst betyder en bättre
samordning av åtgärder från det allmännas
sida men också ökade och mer
allsidiga insatser framför allt på hjälpmedelsområdet.
Forskningen får i institutet
en fastare plattform. Det nya
institutets styrelseordförande, direktör
Leif Hultström, har givit uttryck för
sin oro att resurserna inte kommer att
räcka till för de många behoven. Detta
är väl fallet med det mesta vi ägnar
oss åt. Men låt oss försöka att i möjligaste
mån prioritera de handikappade.

Besläktad med de handikappades situation
är de sjukas, de mentalt och

136 Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Allmänpolitisk debatt

kroppsligt svagas, för att inte tala om
åldringarnas. Jag skall inte bli mångordig
på den punkten, men jag har velat
erinra om den. Jag är medveten om
att vårt samhälle satsar stora summor
på sjukvårdens område. Enligt statistisk
årsbok rör det sig om utgifter på
cirka 6 miljarder kronor om året under
rubriken Sjukvård.

Ändå är detta bara en del av samhällets
totala utgifter för kroppsliga
svagneter, personskador och olycksfall
och för vård av olika slags vårdtagare.
Där skymtar summor av storleksordningen
17 miljarder om man inkluderar
inkomstbortfall på grund av sjukdom
och svaghet. Jag avser inte, herr
talman, att förorda någon nedskärning
av sjukvårdsutgifterna annat än i den
mån besparingar kan ske på det organisatoriska
och administrativa fältet.
Vi svenskar är ju mästare i byråkrati.
Humanitet kan förenas med sunt förnuft
— det har genom tiderna visats
inte minst av den kristna kyrkans diakoni
och genom den kristna missionens
hjälpinsatser i u-länderna. Anslagna
medel skall förvaltas under ansvar —
då räcker de ju längre. Resonemanget
»Vad det kostar gör ingenting, staten
betalar» är djupt omoraliskt.

Det är en annan synpunkt jag vill anlägga
i denna min sista remissdebatt.
Det gäller frågan om de bakomliggande
orsakerna till våra oerhörda kostnader
för krämpor och svagheter hos ett folk
som dock lever i världens hälsosammaste
klimat, som är gynnat av hyggliga
kostförhållanden och som har så pass
hög standard att normalt sett ingen
skall behöva svälta ihjäl, frysa ihjäl eller
do på grund av brist på läkarhjälp.

Doktor Erik Bolinder i LO skrev för
några år sedan i sin bok Individen och
den industriella miljön: »I ett flertal
undersökningar av industripopulationer
har man funnit att bara drygt hälften
av de anställda är ett från medicinsk
synpunkt normalt klientel.» Om
man av dessa resultat drar slutsatser

om hela vår befolkning måste man finna
det oroande att vi har så oerhört
mycket svagheter och krankheter. Vad
är anledningen? En väsentlig del av
våra lidanden har vi naturligtvis inte
själva förvärvat oss, men det jag vill
rikta uppmärksamheten på är våra
självförvållade svagheter och därmed
de lika självförvållade samhällsutgifterna.

Vi är alla förtrogna med debatten och
bekymren kring luftföroreningarna, förgiftningen
av jord och vatten och livsmedel.
Enbart konserveringsindustrin
lär använda över 2 000 mer eller mindre
giftiga tillsatsmedel och färgämnen med
en mängd allergiska sjukdomar som
följd. Bilavgaserna förgiftar luften, och
våra sjöar och vattendrag är mer eller
mindre fördärvade genom avfallet från
samhällets kloaker, den kemiska industrin
o. s. v. Fåglarna dör och den tysta
våren är en hotande framtidsvision. En
del av detta kan den enskilde inte göra
mycket åt.

Det finns emellertid en förgiftning
som är frivillig och självförvållad. Vi
alla i denna kammare och i denna riksdag
är oroade över den växande alkoholiseringen,
nedknarkningen och nikotiniseringen.
Det gör mig ont att se
de cigarrettrökande barnen i våra skolor
och hem, de tobaksdoftande mödrarna
med en cigarrett i munnen och
spädbarnet i famnen också på våra tåg
och andra fortskaffningsmedel, eller att
höra rasslet i luftrören hos vanerökare,
som har betydande utsikter att få sluta
sitt liv som offer för lungcancer.

Men det lönar sig knappast att varna.
I stället propagerar staten själv för både
alkoholbruk och rökning. Med den ena
handen främjar vi dessa hälsofarliga
och nedbrytande vanor och med den
andra försöker vi att bota skadeverkningarna.
Den ekvationen går inte ihop
och den kommer aldrig att gå ihop.

Det värsta är att vi försöker bota
även själens oro med mediciner av olika
slag i stället för att söka läkedomen

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Nr 36 137

där den står att finna. Vårt stressade
och sjuka folk håller på att bli ytterligare
försämrat också av den medicin
som är avsedd att bota. Doktor Börje
Uvnäs, professor i farmakologi vid Karolinska
institutet i Stockholm, har nyligen
krävt en sanering av nervpillermarknaden,
som han uttrycker det.
»Förbrukningen av piller mot nervositet
och stress har nått enorma proportioner»,
säger professor Uvnäs. I USA
har försäljningen av s. k. lyckopiller
och ångestbekämpande och lugnande
medel nått en försäljningssumma av
mer än 500 miljoner kronor per år.
Detta vårdslösa missbruk är så mycket
allvarligare som det kan rubba tilltron
till de egentliga psykofarmaka som vår
utomordentligt betydelsefulla mentalvård
behöver.

Samtidigt finns det, herr talman, en
växande längtan efter vad jag vill kalla
andlig tillfredsställelse, en inre grund
att bygga på, en hälsodryck ur eviga
källor. Det är en mycket glädjande tendens,
icke minst bland svensk ungdom.

En av Amerikas populäraste män,
Charles Lindbergh, den förste atlantflygaren,
har i en av sina böcker tagit
upp mänsklighetens situation i atombombens
och livsångestens skugga. Låt
mig som avslutning få citera en av hans
slutsatser: »Jag tillhör den generation
som dyrkade tekniken och glömde Gud.
Nu har jag upptäckt vårt misstag. Våra
lagar ger oss ingen rättvisa. Vårt militära
försvar ger oss ingen fred. Vår
fullkomnade teknik ger oss ingen framtid.
Vår första atombomb tog 90 000 liv
i Hiroshima. Vid ett nytt krig blir det
bara fråga om vem som först trycker på
knappen. Efter några timmar finns inte
längre våra städer.»

Efter denna djupt pessimistiska beskrivning
slutar Charles Lindbergh med
ett par ord, som jag i all ödmjukhet
också skulle vilja göra till mina: »Vi
bör samla våra sista krafter till en bön:
Du Guds lamm, som borttager världens
synd, förbarma Dig över oss.»

Allmänpolitisk debatt

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Jag försäkrar att det är
ett lika stort lidande för flera av oss
som skall upp i talarstolen vid denna
sena timme som för herr talmannen att
lyssna. Men för många av oss ingår det
i en plan att framföra en del synpunkter
på hur vi ser på vissa problem ifrån
de olika partierna. Jag skall för min
del mycket kort ta upp en del naturvårdsproblem
som hänger ihop med
jordbruket.

Den jordbrukspolitik som vi är både
eniga och oeniga om skapar, som alla
vet, yttre miljövårdsproblem. Den alltmer
styrda och reglerade jordbrukspolitik
som har till syfte att öka jordbrukets
inkomster och som resulterar i
strukturförändringar och direkt nedläggning
av mindre jordbruksenheter
utan att leda till omedelbara rationaliseringar
medför förändrade landskapsbilder
och en direkt förslumning
av naturen. Den ger ett negativt ekonomiskt
och miljömässigt utbyte som
måste sättas på utgiftssidan i den strukturrationaliseringsbudget
som staten
har lagt upp. Statsmakterna kan inte
undandra sig det ekonomiska ansvar
som härvidlag blir följden av dagens
jordbrukspolitik.

Under tioårsperioden 1956—1966 lädes
det här i landet ned 490 000 hektar
jordbruksmark, varav 355 000 hektar
åker. Av denna är bara 36 procent förvandlad
till skog genom planteringar
och endast 25 procent, eller 174 000
hektar, till nöjaktig sådan. Vägar och
annat har tagit 74 000 hektar. Men ungefär
50 procent, eller 242 000 hektar, är
alltså outnyttjad jord som ligger för fäfot.
Till detta skall läggas de arealer
som redan tidigare är outnyttjade och
den ökning som skett 1967—1968.

Vi markägare skall inte undandra
oss det ansvar som vi delvis har för
denna utveckling, eftersom det inte har
gjorts tillräckligt mycket i tid för att
återställa en produktion. Men enligt min
mening har statsmakterna ett ännu stör -

138 Nr 36

Onsdagen den 13 november 1968 em.

Allmänpolitisk debatt

re ansvar, då de i vissa sammanhang
tagit bort grunden för möjligheterna
och viljan att investera i en framtidsproduktion.
Dödförklaringen av det
mindre jordbruket och jordbrukarnas
känsla av en negativ inställning till
jordbruket i dess helhet är bidragande
orsaker till att landskapet är på väg att
förslummas. Det är ganska naturligt att
en markägare som drivit ett olönsamt
jordbruk inte av egna medel kostar på
sig åtgärder av natur- eller miljövårdande
karaktär för att tillfredsställa
allmänhetens miljövårdskrav, om han
inte är särskilt intresserad eller har
ekonomiska förutsättningar, eller om
han inte får en ekonomisk stimulans.

Nu har myndigheterna börjat att kartlägga
problemen eller i varje fall att
känna på dem. Redan denna första analys
ger vid handen att det är gigantiska
problem som vi står inför, problem som
inte löses utan vidare och som kommer
att öka i takt med att människornas
krav ökar både på längre fritid och
ökad aktivitet under fritiden.

En arbetsgrupp har tillsatts inom naturvårdsverket
med uppgift alt snabbt
lägga fram vissa förslag, och det är ju
bra. Men det viktigaste är hur man närmar
sig dessa problem. Om man tror
att man löser dem genom statsbidrag
som ett universalmedel har man redan
från början förstört möjligheterna till
en lösning.

Herr Hansson i Skegrie tog upp frågan
i sitt anförande. Om jag förstod
honom rätt, menade han att man borde
förena jordbruket och naturvården och
praktiskt inlänka dem i arbetet att vidmakthålla
ett kulturlandskap. Ser man
jordbrukarens uppgift även ur den synpunkten
och inte bara betraktar honom
som en livsmedelsförsörjare, finns det
reella skäl att behålla jordbruk på
många orter, fastän jordbruken inte faller
inom ramen för vad regeringen kallar
en lönsam jordbruksenhet.

Lantbruksnämnderna kan också se
till att sådana jordbruk får ökade exi -

stensmöjligheter genom att till sina ägor
lägga mera skogsmark.

Skall man vidmakthålla det odlade
landskapet, måste man vara nog realistisk
att inse att detta endast kan ske
där människorna på ett vettigt sätt kan
hämta sin bärgning. Man kan ge stimulansbidrag
och man kan bevilja skatteavdrag
— fastän det senare är ju en
tanke som socialdemokraterna värjer
sig mot. Det är då länsstyrelsen som
skall utta vissa områden som är av särskilt
värde men som det är alltför olönsamt
att hålla öppna genom odling.

Detta var alltså den odlade jorden.
När det gäller igenbuskningen av gammal
åkerjord, betesmark eller hagmark
måste vi först och främst inse, att den
alldeles övervägande delen bör komma
i produktion genom skogsplantering. Vi
har inte råd att för framtiden ta denna
mark ur produktionen. Jag tillhör inte
dem som vill påstå att skog förfular ett
landskap — det är bättre med skogsproduktion
än att området blir bevuxet
med buskar och sly. Hur konstigt det
än låter för en del, ger den moderna
skogsvården och skogsavverkningarna
nya skönhetsvärden just genom att landskapet
öppnas på ett mera omfattande
sätt. Går man riktigt till väga vid sjöar
och vattendrag och i närheten av kulturbygder,
kan man åstadkomma nästan
lika fina skönhetsvärden som genom
andra odlingsformer.

Jag tror också att det har framtiden
för sig att använda mera lövskog, tv
lövskogen kommer att bli mera räntabel
och bättre kunna utnyttjas inom den
svenska massa- och träindustrin. Men
vi bör också inse att olika landskapsbilder
bör finnas kvar i ett kulturlandskap.

Enligt min mening gäller det för det
första att få jordbrukarna och markägarna
som medarbetare i denna verksamhet.
Detta kan ske genom upplysning
och genom stimulansaktiviteter av
ekonomisk art. För det andra kan mycket
göras i form av rehabiliteringsarbe -

Onsdagen den 13 november 1968 em. Nr 36

Meddelande ang. plenum torsdagen den 14 november

139

te. Sjuka personer kan få ett lättare och
sundare arbete på landskapsvårdens
område i arbetsmarknadsverkets regi.
Så sker i många bygder för närvarande,
särskilt i min trakt, Vätternbygden, där
påtagligt positiva resultat har vunnits
genom att människor har fått rehabiliteringsarbete
av detta slag. De blir betydligt
friskare, om man på rätt sätt
utnyttjar denna möjlighet till sysselsättning.

För det tredje bör det vara angeläget
för samhället att, lika väl som man gör
upp skogsvårdsplaner för skogsbruket,
medverka till landskapsvårdsplaner
inom jordbruket. Detta är något som
samhället bör stå till tjänst med.

Herr talman! Jag tror att detta är
några aktiviteter som omedelbart måste
till, om vi skall kunna skapa och bibehålla
den miljö som alla i framtiden
kommer att vara så beroende av.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta den fortsatta
överläggningen till morgondagens sammanträde.

§ 2

Meddelande ang. plenum torsdagen den
14 november

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag hemställer, att bevillningsutskottets
betänkande nr 61 angående bilaccisen
måtte uppföras främst bland
två gånger bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista. Såsom tidigare
meddelats kommer detta betänkande
att företas till avgörande omedelbart
efter det att frågestunden avslutats.

övriga två gånger bordlagda ärenden
upptas till behandling sedan den allmänpolitiska
debatten slutförts.

Den av herr talmannen gjorda hemställan
bifölls.

§ 3

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 325, i anledning av motioner angående
föreskrifterna om sotning; och
nr 326, i anledning av motioner om
upphävande av rätten för jakträttsinnehavare
att döda hund som löper lös och
jagar eller ofredar villebråd.

§ 4

Tillkännagavs, att Kungl. Maj :ts proposition
nr 158, med förslag till lag om
ändring i utlänningslagen den 30 april
1954 (nr 193), in. m., överlämnats till
kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 5

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Undertecknad får härmed anhålla om
tjänstledighet från riksdagsarbetet under
återstoden av höstriksdagen på
grund av deltagande som svenskt ombud
i Förenta Nationernas generalförsamling.

Stockholm den 14 november 1968
S. G. W. Wahlund

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 6

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 0.24 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson