Onsdagen den 13 mars Sid (Riksdagens protokoll 1968:11)

Nr 11

.FÖRSTA KAMMAREN

1968

12—15 mars

Debatter m. m.

Onsdagen den 13 mars Sid.

Svar på enkel fråga av herr Petersson, Erik Filip, (fp) ang. ungdomens
situation på arbetsmarknaden ...................... 7

Svar på interpellation av herr Brundin (h) om allmän arbetslöshetsförsäkring,
m. m..................................... 7

Om offentlig auktorisation av låssmeder ...................... 27

Om upprättande av diplomatiska förbindelser med Demokratiska
Republiken Vietnam ...................................... 29

Anslag under sjunde huvudtiteln:

Skatteutjämningsbidrag till kommunerna.................... 35

Sveriges geologiska undersöknings malmprospektering ...... 37

Inköp av fastigheter för förvaltningsändamål................ 38

Anslag under tionde huvudtiteln:

Handelssekreterare ........................................ 40

Småindustrins exportråd m. m............................. 42

Statens pris- och kartellnämnd ............................ 46

Statens institut för konsumentfrågor ...................... 49

Bidrag till varudeklarationsnämnden ...................... 54

Patent- och registreringsverket ............................ 58

Bidrag till Svenska turisttrafikförbundet .................... 61

Tidpunkten för kommuns besvär över taxering till kommunal inkomstskatt
.............................................. 62

Förvärvsavdragen vid beskattningen m. m..................... 64

Avskrivningsunderlaget för skogsvägar, m. m................. 68

Om åtgärder för att meddela journalister upplysning angående
riksdagens arbetsformer .................................. 71

1 Första kammarens protokoll 1968. Nr 11

Nr 11

Innehåll

Sid.

Om tillsättande av en riksdagens pressombudsman ............ 72

Om socialförsäkringsskyddet för företagare och fria yrkesutövare 78

Förmånerna inom den allmänna försäkringen för deltids- och
korttidsanställda samt lågavlönade ........................ 82

Om tandvårdsförsäkring för ålderspensionärer ................ 86

Ägokravsjämkning vid ägoutbyte och laga skifte................ 89

Om obligatorisk reflexanordning för gående .................. 93

Interpellation av herr Werner (vpk) ang. sänkning av basannuiteten
vid statlig långivning för bostadsbyggande .......... 97

Torsdagen den 14 mars

Svar på enkla frågor:

av herr Lundberg (h) ang. instruktionerna till den svenska
delegationen vid UNCTAD II i vad avser stöd till nationella

handelsflottor och varvsindustri ........................ 99

av herr Kaijser (h) ang. verkställigheten av domstols beslut
om överlämnande till öppen psykiatrisk vård ............ 101

Interpellation av herr Hiibinette (h) ang. sådant utförande av
ledningar för elektrisk kraft att brukandet av jordbruksjord
icke försvåras ............................................ 103

Fredagen den 15 mars

Meddelande ang. enkel fråga av herr Olsson, Johan, (ep) om
ytterligare byggande av egnahem .......................... 105

Samtliga avgjorda ärenden
Onsdagen den 13 mars

Val av tjugufyra valmän jämte suppleanter för utseende av riksdagens
ombudsmän jämte ställföreträdare ................ 7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12, om offentlig auktorisation av
låssmeder .............................................. 27

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 6, om en statlig propagandakampanj
för bättre förebyggande hälsovård ........ 29

— nr 7, om åtgärder för att tillgodose de hemlösas hjälpbehov . . 29

— nr 8, om skyldighet att inlösa engångsglas.................. 29

Utrikesutskottets utlåtande nr 1, om upprättande av diplomatiska
förbindelser med Demokratiska Republiken Vietnam........ 29

Innehåll

Nr 11

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 7, ang. utgifterna inom finansdepartementets
verksamhetsområde ............................ 35

— nr 10, ang. utgifterna inom handelsdepartementets verksamhetsområde
.............................................. 39

Bevillningsutskottets betänkande nr 8, om skattemässig täckning
av kommuns kostnader för fritidsbebyggelse .............. 62

— nr 9, ang. tidpunkten för kommuns besvär över taxering till

kommunal inkomstskatt .................................. 62

— nr 12, om överlåtelse av AB Tipstjänst till Sveriges riksidrotts förbund

................................................ 64

— nr 16, ang. beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad

inkomst ................................................ 64

— nr 17, om undantagande från beskattning som naturaförmån

av fritt bränsle från egen fastighet........................ 64

— nr 18, ang. förvärvsavdragen vid beskattningen m. m....... 64

— nr 20, ang. avskrivningsunderlaget för skogsvägar, m. m..... 68

Bankoutskottets utlåtande nr 12, om åtgärder för att meddela
journalister upplysning angående riksdagens arbetsformer . . 71

— nr 13, om tillsättande av en riksdagens pressombudsman .... 72

Första lagutskottets utlåtande nr 15, ang. ändrad lydelse av 7 kap.

8 § och 54 kap. 9 § rättegångsbalken m. m................. 77

— nr 16, ang. kungörande i kyrka .......................... 77

— nr 17, om medborgarvittnen vid demonstrationer m. m..... 77

Andra lagutskottets utlåtande nr 3, om socialförsäkringsskyddet
för företagare och fria yrkesutövare ...................... 78

— nr 4, ang. förmånerna inom den allmänna försäkringen för

deltids- och korttidsanställda samt lågavlönade ............ 82

— nr 8, om vårdbidrag till handikappade barn under 16 år .... 86

— nr 9, ang. ersättning enligt lagen om allmän försäkring i samband
med transplantation ................................ 86

— nr 10, om tandvårdsförsäkring för ålderspensionärer ...... 86

— nr 11, om vårdbidrag till fosterföräldrar .................. 89

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1, ang. ändring i lagen med särskilda
bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa
delar av Kopparbergs län, m. m........................... 89

— nr 15, om obligatorisk reflexanordning för gående .......... 93

—- nr 16, ang. besvärstiden vid beslut om tomtindelning ...... 96

— nr 17, ang. färdiggjutna registreringsskyltar för motorfordon,

m. m................................................... 96

— nr 18, ang. förande av sparkstötting ...................... 96

Jordbruksutskottets utlåtande nr 7, ang. överlåtelse av viss staten
tillhörig mark, m. m..................................... 96

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 9, ang. personalbristen
inom sjukvården .................................... 96

— nr 10, ang. de hemarbetandes situation .................... 96

£ tf

Tisdagen den 12 mars 1968

Nr 11

Tisdagen den 12 mars

Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
andre vice talmannen.

Justerades protokollet för den 1 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1968/69 inom justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1968/69 inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till narkotikastrafflag,
m. m., i vad propositionen avser
riktlinjerna för organisationen av
vården av narkotikamissbrukare; och
nr 99, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre anslag inom handelsdepartementets
verksamhetsområde.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 97, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om särskilt investeringsavdrag
vid taxering till statlig
inkomstskatt jämte motioner.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser: nr

100, till styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor angående anslag på

tilläggsstat för utredning om riksdagens
hus m. m.;

nr 101, till Konungen angående projektering
av provisoriska lokaler för
riksdagen; och

nr 102, till styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor angående lönegradsplaceringen
av tjänsten som chef för
förvaltningskontoret.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 40, med förslag till lag om
ändrad lydelse av 9 § kommunallagen
den 18 december 1953 (nr 753).

Föredrogs den från den svenska parlamentariska
delegationen hos Europarådets
rådgivande församling inkomna
skrivelsen med överlämnande av redogörelse
för församlingssessionerna under
år 1967.

Redogörelsen hänvisades till utrikesutskottet.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 1, statsutskottets
utlåtanden nr 7 och 10, bevillningsutskottets
betänkanden nr 8, 9,
12, 16—18 och 20, bankoutskottets utlåtanden
nr 12 och 13, första lagutskottets
utlåtanden nr 15—17, andra lagutskottets
utlåtanden nr 3, 4 och 8—-11,
tredje lagutskottets utlåtanden nr 1 och
15—18, jordbruksutskottets utlåtande
nr 7 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 9 och 10.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj:ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 44, med förslag till lag om vissa
kommunala befogenheter inom turistväsendet.

Nr 11

Tisdagen den 12 inars 1968

Anmäldes och bordlädes följande mo tioner: nr

770, av herr Wirtén m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 26, angående vissa byggnadsarbeten
vid universiteten m. m.;

nr 771, av herr Carlsson, Eric, m. fl.,
nr 772, av herr Jacobsson, Per, m. fl.,
nr 773, av herr Olsson, Johan, och
herr Nilsson, Nils, samt
nr 774, av herr Werner,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 29, angående särskilt stöd åt
äldre arbetslösa m. m.;

nr 775, av herr Hubinette, i anledning
av Kungl. Majrts proposition nr
36, med förslag till smittskyddslag,
in. in.;

nr 776, av herrar Wirtén och Svanström,
i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 36, med förslag till
smittskyddslag, m. m.;

nr 777, av herr Andersson, Torsten,
och herr Wirtén, i anledning av Kungl.

Maj:ts proposition nr 37, angående naturvårdsforskningens
organisation och
statsbidrag till avloppsreningsverk
in. in.;

nr 778, av herrar Brundin och Lundberg,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 37, angående naturvårdsforskningens
organisation och statsbidrag
till avloppsreningsverk m. m.;
ävensom

nr 779, av herr Nilsson, Nils, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
nr 37, angående naturvårdsforskningens
organisation och statsbidrag till avloppsreningsverk
m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.04.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/ Solveig Gemert

Onsdagen den 13 mars 1968

Nr 11

Onsdagen den 13 mars

Kammaren sammanträdde kl, 10.00.

Företogs val av tjiugufyra valmän
för utseende av riksdagens ombudsmän
jämte ställföreträdare.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! För vartdera av de två
val, som skall förrättas vid detta plenum,
ber jag att få avlämna en gemensam
lista, vilken godkänts av de av
kammaren valda ledamöterna i talmanskonferensen.
Vardera listan upptar
namn på så många personer, som det
ifrågavarande valet avser.

Herr förste vice talmannen avlämnade
därefter två särskilda listor.

Den lista, som avsåg valet av valmän,
upptog under partibeteckningen »Den
gemensamma listan» följande namn:
Strand (s)

Pettersson, Georg, (s)
fröken Mattson (s)

Virgin (h)

Andersson, Axel, (fp)

Nilsson, Ferdinand, (ep)

Svedberg, Erik, (s)

Palm (s)

Magnusson (s)

Arvidson (h)

fru Segerstedt Wiberg (fp)

Hedström (s)

Svanström (ep)

Wärnberg'' (s)

Dahlberg (s)

Hernelius (h)

Hilding (fp)

Lundin (s)

Anderson, Carl Albert, (s)

Nilsson, Nils, (ep)

Olsson, Erik, (s)

Kaijser (h)

Nyman (fp)

Ernulf (fp)

Sedan denna lista upplästs och av
kammaren godkänts, förklarades de å
listan upptagna personerna hava blivit
utsedda till valmän.

Anställdes val av sex suppleanter för
de valmän, som av kammaren fått i
uppdrag att utse riksdagens ombudsmän
jämte ställföreträdare.

Den av herr förste vice talmannen
avlämnade lista, som gällde detta val,
upptog under partibeteckningen »Den
gemensamma listan» följande namn:
Sörlin (s)

Hjorth (s)

Hedlund (s)

Holmberg (h)

Peterson, Eric Gustaf, (fp)

Carlsson, Eric, (ep)

Efter det denna lista upplästs och
av kammaren godkänts, förklarades de
å listan upptagna personerna hava blivit
utsedda till valmanssuppleanter.

Justerades protokollet för den 5 innevarande
månad.

Om allmän arbetslöshetsförsäkring,
m. m.

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde i ett sammanhang
besvara dels herr Erik Filip Peterssons
(fp) fråga angående ungdomens
situation på arbetsmarknaden, vilken
fråga intagits i kammarens protokoll
för den 22 februari, dels ock herr

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968

Om allmän arbetslöshetsförsäkring, m. m,
Brundins (h) interpellation om allmän
arbetslöshetsförsäkring, m. m., erhöll
ordet och anförde:

Herr talman! Herr Brundin har frågat
om regeringen är beredd att dels
vidta sådana åtgärder att frågan om en
allmän arbetslöshetsförsäkring skyndsamt
kan föras till en positiv lösning
och därvid beakta även tjänstemännens
nya situation, dels vidta åtgärder i syfte
att minska arbetslösheten bland ungdom.
Herr Petersson har frågat om jag
avser att föranstalta om en skyndsam
undersökning angående ungdomens situation
på arbetsmarknaden och vidta
därav motiverade åtgärder. Frågorna
berör delvis samma problem och det
synes därför lämpligt att besvara dem
i ett sammanhang.

Under hela efterkrigstiden fram till
mitten av 1960-talet präglades tjänstemännens
arbetsmarknad av underskott
på arbetskraft med kvalificerad utbildning,
framför allt tekniker. Under senare
år bär ett i viss mån ändrat läge
uppstått för tjänstemannagrupperna.
Under år 1967 berördes sålunda 5 200
tjänstemän av företagsnedläggningar
och driftsinskränkningar mot knappt
1 400 under år 1965. Denna process
bär förorsakat omställningssvårigheter
framför allt bland äldre och otillräckligt
utbildad arbetskraft. Samtidigt har
antalet nyutexaminerade ökat. Dessa
kan numera inte räkna med att få arbete
lika snabbt efter examen som i
början av 1960-talet. Inom vissa tjänstemannayrken
såsom vård- och serviceyrken
är efterfrågan emellertid alltjämt
betydande.

Arbetslösheten inom tjänstemannagrupperna
har mötts med intensiva arbetsmarknadspolitiska
åtgärder. Ökade
insatser bär skett på förniedlingsområdet
både beträffande arbetslösa och nyutexaminerade,
varvid interlokal förmedling
använts i stor utsträckning. Av
samtliga starthjälpsärenden under år
1967 berörde nära 30 % tjänstemän.
Framför allt bär emellertid arbetsmarknadsutbildning
använts. Under tiden

den 1 januari 1967—den 15 januari
1968 deltog 4 100 tjänstemän i sådan utbildning.
T. o. in. den 30 juni 1968 har
kurser planerats för 2 600 tjänstemän.
Vidare har sysselsättningsskapande åtgärder
i form av arkivarbete och beredskapsarbeten
vidtagits. Antalet arkivarbetare
steg från år 1966 till år

1967 med nära 600 personer.

I stor utsträckning är de tjänstemän
som berörs av arbetslösheten medlemmar
i arbetslöshetskassor. Tjänstemannakassorna
hade den 31 december 1967
280 000 medlemmar. Av dessa fanns
90 % i industritjänstemännens, arbetsledarnas
och handelstjänstemännens kassor.
Den genomsnittliga arbetslösheten
inom samtliga tjänstemannakassor var
år 1967 0,6 %. Motsvarande tal i februari

1968 var 0,7 %. Arbetslösheten inom
samtliga arbetslöshetskassor var då
2,7 7c.

Det är riktigt som hem Brundin påpekar
att tjänstemannagrupperna inte
har arbetslöshetskassor utbyggda i samma
utsträckning som andra löntagargrupper.
Detta torde sammanhänga med
att arbetslöshetsriskerna bedömts vara
relativt små inom en del yrkesområden.
Möjligheterna att bilda arbetslöshetskassor
är emellertid desamma för alla
löntagarkategorier.

För att utreda frågor om kontant stöd
vid arbetslöshet tillkallade jag i juni
1966 en utredning — KSA-utredningen.
Bland ledamöterna ingår bl. a. representanter
för de fyra stora partierna
och arbetsmarknadens parter. Utredningens
uppdrag, såsom det har angivits
i direktiven, har inte begränsats
till att avse någon viss kategori. Utredningen
kommer att behandla även tjänstemännens
problem. Jag räknar med att
utredningen så snart som möjligt kommer
att lägga fram förslag om större inkomsttrygghet
för alla kategorier av arbetslösa.

Jag övergår härefter till att besvara
frågorna angående ungdomsarbetslösheten.
I september 1967 utgjorde antalet
arbetslösa under 25 år ca 7 500 eller

Onsdagen den 13 mars 1968

Nr 11

1/4 av samtliga arbetslösa. I januari
i år var inemot 11 000 ungdomar utan
arbete eller 17 % av totalantalet arbetslösa.
Inom den yngsta gruppen, dvs.
ungdomar under 18 år, har arbetslösheten
emellertid sjunkit från ca 2 300 i
september 1967 till ca 1 400 i januari
1968. Ungdomsarbetslösheten är spridd
över hela landet. En viss koncentration
till storstäderna, en del industriorter
och norrlandslänen är dock märkbar.

I oktober 1967 gjorde arbetsmarknadsstyrelsen
en undersökning om de
arbetslösas utbildningsnivå. Av resultatet
framgår att 60 % av de arbetslösa
ungdomarna inte hade annan skolunderbyggnad
än folkskola. Samma andel
har ingen eller kortare yrkesutbildning
än ett år. Av undersökningen framgår
även att ungdomar med endast folkskola
har betydligt större arbetslöshet än
som svarar mot deras andel av befolkningen,
medan arbetslösheten bland
ungdomar med bättre utbildning antingen
är lägre än eller i stort svarar
mot deras andel av befolkningen.

I oktober 1967 antog arbetsmarknadsstyrelsen
ett aktivitetsprogram mot
ungdomsarbetslöshet, vilket till väsentlig
del går ut på att öka möjligheterna
till yrkesutbildning såväl inom det ordinarie
skolväsendet som inom arbetsmarknadsutbildningen.
I december
1967 avdelades vidare särskilda tjänstemän
vid länsarbetsnämnderna för att
följa upp programmet.

Med anledning av att ungdomsarbetslösheten
till stor del synes vara ett utbildningsproblem
har antalet vakanta
platser vid yrkesskolorna inventerats.
Härvid framkom att det vid månadsskiftet
november—december 1967 fanns
över 6 200 vakanta platser vid kommunala
och landstingskommunala yrkesskolor
samt att mer än 4 800 platser
kunde tillkomma under år 1968 genom
särskilda kurser, som skulle kunna sättas
i gång med kort varsel inom sådana
yrkesområden där det råder brist på
arbetskraft. Jag vill i detta sammanhang
också framhålla den expansion

Om allmän arbetslöshetsförsäkring, m. m.

som sker av utbildningsväsendet som
helhet under nästa läsår manifesterad
i ökad intagning vid en rad utbildningslinjer.

Efter beslut av regeringen kan utbildningsbidrag
enligt arbetsmarknadskungörelsen
numera i allmänhet utgå
till ungdomar redan när de bär fyllt
20 år. Därmed kommer möjligheterna
att erbjuda omskolning åt ungdomar
som tidigare haft förvärvsarbete att
öka. I fråga om ungdomar med försörjningsbörda
liksom i fråga om handikappade
ungdomar kan f. ö. utbildningsbidrag
utgå även om de är under
20 år.

Dessa åtgärder samt effektivare arbetsförmedling
bär lett till att från och
med den 1 november 1967 till slutet av
januari 1968 10 000 ungdomar har placerats
i arbete i öppna marknaden,
att mellan 4 000 och 5 000 har påbörjat
utbildning inom det ordinarie skolväsendet
samt att 3 000 bär placerats i arbetsmarknadsutbildning.

För ungdomar som av ena eller andra
skälet inte är intresserade av yrkesutbildning
och för dem som på grund
av psykiska eller sociala handikapp
behöver särskilt avpassad undervisning
strävar arbetsmarknadsstyrelsen efter
att få till stånd speciella beredskapsarbeten
som även skall innehålla vissa
moment av yrkesutbildning. Man kommer
också att i ökad utsträckning försöka
placera ungdomar i skyddad eller
halvskyddad sysselsättning. I samband
med utarbetandet av vårprognosen
kommer länsarbetsnämnderna att ägna
särskild uppmärksamhet åt den väntade
examinationen från skolorna och möjligheterna
att bereda de nyutexaminerade
arbete eller fortsatt utbildning.

Som framgått av min redogörelse pågår
en mycket omfattande verksamhet
för att bereda ungdomar sysselsättning.
För regeringen framstår det självfallet
som en ytterst viktig uppgift för arbetsmarknadspolitiken
att bekämpa tendenser
till ungdomsarbetslöshet. Utvecklingen
på detta område följs därför

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968

Om allmän arbetslöshetsförsäkring, m. m.

noga så att vid varje tillfälle erforderliga
åtgärder snabbt skall kunna sättas
in. Herr Peterssons önskemål om en
skyndsam undersökning av ungdomens
situation synes mig på detta sätt vara
tillgodosett.

Herr BRUNDIN (h):

Herr talman! Jag tackar statsrådet för
svaret på min interpellation.

Jag tycker att redovisningen av nuläget
är föredömligt gjord, men däremot
går statsrådet väldigt snabbt och
lättvindigt förbi en av huvudfrågorna i
interpellationen, nämligen frågan om en
allmän arbetslöshetsförsäkring. Detta är
ändå inte någon ny fråga. Den finns
omnämnd redan i socialdemokratiska
partiets efterkrigsprogram, det s. k. 27-punktsprogrammet.

Jag behöver inte göra historieskrivningen
alltför omfattande utan kan nöja
mig med att säga att i direktiven för
1960 års arbetslöshetsförsäkringsutredning
sägs att trots arbetslöshetsförsäkringen
finns i betydande omfattning
grupper med inte ringa arbetslöshetsrisk
som står utanför försäkringen. År
1963 fick vi resultatet av utredningen,
som säger bl. a. att de oförsäkrade utgjorde
1,4 miljon människor och att
hälften av dem hade möjlighet att bli
medlemmar i befintliga kassor men inte
begagnat sig av den möjligheten. Vidare
sägs att ett visst begränsat behov av arbetslöshetsförsäkring
fanns bland den
andra hälften, cirka 700 000 människor.

I en proposition 1964 underströk
statsrådet att många arbetstagare saknade
ett för dem behövligt försäkringsskydd,
och han betonade vidare att alla
som blir arbetslösa bör få sin försörjning
tryggad på ett tillfredsställande
sätt. Men statsrådet förordade likväl att
man skulle avvakta resultatet av de allmänna
arbetsmarknadspolitiska åtgärder,
som kunde bli aktuella inom den
närmaste framtiden, innan man företog

ytterligare utredning om arbetslöshetsförsäkring.

Så gick det ett par år, och 1966 tillsattes
KSA-utredningen. Sedan dess har
det gått ytterligare ett par år, och vi vet
fortfarande ingenting om hur denna
fråga kommer att bli löst; vi vet inte
ens när. Jag vill fråga statsrådet: Går
det inte ens att nu säga någonting om
när man kan vänta ett resultat från
KSA-utredningen, innebärande ett förslag
till en allmän arbetslöshetsförsäkring? Beträffande

ungdomens speciella situation
i denna arbetslöshetstid finns
det vissa speciella aspekter att anföra.

Arbetsmarknadsstyrelsen gjorde i mars
—april 1963 en undersökning beträffande
resultatet av omskolningsverksamheten.
Egendomligt nog framlades resultatet
av denna utredning först i januari
1968, trots att den sista observationsperioden
var i slutet av 1966, vilket inte
vittnar om någon större skyndsamhet.
Emellertid framkom det att cirka 27 procent
av dem som omskolats var under 22
år och att betydligt mindre än en tredjedel
efter tre år var kvar i det yrke till vilket
de hade omskolats. Jag tycker att detta
berättigar till frågan: På vilka grunder
söker man destinera arbetslösa till olika
slags omskolningskurser och till olika
slags yrken? Hur säkra är prognoserna
beträffande de olika yrkenas behov av
arbetskraft för åtminstone de närmaste
åren? Att efter tre år mindre än en
tredjedel finns kvar i det yrke som de
omskolats till tyder inte på att man
haft något tillförlitligt beslutsunderlag.

Det är utomordentligt bra att man
vidgar möjligheterna för ungdomarna
att få yrkesutbildning. Men det vore
också fördelaktigt om man kunde få en
kontinuerlig intagning till de olika utbildningskurserna
i yrkesskolans regi.
Nu har vi att under 1968 på arbetsmarknaden
ta emot ungefär 49 000 ungdomar
som rycker ut från sin första
militärtjänst. Hur bedömer statsrådet
dessa 49 000 ungdomars möjligheter att
finna sysselsättning? Och för dem som

Onsdagen den 13 mars 1968

Nr 11

inte kan få sysselsättning omedelbart,
hur bedömer statsrådet möjligheten till
att ge dem en sådan utbildning att deras
utsikter på arbetsmarknaden ökar?

Herr PETERSSON, ERIK FILIP, (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min fråga. Den
är av den karaktären att den i mycket
hög grad berör utbildningen, och därför
kunde det vara berättigat att rikta
den till utbildningsministern. Men jag
vet att statsrådet Johansson är väl informerad
också i utbildningsfrågor, varför
jag valde denna väg.

Jag vill ge min uppskattning åt de
åtgärder i fråga om sysselsättning för
ungdomen som statsrådet bär redovisat,
men jag kan inte dela statsrådets
synpunkt att kravet på en speciell undersökning
av vissa problem är tillgodosett
genom de åtgärder som vidtagits.
Det är en råd obesvarade frågor som
vi säkerligen bör studera närmare. Ungdomsarbetslösheten
är inte av samma
karaktär som arbetslösheten för andra
grupper. Den har speciella orsaker, och
den måste angripas med andra medel.

Det är i första hand kanske inte dagens
situation som oroar mest, även om
den är allvarlig nog och kräver åtgärder.
Tendensen framöver, sådan man
kan utläsa den av tillgängligt material,
pekar på en försämring, och den berör
ju i mycket hög grad också den utbildade
arbetskraften. Den framtida balansen
mellan arbetsmarknadens behov
och yrkesutbildningens kapacitet på olika
nivåer bör klarläggas genom en förbättrad
prognosverksamhet, naturligtvis
kompletterad med en utbyggd arbetsmarknadsforskning.

Det måste vara ett väsentligt intresse
från både samhällets och den enskildes
synpunkt att den utbildade arbetskraften
får anställning just inom de yrken
som den bär utbildat sig för och
där den kan ha nytta av sina kunskaper.
Att under flera år skaffa sig en dyrbar
utbildning och sedan, då man blir fär -

Om allmän arbetslöshetsförsäkring, m. m.
dig, anvisas omskolning till ett annat
yrke är inte bara slöseri med tid och
resurser, utan det ställer också ungdomen
i en olycklig relation till samhället
i stort. Beredskapsarbeten är bra, men
de måste betraktas som en nödfallsutväg.
Det gäller enligt min mening också
att klarlägga arbetsmarknadens krav på
praktik i utbildningen. Det bär många
gånger visat sig att det finns vissa
brister härvidlag, och det förefaller
som om utbildningen i större utsträckning
än nu bör kopplas in i ett fruktbärande
samarbete med näringslivet för
att rusta ungdomen just på denna
punkt.

Man kan också fråga under vilka förutsättningar
praktik och utbildning i
större utsträckning än nu kan ske i
själva företaget och då ge ungdomarna
mera attraktiva betingelser. Jag tänker
speciellt på deras möjligheter att kombinera
utbildning med inkomst.

Så bär vi frågan om varför så många
utbildningsplatser står tomma. Det är
en mycket allvarlig fråga, och den bör
bli föremål för något ingående studium.
Man kan fråga sig om det är så
att vårt yrkesutbildningsväsen inte
stämmer med arbetsmarknadens behov
och krav, om kurstidens längd osv. behöver
en översyn. Man kan också fråga
sig hur informationen till ungdomarna
bär fungerat. Upplysningsverksamheten
bör komma på ett så tidigt
stadium att den har effekt och inte sker
såsom nyligen var fallet i fråga om
skolöverstyrelsens beslut att spärra den
praktiska utbildningen för lärarkandidaterna.

En annan fråga är i vad mån vår
traditionella uppfattning om speciellt
manliga och kvinnliga yrken är ett hinder.
Detta gäller särskilt vårdsektorn,
där det bör finnas utrymme för nytänkande.

En närliggande fråga beträffande information
är huruvida de tiotusentals
ungdomar som om några månader söker
in till olika skolor och därvid väljer
utbildningsvägar och yrke fått in -

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968

Om allmän arbetslöshetsförsäkring, m. m.

formation — så långt man nu kan ge
en sådan — om hur arbetsmarknaden
fungerar när de kommer ut i arbetslivet.

Herr talman! Detta var några exempel
på frågeställningar som enligt min
mening motiverar ett närmare studium
och klarläggande, särskilt av sådana
problem som hör samman med den förändrade
situation som vi har att vänta
under den närmaste tiden.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Herr Brundin ägnade
sig åt historieskrivning beträffande den
obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen,
eller rättare sagt problemet om kontant
understöd.

Den utredning som arbetade med arbetsmarknadspolitiken
och där även de
borgerliga partierna var företrädda
kom närmast fram till att frågan om
kontantunderstöd måste bli föremål för
en speciell undersökning. Den hade
alltså inget förslag att föra fram. Då
hade vi att överväga om och när man
skulle ta upp frågan på nytt. Eftersom
vi först hade att föreslå — någon gång
i mitten på 1960-talet — en justering
av reglerna för vår arbetslöshetsförsäkring,
genomförde vi den, och därefter
hade vi att till 1966 års riksdag redovisa
utredningens förslag om arbetsmarknadspolitiken.
I samband därmed
tillkallade vi utredningen om kontant
understödsverksamhet.

Detta är en mycket kortfattad översikt
av utvecklingen. Då säger herr
Brundin att det finns stora grupper som
står utanför arbetslöshetsförsäkringen.
Jag har i mitt svar sagt att möjligheterna
att bilda arbetslöshetskassor är desamma
för alla löntagarkategorier —•
jag upprepar det. Detta gäller inte
minst för tjänstemännen. Vi har under
senare tid uppmanat dem att bilda frivilliga
arbetslöshetskassor. De bestämmer
ju själva vid vilken nivå ersättningen
skall utgå, och de har också
själva att bestämma över avgifter för

denna verksamhet. De kommer då att
få det statsbidrag som utgår till de i
dag befintliga kassorna.

Jag anser att det är mycket viktigt
att säga detta och att göra klart för de
grupper av tjänstemän, som i dag står
utanför arbetslöshetsförsäkringen, att
inte vänta på att det kommer att genomföras
en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring,
i vilken dessa grupper skulle
inrangeras, utan de bör ha klart för
sig att de själva bör ta initiativet. Det
är därför som jag med största tillfredsställelse
i tidningarna i slutet av februari
läste ett besked från SACO — akademikernas
topporganisation -— att
SACO:s fullmäktige i höst får ett förslag
om en erkänd arbetslöshetskassa
för hela akademikerområdet. En allmän
arbetslöshetsförsäkring skall enligt förslaget
inrättas, och den kan också omfatta
nyexaminerade. SACO har alltså
dragit konsekvenserna av den diskussion,
som har förts i denna fråga, och
organisationen är nu beredd att inrätta
en arbetslöshetsförsäkring. Jag säger
ännu en gång, att jag hälsar detta med
största tillfredsställelse.

Då gäller det här frågan om andra
grupper, som i dag står utanför en sådan
försäkring och som inte på samma
sätt kan inrangeras i en försäkring. Jag
kommer ihåg att det år 1964 gjordes en
undersökning på detta område. Man
vände sig till de stora organisationerna
— Sveriges köpmannaförbund och Sveriges
hantverks- och industriorganisation
— och efterhörde organisationernas
mening om en allmän arbetslöshetsförsäkring,
som skulle innefatta också
dessa grupper. Man fick beskedet att
det inte förelåg något intresse från dessa
stora organisationers sida för en sådan
försäkring. Det angavs att dessa
organisationer inte hade de risker som
de anställda var utsatta för, och organisationerna
avvisade därför tanken på
en försäkring, i vilken också dessa
grupper skulle inrangeras.

Jag vill gärna säga att de senaste
årens erfarenheter bär medfört att ock -

Onsdagen den 13 mars 1968

Nr 11

så dessa organisationer i dag har en
annan mening och därför uttalar sig
för att man verkligen skall undersöka,
hur man skall få in sina medlemmar
i eu arbetslöshetsförsäkring. Detta har
vi naturligtvis också all anledning att
notera.

Ärade kammarledamöter! Enligt den
sittande KSA-utredningens direktiv
skall frågan om en eventuell allmän arbetslöshetsförsäkring
utredas. Då kommer
också den fråga upp, som herr
Brundin ställde: När kan KSA-utredningen
bli färdig? Kan den bli färdig
i år?

Jag har frågat ordföranden i utredningen,
om utredningen skulle kunna
bli färdig med det arbete som återstår
under innevarande år, så att vi till våren
1969 skulle kunna framlägga en
proposition i ämnet. Jag har fått det
beskedet att det inte kan lämnas någon
garanti för att utredningen är färdig
i så god tid att ett förslag kan framläggas
till 1969 års riksdag. Det är huvudorsaken
till att vi i det förslag, som
grundar sig på KSA-utredningens betänkande
om kontantstöd till äldre, även
tagit med vissa grupper av dem som
i dag står utanför arbetslöshetsförsäkringen
— handlande, hantverkare, i viss
omfattning småbrukare, fiskare och
andra. Detta förslag skall ju riksdagen
ta ställning till på grundval av den proposition
som framlagts.

Innan vi bestämde oss för att ta in
också dessa grupper, hade vi alltså efterhört
möjligheterna för utredningen
att bli klar i år. Men, som sagt, det besked
vi fick gav oss anledning att välja
denna väg. Yi är medvetna om att
många av dessa människor upplever en
besvärlig situation, och att de också
har rätt att göra anspråk på att samhället
skall bistå dem.

Herr Brundin hade inte behövt gå så
långt tillbaka i sin historieskrivning.
Han hade bara behövt gå till remissdebatten
här i kammaren den 18 januari
i år, då herr Arne Geijer ställde frå -

Om allmän arbetslöshetsförsäkring, in. m.
gor till de borgerliga gruppledarna om
hur dessa hade tänkt sig att en allmän,
obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
skulle byggas upp. Jag skall nu inte
försöka tolka hur herr Arne Geijer reagerade
på de besked han fick, men jag,
som satt och lyssnade på dem, fick det
mycket bestämda intrycket av såväl
herr Dahléns, herr Holmbergs som herr
Bengtsons uttalanden att man inte så
där noga hade tänkt igenom hur en
sådan försäkring skulle byggas upp. Det
finner jag begripligt, och jag kritiserar
dem inte ett ögonblick för det. Herr
Dahlén säger bl. a.: »Många arbetare
och tjänstemän står i dag utanför de
nuvarande arbetslöshetskassorna. Vi
tror alltså att den väsentligaste uppgiften
för en allmän sysselsättningsförsäkring
är att få in dessa människor i
den. Om det dessutom går att få in
andra grupper, är det så mycket bättre.
Jag måste emellertid medge att jag
för min del icke kan svara på om det
är möjligt. Ett önskemål kan det vara,
men utredningen skall ju klara även
det spörsmålet.» På frågan hur det skall
betalas sade herr Geijer: »Det kommer
att kosta mycket pengar, och det är vi
verkligen medvetna om. Hur skall det
betalas? Ja, det är också en sak som
är verkligt besvärlig och som vi hoppas
att utredningen skall anlägga synpunkter
på.»

Det är bra, herr Dahlén, och det är
alldeles riktigt. Det är exakt de uppgifter
som utredningen har fått.

Herr Holmberg svarade på ungefär
samma -sätt. På den rad frågor som
herr Geijer ställde till honom, kom
herr Holmberg också in på att vi här i
viss omfattning har samma uppfattning.
Han konstaterar att det är många människor
som står utanför arbetslöshetsförsäkringen.
Han säger vidare, att man
måste ställa sig frågan vad det gäller
för grupper, var de arbetar i dag, om
de bär heltids- eller deltidsarbete osv.
Det är, enligt herr Holmberg, frågor
som måste undersökas och utredas in -

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968

Om allmän arbetslöshetsförsäkring, m. m
nan man kan ta slutgiltig ställning till
hur en allmän arbetslöshetsförsäkring
skall kunna utformas.

Det var de besked som vi fick i remissdebatten
i januari i år. Man hänvisade
till den pågående utredningen.
Jag skall citera vad som står i direktiven:
»Utredningen bör vara förutsättningslös.
Den bör undersöka och föreslå
de former för kontant stöd vid arbetslöshet
som kan befinnas lämpligast
med hänsyn till övriga arbetsmarknadspolitiska
åtgärder och de nämnda
gruppernas särskilda förhållanden. Stor
vikt måste läggas vid de erfarenheter,
som de nuvarande arbetslöshetskassornas
verksamhet har givit. Dessa frivilligt
organiserade kassor har gjort synnerligen
värdefulla insatser. Genom att
de försäkrade själva haft inflytande i
kassorna har det varit möjligt att i stort
sett utan friktioner lösa många känsliga
problem.» I direktiven sägs vidare:
»Skulle utredningen finna att någon
form av obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
behövs, bör möjligheterna att
samordna dem med den nuvarande frivilliga
försäkringen undersökas.» Det är
alltså direktivens besked, och det är
med det underlaget som utredningsarbetet
nu fortsätter.

Jag hade tillfälle att i Dagens Nyheter
den 19 februari i år ta del av en
redovisning av folkpartiets uppfattning
i denna fråga. Det var folk som hade
fått tillfälle att fråga ut folkpartiets ledare
herr Wedén. En av utfrågarna hade
tagit upp spörsmålet om en allmän
sysselsättningsförsäkring. Herr Wedén
svarade, att det är två kategorier av
människor som står utanför de nuvarande
försäkringskassorna men som
det är mycket angeläget att få in inom
ramen för en ny och allmän försäkring.
Det är dels de som haft arbete
tidigare och som blivit arbetslösa, men
som inte är medlemmar i någon arbetslöshetskassa.
Dels är det de som är färdiga
med sin utbildning och söker arbete
på den allmänna arbetsmarknaden.

När det gäller finansieringsformen

bär för närvarande de försäkrade en
väsentlig del av kostnaderna, och staten
lämnar ett bidrag. Man har skäl att
undersöka om inte dessa inkomstkällor
bör vara kvar i framtiden. Jag har
ingenting emot tanken att koppla in
även frågan om en arbetsgivaravgift i
det sammanhanget.

Det är ganska förnuftigt. Det är bra
svarat av herr Wedén. Vi har ingenting
att erinra mot det. Det ligger exakt i
linje med vad vi sagt i utredningens direktiv.
Det är det som man arbetar med.

Jag frågar mig då: Vart syftar den
kampanj som man satte i gång i höstas
när man begärde en allmän trygghetsförsäkring?
Jag svarade då, bl. a. i riksdagen,
att just det problemet håller på
att utredas av en sittande kommitté,
med representanter också för de borgerliga
partierna. Vi kan höra efter om
utredningen kan påskynda sitt arbete,
men vi kan inte tvångsvis få den att
till en viss tidpunkt genomföra sitt arbete.
De måste ha tid på sig. Så har vi
alltså svarat, och nu är ni inne på precis
samma linje, nämligen att utredningen
skall ge oss de erforderliga beskeden.
Skulle vi då inte kunna vara
överens om den saken?

Jag hoppas också att kammaren kommer
att följa regeringens förslag beträffande
äldrestödet, utvidgat till att även
omfatta grupper som i dag inte tillhör
arbetslöshetsförsäkringen för att ge
trygghet åt dem. Därmed har vi också
infört en anordning i avvaktan på slutresultatet
av KSA-utredningens arbete.

När det sedan gäller ungdomen och
ungdomens yrkesutbildning så har jag
redovisat situationen. Arbetsmarknadsstyrelsen
har här lagt ned ett omfattande
arbete. I september månad i fjol
måste man konstatera att av de då registrerade
arbetslösa var 25 procent under
25 år. Denna höga siffra hänger
samman med att de stora värnpliktsgrupperna
hade ryckt ut under vårooh
sommarmånaderna, att examinationen
från skolorna var klar, stora
grupper var nu färdigutbildade och sök -

Onsdagen den 13 mars 1968

Nr 11

te sig ut på arbetsmarknaden. Det visade
sig också aitt under tiden november—januari
kunde 10 000 placeras. I
februari hade andelen arbetslösa under
25 år sjunkit till 17 procent av det totala
antalet arbetslösa. Det är ändå en
hög och oroande siffra. Därför har åtgärder
vidtagits. Man erbjöd bl. a. ungdomen
kurser för yrkesutbildning. Det
fanns 10 000 platser som stod till förfogande
för 6 000 å 8 000 ungdomar.
Tyvärr måste vi dock konstatera att
ungdomen inte accepterade de möjligheter
som här förelåg, utan att åtskilliga
av de 10 000 platserna kom att stå
•tomma även i januari och februari.

Herr Erik Filip Petersson har frågat
om detta kan ha berott på att ifrågavarande
utbildningsmöjligheter inte har
utannonserats i tillräcklig omfattning.
Det har ju via radion, (televisionen och
i tidningsannonser lämnats upplysningar
om de möjligheter som stod till
buds. Detta tillsammans med arbetsförmedlingens
aktivisering med direkta
hänvändelser till ungdomarna gör att
jag inte kan tänka mig att de inte fått
vetskap om vilka möjligheter som finns.
Men det är nog så att många av ungdomarna
helst vill ha ett inkomstbringande
jobb så snart som möjligt och därför
— tyvärr — kanske låter utbildningen
komma i andra hand.

Nu visar det sig emellertid att antalet
arbetslösa ungdomar i februari i år
var något lägre än i februari i fjol -—
det var något över 2 000 mindre i år.
Den siffran antyder ju ändå att det i
dag är något lättare att skaffa de unga
arbete än det var i fjol. Detta kan
emellertid också betyda att möjligheterna
för den äldre arbetskraften att få
arbete har försämrats. Jag vill inte bestrida
en eventuell sådan fundering.
Därför bär vi också äldreproblemet i
kanske ännu större omfattning än vad
vi har haft tidigare. Till de åtgärder
arbetsmarknadsstyrelsen vidtagit är inte
bara att lägga upp ett speciellt ungdomsprogram
med utbildningen i centrum.
I början på året, när man måste

Om allmän arbetslöshetsförsäkring, m. m.
konstatera, att ungdomen inte accepterade
möjligheterna till utbildning i den
omfattning som vi hade hoppats på,
har man fått bygga upp speciella beredskapsarbeten
för just dessa unga människor.
Ett cirkulär om detta gick ut
från arbetsmarknadsstyrelsen i slutet
av januari. Vi måste ju också se till att
klara deras sysselsättningssituation och
möjligheter till utkomst. Vi får nu se
vilka resultat dessa ansträngningar leder
till.

När det gäller de värnpliktiga skall
jag svara på den frågan i en särskild
interpellation endera dagen, och därför
kan jag inte fördjupa mig alltför
mycket i den nu, eftersom jag måste ta
hänsyn till frågeställaren och spara materialet.
Jag vill dock gärna säga, att
arbetsmarknadsstyrelsen bedömer läget
ganska ljust för de grupper som kommer
att rycka ut. Vi bär gjort en ändring
av reglerna för ersättning från arbetsmarknadsstyrelsen
vid utbildning.
Tidigare var åldersgränsen 21 år, den
har nu flyttats ned till 20 år, vilket
skedde framför allt för att ge dessa ungdomar,
som rycker ut efter fullgjord
värnplikt, del av den verksamhet som
bedrivs i form av omskolningskurser
osv. Här får läggas upp en beredskapsplan
som möjliggör att snabbt slussa in
en del av de ungdomar, som inte skyndsamt
kan få arbete, i sådan utbildning
som de själva kommer att önska och
som de kommer att rekommenderas av
arbetsmarknadsmyndigheterna.

Prognostiseringen för framtiden omfattar
alltså arbetsmarknadsstyrelsens
prognoser beträffande olika näringars
utveckling och på grundval av detta
en överbyggnad av kurser och rekommendationer
till ungdomen.

Utslagsgivande i valet av kurser är
för ungdomens vidkommande de egna
önskemålen.

En del av ungdomarna kan ha ställts
inför detta val i en situation, då de
har svårigheter med sysselsättning och
dåligt med inkomster. De har kanske
gjort valet snabbare än vad som varit

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968

Om allmän arbetslöshetsförsäkring, m. m,
önskvärt för att ge dem en utbildning
som de skalle komma att trivas med.
De bär fått sin utbildning och gått in
i verksamheten, men har kanske inte
kommit att trivas med den uppgift de
valde utbildning för. Därför har vi ett
inte ringa antal, som efter några år
orienterar sig till nya uppgifter. I och
för sig är detta inte så märkvärdigt.
Jag tror att vi får acceptera detta, hur
grundligt genomarbetade prognoser vi
än gör för utvecklingen av vårt näringsliv.
Yi måste nog försöka att också
ge möjligheter till en ny utbildning
efter några år, vilket medför att många
kommer att genomgå flera utbildningskurser
under sin livstid.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Statsrådet Johansson
frågade folkpartiet vad vi syftar till,
när vi talar om nödvändigheten av att
KSA-utredningen snabbare lägger fram
ett förslag om en allmän sysselsättningsförsäkring.
Vi tycker, att regeringen
borde ge KSA-utredningen tilläggsdirektiv
och säga, att den med förtur bör
undersöka hur man skall kunna åstadkomma
en sådan allmän sysselsättningsförsäkring
att inte minst de grupper
som nu står utan skydd verkligen får
det skydd som jag föreställer mig att vi
alla är överens om att de bör ha. Regeringen
har inte velat vara med om detta.

Jag noterar också med tillfredsställelse,
att statsrådet påstår, att han inte
kan ta ställning till alla detaljer i det
fortsatta reformarbetet, utan utredningen
måste komma med ett förslag. Det
har även vi sagt. Vad vi är förvånade
över är emellertid att statsrådet Johansson
så envist vägrar att förklara, att
den stora frågan skall tas upp med förtur.
I detta fall har statsrådet tydligen
inte ändrat uppfattning. Nu framhåller
han, att det inte är säkert att det
blir möjligt för 1969 års riksdag att ta
ställning till en större reform på detta
område. Då skulle jag vilja fråga statsrådet
Johansson: Har statsrådet Johans -

son försäkrat sig om att KSA-utredningen
har tillgång till den expertis och
de resurser som är absolut nödvändiga
för att utredningen skall kunna komma
fram med ett förslag fortast möjligt?
Eller, herr statsråd, finns det möjligen
en chans för utredningen om den får
fler experter att med större säkerhet
säga att den kommer med ett förslag
i så god tid att det kan vara möjligt för
1969 års riksdag att ta ställning till det?
Jag tycker att statsrådet skulle kunna
lämna ett besked på denna punkt.

Vi har förklarat, att det finns olika
alternativ som man bör undersöka, då
man går vidare med detta reformarbete.
Ett alternativ bör givetvis vara att bygga
vidare på de arbetslöshetskassor som
nu finns. Dessa kassor utför — jag instämmer
i vad statsrådet Johansson har
sagt — ett mycket värdefullt arbete.
Man har här verkligen anledning att
undersöka om inte dessa kassors erfarenhet
kan ligga till grund även för
ett fortsatt reformarbete.

Fortfarande kvarstår dock den stora
frågan: Varför är socialdemokratin så
ointresserad av att med förtur ta upp
det större problemet? Denna fråga tycker
jag att statsrådet Johansson äntligen
efter alla de frågor som han har fått
skulle kunna ge ett svar på som är något
mera begripligt än dem vi hittills
har fått.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Det är på något sätt en
märklig argumentation som herr Dahlén
för. I remissdebatten ställdes herr
Dahlén inför frågan: Hur vill ni bygga
upp en sådan här arbetslöshetsförsäkring
och var har ni tänkt er att skaffa
pengarna? Herr Dahlén säger: Det kan
vi inte klara. Jag kan inte svara på det.
Problemet måste utredas.

Vi hade att överväga om det var
utomordentligt angeläget att be utredningen
att med förtur behandla vissa
grupper, nämligen de äldre arbetstagarna.
I början av år 1967 begärde vi

Onsdagen den 13 mars 1968

Nr 11

att utredningen med skyndsamhet skulle
behandla de äldres problem. Detta
gjorde utredningen föredömligt snabbt.
Efter sex å sju månader hade vi förslaget.
Nu ligger det alltså på riksdagens
bord. Vi frågade utredningen: När kan
huvuddelen av betänkandet bli färdigt;
det som återstår nu, alltså en allmän
arbetslöshetsförsäkring? Jag frågade
ordföranden: Kan utredningen få arbetet
färdigt i så god tid att vi i sommar
kan avisera ett förslag och få det diskuterat
och redovisat om möjligt till vårriksdagen
1969? Utredningens ordförande
svarade — jag förmodar att han
har varit i kontakt med sitt sekretariat
— att det är en omöjlig uppgift. Herr
Dahlén påstår då: Ni vill alltså inte ge
utredningen besked om att den med
förtur skall utreda det som nu är huvuduppgiften
och den kvarstående uppgiften.
Men, herr Dahlén, vi kan inte
pressa en utredning på det sättet. Då
har vi alltså valt utvägen att söka få
med de grupper som i dag måste anses
ha det svårast och som det är angeläget
att snabbt åstadkomma en lösning för,
nämligen de äldre — även äldre som
inte tillhör löntagarkategorierna. Det
förslaget ligger nu på riksdagens bord.
Då tycker herr Dahlén att det är angeläget
att gå upp och påstå att socialdemokraterna
och regeringen inte vill
påskynda en lösning av frågan om en
allmän arbetslöshetsförsäkring. Det är
ett slags konstruktion, som jag uppfattar
på följande sätt.

1 höstas satte ni i gång en kampanj
kring ett förslag om allmän trygghetsförsäkring,
och ni gav en föreställning
om att ni hade klart för er hur en sådan
allmän försäkring skulle byggas
upp. Men när ni pressades på besked
om hur ni hade tänkt er att lösa frågan,
hade ni ingenting annat att säga
än att allt detta måste utredas. Sedan
det beskedet lämnats och ni stod alldeles
avklädda i den här frågan, söker
ni nu ändå göra gällande att socialdemokratin
och regeringen inte vill göra
något.

2 Första kammarens protokoll 1968. Nr 11

Om allmän arbetslöshetsförsäkring, m. m.

Nej, herr Dahlén, säg om det är! Ni
hade inte tillräckligt tänkt igenom detta.
Ni hade inte klart för er att det var
den pågående utredningens uppgift att
undersöka den saken. Jag skulle vilja
fråga de ledamöter av utredningen som
finns här i kammaren om de inte har
arbetat just med den förutsättningen
att också grundligt utreda frågan om
en allmän försäkring. Det är den uppgiften
som utredningen för närvarande
är sysselsatt med. Jag har haft tillfälle
att medge denna utredning att åka till
Norge för att studera hur en sådan allmän
försäkring arbetar. Utredningen
är, som sagt, fullt sysselsatt med just
det arbete som herr Dahlén efterlyser.

Herr BRUNDIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet sade att man
beträffande intagningen till olika utbildningskurser
bygger dels på prognoser
som arbetsmarknadsstyrelsen gör
upp, dels naturligtvis på de olika individernas
önskemål. Man måste väl ändå
säga att om efter tre års tid från omskolningen
endast en tredjedel — och
vad gäller de yngre mindre än en tredjedel
— är kvar i det yrke de omskolats
till, så är det väl minst sagt tal om ett
slöseri. Man har misslyckats med att
leda människor rätt. Som jag ser det,
är det inte i första hand en fråga om
slöseri beträffande kostnaden för kurserna,
utan det är ett slöseri för varje
enskild individ, ett slöseri med vederbörandes
liv, när någon letts in på en
bana där han inte kunnat stanna. Jag
är medveten om att vi aldrig når fram
till att kunna till 100 procent leda människor
rätt, men om vi åtminstone kunde
vända på siffrorna så att inte något
mindre än en tredjedel är kvar utan
något mer än två tredjedelar är kvar,
så vore det kanske rimligare.

När statsrådet säger att alla arbetstagare
har precis samma möjlighet att
skaffa sig arbetslöshetsförsäkring via
bildande av arbetslöshetskassor, så låter
det käckt och muntert, men det har

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968

Om allmän arbetslöshetsförsäkring, m. m,
föga anknytning till de praktiska problem
som vi möter i verkligheten. Just
därför är det så angeläget att vi snarast
får fram ett förslag om en allmän
arbetslöshetsförsäkring. Jag kan bara
inte förstå hur statsrådet kan med att
rikta frågan till oss om hur försäkringen
skall vara konstruerad och hur den
skall vara finansierad, när det pågår en
utredning som arbetar med just den
frågan.

Vi kan vara överens om att detta är
en mycket komplicerad problematik
som måste bli föremål för en ingående
utredning — det är bara det att ett förslag
har dröjt för länge, herr statsråd.
Problemet är ju gammalt, det blev inte
aktuellt 1965 eller 1966.

När statsrådet i sitt andra inlägg sade,
att KSA-utredningens ordförande
meddelat att utredningen inte kunde
garantera att bli klar så pass tidigt att
1969 års riksdag skulle få ta ställning
till frågan, knyter jag ändå rätt stora
förhoppningar till det uttalandet under
förutsättning att statsrådet medverkar
till att utredningen förses med alla de
experter, specialister och övriga medhjälpare
som erfordras. I så fall kan
det, som utredningen redan sagt, tänkas
att 1969 års riksdag får ta ställning
till frågan.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Egentligen borde oppositionen
känna sig oerhört smickrad av
det anförande som statsrådet Johansson
höll nu senast — det innebär ju att han
anser att vi i själva verket skulle ha
större resurser än han själv. Vi skulle
alltså på de väsentliga punkterna kunna
lägga fram i detalj utarbetade förslag
till hur denna stora reform skall
genomföras. Han själv måste tillsätta
en statlig kommitté, men vi skulle klara
det helt på egen hand. — Nu menade
han självfallet inte så, utan det var för
att söka klara sig ur en debattsituation
som han fällde sitt yttrande, och därför
skall jag inte uppehålla mig vid det
längre.

Herr Johansson försökte inte — och
det hade ju varit rätt svårt — att förneka
att KSA-utredningens direktiv icke
innehåller att man i första hand
skall undersöka hur vi kan få en allmän
sysselsättningsförsäkring. Vi har
pekat på detta förhållande och anser
det mycket egendomligt.

Herr Johansson besvarade inte min
fråga, som nu också herr Brundin varit
inne på: Har statsrådet försäkrat sig
om att utredningen förfogar över all
den expertis, som skall göra det möjligt
att utredningen eventuellt blir färdig
i sådan tid att ett förslag kan föreläggas
1969 års riksdag? Herr Johansson
sade ingenting på den punkten.

När det gäller stödet till den äldre
arbetskraften tycker jag att det är väldigt
bra att regeringen inte har följt
KSA-utredningens majoritetsförslag om
inget stöd åt äldre företagare utan följt
det särskilda yttrandet av ledamöter i
utredningen, som innebar att man även
skulle undersöka hur denna kategori
skall komma in under stödet åt medborgare
som blir arbetslösa.

Också detta är ju ett bevis för oppositionens
duglighet i sammanhanget,
men herr Johansson har givetvis inte
känt behov att tala om det här i kammaren.
Därför kan det vara lämpligt
att erinra om saken.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Det har ju varit en tvist
här om historieskrivningen och denna
frågas utveckling, och även jag skall be
att få lämna ett litet bidrag på den
punkten.

I vissa fall har man gått mycket långt
tillbaka och pekat på enskilda och andra
framstötar, och skall jag se på det
längre perspektivet kan jag för vårt vidkommande
nämna, att vid partistämman
1948 ställde von Heland ett sådant
här yrkande, och stämman uttalade sig
positivt om tanken. Men vi får väl vara
ense om att på riksdagsnivå har de
egentliga framstötarna kommit närmast

Onsdagen den 13 mars 1968

Nr 11

som en följd av 1960 års arbetslöshetsförsäkringsutredning.
Jag hade tillfälle
att delta i den utredningens arbete, vars
direktiv var sådana att det inte fanns
någon möjlighet att överväga konstruktionen
av en allmän försäkring.

För egen de! reserverade jag mig och
framhöll, att den strukturomvandling
som alla talade om och som vi redan
hade börjat se vissa verkningar av rimligen
måste komma att innebära att
grupper, som dittills hade känt sig mycket
trygga i sina anställningsförhållanden,
skulle komma att beröras av strukturomvandlingen
och därmed komma
i farozonen. Även om den situationen
då inte tedde sig så akut, framhöll jag
att man inte borde låta någon tid gå
förlorad utan omedelbart borde börja
fundera över hur en konstruktion av
det här slaget skulle se ut.

Saken är inte så enkel, att man bara
kan säga till dem, som har de formella
möjligheterna därtill, att bilda en försäkringskassa.
Först och främst behövs
det ett rätt stort kollektiv för varje
kassagrupp för att få till stånd den riskspridning
inom kassan, som är nödvändig
om avgifterna skall bli rimliga. Det
står väl klart för oss att det under perioder
av låg arbetslöshet har varit möjligt
för de etablerade kassorna att bygga
upp icke oväsentliga fonder, som är
värdefulla att kunna tillgripa i ett läge
då arbetslösheten är hög. Problemet är
då, att om kassor av denna typ startas
när arbetslösheten är hög så får man
ett genomslag i avgifterna som inte står
i proportion till de egenavgifter som
skulle utgå vid den riskspridning som
en allmän försäkring innebär.

De funderingar som jag nu har gett
uttryck åt innebär inte, att jag menar
att vi skall ta ifrån de etablerade kassorna
deras möjligheter att verka. Jag
har i min reservation lämnat en skiss
på hur detta problem skall kunna lösas.
.Tåg anser att man i stort sett skall acceptera
de grundläggande principer,
som vi har inom vår sjukförsäkring,
med en allmän och obligatorisk grund -

Om allmän arbetslöshetsförsäkring, m. m.
försäkring och ovanpå den en påbyggnad
som är inkomstföljsam, den senare
delen frivillig.

År 1963 lämnade utredningen sitt betänkande,
och min reservation fick faktiskt
stöd på sådana håll, att jag tycker
att inrikesministern tidigare än som
skedde borde ha tagit initiativ för att
få i gång en ny utredning. Arbetsmarknadsstyrelsen
i sin helhet, som i detta
sammanhang väl får sägas vara ett mycket
betydelsefullt remissorgan — jag
deltog inte själv i sammanträdet den
gången; jag var på den tiden ersättare
i styrelsen — framhöll angelägenheten
av att det nuvarande systemet sågs över
och att ett arbete sattes i gång som ledde
till en allmän arbetslöshetsförsäkring.

Men det var först år 1966 som inrikesministern
tillsatte utredningen. Enligt
min mening gick tre värdefulla år förlorade.
Vi skulle i dag ha varit en god
bit på väg — det var ju inte nödvändigt
att följa mina intentioner om detta
tedde sig besvärande — om inrikesministern
hade följt arbetsmarknadsstyrelsens
intentioner.

Låt mig också komplettera en annan
del av historieskrivningen. På senvintern
eller våren 1967 gav inrikesministern
utredningen tilläggsdirektiv, som
innebar att den skulle undersöka hur
man skulle kunna klara den äldre arbetskraftens
situation. Då förelåg redan
delar av det problem som i dag ter sig
så besvärande, nämligen att det visar
sig svårt att få en ny anställning i samband
med rationaliseringar och företagsnedläggningar
och friställningar.
Detsamma gäller då man har kommit
en bit upp i åldern, i synnerhet om man
dessutom har något handikapp av ett
eller annat slag. Detta gällde både rena
löntagare, som i många fall gick arbetslösa
så länge att de blev utförsäkrade,
och andra grupper som inte var försäkrade
där det enda kommunerna hade
att tillgripa var kontantunderstödsverksamheten.
Där är, om jag minns
rätt, statsbidraget 20 procent och kom -

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968

Om allmän arbetslöshetsförsäkring, m. m,
munens utgifter 80 procent. Därigenom
drabbas numera kommunen mycket
hårt, i synnerhet på enföretagsorter.
Skatteunderlaget och därmed de ekonomiska
förutsättningarna försvinner,
men kommunen får höga kostnader.

De direktiv som lämnades 1967 var
också begränsade. Det framgår klart att
utredningen bara fick se till dem som
var arbetstagare. Inte ens så sent som
på våren 1967 hade man i inrikesdepartementet
klart för sig vilka konsekvenser
strukturomvandlingen hade
också för andra än de direkt löneanställda! Utredningen

arbetade givetvis enligt
sina direktiv, och man sade i ett särskilt
yttrande från oppositionen — det
är riktigt — att man inte var till freds
med dessa förhållanden. Jag hade tillfälle
att i ett remissammanhang ge uttryck
åt den meningen, att den diskriminering
som skulle bli en följd av den
dåvarande konstruktionen inte vore
rimlig. Jag är tacksam för att inrikesministern
har velat lyssna på de funderingarna
och nu har givit förslaget till
riksdagen en sådan konstruktion, att
det i princip inte dras några gränser
i fråga om vad vederbörande arbetslöse
har ägnat sig åt tidigare. Avgörande för
betraktelsesättet skall vara, att han inte
längre har tillgång till arbete men att
han står till arbetsmarknadens förfogande.

Detta är inte minst en framgång för
kommunerna. En del av konstruktionen
anser jag vara principiellt riktig, nämligen
att man har givit ersättningen ett
bruttovärde men att man samtidigt har
sagt att ersättningen skall vara skattepliktig
inkomst. Vi transfererar pengar
från staten till kommunerna, och där
arbetslösheten drabbar hårt betyder det
att man där bibehåller en del av sin
skattekraft genom denna konstruktion.
Jag vill passa på att fråga: Kan inrikesministern
tänka sig att be den nu sittande
utredningen att fundera över om
man inte skulle använda denna konstruktion
också för framtiden när det

gäller arbetslöshetsförsäkringen, dvs.
räkna upp ersättningen till ett bruttovärde
och i stället låta den som tar emot
pengarna skatta för dem? Man skulle
samtidigt, föreställer jag mig, kunna
låta denna ersättning bli ATP-grundande.
Man borde kanhända göra en sammankoppling
med sjukförsäkringen i
detta avseende.

Min bestämda mening är, att man i
inrikesdepartementet väntade för länge.
Man lät tre värdefulla år gå sig ur händerna
innan man tillsatte utredningen.

Apropå diskussionen om vad oppositionen
kan och inte kan vill jag säga,
att det låter på statsrådet, när han står
i talarstolen, som om han för sin del
är så klar över hur konstruktionen skall
vara och hur man skall lösa detta problem
att jag egentligen inte begriper
varför han har en utredning.

Nej, ingen av oss är riktigt säker på
hur problemet rent tekniskt skall lösas,
och man kan väl tänka sig olika vägar.
Men det är en sak. En annan sak är, att
man försöker få de olika politiska partierna
att ge ett principiellt besked i
frågan om partierna är beredda att acceptera
att även arbetslöshetsförsäkringen
skall ge ett skydd åt alla som
inte kan få arbete när de så önskar.

Det är väl egentligen principiellt inte
någon större skillnad mellan detta krav
och vårt resonemang när vi sade, att
sjukförsäkringen bör göras allmän och
omfatta alla och därmed också åstadkomma
en riskspridning.

Herr PETERSSON, ERIK FILIP, (fp):

Herr talman! Först vill jag säga, att
rapporter från en pågående utredning
enligt min uppfattning skall lämnas genom
ordföranden eller sekretariatet.

När det sedan gäller min fråga om
ungdomens situation på arbetsmarknaden
vill jag understryka, att jag fäste
det kanske största avseendet vid det
långsiktiga perspektivet. Detta spänner
över både vårt ordinarie utbildningssystem
och arbetsmarknadspolitiken.

Onsdagen den 13 mars 1968

Nr 11

Jag tror därför att man inte kommer
till rätta med frågan genom dellösningar,
som görs av den ena eller andra
parten. De är bra i den situation som
då råder, men de kan inte bli annat
än temporära och begränsade.

Det är därför som jag reste frågan
om en översyn, en samordning mellan
utbildningsverksamheten och arbetsmarknadspolitiken.
Jag tror inte att
man på längre sikt kommer ifrån en
sådan samordning, därför att situationen
framöver ter sig oviss för många
ungdomar. Efter slutad utbildning kommer
de att upptäcka att det inte finns
sysselsättning inom just det område som
de har utbildat sig för.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Det lönar sig kanske
inte att ägna sig åt en vidlyftig historieskrivning.
Herr Fälldin har sagt att
man år 1948 inom bondeförbundet —
som det då hette — tog upp denna fråga
på en stämma. Om jag inte mi.nns alldeles
fel var detta parti sedan representerat
i regeringen från 1951 till 1957.
Jag kan inte tänka mig att den socialdemokratiska
delen av regeringen ställde
sig alldeles kallsinnig och avvisande
till ett resonemang i denna fråga, om
bondeförbundet hade ansett frågan vara
central.

År 1964 avgav regeringen en proposition
till riksdagen om arbetslöshetskassorna,
och i den propositionen togs
också upp frågan om den obligatoriska
försäkringen. Där framhöll dåvarande
socialministern att man skulle få ett
bättre underlag för att bedöma frågan
om en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring,
när arbetsmarknadsutredningens
betänkande låg på bordet. Om denna
bedömning var man enig i riksdagens
utskott. På grundval av dessa uttalanden
avstyrktes alla motioner i sammanhanget.

Så kom alltså arbetsmarknadsutredningen
med sitt förslag om kontantstöd.
Här gällde det närmast om man skulle

Om allmän arbetslöshetsförsäkring, m. m.
fortsätta med ett kommunalt kontant
stöd. Skulle man ge ett större statsbidrag
för att stimulera kommunerna till
en ökad sådan kontantunderstödsverks
a mhet?

Det fann vi mycket tveksamt. När vi
under förarbetena till arbetsmarknadspropositionen
1966 diskuterade detta
kom vi närmast fram till den ståndpunkten,
att det måste vara en allmän ■—
dvs. statlig — angelägenhet att lösa frågan
på ett annat sätt. Det krävdes därför
en ny utredning.

Vad som är intressant i detta sammanhang
är väl just den debatt som jag
ville hänvisa till, nämligen den tidigare
debatten mellan herr Arne Geijer och
gruppledarna i denna kammare. Jag
uppfattade herr Arne Geijer så att han
hade anledning att ställa sina frågor
mot bakgrunden av den offentliga diskussion
som hade förts under hösten
och vintern 1967. Därvid hade väl medborgarna
i allmänhet bibringats den
uppfattningen, att de borgerliga partierna
slogs för en allmän arbetslöshetsförsäkring
eller allmän trygghetsförsäkring
av en helt annan karaktär än den
som den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen
hade. Det var därför ganska naturligt
att LO-ordföranden frågade: Vad
menar ni? Hur bär ni tänkt er detta?
Hur skall det finansieras? Därvid hade
man anledning konstatera —• och det
kritiserar jag inte — att gruppledarna
i denna kammare föll tillbaka på och
hänvisade till den pågående utredningen.

Då har vi alltså det problem, som
man nu vill göra så stort — frågan om
förtur i arbetet inom denna utredning.
Jag har sagt att vi våren 1967 med hänsyn
till konjunkturutvecklingen och
med hänsyn till strukturomvandlingen
fann anledning att fråga utredningen:
Kan ni bli färdiga med hela arbetet så
att vi kan lägga fram förslag till 1968
års riksdag.

Vi fick beskedet att detta var uteslutet.

Då gav vi förtur åt utredningen om

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968

Om allmän arbetslöshetsförsäkring, m. m.
äldrestödet. Ingen har kritiserat detta,
och jag förmodar att man här inte menar
att det var felaktigt att ge utredningen
förtur på den punkten. Den
framstår för oss som väsentlig. Det står
vi för, och vi har lagt fram förslag om
äldrestöd, grundat på utredningens resultat.

Då kommer nu frågan: Skall man ge
en ytterligare förtur? Är det något som
man kan bryta loss ur utredningen och
säga, att man skall göra det med förtur? Jag

konstaterar bara att arbetet nu
hänger samman. Nu är det alltså fråga
om den framtida försäkringens utformning,
och därvid bär utredningen
också i uppdrag att även ta ställning
till problemet om en eventuell obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring. Då finns
det alltså ingenting att bryta ut i detta
sammanhang.

Slutligen kommer man då fram till
frågan: Får då utredningen all den expertis,
som den behöver? Till det svarar
jag, att vad utredningen begär i
fråga om expertis för att kunna genomföra
sitt arbete så skyndsamt som möjligt
kommer den att få, nota bene om
den håller sig inom någorlunda rimliga
gränser. Hittills har vi inte nekat utredningen
något i detta avseende.

Vad är det då mer som ni begär?
Nu har också folkpartiets ledare stigit
fram och sagt, att konstruktionen av
den nuvarande försäkringen är bra och
att han inte har någonting emot att
den tjänar som underlag vid bedömningen
också av den framtida försäkringen.

Jag vet inte om tidningen Veckans
affärer som publicerade en specialrapport
i fråga om försäkringen påverkat
partierna på något sätt. Jag noterar
bara att det i denna specialrapport,
som utkom den 18 januari i år,
bl. a. står att en medlem i en svensk
arbetslöshetskassa med högsta utbetalningsklass
ges bland det bästa arbetslöshetsstöd
som finns på jorden. Detta
är ett direkt citat, det är inte jag som

uttalar mig utan det är Veckans affärer.
Även utbetalningarna för de näst
högsta klasserna är högre än det högsta
skyddet i länder med obligatoriska system.

Utredningen har varit över i Norge
och tittat på förhållandena där. Jag har
i olika sammanhang sett att man hänvisat
till den norska obligatoriska försäkringen.
Jag har ännu inte fått rapporten
från utredningen, men jag har
fått underhandsbesked som visar att
den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen,
som i princip skall omfatta alla,
omfattar ungefär 80 procent av löntagarna.
Försäkringsbeloppen ligger mellan
6 och inte fullt 30 norska kronor.

Jag är inte säker på att de svenska
frivilliga arbetslöshetskassorna skulle
acceptera ett obligatorium av den modellen,
överflyttat från Norge till vårt
land, utan här krävs nog något helt annat.
Det är val detta som man också
inom de borgerliga partierna har kommit
fram till, och jag tycker att detta är
bra, om man där säger, att de arbetslöshetskassor
som finns är utomordentligt
goda instrument och att vi också vill
bygga den framtida arbetslöshetsförsäkringen
på dem. Jag säger inte detta bara
för att ge ett erkännande för det utomordentliga
arbete, som lagts ned inom
dessa kassor, utan jag vill också konstatera
att konstruktionen är av ett mycket
förnämligt vände.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Herr statsrådet tog upp
det påpekande jag gjorde om herr von
Helands yrkande vid partistämman 1948
och kom sedan tillbaka till koalitionstiden
och undrar varför det inte hänt någonting
då.

Ja, det är en gammal känd sanning,
att partiskiljande frågor lades åt sidan
under koalitionstiden! Denna fråga
framstår ju inte som partiskiljande i
dag. Och jag hälsar för egen del med
tillfredsställelse, att inrikesministern i
dag gör så klara deklarationer om en

Onsdagen den 13 mars 1968

Nr 11

anslutning till tanken att göra en sådan
konstruktion av försäkringen, som vi
här talat om, och låta utredningen arbeta
med detta, utan att det innebär att
man raserar någonting av vad de frivilliga
kassorna har byggt upp. Det är den
utgångspunkt som jag för min del hade
i den reservation, som jag avgett, och
jag behöver alltså i det avseendet bara
hänvisa till vad som där skrevs.

Det förhåller sig på det sättet, att i
varje fall inte jag har kritiserat inrikesministern
för att han på våren 1967 gav
förtur åt behandlingen av frågan om
kontantstöd åt äldre. Vad jag har kritiserat
— och i det avseendet står jag fast
vid min kritik — är att man i inrikesdepartementet
ännu så sent som år 1967
inte hade gjort klart för sig att den
strukturomvandling, som då börjat göra
sig märkbar, kom att innebära konsekvenser
för den enskilde, oavsett om
han hade varit sysselsatt som löntagare
eller om han hade varit verksam inom
handeln, inom kommunikationsväsendet
eller hade haft ett eget litet företag. Det
är på denna punkt jag har satt in min
kritik, men jag har samtidigt uttalat min
tacksamhet över att inrikesministern nu
vid utformningen av propositionen har
så att säga tagit hänsyn till det påpekande,
som gjorts i detta avseende under
remissbehandlingen.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Eftersom inrikesministern
åberopade den diskussion, som i
remissdebatten fördes mellan herr Geijer,
herr Dahlén och mig, skulle det vara
anledning för mig att ställa en fråga.

När vi i remissdebatten talade om arbetslöshetsförsäkringen,
så talade herr
Geijer så intensivt om alla de svårigheter
som förelåg att över huvud taget
ordna en försäkring av den typen, att
jag fick den känslan att det var nära
nog omöjligt att lösa problemet. Nu har
inrikesministern flera gånger hänvisat
till utredningen på samma sätt som oppositionsgruppsledarna
gjorde vid detta

Om allmän arbetslöshetsförsäkring, m. m.
tillfälle, och det skulle vara intressant
att få veta den principiella inställningen.
Efter alla de uttalanden om dessa
svårigheter som gjorts och efter all den
sölighet som har förekommit i fråga om
behandlingen av detta ärende kan man
börja undra, om man verkligen skall behöva
ställa den frågan, men det kanske
behövs: Anser inrikesministern och regeringen
att vi skall sträva efter att genomföra
en allmän arbetslöshetsförsäkring? Inrikesministern

har betygat, att utredningen
skall syssla med dessa saker.
Man kan väl i alla fall ha en principiell
åsikt om en sak, som föres fram, om
man tycker att det är en trygghetsfråga
av stor betydelse och att den bör lösas.

Från centerpartiets sida har vi under
en mycket lång tid sagt, att vi anser att
den fråga det här gäller är en av de tre
stora trygghetsfrågorna. Det är alltså
fråga om sjukförsäkringen, ålderdomstryggheten
och om trygghet vid arbetslöshet.
Trots de svårigheter som föreligger
vill vi i princip ge uttryck åt den
uppfattningen, att en sådan försäkring
absolut bör genomföras och att svårigheterna
på något sätt bör övervinnas.

Inrikesministern berörde inte herr
Fälldins fråga om de tre åren, då ingenting
hände. Det vittnar inte om något
större intresse, när det inte händer någonting
från år 1963 till år 1966. Det är
klart att frågan blir starkare poängterad,
när den aktualiseras mer genom de
svårigheter vi för närvarande har med
bl. a. en arbetslöshetssiffra i januari i
år på 64 000. Någonting som också är
svårt för oss är de många varslen om
planerade inskränkningar som förekommit.
Det kommer också att i varje fall
betyda åtskilliga omställningsproblem,
och därför vore det bra med en allmän
arbetslöshetsförsäkring.

Inom centerpartiet anser vi att detta
är så angeläget att utredningen bör bedrivas
med den allra största skyndsamhet.
Även om förhållandet här inte är
detsamma, så måste jag kanske ändå säga
att regeringen ibland kan få en eloge

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968

Om allmän arbetslöshetsförsäkring, m. m,
för sin oerhörda snabbhet att behandla
saker och ting. När det gällde att åstadkomma
500 miljoner kronor till industrin,
då tog det inte mer än tre månader,
men när det gäller att åstadkomma
en arbetslöshetsförsäkring, då vet jag
inte hur många år det skall ta innan den
blir genomförd. Alla dessa beredningar
som nu finns inom departementen, som
mycket snabbt kan få till stånd någonting
och mycket snart kan lägga fram
stora frågor, bevisar således att regeringen
kan åstadkomma saker och ting
med stor skyndsamhet.

Jag vill sluta, herr talman, med att
säga, att vår önskan är att man bedriver
både utredningsarbetet och de senare
åtgärderna även på detta område med
den allra största skyndsamhet för att lösa
denna mycket stora fråga.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Herr Bengtson talar om
sölighet. Han tog upp ett allmänt resonemang
om att regeringen inte vill någonting,
och därför blir det ingenting. Han
observerade tydligen inte att vi år 1967
begärde av KSA-utredningen att snabbt
analysera problemet om hur ett stöd för
de äldre skulle byggas upp. Jag har sagt
att den utredningen arbetade på ett föredömligt
sätt, var färdig efter ungefär
fem månader, och dess resultat snabbremitterades.
Nu ligger proposition på
riksdagens bord — mindre än ett år efter
det att vi begärde detta arbete av utredningen.
Det är söligheten, herr
Bengtson!

Nej, herr Bengtson hör på en del, men
det han inte vill höra det bara släpper
han förbi sig, det låter han vara. Han
går frankt upp i talarstolen och säger:
Det var ju typiskt, inrikesministern svarade
inte på herr Fälldins fråga varför
det inte gjordes något åren 1963—1966!
Jag ägnade en större del av mitt tidigare
inlägg till att tala om det, men det bryr
sig inte herr Bengtson om. Tydligen tror
han att han är i TV alldeles ensam och
att ingen kan bemöta honom. Nej, herr

Bengtson, nu är vi i riksdagens första
kammare, och där är det inte bara jag
som sitter och lyssnar, utan också en
rad av gemensamma kamrater. De börjar
känna herr Bengtson, och kanske
särskilt uppmärksammar vad han säger
och inte säger. Och det han underlåter
att säga är en hel del.

Jag talade om varför vi år 1964 inte
tog ställning till en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
utan ville avvakta arbetsmarknadsutredningen.
Jo, det var
därför att den innehöll besked om att de
också skulle överväga kontantstödet. Så
enkelt, som herr Bengtson gör det till, är
det alltså inte!

Herr Bengtson säger vidare, att han
vill ha en »principförklaring» från mig
om den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen.

I direktiven står det: »Skulle utredningen
finna att någon form av obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring behövs,
hör möjligheterna att samordna den
med den nuvarande frivilliga försäkringen
undersökas.» Det är utredningens
uppdrag, och jag har sagt att den
skall få all den expertis som behövs för
att påskynda arbetet. Kan mer sägas?
Herr Bengtson menar att inrikesministern
inte ens vill uttala om han har
en uppfattning om det behövs eller inte.
Det låter han utredningen först ta ställning
till.

Men är det inte ganska rimligt att göra
så? Betyder det alltså, att herr Bengtson
och centerpartiet har tagit ståndpunkt
för en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring,
vare sig en sådan behövs eller
inte?

Det förefaller så av herr Bengtsons resonemang
nu, och det förefaller ofta
som om herr Bengtson argumenterar
från den utgångspunkten, att det spelar
inte så stor roll om det behövs eller inte
bara det för tillfället låter bra.

Herr GEIJER, ARNE, (s):

Herr talman! Eftersom jag vid olika
tillfällen under denna debatt blivit åberopad,
finns det anledning för mig att

Onsdagen den 13 mars 1968

Nr 11

säga några ord, inte minst efter herr
Bengtsons anförande. Han har sagt att
jag under den debatt som ägde rum
tidigare — det var remissdebatten —-skulle ha rest speciella hinder för ett
realiserande av en sådan här försäkring.

Det har jag inte gjort! Hindren och
svårigheterna finns redan. Tekniskt sett
är det ingen svårighet att ordna en försäkring
som täcker hela samhället. Det
är emellertid vissa fundamentala principer,
som man då måste komma till
rätta med.

Det är för det första frågan vilka
grupper en sådan obligatorisk försäkring
skall omfatta. Skall den omfatta
löneanställda eller skall den omfatta
hela svenska folket? Jag förstår av en
del yttranden som har fällts här, att
försäkringen borde omfatta även sådana
personer som icke är löneanställda
— och det är helt möjligt att ordna försäkringen
på det sättet.

Men då kommer naturligtvis i ännu
högre grad också finansieringsproblemet
in i bilden. Om försäkringen skall
omfatta icke-löneanställda reses ju omedelbart
också problemet, hur vi skall
göra i fråga om de kvinnor som inte
har löneanställning. Konsekvensen borde
ju bjuda att kvinnorna, alltså även
hemmafruar, skall omfattas av en sådan
försäkring, ty det är tusentals, ja,
många tusentals kvinnor runt om i landet,
som står till arbetsmarknadens förfogande
och som gärna ville ta ett arbete
om de hade möjligheter därtill och
om det funnes arbete. Och om kvinnorna
befinner sig i den situationen, varför
skulle inte de också omfattas av en
försäkring uppbyggd på detta sätt?

Det är sådana här frågor som uppställer
sig och som medför svåra avvägningsproblem,
men jag vill klart utsäga,
att det finns tekniska möjligheter att
lösa problemet. De svårigheterna är lätta
att överkomma.

Däremot blir finansieringsfrågan naturligtvis
mer betydelsefull, och ju större
kollektivet görs desto svårare blir

Om allmän arbetslöshetsförsäkring, m. m.
finansieringsfrågan. Om man kan lägga
hela finansieringen på staten, blir det
ju en enkel matematik. Men jag förmodar
att det inte är möjligt att renodlat
gå den vägen, utan man får försöka
finna kombinationer av något slag.

Jag skall inte inveckla mig vidare i
dessa frågor. Jag vill bara påpeka att
det inte är någon enkel problematik
att komma fram till lösningar. Inom
fackföreningsrörelsen sysselsätter vi oss
rätt mycket med överläggningar om hur
en fråga av denna art skulle kunna lösas
på ett annat sätt än den nu är löst
— alltså så, att man finge en försäkring
som på något sätt är ett komplement
till de frivilliga kassor som har byggts
upp under tiden.

I detta sammanhang vill jag säga en
sak till herr Fälldin. Han har anfört att
de kassor som finns har kunnat byggas
upp under goda tider och därför också
kunnat skaffa sig en rätt god ekonomisk
grund att stå på. Nästan alla kassor
byggdes upp under en ekonomisk
period som var ganska besvärlig. Kassorna
kom nämligen till i mitten av
1930-talet, och då förelåg det sannerligen
inga gynnsamma förutsättningar
jämförbara med det sysselsättningsläge
som har existerat t. ex. under 1950-talet.
De kassorna har alltså kämpat sig fram
under ganska stora svårigheter, men de
har ändå stabiliserat sig till vad de för
närvarande är.

Jag tror inte man bör låta alltför
mycket känslotänkande gå i frågeställningen
då det gäller en teknisk utformning.
Jag är övertygad om att vill vi ha
en understödsverksamhet, som vilar på
en bredare bas, så är det möjligt att
även ordna på det sättet, men då måste
vi också vara beredda att ta de ekonomiska
konsekvenserna. Dessa måste bli
ganska stora för samhället, men även
för de försäkrade. Jag vet att de som
nu är oförsäkrade i stor utsträckning
inte vill vara försäkrade, om de skall
göra någon egen prestation, vilket de
får göra som nu är försäkrade i befintliga
kassor.

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968

Om allmän arbetslöshetsförsäkring, m. m.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Den som oförvållat blir
arbetslös och inte kan erbjudas arbete,
bör i princip få ersättning i försäkringens
form. Där, herrar inrikesminister
och Arne Geijer, är deklarationen ifrån
centerns sida, men det tycks vara svårt
att säga något liknande från regeringens
sida. Där talar man ständigt om att
man måste avvakta och invänta.

Vi vet att det inte är säkert, att en
sådan här försäkring kan bli fulländad
med en gång. Vi har ATP, som verkat
så länge och fortfarande lider av stora
brister. Vi har säkerligen brister inom
sjukförsäkringen också. Men vi brukar
besluta i princip, så långt vi kan se på
det lämpligaste sättet, och sedan får vi
med hjälp av olika erfarenheter korrigera
de felaktigheter, som eventuellt
uppkommit. Jag har velat framhålla att
det tycks vara väldigt svårt att från
regeringen få fram, att man verkligen
syftar till att i försäkringens form få
skydd också för arbetslöshet.

Jag är helt medveten om de problem
och svårigheter herr Geijer talade om.
När det gäller kvinnornas eventuella
möjligheter att ta arbete får man också
räkna med den konsekvensen, att om
en kvinna anmäler sig till arbetslöshetsförsäkring
och får denna, blir hon också
uppsatt som arbetssökande, och i
och med att arbete kan erbjudas dem
är ju problemet löst. över hela fältet
blir det på samma sätt.

Man får, herr talman, inte någon
känsla av skyndsamhet i detta fall. Vi
har en rik flora av utredningar, och
det går alltid att hänvisa till pågående
utredningar, om man inte vill skynda
på arbetet. Vi hoppas dock, att dessa
debatter skall leda till att arbetet verkligen
blir bedrivet med största skyndsamhet.

Jag får tacka för de mera personliga
saker, som inrikesministern sade om
mig. Jag vill bara göra kommentaren,
att vi vanliga riksdagsmän inte har så
lätt för att bli ensamma i TV. Däremot

har statsråden ganska lätt för att bli
ensamma i TV — det sker mycket ofta.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! För att det inte skall
bli något missförstånd mellan herr Geijer
och mig vill jag gärna betyga, att det
är alldeles riktigt att de flesta av de
nuvarande arbetslöshetskassorna byggdes
upp under en period som präglades
av mycket stor arbetslöshet. Vad jag
försökte säga var, att i dag så har de
flesta av dem den buffertfaktor i form
av fonder, som en period av relativt låg
arbetslöshet har givit dem.

När man nu skall starta en arbetslöshetskassa,
behöver man ett rätt stort
kollektiv, och man har nu inte den utjämningsfaktor
som tillgången till en
fond innebär. Det är därför inte så enkelt
att med en gång ens på den frivilliga
vägen få fram separata kassor. Det
var vad jag försökte säga.

Herr BRUNDIN (h):

Herr talman! I dag liksom i remissdebatten
har herr Geijer en smula flyktigt
berört finansieringsfrågan.

Om det problemet vill jag bara säga,
att det verkligen inte är avgörande för
om man skall inrätta en allmän arbetslöshetsförsäkring
eller ej. Kostnaden för
att försörja de arbetslösa under den tid
deras arbetslöshet varar har vi under alla
omständigheter. Frågan är bara i vilken
form vi skall betala den kostnaden,
och då föredrar jag en allmän försäkring,
som möjliggör att vi systematiskt
skapar de resurser som behövs i tider
sådana som dem vi nu upplever.

Med anledning av vad statsrådet sade
om utskottets enhälliga ställningstagande
år 1964 vill jag framhålla att den
enigheten byggde på att 1960 års arbetsmarknadsutredning
det året väntades
framlägga sitt betänkande. Därför ansåg
utskottet att någon ny utredning inte
borde tillsättas. Utskottet poängterade

Onsdagen den 13 mars 1968

Nr 11

emellertid att frågan borde övervägas
på nytt, sedan resultatet av arbetsmarknadsutredningens
arbete framlagts. Då
utgick man som sagt ifrån att utredningens
resultat skulle föreligga 1964. Detta
finns att läsa i utskottets utlåtande nr
48 år 1964.

Nu är det dagens problem vi i första
hand måste ägna oss åt, och jag vill än
en gång vädja till statsrådet att inte bara
ge utredningen vad den begär av specialister
och experter utan också rikta
krav mot utredningen på resultat vid en
viss tidpunkt, så att behovet av resurser
får bedömas därefter.

överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 44, med förslag till lag om
vissa kommunala befogenheter inom
turistväsendet.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
motionerna nr 770—773.

Vid föredragning av motionen nr 774
hänvisades densamma, såvitt den avsåge
omställningsbidrag, till statsutskottet
och i övrigt till lagutskott.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 775 och 776 till lagutskott
samt

motionerna nr 777—779 till jordbruksutskottet.

Om offentlig auktorisation av låssmeder

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 12, i anledning av väckta
motioner om offentlig auktorisation av
låssmeder.

Tredje lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 269 i
första kammaren av herrar Stefanson

Om offentlig auktorisation av låssmeder
och Tistad samt nr 337 i andra kammaren
av herr Andersson i Örebro och
herr Nordgren.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle anhålla om utredning
av frågan om offentlig auktorisation
av verksamheten inom låssmedsbranschen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionerna I: 269 och II: 337 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Det motionspar som behandlas
i tredje lagutskottets utlåtande
nr 12 har enhälligt avstyrkts av utskottet.
I fjol väcktes i båda kamrarna motioner
med i huvudsak samma innehåll.
De behandlades i första lagutskottet,
som också avstyrkte dem. Skillnaden är
att den gången åtta ledamöter — eller
halva utskottet — reserverade sig till
förmån för motionärernas utredningsyrkande.
Denna olikformighet i utskottsbehandlingen
kan kanske tjäna som ursäkt
för att jag såsom en av motionärerna
tar kammarens tid i anspråk med ett
inlägg i denna fråga.

I motionerna föreslås en utredning
av frågan om offentlig auktorisation av
låssmeder. Det är ju så, som alla vet, att
låssmeder genom sin yrkeskunskap har
särskilda möjligheter att skaffa sig tillträde
till lokaler av olika slag. Ja, man
kan väl med en travestering säga, att
låssmeder kan man inte stänga ute.
Lyckligtvis är det så, att låssmeder i regel
är utomordentligt hederliga och ansvarslcännande
människor, som inte
missbrukar sin yrkesskicklighet. Men
man kan inte inom något yrke hundraprocentigt
skydda sig mot opålitliga
personer. Det finns t. ex. människor som
begår inbrott och stölder, och det är
naturligtvis inte bra om sådana får anställning
i ett låssmedsföretag. Man kan
ha en aldrig så frigjord inställning till
frågan om straffade personers återin -

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968

Om offentlig auktorisation av låssmeder
passning i samhälle och arbetsliv men
ändå erkänna, att de som har varit straffade
för sådana brott som jag nyss
nämnde inte är lämpliga som låssmeder.

Inom låssmedsbranschen är man helt
medveten om de krav som yrket ställer,
och det finns en sammanslutning, Sveriges
låssmedsmästares riksförbund,
som har till syfte att verka för att upprätthålla
en yrkesskicklig kår av låssmeder,
på vilken allmänheten skall
kunna ställa berättigade krav på redbarhet
och pålitlighet. Den som ville bli
medlem i sammanslutningen måste tidigare
styrka sin redbarhet genom s. k.
vandelsintyg från polisen.

Enligt den nya lagstiftning om kriminalregister
och polisregister som infördes
för några år sedan kan en enskild
person inte få utdrag ur något sådant
register •— som motsvarar vandelsintyg
— utan att Kungl. Maj :t har givit sitt
tillstånd till det för visst ändamål. Sveriges
hantverks- och industriorganisation
ansökte i slutet av 1966 om Kungl.
Maj :ts tillstånd för utövare av låssmedsyrket
att få ut sådana utdrag. Det blev
emellertid avslag.

När Kungl. Maj:t på detta sätt satt definitivt
stopp för branschorganisationens
möjligheter att själv lösa auktorisationsfrågan,
är det viktigt att få till
stånd en utredning om offentlig auktorisation
så som föreslås i motionerna.
Utskottet anser visserligen att en auktorisation
är obehövlig, men den uppfattningen
delas inte av de myndigheter och
organisationer som yttrade sig till första
lagutskottet i fjol. Kriminalvårdsstyrelsen,
rikspolisstyrelsen, överståthållarämbetet,
Sveriges hantverks- och industriorganisation
och Stockholms handelskammare
uttalade sig alla för att det
skulle ordnas någon form av auktorisation
för yrkesutövare inom låssmedsbransohen.

Herr talman! Med detta stöd från sakkunskapen
tillåter jag mig att yrka bifall
till motionerna I: 269 och II: 337.

Herr KRISTIANSSON, SVANTE, (s):

Herr talman! Jag hade knappast väntat
att det här skulle yrkas bifall till motionerna
med hänsyn till att de blivit
avstyrkta av ett enhälligt utskott.

Jag kan ju förstå motionären herr Tistads
besvikelse över att det inte föreligger
någon reservation i anslutning
till tredje lagutskottets utlåtande. Det
är riktigt, som herr Tistad erinrade om,
att liknande motioner behandlades av
förra årets höstriksdag och att motionerna
då föranledde en reservation, undertecknad
av åtta ledamöter, till det
utlåtande som den gången avgavs av
första lagutskottet.

När ärendet behandlades i år, ställdes
i tredje lagutskottet frågan, varför
företag inom låssmedsbranschen borde
genomgå kontroll och auktorisation. Det
finns nämligen en rad andra yrkesutövare,
som har till uppgift att utföra arbeten
och inspektioner såväl i lägenheter
som på arbetsplatser och som har
precis lika stor möjlighet som låssmederna
att skaffa dubblettnycklar.

Vidare frågar sig utskottet vad man
på detta område vinner med att auktorisera
företag och företagare — det är
ju ändå inte företagarna utan deras anställda
som utför arbetet, och på vilket
sätt skall man kunna skaffa sig en godtagbar
kontroll av att det inte förekommer
opålitligt folk bland dem som utför
arbetet?

Ja, herr talman, jag har intet annat
yrkande än om bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 13 mars 1968 Nr 11 29

Om upprättande av diplomatiska förbindelser med Demokratiska Republiken

Vietnam

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 6, i anledning av motioner angående
en statlig propagandakampanj för
bättre förebyggande hälsovård;

nr 7, i anledning av motion om åtgärder
för att tillgodose de hemlösas
hjälpbehov; och

nr 8, i anledning av motioner om
skyldighet att inlösa engångsglas.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om upprättande av diplomatiska förbindelser
med Demokratiska Republiken
Vietnam

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av väckta motioner
om upprättande av diplomatiska
förbindelser med Demokratiska Republiken
Vietnam.

I en i första kammaren av herr Werner
väckt motion, nr 52, och en i andra
kammaren av herr Hermansson m. fl.
väckt likalydande motion, nr 49, vilka
båda motioner hade hänvisats till utrikesutskottet,
hade föreslagits, att riksdagen
i skrivelse till regeringen skulle
begära initiativ för att upprätta diplomatiska
förbindelser med Demokratiska
Republiken Vietnam.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att motionerna I: 52 och II: 49
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! När vi i vår motion begär
att Sverige diplomatiskt skall erkänna
Demokratiska Republiken Vietnam
har vi anledning tro att denna begäran
stöds av en mycket stor del av
den svenska opinionen. Inte minst i
dessa dagar, när borgerliga partiledare
i samband med den amerikanske am -

bassadörens hemkallande går till våldsamt
angrepp mot regeringen och ett
enskilt statsråd, kan man inte ta miste
på var den överväldigande delen av
Sveriges folk befinner sig i vietnamfrågan
och ställningstagandet till de
amerikanska truppernas brutala krig i
Vietnam. Känslan av sympati med det
angripna landet och ställningstagandet
mot de brutala krigshandlingar, som
det vietnamesiska folket utsätts för, står
i stark motsättning till det faktum att
vårt land inte diplomatiskt erkänner
Demokratiska Republiken Vietnam men
väl har formella förbindelser med regimen
i Sydvietnam, som endast existerar
med hjälp av amerikanska trupper.

Utskottet erinrar i sitt utlåtande om
att den svenska regeringen vid flera
tillfällen givit uttryck för sin oro över
kriget i Vietnam, hävdat att bombardemangen
av och andra krigshandlingar
mot Nordvietnam måste upphöra och
vädjat till Förenta staterna att ta första
steget i en process som skulle kunna
leda till förhandlingar, vid vilka FNL
måste erkännas som likaberättigad
partner.

Utskottet anför vidare att sedan förra
årets riksdag när motioner med samma
yrkande behandlades har inte blott
ackrediteringen av Sveriges bangkokambassadör
upphört och de informella
kontakterna via vår pekingambassadör
med regeringen i Hanoi fortsatt. Utöver
detta har nyligen Nordvietnams moskvaambassadör
Tho Chan besökt Stockholm
för överläggningar med den
svenska regeringen, överläggningar som
har resulterat i uttalanden från regeringens
sida att kontakterna genom den
svenske pekingambassadörens upprepade
resor till Hanoi och genom nordvietnamesiska
besök i Stockholm skall
utvecklas till »nära nog rutin».

Denna utveckling är självfallet mycket
glädjande och är också ett steg i
den riktning som vi har motionerat om.
Över huvud taget är utskottets skrivning
i långa stycken mycket positiv,

Onsdagen den 13 mars 1968

30 Nr 11

Om upprättande av diplomatiska förbindelser med Demokratiska Republiken

Vietnam

även om man enligt vår uppfattning
inte dragit de konsekvenser av sina resonemang
som vi anser skulle vara de
naturliga, nämligen att man formellt erkänner
Demokratiska Republiken Vietnam.

I utskottets utlåtande för ett år sedan
när samma fråga diskuterades anfördes
att med hänsyn till vietnamfrågans ömtåliga
läge risker fanns för att upprättandet
av diplomatiska förbindelser
med Nordvietnam kunde misstolkas och
vålla svårigheter. Bakom det resonemanget
låg tankegången att ett erkännande
skulle försvåra för vårt land att
göra en insats som medlare i vietnamkonflikten.
Vi delar inte uppfattningen
att ett erkännande skulle försvåra dessa
möjligheter. Vi anser i stället att minimikravet
borde vara att en stat som
skall kunna tänkas uppträda som medlare
i något sammanhang måste vara
att man upprätthåller likvärdiga förbindelser
med de stater som man eventuellt
skall medla mellan. Vi har här en
annan bedömning än regeringen och
utrikesministern när det gäller frågan
om de olika förutsättningar för vårt
land att spela den roll som vi inte betvivlar
att regeringen är beredd att spela
i detta sammanhang om man skulle
bli anmodad och tillfrågad. Vi ser frågan
så, att ett erkännande av Nordvietnam
skulle bidra till bättre politisk balans
och inte minst ha betydelse som
en solidaritetsyttring med den angripne
och en protest mot angriparen.

Efter de senaste dagarnas händelser
i samband med Förenta staternas beslut
att kalla hem sin stockholmsambassadör
står det helt klart var de borgerliga
partiledarna befinner sig i den
svenska vietnamdebatten. Den ene, herr
Wedén, finner anledning att rikta våldsam
kritik mot regeringen först fjorton
dagar efter det att statsrådet Palme hållit
ett tal som misshagat den stormakt
som är den angripande parten i kriget.
Herr Holmberg har för två dagar sedan
krävt samma statsråds avgång för att

denne enligt högerledaren misshagat
regeringen i USA genom att bl. a. delta
i en demonstration tillsammans med
den nordvietnamesiske moskvaambassadören.

Jag hävdar att herrar Wedéns och
Holmbergs agerande inte står i överensstämmelse
med vad den överväldigande
opinionen anser om det amerikanska
kriget i Vietnam. Deras uttalanden
dessa dagar är ytterligt betecknande
och understryker enligt min mening
det berättigade i vad statsministern sade
till herr Holmberg i remissdebatten
då han manade herr Holmberg till försiktighet,
eftersom herr Holmberg sitter
som ledare för ett parti »som genom
sina egendomliga ställningstaganden
ganska nyligen utsatt den svenska neutralitetspolitiken
för betydande risker
för missuppfattningar i utlandet».

Jag ber, herr talman, att med vad jag
har anfört få yrka bifall till motionsparet
I: 52 och II: 49.

Herr GEIJER, ARNE, (s):

Herr talman! Jag avser inte att här
gå in i polemik med herr Werner och
inte heller att ge någon längre redogörelse
för utskottets behandling av dessa
motioner. Anledningen är att det har
ansetts lämpligt att eventuell debatt i
vietnamfrågan får ingå i den utrikespolitiska
debatt som kommer i kamrarna
om cirka en vecka. Med det skulle
jag kunna nöja mig.

Låt mig bara tillägga att jag har noterat
att herr Werner har observerat att
utskottets utlåtande är hållet i positiv
anda med hänsyn till motionernas innehåll,
och det är alldeles riktigt. I utskottets
utlåtande på sid. 3 ges ju klart
uttryck för vad utskottet anser. Därtill
kan läggas att utskottet är enhälligt i
sin tillstyrkan av det utlåtande som nu
föreläggs riksdagen.

Med detta korta inlägg vill jag yrka
avslag på motionerna och ber att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Onsdagen den 13 mars 1968

Nr 11

Om upprättande av diplomatiska förbindelser med Demokratiska Republiken

Vietnam

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Även om partiledarna
har kommit överens om att för sitt vidkommande
spara den mera ingående
vietnamdebatten till nästa vecka, tycker
jag att det av särskilda skäl nu finns
anledning att göra en kommentar, inte
minst därför att denna fråga genom de
senaste dagarnas händelser har fått en
rykande aktualitet.

Som utskottets ordförande herr Geijer
nyligen har påpekat innehåller motionen
samma krav som i fjol, och utskottsutlåtandet
är också i väsentlig
grad en repris på argumentering och
motivering. Utskottet förordar också
samma beslut som i fjol, dvs. att vi bevarar
status quo i de diplomatiska relationerna
med Nordvietnam. Utskottet
finner att det inte är lämpligt att nu
erkänna Nordvietnams regering då detta
inte skulle gagna freden och öka förutsättningarna
för förhandlingar. De
facto har också parallellitet uppnåtts i
våra relationer till Syd- och Nordvietnam.

Om ett erkännande av Nordvietnam
på minsta sätt skulle bidra till att öka
möjligheterna till fred och fredsförhandlingar
borde vi inte tveka ett ögonblick
utan erkänna Nordvietnam. Men
inte ens motionärerna kan tro att så
skulle bli fallet, dvs. att ett erkännande
skulle öka möjligheterna till och påskynda
förhandlingar. I detta känsliga
läge är det lämpligt, anser utskottet, att
behålla status quo. Annars kunde en
åtgärd vålla missförstånd och vantolkas
till nackdel för vår neutralitetspolitik.

Hur lätt sådana vantolkningar kan
uppstå visar sig just i dessa dagar då
man både inom vårt land och i grannländer
talar och skriver som om svensk
neutralitetspolitik hade fått slagsida
och blivit obalanserad.

Detta tal måste med kraft tillbakavisas
såsom grundlöst. Upphovet till
den nya kritiken och talet om bristande
balans i neutralitetspolitiken är den
aktuella episoden med hemkallandet av

den amerikanske stockholmsambassadören.
Det har givits en mycket vidlyftig
tolkning på sina håll i den svenska
oppositionen och i grannländers press.
Jag tror att det finns anledning att ta
denna händelse med fattning och inte
överbetona innebörden — annars skulle
man kunna bidra till att ge intryck just
av obalans i neutralitetspolitiken.

Jag tycker för min del att hemkallandet
av USA-ambassadören är en ledsam
händelse. Man måste beklaga den och
kan finna den onödigt brysk. Den ger
intryck av att USA önskar påverka
svensk utrikespolitik och dämpa kritiken
i vietnamfrågan. Ambassadören har
sagt att han skall komma tillbaka, men
episoden visar ändå irritation på officiell
amerikansk sida över den svenska
kritiken mot USA:s vietnampolitik.

Denna kritik har stor räckvidd i
svensk opinion, från regeringen och
riksdagen, till praktiskt taget hela Organisations-Sverige.
Kritiken vänder sig
mot kriget och krigspolitiken, manar de
krigförande till nedtrappning och förhandling.
Det ligger i sakens natur att
kritiken har skärpts år efter år i takt
med utvidgningen av kriget, i takt med
det ökade hot som kriget i Vietnam skapar
mot världsfreden.

Vi är i denna kritik i god samklang
med en utbredd opinion i världen, från
Förenta Nationernas generalsekreterare
U Thant, till en stark opinion inom
USA, i senaten inte minst. Det är naturligt
att maningarna särskilt riktas till
Förenta staterna, den mäktigaste parten
i kriget, en part som för ett krig långt
borta från västra hemisfären, ett krig
vars karaktär av inbördes väpnad konflikt
inom Vietnam, med stark nationalistisk
och social bakgrund, blir allt mer
påfallande.

Sverige önskar ha traditionellt goda
förbindelser med USA, vars stora förtjänster
på många områden vi prisar
och vars insatser med generöst stöd av
typen Marshall-hjälpen etc. vi också
uppskattar.

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968

Om upprättande av diplomatiska förbindelser med Demokratiska Republiken

Vietnam

Men dessa relationer kan inte köpas
till priset av tystnad med vår kritik av
krigspolitiken i Vietnam. Om ett folk
som det vietnamesiska sedan ett kvarts
sekel utsätts för krig och destruktion,
oändliga lidanden och ett mördande
som tycks utan slut, om världsfreden
hotas och när det sker en ständig upptrappning,
ja, även kärnvapen börjar
nämnas i debatten — då är det vår rätt
och vår plikt att tala och kritisera och
göra det så högt att det hörs i den internationella
debatten och opinionsbildningen.
Svensk neutralitet kan inte få
betyda passivitet och tystnad inför ett
krig som allt mer framstår som ett av
den nyare tidens mest meningslösa.

I denna huvudfråga — och just detta
är kärnfrågan i den debatt som blossat
upp de senaste dagarna med ny skärpa
— bör rimligen partierna stå samlade.
Allra minst kan socialdemokratin ge avkall
på denna ståndpunkt.

Mot denna bakgrund är det uppseendeväckande
att högerledaren herr
Holmberg begärt att statsrådet Palme
skall lämna regeringen för sitt tal på
Sergels torg härom veckan. Denna reaktion
från herr Holmberg kommer
först sedan den amerikanske ambassadören
meddelat att han kallats hem för
konsultation. Under de veckor som har
gått mellan demonstrationen och ambassadör
Heaths meddelande teg herr
Holmberg. Han framställde inget krav
på herr Palmes avgång. Han gör det
signifikativt nog just som han officiellt
öppnar sitt partis valrörelse i Skåne.

Om regeringen skulle falla undan för
herr Holmbergs krav, då skulle den i
sanning göra vår neutralitetspolitik en
verklig björntjänst. Det skulle då framstå
som en åtgärd för att behaga och
blidka den amerikanska regeringen, som
om vi föll undan för vad som i vårt land
och runt om i världen måste uppfattas
som en amerikansk påtryckning. Då
kunde vi börja tala om slagsida i neutralitetspolitiken,
då kunde vi riskera
den allmänna tilltron till vår självstän -

diga utrikespolitik. Ett sådant steg skulle
inte bara skada Sverige utan också
skada Amerikas politiska ställning. Det
skulle ge ett intryck av att vi i vårt land
hade en allvarlig kris när det gäller vår
neutralitetspolitik och vår ståndpunkt i
vietnamkriget, när det i själva verket i
dessa frågor de facto råder bred samling.

Att inrikta uppmärksamheten på en
detalj i neutralitetspolitiken och vietnamdebatten
— nämligen statsrådet
Palmes deltagande i demonstrationståget
och tal på Sergels torg — är att förvrida
perspektivet i huvudfrågan. Statsrådet
Palme sade i sitt tal vad statsråd
och andra framstående politiker sagt
före honom, i vårt land och i omvärlden.
Det skulle vara skändligt att kasta
ut honom ur regeringen fördenskull,
att låta en enda person, om än minister,
bära skulden. Det är ett barockt förslag.
I bästa fall kan det förklaras av att högerledaren
varit i affekt eller också
hemfallit åt en stämning som kan uppstå
vid ett folkmöte under en begynnande
valrörelse.

Jag antar att kravet på ett statsråds
avgång på grund av vietnamkritiken
icke kommer att upprepas i riksdagen,
långt mindre vinna anslutning från annat
ledande håll i partierna eller i vår
allmänna opinionsbildning.

När kommunistledaren Hermansson
och hans partiledning har rest ett krav
som innebär att Sverige bör svara USA
med samma mynt, som det heter —-nämligen att vi skulle kalla hem vår ambassadör
i Washington — tå tycker jag
att herr Hermansson och herr Holmberg
kan ta varandra i hand. De företräder
med sina förslag var på sitt sätt en ytterlighetspolitik
som icke kan gagna vår
neutralitetspolitik men väl skada den.

Jag hoppas att man, inför torsdag i
nästa vecka, skall under eftertankens
respit tona ner denna debatt och att
varken herr Holmberg eller herr Hermansson
skall vidhålla sina förslag.

Jag vågar hävda att statsrådet Palme

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968
Om upprättande av diplomatiska förbindelser med Demokratiska

åtnjuter orubbat förtroende i den socialdemokratiska
riksdagsgruppen.

Jag ber att få yrka bifall till utrikesutskottets
hemställan.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få anknyta
till vad utrikesutskottets ärade ordförande
herr Geijer nyss sade från denna
talarstol. Vi har mellan partierna — inte
mellan partiledarna, herr Möller — i
dag på morgonen träffat en överenskommelse
att av praktiska skäl i den
debatt om utrikespolitiken som vi ju
skall hålla i nästa vecka då också ta
vietnamfrågan.

För min del tänker jag, herr talman,
inte bryta denna överenskommelse. Det
står givetvis var och en fritt att inte
följa en överenskommelse, och jag riktar
ingen anklagelse mot herr Möller.
Var och en har rättighet att säga vad
han vill. Jag bara vill korrigera hans
påstående att det rör sig om en uppgörelse
som träffats mellan partiledarna.
Så är det icke. Hos herr Erlander bekräftades
i dag kl. 9.30 att vi av praktiska
skäl skulle ta debatten på en gång,
i alla partiernas intresse.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! Självfallet har inte heller
jag någon anledning att bryta den
överenskommelse som träffats om att
frågan om Vietnam och frågan om vad
som sammanhänger med den amerikanske
ambassadörens hemkallande för
konsultationer skall tas upp först i samband
med utrikesdebatten den 21 mars.

Jag tvingas emellertid göra två mycket
korta korrigeringar när det gäller
herr Möllers inlägg. Herr Möller framhöll
att jag i min kritik mot framför allt
herr Palme hade kommit en vecka eller
två veckor för sent och att jag borde ha
framfört vår och min egen uppfattning
tidigare. Jag vill erinra om att högerpartiets
förste vice ordförande så gott

3 Första kammarens protokoll 1068. Nr 11

Republiken
Vietnam

som omedelbart efter herr Palmes remarkabla
uppträdande och uttalanden
deltog i en radiodebatt med herr Palme,
där man mycket kritiskt gick igenom
herr Palmes hela anförande och på
olika sätt analyserade det, och herr
Bohman framförde där en mycket amper
kritik av herr Palmes inlägg. Dessutom
föranledde ju dessa inlägg interpellationer
i andra kammaren av högermannen
herr Turesson.

Mitt ståndpunktstagande, som bl. a.
innefattar ett krav på att man ser till att
herr Palme i fortsättningen inte gör dessa
oförsiktiga och starkt aggressiva uttalanden
och som också logiskt leder
till att den enda möjligheten att få stopp
på detta tycks vara att herr Palme avgår
ur regeringen, är alltså en direkt uppföljning
av den tidigare kritiken. Jag
vidhåller självfallet detta, men jag kommer
närmare att utveckla hela den problematik
som har lett fram till denna
ståndpunkt i samband med den stora
utrikespolitiska debatten.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Först ett par ord med
anledning av herr Dahléns uttalande att
det har träffats en överenskommelse om
att inte behandla vietnamfrågan i dag.
Det är ju märkligt att en del enskilda
ledamöter träffar överenskommelse om
vad som skall få sägas och inte få sägas
här i kammaren. Jag känner mig ingalunda
bunden av den överenskommelsen,
eftersom varken jag eller någon
annan från vårt parti har deltagit i någon
sådan överenskommelse.

Herr Möller säger, att om ett erkännande
av Demokratiska Republiken
Vietnam skulle bidra till en framgång
att nå en lösning av konflikten i Vietnam,
skulle vi inte tveka. Herr Möller,
det är på denna punkt som vi har en
annan bedömning än vad regeringen
och utrikesministern har. Vi har den
bedömningen, att det inte på något sätt
skulle förvärra saken, om vi i kon -

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968

Om upprättande av diplomatiska förbindelser med Demokratiska Republiken

Vietnam

sekvensens namn också erkände republiken
Vietnam.

När herr Möller säger att USA som
den mäktigaste parten skulle kunna ta
det första initiativet, borde han också
ha tillagt att USA är den anfallande
parten i sammanhanget. Herr Möller
menar väl ändå inte att kriget i Vietnam
skulle förvärras, om ett neutralt
land som Sverige skulle diplomatiskt
erkänna Demokratiska Republiken Vietnam.
Jag hyser å andra sidan inga förhoppningar
om att detta på ett avgörande
sätt skulle bidra till att få slut
på kriget, men jag anser att det bör bli
bättre balans, om vi har likvärdiga förbindelser
med alla de länder där vi
eventuellt skulle kunna spela rollen som
medlare.

Jag vill sedan beröra herr Holmbergs
agerande i denna fråga. Relationerna
mellan Sverige och USA skulle väl uppenbart
bli bättre, om USA:s bombningar
av Nordvietnam upphörde och
de amerikanska trupperna drogs bort
från Sydvietnam. Detta skulle självfallet
inte bara förbättra relationerna
mellan de båda länderna, utan det skulle
också vara det verksammaste bidraget
till fred för det vietnamesiska folket
■— något som ju är en huvudfråga i
sammanhanget. Vad som skiljer herr
Holmberg från majoriteten av det
svenska folket är, att denna majoritet
känner sympati för och solidaritet med
det vietnamesiska folket, under det att
herr Holmbergs sympatier, solidaritet
och omsorger finns på ett helt annat
håll, vilket han också klart och tydligt
har gett uttryck åt under de senaste
dagarna.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara rätta till
ett litet missförstånd som herr Werner
gjorde sig skyldig till. Jag har inte varit
med om att träffa en överenskommelse
om att herr Werner inte skulle
få säga vad han vill här. Det skulle vara

fullständigt otänkbart med den inställning
jag har till ledamöternas rätt att
yttra sig i de frågor som förekommer.
Det var helt klart att kommunisten herr
Werner givetvis skulle tala om sin motion,
och vem kan förbjuda honom att
göra det? Det är alltså en fullständig
orimlighet, som herr Werner försöker
göra gällande, att någon skulle ha varit
av annan mening.

Det var också alldeles uppenbart, när
vi nu har ett enigt utrikesutskott i denna
fråga, att socialdemokraterna ansåg
att det inte fanns anledning att någon
annan än utrikesutskottets ordförande
skulle föra vår gemensamma talan. Herr
Möller har inte ansett det, och det är
hans ensak.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Debatten i dag om utrikesutskottets
utlåtande nr 1 gäller
upprättandet av diplomatiska förbindelser
med Demokratiska Republiken
Vietnam. Det föreligger ett enhälligt utskottsutlåtande,
som både herr Möller
och jag står bakom. Vi brukar inte ta
till orda i frågor där utskottet är enhälligt,
utan anser det vara fullt tillräckligt
med vad utskottets ordförande
har sagt. Det blir en utrikesdebatt om
en vecka. Jag skall därför inte säga mer
om detta nu utan ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Den överenskommelse
som partiernas ledningar har träffat
känner jag inte till innebörden av. Oavsett
det kan den ju inte haft till innebörd
att utskottets ledamöter eller övriga
riksdagsledamöter inte skulle kunna
ta till orda i denna fråga, alldeles
särskilt som det är en så speciell aktualitet
kring hela debatten och där det
finns stark anledning att omedelbart
reagera mot högerledarens aktion.

Jag skall inte fördjupa debatten kring

Onsdagen den 13 mars 1968

Nr 11

Ang.

detta. Men jag konstaterar att när jag
påpekade att herr Holmberg inte har
tagit upp frågan om herr Palmes avgång
eller begärt detta förrän veckor efter
det bekanta mötet, så hänvisar herr
Holmberg till herr Bohmans tal. Veterligen
har herr Bohman inte krävt herr
Palmes avgång! Det var först på valmötet
i Skåne i förrgår som herr Holmberg
framförde denna tanke — veckor
efter den aktuella anledningen.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Först några ord till herr
Werner. Det är nog alldeles riktigt som
han sade, att ett tillbakadragande av
de amerikanska trupperna från Sydvietnam
kunde bidra till en fredligare
värld. Tror inte herr Werner att också
ett tillbakadragande av de nordvietnamesiska
trupperna från Sydvietnam i
någon mån skulle bidra till att det blev
fredligare där?

Sedan sägs det att det är en mycket
dålig demokrati som utvecklats i Sydvietnam.
Jag har ingen anledning att
hysa någon annan uppfattning. Det är
väl fråga om en av dessa varianter av
militärdiktatur som det finns så gott om
inom Förenta Nationerna. Jag har inte
heller hört att det inom Nordvietnam
finns något annat än en vanlig variant
på det kommunistiska styrelsesättet.
Därför kan det kanske vara hugget som
stucket.

Till sist några ord till herr Holmberg.
Han har i sin valrörelse framfört vissa
synpunkter, som enligt min mening hade
en smula otillräcklig räckvidd. Han
har i kammaren vidhållit sin uppfattning
att ett enskilt statsråd borde avgå.
Regeringsformen ger herr Holmberg en
anvisning om hur ett sådant krav kan
framföras, men han har icke utnyttjat
den möjligheten.

Jag tycker herr Holmberg är för blyg.
Varför säger han ingenting om statsminister
Erlander, som har solidariserat
sig med herr Palme i denna angelägenhet?
Varför säger han ingenting

skatteutjämningsbidrag till kommunerna
om hela regeringen, som står solidarisk
med herr Palme? Skall vi inte klara
upp hela den där saken till hösten?

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med
därunder framkomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till de
i ämnet väckta motionerna; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1968/69 inom finansdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner.

Punkterna 1—10

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11

Ang. skatteutjämningsbidrag till kommunerna Kungl.

Maj d hade föreslagit riksdagen
att till Skatteutjämningsbidrag till
kommunerna m. m. för budgetåret 1968/
69 anvisa ett förslagsanslag av
1 380 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna/: 117,
av herr Johan Olsson, samt II: 161, av
herr Eriksson i Bäckmora och herr
Westberg, vari anhållits, att riksdagen
måtte besluta sådan ändring av förordningen
om skatteutjämningsbidrag, att
hela Gävleborgs län hänfördes till skattekraftsområde
2, vad avsåge såväl
landstingskommun som annan kommun,
och att området i fråga om tillskott av
skattekraft i dess helhet erhölle 110
procent av medelskattekraften,

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968

Ang. skatteutjämningsbidrag till kommunerna

dels ock de likalydande motionerna
I: 172, av herrar Nils Nilsson och Ove
Karlsson, samt II: 227, av herr Jonsson
in. fl., vari föreslagits, att Mora köping
samt Orsa, Ore och Sollerö landskommuner
skulle överflyttas till skattekraftsområde
2 från och med bidragsåret
1969.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 117 och II: 161 samt I: 172 och
II: 227,

2. att riksdagen till Skatteutjämningsbidrag
till kommunerna m. m. för budgetåret
1968/69 måtte anvisa ett förslagsanslag
av 1 380 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av fru Elvy
Olsson (ep) samt herrar Johan Olsson
(ep), Eliasson i Sundborn (ep), Turesson
(h), Westberg (fp) och Sjönell
(ep), vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under 1 hemtälla, att riksdagen
måtte giva Kungl. Maj:t till känna
vad reservanterna anfört i anledning
av motionerna 1:117 och 11:161
samt I: 172 och II: 227.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Den år 1965 beslutade
skatteutjämningsreformen var ett stort
framsteg i en strävan att utjämna de
kommunala kostnaderna mellan kommuner
av olika struktur och bärkraft.
Genom reformen bär det varit möjligt
för kommuner med lågt skatteunderlag
och höga kostnader för skolor, socialvård
och annan kommunal verksamhet
att ge sina innevånare en i förhållande
till bättre lottade kommuner jämförbar
service. Även om denna reform för staten
innebär en stor och tung kostnad är
den dock nödvändig. Utgiften skulle i
annat fall ha drabbat skattebetalarna
via kommunalskatten, och den skulle då
slå ojämnt och orättvist. En fortsatt utjämning
av de kommunala kostnaderna
torde vara nödvändig och det torde allt -

så finnas anledning att återkomma på
den punkten.

Den fråga som riksdagen i dag har att
behandla gäller inte reformen som sådan
utan motionsledes framförda förslag
om justeringar av gränsdragningen
mellan de olika skattekraftsområdena.
Systemet bygger ju på en uppdelning
av landet i tre olika skattekraftsområden,
där ingående kommuner enligt
förordningen tillförsäkras ett visst
skatteunderlag med olika procenttal av
medelskatteunderlaget i landet.

Det är givet att det i gränsområden
uppstår frågor om avvägningen är riktigt
genomförd med hänsyn till respektive
områdens allmänna förutsättningar
och om inte vissa områden borde uppflyttas
till närmast högre skattekraftsområde.
Den frågan har ställts i en motion
av representanter för Gävleborgs
län. Man anser att främst landstingsområdet
borde tillhöra samma skattekraftsområde
som södra Norrland i övrigt, eftersom
t. ex. skatteunderlaget i Gävleborgs
län är lägre per innevånare än i
Norrland i övrigt. Samma fråga har
väckts i motioner av riksdagsmän från
Dalarna, där skattekraftsområdena skär
igenom även vissa kommunblock.

Utskottet föreslår att motionerna avslås.
Den reservation som avlämnats i
ärendet går inte heller ut på bifall till
motionerna, utan man vill ha en riksdagsskrivelse
vari aktualiseras frågan
om översyn och justering av nu gällande
skattekraftsområdesgränser, där sådan
visat sig vara skälig och påkallad.

Jag ber med detta, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! Under denna punkl i
huvudtiteln begär departementschefen
ett förslagsanslag på 1 380 miljoner kronor
till skatteutjämningsbidrag för kommuner
in. in. I anslutning härtill kanske
det kan vära på sin plats att notera att
bidrag har beviljats under åren 1966—
1968 med totalt för respektive år 1 052

Onsdagen den 13 mars 1968

Nr 11

Ang. Sveriges geologiska undersöknings malmprospektering

miljoner, 1 157 miljoner och 1 307 miljoner
kronor. Det har alltså varit en stadigt
stigande kurva under de år som har
förflutit.

Vid denna punkt föreligger två motionspar,
vari framställs yrkande om
överförande från skattekraftsområde 1
till skattekraftsområde 2.

Motionsparet I: 117 och II: 161 yrkar
att hela Gävleborgs län hänföres till
skattekraftsområde 2, och i motionerna
I: 172 och II: 227 föreslår man att Mora
köping, Orsa, Ore och Sollerö landskommuner
överförs till skattekraftsområde
2.

I sitt utlåtande över motionerna erinrar
utskottet om att i det ursprungliga
förslaget vid 1965 års riksdag hade
Ivungl. Maj :t föreslagit, att hela Kopparbergs
och Gävleborgs län skulle hänföras
till skattekraftsområde 1. Vid riksdagsbehandlingen
av frågan träffades
emellertid en kompromiss, som innebar
att hela landskapet Hälsingland i Gävleborgs
län och åtta landskommuner i
Kopparbergs län överfördes till skattekraftsområde
2.

I anslutning till behandlingen av dessa
motioner erinrar utskottet jämväl om
att i förordningen om skatteutjämningsbidrag
har intagits en bestämmelse som
ger Kungl. Maj:t möjlighet att när särskilda
skäl föreligger förordna om avsteg
från den föreskrivna områdesindelningen.
Utskottet har vid behandlingen
av motionerna ej funnit att sådana särskilda
skäl föreligger att man skulle förorda
en ändring, varför motionerna avstyrkes.

Med det anförda får jag, herr talman,
yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vartdera momentet
av utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan.

Därefter gjordes enligt de rörande
mom. 1 förekomna yrkandena proposi -

tioner, först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i mom. 2.

Punkterna 12—15

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 16

Ang. Sveriges geologiska undersöknings
malmprospektering

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen med bifall till
Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda förslag
och med avslag å motionerna I: 363, av
herr Hedström m. fl., och 11:452, av
herr Hammarsten m. fl., till Sveriges
geologiska undersökning: Prospektering
för budgetåret 1968/69 måtte anvisa ett
reservationsanslag av 11 700 000 kronor.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Jag har under ett flertal
år anfört mina kritiska synpunkter till
denna punkt av statens geologiska undersöknings
verksamhet. Det förhållandet
att jag inte som tidigare har en
blank reservation fogad till punkten beror
inte på att jag frångått min mening
utan på att jag tyvärr inte haft tillfälle
deltaga i utskottets behandling av ärendet.

Min kritik är att jag inte förstår meningen
med att år efter år prospektera
bort ett tiotal miljoner kronor utan att
lönsamt utbyte av malm tillföres folkhushållet,
vilket ju sker när privata
gruvföretag prospekterar. Inget privatföretag
skulle för övrigt ha råd att driva
sin prospekteringsverksamhet på det
sätt som SGU kan göra i egenskap av en
statlig institution.

Vi lider brist på en lång rad metaller

Nr It

Onsdagen den 13 mars 1968

Ang. inköp av fastigheter för förvaltningsändamål

som finns i vår jord, t. ex. koppar och
silver, för att nämna ett par av de mest
aktuella. Därför är det för mig mycket
svårförståeligt att SOU prospekterar på
det sätt som sker. Emellertid har jag,
herr talman, inget yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkterna 17—25

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 26

Ang. inköp av fastigheter för förvaltningsändamål Kungl.

Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Inköp av fastigheter för förvaltningsändamål
m. m. för budgetåret
1968/69 anvisa ett investeringsanslag av
10 000 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 621, av
herr Strandberg, och II: 779, av herr
Nordgren m. fl., hade anhållits, att riksdagen
måtte till Inköp av fastigheter för
förvaltningsändamål in. in. för budgetåret
1968/69 på kapitalbudgeten anvisa
ett i förhållande till Kungl. Maj :ts förslag
med 5 000 000 kronor minskat investeringsanslag
av 5 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag och med avslag å motionerna I:
621 och II: 779 till Inköp av fastigheter
för förvaltningsändamål in. in. för budgetåret
1968/69 måtte anvisa ett investeringsanslag
av 10 000 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Virgin (h), Axel Andersson (fp), Kaijser
(h), Nyman (fp) och Ottosson (h),
fru Elvy Olsson (ep) samt herrar Johan
Olsson (ep), Bohman (h), Eliasson i
Sundborn (ep), Nihlfors (fp), Turesson
(h), Gustafsson i Skellefteå (fp), Westberg
(fp) och Sjönell (ep), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss del er -

hålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till
motionerna I: 621 och II: 779 till Inköp
av fastigheter för förvaltningsändamål
in. m. för budgetåret 1968/69 måtte anvisa
ett investeringsanslag av 5 000 000
kronor.

Herr OTTOSSON (h):

Herr talman! Den reservation som vid
punkten 26 har fogats till statsutskottets
utlåtande nr 7 rör medelsanvisningen
för inköp av fastigheter för förvaltningsändamål.

I motionerna I: 621 och II: 779 har
uttalats att det är angeläget att behovet
av lokaler för statsförvaltningen tillgodoses,
och här har utskottet också haft
en med reservanterna gemensam uppfattning.
När det gäller medelsanvisningen
har emellertid reservanterna ansett
att ett investeringsanslag på 5 miljoner
kronor borde vara tillräckligt.

Byggnadsstyrelsen har i sina petita
till finansdepartementet uttalat att medelsbehovet
om samtliga planerade fastighetsköp
skulle komma till stånd beräknas
till cirka 48 miljoner kronor.
Man räknar där upp bl. a. 14 städer, där
förhandlingar om förvärv pågår. Byggnadsstyrelsen
tillägger dock i sin skrivning
att styrelsen på grund av ovissheten
om den framtida länsindelningen i
väsentliga avseenden saknar underlag
för såväl planering som erforderliga fastighetsförvärv.
Med hänsyn härtill anser
styrelsen att fastighetsförvärven bör
begränsas på vissa orter.

Under sjuårsperioden 1961/62—1967/
68 har för fastighetsköp, främst för
länsförvaltningarna, anvisats 43,7 miljoner
kronor, d. v. s. i genomsnitt 6,3
miljoner per år. För innevarande budgetår
står 32,7 miljoner kronor till byggnadsstyrelsens
disposition, och jag har
mig bekant att endast en bråkdel av
denna summa har disponerats. Då beslutsunderlag
i väsentliga avseenden
saknas för ytterligare förvärv av fastig -

Onsdagen den 13 mars 1968

Nr 11

Ang. inköp av fastigheter för förvaltningsändamål

heter för förvaltningsändamål, torde
med all sannolikhet till disposition redan
stående medel täcka behovet under
kommande budgetår.

Herr talman! Med hänsyn härtill har
reservanterna ansett en ytterligare prutning
med 5 miljoner kronor vara väl
motiverad utöver de 5 miljoner kronor
som departementschefen har ansett sig
kunna nedsätta byggnadsstyrelsens begäran
med, och jag yrkar bifall till den
vid punkten fogade reservationen.

I detta anförande instämde herr Olsson,
Johan, (ep) och herr Nyman (fp).

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! Som herr Ottosson nyss
upplyste oss om, disponerar byggnadsstyrelsen
för närvarande 32,7 miljoner
kronor för inköp av fastigheter. De planerade
inköpen uppgår till ett värde av
cirka 48 miljoner kronor, och därför
har styrelsen begärt ytterligare 15 miljoner.
Departementschefen har emellertid
ansett sig kunna pruta 5 miljoner på
denna framställning och begär alltså för
det angivna ändamålet 10 miljoner kronor
i nästa års budget.

Att man då skulle pruta ytterligare 5
miljoner har i varje fall utskottsmajoriteten
inte kunnat gå med på. Utskottet
tillstyrker därför departementschefens
framställning om ett anslag på 10 miljoner
kronor, och jag ber, herr talman, att
få yrka bifall till detta.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Ottosson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given

varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 7 punkten
26, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Ottosson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —73;

Nej — 60.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Punkterna 27—32

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 33

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1968/69 inom handelsdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968

Punkten 2

Anslag till handelssekreterare

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Handelssekreterare för budgetåret
1968/69 anvisa ett förslagsanslag
av 3 722 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 8,
av herrar Ottosson och Gösta Jacobsson,
samt 11:15, av herr Thylén in. fl., vari
anhållits, att riksdagen måtte besluta 1)
att till Handelssekreterare för budgetåret
1968/69 anvisa ett med 275 000 kronor
förhöjt förslagsanslag av 3 997 000
kronor samt 2) att förordnande för handelssekreterare
skulle, utöver ordinarie
tjänstgöringstid om 3 år, kunna förlängas
med upp till 4 år,

dels ock de likalydande motionerna I:
364, av herr Mattsson in. fl., och II: M7,
av herr Andersson i Örebro in. fl., vari
yrkats, såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
under Handelssekreterare skulle
anvisa ett i förhållande till Kungl. Maj :ts
förslag med 550 000 kronor till 4 272 000
kronor förhöjt anslag för finansiering
av ytterligare två handelssekreterare utöver
vad Kungl. Maj:t föreslagit.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,

1. att riksdagen med bifall til Kungl.
Maj :ts förslag och med avslag å motionerna
I: 8 och II: 15 samt I: 364 och II:
447, samtliga motioner i vad de avsåge
anvisande av medel till flera handelssekreterare
än Kungl. Maj :t föreslagit,
till Handelssekreterare för budgetåret
1968/69 måtte anvisa ett förslagsanslag
av 3 722 000 kronor,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 8 och II: 15 i vad de avsåge
tjänstgöringstiden för handelssekreterare.

Reservation hade avgivits av herrar
Virgin (h), Axel Andersson (fp), Kaijser
(h), Nyman (fp) och Ottosson (h),

fru Elvy Olsson (ep) samt herrar Johan
Olsson (ep), Bohman (li), Eliasson i
Sundborn (ep), AHhlfors (fp), Turesson
(h), Gustafsson i Skellefteå (fp), Westbery
(fp) och Sjönell (ep), vilka ansett,
att utskottet bort tillstyrka i motionerna
1:8 och 11:15 framställt yrkande om
anvisande av medel till en handelssekreterare
utöver Kungl. Maj:ts förslag och
att därför utskottets yttrande i viss angiven
del bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under 1 hemställa, att riksdagen i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
I: 364 och II: 447 samt med bifall
till motionerna I: 8 och II: 15, samtliga
motioner i vad de avsåge anvisande
av medel till flera handelssekreterare
än Kungl. Maj:t föreslagit, till Handelssekreterare
för budgetåret 1968/69
måtte anvisa ett förslagsanslag av
3 997 000 kronor.

Herr OTTOSSON (h):

Herr talman! Till denna punkt har utskottets
borgerliga ledamöter fogat en
reservation, som avser anvisande av medel
till en handelssekreterartjänst utöver
vad Kungl. Maj:t föreslagit.

Vårt lands välstånd beror i hög grad
på våra industriers möjlighet att hävda
sig på världsmarknaden. Självfallet är
den kommersiella bearbetningen av utlandsmarknaderna
i första hand en näringslivets
egen angelägenhet. Vår traditionella
exportindustri har också i stor
utsträckning en väl utbyggd exportorganisation.
Men inför de perspektiv som
en ökad marknad bjuder är det angeläget
att även ge våra mindre och medelstora
industrier bättre möjligheter att
skapa kontakter på världsmarknaden.
Det är här som handelssekreterarna
framför allt utgör ett viktigt komplement.
Jag kan av egen erfarenhet från
min bygd bekräfta inte bara att handelssekreterarna
utgjort en värdefull tillgång
som representanter för Sverige i
de länder där de är stationerade, utan
även att de blir i tillfälle att lämna värdefull
information om marknadsfrågor
vid sina kontaktresor i hemlandet.

Onsdagen den 13 mars 1968

Nr 11

Utskottet har uttalat att det är ett allmänt
intresse, att kontakterna med för
vår land viktiga marknader kan stärkas
och utvidgas. Man har också i utskottet
varit ense om den betydelsefulla insats
som handelssekreterarna utför. Men när
det gällt att besluta om utökning av antalet
handelssekreterare har enigheten
spruckit.

Exportföreningen har framfört önskemål
om tre nya handelssekreterare med
placering i respektive Östeuropa
(Prag), Fjärran Östern (Bangkok) och
sydöstra delen av Amerikas förenta stater
(Atlanta). Önskemålen har bl. a. motiverats
med att de möjligheter till ökad
öst-västhandel, som särskilt under senare
tid yppat sig, gör det angeläget att
den kommersiella bevakningen av Östeuropa
intensifieras. Det är vidare önskvärt
att en handelssekreterare i Fjärran
Östern bevakar de av internationella
och nationella organ finansierade utvecklingsprojekten
i dessa länder. Vidare
har Exportföreningen framhållit
att marknadsområdet i sydöstra delarna
av Amerika utvecklas snabbt och kan
väntas fortsätta att expandera och därigenom
motivera en starkare kommersiell
bevakning från vår sida.

Reservanterna som haft att ta ställning
till två motionspar, i vilka yrkats
på en respektive två nya handelssekreterare
utöver Kungl. Maj:ts förslag, har
förordat en ny befattning utöver vad
Kungl. Maj:t har anvisat medel till och
yrkat att medel skall beviljas för två
nya handelssekreterare med placering i
Prag och Bangkok.

Reservanterna instämmer med Exportföreningens
motivering och är angelägna
att framhålla att när det gäller
kontakterna med Östeuropa vårt land
bör söka så snabbt som möjligt få bättre
kontaktmöjligheter och därigenom ett
utvidgat handelsutbyte.

När det gäller placeringen av en handelssekreterare
i Bangkok vill reservanterna
bl. a. peka på att förutom att FN
och Världsbanken från Bangkok dirigerar
en stor del av projekten för u-lands -

Anslag till handelssekreterare
insatser på olika områden så har Asiatiska
utvecklingsbanken sitt säte där.
En handelssekreterare torde där ha stora
möjligheter att spåra upp projekt som
har intresse för svensk företagsamhet
och kan därför bli en kontaktman av
betydande värde.

I förhållande till kostnaden torde bevakningen
av nya utlandsmarknader genom
tillsättandet av handelssekreterare
vara en synnerligen god investering.
Tillsättandet av handelssekreterare bör
enligt reservanternas mening inte vara
beroende av en traditionell utbyggnadstakt,
utan bör i första hand göras beroende
av angelägenhetsgraden.

Med det anförda yrkar jag, herr talman,
bifall till reservationen.

T herr Ottossons yttrande instämde
herr Olsson, Johan, (ep) och herr Nyman
(fp).

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! Jag vill erinra om att
från budgetåret 1962/63 t. o. m. 1967/68
har antalet handelssekreterare ökat från
7 till 13. I den utredning som gjordes i
frågan räknade man med att det totalt
skulle inrättas 10 dylika kontor. Vi har
alltså redan överskridit det antalet, och
för nästa budgetår torde vi av allt att
döma få 14 handelssekreterare. Detta
vittnar väl om något om det positiva intresse
som visas för denna organisation.
Man kan konstatera att differenserna
mellan majoriteten i utskottet och reservanterna
är lindrigt sagt hårfina.

Den fråga där vi har olika uppfattningar
gäller, som herr Ottosson har påpekat,
hur många handelssekreterare
som skall utses för nästa budgetår. Vid
utskottsbehandlingen, där vi ju har haft
särskilda föredragningar i ärendet från
departementet, har vi inom utskottsmajoriteten
kommit till slutsatsen, att den
avvägning som departementschefen har
gjort är väl grundad, varför vi tillstyrkt
departementschefens förslag.

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968

Anslag till småindustrins exportråd m. m.

Jag ber, herr talman, att med det anförda
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, som för en stund övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar,
att med anledning av föreliggande
yrkanden propositioner komme att
framställas särskilt beträffande vartdera
momentet av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.

I fråga om mom. 1, fortsatte herr
förste vice talmannen, hade yrkats dels
att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ottosson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
2 mom. 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ottosson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering

medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —74;

Nej —62.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets i mom. 2 gjorda hemställan.

Punkterna 3—7

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 8

Anslag till småindustrins exportråd
m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Främjande av utrikeshandeln
m. m. för budgetåret 1968/69 anvisa ett
reservationsanslag av 7 262 000 kronor.

Kungl. Maj:ts förslag innebar bland
annat ett anslag av 431 000 kronor till
småindustrins exportråd och småindustrins
exportbyrå.

I de iikalydande motionerna I: 364, av
herr Mattsson m. fl., och II: 447, av herr
Andersson i Örebro m. fl., hade yrkats,
såvitt nu vore i fråga, att riksdagen under
småindustrins exportråd och småindustrins
exportbyrå skulle anvisa ett i
förhållande till Kungl. Maj:ts förslag
med 61 000 kronor till 492 000 kronor
förhöjt anslag.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag och med avslag å motionerna
I: 364 och II: 447, såvitt nu vore
i fråga, till Främjande av utrikeshandeln
m. m. för budgetåret 1968/69 måtte
anvisa ett reservationsanslag av
7 262 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Virgin (h), Axel Andersson (fp), Kaijser
(h), Nyman (fp) och Ottosson (h),
fru Elvy Olsson (ep) samt herrar Jo -

Onsdagen den 13 mars 1968

Nr 11

han Olsson (ep), Bohman (h), Eliasson
i Sundborn (ep), Nihlfors (fp), Turesson
(h), Gustafsson i Skellefteå (fp),
W estberg (fp) och Sjönell (ep), vilka
ansett, att utskottet bort tillstyrka hemställan
i motionerna I: 364 och II: 447
om medelsanvisning till småindustrins
exportråd och småindustrins exportbyrå
och att därför utskottets yttrande i
viss del bort erhålla den lydelse, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och
med bifall till motionerna I: 364 och II:
447, såvitt nu vore i fråga, till Främjande
av utrikeshandeln m. m. för budgetåret
1968/69 måtte anvisa ett förslagsanslag
av 7 323 000 kronor.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Vid punkt 8, där frågor
om främjande av utrikeshandeln förekommer,
föreslår Kungl. Maj:t att småindustrins
exportråd och småindustrins
exportbyrå tilldelas ett anslag av 431 000
kronor. I motioner från mittenpartierna
har yrkats en höjning av anslaget till
492 000 kronor. Detta belopp överensstämmer
med vad småindustrins exportråd
bär yrkat i ett alternativ 2, som
siktar till en utbyggnad av verksamheten
utöver nuvarande nivå. Utskottet,
som tillstyrker Kungl. Maj :ts förslag, säger
att motionärerna inte anfört några
skäl för en höjning. Jag vill därför
framföra några synpunkter på denna
fråga.

Rent allmänt anser jag att det finns
mycket stor anledning att möjliggöra en
ökning av verksamheten för att främja
utrikeshandeln. Vårt land är mycket beroende
av en livlig utrikeshandel. Vår
begränsade hemmamarknad gör det inte
möjligt att utnyttja fördelarna med
långa serier enbart genom försäljning
på hemmamarknaden. En förutsättning
för att vi skall kunna tillgodogöra oss
det höga tekniska kunnande och den
kvalitetsproduktion som finns i Sverige
är att vi har en stor utlandsförsäljning.
Den kraftiga rationaliseringen inom vår

Anslag till småindustrins exportråd m. m.
industri gör att vi kontinuerligt ökar
produktionen per arbetare. Vi flyttar
dessutom över ny arbetskraft från jordoch
skogsbruk, och vi för in mera
kvinnlig arbetskraft i produktionen. Resultatet
av detta blir en starkt ökande
industriproduktion, som det inte är
tänkbart att konsumera inom landet. Det
krävs därför inte endast att vi uppehåller
en jämn och god exportnivå, utan
också att denna nivå ständigt ökar, om
vi skall kunna behålla vår höga levnadsstandard.

I dagens konjunkturläge, där det råder
brist på sysselsättningsmöjligheter,
är det alldeles särskilt angeläget att öka
exportförsäljningen. Om vi gör en jämförelse
med de belopp vi i dag satsar på
arbetsmarknadspolitiska åtgärder, är
det anmärkningsvärt att man inte lägger
större vikt vid en förebyggande arbetsmarknadspolitik,
vilket en stimulans av
exportförsäljningen innebär.

I vårt land svarar mindre och medelstora
företag för en mycket betydande
andel av produktionen. Företag med
upp till 50 anställda svarar för ungefär
en tredjedel av industriproduktionen.
För mindre och medelstora orter är
denna företagsform oumbärlig, och man
har anledning anta att dess betydelse
kommer att växa i den män vi bygger
ut vår lokaliseringspolitik. De mindre
företagens styrka ligger framför allt på
den tekniska sidan. En mycket stor andel
av de nya idéer som ligger till grund
för nya produkter och tillverkningsobjekt
kommer från denna del av industrin.
Svagheten ligger framför allt på
försäljningssidan, på den marknadsmässiga
sidan.

Men man har mer och mer anammat
samverkanstanken, att gemensamt söka
vinna de fördelar som stordrift och
storföretag har. Småindustrins exportråd
och småindustrins exportbyrå är
uttryck för denna vilja att söka kompensera
de handikapp som mindre företag
har, främst på marknadsföringens
område. De medel som anslås för att
stimulera den verksamhet som här be -

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968

Anslag till småindustrins exportråd m. m,

drivs måste anses vara väl använda medel,
och man har anledning förvänta att
de kommer att leda till en ökning av utrikeshandeln
och alltså bli mycket lönsamma
investeringar.

Småindustrins exportbyrå bär visat
sig kunna göra goda insatser på detta
område. Man har ett omfattande program
för att stödja och underlätta exportansträngningarna
från den mindre
industrin. I årets petita har man särskilt
framhållit avsikten att bygga ut marknadsföringen.
Man vill ha en ny tjänst
för handläggning av sådana ärenden.
Byrån räknar med att dessa insatser
skall bli självbärande på sikt genom avgifter
från företag inom näringslivet
som anlitar byrån. Men i initialskedet
anser man sig behöva stöd för att snabbt
få i gång verksamheten. Det höjda anslag
som begäres skulle närmast möjliggöra
denna ökade insats på marknadsföringens
område.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen på denna
punkt.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Jag kan helt instämma i
vad herr Johan Olsson i sitt anförande
anfört om skälen för en uppräkning av
anslaget till småindustrins exportbyrå.
Jag vill emellertid tillägga några synpunkter.

Resurserna för småindustrins exportbyrå
har sedan byråns tillkomst på
1940-talet ökat kontinuerligt, men anspråken
har ökat än kraftigare. Det har
blivit ett större antal uppdrag från nya
exportföretag som sökt sig ut på skilda
marknader. Förklaringen kan ligga i att
även den mindre industrin kraftigt rationaliserat
och utökat sin produktion
genom större serier etc. och därmed
fått större möjligheter att gå utanför sitt
eget land.

De introduktionsansträngningar på
nya marknader som exportbyrån medverkat
i bär överlag varit framgångsrika.
Det har visat sig att de mindre före -

tagen, som herr Olsson framhöll, mycket
väl kunnat hävda sig på utlandsmarknaderna.
Detta är ju mycket glädjande.
Det växande antal småföretag
som nu arbetar på export har föranlett
exportbyrån att försöka ge service även
i form av marknadsundersökningar.
Denna service är nu under intensiv
uppbyggnad. Den ökning på 61 000 kronor
som vi föreslagit i reservationen är
ämnad att användas just för detta ändamål.
Med tanke på vilka värden det här
rör sig om tycker vi reservanter att det
inte borde finnas någon tvekan om att
bifalla förslaget.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! Den reservation som
herrarna här pläderat för innebär en
uppräkning av anslaget till småindustrins
exportråd med 61 000 kronor,
alltså till totalt de 99 000 kronor som
vederbörande hade begärt.

I anslutning till detta yrkande vill jag
erinra om att departementschefen Under
denna punkt som bär titeln »Främjande
av utrikeshandeln, m. m.» föreslår
väsentliga ökningar. Sålunda uppräknas
anslaget för kommersiell information i
utlandet med en miljon kronor, det vill
säga med inte mindre än 25 procent.
Anslaget till utrikeshandelsstipendier
räknas upp med 35 000 kronor, och utrikeshandelskamrarna
får ytterligare
17 000 kronor.

När det gäller småindustrins exportbyrå
hade den i sin anslagsframställning
två alternativ, ''dels ett med oförändrad
ambitionsinvå på 33 000 kronor,
dels ett, innebärande en uppräkning av
anslaget, med 66 000 kronor. Departementschefen
har stannat för ett anslag
på 38 000 kronor, d. v. s. en uppräkning
med 5 000 kronor från 33 000 kronor.

Bl. a. mot bakgrund av den kraftiga
uppräkningen under punkten i övrigt,
vilket väl inte kan vara helt oväsentligt
för småindustrins exportaktiviteter, till -

Onsdagen den 13 mars 1968

Nr 11

styrker utskottet departementschefens
förslag.

Jag ber med dessa ord att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Det är riktigt som herr
Petersson säger att småindustrins exportråd
lagt fram två alternativ, vilket
jag också omnämnde — ett med oförändrad
ambitionsnivå och ett högre alternativ,
där man satsar ytterligare på
marknadsföring. Jag tycker att konjunkturläget
och situationen i fråga om
sysselsättningen mer än väl talar för att
man borde välja det högre alternativet.
Kommerskollegium har också tillstyrkt
förslaget i den delen. Det är ju väsentligt
att man i ett konjunkturläge som betecknas
av att det råder brist på sysselsättning
verkligen söker öka möjligheterna
till försäljning av de produkter,
som tillverkas här i landet, och att man
alltså satsar mera på den verksamhet
som småindustrins exportråd bedriver.

Det är också riktigt, som här har
sagts, att anslagen under denna punkt
totalt innebär en viss ökning, men jag
vill erinra om vad som står i statsverkspropositionen,
att anslagsbeloppet bär
varit oförändrat sedan budgetåret 1965/
66 — och detta förändrar ju bilden en
del.

Jag tycker att detta anslag verkligen
bör höjas för att stimulera den verksamhet,
som bär är i gång och som alldeles
säkert på sikt bör vara till fördel för
såväl näringslivet som samhället.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag hade inte tänkt
blanda mig i denna debatt, men jag vill
göra det för att korrigera den uppgift
som senast här lämnats.

Det förhåller sig inte på det sättet att
det anslag som utgått till småindustrins
exportbyrå varit oförändrat sedan budgetåret
1965/66. Under detta budgetår
uppgick anslaget till 219 000 kronor —

Anslag till småindustrins exportråd m. m.
om jag är rätt underrättad — medan
det nu enligt det förslag som framläggs
i propositionen skall utgå med 431 000
kronor.

När man här lyssnar till debatten,
herr talman, får man — om den reflexionen
när jag ändå tagit till orda
må tillåtas mig — nästan intryck av att
ingenting har skett på detta område.
Då bör man komma ihåg, att även småindustrin
drar nytta av den allmänna
ökning som ägt rum av dessa anslag i
övrigt för främjande av utrikeshandeln,
bl. a. genom att möjligheter öppnats för
deltagande i internationella mässor
osv. i större utsträckning än tidigare.

Därtill vill jag, herr talman, foga, att
småindustrins exportbyrå nu prövar
frågan om möjligheterna att genom avgiftsfinansiering
utvidga sin verksamhet
■—• det gäller i första hand marknadsundersökningar
med ensamrätt för
de företag som betalar för sådana undersökningar.
Det kan ju hända att ytterligare
resurser även denna väg kan
komma att ställas till exportbyråns förfogande
redan under det kommande
budgetåret.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! I anledning av vad
statsrådet nu anfört vill jag säga att
min uppgift lämnades som en replik på
lierr Bertil Peterssons yttrande. Herr
Bertil Petersson erinrade om de höjningar
som skett på detta område och
nämnde därvid också anslaget till kommersiell
information i utlandet. Om vi
läser på sid. 5 i statsverkspropositionen
rörande tionde huvudtiteln, kan vi finna
att man har räknat med en kraftig
höjning för denna informationsverksamhet
samt att där står följande: »Detta
innebär en ökning av tionde huvudtitelns
anslag — som varit oförändrat
sedan budgetåret 1965/66 — med 1 miljon
kronor.» Detta är alltså fråga om
hela anslaget. Att småindustrins exportbyrå
fått en viss anslagshöjning är riktigt,
och jag vill inte på något sätt be -

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968

Anslag till statens pris- och kartellnämnd
strida att här har skett en hel del. Men
jag tycker att disproportionen är stor
mellan det arbetsmarknadsläge som råder
i dag och de insatser som måste
vidtagas för att lindra arbetslösheten
å ena sidan och, å andra sidan, den
sparsamhet med medelstilldelningen
som man visar på det område vi nu diskuterar.
En ökad insats här skulle ju
ändå på sikt ge möjligheter att bättre
klara sådana avsättnings- och sysselsättningsfrågor
och skulle också därmed
innebära, att det behövdes mindre
bidrag till arbetsmarknadspolitiken.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
enligt därunder förekomna yrkanden
gjorde propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Olsson, Johan, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Olsson, Johan, begärde
rösträkning, verkställdes nu vo -

tering medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —73;

Nej — 64.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 9 och 10

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11

Anslag till statens pris- och kartellnämnd Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Statens pris- och kartellnämnd:
Avlöningar för budgetåret

1968/69 anvisa ett förslagsanslag av
5 492 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: till,
av fru Hamrin-Thorell m. fl., och II:
777, av herr Nihlfors m. fl., såvitt nu vore
i fråga,

dels ock de likalydande motionerna
I: 615, av herr Ferdinand Nilsson m. fl.,
samt II: 778, av herr Nilsson i Tvärålund
och herr Svensson i Vä.

I motionerna I: 611 och II: 777 hade,
såvitt nu vore i fråga, anhållits, att riksdagen
till Statens pris- och kartellnämnd:
Avlöningar måtte anvisa ett i
förhållande till Kungl. Maj:ts förslag
med 150 000 kronor förhöjt förslagsanslag
av 5 642 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen med bifall till Kungl.

Maj :ts förslag och med avslag å motionerna
I: 611 och II: 777, såvitt nu vore i
fråga, till Statens pris- och kartellnämnd:
Avlöningar för budgetåret

1968/69 måtte anvisa ett förslagsanslag
av 5 492 000 kronor,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 615 och II: 778.

Onsdagen den 13 mars 1908

Nr 11

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Axel Andersson (fp) och
Nyman (fp), fru Elvy Olsson (ep) samt
herrar Nihlfors (fp), Gustafsson i Skellefteå
(fp) och Westberg (fp), vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss angiven
del bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under 1 hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj :ts förslag och
med bifall till motionerna I: 611 och
II: 777, såvitt nu vore i fråga, till Statens
pris- och kartellnämnd: Avlöningar
för budgetåret 1968/69 anvisa ett
förslagsanslag av 5 642 000 kronor.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Stramheten i årets statsverksproposition
återspeglar sig också
i den tionde huvudtiteln, som berör så
väsentliga verksamhetsområden för utrikeshandeln
som sysselsättningen. Där
meningarna har varit delade inom avdelningen
eller utskottet har det mestadels
gällt om icke en ökad satsning
skulle vara till gagn för näringslivet.
Ofta har det gällt antalet tjänster, där
divergensen mellan vad respektive organ
tänkt sig och vad som beviljats bedöms
vara alltför stor.

Trycket har under de senaste åren
varit mycket hårt på förvaltningarna
att hålla igen, därtill uppmanade av finansministern.
Utskottet har enhälligt
godkänt departementschefens återhållsamhet,
på endast några få undantag
när. Detta gäller bl. a. punkten 11 i
statsutskottets utlåtande nr 10, vari behandlas
anslaget till statens pris- och
kartellnämnd. Nämnden har begärt fyra
nya tjänster men inte beviljats någon.
På en annan punkt skall vi behandla
statens institut för konsumentfrågor,
som har begärt åtta tjänster och fått en.

Nu gäller frågan statens pris- och
kartellnämnd. I Kungl. Maj:ts proposition
nr 75 år 1967 föreslogs åtgärder
i syfte att effektivisera den statliga
övervakningen av pris- och konkurrensförhållanden
samt prisupplysningen, i
första hand genom förstärkning av per -

Anslag till statens pris- och kartellnämnd
sonalresurserna, bl. a. vid statens prisoeh
kartellnämnd. Det gjordes också en
förstärkning förra året.

Åsikten att konkurrensprincipen är
överlägsen regleringsprincipen som underlag
för en aktiv pris- och konkurrenspolitik
slogs fast i ovannämnda
proposition och godkändes av riksdagen.
En sund prisutveckling bör därför
främjas genom åtgärder mot konkurrensbegränsningar
jämte prisövervakning
och konsumentupplysning. Detta
innebär bl. a. en god samverkan mellan
statens pris- och kartellnämnd och konsumentinstitutet
och andra organ som
behandlas i föreliggande utlåtande.

Personalförstärkningen vid statens
pris- och kartellnämnd genomfördes
som sagt i fjol på grundval av nämnda
proposition men har enligt nämnden
själv visat sig klart otillräcklig för att
nämnden skall kunna genomföra sina
successivt vidgade arbetsuppgifter.

I den reservation som är fogad till
denna punkt i utlåtandet har därför eu
uppräkning av anslaget med ytterligare
150 000 kronor för fyra nya tjänster
förordats. Denna uppräkning motiveras
bl. a. av att samarbetet med konsumentinstitutet
behöver intensifieras.

Herr talman! Jag yrkar härmed bifall
till reservationen av herr Axel Andersson
m. fl.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Att återupprepa kravet
på större resurser för konsumentupplysningen
i skilda former innebär inte
ett envetet fasthållande vid en ståndpunkt,
även om den aldrig omfattas av
majoriteten här i kammaren och fått
någon större framgång.

Varje år växer nämligen kravet på
bättre och mer omfattande konsumentupplysning
enormt. Vår höjda standard
medger allt fler att anskaffa inte bara
nödvändighetsvaror utan också att lägga
ned betydande belopp på kapitalvaror.
Men det finns små möjligheter
för en enskild konsument att på egen

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968

Anslag till statens pris- och kartellnämnd
hand värdera de olika kapitalvarorna.
Därför köper tyvärr alltför många av
oss grisen i säcken och blir besvikna
när vi knyter upp den.

Även många andra faktorer försämrar
konsumenternas möjligheter att
orientera sig i djungeln av varor. En
skicklig reklam påverkar dem. Även om
denna blivit mer objektiv och mer upplysande
än den har varit, så är den ändå
främst ett medel för säljaren att få
ut de egna varorna på marknaden. Den
minskade service som bjuds konsumenterna
i det relativt nya självbetjäningssystemet,
som breder ut sig alltmer, ger
också sämre vägledning vid köp av
varor.

Alla dessa faktorer ställer för varje år
konsumenterna i besvärliga situationer.
De blir alltså för varje år mer och mer
i behov av upplysning. Detta har vi
motionärer framhållit i den motion som
föranlett den reservation som herr Nyman
yrkade bifall till.

I statsverkspropositionen har för
pris- och konkurrensövervakning samt
för konsumentupplysning anslagits 16,8
miljoner kronor. Detta är endast cirka
en procent av den totala reklaminvestering
som sker i samhället, en mycket
mäktig faktor, som vi alla vet. Jag tror
att snålheten bedrar visheten på detta
område.

Det enda som regeringen och riksdagsmajoriteten
varit generös med under
senare år är utredningar. Det har
tillsatts den ena efter den andra, och
jag vill visst inte förneka att mångia av
dem har kommit med bra förslag. Man
skulle dock gärna vilja veta vad alla
dessa utredningar egentligen har kostat.
Säkert hade det varit betydligt bättre att
i stället ta en kartläggning av hela detta
ämnesområde och för tio år sedan
sätta till den stora konsumentupplysningsutradning,
som tillsattes förra året,
om jag inte missminner mig.

Utredningar är bra att skylla på, när
man inte vill gå händelserna i förväg,
som det heter. Det går dock knappast
när det gäller detta anslagskrav, ty i di -

rektiven till den nya utredningen sägs
mycket ordentligt ifrån, att den inte får
vara ett hinder för att förbättra eller utöka
konsumentupplysningen efter vad
som kan vara erforderligt under tiden
tills utredningen blir färdig med sina
förslag. Man kan alltså förbättra och utöka
utan hinder av utredningens arbete.

Vi har i vår motion inriktat oss på tre
olika organisationer, pris- och kartellnämnden,
konsumentinstitutet och varudeklarationsnämnden.

Pris- och kartellnämnden har fått betydligt
ökade arbetsuppgifter och mycket
större betydelse inom pris- och konkurrensövervakningens
område. Inte
minst har de prisundersökningar, som
pris- och kartellnämnden startat under
senare år, varit av nytta för konsumenterna.
Även om den kritik, som riktats
emot de första prisundersökningarna,
enligt min uppfattning i viss utsträckning
varit riktig, tror jag att de undersökningar
som görs i framtiden skall få
den allra största betydelse för konsumenterna.
Att misstag kan göras, innan
tillräckliga erfarenheter vunnits av dessa
prisundersökningar, är väl en mycket
naturlig sak.

I vår kommer man att starta en ny
upplysningskampanj kring nya prisundersökningar,
och man ämnar också i
framtiden fortsätta med liknande undersökningar.

Det är klart att då fordras det både
pengar och personal. Pris- och kartellnämnden
har också i sina petita begärt
medel till fyra tjänster utöver vad
Kungl. Maj :t har föreslagit i statsverkspropositionen.
Vi tycker att pris- och
kartellnämnden i detta fall har mycket
moderata krav, och därför bär vi i vår
motion tagit upp dessa tjänster.

Utskottet bär avstyrkt vårt förslag.
Man frågar sig med vilken motivering,
och jag kan inte finna någon motivering
alls. Man bara avstyrker på ett par
rader. Utskottet gitter inte ge någon
motivering för sin ståndpunkt, men vi
kanske kan få höra den efter detta anförande.

Onsdagen den 13 mars 1968

Nr 11 49

Anslag till statens institut för konsumentfrågor

Vi ämnar i alla fall inte avstå från
vårt krav. Jag ber herr talman att få
instämma i herr Nymans bifallsyrkande
till reservationen vid punkt 11.

Herr PETERSSON, BERTIL (s):

Herr talman! Jag har ingen som helst
anledning att gå in i en sakdiskussion i
den här frågan, då vi är helt överens i
det väsentliga. Vad som skiljer utskottsmajoriteten
från reservanterna är ett
belopp på 150 000 kronor till fyra nya
tjänster som pris- och kartellnämnden
begärt i sina petita. Detta är alltså, om
vi renodlar problemet, enbart en budgetfråga.

Mot bakgrunden av det kärva budgetläget
med krav på återhållsamhet har
utskottsmajoriteten godtagit departementschefens
förslag. Därvid har utskottet
bl. a. haft med i bilden att nämnden
för innevarande budgetår fått en
avsevärd personalförstärkning, inte
mindre än tio nya tjänster.

Med dessa få ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att
framställas särskilt beträffande vartdera
momentet av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
enligt de avseende mom. 1
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

4 Första kammarens protokoll 1968. Nr 11

Herr Nyman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
11 mom. 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i mom. 2.

Punkten 12

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 13

Anslag till statens institut för konsumentfrågor Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Statens institut för konsumentfrågor:
Avlöningar för budgetåret
1968/69 anvisa ett förslagsanslag av
2 960 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 250,
av herrar Palm och Arne Pettersson,
samt II: 458, av fru Lewén-Eliasson
in. fl., vari anhållits, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära,
att konsumentutredningen finge i uppdrag
att lämna förslag till ett sådant
administrativt och organisatoriskt system
för konsumentpolitiken som hade i
motionerna angiven inriktning,

Onsdagen den 13 mars 1968

50 Nr 11
Anslag till statens institut för konsumentfrågor

dels ock de likalydande motionerna
I: 611, av fru Hamrin-Thorell in. fl., och
II: 777, av herr Nihlfors m. fl., vari yrkats,
såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
a) till Statens institut för konsumentfrågor:
Avlöningar skulle anvisa ett
i förhållande till Kungl. Maj :ts förslag
med 261 000 kronor förhöjt förslagsanslag
av 3 221 000 kronor och b) i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle begära utredning
och förslag om inrättande av
konsumentupplysningscentraler i Göteborg,
Malmö och Umeå från och med
budgetåret 1969/70.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna I: 611 och II: 777, i vad de
avsåge medelsanvisning till avlöningar
vid statens konsumentinstitut, till Statens
institut för konsumentfrågor: Avlöningar
för budgetåret 1968/69 anvisa
ett förslagsanslag av 2 960 000 kronor,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 611 och II: 777 i vad de avsåge
konsumentupplysningscentraler,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 250 och II: 458.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Axel Andersson (fp) och
Nyman (fp), fru Elvy Olsson (ep) samt
herrar Nihlfors (fp), Gustafsson i Skellefteå
(fp) och Westberg (fp), vilka
ansett, att utskottets yttrande hort i viss
del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under 1 hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med bifall till motionerna 1:611
och II: 777, i vad de avsåge medelsanvisning
till avlöningar vid statens konsumentinstitut,
till Statens institut för
konsumentfrågor: Avlöningar för budgetåret
1968/69 anvisa ett förslagsanslag
av 3 221 000 kronor; samt

b) av fru Lewén-Eliasson (s), utan
angiven mening.

Fru OLSSON, ELVY, (ep):

Herr talman! Konsumenterna är i dag
ganska vilsna när de skall välja varor,
och det är helt naturligt. Det finns numera
så många produkter att välja emellan
att det för den enskilde konsumenten
är mycket svårt att hitta rätt i det
stora varuöverflödet. Den individuella
rådgivning som handlaren förr i tiden
gav sina kunder direkt över affärsdisken
har helt försvunnit i nutidens självbetjäningsbutiker.
Nu frestas konsumenterna
till impulsköp av varor som de
inte känner och som kanske inte blir
till den nytta som de räknat med. Särskilt
förödande för ekonomin blir det
om felinvesteringar sker vid anskaffning
av kapitalvaror. Ett stort antal kapitalvaror
är tekniskt komplicerade, och
när det gäller sådana varor är det ofta
särskilt svårt för konsumenterna att avgöra
deras kvalitet och användningsområde.

För att hjälpa konsumenterna att hitta
rätt bland varorna krävs en betydligt
utbyggd konsumentupplysning och konsumentvaruforskning.
Upprustningen
bör påbörjas just på varuforskningssidan
för att man över huvud taget skall
ha något att föra ut i konsumentupplysningen.
Konsumentinstitutet svarar till
stor del för den konsumentvaruforskninig
som nu bedrives, och efterfrågan
på forskning är långt större än kapaciteten.
Därför är det utomordentligt viktigt
att antalet forskningstjänster vid
institutet utökas.

Den svenska konsumentupplysningen
har inte alls de resurser som krävs för
effektiv forskning och upplysning. Jag
hoppas att den nu tillsatta konsumentutredningen
skall lägga fram förslag till
förbättringar och då inte glömma bort
att konsumentupplysningen inte skall
förbehållas enbart Stockholm, utan att
upplysningscentraler även upprättas på
andra platser i landet. Att vi nu har en
utredning, som arbetar med konsumentupplysningsfrågor,
anser jag inte på något
sätt bör utgöra hinder för att vi i
dag beslutar om en personalförstärk -

Onsdagen den 13 mars 1968

Nr 11

Anslag till statens institut för konsumentfrågor

ning på forskningssidan. Behovet är,
som jag sade förut, mycket stort, och
för den, som jag hoppas, fortsatta utbyggnaden
av verksamheten är det också
utomordentligt nödvändigt med större
kapacitet.

Med det anförda, herr talman, yrkar
jag bifall till reservation a.

Häri instämde fru Ilamrin-Thorell
(fp).

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! .Tåg kan helt instämma
i vad fru Olsson yttrat i denna fråga,
men vill därutöver också anföra några
synpunkter.

Det gäller ju en uppräkning av anslaget
med 261 000 kronor till fem nya
tjänster. Utskottet anför i sin motivering
för avslag, att konsumentinstitutet
har möjligheter att disponera inkomster
vid uppdragsprovningar för att anställa
tillfällig personal, något som utskottet
också lämnar sitt medgivande till. Dessutom
hänvisar utskottet till pågående
utredning; men jag vill erinra om vad
fru Hamrin-Thorell tidigare sagt att departementschefen
i ett sammanhang
framhållit att utredningar inte skall få
hindra utökning av personalen om en
sådan kräves.

I sina petita har nu konsumentinstitutet
räknat med att få åtta nya tjänster,
men av dem har endast en beviljats.
Förutsättningen för att en riktig och
god konsumentupplysning skall kunna
bedrivas är att det förekommer en mer
betydande konsumentvanuforskning, såsom
även fru Olsson framhållit. Enligt
institutets uppfattning är efterfrågan på
dess tjänster betydligt större än man
har möjligheter att tillgodose. Det är
stora krav som både konsumenter och
producenter ställer på institutet. Ledningen
anser att institutet nu saknar
tillräckliga resurser för att tillmötesgå
alla dessa krav.

Hur skall konsumentupplysningen utformas?
Det är ju en fråga om vad samhället
vill och kan satsa. Knappast nå -

gon är väl i dag helt nöjd med utformningen
av den konsumentupplysning vi
har. Att vi skulle kunna bli helt rationella
■—• att var och en i vårt konsumtionsval
blir en »economic man» — är
naturligtvis en orealistisk tanke. Men
vi kan mer eller mindre närma oss det
idealet, om konsumentupplysningen
görs så bra som möjligt. Inom parentes
kan nämnas att man har ifrågasatt om
inte datamaskinen skulle kunna utnyttjas
också i detta sammanhang. Om vi
i ett automatiskt minne lagrade alla
data som går att uttrycka och som är av
värde för konsumenten i köpsituationen,
och om man vidare såg till att denna
information kom till konsumentens
kännedom just när han behöver den,
då skulle vi ju bli välinformerade som
konsumenter. Det är kanske en framtidsdröm
att man i alla större varuhus
och på andra håll skulle ha något
slags dataterminal med konsumentupplysning
för var och en som ville utnyttja
terminalen. Tanken är djärv, men
kanske är detta ändå vägen till en effektivare
konsumentupplysning.

Ja, herr talman, jag har i detta sammanhang
bara velat peka på några frågor
som diskuteras i samband med konsumentvaruforskning
och konsumentupplysning,
för att visa att frågan om
fem tjänstemän mer eller mindre är en
liten detalj i det komplex som hänger
ihop med konsumentvaruupplysningen
och dess framtida utveckling, men ändå
en väsentlig fråga. Det är vår uppfattning
att statens institut för konsumentfrågor
verkligen behöver dessa ytterligare
tjänstemän.

Med det anförda, herr talman, vill
jag yrka bifall till reservation a.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! Under förevarande
punkt har departementschefen med hänsyn
till pågående utredningar ej funnit
sig kunna förorda några mera väsentliga
utökningar i organisationen. Han
föreslår emellertid, att institutet får dis -

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968

Anslag till statens institut för konsumentfrågor

ponera inkomster vid uppdragsprovningar
för att anställa extra personal
och därmed skapa förutsättningar för
ökad uppdragsverksamhet.

I anslagsökningen på sammanlagt
172 000 kronor har inräknats medel för
en ny konsulenttjänst, och man kan i
sammanhanget även erinra om att institutet
innevarande budgetår fått fyra
nya tjänster på chefsnivå.

Mot denna bakgrund kan inte utskottsmajoriteten
tillstyrka yrkandena i
de motioner som har väckts under denna
punkt. Motionerna I: 250 och II: 458
berör frågor som är av sådan natur att
de ryms inom ramen för det till konsumentutredningen
givna uppdraget.

Med de anförda synpunkterna ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr PALM (s):

Herr talman! Som en av motionärerna
i en fråga som anknyter till denna
punkt på dagordningen vill jag säga
några ord.

I motionerna I: 250 och II: 458, som
har föranlett en blank reservation av
fru Lewén-Eliasson i medkammaren,
har vi hemställt om åtgärder som skulle
innebära ett närmande mellan konsumenterna
och näringslivet så att man
tillförsäkrar konsumenterna ett mera
reellt inflytande beträffande saluförande
och produktutveckling.

Vi har sagt i motionen att dessa strävanden
borde kunna få en mycket konkretare
utformning, om ett administrativt
och organisatoriskt system skapades
för konsumentpolitiken i vidaste
mening.

Nu säger utskottet i sin skrivning att
de frågor som har aktualiserats i vår
motion ryms inom konsumentutredningens
uppdrag. Det noterar vi med
tillfredsställelse, speciellt som motionen
enligt min mening onekligen talar ett
ännu tydligare språk än vad utredningsdirektiven
gör i denna fråga.

Trots det positiva mottagande som

utskottet ger uttryck för finns det ändå
skäl att motivera de erfarenheter och
önskemål som bär upp tankarna i vår
motion. Vi har understrukit nödvändigheten
av fasthet i den framtida konsumentpolitiken
och vi har noterat att i
utredningsdirektiven understrykes i en
passus vikten av att man undersöker
möjligheten av att skapa lokala och regionala
organ för denna verksamhet.
Det sägs ordagrant: »Härvid bör utredningen
hålla sig underrättad om erfarenheter
av verksamheten inom de
lokala konsumentkommittéerna som
bildades av löntagarorganisationerna.»

Vad som här avses är den försöksverksamhet
som för närvarande bedrivs
i de priskommittéer som tillkommit på
initiativ av den arbetsgrupp som det
socialdemokratiska partiet och LO tillsatte
våren 1966 — den s. k. Skoglundsgruppen.
Detta arbete har förts fram
så långt att i dag sitter representanter
från de lokala LO- och TCO-organisationerna
sida vid sida med Husmoderförbundets,
Kooperativa kvinnogillesrörelsens,
ABF:s och TBV:s lokala avdelningar.
Denna verksamhet följs med
uppmärksamhet av pris- och kartellnämnden,
konsumentinstitutet, varudeklarationsnämnden,
hemkonsulentutredningen
och hemkonsulentorganisationen.

Även om inte kampen mot prisstegringarna
är ett förstahandsintresse på
samma sätt som den var när Skoglundsgruppen
tillsattes våren 1966 är det
utomordentligt angeläget att detta arbete
bedrivs med kraft. Läget var år
1966 ett annat än det är i dag, och redan
vid höstriksdagen det året började
borgerliga talesmän i mer eller mindre
raljanta ordalag att efterlysa resultatet
av denna arbetsgrupps verksamhet.

Ärade kammarledamöter vi måste erkänna
att svaret av naturliga skäl inte
kunde ges omedelbart, och det kanske
inte heller var meningen, men för dem
som nu är intresserade kan jag hänvisa
till Slcoglundsgruppens slutrapport som
har avlämnats helt nyligen. Där finns

Onsdagen den 13 mars 1968

Nr 11

Anslag till statens institut för konsumentfrågor

åtskilligt att hämta för dem som på ett
radikalt sätt vill ge sig på frågor i anslutning
till den framtida konsumentpolitiken.
De som inte har besvärande
intressebindningar som leder åt annat
håll är säkerligen också mycket välkomna
i detta mycket väsentliga arbete.

I utredningsdirektiven för den nu
tillsatta konsumentutredningen erinras
om den mycket omfattande strukturrationaliseringen
inom handelns område
och att reklamutgifterna, som 1961 uppgick
till omkring 900 miljoner kronor,
år 1967 hade stigit till 1,8 miljard.
Stora förändringar håller på att ske,
och vad som kan komma att hända
även i vårt svenska samhälle har vi fått
en vision av i den amerikanske nationalekonomen
John Kenneth Galbraiths
nyutkomna bok »Den nya industristaten»,
där han talar om teknokratins och
reklamens allt mer dominerande makt
i det väldiga USA. Vi har också i andra
sammanhang fått signaler om det underläge
som den enskilde konsumenten
riskerar att hamna i när de starkt
växande svenska och utländska företagen
med enorma reklamresurser sätter
in »operation övertalning» gentemot
en ofta bristfälligt informerad allmänhet
— med hjälp av neonljuset och annonsspalterna.

I vår motion har vi erinrat om hur
vissa produkter släpps ut i marknaden,
vilka förorsakar köparna direkta obehag
och skador. Det har nyligen gällt
bl. a. en sorts tandkräm, och det finns
exempel på hur mer eller mindre nogräknade
fabrikanter, som stöttas av en
lika mer eller mindre nogräknad reklamverksamhet,
kan åstadkomma en
kraftig ökning av allergiskt betingade
hudåkommor. Samhället-medborgarna
får bekosta läkarräkningarna och andra
vårdutgifter.

Det är mot bakgrunden av sådana erfarenheter
— och de kan snabbt bli fler
— som vi vill slå fast att producenternas
vinstintresse under inga förhållanden
får sättas före konsumenternas hälsa
och välbefinnande.

Ärade kammarledamöter! Om vi stillatigande
accepterar att inga ingrepp
får göras, innebär detta en flathet inför
de privata vinstintressena, vilken kan
bli av mycket allvarligt slag. Det måste
också kännas kränkande att man i ett
upplyst samhälle skulle acceptera att
konsumenterna skulle bli behandlade
som försökskaniner. Om inte näringslivet
kan stå för produkternas höga kvalitet
och deras ofarlighet för konsumenterna,
måste samhällets insatser på detta
område ovillkorligen ökas för att korrigera
dessa intressen. Korrigeringarna
bör helst ske innan produkterna släpps
ut i marknaden.

Jag har redan erinrat om den s. k.
Skoglunds-gruppens roll, och eftersom
jag tillhörde den vill jag erinra om vad
som sägs i dess slutrapport, vilken går
betydligt längre än de borgerliga reservanterna
gör i detta utlåtande. Här är
några frågor som vi vill få aktualiserade: En

fast samhällelig konsumentpolitik
med ökade resurser för pris- och konkurrensövervakning
samt konsumentupplysningen.

En samordning av befintliga organ
för att skapa en effektiv ram för konsumentpolitiken.

Regionala och lokala konsumentorgan.

Grundläggande konsumentinformation
i grundskolan om behovsanalys,
ekonomisk planering etc.

Varudeklarationsnämnden inordnas i
den samhälleliga ramen för konsumentupplysningen.

Plikt för företagen att motivera varför
inte framställda varudeklarationsnormer
tillämpas.

Kraftig satsning på konsumentinriktad
verksamhet på produktionssidan —-en sak som vi har nämnt i vår motion.

Ökad objektiv konsumentupplysning i
massmedia.

En samhällsplanering som också tar
hänsyn till långsiktiga konsumentkrav.

Lagstiftning beträffande viss konsumentinformation.

Onsdagen den 13 mars 1968

54 Nr 11

Ang. bidrag till varudeklarationsnämnden

En översyn av konkurrenslagstiftningen,
speciellt prövning av frågan om
omvänd bevisbörda vid fall av skadlig
konkurrensbegränsning och vitesförelägganden
också i andra fall av leveransvägran.

En ny varudistributionsutredning.

Herr talman! Det är dessa ting som
den omtalade Skoglunds-gruppen har
anfört i sina förslag. Vi motionärer har
med tillfredsställelse noterat att handelsministerns
direktiv för den nu sittande
konsumentutredningen är mycket
vidsträckta, men vi har ändå en stilla
önskan om att utredningen kommer att
ägna dessa förslag en ingående prövning.
Detta är desto angelägnare som
gruppens förslag framförts efter det att
utredningsarbetet redan satts i gång.

Sker detta, kan jag efter utskottets
försäkran i anslutning till vår motion
yrka bifall till utskottsmajoritetens utlåtande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner beträffande
utskottets i förevarande punkt
gjorda hemställan komme att framställas
först särskilt angående mom. 1 samt
därefter särskilt rörande mom. 2 och 3.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de avseende
mom. 1 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Axel Andersson in. fl. vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Nyman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
13 mom. 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Nyman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 96;

Nej — 34.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. 2 och 3 hemställt.

Punkten 74

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 15

Ang. bidrag till varudeklarationsnämnden Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till varudeklarationsnämnden
för budgetåret 1968/69 anvisa
ett anslag av 800 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 611, av
fru Hamrin-Thorell m. fl., och II: 777, av
herr Nihlfors in. fl., hade anhållits, såvitt
nu vore i fråga, att riksdagen till
Bidrag till varudeklarationsnämnden
måtte anvisa ett i förhållande till Kungl.

Onsdagen den 13 mars 1968

Nr 11

Maj:ts förslag med 185 000 kronor förhöjt
förslagsanslag av 985 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
alt riksdagen måtte med bifall till
Ivungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna I: 611 och II: 777, såvitt nu
vore i fråga, till Bidrag till varudeklarationsnämnden
för budgetåret 1968/69
anvisa ett anslag av 800 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Axel Andersson (fp) och Nyman (fp),
fru Elvy Olsson (ep) samt herrar Nihlfors
(fp), Gustafsson i Skellefteå (fp)
och Westberg (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag och motionerna I: 611 och
II: 777, såvitt nu vore i fråga, till Bidrag
till varudeklarationsnämnden för budgetåret
1968/69 anvisa ett anslag av
985 000 kronor.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! På denna punkt, nr 15,
gäller det omkostnader för varudeklarationsnämnden.
Denna gång har varudeklarationsnämnden
i sina petita begärt
ökade anslag med 60 000 kronor för
internationellt arbete och 125 000 kronor
för utredningar och information.
Dessa önskemål har avslagits av departementschefen,
men i motionerna I: 611
och II: 777 har de tagits upp av motionärer
inom folkpartiet samt i utskottet
föranlett en reservation.

Motionärerna framhåller att det är
synnerligen angeläget att varudeklarationsnämnden
får ökade resurser för att
kunna utveckla utprovningsmetoder på
nya områden, kunna revidera gamla
normer efter de nya material- och tillverkningsmetoder,
som kommer fram
efter hand, och även sedan en del nya
normer och provningsmetoder utvecklats.

Vi menar att det är synnerligen viktigt
att varudeklarationsnämnden också

Ang. bidrag till varudeklarationsnämnden
kan utveckla sitt internationella samarbete.
En sådan internationell samverkan
vid utarbetandet av t. ex. provningsnormer
kan betyda enorma rationaliseringsvinster
därigenom att varudeklarationsinstituten
i de olika länderna kan
specialisera sin verksamhet. Varor som
säljs i många länder skulle således bara
behöva provas i varje land för sig om
normerna inte är internationella eller
varorna inte provats i annat land efter
internationella normer.

Herr talman! Det är mycket som återstår
innan vi får en varudeklaration som
förmår täcka alla väsentliga produktslag
och som kan hålla takten med den
snabba utvecklingen. Vi behöver bara
nämna sådana uppgifter som att prova
och deklarera de olika bilmärkena. Det
synes därför oss reservanter att det
finns mycket starka skäl för att motionernas
yrkande om uppräkning av anslaget
med 185 000 kronor blir tillgodosett.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall
till reservationen av herr Axel Andersson
in. fl.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Tillåt mig anse att herr
Petersson gör det litet för lätt för sig
när han skall försvara utskottets inställning
till konsumentupplysningen. Ett
positivt intresse bör väl ändå ta sig några
andra uttryck än ord och ord och
ord, som inte förpliktar till så färfärligt
mycket.

Herr Palms anförande var intressant.
Han sade bl. a. att om det inte föreligger
några besvärande bindningar åt andra
håll, var flera än socialdemokrater —
DO, TCO och till och med husmödrar —
välkomna till de nya konsumentkontaktgrupperna.

För min del känner jag mig ha starka
bindningar till dessa konsumentgrupper,
men de är inte besvärande. Om
jag inte missminner mig, tillät jag mig
redan 1964 i en motion och i ett riksdagsanförande
bära fram idén om att

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968

Ang. bidrag till varudeklarationsnämnden
man skulle hä kontaktgrupper, regionala
och lokala, för att bättre tillgodose
konsumenternas intressen och i större
utsträckning möjliggöra för dem att göra
sina åsikter gällande. Jag tror att det
var bara namnet som skilde, vi kallade
dem för konsumentgrupper, och nu kallas
det för konsumentkommittéer. Men
då hördes inte ett pip från herr Palm,
om jag minns rätt.

Jag önskar verkligen lycka till i fortsättningen.
Det finns nog också andra
möjligheter att skapa goda kontaktorgan.
Jag väntar med spänning på hemkonsulentutredningen,
som lär vara färdig
snart. Också den kan kanske skapa
ett kontaktorgan, som det inte vore så
dumt för konsumenterna att haka på. I
övrigt måste jag säga att jag beundrar
herr Palms tålmodiga väntan på regeringsingripande
på detta område.

Jag har dock, herr talman, närmast
begärt ordet för att med några ord motivera
att vi i vår motion tagit upp varudeklarationsnämnden
som ett speciellt
organ, som bör få ökade anslag. Herr
Nyman har redan motiverat detta, så
jag vill bara understryka, att det framför
allt vore angeläget att varudeklarationsnämnden
fick anslag för att bygga
ut det internationella samarbetet. Det
kan inte under några omständigheter
vara vettigt, att olika länder skall bearbeta
samma produkter utan att ha den
kontakt med varandra som skulle förhindra
dubbelarbete. En sådan kontakt
skulle spara mycket pengar, och pengar
tycks i alla fall behöva sparas i vårt nuvarande
statsfinansiella läge.

Varudeklarationsnämnden har en
synnerligen betydelsefull men samtidigt
mycket svår uppgift, nämligen att
försöka att genom att meddela objektiva
fakta öka konsumenternas möjligheter
att göra ett vettigt val. Här är det
inte fråga om kvalitetsbedömning, utan
uteslutande om att lägga fram fakta beträffande
de olika varorna. Men det är
mycket svårt att göra detta så, att det
blir begripligt för konsumenterna samtidigt
som de olika fabrikanterna verk -

ligen blir intresserade av att begagna
sig av de resultat varudeklarationsnämnden
kommit fram till.

Delvis finansierar varudeklarationsnämnden
sin verksamhet med kontrollavgifter,
men de räcker inte långt.
Nämnden måste lita till statsbidrag. Vi
har i den motion som nu under en längre
stund diskuterats begärt ökat anslag
till varudeklarationsnämnden i enlighet
med de önskemål som nämnden
själv har framfört och som vi anser
vara mycket berättigade.

Jag ber att få instämma i herr Nymans
yrkande om bifall till reservationen
vid punkten 15.

Herr PALM (s):

Herr talman! När fru Hamrin-Thorell
erinrar om att frågan om de lokala
konsumentkommittéerna togs upp 1964,
vill jag säga att vi har märkt att folkpartiet
har pratat mycket men att socialdemokratin
har handlat i denna
fråga — det är skillnaden! Vi har i
samverkan med löntagarorganisationerna,
bl. a. med LO, inspirerat övriga organisationer
att tillsätta representanter
i de lokala konsumentkommittéer, som
bedriver en försöksverksamhet på sex
olika platser här i landet, innan man
är beredd att — som folkpartiet tidigare
föreslog — genomföra någon form
av lagstiftning på detta område.

Det är en komplicerad fråga det här
gäller, och därför har detta initiativ
tagits. Det skall för övrigt bli mycket
intressant att se, hur långt oppositionen
är beredd att följa med, när det blir
fråga om den verkliga realbehandlingen
av de olika frågorna på detta område.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! Fru Hamrin-Thorell säger,
att jag gör det alldeles för lätt för
mig. Jag tror att det är hon som gör det
lätt för mig att här argumentera ur den
synpunkten, att hon i sitt motionsyr -

Onsdagen den 13 mars 1968

Nr 11

kande tar upp petitaframställningar,
som redan har, när de kommer hit för
behandling, varit prövade i Kungl.
Maj:ts kansli. Så är exempelvis fallet
med den reservation, som är knuten
till utlåtandet vid denna punkt.

Den uppräkning av bidraget, som
föreslås i reservationen med 185 000
kronor, bygger i allt väsentligt på varudeklarationsnämndens
petitaframställning.
Den har vid den totala avvägning
av anslag till olika ändamål, som har
skett vid budgetbehandlingen i Kungl.
Maj ds kansli, inte kunnat bifallas. Det
har uppenbarligen inom den begränsade
ram, som står till buds, funnits angelägnare
ändamål att använda pengarna
till. Detta har utskottsmajoriteten
för sin del accepterat, och den har alltså
ingenting att erinra mot departementschefens
förslag i denna del.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Det är tydligt, att prövningen
i Kungl. Maj ds kansli är det allena
vägledande för såväl herr Bertil Petersson
som herr Palm. Man frågar sig,
om inte herrarna kan tänka någonting
själva i dessa frågor.

Till herr Palm vill jag säga, att jag
tror inte att vi från folkpartiets sida har
begärt en lagstiftning i fråga om konsumentgrupperna.
Har vi begärt någonting
är det en försöksverksamhet,
och det är ju vad som nu har satts
i gång. Eftersom socialdemokraterna
med LO bakom sig har betydligt större
resurser och kan kommendera fram
pengar och folk, är det inte underligt,
att de har kunnat sätta i gång denna
försöksverksamhet tidigare än vi som
politiskt parti kunnat göra.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s) :

Herr talman! Jag har inte på något
sätt behövt lägga tvång på mitt tän -

Ang. bidrag till varudeklarationsnämnden
kande eller handlande i denna fråga.
Jag är helt på det klara med att man
här haft begränsade resurser, men man
har otvivelaktigt också haft andra och
mer angelägna områden att satsa pengarna
på. Det är exempelvis de arbetsmarknadspolitiska
problemen, som är
så högaktuella och som i årets budget
har fått en särskild prioritet.

Mot den bakgrunden har det inte på
något som helst sätt varit svårt för mig
att godta departementschefens framställning
på denna punkt.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
Varefter herr förste vice talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Nyman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
15, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Nyman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968

Anslag till patent- och registreringsverket
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —97;

Nej —30.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 16

Anslag till patent- och registreringsverket Kungl.

Maj :t hade föreslagit riksdagen
att a) bemyndiga Kungl. Maj:t att
inrätta en tjänst vid patent- och registreringsverket
som patenträttsråd i Ce
1, b) till Patent- och registreringsverket:
Avlöningar för budgetåret 1968/69
anvisa ett förslagsanslag av 18 474 000
kronor.

I de likalydande motionerna I: 368,
av herr Stefanson in. fl., och II: 459, av
herr Löfgren m. fl., hade yrkats, att
riksdagen skulle besluta att under tionde
huvudtiteln till Patent- och registreringsverket:
Avlöningar för budgetåret
1968/69 anvisa ett förslagsanslag av
18 928 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att inrätta en tjänst vid patent-
och registreringsverket som patenträttsråd
i Ce 1,

2. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna I: 368 och II: 459 till Patentoch
registreringsverket: Avlöningar för
budgetåret 1968/69 anvisa ett förslagsanslag
av 18 474 000 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Virgin (h), Axel Andersson
(fp), Kaijser (h), Nyman (fp), Ottosson
(h), Bohman (h), Turesson (h),
Gustafsson i Skellefteå (fp) och Westberg
(fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort under 2 hemställa, att

riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag och med bifall till motionerna
I: 368 och II: 459 till Patent- och
registreringsverket: Avlöningar för budgetåret
1968/69 anvisa ett förslagsanslag
av 18 928 000 kronor.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Vid denna punkt angående
löneanslaget till patent- och registreringsverket
är fogad en reservation
av höger- och folkpartiledamöter,
vari tillstyrks yrkandena i motionerna
1: 368 och II: 459 om tillsättande av ytterligare
tjänster inom patent- och registreringsverket
till en kostnad av
454 000 kronor.

I propositionen har patentverkets resurser
visserligen föreslagits ökade med
åtta nya tjänster samt med biträdespersonal.
Denna ökning skall dock vägas
mot verkets uppgivna behov av 59 nya
tjänster.

Varifrån skall medel här tagas, undrar
kanske någon. I detta speciella fall
tycker jag att frågan är ganska lätt att
besvara: från avgiftsmedel. Patentverket
finansieras nämligen, om man bortser
från namnsektionen, helt genom avgifter.
Och det blir mycket pengar över
inte minst sedan avgifterna i fjol fördubblades.
Det har varit en liten diskussion
inom avdelningen om hur stort
det beräknade överskottet kommer att
bli under nästa budgetår. Jag har fått
bekräftat att det blir minst 4 miljoner.
Två miljoner kronor uttages på patent
under åren 1—4, då inte en enda patentansökan
slutgiltigt kan avgöras.

Hur länge får kunder vänta på besked
att patenten är klara? I genomsnitt
tar det för närvarande närmare
fem år att få ett patent. Under den tiden
kan man naturligtvis utveckla patentet
och förbereda en eventuell tillverkning,
men man kan inte gärna med
förtjänst sälja ett icke godkänt patent,
inte gärna låta andra företag utnyttja
det på licens.

Hur är dagsläget i fråga om oavgjorda
patentärenden? Balansen utgör för

Onsdagen den 13 mars 1968

Nr 11

närvarande omkring 62 000 oavgjorda
ärenden, om jag inte är felorienterad.
En sådan balans är inte typisk enbart
för det svenska patentverket utan är en
internationell företeelse. Om effektiva
åtgärder inte vidtas, kan man befara
kaos för hela det nuvarande patentsystemet,
med de konsekvenser detta kan
få för innovationsverksamheten och
den tekniska utvecklingen i övrigt.

För att möta svårigheterna för vårt
eget patentverk har en långtidsprognos
uppgjorts och vissa rationaliseringar
krävts. De petita som verket nu lagt
fram bygger just på denna långtidsprognos
och tar hänsyn till vissa rationaliseringar.

Vi har full förståelse för att stor återhållsamhet
måste iakttagas i arbetet
med årets statsverksproposition och att
därför inte alla nya tjänster som begärts
kan beviljas, men, herr talman,
med hänsyn till den stora eftersläpning
i behandlingen av patentansökningar,
som föreligger trots vissa rationaliseringssträvanden
och den förstärkning
som tidigare ägt rum, och framför allt
med hänsyn till att patentverket är
självfinansierat och nu tycks gå med
relativt stor vinst samt till att en snabbare
utredning av patenten för näringslivet
skulle innebära en hjälp till utveckling
och ökad sysselsättning, anser
vi att den föreslagna ökningen av löneanslaget
är synnerligen välmotiverad.
Ett avslag med hänvisning till pågående
rationaliseringsarbete kan inte tillmätas
någon tyngd.

Med detta, lierr talman, ber jag att
få yrka bifall till reservationen.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! Med anledning av de
yrkanden som ställs i reservationen vid
denna punkt erinrar utskottet om att i
propositionen föreslagits en inte oväsentlig
förstärkning; förutom 260 000
kronor för anställande av biträdespersonal
m. m. har medel beräknats för
åtta nya tjänster. Lägger man till detta,

Anslag till patent- och registreringsverket
att verket för innevarande år fått 15
nya tjänster för ett reellt nettotillskott
av 525 000 kronor, måste man väl ändå
erkänna, att det har gjorts avsevärda
insatser för att genom personalförstärkningar
komma till rätta med arbetsbalansen.

Vid sidan av sådana insatser pågår
inom verket ett avsevärt rationaliseringsarbete,
som man räknar med under
hand skall ge resultat. Jag har här
framför mig ur verkets petitaframställning
en prognos, där man beräknar
produktiviteten räknad på man-år från
1967 fram till 1973. Om man utgår ifrån
att man 1967 fick 86 patentansökningar
avgjorda per man-år, räknar prognosen
med att man 1973 har kommit upp
till 103 ansökningar per man-år, en avsevärd
ökning i effektivitet.

Mot bakgrunden av dessa olika förstärkningar,
som här har ägt rum, och
i medvetandet om att verket jämväl
kan anställa extra personal, har utskottet
inte ansett sig kunna biträda motionerna
utan yrkar avslag och biträder
departementschefens förslag.

Jag ber att med det anförda, herr talman,
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Innan kammaren går
till beslut i denna fråga, kanske jag bör
foga ett par upplysningar som tillägg
till vad utskottets talesman redan framfört.

Man skall observera, att patentverket
självt för närvarande räknar med att
balansen av oavgjorda patentärenden
kommer att gå ned temporärt när systemet
med nordiska patent blir genomfört.
Därefter kommer, enligt den prognos
som patentverket gjort, balansen
kanske att stiga något på grund av den
fortgående ökningen av antalet ansökningar.
I avvaktan på detta har jag för
min del inte velat förorda en ökning
av antalet tekniska granskare eller fasta
tjänster. Först när tendensen till ök -

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968

Anslag till patent- och registreringsverket
ning åter blir märkbar anser jag att
den frågan kan komma till förnyad
prövning.

Jag vill också tillägga, att Kungl.
Maj:t bemyndigat patentverket att med
patentverken i USA och Västtyskland
träffa avtal om utbyte av granskningsresultat.
De härav berörda patentansökningarna
beräknas motsvara 20 procent
av alla ärenden på patentavdelningen.
För något eller några år framöver
torde således en icke oväsentlig
avlastning komma att bli möjlig på
grund av detta utbyte och på grund av
det nordiska samarbetet.

Det tror jag man bör ha i åtanke när
man tar ställning till de föreliggande
förslagen.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Jag känner också till
prognosen när det gäller balansen, men
har tyvärr inte petitan till hands. Jag
vill dock minnas att till att börja med
går faktiskt antalet ärenden ned, för
att så småningom stiga igen.

Hur det än är får man dock säga, att
det är mycket otillfredsställande med
en så stor eftersläpning. Detta kan inte
vara riktigt gentemot ett näringsliv,
som betalar ordentligt för sina ansökningar
och som ligger ute med flera
miljoner kronor under de år som dessa
ansökningar behandlas. Näringslivet
får inte något utbyte av sina investeringar,
om man så får säga, på detta
område. Jag tycker att det vore justare
att statsmakterna gör allt vad de kan
i fråga om detta verk, som ger ett så
pass kraftigt överskott på avgifterna.
Näringslivet borde få en sådan service
att det snabbare får fram sina patent.

Det är riktigt, som det har sagts här,
att utskottet gått med på ytterligare 15
tjänster, men verket har ändock ansett
sig behöva 59. Även om förhållandena
kanske kommer att bli något bättre i
framtiden, så tycker jag ändå att anspråken
på ytterligare fem tjänster är
mycket väl motiverade.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i mom. 1.

Därpå gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de rörande mom. 2
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Nyman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
16 mom. 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Nyman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 80;

Nej — 47.

Onsdagen den 13 mars 1968

Nr 11

Ang. bidrag till Svenska turisttrafikförbundet

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 17—20

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 21

Ang. bidrag till Svenska turisttrafikförbundet Kungl.

Maj d hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till Svenska turisttrafikförbundet
för budgetåret 1968/69 anvisa
ett anslag av 3 665 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:369,
av fröken Stenberg m. fl., och 11:464,
av herr Thylén m. fl., hade föreslagits,
att riksdagen skulle besluta att till Bidrag
till Svenska turisttrafikförbundet
för budgetåret 1968/69 anvisa ett anslag
av 4 165 000 kronor samt att av detta
anslag 650 000 kronor skulle utgå till
förbundets inrikesavdelning.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna I: 369 och II: 464 till Bidrag
till Svenska turisttrafikförbundet för
budgetåret 1968/69 anvisa ett anslag av
3 665 000 kronor.

Fröken STENBERG (h):

Herr talman! Det är med anledning
av motionsparet I: 369 och II: 464 som
jag har begärt ordet. Vi motionärer har
pekat på nödvändigheten av att den inrikesavdelning
inom Svenska turisttrafikförbundet
snarast möjligt inrättas,
som har föreslagits av 1964 års turisttrafikutredning,
vars betänkande framlades
i oktober 1966.

Avdelningen i fråga skulle handlägga
ärenden rörande samordning, utbildning,
information och försäljning. Hela
det integrerade svenska turistväsendet
har i egenskap av remissinstanser tillstyrkt
förslaget om ett centralt samordningsorgan.

Sedan 1964 har också den kommunala
och regionala verksamheten på turismens
område kraftigt expanderat. År
1964 uppgick kommunernas administrativa
kostnader till 4,2 miljoner kronor.
För landstingen var siffran 0,75 miljon.
I år betalar vi enbart i Västerbottens
län enligt uppgift 1,5 miljon kronor i
löner och administrationskostnader
för den turistiska verksamheten. Det
är alltså i bara ett län, men på statligt
håll föreslås en fortsatt försöksverksamhet
för hela riket på ett anslag av
150 000 kronor! Det förefaller mig icke
minst i egenskap av turistnämndsordförande
på det kommunala planet, där
man verkligen möter de praktiska problemen,
vara en alltför blygsam statlig
insats.

Marknadsföringen av svensk turism
och av allt vad den bär att ge landets
egen befolkning borde i höigre grad än
som nu är fallet prioriteras och beaktas
av de anslagsgivande myndigheterna.
Försöksverksamheten behöver personalförstärkning.
Det måste vara en svår, för
att inte säga hart när omöjlig, uppgift
för den person som ensam — jag måste
upprepa ordet ensam —- skall tjänstgöra
som centralt samordningsorgan på turismens
område och svara för handläggningen
av utbildnings-, informationsoch
försäljningsfrågor för centrala turistorganisationer,
kommuner och
landsting.

Utskottet har tydligen haft förståelse
för dessa svårigheter och räknar nu
med att särskilda fondmedel skall ställas
till förfogande. Enligt uppgift skulle
det då röra sig om ett belopp på 100 000
kronor, som skulle tas ur handels- och
sjöfartsfonden. Det är visserligen ett
steg framåt, bl. a. beträffande möjligheten
att ordna utbildnings- och informationskurser
för den personal som kommunalt
och regionalt arbetar inom turistbranschen.
Men skall den tänkta försöksverksamheten
under kommande år
kunna ge utslag t. ex. i form av ett ökat
turistresande inom Sverige och ett ökat
tillvaratagande av våra egna turistiska

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968

Ang. tidpunkten för kommuns besvär över taxering till kommunal inkomstskatt

tillgångar ■—■ det bonde ju ur ekonomisk
synvinkel vara en god målsättning
— fordras nog att försöksverksamheten
snarast möjligt blir den inrikesavdelning
och får de arbetsmöjligheter,
som utredningen bär föreslagit.

Det finns, herr talman, på denna
punkt inte någon reservation, och jag
har inte heller något yrkande.

Häri instämde herr Nilsson, Ferdinand,
(ep).

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! När vi hade denna fråga
uppe till behandling inom avdelningen,
var vi på det klara med att 150 000
kronor kanske var ett för litet belopp.
När vi sedan fann, att det är möjligt att
av särskilda fondmedel få ytterligare
pengar till denna försöksverksamhet,
och med hänsyn till att man inte kan
tillmötesgå alla motioner med krav på
ökade bidrag, tyckte vi emellertid att
vi i år kunde stanna vid 150 000 kronor.
Ni får väl komma igen!

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkterna 22—26

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 27

Lades till handlingarna.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 8, med
anledning av motioner om skattemässig
täckning av kommuns kostnader för fritidsbebyggelse,
bifölls vad utskottet i
detta betänkande hemställt.

Ang. tidpunkten för kommuns besvär
över taxering till kommunal
inkomstskatt

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 9, med anledning av mo -

tioner angående tidpunkten för kommuns
besvär över taxering till kommunal
inkomstskatt.

I de likalydande motionerna 1:389,
av herrar Tistad och Skärman, samt II:
490, av herr Werbro m. fl., hade anhållits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte hemställa om förslag till
ändring av taxeringsförordningen, varigenom
tidpunkten för anförande av
kommuns besvär jämlikt 76 § förordningen
utsträcktes till utgången av oktober
månad under taxeringsåret.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 389 och II: 490.

Reservation hade anmälts av herrar
Tistad och Enskog, vilka likväl ej antytt
sin åsikt.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Detta ärende gäller ett
förslag till ändring av taxeringsförordningen,
framfört i de likalydande motionerna
nr 1:389 och 11:490. Det berör
en detaljfråga, som emellertid ingalunda
är oviktig.

Besvär över taxeringar som åsatts av
taxeringsnämnd kan anföras dels av de
skattskyldiga, dels av taxeringsintendent.
Dessutom bär vederbörande kommun
besvärsrätt, men bara i vad som
gäller taxering till kommunal inkomstskatt.
När det gäller vanliga taxeringar
saknar kommunernas besvärsrätt någon
nämnvärd betydelse eftersom statens
och kommunernas intressen sammanfaller
i fråga om dem. Här bevakar
taxeringsintenidenten genom sin besvärsrätt
också kommunernas intressen.
När det däremot gäller rörelser som bedrivs
i flera kommuner och rörelseinkomsten
vid taxering till kommunal inkomstskatt
alltså skall uppdelas mellan
dem bär kommunerna självständiga intressen
att bevaka. De kan också ha
intresse att vaka över att ägare till rörelser
och fastigheter i kommunen blir
taxerade till kommunal inkomstskatt

Onsdagen den 13 mars 1968

Nr 11

Ang. tidpunkten för kommuns besvär över taxering till kommunal inkomstskatt

där, i de fall då ägarna är bosatta utom
kommunen.

Kommunerna får kännedom om taxeringarna
genom att den lokala skattemyndigheten
översänder avskrifter av
fastighets- och taxeringslängden. Detta
skall ske senast den 31 juli samma år
som taxeringen äger rum. Kommunens
besvär skall sedan anföras före augusti
månads utgång. Detta innebär att kommunen
enligt taxeringsförordningen
bara har augusti månad på sig för att
undersöka om överklagande bör ske,
för att i kommunalnämnden eller drätselkammaren
fatta beslut om överklagande
och för att utforma klagoskrifterna.
Uppgiften blir inte lättare genom
att augusti är semestermånad för både
tjänstemän och förtroendemän. I praktiken
blir emellertid den tid som står
till förfogande ännu kortare. De lokala
skattemyndigheterna hinner sällan färdigställa
taxeringslängderna till den 31
juli, varför kommunerna oftast inte får
dem förrän långt in i augusti. Kommunerna
hav alltså i praktiken avsevärt
mindre än en månad på sig för sina besvär.

I motionerna föreslås att man skall
utsträcka kommunernas besvärstid till
den 31 oktober. Bevillningsutskottet avstyrker
och åberopar som skäl bl. a.
att kommunernas intressen i fall då en
taxeringsprocess blir aktuell kan tillvaratas
av de kommunvalda ledamöterna
i taxeringsnämnden. Alldeles bortsett
från att de av kommunen valda ledamöterna
inte sitter i nämnden för att
tillvarata kommunens intressen, vet var
och en som tagit del i arbetet i en taxeringsnämnd
att möjligheterna i detta
hänseende är ytterst begränsade, åtminstone
när det gäller ett taxeringsdistrikt
i en stad. De kommunvalda
ledamöterna har bl. a. bara efter särskilt
beslut av taxeringsnämnden rätt
att under taxeringsarbetet ta del av deklarationerna.
I de flesta fall bestämmer
nämnden vid taxeringsperiodens
början vilka av ledamöterna som skall
ha denna rätt. Men även om kommu -

nens ledamöter i nämnderna skulle kunna
göra iakttagelser som vore av värde
för att bedöma huruvida kommunen
skall besvära sig över en taxering eller
inte, undrar man verkligen om det
skulle vara förenligt med ledamotens
tystnadsplikt att vidarebefordra dessa
iakttagelser till kommunalnämnden eller
drätselkammaren. Det skulle vara intressant
att få veta hur utskottet har
tänkt sig att det hela skall fungera.

Utskottet pekar vidare på kommunens
möjligheter att hålla sin talan
öppen genom reservationsbesvär och
att — om den ordinarie besvärstiden har
försuttits — intressera taxeringsintendenten
att för kommunens räkning föra
talan inom den längre besvärstid som
gäller för honom. Tillvägagångssättet
med reservationsbesvär skulle innebära
att kommunerna, då de inte hinner
granska längderna före besvärstidens
utgång, skulle överklaga i alla fall då
besvär är tänkbara och anhålla att senare
få utveckla sin talan. När granskning
skett skulle de alltefter omständigheterna
antingen fullfölja och utveckla
besvären eller återkalla dem.
Detta är väl ändå inte någon ordning
att rekommendera? Lika olämpligt synes
det mig vara att kommunerna
skulle vara beroende av taxeringsintendentens
välvilja för att få sina intressen
bevakade. Hur gör taxeringsintendenten
om två kommuner i länet ber
honom att föra deras talan rörande en
och samma taxering där de båda kommunerna
har rakt motsatta intressen?

D e taxeringsåren d en i vilka kommunerna
numera har anledning att föra
talan är sannolikt relativt få till antalet,
säger utskottet, som också finner att
ett bifall till motionärernas yrkande
skulle vara ägnat att motverka önskvärd
snabbhet och effektivitet i taxeringsprocessen.
Även om så vore så måste
ju olägenheterna bli mycket begränsade,
om antalet besvärsfall är litet. Det
ena skälet går liksom inte ihop med det
andra. Men en förlängning av kommunernas
besvärstid till den 31 oktober

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968

Ang. förvärvsavdragen vid beskattningen
skulle varken göra till eller från på
snabbheten eller effektiviteten i taxeringsprocessen
enligt vad jag har fått
bekräftat av en förste taxeringsintendent
i ett av våra större län, vilken
dessutom hade bestämda åsikter på två
andra punkter: han ansåg att man såvitt
möjligt borde undvika reservationsbesvär,
och han ville helst inte anföra
besvär för kommunernas räkning i mål
rörande kommunaltaxering.

Herr talman! Jag har med dessa ord
velat motivera den blanka reservation
som jag har anmält. Jag har inte något
yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande betänkande
hemställt.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 12, med anledning av motion om
överlåtelse av AB Tipstjänst till Sveriges
riksidrottsförbund;

nr 16, med anledning av motioner angående
beräkning av statlig inkomstskatt
för ackumulerad inkomst; och
nr 17, med anledning av motioner om
undantagande från beskattning som naturaförmån
av fritt bränsle från egen
fastighet.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställts bifölls.

Ang. förvärvsavdragen vid beskattningen
m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 18, med anledning av
motioner rörande förvärvsavdragen vid
beskattningen m. m.

Bevillningsutskottet hade till behandling
i ett sammanhang upptagit följande
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:120,
av herr Holmberg m. fl., och II: 163, av
herr Bohman m. fl., med yrkande att

m. m.

riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
efter företagen utredning med beaktande
av de i motionerna anförda synpunkterna
förelägga riksdagen förslag
om komplettering av gällande förvärvsavdrag,
innebärande dels att föräldrar
med minderåriga barn skulle kunna erhålla
avdrag för styrkta nödiga kostnader
för den av förvärvsarbetet föranledda
barntillsynen, dels att personer,
som hade vårdnaden om sjuk eller
åldrig nära anhörig, skulle äga avdragsrätt
för nödiga tillsynskostnader;

2) de likalydande motionerna 1:127,
av herr Tistad, och 11:171, av herr
Werbro, vari föreslagits, dels att riksdagen
skulle besluta, att hemskilda och
särlevande gifta med hemmavarande
barn under 18 år skulle jämställas med
ogifta skattskyldiga med hemmavarande
barn under 18 år såvitt gällde schablonavdrag
för kommunalskatt vid taxering
till statlig inkomstskatt och avdrag för
försäkringspremier utöver sjukförsäkringsavgift
vid taxering till statlig och
kommunal inkomstskatt;

3) motionen II: 103 av herr Lindberg
och herr Johansson i Skärstad, med yrkande
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle anhålla om snar utredning
i syfte att förbättra möjligheten
till avdrag för lejd arbetskraft vid
fall av förvärvsarbete, sjukdom, svaghet
eller för stor arbetsbörda för vårdnadshavare
av hemmavarande minderåriga
barn; samt

4) motionen II: 481, av fru Kristensson
och herr Nordgren, vari yrkats, att
riksdagen skulle besluta om sådana ändringar
i skattelagstiftningen, att make
som biträdde den andra maken i hans
rörelse skulle äga rätt att deklarera för
värdet av sina arbetsinsatser.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen med anledning av
motionerna 1:127 och II: 171 måtte antaga
i betänkandet infört förslag till
förordning angående ändrad lydelse av

Onsdagen den 13 mars 1968

Nr 11

Ang. förvärvsavdragen vid

4 | 1 mom. förordningen den 26 juli
1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt;

B. att riksdagen måtte avslå

1) motionerna I: 120 och II: 163,

2) motionerna I: 127 och II: 171, i
den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet i betänkandet
anfört och hemställt,

3) motionen II: 103,

4) motionen II: 481.

Det av utskottet framlagda förordningsförslaget
innebar, att särlevande
gifta skulle jämställas med ogifta skattskyldiga
såvitt gällde schablonavdrag
för kommunalskatt.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Yngve Nilsson (h), Gösta
Jacobsson (h) och Lothigius (h), vilka
på åberopade grunder ansett, att utskottet
bort under B 1 och B 3 hemställa,
att riksdagen — med bifall till de likalydande
motionerna I: 120 och II: 163
samt i anledning av motionen II: 103 —
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära
utredning och förslag till riksdagen
om komplettering av systemet med förvärvsavdrag
enligt schablon, innebärande
dels att föräldrar med minderåriga
barn kunde erhålla avdrag för styrkta
nödiga kostnader för den av förvärvsarbetet
föranledda barntillsynen, dels att
personer, som hade vårdnaden om sjuk
eller åldrig nära anhörig, finge äga avdragsrätt
för nödiga tillsynskostnader;

2) av herrar Yngve Nilsson (h), Gösta
Jacobsson (h) och Lothigius (h), vilka
på anförda skäl ansett, att utskottet
bort under B 4 hemställa, att riksdagen
med anledning av motionen 11:481 i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära
förslag till 1968 års höstriksdag om sådan
ändring i skattelagstiftningen, att
make som biträdde den andre maken i
hans förvärvsverksamhet skulle äga rätt
att från och med 1969 års taxering deklarera
för värdet av sina arbetsinsatser;
samt

3) av herrar Stefanson (fp), Tistad
(fp), Fälldin (ep), Gustafson i Göteborg

5 Första kammarens protokoll 1968. Nr 11

beskattningen m. m.
(fp), Vigelsbo (ep), Enskog (fp) och
Börjesson i Falköping (ep), vilka dock
ej antytt sin mening.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! I bevillningsutskottets
betänkande nr 18 behandlas problemen
kring förvärvsavdraget. Frågan är
långt ifrån ny. Senast behandlades den
under förra riksdagen.

Jag vill ändå erinra om att för närvarande
råder den bestämmelsen att en
kvinna som har förvärvsarbete och har
minderåriga barn kan få förvärvsavdrag
upp till högst 3 000 kronor, däri
inräknat schablonavdraget. Är hon
däremot behjälplig maken i hans jordbruk
eller rörelse kan hon erhålla sådant
avdrag med högst 1 000 kronor.

Inom högerpartiet anser vi att detta
system är ofullständigt och i många
fall otillräckligt. Det är därför som vi
kommer igen med våra förslag och på
nytt aktualiserar kravet att rätt till avdrag
av de verkliga kostnaderna för
barnpassning skall möjliggöras. Vi menar
således att utöver de bestämmelser
som nu råder bör avdragsrätt för de
faktiska kostnaderna för barntillsyn
medges för skattskyldig som har barn
exempelvis under 12 år.

I motionen såväl som i reservationen
har på nytt också aktualiserats frågan
om avdragsrätt för de kostnader som
uppkommer vid nödvändig tillsyn av
sjuk eller åldrig anhörig. Vi anser att
denna avdragsrätt bör ligga i linje med
de principer som gäller för förvärvsavdragen.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till reservation nr 1, som
utmynnar i begäran om en utredning.

Vi har också väckt en motion angående
de problem som uppstår i beskattningshänseende
för makar som har
gemensam inkomst därigenom att de
båda arbetar i det egna jordbruket eller
den egna rörelsen. Det gäller alltså den
mindre företagsamheten över huvud
taget.

För närvarande beskattas sådana

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968

Ang. förvärvsavdragen vid beskattningen
makars inkomst såsom en enhet, varför
den nuvarande bestämmelsen medför
att den grupp yrkesverksamma personer
vi här åsyftar saknar den trygghet
som tillförsäkras andra yrkesutövare
genom ATP. Det är därför angeläget
att förslag framlägges som rättar tilldetta
missförhållande så att vederbörandes
arbetsinkomst kan läggas till
grund för bl. a. beräkning av ATPpoäng.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till reservation nr 2, som
utmynnar i att förslag snarast bör
framläggas.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Utskottets centerpartioch
folkpartiledamöter har till betänkandet
nr 18 avgivit en blank reservation,
som jag vill motivera med några
ord.

Jag anser att det är angeläget att
skattelagstiftningen underlättar för de
gifta kvinnorna att ta förvärvsarbete
och att också de merkostnader för vårdnaden
av barnen, som förorsakas av
arbete utanför hemmet, betraktas som
utgifter för inkomstens förvärvande
och därmed blir avdragsgilla.

I motionerna 1:120 och II: 163 anförs
t. ex. att tillsynen av barn för en
förvärvsarbetande moder ofta drar väsentligt
högre kostnader än vad som
täcks av nuvarande schablonsystem.
Motionärerna förordar därför införande
av rätt till avdrag för styrkta och nödvändiga
barntillsynskostnader. Så länge
vi har nuvarande familj ebeskattningssystem
anser jag att dessa synpunkter
har fog för sig.

Jag instämmer också i den uppfattning
som uttrycks i motionen II: 481,
att en make som biträder den andra
maken i dennes förvärvsverksamhet
skall ha rätt att deklarera för värdet av
sin arbetsinsats. Detta har speciell betydelse,
anser jag, för att den make som
hjälper till i verksamheten inte skall gå
miste om ATP-poäng. Han eller hon

m. m.

bör ha samma möjligheter som alla
andra att genom sitt förvärvsarbete under
sin aktiva tid försäkra sig för en
tryggad ålderdom.

Nu är det väl att hoppas att familjeskatteberedningen
skall föreslå lösningar
på dessa problem, och i avvaktan
på resultatet av denna utredning
bar folkparti- och centerpartiledamöterna
inte biträtt dessa motioner, utan
vi avvaktar utredningen och hoppas att
frågorna får sin lösning i det förslag
som beredningen lägger fram.

Jag vill med tillfredsställelse, herr
talman, notera att ett par motioner som
avlämnats med folkpartisterna Tistad
och Werbro som första namn vunnit utskottets
bevågenhet. I dessa motioner
yrkas bl. a. att person som lever under
hemskillnad eller eljest under separation
från sin make och som har
hemmavarande barn under 18 år skall
få åtnjuta det schablonavdrag för kommunalskatt
— alltså 4 500 kronor —
som samlevande gifta eller ofullständiga
familjer får göra. Därmed rättar man
till en orättvisa i de nu gällande bestämmelserna,
och det tycker jag är tillfredsställande.

Herr talman! Jag vill med detta motivera
den blanka reservationen. Jag
har inget yrkande.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag vet inte vilken gång
i ordningen som vi nu här i riksdagen
behandlar frågan om utformningen av
förvärvsavdraget. Själv kom jag i kontakt
med den vid min första riksdag,
och det är nu över 20 år sedan. Frågan
kan alltså inte betraktas som särskilt

ny- ... ..

Under de år som gått har forvarvsavdragen
också fått ändrad utformning,
jag förmodar till det bättre, men motionerna
och reservationerna vittnar
ändå om att utformningen inte är löst
på ett sådant sätt att framtida riksdagar
kan bli befriade från aktiviteter när det
gäller förvärvsavdraget.

Onsdagen den 13 mars 1968

Nr 11

Ang. förvärvsavdragen vid beskattningen m. m.

Utskottsmajoriteten nöjer sig med att
redogöra för hur förvärvsavdraget är
utformat och hänvisar sedan till att
praktiskt taget alla de frågor som innefattas
i motionerna och reservationerna
är föremål för familjeskatteberedningens
observans. Och eftersom beredningens
resultat skall framläggas under
innevarande år tycker jag, herrar
Yngve Nilsson och Stefanson, att man
kan ge sig till tåls ett tag så att vi får se
till vilka resultat beredningen kommer.
Det är ju inte alldeles säkert att man
skall ge kompensation för familjers extra
kostnader, t. ex. barntillsynskostnaden,
genom skatteavdrag, det finns
andra metoder som ur skatterättvisans
synpunkt är bättre. Det är mycket möjligt
att vi kan få förslag som går i den
riktningen.

Det är riktigt som herr Stefanson säger
att detta betänkande innehåller en
liten överraskning i det att en motion
blivit tillstyrkt. Det förekommer sällan.
Men hela motionen är inte tillstyrkt -—
endast en bit av den men en mycket
väsentlig bit. Utskottet har kunnat konstatera
att det varit en påtaglig inadvertens
att man undandragit en viss
grupp —- låt vara inte stor men i alla
fall en grupp som tillfredsställer det
kriterium som uppställts ■—- det schabloniserade
kommunalskatteavdraget.
Detta har man nu rättat till, och därmed
har man avlägsnat den lilla skönhetsfläcken.
Däremot har utskottet inte
kunnat tillstyrka de andra yrkandena
i motionen, nämligen att samma grupp,
de hemskilda och särlevande gifta, skall
likställas med ogifta med barn när det
gäller försäkringsavdraget.

Herr talman! Jag kan nöja mig med
det sagda och ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan på samtliga punkter.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner beträffande
utskottets i förevarande betän -

kande gjorda hemställan komme att
framställas först särskilt i fråga om
punkten A, därefter särskilt angående
punkterna B 1 och B 3 samt vidare särskilt
rörande vardera punkten B 2 och
B 4.

På gjord proposition bifölls utskottets
i punkten A gjorda hemställan.

I vad gällde punkterna B 1 och B 3,
fortsatte herr förste vice talmannen, hade
yrkats dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas, dels ock att det förslag
skulle antagas, som innefattades i
den av herr Yngve Nilsson m. fl. vid
betänkandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig anse propositionen
på bifall till vad utskottet
hemställt vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 18
punkterna B 1 och B 3, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Yngve Nilsson
in. fl. vid betänkandet avgivna, med 1
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968

Ang. avskrivningsunderlaget för skogsvägar, m. m.

befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 92;

Nej — 24.

Därjämte hade 15 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därpå bifölls på gjord proposition utskottets
hemställan i punkten B 2.

Ytterligare gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de avseende
punkten B 4 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Yngve Nilsson in. fl. vid betänkandet
avgivna, med 2 betecknade reservationen;
och förklarade herr förste vice
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 18
punkten B 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med 2
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —85;

Nej — 25.

Därjämte hade 22 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. avskrivningsunderlaget för skogsvägar,
m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 20, med anledning av
motioner angående avskrivningsunderlaget
för skogsvägar, m. m.

Till behandling i ett sammanhang
hade utskottet upptagit följande motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna I: 173,
av herr Karl-Erik Eriksson, samt II:
229, av herrar Antby och Berndtsson;

2) de likalydande motionerna I: 254,
av herr Bengtson in. fl., och II: 324, av
herr Hedlund m. fl., såvitt nu vore i
fråga;

3) de likalydande motionerna I: 259,
av herr Eskilsson in. fl., och II: 325, av
herr Jonasson in. fl.;

4) de likalydande motionerna I: 380,
av herrar Yngve Nilsson och Ebbe Ohlsson,
samt II: 485, av herr Nilsson i Bästekille
och herr Lothigius;

5) de likalydande motionerna I: 381,
av herrar Yngve Nilsson och Ebbe Ohlsson,
samt II: 486, av herr Nilsson i Bästekille
och fru Heurlin;

6) de likalydande motionerna I: 637,
av herrar Axel Kristiansson och NilsEric
Gustafsson, samt II: 797, av herrar
Elmstedt och Dahlgren; ävensom

7) de likalydande motionerna I: 647,
av fröken Stenberg, samt II: 811, av
herrar Lothigius och Petersson.

I motionerna I: 173 och II: 229 hade
anhållits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa, att gällande
skattelagstiftning måtte ändras så,
att rätt till avdrag medgåves för investeringar,
som gjordes i form av skogsodling
på sämre jordbruksmark.

Onsdagen den 13 mars 1968

Nr 11

Ang. avskrivningsunderlaget för skogsvägar, m. m.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,

A) beträffande avdrag för skogsvägar,

att riksdagen måtte avslå

1) motionerna 1: 259 och II: 325,

2) motionerna I: 637 och II: 797;

B) beträffande avdrag för skogsplantering,

att riksdagen måtte avslå

1) motionerna I: 173 och II: 229,

2) motionerna I: 254 och II: 324, i
vad de behandlats i detta betänkande,

3) motionerna I: 380 och II: 485;

(i) beträffande avdrag för landskapsvårdande
åtgärder,

att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 647 och II: 811;

D) beträffande avdrag för omplantering
av fruktträd,

att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 381 och II: 486.

Reservation hade anförts, utom av
annan, av herrar Lundström (fp), Tistad
(fp), Fålldin (ep), Vigelsbo (ep),
Eriksson i Bäckmora (ep), Enskog (fp)
och öhvall (fp), vilka likväl ej antytt
sin åsikt.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Det första av de ärenden
som behandlas i det föreliggande
utskottsbetänikandet gäller kostnaderna
för skogsvägar. Detta ärende har ju varit
uppe här i riksdagen — om jag inte
är fel underrättad — redan 1962, och
det har varit föremål för behandling
vartenda år sedan dess. Folkpartiet och
centerpartiet och — om jag inte minns
fel -— också högern har under de flesta
av dessa år ansett att man bör vidga
den avdragsmöjlighet som det här gäller
— utom i fjol. Då beslöt utskottet
enhälligt att vila på hanen ett år, ty utskottet
fann att behandlingen av frågan
var avhängig av ett par utredningar
som pågick och som väntades bli färdiga
under året. Eu av dessa utredningar
är nu färdig, men den andra är det
inte. Den blev försenad och beräknas

bli slutförd först under detta halvår —-det gäller alltså sko gssk a t tekom m i 11 é n.

Beträffande ett av de andra ärendena
är fallet ungefär likadant; ärendet hör
alltså inte avgöras innan skogsskattekommittén
är färdig med sitt betänkande.
Detta har gjort att de utskottsledamöter,
som har avgett den med 1 betecknade
blanka reservationen vid
detta betänkande, ansett att det vore ett
slag i luften att under nuvarande förhållanden
fastlägga en ståndpunkt beträffande
föreliggande ärenden, och vi
har därför för detta år förenat oss med
majoriteten inom bevillningsutskottet
när det gäller det yrkande som utskottet
ställer. Däremot har vi inte haft anledning
att ta ställning till motiveringen,
som vi alltså lämnar öppen till det
kommande året.

.lag noterar emellertid att bevillningsutskottet
i sitt enhälliga betänkande är
medvetet om att tiden rör sig och förhållandena
förändras och att det därför
inte är klart att saker och ting skall
stå kvar vid de gamla reglerna. Därom
är utskottet enigt, och det är en synpunkt
som jag tycker att motionärerna
bär särskild anledning att notera med
tacksamhet.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr ERIKSSON, KARL-ERIK, (fp):

Herr talman! Bland de motioner som
bevillningsutskottet behandlat i sitt betänkande
nr 20 står jag för den som
avser avdragsrätt för investering i form
av skogsodling på sämre jordbruksmark.

Enligt de uppgifter som redovisas i
statsverkspropositionen har mer än
hälften av den mark som tagits ur produktionen
under perioden 1956—1966
ännu inte planterats med skog. De senaste
två åren har plantering skett i
ännu mindre omfattning. Jag kan som
ett exempel anföra att i mitt hemlän
Värmland har av 5 000 hektar, som
1967 lädes igen, endast 1 000 hektar

Nr 11

Onsdagén den 13 mars 1968

Ang. avskrivningsunderlaget för skogsvägar, m. m.

planterats, alltså cirka 20 procent. Dessa
siffror beror givetvis på den lågkonjunktur
som man nu är inne i när det
gäller skogsprodukter. Orsaken till att
en så liten del av den igenlagda jordbruksmarken
blir skogsodlad är utan
tvekan att markägarna anser det vara
en olönsam investering med hänsyn till
den långa omloppstiden.

Jag anser inte — det vill jag understryka
— att man skall stimulera till
att gå för långt när det gäller att plantera
igen nedlagd åkermark. Skogsvårdsstyrelserna
håller nu i de olika
länen dock på att upprätta markan vän dningsplaner
och anger den mark, om
vilken det står alldeles klart att den endast
kan användas som skogsmark. Det
måste vara ett allmänt intresse att denna
mark utnyttjas och inte ligger helt
oproduktiv. Det är min mening att möjligheten
till avdrag för plantering av
sådan mark skulle vara en starkt stimulerande
faktor för markägaren, när han
upprättar en lönsamhetskalkyl över
eventuell skogsodling.

Utskottet anför att med hänsyn till
den långa tid, som förflyter innan nyplanterad
skog på en fastighet ger produktiv
avkastning, kan en skattskyldig
inte alltid erhålla kompensation för de
av honom nedlagda kostnaderna för nyodling
av skog. Utskottet anser därför
att visst fog föreligger för en omprövning
av frågan om avdrag för nyanlagd
skogsplantering. Utskottet anför dock
vidare att den tillsatta skogsskattekommittén
uppmärksammar detta problem
och att utskottet därför inte nu kan
tillstyrka mitt motionsyrkande.

Jag har förståelse för dessa synpunkter
och kommer därför inte, herr talman,
att ställa något annat yrkande än
om bifall till utskottets förslag. Jag vill
bara uttrycka den förhoppningen att
denna fråga blir löst på ett tillfredsställande
sätt rätt snart. Vi som på nära
håll ser dessa outnyttjade marker, vilka
på ett felaktigt sätt växer igen, bedömer
denna fråga som ett stort och besvärligt
problem.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Då vi nu behandlar detta
betänkande, vill jag till kammarens
protokoll anmäla att högerpartiets utskottsrepresentanter
från denna kammare
på grund av mellankommande
hinder inte kunde närvara vid ärendets
behandling i utskottet. Med anledning
därav vill jag endast framhålla
att med hänsyn till de pågående utredningarna
är det väl riktigt, som utskottet
framhåller, att avvakta utredningsresultatet,
även om det som anförts i
motionerna både vad det gäller skogsbilvägarna
samt skogs- och fruktplanteringen
är självklara ting som snarast
måste genomföras.

Jag vill uttrycka förhoppningen att
proposition i ärendet, efter utredningens
avlämnande, snarast kommer att föreläggas
riksdagen.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Då jag begärde ordet
hos talmannen hade jag inte gjort mig
underrättad om hur många talare som
var anmälda i detta ärende, utan jag
trodde att debatten var slut efter herr
Lundströms inlägg. Jag måste uppriktigt
erkänna att jag är verkligt glad
över att kunna konstatera att oppositionen
för en gångs skull bär böjt sig för
de argument, som utskottet kan anföra,
och säger att de eftersom det pågår
utredningar som snart blir färdiga inte
har något yrkande. Jag tycker det är
föredömligt att handla på det sättet och
jag hoppas att det skall bli en vana
framöver att, när det pågår utredningar
som väntas bli färdiga inom kort, inte
ställa yrkande om ytterligare utredningar.

Herr talman! Jag bär inget annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
betänkande hemställt.

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968

Om åtgärder för att meddela journalister
upplysning angående riksdagens
arbetsformer

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av motion om
åtgärder för att meddela journalister
upplysning angående riksdagens arbetsformer.

I motionen II: 497, av fröken Sandell,
hade yrkats, att riksdagen skulle uppdraga
åt talmanskonferensen att inbjuda
TV-reportrar och andra intresserade
journalister för att på lämpligt sätt meddela
dem upplysning om riksdagens arbetsformer.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionen 11:497 måtte anses
besvarad med vad utskottet i utlåtandet
anfört.

Reservation hade anmälts av herr
Åkerlund (h), som dock ej antytt sin
mening.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Motiveringen till den
blanka reservation som jag har fogat
till föreliggande utlåtande från bankoutskottet
skall jag be att få lämna vid
behandlingen av nästa ärende.

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! Jag har begärt ordet
för att säga att jag hyser en hel del
sympatier för fröken Sandells motion.
Jag gör det av det skälet att jag redan
i januari månad förra året i en skrivelse
till talmanskonferensen hemställde
att talmanskonferensen närmare måtte
studera frågan om lämpligaste sättet att
upplysa allmänheten om det vardagliga
arbetet inom riksdagen. Talmanskonferensen
har också behandlat denna min
framställning, redan den 14 februari
1967, och kunde då lägga skrivelsen till
handlingarna med uttalandet att man
ville avvakta riksdagens ställningstagande
rörande en föreslagen tjänst som
riksdagens pressombudsman.

Vidare beslöt talmanskonferensen enligt
sitt protokoll från den 14 februari
1967 att »låta undersöka i vilken utsträckning
sammanträden av skilda
slag ägde rum inom riksdagshuset samtidigt
med plena i kamrarna, och skulle
konferensen upptaga denna fråga till
behandling vid ett senare tillfälle».

Herr talman! Jag vet inte hur långt
talmanskonferensen kommit på den
punkten, men vi kanske får besked om
det så småningom. Jag angav i min
skrivelse att det pågår ett ganska stort
antal sammanträden av skilda slag i
detta hus samtidigt med att vi har arbetsplena.
Jag tror inte heller att man
kan komma ifrån ett sådant förhållande.
Det är inte därför som jag har tagit
upp denna fråga. Jag har tagit upp
den av det skälet att jag finner det beklämmande
att allmänheten är så illa
informerad om vårt verkliga arbete och
om våra arbetsinsatser. Inte minst gjorde
detta sig märkbart i samband med
att riksdagsarvodet höjdes. Vad som
därefter gång på gång resonemangsvis
framkom ute i landet var inte behagligt
att höra. Jag har inte heller efter
min framställning till talmanskonferensen
märkt någon förbättring i allmänhetens
uppfattning i fråga om vårt arbete,
men det är synnerligen önskvärt
att man får större förståelse för det.

När bankoutskottet nu talar om att
en kommitté har tillsatts i denna fråga,
så vill jag uttala att denna kommitté
självfallet kan räkna med ett brinnande
intresse, åtminstone från min och säkerligen
många andra riksdagsledamöters
sida, för att svenska folket skall få
klart för sig vilka arbetspremisser vi
har här i huset. Det går, herr talman,
kanske att med massmedias hjälp göra
något för att belysa riksdagsmannens
vardag. Det har gjorts någon gång, det
vet jag om. Jag har sett en pjäs om riksdagsmannens
vardag. Jag tar inte upp
den för att vederbörande huvudrollsinnehavare
skulle vara en riksdagsman,
som råkade ha mitt namn, utan därför
att den pjäsen inte precis belyste riksdagsmannens
vardag, utan någonting

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968

Om tillsättande av en riksdagens pressombudsman

helt annat. Har radion och televisionen
tid till sådana pjäser, torde man också
ha tid att visa svenska folket hur arbetet
går till.

Herr PALM (s):

Herr talman! Jag ber att i korthet få
hänvisa till utskottets utlåtande, som
meddelar att frågor på detta område är
föremål för talmanskonferensens uppmärksamhet.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu förevarande
utlåtandet hemställt.

Om tillsättande av en riksdagens pressombudsman Föredrogs

ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av motioner
om tillsättande av en riksdagens pressombudsman.

I motionerna I: 267, av herr Åkerlund
m. fl., och II: 336, av herr Söderström
m. fl., hade föreslagits, att riksdagen
skulle besluta om inrättande av en tjänst
som riksdagens pressombudsman samt
uppdraga åt riksdagens förvaltningskontor
att utarbeta närmare bestämmelser
för pressombudsmannens verksamhet
i enlighet med de riktlinjer som
anförts i motionerna.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 267 och II: 336.

Reservation hade anförts av herrar
Åkerlund (h), Lundberg (h), Mattsson
(ep), Regnéll (h) och Antonsson (ep),
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
erhålla den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen i anledning av motionerna
I: 267 och II: 336 måtte uppdraga åt talmanskonferensen
att föranstalta om en
utredning rörande riksdagens utåtriktade
informationsverksamhet i enlighet
med vad reservanterna anfört.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! I fjol vår avvisade riksdagen
ett par centerpartimotioner med
begäran att förvaltningskontoret skulle
pröva frågan om en pressombudsman i
riksdagen. Jag tillhörde dem i bankoutskottet
som då avstyrkte, därför att jag
var tveksam om lämpligheten av förslaget
och framför allt därför att jag trodde
på massmediernas uttalade vilja i
sina remissvar om motionerna att sköta
informationskontakterna med riksdagen
väl.

Vad jag sedan tycker mig ha erfarit
är någonting helt annat. Det förefaller
mig som om massmedia kom att känna
sig säkrare i sadeln efter riksdagens
avslag på motionerna. Kammen svällde
helt enkelt på pressen, TV:s och i mindre
mån radions representanter. Under
hösten i fjol fick vi vara med om övertramp
i sådan skala att en reaktion
blev oundviklig. Jag tror inte jag felbedömde
känslostämningen i detta hus
om jag säger att upprördheten var stor
över dessa övertramp, en verklig indignation
kom i dagen. Det blev också
en masspetition till talmanskonferensen
i början på denna riksdag att ta upp
diskussioner med Sveriges Radio för att
få till stånd en bättre tingens ordning.
Petitionen skrevs på av socialdemokrater
i stor omfattning, av högermän,
centerpartister och folkpartister. Även
motioner väcktes. I andra kammaren
har fröken Sandell motionerat, och
själv har jag en motion, som behandlas
nu i dag, och där har jag fått anslutning
av ett stort antal av mina egna
partikamrater.

Fröken Sandell vill ha en bättre information,
som herr Strandberg just
berörde, åt reportrar från massmedia
för att öka dessas insikter om riksdagsarbetet.
Högermotionärerna har med i
sak likartad motivering begärt att få en
pressombudsman eller, om man så vill
kalla det, en informationsombudsman
— titeln spelar av självklara skäl ingen
roll.

I reservationen har högerrepresen -

Onsdagen den 13 mars 1968

Nr 11

Om tillsättande av en riksdagens pressombudsman

tanterna i utskottet modifierat sitt krav
till en begäran att talmanskonferensen
måtte utreda frågan, och det är även
centerpartirepresentanternas önskemål.

Orsaken till riksdagsledamöternas
upprördhet bottnar i ett på sistone nyuppträdande
och jag vill säga också
aktualiserat problem i vårt samhälle.
Den fråga jag tänker på är förhållandet
massmedia—individ, och den rör individens
integritet. Det är detta som
i grund och botten är anledningen till
att riksdagsledamöterna kunnat bli så
upprörda som fallet var. Det nya som
tillkommit och som massmedia tämligen
ohämmat begagnar sig av är en ny
teknisk apparatur, som ger möjligheter
att krypa alldeles in på skinnet av
individen, något som vi är ganska obevandrade
med i detta hus. Apparaturen
ger möjlighet, naturligtvis, att uppnå
en sann information, men också till en
verklighetsförfalskning i stark förstoring.
Småsaker kan oproportionerligt
förstoras och leda till förvanskningar,
som hlir av betydelse för människornas
uppfattning om vad som här pågår.
Vetskapen om denna apparaturs möjligheter
har bl. a. lett till att en kommitté
tillsatts, som har till uppgift att
undersöka möjligheten till ett bättre
skydd för den personliga integriteten,
alltså en integritetsskyddskommitté.
Den har nu suttit i ungefär ett och ett
halvt år. I direktiven till denna ingår
till exempel att utreda former för att
öka integritetsskyddet inte bara i hemmen
utan även på arbetsplatserna, och
riksdagens kamrar är ju vår arbetsplats.
Mikrofoner, radiosändare, bandspelare
och kameror nämns uttryckligen som
sådan apparatur som kan missbrukas,
och det är med dessas hjälp som i riksdagen
verkande representanter för
massmedia kunnat göra sina övertramp.

Utskottsmajoriteten har i sin kritik
mot motionerna gjort sig skyldig till en
viss missuppfattning. Utskottet tror att
ökad publicitet är det för mig väsentliga.
Nej, det är det inte. Jag tror inte
heller att det är det väsentliga för mina

medreservanter, även om det naturligtvis
finns ett önskemål att det blir publicitet
kring riksdagens arbete. Det väsentliga
är att publiciteten är sann, att
den är väsentlig och att den är oförvanskad.
Det är informationens kvalitet,
inte dess kvantitet, som främst intresserar
oss. Det intresserar oss också
att få bättre möjligheter till rättelse av
felaktigheter, vilka naturligtvis inte behöver
vara begångna i illvilja utan som
bara är en följd av okunnighet och andra
faktorer.

Jag undrar om inte utskottsmajoriteten
innerst inne har samma uppfattning
som vi och reagerar mot osannfärdigheter
precis på samma sätt som
vi gör. Därför tycker jag att utskottsmajoriteten
mycket väl bort kunna gå
med på det önskemål som vi reservanter
givit uttryck åt vid diskussionen i
utskottet.

I den moderna informationstjänsten
spelar bildmaterialet eu stor och hittills
växande roll. TV är ju i huvudsak bilder,
naturligtvis kompletterade med tal,
som alla vet. Men det är bilden söm är
det centrala. Beträffande pressen kan
man säga att det skrivna ordet är det
centrala, men fotot har fått en större
och viktigare roll som ett medium att nå
människorna.

I integritetsskyddskommitténs direktiv
sägs att ett behov finns att kunna
ingripa mot obehörig fotografering, när
sådan kränker den personliga integriteten.
I kamrarna är fotografering liksom
TV-filmning tillåten, men det är
föga sympatiska bilder man alltför ofta
har förmedlat av riksdagen och dess
ledamöter under senast förflutna år. Fri
rätt att fotografera behöver inte nödvändigtvis
uttolkas som frihet för fotografer
att gå på kamerasafari, som om
riksdagsmännen vore vilda djur. Jag
tycker att vad som skett visar en ganska
stor brist på något som åtminstone förr
i tiden människor försökte visa, nämligen
takt. Det är taktlöst att bildligt talat
sticka in ett teleobjektiv i munnen
på en trött riksdagsman. Bildmaterialet

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968

Om tillsättande av en riksdagens pressombudsman

har också många gånger visat sig vara
vilseledande, för att tala milt. Jag tilllåter
mig därvid hänvisa till den utredning
som gjorts av byrådirektör Asplund
och som jag tycker att ledamöterna
borde ta del av. Den lämnar oss i alla
fall en vederhäftig och saklig upplysning
och en mängd exempel på saker
som varit skeva under det gångna året.

Jag skall nu också beröra anledningen
till min blanka reservation till föregående
utskottsutlåtande angående fröken
Sandells motion. Fröken Sandell pekar
enligt min mening på någonting väsentligt.
Hon vill hjälpa till att ställa till
rätta. Hon har en positiv inställning
med sina förslag. Men det är ju också
det som vi vill. Vi vill ha ett samarbete
med massmedia. Vi vill inte utestänga
massmedia, av självklara skäl. Vi är
beroende av massmedia, och massmedia
vill ha vårt material att föra ut till
människorna. Människorna vill också
ha upplysningar och informationer om
vår verksamhet.

Vi vill alltså särskilt understryka att
vi önskar ett samarbete med massmedia.
Vi är inte mot massmedia som sådana,
men vi är emot att det inträffar
övertramp, och vi vill ha rättelse. De
olika motionerna — fröken Sandells och
högermotionerna -—- borde enligt min
mening ha behandlats tillsammans för
att man med positiv vilja skulle ha kunnat
finna de bästa formerna för ett
samarbete. Jag hade stor lust att yrka
bifall till fröken Sandells motion, men
jag stannade för en blank reservation,
då jag förmodligen måste räkna med
att jag skulle ha blivit ensam här i
kammaren.

Reservanternas förslag för att skapa
bättre förhållanden mellan riksdag,
press och andra massmedia är enligt
mitt sätt att se en mild form för korrigering
av något som en vid och omfattande
opinion i riksdagen, oberoende
av parti, uppfattat som övertramp. Fn
reaktion är starkt motiverad, och ett
bifall till reservationen är därför enligt

min mening högst önskvärt. Med det yrkar
jag bifall till reservationen.

Herr PALM (s):

Herr talman! Vi som företräder utskottets
majoritet kan i långa stycken
ge herr Åkerlund rätt. Allt har inte varit
bra och det har funnits skäl för kritik
vid flera tillfällen. Vi har väl allmänt
reagerat mot dem som använt dessa
mäktiga medel för att beskriva riksdagsarbetet
på ett sätt som är väl bekant
här i huset. Men när motionärerna
denna gång, och i en motion med samma
kläm för något år sedan, vill lösa
dessa problem genom att tillsätta en
riksdagens pressombudsman, måste nog
vi som företräder utskottets klara majoritet
säga, att vi finner den vägen
helt enkelt omöjlig att gå. En sådan
lösning skulle säkerligen inte ge den
effekt som motionärerna tänker sig.

Jag hyser stor förståelse för vad herr
Åkerlund anför, inte minst mot bakgrunden
av vad jag själv anförde i remissdebatten
beträffande tanken på en
allmän publicitetsombudsman, som
kunde bli det svenska folkets klagomur
när det gällde att skydda den enskildes
integritet. Det skulle då gälla alla massmedia,
som i så fall skulle behandlas
likartat. Att vi inte har fört denna fråga
vidare motionsvägen beror på att
Publicistklubben gång efter annan har
erinrat om att den arbetar med de pressetiska
frågorna. Vi har väl allmänt varit
överens om att den bästa utvägen vore,
om problemet kunde lösas på detta sätt
inom och på initiativ av denna organisation.
Den nu aktuella motionen lämnades
i januari. Sedan dess har talmanskonferensen
tagit initiativ. Den 14
februari uppdrog man åt en kommitté
att ägna dessa frågor uppmärksamhet.
Den skulle överlägga med Sveriges Radio
angående radions och televisionens
bevakning av riksdagsarbetet.

När förslaget om en fastare form för
skötsel av dessa uppgifter lades fram,

Onsdagen den 13 mars 1968

Nr 11

Om tillsättande av en riksdagens pressombudsman

inställde sig den reflexionen: Hur skulle
en sådan här pressombudsman egentligen
kunna arbeta? Jag har några års
erfarenhet från tidningsarbete. Jag har
där mött två sorters pressombudsman.
Pressombudsmännen på den privata
sektorn vill sälja vissa produkter, idéer
eller en viss verksamhet. De vill komma
ut genom tidningarna och tala om vad
de sysslar med, och de behandlar vederbörande
tidningar mycket högaktningsfullt.
En annan typ av pressombudsman
kan vi möta hos de offentliga
myndigheterna, där de närmast har uppgiften
att förklara, upplysa och tillrättalägga
en hel del ting. Det förekommer
ju alltjämt en del organ som inte har
någon egentlig pressbevakning. Här pågår
t. ex. KRUM-kampanjen, som tyvärr
måste mötas utan pressombudsman
men där vi avvaktar vad den statliga
utredningen om den statliga informationsverksamheten
skall ge för resultat.
Statens järnvägars pressavdelning
har fått hålla tidningarna med
fakta, i de fall där rykten vid olyckstillbud
tidigare har kunnat ställa till
med en förskräcklig massa trassel och
oro bland allmänheten. Det är också
en pressavdelning som arbetar mycket
effektivt. Arbetsmarknadsverkets pressavdelning
är ju känd för sin effektivitet
när det gäller att ge upplysningar i en
hel del centrala frågor på arbetsmarknadsområdet
såsom bl. a. företagsnedläggningar.
Man får alltså möta två typer
av pressombudsmän på detta område.

En tredje typ skulle man antagligen
möta, om riksdagen skulle utse en pressombudsman.
Jag har väldigt svårt att
tänka mig hur han egentligen skulle
kunna arbeta. Här tycks nämligen en del
vara intresserade av ökad publicitet,
medan andra tycks vara intresserade av
minskad publicitet. Vi är ju inte så
särskilt tysta och försagda någon av oss
här i huset, och det torde vara en alldeles
hopplös uppgift att begränsa vad
som sägs härifrån; dessutom vore ju

någonting sådant helt oriktigt med
tanke på parlamentarismen — det som
sägs och sker här i huset är och måste
ju i högsta grad förbli offentliga angelägenheter.

Jag kan hålla med om att vi väl allesammans
är irriterade när det sker övertramp
och att det är svårt att få de
korrigeringar som man gärna skulle vilja
ha mera resolut presenterade. Men vi
är övertygade om att den kommitté, som
får talmanskonferensens uppdrag att ta
itu med dessa problem, skall åstadkomma
någonting bättre än vi får om man
väljer den väg som reservanterna föreslår
och framför allt motionärerna från
högern varit inne på, alltså att tillskapa
en riksdagens egen pressombudsman.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Mitt allmänna intryck
av herr Palms inlägg är att han rör sig
som katten kring en het gröt — väl så
het till och med.

I sak vill jag bara fästa kammarledamöternas
uppmärksamhet på den omständigheten
att i reservationen sägs
inte att vi önskar en pressombudsmannatjänst
inrättad, vilket står i motionerna.
Anledningen är helt enkelt att vi
under behandlingen av detta ärende
kom till slutsatsen att det kanske vore
klokare att talmanskonferensen föranstaltade
om en utredning rörande riksdagens
utåtriktade verksamhet i dess
helhet utan att vara bunden vid en bestämd
pressombudsmannatjänst, som
jag hade i tankarna när jag skrev på
motionen.

Det bör kanske understrykas att en
kommitté är tillsatt men att den, om
jag får tro herr Palm, framför allt har
uppgiften när det gäller TV och radio,
inte när det gäller pressen. Den kommittén
kunde väl då också få det uppdrag
som finns antytt i reservationens
kläm.

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968

Om tillsättande av en riksdagens pressombudsman

Herr PALM (s):

Herr talman! Med det initiativ som
talmanskonferensen tagit tycker jag att
vi kan avvakta och se vilket resultat
det ger innan man går vidare med några
beslut. Vi har ju mycket stor respekt för
talmanskonferensens tyngd när den ger
sig i kast med sådana här frågor och
hyser full tilltro till att den skall kunna
uppnå rättelse då det gäller vissa
saker som blir uppenbart oriktigt behandlade.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Detta är en mycket väsentlig
publicistisk fråga både för riksdagen
och för den medborgerliga politiska
opinionsbildningen. Det behöver
inte understrykas hur väsentligt det är
att massmedia lämnar fylliga och korrekta
informationer om riksdagsarbetet
och de politiska besluten.

Jag vill beklaga att det under senaste
tiden uppstått något av en motsättning
mellan riksdagen och i första hand
Sveriges Radio, främst gällande TV.
Den motsättningen har bl. a. kommit
till uttryck i den masskrivelse ett stort
antal riksdagsmän sänt till talmanskonferensen
med kritik av TV-programmen
från riksdagen. Ett annat uttryck för
motsättningen är att Sveriges Radio beslutat
slopa de speciella riksdagsprogrammen.
Jag tycker att den åtgärden är
beklaglig och hoppas att den kommitté,
som på talmanskonferensens vägnar
skall förhandla med Sveriges Radio,
kommer att göra detta utifrån ståndpunkten
att Sveriges Radio skall ha
sin fulla frihet att komma hit och
sända både i radio och i TV, och att
inga omotiverade bindningar från riksdagens
sida skapas. Gärna skulle man
se att de särskilda TV-riksdagsprogrammen
fick fortsätta.

När det gäller bevakningen från pressens
sida skulle jag vilja säga att Tidningarnas
Telegrambyrå, som utför huvudarbetet
beträffande referaten från

riksdagens arbete, gör ett briljant arbete
och är mönstergill när det gäller objektivitet
och förmåga att få ut det väsentliga.
Om jag som tidningsman ser
på TT:s prestationer skulle jag vilja
säga att det är ett mycket skickligt yrkesarbete
att på så förnämligt sätt som
sker kunna koncentrera det väsentliga i
riksdagsarbetet.

Det finns ingen möjlighet vare sig
för press, radio eller TV att på ett mera
fylligt sätt kunna täcka de beslut som
fattas i riksdagen. Dock måste sägas
att det i huvudsak finns bra täckning av
de politiskt sett viktigaste nyheterna
när det gäller riksdagsbesluten, även
om en mängd riksdagsbeslut är av rutinkaraktär
och en återupprepning av
tidigare års liknande beslut, utan större
nyhetsvärde för den stora allmänheten.

Jag finner det något förvånande att
bankoutskottet inte har kunnat samla
sig kring en gemensam skrivning. Vad
utskottsmajoriteten säger i näst sista
stycket av utlåtandet och vad reservanterna
förordar är relativt samstämmigt,
och man tycker att majoritet och reservanter
kunnat samlas på en gemensam
positiv linje. Utskottsmajoriteten betonar
det angelägna i att den redan inledda
verksamheten i fråga om information
fortsätter och räknar med att talmanskonferensen
fortlöpande ägnar
uppmärksamhet åt den närmare utformningen
av denna information, medan
reservanterna vill ha en särskild utredning
rörande riksdagens utåtriktade
informationsverksamhet. Såväl majoriteten
som minoriteten uttalar alltså en
positiv inställning och vill bekläda talmanskonferensen
med ett särskilt uppdrag
i detta syfte. Detta tycker jag är
det väsentliga och det man skall ta sikte
på. Jag antar också att talmanskonferensen
kommer att se till innebörden
i vad som skrivits, även om det inte
görs en formell beställning av en utredning.

Utskottsmajoriteten har en del skrivningar
som är litet svåra att acceptera

Onsdagen den 13 mars 1968

Nr 11

Om tillsättande av en riksdagens pressombudsman

och något hårdragna, men jag skall inte
gå närmare in i en analys därav. Jag
tror inte att en pressombudsmannatjänst
under några förhållanden skulle
kunna störa relationerna mellan riksdagsledamöterna
och massmedia. Den
som befarar att så skulle bli fallet tror
jag har missuppfattat pressombudsmannens
verksamhet. Å andra sidan kan jag
väl tänka mig att motionärerna haft en
överdriven uppfattning om pressombudsmannens
möjligheter att få så att
säga välartad publicitet i massmedia.

Däremot är jag fullt ense med både
reservanterna och majoriteten om att
det är ett starkt önskemål att kvaliteten
i publiciteten kring riksdagen skall höjas;
kvalitetskravet måste ges prioritet.
Det kan vara fråga om utbildning av
massmedias representanter, och det kan
också vara fråga om en bestämd viljeinriktning
att korrekt skildra riksdagen.
Här finns otvivelaktigt befogade
önskemål från riksdagens sida. Men
det finns också önskemål från massmedia
att riksdagen på alla möjliga sätt underlättar
för press, radio och TV att ta
del av och utveckla information om
riksdagsarbetet. Riksdagen har verkligen
inte särskilt underlättat för massmedia
att ingående följa riksdagsarbetet
och att skapa rimliga arbetsförhållanden.
Även i det avseendet hoppas jag att
talmanskonferensens arbete skall bära
frukt.

Jag kommer att avstå från att rösta
i fråga om bankoutskottets utlåtande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 13, röstar
Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
lians uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 83;

Nej — 40.

Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 7 kap. 8 § och 54 kap. 9 §
rättegångsbalken m. m.;

nr 16, i anledning av motion angående
kungörande i kyrka; samt

nr 17, i anledning av motioner om
medborgarvittnen vid demonstrationer
in. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968

Om socialförsäkringsskyddet för före tagare

och fria yrkesutövare

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 3, i anledning av väckta
motioner om socialförsäkringsskyddet
för företagare och fria yrkesutövare.

Andra lagutskottet hade behandlat två
till lagutskott hänvisade motioner, I:
189, av herr Gustafsson, Nils-Eric, och
herr Wikberg, samt II: 246, av herr Gomér
och herr Svensson i Vä.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle anhålla om skyndsam
prövning och förslag rörande ändrade
grunder för socialförsäkringsskyddet
för företagare och fria yrkesutövare
i syfte att åstadkomma ökade valmöjligheter
i enlighet med vad i motionerna
anförts.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
riksdagen med bifall till förevarande
motioner, 1:189 och 11:246, måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
förslag rörande ändrade grunder för socialförsäkringsskyddet
för företagare
och fria yrkesutövare i syfte att åstadkomma
ökade valmöjligheter.

Reservation hade avgivits av herr
Strand, fru Carlqvist, herrar Dahlberg,
Odhe och Bengtsson i Varberg, fröken
Sandell samt herr Fredriksson, vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss del
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att förevarande motioner, I: 189
och II: 246, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! I de motioner som behandlas
i andra lagutskottets utlåtande
nr 3 återkommer ärenden som vi ett
flertal år haft att ta ställning till. Den
enda förändring som har inträffat i sakfrågan
innevarande år är att motionärerna
i utskottet nu har fått majoritet

för sina önskemål. Det beror inte på
att argumenten för deras önskemål har
blivit starkare, utan på att en stol stod
tom vid utskottsbordet när voteringen
företogs. Det har gjort att jag för en
gångs skull står bland reservanterna när
jag nu hemställer om avslag på motionerna
och följaktligen också avslag på
utskottets utlåtande.

Jag tror nämligen att motionärerna
är alltför självsäkra när de anser att
det skulle vara en lycklig reform att
företagare och fria yrkesutövare skulle
ha rätten att välja att tillhöra endera av
de båda försäkringar som är samordnade,
sjukförsäkringen och pensionsförsäkringen.
Motiveringen skulle vara att
en företagare ofta har att besluta om
han skall göra kostnadskrävande investeringar
och som följd därav avstå från
det skydd som alla andra är tillförsäkrade.
Det skulle vara lättast om han
fick välja att tillhöra sjukförsäkringen
och avstå från pensionsförsäkringen
med hänsyn till att han räknar med att
det egna företaget skall ge en viss trygghet
på ålderdomen.

Det har tidigare legat ganska mycket
i ett sådant resonemang, framför allt
för jordbrukaren som alltid hade företaget
kvar. Men i den interpellationsdebatt
som fördes tidigare i dag framhölls
att det inte längre är så självklart
att den egna företagaren hade resurser
att klara korttidsskyddet eller -—■
långt mindre — kunde vara säker på
att han den dag han nådde den ålder
då han behövde pensionsskyddet hade
de resurser som skulle erfordras. Det
stöter på ganska stora svårigheter att
inom ett pensionssystem som är uppbyggt
på det sätt som vårt är — som ett
fördelningssystem med kollektiva avgifter
från arbetsgivarparten — ta hänsyn
till individuella önskemål utan att bryta
sönder systemet. Men framför allt
uppstår då administrationskostnader av
en storlek som vi inte räknat med vid
finansieringen.

Varje människa har i dag ett behov
av framför allt långtidsskyddet. Ingen
vet nämligen vilken ställning han har

Onsdagen den 13 mars 1968

Nr IL

Om socialförsäkringsskyddet för företagare och fria yrkesutövare

inom produktionen 20 år framåt, 30 år
framåt eller — för dem som är mycket
unga — 40 å 50 år framåt i tiden. Det
är därför inte alldeles säkert att motionärerna
har rätt när de konstaterar att
de egna företagarna är gynnsammare
ställda än alla andra när det gäller det
skydd som de behöver, vare sig det nu
är korttidsskydd i form av ersättning
från sjukförsäkringen eller skydd på
ålderns dagar i form av en någorlunda
betryggande ålderspension.

Herr talman! Det som i huvudsak
ligger bakom andra lagutskottets tidigare
inställning och den mening reservanterna
i dag företräder är att det
i sak inte är möjligt att utan betydande
svårigheter och olägenheter ordna
en sådan valfrihet som motionärerna
önskar.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Fru NILSSON (ep):

Herr talman! I centermotionerna nr
I: 189 och II: 246 behandlas socialförsäkringsskyddet
för företagare och fria
yrkesutövare. I lagen om allmän försäkring
finns bestämmelser om möjlighet
alt bli undantagen från försäkringen
för tilläggspension. Sådant undantagande
får anmälas av försäkrad som har
inkomst av annan förvärvsverksamhet
än anställning. Detta undantagande innebär
emellertid att vederbörande inte
heller får vara försäkrad för tilläggssjukpenning
i den mån denna grundas
på inkomst av annan förvärvsverksamhet
än anställning.

Sammankopplingen mellan sjukförsäkringen
och den allmänna pensioneringen
tillkom 1962 med lagen om allmän
försäkring. Denna åtgärd har till
sin verkan blivit mycket otillfredsställande,
och det är i högsta grad önskvärt
att förslag som har till syfte att
möjliggöra för företagare och fria yrkesutövare
att tillhöra försäkringen
för tilläggsisjukpenningen enbart snarast
kommer till stånd.

Ett stort antal företagare har under

sin aktiva förvärvstid stora utgifter för
investeringar och amorteringar som
måste betalas med löpande inkomster.
Till följd av detta minskas dessa företagares
ekonomiska möjligheter att ansluta
sig till försäkringarna i deras helhet.
Samtidigt kan företagarnas behov
av ålderspension vara mindre än de
anställdas eftersom det i rörelsen nedlagda
kapitalet i viss mån ger trygghet
för äldre dagar. Så hoppas man åtminstone,
även om det i dag kan se ovissare
ut än förut.

Den ordning som gäller företagarnas
anslutning till den allmänna försäkringen
kan inte anses fullgod. Försäkringssystemet
är avsett för alla i vårt
land. Detta system ställer dock som det
nu är vissa grupper i samhället inför
valet att antingen anta en form för anslutningen
som inte svarar mot deras
faktiska behov eller också avstå från
delar av systemet. Det måste vara angeläget
även ur samhällets synpunkt att
detta missförhållande rättas till.

När förslag av denna art behandlats
i riksdagen —■ det har varit fallet
många gånger —■ har man tidigare anfört
att systemet skulle bli svåradministrerat,
och det har vi också hört här
i dag. Det viktigaste är väl ändå att
största möjliga rättvisa tillämpas för
samtliga medborgare. Enligt min och
utskottets mening bör alltså företagare
och fria yrkesutövare få gå med i försäkringen
för tilläggssjukpenningen
utan att samtidigt behöva tillhöra tillläggspensioneringen.
Företagares situation
inom tilläggspensioneringens ram
bör också bli föremål för ökad uppmärksamhet.

Med det jag här bär anfört ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Varje år hav detta ärende
diskuterats i riksdagen ända sedan
1962 då man sammankopplade utträdet
från försäkringarna för tilläggspension

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968

Om socialförsäkringsskyddet för företagare och fria yrkesutövare

och tilläggssjukpenning. Denna sammankoppling
kan naturligtvis som herr
förste vice talmannen nyss gjort motiveras
med att det blir mycket rationellare
ur administrativ synpunkt. Men å
andra sidan ställer den sammankopplingen
vissa företagare och fria yrkesutövare
inför valet att antingen acceptera
en anslutningsform som är dyr för
dem men som ändock inte motsvarar
deras verkliga behov eller också att avstå
från denna del av systemet. Från
samhällssynpunkt och med hänsyn till
att alla bör behandlas lika är det enligt
min uppfattning angeläget att detta
missförhållande på något sätt blir tillrättalagt.

Det är motiveringen till motionerna.
Utskottets majoritet har med lottens
hjälp blivit en god majoritet denna
gång. Den bär ansett att det är motiverat
att titta litet närmare på dessa
problem och söka finna en praktisk lösning.
Socialdemokraterna har ju under
åren motsatt sig detta med den motivering
som vi nyss hört. Den är dock
enligt min uppfattning inte helt hållbar
utan ser rätt ensidigt på problemen och
tar inte hänsyn till att det är skiftande
individuella problem som det här gäller.

I övrigt vill jag hänvisa till utskottets
utlåtande och ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag har ett behov av att
anföra ett par ord utöver vad jag tidigare
sade.

Först och främst är jag inte riktigt
säker på att det kan kopplas in några
rättvisesynpunkter i en sådan angelägenhet
som det här gäller. Ansluter
man sig till en försäkring, får man ju
finna sig i de villkor, som gäller för
försäkringen. Är man missnöjd med
den, kan man lämna den — den möjligheten
har de egna företagarna.

Jag vill erinra om att när denna

verksamhet startades, konstaterades det
i utredningen att de egna företagarna
förmodligen hade ett mindre behov av
ett fullt åldersskydd. De kunde därför
vinna anslutning till försäkringen till
endast två tredjedelar av inkomsten. På
den tiden var de obligatoriskt sjukförsäkrade
enbart för grundsjukpenningen.
I samband med den allmänna försäkringens
tillkomst — den genomfördes
ju ett par år efter den allmänna
tjänstepensioneringen -— gjordes en undersökning
hos organisationerna för de
egna företagarna eller de fria yrkesutövarna
av andra slag. Undersökningen
utvisade att det fanns en allmän önskan
dels om obligatorisk sjukpenningförsäkring,
dels om en försäkring genom
ATP för hela inkomstbeloppet.
Detta var orsaken till att även de egna
företagarna och de fria yrkesutövarna
infördes under den obligatoriska försäkringen.
Vi var fullt medvetna om
att man, om man tillhörde den ena försäkringen
måste tillhöra även den andra
försäkringen, eftersom sjukförsäkringen
numera i princip utgår för obegränsad
tid och följaktligen den som
blir långtidssjuk får sjukersättning till
dess att han blir frisk eller till dess att
hans arbetsinkomster på grund av sjukdomstillståndet
kan ersättas av pensionen.
Har man då en låg pensionsförsäkring
men en hög sjukförsäkring, är det
ett naturligt intresse hos den sjuke att
få behålla sjukförsäkringen så länge
som möjligt — ett avvägningsproblem
som ju inte kan överlåtas åt den enskilde
utan som måste ligga i systemet.

•lag har tidigare i denna debatt sagt
att om det finns en allmän önskan hos
de försäkringstagare som det här är
fråga om att få en valfrihet, kan en
mycket radikal åtgärd vidtas: bryt sönder
systemet i två delar •— en försäkring
för de anställda och en försäkring
för dem som vill ha en större valfrihet
än det obligatoriska system som nu
finns lämnar möjlighet till! Det förslaget
skall jag gärna rösta för, om de som
det här gäller själva är överens om att

Onsdagen den 13 mars 1968

Nr 11

Om socialförsäkringsskyddet för företagare och fria yrkesutövare

slå in på den vägen och alltså säger:
Värdet av valfriheten för oss är så stor
att vi måste ha en sådan, även om det
sedermera visar sig att det inte är så
många som kommer att göra ett sådant
val utan i stället kommer att välja någonting
som i stort sett är gemensamt
för oss alla andra. Detta har vi hittills
kunnat konstatera när det gäller den
obligatoriska sjukförsäkringen. I denna
har nämligen fria företagare rätt
att välja en längre karenstid för att
minska kostnaderna, men det stora flertalet
även av dessa försäkringstagare
har valt den kortare karenstiden, som
numera inte är mer än själva insjuknandedagen
— tidigare var det ju tre
dagar. Det är möjligt att de hade velat
behålla dessa tre dagar, och det hade
de fått, om de hade velat det. Men det
är ingen eller ytterst få sam har valt
den längsta karenstiden, nämligen 90
dagar.

Herr talman! Jag tror fortfarande, att
motionärerna har bedömt saken fel.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag skulle vilja säga
att rättvisesynpunkter väl alltid bör anläggas
även då det gäller olika försäkringsformer.
De obligatoriska försäkringsformerna
är främst konstruerade
för arbetstagare, och det uppstår alltid
problem, när man skall anluta företagare
och fria yrkesutövare till sådana
försäkringssystem.

Att bryta sönder systemet — något
som herr förste vice talmannen nyss
var inne på — är enligt min mening
näppeligen den bästa vägen. Men om
det tillsättes en utredning — som vi önskar
i detta ärende — är de,t naturligt
att den även får undersöka denna
fråga och om den kommer till ett sådant
resultat, kan den ju framlägga
ett förslag härom. Att över huvud taget
helt och hållet motsätta sig att denna
fråga undersökes och utredes, tycker
jag är egendomligt. Även ur den synpunkten
vill jag ansluta mig till det

6 Första kammarens protokoll 196S. Nr 11

yrkande jag tidigare ställt, nämligen om
bifall till utskottets hemställan.

Häri instämde fru Nilsson (ep).

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag skall bara ta upp en
liten detalj.

Herr förste vice talmannen Strand
och senare herr Edström berörde rättvisesynpunkterna
i detta fall. Den förre
menade att de synpunkterna spelade
mindre roll och att det resonemanget
för övrigt var felaktigt, därför att man
redan från början utgick från att företagarna
inte hade samma behov av ett
ålderdomsskydd som de anställda, beroende
på deras möjligheter till självpensionering
och till sparande inom
företaget.

Under den tid som ATP-systemet har
Verkat har mer och mer den situationen
uppstått att företagssparandet sitter i
kläm. Man säger sig nu också allmänt
att möjligheterna till sådant sparande
blir mindre och mindre. Företagen belastas
allt hårdare med kostnader. Finansministern
har understrukit -— såvitt
jag förstår alldeles riktigt —■ att
under sådana förhållanden blir det kollektiva
sparandet av större betydelse.

Därmed har man också erkänt att det
har inträtt en lägesförvandling. Vad
som inte var betydelsefullt innan ATPsystemet
genomfördes, det är betydelsefullt
i dag. Nu måste även många företagare
resonera så, att möjligheterna att
genom eget sparande och egen kapitalbildning
åstadkomma trygghet för företaget
och företagaren inte är lika stora.
Under sådana förhållanden blir företagarens
behov av ålderdomsskydd genom
försäkring av större betydelse. Detta,
herr förste vice talman, innebär
att vi befinner oss i en situation där
rättvisekravet inte låter sig avfärdas så
där lätt, utan där man måste tänka sig
att beakta det i högre grad än vad våra
politiskt mycket starkt ställda löntagargrupper
och deras förespråkare kanske
anser.

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968

Jag tror att större hänsyn måste tas
till rättvisesynpunkterna och till företagarnas
möjligheter till försäkringsskydd,
just på grund av den strukturförändring
inom näringslivet som de
stora ATP-fonderna mer och mer kommer
att utveckla och leda till.

Det var bara det jag ville påpeka.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på godkännande
av den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr förste vice talmannen Strand begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 3,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Då emellertid herr Edström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja—-61;

Nej — 69.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Ang. förmånerna inom den allmänna

försäkringen för deltids- och korttidsanstälida
samt lågavlönade

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 4, i anledning av motioner
angående förmånerna inom den allmänna
försäkringen för deltids- och korttidsanställda
samt lågavlönade.

Till behandling hade andra lagutskottet
förehaft två till lagutskott hänvisade
motioner, I: 684, av herr Kristiansson,
Axel, m. fl., samt II: 873, av herr Jonasson
in. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade föreslagits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skulle anhålla om
skyndsam prövning samt förslag rörande
en sådan reformering av berörda
regler i ATP-systemet, att den nuvarande
disproportionen mellan avgift och
förmån för deltids- och korttidsanställda
samt lågavlönade avlägsnades i enlighet
med vad i motionerna anförts.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner, I: 684
och II: 873, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av fru Nilsson
(ep) samt herr Gustavsson i Alvesta
(ep) och herr Ringaby (h), vilka ansett,
att utskottets yttrande i vissa angivna
delar bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen med bifall
till förevarande motioner, I: 684 och
II: 873, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om utredning i enlighet
med vad reservanterna anfört.

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av fru Hamrin-Thorell
(fp) samt herrar Edström (fp),
Jönsson i Ingemarsgården (fp) och
Jonsson (fp).

Fru NILSSON (ep):

Herr talman! I motionerna I: 684 och
II: 873 påtalar motionärerna de otillfredsställande
förhållanden som i vissa
fall råder inom den allmänna till -

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968

Ang. förmånerna inom den allmänna

läggspensioneringen. Det är de korttids-
och deltidsanställda, vilka ofta
återfinns inom låginkomstgrupperna,
men också andra låginkomsttagare som
blir missgynnade enligt de nu utformade
reglerna. I många fall erlägges avgift
för anställda utan att dessa erhåller
pensionsrätt. I andra fall erläggs
avgift för anställda utan att dessa
får rätt till så stor pension som avgiftens
storlek skulle motivera.

Dessa förhållanden är som sagt otillfredsställande,
särskilt med tanke på
att olägenheterna till övervägande del
drabbar personer med relativt små inkomster.

När detta problem tidigare diskuterats
— och det har varit många gånger
— har man hänvisat till att denna fråga
har samband med finansieringssystemet
i stort inom socialförsäkringarnas
område och att detta system var föremål
för utredning. Det material som har
framkommit efter utredningsarbetets
avslutande har emellertid inte givit upphov
till förslag om åtgärder för att rätta
till de påtalade missförhållandena,
varför vi motionärer anser att separata
åtgärder måste vidtagas för att komma
till rätta med dem. Vi föreslår därför
utredning i ämnet.

Vad sedan beträffar 30- och 15-års
reglerna innebär dessa beaktansvärda
fördelar för många försäkrade. Motionärerna
vill givetvis inte föreslå någon
försämring för dessa, men det finns vissa
grupper, främst låginkomsttagare,
som inte lika bra som andra kan dra
nytta av dessa fördelar. Dessa inkomsttagare
har relativt konstant årsinkomst
på låg nivå. De har ofta också varit betydligt
längre tid än 30 år i förvärvslivet.
Vi anser det vara mycket angeläget
att den berörda gruppen av försäkrade
kan få pensionsrätt även för pensionsgrundande
år överstigande 30.
Även i denna fråga anser vi det vara befogat
med en utredning.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till reservationen.

6f Första kammarens protokoll 1968. Nr 11

försäkringen för deltids- och korttidsanställda

samt lågavlönade
Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Det är här fråga om kritik
av det förhållandet att en del arbetstagare
i deltids- och korttidsanställning,
såsom i jordbruk eller hushållsarbete,
inte får som pensionsgrundande
tillgodoräkna sig den inkomst arbetsgivaren
erlagt avgift för. Att så sker beror
på att vi har ett fördelningssystem. Ett
sådant har fördelar och nackdelar, och
här är en nackdel. Man kan inte komma
ifrån att detta är ett missförhållande,
och det bör rättas till.

Emellertid bör det vara möjligt att
komma till rätta med detta problem i
samband med att man tar ställning till
det material utredningen angående indirekta
skatter och socialförsäkringsavgifter
framlagt beträffande socialförsäkringens
framtida finansiering. Det
materialet bär gått ut på remiss, och
vi hoppas att det skall leda till resultat
i form av en proposition i en inte alltför
avlägsen framtid.

Därför har folkpartiets representanter
i utskottet nöjt sig med ett särskilt
yttrande. I konsekvens därmed avser
jag att avstå i den kommande voteringen.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Även det yrkande som
här berörs i andra lagutskottets utlåtande
nr 4 har vi behandlat vid upprepade
tillfällen tidigare i riksdagen. Motionärerna
är också här envisa med sin
felaktiga uppfattning om verkningarna
av detta system. Ingen kan nämligen
redan i begynnelsen veta vilka som blir
missgynnade eller gynnade. Det har
man ingen uppfattning om, eftersom det
är de 15 bästa åren som skall räknas av
en intjänandetid på minst 30 år för att
ge full pension. Visserligen är intjänandetiden
övergångsvis begränsad till
20 år, men ändå vet man inte på förhand
om man blir gynnad eller missgynnad.

Onsdagen den 13 mars 1968

84 Nr 11

Ang. förmånerna inom den allmänna försäkringen för deltids- och korttidsanställda

samt lågavlönade

En sak är dock säker. Detta system
ger bättre utdelning för alla än vilket
annat system som helst. Alla får mer
än de skulle få för samma kostnad om
de blev tillgodogjorda varenda krona
såsom individuella försäkringstagare
med en premiereserv uteslutande för
egen räkning.

Detta finansieringssystem ger bättre
utdelning i en period där både inkomster
och penningvärde undergår stora
förändringar under en intjänandetid på
30 år. Man får ju fulla värdet av sina
intjänade pensionspoäng vid den tidpunkt
då man skall ha sin fastställda
pensionsrätt. Det blir nackdel endast
under förutsättning att jag under hela
intjänandetiden är anställd som deltidsarbetare
och har den andra halvan av
arbetstiden i ett företag som inte ger
mig full sysselsättning. Denna sysselsättningsform
avvecklas undan för undan.
Allt färre kommer att vara i den
situationen att de under sin levnad
skall intjäna en del på en egen gård
och resten i skogen eller någon annan
stans. Det kommer att bli färre inkomsttagare
av den sorten, men de går inte
miste om en pensionsrätt likvärdig med
andras, om de regelbundet har inkomster
överstigande basbeloppet. Skillnaden
är bara att de själva får betala en
del av pensionsavgiften, beroende på
att bestämmelserna är sådana att basbeloppet
i första hand skall avräknas på
löneinkomsten.

Fru Nilsson sade att motionärerna
inte vill angripa det nuvarande systemet
på det sättet att de åstadkommer
försämringar för dem som har fördel
av 30-års- och 15-årsreglerna. Däremot
skall de som har arbete under mer än
30 år kunna tillgodogöra sig en förhöjd
pension. Men det måste ju finnas ett
tak för den fulla pensionen! Skall taket
vara placerat vid 40 år, så måste man
arbeta 40 år för att få full pension. Jag
har inte klart för mig vad motionärerna
åsyftar med att vissa människor
först skulle få tillgodoräkna sig förde -

len av 30 tjänsteår och av dem räkna
de 15 bästa och dessutom ha möjlighet
att intjäna ytterligare år i det här systemet.
Detta slags påbröd kan knappast
klaras lagstiftningsvägen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr EDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr förste vice talmannen
sade att fördelningssystemet är fördelaktigare
för alla. Det vill jag protestera
emot. Fördelningssystemet är fördelaktigare
för de flesta — det går jag
med på — men inte för alla. Det är den
minoritet för vilken det inte är fördelaktigt
vars talan jag fört här. Även den
gruppen bör man tänka på.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Det ligger alltid en fara
i att komma igen med samma motion
år efter år. Risken är att det blir något
av slentrian vid behandlingen. Utskottet
hänvisar till vad det sagt tidigare,
och i kamrarna brukar man ofta —
även om jag inte vill säga att så skett
denna gång — bara hänvisa till den
debatt som förts föregående år. Å andra
sidan är det enda sättet att så småningom
rätta till saker och ting som man
anser vara felaktiga att än en gång ta
upp saken i en motion, och detta har
varit vägledande för oss motionärer,
när vi nu åter motionerat i det här
ärendet.

Utöver vad som redan sagts, främst
av fru Nilsson, vill jag anföra ytterligare
några synpunkter.

Historieskrivningen kring denna frågas
behandling visar att utskottet först
hänvisat till att det saknats erfarenhet
på området, och det var kanske då i
och för sig förklarligt. Sedan har det
hänvisats till departementsöverväganden,
till allmänna skatteberedningen
osv. Med dessa hänvisningar har riksdagen
alltid avslagit framställningarna.

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968

Ang. förmånerna inom den allmänna försäkringen för deltids- och korttidsanställda

I dag är väl situationen den, såvitt
jag kan förstå, när nu mervärdeskatten
börjar ta form, att finansministern inte
har för avsikt att följa upp det förslag
som ursprungligen framlades av allmänna
skatteberedningen, där en hel del
oformligheter givetvis hade kommit
bort. Det faktum att finansministern förelägger
riksdagen förslag om en enprocentig
arbetsgivaravgift får väl tolkas
som ett alternativ. Troligtvis kommer
riksdagen inte att få ta ställning
till något både-och. Den av motionärerna
aktualiserade frågan kommer således
inte att lösas i sådant sammanhang.
I det läget anser jag att riksdagen
borde beakta de krav på en utredning
som framställes i motionen.

Man hänvisar i utskottsutlåtandet till
att vi har ett fördelningssystem. Jag
vill gärna instämma i att det är ett billigt
och rationellt system. Man påstår
vidare att det är omöjligt att ens i någon
män åstadkomma ett sådant hänsynstagande
i ett dylikt system. Jag tror
inte att det är alldeles omöjligt. För
dem som betalar in avgifterna har man
klarat av bekymret genom att när det
gäller korttidsanställning ta hänsyn till
hur lång tid vederbörande har arbetat.
Man får då ett i förhållande till tiden
reducerat basbeloppsavdrag, och premien
blir sålunda rätt avvägd. Vad som
här borde ske är att detta förfarande
flyttades över till vederbörandes pensionspoängberäkning,
där en delpoäng
kunde ges. Det skulle inte alls vara
omöjligt att införa en passus i de löntagaruppgifter
som arbetsgivaren lämnar
in och som sedan läggs in i vederbörande
löntagares deklaration. Således
skulle man med hjälp av dessa uppgifter
kunna avgöra hur stor del av en
poäng som vederbörande skulle ha. Jag
tror att detta isystem vore genomförbart.
Då skulle man få ut en pension, om än
liten, som skulle vara rättvis i förhållande
till den premie som har erlagts.

Beträffande 30- och 15-årsregeln har
hävdats att den regeln infördes därför

samt lågavlönade

att den användes vid statstjänstemannens
pensionering. Jag måste för min
del säga att det i och för sig inte är ett
så starkt argument. Det är möjligt att
man behövde ha regeln när det endast
var en liten grupp av löntagarna i detta
land som hade pensionsförmånen.
Då fick man naturligtvis lov att ha dessa
avgränsningar. Men när man nu har
genomfört ett system som så att säga
inrangerar samtliga efter i princip något
så när likartade regler skulle man
kunna ta bort denna regel och i stället
låta inte bara tiden upp till 30 år utan
också övrig inarbetad tid vara avgörande
för pensionsberäkningen. Det
förhållandet att vissa människor — och
då framför allt de som har små inkomster
— arbetar ett längre antal år med
en lägre inkomst skulle kunna beaktas
då det gäller pensionens storlek, så att
dessa personer inte hamnar i det underläge
som de faktiskt gör gentemot
dem som arbetar ett mindre antal år
men med en oftast mera brant inkomstkurva.
Jag tror att det mycket väl skulle
kunna gå att korrigera detta.

Om jag fattade herr förste vice talmannen
rätt när han påstod att 15-årsregeln,
alltså det faktum att man tar de
15 bästa åren, i och för ger bättre pension
åt alla, måste han ha fel. Det går
ju ändå inte att betala ut mer pension
än vad som tas in i avgifter. Det är ett
faktum att detta system måste leda till
att de som har den brantaste kurvan
tjänar mest, och detta måste betalas av
dem som har en flack inkomstkurva
och som oftast arbetar i många år.

Här förekommer alltså orättvisor,
som det skulle vara möjligt att med god
vilja rätta till. Tekniken har ju också
ändrat sig under de tio år som vi har
tillämpat detta system. Inte minst detta
är ett faktum att beakta när det gäller
möjligheterna att rätta till dessa förhållanden.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen i enlig -

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968

Om tandvårdsförsäkring för ålderspensionärer

het med därunder framkomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Fru Nilsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 4,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid fru Nilsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 86;

Nej — 22.

Därjämte hade 22 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 8, i anledning av motioner om
vårdbidrag till handikappade barn under
16 år; och

nr 9, i anledning av motioner angående
ersättning enligt lagen om allmän

försäkring i samband med transplantation.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om tandvårdsförsäkring för ålderspensionärer Föredrogs

ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 10, i anledning av motioner
om tandvårdsförsäkring för ålderspensionärer.

Andra lagutskottet hade behandlat
två till lagutskott hänvisade motioner,
I: 136, av herr Blomquist, samt 11:180,
av herr Carlshamre.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade anhållits, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att
Kungl. Maj :t måtte skyndsamt utreda
och föreslå införande av tandvårdsförsäkring
för ålderspensionärer.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, 1:136
och II: 180, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herr
Ringaby (h), vilken ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort hava den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 136 och II: 180, i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t
måtte skyndsamt utreda och föreslå införande
av tandvårdsförsäkring för ålderspensionärer.

Herr BLOMQUIST (h):

Herr talman! Som motionär har jag
ett särskilt intresse av detta andra lagutskottets
utlåtande nr 10. Jag finner
där sådant som kan noteras såsom positivt,
framför allt då utskottets förklaring
att det är angeläget att man förbättrar
den enskildes möjligheter att erhålla
god tandvård till rimliga kostna -

Onsdagen den 13 mars 1968

Nr 11

Om tandvårdsförsäkring för ålderspensionärer

der och att detta självfallet gäller för
pensionärer likaväl som för andra medborgare.

Frågan om en allmän tandvårdsförsäkring
har av olika anledningar ännu
inte på allvar förts fram i det politiska
ljuset. Dock utföres tydligen ett visst
fortsatt utredningsarbete inom Kungl.
Maj :ts kansli.

I motionerna förs den tanken fram
att införa denna försäkring successivt
genom att efter hand öppna försäkringen
för olika kategorier av medborgare.
Det är i detta sammanhang som vi föreslår
att man börjar med folkpensionärerna.

Jag förstår när utskottet säger att det
kan vara svårt med prioriteringsfrågan.
Men om man verkligen vill börja med
någon grupps försäkring tror jag just
folkpensionärerna är lämpliga. Det är
en klart avgränsad grupp, inte bara som
samhällsmedlemmar utan även ur tandvårdssynpunkt.

Det har nämnts i resonemangen kring
denna fråga att vi först och främst måste
tänka på de ungas tandvård. Här behöver
det väl inte vara fråga om någon
motsatsställning. Ungdomens tandvård
måste vidareutvecklas från den vård
ungdomen redan har inom skoltandvården.
Det är väl bl. a. detta som den fortsatta
utredningen sysslar med.

Jag tycker, herr talman, att det vore
väl värt att utreda och föreslå införandet
av en tandvårdsförsäkring för ålderspensionärer.

Jag yrkar därför bifall till den reservation
av herr Ringaby som är fogad till
utskottets utlåtande.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Inom utskottet har vi
den uppfattningen att det inte behöver
begäras någon särskild utredning om
tandvårdsförsäkring, eftersom det redan
ligger ett förslag på Kungl. Maj :ts
bord om en sådan försäkring. I departementet
har man emellertid tydligen

inte ansett det möjligt att redan nu sätta
i kraft ett beslut om en försäkring av
detta slag med hänsyn till att folktandvården
ännu inte är utbyggd i sådan
utsträckning, att den har resurser för
att ta hand om hela befolkningen i den
angelägenhet som det här är fråga om.

Motionärerna har nu begränsat sitt
yrkande och föreslagit att folkpensionärerna
skulle prioriteras och att en
tandvårdsförsäkring skall ordnas för deras
del. Det tycker jag strider mot hela
försäkringsidén. Det innebär att man
ordnar en försäkring för personer som
inte skall betala någonting för den. Meningen
är väl att kostnaderna för tandvården
skall utgå ur sjukvårdsförsäkringen
och den är folkpensionärerna
befriade från att betala avgifter till sedan
de har lyft pensionen.

Följaktligen är det här inte fråga om
att ordna en försäkring utan fråga om
att tillförsäkra folkpensionärerna tandvård.
Den saken får väl ordnas på annat
sätt än i form av en försäkring, till
dess man inom folkpensioneringen eller
på annat sätt får en försäkringsform för
alla som har fyllt 16 år. Intill 16 års
ålder sköts ju tandvården genom skolorna,
inte genom försäkringssystemet.
Kostnaderna belastar i detta fall direkt
skolstaten.

Vad jag nu anfört, herr talman, har
varit anledningen till att vi inom utskottet
inte har ansett det realistiskt att
uttala oss till förmån för en utredning
om en särskild tandvårdsförsäkring för
folkpensionärerna, eftersom de ju inte
kan ingå i en försäkring och betala avgifter
— i varje fall inte det stora flertalet
av dem.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall
till utskottets utlåtande.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag är ledsen över att
behöva polemisera mot min gode vän
herr Blomquist. Men när han säger att
tanken på en tandvårdsförsäkring »inte
har förts fram i det politiska livet» mås -

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968

Om tandvårdsförsäkring för ålderspensionärer

te. jag som ledamot av 1961 års sjukförsäkringsutredning
på det allvarligaste
protestera, då vi för två år sedan lade
fram ett betänkande som innehöll förslag
om en mycket omfattande tandvårdsförsäkring.
Där klarlade vi också,
att det blir mycket stora svårigheter om
vi skall prioritera någon grupp och att
det enda riktiga är att alla får denna
försäkring.

Att vi inte kunde genomföra förslaget
omedelbart utan att det måste utredas
ytterligare beror, som förste vice
talmannen nämnde, på personalproblem.
Men vi skall hoppas att vi snart
kan genomföra denna försäkring, ty
den är verkligen behövlig.

Men skall vi över huvud taget prioritera
någon grupp — vilket jag hoppas
att vi inte skall behöva — är det helt
naturligt att vi skall prioritera gruppen
16—19 år. Vi skall alltså utvidga den
vård som nu är obligatorisk för alla
barn. För denna grupp har vi det
största behovet, de största kostnaderna
och de största förutsättningarna att vinna
någonting för folkhälsan under människornas
hela liv.

Folkpensionärerna har de minsta
kostnaderna, ty de får i mycket stor utsträckning
proteser. Det kostar mycket
mindre att sköta en protes än att
sköta levande tänder. Problemen för
folkpensionärerna är alltså mycket
mindre än för övriga grupper.

Skall vi alltså prioritera någon grupp
är det självklart att gruppen 16—19 år
skall prioriteras vid sidan av barnen.
Men vi skall hoppas att vi över huvud
taget inte behöver prioritera någon
grupp alls.

Herr BLOMQUfST (h):

Herr talman! Jag förstår herr förste
vice talmannen, som talar om svårigheterna
med försäkringsformen. Men märk
väl att vårt yrkande var att frågan
skulle utredas. Alla dessa problem skulle
väl klarläggas i en sådan utredning
innan man skulle lägga fram ett even -

tuellt förslag till någon form av försäkring.

Till min synnerligen gode vän Gunnar
Edström vill jag givetvis framföra
en ursäkt för att jag trampade honom
på tårna. Det var ett mycket klumpigt
uttryck från min sida. Jag har stor aktning
för det arbete som man har utfört
i den förnämliga kommitté som han tillhörde.
Jag trodde dock inte att det i
första hand var ett politiskt arbete. Det
politiska ljuset trodde jag lyste mera
här i kammaren än i ett kommittéarbete.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag fäste mig också vid
herr Blomquists uttalande angående de
förhållanden som här är grundläggande
och i någon mån även vid herr
förste vice talmannens uttalande på den
punkten. Centerpartiet har i alla fall i
de senaste valprogrammen — med tvåårsintervaller
— framfört krav på en
obligatorisk försäkring. Det politiska
ljus, som saknades i herr Edströms trakter,
borde väl ändå i någon män suppleras
av att ett politiskt parti har framfört
detta som ett programkrav.

På en punkt kan jag ansluta till vad
som har sagts förut. Det är i grund och
botten inte en fråga om brist på god
vilja vare sig på det ena eller andra
hållet, utan det är en fråga om brist
på tillgängliga krafter, brist på erforderliga
tandläkare, brist på kvalificerade
tandläkare för speciella tandregleringsärenden
osv. Inom landstingen i
allmänhet, inte minst inom det landsting
jag tillhör, har vi betydande problem
med att klara den folktandvård
som vi redan har. Jag skulle vilja vädja
till den som vanligt i första kammaren
obesatta regeringsbänken att man gör
någonting, så att vi får bättre tillgång
på tandläkare. Utan sådan tillgång är
all god vilja på andra punkter tämligen
värdelös. Vi saknar de krafter som
skall utföra arbetet. Under sådana förhållanden
är det begripligt att vi får

Onsdagen den 13 mars 1968

Nr 11

Ang. ägokravsjämkning vid ägoutbyte och laga skifte
2) lag angående ändrad lydelse av 4
och 11 §§ lagen den 17 juni 1932 (nr

vänta på förslag, vilka måste stanna på
papperet så länge inte utbildningsfrågorna
är lösta.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 11, i anledning
av motioner om vårdbidrag till
fosterföräldrar, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Ang. ägokravsjämkning vid ägoutbyte
och laga skifte

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 1, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den
17 juni 1932 (nr 223) med särskilda
bestämmelser om delning av jord å landet
inom vissa delar av Kopparbergs
län, in. m., dels motioner om förenkling
av lantmäteriförrättningar, dels ock
motion om vissa ändringar i jorddelningslagen.

Genom en den 3 november 1967 dagtecknad
proposition, nr 167, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats
av tredje lagutskottet, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över justitieärenden
och lagrådets protokoll, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den
17 juni 1932 (nr 223) med särskilda
bestämmelser om delning av jord å landet
inom vissa delar av Kopparbergs
län,

226) med särskilda bestämmelser om
lagfart inom vissa delar av Kopparbergs
län,

3) lag angående ändring i lagen den
18 juni 1926 (nr 326) om delning av
jord å landet,

4) lag angående ändrad lydelse av 5
kap. 2 § lagen den 12 maj 1917 (nr 269)
om fastighetsbildning i stad.

Riksdagen hade bifallit tredje lagutskottets
hemställan i utlåtande nr 63 år

1967 och därigenom beslutat dels att
antaga de under 1) och 2) angivna lagförslagen,
dels att till vårsessionen med

1968 års riksdag uppskjuta behandlingen
av de under 3) och 4) angivna förslagen.

I propositionen hade föreslagits lagändringar
för att möjliggöra ett mera
rationellt förfarande i två avseenden
vid fastighetsbildning. Det ena förslaget
innebar, att avstyckning i enkla fall
skulle få handläggas utan sammanträde.
Det andra avsåg fastighetsägarnas
rätt att vid ägoutbyte eller laga skifte
träffa överenskommelse om s. k. ägokravsjämkning,
dvs. om minskning av
en fastighet och motsvarande ökning
av en annan. Sådan överenskommelse
finge för närvarande icke avse större
minskning av fastighets uppskattningsinnehåll
än 10 procent. Nu föresloges
att denna procentgräns skulle slopas.
Möjligheterna att genom ägoutbyte eller
vid laga skifte överföra mark från en
fastighet till en annan mot ersättning i
pengar ökade härigenom starkt. Metoden
var avsedd att användas i stället
för köp, avstyckning och sammanläggning
när fastighet skulle utvidgas med
del av annan fastighet.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande under den
allmänna motionstiden väckta motioner,
nämligen

A. de likalydande motionerna I: 486,
av herr Andersson, Torsten, m. fl., och
IT. 613, av herr Larsson i Norderön

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968

Ang. ägokravsjämkning vid ägoutbyte och laga skifte

in. fl., i vilka motioner anhållits, att
riksdagen i samband med behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition nr 167/
1967 måtte uttala, att åtgärder snarast
borde vidtagas i syfte att — under förutsättning
att sakägarnas rättsskydd
tillgodosåges — ytterligare förenkla förrättningsförfarandet
inom mätningsväsendet,
samt att riksdagen måtte besluta,
att 19 kap. 9 § jorddelningslagen
skulle erhålla följande lydelse: »Protokoll
skall föras över allt som förekommer
vid förrättningen»;

B. motionen II: 527, av herr Tobé,
vari yrkats, att riksdagen skulle besluta
att för sin del antaga i motionen införda
ändringar i jorddelningslagen, vilka
förslag avsågo, att då fastighet minskats
med tillämpning av de i propositionen
föreslagna reglerna lantmätaren skulle
lämna inskrivningsdomaren meddelande
härom ofördröjligen efter det att
förrättningen avslutats. Inskrivningsdomaren
skulle på nästa inskrivningsdag
anteckna förhållandet i fastighets- eller
inteckningsboken. Vidare skulle, när
förrättningen fastställts, ägodelningsdomaren
eller överlantmätaren ofördröjligen
underrätta inskrivningsdomaren,
som på nästa inskrivningsdag hade att
avföra anteckning som nyss sagts. Motsvarande
skulle gälla då förrättning undanröjts.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen med avslag på motionerna
1:486 och 11:613 i fråga om
yrkandet rörande lantmätarens befattning
med protokollföringen måtte bifalla
propositionen nr 167 år 1967 såvitt
avsåge ändrad lydelse av 19 kap.
9 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om
delning av jord å landet (jorddelningslagen)
;

B. att riksdagen — med förklaring
att viss ändring och vissa tillägg borde
göras i förslaget angående ändring i
jorddelningslagen — med bifall till motionen
II: 527 för sin del måtte besluta,
dels att ingressen till nämnda förslag

skulle erhålla i utlåtandet angiven lydelse,
dels att i jorddelningslagen skulle
införas en ny paragraf, 16 kap. 3 a §,
av i utlåtandet angiven lydelse, dels ock
att 21 kap. 46 § jorddelningslagen skulle
erhålla ändrad lydelse på sätt i utlåtandet
angivits;

C. att riksdagen — med förklaring
att viss ändring borde göras i ikraftträdandebestämmelserna
— dels måtte antaga
förslaget till ändring i jorddelningslagen
i de delar, som ej tidigare
berörts i utskottets hemställan, dels förslaget
angående ändrad lydelse av 5
kap. 2 § lagen den 12 maj 1917 (nr 269)
om fastighetsbildning i stad med de
ändringar däri, att ikraftträdandebestämmelserna
erhölle i utlåtandet angiven
lydelse;

D. att motionerna I: 486 och II: 613,
i vad de ej kunde anses besvarade genom
vad utskottet i utlåtandet anfört
och hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

vid B i utskottets hemställan

I. av herrar Levin (s), Göran Karlsson
(s), Svante Kristiansson (s), Erik
Jansson (s) och Johansson i Torp (s),
fru Torbrink (s) samt herr Persson i
Tandö (s), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under B hemställa, att
motionen 11:527 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt

II. av herr Hansson (s), som dock
ej antytt sin åsikt.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Den fråga vi nu går att
behandla är av teknisk beskaffenhet.
Den gäller bl. a. dels ändring av de
särskilda bestämmelser, som finns om
jorddelningen inom vissa delar av Kopparbergs
län, dels förenkling av handläggningen
av lantmäteriförrättningar.

I huvudfrågan är vi överens inom utskottet.
Där går vi på justitieministerns
förslag som vi anser vara starkt under -

Onsdagen den 13 mars 1968

Nr 11

Ang. ägokravsjämkning vid ägoutbyte och laga skifte

byggt. Vad som skiljer oss åt och som
orsakat reservationen är att de sju socialdemokrater
som står bakom reservationen
inte vill bifalla den motion, som
avgivits av herr Tobé och som berör
bl. a. inskrivningsdomarnas verksamhet.
Vi reservanter anser att ett bifall
till motionen, skulle innebära en obetydlig
vinst ur rättssäkerhetssynpunkt,
men att denna vinst inte på något sätt
står i proportion till det merarbete och
det besvär som skulle uppstå för förrättningsmannen
och inskrivningsdomaren.

Reservanterna anför på sid. 48 i utskottets
utlåtande att det förslag som
framförts i motionen av herr Tobé syftat
till att förebygga vissa risker för
rättsförluster, som motionären ansett
ligga i att vissa dispositioner, som
t. ex. överlåtelse av fastighet, kan ske
sedan förrättningen avslutats, men innan
den nya fastighetsindelningen blivit
slutligt gällande. Som utskottet anfört,
säger man vidare, bär dock i
propositionsförslaget rättssäkerhetssynpunkterna
tillgodosetts på ett tillfredsställande
sätt. Reservanterna fortsätter:
»överenskommelse om ägokravsjämkning
torde i många fall träffas redan
på ett tidigt stadium, av förrättningen.
Det kan emellertid dröja avsevärd tid,
kanske flera år, innan förrättningen
avslutas. Mellan avslutandet av förrättningen
och fastställandet av densamma
torde däremot endast i undantagsfall
längre tid förflyta.»

Efter utskottsbehandlingen har ärendet
gått till lagrådet. Lagrådet har inte
ansett sig kunna gå med på att utskottsmajoritetens
förslag skulle läggas fram.
Det fyller enligt lagrådets mening ingen
funktion. Lagrådet anför vidare, att enligt
förslaget skall anteckningen inte ha
någon rättsbildande betydelse. Det
skall således inte hindra att lagfart meddelas
för ny ägare eller att inteckning
beviljas. En sådan anteckning fyller
inte någon verklig skyddsfunktion, understryker
lagrådet. I fråga om en ny
inteckningshavare behövs inte heller

något skydd utöver det som redan finns
i lagförslaget. Ny innehavare av inteckning
som tillkommit sedan förrättningen
avslutats måste enligt detta lämna
sitt medgivande till marköverföringen
för att förrättningen skall kunna fastställas.
Han har genom sin vetorätt en
så stark ställning att någon »varningssignal»
i form av en anteckning i fastighetsboken
inte behövs. Det finns inte
heller någon anledning att varna honom
för något av det slaget.

Vidare säger lagrådet, att anteckning
enligt förslaget skall ske först sedan
förrättningen avslutats. Dess betydelse
reduceras härmed ytterligare. Fastställelseproceduren
torde i allmänhet inte
ta någon längre tid.

Om jag går vidare i det yttrande som
avgetts av lagrådet kan anföras, att man
inte vet hur vanligt det är att äganderätts-
och inteckningsförhållandena
ändras under den enligt förslaget aktuella
tiden. Förmodligen är det inte
så vanligt, och i den mån det sker torde
respektive parter känna till förrättningen
och dess konsekvenser. I det stora
antalet fall blir därför anteckningen
helt meningslös. Kvar står ett fåtal fall
där den har en viss upplysningsfunktion,
vars betydelse dock enligt vad
som sagts tidigare är ringa eller ingen.

Slutligen säger lagrådet att strävandena
nu går ut på att ur fastighetsböckerna
rensa bort så många betydelselösa
anteckningar som möjligt. Lagrådet
behandlar just nu ett förslag i denna
riktning. I detta läge bör man enligt
lagrådet inte införa nya regler om
anteckningar med mindre starka skäl
talar härför.

Herr talman! Det är de synpunkter
som jag först redovisade och de synpunkter
som lagrådet gett i sitt utlåtande
som gör att jag yrkar bifall till reservationen.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Den föreliggande propositionen
avser att tillgodose starka

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968

Ang. ägokravsjämkning vid ägoutbyte och
önskemål från lantmäteriets sida om åtgärder
för att effektivisera arbetet där.
En del av propositionen avser förfaranden
vid avstyckning. Härom föreligger
inga meningsskiljaktigheter, men jag vill
gärna i anslutning härtill göra ett påpekande.

Förslaget innebär att sammanträde i
avstyokningsärenden inte erfordras om
stridiga intressen inte föreligger. Vi har
diskuterat något vad det innebär att
»stridiga intressen inte föreligger». Departementschefen
har emellertid klarlagt,
att härmed avses även sådana fall
när det föreligger divergenser mellan
sakägarna och förrättningsmannen, sålunda
bl. a. då den sistnämnde inte anser
sig kunna helt tillgodose sakägarnas
primära önskemål.

Jag vill starkt understryka detta. Det
förhåller sig nämligen så, att sakägaren
efta är i underläge i sådana fall.
Fastän det i princip är så att avstyckning
bara kan komma till stånd enligt
sakägarens önskemål, blir han ofta förmådd
att modifiera sina önskemål på
det sätt som förrättningsmannen säger
sig kunna effektuera. Det är då angeläget
att sådana diskussioner förs direkt
mellan sakägaren och den ansvarige
förrättningsmannen, inte blott med en
hans tekniske medhjälpare som är ingenjör
utan full lantmäteriutbildning.
Annars föreligger en risk för att ingenjören
ställer sina krav i överkant för
att inte riskera bakslag hos lantmätiaren-förrättningsmannen.

En annan del av propositionen avser
s. k. ägokravsjämkning. Det var den
som herr Göran Karlsson talade om.
Den skall enligt propositionen tillåtas i
avsevärt större utsträckning än för närvarande.

Lagrådet har i denna del helt avstyrkt
propositionen. Motiveringen härför är i
korthet, att de nya reglerna i själva
verket innebär en möjlighet till rena
markköp utan att alla de regler som
eljest gäller i sådana sammanhang uppfylls.
Härav kan en hel del komplikationer
uppstå. Inom riksdagen har

laga skifte

emellertid inte något avslagsyrkande
framställts. Man har här sålunda godtagit
departementschefens ståndpunkt
att de vinster i effektiviseringsavseende,
som man kan uppnå, så klart överväger
de av lagrådet framhållna olägenheterna
att man ändå bör genomföra
förslaget.

I anslutning till en i ärendet väckt
motion av herr Tobé har utskottet
emellertid ansett, att man med ganska
ringa insats kan vinna en viss minskning
av de risker för rättsförluster, som
onekligen i vissa fall kan föreligga. Jag
kan medge, att vinsten måhända blir
effektiv i endast ett ringa antal fall,
men även en ringa vinst är enligt utskottets
mening av betydelse i sådana
här sammanhang.

Den föreslagna lagtexten är utarbetad
i samråd med departementstjänstemän,
som i departementet förberett propositionen.
Förslaget var nämligen övervägt
i departementet, ehuru man vid den
slutliga avvägningen när det gäller vinster
och olägenheter kom till ett annat
resultat än utskottet har gjort.

Jag vill med detta, herr talman, yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr HANSSON (s):

Herr talman! Det är en fråga av synnerligen
intrikat lagteknisk natur som
vi här behandlar.

Jag vill säga några ord med anledning
av den blanka reservation, som av
mig är fogad till utskottets utlåtande.
Jag uttryckte även under utskottsbehandlingen
att jag hyste starka sympatier
för det förslag som framförts i herr
Tobés motion. .lag tror att det hade varit
— som utskottets ordförande här
sagt — en del att vinna i praktiskt hänseende,
om den föreslagna åtgärden
hade vidtagits. Jag var emellertid osäker
när det gällde de lagtekniska möjligheterna,
och det är orsaken till att
jag inte finns med bland dem som står
för utskottets skrivning utan avgivit en
blank reservation.

Onsdagen den 13 mars 1968

Nr 11

Om obligatorisk reflexanordning för gående

Med den förklaring, som lagrådet har
lämnat i frågan, betraktar jag mina farhågor
på denna punkt som besannade
och vill därmed deklarera, att jag vid
den eventuella voteringen ställer mig på
reservanternas sida.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets
i förevaran de utlåtande gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt
angående punkten B, därefter särskilt
rörande punkterna A och C samt
vidare särskilt avseende punkten D.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de beträffande punkten B förekomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på godkännande av den av herr
Levin m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Karlsson, Göran, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Levin m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

7 Första kammarens protokoll 1968. Nr 11

Då emellertid herr Karlsson, Göran,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 56;

Nej — 70.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I fråga om punkterna A och C beslöts
— med avslag på motionerna I: 486 och
II: 613 i fråga om yrkandet rörande
lantmätarens befattning med protokollföringen
och med förklaring att vissa
ändringar borde göras i ikraftträdandebestämmelserna
till i utlåtandet angivna
lagförslag — att antaga dels
Kungl. Maj:ts förslag till ändring i jorddelningslagen,
dels Kungl. Maj:ts förslag
angående ändrad lydelse av 5 kap.
2 § lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om
fastighetsbildning i stad, med de ändringar
i lagförslagen, att ikraftträdandebestämmelserna
erhölle den lydelse
utskottet under punkten C föreslagit.

Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten D.

Om obligatorisk reflexanordning
för gående

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 15, i anledning av väckta
motioner angående dels obligatorisk
reflexanordning för gående, dels skyldighet
för fotgängare att vara försedd
med reflex eller lykta.

Tredje lagutskottet hade behandlat en
inom riksdagens första kammare väckt
och till lagutskott hänvisad motion, nr
429, av herr Svanström.

I motionen hade anhållits, att riksdagen
måtte besluta att hos Kungl. Maj :t
hemställa om åtgärder syftande till sådan
ändring av vägtrafikförordningen,
att bärande av reflexanordningar eller
tänd lykta gjordes obligatoriskt för
gångtrafikanter vid färd i mörker på

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968

Om obligatorisk reflexanordning för gående

väg, där tillfredsställande belysning ej
funnes.

Vidare liade utskottet behandlat en
inom riksdagens andra kammare väckt
motion, nr 525, av herr Rubin.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna I: 429 och II: 525
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Jag inser till fullo det
utsiktslösa i att försvara en stackars enskild
motion, som inte ens har förlänats
några erkännsamma ord före avrättningen.
Måhända är det något av
min snabbt förflyktigande ungdoms
övertro på att det som jag anser vara
rätt, det skall jag också hävda, som har
gjort att jag nu dristar mig att ta till
orda.

Frågan om skyldighet för gående att
bära reflex eller tänd lykta vid färd på
mörksens vägar är ingalunda ny. Riksdagen
tog 1960 initiativ till den gällande
bestämmelsen, som är en rekommendation
och har varit i kraft sedan den
1 januari 1961. Många bilister anser att
bestämmelsen borde göras tvingande.
Sveriges kvinnliga bilkårister är den
organisation, som mest energiskt förfäktat
denna åsikt. De reste på sin tid
upp hit till huvudstaden och uppvaktade
dåvarande kommunikationsminister
Palme för att han och regeringen skulle
vidta åtgärder. De sköna damerna lyckades
tydligen inte charma vederbörande,
för tredja lagutskottet skriver helt
kortfattat om den saken, att den omnämnda
uppvaktningen icke föranlett
någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Mina utsikter att charma kammaren
att bifalla min motion, förefallar vid en
sådan jämförelse i det närmaste mikroskopiska.
Det hårdhjärtade utskottet synes
helt oemottagligt för såväl kvinnlig
charm som för argument. Man hänvisar
till Nordisk vägtrafikkommitté, som den
22 maj 1966 avgivit ett betänkande, som

behandlar vägtrafikanternas uppträdande
i trafiken. Kommittén har inte upptagit
någon motsvarighet till vår till intet
förpliktande rekommendation. Jag
har på den punkten sympatier för kommittén.
Den anser sig nämligen inte
kunna förorda att trafikreglerna innehåller
bestämmelser som har karaktären
av rekommendation.

Det naturliga hade väl då varit, tycker
man, att göra bestämmelsen tvingande.
Men, ånej, sådant kan enligt kommittén
ej komma i fråga! Varför inte
det? Ja, inte har jag hittat någon motivering
från kommitténs eller utskottets
sida. Men den kanske finns i det fördolda,
och i så fall vore jag tacksam
om utskottet vill skingra detta dunkel
och visa det klart skinande ljus, som
skall belysa det mörker som omger mig
i den här frågan, där jag smyger omkring
med en muntert dinglande reflex
vid min sida.

Upplysning och propaganda är vägen,
förkunnar utskottet, och är så
bländad av detta, att det anser ytterligare
försök på området obehövliga.
Däremot bör upplysningskampanjen
även i fortsättningen bedrivas med all
kraft, anser utskottet. Förvisso behövs
det kampanjer, antingen vi har kvar
den nuvarande rekommendationen eller
vi får en tvingande bestämmelse
med påföljdsmöjlighet, eller om vi mot
allt förunft skall tvingas att följa Nordiska
trafikkommitténs förslag att helt
slopa den nuvarande lagtexten. Mörkerdödens
offer förefaller lika onödiga
som någonsin andra trafikoffer, men
nog är det egendomligt att fordonsförarna
ensamma kan ställas till ansvar.

Det är ju väl att andra krav på säkerhet
med ty åtföljande skyldigheter, hastighetsgränser
och allt annat som vägtrafikförordningen
innehåller får vara
kvar, så att bilförarna kan behålla
känslan och vetskapen om att detta att
sätta sig vid ratten är nästan detsamma
som att ha en fot inne i fängelset.

Förlåt mig, herr talman och ärade
kammare, att jag är en smula besviken.

Onsdagen den 13 mars 1968

Nr 11

Ungefär så här ligger det till: Sveriges
kvinnliga bilkårister och många andra
vill. Regeringen vill inte. Tredje lagutskottet
vill inte. Men jag vill! Och
därför, herr talman, yrkar jag bifall till
motionen I: 429.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Jag tror att alla som har
sysslat med denna fråga är ense om
önskvärdheten av att fotgängarna på
icke upplysta vägar bär reflex och att
en sådan åtgärd är av stor betydelse i
trafiksäkerhetshänseende.

Det är dock ändå ovisst, huruvida
man skall straffbelägga underlåtenhet
att bära sådan reflex. Frågan har nog
något större räckvidd än vad herr Svanström
antydde. För det första skall man
betänka att en lagbestämmelse i detta
avseende kommer att gälla även mindre
vägar ute på landsbygden. Den som
bara går ut till sin ladugård kanske passerar
en sådan väg, där han är skyldig
att bära reflex, annars skulle han bli
lagbrytare. Det kan över huvud taget
tänkas många ställen och tillfällen, där
man inte kan räkna med att en sådan
här lagbestämmelse kommer att följas,
och man vill helst inte ha lagregler
som inte på ett effektivt sätt kan kontrolleras.

Om det skulle inträffa en olycka och
vederbörande fotgängare inte haft reflex
kommer han — med en obligatorisk
regel härom —- i en mycket ogynnsam
situation i skadeståndsavseende, och
det är tveksamt huruvida det är rimligt
att ställa krav med sådana konsekvenser
på fotgängarna.

Vi som har sysslat med denna fråga
menar därför att det är bättre att arbeta
efter upplysningslinjen. Riksdagen
har ju här mot en del röster ansett,
att det ur den synpunkten är av visst
värde att ha en sådan här bestämmelse
i vägtrafikförordningen, även om den
bara är rådgivande. Man kan i det sammanhanget
påpeka, att detta inte är den
enda bestämmelsen i vägtrafikförord -

obligatorisk reflexanordning för gående

ningen som är av sådant rådgivande
slag.

Vad sedan gäller frågan om hur Nordisk
vägtrafikkommittés betänkande
skall behandlas och om man här i Sverige
vill frångå den princip, som riksdagen
en gång har beslutat sig för i detta
avseende, så har den i varje fall inte
behandlats av lagutskottet. Det får väl
ske senare. Nu har utskottet tagit ställning
till frågan om skyldigheten att
bära reflexanordning skall göras obligatorisk
och i så fall straffbelagd — det
lär väl följa med det yrkande som motionären
har ställt.

Jag ber med det anförda, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Jag hade inte räknat
med att herr Alexanderson skulle svara
mig på samma våglängd som jag själv
anslog i mitt inledningsanförande. När
det gäller de sakliga ting, som han här
gick in på, måste det väl ändå vara en
väsentlig överdrift att man inte skulle
kunna införa en tvingande bestämmelse
därför att man riskerar att bryta mot
den.

Är det alldeles säkert, att all lagstiftning
i samband med trafiken är baserad
på det förhållandet? Det är väl händelsevis
ingen i denna kammare eller
någon annan som överträtt de hastighetsbestämmelser,
som gällt sedan den
3 september? Nej, det kan jag absolut
inte tänka mig! En finns i alla fall, och
det är jag, och det har jag fått böta för,
så det är ingen hemlighet. Men jag
skulle lika gärna bötat för att jag inte
hade någon reflex när jag går — inte
till min ladugård, men när jag ger mig
ut på en allmän farväg. Man måste göra
anspråk på att den som går på vägen
skall försöka skydda sig. Vill fotgängarna
inte göra det, har jag inget annat
att rekommendera än en tvingande lagbestämmelse.
En sådan tror jag kommer
att medföra större respekt även för

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968

Om obligatorisk reflexanordning för gående

den propagandaverksamhet som självklart
måste bedrivas.

Jag tror fortfarande, herr talman, att
vi skulle vinna mycket på att få en
tvingande bestämmelse. Det kan inte
vara någon tillfällighet att t. ex. en så
stor intresseorganisation som Sveriges
kvinnliga bilkårister har kämpat för att
få en sådan bestämmelse.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Herr Svanström kan
vara övertygad om att jag som domare
har ganska stor erfarenhet av att överträdelser
av lagarna förekommer,
kanske i synnerhet av vägtrafikförordningen,
där man kan konstatera ganska
många sådana överträdelser. Men det
gäller här ändå en gradfråga. Man kan
inte ha sådana bestämmelser, som i
eminent grad kommer att bli överträdda
utan att bli beivrade, som en sådan här
bestämmelse.

Det var detta jag avsåg med mitt anförande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder framkomna
yrkanden propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på bifall till motionen I: 429; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 16, i anledning av väckta motioner
angående besvärstiden vid beslut
om tomtindelning;

nr 17, i anledning av väckta motioner
angående dels färdiggjutna registreringsskyltar
för motorfordon, dels placeringen
på motorfordon av bevis om
erlagd fordonsskatt, dels ock placering
på motorfordon av bevis om erlagd försäkringspremie;
samt

nr 18, i anledning av väckta motioner
angående förande av sparkstötting.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 7, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
överlåtelse av viss staten tillhörig
mark, m. m., bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 9, i anledning av motioner angående
personalbristen inom sjukvården;
och

nr 10, i anledning av motioner angående
de hemarbetandes situation.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 80, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
framlagda förslag angående riktlinjer
för en reform av fastighetsregistreringen.

Anmäldes första lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 104, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 7 kap. 8 § och 54 kap.
9 § rättegångsbalken m. m.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 15 bifölles även av andra
kammaren.

Upplästes följande till kammaren inkomna
skrivelse:

Till riksdagen

Undertecknad, hovrättsrådet Gunnar
Thyresson, som f. n. är ställföreträdare
för riksdagens militieombudsman, får

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968
Interpellation ang. sänkning av basannuiteten vid

härmed vördsamt avsäga sig detta ställföreträdarskap
räknat från dagen för
valet av ställföreträdare i den nya organisationen
för riksdagens ombudsmän.

Stockholm den 12 mars 1968.

Gunnar Thyresson

På gjord proposition beslöts att erforderligt
val med anledning av denna avsägelse
i föreskriven ordning skulle anställas.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

34, angående inskrivning och redovisning
av värnpliktiga; samt

nr 35, angående organisation m. m.
av försvarets rationaliseringsverksamhet.

Anmäldes och bordlädes skrivelser
från styrelsen för riksdagens förvaltningskontor: angående

tilläggspension till avdelningssekreteraren
i statsutskottets första
avdelning K. Å. G. Gyllenram; och
om företagsnämndernas verksamhet
inom riksdagsförvaltningen m. m.

Interpellation ang. sänkning av basannuiteten
vid statlig långivning för
bostadsbyggande

Herr WERNER (vpk) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! En helt orimlig situation
har uppstått på bostads- och hyresmarknaden.
Medan alltjämt tiotusenden
köar efter en bostad hos bostadsförmedlingarna
utannonserar dessa hyreslediga
lägenheter. Lägenheterna i
fråga betingar så höga hyror att flertalet
bostadssökande nödgas tacka nej
till erbjudna lägenheter. Månadshyror
för exempelvis en lägenhet om 3 rum
och kök på 800—900 kronor och

statlig långivning för bostadsbyggande t.

o. in. närmare 1 000 kronor är inte
sällsynta. Resultatet har blivit att lägenheter
står tomma. Eskilstuna stads
stiftelse Hyresbostäder hade i februari
i år 189 lägenheter tomma. Stiftelsen
åsamkades härigenom i fjol hyresförlust
på 538 000 kronor och beräknas innevarande
år få en motsvarande förlust
på 400 000 kronor.

Frågan om åtgärder i syfte att sänka
bostadsbyggnadskostnaderna har tagits
upp av vpk:s riksdagsgrupp i motioner
vid årets riksdag, dels i motioner i
vilka ett allmänt program skisseras i
syfte att nedbringa byggkostnaderna
(1:165 och 11:217) och dels i motioner
(I: 164 och II: 218), som tar upp
räntepolitikens roll och förordar övergång
till en statlig totalfinansiering av
bostadsbyggandet. Det är emellertid angeläget
med åtgärder som kan få den
skyndsammast möjliga effekten.

En sådan utväg är att sänka den s. k.
basannuiteten, dvs. kapitalkostnaderna
i nyproduktionen. En sänkning från f. n.
5,1 procent i paritetstal till förslagsvis
4,6 procent beräknas medföra en sänkning
av hyran med 4 å 5 kronor per
kvadratmeter. Självfallet har en sådan
åtgärd betydelse för bostadskonsumenterna.
Åtgärden innebär en ändrad fördelning
av kapitalkostnaderna på lånens
löptid — inte någon statlig subvention.
Men intill dess att andra åtgärder, ägnade
att minska byggnadskostnaderna,
kan hinna verka skulle den förordade
sänkningen av basannuiteten vara en ur
bostadskonsumenternas synpunkt synnerligen
angelägen åtgärd. Det är uppenbart
att den också är det ur samhällelig
synpunkt.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få rikta frågan:

Vill statsrådet medverka till en sådan
ändring av bestämmelserna för den
statliga långivningen för bostadsbyggandet,
att den s. k. basannuiteten sänkes
till förslagsvis 4,6 procent i syfte

98 Nr 11 Onsdagen den 13 mars 1968

Interpellation ang. sänkning av basannuiteten vid statlig långivning för bostadsbyggande -

att härigenom kunna uppnå lägre hyror
i nyproducerade hus?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag ber att få meddela, att plenum
fredagen den 22 dennes, som i den preliminära
planen angivits skola börja kl.
11.00 eller kl. 14.00, kommer att börja
kl. 14.00 och bli endast ett bordläggningsplenum.

Jag erinrar om att en utrikes- och
handelspolitisk debatt hålles torsdagen
den 21 dennes. Plenum börjar då i
första kammaren kl. 10.30 med en frågestund.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.14.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Torsdagen den 14 mars 1968

Nr 11

Torsdagen den 14 mars

Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollen för den 6 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 105, till Konungen i anledning av
dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen
den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda
bestämmelser om delning av jord å
landet inom vissa delar av Kopparbergs
län, m. m., dels motioner om förenkling
av lantmäteriförrättningar, dels ock
motion om vissa ändringar i jorddelningslagen.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 106, till Konungen med anledning
av motioner rörande förvärvsavdragen
vid beskattningen m. m.

Ang. instruktionerna till den svenska
delegationen vid UNCTAD II i vad avser
stöd till nationella handelsflottor
och varvsindustri

Herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
LANGE erhöll ordet
för att besvara herr Lundbergs (h) fråga
angående instruktionerna till den
svenska delegationen vid UNCTAD II i
vad avser stöd till nationella handelsflottor
och varvsindustri, vilken fråga
intagits i kammarens protokoll för den
1 mars, och anförde:

Herr talman! Herr Lundberg har frågat
om i instruktionen till den svenska
delegationen vid UNCTAD II ingår ett

klart avståndstagande från de krav som
framförts i Alger-stadgan beträffande
tillskapandet av och stödet till nationella
handelsflottor och varvsindustri.

Enligt Alger-deklarationen påyrkar
u-länderna att i olika hänseenden få
hjälp från i-länderna och internationella
organ att bygga upp egna handelsflottor
och en egen varvsindustri.

Den svenska delegationen vid UNCTAD-konferensen
har fått i uppdrag att
verka för hjälp till u-länderna att åstadkomma
sådan utbyggnad av handelssjöfarten
som kan ske på sunda ekonomiska
villkor och som icke innebär
godtagande av diskriminering som stödåtgärd
för u-ländernas handelsflottor.
Delegationen har vidare instruerats att
verka för förslag som syftar till att effektivisera
hamnverksamheten i u-länderna.
Detta är i linje med de önskemål
u-länderna framfört i Alger-deklarationen.
I den mån deras yrkanden
vid konferensen innebär en diskriminering
till deras förmån på sjöfartens
och varvsindustrins områden stöds de
ej av delegationen.

Jag utvecklade själv den svenska inställningen
i ett anförande i New Delhi.
Den ansluter sig helt till övriga nordiska
länders.

Herr LUNDBERG (h):

Herr talman! Jag vill först hjärtligt
tacka statsrådet Lange för svaret och
omgående säga, att jag helt delar de
åsikter som framförts av honom och att
jag inte har något att tillägga därutöver.

Jag skulle härmed kunna gå och sätta
mig, men som tidsschemat kanske inte
är så pressat i dag kan det tillåtas mig
att något förklara bakgrunden till min
fråga. Jag gör det enklast genom att försöka
ge en liten översikt över vad Alger -

100

Nr 11

Torsdagen den 14 mars 1968

Ang. instruktionerna till den svenska delegationen vid UNCTAD II i vad avser stöd

till nationella handelsflottor och varvsindustri

stadgan innehåller i ärendet. Den upptar
fem punkter.

1. U-länderna fastslår sin odisputabla
rätt att grunda och utöka sina handelsflottor
med hänsyn till de stigande
fraktkostnaderna och framtidsmöjligheterna
för sin utrikeshandel.

2. I-länderna och internationella organ
skall ge ekonomiskt och tekniskt
bistånd till u-länderna för att grunda
och utöka nationella och regionala handelsflottor,
vilken hjälp skall inkludera
utbildning i sjöfartens ekonomi, drift,
teknik m. m. I första hand skall statsrederier
gynnas.

3. Alla länder skall erkänna u-ländernas
rätt att stödja sina handelsflottor,
inklusive rätten att reservera en lämplig
del av alla laster som transporteras
till och från landet för det egna rederiet.

4. De restriktioner, som u-länderna
inför för att nå ovannämnda mål, får
icke betraktas som anledning till repressalieåtgärder
från i-ländernas sida,
så att u-ländernas åtgärder neutraliseras.

5. U-länderna skall sättas i stånd att
maximalt utnyttja sina varv och utöka
dessa.

Herr talman! Man önskar alltså dels
hjälp med pengar och utbildning för
att skapa egna flottor, dels en förhandsgaranti
från de etablerade sjöfartsnationerna
att utan motåtgärder godkänna
subventioner och systemet att reservera
laster för de egna fartygen. En
fördel med den här deklarationen är
att den går rakt på sak och kräver just
sådana åtgärder, som vi från svensk
sida med hävdande av principen om
havens frihet alltid bekämpat.

Det talas också om andra saker på
det här området —■ insyn i existerande
fraktavtal, önskvärdheten att få diskutera
fraktändringar i förväg, tillgång
till forskningsresultat inom transportområdet
samt också hjälp med att rusta
upp hamnarna, som statsrådet Lange
nämnde nyss.

Dessa förslag verkar på mig i stort
sett realistiska och syftande till ett bättre
samarbete i gemensamt intresse.

Med den respekt som vi enligt vår
åsikt är skyldiga u-länderna och deras
programförklaring i Alger-stadgan ställde
jag mig frågan, när jag läste det här:
Hur har vi här i Sverige reagerat på
dessa prestigebetonade önskemål?

Jag har inte tidigare fått något svar
på frågan. Från herr Langes departement
blev jag hänvisad till protokollet
från remissdebatten den 18 januari. Där
hittade jag ingenting om detta, men väl
ett yttrande av herr Lange som jag citerar:
»Den svenska ståndpunkten sammanfaller
som framgått av min redogörelse
i hög grad, ja ganska fullständigt,
med utvecklingsländernas syn.»

Jag ställde frågan till herr Lange, och
det är mycket välgörande att jag har
fått ett klart och otvetydigt svar på den.
Vi delar tydligen helt den positiva
grundsynen på vår skyldighet att hjälpa
u-länderna och på önskvärdheten att
öka hjälpen. Men vi har också definitiva
krav på att vi skall finna praktiska,
ekonomiskt riktiga och om möjligt
snabbt verkande sätt att ge den här
hjälpen. Att ägna tid och intresse åt så
uppenbart prestigebetonade förslag som
de nu refererade inom området sjöfart
och varvsindustri är självfallet fel. Vi
hjälper ju u-länderna bäst genom att
snabbt och resolut försöka få den här
punkten avförd från dagordningen, så
att energin kan inriktas på väsentligare
ting.

Än en gång, herr talman: Jag är helt
tillfredsställd med herr Langes svar,
för vilket jag ånyo tackar.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag blev litet oroad, när
jag lyssnade till slutet på herr Lundbergs
anförande. Vi har inte verkat för
att frågan om möjligheterna för u-länderna
att skaffa sig handelsflottor skall
föras från dagordningen på UNCTADmötet.
Däremot vänder vi oss mot tan -

Torsdagen den 14 mars 1968

Nr 11

101

Ang. verkställigheten av domstols beslut om

ken på en flaggdiskriminering, och vi
vänder oss mot tanken på att u-länderna
skall få vidta åtgärder som innebär
en ren subsidiering av de egna handelsflottorna.
Därvidlag bar vi varit fullt
ense med ett land, som har ännu större
intressen på området än vårt eget, nämligen
vårt västra grannland Norge.

Vi har sålunda försökt i stället verka
positivt för att möjliggöra för u-länderna
— genom vissa biståndsåtgärder,
som de berör i de första punkterna som
herr Lundberg läste upp — att bygga
ut en handelsflotta, som kan vara ekonomiskt
berättigad och vidare att stödja
dem i deras strävanden att bygga ut
hamnarna.

Därvid stannar det, men det betyder
inte precis att frågan förts från dagordningen.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. verkställigheten av domstols beslut
om överlämnande till öppen psykiatrisk
vård

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
KLING erhöll ordet
för att besvara herr Kaijsers (h) fråga
angående verkställigheten av domstols
beslut om överlämnande till öppen psykiatrisk
vård, vilken fråga intagits i
kammarens protokoll för den 6 mars
förmiddagen, och yttrade:

Herr talman! Herr Kaijser har frågat
mig om jag anser det stå i överensstämmelse
med intentionerna i brottsbalken
att den omständigheten, att en person
som domstol har överlämnat till öppen
psykiatrisk vård vägrar inställa sig till
sådan vård, medför att den ådömda påföljden
inte kan verkställas.

Några tvångsmedel att förmå en person
som har överlämnats till öppen
psykiatrisk vård att underkasta sig vården
finns inte, utan genomförandet av
vården bygger på frivillig medverkan
från den dömde. Utrymmet för användningen
av denna påföljd är redan av
denna anledning mycket begränsat. Det

överlämnande till öppen psykiatrisk

vård

är en strävan hos domstolarna att inte
utnyttja påföljden i andra fall än då de
kan räkna med samarbetsvilja från den
dömdes sida. I brottsbalken sägs också
att påföljden får tillämpas endast när
det av särskilda skäl inte är påkallat
att vidta mera ingripande åtgärd. En
sådan åtgärd är t. ex. skyddstillsyn med
föreskrift om skyldighet för den dömde
att underkasta sig läkarvård.

I propositionen om brottsbalken förklarade
jag mig dela strafflagberedningens
uppfattning att bestämmelser
om tvångsåtgärder för genomförande av
öppen psykiatrisk vård inte borde införas
då. Erfarenheterna av påföljden
torde ännu vara för få för att jag för
dagen skall kunna ta ställning till om
det nu föreligger något behov av sådana
tvångsmedel.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
få framföra mitt tack för svaret.

Anledningen till att jag har ställt denna
fråga är ett brev från medicinalstyrelsen
som tillställdes Kalmar läns södra
landstings förvaltningsutskott under
förra hösten. Man har frågat, vilka uppgifter
landstinget hade i samband med
sådan här öppen psykiatrisk vård. Man
fick till svar, att det jämlikt sjukvårdsstadgan
åligger sjukvårdsstyrelsen att
tillse att person, som av domstol överlämnats
till öppen psykiatrisk vård, erhåller
lämplig vård och behandling. I
fortsättningen angavs, att stadgandet får
anses innebära att sjukvårdsstyrelsen
vid behov skall vidta särskilda åtgärder,
syftande till att sådan person kommer
i åtnjutande av öppen psykiatrisk
vård. Till sådana åtgärder torde få räknas
efterforskningar för att komma i
kontakt med den dömde och kalla honom
att inställa sig hos läkare.

Men därefter görs följande uttalande:
Anträffas den dömde men vägrar att
inställa sig hos läkaren, kan tvångsåtgärder
för att inställa honom inte tillgripas.

Nr 11

Torsdagen den 14 mars 1968

102

Ang. verkställigheten av domstols beslut

vård

Stycket slutar med att om den dömde
vägrar att inställa sig kan följaktligen
den ådömda påföljden inte verkställas.

Tolkningen i medicinalstyrelsen
stämmer ju lielt överens med den tolkning
som justitieministern har framfört
i svaret. Jag tycker att bär föreligger
en brist. Det står i propositionen
om brottsbalken, att någon principiell
skillnad inte görs mellan de som straff
betecknade påföljderna och övriga reaktionsformer.
Här ifrågavarande påföljd
är i alla fall betingad av en frivillig
medverkan av den dömde, och det är
väl relativt säreget.

Strafflagberedningen ansåg ju att
överlämnande till öppen psykiatrisk
vård var avsett att tillämpas i sådana
fall, där något mera framträdande vårdbehov
inte föreligger men där den tilltalade
med hänsyn till sin psykiska
abnormitet likväl ej bör lämnas helt
utan kontroll. Som motiv för att man
skulle tillgripa denna åtgärd endast i
mycket ringa omfattning anförde strafflagberedningen
väsentligen de begränsade
resurserna inom den psykiatriska
vården. Departementschefen tilläde
dessutom att det var hjälpverksamhetens
snäva befogenheter som ledde till
att begränsningen skulle göras. Detta
stämmer också överens med justitieministerns
svar nu.

Justitieministern talade om att man
i vissa fall kunde förena öppen psykiatrisk
vård med skyddstillsyn. Både
Göta hovrätt och medicinalstyrelsen
påpekade också i sina remissvar över
strafflagberedningens betänkande, att
den öppna psykiatriska vården borde
vara kombinerad med skyddstillsyn.
Såvitt jag kan förstå gör man i en hel
del fall på det sättet, men när man inte
gör det måste situationen vara följande:
Vill inte den dömde inställa sig till
den öppna psykiatriska vården är 4 §
i 31 kap. brottsbalken en föreskrift på
papperet, som saknar motsvarighet i
verkligheten. Finns det någon mening i
att ha en sådan bestämmelse?

Jag tolkar emellertid justitieminis -

om överlämnande till öppen psykiatrisk

terns svar så, att han har klart för sig
att här finns ett problem som eventuellt
kan bli aktuellt, liksom att justitieministern
har uppmärksamheten fäst
på det och, om så skulle visa sig nödvändigt,
kommer att föreslå de ändringar
i lagstiftningen som kan vara
motiverade.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Det framgår ju både av
mitt svar och av herr Kaijsers anförande
här, att vi var fullt medvetna om
detta förhållande. Huruvida man skall
kalla det en brist i lagstiftningen eller
inte tycker jag att det ännu är litet för
tidigt att ta ställning till. Men jag tror
inte att vi har så olika uppfattning i
frågan.

För att något belysa tillämpningen
på denna punkt under de få år brottsbalken
gällt skall jag nämna, att under
1965 dömdes 92 personer till öppen
psykiatrisk vård. År 1966 var motsvarande
siffra 58. Till skyddstillsyn med
föreskrifter om läkarvård dömdes samma
år 211 respektive 270 personer. Det
är en alldeles tydlig tendens hos domstolarna
att använda skyddstillsyn med
föreskrift om läkarvård i avsevärt större
utsträckning än enbart överlämnande
till öppen psykiatrisk vård.

Herr KAIJSER (h):

Jag ber att få tacka herr justitieministern
för detta ytterligare svar. Det
belyser just att öppen psykiatrisk vård
som påföljd används vid få tillfällen
men att man har uppmärksamheten fäst
på det förhållande som jag här berört.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 34, angående inskrivning och redovisning
av värnpliktiga; samt

nr 35, angående organisation m. m.
av försvarets rationaliseringsverksamhet.

Torsdagen den 14 mars 1968

Nr 11

103

Interpellation ang. sadant utförande av ledningar för elektrisk kraft att brukandet

av jordbruksjord icke försvåras

Föredrogos och hänvisades till bankon
tskottet:

dels skrivelse från styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor angående
tilläggspension till avdelningssekreteraren
i statsutskottets första avdelning
K. Å. G. Gyllenram,

dels ock skrivelse från styrelsen för
riksdagens förvaltningskontor om företagsnämndernas
verksamhet inom riksdagsförvaltningen
in. m.

Anmäldes och bordlädes Kungl.
Maj:ts till kammaren överlämnade proposition
nr 51, angående vissa frågor
rörande statliga företag.

Interpellation ang. sådant utförande av
ledningar för elektrisk kraft att brukandet
av jordbruksjord icke försvåras

Ordet lämnades på begäran till herr
HtiBINETTE (h), som anförde:

Herr talman! I den nu pågående och
starkt accentuerade jordbruksrationaliseringen
är det statsmakternas strävanden
att skapa, ur bl. a. jordbrukets
driftsynpunkt, rationella enheter. Man
befrämjar dikningsarbeten, strukturella
åtgärder som sammanläggningar, ägodelbyten
in. m. Samtidigt med detta
uppstår många gånger problem med
marker av mindre god belägenhet. Detta
även i nära anslutning till den jordbruksjord
som avses bli för framtiden
utnyttjad för jordbruksproduktion.

En ur jordbrukets synpunkt rationell
åtgärd vore att vid planering av nya
och vid ombyggnad av gamla kraftlinjer
mera hänsyn toges till strukturen i
landskapet än vad som nu sker. Det
förefaller ofta som om projektören mera
sökte sig fram utefter slättbygdernas
öppna och plana områden än till de ur
lantbrukets produktionssynpunkt mindre
känsliga markerna.

Det vore synnerligen värdefullt om
den bättre jordbruksmarken i möjligaste
mån lämnades fri från dessa stora

el.-stolpar, som för all framtid kommer
att minska effektiviteten av produktionen.
Framkomligheten för stora maskiner
minskas och ogräshärdar bildas.
Merkostnaden för strömförbrukarna vid
en till dessa omständigheter bättre avpassad
linjedragning måste bli synnerligen
blygsam.

Med stöd av vad jag anfört hemställer
jag om första kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet få ställa följande
fråga:

Vill statsrådet medverka till att statens
vattenfallsverk vid sina planeringar
av nya stolplinjer i största möjliga
utsträckning tager hänsyn till berörda
problem?

Kammaren medgav, att ifrågavarande
spörsmål finge framställas.

Anmäldes och bordlädes följande motioner: nr

780, av herrar Alexanderson och
Ernulf, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 19, med förslag till lag
angående ändring i lagen den 14 juni
1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till
fast egendom, m. in.;

nr 781, av herrar Hermansson och
Svanström, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 19, med förslag till lag
angående ändring i lagen den 14 juni
1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till
fast egendom, m. m.; samt

nr 782, av herr Nilsson, Ferdinand,
och herr Gustafsson, Nils-Eric, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 19,
med förslag till lag angående ändring i
lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om
nyttjanderätt till fast egendom, m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.21.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

104

Nr 11

Fredagen den 15 mars 1968

Fredagen den 15 mars

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 7 innevarande
månad.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 51,
angående vissa frågor rörande statliga
företag.

Föredrogos och hänvisades till lagutskott
motionerna nr 780—782.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

48, angående inrättande av en datamaskinfond
och anslag till statskontoret
för budgetåret 1968/69, m. m.; samt
nr 52, med förslag om statlig garanti
för Aktiebolaget Atomenergis förpliktelser
enligt atomansvarighetslagen den 8
mars 1968.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1968/69 inom socialdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner; nr

9, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på kapitalbudgeten
för budgetåret 1968/69 inom
kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner;

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1968/69 till högre utbildning och forsk -

ning samt vuxenutbildning jämte motioner;
samt

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående de statliga företagsnämndernas
verksamhet samt i anledning
av riksdagens år 1967 församlade
revisorers berättelse i vad avser
förslagsverksamheten inom statsförvaltningen; bevillningsutskottets

betänkanden:
nr 19, med anledning av motioner angående
arvsbeskattningen; samt

nr 22, med anledning av motioner angående
resultatutjämning vid beskattningen
m. m.;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 14, i anledning av motioner angående
lokaliseringspolitikens framtida
utformning;

nr 15, i anledning av motion angående
den regionala planeringen och den
samhällsekonomiska målsättningen;
samt

nr 16, i anledning av skrivelse från
riksdagens ombudsmän angående tjänsteorganisationen
vid riksdagens ombudsmannaexpedition; första

lagutskottets utlåtanden:
nr 18, i anledning av motion angående
preskriptionstiden för talan om äktenskaplig
börd; samt

nr 19, i anledning av motioner angående
straff för försök till frihetskränkande
otukt och till våldförande;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 12, i anledning av motion om ändring
av bestämmelserna angående invaliditetstillägg
och invaliditetsersättning;

nr 13, i anledning av motioner angående
barnpensionen inom den allmänna
försäkringen;

Fredagen den 15 mars 1968

Nr 11

105

nr 14, i anledning av motioner angående
behovsprövningen av studiemedel
för gift studerande;

nr 15, i anledning av motioner om
höjning och indexreglering av studiebidrag,
m. m.;

nr 16, i anledning av motioner om fri
sjukhusvård under obegränsad tid för
folkpensionärer m. fl.; samt

nr 17, i anledning av motion angående
sjukpenningklass vid arbetslöshet
in. m.;

tredje lagutskottets utlåtanden:
n,r 13, i anledning av väckta motioner
angående dels slopande av obligatoriskt
läkarintyg för körkort, dels förnyelse av
läkarintyg för körkortsinnehavare och
dels periodisk hälsokontroll av körkortsinnehavare
;

nr 14, i anledning av väckt motion
angående utbetalningen av belopp som
enligt naturvårdslagen nedsatts hos
länsstyrelse;

nr 19, i anledning av väckta motioner
angående nedläggning och avlysning av
flottled;

nr 20, i anledning av motioner om
vissa åtgärder mot djurplågeri;

nr 21, i anledning av motion om inrättande
av ett över organ för bekämpandet
av djurplågeri;

nr 22, i anledning av väckt motion
om förbud mot användning av spö
m. m. vid hästtävling;

nr 23, i anledning av väckt motion
angående grustäkt; samt

nr 24, i anledning av väckta motioner
om vissa åtgärder i samband med grustiikt; jordbruksutskottets

utlåtanden:
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda fram -

Meddelande ang. enkel fråga
ställningar rörande utgifterna på kapitalbudgeten
för budgetåret 1968/69 inom
jordbruksdepartementets verksamhetsområde; nr

8, i anledning av motioner angående
taxorna inom lantmäteriväsendet
och lantbruksnämnderna; samt

nr 9, i anledning av motioner angående
stödfartyg för vinterfisket utanför
den norska kusten; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

11, i anledning av motioner om
tillgodoseende av jämlikhets- och
grundtrygghetsprincipen vid utformningen
av socialpolitiken m. m.; samt
nr 12, i anledning av motioner angående
samhällsplaneringen m. m. och om
åtgärder för att lösa trafikproblemen
inom större tätorter.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla fråga
denna dag framställts av herr Olsson,
Johan, (ep) till herr statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet: »Överväger
Statsrådet att mot bakgrund av rådande
sysselsättningssituation medge,
att byggande av egnahem får ske utanför
bostadsbyggnadsplanen?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.06.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

KUNGL. BOKTR. STHLM 1968