Onsdagen den 13 maj Sid (Riksdagens protokoll 1970:24)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 24

FÖRSTA KAMMAREN

1970

13 maj

Debatter m. ni.

Onsdagen den 13 maj Sid.

Om en för hela landet enhetlig telefontaxa, m. m............... 5

Sveriges investeringsbank AB ................................ 11

Vidgad förtidspensionering, m. m............................. 13

Anslag till miljövårdsinformation ............................ 58

Om inrättande av ett institut för avfallsforskning.............. 63

Anslag till högre utbildning och forskning.................... 63

Meddelande ang. enkel fråga av herr Kaijser (m) ang. grunderna

för ersättning vid vård hos privatpraktiserande läkare ...... 91

Anslag till högre utbildning och forskning (Forts.) ............ 92

Om inrättande av en professur i religionssociologi vid universitetet
i Lund .............................................. 104

Anslag till socialhögskolorna ................................ 105

Särskilda åtgärder för forskarutbildning, m. m................. 110

Stipendier för främjande av högre vetenskapliga studier........ 113

Anslag till vissa forskningsändamål .......................... 114

Anslag till institutet för arbetsmarknadsfrågor ................ 119

Anslag till lärarutbildning.................................... 121

Bidrag till hälso- och sjukvård för studerande.................. 126

Värmeförsörjningen inom universitetsområdet i Frescati........ 129

Straffbestämmelserna inom försvaret.......................... 132

Beräkningen av pension för hemarbetande i vissa fall.......... 136

Om översyn av lagen om förenings- och förhandlingsrätt...... 138

Om en samordnad skärgårdspolitik i Stockholms skärgård...... 140

Om politiska opinionsundersökningar ........................ 144

Företagens hälsovård........................................ 148

1 Första kammarens protokoll 1970. Nr 24

Nr 24

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 13 maj Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 89, ang. viss utvidgning av långivningen
ur statens lånefond för den mindre skeppsfarten.......... 5

— nr 90, om en för hela landet enhetlig telefontaxa, m. m..... 5

— nr 91, ang. dialekt- och ortnamnsarkiven m. m............. 11

-— nr 92, ang. riksskatteverkets organisation m. m............. 11

— nr 93, ang. organisationen av den statliga förhandlingsverk samheten

i löne- och anställningsfrågor, m. m............... 11

— nr 94, ang. anslag till delegationen för atomenergifrågor .... 11

Utrikesutskottets utlåtande nr 8, ang. statliga garantier för skadeersättning
vid vissa atomolyckor, m. m..................... 11

Statsutskottets utlåtande nr 95, ang. statliga garantier för skadeersättning
vid vissa atomolyckor m. m..................... 11

— nr 96, ang. vissa pensionsfrågor m. m..................... 11

•— memorial nr 97, ang. uppskov med behandlingen av vissa ärenden
.................................................... 11

Bankoutskottets utlåtande nr 28, ang. Sveriges investeringsbank
AB .................................................... 11

— nr 29, om rökförbud inom riksdagshuset .................. 13

Andra lagutskottets utlåtande nr 34, ang. ändring i lagen om allmän
försäkring, m. m..................................... 13

Statsutskottets utlåtande nr 99, ang. anslag till folkpensioner .... 58

Andra lagutskottets utlåtande nr 35, om varudeklaration på tobaksvaror,
m. m......................................... 58

— nr 36, ang. omhändertagande av mentalsjuka personer ...... 58

Jordbruksutskottets utlåtande nr 24, ang. anslag till miljövårdsinformation
och till en rikskampanj mot nedskräpning...... 58

— nr 25, om inrättande av ett institut för avfallsforskning...... 63

Statsutskottets utlåtande nr 88, ang. anslag till högre utbildning
och forskning m. m....................................... 63

— nr 102, ang. anslag till byggnadsarbeten samt inredning och

utrustning av lokaler vid universitet, högskolor m. m......... 129

Bevillningsutskottets betänkande nr 38, ang. ändring i kommunalskattelagen
.......................................... 132

Första lagutskottets utlåtande nr 39, ang. straffbestämmelserna
inom försvaret .......................................... 132

— nr 40, om ersättning av allmänna medel till god man i vissa fall 135

Andra lagutskottets utlåtande nr 38, om åtgärder mot missbruk
av fenyl-metyl-keton .................................... 136

— nr 39, om rätt för studerande diabetiker till frivillig sjukpenningförsäkring
.......................................... 136

Innehåll

Nr 24

Sid.

— nr 44, ang. beräkningen av pension för hemarbetande i vissa

fall .................................................... 136

— nr 45, om tillämpning av hälsovårdsstadgan på anläggningar

m. m. inom försvaret .................................... 138

— nr 46, om översyn av lagen om förenings- och förhandlingsrätt 138

Tredje lagutskottets utlåtande nr 48, ang. ändring i folkbokföringsförordningen,
m. ni................................. 140

— nr 49, ang. ändring i lagen om köttbesiktning m. m......... 140

Jordbruksutskottets memorial nr 26, ang. uppskov med behandlingen
av vissa till jordbruksutskottet hänvisade ärenden .... 140

— utlåtande nr 29, ang. utgifter på tilläggsstat III: jordbruksdepartementet
............................................ 140

— memorial nr 34, ang. departementsvis uppgjorda förteckningar

över försäljningar av viss staten eller allmänna arvsfonden tillhörig
fast egendom ...................................... 140

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 33, ang. effektivare
vård av barn med ryggmärgsbråck ........................ 140

— nr 34, om en samordnad skärgårdspolitik i Stockholms skärgård
.................................................... 140

—- nr 35, om politiska opinionsundersökningar................ 144

— nr 36, om åtgärder för att underlätta processförfarandet för

döva och stumma ........................................ 148

— nr 37, ang. företagens hälsovård .......................... 148

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Nr 24

Onsdagen den 13 maj förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 4 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 189, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till fastighetsbildningslag jämte
motioner.

Vid föredragning av bankoutskottets
anmälan jämlikt 21 § riksdagsstadgan,
att till utskottet från Nordiska rådets
svenska delegation inkommit framställning
angående vissa anslagsöverskridanden
och angående anslag för nästa
budgetår, m. m., hänvisades framställningen
till bankoutskottet.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 27—

30, 32 och 33, statsutskottets utlåtanden
nr 100 och 101, bevillningsutskottets betänkanden
nr 40 och 41, bankoutskottets
utlåtande nr 27, andra lagutskottets
utlåtanden nr 40—42, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 39 och 47, jordbruksutskottets
utlåtande nr 30 samt allmänna
beredningsutskottets utlåtanden nr

31, 32 och 38.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 89, i anledning av
Kungl. Majrts proposition angående
viss utvidgning av långivningen ur statens
lånefond för den mindre skeppsfarten,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om en för hela landet enhetlig telefontaxa,
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 90, i anledning av motioner
om en för hela landet enhetlig telefontaxa,
m. in.

Till samtidig behandling hade utskottet
förehaft följande motioner:

1. de likalydande motionerna 1:7, av
herr Bengtson och herr Olsson, Johan,
samt II: 10, av herr Börjesson i Falköping
m. fl., vari hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla om utredning rörande övergång
till en för hela landet enhetlig telefontaxa,
i enlighet med vad som anförts i
motionerna;

2. de likalydande motionerna 1:86,
av herr Pettersson, Karl, m. fl., samt
II: 99, av herr Petersson i Gäddvik och
herr Nilsson i Agnäs, vari, såvitt nu vore
i fråga, yrkats, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle anhålla,
att den av televerket tillsatta arbetsgruppen,
som skulle se över nuvarande
teletaxeprinciper, måtte bedriva sitt arbete
i snabb takt och därvid noga överväga
möjligheterna att genom ändringar
av antalet avståndsklasser och gränserna
mellan dessa göra teletaxorna
mindre avståndsberoende;

3. de likalydande motionerna I: 141,
av fröken Stenberg, och II: 246, av herr
Thglén, vari föreslagits, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t skulle anhålla
om en utredning syftande till införandet
av en enhetlig telefontaxa för hela
landet;

4. de likalydande motionerna 1:206,
av herr Axelson och Skagerlund, samt
II: 242, av herr Eriksson i Arvika m. fl.,
vari anhållits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte uttala, att en re -

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Om en för hela landet enhetlig telefontaxa, m. m.

vision borde ske av nuvarande telefontaxor
i syfte att sänka avgiften för samtal
på längre avstånd;

5. de likalydande motionerna 1:708,
av herr Carlsson, Eric, och II: 837, av
herr Nilsson i Tvärålund m. fl., vari
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning
av frågan om en utjämning av telefontaxorna
i enlighet med de riktlinjer
som anförts i motionerna;

6. motionen I: 712, av herr Gustafsson,
Nils-Eric, in. fl., vari yrkats, att
riksdagen skulle besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
och förslag rörande införandet av en
för hela landet gällande enhetlig teletaxa;
ävensom

7. de likalydande motionerna I: 731,
av herr Strandberg och herr Pettersson,
Karl, samt II: 842, av herr Petersson i
Gäddvik och herr Nilsson i Agnäs, vari
föreslagits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle anhålla, att televerkets
taxesystem måtte bliva föremål för
översyn och utredning syftande till: 1.
lokaliseringspolitisk anpassning, 2. enhetstaxor
inom storkommunerna, 3.
bättre anpassning för närboende inom
riktnummerområdenas gränser, 4. analys
av möjligheterna till enhetstaxa vid
trafik utom eget riktnummerområde.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte avslå motionerna 1:7
och 11:10, 1:141 och 11:246, 1:712,
1:206 och 11:242, 1:708 och 11:837,
I: 731 och II: 842 samt I: 86 och II: 99,
sistnämnda båda motioner i vad de avsåge
översyn av televerkets taxor.

Reservation hade avgivits av herrar
Bohman (in), Nyman (fp), Kaijser (m),
Wirtén (fp), Nils-Eric Gustafsson (ep),
Wikström (fp), Johan Olsson (ep), Gustafson
i Göteborg (fp), Nordstrandh
(in), Mattsson (ep) och Enskog (fp),
fröken Ljungberg (m) samt herrar Antonsson
(ep) och Andersson i Knäred
(ep), vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss angiven del bort hava den ly -

delse, reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna I: 7
och 11:10, 1:141 och 11:246, 1:712,
1:206 och 11:242, 1:708 och 11:837,
I: 731 och II: 842 samt I: 86 och II: 99,
sistnämnda båda motioner såvitt nu vore
i fråga, som sin mening giva Kungl.
Maj :t till känna vad reservanterna anfört
beträffande den i motionerna begärda
översynen av televerkets taxor
in. in.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! I princip skall varje
gren inom den statliga förvaltningen
bära sina kostnader och således utgöra
en affärsmässig enhet. Den principen
bör givetvis gälla också i fråga om de
avgifter som tas ut på skilda områden.
Avgifterna skall med andra ord täcka
kostnaderna med den avans som kan
anses skälig på ett sådant sätt att det
inte blir fråga om en beskattning.

Olika uppfattningar råder om hur telefontaxorna
skall ordnas, men det torde
stå klart att en gren inte skall bära
en annans kostnader.

Nu har det skett en mycket snabb utveckling
inom hela teleområdet, och
man kan säga att en i det närmaste fullständig
automatisering har genomförts.
De gamla växelstationerna finns inte
längre, utan samtalen förmedlas helt
automatiskt. Taxesystemet har emellertid
inte följt med i denna utveckling.
Det är i själva verket bara kabelkostnaderna
som påverkar samtalskostnaderna.
Om man ringer ett telefonsamtal
från södra Sverige upp till norra Sverige,
erfordras numera ingen som helst
manuell koppling, utan samtalen vidarebefordras
på automatisk väg från utgångstelefonen
till den telefon som tar
emot samtalet. Det enda som påverkar
avgiften är kabelkostnaden för den
längre sträckan.

Om vi skall följa med i utvecklingen
på detta område, är det nödvändigt att
debiteringen sker efter de verkliga kostnaderna
och inte efter ett system som

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Nr 24

Om en för hela landet enhetlig telefontaxa, m. m.

byggde på en hel rad av växelstationer
genom vilka samtalen skulle kopplas
vidare.

Nu är kabelkostnaden mycket låg och
den kommer att bli ännu lägre. En koaxialkabel
tar nu ett par tre tusen samtal.
Inom kort kommer en sådan kabel
utan större anordningar —- utan förändringar
av kabeln — att ta 10 700 samtal.
Bara detta belyser hur ringa del kabelkostnaden
utgör.

Skall man verkligen göra ett modernt
och efter tiden och de tekniska förutsättningarna
anpassat system för debitering
av telefonsamtal måste det bli en
enhetlig taxa. Vi tar exempelvis inte
mer betalt för ett brev därför att det
skickas en längre sträcka, utan det kostar
för närvarande 55 öre vart vi än
skickar det. Jag skulle kunna tänka mig
att kostnaden inte är mycket större för
kabeln mellan telefonorter på olika avstånd.
Jag måste säga att man ådagalägger
en alldeles häpnadsväckande
konservatism när man inte följer med
den tekniska utvecklingen utan bara
på grund av gamla traditioner och med
hänvisning till att debiteringarna skett
så tidigare fortsätter att debitera telefonsamtal
ungefär som när man förr
använde manuellt arbete vid växelstationerna.

Som jag tidigare sade har automatiseringen
gått med berömvärd snabbhet,
men televerket har beträffande
taxorna inte skött sin uppgift. Man skulle
givetvis, så långt det hade varit möjligt,
följt med i fråga om telefontaxorna
och utformat dem efter automatiseringen.

Ingen har direkt talat mot motionen
om enhetliga telefontaxor —- och det
torde vara mycket svårt att göra det.
Jag bortser nu från de olika förändringar
som föreslagits beträffande taxorna i
olika avseenden. Den motion som jag
själv skrivit under siktar till enhetliga
telefontaxor.

Ursäkten från utskottet är att utredningar
pågår. De utredningarna borde

ha varit slutförda nu. De skulle ha följt
med automatiseringen och man borde
ha kunnat genomföra de förslag som
utredningarna eventuellt lagt fram. Det
är ledsamt att ursäkter mycket ofta förs
fram när det gäller saker som borde
genomföras. Det är nu flera år sedan
vi lade fram förslag till en rationellare
lösning av taxorna för postverket. Vi
anförde att postverket bara har en uppgift,
nämligen att befordra en försändelse
från avlämningsplatsen fram till den
adressat som står på försändelsen.
Verket skall varken läsa vykort, brev
eller någonting annat, utan dess enda
uppgift är att föra fram försändelsen.
Jag anser att detta var självklart, men
vad har hänt sedan dess? Ja, affärsverksutredningen
har lagt fram förslag,
men ingenting har hänt. Hur länge skall
vi släpa efter med dylika omoderna
metoder för debiteringar från statens
verk?

Jag skall också tillägga — eftersom
vi så ofta diskuterar Norrlands problem
— att detta system måste innebära
en diskriminering av Norrland.
Varför skall man betala mer för sina
samtal från Norrland till Stockholm
och södra Sverige, och vice versa? Det
är ändå där uppe de långa avstånden
finns, och norrlänningarna skulle ha
mycket stor nytta av om taxorna blev
likartade över hela landet och det inte
kostade mer vart man än ringde. Det
finns inte några tekniska hinder för
att ändra hela systemet, så att vi får
enhetliga teletaxor.

Vi har inte gått så hårt fram att vi i
reservationen direkt har anfört att man
ögonblickligen skall genomföra detta,
utan vi har en mildare formulering. Det
finns emellertid ingen som helst anledning
att fördröja denna sak längre.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Häri instämde herr Gustafsson, XilsEric,
(ep).

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Om en för hela landet enhetlig telefontaxa, m. m.

Herr STRANDBERG (m):

Herr talman! Enligt en del gjorda utredningar
synes ett företags kontaktarbete
till 95 procent avse snabba och
korta informationer, som i huvudsak
verkställs per telefon och per telex. Volymen
av kontaktarbetet ökar också årligen
i takt med den snabba tekniska
utvecklingen. Att särskilt den norrländska
företagsamheten härigenom av just
kostnadsskäl kan bli kontaktisolerad är
väl uppenbart. Det är därför mycket
betydelsefullt att underlätta de norrländska
företagens kontaktarbete, vilket
måste utgöra en integrerad del i
den allmänna lokaliseringspolitiken.

En företagare i Stockholmsområdet
som i sin kontaktverksamhet utväxlar
ett normalsamtal, vilket brukar pågå i
fem minuter, har att för detta femminuterssamtal
betala 11 öre. En företagare
i Umeå, som har lika stort behov av
kontakt med centralinstitutioner etc. i
Stockholmsregionen, har att för samma
femminuterssamtal erlägga 4:20.
Hans kontaktarbete blir alltså 40 gånger
dyrare.

Taxorna har inte ändrats i avseende
på avståndsklasserna sedan 1938. Under
de senaste 30 åren har emellertid den
teletekniska utvecklingen helt förändrat
tidigare kalkyler för avståndskostnaderna.
Särskilt de senaste årens oerhört
snabba utveckling inom transmissionstekniken
har medfört att avståndskostnaderna
sjunkit väsentligt, och de torde
inom en snar framtid ha reducerats ytterligare.
Detta förhållande har uppmärksammats
av televerket, kanske inte
minst till följd av opinionens påtryckningar,
och verket har äntligen
börjat fundera på att vidtaga ändringar.

Jag känner mycket väl till den principiella
uppbyggnaden av televerkets
nät. När man genomförde automatiseringen
blev televerkets nät utbyggt efter
ett visst system, delvis baserat på då
gällande kommunindelning. Jag ger inte
televerket ansvaret för att vi ändrar
våra kommungränser. Men det förhål -

landet att kommungränserna ändrats så
radikalt gör ju också att man inom en
kommun i många fall tvingas använda
rikssamtal.

Jag känner även så pass väl till nätets
struktur att jag inte omedelbart
skulle ge mig på att kräva införande av
enhetstaxa. Jag tror att man här är
tvungen att gå fram i etapper. Det är
också detta som vi inom moderata samlingspartiet
har framhållit i vår motion,
där vi begär att taxesystemet skall överses
och utredas i syfte att vi skall få för
det första en lokaliseringspolitisk anpassning,
för det andra enhetstaxor
inom storkommunerna, för det tredje
en bättre anpassning för närboende
inom riktnummerområdenas gränser
och för det fjärde en analys av möjligheterna
till enhetstaxa vid trafik utom
eget riktnummerområde, d. v. s. måhända
på längre sikt en enhetstaxa inom
hela riket.

Utskottsmajoriteten säger att motionärernas
syften i det närmaste har blivit
tillgodosedda genom de utredningar
som televerket nu äntligen igångsatt.
Så till vida kan jag dela utskottsmajoritetens
mening att vi har blivit tillgodosedda
genom de yttranden från televerket
där man talar om att hela detta problemkomplex
nu skall upptagas till
reell prövning. Men vad vi reservanter
har menat framgår av reservationen till
statsutskottets utlåtande nr 90 på sidan
4. Vi anser denna fråga vara av sådan
vikt och karaktär att översynen inte
bör ske enbart inom televerkets ram
utan genom en mera allsidigt sammansatt
grupp under medverkan exempelvis
av personer med erfarenhet av regionalpolitiska
bedömningar.

Vi har kanske reagerat mot att televerket
hårt trycker på att dessa frågor
är så komplicerade att deras lösning
skulle kräva flera års utrednings- och
planeringsarbete. Vi reservanter säger
klart att frågorna enligt vår uppfattning
är så angelägna att arbetet bör bedrivas
med största möjliga skyndsamhet. Jag
tror, herr talman, att detta är ytterli -

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Nr 24

Om en för hela landet enhetlig telefontaxa, m. in.

gare ett steg att få en opinion för att påverka
televerket att verkligen skynda
på.

Jag ber att få yrka bifall till föreliggande
reservation.

I detta anförande instämde herr Pettersson,
Karl, (in).

Herr HJORTH (s):

Herr talman! Här föreligger en rad
motioner som går ut på att man skall
genomföra en enhetlig telefontaxa i
hela riket. Det är inte precis någon nyhet
för kammaren, vi har haft liknande
motioner tidigare. Man vill ha denna
enhetliga taxa genomförd så snabbt
som möjligt i hela landet.

När det gäller syftet har utskottsmajoriteten
samma mening som motionärerna
och reservanterna. Såsom herrar
Bengtson och Strandberg redan har
nämnt pågår nu en utredning inom verket,
och man behandlar frågorna med
högsta prioritet. Reservationen går ju
också ut på en utredning för att klara
detta så snabbt som möjligt. Vad som
skiljer reservanterna från utskottsmajoriteten
är att reservanterna vill ha
en allsidigt sammansatt utredning, som
herr Strandberg uttryckte det. Jag
skulle för min del tro att televerket har
sådan sakkunskap på området och tillgång
till sådana experter att vi med
största förtroende kan överlämna åt
televerket att klara också den utredningen.
Verket har även sagt att man skall
behandla frågorna med största skyndsamhet.
Vad som i första hand är angeläget
är enligt min mening att man
inom kommunblocken får en enhetlig
taxa. Att döma av de erfarenheter jag
fått har man också inom verket haft
största förståelse för dessa synpunkter,
och man har undan för undan sökt klara
dessa detaljer.

Nu skall vi inte tro att det är enkelt
att genomföra dessa saker. Det går inte
så snabbt att klara ut dem. Men man
försöker att med största skyndsamhet
förverkliga tanken på en enhetlig taxa.

!•)• Första kammarens protokoll 1970. Nr 24

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr STRANDBERG (m) kort genmäle: Herr

talman! Jag har bara en fråga
till herr Hjorth: Var någonstans i handlingarna
talar televerket om att man
kommer att genomföra detta med största
skyndsamhet? Jag påpekade ju snarare
nyss att televerket säger att detta
kommer att kräva flera års utredningsoch
planeringsarbete.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hjorth har som
företrädare för utskottet svarat att utredningen
kommer att ta lång tid. Men
i utskottets utlåtande står en sammanfattning
av vad televerket har sagt.
Där säger man ”att televerket är medvetet
om att utvecklingen kräver en
successiv anpassning av taxorna efter
ändrade förhållanden”. Varför har inte
televerket varit medvetet om detta tidigare?
Jag kommer inte ihåg när vi
började med automatiseringen av telefonerna,
men den har i alla fall pågått
under många, många år. Strävan har
hela tiden varit att det skulle bli fullständig
automatisering över hela vårt
land. Då borde televerket också ha förutsett
att man skulle komma fram till
den dag när automatiseringen är fullständigt
genomförd och varit berett att
fastställa taxor som motsvarar de verkliga
kostnaderna. Det finns knappast
någon ursäkt för att man inte tagit itu
med detta tidigare.

Orsaken till att vi anmält vår reservation
är att vi anser att det bör ske
mycket snabbare och att flera bör inkopplas
på detta utredningsarbete. Det
bör inte dröja någon längre tid innan
man har anpassat teletaxorna till det
moderna tekniska system som vi nu har.

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Om en för hela landet enhetlig telefontaxa, m. m.

Herr HJORTH (s) kort genmäle:

Herr talman! Både herr Strandberg
och herr Bengtson åberopar den utredning
som krävs i reservationen. De klagar
på att det tar så lång tid inom televerket.
Men om man tillsätter en helt ny
utredning är det troligt att det tar avsevärd
tid innan man kommer fram till
ett resultat. Jag kan inte förstå att det
systemet skulle leda till snabbare resultat,
utan det snabbaste och bästa resultatet
måste ju nås om utredningen
utföres av dem som redan håller på med
arbetet och är väl insatta i frågan.

Herr AXELSON (fp):

Herr talman! Jag skulle naturligtvis
ha kunnat nöja mig med att instämma i
vad som sagts här av motionärer och
reservanter, men eftersom frågan är av
synnerlig vikt, tycker jag att det kan
vara riktigt att som en av motionärerna
bakom motionen nr 206 i denna kammare
säga några ord och ytterligare understryka
betydelsen av att denna fråga
löses.

Telefonen har i våra dagar blivit var
mans egendom och praktiskt taget varje
hems enklaste kontakt med omvärlden.
Samtidigt har den också i näringsliv
och företagsamhet blivit ett oundgängligt
arbetsverktyg. Telekommunikationerna
spelar därför nu en mycket stor
roll överallt men särskilt för folk som
är bosatta i glesbygder, och företag
som är förlagda där eller över huvud
taget i landsorten.

Men tyvärr är som här redan framhållits
den nuvarande konstruktionen
av telefontaxorna sådan att telefonen
blir dyrast för den som bäst behöver
den, d. v. s. för den som bor och har
sin verksamhet långt bort från centralare
delar av länet och landet i sin
helhet. Detta har blivit ännu mera påtagligt
genom den centralisering av såväl
privata som samhälleliga serviceorgan
som skett de senaste åren. Som
taxeområdena nu är utformade, i varje
fall i det län där jag bor, händer det
ofta att man bor i ett annat taxeområde

än det som kommunens centralort tillhör.
Man har i en del fall kortare avstånd
till taxestationen i det taxeområde
kommunens centralort ligger i, än
till taxestationen i det taxeområde man
tillhör, men telefonsamtalet till centralorten
får man betala över den taxestation
som ligger längst bort från ens
bostadsort. En mängd samhällelig service
som tidigare gavs på mindre tätorter
även i ett läns perifera delar, har
nu centraliserats till några få huvudorter,
ofta till bara residensstaden. Det
kan inte vara rättvist att den försämrade
service man får i länets eller kommunens
perifera delar på grund av centraliseringen
av alla kommunala och
samhälleliga aktiviteter, också skall
medföra en ökad telefonkostnad för
dem som vill eller kanske nödgas bo
kvar i dessa områden.

En så långt möjligt enhetlig telefontaxa
är därför det enda riktiga. Det är
visserligen sant att televerket har stora
kostnader för telefonservice i glesbygderna,
men postverket har det ju
också för sin service, men har trots
detta samma porto till varje ort i vårt
land. Motionärerna är väl medvetna om
att detta inte är någon liten och enkel
fråga att lösa, men den är för stora delar
av vårt land mycket viktig. Det är
därför av vikt, som framhålls i utskottsreservationen,
att utredningen sker
med största möjliga skyndsamhet.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till den reservation som är
fogad till detta utskottsutlåtande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Nr 24

Herr Bengtson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varse] upplästes och godkiindes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 90, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 65;

Nej — 63.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående dialekt- och ortnamnsarkiven
m. m. jämte motioner;

nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riksskatteverkets
organisation in. m. jämte motioner;

nr 93, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående organisationen
av den statliga förhandlingsverksamheten
i löne- och anställningsfrågor, m. in.;
samt

nr 94, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till delegationen
för atomenergifrågor för budgetåret
1970/71,

varvid utlåtandet nr 92 företogs
punktvis till avgörande.

Ang. Sveriges investeringsbank AB
Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående statliga
garantier för skadeersättning vid vissa
atomolyckor, ni. in.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
och memorial:

nr 95, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående statliga garantier
för skadeersättning vid vissa atomolyckor
m. in.;

nr 96, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition om vissa pensionsfrågor
in. in.; och

nr 97, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Ang. Sveriges investeringsbank AB

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 28, i anledning av motioner
angående Sveriges investeringsbank
AB.

I de likalydande motionerna I: 827,
av herrar Strandberg och Hubinette,
samt II: av herr Eliasson i Moholm

m. fl., hade yrkats, att riksdagen skulle
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Majd måtte efter utredning
framlägga förslag till ombildning av
Sveriges investeringsbank AB, giva ökade
insynsmöjligheter genom att den
ställdes under bankinspektionens kontroll
samt vidga bankens ägarbas enligt
de riktlinjer som angivits i motionerna.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen måtte avslå motionerna
1:827 och 11:944.

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Ang. Sveriges investeringsbank AB

Reservation hade anförts av herrar
Stefcinson (fp), Åkerlund (m), Nils
Theodor Larsson (ep), Strandberg (in),
Regnéll (m), Börjesson i Glömminge
(ep), Larsson i Umeå (fp) och Stridsman
(ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna I: 827
och II: 944 hos Kungl. Maj :t anhålla
om utredning rörande reformer med
avseende på Sveriges investeringsbank
AB enligt i reservationen angivna riktlinjer.

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! Detta utskottsutlåtande
är ett svar på två motioner från vårt
håll, som gäller krav på vidgad ägarbas
för Sveriges Investeringsbank, ökad
insyn i dess verksamhet genom att den
lägges under bankinspektionens kontroll
och vidare att AP-medel i möjlig
mån kanaliseras via de befintliga kreditinstituten
till näringslivet.

Här föreligger en gemensam borgerlig
reservation, i vilken det sägs att kritiken
mot konstruktionen av Investeringsbanken
vidhålles. I fråga om insynen
krävs en utredning om möjligheterna
att lägga verksamheten under
bankinspektionens tillsyn. På detta svarar
utskottet att kravet vad beträffar
insyn redan är tillgodosett i rimlig mån
på så sätt att man i Investeringsbankens
förvaltningsberättelse publicerar
ett antal av de krediter som har beviljats.
Härför erfordras låntagarnas
godkännande av att deras kreditbehov
blivit tillgodosedda. Det är enligt vårt
sätt att se inte någon rimlig anordning,
utan den riktiga vägen borde vara
att Investeringsbanken sättes under
bankinspektionens kontroll. När utskottet
nu säger att några motiv för att detta
skall ske inte har framförts, är vi alltså
av annan mening.

Vad sedan beträffar Investeringsbankens
verksamhet har vi ingenting annat
att gå efter än den förvaltningsbe -

rättelse som har publicerats. Där finns
i varje fall ett par saker att påtala, nämligen
att Investeringsbanken själv säger
att den nu har bundit sin kreditkapacitet,
som den har genom att staten
tillskjutit medel till banken, och
att man nu är tvungen att från 1970 års
ingång gå ut på kreditmarknaden för
att upplåna medel. Detta måste alltså
ske på en krympt kreditmarknad. När
det nu är trångt om krediter och Investeringsbanken
skall sälla sig till övriga
låntagare på denna marknad, kan det
inte hjälpas att andra måste komma i
kläm. Att det blir de små och medelstora
företagen som kommer att bli lidande
på detta framgår klart och tydligt.

En annan sak som också förtjänar
att beröras i detta sammanhang är det
förhållandet att Investeringsbanken,
som har rättighet att temporärt köpa
och inneha aktier, under andra hälften
av år 1969 tecknat aktier i Uddcomb.
Genom att riksdagen beviljat medel för
den statliga teckningen av detta aktiekapital,
har aktierna sedermera kunnat
överflyttas på Statsföretag AB. Emellertid
är det att notera att om man inte
hade varit säker på att staten skulle gå
in och köpa dessa aktier så hade möjligheten
för Investeringsbanken att
temporärt ligga med dessa aktier varit
nog så dubiös. Det kan inte hjälpas att
man får sätta ett frågetecken i kanten
för denna typ av verksamhet.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! I de motioner som i år
har väckts angående Sveriges Investeringsbank
AB har motionärerna begränsat
sin hemställan till att Kungl. Maj:t
måtte efter utredning framlägga förslag
till ombildning av Sveriges Investeringsbank
AB, ge ökade insynsmöjligheter
genom att den ställes under bankinspektionens
kontroll samt vidga bankens
ägarbas. Motioner av samma inne -

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Nr 24

börd har väckts tidigare, dels år 1967
i anslutning till förslaget om inrättande
av investeringsbanken, dels åren 1968
och 1969.

Kravet på insyn i bankens verksamhet
har vi inom utskottet ansett vara
väl tillgodosett genom den sammansättning
styrelsen har.

Frågan om att ställa banken under
bankinspektionens kontroll var uppe
redan när Investeringsbanken skapades.
Då sade bankinspektionen själv nej
till ett sådant arrangemang med hänsyn
till den konstruktion som Investeringsbanken
har. Enligt utskottets mening
har ingenting inträffat som ger
stöd för reservanternas uppfattning i
detta avseende.

Med dessa korta påpekanden, herr
talman, ber jag att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt därunder framkomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 28, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositio -

Ang. vidgad förtidspensionering, m. m.
nen ånyo upplästs, verkställdes till eu
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —67;

Nej — 59.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 29, i anledning
av motioner om rökförbud inom riksdagshuset,
bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Ang. vidgad förtidspensionering, m. ni.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 34, i anledning av Kungl.
Maj;ts proposition med förslag till lag
om ändring i lagen (1962: 381) om allmän
försäkring, m. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott, jämte
motioner i ämnet.

Genom en den 13 mars 1970 dagtecknad
proposition, nr 66, hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden och lagrådets
protokoll, föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag om ändring i lagen (1962: 381)
om allmän försäkring,

2) lag om ändring i lagen (1969: 205)
om pensionstillskott,

3) lag om ändring i lagen (1962: 382)
angående införande av lagen om allmän
försäkring,

4) lag om ändring i lagen (1962: 392)
om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg
till folkpension,

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Ang. vidgad förtidspensionering, m. m.

dels bifalla det förslag i övrigt, om
vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

I propositionen hade föreslagits, att
den 1 juli 1970 skulle införas vidgade
möjligheter för äldre förvärvsarbetande
att erhålla förtidspension i form av
folkpension och ATP. De nya bestämmelserna
toge sikte på dem som icke
orkade med sitt arbete eller som friställdes
utan att annat lämpligt arbete
stode till förfogande. I sådana fall skulle
efter individuell prövning förtidspension
kunna utgå i större utsträckning
än hittills. Vidare föresloges en
viss uppmjukning av kraven för rätt till
förtidspension i allmänhet.

Propositionen innehölle därjämte
förslag om rätt för dem som gjort förtida
uttag av ålderspension att avbryta
sådant uttag.

För närvarande utginge en tredjedel
av hel förtidspension till den som hade
sin arbetsförmåga nedsatt med mellan
hälften och två tredjedelar. I propositionen
hade föreslagits, att halv förtidspension
skulle utgå i dessa fall.

Förbättringarna av förtidspensioneringen
beräknades medföra, att pensioneringens
kostnader under budgetåret
1970/71 ökade med 100 miljoner
kronor, varav cirka 50 miljoner kronor
beräknades falla på folkpensioneringen
och lika mycket på ATP.

De allmänna försäkringskassornas
pensionsdelegationer föresloges utökade
med två ledamöter som skulle hava
särskild erfarenhet från arbetsförhållanden.
Mandattiderna för ledamöterna
i de allmänna försäkringskassornas styrelser,
pensionsdelegationerna och försäkringsnämnderna
hade föreslagits
minskade från fyra till tre år.

Propositionen innehölle vidare förslag
rörande tilläggspension för lön
från utländsk beskickning m. in.

Med anledning av de höjda taxeringsvärdena
på fastighet vid 1970 års
fastighetstaxering föresloges i propositionen
också en höjning av de förmögenhetsgränser
som gällde vid inkomst -

prövning för kommunalt bostadstilllägg''
m. in. till folkpensionärer. Det s. k.
skärpningsfria förinögenhetsbeloppet
hade föreslagits höjt från 30 000 kronor
till 50 000 kronor för ensam pensionär
och från 45 000 kronor till 80 000 kronor
för makar tillsammans.

Propositionen hade hänvisats till lagutskott,
såvitt avsåge lagförslagen, och
behandlats av andra lagutskottet. I övrigt
hade propositionen hänvisats till
statsutskottet och behandlats i detta
utskotts utlåtande 1970:99.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i ämnet
väckta motioner, nämligen

A. vid riksdagens början väckta motioner 1)

de likalvdande motionerna 1:30,
av herr Bengtson m. fl., och II: 33, av
herr Hedlund m. fl., om sänkning av
den allmänna pensionsåldern, m. in.;

2) de likalydande motionerna 1:36,
av herr Werner, och II: 34, av herr
Hermansson m. fl., om sänkning av den
allmänna pensionsåldern till 65 år;

3) de likalydande motionerna I: 115,
av herr Werner, och II: 125, av fru
Marklund m. fl., angående hustrutillägg
och kommunalt bostadstillägg till folkpension; 4)

de likalydande motionerna 1:319,
av herr Helén in. fl., och II: 345, av
herr Gustafson i Göteborg m. fl., angående
pensionsåldern;

5) de likalydande motionerna 1:352,
av herr Kaijser, samt II: 595, av fröken
Wetterström och fröken Ljungberg, angående
förtidspension och sjukbidrag
för handikappad;

6) de likalydande motionerna 1:753,
av herr Peterson, Eric, och herr Österdahl,
samt II: 871, av herr Jonsson i
Mora in. fl., om en översyn av reglerna
för hustru- och bostadstillägg, m. in.,
såvitt motionerna hänvisats till lagutskott
;

7) de likalydande motionerna 1:855,
av fru Hamrin-Thorell in. fl., och II:
1005, av fru Frsenkel in. fl., om ökat

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Nr 24

stöd åt de handikappade, såvitt nu vore
i fråga;

8) de likalydande motionerna l: 873,
av herr Persson, Yngve, in. fl., och II:
1021, av herr Lindkvist m. fl., om sänkning
av den allmänna pensionsåldern;

9) motionen II: 1012, av herrar Hgltander
och Enskog, angående reduktionen
av de kommunala bostadstilläggen
vid extrainkomst utöver folkpension; B.

i anledning av propositionen väckta
motioner

10) de likalydande motionerna I:

1078, av herr Bohman m. fl., och II:

7264, av herr Holmberg m. fl.;

11) de likalydande motionerna I:

1084, av herr Andreasson, och II: 1271,
av herr Gustavsson i Alvesta m. fl.;

12) de likalydande motionerna I:

1085, av fröken Stenberg och herr Sörenson,
samt II: 1274, av herr Nilsson
i Agnäs och herr Krönmark;

13) de likalydande motionerna I:

1086, av herr Wallmark, och 11: 1273,
av fru Kristensson m. fl.; ävensom

14) de likalydande motionerna I:

1087, av herrar Österdahl och Sörenson,
samt II: 1272, av herr Jonsson i
Mora m. fl.

I motionerna 1:30 och II: 33 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta

a) om sänkning av pensionsåldern
till 65 år för dem som nu vore berättigade
till full ålderspension först vid 67
års ålder;

b) om rätt till förtida respektive uppskjutet
pensionsuttag även efter en
sänkning av den allmänna pensionsåldern; c)

att reformen skulle träda i kraft
den 1 januari 1972.

I motionerna 1:36 och II: 34 hade
föreslagits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle hemställa om utredning
och förslag rörande en allmän
sänkning av den allmänna pensionsåldern
till 65 år.

I motionerna I: 115 och II: 125 hade
yrkats, att riksdagen för sin del skulle

Ang. vidgad förtidspensionering, m. m.
besluta i motionerna angiven ändring
i lagen (1962:392) om hustrutillägg
och kommunalt bostadstillägg till folkpension,
vilket förslag avsåge, att hustrutillägg
och kommunalt bostadstillägg
skulle kunna utgå jämsides med förtida
uttag av pension redan innan den försäkrade
uppnått den ordinarie pensionsåldern.

I motionerna I: 319 och II: 345 hade
anhållits, att riksdagen i .skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte uttala,

att Kungl. Maj:t vid sitt avgörande
beträffande den i statsverkspropositionen
omnämnda utredningsfrågan rörande
pensionsåldern måtte besluta, att
en kommitté med parlamentarisk representation
skulle tillsättas med uppgift
att skyndsamt utarbeta förslag till en
reform av den allmänna pensioneringen,
innebärande sänkt pensionsålder
samt rätt för den enskilde att inom vissa
gränser själv välja tidpunkt för sin
pensionering, varvid 63 år borde utgöra
undre gräns för rätt till ålderspension,

att nämnda kommitté borde i sitt arbete
utgå från en pensioneringsperiod
inom vilken den enskilde kunde träffa
sitt val,

att kommittén också borde framlägga
förslag till åtgärder som underlättade
för den enskilde att — i samband
med en avtrappning av yrkesverksamheten
— välja en successiv övergång
till pensioneringen, samt

att reformerna icke borde begränsas
till sänkning av pensionsåldern och annan
förbättring för nytillträdande pensionärer
utan också borde innefatta
bättre förmåner för dem som redan vore
pensionärer.

I motionerna I: 352 och II: 595 hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla, att Kungl.
Maj:t måtte uppdraga åt riksförsäkringsverket
att skyndsamt verkställa erforderliga
kostnadsberäkningar för genomförande
av i motionerna framförda
förslag samt att Kungl. Maj:t därefter
måtte förelägga riksdagen förslag till
erforderliga författningsändringar i en -

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Ang. vidgad förtidspensionering, m. m.
lighet med motionernas syfte. De författningsändringar
som motionärerna
efterlyste skulle syfta till att två handikappade,
som hade förtidspension eller
sjukbidrag och som inginge äktenskap,
icke skulle få sina pensionsförmåner
reducerade såsom nu föreskreves
i 7 kap. 4 § lagen om allmän försäkring.

I motionerna 1: 753 och II: 871 hade
föreslagits, att riksdagen skulle besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om en översyn av reglerna och
grunderna för erhållande av hustruoch
bostadstillägg, syftande till en höjning
av de prövningsfria beloppen för
sidoinkomster och förmögenhet.

I motionerna I: 855 och II: 1005 hade
yrkats, utom annat, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle begära, att
pensionsförsäkringskommittén gåves i
tilläggsdirektiv att framlägga förslag till
förbättrade pensionsförmåner för handikappade
av innebörden, att full pension
kunde utgå till båda parterna i
äktenskap eller annan samlevnadsform
där båda makarna vore handikappade.

I motionerna I: 873 och II: 1021 hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning
och förslag beträffande en sänkning
av den allmänna pensionsåldern
till 65 år utan sänkning av ersättningsnivån.

I motionen II: 1012 hade anhållits, att
riksdagen måtte besluta, att det kommunala
bostadstillägget för folkpensionärer
med i övrigt oförändrade regler
icke i något fall skulle minskas med
mer än 30 kronor för varje 100 kronor
extrainkomst utöver folkpensionen.

I motionerna 1: 1078 och II: 1264 hade
föreslagits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t i anledning av proposition
nr 66 skulle anhålla om

a) utredning och förslag om tredjedelsavtrappning
i stället för den nuvarande
hälftenavtrappningen av folkpensionärernas
kommunala bostadstillägg
i syfte att minska folkpensionärernas
stora marginella inkomstbortfall vid
sidoinkomstökningar;

b) utredning och förslag om borttagande
av de speciella regler som gällde
folkpensionärer vid beräkningen av inkomster
av förmögenhet vid prövningen
av rätten till hustrutillägg och kommunalt
bostadstillägg.

I motionerna 1:1084 och II: 1271 hade
yrkats, att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition nr
66 skulle

1. besluta, att person, vars arbetsförmåga
vore nedsatt med minst en
tredjedel men icke så mycket som hälften,
skulle vara berättigad att erhålla
förtidspension med en tredjedel av hel
förtidspension;

2. i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om förslag till åtgärder för att lösa de
följdproblem som härvid kunde uppstå
t. ex. inom sjukförsäkringen;

3. besluta, att de två ledamöter av
pensionsdelegationen, som skulle hava
särskild kännedom om arbetsförhållanden,
skulle utses av respektive landsting.

I motionerna I: 1085 och 11: 1274 hade
hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av proposition nr 66 måtte giva
Kungl. Maj :t till känna att make, som
uteslutande varit sysselsatt med hushållsarbete
i hemmet före inträdd invaliditet
måtte vid invaliditetsbedömningen
jämställas med dem, som vid
inträdd invaliditet varit förvärvsarbetande.
Yrkandet i motionerna toge sikte
framför allt på den invaliditetsbedömning
som lades till grund för erhållande
av invaliditetstillägg enligt 9
kap. lagen om allmän försäkring.

I motionerna 1: 1086 och II: 1273 hade
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle anhålla

1. om utredning och förslag angående
möjligheter till delvis förtida uttag
respektive delvis uppskjuten pension
på sätt i motionerna angivits, i syfte att
underlätta en mjukare övergång till full
pensionering,

2. om utredning och förslag om individuella
folkpensionsförmåner — oav -

Onsdagen den 13 mai 1970 fm.

Nr 24

sett civilstånd — i enlighet med vad i
motionerna anförts.

I motionerna I: 1087 och 11: 1272 hade
föreslagits, att riksdagen skulle uttala,

att den åldersgräns, som uppställdes
som riktpunkt för tillämpningen av
den mildare invaliditetsbedömningen,
borde vara 60 år mot i propositionen
angivna 63 år,

att äldre person som friställdes borde
kunna erhålla förtidspension utan
medicinsk prövning i de fall arbetsmarknadsmyndigheterna
icke kunde erbjuda
vederbörande annan passande
sysselsättning,

att den mildare pensionsbedömningen
borde göras tillämplig även för grupper
som stode utanför arbetsmarknaden,
särskilt de så kallade hemmadöttrarna,
äldre frånskilda kvinnor samt
personer som arbetade i skyddad sysselsättning,
samt

att någon tidsgräns, varefter ny ansökan
erfordrades för återinträde i förtidspension,
ej borde uppställas vad beträffade
äldre förtidspensionerade som
återgått till arbetsmarknaden.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen måtte ■—- med avslag
på motionerna 1:1084 och 11:1271, såvitt
de avsåge pensionsdelegationernas
sammansättning — antaga 18 kap. 20 §
i det vid propositionen fogade förslaget
till lag om ändring i lagen (1962:381)
om allmän försäkring;

B. att riksdagen måtte antaga övriga
delar av förslaget till lag om ändring
i lagen (1962:381) om allmän försäkring; C.

att riksdagen måtte antaga det vid
propositionen fogade förslaget till lag
om ändring i lagen (1969:205) om
pensionstillskott;

D. att riksdagen måtte antaga det vid
propositionen fogade förslaget till lag
om ändring i lagen (1962: 383) angåen -

Ang. vidgad förtidspensionering, m. m.
de införande av lagen om allmän försäkring; E.

att riksdagen måtte antaga det vid
propositionen fogade förslaget till lag
om ändring i lagen (1962:392) om
hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg
till folkpension;

F. att motionerna I: 1085 och IT: 1274,
om invaliditetsbedömningen för hemarbetande,
i den mån de icke kunde
anses besvarade genom vad utskottet i
utlåtandet anfört, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

G. att motionerna 1:1087 och II: 1272,
såvitt de avsåge avgränsningen av äldre
arbetskraft, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

H. att motionerna 1:1087 och II:
1272, såvitt de avsåge medicinsk prövning
för erhållande av förtidspension
och mildare pensionsbedömning för
grupper utanför arbetsmarknaden, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; J.

att motionerna I: 30 och II: 33, om
en allmän sänkning av pensionsåldern,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

K. att motionerna 1:319 och 11:345,
angående pensionsåldern, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

L. att följande motioner, nämligen

1) motionerna I: 36 och II: 34, om en
allmän sänkning av pensionsåldern,

2) motionerna I: 873 och II: 1021, om
en allmän sänkning av pensionsåldern,

3) motionerna 1:1086 och 11:1273,
såvitt de avsåge partiellt förtida uttag
av pension, samt

4) motionerna I: 115 och II: 125, om
rätt till kommunalt bostadstillägg vid
förtida uttag av pension,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

M. att motionerna 1:1087 och II:
1272, såvitt de avsåge omprövning av
pensionsrätt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

N. att motionerna 1:1084 och II:
1271, såvitt de avsåge införande av en

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Ang. vidgad förtidspensionering, m. m.
ny invaliditetsgrad m. m. (yrkande 1
och 2), icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

O. att motionerna 1:352 och 11:595,
om förtidspension åt handikappade makar,
samt motionerna I: 855 och II:
1005, såvitt de avsåge förtidspension åt
handikappade makar, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

P. att motionerna I: 1086 och II: 1273,
såvitt de avsåge individuella folkpensionsförmåner
oavsett civilstånd, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; Q.

att motionerna 1:753 och 11:871,
såvitt de avsåge förmögenhetsgränser
för inkomstprövade pensionsförmåner,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

R. att motionerna I: 1078 och II: 1264,
såvitt de avsåge skärpningsregeln vid
inkomstprövade pensionsförmåner, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; S.

att motionerna 1:753 och 11:871,
såvitt de avsåge de prövningsfria beloppen
för sidoinkomst vid inkomstprövning
av kommunalt bostadstillägg, samt
motionen 11:1012 och motionerna I:
1078 och 11:1264, såvitt de avsåge avdragsfaktorn
vid inkomstprövning av
kommunalt bostadstillägg, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1), vid A i utskottets hemställan (pensionsdelegationernas
sammansättning),
av herr Österdahl (fp), fröken Pehrsson
(ep), samt herr Gustavsson i Alvesta
(ep) och herr Jönsson i Ingemarsgården
(fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under A
hemställa, att riksdagen måtte — med
förklaring att riksdagen funnit viss ändring
böra vidtagas i det genom propositionen
framlagda förslaget till lag
om ändring i lagen (1962: 381) om allmän
försäkring — med bifall till motionerna
1:1084 och 11:1271, såvitt de

avsåge pensiondelegationernas sammansättning,
för sin del antaga 18 kap. 20 §
nämnda förslag med den ändringen, att
paragrafen erhölle i reservationen angiven
lydelse;

2) , vid G i utskottets hemställan (avgränsningen
av äldre arbetskraft), av
fru Hamrin-Thorell (fp) samt herrar
Österdahl (fp) och Jönsson i Ingemarsgården
(fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort lyda så, som reservationen
visade, samt att utskottet
bort under G hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna I: 1087
och 11:1272, såvitt de avsåge avgränsningen
av äldre arbetskraft, uttala, att
den åldersgräns, som uppställdes som
riktpunkt för tillämpningen av den mildare
pensionsbedömningen, borde vara
60 år mot i propositionen angivna 63
år;

3) , vid J i utskottets hemställan (allmän
sänkning av pensionsåldern), av
fröken Pehrsson (ep) och herr Gustavsson
i Alvesta (ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla
den lydelse, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet bort under
J hemställa, att riksdagen måtte med
bifall till motionerna 1:30 och 11:33
för sin del besluta, att rätt till folkpension
och tilläggspension i form av ålderspension
enligt lagen om allmän
försäkring skulle med giltighet från den
1 januari 1972 tillkomma försäkrad från
och med den månad under vilken han
fyllde 65 år;

4) , vid K i utskottets hemställan (förbättrade
pensionsförmåner åt redan
pensionerade i samband med en allmän
sänkning av pensionsåldern), av
fru Hamrin-Thorell (fp) samt herr Österdahl
(fp) och lierr Jönsson i Ingemarsgården,
vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort hava den ändrade
avfattning, denna reservation visade,
samt att utskottet bort under K
hemställa, att motionerna 1:319 och
II: 345, angående pensionsåldern, måtte
anses besvarade genom vad reservanterna
anfört;

Onsdagen den 13 inaj 1970 fm.

Nr 21

1!)

5) , vid N i ulslcottets hemställan (införande
av en ny invaliditetsgrad), av
fröken Pehrsson (ep) och herr Gustavsson
i Alvesta (ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande hort i viss angiven
del lyda så, som reservationen visade,
samt att utskottet bort under N hemställa,
att riksdagen måtte med anledning
av motionerna I: 1084 och IT: 1271,
såvitt de avsåge införande av ny invaliditetsgrad
m. m. (yrkandena 1 och 2),
hos Kungl. Maj :t hemställa om förslag
till årets höstriksdag om en ny invaliditetsgrad
i lagen om allmän försäkring
i enlighet med vad reservanterna
anfört;

6) , vid O i utskottets hemställan (förtidspension
åt handikappade makar),
av fru Hamrin-Thorell (fp) samt herrar
Österdahl (fp), Kaijser (m), Jönsson
i Ingemarsgården (fp) och Ringaby
(in), vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss del bort erhålla den ändrade
avfattning, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
O hemställa, att riksdagen måtte med
anledning av motionerna 1:352 och
11:595, om förtidspension åt handikappade
makar, samt motionerna 1:855
och 11:1005, såvitt de avsåge förtidspension
åt handikappade makar, hos
Kungl. Maj :t anhålla om utredning och
förslag angående förtidspension åt gifta
handikappade i enlighet med vad
reservanterna anfört;

7) , vid P i utskottets hemställan (individuella
folkpensionsförmåner oavsett
civilstånd), av herrar Kaijser (m)
och Ringaby (m), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
hava den lydelse, denna reservation
visade, samt att utskottet bort under P
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna I: 1086 och II: 1273,
såvitt de avsåge individuella folkpensionsförmåner
oavsett civilstånd, hos
Kungl. Maj:t anhålla om utredning och
förslag angående individuella folkpensionsförmåner
i enlighet med vad reservanterna
anfört;

Ang. vidgad förtidspensionering, m. ni.

8) , vid R i utskottets hemställan (den
s. k. skärpningsregeln vid inkomstprövningen
av kommunalt bostadstillägg),
av herrar Kaijser (in) och Ringaby (in),
vilka ansett, att utskottets yttrande i
viss del bort lyda så, som reservationen
visade, samt att utskottet bort under R
hemställa, att riksdagen måtte med anledning
av motionerna 1:1078 och II:
1264, såvitt nu vore i fråga, hos Kungl.
Maj :t hemställa om utredning om borttagande
av den s. k. skärpningsregeln
för förmögenhet vid inkomstprövning
av kommunalt bostadstillägg in. m.;

9) , vid A i utskottets hemställan (inkomstprövningsreglerna
för kommunalt
bostadstillägg in. in.), av fru Hamrin-Thorell
(fp) samt herrar Österdahl
(fp), Kaijser (in), Jönsson i Ingemarsgården
(fp) och Ringaby (in), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss del erhålla den ändrade lydelse,
som i denna reservation angivits, samt
att utskottet bort under S hemställa,
att riksdagen måtte med anledning av
motionerna I: 753 och II: 871, såvitt nu
vore i fråga, motionen II: 1012 samt
motionerna 1:1078 och 11:1264, såvitt
nu vore i fråga, hos Kungl. Maj :t anhålla
om utredning angående inkomstprövningsreglerna
för kommunalt bostadstillägg
m. m. i enlighet med vad
reservanterna anfört.

Fröken PEHRSSON (ep):

Herr talman! Vi har nu att behandla
andra lagutskottets utlåtande nr 34 i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 66.

I propositionen föreslås vidgade möjligheter
för äldre förvärvsarbetande att
erhålla förtidspensioner i form av folkpension
och ATP. Det föreslås också en
uppmjukning av kraven för rätt till
förtidspension i allmänhet. Departementschefen
föreslår vidare att den som
har sin arbetsförmåga nedsatt med mellan
hälften och två tredjedelar skall få
halv förtidspension. De allmänna försäkringskassornas
pensionsdelegatio -

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Ang. vidgad förtidspensionering, m. m.

ner föreslås utökade med två ledamöter
som skall ha särskild erfarenhet
från arbetsförhållandena.

Enligt vår mening är de förslag som
framförts i propositionen i många fall
tillfredsställande. I vissa fall menar vi
från centerpartiet att de förslag som
centern fört fram i motioner i anslutning
till proposition nr 66 bort beaktas
av andra lagutskottet. Jag avser centerns
krav på sänkt pensionsålder till
65 år, valet av ledamöter i pensionsdelegationerna
och vårt förslag om att
den person vars arbetsförmåga är nedsatt
med minst en tredjedel skulle erhålla
en tredjedel av hel förtidspension.

Jag börjar med det sistnämnda. Den
som har sin arbetsförmåga nedsatt med
minst en tredjedel men inte så mycket
som hälften borde — menar vi — få en
tredjedel av hel förtidspension.

De pensionsberättigade delas enligt
nu gällande regler in i tre grupper med
hänsyn till graden av invaliditet. Den
som har sin arbetsförmåga nedsatt i så
hög grad att endast en ringa del av
denna återstår får hel förtidspension.
Om arbetsförmågan är nedsatt med avsevärt
mer än hälften utgår två tredjedelar
av hel förtidspension och om arbetsförmågan
är nedsatt med minst
hälften utgår en tredjedel av hel förtidspension.

I propositionen föreslås att den som
tillhör den lägsta invaliditetsgraden
skall få halv förtidspension. Detta tillstyrker
också utskottet.

I centermotionen föreslår vi införande
av en ny invaliditetsgrad, omfattande
dem som har sin arbetsförmåga
nedsatt med minst en tredjedel men
inte så mycket som hälften. Utskottet
avstyrker bifall till motionerna trots
att i utskottsutlåtandet sägs följande:
”Vill man mildra det tröskelproblem
som propositionsförslaget för med sig,
får man överväga en komplettering av
invaliditetsgraderna i den riktning som
motionärerna förordar.”

Trots detta positiva medgivande av

riktigheten i motionskravet fortsätter
utskottsutlåtandet: ”Utskottet är emellertid
inte berett att ansluta sig till en
sådan lösning.”

Det är i högsta grad märkligt att man
betygar riktigheten av motionerna men
ändå avstyrker dem i detta avsnitt.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
5) vid N i utskottets hemställan.

Jag nämnde att vi från centerpartiet
hade en annan mening än den som
framförts i propositionen då det gällde
att välja ledamöter i pensionsdelegationerna.
I propositionen föreslås att pensionsdelegationerna
utökas med två ledamöter
med erfarenhet av arbetsförhållandena.
De skall enligt förslaget
utses av riksförsäkringsverket efter
kontakter med arbetsmarknadens organisationer.
I motionerna 1:1084 och
II: 1271 föreslår vi att de nya ledamöterna
utses av respektive landsting och
väljs bland dem som har särskild kännedom
om arbetsförhållandena och lokala
arbetsmarknadssituationer. Vi anser
det vara principiellt felaktigt att
det verk, som är beslutande organ i
andra instans, utser ledamöter som
skall fatta beslut i första instans.

Herr talman! Jag vill yrka bifall till
reservation 1 vid A i utskottets hemställan.

Sänkt pensionsålder till 65 år är ett
gammalt centerpartikrav som vi återkommer
med. Ända sedan 1961 har vårt
parti varje år hävdat angelägenheten
av denna reform. Vi har här i landet
ända sedan 1914 haft oförändrad pensionsålder,
och inom centerpartiet anser
vi att sänkning av pensionsåldern
är den viktigaste och mest angelägna
sociala fråga vi har att lösa för närvarande.

Det talas så mycket om jämlikhet,
och det talas om grundtrygghet och
rättvisa människorna emellan, men inte
kan jag tycka att det är jämlikhet eller
trygghet man strävar efter, när man
motsätter sig förslaget om sänkt pensionsålder
till 65 år för alla. Vi vet att

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Nr 24

en hel del redan har denna förmån. Av
dem som inte fått den har många det
tyngsta arbetet, den längsta arbetstiden
och oftast också de lägsta inkomsterna.
En växande opinion ställer sig i
dag bakom kravet från centern i denna
fråga. Vi anser att riksdagen nu bör
fatta ett principiellt beslut om sänkning
av pensionsåldern inom folkpensioneringen
och tilläggspensioneringen
till 65 år och detta från och med den 1
januari 1972.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
3 vid J i utskottets hemställan.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! ”Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring
i lagen (1962:381) om allmän försäkring,
in. m.” låter väl för de flesta människor
rätt intresselöst, ty de vet ju att
ändringar i lagar sker väldigt ofta och
de flesta märker inte någon skillnad
alls. Men bakom den här torra formuleringen
ligger en reform som många
äldre människor kommer att uppleva
som mycket betydelsefull. Det är de
många människor som har ett hårt och
tungt arbete, som gjort dem trötta, kommit
dem att längta efter att rå sig själva
i stället för att streta med ett jobb som
blivit en rutin de inte trivs särskilt
bra med på äldre dagar, människor som
blivit stressade — detta outgrundliga
uttryck för mänskliga upplevelser — så
att de vantrivs med livet och omgivningen,
och omgivningen kanske vantrivs
med dem. De längtar helt enkelt
efter att få dra sig tillbaka och få en
så hygglig pension att de kan leva på
den något så när bekymmerslöst.

Har inte den här gruppen av människor
det nu då? Jo, de som jobbat
så hårt att de slitit ut sig och har intyg
från doktorn på att de kan få förtidspension
av medicinska skäl är ju
redan klara.

Allt pekar emellertid på att fler människor
än de som inrangeras i denna

Ang. vidgad förtidspensionering, m. m.
grupp behöver en förtidspension innan
de har uppnått den lagstadgade pensionsåldern,
d. v. s. 67 år för folkpension
och tilläggspension, för så vitt de
inte väljer att ta ut förtida pension
eller att skjuta upp pensionen.

Avsikten är nu att utvidga den grupp
som jag nämnde om så att de som inte
är direkt sjuka men kanske inte orkar
med sitt arbete eller som friställs när
ett företag läggs ned och som inte kan få
något lämpligt arbete i stället på orten
skall kunna få förtidspension.

Reglerna skall mjukas upp, sägs det i
propositionen, på ett sådant sätt att vederbörande
inte behöver vara sjuk i
egentlig mening. Om han eller hon kommit
till en viss ålder skall det tas större
hänsyn till om han eller hon över huvud
taget kan fortsätta i förvärvslivet.
Det kanske inte finns något arbete för
vederbörande som passar, och det är
kanske inte heller lämpligt med en omskolning.
Det kan ju också ställa sig
rätt dyrt för samhället att omskola en
person vid sådan ålder att en förräntning
inte kan komma i fråga av det kapital
som omskolningen i och för sig
betingar. Det kanske inte heller finns
något arbete på orten, som jag tidigare
nämnde, utan vederbörande måste flytta
för att få sin utkomst.

Dessa människor skall alltså inte behöva
ingå i den grupp som enbart av
medicinska skäl får en förtidspension
utan skall bedömas efter de kriterier
som jag nu har berört.

Det är klart att folkpartiet hälsar
förslaget med största tillfredsställelse,
eftersom detta har varit vår målsättning
länge. Beträffande vissa delar av propositionen
har vi emellertid en avvikande
mening, och jag skulle vilja uppehålla
mig vid dem.

Förslaget gäller självfallet i huvudsak
äldre människor. Men vad menas då
med äldre människor? Detta kan man
ha mycket olika meningar om. Förslaget
bygger på ett betänkande som riksförsäkringsverket
har framlagt. I detta
betänkande diskuterades också ålders -

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Ang. vidgad förtidspensionering, m. m.
gränser för erhållandet av förtida pension.
Verket är tveksamt i fall man
skall lägga 60 eller 63 år som riktpunkt
för den mildare pensionsprövningen,
men verket har stannat för 63 år. Motiven
härför tycker jag är ganska diffusa,
men verket framhåller bland annat
att den här åldersgränsen spelar en
viss roll för pensionssystemet i övrigt.

Departementschefen och även utskottet
har godtagit den föreslagna åldersgränsen.
Man kan alltså från dessa 63
år laborera både uppåt och nedåt. Vi
reservanter anser beträffande detta avsnitt
av utlåtandet att det är mycket som
talar för att gränsen i stället sätts vid
60 år. Åldrandet är individuellt och arbetsförmågan
varierar nästan från människa
till människa. Dessutom är ju
svårigheterna att stå kvar i ett yrke
oerhört mycket större än det är att stå
kvar i ett annat. Det finns därför mycket
som talar för att gränsen 60 år är
mer människovänlig. Även den gränsen
återfinns redan i vårt system. Vid 60
år utgår t. ex. äldrestödet. Eftersom det
alltid måste bli en individuell prövning
av fallen finns det knappast någon möjlighet
till missbruk, om 60 år tas som
riktpunkt för den mildare tillämpningen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen 2.

När det gäller rätt till förtidspensionering,
oberoende av ålder, har utskottet
följt departementschefen som också
har föreslagit en viss uppmjukning av
praxis. I detta förslag ligger alltså en
uppmjukning av invaliditetsbedömningen
av handikappade husmödrar, vilket
vi hälsar med stor tillfredsställelse. Hittills
har man för gifta kvinnor som uteslutande
har varit sysselsatta i hemmet
bedömt deras arbets- och förvärvsförmåga
med hänsyn till deras möjligheter
att utföra detta hemarbete. Men nu
skall husligt arbete helt jämställas med
förvärvsarbete utanför hemmet i denna
bedömning. En invalidiserad husmor
kan få förtidspension, även om hon
kan arbeta litet hemma. När man be -

dömer hennes arbetsförmåga generellt
skall man alltså ta hänsyn till om hon
skulle kunnat arbeta utanför hemmet
och med vad. Detta skulle också gälla
hemarbetande make, eftersom vi har infört
jämlikhetsprincipen.

För en annan grupp kan detta förslag
och det beslut som jag hoppas att
riksdagen skall fatta i dag ha en inte
så liten betydelse. Jag avser hemmadöttrarna,
som jag brukar kalla för våra
eviga följeslagare vid riksdagsbehandlingen
av pensionsärenden. Den föreslagna
reformen kanske kan lösa problemen
för en del av dessa hemmadöttrar.
Jag tycker att vi får avvakta och
se hur stor den grupp blir som kan få
fördelar av den föreslagna reformen.
Men jag skulle kunna tänka mig att det
finns hemmadöttrar som är ganska utslitna
och komna till en tämligen hög
ålder när de blir ensamstående och då
inte kan förväntas ha kvar så mycket
av sin arbetsförmåga att de kan gå ut
på arbetsmarknaden och skaffa sig sin
försörjning där. Deras enda arbetsområde
är vården av sjuka -—• ofta sjuka
anhöriga — och i viss mån hushållsarbete.
Jag må dock säga att det
är mycket stor skillnad för dessa kvinnor
mellan att sköta anhöriga och utföra
detta ganska reducerade hushållsarbete
och att, när de blir ensamstående,
gå ut på arbetsmarknaden och underkasta
sig den disciplin som fordras
där och dessutom förvärva den yrkeskunskap
som behövs för att detta arbete
skall bli ett yrkesarbete, på vilket
de kan försörja sig.

Man vet inte hur stor denna grupp
blir, men man har tydligen räknat med
att 10 000—20 000 skulle komma i åtnjutande
av pension före 67 års ålder
och att just dessa hemmadöttrar skulle
kunna få fördel av det framlagda förslaget.
De har onekligen sparat pengar
åt samhället — det har jag sagt så
många gånger att jag egentligen inte
behöver upprepa det — på grund av
de tjänster de utfört genom att verkligen
ta hand om sjuka åldringar.

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Nr 24

Denna förtidspensionering löser självfallet
inte problemet med en sänkt pensionsålder,
som — vilket fröken Pelirsson
påpekade — verkligen har varit
uppe till diskussion många gånger. Men
detta är en etapp på vägen, måste man
säga. I utskottsutlåtandet förs en diskussion
kring denna fråga om sänkt
pensionsålder som jag anser mig kunna
acceptera. Det moderna arbetslivets
krav är, som jag redan sagt, mycket
pressande för många. Mycket arbete är
för tungt, och rättviseskäl har också
framförts som ett motiv för lägre pensionsålder.
Men det torde kunna diskuteras
om en generell sänkning av
pensionsåldern för alla just nu skulle
vara den bästa utvägen. En sådan reform
åsamkar samhället dryga utgifter,
och man kan fråga sig om de pengarna
inte kan användas bättre och mer
rättvist. Människorna är mycket olika,
de har mycket olika förutsättningar att
sköta sitt arbete på äldre dagar, och
arbetet är av mycket olika beskaffenhet.

Frågan om huruvida pensionsåldern
skall vara rörlig eller generell fordrar
därför en grundlig utredning. Vi hälsar
således med stor tillfredsställelse den
parlamentariska utredning som regeringen
har förutskickat i statsverkspropositionen.
I den motion som folkpartiet
avgav vid riksdagens början tog vi
upp denna fråga och drog upp riktlinjer
efter vilka vi ansåg att den aviserade
utredningen borde arbeta. En hel
del av dessa motionsförslag och önskemål
har vi fått tillgodosedda. Vi föreslog
där att man för det första skall utgå
från en pensionsperiod, före vilken
den enskilde kan välja när han vill pensioneras.
Det bör för det andra finnas
möjlighet för den enskilde att välja en
successiv övergång till sin pension i
samband med att han får en avtrappning
av arbetet, ett lättare arbete, kanske
ett deltidsarbete. För det tredje
föreslog vi —• det har inte tagits upp i
utskottets utlåtande — att de som redan
är pensionerade och alltså inte

Ang. vidgad förtidspensionering, m. m.
får någon fördel av de åtgärder som
skulle vidtas enligt denna utredning
skall omfattas av de förmåner som samhället
ger och inte lämnas utanför.

Utskottet utgår också från att utredningen
tar upp pensionsfrågan i hela
dess vidd. Detta innebär ju såväl en
generell sänkning av pensionsåldern
som de alternativ jag redogjort för, av
vilka utskottet gjort de flesta till sina.
Utskottet säger ifrån att så långt det är
möjligt bör den enskilde försäkrades individuella
situation få möjlighet att påverka
hans pension. Därför anser vi
inom folkpartiet att det inte finns anledning
att nu aktualisera ett omedelbart
införande av en generell sänkning
av pensionsåldern. Man får invänta erfarenheterna
av den utvidgade förtidspensionen
och av utredningen.

Jag har flera gånger från denna talarstol
sagt att detta är den enda lösningen
för framtiden och att en för
alla fastställd pensionsålder inte kan
vara en lycklig lösning, särskilt som
den medicinska forskningen ständigt
gör framsteg och möjliggör för många
människor —- långt ifrån alla — att behålla
sin arbetsförmåga utöver den skarpa
gräns som många vill sätta i detta
avseende. Det finns de som har mycket
svårt att över huvud taget klara en uppgift
efter 60 års ålder, och det finns de
som långt över 70 års ålder är så vitala
att de kan utföra ett yrkesarbete
i en eller annan form.

Vad vi i folkpartiet saknar bland de
krav vi fått tillgodosedda är förbättrade
pensionsförmåner åt dem som redan
nu har nått pensionsåldern. Vi har
betraktat det som en orättvisa att dessa
har blivit helt förbisedda. De som har
det svårast ekonomiskt sett är naturligtvis
de pensionärer som har liten eller
ingen tilläggspension. Det pensionstillskott
som kommit är en början, men
det är så litet att det inte har någon
reell ekonomisk betydelse.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation nr 4.

En grupp av människor som är illa

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Ang. vidgad förtidspensionering, m. m.
hanterade av livet och av lagparagraferna
är de handikappade. Vad jag nu
skall säga några ord om är en liten
grupp bland de handikappade. Det gäller
framför allt unga handikappade som
funnit varandra och gärna vill gifta
sig med varandra för att vara varandra
till glädje, stöd och hjälp. De har var
sin förtidspension. Om de gifter sig
minskas denna. Det är allt bra futtigt
av samhället att ge dem denna lysningspresent.
Nog skulle man kunna vara så
generös mot dem att var och en fick
behålla sin förtidspension. Det är vad
reservationen 6 begär, och jag ber att
få yrka bifall till denna.

Herr talman! När det gäller inkomstregierna
för kommunalt bostadstillägg
och hustrutillägg är vi folkpartister
inom utskottet inte heller nöjda med
utskottets förslag. Marginaleffekten vid
en samtidig reduktion av de inkomstprövade
folkpensionsförmånerna och
avtrappning av det extra skatteavdraget
för folkpensionärer i vissa inkomstlägen
uppgår i en del fall till 90 procent.
I den aviserade utredningen bör man
uppmärksamma detta förhållande. En
minskning av avdragsfaktorn för de inkomstprövade
kommunala bostadstillläggen
och hustrutilläggen bör enligt
vår uppfattning eftersträvas. Även en
höjning av de avdragsfria beloppen för
sidoinkomster bör kunna prövas. Många
äldre — det har jag sagt så många gånger
att jag inte skall upprepa det annat
än kortfattat — både vill och kan utföra
något arbete efter pensioneringen,
och denna vilja och förmåga bör samhället
tillvarata utan att det åsamkar
dessa äldre människor utgifter som inte
svarar mot inkomsterna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
också till reservationen 9.

Herr KAIJSER (m):

Herr talman! Även jag ber att få uttrycka
tillfredsställelse över de förändringar
som har föreslagits i propositionen
och utskottsutlåtandet. Många av

dem har diskuterats och förordats från
vårt håll, och vi hälsar dem som sagt
med tillfredsställelse. I stort sett kan
man väl anse att utskottet är ense, trots
att så många reservationer är fogade till
utlåtandet. Man kan betrakta reservationerna
som små anmärkningar i kanten
för att på ytterligare några ställen
få till stånd förbättringar som man tycker
skulle kunna göras i anslutning till
nu aktuella ändringar.

Vi representanter för moderata samlingspartiet
har undertecknat fyra reservationer
till utskottsutlåtandet. Två
av dem har avgivits tillsammans med
folkpartiets ledamöter, och fru HamrinThorell
har redan motiverat dem. Den
ena gäller reservationen 6 som avser
storleken av förtidspensionen till handikappade
makar. Vi tycker också att
man borde kunna göra en utredning
för att se om man inte kunde ta bort
den reduktion av pensionerna som sker
om de gifter sig. Jag har klart för mig
att det kan vara svårt att avgränsa vilka
handikappade som skall få denna
möjlighet och vilka som inte kan anses
berättigade till denna förmån. Det måste
ju vara en ganska väsentlig grad av
handikapp för att man skall göra den
skillnaden gentemot andra pensionärer.
Likaså kan det, som utskottet påpekar,
ha sina sidor att avgöra hur man skall
förfara när förtidspensionen övergår i
ålderspension. Med stigande ålder kommer
ju allt fler människor i denna situation.
Det är alltså nödvändigt att
man utreder dessa frågor, men jag tror
att det skall kunna vara relativt lätt
gjort.

Reservationen 7, som vi är ensamma
om, utgår från det skatteförslag som
skall diskuteras i morgon. När man går
över till individuell beskattning kan
man ju tycka att det också kan vara
motiverat att pensionen beräknas individuellt.
I själva verket skriver utskottet
ganska förstående på denna punkt.
Utskottet skriver att det förhåller sig
”onekligen på det sättet att en fullt genomförd
individuell beskattning och

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

individuell avgiftsbeläggning inom folkpensioneringen
kan åberopas som skäl
för en översyn av folkpensionssystemets
förmånssida i syfte att genomföra
individuella förmåner”. Inför det skatteförslag
som skall diskuteras i morgon
tycker vi det finns motiv för att göra
eu utredning på denna punkt. Därför
föreslår vi i denna reservation att riksdagen
skall hos Kungl. Maj:t anhålla
om en utredning om individuella folkpensioner
i enlighet med vad som anförts
i motionen.

Reservationen 8 gäller beräkningen
av inkomsterna vid de inkomstprövade
kommunala bostadstilläggen. När
man kommer över en viss förmögenhetsstorlek
skall enligt nuvarande bestämmelser
en tiondedel av förmögenheten
räknas som inkomst. Vi går med
på detta förslag nu men anser att det
inte är riktigt bra ändå. Om förmögenheten
ger avkastning blir ju denna en
inkomst som reducerar bostadstillägget
ganska snart. Om förmögenheten
däremot inte ger någon inkomst alls
kan man fråga sig om det är riktigt att
förmögenheten skall reducera de inkomstprövade
förmånerna. Vi hemställer
om en utredning även på denna
punkt.

Slutligen är vi också medundertecknare
av reservationen 9 som berör samma
fråga men där det gäller beräkningen
av sidoinkomsterna vid inkomstberäkningen
för bostadstilläggen. I själva
verket kan, som fru Hamrin-Thorell redan
påpekat, marginaleffekterna bli ytterligt
stora i sådana fall, i det att dels
skatten och dels minskningen av tilläggen
etc. medför att progressionen vid
beskattningen i vissa fall kan uppgå till
så mycket som 90 procent av inkomstökningen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till dessa fyra reservationer.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Andra lagutskottets utlåtande
nr 34 grundar sig dels på en
proposition av Kungl. Maj :t, dels på en

Ang. vidgad förtidspensionering, ni. m.
rad motioner. Jag skall beträffande
detta paket bara ta upp en delfråga till
behandling, men en delfråga som vi
anser vara utomordentligt väsentlig,
nämligen frågan om sänkt pensionsålder.
Här föreligger eu partimotion från
centern.

Detta är ingen ny fråga. Vi har från
vårt håll diskuterat den under hela
1960-talet, och som fröken Pehrsson erinrade
om har varje riksdag sedan
1961 haft motioner i denna riktning.
Dessa motioner från vårt håll har avstyrkts
av andra lagutskottet, centerrepresentanterna
har reserverat sig,
och riksdagen har följt utskottet. Sådan
har gången varit år efter år. Fjolåret
var ett litet undantag. Vi fick då uppleva
reservationer som också anslöt
sig till en sänkning av pensionsåldern
— med alla reservationer som fanns
mot reservationerna. Jag skall senare
återkomma till detta.

Även utanför riksdagen har det uppstått
en stor debatt om sänkt pensionsålder.
Frågan har diskuterats i många
sammanhang. Man har ibland en känsla
av att många här i riksdagen inte vill
kännas vid den debatten. Jag vill erinra
om att när centerledaren herr
Hedlund tog upp dessa frågor under
Visbystämman år 1968 så gav det underlag
för en vidgad debatt med verklig
irritation på åtskilliga håll. Socialministern
har också i olika omgångar
sagt nej till en sänkning av pensionsåldern.
För centerpartiet har frågan
om en sänkt pensionsålder under hela
1960-talet varit en av de mest angelägna.
När vi nu passerat tröskeln till
1970-talet är det för oss den mest angelägna
frågan att lösa. Vi kommer att
enträget och bestämt driva den tills
det blir ett positivt beslut i riksdagen.

Vi har tidigare i år diskuterat frågan
om en sänkt pensionsålder, nämligen
under remissdebatten. Sedan dess
har socialministern äntligen kommit
till klarhet om att en sänkning av pensionsåldern
måste genomföras. Han har
också förklarat att frågan skall utredas.

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Ang. vidgad förtidspensionering, m. m.
Vilka utredningsdirektiven blir vet vi
ännu ingenting om — det är höljt i
dunkel. På den punkten har emellertid
från centerpartihåll framförts två konkreta
förslag, dels att i utredningsdirektiven
skall ingå en sänkning av pensionsåldern
från 67 till 65 år, dels att
den lägre pensionsåldern skall träda i
kraft den 1 januari 1972. Vilka är då
skälen för dessa våra konkreta yrkanden?
Den nuvarande allmänna pensionsåldern
på 67 år har gällt allt sedan
år 1914. Det är en alltför hög pensionsålder
med hänsyn till den förslitning
som sker på många människor.
Allt fler människor utanför riksdagen
börjar också inse det. En växande opinion
fordrar att den allmänna pensionsåldern
skall sänkas till 65 år. Vi
som har nära kontakt med vardagsoch
arbetslivets människor, med blåblusarnas
och de valkiga nävarnas folk,
känner till hur väl motiverat kravet om
en sänkt pensionsålder är. Det kan inte
vara rimligt och riktigt att det svenska
folket skall vara uppdelat i två hälfter
i fråga om pensionsålder, de som är
privilegierade och blir pensionerade
vid 65 års ålder eller tidigare och de
som blir det vid 67 års ålder. Vilka
återfinns då i den senare gruppen? Jo,
främst är det de som tidigt gått ut i
arbetslivet, som ofta inte har annan
skolutbildning än sexårig folkskola och
främst kan hänföras till de kroppsarbetandes
skara. Kan det vara rimligt, ärade
kammarledamöter, att dessa människor
på grund av att de upplevde sin
ungdom i Fattigsverige, då möjligheter
till utbildning utöver folkskola saknades,
skall vara satta på undantag hela
livet? Tyvärr är det så att dessa människor
har det tyngsta arbetet, den
längsta arbetsdagen, den högsta pensionsåldern
och dessutom i regel är att
hänföra till låginkomstgrupperna.

Många talar sig i dag varma för att
hjälpa låginkomstgrupperna, men vilka
möjligheter finns det egentligen? I en
nyutkommen lärobok i samhällskunskap
för gymnasiet behandlas dessa

frågor på ett sätt som det kan vara värt
att få till kammarens protokoll: ”Arbetsmarknaden
och organisationsmönstren
vid arbetsplatserna fungerar traditionellt
som den viktigaste mekanismen
för skiktningen av människorna mellan
olika inkomst- och socialgrupper. Detta
gäller självfallet direkt för alla personer
på arbetsmarknaden men också
indirekt: för t. ex. barn och hemmafruar
är de sociala och ekonomiska
villkoren beroende av ''hushållsföreståndarens’
arbetsmarknadsvillkor, för
sjuka och pensionärer är de egna tidigare
arbetsmarknadsvillkoren av betydelse.

Låginkomst- och låglöneproblemet
kommer med all säkerhet att bli ett av
1970-talets mest omdiskuterade inhemska
samhällsproblem. På det inrikespolitiska
planet kan detta problem
anses motsvara vad u-landsproblemet
betyder på det internationella planet.
Mellan den inhemska låginkomstfrågan
och den internationella u-landsfrågan
finns också ett stort antal analogier:
klyftorna tenderar att öka, utbildningsreformer
anses höra till de effektivaste
utjämningsmedlen, de bäst situerades
''välfärd’ kan till stor del anses vara
baserad på de sämst situerades brist på
''välfärd'', utjämning förutsätter bl. a. att
privilegierade grupper medvetet måste
ge avkall på sina privilegier.”

Herr talman! Jag ber att få nämna
att detta var ordagrant citerat ur Samhällskunskap
för gymnasiet, som utkommit
i år. Dessa ord ur läroboken
är också värda att begrunda både av
lärarna och av eleverna i gymnasiet.
Jag hoppas att det skall kunna ge något
av socialt engagemang och medkänsla
inför våra egna svenska problem i detta
nu, när jämlikhetsdebatten förs på
alla nivåer. Menar man i den debatten
allvar med att man är beredd till in
satser, finns det anledning att var och
en av oss begrundar lärobokens ord.
Klyftorna tenderar att öka, "de bäst
situerades ''välfärd'' kan till stor del
anses vara baserad på de sämst situe -

Onsdagen den K! maj 1970 fm.

Nr 24

rades brist på ''välfärd’ Menar man
allvar med talet om utjämning, förutsätter
delta att privilegierade grupper
medvetet måste ge avkall på sina privilegier.

Måste inte detta också gälla pensionsåldern?
Det svenska folket är, som
jag tidigare sagt, delat i två hälfter
därvidlag. Hur upplever man dessa
klasskillnader ute i arbetslivet, ute
bland vanligt folk? Jo, det är så, som
jag förut sagt, att den som har kontakt
med verkligheten vet att pensionsålderns
sänkning för närvarande är den
mest aktuella frågan ute i landet, i fackföreningarna
och på arbetsplatserna.
Vid våra politiska sammankomster återkommer
ständigt frågan: Hur blir det
med pensionsåldern? Inför första maj
i år hade Byggettan här i Stockholm
som främsta krav "Sänk pensionsåldern”.
Träindustriarbetareförbundet
har fört fram samma krav vid flera tillfällen,
och inom Metall och skogen
har man gjort detsamma. Och det är
naturligt, när vi här har ett område
som släpar efter. På område efter område
har skett förbättringar: arbetstid,
semester, löner har förbättrats, men
pensionsåldern är fortfarande densamma
efter drygt 50 år.

Ärade kammarledamöter! År 1914
fick vi den nuvarande pensionsåldern.
Ännu 50 år efter det att vi fick den allmänna
folkpensionen i vårt land har
vi fortfarande kvar samma pensionsålder
för de stora kroppsarbetande grupperna.
Det gäller både kvinnor och
män, hemarbetande husmödrar, allesammans
har 67 år som pensionsålder.

Man har under senare tid ofta satt i
fråga politikernas vilja och förmåga att
se verkligheten sådan den är. Pensionsåldern
och diskussionerna kring denna
har bidragit till detta. Många har börjat
misstro att denna, som jag vill se
det, viktigaste sociala fråga skall komma
till en lösning. För centern och
för mig står det klart att det brådskar
med ett positivt beslut. Äntligen har
också andra lagutskottet upptäckt att

Ang. vidgad förtidspensionering, m. m.
frågan om eu sänkt pensionsålder inte
går att nonchalera. Men det är tydligen
under stor självövervinnelse som utskottet
konstaterar att man inte är främmande
för att utvecklingen går mot ett
system, där folk i eu framtid får möjlighet
till full ålderspension tidigare än
vid uppnådda 67 år. Läser man vidare
i utskottsutlåtandet, finner man att det
nog lär dröja innan det blir någon allmän
sänkning av pensionsåldern i vårt
land.

Vad som förvånar mig är att ingen av
utskottets socialdemokratiska ledamöter,
trots socialdemokratiska motioner,
liar anslutit sig till förslaget om en
sänkning av pensionsåldern. Är herr
Yngve Persson och hans medmotionärer
bara en ropandes röst i öknen? Att moderater
och folkpartister inte stöder
förslaget förvånar mig mindre. Folkpartiet
har också en partimotion, vilket
fru Hamrin-Thorell erinrat om, där man
konstaterar att pensionsåldern inte kan
höjas för den som redan har 65 år som
pensionsålder men att normal pensionsålder
bör vara 63—70 år. Man är
ju van vid det mesta från det hållet,
höll jag på att säga — detta inte minst
efter fjolårets reservation i frågan om
pensionsåldern. Men nog slår väl ändå
detta nästan alla rekord. Vad vill man
egentligen från folkpartiets sida? Vill
man sänka pensionsåldern för en del
människor och höja den för dem som
redan har 67 år som åldersgräns, eller
vad menar man? Vill man ingenting
och allting? Låt oss få ett rejält besked
på den punkten och inte detta hattande
fram och tillbaka.

Så några ord till moderaterna också.
Herr Kaijser, som är läkare, kan väl
inte ha undgått att märka den förslitning
som sker av den äldre arbetskraften
i dag. Redan när man är uppe i 50-årsåldern betraktas man på en del håll
som överårig, och för den som är 60 år
är det svårt att få ett nytt arbete. Många
som är kvar i sitt arbete frågar sig med
bävan och oro hur krafterna skall räcka
fram till 67 års ålder.

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Ang. vidgad förtidspensionering, m. m.

Vad är det som inträffar hos den
äldre arbetskraften? Därom kan läkarna
vittna i sina rapporter: dåliga ryggar,
ont i lederna, reumatiska sjukdomar,
stressjukdomar såsom hjärt- och
kärlsjukdomar är ofta återkommande
rubriceringar på den äldre arbetskraftens
hälsostatus.

Det har ibland sagts att ett kultursamhälle
skall bedömas efter hur man
ser på åldrandets problem. Jag är den
förste att erkänna att det har skett
utomordentliga förbättringar. Erkänner
man inte det har man gått blind
genom livet. Men jag måste också med
skärpa säga ifrån att vi här har en sak
som vi har försummat, nämligen en allmän
sänkning av pensionsåldern från
67 till 65 år.

Vi har från centerhåll under hela
1960-talet hävdat att en sänkning av
pensionsåldern är en av våra viktigaste
rättvise- och jämlikhetsfrågor. Herr talman!
När vi nu gått in i 1970-talet är
det vår mest angelägna fråga att lösa.
Det gäller de människor som gick ut i
arbetslivet i slutet av 1910-talet och i
början av 1920-talet. Det gäller dem,
herr talman, som med sitt arbete verksamt
bidragit till att lägga grunden till
dagens s. k. välståndssamhälle. Det gäller
dem, ärade kammarledamöter, som
nalkas aftonen på ett långt livs arbete.
Men det gäller också någonting mer. Det
är frågan om vår vilja, vår känsla för,
vår solidaritet med dessa kvinnor och
män, som tillhör den del av svenska
folket för vilken pensionsåldern är 67
år. Ingen lär kunna påstå att det är
någonting verklighetsfrämmande man
begär när man reser kravet på en sänkning
av pensionsåldern till 65 år.

År 1970 är tvåkammarriksdagens
sista år. Det skulle hedra denna kammare
om den i dag kunde fatta ett beslut
om pensionsålderns sänkning till
gagn för de många och de små i detta
land. Det vore för denna kammare ett
värdigt beslut, ett beslut om vilket man
kunde säga att det vittnar om sinne för
rättvisa och jämlikhet. Ett beslut om

sänkning av pensionsåldern skulle, herr
talman, hälsas med tillfredsställelse av
alla dem som med strävsamt, idogt arbete
fyllt sitt liv. Slutligen skulle vi
genom ett beslut om sänkning av pensionsåldern
till 65 år från den 1 januari
1972 få en lösning på den mest angelägna
sociala fråga vi har i dag.

Herr talman! Med vad jag här anfört
ber jag att få yrka bifall till reservationen
3, avgiven av fröken Pehrsson
och herr Gustavsson i Alvesta, vari
hemställes att riksdagen måtte besluta
att pensionsåldern skall sänkas från 67
till 65 år och att detta skall ske från
och med den 1 januari 1972. Jag ber
alltså, herr talman, att få yrka bifall till
reservation 3 under punkt J.

Häri instämde herr Nilsson, Ferdinand,
(ep).

Herr KAIJSER (m) kort genmäle:

Herr talman! Vi anser att ett av de
största värdena med denna proposition
och detta utskottsutlåtande är de vidgade
möjligheterna att ge pension vid
en lägre ålder än den tidigare fastställda,
67 år. Det är detta som är det stora
värdet i förslaget. Man skall nu inte
enbart ta hänsyn till om vederbörande
är invalid utan också till vederbörandes
arbetsmöjligheter. Det är av stort
värde och ett steg i den riktning som
herr Eric Carlsson talade för.

Men vi anser också att det finns en
hel rad människor, för vilka den nu
fastställda pensionsåldern är onödigt
låg. När vi t. ex. ser våra talmän fungera
så perfekt som de här gör, måste vi
konstatera att det är av stort värde att
kunna ta vara på den arbetskapacitet
som de har. Om man skall se det hela
idealt, måste man anse att det bör finnas
en vid pensioneringsperiod inom
vilken pensionsåldern kan väljas. Just
det förslag som nu föreligger innebär
ju ett steg i riktning mot att möjliggöra
för dem som — vilket herr Eric Carlsson
sade — slitits ut i arbetet att få en

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Nr 24

pension vid lägre ålder utan reduktion
av pensionsbeloppet.

Herr ÖSTERDAHL (fp):

Herr talman! Omställningen inom näringslivet
medför mycket stora problem
för de anställda och även för företagare
som ofta måste lägga ned sina företag.
Ett av de större problemen i dagens
läge är därför att skapa trygghet för
dem som inte längre har sysselsättning
men framför allt naturligtvis för dem
som inte längre är attraktiva på arbetsmarknaden
och som det alltså är svårt
att omplacera. Det gäller i större utsträckning
äldre personer som drabbas
av arbetslöshet och som har svårigheter
att hävda sig på arbetsmarknaden mot
yngre och mera välutbildade kamrater.

Trygghet för de yrkesverksamma kan
skapas genom omplacering till andra
företag och genom utbildning som underlättar
omplaceringen. För människor
som inte kan erhålla sin trygghet på
detta sätt genom omplacering eller genom
utbildning gäller det att skapa en
annan trygghet. En av de vägar som då
bör prövas är att dels sänka pensionsåldern,
dels mildra reglerna för erhållande
av förtidspension.

Med anledning av vad herr Eric
Carlsson här yttrade tidigare vill jag
bara erinra om att folkpartiet tog upp
denna fråga om liberalare regler för
förtidspension i en motion daterad den
15 januari i fjol. I motionen begärdes
att en blivande utredning borde få i
uppdrag att överse samtliga regler inom
förtidspensioneringen. Som exempel på
bestämmelser som borde bli föremål
för översyn nämndes bl. a. att lättare
partiellt invalidiserade, tillhörande vad
man kallar grupp III och vilkas invaliditet
uppskattades till minst hälften
men inte till två tredjedelar, endast fick
en tredjedel av folkpensionen. Eftersom
deras invaliditet uppskattades till
minst hälften, borde enligt motionärernas
uppfattning deras pension också utgå
med hälften av full pension. Starka

Ang. vidgad förtidspensionering, m. m.
skäl talade också enligt motionärerna
för utredning i första hand av frågan
om införande av viss rörlighet i pensionssystemet,
om möjliggörande av tidigare
pension efter individuell prövning
för dem som var i stort behov
därav men även för en översyn av andra
bestämmelser inom detta avsnitt av
pensionsförsäkringssystemet,

Den 23 januari i fjol gjorde DO sin
framställning till regeringen om liberalare
regler för erhållande av förtidspension
i viss mån med anförande av
samma synpunkter. Några dagar därefter
uppdrog regeringen åt riksförsäkringsverket
att verkställa en utredning
i denna fråga. Det är med ledning
av denna utredning som regeringen
nu har lagt fram sin proposition
om vissa regler för förtidspension,
vidgade möjligheter för äldre förvärvsarbetande
att få förtidspension i
form av folkpension och ATP och likaså
förslaget att halv pension skall utgå
till dem som har arbetsförmågan nedsatt
med hälften men inte över två tredjedelar.

Dessa vidgade möjligheter är ju av
stor betydelse för den äldre arbetskraften.
Utskottet har också enigt slutit upp
bakom de förslag som gäller just ändringarna
i möjligheterna att erhålla förtidspension.
Utskottets vice ordförande
har här tidigare utvecklat sin syn på
denna fråga.

När det gäller förtidspensionen skall
jag bara beröra ett par speciella punkter.
Den s. k. åldersgränsen för den mildare
pensionsprövningen har regeringen
satt till 63 år, under det att jag som
motionär och reservant och ytterligare
några motionärer och reservanter har
hållit på 60-årsåldern. Det kontanta
stödet till äldre arbetskraft börjar ju utgå
redan vid 60 år och kan i vissa fall
även börja utgå vid 55 år. Riksförsäkringsverket
har också övervägt att fastställa
denna gräns till antingen 60 eller
63 år; man har tydligen varit mycket
tveksam om vilken gräns man skulle
stanna för. Riksförsäkringsverket säger

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Ang. vidgad förtidspensionering, m. m.
t. ex. i sin utredning att i praxis gäller
en mildare invaliditetsbedömning för
försäkrade som fyllt 60 år. Att man i
detta hänseende dragit gränsen vid 60
år sägs ha berott på de erfarenheter
man haft av svårigheterna att arbetsplacera
och rehabilitera dem som uppnått
denna ålder. Man säger vidare att
liknande svårigheter föreligger i många
fall även före 60 års ålder.

Riksförsäkringsverket anför också att
gränsen för den utvidgade rätten till förtidspension
— med hänsyn till att den
vanliga pensionsåldern är 67 år — inte
rimligen kan sättas högre än vid 63 år.
Att man stannat vid 63 år har den
omständigheten att det inom det nuvarande
pensionsförsäkringsystemet går
att få förtida uttag redan vid denna
ålder talat för. Det äldre stödet börjar
som jag redan sagt utgå vid 60 års ålder
eller vid företagsnedläggning redan vid
55 år.

Vissa pensionsdelegationer liksom
också vissa länsarbetsdirektörer anser
att gränsen borde ha dragits vid 60 år.
Stockholms stads andra pensionsdelegation
säger t. ex. att utsikterna till rehabilitering
av betydelse för försörjningsförmågan
med nuvarande resurser inom
arbetsvärd och sjukvård i dessa fall är
ytterst små, framför allt när det gäller
personer över 60 års ålder. Jag tycker
därför att den av reservanterna föreslagna
åldersgränsen på 60 år är synnerligen
väl motiverad, och jag yrkar
bifall till denna reservation.

Ett annat problem som tagits upp i
reservationen 1 gäller frågan om pensionsdelegationernas
sammansättning.
För närvarande består dessa delegationer
av fem ledamöter vilka utgörs av
ordföranden i kassans styrelse eller annan
av Kungl. Maj:t utsedd ordförande
samt två av socialstyrelsen utsedda läkare
och två av landstinget utsedda ledamöter.
Här föreligger motioner om
att de ytterligare två ledamöter som avses
ingå i pensionsdelegationen skall
utses av landstinget i stället för av riksförsäkringsverket.
Motionärerna anser

det principiellt felaktigt att det verk
som är beslutande organ i andra instans
utser ledamöter som skall fatta
beslut i första instans, varför de föreslår
att de nya ledamöterna utses av
landstinget, varigenom man också får
bättre garanti för att erhålla ledamöter
med kännedom om de lokala arbetsmarknadsförhållandena.

Utskottet kan enligt sin skrivning inte
tillmäta motionärernas principiella invändning
någon vikt. Man säger att
samma invändning som här riktas mot
riksförsäkringsverkets utseende av dessa
ledamöter också kan riktas mot att
verket utser kassans direktör som föredragande
i pensionsiirenden och för
andra tjänstemän. Utskottet säger också
att systemet med att överprövande
myndighet utser befattningshavare i en
lägre instans har följts inom andra delar
av förvaltningen, och så avstyrker
man förslaget att landstingen skall utse
de här aktuella två ledamöterna.

Jag tycker att utskottets motiv i denna
fråga inte är särskilt hållbart. Såvitt
jag kan förstå är de här ledamöterna i
pensionsdelegationen inte på något sätt
tjänstemän i egentlig mening utan snarare
något slag av förtroendemän som
skall bidra med sin kännedom om lokala
arbetsmarknadsförhållanden, om
människor o. s. v. De skall kunna lägga
praktiska synpunkter på pensionsdelegationens
handläggning av just de här
ärendena.

Pensionsdelegationerna har såvitt jag
vet över huvud taget ingenting alt göra
med tillsättande av tjänstemän av något
slag. Dessa delegationer åligger det att
avgöra frågor om förtidspension, sjukbidrag,
invaliditetstillägg samt invaliditetsersättning,
och de har såvitt jag
kan förstå inte något med kassans interna
arbetsordning och organisation att
göra.

Oftast är det väl så att ledamöterna
i lokala och statliga organ inte utses av
vederbörande verk, även om förslag
lämnas därifrån, utan i allmänhet utses
dessa av Kungl. Maj:t. En principiell

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Nr 24

invändning häremot tycker jag är viktig
för dem som vill att det lokala inflytandet
skall öka även inom de statliga
lokala verken. Det är ju viktigt att
de demokratiska institutioner som finns
ute i landstingen och kommunerna kan
öva inflytande ocksä på handläggningen
av ärenden som föredras och som
handläggs i olika statliga organ. Det är
såvitt jag kan förstå ett led i tanken att
bringa medborgarna närmare beslutsprocessen,
att besluten inte skall behöva
gå via representanter som utsetts
från statliga verk i Stockholm eller från
regeringen. En decentralisering av utnämningen
i de olika statliga delegationerna
skulle säkert vara av stort värde,
inte bara praktiskt utan också principiellt.

När det gäller frågan om rätten till
förtidspension har viktiga ändringar
företagits i 7 kap. 1 och 3 § § i lagen
om allmän försäkring. Här talas inte
längre enbart om sjukdom utan även
om annan nedsättning av den fysiska
eller psykiska prestationsförmågan.
Vad beträffar nedsättning av prestationsförmågan
uttalas att i fråga om
äldre försäkrad skall bedömningen
främst avse hans förmåga och möjlighet
att bereda sig fortsatt inkomst genom
sådant arbete som han tidigare utfört
eller genom annat för honom tillgängligt
lämpligt arbete.

Jag tror det är viktigt att understryka
att man vid bedömningen huruvida
en person är berättigad till förtidspension
inte råkar in i ett juridiskt hårklyveri
om hans status. Enligt min mening
är det värdefullt att det sagts ifrån
i utskottet att åldersförändringar, även
om sjukdom i egentlig mening inte föreligger,
skall kunna utgöra grund för
förtidspension, om tillgång till arbete
inte finns som är lämpligt med hänsyn
till den försäkrades fysiska och psykiska
kondition. Man skall över huvud
taget nu ta större hänsyn till svårigheterna
att på grund av läget på arbetsmarknaden
bereda äldre personer
lämpligt arbete. Vidare skall dessa per -

Ang. vidgad förtidspensionering, in. m.
soner inte behöva undergå omskolning
för att få eu arbetsplacering, om de
inte vill detta.

Det är värdefullt att utskottet säger
att bestämmelserna ger pensionsdelegationerna
utrymme för en betydligt friare
bedömning av rätten till förtidspension
efter individuella förhållanden.
.lag hoppas att de nya bestämmelserna
verkligen kommer att tillämpas i den
anda som syftet med dem har varit,
nämligen att underlätta för äldre personer
som inte ganska omgående kan
få arbete att i stället erhålla förtidspension,
om de så önskar.

När vi i fjol, herr Carlsson, i denna
kammare diskuterade frågan om utredning
rörande en allmän sänkning
av pensionsåldern, så gick utskottets
majoritet emot detta. I en reservation,
där jag stod som första namn, yrkades
bl. a. på en utredning om sänkning av
pensionsåldern och att man även skulle
överväga en flexiblare pensionsålder.
Utskottets majoritet ansåg då att frågan
var för tidigt väckt. Utskottet kunde
inte i det läget förorda en sänkning
av pensionsåldern för alla försäkrade.
Man sade ungefär att när tillgängliga
resurser medger en sådan reform kan en
utredning av de lagstiftningsfrågor som
hänger samman med frågan med all
sannolikhet klaras av på förhållandevis
kort tid. Att som en förberedande åtgärd
sätta i gång en utredning ansåg
utskottet därför inte motiverat. Om reformen
dröjer ytterligare en tid hinner
också tilläggspensioneringen byggas ut
med följd att den sammanlagda pensionsnivån
kommer att stå i bättre paritet
med den allmänna levnadsstandarden,
sade utskottet vidare, och så
avstyrktes motionsyrkandena. I reservationen
anfördes att utskottet borde
ha ansett frågan vara så angelägen och
ha så många förgreningar att tiden vore
inne att påbörja en utredning kring
hela problemkomplexet. Reservanterna
ville att utskottet sålunda i princip
skulle ansluta sig till de uppfattningar
om en mera rörlig pensionsålder som

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Ang. vidgad förtidspensionering, m. m.
kommit till uttryck i motionerna. I dag
är utskottet mera enigt om önskemålet
att utreda frågan om en sänkning av
pensionsåldern. Det har ju tidigare
meddelats att man har för avsikt att tillsätta
en parlamentarisk kommitté med
uppdrag att utreda frågan om pensionsåldern
inom den allmänna försäkringen
— detta har sagts bl. a. i propositionen.
Därför har väl de socialdemokratiska
ledamöterna ändrat åsikt
och gått med på att frågan skall utredas.
Jag är för min del speciellt glad
för att det förslag, som har tagits upp i
folkpartiets partimotion i år, i stort
sett fått utskottets stöd. Man vill överväga
en generell sänkning av pensionsåldern
under 67 år liksom frågan om
en mera rörlig pensionsålder. Detta är
alltså saker som bör omfattas av utredningens
uppdrag. Regler om förtida
uttag av pension kommer, sägs det, särskilt
att aktualiseras i detta sammanhang.
Även frågan om en mjukare övergång
till pensioneringen bör bli föremål
för utredning. Allt detta är förslag
som folkpartiet har fört fram i sin partimotion
och önskemål som även har
uttalats vid föregående hösts landsmöte.

Det är dock en fråga som man från
utskottets sida inte har tagit fasta på,
nämligen frågan om att inte begränsa
sänkningen av pensionsåldern och annan
förbättring för nytillkomna pensionärer
till personer som ännu inte
har fått pension. Enligt vårt förslag bör
de förbättrade förmånerna omfatta också
dem som redan är pensionärer. Det
är synnerligen angeläget att de som redan
har pension kan erhålla förbättrade
förmåner, och detta gäller speciellt dem
som har ingen eller liten tilläggspension.
Dessa bör också omfattas av den
utredning som utskottet har uttalat sig
för. Denna grupp kommer ofta i kläm
när det gäller standardutvecklingen;
pensionen ökar i de flesta fall inte i
takt med lönerna.

Jag är särskilt tacksam för att statsrådet
har uttalat att han har för avsikt
att ta upp frågan om standardsäkring

av pensionerna i samma utredning. Detta
begärde fjolårets riksdag med anledning
av en motion av mig och några
andra inom folkpartiet. Den frågan blir
nu tydligen hopkopplad med frågan om
pensionsåldern i den stora utredningen.
Frågan kunde kanske ha tagits upp
tidigare, men när utredningen börjar
med sitt arbete — jag hoppas att den
kommer i gång snarast möjligt — blir
väl också frågan om standardsäkring
av ATP föremål för behandling.

Jag yrkar, herr talman, bifall till de
reservationer som jag har undertecknat.

Herr GEIJER, ARNE, (s):

Herr talman! Jag önskar i första hand
göra en kommentar till utskottets skrivning
på sidan 34 i utlåtandet. Utskottet
säger där: ”Samtidigt finner utskottet
det värdefullt att man alltjämt upprätthåller
kravet på en arbetsinvaliditet
på medicinsk grund — sjukdom eller
annan kraftnedsättning — för rätt till
pension, eftersom en alltför långtgående
uppmjukning skulle kunna få den
följden att arbetsgivare blev mindre benägna
att anställa äldre arbetstagare
...”

När Landsorganisationen på sin tid
gjorde en hemställan till regeringen om
en snabbutredning beträffande en rörlig
pensionsålder för den äldre arbetskraften
anfördes i huvudsak tre kriterier
härför. Den första förutsättningen
måste vara, ansåg Landsorganisationen,
att vederbörande orkar utföra sitt arbete.
En andra förutsättning skulle vara
att vederbörande under lång tid varit
arbetslös utan att kunna få ett lämpligt
och stadigvarande arbete. En tredje
förutsättning var att det är fråga om
arbetare som i samband med strukturomvandling
och teknisk förändring i
arbetslivet har svårt att finna ett lämpligt
arbete. Mot den bakgrunden måste
den medicinska bedömningen få en underordnad
betydelse.

Utskottet har nu tagit upp frågan om
den medicinska bedömningen. Jag för -

Onsdagen den 13 maj 11)70 fm.

Nr 24

utsätter att utskottets utlåtande skall
tolkas ungefär på så sätt att den medicinska
prövning som utskottet talar om
bör vara ett skydd för en arbetstagare
som önskar kvarstå i arbetet men som
arbetsgivaren önskar skulle söka förtidspension.
Jag vill i sådana fall starkt
understryka värdet av en medicinsk
bedömning.

I utskottets utlåtande står det på samma
sida litet längre ner: ”Mot bakgrund
av vad nu anförts finner utskottet det
riktigt att man alltjämt i princip upprätthåller
ett krav på medicinsk prövning
för rätt att erhålla förtidspension,
även om prövningen i vissa fall inte
behöver bli mera djupgående.” Jag anser
att just detta är en väsentlig del av
hela resonemanget kring rätten att kunna
erhålla förtidspension. Ofta kan det
nämligen vara så att den som söker
förtidspension efter dessa regler inte är
sjuk eller invalidiserad i annan mån än
att han har den kraftnedsättning som
följer med en högre ålder, alltså 63 år
eller däröver. Jag anser att det då är
fullt motiverat att den medicinska bedömningen
får en underordnad betydelse.

1 det resonemang som har föregått
den skrivelse som Landsorganisationen
överlämnade till regeringen och i de
samtal som har förts även under utredningens
gång har ofta exemplifiering
gjorts med olika yrkesgrupper. Skogsarbetarna
har vid dessa överläggningar
ofta nämnts såsom en grupp som i hög
grad behöver en lägre avgångsålder från
sitt arbete. Det är också ofta omöjligt
att bereda sådana grupper ett lättare
arbete. I det sammanhanget får inte
den medicinska prövningen bli mer omfattande
än att man konstaterar att vederbörande
på grund av sin ålder inte
kan fortsätta sitt tidigare hårda och
pressande arbete. Hela grunden för det
förslag som regeringen har lagt fram
är att skapa möjligheter till förtidspension
för arbetstagare med ett tungt, hårt
och pressande arbete. Då får den medicinska
bedömningen inte komma in

2 Första kammarens protokoll 1970. Nr 24

Ang. vidgad förtidspensionering, m. m.
i bilden alltför mycket, utan man skall
bedöma frågan från arbetsmarknadsmässiga
synpunkter såsom det primära.

Man räknar med att 15 000 å 20 000
personer under det första året av den
nya lagstiftningen skall söka förtidspension
efter de nya reglerna. Efter
några år kan cirka 80 000 människor
komma att beröras. Det är nämligen
ungefär det antalet som befinner sig i
de åldersgrupper som kan komma in i
bilden i detta sammanhang. Min förhoppning
är att vad som här föreslås
är ett första steg på vägen mot en lägre
pensionsålder. Det är fullt riktigt,
anser jag, att denna reform till att börja
med omfattar de människor inom
dessa åldersgrupper som har de tyngsta
arbetena.

I debatten har talats om och motionsledes
har framförts förslag om en allmän
sänkning av pensionsåldern från
67 år till 65 år. Jag vill uttrycka min
tillfredsställelse över att vi nu har kommit
dithän att det är möjligt att börja
utreda frågan om en sänkning av den
generella pensionsåldern. Men vi måste
ha klart för oss att en sådan utredning,
även om den rent tekniskt inte lär vara
svår att göra, naturligtvis måste innefatta
de ekonomiska aspekterna. Ja,
man skulle kanske inte ens behöva någon
utredning, därför att det ju självklart
finns motiv för en sänkning av
pensionsåldern. Man har gissningsvis
uppskattat att varje sänkning av den
allmänna pensionsåldern med ett år
kostar 400 miljoner per år, och det
skulle alltså bli fråga om 800 miljoner
per år. Därmed är man inne på en ekonomisk
avvägning som har stor betydelse.
Jag tror för min del att kostnaden
kommer att bli större än så, ty en
utredning kan icke rimligtvis begränsas
till den allmänna pensionsåldern.
Här måste ju också i utredningsarbetet
ingå andra frågeställningar, som har
mycket intimt samband med åldern och
hela pensionsfrågan. Jag vill i detta
sammanhang nämna pensionsnivån,
som icke är tillfredsställande för lägre

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Ang. vidgad förtidspensionering, m. m.
inkomsttagare. Vi har hela kategorin
handikappade, som lär uppgå till några
hundra tusen. De får från pensionssynpunkt
en behandling som inte är
tillfredsställande, och de bör naturligtvis
också i en kommande utredning bli
föremål för den omprövning som kan
anses vara befogad.

Jag tror att man i diskussionen om
den allmänna pensionsåldern, samtidigt
som man är tillfredsställd med att en
utredning kommer till stånd, ändock
skall vara klar över att det är många
frågeställningar som kommer in i bilden
och att utredningen inte är så enkel
som kanske motionärerna har föreställt
sig, utan att det kommer att krävas
ett ganska omfattande utredningsarbete.
När riksdagen så småningom
skall ta ställning till utredningsarbetets
resultat kommer det också kostnadsmässigt
att vara en större fråga än de ekonomiska
konsekvenser som kan uppstå
enbart genom sänkning av den allmänna
pensionsåldern med två år.

Jag har velat göra dessa kommentarer
till utskottsutlåtandet främst för att
understryka att den medicinska bedömningen
här icke får tillmätas någon avgörande
betydelse, utan att det är den
arbetsmarknadsmässiga bedömningen
som måste vara utslagsgivande för de
kategorier det här är fråga om. Det är
också detta som är anledningen till att
frågan om möjlighet till tidigare pensionering
över huvud taget har aktualiserats.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har ingen anledning
att invända något mot vad herr
Geijer sade. Men jag vill komplettera
herr Geijers framställning med att hänvisa
till vad andra lagutskottet sade
1969 om sänkt pensionsålder, nämligen
att när tillgängliga resurser medger
en sådan reform, kan en utvidgning
av de lagstiftningsfrågor som hänger
samman därmed med all sannolikhet

klaras av på förhållandevis kort tid.
Det var alltså vad utskottet konstaterade
1969 i fråga om utredningar om
en sänkning av pensionsåldern. Det är
från dessa utgångspunkter som vi har
bedömt att vi kan lägga fast i direktiven
kravet på en sänkning och också
en tidpunkt, den 1 januari 1972.

När man diskuterar kostnadsvolymen
måste man ta hänsyn till att det
redan nu finns en stor grupp av förtidspensionärer
och sådana som uppbär
ersättning från sjukförsäkringen.
Jag är därför inte övertygad om att de
höga siffror för kostnaderna som herr
Geijer redovisade är helt korrekta, om
man ser frågan i dess hela vidd.

Det var intressant att lyssna till herr
Geijer när han utvecklade kriterierna
för när förtidspensionering kan beviljas.
Jag tror det är angeläget att ha
dessa kriterier klara. Tyvärr är erfarenheterna
sådana att man ibland har
en känsla av att det när man i dag förtidspensionerar
en person kan vara
ganska säregna bedömningar — jag
skall uttrycka mig försiktigt — som här
kommer in i bilden.

När herr Geijer redovisar grupper
som speciellt kan komma i fråga för
tidigare pensionering vill jag säga att
man här även bör tänka på de många
kvinnor som nu ställts utanför. Oändligt
många kvinnor har i dag en utomordentligt
besvärlig situation när det
gäller utkomst och sysselsättning. För
dem skulle en sänkning av pensionsåldern
också ha en mycket stor betydelse.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag vill först säga ett
par ord till herr Geijer med anledning
av hans påpekande av vad som finns
skrivet på sidan 34.

När det gäller förtidspensioneringen
har vi i huvudsak diskuterat dem som
blir arbetslösa i samband med företagsnedläggning
eller av andra skäl och

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Nr 24

som inte kan få nytt arbete. Men när
man diskuterar verkningarna av en sådan
liberalisering av förtidspensioneringen
kommer ju också in i bilden arbetare
som enligt arbetsgivarens förmenande
har kvar så liten del av sin arbetsförmåga
att de bör söka förtidspension.
Likaså kan ju en arbetare själv
också ha en känsla av att han mådde
bäst av om han fick sluta och erhöll
pension därför att han har svårt att
klara påfrestningarna.

I alla sådana fall där initiativet till
förtidspensionering kommer från andra
än arbetsmarknadsmyndigheterna är
det väl nödvändigt att man har i varje
fall en viss medicinsk prövning. För
alla dem som var i den situation som
Landsorganisationen närmast tog sikte
på när den gjorde sin framställning
om en liberalisering blir väl i fortsättningen
den medicinska prövningen inte
någonting annat än en rent formell
sak. Jag har redan konstaterat att om
arbetsmarknadssituationen är sådan att
vederbörande inte kan beredas någon
ny sysselsättning inom rimlig tid och
har nått 63 års ålder, så skall han inte
behöva undergå omskolning och heller
inte flyttas från orten. Då har man alltså
förtidspensioneringen att ta till. Jag
tror inte att det är någon risk för att vad
utskottet skrivit kommer att tillämpas
på det sättet att den medicinska prövningen
kommer att få så stort inflytande
att den tar över den rent arbetsmarknadsmässiga
prövningen, som i
och för sig är motivet för att ändringsförslaget
kommit fram nu.

Sedan vill jag, herr talman, säga att
jag är något förvånad över att så många
reservationer avlämnats till utskottets
utlåtande. Inom utskottet är man ju
praktiskt taget helt överens om att det
är ett mycket bra förslag som lagts
fram. Det har framställts yrkanden i
den riktningen tidigare, men när yrkandena
nu förverkligas i en proposition
är det en allmän anslutning till
propositionen. Vid behandlingen av
frågan har vi emellertid tagit upp nio

Ang. vidgad förtidspensionering, m. in.
motionspar från den allmänna motionstiden
vid riksdagen början, och dessutom
har fem motionspar väckts i anslutning
till propositionen. Det har ju
inneburit att hela frågan har fått en
helt annan omfattning än om yrkandena
hade begränsats uteslutande till
den fråga som berörs i propositionen.
Då hade vi inte fått alla dessa yrkanden
som det nu här har talats om och
som vi har diskuterat tidigare och som
inte är någonting annat än en upprepning
av motioner i början av årets riksdag.
Läget förändras inte av hur ivriga
talarna än är att tala om att den eller
den frågan har de tagit upp för länge
sedan. Jag vet inte om de vill ha förtjänsten
av att frågan nu har kommit
i det skedet att man nu kan spåra en
lösning, i varje fall i de avseenden som
propositionen gäller.

Det är emellertid inte bara det att yrkandena
har fått en stor omfattning.
Kostnaderna för att förverkliga dessa
många yrkanden har också nått en sådan
omfattning att det inte funnits någon
möjlighet för utskottet att utreda
vad det hela skulle kosta. Många av
de frågor som avvisats avvisas väl därför
att vi inte har resurser att tillgodose
önskemålen.

Sedan kan jag hålla med om att man
i vissa fall kan möta motiv som kan
betraktas som litet underliga. Men att
det skulle behöva betraktas som diffust
i fråga om motiven att stanna vid 63
års ålder, det kan jag inte fatta. Ty
vad Landsorganisationen i sin framställning
till departementet i första
hand stannat vid är att man borde gå
ner till 63 års ålder för dem som av
arbetsmarknadsmässiga skäl är i den
situationen att de inte kan få och inte
kan beredas ny sysselsättning. Jag tycker
att det finns mycket starka motiv
för att man stannar där, i synnerhet
som man inte betraktar det som en absolut
gräns som inte kan underskridas.
Även av arbetsmarknadsmässiga skäl
kan man alltså underskrida gränsen.

För dem som faller under de tidigare

Nr 24

Onsdagen den 13 mai 1970 fm.

Ang. vidgad förtidspensionering, m. m.
reglerna i fråga om förtidspensionering
finns ingen åldersgräns. Men även för
dessa har det i regel blivit på det sättet
att nedsättningen av arbetsförmågan
inträtt vid högre ålder. Redan nu
tillämpas en viss liberalisering av reglerna
för att möjliggöra det stöd som
vederbörande måste ha.

Jag kan alltså inte se att det är någonting
underligt i vare sig förslaget
i propositionen eller utskottets motivering
för anslutning till detta förslag.

Jag tycker att önskemålen att nå ner
till 60 år är ganska naturliga. Men jag
vet inte varför man i så fall skulle
stanna vid 60 år. Det finns de som tycker
att man skulle kunna gå ner till 55
år. Och det kan man faktiskt göra i fråga
om äldrestödet. Äldrestödet skall
emellertid utgå till sådana som man
hoppas kunna bereda ny sysselsättning.
Det skall alltså tillämpas endast under
en övergångstid. Men den som nått 63
år skall om vederbörande själv vill kunna
övergå till förtidspensioneringen.

Vi har i utskottet inte velat betrakta
det som någon särskilt stor förmån att
få gränsen så låg som möjligt. Även arbetsgivaren
kan konstatera om vederbörandes
arbetskraft blivit nedsatt i sådan
utsträckning att han skulle vilja
bli kvitt honom och därför be honom
att söka förtidspension.

Förtidspensioneringen har nämligen
den nackdelen att man inte kan ha
sysselsättning vid sidan om den, utom
i mycket begränsad omfattning. Här rör
det sig om den som tillerkänns hel förtidspension.
Han får inte ha mer än en
viss inkomst. Överstiger inkomsten den
fastställda gränsen, så sänks pensionen
till en lägre nivå. Det bör varken vara
önskvärt eller erforderligt, när vederbörande
nått en sådan ålder.

Fru Hamrin-Thorell sade något som
jag tycker var en aning underligt, men
det var någon som upprepade det, nämligen
att de som får fördelar av den
reform som nu föreslås inte blir de som
redan är pensionerade. Det är ju alldeles
omöjligt att tillämpa dessa liberala

regler på dem som redan är pensionerade.
Det är väl ingen som räknat med
att det skulle vara nödvändigt med en
särskild kompensation för dem som redan
är pensionerade därför att man
nu är beredd att tillämpa liberalare regler
vid prövningen av förtidspension
för sådana som av olika skäl inte kan
beredas sysselsättning — inte orkar arbeta
eller inte kan få lämplig sysselsättning.
Detta tycker jag att man skall
ställa helt vid sidan om kompensationskravet.
Frågan om förbättringen av
pensionsnivån över huvud taget är en
helt annan sak, och den behöver inte
alls kopplas samman med den liberalisering
av förtidspensionreglerna som
nu föreslås.

Jag skall försöka begränsa mitt inlägg,
eftersom vi har en lång föredragningslista,
vilken späds på ytterligare
under morgondagen.

Jag skall därför omedelbart övergå
till att säga några ord om reservationerna.
Utskottsutlåtandet är ganska omfattande,
och man har tagit upp många
detaljer. Den som har läst det i sin helhet
har möjligen klart för sig vad det
hela rör sig om, men alla har kanske
inte haft så gott om tid att de kunnat
läsa det. Genom att så många reservationer
och motioner har behandlats i utskottsutlåtandet
är det kanske inte heller
så lätt att i all hast bli helt insatt i
de olika frågorna.

Reservation 1 tar upp pensionsdelegationernas
sammansättning. I propositionen
föreslås en utökning av antalet ledamöter
från fem till sju och att de två
nytillkomna skall ha erfarenhet från arbetsmarknadsfrågor,
naturligtvis i första
hand inom de områden det här gäller.
I propositionen föreslås vidare att
dessa två ledamöter skall utses av riksförsäkringsverket
efter förslag från arbetsmarknadens
parter. Vem som utser
dessa två ledamöter kan inte enligt min
mening ha någon som helst inverkan på
riksförsäkringsverkets ställning som
första prövningsinstans om det uppstår
tvister. De utsedda ledamöterna repre -

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Nr 24

senterar icke riksförsäkringsverket utan
har att inom pensionsdelegationen medverka
med sin speciella kännedom om
arbetsmarknadsförhållandena inom det
område som delegationen har att behandla
ärenden ifrån. Från dessa synpunkter
är propositionens förslag enligt
min mening bättre än motionsyrkandet
om att även dessa två ledamöter skulle
utses av landstinget, vilket skulle ge
landstinget majoritet i delegationerna.
Delegationerna har ju att handlägga
ekonomiska frågor som rör folkpensioneringen
och tilläggspensioneringen och
det gäller i mycket liten utsträckning
pengar från landstingen. Visserligen har
pensionsdelegationerna också att i varje
fall formellt fastställa rätten till bostadstillägg,
men sådana utgår som bekant
från kommunala medel och icke från
landstingsmedel. Jag kan alltså inte finna
något starkare motiv för att ändra på
propositionens förslag i denna del. De
utsedda ledamöterna är lika goda företrädare
för arbetsmarknadsförhåliandena
på platsen som om de skulle utses
av landstingen. Däremot kan det vara
en fördel att de utses av ett och samma
organ, nämligen riksförsäkringsverket.

Den i propositionen föreslagna åldersgränsen
63 år för att man skall
kunna tillämpa de liberaliserade reglerna
i fråga om förtidspension vill motionärerna
och reservanterna i reservation
2 ha sänkt till 60 år. Jag har som jag redan
inledningsvis framhållit inte funnit
något motiv för en sänkning av åldersgränsen
till 60 år. Men det finns inget
hinder för pensionsdelegationen att tilllämpa
en sådan lägre gräns om man
anser att någon bör ha rätt att få förtidspension
kanske redan vid 60 års
ålder. Den generella åldern skall dock
vara 63 år enligt propositionens förslag,
som också utskottet har anslutit sig till.

Reservation 3 tar upp frågan om en
allmän sänkning av pensionsåldern. Utskottet
anser att motionärerna bör kunna
nöja sig med den aviserade utredningen,
som förmodligen kommer att
tillsättas redan under detta år. Men den

Ang. vidgad förtidspensionering, m. in.
kan inte, herr Eric Carlsson, ens med
bästa vilja i världen bli färdig till den

I januari 1972, även om det, som herr
Arne Geijer har sagt, egentligen inte
skulle behöva ta så lång tid att besluta
om en sänkt pensionsålder. Men en sådan
skall ju också finansieras, och även
andra frågor kan komma in i bilden.
Jag har fortfarande samma uppfattning
som den jag gav till känna i fjol, nämligen
att det inte är lika värdefullt att få
till stånd en sänkning av pensionsåldern,
om sänkningen betyder en minskning
av pensionsnivån. Man har ju fortfarande
inom ATP inte intjänat mer än

II pensionsår. Den som i dag avgår med
pension vid 63 års ålder har alltså —
om inte särskilt beslut fattas — två år
mindre att räkna sig till godo. Han kommer
att ha mindre möjligheter att intjäna
de 20 år som erfordras för full ålderspension,
om man sänker pensionsåldern
till 63 år. Det blir ju då två år
mindre intjänad tid.

Jag tror att detta har en rent allmän
giltighet. Det är nämligen först år 1980
som man har säkrat de 20 åren. Efter
ytterligare tio år stiger kraven för rätt
till full pension med ett år för varje år
som går, 21, 22, 23 o. s. v, intill dess man
har 30 inarbetade år, vilket är det antal
år som en gång i tiden skall gälla. Jag
tror att de flesta skulle bli glada, om de
fick sin pensionsålder sänkt till 65 år,
men de skulle säkerligen bli ännu gladare,
om de samtidigt kunde konstatera
att de fick full pension. Så blir det
emellertid inte den 1 januari 1972, och
jag tror inte att vi kommer att få full
pensionsnivå den dag vi är beredda att
fatta beslut om pension vid 65 år. Folkpensionsnivån
däremot kommer naturligtvis
att bli oförändrad; den kommer
inte att sänkas på grund av en sänkt
pensionsålder. Men det kommer kanske
att bli förenat med vissa svårigheter att
klara detta inom tilläggspensioneringen,
fast det är möjligt att man kan finna en
utväg även där.

Reservation 4 avser utredning om förbättrade
pensionsförmåner åt redan

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Ang. vidgad förtidspensionering, m. m.
pensionerade i samband med en allmän
sänkning av pensionsåldern. Fru Hamrin-Thorell
m. fl. reservanter vill ha sagt
något ytterligare utöver utskottets uttalande.
Reservanterna syftar närmast till
att man bör ha en rörlig pensionsålder
och att man inte som nu, om man tar ut
pensionen i förtid, måste ta pension i
dess helhet, utan reservanterna vill också
ha utrett frågan huruvida det finns
möjlighet att ta pension etappvis för att
få en mjukare övergång till den dag
då man helt lämnar förvärvslivet. Det
är möjligt att den frågan kan tas upp i
den allmänna översynen av pensionsbestämmelserna
och i utredningen om en
generellt sänkt pensionsålder.

Enligt propositionens förslag förändras
pensionsnivån för dem som har
fått sin arbetsförmåga nedsatt till hälften
från en tredjedels pension till halv
pension. De får alltså hälften i stället
för tidigare en tredjedel av full pension.
Detta har vissa motionärer uppfattat så,
att det blir en intervall ledig som måste
fyllas ut. Därför har de framlagt förslag
om att den som fått sin arbetsförmåga
nedsatt med en tredjedel, han skall få
den tredjedel som ”blir över”, när de
som har halv arbetsförmåga får halv
pension. Detta har inte utskottet kunnat
ansluta sig till. Vi tror nämligen att
det här blir fråga om svåra avgöranden.
Det kan bli svårt att avgöra om det
föreligger omständigheter som berättigar
till en prövning i pensionshänseende
eller det är fråga om variationer i
lönenivån på arbetsmarknaden, något
som kan konstateras från tid till annan.
Det kan vara fråga om en person, som
mist en god anställning och fått en lägre
avlönad. Eftersom vi rör oss med inkomster
från ett basbelopp till 7,5 basbelopp,
kan det mycket väl hända att
den som ett år haft en så hög inkomst,
att han tjänat in fullt belopp — ungefär
45 000 kronor — året därpå har en inkomst
på 30 000 kronor. Han har, kan
man även säga, fått sin arbetsförmåga
nedsatt med en tredjedel, därför att han
nu har varit tvungen att ta en anställ -

ning som inte ger honom mer än två
tredjedelar av vad han tidigare fått för
den arbetskraft han ställt till förfogande.

Vi kommer också så nära andra procenttal
som vi har i vårt socialförsäkringssystem
att det blir svårt att tillämpa.
Den som har två tredjedelar av en
arbetsinkomst på 30 000 kronor har
20 000 kronor kvar. Han har fyra basbelopp
att beräkna pensionen efter. Han
kommer över de 80 procent som gäller
om han är sjuk, och han kommer antagligen
också över det belopp som gäller
om arbetsförmågan är nedsatt till hälften.

Jag har inte något exempel på att man
i fråga om ersättning har gått ned till en
tredjedel. Jag vet att SPP i vissa fall tilllämpade
halv pension vid nedsättning
av arbetsförmågan, men det var inte
som regel utan efter överenskommelse
med vederbörande arbetsgivare, som
stod för försäkringen, och den anställde.
Detta förfaringssätt vore inte lämpligt
att införa inom det allmänna pensionssystemet,
eftersom de försäkrade,
i varje fall när det gäller folkpensioneringen,
kan vara helt utan inkomst eller
ha relativt höga inkomster. Det vore
därför besvärligt att tillämpa en sådan
ordning.

Reservation 6, som fru Hamrin-Thorell
talade för, går ut på att handikappade
som gifter sig skall få behålla
förtidspension som ensamstående. De
skulle på det sättet få en högre pension.

Bortsett från att det är svårt att tilllämpa
olika regler för olika kategorier
av människor har fru Hamrin-Thorell
kanske inte tänkt på att alla de som åtnjuter
hel förtidspension — och det är
cirka 160 000 personer —- är mer eller
mindre handikappade. De är på grund
av sjukdom eller av annan orsak oförmögna
att ha ett arbete. Många av dem
kan vara i sämre kondition än de som
lider av ett handikapp som motiverat
förtidspensioneringen. Jag tror inte att
det över huvud taget är möjligt att göra
någon skillnad. Vill man ha en förmån -

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Nr 24

ligare förtidspension för gifla makar
som båda är pensionerade, måste man
nog ställa yrkandet så att det skall avse
samtliga, och det har vi inte vågat oss
på.

Dessutom tillkommer den faktor som
herr Kaijser nämnde. Det blir alltid ett
problem när man når 67-årsåldern, eller
den eventuellt sänkta pensionsåldern 05
år. Skall inte då den bättre pensionen
för de förtidspensionerade sänkas till
ålderspensionsnivå, när man når den
ålder då denna skall tillämpas? Vi har
en känsla av att det alltid uppstår svårigheter
att nå enighet när det gäller
sänkning eller reducering av förmåner
som utgått under någon tid. Jag tror
följaktligen att man inte skall ge sig in
på någon kategoriklyvning av det slag
som reservation 6 avser.

I reservation 7 begärs att riksdagen
skall i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om utredning och förslag angående
individuella folkpensionsförmåner,
alltså över hela fältet. Motiven är väl
— som också herr Kaijser nämnde —
att det nu efter ett beslut om skatteomläggningen
blir på det sättet att när två
makar har förvärvsarbete, måste båda
makarna erlägga folkpensionsavgift och
kan, om de har tillräckligt höga inkomster,
få erlägga en avgift av 1 500 kronor
vardera. Hittills har folkpensionsavgiften
för båda tillsammans, oavsett
om båda makarna har haft anställning
och inkomster, varit begränsad till
1 500 kronor. Det är möjligt att det kommer
att aktualiseras en diskussion om
en begränsning av tillämpningen till
dem som har anställning. Eljest råkar
vi i den situationen att systemet med
individuella förmåner inom folkpensionssystemet
skall tillämpas för samtliga.
Då bör vi utgå ifrån att det gäller
en förbättring som rör systemets principer.
Det hela blir också mycket kostnadskrävande,
eftersom vederbörande
inte betalt några avgifter efter andra
grunder än som hittills gällt. Även om
båda makarna har anställning, har de
betalt högst 1 500 kronor tillsammans

Ang. vidgad förtidspensionering, in. in.
eller den avgift som deras sammanlagda
inkomst har inneburit. Det är följaktligen
betydligt mera komplicerat än
att bara ta hänsyn till den individuella
beskattningen, och det är också förenat
med andra problem att övergå till att
tillämpa individuell pensionering och
individuell pensionsnivå inom folkpensioneringen.
I så fall blir det nödvändigt
att göra detta för samtliga och även
för dem som tidigare är pensionerade,
och detta orkar vi i varje fall inte för
närvarande med.

Reservanterna har i reservation 8
hemställt att riksdagen hos Kungl.
Maj:t anhåller om utredning om borttagande
av den s. k. skärpningsregeln för
förmögenhet vid inkomstprövning av
kommunalt bostadstillägg m. m. En del
av detta yrkande har tillgodosetts i
propositionen, eftersom förmögenhetsgränsen
föreslagits höjd till 50 000 kronor
för ensamstående och till 80 000
kronor för makar. Följaktligen har det
blivit en viss förbättring, men jag förmodar,
utan att jag kan se det i de
papper jag har framför mig, att man
vill sänka procentsatsen från 20 till 10.
Vi har emellertid inte gått in på den
frågan.

Reservation 9, som fröken Pehrsson
talade för, gäller inkomstprövningsreglerna
för kommunalt bostadstillägg
m. m. Reservanterna vill ha en reducering
av avdragsfaktorn och samtidigt
genomföra en höjning av de avdragsfria
beloppen. Det är en fråga som vi
tidigare haft uppe till behandling vid
ett flertal tillfällen. Det skedde en förändring
av bestämmelserna, jag tror det
var föregående år, som innebar att de
två tidigare avdragsfaktorerna — en
tredjedel och två tredjedelar — sammanslogs
till 50 procent. Det är bara en
enda faktor som för närvarande tillämpas,
och det är 50-procentsregeln. Man
vill här åstadkomma förändringar och
etappvis komma ned så långt att det
skulle bli en mycket generös tillämpning
av avdragsbestämmelserna när det
gäller kommunalt bostadstillägg men

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Ang. vidgad förtidspensionering, m. m.
även hustrutillägg och andra förmåner.
Jag tror att herr Eric Carlsson här använde
uttrycket ”ömma för” folkpensionärerna.
Skall man tänka på folkpensionärerna
över huvud, bör man i så fall
gradera ömheten och i första hand sikta
till dem som inte har någon annan
förmån än folkpension och bostadstilllägg
och bättra på dessa så mycket man
orkar med. Sedan måste man visa en
viss generositet i fråga om avdragsreglerna
för dem som har arbetsinkomst.
Men jag tycker inte att man i första
hand skall liberalisera bestämmelserna
ytterligare för denna grupp mer än vad
som redan skett.

När vi kommit dithän att man oavsett
vilket parti man tillhör kan säga
att vi har en tillfredsställande ordning
beträffande förtidspensioneringen, då
kan man börja tala om ytterligare generositet
beträffande dem som trots sin
pensionering har en arbetsinkomst.
Uppriktigt sagt tror jag dessa personer
i regel trivs bäst just därför att de har
någon liten sysselsättning vid sidan om.

Ja, herr talman, jag blir kanske litet
långrandig, men det är ju också mycket
att tala om.

Mångt och mycket av de önskemål
som framställts vid många tidigare tillfällen
men då avvisats har nu i viss utsträckning
blivit tillgodosedda genom
det framlagda förslaget. Tills vidare får
väl både motionärer och reservanter
nöja sig med detta. Även om det nu är
sista året denna kammare behandlar
sådana här angelägenheter finns ju
fr. o. m. nästa år en större kammare
där man kan presentera sina återgångsmotioner,
eller vad man nu skall kalla
dem.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Fru HAMRIN-THORELL (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall villigt erkänna
att jag är överens med herr Strand
i fråga om mycket av det som lagts

fram i propositionen och som andra
lagutskottet nu tillstyrkt. Vi var också
i utskottet överens om detta. Jag ämnar
därför inte diskutera vem av oss
som ömmar mest för de olika grupperna.
Vi är nog alla lika ömsinta.

Inom oppositionen är vi också så anspråkslösa
ibland att vi är tacksamma
om vi får igenom något litet av våra
förslag. Här har vi fått igenom åtskilligt
av det som folkpartiet tidigare fört
fram och stridit för. Det är då inte någon
mening med att diskutera vem som
kommit först med den ena eller andra
idén.

I det stora hela är naturligtvis utskottets
förslag bra, vilket också gäller
förslaget om en utredning. Jag skall
bär bara göra några randanmärkningar.

För det första kan jag inte beträffande
tillämpningen av en mildare bedömning
för pensionering av äldre arbetskraft
hålla med utskottets ordförande
om att utskottets motivering för 63 år
som gräns är särskilt bestämd och utförlig.
Utöver principen om en flexibel
tillämpning av bestämmelserna, så att
man verkligen kan nå de arbetstagare
vilkas individuella förhållanden motiverar
pensionering i förtid, säger utskottet
ju endast så här: ”Sedan de nya
bestämmelserna tillämpats under en tid
får erfarenheterna visa om det är motiverat
att ta upp frågan om en ytterligare
liberalisering.”

Jag tror att det redan nu skulle vara
både mer praktiskt och klokare att sätta
riktpunkten vid 60 år, därför att avståndet
mellan 63 och 67 år är så pass
litet att det knappast kan bli fråga om
någon flexibilitet i större utsträckning.
Det skulle man emellertid kunna uppnå
om riktpunkten sattes vid 60 år.

För det andra gäller det frågan om
pensionsnivån. Jag tycker inte att sambandet
mellan pensionsålder och pensionsnivå
är så litet som utskottets ordförande
påstod.

Först talar utskottet om att man bör
föra ett gruppresonemang och sedan om
att man inte bör göra det. Men om man

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Nr 24

för ett gruppresonemang om pensionärerna
kan man hävda följande. Någon
tidsfaktor kan naturligtvis inte uppställas
för den grupp som redan gått i
pension. Något sådant har vi heller aldrig
menat. Men man kan inte komma
ifrån att det finns grupper som måste
känna sig åsidosatta, eftersom de inte
hlir kompenserade på något sätt i jämförelse
med dem som enligt det här föreliggande
förslaget får en betydligt
lägre pensionsålder. Jag tycker inte det
här sambandet är så ovidkommande,
utan att pensionsnivåns storlek också
skulle kunna föras in i resonemanget.

För det tredje kan jag vad beträffar
förtidspensionering av handikappade
inte godta att de inte skulle få behålla
sin egen förtidspension, därför att en
minskning skulle ske när den vanliga
pensionsåldern inträder. Vi andra får
minskade inkomster när vi går i pension
— det får herr Strand och jag också.
Jag kan heller inte godta att man
vänder sig så mycket mot ett gruppresonemang
att man säger att två makar
som är handikappade har det bättre än
andra förtidspensionerade. Vi säger uttryckligt
i vår motion att när unga människor
försöker ta hand om varandra
och hjälpa varandra och därför gifter
sig så är det mycket bra för samhället,
och då skall de inte som en första present
från samhället få en gemensam lägre
förtidspension än var och en hade
förut. Jag tycker att de principer som
herr Strand talar för är för hårda. Man
bör kunna rucka på dem i sådana här
enstaka fall, som inte kan bli prejudikat
för stora grupper.

I övrigt har jag inte så mycket att
tillägga. Jag slutar som jag började: I
stora drag har vi fått mycket tillgodosett.
Jag tycker att det är mycket tillfredsställande
att vi har nått fram till
den här hjälpen för stora grupper av
äldre människor som verkligen sitter
trångt när det gäller arbete.

Ang. vidgad förtidspensionering, m. m.

Fröken REHUSSON (ep) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill säga några ord
med anledning av herr Strands anförande.
Först vill jag framhålla att jag
beträffande avdragsreglerna inte har
nämnt någonting om reservation nr 9.

I fråga om sättet att utse ledamöter i
pensionsdelegationerna sade herr Strand
att det inte har någon inverkan vem
det är som väljer vederbörande. Det inverkar
inte på bedömningen, och ledamöterna
kommer att vara precis lika
goda företrädare för arbetsmarknaden
vem som än väljer. Varför har utskottet
då inte kunnat tillstyrka vår motion,
som föreslår att landstingen skall välja
representanterna? Då hade man kommit
ifrån den nackdel som vi anser
finns i utskottets förslag. Det verk som
är beslutande organ i andra instans bör
inte utse ledamöter som skall fatta beslut
i första instans.

När det gäller sänkt pensionsålder
till 65 år sades det i andra lagutskottet
förra året och även i utskottets utlåtande
att har vi bara resurser så kan
vi lätt ordna den här saken utan omfattande
utredning. Jag vill säga att det
är därför vi kräver i motionen att reformen
skall träda i kraft den 1 januari
1972. Riksdagens upplysningstjänst
har gjort beräkningar av kostnaderna.
Beräkningarna visar betydligt lägre
kostnader än vad som här tidigare
nämndes av herr Geijer. Jag anser att
reformen är så viktig att vi måste se
till att få den genomförd snarast möjligt.
I motionen har vi, som sagt, föreslagit
den 1 januari 1972.

Herr Strand tog också upp vår motion,
i vilken vi har föreslagit att nedsättning
av arbetsförmågan skall berättiga
till förtidspension med en tredjedel
av hel pension.

Jag vill återigen citera utskottets
skrivning på denna punkt. Utskottet
skriver: ”Vill man mildra det tröskelproblem
som propositionsförslaget för
med sig, får man överväga en komplettering
av invaliditetsgraderna i den

2f Första kammarens protokoll 1970. Nr 24

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Ang. vidgad förtidspensionering, m. m.
riktning som motionärerna förordar.”
Utskottet säger alltså att man tycker
att motionärernas förslag är riktigt men
vill ändå inte gå med på förslaget. Detta
finner jag vara förvånansvärt.

Herr talman! Jag vidhåller mina yrkanden
om bifall till de reservationer
som jag tidigare i dag har talat för.

Herr ÖSTERDAHL (fp) kort genmäle: Herr

talman! Herr förste vice talmannen
sade att han inte kunde förstå
att frågan om bättre förmåner i samband
med de ändrade pensionsbestämmelserna
för dem som redan är pensionerade
hade något samband med frågan
om förtidspension.

Till herr Strand vill jag säga att vårt
krav på en utredning om extra medel
till dem som redan är förtidspensionerade
hänger samman med framställningen
om utredningen rörande en allmän
sänkning av pensionsåldern. Denna
fråga är således inte på något sätt
sammankopplad med frågan om förtidspension.
Jag har velat klargöra detta
för att inget missförstånd skall uppstå
på den här punkten.

När det gäller frågan hur pensionsdelegationerna
skall utses säger herr
förste vice talmannen att landstingen
skulle komma i majoritetsställning om
de fick utse fyra ledamöter. Samtidigt
säger han emellertid att ledamöterna
inte representerar de organ som utser
dem, i varje fall inte de ledamöter som
skulle utses av riksförsäkringsverket.
Under sådana förhållanden skulle det
väl inte vara något fel att landstingen
fick utse majoriteten av ledamöter, om
de nu inte betraktar sig som representanter
för det organ för vilket de utses.

Herr förste vice talmannen ansåg
också att det skulle vara en fördel om
ett enda organ utsåg dessa representanter.
Nu har ju hitintills riksförsäkringsverket
inte utsett några representanter.
Här tillkommer alltså ett organ som

skulle utse de två nya representanterna.
Om däremot landstingen fick utse
ytterligare två representanter, skulle
det bli en något bättre koncentration
till ett organ.

I reservation 9 som gäller det kommunala
bostadstillägget har vi med anledning
av ett motionsyrkande av några
folkpartister begärt en översyn av de
regler som gäller inkomstprövade tilllägg.
Förslagen i motionen beträffande
förmögenhetsbegränsningen har blivit
helt tillgodosett. Vad reservationen närmast
syftar på är sidoinkomsterna och
den höjda marginalbeskattning som
drabbar dem. När det gäller kommunala
bostadstillägg börjar en reducering
redan vid en inkomst av 2 000
kronor. Reduceringen blir så kraftig
som med 50 procent för den del av inkomsten
som överstiger 2 000 kronor.
Det är på den punkten som reservanterna
vill ha en ändring. Vi önskar en
flackare avtrappning. Man kunde exempelvis
tänka sig samma avtrappningsregler
som gäller för de statliga änkepensionerna,
där reduktionen dock inskränker
sig till 33 procent, även om vi
också beträffande dessa pensioner vill
få en ändring till stånd.

Herr Eric Carlsson sade att man i
folkpartiet tydligen inte vet vad man
vill. För att det skall bli klart för herr
Carlsson vad vi vill — om han nu har
svårt för att läsa — skall jag be att få
läsa upp klämmen i den motion som
folkpartiet har väckt. Vi hemställer i
motionen: ”Att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte uttala att Kungl.
Maj:t vid sitt avgörande beträffande
den i statsverkspropositionen omnämnda
utredningsfrågan rörande pensionsåldern
måtte besluta, att en kommitté
med parlamentarisk representation tillsättes
med uppgift att skyndsamt utarbeta
förslag till en reform av den allmänna
pensioneringen, innebärande
sänkt pensionsålder samt rätt för den
enskilde att inom vissa gränser själv
välja tidpunkt för sin pensionering,
varvid 63 år bör utgöra undre gräns för

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Nr 24

rätt till ålderspension, att nämnda kommitté
bör i sitt arbete utgå från en pensioneringsperiod
inom vilken den enskilde
kan träffa sitt val, t. ex. 63—70
år, att kommittén också bör framlägga
förslag till åtgärder som underlättar
för den enskilde att — i samband med
en avlrappning av yrkesverksamheten
— välja en successiv övergång till pensioneringen,
samt att reformerna inte
bör begränsas till sänkning av pensionsåldern
och annan förbättring för nytillträdande
pensionärer utan också bör
innefatta bättre förmåner för dem som
redan är pensionärer.”

Detta är i stort tillgodosett genom
utskottets skrivning, utom beträffande
den sista punkten, där vi har fogat en
reservation till utskottets utlåtande.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s) kort genmäle:

Herr talman! Jag behöver inte använda
så lång tid för att svara på dessa
inlägg, därför att de inte innehöll något
annat än ett förtydligande eller konstaterande
av vad som tidigare sagts.

Jag kan hålla med fru Hamrin-Tliorell
om att utskottet inte kostat på sig
någon mer utförlig motivering för de
63 åren, men det behöver vi inte göra
eftersom vi har den uppfattningen att
det är självklart att man skall fastna
för 63 år. Om vi hade skrivit en lång
motivering kunde det ju ha ifrågasatts
om vi var tveksamma själva. Vi som
godtar propositionens förslag har emellertid
inte tvekat.

Fru Hamrin-Thorell måste ha missförstått
vad jag sade om sänkning av
pensionsnivån vid 67 år. Detta är inte
jämförbart med förhållandena för den
som går från en arbetsinkomst och får
pension. Denna pension är alltid lägre
— 60 eller 65 procent av inkomsten.
I detta fall var det tal om en pensionsnivå
som för de handikappade skulle
vara högre fram till 67 år, om vi godtar
förslaget. Sedan skulle den sänkas
till ålderspensionsnivån vid 67 år. Det

Ang. vidgad förtidspensionering, m. m.
är alltså en helt annan sak än fru Hamrin-Thorell
trodde: sänkningen gjordes
inte från arbetsinkomst till pension,
utan från en fördelaktig förtidspension
till en lägre ålderspension.

Jag kan säga till fröken Pehrsson att
jag tog fel. Det finns nio reservationer
och jag utgick från att även fröken
Pehrsson hamnade på den nionde, men
jag tar tillbaka det! Det var inte fröken
Pehrsson som uttalade sig om den reservationen,
utan det måste ha varit
någon annan.

Jag vill vända mig till fröken Pehrsson
och herr Österdahl och återkomma
till frågan om pensionsdelegationernas
sammansättning. Man skall inte ändra
på ett bra förslag. Det finns inget principiellt
att invända mot att riksförsäkringsverket
utser de nya ledamöterna
i delegationerna. Landstingen kan naturligtvis
också göra det, men pensionsdelegationerna
är inte organ som
i första hand har att tillgodose landstingens
intressen. Visserligen skall de
verka inom landstingens område och
i regel har delegationerna ett sådant
verksamhetsområde, men de skall i första
hand företräda pensionssystemet och
de kan lika gärna vara utsedda av riksförsäkringsverket
som av landstingen.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Låt mig först konstatera
att frågan om höjd pensionsålder
trots allt har fallit framåt. Orsaken därtill
är säkert den fackliga aktiviteten
och löntagaropinionens tryck, mer än
en allvarlig sinnesändring hos dem som
tidigare stått kallsinniga till detta krav.

Vi hade också i denna kammare en
votering i fjol, varvid kunde konstateras
att framträdande fackliga företrädare
i något fall avstått från att rösta och
i något fall var frånvarande. I rättvisans
namn bör också noteras att det
fanns fackliga företrädare som stödde
förslaget om sänkt pensionsålder.

Sedan dess har följande inträffat. Ett
fackförbund — Byggnadsarbetareför -

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Ang. vidgad förtidspensionering, m. m.
bundet — har upptagit kravet på sänkning
av pensionsåldern till 65 år i sitt
nyligen publicerade sociala program.
Det är bra, eftersom det motsvarar ett
mycket starkt krav från byggnadsarbetarna
i detta land.

Samma riksdagsutskott som i fjol avvisade
bl. a. vpk-motionens krav om utredning
och förslag till sänkning av
pensionsåldern till 65 år hälsar nu med
tillfredsställelse att departementschefen
ämnar låta utreda frågan om pensionsåldern
inom den allmänna försäkringen.

I fjol förklarade utskottet att någon
omständligare utredning i frågan
strängt taget inte behövdes. När resurserna
fanns kunde ett beslut fattas tämligen
omgående. Om en sådan förklaring
verkligen motsvarar rätta förhållandet
är det bara att hoppas att den aviserade
utredningen —■ som utskottet alltså
nu hälsar med tillfredsställelse — inte
tillkommit för att förhala denna frågas
lösning.

För vårt vidkommande delar vi uppfattningen
att någon omständligare utredning
inte är behövlig. Men ett beslut
i frågan kräver rimligtvis att frågan
om finansieringen är klarlagd, att
lagtext skall skrivas, att följdverkningar
beaktas o. s. v. Därför har vi i år liksom
i fjol formulerat vårt motionsyrkande
så, att utredning och förslag begärs.
Men vi avser absolut inte därmed
att denna reform skall ställas på framtiden.

Vi betraktar principen om jämlikhet
löntagarna emellan inte som något som
skall tas fram och vädras i högtidliga
sammanhang eller tjänstgöra som PRnummer
under ett valår. Denna princip
är inte mycket värd om de praktiska
slutsatserna uteblir. Jag anser att det
tillkommer riksdagen att uttala en mening
i denna viktiga fråga. Det har förekommit
alltför mycket av förhalning
och skjutande på framtiden för att riksdagen
för sin del skall förklara sig nöjd
med en uttalad avsikt att frågan skall
bli föremål för utredning.

Därför, herr talman, vill jag, med understrykande
av vad jag anfört om att
yrkandet i våra motioner siktar till en
snar lösning av frågan om sänkt pensionsålder,
yrka bifall till motionsparet
I: 36 och II: 34.

Jag vill foga några synpunkter till de
även nu gjorda hänvisningarna till kostnaderna.
Det pågår för närvarande diskussioner
om utjämning i de sociala
förmånerna mellan å ena sidan de kollektivavtalsanställda
och å andra sidan
tjänstemännen. Det förhåller sig ju så
att arbetsgivarna står för kostnaderna
för tjänstemännens tidigare pensionering.
Om de är villiga att tillerkänna
arbetarna — de kollektivavtalsanställda
— motsvarande förmåner, är det
bra. Men pensionsåldern •—- den allmänna
— skall inte skiljas ut från den allmänna
försäkringen, den skall lagfästas.
I anslutning härtill ser vi det som
en naturlig sak att också skyldigheten
att vara med och bekosta reformen skall
bli föremål för utredning och beslut;
jag syftar på arbetsgivarnas ansvar härvidlag.
I annat sammanhang har vår
grupp tagit upp frågan om det enligt
vår mening orimliga i att personer med
hundra tusen, ja t. o. m. flera hundra
tusen, kronor i årsinkomst skall erlägga
samma pensionsavgift som inkomsttagare
med upp till trettio tusen kronors
årsinkomst.

Jag vill göra dessa hänvisningar till
vad jag vill kalla de obotfärdigas förhinder,
då man så envetet stirrat på
kostnadsaspekten när det gäller denna
jämlikhetsreform.

Beträffande frågekomplexet om vidgad
rätt till förtidspension är det några
punkter som enligt min mening förtjänar
att understrykas. Vi har för vår
del avstått från att väcka särskild motion,
närmast av den anledningen att
vi finner propositionens skrivning möjliggöra
en tillämpning i anda och syfte
att vidga rätten till förtidspension. Vi
har under en följd av år rest krav om
tidigare pensionering för sysselsatta
inom tunga, pressande och hälsofarliga

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Nr 24

yrken. Vi har varit medvetna om svårigheterna
att klara gränsdragningen i
dessa sammanhang. För underjordsarbetare
är problemet enklare. En lösning
som vi under en följd av år argumenterat
för har som nämnts varit
reformering av reglerna för de förtida
pensionsuttagen. I motioner till 1907
års riksdag angavs även alternativet utsträckt
förtidspensionering. Förslag
härom föreligger nu.

I de förut åberopade motionerna om
sänkt allmän pensionsålder kommenterades
riksförsäkringsverkets utredning
och förslag angående förtidspensioneringens
reformering, och där slogs fast
att denna inte kunde och inte fick utgöra
ett alternativ till sänkt pensionsålder.
Det vill jag ytterligare understryka
vid det här tillfället. Men en reformering
av bestämmelserna ger möjlighet
till att tidigare än vid 67 år pensionera
löntagare, såväl de äldre arbetslösa,
varvid arbetsmarknadsmässiga
förhållanden beaktas, som de av hårt
arbete märkta. Allt beror på tillämpningen.
Här tycker jag att utskottet i
sin skrivning alltför hårt betonar att
”man alltjämt i princip upprätthåller
ett krav på medicinsk prövning för rätt
att erhålla förtidspension, även om
prövningen i vissa fall inte behöver bli
mera djupgående”.

Statsrevisorerna har riktat kritik
mot ojämnheterna i pensionsdelegationernas
praxis vid beviljandet av förtidspensioner.
Exempelvis i Skaraborgs
län avslogs 35 procent, men i Kalmar
län knappt 2 procent av ansökningarna.
Hur det kommer att fungera i fortsättningen
återstår att se. De föreslagna
reglerna förefaller dock ge möjlighet
för en tillämpning i den anda som
har angivits. Om motsatsen blir fallet,
anser vi att man på nytt får ta upp
frågan om att utfärda tillämpningsanvisningar
eller precisera bestämmelserna
på ett sätt som tillgodoser kraven
på en tillämpning motsvarande syftet
med reformen.

Beträffande ändringen av bestämmel -

Ang. vidgad förtidspensionering, m. m.
serna om rätten att återkalla förtida uttag
kan jag kort och gott ge vår anslutning
härtill. Däremot kan jag inte förstå
utskottets argumentering för avslag
på yrkandet i våra motioner 1:115 och
II: 125 om rätt för personer med förtida
uttag att erhålla kommunalt bostadstilllägg.
Utskottet vill se detta som en strävan
hos motionärerna att öka intresset
för förtida uttag av pension. Hur utskottet
kan komma till en sådan slutsats är
obegripligt.

Mot bakgrunden av att förtida uttag
medför en livslång reducering av ålderspensionen,
ett förhållande som vi
kritiserat och begärt ändring av, har vi
verkligen ingen anledning att ”öka intresset”
för förtida uttag. Vad vi är ute
efter är ett av rättsviseskäl betingat förslag.
Förtidspensionerade åtnjuter rätt
till kommunala bostadstillägg, förtidspensionering
kommer att kunna beviljas
i ökad utsträckning. Men varför skall
inte de, som begärt förtida uttag under
andra betingelser än som nu kommer
att råda, berövas förmånen av bostadstillägg?
Det är ju kommunerna som står
för kostnaden! Här tillämpar utskottet
ett formalistiskt betraktelsesätt som till
sina verkningar innebär en stor orättfärdighet
mot de människor det handlar
om.

Herr talman! Med stöd av vad jag anfört
yrkar jag bifall till motionerna
1:36 och 11:34 och motionerna 1:115
och II: 125.

Herr PERSSON, YNGVE, (s):

Herr talman! Jag yrkar genast bifall
till utskottets förslag över hela linjen
— man har, tycker jag, rätt bra fångat
den verklighet det här är frågan om.
Jag vill emellertid göra ett understrykande.

Som bekant tillhör jag dem som motionerat
om en sänkning av allmänna
pensionsåldern till 65 år. Socialministern
har sedan åtskillig tid utlovat en
statlig utredning på detta område. Utskottet
knyter an till detta löfte och

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Ang. vidgad förtidspensionering, m. m.
menar att vi får invänta denna utredning,
och det är naturligtvis alldeles
riktigt.

Jag vill med tillfredsställelse notera
att utskottet skriver inte bara positivt
utan mycket positivt om själva tanken
på en sänkning av den allmänna pensionsåldern.
Det är helt naturligt att vi
inte utan vidare kan sänka pensionsåldern
till 65 år, exempelvis utan att
titta på ersättningssidan. Därför blir
som flera talare redan framhållit den
kommande utredningen inte så enkel
som om det endast gällde att räkna ut
vad det kostar att inom nuvarande ersättningsramar
genomföra en sänkning
av den allmänna pensionsåldern.

Emellertid vill jag — och det är närmast
skälet till att jag begärt ordet —-rikta en direkt vädjan till socialministern
att han, även om man inte alltid
kan hantera utredningar efter sitt kynne,
gör vad han kan för att påskynda
denna utredning. Jag anser att det ekonomiska
avgörandet får komma när det
så att säga är dags för sjösättning, d. v. s.
när själva utredningen är klar, men jag
vill samtidigt tillägga att för min del
finns ingen appell när det gäller ståndpunkten
att vi så snart ersättningsfrågan
är klarlagd måste gå in för en sänkning
av den allmänna pensionsåldern
till 65 år.

Jag anför inga nya skäl, men huvudskälet
är att halva löntagarkåren, som
herr Eric Carlsson påpekade, den egentliga
löntagarkåren, redan nu får pension
vid 65 år eller därunder. Jag vill
bestämt hävda att man gör sig skyldig
till en konstruktion om man säger att
vi inte skulle ha råd utan att vi måste
vänta så och så länge — ingen har väl
sagt det, men om man gör det — att förverkliga
eu sänkning av allmänna pensionsåldern
till 65 år.

Det ensidiga offer man i alla tider
begärt av ungefär halva löntagarkåren
måste upphöra. Det är helt enkelt ett
oanständigt tillstånd som råder. Jag vet
som socialreformator att de människor
det i första hand gäller, nämligen

kroppsarbetarna i detta land, i alla möjliga
avseenden blivit satta på efterkälken
mitt i utjämningssträvandena. 40-timmarsveckan var ju ett rejält steg i
rätt riktning, det vet jag mycket väl,
och man kan inte göra allt på en gång,
men situationen beträffande pensionsåldern
är så utmanande och opinionen
är så bred och stark i denna fråga, att
det inte kan få förbli vid det gamla.

Jag vill bara som exempel nämna att
vi behandlade denna fråga mycket seriöst
på Träindustriarbetareförbundets
kongress 1968. Vi beslöt då enhälligt att
ge förbundsstyrelsen i uppdrag att verka
för att denna reform skall genomföras
så fort som möjligt. Jag vill också,
hur självklart det än är, understryka
att det enligt min uppfattning finns
mycket starka rent sakliga skäl med
hänsyn till arbetsförhållandena. Jag avslöjar
ingen hemlighet om jag säger att
man långt inne i arbetsgivarlägret inser
att det är nödvändigt att göra något
även ur denna synpunkt.

Herr Strand erinrade om — vilket
naturligtvis är ett faktum — att om
man sänker pensionsåldern t. ex. till 65
år och inte tar itu med ersättningssidan,
så blir förmånen av en lägre pensionsålder
tvivelaktig. Till det konstaterandet
vill jag ändå göra kommentaren
att det nog är många arbetare i
detta land som skulle uppskatta att få
ut pensionspengar vid 65 års ålder,
även om det inte är så helt tillfredsställande
om de samtidigt har fysiska
förutsättningar att arbeta. Utskottets
ärade talesman har naturligtvis haft
klart för sig företagens benägenhet att
göra sig av med de människor som får
pension. Här måste vi faktiskt driva en
opinion som går ut på att det inte skall
vara följsamhet i fråga om pensionsrätt
och upphörande av anställning. Därför
vill jag hylla den principen att när så
många tjänstemän i dag med låg pensionsålder
och bibehållen vitalitet tar
ut sina pensionspengar och samtidigt
tjänar pengar på annat håll skulle det
också kunna få gälla kroppsarbetare

Onsdagen den 13 maj 11>70 fm.

Nr 24

mellan 05 och 07 år. Men detta problem
kanske inte uppstår eftersom vi
säkert också har råd att anpassa nivån.

Liksom herr Eric Carlsson är jag om
inte förvånad — man har ju varit med
om så mycket i politiken — så angelägen
att få notera den ytterst märkliga
hållning som folkpartiet har intagit i
denna fråga. Jag skall, herr talman, inte
stjäla tid med att utveckla min värdering
av folkpartiets ståndpunkt, den är
ju känd, men jag lockas att fråga mig
om folkpartiet är berett att tolerera en
nivåskillnad i pensionshänseende mellan
de två kollektiven arbetare och
tjänstemän, eller avser man att tvångslagstifta
om en höjning av pensionsåldern
för dem som får pension vid 65
års ålder eller tidigare? Avser man inte
det senare blir konsekvensen av resonemanget
om en flexibel pensionsålder
upp till 70 år skapandet av en flexibilitet
på en högre nivå. Det bjuder man
i första hand ut till dem som nu har
hög pensionsålder. En sådan flexibilitet
bör inte bli aktuell annat än i det
positiva sammanhanget, d. v. s. för dem
som nu får pension vid 65 års ålder
eller tidigare. Nej, jag har i denna fråga
hela tiden spårat en märklig ljumhet
från folkpartiet. Jag vill ställa den
kanske något elaka frågan: År det möjligen
så att man i folkpartiet är mera
rädd om rösterna från de gynnade
grupperna i fråga om pensionsålder ån
om social rättfärdighet på den svenska
arbetsmarknaden ?

Eftersom socialministern finns i
kammaren ber jag än en gång att få
rikta en enträgen vädjan till honom att
verka för att givetvis inom ramen för
ett bra arbete söka få fram ett utredningsresultat
så fort som möjligt så att
en sänkning av pensionsåldern kan genomföras.
Det är nämligen på det sättet
att det inte finns någon möjlighet
att övertyga dem som nu får pension
vid 65 år eller tidigare att gå med på
en höjning av dessa åldersgränser. Vi
vet att det sker vissa påtryckningar på
dem som har rätt till pension tidigare

Ang. vidgad förtidspensionering, m. m.
än 65 års ålder, men det går inte att
påverka dem som får den vid 65 års
ålder. Följaktligen har vi ett stumt förhållande
och så till vida har jag kommit
fram till att sanningen nog ligger
någonstans mitt emellan vad kanske
socialministern har tänkt sig och vad
utskottet sade i fjol när vi behandlade
denna fråga, nämligen att en utredning
kan gå ganska snabbt och ändå göras
på ett anständigt sätt. På det viset
skulle vi få ett besked och möjligheter
till ställningstagande. Jag är emellertid,
herr talman, mycket tillfreds med
utskottets arbete.

Herr NORBERG (s):

Herr talman! Det har nu gått drygt
ett år sedan pensionsfrågan diskuterades
vid förra årets riksdag. Om man
jämför utskottsutlåtandena då och nu
kan man väl i dag konstatera ett mer
positivt ställningstagande till en sänkning
av pensionsåldern.

Den vidgade möjlighet till förtidspension
för äldre arbetskraft som proposition
66 innebär är givetvis mycket
värdefull och ett steg i rätt riktning.
Men, herr talman, jag frågar mig ändå:
Är det rättvisa och jämlikhet, att
sjukdom, stress och friställning från arbetet
skall behöva vara avgörande för
om den kollektivanställde skall erhålla
pension vid en ålder, som för andra
grupper i vårt samhälle med gynnsammare
arbetsförhållanden betraktas som
helt naturlig?

När vi i vår motion 1:873 och II:
1021 hemställt om utredning och förslag
rörande en sänkning av den allmänna
pensionsåldern från 67 till 65
år, är vår motivering densamma som
angavs i fjolårets motion, nämligen att
en arbetstagare, som under ett långt
liv har haft att utföra ett hårt och
stressande arbete — ofta också under
svåra förhållanden och på obekväm arbetstid
— ser fram mot en pensionsålder,
då han också orkar med att dra
nytta av sin fritid. Dessutom är detta

Nr 24

Onsdagen den 13 mai 1970 fm.

Ang. vidgad förtidspensionering, m. m.

också en mycket stor jämlikhetsfråga,
som ur rättvisesynpunkt kräver sin lösning
— en sak som även utskottet gett
uttryck för.

Herr talman! Då departementschefen
och utskottet aviserat en utredning i
frågan, har jag inget särskilt yrkande,
men jag vill ändå ge uttryck för den
förhoppningen att utredningen ej kommer
att dra ut alltför långt i tiden, då
det för de berörda är angeläget att reformen
genomföres med det snaraste.

Herr talman! Ett par ord i anledning
av herr Kaijsers exempel på kondition.
Jag kan också instämma i att våra talmän
är vid strålande vigör, men att ta
dem som exempel att jämföras med våra
hårt arbetande kroppsarbetare, det
hade jag inte väntat mig av en läkare.
Detta visar bara att det nog inte finns
så stort intresse från det hållet för eu
sänkning av pensionsåldern.

Herr KAIJSER (in) kort genmäle:

Herr talman! Vad jag har talat om
är att man bör få en vidgad pensionsperiod,
d. v. s. möjlighet att ge dem pension
vid tidigare år som behöver det
och låta dem fortsätta arbeta som är
vid sådan vigör att de kan göra det.
Det är många för vilka det känns besvärande
att bli tvungna att lämna det
arbete som de känner sig kunna och
faktiskt kan utföra lika bra som de som
är under pensionsåldern. De får emellertid
inte fortsätta arbeta, utan måste
avgå vid uppnådd pensionsålder. Det
innebär inte på något sätt att jag vänder
mig mot att de som behöver tidigare
pensionsålder skall få det. Jag har
förut understrukit att det värdefulla i
propositionens förslag är just att man
får ökade möjligheter till detta.

Jag tycker att det är ensidigt att
sikta enbart till en sänkning av pensionsåldern.
För mig är det mer angeläget
att få en pensionsperiod som
sträcker sig från en lägre åldersgräns
än den nuvarande men också högre
upp. Det gäller inte bara dem som nu

är i en ogynnsam situation, utan det
gäller över huvud taget alla som är
vid full vigör och kan fortsätta att utföra
sitt arbete även efter uppnådd
pensionsålder och kan göra det på ett
så bra sätt, att även den verksamhet de
utför gagnas av att de stannar kvar i
sitt arbete.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det förekommer en intensiv
debatt om jämlikhet i vårt samhälle
och nästan alla betygar sitt stora
intresse för att åstadkomma större jämlikhet.
Men när man kommer till de
konkreta förslagen möts man inte av
samma intresse från de grupper som
talar så ivrigt om jämlikhet.

Jag skall bara yttra mig om den del
av andra lagutskottets utlåtande som
gäller sänkning av pensionsåldern. Det
förefaller som om motståndet mot att
sänka pensionsåldern är ett slags elastiskt
försvar. Man säger ingenting direkt
emot den sänkta pensionsåldern,
men man har ändå en massa invändningar,
och så blir det inget resultat.

Det var i remissdebatten år 1959 som
förslaget fördes fram första gången. Dåvarande
statsministern Tage Erlander
sade att det blir dyrt, och han nämnde
till och med siffran 2 miljarder kronor,
vilket var tilltaget en smula i överkant,
som vi senare kunnat konstatera.

Sedan dess har frågan behandlats
många gånger. De som man trott i första
hand skulle ha arbetat för jämlikheten,
socialdemokraterna, har ständigt
varit motståndare till en sänkning av
pensionsåldern. Först på senare tid har
vi med tacksamhet kunnat notera att
inställningen förändrats och att frågan
nu åtminstone skall utredas.

Många olika ursäkter har förts fram.
Främst kostnaderna men också andra
skäl har anförts mot reformen. Det har
i dag som vanligt talats om rörlig pensionsålder.
Från centerhåll har vi ingenting
emot detta och det förekommer
redan nu. Men hur man än bär sig åt

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

måste man alltid ha en utgångspunkt
när man bestämmer pensionen. Vi måste
utgå från folkpensionen, och om någon
vill ha pension tidigare gäller för
närvarande att man får 0,0 procent
mindre per månad. Man kan aldrig
komma ifrån att pensionsåldern måste
vara bestämd, och vi anser att den icke
skall vara 67 år utan i stället 65 år.
Det övervägande antalet människor tar
pension vid 67 års ålder. Det går nu
att ta ut pension tidigare, men vi har
funnit att de allra flesta inte vill göra
det. Trots att hälsan inte är så god försöker
man ändå sträva sig fram till den
normala pensionsåldern 67 år. Därför
bör denna ålder sänkas. Att, som herr
Geijer sade, ta pension tidigare av medicinska
skäl bör givetvis få förekomma.

Det skäl som alltid har anförts är
kostnaderna. Jag kan instämma i vad
herr Yngve Persson sade tidigare, att
denna fråga också går att lösa. Finns
det någon större social reform som genomförts
utan att ha medfört avsevärda
kostnader? Vill vi verkligen sänka
pensionsåldern, måste vi självfallet ta
på oss kostnaderna för detta. Jag frågar
som herr Yngve Persson: Vem är
det som får bära dessa kostnader? Det
är ju de som stannar kvar och arbetar
från 65 till 67 års ålder. De andra, som
nu har avtalat sig fram till en lägre
pensioinsålder, slipper ifrån att bära
denna kostnad.

Den ökade produktionen ger resurser,
och glädjande nog får vi större resurser
för varje år — cirka 4 miljarder kronor
till per år. Frågan är hur vi skall
disponera dessa pengar. Vi kan använda
dem till höjd levnadsstandard på
olika sätt, vi kan ha kortare arbetstid.
En kortare veckoarbetstid har vi strävat
efter länge, likaså längre semester,
och det har vi genomfört. Men man
skall också något beakta den tredje faktorn
och det är livsarbetstiden. Hur
länge skall en människa arbeta? Då är
vi inne på pensionsåldern.

Ang. vidgad förtidspensionering, m. in.

Y’i bär lyckats bra med att genomföra
förbättringar i fråga om veckoarbetstiden
och semestertiden. Men när
det gäller pensionen har ingenting hänt.
Det har påpekats flera gånger att det
sedan år 1914 inte har skett någon ändring
av pensionsåldern. Finns det någon
här som kan påvisa någonting inom
sociallagstiftningen mer än pensionsåldern
som är oförändrat sedan år 1914?
Det blir nog svårt att leta fram något
sådant. Man har envist hållit fast vid
att pensionsåldern skall vara 67 år.

Socialdemokraterna har varit i regeringsställning
sedan 1932, men de har
inte tagit upp denna fråga. Sedan den
fördes fram av oss första gången 1959,
har man hållit emot i elva år, och först
nu kan vi börja tänka på att få åtminstone
en utredning av frågan.

I fråga om kostnaderna vill jag säga
att det är riktigt som herr Geijer sade
att en sådan reform kommer att kosta
cirka 800 miljoner kronor. Men det var
inte så länge sedan sjukförsäkringsreformen
genomfördes utan några särskilda
protester. Den kostade ungefär lika
mycket och det var inte någon svårighet
att inordna dessa kostnader i vårt
lands ekonomi. Detta går självfallet
även när det gäller den reform vi föreslår.

Jag instämmer med herr Geijer då
han säger att det föreligger ojämnheter
i det nuvarande pensionssystemet. I
synnerhet är låginkomstgrupperna missgynnade
i pensionsavseende. Det är
ATP-systemets brist på jämlikhet som
medför detta. Vi gjorde en beräkning
för ett par år sedan som utvisade att
den som hade den för ATP högsta inkomsten,
nämligen 43 500 kronor per
år, fick en ATP-pension som var något
över 22 000 kronor per år, medan den
som hade en inkomst av 15 000 kronor
per år, fick en pension som var något
mer än 4 000 kronor per år. Detta är
inte någon jämlikhet, och framför allt
är det inkomsttagare med inkomster på
mellan 15 000 och 20 000 kronor per år

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Ang. vidgad förtidspensionering, m. m.
som får mycket låg pension. Det är
alltså ingen rättvisa och jämlikhet i detta
system.

Det sägs, att vi nu har bättre folkhälsa
så att man skulle kunna arbeta längre.
Ja, visst skulle man kunna göra det,
men frågan är då: varför har hälften
avtalat sig till en lägre pensionsålder?
Är inte detta ett direkt bevis för att
folk vill ha en lägre pensionsålder, om
de kan få möjlighet därtill? Vad som
talar mycket emot en hög pensionsålder
trots den bättre folkhälsan och den
större livslängden är det hårda tempot
på arbetsmarknaden. Se på de arbetskonflikter
som ägt rum under detta år
och som varit så besvärande! I de allra
flesta fall har det inte bara gällt lönefrågor,
utan folk har också klagat på
det hårda arbetstempot och på att det
efter 60-årsåldern varit mycket svårt
att klara sig i detta hårda tempo. Det
talar ytterligare för att vi måste gå in
för att sänka pensionsåldern så snabbt
som möjligt.

Jag vill sluta med att säga att jag har
mycket svårt att förstå — och jag tror
att de som drabbas har lika svårt att
förstå — att vissa anställda vid ett och
samma företag som tillhör ett fackförbund
och har ett betydligt lättare arbete
skall få sin pensionering vid 65 år,
under det att andra som tillhör ett annat
fackförbund och har ett hårt arbete
och kanske den lägsta betalningen skall
stå kvar till 67 år. Vill man verkligen
sänka pensionsåldern, kan man mycket
väl genomföra reformen till 1972. Regeringen
har vid åtskilliga tillfällen lagt
fram förslag som det inte tagit mer än
några månader att utarbeta. Finns det
verklig vilja att genomföra en sänkning
av pensionsåldern till 65 år så har man
möjligheter att på det sätt vi föreslagit
i vår reservation göra detta fram till
1972.

Herr talman! Jag ber att få instämma
i yrkandet om bifall till de reservationer
som fröken Pehrsson angav i dagens
första anförande.

Herr KARLSSON, OVE, (s):

Herr talman! Som medmotionär när
det gäller motionerna I: 873 och
II: 1021 vill jag bara kort framföra några
synpunkter.

Först och främst vill jag uttrycka
min tillfredsställelse över förslaget om
möjligheter för ett antal människor att
erhålla pension redan från 63 års ålder.
Jag vill dock göra den randanmärkningen
att tolkningen av bestämmelserna
och bedömningen av de arbetsmarknadsmässiga
möjligheterna för en person
att erhålla förtidspension bör vara
liberal. Likaså är det önskvärt med en
generös bedömning av de medicinska
skälen så att den enskilde inte kommer
i kläm. Uttrycket ”lämpligt arbete”,
som stoppat många pensionsansökningar,
får jag hoppas tillhör en förfluten
tid, därför att detta uttryck ofta inte
haft någon motsvarighet i verkligheten
när man kommit så långt att man begärt
förtidspension. Särskilt är detta
förhållandet i glesbygder och gäller
framför allt för skogsarbetare, som -—
det är min förhoppning — med det föreliggande
förslaget kommer att få sin
situation avsevärt förbättrad.

Det är tyvärr så att alltför många
skogsarbetare inte lyckas klara det hårda
arbetet i skogen på ett tillfredsställande
sätt, inte ens vid 63 års ålder.
Tyvärr har skogsarbetarens lön för mödan
i ett mycket hårt arbete många
gånger bl. a. utgjorts av en i förtid utsliten
kropp, vilket i sin tur ofta skapat
år av ekonomiska svårigheter.

Herr talman! Jag hoppas att vi nu går
mot en ljusare tid för dessa människor.

Beträffande sänkningen av pensionsåldern
till 65 år, vilket den socialdemokratiska
motionen framfört önskemål
om, hoppas jag att departementschefen
snabbt tillsätter den parlamentariska
kommitté som här har aviserats. Jag
hoppas också att denna kommitté därefter
snabbt och effektivt skall utarbeta
ett förslag i en utifrån våra synpunkter
positiv riktning, d. v. s. sänk -

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Nr 24

ning av pensionsåldern till 65 år och
då med särskilt hänsynstagande till de
synpunkter som framförts i motionen.
Herr talman! Jag har inget yrkande.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Först vill jag rikta mig
till herr Kaijser som i sitt första inlägg
polemiserade mot mig då jag hävdade
att det ur medicinsk synpunkt
fanns anledning sänka pensionsåldern
till 65 år. Vårt förslag innebär, herr
Kaijser, rätt och möjlighet att avgå med
pension vid 65 års ålder men med möjlighet
för den som vill att kvarstanna
i sitt arbete ytterligare någon tid. Liknande
bestämmelser finns på andra områden
och bör också finnas här.

Nu tvingas arbetstagaren stanna kvar
i arbetet tills han fyller 67 år för att
få full pension. I annat fall reduceras
denna med 7,2 procent per år. Det är
denna orimliga situation vi har i dag.

Vidare har folkpartirepresentanterna
sökt förklara sin motion, och herr Österdahl
ämnar uppenbarligen återkomma
med ännu en förklaring efter herr
Yngve Perssons inlägg. När man läser
motiveringarna i denna motion och hör
herr Österdahl tala får man en känsla
av att förklaringarna bara förvärrar
det hela. Men kanske blir problemet
klarlagt så småningom, vad vet jag?

Fru Hamrin-Thorell sade att en generell
sänkning av pensionsåldern skulle
kosta stora pengar och att hennes
parti av den anledningen inte kan vara
med om förslaget. I folkpartimotionen
sägs — det har också utskottets talesman
gjort — att det inte finns någon
möjlighet till höjning för dem som redan
har en pensionsålder vid 65 år.
De som alltså redan har en avtalsmässig
pensionsålder på 65 år får full pension
efter 30 arbetsår. Men de som uppnår
pensionsåldern vid 67 år —- den
andra hälften av svenska folket — har
gjort en arbetsinsats som för många
uppgår till inemot 50 år och däröver
innan de får sin pension.

Ang. vidgad förtidspensionering, m. m.

Nog är det ändå ett anmärkningsvärt
resonemang att hävda att vi ej har råd
att sänka pensionsåldern för de människor
som fullgjort så många arbetsår,
utan att just de måste vänta till 67 år.
Detta resonemang går inte alls ihop.

Vidare tycker jag att det är orimligt,
när man som motiv för att inte sänka
pensionsåldern ställer pensionärer mot
varandra. Om vi sänker pensionsåldern
blir det mindre för dem som redan är
eller skali bli pensionärer, har det sagts.
Vi har många poster i vår budget. Herr
Bengtson redovisade hur bruttonationalprodukten
ökar, och nog är det väl
egendomligt om vi inte skall ha råd
att ge de människor en sänkt pensionsålder
som bar burit dagens hetta och
tunga för att skapa det samhälle vi har
i dag utan att det skall behöva gå ut
över andra pensionärer. Jag har en
känsla av att det argumentet är någonting
av de obotfärdigas förhinder.

Utskottets ordförande har dragit in
en ny aspekt. Han har sagt att vi får
lov att avvakta de fulla ATP-pensionerna
och att det finns anledning att se
på pensionsnivåns höjd. Jag har förståelse
för det resonemanget, men jag vill
samtidigt säga att ATP väl ändå inte
kan få förhindra att de som nu har en
pensionsålder vid 67 år får en sänkt
pensionsålder.

Till slut skulle jag vilja stryka under
att det är tacknämligt att vi får en utredning
om sänkt pensionsålder. När
socialministern nu finns här, skulle jag
vilja säga att det är angeläget att ta vara
på det som anförs i reservation 3, där
det sägs att det måste slås fast i direktiven
att pensionsåldern skall sänkas
till 65 år och att utredningen skall drivas
i en sådan takt att man får ett beslut
som kan genomföras den 1 januari
1972. Jag hoppas att herrar Yngve Persson,
Norberg, Ove Karlsson m. fl. följer
oss på den punkten. Jag tror att det
skulle vara ett stöd för socialministern
i, som jag hoppas, hans ambition att få
till stånd en sänkt pensionsålder den 1
januari 1972.

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Ang. vidgad förtidspensionering, m. m.

Om detta inte genomförs utan frågan
blir uppskjuten, vill jag säga att den
ömsinthet mot vissa människor som
någon talade om i debatten — jag tror
att det var fru Hamrin-Thorell — låter
väldigt bra, men talet är ytterst litet
värt, om man inte vill applicera det i
verkligheten på de stora grupper det
här gäller, nämligen de människor, vars
pensionsålder är 67 år och som har rest
krav på en sänkning till 65 år. Jag tror
att det finns anledning att lyssna på
människorna utanför detta hus. Det råder
redan nu stor bitterhet och besvikelse
över att denna reform har fördröjts
år efter år. Vi har inte råd att dröja
längre.

Fröken STENBERG (m):

Herr talman! I motionsparet 1:1085
och II: 1274 har vi motionärer hemställt
att make, som uteslutande varit
sysselsatt med hushållsarbete i hemmet
före inträdd invaliditet, vid invaliditetsbedömningen
måtte jämställas
med dem som vid inträdd invaliditet
varit förvärvsarbetande. Utskottet är
liksom departementschefen välvilligt
inställt till en uppmjukning av praxis
och skriver att syftet med motionerna
i stort sett torde komma att bli tillgodosett.
Det är ju bra, och jag vill bara
göra en liten kommentar med anledning
av uppgiften om att riksförsäkringsverket
i februari förra året fått i uppdrag
att undersöka tillämpningen av gällande
regler och inkomma med förslag.

Enligt en uppgift från riksförsäkringsverket,
daterad den 12 maj 1970,
uppbar cirka 15 500 kvinnor partiell
förtidspension i januari 1970. Uppgifter
saknas emellertid om hur många av
dessa som var hemmafruar och som
skulle ha varit berättigade till invaliditetstillägg,
om hushållsarbete jämställts
med förvärvsarbete. Vidare säger
riksförsäkringsverket att i januari 1970
cirka 100 000 personer uppbar änkepensioner.
Uppgift saknas emellertid
om hur många av dessa som skulle ha

varit berättigade till invaliditetstillägg
enligt nuvarande normer. Det synes
mig därför troligt att åtskilliga av de
115 500 medborgare —- blir det väl —
som här har redovisats skulle kunna
erhålla invaliditetstillägg enligt den
uppmjukade praxis som utskottet talar
om och som nu kommer att tillämpas.
Det är ju en slant som kan betyda mycket
för den handikappade. Jag hoppas
därför att informationen om denna
uppmjukade praxis —- denna verkliga
reform —- blir effektiv och snabbt når
ut till dem det gäller. Det är många i
denna kategori av handikappade som
väntar och tålmodigt har väntat på en
aldrig så liten standardhöjning.

Detta var, herr talman, en reflexion
som jag har velat göra och då med
adress till vederbörande informationsmyndigheter.

Herr ÖSTERDAHL (fp):

Herr talman! Herr Eric Carlsson kom
återigen in på frågan om folkpartiet
över huvud taget vill ha en sänkt pensionsålder.
Jag har tidigare för herr
Eric Carlsson läst upp en del ur folkpartimotionen
där det talas om sänkt
pensionsålder. Jag kan nu gärna upprepa
att i motionen begärs ”att en kommitté
med parlamentarisk representation
tillsättes med uppgift att skyndsamt
utarbeta förslag till en reform av
den allmänna pensioneringen, innebärande
sänkt pensionsålder samt rätt för
den enskilde att inom vissa gränser
själv välja tidpunkt för sin pensionering”.

Jag håller med herr Yngve Persson
om att frågan om pensionsåldern givetvis
är en rättvisefråga och en jämlikhetsfråga.
Folkpartiet har också tagit
upp den saken i sin motion. Det talas
där om att statligt och kommunalt anställda
har en lägre pensionsålder, ofta
65 år, och att denna pensionsålder
är vanlig också inom åtskilliga andra
pensionssystem. Man kan naturligtvis
inte höja pensionsåldern för dessa grup -

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Nr 24

per, oeli därför ligger det nr rättviseoch
jämlikhetssynpunkt närmast till
hands att besluta om en allmän sänkning
av pensionsåldern. Men en sådan
sänkning av pensionsåldern, som vi vill
ha närmare penetrerad i en utredning,
skall givetvis också ta hänsyn till den
enskildes önskemål. Man skall inte när
vederbörande uppnår en viss ålder kunna
säga till honom att han har uppnått
pensionsåldern och skall avgå, utan det
avgörande skall vara den enskildes egen
inställning och hans förmåga att fortsätta
sitt arbete. Vi anser således att
det skall vara en flexibel pensionsålder.
Människorna är ju inte lika vid en viss
ålder. Arv och miljö påverkar en människas
förmåga att .fortsätta i sitt arbete,
och arbetet pressar naturligtvis
också i olika hög grad. Därför kan det
finnas skäl att ta hänsyn till den enskilda
människans intresse av att fortsätta
arbeta eller av att sluta. Det är mot
den bakgrunden vi vill ha en flexibel
pensionsålder, men med en lägre riktpunkt
än den som för närvarande gäller.
Det gäller att försöka radera ut den
fasta gränsen som talar om för en människa
när hon är pensionär. Även en
successiv övergång till pensionering
från full yrkesverksamhet har folkpartiet
skrivit om i sin motion. Vi menar
alltså att det skall bli en gradvis nedtrappning
härvidlag. En sådan anser
vi vara synnerligen värdefull. Många
människor slutar i dag sitt arbete vid
en bestämd ålder och faller kanske helt
samman när de inte kan få fortsätta
med sitt arbete; man kan inte hålla konditionen
uppe, man har inget intresse
längre för sitt tidigare arbete. Därför
är det mycket viktigt att få till stånd
en avtrappning nedåt i en omfattning
som är möjlig i enlighet med den enskilde
personens eget önskemål. Vi skall
alltså inte låsa fast oss alltför mycket
vid en speciell ålder, men vi skall inrikta
oss på en sänkning så att vi får
en likartad behandling av pensionärerna,
större möjligheter för dem att själva
välja sin pensionsålder och större

Ang. vidgad förtidspensionering, m. m.
möjligheter för dem att efter egen önskan
även avtrappa den insats de gör i
förvärvslivet.

Herr PERSSON, YNGVE, (s):

Herr talman! Avsikten med mitt angrepp
på folkpartiet var att om möjligt
skapa ytterligare klarhet. Jag tvivlar
inte på herr österdalils allmänt positiva
inställning, men jag tycker inte han
har skingrat dunklet — om det finns
ett sådant — på detta område.

Sanningen kvarstår, herr Österdahl,
att om folkaprtiet inte absolut yrkar på
en sänkning till 65 år — utan t. ex.
accepterar en flexibilitet mellan 63 och
70 år såsom en lösning —• får vi den
situationen att halva löntagarkåren i
landet har en absolut rätt till pension
vid 65 år och därunder, under det att
det är minst sagt tveksamt för den andra
hälften.

Det är härpå jag grundar mitt påstående
att ni inte tar ställning klart. Jag
tyckte inte att herr Österdahl på något
sätt skingrade oklarheten, och jag
har därför dragit dessa slutsatser. Men
om herr Österdahls anförande skall uppfattas
så att folkpartiet i vart fall inte
kommer att motsätta sig en sänkning
till 65 år kommer kanske fronten att bli
ganska total på denna punkt, åtminstone
om några månader, när folkopinionen
kommer att piska hårt mot dem
som tvekar på denna punkt.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar,
yttrade, att med anledning av föreliggande
yrkanden propositioner komme
att framställas särskilt beträffande varje
punkt av utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
förste vice talmannen, hade yrkats dels
att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen.

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Ang. vidgad förtidspensionering, m. m.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja
besvarad.

Fröken Pehrsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition.

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 34
punkten A, röstar

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid fröken Pehrsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 89;

Nej — 43.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet hemställt i
punkterna B—F.

Vidare gjorde herr förste vice talmannen
enligt de rörande punkten G
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse

denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Fru Hamrin-Thorell begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 34
punkten G, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid fru Hamrin-Thorell
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —110;

Nej — 23.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls därpå
utskottets hemställan i punkten H.

Ytterligare gjorde herr förste vice
talmannen jämlikt de avseende punkten
J framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Fröken Pehrsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Nr 24

given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 34
punkten J, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid fröken Pehrsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —110;

Nej— 21.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

1 vad anginge punkten K, anförde nu
herr förste vice talmannen, hade yrkats
dels att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen.

Härefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig anse
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja
besvarad.

Fru Hamrin-Thorell begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 34
punkten K, röstar

Ja;

Ang. vidgad förtidspensionering, m. m.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid fru Hamrin-Thorell begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —108;

Nej— 23.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande punkten L, yttrade vidare
herr förste vice talmannen, komme
propositioner att framställas först
särskilt angående mom. 1, därefter särskilt
beträffande mom. 2 och 3 samt
därpå särskilt avseende mom. 4.

Därefter gjordes rörande mom. 1
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall
till motionerna 1:36 och 11:34; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

På gjord proposition bifölls därpå
vad utskottet hemställt i mom. 2 och 3.

Sedermera gjordes i vad gällde mom.
4 propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall
till motionerna 1:115 och 11:125;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Härpå bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten M.

Med avseende å de beträffande punkten
N framkomna yrkandena gjorde
herr förste vice talmannen nu propositioner,
först på bifall till utskottets

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Ang. vidgad förtidspensionering, m. m.
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Fröken Pehrsson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 34
punkten N, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid fröken Pehrsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —114;

Nej— 20.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Såvitt rörde punkten O gjorde herr
förste vice talmannen härefter propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Fru Hamrin-Thorell begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 34
punkten O, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid fru Hamrin-Thorell begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 90;

Nej —- 45.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Beträffande de avseende punkten P
förekomna yrkandena gjord herr förste
vice talmannen sedermera propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 34
punkten P, röstar

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Nr 24

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —114;

Nej— 21.

På gjord proposition bifölls därpå utskottets
hemställan i punkten Q.

I vad gällde punkten R, anförde vidare
herr förste vice talmannen, hade yrkats
dels bifall till utskottets hemställan,
dels ock att kammaren skulle antaga
det förslag, som innefattades i den
vid punkten avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 34
punkten R, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Ang. vidgad förtidspensionering, m. m.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningen slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —113;

Nej— 21.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Ytterligare gjorde herr förste vice
talmannen jämlikt de beträffande punkten
S framkomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr förste vice talmannen,
sedan han hade upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Fru Hamrin-Thorell begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 34
punkten S, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid fru Hamrin-Thorell
begärde rösträkning, verkställdes nu

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Ang. anslag till miljövårdsinformation

votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja -— 90;

Nej — 45.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 99, i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning om anslag
för budgetåret 1970/71 till folkpensioner
jämte motioner, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 35, i anledning av motioner om
varudeklaration på tobalcsvaror, in. m.;
och

nr 36, i anledning av motion angående
omhändertagandet av mentalsjuka
personer.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. anslag till miljövårdsinformation

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 24, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag för
budgetåret 1970/71 till miljövårdsinformation
och till en rikskampanj mot
nedskräpning jämte motioner.

Sedan Kungl. Maj:t i propositionen
nr 1 beräknat medel för nedannämnda
ändamål, hade Kungl. Maj :t i propositionen
nr 73, under åberopande av utdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för den 6 mars 1970, föreslagit
riksdagen att på driftbudgeten
under nionde huvudtiteln för budgetåret
1970/71 anvisa dels till Miljövårdsinformation
ett reservationsanslag av
1 650 000 kronor, dels till Rikskampanj
mot nedskräpning ett reservationsanslag
av 500 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat de likalydande motionerna
I: 1088, av herrar Brundin och Strandberg,
samt II: 1275, av fru Sundberg
m. fl., vari anhållits, dels att riksdagen
måtte anvisa till Bidrag till organisationer
ett reservationsanslag av 560 000
kronor, till Miljövårdsinformation ett
reservationsanslag av 1 100 000 kronor
och till Rikskampanj mot nedskräpning
ett reservationsanslag av 500 000 kronor,
dels att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att såväl
skolöverstyrelsen som massmedia bleve
representerade i den kommitté som
skulle leda rikskampanjen mot nedskräpning.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte

1. med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag på motionerna
1:1088 och 11:1275, såvitt nu vore i
fråga, till Miljövårdsinformation för
budgetåret 1970/71 på driftbudgeten
under nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 1 650 000 kronor,

2. a. lämna motionerna 1:1088 och
II: 1275 utan åtgärd, såvitt desamma avsåge
sammansättningen av en rikskommitté
för ledning av kampanj mot nedskräpning,

b. till Rikskampanj mot nedskräpning
för budgetåret 1970/71 på driftbudgeten
under nionde huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av 500 000 kronor.

Vid utlåtandet fanns fogat ett särskilt
yttrande av herrar Carl Eskilsson (m)
och Ingvar Andersson (m) samt fru
Sundberg (m).

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Till detta utskottets utlåtande
är fogat ett särskilt yttrande,
och det är bl. a. detta som ger mig anledning
att ta kammarens tid en smula
i anspråk.

Jag vill helt allmänt säga att den förstärkning
för naturvårdsupplysning
som förslagen i proposition nr 73 inne -

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Nr 24

bär hälsas med stor tillfredsställelse av
alla dem som är intresserade av dessa
ting. Det är ingen tvekan om att det
behövs omfattande upplysning på detta
område. Jag vill påstå att det också
behövs en betydande uppfostran som
bör sättas in redan i förskoleåldern och
fortsätta framöver. På det viset skulle
svenska män och kvinnor, som det brukar
heta, eller kanske rent av hela
.svenska folket få en uppfattning om hur
värdefullt det är att vi alla hjälps åt
och ofta med små medel åstadkommer
goda resultat när det gäller ett bättre
omhändertagande av den för oss alla
så värdefulla gemensamma miljön. En
höjning av anslaget med en miljon kronor,
vilket i praktiken innebär mer än
en fördubbling av beloppet, är i det
sammanhanget ägnat att hälsas med
största tillfredsställelse. Det höjda anslaget
medför att en särskild rikskampanj
mot nedskräpning startas, och
den är avsedd att pågå under en tid
av i första hand tre år.

Frivilliga krafter har tidigare vidtagit
åtgärder i samma riktning som den
statliga kampanjen nu avses syfta till.
Vi som arbetar inom de frivilliga organisationerna
är naturligtvis mycket
glada över att det nu blir ytterligare
fart på detta arbete.

Jag vill också säga några ord rent
allmänt om miljö-, natur- och landskapsvård.
Jag misstänker att många
människor i vårt land inte riktigt har
klart för sig vad det är vi måste slå
vakt kring. Vi är så vana vid att se det
odlingslandskap i vårt land som är resultatet
av många hundra års möda
att vi inte riktigt inser vilka betydande
förändringar som är på väg.

Den omställning av det svenska jordbruket
som är framtvingad av kravet
på ökad rationalisering har många
gånger medfört att landskapsbilden betydligt
förändrats. Under de närmaste
50 åren kommer, om inget särskilt göres
åt detta, landskapsbilden att ytterligare
förändras i riktning mot en mörkare
färgton med mindre möjligheter

Ang. anslag till miljövårdsinformation
till utblickar över insjöar och havsvikar,
med mera granskog ända ut till
landsvägskanterna o. s. v. Jag tror att
det behövs dels en annan syn på hela
detta problemkomplex, dels en annan
och bättre insats från de enskilda människornas
sida, där var och en inom
sin lilla del av det svenska landskapet
kan åstadkomma betydande förbättringar.
Det är här de frivilliga organisationernas
inspirerande arbete har så oerhört
stor betydelse.

I samband med det bidrag som vi
nu kommer att fatta beslut om och till
vilket utskottet yrkat bifall finns anledning
att omnämna att enligt ett förslag
som motionsledes framförts och som nu
är under behandling i allmänna beredningsutskottet
skulle möjligheter kunna
öppnas till att ge statligt bidrag till
hembygdsföreningar, vilka är beredda
att inom sina respektive hemorter ta
hand om miljövård och särskilt då vården
av kulturmiljön. Vad den motionen
avser är bl. a. att man skall få möjlighet
att ta hand om områden kring forngravar,
områden lämpliga som lövängar
m. m. Alla dessa till synes små ting,
som dock tillsammans betyder så oerhört
mycket, skulle, om motionskraven
från alla de fyra demokratiska partierna
här i riksdagen tillgodoses, kunna
genomföras. Det är min förhoppning
att det anslag som vi nu kommer att
fastställa skall ge utrymme för denna
bidragsgivning.

De frivilliga organisationer som åberopas
i det särskilda yttrandet är Svenska
naturskyddsföreningen, med dess
ungdomsverksamhet Fältbiologerna,
Skid- och friluftsfrämjandet och Vattenvärnet.
Av någon oförklarlig anledning,
herr Eskilsson, har inte den näst
största frivilliga organisationen, nämligen
Samfundet för hembygdsvård,
som för närvarande åtnjuter det näst
största bidraget på detta område, kommit
att bli omnämnd. Jag skall icke
förgäta att senare söka upp herr Eskilsson
och värva honom som medlem
i detta fina samfund, som har flera ära -

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Ang. anslag till miljövårdsinformation
de kammarledamöter som medlemmar.
Samfundet för hembygdsvård har av
naturvårdsverket föreslagits få ett med
20 000 kronor ökat bidrag, d. v. s.
170 000 kronor. Anslaget till Svenska
naturskyddsföreningen föreslås ökat
med 38 000 kronor till 320 000, och de
övriga organisationerna föreslås få
70 000 kronor.

Det får väl betraktas som ett olycksfall
i arbetet att inte jag eller någon annan
hade förstånd att väcka en motion
som skulle ha riktat jordbruksutskottets
uppmärksamhet på den näst största av
de organisationer som arbetar på detta
område. Det finns anledning att här
uttala den förhoppningen att herr statsrådet
vid fördelningen av dessa anslag
skall finna det rimligt att i varje fall
följa naturvårdsverkets förslag i fråga
om medel till de ideellt arbetande organisationerna.

Vad gäller Samfundet för hembygdsvård
kan jag nämna att denna organisation
under de senaste åren har lagt
allt större vikt vid miljövårdsinformationen.
Vi har för avsikt att utnyttja
de lokala organisationerna men går
också ut med annons- och affischkampanjer
liknande dem som Svenska naturskyddsföreningen
har. Vi tror att vi
på ett utmärkt sätt kompletterar varandra
i dessa båda stora frivilliga organisationer,
och jag har också anledning
nämna att ett organiserat samarbete
mellan de bägge organisationerna
bedrivs i en särskild samarbetskommitté.

När nu den statliga kampanjen med
speciell inriktning mot nedskräpning i
naturen kommer till, kan man ställa sig
frågan om det finns utrymme för all
denna från olika håll emanerande verksamhet.
Jag förmodar att detta varit anledning
till det särskilda yttrandet, i
vilket man på ett värdefullt sätt har understrukit
betydelsen av de frivilligt arbetande
organisationerna och av att dessa
i fortsättningen liksom hittills får åtnjuta
statens stöd för sin verksamhet.

Min personliga uppfattning är att det

finns gott om utrymme såväl för den
statliga verksamheten som för de frivilligt
arbetande organisationerna. Samfundet
för hembygdsvård planerar nu
en ytterligare utvidgning av just denna
sektor av arbetet, och det skulle tarva
en speciellt anställd man att leda arbetet
för att med utnyttjande av våra lokalorganisationer
få till stånd en landsomfattande
verksamhet. Men detta är
beroende av de ytterligare anslag vi kan
få bl. a. från staten. Vi eftersträvar samarbete
och håller just nu på att undersöka
möjligheterna att få någon i naturvårdsverket
engagerad person som
adjungerad ledamot i vårt samfund.

Sammanfattningsvis vill jag uttala
min glädje över att regeringen ansett sig
vilja ta initiativ som resulterar i ytterligare
arbete på detta område. Om jag
har läst propositionen rätt, kommer
man icke att ge mindre utrymme åt de
frivilliga ideella organisationerna. Detta
hälsar jag med tillfredsställelse. Jag
är övertygad om att dessa organisationer
genom samarbete sinsemellan och
med staten kan dela upp kampanjerna i
olika sektioner så att hela näringslivet
och hela folket kommer till insikt om
det värdefulla i ett gemensamt arbete i
dessa sammanhang. När det nu även i
framtiden skall finnas utrymme för de
frivilligt arbetande krafterna jämsides
med den statliga verksamheten på området,
vill jag uttala den förhoppningen
att vi verkligen här i landet genom
dessa olika åtgärder skall kunna skapa
en mer trivsam och värdefull miljö där
vi alla kan få ut något av värde.

Som framgår av det anförda har jag,
herr talman, i detta sammanhang inget
särskilt yrkande.

Herr ESKILSSON (m):

Herr talman! Det särskilda yttrande
som avgivits till förevarande utskottsutlåtande,
motiverar att även jag säger
några ord.

I anledning av proposition nr 73 väcktes
en motion som tog sikte på en del av

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Nr 24

de frågor som herr Svanström nu har
berört. I motionen föreslogs beträffande
miljövårdsinformationen att det även
i fortsättningen skulle finnas ett särskilt
anslag till de frivilliga organisationerna
och ett särskilt anslag för den verksamhet
som statens naturvårdsverk bedrev.
Motionärerna anslöt sig i detta avseende
till det förslag som naturvårdsverket
hade framlagt och i vilket man
mycket kraftigt underströk vikten av de
frivilliga organisationernas insatser i
miljövårdsinformationen. Naturvårdsverket
skriver att ”den upplysningsverksamhet
som bedrivs av de ideella
naturvårdsorganisationerna har enligt
verkets mening stor betydelse för att
väcka och underhålla intresset för naturen
och naturvårdsarbetet”. Naturvårdsverket
föreslår i konsekvens med
denna inställning ett särskilt anslag till
de frivilliga organisationernas fortsatta
arbete. Kungl. Maj :t föreslog emellertid
att anslaget skulle bli gemensamt för all
miljövårdsinformation och uppdrog åt
naturvårdsverket att sedan fördela anslaget
på olika händer.

Jordbruksministern liksom jordbruksutskottet
gör visserligen så bestämda
uttalanden att man inte behöver
befara att de frivilliga organisationerna
i fortsättningen skall bli utan anslag.
Liksom motionärerna har vi som avgivit
det särskilda yttrandet ansett det
önskvärt att det hade anvisats ett särskilt
anslag för verksamheten. På så sätt
hade de frivilliga organisationerna från
början haft bättre besked om vilka medel
de kunde få till sitt förfogande och
vad de kunde räkna med när det gällde
att planlägga och genomföra sina olika
insatser.

Om det i det särskilda yttrandet bara
räknas upp några av de frivilliga organisationerna
på detta område, vill jag
för herr Svanström försäkra att vi —
jag kan bara tala för mig själv, men jag
är övertygad om att det gäller oss alla
som står för det särskilda yttrandet -—
ingalunda underkänt betydelsen av
Samfundet för hembygdsvård i sam -

Ang. anslag till miljövårdsinformation
manhanget. Men tekniken när det gäller
utskottsförslag och särskilda yttranden
är att man skall ansluta sig till de förslag
som är framförda motionsvis eller
i en proposition. 1 den motion som vi
har byggt vårt särskilda yttrande på
nämns de uppräknade organisationerna
som ett par av de organisationer som
bedriver ett värdefullt informationsarbete
på området. Vi har alltså endast
exemplifierat och inte undantagit någon
av de övriga organisationer som
också bedriver en värdefull verksamhet.

Herr Svanström förstår säkerligen
att för den som har förmånen att ha
någon kontakt med östgötaavdelningen
av Samfundet för hembygdsvård är det
svårt att förbise den mycket värdefulla
insats som detta samfund utfört just
när det gäller att åt framtiden bevara
särpräglade miljöer och inslag i landskapsbilden.

Vi hade som sagt önskat att ett särskilt
anslag beviljats för detta ändamål.
Men vi har inte velat reservera oss för
bifall till motionen, därför att utskottsmajoriteten
också gett uttryck för sin
uppskattning av den verksamhet som
bedrivs av frivilliga organisationer.

Vi kan aldrig komma ifrån att den
insats som enskilda människor vill göra
på eget initiativ utan några större åthävor
och utan att dirigeras av statliga
myndigheter har en oerhörd betydelse
just genom det personliga engagemanget
och intresset för den sak man vill
befrämja.

Den andra punkten i det motionspar
som det särskilda yttrandet anknyter
till — 1:1088 och 11:1275 — tar upp
formerna för rikskampanjen mot nedskräpning.
Beträffande denna rikskampanj
vill jag helt instämma med herr
Svanströms uttalande att det i mycket
hög grad är en uppfostringsfråga. Det
gäller att få de unga att förstå vikten
och värdet av att bevara naturen så ren
och ofördärvad som möjligt. Det kan
man också göra med små medel, inte
minst med skolans medverkan.

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Ang. anslag till miljövårdsinformation

När jag i förra veckan färdades från
min hembygd till närmaste stad fick
jag till min glädje se en hel skola mobiliserad
för att plocka upp tomma ölburkar
och kartonger samt papper och
skräp som låg efter vägen. Man gick
med korgar och kartonger, säckar och
kärror och samlade upp alltsammans
för att städa i vägdikena. Dels gjorde
man här en värdefull insats för att ta
bort resterna av obetänksamma resenärers
framfart, dels fick man också
på ett personligt sätt lära sig det ansvar
individen har för sig själv och sin
omgivning när det gäller att hålla rent
utmed vägarna och i naturen. I det avseendet
är skolans medverkan utomordentligt
värdefull. Motionärerna hade
därför uttalat önskemål om att också
representanter för skolmyndigheterna
och skolöverstyrelsen skulle tagas
med i den rikskommitté som skall leda
verksamheten mot nedskräpningen.

Jordbruksutskottets majoritet förmenar
emellertid att skrivningen i proposition
nr 73 ger utrymme för insatser
även från detta håll. Därför har vi inte
heller på denna punkt kommit med något
särskilt förslag.

Herr talman! Liksom herr Svanström
har jag inte något särskilt yrkande utan
vill instämma i hans förhoppningar om
att de ökade insatser statsmakterna nu
är beredda att göra skall bidra till att
öka insikten om den goda miljöns värde
och värdet av att hålla vårt land
rent från nedskräpning.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Vad herrar Svanström
och Eskilsson sagt om värdet av vårdad
natur kan vi väl alla helt instämma
i. Med anledning av farhågorna för
minskade bidrag till den upplysningsverksamhet
som bedrivs av de ideella
naturvårdsorganisationerna vill jag
hänvisa till följande yttrande av statens
naturvårdsverk i anslagsframställningen
för budgetåret 1970/71: ”Den upplysningsverksamhet
som bedrivs av de

ideella naturvårdsorganisationerna har
enligt verkets mening stor betydelse för
att väcka och underhålla intresset för
naturen och naturvårdsarbetet. Det är
därför angeläget att dessa organisationer
får möjlighet att fortsätta och utveckla
sitt arbete. Verket föreslår att
bidraget till Svenska naturskyddsföreningen
ökas med 38 000 kronor til!
320 000 kronor och att bidraget till
Samfundet för hembygdsvård ökas med
20 000 kronor till 170 000 kronor. För
bidrag till upplysningsarbetet på naturvårdsområdet
genom andra organisationer
än dessa behövs vidare 70 000
kronor.”

Även när det gäller den av Kommittén
för ett renare samhälle föreslagna
rikskampanjen mot nedskräpning har
i remissyttrandena från ett flertal håll
framhållits de ideella rörelsernas betydande
insatser på detta område. Departementschefen
säger i propositionen:
”Jag delar verkets uppfattning att
det är angeläget att dessa organisationer
ges möjlighet att fortsätta och utveckla
sitt arbete.”

När vi från folkpartiets sida ansett
oss kunna reservationslöst ansluta oss
till propositionens förslag, så är det
med förvissningen om att de ideella rörelserna
i behörig ordning ges ekonomisk
möjlighet att inte bara fortsätta
utan —- som utlovats —- även utveckla
sin från alla samhällsgrupper så uppskattade
upplysningsverksamhet.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få tillstyrka utskottets utlåtande.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Utskottet har varit enhälligt
i detta ärende, och de synpunkter
som framförts av de föregående talarna
skiljer sig inte från vad som diskuterats
i utskottet. Med den skrivning
som föreligger har vi försökt täcka alla
dessa synpunkter, och jag ber därför
att kort och gott få yrka bifall till utskottets
förslag.

Onsdagen den 13 maj 1970 fm. Nr 24 (53

Om inrättande av ett institut för avfallsforskning — Anslag till högre utbildning och

forskning

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Om inrättande av ett institut för avfallsforskning Föredrogs

ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 25, i anledning av motioner
om inrättande av ett institut för avfallsforskning.

I de likalydande, vid 1970 års riksdag
väckta motionerna 1:521, av herrar
Wirtén och Skärman, samt 11: 602, av
fru Anér m. fl., hade anhållits, att riksdagen
hos Kungl. Maj :t måtte hemställa,
att frågan om inrättande av ett institut
för avfallsforskning måtte förberedas
så att förslag härom kunde framläggas
i statsverkspropositionen för budgetåret
1971/72.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen måtte lämna
motionerna 1:521 och 11:602 utan åtgärd.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Som medmotionär i
frågan om inrättande av ett institut för
avfallsforskning vill jag sända med utskottsutlåtandet
en hälsning på vägen.
Med hänsyn till vad som framkommit
under remissbehandlingen har jag ansett
mig kunna ansluta mig till det
eniga utskottets utlåtande, och jag har
inget yrkande utöver bifall till detta.

Jag vill emellertid peka på den nedskräpning
och materialförstöring som
pågår hand i hand med det intensifierade
utnyttjandet av våra naturtillgångar.
Vi vet att naturtillgångar inte
är obegränsade, och vi vet att de förbrukade
tillgångarnas rester i form av
avfall vållar svåra miljöproblem. Vad vi
vill föra fram i motionerna är tanken
på en naturlig cirkulation, d. v. s. tillvaratagande
av material som kan utnyttjas
på nytt, återförande till jorden

av sådana ämnen som kan tillvaratas
i första hand av växtligheten. Ett vettigt
tillvaratagande av våra resurser att
leva vidare, skulle man kunna säga.

Med intresse har vi tagit del av naturvårdsverkets
uppgifter om den avfallsforskning
som bedrivs utomlands
och som vi får ta del av. Det är givetvis
riktigt att vi inte bör bedriva likartad
forskning på skilda håll i världen.
Å andra sidan har vi naturligtvis
med hänsyn bl. a. till klimatet problem
av delvis annan art än t. ex. de kontinentala
länderna där temperaturen är
högre än hos oss. Huvudsaken är emellertid
att forskningen på avfallsområdet
blir samordnad och att man ständigt
har den naturliga cirkulationen
som mål för tillvaratagandet av den
ökande avfallsmängden. För närvarande
avvaktar vi således den planläggning
av denna forskning som sker genom
naturvårdsverket, och så får vi se
i framtiden vad den kommer att ge. Om
den inte ger vad vi väntar oss av den
återkommer vi.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu
föredragna utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 88, i anledning av Kungl.
Maj ds i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om anslag för budgetåret
1970/71 till högre utbildning och
forskning m. m. jämte motioner.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Anslag till högre utbildning och forskning Kungl.

Maj :t hade i propositionen
nr 1 under rubriken Vissa gemensamma
frågor behandlat vissa universitetsfrågor
av allmän karaktär.

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Anslag till högre utbildning och forskning

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels motionen 1:3, av herrar Nyman
och Ernulf, vari hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
begära utredning rörande möjligheterna
att införa en akademisk mellanexamen
beräknad att avläggas två år efter
slutad studentexamen eller motsvarande
förutbildning samt avsedd att kompletteras
med yrkesinriktade kurser vid
såväl universitet som andra utbildningsorgan
i enlighet med vad som anförts i
motionen,

dels de likalydande motionerna I: 47,
av herr Helén m. fl., och II: 57, av herr
Gustafson i Göteborg m. fl., i vad avsåge
hemställan att riksdagen måtte uttala,
att en snabb utbyggnad av den
högre tekniska utbildningen i Norrland
vore starkt önskvärd samt att förutsättningarna
för universitetsfilialer i Norrland
borde undersökas,

dels de likalydande motionerna I: 66,
av herr Lindblad, och II: 84, av herr
Westberg i Ljusdal, vari anhållits, att
vid planeringen av den högre utbildningen
i Norrland även frågan om förläggandet
av en utbildningsfilial för Gävleborgs
län måtte upptagas till behandling
och att därvid Söderhamn måtte
utses som filialort med Uppsala som
centralort,

dels de likalydande motionerna I: 274,
av herr Bengtson m. fl., och 11:310, av
herr Hedlund m. fl., vari yrkats, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
skulle anhålla om utredning av frågan
om en decentralisering av den högre
utbildningen så att omkring 15 nya
universitetsenheter kunde inrättas enligt
i motionerna anförda riktlinjer,

dels de likalydande motionerna I: 275,
av herr Bohman m. fl., och II: 312, av
herr Holmberg m. fl., i vad avsåge hemställan
att riksdagen måtte besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj :t

a) som sin mening giva till känna,
att utbyggnaden av statistiska centralbyråns
forskningsstatistik borde ske i
minst den takt och omfattning som

motsvarades av centralbyråns äskanden,

b) anhålla, att Kungl. Maj :t i framtiden
måtte i större utsträckning än
hittills redovisa flerårsplaner för inrättande
av nya tjänster på professorsnivå
och komma med förslag till riksdagsbeslut
i anslutning till dessa planer,

c) anhålla om förslag angående ökade
resurser till forskarutbildning och
forskarhandledning efter skyndsam
analys, genomförd av berörda myndigheter
om det reella resursbehovet,

d) anhålla, att Kungl. Maj :t efter företagen
utredning om den närmare utformningen
måtte föreslå riksdagen att
besluta om införande av mellanexamen
i forskarutbildningen,

dels de likalydande motionerna I: 277,
av herr Helén, samt 11: 311, av herrar
Hedlund och Holmberg, vari föreslagits,
att riksdagen skulle besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att 1968
års utbildningsutredning måtte givas
en parlamentarisk sammansättning,
dels de likalydande motionerna I: 283,
av herr Wirtén m. fl., och 11:217, av
herr Källstad m. fl.,

dels motionen 1:451, av fru Segerstedt
Wiberg, i vad avsåge hemställan
att 1968 års utbildningsutredning (U 68)
måtte erhålla tilläggsdirektiv att i sitt
arbete beakta behovet av kvalificerad
personal för internationellt bilateralt
och multilateralt biståndsarbete,

dels de likalydande motionerna I: 572,
av herr Axelson m. fl., och II: 669, av
herr Eriksson i Arvika m. fl.,
dels de likalydande motionerna I: 602,
av herrar Nyman och Stefanson, samt
II: 695, av herr Källstad m. fl., såvitt nu
vore i fråga,

dels de likalydande motionerna I: 603,
av hem Nyquist m. fl., och II: 706, av
herr Mellqvist m. fl., vari hemställts, att
riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte anhålla,
att Norrlandsberedningens område
måtte utsträckas att gälla samtliga
skogslän och att frågan om anordnandet
av högre teknisk utbildning i Bergs -

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Nr 24

lagen måtte överlämnas till beredningen,

dels de likalydande motionerna I: 608,
av herr Olsson, Johan, samt II: 687, av
fru Jonäng och herr Eriksson i Bäckmora,
vari yrkats, att riksdagen hos
Kungl. Maj :t skulle anhålla att Norrlandsberedningen
i tilläggsdirektiv måtte
få i uppdrag att undersöka möjligheterna
att förlägga filial till teknisk
högskola i någon av Hälsinglands tätorter,

dels de likalydande motionerna I: 616,
av herr Richardson in. fl., och II: 696,
av herr Källstad in. fl., såvitt nu vore i
fråga,

dels de likalydande motionerna I: 630,
av herr Wallmark, och II: 720, av herr
Nordstrandh, vari anhållits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
som sin mening giva till känna, att
principerna för det system för planering
av lokaler för icke-laborativa institutioner
vid universitet m. fl. läroanstalter,
som Kungl. Maj :t enligt statsverkspropositionen
bil. 10 s. 246 f. avsåge
att tillämpa, borde underställas
riksdagens prövning ävensom hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte återkomma
till riksdagen med motiverat förslag till
ytramar för den i motionerna berörda
lokalplaneringen,

dels de likalydande motionerna I: 639,
av herrar Wirtén och Richardson, samt
II: 722, av herrar Ohlin och Källstad,
vari hemställts, att riksdagen i avvaktan
på slutförande av mera utförliga
utredningar måtte anhålla hos Kungl.
Maj :t,

att vid behandlingen av frågor som
gällde den postgymnasiala utbildningen
vidtaga radikala åtgärder till förebyggande
av en fortsatt skärpt snedvridning
av utbildningen,

att som ett led i denna strävan så
snabbt som möjligt avveckla icke strängt
nödvändiga spärrar för inträde till olika
utbildningslinjer och utvidga antalet
tillåtna .studerande inom de övriga
där spärrar förekommer,

3 Första kammarens protokoll 1970. Nr 24

Anslag till högre utbildning och forskning

att vidga ämnesområdena för universitetsfilialernas
undervisning samt

att i övrigt beakta vad som anförts i
motionerna,

dels motionen II: 144, av herr Josefsson
i Halmstad in. fl., vari yrkats, att
riksdagen skulle besluta hemställa till
Kungl. Maj :t om utredning beträffande
filialundervisning av högre teknisk utbildning
förlagd till Halmstad,

dels motionen 11:523, av fröken Ashrink
in. fl.,

dels motionen II: 664, av herr Bergqvist
in. fl.,

dels ock motionen II: 685, av fru
Jonäng.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:277 och 11:311 om parlamentarisk
sammansättning av 1968 års utbildningsutredning,

2. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:47 och 11:57, 1:66 och
11:84, 1:274 och 11:310, 1:603 och II:
706, 1:608 och 11:687, 1:639 och II:
722 samt II: 144, förstnämnda båda motioner
såvitt nu vore i fråga, som sin
mening giva Kungl. Maj :t till känna vad
utskottet i punkten anfört om en decentralisering
av den eftergymnasiala
utbildningen,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:572 och 11:669 om försöksverksamhet
med forskarutbildning vid
universitetsfilialen i Karlstad,

4. att riksdagen måtte avslå motionen
11:685 om vidgat tillträde till högre
utbildning,

5. att riksdagen måtte avslå motionen
1: 3 om en akademisk mellanexamen,

6. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:275 och 11:312 i vad avsåge
införande av en mellanexamen i forskarutbildningen,

7. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:275 och 11:312 i vad avsåge

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Anslag till högre utbildning och forskning
förslag om ökade resurser till forskarutbildning
och forskarhandledning,

8. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 275 och II: 312 samt I: 602 och
II: 695, samtliga motioner i vad avsåge
flerårsplaner för inrättande av tjänster
på professorsnivå,

9. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:616 och 11:696 i vad avsåge
förslag till 1971 års riksdag om en treårsplan
för utbyggnad av vissa fakulteter,

10. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:275 och 11:312 i vad avsåge
utbyggnaden av statistiska centralbyråns
forskningsstatistik,

11. att riksdagen måtte avslå motionen
1: 451 i vad avsåge tilläggsdirektiv
åt 1968 års utbildningsutredning,

12. att riksdagen måtte avslå motionen
11:664 om genomgång av kursplaner
och läromedel på eftergymnasial
nivå,

13. att riksdagen måtte avslå motionen
11:523 om lektörshjälp och handledning
åt syn- och hörselskadade studenter,

14. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 283 och II: 217 om försöksverksamhet
med universitetsdemokrati,

15. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 630 och II: 720 om ytramar för
lokalplaneringen vid icke-laborativa institutioner
vid universiteten in. fl. läroanstalter.

Reservationer hade anförts

a, beträffande ändrad sammansättning
av 1968 års utbildningsutredning,
av herrar Bohman (m), Axel Andersson
(fp), Wirtén (fp), Wallmark (m), X i IsEr
ic Gustafsson (ep), Wikström (fp),
Johan Olsson (ep), Gustafson i Göteborg
(fp), Xordstrandh (in), Mattsson (ep),
Enskog (fp) och Antonsson (ep), fru
Sundberg (in) samt herr Elmstedt (ep),
vilka ansett, att utskottets yttrande i viss
angiven del bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under 1 hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna 1:277
och 11:311 besluta att i skrivelse till

Kungl. Maj:t anhålla, att 1968 års utbildningsutredning
måtte givas en parlamentarisk
sammansättning;

b, beträffande ändrad sammansättning
av 1968 års utbildningsutredning,
av hem Mellqvist (s), utan angiven mening; c,

beträffande en mellanexamen i
forskarutbildningen, av herrar Bohman
(in), Wallmark (m) och Xordstrandh
(in) samt fru Sundberg (m), vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss del
bort erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under 6 hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av motionerna 1:275 ocli
11:312, såvitt nu vore i fråga, som sin
mening giva Kungl. Maj :t till känna vad
reservanterna anfört om införande av
en mellanexamen i forskarutbildningen; d,

beträffande systemet för planering
av lokaler för icke-laborativa institutioner
vid universiteten m. fl. läroanstalter,
av herrar Bohman (m), Wallmark
(m) och Xordstrandh (in) samt fru
Sundberg (in), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort lyda så,
som denna reservation visade, samt att
utskottet bort under 15 hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 630 och II: 720 i skrivelse till
Kungl. Maj :t dels som sin mening giva
till känna, att principerna för det system
för planering av lokaler för ickelaborativa
institutioner vid universitet
in. fl. läroanstalter som Kungl. Maj:t
enligt statsverkspropositionen avsåge
att tillämpa borde underställas riksdagens
prövning, dels hemställa att Kungl.
Maj:t måtte återkomma till riksdagen
med motiverat förslag till ytramar för
den i motionerna berörda lokalplaneringen.

Herr andre vice talmannen, som för
en stund övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, yttrade, att vid
överläggningen angående förevarande
punkt jämväl finge beröras punkterna
3—15 i detta utlåtande.

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Nr 24

<)7

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! I ett mycket stort antal
fall både under fjolårets riksdag och
nu under vårriksdagen har i utlåtanden
som kommit från statsutskottet
hänvisats till det pågående arbetet inom
1968 års utbildningsutredning, i
vardagligt tal kallad för U 68.

Enligt direktiven till denna utredning
har den till uppgift att se över
den eftergymnasiala utbildningen i fråga
om såväl dimensionering som organisation
och lokalisering. Det är sålunda
ett mycket omfattande arbete och en
för den fortsatta utvecklingen inom utbildningens
område synnerligen betydelsefull
uppgift som utredningen har
att sköta, en uppgift och ett arbete som
så småningom säkert kommer att leda
fram till riksdagsbeslut av mycket stor
ekonomisk räckvidd. Ansvaret för den
här utredningen har lagts på fyra sakkunniga,
statssekreteraren i utbildningsdepartementet,
generaldirektörerna
i skolöverstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen
samt universitetskanslern.
Dessutom hör till utredningen tre
referensgrupper. En av dem är .sammansatt
av sex företrädare för de politiska
partierna. De sakkunniga har härigenom,
vilket påpekas i en motion, fått
en teknisk möjlighet att inhämta uppgifter
om hur de olika politiska partierna
värderar frågorna. Men konstruktionen
innebär å andra sidan ingen
som helst garanti för att dessa värderingar
vare sig påverkar utredningens
arbete och ställningstaganden eller den
offentliga redovisningen — såsom det
hela mycket välvilligt uttryckts i motionen.
Här finns alltså fyra höga ämbetsmän
med hela avgörandet i sin
hand kontra sex parlamentariker, som
man kan rådfråga om man finner det
lämpligt, som inte har några möjligheter
att påverka besluten i annan mån
än om deras råd faller i god jord, och
som man också helt kan ställa utanför
— allt efter behag.

Det verkar enligt min uppfattning
minst sagt egendomligt, för att inte sä -

Anslag till högre utbildning och forskning

ga nonchalant, att en så stor fråga
hanteras på detta sätt.

Man måste också fråga sig vad som
egentligen sker inom U 68. Visserligen
har man därifrån givit ett par livstecken,
men några besked om hur de verkligt
stora problemen skall lösas har
inte givits. Vi kan förstå att dessa fyra
höga herrar har många järn i elden,
och även om deras arbetskapacitet är
omvittnat stor kan de knappast ha möjlighet
att helt ge sig hän åt de problem
som U 68 enligt direktiven skall brottas
med.

Där finns t. ex. till att börja med problemet
beträffande den eftergymnasiala
utbildningens dimensionering. Det
är sannerligen inte något litet problem
som kan få ligga till sig hur länge som
helst. Inte ens inom U 68 kan man ha
undgått att lägga märke till vad vi brukar
kalla utbildningsexplosionen. Tillströmningen
till våra universitet och
universitetsfilialer är mycket större än
väntat. Så sent som för några år sedan
då man planerade för Stockholms
universitet ute i Frescati räknade man
där med 13 000 studerande. I dag torde
antalet universitetsstuderande enbart i
Stockholm uppgå till 30 000. Tillströmningen
på andra universitetsorter är
minst lika stor. Om man när man förberedde
universitetsfilialerna till en
början hyste vissa farhågor för att intresset
inte skulle bli tillräckligt stort,
kan man i dag konstatera att ungdomen
strömmar till i stora skaror.

Naturligtvis är vi alla utomordentligt
glada över att vi har kommit i den situationen
att ungdomen kan fä utbildning
och att det inte längre finns ekonomiska
barriärer som gör det omöjligt
för begåvade ungdomar att studera.
Därför är det i och för sig glädjande
att så många ungdomar söker sig till
fortsatt utbildning efter gymnasiet.
Men nog måste det ändå finnas anledning
att ställa sig frågan om vi verkligen
har råd till detta. Svaret kan bli
ja, men naturligtvis under den förutsättningen
att samhället har ett vettigt

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Anslag till högre utbildning och forskning
behov av all denna utbildning och att
de färdigutbildade i sinom tid kan beredas
sysselsättningar som ger dem användning
för de kunskaper de har inhämtat.
Det är här som skon redan har
börjat klämma, och den kommer att
göra det i allt större utsträckning i
fortsättningen. Studenterna är oroliga;
de vet inte riktigt hur de skall ställa
sig. Föräldrarna är oroliga; de vet inte
vad de skall råda sina ungdomar för
att tillförsäkra dem en så hygglig framtid
som möjligt.

I samband med ett mycket förnämt
besök som vi för några år sedan hade
i statsutskottets andra avdelning kom
denna fråga upp. Vi ledamöter i utskottet
fick då det beskedet att det aldrig
skadar att skaffa sig kunskaper. Vederbörande
hade tydligen i tankarna Eddans
ord: ”Ej bättre börda man bär på
vägen än kunskap mycken.” Det är
mycket troligi att detta var sant då de
orden skrevs ned en gång för många
hundra år sedan. Då fanns det säkert
en god portion levnadsvisdom i dessa
ord. Men det var säkerligen inte det
slags kunskaper som våra studerande
i dag inhämtar vid universiteten som
den gamle vise hade i tankarna när
han skrev ned dessa kloka ord.

I förra veckan berättade statsrådet
Moberg i andra kammaren att han hade
varit med på en stor internationell
konferens. Där hade bl. a. en fransk
och en engelsk forskare förklarat att
om den västliga världen skulle kunna
överleva och fortsätta att spela en ledande
roll i utvecklingen på vårt klot,
så måste vi öka insatserna för att ge
både unga och äldre högre utbildning.
En av dessa två professorer formulerade
frågan: ”Utbildning på universitet
— till vem?” Han svarade utan tvekan:
”Till alla!” Statsrådet Moberg förklarade
att han delade den uppfattningen.

Själv tror jag verkligen inte att den
som klarat en fin akademisk examen
men som tvingas att ta ett jobb, där
han inte har någon som helst användning
för de fina kunskaperna, innerst

inne känner någon glädje över alla
kunskaper han bär inombords. Jag tror
i stället att han känner en djup besvikelse
över det samhälle som lockat honom
att använda några dyrbara år av
sitt liv till inhämtande av kunskaper
som han själv och samhället sedan inte
har bruk för.

En av de fyra herrarna i U 68, AMSgeneralen
Bertil Olsson, förklarade för
inte så länge sedan att också akademikerna
fick gå ut och ta de jobb som
fanns att få. Ja, det är klart att de måste
göra det, om det inte finns någonting
annat att gripa till. Men nog förefaller
det mig som om det vore ett mycket
cyniskt resonemang, och i varje
fall kan det inte vara ekonomiskt hållbart.
Det stora problemet som arbetsmarknadsgeneralen
har att brottas med
i dag är ju att i en stor del av landet —
dock inte i den norra delen — råder en
stor brist på specialarbetare, sådana
som svetsare och svarvare. Jag tycker
att det borde vara rimligt att en arbetsmarknadsgeneral
såg till att han i första
hand kunde fylla kadrerna med folk
som vi närmast har behov av. För en
person som har valt akademiska studier
men sedan inte får något lämpligt jobb
måste det ju innebära en rätt dyrbar
omskolning, om han skall finna ett jobb
på arbetsmarknaden, och det kostar
pengar. Hans bortkastade år — jag vågar
påstå att de är bortkastade — har
också kostat mycket pengar. Nog tycker
man att arbetsmarknadsstyrelsen skulle
kunna ha bättre förslag och råd att komma
med. Det stora felet är att vi inte har
några som helst pålitliga prognoser.
Därför kan man inte heller ge ungdomarna
goda råd om vad de skall satsa
på för att få en framtid sådan som de
har tänkt sig.

Jag talade nyss om vad statsrådet Moberg
sade i andra kammaren. Jag kan
inte underlåta att också återge några
ord som yttrades av folkpartiets förre
ledare Bertil Ohlin. Han berättade att
han hade varit i Amerika och varit med
på en tillställning där och träffat sam -

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Nr 24

(51)

man med eu person som kom från Sverige.
Denne hade en rätt god utbildning
härifrån, men nu var han lastbilschaufför.
Han var välklädd och trevlig, och i
den kretsen av människor var han fullt
accepterad.

Alla menar vi väl att allt arbete skall
hedras, vare sig den som arbetar är lastbilschaufför
eller någonting annat. Men
jag tror inte att man här i Sverige har
kommit så långt att föräldrarna till våra
ungdomar resonerar på det sättet att
det egentligen inte spelar någon roll
vad deras pojke eller flicka väljer för
yrke, ty vilket yrke de unga än hamnar
i kommer de att bli respekterade och få
det bra. Jag tror alltså inte att det är
någon student som funderar på att bli
lastbilschaufför men som först vill satsa
några år på att ta en akademisk examen.
Sedan han tagit den utbildar han
sig alltså till lastbilschaufför; sedan sitter
han, tror man, vid ratten och visslar
och gnolar och är glad över att han i
alla fall har en fin akademisk examen.

Jag tror inte att vi i detta land har
kommit därhän att våra ungdomar resonerar
på det sättet.

Det är inte bara detta våldsamma
problem med utbildningsexplosionen
som U 68 har att brottas med, utan det
är en hel rad andra problem därtill. Det
måste då vara rimligt, ja nästan självklart,
att en utredning med så omfattande
uppgifter som U 68 har och vilkas
framtida lösning säkerligen kommer att
ställa stora anspråk på den svenska ekonomin,
borde få en fastare förankring.
Det är därför, herr talman, som jag yrkar
bifall till reservation a, där det
föreslås att riksdagen skall besluta att
hos Kungl. Maj:t anhålla att 1968 års utbildningsutredning
ges en parlamentarisk
sammansättning.

Sedan övergår jag till reservationen
vid punkten 4. I inte mindre än tre
motionspar, representerande olika partier,
har framställts yrkanden om att
en professur i religionssociologi skall
inrättas vid Lunds universitet fr. o. m.
den 1 juli 1971. Denna fråga var up -

Anslag till högre utbildning och forskning
pe även vid fjolårets riksdag. Riksdagen
ansåg emellertid att man borde
avvakta eu aviserad utredning om
den religionsvetenskapliga utbildningen
innan man tog ställning till kravet
på en professur i religionssociologi.
Därmed föll frågan. Riksdagens
respekt för tilltänkta och pågående utredningar
är som bekant mycket stor,
och det var väl därför självklart att frågan
skulle falla med den motiveringen.
I sina anslagsäskanden för 1970/71 har
emellertid universitetskanslern förordat
att en professur i religionssociologi
skall inrättas fr. o. m. budgetåret 1971/
72. Universitetskanslern konstaterar
dessutom att det inte finns någon anledning
att göra frågan om inrättande av
denna professur beroende av den utredning
som riksdagen åberopade i fjol
och som föranledde att frågan då föll.

UKÄ säger att de mål för den religionsvetenskapliga
utbildningen som
kan komma att fastställas på grundval
av utredningens resultat helt enkelt inte
kan utesluta utbildning i religionssociologi.
Inte heller torde enligt universitetskanslern
eventuella organisatoriska
förändringar komma att försvåras av att
forskning och utbildning i religionssociologi
etableras inom universitetsväsendet.
Jag själv, och jag tror flera med
mig, har vid ställningstagandet i denna
fråga tagit starka intryck av de intressanta
synpunkter som anförs i en motion
av två ledamöter i denna kammare,
nämligen herr Sörenson och herr
Wikström. Jag tar mig friheten att ur
deras motion citera en del som jag anser
vara av avgörande betydelse: ”Religionens
ställning och inflytande i vårt
folk torde i framtiden få vidgad betydelse.
Det är här inte endast, kanske
inte främst, en fråga om de religiösa
samfundens omfattning och inflytande.
Det svenska folkets religiositet synes
för närvarande genomgå en strukturförändring.
Etablerade kyrkor och samfund
tycks minska i omfång och inflytande.
Men de religiösa frågeställningarna
tycks bestå, kanske fördjupas. Re -

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Anslag till högre utbildning och forskning
ligionen tycks få en mer anonym karaktär
än tidigare. Men den synes bestå
som ett vitalt mänskligt fenomen.

All religion har en starkare eller svagare
uttalad social dimension. Denna dimension
kan och bör studeras. Endast
genom vederhäftig kunskap kan rätta
relationer mellan religion och samhälle
skapas. Kunskap om religionens funktionssätt
i vårt folk får också anses höra
till ett demokratiskt utbildningssamhälles
studieområde.”

Det är, herr talman, enligt min mening
tungt vägande ord.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! En gång om året ges
det tillfälle att i riksdagen ta upp en
diskussion om den högre utbildningen
och det läge den befinner sig i samt att
redovisa principiella synpunkter på
densamma, även om dessa synpunkter
kanske inte alltid kommer till uttryck
i konkreta reservationer.

Vi hade en sådan debatt förra året.
Jag erinrade då om att det fanns ungefär
100 000 studenter vid våra universitet
och högskolor, en siffra som väsentligt
översteg det maximala antal av
87 000 studenter som riksdagen år 1965
beslöt skulle uppnås år 1972. Jag fick
av det då ansvariga statsrådet svaret,
att riksdagen hade fattat beslut om en
stor och framsynt reform som innebar
en betryggande automatik i fråga om
den filosofiska fakulteten. Eftersom den
extra tillströmningen i huvudsak skett
till de filosofiska fakulteterna var det,
förklarade statsrådet, inte någon större
fara. Vi hade möjlighet att på ett smidigt
sätt klara denna ansvällning utöver
de beräknade siffrorna. Statsrådet
tilläde också att han ville hävda att
standarden utbildningsmässigt sett var
god vid våra universitet, och han erinrade
om att detta borde jag själv känna
väl till.

Nu vill jag göra den kommentaren att
automatiken uteslutande gäller lärar -

tjänsterna och inte något annat. Det
framgår mycket klart av U 68 :s skrift
nr 2, där man pekar på den kontinuerliga
standardsänkning som skett och
nämner motiven och orsakerna härtill.

Jag har velat säga detta, herr talman,
därför att man inte lär kunna få en
meningsfylld debatt om man inte håller
sig till relevanta fakta. Ett annat statsråd
sade för inte så länge sedan till en
ledamot i medkammaren att han ansåg
att vederbörande ägnat sig åt en debatt
som var intellektuellt ohederlig. Jag
tycker det kan finnas skäl att med större
fog använda det uttrycket i detta
sammanhang. Det råder nämligen ingen
tvekan om att situationen blivit förvärrad
vid våra universitet och högskolor
i dagens läge då antalet studerande
överstiger 120 000 — det exakta antalet
vet vi inte, men siffran 120 000 är i
varje fall överskriden. Situationen har
förvärrats vad gäller lokalfrågor, undervisningssituationen
över huvud taget,
kvaliteten på lärarna, och därmed
naturligtvis också kvaliteten på undervisningen.

I stora vackra tal säger vi alla att utbildningsexpansionen
är något värdefullt,
som starkt bidrar till vår utveckling.
Jag anser att tiden kan vara mogen
att i någon mån nyansera den debatten.
I och för sig är det värdefullt
att människor får bättre kunskaper och
bättre utbildning; det kanske är det
främsta konkurrensmedel vi har till
vårt förfogande i den internationella
konkurrensen, efter hand som vår produktion
glider över till mera s. k. intelligensintensiva
produkter. Om man
rent principiellt anser att det är värdefullt
med ökade kunskaper, är det än
viktigare att veta vad ungdomarna läser,
vilka kunskaper de har när de slutar
sin utbildning. Det är dock med
kunskapen som sådan de bidrar till utvecklingen,
vare sig det gäller produktutveckling,
marknadsföring, offentligt
arbete, rationaliseringar eller vad det
kan vara. Erfarenheten från andra länder
pekar mycket entydigt i den rikt -

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Nr 24

ningen. Åtskilligt av den utbildningspolitiska
debatt som berör u-länderna
pekar just på det väsentliga i att utbildningen
inriktas på de rätta områdena.
Detta dels därför att de nyutbildade
på det sättet kan göra en meningsfylld
insats för sitt land, dels därför
att de därmed kan få ett jobb, som
någorlunda rimmar med den utbildning
de fått. På det sättet blir förväntansnivån
i någon mån uppfylld.

Jag bär under flera år konstaterat
att en snedvridning äger rum — det
har också antytts i utskottsutlåtandet
— inom den högre utbildningen i vårt
land. Jag skulle vilja säga, i motsats till
många andra, att flertalet av utbildningslinjerna
vid den filosofiska fakulteten
är yrkesinriktade. Felet ligger väl
snarast i att de unga söker sig till sådana
utbildningslinjer som siktar till
områden där det inte finns behov av
arbetskraft. Huvuddelen är ju ganska
snävt inriktade utbildningslinjer för
skolan, för läraryrket. Men det är en
rätt liten minoritet av de studerande
som numera kan räkna med att komma
in på detta yrkesområde, och den
utbildningen är inte särskilt användbar
på så många andra områden. Jag
tycker alltså att tiden är mogen att
verkligen föra en mera nyanserad debatt
om utbildningens betydelse mot
bakgrund av dess innehåll.

Moderata samlingspartiet har tagit
upp en rad frågor, dels i våra motioner
i år, dels i tidigare partimotioner och
i andra offentliga sammanhang. Vi har
påpekat de problem som föreligger inom
universitets- och högskoleområdet.
Det är i och för sig inte så förfärligt
svårt, kan man kanske säga, att peka
ut problemen; det finns problem på
väldigt många områden. Vi har i alla
fall försökt vara positiva i vår kritik
på det sättet att vi har velat anvisa
vägar för lösning av dessa problem. Vi
har också i andra sammanhang försökt
bidra till en bättre konkretisering av
svårigheterna. Jag skall återkomma till
dem.

nslag till högre utbildning och forskning

Jag skulle vilja sammanfatta vår principiella
inställning till det högre utbildningsväsendet
i ett antal punkter.

För det första är flertalet utbildningslinjer
— jag talar i första hand
om den filosofiska fakulteten som är
det stora problemet — för snävt yrkesinriktade
för de flesta studerande. Man
måste skapa en bredare basutbildning,
som vänder sig till större yrkesområden,
dels för att göra ungdomarna mera
beredda att växla arbete, dels för att
ge dem chans att utan extra omskolning
söka till olika yrkesområden. Det
nuvarande systemet fyller inte dessa
funktioner i något nämnvärt avseende.

För det andra bör det finnas yrkesdeklarationer
för de olika utbildningslinjerna.
Man bör få veta till vilka yrkesområden
de olika kombinationerna
leder. Det är väl ett ganska rimligt krav
att den som söker in på en utbildningslinje
också bör få information om vart
utbildningen leder och vilka verksamhetsområden
man sannolikt kan ägna
sig åt. Man bör också få en uppskattning
om chanserna att få ett relevant
arbete inom området.

För det tredje måste studie- och yrkesvägledningen
få en helt annan omfattning
både i gymnasieskolan och inom
universiteten än vad den hittills
haft. Jag tror det är nödvändigt att man
i gymnasieskolans sista klass redan på
hösten ägnar en eller två hela veckor
åt att diskutera, analysera och studera
den kommande arbetsmarknaden. Ungdomarnas
engagemang i den högre utbildningen
innebär ju investeringar av
betydande belopp såväl för den enskilde
som för samhället. Alla torde vara
medvetna om att det i många fall är
frågan om felinvesteringar, men man
låter det bara löpa. Som det nu går till
är det en upprörande misshushållning
med offentliga medel — och jag talar
inte om små summor, det rör sig otn
betydande belopp såväl för det allmänna
som för den enskilde. Det är att sila
mygg och svälja kameler när man snålar
på tjänsterna för studie- och yrkes -

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Anslag till högre utbildning och forskning
vägledning och sedan får mångdubbla
utgifter på andra håll.

För det fjärde måste varudeklarationer
beträffande innehållet i de olika
ämnena och i de olika kurserna inom
ämnena utarbetas så att avnämargrupperna
får veta vad en examen med 20,
40 eller 60 poäng i respektive ämnen
innehåller. Detta är ju ett minimikrav
om man skall gå ut till det enskilda
näringslivet för att — om jag skall använda
en marknadsföringsterm — sälja
en ny produkt till dem som är vana
vid att nästan enbart anställa civilingenjörer
och civilekonomer. Deras utbildning
känner man till sedan många
är tillbaka, och det finns en intim kontakt
på detta område. Vill man placera
dem som kommer från de filosofiska
fakulteterna ute i näringslivet, måste
man tala om vad de examinerade kan.
Det är märkligt att icke detta har åtgärdats.

För det femte menar jag att en kontinuerlig
kontakt- och informationsverksamhet
med och till avnämarna
bör komma till stånd. Jag tänker då i
första hand på det enskilda näringslivet,
som i och för sig har en ganska
liten andel akademiker bland sina anställda.
Det är sannolikt den enda avnämargrupp
som kan tänkas ta emot
dessa svällande grupper av akademiker.
Men det måste bedrivas ett kontinuerligt
samarbete med näringslivet
för att diskutera problemen när det
gäller såväl utbildningens uppläggning
och innehåll som de åtgärder som näringslivet
eller det allmänna behöver
vidta, t. ex. för att göra en översyn av
personalstaterna i syfte att öppna nya
rekryteringsvägar så att man kan utnyttja
de faktiska kunskaper som de
unga arbetssökande har skaffat sig. Något
sådant har hittills inte kommit till
stånd.

Jag tror inte att generaldirektör Bertil
Olssons rekommendation nyligen
innebär något meningsfullt sätt att
tackla dessa problem— Bertil Olsson
svarade ju för en tid sedan i Svenska

Dagbladet på Tio frågor. Han menade
att den färdige akademikern bör börja
från scratch och starta i blåställ ute på
verkstadsgolvet. Det är inte bara den
enskilde jag tänker på, då jag menar
att detta är ett samhällsekonomiskt slöseri
av oanat mått. Om vederbörande
på grund av felaktig rådgivning helt
enkelt satsat på en fel utbildning, bör
han rimligtvis få en annan utbildning.
Det är väl också detta man nu i många
fall håller på med. Jag tror alltså inte
på sådana där hurtfriska råd från eu
av de fyra stora inom U 68.

Jag skulle vilja ställa en fråga till del
statsråd som jag förmodar skall vara
närvarande här i kammaren, nämligen
herr Ingvar Carlsson, eftersom herr
statsrådet Moberg har behagat åka till
Tyskland den enda dag på året då hans
universitetsärenden blir behandlade.
Jag tycker detta är en nonchalans mot
kammaren som är uppseendeväckande,
och jag vill gärna notera till protokollet
att vi en gång om året för en debatt
om den högre utbildningen och att vederbörande
statsråd samma dag reser
till Tyskland. Men det finns ju ytterligare
ett statsråd inom området, och jag
skall därför be att få ställa frågan till
statsrådet Carlsson, som jag ser nu
kommer in i kammaren igen: Solidariserar
sig statsrådet med det uttalande
som generaldirektör Bertil Olsson gjorde
för någon tid sedan i Svenska Dagbladet
beträffande rekommendationen
till akademikerna att i det kommande
yrkesarbetet ta de jobb som finns, att
dra på sig blåställen och att arbeta på
fabriksgolvet?

För det sjätte, herr talman, skulle jag
vilja konstatera att vi upplever en successiv
kvalitetsförsämring i den högre
utbildningen — jag har antytt det förut.

På grund av automatikens brister
sker en successiv försämring. Det är
alldeles ostridigt. En meningsfull diskussion
kan vi endast uppnå om vi utgår
från detta faktum och diskuterar
vilka åtgärder vi skall vidta för att få
en ändring till stånd. I en offentlig de -

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Nr 24

batt hat- statsrådet Moberg sagt att ”något
får de väl —• studenterna alltså —
med sig i bagaget i varje fall”. Men eif
sådant snävt synsätt kan väl ändå inte
vara regeringens målsättning, när det
gäller den högre utbildningen?

Jag är medveten om, herr talman, att
det här är fråga om en svår avvägning.

Är man beredd att även i fortsättningen
fritt släppa in .studerande vid universiteten
trots att man varken har
tillräckligt med lokaler, undervisningsmateriel
eller kvalificerade lärare? Om
man med vetskap om dessa förhållanden
ändå fortsätter att släppa in nya
mängder av studerande så gör man det
ju till priset av en uttunnad och försämrad
utbildning.

Det torde inte vara obekant för dem
som sysslar med dessa frågor att vi
med vårt nya s. k. PUKAS-system har
något av den lägsta kvaliteten på universitetsutbildning
som förekommer i
den västliga världen, för att nu inte
tala om den östliga. Vi står här inför
ett svårt val. Men bara därför att vi
står inför ett stort problem kan vi inte
låta utvecklingen löpa sin egen väg
utan att göra någonting åt den. U 68 har
ju fått i uppdrag att syssla med hithörande
frågor.

Jag har registrerat fyra aktiviteter
från U 68, men utredningen har säkerligen
ägnat sig åt flera. Två av dessa
aktiviteter har bestått i utgivandet av
två debattskrifter. Den första skall vi
dra en tystnadens slöja över — jag har
sagt det tidigare och upprepar det än
en gång. Den andra debattskriften från
U 68 har dragit upp en diskussion
kring den s. k. återkommande utbildningen.
Jag skall strax återkomma till
denna. Den tredje aktiviteten gäller socionomutbildningen.
Den frågan skall
riksdagen i dag behandla, varvid vi
kommer att avslå U 68 :s tankegångar.
Den fjärde aktiviteten gäller planeringen
av de icke-laborativa institutionerna.
Det skall jag också återkomma till.

Jag tycker att de spår som U 68 hittills
avsatt inte är särskilt efterföljans 3t

Första kammarens protokoll 1970. Nr 21

Anslag: till högre utbildning och forskning
värda. Denna kommittés sammansättning
är sådan att ämbetsmännen i den
mera känner samhörighet med sina dagliga
problem, vare sig de återfinns i
universitetskanslersämbetet, skolöverstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen eller i
hjärtat av departementen. Det kan därför
aldrig bli en öppen, fri och framsynts
diskussion inom denna utredning.
Detta är ett av skälen — fast det
finns många, vilket herr Axel Andersson
har antytt — till den hittills unika
åtgärd som vidtagits här i riksdagen
när de tre borgerliga partiledarna väckt
en gemensam motion och förordat att
U 68 skall omvandlas till en parlamentarisk
utredning.

Jag behöver inte närmare gå in på
den här frågan, eftersom herr Axel Andersson
berört den. Men jag menar att
de svar som statsråd avgivit i interpellationsdebatter
och det som utskottet
nu skriver, visar hur djupt odemokratiskt
den socaldemokratiska gruppen
enligt mitt sätt att se agerar i detta
sammanhang. Det är ett exempel på
den socialdemokratiska gruppens maktfullkomlighet.
Jag tycker dessutom
det är en nonchalans emot parlamentarikerna
när dessa så att säga sätts
på understol gentemot ämbetsmännen.
Därmed kan jag lämna problemet U 68.

Beträffande förslaget om den s. k.
återkommande utbildningen skulle jag
vilja göra en principiell deklaration.
Svårigheten att föra debatt om återkommande
utbildning är att man med
det uttrycket talar om två olika ting.
Det ena är det som i många andra sammanhang
har betecknats med ”life long
learning” eller något liknande, innebärande
att man ständigt måste utbilda
sig vidare för att kunna följa med utvecklingen.
Därom råder ju ingen diskussion,
och det är ingen ny fråga,
men det är värdefullt om denna utbildning
tas upp och sätts i ett bättre system.

Det andra som man använder detta
uttryck om är införandet av en arbetsplikt
mellan gymnasieskolan och uni -

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Anslag till högre utbildning och forskning

versitet och högskolor, en begränsning
av utbildningen. Man skall gå ut och
jobba, kanske inte ens på relevanta yrkesområden,
utan man skall kratta
gräsmattor eller något liknande — det
ger ju alltid någon erfarenhet ”från
gräsrötterna” — och sedan skall man
gå tillbaka till universiteten och läsa.

Av den anledningen sitter också U 68
och funderar över — och där har de
tydligen statsministerns stöd — att göra
om hela gymnasieskolan så att den
i fortsättningen blir yrkesförberedande.
Alla dessa diskussioner förs i beslutsinstanser
utan att parlamentarikerna
är med annat än i form av en referensgrupp
där de ibland kan få veta
vissa saker. Ibland får de inte veta någonting.
De är inte med vid alla sammanträden.
De kommer när de blir
kallade.

Den typen av återkommande utbildning
vill jag säga nej till. Jag tror att
det är ett sätt att försöka begränsa tillträdet
till universitet och högskolor.
Det är ett mycket dåligt sätt, och jag
kan inte annat än säga nej till den typen
av återkommande utbildning.

Vi har i det här sammanhanget tagit
upp frågan om en s. k. mellanexamen
på vägen mellan den akademiska primärexamen
och doktorsexamen. Vi anser
att det är värdefullt att införa ett
trappsteg som består av den mera
konkreta utbildningen i forskning men
däremot inte omfattar själva avhandlingsarbete.
Det finns naturligtvis vissa
områden där en sådan examen inte
kan införas och inte skall införas —
jag tänker bl. a. på medicinarna —
men i huvudsak tror jag att den kan
vara till gagn. Den ger en ytterligare
kunskap utöver vad man har fått med
sig i primärexamen, och jag har den
bestämda uppfattningen att det ute i
näringslivet och samhällslivet finns
mycket stort intresse för den.

Utskottet skrev förra året i och för
sig tämligen välvilligt att det förutsatte
att det här skulle fortsätta att analyseras.
Ingenting har hänt, vad jag vet,

och vi har nu tagit upp frågan på
nytt. Det jag har i tankarna är i första
hand det tekniska och i andra hand
det ekonomiska området. Det vore värdefullt
att få se ett initiativ på ett sådant
område från utbildningsdepartementets
sida.

Jag skall säga några ord om en av
de aktiviteter som U 68 har ägat sig åt,
nämligen systemet för planering av lokaler
för icke laborativa institutioner.
Jag skall inte gå in på de besvärliga
konstitutionella frågor som kan komma
upp i det här sammanhanget. Departementet
och U 68 förutsatte ju att
riksdagen hade fattat vissa beslut förra
året, vilket riksdagen inte hade gjort.
Men här föreslås att riksdagen skall ta
ställning till ett konkret förslag beträffande
kvadratmeter, fördelade på olika
orter, utan att bakgrunden redovisas.
En snabbanalys beträffande Frescati
har visat att förslaget innebär en
väsentlig nedskärning av kvadratmeterytan
per capita i förhållande till den
planeringsram som vi i princip arbetar
efter i dag.

Vi har därför motionerat i denna fråga
och vid utskottsbehandlingen reserverat
oss mot majoritetens ställningstagande.
Vi anser det inte vara riktigt
att riksdagen skall ta ställning till dessa
frågor innan principerna för planeringen
har slagits fast. Vi hemställer
därför att Kungl. Maj:t skall återkomma
till riksdagen med motiverat förslag
till ramar för lokalplaneringen.
Först då har vi möjlighet att sakligt
diskutera denna fråga — det har vi
inte i dag.

Slutligen, herr talman, vill jag bara
göra en liten kommentar till punkten
12, som gäller de vetenskapliga biblioteken.
Förmodligen var det på grund
av ett misstag — sådana kan ju alla begå
— som det inte blev någon förbättring
för statens psykologisk-pedagogiska
bibliotek, som är det enda centrala
biblioteket på detta område. Glädjande
nog har den pedagogiska forskningen
fått väsentligt ökade resurser -— det

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Nr 24

rör sig om åtskilliga miljoner kronor,
både på universitetsområdet och på
skolområdet. Med tanke härpå är det
nödvändigt att detta bibliotek kan
hänga med och ge .service åt den växande
forskningen.

Utskottet har under denna punkt
gjort en beställning som torde göra det
möjligt för biblioteket att klara dessa
problem, och därför har vi kunnat ena
oss inom utskottet beträffande denna
fråga.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till de reservationer
under punkten 2 där mitt namn förekommer.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Statsutskottets utlåtande
om den högre utbildningen och
forskningen innehåller många frågor
som naturligtvis skulle vara värda ett
omnämnande därför att de som regel
har mycket stor betydelse för all utbildning
och därmed också för den stora
allmänheten. Var femte människa här
i landet sägs ju vara aktivt sysselsatt
med utbildningsarbete.

Ökningen av studerandeströmmen under
1960-talet har som bekant överträffat
de mest djärva beräkningar. Vi har
här fått lyssna till två talare som gett
oss vissa siffror i detta sammanhang.
Jag vill därför begränsa mig till att gå
direkt in på lokaliseringsproblematiken
inom den högre utbildningen.

Vi kan konstatera att inrättandet av
universitetsfilialer har varit ett lyckat
drag. Det finns all anledning att gå vidare
på den vägen. Från centerns sida
har vi också i en motion lagt fram förslag
om inrättandet av ett femtontal
universitetsfilialer så småningom. Vi
konstaterar därför med glädje att framställningar
av den här arten har behandlats
så pass välvilligt av utskottet,
att vi kunnat ena oss om en gemensam
och positiv skrivning i detta ärende som
skall ges Kungl. Maj:t till känna.

Det finns uppenbarligen — såsom

Anslag till högre utbildning och forskning

också andra motionärer framhåller —
ett starkt intresse för en utbyggnad av
den högre undervisningen med beaktande
av institutionernas geografiska fördelning.
Detta är mycket viktigt. Samtidigt
är det angeläget att beakta sambandet
mellan forskning och utbildning.
Den geografiska fördelningen av utbyggnaden
bör dock kunna ske utan att
forskningens betingelser försämras. En
spridning av universitetsutbildningen
till mindre enheter motverkar som bekant
också snedrekryteringen av studerande,
och jag tror att det är en mycket
väsentlig synpunkt i dessa sammanhang.
Men, som sagt, frågan har behandlats
positivt av utskottet och även diskuterats
inom 19C8 års utbildningsutredning
på ett positivt sätt.

Får jag därmed komma in litet på den
senare frågan om 1968 års utbildningsutredning.
En av anledningarna till utredningen
har varit just de argument
som framförts om den stora ökningen av
studerandeantalet vid högskolor och
universitet och den planering som erfordras
för att dessa studerande skall
kunna bedriva meningsfulla studier och
därefter få användning för sina kunskaper
i ett riktigt arbete. Alla vet att
vi år efter år under 1960-talet har bett
om att få till stånd en utredning, som
skulle kunna klarlägga denna problematik,
därför att vi har ansett detta synnerligen
nödvändigt.

Man ställer i detta sammanhang kanske
främst frågan: Vilka behov av akademiskt
utbildade personer finns för dagens
och morgondagens arbetsuppgifter
i vårt moderna samhälle? Vi måste,
mera säkert än nu, kunna ge de studerande
en adekvat studievägledning och
yrkesorientering. Därför måste vi ha en
bättre prognostisering av samhällets behov
och möjligheter.

De sakkunniga jämte deras referensgrupper
— varav en parlamentariskt
sammansatt — har säkerligen haft och
bör ha möjligheter att lösa dessa uppgifter
på ett nöjaktigt sätt. Men U 68
har kanske blivit betydligt mer än en

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Anslag till högre utbildning och forskning
teknisk sakkunnigutredning. Den har
bl. a. upphöjts till att lägga fram förslag
om vissa studielinjer, som via departementet
gått direkt ut till praktiska
försök på fältet. Det är naturligtvis en
av de viktigaste anledningarna till att
denna utredning också bör ha en parlamentarisk
representation. Förslag till de
försök jag avser har alltså inte förelagts
riksdagen.

Det har naturligtvis förekommit diskussion
om de promemorior som framlagts
under det år som gått. Detta har
också omvittnats av både herr Axel Andersson
och herr Wallmark. Den första
promemoria som gick ut blev en gång
av en studerande karakteriserad som ett
gigantiskt klotterplank — jag vill i viss
mån hålla med om att det kan vara en
ganska träffande bild.

Jag uppehåller mig något ytterligare
vid denna promemoria och kan konstatera
att oppositionens parlamentariska
representanter fann att den egentligen
var mycket dunkelt skriven, även ganska
politiskt försåtligt skriven. Uppenbara
s. k. ledande frågeställningar göres
med socialistiska indoktrineringstendenser
i densamma. Jag är inte helt
fjärran från tanken att det dunkla skrivsättet
i viss mån är en medveten produkt.
Jag har nämligen sett en artikel i
en tidskrift av en av författarna till
denna promemoria, där han säger att
skriften hade vunnit i klarhet om den
som utgångspunkt när det gäller samhällsmålen
hade ställt det socialistiska
samhället som ett klart alternativ. Och
jag tror, ärade kammarledamöter, ganska
säkert att den då hade vunnit i klarhet.
Det hade kanske varit bättre att den
blivit så klar och att den hade fått debatteras
från den synpunkten sett. Men
det är naturligtvis litet svårt för oss inom
den politiska oppositionen att skriva
under en sådan promemoria.

När jag tar del av snabbprotokollet
från andra kammaren, där man redan
förra onsdagen, den G maj, började diskutera
denna sak, blir jag minst sagt
förvånad då jag finner att statsrådet

Moberg som svar till min partikollega
herr Mattsson säger: ”Om politikerna i
referensgruppen hade haft någon bestämd
mening som kunde ha formulerats
i ett särskilt kapitel eller något liknande,
är jag övertygad om att det skulle
ha förts fram.” Jag är mycket förvånad
över detta påstående. Är det någon
utredning som har god kontakt med departementet
så måste det ju vara den
som har statssekreteraren till ordförande.
Vi krävde från oppositionen att just
få en egen skrivning i vissa stycken.
Men det vägrades oss helt sonika. Det
gick inte, sade man, att vi kom med på
det sättet i en debattpromemoria. Men
vi lyckades efter ett visst parlamenterande
att — inte den första dagen utan
efter en del överläggningar — få med
en mening där vi uttryckte vår uppfattning
på det sättet att vi ansåg att
promemorian inte var lämpligt debattunderlag.

Jag skulle här gärna vilja vända mig
till statsrådet Ingvar Carlsson. Om herr
Mobergs påstående i andra kammaren
är riktigt och vi skulle ha haft denna
möjlighet att anföra en viss reservation,
då hade motivet, tycker jag i varje fall,
för denna trepartimotion mycket starkt
reducerats. Då skulle vi alltså ingå ungefär
som en grupp parlamentariker i
vilken annan utredning som helst. Det
vore intressant om herr Ingvar Carlsson
här kunde ge oss ett besked — om det i
fortsättningen skall vara möjligt att göra
reservationer i dessa sammanhang.

Jag återgår till vad som sägs i utskottsutlåtandet.
Vi har, som sagt, krävt
direkt politiskt förankrad representation
i utredningen. Utskottsmajoriteten
anser däremot att det nu bär gått två år
och att det därför inte är lönt att ändra
på utredningens struktur. Detta kan
inte vara ett bärande skäl för utskottsmajoritetens
ställningstagande, därför
att jag skulle föreställa mig att mycket
ännu är ogjort inom denna utredning.
Jag har i dag fått uppgift om att vissa
expertgrupper nu har påbörjat särskilda
avsnitt, och det arbetet tar väl sin tid.

Onsdagen den 13 maj 1370 fm.

Nr 24

Jag skall inte nu kommentera detta
mera, utan vill yrka bifall till den bär
föreliggande reservationen.

Herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! Herr Wallmark och någon
annan har tagit upp frågan om akademikernas
arbetsmarknad. Detta förhållande
och några frågor om U 68
föranleder mig att mycket kort göra
några påpekanden och nämna några
synpunkter.

När det gäller akademikernas arbetsmarknad,
som varit så omdiskuterad i
framför allt pressen de senaste veckorna,
tror jag att man bör skilja först och
främst mellan den långsiktiga och den
mera kortsiktiga effekten. Personligen
anser jag att det är utomordentligt viktigt
för att inte säga nödvändigt för
vårt land, om vi skall hänga med i den
tekniska och ekonomiska utvecklingen,
att vi har tillgång till en mycket stor
grupp av välutbildade människor. Det
är i själva verket en förutsättning för
att vi skall kunna vara med och leda
utvecklingen och inte åtminstone i vissa
avseenden bli ett offer för den. Jag
vill också hänvisa till att det land som
i industriellt hänseende är världens
främsta, nämligen Förenta staterna, har
en akademikertäthet som är betydligt
större än vår.

I fråga om de kortsiktiga effekterna
blir naturligtvis bilden mera komplicerad,
därför att vi då får fästa oss vid
mera detaljerade bedömningar. Där vill
jag inte säga att vi inte kommer att stöta
på vissa problem. Inte minst med
hänsyn till den mycket snabba ökning
som vi uppiever just nu kan det tänkas
alt vi inom vissa ämnen, i vissa
sektorer kan få en del störningar, även
om inte heller de skall överskattas. Men
det föranleder vissa åtgärder från samhällets
sida. Vi har studie- och yrkesorientering
som ett medel, vi har DYRKkurser
och kombinationsutbildning som
en annan väg, och självfallet får vi
också här räkna med att använda de

Anslag till högre utbildning och forskning
medel som vår moderna arbetsmarknadspolitik
nu lyckligtvis förfogar över.
Även om dessa medel av olika skäl hittills
huvudsakligen har behövt sättas in
för arbetsgrupperna, finns här inte några
principiellt uppdragna linjer som
skiljer olika grupper av anställda, utan
självfallet får man överväga effekten
också i framtiden när det gäller den
akademiskt utbildade arbetskraften.

Vid bedömning av akademikernas
framtid på arbetsmarknaden bör man
kanske beakta ytterligare några saker.
Det som skiljer akademikerna i 1970-och 1980-talens samhälle från akademikerna
på 1940-talet är ju först och
främst att akademikerna har blivit så
många. Förr var de en liten, klart privilegierad
grupp. Nu blir de allt större
grupper som får allt större och mera
mångskiftande arbetsuppgifter. Det ser
jag huvudsakligen som en fördel även
från akademikerns synpunkt — att han
eller hon inte längre tillhör en mycket
liten grupp med mycket speciella arbetsuppgifter.
En annan sak är — och
det är något som vi inte kan göra mycket
åt även om vi skulle vilja det —
den tekniska utvecklingen. Den ställer
också i dag den akademiskt utbildade
arbetskraften inför problem som tidigare
huvudsakligen drabbat arbetargrupper
och vissa tjänstemannagrupper.
Den senaste konjunkturnedgången
visade hur civilingenjörer blev utan
arbete för att deras utbildning plötsligt
var omodern. Den tekniska utvecklingen,
nya forskningsresultat etc., gjorde
att dessa civilingenjörer eller vissa
grupper av civilingenjörer kom i en
precis lika besvärlig situation som den
icke yrkesutbildade arbetaren när han
blev arbetslös.

Den slutsats vi skall dra härav är
naturligtvis att den arbetsmarknadspolitik,
som nu har fått betydande resurser
men som vi ibland haft ganska hårda
strider om, får nya arbetsuppgifter,
och dess möjligheter att verka måste
på detta sätt vidgas.

Sammanfattningsvis skulle jag vilja

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Anslag till högre utbildning och forskning
säga att den nuvarande utvecklingen
med ett ökat antal akademiker är ett
resultat av en medveten politik. Det är
den utveckling vi önskar. Men vi måste
på olika sätt vara medvetna om att
vi då också måste använda nya medel
för en balanserad utveckling när det
gäller akademikernas arbetsmarknad.

Beträffande U 68 uttalade herr Wallmark
en spådom som jag inte riktigt
hängde med i. Han trodde att kammarens
beslut i denna fråga skulle innebära
att vi avslog U 68 :s förslag beträffande
socionomutbildningen. Jag skulle
gärna ingå ett vad med herr Walimark
— på obesett belopp, skulle jag vilja
säga — om att U 68 :s förslag om en
kraftig ökning av kapaciteten på ett fåtal
år verkligen kommer att gå igenom.
Det var ju huvudförslaget, och jag känner
mig ganska trygg på den punkten,
herr Walimark.

Sammansättningen av U 68 har vi
haft tillfälle att diskutera i olika sammanhang.
Jag bär svarat herr Nordstrandh,
herr Wallmarks partikamrat i
andra kammaren, och jag skall därför
inte fördjupa mig i frågan nu. Herr
Thorsten Larsson tog också upp problemet.
Han påstod alt en del av U 68 :s
material innebar en socialistisk indoktrinering.
Men herr Thorsten Larsson
har tydligen förläst sig på Svenska Dagbladet,
där en sådan kampanj har bedrivits.
Efter att ha läst U 68 :s promemorior
tror jag att jag vågar utlova att
inte ens det Socialdemokratiska ungdomsförbundet
skulle komma på tanken
att använda dem som indoktrineringsmaterial
i sin verksamhet. Herr
Thorsten Larsson kan sova gott om nätterna
i fortsättningen, om det bara är
detta som han oroar sig över,

U 68 :s sammansättning är inte alt
betrakta som parlamentarisk, även om
parlamentarikerna är representerade i
referensgruppen. Men är det så säkert
att vi får den bredaste debatten genom
en parlamentariskt sammansatt utredning,
som ofta arbetar under en mycket
skicklig ordförande och presterar

sin produkt efter ett antal års arbete
utan att ha haft en utåtriktad kontakt?
Är det verkligen det parlamentariska
inslaget som ger garanti för den utåtriktade
och demokratiska diskussionen?
Nej, jag tror att utredningens arbetsformer
är avgörande för om vi får
en sådan diskussion eller ej. I det avseendet
är U 68 en föregångare, därför
att oberoende av om de borgerliga debattörerna
tycker om eller inte tycker
om U 68 :s förslag är det obestridligen
så att dessa har skapat mycken diskussion
och debatt om vårt framtida utbildningsväsen.
U 68 syftar dels till att
vara ett smidigt sätt att utreda med
en bred kontaktyta i form av referensgrupperna,
dels till att verka med arbetsmetoder
som ger en stor intresserad
allmänhet möjlighet att diskutera
aktuella problem under utredningsskedet.

Jag tror, herr talman, att det är nyttigt
att vi på det sättet söker finna former
inom utredningsväsendet som under
pågående utredningsarbete positivt
kan bidra till diskussionen.

Herr WALLMARK (m) kort genmäle:

Herr talman! Får jag kanske först
helt spontant säga att det när statsrådet
Carlsson deltar blir en debattnivå
som är glädjande. Från den synpunkten
har jag inget emot det byte som skett i
dag.

Beträffande de sakfrågor som statsrådet
tog upp vill jag säga att hans beskrivning
av den akademiska utbildningen,
bl. a. då han nämner att vi
måste hänga med i den tekniska och
ekonomiska utvecklingen och således
ha tillgång till välutbildad arbetskraft,
den är vi helt ense om. Statsrådet vet
mycket väl att vi i slutet av förra året
överlämnade resultatet av en enkät som
vår utbildningskommitté tillsammans
med Fria moderata studentförbundet lät
göra ute i näringslivet. Jag har inte
den exakta siffran i huvudet men vill
minnas att enkäten gällde cirka 600 000

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Nr 24

anställda och således var ganska representativ
för företagen. I vår egen
kommentar till enkäten säger vi att expansionen
på utbildningens område i
princip bör bedömas som positiv. Sett
ur långsiktiga perspektiv tror vi att det
är en riktig satsning som görs, dock
med den inskränkning jag tidigare
nämnde: förutsättningen är att arbetskraften
är välutbildad, d. v. s. att den
har fått en utbildning som är relevant
och som den har glädje och nytta av.
Annars kan ett företag rimligtvis inte
anställa vederbörande, och då är utbildningstiden
bortkastad.

De stora och svåra problemen i dag
är emellertid de som statsrådet betecknar
som kortsiktiga — hur löser vi dem
i dag? Det gäller dock inte bara att
lösa just de akuta problemen utan också
att finna former som gör det möjligt
att klara även de långsiktiga. Jag
vill inom parentes nämna att den amerikanska
arbetsmarknaden till sitt förfogande
har en arbetsförmedlingsorganisation
via unversiteten som över huvud
taget saknas här i Sverige. Det är
som natt och dag i det fallet. Den som
studerar det amerikanska utbildningsväsendet
kan konstatera detta.

De kortsiktiga lösningar som statsrådet
anvisar täcker inte tillnärmelsevis
någon av de sex frågor som jag tog upp
till diskussion. Den studie- och yrkesrådgivning
statsrådet berörde är ju av
utomordentligt ringa omfattning jämfört
med vad som skulle behövas. I mitt
förra inlägg sade jag att vi silar mygg
och sväljer kameler i det fallet. De tusenlappar
ytterligare som vi skulle behöva
lägga ned på studie- och vrkesrådgivning
får vi ju igen i hundratusentals
kronor för att inte säga miljoner kronor
genom inbesparande av felinvesterade
utbildningsmedel.

Vi är således överens om den långsiktiga
synen under förutsättning att
utbildningen är rätt inriktad, vilket den
nu inte är.

Sedan sade statsrådet något mycket
egendomligt, om jag fattade hans inlägg

Anslag till högre utbildning och forskning
rätt. Han hävdade att erfarenheten från
konjunkturnedgången visade att det var
svårt för civilingenjörer att få jobb på
grund av att deras utbildning var omodern
i förhållande till den tekniska utvecklingen.
Det var en sensationell information
—• ingen annan har väl uppfattat
saken så. Däremot är det känt att
det fanns svårigheter för nyexaminerade
civilingenjörer att få jobb på grund
av att företagen under den perioden var
tvungna att snarare dra in personal än
att utöka. Men det är ett helt annat problem.

Statsrådet säger vidare att utökningen
inom det akademiska fältet är planerad.
Det trodde jag inte att den var.
Den stämmer nämligen inte överens
med det som regeringen föreslagit och
riksdagen fattat beslut om. ökningen
går ju långt utöver den planeringsram
som vi arbetat med. Man måste, säger
statsrådet, använda olika medel för att
få en rimlig balansering. Vilka medel,
herr statsråd? Det är ju vad vi diskuterar.
Vilka medel är statsrådet beredd
att använda för att åstadkomma denna
balans?

Beträffande socionomutbildningen
ber jag att få återkomma, då vi behandlar
den punkt i utskottsutlåtandet som
gäller denna. Jag har ingen anledning
att nu ta upp en diskussion i den frågan.

Jag vill slutligen göra ett enda litet
tillägg, som gäller U 68. Det är alldeles
uppenbart att vi nu har fått en officiell
deklaration från ett statsråd, som helt
ansluter sig till de krav som SSU ställt
när det gäller offentliga utredningar i
framtiden. Det är, såvitt jag kan erinra
mig, den första officiella reaktionen
från ett statsråd i just den konkreta
frågan. Det är intressant men beklagligt
att behöva registrera det svar som statsrådet
ger, nämligen att han inte kan förstå
vad parlamentarikerna i själva utredningen
har att göra — om det skall
vara något speciellt demokratiskt i det.
Detta innebär med andra ord att vi
praktiskt taget inte har att vänta några

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Anslag till högre utbildning och forskning
offentliga utredningar, tillsatta på det
hittillsvarande sättet. Det är ju ett svar,
även om vi är synnerligen otillfredsställda
med det.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Statsrådet var mycket
tillfredsställd med utvecklingen i fråga
om den eftergymnasiala utbildningen,
men han tilläde att vad som nu återstår
att göra är att åstadkomma balans på
den akademiska arbetsmarknaden. Det
var just vad jag var ute efter i mitt första
anförande — man måste se till att de
människor som offrat några år på att
skaffa sig en akademisk utbildning också
får användning för den i sitt framtida
arbete. Hittills har vi inte märkt
några större ansträngningar att åstadkomma
denna balans för akademikerna
på arbetsmarknaden.

När statsrådet påstår att vi genom det
sätt på vilket U 68 är sammansatt får
den bredaste debatten och att U 68 skulle
vara ett slags föregångare just i fråga
om diskussion och debatt, då ställer jag
mig ganska förvånad. Gång efter annan
har det nämligen hänt i statsutskottets
andra avdelning, där vi intensivt sysslar
med dessa ting, att vi frågat oss om
U 68 verkligen sysslar med sådana problem.
Man har fått gå tillbaka till direktiven
för att se efter om det har ingått i
U 68 :s uppgift att syssla med dessa frågor
o. s. v. När vi inte har märkt så
mycket av denna diskussion och debatt
och måste, höll jag på att säga, söka
med ljus och lykta för att få reda på
vad U 68 håller på med, anser jag att
det inte är någon bred debatt att tala
om.

Häromdagen kunde vi i tidningarna
läsa att man på studenthåll haft en sammankomst.
Jag minns nu inte vad det
kallades, Yngre studenters råd eller något
sådant, men dessa studenter hade
mycket starka farhågor inför framtiden.
De var just ute efter att få några
besked, några uppgifter om hur deras

framtida problem skulle komma att lösas.

Jag vill gärna lita på vad statsrådet
säger, att man snart skall sätta i gång
med som jag hoppas friska krafter för
att åstadkomma den rätta balansen. Men
det är faktiskt så att man ibland förlorar
tron på vad statsråden säger och
lindrar vilka hänsyn de tar. I fjol beslöts
på förslag av statsutskottets andra
avdelning ett uttalande angående mellanexamen,
och det överlämnades snällt
åt regeringen att ta ställning och komma
med förslag. Vi har inte fått något
förslag, men eftersom jag tillhör de mera
beskedliga har jag resonerat som så,
att man kanske behövde mer än ett år
för att klara denna uppgift. Därför var
jag inte med bland reservanterna när
det gäller denna fråga.

Det är emellertid alldeles uppenbart
att de studerande är mycket intresserade
av detta uppslag. Inte bara de utan
även näringslivet har ett stort intresse
på detta område. Därför hoppas jag att
man samtidigt som man försöker uppnå
denna balans också tänker på att ett
av medlen för att uppnå balans är att
man fullföljer det uppdrag riksdagen
har gett regeringen, nämligen att få till
stånd en mellanexamen.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr LARSSON, THORSTEX, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet påstod att jag
hade förläst mig på Svenska Dagbladet.
Den terminologin går kanske inte så bra
i det sammanhang vi nu befinner oss i!

För åt* klargöra detta vill jag bara tala
om att jag strax efter det att debattskriften
utkom hade en artikel i tidningen
”Studenten”, där jag sade: ”Jag
reagerar när det påstås, att en högre
grad av jämlikhet skulle nås genom kollektivt
ägande av produktionsmedlen.
De jämlikhetsyttringar som nämns, ’li -

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Nr 24

ka lön, lika reell tillgång till och möjligheter
att uppleva olika kulturyttringar’,
torde inte ha uppnåtts någonstans under
samhällssystem med kollektivt ägande
av produktionsmedlen i högre grad
än under förhållanden med enskilt
ägande.”

Jag kan vidare anföra ett litet bevis
på vad jag menar med ledfrågor och stil
i denna skrift. På s. 34 i promemorian
sägs följande: ”Det synes rimligt att förmoda
att redan den nuvarande utbildningsstrukturen,
såväl yttre som inre,
bidrar till att stödja konkurrensidén såsom
nåigot positivt. Om så är fallet kan
detta vara ett hinder för materiell, social
och kulturell jämlikhetsutveckling.”

Här nämns alltså att konkurrensidén
är någonting absolut skadligt, och det
talas inte om något annat alternativ.
Vad jag vet existerar det väl dock inte
något samhälle där inte konkurrensidén
finns i tillämpning.

Jag har velat citera vad jag skrivit i
min artikel, ty vi fick just den rekommendationen
av U 68:s ledningsgrupp:
”Ni får producera er i olika tidskrifter
och tidningar för att föra er mening till
torgs!” Men skall meningsmotståndarna
behöva gå till andra offentliga organ än
den debattpromemoria, som samtidigt
skulle komma ut, för att få göra sin mening
gällande?

Herr talman! Jag ber om ursäkt, men
jag uppfattade faktiskt inte att statsrådet
Carlsson svarade på min fråga huruvida
statsrådet Moberg hade rätt i den
tolkning han inlade i sin frågeställning
i andra kammaren i onsdags. Men jag
upprepar den fråga jag ställt: Har statsrådet
Moberg rätt i denna sin förmodan
att vi skulle kunna få reservera oss, och
hade alltså utredningen fel som vägrade
oss att avge ett särskilt yttrande?

Herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! Herr Thorsten Larssons
senaste fråga tillhör det jag hänvisade
till i mitt svar till herr Nordstrandh.
Jag svarade nämligen — och

Anslag till högre utbildning och forskning
jag utgår ifrån att herr Thorsten Larsson
är en flitig läsare av riksdagstrycket
i de frågor som intresserar honom
— att parlamentarikerna självfallet har
möjlighet att inkomma med särskilda
yttranden, liksom experter i andra utredningar.
Då avsåg jag de förslag och
synpunkter som U 68 kunde komma
med. Nu anknyter herr Thorsten Larsson
detta till en debattskrift, och det
kan naturligtvis diskuteras om man
skall kunna avge eu reservation till en
debattskrift eller om det skall — som
tydligen har skett — sägas att man får
kasta sig in i tidningsdiskussionen och
debattskriftsdiskussionen. Men detta
upplever jag ändå inte som den stora
frågan. Det viktiga är det som jag har
uttalat i svaret på den enkla frågan av
herr Nordstrandh.

Herr Thorsten Larsson och jag skulle
naturligtvis kunna tävla om att skrämma
på herr Larssons sida med socialistisk
indoktrinering och på min sida
med Svenska Dagbladet. Men det är kanske
riktigt som herr Thorsten Larsson
säger att kammaren inte är så road av
detta, och jag skall därför avstå därifrån.
Däremot tycker jag inte att det
exempel, som herr Thorsten Larsson
använde för att visa ensidighet i skriften,
var ologiskt, ännu mindre ledande,
då innehållet var att konkurrensidén är
skadlig för jämlikhetssträvandena. Åtminstone
från min utgångspunkt kan
jag inte se något på minsta sätt ologiskt
i ett sådant påstående.

Jag vill sedan säga till herr Axel Andersson
att de borgerliga partierna kanske
kunde medverka till att få det privata
näringslivet att visa ett betydligt
större intresse för den välutbildade arbetskraften.
Jag måste säga att det finns
mycket av konservatism och slentrian
i anstäilningsförfarandet. Eftersom vi
ändå har ett privat näringsliv som dominerar
på arbetsmarknaden, är det
utomordentligt viktigt att man här är
öppen både från egen synpunkt, från de
anställdas synpunkt och från allmän
framstegssynpunkt för de möjligheter

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Anslag till högre utbildning och forskning

som anställandet av den nya välutbildade
arbetskraften innebär.

Jag vill mana herr Wallmark och
även herr Axel Andersson till en viss
försiktighet, så att de inte faller in i
de katastrofbedömningar beträffande
akademikernas framtid som vi här och
var sett exempel på. Jag tror inte att
det gagnar akademikerna. De hittillsvarande
spådomarna -— som funnits
under lång tid — har inte gått i uppfyllelse.
Även om utvecklingskurvan nu
går mycket snabbt uppåt tror jag inte
det finns någon anledning att vid en
bedömning av framtiden ta till alltför
drastiska uttryck.

När det gäller civilingenjörsutbildningen
hade herr Wallmark lyckats
missförstå vad jag sade. Jag uttryckte
mig mycket koncentrerat. Jag menade
att vissa civilingenjörer — alltså inte
civilingenjörsutbildningen som sådan
—• som specialiserat sig på ett visst område
kunde genom den tekniska utvecklingen
råka ut för att deras arbetsområde
inte längre var intressant
från det företags synpunkter där de var
anställda. Den tekniska utvecklingen
kan leda fram till en ny process vilket
gör att sådana civilingenjörer ställs
utan arbete. Det fanns åtskilliga som
drabbades av detta under den senaste
konjunkturnedgången, och jag tror
denna utveckling kommer att fortsätta.
Det var alltså inte fråga om en kritik
av civilingenjörsutbildningen utan ett
konstaterande av vad vissa civilingenjörer
t. ex. kan råka ut för.

Vidare har jag inte genom mitt inlägg
i denna debatt uttalat att vi inte
i fortsättningen skall ha några som
helst parlamentariska utredningar.
Självfallet inte! Vi kommer att ha sådana
utredningar i framtiden. Jag har
bara sagt att det inte är säkert att sådana
utredningar i alla lägen och under
alla förhållanden bäst bidrar till
en öppen och utåtriktad diskussion.
Därför är U 68 :s sätt att arbeta ett intressant
experiment som vi kan dra
mycket värdefulla lärdomar av för

framtiden. Enligt min uppfattnnig är
de hittillsvarande erfarenheterna utomordentligt
goda, och jag har uppriktigt
sagt litet svårt att förstå den negativa
kritik som här kommer från borgerligt
håll.

Herr WALLMARK (m) kort genmäle:

Herr talman! Det är självklart regeringen
som tillsätter utredningar. Jag
tycker att man nu för tiden talar så
mycket om demokrati, men det skall
tydligen bara gälla på alla andra områden
än där regeringen har inflytande.
Där skall tydligen inte demokrati finnas.

Om nästan halva riksdagen består av
oppositionsfolk som entydigt säger att
det här sättet att utreda finner vi inte
lämpligt, skulle det då inte finnas skäl
att lyssna till den gruppen? Är det något
slags perfektionism som gör att
man tror sig sitta inne med hela sanningen?
Det visar i varje fall inte någon
vilja att lyssna på andra, som
man ju i så många andra sammanhang
talar så vitt och brett om.

Jag skall inte ta upp civilingenjörerna
till ytterligare debatt. Statsrådet sade
faktiskt att civilingenjörsutbildningen
blivit omodern, och det var detta
jag hakade upp mig på. Tydligen var
det tungan som slant.

Det jag tog upp var frågan om statsrådet
vill medverka till bredare basutbildning
för att göra studenterna bättre
beredda att möta en bredare arbetsmarknad.
Inom parentes vill jag säga
att civilingenjörsutbildningen ingalunda
är någon snäv utbildning. Den som
sysslat med dessa frågor vet att denna
utbildning är en av de bredare vi har
från teknisk synpunkt. Vill statsrådet
medverka till att vi, som jag förut sade,
får yrkesdeklarationer för de aktuella
utbildningslinjerna och varudeklarationer
på ämnesinnehållet? Vill statsrådet
medverka till att vi får organ för kontinuerlig
kontakt med näringslivet?

Nu säger statsrådet, att de borgerliga
partierna skulle kunna hjälpa till

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Nr 24

härvidlag, och han talar om den slentrian
och konservatism som förekommer
när man anställer folk inom näringslivet.
Då skall jag be att få yttra mig
som näringsman och inte som politiker.
Det är två skilda ting det, lierr
statsråd.

Om jag nu skall anställa någon vill
jag naturligtvis veta vad han eller hon
för med sig i bagaget. Länge har statsmakterna
visat komplett oförmåga och
ointresse för att informera om vad vederbörande
har lärt sig. Vi har visat
vårt intresse genom att göra denna
ganska omfattande enkät. Det tog mycken
tid och mycken kraft att göra den.
Jag har personligen varit uppe och
överlämnat den till statsrådet, och jag
skulle vilja fråga vad statsrådet har
gjort med anledning av den enkäten.
Det följde en rad rekommendationer
med den.

Vi konstaterade någonting åt det hållet
som statsrådet nu har talat om —
men inte på grund av konservatism och
slentrian utan på grund av en total
okunskap om helt nya grupper som
kommer och söker jobb. Vad har man
gjort? Såvitt jag vet över huvud taget
ingenting. Det förefaller som om man
inte ens vet hur man skall bära sig åt
för att ta kontakt med näringslivet och
få till stånd en diskussion.

Vi föreslog att till utbildningsnämnderna
skulie knytas representanter för
avnämargrupper, så att man fick en
meningsfull dialog på universiteten om
hur utbildningen bör läggas upp för att
vara ”matnyttig” och för att studenterna,
när de är färdiga, skall kunna
bidra till den tekniska och ekonomiska
utveckling som vi ju i alla fall är överens
om. Men, herr statsråd, då måste
man vidta vissa åtgärder, som inte behöver
kosta så väldigt stora pengar
men som kräver initiativ, vilja och lust
att ägna sig åt dessa frågor.

Jag ställde tidigare frågan: Solidariserar
sig statsrådet med Bertil Olssons
uttalande? Jag fick inget svar på
den frågan.

Anslag till högre utbildning och forskning

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! I min förra replik hade
jag anledning att uttala min glädje över
att statsrådet utlovade att man nu skulle
ägna friska krafter åt att försöka
åstadkomma balans för akademikerna
på arbetsmarknaden. I anförandet nyss
var statsrådet dock tydligen inne på
att problemet inte skulle klaras enbart
av berörda myndigheter, utan han utgick
ifrån att det var vi som skulle
hjälpa till att uppfostra det privata näringslivet
och på det sättet åstadkomma
den där balansen. Nu vet jag inte
om det åligger oss att uppfostra vare
sig den ena eller den andra, utan det
tycker jag ju närmast hör hemma under
det departement som statsrådet är
chef för, att utbilda folk så att de förstår
sitt eget bästa.

Vad det var frågan om var väl att
man i det privata näringslivet är så
konservativ, att man inte begriper sitt
eget bästa, nämligen att anställa välutbildad
arbetskraft. Jag tror för min
del att det privata näringslivet arbetar
på det sättet att man är synnerligen angelägen
om att få så goda medarbetare
som möjligt. Man söker efter dem på
alla håll och kanter, och när man väl
har fått tag i dem — och det inte händer
någon katastrof — behåller man
dem också gärna.

Statsrådet varnade för att vi stod här
och svartmålade, att vi förutspådde en
katastrof. I varje fail gjorde inte jag
det i mitt anförande. Vad jag uttalade
var en stark oro över utvecklingen, en
utveckling som, om man inte gör någonting,
möjligen kan leda till något
som kan kallas en katastrof. Jag hoppas
verkligen att både vi och andra
skall göra allt vad i vår förmåga står
för att förhindra en sådan.

Till sist bara ett par ord om den
utomordentliga U 68, som nu blev förvandlad
till ett intressant experiment.
Det vore roligt om vi också kunde få
se några intressanta resultat av det experimentet.

Nr 24

Onsdagen den 13 mai 1970 fm.

Anslag till högre utbildning och forskning

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag fick väl ett halvt
erkännande av statsrådet när han menade
att vi i fortsättningen borde kunna
få med våra egna funderingar i
skrivningen, men i en promemoria av
den här arten gick det enligt statsrådets
uppfattning inte an därför att det
var ett debattinlägg. Jag kan inte förstå
varför inte vår uppfattning skulle
kunna få komma till uttryck samtidigt
i den skrift som satts i händerna på de
tiotusentals människor som skall debattera
frågan. Det är mycket underligt
att så inte har skett.

Jag skall inte här ge mig in på en
diskussion om vad som står i promemorian,
trots att statsrådet erkände att
han hyllade principen om ett fullständigt
avskaffande av konkurrensen. Det
är väl ändå, herr statsråd, bara utopiska
samhällssystem som är helt fria från
konkurrens. Jag håller gärna med om
att vi skall hålla konkurrensen på ett
rimligt plan. Konkurrensen får inte
missbrukas, men den är ändå inte förkastlig,
och hittills har vi i varje fall
inte lyckats att producera någonting
utan konkurrens.

Tillåt mig säga att denna promemoria
inte har blivit det allmänna debattunderlag
som vi hade hoppats på. Den
sammanställning som vi nu har fått av
de debattinlägg som har gjorts med anledning
av promemorian är ganska
knapphändig. Ovanligt få har diskuterat
promemorian, och det heror kanske
på att den är så ensidigt upplagd.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Jag är tacksam gentemot
herr talmannen för att jag inte
behövde blanda mig i den batalj som
nu är avslutad. Jag står här i talarstolen
som en av många motionärer.

Vi har i år upplevt intensifierade
krigshändelser på samma gång som
man firar 25-årsjubileet av slutet på det
senaste världskriget. Vi firar i år också

FN:s 25-årsjubileum, och det i sin tur
sammanfaller med det internationella
utbildningsåret. Det är möjligt att detta
är en händelse, men jag tror att vi skall
uppfatta den som en vink om vad som
krävs av oss.

Vid öppnandet av årets skolvecka i
början av året sade statsminister Olof
Palme att den kanske viktigaste uppgiften
inför 1970-talet blir att internationalisera
det svenska samhället.
Därför måste också utbildningsväsendet
internationaliseras så att ungdomarna
i tid förstår att vårt land har en
given plats att fylla i det internationella
sammanhanget. Ungdomarna måste
lära sig att känna andras levnadsvillkor
på olika håll i världen både när
det gäller ekonomiska förhållanden,
traditioner och miljö. De måste också
lära sig att det kan bli nödvändigt med
såväl ekonomiska som personella insatser
av vårt land, om förändringar
till det bättre skall ske ute i världen.
Det räcker alltså inte att rent allmänt
tala om förhållandena ute i världen,
utan vi måste ta sikte på att utbilda
ungdomen för internationella arbetsinsatser,
främst då insatser i u-!änderna.

Själva undervisningen om de internationella
förhållandena och om FNorganen
håller, efter vad jag vet, på att
snabbt förbättras. Skolöverstyrelsen visar
ett positivt intresse. UNESCO-rådet
gör ett stort arbete — nu främst med
sikte på det internationella utbildningsåret,
men också med tanke på framtidens
krav. FN-förbundet är sysselsatt
med att producera läromedel för skolorna.
Detta gäller som sagt skolutbildningen.

Vi måste också dra de rätta slutsatserna
av vårt engagemang och av vetskapen
om att vi lever i en integrerad
värld. Vi måste alltså ägna uppmärksamhet
åt den fortsatta högre utbildningen
och inte inbilla oss att vi kan
sända ut ungdomar i biståndsverksamhet,
som är utbildade endast med tanke
på svenska förhållanden. Kraven blir
helt annorlunda så snart de skall ar -

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Nr 24

heta bland de fattiga folken ocli bistå
dem att rekonstruera samhällen eller
kanske bygga helt nya.

Jag har tagit upp denna fråga i min
motion 1:451 och också begärt eu utredning
om förutsättningarna för upprättandet
av eu reservlcår för experter
i biståndsarbetet. Motionen har avfärdats
med några välvilliga, till intet förpliktande
ord. Jag är naturligtvis, herr
talman, tacksam för all vänlighet, men
jag skulle nog vilja ha litet mer.

Det är nämligen min bestämda övertygelse
att om biståndsarbetet skall bli
effektivt måste vi utbilda unga människor
för arbetet på ett mer systematiskt
sätt än hittills, detta i synnerhet
som SIDA har beräknat att behovet av
utbildad arbetskraft kommer att vara
omkring 5 000 personer om endast några
år. Vi måste alltså se till att de personella
resurserna blir tillräckliga för
att i handling omsätta orden från proposition
nr 100 år 18G2 om att ”fred
och frihet och välstånd inte är exklusivt
nationella angelägenheter utan något
alltmer universellt och odelbart”.

Orden bör ställas i relation till den
i förra veckan så flitigt citerade Jacksonrapporten
om åtgärder för rationellare
biståndsverksamhet. I rapporten
understryks att en ökning och effektivisering
av personalstyrkorna är
av största betydelse om verksamheten
verkligen skall bli effektiv och framgångsrik.
Denna enda insats av regeringarna,
heter det i rapporten, skulle
betyda mer än något annat för att stärka
FN och hjälpa den tredje världen.
Men insatsen kan inte bli effektiv om
man inte har utbildad arbetskraft. Medlemsstaterna
har ett ansvar på den här
punkten vad gäller både att utbilda och
att samordna utbildningen med andra
staters.

Allt fler yrkesgrupper, exempelvis
lärarna och läkarna, är medvetna om
behovet av kvalificerad kraft i biståndsarbetet.
Dessa båda och andra
yrkesgrupper har också dragit slutsatsen
av sin vetskap. Lärarna har t. ex.

Anslag till högre utbildning och forskning
förklarat att de är beredda att uppsätta
eu särskild kår för hjälp i katastrofsituationer,
en beredvillighet som
man bär uppmärksammat framför allt
i UNESCO. Läkarna liar också uttryckt
sin önskan att tjänstgöra.

Samtidigt har U Thant helt nyligen
publicerat eu redogörelse som visar att
han önskar erhålla en universitetsutbihiad
kår. Han tänker sig framför allt
att FN skall sätta upp en kår av frivilliga
universitetsutbildade ungdomar.
Det föreligger alltså ett behov av hjälp,
en vilja att bistå och ett behov av kvalificerad
kraft. Som vi hört av den tidigare
debatten har vi samtidigt att räkna
med ett större överflöd av universitetsutbiidad
ungdom. Under sådana förhållanden
gör statsutskottets utlåtande
ett minst sagt vagt uttryck, och det
skulle vara tillfredsställande om utskottets
talesman här ville säga om utlåtandet
över min motion skall tolkas
som ett rent avslag eller som en viljeyttring
till förmån för utbildning till
internationell tjänst och då särskilt
med tanke på u-ländernas behov.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Herr RICHARDSON (fp):

Herr talman! Jag hade tänkt behandla
ett enda av de problem rörande det
högre utbildningsväsendet som måste
lösas med kraft och snabbhet, nämligen
det hotande akademikeröverskottet.
Vi har nu haft en ganska lång debatt om
den frågan, och jag skall därför begränsa
mig till några få synpunkter. Jag
lyssnade med intresse på utbildningsministerns
anförande och noterade vissa
positiva inslag, men inte lyckades
han helt dämpa min oro och inte kan
jas heller dela hans synpunkter beträffande
U 68.

Det finns, förefailer det mig, en viss
risk att man i tid, karakteriserad av
snabba och genomgripande förändringar,
vänjer sig så snabbt vid prognoser
och kurvor som pekar rakt uppåt, att
man blir så att säga fartblind. Man tyc -

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Anslag till högre utbildning och forskning
ker att alla siffror som tyder på stark
expansion är bra och visar hur duktiga
vi varit. Den våldsamma expansion
i fråga om gymnasial utbildning som
inträffade under 1960-talet överträffade
alla tidigare prognoser — det brukar
vi notera med tillfredsställelse. Så förhåller
det sig också vad gäller universiteten
och i all synnerhet de fria fakulteterna.
Vi tänker mindre på de negativa
effekter som eventuellt kan finnas.

De farhågor för ett humanistöverskott
som man hyste redan i mitten av 1960-talet besannades emellertid inte, främst
beroende på en inte förutsedd expansian
av den frivilliga skolan. När nu
riskerna för ett stort överskott på akademiker
ter sig ännu allvarligare än
tidigare, viftas detta problem bort alltför
lättsinnigt och lättvindigt. Tidigare
olycksprofetior har inte slagit in, alltså
finns det inte heller nu anledning
till oro — så resonerar man. Men det
är ett resonemang som inte bara brister
i logik utan också är direkt ansvarslöst.
Förutsättningarna under 1970- och
1980-talen är helt andra än under 1950-och 1960-talen, åtminstone i ett mycket
väsentligt avseende. Vi kan inte nu
räkna med någon avsevärd ytterligare
utbyggnad av barn- och ungdomsskolan,
eftersom flertalet ungdomar faktiskt
går i skolan till 18—19-årsåldern.
Det enda som skulle kunna öka utrymmet
för väsentligt fler lärare skulle vara
en minskning av antalet elever per
klassavdelning.

Man har, inom parentes sagt, ibland
en känsla av att detta lättsinne hänger
samman med att man inte vill eller
kan se dagens problematik i något längre
tidsperspektiv. Verkligheten är dock
den att den brist på akademiker som
fanns på 1950- och 1960-talen är något
ganska unikt. Under hela 1900-talet före
andra världskriget och likaledes under
1800-talet rådde det ett permanent
och tidvis myckest starkt överskott på
akademiker. Det ledde bl. a. till att den
blivande ämbetsmannen i de statliga
verken under åratal fick gå som oav -

lönad amanuens eller notarie. Så sent
som i början av 1900-talet var den genomsnittliga
tid som dessa ämbetsmän
fick gå oavlönade mellan sex och sju
år. Det var för övrigt den arbetsmarknadssituation
som vice häradshövdingen
Arvid Falk fick lära känna i
Strindbergs Röda rummet. Detta var
verkligheten bakom statsrådet Carlssons
tal om akademikerna som en privilegierad
grupp, om man ser saken i ett litet
längre tidsperspektiv.

Men nu åter till vårt eget 1970-tal. Enligt
de beräkningar som statistiska centralbyrån
utfört kommer antalet yrkesverksamma
akademiker att stiga från
nuvarande 130 000 till hela 310 000 år
1980. Examinationen från universitet
och högskolor kan beräknas bli tredubblad
på tre år. Eftersom ökningen främst
gäller de ospärrade utbildningslinjerna,
kommer antalet humanister och samhällsvetare
att öka än mer.

Det är i detta läge självfallet av största
vikt att utbildningsdepartementet och
regeringen tar de här problemen på
fullt allvar. Det är ju inte bara en oerhört
viktig samhällsfråga — det har
dokumenterats här av tidigare talare
— utan också en fråga som i högsta
grad berör tusentals unga människor.
Osäkerheten inför framtiden känns besvärande
för de studerande, och det
är stor risk att dessa osäkra framtidsutsikter
kommer att försvåra den i socialt
avseende breddade rekrytering
som vi alla eftersträvar. Det tycker jag
är ett problem som beaktas alltför litet
i den hittills förda diskussionen.

En första förutsättning för att man
skall kunna bemästra och helst förebygga
de problem som nu ter sig hotande
är att arbetsmarknadsläget fortlöpande
och ingående kartläggs och att
tillförlitligare prognoser över examinationen
görs. Det är vidare uppenbart
att studie- och yrkesvägledningen såväl
på det gymnasiala som på det eftergymnasiala
stadiet bör förbättras och
att arbetsförmedlingarnas resurser bör
förstärkas. Det tycks vidare vara hög

Onsdagen den 13 maj 197(1 fm.

Nr 24

tid alt på ett okonventionellt siitt ta upp
frågan om omskolningskurser och beredskapsarbeten
för de nyexaminerade
som inte lyckats få något arbete och
som felutbildat sig. Man måste medvetet
söka nya arbetsuppgifter, .lag vill bär
knyta an till och instämma i vad fru
Segerstedt Wiberg nyss nämnde.

Detta är självfallet bara några exempel
på åtgärder som kan vara lämpliga.
Hela problematiken bör tas upp i ett
större sammanhang. Det förefaller naturligt
och riktigt att uppgiften anförtros
U 68 förstärkt med parlamentariker.
Jag vill livligt ansluta mig till de
synpunkter som herr Axel Andersson
anfört i denna fråga.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservation a.

Fröken STENBERG (m):

Herr talman! I statsutskottets utlåtande
nr 88 har vid punkt 3 Humanistiska
fakulteterna utskottet avstyrkt en rad
motioner. Det är bl. a. motioner där det
föreslås inrättande av en professur i
historia vid universitetet i Umeå och eu
professur i samiska kulturen och språket
vid samma universitet samt motioner
om utbyggnad av den humanistiska
forsknings- och utbildningsorganisationen
i Umeå. Utskottet finner det också
”mycket önskvärt att utbyggnaden av
Umeå universitet ges hög prioritet men
anser sig inte böra föreslå riksdagen
att göra något uttalande som binder utbyggnadstakten
vid det av universitetskanslersämbetet
framlagda förslaget”.
Detta förslag omfattar ju inrättandet av
sammanlagt tio humanistiska professurer
fram till mitten av 1970-talet, men
utskottet nöjer sig med de av departementet
föreslagna fyra professurerna.

I respektive motioner kan den intresserade
ta del av de argument som vi
ansett fullt ut motivera den begärda
humanistiska utbyggnaden. Jag vill till
dessa i motionerna framförda skäl helt
kort tillägga alt Norrlandsberedningen
i sitt betänkande om högre teknisk ut -

Anslag till högre utbildning och forskning
bildning i Norrland angivit ett ställningstagande
angående resursfördelningen
inom sektorn för högre utbildning
över huvud taget. Den har utgått
från den principen att det ur samhällsekonomiska,
sociala och utbildningspolitiska
aspekter är motiverat att en
geografisk spridning sker av utbildningsmöjligheterna
inom norra Sverige,
men den har också framhållit vikten av
en stark koncentration av forskningsresurserna.
Det är tydligen också universitetskanslersämbetets
inställning, eftersom
ämbetet ju föreslagit inrättande av
tio humanistiska professurer vid Umeå
universitet fram till mitten av 1970-talet.

Detta bör också ses, anser jag, mot
bakgrunden av det mycket stora behov
av universitetsutbildning som föreligger
på en rad platser runt om i norra Sverige,
alltså i mellersta och övre Norrland.
Jag vet att humanistiska fakulteten
vid Umeå universitet utarbetat ett
förslag till extern utbildning. Man har
skisserat en målsättning för försöksverksamhet
under en femårsperiod för
att optimera den pedagogiska effekten,
och man har angivit förutsättningar för
att möjliggör ett så brett utbud av kurser
som möjligt. Umeå universitet måste
då för att tillgängliga resurser skall
kunna utnyttjas rationellt och effektivt
vara centralort, men naturligtvis kommer
startandet av filialer in i bilden.

Det är då beträffande den humanistiska
fakulteten nödvändigt att hela
forsknings- och utbildningsorganisationen
får en så fast strukturering som
möjligt så att försöksverksamhten inte
försvagas av bl. a. lärarrekryteringsskäl.
Det är också viktigt att humanistiska
fakulteten vid deltagandet i den
externa undervisningen som är avsedd
att så att säga förse hela övre och mellersta
Norrland med kurser har en så
bred iimnesrepresentation som möjligt
för att kunna tillfredsställa de högst
skiftande behov som nu ställs på vuxenundervisningen
på universitetsnivå, alltifrån
grundläggande yrkesutbildning

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Anslag till högre utbildning och forskning
till vidareutbildning av akademiker.
Den externa kursverksamheten bör också
ses som en allmänbildande kulturaktivitet
i den glesbygd som förvisso finns
representerad i norra Sverige. Detta gäller
då inte minst de humanistiska ämnesområdena.

Jag vill därför, herr talman, än en
gång hänvisa till de motioner som
väckts i detta ärende och understryka
vikten av att den humanistiska fakulteten
vid Umeå universitet byggs ut i den
takt och i huvudsak efter de planer som
lagts fram i universitetskanslersämbetets
anslagsäskanden för budgetåret
1970/71.

Vid punkt 3 finns en blank reservation
som har anknytning till en motion
om inrättande av en professur i samiska
kulturen och språket vid Umeå universitet.
I anledning av denna reservation
vill jag gärna ha sagt att när utskottet
avstyrker med hänvisning till
en pågående utredning i Nordiska rådets
regi och välvilligt skriver att det
förutsätts att denna utredning slutföres
skyndsamt, så förhåller det sig faktiskt
på det sättet att diskussioner kring startandet
av ett sameinstitut pågått mycket
länge, enligt tillgängliga utredningsprotokoll
ända sedan 1955. Av vad jag
kunnat utläsa av de två protokoll av
den 28 april och 18 november 1969 som
finns tillgängliga från de sammanträden
som kulturutskottet i det nordiska
samarbetsorganet för samespörsmål och
renskötselfrågor hållit, ligger lösningen
ännu i vida fältet, allt medan professorn
och sameexperten Israel Ruong
understryker angelägenheten av att
kartläggningsarbete och sammanställningar
utföres skyndsamt, och detta
med de protokollförda och varnande
orden att ”Medan gräset gror dör kon”.
Jag vet inte om detta är speciellt riktat
till jordbruksdepartementet, men det är
under detta departement som den av
statsutskottet citerade utredningen sorterar.

Det finns, mina kammarkolleger, ännu
ingen lärostol i samiska kulturen och

språket i Sverige. Oslo har däremot en
sådan, och kanske kommer i framtiden
också en att upprättas i Tromsö. Vi motionärer
anser emellertid att det är en
stor brist att det inte finns en lärostol
i samiska inom vårt lands gränser, så
att man vetenskapligt kan ta vara på
och bearbeta den samiska kulturen medan
tid är. När det gäller utformningen
av den humanistiska fakulteten i Umeå
har vi motionärer också velat framhålla
just den åsikten att den bör få en modern
profil, anpassad efter den landsdelens
säregna förhållanden. Och samerna
är, såvitt man vet, övre Norrlands
äldsta invånare. Att Sverige hyser
ett urgammalt inhemskt språk som helt
avviker från svenskan och en egenartad
minoritetskultur — samernas — är
också sedan länge internationellt uppmärksammat.

Beträffande den av oss föreslagna och
av utskottet avstyrka professuren i historia
vid Umeå universitet vill jag bara
ge ett litet jämförande siffermaterial.
Det gäller historiestuderande och lärare
i detta ämne vid våra universitet. Siffrorna
gäller höstterminen 1969. Uppsala
har cirka 495 studerande varav cirka
80 licentiander och doktorander
samt två professorer och åtta lärare (unniversitetslektorer
och docenter). I
Lund har man cirka 500 studerande varav
80 licentiander och doktorander
samt två professorer och sju lärare. I
Stockholm är det cirka 675 studerande
varav 80 licentiander och doktorander
samt två och en halv professorer och
nio lärare.

Göteborg har 425 studerande, varav
55 licentiander och doktorander, 2 professorer
och 6 lärare. Det yngsta universitetet,
Umeå, har 300 studerande, 0
licentiander, 0 doktorander, 0 professorer,
4 lärare, d. v. s. en ordinarie universitetslektor,
2 extra universitetslektorer
och en docent.

Jag tycker att de siffrorna talar sitt
tydliga språk. Det är hög tid att med
den kraftiga ökningen av antalet studerande
i historia på samtliga nivåer och

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Nr 24

det därmed ökade behovet av handledning
och undervisning en professur i
historia inrättas vid Umeå universitet.
Det handlar ju faktiskt om automatik.

Vid punkten 8, odontologiska fakulteterna,
i samma utlåtande avstyrker också
utskottet motionerna I:G23 och II:
699. Det gäller inrättandet av en personlig
forskartjänst (biträdande professur)
i oral diagnostik vid odontologiska
fakulteten vid Lunds universitet för
med. lic., odont. dr, docenten I. Brynolf.
Utskottet motiverar sitt avstyrkande
med hänvisning till en utredning som
UKÄ skall genomföra beträffande hithörande
frågor. Vi motionärer är ju vana
vid utredningsargumentationen. Jag
vill därför bara helt kort påpeka att när
för cirka 20 år sedan — alltså i slutet
av 1940-talet — patientmottagande avdelningar
upprättades vid våra tandläkarhögskolor
gjordes detta för att tillgodose
behovet av en mer enhetlig bedömning
av patienten och hans vårdbehov.
Detta krav är fortfarande högaktuellt,
och det är just mot den bakgrunden
som vårt förslag om en biträdande
professur i oral diagnostik skall ses.

Undervisningen inom detta område
liksom inom andra områden måste repliera
på forskning. Detta är högaktuella
forskningsfält som i vårt land saknar
högre lärartjänster. I våra grannländer
Danmark och Norge finns lärostolar i
oral diagnostik, men trots att vi här i
Sverige har en sedan 30 år tillbaka organiserad
samhällelig tandvård saknas
sådana tjänster.

Vid allmänna mottagningen — numera
avdelningen för oral diagnostik — i
Malmö har emellertid undervisningen
genom med. lic., odont. dr, docenten I.
Brynolf lagts upp och utvecklats efter
de moderna riktlinjer som finns angivna
i vår motion. En icke obetydlig
forskningsverksamhet bedrivs även vid
Malmöavdelningen. Dr Brynolf har förutom
redan publicerade vetenskapliga
skrifter också viktiga forskningsobjekt
under arbete. Hon är även genom sin
långvariga tjänstgöring och stora erfa -

Anslag till högre utbildning och forskning
renhet på området väl kvalificerad för
en personlig forskartjänst.

Vi motionärer uppskattar förvisso att
utskottet säger sig dela vår uppfattning
om att ämnet oral diagnostik tillförs
ökade resurser. Det är, anser vi, nödvändigt
från forsknings-, undervisningsoch
patientvårdssynpunkt. Vi kommer
därför att med intresse följa UKÄ:s utredningsuppdrag
som vi hoppas snarligen
resulterar i ett bifall till motionsparet
I: 023 och II: 099.

Jag har därför, herr talman, inget yrkande
på denna punkt.

Häri instämde herr Pettersson, Karl,
(in).

Herr KAIJSER (in):

Herr talman! Det har varit en intressant
diskussion som i stor utsträckning
har rört sig om akademikernas arbetsmarknad
i framtiden. Det är ett problem
som kan väcka mycken debatt och
som det kanske inte räcker att beröra
på några få minuter.

Jag tillhör dem som tidigare har oroat
mig mycket över den frågan. Studenterna
var oroliga för ett par år sedan, men
hur oroliga blir de inte den dagen de
inte får ett arbete, det har jag frågat
mig. Men så har jag tänkt tillbaka på
hur behovet av akademiker på olika
områden kan växla. När jag kom ut i
livet som färdig läkare fanns det ungefär
2 500 läkare i landet, och det var
nästan omöjligt att få en tjänst. Jag sökte
en mycket underordnad tjänst — en
så underordnad finns det knappast numera
— och vi var ändå 29 sökande till
den. Nu finns det över 10 000 läkare i
arbete, och det är praktiskt taget omöjligt
att få tag i läkare till olika tjänster.

Jag var också från början ganska
chockerad över generaldirektör Bertil
Olssons yttrande att akademikerna väl
också de kunde börja på verkstadsgolvet,
men jag har nu också sett ett stort
intresse från näringslivets sida att ta
hand om akademiker och ge dem arbete.
Men vilka är det vid de samhällsve -

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Anslag till högre utbildning och forskning
tenskapliga och humanistiska fakulteterna
som skulle kunna arbeta inom näringslivet?
I stor utsträckning är det naturligtvis
psykologer och sociologer. De
studerar enbart teoretiskt vid universiteten,
men om de ute i arbetslivet hamnar
just på verkstadsgolvet kanske de
får möjlighet att omsätta och vidga sina
kunskaper genom kontakten med det
verkliga livet så att de sedan i högre
befattningar inom näringslivet kan göra
ännu större nytta.

Det skulle också kunna finnas skäl att
debattera den nya universitetsutbildningen.
Den har dock varit i gång bara
ett år, och även om man kan tycka att
vissa erfarenheter från densamma är
egendomliga, så bör man väl kunna vänta
till hösten och då försöka ta upp
denna fråga i någon interpellationsdebatt.

Det var inte detta jag egentligen skulle
tala om, utan det var ett motionsyrkande,
som finns vid denna punkt och
som gäller försöksverksamhet med forskarutbildning
i ämnet historia vid universitetsfilialen
i Karlstad. Från början
var det ju meningen att vid universitetsfilialerna
endast tvåbetygsstudier
skulle bedrivas, men utvecklingen har
gått därhän att även trebetygsundervisning
bedrives i vissa ämnen vid de olika
universitetsfilialerna. Så har vid universitetsfilialen
i Karlstad ägt rum bl. a.
i ämnet historia; dessa studier har tilldragit
sig stort intresse bland studenterna
och har också lett till goda resultat.
Ett tiotal av de elever som deltagit i
denna undervisning har uttryckt önskemål
om att få fortsätta med studier för
doktorsexamen. Universitetslektorn Rolf
Karlbom anhöll i skrivelse till Konungen
i oktober förra året om tillstånd att
få bedriva försöksverksamhet med sådan
utbildning. Han framhöll därvid
bl. a. att inom regionen fanns gott om
arkivmaterial som kunde utgöra underlag
för forskningen. Docent Karlboms
ansökan avslogs emellertid. Tanken på
sektorsvis bedriven forskning vid universitetsfilialerna
har emellertid vunnit

stark anklang hos studenterna vid landets
filialkårer. Vid ett möte i Karlstad
i oktober förra året framhölls nödvändigheten
att ta till vara de regionala
högskolornas möjligheter, och man påpekade
att man borde kunna utnyttja
redan existerande forskningsresurser
och forskningsobjekt i regionen.

För ett par veckor sedan hade jag anledning
att här i kammaren erinra om
de biblioteksresurser som finns i Karlstad
samt också om de arkiv och institutioner
av liknande art som finns där,
nära tillgängliga för universitetsfilialens
adepter. Jag nämnde inte då mer än antydningsvis
ett arkiv för brukshistorisk
forskning, som man är i gång med att
starta och som har tillgång till inte
mindre än 8 000 hyllmeter arkivmaterial.

Herr talman! För oss som kommer
från de landsändar dit man förlagt universitetsfilialer
och som fått förtroendet
att härbärgera dem är det angeläget
att stödja filialerna, att sörja för deras
framtida utveckling och att på allt sätt
försöka att omkring dem åstadkomma
förutsättningar som kan ge den miljö i
vilken både undervisning av hög klass
och forskning skall kunna trivas. Liksom
högklassig undervisning är den
miljö ur vilken forskningen kan spira,
är också bedrivande av kvalificerad
forskning en förutsättning för att undervisningen
skall bli av riktigt hög
klass.

Herr talman! Jag har intet yrkande.
Jag har bara velat lägga dem som makten
hava varmt om hjärtat att vårda sig
om universitetsfilialerna och ta vara på
deras utvecklingsmöjligheter. Man kan
naturligtvis ha olika uppfattningar i
denna fråga — det är jag medveten om.
Det är emellertid fråga om en försöksverksamhet,
och för oss som vill vårda
oss om universitetsfilialerna och sörja
för deras utveckling synes denna försöksverksamhet
vara att betrakta enbart
som ett vidare steg på den utveckling
som började med tvåbetvgsundervisning
och i viss utsträckning övergått till tre -

Onsdagen den 13 maj 1970 fm.

Nr 24

betygsundervisning för att i framtiden
kunna fortsätta till forskarutbildning.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

För utrikes tjänsteresa får jag härmed
anhålla om ledighet från riksdagsarbetet
under tiden den 25 maj—den
28 maj 1970.

Stockholm den 13 maj 1970
Lennart Gei jer

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 159, i anledning av motioner om
underlättande av inträde i svenska kyrkan
för evangelisk-lutherska invandrare;
och

Meddelande ang. enkel fråga
nr 160, i anledning av motioner angående
ersättning till vittnen in. fl. vid
domstol.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Kaijser (m) till herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet: ”Avser

Statsrådet att underställa riksdagen de
grunder för ersättning vid vård hos
privatpraktiserande läkare som kan bli
resultat av riksförsäkringsverkets och
socialstyrelsens fortsatta behandling av
frågan?”

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 17.02.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Onsdagen den 13 maj eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr förste vice talmannen.

Anslag till högre utbildning och forskning
(Forts.)

Fortsattes överläggningen vid punkten
2 i statsutskottets utlåtande nr 88.

Herr BLOMQUIST (m):

Herr talman! Inrättandet av en professur
i religionssociologi har vi talat
ganska länge om. Vi har gjort det och
kommer att göra det därför att det är
angeläget att religionssociologin får en
fast förankring vid universitetsutbildningen.

Den djupare motiveringen för ämnet
har givits i de olika motionerna om
denna professur, som väckts från olika
håll. Herr Axel Andersson citerade för
några timmar sedan en av dessa motioner.
Själv har jag från denna talarstol
vid tidigare tillfällen påpekat hur
ofrånkomlig religionssociologisk forskning
och undervisning är i vårt samhälle
med dess nya andliga struktur.
Religionens roll i dag och de nya uttrycksformer
som den religiösa längtan
tar sig är inte bara en fråga som angår
specialister. Djupast sett är det en oavvislig
plikt för samhällsbyggare av olika
dimensioner att här skaffa sig insikt
för att rätt möta de behov som
finns i ett folk och för att kunna förstå
de nya former i vilka religionen uppenbarar
sig.

Med detta år har Lunds universitet
tre gånger begärt en professur i religionssociologi.
Universitetskanslersämbetet
har gjort det tvenne gånger. När
nu utskottet säger att riksdagen inte
bör bifalla motionerna med hänsyn till

att den religionsvetenskapliga utbildningens
mål och organisation för närvarande
är under utredning, så vill jag
liksom herr Axel Andersson hänvisa
till vad universitetskanslersämbetet påpekar.
Ämbetet säger nämligen att det
finns ingen anledning att göra frågan
om professuren i religionssociologi beroende
av nämnda utredning, då denna
inte kan leda till något annat än att utbildning
i religionssociologi säkerställes.
Inte heller kan det bli några organisatoriska
svårigheter om forskning i
ämnet redan nu etableras inom universitetsväsendet.

Dessutom kan jag hänvisa till vad utskottet
anför angående Religionssociologiska
institutet i Stockholm. Det visar
sig ju att man är medveten om att
institutets föreståndare bedriver en så
stor forskarhandledning att där torde
finnas underlag för såväl undervisning
som forskning i ämnet.

Herr NYQUIST (s):

Herr talman! Det må väl vara tillåtet
att variera kören litet grand och tala
något om den högre tekniska undervisningen
också.

I motionerna I: 603 och II: 706 har
jag tillsammans med några kamrater
på Dalabänken tagit upp behovet av
högre teknisk utbildning i Bergslagsområdet.
Motionerna återfinns under
punkten 2 i utskottets utlåtande. Utbildningen
skulle gälla ämnesområden
som kommer att tillgodose den befintliga
industrins behov med tanke på
dess utveckling.

Den befintliga industrin, som är av
avgörande betydelse för områdets framtida
utveckling, skulle genom samarbete
inom skilda forskningsområden få
gynnsammare förutsättningar att vida -

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Nr 24

reulvecklas, samtidigt som högre utbildning
måste anses vara en stimulans
ävensom ett bidrag till eu snabbare differentiering
av näringslivet.

Vi har i motionerna påpekat att stålindustrins
koncentration till ett bälte
i Mellansverige är geografiskt och historiskt
betingad. De naturtillgångar
som tidigare var väsentliga för framställningen
av järn, nämligen malm,
skog och vattenkraft, fanns i betydande
mängder i Bergslagen. Trots att fördelen
med närhet till råvaror och energikällor
i dag har minskat i betydelse
är fortfarande två tredjedelar av ståloch
metallindustrin lokaliserad till det
här nämnda området. Den påtalade
koncentrationen av järn- och stålverk
till Bergslagen medför givetvis att berörda
län blir starkt beroende av utvecklingen
inom näringen. I Kopparbergs
och Gävleborgs län återfinns en
tredjedel av samtliga industrianställda
inom branschen.

De under en viss period vikande stålpriserna
har medfört snabba rationaliseringar
inom stålverken, vilket resulterat
i ökad produktion per anställd.
Det totala antalet anställda har samtidigt
sjunkit. Åren 1965—1967 har antalet
sysselsatta inom stålindustrin,
gruvorna inräknade, minskat med 800
sysselsatta enbart i Kopparbergs län.

Samtidigt med den stegvisa omstruktureringen
av järn- och stålindustrin
mot mera specialiserade enheter expanderar
utbildningssektorn kraftigt
och finner delvis nya former. Än så
länge är emellertid all teknisk utbildning
koncentrerad till några få större
orter, varav Stockholm och Göteborg
är de dominerande. Etablering av filialverksamhet
till de nuvarande tekniska
högskolorna analogt med universitetsfilialerna
har tidigare icke skett.
När det gäller den framtida decentraliseringen
av den eftergymnasiala utbildningen
har utskottet i första hand
hänvisat till 1968 års utbildningsutredning,
U 68.

Vidare har utskottet framhållit att

Anslag till högre utbildning och forskning
man finner det väsentligt från såväl
utbildningspolitiska som lokaliseringspolitiska
synpunkter att man tar vara
på de möjligheter som kan föreligga atl
i anslutning till befintliga gymnasier
bygga ut och sprida den högre utbildningen.
Det gäller då inte minst den
högre tekniska utbildningen, säger utskottet.
Samtidigt framhåller man att
denna utbildning till viss del, liksom
den laborativa utbildningen inom matematisk
naturvetenskaplig fakultet,
kräver betydande investeringar i lokaler
och utrustning, vilket av resursskäl
skulle göra det svårt att tillmötesgå decentraliseringsönskemål.

Beträffande den laborativa utbildningen
finns det, såvitt jag kan förstå,
starka skäl att undersöka möjligheterna
till samarbete med våra industriföretag
inom Bergslagsområdet. Det
kanske kan spara stora investeringsbelopp
om så sker.

Vid bedömningen av den högre utbildningens
värde kommer med nödvändighet
flera aspekter in i bilden.
En utbildningsanstalt av detta slag kan
förväntas ge ett inte obetydligt antal
nya arbetstillfällen, vilket skulle ha
stor betydelse för ett område där rationalisering
och avflyttning har satt sina
spår, såsom skett just i Bergslagsområdet.

Utskottet är tydligen inte helt oförstående
för våra problem, men nog tycker
jag att utskottet kunnat vara ytterligare
någon nyans mera positivt inställt
till våra synpunkter.

Jag har inget yrkande, herr talman,
men från Dalabänken kommer man att
mycket noga följa vad som i fortsättningen
händer på den högre tekniska
undervisningens område.

Fröken MATTSON (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att anföra några synpunkter med anledning
av statsutskottets utlåtande under
punkten 12 med rubriken ”Vetenskapliga
bibliotek: Avlöningar”, inte för att

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Anslag till högre utbildning och forskning
framställa ett yrkande utan för att få
tillkännage att jag är en aning konsternerad
över statsutskottets skrivning under
denna punkt.

Det är inte första gängen som en rad
motionärer här i riksdagen har fäst
uppmärksamheten på verksamheten vid
Kvinnohistoriskt arkiv i Göteborg. Denna
verksamhet är ganska unik i sitt slag.
Den har från början lagts upp efter tre
linjer, nämligen för det första att utge
vetenskapliga skrifter rörande kvinnofrågor,
en ganska viktig uppgift i synnerhet
som under efterkrigstiden frågan
om kvinnans villkor alltmer kommit
i centrum för samhällsdebatten
samtidigt som den jämlikhetsproblematik
som nu sysselsätter oss så mycket
rymmer en del komplicerade kvinnofrågor
rörande bl. a. skatter, löner, arbets-
och befordringsmöjligheter, daghem
och inte minst allmänna attityder.
För det andra har arkivet tagit på sig
uppgiften att insamla och arkivtekniskt
bearbeta svenskt handskriftsmaterial
rörande kvinnofrågor; en lång rad
otryckta papper som är mycket viktiga
för forskningen. För det tredje bedriver
arkivet en informations- och dokumentationsverksamhet,
vilket man nog måste
särskilt understryka, i all synnerhet
som utredningen Universitetsbibliotekens
tillstånd och behov framhåller att
nutida forskare i allt större utsträckning
kräver ”hjälp att finna fram till källorna,
att utan egna alltför omfattande
rechercher i svårtillgängliga bibliografier,
register och uppslagsverk in. in. få
fram för deras arbete erforderligt material”.
Det är alltså här fråga om en
form av service på källforskningens område
som är ganska viktig.

Vi har ansett det vara mycket väsentligt
att Kvinnohistoriskt arkiv, som drivs
med ytterst ringa medel och med delvis
helt frivilliga krafter från universitetsbibliotekets
sida, får det anslag som vi
har begärt, en summa på 50 000 kronor.
Statsutskottet har nu inte velat tillstyrka
vårt förslag, vilket är beklagligt.

Vad som något förvånar mig är att

utskottet skriver, att det i och för sig
finns anledning att överväga ett statligt
stöd till verksamheten men att utskottet
inte anser sig ha tillräckligt underlag
för att tillstyrka yrkandet i motionerna.
Det är framför allt det sista som har
förvånat mig, alldenstund motionerna
har hänvisat till statsutskottets tidigare
skrivning från år 1965, nämligen i statsutskottets
utlåtande nr 90, sidan 19,
samt första kammarens protokoll nr 49
från samma år. Där har universitetskanslersämbetets
inställning klart och
tydligt kommit till uttryck i ämbetets
yttrande över framställningen, som till
viss del var föranlett därav att man förväntade
sig att Kvinnohistoriskt arkiv
skulle inlemmas i universitetsbiblioteket.
Där finns hela bakgrunden framlagd,
och jag måste säga, herr talman,
att det är ganska egendomligt att statsutskottet
inte gått tillbaka till sitt eget
utlåtande fem år tillbaka i tiden, där
dessa synpunkter så tydligt har angivits.
Jämte de resonemang som föres i årets
motioner finns där all den dokumentation
som vi bedömer såsom erforderlig.

Herr talman! Jag skall sluta med att
beklaga att utskottet inte har ansett det
möjligt att ge det begärda anslaget till
denna mycket viktiga verksamhet. Men
utskottets skrivning är ändå principiellt
så välvillig att vi ber att få återkomma
till en kommande riksdag. Detta ärende
är faktiskt viktigare än många kanske
tror, och det är också väsentligt att det
vid riksdagsbehandlingen blir ordentligt
penetrerat av det utskott som skall
ta ställning till frågan.

I detta anförande instämde fru Hamrin-Thorell
(fp), fru Elvy Olsson (ep),
fru Grelhe Lundblad (s), fru Margit
Lundblad (s), fröken Pehrsson (ep),
fru Segerstedt Wiberg (fp) och fröken
Stenberg (m).

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! I motionen nr 3, väckt
i denna kammare av mig och herr Ernulf,
har begärts utredning om möjlig -

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Nr 24

1)5

heterna alt införa vad vi kallat eu akademisk
mellanexamen i vissa akademiska
ämnen och därefter kompletterad
med yrkeskurser, s. k. DYRK-kurser.
I andra motioner av folkpartister och
motionärer frän moderata .samlingspartiet
tas även liknande förslag upp med
samma motivering, att motverka en
snedvridning av den akademiska utbildningen,
som kan skapa stora arbetsmarknadsproblem,
speciellt för humanister,
samhällsvetare och jurister, om
inte åtgärder snabbt vidtas. Motionärerna
framför därför vissa konkreta förslag,
som går ut på att göra det lättare
för dessa akademiker att komma in på
arbetsområden som nu inte så ofta frekventeras
av dem som går ut från högskolor
och universitet och som samtidigt
kan avlasta högskolor och universitet
från studerande som ej har för avsikt
att t. ex. ägna sig helt åt forskning.
Flera talare har varit inne på samma
fråga.

Jag vill här anföra några synpunkter
från viss praktisk erfarenhet i näringslivet.

En författare, Erik Hj. Linder, skriver
om akademikeröverflödet i sin hok
”Väckarklocka för direktörer” bl. a. följande: I

dag har vi ett utbud på totalt 8 000
nya akademiker per år, och vi har
svårt att placera dem. Om fem år är vi
uppe i drygt det dubbla. Det är sannerligen
på tiden att samhället vidtar
de åtgärder som gör alla utbildade akademiker
till en värdefull gåva till samhället
och inte till ett besvärligt, oroande
problem.

Universiteten är i dag en storindustri,
som sysselsätter 5 000 akademiskt utbildade
lärare och 90 000 studenter.
Denna industri arbetar, om man ser till
studieplaner, arbetsformer och lärarrekrytering,
till stora delar fortfarande
med inriktning på den statliga arbetsmarknaden,
som sedan sekler varit den
helt dominerande köparen av universitetsutbildad
arbetskraft. — Uppgiften
om 90 000 studenter är för lågt beräk -

Anslag till högre utbildning och forskning

nåd, men denna bok skrevs väl för något
är sedan.

Samtidigt är, fortsätter Erik Hj. Linder,
vårt näringsliv svältfött när det gäller
arbetskraft med högre utbildning,
inte minst om man jämför med föregångsländer
som USA och Kanada. Och
ändå är den enskilda sektorn bräddfull
på möjligheter för universitetsutbildad
arbetskraft.

Jag tror att Erik Hj. Linders iakttagelser
är riktiga. Av egen erfarenhet vet jag
att det finns många skäl till att humanister
och beteendevetenskapare kommer
att ha svårt att stiga över trösklarna
till näringslivet. Många chefer inom
näringslivet är ännu rädda eller tveksamma
inför att ta emot akademiker, ty
de vet alltför litet om vad en fil. kand.
eller pol. mag. kan användas till, vad
hans utbildning är värd eller, som tidigare
sagts här, vad man skall sätta för
varudeklaration på de olika ämnena.

Akademikerna själva vet alltför litet
om näringslivets problem och saknar
ofta praktik och framför allt lämplig utbildning
för många uppgifter inom näringslivet.
Universitetslärarna har ofta
inte tillräckligt intresse och förståelse
för arbetslivets arbetskraftsbehov. Universitet
och arbetsliv skulle kunna samarbeta
mycket mer konstruktivt.

Ja, det finns sannerligen många trösklar
både för akademiker och för näringslivets
män att komma över innan
en samverkan kan fungera och akademikerna
blir färdiga för större användbarhet
i näringslivets tjänst.

Det är också, herr talman, nödvändigt
med en attitydförändring bland studenter
och arbetsgivare. En hel del studenter
har på ett obegripligt sorglöst sätt
gett sig in i sina studier utan att nämnvärt
tiinka på vad framtiden kan innebära
i fråga om deras sysselsättningsmöjligheter.
Detta är väl ett resultat av
bl. a. alltför svag yrkesvägledning. De
måste nu börja tänka i nya banor, i andra
yrken än de traditionellt akademiska.
De måste vara beredda att starta i sysselsättningar
som de inte tänkt sig, och

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Anslag till högre utbildning och forskning
de måste försöka komina fram genom
sin allmänna intellektuella träning och
genom att visa sin duglighet.

Arbetsgivarna måste också lära sig
tänka på ett mer okonventionellt sätt
när det gäller att rekrytera och anställa
akademisk arbetskraft. I många sysselsättningar
— både i statlig och kommunal
tjänst — där man hittills rekryterat
annan arbetskraft än akademiker, har
man nu stora möjligheter att höja den
nyrekryterade arbetskraftens utbildningsnivå.
Jag tror att våra arbetsgivare
måste inse att det är lönsamt att satsa
på mänskligt kapital, på väl utbildad
arbetskraft. Det är inte slentrian från
arbetsgivarens sida, som anförts här tidigare,
utan det är osäkerhet om varan
som gör att man kanske inte vågar anställa
så många akademiker som man
skulle kunna. Men jag tror att det håller
på att lossna och att man mer och
mer inser att det är värdefullt för företagen
att rekrytera bland akademiker.

En integrering av olika teoretiska och
praktiska ämnen vid högre undervisningsanstalter
förutsätter emellertid en
samplanering med näringslivet. En bättre
planering innebär mer styrning. Inom
näringslivet och hos myndigheterna
måste allt göras för att finna meningsfulla
uppgifter för akademiker, som det
allmänna icke kan erbjuda lämpliga sysselsättningar
i framtiden.

Utskottet har kortfattat behandlat motionerna
och hänvisar till att U 68 överväger
de problem som tas upp och som
har samband med s. k. kombinationsutbildningar,
omfattande universitetsutbildning
och praktiska ämnen.

Herr talman! Jag har med mitt inlägg
och med min motion velat framföra tanken
att det behövs en mer planmässig
styrning av akademikernas utbildning i
framtiden. Förslaget i motionen innebär
en ökning av påbyggnads- och tvärkombinationsmöjligheterna
i universitetsstudierna,
så att de studerande kan
komma ut på andra områden än hittills
varit fallet — komma ut i hela näringslivet.
Det är därför min förhoppning att

den utredning som utskottet nu hänvisar
till då det gäller den examen jag här
främst talat om liksom den prövning av
förutsättningarna för en mellanexamen
i forskarutbildningen, som moderata
samlingspartiet föreslagit i sina motioner,
skall finna konstruktiva lösningar
som kan bli till nytta för såväl de unga
akademikerna som näringslivet. Jag
tror, herr talman, att frågan brådskar.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Statsutskottet har avstyrkt
en motion i denna kammare, undertecknad
av mig och herr Möller. Motionens
yrkande avser dels ett uttalande
av riksdagen om att forskning med anknytning
till de östeuropeiska staterna
bör få hög prioritet vid den fortsatta utbyggnaden
av samhällsvetenskaplig och
språkvetenskaplig forskning, dels att
riksdagen skulle anhålla om utredning
om formerna för utbyggnad av forskningen
i Sverige på dessa speciella områden.

Bakgrunden till denna motion är att
just forskning med inriktning på Östeuropa
har tilldragit sig väsentligt ökad
uppmärksamhet i debatten under senare
tid, speciellt i samband med ett förslag
inom Nordiska rådet om skapande
av ett nordiskt institut för östeuropeiska
frågor. Från finländsk sida finns starka
intressen för att förlägga ett sådant institut
till Finland med hänsyn till landets
speciella förutsättningar och resurser
på området. Hela detta problemkomplex
ligger för närvarande under
utredning.

Nordiskt samarbete i all ära, men det
finns ibland risker för att när en fråga
hamnar i en nordisk utredningskvarn så
stannar den där rätt länge och att detta
kan bli en förevändning för passivitet
på det nationella planet. Motionärerna
är övertygade om att forskning med den
inriktning som det här gäller är ett klart
intresse för varje nordiskt land, inte
minst för vårt eget. Oavsett vad som
händer med planerna på ett nordiskt in -

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Nr 24

stitut menar vi att det är angeläget att
vårt lands egna forskningsresurser på
detta område bär väsentligt byggts ut.

Vi vågar hävda att denna forskning i
vårt land för närvarande är klart underutvecklad.
Det har på detta område
efter kriget förekommit en seriös och
värdefull forskning i flera länder, framför
allt Förenta staterna, England och
Västtyskland. Jag vill ingalunda nedvärdera
den, men man kommer näppeligen
ifrån att samhällsvetenskaplig forskning
i dessa länder kan tänkas bli styrd
i viss riktning utifrån ländernas allmänpolitiska
och militärpolitiska inriktning.
Det finns skäl för att ett land
som Sverige med sin mera fristående
ställning i högre grad skulle ägna intresse
åt denna typ av forskning. Det är
ett klart nationellt intresse för oss, eftersom
vi under de närmaste årtiondena
realistiskt bör räkna med vidgade kontakter
med de östeuropeiska staterna,
om vilkas institutioner och förhållanden
vi dess värre har en alltför begränsad
kunskap.

Jag är medveten om att andra avdelningen
i statsutskottet är mycket arbetstyngd
och kan ha svårigheter att allvarligt
penetrera alla de motionsyrkanden
som man ställs inför. Jag vill ändå beklaga
att utskottets utlåtande över denna
motion i så hög grad har karaktären
av goddag-yxskaft. Utskottet förklarar
sig först medvetet om att bland de studerande
föreligger ett starkt ökat intresse
för studier rörande de östeuropeiska
staterna. Det är i och för sig en
positiv upplysning som kan vara ett ytterligare
argument för vårt yrkande,
även om det inte är vårt huvudargument.
Vidare framhåller man att forskning
inom området under senare år
byggts ut — det vore ju bedrövligt om
utvecklingen skulle stå alldeles stilla.
Men det är knappast ett bemötande av
vår synpunkt att området alltjämt är
klart underutvecklat. Utskottets avgörande
uttalande är emellertid att man
visserligen anser det vara av vikt att
den akademiska undervisningen och

4 Första kammarens protokoll 1970. Nr 21

Anslag till högre utbildning och forskning

forskningen i ökad utsträckning internationaliseras
men att med hänsyn till
pågående utredning om ett nordiskt institut
för östeuropeiska frågor finner
sig inte böra tillstyrka motionen.

Som jag redan framhållit är motivet
för motionen i hög grad allmänpolitiskt,
då det helt prosaiskt avser ett nationellt
intresse. Det har endast delvis
samband med den mera omfattande frågan
om undervisningens och forskningens
internationalisering. När utskottet
hänvisar till den pågående utredningen
inom Nordiska rådet så förefaller mig
denna hänvisning alldeles särskilt
olycklig därför att det just kan bli ett
argument för den passivitet som vi i
motionen har velat varna för.

Jag nöjer mig med detta konstaterande.
Det är min förhoppning att frågan
på nytt skall kunna aktualiseras och att
avdelningen i något annat sammanhang
skall kunna ägna den ökat intresse.

Jag har inget yrkande.

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! I all korthet vill jag till
att börja med referera inledningen i
statsverkspropositionen om den högre
undervisningen vid universitet och högskolor.
Genom att peka på vad den innehåller
i fråga om personella och ekonomiska
resurser framgår vilken storleksordning
vi här rör oss med.

Antalet studerande konstateras under
1969—1970 uppgå till cirka 120 000.
Det framhålles också att tillströmningen
av studerande fortsätter att öka men
kanske i något minskad takt. Detta har
fört med sig att det i propositionen föreslås
nya lärartjänster, ökade medel
för forskarutbildningen med möjligheter
till ytterligare 50 stipendier i form
av doktorandstipendier, 62 tjänster
som forskarassistent och 20 docenttjänster.
Statsverkspropositionen innebär
också en höjning av fakulteternas
driftskostnader. För nästa budgetår föreslås
inrättande av inte mindre än 38
nya tjänster som professor eller biträdande
professor.

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Anslag till högre utbildning och forskning

Ekonomiskt betyder detta att anslagen
på driftbudgeten till högre utbildning
och forskning för budgetåret
1970/71 totalt föreslås öka med cirka
148 miljoner kronor eller med 14,5 procent.
Detta ger en bild av vad som sagts
vid andra tillfällen, nämligen att just
utbildningsdepartementet får den största
delen av de ökade ekonomiska resurser
som står till förfogande.

Vidare vill jag, herr talman, ta upp
en fråga där utskottet är enigt om att
riksdagen skall göra ett tillkännagivande.
Det gäller frågor som har diskuterats
tidigare här i dag; för det första
en decentralisering av den eftergymnasiala
utbildningen, för det andra en
anpassning efter den studerandes intresseinriktning
och önskemål samt för
det tredje samhällets behov av utbildning
av arbetskraft av olika slag. Förslaget
att riksdagen bör ge sin mening
till känna för Kungl. Maj:t är föranlett
av inte mindre än sju motioner i vilka
dessa ting har tagits upp, kanske framför
allt frågan om universitetsfilialer.
Därför har avdelningen i utskottet tagit
upp de tre punkter som jag här har
redovisat och föreslår att riksdagen bör
tillkännage sin mening för Kungl.
Maj :t.

Nu kan det sägas att U 68 arbetar
med dessa frågor. Man har bl. a. till
uppgift att undersöka och komma med
förslag kring dessa tre punkter. Vi skall
emellertid vara medvetna om att det
inte tillhör de lättaste uppgifterna att
styra utvecklingen på det sätt som har
angetts. I varje fall vill utskottet understryka
vad som är på gång inom U 68
och att man fäster stort avseende vid
det. Därmed har väl också utskottet
svarat på en del av de motioner som
har fört fram dessa frågeställningar.

Reservationerna till detta utlåtande
har också delvis behandlats i den inledande
omgången av denna debatt, i
vilken statsrådet Ingvar Carlsson medverkade.
Förslaget i reservation a går
ut på att U 68 skall omvandlas och ges
en parlamentarisk sammansättning. De -

partementschefen har bedömt det så
att den konstruktion man har valt med
ett antal utredningsmän som bistås av
ett antal experter tillgodoser kravet på
effektivitet i utredningsarbetet och innebär
medverkan och kontakt med
bl. a. parlamentariker.

Denna fråga var uppe också i fjol,
och då avslog riksdagen den. Att nu ett
år senare riksdagen skulle inta en annan
ståndpunkt förefaller ändå litet inkonsekvent,
bl. a. därför att U 68 nu
har arbetat i snart två år. Det har också
signalerats att U 68 skall vara klar
med sin utredning i början av 1970-talet. Det har visst i något annat sammanhang
nämnts att utredningen skulle
kunna vara klar redan under år 1971.
Att då yrka på att riksdagen nu skulle
besluta om en parlamentarisk utredning
anser som sagt utskottsmajoriteten
inte vara motiverat.

Man kan ur principiella skäl diskutera
om det skall vara expertutredningar
eller parlamentariska utredningar.
Såvitt jag kan erinra mig har
det vid tidigare tillfällen när det gällt
detta område från borgerligt håll i och
för sig inte anförts några invändningar
mot att experter har tillsatts för utredningar.
Jag tror därför inte att man
här kan åberopa några principiella synpunkter.
De praktiska skälen skall jag
inte gå in på, men det måste väl ändå
vara mest praktiskt när nu U 68 går
mot sitt slutskede att inte göra om den
till en parlamentariskt sammansatt utredning.

Reservation c beträffande en mellanexamen
i forskarutbildningen gäller
också en fråga som har behandlats tidigare,
nämligen år 1969. I propositionen
om forskarutbildning och forskarkarriär
framhölls att det behov av en mellanexamen
i forskarutbildningen som
kunde föreligga bl. a. på det tekniska
området och vid psykologutbildningen
fick bedömas mot möjligheten att precisera
avnämarintresset. Utskottet anförde
då att fortsatta överväganden
kunde sägas gälla en del av den stän -

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Nr 24

digt aktuella frågan om utbildningsväsendets
anpassning till samhällets behov
och framhöll att överväganden
borde komma till stånd snarast. Utskottet
säger i dag att man räknar med att
de i motionerna aktualiserade frågeställningarna
kommer att prövas av vederbörande
utbildningsmyndigheter.
Med den motiveringen yrkas avslag på
motionerna.

Reservation d gäller systemet för
planering av lokaler för icke-laborativa
institutioner vid universiteten m. fl.
läroanstalter. Motionärerna och reservanterna
är inne på att principerna för
lokalplaneringen bör underställas riksdagen.
Den tidigare lokalplaneringen
baserades på ett ramavtal av 87 000
studerande, vilket jag tror har nämnts
tidigare här i debatten. Bakom detta
avtal låg 1905 års riksdagsbeslut om
utbyggnad av universitet och högskolor.
På basis av detta beslut gjorde universitetskanslersämbetet
en utredning
om fördelningen av de studerande på
orter, fakulteter o. s. v.

U 68, vars överväganden redovisades
redan i 1969 års statsverksproposition,
fann att den av universitetskanslersämbetet
utformade planeringsmetodiken
syntes vara behäftad med vissa
olägenheter och föreslog att ramavtalssystemet
skulle överges och att under
en relativt kort övergångsperiod försöksvis
skulle tillämpas en annan metodik.
Utskottet understryker detta och
säger sammanfattningsvis att systemet
är avsett att tillämpas på försök under
en relativt begränsad tid och att mera
än hittills hänsyn skall kunna tas till
inträffade förändringar i förutsättningarna
för planeringen. Utskottet framhåller
dessutom att ytramarna endast
är avsedda att tjänstgöra som riktpunkter
för planeringen. Det bör alltså finnas
möjligheter att anpassa detta system
till utvecklingen. Det har tidigare
redovisats; år 1969 redovisades ju
U 68:s ställningstagande i denna fråga.

Vad gäller en professur i religionssociologi
så är det riktigt att universi -

Anslag till högre utbildning och forskning

tetskanslersämbetet förordat att en professur
inrättas från och med budgetåret
1971/72. Utskottet framhåller att
eftersom den religionsvetenskapliga utbildningens
mål och organisation för
närvarande är under utredning, bör
inte motionen bifallas. I 1969 års statsverksproposition
redovisade departementschefen
att han hade för avsikt att
tillsätta två utredningar. De har också
kommit till stånd. Den ena utredningen
skulle syssla med den religionsvetenskapliga
utbildningens mål och organisation
och den andra med den praktiska
teologiska utbildningen. Dessa utredningsuppdrag
skulle fullgöras i
samverkan. När utskottsmajoriteten anser
att man bör avvakta dessa utredningars
resultat, innebär det inte på
något sätt att utskottet är kallsinnigt
gentemot de motioner som väckts, men
utskottet har bedömt frågan så att det
kan vara lämpligt att avvakta pågående
utredningar.

Detta är, herr talman, vad jag har att
säga om reservationerna under de avsnitt
som nu behandlas.

Låt mig sedan också ta upp ett par
frågor där det inte föreligger reservationer
men där det motionsvis har
framställts yrkanden. Det gäller en motion
om en professur i ämnet historia
vid Umeå universitet från och med den
1 juli 1971. Det gäller också en professur
i samiska kulturen och språket
i Umeå, likaledes från och med budgetåret
1971/72.

Om jag får börja med dessa två yrkanden,
så har departementschefen beträffande
ämnet historia tagit upp det
som en av de professurer som bör inrättas
fram till budgetåret 1974/75. Det
ankommer på kanslersämbetet att lämna
förslag till tidpunkt för inrättandet
av denna tjänst och ytterligare två som
departementschefen föreslagit. I vilken
ordning man kommer att föra upp detta
är naturligtvis svårt att säga, men
i varje fall är det med i departementschefens
äskanden fram till budgetåret
1974/75.

100

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Anslag till högre utbildning och forskning

Utskottet är införstått med att det
kan föreligga behov av en professur i
samiska kulturen och språket. Men när
vi säger att det i Nordiska rådet pågår
utredning av möjligheten att upprätta
ett institut för studier i samiska kulturen
och samiska språket och att utskottet
inte vill föregripa denna utredning,
så anknyter detta också till frågan om
var institutet skall ligga. Det är ju inte
säkert att det skall ligga på svensk sida.
När man nu håller på att utreda detta
anser utskottet att man bör avvakta
denna utredning och inte nu besluta om
platsen för en eventuell professur i
ifrågavarande ämnen.

Det tredje yrkandet gäller humanistiska
fakulteten vid universitetet i Umeå.
Fröken Stenberg motionerar om att man
skall bygga ut fakulteten i Umeå i huvudsak
efter de planer som framlagts i
kanslersämbetets äskande för budgetåret
1970/71. Jag vill erinra om att riksdagen
redan tidigare har beslutat om
sex professurer inom det humanistiska
ämnesområdet i Umeå. Det kan också
sägas att man i viss mån prioriterat
Umeå när det gäller utbyggnaden. Humanistiska
fakulteten började utbyggas
budgetåret 1968/69, och nu följer man
upp detta. Departementschefen föreslår
under perioden fram till budgetåret
1974/75 en professur i engelska, en i
finska och en i nordisk och jämförande
fornkunskap.

Utskottet finner det önskvärt att utbyggnaden
ges hög prioritet men anser
att riksdagen inte skall binda sig för
en utbyggnadstakt enligt kanslerns förslag.
Med dessa motiveringar yrkas avslag
på motionerna.

När det gäller det anslag på 50 000
kronor till Göteborgs universitet, som
fröken Mattson här talat om utan att
ställa något yrkande, bör det kanske
ändock sägas att det inte förhåller sig
på det sättet, att utskottet inte är intresserat
av denna fråga. Men när utskottet
säger att det inte anser sig ha
tillräckligt underlag för att tillstyrka
yrkandet i föreliggande motioner, lig -

ger däri att universitetet i Göteborg
inte har begärt anslag för detta speciella
ändamål. Dessutom — och detta
får stå för min personliga uppfattning
■— är det här fråga om en anslagsanvisning
under avlöningsanslaget till
vetenskapliga bibliotek, och för nästa
budgetår föreslås anslaget utgå med
drygt 30 miljoner kronor. I anslaget inryms
också medelsanvisningen till Göteborgs
universitetsbibliotek liksom till
andra universitetsbibliotek, och avlöningsanslaget
är alltså beräknat som en
klumpsumma. Jag har personligen i vart
fall ställt mig frågan, om det inte skulle
vara möjligt att använda en del av anslaget
för just det ändamål som fröken
Mattson här berörde, och jag tycker att
det ligger mycket i det förslag som här
framförts.

Slutligen har fru Segerstedt Wiberg
i en motion yrkat att 1968 års utbildningsutredning
skulle erhålla tilläggsdirektiv
att i sitt arbete beakta behovet av
kvalificerad personal för internationellt
bilateralt och multilateralt biståndsarbete.
Fru Segerstedt Wiberg undrade,
om utskottets yttrande var att betrakta
såsom ett avstyrkande av motionen eller
såsom en form av viljeyttring. Vad är
det utskottet säger? Jo, utskottet säger:
”Utskottet, som räknar med att utbildningsmyndigheterna
i sin planläggning
beaktar det utbildningsbehov som motionären
åsyftar, finner inte anledning
att föreslå riksdagen att göra den önskade
hänvändelsen till Kungl. Maj :t.”

Utskottet anser alltså inte att tilläggsdirektiv
till U 68 bör utfärdas utan räknar
med att utbildningsmyndigheterna
beaktar detta utbildningsbehov. Det är
kanske också fråga om en form av viljeyttring
i vart fall inte i negativ riktning.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr WALLMARK (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall bara på en
enda punkt göra en kommentar med
anledning av vad herr Mårtensson här

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Nr 24

101

anfört såsom utskottets talesman — övriga
frågor år ju redan debatterade.

Det gäller här planeringen för de
icke-laborativa institutionerna och de
nya ytramarna. Det föreligger ingen
skillnad mellan oss reservanter och utskottsmajoriteten
eller departementet
och U 08 när det gäller behovet att få
en annan planeringsram. Man har ju tidigare
arbetat efter U 03:s förslag, som
ju nu är överskridet när det gäller studerandeantalet,
i många fall utomordentligt
mycket. Vad vi ifrågasätter är
det sätt varpå man planerat lokalerna.

Vi undrar framför allt varför inte underlaget
för behovsprövningen redovisas
för riksdagen. Den lilla analys som
vi har gjort visar att man skurit ned
undervisningsytan per studerande till
någonting mellan en tredjedel och hälften
i jämförelse med den planeringsram
som vi tidigare arbetat efter.

Det är ju i och för sig förvånansvärt,
men det jag finner mest förvånande är
att man inte talar om vad man vill att
riksdagen skall fatta beslut om. Det har
inte ens varit möjligt för oss i oppositionen
att göra en ordentlig analys av dessa
frågor, så att vi åtminstone kan tala
om för riksdagen vad det är för beslut
som faktiskt fattas. Av det skälet har vi
alltså sagt att det inte är vettigt att gå
fram på det här viset.

Herr Mårtensson sade att detta bara
gäller försöksvis under en övergångsperiod,
som väntas bli kort. Ja, så står det
faktiskt inte i Kungl. Maj:ts skrivelse.
Där är det fixerat i kvadratmeter, inkluderande
alla förhyrda lokaler — jag förmodar
att biograferna är inräknade.
Huruvida universitetet avser att hålla
studenterna med pannlampor så att de
kan läsa på biograferna, står det ingenting
om, men det torde vara nödvändigt
i dessa lokaler. Beslutet gäller emellertid
de närmaste fem åren, och det vill jag
inte precis kalla någon försöksperiod.

Jag finner alltså att det är helt felaktigt
att föreslå att riksdagen fattar
beslut på dessa grunder, när vi saknar
allt underlag.

4t Första kammarens protokoll 1970. Nr 24

Anslag till högre utbildning och forskning

Herr BLOMQUIST (m) kort genmäle:

Herr talman! När det gäller professuren
i religionssociologi, sade herr Alvar
Mårtensson att det är riktigt vad jag
påpekade, nämligen att universitetskanslersämbetet
rekommenderat professuren
i fråga och att den skulle inrättas
budgetåret 1971/72. Herr Mårtensson
sade vidare att utskottet ingalunda är
kallsinnigt inför motionärernas yrkande
men tilläde att man har gjort den
bedömningen att det är riktigt att avvakta
utredningen om religionsvetenskapernas
mål.

Är detta motivet, så måste det föreligga
ett missförstånd från utskottets
sida, då UKÄ just påtalar — vilket inte
kan vara obekant för vare sig herr Mårtensson
eller övriga i utskottsmajoriteten
— att dessa bägge saker inte har
med varandra att göra. Finns det möjligtvis
ett annat motiv? I så fall tycker
jag att det vore riktigt att redovisa det.

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! De synpunkter jag nu
ämnar lägga på frågan om en professur
i folkrörelsernas historia vill jag tillägna
herr förste vice talmannen och herr
Lage Svedberg.

Låt mig citera: ”Med vad sålunda anförts
får utskottet hemställa att första
kammaren för sin del måtte besluta att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
ville anhålla om utredning på vad sätt
en förstärkning av akademisk forskning
och undervisning rörande samtida
svenska samhällsförhållanden, i synnerhet
de svenska folkrörelserna, lämpligen
kan åstadkommas.”

Så beslöt på första kammarens första
tillfälliga utskotts hemställan denna
kammare i april 1943. Detta förslag,
som antogs av en enhällig riksdag, överlämnades
av regeringen till socialutbildningssakkunniga,
som dock i sina
båda betänkanden 1944 och 1946 inte
framlade något förslag i frågan. Herr
förste vice talmannen och herr Lage
Svedberg är de enda av 1943 års riks -

102

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Anslag till högre utbildning och forskning
dagsledamöter som fortfarande tillhör
denna kammare — därav tillägnan.

1947 års riksdag fattade beslut om inrättande
av professurer i den moderna
sociala och politiska historien vid universiteten
i Uppsala och Lund. Tjänsterna
har trots det inte tillskapats, och
ändå har universitetskanslersämbetet
vid upprepade tillfällen aktualiserat inrättandet
av dem.

Fakultetsberedningen för humaniora
och teologi framhöll i sina äskanden
1968/69 att en professur i historia, särskilt
de svenska folkrörelsernas historia,
borde inrättas och knytas till humanistiska
forskningsrådet. Också i äskandena
till årets riksdag har forskningsrådet
föreslagit denna tjänst. Äskandet
har tillstyrkts av universitetskanslersämbetet
men inte föranlett något
förslag från regeringen och riksdagen.

Mot den bakgrunden väcktes två motioner
i första kammaren och två i andra
i detta ärende vid årets riksdag. I
den ena motionerar en rad prominenta
socialdemokrater med herr Dahlberg i
spetsen om att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle hemställa att en professur
i folkrörelsernas historia inrättas
från nästa budgetår. Själv har jag tillsammans
med en grupp folkpartister föreslagit
en motsvarande professur, förslagsvis
benämnd E. H. Thörnbergs professur.

För mig är det helt ofattbart att ett
förslag som detta, vilket riksdagen ursprungligen
fattade beslut om redan
1943, ännu inte har kunnat förverkligas.
Om det hade gällt någon specialitet
som endast haft perifer anknytning
till riksdagen och dess olika grupperingar
skulle det varit lättare att förstå.
Men nog trodde jag att arbetarrörelsen,
nykterhetsrörelsen, kooperationen,
landsbygdsrörelsen, fackföreningsrörelsen
och frikyrkorörelsen gemensamt hade
en sådan representation i riksdagen
att det skulle vara möjligt att få gehör
för tanken på en professur i folkrörelsernas
historia!

I min motion har jag påpekat att E.
H. Thörnberg på många sätt symboliserar
den roll och karaktär som folkrörelseforskningen
hittills haft i vårt land.
Den har främst bedrivits av människor
som själva vuxit upp inom folkrörelserna
och vilka inte alltid haft akademisk
utbildning i bakgrunden. Ämnesområdet
har ofta befunnit sig mellan de olika
vetenskapliga disciplinerna, och det är
först på de allra senaste åren som ämnet
har ägnats viss uppmärksamhet i
akademiska sammanhang.

I statsutskottet har jag avgivit en
blank reservation på denna punkt. Jag
kommer inte att ställa något speciellt
yrkande, då det torde vara lönlöst, men
vill ändå med detta inlägg ha sagt att
ämnet inte längre får nonchaleras på
det sätt som har skett. Senast vid nästa
års riksdag måste ett beslut kunna fattas
om inrättande av en professur i folkrörelsernas
historia. Eller kanske regeringen
27 år efter den första hänvändelsen
från riksdagen rent av föreslår det
i nästa statsverksproposition?

Häri instämde herr Richardson (fp).

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner komrne
att framställas särskilt beträffande varje
moment av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan, varvid dock
vissa moment, vid vilka annat yrkande
ej framställts än om bifall till utskottets
hemställan, komme att sammanföras.

I fråga om mom. 1, fortsatte herr
förste vice talmannen, hade yrkats dels
att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Bohman
m. fl. vid punkten avgivna, med a betecknade
reservationen.

Sedermera gjorde herr förste vice
talmannen propositioner enligt dessa
båda yrkanden och förklarade sig anse
propositionen på bifall till utskottets

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Nr 24

103

hemställan vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Andersson, Axel, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 88 punkten
2 mom. 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bohman m. fl.
vid punkten avgivna, med a betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Andersson, Axel,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 63;

Nej — 58.

På gjord proposition bifölls därefter
vad utskottet hemställt i mom. 2—-5.

Vidare gjorde herr förste vice talmannen
enligt de rörande mom. 6 förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Bohman
in. fl. vid punkten avgivna, med c betecknade
reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Wallmark begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter

Anslag till högre utbildning och forskning

given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 88 punkten
2 mom. G, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bohman m. fl.
vid punkten avgivna, med c betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Wallmark begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —100;

Nej — 18.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Därpå bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i mom. 7—14.

Ytterligare gjorde herr förste vice
talmannen jämlikt de avseende mom.
15 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Bohman in. fl. vid punkten avgivna,
med d betecknade reservationen; och
förklarade herr förste vice talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Wallmark begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

104

Nr 24

Onsdagen den 13 mai 1970 em.

Om inrättande av en professur i religionssociologi vid universitetet i Lund

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 88 punkten
2 mom. 15, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bohman m. fl.
vid punkten avgivna, med d betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Wallmark begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —103;

Nej— 19.

Punkten 3

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 4

Om inrättande av en professur i religionssociologi
vid universitetet i Lund

(Debatt rörande denna punkt hade
förekommit i anslutning till behandlingen
av punkten 2 i detta utlåtande.)

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att för budgetåret 1970/71 anvisa
till Teologiska fakulteterna: Avlöningar
till lärarpersonal ett förslagsanslag av
3 581 000 kronor och till Teologiska fakulteterna:
Driftkostnader ett reservationsanslag
av 550 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
132, av herrar Sörenson och Wikström,
samt II: 143, av herr Eriksson i Arvika
in. fl., vari anhållits, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begä -

ra, att förslag framlades om att en professur
i religionssociologi skulle inrättas
vid lämpligt universitet,

dels de likalydande motionerna I: 183,
av herr Blomquist, och II: 222, av herr
Nordstrandh m. fl., vari hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte uttala, att en professur i religionssociologi
borde inrättas vid universitetet
i Lund från och med budgetåret
1971/72,

dels de likalydande motionerna 1:189,
av herr Peterson, Eric, och herr Skagerlund,
samt II: 513, av herr Neländer
m. fl., vari yrkats, att riksdagen hos
Kungl. Maj :t skulle giva till känna sin
mening, att en professur i religionssociologi
skulle inrättas budgetåret 1971/
72,

dels ock de likalydande motionerna
1:336, av herr Blomquist, och 11:383,
av herr Nordstrandh m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen skulle anslå 25 000
kronor till Religionssociologiska institutet
i Stockholm.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte till Teologiska
fakulteterna: Avlöningar till lärarpersonal
för budgetåret 1970/71 anvisa ett
förslagsanslag av 3 581 000 kronor,

2. att riksdagen måtte till Teologiska
fakulteterna: Driftkostnader för budgetåret
1970/71 anvisa ett reservationsanslag
av 550 000 kronor,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:183 och II: 222 samt 1:189 och
II: 513 om inrättande från och med den
1 juli 1971 av en professur i religionssociologi
ävensom motionerna I: 132
och 11:143 om förslag om en professur
i religionssociologi,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 336 och II: 383 om anslag till
Religionssociologiska institutet.

Reservation hade avgivits, beträffande
en professur i religionssociologi, av
herrar Bohman (m), Axel Andersson
(fp), Wirtén (fp), Wallmark (m), NilsEric
Gustafsson (ep), Wikström (fp),

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Nr 24

105

Johan Olsson (ep), Gustafson i Göteborg
(fp), Nordstrandh (in), Mattsson (ep),
Enskog (fp) och Antonsson (ep), fru
Sundberg (m) samt herr Elmstedt (ep),
vilka ansett, att utskottets yttrande i
viss angiven del bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under 3 hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna
I: 132 och 11:143 samt I: 189 och II: 513
ävensom med bifall till motionerna
1:183 och 11:222 bemyndiga Kungl.
Maj:t att den 1 juli 1971 inrätta en professur
i religionssociologi vid universitetet
i Lund.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner beträffande
utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan komme att framställas
först särskilt angående mom. 1 och 2
samt därefter särskilt beträffande vartdera
mom. 3 och 4.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
hemställt i mom. 1 och 2.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
enligt de avseende mom. 3 förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
förste vice talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Wallmark begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes

Anslag till socialhögskolorna
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 88 punkten
4 mom. 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Wallmark begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 65;

Nej — 57.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i mom. 4.

Punkterna 5—15

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 16

Anslag till socialhögskolorna

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna de riktlinjer för
utbyggnad av socionomutbildningen
som förordats i statsrådsprotokollet
över utbildningsärenden för den 2 januari
1970, dels till Socialhögskolorna
för budgetåret 1970/71 anvisa ett förslagsanslag
av 19 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 598,
av fru Lundblad, Grethe, m. fl., och

106

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Anslag till socialhögskolorna
II: 506, av fru Gradin m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte godkänna
de riktlinjer för utbyggnad av socionomutbildningen
som förordats i statsverkspropositionen
och att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte uttala,
att de studerande —- i motsats till förslag
från 1968 års utbildningsutredning
— även i fortsättningen borde inhämta
erforderlig praktik under eller före studietiden
i enlighet med vad i motionerna
anförts,

dels de likalydande motionerna I: 628,
av herr Sörenson m. fl., och II: 710, av
herr Mundebo m. fl., vari yrkats, att
riksdagen skulle besluta att successivt
öka socionomutbildningen inom ramen
för nuvarande studiegång omfattande
två och ett halvt års teoretiska studier
och ett års studiepraktik samt att i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om en
översyn av socionomutbildningens innehåll
och utformning,
dels de likalydande motionerna I: 633,
av herr Wallmark m. fl., och II: 665,
av herr Carlshamre m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen skulle besluta

att med avslag på propositionen nr
1, bilagan 10, punkten E 29, i vad avsåge
studiepraktikens längd, fastställa
studiepraktiktiden inom socionomutbildningen
till ett läsår,

att utbyggnaden av intagningskapaciteten
inom socionomutbildningen i första
hand skulle ske vid de nuvarande
socialhögskolorna, samt

att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att socionomutbildning utanför
de nuvarande socialhögskolorna icke
måtte anordnas utan att förslag härom
först förelagts riksdagen,
dels de likalydande motionerna I: 640,
av herr Wirtén m. fl., och 11:662, av
herr Almgren m. fl., vari yrkats, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle
anhålla, att Kungl. Maj :t vid sitt ställningstagande
i fråga om socionomutbildningens
utbyggnad måtte beakta de
förutsättningar för denna utbyggnad
som Jönköping kunde erbjuda,

dels ock de likalydande motionerna
I: 699, av herr Wikström och fru Hamrin-Thorell,
samt 11:737, av fru Anér
och herr Mundebo, såvitt nu vore i
fråga.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

1. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
1:628 och 11:710, 1:598 och 11:506
samt 1:633 och 11:665, förstnämnda
båda motioner såvitt nu vore i fråga,
godkänna de riktlinjer för utbyggnad
av socionomutbildningen som utskottet
förordat,

2. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag till Socialhögskolorna
för budgetåret 1970/71 anvisa
ett förslagsanslag av 19 270 000 kronor,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 628 och II: 710 i vad de avsåge
en översyn av socionomutbildningen,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:640 och 11:662 om förutsättningarna
för socionomutbildningen i
Jönköping,

5. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 699 och II: 737 i vad de avsåge
en översyn av kursplanerna vid socialhögskolorna.

Vid punkten hade anmälts reservation
av herr Wirtén (fp), som dock ej
antytt sin mening.

Herr WIRTÉN (fp):

Herr talman! Den mest omdiskuterade
punkten i detta digra utskottsutlåtande
är sannolikt den som handlar om socialhögskolorna.
Trots flera motionsyrkanden,
mer eller mindre ilskna debattartiklar
i tidningar och tidskrifter
och flera uppvaktningar från olika intressenter
vid avdelningens behandling
av ärendet har utskottet presenterat
riksdagen ett enhälligt utlåtande. Man
frågar sig: Hur kan detta märkliga förhållande
förklaras?

Jag avser inte att på något sätt ge ett

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Nr 24

107

fylligt svar på den frågan, men en kort
kommentar kan vara motiverad.

Det är allmänt känt att vi under hela
1900-talet haft en markant brist på socionomer,
en brist som kvarstår lika acce
tuerad. Enligt Svenska kommunförbundets
uppgifter är endast 30—35 procent
av tjänsterna inom den kommunala
socialvården besatta med socionomer.
Mot den bakgrunden har förslag framlagts
om att fördubbla antalet utbildningsplatser
på relativt kort tid. Utbyggnaden
föreslås vara fullt genomförd
senast budgetåret 1971/72. Detta i och
för sig vällovliga förslag skulle genomföras
genom att befintliga praktikplatser
utnyttjades effektivare samtidigt
som studiepraktiken skulle avkortas
från nuvarande tolv till fem månader.
Det är framför allt den delen av
förslaget som mött kraftig kritik och
mängder av gensagor.

Utskottet har ställt sig på kritikernas
sida och korrigerat Kungl. Maj:ts proposition.
Korrigeringen har skett på två
väsentliga punkter. För det första har
utskottet ansett att propositionens förslag
om fem konsulenttjänster för att
organisera praktiktjänstgöringen vid socialhögskolorna
är för snålt tilltaget för
att det skall fungera på önskvärt sätt,
och utskottet har därför föreslagit riksdagen
att anvisa medel för ytterligare
fem tjänster. För det andra har utskottet
beträffande praktiktidens längd hänvisat
till det pågående arbetet inom den
tillsatta organisationskommittén, som
har till uppgift att förbereda utbyggnaden
av socionomutbildningen, och därvid
gjort följande uttalande, som jag
gärna vill citera ordagrant: ”Utskottet
--- —- finner det nödvändigt att kommittén
ingående överväger möjligheterna
att lösa praktikfrågan utan någon
försämring av utbildningens kvalitet.
De studerande bör före eller under studietiden
inhämta erforderlig praktisk
erfarenhet inom för socionomutbildningen
betydelsefulla områden och av i
huvudsak samma omfattning som för
närvarande. Inom den ramen bör man

Anslag till socialhögskolorna
fasthålla kravet på att praktik till en
omfattning motsvarande minst en av de
nuvarande praktikperioderna skall utgöras
av handledd praktik.”

Herr talman! Utskottet har således i
sitt utlåtande slagit fast att praktikperioden
skall ha i huvudsak samma omfattning
som för närvarande. Det är av
stor vikt att detta uttalande verkligen
beaktas i det fortsatta förberedelsearbetet
för utökningen av utbildningen av
socionomer. Även om uttalandet har litet
av kautschukkaraktär, har det utgjort
en grundförutsättning för den enhällighet
utskottet uppnått i denna fråga,
som från början var starkt kontroversiell.

Min blanka reservation på den här
punkten har egentligen en annan orsak
än den korta kommentar jag nu gjort i
huvudfrågan. Jag vill nämligen, herr talman,
fästa kammarens uppmärksamhet
på en annan grundinställning som utskottet
har haft i denna fråga men också
i ett flertal andra liknande frågor
som berör utvidgning av vår utbildningskapacitet
på olika eftergymnasiala
utbildningslinjer. Det gäller den positiva
inställningen till en decentraliserad
högskoleutbildning. Kanske kan man
säga att 1965 års beslut om inrättande
av universitetsfilialer utgjorde inkörsporten
för en decentraliserad eftergymnasial
utbildning. Den satsning som då
skedde har fått sin fortsättning på olika
utbildningsområden, och den måste få
sin fortsättning beträffande socionomutbildningen
— detta är utskottet helt
på det klara med. Den tidigare nämnda
organisationskommittén har också till
uppgift att ta ställning till de besvärliga
frågorna om var den utökade utbildningen
av socionomer skall förläggas.
Som motionär tillsammans med samtliga
länskamrater från Jönköpings län
vill jag gärna stryka under de skäl som
framförts i vår motion för att förlägga
en socialhögskola till Jönköping.

Av det jag sade i min allmänna kommentar
till den föreslagna utökningen
av socionomutbildningen framgick att

108

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Anslag till socialhögskolorna
en av de största svårigheterna att genomföra
den är bristen på praktikplatser.
Den omständigheten talar för att
man söker sig till större tätortsregioner
med outnyttjad kapacitet för praktikplacering.
Jönköpingsområdet, som från
och med nyåret bildar en gemensam
kommun med ett befolkningsunderlag
på cirka 106 000 invånare och som har
cirka 310 000 personer bosatta inom ett
restidsavstånd med bil om 60 minuter,
utgör otvivelaktigt en sådan region som
vore lämplig att utnyttja. Därtill kommer
att en viss erfarenhet av utformningen
av praktikplatstjänstgöringen redan
finns genom det praktikcentrum
som är förlagt till staden. Undersökningar
har gjorts av tillgången på praktikplatser,
vilka visar att antalet går att
öka väsentligt.

En annan flaskhals utgör bristen på
kvalificerad lärarpersonal av specialisttyp.
Självklart har en kommun i Jönköpings
storlek och med funktion som förvaltningscentrum
tillgång till åtskilliga
av de specialister som kan komma i fråga.
Det gäller både personal med kvalificerad
akademisk utbildning och personal
med omfattande praktisk erfarenhet
av socialt och administrativt arbete
av kvalificerad karaktär.

På den juridiska sidan kan det vara
av betydelse att Göta hovrätt är lokaliserad
till platsen.

Därutöver talar Jönköpings geografiska
läge ungefär mitt emellan de nuvarande
socialhögskolorna i södra och
mellersta Sverige samt stadens utmärkta
kommunikationer för att den omnämnda
organisationskommittén i sina
fortsatta överväganden bör stanna vid
att föreslå Jönköping som lokaliseringsort
för en ny socialhögskola.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! Det skulle egentligen ha
varit onödigt att ta upp en debatt om
socialhögskolorna, eftersom utskottet på
denna punkt är helt enigt.

I den tidigare debatten var statsrådet

Carlsson beredd att ingå ett vad med
mig. Vi talade nu inte om vad det skulle
gälla. Detta kanske vi kan göra när
jag redogjort för det jag avsåg när jag
sade att vi inte med det här förslaget
kommer att godta U 68 :s tankegångar.

Det primära med U 68 :s förslag var
ju inte att öka utbildningen inom socialhögskoleområdet.
Det har vi varit överens
om länge, och utskottet har pekat
på detta i andra yttranden. Det finns
ingen motion som sagt att vi inte skall
göra det. Det var inte där som nyheten
låg, utan i att praktiken skulle nedskäras
till hälften för att åstadkomma detta.
Det var alltså U 68:s bidrag. Malisen
säger ju att en av de framstående ledamöterna
av kommittén lät utropa att
detta var det bästa och mest framsynta
beslut som på länge fattats inom utbildningspolitiken.
Det är kanske något
förargligt för den generaldirektören att
riksdagen nu är på väg att justera hans
framsynta tankegångar.

Jag finner det så mycket märkligare
att departementet tagit upp detta förslag
och framför det såsom sitt till riksdagen,
när man samtidigt diskuterar värdet
av praktiska kunskaper integrerade
i den högre utbildningen.

Herr talman! Jag har velat säga detta
med anledning av vad statsrådet Carlsson
tidigare yttrade. Utskottet är enigt.
Vi har med vår motion inte något ytterligare
att tillägga eftersom de tre punkter
vi där har tagit upp till alla delar bifallits.
Vi är alltså nöjda och belåtna.
Jag kan väl säga att på samma sätt som
jag känner samhörighet med denna utbildning
känner jag mig som yrkesman
belåten med att någon justering inte har
vidtagits.

Jag ber alltså att med tillfredsställelse
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru LUNDBLAD, GRETHE, (s):

Herr talman! Utbildningen vid socialhögskolorna
har ju de senaste åren
tilldragit sig ett mycket stort intresse
hos de studerande som söker sig till

Onsdagen den 13 maj 1970 cm.

Nr 24

101)

liögre utbildning. Det är viildigt många
av dessa som fått vända vid socialhögskolans
port, därför att utbildningsplatserna
inte alls har motsvarat behovet.
Under 1969 var det exempelvis
endast en femtedel av de över 3 000
sökande som fick plats vid socialhögskolornas
utbildning.

Utbildningsplatserna har inte heller
motsvarat behovet hos de så kallade
avnämarna, nämligen socialvården,
sjukvården och en hel del myndigheter
samt privata företag. Måhända kommer
efterfrågan att öka ytterligare om man
skall införa en helhetsprincip i socialvårdens
organisation på det kommunala
planet.

Att utbildningen vid socialhögskolorna
denna vinter har tilldragit sig ytterligt
stor uppmärksamhet kanske beror
på det uttalande som gjorts av U 68,
att en utökning av utbildningskapaciteten
synes omöjlig utan att praktiktiden
beskärs.

Såsom en av motionärerna med önskemålet
om en praktisk del av socionomutbildningen
som till både tid och
innehåll i stort sett är likvärdig med
den nuvarande, hälsar jag med tillfredsställelse
de uttalanden som statsutskottet
har gjort i ärendet om anslag
till socialhögskolorna. Det är också
mycket glädjande att utskottet följer
upp sitt uttalande angående ett ökat
antal praktikplatser med förslag om en
utökning av antalet konsulenter. Det är
ju med deras hjälp olika huvudmän
skall stimuleras att ta emot ett utökat
antal praktikanter. Departementet har
också visat ett mycket stort intresse av
att lösa praktikfrågan genom att tillsätta
en speciell kommitté för ändamålet.

Socialt arbete och samhällelig administration
är inte bara praktisk hjälp,
vård och administrativa rutiner. Det
är i stor utsträckning också fråga om
att ta kontakt med människor, som ofta
på grund av sin situation känner sig
underlägsna. Jag tror det är viktigt att
ha en allsidig och praktisk erfarenhet

Anslag till socialhögskolorna
av någon form av socialt arbete jämsides
med teoretiska kunskaper för att
gå i land med sådant kontaktarbete. Det
har alltid varit denna kombination av
teoretiska studier och praktisk erfarenhet
som givit socionomutbildningen en
alldeles speciell profil inom den akademiska
utbildningen. Systemet liar
även visat sig vara lämpligt och omtyckt
av både elever och arbetsgivare.

Praktiken ger också träning i en viss
metodik som gör att eleverna efter avslutad
utbildning vid socialhögskolan,
kanske i motsats till många andra utbildningsvägar,
på en gång självständigt
kan sköta en tjänst. Praktiken ger
en sorts specialisering genom kombination
mellan praktikperioder och linjeval.
Paradoxalt nog kan man säga att
praktiken också genom sin kombinationsrikedom
kan göra utbildningen än
mer användbar i en social verklighet
som är under ständig omvandling. Det
är därför mycket glädjande att utskottets
förslag har vunnit allmän uppslutning
när det gäller uppläggningen av
utökad socionomutbildning.

Det är motionärernas förhoppning
att statsutskottets uttalande, när det nu
skall följas upp både av departementet
och av organisationskommittén, skall
leda till att utbildningsplatserna inom
socionomutbildningen kan ökas samtidigt
som de studerande får inhämta
praktiska erfarenheter från socionomernas
arbetsfält under eller före utbildningstiden
i den omfattning som
man hittills har funnit både lämplig
och nödvändig.

Herr talman! .lag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! I anslutning närmast
till herr Wirténs anförande vill jag
komplettera med att peka på ett område
där ett ökat antal praktikantplatser
för blivande socionomer bör kunna
erhållas. Jag tänker på kriminalvården

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Ang. särskilda åtgärder för forskarutbildning, m. m.

i frihet och närmare bestämt skyddskonsulentorganisationen.

Som ordförande i en övervakningsnämnd
för kriminalvård i frihet har
jag haft tillfälle att följa sådan praktikanttjänstgöring,
även om den har förekommit
i ganska begränsad omfattning.
Jag tror att den kontakt som praktikanten
får med människor med anpassningssvårigheter,
ofta utstötta ur samhället,
kan ge värdefull erfarenhet för
den blivande socialarbetaren. Därtill
kommer att dessa praktikanter uträttar
ett mycket gott arbete inom frivården,
vilken fortfarande är i behov av ökade
resurser.

Jag vill också påpeka att det är fråga
om en handledd tjänstgöring, där
skyddskonsulenten eller biträdande
skyddskonsulenten hela tiden meddelar
anvisningar och följer vederbörandes
tjänstgöring.

Jag vill uttala den förhoppningen att
när man undersöker möjligheten att få
ett ökat antal praktikantplatser man
också beaktar möjligheten till tjänstgöring
inom kriminalvården i frihet.

Herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! Jag måste bemöta herr
Wallmark på en punkt. Han påstod att
U G8 skulle komma att lida ett nederlag
genom det beslut som han väntar skall
fattas här om en stund.

Låt mig först och främst konstatera
att U 68:s förslag och målsättning var
en kraftig ökning av kapaciteten. Det
beslut som första kammaren nu står i
begrepp att fatta kommer att förverkliga
denna målsättning. Medlet som
U 68 föreslog var en nedskärning av
den handledda praktiken, vilket också
är i enlighet med det beslut som nu
kommer att fattas.

Däremot har herr Wallmark i pressen
uttalat att propositionen skall stoppas
och röstas ned av denna kammare. På
den punkten kommer herr Wallmark
också att få fel, och det hälsar jag med
djup tillfredsställelse.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! Låt mig bara erinra
herr statsrådet om att utskottet hemställer
att riksdagen fattar beslut om
en socionomutbildning i enlighet med
de riktlinjer utskottet förordar och icke
i enlighet med de riktlinjer som propositionen
förordar.

Det kanske kan vara en tillräcklig
kommentar.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 17—20

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 21

Ang. särskilda åtgärder för forskarutbildning,
m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Särskilda åtgärder för forskarutbildning
för budgetåret 1970/71
anvisa ett anslag av 4 400 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 275,
av herr Bohman m. fl., och II: 312, av
herr Holmberg m. fl., i vad avsåge hemställan
att riksdagen med en höjning
av Kungl. Maj :ts förslag med 1 770 000
kronor till Särskilda åtgärder för forskarutbildning
för budgetåret 1970/71
måtte anslå 6 170 000 kronor,

dels ock de likalydande motionerna
I: 616, av herr Richardson m. fl., och
II: 696, av herr Källstad m. fl., vari anhållits,

A. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa dels att i samband
med att för riksdagen framlades
en treårsplan för utbyggnad av de matematisk-naturvetenskapliga,
humanistiska
och samhällsvetenskapliga fakulteterna
med fasta tjänster som professor
och biträdande professor en sådan
fördelning av tjänstgöringsskyldigheterna
mellan olika befattningshavare
skulle genomföras, att samtliga ägde

Nr 21

111

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Ang. särskilda åtgärder för forskarutbildning, in. m.

fullgöra viss del av sin undervisning i
form av handledning och att denna fördelades
efter kompetens och inriktning
på samtliga de stadier och utbildningsvägar
inom vilka professorsundervisning
och handledning skulle förekomma,
dels om förslag till normalbestämmelser
för omvandling av extra biträdande
professur till ordinarie professur
eller biträdande professur efter förslagsvis
tre år,

B. att riksdagen måtte besluta att till
Särskilda åtgärder för forskarutbildning
anvisa ett i förhållande till Kungl.
Maj :ts förslag med 1 miljon kronor höjt
anslag av 5,4 miljoner kronor samt
att därvid universitetskanslersämbetet
skulle bemyndigas att tillämpa samma
principer för tilldelning av assistenttimmar
för allmänt institutionsarbete
samt biträdeshjälp som för motsvarande
ordinarie tjänst.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna 1:275 och 11:312 samt I:
G16 och 11:696, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, till Särskilda åtgärder
för forskarutbildning för budgetåret
1970/71 anvisa ett anslag av
4 400 000 kronor,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 616 och II: 696 i vad de avsåge
fördelningen av tjänstgöringsskyldigheterna
mellan olika befattningshavare,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 616 och II: 696 i vad de avsåge
omvandling av tjänster som extra biträdande
professor.

Reservation hade avgivits, beträffande
medelsanvisningen, av herrar Bohman
(m), Axel Andersson (fp), Wirtén
(fp), Wallmark (in), Wikström (fp),
Gustafson i Göteborg (fp), Xordstrandh
(m) och Enskog (fp) samt fru Sundberg
(m), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort under 1 hemställa, att

riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj ds förslag och motionerna I: 275 och
II: 312, såvitt nu vore i fråga, samt med
bifall till motionerna I: 616 och II: 696,
såvitt nu vore i fråga, till Särskilda åtgärder
för forskarutbildning för budgetåret
1970/71 anvisa ett anslag av
5 400 000 kronor.

Herr förste vice talmannen yttrade,
att vid överläggningen angående förevarande
punkt jämväl finge beröras punkten
22 i detta utlåtande.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! Vi har nu kommit över
på frågan om forskarutbildningen och
de anslag som skall ges till denna. Jag
skall, herr talman, inte ta upp någon
längre debatt kring forskarutbildningen,
om vilken vi fattade beslut förra
året, och inte heller om konsekvenserna
av den alltför snäva anslagsgivning som
fastställdes i samband därmed.

Jag vill bara konstatera att de anslag
för en etappvis utvidgad forskarutbildning
som har givits under föregående
år och i år enligt vår bedömning är alldeles
på tok för snäva. Denna uppfattning
omfattas inte enbart av moderata
samlingspartiet utan även av folkpartiet.

Vi har i vår motion följt UKÄ:s förslag,
som jag skulle vilja kalla ett minimiförslag.
UKÄ har förordat att anslaget
uppräknas med 2 770 000 kronor
till särskilda åtgärder för forskarutbildningen,
och då skulle man komma upp
till ett totalanslag på 6 170 000 kronor.
Jag vill nämna att de totaläskanden som
framförts till UKÄ uppgår till ungefär
14 miljoner kronor. Det kanske säger
något om den stora spännvidd som finns
mellan de faktiska behoven och den
möjlighet som propositionen ger att
förverkliga dessa behov.

Vi har, herr talman, på denna punkt
enats med folkpartiet om att i vår reservation
föreslå en höjning av förevarande
anslag utöver Kungl. Maj :ts förslag
med 1 miljon kronor.

112

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Ang. särskilda åtgärder för forskarutbildning, m. m.

Jag är helt medveten om att vi här
diskuterar frågan om en prioritering,
d. v. s. var vi skall lägga pengar. Vi har
ansett att om det över huvud taget skall
vara någon mening med vår forskarutbildningsreform
så är det nödvändigt
med något så när tillräckliga resurser.
De räcker i alla fall inte för att genomföra
reformen helt, men denna förstärkning
med 1 miljon kronor tror vi skall
kunna avhjälpa de värsta bristerna.

Punkt 22 berör i princip samma sak,
stipendier för främjande av högre vetenskapliga
studier. UKÄ har föreslagit
125 nya stipendier för forskarutbildning.
Kungl. Maj:ts förslag i detta fall
stannar vid ett 50-tal och vi anser att
detta inte är rimligt. Skall ungdomarna
få möjlighet att ägna sig åt forskarutbildning
måste vi också ställa erforderliga
stipendier till förfogande. Därför
har vi förordat universitetskanslersämbetets
förslag. Det innebär alltså
en höjning av Kungl. Maj :ts förslag med
806 200 kronor.

Herr talman! Med denna korta motivering
ber jag att nu få yrka bifall till
reservationen vid punkten 21.

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Det är naturligtvis alldeles
riktigt att det här är fråga om en
resursfördelning. Jag vill erinra om att
i fjol fördes en debatt också i denna
fråga, där det framställdes yrkande som
närmast gick ut på att man skulle prioritera
detta område. Departementschefen
föreslår en ökning av anslaget till särskilda
åtgärder för forskarutbildning
med 1 miljon kronor, och utskottet finner
detta vara en realistisk avvägning.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag på denna punkt.

När det gäller stipendier för främjande
av högre vetenskapliga studier
är det riktigt att universitetskanslersämbetet
föreslår 125 nya forskarstipendier.
Departementschefen föreslår en
ökning med 50 stipendier för forskarutbildning.
Här kan tilläggas att för in -

nevarande budgetår utgår sammanlagt
365 stipendier för forskarutbildning
samt 322 licentiandstipendier och 301
doktorandstipendier enligt äldre bestämmelser.
Med den ökning av 50 stipendier
som departementschefen föreslår
anser utskottsmajoriteten att man
har gått så långt som det för närvarande
är möjligt.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
yttrade, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner beträffande
utskottets i förevarande punkt
gjorda hemställan komme att framställas
först särskilt angående mom. 1 samt
därefter särskilt rörande utskottets hemställan
i övrigt.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de avseende
mom. 1 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Wallmark begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 88 punkten
21 mom. 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Nr 24

113

Ang. stipendier för främjande av högre vetenskapliga studier

att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Walltnark begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —84;

Nej — 36.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i
denna punkt.

Punkten 22

Ang. stipendier för främjande av högre
vetenskapliga studier

(Debatt rörande denna punkt hade
förekommit i anslutning till behandlingen
av punkten 21 i detta utlåtande.)

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Stipendier för främjande av
högre vetenskapliga studier för budgetåret
1970/71 anvisa ett reservationsanslag
av 11 402 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat de likalydande motionerna
1:275, av herr Bohman m. fl., och II:
312, av herr Holmberg m. fl., i vad
avsåge hemställan att riksdagen måtte
besluta att med en höjning av Kungl.
Maj :ts förslag med 806 250 kronor till
Stipendier för främjande av högre vetenskapliga
studier för budgetåret 1970/
71 anslå 12 208 250 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1:275 och 11:312, nämnda
motioner såvitt nu vore i fråga, till
Stipendier för främjande av högre vetenskapliga
studier för budgetåret 1970/
71 anvisa ett reservationsanslag av
11 402 000 kronor.

Reservation hade anförts, beträffande
medelsanvisningen, av herrar Bohman
(m), Wallmark (m) och Nord -

strandh (m) samt fru Sundberg (m),
vilka ansett, att utskottets yttrande i
viss angiven del bort erhålla den lydelse,
reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
och med bifall till motionerna
I: 275 och II: 312, nämnda motioner såvitt
nu vore i fråga, till Stipendier för
främjande av högre vetenskapliga studier
för budgetåret 1970/71 anvisa ett
reservationsanslag av 12 208 200 kronor.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen enligt de därunder framkomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr förste
vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Wallmark begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 88 punkten
22, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositio -

114

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Anslag till vissa forskningsändamål
nen ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Wallmark begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —106;

Nej — 15.

Punkterna 23 och 24

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 25

Anslag till vissa forskningsändamål

Med tillstyrkande av Kungl. Maj :ts i
ämnet framlagda förslag hade utskottet
i denna punkt hemställt,

1. att riksdagen måtte för budgetåret
1970/71 anvisa

a) till Medicinsk forskning ett reservationsanslag
av 40 100 000 kronor,

b) till Humanistisk forskning ett reservationsanslag
av 7 660 000 kronor,

c) till Samhällsforskning ett reservationsanslag
av 8 250 000 kronor,

2. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att vid statens naturvetenskapliga
forskningsråd inrätta en extra
ordinarie professur i etologi och en
extra ordinarie professur i glaciologi,

3. att riksdagen måtte för budgetåret
1970/71 anvisa

a) till Naturvetenskaplig forskning
ett reservationsanslag av 41 850 000 kronor,

b) till Atomforskning ett reservationsanslag
av 16 000 000 kronor,

c) till Europeiskt samarbete inom
kärnforskningen ett förslagsanslag av
17 860 000 kronor,

d) till Europeiskt samarbete inom
rymdforskningen ett förslagsanslag av
15 282 000 kronor.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! Vid den här punkten
förekommer varken någon motiverad
eller någon blank reservation. Det finns
emellertid en alldeles speciell anledning
för mig att ta upp ett par punkter under
avsnittet ”Vissa forskningsändamål”.

Här har tagits upp anslag till fem
forskningsråd med cirka 114 miljoner
kronor. Detta innebär en viss höjning
i förhållande till årets anslag. Ser man
emellertid höjningen mot bakgrunden
av att anslagen till forskningsråden innevarande
år i realiteten är oförändrade
och i vissa fall lägre än förra budgetårets,
så kan man förstå forskarnas
oro för framtiden.

Generellt kan man nog säga att det
är ett ganska stort avstånd mellan regeringens
allmänna ordande om forskningens
betydelse för vår framtida utveckling
och dess faktiska handlande
när det gäller pengar till forskningen.
Det är dock inte min mening att nu ta
upp en principiell debatt om forskningspolitiken.
Behandlingen av vår
partimotion i denna fråga har uppskjutits
till hösten, och jag förmodar att det
ges tillfälle att då ta upp en större
principiell forskningspolitisk debatt.

Jag vill under den här punkten beröra
två speciella frågor. Den första
gäller förslaget om inrättande av en
professur i etologi vid naturvetenskapliga
forskningsrådet. Förslaget framfördes
förra året från forskningsrådet
och tillstyrktes av universitetskanslersämbetet.
Det ansvariga statsrådet förbigick
det här förslaget på ett ytterst
uppseendeväckande sätt och förordade
då i stället inrättande av en annan professur,
som inte var tillstyrkt av forskningsrådet
eller UKÄ och som i det
närmaste innebar en dubblering av en
redan befintlig professur vid forskningsrådet.
En motion som väcktes i
ärendet avstyrktes visserligen av statsutskottet
men med en sådan skrivning
att man skulle kunna säga att det var
på gränsen till en beställning.

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Nr 24

115

Det ansvariga statsrådet har nu lagt
fram ett förslag om en professur i etologi.
Jag hälsar det med tillfredsställelse.
En syndares bättring, även om det
är bara på någon enstaka punkt, bör väl
ändå hälsas med en förhoppningsfull
glädje.

Den andra fråga som jag tänkte ta upp
är anslaget till atomforskning. Låt mig
börja med att erinra om att vi här i
landet ända till för några år sedan
hade glädjen av att ha en av världens
främsta forskare på sitt område vid
Tekniska högskolan i Stockholm. Hans
namn är Hannes Alfvén. Han utsattes,
som kanske många minns, för vad jag
vill kalla en skandalös behandling av
kanslihuset, en behandling som gav eko
bland vetenskapsmän runt om i världen.

Jag hade en debatt i den här frågan
med statsminister Erlander, som trots
en i och för sig ytterst välvillig personlig
inställning till professor Alfvén ändå
inte kunde åstadkomma någon ändring
i sakfrågan, och skandalen blev ett faktum.
Professor Alfvén lämnade landet.
Till saken hör givetvis att Hannes Alfvén
inte precis skaffat sig några vänner
i kanslihuset genom sin entydiga och
många gånger fräna kritik mot regeringens
atomenergipolitik. Dess värre
har ju utvecklingen visat att Hannes Alfvén
i alla punkter hade rätt, och man
kan väl bara konstatera att om någon
hade lyssnat till hans råd, så hade åtskilliga
hundratal miljoner kronor sparats
åt det här landet.

Herr talman! Jag har velat erinra
kammaren om hur det kan gå till att
jaga i väg en världsbekant forskare ur
landet, därför att det kan vara en naturlig
bakgrund till vad jag nu skall
säga.

Professor Alfvén hade vid institutionen
för plasmafysik vid Tekniska högskolan
här i Stockholm en utomordentlig
medarbetare, nämligen Bo Lehnert.
Han prövade sina egna vägar inom fusionsforskningen
och gjorde det med
sådan framgång att de stora fusions -

Anslag till vissa forskningsändamål
forskningsinstituten runt om i världen
började följa hans metoder och teorier.
Det var alltså ingen tvekan om vem
som borde överta ledningen för institutionen
för plasmafysik när Hannes
Alfvén lämnade landet.

Bo Lehnerts forskning väckte emellertid
en mycket stor internationell
uppmärksamhet, och han fick flera förmånliga
amerikanska erbjudanden. Efter
skandalen med Hannes Alfvén skulle
det emellertid vara rena katastrofen
om även Bo Lehnert lämnade landet.
Enligt uppgift kallade därför dåvarande
ecklesiastikministern Edenman i
hast till sig Bo Lehnert — det var våren
1967 — och utlovade en professur
senast i juli 1968 samt garanterade en
forskningsbudget under den närmaste
treårsperioden. Anslagsnivån skulle
tydligen enligt uppgift röra sig om
1—1,5 miljoner kronor om året. Anslagen
skulle gå över atomforskningsrådet
och vara specialdestinerade för detta
ändamål.

Bo Lehnert trodde naturligtvis på de
här utfästelserna och tackade nej till
de amerikanska erbjudandena om professurer
och forskningsresurser vid
Cornell University, University of California,
University of Tennessee och
Oak Ridge National Laboratory.

För ungefär ett år sedan dök professor
Lehnert ånyo upp på utbildningsdepartementet
— denna gång på eget
initiativ. Orsaken lär ha varit tvåfaldig.
Dels överensstämde inte anslagen från
atomforskningsrådet särskilt mycket
med de löften som förutvarande ecklesiastikministern
enligt uppgift hade
lämnat, dels förelåg ännu ett mycket
smickrande erbjudande. Den här gången
kom det från Max-Planck-institutet
och gällde chefskapet för Institut för
Plasmafysik i Gaching strax utanför
Miinchen, dess största experimentella
avdelning med ungefär 150 medarbetare.
Anslaget för innevarande budgetår
till denna forskning uppgick till ungefär
650 000 kronor, och endast genom
ett extraanslag från riksbankens jubi -

116

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Anslag till vissa forskningsändamål
leumsfond har forskningen över huvud
taget kunnat pågå.

Det ansvariga statsrådet, som Bo
Lehnert uppvaktade förra sommaren,
torde vid detta samtal ånyo ha lämnat
vissa garantier och minimiramar för
kommande år. Enligt underhandsuppgifter
som jag har fått torde anslaget
från atomforskningsrådet för kommande
budgetår uppgå till ungefär 750 000
kronor.

Nu vill jag fråga vår ansvarige utbildningsminister,
eftersom dessa anslag
faller under utbildningsdepartementet:
Vilka löften gavs från regeringens
sida våren 1967 till Bo Lehnert beträffande
forskningsanslagen för fusionsforskningen,
som gjorde att han
tackade nej till de amerikanska erbjudandena?
Vidare vill jag fråga: Vilka
löften gavs från regeringens sida föregående
år beträffande den kommande
treårsperioden, som gjorde att professor
Lehnert denna gång tackade nej till
Max-Planck-institutet? Vilken syn har
regeringen egentligen på svensk fusionsforskning?
Är det över huvud taget
någon idé för svenska forskare att
syssla med dessa frågor, eller är det
lika bra att ärligt uppmana dessa personer
att lämna landet?

Om de uppgifter jag här har lämnat
är riktiga, vad finns det då för motiv
för att regeringen går ifrån de löften
man lämnat —- givetvis inte skriftligt
men muntligt?

Herr talman! Jag är naturligtvis medveten
om att statsrådet Carlsson är totalansvarig
för hela utbildningsdepartementet
men att det finns en arbetsfördelning.
Det kan innebära att statsrådet
Carlsson inte har hunnit -— trots
att jag har gett en förhandsinformation
om att jag tänkte ta upp den här frågan
— att i alla delar sätta sig in i frågan.
Det statsråd som jag egentligen hade
tänkt att ställa mina frågor till har ju,
som jag tidigare sade, av regeringen i
dag skickats till Tyskland när han
skulle svara för sitt fögderi.

Men ändå, herr talman, hoppas jag

att statsrådet Carlsson skall kunna ge
svar på några av de frågor som jag här
har ställt.

Herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! Det är nu andra gången
i dag som herr Wallmark tar upp den
inre arbetsfördelningen inom regeringen,
och vi är naturligtvis glada över
hans stora intresse på den punkten.
Tillåt mig bara säga att Sven Moberg
och jag i inget avseende har försökt att
upprätta vattentäta skott i utbildningsdepartementet.
Vi tror att det skulle
vara utomordentligt olyckligt, och jag
hoppas att herr Wallmark ursäktar att
jag i dag svarar för den huvudtitel som
jag har ansvaret för och att vi anser att
internationella kontakter är viktiga
också för utbildningsdepartementet.

Sedan till sakfrågan. Vid atomforskningsrådet
inrättades budgetåret 1968/
69 en professur i plasmafysik med fusionsforskning
för Bo Lehnert. Medel
för Lehnerts forskning ställs till förfogande
av atomforskningsrådet — för
budgetåret 1969/70 var det 650 000 kronor
— och av riksbanksfonden som
för samma budgetår bidrog med 350 000
kronor. Totalt har alltså en summa på
en miljon kronor på detta sätt ställts
till den forskningens förfogande.

När det gäller atomforskningsrådets
anslag har för budgetåret 1970/71 föreslagits
en uppräkning med 1,6 miljoner
kronor. Från den utgångspunkten finns
ingen anledning till den oro som herr
Wallmark har uttalat. Herr Wallmark
har inte motionerat på denna punkt om
någon ökning av beloppet. Det hade
kanske varit befogat, om man under
hand skall rikta en kritik mot regeringen
för handläggningen av denna
fråga. Regeringen detaljreglerar ju som
bekant inte hur forskningsråden skall
fördela anslagen på olika projekt. Vi
anser det inte vara lämpligt, och jag
tror inte heller att herr Wallmark menar
att det så skall tillgå.

Det skulle vara utomordentligt in -

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Nr 24

117

tressant att veta, när lierr Wallmark
gör gällande att regeringen skulle ha
gått ifrån löften, vilken grund herr
Wallmark har för ett sådant påstående.
Vilka löften är det som vi skulle ha
svikit?

Denna fråga tas inte upp i statsverkspropositionen,
inte i utskottets utlåtande
och inte heller i någon reservation.
Om herr Wallmark mera konkret vill
diskutera denna fråga bör han lämpligen
ta upp den i form av eu enkel
fråga eller en interpellation där han
mera utförligt preciserar sin ståndpunkt.
I så fall skall vi, herr Moberg
eller jag, efter bästa förmåga försöka
svara herr Wallmark.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! Det var inte jag som
skulle precisera min ståndpunkt. Min
fråga gällde om regeringen ville precisera
sin ståndpunkt. Jag frågade uttryckligen:
Om den historieskrivning
jag har gjort är korrekt, är det då här
inte fråga om ett löftesbrott?

Nu säger statsrådet att det inte finns
någon motion eller reservation i detta
ärende. Jag började med att säga att det
inte förelåg någon motion och inte heller
någon reservation, inte ens någon
blank reservation, av det enkla skälet
att iag har blivit informerad om denna
fråga efter utskottsutlåtandets tillkomst.
Jag tillhör inte dem som är rädda för att
väcka motioner, avge reservationer eller
särskilda yttranden, om det finns anledning
att göra det.

Jag skall emellertid något komplettera
min information här.

I det samtal som fördes med statsrådet
Edenman garanterades en forskningsnivå
under en kommande treårsperiod
mellan en och en och en halv
miljon kronor. Det sades uttryckligen
ifrån, av det ansvariga statsrådet, att det
tilläggsanslag som riksbankens jubileumsfond
då hade givit naturligtvis
inte kunde betraktas som permanent,
framför allt —- det vill jag erinra kam -

Anslag till vissa forskningsändamål
marens ledamöter om — eftersom bankoutskottet
i ett föregående års utlåtande
hade anmärkt på riksbankens jubileumsfond
därför att den lagt för mycket
pengar på naturvetenskaplig forskning
och inte ägnat sig åt sitt huvudändamål.
Jag har förtroendet att vara med
där, så jag vet litet om hur diskussionerna
förs.

Av anförda anledningar skulle det garanteras
extra medel utöver atomforskningsrådets
anslag. Detta var en exceptionell
åtgärd, men den skulle vidtas
just därför att man skulle garantera professor
Lehnert att vara kvar i landet.
Det är en alldeles speciell förmån för
denne anslagsinnehavare. — Det var de
löften som gavs, om jag har blivit rätt
informerad, vilket jag inte har anledning
att betvivla. Jag tror mig ha kunnat
kontrollera under den gångna veckan
att det jag nu säger stämmer. Jag
kan alltså inte göra annat än konstatera,
om nu inte statsrådet har möjlighet
att rätta mig på denna punkt, att de
löften som gavs Hannes Alfvéns efterträdare
har svikits.

Sedan kommer jag till del två i denna
historia, vilken gäller de samtal som
fördes i somras. Eftersom det nu inte
föreligger några vattentäta skott mellan
statsråden förstår jag att statsrådet
Carlsson är helt informerad om vad
som hände. Således behövde jag inte be
om ursäkt redan från början för att jag
ställde frågan, trots att statsrådet Moberg
är bortrest. Det fördes två samtal
mellan statsrådet Moberg och professor
Lehnert. Det andra samtalet ägde rum
efter det att statsrådet Moberg hade
samrått med statsministern bland andra
— kanske bara med statsministern och
inte med det ansvariga statsrådet, vad
vet jag! I varje fall hade han samrått
med statsministern, och sedan gavs
ånyo en garanti, men den gången på en
något lägre nivå. Beträffande den garantin
har jag inte i dag någon anledning
att gå in på någon historieskrivning,
utan den skulle jag vilja få statsrådet
att ge, eftersom de som arbetar i

118

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Anslag till vissa forskningsändamål
utbildningsdepartementet borde vara de
som vet vad som verkligen hände vid
tillfället i fråga.

Resultatet blev den gången att professor
Lehnert för andra gången tackade
nej till ett utomordentligt — kanske ännu
mer smickrande -— erbjudande, nämligen
att ingå i vetenskapsrådet vid
Max-Planck-institutet förutom att leda
det nämnda institutet, som har tio gånger
så stora anslag till fusionsforskning
som vårt vid KTH. Problemet med denna
professor, liksom med så många andra
av våra forskare, är att de är beredda
att stanna i vårt land och arbeta
även om de blir litet snävt behandlade.
De är inte fullt så internationella som
man kanske tror utan vill helst stanna
här. Sedan har de väl, trots allt, en viss
tilltro till utfästelser som ges.

Situationen har uteslutande räddats
av jubileumsfonden, som — såvitt jag
begriper — kanslihuset inte har ett dugg
med att göra. Statsrådet menar väl inte
att det gått något slags underhandsmeddelande
från kanslihuset till riksbankens
jubileumsfonds kansli eller dess
ordförande om att de skulle vara så
vänliga att hjälpa till? Det blev helt enkelt
på det sättet att professor Lehnert
sände en nödsignal till riksbankens jubileumsfond
och sade: Så här ligger det
till. Han redovisade situationen för fonden
och sade: Ni måste hjälpa mig, annars
får jag avskeda medarbetare. Jag
har tackat nej till det erbjudna jobbet
redan. Jag hade trott att allt skulle bli
som det utlovats. Nu är situationen den
att jag inte klarar upp det hela.

Det finns alltså officiella handlingar,
herr statsråd, i denna fråga som, såvitt
jag vet, bekräftar att min historieskrivning
är riktig.

Men den primära frågan som jag tog
upp, förutom statsrådets version av historieskrivningen
beträffande professor
Lehnert personligen, var av principiell
natur: Hur ser det ansvariga statsrådet
på fusionsforskningen här i landet? Har
man i verkligheten intresse av att satsa
några pengar på den? Jag vill betona

att vad jag nu säger inte är ett ställningstagande
från min sida för eller
emot. Jag anhåller här endast om regeringens
redovisning av sin inställning i
denna fråga. Efter den kanske vi får
tillfälle att föra en sakdebatt.

Herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! Svaret på den sista
frågan är givet av regeringens handlande
under senare år. Det är de initiativen
som har möjliggjort för professor
Lehnert att bedriva sin forskning.
Det var beslutet 1967 och regeringens
inställning då som gjorde det
möjligt att starta och att bedriva forskningen
under den första treårsperioden.
Det är sommarens diskussioner
som har skapat underlaget för en ny
period. Resultatet av sommarens diskussioner
måste rimligen vara ganska
svårt att bedöma ännu, eftersom vi inte
kan utläsa det i reda pengar.

Men herr Wallinark gör det kanske
ändå litet för lätt för sig själv när han
vill säga att han har fått reda på detta
så sent att han inte har kunnat göra
någonting för att nu påverka situationen,
samtidigt som herr Wallmark slår
på stora trumman och säger att professor
Alfvén hade behandlats på ett skandalöst
sätt och att forskare jagas i väg.
Vore det då inte en plikt för en oppositionspolitiker
med så starkt intresse
för dessa frågor som herr Wallmark visar,
att bevaka frågan och ingripa på ett
så tidigt stadium att man kan motionera
om ökade medel på denna punkt
som gäller medel bland annat till denna
forskning? Då hade jag kunnat förstå
herr Wallmarks brösttoner, men inte
i denna situation. Jag vidhåller att
om han trots allt vill reparera något,
är den riktiga vägen att i en interpellation
ta upp frågan i hela dess vidd och
skriftligen motivera den kritik han här
nu framför, när han refererar samtal
och annat som det kan vara mycket
svårt för kammaren att hänga med i
och som man kan diskutera olika tolkningar
av.

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Nr 24

119

Anslag

Herr WALLMARK (in):

Herr talman! Jag vill först konstatera,
efter vad statsrådet Carlsson säger
beträffande löftena 19C7 och löftena
nu i somras, ställda i relation, herr
statsråd, till hur de har infriats, att intresset
för fusionsforskningen är utomordentligt
ringa i praktiken.

.lag gör vad jag kan, herr statsråd,
för att bevaka dessa frågor. Jag nämnde
att jag hade en interpellationsdebatt
med statsminister Erlander i frågan om
Hannes Alfvén. Men om det inte är för
sent före sommaruppehållet skall jag be
att få framställa en interpellation, och
då kanske jag kan få svar på de frågor
som jag har tagit upp här.

Herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! Om herr Wallmark anser
att regeringen har ett ringa intresse
för fusionsforskning, så är det en anklagelse
som slår tillbaka direkt på herr
Wallmark. Herr Wallmark har på intet
sätt yrkat på mera pengar till det anslag,
ur vilket medel till denna forskning
kan utgå. Vill herr Wallmark fortsätta
att på det sättet kritisera sig själv
så må det vara honom obetaget, men jag
förstår inte riktigt den politiska effekten
av en sådan kritik.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! Vad jag tar upp är ju
de löften ett statsråd lämnar och det
sätt på vilket han förverkligar dem.
Jag sade uttryckligen att jag inte tar
upp en sakdebatt om fusionsforskningen
som sådan.

Herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! Det förvånar mig att
herr Wallmark till den milda grad vill
vara en funktion av regeringen att han
drabbas av total handlingsförlamning
när det gäller att i övrigt bedöma sakfrågan.

till institutet för arbetsmarknadsfrågor

Herr HERNELIUS (in):

Herr talman! I sakfrågan vet jag mycket
litet, kanske mindre än utbildningsministern.
Emellertid vill jag bara ta
upp det formella. Jag tycker nog att det
är en regerings första plikt att regera.

Herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! Även om vi inte märker
det alltid, är det faktiskt en oppositions
uppgift att opponera, herr Hernelius.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkten 26

Anslag till institutet för arbetsmarknadsfrågor Kungl.

Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Institutet för arbetsmarknadsfrågor
för budgetåret 1970/71 anvisa ett
förslagsanslag av 519 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat de likalydande motionerna
I: 6, av herr Helén m. fl., och II: 8, av
herr Gustafson i Göteborg m. fl., vari
anhållits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte uttala, att institutet
för arbetsmarknadsfrågor från och med
budgetåret 1971/72 borde erhålla kraftigt
förstärkta resurser för utbildning
och forskning om arbetsdemokrati samt
för värdering av arbetsdemokratiska
försök.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

1. att riksdagen måtte till Institutet
för arbetsmarknadsfrågor för budgetåret
1970/71 anvisa ett förslagsanslag
av 519 000 kronor,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 6 och II: 8.

Reservation hade anmälts av herrar
Wirtén (fp), Wikström (fp), Gustafson
i Göteborg (fp) och Enskog (fp), vilka
likväl ej antytt sin åsikt.

120

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Anslag till institutet för arbetsmarknadsfrågor

Herr WIRTÉN (fp):

Herr talman! Under motionstiden i
januari väcktes en partimotion från
folkpartiet med förslag till ett arbetsdemokratiskt
program. Själva begreppet
arbetsdemokrati är en nyhet. Tidigare
har företagsdemokrati varit den gängse
vedertagna termen för hur de anställdas
insyn och medinflytande skall organiseras.
Vi har från folkpartiets sida tyckt
att den termen är för snäv. Demokratikravet
har giltighet överallt där anställda
och arbetsledning skall samverka för
att nå vissa mål. Eftersom begreppet företagsdemokrati
leder tanken enbart till
de traditionella s. k. företagen, har vi
valt att tala om arbetsdemokrati och avser
med detta att innefatta alla former
av verksamhet.

Huvuddelen av våra förslag om förbättrad
arbetsdemokrati behandlas i annat
sammanhang, men en del finns
med i det statsutskottsutlåtande som nu
är föremål för behandling, nämligen
frågan om ökad resurstilldelning till institutet
för arbetsmarknadsfrågor.

Skall vi komma vidare i arbetet med
den centrala frågan om arbetsdemokrati
och nå påtagliga resultat inom en snar
framtid, måste olika vägar utnyttjas. Vi
vet om att arbetsmarknadens parter är
inne i en intensiv utvecklingsperiod i
de här frågorna, då främst i utvecklingsrådet
för samarbetsfrågor. Detta
positiva intresse från arbetsmarknadens
parter är naturligtvis ytterst värdefullt,
för att inte säga att det är en nödvändig
förutsättning för att resultat skall kunna
uppnås. Som ett aktuellt exempel på
löntagarorganisationernas aktivitet på
det här området kan TCO:s nyligen publicerade
programarbete nämnas.

Vi vet också att några statliga utredningar
är sysselsatta med arbetsdemokratifrågorna
såväl inom den privata
som inom den offentliga sektorn. Men
folkpartiet menar att också institutet
för arbetsmarknadsfrågor kan göra väsentliga
insatser på det här området, om
institutet tilldelas tillräckliga resurser.

Institutet har till uppgift att anordna
och medverka vid utbildning i arbetsmarknadsfrågor,
driva och främja arbetsmarknadsforskning
samt verka för
samordning av sådan utbildning och
forskning.

Vi menar i folkpartiet att det vore
riktigt och värdefullt om institutet också
fick i uppgift att bredda och fördjupa
kunskaperna om arbetsdemokratiska
frågeställningar. Denna uppfattning
delar också statsutskottet som säger
att motionärerna tar upp ”ett mycket
viktigt område”. Men med hänsyn
till att en viss personalförstärkning föreslås
i statsverkspropositionen vill inte
utskottet föregripa anslagsprövningen
vid nästa riksdag. Det bör till detta
sägas att den förstärkning som föreslås
i årets statsverksproposition endast är
en förste byråsekreterartjänst för administrativa
arbetsuppgifter.

Självklart motsvarar detta inte på något
sätt de krav som ställs i motionerna.
Skall det bli något resultat av institutets
insatser på det här området måste en
helt annan satsning ske vid kommande
budgetprövning. Det är den viljeinriktningen
som folkpartiet velat klargöra
med motionsyrkandet, och vi hoppas
mot bakgrund av den positiva inställningen
från ett enhälligt utskott — och
som jag förmodar en lika enhällig riksdag
■— att vi till kommande år får ta
ställning till ett förslag med kraftigt
uppräknade anslag så att institutet får
möjlighet att verka i enlighet med motionernas
syfte.

Herr talman! Jag har inget yrkande
på denna punkt.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
punkt hemställt.

Punkten 27

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Nr 24

121

Punkten 28

Anslag till lärarutbildning

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj :t att
besluta om antalet intagningsplatser vid
lärarhögskolorna, dels till Lärarhögskolorna:
Utbildningskostnader för budgetåret
1970/71 anvisa ett förslagsanslag
av 208 515 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 5,
av herr Helén m. fl., och II: 7, av herr
Gustafson i Göteborg m. fl., såvitt nu
vore i fråga,

dels de likalydande motionerna I: 345,
av herr Andersson, Ingvar, in. fl., och
II: 521, av herr Werner m. fl,

dels de likalydande motionerna I: 573,
av herr Bohman m. fl., och II: 679, av
herr Holmberg m. fl., såvitt nu vore i
fråga,

dels motionen 1:578, av fru FlorénWinther,

dels de likalydande motionerna I: 613,
av herr Pettersson, Karl, m. fl., samt
II: 718, av herr Nilsson i Agnäs och herr
Petersson i Gäddvik,

dels ock de likalydande motionerna
I: 619, av herr Schött m. fl., och II: 729,
av herr Wennerfors m. fl.

I motionerna 1:613 och 11:718 hade
anhållits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa om utredning
och förslag för ytterligare utbyggnad
av speciallärarutbildningen samt att
sådan utbildning i första hand måtte
förläggas till Norrland.

I motionerna 1:619 och 11:729 hade
yrkats, att riksdagen skulle besluta att
till Lärarhögskolorna: Utbildningskostnader
för budgetåret 1970/71 anvisa ett
i förhållande till Kungl. Maj:ts förslag
med 28 200 kronor förhöjt förslagsanslag
av 208 543 200 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

1. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att besluta om antalet intagningsplatser
vid lärarhögskolorna,

2. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna I: 619 och II: 729 till Lärarhögskolorna:
Utbildningskostnader för
budgetåret 1970/71 anvisa ett förslagsanslag
av 208 515 000 kronor,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:5 och 11:7 i vad de avsåge
utredning och förslag om en jämnare
könsfördelning bland förskole- och lågstadieliirare,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 345 och II: 521 om förslag om
en snar upprustning av den barnpsykologiska
forskningen,

5. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 573 och II: 679 i vad de avsåge
ökat utrymme för psykologi och mentalhygien
i lärarnas utbildning och fortbildning,

6. att riksdagen måtte avslå motionen
1:578 om en försöksbarnstuga och
om en professur i utvecklingspsykologi
för barn och ungdom,

7. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:613 och 11:718 om utbyggnad
av speciallärarutbildningen.

Vid punkten hade anmälts reservation
av herr Wallmark (m), som dock
ej antytt sin mening.

Fröken STENBERG (m):

Herr talman! Vid denna punkt i statsutskottets
utlåtande berörs i motionsparet
I: 613 och II: 718 frågan om utbyggnad
av speciallärarutbildningen, och det
föreslås att sådan utbildning i första
hand skall förläggas till Norrland.

Välkänt för oss är det skolpolitiska
tema enligt vilket varje individ i vårt
samhälle skall ha möjlighet till undervisning
och utbildning som tar sikte på
en positiv utveckling av vederbörandes
egna förutsättningar och anlag. Detta
skolprogram gäller naturligtvis också
elever med skolsvårigheter av olika
slag, antingen dessa svårigheter är kon -

5 Första kammarens protokoll 1970. Nr 24

122

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Anslag till lärarutbildning
stitutionellt eller miljömässigt betingade.

Om nu denna målsättning skall kunna
tillämpas också för den minoritetsgrupp
elever det här gäller så måste välutbildade
speciallärare finnas att tillgå såvida
inte kvalitetskravet på undervisningen
skall eftersättas.

I statsverkspropositionen säger också
föredragande statsråd bl. a. att intagningskapaciteten
vid lärarhögskolornas
speciallärarlinjer bör ligga på en hög
nivå även under budgetåret 1970/71. Det
betyder enligt propositionen att 570 intagningsplatser
skall finnas tillgängliga
vid lärarhögskolornas speciallärarlinjer
för nästa läsår.

Nu finns emellertid enligt en av skolöverstyrelsen
framlagd redovisning •—•
daterad 27 april 1970 —- beträffande
tillgång på och examinationsbehov av
speciallärare under perioden 1969/70—
1980/81, för nästa läsårs 7 739 speciallärartjänster
endast 3 202 speciallärare
att tillgå. Detta innebär såvitt jag förstår
en brist på 4 537 speciallärare, vilken
för 1971/72 ökar till 4 668. För att
speciallärarbristen enligt samma redovisning
skall vara helt upphävd år 1980
behövs en ökning av examinationen med
cirka 575 speciallärare från och med
1972. Den årliga avgången beräknas till
2,5 procent.

I vår januarimotion har vi därför understrukit
nödvändigheten av en utökning
av utbildningskapaciteten för speciallärare.
Bristen är för övrigt — som
alltid skulle jag vilja säga — mest
kännbar för landets norra delar. Det
förefaller därför vara välbefogat att förlägga
en speciallärarlinje till Norrland.
Lärarhögskolan i Umeå har också diskuterats
i detta sammanhang.

Det finns också anledning att erinra
om den pressade arbetssituation som såväl
lärare som elever på många håll möter
i dagens skola. Det är därför viktigt
att specialundervisningen ges tillräckliga
resurser, och dit hör då först och
främst välutbildad och kvalificerad lärarpersonal.
Den föredragande har ock -

så framhållit att Kungl. Maj :t bör bemyndigas
att liksom för övriga linjer
fastställa antalet intagningsplatser vid
speciallärarlinjer. Kungl. Maj:t är alltså
ytterst ansvarig för speciallärarutbildningens
dimensionering. Den frågeställningen
övervägs också nu enligt utskottet
i utbildningsdepartementet med anledning
av en dit ingiven framställning
i ämnet. Den utredning som vi begärt i
vår januarimotion om förslag till utbyggnad
av speciallärarutbildningen
och sådan utbildnings förläggande till
Norrland kan då inte biträdas av utskottet.
Den argumentationen är välkänd.

Mot bakgrunden av den bristsituation
som föranledde vår januarimotion vill
jag ändå, herr talman, yrka bifall till
motionsparet I: 613 och II: 718.

Häri instämde herr Pettersson, Kart,
(m).

Herr SCHÖTT (m):

Herr talman! Alla är vi med rätta
glada över de många framsteg som sker
på olika områden i vårt samhälle. Statsmakternas
vilja till allt större ekonomiska
åtaganden är ofta imponerande.
Inte minst gäller detta utbildningssektorn.

Med desto större förvåning och beklagande
måste man då konstatera det
otillfredsställande tillstånd som alltjämt
råder på vissa avsnitt inom denna sektor.
Jag skall här endast uppehålla mig
vid ett sådant avsnitt, där statsmakternas
förståelse för vad situationen
kräver är anmärkningsvärt liten. Det
gäller simundervisningen vid våra lärarhögskolor.

I en motion till fjolårets riksdag påtalades
att simundervisningen vid dessa
högskolor hamnat i ett katastrofläge.
Detta var desto underligare som lärarutbildningssakkunniga
i sitt betänkande
— LUS del III — anfört bl. a. följande:
”Det är angeläget att lärarkandidaterna
får klart för sig att läraren
på låg- och mellanstadiet är skyldig att

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Nr 24

123

leda simundervisning och kontrollera
simprov. Man måste därför av honom
kräva god färdighet i simning och livräddning
samt förmåga att kunna organisera
barnens simövningar på ett betryggande
sätt.”

Statsutskottet medgav i sitt utlåtande
nr 130 att det av motionen klart framgick
att utrymmet för simundervisning
vid lärarhögskolorna var ganska kraftigt
reducerat i jämförelse med vad
som gällde vid de gamla folkskolseseminarierna.
Vidare framhöll statsutskottet
att det var medvetet om att detta
förhållande, om det finge bestå, kunde
medföra allvarliga skadeverkningar.

Med hänsyn till att skolöverstyrelsen
medgivit vissa ändringar i timplanen
för gymnastik och att bristförhållandet
uppmärksammats i skolöverstyrelsens
anslagsframställning för nästa budgetår,
ansåg statsutskottet emellertid att
motionärernas syfte i princip kunde
anses tillgodosett och att det därför ej
fanns någon anledning att bifalla deras
förslag om särskild hänvändelse från
riksdagen till Kungl. Maj:t i ärendet.

Riksdagen godtog statsutskottets utlåtande.
I en kommentar till det här i
kammaren framhölls vikten av att
främst skolöverstyrelsen med uppmärksamhet
följde utvecklingen på området.
Simundervisningen var en allvarlig
samhällsfråga som ej finge försummas.

Det var i fjol. Vad har hänt sedan
dess? Jo, skolöverstyrelsen har i sitt
äskande för budgetåret 1970/71 redogjort
för den mycket otillfredsställande
situation som råder vid våra lärarhögskolor.
En undersökning har visat att
av de studerande som intogs på klasslärarlinjen
hösten 1968 var 13 procent
ej simkunniga. Sämst ställt var det vid
två lärarhögskolor i norr, där över 40
procent av de studerande ej var simkunniga.
För landet i dess helhet räknar
skolöverstyrelsen med att 10 procent
av lärarkandidaterna ej är simkunniga.

Observera att detta gäller ej barn utan
lärarkandidater, vilka som lärare på

Anslag till lärarutbildning

låg- och mellanstadiet är skyldiga att
leda simundervisning och kontrollera
simprov.

Helt naturligt har därför skolöverstyrelsen
begärt medel för att lärarhögskolorna
alltefter behov skall kunna anordna
kurser i simning för studerande
på klasslärarlinjen. Skolöverstyrelsen
presenterar en detaljerad kostnadsberäkning
och anger det totala medelsbehovet
till 28 200 kronor. Inga som helst
medel anvisas emellertid i budgeten,
utan statsrådet nöjer sig med att hänvisa
till att rektor får göra viss omfördelning
av lärartimresurser. Enligt
mångas bedömning är det emellertid direkt
verklighetsfrämmande att räkna
med att någon nämnvärd omdisponering
av timtilldelningen är möjlig och
att en tillfredsställande simundervisning
skulle kunna komma till stånd inom
nuvarande timantal. Nej, enda möjligheten
att säkra en sådan undervisning
är att ställa särskilda medel till
förfogande.

Man måste bedöma det som mycket
olyckligt att Kungl. Maj :t och statsutskottet
trots sitt uttalande i fjol ej tillmötesgått
skolöverstyrelsens starkt motiverade
önskemål utan avvisat detta.
Alla måste dock vara medvetna om betydelsen
av att samtliga lärarkandidater
erhåller en fullgod simundervisning.
Jag vill understryka att det här gäller
ett mycket blygsamt belopp, totalt
28 200 kronor. Här har tidigare i kväll
mest talats om miljoner.

Herr talman! Avslutningsvis vill jag
än en gång framhålla att situationen vid
våra gamla seminarier var ganska tillfredsställande.
Vid vissa av dem kunde
20—30 procent av lärarkandikaterna
utbildas till simlärare, och endast i
undantagsfall lämnade någon elev seminariet
utan att ha avlagt de obligatoriska
proven, om det fanns en simhall
på platsen.

På andra områden kan vi registrera
framsteg. I fråga om simundervisningen
vid våra lärarhögskolor noterar vi
däremot en försämring. Det är djupt

124

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Anslag till lärarutbildning

genant att behöva notera detta, men
framför allt är det allvarligt. Det är
onekligen ett stort ansvar Kungl. Maj:t
och statsutskottet tar på sig, då man
avvisar skolöverstyrelsens mycket rimliga
framställning. Jag beklagar att vederbörande
statsråd och även statssekreterare
nu avlägsnat sig från kammaren.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna I: 619 och II: 729, i vilka
det äskats ett belopp om 28 200 kronor
för simundervisning vid lärarhögskolorna.

I detta anförande instämde fröken
Stenberg (in).

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Låt mig ta herr Schötts
motion först. Utskottet säger sig dela
motionärens uppfattning beträffande
simkunnigheten bland blivande lärare.
Utskottet yttrade sig i fjol om denna
fråga och menade att det fanns möjligheter
till omdisponering av timtid.
Kungl. Maj:t erinrar också om detta i
den proposition som vi nu behandlar.
Utskottet är enhälligt i sitt yttrande att
det bör finnas möjlighet att genom omdisponering
av timtiderna komma till
rätta med detta problem. Jag vill emellertid
framhålla att om det skulle visa
sig att man inte når något resultat den
vägen, får frågan tas upp på nytt.

Vad gäller fröken Stenbergs anförande
om speciallärarutbildningen vill
jag framhålla att motionen utmynnar i
att riksdagen måtte hemställa om en utredning
och förslag om utbyggnad av
denna utbildning och att denna utbyggda
utbildning måtte förläggas till Norrland.
Utskottet har i sin bedömning tagit
hänsyn till vad Kungl. Maj:t och
skolöverstyrelsen sagt, nämligen att antalet
intagningsplatser för nästa läsår
skulle utgöra 570. Detta antal torde också
ha lagts till grund för propositionens
beräkning av medelsbehovet i detta
hänseende. Vi har också inhämtat
att speciallärarutbildningens dimensio -

nering för närvarande är under övervägande
i utbildningsdepartementet. Av
den anledningen finner vi inte skäl att
biträda motionsyrkandet om utbyggnad
av denna utbildning och inte heller göra
något uttalande om förläggning av utbildningen
till Norrland.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr SCHÖTT (m):

Herr talman! Man är inte betjänt av
vackra uttalanden från statsutskottet.
Vi fick ett sådant uttalande i fjol, enligt
vilket skolöverstyrelsen skulle följa
ärendet med uppmärksamhet och
komma igen med anslagsäskande. Det
har skolöverstyrelsen gjort, men trots
detta anvisas inga medel för ändamålet.
Den som har kontakt med dem som
har ansvaret för simundervisningen vid
våra lärarhögskolor finner det hela anmärkningsvärt.
Jag vill än en gång understryka
att det här gäller en mycket
viktig fråga men samtidigt en relativt
obetydlig kostnad. Slutligen vill jag bara
uttala den förhoppningen att skolöverstyrelsen
inte måtte förtröttas utan
upprepar sitt äskande.

Fröken STENBERG (m):

Herr talman! Jag är inte helt övertygad
om att det redan i januari, när vi
väckte vår motion, pågick en utredning
i utbildningsdepartementet beträffande
speciallärarutbildningens dimensionering,
detta trots att under 1960-talet en
kraftig ökning av specialundervisningens
volym har noterats. Denna ökning
har berott på utbyggnaden av specialundervisningen.
ökningen antas fortsätta
om också i minskad takt. För läsåret
1980/81 antar man att specialundervisningen
har nått en volym av 0,28
veckotimmar per elev.

Vid oförändrad examination förblir
speciallärarbristen i stort sett oförändrad
genom hela 1970-talet. Om man gör
en ökning av utsläppet från och med

Onsdagen den 13 mai 1970 em.

Nr 24

125

år 1972 med exempelvis 120 lärare, lindras
lärarbristen i relativt långsam takt.
För att speciallärarbristen skall vara
helt upphävd år 1980 behövs det, som
jag sagt tidigare, en ökning av examinationen
med cirka 575 lärare från år
1972.

Bristsituationen finns alltså, och vi
har i vår motion påpekat just detta, att
med nuvarande utbildningstakt är klyftan
stor mellan behovet och tillgången
på utbildade speciallärare. När nu utbildningsdepartementet
har lagt sin
mäktiga hand på ärendet kommer väl
vad det lider en lösning till det bättre
— får man hoppas.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! Med anledning av vad
herr Schött tog upp vill jag säga att
motivet för att utskottet är enigt faktiskt
är det som står i utskottsutlåtandet,
nämligen att vi instämmer i motionärernas
uppfattning och förutsätter
att skolöverstyrelsen gör denna omdisposition.
Vi har kunnat enas på denna
punkt därför att vi utgår från att skolöverstyrelsen
följer vad utskottet förordar
och vad riksdagen fattar beslut
om. Det är bakgrunden.

Skulle skolöverstyrelsen mot förmodan
inte följa riksdagens rekommendation
— då, herr Schött, är tiden mogen
att ta upp frågan, men kanske i annat
sammanhang.

Herr SCHÖTT (in):

Herr talman! Jag har i detta ärende
haft kontakt med flera rektorer vid lärarhögskolorna.
Dessutom har jag haft
kontakt med rektor Börje Tolgfors som
är chef för gymnastik- och idrottshögskolan
i Örebro och som speciellt ägnat
sig åt denna fråga. Rektorerna sä -

Anslag till lärarutbildning
ger att det inte finns någon möjlighet
att anordna de kurser det här gäller
utan särskilda medel. Jag har haft särskild
kontakt med rektorerna vid lärarhögskolorna
i Uppsala och i Kalmar
och därvid fått reda på att situationen
är den att om inte särskilda medel anvisas
för ändamålet kan man inte klara
denna undervisning. Jag tycker att situationen
är djupt allvarlig, och den
klaras inte upp med vad statsutskottet
skrivit i frågan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr andre vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, yttrade,
att med anledning av vad under överläggningen
yrkats propositioner beträffande
utskottets i förevarande punkt
gjorda hemställan komme att framställas
först särskilt angående vartdera
mom. 1 och 2, därefter särskilt beträffande
mom. 3—6 samt vidare särskilt
rörande inom. 7.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i mom. 1.

Därefter gjordes enligt de avseende
mom. 2 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på bifall till
motionerna 1:619 och 11:729; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Därpå bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i mom. 3—6.

Sedermera gjordes i enlighet med de
i vad gällde mom. 7 framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på
bifall till motionerna I: 613 och II: 718;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna 29—38

Vad utskottet hemställt bifölls.

126

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Punkten 39

Ang. bidrag till hälso- och sjukvård för
studerande

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till hälso- och sjukvård
för studerande för budgetåret
1970/71 anvisa ett förslagsanslag av
1 146 000 kronor.

Ifrågavarande bidrag skulle enligt
Kungl. Maj :ts förslag utgå med 11 kronor
per studerande och år intill ett antal
av 10 000 studerande och med 6 kronor
för varje ytterligare studerande.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 338,
av herr Schött in. fl., samt 11:377, av
herrar Hedin och Nordstrandh, vari yrkats,
att riksdagen skulle besluta att till
Bidrag till hälso- och sjukvård för studerande
för budgetåret 1970/71 anvisa
ett förslagsanslag av 1 266 000 kronor,

dels ock de likalydande motionerna
I: 638, av herr Wirtén och herr Larsson,
Thorsten, samt II: 702, av herrar Mattsson
och Källstad, vari föreslagits, att
riksdagen till Bidrag till hälso- och
sjukvård för studerande under åttonde
huvudtiteln för budgetåret 1970/71 skulle
anvisa ett förslagsanslag av 1 690 900
kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte

a. avslå motionerna I: 338 och II: 377
i vad de avsåge höjning till 12 respektive
7 kronor per studerande och år av
de belopp som utginge i statsbidrag
till de studerandes hälso- och sjukvård,

b. avslå motionerna I: 638 och II:
702 i vad de avsåge en sådan ändring
av principerna för statsbidrag till de
studerandes hälso- och sjukvård, att
basorganisationen på varje aktuell kårort
kunde förstärkas med en halvtidsanställd
sjuksköterska och en heltidsanställd
läkarsekreterare,

2. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å

motionerna 1:338 och 11:377 samt I:
638 och II: 702, samtliga motioner i vad
de avsåge medelsanvisningen, till Bidrag
till hälso- och sjukvård för studerande
för budgetåret 1970/71 anvisa ett
förslagsanslag av 1 146 000 kronor.

Reservation hade avgivits, beträffande
ändrade statsbidragsgrunder, av herrar
Bohman (in), Axel Andersson (fp),
Wirtén (fp), Wallmark (m), Nils-Eric
Gustafsson (ep), Wikström (fp), Johan
Olsson (ep), Gustafson i Göteborg (fp),
Nordstrandh (m), Mattsson (ep), Enskog
(fp) och Antonsson (ep), fru
Sundberg (m) samt herr Elmstedt (ep),
vilka ansett, att utskottets yttrande i
viss del bort erhålla den lydelse, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort

dels under 1 hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna I: 338
och II: 377 samt I: 638 och II: 702, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga,
medgiva, att statsbidrag till de studerandes
hälsovård finge utgå med 13 kronor
per studerande intill ett antal av 10 000
studerande och med 8 kronor för varje
ytterligare studerande,

dels under 2, vid bifall till yrkandet
beträffande hemställan under 1, hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
1:338 och 11:377 samt 1:638 och
II: 702, samtliga motioner i vad de avsåge
medelsanvisningen, till Bidrag till
hälso- och sjukvård för studerande
för budgetåret 1970/71 anvisa ett förslagsanslag
av 1 386 000 kronor.

Herr SCHÖTT (in):

Herr talman! Studerandehälsovården
har flera gånger diskuterats bär i riksdagen.
Principerna för det statliga bidraget
och målsättningen för studerandehälsovården
fastställdes av riksdagen
inför budgetåret 1967/68. Det schablonmässigt
beräknade bidraget till respektive
kårort utgick då med 10 kronor
per studerande upp till ett studerandeantal
av 10 000 och med 5 kronor för
varje studerande därutöver. För inne -

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Nr 24

127

Ang. bidrag till hälso- och sjukvård för studerande

varande budgetår är sistnämnda belopp
höjt till G kronor.

1 propositionen föreslås nu för nästa
budgetår 11 kronor per studerande
upp till ett studerandeantal av 10 000
och oförändrat 6 kronor för varje studerande
härutöver. Därjämte förutsättes
att bidraget i enlighet med ett uttalande
av fjolårets riksdag nu skall grundas
på antalet studerande under det
aktuella budgetåret, varigenom tidigare
otillfredsställande eftersläpning undvikes.

Med tacksamhet noteras givetvis dessa
förbättringar. Samtidigt måste emellertid
framhållas att de inte är tillräckliga
för att studerandeorganisationerna
skall kunna klara den redan nu utbyggda
hälsovårdsverksamheten utan att uttaxera
ytterligare medel av sina medlemmar.

För att uppfylla den av statsmakterna
angivna målsättningen tvingas organisationerna
för närvarande att av egna
medel bestrida en stor del av kostnaderna
för hälsovården. På flera kårorter
uppges den egna insatsen vara väsentligt
högre än det statliga bidraget.
Då det måste anses angeläget att man
inte ökar de studerandes kostnadsansvar
och att studerandehälsovården inte
äventyras, har motionerats om ett
större stöd åt denna än vad Kungl.
Maj :t föreslagit. Därvid har erinrats om
att den sociala rekryteringen till högre
studier är påfallande sned. 63 procent
av ungdomarna från socialgrupp 1 men
endast 8 procent från socialgrupp 3
går vidare till sådana studier. På olika
sätt söker samhället rätta till dessa siffror.
Alla vet vi att många eftergymnasialt
studerande har stora problem att
kämpa med i form av tentamensskräck
och studieneuroser. Särskilt många av
ifrågavarande elever kommer från socialgrupp
3, och speciellt med tanke
på dem är det angeläget att vår studerandehälsovård
är tillräckligt utbyggd.

Ingen tvekan råder därom att en god
hälsa, inte minst psykiskt, är en utomordentlig
tillgång för effektiva studier.

Rent ekonomiskt måste det därför ligga
i det allmännas intresse att tillse att
våra studerande erhåller en god hälsovård.
Tyvärr har statsutskottets majoritet
ej tillräckligt beaktat dessa synpunkter
utan åtnöjt sig med Kungl.
Maj:ts förslag.

I reservationen har emellertid samtliga
borgerliga ledamöter i utskottet
krävt ett kraftigare stöd åt studerandehälsovården,
innebärande ett bidrag av
13 kronor upp till ett antal av 10 000
och 8 kronor för varje ytterligare studerande.

Herr talman! Som motionär i ärendet
ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag hoppas att kammaren
ursäktar om jag bara med några
ord yrkar bifall till reservationen. Jag
gör det med erinran om att socialstyrelsen
för att stärka studerandehälsovården
begärde medel för en halvtidsanställd
sjuksköterska och en heltidsanställd
läkarsekreterare på de olika
kårorterna. Vi har från centerpartiet
följt upp detta yrkande med en
motion i vilken begärs samma anslag,
d. v. s. en höjning med cirka 545 000
kronor. Vi tycker att det är väl använda
pengar och en liten summa när det
gäller denna sak. Beloppet är ju avsett
att användas över hela landet.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall
till reservationen.

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! För det första är det ju
fråga om ett bidrag till hälsovården
och alltså inte fråga om att täcka kostnaderna.

För det andra kan erinras om att departementschefen
föreslår en höjning
av statsbidraget, att utgå med 13 kronor
per studerande.

För det tredje — vilket inte är oväsentligt
— följer departementschefen

128

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Ang. bidrag till hälso- och sjukvård för

riksdagens uttalande från föregående
år, innebärande att om det var tekniskt
möjligt skulle man grunda bidraget på
det aktuella antalet studerande under
budgetåret. Det är vad departementschefen
nu föreslår. Det betyder också
en förstärkning av de samlade medlen,
i vart fall så länge studerandeantalet
växer. Det här innebär en ökning med
122 000 kronor, och utskottsmajoriteten
tycker att den uppräkningen ändå inte
är helt betydelselös.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Herr SCHÖTT (m):

Herr talman! Det måste vara en felsägning
från herr Mårtenssons sida att
propositionen skulle föreslå 13 kronor
— det är 11 kronor. Det är i vår motion
som vi föreslår 13 kronor per studerande
upp till ett antal av 10 000 och
en höjning från 6 till 8 kronor för antalet
studerande därutöver. Vårt förslag
innebär alltså en höjning jämfört
med Kungl. Maj:ts förslag på 240 000
kronor. Vi tror att de pengarna är mycket
väl placerade. Det betyder säkerligen
effektivare studier, och man får
därför igen pengarna.

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Jag medger att jag gjorde
mig skyldig till en felsägning. Propositionen
föreslår en ökning till 11
kronor, men totalbeloppet 122 000 kronor
är fortfarande riktigt.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr andre vice
talmannen, att med anledning av föreliggande
yrkande propositioner komme
att framställas särskilt beträffande vartdera
momentet av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.

I fråga om mom. 1, fortsatte herr andre
vice talmannen, hade yrkats dels att
utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen i förevarande del.

studerande

Sedermera gjorde herr andre vice
talmannen propositioner enligt dessa
båda yrkanden och förklarade sig anse
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Larsson, Thorsten, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 88 punkten
39 mom. 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen i förevarande del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Schött begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —67;

Nej — 56.

Herr Blomquist (m) anmälde, att han
vid den nu förevarande voteringen avsett
att rösta nej men dock markerats
såsom frånvarande.

Därefter bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i mom. 2.

Punkterna 40—42

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 43

Lades till handlingarna.

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Nr 24

129

Ang. värmeförsörjningen inom universitetsområdet
i Frescati

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 102, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående anslag för
budgetåret 1970/71 till byggnadsarbeten
samt inredning och utrustning av
lokaler vid universitet, högskolor m. in.
jämte motioner.

Sedan Kungl. Maj d i propositionen nr
1 beräknat medel för nedannämnda ändamål,
hade Kungl. Majd i propositionen
nr 76, under åberopande av utdrag
av statsrådsprotokollet över utbildningsärenden
för den 27 februari 1970, föreslagit
riksdagen att dels till Byggnadsarbeten
för vissa kulturändamål för
budgetåret 1970/71 under statens allmänna
fastighetsfond anvisa ett investeringsanslag
av 1 100 000 kronor,
dels godkänna de riktlinjer för dimensionering
av grundläggande utbildning
inom vissa laborativa ämnesområden
som förordats i statsrådsprotokollet,
dels till Byggnadsarbeten vid universiteten
och vissa högskolor m. m. för budgetåret
1970/71 under statens allmänna
fastighetsfond anvisa ett investeringsanslag
av 130 000 000 kronor, dels till
Inredning och utrustning av lokaler
vid universitet, högskolor m. m. för
budgetåret 1970/71 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag
av 60 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat de likatydande motionerna
I: 1117, av herr Wallmark m. fl., och
11:1311, av herr Romanus m. fl., vari
anhållits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t som sin mening måtte giva
till känna, att universitetsområdet i
Frescati borde förses med fjärrvärme.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

1. att riksdagen måtte till Byggnadsarbeten
för vissa kulturändamål för
budgetåret 1970/71 på kapitalbudgeten
under statens allmänna fastighets Första

kammarens protokoll 1970. Nr 24

fond anvisa ett investeringsanslag av
1 100 000 kronor,

2. att riksdagen måtte

a. godkänna de riktlinjer för dimensionering
av grundläggande utbildning
inom vissa laborativa ämnesområden
som förordats i statsrådsprotokollet
över utbildningsärenden för den 27
februari 1970,

b. till Byggnadsarbeten vid universiteten
och vissa högskolor m. m. för
budgetåret 1970/71 på kapitalbudgeten
under statens allmänna fastighetsfond
anvisa ett investeringsanslag av
130 000 000 kronor,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1117 och II: 1311,

4. att riksdagen måtte till Inredning
och utrustning av lokaler vid universitet,
högskolor in. m. för budgetåret
1970/71 på driftbudgeten under åttonde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 60 000 000 kronor.

Reservation hade anförts, beträffande
anslutning av universitetsområdet i
Frescati till Stockholms stads fjärrvärmeverk,
av herrar Bohman (m), Nyman
(fp), Wallmark (m), Wikström
(fp) och Nordstrandh (m), fröken
Ljungberg (m) samt herr Tobé (fp),
vilka ansett, att utskottets yttrande i
viss angiven del bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under 3 hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna
1:1117 och 11:1311 som sin mening
giva Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört om anslutning av universitetsområdet
i Frescati till Stockholms
stads fjärrvärmeverk.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! I anslutning till propositionen
nr 76 har vi väckt två motioner.
Den ena berör den fortsatta planeringen
när det gäller Frescatiområdet.
Utskottet har uppskjutit behandlingen
av denna motion till höstsessionen, och
därför skall jag inte gå in på den frågan.

130

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Ang. värmeförsörjningen inom universitetsområdet i Frescati

Den andra motionen berör värmesystemet
för hela Frescatianläggningen,
och den har föranlett en reservation.

Det har förevarit en diskussion huruvida
värmeförsörjningen inom Frescatiområdet
skall ske på traditionellt
sätt eller om området skall anslutas till
Stockholms stads fjärrvärmeverk. De
överläggningar i denna fråga som har
förekommit mellan Stockholms stad och
staten har inte resulterat i någon överenskommelse,
eftersom såvitt jag vet
Stockholms stad inte har varit beredd
att ge några specialrabatter till staten.
De förhandlare som har skött denna
fråga har kanske ansett sitt uppdrag
vara så snävt att man velat föreslå en
värmeanläggning som är så billig som
möjligt. Detta är väl i och för sig ingenting
att säga om, därest man bara ser
på frågan i kronor och ören.

Vi har emellertid i motionen sagt att
även om förseendet av Frescatiområdet
med värme från ett fjärrvärmeverk
skulle komma att ställa sig något dyrare
vill vi ändå förorda detta. Vi anser
att det från miljövårdssynpunkt, med
hänsyn bl. a. till luftföroreningen, är
viktigt att inte minst när det gäller ett
storstadsområde tillvarata alla möjligheter
att härvidlag göra en insats.

Här görs så många stolta deklarationer
om viljan att satsa på miljöförbättring.
Nu finns det ett konkret tillfälle
för dem som är intresserade av
miljöfrågan att stödja ett förslag som
tar sikte just på den saken. Merkostnaden,
i den mån det uppkommer någon
sådan — jag hyser tvekan på den punkten
— kan inte bli särskilt stor, eftersom
man avser att först göra en provisorisk
värmeanläggning och därefter så
småningom en permanent. Med hänsyn
till värmeanläggningens storlek går det
inte att göra några enkla provisorier.
Man är tvungen att följa alla skyddsföreskrifter
som finns angivna. Det innebär
i realiteten att man måste uppföra
två anläggningar, vilket också betyder
att den föreslagna provisoriska

anläggningen måste skrivas av på en
förhållandevis kort tid.

Om man tar hänsyn till alla dessa
faktorer blir den eventuella merkostnad
som kan uppkomma mycket obetydlig
i förhållande till den miljöförbättring
som man vinner genom att ta
värme från ett fjärrvärmeverk. Detta
är särskilt viktigt, eftersom Frescatiområdet
helt omslutes av norra Djurgården
och är avsett som ett stort frilufts-
och motionsområde för en betydande
del av invånarna här i staden.

Herr talman! Jag skall inte gå in djupare
i motiveringarna, som jag tycker
är utomordentligt starka, och inskränker
mig till att yrka bifall till reservationen.
Jag vill endast göra det lilla tilllägget
att utskottet i och för sig haft förståelse
för våra synpunkter och gjort
ett försök till en mjuk skrivning. Likväl
har utskottet avstyrkt motionen —
och det är detta jag beklagar.

Under detta anförande hade herr talmannen
infunnit sig och övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr LARSSON, HERBERT, (s):

Herr talman! Utskottet har gjort en
mjuk skrivning, men vi har ändå inte
kunnat acceptera de synpunkter som
framförts i reservationen.

Jag skulle vilja korrigera herr Wallmark
på en punkt, nämligen beträffande
hans uttalande att det som här föreslås
är att man skall göra två anläggningar.
När han gör ett sådant påstående
får han också vara medveten om
att det skall ske en stor utbyggnad inom
området och att man numera ofta
tillgriper den metoden att man gör en
provisorisk värmecentral för att sedan,
när man behöver en större kapacitet, gå
in för att uppföra en anläggning som
skall svara mot det utbyggda områdets
behov.

I utskottsutlåtandet anförs att överläggningar
ägt rum med Stockholms

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Nr 24

131

Ang. värmeförsörjningen inom universitetsområdet i Frescati

stad, men att kostnaden för en provisorisk
anläggning ställer sig mest förmånlig.
I reservationen anges inte heller
den kostnadsökning som blir följden
av en anslutning till fjärrvärmeverket
redan nu. Jag vill också framhålla
att utskottet klart och tydligt säger
ifrån att, innan den fullständiga
anläggningen byggs, överläggningar
skall äga rum med Stockholms stad för
att man då skall kunna pröva vilken
form som är den för staten mest ändamålsenliga.

När man sedan tar in synpunkterna
på naturvårdsfrågan som bärande argument
får man ändå vara medveten
om att det finns vissa normer för vilket
bränsle som får användas. Därvidlag
har alltså — om jag inte är fel underrättad
■—• hälsovårdsnämnden i Stockholms
stad fastställt de normer som
gäller för vilken sorts brännolja som
får användas. Den kontroll som där utövas
måste självfallet vara tillfredsställande.

Jag skall inte i detta sammanhang dra
upp någon större debatt i denna fråga,
utan jag ber att med de anförda synpunkterna
få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Denna fråga kan synas
vara ganska obetydlig men är i själva
verket en principfråga. Vad det gäller
är om staten skall betala anslutningsavgift
till det fjärrvärmenät Stockholms
stad nu bygger upp, på samma sätt som
de enskilda fastighetsägarna undan för
undan får göra. Detta är ännu ett exempel
bland många på att kommunen väl
kan göra upp med enskilda, men när
man kommer till förhandlingar med
staten skär det sig. Det är verkligen inte
fråga om att Stockholms stad eller hälsovårdsnämnden
tycker det är bra att
man kommer att använda tjockolja. På
Stockholms stads sida önskar man att
det skall bli anslutning till fjärrvärmenätet,
men staten kan inte acceptera att

betala den anslutningsavgift som de enskilda
fastighetsägarna får finna sig i.
Denna prestige från kronans sida kommer
alltså att innnebära att luften på
norra Djurgården försämras.

Herr WALLMARK (in):

Herr talman! Får jag bara tillägga att
staten inte heller i detta avseende har
någon skyldighet att följa regler från
hälsovårdsnämnden. Detta har inneburit
att staten eldar med tjockolja även
inom områden där övriga är skyldiga
att elda med annan olja. Detta är ett typiskt
exempel på hur staten icke bör
handla om man har intresse av miljövårdspolitik.

Herr LARSSON, HERBERT, (s):

Herr talman! Vad det här gäller är
en provisorisk anläggning under en uppbyggnadstid;
sedan kommer man att
träda in i nya förhandlingar. Självfallet
måste också de ekonomiska synpunkterna
tas i beaktande. Man måste erkänna
att det under uppbyggnadstiden är ekonomiskt
försvarbart att bygga en provisorisk
värmecentral för området.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
beträffande utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt angående
punkterna 1 och 2 samt därefter
särskilt beträffande vardera punkten
3 och 4.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna
1 och 2.

Vidare gjorde herr talmannen enligt
de avseende punkten 3 förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava uppre -

132

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

pat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Wallmark begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 102 punkten
3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Wallmark begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —84;

Nej —- 36.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten 4.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 38, med anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370).

Vad utskottet i detta betänkande hemställt
bifölls.

Ang. straffbestämmelserna inom försvaret Föredrogs

ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 39, i anledning av motioner
angående straffbestämmelserna inom
försvaret.

I de likalydande motionerna 1:831,
av herr Bengtson, och II: 983, av herr
Hedlund, hade yrkats, att riksdagen
skulle besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om utredning och förslag
till ändrade straffbestämmelser inom
försvaret, bland annat innebärande att
bötesstraff som regel skulle kunna användas
i stället för arreststraff.

I motionen I: 843, av herr Svanström
och herr Olsson, Ernst, hade föreslagits,
att riksdagen skulle besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära snara åtgärder
för det militära arreststraffets
slopande.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att följande motioner, nämligen

1) 1:831 och 11:983 samt

2) 1:843,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Vid utlåtandet fanns fogat ett särskilt
yttrande av herrar Hjorth (s), Svanström
(ep), Börjesson i Falköping (ep)
och Polstam (ep).

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Till detta första lagutskottets
utlåtande nr 39 har en socialdemokrat
och tre centerpartister fogat ett
särskilt yttrande. Jag ber med anledning
av detta att få något redogöra för de
motioner som ligger till grund för detta
utlåtande.

Det gäller här dels ett motionspar av
herrar Bengtson och Hedlund med förslag
om att riksdagen måtte besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
utredning och förslag till ändrade straffbestämmelser
inom försvaret, bl. a. innebärande
att bötesstraff som regel
skall kunna användas i stället för arreststraff.
Den andra motionen, som är

Onsdagen den 13 maj 1970 cm.

Nr 24

133

väckt enbart i första kammaren, utmynnar
i en hemställan att riksdagen
beslutar att i skrivelse till Kungl. Maj :t
begära snara åtgärder för det militära
arreststraffets slopande.

Första lagutskottet har i sitt enhälliga
utlåtande hänvisat till att det pågår en
utredning av de s. k. militärstraffsakkunniga
och att det har kommit till utskottets
kännedom att de sakkunniga
kommer att slutföra sitt uppdrag inom
en mycket nära framtid. Med hänsyn
härtill, anser utskottet, är någon riksdagens
åtgärd med anledning av motionerna
inte påkallad.

Den solidaritet som jag som utskottsledamot
känner emot mina kamrater i
utskottet har gjort att jag inte har ansett
mig i detta läge kunna utforma mina
avvikande uppfattningar såsom en
reservation, utan jag har nöjt mig med
att tillsammans med tre andra ledamöter
avge det särskilda yttrande som jag
omnämnde inledningsvis.

Innan jag redogör för mina synpunkter
har jag anledning att säga några
ord om arreststraffet som sådant.

I vår mycket kortfattade motion framhålles:
”Det militära arreststraffet är
den strängaste formen av bestraffning
som vissa militära chefer kan utdöma
enligt sin s. k. bestraffningsrätt. Utan
egentlig rättegång kan således civilt
oförvitliga värnpliktiga dömas till frihetsstraff.
Att i fredstid uppehålla ett
sådant förfarande får väl anses strida
mot den allmänna liberalisering som
hela vårt rättsväsende i övrigt har genomgått.
”

Den utredning till vilken utskottet
hänvisar tillsattes 1961. I utredningsdirektiven
sägs bl. a.: ”1948 års reform av
den militära strafflagstiftningen innebar,
som i det föregående antytts, beträffande
disciplinstraffen en omläggning,
som bl. a. syftade till att minska
användningen av arreststraffet. Sedan
den nya lagstiftningen nu har varit i
kraft drygt tio år, symes det vara lämpligt
att närmare undersöka verkningarna
av denna omläggning. Enligt förelig -

Ang. straffbestämmelserna inom försvaret
gande uppgifter ådömes alltjämt ett förhållandevis
stort antal arreststraff varje
år, vilket hl. a. medför den olägenheten
att många utbildningsdagar för värnpliktiga
går till spillo. Det bör övervägas,
om det går att ytterligare begränsa
arreststraffets användande i fredstid,
exempelvis genom att utvidga och effektivisera
tillämpandet av disciplinbotsstraffet
eller de former av tillrättavisning
som nu står till buds.” Detta om
direktiven från 1961.

Om jag minns rätt fanns år 1965 en
riksdagsmotion i samma ärende vilken
då avvisades av utskott och riksdag med
motiveringen att en utredning pågick.
Det var alltså den utredning som tillsattes
år 1961.

Då anmäldes vid undersökningar hos
vederbörande utredning att denna avancerat
så långt att det fanns anledning
hoppas på ett snart framläggande av
förslag. Detta, herr talman, var år 1965.

När första lagutskottet i år hos utredningen
gjort sig underrättad om att ett
förslag med det snaraste är att vänta
och att det redan ligger i tryckpressarna
så finns det anledning att konstatera
att det som stort sker sker inte bara
tyst utan i det här fallet också oerhört
långsamt. Man har faktiskt anledning att
fråga sig om denna långsamma takt på
något sätt överensstämmer med den
snabbhet varmed vårt land lämpligen
bör försvaras.

Jag skulle här vilja ställa en fråga
direkt till ledamoten av denna kammare
och här omnämnda utredning, herr
Bengt Gustavsson, som ju normalt har
ord om sig att göra snabba utredningar,
om det finns någon förklaring till varför
denna utredning behövt i det närmaste
tio år för att, som vi nu hoppas,
komma fram med ett förslag. Om utredningen
nu får fram ett förslag skulle jag
vilja fråga om det finns anledning att
tro att de förhoppningar som framförs
i det särskilda yttrandet till utskottets
utlåtande kommer att infrias. Jag syftar
på slutavsnittet i vårt yttrande där vi
säger:

134

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Ang. straffbestämmelserna inom försvaret

”Frågan är emellertid av väsentlig betydelse
och vi vill understryka vikten
av att dess lösning inte ytterligare fördröjs.
Vi förutsätter att Kungl. Maj :t,
sedan de sakkunniga presenterat sitt betänkande,
skyndsamt framlägger förslag
i ämnet och därvid beaktar ovan anförda
synpunkter.”

Jag vill också fråga justitieministern
om han i det utsträckta tidsläge som vi
befinner oss i är beredd att snabbt
presentera förslag i detta sammanhang
syftande till vad vi vill uppnå med våra
motioner, nämligen ett fullständigt avskaffande
av det militära arreststraffet
i fred. Då skulle justitieministern måhända
i görligaste mån uppfylla de löften
som landets försvarsminister gav
till värnpliktsriksdagen i Norrköping i
februari om snabba åtgärder i det här
fallet.

Herr talman! Jag har velat anföra
dessa synpunkter med anledning av
första lagutskottets utlåtande i anledning
av motionerna. Det är fortfarande
min förhoppning att jag här i dag i
kammaren skall kunna få besked i de
sammanhang där jag framställt särskilda
frågor.

Jag har, herr talman, inte något yrkande.

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s):

Herr talman! Herr Svanström har
frågat mig om det finns någon förklaring
till den onekligen långsamma arbetstakten
hos militärstraffsakkunniga.
Jag kan svara ja på den frågan, ty det
finns förklaringar på allting. Om han
skulle ha frågat mig om det finns en
acceptabel förklaring, så hade mitt svar
i stället blivit nej.

Jag har naturligtvis mitt ansvar för
detta dröjsmål i egenskap av ledamot i
utredningen. När nu frågan har ställts
direkt till mig vill jag i alla fall tala om
att jag inte är ordförande i militärstraffsakkunniga.
Jag var inte med i utredningen
från början utan kom in i
bilden år 1965, det år då en tidigare

utredningsman övergick till andra uppgifter.
Anledningen, som den delgavs
mig, till att jag skulle delta i utredningsarbetet
var att detta praktiskt taget
var klart och att man inte ville spilla
tid på att lära upp någon ny och därför
valde någon som haft beröring med
värnpliktsfrågor tidigare.

Det var riktigt vad dåvarande justitieministern
talade om för mig, nämligen
att utredningen hade ett förslag på
gång. I berörda avseenden i detta sammanhang
fanns det ett förslag. Jag kunde
konstatera att det gick i rätt riktning.
Men sedan måste jag medge att
aktiviteten i utredningen har varit
minst sagt låg, och min irritation har
tilltagit. Jag hade faktiskt förra sommaren
en avsägelse skriven, men lugnades
då med att utredningen skulle
tas fram under hösten 1969. Det var nu
inte möjligt, men utredningen är nu
justerad. Det skedde i januari månad.
Jag hade naturligtvis en viss samvetsnöd
för att det som kunde accepteras
år 1965 kanske inte var riktigt tillfredsställande
år 1970. Jag har i alla fall
undertecknat betänkandet därför att
det skulle ha kunnat innebära att vi
ganska tidigt under denna vår fått fram
ett betänkande som justitieministern
och justitiedepartementet hade kunnat
ta hand om. Vi hade kunnat få ett förslag
på riksdagens bord nu under vårriksdagen,
så att den omgång värnpliktiga
som påbörjar sin militärtjänstgöring
i sommar, straffrättsligt hade kommit
att bedömas enligt ett nytt system.

Det har nu inte blivit möjligt, men
utredningens ordförande har i dag
meddelat mig att ett betänkande skall
överlämnas till justitieministern den 5
juni eller någon av dagarna däromkring.
Det innebär att om justitiedepartementet
arbetar i en snabbare takt än
den här angripna utredningen — annat
är ju inte möjligt — så skall ett förslag
kunna föreläggas riksdagen i början av
detta års höstsession. Det skulle innebära
att en ny lag är i kraft vid årsskiftet
1971. Tioårsjubileet av utred -

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Nr 24

135

ningens tillsättande skulle alltså kunna
firas med den nya lagens ikraftträdande.

Det finns ingen möjlighet att påstå att
arbetstakten har varit tillfredsställande.
Men jag skulle nog gissa ganska illa om
dessa fyra ledamöter bakom det särskilda
yttrandet inte kommer att vara
ganska till freds med det innehållsmässiga
resultatet när proposition föreligger.

Herr SVANSTRÖM (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
Bengt Gustavsson för svaret — det var
minst sagt innehållsrikt.

Som kammarens ledamöter förstår
var anmärkningen inte riktad mot herr
Gustavsson, och inte mot de övriga ledamöterna
heller. Herr Gustavsson antydde
ju själv vilken den möjliga orsaken
kunde vara till den bristande aktiviteten
i detta sammanhang. Herr Gustavsson
uttryckte också en förhoppning
om en snabbare behandling av denna
fråga i departementen. Att ett kommande
lagförslag även innehållsmässigt
skulle komma att tillfredsställa motionärernas
synpunkter är jag självfallet
mycket nöjd med.

Ytterligare en reflexion, herr talman!
Det gäller tryckningstiden. Ett utlåtande,
som är justerat i januari månad,
avlämnas till justitieministern den 5
juni samma år. Det förefaller mig som
om tryckpressarna inte hade gått alldeles
varma här i Stockholm under den
tiden. Om jag skulle ställa en fråga
till någon mer än herr Gustavsson och
justitieministern, skulle det möjligen
vara till JO, men det tror jag knappast
lönar sig.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Den debatt som jag här
har lyssnat till har väckt livliga minnen
från min egen värnpliktstid. Jag
har talat med personer, som har gjort
sin militärtjänst ganska nyligen, och

Ang. straffbestämmelserna inom försvaret
de hade haft samma problem som vi
hade på vår tid. När jag fullgjorde min
värnplikt och alltså inte hade någon inkomst
var penningvärdet mycket högt,
och man hade väldigt ont om pengar.

När man nu ifrågasätter att avskaffa
arreststraffet för disciplinförseelser och
slarv, som dessa unga pojkar kan göra
sig skyldiga till, och ersätta det med
penningböter, så tillfredsställer det inte
mitt rättsmedvetande. De som har förmögna
anförvanter, som kan betala böterna,
skulle då undgå arreststraff, medan
andra skulle få sitta av sitt straff.
Jag tycker inte att det är bra.

Herr statsrådet GEIJER:

Herr talman! Eftersom herr Svanström
ställt en direkt fråga till mig, vill
jag gärna svara. Jag kanske kan göra
det på ett sätt som jag hoppas skall tillfredsställa
herr Svanström.

I departementet har vi otåligt väntat
på detta betänkande sedan slutet av
förra året. I övrigt vill jag bara säga att
vi — som herr Bengt Gustavsson redan
framhållit —■ på vanligt sätt kommer
att behandla detta betänkande remissvägen
och se till att ett lagförslag kan
framläggas för vårriksdagen 1971.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Jag ber att till justitieministern
få framföra mitt tack för det
svar han lämnat. Det är min förhoppning
att denna fråga får en snabb behandling.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 40, i anledning
av motioner om ersättning av allmänna
medel till god man i vissa fall,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

136

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Ang. beräkningen av pension för hemarbetande i vissa fall
Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 38, i anledning av motioner om åtgärder
mot missbruk av fenyl-metylketon;
och

nr 39, i anledning av motion om rätt
för studerande diabetiker till frivillig
sjukpenningförsäkring.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. beräkningen av pension för hemarbetande
i vissa fall

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 44, i anledning av motion
angående beräkningen av pension för
hemarbetande i vissa fall.

Andra lagutskottet hade behandlat en
till lagutskott hänvisad motion, 11:347,
av fru Kristensson och fröken Wetterström,
i vilken yrkats, att riksdagen hos
Kungl. Maj :t skulle anhålla om utredning
och förslag med beaktande av vad
i motionen anförts om rätt för hemarbetande
att tillgodoräkna sig pensionsår
inom ATP för år, då de vårdade barn
i förskoleåldern.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att motionen II: 347 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Hiibinette (m) och Åkerlind (m), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte med
bifall till motionen 11:347 i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
och förslag om rätt för hemarbetande
att tillgodoräkna sig pensionsår inom
tilläggspensioneringen för år, då de
vårdade barn före inträdet i grundskolan.

Herr KAIJSER (m):

Herr talman! Till detta utlåtande har
herr Hiibinette och herr Åkerlind avgivit
en reservation vars kläm innehåller
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om utredning och
förslag om rätt för hemarbetande att
tillgodoräkna sig pensionsår inom tillläggspensioneringen
för år då de vårdar
barn före inträdet i grundskolan.

Detta är en fråga som har karaktären
av följetong. Den har förekommit under
många år förut. Man kan kanske säga
att motiveringen i någon ringa mån
har ändrats i år. Man påpekar att samhällets
möjligheter att överta barntillsynen
ännu är otillräckliga och att man
då kan anse att en förälder som tar
hand om tillsynen av sina barn under
tiden före skolåldern i stället för att gå
ut i vanligt förvärvsarbete gör en viss
tjänst och att den föräldern därför borde
vara berättigad att för denna tid få
pensionspoäng.

Detta strider mot vissa förhållanden
i försäkringsväsendet, nämligen att det
inte föreligger förvärvsarbete som
grund för pensionen. Eventuellt skulle
det inte betalas några avgifter, utan man
skulle få gratispoäng.

Enligt motionsyrkandet skulle man
kunna tillföras ett halvt pensionsår för
varje år som en förälder tar hand om
vården av sina barn i stället för att gå
ut i förvärvsarbete. Man påpekar också
att den föreslagna skattereformen
har till syfte att öka de hemarbetandes
valfrihet mellan yrkesarbete och fortsatt
hemarbete. Om den valfriheten
skall få någon mening måste samhället
se till att föräldrar med små barn bereds
möjlighet att få barnen omhändertagna
under arbetstiden. Eftersom
barntillsynsmöjligheterna är otillräckliga,
stannar ett stort antal föräldrar
hemma för att sköta sina barn i stället
för att gå ut i förvärvsarbete. Då borde
de inte förlora sina möjligheter till pension
utan borde kunna få räkna pensionspoäng
på samma sätt som för förvärvsarbete.

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Nr 24

137

Ang. beräkningen av pension för hemarbetande i vissa fall

Det finns ett analogt avsteg från de
principer som gäller vid sådan här försäkring.
Hemmamakeförsäkringen är ett
avsteg från regeln att inkomst av förvärvsarbete
är en förutsättning för att
förmånen skall kunna utfalla.

Det är emellertid klart att det inte
utan vidare kan bestämmas bur detta
skall utformas, och därför bör man
närmare utreda hur detta önskemål
skall kunna tillgodoses.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till reservationen.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Det problem som behandlas
i detta utskottsutlåtande har
vi haft möjlighet att diskutera vid tidigare
tillfällen. Motionsyrkanden av
liknande slag har då avvisats. Jag tror
inte att omständigheterna har förändrats
sedan dess. Det är tilläggspensioneringen
som åsyftas, och principerna
för denna är att avgifter skall erläggas
för inkomst av förvärvsarbete. Om motionärerna
syftar till att de tillgodoräknade
poängen skall föranleda avgiftsplikt
för familjen, sägs ingenting om,
man kan därför mycket väl tolka det
så, att det skulle bli fråga om s. k. gratispoäng,
och avse kvinnor som haft
förvärvsarbete men lämnat det i samband
med vårduppgifter i hemmet vare
sig det gäller barn eller andra anhöriga.
Det förhåller sig förmodligen
så att hälften av mödrarna är icke förvärvsarbetande,
och de skulle följaktligen
inte få någon glädje av en reform
som innebar att tidigare förvärvsarbetande
skulle äga tillgodoräkna sig ett
visst antal pensionspoäng för de år de
varit hemma för att sköta exempelvis
barn. Det rimliga är ju att under sådana
förhållanden det betalas avgifter
för pensionsrätten. Men det finns bestämmelser
i pensionssystemet, som innebär
att från inkomsten skall avräknas
ett basbelopp på vilket tilläggspen -

sion icke skall utgå och icke heller avgifter
beräknas.

Det vore kanske inte i och för sig
orimligt, om de föräldrar som vårdar
sina barn får som det sägs åtminstone
en halv pensionspoäng per inkomstlöst
år, vilket innebär en beräknad inkomst
för skötseln av barn i hemmet
på omkring 8 000 å 9 000 kronor. Det
är bara på det sättet att familjeinkomsten
är så låg att det kanske inte blir
9 000 kronor för var och en av föräldrarna.
Familjeförsörjaren har i regel
tillgodoräknats poäng för hela inkomsten.
Det är således problem förknippade
med tanken på att tillgodoräkna pensionspoäng
på det sätt som motionärerna
har föreslagit.

Det upplyses i utskottsutlåtandet att
det tidigare väckts motioner om en allmän
egenpension och att dessa motioner
överlämnats till pensionsförsäkringskommittén.
Utskottet säger att man
bör vänta och se huruvida kommittén
kan ha något uppslag till lösning av
problemet med pensionering av dem
som icke har förvärvsarbete i vanlig
mening men som har vårduppgifter i
hemmet.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag, vilket innebär
ett avstyrkande av reservanternas
yrkande.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

138

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Om översyn av lagen om förenings- och förhandlingsrätt

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 44,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
liava utfallit sålunda:

Ja —103;

Nej— 19.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 45, i anledning
av motioner om tillämpning av
hälsovårdsstadgan på anläggningar m.m.
inom försvaret, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Om översyn av lagen om förenings- och
förhandlingsrätt

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 46, i anledning av motion
om översyn av lagen om förenings- och
förhandlingsrätt.

Till behandling hade andra lagutskottet
förehaft en till lagutskott hänvisad
motion, II: 1040, av herr Åkerlind,
i vilken anhållits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa,
att en översyn av lagen om föreningsoch
förhandlingsrätt snarast måtte

komma till stånd, med beaktande av de
synpunkter som framförts i motionen.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionen II: 1040 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av fru Hamrin-Thorell
(fp) samt herrar Österdahl
(fp), Blomquist (m), Åkerlind (m) och
Romanus (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del bort erhålla
den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av förevarande
motion, II: 1040, i skrivelse till
Kungl. Maj :t som sin mening giva till
känna vad reservanterna anfört.

Herr BLOMQUIST (m):

Herr talman! Den lagstiftning vi har
i vårt land om föreningsrättsskydd reglerar
bara rätten att tillhöra förening,
inte rätten att stå utanför förening. Lagstiftningen
är också begränsad till att
gälla fall där det föreligger ett anställningsförhållande.
Lagen ger däremot
inte skydd för person som söker arbete.

Vid upprepade tillfällen har under
1960-talet väckts motioner med yrkanden
om ändringar i lagstiftningen så
att föreningsrättsskyddet kunde komma
att omfatta även arbetssökande. Frågor
rörande uppsägningsskydd har också
aktualiserats genom motioner 1968
och 1969.

Sedan vi senast behandlade dessa frågor
har något skett. I december i fjol
tillkallade Kungl. Maj:t en utredning
med uppgift att klarlägga frågan om
ökad anställningstrygghet och vidgad
behörighet för arbetsdomstolen. Riksdagen
har inte ställt sig helt avvisande
till att utreda föreningsrättsskyddet för
arbetssökande. 1966 sade utskottet att
frågan kunde tänkas bli upptagen i vad
man kallade ett större sammanhang.
Skulle man inte kunna anse att detta
större sammanhang nu finns i och med
att den av statsrådet Holmqvist tillsat -

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Nr 24

139

Om översyn av lagen om förenings- och förhandlingsrätt

ta utredningen har kommit till stånd?
Det är ju möjligt att ge denna utredning
tilläggsdirektiv, så att den får bearbeta
problematiken både med föreningsskyddet
för arbetssökande och
andra i årets motion aktualiserade frågor.

Herr talman! Överläggningar i utskottet
och debatter här i kammaren,
inte minst den ingående debatt vi hade
för ett år sedan, visar att frågan verkligen
är värd att närmare utredas, vilket
ju också är reservanternas önskemål.
Jag yrkar därför bifall till reservationen
av fru Hamrin-Thorell m. fl.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Det enda som jag kan
instämma i av vad herr Blomquist sagt
är att frågan tidigare har varit uppe
och att vi haft debatter i ärendet. Vi
har till och med haft motionerna remitterade
till arbetsmarknadens parter,
som genomgående inte visat någon förståelse
för att det skulle finnas behov
av åtgärder i angivet syfte.

Lagen om förenings- och förhandlingsrätt
har ursprungligen tillkommit
för att reglera förhållandet mellan arbetsgivare
och anställda. Arbetsgivaren
fick inte angripa föreningsrätten genom
att fordra att den anställde skulle lämna
sin organisation. Han fick icke hindra
anslutning till organisationen, och
fackföreningen å sin sida fick inte lov
att gå i strejk för att tvinga arbetsgivaren
att lämna en organisation, exempelvis
Arbetsgivareföreningen.

I år har motionärerna men icke reservanterna
lagt till en del underliga
ting utöver vad de tidigare kört fram
med. Det talas nu om förhandlingsrätt
och avtalsrätt. Avtalsrätt existerar inte.
Förhandlingsrätten är skyddad, men det
föreligger icke något tvång att sluta
avtal. Motionärerna hyser omsorger om
många små grupper som de anser bör
ha förhandlingsrätt. Bland dem som
de har räknat upp finns lotsar och en

viss grupp av fristående organiserade
lokmän. De har till och med berört Kirunakonflikten.

Men samtliga av de nämnda har haft
förhandlingsrätt. Vad de opponerat mot
är att de inte har blivit erbjudna något
annat avtal än det som en annan
organisation tidigare träffat för samma
slags arbete. Inte heller i Kirunakonflikten
har de deltagande förvägrats
förhandlingsrätt, trots att de var fackligt
organiserare men icke önskade utnyttja
sina fackliga organisationer för
förhandlingarna. Man hade någonting
som kallades stormöte och försökte där
åstadkomma något slags förhandlingsinstrument.
Arbetsgivarna fordrade visserligen
att de strejkande, eftersom de
var i avtalsstridig konflikt, skulle återgå
till arbetet, innan förhandlingarna påbörjades,
men det kravet släppte arbetsgivarna
sedermera. Det dröjde åtskilliga
veckor innan arbetarparten bestämde
sig för på vilket sätt man skulle vara
representerad vid förhandlingar med
arbetsgivarparten. Samtliga i motionerna
nämnda har haft förhandlingsrätt
om de velat utnyttja den, däremot fanns
det inget tvång för någondera parten
att sluta avtal.

Motionärerna vill ha föreningsrättsskydd
även för arbetssökande. Men
finns inte det? Vem skall garantera rätten
att stå utanför organisationen? Om
man är organiserad och söker anställning,
och arbetsgivaren kräver att man
skall lämna organisationen för att få
anställningen, bryter arbetsgivaren mot
lagen. Han får inte ställa det kravet.
Om vederbörande är oorganiserad kan
arbetsgivaren inte garantera rätt att stå
utanför organisationen, därför att övriga
anställda hos arbetsgivaren kan
kräva att han skall vara solidarisk med
dem.

Jag har funderat på om motionärerna
över huvud taget har någon aning
om innebörden i de krav de ställer i
sina motioner. Jag tror att de är i behov
av sakkunnig hjälp för att få den
elementära kunskapen om hur det för -

140

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Om en samordnad skärgårdspolitik i Stockholms skärgård

håller sig på arbetsmarknaden. De brister
som motionärerna har talat om föreligger
inte. Till och med arbetsdomstolens
ordförande har, om jag inte
minns fel, yttrat sig och funnit att förenings-
och förhandlingsrättslagen har
fungerat ganska väl under de år den
varit i kraft.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
framkomna jnrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i folkbokföringsförordningen
(1967:198), m. m.; och
nr 49, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen (1959:99) om köttbesiktning
m. in.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
memorial och utlåtande:

nr 26, angående uppskov med behandlingen
av vissa till jordbruksutskottet
hänvisade ärenden; och

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1969/70 inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde,
varvid utlåtandet nr 29 företogs punktvis
till avgörande.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
jordbruksutskottets memorial
nr 34, angående departementsvis uppgjorda
förteckningar över försäljningar
av viss staten eller allmänna arvsfonden
tillhörig fast egendom.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr
33, i anledning av motion angående effektivare
vård av barn med ryggmärgsbråck,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om en samordnad skärgårdspolitik
i Stockholms skärgård

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 34, i anledning
av motioner om en samordnad skärgårdspolitik
i Stockholms skärgård.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
1:951, av herr Bohman, och 11:1149,
av herr Wennerfors, hade yrkats, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle anhålla, att en utredning snarast
måtte tillsättas i syfte att uppdraga
riktlinjer för en samordnad skärgårdspolitik
i Stockholms skärgård och
framlägga de förslag till författningsändringar
eller i andra hänseenden
som kunde befinnas motiverade för att
tillgodose de i motionerna angivna syftena.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna 1:951
och II: 1149 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av fröken
Stenberg, fru Florén-Winther och herr
Nilsson i Bästekille (samtliga m), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till de likalydande
motionerna 1:951 och 11:1149 i skri -

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Nr 24

111

Om eu samordnad skärgårdspolitik i Stockholms skärgård

velse till Kungl. Maj :t anhålla, att
en utredning snarast måtte tillsättas
i syfte att uppdraga riktlinjer för eu
samordnad skärgårdspolitik i Stockholms
skärgård och framlägga de förslag
till författningsändringar eller i
andra hänseenden som kunde befinnas
motiverade för att tillgodose de i motionerna
angivna syftena.

Herr BOHMAN (in):

Herr talman! Som allmänna beredningsutskottet
erinrar om har motioner
med liknande yrkande som i de här föreliggande
behandlats vid de två senaste
riksdagarna. Det finns därför inte
stor anledning att i dag upprepa de argument
som motionärerna tidigare har
framfört och vilka eniigt motionärernas
mening fortfarande har full bärkraft,
nämligen att en statlig utredning är nödvändig
för att uppdra riktlinjer för en
samordnad skärgårdspolitik för i första
hand Stockholms skärgård.

Utskottets argument mot motionärernas
yrkande är i stort sett att utredningsverksamhet
pågår lokalt inom länsstyrelsen
och att därjämte olika glesbygdsproblem
kommer att behandlas
av den glesbygdsutredning som tillsattes
i höstas.

För att följa skärgårdsfrågorna och
analysera de problem som i samband
med dem aktualiseras har inom moderata
samlingspartiet tillsatts en särskild
arbetsgrupp som jag själv leder. Gruppen
är inte i egentlig mening politiskt
sammansatt. Den representerar den bofasta
befolkningen i skärgårdsområdet,
fritidsfolket och för skärgårdsproblemen
särskilt intresserade grupper. Den
har under sin verksamhet hittills producerat
trenne som jag hoppas vägande
inlägg, vilka samtliga kan sägas vederlägga
beredningsutskottets argumentation,
eftersom framställningarna i stor
utsträckning behandlat problem som
måste lösas över den regionala nivån.

Den första skrivelsen analyserade frågor
som sammanhänger med den pågående
vattenföroreningen och miljö -

förstöringen i skärgårdsområdet och utmynnade
i inte mindre än fem skilda
yrkanden om åtgärder från Kungl.
Maj :ts sida i syfte att förebygga ytterligare
förstöring.

Den andra framställningen riktade
uppmärksamheten på de konsekvenser
som pågående strukturförändringar
inom lots- och fyrväsendet kunde komma
att få för den bofasta befolkningen i
skärgårdsområdet, för sjöräddningen
och havsövervakningen över huvud taget
— allt företeelser som ligger inom
Kungl. Maj:ts och inte inom länsstyrelsens
kompetensområde.

Såvitt jag kan förstå, har den framställningen
i varje fall i viss utsträckning
påverkat de förslag angående riktlinjer
för lots- och fyrväsendets organisation
som kommunikationsministern
lade på riksdagens bord för några veckor
sedan. Jag vill gärna begagna tillfället
att uttrycka min tillfredsställelse
däröver.

Den tredje framställningen, herr talman,
rör behovet av planeringsåtgärder
inför kommande år för att förebygga de
olägenheter som isvinterns isolering
förorsakar skärgårdsbefolkningen.

Framställningen riktades, förutom till
lokala myndigheter, även till sjöfartsverket.
Även den berör alltså problem
som icke kan lösas — i varje fall inte
enbart — på regional nivå.

Det ämneskomplex som arbetsgruppen
nu sysslar med är betydligt mer
svåröverskådligt och komplicerat, nämligen
gällande planerings- och ersättningsnormer
rörande bebyggelsen i
skärgårdsområdet. Såvitt nu kan bedömas
blir gruppen inte färdig med sitt
arbete före sommaren, och det är därför
alltför tidigt att förutskicka vilka slutsatser
den kan komma fram till. Så
mycket vill jag emellertid ha sagt att,
om man skall tro på de uppgifter som
lämnas av skärgårdsbor som ansökt om
rätt att bygga mer eller mindre permanenta
bostäder inom området, förvirringen
inom berörda länsmyndigheter
rörande planeringsprinciper och ersätt -

142

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Om en samordnad skärgårdspolitik i Stockholms skärgård

ningsregler är anmärkningsvärd. Förhållandena
är — gör man gällande —
helt principlösa. Enligt uppgifter råder
på många håll faktiskt byggnadsstopp,
vilket framstår som särskilt betänkligt
mot bakgrund av de strävanden som pågår
att genom ökad bebyggelse skapa
förutsättningar för yrkesverksamhet
och fast befolkning inom detta område,
som är utsatt för en mycket stark avfolkning.

Jag tycker mig också ha fått detta
bekräftat vid den konferens som landshövdingen
brukar anordna med riksdagsmännen
i Stockholms län i början
av året. Av de anföranden som hölls i
år, bl. a. av länsöverdirektören och
överlantmätaren, måste de närvarande
ha fått fullt klart för sig att skärgårdsproblemen
icke kan lösas utan åtgärder
i olika hänseenden från statsmakternas
sida. överlantmätaren pekade särskilt
på den nuvarande oklarheten i fråga
om ersättning för mistad byggnadsrätt
och krävde ett samlat grepp om ersättningsfrågorna.
Rättspraxis beträffande
glesbebyggelsebegreppet är — framhöll
han — oklar och har varierat under
1950- och 1960-talen. Glesbebyggelsebegreppet
är nu så besvärligt och uppfattningarna
så delade, att det föreligger —
menade han —- anledning till särbehandling
av detta problem. Vissa aktualiserade
frågor -— anförde han vidare
— har direkt samband med byggnadslagstiftningen,
men det är lika angeläget
att få erfarenheterna från naturvårdslagen
och tillämpningen av dess ersättningsregler
som helhet klarlagda. Man
borde undersöka vad som hör hemma
under den sittande bygglagutredningen
och vad som behövde göras åt naturvårdslagen,
slutade han, ”trots att den
inte har många år på nacken”.

Herr talman! Sammanfattningsvis vill
jag understryka att både de erfarenheter
som arbetsgruppen för Stockholms
skärgård vunnit och de uttalanden som
gjorts av ansvariga företrädare för länsmyndigheterna
bekräftar att de intressemotsättningar
och problem som här fö -

religger inte kan lösas på regional nivå.
Det förutsätts helt enkelt en statlig utredning,
vars uppgift måste vara att
kartlägga frågorna och att framlägga underlag
för en samordnad skärgårdspolitik.
De undersökningar som länsstyrelsen
verkställt och eventuellt slutfört kan
utgöra ett värdefullt material för en
sådan mer övergripande utredning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation som fogats till
allmänna beredningsutskottets utlåtande.

Herr KARLSSON, HELGE, (s):

Herr talman! Den fråga vi här diskuterar
har varit uppe till behandling vid
två tidigare tillfällen, dels 1968 och dels
1969. Vid båda tillfällena har utskottet
yrkat avslag på framställningen, och
riksdagen har bifallit utskottets hemställan.
Det är naturligtvis inte i och för
sig anledning att yrka avslag för tredje
gången därför att man två gånger tidigare
har gjort det. Men argumenteringen
för avslag är likadan nu som den var
vid de tidigare tillfällena, och dessutom
har den ytterligare förstärkts. Jag vill
peka på att glesbygdsutredningen, som
herr Bohman nämnde, har tillsatts i
augusti 1969. Denna utredning sysslar
inte bara med vad vi i dagligt tal kallar
för glesbygden i Norrlandslänen utan
även med glesbygden i de sydligare länen.

När det gäller Stockholms skärgård
finns det kanske speciella problem, men
jag är övertygad om att en utredning
som gäller Stockholms skärgård inte till
alla delar kan appliceras på alla övriga
skärgårdsområden i vårt land. Det står i
motionsyrkandena att man bör ta hänsyn
till den bofasta befolkningen och
skapa förutsättningar för den att bo
kvar i skärgården. Jag är övertygad om
att vi har skärgårdsområden där en
motsatt uppfattning råder och man inte
vill ha någon bofast befolkning. Man
vill behålla öarna för fågellivet och ge

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Nr 24

143

Om en samordnad skärgårdspolitik i Stockholms skärgård

möjligheter åt människorna att komma
ut ganska ostört.

Delta är som sagt ett speciellt problem
för Stockholms vidkommande. Det har
också uppmärksammats av de kommunala
myndigheterna och av länsstyrelsen,
och man håller där på med utredningar,
som väl syftar till att man så
småningom skall kunna ta ställning till
hur förhållandena skall ordnas i Stockholms
skärgård.

Om man nu, som herr Bohman här
säger, inom moderata samlingspartiet
har en egen utredning tillsatt, så är detta
tacknämligt. Resultatet av den kan
ju överlämnas till berörda myndigheter
för ställningstagande i den mån det kan
inplaceras i ett mönster som kommer
att utarbetas av de tidigare nämnda utredningarna.

Jag ber med detta, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr BOHMAN (m):

Herr talman! Jag skall ingalunda vid
den här tiden på natten försöka övertyga
herr Helge Karlsson om att jag har
rätt. Jag vill bara säga att argumenten
för att någonting skall göras blir allt
starkare för varje år. I 20 år har det pågått
utredningar inom länsstyrelsen,
men ingenting har i praktiken hänt.
Problemen har tillspetsats, svårigheterna
har blivit större och motsättningarna
har ökat. Därför anser vi att det är
nödvändigt att nu någonting görs.

Jag är mycket tacksam för den komplimang
som låg bakom herr Helge
Karlssons synpunkter på moderata samlingspartiets
arbetsgrupp. Vi har själva
inte varit så anspråksfulla att vi trott
oss kunna helt jämföras med en av regeringen
tillsatt utredning. Men jag
tackar som sagt för komplimangen. Vi
kommer att fortsätta, herr Helge Karlsson,
att ställa våra yrkanden år efter år,
och så småningom kommer även eu
motspänstig riksdagsmajoritet att böja
sig inför de fakta som alltmer lyser i
ögonen.

Herr KARLSSON, HELGE, (s):

Herr talman! Jag vill bara säga att
jag undrar om herr Bohman inte har
tilltro till länsstyrelseutredningen och
de kommunala myndigheter som sysslar
med detta.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt de
därunder framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Fröken Stenberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 34, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid fröken Stenberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 90;

Nej — 22.

144

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Om politiska opinionsundersökningar
Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om politiska opinionsundersökningar

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 35, i anledning
av motioner om politiska opinionsundersökningar.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
1:949, av herr Andersson, Sten, och
herr Karlsson, Ove, samt II: 1113, av
herr Gadd in. fl., hade anhållits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte framhålla vikten av att vetenskapligt
korrekta politiska opinionsundersökningar
komme till stånd samt att
Kungl. Maj:t snarast måtte vidtaga åtgärder
för att så skulle bliva fallet.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till de
likalydande motionerna 1:949 och II:
1113 i skrivelse till Kungl. Maj :t som
sin mening giva till känna vad utskottet
i utlåtandet anfört.

Reservation hade anförts av fröken
Stenberg, fru Florén-Winther och herr
Nilsson i Agnäs (samtliga m), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,
att de likalydande motionerna 1:949
och II: 1113 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Fru FLORÉN-WINTHER (m):

Herr talman! Med anledning av reservationen
i detta ärende vill jag å reservanternas
vägnar något utveckla vår
syn på frågan.

Motionerna om politiska opinionsundersökningar
är ju inte nya, utan
1969 behandlades ett liknande yrkande
här i kammaren. Det nya är väl att allmänna
beredningsutskottets majoritet
nu har tillstyrkt årets motioner om de

politiska opinionsundersökningarna
mot att förra året ha avstyrkt.

När man sätter sig ned och studerar
vilka nya motiv som i år tillkommit
och som skulle ha ändrat utskottets syn
och övertygat utskottet i denna fråga,
blir man litet förvånad över att precis
samma gamla exempel förekommer i
motionerna. De allra äldsta är hämtade
ända från 1964, och en del är från
1967 och 1968. Det är alltså exakt samma
exempel som förra året man i år pekar
på när man bygger upp motionerna.
I årets motioner står det sedan att
exemplen kan mångfaldigas. Det är
möjligtvis en ny mening, men inga nya
exempel har redovisats.

Men tonen i årets motion har hårdnat.
Man talar om skandalösa förhållanden
och undermåliga undersökningar,
om förfalskade opinionsundersökningar
o. s. v.

I årets motion har visserligen några
faktorer tagits fram som kan ge en
bättre faktagrund. Jag tycker det är betydelsefullt
att poängtera att kostnader
och kvalitet i motionen satts som en
rubrik. Samma gäller publiceringsregler
och insynsmöjligheter.

Detta innebär i alla fall inte att motionerna
innehåller något nytt. Jag har
inte när jag haft att noga läsa in detta
ärende med förra årets behandling
funnit några nya synpunkter som enligt
min uppfattning skulle kunna övertyga
allmänna beredningsutskottets majoritet.
Men så har alltså skett.

Förra året sade utskottet ett mycket
klart nej. I utlåtandet då fanns särskilt
en mening som jag tycker vi bör uppmärksamma
i dag, nämligen att ”ett formellt
reglerat samarbete mellan statistiska
centralbyrån och beställarna har
utskottet funnit mindre lämpligt”.

Men årets motioner slutar med ungefär
samma yrkande som förra årets fast
innehållet i år är som jag nyss sade en
aning kärvare. Det kan här vara anledning
att stanna vid motionens slutavsnitt
eftersom det är detta utskottet säger
ja till.

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Nr 24

145

”En bland många vägar vore att representanter
från riksdagens partier,
statistiska centralbyrån och erforderlig
vetenskaplig expertis på Kungl. Maj:ts
uppdrag byggde upp ett system av kontinuerliga
politiska opinionsundersökningar.
Därigenom funnes garantier för
att metodiken vid undersökningarna
vore strikt vetenskaplig, att publiceringen
av resultaten skedde efter objektiva
grunder, att full insyn för alla berörda
parter kunde garanteras och att
nödvändiga personella och materiella
resurser kunde ställas till förfogande.”

I själva yrkandet framhålles vikten
av vetenskapligt korrekta politiska opinionsundersökningar.

Det är detta som utskottet i år har
sagt ja till, vilket är överraskande mot
bakgrunden av att man förra året sade
nej.

Utskottet säger visserligen att man
anser att de i motionerna berörda
spörsmålen bör närmare prövas och
hemställer därför om bifall. I meningen
dessförinnan säger sig utskottet
förutsätta att en monopolisering av
verksamheten med opinionsundersökningar
är utesluten.

Efter vad jag i egenskap av reservant
kan förstå — kommer ett dirigerande
av de här politiska opinionsundersökningarna
till statistiska centralbyrån
att ge dessa en officiell prägel.
En sådan officiell prägel torde samhället
knappast ha något intresse av. Dessutom
skulle väl ett sådant förfarande
ge statistiska centralbyrån en monopolställning.
Själv tycker jag att många
mer eller mindre konkurrerande opinionsundersökningar
som kommer litet
då och då och med litet olika resultat
egentligen är av godo. Därigenom
avdramatiseras kraften hos dessa opinionsundersökningar,
vilket man väl
skall vara tacksam för.

De politiska opinionsundersökningarna
spelar ju en viss roll i den politiska
debatten och publiceringen av de
olika resultaten följs med intresse. Men
att gå så långt att man skall låta

Om politiska opinionsundersökningar
opinionsundersökningar påverka politiskt
handlande eller politiska partiers
framtidsutsikter eller att i resonemanget
utgå från sådana utgångspunkter kan
väl aldrig vara av godo. Även om
dessa undersökningar är aldrig så vetenskapligt
upplagda kan de inte ge eu
100-procentigt riktig bild av situationen.
Inte ens om en sådan undersökning
görs dagen före valet skulle bilden
kunna bli riktigt sann, ty vi vet ju
att när valdagen kommer kan många
vara sjuka, bortresta, de kanske stannar
kvar på landet, arbetar eller känner
sig helt enkelt besvikna efter valdebatterrtä
på sitt parti och blir s. k.
soffliggare.

Vi vet också att de politiska partierna
i valrörelserna liksom i det politiska
arbetet ständigt tänker på att det
finns marginalväljargrupper. Därför
arbetar vi alltid på att nå ut till dem
som vi tror att det går att påverka. Men
att bygga upp opinionsundersökningar
som ett instrument som kan vara med
och påverka också den politiska åsiktsbildningen
anser jag vara att gå för
långt. Det enda tillfälle då man kan
mäta opinionen är egentligen vid själva
valet. Det är en riktig tingens ordning.

Med den utgångspunkten, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till reservationen
i detta ärende.

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Vad menar utskottet då
man i näst sista stycket i sitt utlåtande
anför: ”Utskottet finner det betydelsefullt
att politiska opinionsundersökningar
görs efter strikt vetenskapliga
metoder” — det är vi väl alla överens
om — och sedan fortsätter: ”och att
publiceringsreglerna för undersökningarna
utformas så, att resultaten i möjligaste
mån medger s. k. jämförelser
över tiden.” Innebär det att riksdagen
skall fastställa publiceringsreglerna eller
uttala sig om vad dessa skall innehålla?
Det är väl i så fall en ganska
märklig ordning.

146

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Om politiska opinionsundersökningar

Herr ANDERSSON, STEN, (s):

Herr talman! Jag har talat om opinionsundersökningar
så många gånger
förut att jag nu skall fatta mig kort.

Jag delar helt fru Winthers misstro
mot politiska opinionsundersökningar.
Den främsta anledningen till att dessa
motioner en gång skrevs var att den
samlade expertisen på området utdömde
de undersökningar som SIFO gjorde
eller rättare sagt de metoder som man
använde sig av såsom icke vetenskapliga.
Det var då de enda undersökningar
som gjordes. Jag kan nämna många
exempel på att dessa undersökningar
verkligen utövade ett inflytande på det
politiska handlandet, vilket ju var orimligt.

Det är riktigt när man säger att samma
exempel och motiv anförs nu. Man
frågar sig varför utskottet då har kommit
till en annan mening. Det är litet
genant att än en gång behöva tala om
att vi förra gången hade en felaktig
kläm i motionen vilket gjorde att utskottet
handlade på det enda sätt som
var möjligt.

Jag förstår inte till alla delar reservationen.
Man säger t. ex. att vi eftersträvar
ett monopol eller att det finns
risk för monopol. Jag kan försäkra att
vi alls inte är intresserade av ett monopol
på detta område. Det ligger i
själva misstron mot dessa undersökningar.
De kan aldrig bli exakta, men
det finns ändå alltid en risk att de får
en styrande effekt. Det är därför tvärtom
bra att det finns många undersökningar
särskilt på detta område. De undersökningar
som nu görs av olika institut
visar hur osäkra undersökningar
är. I den ena pekar siffrorna uppåt och
i den andra nedåt, och man kan alltid
finna en tröst någonstans.

Dessutom skulle jag vara den siste
att verka för att t. ex. SIFO upphör med
sina ovetenskapliga undersökningar,
som ju hittills misslett de borgerliga
partierna i en för oss så nyttig riktning.

Herr KARLSSON, HELGE, (s):

Herr talman! Jag vet egentligen inte
vad reservanterna är så rädda för i utskottets
kläm. Yi tycks vara överens om
— i varje fall var vi det under diskussionen
i utskottet — att någonting bör
göras på detta område. Man skulle försöka
få fram metoder som rent vetenskapligt
kunde hjälpa till när det gällde
allmänna opinionsundersökningar.

Fru Florén-Winther frågar varför vi
tagit upp exempel från 1964, 1966 och
1968. Exemplen gäller självfallet de val
som ägde rum dessa år. Sedan valen
var genomförda gjorde man en jämförelse
med de opinionsundersökningar
som tidigare utförts av dessa institut.
Då kunde man konstatera att undersökningarna
tyvärr inte varit tillfredsställande.
Framför allt 1968 var det en
mycket stor felmarginal beträffande de
politiska undersökningarna.

Herr Wikström frågade vad utskottet
menade med uttalandet: ”Utskottet finner
det betydelsefullt att politiska opinionsundersökningar
görs efter strikt
vetenskapliga metoder och att publiceringsreglerna
för undersökningarna utformas
så, att resultaten i möjligaste
mån medger s. k. jämförelser över tiden.
” Det står egentligen en förklaring
till detta i utskottets recit, där det på
första sidan sägs: ”Det ligger i sakens
natur att ett kommersiellt institut väljer
att publicera sina undersökningsresultat
vid tider och i former som väcker
uppmärksamhet.” Vi menar att man
i viss mån skulle kunna överbrygga
detta bl. a. genom den metod som motionärerna
anvisat och som innebär att
man tillsätter en kommitté, sammansatt
av olika politiska partier.

Herr talman! Jag ber att med detta
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru FLORÉN-WINTHER (in):

Herr talman! Vi reservanter har ju
gått efter de resonemang som förekommit
inom utskottet. Det står väl alldeles
klart att om man tillsätter en kom -

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Nr 24

147

mitté, bestående av ledamöter från de
olika politiska partierna, för att samarbeta
med statistiska centralbyrån och
de politiska partierna är beställare, och
man dessutom inriktar verksamheten
så att centralbyrån mer eller mindre
får monopolställning i fråga om opinionsundersökningar,
så kommer det
att medföra, att alla andra som börjat
göra opinionsundersökningar inte får
några uppdrag. Som jag redan sagt tycker
jag att det är av godo att många
gör opinionsundersökningar, ständigt
framlägger sina resultat, detta avdramatiserar
det hela. Jag har ingenting
emot att opinionsundersökningar företas
om vad människor tycker om bland
annat politiska partier, deras ledare
o. s. v. Det får man gärna hålla på med,
för jag uppfattar opinionsundersökningarna
mer eller mindre som en typ av
jippo, som dock då och då kan vara
av visst värde.

Jag har ingenting emot att opinionsundersökningarna
läggs upp på ett vetenskapligt
sätt — utskottsmajoritetens
representant sade också att vi varit
överens om detta. Ingen har ju heller
uttalat sig mot en utökad forskning på
detta område, som kan medföra att urvals-
och estimationsförfarandet m. m.
blir bättre och bättre.

Jag vill understryka att exemplen
från 1964, 1967 och 1968 inte bara gäller
valundersökningar utan också försvarsundersökningar
och några andra
opinionsundersökningar. Man har liksom
tagit en hel karta av undersökningar
men de är gamla. Vi reservanter
tror att opinionsinstituten utvecklats
under en så pass lång tid som 5—6
år. Vi hoppas också att de genom sin
utveckling skall kunna satsa på ökad
forskning av metoderna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ANDERSSON, STEN, (s):

Herr talman! Eftersom fru FlorinWinther
och jag är så rörande överens
om att man bör ha många undersök -

Om politiska opinionsundersökningar
ningar för att därmed undvika de monopoltendenser
som hon ser i vårt förslag,
så vore eu utväg att SIFO beredde
vetenskaplig expertis och kanske
även riksdagens partier möjlighet att
granska undersökningarna. Det är exakt
vad vetenskapsmännen och partierna
har begärt men SIFO inte gått med på.
Går SIFO med på detta, undanröjes den
förmenta monopolfaran.

Dessutom kanske man kunde slippa
sådana kvasivetenskapliga undersökningar
som SIFO gjort bl. a. i försvarsfrågan,
där SIFO kom fram till att försvarsintresset
starkt hade minskat, då
det i realiteten hade ökat —- det var
bara det att maskinerna var felmatade
och att det resultat som man kom fram
till användes felaktigt.

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Herr Sten Andersson begagnar
tillfället att göra utfall mot ett
enskilt företag, som i varje fall inte har
möjlighet att här i kammaren försvara
sig. Det vore lämpligt att herr Andersson
förde den debatten i ett annat forum.

Jag ställde en fråga och fick ett svar
från utskottets talesman, men det vore
synd att säga att jag är tillfredsställd.
Jag trodde att man skrivit fel eller att
det var en oklar tanke, men vad som
står här innebär faktiskt att man på
fullt allvar menar att riksdagen skulle
uttala sig i fråga om publiceringsreglerna.
Det har väl aldrig förut skett. Här är
utskottet inne på farliga vägar och jag
hoppas att det är som jag ursprungligen
förmodade, att pennan slant när man
gjorde utskottets skrivning på denna
punkt. Så illa kan det ändå inte vara att
man på fullt allvar menar att man i
riksdagen skulle diskutera eller fatta beslut
om publiceringsregler. Jag trodde
att vi alla, inklusive herr Sten Andersson,
var överens om att de som vill syssla
med opinionsundersökningar måste
få möjlighet att göra det och själva fastställa
tid och sätt för publicering.

148

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Ang. företagens hälsovård

Herr HERNELIUS (m):

Herr talman! Jag vill bara understryka
vad herr Wikström här har sagt.
Den mening i utlåtandet han åberopade
om publiceringsreglernas utformning är
ytterligt besynnerlig och mycket svårförståelig
i ett utlåtande från ett utskott.
Det förekom visserligen för någon tid
sedan en underlighet från samma utskott
när det gällde sekretesslagen, men
det är tråkigt att se det upprepat.

Herr ANDERSSON, STEN, (s):

Herr talman! Bara ett kort svar till
herr Wikström beträffande mina ”erkännsamma”
ord till SIFO. SIFO har
verkligen gjort ett inlägg i sitt remissyttrande,
och det är precis som de undersökningsresultat
man brukar publicera.
Det har förfärligt litet med vetenskap
att göra och är fullt av okvädinsord
också mot den som nu står i talarstolen.
Det kan jag stå ut med. Mitt omdöme
om SIFO är närmast ett citat
av landets ledande statistiska expertis
som undersökt institutets metoder, så
det är nog tillräckligt underbyggt.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt
föreliggande yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på godkännande av
den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Fru Florén-Winther begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 35, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Då emellertid fru Florén-Winther begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 89;

Nej —17.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr
36, i anledning av motioner om åtgärder
för att underlätta processförfarandet
för döva och stumma, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. företagens hälsovård

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 37, i anledning
av motioner angående företagens
hälsovård.

I de till allmänna beredningsutskottet
hänvisade, likalydande motionerna
I: 435, av herr Werner, och II: 483, av
fru Ryding m. fl., hade yrkats, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle
hemställa, att i motionerna berörda
frågor angående huvudmannaskapet för
företagshälsovården samt dess lagfästande
måtte bliva föremål för utredning
och att förslag i dessa frågor
skyndsamt måtte föreläggas riksdagen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att de likalydande motionerna
1:435 och 11:483 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Nr 24

149

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Om det kan vara till någon
tröst för kammarens ledamöter vill
jag meddela att jag inte kommer att
tala särskilt länge och att jag inte heller
kommer att begära votering i denna
fråga.

Utskottet gör i början av sitt utlåtande
eu hänvisning till att det vid förra
årets riksdag förelåg motioner med väsentligen
samma yrkande som de nu
föreliggande. Det är helt riktigt. Men det
förelåg motioner inte bara förra året,
utan vi har från den kommunistiska
riksdagsgruppens sida aktualiserat dessa
frågor under en följd av ar.

I år kan vi konstatera att det föreliggande
utlåtandet fördelaktigt skiljer
sig från tidigare utlåtanden, i vilka motionerna
avvisats med det lakoniska beskedet
att det här rör sig om en fråga
för arbetsmarknadens parter. Så enkelt
är det dock inte. Även om utskottet nu
har kommit fram till den betydligt
mindre tvärsäkra avvisande attityden
och förklarar att man bör avvakta resultaten
av pågående undersökningar,
finns det motiv för att säga några ord.

Det har flera gånger sagts att frågan
om arbetarskyddet och frågan om företagshälsovården
hänger intimt samman,
och detta är nog så riktigt. Men hur
skall man då förklara att medan man
nu har kommit fram till behovet av
översyn av lagstiftningen på arbetarskyddets
område i riktning mot en
skärpning, skulle det fortfarande vara
omotiverat såväl med ett samhälleligt
huvudmannaskap för företagshälsovården
som att denna bör vara lagfäst?
Finns det någon logik i att — som arbetsmedicinska
institutet uttalat —
landstingen sannolikt måste vara huvudmän
för företagshälsovården vid de
mycket små företagen men att företagen
i övrigt skall vara huvudmän?

Flertalet remissinstanser och även utskottet
medger vikten av att företagshälsovården
integreras i den öppna vården.
Det blir alltså fråga å ena sidan om ett
blandat huvudmannaskap för företags -

Ang. företagens hälsovård
hälsovården och å andra sidan om ett
enhetligt huvudmannaskap för arbetarskyddet.
Men båda hänger intimt samman
med varandra. Även i de fall där
företagen är huvudmän för företagshälsovården,
måste samverkan ske med
samhälleliga institutioner och inrättningar.
Utbildning och vidareutbildning
av företagsliikare är en samhällelig angelägenhet.

Svenska arbetsgivareföreningen —
som också ombetts yttra sig över motionerna
— uttalar att läkarbristen inte
kan undanröjas genom lagstiftning. Arbetsgivareföreningen
fortsätter, att samhället
med ett obligatorium skulle få bära
det fulla ansvaret för det negativa beskedet
till de företag och anställda som
under ett eller ett par decennier skulle
vara utestängda från möjligheten till
förtagshälsovård. Det är möjligt att det
låter underligt men så står det verkligen
i Arbetsgivareföreningens yttrande. Men
vad är det då som händer under nuvarande
förhållanden? Blir frågorna bättre
lösta när företagen har ansvaret och
huvudmannaskapet för företagshälsovården?
Det av motionärerna åberopade
remissyttrandet till företagshälsovårdsutredningen,
nämligen yttrandet från
Karolinska institutet, tar upp denna
fråga.

Det kan inte förnekas att vidgad företagshälsovård
kommer att konkurrera
om läkarkrafterna, skriver institutet.
Svaret ges i följande riktning: ”Utbyggnaden
av företagshälsovården måste ske
på ett för den övriga hälso- och sjukvården
väl avvägt sätt. Det kan av denna
anledning ifrågasättas, om inte inrättandet
av nya läkarbefattningar inom
företagshälsovården borde godkännas
av socialstyrelsen på samma sätt som inrättandet
av nya läkartjänster vid sjukvårdsinrättningarna.
Härigenom skulle
skapas förutsättningar för hushållandet
av tillgängliga läkarkrafter och annan
sjukvårdspersonal på ett något så när
ändamålsenligt sätt.”

I stället för en nackdel måste det vara
en uppenbar fördel om företagshälso -

150

Nr 24

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

Ang. företagens hälsovård
vården inordnades under samhälleligt
huvudmannaskap — det är innebörden
av Karolinska institutets påpekande.

LO, som också är remissinstans, har
av någon underlig anledning fastnat för
sin linje om att fortsätta den frivilliga
samordningen med SAF på detta område.
Målsättningen att företagshälsovården
skall fungera som en utbyggd
del av ett modernt arbetarskydd förutsätter
— skriver LO — ”att företagshälsovården
är väl integrerad i företaget
med möjligheter att på planeringsstadiet
påverka utformningen av arbetsmiljön”.

Verkligen? kan man fråga. Är företagens
huvudmannaskap — rätten att tillsätta
företagsläkare — förutsättningen
för att den expertis företagsläkarna utgör
skall kunna komma in redan på
planeringsstadiet och påverka utformningen
av arbetsmiljön? Kan man tydligare
än så erkänna misslyckandet i att
komma till rätta med dessa sidor av
vårt moderna arbetsliv? Det borde vara
tid att övergå från allmänt resonemang
till konkret belysning av hur anordningen
med av företagen anställda företagsläkare
verkar.

Man kan fråga sig varför detta envisa
motstånd reses mot att företagshälsovården,
till skillnad från arbetarskyddet,
skall vara underställt annat huvudmannaskap
än samhällets. Varför skall
detta motstånd resas mot att företagshälsovården
i sin helhet, till skillnad
från delar av denna, skall ha annat huvudmannaskap
än samhället?

Det är på tiden att man inte bara
som utskottet gör i sitt utlåtande — i
och för sig lovvärt — börjar ge upp sin
nejsägarposition, utan gör det fullständigt.
Eftersom utskottet ändå åstadkommit
en skrivning, som till viss del ger
ett stöd för den linje motionerna I: 435
och II: 483 företräder, skall jag avstå
från att ställa något yrkande. Jag har
som sagt ändå velat göra dessa understrykanden.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

På framställning av herr talmannen
beslöts att på föredragningslistan för
morgondagens sammanträde bevillningsutskottets
betänkanden nr 40 och
41, andra lagutskottets utlåtanden nr
40 och 41, statsutskottets utlåtande nr
100, andra lagutskottets utlåtande nr 42
samt statsutskottets utlåtande nr 101 i
nu angiven ordning skulle uppföras
främst bland två gånger bordlagda
ärenden.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 213, till styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor angående en dokumentärfilm
om tvåkammarriksdagen.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 214,
till Konungen med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen
(1928: 370).

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i betänkande nr 38 bifölles även av
andra kammaren.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 215, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1970/71 till högre utbildning och forskning
m. m. jämte motioner;

nr 216, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående viss utvidgning
av långivningen ur statens lånefond för
den mindre skeppsfarten;

nr 217, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående dialekt- och ortnamnsarkiven
m. m. jämte motioner;

Nr 24

151

Onsdagen den 13 maj 1970 em.

nr 218, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riksskatteverkets
organisation m. m. jämte motioner;

nr 219, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisationen
av den statliga förliandlingsverksamheten
i löne- och anställningsfrågor,
in. m.;

nr 220, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till delegationen
för atomenergifrågor för budgetåret
1970/71;

nr 221, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statliga garantier
för skadeersättning vid vissa atomolyckor
m. m.;

nr 222, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om vissa pensionsfrågor
m. m.;

nr 223, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ny organisation
av läkemedelsförsörjningen
m. m. och Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
gjorda framställning om
anslag till socialstyrelsen jämte motioner; -

nr 224, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag för budgetåret
1970/71 till folkpensioner jämte motioner;
ävensom

nr 225, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1970/71 till byggnadsarbeten
samt inredning och utrustning av lokaler
vid universitet, högskolor m. m.
jämte motioner.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett
av dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 00.11.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

KUNGL. BOKTR. STHLM 1970