Onsdagen den 13 december Sid (Riksdagens protokoll 1961:35)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 35

FÖRSTA KAMMAREN

1961

13 december

Debatter m. m.

Onsdagen den 13 december Sid.

Svar på interpellation av herr Lundström ang. behandlingen av
ärenden rörande enskilds skadeståndsanspråk mot kronan.... 3

Verksamheten vid Svenska skifferoljeaktiebolaget .............. 6

Nytt undervisningssjukhus i Stockholm ........................ 7

En kampanj för allmänt lönsparande .......................... 8

Om inrättande av ett internationellt engelskspråkigt universitet för
samhällsvetenskapliga studier ......................r........ 11

Hälsovård och öppen sjukvård i landstingsområdena m. m....... 12

En reform av skattesystemet, m. in............................. 27

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 13 december

Statsutskottets utlåtande nr 191, ang. verksamheten vid Svenska
skifferoljeaktiebolaget .................................... 6

— nr 192, ang. nytt undervisningssjukhus i Stockholm m. m..... 7

— nr 193, ang. en kampanj för allmänt lönsparande ............ 8

— nr 194, om åtgärder för begränsning av statsutgifterna för budgetåret
1961/62 11

Utrikesutskottets utlåtande nr 10, i anledning av sprängningen av
den ryska superatombomben .............................. 11

Konstitutionsutskottets memorial nr 19, ang. uppskov med behandlingen
av vissa ärenden .................................. 11

I Första kammarens protokoll 1061. Nr 35

2 » 35

Innehåll

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 180, ang. medelsanvisning för iståndsättande
av Sydostbrottens fyranläggning .................. 11

— nr 181, ang. ökning av det högsta belopp intill vilket staten må

åtaga sig betalningsansvar i form av statsgaranti för exportkredit
.................................................... U

— nr 182, om utredning rörande en mera ändamålsenlig försvarsorganisation
med successiv minskning av försvarskostnaderna 11

— nr 183, ang. utbildningen av samhällsplanerare .............. 11

— nr 184, om inrättande av ett internationellt engelskspråkigt universitet
för samhällsvetenskapliga studier .............. 11

— nr 185, om åtgärder för att fylla behovet av gymnastiksalar vid

skolorna .................................................. 12

— nr 186, ang. hälsovård och öppen sjukvård i landstingsområdena
m. m............................................... 12

— nr 187, om anordnande av hälsoundersökningar, m. m....... 27

— nr 188, ang. avtal med Örebro läns landsting om driften av Mell ringe

sjukhus i Örebro ................................... 2!

— nr 189, ang. befrielse för städer och stadsliknande samhällen,

där kronan är väghållare, att inbetala vissa ersättningar för gatumark
.................................................. 27

— nr 190, ang. ändrad organisation av postbanken.............. 27

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35

Onsdagen den 13 december förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Fru Lindström anmälde, att hon åter
infunnit sig vid riksdagen.

Ang. behandlingen av ärenden rörande
enskilds skadeståndsanspråk mot kronan

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Lundströms
interpellation angående behandlingen
av ärenden rörande enskilds
skadeståndsanspråk mot kronan, erhöll
ordet och anförde:

Herr talman! Herr Lundström har
frågat statsrådet och chefen för justitiedepartementet
vilka åtgärder han överväger
att vidtaga i syfte att förhindra
den enligt interpellantens mening emellanåt
förekommande alltför långsamma
behandlingen av ärenden rörande enskildas
skadeståndsanspråk mot kronan.

Med anledning av frågan, som överlämnats
till mig för besvarande, får jag
anföra följande.

Under en följd av år har riksdagen
bemyndigat Kungl. Maj:t att från anslaget
till oförutsedda utgifter bestrida
belopp, som kronan genom lagakraftvunnen
dom ålagts att utgiva, under förutsättning
att andra medel ej står till
förfogande för ändamålet. Sådana särskilda
medel finns anvisade under försvarsdepartementets
huvudtitel för reglering
av ersättning för skador vid militär
verksamhet ävensom under kommunikationsdepartementets
huvudtitel för
vissa skador inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
ämbetsområde. I årets
statsverksproposition anförde jag i anslutning
till förslag om anvisning av medel
för oförutsedda utgifter att behov
förefanns även inom andra områden av

medel för reglering av ersättningar till
följd av skada som inträffat i samband
med statlig verksamhet. Vidare framhöll
jag, att man i skaderegleringsfall,
där rättsläget är klart, i möjligaste mån
borde söka undvika rättegångar med åtföljande
onödiga kostnader och dröjsmål
med reglering av skadeersättningar
och att man i stället borde eftersträva
uppgörelse mellan kronan och berörda
parter. Detsamma syntes böra
gälla, om ett visst mål visserligen vore
tvistigt men rörde ett så litet belopp att
det icke vore försvarligt att åsamka kronan
de med en rättegång förenade kostnaderna.
I enlighet härmed beslöt årets
riksdag medge, att belopp, som kronan
antingen genom lagakraftvunnen dom
ålagts att utge eller till följd av skada
i samband med statlig verksamhet efter
uppgörelse åtagit sig att utge som ersättning,
må bestridas från anslaget till
oförutsedda utgifter under förutsättning
att andra medel icke står till förfogande
för ändamålet.

Enligt min mening föreligger sålunda
de formella möjligheterna för en skyndsam
handläggning av ärenden rörande
enskildas skadeståndsanspråk mot kronan.
Jag delar också interpellantens
uppfattning att vid skadeståndsfall av
komplicerad natur förskottsutbetalningar
i avvaktan på en framtida slutreglering
bör tillgripas. Framför allt är detta
givetvis angeläget om den skadelidande
befinner sig i en prekär ekonomisk
situation.

Jag förutsätter givetvis också att berörda
myndigheter handlägger dessa
ärenden utan onödigt dröjsmål.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! .Tåg ber att få tacka finansministern
för svaret. Förmodligen
beklagar finansministern lika mycket

4 Nr 35 Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Ang. behandlingen av ärenden rörande enskilds skadeståndsanspråk mot kronan

som jag att den här interpellationer
som jag väckte på höstriksdagens första
dag, inte har kunnat besvaras förrän
om inte på den sista så dock på höstriksdagens
mest arbetstyngda dag. Det
gör att jag inte heller skall ta upp tiden
med någon mera ingående debatt i denna
fråga, men några reflexioner måste
jag få göra i anslutning till svaret.

Den förståelse för sakens betydelse
som framgår av senare delen av finansministerns
interpellationssvar gläder
mig. Det är alltså klart att systemet med
förskottsutbetalningar i komplicerade
fall finns färdigt och bör kunna fungera
så att den skadelidande inte skall behöva
komma i en prekär situation. Men
det är ju inte bara en fråga om förskottsbetalningar,
som man möjligen kan
tro, när jag i interpellationen nämnde
flygkatastrofen i Västmanland. Min interpellation
gällde ju också det förhållandet
att själva utredningen av skadeståndsskyldigheten
och dess omfattning
i många fall tar en orimlig tid i anspråk.
Jag undrar: Går det verkligen inte att
göra något effektivt åt den saken?

Det är för övrigt inte bara när det
gäller ärenden som rör skadeståndsanspråk
på kronan som det här problemet
existerar. Vi har ju haft några uppmärksammade
fall här i landet, då i civilprocesser
remisser och sakkunnigutlåtanden
från statliga verk har försenat
ärenden i åratal. Jag behöver bara hänvisa
till två mycket uppmärksammade
fall, i vilka utredningar pågick i medicinalstyrelsen
i fyra år — i det ena av
dessa fall hann den skadade do innan
ärendet avgjordes av domstol. Nog är
väl regeringen också intresserad av att
statliga verk och därmed jämförliga organ,
som har att avge remissyttranden
och göra utredningar i sådana här frågor,
arbetar snabbt, även om det inte
precis gäller skadeståndsanspråk mot
kronan.

Visserligen är jag fullt medveten om
att det här är ett ärende som ligger
utanför finansministerns domvärjo, men
jag vågar ändå fråga honom i hans
egenskap av representant för regeringen
om man inte skulle kunna finna nå -

gon form som garanterar en relativt
snabb behandling av dessa viktiga utredningsuppgifter.
Jag har redan i interpellationen
givit uttryck för min
förståelse för svårigheterna härvidlag;
jag saknar tillräcklig insikt för att själv
kunna komma med något uppslag till
en lösning, men den sakliga insikten
finns, hoppas jag, i kanslihuset, om någonstans.
Jag kastar ut en alldeles lös
tanke: Skulle det inte vara möjligt för
regeringen att utfärda något slags bestämmelser
om att verkschefer, som har
att göra med sådana här utredningar, på
grund av sakens brådskande natur måste
med relativt jämna mellanrum hålla
sig underrättade om hur ärendena ligger
till och ingripa, om det visar sig att
det uppstår mycket långa dröjsmål, vilket
ju har inträffat.

Visserligen kan man tänja åtskilligt
på ordens innebörd, men nog tycker
åtminstone jag att erfarenheten har visat
att det inte räcker med att —■ som
statsrådet säger i slutet av sitt svar —
»förutsätta» att ärendena behandlas tillräckligt
snabbt. Det sker tyvärr inte
alltid.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag är överens med interpellanten
om att all möjlig skyndsamhet
bör iakttagas när det gäller den
hjälp som staten är skyldig att lämna
i händelse av skador och olycksfall inom
den statliga verksamheten. På den
punkten råder inga delade meningar.

Jag fann emellertid i interpellantens
inlägg, som jag lyssnade mycket uppmärksamt
till, endast ett konkret fall
åberopat, nämligen olyckan i Västmanland.
Om jag förstår honom rätt, avsåg
han Vidboolyckan, då ett av våra flygplan
ramlade ner på en gård och ställde
till med förödelse och elände. Om
detta är det konkreta fallet och då jag
vet att det har spelat en viss roll i
pressdebatten, kan kanske vissa kompletterande
upplysningar vara på sin
plats. Jag tror nog att kritiken har varit
litet överdriven sådan den allmänt
har framförts.

Vid olyckan i Vidbo omkom tyvärr

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35

Ang. behandlingen av ärenden rörande
en hel del människor. Av dem var det
väl egentligen bara en fru Ulla Jonsson
med två minderåriga barn — hon förlorade
sin make vid olyckan — som
var i en uppenbart prekär ekonomisk
situation. Enligt genomförd utredning
har man kommit fram till detta. Till
henne utbetalades för begravningskostnader
in. m. 3 650 kronor, varav 2 000
kronor i förskott redan den 14 november
1960. Olyckan inträffade som
bekant den 26 oktober samma år. Vidare
utgick till änkan ersättningar från
Kungafonden till ett sammanlagt belopp
av 3 500 kronor. Dessa ersättningar
utbetalades med en post på 1 500
och två på 1 000 kronor. Två utbetalningar
skedde i november månad 1960
och den sista under 1961.

Riksförsäkringsverket betalade en
barnpension av 1 000 kronor per år och
barn och den första utbetalningen ägde
rum i januari månad 1961. Änkepensionen
blev 2 800 kronor, och den första
utbetalningen skedde i mars 1961. Försvarets
civilförvaltning betalade ett förskott
på livräntan med 2 000 kronor
i början av 1961, och genom Kungl.
Maj :ts beslut den 15 september 1961
liar fru Jonsson för tiden fram till och
med den 30 juni 1962, d. v. s. nästa år,
tillerkänts livränta med 3 000 kronor
för sig själv och med 1 800 kronor för
vart och ett av barnen. Om vad som
skall gälla för tiden därefter, när de
mera definitiva ersättningarna skall utgå,
kommer förslag att föreläggas riksdagen
nästa vår i form av en proposition.
Sammanlagt uppbär sålunda den
efterlevande familjen Jonsson i pensioner
och livräntor 11 400 kronor per
år eller 950 kronor per månad, och då
är inte barnbidragen medräknade.

Det var denna familj som var i den
ekonomiskt mest prekära situationen,
och jag är rätt säker på att dessa siffror
i någon mån vederlägger den kritik
som i pressen framförts beträffande alltför
stort dröjsmål och alltför stor nonchalans
när det gäller för staten att ingripa
på det sätt som staten naturligtvis
har skyldighet till och som var erforderligt
i det här omnämnda fallet.

enskilds skadeståndsanspråk mot kronan

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten genom att närmare gå in på
i vilken omfattning förskottsutbetalning
och annan ekonomisk hjälp förekommit
i dessa speciella fall. Jag är tacksam för
finansministerns förklaring att det i
framtiden skall tillses att förskottsutbetalningar
skall förekomma i sådan utsträckning
att inte någon skall bli nödlidande.
Vad beträffar flygkatastrofen
i Västmanland hade kvinnan naturligtvis,
sedan hon förlorat allting och kommit
på bar backe, utomordentliga svårigheter
att komma till rätta med situationen.
Även med det bidrag hon fick
var det säkerligen besvärligt för henne.

Jag vill tillägga, att när det gäller
själva utredningen av ärendet har det
offentligen konstaterats, och såvitt jag
vet inte motsagts, att det skett åtskilliga
icke klarlagda fördröjningar. Sålunda
låg försvarets civilförvaltning på
frågan i flera månader. I en intervju i
en tidning har byråchefen vid vederbörande
byrå i riksförsäkringsverket,
som fick hand om detta ärende den 24
maj — det kom tydligen från civilförvaltningen
— sagt att han inte kände
till ärendet. En byråsekreterare hade
sett det i förbigående. Det hade liksom
passerat utan att någon hade hållit i
det.

Jag vill utan att precis fästa mig vid
detta fall säga att en av de väsentligaste
sakerna i sådana här sammanhang är
att utredningarna sker tillräckligt snabbt
och att det finns bestämmelser som
ålägger utredande organ och deras chefer
att övervaka att onödig förhalning
inte förekommer. Jag vill tillägga att
sådana bestämmelser borde gälla även
för utredningar och remissyttranden i
sådana här frågor från statliga verk och
jämförbara organ, när det gäller civila
mål.

Även i fall där staten inte är direkt
ersättningsskyldig, är det ofta statliga
organ som gör utredningar och yttrar
sig, och det är orimligt att det som i
det fall jag anfört skall dröja flera år
innan ett yttrande avges.

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Ang. verksamheten vid Svenska

Överläggningen förklarades
slutad.

Ang. verksamheten vid Svenska skifferoljeaktiebolaget Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr
191, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående verksamheten vid
Svenska skifferoljeaktiebolaget och därmed
sammanhängande spörsmål jämte i
ämnet väckt motion.

I propositionen nr 199 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 10 november 1961,
föreslagit riksdagen att dels besluta, att
Svenska skifferoljeaktiebolagets verksamhet
skulle avvecklas enligt i huvudsak
de riktlinjer departementschefen i
nämnda statsrådsprotokoll förordat, innefattande
rätt för Kungl. Maj :t att fatta
de närmare beslut med avseende å verksamheten
och dispositionen av bolagets
tillgångar, som erfordrades för avvecklingens
genomförande, dels ock å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1961/62 anvisa

a) till Lån till Svenska skifferoljeaktiebolaget
under fonden för låneunderstöd
ett investeringsanslag av 65 000 000
kronor;

b) under förutsättning att under a)
nämnt anslag beviljades, till avskrivning
av nya kapitalinvesteringar till Lån till
Svenska skifferoljeaktiebolaget under
fonden för låneunderstöd ett reservationsanslag
av 65 000 000 kronor;

c) till Avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster
ett anslag av
40 455 000 kronor.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte besluta, att
Svenska skifferoljeaktiebolagets verksamhet
skulle avvecklas enligt i huvudsak
de riktlinjer, som departementschefen
i statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 10 november 1961 och
utskottet förordat, innefattande rätt för

Kungl. Maj :t att fatta de närmare beslut
med avseende å verksamheten och dispositionen
av bolagets tillgångar, som
erfordrades för avvecklingens genomförande; II.

att riksdagen måtte å tilläggsstat I
till riksstaten för budgetåret 1961/62
anvisa

a) till Lån till Svenska skifferoljeaktiebolaget
under fonden för låneunderstöd
ett investeringsanslag av 65 000 000
kronor;

c) till Avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster
ett anslag av
40 455 000 kronor;

III. att motionen 11:887, av herr Johansson
i Stockholm m. fl., icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Därjämte hade utskottet hemställt, att
förevarande ärende måtte företagas till
avgörande efter allenast en bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag har skrivit under
detta utskottsutlåtande, och jag står alltså
helt bakom det. Att jag nu tar till
orda beror på att det framgått av tidningarna
att man från norska regeringens
sida haft vissa invändningar att
göra. Det har tydligen väckt betydande
oro hos regeringen i vårt grannland att
man träffat detta arrangemang, innebärande
utvidgning av produktionen av en
vara som norrmännen exporterar till
Sverige.

Situationen var liknande även när den
statliga ammoniaktillverkningen började.
Norrmännen uttalade också då en
viss oro, vilket om jag inte minns fel
ledde till att förhandlingar eller i varje
fall skriftväxling något år pågick mellan
Sverige och Norge.

skifferoljeaktiebolaget
härmed

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35

Ang. nytt undervisningssjukhus i Stockholm

När nu frågan om detta arrangemang,
innebärande att staten så att säga involverades
i en ökad salpeterproduktion,
kom upp och man visste hur känsliga
norrmännen var på denna punkt, hade
det enligt min uppfattning — även om
jag är fullt medveten om att det gäller
ett enskilt företags utbyggnad — varit
naturligt alt svenska regeringen hade tagit
kontakt med norrmännen och i förväg
talat om hur saken ligger till samt
delgett dem de synpunkter som nu efter
hand utvecklats. Då hade man sluppit
ifrån dessa tråkigheter. Jag har mig bekant
att man i Norge varit ytterst irriterad
över detta. Det hade varit klokt
ur synpunkten av samarbetet mellan
Sverige och Norge om man hade försökt
undvika denna irritation genom att
regeringen i förväg delgett norrmännen
vår syn på frågan.

Dessutom kan jag inte underlåta att
nämna att när man ryktesvis fick höra
talas om framstöten från norska regeringen
till den svenska och i första avdelningen
av statsutskottet efterlyste informationer
om den, fick vi beskedet att
det var fråga om en icke officiell framstöt
från norrmännen — ett personligt
brev eller en personlig skrivelse till
handelsministern. Det var emellertid
tydligen inte mer personligt än att hela
ärendet publicerades i den norska pressen
dagen efter, och sedan har den publicerats
även i den svenska. Jag tycker
det hade varit rimligt att regeringen
hade underrättat dem, som haft hand
om detta ärende i utskottet, hur ärendet
låg till.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Ang. nytt undervisningssjukhus
i Stockholm

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 192, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående nvtt undervisningssjukhus
i Stockholm in. in.

I detta utlåtande hade utskottet, med
föranledande av Kungl. Maj :ts proposition
nr 198, hemställt, att riksdagen
måtte

a) i vad på staten ankomme besluta,
att karolinska institutets behov av ytterligare
sjukhusplatser för medicinsk undervisning
och forskning skulle tillgodoses
genom att erforderliga undervisningskliniker
m. m. förlädes till S:t Görans
sjukhus i Stockholm;

b) bemyndiga Kungl. Maj :t att godkänna
en i statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 27 oktober 1961
redovisad, av statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet, å statens vägnar,
med representanter för Stockholms stad
träffad överenskommelse angående nytt
undervisningssjukhus i Stockholm m. in.

Utskottet hade tillika hemställt, att
förevarande ärende måtte företagas till
avgörande efter allenast en bordläggning.

Reservation hade anmälts av herr Söderberg,
som dock ej antytt sin mening.

På gjord proposition beslöt kammaren,
att förevarande utlåtande nu skulle
företagas till avgörande.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Jag finner det vara mycket
beklagligt att Stockholms stad inte
i tid har fullföljt det tidigare avtalet
om undervisningssjukhus, och jag är
rädd för att vi nu på grund av denna
försening kommer att få en lösning i
panikens tecken. Jag är nämligen ytterst
tveksam om alternativet Sit Göran kommer
att innebära en förnuftig lösning av
detta problem. S:t Görans sjukhus är
placerat vid en livlig trafikknut, där
trafiken från öster, väster, norr och söder
strålar samman. Man tvivlar därför
på att det kan vara lämpligt att förlägga
ett stort undervisningssjukhus på den
platsen. Jag är därför av den uppfattningen
att Enskededalcn skulle vara att
föredra. Med hänsyn till tidsfaktorn är
det emellertid svårt att få någon ändring.
Jag har därför inte i utskottet anmält
någon avvikande mening på denna
punkt.

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Ang. en kampanj för allmänt lönsparande

Jag har begärt ordet också för att
säga något om avtalets ekonomiska innebörd.
Jag har den uppfattningen att staten
utan tvekan skall svara för den medicinska
undervisningen och kostnaderna
härför. Att Stockholms stad har fått
ett i förhållande till övriga berörda
huvudmän i ekonomiskt avseende gott
avtal har jag naturligtvis inte något
att erinra mot. Men om man jämför med
de övriga sjukhusen — sjukhuset i Lund,
Sahlgrenska sjukhuset, Akademiska sjukhuset
i Uppsala och framför allt sjukhuset
i Umeå — finner man att åtminstone
en del av dem har väsentligt sämre
avtal. Framför allt är det Umeålasarettet
som kommer i strykklass. När regionssjukvården
kommer att genomföras
blir resultatet av att man för Umeåsjukhuset
har ett väsentligt sämre avtal
det att de som betalar landstingsskatt
där uppe i Norrland kommer att få en
avsevärt högre kostnad för sjukvården
än man kommer att få exempelvis i
Stockholm. Det kan i och för sig inte
vara riktigt med hänsyn till att Stockholm
har ett mycket bättre skatteunderlag
än norrlandskommunerna. Det kan
visserligen anföras i detta sammanhang
att Umeå var ytterst angeläget att få undervisningssjukhuset,
men det kan väl
ändå inte vara riktigt att det när det
gäller placeringen av ett sådant viktigt
sjukhus skall bli en auktion mellan de
kommuner som vill ha sjukhuset. Det
måste vara andra, mera reella skäl som
avgör var sjukhuset skall placeras.

.lag finner det därför högst angeläget
att statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
snarast ser till att avtalen
om undervisningssjukhusen samordnas,
så att alla sjukhus kommer att bli
likställda och alltså får samma ekonomiska
villkor som Stockholms stad nu
kommer att få genom det avtal som här
skall träffas.

Herr talman! Jag har bara velat anföra
detta. Jag har inte något annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde berr Jacobsson,
Per, (fp).

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Ang. en kampanj för allmänt lönsparande

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
193, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående en kampanj för allmänt
lönsparande jämte i ämnet väckta
motioner.

I propositionen nr 200 hade Kungl.
Majd föreslagit riksdagen att till Kampanj
för allmänt lönsparande å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1961/
62 under sjunde huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av 600 000 kronor.

I propositionen hade föreslagits, att
en kampanj för allmänt lönsparande
skulle anordnas under början av år
1962. Kampanjen skulle ledas av en
kommitté, vari inginge representanter
för arbetsmarknadens större organisationer,
sparinstitutionerna och statsmakterna.
Kostnaderna för kampanjen
kunde beräknas till 600 000 kronor, vilket
belopp hade föreslagits skola anvisas
på tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1961/62. För att skapa ökat
intresse för kampanjen och den nya
sparformen förordades slutligen en extra
vinstutlottning bland de allmänna
lönspararna under 1962 eller vid annan
lämplig tidpunkt.

I anledning av förevarande proposition
hade väckts följande motioner,
nämligen

dels två likalydande motioner, den
ena inom första kammaren av herr
Augustsson (1:738) och den andra inom
andra kammaren av herr Franzén
(11:889), i vilka motioner hemställts,
att riksdagen vid behandling av propositionen
nr 200 måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
av spörsmålet huruvida ungdomens
lönsparande automatiskt kunde
tillämpas vid ungdomens inträde i förvärvslivet; -

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35

dels ock två likalvdande motioner,
den ena inom första kammaren av herr
Schmidt m. fl. (I: 740) och den andra
inom andra kammaren av herr Gustafson
i Göteborg m. fl. (11:890), i vilka
motioner hemställts, att riksdagen måtte
besluta så ändra riktlinjerna för det
allmänna lönsparandet, vilket skulle
komma i gång under början av 1962, att
betalning av livförsäkringspremie till
försäkringsbolag jämställdes med insättning
på lönsparkonto i bank samt att
som kvalifikation för deltagande i vinstutlottning
i samband med lönsparande
även skulle gälla, att spararen hade erlagt
livförsäkringspremie som antingen
tillsammans med behållning på lönsparkonto
i bank under kvalifikationsåret
ökat med minst 500 kronor eller ensamt
för sig under kvalifikationsåret
uppginge till minst 500 kronor.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

1. att riksdagen måtte till Kampanj
för allmänt lönsparande å tilläggsstat I
till riksstaten för budgetåret 1961/62
under sjunde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 600 000 kronor;

2. att motionerna 1:740 och 11:890
icke måtte av riksdagen bifallas;

3. att motionerna 1:738 och 11:889
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottet hade därjämte hemställt, att
förevarande ärende måtte företagas till
avgörande efter allenast en bordläggning.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman och Ivar Johansson, fröken Andersson
samt herrar Per Jacobsson, Ragnar
Bergh, Lundström, Staxäng, Svensson
i Stenkyrka, Ståhl, Nilsson i Göingegården,
Gustafsson i Kårby, Löfroth och
Nelander, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under 2 hemställa, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad reservanterna

Ang. en kampanj för allmänt lönsparande
i anledning av motionerna I: 740 och II:
890 anfört.

På gjord proposition beslöt kammaren,
att förevarande utlåtande nu skulle
företagas till avgörande.

Herr AUGUSTSSON (s):

Herr talman! Bara ett par ord i anslutning
till min motion nr 738.

Jag har sedan många år varit intresserad
av att få med de yngre i lönsparandet,
därför att jag på nära håll har
sett vilken betydelse det har när de
kommer i den situationen att de behöver
göra en större kapitalinsats. Vi har
fått med många av de yngre i lönsparandet,
men det finns ändå en stor
grupp som står utanför, och här hjälper
det knappast med enbart propaganda.
Många i denna grupp hade kanske allra
bäst behövt vara med i ett regelbundet
sparande. Därför tycker jag att ungdomens
lönsparande borde ordnas så att
de unga automatiskt kommer med vid
sitt inträde i förvärvslivet. Jag vet att
detta inte är en populär fråga i politiska
sammanhang, men icke desto mindre
anser jag att man bör förfara så. Nu
kan vi enligt utskottet inte få någon
realbehandling av frågan i dag, men jag
hoppas att det småningom skall bli tillfälle
att återkomma.

Herr SCHMIDT (fp):

Herr talman! I egenskap av motionär
vill jag framhålla några saker.

Utskottet ifrågasätter om detta spörsmål
över huvud taget är av den beskaffenheten
att det bör prövas i detta sammanhang.
Vi har ansett att så är fallet,
och vi ber därvidlag att få hänvisa till
att departementschefen i propositionen
säger att det i nuvarande läge framstår
som utomordentligt angeläget att ytterligare
öka det personliga sparandet och
att varje uppslag som syftar härtill bör
noggrant prövas. Det finns desto större
anledning att göra det som — vilket
framgår av reciten i vår motion — i inte
mindre än fem olika sammanhang betydelsen
av livförsiikringssparandet fram -

lf Första kammarens protokoll 1961. Nr 35

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Ang. en kampanj för allmänt lönsparande
hållits, framför allt därför att det —- som
sparstimulansutredningen säger -— är ett
förhållandevis effektivt och regelbundet
sparande.

Jag skall inskränka mig till detta men
vill tillägga som en upplysning att man
uppskattar att de premier som betalas
för livförsäkringar ligger i storleksordningen
600—700 miljoner kronor per år.
Med avdrag för räntor, återbetalningar
och utbetalningar betyder detta ett effektivt
nettosparande av mellan 300 och
400 miljoner kronor per år. Det är sålunda
en mycket stor andel av detta sparande
som det här närmast är fråga om,
nämligen det enskilda eller hushållssparandet.
Jag anser sålunda att det hade
funnits starka skäl för utskottet att tillstyrka
denna motion.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s):

Herr talman! Jag har lyssnat med
sympati till de båda inlägg som nu har
hållits. Särskilt förstår jag den drivkraft
som ligger bakom herr Augustssons
anförande. Även om alla vet att
större delen av den svenska ungdomen
är skötsam och sparsam, så har naturligtvis
inte alla ungdomar fått klart för
sig sparandets betydelse, och sådana
ungdomar skulle kanske behöva ett stöd
i form av ett tämligen allmänt sparande.
Utskottet har inte ansett sig ha möjlighet
att närmare gå in på herr Augustsson
förslag. Herr Augustsson får väl ta
frågan under förnyat övervägande och
återkomma i annat sammanhang.

I propositionen föreslås att ett reservationsanslag
å 600 000 kronor skall
ställas till förfogande för att genom kampanjer
och ett lotteri stimulera ett lönsparande
för vuxna efter samma grunder
som gäller för ungdomens lönsparande.
Motionsledes och i reservationen
föreslås att samma stimulans skall tillkomma
livförsäkringssparandet. Jag
medger gärna att försäkringssparandet
är värt stimulans, men man har ju valt
att ge en sådan på skattesidan senast genom
höjningen av försäkringsavdraget

från 300 till 400 kronor respektive från
600 till 800 kronor. Det kan ju sägas att
konsekvensen kräver att samma stimulansåtgärder
som föreslås för banksparandet
också bör komma försäkringssparandet
till del, men man kan inte i
konsekvensens namn begära att alla uppgifter
skall lösas på samma sätt.

Jag ber därför att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr SCHMIDT (fp):

Herr talman! Det förhållandet, att det
finns andra former av sparande som
också skulle kunna vara välgörande i
detta sammanhang kan väl inte sägas utgöra
ett skäl för att förkasta ett gott
uppslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats,
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt av
utskottets i det nu föredragna utlåtandet
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkten 1 hemställt.

I fråga om punkten 2, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Schmidt begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 193 punkten
2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Onsdagen den 13 december 1961 fm. Nr 35 11

Om inrättande av ett internationellt engelskspråkigt universitet för samhällsvetenskapliga
studier

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 71;

Nej — 65.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Härefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten 3 hemställt.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
194, i anledning av väckta motioner om
återställande av viss tidigare kostnadsfördelning
mellan staten och kommunerna,
m. m., i vad motionerna avser åtgärder
för begränsning av statsutgifterna
för budgetåret 1961/62.

Beträffande detta utlåtande hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast en
bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets
utlåtande nr 10, över väckta
motioner i anledning av sprängningen
av den ryska superatombomben, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av konstitutionsutskottets
memorial nr 19, angående
uppskov med behandlingen av
vissa ärenden, bifölls vad utskottet i
detta memorial hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 180, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående medelsanvisning
för iståndsättande av Sydostbrottens
fyranläggning jämte i ämnet väckt motion; nr

181, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ökning av det
högsta belopp intill vilket staten må
åtaga sig betalningsansvar i form av
statsgaranti för exportkredit;

nr 182, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande en mera ändamålsenlig
försvarsorganisation med
successiv minskning av försvarskostnaderna;
och

nr 183, i anledning av väckta motioner
angående utbildningen av samhällsplanerare.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om inrättande av ett internationellt
engelskspråkigt universitet för
samhällsvetenskapliga studier

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 184, i anledning av väckta motioner
om inrättande av ett internationellt
engelskspråkigt universitet för samhällsvetenskapliga
studier.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Per-Olof Hanson m. fl. (1:206) och den
andra inom andra kammaren av herr
Lindkvist m. fl. (11:310), hade hemställts,
att riksdagen måtte anhålla hos
Kungl. Maj:t att tillsätta en särskild utredning
med uppdrag att skyndsamt
framlägga förslag till inrättande av ett
internationellt engelskspråkigt universitet
för samhällsvetenskapliga studier
främst avsett för studenter från utvecklingsländerna.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:206 och 11:310 icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1901 fm.

Ang. hälsovård och öppen sjukvård i landstingsområdena m. m.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Tillåt mig bara uttrycka
den förhoppningen att riksdagens beslut
i dag inte innebär att idén om en sådan
här utbildning nu skjutsas i väg för att
avlivas på någon hemlig ort. Det bör
verkligen bli något av med detta projekt.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 185, i anledning av
väckta motioner om åtgärder för att
fylla behovet av gymnastiksalar vid
skolorna, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Ang. hälsovård och öppen sjukvård i
landstingsområdena m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 186, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående hälsovård
och öppen sjukvård i landstingsområdena
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 181 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 20 oktober 1961, föreslagit
riksdagen att dels besluta, att
huvudmannaskapet för tjänsteläkarväsendet
skulle i den omfattning och på
de villkor departementschefen förordat
överföras till landstingen från och med
den 1 juli 1963, dels godkänna de grunder
för statsbidrag till ett landstingskommunalt
provinsialläkarväsende, som
departementschefen förordat, dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att utfärda ny
provinsialläkartaxa enligt av departementschefen
angivna grunder, dels ock
godkänna de riktlinjer för förstärkning
av den omgivningshvgieniska tillsynen
på det lokala och regionala planet som
förordats av departementschefen.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Eric Carlsson m. fl- (1:718) och den
andra inom andra kammaren av herr
Gomér m. fl. (II: 864), i vilka hemställts,
att riksdagen vid sin behandling av förevarande
proposition måtte I) i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att frågan
om rörliga jourtjänster inom provinsialläkarorganisationen
måtte upptagas
till prövning i samråd med berörda
parter, att förutsättningarna för införande
i vårt lands sjukvård av ett system
med »ambulatorier» närmare måtte utredas
ävensom att översyn av kostnadsutvecklingen
och kostnadsfördelningen
i fråga om den öppna sjukvården måtte
vidtagas inom sådan tid att därav föranledda
förslag kunde upprättas före
1965 års utgång — allt i enlighet med
vad i motionerna anförts — samt II)
beakta vad i motionerna i övrigt anförts; dels

ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av fröken Nordström in. fl. (I: 719) och
den andra inom andra kammaren av fru
Gärde Widemar in. fl. (11:863), i vilka
hemställts, att riksdagen vid sin behandling
av förevarande proposition
måtte besluta, att i länsläkarinstitutionen
utöver vad som föreslagits i förevarande
proposition även skulle ingå en
befattning som länssköterska i enlighet
med de riktlinjer som uppdragits av
kommittén för översyn av hälso- och
sjukvården i riket i dess betänkande nr
15 i statens offentliga utredningar för
1958.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte

a) besluta, att huvudmannaskapet för
tjänsteläkarväsendet skulle i den omfattning
och på de villkor, som förordats
av departementschefen i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den 20
oktober 1961, överföras till landstingen
från och med den 1 juli 1963;

b) godkänna de grunder för statsbidrag
till ett landstingskommunalt provinsialläkarväsende,
som departements -

Onsdagen (ien 13 december 1901 fm.

Nr 35

Ang. hälsovård och öppen sjukvård i landstingsområdena m. m.

chefen i berörda statsrådsprotokoll förordat; c)

bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda
ny provinsialläkartaxa enligt av departementschefen
i berörda statsrådsprotokoll
angiva grunder;

d) med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna I:
719 och 11:863 godkänna de riktlinjer
för förstärkning av den omgivningshygieniska
tillsynen på det lokala och regionala
planet, som förordats av departementschefen
i berörda statsrådsprotokoll; IT.

att motionerna 1:718 och 11:864
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts, utom av
andra, av herr Söderberg, som dock ej
antytt sin mening.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Det föreliggande utlåtandet,
nr 186 från statsutskottet, innebär
att landstingen från den 1 juli 1963
skall bli huvudmän för provinsialläkarväsendet.
Därmed ernås den samordning
av öppen och sluten sjukvård som
under många år diskuterats i vårt land.
Man kan på goda grunder antaga att det
innebär en upprustning och utbyggnad
av den öppna sjukvårdens möjligheter,
detta mot bakgrunden av erfarenheterna
av de insatser och den standard som
landstingen nått och håller på anstalterna
inom den slutna sjukvården.

1 anslutning till det av Kungl. Maj:t
framlagda förslaget har jag jämte några
kamrater i kamrarna väckt ett motionspar,
nr 718 i denna kammare och nr
864 i andra kammaren, som fått en något
snäv behandling i utskottet. Om det
är brådskan inför riksdagens slutspurt
eller andra skäl som orsakat detta undandrar
sig mitt bedömande. Det är
främst tre områden som tagits upp till
behandling i de nämnda motionerna och
som det finns anledning att något orda
om.

I propositionen redovisas ett synnerligen
intressant siffermaterial angående
behovet av läkarvård. Av detta mate -

rial får man faktiskt det intrycket att
efterfrågan på läkarvård avtar med avståndet
till läkarnas mottagning. Ju längre
avstånd till läkaren, ju lägre blir antalet
besök hos läkaren per befolkningsenhet
räknat. Även om det vore intressant
att få en kartläggning av orsakerna
till exempelvis att man här i Stockholm
går till läkaren nära nog dubbelt så ofta
som i landets glesbygder, skall jag inte
fördjupa mig i detta. Här finns ett betydligt
större antal läkare per invånare
än i landsorten. Det är nära till läkarmottagningarna,
och det finns kanske
på grund av omgivningshygieniska orsaker
ett större behov av läkarvård o. s. v.

Däremot vill jag emellertid ha sagt att
vi ur hälsosynpunkt har anledning att
se till att vi, oavsett var vi bor i vårt
land, har tillgång till läkarvård inom
rimliga avstånd. Där kommer provinsialläkaren
in i bilden. Det bör vara en
sådan utformning av provinsialläkardistrikten,
att den trygghet som närhet
till läkarvård utgör inte försämras. Svårigheten
att besätta provinsialläkartjänsterna
känner vi till. Orsakerna till att det
är svårt att få befattningshavare känner
vi också till. Läkarbrist, en omänsklig
arbetsbörda på många håll, ensamhet
utan ordnad ledighet, jourtjänst dygnet
runt, långa resor, avstånden till utbildningsmöjligheter
för barnen, höga kommunalskatter
o. s. v. är allt faktorer som
kommer in i bilden.

I vår motion har vi tagit upp en av
dessa frågor till behandling, nämligen
frågan om hur jourtjänsten skall ordnas
på läkarens lediga dagar. Vi har där
hemställt om att frågan om inrättandet
av rörliga jourläkartjänster närmare
måste prövas. Utskottet har kort och kategoriskt
avvisat denna tanke med hänvisning
till att detta problem kommer
att lösas, där två- eller flerläkarstationer
inrättas. Med en suck konstaterar
sedan utskottet att för glesbygderna, där
enläkarstationer alltjämt kommer att finnas,
kvarstår problemet men att ett system
med jourläkare i nuvarande tid med
rådande läkarbrist knappast skulle medföra
någon lösning.

Det sker för närvarande en kraftig
utbyggnad av den slutna sjukvården i

14 Nr 35 Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Ang. hälsovård och öppen sjukvård i landstingsområdena m. m.

vårt land, en utbyggnad som innebär en
avsevärd ökning av antalet läkartjänster.
Den öppna och den slutna sjukvården
kompletterar varandra, därom lär
vi vara ense. Det är ju en av motiveringarna
för det förslag om överflyttande
till landstingen av den öppna sjukvården,
som vi i dag går att besluta om.
Är det inte då angeläget att tillse att vi
också får läkare till den öppna vården
och att vi tillförsäkrar människorna den
trygghet som en väl utbyggd och besatt
provinsialläkarorganisation utgör? Bor
man i någon av våra storstäder, i en residensstad
eller i de relativt tättbefolkade
delarna av vårt land, känner man
inte problemet på samma sätt som i våra
mer avlägsna glesbygder.

Jag vill nämna ett exempel från mitt
eget län. Vi har provinsialläkardistrikt
i Särna och Lima inom fjällbygden —
vi har sådan i Kopparbergs län. Läkarna
där har jourtjänst för varandra. Det
innebär för befolkningen i ytterområdena
av Särnadistriktet att när läkaren i
Lima har jourtjänsten har dessa människor
fjorton mil till sin provinsialläkare.
Namnet Grövelsjön är inte okänt för
kammarens ledamöter — ett kärt tillhåll
för skid- och fjällentusiaster såväl vinter
som sommar. Säkerligen vore det
kusligt för många att ge sig ut i markerna
om de visste att närmaste läkare
finns fjorton mil bort. Det är dock en
realitet i dessa bygder.

Det är mot bakgrunden av sådana förhållanden,
av att läkarna måste få rimliga
arbetsförhållanden, att allmänheten
måste ha den trygghet ur hälso- och
sjukvårdssynpunkt och ur olycksfallssynpunkt
som närhet till läkare innebär,
som jag har tagit upp frågan om
inrättande av jourläkartjänster. Att här
ställa ett yrkande mot utskottet är ganska
meningslöst. Jag vill dock uttala
den förhoppningen — när nu inrikesministern
befinner sig här i kammaren
— att han skall finna det möjligt att finna
vägar för att pröva frågan om jourläkartjänster,
mot bakgrunden av de
exempel jag här har relaterat.

I samma motion har vi också tagit
upp frågan om prövning av förutsätt -

ningarna för införande i vårt lands sjukvård
av ett system med vad man i Danmark
kallar ambulatorier. Det innebär i
korthet att man är inskriven på sjukhuset
som patient och får sin vård på sjukhuset,
men att man i övrigt vistas i sitt
hem eller annorstädes.

Utskottet har hänvisat till att detta
närmast blir en fråga för de kommunala
huvudmännen, landstingen och de landstingsfria
städerna. Detta är väl ändock
att förenkla frågan. Här kommer läkarnas
ställning, sjukhuslagen, sjukkasseorganisationen
o. s. v. in i bilden. Det
gör att en samordnad utredning skulle
erfordras. Jag vågar, herr talman, inte
ha någon uppfattning om detta med
ambulatorier är en lämplig organisation
för oss. Jag har emellertid för någon
vecka sedan haft tillfälle att se på det
danska systemet, och det är mot den
bakgrunden som jag menar att det vore
värt att undersöka om det är någonting
för oss. Vi har brist på vårdplatser i
dag, vi har stor personalbrist, som gör
att vi har tomma sjukhusavdelningar
o. s. v. Mot den bakgrunden bör alla möjligheter
prövas som innebär besparingar
och ändock en fullgod sjukvård.

Nu lär ju, har det sagts mig, en utredning
ha signalerats. Om så är, skall
den hälsas med allra största tillfredsställelse.
Jag hoppas bara att utskottets
skrivning ej skall lägga hinder i vägen
för en prövning av frågan om ambulatorier.

Så till slut, herr talman, kostnaderna.
Här sker en överflyttning till landstingen
av provinsialläkarväsendet. Varje
gång det flyttas över en arbetsuppgift
från staten till kommunerna har erfarenheten
lärt oss att på sikt får man
också kostnader med. Det blir en övervältring
av kostnader som det är svårt
att få kompensation för. Det vore frestande
att citera utskottet på punkten om
kostnaderna — »det synes emellertid
rimligt, att staten — — — lämnar bidrag».
Jag skall emellertid avstå från
kommentarer till detta i dag, men jag
hoppas att landstingspartiet över alla
partigränser skall bevaka denna fråga
om kostnadsutvecklingen i framtiden.

Onsdagen den 13 december 1961 fm. Nr 35 lo

Ang. hälsovård och öppen sjukvård i landstingsområdena m. m.
ja<r ]^ar herr talman, inte heller på våra olika lasarett och sjukvårdsanstaldenna
punkt något vrkande. ten Då visade det sig att kommuner,

där tillgången på läkare var svag, sände

I detta anförande instämde herr Jonasson
(ep).

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Det finns naturligtvis
inte någon anledning för landstingen
att eftertrakta fler arbetsuppgifter och
därmed ådra sig mera bekymmer än
de redan har genom de uppgifter de nu
skall klara beträffande den slutna sjukvården,
yrkesundervisningen och en
hel del andra saker som är i stark expansion.
Sett ur den synpunkten skulle
det vara naturligt om landstingsmannen
ställde sig avvisande till de nya
uppgifter inrikesministern här vill lägga
på dem. Men bedömer de sin uppgift
vara att medverka till en effektivisering
av vår sjukvård, måste de finna att
den samordning av sjukvården som inrikesministern
i sin proposition här föreslår
är både ändamålsenlig och nödvändig.
Därför kan jag helhjärtat ansluta
mig till huvudprinciperna i inrikesministerns
förslag.

Jag uttalar också min tillfredsställelse
över att statsrådet Johansson på
ett så snabbt och skickligt sätt lyckats
lösa denna fråga, som ett tag såg ut att
stranda på motstånd från läkarkårens
sida.

Det utesluter emellertid inte att jag
har några randanmärkningar att komma
med. Jag delar inte statsrådets och
inte heller utskottsmajoritetens optimism
i fråga om reformens inverkan på
behovet av vårdplatser inom den slutna
sjukvården. Tron att man genom en
stark förbättring av den öppna sjukvården
skall kunna medverka till ett
minskat behov av vårdplatser inom den
slutna sjukvården — den tron löper tyvärr
stora risker att bli gäckad.

I det landsting där jag har nöjet arbeta,
Västmanlands läns landsting, gjorde
vi i början av 1950-talet en generalplan
för den slutna sjukvården inom
länet. Därvid företogs bl. a. en undersökning
varifrån patienterna kom till

procentuellt sett betydligt färre patienter
till den slutna sjukvården än vad
som kom från områden där den öppna
sjukvården var bättre utbyggd. Det är
alltså tämligen klart att flertalet patienter
till den slutna sjukvården kommer
från orter med väl utvecklad öppen
vård.

Det är alltså ganska tydligt att den
förbättring av den öppna sjukvården
som man avser att åstadkomma och
som ur andra synpunkter är högst
önskvärd inte kommer att medföra en
avlastning av den slutna sjukvården.
Däremot kommer den uppenbarligen att
medföra en avlastning av den öppna
vård som vi nu bedriver på våra sjukhus.
Andra åtgärder är därför helt enkelt
nödvändiga för att behovet av platser
i den slutna vården skall kunna
minskas.

Vid Landstingsförbundets kongress
föregående höst tillät jag mig i en debatt
framföra den uppfattningen att det
närmast är utformningen av våra sjukförsäkringsbestämmelser
som medfört
att vi får en så stark ström av patienter
till sjukhusen. Sjukförsäkringsbeshämmelserna
är helt enkelt så beskaffade
att det blir dyrare att ligga sjuk i hemmet
än att bli intagen på ett sjukhus.
På sjukhuset får man allting gratis. När
man ligger sjuk i hemmet får man betala
en del av sjukvårdskostnaderna,
läkarkostnader, medicin, kanske någon
hjälp, och man får också betala maten,
vilket man inte behöver göra på sjukhuset,
där alla dessa kostnader ersätts
av sjukkassan.

Denna tanke har slagit igenom också
på andra håll. Jag har sett i höst att
medicinalstyrelsens chef generaldirektör
Engel varit inne på samma tema,
och så sent som föregående vecka fick
jag till min glädje se att statssekreteraren
i socialdepartementet i ett föredrag
bebådat en utredning om denna
sak. Det måste vara mycket glädjande
att en sådan utredning kommer till
stånd, eftersom det utan tvivel är en -

16 Nr 35 Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Ang. hälsovård och öppen sjukvård i landstingsområdena m. m

da sättet att nysta upp detta svåra problem
från rätt ända.

En annan punkt som jag skulle vilja
säga några ord om gäller läkartillsättningen.
Tillsättningen av våra lasarettsläkare
sker på så sätt att medicinalstyrelsen
upprättar förslag, sjukhusdirektionerna
får tillfälle att yttra sig över
förslaget, landstingens hälso- och sjukvårdsberedning
ger förord till en av de
fyra som har satts upp på förslaget, och
sedan går hela ärendet till Kungl. Maj:t
som tillsätter tjänsten. Enligt det förslag
som inrikesministern här lägger
fram kommer gången att bli den, att
medicinalstyrelsen först uppgör förslag
på samma sätt som nu, men
sedan blir det den ändringen att sjukvårdsberedningen
icke får ge förord
men väl beredes tillfälle att yttra sig —
förordet avges av medicinalstyrelsen —
och sedan tillsätter Kungl. Maj:t tjänsten.

Jag är väl medveten om att detta är
resultatet av en kompromiss vid de förhandlingar
som inrikesministern haft
med Läkareförbundet. Det bygger på
en misstro från läkarnas sida mot landstingens
sätt att handha tillsättningar,
en misstro som jag tror är ogrundad.
Det har icke såvitt jag känner till försports
några friktioner i fråga om tillsättning
av lasarettsläkare, och jag tror
inte heller att det skulle finnas anledning
till friktioner om man hade förfarit
på samma sätt också när det gäller
tillsättning av läkare i öppen vård,
men detta är som sagt ett förhandlingsresultat.
Vi får väl nu acceptera det
förhandlingsresultatet, men jag skulle
vilja begagna tillfället att be inrikesministern
medverka till att denna misstro
mot landstingen försvinner och att han
så snart som det är möjligt söker ordna
det så att vi får ett likartat tillsättningsförfarande
för läkarna i öppen vård och
för lasarettsläkarna.

Herr talman! Jag har inte något särskilt
yrkande, utan jag ansluter mig
helt till utskottets förslag.

Fröken NORDSTRÖM (fp):

Herr talman! När fru Gärde Widemar
i andra kammaren och jag i denna till -

sammans med ett par andra ledamöter
motionerade om inrättande av länssjukskötersketjänster,
angav vi visserligen
i klämmen att tjänster av detta slag borde
ingå i länsläkarinstitutionen, men i
motionen diskuterade vi alternativt en
försöksverksamhet. Stort längre hade
vi väl knappast vågat hoppas att vi skulle
komma. Fastän statsutskottet ställer
sig avvisande till vårt förslag, vill jag
säga några ord om motionen och motiven
till denna.

Den som har haft tillfälle som jag har
haft i ett par decennier att följa första
distriktssköterskornas arbete, har sett
hur uppgifterna stegrats undan för undan.
De utgör den enda gruppen centralt
verkande sjuksköterskor för öppen vård,
och vi har bl. a. kunnat konstatera vad
deras insatser betytt för samordnandet
av tillgänglig arbetskraft. Vi har också
med tacksamhet kunnat notera hur första
distriktssköterskorna kunnat stimulera
fram folk för vårdande yrken — jag
har inte minst haft tillfälle att konstatera
det inom mitt sedvanliga område,
hemvårdarinneverksamheten.

För ett tjugotal år sedan hade första
distriktssköterskorna både tid och möjlighet
att delta i planläggningen av det
förebyggande arbetet, inom hälsoinformationen.

Enligt vad som sagts mig, inte bara
nu när frågan om länssjukskötersketjänsterna
aktualiserats utan långt dessförinnan,
hinner första distriktsskjuksköterskorna,
trots att de flesta numera förfogar
över kanslipersonal, inte med annat
än administrativa uppgifter. I regel
har första distriktssköterskorna 70—80
distriktssköterskor under sig, och en del
har över hundratalet. Ofta läggs det på
första distriktssköterskan även andra arbetsuppgifter
som hon på grund av sin
utbildning klarar bättre än annan landstingspersonal
— jag tänker på samarbetet
med semesterhem, konvalescenthem,
barnhem o. s. v.

Hittills har också, som framgår av utredningen,
första distriktssköterskorna
i flertalet län anlitats för att hjälpa förste
provinsialläkarna, men nu sägs det i
utredningen klart ifrån, att de växande
uppgifterna för första distriktssjuk -

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35

Ang. hälsovård och öppen sjukvård i landstingsområdena m. m.

sköterskorna inte i längden kan medge
någon klyvning av deras insatser på arbete
både i landstingens och i förste provinsialläkarnas
tjänst.

Här talas i så många sammanhang om
den öppna vårdens betydelse. Det signaleras,
vilket herr Söderberg nyss varit
inne på, en ny giv inom sjukkasseväsendet
i syfte att stimulera vårdbehövande
människor att ligga hemma istället för
på sjukhus. Nya arbetsuppgifter skall
läggas på distriktssköterskorna inom
mentalsjukvården etc. En följd härav
blir rimligen en ökad påfrestning på
både distriktssköterskeorganisationen
och första distriktssjuksköterskorna, och
detta ökade arbete kommer obetingat
att medföra att dessa senare blir förhindrade
att hjälpa länsläkarna.

Det var med stor tillfredsställelse som
vi i 1958 års betänkande om den öppna
vården såg förslaget om inrättandet av
länssjukskötersketjänster. Meningen var
ju att länssjuksköterskorna skulle få de
uppgifter, som första distriktssjuksköterskorna
inte hinner med inom hälsovården,
och en rad andra uppdrag härutöver.

De skulle t. ex. hjälpa länsläkarna med
tillsynen av den icke landstingsanställda
sjukvårdspersonalen och biträda med
tillsyn av sjukvårdsanstalter av olika
slag. Man räknar i betänkandet upp en
hel mängd enskilda institutioner. De
skulle vidare hjälpa till att organisera
upp skolhälsovården. Man pekar på att
det är svårt att dra upp någon fast gräns
mellan vården av långtidssjuka och vården
av åldringar och på de uppgifter
som en länssjuksköterska skulle ha i
samband med inspektion av ålderdomshemmens
sjukavdelningar. Länssjuksköterskorna
skulle få uppgifter inom industrihälsovården
och inom det socialmedicinska
området, och de skulle biträda
civilförsvarets länsorganisation.
Man talar också om de olika vårdgrenar
som drivs av landstingen, där tillsynen
skall utövas av länsläkarorganisationen
och vederbörande länsstyrelse.

Vid en konferens 1956 sade samtliga
förste provinsialläkare på ett par undantag
när ifrån, att de ansåg att man

behövde en länssjuksköterskeorganisation.

Departementschefen förklarar, liksom
senare också utskottet, att det råder
starka meningsskiljaktigheter beträffande
länssjuksköterskorna. Visst är det så,
herr statsråd, men så är det också beträffande
tjänsterna som biträdande länsläkare
och länshälsovårdskonsulenter.

När departementschefen skjuter ifrån
sig frågan om inrättande av länssjukskötersketjänster
med hänvisning till personalbristen
förstår jag till dels herr statsrådet.
Jag tror å andra sidan att man
genom en god planering, som man bara
kan få, om man har tillgång till kunnig
administrativ personal, kan spara in
folk, eller rättare sagt bättre utnyttja
de resurser som man har. Det har vi
sett inom den slutna vården, där man på
sistone har börjat ägna husmorsorganisationen
ett helt annat intresse än tidigare.
Även där gällde det en avvägning,
om man skall ta folk till administrativa
uppgifter ifrån den direkta vården,
vilket visat sig vara ett gott grepp.

Men när statsrådet säger, att statsrådet
är osäker om vilka insatser en länssjuksköterska
kan göra fast detta så klart
skisserats upp i utredningen, tycker jag
att det är dags att snarast föranstalta om
den utredning, vars resultat statsrådet
säger sig avbida. Ännu bättre vore det,
tycks det mig, som inte är så där helt
fallen för teoretiska spekulationer, utan
som mera tror på resultatet av praktiska
prov, att man satte i gång den av oss
föreslagna försöksverksamheten. Då kunde
vi få se vad en länssjuksköterska kan
göra för att avlasta länsläkare och biträdande
länsläkare, vilka väl, arma varelser,
snarast kommer att bli ett slags
Mädchen för alles. Då får man också se
vad uppbyggande arbete en länssjuksköterska
kan utföra därför att bon har
andra kunskaper och erfarenheter än
länsläkarteamet i övrigt.

•Tåg har inget yrkande men vill uttala
den förhoppningen, herr inrikesminister,
att denna fråga tas upp på nytt.

Låt mig slutligen siiga att jag har den
allra varmaste förståelse för förslaget
om »ambulatorierna». Det är ett för -

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Ang. hälsovård och öppen sjukvård i landstingsområdena m. m.

slag som jag bär haft anledning att föra
fram också här i storstaden. Jag tror
nämligen att det i allra högsta grad är
angeläget att försöka fylla den klyfta
som nu finns mellan den slutna och
den öppna vården. Här har vi ett konkret
förslag.

Herr JOHANSSON, ANDERS, (fp):

Herr talman! Det förslag som här föreligger
i syfte att samordna den öppna
sjukvården med den slutna i landstingens
regi och med dessa såsom huvudmän
är, synes det mig, ett steg i rätt
riktning även om meningarna i vissa
punkter givetvis kan vara delade och
även om själva övergången kan medföra
vissa samordningssvårigheter. Dessa senare
är ju nu liksom alltid till för att
övervinnas. Felet är måhända bara att
denna samordning inte har skett tidigare.

Våra landsting har ju sedan gammalt
ord om sig att ha handhaft den slutna
sjukvården på ett mycket förtjänstfullt
sätt; på ett sätt som knappast någon institution
skulle ha kunnat göra bättre.
Detta har också erkänts och vitsordats
från olika håll och inte minst från statligt
håll. Jag har i mycket färskt minne
vad en tidigare inrikesminister yttrade
när han för några år sedan invigde en
sjukhustillbyggnad i Borås. »Gudskelov»,
sade han, »att det inte är staten som har
hand om sjukvården här i landet.» Det
kan ju sägas vara ett mycket förnämligt
betyg till landstingen just från det hållet.
Nu skall vi hoppas att landstingen
såsom blivande huvudmän även för denna
gren av vår sjukvård skall rykta sitt
värv lika förtjänstfullt och föredömligt.

Det är emellertid en sak som i detta
sammanhang och på längre sikt är ägnad
att inge vissa farhågor. Jag syftar
på risken för en överbelastning av landstingens
arbetskapacitet. I åtskilliga fall
torde denna överbelastning redan vara
ett faktum, men mig veterligen har ingen
bringat denna sak till mera offentlig
kännedom. Landstingens organisation
är i sitt nuvarande skick inte tillräcklig
eller helt lämpad för att kunna

handha hur många och hur svårbemästrade
uppgifter som helst. Inom några få
år kommer man väl för övrigt att överlåta
åt landstingen att sörja även för
mentalsjukvården i länen, och detta i
samband med allting annat kan resultera
i att måttet blir alltför rågat. Jag föreställer
mig att vi inte kan undgå att
inom en nära framtid vidtaga en landstingsreform,
som gör landstingen rent
organisatoriskt och administrativt bättre
skickade att handha sina många och krävande
uppgifter. Att mot bakgrunden av
den starkt expanderande utveckling som
nu försiggår överlåta huvudparten av
ansvaret åt en enda man, i detta fall
landstingsdirektören, kan näppeligen i
längden vara till fyllest. En landstingssession,
omspännande allenast tre eller
fyra dagar en gång om året, kan väl inte
heller anses vara tillräcklig med den
omfattning som landstingens arbete numera
har och som gör att de i hög grad
måste forcera behandlingen av alla ärenden.

Det bör, synes det mig, jämväl ifrågasättas
om man inte bör åstadkomma
en klarare gränsdragning i fråga om
vissa arbetsuppgifter mellan staten och
landstingen och mellan landstingen och
kommunerna. Jag tar som ett enda exempel
den nu föreliggande parallellen
på yrkesskoleundervisningens område,
men det finns åtskilliga andra exempel
som man skulle kunna peka på.

Jag skall, herr talman, inte längre
fördjupa mig i dessa reflexioner, som
måhända i någon mån ligger vid sidan
om den fråga som vi här behandlar. Inte
förty finns det dock ett visst samband
mellan dessa frågor, eftersom det
är givet att landstingen i fortsättningen,
om de skall anförtros hela vårt sjukhusväsende,
i fråga om den egna organisationen
måste vara skickade att på ett
fullvärdigt sätt handha de uppgifter som
ålägges dem.

När vi nu har inrikesministern närvarande
i kammaren skulle det för mig
och många andra av kammarens ledamöter
vara glädjande, om han ville delge
oss sina synpunkter på detta problem.

Onsdagen den 13 december 1961 fm. Nr 35 19

Ang. hälsovård och öppen sjukvård i landstingsområdena m. m.

Jag har, herr talman, inget annat yrkande
än om bifall till utskottets utlåtande.

Herr SÖDERBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Det var ett enda yttrande
av herr Anders Johansson som föranledde
mig att begära ordet, nämligen
när han sade att man överlåter på en
enda man, landstingsdirektören, att klara
alla dessa uppgifter. För att det inte
skall uppstå något missförstånd i kammaren
och för att inte någon skall tro
att det är kutym inom alla Sveriges
landsting, att det är landstingsdirektörerna
som bestämmer över landstingen,
vill jag säga att så inte är förhållandet,
åtminstone inte inom det landsting, där
jag råkar vara förvaltningsutskottets ordförande.
Det vore beklagligt, om man
skulle överlåta på en tjänsteman att vara
den beslutande myndigheten, och det
vore också beklagligt, om vi inte inom
landstingen skulle kunna ordna våra
förhållanden på ett sådant sätt att vi
utan mångsvssleri och utan tjänstemannavälde
skulle kunna få en förnuftig
planering av landstingens arbete.

Jag har velat säga detta därför att
jag tror att det är en alltför utbredd
uppfattning att förhållandena är sådana
som herr Anders Johansson beskrev
dem.

Herr JOHANSSON, ANDERS, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Det förvånar mig i hög
grad att herr Söderberg så grundligt
missförstod vad jag sade. Jag har aldrig
sagt att landstingsdirektören bestämmer
i landstinget, men det är dock klart att
det är han som skall förverkliga de uppgifter
som förvaltningsutskottet och
landstinget pålägger honom. Jag menar
att det är den uppgiften som kan bli
mer än han orkar med.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):
Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort.

Jag vill till att börja med säga, att det
var bra att herr Söderberg så ordentligt
satte fingret på en om punkt, när han
strök under att det inte är så illa organiserat
i landstingen och att lekmännen
inte sköter sig så illa. Det finns dessutom
i regel en ganska riklig uppsättning
av andra anställda än landstingsdirektörerna.
Någon direktörsdiktatur
existerar inte i flertalet landsting.

Vad som gjorde att jag antecknade
mig för ordet var emellertid någonting
annat, nämligen motiveringen till detta
förslag. Man säger ungefär så, att eftersom
det är mycket bra att allt ordnas
så likformigt som möjligt och att
eftersom landstingen har den ena uppgiften
på sjukvårdens område och skall
få ytterligare en om några år, så skall
landstingen också ha denna uppgift.
Det är en logik som jag inte riktigt förstår.
Inom Uppsala läns landsting har
vi erfarenhet av att det går mycket bra
att arbeta med ett delat huvudmannaskap.
Vårt samarbete med staten beträffande
Akademiska sjukhuset i Uppsala
har fungerat mycket tillfredsställande.
Hela uppfattningen att allting bör göras
så enhetligt och likformigt som
möjligt är i och för sig ganska diskutabelt.
Talet om det enhetliga huvudmannaskapet,
som man kör med på så
många områden, är såvitt jag förstår,
ett slags arbetshypotes som man driver
i tron att därigenom kunna bevisa någonting
— det där med huvudmannaskap
låter ju litet allmänt och svårgripbart.

Men vad som inger betänkligheter är
att man, såsom tveks framgå av propositionen,
vill betrakta landstingens
uppgift nästan enbart som något slags
med statens bidrag bedriven sjukvårdande
verksamhet. Så får det inte vara.
Landstingen skall vara representationer
för den lokala självstyrelsen inom
landtingsområdena och inte inrikta
sin verksamhet mot ett enda avsnitt.
Annars blir det inte någon ordentlig
folkrepresentation genom landstingen,
så att länsinvånarna har någonstans att
vända sig för att få olika synpunkter
och önskemål beaktade, överanstränger

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Ang. hälsovård och öppen sjukvård i landstingsområdena m. nt.

man landstingen på ett område, blir det
naturligtvis inte så lätt att sedan tillgodose
andra uppgifter. Det är emellertid
rimligt och riktigt att man i en
situation, där den kommunala självstyrelsen
i primärkommunerna är ganska
beträngd, försöker att även på länsplanet
upprätthålla en självstyrelse som
griper utöver en speciell verksamhetsgren
och innebär ett steg mot en decentralisering
som vi måste eftersträva.
Anhopningen centralt på riksplanet har
dock lett till mycket stora svårigheter
på grund av de stora uppgifterna, de
många ärendena och de omfattande ämbetsverken,
som det blir nästan omöjligt
för vederbörande att leda.

Detta är ungefärligen vad jag ville
ha sagt, herr talman! Ingen annan har
ställt något yrkande, och då skall inte
heller jag göra det. Men jag tror att den
väg, som man liar slagit in på, kan leda
till att vi snart får höra att det blir
omöjligt för landstingen att fungera på
det sätt man från början avsåg, nämligen
såsom en verklig representation
för lokal självstyrelse på länsplanet.
Enligt min mening är denna tanke någonting
som vi inte bör släppa ur sikte.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Jag har ju deltagit i
avdelningens och utskottets behandling
av detta ärende och ämnar inte anmäla
någon avvikande mening till det föreliggande
utlåtandet.

Den proposition som legat till grund
för utskottets utlåtande är ju resultatet
av långvariga och segslitna förhandlingar
mellan landstingen och vederbörande
läkarorganisationer, något som
också bidraget till att man kanske inte
ansett det lämpligt eller möjligt att föreslå
mera väsentliga ändringar, även om
vi måste vara medvetna om att propositionens
och utskottets förslag innebär
en avsevärd utökning av landstingens
lIPPgifter både organisatoriskt och kostnadsmässigt.
För min del skulle jag nog
vilja säga, att i all synnerhet de kostnadsmässiga
problemen för landstingen

är ganska svåra att överblicka, och det
torde inte få anses alldeles uteslutet att
man i en framtid — när tillräcklig erfarenhet
vunnits beträffande kostnadsökningarna
— bör ta upp dessa problem
till förnyad prövning.

Det är en detalj i utskottets utlåtande
som jag skulle vilja särskilt framhålla,
nämligen jourtjänstgöringen speciellt
när det gäller de s. k. enläkarstationerna.
Utskottet säger: »Tillkomsten
av två- och flerläkarstationer torde
inte minst få betydelse för lösningen av
den viktiga frågan om tjänsteläkarnas
jourtjänstgöring. För glesbygderna, där
enläkarstationer alltjämt måste komma
i fråga, kommer problemet dock att
kvarstå.» Denna fråga har tidigare berörts
av bl. a. herr Eric Carlsson och
jag vill betona, att den har en alldeles
särskilt stor betydelse för glesbygdsdistrikten.
Jag är benägen att skärpa
utskottets formulering och säga att problemet
alltjämt är lika olöst för glesbygdernas
vidkommande; där finns ju
inte befolkningsmässigt underlag för
flerläkarstationer, utan man måste alltjämt
räkna med enläkarstationer, såsom
utskottet mycket riktigt konstaterat.
För dagen tycks det knappast heller
finnas någon möjlighet att lösa frågan.

Det ligger inte så till som herr Carlsson
förmodade, att utskottet inte skulle
ha beaktat detta spörsmål. Vi har tvärtom
diskuterat det ganska mycket och
har klart för oss att denna fråga verkligen
är värd att beakta, men när vi
här med hänvisning till motionerna säger
att förslaget om att inrätta särskilda
rörliga jourtjänster vid nu rådande läkarbrist
knappast skulle medföra en
lösning av problemet, anser vi nog
att det är vad man för dagen kan
säga i denna fråga men att vi alltjämt
är medvetna om att problemet är verkligt
brännande. Det är ju inte bara i
Dalarna, som provinsialläkardistrikten
är stora utan framför allt i de stora glesbygdsområdena
i övre Norrland, där
det finns kommuner och läkardistrikt
som till sin ytvidd är lika stora som de
största länen i Syd- och Mellansverige.

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35

Ang. hälsovård och öppen sjukvård i landstingsområdena m. m.

Där finns, som sagt, ändå inte underlag
för vad man kallar flerläkarstationer.
Det är fullständigt orimligt att tänka
sig att jourfrågan där skulle kunna
lösas på det sättet, att en läkare från
etl angränsande distrikt sköter jourtjänsten,
då provinsialläkaren av en
eller annan anledning behöver ha ledigt.
Det är väl mänskligt att tänka sig,
att även en läkare inom ett sådant distrikt
kan behöva ha ledigt. Så länge
nuvarande förhållanden råder är det
givetvis mycket svårt att få provinsialläkartjänsterna
besatta.

Jag har i denna debatt bara velat understryka
den utomordentliga betydelsen
just av detta problem. Jag vill hoppas
att man, i den mån läkartillgången
och därmed möjligheterna att lösa detta
problem ökar, verkligen på allvar
griper sig an med att försöka finna en
lösning på detta problem, som otvivelaktigt
är ett av de största inom läkarvården
i glesbygdsområdena, särskilt i
norra delen av vårt land.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Egentligen skulle jag inte
bryta mot den goda traditionen att inte
säga något från utskottet, då inte något
yrkande har ställts, men att jag gör det
beror närmast på att så många har vittnat
om olika detaljer. Jag tycker därför
det är på sin plats att även ge utskottets
syn på det ärende vi nu behandlar.

Herr Eric Carlsson vill göra gällande
att utskottet under brådska och suckan
har handlagt detta ärende och över huvud
taget inte haft tid att syssla med några
detaljer. Vi har redan hört av herr
Jacobsson, att utskottet mycket ingående
behandlat de olika ting som kan vara angelägna
i samband med frågan om en
överföring av provinsialläkardistrikten
till landstingen. Vi bär ansett att när förhandlingar
har förts mellan å ena sidan
inrikesdepartementet och å andra sidan
landstingen och läkarna och man där
kommit fram till eu lösning, bör denna
lösning accepteras, inte minst emedan vi
tror att överförandet av provinsialläkar -

na till landstingen är en mycket rationell
åtgärd. Den öppna sjukvården kommer
nämligen då under en enda huvudman,
och på det sättet undgår man den splittring
som många gånger uppstår inte
minst i fråga om jourtjänst och liknande.

Systemet med två- eller flerläkarstationer
har vi ansett vara en synnerligen
förnämlig lösning. På det sättet kan sjukhusens
arbete avsevärt underlättas. Man
slipper att till sjukhusen remittera enklare
fall, som man nu nödgas göra, och
kan på det sättet bereda utrymme för
dem som är i större behov av de dyrbara
platserna på sjukhusen.

Nu har särskilt herr Ferdinand Nilsson
ansett att landstingen genom detta
kommer att få nya och för dem främmande
uppgifter. Jag tycker inte alls det
är på det sättet, utan detta är någonting
som kommer att vara fördelaktigt för
landstingen, som därigenom kommer att
få en bättre överblick över sjukvården
inom sina egna områden.

Herr Eric Carlsson talade om å ena sidan
storstäderna och å andra sidan glesbygderna
som om de skulle vara de enda
två typer av samhällsbildning som finns
här i landet. Men det finns en lång rad
av andra orter, småorter, tätorter och
små städer, som säkerligen kommer att
bli mycket belåtna när de får dessa flerläkarstationer.
Städer med invånarantal
under 15 000 skall ju inlemmas i provinsialläkardistrikten.
Det har vi inte varit
med om förut. På detta sätt får vi ■— förlåt
mig herr Ferdinand Nilsson — en erfarenhet
som jag tror blir mycket värdefull.
I utskottet har vi sett saken så, att
förslaget är någonting som man kan acceptera
och bör acceptera. Inte heller i
kammaren har det ställts något annat yrkande.
.lag tror denna enighet tyder på
att alla är överens om att det är ett bra
förslag vi nu går att bifalla. Att det sedan
finns delade meningar om detaljer är
klart. Så är det alltid. Allt nytt för ju vissa
ofullständigheter med sig. I varje fall
i stort är detta ett förslag som jag tycker
att vi med glädje kan acceptera.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till statsutskottets förslag.

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Ang. hälsovård och öppen sjukvård i landstingsområdena m. m.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag skall bara helt kort
be att få säga, att jag förstår att om man
centraliserar och centraldirigerar på alla
områden, kan man komma fram till en
bättre effektivitet. Men det är inte effektiviteten
ensam som är det avgörande i
livet, utan det finns också andra värden
— frihetsvärden. Skall vi komma fram
till en decentralisering av allt detta som
nu anhopas på verken och centraliseras
till Stockholm, då är det tvunget att
landstingen inte snedbelastas för mycket.

När vi bragte på tal en överflyttning
till landstingen av en del av de uppgifter
som primärkommunerna nu har, fick vi
till svar att landstingen blir tillräckligt
belastade andå, ty man tänker lasta på
dem provinsialläkarna och man tänker
lasta på dem mentalsjukvården! Men
man bör inte bromsa upp möjligheterna
till ett mera allsidigt folkstyre på länsplanet.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s) kort

genmäle:

Herr talman! Vad det här ytterst gäller
är läkarvården. För sjuka människor är
det angelägnare att få läkarvård, trots att
den är centraliserad, än att ha frihet och
bli utan läkarvård.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Debatten har ju kommit
att spänna över ett ganska vitt fält, och
den har också berört frågan om landstingsorganisationen
över huvud taget.
Jag förmodar att när vi kommer in i
början av nästa år och skall diskutera
riktlinjerna för en eventuell ny kommunindelning,
så kommer den frågan
att bli föremål för särskild diskussion.
Vad jag nu skulle vilja säga är, att jag
delar den uppfattningen att vi behöver
se över landstingsorganisationens verksamhetsformer,
d. v. s. landstingslagen,
och det är regeringens avsikt att efter
samråd med landstingsförbundet igångsätta
en sådan utredning. Jag tror att
det är nödvändigt med hänsyn till de

växande uppgifter som läggs på landstingen.
Landstingen har redan nu ett
omfattande arbete, framför allt på hälso-
och sjukvårdens område. Vi står i
beredskap att lägga på landstingen en
ny uppgift, nämligen liandhavandet av
provinsialläkarväsendet, och vi diskuterar
ett ändrat huvudmannaskap för mentalsjukvården.
Jag skulle dessutom vilja
säga att jag tror att vi snart kommer in
i en diskussion om att vidga landstingens
uppgifter på åldringsvårdens
område. Landstingens uppgifter blir mera
arbetskrävande, det erfordras att flera
människor ägnar sig åt dem, och därför
måste vi rätta organisationen och
formerna för verksamheten med hänsyn
till det.

Jag är övertygad om att vi kan vara
överens om att landstingen bär ryktat
sitt värv väl i fråga om den allmänna
hälso- och sjukvården. Även om det blåser
snåla vindar just nu och bristsituationer
har uppstått i fråga om vissa personalgrupper,
kan detta inte undanskymma
det faktiska förhållandet, att det
framför allt under efterkrigstiden har
skett en oavbruten tillväxt i vår organisation
för att klara efterfrågan på sjukvård.
Att denna efterfrågestegring har
varit så stark att vi inte har stått helt
rustade att möta den, skall vi villigt erkänna,
men att sjukvårdens huvudmän
har klarat av det mesta på ett tillfredsställande
sätt bör kunna erkännas.

Jag vill också säga att provinsialläkarverksamlieten
är en betydelsefull del av
vår sjukvård. Ungefär tre miljoner människor
konsulterar provinsialläkarna under
ett år — i många fall är det naturligtvis
samma människor, men det är
under alla omständigheter tre miljoner
konsultationer — och det säger oss väl
att verksamheten är av den allra största
betydelse. Den är liksom sjukvårdens
längst utsträckta grenar, känselspröten
som skall nå ut till de sjuka i hemmen
och framför allt till de sjuka på landsbygden.
Det var också för att erbjuda
landsbygdens folk en billigare sjukvård
som provinsialläkarorganisationen en
gång tillskapades, och det är också därför
som man har bibehållit en speciell

Onsdagen den 13 december 1901 fm. Nr 35 23

Ang. hälsovård och öppen sjukvård i landstingsområdena m. m.

provinsialläkartaxa, som har varit lägre
än den som gäller för sjukförsäkringen.

Nu står vi i beredskap att förändra
detta system. Vi anser att den ekonomiska
utvecklingen i vårt land har kommit
så långt, att vi har nått en mera allmän
likställighet i inkomstavseende än tidigare,
att skillnaderna mellan individernas
inkomster i städer, tätorter och på
landsbygden inte är så stora och så avgörande
att det erfordras speciella anordningar
och särskilda ekonomiska fördelar
för en viss del av befolkningen
med hänsyn till boendeförliållandet. Jag
skall villigt erkänna att det återstår mycket
innan en mera allmän ekonomisk utjämning
har kommit till stånd, men det
finns ingen anledning att utifrån den utgångspunkten
bibehålla ett system som
byggdes upp under helt andra förutsättningar.

Jag tror att detta är av stor betydelse
för hela organisationens inriktning för
framtiden, ty när vi har frågat oss, vad
det är som har varit avgörande för att
vi inte har kunnat rekrytera provinsialläkare
i önskvärd omfattning, så tror vi
att svaret på den frågan framför allt är
att tjänsterna vid våra sjukhus i allmänhet
har varit ekonomiskt mera lockande.
Tjänsterna vid sjukhusen har också,
med hänsyn till utbildningen, givit de
yngre läkarna en större känsla av trygghet,
därför att där har de haft kolleger
att rådgöra med. Utbildningen har i det
avseendet inte varit lagd så att den helt
motsvarar våra förhoppningar om — att
få ut flera läkare till den öppna vården.

Den utveckling som ligger bakom oss
på den slutna sjukvårdens område är
som vi väl känner till ur många synpunkter
fascinerande. De medicinska
framstegen och den tekniska utvecklingen
inom den somatiska sjukvården
har varit stimulerande för läkarna, men
samtidigt har den inneburit att institutionerna,
med utrustning och personal,
attraherat de sjukvårdsbehövande människorna
i större utsträckning än tidigare.
Man har kunnat bli mottagen i den
öppna vården vid sjukhusen och där
få röntgenkontroll, laboratoriekontroll

o. s. v. i en helt anan omfattning än som
varit möjligt t. ex. ute på en provinsialläkarmottagning.
Detta har haft en dubbel
effekt. Människorna har strömmat
till sjukhusens öppna mottagningar.
Landsting och huvudmän har måste bygga
ut en poliklinisk verksamhet i de
slutna enheterna i en omfattning som
man så sent som i början av 1940-talet
aldrig kunnat ana. Vi har sedermera lagstiftat
om detta och överlämnat åt landstingen
att vara huvudmän — ansvariga
_ för denna form av öppen vård.

Detta är den ena sidan av problematiken.
Den andra är att läkare — som jag
sade nyss — i större utsträckning velat
ägna sig åt den slutna vården och den
öppna vård som meddelas vid sjukhusen.
Det har gjort att vårt provinsialläkarväsende
kommit in i en krissituation,
där vi har stora svårigheter att rekrytera,
framför allt i glesbygdsdistrikten.
Vi har fått räkna med vakanser på mellan
80 och 100 provinsialläkare. Många
gånger har vi inte kunnat skaffa vikarier.
30—35 distrikt har varit utan vikarie.
Därför är det nödvändigt att ta ett
krafttag på detta område. När man därför
i utredningssammanhang kommit
fram till att söka förstärka den öppna
vården utanför sjukhusen, så att den
blir kvalitativt jämbördig med den slutna
vården och den öppna vården som
bedrivs i samband med den slutna vården,
har man mer och mer glivit över
till tanken att så långt som möjligt söka
institutionalisera även den öppna vården
utanför sjukhusen. Där kommer då
läkarstationstanken in i bilden — att
söka samla två, tre eller flera läkare vid
centraler för öppen vård.

Jag tror att detta är av mycket stort
värde, ty när man inriktar sig på att
bygga läkarstationer, är det inte enbart
för provinsialläkarna, utan man är också
beredd att flytta ut en del av specialistvården
på det öppna fiiltet. Specialister
inom olika grenar skall alltså kunna
arbeta vid läkarstationerna.

Därmed löser man många problem.
Bl. a. får man till stånd en avlastning
av den slutna vården. Jag kan visserligen
förstå den tveksamhet som herr So -

24 Nr 35 Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Ang. hälsovård och öppen sjukvård i landstingsområdena m. m.

derberg gav till känna, när han sade att
vi inte skall ställa förhoppningarna på
denna avlastning alltför högt. Jag är
dock inte riktigt lika tveksam, tv en väl
utbyggd öppen sjukvård, som vinner allmänhetens
förtroende, kommer så småningom
att betyda en avlastning för den
slutna sjukvården, och framför allt kommer
trycket på den polikliniska verksamheten
vid de slutna institutionerna
att lätta. Vi menar att detta är lika avgörande,
ty de läkare som arbetar i den
slutna vården men samtidigt är engagerade
i den öppna polikliniska vården
får ofta dela sin tid mellan öppen och
sluten vård, ibland till förfång för den
slutna vården. I den mån vi kan åstadkomma
en avlastning här, betyder det
att vi kan få läkarna mera engagerade i
den slutna vården. Därför ser vi det som
utomordentligt betydelsefullt att man
uppnår en förstärkning härvidlag.

Man kan i likhet med herr Eric Carlsson
säga att läkarstationerna i och för
sig inte löser alla våra problem, och det
är riktigt. Vi måste räkna med att vi inte
kan inrätta läkarstationer med flera läkare
överallt, utan att vi kommer att behöva
ett stort antal enläkarmottagningar,
framför allt i våra glesbygdsområden.

Herr Eric Carlsson och några medkamrater
till honom har motionerat om
särskilda ambulerande jourläkare. Till
detta vill jag säga att av det väsentligaste
i detta förslag vi nu diskuterar är
samordningen av sjukvårdens resurser.
Vad har vi då tänkt med denna samordning?
Jo, att samordningen inte bara
skall vara den att det blir en gemensam
huvudman, utan att det skall bli en organisatorisk
samordning mellan den
slutna och den öppna vården, där den
slutna vårdens resurser också skall kunna
erbjudas i den öppna vården, så att
t. ex. en underläkare skall kunna avlösa
en provinsialläkare på hans enläkarmottagning
eller på en läkarstation. Det är
dit vi vill komma, till en mera total
samordning, där det blir en växling mellan
de läkare som arbetar i den slutna
vården och den där bedrivna öppna vården
och läkare ute i distrikten, kommer
man fram till en sådan samordning, me -

nar vi att man når det mål som här
ställs upp, nämligen att kunna ordna
jourtjänst, så att våra provinsialläkare
i helt annan omfattning än hittills får
den ledighet de behöver — tjänstledighet,
semester, söndags- och helgdagsledighet.

Men vi menar, att utbytet skall inte
bara gå i den riktningen, att underläkare
skall delta som avlösare på stationerna
eller på enläkarmottagningarna, utan
det är lika viktigt att provinsialläkarna
får komma in till sjukhusen låt oss säga
en gång vart tredje år och tjänstgöra
där någon månad så att de får se vad
som utvecklingsmässigt har hänt under
den tid vederbörande har varit ute på
fältet och får känna gemenskapen med
sjukvården i dess helhet. Likaså bör
konferenser och överläggningar mellan
läkarna i skilda arbetsuppgifter ordnas.

Avgörande för denna reform blir
självfallet vad landstingen är beredda
att göra. Denna reform, som vi anser
utomordentligt genomgripande och
långtgående, blir en reform på papperet.
om inte landstingen är beredda att försöka
göra något förnämligt av den. Den
anda som jag har mött hos landstingen
hittills vid våra överläggningar och diskussioner
har i detta hänseende varit
positiv. Låt mig också säga att de ekonomiska
villkoren i den uppgörelse som
träffats mellan landstingen och staten
enligt min mening är gynnsamma för
båda parter. Man skall då inte bara se
på den direkta överenskommelsen om att
staten skall ersätta läkarlönerna och
lämna kompensation för framtida stegringar,
man skall också se på den överenskommelse
och det förslag som samtidigt
föreligger om att upphäva provinsialläkartaxan
och låta provinsialläkarna
ta ersättning enligt sjukkassetaxan.
Detta senare kostar staten ungefär 10
miljoner kronor, varav staten direkt till
sjukförsäkringen kommer att utbetala
ungefär 5 miljoner, överenskommelsen
innebär också — och det tror jag att
landsbygdens representanter skall beakta
— att landstingen beräknas ta på
sig kostnaden för lokaler, utrustning
och personal för provinsialläkarna. Se -

Onsdagen den 13 december 1901 fin.

Nr 35

Ang. hälsovård och öppen sjukvård i landstingsområdena m. m.

dan i avtalet mellan landstingen och läkarna
regler om viss återbäring från
läkarna till landstingen stadgats, men
kostnaderna för lokaler, utrustning och
personal bärs av landstingen, betyder
det enligt min mening att kommunerna
i framtiden inte behöver engagera sig
för några kostnader för provinsialläkarväsendet.
Dem skall landstingen ta, och
det bör de kunna göra med hänsyn till
den ekonomiska uppgörelse som är träffad.
Alla som sysslar med sjukvård vet,
att många kommuner hårt engagerat sig
i denna uppgift och ställt ganska betydande
medel till förfogande härför. Detta
skall inte behövas i framtiden, och
därför blir det en ekonomisk avlastning
för många kommuner.

Att vi är angelägna om en samordning
av sjukvårdens resurser beror
framför allt därpå att vi tror att det är
riktigt att all sjukvård kommer under
gemensam ledning — under ledning av
landstingen och de stora städerna. Denna
enhetliga ledning bör omfatta inte
bara provinsialläkarväsendet, som vi nu
har att ta ställning till, utan i framtiden
också mentalsjukvården, därför att det
är ändamålsenligt. Det är representanterna
ute på fältet som bygger organisationen.
»Den som har skon på sig vet
ju bäst var den klämmer», är ett gammalt
uttryck, och detsamma gäller den
sjukvårdande verksamheten och organisationens
utformning. Därför kan jag
inte förstå herr Ferdinand Nilsson, när
han talar ett helt annat språk i denna
debatt. När han vill bortse från vad som
är ändamålsenligt och effektivt och talar
om frihetens värde, rör han sig på
ett verklighetsfrämmande plan. Om han
försöker bedöma våra strävanden, kan
han ju ändå inte rikta sig mot decentraliseringstanken.
Vi tar här ett steg från
det centrala planet till länsplanet, till
landstingen, och det är, tycker vi för
sjukvårdens vidkommande, ett steg i rätt
riktning, ett steg som är av stor betydelse
med hänsyn till den ändamålsenliga
organisationen för framtiden, .lag
tror alltså att denna organisation kommer
att ge oss stora fördelar i framtiden,
inte minst med hänsyn till dess inrikt -

ning på en förebyggande hälso- och
sjukvård och en öppen sjukvård.

Den förebyggande karaktären understrykes
mycket markant av det förhållandet,
att vi delar upp den nuvarande
provinsialläkarorganisationen genom att
flytta över den sjukvårdande verksamheten
till landstingen samtidigt som staten
behåller länsläkarverksamheten eller
— som den hittills har kallats —
förste provinsialläkarorganisationen som
flyttas in i länsstyrelserna. Länsläkarorganisationen
får som väsentligaste uppgifter
de omgivningshygieniska problemen
och de förebyggande åtgärderna.
Det är för hela det framtida sjukvårdsarbetet
värdefullt, att denna organisationsförändring
nu kommer till stånd,
och den efterföljes, som herr Söderberg
mycket riktigt har påpekat, av
en utredning som socialministern tillsätter
i avsikt att ge sjukförsäkringen
möjlighet att lämna ersättning för
hemsjukvård och öppen sjukvård i
en helt annan omfattning än tidigare.
Om man alltså ställer samman de olika
åtgärder som här nämnts med den nya
inriktningen för framtiden, tror jag man
kan säga att ett beslut enligt propositionens
och utskottets förslag på längre sikt
kommer att betyda ett avgörande steg
för att kunna klara de svårigheter den
slutna vården uppvisar, genom att vi för
över mera av hälso- och sjukvården till
det öppna området.

Av särskilt stor glädje är det att denna
reform kan beslutas utan någon strid
i riksdagen. Det bådar gott för dess
framtid.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Om jag, herr talman,
skulle rida på ord, skulle jag naturligtvis
stanna vid herr statsrådets deklaration
att vi talar olika språk, i det att
jag talar om frihetsvärdet och han talar
om effektiviteten. Då skulle jag nog missförstå
honom, ty så menar han tydligen
inte, fastän lian uttryckte sig ditåt.

Som jag fattat det, ligger problemet
däri att här skall överflyttas mest kostnader,
någonting som väsentligen består

26 Nr 35 Onsdagen den 13 december 19G1 fm.

Ang. hälsovård och öppen sjukvård i landstingsområdena m. m.

i möjligheterna att ta reformen på allvar
och göra någonting förnämligt av
den. Man kan räkna med statligt stöd,
men vår erfarenhet i kommuner och
landsting är att det statliga bidragsgivandet
är någonting ganska ovisst -—
man vet hur det är nu, men man vet
inte hur det kan bli inom en ganska
kort tid.

Herr statsrådet framhöll att det kan
vara vissa stora ekonomiska fördelar
förenade med denna reform. Härvid avses
då provinsialläkartaxans upphävande
och tanken att kostnaderna skulle läggas
på sjukförsäkringen. Ja, detta hade
väl kunnat ske utan att huvudmannaskapet
överföres till landstingen. Jag kan
inte finna att detta argument är särskilt
starkt, men jag hade inte tänkt gå in på
det.

Jag begärde ordet då herr Birger Andersson
tycktes mena att man måste räkna
med att det här var fråga om sjuka
människor och att effektivitetssynpunkten
därför var den väsentliga, under det
att frågan om den kommunala självstyrelsen
och landstingens självstyrelse var
av underordnad betydelse. Vad jag är
rädd för när det gäller denna reform är
inte själva överförandet av huvudmannaskapet,
inte denna detalj, inte nästa
detalj, utan jag är rädd för denna anda,
i vilken man vill lägga vissa speciella
uppgifter på landstingen och sedan hänvisa
till att när landstingen skall ha
dessa stora uppgifter, kan de inte ta på
sig de andra länsuppgifterna. Jag vill
i någon mån ge dem rätt, som säger att
när man lägger alltför speciella uppgifter
på landstingen, försvårar man möjligheterna
för dessa att växa ut till en
länsrepresentation som griper över hela
fältet. Skall vi bygga upp en decentralisering
på länsplanet — vilket jag för
min del anser önskvärt — måste vi räkna
med att den skall gälla inte bara vissa
uppgifter på sjukvårdens område utan
även andra uppgifter som är av betydelse
för länet. Annars kan verksamheten
inte bäras upp på samma sätt av länsbefolkningen.

Till sist är det så att vi måste räkna
med att effektiviteten vinner mest på

centralisering, på expertis och byråkratisering.
Effektivitetsivern kommer faktiskt
bättre till uttryck i ett annat styrelseskick
än det demokratiska. Vi som
vill folkstyre måste arbeta under litet
tyngre former, vi måste arbeta med besvärligare
organisatoriska problem och
vi måste i viss utsträckning eftersätta effektivitetskravet,
därför att vi väljer friheten.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Bara ett par synpunkter! Herr

statsrådet Johansson sade här,
att den som har skon på sig bäst känner
var den klämmer och alltså vet vilka bekymmer
som finns. Det är dessa erfarenheter,
dessa praktiska svårigheter,
herr talman, som är anledningen till att
jag tagit upp vissa frågor till diskussion.
Jag hoppas att herr statsrådet inte fick
den uppfattningen, att jag var negativt
inställd till den reform, som här föreslås
och som vi nu kommer att besluta
om. Jag har varit med om att tillstyrka
den i mitt eget landsting och vi fann att
den var ett beslut av stort värde.

Jag vill emellertid samtidigt säga, att
hur bra en reform än är, kan man ha
vissa funderingar om den kan bli bättre
och fungera på ett bättre sätt. Utvecklingen
i vår tid är ju inte statisk utan
dynamisk, och det gäller att anpassa
sig till utvecklingen också på detta område.

Jag har ingen invändning mot landstingens
huvudmannaskap. Däremot vill
jag säga till utskottets ärade herr ordförande,
Birger Andersson, att jag reagerat
mot utskottets kategoriska skrivning
exempelvis när det gäller hur man skall
ordna provinsialläkarväsendet. När det
gäller storstäder, residensstäder och relativt
tätbefolkade områden i vårt land
yttrade jag, att de har särskilda problem,
som kan bemästras med hjälp av två- eller
flerläkarstationer, men att glesbygdsområdena
har sina speciella problem,
vilket också herr Jacobsson i dag har
understrukit.

Vad beträffar den typ av provinsial -

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35

läkartjänster, som har diskuterats i vår
motion, anför statsrådet, att frågan borde
kunna lösas med landstingens goda
vilja. Jag menar nog, att landstingen på
denna punkt har en mycket god vilja,
men jag är inte säker på att man kan
lösa problemet genom att skicka ut underläkare
från sjukhusen för att klara
jourtjänsterna. Till följd av den stora
arbetsbörda man har vid sjukhusens poliklinikavdelningar
för lasaretten ofta
fram önskemål om fler underläkartjänster
till medicinalstyrelsen, som är ganska
restriktiv till nya tjänster. Jag bedömer
därför tyvärr läget så, att det blir
ganska svårt att frigöra underläkarna
för jourtjänstgöring på provinsialläkartjänsterna.
Jag hoppas dock att frågan
skall kunna lösas, och jag tror att denna
debatt givit aspekter på möjligheter att
komma fram på.

Liksom herr Birger Andersson vill jag
sluta mitt anförande med att säga, att
den föreslagna reformen är så bra att
den bör kunna bifallas. Herr Andersson
blev ju nästan lyrisk i sina slutord. Enligt
min mening är det en historisk reform,
när vi överflyttar huvudmannaskapet
för provinsialläkarorganisationen
från staten till landstingen. Den innebär
att vi får en samordnad ledning för den
slutna och den öppna vården. Ur hälsooch
sjukvårdssynpunkt är det enligt min
uppfattning också riktigt att vi inom
landstingen övertar ansvaret för mentalsjukvården.
Jag har i annat sammanhang
gett uttryck för min anslutning härtill.

Helt allmänt vill jag uttala, att om man
ger människorna vård, när de är i behov
därav, så tillgodoser man en humanitär
synpunkt, som vi har anledning
att betona, men också en i allra
högsta grad produktiv synpunkt. Jag har
träffat människor med defekter av olika
slag. Jag har frågat mig vad dessa kan
ha berott på. Defekterna kan vara en
följd av skador, som ådragits i ungdomen.
Det kan ha varit ett benbrott, som
fått läkas utan hjälp och som fått till
följd att benet växt på ett felaktigt sätt
med livslångt lidande, kanske nedsatt
arbetsförmåga, som följd. De människor,

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.
som drabbats av sådana defekter har
inte haft tillgång till samma vårdmöjligheter,
som i dag står till buds. Ur den
synpunkten är det värdefullt, att man
bygger ut den förebyggande vården. Man
kan därigenom kanske få många sjukdomsfall
under behandling och garantier
för ett tillfrisknande.

Vi har i dag tillgång till goda vårdresurser
på våra sjukhus. Därmed har vi
gjort produktiva investeringar av mycket
stor betydelse, men också en humanitär
insats värdig vårt kultursamhälle
av i dag. Mot den bakgrunden ber jag,
herr talman — för att skingra alla tvivel
på att jag är positiv till föreliggande
förslag — att nu få yrka bifall till
utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

187, i anledning av väckt motion
om anordnande av hälsoundersökningar,
m. m.;

nr 188, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avtal med Örebro
läns landsting om driften av Mellringe
sjukhus i Örebro jämte i ämnet väckt
motion;

nr 189, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse för städer
och stadsliknande samhällen, där
kronan är väghållare, att inbetala vissa
ersättningar för gatumark; samt

nr 190, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändrad organisation
av postbanken.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 79, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), in. in., så -

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.
vitt propositionen hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i ämnet väckta
motioner.

I en den 27 oktober 1961 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 188, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen

dels att antaga bl. a. följande, vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

2) förordning angående ändring i förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt;

3) förordning angående ändring i förordningen
den 1 december 1959 (nr
507) om allmän varuskatt;

4) förordning angående ändrad lydelse
av 2 § förordningen den 7 april
1961 (nr 372) om bensinskatt;

5) förordning om ändring i uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272);
samt

6) förordning om ändrad lydelse av
22 § 1 mom. och 68 § taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr 623);

dels, vid antagande av förslaget under
punkt 4, vidtaga därmed sammanhängande
ändringar i förordningen om
brännoljeskatt;

dels ock godkänna de grunder för nya
sjömansskattetabeller som angivits i
propositionen samt bemyndiga Kungl.
Maj:t att i enlighet med dessa grunder
upprätta och fastställa nya sjömansskattetabeller
och förordna att dessa
från och med lämplig tidpunkt skulle
ersätta äldre sjömansskattetabeller.

Enligt Kungl. Maj ds förslag skulle
bland annat

dyrortsgrupperingen slopas,

ortsavdragen höjas och fastställas enhetligt
till 4 500 kronor för gifta och
2 250 kronor för ogifta,

statsskatten sänkas genom nya skatteskalor,
varigenom skatten bleve proportionell
för inkomster upp till 20 000
kronor för gifta och 10 000 kronor för
ogifta, tudelningsgränsen vid sambeskattningen
höjdes till 24 500 kronor
ävensom marginalskatten minskades för
inkomster mellan 14 000 och 30 000 kronor
för gifta samt 7 000 och 27 000 kronor
för ogifta samt bleve oförändrad för
högre inkomster,

sjömansskatten sänkas i samma omfattning
som den vanliga inkomstskatten,

deklarationsskyldigheten borttagas för
inkomster upp till 2 400 kronor,

omsättningsskatten höjas från fyra
procent till sex procent samt

bensinskatten höjas med fem öre per
liter.

Som helhet innebar förslaget en sammanlagd
skattelättnad på 300 miljoner
kronor.

Reformerna avsåges i princip träda i
kraft vid 1962 års ingång. Källskattetabeller
och sjömansskattetabeller med de
lägre skatterna beräknades bliva tilllämpliga
från och med mars månad
1962.

Förslag om höjning av skatten på motorbrännolja
behandlades av utskottet i
betänkande nr 74.

I förslaget till förordning angående
ändring i förordningen om statlig inkomstskatt
hade 10 § 1 mom. erhållit
följande lydelse:

10 §.

1 mom. Statlig inkomstskatt---angivna grundbelopp.

För skattskyldig,---utgör grundbeloppet:

när den beskattningsbara inkomsten icke överstiger 12 000 kronor: 10 procent
av den beskattningsbara inkomsten;

när den beskattningsbara inkomsten överstiger

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.

12 000	men	icke	16 000 kr.	1 200 kr. för	12 000 kr. och 20 %	av	återstoden
16 000	»	»	20 000 »	2 000 » »	16 000 »	»	30%	»	»
20 000	»	»	30 000 »	3200 » »	20 000 »	»	38%	»	»
30 000	»	»	40 000 »	7 000 » »	30 000 »	»	43%		»
40 000	»	»	60 000 "	11300 » »	40 000 »	1>	48%	»	»
60 000	i>	»	100 000 »	20 900 » »	60 000 »	»	54%	»	»
100 000	»	»	150 000 »	42 500 » »	100 000 »	»	59%	»	»
150 000	kr.			72 000 » »	150 000 »	»	65 %	»	»
För annan	— _	-- utgör	grundbeloppet:

när den beskattningsbara inkomsten icke överstiger 6 000 kronor: 10 procent
av den beskattningsbara inkomsten;

när den beskattningsbara inkomsten överstiger

6 000	men	icke	9 000 kr.	600 kr. för	6 000 kr. och	20 %	av	återstoden
9 000	»	»	12 000 »	1200 »	»	9 000	»	»	25 %	»	»
12 000	»	»	16 000 »	1950 »	»	12 000	»	»	30%	»	»
16 000	»	»	20 000 »	3150 »	»	16 000	»	»	36%	»	»
20 000	»	»	30 000 »	4 590 »	»	20 000	»	»	41%	»	»
30 000		»	40 000 »	8 690 »	»	30 000	»	»	45 %	»	»
40 000	»	»	60 000 »	13190 »	»	40 000	»	»	49%	»	»
60 000	»	»	100 000 »	22 990 »	»	60 000	»	»	54%	»	»
100 000	»	»	150 000 »	44 590 »		100 000	»	»	59%	»	ö
150 000	kr.			74 090 »		150 000	»		65%	»	»
Ändå	att —	—	— denna inkomstdel.

Med familjestiftelse —--ekonomiska intressen.

I förslaget till förordning angående
ändring i förordningen om allmän varuskatt
var 49 § så lydande:

Vid debitering av slutlig allmän varuskatt skall skattskyldig gottskrivas, förutom
preliminär allmän varuskatt som av den skattskyldige inbetalats, sådan preliminär
allmän varuskatt som jämlikt 41 § fastställts till betalning ävensom kostnadsersättning
enligt vad nedan sägs.

Kostnadsersättning beräknas i förhållande till den skattepliktiga omsättning
som den skattskyldige jämlikt 21 § redovisat för beskattningsåret, i förekommande
fall reducerad på sätt i 18 § 2 eller 3 mom. angives. Kostnadsersättningen utgör
när den skattepliktiga omsättningen icke överstiger 25 000 kronor: 4 promille
av den skattepliktiga omsättningen, dock minst 10 kronor;
när den skattepliktiga omsättningen överstiger

25 000 men icke 170 000 kr.: 100 kr. för 25 000 kr. och 1,2 °l00 av återstoden;
170 000 » » 900 000 » ; 274 » » 170 000 » » tf,2°/oo » »

900 000 kr. : 420 » » 900 000 » » 0,1 °/oo » »

Högsta ersättningsbelopp utgör dock 3 000 kronor. Ersättningsbelopp avrundas
nedåt till helt krontal.

Till utskottet hade hänvisats följande samband med behandlingen av proposii
anledning av propositionen nr 188 tionen nr 188 måtte avslå det däri framväckta
motioner, nämligen lagda förslaget om höjning av bensin 1)

de likalydande motionerna 1:697, skatten;
av herr Stefanson m. fl., och II: 848, av 2) de likalydande motionerna I. 711,
herr Carlsson i Stockholm m. fl., vari av herr Nils-Eric Gustafsson, samt II.
bland annat hemställts, att riksdagen i 855, av herrar Nilsson i Tvärålund och

30 Nr 35 Onsdagen den 13

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.
Larsson i Norderön, vari anhållits, att
riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 188 måtte i skrivelse till
Kung], Maj :t hemställa om skyndsam
prövning och förslag rörande differentiering
av bensinskatten antingen vid
det direkta skatteuttaget vid försäljningen
eller genom restitutionsförfarande,
så att priset på bensin kunde hållas enhetligt
i hela landet, i enlighet med vad
som anförts i motionerna;

3) de likalydande motionerna 1:712,
av herr Spetz, och II: 856, av herr Johansson
i öckerö m. fl., vari hemställts,
att riksdagen i samband med behandlingen
av Kungl. Maj :ts proposition nr
188 måtte besluta, att i 10 § varuskatteförordningen
skulle införas ett tillägg
av innehåll, att fiskeredskap undantoges
från allmän varuskatt;

4) de likalydande motionerna 1:716,
av herrar öhman och Helmer Persson,
samt II: 861, av herr Hagberg m. fl., vari
anhållits att riksdagen, med bifall i övrigt
till vad som föreslagits i Kungl.
Maj:ts proposition nr 188, måtte avslå
den föreslagna höjningen av den allmänna
omsättningsskatten;

5) de likalydande motionerna 1:720,
av herr Nils Elowsson, och II: 867, av
herr Stähl, vari föreslagits, att riksdagen
vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition
nr 188, skulle besluta sådan
ändring i förordningen angående allmän
varuskatt, att den ammunition, som inköptes
av till Frivilliga skytteväsendet
anslutna organisationer, undantoges
från varuskatt;

6) de likalydande motionerna 1:721,
av herr Hagberg m. fl., och 11:882, av
herr Heckscher m. fl., vari bland annat
hemställts, att riksdagen måtte

I) besluta att stimulera till ökat personligt
sparande genom att medgiva
skattelättnader vid följande sparformer,
nämligen
bostadssparande,
utbildningssparande,
aktiesparande samt
sparande i form av extra amorteringar
å egnahemslån eller lån avseende lägenhet
som innehades med bostadsrätt,

december 1961 fm.

ävensom att komplettera rätten till
s. k. kapitalavdrag med motsvarande rätt
till avdrag från avkastning av jordbruksfastighet,
annan fastighet och rörelse,

samt på grund härav antaga i motionerna
införda förslag till

a) förordning om bostadssparande,

b) förordning om utbildningssparande
och

c) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

II) avslå Kungl. Maj:ts förslag att höja
skatten å bensin med 5 öre per liter;

III) besluta, att ortsavdragen skulle
höjas, utöver vad Kungl. Maj:t föreslagit,
med 200 kronor för äkta makar och
100 kronor för ensamstående,

samt på grund härav antaga Kungl.
Maj :ts förslag i proposition nr 188 till
lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370) med den
ändring, att 48 § 2 mom. finge den lydelse,
som i motionerna angivits;

IV) besluta, att för ålders- och invalidpensionärer
skulle utgå förhöjda ortsavdrag,
nämligen med 3 600 kronor för
ensam pensionär, med 6 000 kronor för
makar av vilka en vore pensionär och
med 7 200 kronor för makar som både
vore pensionärer,

samt på grund härav antaga följande i
motionerna införda förslag till

a) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370)
samt

b) förordning om ändrad lydelse av
8 § och 10 § 1 mom. förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt; V)

i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte företaga en
skyndsam utredning för att utröna vilka
åtgärder som, sedan skattegrupperingen
avskaffats, vore erforderliga för lösande
av de problem som sammanhängde med
de för övre Norrland speciella fördyrande
omständigheterna samt för riksdagen
framlägga de förslag utredningen kunde
föranleda;

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35

VI) besluta att för äkta makar fastställa
en skatteskala med en mjukare
övergång från det proportionella bottenskiktet
och med en väsentligt högre tudelningsgräns
än enligt proposition nr
188

samt på grund härav antaga Kungl.
Maj:ts förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 26 juli 1947
(nr 576) om statlig inkomstskatt med
den ändring, att 10 § 1 mom. andra stycket
finge den lydelse, som intagits i motionerna; VII)

dels besluta, att förvärvsavdragets
maximum skulle höjas från 2 000 till
3 000 kronor med rätt för hustru som
kunde styrka högre kostnader för barnens
omhänderhavande än 3 000 kronor
att inom ramen för 20 c/o av inkomsten få
avdrag härför samt att förvärvsavdraget
för gift kvinna som haft inkomst av jordbruksfastighet
liksom avdraget vid s. k.
faktisk samtaxering skulle, där hustrun
haft hemmavarande barn under 16 år
och styrkta kostnader för barnens omhänderhavande
som överstege 300 kronor,
medgivas för de verkliga kostnaderna,
dock högst med 20 procent av det
värde vartill hustruns arbete uppskattades,
dels ock hemställa om utredning avseende
möjligheterna att giva motsvarande
förbättringar åt ensamma barnförsörjare,

samt på grund härav

a) antaga i motionerna infört förslag
till lag om ändrad lydelse av 46 g 3
mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370),

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte företaga en
skyndsam utredning rörande möjligheterna
att bereda ensam barnförsörjare
samma rätt som gift förvärvsarbetande
kvinna att åtnjuta skattelättnad för sina
kostnader för barnens omhänderhavande
samt förelägga riksdagen förslag i anledning
härav;

VIII) besluta, att ensam barnförsörjare
skulle, även sedan yngsta barnet fyllt
16 år, beskattas enligt den för gifta gällande
skatteskalan intill dess barnet fyllt
19 år, såvitt barnet ej hade egen inkomst,
för vilken det finge betala skatt,

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.

samt på grund härav antaga i motionerna
intaget förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 26
juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt; IX)

i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte efter skyndsam
utredning förelägga 1962 års vårriksdag
förslag om att från skatteplikt
enligt förordningen om allmän varuskatt
undantaga varor som hänfördes till företagens
tillverkningsomkostnader;

X) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att redan under löpande budgetår
sådana begränsningar måtte göras i
utnyttjandet av beviljade anslag, att statens
utgifter minskades i den utsträckning
som svarade mot i motionerna föreslagna
skattelättnader;

7) de likalydande motionerna I: 722,
av fru Hamrin-Thorell m. fl., och II: 877,
av fröken Elmén in. fl., vari anhållits
att riksdagen vid behandlingen av Kungl.
Maj:ts proposition nr 188 måtte besluta
sådan ändring i gällande skattelagstiftning,
att ensamstående skattskyldig skulle
erhålla rätt till det högre ortsavdraget
samt beskattas enligt den för gift gällande
skatteskalan, så länge vederbörande
hade hemmavarande barn under 19 år;

8) de likalydande motionerna I: 723,
av herr Isacson m. fl., samt II: 873, av
herrar Hedin och Östlund, vari föreslagits,
att riksdagen i samband med behandlingen
av proposition nr 188 måtte
besluta, att begagnade traktorer, lantbruksmaskiner
och lantbruksredskap, i
enlighet med i motionerna angivna principer,
skulle undantagas från skatteplikt
enligt förordningen om allmän varuskatt; 9)

de likalydande motionerna 1:724,
av herr Gösta Jacobsson, samt 11:872,
av herrar Kollberg och Källenius, vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta
sådan ändring i förordningen om allmän
varuskatt, att skattebelastningen
bleve likformig för fabriksmässigt tillverkade
förbearbetade byggnadsvaror
och sådana varor som framställdes på
byggnadsplatserna;

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.

10) de likalydande motionerna I: 725,
av herr Ivar Johansson in. fl., och II:

874, av herr Hedlund in. fl., vari föreslagits,
att riksdagen vid behandlingen av
propositionen nr 188 skulle

I) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla

a) att vid upprättande av förslag till
riksstat för budgetåret 1962/63 till Bidrag
till skattetyngda kommuner, m. m.,
måtte upptagas ett anslag av 65 miljoner
kronor att fördelas i enlighet med
i motionerna angivna riktlinjer,

b) att frågan om särskild kompensation
till främst övre Norrland med anledning
av rådande avstånds- och kallortskostnader
måtte utredas i enlighet
med vad i motionerna anförts, samt

11) beakta vad i motionerna i övrigt
anförts;

II) de likalydande motionerna 1:726,
av herr Ivar Johansson m. fl., och II:

875, av herr Hedlund m. fl., vari hemställts,

att riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 188 måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla

a) om så skyndsam prövning av en
omläggning av den allmänna varuskatten
till partihandels- eller fabrikationsledet,
att förslag i ärendet kunde föreläggas
om möjligt redan 1962 års riksdag; samt

b) om i samband härmed jämväl prövning
av möjligheterna att från den allmänna
varubeskattningen undantaga betydelsefulla
varor, som enbart eller huvudsakligen
användes i näringslivets investeringar,
i enlighet med vad i motionerna
anförts;

12) de likalydande motionerna I: 727,
av herr Ivar Johansson m. fl., och II:

876, av herr Hedlund in. fl., vari bland
annat anhållits,

att riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 188 måtte,

I) med ändring av Kungl. Maj:ts förslag,
antaga i motionerna infört förslag
till förordning angående ändrad lydelse
av 2 § förordningen den 7 april 1961 (nr
372) om bensinskatt, vilket förslag avså -

ge en höjning av bensinskatten med tre
öre till 36 öre för liter;

II) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om framläggande av förslag till 1962
års riksdag om omedelbart ianspråktagande
av de medel, som inflöte genom
den förordade höjningen av bensinskatten
med 3 öre per liter, för åtgärder
för vägunderhållet, särskilt sådana som
vore angelägna ur trafiksäkerhetssynpunkt,
samt för ombyggnad av vägar,
som vore av särskild betydelse för skogsbrukets
och industriens transporter, i
enlighet med vad i motionerna anförts;

13) de likalydande motionerna I: 728,
av herrar Jonasson och Thorsten Larsson,
samt 11:869, av herr Wahrendorff
m. fl., vari föreslagits,

I) att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla

a) att förslag angående höjning, i den
omfattning som föranleddes av riksdagens
beslut rörande skatten på bensin, av
restitutionsbeloppen avseende skatt för
sådan bensin, som förbrukats vid jordbruket
till bensindrivna traktorer och
skördetröskor, måtte föreläggas nästa
års riksdag,

b) att vid upprättande av förslag till
riksstat måtte vidtagas den höjning av
anslagen Gottgörelse till trädgårdsnäringen
för av dess utövare erlagd bensinskatt
och Gottgörelse till fiskerinäringen
för av dess utövare erlagd bensinskatt,
som föranleddes av riksdagens
beslut angående skatten på bensin, samt

II) beakta vad i motionerna i övrigt
anförts;

14) de likalydande motionerna I: 729,
av herrar Jonasson och Eric Carlsson,
samt II: 868, av herr Fälldin in. fl., vari
bland annat hemställts, att riksdagen
måtte

I) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

a) att frågan om skattefinansiering av
de grundläggande socialförsäkringsförmånerna
måtte hänskjutas till allmänna
skatteberedningen för utredning i enlighet
med vad i motionerna anförts,

Onsdagen den 13 december 1901 fm.

Nr 35

b) att frågan om sådan ändring av
skalorna vid den statliga inkomstbeskattningen,
att ytterligare skattesänkning
erhölles i de lägre inkomstskikten,
måtte utredas i enlighet med vad i motionerna
anförts, samt

II) beakta vad i motionerna i övrigt
anförts;

15) de likalydande motionerna I: 730,
av herr Kaijser m. fl., och 11:879, av
herr Björkman m. fl., vari anhållits att
riksdagen måtte besluta att från och
med den 1 januari 1962 genom tillägg
till Kungl. Maj :ts förordning om allmän
varuskatt av den 1 december 1959 10 §
1 mom. 7 från skatteplikt undantaga
jämväl böcker och musikalier (noter);

16) de likalydande motionerna I: 731,
av herr Källqvist m. fl., och II: 880, av
herr Jönsson i Ingemarsgården m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen i samband
med behandling av Kungl. Maj:ts proposition
nr 188 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om förslag till åtgärder i
syfte att stimulera det enskilda sparandet
dels genom skattepremiering för medel,
som insattes på särskilda sparkonton
i bank eller därmed jämförlig inrättning,
dels genom allmänt utjämningskonto
enligt i motionerna angivna riktlinjer; 17)

de likalydande motionerna 1:732,
av herr Lundström m. fl., och II: 884,
av herr Ohlin m. fl., vari föreslagits att
riksdagen vid behandlingen av Kungl.
Maj:ts proposition nr 188 skulle

1. besluta höja ortsavdragen till 4 700
kronor för gift och för ensamstående
skattskyldig med minderårigt barn samt
till 2 350 kronor för övriga ensamstående
skattskyldiga, att gälla med lika belopp
i samtliga ortsgrupper;

2. fastställa skatteskalan för statlig inkomstskatt
för fysiska personer i enlighet
med i motionerna angivna förslag;

3. besluta, att förvärvsavdraget för förvärvsarbetande
gift kvinna med hemmavarande
barn under 16 år skulle — utöver
det fasta avdraget om 300 kronor
— förstärkas så, att det nuvarande kvotavdraget,
som vore 20 procent av in 2

Forsla kammarens protokoll 1961. Nr 35

Ang. en reform av skattesystemet, in. m.
komsten, höjdes till 25 procent av inkomsten,
och att avdragets maximibelopp,
som nu vore 2 000 kronor, höjdes
till 4 000 kronor, att gälla från och med
1962 års inkomster;

4. besluta, att ensamstående barnförsörjare
med hemmavarande barn under
16 år skulle ha rätt till samma förvärvsavdrag
som ovan angivits för förvärvsarbetande
gift kvinna, att likaledes gälla
från och med 1962 års inkomster;

5. i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
utredning av och senare förslag till riksdagen
om en fortsatt reformering av förvärvsavdragsreglerna,
innefattande en
höjning av avdraget i syfte att bättre tillgodose
förvärvsarbetande gifta kvinnor
med låga inkomster, samt en höjning av
förvärvsavdraget även i de fall familjen
icke hade barn under 16 år och kvinnan
hade förvärvsarbete utanför hemmet,
samt att översyn skulle ske av reglerna
beträffande barnets ålder för rätt till
förhöjt förvärvsavdrag;

6. i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
skyndsam utredning av och förslag till
riksdagen om sådan ändring av förordningen
om allmän varuskatt (omsättningsskatt)
att sådan skatt ej uttoges på
förbrukningsartiklar, som användes för
produktionen inom industrien, handeln,
hantverket, jordbruket och fisket;

7. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,

att allmänna skatteberedningen vid
sin översyn av skattesystemet måtte vid
sin prövning av den indirekta beskattningen
— utan att vara bunden vid nuvarande
omsättningsskatt — väga mot
varandra olika former därav samt

att utredning måtte göras om att genom
uttagande av varuskatten i tidigare
led detaljhandeln skulle befrias från
uppbörden; samt

8. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att skatteberedningen måtte utarbeta förslag
till särskilda bottenavdrag för folkpensionärer,
som kunde göra smärre arbetsinkomster
vid sidan av folkpensionen
i ökad utsträckning skattefria;

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.

18) de likalydande motionerna I: 733,
av herr Ferdinand Nilsson, och II: 881,
av herr Grebäck m. fl., vari hemställts,

A) 1) att riksdagen, med uttalande av
anslutning till vad departementschefen
i ifrågavarande avseende anfört, måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
tilläggsdirektiv till 1958 års skatteutjämningskommitté
åsyftande förslag, som
även i framtiden tryggade kommunernas
rätt till fullgod ersättning för bortfall
av skatteunderlag genom ortsavdragens
höjning; ävensom

2) att riksdagen måtte vid eventuell
förhöjning av den indirekta beskattningen
beakta kommunernas svårigheter med
hänsyn till beslutade stater för 1962 och
därvid fatta sådana beslut, varigenom
kommunerna hölles skadeslösa för därav
vållade kostnadsökningar;

B) 1) att vid utskottsbehandlingen
måtte omprövas möjligheter att genomföra
avsedda skattelättnader m. m. genom
anlitande av eventuella budgetöverskott
och helt eller delvis utan i propositionen
avsedda inkomstförstärkningar;
samt

2) att därvid måtte beaktas möjligheten
att något förskjuta statliga investeringar
av icke brådskande natur med
undvikande av att budgeten överbalanserades
genom ökad konsuintionsbeskattning
av nödvändighetsvaror;

C) att i mån som i propositionen avsedda
inkomstförstärkningar framstodc
som helt eller delvis ofrånkomliga, de
i motionerna för sådant fall anförda synpunkterna
måtte beaktas, varvid

dels de belopp som avsetts skola utgå
genom skattehöjning å bensin och
brännoljor i stället uttoges genom något
förhöjd skatt på vin och sprit,

dels vid en förhöjning av allmänna
varuskatten riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om förslag til!
1962 års riksdag, avseende en omläggning
av denna beskattning från minuthandeln
till tillverknings- och partihandelsledet,
varigenom möjliggjordes att
genom vidgade undantag minska socia -

la skadeverkningar och undanröja praktiska
olägenheter,

dels att riksdagen likaledes måtte i
skrivelsen hemställa, att vid skattens
omläggning nödvändighetsvaror såsom
de billiga genom avtal prisreglerade
jordbruksprodukterna måtte undantagas
från denna beskattning ävensom att nuvarande
dubbelbeskattning vid köp av
begagnade, för produktionen erforderliga
maskiner eller motorfordon måtte
undanröjas;

19) de likalydande motionerna I: 734,
av herrar Uno Olofsson och Per Jacobsson,
samt II: 866, av herr Löfroth m. fl.,
vari föreslagits, att riksdagen vid sin behandling
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 188 måtte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa, att frågan om
på vad sätt de särskilda levnadsvillkor,
som gällde för övre Norrland, skulle beaktas
vid beskattningen, måtte prövas i
samband med den pågående prisgeografiska
undersökningen;

20) de likalydande motionerna I: 735,
av herrar Stefanson och Gösta Jacobsson,
samt 11:883, av herr Nordgren
m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att Kungl. Maj :t måtte företaga en skyndsam
utredning rörande vilka punktskatter
som lämpligen borde avskaffas, därest
förslaget om en höjning av omsättningsskatten
vunne riksdagens bifall,
samt för riksdagen framlägga de förslag
utredningen må föranleda;

21) de likalydande motionerna I: 736,
av fru Svenson m. fl., samt 11:870, av
herrar Johnsson i Skoglösa och Wahrendorff,
vari anhållits, att riksdagen vid
sin behandling av proposition nr 188
måtte

I) besluta, att 46 § 3 mom. kommunalskattelagen
skulle erhålla följande lydelse: »3

inom. Har gift kvinna haft inkomst
av jordbruksfastighet eller rörelse, vari
hon varit verksam i ej blott ringa omfattning,
eller inkomst av eget arbete,
må hon åtnjuta avdrag med 300 kronor,
eller, om hon haft hemmavarande barn

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35

under 16 år, med 300 kronor jämte 20
procent av nämnda inkomst, sammanlagt
dock högst med 2 000 kronor.

Har gift man haft inkomst av jordbruksfastighet
eller rörelse och har
hustrun utfört arbete i förvärvskällan
till ett värde av minst 300 kronor, må
mannen åtnjuta avdrag med nämnda belopp.
Har hustrun haft hemmavarande
barn under 16 år och har hon i ej blott
ringa omfattning deltagit i arbetet i förvärvskällan,
må mannen utöver sagda
belopp åtnjuta avdrag jämväl med 20
procent av det belopp, som motsvarar
femtedelen av hans inkomst av förvärvskällan,
dock så att det fasta avdraget
och kvotavdraget sammanlagt uppgår
till högst 1 000 kronor.»; samt

II) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
alt i motionerna anförda riktlinjer
angående förvärvsavdrag för förvärvsarbetande
gift kvinna med hemmavarande
barn under 16 år skyndsamt måtte
prövas inom allmänna skatteberedningen; 22)

motionen II: 849, av herr Gustafsson
i Skellefteå;

23) motionen II: 865, av fru Gunne;

24) motionen 11:871, av herr Kollberg,
vari hemställts, att riksdagen, därest
riksdagen fattade beslut om höjning
av den allmänna varuskatten i huvudsaklig
överensstämmelse med det förslag
som framlagts i propositionen nr
188, måtte besluta, att övergångsbestämmelserna
skulle givas följande innebörd:

1) Förordningen skulle icke äga tilllämpning
vid sådant tillhandahållande
inom riket av vara eller tjänsteprestation,
som skett före den 1 januari 1962;

2) Ej heller skulle förordningen äga
tillämpning i fråga om sådant tillhandahållande
inom riket efter den 31 december
1961 av vara eller tjänsteprestation
eller i fråga om införsel till riket
av vara, varom skriftligt avtal, däri vederlaget
blivit till beloppet fastställt,
slutits före den dag förordningen utkommc
av trycket; ävensom

25) motionen II: 878, av herr Eriksson
i Bäckmora m. fl.

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit de i anledning
av propositionen nr 200 väckta,
till utskottet hänvisade likalvdande motionerna
1:739, av herr Torsten Mattsson
m. fl., och II: 888, av herr Antonsson
m. fl., vari anhållits, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om utredning och förslag till riksdagen
rörande stimulans av det personliga
sparandet i vad avsåge

1) premiering av det personliga nysparandet
av reell karaktär,

2) premiering av sparande å särskilt
sparkonto i bank eller annan penninginrättning,
samt

3) inrättande av allmänt utjämningskonto
i bank eller annan penninginrättning,

allt i enlighet med vad i motionerna
anförts.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,

A) att riksdagen — med förklarande
att Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 188, i vad densamma hänvisats
till bevillningsutskottet och behandlats
i detta betänkande, icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas — måtte

I) antaga följande vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

2) förordning angående ändring i förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt;

3) förordning angående ändrad lydelse
av 2 § förordningen den 7 april
1961 (nr 372) om bensinskatt;

4) förordning om ändring i uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272);
samt

5) förordning om ändrad lydelse av
22 § 1 mom. och 68 § taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr 623);

II) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
ändring i förordningen den 1 december
1959 (nr 507) om allmän varuskatt med

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.
den ändringen, att 49 § erhölle följande
lydelse:.

49 §.

Vid debitering---mom. angives. Kostnadsersättning utgår dock ej, därest

den skattepliktiga omsättningen understiger 10 000 kronor. Kostnadsersättningen
utgör

när den skattepliktiga omsättningen uppgår till

10 000 men icke 25 000 kr.: 40 kr. för 10 000 kr. och 4 •/*> av återstoden;

25 000 »	» 170 000 »>	: 100 »	» 25 000 »	» 1,2 «/oo »
170 000 »	» 900 000 »	: 274 »	»> 170 000 »	» 0,2 »/»o »	»
900000 »	» 3 000 000 »	: 420 »	» 900 000 »	» 0,1 °loo »
3 000 000 kr.		: 630 »	»3 000 000 »	» 0,05 »/c »

Ersättningsbelopp avrundas nedåt till helt krontal.

III) med godkännande av de grunder
för nya sjömansskattetabeller, som angivits
i propositionen, bemyndiga Kungl.
Maj:t att i enlighet med dessa grunder
upprätta och fastställa nya sjömansskattetabeller
och förordna att dessa från
och med lämplig tidpunkt skulle ersätta
äldre sjömansskattetabeller;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:697,
av herr Stefanson m. fl., och II: 848, av
herr Carlsson i Stockholm in. fl., i vad
motionerna behandlats i detta betänkande,

2) de likalydande motionerna 1:711,
av herr Nils-Eric Gustafsson, samt II:
855, av herrar Nilsson i Tvärålund och
Larsson i Norderön,

3) de likalydande motionerna 1:712,
av herr Spetz, och II: 856, av herr Johansson
i öckerö m. fl.,

4) de likalydande motionerna 1:716,
av herrar öhman och Helmer Persson,
samt II: 861, av herr Hagberg m. fl.,

5) de likalydande motionerna 1:720,
av herr Nils Elowsson, och 11:867, av
herr Ståhl,

6) de likalydande motionerna 1:721,
av herr Hagberg m. fl., och 11:882, av
herr Heckscher m. fl., i vad motionerna
behandlats i detta betänkande,

7) de likalydande motionerna 1:722,
av fru Hamrin-Thorell m. fl., och II:
877, av fröken Elmén m. fl.,

8) de likalydande motionerna I: 723,
av herr Isacson m. fl., samt II 873, av
herrar Hedin och östlund,

9) de likalydande motionerna I: 724,
av herr Gösta Jacobsson, samt 11:872,
av herrar Kollberg och Källenius,

10) de likalydande motionerna 1:725,
av herr Ivar Johansson m. fl., och II:

874, av herr Hedlund m. fl.,

11) de likalydande motionerna 1:726,
av herr Ivar Johansson m. fl., och II:

875, av herr Hedlund m. fl.,

12) de likalydande motionerna 1:727,
av herr Ivar Johansson m. fl., och II:

876, av herr Hedlund m. fl., i vad motionerna
behandlats i detta betänkande,

13) de likalydande motionerna 1:728,
av herrar Jonasson och Thorsten Larsson,
samt 11:869, av herr AVahrendorff
m. fl.,

14) de likalydande motionerna I: 729,
av herrar Jonasson och Eric Carlsson,
samt 11:868, av herr Fälldin m. fl., i
vad motionerna hänvisats till bevillningsutskottet,

15) de likalydande motionerna I: 730,
av herr Kaijser in. fl., och 11:879, av
herr Björkman m. fl.,

16) de likalydande motionerna I: 731,
av herr Källqvist m. fl., och II: 880, av
herr Jönsson i Ingemarsgården in. fl.,

17) de likalydande motionerna 1:732,
av herr Lundström m. fl., och II: 884, av
herr Ohlin m. fl.,

18) de likalydande motionerna 1:733,
av herr Ferdinand Nilsson, och II: 881,
av herr Grebäck m. fl.,

19) de likalydande motionerna I: 734,
av herrar Uno Olofsson och Per Jacobsson,
samt II: 866, av herr Löfroth m. fl.,

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35

20) de likalydande motionerna I: 735,
av herrar Stefanson och Gösta Jacobsson,
samt II: 883, av herr Nordgren
in. fl.,

21) de likalydande motionerna I: 736,
av fru Svenson m. fl., samt 11:870, av
herrar Johnsson i Skoglösa och Wahrendorff,

22) de likalydande motionerna I: 739,
av herr Torsten Mattsson m. fl., och II:
888, av herr Antonsson m. fl.,

23) motionen II: 849, av herr Gustafsson
i Skellefteå,

24) motionen II: 865, av fru Gunne,

25) motionen II: 871, av herr Kollberg
ävensom

26) motionen II: 878, av herr Eriksson
i Bäckmora m. fl., måtte, i den män de
icke kunde anses besvarade genom vad
utskottet i betänkandet anfört och hemställt,
av riksdagen lämnas utan åtgärd.

I motiveringen hade utskottet beträffande
höjning av ortsavdragen å sid. 61
i det tryckta betänkandet yttrat bland
annat:

»Genom den i propositionen föreslagna
höjningen skulle ortsavdragen indexmässigt
sett bibehålla sitt realvärde från
den senaste höjningen den 1 januari
1958 och dessutom höjas något därutöver.
I och för sig vill utskottet inte bestrida
att skäl kan åberopas för en ytterligare
höjning av ortsavdragen. Emellertid
är såsom utskottet redan förut framhållit
det av samhällsekonomiska skäl
inte möjligt att i nuvarande konjunkturläge
vidga ramen för skattesänkningen
allt för mycket. En ytterligare höjning
av ortsavdragens belopp skulle göra det
erforderligt att i stället vidtaga inskränkningar
i andra avseenden. De åtgärder
på den direkta beskattningens område
som — utöver höjningen av ortsavdragen
— föreslagits i detta sammanhang
bedömer utskottet vara mer angelägna
än en ytterligare höjning av ortsavdragens
belopp. Beträffande de förmenta
skattehöjningarna för vissa skattskyldiga
vill utskottet framhålla att betydelsen
härav inte bör överdrivas. En ansenlig
del av de skattskyldiga i de aktuella inkomstlägena,
som skulle drabbas därav,
är bosatta i kommuner i övre Norrland,

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.
för vilka en ytterligare utjämning av
den kommunala beskattningen förutsatts
skola ske. I likhet med departementschefen
anser utskottet att frågan om en ytterligare
höjning av ortsavdragen bör
anstå i avbidan på resultatet av den allmänna
skatteberedningens arbete. Utskottet
tillstyrker således bifall till förslaget
i propositionen och avstyrker de
nämnda motionsyrkandena.»

Rörande kompensation till kommunerna
i anledning av ortsavdragens höjning
hade utskottet, under åberopande
av motionerna 1:733 och 11:881, å sid.
62 i det tryckta betänkandet yttrat bland
annat följande:

»I anledning av dessa motionsyrkanden
vill utskottet framhålla alt utskottet
vid sitt ställningstagande till förslaget
om höjning av ortsavdragens belopp utgått
från att kommunerna skall erhålla
full ersättning av staten för det därav
förorsakade bortfallet av skatteunderlag.
Efter vilka grunder denna skall utgå
kan inte nu anges; frågan härom bör
först utredas. Till denna fråga får riksdagen
tillfälle att i sinom tid ta ställning.
»

I sitt yttrande över ett flertal motionsyrkanden
om undantag från skatteplikt
hade utskottet å sid. 75 i det tryckta betänkandet
anfört bland annat:

»Såvitt utskottet kunnat finna har så
väsentligt ändrade förhållanden inte inträtt
genom den föreslagna höjningen av
skattesatsen, att det finns anledning till
omprövning av det skattepliktiga varuområdet
eller ett i övrigt ändrat ställningstagande
i denna fråga. Utskottet
avstyrker således bifall till samtliga förenämnda
motioner med yrkanden om
ytterligare undantag från skatteplikt.»

Angående restitution av bensinskatt
hade utskottet i anledning av motionerna
I: 728 och II: 869 å s. 77 i det tryckta
betänkandet yttrat bland annat följande: »I

likhet med departementschefen anser
utskottet att restitutionsfrågorna bör
avgöras i annat sammanhang. Utskottet
finner sig således icke böra förorda bifall
till motionerna.»

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.

Reservationer hade avgivits

Angående åtgärder i samband med slopandet
av skattegrupperingen

I) av herrar Hagberg, Spetz, Söderqnist,
Yngve Nilsson, Kollberg, Gustafson
i Göteborg, Magnusson i Borås och
Björkman, vilka ansett, att utskottet med
åberopande av vad som i denna fråga
anförts i motionerna 1:721 och 11:882
samt i anledning av motionen II: 849,
motionerna 1:734 samt 11:866 ävensom
motionerna 1:725 och 11:874 bort under
punkterna B 6, B 10, B 19 och B 23
föreslå, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl.
Maj :t måtte företaga en skyndsam utredning
för att utröna vilka åtgärder som,
sedan skattegrupperingen avskaffats,
vore erforderliga för lösande av de problem,
som sammanhängde med de för
övre Norrland speciella fördyrande omständigheterna
samt för riksdagen framlägga
de förslag utredningen kunde föranleda; II)

av herrar Sundin och Vigelsbo, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under punkten B 10 hemställa, att
riksdagen måtte

dels med bifall till motionerna I: 725
och 11:874 i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla att vid upprättande av förslag
till riksstat för budgetåret 1962/63 till
Bidrag till skattetyngda kommuner måtte
upptagas ett anslag av 65 miljoner
kronor att fördelas i enlighet med vad
reservanterna anfört; och

dels med bifall till motionerna I: 725
och II: 874 samt i anledning av motionerna
11:849, 1:734 och 11:866 samt
1:721 och 11:882 i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att frågan om särskild kompensation
till främst övre Norrland med
anledning av rådande avstånds- och
kallortskostnader måtte utredas i enlighet
med vad reservanterna anfört;

Angående höjning av ortsavdragen

III) av herrar Hagberg, Spetz, Söderquist,
Yngve Nilsson, Kollberg, Gustaf -

son i Göteborg, Magnusson i Borås och
Björkman, vilka ansett

a) att utskottet, med åberopande av
vad som i denna fråga anförts i motionerna
I: 721 och II: 882 samt motionerna
1:732 och 11:884, bort föreslå, att
ortsavdragen — i syfte att eliminera eljest
uppkommande skattehöjningar —
skulle höjas med ytterligare 200 kronor
för gifta liksom för ensamstående med
hemmavarande barn och 100 kronor för
övriga ensamstående, samt

b) att utskottet därför bort under
punkten All föreslå, att riksdagen
skulle antaga Kungl. Maj:ts förslag i proposition
nr 188 till lag om ändring i
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) med den ändring, att 48 §
2 mom. finge i reservationen angiven lydelse; IV)

av herrar Sundin och Vigelsbo,
vilka ansett, att det stycke i utskottets
yttrande på sid. 61 i det tryckta betänkandet,
som började med orden »Genom
den» och slutade med »nämnda motionsyrkandena»,
bort hava följande lydelse:

»Genom den i propositionen föreslagna
höjningen skulle ortsavdragen indexmässigt
sett bibehålla sitt realvärde från
den senaste höjningen den 1 januari 1958
och dessutom höjas något därutöver.
Skäl kan givetvis åberopas för en ytterligare
höjning av ortsavdragen. Såsom
framhållits i motionerna I: 726 och II:
875 bör målet för de aktuella strävandena
på området vara en höjning upp till
5 000 kronor för gifta och 2 500 kronor
för ensamstående. En sådan reform är av
betydelse framför allt för låg- och mellaninkomstgrupperna.
Emellertid är såsom
utskottet redan förut framhållit det
av samhällsekonomiska skäl inte möjligt
att i nuvarande konjunkturläge vidga ramen
för skattesänkningen alltför mycket.
De åtgärder på den direkta beskattningens
område som — utöver höjningen
av ortsavdragen — föreslagits i detta
sammanhang bedömer utskottet vara än
mer angelägna än en ytterligare höjning
av ortsavdragens belopp. Beslut om ytterligare
ortsavdragshöjning bör därför
inte fattas i nuvarande läge. Utskottet

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35

tillstyrker sålunda förslaget i propositionen
och avstyrker de nämnda yrkandena
i motionerna 1:721 och 11:882
samt I: 732 och II: 884. För de lägre inkomsttagarna
är det enligt utskottets
mening nödvändigt med ytterligare åtgärder
utöver höjning av ortsavdragen.
Utskottet har redan framhållit angelägenheten
av att en särskild kompensation
lämnas till invånarna i övre Norrland,
vilket är av betydelse i förevarande
syfte. Såsom utskottet i det följande
understryker är det också nödvändigt
att överväga en sänkning av uttagningsprocenten
i de lägre inkomstskikten
ävensom övergång till skattefinansiering
av de grundläggande socialförsäkringsförmånerna.
»;

Angående kompensation till kommunerna V)

av herrar Sundin och Vigelsbo,
vilka ansett, att det stycke i utskottets
yttrande på sid. 62 i det tryckta betänkandet,
som började med orden »I anledning»
och slutade med »ta ställning»,
bort ha följande lydelse:

»I anledning av dessa motionsyrkanden
vill utskottet framhålla, att utskottet
vid sitt ställningstagande till förslaget
om höjning av ortsavdragens belopp
utgått från att kommunerna skall erhålla
full ersättning av staten för det därav
orsakade bortfallet av skatteunderlag.
Departementschefen har i propositionen
anmält sin avsikt att i nämnda syfte senare
framlägga förslag om provisorisk
ersättning till kommunerna för tiden
fram till dess en mera definitiv reglering
av hithörande frågor kan ske i belysning
av den utredning som verkställes av 1958
års skatteutjämningskommitté. En bestående
kompensation till kommunerna
måste härvid givetvis förutsättas som
nödvändig. Utskottet vill understryka angelägenheten
av att den utredning, som
är erforderlig för det i propositionen
förordade provisoriet, skyndsamt företages.
I sammanhanget vill utskottet vidare
med instämmande i vad i motionerna
1:726 och 11:875 anförts framhålla
nödvändigheten av att snarast möjligt ett
bestående system skapas för en rättvis

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.
kostnadsavvägning mellan staten och
kommunerna, främst genom den s. k.
grundbidragsprincipen.»;

Angående beskattningen av folkpensionärer VI)

av herrar Hagberg, Yngve Nilsson,
Magnusson i Borås och Björkman, vilka
ansett, att utskottet under punkterna A
I 2 och B 6 bort föreslå, att för åldersoch
invalidpensionärer skulle utgå förhöjda
ortsavdrag, nämligen med 3 600
kronor för ensam pensionär, med 6 000
kronor för makar av vilka en vore pensionär
och med 7 200 kronor för makar
som båda vore pensionärer, samt att utskottet
på grund härav bort hemställa
att riksdagen måtte

a) antaga det i motionerna I: 721 och
II: 882 under punkt IV intagna förslaget
till lag om ändring av kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);
ävensom

b) med ändring av Kungl. Maj:ts förslag
besluta, att 10 § 1 mom. andra stycket
första ledet förordningen den 26 juli
1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt
skulle erhålla den lydelse, reservationen
visade;

VII) av herrar Spetz, Söderquist, Kollberg
och Gustafson i Göteborg, vilka ansett,
att utskottet bort under punkten
B 17 föreslå, att riksdagen med bifall till
motionerna I: 732 och II: 884, såvitt avsåge
förevarande fråga, skulle i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att skatteberedningen
måtte utarbeta förslag till .särskilda
bottenavdrag för folkpensionärer,
som kunde göra smärre arbetsinkomster
vid sidan av folkpensionen i ökad utsträckning
skattefria;

Angående skatteskalorna för statlig
inkomstskatt, m. m.

VIII) av herrar Spetz, Söderquist,
Kollberg och Gustafson i Göteborg, vilka
ansett, att utskottet bort under punkterna
A I 2 och B 17 hemställa, att riksdagen
med ändring av vad Kungl. Maj:t
i denna del föreslagit i proposition nr
188 och med bifall till motionerna I: 732
och II: 884 måtte

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Ang- en reform av skattesystemet, m. m.

a) besluta, att 10 § 1 mom. andra styc- skatt (skatteskalan för gifta och ensamket
senare leden förordningen den 26 stående med barn, m. fl.) skulle hava
juli 1947 (nr 576) om statlig inkomst- följande lydelse:

»när den beskattningsbara inkomsten icke överstiger 12 000 kronor: 10 procent
av den beskattningsbara inkomsten;

när den beskattningsbara inkomsten överstiger

12 000 men	icke	16 000 kr.: 1200 kr.	för	12 000 kr.	och	18%	av återstoden
16 000 »	»	20 000	» : 1920	»	»	16 000 »	»	26%	» »
20 000 »	»	25 000	» : 2 960	»	»	20 000 »	»	33%	» »
25 000 »	»	30 000	»: 4 610	»	»	25 000 »	»	38%	» »
30 000 »	»	40 000	» : 6 510	»	»	30 000 »>	»	43%	» »
40 000 »	»	60 000	>: : 10 810	»	»	40 000 »	»	48%	» »
60 000 »	»	100 000	» : 20 410	»	»	60 000 »	»	54%	» »
100 000 »>	»	150 000	» : 42 010	»	»	100 000 »>	»	59%	» »
150 000 kr.			: 71 510	»	»	150 000 »	»	65%	» » .»
b) besluta, att It) § 1 mom. tredje styc-	lan	för ensamstående	skattskyldiga,
ket förordningen	den 26	juli 1947 (nr	m.	fl.) skulle hava följande lydelse:

576) om statlig inkomstskatt (skatteska»För
annan---utgör grundbeloppet:

när den beskattningsbara inkomsten icke överstiger 6 000 kronor: 10 procent

av den beskattningsbara inkomsten;

när den beskattningsbara inkomsten överstiger

6 000	men	icke	9 000 kr.: 600 kr.	för	6 000 kr.	och	18%
9 000	»	»	12 000	» : 1 140	»	»	9 000	»	»	24%
12 000	»	»	16 000	» : 1 860	»	»	12 000	»	»	30%
16 000	»	»	20 000	» : 3 060	»	»	16 000	»	»	36%
20 000	»	»	30 000	» : 4 500	»	»	20 000	»	»	41 %
30 000	»	»	40 000	» : 8 600	»	»	30 000	»	»	45%
40 000	»	»	60 000	» : 13 100	»	»	40 000	»	»	49%
60 000	»	»	100 000	» : 22 900	»	»	60 000	»	»	54%
100 000	»	»	150 000	» : 44 500	»	»	100 000	»	»	59%
150 000 kr.			: 74 000	»	»	150 000	»	»	65%

av återstoden

» »

.»

IX) av herrar Hagberg, Yngve Nilsson,
Magnusson i Borås och Björkman, vilka,
under åberopande av innehållet i de likalydande
motionerna I: 721 och II: 882,
ansett, att utskottet under punkterna A
I 2 och B 6 bort hemställa, att riksdagen
måtte besluta att för äkta makar
fastställa en skatteskala med en mjuka -

re övergång från det proportionella bot

»när den beskattningsbara inkomsten icke överstiger 12 000 kronor
av den beskattningsbara inkomsten;

när den beskattningsbara inkomsten överstiger

tenskiktet och med en väsentligt högre
tudelningsgräns än enligt propositionen
nr 188

samt på grund härav besluta, att 10 §
1 mom. andra stycket senare leden förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt (skatteskalan för gifta
och ensamstående med barn, m. fl.)
skulle hava följande lydelse:

10 procent

12 000	men	icke	18 000 kr.: 1 200 kr.	för	12 000 kr.	och 20 %	av	återstoden
18 000	»	»	24 000	» : 2 400	»	»	18 000 »	»	25%	»	»
24 000	»	»	30 000	»> : 3 900	»	»	24 000 »	»	30%	»	»
30 000	»	»	40 000	» : 5 700	»	»	30 000 »	»	38%	»	»
40 000	»	»	60 000	» ; 9 500	»	»	40 000 »	»	46%	»	»
60 000	»	»	100 000	» : 18 700	»	»	60 000 »	»	54%	»	»
100 000	»	»	150 000	»: 40 300	»	»	100 000 »	»	59%	»	»
150 000	kr.			: 69 800	»	»	150 000 »	»	65%	»	» .»

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35

X) av herrar Suridin och Vigelsbo, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss del hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under punkten B 14 hemställa, att riksdagen
måtte

dels med bifall till motionerna 1:729
och 11:868, såvitt här vore i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
skyndsam utredning av frågan om skattefinansiering
av de grundläggande socialförsäkringsförmånerna
i enlighet
med vad reservanterna anfört; och

dels med bifall till motionerna I: 729
och 11:868, såvitt här vore i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
skyndsam utredning av frågan om sådan
ändring av skalorna vid den statliga inkomstbeskattningen,
att ytterligare skattesänkning
erhölles i de lägre inkomstskikten,
i enlighet med vad reservanterna
anfört;

Angående ensamstående barnförsörjares
beskattning

XI) av herrar Hagberg, Spetz, Söderquist,
Yngve Nilsson, Kollberg, Gustafson
i Göteborg, Magnusson i Borås och
Björkman, vilka på anförda skäl ansett,
att utskottet bort under punkterna A
I 2, B 6 och B 7 hemställa att riksdagen
i anledning av motionerna 1:721 och
11:882 samt motionerna 1:722 och II:
877 måtte

a) besluta, att — med ändring av
Kungl. Maj:ts förslag — i 10 § 1 mom.
förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt omedelbart efter
andra stycket skulle infogas ett nytt stycke
av följande lydelse:

»Vad i nästföregående stycke sägs
skall jämväl gälla för ogift skattskyldig
(varmed jämställes änka, änkling eller
frånskild), under förutsättning att han
haft hemmavarande barn, vilket fyllt 16
år men ej 19 år och vilket icke för beskattningsåret
påföres skatt på grund av
taxering till statlig eller kommunal inkomstskatt.
» ;

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning angående höjning av

2f Första kammarens protokoll 1961. Nr 35

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.
gränsen för barnets ålder för bibehållande
av det högre ortsavdraget vad
gällde ensamstående barnförsörjares inkomstbeskattning; Angående

sparfrämjande åtgärder

XII) av herrar Hagberg, Yngve Nilsson,
Magnusson i Borås och Björkman, vilka,
under åberopande av innehållet i denna
del i de likalydande motionerna I:
721 och II: 882, ansett, att utskottet bort
under punkten B 6 hemställa, att riksdagen
måtte besluta att stimulera till ökat
personligt sparande genom att medgiva
skattelättnader vid följande sparformer,
nämligen bostadssparande, utbildningssparande,
aktiesparande samt sparande
i form av extra amorteringar å egnahemslån
eller lån avseende lägenhet,
som innehades med bostadsrätt, ävensom
att komplettera rätten till s. k. kapitalavdrag
med motsvarande rätt till
avdrag från avkastning av jordbruksfastighet,
annan fastighet och rörelse,

samt på grund härav antaga de i nyssnämnda
motioner under punkt I intagna
förslagen till

a) förordning om bostadssparande,

b) förordning om utbildningssparande
och

c) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

XIII) av herrar Spetz, Söderquist,
Sundin, Kollberg, Vigelsbo och Gustafson
i Göteborg, vilka, under åberopande
av vad som anförts i motionerna I:
731 och 11:880 samt motionerna 1:739
och II: 888, ansett, att utskottet bort under
punkterna B 16 och B 22 föreslå, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle anhålla om förslag till åtgärder i
syfte att stimulera det enskilda sparandet
dels genom skattepremiering för medel
som insattes på särskilda sparkonton
i bank eller därmed jämförlig penninginrättning,
dels genom allmänt utjämningskonto,
enligt i motionerna angivna
riktlinjer;

XIV) av herrar Sundin och Vigelsbo,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del erhålla den ändrade avfatt -

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.
ning, reservationen visade, samt att utskottet
bort under punkten B 22 hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 739 och II: 888 i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
och förslag till riksdagen rörande åtgärder
i syfte att stimulera det personliga
nysparandet av reell karaktär enligt
de riktlinjer, som angivits i motionerna;

Angående förvärv sav drag för gift kvinna
m. m.

XV) av herrar Hagberg, Yngve Nilsson,
Magnusson i Borås och Björkman,
vilka, under åberopande av innehållet i
denna del i de likalydande motionerna
1:721 och 11:882 ansett,

a) att utskottet bort föreslå, att förvärvsavdragets
maximum skulle höjas
från 2 000 till 3 000 kronor med rätt för
hustru, som kunde styrka högre kostnader
för barnens omhänderhavande än
3 000 kronor, att inom ramen för 20 %
av inkomsten få avdrag härför samt att
förviirvsavdraget för gift kvinna, som
haft inkomst av jordbruksfastighet, liksom
avdraget vid s. k. faktisk samtaxering
skulle, där hustrun haft hemmavarande
barn under 16 år och styrkta kostnader
för barnens omhänderhavande,
som överstege 300 kronor, medgivas för
de verkliga kostnaderna, dock högst med
20 % av det värde vartill hustruns arbete
uppskattades,

samt att utskottet på grund härav bort
under punkten B 6 hemställa, att riksdagen
måtte antaga det under punkten
VII i nyssnämnda motioner intagna
förslaget till lag om ändrad lydelse av
46 § 3 mom. kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370),

b) att utskottet bort under punkten
B 6 hemställa, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t måtte företaga en skyndsam utredning
rörande möjligheterna att bereda
ensam barnförsörjare samma rätt som
gift förvärvsarbetande kvinna att åtnjuta
skattelättnad för sina kostnader för
barnens omhänderhavande samt förelägga
riksdagen förslag i anledning härav;

XVI) av herrar Söderquist, Kollberg
och Gustafson i Göteborg, vilka ansett,

a) att utskottet bort tillstyrka de i motionerna
1:732 och H: 884 föreslagna
förbättringarna av förvärvsavdragen och
således under punkten B 17 hemställa,
att riksdagen — med bifall till motionerna
1:732 och 11:884, såvitt avsåge förevarande
fråga — måtte besluta antaga i
reservationen infört förslag till lag om
ändrad lydelse av 46 § 3 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370),

b) att utskottet, under åberopande av
vad som i denna fråga anförts i motionerna
1:732 och 11:884 ävensom med
beaktande av vad som härom anförts i
motionerna 1:721 och 11:882 samt motionerna
1:736 och 11:870, bort under
punkten B 17 hemställa, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära
utredning och senare förslag till riksdagen
om en fortsatt reformering av förvärvsavdragsreglerna,
innefattande en
höjning av avdraget i syfte att bättre tillgodose
förvärvsarbetande gifta kvinnor
med låga inkomster, samt en höjning av
förvärvsavdraget även i de fall familjen
icke hade barn under 16 år och kvinnan
hade förvärvsarbete utanför hemmet,
samt om att översyn skulle ske av reglerna
beräffande barnets ålder för rätt
till förhöjt försvärvsavdrag, ävensom av
förvärvsavdragsreglerna i de fall gift
kvinna hade inkomst av jordbruk eller
biträdde maken i jordbruk eller rörelse,
som bedreves av honom;

XVII) av herrar Sundin och Vigelsbo,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del lyda så, som i denna
reservation angivits, samt att utskottet
bort under punkten B 21 hemställa,

a) att riksdagen måtte antaga i reservationen
infört förslag till lag om ändrad
lydelse av 46 § 3 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370), vilket förslag överensstämde med
yrkandet i punkten I i motionerna I:
736 och II: 870;

b) att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 736 och II: 870 samt i an -

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35

ledning av motionerna I: 721 och II: 882
samt motionerna I: 732 och II: 884 i skrivelse
till Knngl. Maj :t anhålla om skyndsam
prövning av frågan om höjning av
förvärvsavdragen för förvärvsarbetande
gift kvinna med hemmavarande barn
under 16 år enligt de riktlinjer reservanterna
anfört;

Angående övergångsbestämmelserna till
förslaget till förordning om ändring i
förordningen om allmän varuskatt

XVIII) av herrar Hagberg, Spetz. Söderquist,
Yngve Nilsson, Kollberg, Gustafson
i Göteborg, Magnusson i Borås
och Björkman, vilka på anförda skäl ansett,
att utskottet bort under punkten A
II hemställa, att riksdagen under åberopande
av innehållet i motionen 11:871,
måtte antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
ändring i förordningen den 1 december
1959 (nr 507) om allmän varuskatt med
de ändringarna, att 49 § samt punkt 1
av övergångsbestämmelserna erhölle i
reservationen angiven lydelse;

Angående utredning om allmänna varuskattens
uttagande i tidigare led samt om
eu förutsättningslös prövning av den
lämpliga utformningen av en indirekt
beskattning

XIX) av herrar Hagberg, Spetz, Söderquist,
Yngve Nilsson, Kollberg, Gustafson
i Göteborg, Magnusson i Borås
och Björkman, vilka, under åberopande
av vad som i denna fråga anförts i motionerna
1:732 och 11:884, ansett, att
utskottet bort under punkten B 17 föreslå,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle hemställa,

att utredning måtte göras om möjligheterna
att genom uttagande av varuskatten
i tidigare led befria detaljhandeln
från uppbörden;

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.

XX) av herrar Sandin och Vigelsbo,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del erhålla den avfattning, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under punkterna B 11, B 17 och B 18
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:726 och 11:875
samt motionerna I: 733 och II: 881 ävensom
i anledning av motionerna 1:732
och 11:884, samtliga motioner såvitt här
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om så skyndsam prövning av en
omläggning av den allmänna varuskatten
till partihandels- eller fabrikationsledet,
att förslag i ärendet kunde föreläggas
om möjligt redan 1962 års riksdag; Angående

undantagande från allmän varuskatt
av investeringsvaror

XXI) av herrar Hagberg, Spetz, Söderquist,
Yngve Nilsson, Kollberg, Gustafson
i Göteborg, Magnusson i Borås och
Björkman, vilka på åberopade grunder
ansett, att utskottet bort under punkterna
B 6, B 11 och B 17 hemställa, att
riksdagen i anledning av motionerna I:
721 och II: 882, I: 732 och II: 884 samt
I: 726 och II: 875 måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t uttala, att det syntes riksdagen
angeläget, att allmänna skatteberedningen
upptoge till ingående prövning
frågan om investeringarnas behandling
inom ramen för den indirekta beskattningen,
varvid utslagsgivande hänsyn
borde fästas vid de kostnadsmässiga
verkningarna med avseende å de
svenska företagens konkurrenskraft
gentemot utländska företag samt vid de
konjunkturpolitiska aspekterna för utformningen
av en indirekt skatt avseende
investeringskostnader;

XXII) av herrar Sundin och Vigelsbo,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del lyda så, som i denna
reservation angivits, samt att utskottet
bort under punkten B 11 hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:726 och 11:875, såvitt här vore i
fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om prövning av möjligheterna att
från den allmänna varnbeskattningen un -

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1901 fm.

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.
dantaga betydelsefulla varor, som enbart
eller huvudsakligen användes i näringslivets
investeringar, i enlighet med vad
reservanterna anfört;

Angående undantagande från allmän varuskatt
av förbearbetade byggnadsvaror

XXIII) av herrar Hagberg, Spetz, Söderquist,
Yngve Nilsson, Kollberg, Gustafson
i Göteborg, Magnusson i Borås och
Björkman, vilka av angivna orsaker ansett,
att utskottet bort under punkten B
17 hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av de likalydande motionerna
I: 724 och II: 872 i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära förslag till 1962 års riksdag
om ändring i förordningen om allmän
varuskatt innebärande att de fabrikstillverkade
betongvarorna och s. k. förbearbetade
byggnadsvaror icke belastades
med högre varuskatt än sådana varor
som framställts på byggnadsplatsen;

Angående undantagande från allmän varuskatt
av förbrukningsartiklar i produktionen XXIV)

av herrar Hagberg, Spetz, Söderquist,
Yngve Nilsson, Kollberg, Gustafson
i Göteborg, Magnusson i Borås och
Björkman, vilka ansett, att utskottet bort
under punkterna B 6 och B 17 hemställa,
att riksdagen med bifall till motionerna
I: 721 och II: 882 samt I: 732 och II: 884,
såvitt avsåge här berörda fråga, måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
skyndsam utredning och förslag till 1962
års riksdag om sådan ändring av förordningen
om allmän varuskatt (omsättningsskatt),
att sådan skatt ej uttoges på
förbrukningsartiklar, som användes för
produktionen inom industrien, handeln,
hantverket, jordbruket och fisket;

XXV) av herrar Sundin och Vigelsbo,
vilka ansett, att det stycke i utskottets
yttrande på sid. 75 i det tryckta betänkandet,
som började med orden »Såvitt
utskottet» och slutade med »från skatteplikt»
bort hava följande lydelse:

»Utskottet har tillstyrkt prövning av
möjligheterna att från den allmänna varuskatten
undanta betydelsefulla investeringsvaror.
Skäl kan finnas för undan -

tagande av ytterligare varugrupper. Utskottet
är emellertid inte för närvarande
berett att tillstyrka prövning härav.»;

Angående undantagande från allmän varuskatt
av fiskeredskap samt begagnade
traktorer

XXVI) av herrar Hagberg, Spetz, Söderquist,
Yngve Nilsson, Kollberg, Gustafson
i Göteborg, Magnusson i Borås och
Björkman, vilka under åberopande av
vad som i denna fråga anförts i motionerna
1:712 och 11:856, 1:723 och II:
873, I: 733 och II: 881 samt II: 878, ansett,
att utskottet bort under punkterna B 3,
B 8, B 18 och B 26 hemställa, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla att Kungl. Maj:t måtte förelägga
1962 års riksdag förslag om undantag
från skatteplikt enligt varuskatteförordningen
av fiskeredskap samt begagnade
traktorer och jordbruksmaskiner;

Angående undantagande från allmän varuskatt
av böcker och musikalier

XXVII) av herrar Hagberg, Spetz, Söderquist,
Yngve Nilsson, Kollberg, Gustafson
i Göteborg, Magnusson i Borås och
Björkman, vilka på anförda skäl ansett,
att utskottet bort under punkten B 15
hemställa, att riksdagen med bifall till
de likalydande motionerna I: 730 och
II: 879 måtte besluta, att 10 § 1 mom. 7)
varuskatteförordningen skulle erhålla i
reservationen angiven lydelse;

Angående undantagande från allmän varuskatt
av ammunition till frivilliga
skytteväsendet

XXVIII) av herrar Ilagberg, Spetz, Söderquist,
Yngve Nilsson, Kollberg, Magnusson
i Borås och Björkman, vilka, under
åberopande av innehållet i motionerna
I: 720 och II: 867, ansett, att utskottet
bort under punkten B 5 hemställa,
att riksdagen måtte besluta att till
10 § 1 mom. varuskatteförordningen

skulle fogas en ny punkt, betecknad 9,
av följande lydelse:

»9. Ammunition, som försäljes till organisationer
tillhörande det frivilliga
skytteväsendet.»;

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35

Angående bensinskatten

XXIX) av lierrar Hagberg, Spctz, Söderquist,
Yngve Nilsson, Kollberg, Gustafson
i Göteborg, Magnusson i Borås och
Björkman, vilka, under åberopande av
innehållet i motionerna I: 697 och II:
848 samt 1:721 och 11:882, ansett, att
utskottet bort under punkten A I 3 hemställa,
att riksdagen med bifall till förenämnda
motioner måtte avslå Kungl.
Maj:ts proposition nr 188 i vad gällde
höjningen av bensinskatten;

XXX) av herrar Sundin och Vigelsbo,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del hava den avfattning, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
punkterna A I 3 och B 12 hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall till
motionerna I: 727 och II: 876 ävensom
med avslag å motionerna I: 697 och II:
848 samt I: 721 och II: 882, samtliga motioner
såvitt här vore i fråga,

a) antaga i reservationen infört förslag
till förordning angående ändrad lydelse
av 2 § förordningen den 7 april
1961 (nr 372) om bensinskatt,

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om framläggande av förslag till 1962 års
riksdag om omedelbart ianspråktagande
av medel, som inflöte genom den under
a) ovan förordade höjningen av bensinskatten
med 3 öre per liter, för åtgärder
för vägunderhållet, särskilt sådana
som vore angelägna ur trafiksäkerhetssynpunkt,
samt för ombyggnad av vägar,
som vore av särskild betydelse för
skogsbrukets och industriens transporter,
i enlighet med vad reservanterna anfört; XXXI)

av herrar Sundin och Vigelsbo,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del erhålla den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under punkten B 2 hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:711 och 11:855 i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam prövning
och förslag rörande differentering
av bensinskatten antingen vid det direkta
skatteuttaget vid försäljningen eller

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.
genom restitutionsförfarande, så att priset
på bensin kunde hållas enhetligt i
hela landet, i enlighet med vad reservanterna
anfört;

XXXII) av herrar Sundin och Vigelsbo,
vilka ansett, att det stycke i utskottets
yttrande på sid. 77 i det tryckta betänkandet,
som började med orden »I
likhet» och slutade med »till motionerna»,
bort hava följande lydelse:

»I likhet med departementschefen anser
utskottet att restitutionsfrågorna bör
avgöras i annat sammanhang. Utskottet
förutsätter emellertid, att de i motionerna
ställda yrkandena härvid kommer att
beaktas.»;

Angående återhållsamhet med statsutgifterna XXXIII)

av herrar Hagberg, Yngve
Nilsson, Magnusson i Borås och Björkman,
vilka, under åberopande av innehållet
i denna del i de likalydande motionerna
I: 721 och II: 882, ansett, att
utskottet bort under punkten B 6 hemställa,
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att redan under löpande
budgetår sådana begränsningar
måtte göras i utnyttjandet av beviljade
anslag, att statens utgifter minskades i
den utsträckning som svarade mot i
nyssnämnda motioner föreslagna skattelättnader; Angående

punktskatterna

XXXIV) av herrar Hagberg, Spetz, Söderquist,
Yngve Nilsson, Kollberg, Gustafson
i Göteborg, Magnusson i Borås och
Björkman, vilka, med hänvisning till vad
i denna fråga anförts i motionerna I:
735 och II: 883, ansett, att utskottet bort
under punkten B 20 hemställa, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
giva till känna vad i reservationen anförts.

Därjämte fanns vid betänkandet fogat
ett särskilt yttrande av herrar Hagberg,
Spetz, Söderqnist, Yngve Nilsson, Kollberg,
Gustafson i Göteborg, Magnusson
i Borås och Björkman, rörande socialförsäkringarnas
finansiering.

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.

Herr talmannen yttrade, att vid överläggningen
i fråga om förevarande betänkande
tillika finge beröras frågor,
som behandlades i bevillningsutskottets
betänkande nr 74 samt andra lagutskottets
utlåtanden den 72 och 73.

Redogörelser för innehållet i bevillningsutskottets
betänkande nr 74 samt
andra lagutskottets utlåtanden nr 72 och
73 återfinnes å respektive sid. 45—47,
48—49 och 49—50 i protokollet för den
14 december förmiddagen.

Herr HAGBERG (h) :

Herr talman! Inledningsvis vill jag
nog gärna ge uttryck åt min tillfredsställelse
över att folkpartiet och den
meningsriktning, som jag själv tillhör,
utan större svårigheter har kunnat resonera
sig fram till gemensamma ståndpunktstaganden
på en rad väsentliga avsnitt
av det stora frågekomplex, som vi
nu har framför oss. Dessa gemensamma
värderingar har ju kommit till stånd på
basis av det material, som nu står till
förfogande, och de har ägt rum — det
kanske jag på förekommen anledning
bör påpeka — efter det att propositionen
framlagts för riksdagen och blivit
föremål för vederbörlig prövning inom
bevillningsutskottet. Det gäller måhända
främst det statsfinansella läget och de
samhällsekonomiska förutsättningarna
för en skattereform.

De båda grupperna har bedömt situationen
i dessa hänseenden vara sådan,
att den motiverar en skattesänkning av
större omfattning än den som regeringen
ansett sig kunna gå med på. Även vid
avsevärt större skattelättnader än de av
Kungl. Maj:t föreslagna skulle driftbudgeten
vara balanserad. De av folkpartiet
och högern föreslagna skattesänkningarna
ligger, som kammarens ledamöter
väl känner till numera, mer än
600 miljoner kronor över de av Kungl.
Maj:t ifrågasatta lättnaderna.

I den sedvanliga översikten av »propositionens
huvudsakliga innehåll», som
finns på sid. 1 i proposition nr 188, meddelas
att det propositionen föreslås »en
långtgående reform på beskattningens

område». Längre fram i propositionen
meddelas — det är finansministern som
står för uttalandet — på sidan 15 följande:
»Skattesystemets utformning och

den totala beskattningens höjd utgör centrala
frågor i vårt politiska liv.»

Denna beskrivning av frågeställningen
har jag för min del intet att erinra
emot. Jag anser, att den är uttömmande
och riktig. Att regeringen icke desto
mindre ansett sig kunna presentera förslaget
i nuvarande skick kan nog betecknas
såsom i varje fall — för att nu
använda ett hövligt uttryck —- i högsta
grad ovanligt. Sålunda har ju, som alla
känner till, i propositionen nr 188 inte
redovisats något som helst remissförfarande.
Genom en kuriös tillfällighet avlämnades
i samma veva som denna proposition
en annan stor proposition till
riksdagen, nämligen förslaget om kommunreformen.
Det föreligger en ganska
markant skillnad i fråga om uppläggningen
mellan dessa två stora propositioner.
Proposition nr 188 om skattereformen
har intet som helst remissförfarande,
men i propositionen om kommunreformen
redovisas, som kammarens
ledamöter givetvis torde ha observerat,
ett utförligt och detaljerat remissförfarande.

Det har vidare väckt ganska stor uppmärksamhet,
att regeringen har lagt
fram ett så pass omfattande skatteprojekt
utan att annat än i förbigående tillhandahålla
några prognoser rörande
budgetutvecklingen för löpande budgetår
och för det närmast kommande. Såvitt
bekant — jag hoppas att detta mitt
omdöme är riktigt — är det första gången
som en uraktlåtenhet av denna art
förekommit i riksdagen. Det var först
efter särskild, därom framställd anmodan
som bevillningsutskottet erhöll ytterligare
material, ägnat att belysa denna
viktiga sida av saken. Jag bortser i
detta sammanhang från det korta svar,
som finansministern lämnade på en enkel
fråga i andra kammaren den 10 november.

Å andra sidan, herr talman, vill jag
för min del inte på något sätt sticka under
stol med att man, när man närma -

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35

re studerade proposition nr 188, påträffade
en hel del ting av icke oangenäm
beskaffenhet. Jag vill nämna den av finansministern
förordade höjningen av
ortsavdragen, höjningen av den övre
gränsen för den proportionella beskattningen,
omfördelningen från direkt till
indirekt skatt i samband med en sänkning
av den totala beskattningen o. s. v.
I hur många år har exempelvis inte
vi på vår kant sökt vinna förståelse för
det förhållandet att en fortgående inkomststegring
automatiskt innebär en
förskjutning mot relativt sett ökad direkt
beskattning! Och hur ofta har vi inte
sökt påvisa, inte minst från denna talarstol,
att till den del inkomststegringen
inte är reell utan endast nominell
medför den också en skärpning av progressiviteten.
Allt större grupper av inkomsttagare
har fått känning av en hög
och stigande marginalskatt, och följdverkningar
har inträtt på lönebildningen
och naturligtvis också på kostnadsnivån.
Nå, nu har naturligtvis de som
makten haver ingalunda varit främmande
för dessa omständigheter, det vore ju
att underskatta deras erfarenhet och insikt,
men först nu har dessa maximer
blivit satta på pränt i en kungl. proposition,
vilket med intresse må noteras.

Om vi alltså inom min meningsriktning
antecknar den principiella omprövning,
som finansministern omsider underkastat
vissa i detta sammanhang sedan
länge aktuella och väsentliga spörsmål,
så nödgas vi samtidigt med beklagande
konstatera, att denna omprövning
— utifrån våra synpunkter — icke avsatt
de resultat, som vi önskat och som
vi anser omständigheterna ha motiverat
och medgett.

När innehållet i propositionen nr 188
offentliggjordes, gavs till känna att här
vore det fråga om en nettoskattesänkning
på 300 miljoner kronor. Denna siffra
är väl bekant för kammarens ledamöter.
Den liar ständigt kommit tillbaka i
den livliga debatt, som föregått avgörandet
i riksdagen. En närmare undersökning
av skattesänkningens verkliga beskaffenhet
kylde dock rätt snart ned den
glada överraskningen. Det visade sig

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.
nämligen, att skattesänkningen är mera
av terminologisk art, om jag får säga så,
än av en reell innebörd. De 300 miljonerna
åstadkoms på det sättet att höjningen
av barnbidraget — den utgör som
alla vet en kompensation för höjningen
av omsättningsskatten —- överraskande
nog benämns skattesänkning, samt att
indextillägget till folkpensionerna, upptaget
till 40 miljoner, åsattes samma etikett
— detta senare trots att finansministern
själv i propositionen meddelat,
att den av honom påyrkade skärpningen
av omsättningsskatten bidrar till att utlösa
ett indextillägg. Detta är ju riktigt,
och, såvitt jag kunnat förstå, hade han
inte kunnat undgå den saken, hur han
än burit sig åt. Nå, om i framtiden levnadskostnaderna
oberoende av skatteutvecklingen
fördyras — observera: oberoende
av skatteutvecklingen — så att
det blir fråga om ännu ett eller kanske
flera dylika indextillägg till folkpensionerna
enligt gällande bestämmelser,
kommer då dessa ytterligare indextillägg
att av finansministern presenteras som
nya skattelättnader för folkpensionärerna?
Uppriktigt sagt tror jag inte finansministern
kommer att framställa saken
på det sättet.

Om vi nu adderar de 175 miljonerna
i höjda barnbidrag och de 40 miljonerna
i indextillägg till folkpensionerna,
får vi ett belopp på 215 miljoner, som
väl näppeligen kan kallas skattesänkning.

Så har vi den i utsikt ställda höjningen
av bidraget till skattetyngda
kommuner. Kammarens ledamöter har
sett, att i propositionen finns inget förslag
därvidlag, men samtidigt aviseras,
att vi har att emotse ett sådant förslag
till vårriksdagen. »Beloppsmässigt»,
som det heter i propositionen, har finansministern
stannat för siffran 30 miljoner.
Då ett anslag på driftbudgeten
väl knappast kan jämställas med en
skattelättnad, bör rimligen även detta
belopp dragas från de 300 miljonerna.
Enligt dessa beräkningsgrunder skulle
följaktligen den verkliga skattesänkningen
såsom en följd av denna »långt
gående reform på beskattningens om -

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.
råde» — för att ännu en gång citera
propositionen — komma att inskränka
sig till 55 miljoner kronor för helt budgetår
räknat. Vad är 55 miljoner kronor
i skattesänkning? Jag undrar, om kammarens
ledamöter tänkt på det. Jo, det
är mindre än en halv procent av totala
summan för direkta stats- och kommunalskatter
för närvarande. Denna siffra,
låt oss säga 0,5 procent, den säger
egentligen i detta stycke allt. Den visar
att hela skattesänkningen ligger inom
marginalerna för en felkalkyl i schablonberäkningarna
över hur omsättningsskatten
slår för olika typer av hushåll
och inkomsttagare. Saken skulle
också, tror jag, kunna uttryckas på det
här sättet: Det är icke här fråga om en
skattesänkning, utan omen omfördelning
av skattetrycket från direkt till indirekt
skatt väsentligen inom ramen för nu rådande
skattenivå. Jag tror, att detta är
den riktiga beskrivningen av den situation
som föreligger.

Men, även om jag gör ett sådant konstaterande,
så undrar jag i alla fall, om
inte förslaget trots detta skulle kunna
betecknas såsom i viss män sensationellt.
Det är nämligen, såvitt jag kan erinra
mig. första gången på många år
som en socialdemokratisk finansminister
framlägger ett stort skatteförslag,
som icke resulterar i en nettoskatteökning
— en händelse här i riksdagen
som kanske vore förtjänt av ett litet kors
i taket.

Jag övergår så till några ord om de
reservationer, som folkpartiet och högern
gemensamt har avgivit.

Först frågan om ortsavdragens höjning.
Det är kanske den dominerande
frågan i detta sammanhang. Av vad jag
redan påpekat framgår, att vi menar,
att den av regeringen tillkännagivna
skattesänkningen bl. a. mot bakgrunden
av den kraftiga och snabba uppgången
av statsinkomsterna under innevarande
budgetår är helt otillräcklig. De siffror
som presenterades i pressen då propositionen
avlämnades och som väckte
uppseende då, en självfallet glad uppmärksamhet,
de siffrorna som väl alldeles
givet emanerade från finansdepar -

tementet och självfallet var i och för
sig riktiga, de gav dock icke en fullständig
bild av situationen. Fn närmare
analys visade, som kammarens ledamöter
torde erinra, sig, att regeringens
förslag icke innebar en sänkning
av skattebördan för alla inkomsttagare,
icke ens för alla lägre inkomsttagare,
om man tar hänsyn även till omsättningsskattens
höjning. Detta gäller ortsgrupp
V, alltså Stockholm och betydande
delar av Norrland. I stället blir det
ju så, att åtskilliga medborgare med
låga och medelstora inkomster i denna
ortsgrupp kommer att få en skattehöjning.

De siffror, som finansdepartementet

— som jag nyss nämnde — publicerade,
grundade sig som bekant i vad avser
omsättningsskatten på en omsbelagd
konsumtion motsvarande 70 procent av
det som återstår, sedan årsinkomsten
minskats med direkta skatter och avgifter.
Åtskilliga erinringar har i olika
sammanhang riktats mot detta beräkningssätt,
men jag skall inte nu närmare
uppehålla mig därvid. Går man emellertid
till ortsgrupp V, blir omshöjningen
— även räknad på blott 70 procent

— större än inkomstlättnaden för gifta
utan barn i inkomstläget 8 000—16 000
kronor.

I den för folkpartiet och högern gemensamma
reservationen rättas detta
förhållande till genom att man går ett
steg längre än regeringen i höjning av
ortsavdragen. Reservanterna anser sig
ha en grund för detta sitt förslag bland
annat i bevillningsutskottets egen karaktäristik
av en höjning av ortsavdragen
såsom »en av de mest angelägna reformerna
på beskattningens område inte
minst med hänsyn till möjligheterna att
därigenom i särskilt hög grad lätta skattetrycket
för skattskyldiga med lägre
inkomster». Det är onekligen ganska intressant
att läsa utskottsmajoritetens
skrivning härvidlag. Utskottet säger sig
heller inte vilja bestrida att »skäl kan
åberopas för ytterligare höjning av ortsavdragen»
på sätt alltså som föreslagits
i motionerna. Man menar emellertid,
att frågan härom bör anstå i avbidan

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35

på resultatet av den allmänna skatteberedningens
arbete.

Men, ärade kammarledamöter, är detta
icke ett ganska märkligt resonemang?
Bevillningsutskottet anser inte att propositionens
höjning av nu utgående
ortsavdrag till 4 500 kronor för gifta
och 2 250 kronor för ogifta kan verka
förryckande på allmänna skatteberedningens
arbete, men om man går en
bit längre och böjer till 4 700 respektive
2 350 kronor, då framföres plötsligen
allmänna skatteberedningen såsom en
ofrånkomlig vägspärr. Vad vi från vårt
håll avser är ju endast en höjning till
4 700, respektive 2 350 kronor, alltså
en höjning med 200, respektive 100 kronor.
Då går det, anser utskottsmajoriteten,
inte längre, utan då måste man
först avvakta allmänna skatteberedningens
utlåtande. Samma argumentering
återkommer även i andra avseenden
i bevillningsutskottets betänkande
nr 79.

Alltså: så länge man håller sig inom
ramen för propositionen, föreligger ingen
risk för kollision med allmänna skatteberedningens
arbete. Går man ett litet
fjät utanför denna ram, kolliderar man
med allmänna skatteberedningen. Det
må förlåtas reservanterna, om de har en
smula svårt att acceptera en dylik kritstreckspolitik.

Beträffande de för folkpartiet och högern
gemensamma reservationerna skall
jag fatta mig kort. Jag vill dock erinra
om följande.

Vi föreslår skrivelse till Kungl. Maj:t
om skyndsam utredning för att utröna
vilka åtgärder som, sedan skattegrupperingen
avskaffats, må vara erforderliga
för lösande av de problem, som sammanhänger
med de för övre Norrland
speciella fördyrande omständigheterna.
Vi ger till känna en gemensam uppfattning,
niir det gäller att lindra övergångssvårigheterna
för ensamma barnförsörjare,
då barnet fyllt 16 år. Inom
parentes vill jag erinra om att den ingalunda
oviktiga frågan om de ofullständiga
familjernas skatteproblem icke
berörts i propositionen, trots att denna
nu av regeringen själv betecknas såsom

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.
innebärande »en långt gående reform på
beskattningens område».

Samförstånd har vidare nåtts beträffande
övergångsbestämmelserna i förordningen
om allmän varuskatt, i frågorna
om undantagande från omsen av investeringsvaror
liksom för bearbetade byggnadsvaror
samt förbrukningsartiklar i
produktionen. Vi yrkar avslag på höjningen
av bensinskatten o. s. v.

Å andra sidan vill jag deklarera, att i
andra avsnitt har någon överenskommelse
mellan högern och folkpartiet inte
ingåtts, vilket jag vill understryka redan
nu för att förebygga varje missförstånd.
I dessa andra hänseenden går således de
båda partierna fram på skilda linjer.
Detta gäller i fråga om utformningen av
skatteskalorna och beträffande förvärvsavdraget
för gift kvinna. För vår del har
vi ansett det särskilt angeläget att åstadkomma
eu ytterligare höjning av tudelningsgränsen,
och vi har byggt upp vår
skala med utgångspunkt härifrån. Om
dessa ståndpunktstaganden, där således
högern och folkpartiet skiljer sig åt,
är det nog riktigt som det blivit sagt, att
de i grund och botten är variationer på
samma tema.

Självfallet bör de motionsvis ställda
skattesänkningsförslagen, liksom naturligsvis
propositionernas yrkanden, ses
mot bakgrunden av det gynnsamma
statsfinansiella läget. Finansministern
understryker själva att situationen är
tämligen gynnsam. Denna bedömning
återkommer på ett par ställen i departementschefens
uttalande.

Hur gynnsamt det statsfinansiella läget
är, ja därom går meningarna isär, vilket
väl är ganska naturligt i en så kontroversiell
fråga. Att utan vidare utgå från att
finansministern ensam har »rätt» och
alla andra mindre rätt, kan väl dock icke
komma i fråga. Erfarenhetsmässigt —
om det tillätes mig att uttrycka mig på
det sättet — må i varje fall visst tvivel
vara berättigat beträffande riktigheten
av de av regeringen verkställda beräkningarna.
.lag skall inte tvista ytterligare
om detta — framtiden får väl utvisa
vem som har sett klarast.

För innevarande år kan, om hänsyn

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Ang. en reform av skattesystemet, m. in.
inte tas till de nu av Kungl. Maj:t framlagda
skatteförslagen, inkomsterna på
driftbudgeten beräknas överstiga utgifterna
med mer än en miljard kronor.
Denna siffra har icke bestritts från något
håll, såvitt jag vet. Den bör jämföras
med det i riksstaten, som denna kammare
antog för inte så länge sedan, upptagna
bokföringsmässiga överskottet om
719 miljoner. Det är alltså en ganska betydande
skillnad på ett relativt begränsat
antal månader.

Rent budgetmässigt finns sålunda utrymme
för en väsentligt större skattelättnad
än regeringen föreslagit. Omsorgen
om penningvärdet manar emellertid också
enligt vår mening till en viss försiktighet,
när det gäller att genomföra allmänna
skattelättnader, som icke grundas
på motsvarande minskning i det allmännas
utgifter. Härtill kommer ju, såsom
departementschefen alldeles riktigt påpekar,
att konjunkturbilden ingalunda är
enhetlig för närvarande.

Så kommer jag till en annan angelägenhet.
De, som har följt debatten utanför
detta hus de senaste veckorna —
och det har givetvis alla här i kammaren
— har inte kunnat underlåta att observera
hurusom man i regeringsliigret med
mer eller mindre spelad indignation vänt
sig mot högerns och folkpartiets skattesänkningsförslag.
Man har talat om »miljardrullning»
o. s. v. — kammarens ledamöter
kanske känner igen rubrikerna.
Man har också uttryckt saken på detta
sätt: »Skattelättnader på drygt miljarden
skulle delas ut», som det heter i en
uppmärksammad ledare i en av regeringssidans
främsta tidningar.

»Skattelättnader på drygt miljarden
skulle delas ut» — jag ber kammarens
ledamöter ett ögonblick stanna inför detta
uttryck. Vad betyder det? Om det
allmänna underlåter att ta ut ett visst
belopp i skatt av medborgarna, skulle
det alltså enligt denna uppfattning betyda,
att det allmänna delar ut dessa
pengar till medborgarna. Jag tycker nog
man har rätt att säga, att ett sådant omdöme
vittnar om en ganska underlig
inställning till människorna och deras
arbetsresultat.

Man har vidare med adress alldeles
speciellt till högerpartiet tillvitat oss ett
»skrupelfritt övergivande av den tidigare
återhållsamheten», o. s. v. Vi har,
som det heter på ett ställe, lätt och ogenerat
halkat in i en ny budgetpolitik.

Jag kunde inte låta bli att le en smula,
när jag läste detta. Vi har, som kammarens
ledamöter väl känner till, under
en följd av år presenterat s. k. skuggbudgeter
med målmedvetet drivna besparingskrav.
De har inte mottagits så
särskilt gynnsamt — de har tvärtom blivit
utsatta för mycket hård kritik — men
nu plötsligt under dessa allra senaste dagar
har de tidigare alternativa budgeter,
som högerpartiet lagt fram, åsatts ett
mycket högt betyg. För ett par år sedan
lät det som sagt annorlunda.

För dem, som lägger i dagen en sådan
ängslan för att vi skulle ha övergivit
vår återhållsamma linje och råkat ut på
vilsna vägar, skulle jag emellertid i all
anspråkslöshet vilja framhålla följande.

För innevarande budgetår är genomslaget
av de skattesänkningar, som vi
föreslår, relativt litet i den statliga budgeten.
Våra förslag torde sålunda för
denna tid, bl. a. av uppbördstekniska
skäl, minska statens inkomster med endast
omkring 100 miljoner kronor. Jag
utgår från att statsrådet är villig att skriva
under riktigheten av denna siffra.

Vidare: även om, som jag redan påpekat,
fullt utrymme finns i budgeten för
våra skattesänkningar, så är det av betydelse,
att det inkomstbortfall, som de
föranleder, motvägs av besparingar på
utgiftssidan — det är vår tidigare linje.
Jag vill erinra om att vi i våras redovisade
ett budgetalternativ, som avsåg innevarande
budgetår. Det innefattade begränsningar
av statsutgifterna på driftbudgeten
med netto 470 miljoner kronor
för helt budgetår.

Nu är det ju så, såsom alla väl känner
till, att möjligheterna för oss att under
nu löpande budgetår aktualisera dessa
besparingar är i praktiken begränsade.
Men regeringen å andra sidan har vissa
möjligheter. Genom direktiv från
Kungl. Maj:t till de statliga myndighe -

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35

terna om sträng återhållsamhet med både
driftutgifter och kapitalutgifter bör man
sålunda, menar jag, kunna nå en viss besparingseffekt.
Jag är inte säker på att
inte finansministern själv skulle kunna
vara intresserad av en sådan åtgärd. Till
den del skattesänkningarna under innevarande
budgetår icke kan täckas av besparingar,
får det tillgängliga budgetöverskottet
tagas i anspråk. Med hänsyn
till budgetöverskottets sannolika storlek
bör en dylik ordning enligt vår uppfattning
icke inge några samhällsekonomiska
betänkligheter.

Till slut, för att om möjligt ytterligare
lugna våra för vårt goda uppförande
så oroliga vänner på den andra
sidan, skulle jag vilja påpeka följande.

För nästa budgetår ämnar vi, såsom vi
har tillkännagett i vår partimotion i anslutning
till propositionen nr 188 —- på
vanligt sätt återkomma med ett, främst i
besparingar, underbyggt budgetalternativ.
Jag hoppas, att detta vårt förslag
måtte komma i åtnjutande av samma
högaktningsfulla bedömande, som i dessa
dagar så oväntat ägnats våra tidigare
framlagda, men då hårt kritiserade budgetalternativ.

Allra sist, herr talman, dristar jag mig
påpeka, att jag i mitt anförande icke vid
något tillfälle har använt ordet »skattepaket»,
vilket kanske herr talmannen
håller mig räkning för.

Med hänvisning till vad jag anfört tilllåter
jag mig för enkelhetens skull att i
fråga om bevillningsutskottets betänkande
nr 79 yrka bifall till samtliga de reservationer,
som avgivits av mig m. fl.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Ungefär samtidigt med
att propositionen nr 188 kom kammarens
ledamöter tillhanda delades ut en
annan trycksak. Den hade titeln »Sveriges
grundlagar». Det var en händelse
som möjligen kan se ut som en tanke.

Grundlagarna är en intressant lektyr.
1 riksdagsordningen § 54 står bl. a. att
propositioner, som avser statens inkomster
och utgifter för nästkommande budgetår,
skall avlämnas till riksdagen inom

Ang. en reform av skattesystemet, ni. m.
sjuttio dagar från dess öppnande. Och
där står ytterligare, jag skall citera ordagrant:
»---och må sådan propo sition,

med undantag av proposition angående
riksstatens slutliga reglering, ej
avlåtas senare, utan så är, att Konungen
prövar uppskov med framställningen
lända riket till allvarligt men.»

Nu tror jag ju inte att finansministern
menar att ett uppskov med framläggande
av denna proposition skulle ha
länt riket till allvarligt men. Ingen kan
begära att finansministern, med den arbetsbörda
han har, skall läsa grundlagarna,
men det finns ju konsulter i regeringen
som man tycker skulle kunna
göra det.

I propositionen skriver finansministern,
att han är medveten om vissa invändningar
av samhällsekonomisk art
som säkert kommer att anföras mot valet
av tidpunkt, men några invändningar
av konstitutionell art har uppenbarligen
finansministern inte alls haft. När nu
denna proposition, trots detta, framlagts
borde enligt min mening riksdagen
icke tumma på lagens bokstav utan säga
ifrån att detta skatteförslag bör gömmas
till nästa riksdag, som sammanträder om
en knapp månad. Jag framförde den
åsikten i bevillningsutskottet, men den
vann inget gehör.

Den nonchalans mot grundlagen, som
jag anser att framläggandet av denna
proposition innebär, motsvaras av en
lika markerad nonchalans mot bevillningsutskottet
och därmed också mot
riksdagen, som godkänt vad utskottet
tidigare har uttalat. Jag bortser här från
avvikelsen från vanlig praxis i riksdagen
att inte fatta mer eller mindre långtgående
beslut i frågor som håller på att
utredas. Utskottet uttalade dock så sent
som i sitt betänkande nr 37 vid årets
riksdag, i likhet med tidigare års bevillningsutskott,
i fråga om skattegrupperingen,
att inte blott den pågående utredningen
rörande principerna för en
prisgeografisk undersökning utan även
de på grund av en sådan undersökning
eventuellt framlagda förslagen borde avvaktas
innan ställning togs till principfrågan
om skattegrupperingens avskaf -

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.
fande. Bevillningsutskottet och riksdagen
ansåg sig, med utgångspunkt från
remissuttalandena över ortsgrupperingsutredningens
betänkande, kunna konstatera
att kravet på att skattebelastningen
skall stå i relation till skatteförmågan
med hänsyn till orternas dyrhetsförhållande
fortfarande förfäktas av organisationer,
som representerar mycket stora
befolkningslager. Det var alltså ett uttryck
för krav på rättvisa vid beskattningen.
Finansministern säger nu tvärtemot,
att starka skäl av rättvisekaraktär
kan framföras till stöd för kraven på
enhetliga ortsavdrag vid beskattningen.
Huvudmotivet för finansministern är
emellertid av ekonomisk art. Han säger
att det tidigare inte fanns något utrymme
för skattebortfallet i samband med
slopande av skattegrupperingen. Men nu
finns det ett sådant utrymme.

Vad säger nu utskottet? Ja, utskottet
försöker hitta på nya och andra skäl.
Utskottet betraktar förslaget som ett led
i strävandena att förenkla taxeringen.
Vad skattegrupperingen kan ha med
taxeringsarbetet att göra är faktiskt mer
än vad jag kan förstå. Jag har ju dock
eu smula erfarenhet av detta.

Men utskottet fortsätter: »Som utskottet
ser saken klargöres genom en sådan
åtgärd att hänsyn vid beskattning inte
skall tas till differenser i levnadskostnadernas
storlek.» Detta är ju en verkligt
praktfull saltomortal av utskottet sedan
i våras, finansministern till behag.

Vad har då hänt sedan i våras? Ja,
ingenting annat än att finansministern
rådgjort med herr Hedlund och kommit
överens med honom om att en proposition
skulle framläggas i höst och om
vad den skulle innehålla. Detta är nog
för att bevillningsutskottet och dess ärade
ordförande skall ändra ståndpunkt.
Tv om vi tänker oss att propositionen
inte lagts fram, skulle bevillningsutskottet
då av eget initiativ ha föreslagit riksdagen
alla de ändringar som det nu är
fråga om? Givetvis inte. Det vore fullkomligt
otänkbart.

Nu vill jag gärna framhålla, att jag
inte med det sagda velat göra någon erinran
vare sig mot finansministern el -

ler mot herr Hedlund för att de resonerar
med varandra och kommer överens
om saker och ting — det tillhör, tycker
jag, de mänskliga rättigheterna. Men vad
jag reagerar mot är att de riksdagsmän,
som tillhör herrarnas partier, så slaviskt
följer med i alla svängarna; lät mig
då tillägga, att det vill synas som om
herr Hedlund hade glömt av en del vid
sina överenskommelser — det finns ju
inte mindre än 13 reservationer från
centerpartihåll vid detta bevillningsutskottets
betänkande.

Ett annat exempel, herr talman! Bevillningsutskottet
uttalade när sjömansskatten
senast var föremål för beslut i
riksdagen, att då det gäller en slutlig
skatt bör tabellerna fastställas av riksdagen.
Den gången framlade också finansdepartementet
tabeller som kunde
fogas till förordningen. Nu tillkännager
Kungl. Maj:t, att det är omöjligt att medhinna
utarbetandet av tabeller förrän
ett stycke in på nästa år. Utskottet knorrar
visserligen, men ger avkall på sin tidigare
inställning och tillstyrker, att
riksdagen för detta tillfälle ger Kungl.
Maj:t det begärda bemyndigandet. Enligt
min mening hade ju detta varit ytterligare
ett skäl för att dröja med propositionens
framläggande till nästa år.

Nu har jag sagt detta, herr talman, för
att freda mitt samvete och samtidigt få
en bild av riksdagens självständiga ställning
i beskattningsfrågor gentemot
Kungl. Maj:t anno 1961 fogad till riksdagens
protokoll.

Jag medger gärna, att den anmärkningen
kan riktas mot mig, att jag inte
yrkat avslag på hela propositionen; detta
hade ju varit det logiskt riktiga ställningstagandet.
Men att jag avstått därifrån
beror helt enkelt på att ett sådant
yrkande skulle ha varit ett slag i luften,
en ren demonstration, sedan en
majoritet för propositionens förslag blivit
säkrad. Tillsammans med mina meningsfränder
i utskottet och även kamraterna
från högerpartiet har jag i stället
sökt få rättelse på sådana punkter,
där propositionen bär alltför tydliga
spår efter den brådska som rått när den
skulle färdigställas.

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35

Allra först skulle jag med tjocka streck
vilja understryka vad herr Hagberg
sade, att denna proposition i första hand
syftar till en omfördelning av skattebördan,
icke till en skattesänkning. I propositionen
nämns visserligen en siffra
på 300 miljoner, men den är för det
första ganska liten och för det andra så
osäker, att den verkliga summan kan
bli både högre och lägre; det är ingalunda
uteslutet att resultatet i själva verket
blir en skatteskärpning och icke en
skattesänkning.

Utskottet åberopar på flera ställen
samhällsekonomiska skäl, men den motiveringen
saknar enligt min mening
täckning. Jag kan inte underlåta, herr
talman, att anföra ytterligare skäl för
det omdömet. Den 26 november 1959
yttrade finansministern i denna kammare:
»Budgetåret 1960/61» — som alltså
nyligen gått till ända — »torde vara det
ur statsfinansiell synpunkt besvärligaste
året som vi har att klara efter vad jag
kan se vid en blick på de fyra, fem år vi
har närmast framför oss.» Då hade finansministern
tidigare på hösten låtsats
räkna med ett underskott av storleken
4 250 miljoner kronor i totalbudgeten,
vilket efter omsättningsskattens införande
skulle gå ned till 3 270 miljoner. De
diskussioner som den gången fördes mellan
regeringen och representanter för
partierna — jag vill särskilt understryka
att det var partirepresentanter — betecknades
av finansministern själv i interpellationssvaret
den 11 november i
år, som herr Hagberg nämnde, såsom
»meningslösa och sterila».

Tre månader efter det att dessa överläggningar
ägt rum beräknades underskottet
i statsverkspropositionen till
1 532 miljoner kronor.

»Mycket prutades ej, men hälften prutades
genast.» Detta Runebergs-citat använder
jag för att jag skall motsvara finansministerns
förhoppning i omsättningsskattedebatten
1959 att jag skulle
hålla stilen och citera något klassiskt,
när han med täta mellanrum kom tillbaka
med nya förslag om proccnthöjningar
på omsättningsskattens område.
Ja, det dröjde inte mer iin två år, och jag

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.
fick tillfälle att vara kvar här, när finansministern
nu kommer med ett förslag
till höjning av omsättningsskatten.
Om en höjning med två procent vartannat
år skall anses vara något normalt,
vet jag ju inte — i varje fall får inte jag
tillfälle att anföra flera klassiska citat.

Så sent som i propositionen nr 150 i
år, daterad den 28 april, beräknades
överskottet på driftbudgeten till 1 197
miljoner kronor. Bokslutet för »det besvärliga
budgetåret», som slutade två månader
senare, visade ett överskott på
1 812 miljoner kronor, en skillnad alltså

— jag skall, herr talman, inte använda
ordet felräkning — på 615 miljoner kronor
på två månader. Siffrorna visar till
att börja med att genomdrivandet av omsättningsskatten
var fullkomligt onödigt

— den var en obehövlig börda lagd
ovanpå dåvarande skattebörda — men
de visar framför allt osäkerheten av alla
prognoser. Att nu åberopa statsfinansiella
skäl tillhör just den typ av överläggningar,
som finansministern betecknade
som meningslösa och sterila.

Omfördelningen av skattebördan innebär
ett överförande från progressiv till
proportionell beskattning, en åtgärd som
i och för sig kan försvaras. Men den
bör då företagas så, att en .skatteskärpning
för framför allt skattskyldiga med
låga inkomster i görligaste mån undvikes.
På denna punkt brister det i propositionen.
Stora grupper skattskyldiga
i ortsgrupperna IV och V får genom
höjningen av omsättningsskatten en
ökad skattebörda. Höjning av ortsavdraget
är den enda och nödvändiga åtgärden
för kompensation av omsättningsskattehöjningen
för de skattskyldiga,
som redan nu befinner sig inom skiktet
för 10 procents statsskatt. Men den
är otillräcklig, och utskottet erkiinner —
såsom herr Hagberg påpekade — att
skäl kan åberopas för en ytterligare
höjning av ortsavdragen. Men utskottet
åberopar de samhällsekonomiska
skäl, som jag för min del redan har underkänt.

Bevillningsutskottets iiradc ordförande
sade den 29 maj i år följande: »Jag
utgår självfallet ifrån att om man ge -

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Ang. en reform av skattesystemet, m. in.
nomför en sådan reform att man skaffar
nya inkomster via den indirekta beskattningen,
skall de folkgrupper som har det
sämst ställt och får vara med om att betala
genom den indirekta beskattningen
erhålla täckning för sina merutgifter».

Ja, just det! Jag ser att ordföranden
nickar, han håller med mig!

Det är vad vi försöker åstadkomma
i den gemensamma reservation, som högern
och folkpartiet har på denna punkt.
Det torde inte finnas någon annan väg
att gå än att genomföra en ytterligare
höjning av ortsavdraget. En grupp kommer
alltid att stå utanför — det går inte
att göra någonting åt — och det är den
grupp som redan nu är skattefri och
som inte är folkpensionärer eller föräldrar
med barn under 16 år. Därvidlag
har riksdagen åtminstone den möjligheten
att förhindra den ytterligare höjning
av varupriserna som kommer att
orsakas av en höjd skatt på bensin och
brännolja, men till den saken skall jag
återkomma om ett ögonblick.

Först vill jag säga några ord om skatteskalorna.
På sidan 23 i propositionen
återfinns de av finansdepartementet tillyxade
skatteskalorna. Dessa innebär en
sänkning av marginalskatten för makar
i inkomstlägena mellan 15 000 och
30 000 kronor, men samtidigt har progressionen
skärpts. Vid en inkomst av
19 700 kronor är skattesatsen 10 procent.
En ökning av inkomsten med 5 000 kronor
tredubblar skattesatsen inom det
skikt som ligger över 16 000 kronors beskattningsbar
inkomst upp till 30 procent.
För ensamstående är verkningarna
ännu mera märkliga. Om kammarens
ledamöter slår upp sidan 23, finner de
att marginalskatten för ensamstående i
inkomstläget 7 500—9 900 kronor minskar
med 5 enheter, i inkomstläget 9 900
—12 400 med 1 enhet, i inkomstläget
mellan 12 400—13 600 återigen med 5
enheter, för nästa skikt 13 600—14 800
med ingenting alls, för 14 800—17 200
med 4 enheter, för 17 200—22 000 med 3
enheter och slutligen för inkomstläget
22 000—26 700 med 1 enhet.

Jag måste säga att detta förslag inte

verkar genomtänkt. Utskottet erkänner
också att de av folkpartiet föreslagna
skatteskalorna ur teknisk synpunkt får
anses äga vissa företräden framför de
i propositionen föreslagna, eftersom de
ger en jämnare stegring av skattesatsen
vid stigande inkomster och underlättar
en framtida breddning av det enhetliga
skiktet.

Jag kan faktiskt inte motivera folkpartiets
skatteskalor på ett bättre sätt,
ty det har utskottet här gjort så bra
som det är möjligt.

Men utskottet ryggar tillbaka för skattebortfallet
på 145 miljoner kronor. Nu
vill jag än en gång understryka, att alla
beräkningar om budgetutfallet 1962/63
är minst sagt osäkra. Först i maj månad
1962 skall ju den budgeten fastställas,
och i den mån det då behövs
en täckning skall den beslutas då. Siffran
145 miljoner inger inte mig några
som helst betänkligheter. Hur vet utskottet
att just 520 miljoner kronor ryms
inom budgeten — så mycket kostar
nämligen Kungl. Maj:ts förslag — men
inte 665 miljoner kronor? Det är samma
fråga som herr Hagberg ställde.

Jag skall inte vidröra de reservationer
som berör den direkta skatten. Det
är i huvudsak äldre förslag, som kommit
igen och som väl även kommer igen
i fortsättningen som en följetong.

I fråga om undantaget från varuskatteförordningen
skall jag inte heller
upphålla mig vid de olika detaljerna
mer än på en enda punkt, där jag är
motionär, nämligen i frågan om skattefrihet
för fiskeredskap.

Enligt riksskattenämndens anvisningar
är förbrukningsvaror med kortare
varaktighetstid än 14 dagar fria från
varuskatt. Varaktighetstiden för ett fiskeredskap
kan aldrig på förhand beräknas.
Ett fiskeredskap kan förloras eller
rivas sönder första timmen det är i
sjön. Som ett mått på förbrukningens
storlek kan jag nämna, att redskapskostnaden
för en fiskebåt sysselsatt t. ex. i
Nordsjöfiske går på mellan 30 000 och
40 000 kronor per år. Jag kan tillägga
att vid inkomsttaxering för fiskare förekommer
aldrig någon årlig avskriv -

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35

ning av redskapskostnader, utan de dras
omedelbart av som omkostnader. Man
tycker ju att det borde finnas en överensstämmelse
mellan olika delar av beskattningsreglerna,
inte bara när det
gäller inkomsttaxeringen utan även när
det gäller taxering enligt varuskatteförordningen.
Förhållandet gäller över
huvud taget för alla förbrukningsvaror
i rörelse och borde rimligtvis rättas till.

Till sist, herr talman, vill jag säga
några ord om den föreslagna höjningen
av skatten på drivmedel. En höjning
av dessa skatter måste medföra en motsvarande
höjning av fraktkostnaderna
och kostnaderna för personbefordran.
Det är ju ofrånkomligt. Det blir med
andra ord en skatt på avståndet. Argumentet
att det skulle vara orimligt att
höja omsättningsskatten men inte skatten
på drivmedel är ohållbart, då drivmedlen
ju redan är beskattade mångdubbelt
högre än andra varor.

Alldeles särskilt inkonsekvent är det
när det gäller motorbrännoljan. Där har
ju riksdagen tvingats att anslå medel
till omnibusföretag för att dessa skulle
kunna upprätthålla trafik på vissa linjer
och nu skall staten ta igen pengarna
genom höjd skatt. Annars skall man gå
den väg som utskottet föreslår och anvisa
mera medel genom statsutskottet
för att dessa företagare skall kunna reda
sig. Självklart kommer kraven från
trädgårdsnäringen, skogshuggarna, småbåtsägarna
och ägarna till bensindrivna
traktorer och andra jordbruksmaskiner,
industritruckar o. s. v. på
restitution av skatt att öka både i styrka
och i fråga om belopp. Det förefaller
mig som om riksdagen skulle få svårt
att avvisa dessa ur rättvisesynpunkt
framställda krav. Nettot av höjningen
blir under sådana förhållanden betydligt
mindre än vad finansministern har
räknat med.

Jag vill erinra om att beskattningen
av drivmedel ingår som ett led i skattesystemet
för att från bilismen utta
dess skäliga andel av vägkostnaderna.
Det finns ju en specialdestination för
dessa skatter. I praktiken har det blivit
så, alt »skälig andel» har kommit
att betyda alltihop och mer därtill.

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.

Något skäl till att ytterligare och ensidigt
höja skatten på enbart drivmedel
föreligger inte i dag. Det innebär i
själva verket en snedvridning av den
balans som riksdagen har försökt att
åstadkomma mellan å ena sidan fordonsskatt
och å andra sidan drivmedelsskatt.
Att göra en sådan omfördelning
av dessa specialskatter utan utredning
och utan remiss till myndigheter
och organisationer anser jag vara direkt
stridande mot riksdagens arbetssätt.

När vi nu har möjlighet att diskutera
även bevillningsutskottets betänkande
nr 74, där utskottets socialdemokratiska
halva är reservanter tack vare lotten,
kan jag inte underlåta att påpeka att
reservanterna använder sig av en motivering,
där den första hälften slår ihjäl
den andra hälften. Först säger reservanterna
att det är alldeles nödvändigt
att beskatta brännoljan, ty eljest kommer
det att uppstå ett ytterligare inkomstbortfall,
som man anger till 20
miljoner kronor. Det är alltså en beräknad
inkomst, som skulle utebli. Men på
sid. 17 försöker man reducera verkningarna
av detta genom att säga att det för
åtskilliga förbrukare i själva verket
inte kommer att betyda mer än ett öre,
och för andra betyder det åtskilligt
mindre än fyra öre.

Men det skall ju ge 20 miljoner kronor
i alla fall! Följaktligen måste det
för andra betyda mycket mer än fyra
öre. Det är den rimliga motiveringen
för skatten.

I själva verket är det väl så att den
omläggning av uppbörden av skatten
på brännolja, varom hela utskottet är
enigt, innebär att samma belopp som
nu kommer in i skatt skulle komma in
också i fortsättningen. Det innebär i
själva verket inte alls något inkomstbortfall
genom att riksdagen i detta
fall följer utskottet. I den frågan ämnar
jag återkomma med yrkande.

När det gäller bevillningsutskottets
betänkande nr 79 yrkar jag alltså bifall
till reservationerna nr I, III, VII, VIII,
XI, XIII, XVIII, XIX, XXI, XXIII, XXIV,
XXVI, XXVII, XXVIII, XXIX och XXXIV.

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Jag lyssnade för en liten
stund sedan med mycket stort intresse
till herr Spetz, då han bl. a., herr
talman, talade om »kamraterna inom
högerpartiet». Det är inte förutan att
man, när man tar till orda här, i viss
mån känner sig besvärad över att herr
Spetz inte samtidigt talade om kamraterna
inom centerpartiet. Men ett sådant
uttalande uteblev av en eller annan
anledning. Sedan kan jag inte heller,
i likhet med vad herr Hagberg i
Malmö gjorde för en stund sedan, uttala
min tillfredsställelse över att högern och
folkpartiet funnit varann i samma reservationer.
Läget i denna fråga är sådant
att jag, även om jag beklagar det,
inte har möjlighet att använda samma
ordvändning som herr Hagberg.

När vi diskuterar denna fråga, bör
man kanske först uttala sin tillfredsställelse
över att höstriksdagen verkligen
har fått tillfälle att debattera en skattesänkningsfråga.
Jag gör detta påpekande
speciellt av den anledningen, att det
inte är så ofta som det händer i riksdagen,
att det ges möjlighet att ta ställning
till sådana frågekomplex.

Även om det under denna debatt och
även i fortsättningen kommer att råda
delade meningar om det förslag, som
nu föreligger, finns det åtminstone en
sak, som ingen av de två föregående talarna
har sagt något om och som antagligen
inte heller kommer att tas upp
i fortsättningen, och det är den tidpunkt
som valts för genomförandet av detta
skatteförslag. Då vill jag erinra om att
vad som nu skett på detta område är
att man återupptagit de strävanden, som
under vårriksdagen gjordes från högerns
och från folkpartiets och — låt
mig i detta sammanhang i den kamratskaran
även ta in det parti jag representerar
— från centerpartiets sida, men
som vid det tillfället misslyckades. Det
förhåller sig så, att vi genom detta förslag
i den utsträckningen har fått vår
vilja igenom, att en skattesänkning kommer
att träda i kraft den 1 januari nästa
år.

Till detta vill jag också notera vissa
saker, om vilka det inte finns någon som
helst oenighet. Riksdagens fyra stora
partier är ense om skattereformens konstruktion
i de allra väsentligaste avseendena.
Man har heller icke haft anledning
att kritisera de delmoment, som föreslagits
i propositionen.

Jag vill även tillfoga, att något av det
mest väsentliga som skett är att man nu
accepterar en omläggning av beskattningen,
varvid man i viss utsträckning
går ifrån den direkta beskattningen och
kommer över till en konsumtionsbeskattning.
Personligen vill jag hälsa detta
med den allra största tillfredsställelse.
Det har ju också fört med sig, att alla så
när som på kommunisterna är eniga om
att höja omsättningsskatten från 4 till 6
procent.

Såsom jag redan har antytt följer av
omfördelningen, att man lättar på det
direkta skatteuttaget. Vad man huvudsakligen
inte är enig om, det är hur
denna omfördelning skall finansieras.
Det gäller alldeles speciellt beskattningen
av bensin och brännoljor. När bevillningsutskottets
betänkande nr 74 skall
behandlas, hoppas jag att vi inom centerpartiet
också riktigt hjärtligt skall inneslutas
i kamratkretsen från högern
och folkpartiet! Där är vi på deras linje
— som ju är utskottets — och har precis
samma uppfattning.

De delade meningarna tycks främst
gälla frågan om hur stort utrymme för
skattesänkning som över huvud taget
finns. Vi har där samma ståndpunkt nu
som i våras. Om man ser saken enbart
strikt statsfinansiellt, finns det utrymme
för en högst avsevärd skattesänkning.
Från den synpunkten skulle ju hela det
belopp, varmed driftbudgeten är överbalanserad,
kunna tas i anspråk för en
skattesänkning. Nu finns det emellertid
inte något parti som i sina motioner velat
gå så långt som att förbruka hela
detta överskott. Orsaken härtill kan inte
vara någon annan än att den finanspolitiska
bedömningen leder till en annan
slutsats än den statsfinansiella. Man vill
av hänsyn till den samhällsekonomiska

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35

balansen inte avhända sig den finanspolitiska
effekt, som följer av en viss
överbalansering av driftbudgeten.

De, som i dag arbetar för vad jag skulle
vilja kalla den stora skattelättnaden
i den ekonomiska politiken, sätter vid
sina överväganden tilltro till penningpolitiska
medel mer än till finanspolitiska.
De kan inte med någon särskilt
stor oro se på de höga räntesatser, som
vi för närvarande har, och de mycket
hårda kreditrestriktioner, som i många
andra sammanhang har påtalats i denna
kammare. Om man, såsom här har föreslagits,
förbrukar pengar på en skattesänkning,
kan det ju inte innebära annat
än en finanspolitisk försvagning,
som sedan måste slå igenom såväl på
kreditmarknaden som när det gäller den
ränta som låntagarna skall betala på det
lånade kapitalet.

I dagens läge har vi från centerpartiet
gjort den bedömningen, att det med
hänsyn till den samhällsekonomiska balansen
finns utrymme för en skattesänkning
på cirka 400 miljoner kronor. Om
så visar sig möjligt konjunkturpolitiskt,
bör nästa steg vara inte en längre gående
skattesänkning, utan i stället en penningspolitisk
lättnad, en lättnad i fråga
om kreditpolitiken och — som jag tidigare
har framhållit — i fråga om nuvarande
räntesatser.

Herr talman! Jag har ofta funnit det
egendomligt, att de som livligast är anhängare
av den rörliga räntan många
gånger inte tycks ha något nämnvärt intresse
av en finanspolitik, som gör det
möjligt med en rörlig ränta — rörlig
även i nedåtgående riktning.

1 sina motioner framhåller högern
och folkpartet, att de avser att komma
med besparingsförslag som motvikt till
de skatteförslag som nu presenteras; det
har herr Hagberg alldeles nyss varit
inne på. I dagens läge nöjer de sig helt
naturligt med att hemställa om en skrivelse
till Kungl. Maj:t. Det är med all
högaktning som man tar del av en tankegång
att göra vissa besparingar för
att — utan att underminera den finanspolitiska
grunden — ändå försöka uppnå
den balans som nu är nödvändig. Men

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.
det som är av alldeles speciellt intresse
för mig och för vårt parti är frågan
om de besparingsförslag, som kommer
på nyåret, skall uppvisa en ny välsignelsebringande
gemensam från högerns och
folkpartiets sida.

Det blir av oerhört stort intresse att
se, hur respektive partier kommer att
handla i januari månad nästa år.

När regeringen i januari lägger fram
sina förslag, kommer vi i centerpartiet
att på ett sakligt sätt gå igenom möjligheterna
till besparingar. Vad vi i dag
kan fastslå är att vi, om besparingarna
på ett negativt sätt kommer att beröra
enskilda eller grupper, i vårt besparingsnit
inte kommer att hemfalla åt att
spara bara för besparingarnas egen
skull.

Låt mig, herr talman, därutöver också
lägga en parlamentarisk aspekt på finanspolitiken
i dagens läge. Mandatfördelningen
i riksdagen är sådan, att de
borgerliga partierna inte har möjlighet
att genomdriva ett förslag i riksdagen
utan stöd från annat håll, det må nu
gälla skattesänkningar, besparingar ellar
någonting annat. I lagstiftningsfrågor
går det över huvud taget inte att få
igenom en enda fråga i front mot regeringspartiet,
i ekonomiska frågor enbart
om kommunisterna röstar med de borgerliga
partierna. Å andra sidan kan
regeringspartiet i ekonomiska frågor
vara säker på sin sak endast om kommunisterna
avstår eller röstar med regeringen.
Följden kan bli att finanspolitiken
välts över ända med medverkan
av — förlåt mig, herr talman — politikens
sabotörer, trots att varje demokratiskt
parti följt sin politiska intention.
I finanspolitiken måste det finnas en
linje. Jag kan inte föreställa mig att någon
som har ansvar vill lämna avgörandet
i de här viktiga frågorna i händerna
på ett parti, som i många avseenden saknar
ansvar.

Så långt som centerpartiet och socialdemokraterna
kommit överens om
grunddragen i skattereformen har kommunisterna
inga möjligheter att operera.
Vi har emellertid av högern och folkpartiet
fått veta, att de mycket djupt

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.
ogillar vad som skett från vår sida i
denna skattefråga — och de har naturligtvis
rätt att tycka och tänka som de
vill. Men, herr talman, om man nu ogillar
att den finanspolitiska grunden säkrats
genom en överenskommelse mellan
regeringspartiet och centerpartiet — på
vilka vägar vill man då eliminera de
risker med kommunistinflytande, som
jag nu här nämnt?

Det skulle vara av ett visst intresse
att få den frågan besvarad av högermän
och folkpartister, och det är på grund
av samma intresse som jag mycket gärna
vill att också bevillningsutskottets ärade
ordförande ger sitt svar på den frågan.

Det nu framlagda förslaget är en produkt
av överläggningar och delvis också
av kompromisser. I det väsentligaste har
centerpartiet kunnat acceptera förslaget
— utom på en punkt, och det har jag redan
nämnt om. Det gäller beskattningen
av brännoljor och bensinskatten. Som
helhet måste förslaget anses som gott
inom ramen för det finanspolitiska utrymme,
som vi bedömer vara tillgängligt
i dagens läge. Detta får anses bestyrkt
av att de demokratiska partierna
—undantagandes en för all del icke oväsentlig
punkt — är ense om de olika
delmomenten som skall ingå i denna reform.
Med hänsyn till att flera talare
från vårt håll skall uppträda i debatten
skall jag inskränka mig till några synpunkter
på de inslag, som jag personligen
fäster särskilt stort avseende vid.

Ett särskilt tillgodoseende av barnfamiljerna
får sägas vara ledmotivet i reformen.
Genom barnbidragsförstärkningen
har tyngdpunkten i lättnaderna förskjutits
till skattebetalare, som är familjeförsörjare.
Detta är enligt min mening
ett riktigt grepp. Barnfamiljerna har till
följd av försörjningsbördan en skattekraft
som ligger långt under andra gruppers.
Det är följdriktigt att detta har beaktats
vid den skattelättnad, som vi under
morgondagen kommer att besluta
om.

Motioner från vårt håll om värdesäkra
barnbidrag ledde till en riksdagsskrivelse
i frågan. Det är naturligt att vi är till -

fredsställda med att barnbidraget nu har
fått en reell förstärkning.

Även högern, som haft barnbidraget
som den kanske allra käraste besparingsposten,
har nu tillstyrkt denna förbättring.
Jag vill hoppas, herr talman,
att det är en bestående omvändelse.
Däremot vill man på högerhåll inte
acceptera barnbidragen som ett skattepolitiskt
instrument. Det kanske inte har
så stor betydelse, men det kan vara värt
att notera att de övriga partierna -— såsom
framgår av ett utskottsutlåtande vid
förra årets riksdag — betraktar barnbidragen
huvudsakligen som en skatteåterbäring
till barnfamiljerna.

Reformen innebär också en skatteutjämning
i den meningen, att man avlägsnar
vissa geografiska skillnader i
skattetyngden. Vi kommer ett steg närmare
målet: lika skatteuttag vid lika inkomst
och lika samhällsförmåner. En
millimeterrättvisa kan väl aldrig åstadkommas
därvidlag, men en betydligt
större rättvisa bör ligga inom räckhåll.

De åtgärder, som leder i den riktningen,
är främst dyrortsgrupperingens slopande
och förstärkningen av skattelindringsbidraget.
De sistnämnda har sin stora
betydelse för invånarna i de skattesvaga
kommunerna.

För vår del vill vi fortsätta på denna
skatteutjämningens väg. Men vi anser att
man framgent måste ta ett mer samlat
grepp på hela frågan, inte minst med
tanke på de uppgifter som väntar kommunerna
på skolans område. Här kan
man väl även nämna de stora kostnader,
som kommunerna har för sin andel
i folkpensioneringskostnaderna.

Det är nog inte så mycket att vinna
på en annan uppgiftsfördelning mellan
stat och kommun. Allmänt sett är det en
styrka, att allmänna förvaltningsåtgärder
handlägges av den kommunala självstyrelsen.
Däremot tror vi, att hela kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun
behöver överses och att statsbidragen
i betydande utsträckning måste läggas
om. Vi anser att statsbidragen till
väsentlig del bör kunna sammanföras
enligt den grundbidragsprincip, som vi

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35

har presenterat i ett annat sammanhang.

Jag skall inte närmare gå in på dessa
spörsmål utan vill endast framhålla, att
vi för vår del anser att de tillhör de angelägnaste
frågorna vid den översyn av
hela vår beskattning, som nu pågår.

En annan stor uppgift, som i en nära
framtid måste finna sin lösning, är att
de för närvarande avgiftsfinansierade
grundläggande socialförsäkringsförmånerna
skattefinansieras. Den frågan skall
tagas upp av en annan centerpartitalare,
varför jag inte skall beröra den vidare.

Herr talman! Jag vill avslutningsvis
yttra nagra ord mer principiellt om den
samverkan, som ägt rum i dessa frågor
mellan centerpartiet och regeringspartiet.
Först är då att säga, att frågorna
var under diskussion vid vårriksdagen.
Då försökte de borgerliga partierna att
samsas i syfte att nå en överenskommelse.
Det lyckades på en del punkter, men
det misslyckades på en punkt, som vi
ansåg vara den allra väsentligaste, nämligen
att om man höjer ortsavdragen, så
bör man även kompensera kommunerna
för det skattebortfall som då uppstår.
Jag säger väl bara sanningen, om jag gör
gällande att den frågan ville de två andra
partierna inte vara med om att lösa
på ett sätt som vi föreslog och fann riktigt.

Därefter har ju det inträffat, att man
på socialdemokratiskt håll var intresserad
av dessa frågor, vilket ledde till vissa
diskussioner, som sedermera utmynnade
i ett utskottsutlåtande, vilket jag
här inte skall referera, då det ju är allmänt
känt av denna kammare. När det
under höstriksdagen visade sig möjligt
att få till stånd en samverkan mellan
centerpartiet och regeringspartiet om en
stor skattereform efter just de linjer,
som vi eftersträvat, är det självklart att
vi inom centerpartiet var beredda att
medverka. Nu höjes de skattefria ortsavdragen
med full kompensation för
kommunerna, dyrortsgrupperingen avskaffas,
de skattesvaga kommunerna får
en förbättring, barnbidragen höjs o. s. v.
Naturligtvis är vi beredda att medverka
till de reformer, som vi själva under
åren har krävt. Skulle vi inte vara det,

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.
skulle vi svika vår uppgift som politiskt
parti.

Skall demokratien, den fria folkstyrelsen,
fungera är det nödvändigt att vi är
beredda till samarbete och samverkan.
Demokratien förutsätter helt enkelt hänsyn
till andra och vilja till samarbete.

Det gäller även samarbete över den
gränslinje, som vi dragit mellan regeringspartiet
och oppositionen. Det bör
vara oppositionens uppgift att söka skapa
förutsättningar för en ny regeringspolitik,
men detta kan ju inte få innebära
att vi under den tid vi väntar skall
säga nej till allt, som den nuvarande regeringen
har att komma med. Naturligtvis
måste det vara oppositionens uppgift
att försöka hyfsa den regeringspolitik,
som bedrives i dagens Sverige.

Den vilja till samarbete, som demokratien
förutsätter, utgör också demokratiens
allra största rikedom. I det sammanhanget
vill jag också betona angelägenheten
av att även det maktägande
partiet förstår nödvändigheten av ett
samarbete med oppositionen. Jag vill
gärna understryka detta, med tonvikt på
att det sagda givetvis gäller generellt i
olika frågor efter partiernas eget bedömande.

Skulle man, herr talman, döma av den
kritik, som högern och folkpartiet riktat
mot oss, så skulle samarbetet mellan
regering och opposition strängt taget endast
tillåtas, då högern och folkpartiet
hjälper regeringen att avvisa de krav på
exempelvis ökade folkpensioner, som vi
från vårt håll fört fram eller — för att
ta ett annat exempel — när vi önskat
bättre kreditmöjligheter inte minst för
småföretagsamheten. Det skulle enligt
min mening vara att gå ett stycke för
långt om inte nämnda tankegångar skulle
vara ömsesidigt giltiga för alla partier
och om de inte skulle kunna betecknas
som ett handlande i demokratiens
anda.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att fä yrka bifall till de av vårt parti till
betänkandet fogade, av herr Spetz mycket
riktigt till tretton räknade reservationer.
I övrigt yrkar jag bifall till utskottets
hemställan.

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1901 fm.

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! I det anförande, som
just hållits, uttalade sig den ärade representanten
för centerpartiet för, som han
ungefär sade, en samverkan över gränserna
mellan de olika partierna, och vidare
uttalade han sig, något överraskande,
för angelägenheten av att skapa
förutsättningar för en annan regeringspolitik.
Vad den senaste frågan beträffar
skulle jag vilja rikta ett direkt
spörsmål till herr Sundin: Skapar man
förutsättningar för en annan regeringspolitik
här i landet genom att i den
dominerande fråga, som vi nu har framför
oss, gå till väga på det sätt som vi
nu alla känner till att centerpartiet gör?

I början av sitt anförande hade herr
Sundin ett resonemang om vad han
kallade »parlamentariska aspekter» på
denna angelägenhet och anförde en
hel del siffror beträffande partiförhållandena
i riksdagen m. m., som givetvis
var riktiga. Av detta material drog han
emellertid den slutsatsen att därest man
vill skapa möjligheter för regeringen att
undvara kommuniströsterna så finns
det ingen annan utväg än att stödja regeringen,
där så ansågs önskvärt, och
så kan man möjligen resonera. Men,
herr Sundin, jag tror att många här i
kammaren av det avsnittet i herr Sundins
anförande fick intrycket att man
här kunde spåra antydningar om en
politik på lång sikt från centerpartiets
sida av samma gestaltning som den som
har tagit sig uttryck i ståndpunktstagandet
i den här föreliggande frågan, ty
annars hade de anmärkningar, som herr
Sundin gjorde, och de siffror, han
nämnde, intet större intresse, eftersom
de alla var bekanta.

Jag frågar alltså: Föreligger här i
den överenskommelse, som nu har träffats,
vissa ting beträffande framtiden?
Är överenskommelsen en s. k. isbergsöverenskommelse
som är sådan att det,
som finns över ytan, är det lilla och
det som ligger under ytan det stora och
väsentliga? För egen del har jag fått
den uppfattningen att så måste vara
fallet, ty annars finns ingen förklaring
till herr Sundins starka understrykan -

de av att den enda möjligheten att hålla
borta, som han sade, dessa »politikens
sabotörer» — det är en riktig beteckning
för kommunisterna — ifrån att
göra sitt inflytande gällande är en samverkan
med socialdemokraterna. Men,
herr Sundin, om man fortsätter med en
sådan politik i fråga efter fråga, bidrager
man då inte till att garantera ett
fortsatt socialdemokratiskt regeringsinnehav,
och, i så fall, motverkar man
inte fullständigt just de strävanden, som
herr Sundin i slutet av sitt anförande
gjorde sig till tolk för, nämligen att skapa
förutsättningar för en annan regeringspolitik? -

Herr SPETZ (fp) kort genmäle:

Herr talman! För att det inte i fortsättningen
skall bli en felaktig historieskrivning,
vill jag till herr Sundin säga
att från folkpartiets sida svävade vi aldrig
på målet när det gällde frågan om
full kompensation till kommunerna för
det skattebortfall som kunde orsakas av
en höjning av ortsavdragen. Var sedan
den verkliga viljan till samarbete finns
inom de olika partierna är en sak som
jag inte skall uttala mig om.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! När herr Hagberg säger
ungefär så här att om man tror att
man med den framställning som jag
har gjort och med det handlande som
ligger bakom kan skapa en annan politik
än regeringspolitiken, då vill jag
bara säga följande till herr Hagberg.
.lag har fått den bestämda uppfattningen
av personliga uttalanden från såväl
högermän som folkpartister och alldetes
speciellt av deras tidningar, när
detta förslag lades fram, att man hävdar
att det är en höger- och folkpartipolitik
som här presenterats. Herr Hagberg
bör därför i detta sammanhang
inte säga att vi i och med att denna
samverkan skett slagit undan möjligheterna
för en annan politik. Som jag
ser det förhåller det sig snarare tvärtom.

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.
När det gäller den röstning som skall det är väldigt svårt att åstadkomma
ske i denna kammare är förhållandet detta.

av herr Hagberg och andra här i kam- Här har sagts att denna proposition
maren mycket väl känt, och skulle kän- rimligen inte borde ha lagts fram under
nedomen vara för stor så ber jag om höstriksdagen. Herr Hagberg kritiseraöverseende
för att jag rekapitulerade de propositionen utifrån synpunkterna
vad som skulle kunna hända vid en att den inte innehöll någon beskrivning
eventuell omröstning. Jag ville göra det beträffande det statsfinansiella laget,
endast av den anledningen, herr Hag- att förslagen inte hade remitterats till
berg, att det i dagens läge borde vara ett myndigheter o. s. v., men han ansåg
observandum för de demokratiska par- inte att regeringen borde ha väntat med
tilerna att handla på ett sådant sätt att förslagen. Han fann i stället att betraf inte

dessa, som jag än en gång inte skall fande vissa ting var det mycket till nämna

vid samma namn, får bestämma fredsställande att de kommit fram. Herr
hur politiken på avgörande områden Spetz ställde sig mera på den konstituskall
gestaltas. tionella ståndpunkten. Det kan finnas

När det gäller det samarbete som skäl för riksdagen att beakta just dessa
har ä*t rum vill jag påminna om vad synpunkter. Det är riktigt att i riksdagssom
har timat i riksdagen tidigare. Det ordningens § 54 står att propositionerna
har förts förhandlingar emellan partier- skall läggas fram efter vissa angivna
na exempelvis innan propositionen be- regler om det inte länder riket till men,
träffande försvaret lades fram. Man och herr Spetz var alldeles övertygad
blev ense i den frågan, och det skrevs om att detta senare här inte var fallet,
en proposition mot vilken inga parter Den tvärsäkerhet med vilken herr Spetz
hade någonting att invända. Samma uttalade sig — han gör så ibland
sak skedde när pensionsfrågan skulle tror jag gjorde intryck på kammaren;
behandlas 1958. Även om inte folkpar- men nu råkar det vara så att vi har
tiet har velat ge samma officiella karak- olika mening om vad som skall anses
tär åt det samarbete som partiet förde, vara en åtgärd som länder riket till
har det anledning att minnas årtalet men och vad som skall anses vara nöd1959
då det fördes förhandlingar om vändigt och angeläget ur medborgarnas
ett visst samarbete, och de fördes på synpunkt.

samma sätt som det som nu har skett Herr Spetz aktade sig för att nämna
emellan vårt parti och socialdemokra- en sak som är mycket väsentlig inte
terna Är det månne på det sättet att det minst för det parti herr Spetz represenär
riktigt om det görs från den ena si- terar och det parti herr Hagberg repdan,
men om det görs ifrån det parti resenterar. Dessa partier har ju med
som i dagens politik är intressant, då olika varianter uttryckt den meningen
vill man inte vara med längre? att det är angeläget att vi får skatte sänkningar.

Och här föreligger nu ett
förslag till skattesänkningar. Vi behöver
Herr ERICSSON, JOHN, (s): inte här diskutera skattesänkningarnas

Herr talman! Det är en stor och om- omfattning, det föreligger i alla fall ett
fattande skattereform som nu behandlas skattesänkningsförslag; men efter herr
av riksdagen, och de här förslagen kom Spetz’ metod skulle sänkningen inte
väl som en överraskning för alla utom komma medborgarna till godo fore den
för regeringen. Jag vill gärna gratule- 1 januari 1963. Det är nämligen så, som
ra finansministern till konststycket att herr Spetz mycket väl vet, att kallskathålla
det hemligt. Det är en prestation, tetabellerna inte kan färdigställas förrinte
minst av alla de tjänstemän som än i mars månad om vi fattar beslut
har sysslat med detta spörsmål. Det nu — fattar man beslut under vårriksvar
alltså en primör som riksdagen fick. (lagen kan de nya avdragen tillämpas
Det är ju i sin ordning att så sker, men först i januari 1963. Kan det inte vara

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.
av värde att medborgarna får skattesänkningen
redan från den 1 januari
1962? — låt vara att källskattetabellerna
inte ändras förrän den 1 mars, men
skillnaden där får man ju räkna sig
till godo.

Jag tycker att eftersom det är en sådan
effekt av förslaget är det väl försvarbart
att regeringen kom med proposition
till höstriksdagen. Om nu herr
Spetz och hans meningsfränder hyser
en annan uppfattning, må det vara hänt;
var och en får ha sin mening om saker
och ting. Jag tycker i varje fall att förslaget
har en effekt som är så värdefull,
att man vill se till att det förverkligas
snarast möjligt.

Herr Spetz säger — och det är väl
närmast riktat till den meningsgrupp
jag företräder — att riksdagsmännen
slaviskt följer regeringen när den kommer
med sina propåer. Jag är kanske fel
person att uttala mig om detta, eftersom
det gäller bevillningsutskottet och eftersom
bevillningsutskottet inte avvisar
denna proposition. Det ställdes inget yrkande
om ett avvisande i utskottet; och
det kan ju hända att det är herr Spetz’
och andras åsikt att vi har för dålig
besättning i bevillningsutskottet. Det
borde kanske finnas litet karskare folk
där som är i stånd både att hålla en
princip och att förfäkta den.

Herr Spetz kritiserade vidare det faktum
att propositionen lagts fram nu medan
riksdagen i våras skrev till regeringen
och hemställde om en ortsavdragsreform.
Jag tycker nu inte det är
så farligt om ett utskott skriver till
Kungl. Maj:t och Kungl. Maj :t snabbare
än utskottet väntat effektuerar förslaget.
Det vore väl värre om riksdagen
skötte sig så att man skrev till Kungl.
Maj:t i en massa ärenden och Kungl.
Maj:t inte kunde vidtaga några åtgärder
i dessa. Den olycka som alltså skulle
ha inträffat enligt herr Spetz betraktar
inte jag som skadlig för utskottets prestige,
snarare tvärtom.

Det har sagts i den allmänna debatten
att regeringen kunde kosta på sig
att lägga fram den här propositionen
nu, medan samtidigt regeringspartiet

har avvärjt massor av förslag under
hänvisning till att det pågår en skatteutredning.
Ja, det är riktigt att vi har
hänvisat till skatteberedningen som motivering
för att avslå motionsvis ställda
yrkanden. Men det är ju inte som
man vill göra gällande att allmänna
skatteberedningen har akterseglats, att
denna uppgörelse mellan centerpartiet
och vårt parti skulle ställt skatteberedningen
åt sidan. Det är inte alls så. Allmänna
skatteberedningen fick en förfrågan
från finansministern, om den
ville utarbeta ett delförslag. Beredningen
sade då nej. Det är inte alls så att
Kungl. Maj:t i det här sammanhanget
har gått förbi skatteberedningen, utan
det var skatteberedningen själv som
ville syssla med skatteproblemet i stort
och menade att det här var en delreform.
Om en regering har den uppfattningen,
att den bör lägga fram förslag
för att åstadkomma en viss effekt, tycker
jag det är naturligt att regeringen
får använda de arbetsmetoder som står
till buds. — Allmänna skatteberedningen
har som sagt inte ställts åt sidan.

Jag tycker att det här förslaget innebär
åtskilliga framsteg, och det mest
anmärkningsvärda är väl att det som
möjliggör denna omfördelning av skatterna
är en höjning av den allmänna
varuskatten. En sådan höjning tillstyrkes
nu av samtliga demokratiska partier.

Jag är medveten om att man till mig
kommer att säga att man inte har ändrat
mening sedan 1959 — nu gäller det
en omfördelning av skatterna och inte
en höjning. Det beskedet får gälla för
vad det kan vara värt, men det är rätt
intressant att man säger att det inte är
fråga om någon skattehöjning utan om
en omfördelning av skatterna.

Jag undrar om inte herr Spetz var
på väg till det otillåtna i argumenteringen
när han citerade vad han sagt 1959,
säg på finansministern och sade att han
har lovat att citera klassiker varje gång
omsättningsskatten höjs. Anklagelsen
1959, herr Spetz, gick väl ut på att regeringen
gång efter annan när den kom
i svårigheter skulle höja varuskatten,

Onsdagen den 13 december 1901 fm.

Nr 35

eftersom det var så lätt. Den här höjningen,
herr Spetz, är ingen höjning i
den mening man talade om 1959, utan
nu gäller det en faktisk skattesänkning
— därom är vi alla ense, även om vi
inte är ense om beloppet. Det finns anledning
att hemställa att man åtminstone
talar om det och inte faller in i
den gamla jargongen, att nu kom det
första syndafallet — när kommer nästa?

Jag känner behov av att uttrycka mig
på det här sättet. Om nu riksdagens
partier är ense om att höja varuskatten
och om man principiellt är ense om att
föra över mer av skattebördan på den
indirekta skatten, då är det mycket
angeläget att göra klart för sig att vi
på det ena eller andra sättet måste skaffa
pengarna till statskassan. Då får vi
kanske tillgripa ytterligare höjningar av
varuskatten — märk väl: om vi vill göra
en ytterligare förskjutning från direkt
till indirekt beskattning.

Det finns skäl för den skattelättnad
som nu föreslås. Den kommer i första
hand att gynna de medborgare som har
små inkomster och har allra svårast att
betala skatterna, men det finns naturligtvis
också skäl emot en sänkning av
skatterna nu — jag håller med finansministern
om det — med tanke på de
rent konjunkturpolitiska aspekterna.
Jag tycker vi bör ha klart för oss att
vi bör beakta å ena sidan de konjunkturpolitiska
problemen och å andra sidan
den statsfinansiella ställningen ■—
de sakerna ter sig litet olika. Om jag
ser saken ur konjunkturpolitiska synpunkter,
kan jag inte finna annat än att
man måste hysa betänkligheter mot att
späda på köpkraften i nuvarande konjunkturläge.

När man söker skäl för en skattesänkning
är det lätt att finna sådana.
Om man nu bedömer läget så att vi har
utrymme för en skattesänkning, är det
naturligt att man höjer ortsavdragen
med hänsyn till den försämring av ortsavdragens
reella värde som har ägt rum
under årens lopp, och att man slopar
skattegrupperingen finns det ju också
starka skäl för. Jag tycker inte det är
så konstigt att utskottet skriver att man

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.
vid beskattningen inte längre bör ta
hänsyn till de olika orternas dyrhet.
Detta är ett principiellt ställningstagande
som utskottet gör. Partierna är ense
om det, och vi måste därför finna andra
möjligheter att, om så är nödvändigt,
kompensera befolkningen på vissa
orter på annat sätt än genom skattesystemet.
Jag tycker därför det är ologiskt
att nu när man är i färd med att
slopa det gamla systemet börja resonera
om att införa nya grupperingar för
ortsavdragen.

Ortsavdragshöjningen anses otillfredsställande,
därför att man skulle
kunna gå en bit längre — högern och
folkpartiet yrkar på det. Herr Hagberg
sade att han inte kunde finna det
så nödvändigt att stanna vid ett visst
kritstreck, men högern och folkpartiet
vill ju ha kritstrecket på ett annat ställe
— det är hela skillnaden. Högerns
höjning av de allmänna ortsavdragen
kostar 135 miljoner, och späder på med
ytterligare 35 miljoner genom höjda
ortsavdrag för folkpensionärerna.

Hade vi pengarna, skulle det väl finnas
skäl att se om vi kunde höja ortsavdragen
ytterligare — jag hör obetingat
till de människor som tycker det.

Jag vågar se saken så, att vad som
nu genomföres är en första början till
en justering av ortsavdragen. Det bör väl
också vara en början till förändring av
gränsen för skyldighet att avge självdeklaration.
Regeringen föreslår nu i det
avseendet en höjning från 1 200 till 2 400
kronors inkomst. Siffran 2 400 passar
bra när det gäller ensamstående, men
den passar inte alls för äkta makar. För
sådana blir ortsavdraget nu 4 500 kronor.
Det innebär att vi ålägger äkta makar
med en inkomst av låt mig säga 3 000
kronor att avge självdeklaration, trots
att vi är medvetna om att vederbörande
inte får någon skatt. Orsaken till att
vi ålägger dem deklarationsskyldighet
är helt enkelt att vi blandar samman
skattebetalning och uppbörd av sjukförsäkrings-
och pensionsavgifter. Därför
måste vi dras med detta. Det vore angeläget
att snarast möjligt få till stånd en
ordning där deklarationsskyldighet in -

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.
träder vid den gräns där ortsavdragen
slutar, således 4 500 kronor för äkta
makar. Det är en reform som jag anser
att man bör överväga. Kanske kommer
en dylik reform att ingå i allmänna skatteberedningens
förslag. Jag har dock
ingenting emot om finansministern skulle
komma före beredningen även i det
avseendet. Det skulle naturligtvis kosta
en del pengar. Den reform som finansministern
nu föreslår stannar vid ett
inkomstbortfall för staten av 20 miljoner
kronor. Det kan inte bli så förfärligt
dyrt att nå korrespondens på 4 500-kronorsnivån när det gäller äkta makar.
Utskottet har alltså, tycker jag, starka
skäl när det framhäver önskemålet om
en reform i detta avseende. Vi får se
när den kan förverkligas.

Med nuvarande inkomstutveckling spelar
de generella avdragen allt större roll.
Det kostar då naturligtvis mycket pengar
att reformera så att säga i hottnen på
skattesystemet. Det finns nu 4 200 000
inkomsttagare. 3 850 000 av dessa har inkomster
under 20 000 kronor, och
350 000 har inkomster över 20 000 kronor.
Om vi räknar inkomstenheter,
d. v. s. räknar samtaxerade makar som en
enhet, blir siffran 3 470 000. Härav har
2 950 000 inkomster under 20 000 kronor,
och 520 000 har inkomster över 20 000
kronor. Fördelningen är således enligt
dessa sista siffror 85—15.

Om man räknar efter skattebetalningen,
d. v. s. statsskatt och kommunalskatt
samt pensionsavgifter, betalar de
inkomsttagare som har under 20 000 kronor
sammanlagt 5,8 miljarder. Inkomsttagarna
med över 20 000 kronor betalar
4,2 miljarder. Bolag och ekonomiska föreningar
betalar 1,5 miljarder.

Nu sker, som alla vet, en mycket markant
och glädjande förskjutning i inkomsterna.
Gruppen över 20 000 växer
mycket snabbt. Det har skett en mycket
stor förändring i denna riktning under
de två senaste åren, och det blir väl
likadant under det år som nu är inne.
Med denna utveckling och den pågående
penningvärdeförändringen blir det allt
fler som drabbas av den progressiva beskattningen,
om vi inte gör någon för -

ändring. I det avseendet har Kungl. Maj:t
nu föreslagit en reform, som helt naturligt
inte tillfredsställer alla men som
alla dock anser vara ett steg i rätt riktning.
Jag vill på denna punkt säga, liksom
jag sagt om den nu föreslagna reformen
i dess helhet, att jag anser det vara
angeläget att vi så snart som möjligt får
till stånd en ändring.

Från olika håll har framförts en
mängd önskemål när det gäller den nu
föreslagna reformen. Det är rätt naturligt
att så är förhållandet. Vi är ense
om att kommunerna skall ha kompensation
för bortfallet i deras skatteunderlag.
Det är ingen stridsfråga numera. De
finns som vill gynna speciella grupper.
Mest markerat är detta i fråga om folkpensionärerna
och förvärvsarbetande
kvinnor, som man vill placera i en speciell
ställning. Beträffande dessa önskemål
inskränker jag mig till att konstatera,
att 1960 års riksdag reformerade
familjebeskattningen. Jag utgår från att
herr Eriksson i Uppsala kommer att diskutera
denna fråga närmare, varför jag
inte skall uppehålla mig ytterligare vid
den. Så mycket får man väl säga att en
av de angelägnaste uppgifterna för vår
skattepolitik är att beakta barnfamiljernas
speciella problem.

Här föreligger en hel serie motioner
med varjehanda yrkanden, något som
satt sin prägel på utskottets betänkande.
Sparmotionerna är ingen nyhet utan
snarare gamla bekanta. Nu har ju riksdagen
beslutat öka det s. k. sparavdraget
från 400 upp till 800 kronor, och försäkringsavdraget
har ökats till motsvarande
belopp. Då man gjorde det sista
gav man väl försäkringsbolagen besked
om att de kunde säga i sin argumentering:
»Nu betalar staten ytterligare 200
kronor på premierna.» Det kan bli fråga
om rätt betydande belopp, och man
kan ju säga att det är en mycket effektiv
propagandaform då det åberopas att
hälften av kostnaderna betalas av det
allmänna. Jag är inte säker på att det i
längden går att tillämpa sådana premieringsmetoder.
Ty varför skulle de begränsas
just till försäkringssparande!?
Man kan ju sträcka ut dem till alla möj -

Onsdagen den 13 december 1901 fm.

Nr 35

liga områden med motiveringen att det
ger så bra resultat om man gör på detta
sätt.

När det gäller varuskatten har jag antytt
att vi är ense om själva förslaget till
höjning, medan vi har olika meningar
om vad man borde ändra i bestående
lagstiftning. Här föreligger yrkande om
att investeringsvarorna skulle undantas
från varuskatten. Men om samtliga demokratiska
partier säger att mer av skattebördan
skall flyttas över på indirekt
beskattning, kan vi då undanta en tredjedel
av hela underlaget för varuskatten?
Detta är nämligen innebörden av yrkandet
att investeringsvarorna skulle undantas.
Enligt min mening kan sådant
inte vara praktisk politik.

Man yrkar också att vissa bvggnadsvaror
skall undantas, därför att det eljest
blir en snedvridning i konkurrensen
mellan dessa och andra byggnadsvaror.
Det kan ligga någonting i den propån.
Jag tror dock inte att man kan undanta
byggnadsvaror på detta sätt — det
gäller ju i första hand betongvaror. Möjligen
skulle man kunna finna en annan
form för beskattningen, som i viss mån
tog hänsyn till dessa önskemål, men att
lägga dessa varor utanför beskattningen
är såvitt jag förstår omöjligt.

Utskottet är ense när det gäller ersättningen
till affärsmännen för att de betalar
in den varuskatt som statsmakterna
ålagt dem att inbetala. Det är ju inte
konsumenterna utan affärsmännen som
har ansvaret för skattebetalningen och
skall redovisa varuskatt på omsättningen.
Vi minns att det var en tillfällig majoritet
i riksdagen som beslöt ersättningen
till affärsmännen. Systemet kan dock
knappast sägas ha varit riktigt väl utformat,
och nu har Kungl. Maj:t försökt
rätta till det, varefter utskottet gjort ytterligare
ett försök i den riktningen.
Bifallcs utskottets förslag i detta avseende
får vi ju se om en kommande riksdag
rättar till det ytterligare.

Två skatter är mycket kontroversiella,
såsom redan har påpekats, nämligen
bensinskatten och brännoljeskatten. Herr
Spetz ömmade särskilt för dem som har
så små inkomster, att de inte kan till 3

Första kammarens protokoll /.%/. ,\r 3ö

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.
godogöra sig ortsavdragen, och tyckte
att man i varje fall borde bespara dem
den väldiga börda som dessa drivmedelsskatter
kommer att innebära. Jag utgår
från att herr Spetz inte tror att alla
dessa människor har bil. Visserligen är
deras inkomster officiellt små, men eftersom
de skulle drabbas så hårt av drivmedelsskatterna
måste det bero på att
de mycket ofta är tvungna att åka bil
eller liknande. Gäller det omnibussarna,
som herr Spetz talade om, så har ju samhället
bidragit med subventioner; och det
kan vi väl göra om vi tycker att bussnätet
skall hållas intakt.

Men när det gäller brännoljeskatten
sade herr Spetz — och det var hans fulla
rätt — om reservationen till bevillningsutskottets
betänkande nr 74 att den ena
sidan slår ihjäl den andra. Ja, det kan
man väl säga, men hur många av denna
kammares ledamöter har klart för sig,
herr Spetz, att om vi tar fyra öre på
brännoljan så innebär det i realiteten ett
öres höjning, men bortfall av en rättighet
till restitution? Jag begär inte att så
många av ledamöterna skall känna till
det. I våras kom ju en proposition med
en rent teknisk omläggning av brännoljeskatten,
innebärande sänkning av priset
med tre öre för vissa förbrukare, och nu
föreslår Kungl. Maj:t fyra öres höjning
på skatten. Då tar vi oss friheten att
säga, att det blir netto ett öres höjning.
Herr Spetz kritiserade detta, men jag
tror att det har en uppgift att fylla att
man påpekar den saken, och detta är
just vad vi vill göra i vår reservation.
Men jag begär som sagt inte att riksdagens
ledamöter skall precis följa med
en sådan sak från vårriksdagen till höstriksdagen
— det är nästa omöjligt för
dem som inte fått till speciell uppgift
att följa dessa frågor. Jag menar alltså
att belastningen pa denna punkt inte blir
särskilt svår.

När det gäller bensinen undantogs ju
den förra gången, också genom en tillfällig
majoritet i riksdagen. Vi är nu
uppe i en varuskatt på C procent. Om
man applicerar det på ett bensinpris,
inklusive skatt, på låt oss säga 75 öre,
kan kammarens ledamöter snart räkna

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1901 fm.

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.
ut vad det skulle bli. Nu har vi en speciell
anordning när det gäller bensinskatten,
och det antydde också herr
Spetz, nämligen en s. k. specialdestination.
Alla som i olika sammanhang talar
om att vi skall spara på statsutgifterna
borde kunna enas om att det inte är
någon ändamålsenlig anordning att på
det sättet slänga dessa pengar in i ett
särskilt fack. Bland annat medför det ju
det otyget, som herr Spetz talar om, med
restitutionskrav från alla möjliga håll,
där man använder pengarna mer eller
mindre välbetänkt. Nu har vi det emellertid
som vi har det.

Ett allmänt krav som i dessa sammanhang
ställs är att vi skall bygga flera
vägar. Jag har uppmärksammat en sak,
och jag utgår från att även reservanterna
har gjort det, nämligen att de instanser
som tidigare regelmässigt brukade
opponera mot bensinskattehöjningar
denna gång inte gör det med samma argumentering
utan nu säger att om vi höjer
bensinskatten ser vi väl också till att
de pengar som flyter in går till vägväsendet.
Det är en väsentlig skillnad. Kräver
man mera vägbyggande får man nog
också ta konsekvenserna och följa med
när det gäller beskattningen på dessa varor.
Och märk väl att vi inte beskattar
dem hårdare än att man kan säga att
om bensinen hade varit med i den allmänna
varuskatten hade det blivit ungefär
likvärdigt. Då säger kanske någon
att bensinen redan har beskattats så
hårt, och det är riktigt, men det finns
också andra varor där vi har lagt skatt
på skatten och inte haft några betänkligheter
inför den saken. Det motivet tror
jag därför inte håller.

Jag erkänner att detta är ett mycket
ömtänt ämne, men herr Sundin borde
väl kunna komma med någon lösning.
Han var angelägen om att vi inte skulle
behöva ha hjälp av det politiska livets
sabotörer. Ja, herr Sundin, befria oss
från dem och hjälp till så att vi här
slipper få ett utslag som gör att de bestämmer
— det var ju det herr Sundin
ansåg vara angeläget. Om vi får den
hjälpen tycker jag nog att vi tryggare

skulle kunna gå till voteringen i morgon.
I vilket fall som helst har utskottets
majoritet när det gäller bensinen bestämt
hävdat att det inte finns någon
anledning att göra åtskillnad på bensinen
och andra varor, och detsamma gäller
om brännoljorna. Det är bara den
skillnaden att beträffande den frågan är
vi reservanter i stället för majoritet, som
vi är i det andra betänkandet.

Propositionens grundtanke, nämligen
att omfördela en stor summa skattepengar
och att sänka skatterna med en
mindre summa, tillstyrker utskottet. Förslagen
om att höja ortsavdragen och att
slopa skattegrupperingen samt att höja
beloppen när det gäller deklarationsgränsen
går alla i sådan riktning att de
inte behöver försvåra den framtida utformning
av ett skattesystem som jag
hoppas skall leda fram till en definitiv
källskatt. Detta betyder oerhört mycket
för många människor, och då bör vi inte
vidtaga åtgärder som försvårar att nä
det målet.

Jag har redan sagt att varuskatten tillstyrkes
av alla demokratiska partier, och
det är i och för sig glädjande. Yrkandet
om att lägga om skatten från detalj- till
partihandelsledet är vi nog inte mogna
för. Först bör vi fråga hur långt riksdagen
ämnar gå när det gäller en omfördelning
från direkt till indirekt skatt.
När vi får svar på den frågan har vi
kanske lättare att bedöma om vi skall ha
varuskatt i detaljhandelsledet eller i partihandelsledet
eller måhända i bägge leden.
Det har man ju i andra länder, jag
förstår varför man har det, och det förstår
säkert också kammarens ledamöter.

Utskottets majoritet har inte velat tillstyrka
att riksdagen skall gå längre än
regeringen har gjort. Vi skall hoppas att
vi får en sådan ekonomisk utveckling
här i landet som ger oss möjlighet att
fortsätta reformarbetet. Det är glädjande
att höra att så många räknar sig till godo
de framlagda förslagen. Kanske inte
herr Spetz, men herrar Hagberg och
Sundin tyckte sig känna igen åtskilligt
i förslagen. Om så är förhållandet, är
det ju ett bra förslag som Kungl. Maj:t

Onsdagen den 13 december 1901 fm.

Nr 35

har lagt fram. De små justeringar som
utskottet har gjort är bara små garneringar
i kanten.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
hemställan i betänkandet nr 79
och till reservationen i betänkandet nr
74.

Herr SPETZ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Vad beträffar den konstitutionella
sidan av saken finns det
väl ingen anledning att diskutera någon
längre tid om detta teoretiska spörsmål.
Ordföranden i bevillningsutskottet erkände
själv att detta förslag kom som en
överraskning. Hade det inte kommit, hade
alltså varken han eller någon annan
människa känt det särskilt tungt att betala
den skatt som skulle ha kommit att
uttas nästa år. Man anser att det är praktiskt
att få de nya skattereglerna gällande
fr. o. m. den 1 januari 1962, och så
jämställer man det med allvarligt men
för riket. Det tycker jag är en inflation
i ord som jag inte vill vara med om,
men den är, kan jag säga, typisk för
riksdagens sätt att se på bokstaven när
det gäller våra grundlagar — det är
inte första gången något sådant sker.

Vidare hade ordföranden missförstått
mig på något sätt eller inte lyssnat tillräckligt
uppmärksamt, när jag sade att
riksdagen åtminstone borde förskona de
små inkomsttagarna ifrån den höjning
av varupriserna som måste bli en oundviklig
följd av ökade transportkostnader.
Jag talade alltså inte om bensinprisets
betydelse för dem som har bil. Det är
väl ofrånkomligt att varupriserna kommer
att stiga, inte bara på grund av höjningen
av omsättningsskatten utan även
på grund av höjningen av drivmedelspriserna.
Det blir en adderad höjning av
varupriserna, men riksdagen har möjlighet
att hjälpa dem som har de allra
lägsta inkomsterna. Det finns bara en
enda möjlighet att göra det.

Bevillningsutskottets ärade ordförande
ansåg att jag gick på gränsen av det
tillåtna när jag gick tillbaka till 1959 och
motståndet mot omsättningsskatten då,
eftersom det den gången var frågan om

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.
att lägga en börda på den andra, vilket
det inte är frågan om i dag. Men motiveringen
mot omsättningsskatten var väl
bl. a. — för många av oss kanske rent
av i huvudsak — den att detta är ett så
oerhört lättvindigt sätt att öka skattebördan
att vi inte ville vara med om
att ge regeringen det instrument som omsättningsskatten
utgör. I detta fall tror
jag inte att det finns någonting att ta
tillbaka.

Sedan vill jag påpeka än en gång vad
jag har sagt tidigare, nämligen att jag
inte tror att vi bör tala så där väldigt bestämt
om att det här är frågan om en
skattesänkning, tv vi vet inte vilka belopp
som inkomstskatten kommer att ge
eller vilka belopp omsättningsskatten
kommer att ge. Det kan tänkas — som
jag sade i mitt första anförande — att
det blir en skatteskärpning, att ytterligare
en börda kommer att läggas på de
skattskyldiga.

Vad beträffar vägarna kan jag kanske
få återkomma.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det finns få ledamöter
i den här kammaren som jag har lärt
mig uppskatta lika mycket som bevillningsutskottets
ärade ordförande, herr
Ericsson i Kinna. När han i det här
sammanhanget ställer en viss fråga förstår
jag honom, eftersom jag vet att han
inte är i avsaknad av humor, men den
humor han nu visar prov på förefaller
mig rätt blygsam. Det hade ju funnits
möjlighet exempelvis att vädja till finansminister
Sträng i en sådan här fråga,
så hade vi sluppit undan de s. k. sabotörerna.
För övrigt, herr talman, riktade
jag i en föregående replik en fråga
till kamraterna och vännerna inom högern
och folkpartiet om hur de ställde
sig i det här parlamentariska läget. Det
iir möjligt att när de lämnar svar på den
frågan, får bevillningsutskottets ärade
ordförande det svar han vill ha.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Av den debatt som förts
hittills framgår det ju att partierna är

Nr 35

Onsdagen den 13 december 19<i 1 fm.

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.
eniga om att beslut skall fattas om ändringar
i beskattningsreglerna redan under
höstriksdagen, även om det råder
delade meningar om hur dessa ändringar
skall genomföras och vad de skall innebära.
Trots den enigheten tror jag liksom
några föregående talare att det finns
många som är konfunderade inför det
som nu har tilldragit sig, och skälen härtill
har delvis anförts förut. Jag har för
min del fäst mig vid att när finansministern
lämnade kompletteringspropositionen
i våras så var han på grund av
vissa motioner under vårriksdagen inne
på att man skulle kunna tänka sig en
höjning av ortsavdragen men att »en
höjning av ortsavdragen kommer att
medföra en sådan påfrestning av statsbudgeten,
att den synes kunna genomföras
endast i samband med en omläggning
av beskattningen». Han trodde då
att det skulle vara möjligt att under nästa
år få den här frågan redovisad. Till
yttermera visso underströk finansministern
i statdebatten den 29 maj att dessa
problem, som ju inte bara behövde inskränka
sig till ortsavdragen, var så betydelsefulla
att de knappast kunde vara
lösta till höstriksdagen. »Det tar nog
längre tid att se över denna fråga», sade
finansministern. Tydligen ansåg han
att det var många och viktiga saker som
måste övervägas. Med den motiveringen
stödde bevillningsutskottets majoritet
och herr Sträng varandra i strävandena
att avslå folkpartiets förslag om omedelbar
höjning av ortsavdragen.

Man må därför förstå dem som inte
har kunnat följa med i svängarna när
finansministern nu några månader efter
det uttalandet kommer med en omfattande
skatterevision. Av debatten här i
dag — av både bevillningsutskottets ordförande
och av herr Sundin — har jag
förstått att det kan finnas åtminstone
två skäl till denna finansministerns ändring
av uppfattning. Antingen har finansministern
funnit — något som jag
tyckte att bevillningsutskottets ordförande
liksom ville antyda —• att dessa problem
varit så pass enkla att det räckt
med en relativt flyktig blick på förhållandena
eller också var det — och den

slutsatsen kan jag nästan dra efter herr
Sundins anförande —■ det utlovade stödet
från centerpartiets ledare, som gjorde
att herr Sträng blev på det klara
med att förslaget skulle gå igenom. Det
var då obehövligt att offra tid och krafter
på ytterligare utredningar även i en
sådan viktig sak som herr Hagberg påpekade,
nämligen remissbehandlingen av
skatteskalorna.

över huvud taget tror jag att alla kan
vara överens om att det förslag som finansministern
här framlägger under
normala förhållanden skulle på grund
av sin betydelse ha kommit att prövas
betydligt noggrannare än vad som har
skett nu.

Låt mig i detta sammanhang rent parentetiskt
få anföra en reflexion som
jag har gjort. Fastän finansministern i
våras inte kunde vara med om en höjning
av ortsavdragen, därför att det skulle
kosta 345 miljoner kronor, inklusive
ersättning till kommunerna, utom i samband
med en omläggning av beskattningen
i övrigt, förefaller det resonemanget
nu inte vara behövligt. Här framlägges
ju nu ett bortfall — jag använder
det uttrycket — på 300 miljoner kronor.
Skillnaden mellan 300 miljoner och 345
miljoner kronor är inte större än att den
faller inom driftbudgetens felmarginal.
Redan i maj visste man förresten att budgeten
skulle bli avsevärt överbalanserad.

Jag drar den slutsatsen av vad som
har förekommit, att den ändring i synen
på skatteärendenas förberedande behandling,
som har inträffat hos finansministern
från maj till oktober, är en
följd av det stöd som herr Hedlund utlovade
från centerpartiet och som gjorde
att finansministern, medveten om att
förslaget i stort sett skulle gå igenom,
inte ansåg sig behöva gå den vanliga vägen
och visa sedvanlig omsorg om förutsättningarna
för denna viktiga reform.

Utan att gå närmare in på vad detta
kan betyda för det aktuella fallet, den
fråga vi nu behandlar —• reformen måste
ju som helhet betraktas som ett provisorium
— torde man kunna konstatera
att om förfarandet med en ofullständig
och lätt överhalkad förberedel -

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35

se av viktiga frågor skulle bli kutym i de
fall, där regeringen i förväg kan skaffa
sig löfte om stöd från en bredare front,
tror jag man är inne på en mycket beklagansvärd
utveckling. Inte minst ur
den synpunkten ter det sig betänkligt
med förhandsutfästelser till regeringen
från utanför regeringen stående partier,
därest det inte är så att det, som skett
i några fall, har varit fråga om beredningar
som tillsatts med representanter
från alla partier, vilka representanter
också kan rådgöra med sina meningsfränder.
I sådana fall görs det för övrigt
ofta mycket grundliga utredningar. Här
har t. ex. nämnts försvarsöverenskommelsen,
då det gjordes oerhört ingående
överväganden.

Jag har en gång tidigare i denna kammare
givit uttryck åt den uppfattningen
att även om det är naturligt att partier,
som i stort sett har samma samhällssyn,
i många viktiga frågor stannar på
samma principiella linje, så är det inte
heller onaturligt om strävan efter att
uppnå goda demokratiska lösningar i
vissa fall kan leda till praktiskt samarbete
mellan ett eller flera oppositionspartier
och regeringspartiets företrädare i
utskott och kamrar. Detta är emellertid,
herr talman, en annan sak än vad som
har förekommit i denna fråga, där regeringen
och herr Hedlund under sommaren
förhandlat och gjort upp. Även
om jag liksom herr Spetz anser att detta
tillhör de mänskliga rättigheterna, är det
dock klart att detta förfarande, att ett
oppositionsparti ger en stödförklaring i
förväg, är något som högeligen måste
komma i beaktande vid varje bedömning
av den politiska situationen. Alldeles
särskilt gör man den reflexionen sedan
man har hört herr Sundins parlamentariska
resonemang för en stund sedan.
Enligt detta resonemang rycker
centerpartiet ut som en Sankt Göran mot
den kommunistiska draken. Åtminstone
när herr Sundin höll sitt anförande tycktes
det inte ha fallit honom in att socialdemokraterna
själva utan herrar
Hedlunds och Sundins medverkan kan
utforma sin politik sa, att det komnui -

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.
nistiska parlamentariska inflytandet blir
obefintligt.

Låt mig också med anledning av centerpartiets
intresse för den samverkan
som herr Sundin talade om konstatera
att jag är fullt medveten om att centerpartiet
är intresserat av samverkan men
att det därvid företrädesvis tycks vara
en samverkan med socialdemokraterna
och regeringen. Det finns exempel
på att herr Sundins parti inte varit
intresserat av överläggningar med s. k.
borgerliga partier.

Här har bevillningsutskottets ordförande
nyligen tagit upp frågan om omsättningsskattens
höjning. Han har rätt
i vad han sade, att när folkpartiet ansett
sig ej böra motsätta sig en höjning
betyder det att vi alltjämt vidhåller den
ståndpunkt vi tidigare har intagit. Folkpartiet
motsatte sig omsättningsskattens
införande, emedan åtgärden framför
allt innebar en stor skattehöjning som
lades ovanpå tidigare skattebördor, såsom
herr Spetz nyss påpekat. Men folkpartiet
har i flera sammanhang gett till
känna att det mycket väl kan tänka sig
en höjning av den indirekta beskattningen,
om den företas som ett led i
en omläggning från direkt till indirekt
beskattning och inom ramen för en
sänkning av det totala skattetrycket.
Folkpartiet har aldrig bundit sig för
just omsättningsskatten som den rätta
formen för en indirekt beskattning. Vi
har påyrkat att den översyn av skattesystemet
som redan 1959 fördes på tal
från folkpartiets sida skulle vara obunden
och kunna gälla olika former av
indirekt skatt. Den inställningen har
vi alltjämt. Det är riktigt som herr John
Ericsson sade att när vi nu inte motsätter
oss en höjning av omsättningsskatten
så är anledningen därtill att de av
oss framförda förutsättningarna åtminstone
i princip blir tillgodosedda,
låt vara att den praktiska utformningen
inte är i allo tillfredsställande.

Det är också vår tro att oavsett vilket
system för indirekt beskattning som
skattebcredningen kan komma fram till,
skall den partiella överflyttning av skat -

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1901 fm.

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.
tebördan från direkt till indirekt beskattning
som kan komma att beslutas
icke vara hindrande för sakliga överväganden
vare sig i skatteberedningen
eller här i riksdagen.

Herr Spetz har här berört flera av
detaljerna i folkpartiets motioner liksom
även åtskilligt av den bakgrund
som vi har angivit för vår ståndpunkt.
Andra talare kommer att belysa olika
avsnitt av våra yrkanden, vilkas detaljer
för övrigt tydligt framgår av motionerna
och reservationerna. Jag skall
därför icke gå in på någon detaljdebatt
utan bara göra vissa allmänna reflexioner
på några punkter.

1 likhet med vad som tidigare skett
från en del håll kan inte heller jag underlåta
att förvåna mig över att skattesänkningsvinsten
så starkt understrukits
i propositionen. Där poängteras
på olika sätt och i olika sammanhang
att man företar en sänkning av inkomstskatten
för alla. Det tabellmaterial som
står till förfogande i propositionen
handlar uteslutande om hur inkomstskattesänkningen
verkar för enskilda i
olika skattelägen. Däremot finner man
ingenting i tabellform om hur totalutfallet
av skattereformen, inklusive skattehöjningarna
kan verka för olika inkomstgrupper.
Här nöjer man sig med
att hänvisa till ett totalt statligt bortfall
på 300 miljoner kronor vid fullt genomslag.

I många andra anföranden har gjorts
jämförelser om vad dessa 300 miljoner
innebär. Såvitt jag förstår innebär de
inte mer än ett återförande av ortsavdragens
realvärde till 1958 års nivå.
Någon skattelättnad i övrigt är det inte.
Regeringen rättar alltså till en del av
de orättvisor i beskattningen vilka inkomst-
och prisutvecklingen under senare
år medfört.

Att med hänvisning till den totala
nettominskningen i skatt — jag använder
alltjämt det uttrycket för korthetens
skull — på 300 miljoner skapa intrycket
att varenda människa kommer att
få en skattelättnad är dessutom, som
här tidigare påpekats, oriktigt. När jag
läste skattepropositionen och skulle för -

söka bilda mig en uppfattning om den
samt började räkna på dessa saker, kom
jag faktiskt att tänka på en bok som
en amerikan gav ut för några år sedan
och som bar den i detta sammanhang
ganska chockerande titeln »Hur man
ljuger med statistik». Den handlar om
hur man av ett ofullständigt material
kan dra missvisande slutsatser. Jag tror
att oppositionen i förevarande fall haft
en viktig uppgift att fylla, då den påvisat
det förhållandet att fastän minskade
skatteuttag och höjda bidrag överstiger
den ökade skatteintäkten med 300
miljoner kronor, så betyder detta inte
att alla får skattelättnader. Ett icke föraktligt
antal skattebetalare får skattehöjning.

Det verkar som om bevillningsutskottet
inte skulle vara särskilt intresserat
av den saken. I varje fall får jag det intrycket
när jag läser utskottsmajoritetens
uttalanden. Beträffande »förmenta»
skattehöjningar för vissa skattskyldiga,
säger man, vill utskottet framhålla att
betydelsen härav inte bör överdrivas.
Jag delar uppfattningen, att betydelsen
inte bör överdrivas, men den bör inte
heller underskattas. Här gäller det ju
dock inte så få personer i ortsgrupp V
— kanske också några i ortsgrupp IV —
för vilka det bara inte blir någon skattesänkning,
utan det blir en skattehöjning,
låt vara inte alltför väsentlig.

Jag tycker att det är märkligt, att bevillningsutskottets
majoritet här tar så
lätt på frågan och att det bland majoritetens
förespråkare skämtas med att den
skattelättnad som folkpartiet föreslår
blir så liten för de grupper det gäller.
Är det då bättre att ta en skattehöjning?
Jag tror att utskottsmajoritetens argument
har svårt att gå hem hos dem som
berörs i de ortsgrupper jag nämnde —
familjer utan barn med en inkomst mellan
8 000 och 16 000 kronor och ensamstående
med en inkomst mellan 6 000 och
8 000 kronor. För dem måste resonemanget
verka närmast cyniskt. Det har
sagts förut, och jag behöver knappast
upprepa det, att det är dessa omständigheter
som gjort att vi yrkat en ytterligare
höjning av ortsavdragen med

Onsdagen den 13 december 1901 fm.

Nr 35

200 kronor för gifta och 100 kronor för
ogifta. Vi vill därigenom försöka reparera
det fel som vi anser har begåtts vid
avvägningen av denna skattereform.

Här har också förts resonemang om
i hur stor utsträckning man bör ta hänsyn
till budgetläget och konjunkturutvecklingen.
Jag delar den uppfattningen,
att det för närvarande är omöjligt
att ta upp en debatt här, eftersom det
saknas tillräckligt material härför. Så
mycket förefaller mig emellertid klart,
att varken statsfinansiellt eller samhällsekonomiskt
skulle de förslag som framlagts
av folkpartiet medföra skadeverkningar
av det slag som man utmålat från
socialdemokratiens och även i viss mån
centerpartiets håll.

När det gäller budgeten verkar det
som om de meningsriktningar som representeras
av bevillningsutskottets majoritet
skulle vara helt frälsta för idén
om budgetens totalbalansering. Att den
för socialdemokraterna är ett politiskt
ideal kan jag på sätt och vis förstå. Det
ligger ju i deras intresse att samhället
bestämmer och dirigerar så mycket som
möjligt, och det sker naturligtvis i samma
utsträckning som man kan dirigera
en så stor del som möjligt av människornas
inkomster in i statens kassarörelse.
Där har totalbalanseringen ett
politiskt syfte, även om man inte säger
det offentligt. Men vi inom folkpartiet
är inte socialdemokrater. Vi kan inte
dela den uppfattning som här kommit
till uttryck, och vi har aldrig accepterat
''totalbalanseringens princip. Vi anser
det alltjämt oriktigt ur principiell synpunkt
att dagens medborgare skall av
sina inkomster kontant betala investeringar
i bestående värden, som kanske
flera generationer medborgare i framtiden
skall gratis åtnjuta förmånen av.
Vi tycker att det är riktigt, att den som
bor i ett hus får i hyran betala inte
blott driftkostnaderna utan även den
del av kostnaderna för husets uppförande
som kan beräknas falla på varje år
då han såsom hyresgäst eller ägare nyttjar
huset.

Det finns kanske någon som anser att
det ur budgetbalanseringens princip

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.
skulle vara alldeles otänkbart med en
större minskning av statens inkomster
än de 300 miljoner kronor som föreslås
i propositionen. Vissa farhågor har ju
kommit till uttryck, men jag tror att man
kan säga att det inte behöver uppstå några
bekymmer för driftbudgetens balansering
så långt man kan överblicka, även
om folkpartiets förslag skulle bifallas.

I vilken mån man kan behöva överbalansera
driftbudgeten av konjunkturpolitiska
skäl är ju en annan sak. I folkpartiets
partimotion har vi sagt att vi
anser att en viss överbalansering av
driftbudgeten säkerligen alltjämt är nödvändig
och bör eftersträvas, men att en
bedömning av omfattningen för närvarande
är svår. Konjunkturutvecklingen
är ju ingalunda enhetlig. I Sverige har
svårigheterna inskränkt sig till vissa
branscher, medan andra branscher har
god sysselsättning, god ordertillgång
såvitt jag kan förstå och relativt goda
framtidsutsikter. På vissa håll i utlandet
har under hösten en dämpning kunnat
noteras.

Vilka åtgärder som ur konjunkturpolitiska
synpunker bör vidtagas och som
påverkar budgeten tror jag att det för
närvarande är omöjligt att med någon
framgång spekulera över. När finansministern
nästa år lagt fram sin budget
och de statsfinansiella och konjunkturpolitiska
förutsättningarna kan bedömas
åtminstone något säkrare än i dag, då
är tiden inne för en mera ingående debatt
om dessa spörsmål. Ingen tid är då
försutten, och inga möjligheter är heller
förspillda att vidta de budgetmässiga
åtgärder som den konjunkturpolitiska
bedömningen kan erfordra.

Nu har det sagts i den allmänna debatten
och senast häromdagen läste jag
i ett referat, att herr Hedlund uttalat att
en väsentligt högre skattelindring än regeringen
och möjiigen centerpartiet föreslagit
skulle hindra näringslivet att få
de resurser, som ej minst anpassningen
till den vidgade Europamarknaden kräver.
.lag delar den uppfattningen, att den
vidgade marknaden kommer att ställa
mycket stora krav på näringslivet både
när det gäller de delar av näringslivet

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.
som arbetar för export och de delar
som arbetar för hemmamarknaden. I
båda fallen kommer näringslivet att utsättas
för en starkare konkurrens. Det
svenska löneläget är ju högt, och det
finns inte några tecken till att lönerna
inte skulle fortsätta att stiga, om man
får döma av utgångskraven i de förestående
löneförhandlingarna. I detta sammanhang
har jag observerat en intressant
mening i finansministerns proposition.
Han skriver där på ett ställe just
på tal om produktionskostnaderna: »I
den mån slutligen som en förbättring av
den enskildes levnadsstandard kan ske
genom en sänkning av den direkta skatten
har det för den fortsatta kostnadsutvecklingen
sin betydelse.»

Jag tycker att det är en intressant nyhet
att av herr Sträng få höra att en
sänkning av skatterna kan gynnsamt påverka
kostnadsutvecklingen. Om detta
är finansministerns uppfattning — vilket
jag inte har anledning att betvivla
— borde ju åtminstone ur produktionens
kostnadssynpunkt den större skattelättnad
för den enskilde, som föreslås exempelvis
av folkpartiet, vara till ännu
större nytta än den, som kan följa av
herr Strängs förslag.

Jag vill också i detta sammanhang
fäst uppmärksamheten på en detalj i
folkpartiets motion, som utskottets ärade
ordförande nyss ansåg relativt orealistisk.
Det gäller det förslag som vi har
framlagt om att i större utsträckning än
som nu sker undantaga de s. k. produktionsförnödenheterna
från omsättningsskatt.
Statsfinansiellt betyder detta ungefär
100 miljoner kronor. Jag tror emellertid
att den summa, som kan sparas in
av företagen och som alltså kan förbilliga
produktionen, är avsevärt större.
Det är väl tveksamt om man någonsin
hittat på en så krånglig skatteberäkning
som här gjorts. Om ett företag för att
framställa en produkt behöver speciella
verktyg eller redskap och därför tillverkar
sådana för att fullgöra sina leveranser,
beror det på hur lång livslängd dessa
verktyg har om tillverkningen skall
beläggas med omsättningsskatt eller inte.
Jag tror att det för närvarande är så, att

om verktygens livslängd överstiger 14
dagar, skall omsättningsskatt utgå. Om
livslängden däremot är lägre, t. ex. 10
dagar, skall inte någon omsättningsskatt
uttas. Detta har lett till att om sådana
verktyg och redskap skall framställas,
måste man göra en massa beräkningar
och kalkyler och fylla i en mängd blanketter.
Enligt vad som uppgivits av personer,
som har erfarenheter härav, innebär
detta en mycket stor tidsspillan.
Att undandanröja dessa finurligheter genom
att undanta sådana redskap och
verktyg från omsättningsskatt, även om
deras livslängd är högre än som nu är
bestämt, tycker jag är en av de åtgärder,
som kan vara motiverade när det
gäller att söka sänka kosnadsnivån inom
produktionen. Detta är för övrigt en fråga,
som inte bara gäller industrien utan
även handeln, jordbruket och fisket.

Jag vill med anledning av vad herr
Ericsson i Kinna sade beträffande bensinskatten
bara erinra om att det inte
är nog med att bensinen belastas med
den vanliga bensinskatten. Ovanpå den
ligger ju den s. k. energiskatten, som numera
är inräknad i den totala summan.
Denna skatt infördes för fyra å fem är
sedan och utgör - om jag inte minns fel
— 9 öre per liter. Det är alltså mer än
vad omsättningsskatten skulle betyda.
Jag får också erinra om att meningen var
att denna energiskatt skulle vara tidsmässigt
begränsad — åtminstone var det
mitt intryck — och att den skulle användas
för ett speciellt ändamål. För
närvarande tror jag att det är en skatt,
som på vanligt sätt ingår i statens inkomster.
Jag tycker således att bensinen
redan är så pass hårt beskattad,
att det verkligen finns motiv för att inte
lägga omsättningsskatt på den.

Till sist vill jag i anslutning till vad
herr Ericsson i Kinna sade i slutet av
sitt anförande medge, att det är klart att
det föreligger en viss tillfredsställelse
även inom folkpartiet över att åtskilliga
av de förslag, som vi lade fram i våras,
finns med i finansministerns proposition.
Vi föreslog i våra motioner i våras
bl. a. följande förändringar i beskattningen,
nämligen en höjning av ortsav -

Onsdagen den 13 december 19G1 fm.

Nr 35

dragen, kompensation till kommunerna
för skattebortfallet, höjning av det proportionella
skiktet vid inkomstbeskattningen,
viss minskning av progressiviteten
närmast däröver, högre förvärvsavdrag
för gifta förvärvsarbetande kvinnor
samt åtgärder för att minska folkpensionärernas
speciella marginalskatteproblem
vid en mindre arbetsinkomst.
Vissa av dessa folkpartiets målsättningar
har följts, medan andra inte har följts.
Tyvärr måste vi konstatera, att vid utformningen
av den totala skattegiven
har finansministern kommit fram till resultat,
som vi har nödgats hårt kritisera.
Då förberedelserna tydligen — som
jag tidigare anfört — varit otillfredsställande,
har man antingen glömt bort vissa
spörsmål, som naturligen borde ha beaktats,
eller också har avvägningen av
skattebördan blivit så ojämn, att medan
vissa personer får en skattelättnad,
drabbas andra av en skattehöjning. Den
principiella bakgrunden till folkpartiets
motioner är att vi har velat ge anvisningar
om utvägar att avhjälpa de snedbelastningar,
som finns i regeringsförslaget
och de orättvisor mot vissa medborgare,
som förslaget innebär.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Vi har i dag att behandla
ett utskottsbetänkande, som är mer
än dubbelt så tjockt som den proposition
som har föranlett betänkandet.
Bara detta är ju ganska unikt i den
svenska riksdagens historia. Den rad
motioner och reservationer, som redovisas
i utskottsbetänkandet, ger ju också
ett eklatant uttryck för det engagemang
och det intresse, som skatteförslaget
har föranlett. Nu är denna kammares
och även medkammarens ledamöter
eminent sakkunniga när det gäller
de frågor, som skatteförslaget berör.
Därom vittnar ju också herr talmannens
ovanligt långa talarlista. Jag föreställer
mig att kammaren håller mig
räkning för om jag inte ger mig in på
en detaljredovisning av det förslag, som
är så pass välkänt dels på grund av den
allmänna livliga debatten och dels på

3+ Första katnnutrens protokoll 1961. Yr 35

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.
grund av sin natur och som i alla sina
avsnitt kommer att mycket grundligt
ventileras under de båda dagar vid nu
har framför oss.

Förutom att jag av artighet självfallet
vill replikera dagens huvudtalare
vill jag även yttra mig något om vissa
avsnitt, som kanske legat något vid sidan
av den hittills förda debatten -—
den siste värderade talaren, herr Lundström,
var dock i närheten av de problem
jag åsyftar. Det gäller frågan om
den samhällsekonomiska situationen,
som vi alltid måste ha såsom bakgrund,
när vi diskuterar skattefrågor. Skattefrågor
av den omfattning det nu gäller
har en avgörande betydelse vid budgetens
utformning. Budgeten har sin speciella
och icke oväsentliga funktion
när det gäller att driva den konjunkturpolitik,
som vi allesammans är ense
om. Det är närmast för att belysa dessa
utgångspunkter, som jag, herr talman,
ett ögonblick vill ta tiden i anspråk.

Låt mig då allra först säga, att ser
man förslaget i dess konjunkturmässiga
perspektiv, så tvekar jag inte att göra
gällande, att partimotionerna från
höger- och folkpartierna är så pass
överbudsbetonade, att de svårligen kan
anpassas till den konjunkturbild vi möter
i dag. Jag vill också understryka,
att vi ju egentligen har ett par väsentliga
instrument vid drivandet av konjunkturpolitiken.
Det är finanspolitiken
och penningpolitiken. Under de senare
åren har man väl också börjat föra in
den aktiva arbetsmarknadspolitiken i
en av staten ledd, konjunkturstyrande
verksamhet. Varje försvagning av finanspolitiken,
så länge inflationstrycket
och den allmänna spänningen är
hårda, måste ju kompenseras med en
förstärkning av något av de andra medlen.
Närmast till hands ligger då penningpolitiken.
Jag vill diirför göra kammarens
ledamöter uppmärksamma på
att vi i går i andra kammaren förde
en interpellationsdebatt under ett par
timmar, då penningpolitiken stod i
centrum. Interpellanten, som vid detta
tillfälle var centerpartiets ledare, fram -

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.
ställde därvid till regeringen mycket
allvarliga anspråk på en bättre kapitalförsörjning
för den småföretagsamhet
och mer hantverksbetonade verksamhet,
som han hade interpellerat om. De
flesta aktiva bostadsbyggare ger mig
väl också rätt i att det framför allt under
de senaste veckorna har varit mycket
besvärligt att ordna de ofrånkomliga
byggnadskrediterna — byggnadskreditiv
och inteckningslån — för det
bostadsbyggande, som riksdagen har
fastställt ram för och som jag söker
hjälpa vederbörande att skaffa medel
till.

När vi kommer över på det penningpolitiska
området för vi gärna en debatt
om vilka investeringsanspråk — helst
finansierade med långfristigt kapital —
som möter den svenska industrien i dag
och i framtiden, när vi har att möta en
starkare integrerad europeisk marknad.
Jag vet att många av de svenska kommunerna
just i dag har utomordentliga
problem när det gäller att finansiera
de sekundära anläggningar som är en
ofrånkomlig följd av det bostadsprogram
vi nu har bestämt oss för. Vi har
prioriterat bostäderna, vi löser den frågan
på ett eller annat sätt, men vi har
inte vågat ta in kommunernas kapitalbehov
i den prioriterade sektorn. Skulle
jag ge en personlig bekännelse i dag,
skulle det vara den, att jag tror det är
svårare med sekundärfinansieringen än
med den primära finansieringen av
själva bostadsbyggandet.

Jag har velat säga detta för att understryka
hur pass ansträngd penningmarknaden
är, och vi har inte ansett
oss kunna komma med några generella
lättnader mot bakgrunden av att vi fortfarande
har en sysselsättning som är
ytterligt intensiv. Trots allt tal om motsatsen
redovisar ändå arbetsmarknadsstatistiken
en låg arbetslöshet. Kammarens
ledamöter lade kanske märke till
av de pressmeddelanden vi fick till livs
i går, att de julpermitteringar som görs
under den kommande helgen, massaindustrien
inkluderad och speciellt redovisad,
är mindre än de julpermitteringar
som ägde rum under fjolåret, och

dessa julpermitteringar under fjolåret
var de lägsta julpermitteringarna under
den senaste tioårsperioden. Man
kan således inte för dagen säga att något
omslag i konjunkturen har visat sig,
som ger en anledning att inrätta oss efter
någon nämnvärt annorlunda konjunkturutveckling
än vad som har varit
gällande under 1960 och 1961.

Ser vi på perspektivet utanför gränserna,
kan ju var och en som är specialintresserad
av detta gebit läsa sig
till att man i det stora landet i väster
för närvaraande har en klar uppgång
av konjunkturen, en expansion som man
icke har haft under de senaste, jag vågar
säga sex till sju åren. Jag tror man
brukar räkna 1957 som en högkonjunktur
i Förenta staterna. Därefter har det
varit en mycket dämpad konjunktur,
men man är nu tillbaka till och över
1957 års siffror. Dessutom har man
framför sig sådana väldiga kostnader
på olika områden, att den amerikanske
presidenten har att räkna med en underbalanserad
totalbudget — även om
totalbudgeten däröver inte precis kan
jämföras med vår i princip — på om
jag minns rätt sex eller sju miljarder
dollar. Alla vet vi av erfarenhet, att en
sådan statsfinansiell situation alltid är
ett extra incitament till en ökad likviditet,
ökad efterfrågan och uppgång
konjunkturmässigt.

Vad som delvis har framgått av debatten
och vad som väl skall vara så att
säga en förklaring till och ett försvar
för det överbud i fråga om skattesänkningar
som föreligger från högerns och
folkpartiets sida är väl den regression
som man tror sig ha funnit i Europa
för närvarande — inte i Frankrike, inte
i Italien, där finns inga tecken på
det, tvärtom, det är en mycket stadig
uppgång, men däremot i Västtyskland
och England, och dessa båda väldiga nationer
spelar ju en stor roll i det sammanhanget.
Men det är inte så alldeles
säkert att den regresssionen är så särdeles
uttalad. Studerar man akterna litet
närmare, finner man att det som har presenterats
som en avmattning i konjunkturen
i själva verket är ett antagande

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35

om att ökningstakten framöver inte blir
så snabb som den bar varit under 1960
ocli 1961. Detta innebär således inte
någon avmattning, det betyder endast
en något lugnare ökningstakt, och denna
är i och för sig ganska naturlig. Efter
den sista dämpningen under 1957
ocli 1958 hade man vissa reserver av
arbetskraft att ta till, och det är ändå
detta som är avgörande. När man satte
in de reserverna, fick man en produktionsuppgång
under både 1960 och 1961
som var rekordmässig. Nu har man inte
några egentliga reserver att ta till,
de är förbrukade, och då blir det självfallet
en lugnare utveckling. Om jag
således skulle våga mig på att göra en
internationell prognos, skulle jag kanske
kunna säga, att även 1962 kommer
att präglas av en mycket markant god
konjunktur, där man säkerligen har
större risker för överslag åt det inflationistiska
hållet än åt det motsatta hållet.

Ser jag på situationen inom vårt eget
land, talar väl de allra flesta argument
för en motsvarande bild även hemma
hos oss. Vi har en konsumtion och en
efterfrågan som har blommat upp under
framför allt det sista kvartalet i år.
Den mycket gynnsamma utvecklingen
av utrikeshandeln under perioden från
januari och fram till september är inte
lika gynnsam under de senaste månaderna.
Importen har svällt relativt starkare
än exporten i förhållande till vad
som har gällt under den tidigare delen
av året. Om vi vidare ser på vad vi har
att vänta, tror jag man kan säga, att med
den högkonjunktur vi har och med de
anspråk som har laddat upp sig hos
det svenska folket, så talar väl det
mesta för att vi får en relativt stark
ökning av den efterfrågan och den konsumtion
som man i det här sammanhanget
skall beakta under 1962.

Ser man på investeringssidan har vi
inom den offentliga verksamheten så
mycket i gång, att man inte kan förvänta
att den kommer att mattas under
1962. Mycket talar väl för att den snarare
går litet åt andra hållet, att den i
någon mån expanderar. Ser man på de

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.
privata investeringarna, visar visserligen
enkäterna att man inte under 1962
skulle behöva räkna med samma snabba
uppgång som tidigare, men allt tyder
på att man i varje fall ligger kvar
investeringsmässigt på den rekordnivå
som 1961 innebar.

Från dessa utgångspunkter, herr talman,
har jag velat se skatteförslaget.
Där har vi förklaringen till att förslagets
skattesänkning är så pass modererad
som den är. Det har varit mycket
skiftande omdömen i den offentliga debatten
om skatteförslaget.

Inom parentes sagt har själva behandlingsformen
betecknats som en nonchalans
mot parlamentarism och grundlag,
för att citera herr Spetz. Det har
till och med i den allra första yran sagts
någonting om en skändlighet. Så småningom
har det lugnat ner sig, och debatten
har ju sedermera varit uppskattande
— i stor utsträckning därför att
var och en har känt igen sin egen lilla
förstfödsling någonstans i de olika formerna
i skatteförslaget och haft ett behov
att tala om att nu har äntligen regeringen
förstått att jag hade det riktiga
förslaget när jag lanserade det här
då eller då så långt tillbaka.

Nåja, den här debatten har blommat
rikligt i spalterna, och den kommer väl
att fortsätta, hoppas jag, i ett par dagar
här i kammaren. Ja, den kommer väl
att fortsätta även längre, hoppas jag,
det är så intressanta ting, så de kan
aldrig diskuteras för mycket.

På en punkt vill jag emellertid uttala
också min personliga tillfredsställelse.
Det är över att varuskatten nu är allmänt
accepterad. Sällan har väl en skatt
blivit så illa behandlad som omsättningsskatten
när den föreslogs 1959.
Jag skall inte trötta med citat — det är
så många av den här kammarens värderade
ledamöter som skulle känna sig
obehagligt berörda om jag gjorde det.
Men vi kan väl vara rätt eniga om att
sällan har ett så urbota dumt, oklokt,
farligt och inflationsriskabelt förslag
och ett i princip så omöjligt skatteförslag
sett dagens ljus som det som nu
alla partierna är redo att skriva under.

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.
Det är en utveckling som jag inte kan
låta bli att rent personligt uttala min
stora tillfredsställelse över.

Låt mig sedan ett ögonblick ta upp de
värderade talesmännens för utskottet anföranden,
deras som här representerar
oppositionsbänken. Herr Hagberg började
med att säga, att även med det förslag
som serveras från högerns och folkpartiets
sida kommer skattesänkningen
att inrymmas inom den gamla, traditionella
driftbudgetens princip. Driftbudgeten
kommer man att ha täckning för.
Jag vill minnas att även herr Lundström
hänvisade till detta, så det är tydligen en
av de punkter där vi nu ser det nya broderskapet
enigt i en principiell uppfattning,
nämligen att har man täckning för
driftbudgeten, så är allting relativt gott.

Herr Lundström gjorde, som den försiktige
man han är, visserligen en liten
reservation. Han sade, att man kan naturligtvis
sedan tala om huruvida man
behöver en viss överbalansering av
driftbudgeten. Men av såväl högerns som
folkpartiets argumentering framgår ganska
klart, att nu är det driftbudgetens
balansläge som är det kritstreck som
man har att hålla sig till.

Detta har fasligt litet att göra med en
budgetdiskussion i dess samband med
konjunkturpolitiken. Vad som är avgörande
är den statliga upplåningen. Det
är den som kan vara stimulerande på
konjunkturen, den kan vara neutral till
konjunkturen och den kan vara dämpande
på konjunkturen, om man kommer
dithän att man har en överbalanserad
totalbudget. Jag har således svårt att
vara med om eu argumentation som gör
driftbudgeten till detta mystiska streck,
där man har att avgöra om det finns utrymme
för det ena eller det andra.

Låt mig bara erinra om att en balans
på driftbudgetsidan i dag skulle innebära
en statlig upplåning på 2 500 miljoner
kronor. Vem av herrarna vågar i sin
egenskap av ansvarig riksdagsman ställa
sig bakom något liknande? Vi har ju
under många år här i kammaren fått
mycket vältaliga utläggningar framför
allt från högermannen herr Ewerlöf —
som jag tyvärr inte har nöjet se i hans

bänk här just nu — och han har allvarligt
försökt tala om för regeringen, vilka
risker det innebär med en statlig upplåning
och dess konsekvenser i form av
likviditetspåspädning i en högkonjunktur.

Jag har velat säga detta för att om
möjligt — jag har inte så stora förhoppningar
att lyckas — rikta in den kommande
debatten på det väsentliga, nämligen
budgeten i konjunkturperspektivet,
inte på budgeten med hänsyn till driftbalansen
och med bortseende från konjunkturperspektivet.

Herr Hagberg kom sedermera in på finansministerns
uraktlåtenhet att presentera
sitt förslag under de gamla konventionella
och traditionella formerna, och
där har han haft sällskap med herr
Lundström och även med herr Spetz. Jag
tyckte nog att herr Spetz var den som
tog mest allvarligt på det hela. Det kan
ju ha sitt intresse att konstatera, att herr
Spetz nu i sitt tyvärr sista stora framträdande
i den här kammaren inte enbart
framträder som eminent sakkunnig
i skattefrågor, utan även ägnar sig åt
grundlagsfrågorna och känner sig som
en Adolf Hedins arvtagare, som bör värna
om grundlagens syn och riksdagens
rättigheter.

Nu tror jag inte det är så farligt som
det kanske framgick av herr Spetz’ inlägg.
Skulle det vara ett allvarligt brott
mot grundlagarna, kommer väl konstitutionsutskottet,
med den vaksamhet som
kännetecknar utskottet, att uppmärksamma
det hela. Men jag ser det här mera
som en fråga om de arbetsformer utvecklingen
har givit oss — onekligen är dessa
arbetsformer annorlunda än våra värderade
förfäder tänkte sig 1809. Man
kanske också skulle kunna göra den lilla
reflexionen, att när nu både högerpartiet
och folkpartiet har blivit så entusiastiska
över skatteförslaget — eller jag
kanske får använda uttrycket miljöskadade
— att de har tredubblat skatteförslagets
effekt, ligger det en viss logik i
att de också har tredubblat grundlagsbrottet,
om vi nu kan tala om något
grundlagsbrott.

Jag skall fortsätta med ytterligare en

Onsdagen den 13 december 19G1 fm.

Nr 35

synpunkt som lierr Hagberg delgav kammaren
i sitt inlägg. Herr Hagberg hade
ett behov av att tala om att den nya regimen
i högerpartiet ändå inte betyder
att man har glömt den gamla högerlinjen.
Högern skall ju vara att lita på —
det har det talats om för oss under så
många valrörelser under 1950-talet —
och därför säger herr Hagberg att högern
kommer tillbaka med förslag till besparingar
på utgiftssidan när finansministern
har fått tillfälle att redovisa sin
nya budget.

Nu har jag personligen en stor veneration
för herr Hagberg — det kanske är
överraskande, men faktiskt är det så. Jag
lyssnar alltid med stort intresse på hans
något sarkastiska, underfundiga och
stundtals eleganta små formuleringar,
och jag vill på rent vänskaplig basis varna
herr Hagberg för att göra ett misstag
nu, som kan bli besvärligt att klara nästa
vår. Skall man spara 600 miljoner mer
än regeringen vill spara, måste man kunna
ta av vissa objekt som ger någonting.
Herr Hagberg vill inte spara på försvaret,
herr Hagberg vill inte spara på de
förmåner för folkpensionärerna som
riksdagen har ställt i utsikt och som vi
måste förverkliga såsom hederliga människor.
Det skulle förvåna mig om herr
Hagberg ville attackera utbildningshuvudtiteln
eller anslagen till vårdområdena.
Herr Hagberg kommer också att acceptera
det förslag om statstjänarnas löner
som jag hoppas att civilministern så
småningom kommer fram till i samråd
med statstjänarorganisationerna.

Traditionellt har högern haft ett objekt
diir man kunnat spara ordentligt,
nämligen det första barnbidraget, men
jag frågar i all vänskaplighet om inte det
objektet är så att säga för gammalt. Man
kan väl inte gärna efter den 18 september
1960 tro att högern med sin nya linje
skall attackera det första barnbidraget
för att spara cirka 500 miljoner kronor
nästa är.

Det andra större objekt som högern
skulle kunna ge sig på är statsbidragen
till kommunerna, men efter den snabba
omkantring som högerpartiet gjort från
de motioner som släpptes ut i början av

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.
detta års riksdag och den ståndpunkt
som högern intog vid avslutningen av
vårriksdagen ifrågasätter jag starkt, om
ens herr Hagberg vågar ge sig på den
kostnadsposten. Det blir ett svårt göra
för högerpartiet — det har alltid varit
svårt och blir ännu värre nu när högern
har lagt av den gamla konservativa habiten
och försöker uppträda i en ny
skrud av mera liberalt och folkpartistiskt
snitt. Det är därför jag har ett behov av
att på rent vänskaplig basis vända mig
till herr Hagberg och säga: Lova inte för
mycket förrän herr Hagberg har sett
budgeten!

Jag vill sedan, herr talman, vända mig
till herr Spetz. Han anförde i sitt inlägg
en del synpunkter som väl också är värda
att kommentera.

Herr Spetz förde ett resonemang om
att ortsavdragens dyrortsgruppering hade
ett egenvärde, som han som skatteman
satte ett visst pris på. Det är den
där gamla filosofien om att man skall
ha ett visst skattefritt existensminimum.
Det bör gälla ännu i dag, i varje fall
om man skall vara författningstrogen
— om jag nu fattade herr Spetz inlägg
riktigt.

Jag vill då erinra om att här har icke
skett något större författningsbrott.
Riksdagen beslutade — jag tror att det
var i våras — att avveckla grupp 2
skattemässigt och dyrortsmässigt. Samtidigt
som riksdagen i största enighet
fattade detta beslut lade man in en
beställning till regeringen att göra rent
bord med dyrortsgrupperingen när de
statsfinansiella möjligheterna gav utrymme
härför. I samband med denna
ortsavdragsreform och den kompenserande
skattehöjningen som följde — på
den punkten har jag, herr Lundström,
icke varit någon löftesbrytare — har
vi också kunnat effektuera riksdagsbeställningen
på rent bord med dyrortsgrupperingen
skattemässigt. Jag tycker
faktiskt att det finns fog för utskottets
skrivning, när man talar om att det
är ett rättvisemotiv att göra detta.

Det bör både i praktiken och rättvisemässigt
vara så, att den gradering som
naturligtvis ännu i dag är motiverad,

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.
görs på lönesidan. Det är helt onödigt
att göra den på skattesidan. Jag skall
för övrigt inte argumentera vidare i
denna sak. Jag ser det som en praktisk,
enkel och riktig åtgärd, att den gradering
som är motiverad sker på lönesidan.

Herr Spetz anförde vidare, att Kungl.
Maj:ts proposition bär spår av den brådska
som legat bakom hela propositionsarbetet
och hela verket. Jag gör, herr
Spetz, inte ett ögonblick anspråk på
att detta är en föredömlig proposition,
som står sig inför en sträng kritik. Jag
kan t. o. m. säga — det sade jag nog
redan när propositionen var avlämnad
— att för skatteesteterna finns det mycket
att invända mot uppläggningen. Situationen
har dock varit litet annorlunda.
När jag inte fick skatteberedningen
med dess sakkunskap att ta den tid på
sig, som beredningen behövde för att
göra ett delförslag, måste jag göra det
själv med mina medarbetare. Det är
möjligt att resultatet hade blivit bättre
om vi hade haft ett år på oss. Jag
tror det. Jag går så långt att jag medger
att det ligger åtskilligt i den karakteristik
som en av tidningarna i Stocklialm
gav strax efter det att propositionen
blivit offentlig. Tidningen citerade
ett gammalt talesätt om flickan:
öronen var för stora, munnen för liten
och näsan satt på sned, men i själva
verket var det ändå ett ganska fagert
flickebarn. Låt mig gärna associera mig
med den karakteristiken, men kom ihåg,
herr Spetz, att de plastiska operationer,
som skulle ha kunnat göra flickans utseende
i alla avseenden otadligt, hade
varit förenade med sådana utgifter, att
vi har fått lov att nöja oss med den
skepnad som förslaget nu presenterats i.

Det är inte svårt att göra en estetisk
tilltalande skatteskala, om man vill betala
vad det kostar. Både högern och
folkpartiet tycker att man skall betala.
Regeringen har från sina mera samhällsekonomiska
bedömanden kommit
fram till att vi icke har råd att betala
allt detta. Följaktligen blev flickebarnet
sådan hon blev.

•Tåg vill replikera herr Spetz på yt -

terligare en punkt, nämligen när herr
Spetz — jag hoppas att det är ett tillfälligt
syndafall — försöker att kopiera
sin partivän herr Waldemar Svensson.
Visserligen är ni båda två från Bohuslän,
men det är faktiskt inte mycket
att väsnas om, denna följetong om herr
Strängs felräkning. Herr Spetz säger
som andrahandsinformerad, att när partiledarförhandlingarna
gick av stapeln
på hösten 1959 diskuterade herr Sträng
ett underskott på 4 200 miljoner kronor
i den kommande budgeten, alltså budgeten
för 1960/61. De där 4 200 miljoner
kronorna har sedan spökat i åtskilliga
offentliga föredrag och i den
allmänna debatten. Jag har aldrig brytt
mig om att lägga ner någon energi pa
att bemöta det talet helt enkelt därför
att jag anser att alla sådana diskussioner
är sterila, men jag tog i går fram
protokollet, som förts av en objektiv
tjänsteman, frän denna diskussion och
läste igenom det. Vad jag sagt är att
den besparingskommitté, som hade att
arbeta med en framtidsprognos och med
petitaframställningarna, lade fram siffror
som visade ett underskott på 4 200
miljoner kronor. Personligen prutade jag
av det med 1 000 miljoner kronor och
stannade enligt detta protokoll vid ett
tänkbart underskott på 3 200 miljoner
kronor. Jag ansåg detta underskott vara
för stort och krävde en förstärkning
genom omsättningsskatten med i runt
tal 1 miljard kronor för att komma ned
till 2 200 miljoner kronor. Sedan blev,
såsom herr Spetz erinrade om, den erforderliga
upplåningen inte stort mer
än 1 500 å 1 600 miljoner kronor, men
den siffran skall icke jämställas med
4 200 miljoner kronor, utan den skall
jämställas med 2 200 miljoner kronor,
tv när den sedan presenterades i riksdagen
i januari månad 1960, räknade vi
in omsättningsskatten för budgetåret
1960/61.

.Tåg säger detta därför att jag har ett
behov av att inte med herr Spetz fortsätta
denna meningslösa debatt om vad
den ena sade då och den andra då och
vad sedan utvecklingen gav vid handen.
.Tåg skall ge herr Spetz det erkännandet

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35

att jag liar räknat fel, men det var inte
en felräkning i den utsträckning som
herr Spetz har gjort gällande, utan det
rörde sig om betydligt blygsammare belopp.
Eftersom herr Spetz har den angenäma
vanan att citera klassiker varje
gång han kommer upp i talarstolen —
denna gång använde sig herr Spetz av
Runeberg — så låt mig inte bara citera
utan även travestera Runeberg och
säga: »Giv åt Spetz en penning även».
Det är erkännandet av den mera begränsade
felräkningen.

När herr Spetz från sin mera skatteestetiska
synpunkt tar hand om skalan,
finner han att progressionen skärpts
starkt i inkomstklasserna från 20 000
upp emot 30 000 kronor, och det är
riktigt, om man ser på den procentuella
skalan. Jag förnekar inte ett ögonblick
detta, men vad herr Spetz glömde bort
att berätta för kammaren var att de
skattesänkningar, som just dessa inkomsttagare
får enligt regeringens förslag,
är bland de högsta både i pengar
och i procent räknat i förhållande till
de skatter som de betalar i dag. Under
sådana förhållanden kanske även en
kräsen taxeringsman kan se litet mera
förlåtande på propositionen, i synnerhet
som den ju bygger på förutsättningen att
det inte finns utrymme för att göra
den så fin som man skulle önska. Herr
Spetz har varit taxeringsexpert så länge
att han måhända riskerar att på samma
sätt som de allra flesta experter bli
fången i sitt eget specialavsnitt. Om herr
Spetz försöker frigöra sig från detta
och ser problematiken såsom jag har
försökt skissera den, blir inte kritiken
så hård; därom är jag övertygad.

1 debatten har vidare anförts att ortsavdraget
behöver justeras med ytterligare
200 miljoner kronor för att undvika
att någon skall behöva få en skattehöjning.
Om jag ser på ogifta i ortsgrupp
5, kan det finnas några få personer
i ett relativt lågt löneläge — jag
vill minnas 6 000 kronor i beskattningsbart
belopp — som förlorar något tiotal
kronor. Beträffande gifta utan barn i
samma ortsgrupp kan de som har inkomster
mellan 10 000 och 16 000 kro -

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.
nor förlora på skatteförslaget, men förlusten
uppgår endast till några tior, såvida
inte vederbörande kostar på sig
den speciella favören att åka omkring
1 000 mil varje år i en privatbil. Om
man för in även det villkoret i beräkningstabellerna,
blir det emellertid numerärt
sett inte så många i dessa inkomstlägen
som förlorar på förslaget;
i varje fall tror jag att de är relativt
lätt räknade.

Nu är skatteförslaget inte uppbyggt
utifrån den utgångspunkten att det till
varje pris skall utgöra en garanti för
skattesänkning för varje medborgare i
vårt land. De som inte får skattesänkningar
utgör emellertid ett fåtal. Vi har
av skäl som jag har redovisat inte gått
längre.

Skatteförslaget har två mycket bestämda
tendenser. Den ena tendensen är att
man vill ge ett handtag till barnfamiljerna,
där ju en vanlig matematisk kompensation
med hänsyn till den tvåprocentiga
höjningen av varuskatten skulle
ha utlöst 40 kronor på barnbidraget men
i stället rundades av upp till 100 kronor.
Det är en klar och medveten handling,
att landets övriga skattebetalare får dela
med sig för att barnfamiljerna skall
få denna hjälp. Den andra väsentligen
principiella tendensen i skatteförslaget
är att man byter skattemetod men försiktigtvis
endast går ett steg vidare. Den
direkta beskattningen ersätts med en
indirekt beskattning. Jag tror att jag
många gånger tidigare har argumenterat,
varför jag anser att det är riktigt
att göra så. Vi kommer sedan kammaren,
som jag hoppas, har accepterat förslaget
i allt väsentligt, att ha ett skatteuttag,
där i runt tal 50 procent tas in
på den indirekta vägen och 50 procent
på den direkta vägen. Det är fortfarande
ett rätt starkt inslag av direktbeskattning.
Om jag jämför med våra nordiska
grannländer och med andra europeiska
länder, utgör den indirekta beskattningen
alltfort ett relativt starkare
inslag. .Tåg anser att det ingår i ett konjunkturperspektiv
av full sysselsättning
och långt gående anspråk på kapital. Det
perspektivet kommer säkerligen att va -

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.
ra det dominerande, och utan tvekan
har den indirekta beskattningen vissa
fördelar sett från sparandesynpunkt. En
beskattning av utgifterna har i detta
perspektiv en fördel gentemot en beskattning
av inkomsterna. Jag introducerade
detta, med regeringen bakom
mig, i en mera allvarlig form år 1960 genom
den generella varuskatten. Jag är
— låt mig upprepa det — glad över att
jag inte på den punkten behöver argumentera
lika kraftigt och hårt mot mina
ärade opponenter i riksdagen som för
ett par år sedan. Men detta är de två
grundläggande linjerna i skatteförslaget,
och det är med hänsyn till dem man i
allt väsentligt bör betrakta det.

Sedan skall jag, herr talman, inte gå
djupare in på detaljfrågorna när det
gäller bensin- och brännoljeskatterna,
där dessutom utskottets ordförande har
sagt allt som behöver sägas. Avslutningsvis
är jag angelägen om att återigen understryka
vad jag började med att säga:
därest man tror att det nu bara är att
satsa och tredubbla regeringens skattebud,
då tar man enligt min mening allvarliga
risker med hänsyn till samhällsekonomien.
Därför måste jag så starkt
jag mäktar argumentera mot sådana bud.
Och när vi så småningom får se den
nya budgeten, kommer kammarens ledamöter
förmodligen att hålla mig räkning
för att jag intagit en restriktiv attityd.
Det rör sig här om ett önsketänkande,
något som kan vara förklarligt med hänsyn
till att vi har en press som är så
ytterst angelägen att tala om att finansministern
vräker sig i ett överflöd av
pengar. Det ligger en fara i att bibringa
allmänheten den uppfattningen. Denna
kammare har liksom andra kammaren
beslutat så många förpliktelser på olika
områden, att det förvisso kunde vara
något av en lyckodröm för en finansminister;
men tyvärr är det i alltför stor
utsträckning en hägring, att finansministern
en dag skulle kunna vräka sig i
för mycket pengar.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber först att uppriktigt
få tacka herr finansministern för de
alltför vänliga ord han riktade till mig.
Jag känner mig faktiskt ganska överväldigad
och vet inte riktigt hur jag skall
kunna återgälda dem. Då jag av herr
statsrådets anförande nyss har förstått,
att herr statsrådet sätter värde på klassiska
citat i skattedebatterna, skall jag
emellertid be att få hänvisa till översteprästen
Calchas bekanta ord i »Sköna
Helena»: »Alldeles för mycket blom mor!»

Tack i alla fall!

Den som lyssnade till statsrådets intressanta
anförande konstaterade givetvis,
att han ägnade rätt stort utrymme
åt en samhällsekonomisk och konjunkturpolitisk
bedömning. Helt naturligt riktade
statsrådet blicken framåt mot 1962
och sammanfattade sitt omdöme om den
sannolika utvecklingen nästa år så här:
en markant god konjunktur! Därav drog
han slutsatsen att ett visst inflationistiskt
tryck är att befara; och utifrån den uppfattningen
ansåg han att den av honom
förordade fortsättningen på högskattepolitiken
vore motiverad.

När man hörde detta resonemang, kom
man att erinra sig det intressanta anförande,
finansministern höll i min hemstad
den 3 december. Finansministern
utgick där från ett annat alternativ för
konjunkturbedömningen, nämligen att
den konjunkturavmattning, som vi nu
konstaterar på vissa avsnitt, skulle bli
bestående. Jag skall inte göra några längre
citat ur detta tal, men där framfördes
argument som visade, att det kunde finnas
fog för finansministerns bedömning,
att den konjunkturavmattning vi har ■—
exempelvis inom massaindustrien och
även inom andra industrier — kan bli
bestående under viss tid framöver. Statsrådet
sade i detta anförande att vi måste
vidta vissa åtgärder. Vi skall möta denna
konjunkturbild, sade han, med selektiva
åtgärder, överflyttning av arbetskraft,
omskolning och beredskapsarbeten,
vi skall flytta över arbetskraft till
de områden, som fortfarande går framåt
o. s. v. Statsrådet tilläde, att allt detta
kommer att kosta pengar.

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35

Självfallet bör man icke ställa dessa
anföranden emot varandra utan bredvid
varandra. Gör man så, finner man emellertid
följande: Vid sin konjunkturbedömning
i dag kommer herr statsrådet
fram till, att det inte är möjligt att sänka
skatterna utöver vad som här föreslagits;
en större skattesänkning skulle
få inflationistiska återverkningar. Vid sin
konjunkturbedömning i Malmöalternativet
kom han också fram till att det, mot
bakgrund av konjunkturavmattningen,
var riktigt att inte genomföra några andra
skattesänkningar än de här ifrågasatta;
staten kommer att behöva pengar till
de i detta läge ökade utgifterna. Slutsatsen
blir alltså, att en högskattepolitik är
försvarbar i alla konjunkturlägen •— det
är den enda slutsats, man kan dra av
herr statsrådets anföranden.

Så till slut bara en sak till. I mitt första
anförande framhöll jag det anmärkningsvärda
i att något remissförfarande
inte hade praktiserats i sammanhang
med den proposition, som vi nu överlägger
om. Statsrådet var inne på den saken
men gled ur resonemanget, helt säkert
inte alls medvetet. Jag skulle emellertid
vilja rikta en fråga till herr statsrådet:
Onödiggör en överenskommelse på förhand
med annat politiskt parti om erforderlig
majoritet i riksdagen för ett visst
regeringsförslag varje remissförfarande?
Eller kanske man skulle kunna uttrycka
saken på det här sättet: Anser herr finansministern
till äventyrs centerpartiledaren
vara ensam tillfyllestgörande remissinstans? -

Herr SPETZ (fp) kort genmäle:

Herr talman! .lag iir faktiskt i den situationen
att det inte är så mycket jag
behöver replikera finansministern om.
Om jag, trots att det ligger en liten aning
vid sidan om det jag vanligen sysslat
med, skulle ta upp något av finansministerns
resonemang beträffande budgetläget,
så vill jag säga att vi vet väl ingenting
om budgeten. Finansministern själv
vet möjligen en del, men han bär själv
sagt att han vet inte förrän på julafton
bur budgeten för nästa år kommer att

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.
se ut. Riksdagen skall ju inte fatta sitt
beslut om budgeten förrän kompletteringspropositionen
kommer; då först har
riksdagen att avväga på vad sätt man
eventuellt skall ta ut de inkomster som
behövs på grund av det då föreliggande
konjunkturläget. Slutsatsen av finansministerns
beskrivning och prognos av
konjunkturbilden måste väl ändå bli att
utfallet av inkomstskatten kommer att
bli betydligt högre än vad som är beräknat.
Beträffande budgetåret 1960/61 har
ju statssekreteraren i finansdepartementet
i ett föredrag talat om att inkomsterna
det året blev ungefär tre miljarder
kronor större än vad man ursprungligen
hade räknat med. Av dessa tre miljarder
motsvarade omsättningsskatten
drygt en miljard, och det andra berodde
på den oväntat kraftiga stegringen av intäkterna
från inkomstbeskattningen.

Nu är det uppenbart, att om vi har full
sysselsättning — och vi måste ju säga
att enligt de siffror som finansministern
har angivit har vi en syselsättning som
är »mera hundraprocentig» än den någon
gång har varit — måste det resultera
i att inkomstskatten ger betydligt mera
än man har beräknat. Hur mycket vet
vi inte, kanske tio å elva procent mer än
föregående år. Därför anser jag att den
anmärkning som riktas mot folkpartiet
för att det vill, som finansministern säger,
tredubbla grundlagsbrottet genom
att tredubbla den uppgivna besparingen,
inte träffar oss nu, tv vi har ingen skyldighet
att diskutera budgeten i dag. Den
kommer att behandlas vid ett annat tillfälle.
Vidare skulle jag vilja säga att
grundlagsbrottets svårighetsgrad inte
sammanhänger med skattesiinkningens
storlek. Om skattesänkningen blir 600
miljoner i stiillet för 300, betyder det inte
att grundlagsbrottet är dubbelt så stort,
tv grundlagsbrottet ligger däri att propositionen
över huvud taget bär lagts
fram. Jag har för min del inte hesiterat
vare sig för borttagandet av ortsgrupperingen,
höjningen av ortsavdragen eller
ändringen av skatteskalorna, men vi har
redan nu föreslagit de plastiska operationer
som skulle göra det här flickebarnet
lite skönare att se på. Att det nu inte

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.
har blivit riktigt välskapt beror väl på
att det är litet för tidigt fött.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill instämma i vad
herr Spetz sagt beträffande budgeten för
nästa år och bara tillägga att vi givetvis
aldrig har bundit oss för att budgeten
bör vara exakt så eller så balanserad eller
se ut på det eller det sättet, utan vi
förbehåller oss rätten att själva bedöma
vilka krav konjunkturutvecklingen kan
ställa på budgeten enligt vårt sätt att se
den saken.

Jag skulle i det sammanhanget vilja
fråga finansministern, om han anser att
ett förverkligande av folkpartiets tanke,
att man i större utsträckning än hittills
skall undantaga produktionsförnödenheterna
från omsättningsskatt verkligen
också skulle betyda en inflatorisk fara.
Det är 100 miljoner kronor som det är
frågan om. Som jag ser saken, borde det
närmast vara så att man härigenom
minskar företagens lånebehov och dessutom
ger dem möjligheter att förbilliga
produktionen.

När jag hade ordet förra gången och
talade om konjunkturpolitikens krav, underlät
jag med avsikt — jag tyckte att
jag hade pratat så länge — att säga någonting
om behovet av sparstimulerande
åtgärder. Jag vill nu tillägga att vi, vilket
framgår av vår reservation och våra
motioner, inte är främmande för att man
måste vidtaga särskilda åtgärder. Vi anser
tvärtom att det förslag som framlagts
av finansministern är otillräckligt, över
huvud taget tror jag personligen, att om
man sänker skatten med ett visst belopp
eller ökar inkomsten med ett visst belopp
för en person, så konsummeras de ökade
resurserna inte helt och hållet. Det finns
ett normalt sparbehov, när man kommer
till en viss standard, och den standarden
har många människor nu. Om
man stimulerar detta normala sparande,
kan man nå relativt goda resultat. Avgörande
är hur pass stark stimulans man
ger.

Jag konstaterade att finansministern
inte tyckte att det var så mycket att

fästa sig vid att vissa inkomsttagare i
låglönegrupperna förlorar några tior genom
en skatteskärpning. Jag måste säga
att som en bestående del av ett —- som
vi har fattat det och som folk har fattat
det — stort skattesänkningsförslag,
är det en ganska märklig företeelse. Propositionen
serverades faktiskt på ett sådant
sätt från finansdepartementet, att
inte någon människa hade klart för sig
annat än att det var fråga om en skattesänkning
på 300 miljoner kronor. Att
vissa skulle få en skattehöjning sades
det inte något om. Jag tycker att det
är ett intressant medgivande från finansministern
att det inte var speciellt
fråga om en skattesänkningsreform, utan
att reformen hade vissa andra väsentligare
syften än kravet på skattesänkning.

Till slut vill jag säga, att finansministerns
uppfattning, att vi skulle ha godtagit
omsättningsskatten, trodde jag att
jag hade bemött i mitt första anförande.
Vad vi har godtagit är inte omsättningsskatten
som sådan men vi har ej velat
motsätta oss en höjning av skatten, om
den höjningen sker under betingelser
för beskattningen som vi förut deklarerat
att vi kan godkänna. Vi har dessutom
klart tillkännagivit att vi inte bundit
oss för att omsättningsskatten skulle
vara den form av indirekt beskattning
som vi skulle välja, utan det problemet
bär vi överlåtit till skatteberedningen
att närmare undersöka.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Herr Hagberg har ju till
alla de övriga goda egenskaper som jag
tillät mig tillskriva honom även avslöjat
en mycket klädsam blygsamhet
och vi kanske nu inte vågar föra denna
debatt längre, tv då blir herr Hagberg
så småningom helt ofelbar, och
då är det möjligt att våra debatter i
fortsättningen blir mindre trivsamma.

Då herr Hagberg citerade mitt Malmötal
citerade han ifrån ett mycket koncentrerat
TT-referat. Jag såg nämligen
inte herr Hagberg bland den ärade publiken,
så jag utgår ifrån att det bara
varit TT-referatet som herr Hagberg ci -

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35

terade. Det är riktigt att man under ett
timslångt anförande hinner presentera
konjunkturbilden ifrån många olika utgångspunkter,
men de som var med på
mötet kommer inte att finna någon
skillnad mellan min presentation där av
den allmänna konjunkturbilden och den
jag har givit här i dag. Om jag säger
att om den avmattning som man ändå
har iakttagit på vissa områden såsom
massaindustrien, järnvaruindustrien och
skogen blir bestående — det är en hypotetisk
argumentation —- gäller det
ett avsnitt av en konjunkturbild som i
övrigt präglas av uppgång. Herr Hagberg
vet naturligtvis, att ett sådant mycket
besvärligt avsnitt av det svenska
företagslivet som vår varvsindustri —
det enda avsnitt som har levat under
dystra prognoser när hela samhället i
övrigt har gått för fulla lungor — ju
under de senaste månaderna har nått en
påtaglig bättring, en bestiillningsuppgång
på ungefär 25 % som medeltal för
de svenska varven.

Man kan spekulera över motiveringen
härför. Måhända är det den allt mera
spända internationella situationen, där
naturligtvis en sådan fråga som tonnaget
spelar en viktig roll vid bedömningarna.
Men just med utgångspunkt från
den spända internationella situationen
har man ju ytterligare ett argument för
att den totala konjunkturbilden för den
närmaste tiden ger större anledning att
räkna med, som jag uttryckte det,
»större risk för inflationsgenomslag än
för motsatsen». När jag sedan utvecklade
att det, för den händelse att avmattningen
blev bestående, gällde dessa
speciella områden, där den i dag kan
avläsas, hade jag ett behov av att polemisera
mot en uppfattning, som gör
gällande, att förändringar på bara ett
par avsnitt ger anledning till generella
lättnader i finanspolitiken. Det är alltså
detta jag vill polemisera emot. Uppkommer
en allmän avmattning, är det
riktigt att diskutera generella lättnader.
Uppkommer punktvisa avmattningar är
det felaktigt att verkställa generella lättnader.
Då skall de grupper som blir utsatta
för avmattningens följdverkningar

Ang. en reform av skattesystemet, m. in.
hjälpas genom en effektiv arbetsmarknads-
och sysselsättningspolitik, finansierad
av statsmedel. Det är det som
ibland bär kallats den selektiva ekonomiska
politiken, och för den behövs
det pengar.

Jag har nu en smula utvecklat den
argumentering, som jag hade väsentligt
bättre möjligheter att utveckla i Malmö,
men jag tror att vad jag sagt nu är tillräckligt
för att herr Hagberg inte skall
behöva föra med sig i bagaget att min
konjunkturbedömning har svängt under
den sista veckan.

Sedan vill jag ytterligare svara herr
Hagberg och herr Spetz.

Först vill jag säga till herr Spetz,
att jag knappast finner att han har absolution
för sitt tredubbla grundlagsbrott
genom att hänvisa till att »det var jag
som började». Har han den argumentationen,
bör han avstå från att kritisera
mig för att jag började. Men så säger
herr Spetz att skattereformen är ofullkomlig
— för att fortsätta bildspråket
menade han, att anledningen till att
flickebarnet inte var så perfekt i alla
avseenden var att det föddes för tidigt.

På samma tema har herr Hagberg spelat:
Varför skickade man inte ärendet
på remiss och fick det behandlat i vanlig
parlamentarisk ordning?

Ärade kammarledamöter! Det finns
vissa fall, då det uppenbarligen inställer
sig svårigheter att genomföra en traditionell
remiss. Om vi skulle komma
på den idén att vilja justera spritbeskattningen,
så kan jag försäkra att
herr Hagberg inte själv skulle vilja rekommendera
ett remissförfarande. Fn
kollega i regeringen var i Örebro härförleden
och talade om ungdomsproblemen
i samband med spriten. Han sade
vad vem som helst av oss andra är
beredd att säga, nämligen att perspektiven
var skrämmande. Men det var eu
ledamot av regeringen som reste ut och
sade detta på ett möte. Följaktligen avläste
systembolagen dagen efter en uppgång
i försäljningen, i Örebro med 15
procent och i Västerås, Uppsala ocli
Stockholm med 12 procent, då man
trodde på en prishöjning.

Nr 35

Onsdagen den 13 december 19(51 fm.

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.

Det finns vissa områden som man
inte får tala om. Jag skall inte ge mig
in på det penningpolitiska avsnittet och
eventuella räntejusteringar, utan jag
skall hålla mig till det finanspolitiska
avsnittet.

Skulle man ha sänt ut ärendet på remiss
i vanlig ordning och lagt det på
riksdagens bord vid vårriksdagen, skulle
alla de människor, som av någon förunderlig
anledning har den uppfattningen,
att man skall gardera sig för de
merkostnader som en förhöjd omsättningsskatt
innebär, ha haft i runt tal
elva och en halv månader på sig för att
göra dessa garderingar. För tio dagar sedan
måste jag skicka ut en dementi till
svenska pressen. Jag fick en påringning
från en tidning om att bilhandeln nu
använder ett speciellt försäljningsargument.
Man säger, att »Sträng skall klippa
till med omsättningsskatten utan att
höra riksdagen». Det är tyvärr så att
den allmänna upplysningen i konstitutionella
frågor hos allmänheten inte alltid
är så avancerad, och det kan ju tänkas
att det finns någon mer eller mindre
lättsinnig affärsman som inte drar
sig för att utnyttja det förhållandet att
det förs ett sådant tal. Jag måste faktiskt
i en dementi säga ifrån, att finansministern
inte kan införa någon omsättningsskatt.
Det är riksdagens sak att
göra det. Finansministern har bara lagt
fram ett förslag.

Så mycket kan man ändå säga: Man
bör inte ge vissa affärsbranscher möjlighet
att under elva och en halv månader
tala om för spekulativa köpare, att de
bör köpa nu, annars blir det dyrare. Det
får inte heta: Köper du din bil i dag,
tjänar du 400 eller 500 kronor. Det är
kanske inte så mycket för många av våra
bilköpare, men eftersom de flesta köper
sin bil med halva beloppet i avbetalning,
kan även ett par hundralappar
spela en stor roll.

Såsom bevillningsutskottets ordförande
tidigare anfört kan en förändring i
den direkta skatten genomföras endast
vid ett årsskifte. När den skall kombineras
med omsättningsskatt så hade
man att välja mellan årsskiftet 1901/62

och årsskiftet 1962/03, och jag ville inte
ha den här debatten i gång under ett
helt år.

Tar man dessutom hänsyn till att industriens
investeringsvaror är belagda
med omsättningsskatt, så kan forcerade
inköp under praktiskt taget ett helt år
för att spara de två procenten röra sig
om väsentliga belopp. Jag kanske kan
säga som finansminister, att det inte
finns någon anledning för samhället att
avhända sig dessa belopp, även om detta
är en övergående sak. Men jag kan också
säga, att det inte finns någon anledning
att uppmuntra en snedvridning av
handeln på grund av att det blir en viss
hamstringspsykos, om distansen mellan
beslut och förverkligande är för lång.

Herr Hagberg säger kanske, att detta
är överdrivna farhågor. Man skall emellertid
inte nonchalera dem. Det har varit
ett av skälen för oss. Det andra bär
varit att vi bedömt läget så, att omläggningen
av beskattningen och höjningen
av barnbidragen bör träda i kraft den
1 januari 1962.

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr statsrådet tog upp
mina erinringar beträffande den omständigheten,
alt något remissförfarande''
inte ägt rum och förde då tanken på ett
exempel — han menade, att vi om vi
skulle justera spritbeskattningen, sä
skulle vi inte skicka ut förslaget på remiss.

Nej, naturligtvis inte! .lag har under
mina år i bevillningsutskottet mer än
en gång varit med om att vi har tagit
en skattejustering över en natt för att
undvika sådana kalamiteter som statsrådet
här berört. Det har jag varit med
om utan tvekan.

Här gäller det emellertid något helt
annat. Herr statsrådet har ju själv, som
jag tidigare påpekat, karakteriserat det
som här skall beslutas som »en långtgående
reform på beskattningens område».
Här är det fråga om utomordentligt
betydelsefulla principiella ståndpunktstaganden.
Linjen i hela detta förslag,
herr statsråd, är ju en övergång i va -

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35

sentlig mån från direkt till indirekt beskattning.

Det är dessa stora principiella ting,
som enligt min uppfattning borde ha
blivit föremål för remissbehandling, och
en sådan remissbehandling har väl inte
kunnat ge anledning till några manipulationer
på handelns område av den karaktär
som finansministern här antytt.

Jag skall inte här ge mig in på någon
vidlyftig debatt i fråga om grundlagens
påbud om remissförfarandet; det skulle
kanske vara att överdimensionera den
debatt som här förs. Men regeringsformens
§ 10 är ju å andra sidan så pass
klar, att jag tycker, att man borde observerat
den; det heter där: »Innan
ärendena hos Konungen i statsrådet föredragas,
skola de, genom nödiga upplysningars
inhämtande från vederbörande
ämbetsverk, av den föredragande
beredas.»

Jag skall, som sagt, inte fästa alltför
stor vikt vid frågan i detta sammanhang,
men nog tycker jag att det skulle ha varit
ytterst intressant för riksdagens ledamöter
att här ha fått ta del av ett liknande
remissförfarande som vi nu har
fått beträffande kommunreformen, som
vi satt stort värde på.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Efter den demonstration
av idéinnehållet i den vänliga veckan,
som nu har skett, är det inte så lätt för
en vanlig politisk grovjobbare att ta till
orda. Vad han har att säga skiljer sig
kanske i någon mån från det som sagts
förut.

Jag fäste mig under debatten vid herr
Spetz’ reaktion mot de herrar, som »slaviskt
följer med i svängarna», d. v. s. de
»svängar» som herrar Sträng och Hedlund
nu en gång lagar till.

I samma ögonblick gör sig herr Spetz
skyldig till den motsägelsen, att han anklagar
centerpartiet för att ha presenterat
13 reservationer till det föreliggande
förslaget. Har jag räknat rätt i utskottsutlatandet
står det nr 34 på den sista
reservationen, och om jag drar 13 därifrån
blir det 21 kvar. I ett mycket känt

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.
spel är det talet »ostraffbart»; men det
ligger ju också i det spelet en så stor
mängd taktik, att man kanske inte skall
dra in det i detta sammanhang.

Jag har inte precis känt det som något
ok när det har gällt att acceptera
denna lösning. Det brukar sägas, att politik
är »det möjligas konst», och vanligtvis
menar man därmed att man på
det politiska fältet inte kan göra mer än
vad som kan pressas fram ur den vanliga
politiska lunken. Men det är tydligt,
att om den goda viljan finns med i tillräcklig
grad, så kan man göra åtskilligt
utöver det vanliga, och när man talar
om den skattereform som vi nu behandlar
måste jag nog säga att bakom detta
förslag ligger en god portion god vilja
att åstadkomma något utöver det vanliga.

Jag menar alltså, att detta förslag går
utanför ramen för det som vi vant oss
vid under senare år. Det ger en skattesänkning
i och för sig, det innebär att
den kvartsekellånga orättvisa som dyrortsgruperingen
inneburit nu skall försvinna,
det innebär en långtgående skatteutjämning
mellan olika delar av vårt
land, och det innebär därtill bland annat,
att vi för första gången tagit steget
mot en verklig omläggning från direkt
till indirekt beskattning utan att ytterligare
belasta skattebetalarna i stort.

Den onyanserade — för att inte säga
förvirrade — debatt som förslaget i förstone
utlöste, har säkerligen i betydande
grad sin grund i det överraskningsmoment,
som ligger i reformens omfattning.
Vi är ju inte vana vid att man med
några pennstreck raderar ut orättvisor
som man kämpat om i tiotals år utan att
nå fullständig rättelse.

Jag tycker nog att sanningen i detta
påstående om överraskningsmomentet
styrks inte minst av det sätt, på vilket
man på höger- och folkpartihåll tog emot
detta reformförslag. Efter att från början
ha tömt anatemats alla skålar över
förslaget som sådant och över de medverkande
parterna, övergick man efter
hand, sedan man hunnit fundera närmare
över innebörden, till att acceptera
praktiskt taget det mesta.

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.

Framför allt måste skattegrupperingens
slopande hälsas med tillfredsställelse.
Den har inneburit en gradering av
landets innebyggare, vilken inte kan anses
förenlig med de rättviseprinciper,
som bör prägla skatteuttaget över huvud
taget. Allteftersom prisutvecklingen gått
i utjämnade riktning mellan olika landsdelar
har denna gruppering framstått
som en diskriminering av de lägre dyrorterna,
d. v. s. med vissa undantag hela
den del av vårt land som från Stockholms
horisont brukar benämnas landsorten.

De prisgeografiska undersökningar,
som har gjorts för att rättfärdiga systemet,
har minst av allt varit ägnade att
åstadkomma en rättelse. Kostnadsposten
resor, för att ta ett enda exempel, visar
sig vid en sådan undersökning ligga på
lika hög nivå i den tätbefolkade delen i
högsta dvrort som inom områden med
8—9 mil till närmaste inköpsort. Anmärkningsvärt
är också att resekostnadsposten
direkt påverkas av god tillgång
till skolor och undervisningsanstalter.
Omvänt har dåliga kommunikationer
och sämre tillgång till skolor och undervisningsanstalter
medfört lägre resekostnader.
Skattegrupperingen har med andra
ord varit en raffinerad form för att
lägga sten på börda för de människor,
som bor ute i glesbygderna med de stora
avstånden. Det är en mycket stor vinning,
att detta system nu kommer att
försvinna.

Av stort intresse är också den effekt
dyrortsgrupperingens slopande tillsammans
med höjningen av skattelindringsbidraget
till kommunerna har på skattetrycket
i olika landsdelar. Det är en
effekt, som nära nog helt har förbisetts
i diskussionen, vilket ju bara kan förklaras
av att man vanligen kommenterat
reformen med utgångspunkt från
vad den ger inom olika inkomstskikt i
samma dyrort. Om man skall belysa vad
reformen innebär för utjämningen mellan
olika landsändar, måste man ju räkna
på vad den ger personer med samma
inkomst men som är bosatta på olika
orter och föra in just dessa två faktorer
-- dyrortsgrupperingens slopande och

höjningen av skattelindringsbidraget till
kommunerna — i bilden.

Jag har ett par exempel som belyser
detta. Det gäller dels för inkomsttagare
i Stockholm, som ju tillhör dyrort V,
och dels för inkomsttagare i en norrbottenskommun,
som också tillhör dyrort
V. Jag räknar därvid endast med nu
nämnda två förändringar; jag berör alltså
inte barnbidragens och den höjda
omsättningsskattens roll, inte heller det
förslag till förhöjt skattelindringsbidrag,
som centerpartiet fört fram, utan jag håller
mig enbart till skatteutjämningskommitténs
förslag.

Det visar sig då att för en gift person
med 12 000 kronors inkomst i Stockholm
är den sammanlagda stats- och
kommunalskatten före reformen 1560
kronor. I norrbottenskommunen är skatten
2 010 kronor. Efter reformen blir
skatten för stockholmaren 1 450 kronor
och för invånaren i norrbottenskommunen
1 480 kronor. Före reformen är
skillnaden i skattebelopp för dessa personer
450 kronor och efter reformen 30
kronor. Om jag tar en familj med 24 000
kronors inkomst, vari ingår en inkomst
för hustrun med 10 000 kronor, visar det
sig att skatten i dag för stockholmaren är
4 200 kronor och för familjen i norrbottenskommunen
4 818 kronor. Efter reformen
blir skatten 3 370 resp. 3 517 kronor.
Skillnaden, som i dag uppgår till 618
kronor, blir efter reformen 147 kronor.

Om man härtill lägger det förslag, som
vi har lagt fram på denna punkt, nämligen
att höja skattelindringsbidraget till
de skattetyngda kommunerna med yttterligare
20 miljoner kronor, så torde
skillnaden bli praktiskt taget utjämnad.

Av det sagda framgår vilken utomordentlig
roll denna skattereform kommer
att spela för den skatteutjämning mellan
olika landsändar, som för oss har varit
och är så utomordentligt viktig.

Reformen innebär ju också att man
tagit första steget till en övergång frän
direkt till indirekt beskattning utan att
det sker i samband med skattehöjning.
Det råder givetvis åtskilligt delade meningar
om man skall använda omsättningsskatt
eller inte, och det är klart att

Onsdagen den 13 december 1901 fm.

Nr 35

debatten på denna punkt är långt ifrån
avslutad. Allt fler tycks emellertid luta
åt den uppfattningen att en övergång
till en mer markerad konsumtionsbeskattning
är på sin plats inte minst därför
att omsättningsskatten inte drabbar
sparandet. Men den, som inte har större
inkomster än att de nätt och jämnt
täcker den dagliga konsumtionen och
som ådrar sig varuskatt på praktiskt taget
hela sin inkomst sedan hyran och
liknande icke omsättningsskattebelagda
utgifter betalats, vet att varje omsättningsskattehöjning
drabbar honom med
full kraft.

Med det nuvarande systemet, som innebär
att omsättningsskatten uttages i
detaljhandelsledet, finns ytterst få möjligheter
att beakta hans situation. En
differentiering av skatteuttaget på olika
varugrupper eller hel befrielse från skatt
på vissa grupper ställer sig i detta läge
ytterligt svårt. Ett sådan steg skulle betyda
dubbel omsättningsskattebokföring
för många detaljhandlare. Det kan väl
knappast bli tal om en sådan komplicering
av en fiskalisk uppgift, som redan
är besvärlig och betungande.

Som jag ser det är det därför nödvändigt
att om man skall fortsätta på omsättningsskattens
väg, så måste man lägga
över uttaget av skatten till ett tidigare
skede, såsom centerpartiet har begärt.
Med en sådan omläggning skulle man dels
vinna möjlighet att taga hänsyn till de
verkligt små inkomsttagarnas problem,
dels skulle omsättningsskatten kunna bli
ett praktiskt medel — låt oss kalla det så
— för att ge dessa inkomsttagare en
verklig och verkningsfull skattesänkning,
och dels skulle man vinna att detaljhandeln
befriades från bestyret med
omsättningsskatten, vilket för denna
gren av vår företagsamhet skulle betyda
en mycket stor lättnad.

.lag skall, herr talman, med hänsyn till
att vi närmar oss tidpunkten för middagen
och till att en mycket stor del av
kammarens ledamöter redan har gått för
att ägna sig åt denna kulinariska utsvävning
försöka avkorta mitt anförande så
mycket som möjligt för att bespara dem,
som är kvar, mödan att vänta på mid -

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.
dagen för länge. Jag skulle emellertid inte
riktigt ha fullföljt min uppgift i denna
talarstol, om jag inte ägnat några funderingar
åt allt det rabalder, som förevarit
kring denna stora skattereform.

Om man skall döma av de vredens ord,
som frikostigt har östs från talarstolar
och i tidningsspalterna, skulle faktiskt
ett politiskt arbete, som syftar till att nå
resultat, närmast vara att betrakta som
en dödssynd. Det är klart att man blir
alldeles särskilt fundersam, om man vid
sidan av läsningen av alla dessa lamentationer
ägnar ett ögonblicks studium åt
exempelvis — jag säger »exempelvis» —
de ord, som folkpartiets ledare yttrade i
vårens remissdebatt i vår medkammare.
Jag tycker, herr talman, att de orden är
så bra, att de bör återfinnas även i första
kammarens protokoll.

Efter att ha berört att det finns gamla
traditioner om samverkan mellan partierna
i riksdagen yttrade herr Ohlin följande:
»Vi i folkpartiet vill gärna slå
vakt om dessa traditioner. Jag sade nyss,
att samverkan mellan oppositionspartierna
på en rad konkreta punkter är naturlig
och önskvärd. Lika klart är att
kompromisser i riksdagen mellan regeringspartiet
samt ett eller två oppositionspartier
inte får uteslutas. Ibland
kommer ju alla tre oppositionspartierna
överens med regeringspartiet. Varför
skulle inte ett eller två av dem få göra
det när det leder till en bättre praktisk
politik? Frånvaron av socialistiska inslag
och nya skattehöjningar i regeringsprogrammet
bör kunna öka möjligheterna
till samarbete mellan regering och opposition.
»

Så långt herr Ohlin. Jag har försökt
att tolka herr Ohlins uttalande på det
mest vänliga och positiva sätt, men jag
kan inte komma fram till annat än att
centerpartiet har tagit herr Ohlins uttalande
ad notam. Vi har kommit överens
med regeringspartiet för alt åstadkomma
en bättre praktisk politik. Det resultatet
måste vara uppenbart, tv folkpartiet
och högern har ju efteråt i stort sett
anslutit sig till resultatet. Enligt vad som
anförts innehåller skattepaketet ett tillgodoseende
av eu rad borgerliga önske -

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.
mål. Vi har sålunda gått in för lösningar,
som saknar socialistiska inslag. Vi
har åstadkommit en skattesänkning —
jag skall inte gå in på någon diskussion
av i vilken grad det skett, men att det
gäller en skattesänkning har dock vitsordats.
Vi har med andra ord till punkt
och pricka försökt följa herr Ohlins rekommendationer!
Men av debatten att
döma gäller tydligen inte det flotta budet
för alla, i varje fall inte för centerpartiet.

Jag har också fäst mig vid att folkpartiets
vice ordförande herr Svensson i
Ljungskile har ägnat uppmärksamhet åt
vad som sålunda skett. Inom parentes
sagt drar han ett tjockt streck över en
skattelindring av storleken cirka 1 000
miljoner kronor, som han i sammanhanget
anser vara orealistisk. Herr Svensson
uttalar: »Oavsett vad man tycker om
dessa herrar» — det gäller naturligtvis
herrar Sträng och Hedlund — »och deras
politik — för vår del tycker vi att
mycket i förslagen är bra ■—- lär ingen
kunna bestrida dem rätten att råkas, när
de själva behagar och träffa vilka överenkommelser
de vill. Politiska diskussioner
och överenskommelser emellan politiska
ledare och parlamentariska grupper
förekommer ju i alla demokratiska
länder.»

Jag tycker nog att herr Waldemar
Svensson har ställt kyrkan mitt i byn i
debatten. Det är uppenbart, att man inte
utan vidare, såsom skett i diskussionen
kring skatteförslaget, kan döma ut vad
som har ägt rum.

Herr Hagberg såg en förskräckande
syn, när han diskuterade samarbetet på
denna punkt. Han såg det som ett isberg.
Ett isberg ligger ju normalt till en tredjedel
över vattnet och till minst två tredjedelar
under vattnet. Han såg skrämmande
syner när det gällde vad dessa
två tredjedelar kunde innehålla i fråga
om ett bestående framtida samarbete
mellan centerpartiet och socialdemokrater.

Jag kan försäkra herr Hagberg, att det
inte finns någon is under vattnet. Så till
vida är förslaget lätt, att det flyter ovanpå
vattnet. Jag tror att man skaffar sig

sömnlösa nätter alldeles i onödan, om
man funderar på det sätt som herr Hagberg
gjorde.

Eller är det möjligen så, att man med
glädje skulle se ett sådant engagemang?
Den frågan har vi inte fått svar på från
högerns och folkpartiets sida. Jag har
mina dubier på den punkten. Jag tror inte
att omsorgen är grundad på positiva
funderingar i sammanhanget. När centerpartiet
från de övriga två borgerliga
partiernas sida beskylls för att uppträda
ohemult, så måste jag säga att man bör
rannsaka sig själv också. Är det verkligen
i alla situationer givet, att det är
centerpartiet som skall efterkomma signaler
från högern och folkpartiet? Och
så fort man inte gör det, då är man inne
på otillåtna vägar, då fraterniserar
man med dem på andra sidan gränsen
mellan borgerlighet och socialism.

Under den relativt korta tid som jag
haft tillfälle vara här i riksdagen har jag
lärt mig åtskilligt på den punkten. Jag
kommer för dagen ihåg ett par situationer,
som jag kan påminna om därför att
de belyser vad som här sagts. Vi har
från centerpartiets sida inte någon gång
beskyllt vare sig folkpartiet eller högerpartiet
för att fraternisera eller för att
hysa underfundiga planer på fortsatt
samarbete eller koalitionsregering i situationer,
där båda dessa partier var för
sig eller tillsammans varit överens med
socialdemokraterna. Låt mig erinra om
högerns och socialdemokratiens goda
samverkan när det gällt att hålla den höga
räntan, låt mig erinra om högerns och
socialdemokraternas samarbete gentemot
centerpartiet och folkpartiet för att
hindra ökat anslag till lån för småföretagsamheten.
Man kan anföra andra exempel,
när det gällt dyrortsgrupperingen
o. s. v., men vi har inte emot någondera
parten dragit några sådana slutsatser
som här dras mot oss.

Jag tycker, herr talman, man skulle
hålla diskussionen på en sann och riktig
bas. Jag tror inte att det i längden kan
vara nyttigt för det politiska arbetet —
jag skall inte använda det slitna uttrycket
demokratien, som man skickar fram i
alla sammanhang, utan låt mig kalla det

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35

för det politiska arbetet —- om uppfattningen
om politiker och vad politiker
vill skall färgas av att man fortsätter att
på detta sätt misstänkliggöra även de ärligaste
försök att åstadkomma praktisk
politik. Det ligger så snubblande nära
till hands att allmänheten får den uppfattningen,
att politik är först och främst
omsorgen om vissa förutfattade meningar
och att det inte finns några möjligheter
att åstadkomma praktiskt politiskt
arbete om man bortser ifrån dessa förutfattade
meningar. På det sättet tror jag
inte man främjar synen på politiker och
politiskt arbete.

Jag tror det är viktigt att man slår
vakt om politikernas möjligheter att
verkligen åstadkomma praktiska resultat.
Det är ändå till syvende och sidst
det enda — låt mig gå så långt att jag säger
det — som rättfärdigar politikernas
tillvaro. De har ingen annan uppgift än
att åstadkomma reformer till gagn för
medborgarna i gemen. Därför menar jag
att man måste vara rädd om de möjligheter
som ges.

Jag tror, herr talman, att det som nu
skett kommer att visa sig vara till nytta
och gagn för en stor mängd människor i
vårt land. Men det betyder inte att all
rättfärdighet är uppfylld i alla avseenden.
Det måste alltjämt vara så, att man
fortsätter att åstadkomma de reformer
som är nödvändiga i dagens samhälle,
framför allt för att tillgodose de behov
som de lägsta inkomsttagarna har och
som är uppenbara. I det stycket lämnar
naturligtvis även en reform av det här
slaget åtskilligt kvar att förbättra.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Herr TALMANNEN yttrade:

Efter samråd med andra kammarens
talman får jag medela, att kamrarna i
morgon torsdag sammanträder, förutom
kl. 10.00, även kl. 19.30. Sistnämnda sammanträde
har utsatts för att möjliggöra
alt, därest kamrarna vid behandlingen
av något ärende under morgondagen

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.
stannar i skiljaktiga beslut, proposition
för gemensam votering eller memorial
som eljest föranledes av skiljaktigt beslut,
då godkännes. Eventuell gemensam
votering äger, såsom förut tillkännagivits,
rum fredagen den 15 dennes vid
plenum som börjar kl. 11.00.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 392, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående medelsanvisning
för iståndsättande av Sydostbrottens fyranläggning
jämte i ämnet väckt motion;

nr 393, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ökning av det
högsta belopp intill vilket staten må
åtaga sig betalningsansvar i form av
statsgaranti för exportkredit;

nr 394, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående hälsovård och
öppen sjukvård i landstingsområdena
in. m.;

nr 395, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avtal med Örebro
läns landsting om driften av Mellringe
sjukhus i Örebro jämte i ämnet väckt
motion;

nr 396, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse för städer
och stadsliknande samhällen, där
kronan är väghållare, att inbetala vissa
ersättningar för gatumark; samt

nr 397, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändrad organisation
av postbanken.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 398, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
riktlinjer för en omorganisation av det
rättspsykiatriska undersökningsväsendet.

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 399, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående verksamheten vid
Svenska skifferoljeaktiebolaget och därmed
sammanhängande spörsmål;

nr 400, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående nytt undervisningssjukhus
i Stockholm m. m.; och
nr 401, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående en kampanj för
allmänt lönsparande.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Justerades protokollsutdrag fö* detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 16.52.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Nr 35

Onsdagen den 13 december eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr andre vice talmannen.

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.

(Forts.)

Fortsattes överläggningen ang. bevillningsutskottets
betänkande nr 79.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Regeringen har gjort en
blygsam ansats för att sänka de direkta
skatterna, men samtidigt kan den uppvisa
ett djärvt grepp för att höja den
indirekta skatten med något över en
miljard kronor.

Statsfinansiella förutsättningar för en
bättre reform än den som regeringen
presenterar finns utan tvivel. Regeringen
har dock funnit det vara ändamålsenligt
att samtidigt som man sänker den
direkta skatten för en del lägga nya
skattebördor på folkflertalets axlar.

Det är klart att vi betraktar höjningen
av ortsavdragen, avskaffandet av
dyrortsgrupperingen beträffande skatterna
samt höjningen av inkomstgränsen
när socialavgifter skall börja erläggas
såsom åtgärder i rätt riktning. Vi har i
många år bland annat hävdat att den
först intjänade hundralappen per vecka
bör vara skattefri. Nu föreliggande regeringsförslag
om en höjning av ortsavdragen
och om slopande av dyrortsgrupperingen
vid beskattningen har också
eu nära anslutning till nämnda av
oss tidigare ställda förslag.

Men därmed stannar också den favör
flertalet skattebetalare erhåller genom
regeringens nya skattcförslag. De som
har en årsinkomst understigande 15 000
kronor får nämligen bara den sänkning
av statsskatten som följer med höjningen
av ortsavdragen, men de får som bekant
ökade utgifter genom den höjning

av omsättningsskatten regeringen föreslår.

Kvar står då att de som i någon avsevärd
grad erhåller lättnader i den direkta
skatten är gifta inkomsttagare med
en årsinkomst mellan 20 000 och 30 000
kronor. Men det bör observeras att kommunalskatten
samtidigt stiger inom
praktiskt taget alla primärkommuner
och landsting. Förslaget om ökad ersättning
på 30 miljoner kronor till särskilt
skattetyngda kommuner rubbar
egentligen inte detta påtagliga faktum
att kommunalskatten stiger och kommer
att gå i höjden ännu hastigare om inte
motåtgärder vidtas i tid. På detta område
måste enligt vår mening en verklig
reformering av skattesystemet ske,
och ju förr det sker desto bättre är det''.

I första hand bör staten överta alla
utgifter som är förenade med folkpensioneringen,
skolväsendet och polisen.
Hur opinionen inom kommunerna utvecklats
på detta område borde vara bekant
för regeringen, inte minst på grund
av de uppvaktningar som flera kommundelegationer
har gjort.

Som jag nämnde inledningsvis finns
det betingelser för en bättre skattereform
än den regeringen har föreslagit.
Överskottet innevarande budgetår torde
bli ännu större än 1960/61. Att t. o. m.
den s. k. totalbudgeten överbalanseras
kan väl anses vara en tröst och en prestigevinst
för finansministern och de
storkapitalister som vill för egen räkning
disponera alla tillgängliga investeringsmedel.

Flertalet av landets skattebetalare har
anledning att fråga: Är det nödvändigt
att vi genom rekordhöga och orimligt
tunga skatter tvingas på en gång betala
investeringsobjekt som sedan skall verka
och ge avkastning sekler framåt i tiden?
Regeringen anser för sin del att
överbalanseringen t. o. m. av totalbudgeten
är konjunkturmässigt nödvändig.

Nr 35

Onsdagen den 13 december 19G1 em.

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.
att skattepolitiken måste vara ett medel
att styra konjunkturen. Med bl. a. den
motiveringen sänktes bolagsskatten. Den
mäktiga cellulosaindustrien tackade och
beslutade som bekant att minska produktionen
med nära 20 procent. Så ligger
det till, och så verkar understundom
regeringens styrande av konjunkturen
via skattepolitiken!

Totalt beräknas skattebortfallet för
staten bli cirka 560 miljoner kronor, i
vilket belopp ingår kompensation till
kommunerna för minskade skatteintäkter
på grund av höjningen av ortsavdragen,
vidare 30 miljoner kronor i bidrag
till särskilt skattetyngda kommuner samt
15 miljoner kronor i minskade inkomster
av folkpensions- och sjukförsäkringsavgifter.
Tar man med kostnaderna för
kompensation till barnfamiljerna och
folkpensionärerna, beräknar finansministern
statens merkostnad till sammanlagt
1 340 miljoner kronor.

En sänkning av statsskatten, en höjning
av barnbidragen och folkpensionerna
kan ske utan att man höjer omsättningsskatten.
Den statliga driftbudgeten
blir ändå överbalanserad, och det
blir åtskilligt över för att klara en del
av utgifterna på kapitalbudgeten.

»Nå, det är gott och väl», säger man
på regeringshåll, »men den överbalanserade
budgeten är ett av våra medel
att styra konjunkturen.» Jag måste fråga:
Vilken konjunktur? Minskar man
vårt fläsköverskott genom att begränsa
barnfamiljernas köpkraft? Naturligtvis
gör man inte det, men man hjälper till
alt skapa en situation där konsumenterna
får subventionera fläskexporten.
Konfektions- och textilindustrien har
svårigheter att få sälja hela sin produktion,
och detsamma kan sägas beträffande
skoindustrien. Kan man säga att
svenska staten med nuvarande skattepolitik
styr så att konjunkturläget blir
bättre inom nämnda och andra industrier?
Nej, det kan man inte säga. Staten
samlar folkflertalets skattepengar på hög
och bidrar därigenom till att försvåra
konjunkturläget inom främst den svenska
konsumtionsvaruindustrien.

Men om man nu inte höjer omsätt -

ningsskatten, då får barnfamiljerna möjlighet
att köpa mera kläder, mera skor
och mera högkvalitativa livsmedel. Då
skulle man styra konjunkturen efter mera
folkliga linjer än som nu är fallet.
•lag skulle givetvis kunna nämna andra
sidor av regeringens konjunkturstyrande
politik, men det skulle väl i dag betraktas
som en alltför stor utvikning
från dagens debattämne.

Med dessa korta erinringar har jag
velat i all korthet motivera varför vi
motsätter oss en höjning av omsättningsskatten.
Vi har förbehållit oss rätten
att, om inte vårt avslagsyrkande på
höjd omsättningsskatt bifalles, vidhålla
vårt yrkande i motion nr 717 i denna
kammare, nämligen att barnbidragen
skall höjas till 600 kronor för barn
och år.

De borgerliga partierna har nu helt
accepterat omsättningsskatten. Centerpartiet
kapitulerade först, och sedan
följde de andra med i spåren. Därmed
är det återigen bevisat att det borgerliga
motståndet på sin tid mot omsättningsskatten
uteslutande var dikterat av
valtaktiska skäl. Vi har inte ändrat
ståndpunkt, tv omsättningsskatten verkar
i dag liksom tidigare till stor nackdel
för de små och medelstora inkomsttagarna.
Den höjning av omsättningsskatten,
som regeringen nu föreslår och
som vunnit full anslutning av de borgerliga
partierna, innebär att skattepolitiken
i vårt land ytterligare markerar
sin antidemokratiska karaktär.

Herr Torsten Andersson har under
debatten angett vilka politiska motiv
som varit vägledande för centerpartiets
ställningstagande i den fråga vi i dag
behandlar. Hans argumentation höll sig
på det sakliga planet, såvitt jag kunde
förstå. Det var med andra ord vad man
kan kalla en vettig politisk förklaring.
Men det kan man inte säga om de argument
som den politiske dilettanten herr
Sundin anförde som huvudskäl till centerpartiets
ställningstagande. Hans avgörande
argument var att det gällde att
hindra marodörerna — med marodörerna
menade herr Sundin kommunisterna
— från att fälla avgörandet i skat -

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Nr 35

tefrågan. Jag tycker — utan att blanda
mig i motsättningarna mellan de borgerliga
partierna — att herr Sundins
förklaring låg på en tarvlig nivå. Han
tillhör tydligen den typen som menar
att bara man hasplar ur sig en antikommunistisk
glosa så är all rättfärdighet
uppfylld. De sista dagarnas aktivitet
från Moralisk upprustning har tydligen
haft stor genomslagskraft i herr
Sundins själsliv. Sådant kan man ju
också få förutsätta.

Men allt detta har ju inte hindrat
herr Sundin från att springa runt i korridorerna
likt en osalig ande med frågan
till »marodörerna»-kommunisterna:
Ni kommer väl att stödja oss i bensinskattefrågan?
Härav drar jag den slutsatsen
att dubbelmoralen hos herr Sundin
knappast kunnat demonstreras klarare
än som skett i dag. Till detta vill
jag foga: Det finns ytterst få inom centerpartiet
som i sitt ställningstagande
till skattefrågans handläggning här i
dag skulle vara beredda att skriva under
herr Sundins robotförklaring.

De ekonomiska möjligheterna till en
verkligt stor demokratisk skattereform
är för handen. Regeringen har inte tagit
chansen att genomföra en dylik.
Några smulor från statens rika bord
kommer en del skattebetalare att erhålla,
men skattebetalarnas flertal får
praktiskt taget ingenting.

Till allra sist vill jag framhålla i anslutning
till det budgetresonemang som
ägt rum här i dag att vi flera gånger
har föreslagit skatteåtgärder ägnade att
öka statens inkomster och möjliggöra
en mera demokratiskt utformad skattepolitik
och en successiv förbättring av
de sociala reformerna, .lag syftar närmast
på våra tidigare förslag att förmögenhetsskatten
höjes till i genomsnitt
2 procent på förmögenheter över 80 000
kronor och att bolagsskatten återföres
till 50 procent vid statlig beskattning.
Det skulle ge staten minst 700 miljoner
kronor årligen i ökade inkomster. Jag
vill erinra härom och samtidigt påpeka
atl detta också är ett alternativ mot
höjd omsättningsskatt och därtill ägnat
alt skapa ekonomiska förutsättningar

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.
för en ytterligare höjning av barnbidragen
och en ordentlig standardhöjning
för folkpensionärerna.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till motionerna 716 i
denna kammare och 861 i andra kammaren.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Jag är medveten om att
det kan förefalla djärvt om en så oerfaren
riksdagsman som jag ger sig på
att något litet kommentera herr finansministerns
konjunkturbedömning tidigare
här i dag, men jag kan faktiskt inte
underlåta att i all anspråkslöshet göra
det.

Finansministern tror uppenbarligen
på en oförändrad högkonjunktur under
det närmaste året och hyser stor optimism
inför den närmaste tidens utveckling.
Jag har visserligen inte samma
förutsättningar som herr finansministern
att bedöma konjunkturläget — tyvärr
förfogar jag inte över något eget
konjunkturinstitut —- men jag har ju
vissa kontakter med näringslivet och
följer med en smula så gott jag kan.
Jag är för min del inte fullt lika optimistisk
som finansministern. Jag tror inte
heller att bedömarna inom näringslivet
i gemen är lika optimistiska. I
motsats till finansministern tror jag att
vi under nästa år kommer att möta någon
avmattning i konjunkturen med en
något varierande konjunkturbild för olika
branscher. Jag vill uttrycka mig så:
Det finns de som skulle måla mera i
grått.

Jag kan åberopa åtskilliga företeelser
till stöd för min uppfattning, såsom en
minskad efterfrågan från utlandets sida
på våra skogsprodukter, framför allt på
massan, samt på handelsfärdigt järn och
stål, en viss avmattning i Västtyskland
och stagnation i England. Jag läste nyligen
en bankrapport från USA. Den
gav närmast vid handen att expansionen
i USA börjat sacka efter de senaste
veckorna. Dess prognos i denna del skiljer
sig alltså något från finansministerns.
Kommerskollegii enkät om indu -

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.
striens investeringsplaner visade dock
en nedgång med 10 procent på byggnader
och anläggningar och 3 procent på
maskiner för nästa år, vilket bör jämföras
med stegringen på 20 procent för
vartdera av åren 1960 och 1961. En viss
vändning kommer sannolikt att inträda
på investeringsområdet. Alltför stora
växlar skall nog inte heller dragas på
nybeställningarna inom varvsindustrien
— i och för sig mycket värdefulla —
och börsens reaktioner på sista tiden
skall kanske inte heller förglömmas.

Jag skall, herr talman, härefter övergå
till att tala om några detaljer rörande
den allmänna varuskatten.

Reservation XVIII gäller övergångsbestämmelserna.
De föreslagna reglerna
innebär i denna del att den som köper
en vara nu i december, då den nuvarande
lägre skattesatsen 4 procent fortfarande
är bestående, och tar varan
med sig hem omedelbart eller får den
hemskickad före årsskiftet, trots detta,
utöver de 4 procenten, får betala ytterligare
2 procent, nota bene om han likviderar
sin räkning först efter den 1
januari. Det kan alltså hända att en
vara, som inköpts innan riksdagen ännu
fattat sitt beslut, belägges med den högre
skattesatsen. I realiteten blir det
många gånger detaljisten och inte konsumenten
som träffas. Denna ordning
är principiellt oriktig och orättvis. Jag
yrkar bifall till reservation XVIII.

Reservation XIX avser frågan huruvida
den allmänna varuskattens uttagande
bör ske i detaljhandelsledet som
nu eller i partihandelsledet.

Denna fråga har något behandlats tidigare
i denna debatt. Det finns otvivelaktigt
i detaljhandelskretsar på vissa
håll en opinion mot den nuvarande ordningen,
enligt vilken den formella skattskyldigheten
ligger på detaljhandeln och
det åligger detaljhandeln att ha hand
om uppbörden av omsen. Det är tydligen
i första hand fallet inom specerihandeln,
som särskilt tycker att redovisningen
medför en stor arbetsbelastning —- vilket
den säkert gör — men även inom
vissa branscher av handeln med varaktiga
konsumtionsvaror är man miss -

nöjd. Det är i och för sig begripligt. Det
finns onekligen ett visst fog för detta
missnöje, och det är därför naturligt
att många vill skjuta över bördan på
andra led. Det måste också medgivas att
nuvarande system med 200 000 skattskyldiga
är besvärligt ur kontrollsynpunkt.

För egen del tror jag emellertid inte
så mycket på att ett system, enligt vilket
skatten uttages i partihandelsledet,
är så mycket bättre vare sig ur fiskal
synpunkt eller för detaljhandeln. Tvärtom
tror jag att ett dylikt system skulle
bli förenat med påtagliga olägenheter,
vartill kommer de övergångssvårigheter
som ett nytt system alltid måste medföra.
Bland annat skulle det sannolikt
framtvinga en lagerskatt på detaljhandeln
i övergångsskedet.

Mot systemet talar ytterligare att komplikationer
skulle uppstå när det gäller
integrerade företag, där såväl partihandels-
som detaljistfunktionen ligger
i ett och samma led. Skatten kan där
lätt förrycka konkurrensvillkoren. Vidare
skulle detaljisten komma att få betala
skatten inte som nu i efterskott, vilket
innebär att han åtnjuter kredit på
skattebeloppet, utan i stället inkluderad
i varupriset vid sitt eget inköp, alltså
i förskott — det perspektivet skulle
kanske inte alltid te sig så lockande.

I fråga om tjänster skulle man troligen
bli nödsakad att ha skatten kvar
på det sista ledet. För tjänsterna finge
man på det sättet två parallella system.
En urmakare skulle exempelvis, såvitt
jag kan förstå, bli befriad från att svara
för skatten på själva klockan, vilken
skulle tas ut hos grossisten; men i stället
skulle han bli tvungen att själv ta
ut skatten i samband med reparationen
av samma klocka. Otvivelaktigt skulle
kontrollen bli ganska besvärlig.

För egen del är jag som sagt inte
alldeles övertygad om att det skulle innebära
fördelar att lägga skatten på
partihandelsledet, men det finns en del
människor som har annan uppfattning,
och för att lugna opinionen tror jag
att det bästa vore att frågan gjordes till
föremål för en förutsättningslös utred -

Onsdagen den 13 december 1901 em.

Nr 35

ning. Samtidigt kunde man då också
undersöka huruvida detaljhandelns ersättning
för befattningen med skatten
är otillräcklig och kan behöva höjas.

Om vi, såsom yrkas i reservation XX
utan vidare ginge över till en partihandelsskatt
skulle detta säkerligen bli en
mindre behaglig överraskning för många
detaljister. Frågan måste noga begrundas.

Jag blev litet förvånad över den antydan
bevillningsutskottets högt ärade ordförande
gjorde, att han kunde tänka sig
att ytterligare utöka skattesystemet genom,
som han sade, en skatt på bägge leden.
Jag vet inte om det var någon form
av s. k. kaskadskatt som lekte herr Ericsson
i hågen, att eventuellt tillgripas när
andra skattekällor en gång kan vara tömda.
Jag tror att en sådan skatt skulle bli
dyr i uppbörden. Den brukar dessutom
väsentligen öka genom vinstpålägg och
har sannolikt vuxit när den till sist drabbar
den slutlige konsumenten. Jag har
inte något större förtroende för en sådan
skatteform.

I reservation XXI begäres att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala
att det synes riksdagen angeläget att
allmänna skatteberedningen upptar till
ingående prövning frågan om investeringarnas
behandling inom ramen för
den indirekta beskattningen. Den omständigheten
att omsen även belastar investeringarna
är ganska betungande inte
minst för näringslivet. Den fördyrar de
för det ekonomiska framåtskridandet så
betydelsefulla investeringarna för såväl
industrien och hantverket som jordbruket
och är icke minst betungande för
jordbruket. Den föreslagna höjningen av
skatten med inte mindre än 50 procent
gör att den betungande effekten ytterligare
förstärkes. Skatten verkar härigenom
alltmera som en investeringsavgift,
men utan att ha investeringsavgiftens
konjunkturpolitiska uppgifter.

Kommerskollegii enkät för industriens
investeringsplaner 19G2, som jag nyss talade
om, måste också i denna del vara
en tankeställare.

Det är riktigt som bevillningsutskottets
ordförande tidigare bar sagt, att ett

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.
slopande av omsen på investeringarna
skulle betyda ett mycket stort skattebortfall
med hänsyn till att investeringsområdet
utgör en betydande del •— 30 procent
— av hela fältet. Men enligt min mening
tål frågan i alla fall att närmare utredas
och sättas in i ett större sammanhang,
där särskilt skattens verkningar är
att beakta.

Reservation XXIII behandlar frågan
om undantagande från allmän varuskatt
av förbearbetade bvggnadsvaror. Det gäller
framför allt s. k. fabriksbetong och
den fabriksmässiga tillverkningen av s. k.
byggelement.

Vad först angår betongen så är saken
den att denna produkt tillverkas i två
olika produktionsformer, dels i särskilda
fabriker varifrån den senare distribueras
ut till de olika byggnads- och arbetsplatserna,
dels på själva byggnadsplatsen. I
det senare fallet utgår varuskatt uteslutande
på cementen, som utgör den väsentliga
råvaran. I förra fallet utgår däremot
skatt inte bara för cementen utan
även för gruskostnaden, transporten och
fabrikationskostnaden inklusive arbetslöner.
Med den föreslagna höjda skattesatsen
kommer fabriksbetongen att i
skatt betala kr. 3: 43 per m3, medan den
på byggnadsplatsen tillverkade betongmassan
endast får betala kr. 1:38. Fabriksbetongen
blir alltså i konkurrensen
belastad med ett handikap av kr. 2:05
per kubikmeter. På ett normalt fyra våningars
bostadshus blir skillnaden 3 090
kronor. I Norrland med dess större avstånd
och högre transportkostnader blir
handikappen ännu större. Principiellt
måste det vara förkastligt att en och
samma vara belastas med olika skatt beroende
på olika tillverkningssätt. Det är
i detta sammanhang så mycket mera förkastligt
som fabriksbetongen möjliggör
ökad byggtakt, bättre kvalitet och därmed
även minskade byggnadskostnader.
Skatten utgör med andra ord en hämsko
på rationaliseringen, något som vid icke
kan vara förenligt med samhällets intressen.

Vad härefter angår de s. k. byggelementen
så hör så betydelsefulla ting hit
som bjälklag, pelare, balkar, tak, trap -

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.
por, ytter- och innerväggar, kök, badrum,
pannrum — det s. k. hjärtat — allt
saker vilka på senare år i allt större utsträckning
har börjat göras till föremål
för fabriksmässig specialtillverkning för
senare montering i byggnaderna mot att
tidigare ha ingått i själva bygget. En omfattande
rationalisering har här skett och
pågår alltjämt. Den allmänna varuskatten
utgör även i detta fall en hämsko på
rationaliseringen. Ju högre den blir, desto
mera verkar den hämmande på rationaliseringsprocessen.

Redan när den allmänna varuskatten
infördes 1959, påtalades dessa förhållanden,
och bevillningsutskottet uttalade redan
den gången att utvecklingen borde
följas med uppmärksamhet för att man
skulle kunna se vilka konsekvenser som
kunde komma att uppstå. Även denna
gång, när skatten avses att höjas, talar
man om samma sak. Men det räcker inte
med uppmärksamhet och uppmärksamhet,
utan saken måste rättas till.

Att omsättningsskattens tillkomst fått
konsekvenser är uppenbart. Enligt vad
jag inhämtat från Cementvarufabrikernas
riksförbund var totalomsättningen
för förbundets medlemmar i fråga om
byggelement 15 miljoner kronor för år
1956, 18 miljoner 1957, 28 miljoner 1958
och 40 miljoner 1959, d. v. s. en stark
stegring varje år, särskilt de senaste
åren. Men för 1960, det första år, som påverkades
av omsättningsskatten, var motsvarande
siffra 41 miljoner kronor. Omsättningsskatten
hade uppenbarligen
medfört en vändpunkt. Jag tycker nog
att redan detta tyder på att »väsentligt
ändrade förhållanden inträtt», för att tala
med utskottet. När omsättningsskatten
nu höjes är det kanske rent av risk för
bakslag. Jag skulle vilja erinra herr finansministern
om att parterna på arbetsmarknaden
på sin tid gjorde en gemensam
uppvaktning hos finansministern i
denna sak.

Jag är glad över det positiva intresse
för frågan som sådan som bevillningsutskottets
ordförande i sitt anförande
nyss ådagalade. Det är synd att inte samma
positiva intresse kom till tydligt uttryck
i själva utskottsbetänkandet. Jag

förstår inte riktigt hans tekniska betänkligheter.
Den skattetekniska lösningen av
hithörande problem bör icke vara svår
att åstadkomma. Det finns ett mönster
från de fabrikstillverkade trähusen, där
man av samma skäl som här är för handen
vidtog den åtgärden att man föreskrev
att beskattningsvärdet endast skulle
utgöra 60 procent av varuvärdet. Om
en liknande ordning överväges på betongområdet,
borde beskattningsvärdet
utgöra cirka 40 procent av varuvärdet;
det är i genomsnitt ungefär cementens
andel i priset.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
XXIII.

Reservation XXIV berör frågan om undantag
för förbrukningsartiklar, som användes
för produktionen inom industrien,
handeln, hantverket, jordbruket och
fisket. Frågan gäller materialbegreppet i
varubeskattningshänseende. Enligt § 18
i varuskatteförordningen äger skattskyldig,
vilken som material vid yrkesmässig
tillverkning av varor för avsalu och
vid fabriksmässig tillverkning av byggnadsvaror
använt inköpt skattepliktigt
material, göra avdrag för det sålunda utgivna
vederlaget vid beräkning av sin
skattepliktiga omsättning.

Eagen preciserar inte vad som skall
hänföras till sådant material, för vilket
skattskyldig skall vara berättigad till avdrag,
något som är att beklaga, eftersom
det måste uppstå åtskilliga gränsfall. I
stället har riksskattenämnden, såsom
anvisning till ledning för beskattningsmyndigheterna
gjort uttalanden om tolkningen
av materialbegreppet. I dessa uttalanden
från riksskattenämnden, som
emellertid inte är bindande för vare sig
skattemyndigheterna eller de skattskyldiga,
har mycket snäva gränser uppdragits
för vad som anses såsom material
i den egentliga produktions- och bearbetningsprocessen
i varubeskattningshänseende.

Som skattefritt material betraktas sådana
ting som utgör tillsatsmaterial och
förbrukningsmaterial och som mer eller
mindre kontinuerligt åtgår i den egentliga
produktions- och bearbetningsprocessen.
Däremot godtages i princip inte

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Nr 35

Verktyg, som undergår förslitning i denna
process, med mindre förslitningstiden
uppenbarligen har uppgått till mer än
en å två veckor. De av riksskattenämnden
lämnade anvisningarna står delvis
i strid med industriens redovisningspraxis,
som är baserad på strikt företagsekonomiska
synpunkter, vilka har
godtagits vid inkomsttaxeringen» I enlighet
med kommunalskattelagen tillämpas
nämligen vid inkomsttaxeringen tre
år som en övre gräns för hit hänförda
varors livslängd.

Men det är inte bara företagsekonomerna
och inkomsttaxeringen som ser
annorlunda på saken. Nationalekonomerna
sätter i enlighet med OEEC:s rekommendationer
gränsen mellan investeringar
och omkostnader vid ett år,
och så gör man också i vår nationalbudget.
Den snäva avgränsningen vid
tillämpningen av omsen har vållat trassel
och irritation inom näringslivet, där
man menat att skatten i viss omfattning
kommit att drabba varor, som direkt
förbrukas i produktionsprocessen, såsom
borrar, sågblad, snabbstål, drivremmar,
tänder till grävskopor, kätting, gjutskopor,
formverktyg, maskinfilt, vävskedar,
reklamartiklar m. m. För företaget är
det förenat med hart när oöverkomliga
svårigheter att lägga den fysiska livslängden
och inte den ekonomiska till
grund för sin redovisning. En hel del av
de varor som drabbas av skatten är
otvivelaktigt att hänföra till företagens
tillverkningsomkostnader, och det förefaller
därför stå mindre väl i överensstämmelse
med den princip som eljest
gäller för skatten, d. v. s. att den inte
skall drabba råvaror eller andra varor
som förbukas i produktionen eller varuhanteringen,
utan att den i stället skall
träffa den slutliga konsumenten. Meningen
har ju dessutom inte varit att
effekten skulle bli dubbelverkande, men
det blir den i detta fall. Starka skäl
föreligger för en utredning av hithörande
fråga, som inte närmare penetrerades
vid den utredning som föregick den
allmänna varuskattens tillkomst.

Frågan måste lösas lagstiftningsvägen
och inte genom Utformning av rätts -

Ang. en reform av Skattesystemet, m. m.
praxis. Det går inte att föra frågor om
varubeskattningen av näringslivets tusentals
varierande »prylar» till regeringsrätten.

Även med risk för, herr talman, att
utsättas för ogillande av bevillningsutskottets
ordförande yrkar jag bifall till
reservation nr XXIV. Att samma spörsmål
behandlades av riksdagen i våras
bör inte hindra att det får på nytt prövas
under höstriksdagen, när frågan nu
har kommit i ett annat läge till följd av
propositionen.

I fråga om reservation XXXIV — den
sista — vågar jag inte trötta kammaren
med någon närmare motivering. Jag inskränker
mig till att yrka bifall till denna
reservation.

Och så till Sist ett vänligt ord till herr
Sundin, som med adress till högern tidigare
i dag talade om besparingar för
besparingarnas egen skull. Det är klart,
herr Sundin, att de besparingar som högern
inriktar sig på är avsedda att komma
skattebetalarna till godo och inga
andra, i enlighet med de riktlinjer för
skattesänkningar som högern uppdragit.
— Det var roligt att i förmiddags höra
herr Sundin tala om att han var besviken
över att centerpartiet inte inkluderats
i den kamrat- och vänkrets som utgjordes
av högern och folkpartiet inom
bevillningsutskottet. Han talade så rart
om kamratskapet att jag nästan fick tårar
i ögonen. Jag frågade mig emellertid
— sedan jag torkat tårarna — om
detta var ett uttryck för en omedveten
inre ängslan hos herr Sundin över att
han trots allt kommit i fel gäng när han
sprungit i kanslihusets dörrar. Ja, en
dylik nyförvärvad insikt vore ju i och
för sig glädjande, särskilt om den vore
bestående.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! .lag vill koncentrera mig
på ett par speciella frågor i de föreliggande
propositionerna och jag vill då
börja med frågan om höjning av skatten
på bensin och brännolja.

1 motion nr 097 i denna kammare har
jag hemställt att riksdagen måtte avslå

4 Förslå kammarens protokoll 1901. Nr ’M>

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.
det i proposition nr 188 framlagda förslaget
om höjning av bensinskatten samt
i anledning därav inte heller vidtaga någon
höjning av skatten på brännolja som
föreslås i proposition nr 114. Det föreslås
att skatten på bensin skall höjas
med 5 öre och på brännolja med 4 öre
per liter. Departementschefen motiverar
förslaget med att det inte bör ifrågakomma
att dessa motorbränslen »vid den
föreslagna varuskattehöjningen förbilligas
relativt ännu mer i förhållande till
den varubeskattade konsumtionen».

Jag kan inte dela departementschefens
uppfattning i denna fråga. När omsättningsskatten
infördes vid höstriksdagen
1959, avvisade riksdagen ett av
Kungl. Maj :t framställt förslag om höjning
av drivmedelsskatten. Motivet för
avslaget var att en höjning av denna
skatt skulle medföra stegringar av transportkostnaderna,
vilket borde undvikas.
Den kraftiga skattehöjning som då hade
genomförts under de senaste åren hade
drivit upp bensinpriserna och oljepriserna
på en hög nivå.

Samma argumentering kan, anser jag,
användas även i dag i denna fråga. Den
nu föreslagna höjningen av skatterna på
drivmedel skulle innebära en fördyring
av 6,4 procent. Det skulle alltså betyda
en ännu kraftigare höjning av kostnaderna
för biltrafik, transporter och motorfordon
i yrkesmässig verksamhet än
1959 års förslag. Höjningen av skatten
på drivmedel skulle direkt och indirekt
drabba näringslivets alla grenar och
medverka till en höjning av den allmänna
kostnadsnivån. Den skulle speciellt
inverka så att de delar av landet där avstånden
är långa skulle missgynnas. I
glesbygdsområden, där befolkningen är
beroende av långa bussresor och där näringslivet
måste lita till långa landsvägstransporter,
kommer höjningen av
skatten på drivmedel att slå igenom i
såväl priserna på bussbiljetter som
transportkostnader i övrigt.

I propositionen erinrar departementschefen
som ett argument för höjning av
dessa skatter om att prisutvecklingen på
bensin- och oljeområdet varit nedåtriktad,
sedan varuskatten infördes. Det kan

väl, anser jag, ändå inte vara något skäl
för en höjning av ifrågavarande skatter.
Det måste anses vara en stor fördel om
man på något område kan uppnå en
sänkning av priserna. Speciellt gäller
det transportområdet som har så stor
betydelse för den allmänna kostnadsnivå
som näringslivet arbetar under.

Beskattningen av bensin och motorbrännolja
sker fortfarande i särskild
ordning vid sidan av den allmänna varuskatten.
De medel som dessa skatter inbringar
överförs automatiskt till automobilskattemedlens
specialbudget och är
avsedda för investering i vägväsendet.
Skatternas storlek bör då även bestämmas
med hänsyn till de planer som uppgörs
för våra vägars utbyggnad och förbättring.
I propositionen framförs inga
sådana argument för höjning av skatterna.

Herr talman! Jag instämmer i tidigare
yrkanden på detta område. Beträffande
frågan om höjning av brännoljeskatten
instämmer jag i yrkandena om bifall till
utskottets hemställan och beträffande
frågan om höjning av bensinskatten till
den av herr Hagberg m. fl. undertecknade,
med XXIX betecknade reservationen.

Jag ber sedan att få taga upp tre speciella
problem som berör höjningen av
omsättningsskatten. Ett par av dessa frågor
har herr Jacobsson redan berört,
och jag skall försöka att mycket kortfattat
ge några synpunkter på dem.

I en partimotion från folkpartiet, nr
732 i denna kammare och nr 884 i andra
kammaren, har yrkats skyndsam utredning
av och förslag till riksdagen om
sådan ändring av förordningen om allmän
varuskatt, att sådan skatt ej skall
uttas på förbrukningsartiklar som används
för produktionen inom industrien,
handeln, hantverket, jordbruket och
fisket.

Jag ber att få hänvisa till vad som i
nämnda motion säges om svårigheterna
att avgöra vilka förbrukningsartiklar
det är som skall betraktas som skattepliktiga
eller ej. Jag vill även framhålla
de orimliga situationer som företagen
många gånger ställs inför på grund av
de nuvarande bestämmelserna, vilka in -

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Nr 35

te är anpassade till produktionslivet.
Exempel som belyser detta lämnas även
i nämnda motion.

Ett allvarligt skäl för att avskaffa omsättningsskatten
på förbrukningsartiklar
inom produktionen liksom på investeringsvaror,
maskiner och verktyg etc. är
även att skatten, särskilt om den höjning
som nu föreslås kommer till stånd,
bidrar till att vårt näringsliv får arbeta
under en högre kostnadsnivå, vilket
medför konkurrenssvårigheter, särskilt
för vår exportindustri men även för de
företag som på vår hemmamarknad har
att vänta en ökad konkurrens från utlandet.

I den nämnda motionen framförs tanken
på att förbrukningsartiklar som har
en livslängd understigande tre år, skall
betraktas som skattefria förbrukningsvaror.
Tekniskt skulle skattebefrielsen kunna
lösas så, att ett företag erhåller rätt
att från sin skattepliktiga omsättning göra
avdrag för sådana förbrukningsartiklar,
som skulle vara skattefria, men för
vilka betalats skatt. Det är, anser jag,
ett uppslag, som bör utredas. Men ännu
bättre är dock att alla varor, såväl förbruknings-
som investeringsvaror för industri,
hantverk och handel liksom för
jordbruket och fisket undandras från
beskattning. Jag ansluter mig beträffande
dessa frågor till de i reservationerna
XXI och XXIV framförda förslagen om
en snabb utredning av dessa frågor.

Jag vill också, herr talman, säga några
ord om ett problem som herr Kollberg
tar upp i en motion i andra kammaren
och som även sammanhänger med
höjningen av omsättningsskatten. Det iir
det förhållandet att en vara som inköpts
i december 1961, då den lägre skatteprocenten,
4 procent, giiller, men som betalas
först 1962 enligt de föreslagna övergångsbestämmelserna
beskattas med den
då gällande 2 procent högre skatten. Detta
har herr Jacobsson alldeles nyss berört,
och jag skall vara mycket kortfattad
på denna punkt. Det föreliggande
förslaget innebär att den högre skatten
kommer att utgå på varor och tjänster
som kunden erhållit under december,
således före beslutet om skatten och då

4f Första kammarens protokoll 1961. Nr 35

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.
även före dess ikraftträdande. Följden
av detta blir i de allra flesta fall att säljaren
får betala den skillnad som uppstår
genom skattehöjningen. Det blir
som motionären framhåller inte lätt för
en köpman att i januari kräva sina kunder
på ett 2 procent högre belopp än
varan kostade vid inköpet. Innebörden
av de nu föreslagna övergångsbestämmelserna
blir en retroaktiv beskattning
med en skattesats som i många fall inte
ens var beslutad före köpet. Jag vill, herr
talman, i denna detaljfråga ansluta mig
till yrkandet under reservation nr XVIII.

Vidare ber jag att få ta upp ett problem
som mig veterligt i dag ännu inte
diskuterats eller berörts i denna kammare
men som också sammanhänger
med omsättningsskatten. Det har tagits
upp i motion nr 883 i andra kammaren
av herr Nordgren m. fl. och av herr Jacobsson
och mig i en motion i denna
kammare. Vi har hemställt om en utredning
röjande vilka punktskatter som
lämpligen bör avskaffas, därest förslaget
om en höjning av omsättningsskatten
vinner riksdagens bifall.

Vi erinrar i motionen om att 1952 års
kommitté rörande den indirekta beskattningen
betonar att det är angeläget att
den indirekta beskattningen görs så likformig
som möjligt. En vara bör således
inte beskattas högre än en annan, om
inte särskilda motiv härför föreligger.
Kommittén anförde också exempel på
punktskatter som enligt dess mening
borde upphöra vid genomförandet av en
allmän indirekt beskattning. Gemensamt
för alla de skatter, som kommittén
nämnde, iir att de inbringar relativt obetydliga
belopp men är förenade med en
förhållandevis kostsam administration
såväl för det allmänna när det gäller
skatteuppbörd och kontroll som för de
skattskyldiga vilka belastas med ett betydande
merarbete för redovisning. Inkomsterna
på dessa skatter står inte i
rimlig proportion till de kostnader som
iii- förenade med dem. Detta gäller, herr
talman, i hög grad — ja, kanske friimst
— de punktskatter som i likhet med omsättningsskatten
tas ut i detaljistledet.
Detaljisterna i de branscher det här iir

100

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.
fråga om, t. ex. guldsmedsaffärer och
försäljare av grammofonskivor, belastas
med dubbelt redovisnings- och kontrollarbete.
Låt mig som exempel ta guldsmederna.
Dessa har liksom handeln i
övrigt de skyldigheter och det merarbete
som den allmänna varuskatten medför
med redovisning av skattebeloppet
en gång varannan månad. Dessutom har
de utan ersättning det mycket mera tidskrävande
åliggandet att inkassera och
redovisa den speciella 20-procentiga försäljningsskatt
som utgår bl. a. på alla
silver- och guldvaror. Denna redovisning
är förenad med ett omfattande kontrollsystem,
som medför ett mycket kostnadskrävande
bokförings- och redovisningsarbete.
Där gäller även andra redovisningsterminer
än för omsättningsskatten.
Deklarationen av försäljningen
och inbetalningen av denna skatt sker
varje månad. Dessa företagare har således
dubbla omsättningsskatter att redovisa
och inbetala.

Ofta bar yrkesmannen själv, som är
helt sysselsatt i sin verkstad eller i affären,
inte möjlighet att ägna sig åt
detta redovisningsarbete, utan han måste
anlita för honom dyrbar extrahjälp.
Det är totalt mycket höga kostnader som
branschen belastas med för handhavande
av denna punktskatt. Lägger man därtill
kontrollstyrelsens kostnader i samband
med skatten, torde den nationalekonomiska
vinsten vara relativt liten.

Även en annan synpunkt på guldsmedsskatten
är värd beaktande. Såväl
silversmederna som guldsmederna är att
betrakta som konsthantverkare. Många
av dem utövar en högt kvalificerad
konstnärlig verksamhet. Deras konstnärliga
skapande och deras arbetsinsatser,
som utgör en relativt betydande andel
av priset på den färdiga konstprodukten,
beläggs till skillnad från allt annat
konstutövande med 20 procents lyxskatt,
bara därför att de använder de
ädla metallerna som material. De kommer
på grund därav i ett svårt konkurrensläge
i förhållande till andra konsthantverkare,
liksom guldsmedsbransehen
gör i förhållande till andra, icke
lyxskattebelagda branscher. Dessa yr -

kesutövare bör icke beskattas hårdare
än andra.

Därtill kommer att varorna inom
denna bransch alltmer blir var mans
egendom. Många artiklar är inte längre
att betrakta som lyxkonsumtion.

Framhållas bör även att priserna i
den svenska guldsmedsbranschen på
grund av denna skatt är mycket ofördelaktiga
i jämförelse med motsvarande
priser i utlandet. Detta medför att branschen
undandras en rätt betydande försäljning,
därför att svenska resenärer
och turister gör sina inköp i utlandet,
där det inte finns någon punktskatt på
detta område.

Detta är bara ett exempel på en
bransch som har svårigheter just på
grund av den extra försäljningsskatten.
Man skulle kunna anlägga liknande synpunkter
på andra branscher.

Herr talman! Jag yrkar i denna fråga
bifall till den med XXXIV betecknade,
av herr Hagberg m. fl. avgivna reservationen.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! I likhet med den föregående
talaren skall jag avstå från utläggningar
av frågan i dess helhet och
hålla mig till vissa speciella problem.

Det är ju många grupper som är berörda
av detta förslag. Vissa skattejusteringar
är generella och gäller oss
alla. Andra är mera klart avgränsade
till vissa grupper i samhället på grund
av deras civilstånd, och andra förslag
berör endast dem som har barn under
sin vård. Det är vid dessa grupper som
jag skulle vilja uppehålla mig.

Man konstaterar med tillfredsställelse
de lättnader i sambeskattningen som
genom skatteförslaget åstadkommes för
flera familjer än förut där båda makarna
yrkesarbetar. Att sambeskattningsfrågan
inte är löst i sin helhet kan man
endast konstatera.

När professorn i finansrätt med finansvetenskap
Leif Mutén nyligen installerades
i Uppsala höll han en installationsföreläsning
i sambeskattningsfrågan.
Det var många tänkvärda ord som

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Nr 35

101

professorn yttrade, och det må tillåtas
mig som är autodidakt och som åhörde
föreläsningen att instämma i en del av
hans synpunkter. Inte minst är professorns
inledande ord väl värda att citeras.
Han sade: »Sambeskattningsfrågan
är något av en ödesfråga för den
progressiva inkomstskatten som sådan.
Kan vi inte lösa den på ett tillfredsställande
sätt, då måste vi frukta att vår inkomstbeskattning
inte är det fullkomliga
instrument för belastning av envar
efter hans förmåga som dess upphovsmän
kanske drömt om.» Lika helhjärtat
kan man instämma i professorns slutord:
»För rättstillämpningen kan det
aldrig vara en hållbar motivering för
ett skattemässigt ingrepp, att pengarna
skall tas där man kan. Den andan hör
snarare till ett fogdevälde än till ett
rättssamhälle.» Så långt professor Mutén.

Att mer pengar nu tas från vissa
grupper av inkomsttagare än de har
möjlighet att komma ut med, om det
skall vara lönt för dem att arbeta, är
ju obestridligt. Till de grupperna hör
familjer där båda makarna har yrkesarbete.
När en hemmaarbetande hustru
vill ge sig ut i yrkeslivet, måste hon -—
i synnerhet om hon har barn att vårda
i hemmet — få ökade utgifter för sådant
arbete som hon förut själv utförde
hemma och som, väl att märka, var
obeskattat. Lagstiftarna har också beaktat
detta genom att införa de s. k. förvärvsavdragen
för gifta kvinnor. Som
bekant utgår generellt avdrag med 300
kronor vid såväl den statliga som den
kommunala inkomstskatten för alla gifta
kvinnor. För kvinnor som har barn
under 16 år hemma i sin vård utgår
ett ytterligare förvärvsavdrag med 20
procent på inkomsten, dock högst 1 700
kronor. Avdraget för dem blir således
maximalt 2 000 kronor. Detta avdrag är
fullständigt slumpmässigt valt. Alla inser
väl att det inte svarar mot de reella
kostnaderna, om barnen där hemma
över huvud taget skall få någon ordentlig
vård och — det bör man kanske tillliigga
— deras mamma inte skall slita
ut sig fullständigt. Vi har nyligen genom

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.
socialstyrelsen fått ganska klarläggande
och realistiska siffror rörande kostnaderna
att sköta ett barn. Ett barn kostar
årligen 3 280 kronor, konstaterar
styrelsen efter sina undersökningar. Två
barn kostar 4 830 kronor. Man tycker
alltså att det finns all anledning att
justera avdraget i samband med att så
genomgripande skattejusteringar sker
som här avses, om nu regeringsförslaget
går igenom.

Det vore naturligtvis mest radikalt
att böja förvärvsavdraget så att det täcker
de verkliga utgifterna. Om man besinnar
vikten av att de förvärvsarbetande
kvinnornas barn får verklig omvårdnad,
måste ju utgifterna för barnen
vara att anse som utgifter för inkomstens
förvärvande i lika hög grad som
andra utgifter. Men om inte riksdagsmajoriteten
ännu är mogen för en så
radikal reform, bör väl åtminstone de
schablonavdrag som nu beviljas stå i
någon rimlig proportion till utgifterna
för en ersättare i hemmet. Det förslag
som frandagts från folkpartihåll innebär
följaktligen att kvotavdraget för
gift kvinna, som har barn hemma under
16 år, bör höjas från 20 till 25 procent
med ett maximalt belopp av 3 700
kronor. Lägger man härtill schablonavdraget
om 300 kronor, skulle del avdragsgilla
beloppet bli högst 4 000 kronor,
vilket uppnås vid en inkomst av
14 800 kronor.

Förutom rena rättviseskäl talar också
situationen på arbetsmarknaden för
höjda förvärvsavdrag. Det måste vara
optimistiskt i överkant av utskottet att
tro att enbart dess förslag om en höjning
av tudelningsgränsen kominer att
locka ut många gifta kvinnor på arbetsmarknaden,
i synnerhet de kvinnor som
vi så hett längtar efter, bl. a. inom
sjukvården. Det har upprepats så
många gånger i denna kammare av olika
kammarledamöter, även av mig, att
de gifta kvinnorna är en arbetskraftsreserv
som vi måste få ut på sjukhusen
och andra människovårdande institutioner,
om vi skall kunna klara situationen
där, men som enständigt vägrar
att ta något arbete. För min del tror

102

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.
jag inte att t. ex. många nya sjuksköterskor
i arbete kommer att bli resultatet
av den skattepolitik som regeringen
bedriver i fråga om de sainbeskattade
familjerna. Många av hustrurna föredrar
naturligtvis att stanna hemma
och utföra ett obeskattat arbete •— vilket
är nog så viktigt, vill jag tillägga.
Ett faktum är nämligen att sambeskattningen
ger utslag på hustruns marginalskatt
även för de familjer där båda
makarna arbetar och får lägre skatt än
om de varit ogifta och haft samma gemensamma
inkomst men skattat var för
sig. Om bara ena maken arbetar får han
två ortsavdrag, men om hustrun går ut
i arbete ger den gemensamma marginalskatten
utslag på hela hennes inkomst.
Det är därför som folk ofta menar att
skatten blir så orimligt hög, i synnerhet
om de dessutom ställer den i relation
till det hemarbete på vilket ingen
skatt utgår men som är ett nog så produktivt
arbete. I realiteten går ofta en
tredjedel av hustruns inkomst bort i
skatt. Har en man en inkomst av 20 000
kronor och hustrun 15 000 kronor, så
får de en ökad inkomstskatt på 5 300
kronor. Skall de dessutom ha hemhjälp,
som de vanligen får betala 3—4 kronor
i timmen för, eller ett hembiträde, vilket
är betydligt svårare att uppdriva
och för vilket de får räkna med minst
en kostnad av 5 000 kronor, så får samhället
verkligen förlita sig på antingen
hustrurnas intresse för ett yrkesarbete
eller också på att de vill idka rena välgörenheten.
Om hustrurna vill följa sin
goda vilja att gå ut i t. ex. sjukvård,
brukar deras män förbjuda dem att göra
det. Det är väl därför inte så underligt,
att vi inte ser så många som har
denna rent ideella inriktning.

Dessutom bör man inte glömma att
det blir dyrare och dyrare att leva på
grund av att omsättningsskatten höjs
och lönerna stiger. Det är därför klart
att det lönar sig ekonomiskt bättre för
en gift kvinna att arbeta hemma. Jag
vill inte säga att det inte är andra faktorer
som kan inverka på denna situation,
men att skattepolitiken är en av
de viktigare faktorerna tror jag att er -

farenheten har lärt oss. Det är klart att
även för gifta kvinnor som inte har
barn blir det merutgifter, som inte täcks
av det avdrag på 300 kronor som alla
får. Därför behövs det också en omprövning
i fråga om den gruppen.

Det var rätt spännande att se vilken
motivering utskottet skulle ha för sitt
avslagsyrkande på förslaget om höjda
förvärvsavdrag. .lag tycker att motiveringen
var i magraste laget. Den är lätt
citerad — den omfattar endast några
rader. Motiveringen lyder på följande
sätt: »Enligt utskottets mening föreligger
inte anledning att redan i förevarande
sammanhang ånyo särskilt beakta
de förvärvsarbetande kvinnornas
situation genom speciella för dem avsedda
lättnader vid beskattningen. Utskottet
anser att de praktiska verkningarna
av 1960 års reform av förvärvsavdragsreglerna
bör avvaktas, innan så
omfattande åtgärder i fråga om dessa
regler vidtas som de av motionärerna
yrkade författningsändringarna innebär.
» Sedan hänvisar utskottet till den
allmänna skatteberedningen som har att
pröva denna fråga, och så skall vi lugna
oss med detta. Jag skulle vilja påstå att
det inte behövs särskilt många utredningar
för att konstatera att det kostar
betydligt mera än det avdrag som
riksdagen senast beslöt för att täcka
kostnaderna för ett eller flera barn.
Detta borde väl egentligen fruarna till
såväl regeringsledamöterna som till bevillningsutskottets
ordförande och ledamöter
kunna upplysa dem om vid frukostbordet,
om herrarna frågar dem —
svårare är det faktiskt inte att konstatera
detta.

Självfallet blir också familjer med
lägre inkomster missgynnade med det
förvärvsavdrag som vi har, ty de får
ännu mindre över av sin inkomst än de
som har de större inkomsterna. Av den
anledningen har vi fört fram tanken på
högre procentavdrag för den lägre delen
av hustruns inkomster, t. ex. 50
procent av de första 2 000 kronorna
och sedan lägre procentsats för resten.
Då skulle det onekligen bli en rättvisare
proportion mellan dem som har

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Nr 35

103

lägre inkomster och dem som har högre
inkomster, ty utgifterna blir i proportion
till inkomsterna betydligt mera
kännbara i de lägre inkomstklasserna.
En omkonstruktion av förvärvsavdraget
efter dessa linjer förefaller kunna skapa
en betydligt rättvisare situation för de
familjer där båda arbetar och där bådas
inkomst är relativt låg.

Till sist, herr talman, skulle jag vilja
ta upp till diskussion gruppen »ensamstående
med barn» eller vad vi brukar
kalla de ofullständiga familjerna
— i allmänhet gäller det ensamstående
mödrar. Efter det senaste riksdagsbeslutet
beskattas de ensamstående nu
som gifta med samma skatteskalor och
med dubbla ortsavdrag. Det var utan
tvivel en klar förbättring för dem. Men
denna grupp kan ju också delas upp i
två olika grupper: de som arbetar hemma
och själva sköter sina barn och de
som måste gå ut i yrkesarbetet och inte
bara skall försörja sig själva utan också
försöka skaffa kontanter till försörjningen
av barnen och dessutom till någon
som tar hand om barnen under den
tid då de har sitt eget yrkesarbete. Den
senare gruppen omfattar naturligtvis de
flesta, ty de ensamstående hemarbetande
kvinnorna är, såvitt jag kan förstå,
ganska få. Men de som däremot är ensamstående
och måste både vrkesarbeta
och sköta barnen hemma, är många,
och jag tror att de befinner sig i en
synnerligen prekär situation. Dessa båda
grupper är emellertid uppenbart lika
beskattade. De senare har inte något
förvärvsavdrag i likhet med sina gifta
kolleger. Detta kan inte vara rimligt,
även om de fick en förbättring förra
året — det infördes då högre ortsavdrag
för båda grupperna. Deras utgifter för
barnen torde väl vara minst lika stora,
om inte större än om det funnes en person
till att dela ansvaret för vården av
barnen med. Det dubbla ortsavdraget
liar sin grund i någonting helt annat
än att modern arbetar ute och har extra
stora kostnader hemma. För dem får
hon ingen kompensation, eftersom hon
inte är berättigad till förvärvsavdrag.
•lag upprepar att jag skulle tro att vi

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.
dagligdags kan få bevis för att just denna
grupp har det besvärligt. Det är någon
som har kallat den för vårt lands
värsta proletariat, och jag tror inte alls
att uttrycket är överdrivet. Det är därför
som jag anser att även sociala skäl
borde tala för en sådan reform, som
innebär att dessa ensamstående yrkesarbetande
mödrar får rätt till samma
förvärvsavdrag som de gifta.

För att lätta det ekonomiska trycket
för dessa ofullständiga familjer, alltså
för de ensamstående mödrarna och deras
ungdomar, har vi i motion nr 722
i denna kammare föreslagit att dessa
mödrar skall få rätt till det högre ortsavdraget
och beskattas efter samma skatteskala
som gifta tills barnen är 19 år
gamla. Det är givet att en 16-åring kan
klara sig bättre än en 5-åring. Det begriper
jag också. Men det är ett faktum
att ungdomar i åldern 16 år eller
däromkring är mycket dyra, och dessutom
behöver familjer med barn över
16 år också en viss hemhjälp.

En översyn av förvärvsavdragsreglerna
skulle vara välbehövlig också ur dessa
synpunkter. Det är väl ändå inte
sagt att 16 år är ett heligt årtal för barnen,
som vi måste låsa oss fast vid i
framtiden. Det kan inte vara ur vägen
att grubbla även på det problemet.

En annan grupp av gifta kvinnor, av
vilka många är missgynnade, är jordbrukarkvinnorna.
Många av dem arbetar
precis lika mycket ute i jordbruket som
inne i köket, men trots det har de inte
rätt till annat avdrag än de 300 kronor
som vi alla får. Man kan begripa att
inte heller denna grupp kan anse den
nuvarande ordningen vara rimlig. Jag
förmodar att andra i fortsättningen kommer
att uppehålla sig vid detta i debatten
här.

Jag skall be att få sluta, herr talman,
med att yrka bifall till reservation nr
XVI, avgiven av herr Söderquist m. fl.

Häri instämde herr Söderquist (fp).

Under fru Hamrin-Thorells anförande
hade herr talmannen infunnit sig och
övertagit ledningen av kammarens förhandlingar.

104

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag gjorde den reflexionen
när jag lyssnade på den sista ärade
talaren att om anförandet liade hållits
inför en annan församling, en församling
som varit någon oinitierad, skulle det säkert
ha kunnat skapa effekt, men i denna
församling, som ändå har sysslat med
dessa frågor så pass mycket, var det bara
ett ganska enformigt upprepande av vad
som har förekommit under de allra senaste
åren. Om man nämligen försöker
ge det intrycket utåt att familjebeskattningen
är ett försummat område i vår
skattelagstiftning, har man rent sakligt
fullständigt fel. Propagandamässigt må
det kanske ha något värde, men som en
objektiv redogörelse för vad som händer
är det fel. Så sent som i fjol hade
vi stora frågor att behandla när det gäller
familjebeskattningen. Dessa frågor
hade föregåtts av en utredning, som hade
sysslat många år med dessa komplicerade
frågor, och det hade lagts fram ett
enhälligt betänkande. Finansministern
följde utredningen i, vill jag minnas,
varje detalj, och kamrarna beslutade med
stora majoriteter att antaga det framlagda
förslaget. Den lagstiftning vi genomförde
har ännu inte hunnit få några
praktiska verkningar, och det var det
som fru Hamrin-Thorell citerade ur utskottets
utlåtande. Ja, utskottet kan inte
behandla dessa frågor på annat sätt än
genom att hänvisa till vad som har skett
på området.

Att folkpartiet så snabbt ändrar uppfattningar
om värderingarna när det gäller
familjebeskattningens område kan inte
riksdagen hjälpa. Folkpartiet var
enigt med sambeskattningsutredningen
men accepterade inte vad som föreslogs
när frågan behandlades i fjol i riksdagen.
Folkpartiet har därefter motionerat
vid detta års vårriksdag om ändringar
beträffande familjebeskattningsreglerna.
Detta riicker tydligen inte, utan nu går
man ifrån även vad man föreslagit vid
vårriksdagen för att ytterligare skärpa
kravet. Skulle vi följa folkpartiet i dessa
svängar finge vi ändra familjebeskattningen
minst en gång om året och två
gånger om året, därest finansministern

bryter mot den konstitutionella ordningen
genom att komma med ett skatteförslag
även på hösten. Så kan man inte
hantera denna fråga.

Fru Hamrin-Thorell säger att vi alla
vet hur orättvist sambeskattningen fungerar.
Ja, jag vet inte vid vilken gräns
man drar orättvisan. Enligt folkpartipressen
gick gränsen för sambeskattningens
orättvisor vid lägre inkomster
för bara ett år sedan. Nu har man höjt
gränsen för tudelningsprincipen, men det
hjälper inte, det är lika orättvist ändå,
trots att det inte har skett några större
förändringar i inkomstfördelningen. Bevillningsutskottets
ordförande anförde
några siffror hämtade från den senaste
inkomstredovisningen, och det visade sig
inte vara någon skillnad mellan 1959 och
1960 i varje fall.

Fru Hamrin-Thorell säger att man
måste ha mera rättvist avvägda förvärvsavdrag.
Jag vet inte vad som ligger i uttrycket
rättvist avvägda förvärvsavdrag.
Åtminstone bär i riksdagen finns ingen
entydig uppfattning på denna punkt,
utan det är flera bud om vad denna rättvisa
skulle vara. Mera rättvist avvägda
förvärvsavdrag skulle, menar emellertid
fru Hamrin-Thorell, medverka till att få
fler gifta kvinnor ut i förvärvsarbetet,
det skulle öka produktiviteten, och därmed
skulle också skattebortfallet för förvärvsavdraget
inte bli så stort. Men det
är väl inte generellt säkert att det blir
så i varje särskilt fall. Låt oss säga att
fru Hamrin-Thorell genom högre förvärvsavdrag
får möjlighet att ha någon
hemma under den tid då hon sitter i
riksdagen. Inte ökar produktiviteten för
det! Det kan möjligen öka produktionen
av riksdagstryck, men det är en annan
sak. Jag tror man får försöka angripa
den här frågan utifrån mera differentierade
synpunkter än genom att bara
höja förvärvsavdraget med vissa belopp.

När det däremot gäller de ofullständiga
och splittrade familjernas ekonomiska
situation, rör man sig inte på ett
känslobetonat område. Då rör man sig på
ett område där realiteterna är verklighetsbetonade.
Det är knappast några familjer
i det här landet som stupar på så

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Nr 35

105

många ekonomiska svårigheter som just
den typen av familjer. Man kan inte klara
deras mycket besvärliga ekonomiska
situation genom skattelagstiftning; det är
omöjligt. Detta kunde redan sambeskattningskommittén
konstatera: på beskattningsvägen
når man så ytterst få, både
procentuellt och totalt. I detta fall måste
samhället ingripa med helt andra åtgärder
och differentierade sådana. Jag hoppas
verkligen att den allmänna skatteberedningen,
som nu sitter, skall kunna
inrymma i sina vida direktiv att verkligen
syna dessa familjers problem utifrån
alla nödvändiga aspekter. Om det inte
går, tror jag man får lägga alla dessa
frågor, såväl förvärvsavdrag som över
huvud taget de ofullständiga och splittrade
familjernas ekonomi, i en förnyad utredning
för att se vilka vägar samhället
måste beträda för att klara deras situation.
Att försöka lappa ihop den med
att göra sådana här små lösningar med
skattelagstiftning, det hjälper dem sannerligen
inte. Och jag kan mycket väl i
ett avseende instämma med fru HamrinThorell:
jag tycker inte heller att 16-årsgränsen
behöver vara så helig att den
försvårar varje möjlighet att reformera
familjebeskattningen.

Jag ber, herr talman, att på ifrågavarande
avsnitt i bevillningsutskottets betänkande,
som rör familjebeskattningen,
få yrka bifall till vad utskottet hemställt.

Sedan vill jag ta upp några andra frågor
som varit berörda efter den låt mig
säga stora debatten. Jag har inte samma
mod som herr Jacobsson, så att jag vågar
ge mig in på de stora pojkarnas lekplan,
utan jag håller mig till den andra
skalan på talarlistan.

Herr Lundström — jag hoppas det inte
tas illa upp att jag just nämnde hans
namn med hänsyn till vad jag nyss sade
— tog upp frågor som gällde omsättningsskatten.
Han började med att diskontera
ett uttryck av finansministern,
som skulle gå ut på att man borde med
beskattningen underlätta kostnaderna
för industrien. Herr Lundström framhöll
att det nu gavs tilifiille att börja, nämligen
genom att befria industrien ifrån
omsättningsskatten på förbrukningsartik -

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.
lar. Herr Stefanson har också varit inne
på detta, liksom herr Jacobsson.

Ja, när det gäller omsättningsskatten
på förbrukningsartiklar i industrien är
det ju för närvarande en tolkningsfråga
när omsättningsskatt skall utgå. Lagstiftningen
är inte så klart utformad att man
har lyckats få en entydig tolkning. Jag
anser nog för min de], att innan man agerar
på det området bör man vänta och
se vilket utslag den pågående prövningen
kommer att ge. Det kan ju mycket väl
tänkas, att denna prövning ger ett utslag
som tillgodoser det här intresset. Därom
vet vi ingenting.

En större hjälp skulle naturligtvis komma
industrien till godo, om industrien
befriades från omsättningsskatt på investeringsvaror,
men bevillningsutskottets
ordförande har redan påpekat, att
omsättningsskatten på investeringsvarorna
representerar så mycket som en tredjedel
av inkomsterna från denna skatt.
Det är så stor del, att den knappast torde
kunna kompenseras genom andra
skatteskärpningar. Herr Lundström är
väl också, skulle jag förmoda, av den
uppfattningen, att även företagsamheten
här i landet skall bidra med skatter till
den samhälleliga verksamheten, eftersom
industrien är en integrerande de] av
vårt samhälle.

Om vi är överens om att vi skall behålla
omsättningsskatten här i landet,
tycker jag nog sedan att vi borde kunna
komma överens om att inte på alla möjliga
och omöjliga sätt urholka den, så
att den inte blir någon omsättningsskatt.
Skulle riksdagen bifalla alla önskemål
om undantag från omsättningsskatten,
skulle det bli ganska litet kvar, och följden
skulle vara att omsättningsskatten
vore obrukbar både som konjunkturpoliliskt
medel och som inkomstkälla för
staten.

Herr Jacobsson tog upp övergångsbestämmelserna.
Hur gränsen än dras, kan
man alltid råka ut för den kalamiteten,
att man får betala den högre omsen om
man inte betalar en vara omedelbart
utan skjuter betalningen över årsskiftet.
Nu tröstar herr Jacobsson i varje
fall konsumenten genom att säga att det

106

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.
blir handeln som får betala, men det
ansåg han också vara lika orättvist.
Men hur man nu än beter sig måste man
dra gränsen någonstans, och oavsett var
man drar den råkar man ut för övergångssvårigheter.

Sedan talade herr Jacobsson om de
propåer som har framställts motionsvägen
och reservationsvägen beträffande
uttagande av omsättningsskatten i ett tidigare
led. Som motivering säger han
att det skulle lugna opinionen om det
blev en utredning — han var inte helt
övertygad själv om lämpligheten av att
ta ut skatten i ett tidigare led. Samtidigt
skulle utredningen kunna ta tillfället i
akt att överse reglerna om ersättning
för skatteuppbörden.

Beträffande det sista skulle jag kunna
säga, att jag vore tacksam för en sådan
översyn, om jag visste att den skulle
leda till att man tog bort ersättningen.
Enligt mitt sätt att se är det nämligen
principiellt oriktigt att någon får
ersättning för att han betalar sin egen
skatt, och enligt författningen angående
varuskatten är det handeln som skall
betala skatten — det är den som är
skatteobjektet. Det står ingenstans i någon
författning att handeln är skyldig
att uppbära den av konsumenterna. Handeln
har rättighet att ta ut skatten, om
den inte kan täcka in den i sina priser,
men jag tror inte att en utredning skulle
kunna leda till det av mig önskade resultatet,
och därför kan jag inte anse att
en utredning skulle ha någon nytta med
sig.

Sedan säger herr Jacobsson att omsättningsskatten
på investeringsvarorna
leder till en höjning av priset på varorna.
Ja, det är en sådan självklarhet, att
den överskrider gränsen till det banala.
Omsättningsskatten är ju en kostnad
som läggs på både handeln och industrien,
och skulle inte den leda till en
fördyring av varorna, måste det innebära
varken mer eller mindre än att
man tagit ut för högt pris tidigare, och
det vill väl ändå ingen påstå.

Omsättningsskatten på betongvaror
var föremål för diskussioner redan när
skatten infördes. Då ställde jag mig rätt

sympatisk till de synpunkter som framfördes
om att fabricerade betongelement
skulle gå fria från beskattning i likhet
med platstillverkad betong. Jag råkar
emellertid nu ha någon liten erfarenhet
av hur det här har verkat, och jag
har sett att ingen över huvud taget ens
nämner omsättningsskattens verkan. Jag
bär inte sett att den på något sätt har
påverkat konkurrensen mellan fabrikstillverkade
betongvaror och platsfabricerade,
så enligt mitt sätt att se har det
inte blivit den snedbelastning som man
befarade. Omsättningsskatten på detta
område spelar knappast någon roll i det
praktiska livet, och därför finns det enligt
min mening ingen anledning att göra
någon ändring på denna punkt.

Därmed, herr talman, har jag genomgått
mina anteckningar. Jag skall inte
lägga mig i den tidigare förda debatten
så mycket, men jag vill säga att jag är
finansministern mycket tacksam för att
han inte haft samma konstitutionella betänkligheter
som herr Spetz. Genom alt
lägga fram sin proposition har finansministern
bl. a. givit herr Spetz ett alldeles
utmärkt tillfälle att ta ett verkligt
hederligt farväl av denna kammare. I
anledning av denna proposition har herr
Spetz kunnat avsluta sin riksdagsbana
på ett uppmärksammat, hedrande och
lysande sätt — bara det är tillräckligt
för att överse med ett grundlagsbrott.

Jag ber att få yrka bifall till bevillningsutskottets
betänkande.

Fru HAMRIN-THORELL (fp) kori genmäle: Herr

talman! Herr Erikssons brist på
sakskäl då det gäller att försvara utskottets
ståndpunkt föranledde honom
uppenbarligen till att dra in min skrivklåda
i debatten. Jag försäkrar herr
Eriksson att min hemmasituation inte
är sådan att jag över huvud taget får
ett enda öres ökning på förvärvsavdraget.
Herr Eriksson kan nog sova lugnt
om nätterna med tanke på de få improduktiva
kvinnor som sitter i riksdagen.
Däremot tycker jag att herr Eriksson
skulle djupt oroa sig över svårigheterna

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Nr 35

107

att i arbetslivet få ut den reservarbetskraft
som vi har i andra mer produktiva
gifta kvinnor och som verkligen behövs
på så många olika områden. Både erfarenhet
och fakta säger oss att vi inte
får ut denna reservarbetskraft, och detta
beror, som jag sade redan i mitt förra
inlägg, delvis på den skattepolitik som
förs gentemot dessa kvinnor.

Jag måste också säga herr Eriksson,
att jag tyckte inte alls att det förslag var
bra som genomfördes förra året. Vi gick
med på det därför att vi tyckte att det
var ett steg i rätt riktning. Nu föreslår
vi ett nytt steg i rätt riktning. Det är
väl vår oförytterliga rättighet att göra
det, om vi inte kan nå målet på en gång.
Herr Eriksson behöver därför inte vara
så försmädlig när det gäller utvecklingstakten.

Jag tror för övrigt inte att jag talade
om en rättvis avvägning. Jag sade däremot
att vi skall ha ett förvärvsavdrag
som bättre svarar mot de utlägg som de
flesta gifta kvinnor har för att få en ersättare
i hemmet och för att få barnen
ordentligt skötta. Det tycker jag är en
helt annan sak.

Över huvud taget tror jag att om vi
fortsätter på den väg, som även socialdemokraterna
i fjol var angelägna om
att vi skulle slå in på, och således fortsätter
med en politik som jag visst inte
förnekar att socialdemokraterna har
medverkat till, skulle vi snabbare kunna
komma fram till en bättre situation
på arbetsmarknaden och en rättvisare
beskattning för de gifta kvinnorna.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Om jag inte fattade fel
var herr Eriksson egentligen inte så oense
med mig rörande omsättningsskatten
på produktionsförnödenheter. Han ansåg
bara att man kanske kunde vänta litet
och se hur det utvecklade sig. Ja, en viss
väntan måste man alltid vara beredd på,
eftersom det ju här gäller en komplicerad
fråga, som måste utredas innan man
kan få sina önskemål förverkligade.

Ingen kan väl emellertid förneka, att
omsättningsskatten på produktionsförnö -

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.
denheter fördyrar produkterna. Om den
saken behöver vi inte vara oense. Det är
likaledes klart att näringslivet skall bidra
till skatterna, vilket näringslivet ju
också gör i väsentlig omfattning. Sådana
här pålägg som fördyrar produkten
vältras emellertid i själva verket över
på konsumenten, och det blir till slut
konsumenterna som får betala. Därtill
kommer ju att näringslivet, om man kan
slippa ifrån denna belastning, i stället
kan använda dessa pengar t. ex. för att
förbilliga produkterna eller för att slippa
låna till rationaliseringar och sådant.

Sedan säger herr Eriksson, att vi nu är
ense om att omsättningsskatten skall bestå.
Nej, jag har redan sagt två eller tre
gånger i dag att vi icke är eniga därom.
Vi i folkpartiet har sagt att vi har motsatt
oss omsättningsskatten av vissa skäl.
Vi har också sagt att vi är villiga att tänka
oss en ökad indirekt beskattning om
den kommer som ett led i en omläggning
från direkta skatter till indirekta skatter
och som ett led i en skattesänkning. Under
sådana förhållanden skulle vi, har vi
förklarat, inte heller motsätta oss den
skattehöjning som det nu är fråga om.
Men det är möjligt att det inte blir en
allmän skattesänkning utan för vissa kategorier
i stället en skattehöjning. Då är
det fråga om den förutsättning, som gäller
för oss, verkligen existerar.

Till sist, herr talman — om jag har
några sekunder kvar — vill jag beträffande
förvärvsavdraget tillägga, att det
stora tillskott av arbetskraft, som vårt
näringsliv behöver, till den överväldigande
delen beräknas komma att bestå
av gifta kvinnor och att endast en mindre
del väntas tillkomma genom invandring
av utländska arbetare. När så är
fallet kan jag inte förstå, att man inte
skall skapa alla de förutsättningar, som
är rimliga för att möjliggöra för dessa
gifta kvinnor att gå ut i förvärvsarbetet.

Herr SPETZ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Min respekt för Sveriges
grundlagar är så pass stor, att jag anser
att man inte här i riksdagens första kammare
ens skämtsamt skall framkasta den

108 Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.
tanken, att regeringen skall göra ett
grundlagsbrott, därför att en riksdagsman
lämnar riksdagen.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag har inte uttalat några
bekymmer för fru Hamrin-Thorells hemmaekonomi
utan jag tillät mig bara ta
det som ett exempel på att det inte är alldeles
säkert, att man med generella metoder
kan klara sådana här frågor. Det
var varken menat som förolämpande eller
försmädligt. Inte heller var det min
avsikt att vara försmädlig när jag påminde
folkpartiet om att partiet återkommer
gång på gång när det gäller reformer
på familjebeskattningens område.
Det är ju bara ett konstaterande av faktum,
eftersom vi ju inte hinner få en reform
beslutad förrän folkpartiet, så snart
tillfälle ges, kommer med propåer om
förändringar. Under sådana förhållanden
är det väl ganska naturligt att riksdagen
inte tar förslagen så allvarligt.

Då fru Hamrin-Thorell använder uttrycket
»vi» när det gäller förvärsvavdraget,
vet jag inte vad hon menar. Hon
kan inte mena folkpartiet som helhet, ty
där är åtminstone inte herr Spetz med,
och hon kan inte mena folkpartiet och
högern, ty högern har ju en annan uppfattning
beträffande förvärvsavdraget.
När hon säger »vi» måste det därför vara
någon annan grupp som hon talar för.

Herr Lundström säger att frågorna beträffande
omsättningsskatten på förbrukningsvarorna
inom industrien måste utredas.
Det finns enligt min mening knappast
någon anledning att företa en utredning
om dessa spörsmål, eftersom det
här gäller en tolkningsfråga, som ligger
under prövning hos skattemyndigheterna.
Under sådana förhållanden tycker
jag att man kan vänta och se resultatet
av denna prövning, innan man börjar
agera.

Herr Lundström säger vidare att vi inte
alls är eniga om att omsättningsskatten
skall bestå som ett beskattningssystem.
Ja, det har jag tyvärr utgått ifrån,
eftersom det i varje fall inte i de hand -

lingar, som vi har liggande på bordet i
dag, finns någonting som säger att omsättningsskatten
inte har accepterats •—•
det är bara ett enda parti som yrkar avslag,
och då utgår jag från att papperen
är riktiga. Om sedan herr Lundström
har sagt någonting annat, har det undgått
mig.

Slutligen säger herr Lundström att reservarbetskraften
är att finna bland de
gifta kvinnorna här i landet och att man
därför måste stimulera dem att gå ut i
förvärvsarbetet. Jag tror uppriktigt sagt
att stimulansen i det avseendet inte ligger
på beskattningsområdet utan på det
område, där det gäller för samhället att
med sina resurser sätta in och skapa
möjligheter att ta hand om de uppgifter,
som hemmakvinnorna har när det gäller
barnen o. s. v. Det är den vägen man har
att söka komma fram på.

Fru HAMRIN-THORELL (fp) kort genmäle: Herr

talman! Jag skulle bara vilja konstatera
den egendomliga logik, som herr
Eriksson använder i sina repliker. Om
jag har en hjälp hemma, skulle jag öka
omfattningen av riksdagstrycket. Varför
skulle inte alla andra kvinnor, som skulle
kunna tänkas ha hemhjälp, kunna öka
sin produktion på det område, dit deras
verksamhet blir förlagd?

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Tolkningen gäller ju nuvarande
bestämmelser rörande omsättningsskatten
på de produktionsartiklar,
som det här talas om. Det är nog emellertid
inte bara nödvändigt att tolka dessa
bestämmelser utan även att skapa
bättre förutsättningar för att kunna tolka
dem, ty så krångliga som bestämmelserna
nu är, undrar man inte på att det ideligen
uppstår besvärligheter och en
oändlig massa arbete och tidsspillan hos
företagen.

Sedan måste jag säga att jag ju trodde
att åtminstone ledamöterna i bevillningsutskottet
ordentligt läste de motioner,
som är avlämnade i den fråga det här

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Nr 35

109

gäller. I folkpartiets motion står det tydligt
och klart att vi nu liksom tidigare
inte binder oss för att omsättningsskatten
skall vara det slag av indirekt beskattning
som man kan tänka sig i framtiden
utan att den frågan bör bli föremål
för behandling inom den sittande
skatteberedningen.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! För oss som i allmänhet
inte deltar i de stora debatter, som gäller
bevillningsutskottets arbetsfält, har
det väl ändå varit av stort intresse att
lyssna till debatten i dag och framför
allt konstatera det tillfälle som givits
att värma upp önskemål vilka tidigare
förts fram utan att det lett till något
resultat. I samband med propositionen
har det ju varit tillfälle att ta upp allt
som tidigare aktualiserats i skattefrågorna,
antingen i form av enskilda motioner
eller i samband med propositioner;
det gäller skatteskalorna, en ytterligare
höjning av ortsavdragen utöver
vad som nu föreslås och självfallet även
den förvärvsarbetande kvinnans rätt till
avdrag för kostnader i samband med
förvärvsarbetet.

Nu ämnar jag inte ta upp någon debatt
om dessa ting — jag är inte tillräckligt
insatt i sådana frågor för att
kunna hålla samman propositionen, bevillningsutskottets
betänkande och samtliga
34 reservationer. I stället har jag
tänkt säga några ord om ett par följdärenden
som hänvisats till andra lagutskottet.
De gäller dels gränsen för uttagande
av folkpensionsavgift, dels proposition
nr 190 om barnbidragen.

I fråga om folkpensionsavgiften föreslår
propositionen att gränsen för uttagandet
av avgift skall höjas från 1 200
till 2 400 kronors inkomst. Det rör sig
alltså om en fördubbling. Den tidigare
gränsen har inte haft något samband
med deklarationsplikten utan har fastställts
därför att den också använts i
andra sammanhang som gällt socialförsäkringen
och skyldigheten att betala
avgifter. Samma inkomstgräns gäller för
tillhörighet till grundsjukpenningförsäk -

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.
ringen; i viss utsträckning är den väl
också en måttstock för möjligheten att
kontrollera vilka som skall vara grundsjukpenningförsäkrade.
Deklarationspliktsgränsen
torde vidare ha ett visst
samband inte bara med befrielse från
skyldighet att erlägga avgift exempelvis
till sjukförsäkringen utan har väl också
varit nödvändig med hänsyn till den
måttstock som skall användas när den
s. k. tvåprocentregeln skall gälla. Det
finns som bekant en regel, att avgifterna
till sjukförsäkringen inte skall överstiga
två procent, och man måste följaktligen
ha en deklaration för att kunna
avgöra om en sådan avgiftslindring
skall medges.

I anslutning till proposition nr 188
om fördubbling av den tidigare gränsen
för skyldighet att erlägga avgift till
bl. a. folkpensioneringen och sjukförsäkringen
har centerpartiet väckt en
motion, som innebär att man skall gå
längre beträffande de gifta och höja
gränsen för dem från nu föreslagna
2 400 till 3 600 kronor. Tydligen beror
motionsförslaget på den skillnad som
nu föreligger mellan ensamståendes och
giftas pensionsrätt. Riktpunkten är nämligen
att de giftas pensionsförmåner år
1908 skall vara 150 procent.

Andra lagutskottet har inte ansett sig
kunna tillstyrka motionen, eftersom tiden
inte medgivit införskaffande av de
uppgifter vilka är nödvändiga för att
man skall kunna bilda sig en uppfattning
om de konsekvenser som i övrigt
inträder på grund av dels att deklarationspliktsgränsen
skulle vara en annan
för ensamstående än för gifta, dels att
man har vissa gränser för tillhörighet
till grundsjukpenningförsäkringen och
vidare en gräns för när tilläggssjukpenningcn
sedermera skall tillkomma. Vi
har saknat möjligheter att överblicka
allt detta, och därför har vi yrkat avslag
på motionen.

Nu har jag hört under debatten i dag
och även sett av bevillningsutskottets
betänkande, att man uttalar sig relativt
välvilligt om tanken att gränsen skulle
kunna höjas för avgiftsskyldighet till
socialförsäkringen upp till den gräns

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.
som gäller vid beskattningen. Den skulle
alltså bli ännu högre än centerpartimotionärerna
föreslagit, nämligen 4 500
kronor och inte 3 600. Men ett sådant
beslut måste ju föregås av en utredning,
som på ett eller annat sätt klargör hur
man skall sätta gränsen beträffande tillhörighet
till grundsjukpenningförsäkringen
och rätten att vara tilläggssjukpenningförsäkrad.
Dessa båda frågor
har andra lagutskottet inte haft någon
möjlighet att bilda sig en uppfattning
om; inte heller är det andra lagutskottet
utan väl närmast bevillningsutskottet
som skall ta ställning till dessa spörsmål.

Jag yrkar alltså bifall till andra lagutskottets
utlåtande nr 72 i detta avseende,
herr talman, vilket innebär avslag
på motionerna med detta innehåll;
det finns en reservation till utlåtandet
vilken grundar sig på yrkandet i motionerna.

Den andra fråga jag skulle vilja tala
om behandlas i andra lagutskottets utlåtande
nr 73 och gäller de allmänna
barnbidragen, som i proposition nr 190
föreslås höjda med 100 kronor till 550
kronor. I detta sammanhang har utskottet
haft att behandla en motion från
kommunisterna, som yrkar på höjning
av barnbidragen till 600 kronor. Andra
lagutskottet tillstyrker propositionen och
yrkar följaktligen avslag på motionen.
Därmed, har det sagts i utskottet, har
vi inte tagit ställning till huruvida den
nu föreslagna höjningen är lämpligt avvägd,
men vi tyckte att man i detta sammanhang
bör kunna stanna vid den i
propositionen föreslagna höjningen, eftersom
vi kände till att det fanns så
många andra önskemål härvidlag, vilka
återspeglas i de 34 reservationerna till
bevillningsutskottets betänkande.

I samband med propositionen har
andra lagutskottet också haft att behandla
ett par motioner, nr 737 i första
kammaren och 885 i andra kammaren,
som har framställts från folkpartihål]
och som går ut på att man i samband
med höjningen av barnbidragen också
skall företa en höjning av det som väl
kallas för det allmänna studiebidraget.

Det bidraget tillkom 1957 och reglerades
då i en särskild kungörelse. Det
allmänna studiebidraget skulle utgå till
ungdomar i åldern 16—18 år, under
förutsättning att de undergick utbildning
av något slag. Motiveringen var
densamma som för de allmänna barnbidragen,
och det allmänna studiebidraget
har också i allmänhet betecknats
såsom ett förlängt barnbidrag. I
motionerna yrkas nu att också dessa
allmänna studiebidrag skall höjas i
samband med barnbidragens höjning.
Någon höjning av de allmänna studiebidragen
skedde inte, när barnbidragen
höjdes till 450 kronor vid omsättningsskattens
införande för två år sedan.

Motionärerna har inte heller känt något
behov av att knyta an den föreslagna
höjningen till det belopp som kommer
att gälla för barnbidragen. I motionerna
föreslås 50 kronor i månaden,
vilket för 12 månader blir 600 kronor.
Motionärerna har tydligen närmast siktat
till att nå överensstämmelse med
kommunisternas motion, i vilken föreslås
ett barnbidrag på 600 kronor om
året.

Skulle de allmänna studiebidragen
anknytas till det barnbidragsbelopp som
föreslås i propositionen, bleve det inte
50 kronor utan 46 kronor i månaden —
46x12 blir 552, och det är så nära man
kan komma, om man inte skall syssla
med ören.

Andra lagutskottet har inte gjort någon
ändring av det föreslagna beloppet,
eftersom utskottet ju inte har sysslat
med de här frågorna tidigare och följaktligen
inte haft den överblick över
studiebidragen som säkerligen skulle
vara erforderlig för att kunna bedöma
den här frågan ur olika synpunkter.
Utskottets flertal ansåg emellertid att
motionerna var väl motiverade och att
man följaktligen skulle inta en positiv
inställning till dem. Detta resulterade i
en tillstyrkan av motionerna, sådana de
föreligger, följaktligen också till de 50
kronorna.

Den reglering som skedde i särskild
kungörelse 1957 har sedermera gjorts
om 1958, och de allmänna studiebidra -

Onsdagen den 13 december 1901 em.

Nr 35

gen har intagits i det reglemente som
gäller för studiebidragen över huvud
taget. Till utskottets utlåtande har undertecknad
och fem andra ledamöter av
utskottet fogat en reservation, som i sak
innebär att motionen skall avslås i det
här sammanhanget och att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t skall ge till
känna att den är positivt inställd till
att frågan prövas men att den bör prövas
i sammanhang med studiebidragen
i övrigt och inte i sammanhang med de
allmänna barnbidragen. Det pågår nämligen
redan en översyn av studiebidragen
i stort. Det kanske i första hand gäller
studiebidragen för dem som genomgår
högre utbildning, men det är ju
ingenting som hindrar att den utredningen
kan utsträckas till att också avse
sådana studiebidrag som utgår till
annan utbildning och följaktligen också
bidrag till ungdomar i åldern 16—
18 år.

De allmänna studiebidragen utgår
utan något slag av inkomstprövning,
och de ungdomar som får dessa bidrag
kan söka även andra studiebidrag, och
de får också sådana i ganska stor utsträckning.
Enligt uppgifter som jag har
fått från en ledamot av statsutskottet
utgår bidrag med något lägre belopp till
den som inte fyllt 18 år än till den som
har uppnått denna ålder. Det lär vara
på det sättet att den som fyllt 18 år får
sjuttio kronor i månaden i studiebidrag,
medan den som inte fyllt 18 år får 60
kronor, men den senare har ju därutöver
det allmänna studiebidraget på 34
kronor. Enligt det förslag som utskottet
nu förordar skulle alltså den som
får dels det allmänna studiebidraget
och dels ett annat studiebidrag, som
utgår efter särskild prövning, sammanlagt
få 110 kronor i månaden, om vederbörande
är under 18 år, medan den
som har fyllt 18 år får nöja sig med 70
kronor. Detta är ytterligare en anledning,
tycker vi reservanter, till att även
de allmänna studiebidragen prövas i
samband med studiebidragen över huvud
taget. En höjning av de allmänna
studiebidragen behöver ju inte uteslutande
vara motiverad av att de allmän -

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.
na barnbidragen höjs, ty det kan ju beva
överses, om inte kostnadsutvecklingen
är sådan, att det bör ske en höjning
även i andra fall än dem det här är
fråga om. Vi reservanter har den uppfattningen,
att detta inte skulle behöva
innebära någon mera avsevärd tidsförsening.
Det kan naturligtvis inte väntas
att en utredning kan ske i sådan takt
att en höjning kan genomföras från den
1 januari 1962. Det lär väl vara omöjligt.
Men det är ju möjligt att hela frågan
skulle vinna på en sådan allmän
översyn, inte bara för dem det här är
fråga om utan för dem som genomgår
studier över huvud taget.

Vi finner alltså att mycket starka skäl
talar för att man inte förhastar sig i
detta avseende utan tar den tid som erfordras
för att göra översynen. Därigenom
vinner vi ju dessutom något som
jag tycker har stor betydelse i detta
sammanhang, nämligen att det utskott
som har att handlägga sådana frågor
som det nu gäller får tillfälle att pröva
ärendet i dess helhet. Jag tror inte att
förseningen kommer att medföra så
stora svårigheter för dem det här är
fråga om.

Enligt motionärerna skulle motionen
innebära en kostnadsökning på cirka
10 miljoner kronor för ett helt budgetår,
alltså 5 miljoner kronor för det halvår
som återstår av innevarande budgetår.
Ecklesiastikdepartementet uppskattar
emellertid kostnaderna till cirka 14
miljoner kronor, vilket skulle innebära
att ungefär 100 000 ungdomar får sådant
allmänt studiebidrag.

Herr talman! I detta ärende yrkar jag
bifall till utskottets hemställan i vad
den avser en höjning av barnbidragen
till 550 kronor och följaktligen avslag
på motionerna som går ut på att bidraget
skall höjas till 600 kronor. Jag yrkar
bifall till reservationen avseende de
motioner, som syftar till att det allmänna
studiebidraget i detta sammanhang skall
höjas till 50 kronor i månaden. Jag vill
ytterligare understryka, att vi inte tagit
ställning till huruvida en sådan höjning
är motiverad eller ej. Vi önskar bara att
frågan i sin helhet skall prövas. Inte ba -

112

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.
ra det allmänna studiebidraget, utan
studiebidrag över huvud taget, skulle
alltså prövas i ett sammanhang. Jag
yrkar således bifall till den reservation
som fogats till utskottets utlåtande i detta
avseende.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep):

Herr talman! Det skattepaket — som
det heter i vissa tidningar — som har
framlagts en av de senaste dagarna har
ju väckt en liten oro ute i bygderna,
och inte minst i tidningspressen har det
kommenterats ganska ofta. Det har ju
också i dag mycket diskuterats, huruvida
denna proposition var tillkommen
efter grundlagens bud eller om regeringen
har gått vid sidan om dem. Jag
skall inte ta upp någon diskussion om
detta, hem talman, utan jag skall bara
med några få ord beröra de synpunkter
jag har på ärendet.

Enligt uppgifter i tidningspressen
skulle ju ett överskott i statskassan för
budgetåret på 1 800 miljoner kronor redan
ha konstaterats. Det skatteförslag
som här är framlagt i proposition nr 188
innebär ju att statskassan på nytt skulle
tillföras cirka 1 miljard kronor. Men
så föreslås skattelättnader, som i runt
tal rör sig om 1,4 miljarder kronor, vilket
ger ett netto på endast cirka 350 miljoner
kronor. Följaktligen kommer det
ändå att bli ett mycket stort överskott i
statskassan.

Man kan då fråga sig: Har det varit
nödvändigt att så här kvickt lösa denna
fråga? Jag förstår ganska väl att finansministern
inte har velat släppa ut
detta ärende på remiss. Det kunde ju
tänkas att någon gjorde affärer för att
spara omsättningsskatten. Jag tror i alla
fall att man gör den vinsten, att det
nya skatteförslaget kan tillämpas från
och med kommande år, alltså 1962.

Den som i dag har följt debatten har
kunnat konstatera att skillnaden mellan
oppositionen å ena sidan och centerpartiet
och socialdemokraterna å den andra
sidan inte har varit så väldigt stor.
Därför kan det kanske med fog sägas, att
det hade varit klokt att regeringen ta -

git med alla de borgerliga partierna vid
underhandlingarna då det gällde att lösa
denna fråga. Det kan tänkas att man hade
kunnat nå ett gott resultat på det
sättet.

Jag vill här framhålla, herr talman,
att vi naturligtvis önskar skattelättnader
och stora skattelättnader för det svenska
folket, ty det är mycket hårt belastat
med både direkta och indirekta skatter.
Men statens utgifter är ju också stora,
vilket vi inte får bortse ifrån. Vi får
inte heller bortse ifrån att finansministern
vill ha en stark budget för att kunna
bemästra situationen. Men jag har alltid
sagt och jag säger det fortfarande,
att har man gott om pengar i statskassan
blir det likadant där som det blir
när det gäller den enskilde mannen i
ledet, att man inte sparar så mycket som
man måste göra annars, när man inte
har möjlighet att skaffa de pengar som
behövs. Jag anser att dessa ord även gäller
finansdepartementet.

Det är ju självklart att man har rätt
att rikta kritik på olika punkter mot det
framlagda förslaget. Jag begärde ordet
i detta ärende därför att jag inte kunde
dela de synpunkter på vissa punkter som
mina kamrater anfört. Jag kan ärligen
deklarera att jag inte kommer att lägga
min röst för någon höjning av vare sig
brännoljeskatten eller bensinskatten. Jag
anser, att båda dessa varor är så viktiga
för vårt lands näringsliv, att vi inte har
råd att ytterligare fördyra dem, utan vi
bör i stället försöka hjälpa till att hålla
kostnaderna inom rimliga gränser. Regeringens
förslag måste ju innebära en
höjd avgift för dem som driver trafikverksamhet
och återverka på hela näringslivet,
som till slut får vidkännas de
högre omkostnaderna.

Här har i dag talats om missbildade
ungdomar. Jag skall inte gå närmare in
på den frågan. Jag vill bara säga, att om
inte denna proposition hade avlats i
lönndom, kanske det inte blivit så mycket
tal om det hela. Men propositionen
kom till en smula i smyg, och då blir
det lätt en viss misstänksamhet. Men jag
tror inte att man skall kritisera alltför
hårt, utan om man löser frågan i stort

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Nr 35

1X3

sett efter de linjer som uppdragits —
utom på de punkter som jag inte kommer
att stödja — tror jag att vi har
möjlighet att i framtiden med hjälp av
de överskott som finns sänka skatterna
inte bara för vissa kategorier utan för
alla skattebetalare i vårt land. Faktiskt
blir det nu så att en del av dem som bor

1 dyrortsgrupp V får skattehöjningar i
stället för skattesänkningar. Det vore
önskvärt att fortast möjligt ändra på
detta.

Till slut skulle jag vilja säga — om
jag får framföra någon önskan här i dag
— att det skulle vara mycket tacknämligt,
sedan man nu från socialdemokraternas
sida har vidgått att den graderade
skatteskalan är orättvis och bör avskaffas,
om man också kunde tänka på
dvrortsgraderingen på det andra området.
Även den bör avskaffas, ty den är
lika orättvis.

Det var, herr talman, endast dessa
synpunkter som jag ville framföra.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! När det gäller bevillningsutskottets
betänkande nr 74 har
majoriteten avstyrkt den föreslagna skattehöjningen
med 4 öre per liter brännolja,
dels på grund av att den tyngre trafiken
tidvis har haft att kämpa med stora
ekonomiska svårigheter, dels på
grund av att den statsfinansiella situationen
inte kräver denna höjning. Inte heller
i detta fall kan vi acceptera tankegången,
att skattehöjningen måste företagas
med hänsyn till den allmänna varuskattens
införande eller höjning.

Jag vill erinra om att 1953 års trafikutredning
under förra året genomförde
en undersökning rörande bussföretagens
ekonomi. Det konstaterades därvid att
stora ekonomiska svårigheter förelåg,
och statsmakterna har därför för innevarande
år lämnat stöd till linjetrafik med
buss på landsbygden med ett belopp av

2 miljoner kronor. Värdet härav skulle
naturligtvis bli synnerligen diskutabelt,
om skattehöjningen skulle genomföras.

Nu säger reservanterna — som denna
gång utgöres av den socialdemokratiska

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.
delen av utskottet — i likhet med finansministern,
alt motorbränslena förbilligas,
om skatten på dessa inte höjes, då man
höjer den allmänna varuskatten. Jag vill
erinra om att vi långt innan varuskatten
infördes hade fått drivmedelsskatterna
även på detta område. I dag kostar
brännoljan i egen tank i O-zon 23 öre
per liter. Härav utgör energiskatten 2,5
öre, varför grundpriset blir 20,5 öre. För
de förbrukare det här gäller tillkommer
en brännoljeskatt av 30 öre per liter.
Summan av det hela blir 53 öre, varav
den sammanlagda skatten utgör 32,5 öre
eller 150 procent på grundpriset, vilket
i mitt tycke är tillräckligt högt.

Reservanterna framhåller vidare, att
förslaget i proposition 188 angående
brännoljeskattens höjning med 4 öre
jämfört med förslaget i proposition 114
angående omläggningen av beskattningen
resulterar i att skatten skulle bli 31
respektive 34 öre. Så fortsätter reservanterna:
»I realiteten föranleder förslagen
endast en skattehöjning med ett öre per
liter för åtskilliga förbrukare, nämligen
för alla dem — däribland flertalet bussägare
— som nu inte erhåller skattefria
avdrag.»

Herr talman! Enligt proposition 114
förhåller det sig så att brännoljeskatten,
som nu är 30 öre per liter, genom en
omläggning av skatteuppbörden skall
sänkas till 27 öre. De s. k. blandade förbrukarna
beröres inte av omläggningen,
utan de får avge deklaration på vanligt
sätt. De övriga däremot får köpa brännoljan
beskattad för den lägre skattesatsen.
1 gengäld får de avstå från de skattefria
avdrag som de tidigare haft. Finansministern
har beräknat, att dessa avdrag
i genomsnitt uppgår till de 3 öre
per liter, varmed brännoljeskatten sänks.
Detta innebär således ingen skattesänkning,
utan endast en omläggning. Finansministern
framhåller också, att storleken
av skatteintäkterna icke synes i någon
väsentlig mån påverkas av omläggningens
genomförande, bortsett från eventuella
bokföringsmässiga förskjutningar,
som kan föranledas av det nya systemet
för beskattningsförfarandet. Efter vad
jag kan förstå innebär detta, att någon

114

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.
skattesänkning ej avsetts och ej heller föreslagits
vid omläggningen av beskattningen
enligt proposition nr 114. Jag ber
därför, herr talman, att få yrka på bifall
till utskottets betänkande nr 74.

.lag vill sedan övergå till att säga några
ord om den föreslagna bensinskatten.
Jag vill erinra om att bensinskatten redan
nu utgör 33 öre per liter. Härtill
kommer energiskatten med 9 öre per liter.
Det gör tillsammans 42 öre per liter.
Redan detta är en tillräckligt hög beskattning
och utgör i procent med nuvarande
grundpris på regularbensin i 0-zon, som är 30 öre per liter, 140 procent
i skatt, inberäknat energiskatten. Nu är
man inte nöjd med detta utan vill öka
skatten ytterligare med 5 öre per liter,
vilket motsvarar en 6-procentig ökning
inte bara på grundpriset utan också på
skatten, vilket skulle innebära att den
sammanlagda bensin- och energiskatten
kommer att utgöra 47 öre eller 160 procent
på grundpriset. Bensinen skulle
därigenom med all säkerhet bli en av
de högst beskattade varor vi har.

Jag vill endast tillägga att drivmedel i
dag är en nödvändighetsvara och ingen
lyxbetonad vara. Vi behöver den i produktionen,
i frakttjänst och personbefordran.
Inte minst landsbygden och speciellt
dess glesbygder kommer att drabbas
hårt om denna skattehöjning genomföres.
Jag skulle vilja ställa en fråga till
mina vänner inom centerpartiet, speciellt
till dem som representerar landet i
glesbygderna. Hur känns det? År det inte
en liten röst längst inne i hjärtat, som
säger att det väl ändå är fel att gå in för
en sådan skattehöjning, även om centerpartiet
vill begränsa den till 3 öre? Herr
talman! Med dessa ord vill jag yrka bifall
till reservation XXIX.

Jag vill sedan, herr talman, i korthet gå
in på våra förslag till sparfrämjande åtgärder.
Jag behöver knappast särskilt betona,
hur angeläget det är att i nuvarande
läge få till stånd ett så stort frivilligt
enskilt sparande som möjligt. De förslag
som vi från högerhåll vill att riksdagen
skall pröva, återfinnes i bevillningsutskottets
betänkande under reservation
XII. I det allra väsentligaste vänder vi

oss med våra sparförslag till ungdomen.
Som vi ser saken är det av vikt att man
söker länka in just ungdomens intressen
i sparfrämjande riktning. I första hand
återkommer vi med förslaget om att den
som under en period av 6 år sätter in ett
belopp av upp till 6 000 kronor för ensamstående
och sammanlagt 12 000 kronor
för äkta makar på ett särskilt bostadskonto
skall få dra av det sparade
beloppet i sin deklaration. Medlen skall
vara avsedda för anskaffande av eget
hem eller för att betala insats i bostadsrättsförening,
och de blir definitivt skattefria
om de användes för detta ändamål.

Den som redan har eget hem eller bostadsrättslägenhet
vill vi stimulera till
extra amorteringar.

De unga barnfamiljerna bör vara intresserade
av att för sina barns räkning
kunna avsätta medel skattefritt på ett utbildningskonto.
Här föreslår vi ett maximum
på 1 200 kronor om året och sammanlagt
på utbildningskontot 18 000 kronor
för varje barn.

För närvarande får den som har avkastning
på banktillgodohavande eller eljest
åtnjuter ränteinkomster eller har
utdelning på aktier eller på andel i ekonomisk
förening skattefrihet för avkastningen
upp till ett belopp av 400 kronor
för ensamstående och 800 kronor
för gifta. Om emellertid den skattskyldige
placerar om sina pengar i jordbruksfastighet
eller annan fastighet eller
om han sätter in dem i en rörelse,
mister han rätten till kapitalavdrag. Ändå
är det naturligtvis så att en del av
den avkastning som han får av fastigheten
eller av rörelsen egentligen är inkomst
av kapital, medan en annan del
motsvarar inkomst av det egna arbetet.
Jag kan inte finna att det föreligger
någon principiell skillnad mellan den
ena eller den andra formen av kapitalbildning.

Vi hävdar i vår skattelagstiftning
principen om likformighet. Eftersom det
inte föreligger några tekniska besvärligheter
— vi har ju i vår reservation
konkreta förslag om hur denna fråga
bör lösas — anser jag det rimligt att

Onsdagen den 13 december 1901 em.

Nr 35

115

riksdagen inför en motsvarighet till rätten
till kapitalavdrag, som alltså skall
gälla ägare av jordbruksfastighet, annan
fastighet eller rörelse. Vi har härutöver
ett förslag som särskilt avser sparande
i form av aktier eller andelar i ekonomiska
föreningar.

Det finns, herr talman, ytterligare
två reservationer i fråga om sparfrämjande
åtgärder. De system som skisseras
i dessa reservationer skiljer sig till
formen från dem jag nyss talat om. I
och för sig anser jag, att man bör ha
ett flertal olika linjer, så att den enskilde
skall kunna ha ett någorlunda
fritt val. En väsentligare skillnad mellan
vår reservation och de två övriga
är att vi vill medge avdrag i deklarationen
för sparade belopp, medan man i
de två andra reservationerna vill ge procentuellt
lika stor premie, låt vara att
denna skall komma den skattskyldige
till del genom avdrag på hans skattsedel.
Enligt min uppfattning är vår linje
avgjort att föredraga ur stimulanssynpunkt.
Vi vet alla att skattetänkandet
blivit så utbrett i vårt land, att
möjligheten till avdrag i deklarationen
värderas t. o. m. högre än som motsvarar
den skattelättnad som härigenom
beredes. Särskilt den som befinner sig i
toppen av ett progressionsskikt och som
ställs inför utsikten att kunna spara en
extra inkomst och därigenom undgå beskattning
efter skattesatsen i ett högre
progressionsskikt bör vårt system vara
ägnat att uppmuntra till såväl extra arbetsinsats
som extra sparande.

Trots denna min uppfattning kommer
jag, herr talman, att om våra förslag
under reservation XII avslås av riksdagen
rösta med den av reservationerna
XIII och XIV som må kvarstå vid en
slutlig votering. Jag anser det sålunda
vara angeläget att få i gång en ny utredning,
och jag utgår ifrån att den
om den skulle tillsättas, skulle pröva
iiven andra förslag och andra metoder
än dom som förordats i reservationerna.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation XII.

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Vid denna timme på
dagen och när debatten pågått så länge
är väl fältet i det närmaste avbetat. En
del av vad jag kommer att säga har
möjligen redan berörts förut.

Jag vill, herr talman, ta upp några
detaljer i det stora skatteförslag, som
här benämnes »skattepaketet» och som
nu ligger på riksdagens bord. Vad först
beträffar alla de motioner, som har ett
drag gemensamt, nämligen undantag i
större eller mindre omfattning av varor
från omsättningsskatteplikt, så vill jag
säga, att man därmed avser att slå sönder
det skattesystem, som den allmänna
varuskatten innebär. Varje undantag
komplicerar enligt min mening skatteuttaget.
Vid tillämpningen underlättas
möjligheten till skattefusk även inom
denna del av beskattningen. Undantagen
urholkar också, som herr Eriksson i
Uppsala yttrade, begreppet allmän varuskatt.
Det finns enligt min uppfattning
redan för många undantag från
den allmänna varuskatten. Skulle vi få
ytterligare undantag, blir det sedan inte
särskilt mycket kvar.

Det utan tvekan viktigaste kravet på
undantag, som i dag begäres — det gäller
visserligen i dag bara ett krav på
utredning av frågan — gäller undantag
för alla investeringsvaror. Ett tillmötesgående
av detta önskemål skulle om jag
har räknat rätt, minska statens inkomster
med (iOO—700 —■ möjligen mera —
miljoner kronor i framtiden, eller med
nästan en tredjedel av hela skatteuttaget
på varuskattens område. Ett sådant inkomstbortfall
skulle enligt mitt förmenande
få mycket allvarliga samhällsekonomiska
konsekvenser.

Om detta skattebortfall skulle kompenseras
på något sätt, hur skulle det
då gå för de grupper, som nu enligt
vissa talare redan har fått en skattehöjning?
Skulle dessa grupper då vara med
att betala de 600—700 miljoner kronor,
som undantaget för investeringsvarorna
skulle komma att kosta?

.lag är inte säker på att den grupp,
som enligt herr Hagberg, herr Spetz och

116

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.
andra talare skulle få en skattehöjning
med en och annan tia, kommer att få
vidkännas ens en så begränsad höjning.
Man kan nämligen rikta vissa invändningar
mot de uträkningar, som här har
skett. Man har ju gått efter den principen,
att sedan skatten avdragits från
inkomsten, så kommer 70 procent av
återstoden av inkomsten att användas
för inköp av skattebelagda varor. Om
det skall vara någon mening med en
omläggning av skatten från direkt till
indirekt beskattning, måste väl det
främsta syftet vara att möjliggöra ett
ökat sparande. Den grupp som skulle
komma att bära den ökade skattebördan,
enligt den uträkning jag nyss omnämnde,
utgöres av ensamstående och
ogifta utan barn. Det är väl de som
har den största möjligheten att spara.
Jag kan därför inte anse att uträkningen
är helt relevant. Beträffande de uträkningar
som visar ytterligare skattehöjningar
för dem som har bil kan tillläggas
att det går inte att både köpa
upp hela inkomsten till skattebelagda
varor och dessutom få pengar över till
bilkostnader. Det är omöjligt. Men även
om jag skulle acceptera tankegången —
vilket jag inte gör — så skulle ändå
skattebortfallet om 700 miljoner kronor
tas in på något sätt, och det får dessa
människor vara med att betala i form
av höjd skatt.

Vad beträffar kravet att förbearbetade
och fabriksmässigt tillverkade byggnadsvaror
skall likställas med varor,
som tillverkas på byggnadsplatsen, vill
jag liksom tidigare talesmän för utskottet
i dag erkänna att det föreligger en
viss snedbelastning, men att den är av
så ringa omfattning att den inte har
någon betydelse för konkurrensläget
dessa varugrupper emellan. Utskottet
har tidigare uttalat att om snedbelastningen
skulle bli till allvarligt men, så
är utskottet villigt att på nytt ta ställning
till frågan. Men vi har hittills inte kunnat
finna att det förelegat någon större
inverkan, och därför har vi inte ansett
att det föreligger någon anledning att
nu ta upp frågan. Vi tror att de tekniska
olägenheterna av en omläggning är större
än vad som står att vinna.

Motionärerna och reservanterna har
vidare kommit på idén att flytta beskattningsledet
ett steg tillbaka, så att
man skulle betrakta cementvarufabrikerna
som konsumenter. Därmed för
man in ett helt nytt moment i skatten.
Genom att flytta beskattningsledet ett
steg tillbaka komplicerar man beskattningen
ytterligare. Jag tror att det för
med sig nackdelar, som inte uppväger
de fördelar man kan vinna.

Därmed är jag inne på det spörsmål
som herr Jacobsson behandlade, nämligen
frågan om i vilket led skatten skall
tas ut. Jag hade avsett att samla de argument
jag kunde finna för att kunna
slå ihjäl det framlagda utredningskravet.
Men jag tycker nog att herr Jacobsson
redan gjort det! Herr Jacobssons
motivering var ett strålande belägg för
att man inte bör flytta beskattningsledet
ett steg tillbaka.

Det finns alltså enligt min mening
mycket allvarliga invändningar mot att
flytta tillbaka beskattningen till grossistledet.
Det finns många varor, som
över huvud taget inte passerar genom
grossisterna. Det finns stora butikskedjor,
som inte anlitar grossisthandeln. Vi
kan därför inte lägga skatteuttaget på
grosshandeln. Vi kan inte heller flytta
skatten tillbaka till fabrikationsledet.
Det skulle skapa svåra avvägningsproblem
när det gäller att bedöma var övergången
mellan råvara och färdigprodukt
inträffar. Dessutom skulle varorna
med hänsyn till de olika pålägg, som
sker på varorna när de passerar olika
led, komma att bli mycket ojämnt beskattade.
Vissa varor skulle få en hög
skattebelastning, medan vissa varugrupper
skulle bli lågt beskattade.

Jag förutsätter att regeringen, när den
lade fram förslag om införande av allmän
varuskatt, mycket noggrant hade
behandlat just denna fråga. Jag tror
faktiskt att jag med lugn kan göra gällande
att regeringen försökt tänka över
alla de problem som här föreligger och
att regeringen härefter stannat för att
det inte finns någon annan utväg än att
ta ut skatten i detaljhandelsledet.

För att återgå till den grupp av varor,
för vilka undantag från beskattningen

Onsdagen den 13 december 1961 em

Nr 35

117

krävs, vill både högern och folkpartiet
minska statens inkomster med 100 miljoner
kronor genom att slopa skatteplikten
för industriens, handelns, hantverkets,
jordbrukets och fiskets förbrukningsartiklar.
Om vi lägger samman alla
de krav, som i dag ställts — och jag tar
bara de krav som framförts motionsvis
— på skattebefrielse för byggnadsvaror
och tar med hela investeringssidan och
räknar med skattebefrielse bl. a. för begagnade
traktorer, böcker och musikalier,
prisreglerade livsmedel, ammunition
till det frivilliga skytteväsendet, hela
energiområdet, punktskattebelagda varor
och även räknar med det senaste
tillskottet, det som herr Spetz kom med,
nämligen fiskeredskap —- vad finns sedan
kvar av den allmänna varuskatten?

Jag tillhör visserligen de yngre ledamöterna
inom bevillningsutskottet och
har lärt mig att hysa den största uppskattning
av herr Spetz och de åsikter
han för till torgs, men är inte motiveringen
för det senaste förslaget om slopande
av skatten när det gäller fiskeredskap
något ansträngd, herr Spetz? Herr
Spetz hävdar att kostnaderna för fiskeredskapen
är så stora och redskapens
livslängd så osäker, att detta skulle vara
tillräckliga skäl för att undanta dem
från beskattningen. Men skulle sådana
skäl anses bärande, kunde många varor
undantas. För mig verkar det som om
herr Spetz’ storartade intresse för fisket
har skuffat undan den förståndige taxeringsmannen.
Om vi skulle tillmötesgå
alla dessa krav, skulle vi inte ha mer än
en tredjedel kvar av den allmänna varuskatten,
och då vore det inte längre någon
allmän varuskatt.

Till herr Nilsson vill jag säga, att man
ju vill införa alla de sparfrämjande åtgärder
han här talat om genom beskattningens
hjälp. Genom att tidigare i
många avseenden ha tagit beskattningen
till hjälp har man enligt min uppfattning
avsvurit sig möjligheten att nå en
rättvis beskattning. I vissa fall kan väl
sägas att ändamålet helgar medlen, och
då har man tydligen kunnat se mellan
fingrarna och tagit beskattningen till
hjälp för att nå dessa mål. Jag syftar då

5 Första kammarens protokoll 19G1. Nr 35

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.
främst på den största skattelättnad, som
genomförts för den enskilda företagsverksamheten
i modern tid, nämligen
konjunkturinvesteringsfonderna, som utgör
en mycket stor skattelindring för
bolag och ekonomiska föreningar. En
bankman sade till mig, att skattepreferensen
av dessa konjunkturinvesteringsfonder
kunde beräknas till 10,5 å 11
procents ränta. Så stora är alltså skattepreferenserna.

Jag skulle kunna säga att vi härigenom
får avsvära oss millimeterrättvisan
vid beskattningen. Men jag är betydligt
mer tveksam i fråga om andra avdrag
som finns. Jag är tveksam när det gäller
t. ex. det försiikringsavdrag och det besparingsavdrag
som finns. Ännu mer
skeptisk blir jag beträffande det nya
förslag som framlagts både i motionerna
och reservationerna och som innebär att
det skall införas ett aktiesparande, ett
studiesparande, ett bostadssparande och
ett sparande i alla dess olika former.
Och för allt detta vill man ha skattebefrielse.
Med de erfarenheter vi har
av det premiesparande, som infördes för
några år sedan, råder det väl inte någon
tvekan om att dessa skattebefrielser för
de olika sparformerna egentligen inte är
någonting annat än en skatteflykt. De
har egentligen mycket litet med sparande
att göra och de gynnar sparandet
synnerligen litet.

Jag skall bara till sist, herr talman, lite
grand beröra en fråga, som tidigare
tagits upp av fru Hamrin-Thorell och
herr Eriksson i Uppsala. Man har enligt
min mening haft en något felaktig syn
på hela problemet. Jag tycker helt enkelt
att man undervärderar kvinnans
arbete i hemmet. Man säger att det finns
synnerligen stora resurser och outnyttjade
resurser bland de hemarbetande
kvinnorna. Gör det månne det? Jag tror
det inte med mindre än att något annat
område blir lidande därpå, tv skulle
varje kvinna, som går ut i förvärvslivet,
anställa en annan kvinna, som sköter
hemmet under den tiden, finns det inte
några reserver kvar. Jag tycker ändå att
man här undervärderar den insats, som
den hemarbetande kvinnan gör.

118

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till bevillningsutskottets betänkande
på alla punkter utom när det gäller
punkten rörande brännoljeskatten, där
jag yrkar bifall till reservationen.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag skall be att få ansluta
mig till de synpunkter, som här
framförts av herr Sundin och herr Torsten
Andersson, men vill ändå komma
med en del reflexioner om detta skatteförslag.

Jag måste först rent allmänt säga att
det förslag, som här lagts fram av finansministern
och som vi från centerpartiets
sida på de flesta punkter accepterat,
efter mycket oväsen godkänts även
av högern och folkpartiet. De stora frågorna,
de grova linjerna i det här förslaget
är vi ändå överens om. Vi har
gått med på en omändring av systemet
från direkta skatter, där vi får en sänkning,
till mera indirekta skatter genom
en ökning av omsen. Borttagandet av
dyrortsgrupperingen är vi överens om
— det är en orättvis historia som först
nu faller bort. Dessutom höjs ortsavdragen,
såväl de statliga som de kommunala.
Vi är överens om en sänkning av
den statliga skatteskalan upp till 30 000
kronors inkomst för gifta och 27 000 kronor
för ogifta. Penningvärdeförsämringen
har gjort denna reform nödvändig.
Vi är också överens om höjningen av
tudelningsgränsen, höjningen av barnbidragen
och höjningen med ett indextilllägg
till pensionärerna. Vi är överens
om att folkpensionsavgiften och avgiften
till sjukvårdsförsäkringarna bortfaller
för inkomsttagare under 2 400 kronor,
och vi är överens om kompensationer
till kommunerna för de höjda ortsavdragen
liksom om en höjning av bidraget
till de mest skattetyngda kommunerna.

Jag vill alltså här understryka att vi
ändå är överens om en hel del saker,
och då tycker jag att detta oväsen kanske
varit mindre nödvändigt.

Det vi inte är överens om är bensinskatten
och brännoljeskatten. Ifrån cen -

terpartiets sida har vi yrkat avslag på
brännoljeskatten, därför att vi ansett
och alltjämt anser den vara en skatt som
fördyrar produktionen, och fördyringen
av denna nyttighet måste föranleda kompensation,
i regel för hela beloppet. Under
sådana förhållanden är en höjning
av brännoljeskatten meningslös.

Den drabbar också folket med de
långa avstånden, vilket också bensinskatten
gör. Vi har dock från centerpartiets
sida gått med på en höjning av bensinskatten
med 3 öre under förutsättning
att denna skatteinkomst går till vägarna.

Herr Yngve Nilsson — jag vet inte om
han är kvar i kammaren — ställde den
frågan till centerpartiet, om det inte ändå
kändes som en tagg i hjärtat på centerpartisterna
att gå med på denna treöreshöjning
på bensinen. Ja, det skall
villigt och klart sägas ut, att så är fallet.
En höjning på bensinen drabbar naturligtvis
landsbygdens folk mest och
över huvud taget dem som har långa avstånd,
men jag vill i det sammanhanget
ha sagt ifrån, att alla de dåliga vägar,
som vi nödgas köra fram på oupphörligen,
kanske ändå i ännu högre grad
känns som en tagg i hjärtat. Vi har sett
det så ifrån centerpartiets sida, att om
det kan bli en upprustning av vägarna,
så för detta också med sig en mindre
bensinåtgång, liksom ett mindre slitage
på våra bilar. Dessa synpunkter har
gjort att vi gått med på denna treöreshöjning.

När det kommer ett sådant här skattepaket
finns naturligtvis en hel rad önskemål,
och ju närmare julafton vi kommer
ju större blir dessa önskemål. Det
har varit omöjligt att komma till rätta
med dem alla, och därför finns också
så många reservationer.

Förutom våra partimotioner har jag
för min del varit med om att väcka en
motion I: 728 och II: 869 om bensinrestitution
för jordbrukets traktorer och
skördetröskor liksom gottgörelse till
trädgårds- och fiskerinäringen för så
stor kostnadsdel, som kan uppstå genom
höjt bensinpris.

Denna fråga har blivit föremål för

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Nr 35

119

många diskussioner här i riksdagen. Man
liar accepterat principen att dessa näringar
skall vara befriade ifrån sådan
skatt genom restitutionsförfarande respektive
gottgörelse; detta på grund av
följdverkningarna, eftersom varorna annars
skulle stiga i pris. Utskottsmajoriteten,
som i det fallet består av samtliga
partier utom centerpartiet, anser att denna
restitutionsfråga bör avgöras i ett annat
sammanhang, medan centerpartiets
ledamöter i bevillningsutskottet i reservation
XXXII av herrar Sundin och Vigelsbo
vill att beslut fattas redan nu. Jag
ber att få yrka bifall till detta förslag.

Jag vill i förbigående ha sagt, att folkpartiets
motion om en höjning av det allmänna
studiebidraget anser jag för min
del vara ett förnuftigt förslag, som kanske
i det här sammanhanget blivit bortglömt.
Jag kommer för min del att rösta
för det förslaget.

Sist vill jag beröra ett förslag som har
ställts i motionerna 1:729 och 11:868.
Det gäller förslag om en utredning om
en skattefinansiering av de grundläggande
socialförsäkringsförmånerna.

Jag tror att om vi vill acceptera den
principen, att det skall vara en ordentlig
grundtrygghet, bör vi också se till att alla
människor får den. Nog är det hårt att
människor i inkomstlägen under ortsavdragen
på 4 500 kronor ändå skall komma
i ett sådant läge, att de skall vara
med och betala för detta grundskydd. Vi
bar föreslagit en utredning som skulle ta
i sikte att klarlägga dessa förhållanden,
så att det skulle bli en skattefinansiering
av dessa socialförmåner.

Det är också en annan sak vi har tagit
upp i detta sammanhang. Man har
gjort en ändring i de statliga skatteskalorna,
men de låga inkomsttagarna som
ligger mellan 10 000 och 12 000 kronors
inkomst har inte fått någon sänkning
utan skall fortfarande betala 10 procent.
Ortsavdragens höjning gör naturligtvis
en del, men vi skall ha klart för oss att
den gruppen ändå får den minsta skattelättnaden.
Från vårt håll har föreslagits
en utredning på den punkten, som
skulle ta sikte på en statsskatt för dessa
inkomstlägen på 7 eller 8 procent. Diir -

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.
igenom skulle man uppnå en större skatterättvisa.
Jag tror detta är en sak som
bör komma rätt snart i ett kommande
skattesänkningsförslag. Man kunde också
gå den vägen att man ytterligare höjde
ortsavdragen.

Detta var, herr talman, mina funderingar
på dessa förslag, och jag ber att
än en gång få instämma i det yrkande
som herr Sundin tidigare framställt.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag ber först att få instämma
i ett par saker som herr Jonasson
var inne på. Jag tror också att det
har varit mera ståhej om de här sakerna
än de egentligen i grund och botten borde
ha förorsakat. Det har varit mycken
reklam och mycken kritik om det hela,
men när man tittar på vad det gäller så
är det inte så särskilt märkvärdigt. —
Där rullade man upp hela den parlamentariska
situationen med utgångspunkt
från en överenskommelse, som, såvitt
jag kan förstå, inte kan ha alltför stor
räckvidd på längre sikt. Den har sin
stora betydelse på begränsade områden,
men vi får väl också stanna vid det.

Den parlamentariska situationen, som
de politiska ledarskribenterna i de s. k.
stora tidningarna brukar lita till i brist
på lämpligare uppslag, är oförändrad.
Regeringen har sitt fasta majoritetsunderlag
i riksdagens första kammare, medan
det i andra kammaren är vingligare.
Vi har således fortfarande kvar vår förstakammarparlamentarism
här i landet,
det är ett faktum för de närmaste åren,
som särskilt de folkpartistiska författningsexperterna
har förargligt svårt att
bortresonera.

Den s. k. oppositionsledaren — jag tar
klyschan från folkpartitidningarna —
har alltjämt sina bekymmer, men inte
med sin yngre professorskollega i andra
kammaren. Det blev, som vi förutspådde
redan i höstens remissdebatt, bara fiasko
av den i Dagens Nyheter framförda
tanken att, som det där hette »ställa herr
Hedlund mot väggen». Vore det inte på
tiden att skrinlägga vidare kannstöperier
om att leka tvåpartiparlamentarism, ef -

120

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 em,

Ang. en reform av skattesystemet, m. ni.
tersom elementära förutsättningar saknas? Skattekompromissen

mellan centern
ocli arbetarpartiet må ha det värde den
kan. Den är ett faktum och lär få accepteras
som sådant av de båda högerpartierna.
Funderingarna i några folkpartitidningar
om huruvida herr Hedlund
skall tas emot som den förlorade sonen
vid återkomst i oppositionens fadershus
bottnar i en fullständigt förfelad problemställning.
Skall det vara så svårt att
begripa att vad vi kan göra nu i riksdagen
är att bedriva sakpolitik efter gammalt
recept: framföra egna förslag när
man kan, rosta för alla goda förslag varifrån
de än kommer, söka förbättra det
som går att förbättra och rösta emot alla
dåliga. Partisinnet blir lidande därav,
men det skadar ju ingalunda det hela.

Det har demagogiskt talats om herrar
Hedlunds och Strängs »hemliga» överläggningar.
Det är naturligtvis snack att
dessa överläggningar skulle vara annorlunda
beskaffade än herrar Ohlins och
Heckschers rådslag, när de utformade
sina partiers linjer för de motioner de
levererat. Man upptäcker en viss parallellism
dem emellan. Det är givet att
de har resonerat, men ingen människa
skall ondgöra sig för det. Varför skulle
de inte få göra det?

För resten behöver man bara ta del av
högerns och folkpartiets motioner för att
få belägg för hur lönlöst det hade varit
att dra in de partierna i förhandlingar
om skattesänkningar. Hur var det de
gamla frisinnade representanterna Torgen
och Olofsson i Digernäs sade en
gång i den försvarspoltiska fattigauktionens
dagar: Hur mycket den ena prutar
så lovar den andre att pruta mer. Om
man vänt sig till de partierna är jag
säker på att man inte kom fram till annat
än att de hade tävlat att vara »radikalast»
när det gällde att sänka skatten.

Vi är några ledamöter av riksdagen
som i motioner i båda kamrarna — nr
733 i första kammaren och nr 881 i andra
kammaren — framfört några synpunkter
som jag vill en smula beröra. Vi
har sett hur olika man bedömer möjlig -

heten att använda budgetöverskott till
lättnader, ibland t. o. m. olika av samma
personer. Proposition nr 188 säger
just inte så mycket på den punkten. När
finansministern i en riksdagsdebatt tillfrågades,
så svarade han, om jag förstod
honom rätt, att det ville han inte säga sä
mycket om, ty då påstod man bara efteråt
att han räknat fel. Det låg nog något
i det, för det var väl grundat på erfarenhet.

Vi motionärer tyckte att det verkade
något oklart, och därför yrkade vi att utskottet,
som ju kan begära in erforderligt
material för ett sakligt bedömande,
skulle ompröva möjligheterna att helt eller
— om det inte gick — till någon del
klara skattesänkningarna genom anlitande
av något större del av budgetöverskottet
eller på annat sätt. Detta så mycket
mer som alla de utanför regeringen
stående partierna uppenbarligen på den
punkten har andra uppfattningar än som
står att läsa i propositionen.

Där sade man att man ansåg sig behöva
1 040 miljoner kronor i s. k. inkomstförstärkningar
— läs höjda skatter —
medan resten, uträknad till 300 miljoner
kronor, skulle tas av budgetöverskottet.
Det blev tillsammans de 1 340 miljoner
kronor som regeringens julpaket ju innehåller.
För högern och folkpartiet rör
sig överbudet beträffande budgetöverskottets
medel om respektive 610 och
470 miljoner kronor utöver propositionens
300 miljoner.

För centerpartiets del stannar jag särskilt
vid uppslaget att bryta ut ur paketet
de 140 miljoner kronor, som propositionen
avsåg att skaffa genom höjd skatt
på brännoljor och bensin. Ungefär hälften
vill man anslå till en höjning av bensinskatten
på 3 öre. Det beräknas ge 75
miljoner kronor, som skulle anslås till
andra ändamål än skattelättnader, d. v. s.
till vissa i motionen angivna förbättringar
inom vägväsendet.

Detta innebär sålunda att ungefär en
halv gång mer av budgetöverskottet än
propositionens uträkning visar på, eller
tillsammans 440 miljoner, skall tas i anspråk
för att klara lättnaderna. Man kan
ju inte på en gång bygga vägar för peng -

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Nr 35

121

ar ocli använda pengarna för skattesänkning.
Högern och folkpartiet bedömer
budgetläget så, bortsett från överbudet
i fråga om skattesänkning, att man
från högerns utgångspunkt räknar med
att kunna ta 910 miljoner av budgetöverskottet
ocli från folkpartiets utgångspunkt
770 miljoner. För enkelhetens
skull har jag vid bedömandet utgått
från antagandet, att det i alla fyra
alternativen verkligen är fråga om försök
till bedömningen av budgetläget,
som råkar slå så olika ut.

Enbart detta sakförhållande utgör ett
starkt motiv för vårt motionsyrkande,
att bevillningsutskottet skall genom en
omprövning söka skapa någon saklig reda
i virrvarret. Det skulle också kunna
utgöra underlag för prövning av hur
mycket pengar som verkligen skulle behövas
såsom inkomstförstärkning för att
man skall kunna genomföra regeringens
förslag om en lättnad. Godtoges högerns
beräkning, om vad de anser att man
kan ta ut av överskottet skulle både bensin-
och brännoljeskattemiljonerna och
halva höjningen av omsättningsskatten
kunna undvaras. På folkpartiets linje
skulle något mindre kunna uppnås, och
enligt centerpartiets förslag skulle man
kunna välja mellan att helt avstå från
skattehöjningen på bensin- och brännoljor
eller att, såsom berörts, ta ut en
del och använda det till något annat.

Utskottet presterar också på visst sätt
en argumentation för propositionens
budgetförslag, och slutsatsen låter regeringstrogen
— vi hade väl inte väntat
något annat. Enligt utskottets mening
är det inte tillrådligt att i nämnvärd
omfattning vidga den ram för reformen
som departementschefen angivit.

Vidare sägs på sid. 77: »Förslaget att
i högre grad än i propositionen utnyttja
tillgängligt budgetöverskott anser sig
utskottet inte kunna biträda främst av
konjunkturpolitiska skäl.»

Så mycket större intresse måste under
sådana förhållanden ägnas åt utskottets
funderingar inför frågan om förhöjd
skatt på bensin.

Utskottet konstaterar, att för att klara
skattesänkningarna erfordras 125-150

Ang. en reform av skattesystemet, in. m.
miljoner kronor, d. v. s. för att beräkningarna
i propositionen skall gå ihop,
samt fortsätter: »Med hänsyn till att
motorbränslen under senare år icke
drabbats av beskattning i samma utsträckning
som flertalet andra varor bör
den erforderliga inkomstförstärkningen
åstadkommas genom en höjning av denna
beskattning. För att ge erforderligt
belopp bör höjningen av bensinskatten
inte sättas lägre än fem öre per liter.»

Så långt är anslutningen till propositionen
klar. Man får in 125 miljoner
kronor genom skatt på bensin, och man
ger ju ut pengarna i form av skattesänkning.
Så ser sammanhanget ut, men läsarten
är nog inte riktigt densamma. Utskottet
säger sig därutöver vilja erinra
om att »de medel som inflyter genom
höjning av bensinskatten automatiskt
överföres till automobilskattemedlens
specialbudget. Den föreslagna höjningen
av bensinskatten kommer således, om
den genomföres, att föranleda ökad medelstillgång
för vägändamål, och bedömningen
av kommande anslagsbehov kommer
att ske mot bakgrunden härav.» Det
är en utsikt, men inte ett löfte.

Utskottets erinran om automobilskattemedlens
särskilda natur utgör en, såvitt
jag kan finna, allvarlig erinran mot
propositionen, tv i den görs inte något
sådant påpekande. Därmed följer siffran
med när man summerar lnir lättnaderna
skall täckas. Visst kan man — och
bör man — använda bensinskattemedel
till vägändamål, men då kan man inte
samtidigt sänka skatten med de pengarna.

Utskottets erinring innebär således ett
påpekande, att andra pengar måste till
när skattesänkningen eller barnbidragshöjningen
eller indexbeloppet åt folkpensionärerna
skall ut. Utskottet säger,
som berörts, att just konjunkturpolitiska
skäl talar för att man bör vara försiktig
med att betala ut mer pengar än
de 300 miljonerna. Förmodligen giiller
dessa betänkligheter lika mycket om
pengarna sätts i omlopp på det ena eller
andra viset.

Sedan är det en annan sak att automobilskattemedlen
har sitt eget lidan -

122

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.
dets väg. Det är inte alls ont om bilskattemedel
— för den delen behöver
vägbehovet inte sitta emellan. Det är
bara det, att bilskattemedlen av finansministern
behandlats som ett alldeles
särskilt lämpligt instrument för att öka
budgetens överbalansering. Detta gäller
nog främst automobilskattefonden, men
även de jättelika reservationerna på anslagen.
Budgetåret 1956/57 — det år då
koalitionsregeringen låg i själatåget —
uppgick bilskattefondens behållning till
287 miljoner kronor. Det var inte dåligt,
men höga skatter och sparsam hushållning
ökade behållningen för 1957/58
till 588 miljoner kronor. För 1958/59
nådde fonden upp till 743 miljoner och
för 1959/60 till 765,45 miljoner kronor.

Budgetåret 1960/61 tappades visserligen
ur fonden inemot 20 miljoner kronor,
men den skadan är det goda utsikter
att man kan ta igen innevarande
budgetår. Med utgångspunkt från de i
riksstaten upptagna anslagen torde vi,
om budgetutfallet blir det som av regering
och riksdag beräknats och om ingen
ändring sker beträffande reservationsbeloppen
på anslagen, kunna räkna
med att få en ökning med 148 miljoner
kronor. En viss trygghet härför är väl
också att budgetreservationerna på olika
poster tillsammans för 1960/61 uppgick
till 376 miljoner kronor. Det beloppet
förefaller betryggande jämfört
exempelvis med 1951/52, då reservationerna
uppgick till icke fullt 60 miljoner
kronor. Det säger mig åtminstone
två saker: Man kan minska statens upplåning
genom att låna ur en fond men
inte föra dit pengar eller bygga vägar
för dem och samtidigt sänka skatten
med just de slantarna. Vidare: Det är
inte särdeles trängande nödvändigt att
höja skatten för att tillgodose vägbehovet.

Det är faktiskt inte omöjligt att lätta
på fondmedlen en smula. Det gick som
vi minns 1960/61 en smula, och det
gick i riktigt stor skala exempelvis 1952/
53, då koalitionsregeringen tog ut 214
miljoner kronor. Om det kommer att
ske i här föreliggande fall är väl närmast
en fråga om en bedömning av det

samhällsekonomiska läget. Det är väl det
som utskottet menar med talet om konjunkturpolitiskt
bedömande. Så att nog
finns det pengar, om man anser att man
kan betala ut dem.

Det bör förefalla naturligt att jag under
sådana förhållanden är bestämd motståndare
till utskottets förslag om höjd
bensinskatt. Jag tycker att det lagras alldeles
tillräckligt med pengar i bilskattefonden.

Men för att återgå till frågan om hur
mycket som behöver tagas från budgetöverskottsmedlen
för att klara skattepaketet
så är det tydligt att gluggen i
utskottets förslag sedan bensinskatteinedlen
räknats över till specialbudgeten
för bilskattemedel växer. Den blir med
vanlig matematik icke 300 utan 440
miljoner kronor. Huruvida det talet är
ett heligare belopp än de 300 miljonerna
är kanske vanskligt att säga. Men när
behovet av de 140 miljoner kronorna
inte var större än att de kan trollas över
på bilskattebudgeten, är det naturligt om
jag tar med jämnmod att utskottet stolt
avvisar det vänliga motionsuppslaget
från vår sida, att ifall pengarna behövdes
kunde de tas på vin och sprit. Därom
är endast en liten anmärkning att
göra.

Utskottet framhåller som sin uppfattning
att den särskilda skatten på vin
och sprit är till väsentlig del en nykterhetspoliti.
sk
alltid varit fallet, då dessa varor i flera
fall blev föremål för punktbeskattning.
Men visst kan sådan beskattning ha nvkterhetsfrämjande
syfte, om den avväges
så. Vi motionärer har emellertid inte så
djärva syften med en prishöjning på i
genomsnitt 9 procent. Vi trodde bara
att pengarna behövdes för att klara julpaketet
åt barnfamiljer, pensionärer och
skattebetalare. Men jag medger att man
i utskottet kan ha missuppfattat oss, tv
i dess utlåtande anges av misstag den
därmed avsedda inkomstförstärkningen
inte till 140 miljoner kronor, utan — såsom
kammarens ledamöter kan se på
sidan 52 — till 1 940 miljoner kronor.
Eftersom de i motionen angivna beloppen
för försålda vin- och spritvaror för

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Nr 35

123

år 1960 uppgick till 1 422 miljoner kronor
för utminuterade varor och 210 miljoner
kronor för vad som försålts på
restauranger, så tror jag nog att man
skulle ha kunnat tänka sig chockverkningar,
om man satte in en sådan beskattning.

Beträffande utskottets uttalande i fråga
om vad som är vår motions första
yrkande och som avsåg en bättre trygghet
för kommunerna i fråga om ersättning
för förlorat skatteunderlag genom
ortsavdragens höjning, är jag egentligen
ganska belåten med vad utskottet säger.
Departementschefen har i propositionen
på sidan 22 utlovat ersättning åt
kommunerna provisoriskt i avvaktan på
1958 års skatteutjämningskommittés förslag,
då en mera definitiv lösning skall
ernås i belysning av vad den utredningen
kan finna på. Nu slår utskottet fast,
att det utgår från att kommunerna skall
få full ersättning av staten. Med hänsyn
till den närmare utformning som ställningstagandet
fått i det förslag till skrivning
som presenteras i reservation V
av herrar Sundin och Vigelsbo ber jag
dock att få yrka bifall till denna reservation.

Jag vill inte fördölja att jag varit och
är principiell motståndare till den allmänna
omsättningsskatten, som blint
drabbar människor utan hänsyn till försörjningsbörda
och skattekraft. Jag medverkade
hösten 1940 till utformandet av
bondeförbundets avslagsyrkande i fråga
om den av Wigforss framlagda omsskattepropositionen.
Partiet gick också
klart däremot, trots att det hade flera
representanter i samlingsregeringen. Jag
har också mycket liten förståelse till
övers för den partitaktik, som för få år
sedan i enig samverkan gick emot omsättningsskatten,
bl. a. därför att den
var farligt lätt att trissa upp, men nu
är lika enigt villig att svälja en förhöjning
av skatten från 4 till 6 procent,
d. v. s. med 50 procent. För min del är
vad som främst stöter bort mig de sociala
skadeverkningarna av eu skatt,
som drabbar utan hänsyn till skattekraft
och snarast i omvänd proportion till försörjningsbördan.

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.

Omsättningsskatten är skatt på utgifter,
inte på inkomster. Den träffar utan
hänsyn och åtskillnad den som på grund
av sjukdom eller nedsatt arbetsförmåga
har minskad arbetsinkomst, folkpensionärer
och barnfamiljer, socialvårdstagare
som handlar för erhållet bidrag, likaväl
som den som nödgas tära på en
sparad slant, liksom den som nödgas
skuldsätta sig för studier eller av andra
skäl.

Omsättningsskatten träffar hänsynslöst
och blint vad som är att hänföra till
livets nödtorft, inte bara lyxvaror och
umbärliga inköp. Hyran berörs inte heller
därav — även när det gäller lyxbostäder
— men enkla, för livsuppehället
nödvändiga matvaror, såsom bröd, mjölk
och potatis, beskattas.

Jordbrukarna har ett avtal där prissättningen
är reglerad och statskontrollerad.
Prissättningen varierar mellan en
bas och ett tak, och det blir till sist
köpmotståndet som fäller utslaget. Här
skjuter omsättningsskatten in med en
omkostnadsbelastning, som försvårar avsättningen,
fördyrar för konsumenterna
och trycker priserna för dem.

När omsen infördes beräknades skatten
ge 1 400 miljoner kronor. Jordbruket
drabbades då enligt förslaget för sina
produktpriser med en fördyring av inemot
300 miljoner kronor. Nu ger skatten
(1960/61) 1 800 miljoner kronor, och
även jordbrukets omkostnadskonto har
vuxit och medfört förhöjd skatt. Och så
kommer den 50-procentiga skattehöjningen
och för med sig ett tryck, som
efter en sådan höjning inte torde ligga
lägre än 500 miljoner kronor. Inte lär
cn sådan belastning underlätta att få ut
vad avtalet ställt i utsikt.

Jordbrukarnas ekonomiska ställning
är i det stora flertalet fall inte stark, och
de har i detta sammanhang att taga i vart
fall första stöten av skatten. Det heter
att de skall genom gränsskydd och andra
stödåtgärder hjälpas att lasta över
omsättningsskatten på sina kunder, på
konsumenter, som också i många fall
inte har det bättre än de mindre jordbrukarna.
Ocli det iir dock så, att den
ekonomiskt bättre ställde just inte kan

124

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.
mer än att äta sig mätt, han också. Det
är ingen anledning att utgå från annat
än att det är de som har det smått som
får stödja mera än andra på de billiga
priskontrollerade livsmedel som jordbruket
saluför. Det är de sämre ställda,
såväl bland konsumenterna som bland
jordbrukarna, som får mest känna av
denna belastning mot gällande prisavtal,
som borde skydda både jordbrukare
och konsumenter. Och till sist är
det jordbruket som ligger i underläge,
medan den skyddade arbetsmarknaden
för folk med goda löner har fri prisbildning
uppåt, men stödes av staten vid
sämre konjunkturer.

När omsättningsskatten på nyåret
1960 infördes visade prisindex att ungefär
hälften av de fyra procenten slog
igenom i prisbildningen, medan jordbrukarna
fick bära den andra hälften.
När skatten nu pressas upp med 50 procent
lär effekten av fördelningen bli än
mera oviss. Gränsskyddet på olika produkter
ligger enligt jordbrukarnas erfarenhet
oftare närmare prisbotten än taket.
Under sådana förhållanden har man
anledning ifrågasätta i vad mån en höjning
av gränsskyddet i och för sig kan
komma att påverka prisnivån. En så
stor press, som en ytterligare belastning
med ungefär ett par hundra miljoner
kronor till de tidigare hundratalen miljoner
innebär, lär ytterligare öka köpmotståndet.
Jordbrukarna och deras
kunder får gemensamt bära de stora
orättvisa skadeverkningarna av denna
beskattning med över halva miljarden,
som icke tar hänsyn till betalarens skattekraft
och som drabbar de stora familjerna
hårdare än andra.

Både år 1959, år 1960 och nu i våras
har vi från centerhåll i riksdagen arbetat
på att bryta ut ur omsättningsskatten
just de svåra sociala skadeverkningarna
eller de värsta uttrycken därav. Vi förstår
att det har sina svårigheter att ta
bort från en allmän varubeskattning i
detaljhandelsledet en stor grupp av varor.
Det är beträffande just jordbruksprodukterna
inte omöjligt, om man verkligen
vill. Vi har erfarenheter från den
omsbeskattning som bar herr Wigforss’

signatur. Då var jordbruksprodukterna
inte med, och då gick det att ta ut dem
från skatten. Men den här gången, då
socialdemokraterna ensamma stod för
propositionen, inbegreps även de billiga,
för uppehället nödvändiga förnödenheterna
i beskattningen. Nu har vi år från
år i motioner yrkat på att skatten skall
överföras till partihandels- eller fabriksstadiet
och att man skall ge detaljhandeln
över disk och i gårdarna fritt.
Då kan en differentiering av skatten med
hänsyn till sociala eller näringspolitiska
synpunkter lättare genomföras och vissa
varugrupper läggas utanför skatten.
Handeln kan också befrias från uppbördsbekymret,
inredovisning och trassel
av olika slag. Men framför allt måste
de sociala skadeverkningarna av denna
beskattning i möjligaste mån bortskaffas.

.lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation XX av herrar Sundin
och Vigelsbo.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Det är första gången jag
står i denna talarstol, och jag borde kanske
känna mig litet vek i knäna, men
jag ilsknade faktiskt till när jag lyssnade
till debatten och erfor med vilken belåtenhet
man tycks acceptera omsättningsskatten.

Statsrådet Sträng sade att omsättningsskatten
är allmänt accepterad; alla partier
står bakom den. Det är denna stora
belåtenhet med omsättningsskatten som
jag för min del vill reagera emot. Men
det måste vara en härlig känsla för en
finansminister att känna en sådan belåtenhet
— i synnerhet om han kan göra
upp i hemlighet om erforderliga höjningar.
Är man kritisk i ett fall som detta,
förklingar väl ens röst som en ensam
röst i öknen. Jag är emellertid kritisk,
och jag har skäl att vara det. Ännu
mera kritisk blir man när man hörde bevillningsutskottets
ordförande säga, att
vi inte kan undanta exempelvis investeringsvaror,
vilket skulle betyda en tredjedel
av hela omsättningsskatteinkomsten.
Detta ger mig anledning att belysa
några problem, som jag inte tror har be -

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Nr 35

125

rörts tidigare i debatten, såvida det inte
har skett då jag varit ute för att få en
bit mat.

Vi skall vara på det klara med att en
omläggning av skatten från inkomstsidan
till utgiftssidan inte i och för sig
är någonting att reagera emot, ty om
man kan sänka progressionen för dem,
vilkas situation jag tänkte belysa, nämligen
företagare och jordbrukare, gör
man det möjligt för dem att amortera
på sina skulder. En sak skulle vi alltså
vara överens om, nämligen principen att
skatten skall utgå efter förmåga. Den
som då inga inkomster har, säger man,
skall naturligtvis inte heller betala skatt.
Jo, genom omsättningsskatten får han
skatta, och jag tänker då här främst på
den som i dag startar ett företag, låt oss
säga en jordbrukare.

Jag är själv jordbrukare, och jag skall
nöja mig med att belysa jordbrukarens
ställning. De flesta unga jordbrukare får
i dag starta med en mycket stor skuldbelastning.
Hur är då hans situation? Ja,
han får låna pengar för att betala omsättningsskatt
på de investeringsvaror
som han måste skaffa sig för att kunna
driva sin rörelse. Varje omshöjning
skärper dessa problem, och jag ställer
därför frågan: Hur hög får en omsättningsskatt
bli, hur hög tänker socialdemokraterna
att den skall få bli? Går
gränsen vid 10, 12 eller 15 procent? En
sådan allmän omsättningsskatt är ingenting
annat än en investeringsavgift, om
man ser saken på det sättet som jag ser
den. Vi hade tidigare en investeringsavgift,
men då befriade man exempelvis
en nystartad jordbrukare från avgiften
under det första året. Denna investeringsavgift
kommer han numera inte
ifrån. Han måste betala omsättningsskatten.

Jordbrukets situation i dag är inte särskilt
ljus. Det är en vikande lönsamhet,
och det är allt svårare att få de ökade
kostnaderna täckta. Ändå säger man att
jordbruket måste investera och investera
mycket mera; det har blivit en slogan.
Framför allt från LO-håll har man sagt,
att jordbruket måste rationaliseras i ännu
högre grad.

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.

En rationalisering av jordbruket är
emellertid en fråga om investeringar och
om kapital. Vi nyinvesterar i dag i maskiner
inom det svenska jordbruket per
år nära 350 miljoner kronor, och vi investerar
i ekonomibyggnader — observera
att jag inte tar med bostäder — 275
miljoner kronor, varav man kan beräkna
att ungefär 200 miljoner kronor är
omsättningsskattebelagda. Vi köper begagnade
traktorer inom den reguljära
handeln för i runt tal 75 miljoner och
begagnade maskiner för ungefär 100 miljoner.
Vi reparerar och underhåller våra
maskiner för omkring 200 miljoner. Totalt
lägger vi ned ca 1 miljard, och den
nu föreslagna omsättningsskatten betyder
alltså att vi får en skattebörda på 65
miljoner kronor i dessa sammanhang.
Det är den börda man tydligen är beredd
att lägga på jordbruket.

Då invänder man kanske: »Ni får ju
kompensation genom jordbruksavtalets
treprocentregel.» Man tror att den regeln
har magisk kraft att hjälpa i alla
avseenden, men jag skulle vilja säga att
dess effekt för närvarande inte är särskilt
stor med hänsyn till att världsmarknadspriserna
är vikande. Det blir
faktiskt många gånger så att man inte
kan tillgodogöra sig någon effekt av den
regeln.

Och framför allt saknar den enskilde
nyetablerade jordbrukaren möjlighet att
få kompensation. Vi vet att jordbruket
är i en svår situation, att landsbygden
avfolkas och att flykten från bondeyrket
över huvud taget är stor. Det är väl ändå
ganska egendomligt att den nyetablerade
jordbrukaren skall med upplånade
pengar betala en omsättningsskatt som
staten sedan använder för att så smärtfritt
som möjligt klara sina egna investeringar.

Det råder svår kapitalbrist inom jordbruket,
och jordbruket är som bekant
det mest kapitalkrävande av alla yrken,
både om vi ser det i förhållande till omsättningen
i kronor och i antalet arbetare.
Det kostar mycket pengar att i dag
överta och starta ett jordbruk. Ett bärkraftigt
mellansvenskt jordbruk med allsidig
produktion torde i dag kräva en

126

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.
kapitalinsats på 250 000 kronor varav
investeringar i inventarier på bortåt
100 000 kronor; enbart för inventarierna
blir omsättningsskatten 6 500 kronor.
Kapitalfrågan är jordbrukets livsfråga
framför alla andra och kommer att bli
det ännu mer, så som läget nu är, då vi
måste investera i rationaliseringar för
att kunna klara jordbrukets produktionsbetingelser
framåt i tiden.

Har riksdagen något intresse för sådana
problem? Den frågan ställer man
sig verkligen när man lyssnat till debatten
i dag.

1960 års jordbruksutredning, som tillsattes
av jordbruksminister Netzén, fick
bl. a. i uppdrag att behandla jordbrukets
kapitalfrågor. En expertgrupp inom
utredningen gör just nu en inventering
av de nyetablerade jordbrukarnas problem.
Vi får hoppas att man snabbt kommer
till ett resultat och framlägger synpunkter
som kan hjälpa oss vid den fortsatta
bedömningen av dessa frågor även
när det gäller investeringsavgiften.

Vi, några högermän, har väckt en motion
med yrkande att begagnade maskiner
och traktorer skall undantas från
omsättningsskatten, men bevillningsutskottet
har avfärdat även den saken. Det
finns dock en reservation, och jag ber
att få anknyta till den. Vi anser nämligen
att det måste vara riktigt, att man
åtminstone inte skall betala omsättningsskatt
för en traktor mer än en gång. Ofta
går nu dessa jordbrukets traktorer i byte,
och man beräknar att varje traktor
går genom handeln tre gånger. Med en
omsättningskatt av 6 procent kan man
alltså räkna ut att en traktor mycket
snart kommer att betalas med 10 procent
omsättningsskatt.

Nu är det ju så att man slipper betala
omsättningsskatt på traktorer som
icke går genom den reguljära handeln,
och det är klart att många jordbrukare
av den anledningen försöker köpa traktorer
utanför den reguljära handeln.
Men detta kan inte vara någon lycklig
utveckling. I den reguljära handeln kan
man få sina traktorer och andra maskiner
testade, man köper med garanti och
gör på det sättet bättre köp. Det kan

inte vara riktigt att förhindra en naturlig
och önskvärd utveckling av denna
reguljära handel.

I fjol undantogs begagnade bilar från
omsättningsskatt och i stället höjdes
den speciella varuskatten på bilarna i
motsvarande grad. Vi har ansett att om
begagnade maskiner och traktorer undantas
från omsättningsskatten så skall
det inte vara nödvändigt att fördenskull
begära kompensation av jordbruket.
Med tanke på jordbrukets lönsamhet
måste det vara riktigt att detta undantagande
sker utan en sådan kompensation.

Naturligtvis invänder någon, att det
blir tekniskt svårt att avgöra vad som
skall förstås med en begagnad traktor
eller begagnad maskin i övrigt. Jag tror
för min del att svårigheten borde kunna
övervinnas. Man kunde t. ex. definiera
en begagnad maskin eller traktor
så, att det är en maskin eller traktor
som säljes andra gången ett år efter
första försäljningstillfället.

Under den senaste tiden har jag många
gånger läst i tidningspressen, att jordbruket
inte har någon anledning att befatta
sig så mycket med diskussionen om
omsättningsskatten. Jordbruket får kompensation
via treprocentregeln.

Vad jag vill reagera mot här är den
nonchalans med vilken kostnadsläget
hos jordbruket behandlas. Vi är snart i
den situationen, att vi måste börja reflektera
över vad som kommer sedan det nuvarande
jordbruksavtalet löper ut 1965.
Vad får vi sedan? Vi vet att vi måste vara
beredda att kanske snart deltaga med
jordbruket också på den europeiska
marknaden. Vad betyder då pressade
kostnader? Kan vi vid det tillfället bara
nonchalera ökade kostnader? Vi har inte
en chans om vi inte ser upp med kostnadsläget
i god tid.

Jag har sagt att jordbruket är en av de
mest kostnadskrävande näringarna i vårt
land. Det finns alltså all anledning att se
speciellt på dess problem. Man blir allvarligt
skrämd då man vet att denna omsättningsskatt,
som är allmän, har kommit
för att stanna, att inga undantag får
göras och att det är möjligt att när som

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Nr 35

127

helst höja den, kanske utan att riksdagen
egentligen kan påverka det på något sätt.

Det är en skrämmande bild som jag
tveker är nästan fruktansvärd, sedd ur
jordbrukets synvinkel. Vi får inte nonchalera
dessa problem. Vi måste ta upp
dem till debatt, såvida vi inte skall försätta
jordbruket i en situation som är
praktiskt taget omöjlig. Det gäller främst,
det vill jag betona än en gång, de nystartande
jordbrukarna, de yngre jordbrukarna,
som är beredda att satsa på ett
svenskt jordbruk och ge oss livsmedel en
gång i framtiden. Vi kan behöva dem
trots allt överlägset tal om att vi kan klara
oss det svenska jordbruket förutan.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation XXI angående undantag
för investeringsvaror samt till reservation
XXVI angående utredning om undantag
för begagnade traktorer och begagnade
lantbruksmaskiner.

Herr ERICSSON, JOHN, (s) kort genmäle
:

Herr talman! Jag tyckte att jag skulle
begära en replik hos talmannen genast
efter den senaste talarens anförande.

Han frågar om vi riksdagsmän har
tänkt på jordbruket när det gäller omsättningsskatten,
och han gör det på ett
sådant sätt, som om han skulle ha gjort
väldiga nyupptäckter. Han säger att det
är en förfärlig framtid vi går till mötes.

Nu har herr Isacson blivit ledamot av
denna kammare, och han har alltså
chans att gång på gång påpeka olika
ting, och jag tycker det kan framhållas,
att det iir väl framfusigt att fråga, om
vi har tänkt på vissa ting när det gäller
jordbruket. Det har vi verkligen gjort!

Herr Isacson säger att det är alldeles
speciellt nödvändigt att ta undan nyinvesteringar
framför allt för de jordbrukare
som startar ett jordbruk. Jag hörde
inte att han sade att man skulle differentiera
bland jordbrukarna, men det
hade ju varit rimligt när han kommer
med sådana här anspråk.

Det har sagts många gånger här i dag
och jag har sagt det tidigare, att vi inte
får bryta sönder enheten. Men nu ankla -

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.
gar herr Isacson oss för att vi håller allting
fast och inte kan göra några undantag.
Ja, det gör vi därför att vi har erfarenhet
av hur det går när man bryter
sönder detta varuområde.

Jag tillät mig på förmiddagen att säga
att partierna nu så långt jag begriper har
enats om att ta ut mera genom den indirekta
beskattningen, bl. a. genom varuskatten.
Det går då inte, såsom herr Isacson
här gjorde, att framhålla en speciell
grupp som särskilt illa ställd därför att
den inte har råd att betala skatten på investeringarna.
Vi kan lika väl ta ut andra
grupper och säga: Tänk på alla människor
med små inkomster, som inte har
råd att investera alls! De får betala skatt
på sin konsumtion. Den som investerar
räknar ju med att få avkastning, och
herr Isacson bönar särskilt för de yngre
och nyetablerade, inte för övriga. Det
visar, att det tydligen finns jordbruk
som lämnar en hygglig avkastning.

Jag vågar inte rekommendera att man
slår in på sådana vägar som att säga,
att alla som får det besvärligt skall slippa
att betala skatt. Jag tror att inte heller
herr Isacson i längden kan hålla fast
vid en sådan ståndpunkt.

Herr JONASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker nog, att om
vi skall kunna nå balans i denna diskussion,
bör vi se denna fråga sådan
den i verkligheten är. Visst kan jag hålla
med herr Isacson om att jordbrukarna
ligger illa till. Det har jag sagt åtskilliga
gånger i denna kammare. Meningen
är ju dock att treprocentsregeln
i stort sett skall kunna utlösas och därigenom
skydda jordbrukarna i gemen.
Detta hindrar ju givetvis inte, att varuskatten
speciellt drabbar den grupp som
herr Isacson här omnämnde, nämligen
de nyetablerade jordbrukarna. Den saken
är naturligtvis klar — de drabbas
hårt, det kommer vi inte ifrån.

Men låt mig i sammanhanget säga, att
det är betydligt flera frågor som måste
lösas härvidlag för dessa människor: det
är jordbrukets kapitalfrågor, det är räntefrågorna
— framför allt dessa —• och
det är en hel rad andra frågor. .lag

128

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1901 em.

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.
tror att vi genom att också i fortsättningen
diskutera dessa frågor på andra
områden skall nå fram till resultat på
de här punkterna. Det är en annan sak,
men jag har önskat framhålla detta för
att uppnå en bättre balans i den diskussionen.

Jag vill också erinra om att från centerpartiets
sida har i motionerna 1:726
och 11:875 begärts en skyndsam prövning
av en allmän omläggning av den
allmänna varuskatten, detta därför att vi
tror att det skulle kunna skapas möjligheter
till undantag för investeringsvaror,
och då inte bara maskiner. Denna
begäran återfinnes också i reservation
XXII.

Herr ISACSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Min mening var inte att
reta någon, allra minst bevillningsutskottets
ordförande. När jag tillgrep ordet
»tänkt», uttryckte jag mig mera drastiskt
än jag hade avsett. Vad jag ville understryka
med särskild skärpa var att
det finns människor, som drabbas på
ett fruktansvärt sätt av den här skatten,
och jag blev mycket beklämd när herr
Ericsson tidigare i dag sade att vi inte
kan undanta investeringsvarorna från
beskattningen.

Då vill jag ställa frågan: Är detta
omöjligt? Hur långt skall vi låta omsättningsskatten
gå? Den drabbar framför
allt den som nyinvesterar och som måste
låna pengar. Vi är ju överens om att
skatten skall utgå efter förmåga, men en
omsättningsskatt utgår inte efter förmåga.

Att satsa på jordbruk är i dag att
chansa. Det är att tro på ett yrke, att
vilja någonting och göra sitt bästa, men
man kan misslyckas. Jag har inte bett
att vi skall slippa skatter om vi misslyckas,
men jag har bett att vi skall slippa
skatt när vi börjar i ett yrke. Jag tog
den nystartade jordbrukarens situation
som exempel för att belysa vilka problem
som finns. Man får inte nonchalera
de här problemen, ty då förorsakar
man stor skada i framtiden inom jordbruksnäringen.

Det var detta jag ville ha sagt.

Herr GRYM (s):

Herr talman! Jag har beslutat att i
denna sena timme förkorta mitt anförande
i ganska stor utsträckning. Jag
skall beröra endast en detalj, som i och
för sig är betydelsefull.

Det gäller ett avsnitt i propositionen
nr 188 och bevillningsutskottets betänkande
nr 79, nämligen frågan om en ändring
av grunderna för utgivande av skattelindringsbidrag
till skattetyngda kommuner.
Som bekant har 1958 års skatteutjämningskommitté
— den är parlamentariskt
sammansatt — föreslagit en
höjning av bidraget till skattetyngda
kommuner från nuvarande ungefär 16,5
miljoner kronor till 45 miljoner kronor.
I den framlagda propositionen framhåller
finansministern att han för sin del
kan beloppmässigt acceptera detta förslag.

Då jag representerar den landsända,
där de allra flesta kommuner i mycket
hög grad är beroende av skattelindringsbidrag,
må det tillåtas mig att göra det
uttalandet att finansministerns förslag
där uppe har hälsats med mycket stor
tillfredsställelse.

Norrbottens län uppvisar, som vi alla
vet, stora kontraster på många olika områden.
Så är även fallet i fråga om kommunernas
ekonomiska ställning. Länet har
landets rikaste primärkommun, nämligen
Kiruna stad, och en av landets rikaste
landskommuner, Gällivare — dessa två
kommuner är sannerligen inte beroende
av några skattelindringsbidrag. Men samtidigt
har länet inom sina gränser också
landets fattigaste primärkommun, vars
skattekraft är — jag skulle vilja säga —
skrämmande låg.

För innevarande år har kommuner i
Norrbottens län erhållit i skattelindringsbidrag
i runt tal 6,5 miljoner kronor av
utdelade ungefär 15,5 miljoner kronor.
Enligt kommitténs förslag, som synes
sammanfalla med departementschefens,
kommer kommuner i Norrbottens län att
erhålla i skattelindringsbidrag närmare
17 miljoner kronor, alltså en ökning
med i runt tal 10,5 miljoner kronor.

Västernorrlands län erhöll i år endast
79 414 kronor i skattelindringsbidrag.

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Nr 35

129

Enligt kommitténs förslag skall detta
läns behövande kommuner för ett kommande
år få 3 232 943 kronor, en ökning
med inte mindre än 3 153 529 kronor.

Tillåt mig att ta ett par exempel till.
Enligt de no gällande bestämmelserna
erhöll min egen kommun — övertorneå
— för innevarande år i skattelindringsbidrag
per skattekrona 5: 72 kronor.
Grannkommunen överkalix erhöll 3: 19,
och Korpilombolo — också en grannkommun
till Övertorneå — 8:52 per
skattekrona i skattelindringsbidrag. Enligt
kommitténs förslag skulle övertorneå
erhålla i skattelindringsbidrag
10:39 per skattekrona, överkalix skulle
erhålla 7:39 och Korpilombolo inte
mindre än 14: 08 per skattekrona i skattelindringsbidrag.

Jag har med stort intresse läst utskottets
uttalande beträffande de speciella
förhållandena i övre Norrland. Det
har som bekant väckts ett flertal motioner
i norrlandsfrågor. Utskottet säger
bl. a. att enligt dess uppfattning är frågan
om övre Norrlands problem inte i
första hand en skattefråga. Vidare framhåller
utskottet att de problem som rör
denna del av landet behandlas inom flera
utredningar.

Jag bär i stort sett ingenting att invända
emot de påpekanden som utskottet
har gjort. Vissa utredningar är slutförda,
t. ex. Tornedalsutredningen, och
vi hoppas att denna utredning föranleder
en proposition till kommande års
riksdag. Jag vill understryka i detta sammanhang
att det är angeläget att de i utredningen
framlagda förslagen till direkta
åtgärder för att skapa bättre försörjningsmöjligheter
inom utredningsområdet
snarast möjligt omsättes i praktisk
handling.

Sommaren 1960 tillsatte chefen för handelsdepartementet
en kommitté för att
verkställa en inventering av Norrbottens
naturtillgångar. Det är också en kommitté
soin kommer att få mycket stor betydelse
för övre Norrland.

Jag kan också omnämna en annan viktig
fråga. Renforskniugsutredningen har
slutfört sitt arbete, och resultatet före -

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.
ligger i form av ett betänkande med förslag
till renforskningens organisation.

Även på länsplanet är vissa utredningar
i gång i Norrbotten. Jag kan omnämna
den av landstingets näringskommitté bedrivna
s. k. inlandsutredningen. Vi har
vidare länsutredningen för jordbruket.
Jag kan också nämna att det beslut som
vi under vårriksdagen fattade om Norrlandsfonden
säkerligen kommer att ge
ett mycket värdefullt bidrag till näringslivets
framtida utveckling i Norrland,
kanhända främst i Norrbottens län. Även
malmfonden kan på sitt sätt bidra till utvecklingen
av övre Norrlands näringsliv.

Alla dessa av mig nämnda åtgärder
är tillkomna som led i strävan att få en
bättre tingens ordning bland annat på
det kommunalekonomiska området.

Visst är det värdefullt -— och i nuläget
angeläget och nödvändigt — för en hel
del kommuner att få stöd i form av skattelindringsbidrag.
Detta gäller inte bara
kommuner i övre Norrland, i Norrbotten,
utan det gäller kommuner litet varstans
i landet.

Jag upprepar vad jag tidigare har sagt,
att finansministerns förslag noteras med
tacksamhet. Samtidigt vill jag också ha
sagt att många kommuner — troligen
alla — skulle känna stor tillfredsställelse
om de vore i en sådan ekonomisk
ställning att de slapp allt vad skattelindringsbidrag
heter.

Som läget nu är, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till bevillningsutskottets
hemställan i dess betänkande nr 79.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! I motsats till herr Isacson
vill jag försäkra kammaren att jag
inte alls är ilsken.

Sedan de olika partiernas talesmän i
bevillningsutskottet vid denna överläggnings
början med större eller mindre förtjusning
rivit av papperet från det s. k.
skattepaketet, kunde det måhända tyckas
onödigt att en som bara är motionär
lägger sig i en debatt vars längd väl helst
inte får äventyra allas vår hemresa. Låt
mig ändå, herr talman, i största korthet

130

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.
få ta upp två ting i det stora sammanhang
som här diskuteras. Enligt min och
många andras mening är det i båda fallen
fråga om åtgärder för att nå fram
till rättvisa för människorna i vårt lands
nordligaste delar.

Det är då först vad som siiges ut i reservationen
II av herrar Sundin och Vigelsbo
till bevillningsutskottets betänkande
nr 79 som jag i någon mån vill
understryka. Det avskaffande av dyrortsgrupperingen,
som nu föreslås, är i och
för sig en rättvis åtgärd. Jag vill gärna
understryka detta. För Norrlands vidkommande
finns det emellertid även
andra aspekter. Klimatförhållanden och
stora avstånd föranleder högre kostnader
i övre Norrland än på andra håll
i vårt land, och därför är det enligt reservanternas
mening nödvändigt att man
efter skattegrupperingens slopande utger
en särskild kompensation för just
dessa högre boendekostnader.

På grundval av ett förslag från 1958
års skatteutjämningskommitté har i propositionen
gjorts uttalanden för vissa
ändrade grunder vid beräknandet av
''bidraget till skattetyngda kommuner.
Bidraget för landet i dess helhet skulle
på så sätt komma att stiga från 16,5
till 45 miljoner kronor. En sådan åtgärd
skulle i och för sig gagna främst de skattesvaga
norrlandskommunerna. Genom
skattegrupperingens slopande förändras
emellertid underlaget för skatteutjämningskommitténs
beräkningar om utfallet.
Höjningen av ortsavdragen kommer
ävenledes in i bilden. Den kompensation
till de övre delarna av Norrland,
som till någon del kan ligga i de 45 miljoner
kronor som propositionen och utskottsmajoriteten
stannar vid, måste således
enligt vår mening framstå som
otillräcklig i detta nya läge. I centermotionerna
nr I: 725 och II: 874 har därför
förordats en höjning av anslaget till 65
miljoner kronor, vilket också herr Sundin
tidigare i dag anfört. Den särskilda
höjning på 20 miljoner kronor som partiet
sålunda föreslagit borde enligt vår
mening huvudsakligen användas för en
av kallorts- och avståndskostnader motiverad
kompensation. Reservationen II

tillstyrker vad som i de av mig i detta
sammanhang nämnda motionerna yrkats.
Härutöver måste emellertid skapas eu
permanent och mera exakt avvägd kompensation
för invånarna i övre Norrland.
I detta avseende yrkar reservationen
på en utredning syftande till en
snar lösning.

Den andra fråga, som jag ville säga
några ord om, gäller bensinskatten och
dess verkningar för Norrland med dess
stora avstånd. Som bekant får vi betala
ett högre pris för bensinen ju längre
norrut vi kommer från Stockholm. Självklart
måste detta vara en grym orättvisa.
Vi är några norrländska centerpartister
som motionerat om att man åtminstone
skulle undersöka huruvida det vore möjligt
att med en differentiering av skatten
eller genom ett restitutionsförfarande
uppnå ett enhetligt bensinpris i vårt
land. Frågan är en gammal bekant. Det
var så sent som i våras som jag från
denna plats hade tillfälle att diskutera
litet grand med bevillningsutskottets
ärade ordförande, och man skall ju tro
eu smula på den där sanningen om
droppen som urholkar stenen. Därför är
vi här igen.

Jag vill i sammanhanget erinra om att
Norrlandsförbundet ocli Turistfrämjandet
för ett par dagar sedan i ett uttalande
framhöll det rättvisekrav som skulle
ligga i ett enhetspris och även ansåg möjligheter
till förverkligande föreligga.
Reservation XXXI tar upp detta krav.

Det ärade bevillningsutskottets majoritet
har beträffande denna fråga liksom i
anledning av det förra av mig berörda
sammanhanget sagt mycket litet, och där
man sagt något har det varit en hänvisning
till pågående utredningar. Jag vill
då helt stillsamt säga att det paket som
just nu behandlas här åtminstone till vissa
delar är ett föregripande av en pågående
utredning. Därom torde inga delade
meningar råda. Detta säger mig
att när man vill så kan man. När det
gäller Norrland och rättvisan mot Norrlands
inbyggare skulle åtminstone jag
vilja efterlysa lite mer av vilja från de
olika partiernas sida — och inte bara
från enskilda ledamöter av riksdagen

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Nr 35 131

Herr talman! Jag har högtidligen lovat
att vara mycket kortfattad, eftersom
jag är siste talare i kväll och denna debatt
kommer att fortsätta i morgon. Jag
hoppas att jag har uppfyllt detta löfte
till den värderade herr talmannen, och
jag vill efter dessa ord sluta med att
yrka bifall till reservationerna II och
XXXI vilka fogats till bevillningsutskottets
betänkande nr 79.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill endast upplysa
herr Gustafsson att bevillningsutskottet
— åtminstone dess ena hälft — inte är
alls ointresserat av att få till stånd ett
mera enhetligt bensinpris över landet.
I varje fall anser jag personligen att man
borde sträva efter att få ett sådant, icke
minst med hänsyn till att man så långt
möjligt bör söka utjämna levnadskostnaderna.
Och eftersom vi nu börjat ett
samarbete, herr Gustafsson, där det har
gällt att klara andra mycket stora och
väsentliga utjämningsproblem, skulle jag
vilja inbjuda honom till ett samarbete
för att verkligen råda bot på detta förhållande
också. Om vi kommer överens
om att bilda ett statligt oljemonopol här
i landet så löser vi prisfrågorna mycket
lätt. Det finns enligt mitt sätt att se
ingen annan väg att gå. Antar herr Gustafsson
en sådan mycket vänlig och seriös
inbjudan, löser vi detta problem.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag fick inte riktigt klart
för mig av herr Einar Erikssons replik,
om han inbjöd mig å bevillningsutskottets
vägnar eller om han inbjöd mig helt
personligt till sitt hem. Det gör en viss
skillnad. Jag minns mycket väl den diskussion
som vi hade i våras och där någon,
jag tror det var herr Svedberg i
Burträsk, framhöll att man här hade en
möjlighet till lösning genom att skapa
ett statligt bensinmonopol. För dagen
vill jag endast säga att jag tror att det
finns andra lösningar, och jag tror att

Ang. en reform av skattesystemet, m. m.
om viljan är riktigt god från alla håll
skulle man kunna lösa frågan om ett enhetligt
bensinpris i detta land utan att
behöva tillgripa tanken på ett monopol.
Jag är naturligtvis tacksam över inbjudan
och känner mig mycket smickrad.
Jag hoppas att vi skall kunna få tillfälle
att träffas med det snaraste antingen i
samband med behandlingen av denna
fråga eller i något annat sammanhang.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag hoppas att vi inte
skall träffas på något skumt ställe så att
vi blir misstänkta i denna kammare.

Jag vet emellertid inte vad herr Gustafsson
går och bär för magiska lösningar
i fickan för att klara detta spörsmål
med bibehållandet av den organisation
som vi har för oljehandeln, ty
den är helt enkelt byggd på privat konkurrens
och följer reglerna för en sådan
hantering. Att försöka hitta på någon
lösning, som innebär att man kan cleara
dessas priser, är såvitt jag förstår alldeles
otänkbart.

Sedan är det fina med min inbjudan
till ett oljemonopol, herr Gustafsson, att
vi inte behöver sätta i gång med någon
stor utredningsapparat, utan vi behöver
bara gå till kanslihuset och plocka fram
en utmärkt bra utredning som ligger
där, damma av den och lägga fram den,
och då löser vi problemet snabbt och
smärtfritt — det sista dock sagt med en
viss reservation.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag är fortfarande mycket
smickrad. Vad som emellertid begäres
i vår motion och i den reservation
det här gäller är en undersökning eller
en utredning — vad man vill kalla det.
Jag tror att det förtroendefulla samtalet
med herr Einar Eriksson, vare sig han
talar för bevillningsutskottet eller som
privatman, för mig skulle bli betydligt
mer givande, om vi hade det underlag
som vi i vår motion och i denna reservation
begär.

132 Nr 35 Onsdagen den 13 december 1961 em.

På framställning av herr talmannen Kammarens sammanträde
beslöts att den fortsatta överläggningen kl. 23.33.
i förevarande fråga ävensom handläggningen
av återstående ärenden på före- In

dragningslistan skulle uppskjutas till K.-G.

morgondagens sammanträde.

Stockholm 1961. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

avslutades

fidem

Lindelöw

611423