Onsdagen den 13 december fm (Riksdagens protokoll 1961:35)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 35

ANDRA KAMMAREN

1961

13 december

Debatter m. m.

Onsdagen den 13 december fm.

Sid.

Verksamheten vid Svenska skifferoljeaktiebolaget................ 3

Kampanj för allmänt lönsparande............................

Utredning rörande en mera ändamålsenlig försvarsorganisation med

successiv minskning av försvarskostnaderna................... 20

Utbildningen av samhällsplanerare............................ 22

Hälsovård och öppen sjukvård i landstingsområdena m. m......... 24

Anordnande av hälsoundersökningar, m. m...................... 30

Avtal med Örebro läns landsting om driften av Mellringe sjukhus i

Örebro................................................ ^4

Skattereform m. .......................................... ^5

Onsdagen den 13 december em.

Skattereform m. m. (Forts.).................................

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 13 december fm.

Statsutskottets utlåtande nr 191, ang. verksamheten vid Svenska skifferoljeaktiebolaget
och därmed sammanhängande spörsmål........ 3

— nr 192, ang. nytt undervisningssjukhus i Stockholm m. m. ...... 16

— nr 193, ang. en kampanj för allmänt lönsparande ............. 16

— nr 194, om återställande av viss tidigare kostnadsfördelning mellan

staten och kommunerna, m. m., i vad avser åtgärder för begränsning
av statsutgifterna för budgetåret 1961/62 ................ 20

Utrikesutskottets utlåtande nr 10, i anledning av sprängningen av den
ryska superatombomben.................................. 20

Konstitutionsutskottets memorial nr 19, ang. uppskov med behandlingen

av vissa ärenden........................................ 20

1—Andra kammarens protokoll 1961. Nr 35

Nr 35

Innehåll

Std.

Statsutskottets utlåtande nr 180, ang. medelsanvisning för iståndsättande
av Sydostbrottens fyranläggning...................... 20

— nr 181, ang. ökning av det högsta belopp intill vilket staten må
åtaga sig betalningsansvar i form av statsgaranti för exportkredit 20

— nr 182, om utredning rörande en mera ändamålsenlig försvarsorganisation
med successiv minskning av försvarskostnaderna..... 20

— nr 183, ang. utbildningen av samhällsplanerare............... 22

— nr 184, om inrättande av ett internationellt engelskspråkigt universitet
för samhällsvetenskapliga studier.................... 24

— nr 185, om åtgärder för att fylla behovet av gymnastiksalar vid

skolorna............................................... 24

— nr 186, ang. hälsovård och öppen sjukvård i landstingsområdena

m. m................................................. 24

— nr 187, om anordnande av hälsoundersökningar, m. m.......... 30

— nr 188, ang. avtal med Örebro läns landsting om driften av Mellringe

sjukhus i Örebro........................................ 34

— nr 189, ang. befrielse för städer och stadsliknande samhällen, där
kronan är väghållare, att inbetala vissa ersättningar för gatumark 35

— nr 190, ang. ändrad organisation av postbanken............... 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35

Onsdagen den 13 december

Kl. 10.00

§ 1

Upplästes följande till kammaren inkomna
telegram:

Till Riksdagens andra kammare

Härmed intygas att riksdagsman Karl
Jönsson denna dag intagits på medicinska
kliniken, Centrallasarettet, Kristianstad,
på grund av buksmärtor.

Hans Silwer
överläkare

Herr Jönsson i Gärds Köpinge beviljades
ledighet från riksdagsgöromålen
från och med den 12 innevarande
december tills vidare.

§ 2

Verksamheten vid Svenska skifferoljeaktiebolaget Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr
191, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående verksamheten vid Svenska
skifferoljeaktiebolaget och därmed
sammanhängande spörsmål jämte i ämnet
väckt motion.

I propositionen nr 199 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 10 november 1961,
föreslagit riksdagen att dels besluta att
Svenska skifferoljeaktiebolagets verksamhet
skulle avvecklas enligt i huvudsak
de riktlinjer departementschefen i
nämnda statsrådsprotokoll förordat,
innefattande rätt för Kungl. Maj:t att
fatta de närmare beslut med avseende
å verksamheten och dispositionen av
bolagets tillgångar, som erfordrades för
avvecklingens genomförande, dels ock
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1961/62 anvisa

a) till Lån till Svenska skifferoljeak -

tiebolaget under fonden för låneunderstöd
ett investeringsanslag av 65 000 000
kronor;

b) under förutsättning att under a)
nämnt anslag beviljades, till avskrivning
av nya kapitalinvesteringar till Lån
till Svenska skifferoljeaktiebolaget under
fonden för låneunderstöd ett reservationsanslag
av 65 000 000 kronor;

c) till Avskrivning av oreglerade
kapitalmedelsförluster ett anslag av
40 455 000 kronor.

Vidare hade i en inom andra kammaren
av herr Johansson i Stockholm
m. fl. väckt motion (II: 887) hemställts,
att riksdagen i anledning av propositionen
nr 199 i skrivelse till regeringen
måtte hemställa om en snabbutredning
om skapande av en statlig eller statligkommunal-kooperativ
cementindustri
eller annan byggnadsmaterialindustri i
Kvarntorp i syfte att bryta monopolet
i branschen.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte besluta, att
Svenska skifferoljeaktiebolagets verksamhet
skulle avvecklas enligt i huvudsak
de riktlinjer, som departementschefen
i statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 10 november 1961 och
utskottet förordat, innefattande rätt för
Kungl. Maj:t att fatta de närmare beslut
med avseende å verksamheten och
dispositionen av bolagets tillgångar, som
erfordrades för avvecklingens genomförande; II.

att riksdagen måtte å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1961/62
anvisa

a) till Lån till Svenska skifferoljeaktiebolaget
under fonden för låneunderstöd
ett investeringsanslag av 65 000 000
kronor;

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Verksamheten vid Svenska skifferoljeaktiebolaget

b) under förutsättning att under a)
nämnt anslag beviljades, till avskrivning
av nya kapitalinvesteringar till Lån till
Svenska skifferoljeaktiebolaget under
fonden för låneunderstöd ett reservationsanslag
av 65 000 000 kronor;

c) till Avskrivning av oreglerade
kapitalmedelsförluster ett anslag av
40 455 000 kronor;

III. att motionen II: 887 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Slutligen hemställde utskottet, att förevarande
ärende måtte företagas till
avgörande efter allenast en bordläggning.

Reservation utan angivet yrkande hade
avgivits av herr Ståhl.

Sedan kammaren på framställd proposition
bifallit utskottets hemställan
att utlåtandet måtte företagas till avgörande
efter endast en bordläggning,
föredrogs utskottets i övrigt gjorda
hemställan; och anförde därvid:

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Självfallet har jag
inget annat yrkande än utskottet, detta
så mycket mindre som jag var en av
motionärerna som för tre år sedan yrkade
på att även avvecklingsalternativet
för Kvarntorp skulle prövas i den
blivande utredningen, ett yrkande som
nu efter många års lidandeshistoria har
blivit bifallet. Men även om jag inte har
något annat yrkande och kan instämma
i praktiskt taget allt vad utskottet säger,
är beslutet om Kvarntorp-företagets
nedläggande av sådan betydelse och
frågan har spelat en så stor roll under
de senaste snart 20 årens riksdagshistoria,
att det kan vara värt att med några
kommentarer beledsaga det beslut som
riksdagen nu går att fatta.

Det finns givetvis ingen anledning
till skadeglädje för dem, som under alla
år har tvivlat på att detta företag skulle
ha framtiden för sig. De har visserligen
fått rätt, men de har fått rätt på ett tragiskt
sätt så till vida att verkningarna
blir allvarliga inte minst för den rätt

betydande personal som har kommit att
stanna i Kvarntorp, som har slagit rot
där, byggt egna bostäder och hoppats
på en lugn och trygg framtid. Det är
klart att Kvarntorp är en tragedi särskilt
för många av de äldre anställda,
en personal som på besökande vid företaget
gör ett mycket gott och solitt intryck.
Detta är bakgrunden till att utskottet
så energiskt har betonat att all
den hänsyn som är möjlig också skall
tas till personalen.

Man kan fråga sig vad orsaken är till
att det har gått så illa och att så stor
personal har kommit att stanna kvar
och hoppas på en utkomst i Kvarntorp.
Svaret på den frågan måste, såvitt jag
förstår, bli att man år efter år genom
styrelseberättelser och redovisningar
fått en skönmålad bild av företagets situation.
När man nu efteråt tar fram
redogörelserna för ett antal år tillbaka
och jämför dem med det resultat till
vilket den skifferoljeutredning, som tillsattes
för tre år sedan, har kommit,
måste man säga sig att bilden av företagets
situation är en helt annan efter utredningens
granskning än den i styrelseberättelserna
visade. Det är klart
att man kan skylla på och hänvisa till
att fyndigheterna i Kvarntorp inte har
varit så givande som man hade hoppats
och räknat med. Man kan också som en
väsentlig faktor, som jag på intet sätt
underskattar, hänvisa till prisutvecklingen
på oljemarknaden. Hade de första
efterkrigspriserna på oljeprodukter
kommit att stå sig, är det självklart att
också Kvarntorp ekonomiskt hade kommit
att utveckla sig på ett annat sätt.
Men så kan man resonera inom alla
branscher, och detta är faktorer som
hela näringslivet måste rätta sig efter.
Därför gäller inte några undantagsregler
för detta företag.

Med hänsyn till den långa talarlista i
skattefrågan, som nyss har delats ut i
bänkarna, skall jag fatta mig så kort jag
kan. Även om det kan hävdas att 240
bortkörda miljoner, d. v. s. inemot en

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35

Verksamheten vid Svenska skifferoljeaktiebolaget

kvarts miljard kronor, i Kvarntorp också
är en skattefråga — låt vara ur en
annan aspekt —- skall jag ändå begränsa
mig till att bara påpeka tre olika punkter,
vilka jag hoppas kan bli till en tankeställare
inte minst för den statliga företagsamheten
i framtiden.

Den första punkten, som onekligen är
ganska märklig, gäller restitutionen av
bensinskatt. Under årens lopp har restituerats
i det närmaste 50 miljoner kronor
av sådana skatter. Men det är en
post på 6,1 miljoner, som har framkommit
i utredningens analys, kanske framför
allt genom de båda auktoriserade
revisorer vilka utredningen haft till sitt
förfogande, och som onekligen är anmärkningsvärd.
På s. 34 säger utredningen:
»Bensinskatten har under ifrågavarande
tid utgjort 32 öre per liter,
varav bolaget fått tillgodogöra sig 25
öre. Från den 1 juli 1957 har å bensin
dessutom utgått energiskatt, som till att
börja med utgjorde 4 öre per liter och
som från och med den 13 februari 1958
utgjort 9 öre per liter. Någon befrielse
för bolaget från skyldigheten att till
statsverket inleverera uppburen energiskatt
har ej förefunnits.»

Sedan säger utredningen: »Bolaget
har intill den 30 juni 1960 i form av
subvention genom behållen bensinskatt
tillförts 49,2 milj. kronor. Av uppburna
men i årsredovisningarna ej angivna
skatter för inblandad bensol å tillsammans
6,1 milj. kronor utgör den andel
av bensinskatten, som bolaget enligt
ovan under viss förutsättning synes ha
varit berättigad att behålla, 4,0 milj.
kronor.»

Bolaget har alltså här på något egendomligt
sätt kommit att utan medgivande
från statsmakterna behålla dels en
viss del av bensinskatten på inblandad
bensol, dels också energiskatten.

»Återstående bensinskatt», fortsätter
utredningen, »utgör 1,2 milj. och
energiskatten på inblandad bensol 0,9
milj. kronor.»

Det skulle sammanlagt bli 6,1 miljo -

ner kronor, som bolaget på detta sätt
har tillgodogjort sig av skattemedel
utan att medgivande därtill har förelegat.
Detta är en dunkel fråga, som skulle
behöva klarläggas.

Jag övergår nu till den andra punkten,
som avser hur bolagets vinster och
förluster har tett sig i verkligheten och
hur de har redovisats. Jag skall, herr
talman, i korthet be att få antyda detta.

I samtliga bolagets redovisningar för
de senaste sex åren finns en likalydande
passus, som jag här citerar från den
redogörelse som omfattar räkenskapsåret
1/7 1957—30/6 1958 och som lyder:
»Enligt avgiven koncernredogörelse har
varken vinst eller förlust uppstått för
koncernen som helhet under räkenskapsåret
1957/1958.»

Går jag sedan över till att se på den
redovisning, som utredningen har lagt
fram över de faktiska resultaten — utredningen
har tagit med siffrorna alltifrån
1946, d. v. s. tidpunkten för bolagets
rekonstruktion — kommer jag fram
till en samlad förlust, herr talman, på
111,1 miljoner kronor. Det är då att
märka, att denna är beräknad efter vad
bolaget borde ha intjänat för att ha kunnat
finansieras på ett normalt sätt.

Förflyttar man sig sedan framåt i tiden
och ser på resultatet för det år, som
den av mig citerade redovisningen gäller,
var den verkliga förlusten enligt de
auktoriserade revisorerna och skifferoljcutredningen
9,6 miljoner kronor.

Jag skall inte alls gå in på den juridiska
frågan om huruvida denna redovisning
är lagligt tillåten och möjlig.
Det är en fråga, som helt naturligt ligger
vid sidan av detta resonemang och
som jag dessutom inte är kompetent att
uttala mig om. Men vad jag tycker är
väsentligt är att man genom statsbidrag
och subventioner av olika slag liksom
försökt dölja det kritiska och allvarliga
läge, som under alla dessa år har förelegat
för bolaget, vilket har kommit inte
minst de anställda att få en mycket
gynnsammare bild av situationen än den

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Verksamheten vid Svenska skifferoljeaktiebolaget

som i verkligheten varit motiverad. Jag
vill betona detta, att det synes mig väsentligt
att man inte med olika åtgärder
av detta slag ger en annan bild av verkligheten
än den riktiga.

Den tredje punkten, herr talman, som
jag i korthet skulle vilja beröra, gäller
frågan: När inträder likvidationsskyldighet
för ett sådant här bolag? När det
gäller ett enskilt företag är det åtalbart,
om man inte begär sig i likvidation, när
2/3 av aktiekapitalet är förbrukade. Om
vi utgår ifrån skifferoljeutredningens
beräkning av det verkliga resultatet,
hade de 23 miljoner kronor, som blev
aktiekapitalet efter rekonstruktionen år
1946, förbrukats på ett mycket tidigt
stadium. Men det är klart att om man
räknar in statsbidrag och subventioner
av olika slag blir bilden en annan.
Emellertid menar jag att det hade varit
riktigare att ge en realistisk bild av företagits
situation än att på detta sätt
genom att ta med subventioner och bidrag
av olika slag låta bolaget framstå
i en betydligt gynnsammare dager än
som motsvarar verkligheten. Det är
klart att om vi i detta hus för 10—15 år
sedan fått veta att det såg ut på det sätt
som vi nu vet inom Kvarntorpsföretaget,
så hade riksdagens bedömning av
företaget blivit en annan.

Jag vill i marginalen gärna ge en
eloge åt uredningen och de auktoriserade
revisorer som har tillkallats, och
jag vill också i den delen ge ett erkännande
åt handelsministern för att han,
sedan han sent omsider, tyvärr alltför
sent, har fått en riktig bild av läget,
också har dragit konsekvenserna av det.
Jag vill även gärna intyga att det inom
utskottet och dess första avdelning inte
rått någon tvekan om att man skulle
tillstyrka det förslag som här är framlagt.

Den komplikation, som här har inträtt
— jag vill inte säga att den är liten
— genom påstötningen från Norge och
oron där med anledning av vad som
här är på väg att ske, har ju inte kun -

nat föranleda några åtgärder ifrån utskottets
sida. Jag skall inte heller här
blanda in den saken. Vad utskottet har
haft att ta ställning till är ju inte den
diplomatiska och handelspolitiska sidan
utan den statsfinansiella och ekonomiska.
Men det kan ändå, sedan den
norska framställningen varit publicerad
i pressen, vara på sin plats att uttala
en förhoppning om att även denna
sak skall klaras upp utan några komplikationer.

Jag skulle bara till sist, herr talman,
efter de bittra erfarenheter vi i många
år har haft i detta ärende vilja uttala
den livliga förhoppningen, att den
Kvarntorpskommission, som nu är tillsatt
för att sköta avvecklingen, kommer
att arbeta så snabbt och effektivt
som möjligt och även visa stor omtänksamhet
mot den berörda personalen
ävensom göra sitt yttersta för att tillvarata
de icke obetydliga värden som
finns i Kvarntorp. Det gäller gasoldistributionen
och ammoniaktillverkningen,
och det finns även andra råvaror
som man vill hoppas skall kunna
exploateras på ett sätt som ur alla synpunkter
är önskvärt. Jag tror emellertid
att det vore ytterst olyckligt, om
denna avvecklingsprocedur skulle dra
ut på tiden mer än vad som är alldeles
nödvändigt. Vi är medvetna om att avvecklingen
inte går att genomföra på
en gång utan att man tvärtom får ta
det med lämpor och försiktighet. Från
Kvarntorpskommissionens sida har det
emellertid under förarbetena i utskottet
uttalats den avsikten att man inom
två år borde kunna ha avvecklingen
genomförd. Jag vill gärna uttala den
förhoppningen att detta skall visa sig
möjligt, samtidigt som jag understryker
utskottets klart och eftertryckligt uttalade
förväntan, att man gör allt för
att nedpressa statsverkets förluster vid
den nu förestående avvecklingen och
även gör sitt yttersta för att bispringa
särskilt den grupp av anställda som
på grund av ålder och investeringar i

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35

Verksamheten vid Svenska skifferoljeaktiebolaget

orten löper risk att komma i svårigheter.
Jag skulle tro att det kommer
att kännas som en lättnad såväl i Kanslihuset
som i detta hus att vi nu går
mot en avveckling av detta företag, som
aldrig vilat på stabil grund och inte
heller haft tillräckligt goda förutsättningar
för att klara sig i framtiden.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! När jag nu tar till orda
och föregriper vad utskottets talesman
har att säga, gör jag det bara för att
få tillfälle att framställa ett par anmärkningar
till vad herr Ståhl nu har
framhållit.

Jag vill då först säga något beträffande
herr Ståhls påpekande om att
Kvarntorpsbolaget, som under viss tid
åtnjutit nedsättning i skyldigheten att
erlägga skatt på bensin, också åtnjutit
motsvarande skattelättnad för den del
av den sålda produkten som motsvarar
bensolinblandningen. Denna sak har utredningen,
som herr Ståhl riktigt påpekade,
uppmärksammat. Men vad herr
Ståhl inte talade om för kammaren var,
att utredningens betänkande varit ute
på remiss och föranlett kontrollstyrelsen
att framhålla, att detta i och för
sig inte är något anmärkningsvärt. Kontrollstyrelsen
har vetat det och inte
funnit anledning att föreskriva skattskyldighet
för den i blandningen ingående
bensolen, detta med hänsyn till
gällande författningar. Det är det första
som jag vill framhålla. I och för sig
är det inget anmärkningsvärt att bolaget
fått denna förmån, trots att man
möjligen skulle kunna få det intrycket
om man tar del av den utredning som
verkställts och som färdigställts i början
av juni.

Mera i sammanhanget anmärkningsvärt
är, att även Svenska petroleum
institutet, oljebolagens egen institution,
inte vänder sig emot Kvarntorpsbolaget
för att det även åtnjutit skattefri -

het för den inblandade bensolen. I det
yttrande, som Svenska petroleum institutet
avgivit, påpekas att det egentligen
inte är någon subvention, som
Kvarntorpsbolaget kommit i åtnjutande
av. I yttrandet framhålles att »det pris,
som bolaget fått erlägga för bensol till
gasverken bestämts med hänsyn till att
bensolen varit skattefri. Enligt institutets
åsikt bör således ej i erhållen subvention
inräknas de 6,1 milj. kronor
för bensin och energiskatt å bensoltillsats,
som utredningen tillagt.» Här har
utredningen sålunda klart korrigerats
av de två remissinstanser, som jag har
tillåtit mig att hänvisa till.

När herr Ståhl sedan säger, att det
var »sent omsider» som jag hade bilden
beträffande Kvarntorpsbolaget klar för
mig, vill jag erinra herr Ståhl om att
när 1951 års bränsleutredning i slutet
av 1956 framlade sitt betänkande, innehöll
det förslag om en mycket väsentlig
utbyggnad av industrierna i Kvarntorp
ur beredskapssynpunkt men delvis
även ur andra synpunkter. Det
fanns ingen möjlighet att i det läget
bilda sig en uppfattning om Kvarntorps
framtid. Min åtgärd blev att i början
av 1958 tillsätta den utredning, som
sedan föranledde det ställningstagande,
på vilket förslaget från Kungl. Maj:t
i dag är grundat och som även ligger
till grund för utskottets utlåtande.

Slutligen, herr talman, endast några
ord beträffande den protest, som överlämnats
från norsk sida. Jag tror att
det har klargjorts med all önskvärd
tydlighet i det svenska svaret, att det
inte är genom de dispositioner, som
nu företages, som norska intressen kan
komma att skadas. Genom de dispositionerna
utbyggs inte kvävetillverkningen.
Detta bar också tydligt klarlagts
i ett uttalande i pressen från Salpeterverkens
styrelse. Jag är medveten
om att herr Ståhl inte på denna punkt
drog några slutsatser och inte heller
hade något yrkande, men jag har funnit
anledning att fästa kammarens upp -

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Verksamheten vid Svenska skifferoljeaktiebolaget

märksamhet på dessa frågor i anledning
av herr Ståhls yttrande.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag har givetvis observerat
både vad kontrollstyrelsen och
Svenska petroleum institutet uttalat på
denna punkt. Jag har uppfattat det så,
att för Svenska petroleum institutet var
återbäringen en sådan bagatell, att institutet
inte fäste något avseende vid
den.

Jag är förvånad över statsrådets yttrande,
att två remissinstanser bär korrigerat
utredningen. Varken Svenska
petroleum institutet eller kontrollstyrelsen
har dock möjlighet att medge
restitution av skatt. Att en tolkning från
kontrollstyrelsens sida kan medföra
skattebefrielse förvånade mig, och min
förvåning på den punkten kvarstår.

Jag fäster därutöver uppmärksamheten
på att reflexionen om energiskatt
kvarstår. Den har statsrådet inte vederlagt.

Vad statsrådet säger i anledning av
mitt uttryck »sent omsider» är riktigt.
Jag hörde till dem som var förvånade
över det ställningstagande, som kom
fram i den av honom apostroferade
kommittén. Å andra sidan står det fast,
att det under alla år, inte minst här i
riksdagen, har funnits en ganska betydande
opinion, som gång på gång uppmanat
handelsministern att undersöka
detta företag närmare, så att man verkligen
fick en klar bild av hur det såg
ut. Och nog är det tragiskt att det behövde
dröja ända fram till i år, innan
vi kom dithän.

Alla dessa pengar skulle dock inte
vara bortkastade om man i regeringen
och på socialdemokratiskt håll nu verkligen
toge intryck av de erfarenheter
man gjort i Kvarntorp beträffande statlig
företagsamhet och behandlade sådan
företagsamhet med hänsyn till de,
jag upprepar tragiska, lärdomar som
man gjort i Kvarntorp.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Endast några ord till
herr Ståhl i anledning av att han på
nytt tar upp frågan om bensolinblandningen.

Enligt remissinstanserna är det inte
Kvarntorpsbolaget, som haft någon fördel
av denna skattebefrielse, eftersom
Kvarntorpsbolaget inte tillverkar bensol.
Det är detta som remissinstanserna
gentemot den Åseliuska utredningen
betonat.

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Jag skall i likhet med
herr Ståhl inte ta i anspråk någon
längre tid med att redogöra för den
behandling som proposition nr 199 erhållit
inom statsutskottets första avdelning.
Jag vill emellertid framhålla att
utskottet har på ort och ställe försökt
bilda sig en uppfattning om Kvarntorpsindustrien.
Vi har haft tillfälle att
sammanträffa med och få informationer
av såväl företagsledare och anställda
som de olika kommunernas representanter
och vi har med dem diskuterat
de olika problem som sammanhänger
med en avveckling av industrien i
Kvarntorp.

Denna industri tillkom ju i ett mycket
prekärt läge för vårt land; det var
under avstängningstiden som tillverkningen
vid Kvarntorp togs upp. Det var
därför fullt naturligt att när andra
världskriget var avslutat man försökte
få till stånd någon form av ersättningsindustri,
inte minst med hänsyn till
alla de anställda som hade lockats till
Kvarntorp och medverkat till en tillverkning
som var av ofantligt stor betydelse
för landet just under avstängningstiden.
Att Kvarntorpsindustrien
sedan ekonomiskt dess värre inte givit
så lysande resultat — såsom herr Ståhl
här närmast berörde — är en helt annan
sak, men det har dock gjorts aktningsvärda
försök att i olika avseenden

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35

Verksamheten vid Svenska skifferoljeaktiebolaget

få fram en industriell verksamhet som
även ekonomiskt sett kunde anses försvarbar,
och man har också delvis lyckats
därmed. Jag vill erinra om såväl
ammoniaktillverkningen som gasoldistributionen,
vilka utgör några av de
stora grenar inom företaget som varit
av mycket lovande karaktär.

Det är glädjande att kunna redovisa
att utskottet enats i sitt ställningstagande
till den föreliggande propositionen.
Den skrivning, som utskottet sålunda
presenterat riksdagen, innehåller
ett förslag till principuttalande, där
utskottet framför allt trycker på nödvändigheten
av att en avveckling sker
successivt samt under hänsynstagande
till alla de anställdas intressen. Särskilt
många av de äldre anställda är mycket
bekymrade för den närmaste framtiden,
och avvecklingen måste ske i en
sådan takt att man kan bereda dem annan
sysselsättning.

Handelsministern säger också i sin
proposition att det må ankomma på
Kvarntorpskommissionen att noga
överväga både frågan om på vilket sätt
avvecklingen skall ske och frågan om
huruvida det finns möjligheter att
inom företagets nuvarande ram bedriva
någon form av industri eller på annat
sätt genom arbetsmarknadsstyrelsens
försorg skapa förutsättningar för fortsatt
sysselsättning i eller intill det nuvarande
industriområdet. Det är detta
som utgör det positiva i bilden och
som åstadkommit en fulltalig samling
kring förslaget.

Herr Ståhl, som avgivit en blank reservation,
bär i dag tagit upp ett spörsmål,
som åtminstone mig veterligt inte
tidigare behandlats och som gäller de
ekonomiska åtagandena i skilda avseenden.
Handelsministern har lämnat en
förklaring till orsakssammanhanget.
.lag vill i alla fall framhålla att utskottet
har i sin skrivning velat så kraftigt
som det över huvud taget varit möjligt
trycka på nödvändigheten av att framför
allt lösa de anställdas problem. Ut -

skottet förväntar sig att Kungl. Maj :t
skall — sedan riksdagen som vi hoppas
godtagit föreliggande principförslag
— komma med en redovisning för
det sätt varpå avvecklingen skall ske
eller för eventuella nya planer, som
skulle möjliggöra ett tryggat anställningsförhållande
för alla dem som är
beroende av industrien i Kvarntorp.
Detta är kanske det allra viktigaste i
föreliggande utskottsutlåtande.

Jag ber med dessa ord att få yrka
bifall till statsutskottets utlåtande.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Mellqvist har här
uttalat en viss förvåning över bakgrunden
till min blanka reservation. Jag
vill därför nämna — särskilt som handelsministern
är här närvarande — att
denna reservation avgavs efter det att
vi i utskottet fått reda på att en framställning
hade gjorts från norskt håll.
Jag begärde i utskottet upplysning om
vad det kunde röra sig om, men det visade
sig svårt för utskottet att från departementet
få någon redogörelse för
framställningen. Då anmälde jag denna
blanka reservation. Att jag inte nu har
gjort någon större sak av detta beror
därpå, att tre dagar senare stod den
norska framställningen att läsa i tidningarna.
Eftersom herr Mellqvist
snuddade vid frågan vill jag emellertid
begagna tillfället att uttrycka någon
grad av förvåning över att i ett ärende,
som ligger under riksdagens behandling,
icke ens det utskott som har ärendet
på sitt bord kan få en uttömmande
redogörelse för vad en viss framställning
från främmande makt gäller.

Det skulle vara rätt bra, om handelsministern
här inför kammaren ville
närmare motivera detta tillvägagångssätt.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Mot ett enigt utskott
och med sådana uttalanden från remissinstanserna
som här föreligger är

1* — Andra kammarens protokoll 1961. Nr 3~>

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Verksamheten vid Svenska skifferoljeaktiebolaget

det givetvis inte troligt att man kan
åstadkomma någon som helst förändring.
När herr Ståhl — liksom det skett
i den långvariga kampanj som föregått
detta beslut — vill göra Kvarntorpsföretaget
till ett exempel på den statliga
företagsamhetens oduglighet och
vidare vänder sig mot att staten offrat
så stora summor på det, må det emellertid
tillåtas mig att i förbigående anmärka
att högern och folkpartiet och
de andra som drivit kampanjen inte
alltid varit så uppmärksamma när i beredskapssyfte
eller med beredskapsargumentering
hundratals miljoner kronor
av statliga medel har slösats bort
— men då gällde det privat företagsamhet.

Jag kan göra det så mycket hellre
som jag vid en av mina första riksdagar
till dåvarande statsministern Per
Albin Hansson ställde frågan om han
var beredd att ge riksdagen upplysning
om hur stora summor som i form av
statliga subventioner, skattelättnader
och särskilda arrendekontrakt givits åt
privata företag som anlitats för beställningar
av försvarsmateriel. Efter
ett par månader förklarade statsminister
Hansson att han inte kunde ge
en sådan redovisning, då det var ett
mycket stort arbete att få fram alla
dessa siffror. Frågan är ännu obesvarad,
och det är bara vi som ställt den.
De borgerliga representanterna har
aldrig brytt sig om att så mycket
pengar slösats bort.

Hur förhöll det sig under dessa år?
Staten behövde vapen, ammunition och
en massa andra saker men kunde inte
bygga företag så fort i egen regi. Man
vände sig i stället till stora privata företag.
De svarade: »Vi vet inte om detta
blir lönande när det blir fred igen.»
Så valde man den vägen att de fick
skattelättnader om de byggde eller —
som det hände i några fall — att de
byggde och skaffade maskinerna, varefter
staten hyrde företaget några år.
Arrendepriset beräknades så att efter

exempelvis fem år hela byggnadssumman
och alla kostnader för maskininvesteringar
var betalda. Staten hade
betalt alltsammans men ägde inte ett
öre av det. De privata bolagen fick allt
till skänks. Jag har förut i riksdagen
talat om den underjordiska anläggning
som byggdes för försvarsändamål och
gavs bort på detta sätt. I andra fall
valde man andra metoder, men själva
innebörden av allt detta var att hundratals
miljoner kronor skänktes bort och
att privatföretagen fick summor mot
vilka Kvarntorpsanläggningens förluster
är rena småpotatisen. Detta skedde
utan att det i riksdagen sades något,
utom i den interpellation som jag då
framställde.

Jag kan förresten som ett kuriosum
nämna att jag vid ett valföredrag i talman
Thappers hemort talade om dessa
saker. Efteråt pekade arbetarna på en
industri på platsen och sade: »Titta
dit! Där nere har vi ett av de företag
du talade om. Det heter officiellt De
Geer-verken, men här i Finspång brukar
vi kalla det Klass I.» Jag förstod
ingenting, så jag frågade: »Varför

det?» — »Begriper du inte det?» sade
de. »Klass I är ju skattefritt.» Denna
privata storindustri var byggd med
hjälp av skattelättnader. Då teg den
borgerliga kritiken.

I fråga om Kvarntorp yttrade statskontoret
att det kan ifrågasättas om
staten tjänar något på en nedläggning,
om det i stället byggs nya oljelagringsanstalter.
Det har redan här anförts
vilka andra kostnader detta kommer
att dra med sig, framför allt omflyttningskostnader
för den äldre arbetskraften
som är svår att placera och
som har byggt bostäder på platsen.
Det företag som nu skall starta i KF:s
och Lantbruksförbundets regi kan på
sin höjd använda 125 av de 1 000 arbetare
som finns där i dag. Vad en
nedläggning kommer att kosta staten
och de kringliggande kommunerna kan
vi lätt tänka oss. Jag tror att i jäm -

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35

Verksamheten vid Svenska skifferoljeaktiebolaget

förelse med de belopp jag nämnt förut
skulle förlusterna vid fortsatt drift
bli en rätt blygsam summa. Jag anser
det dock inte realistiskt att tala längre
om detta, eftersom saken redan tycks
vara avgjord.

Den motion jag väckt tillsammans med
mina partikamrater gäller just frågan
om ny industriell drift på platsen. Det
nämnes också i utskottets utlåtande att
det i Kvarntorp finns förutsättning för
bl. a. cementindustri och säkert även för
annan byggmaterialindustri. Jag har i
detta fall motionerat i motsatt riktning
mot vad herr Ståhl här har talat för.
Jag vet att Kvarntorpskommissionen har
företagit vissa undersökningar och håller
på att förhandla med den stora cementtrust
som redan för några år sedan
behärskade 85 procent av den svenska
cementindustrien. Utanför trusten finns
bara ett fristående företag, som inte driver
någon priskonkurrens.

I detta sammanhang aktualiseras en
motion som på sin tid väcktes dels av
oss och dels av nuvarande socialministern
och ett stort antal andra socialdemokratiska
ledamöter. Det var den motion
som syftade till att bryta privatmonopolet
på visst byggnadsmaterial här i
landet och som ledde till 1946 års byggnadsmaterialutredning,
vilken fick ett
mycket underligt förlopp. Den tillkom
under den tid då efterkrigsprogrammet
ännu stod på dagordningen, och den avslutades
då alla dessa projekt lades på
hyllan för att inte störa samarbetet med
koalitionsbröderna. Det var en rätt underlig
utredning. Efter hand fann man i
cementtrusten att alla utredarnas experter
var oundgängligen nödvändiga för
cementtrustens verksamhet och förvärvade
dem åt trusten mot mycket hög betalning.
Det gick till slut så långt, att finansministern
efter det att utredningen
— som ju var rätt sporadisk, därför att
alla fackmän snappades bort — hade arbetat
i sju år gav direktiv till utredningen
att den icke skulle utarbeta något
eget betänkande. I stället framfördes

fromma förhoppningar om att cementindustrien
på grund av möjlig utländsk
konkurrens icke skulle ta för sig alltför
mycket. Vi kan ju se hur det har gått
med denna fromma önskan. Under de
fyra åren från 1956 till 1960 har cementindustriens
bruttovinst ökats från 29
miljoner kronor till 48 miljoner kronor,
d. v. s. från 22 procent till 32 procent
av försäljningssumman, mycket mer än
genomsnittet för industrien som är 10
procent. Vi vet alla att de höga byggnads-
och boendekostnaderna beror inte
minst på monopolpriserna på olika
slags byggnadsmaterial.

Vad jag föreslagit är att det skall byggas
en byggnadsmaterialindustri i
Kvarntorp — förutsättningarna finns
både i fråga om råvaror och arbetskraft
— i statlig regi eller i statlig samverkan
med de stora kommuner och
kooperativa byggföretag som har intresse
av att det blir konkurrens på
detta område och helst också i samråd
med KF och Uantbruksförbundet som
skall driva industri på platsen.

Därmed skulle vi börja tillgodose de
önskemål som framfördes i den socialdemokratiska
motion som jag nämnde
och till vilken nuvarande statsrådet
Torsten Nilsson gjorde kommentaren
att staten som i egenskap av kreditgivare
ger så mycket stöd till bostadsproduktionen
är skyldig att skaffa sig
garantier för att medlen används på
rätt sätt och att prissättningen inte ofördelaktigt
påverkas av otillbörliga intressen.
Andra tillfälliga utskottet skrev med
anledning av motionen att utskottet velat
understryka att samhällets effektiva
stöd till brytande av icke önskvärda monopol
kan komma att erfordras, exempelvis
genom igångsättande eller upprätthållande
av allmännyttiga företag,
särskilt inom byggnadsämnesindustrien.

Cementtrusten driver genom dotterföretag
redan ytongtillverkning i Kvarntorps
närhet.

Med utgångspunkt från de gamla och
riktiga slutsatser vi anfört föreslår vi

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Verksamheten vid Svenska skifferoljeaktiebolaget

— att om nu förutsättningarna visar sig
vara goda för en cementindustri -—• cementproduktionen
skall bedrivas av ett
statligt-kommunalt och allmännyttigt företag
och icke i det stora byggmaterialmonopolets
regi.

Det är klart att Kvarntorp betyder litet
i detta sammanhang; det måste byggas
flera anläggningar om man skall
kunna bryta ett monopol. Men här är
det fråga om ett företag som staten redan
äger och som annars kommer att
avvecklas med rätt betydande förluster,
och här finns möjlighet att göra en
början.

Vi noterar att utskottet, som visserligen
avstyrker motionen, dock förordar
undersökningar huruvida andra industriella
initiativ kan påräknas, avseende
exempelvis cementproduktion, och uttalar
att den fortsatta driftavvecklingen
bör bli beroende av vad dessa undersökningar
ger för resultat. Utskottet understryker
samtidigt att det måste visas
största möjliga hänsyn till de arbetsmarknadsmässiga
konsekvenserna.

Herr talman! Med understrykande av
dessa ord i utskottsutlåtandet vill jag,
när saken nu ändå inte avgöres i dag
utan skall bli föremål för fortsatt undersökning,
yrka bifall till den motion
som vi har väckt och som förordar att
en sådan eventuell industri drivs i statlig
eller statlig-kommunal eller kooperativ
regi.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Åter är ett statligt ägt
affärsföretag föremål för riksdagens
uppmärksamhet. Ingen har anledning
att betvivla det oekonomiska i att ur de
svenska skiffrarna ta fram olja till priser,
som skall hävda sig gentemot världsmarknadens.
Svenska skifferoljeaktiebolaget
kom heller inte till för att man
trodde sig om att kunna tävla med
Kuwait eller andra oljeländer. Det är
beredskapsskäl som gjort, att statsmakterna
lagt ned mer än 200 miljoner kronor
i oljeindustrien under och efter kri -

get. Därför är det egendomligt att finna,
att de kalkyler, som nu framlagts över
Svenska skifferoljeaktiebolagets ställning
och räntabilitet, i flera hänseenden
är uppgjorda med krav på att Skifferoljebolagets
driftresultat bort täcka också
beredskapsinvesteringarnas amortering
och förräntning.

Den oljeskifferutredning, vilken på
Kungl. Maj:ts uppdrag åren 1958—1961
sysslat med frågan om Svenska skifferoljeaktiebolagets
framtida utveckling,
har i sin resultatredovisning för bolagets
verksamhet sålunda räknat upp de räntor,
som bolaget erlagt på statslånen,
från den faktiska räntesatsen 3—3>/2 procent
till inemot det dubbla. Motivet säges
ha varit, att en bankmässig upplåning
från bolagets sida skulle ha resulterat
i väsentligt högre räntor än som
gällt för statslånen.

Departementschefen beräknar i propositionen,
att detta krav jämte kravet
på full förräntning av bolagets eget kapital
medfört, att oljeskifferutredningens
beräkningar av årsförlusten vid Skifferoljebolaget
blivit 4 miljoner kronor
högre än eljest. Visst kan man göra kalkyler
från många skiljaktiga utgångspunkter,
men när har det blivit kutym
att kräva, att militära och civila beredskapsprojekt
skall förräntas efter bankmässig
marknadsränta? Inte ens för de
civila affärsverken lär statsmakterna tilllämpa
sådana räntekrav. Affärsverken
har för sina investeringar, vilka finansierats
genom statliga lån, haft att räkna
med en förräntning, som motsvarar
vad staten som upplånare själv fått betala.
Vad är det då för orimligt i att räkna
med samma förräntningsvillkor för
Skifferoljebolagets lån från statsmakterna? Det

är inte »fel» när oljeskifferutredningen
anför, att Skifferoljebolaget sluppit
erlägga bensinskatt och därigenom
tjänat 25 öre per liter mer än utländska
bensintillverkare. Det sätt, på vilket oljeskifferutredningens
klumpsiffror använts
i den efterföljande tidningspole -

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35

Verksamheten vid Svenska skifferoljeaktiebolaget

miken och inrikespolitiska diskussionen,
visar emellertid, att det skulle ha
varit värdefullt, om den statliga utredningen
hade velat komplettera den bild,
som lämnas av Skifferoljebolagets verksamhet,
genom att anföra bl. a., att
skogsindustrien haft en liknande skattenedsättning
för motorsprit och att den
har uppgått till omkring 25 öre per liter
under tioårsperioden närmast efter
kriget.

Det hade vidare kunnat bidraga till
att nyansera debatten kring Skifferoljebolaget,
om oljeskifferutredningen hade
velat nämna, att Kvarntorpsindustrien
för denna sin tillverkning icke åtnjutit
något tullskydd av betydelse såsom
många andra delar av svensk industri
och heller inte haft det tulliknande avgiftsskydd,
som kommit svenskt jordbruk
till godo, motiverat bl. a. av beredskapsskäl.
Bensinskatteeftergiften är
således inte så unik, och den kan till sina
verkningar jämföras med tullarna
mot utländsk konkurrens.

Det kostar pengar att beredskapslagra
olja, och det kostar pengar att hålla i
gång en skifferoljeindustri. Oljeskifferutredningen
beräknar, att en oljelagring
lika stor som sex års produktion från
Kvarntorp skulle kosta cirka 150 miljoner
kronor i anskaffning. Om vi antar,
att Kvarntorps beredskapsvärde ligger
däri, att företaget under en avspärrningsperiod
om cirka tre år kan leverera
drivmedel till jordbruk, industri och
försvarsmakt, så innebär detta, att företaget
har ett beredskapsvärde, som motsvarar
kostnaderna för ett oljelager på
cirka 400 000 kubikmeter, d. v. s. i pengar
räknat cirka 75 miljoner kronor. Att
lägga ned Kvarntorp utan att samtidigt
bygga upp en oljelagring för cirka 75
miljoner kronor skulle således innebära
en i motsvarande mån sänkt oljeberedskap.

Det är statsmakternas sak att ta ställning
till vilken beredskap som kan erfordras
på oljelagringens område. Företaget
bör emellertid i sina räkenska -

per inte belastas med statsmakternas
beredskapsutgifter. Det rena beredskapsvärde,
som ägarna-statsmakterna
anser att företaget haft och liar och
vilket har motiverat dess tillkomst, borde
inte belasta företagets normala affärsmässiga
driftkalkyler och räkenskaper.
Fn klarare redovisning med
särskiljande mellan beredskapsutgifter
samt vanliga affärsmässiga utgifter och
inkomster borde ha underlättat för såväl
ägarna-statsmakterna som företaget
att fullfölja en klarare politik.

Mest anmärkningsvärt i fallet Kvarntorp
är emellertid, att statsmakterna
har varit ägare till en beredskapsindustri
med upp till 1 500 anställda utan
att man förmått att ställa om företaget
till en i ökad grad civil produktion sedan
krigsslutet för 16 år sedan. Man
var från början medveten om att det
var en beredskapsindustri. Ett privat
krigsindustriföretag såsom Bofors har
under 1950-talet satsat ett åttiotal miljoner
kronor på forskningar och för
att utveckla företaget och komma över
till ökad civil sysselsättning och därigenom
trygga företagets och de anställdas
existens under nya förhållanden.
Det betyder, att det privata företagets
beredskapsproduktion steg för
steg kunnat ställas om till en mera
fredsbetonad produktion. Vilka ansträngningar
har Kvarntorpsföretagets
ägare gjort för att på motsvarande sätt
säkerställa företaget och de anställdas
existens under det förändrade läge,
som uppstod sedan krigsslutet för 16
år sedan?

Kvarntorps produktion har visserligen
rationaliserats, så att kostnaderna
för företagets produkter kunnat sänkas
till ungefär hälften. Företagets styrelse
framhåller emellertid såsom anmärkningsvärt,
att statsmakterna under efterkrigstiden
underförsörjt företaget
i fråga om kapital. Det har medfört,
att företagets förluster blivit större än
nödvändigt. Företaget har varit tvunget
att fortsätta med mindre ekonomiska

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Verksamheten vid Svenska skifferoljeaktiebolaget

ugnsmetoder i stället för att snabbt bygga
om till den effektivaste ugnsmetoden.

Årsproduktionen har visserligen under
efterkrigstiden kunnat ungefär fördubblas
i fråga om bensin och eldningsolja.
Gasoltillverkning har upptagits
och likaså tillverkning av bl. a. ammoniak.
Viss rationalisering har sålunda
bedrivits inom företaget, och vissa
nytillverkningar har tagits upp.

Men varför har det varit omöjligt för
det statsägda företaget att under det
ett och ett halvt decennium, som stått
till förfogande efter kriget, utveckla
en bärkraftig kemisk produktion? Ett
kooperativt ägt företag har ställt om
sin råvaruförsörjning från trä till råolja.
Ett större privat träkemiskt företag
håller på att ställa om sin produktion
till i ökad grad oljekemisk industri.
Ett konsument- och producentkooperativt
ägt företag skall driva en
del av Kvarntorps anläggningar med
nya råvaror för att få fram nya ämnen.
Den nya råvarubasen är också i
detta fall oljan. Skall det vara omöjligt
för ett företag att smidigt ställa
om till annan verksamhet med 1 500
anställda bara för att staten är ägare?
Varför skall det vara nödvändigt att
16 år i sträck efter kriget fortsätta med
en alltför utpräglad beredskapsproduktion,
vars beredskapsvärde inte längre
uppskattas av statsmakterna? Vilka är
de åtgärder statsmakterna positivt vidtagit
för att stödja företagets smidiga
omställning till en mera affärsmässig
verksamhet, som skulle möjliggjort för
företaget med dess över 1 000 anställda
att leva vidare och utvecklas som
andra företag?

Den statsägda delen av samhällets
näringsliv motsvarar inte mer än 5 procent
i det svenska samhället. Med den
ägarepolitik som i dag visar sitt resultat
dröjer det väl inte länge förrän
den samhällsägda sektorn minskar under
de 5 procent, där den nu befinner
sig.

Det är angeläget att snarast finna effektivare
former för skötseln av den
statsägda företagsgruppen. Regeringen
fungerar för närvarande som förvaltningsbolag
för de samhällsägda företagen
— med det resultat vi i dag ser.
Ytterligare svårigheter är tyvärr att
vänta för den närmare framtiden på
olika håll inom den samhällsägda företagsgruppen.

LO, TCO och KF har i sina remisssvar
till finansministern för ett år sedan
ställt sig positiva till tanken på
att i lika smidiga och affärsmässiga
former tillvarata de statsägda företagens
affärsmässiga och industriella intressen
som alla andra stora företagsgrupper
använder sig av. Ett sådant
arrangemang skulle visserligen inte befria
regeringen från det slutgiltiga ansvaret
för vad som sker inom den samhällsägda
företagssektorn, eftersom regeringen
skall uppträda som svenska
folkets ombud, när det gäller att tillvarata
de samhällsägda företagens utvecklingsmöjligheter,
men det skulle
befria regeringen och departementen
från en del av det alltför tyngande arbete
och de krav på affärsmässigt handlande
som ställes på ägaren till en företagsgrupp.

Vi kan aldrig begära att en regerings
ledamöter vid sidan av sina stora
miljardomslutande departementsuppgifter
skall få tid över att ägna sig
åt de dem underställda företagens utvecklingsmöjligheter.
När man ser det
mindre lyckliga resultatet av handhavandet
av de samhällsägda företagens
intressen på ägarenivå, måste man till
sin ledsnad konstatera att det kanske
är väl att endast 5 procent av näringslivet
ligger i statens hand och 90 procent
i privata händer.

Även om man uppskattar regeringens
politik på många viktiga och betydelsefulla
områden inom samhälle och näringsliv
samt handelsministerns föredömliga
aktivitet i internationella handelsfrågor,
kan man tyvärr inte kom -

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35

Verksamheten vid Svenska skifferoljeaktiebolaget

ma till samma positiva slutsats när det
gäller regeringens skötsel av de samhällsägda
företagens utvecklingsmöjligheter.

Det heter att man lär av sina misstag,
men hur länge skall det dröja innan
regeringen moderniserar sina nuvarande
stela, byråkratiska och långsamma
arbetsformer som företagsägare?
Det är många som inte är till freds
med de uttryck som industripolitiken
i dag tar sig. Det borde inte vara förenligt
med socialdemokratisk industripolitik
att åstadkomma sådana resultat
och att inte ta vara på de chanser som
ett samhällsägt företag har i samma utsträckning
som privata och kooperativa,
om man sköter dem. Men det gör
man inte, om man låter det gå på detta
sätt i 16 år.

Herr MELLQVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag begärde ordet med
anledning av vad herr Ståhl anförde
i anslutning till sin blanka reservation,
då han nämnde om den norska
not som för en tid sedan tillställdes den
svenska regeringen.

När vi behandlade detta ärende i avdelningen,
fick vi en förtrolig information
om den PM som den norske
ambassadören hade tillställt vår handelsminister.
Med hänsyn till karaktären
av denna PM fann vi dock att vi i
utskottets skrivning över propositionen
inte borde ta med någonting om de
norska farhågorna beträffande norrmännens
export av salpeter till Sverige.
Jag vill understryka att vi fick en
muntlig information i anslutning till
den norska demarchen.

Sedan har norrmännen själva —• jag
tror att det skedde den 7 december —
givit offentlighet åt sina farhågor beträffande
den norska exporten av kväve
till vårt land.

Jag vill också erinra om att den
svenska regeringen i går bemötte de
synpunkter som den norska regeringen
givit uttryck åt i detta ärende och

därvid bl. a. framhållit att de norska
farhågorna inte står i överensstämmelse
med den efterfrågan som råder och
kommer att råda i tilltagande grad på
den svenska marknaden.

Det var närmast dessa synpunkter
och de problem som sammanhänger
med samarbetet med Norge som föranledde
herr Ståhls blanka reservation.
Såvitt jag är rätt informerad byggde
den just på dessa synpunkter. Det andra
som herr Ståhl har tagit upp i sitt
resonemang i dag, är något som tillkommit
i efterhand.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Till herr Mellqvist vill
jag säga att den redogörelse, som vi fick
i avdelningen för innehållet i den norska
framställningen, var då utomordentligt
knapp. År herr Mellqvist nöjd med
en sådan relation av en gjord framställning,
har han små anspråk på information
— alltför små för att för mig vara
godtagbara. Jämför den summariska antydan
vi fick med vad som sedan stått i
tidningarna, och vi får kontrasten!

När det i utskottet betonades att redogörelsen
var förtrolig, frågade jag
om man kunde få veta om den var förtrolig
på norska sidan eller blev förtrolig
först när den kom till svenska sidan.
Inte heller på den frågan gick det att få
något svar.

Utan att vilja lägga mig i det socialdemokratiska
inbördesgruffet om hur
man skall sköta statsägda företag, som
herr Hagnell talade om, vill jag, för att
inte kammaren skall stanna i någon
missuppfattning om vad det här gäller,
säga att vi (iver huvud taget icke diskuterar
beredskapsperioden fram till 1946.
Den saken har vi alla varit överens om,
och den är vi alla medansvariga för. Företaget
rekonstruerades ju 1946, och i
den rekonstruktionen anteciperades även
blivande förluster med enligt utredningen
9,2 miljoner. Det iir utvecklingen
från 1946, alltså enbart efterkrigstiden,
som vi här diskuterar.

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Kampanj för allmänt lönsparande

Till slut vill jag säga, herr talman, att
det inte är handelsministern och regeringen
som har tagit initiativ till avvecklingen.
Jag är ledsen att jag inte betonade
det tillräckligt tydligt i mitt första
anförande. 1958 hade handelsministern
igångsatt en översyn av Kvarntorp, och
när denna fråga motionsledes kom till
statsutskottet var det statsutskottet som
skrev och begärde att denna översyn
även skulle innefatta frågan om Kvarntorpsanläggningens
fortvaro. Därifrån
emanerar alltså initiativet till det beslut
som vi här kommer att fatta.

Herr MELLQVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Det var faktiskt så, herr
Ståhl att det i avdelningen klart uttrycktes
att den PM vi fick ta del av och som
den norske ambassadören överlämnat
till vår handelsminister, var mycket förtrolig.
Det förelåg full klarhet på den
punkten. Vi behöver inte sväva i okunnighet
om den saken, ty det förhöll sig
faktiskt på det sättet.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! När vi i dag har föreslagit
fortsatt statlig drift på ett nytt område
i Kvarntorp, vill jag samtidigt instämma
i vad herr Hagnell nyss sagt
om nödvändigheten att befria den statliga
driften från byråkratism och bristande
förutseende. Vi har ju ett dagsfärskt
exempel på detta vid Karlskronavarvet,
där arbetarna tvingats varsla om
strejk för att de inte skall få en försämring
av de förmåner de haft i årtionden.
Vi efterlyser alltjämt svar på interpellationen
i detta ämne, och vi frågar vad
regeringen tänker göra i frågan.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

192, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående nytt undervisningssjukhus
i Stockholm m. m.

Sedan kammaren på därom framställd
proposition bifallit utskottets
hemställan om utlåtandets företagande
till avgörande efter allenast en bordläggning,
föredrogs utskottets i utlåtandet
i övrigt gjorda hemställan, vilken
av kammaren bifölls.

§ 4

Kampanj för allmänt lönsparande

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

193, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående en kampanj för allmänt
lönsparande jämte i ämnet väckta
motioner.

I propositionen nr 200 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 2 november 1961,
föreslagit riksdagen att till Kampanj för
allmänt lönsparande å tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1961/62 under
sjunde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 600 000 kronor.

I anledning av förevarande proposition
hade väckts följande motioner,
nämligen

dels två likalydande motioner, den
ena inom första kammaren av herr
Augustsson (I: 738) och den andra
inom andra kammaren av herr Franzén
(II: 889);

dels ock två likalydande motioner,
den ena inom första kammaren av herr
Schmidt m. fl. (I: 740) och den andra
inom andra kammaren av herr Gustafson
i Göteborg m. fl. (II: 890), i vilka
motioner hemställts, att riksdagen
måtte besluta så ändra riktlinjerna för
det allmänna lönsparandet, vilket skulle
komma i gång under början av 1962,
att betalning av livförsäkringspremie
till försäkringsbolag jämställdes med in -

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35

sättning på lönsparkonto i bank samt
att som kvalifikation för deltagande i
vinstutlottning i samband med lönsparande
även skulle gälla, att spararen
skulle ha erlagt livförsäkringspremie
som antingen tillsammans med behållning
på lönsparkonto i bank under kvalifikationsåret
ökat med minst 500 kr.
eller ensamt för sig under kvalifikationsåret
uppginge till minst 500 kr.

Utskottet hemställde

1. att riksdagen måtte till Kampanj
för allmänt lönsparande å tilläggsstat I
till riksstaten för budgetåret 1961/62
under sjunde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 600 000 kronor;

2. att motionerna I: 740 och II: 890
icke måtte av riksdagen bifallas;

3. att motionerna I: 738 och II: 889
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Slutligen hemställde utskottet, att förevarande
ärende måtte företagas till
avgörande efter allenast en bordläggning.

I motiveringen anförde utskottet
bland annat följande i anledning av
motionerna 1:740 och 11:890:

Utskottet vill mot bakgrunden av det
nyss anförda ifrågasätta, om det i motionerna
väckta spörsmålet är av beskaffenhet
att böra prövas i det sammanhang
varom nu är fråga. Vidare
vill utskottet erinra om att de nu aktuella
åtgärderna i sparstimulerande
syfte, i vad de avser allmänt lönsparande,
i första hand tagit sikte på banksparandet.
Frågan om dylika åtgärder
inom försäkringssparande! torde för dagen
vara löst genom den av årets riksdag,
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
i prop. nr 160, beslutade höjningen
av det s. k. försäkringsavdraget. Om en
diskussion av frågan om utvidgning av
fältet för det allmänna lönsparandet nu
skall föras torde denna för övrigt knappast
kunna undgå att beakta även andra
sparformer än försäkringssparandet.

Kampanj för allmänt lönsparande

Då enligt utskottets uppfattning tillräckliga
skäl inte föreligger för ett tillstyrkande
av motionsyrkande! kan utskottet
inte biträda detsamma.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman och Ivar Johansson, fröken Andersson
samt herrar Per Jacobsson, Ragnar
Bergh, Lundström, Staxäng, Svensson
i Stenkyrka, Ståhl, Nilsson i Göingegården,
Gustafsson i Kårby, Löfroth och
Nelander, vilka ansett

dels att ovan intagna stycke i utskottets
yttrande bort ha följande lydelse:

»Utskottet vill framhålla, att för det
allmänna lönsparande som avses att påbörjas
under 1962 riktlinjer utarbetats
av en för ändamålet särskilt tillsatt
kommitté. I förevarande proposition anför
departementschefen, att han i huvudsak
anser sig kunna ansluta sig till
de föreslagna bestämmelserna men att
det torde få ankomma på Kungl. Maj:t
att fastställa bestämmelserna i fråga
ävensom att besluta sådana jämkningar,
som framdeles kan visa sig påkallade.
I motionerna I: 740 och II: 890 har den
tanken förts fram, att lönsparandet måtte
ges en sådan utformning att försäkringssparandet
icke på ett otillbörligt
sätt diskrimineras utan så långt det är
tekniskt möjligt likabehandlas med det
sparande som avses skola ske på lönsparkonto
i bank. Med hänsyn till den
betydelse för det långsiktiga sparandet,
som försäkringssparandet har, synes det
i motionerna framförda förslaget ur
saklig synpunkt motiverat. Det kan i
sammanhanget påpekas, att 1955 och
1956 års premiesparande var anordnat
på ett sådant sätt att försäkringssparandet
likabehandlades med sparande direkt
på bankkonto. Vid de jämkningar
i kommitténs förslag till bestämmelser
för det allmänna lönsparandet, som departementschefen
förbehållit sig att
kunna göra, synes motionärernas förslag
om viss inordning av livförsäkringssparande
i systemet böra beaktas. Utskottet
föreslår att riksdagen, i anled -

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Kampanj för allmänt lönsparande

ning av motionerna, i skrivelse till
Kungl. Maj:t ger till känna vad utskottet
här anfört.»

dels ock att utskottet under 2. bort
hemställa, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna sålunda anfört i anledning
av motionerna I: 740 och
II: 890.

Sedan kammaren på framställd proposition
bifallit utskottets hemställan att
utlåtandet måtte företagas till avgörande
efter allenast en bordläggning, föredrogs
utskottets i övrigt gjorda hemställan;
och anförde därvid:

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Propositionen nr 200
har som huvudäskande beviljande av ett
anslag på 600 000 kronor till en kampanj
för allmänt lönsparande. Om detta
råder full enighet liksom om uppläggningen
av ett sådant lönsparande, för
vilken redogjorts i proposition nr 160
till vårriksdagen. Statsutskottet, enkannerligen
dess femte avdelning, har på
ett försynt sätt rapporterat att det formellt
i vårens proposition inte fanns någon
särskild hemställan om införande
av allmänt lönsparande, varför inte heller
något formellt beslut i saken föreligger.

Det råder emellertid full enighet om
tre ting: l:o att det finns ett behov av
kraftigt ökat sparande, 2:o att ett allmänt
lönsparande bör kunna ge ett gott
bidrag till denna sak, och 3:o att det erforderliga
beloppet för en sparandekampanj
skall ställas till förfogande.

Meningsskiljaktigheterna kommer till
synes i anslutning till fyrpartimotionen
nr 11:890. Däri varnas för att försäkringssparande!,
vilket onekligen är ett
sparande på längre sikt, diskrimineras.
När man införde premiesparandet 1955
och 1956, tog man hänsyn till det särskilda
sparande som försäkringstagandet
utgör.

Den utredning som 1961 framlade betänkande
om sparstimulerande åtgärder

sade bl. a.: »Inriktas premieringen endast
på viss eller vissa speciella sparformer,
kan detta uppenbarligen åstadkomma
rubbningar inom hela kreditsystemet.
Vid en premiering bör man
därför undvika att diskriminera somliga
sparformer genom att undanta dem från
bestämmelserna om premiering.»

1958 års försäkringssakkunniga uttalade
sig också positivt om livförsäkringsbolagens
sparfrämjande verksamhet. De
sade bl. a. »att livförsäkringsbolagen,
icke minst genom sin ombudsorganisation,
har möjlighet att ytterligare stimulera
sparandet, därest bolagen får ett
större register att spela på».

Nu invänder man från utskottsmajoritetens
sida, att försäkringssparande! på
visst sätt blivit tillgodosett genom årets
riksdagsbeslut om höjning av försäkringsavdragen
vid deklarationen. Man
påpekar även att andra sparformer utöver
de här nämnda bör ihågkommas.

Vi som står för reservationen i detta
utlåtande menar emellertid att departementschefen
vid utformandet av bestämmelserna
för det allmänna lönsparandet
likväl bör beakta också förslaget om
inordning i dessa av livförsäkringssparandet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Boman m. fl.

I detta anförande instämde herr Gustafson
i Göteborg (fp).

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Som herr Nelander redan
framhållit, har denna fråga behandlats
tidigare av innevarande års riksdag.
Uppläggningen av det allmänna lönsparandet
redovisades i proposition 160 i
samband med att man i denna proposition
även föreslog höjning av det s. k.
försäkringsavdraget i inkomstdeklarationen.
Bevillningsutskottets utlåtande
nr 63, vilket tillkom med anledning av
nämnda proposition, tog heller inte upp
frågan om uppläggningen av lönsparan -

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35

det. Detta beror väl — som har sagts
här förut — på att propositionen inte
innehöll något bestämt uttalande om
uppläggningen. Det får väl närmast betraktas
som en tolkningsfråga om riksdagen
har godkänt uppläggningen redan
i våras eller inte. Enligt min mening kan
det väl också tolkas så, att när riksdagen
inte gjort någon invändning mot
ifrågavarande uppläggning, har den därmed
också godkänt densamma. Det är
väl i och för sig betydelselöst i detta
sammanhang, hur det förhåller sig med
den saken. Här gäller det närmast de
600 000 kronorna till en kampanj för det
allmänna lönsparandet. Detta har ingen
inom statsutskottet haft någonting emot.
Vad som skiljer utskottsmajoritet och
reservanter åt är, som herr Nelander säger,
att man i reservationen även pekat
på att försäkringssparandet borde
ha kunnat tagas med i det allmänna lönsparandet.
Reservationen är betydligt
försiktigare än motionen var, där man
helt käckt föreslog att riksdagen skulle
inbjudas att besluta om att försäkringssparandet
skulle jämställas med lönsparandet.

Att vi inom utskottsmajoriteten inte
velat vara med om detta beror på att
vi menat, att försäkringssparandet har
fått sin favör genom den höjning av
försäkringsavdraget som skett i och
med framläggandet av proposition nr
160. Försäkringsavdraget är efter höjningen,
som vi alla känner till, 400
kronor för ensamstående och 800 kronor
för gifta, och de som kan inbetala
försäkringspremier till så stort belopp
har självfallet en stor favör i denna
form av sparande. Skulle man ta med
livförsäkringssparandet även i den
form av lönsparande som föreslagits i
proposition nr 200 skulle det såvitt jag
begriper bli en snedvridning — försäkringssparandet
komme i en bättre
ställning än lönsparandet. Eu sådan
ändring har vi alltså inte ansett att det
finns anledning att göra.

Såsom herr Nelander sagt och som

Kampanj för allmänt lönsparande

vi också erinrat om i utlåtandet finns
det även andra former av sparande som
i sådant sammanhang kan förtjäna beaktande.
Därför har vi menat att det
sakligt sett för närvarande inte finns
någon anledning att ta upp saken till
närmare behandling. Kungl. Maj:ts föreliggande
förslag gäller ju ett anslag
på 600 000 kronor till en kampanj för
allmänt lönsparande, och vi har ansett
att det inte finns någon saklig motivering
för att göra avsteg från förslaget.
Därför ber jag också att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring däri,
som föranleddes av bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nelander begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 193, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Boman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Nelander begärde emellertid

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 115 ja och 110 nej.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

§ 5

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
194, i anledning av väckta motioner om
återställande av viss tidigare kostnadsfördelning
mellan staten och kommunerna,
m. m., i vad motionerna avse
åtgärder för begränsning av statsutgifterna
för budgetåret 1961/62.

Sedan kammaren på därom framställd
proposition bifallit utskottets hemställan
om utlåtandets företagande till avgörande
efter allenast en bordläggning,
föredrogs utskottets i utlåtandet i övrigt
gjorda hemställan, vilken av kammaren
bifölls.

§ 6

Föredrogos vart för sig

utrikesutskottets utlåtande nr 10,
över väckta motioner i anledning av
sprängningen av den ryska superatombomben; konstitutionsutskottets

memorial nr
19, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden; samt

statsutskottets utlåtanden:

nr 180, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående medelsanvisning
för iståndsättande av Sydostbrottens
fyranläggning jämte i ämnet väckt motion,
och

nr 181, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ökning av det
högsta belopp intill vilket staten må
åtaga sig betalningsansvar i form av
statsgaranti för exportkredit.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

§ 7

Utredning rörande en mera ändamålsenlig
försvarsorganisation med successiv
minskning av försvarskostnaderna

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
182, i anledning av väckta motioner om
utredning rörande en mera ändamålsenlig
försvarsorganisation med successiv
minskning av försvarskostnaderna.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! I föreliggande utlåtande
behandlas en motion, vari hemställes
om tillsättande av en parlamentarisk
utredning med uppgift att framlägga
förslag om en ändamålsenligare
försvarsorganisation med successiv
minskning av försvarskostnaderna. Jag
skall ingalunda ta upp någon försvarsdebatt
nu i riksdagens slutskede, men
jag vill göra några kommentarer till
utlåtandet.

Vi har i motionen erinrat om de
orimligt höga försvarskostnaderna, som
tar halva inkomst- och förmögenhetsskatten.
Rörande skatterna får vi om
en stund debatt här i kammaren, och
jag är övertygad om att från skilda
partier synpunkter kommer att framföras,
som understryker hur höga skatterna
är. Jag hänvisar alltså till den
diskussion som strax skall föras och
till de synpunkter som herrar och damer
ur skilda partier då kommer att
anlägga. Jag tar naturligtvis dessa yttranden
som ett stöd för mitt eget uttalande
om det orimliga i att militärkostnaderna
tar hälften av de höga —
enligt mångas mening alltför höga —
skatterna.

I motionen har vi vidare konstaterat,
hur militärkostnaderna genom att
de tar så stora belopp medverkar till
att andra områden blir eftersatta. Utskottet
hänvisar till vad motionärerna
anfört. Vi har i motionen pekat på dels
de behov som föreligger på skolans område,
dels den låga invaliditetsersätt -

Onsdagen den 13 december 1961 fm. Nr 35 21

Utredning rörande en mera ändamålsenlig försvarsorganisation med successiv

minskning av försvarskostnaderna

ningen, som skapar stora besvärligheter
för många i vårt land, dels den
eftersatta sjukvården och åldringsvården,
de handikappades problem, vattenvården,
vägbyggnadsfrågorna m. m.
Det finns alltså anledning att på ett
förnuftigare sätt än som nu sker fördela
de medel som finns att tillgå för
anslag till de gemensamma ändamålen,
så att de människor som har det svårt
och som fått för litet med av den standardförbättring
som ägt rum under
årens lopp får det litet bättre ställt och
eftersatta områden får större möjligheter
till utbyggnad.

Motionen väcktes den 25 januari, alltså
för snart ett år sedan. Som utskottet
mycket riktigt konstaterar har det
inträffat mycket under denna tid.
Riksdagen har sålunda behandlat fjärde
huvudtiteln. Utgifterna till försvaret
är alltså klara, och vi motionärer höll
anföranden då frågan behandlades. Vidare
har försvarsministern meddelat
att han tänker tillsätta en ny parlamentarisk
försvarsberedning före detta års
slut. Därmed kan man säga att vi vid
denna sena tidpunkt har fått det önskemålet,
som vi framförde i motionen,
tillgodosett. I detta sammanhang vill
jag emellertid göra några ytterligare
kommentarer.

Vad en sådan här utredning kommer
till för resultat beror ju i hög grad
på hur den är sammansatt. Utskottets
skrivning kan på en punkt betraktas
som ett uttryck för en välvillig inställning
till vårt förslag till vissa ändringar
i försvarsorganisationen. Vi har pekat
på att det skulle behövas en betydande
minskning av flyget och dess
kostnader och en ökning av helikopterverksamheten,
som säkert är lämplig
i vårt land om något skulle inträffa.
Vi har vidare pekat på att vårt land
är lämpat för partisanverksamhet under
ett eventuellt krig och att kostnaderna
borde kunna hållas betydligt
lägre än för närvarande.

Jag har emellertid en känsla av att
denna kommitté kommer att utsättas
för en sorts hjärntvätt från militärledningens
sida, med överbefälhavaren
som övervakare av att det sker på ett
militärt sett absolut riktigt sätt. I
Svenska Dagbladet, som väl är välinformerat
i dessa ting, fanns för en tid
sedan en artikel vari påpekades att
det största bekymret med sådana här
parlamentariska utredningar egentligen
är det arbete som militärerna och försvarsledningen
måste lägga ned på att
undervisa ledamöterna i hur de skall
tänka och göra. Detta finns det naturligtvis
all anledning att fästa uppmärksamheten
på. De synpunkter som vi
har redovisat i motionen, vilka svenska
folket i mycket stor utsträckning torde
vara ense med oss om, borde ju också
få komma till synes i en beredning
av detta slag. Till ledamöter av kommittén
borde alltså utses även personer
som det inte går att genomföra en ur
militär synpunkt önskvärd hjärntvätt
på. Det har ju även här i kammaren
funnits sådana personer. Jag vill nämna
herr Åkerström, som bibehöll en
absolut klar linje under hela den tid
den försvarsberedning han var ledamot
av arbetade. Det finns alltså människor
som det inte går att bearbeta
med hjärntvätt.

Jag vill säga ytterligare några ord
till stöd för mitt påstående att försvaret
och i synnerhet flyget är för dyrt.
Helt nyligen meddelades något som åtminstone
för mig var en fullständig
överraskning. En flygare som hade lyckats
rädda sig och sitt plan skulle ställas
till ansvar och straffas därför att
han inte hade hoppat från planet när
detta fick motorstopp. Det meddelades
då att det är förbjudet att försöka rädda
ett plan under sådana förhållanden:
om motorerna stannar skall flygaren
hoppa hur det än ligger till. Om
man får tro referatet — vilket man
väl får göra — så skulle flygaren kla -

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

ra sig undan straff enbart under förutsättning
att det inte ginge att konstatera
att motorerna hade stannat helt.
Bara under sådana förhållanden skulle
han undgå straff för att han räddat
sig själv och planet.

Det kan väl i rimlighetens namn inte
vara vettigt att det skall vara på det
sättet, men det liknar så många andra
missförhållanden på det militära området
att jag tror att skildringen i Svenska
Dagbladet är riktig, hur otrolig den
än kan låta. Jag vet inte hur många
flygare som har mist sina liv och hur
många plan som havererat. Det är i
alla händelser åtskilliga. Nu går det att
finna en förklaring till att så många
plan förstörs: man är ju i färd med
att straffa en flygare som räddat sitt
plan.

Utskottets skrivning är emellertid
som jag antydde på en punkt värd att
lägga märke till. Den är ur vår synpunkt
i viss mån att betrakta som ett
löfte. Utskottet framhåller att det blir
tillfälle att pröva de i motionen framförda
förslagen sedan denna kommitté
har tillsatts. Jag hoppas då att våra
synpunkter verkligen får komma fram,
och jag ber att få rikta försvarsministerns
uppmärksamhet på denna skrivning.
Vidare finns i själva klämmen,
som ju går ut på att riksdagen inte må
bifalla motionen, inskjuten följande bisats:
»såvitt nu är i fråga». Detta kan
naturligtvis tolkas på olika sätt, men
det kan tolkas så att man visserligen
inte är beredd göra något i dag men
att man får återkomma när frågan
slutligen om en tid skall avgöras.

Jag tolkar detta, herr talman, inte
bara som en välvillig skrivning utan
som ett yttrande i positiv riktning. Därför
skall jag nöja mig med vad utskottet
anfört och ställer inget yrkande.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8

Utbildningen av samhällsplanerare

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
183, i anledning av väckta motioner angående
utbildningen av samhällsplanerare.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Statsutskottets utlåtande
nr 183 behandlar en motion rörande
utbildning av planerare. Jag skall inte
närmare uppehålla mig vid behovet av
samhällsplanering. Denna fråga har avhandlats
många gånger, senast i går i
samband med två interpellationssvar
som socialministern lämnade i denna
kammare. Jag tänkte emellertid trots
utskottets — även om motionen blivit
avstyrkt — välvilliga skrivning säga
några ord om behovet av utbildning
av samhällsplanerare.

Vi fick genom 1948 års byggnadslagstiftning
två nya institut för samhällsplanering,
nämligen regionplan och generalplan.
Vad vi däremot inte då fick
var de samhällsplanerare som skulle
ta nämnda institut i sin tjänst. Det finns
inga barn som inte vill leka med de
leksaker de får, och något liknande
kan sägas i detta sammanhang. Man
kan fråga sig hur vår samhällsplanering
har skötts under de 13 år som har
gått sedan 1948 års byggnadslagstiftning
kom till. Vi håller faktiskt på att
förlora en hel del värden som kanske
kommer att visa sig vara omistliga. Jag
vill t. ex. peka på dels vad som sades
i går om hyreslägenheter kontra småhus
och dels på de synpunkter som
ofta förs fram i debatterna om den
ökade fritidsbebyggelsen och hur vi där
skall kunna rädda värden som behöver
bevaras från allmän synpunkt.

Det är också fråga om planering i
dagens läge. Vi har t. ex. normer för
hur många parkeringsplatser vi skall
ha vid byggandet av hyreshus. Däremot

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35

saknar vi i vårt byggande totalt normer
för storleken av arealerna för lekplatser
för barn och ungdom.

Det är faktiskt inte bara jag, som är
kritiskt inställd mot hur samhällsplaneringen
har gestaltat sig under den period
vi nu har bakom oss. Jag kan förresten
erkänna, att det har varit en
mycket hektisk period. Vi har varit
tvungna att försöka bygga i fatt eftersläpningen.
Vi har haft många problem
att brottas med, och samhällsplaneringen
har tyvärr därvid ofta kommit i
andra hand.

Det är, som jag förut sade, inte bara
jag, som har dessa kritiska synpunkter.
Det hölls för någon tid sedan en kongress
för sakkunniga på samhällsplaneringens
område — och till dessa räknar
jag också kommunalmännen. Kongressen
hade som motto: »Fyller generalplanen
sin uppgift?» Vid kongressen
kom man fram till ett ganska samstämmigt
resultat. Det var ett nej till den
uppställda frågan. Vi kan säga att vi har
försummat en hel del på detta område.
På 1920-talet försummade vi självklart
att försöka sätta oss in i vad bilarnas
ökade antal skulle komma att betyda
för samhällsplaneringen. Det var kanske
inte så lätt att på 1920-talet sia om
den utvecklingen. Men jag tycker inte
att vi nu skall försumma att göra klart
för oss, att vi om tio år har dubbelt så
många bilar som vi nu har och vad det
kommer att betyda för samhällsplaneringen.
Det blir kanske också nästa generations
uppgift att planera nya egnahemsområden
och lista ut hur man lättast
skall bli av med de skyskrapor och
hyreshus ute i våra mindre samhällen,
vilka inte längre fyller sin uppgift i ett
samhälle med stigande standard. I detta
sammanhang är det självklart, att vi behöver
satsa mer pengar på detta område
och få mera forskning och fler
forskare.

Nu förhåller det sig väl så, att under
den period vi liar bakom oss har Sveri -

Utbildningen av samhällsplanerare

ges kommuner i stor utsträckning fått
tillhandahålla lärpengar för samhällsplanerarna.
Här tycker jag det är rimligt
och vettigt att kräva en omfördelning
av kostnaderna mellan stat och
kommun, en omfördelning som det i
andra sammanhang har talats mycket
om. Sveriges kommuner har inte i längden
möjlighet och anledning att satsa
dylika lärpengar på samhällsplaneringen.
Vi behöver den utbildning för samhällsplanerare,
som vi så länge har bett
om. Det är också självklart, att det inte
enbart är experter utan också kommunernas
förtroendemän, som i detta fall
måste ha ett avgörande inflytande. Planerna
är ju inte heller avsedda att bli
färdiga; de måste föras å jour och det
måste ske på det kommunala planet.

Hur skall man då ordna en utbildning
för samhällsplanerare? Om det är
jag inte här beredd att säga vare sig det
ena eller det andra. Vad vi yrkat på i
motionen är en snabb och effektiv utredning
av frågan. Man kan gå olika
vägar. Den väg som jag kanske själv
mest tror på är den som leder till en fri
ämneskombination vid de tekniska högskolorna
och som gör det möjligt att där
liksom vid våra universitet mera fritt
välja mellan de ämnen, som var och en
anser sig lämpligen böra kombinera. Då
kan man få fram en ämneskombination,
som passar för en samhällsplanerare.

Det har många gånger sagts, att planeringsverksamheten
är ett team work,
där olika fackmän samarbetar. Men man
kommer nog aldrig ifrån att det måste
finnas en specialist ibland dessa specialister
med vad man brukar kalla generalistutbildning,
som sammanhåller
det hela och håller i trådarna.

Under alla förhållanden måste vi här
ta itu med att få ett slut på de utredningar
som pågår för att få fram resultat
av kommittéarbetena. För närvarande
iir det så, att kommittén för nya utbildningsvägar
vid de filosofiska fakulteterna,
förkortat KNUFF, har detta till

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

sin uppgift. Min uppgift skulle då vara
att ge denna kommitté en knuff för att
försöka få frågan löst inom rimlig tid.
Men det kanske inte heller är så enkelt,
ty liksom beträffande många andra frågor,
som är litet sega och svåra att få
grepp på, har också denna fråga hamnat
i ett flertal kommittéer. Vi har bl. a.
1951 års byggnadsutredning, som fortfarande
grubblar på hur regionplaneringen
lämpligen skall utformas. Vi har
också andra kommittéer med uppdrag
av liknande art.

Om nu utskottsbehandlingen, som jag
tidigare sade, har varit välvillig — utskottet
poängterar behovet av denna
ökade utbildning för samhällsplanerare
och önskvärdheten av att man kommer
fram till ett slut på utredningsfrågorna
samt att det här behövs en samordning
— så vill jag bara understryka,
herr talman, att det här verkligen behövs
en samordning för att snabbt komma
fram till ett slut på de utredningar
som på olika håll pågår för att uppnå
en bättre ordning beträffande utbildningen
för samhällsplanerare.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande
än utskottets.

I detta anförande instämde fröken
Elmén (fp).

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 184, i anledning av väckta motioner
om inrättande av ett internationellt
engelskspråkigt universitet för
samhällsvetenskapliga studier, och
nr 185, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för att fylla behovet av
gymnastiksalar vid skolorna.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 10

Hälsovård och öppen sjukvård i landstingsområdena
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
186, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående hälsovård och öppen
sjukvård i landstingsområdena m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag kanske redan från
början bör framhålla, att jag i detta fall
inte har något särskilt yrkande utan i
princip är helt överens med vad som
föreslås både i propositionen och av
utskottet.

Det är en punkt där man i propositionen
tagit avstånd från det förslag
som bär framlagts av den beredning
som gjort förarbetena till propositionen
— jag tänker här på organisationen på
länsplanet. Beredningen hade föreslagit
att det skulle vara en läkare samt en
biträdande länsläkare, en länshälsovårdskonsulent
och en länssköterska —
jag skulle snarare vilja kalla henne länssjuksköterska
— som tillsammans genom
sin expertis, utbildning och erfarenhet
från de olika områdena skulle
arbeta på den förebyggande hälsovården
och svara för hälsovårdstillsynen
i länet.

Nu har propositionen, som också blivit
utskottets förslag, upptagit länsläkare,
biträdande länsläkare och länshälsovårdskonsulent.
Men propositionen
och även utskottet har frångått beredningens
förslag om länssjuksköterska.
Utskottet framhåller, att flera remissinstanser
på grund av sjuksköterskebristen
inte ansett sig kunna förorda
att man upptar länssjukskötersketjänsten
i denna organisation. Vidare säger
man att de uppgifter som har ålagts
henne i detta sammanhang förefaller
vara ganska vagt utformade. Enligt min
uppfattning bör på lång sikt en del av
sjukvården kunna minskas genom den

Onsdagen den 13 december 1961 fm. Nr 35

Hälsovård och öppen sjukvård i landstingsområdena m. m.

betydelsefulla förebyggande hälsovård
som skulle komma i fråga. Det skulle
också åtminstone framdeles kunna tänkas
minska belastningen på själva vårdområdet.
Jag anser därför att alla experter
är behövliga i det arbete som
skall förekomma på länsplanet.

När man framhåller sjuksköterskebristen
som en motivering för sitt avståndstagande
i detta sammanhang, tycker
jag att det på något sätt är ett slag
i luften.

Här gäller det så få sjuksköterskor.
Jag vill också ifrågasätta om det inte
kan vara en fördel för sjuksköterskorna
att det finns olika möjligheter att söka
sig fram till bättre avlönade tjänster.
Detta måste verka stimulerande över
hela fältet när det gäller rekryteringen,
att få sökande till tjänster och få anställda
att behålla sina platser. För övrigt
menar jag att en länssjuksköterska
kan avlasta länsläkaren eller den läkare
som skall stå i spetsen för denna
organisation med en hel del arbeten. Nu
kommer det arbete som gäller skolhälsovård
och åldringssjukvård etc., som
man har pekat på i betänkandet, att läggas
på läkaren. Han blir på det sättet
tyngd av flera arbetsuppgifter än vad
som är nödvändigt.

Jag har som jag förut sade inte något
särskilt yrkande. Jag skulle emellertid
vilja framhålla det betydelsefulla i vad
som föreslagits av beredningen, nämligen
att man i vissa län skulle ha experiment
och försöksverksamhet på detta
område och använda sig av en sjuksköterska
i organisationen och se vilken
effektivitet som därmed kan uppnås.
Det är ju för att få till stånd ett effektivare
arbete på detta område som man
går över till denna organisation.

Utskottet har helt bortsett ifrån detta
problem och framhåller att man får företa
vidare utredning i denna fråga.
Jag vill emellertid understryka vad beredningen
har framhållit, nämligen att
man under tiden för utredningsarbetet
bör söka sig fram via en försöksverk -

samhet på detta område för att därigenom
se vilken effekt den kan medföra.

Herr talman! Jag har som sagt inget
yrkande.

Herr GOMÉR (ep):

Herr talman! Riksdagens beslut angående
landstingens övertagande i princip
av den öppna sjukvården och ändringarna
i fråga om huvudmannaskapet
för tjänsteläkarorganisationen får anses
vara av konfirmerande art i betydande
utsträckning. Det föreligger här
förhandlingsöverenskommelser mellan
de berörda parterna. Några väsentliga
eller genomgripande ändringar kan inte
genomföras, om man vill undvika att
riva upp dessa överenskommelser.

Allmänt sett får anses riktigt att både
den öppna och den slutna sjukvården
inordnas under samma huvudmannaskap
eller samma »tak». Det måste vara
lättare att undvika gränstvister och
gränsdragningsproblem om huvudmannaskapet
är detsamma för båda vårdformerna.
Ett ännu starkare skäl är givetvis
att tendenserna pekar på en alltmera
flytande gräns mellan öppen och
sluten vård, främst genom att den öppna
vården tydligen vinner allt större
tilltro. Om det under ett sådant utvecklingsskede
finns risker för dualism mellan
de båda vårdformerna, kan dessa
risker lättare undvikas under ett huvudmannaskap
än vid en uppdelning på
två.

Om man ser det framlagda förslaget
ur statens synpunkt, tror jag inte att
det finns några väsentliga invändningar
att göra. Jag tror också att reformen
kommer att gagna sjukvården. Om sedan
överenskommelsen för landstingens
vidkommande kommer att hålla
vad den lovar, kan väl endast framtiden
utvisa, och frågan får, som nyss
sades, tas upp till förnyad prövning,
när större erfarenhet har vunnits.

För min del står jag som undertecknare
av en motion i detta ärende, och
det kan väl vara värt en liten kommen -

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Hälsovård och öppen sjukvård i landstingsområdena m. m.

tar i detta mitt jungfrutal. Vi har bl. a.
velat få till stånd en prövning av frågan,
om det genom särskilda jourläkartjänster
går att få en lösning på läkarproblemen
vid enläkarstationerna. Det
kan inte förnekas, att enläkartjänsterna
ofta är betungande med jourtjänst
dygn efter dygn, långa och krävande
resor och dylikt. Vi har under de senaste
dagarna läst i tidningarna, hur
man har måst stänga en sjukstuga på
grund av att provinsialläkaren har flyttat.
Och det kanske inte är så underligt
att han har gjort detta, om man
betänker att de som innehar dessa
tjänster inte kan få ledighet på samma
sätt som andra tjänsteinnehavare.

Utskottsmajoriteten har pekat på att
tvåläkarstationerna från dessa utgångspunkter
erbjuder vissa fördelar. Detta
är alldeles självklart, och det har också
framhållits i vår motion. Men man
får inte glömma bort, att andra skäl
entydigt talar för ett bibehållande av
många enläkarstationer. Av både propositionen
och utredningen framgår att
vårdfrekvensen och besöksfrekvensen
är mycket starkt beroende av avståndet
till läkare. Har man nära till läkare,
söker man vård på ett tidigt stadium
av en sjukdom eller åkomma.
Möjligheten till att bli återställd ökas
därigenom. Det framgår också att tjänsteläkarorganisationen
spelar den största
rollen i landets mera glest befolkade
delar. Skall detta behov — alltså
tillgång till läkare på ett inte alltför
stort avstånd — kunna tillgodoses, måste
vi ha ett stort antal flerläkarstationer.
Ett radikalt grepp med en kraftig
förskjutning till tvåläkarstationer skulle
enligt vår åsikt omöjliggöra den
trygghet, som det innebär att ha en läkare
inom någorlunda rimligt räckhåll.
Vi vill inte beträda den vägen.

Kvar står då frågan, om man kan
göra någonting för att lösa läkarproblemen
vid enläkarstationerna och om
man vill göra något för att lätta på
dessa läkares arbetsbörda. Därvidlag

har vi funnit, att de särskilda jourläkartjänsterna
bör vara en möjlig väg,
värd att pröva. Avsikten skulle vara
att man genom dessa jourläkare skulle
kunna bereda läkarna vid enläkarstationerna
sammanhängande ledighet
med lämpliga intervaller. Givetvis skulle
en jourorganisation också kunna bli
av värde i andra sammanhang, t. ex.
vid tjänsteläkarnas fortbildning.

Utskottet har avvisat dessa förslag
med hänvisning till den nuvarande läkarbristen,
och beträffande den frågan
kanske kan anföras i stort sett vad
som tidigare anförts beträffande sjuksköterskebristen.
Vi känner väl alla till
läkarbristen, särskilt vi som något
sysslar med dessa frågor på landstingsplanet.
Kvar står dock frågan, hur enläkarstationernas
personalproblem skall
kunna lösas på längre sikt. Kvar står
också den väsentliga frågan om man
nu, under trycket av rådande läkarbrist,
skall gå in för en organisation
som gör det svårt att framgent vidta
sådana åtgärder, som jag här har antytt.
Det kan bli anledning till en eller
annan omprövning, skulle jag tro.

I vår motion har vi också föreslagit,
att man närmare skulle pröva förutsättningarna
i vårt land för den mellanform
mellan öppen och sluten vård,
som i vårt södra grannland går under
namnet ambulatorier. Anledningen härtill
är att det finns många gränsfall
mellan öppen och sluten vård, där en
sådan mellanform ur många synpunkter
skulle vara lämplig. Medicinska skäl
talar inte emot, och åtskilliga organisatoriska
och ekonomiska skäl talar entydigt
för att man eftersträvar sådana
lösningar.

Utskottet anser att detta ligger inom
landstingens fria bedömande, och det
är väl riktigt i vissa avseenden. Men
fullt så enkel är ändå inte saken. Sådana
här spörsmål berörs också av
sjukhus- eller sjukvårdslag liksom av
sjukförsäkringslagen och taxefrågor i
anslutning till denna m. m. Jag har inte

Onsdagen den 13 december 1961 fm. Nr 35

Hälsovård och öppen sjukvård i landstingsområdena m. m.

tillräcklig erfarenhet för att bedöma,
om detta kan anses vara underlag för
en särskild utredning. Jag har hört
och läst artiklar varav framgår, att det
på vissa håll finns intresse för en sådan
utredning. Men så långt vill jag
i alla fall sträcka mig som till att säga
att medicinalstyrelsen har anledning
att uppmärksamma förutsättningarna
för denna vårdform vid den fortsatta
utbyggnaden av sjukvården i vårt land.

Herr talman! Jag har bara velat göra
denna lilla kommentar till motionen.
Jag har givetvis inte något yrkande —
utskottets förslag är ju enhälligt, det
finns endast några blanka reservationer
— men jag förbehåller mig att få
återkomma om så erfordras.

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Om jag i likhet med
den föregående talaren bortser från
de blanka reservationerna är det glädjande
att konstatera att statsutskottet
är enhälligt. Det skulle därför kanske
kunna sägas vara överflödigt att över
huvud taget ta till orda i denna debatt,
men det kanske kan ursäktas mig om
jag ändå gör några reflexioner, därför
att jag har haft med denna fråga att
göra under hela förberedelsestadiet av
förhandlingarna beträffande tjänsteläkartjänsterna
och de olika problemen
i samband därmed.

Jag tror inte att det är någon överdrift
att säga att det är en stor och betydelsefull
reform som riksdagen nu
går att besluta. Alla som har sysslat
med denna fråga något vet, hur nödvändigt
det har varit att söka få till
stånd en upprustning och en effektivisering
av provinsialläkarorganisationen.
Alla känner också till de rekryteringssvårigheter
som har förelegat och
som fortfarande föreligger då det gäller
att stimulera framför allt unga läkare
att välja provinsialläkarbanan. Jag
skall inte utveckla skälen härtill närmare.
Jag skall bara kort erinra om
några av orsakerna. Det är en hård ar -

betsbelastning på provinsialläkarna.
Det är, som redan anförts, svårt att ordna
nödvändiga ledigheter för dem. Vidare
har man alla dessa vakanta distrikt,
där man har dubbelförordnanden.
Dålig utrustning och dåliga lokaler
samt distriktsorternas ofta isolerade
läge kan också nämnas i detta sammanhang.

Alla dessa omständigheter och många
andra har gjort det alldeles nödvändigt
att försöka komma fram på nya vägar
som leder till en effektivisering inom
detta område. Den utredning som ligger
till grund för det förslag vi i dag
behandlar, den s. k. ÖHS-kommittén,
kom också i sitt betänkande fram till
att föreslå, att landstingen i fortsättningen
skulle bli huvudmän även för
denna del av hälso- och sjukvården.
Vägen till en överenskommelse mellan
berörda parter har varit både lång och
svår. Men jag tror att det resultat som
nåddes, för övrigt i mitten av detta år,
kommer att vara till nytta för bägge
parter, alltså både för den vårdbehövande
allmänheten och för läkarna.

Att landstingen efter den 1 juli 1963
bedriver öppen sjukvård även utanför
sjukhusen bör på längre sikt kunna avlasta
även sjukhusens öppna mottagningar.
Om så blir förhållandet, gör
man en dubbel vinst genom att sjukhusens
läkare får en mindre arbetsbörda
vid sjukhusens öppna mottagningar.
De får då mera tid att ägna sig
åt den slutna sjukvården, som egentligen
är deras huvuduppgift.

Jag skall för att inte mitt anförande
skall bli för långt bara rubricera några
av de fördelar som jag tror att denna
reform kommer att medföra. En
är, såsom påpekats även av herr Gomér,
att man kan bygga ut organisationen
med två- och flerläkartjänster och
därigenom får en mera differentierad
öppen vård. Man kan på en läkarstation,
där man liar två läkare, ha en läkare
inriktad på medicin och den
andre på kirurgi.

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Hälsovård och öppen sjukvård i landstingsområdena m. m.

Man får därigenom något av specialistvård
även ute bland tjänsteläkarna.
Nu har det ju blivit så, att specialister
samlas bara på tätorterna och på de större
orterna samt på sjukhusen. Om man
skulle kunna bygga ut denna reform på
litet längre sikt — jag menar inte att
det går att göra det på en gång — kanske
man kan få en bättre fördelning av
specialisterna även ute i landet över huvud
taget.

Det blir också alldeles säkert möjligt
att få till stånd en bättre distriktsindelning,
därför att man kommit överens
om att städer med under 15 000 invånare
skall ingå i provinsialläkardistrikten.
Även andra fördelar är förenade
med den föreslagna reformen. I fråga
om taxan är den överenskommelsen
träffad, att alla tjänsteläkare över hela
landet nu blir taxebundna, vilket är en
klar vinning för den vårdsökande allmänheten.

För närvarande är provinsialläkarna
skyldiga att tillämpa provinsialläkartaxan
endast för patienter som tillhör
det egna distriktet, men om det kommer
en patient från ett annat provinsialläkardistrikt,
är de inte bundna vid
denna taxa utan kan ta vilken ersättning
som helst. Låt mig säga att jag
själv behöver ta prov på mina blodvärden
varje vecka under en period då jag
befinner mig på olika ställen i landet.
Till tjänsteläkaren på min hemort får
jag kanske betala 15 kronor för denna
undersökning, men när jag kommer till
Stockholm eller någon annan plats kan
jag få betala mycket mera, eftersom jag
då befinner mig utom mitt eget provinsialläkardistrikt.
Efter genomförandet
av den här föreslagna reformen blir
tjänsteläkarna över hela landet skyldiga
att tillämpa samma taxa, d. v. s. sjukkassans
taxa, och denna enhetlighet
kommer utan tvivel att vara till fördel
för den vårdsökande allmänheten.

Vidare är det givetvis en fördel för
tjänsteläkarna själva att de får en bättre
taxa som är jämställd med sjukhus -

läkarnas taxa samt att det skall organiseras
läkarstationer, vilket enligt min
mening kommer att göra det lättare att
lösa jourfrågan. Den föregående talaren
har varit inne på den saken, och eftersom
det också föreligger en motion
beträffande s. k. rörliga jourtjänster vill
jag säga några ord om detta.

Jag tror att det skulle möta stora svårigheter
att ordna en jourtjänstgöring
genom särskilt anställda jourläkare. När
man tidigare har försökt genomföra en
liknande anordning med exempelvis
ambulerande sjuksköterskor inom vissa
områden, har det visat sig att dessa
tjänster inte lockat några sökande. Särskilt
med nuvarande läkarbrist är det
knappast möjligt att få läkare att åtaga
sig att ambulera över ett helt län. Vederbörande
skulle ju inte få någon fast
arbetsplats utan ständigt behöva bo i
kappsäck. Tanken att man skulle kunna
spara ihop ledighet och vara fri från
tjänsten någon vecka i taget anser jag
inte realistisk.

Jourfrågan har under förhandlingarna
diskuterats mycket ingående, och jag
tror att när verksamheten bara har kommit
i gång skall det visa sig lättare än
man föreställer sig i motionen att ordna
jourtjänstgöringen på ett bättre sätt än
hittills. Nu är den egentligen inte ordnad
alls, eftersom läkarna inbördes inte
har kunnat träffa någon överenskommelse.
Det är inte bara meningen att
provinsialläkarna skall deltaga i jourverksamheten,
utan det bör åtminstone
på vissa platser finnas intresse för att
söka träffa en överenskommelse även
med privatpraktiker om att de skall gå
in i en jourkedja. För närvarande är
det ingen som håller samman det hela,
och därför är förhållandena så otillfredsställande
som i dag faktiskt är fallet.
Men saken kan nog ordnas på ett
enklare sätt än genom att bifalla motion
nr 718 om rörliga jourtjänster. Jag
tror inte att denna utväg är framkomlig,
och frågan är inte heller värd en utredning.

Onsdagen den 13 december 1961 fm. Nr 35

Hälsovård och öppen sjukvård i landstingsområdena m. m.

Jag skall inte yttra mig om det andra
förslaget i motionen, om s. k. ambulatorier,
ty jag är inte närmare insatt i
den saken. Men detta förslag skulle ju
kräva ytterligare läkare. Vår mening
var att försöka åstadkomma en förbättring
av jourförhållandena inom ramen
av nuvarande läkartillgång. Vill man
vänta med att lösa frågan tills det blir
riklig tillgång på läkare, får man kanske
fundera på arrangemang med ambulatorier
och andra sådana tillfälliga saker,
som knappast kan betraktas som någon
realistisk utväg i dagens läge.

Samma sak skulle jag vilja säga till
fröken Elmén beträffande länssköterskorna.
Vi är väl alla överens om att sjuksköterskebristen
i dag är mycket stor,
och då kan det redan vara en ganska
bekymmersam uppgift att skaffa 25 sjuksköterskor
på länsplanet.

Herr talman! Jag har bara velat göra
dessa reflexioner i anledning av statsutskottets
utlåtande. Såsom jag sade i början
av mitt anförande finns det all anledning
att vara glad över den lösning
av den öppna sjukvårdens problem som
vi nu står inför. Den innebär ändå början
till en organisation som säkerligen
skall visa sig fungera på ett för hälsooch
sjukvården bättre sätt.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Som herr Kärrlander
nämnde i början av sitt anförande har
här inte gjorts något annat yrkande än
om bifall till utskottets förslag, och
därför finns det kanske inte någon direkt
anledning för mig att ta till orda.
Vissa synpunkter har dock framförts av
en del talare här som tarvar en belysning.

Vad gäller denna reforms betydelse
vill jag helt instämma i vad herr Kärrlander
yttrade. Jag tror att den föreslagna
organisationen innebär en rationell
ordning inom den sjukvårdande verksamheten.
Det framstår som väsentligt
att den öppna sjukvården så långt som
möjligt samordnas med sjukhusvården.

Jag vill ge en eloge till inrikesministern
för att han har drivit denna fråga så
pass starkt vid givetvis inte så lätta förhandlingar,
som enligt min mening har
skötts på ett skickligt sätt och fått en
lycklig utgång.

Jag vill stanna vid några synpunkter
som ett par talare har framfört i början
av denna överläggning. Herr Gomér berörde
frågan om två- eller flerläkarstationerna.
Naturligtvis kan här göras vissa
påpekanden om att man inte skall gå
alltför radikalt fram. Som det också
framhållits i departementschefens förslag
bör övergången till två- och flerläkarstationer
ske i den mån geografiska
och andra förhållanden gör en sådan lösning
lämplig. Något strikt system är alltså
inte uppdraget. Vi vet också att huvudmännen,
d. v. s. landstingen, kommer
in i bilden när det gäller frågan hur det
hela skall organiseras inom olika län.

Jag kan fatta mig mycket kort eftersom
jag i det väsentliga kan instämma
med herr Kärrlander, men jag vill ändå
framhålla att motionärerna inte har sett
helt realistiskt på jourfrågan. Man kan
nog inte tänka sig att lösa problemet på
det sätt som de har föreslagit. Tvärtom
får man väl hoppas att denna nya organisation
skall ge större möjlighet att
skapa en bättre jourtjänstgöring.

Herr Gomér Iade särskild vikt vid en
synpunkt. Han frågade sig, om det kan
vara riktigt att man nu, när man har så
pass stor läkarbrist, skall genomföra en
så stor organisation, som givetvis måste
kräva flera läkare i arbete. Vi kan
emellertid med fullt fog räkna med att
den ökade utbildningen inom de närmaste
åren kommer att ge oss flera läkare.
Jag vågar också påstå att den nya
organisationen skall göra provinsialläkartjänsterna
mera attraktiva. Det har
även nämnts under hand att det efter
denna överenskommelse redan har visat
sig en tendens i denna riktning.

Jag skall inte vidare stanna vid denna
motion utan övergår till den andra, som
gäller länssjuksköterskorna. Jag erkän -

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Anordnande av hälsoundersökningar, m.

ner villigt att jag tog rätt starkt intryck
av utredningen på denna punkt. Där
fanns dock som medlemmar tvenne sjuksköterskor
som hade erfarenhet på detta
område. Därför hade jag en viss sympati
för att man skulle inrätta dylika
tjänster. Jag tycker dock att departementschefen
här har förfarit på ett försiktigt
sätt. Det är en rätt stor organisation
som vi i dag tar ställning till, och
man skall väl inte göra den för stor.

Eftersom det i detta fall vid remissförfarandet
har redovisats många, ganska
olika meningar, tror jag att det är
lyckligt om man något vilar på hanen.
Jag vill betona att sjuksköterskebristen
inte har varit det väsentliga för mig.
Såväl i propositionen som från utskottets
sida har det emellertid anförts att
man i avbidan på närmare utredning om
vilka insatser en befattningshavare av
nämnt slag skulle kunna göra inom länsläkarinstitutionen
vill ha en undersökning
och vidare bearbetning. Jag anser
det klokt att göra på det sättet.

Jag tror att det var förste provinsialläkaren
i Jönköpings län som föreslog
att man kunde tänka sig en försöksverksamhet,
varvid en länssjuksköterska inom
något område försöksvis anställdes.
Jag är inte främmande för en sådan anordning,
som förefaller också möjlig att
åstadkomma medan utredningen pågår.

Som jag nämnde, herr talman, har herr
Kärrlander i så stor utsträckning framfört
synpunkter som jag helt delar att
jag finner det onödigt att ge en ytterligare
orientering i denna sak. Det skulle
bara bli en upprepning. Jag vill med
detta yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 11

Anordnande av hälsoundersökningar,
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
187, i anledning av väckt motion om

anordnande av hälsoundersökningar,
m. m.

I en inom andra kammaren av herr
Holmberg m. fl. väckt motion (II: 12)
hade hemställts, att riksdagen måtte dels
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om förslag till anordnande
av hälsoundersökningar inom ett antal
försöksdistrikt och grupper i olika delar
av landet, dels ock uttala sig för att
den ifrågasatta förändringen av huvudmannaskapet
för mentalsjukvården och
den öppna sjukvården underlättades genom
att staten påtoge sig kostnaden
för denna vård i minst samma utsträckning
som hittills.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 12 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Den omständigheten att
frågan om hälsokontrollen finns med på
tre olika punkter bland dagens ärenden
visar att den förebyggande hälsovården
nu äntligen börjar får den plats
som den bör ha i debatten om våra sjukvårdsproblem.
Det är också riktigt såsom
sagts under debatten om det näst
föregående ärendet att även den förebyggande
hälsovården kommer att befrämjas
av sjukvårdsväsendets allmänna
expansion, som det lyckligtvis nu är
tal om. Jag vill också ytterligare understryka
betydelsen av de sjukdomsförebyggande
åtgärder som funnits länge och
som utskottet nu räknar upp. Det är precis
den uppräkning som vi själva anfört
som exempel på hur det bör gå till. Men
hittillsvarande hälsokontroll är i huvudsak
inrättad för barn, ungdom och mödrar
— alltså mycket betydelsefulla kategorier
när det gäller att förbättra folkhälsan.
Men vi måste komma fram till
en vuxenvård med samma effektivitet.
Hur framgångsrikt man kan komma åt
de stora sjukdomsgrupperna har vi i

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35

Anordnande av hälsoundersökningar, m. m.

vårt land exempel på genom tbc-bekämpningen.

Vad beträffar den del av vår motion
som behandlas nu har utskottet uppenbarligen
gjort en märklig felläsning. I
varje fall finns det i utskottets eget yttrande
inte ett ord om att motionärerna
pläderar för en s. k. riktad hälsokontroll,
alltså en försöksverksamhet för
olika grupper och områden med syfte
att vi skall få erfarenhet om metoderna
för en framtida allmän hälsokontroll
när våra resurser blir sådana att det
blir möjligt att genomföra en sådan allmän
kontroll.

Utskottet slår därför in öppna dörrar
med sin förklaring att vi för närvarande
inte har resurser för en allmän hälsokontroll.
Vi har inte föreslagit något sådant.
Det är av samma skäl ett missbruk
av inrikesministerns auktoritet när
utskottet åberopar vad han sagt om
förutsättningar just nu för en allmän
hälsokontroll som ett argument mot förslaget
i vår motion.

Det blir inte bättre av att utskottet
också försöker skjuta medicinalstyrelsen
framför sig. Det är bekant att medicinalstyrelsen
redan för ett tiotal år sedan
begärde pengar för en försöksverksamhet
av den typ som vi nu föreslagit. I
och för sig borde den framställningen
ha varit anledning för statsmakterna
att vidtaga ingripanden av sådana slag
att det nu hade funnits läkare och andra
resurser för att genomföra även en allmän
hälsokontroll. Men det skedde inte.
Tills vidare måste därför ämbetsverket
nöja sig med att driva på i fråga om
försöksverksamheten. Detta har däremot
skett med all kraft och på den punkten
upprepar medicinalstyrelsen även
nu att vi redan har de resurser som behövs.
I läkarprognosutredningen där
medicinalstyrelsens chef var ordförande
förklarades att »redan nu torde våra
resurser berättiga till intensifiering av
åtgärder mot de stora folksjukdomarna
såsom cancer, hjärt- och kärlsjukdomar,
vissa ämnesomsättningssjukdomar, dia -

betes, fetma, gallsten och reumatiska
sjukdomar».

I ett yttrande med anledning av vår
motion skriver medicinalstyrelsen att
»den för närvarande föreliggande läkarbristen
bör icke längre utgöra något
hinder för igångsättande av en begränsad
försöksverksamhet beträffande allmän
hälsokontroll. Genomförandet av
allmänundersökning av klientelet vid en
sådan försöksverksamhet erfordrar
nämligen endast ett mycket begränsat
antal läkare.»

Detta är som bekant också erfarenheten
från de stickprovsundersökningar
som företagits i Stockholm och Sundbyberg.
Man behöver bara ett litet antal
läkare för en relativt omfattande sådan
försöksverksamhet.

I ett yttrande av Sveriges läkarförbund
framhålles vikten av en vidgad
medicinsk verksamhet av förebyggande
karaktär, och därefter förklarar läkarförbundet:
»Det är emellertid ytterst
väsentligt att en riktig och lönsam metodik
användes vid genomförande av
hälsoundersökningar ... Det är ännu
så länge icke möjligt att med tillräcklig
säkerhet uttala sig om vilken teknik som
bör användas för det förebyggande arbetet.
Fortsatta undersökningar bör
därför uppmuntras för närmare studium
av hälsoundersökningarnas rationella
uppläggning. Läkarförbundet får med
anledning härav tillstyrka motionens
syfte ...»

Även Svensk sjuksköterskeförening
rekommenderar »s. k. riktade hälsoundersökningar,
vilka vållar mindre metodologiska
svårigheter och icke kräver
större uppbåd av medicinpersonal».

Här har tre av de främsta medicinska
institutionerna yttrat sig till förmån för
den anordning vi föreslagit, men statsutskottet
talar över huvud taget inte om
den saken utan om en helt annan sak,
nämligen införandet av en allmän hälsokontroll.
Vi har dock själva i motionen
framhållit att det för närvarande
inte finns resurser för en sådan, varför

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Anordnande av hälsoundersökningar, m.

vi har föreslagit denna försöksverksamhet.

Nu skall ingen tro att vi känner oss
slagna och tänker resignera därför att
vi fått statsutskottet — till och med ett
enhälligt statsutskott — emot oss. Såsom
jag visat med hänvisning till den
citerade sakkunskapen står utskottet på
en ohållbar grund.

Faktum är också att det trots utskottet
rör sig. I linje med den inställning som
medicinalstyrelsen alltid intagit planerar
den nu hälsokontroll beträffande ett
klientel som vi också i motionen velat
ge förtursrätt, nämligen förebyggande
åtgärder i fråga om cancer hos kvinnor.
Andra sporadiska åtgärder förekommer
på ytterligare en del orter.

Jag vill också passa tillfället att ge
socialministern en honnör för att han
har en bättre inställning än vederbörande
utskott beträffande en annan del av
vår motion, som också är av vikt för
den förebyggande hälsovården. Det gäller
tandvården. Vår motion upptog
många sjuk- och hälsovårdsproblem till
behandling. Men vi ställde yrkanden endast
i tre avseenden. Det var för det
första försöksverksamheten i fråga om
hälsokontrollen, för det andra åtgärder
för att tillgodose landstingens intressen
när dessa skall bli huvudmän för tjänsteläkarna
och mentalsjukvården, samt
för det tredje förslag om åtgärder för
att få tandvården inordnad i sjukförsäkringen.

Den sistnämnda delen bröts ut och
behandlades redan på vårriksdagen inför
ett negativt utskott och en lika negativ
riksdag.

Men opinionen kom i gång. Tandvården
är inte bara en ytterligt viktig hälsovårdsfråga.
Den är också dyr för den
enskilde, genomsnittligt dubbelt så dyr
som all annan sjukvård om medicinkostnaden
frånräknas. Redan för tre år sedan
antog Norrbottens landsting enhälligt
ett kommunistiskt förslag därom
och begärde Landstingsförbundets medverkan
för att få tandvården inordnad

i sjukförsäkringen. Sedan dess har Kristianstads
landsting gjort detsamma. Centerpartiets
riksstämma intog också en
helt annan hållning än partivännerna i
riksdagen, och socialdemokratiska tidningar
har varit ytterst kritiska mot sitt
partis nejsägare i riksdagen.

För några dagar sedan meddelades att
socialministern skall tillsätta en utredning
som skall syssla med frågan om
tandvårdens inordnande i sjukförsäkringen.
Socialministern har som bekant
inte heller begärt någon lojalitet av negativ
innebörd av sina partivänner.
Tvärtom gav han oss motionärer ett
ett mycket bra stöd genom sin förklaring
häromåret att det just nu är »synnerligen
lämpligt» att företaga en komplettering
av socialförsäkringen på de
områden där det fortfarande råder stora
brister. Även ett utskott tolkade detta
uttalande så att det avsåg även tandvården.

Sedan vi väckte vår motion har också
frågan om de ekonomiska betingelserna
för landstingets övertagande av
provinsialläkeriet och mentalsjukvården
avancerat så långt att det inte längre
är aktuellt att yrka bifall till den delen
av motionen. Trots allt det glädjande
som skett i fråga om den förebyggande
hälsovården — inklusive utredningen
om tandvården — är det däremot fortfarande
ett vitalt intresse att statsmakterna
därvidlag ingriper ytterligare på
det område som den medicinska sakkunskapen
förordat i yttrandena till
vår motion. Jag hemställer därför om
bifall till första delen av yrkandet i
motionen nr 12, alltså det stycke som
börjar med »att riksdagen ...» och slutar
med »i olika delar av landet».

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Jag skall inte bli mångordig,
men jag tror att motionären herr
Holmberg har uppfattat utskottets utlåtande
på ett sätt som vi inte har avsett
med vår skrivning. Utlåtandet innebär
inte alls —- åtminstone har jag

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35

Anordnande av hälsoundersökningar, m. m.

inte fattat det så — en direkt polemik
mot motionen. I motionen föreslogs
ju »att riksdagen dels måtte besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om förslag till anordnande av hälsoundersökningar
inom ett antal försöksdistrikt
och grupper i olika delar av
landet, dels ock uttala sig för att den
ifrågasatta förändringen av huvudmannaskapet
för mentalsjukvården och den
öppna sjukvården underlättas genom att
staten påtar sig kostnaden för denna
vård i minst samma utsträckning som
hittills».

Jag tycker att motionären kan inhösta
en del av vad som redan skett. Vi har
nyss fattat ett beslut, som kommer att
verka befrämjande på den öppna sjukvården.
När det gäller mentalsjukvården
är arbetet redan i gång och vi kan där
vänta ett förslag. I fråga om hälsoundersökningar
kan man givetvis som motionären
säga, att utskottet inte beaktat
den del av motoinen, som motionären
här pekar på. Motionärerna har begärt
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
skall hemställa om förslag i dessa frågor.
Utskottet har dock framhållit, att
dessa frågor redan är föremål för uppmärksamhet
av medicinalstyrelsen och
Kungl. Maj:t, och under sådana förhållanden
har vi inte ansett att det finns
anledning att nu vidta någon åtgärd

1 frågan.

Utskottets hela skrivning tyder på en
positiv inställning till dessa frågor. När
vi avstyrkt motionens hemställan, har
vi bara velat följa praxis.

Jag ber med dessa ord att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Det är självklart att den
opinion som hjälpt vårt parti att driva
fram frågorna på det sätt jag beskrivit
har anledning att vara belåten med de
resultat som uppnåtts.

Det iir likaledes riktigt, som herr
Staxäng säger, att vi tydligen uppfattar
utlåtandet på olika siitt. Men hur skall

2 — Andra kammarens

man kunna uppfatta det på annat sätt
än jag gjort, när utskottet inte med ett
ord berör det centrala i motionen, nämligen
att det här handlar om en försöksverksamhet
för en framtida allmän
hälsokontroll, utan i stället försöker
göra troligt att vår motion skulle syfta
till att nu genomföra en allmän hälsokontroll? För

att undanröja alla missförstånd
härvidlag vill jag läsa upp ett litet
stycke i vår motion. Vi skriver:

»Förberedelser kan ske genom ytterligare
försöksverksamhet. En ''riktad’
hälsokontroll för vissa grupper
kräver icke så stort antal läkare, men
därigenom skulle man vinna erfarenhet
för planering, fixering av målsättning
etc. för en framtida allmän hälsokontroll.
I andra länder har man länge
haft sådan försöksverksamhet som syftar
till att prova ut ett batteri av olika
enkla undersökningar, laboratorieprov
etc., som skulle göra det möjligt att
fånga in flertalet viktiga folksjukdomar
på ett tidigt stadium.»

När utskottet hänvisar till att denna
fråga är under uppsikt av ledande medicinska
myndigheter, bland annat medicinalstyrelsen,
så förbigår utskottet
helt det faktum att medicinalstyrelsen
i sitt yttrande har tillstyrkt vår motion
och begärt att åtgärder skall vidtagas
från riksdagens sida. Det gör också
läkarförbundet mycket uttryckligt.

Det är ingen tvekan om att utskottet
här kommer med de obotfärdigas förhinder,
och det vore lyckligt om vi ett
kommande år kunde få en mera saklig
utskottsbehandling av dessa frågor.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till det av herr Holmberg
under överläggningen framställda yrkandet
om bifall till första dels-satsen i
motionen II: 12 av herr Holmberg in. fl.;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

protokoll 1961. Nr 35

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

§ 12

Avtal med Örebro läns landsting om
driften av Mellringe sjukhus i Örebro

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
188, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående avtal med Örebro läns
landsting om driften av Mellringe sjukhus
i Örebro jämte i ämnet väckt motion.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Till statsutskottets förevarande
utlåtande har jag fogat en
blank reservation, grundad på en av
fru Sjövall påpassligt väckt motion,
som även jag har skrivit under. Motionen
accentuerar samma sak som framhölls
under nykterhetsvårdsdebatten i
går, nämligen nackdelarna med att ett
och samma vårdområde behandlas av
olika departement. Beträffande denna
fråga vill jag också påpeka att ett utskottsutlåtande
och ett riksdagsbeslut
ibland tydligen inte har något värde,
eftersom man året efter beslutets fattande
kan lägga fram förslag, som går i
rakt motsatt riktning mot det fattade
beslutet.

Här gäller det avtalet mellan staten
och landstinget rörande driften av
Mellringe sjukhus. När vi i fjol tog
ställning till Brotorp, den statliga anstalten
för kvinnliga alkoholister, var
många missbelåtna och ansåg att Brotorp
var ett provisorium som permanentades.
Vi ansåg det vara en nödlösning.
För den sjukvård som behövdes —
och framför allt då psykisk sjukvård —
hänvisade man till det blivande sjukhuset
i Mellringe. Där skulle vård beredas
ifrågavarande patienter. Men om
vi ser på avtalets § 3, så är den utformad
på ett sätt som gör att man kan
vägra patienterna den vård de behöver
och har rätt att få. Det måste betecknas
som något av olycksfall i arbete att
man inte givit akt på vad som beslutades
förra året och vad utskottet då

uttalade. Vidare har man helt kopierat
avtalet rörande driften vid kroppssjukhusen
och inte tänkt på det ställningstagande
som tidigare gjorts beträffande
Brotorp.

Jag har inget yrkande om ändring avnämnda
paragraf, vilket givetvis hade
varit det riktigaste. Jag har också hört
att man från landstingets sida inte har
någon tanke på att vägra dessa patienter
vård. Men den som tolkar paragrafen
■— det kan vara en läkare, en intendent
eller en tjänsteman vilken som
helst -—- kan strikt hålla sig till paragrafens
lydelse och vägra att ta in ifrågavarande
patienter för vård.

På den statliga sidan har man tänkt
att Mellringe sjukhus skulle ta emot
patienter från Brotorp och liknande
anstalter, så att de anstalter som är
belägna inom länet och inom landstingets
område skall få den vård de
behöver. Vad man nu förutsätter är,
att när landstingen vid den större uppgörelse
som skall träffas helt övertar
mentalsjukvården, då avtalet skall formuleras
på annat sätt, så att vi slipper
paragrafer av detta slag som kan vålla
tolkningsbesvär och kanske utestänga
patienter som har rätt att få vård.

Herr talman! Jag har inte något yrkande.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! Jag skall så kortfattat
som möjligt framföra några synpunkter
i anledning av det senaste anförandet.

Ser man strikt formellt på denna fråga,
finns det givetvis fog för den synpunkt
som motionärerna framfört. Jag
tror därför att denna motion varit till
gagn genom att utskottet nu i motiveringen
gjort ett uttalande i denna sak.
Jag skall bara läsa upp vad utskottet
härvidlag sagt:

»Enligt vad utskottet erfarit har avsikten
med den föreslagna bestämmelsen
icke varit att hindra intagning på
sjukhuset i sådana fall som motionärerna
avsett. Föreskriften har närmast

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35

hämtats från vad som enligt sjukhuslagen
gäller inom kroppssjukvården. Enligt
utskottets mening bör motsvarande
praxis kunna tillämpas även i nu förevarande
fall. Brotorpsanstaltens möjlighet
att till sjukhuset hänvisa intagna,
som är i behov av mera tillfällig
vård å mentalsjukhus, bör sålunda i
praktiken icke hindras av den ifrågavarande
avtalsbestämmelsen.»

Jag tror som sagt att det är till gagn
att detta uttalande i anledning av motionen
har gjorts, och jag tror därför
som sagt att motionen har fyllt sin
uppgift.

Jag vill gärna instämma i vad fröken
Elmén sade i slutet av sitt anförande,
att vid kommande överenskommelser
beträffande mentalsjukvården bör denna
sak också beaktas.

Med detta vill jag yrka bifall till utskottets
förslag.

Fru SJÖVALL (s):

Herr talman! Jag tror också att genom
den skrivning som utskottet gjort
har vissa möjligheter öppnats för låt
mig säga rikspatienter, även om de är
intagna på alkoholistanstalter för kvinnor,
att omhändertas på detta nya, av
landstinget drivna mentalsjukhus. Dock
kan det hända att den jämförelse som
görs med kroppssjukvården ändå kan bli
av uteslutande karaktär, d. v. s. att patienterna
inte kan bli intagna. Det råder
även inom kroppssjukvården när det
gäller länstillhörighet ganska stränga
regler.

Vad man tänkte sig på Brotorp var
ju en modern medicinsk behandling av
sådan karaktär, att patienterna skulle
behöva vårdas kortare tid på sjukhus
och att vården inte kunde ges på Brotorp.
Jag tror nog att även med den tolkning
som utskottet har gjort — såvida
man inte ytterligare beaktar problemen
— kan det uppkomma svårigheter för
dessa patienter. Det kommer väl i sinom
tid att gälla för alla riksanstalter
diir vi får en modern utveckling av de

Skattereform m. m.

medicinska resurserna, att de inte faller
under några lagparagrafer. Nu fordras
nämligen betydligt allvarligare sjukdomstillstånd
för att utomlänspatienter
skall bli intagna, att de alltså inte hinner
till hemortens lasarett och därför
måste bli omhändertagna där de vistas.
Men detta avser inte den typ av behandling
det här är fråga om.

I likhet med fröken Elmén hoppas
jag att man vid de kommande förhandlingarna
på detta område grubblar ytterligare
över problematiken.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 13

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 189, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse för städer
och stadsliknande samhällen, där
kronan är väghållare, att inbetala vissa
ersättningar för gatumark, och

nr 190, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändrad organisation
av postbanken.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

Skattereform m. m.

Föredrogos i ett sammanhang
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet,
jämte i ämnet väckta motioner,
och

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om brännoljeskatt, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner; samt

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 72, i anledning av dels Kungl.

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Skattereform m. m.

Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner, såvitt propositionen
och motionerna hänvisats till
lagutskott, samt

nr 73, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 1 § lagen den 26
juli 1947 (nr 529) om allmänna barnbidrag,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Bevillningsutskottets betänkande nr 79

I en den 27 oktober 1961 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 188, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen

dels att antaga bl. a. följande, vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

2) förordning angående ändring i förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt;

3) förordning angående ändring i förordningen
den 1 december 1959 (nr 507)
om allmän varuskatt;

4) förordning angående ändrad lydelse
av 2 § förordningen den 7 april 1961
(nr 372) om bensinskatt;

5) förordning om ändring i uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr
272); samt

6) förordning om ändrad lydelse av
22 § 1 mom. och 68 § taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr 623);

dels, vid antagande av förslaget under
punkt 4, vidtaga därmed sammanhängande
ändringar i förordningen om
brännoljeskatt;

dels ock godkänna de grunder för nya
sjömansskattetabeller som angivits i propositionen
samt bemyndiga Kungl.
Maj :t att i enlighet med dessa grunder
upprätta och fastställa nya sjömansskat -

tetabeller och förordna att dessa från
och med lämplig tidpunkt skulle ersätta
äldre sjömansskattetabeller.

Förslaget om höjning av skatten på
motorbrännolja behandlades av utskottet
i dess betänkande nr 74.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen föreslås en långt gående
reform på beskattningens område.
Betydande lättnader i inkomstskattehänseende
genomföres i alla inkomstlägen
med huvudvikten på de små och medelstora
inkomsttagarna, särskilt barnfamiljerna.
I sammanhang därmed sker
en omfördelning från direkt till indirekt
beskattning. Som helhet innebär
förslaget en sammanlagd skattelättnad
på 300 miljoner kr.

Inkomstskatten m. m.

1. Dyrortsgrupperingen slopas.

2. Ortsavdragen höjes och fastställes
enhetligt till 4 500 kr. för gifta (nu
3 680—4 000 kr.) och 2 250 kr. för ogifta
(nu 1 840—2 000 kr.).

3. Statsskatten sänkes genom nya
skatteskalor:

a) skatten blir proportionell för inkomster
upp till 20 000 kr. för gifta och
10 000 kr. för ogifta (nu 14 000 kr. och
7 000 kr.),

b) tudelningsgränsen vid sambeskattningen
höjes till 24 500 kr. (nu 16 500
kr.),

c) marginalskatten minskas för inkomster
mellan 14 000 och 30 000 kr. för
gifta samt 7 000 och 27 000 kr. för ogifta,

d) marginalskatten blir oförändrad
för högre inkomster.

4. Barnbidragen höjes med 100 kr. till
550 kr. per år (se prop. nr 190).

5. Folkpensionsavgift och avgift för
sjukvårdsförsäkring bortfaller för taxerade
inkomster upp till 2 400 kr. (nu
1 200 kr.).

6. Sjömansskatten sänkes i samma
omfattning som den vanliga inkomstskatten.

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35

7. Deklarationsskyldigheten borttages
för inkomster upp till 2 400 kr. (nu
1 200 kr.).

Omsättningsskatten m. m.

1. Omsättningsskatten (allmänna varuskatten)
höjes från 4 procent till 6
procent.

2. Bensinskatten höjes med 5 öre per
liter och skatten på motorbrännolja med
4 öre per liter.

övriga åtgärder (förslag framlägges senare) 1.

Kommunerna får full kompensation
för det skattebortfall som uppkommer
genom dyrortsgrupperingens slopande
och höjningen av ortsavdragen.

2. Bidraget till skattetyngda kommuner
ökas med ca 30 miljoner kr.

Skattereform m. m.

Skattebortfall m. m.

1. Inkomstskatten sänkes med 1 125
miljoner kr.

2. Barnbidragen höjes med 175 miljoner
kr.

3. Folkpensionärerna får ett indextillägg
om 40 miljoner kr.

4. De indirekta skatterna höjes med
1 040 miljoner kr., varav omsättningsskatten
med 900 miljoner kr.

5. Total skattelättnad alltså (1 125 +
175 + 40 — 1 040 =) 300 miljoner kr.

Ikraftträdande

Reformerna avses i princip träda i
kraft vid 1962 års ingång. Källskattetabeller
och sjömansskattetabeller med
de lägre skatterna beräknas bli tilllämpliga
fr. o. m. mars månad 1962.

Förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen
var i följande delar
så lydande:

Härigenom förordnas, att 48 § 1 mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 skall upphöra att gälla samt att 48 § 2 mom. och 52 § 1 mom. samma lag
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

48 §.

1 mom. Samtliga orter i riket indelas
i ortsgrupper till ett antal
av fem (ortsgrupp I—ortsgrupp V)
eller det lägre antal, som fastställes genom
särskild författning. Indelningen i
ortsgrupper fastställes av Konungen för
en tid av fem år i sänder. Fastställd indelning
kan, då sådant påkallas av särskilda
omständigheter, av Konungen
jämkas.

2 m o m. Skattskyldig fysisk

Skattskyldig, som under beskattningsåret
varit gift och levt tillsammans med
andra maken, åtnjuter kommunalt ortsavdrag
med följande belopp, nämligen
i ortsgrupp I 3 360 kronor, i ortsgrupp
II 3 520 kronor, i ortsgrupp III 3 680
kronor, i ortsgrupp IV 3 840 kronor och
i ortsgrupp V 4 000 kronor.

Gift skattskyldig,---

(Föreslagen lydelse)

nedan sägs.

Skattskyldig, som under beskattningsåret
varit gift och levt tillsammans med
andra maken, åtnjuter kommunalt ortsavdrag
med 4 500 kronor.

stycke sägs.

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Skattereform m. m.

(Nuvarande lydelse)

Annan skattskyldig än i andra eller
tredje stycket sägs (ensamståend
e) äger åtnjuta kommunalt ortsavdrag
med följande belopp, nämligen i
ortsgrupp 1 1 680 kronor, i ortsgrupp
II 1 760 kronor, i ortsgrupp III 1 840
kronor, i ortsgrupp IV 1 920 kronor
och i ortsgrupp V 2 000 kronor.

Har skattskyldig

(Föreslagen lydelse)

Annan skattskyldig än i andra eller
tredje stycket sägs (ensamståend
e) äger åtnjuta kommunalt ortsavdrag
med 2 250 kronor.

tiotal kronor.

Förslaget till förordning angående komstskatt var i nedan intagna delar av
ändring i förordningen om statlig in- följande lydelse:

Härigenom förordnas, att 8 §, 10 § 1 mom. och 11 § 1 mom. förordningen den
26 juli 1947 om statlig inkomstskatt skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

10 §.

1 mom. Statlig inkomstskatt----— angivna grundbelopp.

För skattskyldig,-----utgör grundbeloppet:

när den beskattningsbara inkomsten när den beskattningsbara inkomsten
icke överstiger 8 000 kronor: 10 pro- icke överstiger 12 000 kronor: 10 procent
av den beskattningsbara inkoms- cent av den beskattningsbara inkomsten;
ten;

när den beskattningsbara inkomsten överstiger

(Nuvarande lydelse)

8 000	men	icke	10 000	kr:	800	kr
10 000	»	»	12 000	» :	1 100	»
12 000	»	»	16 000	» :	1 500	»
16 000	»	»	20 000	» :	2 580	•o
20 000	»	»	30 000	» :	3 860	»
30 000	»	»	40 000	» :	7 660	»
40 000	»	»	60 000	» :	11 960
60 000	»	»	100 000	» :	21 560	»
100 000	»	»	150 000	» :	43 160	»
150 000	kr				72 660	»

12 000	men	icke	16 000	kr:	1 200	kr
16 000	»	»	20 000	» :	2 000	»
20 000	f>	»	30 000	» :	3 200
30 000	»	»	40 000	» :	7 000	»
40 000	»	»	60 000	» :	11 300	»
60 000	»	»	100 000	» :	20 900	»
100 000	»	»	150 000	» :	42 500	»
150 000	kr				72 000	»

för	8 000	kr och 15 % av	återstoden
»	10 000	»	» 20 % »	»
»	12 000	»	» 27 % »	fi
»	16 000	»	» 32 % »
»	20 000	»	» 38 % »	»
fi	30 000	»	» 43 % »	•a
»	40 000	fl	» 48 % »	»
»	60 000	fl	» 54 % »	fi
fi	100 000	»	» 59 % »	fi
fi	150 000	»	» 65 % »	»
	(Föreslagen lydelse)
för	12 000	kr och 20 % av	återstoden;
»	16 000	»	» 30 % »	» ;
»	20 000	»	» 38 % »	» ;
»	30 000	»	» 43 % »	» ;
»	40 000	»	» 48 % »	» ;
»	60 000	»	» 54 % »	» ;
»	100 000	»	» 59 % »	» ;
•a	150 000	fl	» 65 % »	»

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35

Skattereform m. m.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

För annan-----utgör grundbeloppet:

när den beskattningsbara inkomsten när den beskattningsbara inkomsten
icke överstiger k 000 kronor: 10 pro- icke överstiger 6 000 kronor: 10 procent
av den beskattningsbara inkoms- cent av den beskattningsbara inkomsten;
ten;

när den beskattningsbara inkomsten överstiger

(Nuvarande lydelse)

4 000

men

icke

6 000

kr:

400

för

4 000

och

% av återstoden

6 000

8 000

» :

700

6 000

% »

8 000

10 000

» :

1 120

8 000

% »

10 000

12 000

» :

1 620

10 000

% »

12 000

16 000

» :

2 200

12 000

% »

16 000

20 000

» :

3 520

16 000

% »

20 000

30 000

» :

5 000

20 000

% »

30 000

40 000

» :

9 100

30 000

% »

40 000

60 000

» :

13 600

40 000

% »

60 000

100 000

» :

23 400

60 000

% *

100 000

150 000

» :

45 000

100 000

% »

150 000

74 500

150 000

% »

(Föreslagen

lydelse)

6 000

men

icke

9 000

kr:

600

för

6 000

och

% av återstoden

9 000

12 000

» :

1 200

9 000

% *

12 000

16 000

» :

1 950

12 000

% »

16 000

20 000

» :

3 150

16 000

% »

20 000

30 000

» :

4 590

20 000

% »

30 000

40 000

» :

8 690

30 000

% »

40 000

60 000

» :

13 190

40 000

% »

60 000

100 000

» :

22 990

60 000

% »

100 000

150 000

» :

44 590

100 000

% »

150 000

74 090

150 000

% »

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen

lydelse)

Ändå

att —

denna inkomstdel.

Med familjestiftelse-----ekonomiska intressen.

Förslaget till förordning angående ändring i förordningen om allmän varuskatt
var i följande delar så lydande:

Härigenom förordnas, att 14 §, 46 § 1 och 2 mom., 49, 50 och 53 §§, 60 § 1 mom.
samt 69 § förordningen den 1 december 1959 om allmän varuskatt skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

49 §.

Vid debitering av slutlig allmän va- Vid debitering av slutlig allmän varuskatt
skall skattskyldig gottskrivas, ruskatt skall skattskyldig gottskrivas,
förutom preliminär allmän varuskatt förutom preliminär allmän varuskatt

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Skattereform m. m.

(Nuvarande lydelse)
som av den skattskyldige inbetalats, sådan
ersättning som i 46 § 1 mom. andra
stycket sägs, ävensom sådan preliminär
allmän varuskatt som jämlikt 41 §
fastställts till betalning.

(Föreslagen lydelse)
som av den skattskyldige inbetalats, sådan
preliminär allmän varuskatt som
jämlikt 41 § fastställts till betalning
ävensom kostnadsersättning enligt vad
nedan sågs.

Kostnadsersättning beräknas i förhållande
till den skattepliktiga omsättning
som den skattskyldige jämlikt 21 § redovisat
för beskattningsåret, i förekommande
fall reducerad på sätt i 18 § 2 eller
3 mom. angives. Kostnadsersättningen
utgör

när den skattepliktiga omsättningen
icke överstiger 25 000 kronor: 4 promille
av den skattepliktiga omsättningen,
dock minst 10 kronor;

när den skattepliktiga omsättningen
överstiger

25 000 kr. och 1,2 %, av återstoden;
170 000 » » 0,2 %0 » *

900 000 » » 0,1 °/M » »

Högsta ersättningsbelopp utgör dock
3 000 kronor. Ersättningsbelopp avrundas
nedåt till helt krontal.

25 000 men icke 170 000 kr.: 100 kr. för
170 000 » » 900 000 » : 274 » »

900 000 kr. ; 420 » »

69 §.

Skatten utgår med fyra procent av be- Skatten utgår med sex procent av beskattningsvärdet.
skattningsvärdet.

Beskattningsvärdet är-----varuskatten inbegripen.

Vid bestämmande-----liknande prestation.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1962. Förordningens bestämmelser
skola äga giltighet redan före ikraftträdandet med avseende å åtgärder, som
erfordras för tillämpningen därefter.

I fråga om ikraftträdandet skall i övrigt iakttagas följande.

1. Med den inskränkning som följer av vad nedan i andra stycket sägs, äger
förordningen, såvitt avser 14 och 69 §§, icke tillämpning i fråga om sådant tillhandahållande
inom riket av vara eller tjänsteprestation, som skett före den 1
december 1961 eller varom före den 2 november 1961 slutits skriftligt avtal, däri
vederlaget blivit till beloppet fastställt. Vad nu sagts om verkan av skriftliga avtal
skall ock gälla i fråga om införsel till riket, därest den, för vars räkning införseln
sker, före den 1 januari 1962 till generaltullstyrelsen skriftligen anmält
sin avsikt att vid införseln åberopa avtalet. Icke heller skall förordningen äga tilllämpning
i fråga om sådant tillhandahållande genom postverkets försorg av periodiska
publikationer, för vilket vederlag influtit till postverket före utgången
av år 1961, ändå att vederlaget först därefter kommer mottagaren till godo.

Därest ett före den 2 november 1961 slutet skriftligt avtal, däri vederlaget blivit
till beloppet fastställt, avser tillhandahållande inom riket av tjänsteprestation,

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35

Skattereform m. m.

som i 11 § förordningen om allmän varuskatt sägs, äger nämnda förordning tilllämpning
å sådan tjänsteprestation från och med den dag — dock ej före utgången
av år 1961 — då avtalet skulle upphöra att gälla, därest avtalet med iakttagande
av gällande uppsägningsvillkor uppsagts den 1 december 1961.

Förslaget till förordning angående 7 april 1961 (nr 372) om bensinskatt
ändrad lydelse av 2 § förordningen den var så lydande:

Härigenom förordnas, att 2 § förordningen den 7 april 1961 om bensinskatt
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 §.

Skatten utgår med trettiotre öre för Skatten utgår med trettioåtta öre för
liter. liter.

Skatten beräknas —---— av volymen.

1. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1962.

2. Den som icke är registrerad enligt 5 § skall erlägga lagerskatt för den myckenhet
bensin och andra jämlikt 1 § skattepliktiga varor han innehar vid denna
förordnings ikraftträdande med fem öre för liter, dock icke om myckenheten
sammanlagt understiger 2 500 liter.

Den som är skyldig erlägga lagerskatt skall senast den 31 mars 1962 till kontrollstyrelsen
avlämna deklaration rörande sitt innehav av skattepliktiga varor som
nu nämnts, varvid tillika skall angivas den plats, där varorna förvarades. Samtidigt
med deklarationens avlämnande skall erläggas enligt deklarationen upplupen
skatt genom insättning å kontrollstyrelsens postgirokonto. I övrigt skall med
avseende på nu nämnd deklaration i tillämpliga delar gälla vad som i förord -

ningen om bensinskatt stadgas rörande

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen nr 188
väckta motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:697
av herr Stefanson m. fl. och II: 848 av
herr Carlsson i Stockholm m. fl., vari
bl. a. hemställts, att riksdagen i samband
med behandlingen av propositionen
nr 188 måtte avslå det däri framlagda
förslaget om höjning av bensinskatten; 2)

de likalydande motionerna I: 711
av herr Nils-Eric Gustafsson samt II: 855
av herrar Nilsson i Tvärålund och Larsson
i Norderön, vari hemställts, »att
riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 188 måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam prövning
och förslag rörande differentie2*—Andra
kammarens protokoll 19(11.

deklaration i allmänhet.

ring av bensinskatten antingen vid det
direkta skatteuttaget vid försäljningen
eller genom restitutionsförfarande, så
att priset på bensin kan hållas enhetligt
i hela landet, i enlighet med vad
som anförts i motionerna»;

3) de likalydande motionerna I: 712
av herr Spetz och 11:856 av herr Johansson
i öckerö m. fl., vari hemställts,
»att riksdagen i samband med behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition nr
188 måtte besluta att i 10 § varuskatteförordningen
införes ett tillägg av innehåll
att fiskeredskap skall undantagas
från allmän varuskatt»;

4) de likalydande motionerna I: 716
av herrar Öhman och Helmer Persson
samt II: 861 av herr Hagberg m. fl., vari
hemställts, »att riksdagen, med bifall i

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Skattereform m. m.

övrigt till vad som föreslås i Kungl.
Majrts proposition nr 188, avslår den
föreslagna höjningen av den allmänna
omsättningsskatten»;

5) de likalydande motionerna I: 720
av herr Nils Elowsson och II: 867 av
herr Ståhl, vari hemställts, »att riksdagen
vid behandlingen av Kungl. Maj:ts
proposition nr 188 måtte besluta sådan
ändring i förordningen angående allmän
varuskatt att den ammunition, som
inköpes av till Frivilliga skytteväsendet
anslutna organisationer, måtte undantagas
från varuskatt»;

6) de likalydande motionerna I: 721
av herr Hagberg m. fl. och II: 882 av
herr Heckscher m. fl., vari bl. a. hemställts,
att riksdagen måtte

I) besluta att stimulera till ökat personligt
sparande genom att medge skattelättnader
vid följande sparformer,
nämligen

bostadssparande,
utbildningssparande,
aktiesparande samt
sparande i form av extra amorteringar
å egnahemslån eller lån avseende lägenhet
som innehaves med bostadsrätt,
ävensom att komplettera rätten till
s. k. kapitalavdrag med motsvarande rätt
till avdrag från avkastning av jordbruksfastighet,
annan fastighet och rörelse,
samt på grund härav antaga i motionerna
intagna förslag till

a) förordning om bostadssparande,

b) förordning om utbildningssparande,

c) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

II) avslå Kungl. Maj :ts förslag att höja
skatten å bensin med 5 öre per liter;

III) besluta, att ortsavdragen skulle
höjas, utöver vad Kungl. Maj :t föreslagit,
med 200 kronor för äkta makar och 100
kronor för ensamstående,

samt på grund härav antaga Kungl.
Maj:ts förslag i proposition nr 188 till
lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370) med den

ändring att 48 § 2 mom. finge i motionerna
angiven lydelse;

IV) besluta, att för ålders- och invalidpensionärer
skulle utgå förhöjda ortsavdrag,
nämligen med 3 600 kronor för
ensam pensionär, med 6 000 kronor för
makar av vilka en vore pensionär och
med 7 200 kronor för makar som båda
vore pensionärer,

samt på grund härav antaga i motionerna
intagna förslag till

a) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
avseende bl. a. införande i nämnda lag
av en ny paragraf, benämnd 48 a §,

b) förordning om ändrad lydelse av
8 § och 10 § 1 mom. förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt; V)

i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj :t måtte företaga
en skyndsam utredning för att utröna
vilka åtgärder som, sedan skattegrupperingen
avskaffats, vore erforderliga för
lösande av de problem som sammanhängde
med de för övre Norrland speciella
fördyrande omständigheterna
samt för riksdagen framlägga de förslag
utredningen kunde föranleda;

VI) besluta att för äkta makar fastställa
en skatteskala med en mjukare
övergång från det proportionella bottenskiktet
och med en väsentligt högre
tudelningsgräns än enligt proposition
nr 188,

samt på grund härav antaga Kungl.
Maj:ts förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 26 juli 1947
(nr 576) om statlig inkomstskatt med
den ändring, att 10 § 1 mom. andra stycket
finge i motionerna angiven lydelse;

VII) dels besluta, att förvärvsavdragets
maximum skulle höjas från 2 000
till 3 000 kronor med rätt för hustru
som kunde styrka högre kostnader för
barnens omhänderhavande än 3 000 kronor
att inom ramen för 20 % av inkomsten
få avdrag härför, samt att förvärvsavdraget
för gift kvinna som haft
inkomst av jordbruksfastighet liksom av -

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35

draget vid s. k. faktisk samtaxering
skulle, där hustrun haft hemmavarande
barn under 16 år och styrkta kostnader
för barnens omhänderhavande som
överstege 300 kronor, medgivas för de
verkliga kostnaderna, dock högst med
20 procent av det värde vartill hustruns
arbete uppskattades, dels ock hemställa
om utredning avseende möjligheterna att
ge motsvarande förbättringar åt ensamma
barnför sörj are,
samt på grund härav
a) antaga följande

Förslag

till

lag om ändrad Igdelse av 46 § 3 mom.
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 46 § 3 mom.
kommunalskattelagen den 28 september
1928 skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

46 §.

3 mom. Har gift kvinna haft inkomst
av rörelse, vari hon varit verksam i ej
blott ringa omfattning, eller inkomst av
eget arbete, må hon åtnjuta avdrag med
300 kronor. Har hon haft hemmavarande
barn under 16 år, må hon därjämte
utan särskild prövning åtnjuta avdrag
med 20 procent av nämnda inkomst,
sammanlagt dock högst med 3 000 kronor.
Kan hustrun styrka, att hennes
verkliga kostnader för barnens omhänderhavande
överstigit 3 000 kronor, må
hon åtnjuta avdrag härför intill ett belopp
motsvarande 20 procent av inkomsten.
Har gift kvinna haft inkomst av
jordbruksfastighet och har hon utfört
arbete i förvärvskällan till minst 300
kronors värde, må hon åtnjuta avdrag
enligt vad som sägs i nästa stycke beträffande
mannen.

Har gift man haft inkomst av jordbruksfastighet
eller rörelse och har
hustrun utfört arbete i förvärvskällan
till ett värde av minst 300 kronor, må

Skattereform m. m.

mannen åtnjuta avdrag med nämnda belopp.
Har hustrun haft hemmavarande
barn under 16 år och kan det styrkas,
att de verkliga kostnaderna för barnens
omhänderhavande överstigit 300 kronor,
må mannen åtnjuta avdrag för dessa
kostnader, dock högst med ett belopp
motsvarande 20 procent av det värde
vartill hustruns arbete uppskattas.

Avdrag enligt detta moment må åtnjutas
endast om makarna levt tillsammans
och den till avdrag berättigade
maken under större delen av beskattningsåret
varit här i riket bosatt. Avdraget
må, där hustrun ej haft hemmavavarade
barn under 16 år, icke för makarna
tillsammans överstiga 300 kronor.
Har hustrun haft hemmavarande barn,
må avdraget icke utan prövning överstiga
3 000 kronor. Där avdraget beräknas
med hänsyn till de verkliga kostnaderna
för barnens omhänderhavande, må de
för makarna tillsammans icke överstiga
dessa kostnader.

Avdrag enligt---sagda kommun.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1962; dock att äldre bestämmelser fortfarande
skola gälla i fråga om 1962 års
taxering samt i fråga om eftertaxering
för år 1962 eller tidigare år.

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj :t måtte företaga
en skyndsam utredning rörande möjligheterna
att bereda ensam barnförsörjare
samma rätt som gift förvärvsarbetande
kvinna att åtnjuta skattelättnad för
sina kostnader för barnens omhänderhavande
samt förelägga riksdagen förslag
i anledning härav;

VIII) besluta, att ensam barnförsörjare
skulle, även sedan yngsta barnet fyllt
16 år, beskattas enligt den för gifta gällande
skatteskalan intill dess barnet fyllt
19 år, såvitt barnet ej hade egen inkomst,
för vilket det finge betala skatt,
samt på grund härav antaga ett i motionerna
intaget förslag till förordning
angående ändring i förordningen den

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Skattereform m. m.

26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt,
avseende ändring av 10 § 1 mom.;

IX) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj :t måtte efter skyndsam
utredning förelägga 1962 års vårriksdag
förslag om att från skatteplikt
enligt förordningen om allmän varuskatt
undantaga varor som hänfördes till företagens
tillverkningsoinkostnader;

X) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att redan under löpande budgetår
sådana begränsningar gjordes i utnyttjandet
av beviljade anslag, att statens
utgifter minskades i den utsträckning
som svarade mot i motionerna föreslagna
skattelättnader;

7) de likalydande motionerna I: 722
av fru Hamrin-Thorell m. fl. och II: 877
av fröken Elmén m. fl., vari hemställts,
»att riksdagen vid behandlingen av
Kungl. Maj:ts proposition nr 188 måtte
besluta sådan ändring i gällande skattelagstiftning,
att ensamstående skattskyldig
skall erhålla rätt till det högre ortsavdraget
samt beskattas enligt den för
gift gällande skatteskalan, så länge vederbörande
har hemmavarande barn
under 19 år»;

8) de likalydande motionerna 1:723
av herr Isacson m. fl. samt 11:873 av
herrar Hedin och Östlund, vari hemställts,

a) att riksdagen i samband med behandlingen
av proposition nr 188 måtte
besluta att begagnade traktorer, lantbruksmaskiner
och lantbruksredskap, i
enlighet med i motionerna angivna principer,
skulle undantagas från skatteplikt
enligt förordningen om allmän varuskatt,
samt

b) att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till erforderlig ändring i
författningstexten;

9) de likalydande motionerna I: 724
av herr Gösta Jacobsson samt II: 872 av
herrar Kollberg och Källenius, vari hemställts,
»att riksdagen måtte besluta sådan
ändring i förordningen om allmän
varuskatt, att skattebelastningen blir lik -

formig för fabriksmässigt tillverkade
förbearbetade byggnadsvaror och sådana
varor som framställes på byggnadsplatserna
samt att vederbörande utskott
måtte utarbeta härför erforderlig författningstext»; 10)

de likalydande motionerna 1:725
av herr Ivar Johansson m. fl. och II: 874
av herr Hedlund m. fl., vari hemställts,
att riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 188 måtte

I) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla

a) att vid upprättande av förslag till
riksstat för budgetåret 1962/63 till
Bidrag till skattetyngda kommuner,
m. m., måtte upptagas ett anslag av 65
milj. kronor att fördelas i enlighet med
i motionerna angivna riktlinjer,

b) att frågan om särskild kompensation
till främst övre Norrland med anledning
av rådande avstånds- och kallortskostnader
måtte utredas i enlighet
med vad i motionerna anförts; samt

11) beakta vad i motionerna i övrigt
anförts;

II) de likalydande motionerna 1:726
av herr Ivar Johansson in. fl. och II: 875
av herr Hedlund m. fl., vari hemställts,

att riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 188 måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla

a) om så skyndsam prövning av en
omläggning av den allmänna varuskatten
till partihandels- eller fabrikationsledet,
att förslag i ärendet kunde föreläggas
om möjligt redan 1962 års riksdag,
samt.

b) om i samband härmed jämväl prövning
av möjligheterna att från den allmänna
varubeskattningen undantaga
betydelsefulla varor, som enbart eller
huvudsakligen användes i näringslivets
investeringar, i enlighet med vad i motionerna
anförts;

12) de likalydande motionerna I: 727
av herr Ivar Johansson m. fl. och II: 876
av herr Hedlund m. fl., vari bl. a. hemställts,

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35

att riksdagen vid behandlingen av
propositionen nr 188 måtte,

I) med ändring av Kungl. Maj:ts förslag,
antaga i motionerna intaget förslag
till förordning angående ändrad lydelse
av 2 § förordningen den 7 april 1961
(nr 372) om bensinskatt;

II) i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om framläggande av förslag till 1962
års riksdag om omedelbart ianspråktagande
av de medel, som inflöte genom
den förordade höjningen av bensinskatten
med 3 öre per liter, för åtgärder för
vägunderhållet, särskilt sådana som
vore angelägna ur trafiksäkerhetssynpunkt,
samt för ombyggnad av vägar,
som vore av särskild betydelse för skogsbrukets
och industriens transporter, i
enlighet med vad i motionerna anförts;

13) de likalydande motionerna I: 728
av herrar Jonasson och Thorsten Larsson
samt 11:869 av herr Wahrendorff
in. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte

I) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla a)

att förslag angående höjning, i den
omfattning som föranleddes av riksdagens
beslut rörande skatten på bensin,
av restitutionsbeloppen avseende skatt
för sådan bensin, som förbrukats vid
jordbruket till bensindrivna traktorer
och skördetröskor, måtte föreläggas nästa
års riksdag,

b) att vid upprättande av förslag till
riksstat måtte vidtagas den höjning av
anslagen Gottgörelse till trädgårdsnäringen
för av dess utövare erlagd bensinskatt
och Gottgörelse till fiskerinäringen
för av dess utövare erlagd bensinskatt,
som föranleddes av riksdagens
beslut angående skatten på bensin; samt

II) beakta vad i motionerna i övrigt
anförts;

14) de likalydande motionerna I: 729
av herrar Jonasson och Eric Carlsson
samt II: 868 av herr Fälldin in. fl., vari
bl. a. hemställts, att riksdagen måtte

I) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla

Skattereform m. m.

a) att frågan om skattefinansiering av
de grundläggande socialförsäkringsförmånerna
måtte hänskjutas till allmänna
skatteberedningen för utredning i enlighet
med vad i motionerna anförts,

b) att frågan om sådan ändring av
skalorna vid den statliga inkomstbeskattningen
att ytterligare skattesänkning
erhölles i de lägre inkomstskikten
måtte utredas i enlighet med vad i motionerna
anförts; samt

II) beakta vad i motionerna i övrigt
anförts;

15) de likalydande motionerna I: 730
av herr Kaijser m. fl. och II: 879 av herr
Björkman m. fl., vari hemställts, »att
riksdagen måtte besluta att fr. o. m. den
1 januari 1962 genom tillägg till Kungl.
Maj :ts förordning om allmän varuskatt
av den 1 december 1959 10 § 1 mom. 7
från skatteplikt undantaga jämväl böcker
och musikalier (noter)»;

16) de likalydande motionerna I: 731
av herr Källqvist m. fl. och II: 880 av
herr Jönsson i Ingemarsgården m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen i samband
med behandling av Kungl. Maj :ts proposition
nr 188 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om förslag till åtgärder i
syfte att stimulera det enskilda sparandet
dels genom skattepremiering för
medel, som insattes på särskilda sparkonton
i bank eller därmed jämförlig
inrättning, dels genom allmänt utjämningskonto
enligt i motionerna angivna
riktlinjer;

17) de likalydande motionerna I: 732
av herr Lundström m. fl. och II: 884 av
herr Ohlin m. fl., vari hemställts,

A. att riksdagen vid behandlingen av
Kungl. Maj:ts proposition nr 188 måtte,

1. besluta höja ortsavdragen till 4 700
kronor för gift och för ensamstående
skattskyldig med minderårigt barn samt
till 2 350 kronor för övriga ensamstående
skattskyldiga, att gälla med lika belopp
i samtliga ortsgrupper;

2. fastställa skatteskalan för statlig
inkomstskatt för fysiska personer i en -

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Skattereform m. m.

ligliet med i motionerna angivna förslag; 3.

besluta att förvärvsavdraget för förvärvsarbetande
gift kvinna med hemmavarande
barn under 16 år skulle — utöver
det fasta avdraget om 300 kronor
— förstärkas så, att det nuvarande kvotavdraget,
som vore 20 procent av inkomsten,
höjdes till 25 procent av inkomsten,
och att avdragets maximibelopp,
som nu vore 2 000 kronor, höjdes
till 4 000 kronor, att gälla fr. o. m. 1962
års inkomster;

4. besluta att ensamstående barnförsörjare
med hemmavarande barn under
16 år skulle ha rätt till samma förvärvsavdrag,
som ovan angivits för förvärvsarbetande
gift kvinna, att likaledes gälla
fr. o. m. 1962 års inkomster;

5. i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
utredning av och senare förslag till
riksdagen om en fortsatt reformering av
förvärvsavdragsreglerna, innefattande
en höjning av avdraget i syfte att bättre
tillgodose förvärvsarbetande gifta kvinnor
med låga inkomster, samt en höjning
av förvärvsavdraget även i de fall familjen
inte hade barn under 16 år och
kvinnan hade förvärvsarbete utanför
hemmet, samt att översyn skedde av reglerna
beträffande barnets ålder för rätt
till förhöjt förvärvsavdrag;

6. i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
skyndsam utredning av och förslag till
riksdagen om sådan ändring av förordningen
om allmän varuskatt (omsättningsskatt)
att sådan skatt ej skulle uttagas
på förbrukningsartiklar, som användes
för produktionen inom industrien,
handeln, hantverket, jordbruket
och fisket;

7. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa att

allmänna skatteberedningen vid
sin översyn av skattesystemet skulle vid
sin prövning av den indirekta beskattningen
— utan att vara bunden vid nuvarande
omsättningsskatt — väga mot
varandra olika former därav samt

att utredning gjordes om att genom

uttagande av varuskatten i tidigare led
detaljhandeln befriades från uppbörden;

8. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
att skatteberedningen måtte utarbeta
förslag till särskilda bottenavdrag för
folkpensionärer, som kunde göra smärre
arbetsinkomster vid sidan av folkpensionen
i ökad utsträckning skattefria; B.

att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till de författningsändringar
som föranleddes av yrkandena
ovan under 1—4;

18) de likalydande motionerna I: 733
av herr Ferdinand Nilsson och 11:881
av herr Grebäck m. fl., vari hemställts,

A) 1) att riksdagen med uttalande av
anslutning till vad departementschefen i
ifrågavarande avseende anfört (s. 21—
22) måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om tilläggsdirektiv till 1958
års skatteutjämningskommitté åsyftande
förslag, som även i framtiden tryggade
kommunernas rätt till fullgod ersättning
för bortfall av skatteunderlag genom
ortsavdragens höjning; ävensom

2) att riksdagen måtte vid eventuell
förhöjning av den indirekta beskattningen
beakta kommunernas svårigheter
med hänsyn till beslutade stater för
1962 och därvid fatta sådana beslut,
varigenom kommunerna hölles skadeslösa
för därav vållade kostnadsökningar;

B) 1) att vid utskottsbehandlingen
måtte omprövas möjligheter att genomföra
avsedda skattelättnader m. m. genom
anlitande av ev. budgetöverskott
och helt eller delvis utan i propositionen
avsedda inkomstförstärkningar;
samt

2) att därvid beaktades möjligheten
att något förskjuta statliga investeringar
av icke brådskande natur med
undvikande av att budgeten överbalanserades
genom ökad konsumtionsbeskattning
av nödvändighetsvaror;

C) att i mån som i propositionen avsedda
inkomstförstärkningar framstode
som helt eller delvis ofrånkomliga de i

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35

motionerna för sådant fall anförda synpunkterna
måtte beaktas, varvid

dels de belopp som avsetts skola utgå
genom skattehöjning å bensin och
brännoljor i stället uttoges genom något
förhöjd skatt på vin och sprit,

dels vid en förhöjning av allmänna
varuskatten riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om förslag
till 1962 års riksdag avseende en omläggning
av denna beskattning från minuthandeln
till tillverknings- och partihandelsledet,
varigenom möjliggjordes att
genom vidgade undantag minska sociala
skadeverkningar och undanröja praktiska
olägenheter,

dels riksdagen likaledes måtte i skrivelsen
hemställa att vid skattens omläggning
nödvändighetsvaror såsom de
billiga genom avtal prisreglerade jordbruksprodukterna
måtte undantagas
från denna beskattning ävensom att nuvarande
dubbelbeskattning vid köp av
begagnade, för produktionen erforderliga
maskiner eller motorfordon måtte
undanröjas;

19) de likalydande motionerna I: 734
av herrar Uno Olofsson och Per Jacobsson
samt 11:866 av herr Löfroth
in. fl., vari hemställts, »att riksdagen vid
sin behandling av Kungl. Maj ds proposition
nr 188 måtte besluta, att i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa att frågan
om på vad sätt de särskilda levnadsvillkor,
som gäller för övre Norrland,
skall beaktas vid beskattningen, måtte
prövas i samband med den pågående
prisgeografiska undersökningen»;

20) de likalydande motionerna I: 735
av herrar Stefanson och Gösta Jacobsson
samt II: 883 av herr A''ordgren m. fl.,
vari hemställts, »att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att
Kungl. Maj :t måtte företaga en skyndsam
utredning rörande vilka punktskatter
som lämpligen bör avskaffas, därest
förslaget om en höjning av omsättningsskatten
vinner riksdagens bifall, samt

Skattereform m. m.

för riksdagen framlägga de förslag utredningen
må föranleda»;

21) de likalydande motionerna I: 736
av fru Svenson m. fl. och II: 870 av herrar
Johnsson i Skoglösa och Wahrendorff,
vari hemställts, att riksdagen vid
sin behandling av proposition nr 188
måtte

I) besluta att 46 § 3 mom. kommunalskattelagen
skulle erhålla i motionerna
angiven lydelse;

II) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
att i motionerna anförda riktlinjer angående
förvärvsavdrag för förvärvsarbetande
gift kvinna med hemmavarande
barn under 16 år skyndsamt måtte prövas
inom allmänna skatteberedningen;

22) motionen II: 849 av herr Gustafsson
i Skellefteå, vari hemställts, »att
riksdagen vid behandlingen av proposition
nr 188 måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t uttala att den av riksdagen
tidigare begärda prisgeografiska
undersökningen måtte fullföljas och att,
därest denna skulle visa att det finns
väsentliga skillnader i dyrhet mellan
Norrland och övriga delar av landet,
frågan om speciella tillägg till ortsavdragen
upptages till prövning med hänsyn
till det framlagda materialet»;

23) motionen 11:865 av fru Gunne,
vari hemställts,

a) »att riksdagen vid behandlingen av
Kungl. Maj:ts proposition nr 188 måtte
beakta i motionen angivna synpunkter,

b) att vederbörande utskott i den mån
denna hemställan vinner bifall måtte utarbeta
erforderliga författningsändringar»; 24)

motionen II: 871 av herr Kollberg,
vari hemställts, »att riksdagen, därest
riksdagen fattar beslut om höjning av
den allmänna varuskatten i huvudsaklig
överensstämmelse med det förslag som
framlagts i propositionen nr 188, måtte
besluta att övergångsbestämmelserna
ges följande innebörd:

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Skattereform m. m.

1) Förordningen äger icke tillämpning
vid sådant tillhandahållande inom
riket av vara eller tjänsteprestation, som
skett före den 1 januari 1962.

2) Ej heller äger förordningen tilllämpning
i fråga om sådant tillhandahållande
inom riket efter den 31 december
1961 av vara eller tjänsteprestation
eller i fråga om införsel till riket av
vara, varom skriftligt avtal, däri vederlaget
blivit till beloppet fastställt, slutits
före den dag denna förordning utkommer
av trycket»; ävensom

25) motionen II: 878 av herr Eriksson
i Bäckmora m. fl., vari hemställts, »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte hemställa om en skyndsam prövning
och förslag angående befrielse från
allmän varubeskattning i den yrkesmässiga
handeln med begagnade traktorer».

Till behandling i detta sammanhang
upptoge utskottet jämväl de i anledning
av propositionen nr 200 väckta, till
utskottet hänvisade likalydande motionerna
1:739 av herr Torsten Mattsson
m. fl. och 11:888 av herr Antonsson
m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning och förslag till riksdagen
rörande stimulans av det personliga
sparandet i vad avsåge

1) premiering av det personliga nysparandet
av reell karaktär,

2) premiering av sparande å särskilt
sparkonto i bank eller annan penninginrättning,
samt

3) inrättande av allmänt utjämningskonto
i bank eller annan penninginrättning,

allt i enlighet med vad i motionerna
anförts.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen — med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 188, i vad densamma hänvisats

till bevillningsutskottet och behandlades
i detta betänkande, icke kunnat av
riksdagen oförändrad bifallas — måtte

I) antaga följande vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

2) förordning angående ändring i förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt;

3) förordning angående ändrad lydelse
av 2 § förordningen den 7 april
1961 (nr 372) om bensinskatt;

4) förordning om ändring i uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272);
samt

5) förordning om ändrad lydelse av
22 § 1 mom. och 68 § taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr 623);

II) antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
ändring i förordningen den 1 december
1959 (nr 507) om allmän varuskatt med
den ändringen, att 49 § erhölle följande
lydelse:

49 §.

Vid debitering av slutlig allmän varuskatt
skall skattskyldig gottskrivas, förutom
preliminär allmän varuskatt som
av den skattskyldige inbetalats, sådan
preliminär allmän varuskatt som jämlikt
41 § fastställts till betalning ävensom
kostnadsersättning enligt vad nedan
sägs.

Kostnadsersättning beräknas i förhållande
till den skattepliktiga omsättning
som den skattskyldige jämlikt 21 §
redovisat för beskattningsåret, i förekommande
fall reducerad på sätt i 18 §

2 eller 3 mom. angives. Kostnadsersättning
utgår dock ej, därest den skattepliktiga
omsättningen understiger 10 000
kronor. Kostnadsersättningen utgör

när den skattepliktiga omsättningen
uppgår till

10 000 men icke 25 000 kr.: 40 kr. för 10 000 kr. och 4 %0 av återstoden;

25 000 » » 170 000 » :100 » » 25 000 » » 1,2 %0 »

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35

170 000 men icke 900 000 kr.: 274 kr.

900 000 » » 3 000 000 * : 420 »

3 000 000 kr. : 630 »

Ersättningsbelopp avrundas nedåt till
helt krontal.

III) med godkännande av de grunder
för nya sjömansskattetabeller, som angivits
i propositionen, bemyndiga Kungl.
Maj:t att i enlighet med dessa grunder
upprätta och fastställa nya sjömansskattetabeller
och förordna att dessa från
och med lämplig tidpunkt skulle ersätta
äldre sjömansskattetabeller;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:697
av herr Stefanson m. fl. och II: 848 av
herr Carlsson i Stockholm m. fl., i vad
motionerna behandlades i detta betänkande,

2) de likalydande motionerna I: 711
av herr Nils-Eric Gustafsson samt II: 855
av herrar Nilsson i Tvärålund och Larsson
i Norderön,

3) de likalydande motionerna I: 712
av herr Spetz och II: 856 av herr Johansson
i öckerö m. fl.,

4) de likalydande motionerna I: 716
av herrar Öhman och Helmer Persson
samt II: 861 av herr Hagberg m. fl.,

5) de likalydande motionerna I: 720
av herr Nils Elowsson och II: 867 av
herr Ståhl,

6) de likalydande motionerna I: 721
av herr Hagberg m. fl. och 11:882 av
herr Heckscher m. fl., i vad motionerna
behandlades i detta betänkande,

7) de likalydande motionerna I: 722
av fru Hamrin-Thorell m. fl. och II: 877
av fröken Elmén m. fl.,

8) de likalydande motionerna 1:723
av herr Isacson m. fl. samt II: 873 av
herrar Hedin och östlund,

9) de likalydande motionerna I: 724
av herr Gösta Jacobsson samt II: 872 av
herrar Kollberg och Källenius,

10) de likalydande motionerna I: 725
av herr Ivar Johansson m. fl. och II: 874
av herr Hedlund m. fl.,

11) de likalydande motionerna I: 726

Skattereform m. m.

för 170 000 kr. och 0,2 %0 av återstoden;
» 900 000 » » 0,1 %„ » » ;

» 3 000 000 » » 0,05 %0 » »

av herr Ivar Johansson m. fl. och II: 875
av herr Hedlund m. fl.,

12) de likalydande motionerna I: 727
av herr Ivar Johansson m. fl. och II: 876
av herr Hedlund m. fl., i vad motionerna
behandlades i detta betänkande,

13) de likalydande motionerna I: 728
av herrar Jonasson och Thorsten Larsson
samt II: 869 av herr Wahrendorff
m. fl.,

14) de likalydande motionerna I: 729
av herrar Jonasson och Eric Carlsson
samt II: 868 av herr Fälldin m. fl., i
vad motionerna hänvisats till bevillningsutskottet,

15) de likalydande motionerna I: 730
av herr Kaijser m. fl. och II: 879 av herr
Björkman m. fl.,

16) de likalydande motionerna I: 731
av herr Källqvist m. fl. och II: 880 av
herr Jönsson i Ingemarsgården m. fl.,

17) de likalydande motionerna I: 732
av herr Lundström m. fl. och II: 884 av
herr Ohlin m. fl.,

18) de likalydande motionerna I: 733
av herr Ferdinand Nilsson och II: 881
av herr Grebäck m. fl.,

19) de likalydande motionerna I: 734
av herrar Uno Olofsson och Per Jacobsson
samt II: 866 av herr Löfroth m. fl.,

20) de likalydande motionerna I: 735
av herrar Stefanson och Gösta Jacobsson
samt II: 883 av herr Nordgren m. fl.,

21) de likalydande motionerna I: 736
av fru Svensson m. fl. samt 11:870 av
herrar Johnsson i Skoglösa och Wahrendorff,

22) de likalydande motionerna I: 739
av herr Torsten Mattsson m. fl. och
11:888 av herr Antonsson m. fl.,

23) motionen II: 849 av herr Gustafsson
i Skellefteå,

24) motionen II: 865 av fru Gunne,

25) motionen II: 871 av herr Kollberg
ävensom

26) motionen 11:878 av herr Eriksson
i Bäckmora m. fl.,

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Skattereform m. m.

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas utan
åtgärd.

I motiveringen anförde utskottet
bland annat följande:

Genom den i propositionen föreslagna
höjningen skulle ortsavdragen indexmässigt
sett bibehålla sitt realvärde
från den senaste höjningen den 1
januari 1958 och dessutom höjas något
därutöver. I och för sig vill utskottet
inte bestrida att skäl kan åberopas för
en ytterligare höjning av ortsavdragen.
Emellertid är såsom utskottet redan förut
framhållit det av samhällsekonomiska
skäl inte möjligt att i nuvarande
konjunkturläge vidga ramen för skattesänkningen
allt för mycket. En ytterligare
höjning av ortsavdragens belopp
skulle göra det erforderligt att i stället
vidtaga inskränkningar i andra avseenden.
De åtgärder på den direkta beskattningens
område som —- utöver höjningen
av ortsavdragen — föreslagits i
detta sammanhang bedömer utskottet
vara mer angelägna än en ytterligare
höjning av ortsavdragens belopp. Beträffande
de förmenta skattehöjningarna
för vissa skattskyldiga vill utskottet
framhålla att betydelsen härav inte
bör överdrivas. En ansenlig del av de
skattskyldiga i de aktuella inkomstlägena,
som skulle drabbas därav, är bosatta
i kommuner i övre Norrland, för
vilka en ytterligare utjämning av den
kommunala beskattningen förutsatts
skola ske. I likhet med departementschefen
anser utskottet att frågan om en
ytterligare höjning av ortsavdragen bör
anstå i avbidan på resultatet av den allmänna
skatteberedningens arbete. Utskottet
tillstyrker således bifall till förslaget
i propositionen och avstyrker de
nämnda motionsyrkandena.

I anledning av dessa motionsyrkanden
vill utskottet framhålla att utskottet
vid sitt ställningstagande till förslaget
om höjning av ortsavdragens be -

lopp utgått från att kommunerna skall
erhålla full ersättning av staten för det
därav förorsakade bortfallet av skatteunderlag.
Efter vilka grunder denna
skall utgå kan inte nu anges; frågan
härom bör först utredas. Till denna fråga
får riksdagen tillfälle att i sinom tid
ta ställning.

Såvitt utskottet kunnat finna har så
väsentligt ändrade förhållanden inte inträtt
genom den föreslagna höjningen
av skattesatsen, att det finns anledning
till omprövning av det skattepliktiga
varuområdet eller ett i övrigt ändrat
ställningstagande i denna fråga. Utskottet
avstyrker således bifall till samtliga
förenämnda motioner med yrkanden
om ytterligare undantag från skatteplikt.

I likhet med departementschefen anser
utskottet att restitutionsfrågorna bör
avgöras i annat sammanhang. Utskottet
finner sig således icke böra förorda bifall
till motionerna.

Reservationer hade avgivits

Angående åtgärder i samband med
slopandet av skattegrupperingen

I) av herrar Hagberg, Spetz, Söderquist,
Yngve Nilsson, Kollberg, Gustafson
i Göteborg, Magnusson i Borås och
Björkman, vilka ansett, att utskottet
med åberopande av vad som i denna
fråga anförts i motionerna I: 721 av
herr Hagberg m. fl. och II: 882 av herr
Heckscher m. fl. samt i anledning av
motionen II: 849 av herr Gustafsson i
Skellefteå, motionerna I: 734 av herrar
Uno Olofsson och Per Jacobsson samt
II: 866 av herr Löfroth m. fl. ävensom
motionerna I: 725 av herr Ivar Johansson
m. fl. och II: 874 av herr Hedlund
m. fl. bort under punkterna B 6), 10),
19) och 23) föreslå,

att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte företaga en skyndsam utredning

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35

för att utröna vilka åtgärder som, sedan
skattegrupperingen avskaffats, vore
erforderliga för lösande av de problem
som sammanhängde med de för
övre Norrland speciella fördyrande omständigheterna
samt för riksdagen framlägga
de förslag utredningen kunde föranleda.

II) av herrar Sundin och Vigelsbo,
vilka ansett, att utskottet under punkten
B 10) bort hemställa,

att riksdagen måtte

dels med bifall till motionerna I: 725
och 11:874 i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla att vid upprättande av förslag
till riksstat för budgetåret 1962/63 till
Bidrag till skattetyngda kommuner måtte
upptagas ett anslag av 65 milj. kronor
att fördelas i enlighet med vad reservanterna
anfört; och

dels med bifall till motionerna I: 725
och II: 874 samt i anledning av motionerna
11:849, 1:734 och 11:866 samt
I: 721 och II: 882 i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att frågan om särskild
kompensation till främst övre Norrland
med anledning av rådande avståndsoch
kallortskostnader måtte utredas i
enlighet med vad reservanterna anfört.

Angående höjning av ortsavdragen

III) av herrar Hagberg, Spetz, Söderqnist,
Yngve Nilsson, Kollberg, Gustafson
i Göteborg, Magnusson i Borås och
Björkman, vilka ansett,

a) att utskottet — med åberopande
av vad som i denna fråga anförts i motionerna
I: 721 av herr Hagberg m. fl.
och II: 882 av herr Heckscher m. fl.
samt motionerna I: 732 av herr Lundström
m. fl. och II: 884 av herr Ohlin
m. fl. — bort föreslå, att ortsavdragen
— i syfte att eliminera eljest uppkommande
skattehöjningar — höjdes med
ytterligare 200 kronor för gifta liksom
för ensamstående med hemmavarande
barn och 100 kronor för övriga ensamstående,
samt

b) att utskottet därför bort under
punkten All) föreslå,

Skattereform m. m.

att riksdagen måtte antaga Kungl.
Maj:ts förslag i proposition nr 188 till
lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370) med
den ändring, att 48 § 2 mom. finge följande
lydelse:

2 mom. Skattskyldig fysisk — — —
nedan sägs.

Skattskyldig, som under beskattningsåret
varit gift och levt tillsammans med
andra maken, åtnjuter kommunalt ortsavdrag
med 4 700 kronor.

Gift skattskyldig,--—— stycke

sägs.

Annan skattskyldig än i andra eller
tredje stycket sägs (ensamstående) äger
åtnjuta kommunalt ortsavdrag med 2 350
kronor.

Har skattskyldig — — — tiotal kronor.

IV) av herrar Sundin och Vigelsbo,
vilka ansett, att det ovan intagna stycke
i utskottets yttrande, som börjar
med orden »Genom den» och slutar
med orden »nämnda motionsyrkandena»,
bort ha följande lydelse:

»Genom den i propositionen föreslagna
höjningen skulle ortsavdragen indexmässigt
sett bibehålla sitt realvärde
från den senaste höjningen den 1 januari
1958 och dessutom höjas något
därutöver. Skäl kan givetvis åberopas
för en ytterligare höjning av ortsavdragen.
Såsom framhållits i motionerna
I: 726 och II: 875 bör målet för de aktuella
strävandena på området vara en
höjning upp till 5 000 kronor för gifta
och 2 500 kronor för ensamstående. En
sådan reform är av betydelse framför
allt för låg- och mellaninkomstgrupperna.
Emellertid är såsom utskottet redan
förut framhållit det av samhällsekonomiska
skäl inte möjligt att i nuvarande
konjunkturläge vidga ramen för skattesänkningen
alltför mycket. De åtgärder
på den direkta beskattningens område
som — utöver höjningen av ortsavdragen
— föreslagits i detta sammanhang
bedömer utskottet vara än mer
angelägna än en ytterligare höjning av

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Skattereform m. m.

ortsavdragens belopp. Beslut om ytterligare
ortsavdragshöjning bör därför inte
fattas i nuvarande läge. Utskottet tillstyrker
sålunda förslaget i propositionen
och avstyrker de nämnda yrkandena
i motionerna 1:721 och 11:882
samt 1:732 och 11:884. För de lägre
inkomsttagarna är det enligt utskottets
mening nödvändigt med ytterligare åtgärder
utöver höjning av ortsavdragen.
Utskottet har redan framhållit angelägenheten
av att en särskild kompensation
lämnas till invånarna i övre Norrland,
vilket är av betydelse i förevarande
syfte. Såsom utskottet i det följande
understryker är det också nödvändigt
att överväga en sänkning av uttagningsprocenten
i de lägre inkomstskikten
ävensom övergång till skattefinansiering
av de grundläggande socialförsäkringsförmånerna.
»

Angående kompensation till
kommunerna

V) av herrar Sundin och Vigelsbo,
vilka ansett, att det ovan intagna stycke
i utskottets yttrande, som börjar med
orden »I anledning» och slutar med orden
»ta ställning», bort ha följande lydelse: »I

anledning av dessa motionsyrkanden
vill utskottet framhålla, att utskottet
vid sitt ställningstagande till förslaget
om höjning av ortsavdragens belopp
utgått från att kommunerna skall erhålla
full ersättning av staten för det därav
orsakade bortfallet av skatteunderlag.
Departementschefen har i propositionen
anmält sin avsikt att i nämnda
syfte senare framlägga förslag om provisorisk
ersättning till kommunerna för
tiden fram till dess en mera definitiv
reglering av hithörande frågor kan ske
i belysning av den utredning som verkställes
av 1958 års skatteutjämningskommitté.
En bestående kompensation
till kommunerna måste härvid givetvis
förutsättas som nödvändig. Utskottet
vill understryka angelägenheten av att
den utredning, som är erforderlig för

det i propositionen förordade provisoriet,
skyndsamt företages. I sammanhanget
vill utskottet vidare med instämmande
i vad i motionerna I: 726 och
II: 875 anförts framhålla nödvändigheten
av att snarast möjligt ett bestående
system skapas för en rättvis kostnadsavvägning
mellan staten och kommunerna,
främst genom den s. k. grundbidragsprincipen.
»

Angående beskattning av
folkpensionärer

VI) av herrar Hagberg, Yngve Nilsson,
Magnusson i Borås och Björkman,
vilka — under åberopande av innehållet
i de likalydande motionerna I: 721
av herr Hagberg m. fl. och II: 882 av
herr Heckscher m. fl. — ansett, att utskottet
under punkterna A I 2) och B 6)
bort föreslå att för ålders- och invalidpensionärer
skulle utgå förhöjda ortsavdrag,
nämligen med 3 600 kronor för
ensam pensionär, med 6 000 kronor för
makar av vilka en vore pensionär och
med 7 200 kronor för makar som båda
vore pensionärer, samt att utskottet på
grund härav bort hemställa

att riksdagen måtte

a) antaga det i motionerna I: 721 och
II: 882 under punkt 4) intagna förslaget
till lag om ändring av kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370); ävensom

b) med ändring av Kungl. Maj:ts förslag
besluta, att 10 § 1 mom. andra stycket
första ledet förordningen den 26 juli
1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt
skulle erhålla följande lydelse:

För skattskyldig, som åtnjuter statligt
ortsavdrag med belopp, som beräknats
med ledning av 48 § 2 mom. andra eller
tredje stycket kommunalskattelagen
eller 48 a § andra, tredje eller fjärde
stycket samma lag och som varit här i
riket bosatt under hela eller någon del
av beskattningsåret, utgör grundbeloppet: VII)

av herrar Spetz, Söderquist,
Kollberg och Gustafson i Göteborg, vil -

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35

ka ansett, att utskottet — med åberopande
av vad i denna fråga anförts i
motionerna I: 732 av herr Lundström
m. fl. och II: 884 av herr ‘Ohlin m. fl.
— bort under punkten B 17) föreslå,

att riksdagen med bifall till motionerna
1:732 och 11:884, såvitt avsåge
förevarande fråga, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla att skatteberedningen
måtte utarbeta förslag till särskilda
bottenavdrag för folkpensionärer,
som kunde göra smärre arbetsinkomster
vid sidan av folkpensionen i
ökad utsträckning skattefria.

Angående skatteskalorna för statlig inkomstskatt,
m. m.

VIII) av herrar Spetz, Söderquist,
Kollberg och Gustafson i Göteborg, vilka
ansett, att utskottet — med åberopande
av vad i denna fråga anförts i

12	men	icke	16	000	kr:	i	200	kr
16	»	»	20	000	» :	i	920	»
20	»	»	25	000	» :	2	960	»
25	»	»	30	000	» :	4	610	»
30	»	»	40	000	» :	6	510
40	»	»	60	000	» :	10	810	»
60	»	»	100	000	» :	20	410	»
100	»	»	150	000	» :	42	010	»
150	kr					71	510	»

b) besluta, att 10 § 1 mom. tredje stycket
förordningen den 26 juli 1947 (nr
576) om statlig inkomstskatt (skatteskalan
för ensamstående skattskyldiga,
m. fl.) skulle ha följande lydelse:

6	men	icke	9	000	kr		600	kr
9	»	»	12	000	»	1	140	»
12	»	»	16	000	»	1	860	»
16	»	»	20	000	»	3	060	»
20	»	»	30	000	»	4	500	»
30	»	»	40	000	»	8	600	»
40	»	»	60	000	»	13	100	»
60	»	»	100	000	»	22	900
100	»	»	150	000	»	44	500	»
150	kr					74	000	»

Skattereform m. m.

motionerna 1:732 av herr Lundström
m. fl. och 11:884 av herr Ohlin m. fl.
— bort tillstyrka de i dessa motioner
föreslagna skatteskalorna och således
under punkterna A 12) och B 17) föreslå,

att riksdagen med ändring av vad
Kungl. Maj :t i denna del föreslagit i
proposition nr 188 och med bifall till
motionerna I: 732 och II: 884 måtte

a) besluta, att 10 § 1 mom. andra stycket
senare leden förordningen den 26
juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt
(skatteskalan för gifta och ensamstående
med barn, m. fl.) skulle ha följande
lydelse:

när den beskattningsbara inkomsten
icke överstiger 12 000 kronor: 10 procent
av den beskattningsbara inkomsten; när

den beskattningsbara inkomsten
överstiger

för	12 000	kr	och	18 % av	återstoden;
»	16 000	»	»	26 % »>	» ;
»	20 000	»	»	33 % »	» ;
»	25 000	»	»	38 % »	» ;
»	30 000	»	»	43 % »	» ;
»	40 000	»	»	48 % »	» ;
»	60 000	»	»	54 % »	»
»	100 000	»	»	59 % »	» ;
»	150 000 » För annan -	»	65 % » » — utgör grundbelop-

pet:

när den beskattningsbara inkomsten
icke överstiger 6 000 kronor: 10 procent
av den beskattningsbara inkomsten;
när den beskattningsbara inkomsten

överstiger för 6 000	kr	och	18 »/	av	återstoden
» 9 000	»	»	24 »/	»	»
» 12 000	»	»	30 »/	»	»
» 16 000	»	»	36 »/	*	»
» 20 000	»	»	41	O »	»
» 30 000	»	»	45 °/	»	»
» 40 000	»	»	49 °/	O »	»
»> 60 000	»	»	54	i »	»
* 100 000	»	»	59	''o »	»
» 150 000	»	»	55 °/	O »	»

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Skattereform m. m.

IX) av herrar Hagberg, Yngve Nilsson,
Magnusson i Borås och Björkman,
vilka ■— under åberopande av innehållet
i de likalydande motionerna I: 721
av herr Hagberg m. fl. och 11:882 av
herr Heckscher m. fl. -— ansett, att utskottet
under punkterna A I 2) och B 6)
bort hemställa,

att riksdagen måtte besluta, att för
äkta makar fastställa en skatteskala med
en mjukare övergång från det proportionella
bottenskiktet och med en vä -

sentligt högre tudelningsgräns än enligt
propositionen nr 188,

samt på grund härav besluta, att 10 §
1 mom. andra stycket senare leden förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt (skatteskalan för
gifta och ensamstående med barn, m. fl.)
skulle ha följande lydelse:

när den beskattningsbara inkomsten
icke överstiger 12 000 kronor: 10 procent
av den beskattningsbara inkomsten;

när den beskattningsbara inkomsten
överstiger

12 000	men	icke	18 000	kr:	1 200	kr
18 000	»	»	24 000	» :	2 400	»
24 000		»	30 000	» :	3 900
30 000	»	»	40 000	» :	5 700	»
40 000		»	60 000	» :	9 500
60 000	»	»	100 000	» :	18 700
100 000	»	»	150 000	» :	40 300	»
150 000	kr				69 800	»

X) av herrar Sundin och Vigelsbo,
vilka ansett, att utskottet under punkten
B 14) bort hemställa,

att riksdagen måtte
dels med bifall till motionerna I: 729
och II: 868, såvitt här vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam
utredning av frågan om skattefinansiering
av de grundläggande socialförsäkringsförmånerna
i enlighet med vad
reservanterna anfört; och

dels med bifall till motionerna I: 729
och 11:868, såvitt här vore i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
skyndsam utredning av frågan om sådan
ändring av skalorna vid den statliga inkomstbeskattningen,
att ytterligare skattesänkning
erhölles i de lägre inkomstskikten,
i enlighet med vad reservanterna
anfört.

Angående ensamstående barnförsörjares
beskattning

XI) av herrar Hagberg, Spetz, Söderquist,
Yngve Nilsson, Kollberg, Gustafson
i Göteborg, Magnusson i Borås
och Björkman, vilka ansett, att utskot -

för	12 000	kr	och	20 °/	o av	återstoden;
»	18 000	»	»	25 °/	0 »	» ;
»	24 000	»	»	30 °/	»	» ;
»	30 000	»	»	38 °/	»	» ;
»	40 000	»	»	46 »/	»	» ;
»	60 000	»	»	54 °/	»	» ;
»	100 000	»	»	59 <>/	»	* ;
»	150 000	»	»	65 °/	*	»

tet under punkterna A I 2), B 6) och
B 7) bort hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna
I: 721 av herr Hagberg m. fl. och
II: 882 av herr Heckscher m. fl. samt
motionerna I: 722 av fru Hamrin-Thorell
m. fl. och II: 877 av fröken Elmén m. fl.
måtte

a) besluta att — med ändring av
Kungl. Maj :ts förslag — i 10 § 1 mom.
förordningen den 26 juni 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt omedelbart efter
andra stycket skulle infogas ett nytt
stycke av följande lydelse:

Vad i nästföregående stycke sägs skall
jämväl gälla för ogift skattskyldig (varmed
jämställes änka, änkling eller frånskild),
under förutsättning att han haft
hemmavarande barn, vilket fyllt 16 år
men ej 19 år och vilket icke för beskattningsåret
påföres skatt på grund av
taxering till statlig eller kommunal inkomstskatt.

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning om höjning av gränsen
för barnets ålder för bibehållande av
det högre ortsavdraget vad gällde en -

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35

samstående barnförsörjares inkomstbeskattning.

Angående sparfrämjande åtgärder

XII) av herrar Hagberg, Yngve Nilsson,
Magnusson i Borås och Björkman,
vilka under åberopande av innehållet
i denna del i de likalydande motionerna
I: 721 av herr Hagberg m. fl. och II: 882
av herr Heckscher m. fl. ansett, att utskottet
bort under punkten B 6) hemställa,

att riksdagen måtte besluta att stimulera
till ökat personligt sparande genom
att medge skattelättnader vid följande
sparformer, nämligen bostadssparande,
ulbildningssparande, aktiesparande
samt sparande i form av extra amorteringar
å egnahemslån eller lån avseende
lägenhet, som innehades med bostadsrätt,
ävensom att komplettera rätten till
s. k. kapitalavdrag med motsvarande rätt
till avdrag från avkastning av jordbruksfastighet,
annan fastighet och rörelse,

samt på grund härav antaga de i nyssnämnda
motioner under punkt 1) intagna
förslagen till

a) förordning om bostadssparande,

b) förordning om utbildningssparande
och

c) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).

XIII) av herrar Spetz, Söderquist,
Sundin, Kollberg, Vigelsbo och Gustafson
i Göteborg, vilka — under åberopande
av vad som anförts i motionerna
I: 731 av herr Källqvist m. fl. och II: 880
av herr Jönsson i Ingemarsgården
m. fl. samt motionerna 1:739 av herr
Torsten Mattsson m. fl. och 11:888 av
herr Antonsson m. fl. — ansett, att utskottet
bort under punkterna B 16) och
22) föreslå,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om förslag till åtgärder
i syfte att stimulera det enskilda
sparandet dels genom skattepremiering
för medel som insattes på särskilda sparkonton
i hank eller därmed jämförlig

Skattereform m. m.

penninginrättning, dels genom allmänt
utjämningskonto, enligt i motionerna
angivna riktlinjer.

XIV) av herrar Sundin och Vigelsbo,
vilka ansett, att utskottet under punkten
B 22) bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 739 och II: 888 i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om utredning och
förslag till riksdagen rörande åtgärder

1 syfte att stimulera det personliga nysparandet
av reell karaktär enligt de riktlinjer,
som angivits i motionerna.

Angående förvärvsavdrag för gift kvinna
m. m.

XV) av herrar Hagberg, Yngve Nilsson,
Magnusson i Borås och Björkman,
vilka — under åberopande av innehållet
i denna del i de likalydande motionerna
I: 721 av herr Hagberg m. fl. och
II: 882 av herr Heckscher m. fl. — ansett,

a) att utskottet bort föreslå, att förvärvsavdragets
maximum höjdes från

2 000 till 3 000 kronor med rätt för hustru,
som kunde styrka högre kostnader
för barnens omhänderhavande än 3 000
kronor, att inom ramen för 20 % av inkomsten
få avdrag härför samt att förvärvsavdraget
för gift kvinna, som haft
inkomst av jordbruksfastighet, liksom
avdraget vid s. k. faktisk samtaxering
skulle, där hustrun haft hemmavarande
barn under 16 år och styrkta kostnader
för barnens omhänderhavande, som
överstege 300 kronor, medges för de
verkliga kostnaderna, dock högst med
20 % av det värde vartill hustruns arbete
uppskattades,

samt att utskottet på grund härav bort
under punkten B 6) hemställa,

att riksdagen måtte antaga det under
punkten 7 i nyssnämnda motioner intagna
förslaget till lag om ändrad lydelse
av 46 § 3 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),

b) att utskottet bort under punkten
B 6) hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Skattereform m. m.

Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte företaga en skyndsam utredning
rörande möjligheterna att bereda ensam
barnförsörjare samma rätt som gift förvärvsarbetande
kvinna att åtnjuta skattelättnad
för sina kostnader för barnens
omhänderhavande samt förelägga
riksdagen förslag i anledning härav.

XVI) av herrar Söderquist, Kollberg
och Gustafson i Göteborg, vilka ansett,
a) att utskottet — under åberopande
av vad som i denna fråga anförts i
motionerna I: 732 av herr Lundström
m. fl. och II: 884 av herr Ohlin m. fl.
— bort tillstyrka de däri föreslagna
förbättringarna av förvärvsavdragen och
således under punkten B 17) hemställa,
att riksdagen — med bifall till motionerna
I: 732 och II: 884, såvitt avsåge
förevarande fråga —• måtte besluta
antaga följande

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 46 § 3 mom.
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 46 § 3 mom.
kommunalskattelagen den 28 september
1928 skall erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.

§ 46.

3 mom. Har gift kvinna haft inkomst
av rörelse, vari hon varit verksam i ej
blott ringa omfattning, eller inkomst av
eget arbete, må hon åtnjuta avdrag med
300 kronor, eller, om hon haft hemmavarande
barn under 16 år, med 300
kronor jämte 25 procent av nämnda inkomst,
sammanlagt dock högst med 4 000
kronor. Avdrag med samma belopp må
åtnjutas av ogift skattskyldig (varmed
jämställes änka, änkling eller frånskild),
som haft inkomst av rörelse i
ovan angiven omfattning eller inkomst
av eget arbete och som haft hemmavarande
barn under 16 år. Har gift kvinna
haft inkomst av jordbruksfastighet
och har hon utfört arbete i förvärvs -

källan till minst 300 kronors värde, må
hon åtnjuta avdrag med detta belopp.

Har gift man haft inkomst av jordbruksfastighet
eller rörelse och har
hustrun utfört arbete i förvärvskällan
till ett värde av minst 300 kronor, må
mannen åtnjuta avdrag med nämnda belopp.

Avdrag enligt detta moment må åtnjutas
endast om makarna levt tillsammans
och den till avdrag berättigade under
större delen av beskattningsåret varit
här i riket bosatt. Avdraget må åtnjutas
endast om och i den mån den inkomst
som berättigar till avdrag därtill
förslår och må för makarna tillsammans
icke överstiga 300 kronor eller,
därest förhöjning av avdraget med 25
procent av inkomsten ifrågakommer,
4 000 kronor.

Avdrag enligt---sagda kommun.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1962, dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola äga giltighet i fråga
om 1962 års taxering samt i fråga om
eftertaxering för år 1962 eller tidigare
år.

b) att utskottet — under åberopande
av vad som i denna fråga anförts i
motionerna 1:732 av herr Lundström
m. fl. och 11:884 av herr Ohlin m. fl.
ävensom med beaktande av vad som
härom anförts i motionerna I: 721 av
herr Hagberg m. fl. och II: 882 av herr
Heckscher m. fl. samt motionerna I: 736
av fru Svenson m. fl. och II: 870 av herrar
Johnsson i Skoglösa och Wahrendorff
— bort under punkten B 17) hemställa,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte begära utredning och senare
förslag till riksdagen om en fortsatt
reformering av förvärvsavdragsreglerna,
innefattande en höjning av avdraget
i syfte att bättre tillgodose förvärvsarbetande
gifta kvinnor med låga
inkomster, samt en höjning av förvärvsavdraget
även i de fall familjen

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35

inte hade barn under 16 år och kvinnan
hade förvärvsarbete utanför hemmet,
samt att översyn skedde av reglerna
beträffande barnets ålder för rätt till
förhöjt förvärvsavdrag, ävensom av förvärvsavdragsreglerna
i de fall gift kvinna
hade inkomst av jordbruk eller biträdde
maken i jordbruk eller rörelse,
som bedreves av honom.

XVII) av herrar Sundin och Vigelsbo,
vilka ansett, att utskottet bort under
punkten B 21), avseende motionerna
I: 736 av fru Svenson m. fl. samt II: 870
av herrar Johnsson i Skoglösa och
Wahrendorff, hemställa,

a) att riksdagen måtte antaga följande Förslag till lag

om ändrad lydelse av 46 § 3 mom.
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 46 § 3 mom.
kommunalskattelagen den 28 september
1928 skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

§ 46.

3 mom. Har gift kvinna haft inkomst
av jordbruksfastighet eller rörelse, vari
hon varit verksam i ej blott ringa omfattning,
eller inkomst av eget arbete,
må hon åtnjuta avdrag med 300 kronor,
eller, om hon haft hemmavarande
barn under 16 år, med 300 kronor jämte
20 procent av nämnda inkomst, sammanlagt
dock högst med 2 000 kronor.

Har gift man haft inkomst av jordbruksfastighet
eller rörelse och har hustrun
utfört arbete i förvärvskällan till
ett värde av minst 300 kronor, må mannen
åtnjuta avdrag med nämnda belopp.
Har hustrun haft hemmavarande barn
under 16 år och har hon i ej blott ringa
omfattning deltagit i arbetet i förvärvskällan,
må mannen utöver sagda belopp
åtnjuta avdrag jämväl med 20 procent
av det belopp, som motsvarar femtedelen
av hans inkomst av förvärvskällan,

Skattereform m. m.

dock så att det fasta avdraget och kvotavdraget
sammanlagt uppgår till högst
1 000 kronor.

Avdrag enligt--- 2 000 kronor.

Avdrag enligt--—sagda kommun.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1962; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1962
års taxering samt i fråga om eftertaxering
för år 1962 eller tidigare år.

b) att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 736 och II: 870 samt i anledning
av motionerna I: 721 och II: 882
samt motionerna I: 732 och II: 884 i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
skyndsam prövning av frågan om höjning
av förvärvsavdragen för förvärvsarbetande
gift kvinna med hemmavarande
barn under 16 år enligt de riktlinjer
reservanterna anfört.

Angående övergångsbestämmelserna till
förslaget till förordning om ändring i
förordningen om allmän varuskatt

XVIII) av herrar Hagberg, Spetz, Söderquist,
Yngve Nilsson, Kollberg, Gustafson
i Göteborg, Magnusson i Borås
och Björkman, vilka — under åberopande
av motionen II: 871 av herr Kollberg
— ansett, att utskottet bort under
punkten A II hemställa,

att riksdagen •— under åberopande av
innehållet i motionen II: 871 av herr
Kollberg — måtte antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
angående ändring i förordningen
den 1 december 1959 (nr 507) om allmän
varuskatt med de ändringarna, att
49 § samt punkt 1 av övergångsbestämmelserna
erhölle följande lydelse:

49 §.

Vid debitering -— --(= utskottets

förslag) —■ —- — helt krontal.

1. Förordningen äger icke tillämpning
i fråga om sådant tillhandahållande
inom riket av vara eller tjänstepres -

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Skattereform m. m.

tation som skett före den 1 januari 1962.
Ej heller äger förordningen tillämpning
i fråga om sådant tillhandahållande
inom riket efter den 31 december 1961
av vara eller tjänsteprestation eller i
fråga om införsel till riket av vara, varom
skriftligt avtal, däri vederlaget blivit
till beloppet fastställt, slutits före
dagen efter den då förordningen utkommit
av trycket. Vad nu sagts om verkan
av skriftliga avtal skall ock gälla i fråga
om införsel till riket, därest den, för
vars räkning införseln sker, före den
1 januari 1962 till generaltullstyrelsen
skriftligen anmält sin avsikt att vid införseln
åberopa avtalet. Icke heller skall
förordningen äga tillämpning i fråga om
sådant tillhandahållande genom postverkets
försorg av periodiska publikationer,
för vilket vederlag influtit till
postverket före utgången av år 1961,
ändå att vederlaget först därefter kommer
mottagaren till godo.

Angående utredning om allmänna varuskattens
uttagande i tidigare led samt
om en förutsättningslös prövning av den
lämpliga utformningen av en indirekt
beskattning

XIX) av herrar Hagberg, Spetz, Söderquist,
Yngve Nilsson, Kollberg, Gustafson
i Göteborg, Magnusson i Borås
och Björkman, vilka — under åberopande
av vad som i denna fråga anförts i
motionerna 1:732 av herr Lundström
m. fl. och 11:884 av herr Ohlin m. fl.
•—■ ansett, att utskottet under punkten
B 17) bort föreslå,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte hemställa,

att allmänna skatteberedningen vid
sin översyn av skattesystemet skulle vid
sin prövning av den indirekta beskattningen
— utan att vara bunden vid nuvarande
omsättningsskatt — väga mot
varandra olika former därav, samt
att utredning gjordes om möjligheterna
att genom uttagande av varuskatten
i tidigare led befria detaljhandeln
från uppbörden.

XX) av herrar Sundin och Vigelsbo,
vilka ansett, att utskottet under punkterna
B 11), 17) och 18) bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 726 och II: 875 samt motionerna
I: 733 och II: 881 ävensom i anledning
av motionerna 1:732 och 11:884,
samtliga motioner såvitt här vore i
fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om så skyndsam prövning av en
omläggning av den allmänna varuskatten
till partihandels- eller fabrikationsledet,
att förslag i ärendet kunde föreläggas
om möjligt redan 1962 års riksdag.

Angående undantagande från allmän varuskatt
av investeringsvaror

XXI) av herrar Hagberg, Spetz, Söderquist,
Yngve Nilsson, Kollberg, Gustafson
i Göteborg, Magnusson i Borås
och Björkman, vilka ansett, att utskottet
under punkterna B 6), 11) och 17)
bort föreslå,

att riksdagen i anledning av motionerna
I: 721 och II: 882, I: 732 och II: 884
samt 1:726 och 11:875 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t uttala att det syntes
riksdagen angeläget att allmänna
skatteberedningen upptoge till ingående
prövning frågan om investeringarnas
behandling inom ramen för den indirekta
beskattningen, varvid utslagsgivande
hänsyn borde fästas vid de kostnadsmässiga
verkningarna med avseende
å de svenska företagens konkurrenskraft
gentemot utländska företag samt
vid de konjunkturpolitiska aspekterna
för utformningen av en indirekt skatt
avseende investeringskostnader.

XXII) av herrar Sundin och Vigelsbo,
vilka ansett, att utskottet under
punkten B 11) bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:726 och 11:875, såvitt här
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om prövning av möjligheterna
att från den allmänna varubeskattningen
undantaga betydelsefulla varor, som
enbart eller huvudsakligen användes i

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35

näringslivets investeringar, i enlighet
med vad reservanterna anfört.

Angående allmänna varuskattens höjd
beträffande förbearbetade byggnadsvaror XXIII)

av herrar Hagberg, Spetz, Söderquist,
Yngve Nilsson, Kollberg, Gustafson
i Göteborg, Magnusson i Borås
och Björkman, vilka — under åberopande
av de likalydande motionerna
I: 724 av herr Gösta Jacobsson samt II:
872 av herrar Kollberg och Källenius —
ansett, att utskottet bort under punkten
B 17) hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
de likalydande motionerna 1:724 av
herr Gösta Jacobsson och 11:872 av
herrar Kollberg och Källenius i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära förslag till
1962 års riksdag om ändring i förordningen
om allmän varuskatt innebärande
att de fabrikstillverkade betongvarorna
och s. k. förbearbetade byggnadsvaror
icke belastades med högre varuskatt
än sådana varor som framställdes
på byggnadsplatsen.

Angående undantagande från allmän varuskatt
av förbrukningsartiklar i produktionen XXIV)

av herrar Hagberg, Spetz, Söderquist,
Yngve Nilsson, Kollberg, Gustafson
i Göteborg, Magnusson i Borås
och Björkman, vilka -—• under åberopande
av vad som i denna fråga anförts
i motionerna I: 721 av herr Hagberg
m. fl. och 11:882 av herr Heckscher
m. fl. samt I: 732 av herr Lundström
in. fl. och II: 884 av herr Ohlin m. fl. —
ansett, att utskottet under punkterna
B 6) och 17) bort föreslå,

att riksdagen med bifall till motionerna
I: 721 och II: 882 samt I: 732 och
II: 884, såvitt avsåge här berörda fråga,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
skyndsam utredning och förslag till 1962
års riksdag om sådan ändring av förordningen
om allmän varuskatt (omsättningsskatt)
att sådan skatt ej skulle

Skattereform m. m.

uttagas på förbrukningsartiklar, som
användes för produktionen inom industrien,
handeln, hantverket, jordbruket
och fisket.

XXV) av herrar Sundin och Vigelsbo,
vilka ansett, att det ovan intagna stycke
i utskottets yttrande, som börjar med
orden »Såvitt utskottet» och slutar med
orden »från skatteplikt», bort ha följande
lydelse:

»Utskottet har tillstyrkt prövning av
möjligheterna att från den allmänna varuskatten
undanta betydelsefulla investeringsvaror.
Skäl kan finnas för undantagande
av ytterligare varugrupper. Utskottet
är emellertid inte för närvarande
berett att tillstyrka prövning härav.»

Angående undantagande från allmän varuskatt
av fiskeredskap samt begagnade
traktorer

XXVI) av herrar Hagberg, Spetz, Söderquist,
Yngve Nilsson, Kollberg, Gustafson
i Göteborg, Magnusson i Borås
och Björkman, vilka ansett, att utskottet
under punkterna B 3), 8), 18) och 26)
bort hemställa,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa, att Kungl. Maj :t
måtte förelägga 1962 års riksdag förslag
om undantag från skatteplikt enligt
varuskatteförordningen av fiskeredskap
samt begagnade traktorer och jordbruksmaskiner.

Angående undantagande från allmän varuskatt
av böcker och musikalier

XXVII) av herrar Hagberg, Spetz, Söderquist,
Yngve Nilsson, Kollberg, Gustafson
i Göteborg, Magnusson i Borås och
Björkman, vilka ansett, att utskottet under
punkten B 15) bort hemställa,

att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna 1:730 och 11:879
måtte besluta, att 10 § 1 mom. 7) varuskatteförordningen
skulle erhålla följande
lydelse:

»7. Allmänna nyhetstidningar, så ock
periodiskt utgivna medlemsblad, perso -

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Skattereform m. m.

naltidningar och liknande publikationer,
i den mån de tillhandahållas utan
särskild avgift, samt andra periodiskt
utgivna publikationer, om dessa väsentligen
framstå såsom organ för sammanslutningar
med huvudsakligt syfte
att verka för religiösa, nykterhetsfrämjande,
politiska, idrottsliga eller försvarsfrämjande
ändamål eller att företräda
vanföra eller eljest arbetshindrade
medlemmar, ävensom böcker och
musikalier (noter).»

Angående undantagande från allmän varuskatt
av ammunition till frivilliga
skgtteväsendet

XXVIII) av herrar Hagberg, Spetz, Söderquist,
Yngve Nilsson, Kollberg, Magnusson
i Borås och Björkman, vilka ansett,
att utskottet under punkten B 5)
bort hemställa,

att riksdagen måtte besluta att till 10 §
1 mom. varuskatteförordningen skulle
fogas en ny punkt, betecknad 9, av följande
lydelse:

»9. Ammunition, som försäljes till organisationer
tillhörande det frivilliga
skytteväsendet.»

Angående bensinskatten

XXIX) av herrar Hagberg, Spetz, Söderquist,
Yngve Nilsson, Kollberg, Gustafson
i Göteborg, Magnusson i Borås
och Björkman, vilka — under åberopande
av innehållet i de likalydande motionerna
I: 697 av herr Stefanson m. fl.
och II: 848 av herr Carlsson i Stockholm
in. fl. samt I: 721 av herr Hagberg m. fl.
och II: 882 av herr Heckscher m. fl. -—
ansett, att utskottet under punkten A I 3)
bort hemställa,

att riksdagen med bifall till förenämnda
motioner måtte avslå Kungl. Maj:ts
proposition nr 188 i vad gällde höjningen
av bensinskatten.

XXX) av herrar Sundin och Vigelsbo,
vilka ansett, att utskottet under punkterna
A I 3) och B 12) bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall till
motionerna I: 727 och II: 876 ävensom
med avslag å motionerna 1:697 och
II: 848 samt I: 721 och II: 882, samtliga
motioner såvitt här vore i fråga,
a) antaga följande

Förslag

till

Förordning angående ändrad lydelse av
2 § förordningen den 7 april 1961 (nr
372) om bensinskatt

Härigenom förordnas, att 2 § förordningen
den 7 april 1961 om bensinskatt
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

2 §.

Skatten utgår med trettiosex öre för
liter.

Skatten beräknas---av volymen.

1. Denna förordning träder i kraft den
1 januari 1962.

2. Den som icke är registrerad enligt
5 § skall erlägga lagerskatt för den myckenhet
bensin och andra jämlikt 1 §
skattepliktiga varor han innehar vid
denna förordnings ikraftträdande med
tre öre för liter, dock icke om myckenheten
sammanlagt understiger 2 500 liter.

Den som ----(= Kungl. Maj:ts

förslag)---i allmänhet.

b) i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om framläggande av förslag till 1962 års
riksdag om omedelbart ianspråktagande
av medel, som inflöte genom den under
a) ovan förordade höjningen av bensinskatten
med 3 öre per liter, för åtgärder
för vägunderhållet, särskilt sådana
som vore angelägna ur trafiksäkerhetssynpunkt,
samt för ombyggnad av vägar,
som vore av särskild betydelse för
skogsbrukets och industriens transporter,
i enlighet med vad reservanterna
anfört.

XXXI) av herrar Sundin och Vigelsbo,

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35

vilka ansett, att utskottet under punkten
B 2) bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:711 och 11:855 i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam
prövning och förslag rörande differentiering
av bensinskatten antingen vid
det direkta skatteuttaget vid försäljningen
eller genom restitutionsförfarande,
så att priset på bensin kunde hållas
enhetligt i hela landet, i enlighet med
vad reservanterna anfört.

XXXII) av herrar Sundin och Vigelsbo,
vilka ansett, att det ovan intagna
stycke i utskottets yttrande, som börjar
med orden »I likhet» och slutar med
orden »till motionerna», bort ha följande
lydelse:

»I likhet med departementschefen
anser utskottet att restitutionsfrågorna
bör avgöras i annat sammanhang. Utskottet
förutsätter emellertid, att de i
motionerna ställda yrkandena härvid
kommer att beaktas.»

Angående återhållsamhet med statsutgifterna XXXIII)

av herrar Hagberg, Yngve Nilsson,
Magnusson i Borås och Björkman,
vilka under åberopande av innehållet i
denna del i de likalydande motionerna
I: 721 av herr Hagberg m. fl. och II: 882
av herr Heckscher m. fl. ansett, att utskottet
bort under punkten B 6) hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa, att redan under
löpande budgetår sådana begränsningar
gjordes i utnyttjandet av beviljande anslag,
att statens utgifter minskades i den
utsträckning som svarade mot i nyssnämnda
motioner föreslagna skattelättnader.

Angående punktskatterna

XXXIV) av herrar Hagberg, Spetz, Söderquist,
Yngve Nilsson, Kollberg, Gustafson
i Göteborg, Magnusson i Borås

Skattereform m. m.

och Björkman, vilka dels anfört följande: »I

de likalydande motionerna I: 735
av herrar Stefanson och Gösta Jacobsson
samt II: 883 av herr Nordgren m. fl.
har hemställts att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
skyndsam utredning rörande vilka
punktskatter som lämpligen bör avskaffas
i samband med höjningen av omsättningsskatten.
Motionärerna erinrar
om att 1952 års kommitté för indirekta
skatter i sitt betänkande rörande den
statliga indirekta beskattningen (SOU
1957:13) betonat det angelägna i att
den indirekta beskattningen gjordes likformig.
Enligt kommitténs mening borde
en vara inte beskattas högre än en
annan, om inte särskilda motiv för den
högre beskattningen förelåge. Kommittén
förordade direkt ett slopande av ett
flertal punktskatter och ansåg beträffande
andra som hade en relativt stor fiskal
betydelse att ett slopande av dessa borde
övervägas i samband med att skattesatsen
för en eventuell allmän indirekt
beskattning fastställdes. Motionärerna
framhåller att skälen för att slopa
punktskatter, som inte är betingade av
särskilda omständigheter, är starkare i
och med att omsättningsskatten höjes.
Med hänsyn särskilt till sistnämnda omständighet
vill vi betona det angelägna
i att den allmänna skatteberedningen,
som enligt sina direktiv har att överse
det nuvarande systemet av indirekta
skatter, ägnar särskild uppmärksamhet
åt frågan i vad mån nu utgående punktskatter
bör fortbestå vid sidan av en generell
indirekt beskattning.»

dels ock ansett, att utskottet under
punkten B 20) bort hemställa,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte ge till känna vad sålunda
anförts.

Ett särskilt yttrande, avseende frågan
om socialförsäkringarnas finansiering,
hade avgivits av herrar Hagberg, Spetz,
Söderquist, Yngve Nilsson, Kollberg,

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Skattereform m. m.

Gustafson i Göteborg, Magnusson i Borås
och Björkman.

Bevillningsutskottets betänkande nr 74

I en den 10 februari 1961 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 114, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogat
förslag till förordning om brännoljeskatt.

Riksdagen hade vid vårsessionen beslutat
uppskjuta behandlingen av nämnda
proposition till höstsessionen.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes bl. a. följande.

I propositionen föreslås en omläggning
av beskattningen av motorbrännolja.
För närvarande erlägges skatten
efter deklaration av ägarna av dieseldrivna
motorfordon. Beskattningsförfarandet
ändras enligt förslaget så att
skatt som regel skall utgå redan vid oljebolagens
försäljning av motorbrännolja
till bensinstationer eller direkt till
motorfordonsägare. Endast för de s. k.
blandade förbrukarna, d. v. s. de som
använder motorbrännolja både för drift
av motorfordon och för annat ändamål,
t. ex. drift av traktor, bibehålies det nuvarande
deklarationsförfarandet.

I samband med omläggningen utformas
beskattningen i anslutning till de
principer, som varit vägledande vid senare
års lagstiftning på punktskatteområdet,
bl. a. genom anknytning till förordningen
om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning.

Skatten på motorbrännolja utgör för
närvarande 30 öre per liter. Den föreslås
i fortsättningen bli 27 öre per liter.
I samband därmed slopas för normala
fall rätten till skattefria avdrag

— för brännolja som använts för annat
ändamål än fordonets framförande

— för den som köper oljan i beskat -

tat skick. Detta innebär att skattebelastningen
genomsnittligt blir något lägre
än för närvarande. För de blandade
förbrukarna avses dock skatten fortfarande
vara 30 öre, och rätten till skattefria
avdrag bibehålies.

Omläggningen av beskattningen är avsedd
att träda i kraft den 1 januari
1962. Den beräknas icke nämnvärt påverka
statsverkets intäkter av brännoljeskatten.

I detta sammanhang behandlade utskottet
jämväl förslaget i propositionen
nr 188 om att skatten på motorbrännolja
skulle höjas med 4 öre per liter
fr. o. m. den 1 januari 1962 och att därmed
sammanhängande ändringar skulle
vidtagas i förordningen om brännoljeskatt.
Förslaget utgjorde ett komplement
till den i propositionen nr 188 föreslagna
höjningen av bensinskatten
med 5 öre per liter, som utskottet behandlade
i sitt betänkande nr 79.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen nr 114
väckta motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:682
av herr Nyström m. fl. och II: 814 av
herr Löfroth m. fl., vari hemställts, »att
riksdagen vid behandlingen av Kungl.
Maj:ts proposition nr 114 måtte —- för
så vitt förslaget till ny brännoljeskatteförordning
godtages — besluta, att nu
gällande skattefrihet för brännolja avsedd
för drift av i Sverige hemmahörande
oregistrerade motorfordon bibehålies;
samt att vederbörande utskott
måtte utarbeta förslag till erforderlig
lagtext»;

2) motionen II: 767 av herr Sundelin,
vari hemställts att riksdagen måtte
lämna Kungl. Maj:ts proposition nr 114
utan bifall.

I detta sammanhang behandlade utskottet
jämväl följande i anledning av
propositionen nr 188 väckta motioner,
nämligen

I) de likalydande motionerna 1:697
av herr Stefanson m. fl. och II: 848 av

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35

herr Carlsson i Stockholm m. fl., vari
bl. a. hemställts, att riksdagen icke måtte
vidtaga någon höjning av skatten på
brännolja;

II) de likalydande motionerna I: 721
av herr Hagberg m. fl. och II: 882 av
herr Heckscher m. fl., vari bl. a. hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts förslag att höja skatten på motorbrännolja
med 4 öre per liter; ävensom III)

de likalydande motionerna I: 727
av herr Ivar Johansson m. fl. och II: 876
av herr Hedlund m. fl., vari bl. a. hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts förslag om höjning av brännoljeskatten.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen,

1) med bifall till de inbördes likalydande
motionerna I: 697 av herr Ste -

Kungl. Maj:ts förslag

1 §.

Till staten---följande bränn olja.

Skatt skall--- — i motorfordon.

Med obeskattad---den förvär vats.

Begreppet motorfordon har i denna
förordning samma innebörd som i vägtrafikförordningen.

5 §.

Skatten utgår---för liter.

Skatten beräknas — — — av voly -

Skattereform m. m.

fanson m. fl. och II: 848 av herr Carlsson
i Stockholm m. fl., I: 721 av herr
Hagberg m. fl. och II: 882 av herr Heckscher
m. fl. samt I: 727 av herr Ivar Johansson
m. fl. och II: 876 av herr Hedlund
m. fl., samtliga motioner i vad desamma
avsåge brännoljeskatten, måtte
avslå Kungl. Maj:ts i propositionen nr
188 framlagda förslag om höjning av
skatten å motorbrännolja;

2) med förklarande att Kungl. Maj:ts
proposition nr 114 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas och i anledning
av de likalydande motionerna
I: 682 av herr Nyström m. fl. och II: 814
av herr Löfroth m. fl. samt med avslag
å motionen II: 767 av herr Sundelin,
måtte antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om brännoljeskatt
med de ändringar, att 1, 5 och
8 §§ erhölle följande såsom utskottets
förslag betecknade lydelse:

Utskottets förslag
1 §.

Till staten---följande bränn olja.

Skatt skall---i motorfordon.

Med obeskattad---den förvär vats.

Begreppet motorfordon har i denna
förordning samma innbörd som i vägtrafikförordningen,
dock att till motorfordon
ej hänföras sådana fordon, som
på grund av stadgande i 77 § sistnämnda
förordning eller beslut, som i samma
f ör fattning srum avses, icke skolat upptagas
och redovisas i bilregister.

5 §.

Skatten utgår---för liter.

Därest särskilda förhållanden det föranleda,
äger kontrollstgrelsen medgiva,
att skatt skall erläggas med allenast
tjugusju öre för liter även av registrerad
förbrukare, om dennes förbrukning
av brännolja för drift av motor i motorfordon
är av betgdande omfattning.

Skatten beräknas — — — av voly -

men.

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Skattereform m. m.

Kungl. Maj:ts förslag
8 §.

Registrerade förbrukare må efter särskild
prövning av kontrollstyrelsen erhålla
avdrag för brännolja

a) för vilken skattskyldighet inträtt
före eller vid förvärvet,

b) som använts för drift av tippnings-
eller lastningsanordningar eller
eljest för annat ändamål än fordonets
framförande.

B. att de likalydande motionerna
I: 682 av herr Nyström m. fl. och II: 814
av herr Löfroth m. fl. måtte, i den mån
de icke kunde anses besvarade genom
vad utskottet ovan hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
John Ericsson, Einar Eriksson och Jansson,
fröken Ranmark, herrar Wärnberg,
Brandt i Aspabruk, Kärrlander, Asp och
Andersson i Essvik samt fru Holmquist,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen — med avslag å de
inbördes likalydande motionerna I: 697
av herr Stefanson m. fl. och II: 848 av
herr Carlsson i Stockholm m. fl., I: 721
av herr Hagberg m. fl. och II: 882 av

Utskottets förslag
1 §•

Till staten---(= utskottet)

5 §.

Skatten utgår med trettio öre för
liter, dock att skatt, som erlägges av
tillverkare eller registrerad leverantör
eller vid införsel, skall utgöra allenast
tjugusju öre för liter.

Därest särskilda förhållanden det
föranleda, äger kontrollstyrelsen medgiva,
att skatt skall erläggas med allenast
tjugusju öre för liter även av registre -

Utskottets förslag
8 §.

Registrerad förbrukare må efter särskild
prövning av kontrollstyrelsen erhålla
avdrag för brännolja

a) för vilken skattskyldighet inträtt
före eller vid förvärvet,

b) som i ej endast ringa omfattning
använts för drift av tippnings- eller
lastningsanordningar eller eljest för annat
ändamål än fordonets framförande,
dock att avdrag icke må medgivas för
tomgångskörning eller varmkörning av
motor i motorfordon.

herr Heckscher m. fl. samt 1:727 av
herr Ivar Johansson m. fl. och II: 876
av herr Hedlund m. fl., samtliga motioner
i vad desamma avsåge brännoljeskatten,
och med bifall till Kungl. Maj :ts
proposition nr 188 i vad den avsåge
höjning av skatten å motorbrännolja
samt med förklarande att Kungl. Maj:ts
proposition nr 114 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas och i anledning
av de likalydande motionerna
I: 682 av herr Nyström m. fl. och II: 814
av herr Löfroth m. fl. samt med avslag
å motionen II: 767 av herr Sundelin -—-måtte antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om brännoljeskatt
med de ändringar, att 1, 5 och
8 §§ samt ikraftträdandebestämmelserna
erhölle följande såsom reservanternas
förslag betecknade lydelse:

5 §.

Skatten utgår med trettiofyra öre för
liter, dock att skatt, som erlägges av
tillverkare eller registrerad leverantör
eller vid införsel, skall utgöra allenast
trettioett öre för liter.

Därest särskilda förhållanden det
föranleda, äger kontrollstyrelsen medgiva,
att skatt skall erläggas med allenast
trettioett öre för liter även av registre -

Reservanternas förslag

1 §•

—--i bilregister.

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35

Utskottets förslag

rad förbrukare, om dennes förbrukning
av brännolja för drift av motor i motorfordon
är av betydande omfattning.

Skatten beräknas — — -— (= utskottet)

Skattereform m. m.

Reservanternas förslag
rad förbrukare, om dennes förbrukning
av brännolja för drift av motor i motorfordon
är av betydande omfattning,
i motorfordon.

1. Denna förordning--—• (= propositionen) ■— --januari 1962.

4. Den som icke registreras enligt
3 § från och med ikraftträdandet av
den nya förordningen skall erlägga
lagerskatt för den myckenhet skattepliktig
brännolja han då innehar med
tjugusju öre för liter, dock icke om
myckenheten understiger 400 liter.

Den som--- — (= propositionen)

4. Den som icke registreras enligt
3 § från och med ikraftträdandet av
den nya förordningen skall erlägga
lagerskatt för den myckenhet skattepliktig
brännolja han då innehar med
trettioett öre för liter, dock icke om
myckenheten understiger 400 liter.

--- — stället tillämpas.

B. att de — —- —• (= utskottet)
---- utan åtgärd.

Andra lagutskottets utlåtande nr 72

Genom den i denna paragraf inledningsvis
redovisade propositionen nr
188 hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden,
föreslagit riksdagen att antaga bl. a. vid
propositionen fogat förslag till lag angående
ändrad lydelse av 19 § 1 och 2
mom. lagen den 29 juni 1946 (nr 431)
om folkpensionering.

Propositionen hade, såvitt anginge
nämnda lagförslag, hänvisats till lagutskott
och behandlats av andra lagutskottet.
I övrigt hade propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet.

Den föreslagna lagändringen innebure

1 huvudsak att gränsen för påföring av
folkpensionsavgift höjdes från 1 200 till

2 400 kronor taxerad inkomst.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat två i anledning av
densamma väckta motioner, såvitt de
hänvisats till lagutskott, nämligen de
likalydande motionerna nr 729 i första
kammaren av herrar Jonasson och Eric

Carlsson samt nr 868 i andra kammaren
av herr Fälldin m. fl.

I motionerna hemställdes, såvitt nu
vore i fråga, att riksdagen måtte besluta
att 19 § 1 och 2 mom. lagen om folkpensionering
skulle ha i motionerna angiven
lydelse.

Utskottet hemställde,

att riksdagen med avslag å motionerna
I: 729 och II: 868, såvitt desamma
hänvisats till lagutskott, måtte antaga
det vid förevarande proposition, nr 188,
fogade förslaget till lag angående ändrad
lydelse av 19 § 1 och 2 mom. lagen
den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering.

Reservation hade avgivits av herrar
Thorsten Larsson och Gustavsson i Alvesta,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen — med förklaring att
förslaget till lag angående ändrad lydelse
av 19 § 1 och 2 mom. lagen den
29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering
icke kunnat oförändrat bifallas
samt med bifall till motionerna 1:729
och 11:868 — måtte för sin del antaga
förslaget med den ändringen att 19 §
1 och 2 mom. erhölle följande, såsom
utskottets förslag betecknade, lydelse:

3 — Andra kammarens protokoll 1901. Nr 35

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Skattereform m. m.

(Kungl. Maj:ts förslag)

1 mom. Såsom bidrag -------- —

Pensionsavgift skall icke erläggas av
den, som för december månad året näst
före taxeringsåret ägt uppbära invalidpension
eller sjukbidrag, eller för den,
som avlidit före ingången av året näst
före taxeringsåret. Ej heller skall pensionsavgift
erläggas av den, för vilken
den till statlig inkomstskatt taxerade
inkomsten icke uppgår till 2 MO kronor
eller, om han skall taxeras enligt för
gift skattskyldig gällande bestämmelser
samt den med vilken han samtaxeras
icke enligt vad förut sagts är fritagen
från skyldighet att erlägga pensionsavgift,
bådas till statlig inkomstskatt beräknade
taxerade inkomster sammanlagt
icke uppgå till minst 2 MO kronor.

2 mom. Pensionsavgift skall, med de
begränsningar som nedan sägs, utgå
med 4 procent av den avgiftspliktiges
till statlig inkomstskatt för året taxerade
inkomst, dock högst med ett belopp som
motsvarar summan av 10 kronor och en
femtedel av den taxerade inkomsten i
vad den överstiger 2 400 kronor.

Avgiftspliktiga, som-----

Annan avgiftspliktig------

Enligt ovan — ------hela

(Utskottets förslag)

§.

svensk medborgare.

Pensionsavgift skall icke erläggas av
den, som för december månad året näst
före taxeringsåret ägt uppbära invalidpension
eller sjukbidrag, eller för den,
som avlidit före ingången av året näst
före taxeringsåret. Ej heller skall pensionsavgift
erläggas av den, som åtnjuter
ortsavdrag med belopp, som beräknats
med ledning av M § 2 mom. andra
eller tredje stycket kommunalskattelagen,
och för vilken den till statlig inkomstskatt
taxerade inkomsten icke
uppgår till 3 600 kronor, eller, om han
skall taxeras enligt för gift skattskyldig
gällande bestämmelser samt den med
vilken han samtaxeras icke enligt vad
förut sagts är fritagen från skyldighet
att erlägga pensionsavgift, bådas till
statlig inkomstskatt beräknade taxerade
inkomster sammanlagt icke uppgå till
minst 3 600 kronor och ej heller av annan,
för vilken den till statlig inkomstskatt
taxerade inkomsten icke uppgår
till 2 MO kronor.

2 mom. Pensionsavgift skall, med de
begränsningar som nedan sägs, utgå
med 4 procent av den avgiftspliktiges
till statlig inkomstskatt för året taxerade
inkomst, dock högst med ett belopp
som motsvarar summan av 10 kronor
och en femtedel av den taxerade inkomsten
i vad den överstiger den taxerade
inkomst, som i enlighet med vad i
1 mom. sagts medför skyldighet att erlägga
pensionsavgift.

600 kronor.

Andra lagutskottets utlåtande nr 73

Genom en den 27 oktober 1961 dagtecknad
proposition, nr 190, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,

under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden, föreslagit riksdagen att
antaga följande

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35

Skattereform m. m.

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 juli 1947 (nr 529) om allmänna

barnbidrag

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 26 juli 1947 om allmänna barnbidrag
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

1 §•

För barn, som är svensk medborgare
och bosatt i riket, skall av allmänna
medel såsom bidrag till barnets uppehälle
och uppfostran utgå allmänt barnbidrag
med 450 kronor om året i enlighet
med vad nedan närmare stadgas.

Allmänt barnbidrag-------

(Föreslagen lydelse)

För barn, som är svensk medborgare
och bosatt i riket, skall av allmänna medel
såsom bidrag till barnets uppehälle
och uppfostran utgå allmänt barnbidrag
med 550 kronor om året i enlighet med
vad nedan närmare stadgas,
i riket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1962.

I anslutning till propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen 1)

de likalydande motionerna nr 717
i första kammaren av herrar öhman
och Helmer Persson samt nr 862 i andra
kammaren av herr Hagberg m. fl.;
samt

2) de likalydande motionerna nr 737
i första kammaren av herr Lundström
in. fl. och nr 885 i andra kammaren av
herr Ohlin m. fl.

I motionerna I: 717 och II: S62 hade
yrkats, att barnbidragen måtte, därest
det i propositionen nr 188 framlagda
förslaget till höjning av den allmänna
varuskatten bifölles, höjas till 600 kronor
om året.

I motionerna I: 737 och II: 885 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att de allmänna studiebidragen höjdes
från den 1 januari 1962 till 50 kronor
i månaden och att Kungl. Maj:t bemyndigades
utfärda härför erforderliga tilllämpningsföreskrifter.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen med avslag å motio -

nerna 1:717 och 11:862 måtte bifalla
förevarande proposition nr 190; samt

B. att riksdagen med bifall till motionerna
I: 737 och II: 885 måtte besluta
att allmänt studiebidrag från den 1 januari
1962 skulle utgå med ett till 50
kronor i månaden höjt belopp.

I motiveringen anförde utskottet
bland annat följande:

Det allmänna studiebidraget infördes
1957 och kan sägas utgöra en fortsättning
av det allmänna barnbidraget för
ungdom, som efter 16 års ålder fortsätter
sin utbildning. Storleken av studiebidraget
avvägdes därvid med hänsyn
till det allmänna barnbidraget och fastställdes
per månad till i stort sett en
tolftedel av barnbidragets dåvarande
belopp. Enligt utskottets mening talar
de skäl som i propositionen åberopas för
höjning av det allmänna barnbidraget
jämväl för höjning av det allmänna studiebidraget.
Utskottet tillstyrker därför
att en uppräkning av detta kommer till
stånd från den 1 januari 1962. För att i
huvudsak bibehålla det ursprungliga
förhållandet mellan de båda bidragens
belopp bör studiebidraget fastställas till

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Skattereform m. m.

50 kronor i månaden. Detta torde medföra
en kostnadsökning för innevarande
budgetår av drygt 5 miljoner kronor.
Viss ändring måste i anledning av en
sådan höjning vidtagas i det allmänna
studiehjälpsreglementet.

Reservation hade avgivits vid utskottets
hemställan under B. av herrar
Strand, Nils Elowsson, Birke, Magnusson
och Nilsson i Göteborg samt fröken
Wetterström, vilka ansett,

a) att det ovan intagna avsnittet av
utskottets yttrande bort ersättas av text
med följande lydelse:

»De allmänna studiebidragen infördes
genom beslut av 1957 års riksdag i syfte
att lätta de ekonomiska påfrestningarna
för familjer med studerande barn i åldern
16—18 år. Av bidragsbeloppet utgår
drygt 80 % till elever i allmänna
läroverk och därmed jämställda utbildningsanstalter,
samt i övrigt huvudsakligen
till elever i heltidskurser vid yrkesskolor.
Bidragen avvägdes vid sin
tillkomst efter det allmänna barnbidragets
storlek. Skäl kan sålunda åberopas
för en höjning av de allmänna studiebidragen
i anslutning till den nu föreslagna
uppräkningen av det allmänna barnbidraget.
Den i motionerna 1:737 och
II: 885 föreslagna ökningen av studiebidragen
med 16 kronor till 50 kronor
— vilken, om man utgår ifrån de av studiehjälpsnämnden
redovisade anslagsberäkningarna
för budgetåret 1962/63,
torde medföra en kostnadsökning för
sagda budgetår om 14 milj. kronor —
bygger på ett sådant betraktelsesätt. Det
kan ifrågasättas om motionärernas förslag
innebär det mest effektiva sättet att
utnyttja befintliga resurser för en förbättring
av den direkta studiehjälpen.
Utskottet anser för sin del, att strävandena
i första hand böra inriktas på att
underlätta utbildningsmöjligheterna för
barn från familjer i de lägre inkomstgrupperna.
En utbyggnad av stipendiestödet
skulle härvid enligt utskottets
mening vara att föredraga. I detta sammanhang
vill utskottet erinra om att

stipendiebeloppen för elever under 18
år varit oförändrade sedan 1953 års studielijälpsreform.
En viss förbättring av
stipendierna för elevgrupperna i 18-årsåldern
har dock vidtagits. Därest stipendierna
för åldersgrupperna 16—18 år
höjes, aktualiseras emellertid också en
översyn av studiestödet för övriga studerande.
Med hänsyn härtill anser utskottet,
att stipendiestödet bör göras till
föremål för skyndsam utredning.»

b) att utskottet under B. bort hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande
motioner, I: 737 och II: 885, måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening
giva till känna vad reservanterna
sålunda anfört om studiehjälp.

Vad utskotten hemställt föredrogs;
och anförde därvid:

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Det skatteförslag, som
folkpartiet lagt fram har också långt
utanför partiets gränser mötts med intresse
och sympati. Man har nämligen
ansett att det utgör en bättre avvägning
än vad regeringsförslaget innebär,
och att det på ett bättre sätt tillgodoser
kravet på att det skall löna sig att arbeta
och löna sig att spara.

Bevillningsutskottets majoritet —
som ju består av socialdemokraterna
och centerpartisterna — har inte accepterat
vårt förslag, men den har å
andra sidan haft mycket svårt att argumentera
mot folkpartiförslaget ur
skatteteknisk och statsfinansiell synpunkt.
Man kan t. o. m. notera ett visserligen
något motvilligt men dock erkännande
av att det på ett par punkter
finns skäl som talar för folkpartiförslaget.
Jag skall återkomma till det,
herr talman, men först skall jag konstatera,
att finansministern i viss utsträckning
har tillgodosett de önskemål
om beskattningens utformning, som
vi i folkpartiet vid upprepade tillfällen
har uttryckt. Senast i våras framhöll
vi att en lättnad i skattetrycket måste

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35

eftersträvas. Vi sade att vi var beredda
att utan förutfattade meningar pröva frågan
om en avvägning av direkt och indirekt
beskattning inom ramen för ett
totalt sänkt skattetryck samt att en
riktpunkt därvid skulle vara en sänkning
av den direkta inkomstskatten.
Vi sade också att lättnader skulle eftersträvas
i den hårda beskattningen av
inkomstökningar och extrainkomster.

Med utgångspunkt från det provisoriska
skatteförslaget — så länge den
allmänna skatteberedningen arbetar
måste ju alla förslag vilka framläggs
till delreformer betraktas som provisoriska
i avvaktan på resultatet av skatteberedningens
arbete — kan vi godkänna
en höjning av omsättningsskatten,
med de förbättringar i andra hänseenden
som vi föreslår. Däremot vill
vi nu lika litet som 1959 godkänna omsättningsskatten
såsom ett skattehöjningsinstrument,
varigenom tunga bördor
läggs ovanpå den redan förut höga
skatten. Det är alltså det förhållandet,
att det är fråga om en avvägning inom
ramen för ett sänkt totalt skattetryck,
som gör att vi kan godkänna höjning
av omsättningsskatten enligt det provisoriska
förslaget.

Några huvudpunkter i vårt skatteprogram
i våras var för det första, att
de skattefria bottenavdragen skulle höjas,
vilket i särskilt hög grad lindrar
skattetrycket för de lägre inkomsttagarna.
För det andra ville vi att gränsen
för den proportionella beskattningen
skulle höjas. Vi ville med andra ord
att ökningen av marginalskatteprocenten
skall tas bort för vanliga inkomster.
För det tredje ville vi ha en rättvisare
familjebeskattning och för det fjärde
ville vi ha en sådan utformning av beskattningen,
som stimulerar till ökade
arbetsinsatser och ökat sparande.

Om vi nu jämför det Strängska skattepaketet
med de önskemål, som vi uttryckte
senast i våras, finner vi beträffande
ortsavdragen, att herr Sträng nu
föreslår de siffror som då nämndes från

Skattereform m. m.

folkpartiets sida samtidigt som han
föreslår att skattegrupperingen avskaffas.
Emellertid bör man ej förbise, att
som nya omständigheter som inte fanns
i våras har tillkommit, att regeringen
samtidigt förslår höjning av omsättningsskatten
och av skatten på bensin
och motorbrännolja. Detta innebär att
totalresultatet av det socialdemokratiska
skattesänkningsförslaget blir att
stora grupper av lägre inkomsttagare
—- framför allt i Stockholm och stora
delar av Norrland men också i andra
delar av landet — får skattehöjningar.
Dessa skattehöjningar är visserligen
inte så kolossalt stora, men om man
över huvud taget skall genomföra en
skattereform som siktar till sänkning
av den totala skatten, är det inte särskilt
lämpligt att reformförslaget resulterar
i en skattehöjning, och framför
allt är det inte lämpligt att denna drabbar
de lägre inkomsttagarna. Det borde
vara ett gemensamt intresse att ta
bort en sådan skattehöjning omedelbart,
och det är det som folkpartiet
och högern har försökt göra genom att
föreslå en ytterligare höjning av ortsavdraget
med 200 kronor för gifta och
100 kronor för ogifta. På detta sätt elimineras
praktiskt taget hela denna
skattehöjning.

Här möter vi det första av de något
motvilliga erkännanden som utskottsmajoriteten
ger. Utskottet säger på s.
61 i sitt utlåtande: »I och för sig vill
utskottet inte bestrida att skäl kan
åberopas för en ytterligare höjning av
ortsavdragen.» Det är så sant som det
är sagt — och det är ganska milt uttryckt.
Men konsekvensen borde ju vara
att man bifaller folkpartiförslaget för
att ta bort den skönhetsfläck som otvivelaktigt
finns här.

I detta sammanhang är det viktigt att
understryka, att kommunerna måste
kompenseras för det inkomstbortfall de
åsamkas samt att man över huvud taget
här måste ta hänsyn till kommunernas
ekonomi. .lag skall inte gå närmare

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Skattereform m. m.

in på den frågan och inte heller på
frågan om de speciella problem som
uppstår för Norrland i samband med
skattegrupperingens borttagande. Dessa
frågor kommer att beröras av andra
talare.

Beträffande det andra önskemålet
som folkpartiet uttryckt — en sänkning
av marginalskatten — kan vi som
ett första steg acceptera den höjning
av det proportionella skiktet upp till
20 000 kronor för gifta och 10 000 kronor
för ensamstående, som finansministern
föreslår. Personligen tycker jag
att detta är ett relativt blygsamt steg.
.lag vill inte dölja att jag har den uppfattningen,
att man bör sträva efter att
så småningom höja skiktet för den proportionella
skatten upp till inkomsttaket
för ATP, alltså till ca 35 000 kronor.
Om vi ser på regeringsförslaget,
finner vi att man för gifta med inkomster
över 20 000 kronor har konstruerat
en orimligt brant marginalskattestege.
På s. 23 i propositionen
finns en mycket överskådlig tabell, som
visar att marginalskatten är 10 procent
för makar med inkomster på 19 000
kronor, vilket inte är särskilt mycket
om båda makarna förvärvsarbetar. 10
procent får inte anses särskilt högt.
Till detta kommer givetvis kommunalskatten.
Men om dessa makar ökar sin
inkomst med låt oss säga 6 000 kronor,
vilket inte heller är särskilt mycket,
om t. ex. hustrun övergår från deltidsarbete
till heltidstjänst, så medför denna
lilla inkomstökning på 6 000 kronor
en höjning av marginalskattesatsen
från 10 till 30 procent. Vid 25 000 kronors
inkomst är nämligen marginalskatten
30 procent. Därtill kommer givetvis
också kommunalskatten. Vi tycker
att detta är en alltför brant stege,
och vi har därför inom folkpartiet för
inkomster upp till ATP-taket, alltså
ungefär 35 000 kronor, konstruerat en
litet lugnare trappa, som det skall bli
litet lättare att gå i.

Vi skiljer oss från högerpartiet så
till vida, att vi sedan inte föreslår en
lika stor skattesänkning för dem som
har inkomster på över 35 000 kronor.
Men å andra sidan har vi som enda
parti ansett att även ogifta bör få del
av motsvarande lättnader utöver regeringsförslaget.
Här kommer, herr talman,
det andra av utskottsmajoritetens
något motvilliga erkännanden av folkpartiförslaget.
Det heter nämligen på
s. 63 i utlåtandet: »De i motionerna
I: 732 och II: 884» —- det är alltså folkpartimotionerna
— »föreslagna skalorna
får ur teknisk synpunkt anses äga
vissa företräden framför de i propositionen
föreslagna.» Och det är ju alldeles
ostridigt att så är fallet.

Den tredje punkten i folkpartiets
skatteprogram från i våras — en rättvisare
familjebeskattning — skall jag
i stort sett gå förbi, inte för att den
skulle vara oviktig utan för att den
kommer att beröras av efterföljande talare.
Men jag vill nämna att finansministern
helt har glömt bort de bidrag
som utgår för barn mellan 16 och 18
år, om dessa går i skolan, alltså studiebidragen.
För dem gavs ingen kompensation
vid omsättningsskattens införande,
och kompensation har heller inte
föreslagits i samband med höjningen
av omsättningsskatten. Jag tycker det
är ett rättvisekrav att folkpartiförslaget
här bifalles, och som väl är finns
det vissa förutsättningar för att så skall
ske.

Förvärvsavdragen har också blivit
helt bortglömda. Vi föreslår från folkpartiets
sida en utredning rörande åtgärder
för bättre tillgodoseende av kraven
på avdrag för de verkliga kostnaderna
för den förvärvsarbetande hustrun.
I avvaktan härpå föreslår vi att
följande åtgärder omedelbart skall vidtagas: Ensamstående

med barn jämställs
med fullständiga familjer och får förvärvsavdrag,
vilket de nu inte har.

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35

Alla som nu är berättigade till förvärvsavdrag
skall få detta höjt med en
fjärdedel.

Inkomsttaket skall fördubblas från
2 000 till 4 000 kronor.

Ensamstående med barn skall få samma
skatteskala som gifta — alltså enligt
den lägre skalan ■— tills barnen
blir 19 år. I fråga om förvärvsavdragen
har folkpartiet gått ett steg längre
än de övriga partierna. Vi har ju blivit
pionjärer på detta område, och vi fortsätter
att vara det, då vi ur flera olika
synpunkter menar att frågan måste lösas.

Inte heller den fjärde punkten i vårt
skatteprogram — att skattesystemet
skall vara sådant, att det stimulerar
till ökade arbetsinsatser och ökat sparande
— skall jag gå närmare in på.
Herr Kollberg kommer att ta upp en
del frågor i detta sammanhang.

Jag vill så säga några ord om en sak,
som även den kommer att ytterligare
belysas senare i debatten. Den gäller
de folkpensionärer som har smärre extrainkomster
och som på grund av en
kombination av skattereglerna och reglerna
för t. ex. de kommunala bostadsbidragen
får en orimligt hög marginalskatt.
En hel del extrainkomster slukas
ju nästan helt genom dessa samverkande
regler. Vi menar att det härvidlag
skall företagas en höjning av ortsavdraget,
så att smärre extrainkomster för
folkpensionärer i ökad utsträckning
blir skattefria. Jag vill påpeka att den
kritik utskottsmajoriteten riktar mot
vissa motioner i denna fråga — att folkpensionärer
med höga inkomster skulle
få omotiverade skattelättnader — inte
drabbar folkpartiförslaget. Detta är
nämligen så konstruerat, att det gäller
för dem som i stort sett har sin folkpension
att leva på och endast får smärre
inkomster därutöver.

Vidare vill jag framhålla, att vi yrkatavslag
på såväl förslaget om höjning av
bensinskatten som på förslaget om höjning
av skatten på motorbrännolja.

Skattereform m. m.

Även denna fråga kommer att beröras
närmare längre fram i debatten.

Herr talman! Jag måste fråga, varför
utskottsmajoriteten gått emot folkpartiförslagen,
då dessa ur skatteteknisk synpunkt
har obestridliga fördelar framför
de förslag som finansministern med
herr Hedlunds stöd lagt fram och då
våra förslag även ur statsfinansiella synpunkter
är synnerligen väl underbyggda.
För innevarande budgetår innebär
folkpartiförslaget ett inkomstbortfall på
sammanlagt 90 miljoner kronor, vilket
ju i en budget med 1 000 miljoner kronors
överskott inte bereder några som
helst statsfinansiella problem. Slås verkningarna
ut på en hel tolvmånadersperiod
— verkningarna kommer dock
inte ens att helt slå igenom på efterföljande
budgetår —- blir beloppet mellan
500 och 600 miljoner kronor. Men den
saken får vi ta ställning till i samband
med fastställandet av kommande budget,
då vi liksom alltid har att väga
statsinkomster och statsutgifter mot varandra
och se till att budgeten håller ur
alla synpunkter.

Men utskottet har inte anfört huvudsakligen
skattetekniska eller statsfinansiella
motiv utan samhällsekonomiska.
Utskottet hävdar, att om folkpartiförslaget
skulle gå igenom bleve totalbudgeten
inte längre balanserad, och detta utmålar
man som en förskräcklig fara — vi
skulle få inflation över oss och råka i
allt möjligt elände. Jag skall inte närmare
gå in på den frågan, herr talman.
Jag förutsätter att den blir en huvudpunkt
i partiledardebatten.

Eftersom man i den allmänna debatten
emellertid i flera sammanhang åberopat
stabiliscringsutredningen och eftersom
jag var ledamot av den, skall jag
i alla fall säga några ord i detta sammanhang.
Jag hoppas att det blir tillfälle
att diskutera stabiliseringsutredningcn
litet utförligare när betänkandet
varit ute på remiss och blivit omnämnt
i någon av regeringens propositioner.
Jag skall därför nu bara göra några

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Skattereform m. m.

korta reflexioner beträffande skatternas
roll.

Vi var i stabiiiseringsutredningen ense
om vissa huvudlinjer, även om vi
hade litet olika meningar om motiveringarna
för huvudlinjerna och det också
rådde delade meningar om vissa teoretiska
avsnitt i betänkandet. Vi var
ense om att det vid bestämmandet av
skatternas höjd inte är så enkelt, att
man vid varje tillfälle bara behöver ta
hänsyn till att statens löpande utgifter
skall vara täckta. Vore det så, skulle ju
folkpartiet ha kunnat föreslå betydligt
större skattesänkningar i dagens läge
än vi gjort.

Man måste se skattepolitiken, sade vi
i utredningen, både ur långsiktiga och
kortsiktiga synpunkter. När det gäller
de långsiktiga synpunkterna måste man
se skattebehovet »mot bakgrund av
långsiktiga överväganden om de totala
investeringarnas önskvärda och det privata
sparandets sannolika omfattning».
När man alltså på lång sikt fastställer
skattebehovet och skattepolitiken, måste
man ta hänsyn till balansen mellan
investeringar och sparande i samhället.
Man kan uttrycka det mera populärt genom
att säga, att ju mer medborgarna
i ett land frivilligt sparar, desto lägre
skatt kan man ha i samhället. Det är en
mycket väsentlig slutsats som vi kom
till i stabiiiseringsutredningen och var
överens om. Den visar hur oerhört viktigt
det är att föra en politik som är
sparstimulerande.

Vi är överens om att det kan behövas
ökade investeringar och därmed också
ökat kapital under 1960-talet, men när .
det gäller metoderna att få fram denna
ökning av sparandet skiljer vi oss så
kraftigt, att man kan säga att här går
en skiljelinje mellan socialistisk och liberal
politik. Vi säger, att vi måste satsa
på en ökning av det frivilliga sparandet,
och från socialistiskt håll säger
man, att det är utsiktslöst att tänka sig
detta utan att man måste lita till ett kollektivt
sparande, vilket då som regel får

formen av en överbeskattning, eller om
jag får uttrycka det på ett sätt som kanske
inte sårar mina socialdemokratiska
vänner, innebär att de i ökad utsträckning
tar ut skatter utöver vad som behövs
för att täcka de löpande statsutgifterna.

Men naturligtvis måste man också se
skattepolitiken ur mera kortsiktiga synpunkter,
ur konjunkturpolitiska synpunkter.
Det är en sak som vi särskilt
tagit hänsyn till i vår partimotion i höst.
Vi säger om denna sak, att det finns
statsfinansiellt utrymme för lättnader i
beskattningen men att samtidigt de konjunkturpolitiska
aspekterna måste beaktas.
Och vi fortsätter: »För vår del
anser vi dessa senare motivera att en
överbalansering av driftbudgeten tills
vidare bör eftersträvas. Finanspolitiken
bör alltså utformas så att den lämnar
ett väsentligt bidrag till täckning av de
statliga investeringarna med löpande
inkomster. Vi är inte beredda att dra
slutsatsen att de statliga investeringarna
skall fullständigt täckas med skatteinkomster.
Ur principiell synvinkel möter
en sådan budgetpolitik —- den permanenta
totalbalanseringen — enligt
vår uppfattning starka betänkligheter.»

Vi säger vidare: »En budgetpolitik av
här skisserade innehåll, som vad skattebelastningen
beträffar innebär att den
skulle kunna hållas lägre än vid det motsatta
fallet, måste kombineras med en
mera intensiv sparfrämjande politik.
Kapitalmarknadens ''normala’ tillflöden
måste med andra ord säkerställas. Vi är
övertygade om att på längre sikt skulle
en sådan politik betyda snabbare ekonomisk
framstegstakt, ökade möjligheter
för standardförbättringar för hela folket
än med en politik som karaktäriseras
av ett ängsligt vaktslående om s. k.
totalbudgetbalans, miljardstort tvångssparande
via skatterna varje år och
dessutom en illa fungerande kapitalmarknad.
»

Vi behöver en sparstimulerande politik.
Det är därför vi i en särskild re -

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35

servation också yrkat på åtgärder i det
hänseendet.

.lag skall inte uppehålla mig närmare
vid det schablonmässiga och mycket
ovetenskapliga användandet av totalbudgetbalanseringsprincipen,
som ju
har urartat närmast till vidskepelse. Det
finns väl knappast någon som sysslar
vetenskapligt med dessa saker som är
beredd att sätta upp totalbalanseringen
som ett primärt mål för budgetpolitiken,
utan man säger tvärtom att den är
ett kritstreck som alla andra. Vad man
måste ta hänsyn till är de realekonomiska
faktorerna. Det har också påpekats
i den aktuella debatten, att om vi
till exempel i stället för att ordna bostadsfinansieringen
med direkta statliga
lån skulle införa lånegarantier och sedan
ordna finansieringen via kreditinstituten,
så skulle totalbudgeten därmed
minska med något över 700 miljoner
kronor. Skulle man då följa dessa schablonmässiga
beräkningar, skulle det alltså
finnas utrymme för en skattesänkning
på 700 miljoner kronor, trots att
läget realekonomiskt ju inte ändrat sig
ett dugg. Det är bara ett enda litet exempel
på vart det kan föra när man på
detta mycket okritiska sätt använder en
sådan term som denna.

Utskottsmajoriteten för på s. 57 i utskottets
betänkande ett resonemang,
herr talman, som är ganska intressant.
Man måste fatta det som att centerpartiet
och socialdemokraterna menar, att
vi även om vi får en konjunkturförsvagning
måste ta ut 1 000 eller kanske 1 500
miljoner kronor i skatter utöver vad
som behövs för att täcka de löpande utgifterna.

Man säger där: »Skulle ... en konjunkturförsvagning
inträda för den
svenska exportindustrien .. .» Man talar
här alltså inte om vissa lokala företeelser
som kan inträffa inom massaindustrien
på grund av överkapacitet, utan
man talar direkt om en konjunkturförsvagning
inom den svenska exportindustrien.
Om denna skulle inträda, säger

Skattereform m. m.

man, »förstärktes i ett sådant läge behovet
av en antiinflatorisk budgetpolitik
...».

Om vi alltså här får en konjunkturförsvagning
med depressiva inslag förstärkes
behovet av skattehöjningar för
att motverka inflationen. Läser man vad
som står skrivet i betänkandet, finner
man att det blir så. Jag antar emellertid
att man har haft något annat i tankarna.
Det skulle i så fall vara intressant att
höra vad utskottsmajoritetens talesman
har att säga om detta. I annat fall blir
det så, att om det är goda tider måste
man höja skatterna för att bekämpa inflationen.
Blir det å andra sidan konjunkturförsvagning
skärpes behovet av
en antiinflatorisk budgetpolitik.

Jag tror, herr talman, att man måste
varna för en övertro på skattepolitikens
möjligheter i konjunkturpolitiskt avseende.
Man får inte glömma att höga
skatter inverkar negativt på sparandet,
på arbetsviljan och på företagsamheten
över huvud taget. Man måste också
komma ihåg, att vårt inflationsproblem
huvudsakligen är kostnadsinflationen.
Man är väl ganska överens om att man
inte i någon större utsträckning kommer
till rätta med en kostnadsinflation
genom finanspolitiken — man kan
tvärtom säga, att skattehöjningar är
kostnadsdrivande och därför skulle verka
i direkt motsatt riktning på kostnadsinflationen
än man skulle önska.

Herr talman! Sammanfattningsvis vill
jag säga att folkpartiets skatteförslag är
statsfinansiellt starkt underbyggt, ur
skattepolitisk synpunkt väl avvägt och
dessutom är väl förenligt med en betryggande
överbalansering ur konjunkturpolitisk
synpunkt. Jag skulle tro,
herr talman, att även om vårt förslag
inte blir bifallet här i dag, kommer den
framtida skattepolitiken att arbeta i
stort sett efter de riktlinjer som finns
i det förslag vilket här framlagts av
folkpartiet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till följande reservationer fogade

3* — Andra kammarens protokoll 1''JQl. Nr 35

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Skattereform m. m.

till bevillningsutskottets betänkande nr
79: nr I, III, VII, VIII, XI, XIII, XVI
och XXIX och dessutom till utskottets
hemställan i bevillningsutskottets betänkande
nr 74.

Herr förste vice talmannen övertog nu
ledningen av förhandlingarna.

Herr MAGNUSSON i Boras (h):

Herr talman! När finansministern
under höstriksdagen lade fram sitt förslag
om förändringar på beskattningens
område, väckte detta en hel del uppseende.
Detta är förklarligt ur flera
synpunkter.

För det första var det en sensation
ur den synpunkten, att finansministern
så sent som vid vårriksdagens avslutning
sade ett bestämt nej till den av
högerpartiet och även folkpartiet föreslagna
höjningen av ortsavdragen.

Det andra som var sensationellt var
att socialdemokraterna genom samarbete
med centerpartiet i förväg försäkrat
sig om medverkan till höjning avomsättningsskatten.
Självfallet väcker
det uppseende när ett parti, som i
andra sammanhang är ytterligt angeläget
att framhålla sin borgerliga samhällsuppfattning,
bryter sig ut från de
båda andra borgerliga partierna och
förenar sig med socialdemokratien i en
synnerligen viktig fråga. Skattefrågan
har för socialdemokratien blivit allt
besvärligare med tanke på detta partis
önskan att föra en hård beskattningspolitik
i vårt land.

Den tredje sensationen var väl att det
nu äntligen skulle bli en skattesänkning
för svenska folket. Men ett litet
studium av propositionen visar snart
att detta är en felaktig förespegling.
Herr finansministern fortsätter med
villig medverkan från centerpartiet sin
vanliga politik, som innebär att när
han föreslår en skattesänkning kommer
han samtidigt med en ny skattehöjning.

Visserligen synes propositionen ge

1 095 miljoner kronor i direkta skattesänkningar,
men i gengäld tar man
omedelbart i form av omsättningsskatt
tillbaka 1 040 miljoner kronor, varför
hela skattesänkningen stannar vid 55
miljoner. Detta är ju inte mer än vad
som kan rymmas inom felmarginalerna,
när man rör sig med så stora belopp
som skatteinkomster på över 15
miljarder.

Det är ett ytterst egendomligt tal man
för i propositionen, när man kallar ökade
statsutgifter för skattelättnader. Man
kan ju inte påstå att ökade statsutgifter
för barnbidrag, kommunbidrag å
30 miljoner eller ett nytt indextillägg
till folkpensionärer kan vara skattelättnader.

Det orimligt stora skattetillflödet till
statskassan är resultat av den mycket
hårda marginalbeskattningen, vilken ju
har medfört att samhället har lagt beslag
på en allt större del av medborgarnas
nya inkomster. Högerpartiet har
under hela 1950-talet fört en hård kamp
mot detta system. Reaktionen mot den
hårda beskattningen har nu gått långt
ner i de djupa leden av vårt folk, och
det är därför inte så förvånansvärt, att
finansministern nu inte längre kunnat
underlåta att företaga en ändring i
detta förhållande. Det är bara att beklaga,
att regeringens hunger på att få
bestämma över människornas inkomster
är så stor, att man icke kan göra
någon liten lättnad i beskattningen
utan att man då också måste se till att
skatten höjes på ett annat område.
Rädslan för att så icke skulle bli förhållandet
var så stor, att man redan
innan propositionen framlades i riksdagen
måste se till att man hade majoritet
för dessa höjningar.

Även om man tyvärr inte kan säga
att det nu är fråga om skattesänkning,
måste man dock konstatera att det s. k.
skattepaketet innehåller en mycket stor
omfördelning av skattebördan i vårt
land.

Det är beklagligt att finansministern

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35

icke har givit riksdagen uppgift om det
för dagen aktuella budgetläget, när man
nu framlägger så vittomfattande förslag
som en höjning av omsättningsskatten
med 50 procent. Regeringen
och centerpartiet synes i sina bedömningar
ha kommit till det resultatet,
att verkliga skattesänkningar nu icke
är möjliga att vidtaga. De båda oppositionspartierna,
högerpartiet och folkpartiet,
har emellertid i sina bedömningar
kommit fram till att så är möjligt.
Det bristfälliga materialet i propositionen
ger inte stöd för att en höjning
av omsättningsskatten erfordras
den 1 januari, och finansministern är
fortfarande bevisskyldig inför riksdagen
för att så skulle vara förhållandet.

När riksstaten fastställdes i maj månad
för budgetåret 1961/62, utvisade
denna ett överskott på driftbudgeten
på 1 069 miljoner. Även om man tar
hänsyn till en reservering för kommunalskattemedel
med 350 miljoner, var
dock ett betryggande överskott säkrat.
I fortsättningen kan emellertid betydande
ökningar i statsinkomsterna beräknas.
Inkomstökningarna i landet
var under föregående år 11 procent
och beräknas under innevarande år bli
desamma. Enligt en teknisk utredning
som finansdepartementet presenterat
i bevillningsutskottet skulle ökningen i
statsinkomsterna bli något över 1 000
miljoner, under förutsättning att inkomstökningen
under nästa år blir 7
procent. Mot detta kan man sätta den
ökning i statsinkomsterna som vi redan
har haft under första kvartalet innevarande
budgetår. Denna ökning
uppgår nämligen till inte mindre än
över 600 miljoner, varav skatteinkomster
över 400 miljoner. Man kan alltså
förvänta att budgetöverskottet blir mycket
stort i år. Några statsfinansiella
hinder för en skattesänkning synes sålunda
inte vara för handen.

När nu detta motiv icke kan åberopas
för att hindra en skattesänkning,
fortsätter man med den gamla vanliga

Skattereform m. m.

visan att man inte kan sänka skatten
av konjunkturpolitiska skäl. Det är
klart att sådana skäl alltid kan åberopas.
Men om vi ser till dagens konjunkturbild,
torde man inte kunna säga
att den visar upp några inflationstendenser
utan snarare tvärtom. Inflationsimpulserna
skulle i så fall komma från
våra inre egna åtgärder. Dessa är i
många fall tyvärr sådana, att de kan
medföra en inhemsk inflationistisk utveckling
av produktionskostnaderna.
Men konjunkturbilden i större sammanhang
visar inte detta. När vi i dag
har en ständigt växande konkurrens
och får bevittna allt tydligare tecken
på sjunkande priser på våra produkter
i förening med ett allt kraftigare köpmotstånd,
finns det ingen anledning att
kräva en så orimligt stor överbalansering
av budgeten. Driftsinskränkningarna
i vissa av våra större exportindustrier
talar väl sitt tydliga språk. Om
dessa näringsgrenar går det väl inte att
säga, som det på visst håll gjordes helt
nyligen när en del svårigheter visade
sig för några av våra konsumtionsvaruindustrier,
att vi bara lägger ned dem.

Högerpartiet har nu föreslagit att betydande
skattesänkningar skall vidtagas
omedelbart. Vi föreslår att ortsavdragen
höjes utöver vad regeringen föreslagit
med 200 för gifta respektive 100
kronor för ogifta, vilket är det effektivaste
sättet att sänka skatten för de
minsta inkomsttagarna. Vi vill även
ge folkpensionärerna ett extra ortsavdrag
för att göra det möjligt för dem
att ha mindre inkomster vid sidan av
pensionen utan att behöva drabbas av
eu mycket hård beskattning. Vi har
även föreslagit en ändring av skatteskalorna
som medför att den s. k. tudelningsprincipen
skulle vara genomförd
ända upp till inkomster på cirka
40 000 kronor i familjeinkomst. Våra
skatteskalor är så konstruerade, att de
siirskilt gynnar gifta personer. Vi föreslår
förbättringar på förvärvsavdragen,
som innebär att de gifta kvinnorna med

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Skattereform m. m.

minderåriga barn som har förvärvsarbete
får betydande skattelindringar.
Vi föreslår även att de hustrur som är
små män behjälpliga i deras affärsrörelse
eller jordbruk skall ha rätt till
förvärvsavdrag. Herr Björkman kommer
senare i denna debatt att närmare
utveckla detaljerna kring högerpartiets
förslag till ändringar på den direkta
beskattningens område, varför jag inte
tänker gå in härpå närmare.

Högerpartiet har den bestämda uppfattningen,
att det är felaktigt att man
fortsätter att taga ut så höga skatter
som nu sker. De förslag som redan nu
bär lagts fram innebär en skattesänkning
av den direkta skatten på över
600 miljoner kronor utöver vad regeringen
har föreslagit. Med hänsyn till
det bristfälliga bedömningsmaterial
som nu står oss till förfogande kan vi
för tillfället icke gå längre, men så
snart statsverkspropositionen föreligger
blir det möjligt för oss att helt
kunna överblicka situationen och komma
med ytterligare förslag. Ett sådant
överflöd i statskassan som nu finns är
ytterligt farligt ur den synpunkten, att
det kan komma att medföra betydande
utgiftsstegringar. Det finns inget tillbakahållande
moment i utgiftsutvecklingen.
Högerpartiet har vid senaste
vårriksdag föreslagit betydande utgiftsminskningar
och vill att regeringen
nu också ser till att det blir besparingar
under innevarande budgetår. Vi
kommer emellertid att under nästa
riksdag återkomma med större besparingsförslag
för att därmed också skapa
förutsättningar för ytterligare skattesänkningar.

Som ett betydande led i vår skattepolitik
måste man se våra nu än en
gång framförda krav på sparstimulerande
åtgärder för att därigenom överflytta
sparandet från staten till medborgarna
själva. Detta är skatteavdrag
för bostadssparande på 6 000 kronor
för ogifta respektive 12 000 kronor för
gifta under en sexårsperiod. Att ägaren

använder en del av fastigheten för yrkesverksamhet
eller att den är uppförd
på jordbruksfastighet utgör intet
hinder. Vi föreslår även att den egnahemsägare,
som amorterar mer än 1 Vs
procent på sitt egna hem, får göra avdrag
med upp till 700 kronor per år.
Någon kanske vill spara till sina barns
utbildning, och vi föreslår därför att
avdrag får göras upp till 1 200 kronor
om året för insättning på s. k. utbildningskonto.
Den som ställer riskvilligt
kapital till förfogande genom inköp av
aktier får göra avdrag från avkastning
härå upp till respektive 200 kronor för
ogifta och 400 kronor för gifta. Den
som inte kan utnyttja kapitalavdraget
på grund av att hans kapital har insatts
i hans rörelse, hantverk, fastighet
eller jordbruk får i stället göra avdrag
i motsvarande grad i dessa förvärvskällor.

Jag vill gärna deklarera, att om dessa
förslag beträffande sparandet inte
kommer att antas av riksdagen, kommer
jag för min del att stödja de besparingsförslag,
som har framlagts av
folkpartiet och också av centerpartiet,
även om jag har erinringar att göra
mot det system, som där byggts upp.
Det är ytterligt angeläget att vad som
kan göras för sparandet också göres.

Under motiveringen att motorbränslena
inte relativt får förbilligas i samband
med omsättningsskattehöjningen
föreslår regeringen, att bensinpriset
höjes med 5 öre och priset på motorolja
med 4 öre per liter. Här kan man
verkligen tala om att ta skatt på skatten.
För bensinen utgår nämligen dels
en skatt med 33 öre per liter och för
motorolja med 30 öre, dels därutöver
energiskatt för bensin på 9 öre, d. v. s.
en beskattning på 42 öre per liter. Det
betyder att ungefär 60 procent av bensinpriset
i dag utgöres av skatt. Att
ovanpå detta skatteuttag sedan lägga
ytterligare skatter kan inte gärna anses
rimligt. Automobilskattemedlen redovisas
ju på en specialbudget, eftersom

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35

dessa medel är avsedda att komma vägväsendet
till godo. Överskottet på denna
uppgår emellertid till åtminstone
700 å 800 miljoner kronor, vartill kommer
vissa inte utnyttjade reservationsmedel,
varför någon ökad beskattning
på motorbränslen inte nu kan anses
nödvändig för att täcka dessa utgifter.

Centerpartiet motiverar sin ökning av
bensinpriset med att detta skulle vara
nödvändigt för bättre vägar. Den icke
tillräckliga utbyggnaden av vägväsendet
beror dock inte av brist på pengar
utan det är andra orsaker, som lagt
hinder i vägen. Jag skulle därför vilja
ställa den frågan till centerpartiet: Har
man uppgivit kravet på att de redan
fonderade medlen i automobilskattemedelsfonden
skall ställas till vägväsendets
förfogande, eftersom man nu föreslår
en höjning av skatten, trots att det finns
ett mycket stort överskott i denna fond?
För de långa avstånden och för trivseln
på den svenska landsbygden spelar bilen
numera en avgörande roll, och då
kan det inte vara rimligt att lägga ytterligare
bördor just på bilismen. För
näringslivet utgör också bilen en nödvändighetsartikel,
och en höjning av
bensinpriserna får därför kraftiga verkningar
på hela vårt kostnadsläge.

Genom att omsättningsskatten träffar
såväl näringslivets investeringar som de
förbrukningsvaror, som används i industrin
och jordbruket, verkar denna
höjning av omsättningsskatten starkt
fördyrande på vårt kostnadsläge i produktionen.
Högerpartiet har därför
krävt att en snabbutredning vidtages,
så att vi redan vid nästa års riksdag kan
besluta om ett undantagande av de s. k.
förbrukningsartiklarna inom näringslivet
från omsättningsbeskattning. Dessutom
föreslår vi att den sittande skatteutredningen
prövar ett undantagande
av hela investeringsområdet från omsättningsbeskattning.
Inte kan man väl
med fullt allvar från regeringens sida
hävda, att det i dag är eu lämplig tidpunkt
att öka investeringsskatten, när

Skattereform m. m.

vi nu om någonsin — för att kunna behålla
en full sysselsättning — måste se
till att vi är konkurrenskraftiga. Tillåt
mig att ställa den frågan: Kan man verkligen
tänka sig att vi kan klara oss i
konkurrensen med vilka höjningar som
helst av våra produktionskostnader?

Genom att investeringsvarorna sålunda
är föremål för omsättningsskattebelastning
får vi en kedjereaktion, som
gör att omsättningsskatten inte är 6 procent
utan blir större på de varor, som
tillverkas inom landet. På importen blir
däremot skattebelastningen endast 6
procent, och därför kommer den inhemska
industrien i ett sämre konkurrensläge
än våra utländska konkurrenter.
Detta måste vara ett missförhållande,
som det finns all anledning att avhjälpa.

Beträffande omsättningsskatten i övrigt
återkommer vi med en del kända
krav på ändringar. Jag skall inte trötta
kammaren med att nu gå in på denna
sak i någon större utsträckning. Det
finns bara en liten punkt, som är ny och
som gäller kravet på skattebefrielse för
den ammunition som skytterörelsen köper.
Skytterörelsen har förut ett mycket
litet statsanslag. Den omsättningsskatt
skytterörelsen betalar uppgår till ungefär
650 000 kronor. Ett slopande av omsättningsskatten
i detta fall kommer inte
att innebära något krångel, alldenstund
ifrågavarande leveranser sker från de
fabriker som tillverkar detta slags ammunition.
Därför blir det lätt att administrera
en sådan åtgärd. Jag tror också
att det är ytterligt angeläget, inte minst
ur försvarssynpunkt, att man tillmötesgår
detta, alldenstund det här är fråga
om mycket stora krav på en rörelse som
är frivillig.

Under senaste tiden har det framkommit
krav på en utredning som skulle syfta
till att förflytta uttagande av omsättningsskatt
till annat led än detaljhandelsledet.
Jag har för min del inget att
invända mot att en förutsättningslös utredning
kommer till stånd för att pröva

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Skattereform m. m.

verkningarna av det beskattningssystem
som vi nu har. Det är klart att ett uttagande
i fabrikant- eller grossistledet
skulle innebära ett något mindre antal
skattebetalare, men antalet torde i alla
fall komma att bli rätt stort. Det är
självklart att det för dem som skall
handhava uttagandet blir mycket extra
arbete. Riksdagen har emellertid principiellt
erkänt att detta arbete måste
betalas av statsmakterna, varför ersättning
numera utgår. En prövning kommer
antagligen att visa att detta arbete
är mycket dåligt betalt, och därför kanske
en utredning kan leda till en bättre
ersättning för detaljhandeln eller dem
som skall ha hand om det. En fördel
med den nuvarande uppläggningen är
emellertid att skatten först i efterhand
skall inlevereras till statsverket. Skall
skatten tas i ett tidigare led, måste det
dock bli fråga om förskottsinbetalning
av skatten. Detta kommer att innebära
mycket stora utgifter för näringslivet.
En detaljhandel — det behöver inte vara
en stor sådan — som har ett varulager
på 200 000 kronor skulle omedelbart få
ett krav på inbetalning av 12 000 kronor
i skatt. Särskilt hårt kommer den mindre
detaljhandeln då att träffas, som nu
har stora besvärligheter med sin finansiering,
och jag vill redan nu deklarera,
att jag inte kan vara med om alt lägga
dessa bördor på handeln, som särskilt
för den mindre måste bli mycket betungande.
Det är inte heller ovanligt, att
många varor realiseras till en bråkdel
av det pris som varan ursprungligen har
kostat, och detta kan innebära att en
mycket hög procentuell omsättningsskatt
får erläggas för vissa varor. Mycket
stora svårigheter blir det också att
i fabrikant- eller grossistledet bestämma
vilket pris som skall vara grundläggande
för skattens uttagande.

Jag ber till slut, herr talman, att få
yrka bifall till reservationerna I, III,
VI, IX, XI, XII, XV, XVIII, XIX, XXI,
XXIII, XXIV, XXVI, XXVII, XXVIII,
XXIX, XXXIII och XXXIV vid bevill -

ningsutskottets betänkande nr 79 samt
bifall till utskottets förslag i dess betänkande
nr 74.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Jag skall be att få instämma
i herr Magnussons anförande
vad gäller reservationen nr XXVIII, som
syftar till undantag från allmän varuskatt
för ammunition, som säljs till det
frivilliga skytteväsendets organisationer.

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Det skattepaket, som
man talar om här, synes ha åstadkommit
en del villervalla på vissa håll, vilket
framgår av de två tidigare hållna
anförandena. Detta är i någon mån ägnat
att väcka förvåning, sedan man tagit
del av de motioner som har väckts
från det hållet. Jag har vid studiet av
motionerna kommit underfund med att
skattepaketet är ett sammandrag av
krav, som de alla tidigare framställt.
Följaktligen skulle skattepaketet kunna
sägas vara resultatet av samtliga partiers
samverkan motionsvägen.

De två stora huvudfrågor, som här
föreligger till behandling i dag, är skattegrupperingens
avskaffande och ortsavdragens
värdemässiga likställande.
Dessa båda frågor har många gånger
under årens lopp diskuterats. Från centerpartiets
sida har vi gång på gång
kommit tillbaka till frågan om skattegruppernas
avskaffande. Ortsgrupperna
I och II har tidigare avskaffats. När nu
även ur skattelikställighetssynpunkt de
tre återstående grupperna avskaffas,
hälsas detta med mycket stor tillfredsställelse
från vårt partis sida.

Att en proposition i ärendet med det
innehåll den har kom så fort som den
gjorde ligger helt inom ramen för de
önskemål, som från vår sida vid vårriksdagens
behandling av kompletteringspropositionen
reservationsvägen
framfördes. Vad som från skattekommitténs
och även från många andras

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35

sida vid det tillfället ansågs tekniskt
ogenomförbart har likväl nu kunnat på
ett nöjaktigt sätt effektueras.

Nu ligger propositionen på riksdagens
bord, behandlad av utskottet och i stort
sett godtagen. Det är uppenbart att inte
allt i denna proposition och i detta utskottsutlåtande
lika litet som något annat
kan hundraprocentigt godtagas av
alla. Men vad som är ganska väsentligt
är, att propositionens två stora huvudlinjer,
skattegrupperingens avskaffande
och ortsavdragens likställande, synes
kunna påräkna allas sympatier och att
man numera är ense med centerpartiet
på dessa punkter.

Men en betydande enighet synes också
föreligga i andra avseenden, nämligen
då det gäller att inledningsvis beröra
den ifrågasatta skattesänkningens penningpolitiska
bakgrund. Högern manar
till stor omsorg om penningvärdet och
viss försiktighet med att genomföra allmänna
skattelättnader. Folkpartiet anser
att utrymme för skattelättnader föreligger
men betonar samtidigt, att de
konjunkturpolitiska aspekterna måste
beaktas. Centerpartiet å sin sida anser
att utrymme för en skattesänkning föreligger,
till och med en större sänkning
än den som föreslagits av finansminis
tern. Men även från vårt håll framliålles
att med hänsyn till det övertryck som
fortfarande råder i vårt lands ekonomi
en totalbalansering av budgeten För eftersträvas.
Jag utgår från att på denna
punkt även finansministern är fullt
överens med de övriga tre partierna.

När man sedan kommer till frågan,
hur stora skattesänkningar som kan
medges utan att här berörda risker uppstår,
förefaller emellertid enigheten vara
slut. Finansministern taxerar skattesänkningsmöjligheterna
till 300 miljoner
kronor, centerpartiet till 400 miljoner
kronor, högern till 600 miljoner kronor
och folkpartiet likaledes till 600 miljoner
kronor — det senare partiet dock
med understrykande av att överskottet
på driftbudgeten kan beräknas till 1 000

Skattereform m. m.

miljoner kronor, vilket för övrigt även
framhållits av herr Gustafson i Göteborg.
Man får nog det intrycket att högern
och folkpartiet med sina för skattesänkning
avsedda belopp ligger ovanför
de 300 miljoner kronor som beräknats
av finansministern. Från centerpartiets
sida har vi emellertid ej vågat
mot bakgrunden av den penningpolitiska
målsättning, som förefaller vara gemensam
för alla, sträcka oss längre än till
400 miljoner kronor. Vad som sedan i
denna siffercirkus — om jag får kalla
det så — kan fastslås som det absolut
riktiga är givetvis för lekmannen svårt
att avgöra. Det enda man med säkerhet
synes kunna fastslå är att ett överskott
verkligen föreligger, åtminstone på
driftbudgeten, ett överskott som kan
disponeras för skattesänkningar.

Fn klok utväg ur en sådan situation
som denna brukar väl vara att varken
följa det lägsta eller det högsta budet
utan den gyllene medelvägen. På det
sättet skulle man komma fram till centerpartiets
förslag om ett skattesänkningsalternativ
på 400 miljoner kronor.

Med ett accepterande av detta centerpartiets
förslag skulle ställningen bli
följande. Man sänker enligt finansministerns
förslag inkomstskatten med
1 125 miljoner kronor. Man höjer barnbidragen
med 175 miljoner kronor och
ger folkpensionärerna ett indextillägg
på 40 miljoner kronor. Därmed kommer
man fram till samma skattebortfall
som finansministern räknat med,
sammanlagt 1 340 miljoner kronor.

Följer man sedan centerpartiets motion
om 3 öres förhöjd bensinskatt får
man där 75 miljoner kronor samt lägger
därtill höjningen av omsättningsskatten
från 4 till 6 procent, varom för
övrigt alla är ense — åtminstone har
man varit det — blir det 900 miljoner
kronor. Vi får därmed en inkomstökning
på 975 miljoner kronor. Drar man sedan
dessa 975 miljoner kronor från det beräknade
skattebortfallet på 1 340 miljoner
kronor, skulle man få eu total skatte -

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Skattereform m. m.

minskning på 365 miljoner kronor. Kvar
står således alltjämt enligt vår mening
ytterligare 35 miljoner kronor, som enligt
vårt förmenande kan disponeras på
annat sätt: enligt våra motionsvis och
även reservationsvis framförda yrkanden
ges ytterligare 20 miljoner till skattetyngda
kommuner och genomföres en
mera långtgående skattefinansiering
av folkpensions- och sjukförsäkringsavgifter
för äkta makar. Följer man våra
reservationsvägen framförda önskemål
i detta avseende räcker likväl de 400
miljonerna till och finansministern får
ändå pengar över. Vi tycker att den väg
som vi föreslagit är hållbar och att den
borde vara framkomlig.

En sak som finansministern inte synes
ha tillräckligt beaktat i sina inkomstkalkyler
är den kraftiga ökning av
bilbeståndet som inträffat under det
gångna året. Vi har ju under detta år
den största ökning av bilbeståndet som
någon gång förekommit. Med utgångspunkt
härifrån torde inkomsten av bensinskatten
även med den av oss föreslagna
höjningen på 3 öre kunna beräknas
till väsentligt högre belopp än 75
miljoner kronor. Samma torde också
vara fallet med omsättningsskatten. Med
hänsyn till höjda priser och ökad konsumtion
bör omsättningsskattens slutsumma
komma att icke oväsentligt överskrida
det beräknade beloppet.

Det skulle följaktligen inte förvåna,
om finansministern skulle, utöver gjorda
beräkningar, på grund av omsättningsökningar
och ökad bensinförbrukning
få den sammanlagda inkomstökning,
som han eftersträvar genom förslaget
om 5 öres förhöjd bensinskatt
och 4 öres ökning av brännoljeskatten,
även för det fall att han sänkte sina anspråk
till av oss föreslagna 3 öres ökning
av bensinskatten samt slopade höjningen
av brännoljeskatten.

När finansministern sedan gått att
redovisa väntade utgifter för kommande
år, vill jag inte på något sätt dra i
tvivelsmål riktigheten av hans beräk -

ningar. Men jag måste säga att försiktigheten
drivits väl långt. Det stora spöket
i kalkylen synes vara statstjänarlönernas
ökning; en enda procents ökning
av dessa löner innebär en statlig
utgiftsökning av 55 miljoner kronor.
Men till denna upplysning borde väl ha
fogats åtminstone en ungefärlig uppgift
om hur stor del av detta belopp som finansministern
med gott samvete stoppar
i egen portfölj. Det skall inte bestridas
att här uppstår mycket väsentliga utgiftsökningar,
men det kan inte heller
förnekas att det för statsverket uppkommer
betydande inkomstökningar,
från vilka man vid en överslagsberäkning
inte bör helt bortse.

Det är mycket klokt — jag medger
det — att såsom finansministern räkna
i underkant och därigenom vara garderad
för sådana otrevliga överraskningar,
som kan uppstå när beräkningarna
är för högt tilltagna. Men om man
skaffar sig så stora säkerhetsmarginaler,
att folkpartiets finansexperter sedermera
kan plocka fram miljardbelopp
i felräkningspengar, förefaller mig försiktigheten
som sagt vara väl långt driven.

Bevillningsutskottet har genom sin
skrivning ingalunda medverkat till alt
skingra den försiktighet som finansministern
iakttagit. Inom utskottet har
man också gjort en beräkning av vad
det skulle kosta att effektuera alla nu
föreliggande utredningsförslag och härvid
taxerat kostnaderna till den nätta
summan av 1 600 miljoner kronor. Finansministern
har själv räknat med en
antaglig utgiftsökning på drygt 1 miljard
kronor, men bevillningsutskottet
har således ytterligare förgyllt upp dessa
beräkningar med några hundra miljoner.

Man brukar ju inte vid sådana här
kalkyler räkna med utgifter för utredningsförslag,
som ännu inte lett till
några resultat, men för att få en tillräckligt
stor utgiftsökning har bevillningsutskottet
tagit med även sådana poster.

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35

På tal om utredningar skulle jag vilja
beröra även en annan sida av saken.
Varje år går det stora belopp till utredningar
inom de olika departementen,
och utredningsmaskineriet har medfört
och kommer även i fortsättningen att
medföra stora utgifter. Hur skulle det
vara, om vi läte en Curt Nicolin eller
Josef Anér titta på dessa förhållanden
och försöka åstadkomma vissa besparingar?
Detta är inte på något sätt en
insinuation, utan endast en löst framkastad
propå från min sida.

När det gäller förslaget om skattegrupperingens
slopande och höjning av
ortsavdragen till 4 500 kronor för äkta
makar och 2 250 till ensamstående, ansluter
vi oss helt och oreserverat till
finansministerns förslag. I den motion,
som vi väckte vid vårriksdagens början,
ifrågasatte vi en höjning av dessa ortsavdrag
med 1 000 kronor för äkta makar
och 500 kronor för ensamstående.
Propositionens förslag, som innebär en
höjning med halva dessa belopp, kan
emellertid godtas från vårt partis sida,
eftersom vi redan från början sagt att
de större beloppen har utgjort en målsättning
som mera etappvis borde förverkligas.

Nu har det visserligen anförts att i
ortsgrupp V äkta makar endast skulle
få en höjning av ortsavdraget med 500
kronor, medan man i ortsgrupp III
skulle erhålla hela 820 kronor. För ensamstående
utan barn blir höjningen
250 kronor i ortsgrupp V och 410 kronor
i ortsgrupp III.

Skall man nu göra som finansministern
föreslår — och det ligger helt i
linje med vad vi i åratal önskat — måste
resultatet naturligtvis bli sådant som
det framgår av förslaget. Skall man utjämna
förmånerna, varom alla synes
vara överens, kan väl detta inte ske på
annat sätt än att de som tidigare legat
sämst till också får den största förbättringen.
Nu finns det platser liggande i
ortsgrupp V som på grund av sitt läge
och sina klimatiska förhållanden måste

Skattereform m. m.

ges en förstärkning i samband med
denna reform. Jag avser därmed Norrland.
Norrlandskommunerna är över huvud
taget redan hårt skattetyngda, och
huvudparten av de 30 miljoner kronor
som finansministern anvisar i propositionen
torde också gå till dessa kommuner
som skatteutjämningsmedel.

Från centerpartiets sida har vi emellertid
ansett att detta belopp är i blygsammaste
laget, varför vi i motion och
i en till utskottsutlåtandet fogad reservation
föreslagit att beloppet höjs med 20
miljoner kronor till sammanlagt 65 miljoner
kronor.

Då det gäller övriga orter inom ortsgrupp
V, från vilka också klagomål har
anförts, förefaller mig dessa vara i hög
grad överdrivna. Vi erinrar oss alla att
när riksdagen häromåret beslöt att flytta
försvarets fabriksstyrelse från Stockholm
i ortsgrupp V till Eskilstuna i ortsgrupp
III framräknades av den personalorganisation
som kom att beröras av
förflyttningen att de anställda skulle
förlora 8 procent på detta riksdagens
beslut. Det verkar dock egendomligt att
man först måste flytta en hel personalgrupp
innan en vederhäftig kalkyl kan
presenteras. Vi har således mycket svårt
att förstå att orättvisa kommer att vederfaras
någon på grund av denna reform.

I samband med de kommunala ortsavdragens
höjning kommer för kommunernas
vidkommande ett betydande inkomstbortfall
att uppstå. Finansministern
ställer i utsikt att i enlighet med
från oss tidigare framfört förslag detta
inkomstbortfall skall helt täckas av
statsmedel. Löftet att detta skall gälla
tills resultatet av den nu arbetande skatteutjämningskommitténs
undersökningar
föreligger måste givetvis innebära att
kommunernas rätt även efter den dagen
tillgodoses i önskad omfattning. Från
vårt håll vill vi kraftigt understryka
finansministerns löfte, liksom att vi livligt
hoppas att den pågående skatteutredningen
allvarligt beaktar kommunernas
rätt i fortsättningen.

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Skattereform m. m.

När det gäller förvärvsavdraget — vilket
de två föregående talarna har varit
inne på — har ju många bud lämnats.
Jag inskränker mig till att framhålla
nödvändigheten av att denna fråga ägnas
fortsatt uppmärksamhet. Vad beträffar
hustrur som deltar i mannens
förvärvsarbete vore det dock riktigt och
rimligt att de sattes i en rättvisare ställning
än vad nu är fallet. Denna fråga
kommer att behandlas av andra talare
här, varför jag inte ytterligare skall
röra vid den.

Vi är alla eniga om att omsättningsskatten
skall höjas med 2 procent. I dag
står det i Dagens Nyheter att detta förslag
är ett resultat av centerns och socialdemokraternas
samarbete. Detta påstående
är ett utslag av den vanliga vederhäftigheten
i Dagens Nyheter när
det gäller att lämna politisk upplysning
till läsekretsen.

Vi är emellertid — som sagt — överens
om omsättningsskatten. Försiktigt
räknat, kommer den att ge 900 miljoner
kronor. Från vårt håll har tidigare
framförts krav på att omsättningsskatten
skall uttagas i partihandels- eller
fabrikationsledet. Vi måste betrakta det
som glädjande att vi i denna strävan
numera fått stöd också från högern och
folkpartiet. Det är sannolikt alldeles
riktigt som den föregående talaren herr
Magnusson i Borås sade, att denna fråga
är komplicerad till sin natur. Av den anledningen
har vi begärt att en utredning
skall verkställas på den punkten. Till
vilket resultat en sådan utredning kan
komma vet vi inte.

En annan sak är vi dock på det klara
med, nämligen att skall denna reform
genomföras, bör uppbördsförfarandet
förenklas. Man skulle därmed få större
möjligheter att införa de undantag från
beskattningen som man önskar. Det kan
tänkas att det finns andra spärrar som
gör att man vid en utredning kanhända
inte så klart kan fastställa att en viss åtgärd
är ett framsteg.

Som allmänt och slutgiltigt omdöme

om det föreliggande utskottsutlåtandet
må kunna sägas att propositionen och
utlåtandet som en etapp på vägen mot
rättvisa mellan enskilda skattebetalare
och även mellan olika grupper i samhället
bör kunna godtagas. De lättnader
som föreslås i den kommunala skattebelastningen
kan godtagas även om alltjämt
vitala önskemål kvarstår. Socialutgifternas
skattefinansiering och skolkostnadernas
övertagande av statsmakterna
är alltjämt frågor som kräver sin
lösning.

Många motioner har väckts i samband
med den föreliggande propositionen,
åtskilliga av dem inrymmande i och för
sig mycket berättigade krav som likväl
av skilda skäl inte har kunnat tillgodoses
nu. Den arbetande skatteberedningen
torde dock ha anledning att ägna
framförda propåer all möjlig uppmärksamhet
samt att genom bearbetning och
ingående granskning av de möjligheter
som föreligger till en rättvist avvägd lösning
senare så snart som möjligt presentera
sitt förslag.

Med hänvisning till vad jag har anfört
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till samtliga de reservationer som av
herr Sundin och mig har fogats till utskottets
utlåtande samt dessutom, vad
beträffar skattepremiering av sparandet,
till den med XIII betecknade reservationen
av herr Spetz in. fl.

Skulle mot förmodan vår med XXX
betecknade reservation, avseende med
3 öre höjd bensinskatt, slås ut i den förberedande
voteringen, kommer vi i den
slutliga voteringen att ansluta oss till
den med XXIX betecknade reservationen
av herr Hagberg m. fl. innebärande
avslag å förslaget om bensinskattens
höjning.

I detta anförande instämde herr
Svensson i Vä (ep).

Herr KOLLBERG (fp):

Herr talman! Folkpartiet har vid tidigare
riksdagar framfört vägande in -

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35

vändningar mot det sätt, på vilket den
allmänna varuskatten utformats i vissa
avseenden.

Det faktum att skatten nu föreslås bli
höjd med inte mindre än 50 procent
medför att dessa invändningar blir än
mera accentuerade och betydelsefulla.
Det är nödvändigt att vissa beskattningsnormer
och beskattningsprinciper
i den allmänna varuskatten rättas
till, och åtgärder härför kan och bör
lämpligen ske i samband med den nu
föreslagna höjningen.

Jag skall i det följande endast ta upp
några av de viktigaste punkter, där skattesystemet
icke erhållit en tillfredsställande
utformning och vilka också behandlats
i reservationer till bevillningsutskottets
betänkande.

I det nuvarande varuskattesystemet är
sammankopplingen av skatt på konsumtion
och på investeringar felaktig; varuskatten
är till sin natur en indirekt
konsumtionsskatt men uttages även på
sådana varor, som används i näringslivets
investeringar. Utskottets majoritet
har bl. a. sagt, att ett undantagande av
investeringsvarorna skulle kunna antas
komma att öka efterfrågan inom investeringssektorn
och därigenom i nuvarande
konjunkturläge medföra icke
önskvärda biverkningar.

Dessa argument kan inte godkännas.
Vad särskilt angår den konjunkturpolitiska
aspekten bör observeras, att konsumtionsskatten
genom sin speciella
konstruktion inte är anpassningsbar på
samma sätt som en investeringsskatt; en
investeringsskatt bör vara tidsbegränsad
för att få eu investeringsåterhållande
och därmed konjunkturdämpande verkan.

Det framstår därför som synnerligen
motiverat att allmänna skatteberedningen,
såsom i reservation nr XXI påyrkats,
tar upp frågan om investeringarnas behandling
inom ramen för den indirekta
beskattningen.

För industriens vidkommande har omsättningsskatten
vidare tydliga moment,

Skattereform m. ni.

som närmast synes böra karakteriseras
som tekniska inadvertenser. Vad jag närmast
åsyftar är att de förbrukningsartiklar,
som används för produktionen
inom industri, handel, hantverk, jordbruk
och fiske, i betydande utsträckning
belastas med varuskatt.

Den tekniska lösningen av detta problem
synes vara att förbrukningsartiklar,
som har en livslängd understigande
tre år, undantages från skatteplikt. Med
en treårsgräns skapas också anknytning
till kommunalskattelagens regler för avgränsning
av investeringsvaror. En utredning,
som skall begränsas till angivna
tekniska uppgift, kan ske oberoende
av skatteberedningens långsiktiga arbete
och bedrivas med sådan skyndsamhet
att förslag kan föreläggas nästa års riksdag,
vilket även föreslås i reservation
nr XXIV.

För fabriksmässigt tillverkade förbearbetade
byggnadsvaror har skattebelastningen
inneburit att dessa blir avsevärt
högre beskattade än om de framställts
på byggnadsplatsen. Utskottet har erkänt
riktigheten av denna anmärkning
och medgivit att en viss snedbelastning
uppstår genom att skatten på förbearbetade
varor utgår på dessa varors hela
värde, medan i andra fall skatten endast
träffar det skattepliktiga råmaterialet.
Utskottet anser också att utvecklingen
bör följas med uppmärksamhet
och erforderliga författningsändringar
övervägas, om väsentligt ändrade förhållanden
inträder på förevarande område.

Detta ansåg redan 1960 års bevillningsutskott,
men utvecklingen har sedan
1960 klart givit vid handen, att synnerligen
olyckliga konsekvenser uppstått på
grund av beskattningens utformning på
denna punkt. Då utskottet som jag nyss
nämnde medgivit att skatten är felkonstruerad
på denna punkt, skall jag inte
ingå i några detaljer utan endast understryka
att skattens konstruktion motverkar
strävandena att genom förbearbetade
byggnadsvaror rationalisera byggnadsverksamheten.
Detta är uppenbar -

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Skattereform m. m.

ligen en så betydelsefull fråga, att förslag
om ändrad utformning av lagstiftningen
enligt yrkande i reservationen
nr XXIII bör föreläggas nästa års riksdag.

Varuskatten uppbäres som bekant i
detaljhandelsledet. Detta är ur många
synpunkter ett irrationellt tillvägagångssätt,
enär ett mycket stort antal — i det
närmaste 200 000 företag — blir uppbördsskyldiga.

Redan under kommittéarbetet för den
indirekta beskattningen yrkades att en
särskild organisationsutredning borde
verkställas i samråd med representanter
för näringslivet för att söka finna
en för näringslivet acceptabel lösning i
fråga om skatteuppbörd i annat led än
detaljhandelsledet.

Jag är fullt medveten om att det är
flera stora organisatoriska problem som
måste lösas när det gäller exempelvis
en skatt i partihandelsledet. Herr Magnusson
i Borås har redan framhållit en
del av dessa besvärligheter, men jag anser
inte att de av herr Magnusson redovisade
förhållandena bör leda till att vi
skjuter på denna utredning, utan den
bör genomföras såsom det yrkas i reservation
nr XIX.

I reservation nr XXVIII yrkas på undantag
för varuskatt för ammunition för
det frivilliga försvaret. På den punkten
kan jag instämma i vad herr Magnusson
i Borås tidigare anfört.

Reservation nr XIII behandlar frågan
om skattepremiering för medel som insättes
på särskilda sparkonton, reservation
XXVI behandlar frågan om undantag
från varuskatt för fiskeredskap, reservation
nr XXVII behandlar undantag
för böcker och musikalier och reservation
XXXIV avser frågan om vilka punktskatter
som lämpligen bör avskaffas i
samband med höjningen av omsättningsskatten.
Alla dessa reservationer kommer
att ingående behandlas här i dag av
andra talare, och därför skall jag, herr
talman, inte uppta tiden med någon närmare
redovisning av dem; jag begrän -

sar mig här till att uttala min fulla anslutning
till nämnda reservationer.

Därmed skulle jag kunna övergå till
frågan om övergångsbestämmelserna i
samband med skattehöjningens införande.
För att reglera övergången till den
högre skatten vid årsskiftet innehåller
propositionen särskilda ikraftträdandebestämmelser.
Dessa har i förslaget utformats
så att en vara, som av konsument
förvärvats i december 1961, då den
lägre skatten fortfarande gällde, blir belagd
med den högre skatten om betalningen
erlägges först efter årsskiftet.
Detsamma blir förhållandet med skattepliktiga
tjänsteprestationer.

Mot detta betraktelsesätt, i vad avser
varor som tillhandahållits eller varom
köp avtalats före skattehöjningens ikraftträdande,
måste riktas allvarliga principiella
erinringar. Övergångsbestämmelserna
innebär helt enkelt, att man
belägger vissa varupartier med en retroaktiv
skatt.

Rent juridiskt sett förhåller det sig
så, att äganderätten vid köp övergått till
köparen redan i och med att köpeavtal
har träffats och varan överlämnats till
köparen, även om likvid erlägges vid en
senare tidpunkt. Det är handlanden som
formellt är förpliktigad att erlägga skatt
för samtliga av honom försålda skattepliktiga
varor, sedan likvid för varan influtit.
Formella regler har därför uppställts
angående handlandens skyldighet
att inleverera skatten.

Naturligt är att statens fordringsrätt
knytes till betalningsmomentet, eftersom
handlanden först vid denna tidpunkt
har kassamässiga möjligheter att erlägga
skatten. Vad nu sagts får icke skymma
konsumtionsskattens reella natur,
nämligen att varan är skattens föremål
och att det är konsumenten — icke handlanden
— som skall bära skatten och
att tidpunkten för uppkomsten av konsumentens
skyldighet att bära skatten
är när de skattepliktiga varorna förvärvas
av honom. Denna princip måste
även komma till uttryck i övergångsbe -

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35

stämmelserna i samband med en höjning
av skattesatsen. Detta har emellertid
icke skett.

Enligt min uppfattning har utskottet,
som tillstyrkt de föreslagna ikraftträdandebestämmelserna,
icke på någon
punkt anfört skäl som gendriver de av
mig anförda argumenten. Det skulle nog
också vara ganska svårt för utskottet
att göra det med hänsyn till de negativa
konsekvenser som de på samma grunder
konstruerade övergångsbestämmelserna
vid skattens införande medförde.

Att ikraftträdandebestämmelserna utformats
på samma sätt som i den ursprungliga
varuskatteförordningen är
alltså mycket betänkligt. Jag vill särskilt
understryka, att den praktiska
följden av de föreslagna bestämmelserna
blir den, att det i de flesta fall blir
handeln som får betala den förhöjda
skatten för dessa varor. Det måste ställa
sig utomordentligt svårt för en köpman
att i januari kräva sina kunder på
retroaktiv skatt för varor, som de förvärvat
i december och kanske även
konsumerat innan den högre skattesatsen
trädde i kraft.

Med hänsyn till de företagare som
har att uppbära skatten måste det, herr
talman, framstå som en åtgärd av rättvisa
att åt övergångsbestämmelserna ges
den i reservation nr XVIII föreslagna
utformningen. Man bör inte ålägga handeln
att betala 2 procent i skatt på de
varor som försålts i december men betalas
i januari. Som jag förut sagt blir
i många fall resultatet att handeln får
betala denna skatt, om riksdagen beslutar
att skattehöjningen skall få en retroaktiv
innebörd.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationerna nr XIII, XVIII, XIX,
XXI, XXIII, XXIV, XXVI, XXVII, XXVIII
och XXXIV.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Vissa delar av det skatteförslag
regeringen lagt fram innebär
ett tillmötesgående helt eller delvis av

Skattereform m. m.

krav som vi från oppositionens sida
länge fört fram. Det gäller dyrortsgrupperingens
avskaffande vid beskattningen,
höjning av ortsavdragen, höjning av
gränsen för tudelning vid sambeskattningen
och en lättnad i marginalskatten.

Förslag i dessa avseenden lade vi
fram senast vid årets vårriksdag utan
att då vinna gehör. Mot denna bakgrund
är det med tillfredsställelse vi konstaterar
att regeringspartiet så snart kommit
på bättre tankar. En sådan sinnesändring
rimmar inte särskilt väl med
finansministerns påstående i tidskriften
Tiden, att högern och folkpartiet stått
utanför ett verkligt politiskt inflytande
i vårt land i runt tal i 30 år. Man kan
nämligen ha politiskt inflytande utan
att sitta i regeringsställning! Utan våra
ständiga påtryckning i dessa frågor hade
det nu aktuella förslaget förvisso inte
kommit på riksdagens bord, det vågar
jag med bestämdhet hävda.

Enligt finansministerns artikel i Tiden
skulle oppositionens skatteförslag
vara förestavade av en »mycket stark
partitaktisk känslopåverkan». Något sådant
är självfallet socialdemokraterna
helt främmande — när förslagen läggs
fram av dem själva. Då är bevekelsegrunderna
höjda över varje misstanke
om partitaktik och känslotänkande. Förslagen
är sakligt grundade och precis
så avpassade som vi kan tillåta oss i
nuvarande läge!

Låt mig endast påminna om hur ringa
förståelse vårt förslag om tudelningsprincipen
rönte när vi för mer än tio år
sedan förde fram den som en vettig lösning
av sambeskattningen. Den accepterades
dock efter hand i långa stycken,
om än motvilligt. Nu kan vi läsa i propositionen
att finansministern — med
något av glädje, förefaller det, för att
inte säga stolthet — framhåller höjningen
av tudelningsgränsen som en alldeles
särskild fördel hos det aktuella förslaget.

I mer än två decennier har vi i högerpartiet
på olika sätt aktualiserat dyr -

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Skattereform m. m.

ortsgrupperingens avveckling utan att
få någon större resonans hos regeringspartiet.
Även på denna punkt har avvecklingen
gått stegvis för att nu nå
målet — en fullständig avveckling på
en gång. I våras vågade säkerligen ingen
sträcka sina förhoppningar så långt som
att ett förslag skulle presenteras redan
ett halvår senare. Bevillningsutskottets
majoritet avvisade vårt förslag med sådana
motiveringar att ingen kunde tro
att något skulle hända på denna front
under de närmaste åren. Utskottet ansåg
liksom tidigare att man borde avvakta
den prisgeografiska undersökning,
som riksdagen tidigare begärt, innan
man toge ställning till skattegrupperingens
avskaffande, och konstaterade
att »kravet på att skattebelastningen
skall stå i relation till skatteförmågan
med hänsyn till orternas dyrhetsförhållanden
fortfarande förfäktas av organisationer,
representerande mycket stora
befolkningslager». Det sade utskottet
den 23 mars. Åtta månader senare finner
utskottet »tillfället lämpligt att tillgodose
det av stora medborgargrupper
uppburna önskemålet om slopande av
skattegrupperingen». Och ändå har vi
ännu inte sett resultatet ens av den utredning
som sysslar med att utreda
metoderna för hur den prisgeografiska
undersökningen skall gå till.

Vi har inget att invända mot konstaterandet
att en betydande uppslutning
kring kravet på skattegrupperingens avskaffande
föreligger. Men de »stora befolkningsgrupperna»
är uppenbarligen
ett ganska tänjbart begrepp. Nå, låt oss
inte tvista om den snö som föll tidigt i
våras eller under tidigare år. Nu har vi
blivit ense. Slutet gott allting gott — åtminstone
på denna punkt.

Det finns andra områden där utvecklingen
varit densamma, där oppositionens
förslag förvandlats från oantagliga
till fullt acceptabla — när bara regeringen
själv fått lägga fram dem. Det
skulle föra för långt att i denna debatt
dra fram dem. Jag skall därför nöja mig

med konstaterandet att det på skattefältet
finns många avsnitt där vi i oppositionen
gått före och dragit regeringen
med oss.

Nå, då borde vi väl vara nöjda, säger
förmodligen regeringspartiets talesmän.
Nej, nöjda är vi inte. Det är inte vår
uppgift som opposition att svälja regeringens
förslag utan invändningar. Vår
uppgift är att vara pådrivande, att lägga
fram förslag till förbättringar som, även
om vi inte har utsikt att få dem igenom
i dag, kan bli aktuella i morgon eller i
övermorgon. Det visar den utveckling
jag nyss talat om.

När regeringens förslag först presenterades,
fick det en förgyllningens glans
som inte motsvarade verkligheten. Genom
valet av den tabell i propositionen
som avser ortsgrupp III kom skattepaketet
att te sig mera tilltalande än innehållet
gav anledning till. Det påminde
om Lennart Hylands succéprogram i
TV, Stora famnen, för några år sedan,
där »offret» hade att välja mellan lådan
och pengarna. Nästan alla tog lådan,
och en del blev glatt överraskade
över det fina innehållet men andra fick
närmast en kalldusch när de öppnade
den. Det är vad som hände med herr
Strängs paket. När man hade vecklat av
det lockande omslagspapperet, visade
det sig att innehållet för många var
ganska magert. För åtskilliga i ortsgrupp
V blir det ingen skattesänkning
alls utan en skattehöjning, och dit hör
Storstockholm, hela Norrbotten, 21 orter
i Jämtland, 9 i Västerbotten och 2 i
Västernorrland. En granskning av finansministerns
proposition visade att
skattesänkningen, som skulle uppgå till
300 miljoner, i realiteten inskränkte sig
till netto 55 miljoner. Genom att räkna
in en höjning av barnbidragen, ett indextillägg
till folkpensionärerna och ett
ökat bidrag till skattetyngda kommuner
— som inte hade något samband
med det nu aktuella förslaget — lyckades
man komma upp i 300 miljoner.

Kanske bör man dock vara tacksam

Onsdagen den 13 december 19G1 fm.

Nr 35

för att det inte gjordes en tabell med
ännu vackrare siffror. Man kunde ju
valt ortsgrupp II! Riksdagen beslöt visserligen
i våras att avskaffa ortsgrupp
II och flytta upp orterna i denna grupp
till ortsgrupp III, men beslutet skall inte
träda i kraft förrän vid årsskiftet. Innan
så luinnit ske, rusar nu Il-orterna
upp i V-ortstoppen direkt. Där blir alltså
höjningen av ortsavdragen störst. Det
rör sig om 390 orter med en befolkning
på 1,3 miljoner, d. v. s. nästan lika mycket
som i ortsgrupp V, där skattesänkningen
i många fall blir ingen eller minimal.

Det är de oförmånliga verkningarna
av skatteförslaget vi velat rätta till genom
vårt förslag om en ytterligare höjning
av ortsavdragen med 200 kronor
för gifta och 100 kronor för ogifta utöver
regeringens förslag. Denna del har
herr Gustafson i Göteborg redan talat
om, och jag behöver därför inte ytterligare
utveckla våra motiveringar för
denna höjning.

För invalid- och ålderspensionärer
har vi föreslagit en extra ortsavdragshöjning.
Det nuvarande systemet med
ett extra avdrag för den som helt eller
huvudsakligen har folkpensionen att
leva av, är — som vi ser det — mycket
otillfredsställande. Om folkpensionären
vill fortsätta att arbeta så gott han förmår
med något som ger honom inkomst,
så försvinner efter hand det extra avdraget.
Hans beskattningsbara inkomst
stiger alltså betydligt snabbare än hans
arbetsinkomst, och samtidigt sjunker
det kommunala bostadstillägg han eventuellt
har. Resultatet blir att han får behålla
ytterst litet av den merinkomst
han skaffar sig, i vissa fall inte ens en
fjärdedel. Är det dä att förvåna sig över
att han inte gärna skaffar sig ett extra
arbete?

Vi vet alla hur angeläget det är att eu
människa inte tvärt avbryter sin aktivitet
vid pensionsålderns inträde utan
får något att syssla med så länge krafterna
förslår. Rent socialmedicinska

Skattereform m. m.

skäl talar därför för vårt förslag i detta
avseende. Jag kan tillfoga att man i
USA ger den som fyllt 65 år dubbelt så
stort ortsavdrag som före denna ålder.

Finansministerns förslag till skatteskalor
kan vi inte acceptera. De gifta
har enligt vår mening blivit missgynnade.
Med vårt förslag blir marginalskatterna
lägre, och gränsen för tudelningsmetoden
höjes till 40 000 kronor.
Våra skatteskalor för gifta skulle innebära
en maximal skattesänkning på
2 660 kronor mot 660 enligt regeringens
förslag.

Vi är alltså inte nöjda med skatteskalornas
konstruktion, och det är inte
TCO och Saco heller, att döma av deras
tidningar. Vi har i många år riktat hård
kritik bl. a. mot den starka progressionen.
När skalorna senast ändrades i
samband med omsättningsskattens införande
i slutet av 1959, blev resultatet en
ytterligare skärpning av progressiviteten.
De nu föreslagna skalorna lider av
samma fel.

Finansministern går till väga som när
man bygger om vägar, men han stannar
på halva vägen. Han hyvlar bort en bit
på en backe, men därifrån blir det sedan
brantare, och backkrönet blir på
sätt och vis ännu högre. Avhyvlingen
har vi naturligtvis ingenting emot, men
man måste se till att man inte stannar
tvärt utan fortsätter att hyvla av, så att
stigningen blir jämnare. I annat fall blir
vägen mindre farbar.

Vid en beskattningsbar inkomst över
12 000 kronor stiger procentsatsen enligt
propositionen direkt från 10 till 20
och i nästa skikt — från 16 000 till
20 000 kronor — med ytterligare 10 till
30 procent. När därför finansministern
i propositionen säger, att skatteskalan
icke i något inkomstläge skärper marginalskatten,
så är detta visserligen riktigt,
men det iir bara halva sanningen.
Det blir nämligen en skärpning av progressiviteten.
Då finansministern hävdar
att förslaget innebär en långt gående
reform på beskattningens område, så

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Skattereform m. m.

kan detta negativa konstaterande — att
alltså marginalskatten inte skarpes —
icke motsvara rimliga anspråk på en reform.
Enligt Nordisk Familjebok är
nämligen en reform en förändring till
det bättre. Det blir det ju inte i detta
fall. För att få en jämnare stigning i
skattebacken har vi föreslagit en annan
delning av inkomstskikten.

I regeringens förslag kan man spåra
något av den kvantitativa rättsuppfattning
som så ofta kommit till uttryck.
Rättvisan vid beskattningen upphör vid
en viss inkomstgräns. Den har höjts allt
efter som penningvärdet har rutschat
utför och lönerna stigit. Nu har vi kommit
en bit uppåt på skalan. Men vi anser
det väsentligt att de som arbetat sig
upp till högre inkomster inte skall sättas
på undantag, när man genomför en
så pass långt gående ändring.

På regeringshåll anser man, förmodar
jag, att dessa är så få, att dem behöver
man inte fästa sig vid. Ja, de är fåtaliga
i förhållande till den stora majoriteten
av skattedragare. Många har nått
en bättre inkomst genom lång och dyrbar
utbildning, genom innehav av ledande
och ansvarsfulla befattningar
inom den offentliga och den enskilda
sektorn, över det tak som finansministern
lägger befinner sig många förvärvsarbetande
makar, som har rätt att påräkna
någon hänsyn vid beskattningen.
Det är i dessa inkomstskikt som skatten
träffar med hela sin tyngd.

Av liknande skäl har vi funnit det
nuvarande förvärvsavdraget otillfredsställande
för ett stort antal gifta förvärvsarbetande
kvinnor. Det kan inte
ligga i samhällets intresse att dessa, som
ofta har skaffat sig en utbildning med
stora kostnader för sig själva och för
samhället, på grund av en alltför hård
beskattning skall avstå från förvärvsarbete.
Vi föreslår därför att förvärvsavdragets
maximum höjes från 2 000 till
3 000 kronor. Yrkeskvinnors samarbetsförbund
har till bevillningsutskottet riktat
en framställning om en väsentlig

höjning av detta avdrag, och förbundet
har tidigare i sitt remissyttrande över
1957 års sambeskattningsrevision krävt
en höjning till minst 3 000 kronor. Vårt
förslag innebär dessutom att om hustrun
kan styrka att hennes verkliga kostnader
för barnens omhänderhavande varit
högre än 3 000 kronor, skall hon få
göra avdrag för dessa kostnader inom
ramen för 20 procent av inkomsten. Vi
har stannat vid 3 000-kronorsgränsen
såsom schablon.

Genomföres en sådan förbättring för
yrkesarbetande gift kvinna, bör också
en omprövning ske av beskattningen i
äktenskap där s. k. faktisk samtaxering
förekommer, d. v. s. där hustrun icke
har inkomst av egen förvärvsverksamhet
utan biträder mannen i dennes yrkesverksamhet.
De förvärvskällor det gäller
är jordbruk och rörelse. Det är föga
rimligt att en hustru med minderåriga
barn, vilken t. ex. arbetar i en affär tillhörande
mannen, inte skall medgivas
högre avdrag än 300 kronor när hon redan
med nuvarande ordning kan komma
upp i ett avdrag på 2 000 kronor om
hon själv är innehavare av eller arbetar
i en annan affär än mannens. Vi föreslår
här att gift man, som har inkomst
av jordbruksfastighet eller rörelse,
skall, om hustrun deltar i mannens förvärvsverksamhet
och har minderåriga
barn, erhålla avdrag för sina verkliga,
styrkta kostnader för barnens omhänderhavande,
dock med högst 20 procent
av det värde vartill hustruns arbete uppskattas.
Detsamma bör gälla hustru som
bär inkomst av jordbruksfastighet.

Eftersom förvärvsavdraget enligt vår
mening är ett rent omkostnadsavdrag,
bör man i detta sammanhang även beakta
mödrar som är ogifta, änkor eller
frånskilda. Då emellertid avdraget för
dessa kategorier sker i form av förhöjt
ortsavdrag, synes en närmare prövning
böra ske rörande sättet att åstadkomma
förbättrade avdragsmöjligheter. Vi förordar
utredning i detta avseende.

Jag vill i detta sammanhang beröra

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35

också en annan olägenhet. För närvarande
får ensam barnförsörjare ortsavdrag
såsom för gift och beskattas enligt
skalan för gift skattskyldig. När barnet
fyller 16 år inträder en plötslig och
mycket kännbar försämring. De tidigare
skatteförmånerna liksom barnbidraget
faller bort. För att få övergången
mjukare för dessa skattskyldiga föreslår
vi, att de skall beskattas enligt den
för gifta gällande skalan intill dess barnet
fyllt 19 år, såvida barnet icke självt
skattar för inkomst. Härigenom bereder
man också ökade möjligheter för de ensamma
försörjarnas barn att efter 16
års ålder fortsätta påbörjade studier
eller yrkesutbildning.

För vissa ensamma barnförsörjare kan
övergången, då barnet fyller 16 år, bli
ganska besvärlig även med den förbättring
vi föreslagit. Det bör därför övervägas
att utsträcka även rätten till höjt
ortsavdrag för viss tid. Vi föreslår att
regeringen prövar denna fråga och lägger
fram förslag härom.

På det område vi i dag diskuterar
har jag alltsedan omsättningsskattens
införande ett speciellt skötebarn, nämligen
undantagande av böcker och musikalier
från omsättningsskatt. Två
gånger har detta önskemål förts fram
i fyrpartimotioner, och ett positivt resultat
har varit nära. Jag har tidigare
talat för detta undantagande.

Författareföreningens ordförande,
herr Stellan Arvidson, ledamot av denna
kammare, höll i våras ett mycket vältaligt
anförande för denna motion. Jag
kunde följa honom nästan hela vägen,
men så plötsligt gick han över stag och
fann en mängd skäl som talade emot förslaget
och yrkade avslag på den motion
han skrivit under. Denna gång står
— sedan herr Arvidson hoppat av —
ledamöter från endast tre partier bakom
motionen.

Jag har tidigare i dessa debatter erinrat
om att kulturländer som Storbritannien,
Finland, Holland och Schweiz
befriat böcker från omsättningsskatte -

Skattereform m. m.

pålagan. Har då något nytt inträffat
sedan i våras? Ja, Västtyskland har från
och med den 1 juli i år sänkt omsättningsskatten
på böcker och musikalier
från 4 till 1 procent. De skäl vi tidigare
anfört mot omsättningsskatten på
böcker och musikalier blir ännu starkare,
när omsättningsskatten nu föreslås
höjd från 4 till 6 procent. För den händelse
herr Arvidson återvänt till sin tidigare
och — som jag tycker — förnuftigare
uppfattning kan det denna gång
bli tillfälle för honom att gottgöra det
tidigare snedsteget genom att vid voteringen
stödja vår reservation i denna
punkt.

Till sist, herr talman! Våra förslag till
skattesänkning medför ett inkomstbortfall
som är väsentligt större än det som
blir följden, om regeringens förslag bifallps.
När oppositionens skattealternativ
lades fram satte Stockholms-Tidningen
som ledarrubrik »Miljardrullning».
Det är ett uttryck som — såvitt jag har
mig bekant — tidigare använts endast
i fråga om statens utgifter. StockholmsTidningens
omvärdering är ganska belysande.
Vad vi föreslår är att en större
del av det som staten tar ut för mycket
i skatt av medborgarna skall återställas
till dessa. Att man kallar detta för miljardrullning
visar hur i grunden skilda
uppfattningar vi har om statens roll
och människornas.

Herr talman! Herr Magnusson i Borås
har redan yrkat bifall till våra reservationer,
och jag kan inskränka mig till
att instämma i hans yrkanden.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Det radikala grepp på
skattepolitikens område som nu genom
Kungl. Maj:ts proposition nr 188 underställts
riksdagens prövning har såväl
här i riksdagen som hos svenska
folket blivit mest känt under namnet
»skattepaketet». Det är nu att hoppas
att innehållet i detta paket, varom samtliga
partier i huvudsak iir överens, icke
skall vålla så stor träta här i riksdagen,

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Skattereform m. m.

att den helt fördärvar den »lilla julaftonstämning»
som paketet skapat. För
min egen del skall jag, herr talman, endast
knyta några korta reflexioner till
propositionen och bevillningsutskottets
betänkande.

Avskaffandet av skattegrupperingen
inom dyrortssystemet är en åtgärd som
måste hälsas med största tillfredsställelse.
Med hänsyn till dyrortssystemets
alla orättvisa verkningar är väl frågan
den, om svenska folket i gemen kunde
ha fått någon bättre julklapp än denna.
För det parti som jag företräder, vilket
under årtionden bekämpat dyrortsgrupperingen,
måste det kännas som något
av en stor framgång att nu se de sista
resterna av en mångårig samhällsorättvisa
försvinna.

För varje år som gått har orättvisan
i dyrortsgrupperingen och skattegrupperingen
framträtt allt starkare, och i
dag finns det en utbredd och enig opinion.
i landet för avskaffande av just
skattegrupperingen inom dyrortssystemet.
Med det beslut som kommer att
fattas av en enhällig riksdag undanröjs
ett av de allvarliga hindren för att
landsbygden på lika villkor skall kunna
konkurrera om näringsliv och befolkning.

Det är inte att ta miste på att just
skattegrupperingen i dyrortssystemet
för landsbygdens del har verkat i starkt
negativ riktning — sett ur befolkningsmässiga
och näringspolitiska perspektiv.

Den fullständiga utjämning i fråga
om de skattefria ortsavdragen som nu
blir följden innebär ett betydande skattebortfall
för staten och kommunerna.
Med tillfredsställelse har därför noterats
att kommunerna utlovats full kompensation.

Självfallet ändrar detta löfte inte det
i många kommuner — framför allt i
Norrland — hittills bestående hårda och
ojämna skattetrycket. Här inställer sig
därför frågan, om inte nästa reform på
skattepolitikens område borde gälla en

effektiv kommunal skatteutjämning, sett
mot bakgrunden av de stora variationer
vi nu har i fråga om skattekraft och
skattetryck i många kommuner.

Detta förhållande belyses av det faktum,
att t. ex. kostnaderna för den kommunala
delen av folkpensionen varierar
mellan 20 öre och kronor 3: 20 och
att kostnaderna för skolväsendet -— för
att ta ännu ett exempel — kan variera
mellan 1 och C kronor per beskattningsbar
hundralapp, allt beroende på var
man är bosatt. Jag skulle därför, herr
talman, inte ha någonting emot att herrar
Sträng och Hedlund toge ett lika
radikalt grepp på kommunalskatteproblemet
som de nu gjort i fråga om ortsavdragen
och dyrortssystemet. I så fall
önskar jag dem största möjliga lugn och
arbetsro i det värvet och hoppas att vi
kan få ett nytt paket med sådant innehåll
till nästa jul.

För att möta verkningarna av det
skattebortfall, som blir följden av riksdagens
bifall till den framlagda propositionen
om skattereform samt höjning
av barnbidragen med 100 kronor och indextillägg
till folkpensionärerna, erfordras
inkomstförstärkningar.

Det största tillskottet härvidlag utgör
höjningen av omsättningsskatten
med 2 procent, som beräknas inbringa
900 miljoner kronor. Såväl högern som
folkpartiet har accepterat denna höjning.
Därmed kan konstateras att enighet
råder i fråga om den största posten
på paketets utgiftssida. Vad som sedan
skiljer är egentligen frågan om bensinskatten.

När det gäller höjningen av bensinpriset
så har vi i centerpartiet gått in
för en kompromisslinje om 3 öre. Detta
har vi gjort under den uttryckliga förutsättningen
att de medel, som denna
höjning inbringar, till sista öret omedelbart
användes för upprustning av
vägnätet.

Fortfarande har vi gott om dåliga vägar,
vilkas standard inte på långt när
svarar mot den starkt ökade biltrafiken.

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35

Ur angelägenlietssynpunkt är det därför
viktigt att upprustningen av vägnätet
sker i snabbare takt. Härför erfordras
ytterligare medelsförstärkning. Vill man
därför öka takten i vägbyggandet så
måste man nog också medverka till att
medel härför ställs till förfogande. När
vi från centerpartiets sida ställt oss välvilliga
till en höjning av bensinpriset
med 3 öre, har vi sett frågan i detta
logiska sammanhang. Så långt som till
propositionens förslag om en höjning
med 5 öre har vi dock icke velat gå.

En annan fråga, som i detta sammanhang
har aktualiserats från vårt håll,
är genomförandet av ett enhetligt bensinpris,
så att exempelvis Norrland icke
skulle behöva genom sådana zontillägg
som nu görs beskattas för de stora avstånd
som där finns. Bevillningsutskottet
har icke velat vara med om ett sådant
rättvisekrav.

När det sedan gäller brännoljeskatten
så har vi i centerpartiet helt gått emot
den föreslagna höjningen, eftersom den
skulle drabba näringslivet i stor utsträckning
och ge utslag i ökade fraktkostnader.

I anslutning till den proposition som
riksdagen nu behandlar har också
väckts ett stort antal motioner. Självfallet
kan många önskemål om reformer
framställas. Från centerpartiet har vi
också genom motioner knutna till propositionen
aktualiserat en rad spörsmål,
där vi önskar åstadkomma mera tillfredsställande
lösningar. Jag skall begränsa
mig till att i huvudsak beröra
endast ett sådant spörsmål, som har
samband med omsättningsskatten ocl
de regler som där gäller.

Genom sin generella verkan över hela
varuområdet har omsättningsskatten
även kommit att drabba ofrånkomliga
och betydelsefulla investeringar. Varuskatten
har härigenom fått formen av
en investeringsskatt. Ifrågavarande investeringar
borde rimligen falla helt
utanför ramen för den indirekta beskattningen
och således helt undantas

Skattereform m. m.

från varuskatt. En stor del av dessa
investeringar sker ju för att underlätta
näringslivets utveckling och rationalisering
och för att stärka dess konkurrenskraft.
Framför allt gäller detta de
delar av vårt näringsliv som redan kämpar
med stora svårigheter. Här vill jag
särskilt peka på jordbruket. Det svenska
jordbruket har under senare år visat
en mycket hög takt i sin investeringsverksamhet.
Därtill har det av
många skäl varit tvingat, i stor utsträckning
med en ökad skuldsättning som
följd. Enbart när det gäller maskiner
och redskap uppgår dessa investeringar
till cirka en miljon kronor per dag.
Jordbrukets kostnadsläge är redan nu
så högt att varje nytt påslag ger kännbara
återverkningar.

Med den utformning som varuskatten
nu har kan samma vara drabbas av oms
praktiskt taget hur många gånger som
helst. Detta gäller för ett varuområde
som begagnade traktorer och lantbruksmaskiner.
Varje gång en begagnad traktor
byter ägare via den yrkesmässiga
handeln, drabbas den av ny omsättningsskatt.

Sådana verkningar på detta speciella
område måste väl strida mot omsättningsskattens
principer, som i regel är
så utformade att skatt skall utgå endast
en gång på en och samma vara. I
motioner har vi därför från centerpartiet
yrkat på sådana undantag från varubeskattningen
att denna dubbelbeskattning
undvikes och att för näringslivet
betydelsefulla investeringsvaror
helt undantas.

Bevillningsutskottets majoritet har avstyrkt
dessa motioner under motiveringar
som jag icke finner helt hållbara.
När det gäller handeln med begagnade
bilar vidtogs ju tidigare den ändringen
att dessa undantogs från omsbeskattningen.
Samma skäl som motiverade detta
undantag finner jag även tala för befrielse
för begagnade traktorer.

Jag ber därför, herr talman, att på
denna punkt få yrka bifall till reserva -

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Skattereform m. m.

tionen av herrar Sundin och Vigelsbo.
Jag ber dock även att få anmäla att jag
här kommer att rösta för reservation nr
XXVI av herr Hagberg. I övrigt ber jag
att få yrka bifall till samtliga de reservationer
som av herrar Sundin och Vigelsbo
fogats till bevillningsutskottets
betänkande.

Herr BRANDT i Aspabruk (s):

Herr talman! Det är ett omfattande
förslag vi skall ta ställning till. Det gäller
en total skattelättnad på över 1 100
miljoner kronor. Denna skattelättnad
sker genom ortsavdragens höjning, inbegripet
skattegrupperingens slopande,
och justering av skatteskalorna. Därtill
kommer utgifter för skattebidrag till
kommunerna, höjning av barnbidragen
med 100 kronor, indextillägg till folkpensionärerna
samt höjda inkomstgränser
för beräkning av folkpensions- och
sjukförsäkringsavgifter, som uppgår till
sammanlagt 250 miljoner kronor. Det
är alltså en summa på 1 340 miljoner
kronor som staten ger ut.

Det är uppenbart att det inte finns
vare sig hudgetmässigt eller samhällsekonomiskt
underlag för en så stor
skattelättnad och utgiftsökning, såvida
man inte vill stoppa upp den reformpolitik
som vi hittills drivit. Anser man
det, är det naturligtvis ingen risk att ta
ett starkare grepp. Därför att vi inte anser
det, föreslås samtidigt en höjning av
omsättningsskatten och skatten på bensin
och brännolja, vilket skall inbringa
1 040 miljoner kronor.

Jag vill understryka att utskottet klart
och tydligt uttalar att det anser att det
är eu fördel att göra denna omfördelning
från direkt till indirekt skatt. Det
tycks också opponenterna vara med på.

För skattebetalarna innebär förslaget
sålunda att skattebördan minskas med
300 miljoner kronor. Regeringen fortsätter
alltså på den väg som beträddes när
omsättningsskatten infördes, en successiv
höjning av den indirekta skatten med
en motsvarande minskning av den di -

rekta skatten och en nedplaning av progressionen
samtidigt med kompensationsåtgärder
till barnfamiljer och folkpensionärer.
Med detta förslag ernår vi
att allt större grupper med låga inkomster
helt undantas från erläggande av
skatter och avgifter och från deklarationsbesvär.
Det innebär betydande
vinster ända upp till 35 000 kronors inkomst.
Progressiviteten försvinner på
inkomster upp till 20 000 kronor och
därmed också så gott som helt och hållet
sambeskattningseffekten, som vållat
så mycken kritik här i riksdagen. Jag
hoppas att den upphör nu.

Hur ställer sig nu högern och folkpartiet,
som inte varit med om detta förslag
ursprungligen? Det är intressant,
herr talman, att konstatera att de accepterar
inte bara omsättningsskatten som
sådan utan också höjningen av den.
Herr Gustafson i Göteborg sade visserligen:
»Att vi går med på en höjning av
omsättningsskatten beror på att den används
till en skattelättnad.» Men det är
inte mindre anmärkningsvärt för det.
Man accepterar inte bara höjningen
utan hela den tidigare skatten också.

När omsättningsskatten infördes möttes
den av ett kompakt motstånd från
oppositionen. Betecknande för inställningen
var väl herr Ohlins yttrande, att
den skulle skärpa inflationstendenserna,
den skulle få en kumulativ effekt, löneskruven
skulle dras till och vi skulle få
en inflationsspiral. Herr Ohlin sade att
socialdemokraterna vill driva ut djävulen
med Belsebub. Vidare kom naturligtvis
det gamla vanliga talet om att socialdemokraterna
aldrig kan sänka några
skatter: »Får de hara den här omsen
genomförd, kommer de snart att höja
den.»

Detta tal och ställningstagande från
oppositionens sida var väl det mest
partitaktiska, för att inte använda ett
starkare ord, som man har sett. Det var
inte sakligt motiverat utan betingat av
rent partitaktiska skäl. Det gällde att
till varje pris söka åstadkomma ett re -

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35

gimskifte, och då fick den sakliga uppfattningen
inom de egna leden och vad
näringslivets män och vad nationalekonomer
sade stå tillbaka. Som Spartakungen
sade: »När lejonhuden inte räcker
till får den skarvas med rävskinn.»

Vad har nu inträffat? Folket i val
reagerade inte som beräknat. Farhågorna
rörande omsättningsskatten besannades
inte, och nu inte endast biträder
oppositionen denna skatt utan går också
med på en höjning av den, folkpartiet
som en av dess egna tidningar skriver
»i tysthet», högern alldeles ogenerat och
öppenhjärtigt. Ja, man lägger sig till och
med till med en av herr Strängs motiveringar,
skriver tidningen: man biträder
omsättningsskatten »med hänsyn till
omsorgen om penningvärdet». Man kan
tycka att oppositionen bort begripa
schäsen tidigare, slutar tidningen. För
högerns del är det dessutom intressant
att konstatera, att den alldeles kastar
loss från Sam Nilsson. Han är, för att
tala med Martin Ljung, död nu. Högern
accepterar inte bara omsättningsskatten
utan också barnbidragen och höjningen
av dem.

Men som väntat kommer dessa båda
partier med överbud. De accepterar alla
godsakerna i Strängs skattepaket: höjda
ortsavdrag, sänkning av inkomstskatten,
progressionens avtrubbning, höjda barnbidrag
o. s. v. Men därutöver gör de
som julens affärsmän: erbjuder ännu
mera godsaker i prydliga förpackningar.
Fina paket, som sammanlagt för
vartdera partiet kostar bortåt 1 miljard
kronor.

Man erinras om Hjalmar Söderberg,
när han i en av sina historiettcr låter
prinsen tillfrågas om han vill åka i vagn
eller fara med båt. Ja, sade prinsen, jag
vill åka i vagn och fara med båt. Här
skall allmänheten inbjudas att få göra
båda delarna på en gång, både få lägre
skatter och mindre utgifter. Detta är och
har alltid varit ett populärt och osvikligt
medel i propagandan, även om det

Skattereform m. m.

har blivit allt svårare att få folk att tro
på trolleriet.

Man kan också finna betänksamma
röster t. o. m. i partiernas egna led, son:
tycker att högern och folkpartiet borde
gått litet försiktigare fram i fråga om
skatteredueeringens storlek. För att nu
inte nämna förre högersekreteraren
Svärd, som har svårt att känna igen
Sam Nilssons anda hos högerpartiet.
»Högern och folkpartiet har inte sett
skattefrågan som ett ekonomiskt eller
statsfinansiellt problem utan som ett
partipolitiskt. De har helt enkelt och
nästan rörande omisstänksamt engagerat
sig i en taktisk auktion», säger han
i en bitter kommentar. En opposition
har precis samma ansvar för sina förslag
som en regering för sina, fortsätter
han. Det är inte mer tillåtligt att erövra
makten med löftespoänger än att söka
behålla dem med samma mynt. Han menar
sålunda att även regeringens förslag
går för långt. Vad skall han då inte säga
om oppositionens —- i detta fall högerns
och folkpartiets? Har det statsfinansiella
och samhällsekonomiska läget så till
den grad förbättrats att det finns underlag
för så stora skattelättnader och
ökade statsutgifter utöver regeringens
som högern och folkpartiet nu föreslår?

I maj månad när vi behandlade regeringspropositionen
bedömde folkpartiet
budgetutsikterna så att man måste gå
fram med »viss försiktighet i fråga om
skattesänkningsförslag». Partiet underströk
i sin motion att de skattelättnader
man föreslog »till huvudsaklig del bör
täckas med besparingar eller andra budgetförstärkningar,
så att påfrestningar
på budgeten begränsas». Det var ändå
strängt taget bara fråga om höjningen
av ortsavdragen, i varje fall inga större
yrkanden om skattelättnader.

Högerpartiet framhöll i sin motion i
maj att »bortfallet i statsinkomster till
följd av höjningen av ortsavdragen hör
under nuvarande konjunkturutsikter i
sin helhet kompenseras med minskade
utgifter». Vad har inträffat sedan maj

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Skattereform m. m.

månad, som möjliggör för folkpartiet
och högern att föreslå denna miljardrullning
i november? De föreslår nämligen
åtgärder, som skulle kosta tre
gånger så mycket som regeringen anser
sig kunna föreslå.

Hur slår dessa alternativ budgetmässigt?
Ja, det vet man inte, kanske man
säger, ty regeringen har ju ännu inte
presenterat statsverkspropositionen. Vi
har emellertid inom utskottet fått en
redogörelse över budgetläget just nu
från finansdepartementet. Av denna
framgår att vi för innevarande budgetår
kan räkna med en ytterligare höjning
av driftinkomsterna sedan maj månad,
när högern och folkpartiet fällde dessa
yttranden, till i dag på mellan 575 och
675 miljoner kronor. Därifrån får då
dras ökade utgifter på minst 335 miljoner
kronor plus höjning av statstjänstemännens
löner och oförutsedda utgifter.
Varje procents höjning av statstjänarnas
löner motsvarar 55 miljoner kronor.
Kvar av ökningen från maj av driftinkomsterna
blir då 240 respektive i
bästa fall 340 miljoner kronor.

Om man då tar hänsyn till löneökningar
och oförutsedda utgifter blir det, såvitt
jag förstår, helt enkelt inte någonting
kvar. I varje fall räcker det inte
till det miljardyrkande som högern och
folkpartiet har framställt.

Om vi sedan ser på totalbudgeten, finner
vi att den innevarande budgetår
kommer att resultera i en brist på 230
miljoner kronor enligt det ena alternativet
och enligt det gynnsammaste på
430 miljoner. Men även där skall vi lägga
tjänstemännens löneökning och oförutsedda
utgifter, och då blir underskottet
ännu större. Hur det blir efter detta
budgetår den sista juni nästa år kan
man ännu inte med bestämdhet säga någonting
om, men på basis av de av olika
myndigheter framställda yrkandena
har vi utgifter på 1 600 miljoner kronor,
vartill fortfarande kommer löneökningar
för statstjänstemännen och oförutsedda
utgifter. Även om man nu kan

pruta — och man kommer naturligtvis
att pruta — på dessa äskanden, står det
klart att vi möter betydande utgiftsstegringar
under de närmaste åren. Riksdagen
har redan gjort åtaganden, som kostar
stora pengar inom folkpensioneringens,
utbildningens och sjukvårdens områden,
medan å andra sidan statsinkomsterna
kommer att stiga långsammare
än utgifterna. Man kan alltså, herr
talman, konstatera att ingenting markant
har inträffat sedan maj månad, då
folkpartiet och högern ansåg försiktighet
vara av nöden beträffande skattelättnader
och statsutgifter.

Vad skall man egentligen säga om högerpartiet,
som under herr Hjalmarsons
tid inte ville lägga fram, sade man, ett
enda utgiftsförslag utan att samtidigt se
till att vartenda öre motsvarades av besparingar?
Kan det som herr Svärd säger
vara en taktisk aktion som får funderingarna
och försiktigheten från i maj
att vika?

Man kan, såvitt jag förstår, inte heller
finna något stöd i konjunkturen. Visserligen
är det en konjunkturförsvagning
inom exportindustrien, främst då
skogsindustrien, men det hindrar väl
inte att vi redan nästa år som de ekonomiska
experterna säger kan råka in
i en kraftig högkonjunktur, och det kan
väl då inte vara rimligt att man åstadkommer
ett köpkraftsöverskott eller förstärker
ett redan befintligt köpkraftsöverskott
och därmed riskerar den samhällsekonomiska
balansen. Jag vill gärna
understryka vad Carsten Welinder
skrev häromdagen nämligen att man
helt enkelt glömmer bort att man aldrig
kan höja folkets levnadsstandard genom
att bortbeskatta ett efterfrågeöverskott.
Det är ganska givet att om det finns ett
köpkraftsöverskott, kan man inte höja
människornas standard om man ger lika
stora skattelättnader som motsvaras av
detta. Det betyder ju bara en prisstegring,
ty det skall alltid vara balans i
samhällsekonomien. Herr Gustafson i
Göteborg säger att socialdemokraterna

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35

vill ta in mer över driftbudgeten — om
jag fattade honom rätt — och härpå
kan jag svara att vi väl inte är ensamma
om det. Jag vet inte om jag missförstod
honom, men då han vill framhålla
en skillnad mellan oss, kan det nog
sägas att det inte föreligger någon större
skillnad — ja, kanske den är rätt
stor. Även folkpartiet säger emellertid
i sin motion att bildgeten bör vara överbalanserad.
Man kan i detta avseende
även hänvisa till konjunkturinstitutet,
som säger att exportsituationen kan förbättras
så att vi snart nog får ett övertryck
på ekonomien. Allt detta talar ju
för att det inte finns plats för några
äventyrligheter. Det är ett faktum att
totalbudgeten går med underskott, att
inflationsfaran är latent, och det har inte
saknats röster inom olika led för att
även regeringens skattesänkningsförslag
går för långt. Även bevillningsutskottet
har uttalat sina betänkligheter men accepterar
ändå finansministerns motivering.
Utskottet understryker att om
man binder sig för skattesänkningar
som nämnvärt går utöver propositionens
förslag, innebär detta ofrånkomligt att
man i motsvarande grad ökar inflationsriskerna
och, det vill jag betona, minskar
möjligheterna att tillgodose de växande
och starkt grundade kraven på
samhällets insatser, om man vill bibehålla
en samhällsekonomisk balans.

Om jag, herr talman, efter detta övergår
mera till detaljerna, som jag hoppas
att jag får göra eftersom så många
andra talare redan varit uppe och motiverat
sina delförslag, vill jag först konstatera
att högern och folkpartiet är
ense om att avstyrka höjningen av bensinskatten,
om en råd andra åtgärder
i fråga om omsättningsskatten, om en
ytterligare höjning av ortsavdragen, om
ensamståendes och barnförsörjares beskattning
och om problemen för övre
Norrland med anledning av skattegrupperingens
slopande.

Om jag får börja med det sistnämnda
först för alt i varje fall i någon mån

Skattereform m. m.

följa utskottets betänkande, vill jag säga
att ortsavdragen blir lika över hela landet
genom ortsavdragshöjningen och
skattegrupperingens slopande. Två tredjedelar
av landets medborgare, som nu
bor i lägsta dyrort, får sålunda ortsavdraget
höjt med 820 kronor. Men eftersom
kommunerna i övre Norrland regelmässigt
tillhör ortsgrupp V, blir utjämningen
självfallet för dess invånare inte
lika hög som för dem, vilka bor i lägre
dyrort. Detsamma gäller även för dem
som bor i kommuner i stockholmstrakten
och som tillhör grupp V.

Finansministern föreslår som bekant
samtidigt, att bidraget till skattetyngda
kommuner skall höjas från nuvarande
16,5 miljoner till 45 miljoner
kronor, d. v. s. nästan tredubblas. Dessa
pengar kommer ju ändå kommunerna
i Norrland till godo. Vi menar inom
utskottsmajoriteten, att frågan om övre
Norrlands problem inte i första hand är
någon skattefråga. Det torde, som utskottet
säger, inte vara möjligt att lösa dess
problem genom en höjning av ortsavdragen.
Invånarna där får det emellertid
inte sämre genom att ortsavdragen
har höjts mera i de lägre dyrorterna i
samband med skattegrupperingens slopande.
Norrlands problem är för övrigt
nu föremål för undersökning i flera utredningar.
Utskottet har därför inte ansett
det nödvändigt med en särskild utredning
i syfte att ge invånarna i övre
Norrland en speciell kompensation därför
att skattegrupperingen slopas. Men
även den frågan torde komma att uppmärksammas
av Kungl. Maj :t i samband
med prövningen av 1958 års skatteutjämningskommittés
förslag.

Folkpartiet och högern har inte nöjt
sig med propositionens förslag utan yrkat,
som här tidigare har framhållits, på
en ytterligare höjning med 200 kronor
för gifta och 100 kronor för ensamstående.
Det medför utgifter på 135 miljoner
kronor utöver propositionens 385
miljoner kronor. Och visst kan det åberopas
skäl för ytterligare höjning av

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Skattereform m. m.

ortsavdragen, det bestrider inte utskottet,
men man måste rätta sig efter tillgängliga
resurser samt den budgetmässiga
och samhällsekonomiska ställning
vi har. Ger man ut mer på ett område,
måste det med hänsyn till vad jag här
sagt tas igen på ett annat. Utskottet menar
att övriga förslag utöver ortsavdragens
höjning som propositionen innehåller
är mera angelägna än en ytterligare
höjning av ortsavdragen.

Jag tycker nu inte att man bör överdriva
betydelsen av de förmenta skattehöjningarna
för vissa skattskyldiga. Jag
vill betona, att alla får en sänkning av
den direkta skatten, varför man på den
punkten inte bör förvillas av talet om
skattehöjningar. Men visst kan man, herr
Björkman, göra upp skattetabeller, som
ger konstiga utslag. När herr Björkman
talar om skattetabeller i socialdemokratiska
tidningar, vill jag säga att jag har
sett tabeller i borgerliga tidningar, där
man släpar fram siffrorna för de lägsta
inkomsttagarna — som dock har bil
med vilken de åker många mil. Tar man
hänsyn till sådana faktorer kan man
konstatera, att de kommer i en ogynnsammare
situation. Det förhåller sig så,
att en ansenlig del av dem som får det
ogynnsammare är bosatta i kommuner i
övre Norrland, för vilka man förutsätter
att en ytterligare skatteutjämning
skall ske, som jag förut sade. Även finansministern
framhåller, att skäl kan
åberopas för ytterligare höjning av ortsavdragen.
Men han menar att frågan
härom bör anstå i avvaktan på skatteberedningens
fortsatta arbete. När därför
herr Gustafson i Göteborg säger, att »regeringen
har tagit upp många av våra
förslag och kanske i en framtid kommer
att acceptera även de nu aktuella förslagen»,
vill jag säga: Ja, det tror jag
med. Det är inte någon konst för ett
eller flera oppositionspartier att lägga
fram förslag, som är omöjliga att genomföra
i den förhandenvarande situationen
men som så småningom kan bli
aktuella. Det kostar nämligen inte oppo -

nenterna ett enda dugg, medan regeringen
har att bära det stora ansvaret
och inte kan fara fram lika ansvarslöst,
om jag får använda det uttrycket. När
därför finansministern säger, att det
finns skäl för att höja ortsavdragen,
kommer han säkerligen, om han får sitta
kvar, att presentera oss ytterligare
höjningar av detta avdrag. Det är inte
någon omöjlighet.

Högerns representanter i utskottet
har emellertid blivit ensamma om ett
yrkande. Det gäller att folkpensionärerna
bör få väsentligt högre ortsavdrag
än andra inkomsttagare. Samma yrkande
framfördes också under vårriksdagen,
även om man då inte föreslog samma
belopp, men riksdagen avslog det.
Folkpartiet nöjer sig med att föreslå en
skrivelse till Kungl. Maj :t, i vilken skulle
hemställas om särskilda bottenavdrag
för folkpensionärer samt att skatteberedningen
skulle beakta förslaget om
höjda bottenavdrag för folkpensionärer
med smärre inkomster vid sidan av pensionen.

Herr Gustafson i Göteborg bär redan
redogjort för nuvarande förhållanden,
under vilka en folkpensionär kan tillgodoräkna
sig ett extra avdrag på 3 000
kronor. Genom det beslut, som vi nu
kommer att fatta med en höjning av
ortsavdragen som resultat, kommer en
ensamstående folkpensionär att kunna
tillgodoräkna sig ett högsta ortsavdrag
som tillsammans med det extra avdraget
uppgår till 5 250 kronor. För två makar
blir motsvarande siffra 7 500
kronor.

Har nu en folkpensionär inkomster vid
sidan av folkpensionen, så skall man
alltså ta hänsyn till denna rätt till avdrag
inom 3 000-kronorsgränsen.

Högerns yrkanden innebär helt enkelt
att man vill höja det skattefria ortsavdraget
för alla folkpensionärer oavsett
om de har aldrig så stor förmögenhet
eller är fattiga och oavsett om de
har inkomster bortåt 100 000 kronor eller
om de har inkomster under 10 000

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35

kronor. Det kan inte utskottet acceptera.
Det skulle helt enkelt innebära att en
aktiv arbetstagare som också har stor
familj men en relativt låg inkomst skulle
beskattas hårdare än en folkpensionär
med en kanske ganska stor förmögenhet
och även stor inkomst. Det kan
enligt utskottets mening knappast vara
i enlighet med skattelagarnas anda och
mening.

Med anledning av centerpartiets reservation
beträffande utskottets motivering
i fråga om kompensation till
kommunerna vill jag framhålla att utskottet
— därom är ju alla övriga partier
ense — helt naturligt förutsätter,
att kommunerna skall erhålla full ersättning
av staten för skattebortfallet
på grund av ortsavdragets höjning.
Grunderna för ersättning kan emellertid
inte anges nu utan frågan bör först
utredas, varefter riksdagen får ta ställning
i vanlig ordning.

Om jag övergår till skatteskalorna är
att märka att de har omlagts i syfte att
bredda det proportionella bottenskiktet.
Progressionen inträder först vid 20 000
kronors inkomst för gifta mot nu cirka
14 000 kronors inkomst och vid 10 000
kronors inkomst för ogifta mot nu 7 000
kronors inkomst. Härigenom ernås också
att den s. k. tudelningsgränsen flyttas
upp. Nu har två makar med en gemensam
årsinkomst av 16 500 kronor
lika stor skatt som om de beskattades
var för sig med hälften av inkomsten.
Den gränsen blir nu höjd till 24 500
kronor. Marginalskatten sänks för gifta
i inkomstläget ca 15 000—30 000 kronor
och för ogifta med inkomster av ca 7 000
—27 000 kronor. Därmed eliminerar man
nu progressiviteten för en stor grupp
av skattskyldiga. Jag tror att 85 procent
av alla inkomsttagare har under 20 000
kronors inkomst. Om de vill ta ett extra
arbete eller arbeta på övertid, blir alltså
skatteprocenten på ökningen av inkomsten
inte högre än på den ursprungliga
mindre inkomsten. Den maximala
skattesänkningen inträder enligt propo -

Skattereform m. m.

sitionen vid 29 000 kronors inkomst och
utgör 660 kronor. För ogifta blir den
410 kronor och inträder vid 27 000 kronors
inkomst. Genomförandet av de föreslagna
skatteskalorna beräknas medföra
ett skattebortfall på 520 miljoner
kronor.

Högern och folkpartiet har ju påyrkat
andra skatteskalor. Man talar om att
det blir ett så stort gap mellan den inkomst
där den proportionella skatten
slutar och den där progressiviteten börjar.
Det är klart att det förslag till skatteskalor
som finansministern lagt fram
inte kan få något första pris i en skönlietstävlan.
Tekniskt sett är det naturligtvis
mycket sämre än reservanternas,
högerns och folkpartiets, förslag, men
det beror helt enkelt på att dessa partier
anser sig ha 665 miljoner kronor
mer att manipulera med. Då går det att
få skatteskalorna snyggare. Jag vill
emellertid rekommendera herrarna att
utgå från samma belopp som finansministern
och försöka göra skatteskalor
med hänsyn till detta belopp. Då skall
ni snart komma underfund med att det
inte är så lätt att hyfsa till det.

Skulle man anta folkpartiets förslag i
fråga om skatteskalor, skulle den största
relativa lättnaden komma gifta skattskyldiga
i mellanläget till godo. De
största inkomsttagarna skulle i kronor
räknat få avsevärt mycket mer än de
minsta inkomsttagarna. Förslagets genomförande
kostar 145 miljoner kronor
mer än regeringens.

Vad beträffar högerns förslag blir
denna tendens än mer märkbar i fråga
om skalan för gifta. Dess förslag innebär
en ytterligare skärpning i skillnaden
i skatteuttag mellan gifta och ogifta
och medför ett skattebortfall på drygt
200 miljoner kronor utöver förslaget i
propositionen. Det kan vara nog sagt
om den saken.

Jag övergår till de ensamstående barnförsörjarnas
beskattning. Det är nog
ostridigt — det medger jag — att ensamstående
barnförsörjare många gång -

4 — Andra kammarens protokoll 1901. Nr .‘15

Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Skattereform m. m.

er har svåra problem. Utskottet ifrågasätter
dock, om man inte bör gå fram
på andra vägar än skattevägen för att
lätta försörjningsbördan för denna kategori
barnförsörjare.

Man bör observera att riksdagen för
inte så länge sedan, nämligen förra året,
beslöt -— reformen träder i kraft först i
år — att en ensamstående med hemmavarande
barn under 16 år får samma
ortsavdrag som makar och även beskattas
efter samma skatteskala. Den förbättringen
för ifrågavarande ensamstående
skedde med den motiveringen att
det skulle motsvara ett schablonmässigt
beräknat förvärvsavdrag för ensamstående.
De får det oavsett om de har förvärvsarbete
eller inte. Detta ansågs av
sociala skäl vara önskvärt, då det fanns
minderåriga hemmavarande barn under
16 år. Utskottet förstår som sagt problemen
men är tveksamt om man bör utsträcka
förmånerna även till de ensamstående
som har hemmavarande barn
under 19 år, vilket yrkandena här gäller.
Det är nämligen förmåner som andra
inte får.

Förvärvsarbetande hustrur med hemmavarande
barn under 16 år får inte
förvärvsavdrag med det högre beloppet.
Vi har tagit bort ortsavdraget vid beskattningen.
Skall vi nu föra in det igen
i form av ortsavdrag för barn? Därtill
kommer tekniska svårigheter vid taxeringen.
Utskottet anser att den allmänna
skatteberedningens förslag bör avvaktas.
Skatteberedningen bör nämligen
pröva detta problem i samband med omprövningen
av förvärvsavdragen, vilket
den säkerligen också kommer att göra.

Därmed kommer jag in på frågan om
förvärvsavdraget för gift kvinna. Det är
också ett gammalt bekant spörsmål i
riksdagen. Åtskilliga gånger har vi haft
motioner i denna fråga och avslagit
dem. Så sent som förra året beslöt emellertid
riksdagen en fördubbling av förvärvsavdraget
för gift kvinna med minderåriga
barn samt en utsträckning av
avdragsreglerna till att gälla även vid

den kommunala beskattningen. Som jag
redan nämnt beslöts också att jämställa
ensamstående skattskyldig med hemmavarande
barn med gifta beträffande ortsavdrag
och skatteskala. De skatteavdrag
vi skall besluta nu syftar främst till att
åstadkomma lättnader för barnfamiljerna.
Dessa får utöver fjolårets skattelättnader
ytterligare sådana i inte obetydlig
omfattning. Detta gäller också ensamstående
barnförsörjare. Här föreslår högern
och folkpartiet en ganska väsentlig
förhöjning av förvärvsavdraget, folkpartiet
upp till 4 000 kronor. Jag vill
emellertid än en gång understryka, att
förvärvsavdraget är ett schablonavdrag
med alla dess svagheter och olägenheter.
Någon annan metod har vi emellertid
ännu inte lyckats finna. Schablonavdraget
utgår oavsett om yrkeskvinnan har
några kostnader för sitt förvärvsarbete
eller inte. Därför kan vi inte sätta det
alltför högt. Jag framhöll detta med
skärpa, när vi senast diskuterade frågan,
och jag har i år fått stöd för min
åsikt av en framstående skatteexpert i
folkpartiet, nämligen herr Spetz i första
kammaren. Han skrev i en motion
till vårriksdagen följande:

»Principiellt är förvärvsavdraget för
gift kvinna med en egen viss inkomst att
anse såsom kostnader för inkomstens
förvärvande. Då en beräkning av dessa
kostnader i varje enskilt fall inte bara
skulle vara svår rent tekniskt, utan
framför allt ge ur rättvisesynpunkt orimligt
resultat, måste den utformas som en
schablon, behäftad med alla de nackdelar
och olägenheter, som utmärker en
dylik. Ju högre schablonen sättes, desto
fler skattskyldiga kommer i åtnjutande
av avdraget för en utgift som de aldrig
haft. Vid bedömning av förvärvsavdraget
måste hänsyn tas till konstruktionen
av ortsavdrag och skatteskalor för makar.
Konstruktionen, som tillkom på förslag
av 1949 års skatteberedning, byggde
på förutsättningen att förvärvsavdraget
slopades ur skattesystemet.»

Herr Spetz menar att detta schablon -

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35

avdrag måste bort. Det är alltså folkpartiets
främste skatteexpert som säger detta,
och det är precis detsamma som jag
tidigare har försökt att säga, när vi har
diskuterat dessa frågor. Herr Spetz tycks
heller inte tro att det skall finnas några
tekniska möjligheter att bedöma förvärvsarbetande
kvinnas kostnader. Och
skulle det gå bleve det orimliga resultat
ur rättvisesynpunkt. Högerns linje skulle
därför inte innebära någon lösning, och
inte heller folkpartiets kan anses acceptabel.
Utskottet erinrar emellertid om
att allmänna skatteberedningen skall
pröva frågan om skattebördans avvägning
mellan gifta och ensamstående
skattskyldiga och förutsätter att då även
förvärvsavdragens storlek och konstruktion
kommer in i bilden. Det kan därför
inte anses finnas anledning att nu begära
en skyndsam utredning i ärendet.

I anslutning till proposition 188 har
väckts en rad motioner med yrkande om
ändringar av den allmänna varuskatten.
Man kan ifrågasätta, om detta kan vara
riktigt. Dels avslog riksdagen i våras
alla sådana motioner, dels gäller frågan
som vi skall ta ställning till i dag, inte
omsättningsskattens utformning utan om
den skall höjas med 2 procent eller inte.
Nu har vi emellertid motionsyrkanden
om att omsättningsskatten skall uttagas
i tidigare led än detaljhandelsledet samt
yrkanden om undantag från omsättningsskatt
av en rad varor såsom investeringsvaror,
bearbetade byggnadsvaror,
företagens förbrukningsartiklar i
produktionen, fiskeredskap, begagnade
traktorer, böcker och musikalier, ammunition
till frivilliga skytteväsendet o. s. v.

Det är inte litet som man vill plocka
bort här, men om riksdagen ger ett
aldrig så litet finger åt motionärerna kan
vi vara förvissade om att vi i januari månad,
när vi börjar en ny session, har en
ny flod av motioner med yrkanden på
undantag från omsättningsskatten, .lag
är helt övertygad om att motionärerna
då anser sig ha lika starka motiveringar

Skattereform m. m.

för att vi skall undanta just det de motionerar
om.

Jag skall inte ingå på detaljer i dessa
yrkanden. Vad först beträffar skattens
uttagande i tidigare led innebär det enomläggning
som är förenad med så
många och svåra problem — det kan
vem som helst konstatera som har läst
kommittébetänkandet om indirekt beskattning
— att det är självklart att den
inte kan göras utan en noggrann utredning.
Det förutsätter inte heller motionärerna.
Då allmänna skatteberedningen
enligt sina direktiv skall överse även
det nuvarande systemet för indirekt beskattning
och därvid — som det heter i
direktiven — »är oförhindrad att pröva
möjligheten och lämpligheten av nya
skattereformer», torde emellertid motionärerna
kunna nöja sig med det. Under
denna förutsättningslösa prövning
faller ju även, såvitt jag förstår, frågan
om skattens uttagande i det ena eller
andra ledet. Det kan alltså inte vara
nödvändigt med någon skrivning till
skattekommittén i det fallet. Det finns
inte heller anledning till sådan när det
gäller de övriga yrkandena, eftersom
allmänna skatteberedningen kommer
att syssla med dessa ting.

När man yrkar att investeringar skall
undantas från omsättningsskatt, betyder
det, ärade kammarledamöter, att
man tar bort 30 procent av denna eller
500 miljoner kronor. Nu säger högern
och folkpartiet: »Vi har ändrat oss radikalt.
Nu är vi med på omsättningsskatten
och till och med på en höjning
av den, eftersom man använder pengarna
delvis till att sänka den direkta skatten.
» Då är det ganska märkligt att de
samtidigt vill ta bort 500 miljoner kronor
från omsättningsskatten och därmed,
såvitt jag förstår, omöjliggöra att
inom rimlig tid få till stånd en ändring
från direkt till indirekt skatt.

Herr talman! Jag skall inte orda mer
om detta, men jag vill understryka vad
jag sade när vi diskuterade frågan senast.
Jag citerade då vad de sakkunniga

100 Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Skattereform m. m.

framhöll, nämligen att omsättningsskatten
bör vara allmän så att man kanhålla
den lägre än annars.

Tar man bort viktiga områden blir
det, sade kommittén, i sak fråga om en
punktskatt. Och kommittén tilläde: »Det
skulle bli godtycke i fråga om varuurvalet
samt obillighet mot de träffade
branscherna och därmed risk för konkurrensrubbningar.
Även av redovisningstekniska
skäl bör skatten göras så
generell som möjligt.» Man ansåg att
eventuella olägenheter av en generell
skatt hellre borde motverkas genom
kompensationsåtgärder, precis såsom
är föreslaget i den föreliggande propositionen.

Det är egentligen omsättningsskattens
stora fördel, att den är så generell och
därigenom lätt att handskas med. Det
är också odisputabelt att detaljhandeln,
så länge skatten existerar, inte vill ha
några undantag, utan önskar att skatten
skall vara så generell som över huvud
taget är möjligt.

Därmed har jag berört det väsentligaste
i propositionen och reservationen
med undantag för frågan om bensinskatten.
Beträffande den saken skall jag
fatta mig mycket kort, eftersom andra
ledamöter av utskottet säkerligen kommer
att ta upp frågan. Jag vill bara göra
den reflexionen att det är ganska orimligt
att undanta motorbränslena från
omsättningsskatt när man har omsättningsskatt
på alla andra områden. För
att uttrycka sig drastiskt: Varför skall
mjölken vara omsbelagd, när raggarnas
bensin är fri från oms? Jag är medveten
om att man gör den invändningen
att det inte bara är raggare som kör bil,
utan att det också finns en stor nyttotrafik.
Men vi bilister måste väl ändå
medge att det inte kan ligga någon rätt-»
visa i att vi är undantagna från omsättningsskatt
när det gäller bensin. För
min del är jag övertygad om att en omsättningsskatt
på bensin skulle göra det
möjligt att använda mera pengar till

vägbyggen och att bilisterna alltså själva
skulle tjäna på saken.

Herr talman! Låt mig sluta detta anförande
med att konstatera att regeringens
skattepaket rymmer många
bra och glädjande saker. Det är uppenbart
att vi alla skulle önska mera
på vissa punkter: högre barnbidrag,
större ortsavdrag, kanske ännu högre
gräns för den proportionella skatten och
ännu bättre garantier för att skattesänkningen
kommer alla till godo. Men vi
ser hur varje delreform kostar stora
pengar och vi vet att vi kommer att
möta stora statsutgifter, som inkräktar
på utrymmet i skattesänkningar, allra
helst som också det samhällsekonomiska
läget begränsar vår rörelsefrihet.

Såsom här tidigare sagts får dagens
beslut betraktas som ett provisorium —
allmänna skatteberedningen kan ju
komma med nya förslag. I varje fall torde
emellertid föreliggande förslag vara
det mesta som vi för dagen kan hoppas
på.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets betänkande.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Brandt i Aspabruk
var mycket vältalig i fråga om det nya
skattepaketet, det som finansminister
Sträng slog in i vackert rött papper och
som sedan herr Hedlund lindade ett grönt
snöre om — men så slarvigt att det ser
ut som om en liten bensinskattehöjning
eventuellt håller på att trilla ut ur det.

Herr Brandt var som sagt vältalig,
och herr Eriksson i Bäckmora tyckte
att paketet var så fint att han ville ha
ett nytt sådant nästa jul av herr Sträng
och herr Hedlund. Om man summerar
vad herr Brandt yttrade kan man emellertid
konstatera att han inte gjorde
några anmärkningar mot folkpartiets
skatteförslag från skatteteknisk och

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35 101

statsfinansiell synpunkt. Han erkände
att folkpartiets skatteskalor tekniskt
sett är bättre än regeringens. Visserligen
menade han att det blir en större
skattelättnad i kronor för de högsta än
för de lägsta inkomsttagarna enligt vårt
förslag, men en sådan skillnad blir det
alltid så länge vi har ett progressivt
system. Jag kanske får påpeka att i inkomstskiktet
över 35 000 kronor har
folkpartiet och regeringen precis samma
skiktskala.

Herr Brandt erkände också att totalresultatet
av detta skattepaket blir
att stora grupper av människor med inkomster
på upp till 16 000 kronor får en
skattehöjning. Det kan inte anses vara
särskilt tillfredsställande.

När nu herr Brandt inte har något
att invända mot folkpartiförslaget från
skattetekniska eller statsfinansiella synpunkter
faller han tillbaka på ett samhällsekonomiskt
resonemang. Om vi
företar det tankeexperimentet att herr
Sträng inte hade gjort något alls i år
medan folkpartiet hade kommit med ett
skatteförslag som inneburit ett inkomstbortfall
för staten på 300 miljoner kronor,
är jag säker på att herr Brandt hade
stigit upp och talat kanske inte om miljardrullning
men om något näst intill.
Det är möjligt att han hade använt
det ordet, ty han tycker om det; det låter
så bra, även om det inte finns täckning
för det i verkligheten.

För det budgetår som nu pågår och
som slutar den sista juni 1962 innebär
folkpartiets skatteförslag ett inkomstbortfall
för staten på 90 miljoner kronor,
som man skall se i förhållande till
ett överskott på mer än 1 000 miljoner
kronor. Om vi slår ut det på eu tolvmånadersperiod
får vi andra siffror men
då måste vi se det hela i samband med
den avvägning, som regeringen alltid
gör vid uppgörandet av en ny budget
och som oppositionen får göra i januari
nästa år, niir statsverkspropositionen
presenterats.

Skattereform m. m.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Brandt i Aspabruk
talade om det av regeringen framlagda
skattepaketet. Det ger emellertid
inte en miljard i skattelindring. Han
ändrade visserligen uppgiften till 300
miljoner kronor, men beloppet är inte
heller så stort. Om vi ser på verkningarna
innevarande budgetår, kommer det
faktiskt att uppstå en inkomstökning
för staten, beroende på att omsättningsskatten
tas ut redan från den 1 januari
så att man den vägen får in cirka 300
miljoner kronor, medan däremot sänkningen
av den direkta beskattningen endast
i mycket obetydlig grad kommer
att påverka innevarande budgetår. Därigenom
blir det ett plus.

Herr Brandt var ytterligt vänlig att
säga att vi från oppositionspartiernas
sida kommit med ett utomordentligt förnämligt
och vackert paket. Samtidigt
framhöll han emellertid att detta paket
skulle kosta svenska staten 600 miljoner
kronor, eftersom paketet inte innehöll
någonting annat än skattesänkningar
på detta belopp. Jag vågar, herr
Brandt, påstå att utomordentligt många
medborgare ute i landet, som i dag
brottas med svårigheter på grund av
det hårda skattetrycket och den kraftiga
progressiviteten i beskattningen,
känner tacksamhet över att det finns
partier som velat framföra ett sådant
förslag. Och när herr Brandt talar om
att det skulle vara oansvarigt att handla
så som vi önskar, så vill jag erinra om
att vi vid sidan om detta förslag har
framställt krav på besparingar. Vi vill
försöka flytta över en del av det sparande,
som i dag sker via staten, till
medborgarna och vi har därför föreslagit
olika sparformer.

För innevarande budgetår får emellertid
vårt skatteförslag mycket små
inverkningar på statsbudgeten. Såsom
herr Gustafson i Göteborg framhöll är
det statsfinansicllt sett fråga om mycket
blygsamma belopp.

102 Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Skattereform m. m.

Vad sedan gäller den konjunkturpolitiska
bedömningen förvånar det mig
att herr Brandt ställer den frågan, om
det över huvud taget har inträffat någonting
sedan maj månad. Vi har ju
under den tiden fått bevittna inte bara
det utomordentligt stora överskottet på
budgeten, utan tyvärr också en helt annan
konjunkturbild inte minst för exportindustriens
del.

Herr BJÖRKMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Brandt sade att
man inte bör överdriva de skattehöjningar
som blir konsekvensen av finansministerns
förslag. Nej, det behöver
man inte göra. Det räcker med att konstatera
de faktiska verkningarna i olika
avseenden.

Jag tycker att herr Brandt tar litet
lätt på bilägarnas problem. En utredning
som gjordes för några år sedan visar
att genomsnittsinkomsten bland bilägarna
är överraskande låg. Om inte
mitt minne sviker mig, utgjorde den
omkring 8 000 kronor. I varje fall väckte
det stort uppseende, när man upptäckte
hur låg denna genomsnittsinkomst i
verkligheten var. Jag har på nära håll
sett flera exempel, då man verkligen
kan vara förvånad över att vederbörande
har råd att hålla sig med bil. Men
många köper begagnade bilar och klarar
själva det mesta av reparationer och
annat. Dessa människor, herr Brandt,
har inte särskilt god råd att betala en
högre bensinskatt för de 1 000 mil om
året som man kanske kör sin bil.

Herr Brandt ville inte heller acceptera
vårt förslag om särskilt ortsavdrag
för folkpensionärer. Men herr Brandt
kan inte förneka att när en person träder
i pension minskas hans inkomst
högst väsentligt. Är det då så orimligt
att tänka sig att lätta skattebördan just
för dem som kommer upp i pensionsåldern? Men

detta är inte det viktigaste. Väsentligare
är att de nuvarande reglerna

har en mycket negativ effekt på sidoinkomster.
Om pensionären skaffar sig
extrainkomster reduceras deras särskilda
skatteavdrag och kommunala bostadstillägg.
Systemet är verkligen inte tillfredsställande
så som det nu är utformat.

1 USA har man, som jag i mitt inledningsanförande
nämnde, kommit till
den uppfattningen att den som är över
05 år skall ha dubbla ortsavdrag. Före
pensionsåldern har man ett avdrag på

000 dollars, därefter har man 1 200 dollars
avdrag. Det måste finnas någon
motivering för detta, herr Brandt! Och
inkomsterna där är verkligt höga, liksom
skatterna.

Herr Brandt tog också upp frågan om
de ensamstående barnförsörjarnas skattebörda
och gjorde åtminstone några
medgivanden på den punkten. Vi kan
sålunda vara överens om att de har svåra
problem. Man så säger herr Brandt
att enligt hans och utskottsmajoritetens
uppfattning skall man söka sig fram på
andra vägar än skattevägen för att lätta
dessa personers läge. I bevillningsutskottets
betänkande ges emellertid ingen
antydan om vilka andra vägar man bör
pröva.

När herr Brandt slutligen talade om
förvärvsavdragen eldade han upp sig
och mobiliserade många argument mot
vår ståndpunkt. Vi förordar ett schablonavdrag.
Vi anser att man kan sträcka
sig upp till 3 000-kronorsgränsen,
men herr Brandt avvisar varje förslag
om en höjning av schablonavdraget med
hänvisning till skatteberedningens pågående
arbete. Det har på socialdemokratiskt
håll alltsedan skatteberedningen
tillsattes varit mycket omtyckt
att motivera avslag på våra reformförslag
med hänvisning till den sittande
utredningen, men varför skall man just

1 fråga om förvärvsavdraget behöva invänta
skatteberedningens resultat, när
finansministern nu lagt fram förslag
om ändringar på så många andra punkter
utan att det ringaste bry sig om vad

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35 103

skatteberedningen kan komma fram
till?

Herr VIGELSBO (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Brandt anser det
orättvist att lägga omsättningsskatt på
mjölk men inte höja bensinskatten. Bensinen,
menar han, används av raggare.
Jag har den uppfattningen att också
andra människor använder bensin. Men
om herr Brandt via det parti han representerar
kan åstadkomma en proposition
om att höja bensinskatten just
för raggarna, tror jag att han kan påräkna
väsentligt stöd för dessa strävanden
även utanför det egna partiet.

Herr BRANDT i Aspabruk (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Gustafson i Göteborg
citerade mig så som han tyckte
det passade. Jag har aldrig sagt att jag
anser att folkpartiets förslag är statsfinansiellt
berättigat. Jag har kritiserat
det hårt ur samhällsekonomisk synpunkt,
och jag har redovisat siffror
som visar att det inte finns utrymme i
budgeten för en sådan skattesänkning,
inte ens inom driftbudgeten, på grund
av de väldiga utgifter som riksdagen
redan har förbundit sig till.

Om folkpartiet hade föreslagit 300
miljoner kronors skattelättnad, skulle
jag säkert ha kallat det för miljardrullning,
antar herr Gustafson, men när regeringen
föreslår samma sak, har jag
inga invändningar. Jag vill för det första
svara herr Gustafson att jag tror inte
att riksdagen någonsin skulle acceptera
ett så omfattande förslag från enskilda
motionärer. Ett sådant förslag bör nog
en regering ha bedömt på mera allvarligt
sätt. Men jag är å min sida alldeles
övertygad om att hade herr Sträng föreslagit
600 miljoner kronors nettoskattelättnad,
så hade både högern och
folkpartiet smällt till med ytterligare
några hundra miljoner kronors skattesänkning,
ty de skall alltid bjuda över.
Skattelättnader är populärt att erbjuda,

Skattereform m. m.

och är man i opposition har man inte
samma ansvar, det är uppenbart.

Eftersom herr Gustafson kallar vårt
förslag för miljardrullning vill jag ytterligare
påpeka att högerns förslag innefattar
utgiftsökningar och skattelättnader
om totalt 925 miljoner kronor,
d. v. s. 625 miljoner kronor mer än propositionen.
Folkpartiets förslag innebär
totalt 905 miljoner kronor, alltså
över 600 miljoner kronor mer än regeringens
förslag netto. Detta kan man
väl ändå inte bestrida med att påpeka
att förslaget innebär endast 90 miljoner
kronor för innevarande budgetår.

Sedan sade herr Magnusson i Borås
— att det väl ändå har inträffat något
som motiverar en ändrad ståndpunkt.
Det har ju blivit förbättrade statsinkomster!
Jag har med siffror visat att
nettoökningen från maj månad till nu
är 240 miljoner kronor, i bästa fall 340
miljoner kronor, och då är inte statstjänarnas
löneökning och oförutsedda
utgifter medräknade. Tar herr Magnusson
med dem i sina beräkningar, blir
det inte ett korvöre mera över än i maj,
gissar jag.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Enligt herr Brandts
syn på saken har oppositionen det ganska
lätt; den bara »smäller till» med en
skattesänkning som går utöver regeringens.
Men det är väl då ganska egendomligt
att vi lyckas åstadkomma skatteskalor,
som herr Brandt själv anser
vara tekniskt bättre än dem regeringen
åstadkommit. Det är i alla fall på det
sättet att vårt förslag överensstämmer
med det långsiktiga skatteprogram som
vi tidigare redovisat i riksdagen.

Utskottet har inte haft någonting att
invända mot vårt förslag ur statsfinansiella
synpunkter. Det var därför jag
trodde att inte heller utskottets talesman
hade någoning att invända. Men
nu förstår jag att i denna kammare finns
en ledamot som vill använda samma

104 Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Skattereform m. m.

teknik som utnyttjades i samband med
omsättningsskattens införande, då man
lade myndigheternas oprutade äskanden
till grund för en beräkning av budgeten.
Det går inte att i ett allvarligt
sammanhang göra på det sättet.

Herr MAGNUSSON i Borås (li) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Brandt säger att
vi skulle ha ökat statsinkomsterna med
endast 240 miljoner kronor. Jag vill
understryka att finansministern i en
debatt som vi hade om det verkliga
budgetläget sagt att vi inte har några
sådana beräkningar. Jag vet inte var
herr Brandt tar detta, men förmodligen
bedömer han det efter den tekniska
utredning vi fick i utskottet, som
visade att under förutsättning att vi
fick en fortsatt inkomststegring med 7
procent nästa år, skulle det dock bli
en inkomstökning på 1 000 miljoner
kronor. Jag ber samtidigt att få åberopa
den siffra jag nämnde i mitt inledningsanförande,
nämligen att statsinkomsterna
under det första kvartalet
av innevarande budgetår steg med 600
miljoner kronor, varav 400 miljoner utgjordes
av skatteinkomster. Allt detta
tyder på att det under innevarande budgetår
kommer att bli utomordentligt
stora överbalanseringar.

Det är riktigt att vi enligt vårt förslag
under ett helt budgetår skulle få
en skattesänkning på 600 miljoner kronor,
men under innevarande budgetår
kommer minskningen att röra sig om
endast ungefär 90 miljoner kronor. Det
är det verkliga läget, och då kan man
inte påstå att vårt förslag av budgettekniska
skäl inte är försvarligt. Jag
har i mitt tidigare anförande även
poängterat, att när vi i januari månad
får se den verkliga budgetsituationen,
så finns det möjligheter för oss att lägga
fram nya förslag och då ta ställning
till det nya skatteläget. Vårt förslag i
dag finns det all täckning för.

Herr BRANDT i Aspabruk (s) kort
genmäle:

Herr talman! Får jag bara säga ett
par ord till herr Björkman som svar
på hans fråga om förvärvsavdraget. Jag
har klart och tydligt sagt vad jag och
utskottet anser, men jag skall tillåta
mig att citera några rader ur professor
Leif Muténs installationsföreläsning
i Uppsala, vilken bestyrker vad jag sagt:

»Resultatet av den schablonen är
olyckligt. Den snälla mormodern tar
kanske ingen lön. Då blir arbetet skattefritt
på två håll, både för mormodern
och för mamman genom förvärvsavdraget.
Med den som tjänar tillräckligt
litet för att få anlita daghemsservice
riskerar man också att samhället
gör en dålig affär. Daghem subventioneras
och förvärvsavdrag medges för
att stimulera en lågavlönad produktionsinsats,
som kanske är mindre värd
än moderns insats, om hon får sköta
sina egna barn. Ett förhöjt förvärvsavdrag
kunde här vara olämpligt. Samtidigt
drabbar gränsen vid 2 000 kronor
dem, som tjänar för mycket för att
få anlita daghem utan måste betala ett
dyrbart hembiträde. Förvärvsarbetande
husmödrar i kvalificerade yrken kan
ibland finna, att deras arbete är en
dyrbar hobby. Varför då inte medge
avdrag för verkliga kostnader? Återigen
kommer kontrollfrågan upp. Om
en skenanställning för ens hustru leder
till att ett helt hembiträde får dras
av, kan frestelsen bli farligt stor.»

Det är precis de synpunkter vi framfört! Till

herr Gustafson i Göteborg vill
jag säga, att när jag nämnde att de olika
myndigheterna äskat 1 600 miljoner
kronor, så tilläde jag omedelbart, att
även om man kan pruta på dessa äskanden
blir det ändå betydande utgiftsökningar;
för att få veta det behöver
vi inte fråga myndigheterna — det vet
vi genom de beslut vi fattat i riksdagen.

Herr Magnusson i Borås undrar var
jag fått de siffror jag nämnde. Där

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35 105

nämns siffrorna 575 miljoner kronor
och 675 miljoner kronor minus 335
miljoner kronor. En enkel subtraktion
ger då 240, respektive 340 miljoner kronor.
Det är den ändring som skett från
maj månad, och det är bara den ändringen
jag talar om; jag talar inte om
det totala budgetöverskottet. Jag har
talat om vad som inträffat från maj
månad, när högern och folkpartiet sagt
att vi måste gå så försiktigt fram med
hänsyn till statsbudgeten och det samhällsekonomiska
läget, att vi inte kan
sträcka oss längre än till denna höjning
av ortsavdraget. Men nu plötsligt
— fastän, som jag slagit fast, ingen inkomstökning
inträtt från denna dag —
vill man alltså höja med 600 miljoner
kronor mer än regeringen föreslagit.
Det är det som har förvånat mig.

Herr BJÖRKMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår att det var
med alldeles särskilt stor tillfredsställelse
som herr Brandt fick professor
Muténs installationsföreläsning i ett kuvert
från bevillningsutskottet i dag och
kunde använda det som ett argument
för sin uppfattning att förvärvsavdragen
är felaktigt konstruerade.

När jag ser vad bevillningsutskottet
har sagt om att dessa frågor skall tas
upp i samband med den omprövning
av förvärvsavdragen som torde ankomma
på den allmänna skatteberedningen,
har jag inte tolkat det så att det skulle
vara fråga om en omprövning i sänkande
riktning, utan att det skulle vara
fråga om en omprövning i höjande riktning.
Herr Brandts åberopande av professor
Leif Mutén är riktat icke bara
mot oss utan även mot Socialdemokratiska
kvinnoförbundet, som förordat en
höjning av förvärvsavdraget.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Kammaren har i dag
lyssnat till en i mitt tycke mycket intressant
debatt, som förts inför en tom

Skattereform m. m.

regeringsbänk. Måhända har regeringen
helt missförstått avsikten med högtalaranläggningen.
I varje fall är det bara
kommunikationsminister Skoglund som
under korta stunder kommunicerat mellan
kamrarna under debatten.

En kamrat till mig sade att det blir
ju herr Hedlund som ensam får försvara
regeringens politik, men när vi såg närmare
efter fann vi att inte ens herr
Hedlund förberedde sig för denna ansvarsfulla
uppgift här i kammaren. Det
skedde förmodligen på annat ställe.

Man kan säga att herr Strängs skattcpaket
— om jag får anknyta till i dessa
juletider kända ting — är så illa hopknutet
att en del av bensinskatten hotar
att rinna ut. Karakteristiskt för detta
paket är, att det innehåller skattehöjningar
för hundratusentals människor
med mycket måttliga, att icke säga låga
inkomster. Dessutom betyder det ökade
bördor på näringsliv, produktion, handel
och transport, vilket även det kommer
att ogynnsamt påverka levnadsförhållandena
för dessa stora folkgrupper.

När herr Sträng och herr Hedlund
träffade sin överenskommelse -— eller
rättare sagt när den meddelades offentligheten,
ty den träffades ju bakom
stängda dörrar — uppfattades detta allmänt
som ett storpolitiskt stöd från centerpartiet
åt regeringen. Det gav intrycket
att viljan att skapa förutsättningar
för en växling vid makten inte
finns inom hela oppositionen. Och ändå
är det väl just på den vägen som varje
oppositionsparti på längre sikt bäst kan
öka sitt inflytande.

Herr Sträng motiverade sina förhandlingar
med centerpartiet i ett anförande
i Halmstad den 12 november. Jag ber
att få läsa upp ett stycke av TT-referatet
därifrån. Herr Sträng sade:

»Frågan om statens kompensation till
kommunerna i samband med årets avdragsreform
har under senare år varit
en stiindigt återkommande politisk
tvistefråga. Såväl högern som folkpar -

4* — Andra kammarens protokoll 19C>1. Nr 35

106 Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Skattereform m. m.

tiet har under 1959 och 1960 ars riksdagar
ansett, att staten borde spara
pengar genom att reducera det nu utgående
stödet till kommunerna. Genom
att centerpartiet emellertid nu sluter
upp kring regeringens förslag bär ortsavdragsreformerna
kunnat genomföras
utan ekonomisk belastning för kommunerna
och utan därav föranledd kommunal
skattehöjning. Mot denna bakgrund
var det helt naturligt, att i en
skattegiv, där ortsavdragen spelar en så
väsentlig roll, regeringen i sin strävan
att få ett bredare underlag i riksdagen
för sitt förslag endast hos centerpartiet
hade utsikter att få kontakt och överensstämmelse
i den skattepolitiska given.
»

Men i maj månad gav herr Sträng bär
i riksdagen uttryck åt en helt annan mening,
nämligen den att folkpartiet och
högern hade anslutit sig till socialdemokraternas
och centerpartisternas
uppfatting att man inte borde lägga några
bördor på kommunerna. Herr Sträng
uttalande den 29 maj bl. a. följande:

»I denna fråga, som tidigare varit
så kontroversiell, har vi alltså nu i princip
blivit eniga.»

Och litet längre fram sade han:

»Det är ett framsteg som gör, att vi
kanske inte behöver tvista så mycket
mera om denna fråga i fortsättningen.»

Detta var alltså den 29 maj. Det har
ryktats om att kontakten togs mellan
herr Hedlund och herr Sträng någon
vecka dessförinnan. Men nu finner
herr Sträng anledning att ursäkta sig
med en hänvisning till en ståndpunkt
som han själv uttryckligen underkände
i maj månad!

I vår motion har vi f. ö. klargjort att
vi vidhåller vår uppfattning att man
inte skall vältra över bördorna på kommunerna,
en uppfattning som vi har
haft hela tiden. Vi är vana vid att herr
Sträng nonchalerar vad andra säger i
denna kammare, men det är mera sällan
han så uppenbart och på ett så uppseendeväckande
sätt nonchalerar vad

han själv sagt i kammaren för endast
några månader sedan.

Det kanske mest överraskande draget
i uppgörelsen var att herr Hedlund tycks
ha glömt de mindre företagare, som
han eljest så ofta talar om. Nåja, det
gjorde han också för en del år sedan,
när han satt i koalitionsregeringen. Det
påpekades under många debatter. Här
lägges en börda på företagsamheten på
ca 600 miljoner kronor genom ökad
bensinskatt — något mindre enligt
centerpartiets förslag — och omsättningsskatt
på investerings- och förbrukningsvaror.
Och detta sker i en tid, då
det svenska näringslivets konkurrensförmåga
kan väntas möta ökade påfrestningar!
Och herr Sträng inte bara
föreslår detta utan håller också tal ute
i landet, i vilka han berömmer sig av
att ha lagt dessa bördor på näringslivet.

1 verkligheten kommer naturligtvis en
del av dessa kostnader att övervältras
på konsumenterna, men kostnadsnivån
kommer att höjas och konkurrenskraften
i förhållande till andra länder påverkas
ogynnsamt.

Som skäl för sin uppfattning anför
herr Hedlund att det är så viktigt att
man inte försvagar budgetbalansen, eftersom
detta skulle försvåra företagens
finansiering, deras kreditanskaffning.
Det skulle alltså enligt herr Hedlund
gagna företagen att man tar ut höjd
bensinskatt och att man tar ut omsättningsskatt
på företagens förbrukningsvaror.
Detta skulle gagna företagen genom
att stärka budgeten så att det sedan
går lättare för dem att låna upp
de pengar de betalar in i bensin- och
omsättningsskatt. Jag tror inte att någon
kan få de svenska företagarna att
acceptera ett sådant resonemang.

För övrigt skall jag, herr talman, inte
uppehålla mig vid centerpartiet utan
vid regeringen, som jag betraktar som
huvudansvarig för skattepolitikens utformning.

Problemet med det svenska näringslivets
konkurrensförmåga kommer att

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35 107

bli allt allvarligare därför att man i
utlandet har börjat använda skatterestitution,
som i själva verket verkar såsom
exportpremier. Om vi ser på Europamarknaden,
finner vi att man i Tyskland
har viss skatterestitution, som sammanknyts
med rådande indirekta beskattning
och som leder till en sorts
exportpremier av storleksordningen 5—
6 procent. Och i Frankrike går man
ännu mycket längre; man har i vissa
fall exportpremier på ända upp till 16—
17 procent.

I Sverige betalas de sociala kostnaderna
inte så mycket med indirekta
skatter som på kontinenten, men de
betalas med direkta skatter till stor del,
och detta blir naturligtvis lika kännbart
för företagen som när pengarna tas
genom indirekt skatt. Därtill kommer
nu en höjd omsättningsskatt på investerings-
och förbrukningsvaror. Det är
alldeles klart att det svenska näringslivet,
som inte får någon dylik skatterestitution,
då kommer i ett ogynnsamt
konkurrensläge.

Herr Sträng och jag diskuterade denna
fråga i slutet av maj, dock för hans
del mycket kortfattat. Då svarade herr
Sträng att det är litet annorlunda om
man har en omsättningsskatt på 12 procent
i stället för en omsättningsskatt på
4,2 procent. »Så länge omsättningsskatten
har denna förhållandevis ringa omfattning
har jag avvisat alla krav på
undantag.» Man frågar: När nu omsättningsskatten
höjs med ytterligare 50
procent, kominer herr Sträng då att
ta upp den frågan? F. ö. vill jag än en
gång understryka att problemet sammanhänger
inte bara med omsättningsskatten
utan också med den direkta beskattning
till följd av vissa allmänna utgifter,
som i Sverige väger tungt på
näringslivet liksom indirekt beskattning
gör på kontinentens företag. Men där
blir den restituerad.

Alldeles särskilt är det klart att den
svenska industrien kommer i ogynnsamt
läge när man i utlandet, som t. ex.

Skattereform m. m.

fallet är med bilindustrien, möter acciser
som med 50 procent höjer varans
värde, vilket alltså betyder att skatterestitutionsfrågan
blir 50 procent allvarligare
än den eljest skulle vara. Detta
påverkar inte endast exportindustrien
utan även konkurrensen på hemmamarknaden.
Den produktion, som här
säljer i konkurrens med importerade
varor, har att räkna med att dess importvarors
producenter har fått en så
betydande exportpremie att i själva verket
— och mer och mer allt eftersom
våra tullar reduceras — det svenska
näringslivet kan komma att erhålla ett
negativt tullskydd.

Jag måste därför fråga finansministern:
Vad tänker regeringen göra åt
detta problem? Tillsvidare gör man
ingenting annat än ökar svårigheterna
genom att lägga omsen på ett sätt som
höjer produktionskostnaderna. Vågar
jag uppmana regeringen att se till att
vi inte kommer in i Europamarknaden
med ogynnsamma konkurrensvillkor
och kanske händerna mer eller mindre
bundna? Jag hoppas verkligen att finansministern
är villig att svara på detta
spörsmål, som inte kan uppskjutas till
en obestämd framtid.

.Tåg vill för övrigt påpeka att finansministern
i sitt anförande i maj pekade
på att enligt hans mening inflationsrisken
då kom huvudsakligen från investeringssidan.
Nu pågår som alla vet
en begränsning av investeringsplanerna.
Drar finansministern någon slutsats
av detta förhållande eller anser
han att man lugnt kan nonchalera hela
denna problematik, som jag här har redovisat,
och bara lägga på extra bördor
och acceptera att det blir ett svårt handikapp
för vår export och så småningom
ett negativt tullskydd för vår
hemmamarknad i en rad fall?

Det mest överraskande vad herr
Sträng beträffar — den komplimangen
vill jag ge honom — är väl att hans förslag
innebär skattehöjningar för ett stort
antal skattebetalare. Det vill vi i folk -

108 Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Skattereform m. m.

partiet inte vara med om, och därför
har vi föreslagit en höjning av ortsavdragen,
som i stort sett avlägsnar
den olägenheten. Propositionens tabeller
redovisar ju inte ordentligt hur skatterna
verkar här, när man lägger till
omsättningsskatten för de olika grupperna
av skattebetalare och för olika
ortsgrupper.

Jag måste ytterligare fråga finansministern:
Vad är det för anledning
för finansministern att höja skatterna
för hundratusentals skattebetalare? Detta
tillhör de kärnfrågor som vi i dag
måste ha belysta. Det gäller dock en
total sänkning av skattetrycket, men
varför då ordna så att det blir skattehöjning
för hundratusentals skattebetalare.

Makar utan barn i ortsgrupp IV med
16 000 kronors inkomst får enligt regeringsförslaget
en skattehöjning på 20
kronor, om de inte har bil, och en skattehöjning
på 70 kronor om de har bil.
Enligt vårt förslag får de en skattesänkning
med 30 kronor.

En gift person utan barn i ortsgrupp
V med 10 000 kronors inkomst får en
skattehöjning på 14 kronor, om han inte
har bil, och på 64 kronor, om han har
bil. Vårt förslag ger vederbörande en
skattesänkning på 36 kronor. År inkomsten
12 000 kronor blir skattehöjningen
36 kronor om han inte har bil och 86
kronor om han har bil — enligt vårt
förslag får han en skattesänkning på
14 kronor. Har vederbörande 16 000
kronors inkomst blir skattehöjningen
enligt regeringsförslaget 13 kronor, respektive
63 kronor, medan vårt förslag
ger en skattesänkning på 63 kronor.

För en ensamstående person med
6 000 kronors inkomst i ortsgrupp V
leder regeringsförslaget till en skattehöjning
på 19 kronor utan bil och 69
kronor med bil. Vårt förslag ger 6 kronors
skattesänkning. Har vederbörande
8 000 kronors inkomst blir det enligt
regeringsförslaget en skattehöjning
på 10 kronor med bil och på 60 kronor

utan bil. Vårt förslag ger en skattesänkning
på 35 kronor.

Anser finansministern att de blygsamma
skattesänkningar som vårt förslag
härvidlag innefattar går för långt?
Finns det något skäl att välja en sådan
konstruktion, att skatterna höjs för dessa
stora grupper av medborgare? — Till
de siffror jag nämnt kommer ju omsättningsskattehöjningens
inverkan på produktionen;
det blir ju indirekt en fördyring
av varorna. Jag hoppas att finansministern
motiverar, varför han
valt den linje som han nu presenterat
för riksdagen.

Till utskottets talesmän vill jag ställa
frågan: När utskottsmajoriteten skriver
att man genom att nu göra vissa ändringar
i skatteskalorna vill undanröja
orättvisor som eljest skulle uppkomma
anser utskottsmajoriteten då att dessa
skattehöjningar för personer med så
blygsamma inkomster är ett sätt att undanröja
orättvisorna?

När jag talar om rättvisefrågor vill
jag påpeka att folkpensionärerna denna
gång liksom när omsättningsskatten infördes
får vänta på den kompensation
som borde vara naturlig, när staten fördyrar
deras levnadskostnader. Regeringen
håller benhårt fast vid en konstruktion
som försenar kompensationen minst
tre månader, kanske mer, trots att denna
konstruktion inte varit avsedd att
ursäkta, att folkpensionärerna skall behöva
vänta så länge på kompensation,
när regeringen själv genom skatteförslag
höjer levnadsomkostnaderna. Nog borde
det varit möjligt för regeringen att
övervinna de tekniska problem, som här
reser sig.

Herr talman! Vad beträffar själva den
del av reformen som innebär att man
låter skatten vara proportionell högre
upp — till cirka 20 000 kronors inkomst
-— har herr Gustafson från Göteborg redan
givit uttryck åt den tillfredsställelse
vi på vårt håll känner över att finansministern
låtit sig så klart påverkas
av vårt förslag. Herr Brandt i Aspa -

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Nr 35 109

bruk hade inte något annat att svara än
att det är lätt för oppositionen att framlägga
bra förslag, ty den kan ju vara
ansvarslös. Herr Brandt måtte ha fått
tag på manuskriptet till något tal som
han tänkte hålla i maj. Nu är det ju,
herr Brandt, höjden av ansvarsmedvetenhet
att presentera detta förslag, ty
nu har herr Sträng gjort det. Kan det
verkligen vara riktigt att det skall vara
höjden av ansvarslöshet att framställa
dessa yrkanden i maj, medan det är höjden
av klokhet att framföra dem i november? Tyvärr

har finansministern valt en
konstruktion för skatteskalan som betyder
att en familj med något under 20 000
kronor i inkomst, som höjer sin inkomst
till cirka 25 000 kronor, får räkna med
en tredubbling av marginalskatten. Menar
finansministern att detta är en klok
avvägning? Utskottet menar det tydligen
inte utan ger härvidlag ett visst beröm
åt folkpartiets skatteskalor. Vad är det
för statsfinansiella skäl som kan anföras
för att en viss grupp skall få en sådan
abrupt höjning av marginalskatten?
Talet om det statsfinansiella läget kan
tydligen användas som ursäkt för vilka
underliga konstruktioner av skatteskalorna
som helst. Finansministern måste
väl ändå medge att det inte finns något
inslag i det statsfinansiella läget som
hindrar att man gör någorlunda rimliga
skatteskalor.

I fråga om omsättningsskatten har
Sven Gustafson tidigare i dag klargjort
vad vår ståndpunkt innebär. Vi sade redan
för två år sedan att vi inte är emot
en viss omläggning från direkt till indirekt
beskattning, men vad som är den
lämpligaste formen bör prövas och omläggningen
skall ske inom ramen för
ett sänkt skattetryck. Vi motsatte oss
omsättningsskatten som instrument fölen
allmän skattehöjning. Denna gång är
det ju —■ särskilt om våra förslag går
igenom — fråga om en omläggning inom
ramen för ett sänkt skattetryck. Vi vill
emellertid alt formerna för den indi -

Skattereform m. m.

rekta skatten skall prövas ordentligt
av skatteutredningen — både möjligheten
att ta ut omsättningsskatten i ett annat
led inom handeln och möjligheterna
att använda helt andra konstruktioner.

Herr talman! Även i fråga om det allmänna
samhällsekonomiska resonemanget
rörande konjunkturpolitiken,
budgetbalansen och inflationsrisken kan
jag hänvisa till vad Sven Gustafson anfört.

Herr Strängs felbedömningar — jag
vill säga klassiska felbedömningar —
av budgetläget överlämnar jag åt specialisten
herr Svensson i Ljungskile
att senare kommentera. Jag är övertygad
om att det kommer att ske med
tillräcklig effektivitet.

Får jag, på tal om regeringens konjunkturpolitik,
säga att liandelsminister
Lange förvånade mig i högsta grad, när
han nyligen påstod att regeringen hade
skött frågan om investeringsfonder så
skickligt. Det var ju ändå så — som jag
tidigare konstaterat här i kammaren —
att regeringen inte frisläppte investeringsfonderna
under det år då det särskilt
behövdes. Under året 1957—1958
gjordes inga investeringar den vägen,
och det blev därför vida mindre stimulans
åt investeringarna under den försvagade
konjunkturen än fallet blev genom
stimulansen denna väg under den
goda konjunkturen 1959—1960. Detta är
ungefär motsatsen till den konjunkturvariation
för investeringar via investeringsfonderna
som varit avsikten att
åstadkomma.

Nu vet jag, att man alltid kan plocka
fram något citat från OEEC i Paris, som
informeras av regeringens egna experter.
För några år sedan gav man där
regeringen en klapp på axeln för den
ökning av investeringar som visade sig
bero på att Grängesbergsbolaget har investerat
i Oxelösunds järnverk. När regeringen
för ganska många år sedan
löste in Luossavaara-Kiirunavaara var
det alltså därför att Grängesberg några

Ilo Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Skattereform m. m.

år senare, om de fick pengar, skulle
komma att bygga ett järnverk i Oxelösund
just detta år. Detta var ett förutseende
som skulle förtjäna att prisas —
om det överensstämde med de verkliga
förhållandena.

Hur är det med herr Strängs budgetbalans?
Det har talats så mycket om
den här i kammaren i dag från regeringspartiets
sida. Ingen vet ju någonting
alls om den saken. Det är det vi
får veta i januari vad budgetåret 1962/63
beträffar. Hur är det med oppositionspartiernas
budgetbalans? Det får vi också
veta under vårriksdagen. Vi har inte
presenterat någon komplett budget med
utgifter för nästkommande finansår. Vi
har tvärtom sagt ifrån, att vi kommer
att ta ställning till läget då och beakta
konjunkturerna då. Ändå har finansminister
Sträng och hans eftersägare i
pressen flera gånger upprepat, hur
oansvarigt det är att folkpartiet och högern
föreslår större skattesänkningar
nu än han själv gör.

Han har lagt fram sitt förslag utan
att kunna motivera det med någon viss
bestämd budgetbalans och endast anfört
mycket vaga siffror, vilka han först inte
alls ville lämna ut men senare lämnade
till utskottet. Nåväl precis denna skattesänkning
är det enda riktiga, anser man.
Bevillningsutskottets majoritet har blivit
nästan sublimt Strängtroende. Precis
det som finansministern föreslår,
utan att kunna binda ihop det med någon
viss budgetbalans, det anses a priori
vara det enda riktiga just med tanke
på budgetbalansen, den okända budgetbalansen.
Jag får verkligen säga att detta
är en tro som inte har stöd i några fakta.
Dessa får vi reda på först nästa år.

Herr Brandt i Aspabruk gav eu annan
förklaring. Han sade att det nog bör
vara en regering som föreslår skattesänkningar
och inte andra partier i
riksdagen. Detta är alltså den nya socialdemokratiska
versionen av svenska
folkets urgamla rätt att sig själv beskatta
och som erhållit den formen att

man skall i riksdagen godkänna regeringsförslag,
i varje fall när det gäller
skatter, och inte tro att man kan
lägga fram några egna förslag om förbättringar.
Detta säger herr Brandt vid
den riksdag, där det dock föreligger ett
förslag från regeringen, vilket bär uppenbara
spår av inverkan från oppositionsförslag
några månader tidigare.

Vilken är förklaringen till denna egendomliga
diskussion om en budgetbalans,
till vilken materialet kommer på riksdagens
bord först nästa år? Det vet jag
inte — möjligen bär man så brått att
komma ifrån en diskussion kring herr
Strängs skattehöjningar, vilka regeringen
sannerligen inte har visat någon större
lust att diskutera. Det hoppas jag nu
att finansministern kommer att reparera.

Herr talman! Beträffande totalbalanseringen
och vad därtill liörer ber jag
att än en gång få hänvisa till vad herr
Gustafson i Göteborg sade. Slutsatsen
av det som finansministern uttalat och
som bevillningsutskottets socialdemokrater
och i viss mån dess centerpartister
godkänner är att det under goda
tider är naturligt att höja skatterna för
att minska köpkraften och att det vid
konjunkturförsämringar är naturligt att
behålla de höga skatterna, ty då behöver
staten pengar för olika åtgärder.
Resultatet av en sådan princip blir naturligtvis
en tendens till ständigt ökande
skattetryck över längre perioder.

När socialdemokraterna nu talar om
hur olämpligt det är med skattesänkningar
i ett försvagat konjunkturläge,
frågar man sig om möjligen även regeringens
förslag om en nettosänkning
på 300 miljoner kronor får betraktas
som ett syndafall. På vilken grund motiverar
man att just denna siffra är den
riktiga? Det är ju ändå fråga om en
skattesänkning. Accepterar man den angivna
principen, borde även denna skattesänkning
ha uteblivit.

När det gäller dessa statsfinansiella
problem måste man naturligtvis ta viss

Onsdagen den 13 december 1901 fm.

Nr 35

111

hänsyn till läget på kapitalmarknaden.
Jag hänvisar än en gång till den tendens
som framträtt att näringslivet planerar
att inte som hittills öka utan
tvärtom något minska sina investeringar.
Detta kommer i sin tur att ge utslag
på kapitalmarknaden. Det kommer att
påverka utrymmet för olika investeringar,
för bl. a. bostadsbyggandet. En
ökning av bostadsbyggandet med ca
2 000 bostäder varje år bör vara möjlig
genom den normalt fortskridande
rationaliseringen på ca tre procent årligen
utan att bostadsbyggandet därför
skulle ta i anspråk några ökade produktionsresurser.

Enligt min mening bör det, om inte
konjunkturbilden radikalt förändras,
vara möjligt att åstadkomma en verklig
ökning av resurserna för bostadsinvesteringar
med ca 3 000 bostäder per
år. Detta skulle komma att kosta ungefär
en procent av det årliga bruttoinvesteringsbeloppet
här i Sverige. Det
skulle betyda en ökning under de närmaste
två åren med ca 5 000 lägenheter
per år, d. v. s. en relativt snabb ökning
under loppet av två, tre år upp
till cirka 80 000 lägenheter.

Självfallet skulle det få stor betydelse
även för den industriella expansionen,
som påverkas av möjligheterna att
skaffa bostäder åt den arbetskraft som
flyttar från en plats till en annan. Beträffande
utrymmet för investeringarna
vill jag för övrigt endast hänvisa till
gårdagens debatt, där det sades att
man genom en mera välvillig politik
när det gäller kapitaltillströmningen
från utlandet kan vidga utrymmet för
svenska investeringar. Dessutom vill jag
naturligtvis även hänvisa till herr Gustafsons
påpekande att sparfrämjande åtgärder
kan öka investeringsutrymmet.
Jag tänker då på åtgärder att öka möjligheterna
både för det enskilda sparandet
och förctagssparandet. Lika viktigt
är att en smidigt arbetande kapitalmarknad
erfarenhetsmässigt ger möjligheter
till ett bättre utnyttjande av re -

Skattereform m. m.

surserna än en mer eller mindre godtyckligt
och bitvis reglerad marknad.
Med en klok ekonomisk politik bör det
vara möjligt att skapa ett större utrymme
för investeringar än man eljest får.
Jag uppmanar regeringen att tänka
mindre statiskt när den diskuterar dessa
frågor och försöka att vidga ramarna
för investeringarna genom en politik
som på dessa angivna vägar — det
finns även andra — kan öka tillgången
på kapital.

Det är dessutom tänkbart att den konjunkturförsvagning
som nu pågår i Sverige
kan komma att vara ganska många
månader. Jag gör ingen prognos, men
jag säger att det är mycket tänkbart.
Jag hoppas att regeringen då inte låter
ta sig på sängen som den gjorde
1957/58 utan är beredd att inskrida
utan dröjsmål genom att möjliggöra investeringsökningar.

Herr talman! Låt mig bara sammanfatta
några få av de slutsatser som följer
av herr Kollbergs anförande, som
jag instämmer i, och herr Gustafsons i
Göteborg anförande! Båda tillsammans
ger en väl nyanserad bild av våra ståndpunkter.

Det är oriktigt att höja beskattningen
för stora grupper av gifta skattebetalare
med inkomster på 10 000—17 000
kronor och ogifta skattebetalare med
inkomster på 5 000—9 000 kronor —
främst inom en stor del av ortsgrupp
V. Det är olämpligt att tredubbla marginalskatten
för gifta skattebetalare utan
barn som ökar sin inkomst från 19 000
kronor till cirka 25 000 kronor. Det är
oklokt att underlåta att göra en kraftig
höjning av förvärvsavdraget för gifta
kvinnor och en skattelättnad på folkpensionärernas
små arbetsinkomster.
Det är felaktigt att pålägga bilismen
höjda skatter och att fördyra näringslivets
förbrukningsartiklar. — Skattepolitiken
bör läggas så till rätta, att
konkurrensförmågan stärks och därmed
sysselsättningen tryggas så viil som detta
vid skiftande konjunkturer är möj -

112 Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 fm.

Skattereform m. m.

ligt. Från vårt håll förordas en politik
som uppmuntrar människorna till
arbetsinsatser och sparande, till initiativ
och till allt sådant som kan verka
för en gynnsammare ekonomisk utveckling
till gagn för alla grupper i detta
land.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta den
fortsatta överläggningen till kl. 19.30,
då enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

§ 15

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 392, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående medelsanvisning
för iståndsättande av Sydostbrottens
fyranläggning jämte i ämnet väckt motion; nr

393, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ökning av det
högsta belopp intill vilket staten må
åtaga sig betalningsansvar i form av
statsgaranti för exportkredit;

nr 394, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående hälsovård och öppen
sjukvård i landstingsområdena
m. m.;

nr 395, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition angående avtal med Örebro
läns landsting om driften av Mellringe
sjukhus i Örebro jämte i ämnet
väckt motion;

nr 396, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse för städer
och stadsliknande samhällen, där
kronan är väghållare, att inbetala vissa
ersättningar för gatumark;

nr 397, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändrad organisation
av postbanken;

nr 399, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående verksamheten vid
Svenska skifferoljeaktiebolaget och därmed
sammanhängande spörsmål;

nr 400, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående nytt undervisningssjukhus
i Stockholm m. m.; och
nr 401, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående en kampanj för
allmänt lönsparande; samt
från första lagutskottet:
nr 398, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riktlinjer för en
omorganisation av det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet.

§ 16

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.53.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Nr 35 113

Onsdagen den 13 december

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Skattereform m. m. (Forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande bevillningsutskottets
betänkanden nr 79, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370), m. m., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet, jämte
i ämnet väckta motioner, och nr 74, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om brännoljeskatt,
m. in., jämte i ämnet väckta
motioner, samt andra lagutskottets utlåtanden
nr 72, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner,
såvitt propositionen och motionerna
hänvisats till lagutskott, samt nr 73, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § lagen den 26 juli 1947
(nr 529) om allmänna barnbidrag, dels
ock i ämnet väckta motioner, nu komme
att fortsättas; och erhöll därvid

Herr HRANDT i Aspabruk (s) ordet
för kort genmäle:

Herr talman! Det är en känd diskussionsmetod
att förvränga en motståndares
argument. Dess bättre är det bara
något fåtal som använder sig av den
metoden här i riksdagen, men herr
Ohlin gjorde det alldeles före middags -

pausen. Han vill göra gällande, att jag
liksom har förvägrat riksdagen att besluta
i skatteärenden. Jag har varit med
i riksdagen i 20 år och nästan hela tiden
i bevillningsutskottet. Där har jag alltid
försökt förfäkta riksdagens suveränitet
att besluta i skattefrågor. Jag vill understryka,
att jag heller aldrig varit med om
att bevillningsutskottet har tillstyrkt
och riksdagen beslutat bifalla motioner
från vare sig partier eller enskilda av
så omfattande slag som det här är fråga
om. I replik till herr Gustafson i Göteborg
sade jag: »Jag tror inte att riksdagen
någonsin skulle acceptera ett så omfattande
förslag från enskilda motionärer.
Ett sådant förslag bör nog en
regering ha bedömt på mera allvarligt
sätt».

Den enda mera sympatiska förklaring
jag kan finna till herr Ohlins yttrande
är, alt han inte har tid att delta i utskottsarbetet.
Annars skulle han ju känna
till att det är utskottets vanliga arbetssätt.
Mycket mindre omfattande och
betydelsefulla motioner än denna tas
upp till behandling, men tillstyrkes vanligen
ändå inte utan vidare. Man beslutar
kanske att i skrivelse till Kungl. Maj:t
föreslå en utredning eller begära alt
Kungl. Maj :t förelägger riksdagen ett
förslag. Men jag tror aldrig att någon
riksdagsman skulle vilja vara med om
att acceptera att man utan vidare och
utan utredning på motioner av enskilda
riksdagsmän plötsligt beslutar något så
omfattande som det i det här skattepaketet
är fråga om.

Det var det sakliga inlägget som jag
gjorde och det var inte alls vad herr
Ohlin ville göra gällande.

Härefter lämnades jämlikt förut gjord
anteckning ordet till

114 Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Skattereform m. m.

Herr HECKSCHER (h) som anförde:

Herr talman! Jag skall inte ta upp
herr Brandts i Aspabruk diskussion om
var gränserna går för riksdagens praktiska
befogenheter. Den diskussionen
kan man kanske för ögonblicket lämna
därhän. Inte heller är det min avsikt att
på något sätt blanda mig i den diskussion
om de särskilda detaljpunkterna
i skattefrågan, som bevillningsutskottets
olika representanter med så stor skicklighet
har fört tidigare i dag. Jag skall i
stället be att få lägga några mera allmänna
ekonomiska och politiska synpunkter
på det ämne som vi diskuterar.

Jag skulle vilja börja med frågan om
själva förfarandet — sättet att lägga
fram denna fråga och den tidpunkt då
den kommer fram. I och för sig borde
man ju knappast ha haft anledning att
vänta ett stort och vittomfattande principförslag
om skatter nu eller — rättare
sagt — det fanns inga egentliga skäl
att vänta sig detta. Men man borde
kanske ändå ha väntat det. Man borde
ju veta, att det nuvarande statsrådet
och chefen för finansdepartementet
kommer med sina skatteförslag litet då
och då, och att den enda tidpunkt, då
man kan vara säker på att han inte kommer
med sina skatteförslag, är när han
enligt grundlagen är skyldig att göra det,
nämligen i statsverkspropositionen.

Men själv är herr Sträng tydligen
mycket nöjd och belåten. Jag läste nyligen
tidskriften Tiden, häfte 9, där herr
Sträng skrivit om det s. k. skattepaketet.
Man nästan ser honom framför sig'', när
man läser att »riksdagen fick således
förslaget utan förvarning och i sin helhet,
som det ju egentligen skall gå till».
Detta är tydligen herr Strängs uppfattning
om förhållandet mellan regering
och riksdag.

Emellertid är det så, att denna tidpunkt
har vissa särskilda olägenheter.
När man kommer med ett skatteförslag
så här års, så upplöser man därmed —
det tror jag också är i linje med herr
Strängs allmänna inställning — sam -

bandet mellan statens inkomster och utgifter.
Man behandlar inkomsterna vid
en tidpunkt och utgifterna vid en annan
och har alltså inte någon möjlighet att
diskuiera eventuella besparingar i anslutning
till skattebeslut. Att sedan oppositionen
i viss mån kommer i underläge
genom att saken läggs fram på
detta sätt, skall man kanske inte lasta
herr Sträng för. Det ligger förmodligen
i hans intresse och regeringens möjligen
legitima skråinställning att se till, att
oppositionen får så litet tid på sig som
möjligt för att förbereda sitt ställningstagande
till regeringens mera vidsyftande
förslag på det ekonomiska området.

På denna punkt skulle jag emellertid
gärna vilja säga ett par ord också om
centerpartiets ställning och roll i sammanhanget.
Jag utgår från att när det
gäller det sakliga innehållet finns det
egentligen inte någon skillnad mellan
centerpartiet och socialdemokraterna i
denna fråga. Jag utgår från att centerpartiet
liksom socialdemokraterna gillar
de förslag, till vilka de genom uppgörelsen
har anslutit sig, att centerpartiet anser
att bensinskatten bör höjas, fastän
med 3 öre i stället för med 5, att höjningen
av omsättningsskatten i år inte
motiverar en större sänkning av de direkta
skatterna och att det är rimligt att
ta de olägenheter som följer med en
ökad skattebelastning i ortsgrupp V —
Stockholm, övre Norrland o. s. v. Jag utgår
alltså från att detta är centerpartiets
sakuppfattning, och det är ingenting att
säga om det. En hederlig övertygelse är
alltid värd respekt, också om man inte
delar den.

Däremot har jag litet svårt att förstå,
att man inom centerpartiet anser sig
kunna medverka i själva förfaringssättet.
I den mån centerpartiet alltjämt är
ett oppositionsparti, borde det också på
denna punkt ha intresse av att riksdagen
inte ställs inför fulbordade fakta vid
oregelbundna tidpunkter. Jag skall ta
ett par exempel.

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Nr 35

115

I motion II: 875, som omnämnes i reservation
XX till bevillningsutskottets
betänkande nr 79, berör centerpartiet
frågan om i vilket led man skall ta ut
den allmänna varuskatten. Man säger att
man hade tänkt sig att frågan skulle
överlämnas till allmänna skatteberedningen
men på grund av höjningen av
omsättningsskatten är det nu brådskande
att företa en utredning. Skulle det
inte ha inneburit, att det också ur centerpartiets
synpunkt hade funnits större
skäl att vänta och ta en annan tidpunkt
än den som nu har aktualiserats? Eller
ta den fråga som behandlats i motion
II: 876 i reservation XXX punkt b. Där
har man från centerpartiets sida tagit
upp frågan om sambandet mellan bensinskatten
och väganslagen. Till följd av
själva situationen måste centerpartiet
gå med på en höjning av bensinskatten
genast men tvingas när det gäller ökningen
av väganslagen att nöja sig med
att begära förslag till 1962 års riksdag.
Denna begäran blir självfallet ett rent
slag i luften, eftersom man inte kan relatera
sina önskemål och krav till de
väganslag som regeringen kommer att
föreslå i statsverkspropositionen. Också
här skulle situationen varit en helt
annan, om man hade kunnat behandla
statens utgifter och inkomster i ett sammanhang.

Det här förfaringssättet, med en uppgörelse
av denna typ, kan knappast vara
nyttigt för riksdagens inflytande och
heller inte för riksdagsmännen i centerpartiet
när det gäller deras inflytande
på avgörandet av statens angelägenheter.

Emellertid föreligger nu förslaget i
proposition och utskottsutlåtande. Oavsett
vad som förevarit finns det självfallet
skäl att ta ställning till det i sak,
och då vill jag gärna med anledning av
herr Brandts i Aspabruk tidigare anförande
ha sagt, alt det inte är så, att
detta förslag bara bär negativa drag. I
princip är det inte fråga om någon
skattehöjning, och detta är i och för sig
så märkligt, att det verkligen förtjänar

Skattereform m. m.

ett kors i taket och stor tillfredsställelse.
Vidare har det på en del punkter kommit
fram gamla högerförslag, som tycks
duga nu när ursprungsbeteckningen har
skrapats bort. Det är fråga om höjning
av ortsavdragen, om slopande av dyrortsgrupperingen,
om utvidgning av det
proportionella skatteskiktet. Det är
tankar som tidigare förts fram från högerpartiets
sida, och vi måste givetvis
uttala vår glädje över att man slagit in
på rätt väg, även om vi hade önskat att
man därvidlag hade gått ännu något
längre.

Vad så beträffar höjningen av omsättningsskatten,
i fråga om vilken herr
Brandt ironiserade något över högerpartiet
och folkpartiet — jag lyssnade
ivrigt för att konstatera var ironien över
centerpartiet låg, men den hörde jag
inte något av, det kanske berodde på
att jag inte hörde upp ordentligt —- men
när det gäller höjningen av omsättningsskatten
vill jag genast ha sagt, att det
ingalunda är med någon entusiasm som
vi från vår sida accepterar en sådan.
Det är tvärtom efter ganska stor tvekan
och efter åtskillig själanöd som vi gått
med på denna höjning. Det ligger stora
olägenheter i själva skatteformen och
särskilt när omsättningsskatten »kompenseras»,
som det så vackert heter, är
det stor risk för att en stegrad omsättningsskatt
kan bli inflationsdrivande.

Skälet till att vi nu inte bär fullföljt
försöket att få bort omsättningsskatten
utan tvärtom har accepterat höjningen
av den är att det efter vår uppfattning
är så angeläget att man får en
sänkning till stånd av den direkta skatten,
att andra hänsyn i det sammanhanget
måste vika. Den här gången presenteras
ju inte omsättningsskatten som
ett medel att höja det allmänna skattetrycket
utan i ett läge då en höjd omsättningsskatt
möjliggör en påtaglig
sänkning av den direkta skatten. Vidare
kan man kanske säga, alt i den mån det
blir fråga om någon konjunkturavmattning
av större omfattning kan en sänk -

116 Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Skattereform m. m.

ning av omsättningsskatten vara ett
snabbt och effektivt medel att stimulera
den inhemska konsumiionen, om och
när detta ur konjunktursynpunkt skulle
vara erforderligt. Vissa av de olägenheter
som ligger i den höjda omsättningsskatten
är också möjliga att övervinna.
Som nyss antyddes innebär regeringens
förslag en ökad belastning för
vissa skattebetalare, framför allt i ortsgrupp
V — herr Ohlin gav exempel också
från ortsgrupp IV — och över huvud
taget är omsättningsskatten särskilt allvarlig
när det gäller familjer med växande
barn och små inkomster. En sådan
olägenhet kan man emellertid möta genom
att höja ortsavdragen mer än vad
regeringen har föreslagit, och den höjning
av ortsavdragen, som föreslagits
från högerns sida och även från folkpartiets,
leder till att även om man tar
hänsyn till omsättningsskatten bör ingen
i någon inkomstgrupp behöva räkna
med att förändringen medför en ökning
av hans samlade skattetryck.

En annan sak som är viktig för familjerna
är frågan om hustruns beskattning,
när bägge makarna är yrkesarbetande
utanför hemmet. Det är självklart
att hustrun då har avsevärda kostnader
för att förvärva den inkomst hon får
genom att arbeta utanför hemmet. Där
kommer man in på frågan om den avdragsrätt,
för vilken det tekniska uttrycket
är förvärvsavdrag. För närvarande
är förvärvsavdrag tillåtet endast
upp till 2 000 kronor. Det är enligt vår
uppfattning alldeles för litet. Det täcker
inte de kostnader som hustrun har för
inkomstens förvärvande. Vi föreslår att
det standardiserade beloppet skall höjas
till 3 000 kronor och däröver efter
redovisning intill 20 procent av hustruns
inkomst. Också den förändringen
att man vidgar utrymmet för förvärvsavdraget
måste innebära en familjevänlig
skattereform.

En annan aspekt på omsättningsskattens
olägenheter är att skatten på vissa
punkter för med sig en ökning av

produktionskostnaderna genom att man
tar ut omsättningsskatt på vissa förbrukningsvaror
i produktionen och på
investeringsvaror. Med så här kort varsel
har vi inte kunnat lägga fram konkreta
förslag till ändring. Eftersom förslaget
kommit så överraskande, har vi
i stället måst begära en utredning beträffande
såväl de återstående förbrukningsvarorna
som investeringsvarorna.

Om man sedan går in på en mera siffermässig
granskning av regeringsförslaget,
så långt det är möjligt på grundval
av de ganska ofullständiga uppgifter
regeringen har lämnat, finner man
i varje fall en del rätt intressanta saker.

Jag vill då först säga, i anslutning
också till vad herr Brandt i Aspabruk
sade, att vi inom högern tidigare har
brukat godta regeringens förutsättningar
och därmed också dess budgetberäkningar
och budgetbalansering som
underlag för våra egna budgetförslag.
Men jag är ledsen att säga, att erfarenheterna
från de sista båda budgetåren
gör det omöjligt för oss att i fortsättningen
göra det. Felräkningarna har
varit för stora. Budgetåret 1959/60 —
det första omsättningsskatteåret — har
regeringens beräkningar slagit fel med
netto ungefär 500 miljoner kronor. Vad
beträffar budgetåret 1960/61 konstaterar
regeringen själv i den proposition
som vi i dag behandlar, att utfallet har
blivit 610 miljoner kronor bättre än vad
man i maj förutsåg. I stället för ett underskott
har det blivit ett överskott,
och den sammanlagda skillnaden är
610 miljoner kronor enligt regeringens
egna uppgifter. Detta är relativt stora
skillnader. Med utgångspunkt från dem
får regeringen ursäkta, att vi framdeles
inte kan på samma sätt som hittills
utgå från regeringens egna beräkningar.
Jag kan inte garantera att vi
kommer att vara i stånd att räkna bättre,
men vi kommer i varje fall att försöka.

Det finns ett annat skäl som gör det

Onsdagen den 13 december 1961 cm.

Nr 35 117

svårt att utgå från regeringens egna beräkningar.
Det är begreppet totalbalansering,
som herr Sträng införde för några
år sedan, då utan någon egentlig anknytning
till verkligheten men förmodligen
därför att han hade framtiden i
sikte och tänkte att det antagligen så
småningom skulle kunna komma till god
användning. Totalbalansering innebär
att alla investeringar skall betalas helt
och hållet av skattemedel.

Denna princip om totalbalansering
har vi för vår del aldrig godtagit. Det
är riktigt och självfallet också ekonomiskt
motiverat, att man i goda tider
har en viss överbalansering av budgeten,
men denna får inte vara obegränsad.
Vad herr Sträng kallar totalbalansering
är inte något annat än en ny
version av begreppet tvångssparande.
Tvångssparande lät otrevligt. Totalbalansering
låter trevligare. Men i verkligheten
är nog totalbalansering en ovanligt
påtaglig och besvärande form av
tvångssparande. När man höll på med
de tidigare förslagen om tvångssparande
fanns det åtminstone någon förhoppning
om att spararna i något sammanhang
skulle kunna få tillbaka en del
av de inbesparade medlen. När man ger
tvångssparandet formen av totalbalansering
har man sagt ifrån, att finansdepartementet
för all framtid behåller
sparmedlen.

Nu finns det såvitt jag förstår inte särskilt
stora skäl att tro att man i framtiden
kommer att uppehålla totalbalanseringen
genom begränsning av utgifterna.
Totalbalanseringsprincipen kommer
att plockas fram som motivering
för höjd beskattning men aldrig som
motivering för sänkta statsutgifter.
Tvärtom är det väl så, att den ständiga
tillvaron av ett betydande överskott
på driftbudgeten stimulerar en socialdemokratisk
regering — eller i varje
fall ett socialdemokratiskt ungdomsförbund
— att ständigt kräva nya och ökade
statsutgifter. I själva verket innebär
regeringens politik, som herr Ohlin ock -

Skattereform m. m.

så talat om och flera andra talare har
varit inne på och som blivit klarast uttryckt
i herr Strängs malmötal, att man
aldrig skall ha någon verklig skattelindring
vare sig i högkonjunktur eller
i lågkonjunktur. Det är en ny ekonomisk
princip, som statsrådet Sträng
lagt fram och som vi så småningom får
ytterligare tillfällen att diskutera, nämligen
att det alltid vare sig det är högkonjunktur
eller lågkonjunktur är motiverat
med höjd beskattning, och att
även osäkra konjunkturer är motivering
för en höjd eller i varje fall en hög
beskattning.

Under sådana förhållanden är det
följdriktigt att vad regeringen i sina
uttalanden betecknar som en skattesänkning
på cirka 300 miljoner kronor
— det är det uttryck regeringen
begagnar nu — i verkligheten inte är
någon skattesänkning. Om vi nämligen
håller oss till det nu löpande budgetåret
torde omsättningsskatten under senare
delen av budgetåret, alltså våren
1962, komma att ge staten en merinkomst
på ungefär 300 miljoner kronor.
Den höjda bensinskatten ger 50 miljoner
kronor. Det blir sammanlagt 350
miljoner kronor i ökade statsinkomster.
Sänkningen av den direkta skatten under
våren 1962 kommer att befria medborgarna
från skattebetalning i sådan
utsträckning, att det kostar staten ungefär
180 miljoner kronor netto. Det
blir alltså ett ökat skatteuttag under
våren 1962 på 170 miljoner kronor. Då
säger herr Sträng: Men det är inte bara
fråga om det; vi har också de höjda
barnbidragen och indextilläggen på
folkpensionerna. De höjda barnbidragen
går på 90 miljoner kronor och indextillägget
på folkpensionerna på 10
miljoner kronor. Kvar står ändå under
våren 1962 ett netto på 70 miljoner kronor
för regeringen. Det är inte fråga
om en skattesänkning utan om en skattehöjning
på 170 miljoner kronor, eller
70 miljoner kronor, vilket man nu vill
säga.

118 Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Skattereform m. in.

Men hur är det nästa budgetår? Ja,
där ser det annorlunda ut. Enligt beräkningarna
sker det då en minskning
i skatteuttaget med 55 miljoner kronor
och härtill kommer höjningen av barnbidragen
och indextillägget på folkpensionerna.
Men det är nästa budgetår.
Innan vi är framme vid nästa budgetår
har vi fått en ny statsverksproposition
och en ny kompletteringsproposition.
Efter att ha sett herr Sträng i
verksamhet känner man sig inte alls
säker på att inte kompletteringspropositionen
1962 kommer att innefatta några
nyheter, som betyder att det inte
alls blir den sänkning av skatteuttaget
som ifrågasatts för budgetåret 1962/
1963, om man tillämpar de nu föreliggande
förslagen oförändrade. I varje
fall vet vi inte någonting om hur det
kommer att bli med den saken.

Regeringen motiverar sin återhållsamhet
— eller sin ovilja mot skattesänkningar
— genom att tala om en
splittrad konjunkturbild. Det innebär
helt enkelt att exportindustriens konjunkturer
delvis är besvärliga, medan
hemmamarknadsindustrien tills vidare
har goda konjunkturer. Vad som då är
särskilt viktigt är att exportnäringarna
får ned sin kostnadsnivå, så att de blir
mera konkurrenskraftiga. Sänkningen
av den inre kostnadsnivån är i det sammanhanget
ur konjunktursynpunkt det
allra viktigaste. Av det skälet är det
också angeläget att man är återhållsam
med konsumtionen på hemmamarknaden.
Detta är ett bidragande skäl till
att vi för vår del i detta läge med någon
tvekan har godtagit höjningen av
omsättningsskatten.

Men för att höjningen skall få den
riktiga effekten i sammanhanget måste
den kompletteras genom att man stimulerar
de enskilda medborgarnas sparande.
Sparande hos det allmänna —
om ett sådant sparande ens kommer att
ske — fyller inte funktionen att få enskilda
att uppskjuta sin konsumtion nu

och vänta med sin efterfrågan till ett
annat konjunkturläge.

Är det då över huvud taget möjligt
att tänka sig, att man kan få ett ökat
sparande från de enskildas sida? Statsrådet
Sträng har vid flera tillfällen i
remissdebatter uttalat en viss skepsis på
den punkten. Om man kan få till stånd
ett ökat sparande heror naturligtvis på
folks förväntningar. Om folk väntar sig
inflation och stigande direkt beskattning,
får man intet ökat sparande. Om
folk däremot väntar sig ett fast penningvärde
och skattelindringar, blir situationen
en annan — särskilt om de
kan vänta sig skattelindringar vid besparingar
och kapitalbildning. Det är
inte första gången som vi från högerhåll
har understrukit vikten av frivilligt
sparande och givit konkreta förslag
om hur man skall stimulera det
och skapa förutsättningar för ett spontant
och omfattande sparande. Inte
minst i den nu rådande — för att använda
herr Strängs uttryck — splittrade
konjunkturen är det angeläget att
omedelbart sätta in sparstimulerande åtgärder.
Sådana är enligt vår mening
mest effektiva, om de utformas som avdragsrätt
för sparat belopp. Det är särskilt
värdefullt för skattebetalaren, om
han får göra avdrag i deklarationen
som minskar den slutliga skatten. För
enskilda skulle nog, eftersom skattetänkandet
är så utbrett, sådana avdragsbestämmelser
kunna få väsentligt större
betydelse än vad den inbesparade skatteutgiften
i och för sig skulle motivera.
En dylik premiering av sparandet
blir därför produktionsbefrämjande.

Dessutom har vi ansett oss kunna och
böra gå längre än regeringen i sänkningen
av de direkta skatterna. Jag kan
vitsorda de siffror, som herr Brandt
nämnde: 610 miljoner kronor plus ungefär
50 miljoner kronor för sparfrämjande
åtgärder, räknat för helt budgetår,
skulle skattebeloppet enligt vårt förslag
minskas med jämfört med regeringsförslaget.
Men också här kan fin -

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Nr 35 119

nas anledning att räkna speciellt på situationen
under våren 1962. Hur slår
dessa förslag under den tiden? Det visar
sig att den höjda omsättningsskatten
tillför staten 300 miljoner kronor.
Man tar ut av medborgarna ungefär 450
miljoner kronor, men av uppbördstekniska
skäl får staten inte mer än 300
miljoner kronor. Å andra sidan är den
sammanlagda skattesänkningseffekten
av regeringens och högerpartiets skatteförslag
under helt budgetår ungefär
en tredjedel av totalbeloppet eller cirka
450 miljoner kronor. Härtill kommer
ytterligare cirka 90 miljoner som
avser de höjda barnbidragen och 10
miljoner som avser indextillägg för folkpensionärerna.
Sett ur de enskilda inkomsttagarnas
synpunkt betyder det, att
de enligt högerpartiets förslag kombinerat
med regeringens under sista delen
av budgetåret 1961/62 får lättnader
med 545 miljoner kronor, svarande
mot ett ökat skatteuttag med 450
miljoner kronor. Låt oss vara generösa
och säga att deras nettovinst blir 100
miljoner kronor.

Herr Brandt har i diskussionen talat
om att man under budgetåret skulle
kunna räkna med en förbättring med
kanske 240 miljoner kronor. Sedan säger
han att en del härav försvinner genom
höjning av statstjänstemannens löner.
Men vad man skall jämföra denna
siffra med är inte 610 miljoner kronor
utan de knappa 100 miljoner, som
i detta fall kommer på det nu löpande
budgetåret.

Detta är vad herr Sträng i sitt malmötal
kallat »inflationistiskt lättsinne» och
»grovt försök till röstfiske». Ja, man
kanske inte skall ta det så allvarligt.
Herr Sträng tycker ju om att läska
sig med starka ord och hårda uttryck,
och när han blir riktigt ivrig
talar han till och med svenska. Men
man kan kanske ändå jämföra detta
med hans egna siffror. På s. 16 och
följande sidor i propositionen anmäler
han, att budgctutfallct för 1960/61 blev

Skattereform m. m.

610 miljoner kronor bättre än beräknat.
Då frågar jag, herr talman: Är alltså
budgeten för 1960/61, sådan den ursprungligen
var utformad, ett uttryck
för inflationistiskt lättsinne och grovt
försök till röstfiske? Skillnaden mellan
vad herr Sträng då föreslog och det faktiska
utfallet svarar av en tillfällighet
precis mot det belopp, som nu för helt
budgetår utgör skillnaden mellan regeringens
och högerpartiets förslag.

Dessutom är ju herr Strängs siffror
för budgeten mycket osäkra. Han sade
själv här i andra kammaren den 10
november, att inte förrän i december
vet han någonting om hur inkomsterna
stiger framöver. Och det är klart att
säkert vet han inte ens då hur det blir
för detta budgetår och ännu mindre för
nästa budgetår. Jag kan bara försäkra
honom, att för vår del skall vi vid behandlingen
av budgeten för nästa budgetår
göra allt vi kan för att genom förslag
till besparingar motväga de skattesänkningar
som vi nu föreslår utöver
regeringens förslag.

Nej, herr Sträng vet inte hurudant
budgetutfallet blir och det kan man inte
förtänka honom — han är inte någon
spåman som kan se in i framtiden.
Det enda som herr Sträng vet är att
allting som avviker från den budget,
om vars utfall man inte vet någonting,
utgör inflationistiskt lättsinne och grovt
försök till röstfiske. Det är kanske inte
så konstigt att man då inte tar de
hårda orden så allvarligt.

I detta sammanhang vill jag, herr talman,
också säga några ord om bensinskatten.
Det har i diskussionen om denna
skatt ibland talats om att det förestår
en iivergång till högertrafik och att
bensinskatten därför måste höjas. Får
jag i all blygsamhet erinra om att varken
riksdagen eller någon annan har
beslutat en övergång till högertrafik.
Den höjning av bensinskatten, som
skulle vara motiverad av en sådan övergång,
bör kunna anstå tills vi eventuellt
fattat beslut om införandet av höger -

120 Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Skattereform m. m.

trafik. För min del liyser jag rätt stora
farhågor för att herr Sträng vid en
övergång till högertrafik skulle finna
anledning till ytterligare pålagor av det
ena eller andra slaget.

Herr talman! De skattesänkningar vi
från högerpartiets sida nu föreslagit
— efter det något forcerade arbete som
vi fått bedriva sedan propositionen lädes
fram — utgör bara ett första steg
i riktning mot den skattenivå och den
utformning av skatterna som vi finner
rimliga och ändamålsenliga. I själva det
nuvarande beskattningssystemet finns
det ett skatteskärpande moment. Även
om man då och då, med jämna eller
ojämna mellanrum, höjer ortsavdragen
och gör små justeringar på skatteskalorna
— och detta t. o. m. utan att vidta
kompenserande åtgärder på annat
håll — behöver sådana skattelättande
åtgärder inte alls betyda att statens och
kommunernas andel i våra inkomster
blir mindre, sett på litet längre sikt.
Levnadsstandarden stiger och medborgarnas
inkomster ökar, och eftersom vi
har ett progressivt skattesystem innebär
detta, att det allmänna alltefter lägger
beslag på en procentuellt större del
av den enskildes stigande inkomster.
I den mån penningvärdet dessutom
försämras, blir detta skatteskärpande
moment ännu mer markerat.

Av denna anledning och för att skatterna
skall kunna verka i en god jordmån,
sett ur allmänna psykologiska synpunkter,
bör man göra upp en plan för
den framtida skattepolitiken, inte bara
utan förvarning plötsligt komma med
sådana förslag utan tvärtom lägga upp
det hela på längre sikt. För vår del har
vi flera gånger tidigare gjort upp sådana
planer och vi vill på nytt göra
detta. Jag skall i korthet erinra om vad
det gäller.

Vi anser t. ex. att familjeinkomster
på 30 000 kronor eller mera inte bör
belastas med progressiv skatt. Någonstans
i trakten av 30 000 kronor skall
gränsen gå mellan proportionell och

progressiv skatt, och man bör också
lätta progressionen för de inkomstdelar
som ligger därutöver — i varje fall
en bit därutöver.

Vidare bör gränsen för den s. k. tudelningsprincipen
höjas. I verkligheten
finns det inte på längre sikt något skäl
varför man inte bör ta steget fullt ut
och genomföra denna princip över hela
fältet, såsom har skett i Förenta staterna
för närmare 20 år sedan och i
Västtyskland för några år sedan.

För att ge barnfamiljerna skatterättvisa
har man anledning återinföra
barnavdrag, trots att det även finns
barnbidrag. Såvitt barnbidragen inte
täcker hela barnkostnaden, måste det
alltid finnas extra kostnader för barnfamiljerna
som gör att deras skatteförmåga
blir mindre än skatteförmågan hos
två barnlösa makar med samma inkomst
som barnfamiljen.

Det finns en rad andra skattefrågor
som kräver en lösning, t. ex. frågan om
en fullständigare resultatutjämning, avdragsrätt
för studiekostnader o. s. v.
Sådana reformer bör genomföras vid
sidan av de mer vittsyftande förslag
som jag nyss berörde.

Jag är, herr talman, medveten om att
denna uppfattning är mycket främmande
för herr Sträng med hans allmänna
inställning, och det beror naturligtvis
på att det finns en principiell skillnad
mellan hans syn och vår. Om man förfar
på det sätt som vi finner angeläget,
betyder det att man sprider äganderätten.
Just därför att det i framtiden behövs
så mycket kapital måste enligt vår
uppfattning ägandrätten spridas till allt
flera. Den får inte byråkratiseras, utan
den skall göras personlig — det är först
då den får sin rätta mening. Och något
av det mest belysande, som förekommit
i dagens debatt och som just markerar
denna skillnad i uppfattning, är det
tal om miljardrullning som här förts
av herr Brandt och andra. Vad är det
för miljarder som rullar? Jo, miljarderna
rullar inte enligt deras uppfatt -

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Nr 35 121

ning om staten tar ut dem i skatter. Om
inkomsttagarna behåller sina inkomster
är det däremot miljardrullning. Bakom
detta ligger förmodligen den uppfattningen,
att alltsammans egentligen är
statens pengar och att vi skall vara glada
om vi över huvud taget får behålla
något själva. Om staten tar in pengar
för att sedan ge ut dem är det inte miljardrullning
utan då är allt i sin ordning,
ty staten är tydligen den som
egentligen skall ha hand om alltihop.

Så kan vi inte se saken. Vi tror tvärtom
att äganderätten skall vara personlig
och att den skall vara allmän bara
på det sättet, att den ligger inom räckhåll
för var och en som genom att arbeta
och spara, genom att ta initiativ och
risker vill skapa sig en framtid. Då får
den enligt vår mening sin samhällsekonomiska
genomslagskraft och också
sin stora betydelse. Jarl Hjalmarson har
ständigt brukat tala om en egendomsägande
demokrati, och det är en sådan
vi behöver. En egendomsägande
demokrati är en demokrati där folk
äger sina egna hem, sina företag, sina
sparmedel. Det betyder att de får växande
frihet att disponera över egendomen
och ett friare konsumtionsval. Att
försöka ge dem detta är kärnpunkten
i vår strävan att omdana det svenska
samhället i borgerlig riktning. Dessa
strävanden, herr talman, vill vi inte
avstå från, oberoende av hur voteringarna
i dag kommer att utfalla.

Jag ber, herr talman, att beträffande
dessa voteringar få yrka, i avseende på
bevillningsutskottets betänkande nr 79
och 74 bifall till samma punkter som
tidigare har nämnts av herr Magnusson
i Borås, i avseende på andra lagutskottets
utlåtande nr 72 bifall till utskottets
hemställan och i avseende på andra lagutskottets
utlåtande nr 73 bifall till reservationen.

Vidare yttrade:

Skattereform m. m.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! När jag före middagen
hörde herr Ohlin tala fann jag till min
överraskning att han hade några berömmande
ord för centerpartiet. Han
erinrade om att vårt parti och i synnerhet
jag vid många tillfällen hade dragit
en lans för de mindre företagarna. Men
när han fortsatte kom jag underfund
med att det var den där gamla vanliga
visan: »Ja, se Pettersson är väldigt bra,
med det där som vi nu resonerar om
det är alldeles på tok». Denna kontrastverkan
ville herr Ohlin tydligen ha
fram genom att först berömma oss för
våra insatser för näringslivet och särskilt
för småföretagsamheten för att sedan
gå över till att tala om vilka skador
vi nu har vållat i fråga om omsättningsskatten.
Tillåt mig, herr Ohlin,
att fråga: På vilken punkt i omsättningsskattehänseende
står centerpartiet
och folkpartiet skilda åt? På vilken
punkt går meningarna isär? Jag dömer
naturligtvis efter utskottsutlåtandet;
om ni har några åsikter utöver vad
som kommit till synes där kan jag naturligtvis
inte i min bedömning ta hänsyn
till.

Herr Heckscher var mycket missbelåten
med att denna debatt äger rum
redan i dag. Jag har sällan hört någon
klaga över att skattesänkningar kommer
för tidigt. Det skall vara en ny högerledare
för att göra det — men det är
mycket nytt vi har fått finna i herr
Heckschers förkunnelse. Allt detta som
nu har genomförts av regeringen och
oss är sådant som högern har velat
länge och väl, säger herr Heckscher.
Jag antar att han då även tänker på
barnbidragens höjning!

Herr Heckscher har varit i själanöd,
och den har varit stor. Det är tråkigt
alt vi har handlat och vandlat på det
sättet, att vi har försatt ett annat politiskt
parti i själanöd, men nu är den
ju över, ty nu har man tagit ställning
för omsen, och man har också ansett
sig ha fullgoda skäl alt göra det, en -

122 Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Skattereform m. m.

ligt vad herr Heckscher berättat oss
i dag. Skälet till att högern godtog omsen
var att sänkningen av den direkta
skatten är så värdefull. Tror inte herr
Heckscher att detta skulle kunna tänkas
vara ett skäl även för centerpartiet,
särskilt om därtill kan läggas en sådan
sak som dyrortsgrupperingens slopande?
Är det så underligt att tänka sig
detta och inse orsakerna till att vi varit
angelägna att få förslaget igenom?
Jag tycker snarare tvärtom. Om vi hade
sagt: »Detta har vi haft möjligheter att
få igenom under visso förutsättningar,
men vi tog dem inte» — vad hade det
då blivit? Då hade man haft anledning
att klandra oss, men inte nu när vi genomfört
vad både högern och folkpartiet
tycker är bra. De vill bara ha litet
mer på den ena och andra punkten; det
är i stort sett skillnaden mellan oss i
dessa frågor numera.

Herr Heckscher tycker inte om att
uppgörelserna har skett på detta sätt.
Riksdagen har blivit satt åt sidan, menar
han. Jag undrar, om det inte är
bäst att herr Heckscher bara talar för sig
och sitt parti. Herr Ohlin talar nog för
sitt, och kommunisterna får tala för
sig. Det är väl dessa tre partier som varit
satta ur spelet i detta sammanhang,
och det kan vara beklaglig nog. Jag har
emellertid erfarenheter av förhandlingar
på olika sätt och i olika sammanhang
med olika många partier, och om
förhandlingarna i dessa frågor hade bedrivits
i en stor krets av partier är det
mycket möjligt att man hade fått hålla
på ett bra tag och efteråt kunnat säga
som gumman när hon klippte grisen:
»Mycket skrik och ingen ull». Jag är
inte utan erfarenhet om förhandlingar
av detta slag när jag talar så.

Skillnaden i uppfattning gäller ju inte
om vi skall höja omsen eller låta den
vara vad den är eller söka avskaffa den,
utan vi är alla på det klara med att den
gamla omsen skall vara kvar och att
den skall höjas med 2 procent. Det menar
herr Heckscher, det menar herr

Ohlin och det menar vi i centerpartiet.
Det får man konstatera! Skillnaderna
i uppfattning ligger på ett helt annat
plan, nämligen främst hur långt man
törs gå på skattelättnadernas väg. Viljan
att sänka skatten måste vara lika
stor, föreställer jag mig, hos herr Ohlin,
herr Heckscher och mig. Ingen kan väl
vara gladare än vi, om vi kan gå ut till
folket och säga att vi har lyckats sänka
skatterna med 50 procent. Vi behöver
alltså inte diskutera viljans intensitet.
Det är nog andra omständigheter som
är avgörande här, nämligen hur långt
de olika partierna anser sig våga gå
utan att äventyra viktiga samhällsintressen
— jag tänker på sådana saker
som faran för penningvärdet, de försvårade
lånemöjligheterna för småföretagarna,
riskerna för en räntehöjning
till följd av att man har spätt på för
mycket på konsumtionen. Detta är saker
som vi känner väl till allihop och
som vi alla är medvetna om att man
måste akta sig för. Men man kan ha olika
syn på dessa risker. Vi har vår syn
och högern och folkpartiet har sin, och
inom de partierna vågar man tydligen
gå något längre.

Naturligtvis kan det te sig taktiskt
att klämma till med en »rejäl» skattelättnad
som det har brukat heta — jag vet
inte om det heter så nu också, ty det
har kanske nu också kommit en ny terminologi.
I vilken mån sådana funderingar
spelar in vid partiernas ställningstaganden
finns det inte underlag
att bedöma, och jag lämnar därför den
frågan därhän.

Om man bortser från de taktiska
aspekterna måste orsakerna till det olika
synsättet vara andra. Knappast kan de
ha varit statsfinansiellt grundade! Inget
parti kräver ju att hela överbalanseringen
av driftbudgeten skall skalas
bort genom skattesänkning, överbalansering
har det tidigare i dag från
denna talarstol talats om såsom något
nödvändigt — i varje fall sade herr
Heckscher uttryckligen att det var nöd -

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Nr 35

123

vändigt, och jag är ganska säker på att
också herr Ohlin anser att en viss överbalansering
behövs. Yi är alltså överens
om att det skall vara en viss överbalansering.

Herr Heckscher gav överbalanseringen
namnet tvångssparande, och visst
kan man kalla överbalanseringen för
det, men i och med att han gör det har
herr Heckscher sagt sig vara anhängare
i vissa lägen av tvångssparande. Det
är nog en ofrånkomlig logik. Vi är alltså
överens om att ett tvångssparande
ibland kan vara behövligt. Då återstår
bara frågan hur långt detta tvångssparande
skall gå. En sak är väl klar: man
måste var mycket försiktig i dag med
att lätta på överbalanseringen. Just i
dagens situation är det nämligen svårt
för näringslivet att få låna pengar även
med mycket goda säkerheter. Vi hade
en debatt häromdagen om den saken,
och det rådde mycket stor enighet i
varje fall mellan herr Ohlin och mig
om svårigheterna på detta område. Herr
Heckscher var inte med då, men jag
tänker mig att han skulle ha varit villig
att instämma med oss om att det är
utomordentligt svårt just nu att låna
pengar. Varje försvagning av statens
budget gör att staten måste konkurrera
på lånemarknaden, och då blir det svårare
för företagarna att skaffa pengar.
Staten förvärrar då läget för dem.

Vi i centerpartiet vill inte ta så stora
risker i detta avseende. Men jag vill
samtidigt stryka under att den dag då
vi inte behöver ta denna hänsyn till
samhällsekonomien kan vi bedöma skattefrågorna
på ett helt annat sätt. Har
vi överbalansering under år med överkonjunktur,
så bjuder konsekvensen att
vi godtar en underbalansering under en
åtstramningsperiod. Jag vill gärna deklarera
detta bl. a. med hänsyn till de
uttalanden, som har gjorts här om att
man vill åberopa högkonjunktur som
ett motiv för överbalansering och att
man också vill använda en åtstramningsperiods
svårigheter som ett argu -

Skattereform m. m.

ment för överbalansering. Så resonerar
inte vi i varje fall, utan vi har den motsatta
meningen. Vi förordar överbalansering
under en högkonjunktur och
underbalansering under en mera betydande
åtstramning.

Det är inte så stora pengar som skattelättnaden
kostar. Det gäller 300 ä 400
miljoner kronor enligt det förslag som
vi ställer oss bakom. Vi går här något
längre än vad regeringen gör. Skillnaden
kan gälla något hundratal miljoner
kronor.

Vi vet att »konjunkturbilden» är något
splittrad. Jag tänker då främst på
träförädlingsindustrien, men jag tror
inte att man skall låta förleda sig till
att dra den slutsatsen, att denna splittring
i konjunkturbilden vad träförädlingsindustrien
beträffar skulle kunna
leda till minskat kapitalbehov. Snarare
tvärtom beroende på att den lagerhållning
som skett utomlands i någon mån
har flyttats in inom Sveriges gränser och
kan nödvändiggöra ännu större kapitalbehov
än normalt. Det är viktigt att det
finns kapital, så att industrierna kan
vara i drift i den utsträckning man har
tänkt sig. Det är viktigt inte minst med
tanke på de anställda att man har kapital
så att man vid någon begränsning
av driften kan sysselsätta arbetsstyrkan
inom andra delar av verksamheten än
inom den direkta produktionen. Har
man den uppfattningen om kreditförhållandena
som jag här har givit till
känna, skall man nog vara något försiktig
med att sänka skatterna i dag. Man
skall stanna någonstns ungefär på den
nivå som vi har förordat.

Visserligen har vi hört sägas, att om
vi hade haft siffermaterial tillgängligt
så skulle vi ha kunnat beräkna resurserna
och driva sänkningen längre. Men
om vi i dag vet att vi kan sänka skatten
med 300 miljoner, skall vi då inte göra
det i avbidan på siffror som vi inte kan
göra oss någon föreställning om. Därest
de ger anledning till ytterligare

124 Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Skattereform m. m.

sänkning, får vi ta ställning till den
saken senare.

Det var intressant att höra herr Heckscher
tala om storleken av de skattesänkningar,
som skulle komma till stånd
om riksdagen följer högerns förslag.
Jag såg framför mig en slant som på
ena sidan var förfärligt stor — det var
den sidan som var vänd mot skattebetalarna,
som skulle få en mycket stor
sänkning. Men tittade man på myntet
från andra sidan, var det litet, litet —
det var den sida som var riktad mot
staten. Ena stunden talar man om väldigt
betydande skattesänkningsförslag,
andra stunden talar man om en skattereform
som inte betyder så mycket för
statsekonomien. Man talar om för skattebetalarna
vilken lättnad de skall få
men förringar betydelsen av förslaget
när man bedömer olägenheterna med
hänsyn till det statsfinansiella läget.

I fråga om de parlamentariska möjligheterna
att driva en hållfast finanspolitik
föreligger faktiskt en del svårigheter.
Under vårriksdagen framlade
de borgerliga partierna en del besparingsförslag.
Till vissa delar sammanföll
dessa förslag, men oavsett om dessa
partier går fram tillsammans eller var
för sig, så vet vi att deras sammanlagda
röstetal inte räcker till. De kan inte
driva igenom en enda besparing på egen
hand. De skattelättnader som skall motsvara
besparingarna kanske det däremot
går att få majoritet för, men endast
om förslagen är avpassade så, att
de passar kommunisterna. Följden kan
faktiskt bli en sprängning av hela vår
finanspolitik enligt modellen »högre utgifter
och lägre skatt».

Det parlamentariska läget är med
andra ord sådant, att det kan bli besvärligt
att genomföra en hållbar linje
i finanspolitiken. Jag tror att det är
ganska viktigt för oss att beakta detta.
Vi får inte bara gå på i ullstrumporna.
Då kan vi en dag hamna i ett läge där
ingen av oss önskar vara. Jag vänder
mig inte till någon särskild. Vi är nog

ungefär lika goda kålsupare allihopa
i det avseendet. Men det är ett parlamentariskt-politiskt
problem som vi
måste ha ögonen på.

Det framlagda förslaget har föregåtts
av resonemang mellan centerpartiet och
regeringspartiet, och inget parti har
väl helt fått sin vilja igenom, eftersom
det delvis är kontroversiella frågor.
Men sänkningarna ligger i linje med
vad vi i centerpartiet tidigare har begärt.
Vi begärde i våras att man skulle
gå in för en höjning av ortsavdraget
med 1 000 kr. och därmed få en skattesänkning,
som skulle genomföras i två
etapper. I fråga om tidpunkten — det
säger jag till dem som talar så mycket
om tidpunkter — hemställde vi i en reservation
att förslaget om möjligt skulle
föreläggas höstriksdagen. Det lät i våras
som om detta skulle vara omöjligt.
Nu är det här!

Dyrortsgrupperingen är en gammal
käpphäst för oss inom centerpartiet. Vi
är naturligtvis tillfredsställda med att
den försvinner om ett par veckor. I
våras hade vi god hjälp från högern
också — förut har det partiet som hckant
varit splittrat.

Man kan inte undgå att förvåna sig
över den häftiga kritik som till en början
framfördes från höger- och folkpartihål].
Det var överraskande men
också glädjande att finna när motionerna
kom, att det råder principiell enighet
i de grundläggande frågorna.

Enigheten om en något ökad indirekt
beskattning innebär dock inte att man
är överens om metoden för skattens uttagande.
En talare från högerpartiet —
jag tror det var herr Magnusson i Borås
— sade att det på senare tid har framkommit
förslag om uttagande av skatt
i ett tidigare led. Ja, vad centerpartiet
angår har vi förfäktat den tanken från
första dagen som förslaget kom upp
här i riksdagen. En av de invändningar
vi riktade mot skatteförslaget var just
att det var för betungande för småföretagarna.
Därför ville vi ha skatten ut -

Onsdagen den 13 december 1961 ein.

Nr 35 125

tagen i ett tidigare led. Förslaget är
sålunda inte nytt för oss.

Även investeringsvarorna är en sak
som vi har begärt att man skulle se litet
närmare på. Jag skulle tro att en av förutsättningarna
för att kunna ta undan
skatten där är att uttaget sker i ett tidigare
led.

I fråga om den samlade effekten av
skattesänkning när det gäller den direkta
skatten vill jag påpeka att barnfamiljerna
alltid har varit ett riktmärke
för oss. Vi har inte helt plötsligt gripits
av någon nytillkommen omsorg och
omtanke om dem utan har alltid fört en
intensiv propaganda för barnfamiljerna.

Vad angår pensionerna och kompensationen
där är förslaget bra. Högern
har här föreslagit vissa ändringar i beskattningsbestämmelserna.
Men använd
de pengarna till att hjälpa oss att höja
folkpensionerna i litet raskare takt! Vi
vill ha snabbare tempo där. Använd
skattesänkningspengarna till att förbättra
pensionerna, det skulle innebära större
rättvisa än skattefrihet för sådana
som har t. ex. 50 000 å 60 000 kronors
inkomst och folkpension ovanpå det.

Beträffande bensinskatten har vi inte
kunnat jämka ihop vår uppfattning med
socialdemokraternas utan går där fram
på en egen linje. Vi vill att bensinskattepengarna
skall gå till vägförbättringar.
Där behövs de, anser vi. Permanentningen
av vägarna sker inte i den takt
som är önskvärd, om vi inte får mera
pengar.

Nu kanske någon säger att till det
kan vi ta i anspråk de 700 miljoner
kronor som finns i automobilskattefonden,
men jag säger: Låt de pengarna
vara i fred, till dess vi får en åtstramningsperiod
i konjunkturen! Det är inte
större summor än att de går åt på några
månader, om vi skall sysselsätta en
stor skara människor med vägarbete.
Låt de sparade pengarna stå orörda under
nuvarande högkonjunktur! Spara
dem till magrare år! Den som vill bilismens
väl måste ta ansvaret för att väg -

Skattereform m. m.

väsendet nu får erforderliga medel, så
att vägarna kan förbättras.

Vi tror att en höjning med tre öre
på bensinpriset skulle ge ungefär vad
som är lämpligt att förbruka för vägändamål,
och därför går vi in för den
höjningen. Vi tror också att de pengarna
kan gå till avsett ändamål utan att man
behöver förstärka administrationen.

Herr talman! Jag har nu tagit kammarens
tid i anspråk rätt länge och
skall därför korta av mitt inlägg och
bara komma med några slutord. Skattefrågorna
hör till de frågor som riksdagen
ständigt får syssla med, och vi
kan väl nu rätt snart förvänta förslag
från den arbetande skatteberedningen.
Vi i centerpartiet kommer att fortsätta
vårt arbete i syfte att åstadkomma ytterligare
skattelättnader, rättvisa skatter
och en form av beskattning som
främjar arbetslusten och ökar sparviljan.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hedlund var mycket
glad för det erkännande han fick
tidigare. Jag skall gärna ge honom ett
till. Jag har den allra djupaste respekt
för herr Hedlunds sakkunskap, när det
gäller att klippa grisar. Jag vill inte på
något sätt tävla med honom i det fallet
och skall inte ge mig in i någon diskussion
om den saken. Jag är alldeles övertygad
om att herr Hedlunds erfarenhet
i det fallet är vida överlägsen min.

Sedan sade herr Hedlund, att om
högerpartiets förslag skall betraktas som
betydande eller inte är beroende på
från vilken sida man ser dem. Jag tycker
emellertid inte att högerpartiets
skattesänkningsförslag denna gång är
särskilt betydande, från vilken sida man
än ser dem. De är helt otillräckliga. Vi
måste sikta på en mycket mera vittgående
skattesänkning än vi nu haft
möjlighet föreslå. Men det är ändå någon
skattesänkning — medan däremot
det förslag som regeringen och herr
Hedlund kommit fram till inte innefat -

126 Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Skattereform m. m.

tar någon skattesänkning alls. Det innefattar
ett ökat skatteuttag under våren
och möjligen nästa budgetår ett förbättrat
netto. Men någon skattesänkning
är det inte tal om. Vi har försökt i all
blygsamhet att åtminstone komma fram
med några skattesänkningsförslag, som
enligt min mening är helt otillräckliga,
men det är dock något.

Sedan är det otvivelaktigt skillnad på
överbalansering av driftbudgeten och
s. k. totalbalansering, upphöjd till allmän
princip. En sådan totalbalansering
är det som jag här velat kalla för tvångssparande.

Vidare har herr Hedlund åter tagit
upp en tanke, som jag häromdagen läste
i tidningarna att han fört fram, nämligen
att lånemöjiigheterna för företagen
skulle försämras, om vi sänkte skatterna.
Jag vill inte tolka detta så, att ju
högre skatterna är, desto bättre är lånemöjiigheterna
— det har inte ens herr
Hedlund sagt — men det ligger i linje
med vad herr Hedlund påstår. Så mycket
är emellertid klart, att oavsett om
staten tar ut pengar i form av skatter
eller i form av lån, kan ändå ingen
annan få de pengarna. Därför kan jag
inte förstå hur en sänkning av skatterna
skulle kunna minska lånemöjiigheterna.
Den frågan skulle vara mycket intressant
att fä litet närmare utredd.

I fråga om bensinskatten uppfattade
jag inte riktigt vad herr Hedlund sade.
Jag fick intrycket — kanske det var felaktigt
— att man skulle vänta och spara
pengarna tills det inte var så goda konjunkturer.
Då läser jag i centerpartiets
reservation nr XXX till bevillningsutskottets
betänkande, att man skall i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
framläggande av förslag till 1962 års
riksdag om »omedelbart ianspråktagande»
av dessa medel. Det är alltså inte
fråga om att skjuta upp detta.

Till slut, herr talman, några ord om
kritiken mot förfaringssättet. Om det
verkligen vore fråga om en skattesänkning
— en rejäl skattesänkning gärna,

om herr Hedlund tycker det är trevligare
än det uttryck jag begagnade — är
det aldrig för tidigt. Men det blir ingen
skattesänkning. Tvärtom blir det under
den tid som ligger närmast till följd av
övergångsbestämmelserna i dessa förslag
en ökning av skatteuttaget. Under
sådana förhållanden kanske man inte
är fullt så entusiastisk över att förslaget
forceras fram som herr Hedlund tycktes
göra anspråk på att man skulle vara.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hedlund hade för
sig att jag hade givit honom beröm. Jag
sade att han talade så ofta om småföretagarna.
Jag trodde att jag på ett fint
sätt antydde att det var mest tal. Den
finessen gick alltså herr Hedlund förbi,
varför jag måste förklara den. Det var
ju så att herr Hedlund i koalitionsregeringen
vid många tillfällen avslog förslag
från oppositionen om förbättringar
för de mindre företagarna. Nu frågar
herr Hedlund efter mitt omdöme om
hans nuvarande ståndpunkter. Ja, herr
Hedlund, att höja bensinskatten, låt vara
med 3 öre, är väl inte särskilt fördelaktigt
för dessa företagare. Centerpartiet
har inte i utskottet röstat för en prövning
av fritagande av näringslivets produktionsvaror
från omsättningsskatt
utan talar där endast på ett annat ställe
om investeringsvarorna. Centerpartiet
har ingenting att säga om behovet av
ändrade övergångsbestämmelser. Det
kan bli nog så kännbart för en hel del
företagare inom handel och hantverk,
om där inte sker någon ändring. Detta
bara som exempel på skillnaderna mellan
herr Hedlunds ståndpunkt och vår.

Men det intressantaste herr Hedlund
sade var kanske att det parlamentariska
läget nu är sådant att det kan vara svårt
att få hållbara linjer — på grund av
kommunisterna, menar tydligen herr
Hedlund. Liksom en partivän i första
kammaren från samma parti känner sig
herr Hedlund manad att här uppträda
som en räddare i nöden. Men har det

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Nr 35 127

inte fallit centerpartiets talesmän in att
det finns den möjligheten att de säger
till sina vänner socialdemokraterna, att
regeringspartiet får anpassa sig efter det
parlamentariska läget, lägga fram sina
förslag och sedan kompromissa i utskotten,
så att man kan få majoritet för
modifierade förslag? Det är den linje
som socialdemokratiska regeringar i
Danmark många år följt, där man inte
lagt fram förslag som man inte ansett
att det funnits utsikter att få igenom
utan kommuniststöd.

Nu vill tydligen centerpartiet i stället
här — och det tycks vara en principiell
ståndpunkt — uppträda som räddare,
när regeringen eljest skulle komma i
svårigheter på grund av det parlamentariska
läget. Nog måste man inför denna
deklaration ännu mera än förut —
jag är ledsen att säga det, herr Hedlund
— fråga sig om centerpartiet i dag alltjämt
är ett oppositionsparti eller om det
är någonting mittemellan oppositionsparti
och regeringsparti.

Herr Hedlund sade sedan att vi i
folkpartiet och högern, bara vi fick
rätta till litet på det utmärkta SträngHedlundska
förslaget, ville acceptera
del. Men en liten stund tidigare hade
herr Hedlund, liksom herr Sträng gjort
förut, talat om vilken gränslös brist på
ansvarskänsla det är att komma med
våra betänkliga förslag, som skulle försämra
budgeten. Herr Hedlund får väl
ändå välja om han vill förebrå oss att
vara oansvariga eller om han vill säga
att det bara är småsaker vi ändrar på.

Till sist, herr talman, vill jag nämna
något om budgetbalansen. Det verkar nu
som om herr Hedlund godkänt totalhalansering
i nuvarande läge — därpå
tyder ju motionen. Man skall nu stanna
ungefär där centerpartiet stannat, säger
herr Hedlund. Men centerpartiet har ju
i våras haft utgiftsförslag som omedelbart
skulle ha betytt ökade utgifter för
statsverket på ungefär 288 miljoner kronor,
varav större delen skulle gå till
höjning av folkpensionen. Sedan hade

Skattereform m. m.

man en del icke preciserade krav, vilka
skulle förverkligas inom en nära framtid.
Där kan man uppskatta beloppet
för sänkning av folkpensionsåldern till
350 miljoner kronor. Staten skulle överta
kostnader för polisväsendet och en
del andra saker. Detta skulle för statskassan
innebära utgifter på i alla fall
900 miljoner kronor i en nära framtid
— endast en del som överföring från
kommunerna. Sedan var det ytterligare
inkomstbortfall genom skattesänkningar,
där man tänkte sig högre ortsavdrag
än högern och folkpartiet nu
har föreslagit. Detta kostar ju åtskilliga
hundra miljoner.

Sammanfattningsvis kan man väl säga
att inget parti i riksdagen har ställt ut
så många växlar, innebärande ökning
av utgifterna för statskassan, som centerpartiet
gjorde i våras. Men det är
centerpartiets ledare som i dag, några
månader efteråt, uppträder som förmanare
och säger, att man kan inte göra
något som ens liknar det han själv och
hans vänner föreslog i våras. Ja, jag
måste ge finansministern en komplimang.
Kan det inte sägas något annat
till förmån för herr Strängs förfaringssätt,
så måste det sägas att hans förmåga
att omvända herr Hedlund från
detta växelrytteri ändå visat sig storartad.
Det är en förändring så stor under
ett litet antal månader, att dess like
knappast bevittnats här i riksdagen, åtminstone
inte under den tid jag varit
ledamot.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Ja, herr Ohlin är inte
förändrad — han är alldeles densamme
som förr. Han står nu här och räknar
upp en hel del summor som vi skulle
ha föreslagit på utgiftssidan. När vi
t. ex. sagt att man skall överväga möjligheterna
att sänka pensionsåldern har
herr Ohlin räknat ut, att så och så mycket
kostar det, utan att göra sig besvär
med att undersöka, om det skall bil
1965 eller 1970, om det skall bli för

128 Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Skattereform m. m.

alla grupper eller vissa grupper o. s. v.,
o. s. v. — I den stilen går allt som herr
Ohlin säger.

Till herr Heckscher vill jag säga att
det behövs bara en enda gris — jag skall
ordna på slakteriet så att herr Heckscher
kan få en gris — för att herr
Heckscher skall komma till insikt om
att det blir litet ull och mycket skrik,
om herr Heckscher försöker klippa den.
Själv har jag aldrig försökt klippa en
gris och jag har heller aldrig sett någon
annan göra det, men jag kan föreställa
mig hur det skulle gå till — och
också hur det skulle gå till när herr
Heckscher gör det.

Och så totalbalanseringen! Jag har
inte sagt ett ord om den, herrar Ohlin
och Heckscher. Jag har talat om överbalansering,
precis som herrarna, och
sagt: Vi måste i dag ha en god överbalansering.
Men detta är exakt vad vi
sade i våras i reservation till bevillningsutskottets
förslag rörande ortsavdragen.
Vi framhöll att vi i den situationen
inte ville vara med om att åderlåta
statskassan, just av de skäl som herr
Ohlin nu pekar på och som han påstår
skulle vara så nypåkomna för mig att
jag skulle ha fått dem av herr Sträng
under dessa veckor.

Nej, herr Ohlin, läs på bevillningsutskottets
utlåtande i dessa frågor från i
våras, så skall herr Ohlin få se att uttalandet
finns där. Så vem det är som påverkat
den andre vet inte jag. Jag tror
inte jag påverkats på den punkten och
jag tror inte att jag behövt påverka
finansministern.

Herr Heckscher kunde inte räkna ut
hur i all världens dar det skulle kunna
bli mindre pengar att låna, om man
sänker skatterna och låter folk konsumera
mer. Men ju mer konsumtionen
stiger, herr Heckscher, desto mindre
pengar finns det för investeringsändamål
—- det är en grundläggande sak
som man brukar få lära sig innan man
tar studentexamen.

Herr Heckscher säger ena stunden,

att förslaget innebär ingen skattesänkning,
för att strax därpå tala om, att det
var därför att en skattesänkning följde
med omsättningsskattehöjningen som
högern kunde övervinna sin själavånda.

Om herr Ohlin vill veta någonting
om vad vi gjorde i regeringen för småföretagarna
kan jag väl peka på att vi
tiodubblade det belopp folkpartiet ville
ha för krediter. Folkpartiet begärde 3
miljoner och vi ordnade så att det blev
30 miljoner.

Finns det inte någon möjlighet för
centerpartiet att säga till sina vänner
socialdemokraterna, att de skall komma
med bra förslag? bär man vidare undrat.
Men det är ju det vi gjort. Vi har
resonerat så — för övrigt precis på det
sätt som herr Ohlins närmaste man
inom folkpartiet herr Waldemar Svensson
i Ljungskile säger att det alltid
brukat gå till och måste gå till även
i framtiden, om det skall bli resultat.
Herr Ohlin har mycket att lära än!

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hedlund har redan
glömt att han skrivit under en motion
med en till totalbalansering mycket positiv
hållning. Herr Hedlunds glömska
börjar bli lika iögonenfallande som
snabbheten i hans åsiktsförändringar.

Herr Hedlund talar nu om, att reformer
som skulle genomföras i en nära
framtid — det var det intryck som gavs
i våras — skulle kanske komma 1965
eller 1970 eller ännu längre fram. Jaså,
det var inte mera allvarligt menat än
så. Tänk att ni kunde undgå att göra
klart för Sveriges folk att det var luftslott
ni byggde och att det alltså inte
var fråga om allvarligt menad politik
under den framtid vi talar om när det
gäller praktisk politik.

Herr Hedlund har i dag förälskat sig
i att klippa grisar. Jag har ingen erfarenhet
av det. Det enda, herr Hedlund,
som i detta sammanhang klippts på den
politiska fronten är väl det som skedde
1952, då vi klippte herr Hedlunds gris -

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Nr 35 129

premier. Om herr Hedlund tänker pa
vad som skedde det året, kanske han
kan ha anledning att för egen del överväga,
om inte det han senast sade gäller
också honom själv. Även herr Hedlund
kan ha mycket, mycket att lära än.
Det kan bli en fortsättning på det som
han ändå lärde 1952.

Herr IIECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Talet om grisarna är en
trevlig omväxling i debatten. Jag har
sagt förut att jag är övertygad om herr
Hedlunds stora sakkunskap på området,
och han har nu skildrat det hela så
målande, att jag nästan längtar efter att
få sätta i gång med detsamma, men det
får jag tydligen inte göra utan måste
återgå till att tala om skatterna, vilket
vi gjorde från början.

Jag kan fortfarande inte förstå, hur
herr Hedlund kan se saken så, att en
sänkning av skatterna i och för sig
minskar utrymmet för lån. Herr Hedlund
menar alltså tydligen att ju högre
skatter vi har, desto mera pengar finns
det att låna. Jag trodde inte mina öron!
Jag trodde inte att han menade det.
Men av herr Hedlunds senaste anförande
att döma, tycks han anse att enda
sättet att hindra överkonsumtion är att
höja skatterna; det är den vägen man
alltid skall gå. Vi däremot har den uppfattningen
att man möjligen kan tänka
sig att uppmuntra folks sparande. Det
är en väg som tycks vara fullständigt
främmande för herr Hedlund.

Slutligen sade herr Hedlund, att det
var en inkonsekvens när vi sade att
det var för skattesänkningens skull vi
kunnat svälja omsättningsskatten. Sedan
skulle vi ha sagt att det inte blev
någon skattesänkning. Jag kan inte begära
att herr Hedlund skall lyssna till
vad jag säger — inte ens när han ämnar
polemisera mot mig. Jag har hört
honom tillräckligt mycket för att veta
att han är en hög ande som inte bryr
sig om sådana saker som att lyssna på
den som han tänker kritisera. Vad jag
5 — Andra kammarens protokoll

Skattereform m. m.

sade var inte alls detta, utan att en
höjd omsättningsskatt nu möjliggör en
sänkning av den direkta skatten. Jag
sade inte att regeringen och herr Hedlund
föreslagit det. Vårt förslag till en
väsentlig sänkning av den direkta skatten
skulle inte ha kunnat läggas fram,
om vi inte hade godtagit omsättningsskattehöjningen.
Herr Hedlund och herr
Sträng åstadkommer omsättningsskattehöjning
utan sänkning av den direkta
skatten. Det är skillnaden mellan oss.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jaså, var det det som
var våndan och själanöden! Jag trodde
att våndan och själanöden gällde huruvida
man skulle ta det förslag, som
man vet kommer att gå igenom, och
inte det man önskar sig och drömmer
om men enligt vad man med säkerhet
vet inte kommer att gå igenom. Så pass
realistisk trodde jag ändå att herr Heckscher
var.

Herr Ohlin säger att vi i en motion
intagit en gynnsam hållning till totalbalansering.
Har vi nämnt ordet totalbalansering?
Jag tror det inte. (Här inföll
herr Ohlin: Jodå, varsågod, här är
motionen.) I varje fall har jag när det
gäller totalbalansering inte sagt annat
än att i vissa lägen kan man ha en
balansering som svarar mot en totalbalansering.
Men jag har redan när uttrycket
lanserades första gången sagt
att som begrepp tycker jag inte det är
bra. Man kan ha större och mindre
överbalansering av budgeten och man
kan ha underbalansering, men totalbalanseringen
som budgetterm har jag för
min del sagt, att man inte skall acceptera.

Vidare har det frågats huruvida centerpartiet
är oppositionsparti. På det
vill jag svara, att centerpartiet handlar
så som partiet tycker är förnuftigt och
klokt att göra. Det skulle nog inte skada
om herr Ohlin försökte göra det också
ibland.

Jag kan inte komma ifrån, herr Heck -

1961. Nr 35

130 Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Skattereform m. m.

scher, att om staten släpper ut en del
av sina pengar, blir det mindre sparat.
Visserligen är det angeläget och
önskvärt med privat sparande, men om
herr Ileckscher släpper en miljard ur
statskassan, tror han väl ändå inte att
hela det beloppet blir sparat. Och om
det inte sparas d. v. s. sparandet avtar,
kommer investeringsutrymmet att minska.
Detta har jag ingen möjlighet att
komma förbi. Jag tror inte heller att
herr Heckscher vid närmare eftertanke
kan se någon möjlighet att komma förbi
det.

Herr Ohlin har inledningsvis sagt någonting,
men han antydde nu att han
hade menat något annat än han sagt —
tagit det litet i litet fin form, eller hur han
nu uttryckte det. Jag har vant mig vid
att tro vad herr Ohlin säger och det
gjorde jag denna gång också. Men i
fortsättningen vet jag inte hur jag skall
göra.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Hedlund sade att
han inte trodde att han använt termen
totalbalansering. Han fick sig en motion
förevisad, som är undertecknad av
Gunnar Hedlund den 21 november 1961.
Eftersom herr Hedlund var finkänslig
nog att inte citera ur denna motion,
så låt mig göra det: »I ett konjunkturläge
som det nuvarande bör totalbalansering
av budgeten eftersträvas.»

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Den här allmänna entusiasmen
i avseende på »grisklippningen»
gjorde mig när jag satt nere i min
bänk nästan smått ängslig över att det
inte skulle bli någon ulltapp kvar åt
mig, när det blev min tur. Men jag tror
nog att det finns litet kvar, och jag skall
följaktligen ta vara på det lilla som finns.
Innan jag gör det vill jag dock, som
jag har för vana att göra, säga några
allmänna ord om ekonomien, som ju

ändå är det spörsmål som ligger bakom
skatteförslaget och de ståndpunktstaganden
som regeringen har intagit.

Det är en viss skillnad på att göra en
skattesänkning, penningpåspädning eller
vad man vill kalla det, på 300 miljoner
och att göra en sådan på 900 miljoner
respektive en dryg miljard. Jag
behöver väl inte upprepa det som vi
många gånger har anfört och som nu
senast i detta replikskifte underströks
av herr Hedlund, nämligen att finanspolitik
och penningpolitik är helt kommunicerande
kärl. Det framgick väl av
den nyss förda debatten att man kan
få avlyssna ganska förunderliga argument,
när professorer är i farten. Jag
har ju nu tillfälle att tala i pluralis, när
jag hälsar den nye högerledaren i debatten.
Jag blir inte stött om en professor
i statskunskap visar sig litet oerfaren
i de elementära samhällsekonomiska
grunderna. Jag blir mera irriterad
på herr Ohlin, men det är en sak
för sig och vi får väl tillfälle att komma
tillbaka till detta.

Om man betraktar det allmänna samhällsekonomiska
perspektivet för närvarande,
tycker man nog att den debatt
om konjunkturavmattningen, som
har spelat en så stor roll under de senaste
veckorna och kanske den senaste
månaden, fått en något för stark accentuering.
Om jag gör ett litet snabbt försök
till en internationell överblick, visar
det sig att man i varje fall i det
stora landet i väster har en mycket påtaglig
konjunkturdrive, en uppgång som
är betingad av flera skäl. Presidenten
har för innevarande år att redovisa en
underbalanserad budget — jag skall i
varje fall inte nu närmare karakterisera
budgetbegreppet — med en upplåning
som enligt tillgängliga ekonomiska
data skulle hålla sig på 6 å 7 miljarder
dollar. När detta omsätts i praktiken
betyder det självfallet, även om landet
är stort, en väsentlig injektion för
en aktivisering av ekonomien.

Vidare har man tyvärr att konstate -

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Nr 35 131

ra en pågående upprustning ute i världen,
något som alltid slår igenom på
konjunkturavsnittet. Även om upprustningen
inte har den gamla konventionella
karaktären, utan mer styrs över
på vetenskap och modern teknik, är det
ändå ingen tvekan om att det är en
drivkraft —- en otäck drivkraft men
dock en drivkraft — i konjunkturbilden.
Man har kanske talat om utvecklingen
i Västtyskland och England och
utifrån dessa utgångspunkter sett ganska
pessimistiskt på utvecklingen i vårt
eget land. Ja, det är klart att man inte
alltfort kan hålla samma väldiga ökningstakt,
som har kännetecknat särskilt
Västtyskland, framför allt därför
att de inte har sådana reserver av arbetskraft
att sätta in som de har haft tidigare.

Vi har i vårt land känt av konjunkturavmattningen
på ett par speciella
områden. Det gäller massaindustrien
och skogsindustrierna. Delvis förklaras
väl denna avmattning av den lageravveckling
som onekligen sker för närvarande
i ett av våra största avnämarländer,
nämligen England. Man finner
dock, om man studerar de permitteringar,
som den kommande julen skall
göras inom den svenska industrien, att
dessa är mindre till sin omfattning —
även om jag bara talar om massaindustrien
— än de var för ett år sedan,
och då var ju permitteringarna de minsta
vi haft under den senaste tioårsperioden.

Det finns inte för dagen något som
direkt talar för en konjunkturnedgång.
Vi har prissänkningar på järn, stål och
malm, men vad jag nu sade ger väl
ganska stor anledning att tro att dessa
inte är av någon mera avsevärd omfattning
eller av mera uthållig art, på
samma sätt som jag tror att även skogsindustriens
besvärligheter är av övergående
natur. Inom landet har vi för
närvarande en högkonjunktur och kommer
även att ha det inom överskådlig
framtid.

Skattereform m. m.

Det finns således ett mer eller mindre
medvetet samband mellan hur skatteförslaget
slår tidsmässigt och den konjunktur
vi har för dagen. Ingen tror på
någon snabb nedgång i den svenska
konjunkturen under 1962. Å andra sidan
vågar ingen säga liurudant det
kommer att bli 1963 eller 1964. Jag
lade märke till att herr Ohlin, när han
i sitt första anförande berörde dessa
förhållanden, höll sig till ett konjunkturperspektiv,
som inte omspände längre
tid än månader, och jag förstår honom,
eftersom läget är så pass instabilt
att det är klokt att göra så.

Vi har dock ändå att vänta höga investeringar
i vårt land. Det är inte samma
våldsamma ökningstakt som vi haft
under 1960 och 1961, när den svenska
industrien har realiserat investeringsplaner
som legat 15 procent högre än
föregående år. Under de sista fyra åren
har den haft en investeringsökning på
50 procent. Den våldsamma ökningen
kan man helt enkelt inte fortsätta med,
ty resurserna räcker inte till. En viss
avspänning har visserligen ägt rum, men
det är ändå att märka att de enkäter
och andra undersökningar man gjort
ger vid handen att den svenska industrien
är inställd på att upphålla den
rekordhöga investeringsaktivitet, som vi
haft 1961, under det närmaste året framöver.

Om vi å andra sidan vet att vi har
svårigheter att både med folk och kapital
försörja andra sektorer — vi hade
en debatt om det i går när jag svarade
på herr Hedlunds interpellation —
så är väl det ett tillräckligt starkt incitament
för all försiktighet med en
ökning av efterfrågan och likviditet.

Beträffande den privata konsumtionen
i vårt land är det väl ingen tvekan
om att anspråken på löner ökar
från LO och alla statstjänar- och tjänstemannaorganisationer.
Man har att
vänta en löneökning som ytterligare förstärker
den konsumtion och den efterfrågan
vi avläser i dag. Det allmänna

132 Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 cm.

Skattereform m. m.

intrycket är väl följaktligen att konjunkturen
fortfarande är stark, att det
är större risker för inflationsöverslag
än för deprcssionstendenser. Under sådana
förhållanden har jag från mina utgångspunkter
sagt mig, att skulle jag ha
serverat ett skatteförslag som inneburit
icke 300 miljoner utan i runt tal
1 miljard i efterfrågeökning, så skulle
jag ha ansett mig dåligt handlägga den
sidan av den ekonomiska politiken mot
bakgrund av dagens konjunktur. Jag
skulle ha betraktat mig själv som lättsinnig.
Följaktligen menar jag att när
man karakteriserar dem som anser att
man kan göra så, finns det skäl att använda
uttrycket lättsinne.

En beskyllning som jag många gånger
ställts inför är denna: Skall vi då aldrig
komma i ett ekonomiskt läge där
finansministern hittar skäl för en skattesänkning?
Han anför en anspänd konjunktur
som ett hinder för en större
skattesänkning. Vid andra tillfällen, när
vi har vissa depressiva inslag — så
brukar ju sången gå — säger han att
man inte kan sänka skatten därför att
man behöver pengar för att klara sysselsättningspolitiken.
Han skall följaktligen
ha höga skatter i goda tider och
höga skatter i dåliga tider, alldeles oavsett
konjunkturen. Det stämmer fasligt
illa med den konventionella och traditionella
konjunkturpolitiken.

Men skillnaden är ändå gripbar. I dag
har vi inte att räkna med, och vi har
inte under hela efterkrigstiden haft att
räkna med eu allmän depressiv konjunktur.
Vi har inte under senare decennier
på samma sätt som tidigare lagt
armarna i kors och låtit det hela gå,
låtit nedgången på exportsidan smitta
av sig till en nedgång på de av exporten
oberoende verksamhetsfälten och
på den vägen fått en allmän depressiv
tendens i hela näringslivet.

När vi nu får en nedgång, visar det
sig att den börjar på exportsidan. Den
kan inskränka sig till ett par speciella
grenar, och det liar den lyckligtvis hit -

tills gjort. Verkstadsindustrien arbetar
fortfarande under en mycket utpräglad
högkonjunktur. Jag kan tala om för
kammaren — de flesta kanske redan
känner till det — att en så pass klart
pessimistisk del av den svenska industrien
som varven, som under de senare
åren har kämpat med svårigheter
och dåliga orderbeläggningar, på
den allra sista tiden har bättrat på sin
orderbeläggning på ett mycket glädjande
sätt. För närvarande är de tvungna
att söka arbetsfolk utomlands därför
att det inte finns folk inom Sverige i
den utsträckning de själva önskar. Man
brukar — jag såg uppgiften i tidningen
Affärsvärlden -— räkna med att varvsindustrien
under det sista kvartalet
har ökat sin orderbeläggning med ungefär
25 procent. Jag säger detta som
ett belägg för hur skiftande perspektiven
är inom vår stora och rikt förgrenade
industri.

Om man får en nedgång på vissa avsnitt
av exportindustrien — stålindustrien
eller malmfälten eller massaindustrien
— och denna nedgång fortsätter
och accentueras, så är det väl
alldeles uppenbart att det inte är en
riktig politik att rent allmänt sänka
skatterna i landet. Det kan inte vara
en riktig politik att då ge alla andra
näringsgrenar, dem som fortfarande arbetar
under högkonjunktur och dem
som arbetar på den inländska marknaden
oberoende av exporten, en ökad
efterfrågan och en ökad köpkraft. De
kommer naturligtvis att inrikta sig på
en ökad konsumtion och en starkare
efterfrågan på importsidan, vilken då
inte kan balanseras, eftersom vissa avsnitt
på exportsidan tenderar att sacka
efter. Det här har vi benämnt med
ett sådant fint namn —• det är inte jag
som hittat på det — som selektiv konjunkturpolitik.
Vi får klara den med
statsfinansiella injektioner just på de
avsnitt som blir drabbade och genom
att där sätta in en energisk arbetsmarknadspolitik.
Vi får hålla de anställda

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Nr 35

133

i arbeten, finansierade av allmänna medel
och helst detacherade till sådana
områden, där det inte efterfrågas importvaror.
Men att rent allmänt sänka
skatterna i en sådan här situation vore
fel. Att rekommendera något sådant
är följaktligen bara att tillgripa en lös
och bekväm argumentation, som kanske
hänger kvar litet grand från den
tid, när man talade om svart och vitt:
antingen hade vi en högkonjunktur eller
också hade vi en lågkonjunktur, som
då gick över hela fältet, oavsett om
det var fråga om exportnäringar eller
hemmam arknadsindustrier.

Jag har velat klargöra denna sak så
pass utförligt, emedan jag ändå när den
stilla förhoppningen, att jag med en
sådan utförlig deklaration skall få en
mera nyanserad opposition, när man
kommer tillbaka även i dagens debatt
och säger: Det må vara vilken konjunktur
som helst; finansministern kan
inte hitta på något annat än att antingen
höja skatterna eller behålla dem kvar
vid samma nivå.

Jag övergår sedan till några av de
mera principiella synpunkterna i skatteförslaget.
Herr Hedlund erinrade nyss
i sitt anförande om att det torde vara
få förslag, som har föranlett en så förvirrad
debatt som den vilken uppstod
när detta förslag presenterades. Det
kanhända låg en del av överraskningsmoment
i presentationen, som inte hade
föregåtts av några förljudanden eller
några inside informations -—• jag
skall i fortsättningen försöka använda
mig av svenska ord, herr Heckscher.
Det var helt enkelt på det sättet, att
när förslaget var färdigt, överlämnades
det till riksdagen, d. v. s. man tillämpade
den gång som man egentligen skall
iaktta. Jag tror att det var herr Heckscher,
som hade läst min Tiden-artikel
och som här citerade mig på den punkten.

Det förekom till alt börja med eu
mycket irriterad kritik. Då gällde den
själva presentationen och förfarandet

Skattereform m. m.

— berört även i dag — som betecknades
vara närmast en nonchalans emot riksdagen.
Det bär i dag i medkammaren
talats om ett brott mot grundlagarna.
Jag tillät mig att där säga, att i så fall
kommer väl det mycket påpassliga konstitutionsutskottet
så småningom att
ställa mig inför rätta. Till dess får vi se
hur saken utvecklar sig. Men det grundlagsbrott,
som enligt vad herr Ohlins
partivänner i första kammaren har
gjort gällande skulle ha förekommit,
har sedan tredubblats i motionerna och
under utskottsbehandlingen, då man
ifrån oppositionspartiernas sida inte
allenast har bjudit över regeringsförslaget
tre gånger utan även fört ut
grundlagsstridigheterna på helt nya områden,
som regeringen inte bär behandlat
i sin proposition. Jag skall emellertid
utveckla min syn på även denna fråga
något närmare. Det var visst herr
Heckscher, som var litet illa berörd
över förfaringssättet.

Det finns vissa avsnitt, där man inte
med bästa vilja i världen kan tillämpa
den traditionella tågordningen. Jag tilllät
mig säga i medkammaren på förmiddagen
att om man skulle komma dithän,
att man skulle ha behov av att göra spriten
prismässigt mera svåråtkomlig för
ungdomen av skäl som vi har diskuterat
under de senaste veckorna här i riksdagen
i samband med problemen kring
ungdomen och superiet, kan jag försäkra
kammarens ledamöter att det inte går
att släppa ut ett sådant förslag på remiss
och till eu allmän debatt. Man kunde
då visserligen vara glad över att man
iakttagit den byråkratiska tågordningen
för serverandet av förslaget för riksdagen,
men praktiskt lämpligt vore det
inte. Jag kan nämna att en ledamot av
regeringen för någon tid sedan var i
Örebro och höll ett tal i dessa frågor.
Eftersom han var ledamot av regeringen,
drog man genast bestämda slutsatser
av anförandet. Systembolagets
butiker i Örebro ökade dagen efter sin
utförsäljning med 15 procent. I Västerås,

134 Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Skattereform m. m.

Uppsala och Stockholm var höjningen
12 procent, trots att anförandet i och
för sig inte var sensationellt i något avseende.

Det finns vissa andra avsnitt, där inte
dessa reaktioner är lika utpräglade men
där de ändå finns. Jag gjorde för en
vecka sedan en officiell dementi genom
TT. Det kom nämligen en del medarbetare
i tidningar och sade till mig: »Det
går ett rykte på sta’n att de som säljer
bilar säger till sina kunder: ''Köp bilen
illa kvickt, för Sträng tänker genomföra
den nya omsen utan att vänta på
riksdagens beslut.’»

Nu är inte den allmänna kännedomen
om våra konstitutionella befogenheter
så där genomträngande hos svenska
folket i allmänhet. Det finns folk — jag
utgår ifrån det eftersom jag fick telefonpåringning
— som inte drar sig för att
ganska ogenerat använda en del oriktiga
argument i sin försäljningsambition.
Man kan inte göra en omfördelning
av skattepolitiken på sätt som här föreslagits
med mindre än att man väljer
ett årsskifte. Vi har bedömt läget så att
man borde kunna genomföra en skatteomläggning
enligt det förslag, som föreligger
i Kungl. Maj:ts proposition, från
den 1 januari 1962. Väljer man inte det
tillfället, ja, dä måste man vänta till
nästa årsskifte, d. v. s. den 1 januari
1963. Jag har helt enkelt sagt mig, att
om denna fråga skall presenteras i
nästa års statsverksproposition, som blir
offentligt dokument den 11 januari
nästa år, då ger man möjligheter till
11 Va månaders mer eller mindre markerad
hamstring. Man kan säga att 2
procent inte är så mycket, men 2 procent
kan vara tillräckligt för att sätta
känslorna i svallning. En bilhandlare
har 11 Va månader på sig att använda det
argunmentet om han vill, och han kan
säga till sin presumtive kund: »Köp din
bil nu. Väntar du ett år blir den 200,
300 eller 400 kronor dyrare.» Det är
pengar även för en bilköpare som i
stor utsträckning köper i varje fall

hälften av varans värde på avbetalning.
Eftersom omsättningsskatten också till
en tredjedel slår på industriens investeringsvaror
och förbrukningsartiklar —
framför allt investeringsvarorna — ligger
här en källa till lockelse att rusta
upp innan omsättningsskatten blir för
hög.

Jag skall inte moralisera i detta sammanhang.
Var och en ser om sin ekonomi
och gör anspråk på att finansministern
och regeringen på ett hyggligt
sätt skall göra det för oss alla såsom
kollektiv. Det är klart att när det gäller
industriens investeringsvaror kan det
vara fråga om stora pengar. Nu kan man
säga att det är en tillfällig historia och
att det jämnar ut sig i det långa loppet.
Men det är också en tillfällig störning i
handeln som inte uteslutande är av godo
utan snarare — det kan jag gott och väl
säga — får den motsatta effekten. Ja,
detta är argument. Vill man göra en
skattereform, skall man välja årsskiftet.
Vill man genomföra den snarast — och
jag har inte fattat att någon har kritiserat
det — har man årsskiftet 1961/62
närmast till hands. Man kan vänta ett
år, men skall man diskutera det i förväg
får man ta de konsekvenser som
man alltid får ta när det är fråga om en
höjning av den indirekta skatten.

Vad som emellertid har glatt mig i
denna debatt är den allmänna uppslutningen
kring omsättningsskatten som
princip. Många efterhandskonstruktioner
om varför man i dag accepterar den
omsättningsskatt som man tidigare
starkt gick emot har anförts. Jag brukar
inte tillhöra dem som i alltför stor utsträckning
botaniserar i gamla riksdagsreferat,
men jag kan ändå erinra om
alla de utomordentligt våldsamma angrepp
som gjordes på skatten som princip
under hela år 1959, eftersom jag
tillät mig att annonsera den skatteformen
redan i statsverkspropositionen i
januari månad, för att sedan fortsätta
ända fram till den 18 september 1960,
då av någon speciell anledning, som är

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Nr 35

135

välbekant för riksdagens ledamöter, debatten
och kritiken blev väsentligt
mindre, inte bara nyanserad utan även
modererad och balanserad. Jag slog
emellertid upp debatten från de sista
dagarna i november 1959, när omsättningsskatten
som princip introducerades,
och jag vill nu till herr Ohlins uppbyggelse
citera ett inlägg från denna
debatt. Jag gör det med glädje därför
att jag i det inlägget finner en sådan dramatisk
ton och koloristisk färg, att det
är värt att rädda till riksdagsprotokollet
ytterligare en gång.

»Att införa en omsättningsskatt», säger
herr Ohlin, »nu vore enligt min mening
att sätta ett instrument i händerna
på regeringen för fortsatta höjningar
upp till 6, 8 eller 10 procent, som man
liar i en del andra länder. Det vore att
riva ned det stängsel som hittills hållit
finansminister Sträng borta från vissa
skatteökningsmöjligheter. Herr Sträng
har i stort sett betat av de marker som
hittills varit tillgängliga, och nu kastar
han längtansfulla blickar in på andra
fält, hittills omgärdade av stängsel som
hållit honom borta, nämligen frånvaron
av en generell varubeskattning. Jag förstår
att herr Sträng, som tycker sig se
ett högt och saftigt gräs växa på dessa
ängar, längtar dit från de trakter han
förut vandrat på och där det nu inte
finns så mycket mer att ta av, vilket han
själv liar påpekat. Men herr Sträng har
för stor aptit! Jag litar inte på honom
och vill inte vara med om att ta bort
detta stängsel och släppa in honom till
det höga och frodiga skattegräs som
han ser för sig på dessa fält.» Ja, det
var ett långt citat, men det är dramatiskt
skrivet, och, ärade kammarledamöter,
nu hoppar herr Ohlin självmant
över stängslet. Jag säger: Hjärtligt välkommen
i det gröna!

1 herr Ohlins inlägg har skattehöjningen
varit det dominerande. Herr
Hagberg har i första kammaren i dag
lovat att han skall rita ett kors hemma
i sitt tak, därför att han nu för första

Skattereform m. m.

gången fått se en socialdemokratisk finansiminister
som presterat en skattesänkning.
Herr Heckscher har i denna
kammare också lovat att rita ett kors
förmodligen också hemma i sitt eget
tak — någon annanstans har han inte
rätt att rita det — med samma motiv,
nämligen att en socialdemokratisk finansminister
sänker skatten. Nu har
herr Heckscher, som riksdagens ledamöter
väl känner till, så lätt att tala, så
att han i samma anförande, där han är
beredd att med ett kors vidimera skattesänkningen,
också kommer över till
att det egentligen är en skattehöjning.
Men jag tror honom på hans första ord.
Jag tycker nämligen att det är mera
riktigt.

När emellertid herr Ohlin — jag hörde
tyvärr inte inledningen, men jag
hörde nog det mesta av hans första inlägg
— så intensivt uppehåller sig just
vid skattehöjningseffekten av förslaget,
tycker jag nog ändå, att man bör ge den
riktiga proportioner. I Kungl. Maj:ts
proposition redovisas på sid. 20 en sammanställning
över hur kommuner och
befolkning fördelar sig på de olika dyrortsgrupperna
i vårt land. Den visar
att två tredjedelar av den svenska befolkningen
finns i ortsgrupperna II och
III. Där tror jag faktiskt att inte eips
herr Ohlin har kunnat leta fram någon
skattehöjning. Tag därför först bort två
tredjedelar av befolkningen och säg att
den inte har fått någon skattehöjning.
Där är skattesänkningen genomgående.

Sedan kommer herr Ohlin över till
de 19,7 procenten som finns i grupp V.
Det är Stockholm och Norrland, enkannerligen
Norrbotten. Vad beträffar
Norrlands skatteproblem kommer den
frågan, såsom annonseras i propositionen,
att bli föremål för särskild behandling
nästa vår. Vi behöver inte fatta
beslut om det tidigare. Det gäller frågan
att med skattemedel hjälpa de kommuner
som är hårdast skattebelastade. Det
är möjligt att den här ekvationen blir
ytterligare hyfsad, när vi fått göra det.

136 Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Skattereform m. m.

Då kommer man så småningom tillbaka
till de grupper inom den högsta
dyrorten som kan bli aktuella. Herr
Ohlin hade en beräkning som han och
hans skattesakkunniga svarar för. Den
är angiven i den partimotion som de
flesta av oss haft tillfälle att studera.
•lag är inte beredd att skriva under de
beräkningarna. Jag betraktar dem som
delvis ganska orealistiska, framför allt
när man kommer ned till de låga inkomstgrupperna
och talar om gifta med
en årsinkomst på 6 000 å 8 000 kronor
som har bil som man kör 1 000 mil om
året osv. Det kan hända i något undantagsfall,
men det är inte signifikativt
för gruppen i de inkomstlägena. Jag
skulle helt enkelt vilja se bort från bilförliållandet,
när jag gör denna jämförelse.
Då har jag och mina medarbetare
kommit fram till andra resultat. Jag
tar ortsgrupp V med en kommunal utdebitering
av 15 kronor per skattekrona.
Det är sett ur mina utgångspunkter en
mycket tillmötesgående beräkning. Den
utdebiteringen är nämligen i varje fall
högre än den kommunala utdebiteringen
i Stockholm. Där visar det sig — jag
skall inte pressa kammaren med så
många sifferexempel som herr Ohlin —
att för ogift utan barn, om jag exkluderar
bilägandet, vilket jag tycker inte
har så mycket med detta att göra, eftersom
det inte är signifikativt för de
flesta i dessa grupper, så är det egentligen
bara de som ligger vid en årsinkomst
av 8 000 kronor som förlorar,
och förlusten är en femma på ett år.
Nästa grupp där man riskerar förlust
gäller gifta utan barn. Där håller jag
med om att det kan inträffa i inkomstlägena
8 000—16 000 kronor, nämligen
om dessa gifta inte har några barn och
bor på högsta dyrorten. Förlusten håller
sig emellertid maximalt på tre tior
per år. Men sedan är det ytterligare en
sak som man bör komma ihåg, när man
ger sig in på denna vetenskap. Alla är
ju inte statiskt befintliga i dessa grupper.

Ingen, eller i varje fall ett fåtal, av
dem befinner sig i dessa inkomstlägen
och under dessa specifika skatteförhållanden
för all framtid. De ogifta utan
barn gifter sig i stor utsträckning och
får barn, och då blir bilden annorlunda
för dem. De gifta utan barn kan få barn,
och då blir situationen annorlunda för
dem. Många i den speciella grupp det
här rör sig om är kanske folkpensionärer.
Gifta utan barn i dessa inkomstlägen
redovisas i skattestatistiken oavsett
sin ålder. Ett försök att kontrollräkna
herr Ohlins siffror visar, att i
varje fall när han talar om hundratusental
är det en väsentlig överdrift. Risken
för en skatteförlust hänför sig till i
allmänhet en speciell situation i vederbörandes
liv.

Vad som ligger i skattegiven är att
man medvetet har velat styra över behållningen
till barnfamiljerna. Några
måste betala, om man vill ha över någonting
till vissa befolkningsgrupper,
där man anser det vara mer behövligt.
Folkpensionärerna får, bl. a. genom
den skatteförstärkning som den tvåprocentiga
omsättningsskatten ger möjligheter
till, förbättringar av sina pensioner
— inte enbart de indextillägg
med tre månaders eftersläpning, som
herr Ohlin talade om, utan även den
verkligt påtagliga förbättring, som nästa
års statsverksbudget kommer att presentera.
Och jag när den välgrundade förhoppningen
att den förbättringen skall
kunna genomföras utan förhöjning av
folkpensionsavgiften, som har varit den
allmänna förutsättningen när vi tidigare
har talat om standardförbättringar till
folkpensionärer.

Den andra frågan, som inte fann nåd
inför herr Ohlins ögon, var den utformning
som skattetabellen och skatteskalan
numera har med den förändring
som skett i avseende på marginalskatten.
Jag tillät mig att säga i första kammaren
— men jag hade faktiskt inte
trott att det skulle vara så sensationellt,
att det skulle distribueras till alla

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Nr 35 137

Sveriges lyssnare genom TT i kväll,
vilket tyvärr har skett trots att det
inte var det väsentliga i mitt inlägg -—
att jag läste i en stockholmstidning
strax efter det att skatteförslaget hade
presenterats, att man om skatteförslaget
kunde säga som friaren sade om flickan
att »öronen var litet för stora, näsan
satt litet snett och munnen var för
bred, men på det stora hela taget var
det ändå ett snyggt flickebarn». Jag
är den förste att erkänna att för en
skatteestet finns det mycket att anmärka
på skatteskalans utformning.
Men, som jag sagt tidigare i medkammaren,
vill man göra den plastiska operationen
— för att fortsätta bildspråket
— så att flickebarnet blir i alla
avseenden fullkomnat, kostar det så
mycket pengar att regeringen inte har
ansett det möjligt att göra detta.

Det ger ett galet intryck om man säger,
att nu har marginalen tredubblats
för inkomstlägena mellan 20 000 och
25 000 kronor. Om man jämför den nuvarande
marginalskatten med den marginalskatt
som föreslås i regeringens
proposition ger en strikt jämförelse vid
handen, att den nya marginalskatten i
varje inkomstläge är procentuellt lägre
än den gamla. Dessutom får just dessa
inkomsttagargrupper den i pengar och
även procentuellt räknat högsta skattesänkningen.
Det är en synpunkt som
man inte får glömma bort. Jag har
ingenting emot en estetiskt mera tilltalande
skatteskala den dag vi får råd
med det. Men jag har inte betraktat det
som en absolut nödvändig reform just
nu, när sakläget iindå innebär att det
i själva verket är en påtaglig skattesänkning
både procentuellt och absolut
i just dessa inkomstlägen.

Skattereformen består av ortsgruppsreformen,
av den nya skatteskalan, av
kommunkompensation och av höjda
barnbidrag. Och slutresultatet — för att
tala med den citerade stockholmstidningen
— är ju ändå på det hela taget
så pass hyggligt, att i de väsentliga
5* — Andra kammarens protokoll 1961.

Skattereform m. m.

avsnitten har oppositionen inte bara
anslutit sig till det hela utan med kraft
förklarat, att den gärna åtar sig faderskapet
till detta flickebarn.

Herr Heckscher kritiserade, som jag
nyss sade, själva förfarandet. Jag har
bemött det och skall självfallet inte upprepa
mig.

Högern har på samma sätt som folkpartiet
anslutit sig till principen generell
varubeskattning. Det är ytterst värdefullt.
Högern har inte i lika dramatiska
ordalag och med samma ostentativa
energi som folkpartiet värjt sig mot
omsättningsskatten tidigare. Jag har nog
en känsla av att man i själ och hjärta
stod närmare omsättningsskatten som
princip än folkpartiet gjorde, men det
gällde att å dragande kall och å ämbetets
vägnar och med tanke på chansen
att det skulle gå hem bjuda till så gott
man kunde i fråga om att ta avstånd
från omsättningsskatten. Jag talar nu
enbart om tiden före den 18 september
19G0.

Jag inregistrerar med glädje att vi nu
är ense. Det är, som jag ser det, en upprättelse
för en skattepolitik till vars
införande jag väl i viss mån är skuld.
Jag introducerade år 1960 en skattepolitik
som, om man ser den utifrån principen
om inkomstbeskattning och utgiftsbeskattning
och om man tänker
på att vi mänskligt att döma kommer
att leva i ett tidsskede då knappheten
på kapital alltfort är påtaglig, onekligen
är i harmoni med vad tiden kräver och
dessutom innebär en viktig skattepolitisk
reform.

»Tidigare», sade lierr Heckscher, »har
högerpartiet litat på regeringens beräkningar,
men nu kan vi på grund av erfarenheten
inte längre göra det. Regeringen
räknar fel på 500 å 600 miljoner
kronor.» Jag skall hålla herr Heckscher
räkning för att han inte drar till med
2 500 miljoner kronor, vilket brukar
vara en populär siffra när folkpartiet
granskar beräkningarna. 500 å 600 miljoner
låter mycket. Man kan också ut1Vr
35

138 Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Skattereform m. m.

trycka saken på det sättet att regeringen
räknar fel på tre procent när den kalkylerar
statens inkomster. Det låter
mindre uppskakande. Med de växlingar
i konjunkturen som vi har haft och med
de inkomststegringar i samhället som vi
har avläst under åren 1960 och 1961 kan
till och med en sådan felräkning i viss
mån vara förklarlig.

»Totalbalansering är ett tvångssparande»,
säger herr Heckscher. »Tvångssparande
betyder att människorna inte får
tillbaka sina pengar, eftersom finansdepartementet
behåller dem.» Jag hade naturligtvis
trott att den nya regimen i
högerpartiet skulle innebära att man så
att säga klädde sig i en mera liberalistiskt
betonad kostym. Man hade inte den
gamla konservativa högerriggen på.
Herr Heckscher skall ju representera
dem som är progressiva ifråga om både
barnbidrag och reformer på ett helt annat
sätt än vad hans värderade företrädare
gjorde. Men om herr Heckscher
börjar använda argument av det slag
som han gav prov på här ifrån talarstolen,
gör jag lätt den reflexionen att
han har suttit litet för länge vid herr
Hjalmarsons fotter och lärt sig dialektiken
så att han har svårt att komma från
den.

Herr Heckscher ställer ut bragelöften
för det kommande året. Jag vågar säga
<let, ty jag vet hur pass besvärligt det
är att spara. »Vi har bjudit över regeringen
med drygt 600 miljoner kronor,
men bara budgeten kommer skall vi se
till att vi anvisar besparingsvägar», lovar
herr Heckscher, om jag fattar honom
rätt, »som inte ger finansministern anledning
att tala om statsfinansiellt lättsinne
eller en svagare budget än den
regeringen presterar.»

Nu är herr Heckscher en ny partiledare
och relativt ny som politiker. På
något underligt sätt blir man tvärs över
stridslinjerna bekant med de ärade oppositionspartiledarna.
Jag önskar ärligen
att herr Heckscher skall fortsätta
som partiledare i varje fall ett rimligt

antal år framåt. Det är ju så trassligt
att hålla på och byta, framför allt om
man officiellt också skall byta politik
varje gång. Jag skulle därför vilja varna
herr Heckscher just för att ställa ut löften.
Jag har tittat på budgeten under de
senaste veckorna, och jag gör inga avslöjanden
om jag säger att herr Heckscher
inte kommer att attackera vare sig
utrikesdepartementets, justitiedepartementets
eller försvarsdepartementets huvudtitlar.
Jag tvivlar också på att man
kommer att ge sig på de stora, tunga beloppen
i socialdepartementets huvudtitel,
nämligen folkpensionerna och —
mirabile dictu — också barnbidragen.
Herr Heckscher kommer inte att följa
den gamla linjen och säga: »Nu skall
vi slopa det första barnbidraget. Där har
vi 400 eller 450 miljoner kronor, och
med dem klarar vi många besparingar.»
Han har — om jag har förstått det rätt
■— avsvurit sig den möjligheten att spara
och skall följaktligen spara pengarna
på andra håll.

Herr Heckscher har ju naturligtvis
chansen att spara på vägarna, om han
vill det, men det tror jag inte att han
vill. Herr Heckscher får inte mycket
att spara på finanshuvudtiteln, det kan
jag försäkra. Visserligen har han tidigare
velat spara på statsbidragen till
kommunerna, men jag är inte så säker
på att han har lust att gå ut och spara
på dem nästa år.

Herr Heckscher kommer i fråga om
antalet punkter att få många praktiska
möjligheter att spara på ecklesiastikdepartementets
huvudtitel, men jag skulle
bli förvånad om han gör det i någon
nämnvärd utsträckning.

Sedan har herr Heckscher naturligtvis
jordbrukets huvudtitel att spara på. Hittills
har emellertid högerns insatser i
detta avseende snarast inriktats på att
bjuda över med friska tag. Det var ju
en olycklig votering i fjol som hindrade
förverkligandet av ett ganska kraftigt
utgiftsöverbud på en punkt i jordbrukets
huvudtitel.

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Nr 35 139

Om vi sedan går över till handels- och
inrikesdepartementens huvudtitlar förhåller
det sig ungefär likadant. Vad lönerna
beträffar kommer herr Heckscher
säkert att sitta i stolen och säga ja till
den överenskommelse som min kollega
civilministern och statstjänarorganisationerna
skall, såsom jag hoppas, träffa
även om den kommer att kosta en hel
del.

Jag är angelägen om att herr Heckscher
inte nu så att säga stångar hornen
av sig — detta sagt utan någon som helst
association i vidare bemärkelse. Vi har
faktiskt ett intresse av att herr Heckscher
lever och har hälsan och får fortsätta
att visa vad han duger till. Var
därför litet försiktig!

Vi får ju nu bevittna eu utflykt, där
herr Heckscher och herr Ohlin på vissa
avsnitt går hand i hand. Jag önskar er
lycka på denna vandring och turné,
även om jag kanske innerst har en känsla
av att det finns stor risk för att ni
släpper varandra rätt snart. Men ni bör
naturligtvis bjuda till att hålla samman.
Det förhållandet att högerpartiet och
folkpartiet har kunnat ena sig i en väsentlig
politisk fråga har ju föranlett
en mycket intensiv publicitet. Man får
kanske inte ha så stora anspråk på
glädjeämnen, men i varje fall betraktas
detta tydligen som något sensationellt,
eftersom det har spelat en sådan roll i
den debatt som förts av de pressorgan
som står herrarna nära.

Jag behöver inte ta upp någon diskussion
med herr Hedlund, som ju är
den andra signatärparten i fråga om
överenskommelsen, om jag får använda
detta uttryck. Eftersom jag känner herr
Hedlund sedan många år tillbaka och
har arbetat tillsammans med honoin
både inom och utom regeringen vill jag
emellertid gärna rehabilitera honom
mot de beskyllningar som herr Ohlin
framförde. Det är riktigt att herr Hedlund
är sin egen. Men han är inte lätt
att flytta på, tv han ändrar sig inte i
första taget.

Skattereform m. m.

Vad som i själva verket är orsaken
till herr Ohlins irritation är väl det
faktum att herr Hedlund och jag kan
resonera ihop oss, något som aldrig
lyckats i herr Ohlins fall. Jag har i
denna kammare för något år sedan givit
herr Ohlin ett gott råd. Det var när
herr Ohlin ställde sig här i talarstolen
och började förhandla med herr Hedlund
i interna politiska frågor tvärsöver
bänkarna. Jag försökte tala om för herr
Ohlin att så går det inte till, om man
vill uppnå något resultat. Men herr
Ohlin är ju i högsta grad envis, och han
fortsatte följaktligen att inbjuda till
förhandlingar under samma ostentativa
former, vilket inte alltid går så bra. I
början av hösten kunde vi i tidningarna
läsa att folkpartiledaren inbjöd centerparti-
och högerpartiledarna till diskussioner
om den allmänna politiken. Herr
Hedlund har själv karakteriserat denna
inbjudan på följande sätt: »Vill man tala
med mig, skall man inte ställa sig på
Gustaf Adolfs torg och skrika i megafon.
Då är det ingen mening med det hela.»

Detta är bara mycket personliga goda
råd till herr Ohlin, och jag ger dem naturligtvis
i den tanken att herr Ohlin
skall ta vara på dem.

Jag vill emellertid sluta med en liten
replik till herr Hedlund. Jag tyckte att
han i långa stycken argumenterade så
vältaligt och riktigt, och när han talade
om sambandet mellan bilskatten och
vägväsendet trodde jag faktiskt att han
skulle hamna på den där femöringen.
Ja, tre öre är naturligtvis bättre än
ingenting, men fem öre är bättre än tre
öre, om man verkligen vill göra en upprustning
av vägarna i den omfattning
som tycktes vara avsikten med herr
Hedlunds argumentation.

Jag har tagit med mig ett litet kontoutdrag
ur automobilskattemcdlens specialbudget,
och detta utdrag visar att för
de tre sista åren har inkomster och utgifter
gått nästan jämnt ut — det ena
året har det varit några miljoner över
och det andra året har det fattats några

140 Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Skattereform m. m.

miljoner. Vidare finns det en reservation
på cirka 750 miljoner kronor, som
kan användas när konjunkturläget så
motiverar. Beträffande denna post vill
jag livligt understryka vad herr Hedlund
sade om att med den moderna,
kostsamma och effektiva vägbyggnadskonsten
är dessa pengar sannerligen
inte någon outsinlig källa för upprustning
av våra vägar.

Men de tre senaste åren har inkomster
och utgifter på vägarnas specialbudget
gått jämnt ut. Vill man ha mera
pengar till vägbyggandet, ja, då ger reflexionerna
sig själva.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber först att få framföra
mitt varmt kända tack för alla de
vänliga önskningar herr Sträng uttalade
till mig. Hans omsorger om min person
var fullkomligt rörande. Jag är i
stort behov av välgångsönskningar och
tar tacksamt emot dem varifrån de än
kommer.

Vad beträffar herr Strängs förfarande
citerar herr Sträng någon som hade
sagt att herr Sträng avsåg att höja omsättningsskatten
utan att vänta på riksdagens
beslut. Det är intressant att herr
Sträng har lyckats skapa en sådan bild
av sig hos svenska folket att man väntar
sig av honom att han inte ens skall
avvakta riksdagsbeslut innan han höjer
skatterna. Vad som enligt mitt sätt att
se är det stora bekymret med detta förfarande
är att sambandet mellan statens
inkomster och utgifter systematiskt
klipps av genom det sätt varpå man
behandlar budgetfrågorna. Det förefaller
mig vara en rätt bekymmersam företeelse
att riksdagen inte får behandla
inkomst- och utgiftssidan i ett sammanhang
såsom det var tänkt när vårt budgetsystem
planlades.

Herr Sträng var med alla sina omsor -

ger inne på faran i att kräva förslag
till besparingar för att motverka de risker
som eventuellt kunde följa med
skattesänkningarna. Jag har, herr talman,
sysslat åtskilligt med budgetfrågor,
och jag är fullt medveten om att det,
som herr Sträng säger, är mycket besvärligt
att finna möjligheter till besparingar.
Men det arbetet måste utföras.
Man måste ta på sig de obehag som följer
med att lägga fram förslag om besparingar
om man skall kunna komma vidare
på skattesänkningsvägen. Om herr
Sträng tror att jag eller någon annan i
högerpartiet har för avsikt att vara
»progressiva» i den meningen att vi
skall sträva efter att staten får så mycket
pengar som möjligt från skattebetalarna,
vill jag förklara att jag på det
livligaste betackar mig för den sortens
progressivitet. Att sträva i den riktningen
anser jag vara reaktionärt och
inte progressivt.

När en skattesänkning genomförs, lovar
jag att rita ett kors i taket, i mitt
tak, inte i någon annans — självfallet
skall jag inte förstöra herr Strängs våning,
det lovar jag. Men när det gäller
kors i taket är jag ännu mera anspråkslös:
jag ritar med glädje ett kors i taket
när en socialdemokratisk finansminister
lägger fram ett förslag som i princip
icke innefattar någon skattehöjning —
redan detta är anmärkningsvärt — också
om förslaget inte innebär någon
egentlig skattesänkning.

Herr Sträng resonerade i början av
sitt anförande om när man borde och
när man inte borde företa någon verklig
skattesänkning. Jag fick inte riktigt
klart för mig när en skattesänkning enligt
hans mening egentligen borde genomföras,
men om jag tolkade honom
rätt menade han att man bara kunde
tänka sig en sådan vid allmän depression.
Men i den fullständiga sysselsättningens
samhälle skall det ju inte förekomma
några allmänna depressioner,
och därför betyder alltså herr Strängs
uttalande detsamma som att någon all -

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Nr 35

141

män skattesänkning över huvud taget
inte får ske.

Herr Sträng var också inne på det
samhällsekonomiska perspektivet. Han
gjorde några vänliga uttalanden om att
jag inte begriper så mycket av detta,
men han får ändå ursäkta mig att jag
ställer några frågor. Är det så alldeles
riktigt att som herr Sträng gjorde tala
om en högkonjunktur här i landet? Han
berörde själv investeringarna. Nyligen
fick vi se en sammanställning av resultatet
av kommerskollegii investeringsenkät
som gjordes i oktober månad. Det
visade sig då — för första gången sedan
mitten på 1950-talet, om vi gör undantag
för ett enda år — en nedgång i industriens
förutsedda investeringar. Nedgången
skulle enligt beräkningarna stanna
vid 10 procent för nästa år. Den siffran
kan vi självfallet inte bygga på. Dessa
beräkningar är mycket osäkra, förmodligen
väl så osäkra som herr Strängs
budgetberäkningar. Men faktum är att
här har skett en vändning. I fråga om
investeringarna ser alltså konjunkturbedömningarna
ut på annat sätt än de har
gjort under de senaste åren, och herr
Sträng förnekar väl inte ett ögonblick
att dessa investeringar ur de synpunkter
som vi anlägger vid diskussionen i
dag är av grundläggande betydelse.

I annat sammanhang berörde herr
Sträng beskattningen av bilarna. Där
gjorde han också ett karakteristiskt uttalande:
man skulle exkludera bilägarna
då man utför beräkningar i fråga om
övre Norrland. Det är väl ändå rätt orealistiskt
att när man gör beräkningar
som avser övre Norrland bortse ifrån
det förhållandet att befolkningen där begagnar
bilar.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern talade
länge, men inte ett ord bevärdigade han
den viktiga frågan om svenskt näringslivs
konkurrensförhållanden när vi nu
möter Europamarknadens problematik.
Inte ett ord sade han om att hans åt -

Skattereform m. m.

gärder här verkar i galen riktning, och
detta i ett läge då vi redan förut har ett
allvarligt problem.

Därtill vill jag säga att herr Sträng
— det är inte första gången — uppträder
inte som professor utan som
överprofessor Sträng, och den lille eleven
Gunnar Heckscher och den litet
äldre eleven Bertil Ohlin fick diverse
föreläsningar. Ingen märkte ett spår av
att denne överprofessor har rekord i
felbedömning av statsfinanserna. Ingen
märkte någonting av att hans tes om
totalbalansering som en naturlig riktlinje
blivit underkänd, för några dagar
sedan t. o. m. i regeringsorganet
här i Stockholm av en nationalekonom
som eljest på många punkter brukar
tycka som herr Sträng. Inte heller
märkte man någonting av att herr Sträng
i går talade om att man inte borde dra
in mer kapital från utlandet om man
inte kunde samtidigt öka mängden arbetskraft;
i verkligheten är det tvärtom
så att om man ökar både mängden
arbetskraft och mängden kapital, lättar
man inte kapitalmarknaden.

Nej, överprofessor Sträng märker tydligen
inte mycket mer än det han själv
pratar. Jag tror inte att det är så mycket
att göra åt det. Personligen vill jag
säga till herr Sträng en gång för alla,
att jag inte tror ett dugg på detta att
vi i denna kammare skall tala som om
den ene hade den kompetensen och den
andre den kompetensen och att den
ene är så mycket mer erfaren än den
andre. Jag tycker att det är en god regel
att vi här inte för de manliga ledamöterna
har någon annan titel än
herr — sedan har de som sitter i regeringsbänken
sin titel som regeringsledamöter,
men det vare mig fjärran
att antyda att därmed nödvändigtvis
vore förenad någon särskild kompetens.

Vi karlar är herr allesammans och
kan sedan kosta på oss att i en debatt
på lika villkor använda det sunda förnuft
vi fått.

Herr Sträng ville ha en selektiv kon -

142 Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Skattereform m. m.

junkturpolitik. Både han och bevillningsutskottets
socialdemokrater — och
nu även centerpartisterna — förbiser
tydligen att man kan behöva både en
allmän och en selektiv konjunkturpolitik.
Hade statsfinanserna under budgetåret
1957/58 — och även på hösten
1958 — utvecklat sig så som herr Sträng
önskade, hade vi fått en djupare depression
i Sverige än vi fick. Vi skall
verkligen vara tacksamma för att det
inte gick som herr Sträng önskade.

Tro inte, herr finansminister, att man
kan komma bort från behovet av den
allmänna konjunkturpolitiken! Den behövs
som ett komplement till eller en
grund för den selektiva konjunkturpolitiken.

Att herr Hedlund och herr Sträng
vandrar hand i hand och inte har något
behov av att diskutera med varandra
här i kammaren överraskar inte.
Däremot överraskar det att herr
Sträng anser sig behöva ila till herr
Hedlunds hjälp och säga, att herr Hedlund
ändrar sig inte; han är sin egen,
men ändrar sig gör han inte. Det är
möjligt att herr Hedlund inte ändrar
sin typ enligt herr Strängs uppfattning.
Men han ändrar ståndpunkt i riksdagsfrågorna
på det mest radikala sätt från
vår till höst! Herr Sträng ger mig ett
råd och säger att herr Hedlund själv
uttalat, att när man förhandlar med honom
så skall man inte skrika ut det
på Gustaf Adolfs torg. Men herr Sträng
glömmer det svar som herr Hedlund
fick: Nej, kanske inte, han är ju mera
van att smyga omkring på Regeringsgatan
!

Den kritik som framförts från vårt
håll hinner jag nu inte närmare utveckla,
att det är en väsentlig skillnad
på de förhandlingar som herr Sträng
och herr Hedlund fört och en vanlig
utskottskompromiss.

Finansministern gav en överraskande
reprimand till inrikesministern för att
denne släppt lös en ryktesflora. Själv
talade finansministern om att han i ja -

nuari 1959 -— d. v. s. elva månader innan
skatten kom — meddelade att det
skulle bli en omsättningsskatt. Om det
gick för herr Sträng den gången, hade
det väl också nu gått att utarbeta ett
förslag, att remittera det, att lägga fram
det i en proposition, att skapa möjligheter
för en offentlig debatt om förslaget
och att behandla det på vanligt sätt
i stället för att tillgripa de metoder man
använder när man höjer spritskatten.
Det kan ju inte vara ett lämpligt föredöme
när det gäller skattepolitiken i
allmänhet.

Herr Sträng citerar mitt tal om det
stängsel, innanför vilket det växer grönt
skattegräs. Vad jag menade var, att herr
Sträng, innan han släpptes innanför
staketet skulle bindas av ett tvång att
sänka de direkta skatterna. Jag vill inte
låta honom springa fritt omkring
där. Det var det jag sade då. I folkpartiet
vill vi fortfarande ha en sådan
bindning för herr Sträng, ty vi litar
inte på att han inte föräter sig när det
gäller skatter. Vi sade 1959 och 1960
tydligt ifrån — och det gör vi även nu
— att det måste bli fråga om en avvägning
mellan direkta och indirekta
skatter inom ramen för ett sänkt skattetryck.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag håller med herr
Ohlin om att man 1958 gjorde en del
försummelser i fråga om den ekonomiska
politiken så till vida att man underlät
att sänka räntan. Man försatt
det tillfället och det var herr Ohlins
parti med om. Våra partivänner yrkade
på ytterligare räntelättnader då
men utan framgång. Jag hörde aldrig
att herr Ohlin hade något intresse för
räntesänkningar i en situation då det
var möjligt, alltså under åtstramningen
1958. Jag vet inte om herr Ohlin har
mera kontakt med sådana personer
som inte behöver låna eller hur det kan
hänga ihop.

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Nr 35 143

Sedan talade herr Ohlin om ståndpunkter
som ändrats från vår till höst.
Jag vet inte riktigt vad herr Ohlin menar.

I höstas hade vi en gemensam ståndpunkt
gentemot högern. Den har jag
kvar. Men den har tydligen herr Ohlin
sprungit ifrån. Vi hade då en gemensam
deklaration riktad mot högerpartiet,
men det dröjde inte länge förrän
jag såg herr Ohlin och högern gå arm
i arm. Om det är att ha samma ståndpunkt
vet jag inte. Det får herr Ohlin
försöka klara ut själv.

Sedan är det också en viss skillnad
att förhandla med herr Ohlin och herr
Sträng. Varje gång som herr Ohlin och
jag har förhandlat med varandra, har
det egentligen gått ut på att förmå centerpartiet
att göra eftergifter till gagn
för folkpartiet. Den sortens förhandlingar
har vi inget intresse av. Vi vill
att det skall vara litet ömsesidighet i
förhandlingarna.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! När skall vi få en skattesänkning?
frågade herr Heckscher efter
mitt försök till analys av skattesänkningar
i samband med en högkonjunktur
eller en splittrad konjunktur.

Ja, herr Heckscher presenterade i
sitt första anförande vad han menar
med en skattesänkning. Det skall inte
vara en sådan sänkning som han framfört
förslag om motionsledes, d. v. s.
en skattesänkning på i runt tal en miljard
kronor. Enligt herr Heckschers
uppfattning skall det vara en mycket
kraftigare sänkning. Men har han sådana
anspråk, så vill inte jag ställa
några som helst garantier att gå herr
Heckscher till mötes. Men det utesluter
inte att vi ändå kan diskutera skattesänkningar.
Jag menar bara att med
herr Heckschers ambitioner är vi inne
på skattesänkningar, som är större än
vad jag ens i mina mest ljusa ögonblick
vågar fundera på.

Skattereform m. m.

Sedan sade herr Heckscher att kommerskollegii
investeringsindex visar en
påtaglig nedgång av industriens investeringsantaganden.
Och det vittnar väl
om att vi nu har en klart förändrad
konjunkturbild, menade herr Heckscher.
Jag kan emellertid försäkra —■
och det ligger många års erfarenheter
bakom påståendet -— att vi varje år
har tvingats justera upp siffrorna från
de höstenkäter som verkställts rörande
industriens investeringsantaganden. När
de tillfrågade i efterhand ser på saken,
så blir investeringarna alltid större
än vad de trodde att de skulle bli,
när man frågade dem på hösten.

Om det ligger någonting i vad herrarna
ofta förfäktar, nämligen att vi
står inför ett hårdare konkurrensklimat
i den europeiska integrerade marknaden,
så krävs det väl — som herr
Hedlund framhöll i sitt förra inlägg

— väldiga investeringar för att kunna
hålla konkurrensläget. Man kan inte
på en gång göra gällande att industrien
behöver ökad kapitalförsörjning för investeringar,
på grund av att det är ett
livsvillkor att vi står bättre rustade industriellt,
och samtidigt säga att det förmodligen
inte blir några investeringar
av.

Kom ihåg att i år ligger våra investeringar
på en absolut toppnivå. Om vi
kan bibehålla den nivån under 1962 —
och jag tycker att mycket talar för det

— så innebär det alltjämt en rekordartad
industriinvestering i vårt land.

Jag vill gå herr Ohlin till mötes och
ta upp en fråga, som han ställde direkt
till mig i sitt första inlägg och delvis
kom tillbaka till i sitt andra anförande.
När herr Ohlin var inne på näringslivets
konkurrensförhållanden i det nya
europeiska ekonomiska perspektivet,
konkretiserade han frågeställningen genom
att tala om konkurrensläget mellan
bilfabrikanterna. Jag har haft anledning
fundera en del på den saken.
När fransmännen exporterar sina bilar,
restituerar de en omsättningsskatt

144 Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Skattereform m. m.

som väl är mellan två och tre gånger
högre än vår — tre gånger högre än
vår nuvarande och två gånger högre än
vår kommande omsättningsskatt. Märk
väl, ärade kammarledamöter, att även
detta är en dokumentation av vilken
omsättningsskatt som lägges på vissa
avsnitt av produktionen utanför våra
gränser.

När jag citerade herr Ohlins uttalande
om de saftiga gröna ängarna, så ingick
också i det avsnittet en liten passus
om omsättningsskatten, som skulle
höjas till 6, 8 eller 10 procent ända
upp till vad den är i vissa andra länder
för närvarande. Jag har velat säga
detta, därför att man så många gånger
har talat om att vår industri har att
konkurrera med en industri utomlands,
som är så väl behandlad skattemässigt
jämfört med regeringens dåliga behandling
av den svenska industrien. Men
låt oss se på dessa bilar! Fransmännen
restituerar en omsättningsskatt, en indirekt
beskattning, på sin bilproduktion
på ungefär 12 procent. När den
franska bilen sedan säljes i Sverige,
lägges den svenska bilaccisen på priset
precis på samma sätt som när det gäller
en svensktillverkad bil, det må vara
en Volvo eller en Saab eller vilken annan
bil som helst. Dessutom skall den
franska bilen klättra över en tullbarriär,
som i dag är, om jag minns rätt,
15 procent. Det finns inte, i varje fall
om jag ser det i perspektivet av den
harmoniserade biltullen i Europa, anledning
att säga att vi skulle ha intresse
av att sänka biltullen från de 15 procent
vi har. De franska bilarna skall
följaktligen konkurrera med de svenska
bilarna i Sverige på lika villkor med
undantag av att den franska bilen skall
klättra över den svenska tullbarriären.
Så är förhållandet.

Man kan naturligtvis vända på det
hela och säga, att därest vi har en tolvprocentig
omsättningsskatt kan vi också
restituera 12 procent på de bilar som
säljs på exportmarknaden. Nu restitue -

rar vi 4 och i framtiden 6 procent. Vi
restituerar den skatt vi har — vi kan
inte restituera mer — och fransmännen
restituerar den skatt de har. I båda fallen
restituerar man så mycket att man
går ned till noll.

Sedan kan man föra ett mera avancerat
resonemang och säga att i och med
att Frankrike har ett starkare inslag
av indirekt skatt än direkt skatt i förhållande
till Sverige så kan det för
fransmännen ligga en viss fördel i att
den indirekta skatten restitueras. Men
jag är inte beredd att utföra någon analys
av det förhållandet. Jag har diskuterat
dessa frågor med svensk bilindustris
företrädare, och de har inte heller,
när man analyserat begreppen, kunnat
ge mig någon plausibel motivering
för påståendet att den svenska bilindustrien
är speciellt illa behandlad.

Om man sedan ute i Europa bygger
upp en biltull på 25 procent eller därutöver,
är det en sak som vi inte kan
påverka från våra utgångspunkter i
annan mån än att vi kan hoppas på en
uppgörelse med den europeiska ekonomiska
gemenskapen, som innebär att
dessa tullfrågor får en något så när reciprok
ställning.

Herr Ohlin menar att jag inte bör
uppträda som »överprofessor» i denna
talarstol. Har jag givit det intrycket, har
det inte varit min speciella mening,
det försäkrar jag. Om jag emellertid
har givit herr Ohlin den uppfattningen,
kan det väl delvis bero på att jag
har en ganska bestämd känsla av att
de ärade lärjungarna — jag använder
herr Ohlins egen terminologi — pratar
på ett sätt men vet på ett annat. De
talar inte om vad de kan, och därför
kan det hända att pedagogiken blir som
den blir.

Men vidare begär herr Ohlin av
mig: »Kalla mig inte professor i fortsättningen!»
Han gör sig här även till
talesman för herr Heckscher. Jag skall
gärna ta honom på orden och försöka
glömma att herr Ohlin är professor.

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Nr 35

115

Det blir inte svårt för mig, når herr
Ohlin talar ekonomi.

Sedan var det inte från min sida fråga
om någon reprimand till inrikesministern.
Jag har bara tillåtit mig konstatera
att han hållit ett anförande, men
eftersom han var ledamot av regeringen
uppfattas det på detta sätt. Jag har
velat illustrera hur den mest vardagliga
fråga kan vara ömtålig, om det rör
sig om speciella områden. Jag talade
den 1 januari 1959 om omsättningsskatten
på det sättet, att med de krav på
utgifter som restes och med de inkomstantaganden
som jag och flera med mig
gjorde på hösten 1958 — jag tror inte
herr Ohlin gjorde så nämnvärt olika
inkomstantaganden då heller, även om
det är lätt att vara klok i efterhand —
föreställde jag mig att det blev nödvändigt
med en inkomstförstärkning. Och
eftersom jag inte ansåg det praktiskt
möjligt att ta den på den direkta skatten,
tillät jag mig säga i statsverkspropositionen
att det var på den indirekta
skatten man fick inrikta sig. Det
blev ingen hamstring av det, herr Ohlin,
därför att det egentligen inte var
många som trodde att jag skulle lyckas
driva igenom omsättningsskatten förrän
det var skett.

Jag vill sluta mitt inlägg med några
ord om totalbudgeten, om terminologien.
Den bär ju spelat en sådan roll i
debatten — det har varit fråga om
kritstrecket driftbudgeten eller kritstrecket
totalbudgeten.

Jag debuterade som finansminister
i denna kammare på hösten 1955 och
framlade min första statsverksproposition
i januari 1956 för budgetåret
1956/57. Perspektivet gav då vid handen
att staten inte skulle behöva låna
pengar, och jag tillät mig säga att totalbudgeten
syntes bli balanserad. Jag
åtar mig gärna att ha varit fader till
begreppet totalbudget. Men det har inte
varit det kritstreck för mig som begreppet
driftbudget är för herr Ohlin.
Vi är relativt ensamma i den moderna

Skattereform m. m.

världen om att arbeta med en budgetteknik,
upplagd på en driftbudget och
en kapitalbudget. Man förstår över huvud
taget i de flesta länder inte den
tekniken. Man har en budget, och den
inkluderar de utgifter staten har, även
investeringsutgifter, och man säger att
den är överbalanserad eller underbalanserad.
Om man får tillfälle att närmare
studera driftbudgeten, får man
kanske inte samma respekt för driftbudgetens
slutsumma som innan man
i praktiken själv har sysslat med den.
Däremot har jag alltid stor respekt för
begreppet att staten skall låna pengar
och med en upplåning i en högkonjunktur
öka på den efterfrågan och
likviditet som kan störa konjunkturen.

En budget kan i Sverige vara balanserad
på driftsidan. Den kan vara överbalanserad
på driftsidan, den kan i
vissa fall vara underbalanserad på
driftsidan, den kan vara balanserad på
totalsidan och den kan vara överbalanserad
i totalbegreppet. Allt detta är en
akademisk diskussion.

I praktiken får man se till vilken
aktivitet den statliga budgetverksamheten
har i det ekonomiska livet. Där
kommer man in på statens upplåning
och på om staten kan undgå att låna
upp pengar eller om staten kommer
dithän att den kan avskriva på statsskulden
och därmed helt enkelt verka
dämpande, alltså inte endast vara neutral,
när det gäller den aktivitet som
det ekonomiska livet representerar.

På samma sätt som herr Ohlin hemställer
till mig att jag skall sluta kalla
herrarna för professorer — och jag
lovar att göra det — så skulle jag vilja
göra en hemställan till herr Ohlin. Jag
vill be herr Ohlin att han, med den
kunskap jag ändå vet att han har, inte
diskuterar termerna driftbudget och totalbudget
med den intensitet han har
en benägenhet att göra utan ser budgeten
från utgångspunkten, om den är aktiv
eller motsatsen i förhållande till det
ekonomiska livet, där budgeten på

146 Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Skattereform m. m.

grund av sin omfattning spelar en så
väsentlig roll.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte blanda mig
alltför mycket i denna diskussion mellan
statsrådet Sträng och herr Ohlin.
Jag tycker emellertid att statsrådet
Sträng förenklar saken ganska starkt
då han säger, att i andra länder talar
man bara om att man har en budget och
går inte in på om den är balanserad eller
inte. Ja, terminologien är en annan —
man talar inte om driftbudget eller kapitalbudget
utan använder t. ex. uttrycken
»över linjen» och »under linjen».
Men innebörden är densamma: man
räknar med en skillnad mellan sådana
utgifter som har kapitalkaraktär och
sådana som har driftkaraktär.

Det är för övrigt intressant att höra
herr Sträng tala om detta, ty när vi
tidigare diskuterade statsskuldens ökning
under de allra mest utpräglade högkonjunkturåren
fick vi på vårt håll ständigt
höra, att det var så stora värden
som skulle balanseras mot denna statsskuld.
Har det alldeles upphört? Skapar
man inte några värden nu — inte ens
sådana som herr Sträng kan åberopa?

När det gällde konjunkturbedömningen
avvisade herr Sträng siffrorna
från kommerskollegii investeringsenkät
genom att säga, att man varje år
fått räkna upp dem. Javisst, det vet vi
att man fått göra. Men det är bara det
att tidigare år har beräkningarna — de
beräkningar som herr Sträng själv säger
sedan har överskridits — visat på uppgående
investeringar. I år visar beräkningarna
på nedgående investeringar,
och om de skulle vara så att säga felaktiga
åt samma håll som fallet varit tidigare
skulle de alltså i år markera en
ganska påtaglig förändring i industriens
förväntningar rörande behovet av investeringar.

För övrigt är det intressant att konstatera,
hur olika samma siffra kan
tolkas. När jag i mitt första anförande

talade om felräkningarna på 500—600
miljoner kronor om året sade herr
Sträng, att detta kan förefalla mycket
men det är bara 3 procent av budgeten,
så det är väl inte några felräkningar att
bry sig om. Men när siffror av exakt
samma storleksordning — i ett fall rent
av samma siffra —• återkommer som
skillnad mellan herr Strängs och högerpartiets
beräkningar av vilken skattesänkning
som är möjlig, så är det »inflationistiskt
lättsinne». Jag kan säga
som herr Hedlund för en stund sedan,
att siffran 610 miljoner måtte se väldigt
olika ut beroende på från vilken sida
man ser den. Gäller det en felräkning av
finansdepartementet är det en låg siffra,
gäller det krav på skattesänkningar
är det en alldeles för hög siffra. Detta
är i och för sig inte överraskande, ty
det är på det sättet herr Sträng ser saken:
varje skattesänkning är för stor!

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sträng tillät sig
för en stund sedan att säga, att jag talar
på ett sätt men vet något annat. Ja, under
min rätt långa politiska bana har
jag väl någon gång — fastän sällan —-mött sådant tal. Det tillgrips när argument
saknas — man tror att oförskämt
tal kan ersätta argument. Men, herr finansminister,
det är ett misstag. Finansministern
borde naturligtvis framföra
en ursäkt. Jag skall inte tillåta mig
någon gissning, huruvida han kommer
att göra det eller ej — jag vill bara säga
att finansministern tillför debatten ett
inslag som i svensk demokrati lyckligtvis
brukar vara mycket sällsynt.

Herr Hedlund har nu funnit att herr
Fleckscher och jag vandrar arm i arm.
1960 gjorde herr Hedlund och jag ett
uttalande, som markerade en viss distans
till högerståndpunkterna då. Vi
vet väl, herr Hedlund, att sedan 1960 har
högern på ett flertal viktiga punkter
ändrat inställning. Jag är mycket glad
över det närmande som ägt rum.

Men, herr Hedlund, det är ju Ni och

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Nr 33 147

herr Sträng som har börjat vandra arm
i arm utan att jag märkt att herr Sträng
har ändrat ståndpunkt. Förstår inte herr
Plediund att hans promenader arm i arm
med herr Sträng har en helt annan innebörd
än den naturliga kontakt mellan
två oppositionspartier som högern och
folkpartiet lyckats skapa?

Till herr Sträng vill jag säga att det
där om kontinenten hinner jag inte nu
på några minuter diskutera. En sak
kan emellertid finansministern inte
komma ifrån, nämligen att om man har
vissa belastningar på företagen på kontinenten
— det har vi även i Sverige —
och man på kontinenten restituerar
dessa belopp vid export, åstadkommer
detta en skevhet i konkurrensen. Detta
kan — efterhand som våra importtullar
reduceras — medföra att vårt näringsliv
får ett negativt tullskydd på hemmamarknaden
och att vår exportindustri
får kämpa på högst ojämna villkor mot
exportindustrier från länder med sådan
restitution.

Beträffande totalbalanseringen är det
i alla fall så att omsättningsskatten på
driftbudgeten bör anpassas efter konjunkturläget.
Och detta överskott eller
underskott har intet varaktigt samband
med storleken av den svenska kapitalbudgeten.
Därför är det riktigt, herr finansminister,
att resonera som jag gjort
och inte tro att det ligger någonting
naturligt i en permanent totalbalansering.

Bara ytterligare några ord, herr talman.
Med den skattelinje som vi föreslagit
blir det inte skattehöjningar för
det stora antalet människor, vilket blir
fallet — det erkände också herr Sträng,
även om han försökte bagatellisera det
— om regeringens linje följs. Det blir
ingen tredubbling av marginalskatten
för de människor som ökar sin inkomst
med ca 5 000 kronor. Och det blir inga
extra bördor i form av minskad konkurrenskraft
just under en tid när tvärtom
konkurrensförmåga är mer nödvändig
än någonsin. Men det blir för -

Skattereform m. m.

värvsavdrag som kan uppmuntra till
utnyttjande av den utbildade arbetskraft
vi så väl behöver.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det är riktigt, som finansministern
säger, att centerpartiet
argumenterar för bättre vägar och på
det sättet kommer fram till en höjning
av bensinskatten såsom nödvändig. Där
råder samförstånd i fråga om argumenteringen.
Yi i centerpartiet vill inte gå
längre än till en treöreshöjning av bensinskatten.
Vi tror att det inbringar
ett belopp av ungefär den storlek som
kan erfordras utöver de pengar som
eljest flyter in. Nu skulle jag bara vilja
uttala den förhoppningen att, när vi går
att rösta här, det inte skall visa sig
att man sätter allt på ett kort: antingen
0 eller 5, utan att man konstaterar att
3 ändå är mer än 0 och att det är bättre
att få den vägupprustning som 3 öre
kan ge än att riskera att det inte blir
någonting alls. Detta var alltså bara
en vädjan.

Herr Ohlin har talat mycket här i
kväll om ändrade ståndpunkter — inte
om sina egna utan om andras — och
då må han väl förlåta mig om jag är
litet närgången mot honom i fråga om
ändrade ståndpunkter. Vi kommer ihåg
den där gemensamma deklarationen
från folkpartiet och centern inför valet
1960. Vidare erinrar vi oss remissdebatten
i januari 1961. Då skulle det vara
samverkan åt alla håll, ibland med den
ene och ibland med den andre — ibland
med socialdemokraterna. Därefter dröjde
det inte länge —• inte alls till skiftet
på ledarposten inom högern — förrän
man fick veta att herr Ohlin ville börja
samarbeta ganska intimt med högern
och att han ville ha oss med också.
Därmed må vara hur som helst. Herr
Ohlin har rätt att samarbeta med vem
han vill. Jag hoppas att jag har det
också och att jag har rätt att samarbeta
med de partier, tillsammans med vilka
jag tror det vara möjligt att åstadkomma

148 Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 om.

Skattereform m. m.

goda resultat. Jag tycker att herr Ohlin
undan för undan har intagit ändrade
ståndpunkter. Herr Ohlin har sagt att
jag har ändrat ståndpunkt. Vi har inte
fått veta i vilket avseende jag har ändrat
ståndpunkt. — (Jo! inföll herr
Ohlin) — Är det i fråga om omsättningsskatten,
herr Ohlin? I så fall är jag i
sällskap — jag vill inte påstå att jag är
i gott sällskap, men jag är i sällskap.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! När jag hörde herr
Ohlins mycket indignerade ton -— jag
skall väl vara artig mot honom och säga
att jag tror att hans ton är äkta — i hans
senaste anförande, ville jag säga att nog
vet herr Ohlin att 600 miljoner kronor
större budgetunderskott i en sådan högkonjunktur
som den vi nu har verkar
mer inflationsdrivande än det regeringens
förslag innebär. Om man har en
press från efterfrågesidan, måste det
väl, strikt ekonomiskt betraktat, vara
farligt att öka på den med 600 miljoner.
Detta måste herr Ohlin hålla med mig
om, men jag får intet erkännande på
den punkten. Och nog vet herr Ohlin
att kronorna har samma aktivitet i
samhällsekonomien, vare sig de kommer
från driftbudgeten eller kapitalbudgeten.
Jag måste tyvärr säga, att
herr Ohlin som politiker och herr
Ohlin som nationalekonom svårligen
kan förenas. Jag är långt ifrån ensam
om den uppfattningen. Herr Ohlin får
tåla en del när han diskuterar med
mig. Jag är beredd att tåla en del när
jag diskuterar med herr Ohlin.

Låt mig slutligen till herr Heckscher
säga: Det är riktigt att statens förmögenhetsställning
förbättrats även under
de år då statsskulden ökade. Men den
förbättras naturligtvis snabbare i dag
när statsskulden inte ökar utan till
och med har kunnat reduceras. Men,
herr Heckscher, var försiktig med att
diskutera statsskulden. Ta inte upp den
frågan mer än vad som är absolut nöd -

vändigt! Ett parti som under den ena
valrörelsen efter den andra på 1950-talet talade om hur mycket statsskulden
ökade medan finansministern var i
talarstolen — och det fanns många andra
pigga och dramatiska exempel också

— det partiet borde rätteligen gå ut i
dessa dagar och tala om hur mycket
statsskulden sjunker medan herr Heckscher
och jag turvis står här i talarstolen
och talar.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Efter alla de anklagelser
och motanklagelser som har förekommit
ett tag skall jag be att få säga
några ord om de frågor som föreligger.

I åtskilliga avseenden har vi och regeringen
i dag gemensamma utgångspunkter.
Yi anser att en hel del av de
förändringar som föreslås är väl motiverade,
exempelvis slopandet av dyrortsgrupperingen
av skatten — det är
naturligtvis fördelaktigast i de allra
lägsta ortsgrupperna — höjningen av
ortsavdragen, som naturligtvis också är
fördelaktigast i de lägre ortsgrupperna,
och justeringen av skatteskalorna; den
kan vara motiverad, ehuru jag undrar
om man inte borde ha en progressiv beskattning
tidigare än från 20 000 kronors
inkomst. Att hyfsa till sambeskattningen
är naturligtvis angeläget för
medelklassen här i landet. Minskningen
av marginalskatten för lägre inkomsttagare
anser vi motiverad. Att barnbidragen
höjs — det har vi länge kämpat för

— och att kommunerna kompenseras
finner vi naturligtvis riktigt. Det är
alltså en massa gamla önskemål som
därmed realiseras. Det kan sägas vara
svar på ett långvarigt skatteknotande
men också en anpassning till ett nytt
penningvärde.

Den fråga som man emellertid ställer
sig är ju denna: Vad får man betala
för detta? Att det skall betalas är uppenbart,
det framgår av förslaget. Skillnaden
mellan den skattesänkning som
genomförs och de skattehöjningar som

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Nr 35 149

föreslås är bara 85 miljoner kronor.
Frågan är emellertid om man bara tar
med ena handen och ger med andra
handen eller om man tar från en kategori
och ger åt en annan och i så fall
om det är från de rika man tar och till
de fattiga man ger. Det är ur den synpunkten
som jag försöker bedöma det
ganska komplicerade förslag som regeringen
har framlagt.

När det gäller folk i de högre inkomstklasserna
är fördelarna påtagliga.
En gift person utan barn med
20 000 kronors inkomst får 508 kronor
i skattelindring. Trots den omsättningsskatt
som han skall betala, har jag i
alla fall räknat fram ett netto på 328
kronor. För en motsvarande med 25 000
kronor, som får 800 kronor i skattelindring,
har jag på ungefär samma
grundval räknat ut att han har ett netto
på 470 kronor. Den med 30 000 kronor,
som skall få 895 kronor i skattelättnad,
har ett reellt netto på 565 kronor.

Jag kan hålla med om att för barnfamiljer
som har barnbidrag behöver
inte detta förslag innebära en försämrad
situation, utan det kan i vissa fall förbättra
den något litet, men det är uppenbart
att det är stora grupper som
har nackdelar. Bl. a. är det tydligt att
omsättningsskattens höjning för folkpensionärerna
medför en mycket stor
och okompenserad nackdel.

Priset var som jag sade 85 miljoner
kronor för dessa åtgärder. Jag har fattat
argumentationen för den omläggning av
beskattningen som föreslås som om det
gällde en principfråga för regeringen.
Det är en övergång till indirekta skatter
det är fråga om. Det kan hända att regeringen
anser sig böra göra en dygd av
nödvändigheten. Jag kan förstå om en
regering kan komma i en sådan svår
situation på detta område. Men nog är
det väl uppenbart att denna övergång
till indirekt beskattning strider mot allt
vad regeringspartiet tidigare ansett vara
självklart och riktigt. Det är ju iindå inte

Skattereform m. m.

så många år sedan ni ändrade en programpunkt
som i 50 år varit inskriven
i socialdemokratiens program och som
markerade ett bestämt motstånd mot den
indirekta beskattningen och ett förord
för den direkta och progressiva beskattningen.

Vad har inträffat som gjort att dessa
gårdagens sanningar nu blivit lögner?
Såvitt jag vet ingenting. Jag tror att om
finansministern sätter sig att studera
inkomst- och förmögenhetsstatistiken
skall han finna att de skiljaktigheter
mellan olika medborgarkategorier, som
fanns medan socialdemokratien i sitt
program uttalade sig mot indirekta skatter,
består ännu.

Om jag räknar de sociala avgifterna
till indirekta skatter — de står visserligen
på det direkta skattekontot, men
de är ju i princip jämförliga med de indirekta
skatterna — uppgår dessa i år
till 55 procent av statens skatteinkomster.
Nästa år — om regeringens förslag
går igenom, och för detta har ju regeringen
i förväg tillräknat sig centerpartiets
stöd och högern och folkpartiet har
också slutit upp på denna linje — lär det
väl bli närmare 65 procent av statens
skatteinkomster som kommer in på indirekt
väg. Hur dessa skatter verkar vet
man bl. a. genom de sociala avgifterna,
nämligen sjukförsäkringsavgifter och
folkpensionsavgifter. De kostar för en
person som har 15 000 kronor i årsinkomst
900 kronor. De kostar precis lika
mycket för den som har 100 000, en miljon
eller tio miljoner kronor i årsinkomst.

Jag nämnde att skillnaden mellan de
olika inkomstkategorierna är stora och
påtagliga och lika gripbara nu som tidigare.
Jag nöjer mig med att peka på
att enligt 1960 års beräkningar en dryg
tredjedel av skattebetalarna hade 10 000
kronor och däröver i inkomst. Denna
tredjedel hade dock två tredjedelar av
samtliga inkomster. Två tredjedelar av
skattebetalarna hade alltså endast en
tredjedel av inkomsterna! Kommer nu

150 Nr 35

Onsdagen den 13 december 19G1 em.

Skattereform m. m.

dessa nya skatter med en viss kompensation
att utfaila så att dessa två tredjedelar
av skattebetalarna bara behöver
betala t. ex. en tredjedel av omsättningsskatten
och dessa indirekta skatter? Det
tror naturligtvis ingen. De kommer sannolikt
att få betala bortåt 00 procent
härav.

Tanken att man skall betala skatt
inte efter sin inkomst utan efter vad
man förbrukar har tidigare ansetts vara
helt orimlig ur arbetarklassens synpunkt.
Är det inte en tragedi att det skall
vara en socialdemokratisk regering som
i spetsen för en samlad borgerlig front
går in för att genomföra denna asociala
skattelinje?

Jag vill bär något komplettera de uppgifter
som tidigare har lämnats om
vilka som får betala reformen. Jag tar
för det första gifta med 4 000 kronors
inkomst. De får naturligtvis ingen skattesänkning.
De har väl i allmänhet inte
egen bostad utan de får kanske bo hos
sina föräldrar. Låt oss säga att deras
omsbeskattade utgiftsökning motsvaras
av storleken av deras inkomst, d. v. s. de
får för denna reform betala 260 kronor
i omsättningsskatt. Gifta med 6 000 kronors
inkomst får 114 kronor i skattelättnad,
men om man multiplicerar den
sannolika konsumtionsandelen med 6,5
procent — jag utgår från att omsättningsskatten
kommer att bli så hög —
kommer man upp till ett minus på 186
kronor. Gifta med 8 000 kronors inkomst
får 113 kronor i lättnad, men
om jag räknar med att de betalar oms
på 60 procent av sin inkomst, kommer
de att få ett underskott på 199 kronor.
För 10 000-kronorsgruppen blir motsvarande
underskott 275 kronor och för
12 000-kronorsgruppen 352 kronor.

Jag kan inte förstå hur man kan framställa
det som om alla skulle få skattelättnader
genom denna reform. Det förhåller
sig egentligen tvärtom. De ensamstående
får naturligtvis i princip samma
nackdelar av reformen. Folkpensionärerna
får icke heller någon kom -

pensation. Den »kompensation» som denu
får, avser ju en prisstegring som redan
genomförts. De fyra kronor i månaden
som de skall få räcker naturligtvis
inte långt som kompensation för den
prisstegring som redan inträtt och ännu
mindre för den kommande. Bara prisstegringen
på deras mjölk, om jag räknar
med en liter per dag, tar inte
mindre än 1: 50 i månaden.

Landsorganisationen begär nu 6 procent
generell lönehöjning. Företagarna
säger nej till detta krav. Vi vet också
att det vid årsskiftet blir dyrare livsmedel.
Det är så mystiskt ordnat här i
vårt land, att när livsmedelspriserna
sjunker internationellt, blir de högre
i Sverige, ty då skall de svenska jordbrukarna
ha kompensation och som
följd härav får vi dyrare livsmedel. Lägger
vi härtill 2,2 procent genom denna
skattehöjning, kommer en stor del av
de 6 procent som Landsorganisationen
hegär att ätas upp redan under nästa års
första månader, under förutsättning att
lönekravet genomföres, vilket dock
långt ifrån är klart. Dessutom skall det
bli en skatteökning på en femtilapp
för vanliga bilägare, och vi har att
räkna med dyrare frakter. Jag tror man
bör räkna med att allt detta kommer
att leda till försämrad standard för en
hel del människor i vårt land.

Så kommer jag till den motivering,
som anges för att inte sänka skatterna.
Man åberopar nödvändigheten av att
hindra inflationen, och det är ju ett lovvärt
syfte. Men vem tror på det? Under
1950-talet har levnadskostnaderna stigit
med 56 procent. Den svenska kronans
värde har sålunda blivit avsevärt försämrat
under 1950-talet, och för varje år
har vi fått uppleva en fortgående försämring.
När herr Sträng här talar om att
det borde vara uppenbart att man, om
man avstår från 600 miljoner, ökar trycket
på marknaden, måste jag säga att de
600, 1 200 eller 2 000 miljoner, som man
tar ut genom omsättningsskatten, i vart
fall driver upp prisnivån och följaktligen

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Nr 35

151

försämrar penningvärdet. Detta uttag befordrar
den process, som man i tid och
otid varnar för och som har många
sorgliga konsekvenser. Vi kan bland annat
räkna med att alla de småsparare,
som vid 1950-talets början på olika sätt,
genom livförsäkringar och sparkassor
etc., hade sparat lät mig säga 15 miljarder
kronor, nu inte förfogar över mera
köpkraft än vad som motsvarar cirka två
tredjedelar av detta belopp.

Det är en viktig sak som har framgått
vid behandlingen av denna fråga. Ännu
när frågan behandlades förra gången
var det en borgerlig enhetsfront mot
omsättningsskatten, och så sent som i
valrörelsen 1960 framträdde samtliga
borgerliga partier inför sina väljare som
motståndare till omsättningsskatten. Det
är en fullständig kovändning som nu har
ägt rum härvidlag. Jag vill därför inte
påstå, att det handlar om en åsiktsförändring.
Det var nog så, som vi påpekade
när frågan behandlades förra gången,
att det inte var av motvilja mot omsättningsskatten
utan i förhoppning om att
kunna åstadkomma ett regeringsskifte,
en borgerlig blockregering, som de borgerliga
partierna då vände sig mot omsättningsskatten.
För oss var det tvärtom
så, att vi visserligen var motståndare till
omsättningsskatten men ännu mera bestämda
motståndare till att det skulle bli
eu borgerlig blockregering. Nu är emellertid
det hela klart. De borgerliga har
visat, att vi rätt bedömde deras åsikter
och avsikter, vad de djupast eftersträvade.
Det är klart att de är själaglada för
det beslut, som regeringen inspirerat till
när det gäller omsättningsskatten. Däremot
är de inte lika glada i fråga om
bränsleskatten. Förklaringen till det
motstånd, som de reser på denna punkt,
är väl att denna skatt i viss utsträckning
drabbar just deras egna kommittenter.

Endast kommunistiska partiet har
vänt sig mot den ytterligare höjningen
av omsättningsskatten. Vi har inte Indier
ändrat den mening vi gav till känna
vid tillkomsten av den tidigare omsätt -

Skattereform m. m.

ningsskatten, men samma situation föreligger
inte denna gång. Herr Hedlund
och andra har hotat med vad som skall
bli följden, om regeringen inte följer deras
linje när det gäller bränsleskatten.
Den som lever får väl se. Vi har inga
barn ihop med regeringen, vare sig i omsättningsskattefrågan
eller beträffande
dessa andra skatter. Vi ser nämligen saken
så — med all möjlig förståelse för
regeringens svårigheter — att det finns
andra möjligheter att lösa frågorna. Nu
när man har 1 800 miljoner mer i inkomster
än utgifter var det väl inte nödvändigt
att ta till sådana förslag som
här framlagts. Regeringen vill planera
på litet längre sikt, och det kan man kanske
inte förebrå den för. Men det finns,
som jag förut sade, andra möjligheter,
och när det gäller de direkta skatterna
tycker vi för vår del, att den tredjedel
av svenska folket, som har mer än 10 000
kronor i inkomst och på vilken faller
två tredjedelar av samtliga inkomster i
landet, framför allt skall svara för de
direkta skatterna. Vi kan inte förstå, att
de tre procent av befolkningen, som äger
hälften av alla taxerade förmögenheter,
i stort sett skall undgå beskattning av
dessa. 70 procent av svenska folket saknar
helt taxerad förmögenhet.

Vi har endast väckt två förslag. Vi har
yrkat avslag på omsättningsskatten och
vi har föreslagit, att därest omsättningsskatten
skulle höjas i enlighet med regeringens
förslag, borde barnbidragen
höjas med ytterligare 50 kronor per
barn. Man behöver inte särskilt argumentera
för detta, ty det finns goda skäl
för en sådan förbättring av regeringsförslagct.
Däremot har vi inte ställt något
yrkande i fråga om skatten på bensin
och motorbränsle.

Det finns bland de reservationer som
framlagts några, som jag här vill erinra
om. Det gäller förslag om att höja bidragen
till skattetyngda kommuner och lämna
stadigvarande kompensation åt kommunerna.
Andra sådana förslag, som vi
tidigare lagt fram och som vi för vår del

152 Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Skattereform m. in.

ger vår välsignelse, går ut på skattefinansiering
av de sociala avgifterna, likställighet
för ensamstående kvinnor med
barn, högre förvärvsavdrag åt gifta kvinnor,
uttag av omsättningsskatten hos
grossisterna i stället för hos detaljisterna,
undantagande av böcker och musikalier
från omsättningsskatt och differentiering
av bensinskatten för att få likartade
priser i norra och södra delarna
av Sverige.

Högern och folkpartiet har i en skrivelse
begärt sådana ökade avgifter för
försäkringarna, att kostnaderna i högre
grad skall finansieras med avgifter. Jag
vill bara göra en erinran. För närvarande
måste de försäkrade betala 47,2 procent
till sjukförsäkringen och 28,5 procent
till folkpensionsavgifter. Om man
skulle finansiera dessa försäkringsformer
med avgifter, skulle man få höja
sjukförsäkringsavgiften till 4,5 procent
och folkpensionsavgiften till 14 procent,
d. v. s. för en inkomsttagare med 15 000
kronor om året skulle vi enbart på dessa
punkter komma upp till 2 725 kronor.
Då har jag inte räknat med vad arbetslöshetsförsäkringen
skulle kosta; de försäkrade
betalar ju där 40 procent av
kostnaderna.

De krav som reses från högern och
folkpartiet är orealistiska, och de skulle
inte få något understöd för dem bland
många av sina väljare, därest de skulle
gå ut och klargöra konsekvenserna av
sin ståndpunkt. Däremot föreligger verkligen
mycket starka skäl för att övergå
till att tillämpa det förslag som föres
fram i en reservation och som jag redan
nämnt, vilket går ut på att man skulle
övergå till skattefinansiering av de sociala
avgifterna. Det är ett krav som vi
redan tidigare framfört från vårt håll.

Herr Sträng lovade för en stund sedan
att den förbättring av folkpensionerna,
som enligt tidigare beslut skulle göras
nästa år, inte skall gå parallellt med en
ytterligare höjning av folkpensionsavgifterna.
Nå, tack för det, herr Sträng,
men det är inte nog. Det vet herr Sträng

lika bra som jag, ty han liar levererat
mycket goda argument mot denna form
för finansiering av folkpensionerna.
Han vet lika bra som jag hur orättfärdig
just denna form är.

Herr talman! Jag ser alltså det förslag
som nu framlagts i huvudsak som en
improvisation. Jag kan inte, även om jag
erkänner vissa fördelar i detta förslag,
säga att det ger uttryck för en verklig
strävan till en demokratisk skattereform.
Vi kommer därför inte att ta något ansvar
för dessa nya skatter.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till våra motioner nr
861 och 862 i andra kammaren.

Herr NILSSON i Göteborg (s):

Herr talman! Debatten har hittills
rört sig om bevillningsutskottets betänkande
rörande skattereformen, men eftersom
vi i ett sammanhang även skall
behandla andra lagutskottets utlåtande
nr 73, har jag ansett mig i detta sammanhang
böra säga några ord när det
gäller de allmänna barnbidragen. Vi är
några stycken av utskottets ledamöter
som till betänkandet har fogat en reservation,
och det är denna som jag helt
kort, herr talman, här skulle vilja redovisa
skälen för.

I samband med höjningen av omsättningsskatten
föreslår Kungl. Maj :t en
höjning av de allmänna barnbidragen
från 450 till 550 kronor. Andra lagutskottet
har därvid haft att behandla en motion,
vari föreslås en höjning av de allmänna
studiebidragen från nuvarande
belopp på 37 kronor per månad till 50
kronor. Det är första gången som jag för
min egen del varit med om att i andra
lagutskottet behandla frågor om studiebidrag
och studiehjälp över huvud taget.
Dylika anslag hör i vanliga fall till
statsutskottet att behandla. Man har där,
förmodar jag, en vidare utblick över anslagen
till utbildningsväsendet än vad i
varje fall jag har som ledamot av andra
lagutskottet. .lag bestrider ingalunda

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Nr 35

153

andra lagutskottets konstitutionella kompetens
att behandla detta ärende.

Om kammaren följer den reservation
som jag här har nämnt om, bör det vidga
möjligheterna att pröva även andra
former av studiehjälp och studiebidrag
än dem som utskottsmajoriteten nu har
nöjt sig med att förorda, d. v. s. enbart
de allmänna studiebidragen. Eftersom
nu Kungl. Maj :t har lagt fram förslag om
en höjning av barnbidragen som soulagemang
åt barnfamiljerna för de ökade
levnadskostnader som följer av omsättningsskattens
höjande, frågar i varje fall
jag mig som reservant, om man enbart
kan nöja sig med att yrka på en höjning
av de generella studiebidragen. Kostnaderna
för inackordering, för de dagliga
resorna o. s. v. kommer att öka. Jag kan
även tänka mig att det bör övervägas huruvida
en justering av inkomststrecket i
beliovsprövningssystemet är berättigat i
samband med att riksdagen vidtar förändringar
i skatteskalorna. Det kan, som
jag tidigare nämnde, också övervägas
huruvida en justering bör göras av inkomststrecken.

Reservanterna yrkar ingalunda avslag
på en höjning i och för sig utan säger i
sin reservation: »Skäl kan sålunda åberopas
för en höjning av de allmänna
studiebidragen i anslutning till den nu
föreslagna uppräkningen av det allmänna
barnbidraget.»

Därmed menar vi alltså att reservanternas
förslag innebär det mest effektiva
sättet att utnyttja befintliga resurser
för en förbättring av den direkta
studiehjälpen även på andra områden.
Reservanterna anser sålunda för sin del
att strävandena i första hand bör inriktas
på att underlätta utbildningsmöjligheterna
för barn från familjer i de lägre
inkomstgrupperna. Det innebär inte ett
avslag på förslaget om förbättring av
studiehjälpen. Vi önskar tvärtom aktualisera
en iiversyn av studiestödet även
för övriga studerande, och vi avslutar
reservationen med uttalandet att »sti -

Skattereform m. m.

pendiestödet bör göras till föremål för
skyndsam utredning».

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Som den föregående
ärade talaren nämnde har ett par frågor,
aktualiserade i samband med den
skattelagstiftning, som nu debatteras,
behandlats av andra lagutskottet. — Det
gäller dels den föreslagna ändringen av
reglerna för beräkningen av folkpensionsavgiften
och dels den fråga, som
herr Nilsson i Göteborg berörde i sitt
anförande, nämligen den föreslagna höjningen
av det allmänna barnbidragets
belopp. Utskottet redovisar dessa ärenden
i sina utlåtanden nr 72 och nr 73.

Beträffande reglerna för beräkningen
av folkpensionsavgiften föreslås för det
första, att den inkomstgräns, vid vilken
folkpensionsavgift börjar uttagas,
höjes från nuvarande 1 200 kronor till
2 400 kronor samt för det andra att avgiften
i inkomstskiktet mellan 2 400
kronor och 2 940 kronor avtrappas efter
en särskild regel, så att avgiften
först fr. o. m. sistnämnda belopp beräknas
efter 4 procent på den taxerade inkomsten.
Avgiften maximeras fortfarande
till 600 kronor per år och beräknas
efter enahanda grunder för såväl gift
som ogift avgiftspliktig person. Samtidigt
göres den redaktionella ändringen
att i folkpensionslagen skrives in, att
vid avgiftsberäkningen skall samtaxering
ske efter samma grunder, som gäller
beträffande skattelagstiftningen. De
föreslagna ändringarna tillstyrkes av utskottet.

I samband med behandlingen av propositionen
bär utskottet behandlat de
likalydande motionerna I: 729 och
11:868. Motionerna har väckts i första
kammaren av herr Jonasson och herr
Eric Carlsson och i andra kammaren
av herr Fälld in in. fl. och berör — i
de delar, som andra lagutskottet har

154 Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Skattereform m. m.

haft anledning att yttra sig över —- beräkningen
av folkpensionsavgiften.

Motionärerna menar, att eftersom det
inkomstbelopp, vid vilket pensionsavgift
börjar utkrävas av ogift inkomsttagare,
i stort sett överensstämmer med
ortsavdraget för ogift vid beskattningen,
bör en motsvarande följsamhet finnas
mellan avgiftsfritt inkomstbelopp
och ortsavdraget även för makar och
med makar i beskattningshänseende
jämställda personer. — Medan cn ogift
person kommer att bli befriad från såväl
skatt som pensionsavgifter, om den
taxerade inkomsten inte överstiger 2 400
kronor, blir däremot makar visserligen
befriade från inkomstskatt om inkomsten
inte överstiger ortsavdraget, 4 500
kronor enligt det förslag, som nu behandlas,
men däremot avkrävda pensionsavgifter
så snart inkomsten uppgår
till 2 400 kronor.

Motionärerna föreslår, att pensionsavgift
inte bör avkrävas makar och
jämställda med mindre makarnas sammanlagda
inkomst uppnår minst ortsavdragets
nivå, alltså 4 500 kronor.

Motionärerna fullföljer emellertid inte
sin argumentering. De stannar så att
säga på halva vägen och föreslår, att
det avgiftsfria inkomstbeloppet för makar
fastställes till 3 600 kronor samt
■att avgiften i inkomstskiktet omedelbart
ovanför detta belopp avtrappas på
liknande sätt som föreslås i propositionen
beträffande avgiftsberäkning i skiktet
närmast över 2 400 kronor. Anledningen
till att motionärerna stannat
just för beloppet 3 600 kronor angives
vara den, att man velat bereda viss
kompensation för omsättningsskatten
åt makar, som redan vid nu gällande
ortsavdrag är befriade från inkomstskatt
men som erlägger pensionsavgift.
Kompensation skulle alltså erhållas genom
att folkpensionsavgiften faller bort
eller minskas.

Utskottet ställer sig inte helt oförstående
till tanken, att uttag av socialförsäkringsavgifter
borde begränsas till

sådana fall, där vederbörande har att
erlägga inkomstskatt. Man behöver i
sammanhanget knappast i argumenteringen
föra in en helt ny princip, den
om kompensation för omsättningsskatten.
Den motiveringen ligger enligt min
uppfattning åtskilligt vid sidan av problemet.

Skall en ändring i den föreslagna riktningen
göras, bör emellertid ändringen
avse inte endast beräkningen av folkpensionsavgiften
utan även beräkningen
av andra socialförsäkringsavgifter, t. ex.
avgiften till sjukförsäkringen helt eller
delvis. Därmed blir problemet betydligt
mera komplicerat än vad som framgår
av motionen, vars förslag till omedelbar
åtgärd endast omfattar pensionsavgiften.
Detta tycks såväl motionärerna
som de två reservanterna i utskottet
vara medvetna om. Det torde bl. a.
vara svårt att utan särskild utredning
kunna bilda sig en uppfattning om hur
stort inkomstbortfallet skulle bli, för
att nu endast anföra en detalj i problemkomplexet.
En annan sak är att
bestämmelserna om taxeringsplikt skulle
behöva anpassas efter de nya bestämmelserna,
om motionen bifalles.

Avgörande för utskottets ställningstagande
har emellertid varit den omständigheten,
att vi redan till nästa års
riksdag, enligt vad som uppgivits, har
att vänta förslag om viss samordning
av socialförsäkringarna. Inom socialdepartementet
lär ett förslag, byggt
på socialförsäkringskommitténs utredningsförslag,
som avlämnades i somras,
vara under utarbetande. Därvid torde
även frågan om socialförsäkringarnas
finansiering bli föremål för prövning.
Riksdagen torde alltså inom kort, redan
nästa år, få anledning att uppta hithörande
spörsmål till behandling. Utskottet
har därför inte funnit anledning
att rycka loss den fråga, som aktualiserats
i motionerna.

Vad sedan beträffar den större frågan,
den om avvägningen mellan avgiftsfinansieringen
och skattefinansie -

Onsdagen den 13 december 19C1 om.

Nr 35

155

ringen av socialförsäkringarna, så är ju
hetta ett problem, som allmänna skatteberedningen
enligt sina direktiv har
att pröva. Den delen av motionen har
behandlats av bevillningsutskottet.

Utskottet hemställer alltså, att riksdagen
måtte avslå motionsyrkandet och
antaga propositionen i oförändrat skick.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan i andra
lagutskottets utlåtande nr 72.

Till andra lagutskottet har också remitterats
proposition nr 190 med förslag
till lag om ändrad lydelse av 1 §
i lagen om allmänna barnbidrag. Den
föreslagna lagändringen innebär, som
herr Nilsson anförde, att barnbidragets
belopp höjes med 100 kronor från 450
till 550 kronor per barn och år.

Utskottet har inte funnit anledning
till någon erinran mot förslaget, varför
utskottet hemställer, att riksdagen
måtte bifalla Kungl. Maj:ts proposition
nr 190.

I anslutning till propositionen har utskottet
även haft att yttra sig över två
motionspar.

Det ena motionsparet har väckts av
kommunisterna. Däri yrkas att för det
fall den föreslagna höjningen av omsättningsskatten
vinner riksdagens bifall,
barnbidraget bestämmes till 600 kronor
per år; i det andra motionsparet,
som väckts av folkpartiet, hemställes,
att riksdagen måtte besluta, att de allmänna
studiebidragen höjes från den 1
januari 1962 till 50 kronor per månad
och elev.

Vad först angår yrkandet i kommunistmotionerna
att barnbidragets belopp
skall höjas till 600 kronor vill jag erinra
om att riksdagen under vårsessionen
begärde en översyn av de allmänna
barnbidragen och att man i samband
därmed inte endast skall beakta den
allmänna standardhöjningen utan också
barnbidragens skatteutjämnande roll.
Denna skatteutjämnade uppgift fick ju
barnbidragen i och med att de inför -

Skattereform m. m.

des 1947 och då avlöste de barnavdrag
vid beskattningen, som fanns tidigare.

Utskottet konstaterar nu endast, att
den föreslagna höjningen går längre än
som enbart motiveras av omsättningsskattens
höjning. Av propositionen
framgår att höjningen med 100 kronor
är att betrakta såsom ett led i de
föreslagna skattereformerna. Den aktuella
höjningen förtar alltså inte behovet
av den översyn av barnbidragen, som
riksdagen tidigare begärt. På denna
grund har inte utskottet ansett det nödvändigt
att i detta sammanhang höja
barnbidragets belopp utöver vad regeringen
föreslagit. Det innebär alltså, att
utskottet avstyrker yrkandet i kommunisternas
motion.

Även yrkandet i folkpartiets motion
om höjning av det allmänna studiebidragsbeloppet
till 50 kronor per månad
har, såsom redan anförts, behandlats i
detta sammanhang. De allmänna studiebidragen
beslöts vid 1957 års riksdag.
Till grund för den proposition, som
ecklesiastikministern då föreläde riksdagen,
låg familjeberedningens förslag.
Familjeberedningen hade flera förslag
som samtliga avsåg familjestödjande åtgärder,
och när departementschefen
1957 lade fram sin proposition, ställde
han just förslaget om de allmänna studiebidragen
främst bland de av familjeberedningen
föreslagna åtgärderna.
Av propositionen och förarbetena till
lagstiftningen på området framgår med
all önskvärd tydlighet att det föreligger
ett klart samband mellan de allmänna
barnbidragen och de allmänna
studiebidragen. Det bestämdes t. ex. att
det allmänna studiebidraget skulle utgå
med samma belopp som de allmänna
barnbidragen till ungdomar, som
fyllt 16 år och som fortsätter sina skolstudier
i stället för att direkt från
grundskolan gå ut i förvärvslivet. Det
skulle kunna anföras citat ur 1957 års
proposition som visar detta, men jag
skall inte uppta tiden därmed.

I folkpartiets motion föreslås alltså

156 Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Skattereform in. m.

en uppräkning av det allmänna studiebidragsbeloppet
från nuvarande 34 till
50 kronor per månad. Det allmänna
studiebidraget utgår under högst nio
månader per år. Jag vill inskränka mig
till att säga, att samma skäl som anförts
för en uppräkning av barnbidragen
också med fog kan åberopas för
en uppräkning av studiebidragen.

Detta är också andra lagutskottets
mening, ty utskottet har tillstyrkt en
uppräkning i enlighet med motionärernas
förslag. Såsom redan framgått
är emellertid utskottet inte enigt. Några
ledamöter har avgivit en reservation.
Denna utmynnar dock inte i ett
direkt avslagsyrkande. Reservanterna
synes syfta till en utredning om studiestödet
i allmänhet, vilket kommer att
innebära, att frågan om uppräkning av
det allmänna studiebidraget skjutes på
framtiden. Även reservanterna noterar
emellertid sambandet mellan de allmänna
barnbidragen och de allmänna studiebidragen
och medger att skäl kan
anföras för en höjning även av de senare.
Detta framgick också av det anförande
reservanternas talesman, herr
Nilsson i Göteborg, nyss hållit.

Det förefaller alltså som om reservanterna
önskade en allmän översyn
av de behovsprövade stipendierna. Av
reservationen framgår emellertid inte
riktigt klart, huruvida man därvid avser
stipendier till ungdomar i 16—18-årsåldern eller ungdomar av äldre årgångar
eller möjligen bägge kategorierna.
Jag konstaterar dock, att reservanterna
ställer sig positiva även till motionärernas
förslag.

Om man läser åttonde huvudtiteln i
årets statsverksproposition, finner man
att ecklesiastikministern där redovisar
en utredning, som studiehjälpsnämnden
verkställt och som riksdagen begärde
år 1958. Såvitt jag förstår, är denna
utredning av samma karaktär som den
utredning reservanterna nu begär. När
departementschefen redovisar skälen
för alt han inte i år framlagt förslag i

anledning av studiehjälpsnämndens utredning,
säger han bl. a. följande: »Förslagen,
som vid ett genomförande skulle
medföra icke oväsentliga utgiftsökningar,
torde icke nu böra bli föremål
för ställningstagande från Kungl. Maj:ts
sida.»

En utredning om stipendiegivningen
— förmodligen i stort sett av den art
som reservanterna önskar — ligger alltså
klar i ecklesiastikdepartementet. Den
är t. o. m. remissbehandlad. Under sådana
förhållanden kan jag inte förstå,
att det är nödvändigt med den ytterligare
utredning, som reservanterna ifrågasatt.

Om reservanterna med sitt förslag
skulle syfta till en utredning av stipendiegivningen
beträffande studerande
ungdom över 18 år, så vill jag erinra
om att det redan pågår en sådan
utredning, den s. k. studiesociala utredningen.
Inte heller på detta område
är det alltså nödvändigt att igångsätta
någon ny utredning.

Eftersom nu de utredningar, som reservanterna
efterlyser, redan pågår
skulle jag önska att de och andra, som
har tänkt rösta med reservationen, överflyttar
sitt positiva intresse på utskottets
utlåtande och biträder detsamma.

Jag ber, herr talman, att i anlsutning
till vad jag anfört jämväl få yrka bifall
till vad andra lagutskottet i sitt utlåtande
nr 73 hemställer.

I detta anförande, under vilket herr
andre vice talmannen ånyo övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde
herr Rimmerfors (fp).

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Det har av kanske lättförklarliga
skäl gjorts gällande, att det
s. k. skattepaket, som svenska folket får
i julklapp av herr Sträng och herr Hedlund,
skulle vara särskilt gynnsamt för
landsbygden. Hur är det egentligen med
den saken? I fråga om höjningen av
ortsavdragen är det givetvis till viss del
sant, eftersom man samtidigt tar bort

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Nr 35 157

dyrortsgrupperingen. Detta innebär
självfallet att de lägre ortsgrupperna får
en större skattelättnad än de högre.

Emellertid befinner sig de flesta
landsortsstäderna redan nu i den lägsta
ortsgruppen, ortsgrupp III, och vidare
kommer landsbygden i Norrland på
grund av sina höga ortsgrupper att bli
missgynnad i förhållande till både städer
och landsbygd längre söderut. Detta
förhållande är också anledning till yrkandet
i reservation I av herr Hagberg
m. fl. om en skyndsam utredning
av de speciella Norrlandsproblemen.

Den fördel som kan påvisas för landsbygden
i anledning av höjningen av
ortsavdragen blir under alla förhållanden
större genom högerns och folkpartiets
alternativ, som dessutom har den
bestämda förtjänsten, att det totalt sett
ger en verklig skattelättnad även i de
högsta ortsgrupperna.

Skattepaketets förslag om sänkning
av de direkta skatterna genom ändring
av skatteskalorna påverkar inte familjeinkomster
under cirka 14 000 kronor.
På landsbygden finns åtskilliga låglönegrupper,
t. ex. lantarbetarna. Jordbruksbefolkningens
inkomster ligger tyvärr
mycket lågt. Inkomstklyftan är långt
ifrån eliminerad. Snarare har den i stora
delar av landet, framför allt i Mellansverige,
vidgats under senare år. Ytterligt
få lantbrukare kommer upp till
14 000 kronors årsinkomst. Landsbygden
får alltså betydligt mindre nytta än
städerna av de ändrade skatteskalorna.

Ser man på förslagen om skattehöjningar
är det ännu mer uppenbart att
landsbygden missgynnas. Omsättningsskatten
drabbar jordbruket med binäringar
liksom det övriga näringslivet
hårt genom att den belastar en stor del
av driftkostnaderna, troligen utan att ge
möjlighet till motsvarande höjning av
produktpriserna. Bensinskatten och
brännoljeskatten är alldeles speciellt eu
tung börda för lantbruket och landsbygden
i övrigt. Brännolja används till åtskilliga
traktorer, incn även bensindrift

Skattereform m. m.

är vanlig. Dessutom nyttjas bensin till
motorsågar och andra smärre motorer.
Bensinpriset påverkar transportkostnaderna
och ökar direkt och indirekt kostnaderna
för resor med egna fordon eller
allmänna färdmedel.

För att motverka omsättningsskattens
negativa effekt på näringslivet — inte
minst jordbruket med binäringar — yrkas
i reservation XXVI bl. a. i anledning
av en motion av herr östlund och mig,
att Kungl. Maj:t skall förelägga 1962 års
riksdag förslag om undantag från omsättningsskatt
för fiskeredskap och för
begagnade traktorer och jordbruksmaskiner.

Det förefaller att vara rimligt att med
hänsyn till fiskarnas speciella svårigheter
och problem befria fiskeredskapen
från omsättningsskatt. Framför allt bottentrålare
och bottengarn är ofta utsatta
för skador, som inte rimligen kan
vare sig förebyggas eller förutses av
fiskarna själva. Som exempel kan nämnas
att trålen kan skadas av vrak och
stenar på havsbottnen och att stormen
ofta förstör olika fasta redskap. Många
fiskare tvingas därför till mycket betungande
ersättningsanskaffningar av
redskap, som dessutom fördyras av omsättningsskatt.

Många skäl talar för att begagnade
traktorer och lantbruksmaskiner skall
undantas från omsättningsskatt. Det är
ju så, att det bara är den reguljära
handeln med traktorer och lantbruksmaskiner
som belastas med oms. Fn
handel privatpersoner emellan eller ett
köp på auktion beläggs icke med omsättningsskatt.

Skälet för borttagandet av omsättningsskatten
i detta fall är liksom när
det gäller begagnade bilar, som tidigare
undantagits, att det är önskvärt att så
stor del av försäljningen som möjligt
går genom den reguljära handeln. Den
har bl. a. genom moderna testmetoder
förutsättningar att ge klart besked om
vad en begagnad traktor eller något
annat redskap verkligen är värda och

158 Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Skattereform m. m.

att ge en viss garanti för redskapets
kvalitet. En befrielse från oms medför
alltså en önskvärd sanering av handeln
på detta område.

Ett andra skäl är att unga och nystartade
lantbrukare på grund av brist
på kapital tvingas att köpa begagnade
maskiner. Av det skälet att maskinens
användningstid är kort nöjer sig också
mindre jordbrukare — även äldre sådana
—- med en begagnad maskin. Ett
borttagande av omsen enligt förslaget i
reservation XXVI skulle alltså bidraga
till att öka möjligheterna främst för
småbrukare och nystartade lantbrukare
att lösa sina investeringsproblem.

Ett tredje skäl är att en och samma
traktor eller maskin på grund av ofta
förekommande byten kan bli föremål
för beskattning åtskilliga gånger. Man
skulle nästan kunna säga att ju sämre
skick en traktor befinner sig i, desto
bättre mjölkko är den för herr Sträng.
Enligt uppgift från försäljare av lantbruksmaskiner
är det normalt att en
maskin byts minst tre gånger innan den
blir kassabel — ofta kan det bli fem,
sex gånger eller fler. På motsvarande
sätt är det normalt att varje traktorförsäljning
under ett år ger anledning till
två å tre byten.

Frågan om undantagande av förbrukningsvaror
och investeringar från oms
och frågan om borttagande av punktskatter,
vilka frågor tagits upp i reservationerna
XXI, XXIV och XXXIV, skall
jag inte närmare gå in på. De kommer
säkert att beröras av andra talare. Jag
vill bara påpeka att alla dessa förslag är
av mycket stor betydelse för näringslivet
på landsbygden. Här kan bl. a. glassskatten
komma in i bilden.

Slutligen vill jag stanna litet vid frågan
om bensinskatten. Utskottsmajoriteten
tycks mena att det skulle ligga en
orättvisa i att inte bensin och brännolja
får vidkännas en ökning av skattebelastningen
motsvarande ökningen av omsättningsskatten
och tar bl. a. detta till
intäkt för att föreslå en höjning av skat -

ten med 5 respektive 4 öre per liter. Det
är i sanning en egendomlig motivering!

Centerpartiet har valt ett annat skäl
för sitt förslag om en höjning av bensinskatten
med 3 öre. De 75 miljoner
kronor som på så sätt skulle ytterligare
belasta bilismen behövs, menar reservanterna,
för vägunderhållet, särskilt
sådant underhåll som är angeläget ur
trafiksäkerhetssynpunkt samt för ombyggnad
av vägar som är av särskild
betydelse för skogsbrukets och industriens
transporter. Vi är alla överens
om att sådana åtgärder behövs, men
liar inte reservanterna reda på att bilägarna
redan har betalat in långt mer
än vad som nu går åt för vägbyggandet
och vägunderhållet. Det bär nämnts tidigare
i debatten, att bilskattefonden
den 1 juli i år hade ca 750 miljoner
kronor i behållning. Varför skall då bilägarna
belastas ytterligare?

En sammanfattning ger vid handen,
att skattepaketet även med de modifikationer
som centerpartireservationerna
innebär missgynnar landsbygdens befolkning
och dess näringsliv, jordbruk,
skogsbruk och fiske samt transportväsende
och småföretagsamhet.

När jag, herr talman, yrkar bifall till
alla de reservationer i bevillningsutskottets
utlåtanden, som undertecknats av
herr Hagberg m. fl., gör jag det inte
bara därför att ett bifall till dessa reservationer
skulle medföra en verklig
skattelättnad för alla utan också därför
att landsbygdsintressena därigenom blir
väl tillgodosedda.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag lyssnade med intresse
i synnerhet till det avsnitt i herr
Heckschers anförande, där han på grund
av bittra erfarenheter meddelade att man
väl får ta en smula försiktigt på herr
Strängs siffror och prognoser. Jag har
vid några tillfällen sagt min mening om
högerns sätt att behandla den saken
och skall nu bara konstatera, att detta
nya grepp naturligtvis ligger närmare

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Nr 35 159

den uppfattning som jag har haft och
har.

Jag skall inte försöka repetera de
Strängska beräkningarna och det faktiska
utfallet. Jag har gjort jämförelser
dem emellan i några sammanhang, senast
i år den 29 maj, då jag efter det
att herr Sträng själv tog upp saken
repeterade en del av vad som tidigare
hade förevarit, och jag hänvisar till
protokoll nr 25 den 29 maj i år, s. 98—99
och 112—115; där finns vad som är att
säga om den saken.

Vad som sedan har hänt är att ett
bokslut föreligger i riksräkenskapsverkets
redovisning och nu är det egentligen
inte någonting mera att diskutera.
Att nu diskutera förhållandet mellan
prognoser och utfall är ju inte mera
angeläget än att diskutera multiplikationstabellen.
Den är bra i många sammanhang
men inte som diskussionsämne
precis.

Jag noterar alltså bara, att de två
åren nu är förflutna som man på hösten
1959 försökte överblicka och att bokslut
och redovisningar föreligger. Skulle
finansministern nu vara nöjd med sina
prestationer på detta område är det bara
att notera, att hans förnöjsamhet är
större i det fallet än man är van vid att
finna hos honom i andra sammanhang.
Det som nu är aktuellt är höstens politiska
överenskommelse och vad den har
fört med sig. Jag tror för min personliga
del inte, att det tjänar så mycket
till att föra någon process om att ett
par politiska ledare kommit överens om
att driva igenom vissa saker. Sådant
händer i många sammanhang i alla demokratiska
länder, och det har ju hänt
i detta land att alla de fyra partierna
diskuterat en fråga och kommit överens
i förväg. Det skedde bl. a. 1958 i försvarsfrågan.

Nå, man kan ju säga att det är beroende
av på vad sätt man kommer överens.
Man har rätt att tycka vad man vill
om den saken, men själva det formella
förfarandet skall väl framför allt be -

Skattereform m. m.

dömas vid eu uppgörelse mellan dem
som gjort överenskommelsen och deras
egna partier.

Det finns emellertid också en annan
aspekt. Herr Sträng är inte bara medlem
av socialdemokratiska partiet. Han
är också detta rikes finansminister, och
man har rätt att ställa vissa krav på
honom i den egenskapen. Nu står det i
grundlagen att en finansminister normalt
vid riksdagens början skall för
riksdagen lägga fram en översikt över
»statsverkets tillstånd och behov». Mot
bakgrunden av denna översikt skall han
föreslå hur dessa behov bör tillgodoses,
och riksdagen heslutar sedan, enligt författningen
tämligen suveränt, om de
förslag som lagts fram. Andra propositioner
som kan påverka budgeten bör
framläggas inom 70 dagar från det att
riksdagen har samlats. För att regeringen
senare — och på höstriksdagen
är det ju mycket sent — skall få lägga
fram propositioner av detta slag, som
griper in i statsreglcringen, fordras att
regeringen bedömer ärendet vara så angeläget,
att ett uraktlåtande att framlägga
proposition skulle »lända riket till
allvarligt men».

Vad är det då som har hänt i detta
fall? Jag kan inte se att det skett något
annat än att överskottet i budgeten har
blivit mycket stort, att överbeskattningen
har drivits alltför långt, och
det måste väl då vara just detta som är
anledningen till propositionen. Nu har
vi visserligen från vår sida ibland kritiserat
finansministern för hans prognoser
och hans skattekrav, men när nu
finansministern själv, inte i ord men i
gärning, erkänner att hans statsreglering
är så beskaffad, att det skulle lända
riket till allvarligt men om man inte
på halva vägen rättar till den, då är
den kritiken hårdare än den vi fört
fram.

Systemet att bryta loss en sektion ur
den kommande statsverkspropositionen
och lägga fram den lösryckt för riksdagens
bedömande står inte i överens -

160 Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Skattereform m. m.

stämmelse med grundlagens anda och
inte heller med god ordning.

Finansministern var själv inne på
den saken och förklarade litet raljant,
att om man här begått något lagbrott
fick väl konstitutionsutskottet bedöma
det, varpå han tilläde att egenligen har
detta brott tredubblats eftersom oppositionspartierna
nu agerar i samma fråga.
Det är ju ett sätt att leka bort en
i och för sig rätt allvarlig sak. Det är
självklart, att det här är regeringen
som skapar den politiska situationen,
och när den föreligger måste ju andra
partier ta ståndpunkt i den situation
som har uppstått. Med regeringsmakten
följer att vederbörande har
möjlighet att skapa politiska situationer
som tvingar andra grupper att göra
det bästa möjliga i det nya läge som
föreligger. Jag tycker det är föga rekommenderande
att vifta bort grundlagsfrågor
och god parlamentarisk
praxis på det sätt som finansministern
gjort.

Sedan jag sagt detta om den formella
sidan av saken vill jag säga, att
jag inte har mycket att erinra emot innehållet
i denna proposition, i varje
fall inte den sida av propositionen som
omfattar en del välbehövliga skattesänkningar
— att det sedan kunde föreslås
mera är en sak som jag skall komma
till.

En höjning av ortsavdragen, ett avskaffande
av ortsgrupperingen, en förändring
av skalan och det andra som
propositionen innehåller är ju i och
för sig saker som man kan vara tillfredsställd
med. Men man kan också,
som här har skett i dag, med goda argument
yrka på ytterligare förbättringar
i detta skattesänkningsprogram. När
nu sammanvägningen mellan ortsavdrag,
skatteskalor och omsättningsskatt
blivit sådan, såsom tidigare sagts i dag,
att rätt stora grupper får skattehöjning,
så är det väl ändå befogat att göra de
relativt små förändringar i ortsavdragen
som behövs — och som har före -

slagits från bl. a. folkpartiet — för att
vi skall få bort dessa skattehöjningar.
Det är väl rimligt att man justerar
trappstegen i skatteskalan närmast
över den gräns där den proportionella
skatten tar slut — 20 000 kronors inkomst
för gifta och ungefär hälften
för ogifta. Det är väl rimligt, om studiebidragen,
som en gång var satta i
relation till barnbidragen, justeras så
att den ursprungliga relationen bibehålies.
Det är väl också rimligt att man
jämkar på förvärvsavdragen i en sådan
situation som nu föreligger.

Sedan kommer bensin- och oljeskatten.
Det föreligger såvitt jag förstår
inte någon tvingande nödvändighet att
nu höja dessa skatter. En höjning är
ogynnsam ur många olika synpunkter,
inte minst på landsbygden och allra
mest för glesbygderna, där milen är
många och frakterna betungande. Det
är väl också rimligt att man får en utredning
om hur man skall rätta till de
olägenheter, som följer med att vi nu
har omsättningsskatt på en del förbrukningsvaror
i produktionen. Jag
tror inte det är någon, om man ser
lugnt på dessa saker, som vill förneka,
att alla dessa förslag till jämkningar
och förbättringar i och för sig är mycket
välmotiverade. Detta har ju också
skymtat fram inte minst i den socialdemokratiska
pressen.

Det man nu försöker invända är att
vi inte har råd med en så stor sänkning
av skatterna, att vi inte har råd
att minska budgetöverskottet så mycket
som förslaget skulle innebära. Här måste
jag nog säga några ord till skribenterna
i centerpartiets press dels med
anledning av en cirkulärledare och dels
en ledare, där man tycks ha stöpt om
cirkulärledaren och gjort den ytterligare
litet sämre — det gäller Skånska
Dagbladet med vidhängande Kalmar
läns tidning. I de artiklarna säges, att
jag skulle ha varit överens med centerpartiet
om att regeringens förslag
ur samhällsekonomisk synpunkt är väl

Onsdagen den 13 december 19G1 em.

Nr 35 161

avvägt. Man har väl fått den uppfattningen
vid läsningen av Frisinnad Tidskrift.
Men låt mig erinra om vad jag
har skrivit där —- och det har jag
ingen anledning att ta tillbaka, eftersom
det överensstämmer med den uppfattning
jag har. Sedan jag gått igenom
de enskilda skattesänkningarna
har jag sagt, att om vi kunde få dessa
skattesänkningar utan några samtidiga
skattehöjningar, så skulle förvisso
alla vara nöjda och belåtna, även om
höjningen av barnbidragen då hade
fått anstå. De är ju höjda för att kompensera
omsättningsskatten.

Sedan skriver jag, att från rent statsfinansiell
synpunkt vore det kanske
möjligt. Men jag tillägger, att av två
skäl vill jag inte göra något kategoriskt
påstående om att det skulle vara
riktigt att nu ta en så stor skattesänkning
utan att höja omsättningsskatten.
Det ena skälet är överkonjunkturen,
som kan vara svårbedömbar. Det andra
skälet är att finansministern inte
har lagt fram någon statsverksproposition
och inte ens gjort något försök
att ersätta den bristen. Därför finns
det inte något material, på vilket man
kan grunda en sådan bedömning. Av
dessa två skäl vill jag inte göra något
kategoriskt påstående, skrev jag, om
att den föreslagna skattesänkningen
skulle vara möjlig utan höjning av omsättningsskatten.

Nå, men sedan föreslår ju folkpartiet
en skattesänkning på nära 1 000 miljoner
kronor, säger man, och det påstås
jag ha förklarat att man inte kan
göra. Härtill är två saker att säga. För
det första föreslår inte folkpartiet någon
skattesänkning på 1 000 miljoner,
utan vi föreslår en sänkning som överstiger
regeringens med 470 miljoner
kronor. Tillsammans med regeringens
skattesänkning blir det 770 miljoner
kronor. Vidare begär vi en utredning
om förbrukningsvarorna.

Där är sålunda en inte oväsentlig
skillnad, något som väl borde observc6
— Andra kammarens

Skattereform m. m.

ras av personer som är så precis inställda,
att de vet nästan på 10 miljoner
kronor när hur mycket den samhällsekonomiska
balansen tål. Men
framför allt är det en kolossal skillnad
att manövrera med nästa års statsverksproposition,
ifall omsättningsskatten
är höjd jämfört med om den inte
är höjd. I och med att man går med
på att den höjes kan man naturligtvis
tillåta sig en friare bedömning av skattesänkningarna.

När statens inkomster har stigit med
drygt 20 procent på två år, och herr
Sträng då föreslår en skattesänkning
på knappt två procent netto, så finns
det verkligen ingen anledning att vara
särskilt imponerad av det och avlysa
alla ytterligare förslag som omöjliga.

.lag tror att både finansministern och
många andra på samma sida som han
drar mycket längre gående slutsatser
än som är möjligt att dra på grundval
av det material som föreligger. I en
samhällsekonomi och i ett statsfinansiellt
läge, där finansministern inte kan
bedöma ställningen på 1 000 eller 2 000
miljoner kronor när, går det inte —
allra minst när man inte har någon
statsverksproposition att arbeta med
— att precisera och bestämt säga att
exakt så mycket är tillåtet, inte mer.

Nu föreslår regeringen en skattesänkning
på 300 miljoner, centerpartiet
på 400 miljoner och folkpartiet på
770 miljoner, alla förslagen ligger inom
en sådan ram att de mycket väl kan
diskuteras i den situation som nu föreligger.

För att nu återgå till den artikel i
centerpartiets tidningar, där man på
denna punkt har vänt upp och ned på
min uppfattning, vill jag bara säga att
just när det gäller den samhällsekonomiska
bedömningen har jag haft den
uppfattningen, att man mycket väl kunde
rekommendera större skattesänkningar
än regeringen med centerpartiets
nåde har gjort. Därför står också
mitt namn på den partimotion som

protokoll 1961. Nr 35

162 Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Skattereform m. m.

folkpartiet har väckt. Jag tycker att
motionen är bra i den situation som
nu föreligger. Sedan finns det ju alltid
möjligheter att ompröva bedömningarna
i vissa fall, när nästa års statsverksproposition
framläggs — det lär väl
både finansministern och andra ha rätt
och plikt att göra.

Jag skall be att få göra en apostrofering
till eu annan del av debatten
utan att för egen del engagera mig i
debatten. Här har diskuterats konsekvenserna
av denna politiska uppgörelse.
En del har menat att sedan centerpartiet
nu har börjat etablera detta
samarbete, dröjer det väl inte länge
förrän det fortsätter med en regeringskoalition.
Jag skall som sagt personligen
inte uttala mig om den saken —
men den diskuteras. Man tycks ha observerat
detta och reagerat med en
smula obehag här och var inom centern.
I Bohuslän hade centerpartiet en
höslkonferens för inte så länge sedan,
då ledamoten av denna kammare,
herr Lennart Mattsson, tog upp just
detta tema och pekade på att man i
en del tidningar har sagt, att en koalition
kunde vara förestående mellan regeringspartiet
och centern. Herr Mattsson
sade att »detta är lögn, vi umgås
inte med självmordstankar». Jag var
inte själv med och hörde vad herr
Mattsson sade, utan jag läste referatet
i centerns egen tidning. Av detta uttalande
måste man väl dra två slutsatser.
Den ena är att herr Mattsson
tycker att det skulle vara mycket olyckligt
om en ny koalition kom till stånd;
den andra är att han å andra sidan inte
alls tror att det är någon fara för att
en sådan koalition kan komma till
stånd. Jag kan inte förstå annat än att
uttalandet bör tolkas på det sättet.

Under de senaste dagarna har det
hänt en annan sak som Mellersta Skåne
har avslöjat. Herr Torsten Andersson
i Brämhult var ute och talade i
söndags. Jag var inte heller där närvarande
och hörde på, men enligt Mel -

lersta Skåne skulle herr Andersson ha
sagt, att »det blir inte någon ny regeringskoalition,
vare sig före eller efter
nästa val. Den senaste koalitionen var
den sista.» Men därefter skriver tidningen
att en liten stund senare kom
det ett meddelande på telex, att den
sista meningen skulle strykas, vilket väl
antyder att herr Andersson i Brämhult
i alla fall inte ville uttala sig så kategoriskt
som han hade gjort från början.
Jag bara refererar och konstaterar,
att man på vissa håll inom centerpartiet
tydligen är angelägen att betona,
att det hela inte siktar till någon
ny regeringskoalition. Jag skall försöka
bära eventuella olycksfall med fattning,
även om jag ändå hoppas att det
inte skall bli några »självmord» inom
oppositionen.

Herr talman, får jag säga ett rent
personligt ord med anledning av det
som har förekommit i pressen i anslutning
till min artikel i Frisinnad
Tidskrift: Den som deltar i en offentlig
debatt får givetvis finna sig i att
bli apostroferad, citerad, åberopad och
kanske ibland i någon mån felrefererad.
Det får man som sagt finna sig
i, och man får stå för vad man säger;
det hör till ordningen. Och jag tänker
varken beklaga mig eller ta tillbaka
någonting av vad jag i dessa sammanhang
har sagt. Men när man åberopar
personliga nyanseringar för att markera
var vederbörande står eller inte står,
kan det få föranleda en reflexion om
de villkor under vilka vi här arbeta.
Vi är alla hänvisade till att i ganska
stor utsträckning lita på kamrater i
arbetet. Ty det är väl ändå inte någon
riksdagsman som vill stiga fram och
påstå, att allt som beslutats i detta hus
har han personligen genomarbetat, lärt
sig och tagit ståndpunkt till alldeles
själv. I varje fall tänker inte jag påstå
något sådant. Jag tror inte man kan
komma längre än till att söka hänga
med någorlunda i de frågor man särskilt
sysslar med och dessutom söka

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Nr 35 163

skaffa sig en personlig orientering och
uppfattning i de stora politiska frågorna.
Det är i varje fall maximum av vad
jag kan sikta till, och det är inte lätt
att gå i land ens med det så som man
själv skulle vilja.

Om någon under detta arbete ger
uttryck för personliga meningar, så
borde detta inte upptas såsom någonting
märkvärdigt. Hela vår demokrati
och vår politiska debatt skulle bli mera
utarmad, om vi inte någon gång gav
uttryck just åt personliga meningar.
Inför det dubbla kravet på lojalitet och
självständighet har jag många gånger
stannat inför en fråga som en av Israels
vise ställde för 2 000 år sedan:
»Om du inte är dig själv, vem är du
då?» Man bör inte alltför lätt gå förbi
den frågan.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Svensson i Ljungskile
var förvånad över att vi numera
var skeptiska mot regeringens beräkningar
efter att tidigare ha trott på dem.
Nu visar det sig, att det är framför allt
från och med budgetåret 1959/60 som
beräkningarna börjat stämma så illa —
vad det nu kan bero på. I det längsta förutsatte
vi att beräkningarna var någonting
att bygga på. Vi var kanske litet
mindre misstrogna än herr Svensson i
det fallet; jag vet inte om han har anledning
lasta oss för det.

Låt mig emellertid, herr talman, säga
en annan sak, medan jag har ordet. Det
finns, såvitt jag förstår, fjorton platser
för statsråd här i kammaren. En debatt
pågår om regeringens skatteförslag,
och den soin nyss hade ordet var folkpartiets
vice ordförande. I de flesta parlament
brukar det anses rimligt att någon
företrädare för regeringen gör riksdagen
den hedern att åhöra dess debatter.
Om nu statsrådet Sträng är för fin
för att lyssna på resten av debatten —
och efter att ha hört honom här i dag
förstår jag att han är eu mycket magnifik
person, som kanske inte vill lyssna

Skattereform m. m.

till vad som helst — så kunde väl regeringen
åtminstone avdela ett konsultativt
statsråd att sitta och vakta.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Låt mig bara säga att
jag inte angripit herr Heckscher eller
högern. Jag bara noterade en sak, och
jag uttryckte ingen förvåning över att
ni nu hade ändrat uppfattningen. Jag
är snarare förvånad över att ni inte
gjort det tidigare.

Herr WAHLUND (ep):

Herr talman! Herr Heckscher beklagade
med en viss rätt att det inte är
någon regeringsledamot närvarande. Nu
är gunås inte heller så många av kammarens
»vanliga» ledamöter kvar vid
denna sena timme. Jag hade i den situation
som föreligger inte tänkt tala om
skattepaketet i de delar som behandlats
av bevillningsutskottet. Men det
anförande som hölls av herr Svensson
i Ljungskile ger mig anledning till åtminstone
några reflexioner.

Jag har ingen åstundan att gå in i polemik
— tvärtom tycker jag det är roligt
att kunna säga att herr Svenssons
anförande var mycket återhållsamt. Jag
satte särskilt värde på att han, som han
sade inte »tog upp någon process» angående
det sätt, på vilket herr Sträng
och herr Hedlund gjort i ordning skattepaketet.
Många har ju anmärkt på
den saken — man har sagt, att det är
otillbörligt att två herrar sätter sig
i enrum och lagar i ordning kompromisser.
Men herr Svensson i Ljungskile
förstod att detta är en ganska normal
företeelse i det parlamentariska livet.
Jag menar att herr Ohlin till nöds förstod
det också, även om han påtalade
att herrar Sträng och Hedlund »suttit
bakom slutna dörrar».

Nej, jag tror att vi kan komma överens
— herr Ohlin, herr Svensson i
Ljungskile och andra som varit länge
med här i riksdagen -— om att det är

164 Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Skattereform m. m.

ganska vanligt att på detta sätt under
hand diskutera igenom olika frågor. Det
liar den här gången gjorts mellan socialdemokrater
och centerpartister, och
jag har många gånger varit med i sådana
underhandsdiskussioner på den
borgerliga kanten där herr Hedlund, naturligtvis,
herr Ohlin och herr Hjalmarson
varit närvarande. Yi har då tyckt
att det hela varit något självklart och
naturligt. Ibland har vi kommit fram
till resultat, och ibland har detta inte
lyckats, men nog får man som en allmän
regel säga att sådana här underhandsdiskussioner
är nyttiga.

Herr Svensson i Ljungskile kom in på
frågan om en eventuell koalition utan
att dock själv redovisa någon åsikt i
saken. Nu finns det emellertid många
andra som säger: Vänta bara tills valet
nästa höst är över, då är det bäddat
för koalition mellan centerpartiet och
socialdemokraterna igen! Det har man
sagt många gånger. Det började vid
folkomröstningen, när centerpartiet
verkligen satt i regeringsställning tillsammans
med socialdemokraterna. Jag
minns så väl hur man då sade: Ja, de
olika »linjerna» vädrar skilda uppfattningar
just nu, men vänta bara tills folkomröstningen
är över; då kommer herr
Erlander och herr Hedlund att kompromissa
i pensionsfrågan! Herr Hedlund
och vi som företrädde linje två sade
ifrån att koalitionen komme att upphöra,
om socialdemokraterna framlade
proposition om ATP:s genomförande.
Detta gjordes, och centerpartiet gick
följdriktigt ur regeringen. Sedan blev
det extra pensionsval efter riksdagsupplösningen
år 1958, och då upprepades
samma historia. Man sade: Vänta bara
tills pensionsfrågan är avklarad, då
blir det kaolition igen! Man förde motsvarande
propaganda vid kommunalvalet
hösten 1958, och man gjorde det vid
andrakammarvalet 1960. Saken har upprepats
vid fyra efter varandra följande
valrörelser, och nu ser det ut som om
samma falska profetior kommer igen

en femte gång. Och vi kan inte säga
något annat från centerpartiets sida än
att det inte blir någon koalition, precis
som vi har sagt tidigare.

Jag skall dock eftersom frågan kommit
på tal ge bakgrunden till centerns
situation just nu. Herr Svensson i
Ljungskile sade att han inte tyckte om
självmord inom ett oppositionsparti. Jag
skulle inte vilja använda så starka ord,
men jag vill dock säga att det ligger en
del i vad herr Svensson i Ljungskile
sade. Sedan år 1956 har centerpartiet
utökat sin valmanskår med 50 procent
och det är inte tu tal om att dessa nya
väljare är mycket känsliga inför koalitionsfrågan.
Jag kan tala om för denna
kammare att vi nog vet vad vi gör i
centerpartiet!

Ja, det var egentligen inte om detta
jag tänkte tala, utan det var om andra
lagutskottets utlåtande. Det är väl så
att diskussionen nu i stort sett har
blommat ut beträffande skattepaketet i
övrigt. Först några ord om barnbidragen,
beträffande vilka det inte föreligger
någon reservation till utskottets
hemställan.

Det sades tidigare här under debatten
av herr Björklund och av herr Magnusson
i Borås att barnbidragen inte hade
något samband med skattelättnaden.
Herr Björklund konstaterade direkt att
barnbidragsökningen inte hade något
samband med beskattningen, och herr
Magnusson i Borås sade något liknande.
Skall det vara behövligt att här
gång efter annan påpeka att barnbidragen
i stort sett representerar ett sätt
att reglera skatten efter försörjningsbördan
och att barnbidragen, när de på
sin tid infördes, ersatte de gamla ortsavdragen
i beskattningen? Jag sade »i
stort sett»: Barnbidragen har huvudsakligen
en skattepolitisk motivering, men
de har även en socialpolitisk motivering
när man kommer ned till de lägsta inkomstgrupperna,
som betalar ingen eller
mycket liten skatt.

Barnbidragen är i dag — om vi först

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Nr 35

165

ser på den skattemässiga sidan av saken
— otillräckliga som skatteregulator. Jag
skall inte uppehålla mig närmare vid
detta — jag har talat åtskilligt om det
i denna kammare tidigare. Om man ser
på den socialpolitiska motiveringen, finner
man att barnfamiljerna inte genom
barnbidragen har fått sin del av standardhöjningen,
såsom folkpensionärerna
har fått.

Vi är alltså inte fiirdiga med barnbidragsformerna,
men ändå är jag nöjd
med det förslag som ges i propositionen,
just av den anledning som redovisats
här tidigare av utskottets företrädare,
nämligen att det denna gång gäller inte
bara kompensation för de två procenten
i höjning av omsättningsskatten utan
också en viss kompensation för prisfördyringen
i allmänhet. Jag skulle i
detta sammanhang liksom andra lagutskottets
vice ordförande vilja fråga
socialministern hur det kommer att bli
med den utredning angående barnbidragens
framtida utformning som beställdes
under vårriksdagen i en motion,
viiken var inlämnad av mig och andra
centerpartister.

Jag övergår till studiebidragen. Vad
som stått i tidningarna, nämligen att en
centerpartist inte skulle ha varit närvarande
vid denna frågas behandling
i utskottet och att den närvarande centerpartisten
skulle ha avstått vid voteringen,
är felaktigt. Tvärtom tillstyrkte
vi inom utskottet mycket varmt folkpartimotionen
i ämnet, och naturligtvis
röstade vi för den. Vår motivering
har redan i stort sett redovisats av utskottets
ärade vice ordförande.

Vi påminner oss hur det var när dessa
studiebidrag kom till. Det var många
som då ville höja barnbidragsåldern från
16 till 18 år. Jag medger att jag hörde
till dem som ett slag lekte med tanken.
Men åldershöjningen var inte görlig, av
»administrativa skäl» står det i utlåtandet.
Det kan man kalla det. Framför

Skattereform m. m.

års ålder redan fått yrkesarbete och
egna förtjänster och att det då inte kan
vara rimligt att låta familjerna få barnbidrag
för dem. Då valde man ut vägen
att ge allmänna studiebidrag, som var
avpassade i storlek just efter barnbidragen.
Dessa allmänna studiebidrag utgör
sålunda bara så att säga eu »förlängning»
av barnbidragen. Det borde
då vara självklart tycker man, att de
skall följa samma utveckling som barnbidragen,
just som denna folkpartimotion
föreslår. Det har inte gått att få hela
utskottet med på den saken; en reservation
är fogad till utlåtandet.

Jag kan inte alls förstå den filosofi
som reservanterna där utvecklar. Utskottets
vice ordförande gav ett erkännande
åt denna reservation. Jag kan
för min del inte göra det. Det är särskilt
en punkt i motiveringen som jag
vill peka på och som jag anser mycket
farlig, nämligen att strävandena att förbättra
den direkta studiehjälpen i första
hand borde inriktas på att underlätta
utbildningsmöjligheterna för barn från
familjer i de lägre inkomstgrupperna.

Vad är det vi är ute efter? Jo, vi vill
demokratisera utbildningsmöjligheterna,
vi vill ge möjligheter till teoretisk eller
praktisk utbildning oberoende av faderns
plånbok eller faderns mantalsskrivningsort.
För att åstadkomma något
sådant måste vi som slutmål tänka
oss att ifrågavarande studiehjälp bör bli
så stor att den motsvarar de allra nödvändigaste
kostnaderna för de studerande.
Om man börjar begränsa studiehjälpen
till de lägsta inkomstgrupperna,
kommer man i den situationen att barn
från de lägsta inkomstgrupperna har
möjligheter att studera, teoretiskt eller
praktiskt, därför att de får denna .studiehjälp.
I de högsta inkomstgrupperna
har man också möjligheter att låta barnen
studera därför att föräldrarna har
råd att kosta på barnen studier. Det
kan då uppstå ett mellanskikt i befolkningen,
diir man inte får studiehjälp

allt var den inte görlig av det skälet att
det finns många ungdomar som vid 18 eller där man får för liten studiehjälp
6* — Andra kammarens protokoll 1961. Nr 35

160 Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Skattereform m. m.

och där man inte har råd med studiekostnaderna.
Detta strider mot rättvisa,
men framför allt strider det mot vad
som borde vara socialekonomiskt självklart,
nämligen att det i vårt Sverige,
med den utveckling vårt land genomgår,
är nödvändigt att hushålla med begåvningsreserven.
Det är nödvändigt att
plocka fram de praktiskt eller teoretiskt
studiebegåvade var de än finns, i rikemanshem
eller fattigmanshem, på landsbygd
och i stad.

Av detta följer att jag inte kan biträda
reservanternas förslag och att jag än
mindre kan biträda deras motivering.
Det har talats mycket om samarbete
mellan socialdemokrater och centerpartister
i dag. I andra lagutskottet har
det uppstått ett samarbete mellan högermännen
och vissa socialdemokrater.
Jag hoppas innerligt att det inte nu går
så att högermän och socialdemokrater
hjälps åt att avslå denna motion.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottsmajoritetens
förslag i andra lagutskottets
utlåtande nr 73.

Herr BJÖRKMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Wahlund synes
ha litet svårt att hålla reda på namnen
på kammarens ledamöter, och det må
vara ursäktligt vid denna tid på natten.
Jag heter fortfarande Björkman, herr
Wahlund, och har ingenting emot att
heta så även i fortsättningen.

Jag tror att herr Wahlund missförstod
mig beträffande detta att barnbidragen
inte skulle vara en skattesänkning.
Jag sade att finansministern, genom
att räkna in en höjning av barnbidragen,
ett indextillägg på folkpensionerna
och, herr Wahlund, ett ökat
bidrag till skattetyngda kommuner —
som inte har något samband med det
nu aktuella förslaget — lyckades komma
upp i 300 miljoner. Jag förstår inte hur
herr Wahlund kan få ett ökat barnbidrag
att vara en skattesänkning. Herr
Wahlund sade själv att förslaget gått till
andra lagutskottet och inte till bevill -

ningsutskottet. Det har lagts fram samtidigt
med skattcförslaget. Höjningen är
delvis en kompensation för höjningen
av omsättningsskatten, delvis en standardhöjning
åt barnfamiljerna. Men,
herr Wahlund, har man inga barn, kan
man heller inte få några barnbidrag,
så den delen av skattesänkningen kan
inte alla bli delaktiga av.

Jag har ett klipp här ur RLF-tidningen
för onsdagen den 22 november. Här
är propositionen refererad i följande
ord: »I ''reformbunten’ ingår också höjda
barnbidrag med 175 miljoner kronor,
varjämte indextillägg på folkpensionerna
kostar 40 miljoner. Det är dock ingen
skattesänkning utan en ökning av statsutgifterna.
»

Jag tycker det är eu fullkomligt riktig
beskrivning.

Herr WAHLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det är inte första gången
som RLF-tidningen varit överens
med högermän och folkpartister.

Jo, herr Björkman, om man höjer
barnbidragen, innebär det en skattesänkning
för de delar av befolkningen
som betalar skatt. Dessa barnbidrag fullgör
nämligen en självklar differentiering
av skatten efter försörjningsbörda, en
differentiering som skulle ha måst åstadkommas
på annat sätt, om vi inte hade
haft barnbidrag.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag vill bara mera principiellt
knyta några reflexioner till vissa
avsnitt av skattebetänkandet och i
anslutning till några motioner som är
väckta.

När ortsavdragsreformen i våras förebådades,
ansåg jag att en höjning av
ortsavdragen borde följas av en höjning
av barnbidragen, eftersom dessa
en gång, som det här har antytts, avlöste
barnavdragen och egentligen kunde
betraktas som ett barnortsavdrag.
Det är därför med stor tillfredsställelse
man i dag kan notera att finans -

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Nr 35

ministern, när lian framlägger sin ortsavdragsreform
nu i höst, också kommer
med en höjning av barnbidragen,
som inte bara är en kompensation för
höjningen av omsättningsskatten. En
väsentlig del av de höjda barnbidragen
är nämligen en ersättning för höjningen
av ortsavdragen eller, som man har
sagt, en standardhöjning av barnbidragen.

Självklart utgör en sådan höjning
ingen avgörande förbättring för barnfamiljernas
ekonomiska ställning, ty
det fordras betydligt kraftigare tag om
något väsentligt skall ske. Men det är
glädjande att denna höjning på 100
kronor i alla fall har skett utan det vanliga
motståndet från högern, och det
ger mig en viss förhoppning om att när
man kommer fram till en verklig förbättring
kanske just via en ordentlig
barnbidragshöjning vi inte längre skall
ha högern emot oss utan kunna vara
eniga.

I samband med barnbidragshöjningen
har motioner väckts om en förbättring
även av studiebidragen. Man skulle
naturligtvis med samma skäl vilja räkna
upp en råd sociala bidrag för att kompensera
omsättningsskatten; det kan
gälla underhållsbidrag, barnpensioner,
bidrag till kolonier, semesterhem, resor
o. s. v. Men givetvis skulle det bli ett
väldigt plotter, och man kan förstå att
finansministern inte kommit med hela
skalan av bidrag och gjort dem några
tior högre. Studiebidragen har inget
samband med ortsavdragen och kan
därför inte höjas för att ortsavdragen
höjes. Men å andra sidan har de en
gång kommit till som en fortsättning på
barnbidragen ocli bestämts efter barnbidragens
höjd. Därför finns det nu
kanske skäl att följa med och höja studiebidragen.
Därtill kommer att de inte
har höjts sedan de eu gång bestämdes.

Man får naturligtvis inte slå sig till
ro enbart med att kräva en höjning av
studiebidragen, ty det är riktigt som
reservanterna i andra lagutskottet säger

167

Skattereform m. m.

att man nog bör utreda hela stipendiefloran
och se till att den följer med,
eftersom det finns en del som man inte
rubbat på under många år. När nu frågan
är väckt och barnfamiljerna behöver
varje krona, inte minst när barnen
är i åldern 16—18 år, kommer jag att
rösta för andra lagutskottets utlåtande,
som innebär en höjning av studiebidragen
från 34 till 50 kronor per månad.
Samtidigt hoppas jag att andra ting
skall göras för att förbättra barnfamiljernas
ekonomi och att stödet till de
studerande skall bli föremål för en ordentlig
revision på bredare front.

Så till skatteförslaget! Under sommaren
hemställde Socialdemokratiska
kvinnoförbundet om ett sammanträffande
med allmänna skatteberedningen
för att framföra vissa önskemål om beskattningen,
önskemål som vår förbundsstyrelse
hade ålagt oss att framföra.
Vi fick inte tillfälle att sammanträffa
med skatteberedningen förrän
den 5 oktober i år. Vi uppställde då en
rad krav på reformer i fråga om beskattningen
av gifta kvinnor och ensamstående
föräldrar. Som utgångspunkt
tog vi att ensamstående föräldrar
och deras barn ofta har en mycket låg
standard, lägre än den som andra familjer
har, och vi hänvisade till att
27,2 procent av de ensamstående mödrarna
i Stockholm bär socialhjälp och
att motsvarande siffra för landet i dess
helhet bara är 6,5 procent samt att inkomsterna
för icke gifta kvinnor mellan
25 och 49 år, om de har barn, var
så pass låg att den i mer än hälften av
fallen understeg 6 000 kronor. Detta var
en uppgift från 1958. Vi hemställde då
att i de fall, då det fanns inkomster på
en sådan nivå att man verkligen skulle
vinna något med en skattereform, skatteberedningen
skulle se till att det bleve
en lättnad för de ensamstående familjeförsörjarna.

Vi påpekade att en betydande försämring
inträder i de ensamstående
familjeförsörjarnas ekonomi, då barnen

168 Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 om.

Skattereform ni. m.

fyller 16 år. Då försvinner barnbidraget,
rätten till det dubbla ortsavdraget
upphör och de giftas skatteskala tilllämpas
inte längre. Det är en tid, då
många av ungdomarna fortfarande går
kvar i skolor eller genomgår annan utbildning
och inte lämnar mycket bidrag
till sin försörjning, även om de skulle
ha ett arbete.

Mot den bakgrunden föreslog kvinnoförbundet
en höjning av barnbidragsåldersgränsen
från 16 till 18 år som
förutsättning för rätt till dubbelt ortsavdrag
för ensamstående föräldrar och
rätt för dem till beskattning enligt skatteskalan
för gift. Samtidigt ansåg vi att
även ogifta kvinnor med minderåriga
barn liksom änkor och frånskilda kvinnor
borde ha rätt till förvärvsavdrag.

I dag har både högern och folkpartiet
slutit upp kring våra framställningar
och lämnat motioner, som knyter
an till dessa, i samband med denna
oväntade skatteproposition i höst. När
det gäller skatteskalan vill både högern
och folkpartiet ha beslut om en höjd
åldersgräns. När det gäller förvärvsavdraget
vill folkpartiet ha ett beslut inte
bara i princip om höjt avdrag utan om
ett avdrag, som skall vara detsamma
som det man i dag kräver för de gifta
kvinnorna. Högern är litet mera tveksam
och vill bara utreda frågan. I fråga
om ortsavdraget, som borde vara det
lättaste att överskåda, vill både höger
och folkparti få till stånd en utredning.

Det är alltid tilltalande med snabba
beslut. Att gå från ord till handling är
någonting, som jag gillar i högsta grad.
Men det är kanske ännu viktigare, när
man begär reformer, att ha säker mark
under fotterna och veta vad dessa reformer
innebär både för dem som skall
betala reformerna och för dem som
skall bli delaktiga av dem. Man måste
veta, om reformerna verkligen ger de
lättnader som man önskar för de ensamstående
kvinnorna och deras barn och
om de är tillräckligt långtgående. Man
måste vidare fråga sig, om de kan ut -

formas på något annat sätt och om det
finns andra reformer, som samtidigt
kan komma i fråga som en komplettering.

Beträffande den höjda åldern för ortsavdrag
och de giftas skatteskala betyder
förslagen i både högerns och folkpartiets
reservationer relativt sett stor
skattelättnad för dem som har något så
när hyggliga inkomster. Det kan här
nämnas att reservationerna bara tar
sikte på de ensamstående mödrar, vilkas
barn inte har egna inkomster. Tyvärr
har, som jag tidigare anfört, dessa
kvinnor i mycket stor utsträckning synnerligen
dåliga ekonomiska förhållanden
och mycket låga inkomster. Det är
därför relativt få, som kan tillgodogöra
sig en skattelättnad. Detta hindrar inte
enligt min uppfattning, att man gör en
skattelättnad för dem, som kan ha nytta
av en sådan. Det tror jag att allt fler
mödrar kommer att få i framtiden, kvinnor
allt oftare får inkomster, som är något
så när ordinära. Men det bör i
detta sammnliang observeras, att om
man genomför en skattelättnad för dessa
kvinnor med barn mellan 16 och 18
eller 16 och 19 år utan egna inkomster
uppkommer ett nytt tröskelproblem för
dem, vilkas barn har en inkomst, kanske
en relativt liten sådan, redan efter fyllda
16 år.

Om t. ex. en mamma har 12 000 kronor
i inkomst, får hon mer än 500 kronor
lägre skatt, därest hon kan tillgodogöra
sig dubbelt ortsavdrag och beskattas
efter de giftas skatteskala. Låt oss
anta att hennes pojke eller flicka har ett
arbete och en inkomst på exempelvis
7 000 kronor. Då blir pojkens skatt mer
än 1 000 kronor, och mammans skatt blir
500 kronor högre på grund av pojkens
inkomst. Det blir egentligen en ganska
hård straffbeskattning den familjen får
vidkännas på grund av att pojken har
skaffat sig inkomster före 19 års ålder.
Jag vill inte säga att det här är oriktigt,
men man kan inte bortse ifrån att när
man avskaffar ett problem, skapas ett

Onsdagen den 13 december 1961 cm.

Nr 35

169

annat problem och en annan ordning
för en grupp, vilket vid en jämförelse
kanske inte ter sig helt rättvist. Jag är
ändå beredd att tillstyrka eventuella
sådana förändringar, som vi från kvinnoförbundets
sida har begärt utredning
om.

Det är glädjande att de ensamstående
föräldrarnas försörjning har blivit så
mycket observerad. Skattereformer ger
inte mycken utdelning — det har jag
sagt förut — men även de bör prövas.
Jag hoppas att den sociala anda, som i
dag synbarligen genomsyrar de borgerliga
partierna, skall räcka till, även om
vi kommer in på socialförsäkringarnas
område. Det förmodar jag att vi snart
kan komma att göra, eftersom nu så
många projekt föreligger färdigutredda
och kan komma att tas upp i propositioner.

De sociala frågorna och skattefrågorna
är emellertid så komplicerade
och sammanvävda, att det är svårt att
i dag på rak arm förorda en detaljlösning
på någon viss punkt, t. ex. i fråga
om beskattningen av ensamstående föräldrar,
när man inte vet vad soin kan
ske på andra punkter, exempelvis beträffande
socialförsäkringsavgifterna.
Att här besluta om skatteskalan eller om
förvärvsavdragen, vilka hjälper relativt
få, och lämna frågan om ortsavdragen
öppen, eller, ännu allvarligare, inta en
tvetydig hållning till socialförsäkringsavgifterna,
är inte tillfredsställande.

Det är ett litet moln på den ljusa
himlen i de borgerliga partiernas inställning
till skattefrågorna, ligger det
särskilda yttrande som högern och folkpartiet
har fogat till betänkandet och
som avser ett fastare samband mellan
avgifter och förmåner, d. v. s. en ökad
avgiftsfinansiering av soeialförsäkringsutgifterna
och en minskad skattesubvention.
Det är en litet olycklig slutvinjett
på generositeten beträffande skattesänkningarna.
Socialförsäkringsavgifterna
betyder mycket för dem som har små
inkomster. De är maximerade och faller

Skattereform m. m.

relativt sett tyngst på de små inkomsttagarna.
En inkomsttagare som är gift
och har 12 000 kronor i inkomst får
totalt enligt propositionens förslag om
skattelättnader ungefär 2 200 kronor i
skatt. Men av detta belopp är 700 kronor

— alltså ungefär en tredjedel — socialförsäkringsavgifter.
Dessa avgifter äter
upp skattesänkningar ganska lätt. Även
de skattesänkningar, som de borgerliga
partierna föreslår, kan ätas upp mycket
lätt, om de borgerliga är beredda att i
samma andedrag höja socialförsäkringsavgifterna.
Vad sedan beträffar de
ensamstående är de redan nu ganska
hårt lastade med socialförsäkringsavgifter.
Jag vet inte om man från borgerligt
håll är beredd att förorda höjningar
beträffande dem. Det särskilda
yttrande, som är fogat till bevillningsutskottets
betänkande, är i alla händelser
ett otäckt hot. Det kan väl inte vara
så, att socialförsäkringsavgifterna är den
karusell på vilken de borgerliga vill ta
igen vad de förlorar på skattegungorna?
Gäller detta de ensamstående, blir skattebudet
en inte fullt så flott gest som det
föreföll vid första påseendet.

Med hänsyn till att vi redan från socialdemokratiskt
kvinnohåll så bestämt
framställt önskemål om skattelättnader
för ensamstående med barn och med
hänsyn till att det redan finns en utredning
— och ingen tror väl att den utredningen
blir dubblerad på detta avsnitt

— finner jag inte det vara någon mening
i att i dag hemställa om en ny utredning
i dessa frågor.

Det förefaller också oriktigt att fatta
beslut i vissa delfrågor i detta beskattningsbetänkandc.
Vi är i dag kanske
överens om skattelättnader för de ensamstående,
men icke om dess utformning.
Då är det inte rationellt att låsa fast
sig utan bäst att låta utredningen spela
med alla korten. Jag tror inte att man
på annat sätt kan komma till en vare sig
bättre eller snabbare lösning av de ensamståendes
ekonomiska svårigheter.
Och skulle det vara så, all man på bor -

170 Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Skattereform m. m.

gerligt håll spekulerar i att höja socialförsäkringsavgifterna,
vill jag bestämt
säga ifrån att det kan jag inte vara med
om, om det inte kompletteras med några
andra sociala lättnader.

Jag skulle vilja uttala den förhoppningen
att familjebeskattningen, främst
för ensamstående med barn, måtte komma
under förtursprövning hos skatteberedningen.
Detta bör väl kunna ske så
mycket lättare nu, när vi för vår framställning
har så helhjärtat stöd från de
borgerliga partierna här i riksdagen,
vilket framgår av deras motioner, där
de följt samma linje som de socialdemokratiska
kvinnorna tidigare har dragit
upp i sin skrivelse. Jag hoppas att såväl
skatteberedningen som finansministern
ser familjebeskattningen som en
väsentlig fråga bland de skattelösningar,
som beredningen skall leverera.

Det skulle också vara på sin plats om
man i skatteberedningen, åtminstone
för dessa avsnitt, försökte komplettera
trettiomannautredningen med några
kvinnor. Det är väl inte oväsentligt att
koppla in kvinnorna redan på utredningsstadiet,
när intresset för dessa frågor
dock är starkast bland kvinnorna,
vilket visats både här i riksdagen och
på andra håll varifrån levererats önskemål
till beredningen.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till bevillningsutskottets utlåtande
nr 79 och likaledes bifall till andra
lagutskottets utlåtande om studiebidragen.

I detta anförande, under vilket herr
talmannen återtog ledningen av förhandlingarna,
instämde fru Johansson
(s), fru Renström-Ingenäs (s), fru
Svensson (s) och fröken Olsson (s).

Herr BJÖRKMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Fru Nancy Eriksson talade
om det mörka molnet på den ljusa
himmeln i oppositionens skattealternativ,
nämligen det särskilda yttrandet i
bevillningsutskottets betänkande. Fru
Eriksson ville tydligen ur det läsa ut

att vi skulle vara på väg att höja socialförsäkringsavgifterna.
Fru Eriksson
citerade ur yttrandet att »ett fastare
samband mellan ifrågavarande socialförsäkringars
förmåns- och avgiftssida
synes önskvärt».

Men det står något mycket väsentligt
även i den följande meningen som jag
inte hörde fru Eriksson citera. Där står:
»Försäkringarnas sociala karaktär motiverar
å andra sidan en sådan utformning
av finansieringen ait personer med
mycket låga inkomster befrias från avgifter
eller erhåller nedsatt avgift.» Jag
hoppas att jag åtminstone på den punkten
har lugnat fru Erikssons farhågor
beträffande våra eventuella mörka anslag.

Jag följde med stort intresse fru Erikssons
redogörelse för vad socialdemokratiska
kvinnoförbundet sagt till skatteberedningen.
Jag kan försäkra fru Eriksson
att våra förslag — folkpartiet får
tala för sig — inte på något sätt har påverkats
av denna framställning till skatteberedningen,
varom vi svävat i fullständig
okunnighet. Det är en ren tillfällighet
att de råkar sammanfalla.

Det var också intressant att höra hur
angelägen fru Eriksson är att det blir en
förbättring för ensamstående familjeförsörjare.
Det var emellertid en sak jag
inte hörde fru Eriksson säga något om
— men som det socialdemokratiska
kvinnoförbundet också fört fram —
nämligen att man skall minska den ekonomiska
klyftan mellan förvärvsarbetande
mödrar och andra förvärvsarbetande
kvinnor genom ökning av förvärvsavdraget.
Jag hoppas därför att
fru Eriksson vid voteringen stöder våra
reservationer på denna punkt.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag gick inte in på frågan
om förvärvsavdraget, därför att jag
förutsätter, att talare som står senare på
listan kommer att debattera det. Då är
jag beredd att diskutera den frågan.

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Nr 33

171

Vad beträffar förhållandet mellan avgifter
och förmåner i samband med socialförsäkringarna
brukar cn sådan
vändning som den jag citerade innebära
att man anser att avgifterna inte i tillräcklig
grad täcker vad förmånerna
kostar. Från borgerligt håll har man tidigare
ansett att man skulle ha en större
avgiftsfinansiering. Det kan väl inte vara
någon annan uppfattning som här kommit
till uttryck. Att man sedan sagt att
man vid mycket låga inkomster skall
ordna det så att vederbörande inte blir
utsatta för denna höjning är riktigt. Men
vad man menar med mycket låga inkomster
vet inte jag. Under alla förhållanden
måste meningen vara att man
vill höja avgifterna och minska skattesubventionen.

Herr von SYDOW (h):

Herr talman! I dag på förmiddagen
fälldes uttrycket att det rådde något av
julaftonsstämning kring herr Strängs
nådiga skattepaket. Vi har nyss hört
talas om alla de stora kretsar av skattebetalare
som inte får någon skattesänkning
utan som tvärtom får en skattehöjning.
Jag gissar att för dem är julaftonsstämningen
något medioker.

Vi har också en stor grupp av skattebetalare
som på intet sätt blivit tillgodosedd
genom detta mycket omtalade paket.
Dit hör hela vårt näringsliv med
industrien som den stora kärnan i detsamma.
Utgången av de överväganden
som lett fram till de förslag som vi har
fått oss presenterade såsom Kungl.
Maj:ts proposition har ju i stället blivit
den, att man ansett skäligt, att den förhöjda
omsättningsskatten får drabba
näringslivet i form av väsentligt ökad
omkostnad. Det är ganska, för att inte
säga mycket överraskande att man har
kunnat göra en sådan slutsats av den
utveckling som för närvarande präglar
vår konjunktur. Det finns alls intet utrymme
för att pålägga näringslivet en
dylik ökad omkostnad, vilket inte kan
annat än medverka till den kostnadsin -

Skattereform m. m.

nation, vilken här också tidigare i dag
har påtalats och som vi alla inom näringslivet
med rätta är så rädda för.

Det föreligger vissa svårigheter att beräkna
vad denna ökade omsättningsskatt
verkligen kan komma att betyda för
näringslivet. Herr Ohlin nämnde en siffra
på 600 miljoner kronor. Den siffran
avser såväl omsättningsskatten på
investeringsvarorna och på förbrukningsvarorna
som den ökade omkostnad
som blir en följd av höjningen av
bensinskatten och brännoljeskatten. Jag
har gjort en beräkning och kommit fram
till ungefär samma belopp. Det är således
ingalunda någon obetydlig post som
näringslivet, för den händelse förslagen
i hela denna skattelunta bifalles, måste
se fram emot och får bära på sina axlar
från och med nästa år.

Det är lättare att få fram siffror på
vad omsättningsskattens förhöjning
kommer att betyda för investeringsvarorna.
Vi har för industrien kommit
fram till en siffra på 165 miljoner kronor.
Det är naturligt nog betydligt svårare
att få till stånd någon exakt beräkning
för förbrukningsvarorna. Men utgår
man ifrån ett stort industriföretag
med normal investering, kommer man
att finna, att omsättningsskatten på förbrukningsvarorna
blir större, omkring
30—40 procent, än vad den nya omsättningsskatten
på investeringsvarorna
kommer att belöpa sig på.

Man ställer sig inom parentes sagt
inom näringslivet en smula undrande
och frågar huruvida det skall bli en tradition
att näringslivet vid varje politisk
överenskommelse, som kan tänkas med
rödgrön kapprock, skall på ena eller
andra sättet få betala åtskilligt av kostnaderna
för överenskommelsen.

När skattefrågorna under de senaste
åren har diskuterats och lett fram till
tillsättande av den stora skatteberedningen
har som bekant idén om den
s. k. bruttobeskattningen av industrien
varit uppe. För att stimulera tanken på
övergång till cn sådan bruttobeskattning

172 Nr 35

Onsdagen den 13 december 19G1 em.

Skattereform m. m.

har man också sagt att man då komme
att röra sig med mycket låga procentsatser.
Detta skulle vara ett tilltalande
drag.

Jag har låtit verkställa en utredning
beträffande ett alldeles särskilt företag
för att försöka få reda på vad omsättningsskatten
å detta företags investerings-
och förbrukningsvaror enligt dess
egen bokföring uppgick till under år
1960 och vad den kan beräknas uppgå
till efter nästkommande årsskifte då den
uttas med sex procent. Jag har kommit
fram till att medan dessa skatter plus
energiskatten under år 1960 gick upp
till 1,6 procent av företagets omsättning,
kommer man nu att få räkna med 2
procent. Det rör sig således här om
ingalunda obetydliga belopp.

Vad som är särskilt värt att observera
är att energiskatten, som vi har haft
flera år, är en ren bruttoskatt, och omsättningsskatten
likaledes. På det viset
har man så att säga smugit in i skattesystemet
en bruttoskatt på företagsamheten
vid sidan av den redan existerande
betungande beskattningen av nettovinsterna.

Detta är något som självfallet har påtalats
i de motioner som avlämnats och
i de reservationer som här har knutits
till bevillningsutskottets betänkande.
Jag skall inte ta upp tiden med att fästa
uppmärksamheten på dessa reservationer.
De talar för sig själva. Reservationerna
går beträffande investeringsvarorna
lika väl som förbrukningsartiklarna
bara ut på en skrivelse om snabbast
möjliga utredning etc. Jag tycker att det
är ett mycket blygsamt önskemål som
borde förtjäna allt beaktande.

Som hastigast vill jag också beröra
en helt annan reservation, som man
tidigare har snuddat vid. Frågan är i
och för sig ganska "liten. Den gäller befrielse
från omsättningsskatt för den
ammunition som används av den frivilliga
skytterörelsen. Jag skulle, herr
talman, avslutningsvis under denna sena
timme på lussenatten bara vilja säga

att det skulle hedra riksdagen, om vi
vid våra kommande voteringar på denna
punkt icke handlade med partipolitiskt
bakbundna händer. Det är den
hundraåriga frivilliga skytterörelsen väl
värd. Den har under denna långa tidrymd
varit en speciell bärare av försvarsviljan
här i landet, och den har
alltid varit fotad på mycket sunda, genomdemokratiska
principer.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! De ungdomar som i år
har fyllt 16 år utgör den största årskull
som någonsin har fötts i Sverige. I de
olika partiernas manifestationer, inte
minst det socialdemokratiska, har denna
årskull tillsammans med de kringliggande
stora årskullarna ofta framställts
såsom en engångschans för vårt lands utbildningsväsen
som det gäller att ta vara
på.

De familjer, i vilka dessa sextonåringar
ingår, får emellertid för deras del
ingen kompensation för de ökade utgifterna
i samband med omsättningsskattehöjningen
enligt den Sträng—Hedlundska
uppgörelsen. Nu är det ju så att när
barnen fyller 16 år upphör det allmänna
barnbidraget och när det yngsta barnet
i en familj uppnår 16 års ålder bortfaller
också i många familjer förvärvsavdraget
och den allmänna skattepolitiska
situationen för familjen skärpes,
detta just i ett läge då man har dryga
kostnader för barnens studier.

Det kan knappast förhålla sig på annat
sätt än att denna kategori har blivit
bortglömd vid de hemliga överenskommelserna
mellan herr Sträng och herr
Hedlund. Detta visar riskerna av ett sådant
sätt att förbereda en viktig allmän
förändring av familj epolitiken. Några
ensamma personer kan inte tänka på alla
berörda grupper, och fru Eriksson i
Stockholm ville ju antyda att det fanns
en rad andra kategorier som i lika hög
grad borde ha blivit uppmärksammade
av de höga herrarna. Nu råder det ju ett
direkt samband mellan det allmänna

Onsdagen den 13 december 19G1 em.

Nr 35 173

barnbidraget och det förlängda barnbidraget,
och det hade därför inte varit
för mycket begärt att man noterat detta
även vid den hemliga uppgörelsen.

Herr Wahlund sade med stor stolthet:
»Vi i centerpartiet vet vad vi gör i umgänget
med socialdemokraterna.» Man
kan frestas fråga: Vet ni vad herr Hedlund
gör?

Till andra lagutskottets utlåtande nr
73 har fogats en reservation som i realiteten
innebär ett avslag på de framlagda
motionerna. Motiveringen är så grumlig
och oklar att man knappast kan tro
annat än att den bygger på missförstånd.
I varje fall förefaller det som om reservanterna
inte har helt klart för sig vilka
utredningar som försiggått på området.
Skolberedningen har så sent som i våras
behandlat frågan om studiestöd för
ungdomar under 16 år. Förra vintern
behandlade studiehjälpsnämnden frågan
om stöd åt elevkategorier inom nämndens
eget reglemente. Slutligen behandlar
studiesociala utredningen, vilken arbetar
sedan mer än ett år tillbaka, frågan
om stöd åt alla övriga kategorier.

Hela fältet är alltså eller har helt nyligen
varit föremål för utredning, och
det förslag som reservanterna väcker
utgör bara ett slag i luften. Jag vill därför
varna de kammarledamöter, som har
en positiv inställning till saken, att rösta
på reservationen, eftersom denna i
realiteten innebär att barnfamiljerna i
detta hänseende inte får någon som helst
hjälp nu när den behövs i samband med
de fördyrade levnadsomkostnaderna.

Herr talman! Det är så många talare
som börjar med att säga: »Jag skall inte
förlänga debatten.» För min del skall jag
be att få sluta med dessa ord.

Herr WAHRENDORFF (ep):

Herr talman! Jag skulle kunna börja
ungefär som den föregående talaren slutade
och säga att jag på grund av den
mycket sena timmen skall fatta mig myckel
kort.

Skattereform m. m.

Jag skall göra några kommentarer till
de motioner som avlämnats från vårt
håll i anledning av proposition 188. De
gäller förvärvsavdragen för yrkesarbetande
kvinnor med hemmavarande barn
under 16 år. Denna fråga har tilldragit
sig stort intresse under debatten i dag.
Våra yrkanden rör vissa ting som så att
säga har glömts bort vid fjolårets reform.
Vi vill också peka på några riktlinjer
som vi anser bör tillämpas när
man utformar förvärvsavdragen för
framtiden.

Genom beslut förra året höjdes ju avdragsrätten
till 20 procent eller maximalt
2 000 kronor för ifrågavarande kvinnor
med inkomst av anställning eller rörelse.
Motsvarande lättnad tillkom dock
inte kvinnor med inkomst av jordbruksfastighet.
Den saken anser vi måste rättas
till. Det kan inte vara riktigt att en
jordbrukarhustru, som kanske får sköta
en hel del arbete under mannens bortovaro,
eventuellt i annat förvärvsarbete
under vintern, inte skall ha rätt att göra
större avdrag än med 300 kronor, såsom
fallet är för dagen.

Den andra sak som vi vill rätta till är
förvärvsavdraget vid faktisk sambeskattning,
såsom jag nämnde tidigare. Vi önskar
att förvärvsavdrag skall medges med
20 procent av inkomsten, dock med högst
1 000 kronor.

Dessa åtgärder som jag nu nämnt vill
vi ha vidtagna omedelbart. Men vi anser
också att hela frågan om förvärvsavdragens
omfattning och utformning bör
närmare omprövas. Det har satts i fråga,
om man inte borde gå in för en rätt kraftig
höjning av de maximala avdragsbeloppen.
För vår del ställer vi oss litet
skeptiska till den saken. Avdragsrätten
har ju till väsentlig del motiverats som
ett avdrag för kostnader vid inkomsternas
förvärvande, d. v. s. de merkostnader
som uppstår för en förvärvsarbetande
kvinna som har minderåriga barn
i hemmet. Av praktiska skäl har det ansetts
nödvändigt att därvid tillämpa en
schablonmetod. Man måste dock ifråga -

174 Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Skattereform m. m.

sätta, om dessa merkostnader utgör en
lika procentuell andel av inkomsten, oavsett
hur stor inkomsten är. Enligt vår
mening får merkostnaderna anses utgöra
en större inkomstandel vid låg inkomst
än vid hög inkomst, och vi anser
att detta bör beaktas vid förvärvsavdragets
utformning. I första hand bör man
inrikta sig på att medge en högre procentuell
avdragsrätt i de lägre inkomstlägena
och i andra hand på att höja det
maximala avdragsbeloppet.

Tillåt mig, herr talman, att helt kort
beröra några restitutionsfrågor, som blir
aktuella om riksdagens ställningstagande
beträffande bensinskatten resulterar i
högre skatt. I så fall bör, såsom framhållits
i motioner från vårt håll, åtgärder
vidtagas för att anpassa vissa restitutionsbelopp
till det nya skatteläget. Jag
åsyftar då främst den s. k. kollektiva
restitutionen till fiskerinäringen och
trädgårdsnäringen samt restitutionen till
jordbruket för den bensinförbrukning
som härrör från bensindrivna traktorer
och skördetröskor.

Jag vill härmed yrka bifall till reservationerna
XVII och XXXII av herrar
Sundin och Vigelsbo.

Herr ASP (s):

Herr talman! En höjd drivmedelsbeskattning
har i motioner och i utskottsbetänkandet
ställts i relation till ökade
resurser för vägväsendet. Sambandet
kan emellertid ses på olika sätt. I första
hand är avsikten att tillföra statsverket
medel för skattereformen allmänt betraktad.
Vidare är det — eftersom finansministerns
proposition avser höjd
drivmedelsbeskattning — fråga om en
speciell destinering av dessa medel, vilket
betyder en senare användning för
vägändamål. Man kan då inte heller bortse
från frågan om när denna skall ske
eller när den måste ske.

Det visar sig att väg- och vatten i sina
anslagsäskanden för nästa budgetår beräknat
inkomsterna av bilskatterna, allt -

så fordons- och drivmedelsskatten, till
1 475 miljoner kronor. Samtidigt har beräknats
att de utgifter som belastar bilskattemedlens
specialbudget uppgår till
1 458 miljoner kronor. Inkomstöverskottet
rör sig därför bara om 15 å 20 miljoner
kronor. Beloppet ligger inom felmarginalen.
Inkomstberäkningen kan
vara någon eller några miljoner för
högt uppskattad. Utgiftsstaten kan också
ändras eftersom väg- och vatten räknat
med detta budgetårs anslag för sådana
utgifter som kommer på andra titlar,
exempelvis trafikövervakning m. m.
Anslaget för beredskapsarbeten är också
en post, som är svår att beräkna i
förväg. Vi kan inte veta hur stora insatserna
på detta område kan visa sig behöva
vara. Det är därför jag ser ett ökat
uttag genom en höjd bensinskatt som en
reserv, som till större eller mindre del
kan behöva tagas i anspråk mycket
snart, till och med redan under nästa
budgetår.

Anspråken på ökade resurser, till och
med betydligt ökade sådana, åt vägarna
är väl motiverade och så kända här att
jag inte behöver utveckla ämnet närmare.
Jag skall inskränka mig till ett
enda konstaterande. Våra ansträngningar
på vägområdet i dag är koncentrerade
på näringslivets transporter. I alla
norrländska skogslän, i Värmland och
Småland är vägbyggandet inriktat på
transportvägar för vår växande skogsindustri.
I andra län måste vägar till för
nya stora industrianläggningar. Här är
det fråga om en kännbar brist, som
måste avhjälpas, och betydande anslagsökningar
måste årligen komma på vägoch
vattens stat. När man praktiskt taget
utnyttjar de specialdestinerade bilskatterna
redan nästa år, kan utgifterna
därefter bli större än de årliga inkomstförstärkningarna.

I ett sådant läge betraktar jag inkomstförstärkningen
genom bensinskatten
som en reserv, som ger oss den fördelen
att för nästa år ge väg- och vatten
högre anslag. Jag ser skatteförstärk -

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Nr 35 175

ningen som en garanti för ökade resurser
för väg- och vatten.

Med ytterligare ett par ord vill jag
deklarera denna min inställning, speciellt
med tanke på de överväganden vi
haft inom 1953 års trafikutredning. I
vårt arbete där har vi bedömt den erforderliga
investeringsutvecklingen inom
hela trafiksektorn och funnit att
vägplanen lika väl som SJ :s långtidsplan
bör genomföras. För vägplanen har
vi understrukit »i avsedd takt och omfattning».
Inom trafikutredningen har vi
därtill observerat att vägplanen gjort
sina anslagsberäkningar i 1956 års prisläge,
och mig veterligt är trafikutredningen
den enda instans som påvisat att
medelsanvisningen skulle behövt vara
avsevärt större enligt nuvarande prisläge.
Trafikutredningen angav 1960 års
prisläge. För nästa budgetår skulle anslaget
till byggande av allmänna vägar
vara 670 miljoner kronor enligt vägplanen,
vilket av trafikutredningen uppgavs
svara mot 788 miljoner kronor i
aktuellt prisläge. Om man erkänner att
betydande insatser skett genom beredskapsarbeten,
vilket otvivelaktigt varit
fallet, kommer man ändock i den situationen
att inte bara räkna på nedlagda
kostnader utan också räkna på det antal
kilometer väg man får för pengarna.
Det kan inte bli så många som avsetts
om man ser bort från det förändrade
prisläget. Anledningen till att jag angivit
dessa siffror är att mot vägplanens
beräknade 670 miljoner kronor, svarande
mot ungefär 790 miljoner i aktuellt
prisläge, står väg- och vattens äskande
om 440 miljoner kronor. När vi nu är
i läget att de ökade anspråken på vägbyggande
och underhåll är cirka 150
miljoner kronor per år skulle vägarna
komma i en ytterst svår situation, som
knappast blir möjlig att reda upp om
inte högre anslag beviljas.

Jag anser, herr talman, att en höjd
bensinskatt ger möjlighet för riksdagen
att anvisa högre anslag till vägarna och
yrkar bifall till utskottets förslag i av -

Skattereform in. m.

sikt att här antydda förbättringar för
vägväsendets del blir möjliga att genomföra.

Fru BOMAN (h):

Herr talman! Jag har faktiskt behov
att säga någonting som ligger vid sidan
av det jag'' hade för avsikt att tala om
i kväll. När herr von Sydow antydde att
man vid något tiilfälle i dag skulle ha
förnummit något slags julaftonsstämning,
kunde jag inte frigöra mig från
känslan av att något av det jag dagligen
bevittnar när jag på vägen hit passerar
Stortorget, där Stockholms stad
har julmarknad och i år bland attraktionerna
har paketauktioner och kasperteater,
hade tagit gestalt i riksdagen
någon timme i dag på ett sätt som jag
tycker inte borde ha varit möjligt. Vi
har under denna arbetstyngda dag diskuterat
något av det allvarligaste vi har
att behandla: hur vi skall använda våra
gemensamma resurser till alla människors
bästa utan att träda någons rätt
för nära. Människorna utanför detta
rum har ett utomordentligt stort intresse
för vad vi gör och för resultatet av
vårt arbete. Det som utspelades här
med herr Hedlund i huvudrollen borde
icke ha förekommit.

Ett avsnitt av propositionen har jag
tänkt att under några minuter uppehålla
mig vid. övriga högertalare har påmint
om hur högern gång på gång har krävt
att dyrortsgrupperingen slopas därför
att den är orättvis. Genom dyrortsgrupperingen
har städer och landsbygd kommit
att behandlas olika i skattehänseende;
städerna har hänförts till en
högre ortsgrupp än landskommunerna
och har därigenom fått eu lägre statsskatt.
Till grund för dyrortsgrupperingen
ligger vissa statistiska beräkningar
som nu är ganska gamla. Olikheterna i
dyrhet har blivit mindre och mindre,
spännvidden har krympt. Dessutom har
de högre kostnaderna i städerna, där de
verkligen varit högre, motsvarats av
bättre förmåner för människorna. I

176 Nr 35

Onsdagen den 13 december 1901 em.

Skattereform m. m.

första hand har bostadskostnaderna varierat
mellan olika orter, men nog är
det väl orimligt att hänföra en kommun
till högre dyrort därför att det finns
gott om moderna och bra bostäder i
kommunen. På den glesbefolkade landsbygden
är visserligen hyrorna oftast
lägre, men samtidigt är bostäderna på
många håll sämre, de saknar t. ex. ofta
både vatten och avlopp och centralvärme.
Det blir inte billigt att avvara de
förmånerna. Människorna i de glest
befolkade bygderna har en hel del faktiska
extra kostnader som de statistiska
undersökningarna inte kan komma
åt, t. ex. för barnens utbildning.
Skolgången är enkel att ordna i städer
och tätorter, men det är mycket mera
komplicerat och framför allt mycket
mera kostsamt på landsbygden,
även sedan vi nu förbättrat skolväsendet
bl. a. genom att bygga flera skolor.
De nya skolorna ligger i de centrala
tätorterna, och det är för den största
delen av landsbygdens befolkning förenat
med stora kostnader att skicka sina
barn till skolan, i varje fall när det blir
fråga om fortsatt utbildning, t. ex. i yrkesskolor.
Man kan också peka på möjligheterna
att besöka en föreläsning, en
konsert, en teaterföreställning eller en
gudstjänst i kyrkbyn. De möjligheterna
saknas för många människor ute på landet.
För att de över huvud taget skall
kunna få del av det kulturella livet
måste de göra kostnadskrävande resor.

När nu dyrortsgrupperingen som jag
hoppas kommer att försvinna vill jag
uttrycka min glädje över det. Men, herr
talman, det finns en landsända som inte
får någon som helst fördel av de åtgärder
som kommer att beslutas i dag
och det är övre Norrland. Ett par talare
har försökt ursäkta vad som sker. Det
är litet svårt att göra det. Hela Norrbotten,
större delen av Västerbotten och
Jämtland och ett par skogskommuner i
Ångermanland ligger nu i högsta ortsgrupperna.
Kostnaderna ligger även enligt
statistiken i toppen, trots att des -

sa orter är missgynnade av statistiken..
Människorna där har i ännu högre grad
än de som bor i andra glesbygder extra
kostnader utan att de i fråga om förmåner
är jämställda med stadsbefolkningen.
Ingenstans är avstånden mellan byar
och gårdar så stora som i övre Norrland.
Ingenstans har man så svårt att
ens med betydande uppoffringar få del
av de allmänna inrättningar som tillkommit
för människornas gemensamma
bästa. Klimatet ar sådant att byggkostnaderna
alltid blir större där än i
övriga delar av Sverige samtidigt som
bränslekostnaderna är högre än på andra
håll. Transporterna av varor är dyrare,
och de fördyras ännu mer genom
omsättningsskatten på transporterna.
Dessutom får vi i övre Norrland betala
ett betydligt högre pris för bensinen än
i sydligare delar av landet. Det är inte
bara det att man här på sin höjd genom
att peka på vägväsendet kan motivera
en höjning av bensinpriset. Vi betalar
redan en höjning av bensinskatten med
5 eller 3 öre. Det blir en ytterligare pålaga
för övre Norrland.

När nu skattegrupperingen slopas
är det ur rättvisesynpunkt absolut nödvändigt
att förhållandena i övre Norrland
särskilt beaktas. Där är det ju
många saker som kan komma i blickfältet
när det gäller att förbättra förhållandena.

En sak som jag särskilt skulle vilja
understryka här -— den har varit föremål
för många riksdagsdebatter och
påpekanden — är frågan om beskattningsföremålens
fördelning mellan
kommunerna. Det är ju många företag,
både statliga och andra, som är
sysselsatta med att utvinna naturrikedomarna
i Norrland. Men i de flesta
fall har dessa företag sina huvudkontor
i Stockholm, och då går ju den
väsentliga delen av företagets kommunala
skatter från Norrland till Stockholm.
Vi har här med jämna mellanrum
debatterat frågan om LKAB:s huvudkontor
och dess förläggning, och

Onsdagen den 13 december 19G1 em.

Nr 35 177

jag håller fortfarande på att det borde
vara förlagt till Norrbotten, där LKAB
gör sina stora ekonomiska uttag. Men
den förmånen har inte förunnats oss
där, och vad det skulle betyda för oss
i kommunalskattevinst vore inte litet.

En annan sak är fördelningen av
kostnaderna mellan staten och kommunerna.
I olika sammanhang visar den
sig vara ogynnsam just för övre Norrland,
och där har vi framtidsutsikter
som kan försvåra även den saken för
oss. Jag vill påminna om att ifall socialförsäkringens
förslag, att kommunerna
skall bidra till icke inkomstprövade
invalidpensioner, genomföres, så
kommer det att bli en ganska hård belastning
för våra kommuner, eftersom
invaliditeten är förhållandevis stor i
övre Norrland beroende dels på klimatet
och dels på det hårda, tunga arbete
som utföres av människorna där. Det
bär påmints om skogsarbetarna, och
inte minst i Norrbotten har vi många
människor med skogshuggarryggar och
arbetare under jord i de fuktiga och
kalla gruvorna. De blir ofta invalider.

Jag vill också här påminna om hur
viktigt det är att den allmänna skatteutjämningen
får en för norrländska
förhållanden tillfredsställande lösning.
Herr Sträng sade här i dag någonting
som jag genast antecknade beträffande
denna skatteutjämning: »Då kommer vi
att med statsmedel hjälpa de kommuner
som har svårast att klara sig.» Det
låter säga sig, men det är inte bara
fråga om statsbidrag för att hjälpa övre
Norrland, utan det är fråga om att vi
skall få ett skattesystem som gör det
möjligt för både enskilda och företag,
större och mindre, att stå på egna
ben och klara sig även i Norrbotten.
En annan sak som är viktigare än någonting
annat är att vi måste kunna
bevisa att det går att driva företag lönsamt
även i övre Norrland.

.lag kan sluta här, herr talman. Det
är många andra som har talat i detta
avsnitt, och säkert kommer andra att

Skattereform m. m.

beröra det också i morgon. Jag vill
yrka bifall till reservation nummer 1
i bevillningsutskottets betänkande nr
79, där högern och folkpartireservanterna
yrkar på en skyndsam utredning
rörande åtgärder för att lösa de problem
som sammanhänger med de speciella
fördyrande omständigheterna i
övre Norrland.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag skall be att få tala
för en reservation, som har tillkommit
med anledning av ett par motioner.
Den ena motionen har jag undertecknat,
och den gäller beskattning av
ensamstående barns försörjare. Denna
motion har enligt fru Eriksson kopierats
från Socialdemokratiska kvinnoförbundets
framställning till skatteberedningen.

Fru Erikssons inlägg var här i flera
avseenden egentligen rätt förvirrande.
Hon påstår direkt att motionen har kopierats
av en framställning, som flera
av skatteberedningens ledamöter aldrig
hört talas om. Det hade varit bättre,
tycker jag, att fru Eriksson och Socialdemokratiska
kvinnoförbundet hade
uppvaktat finansminister Sträng,
som tydligen handlar utanför skatteberedningen
och bryter ut vissa frågor
ur skattekomplexet i dess helhet, vilket
fru Eriksson säger att man inte
skall göra.

Vidare sade fru Eriksson att man
måste stå på fast mark när man framställer
ett dylikt förslag. Jag känner
mig stå på ganska fast mark när jag
tar upp denna fråga, ty det gäller en
grupp, de ensamstående föräldrarna,
som vi här har diskuterat vid många
tillfällen. Vi har också sedan många år
tillbaka motionerat om att just dessa
människor skall beskattas som gifta
och vidare få tillgodoräkna sig det högre
ortsavdraget. Det är alltså ingen nyhet
att vi tar upp deras problem.

Hela skattesystemet har tyvärr byggts
på fullständiga familjer med en försör -

178 Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Skattereform m. m.

jare och för övrigt ogifta. Det har gjort
att de ensamstående föräldrarna — det
är inte bara ensamstående mödrar utan
även ensamstående fäder — har kommit
att från början hänföras till de
ogifta. De har därmed drabbats av den
högre beskattningen, och framför allt
mödrarna har inte fått tillgodoräkna
sig det andra ortsavdraget. Undan för
undan efter motioner i frågan och trots
segt motstånd från framför allt socialdemokratiskt
håll har dessa personer
nu på senare år, åtminstone till dess
barnen fyllt 16 år, blivit beskattade
som gifta och fått tillgodoräkna sig det
högre ortsavdraget. När barnet kommit
upp i 16 års ålder, faller det högre
ortsavdraget bort. Samtidigt beskattas
de som ensamstående. Detta gör att dessa
ensamstående barnförsörjare kommer
i en svår ekonomisk situation, speciellt
som barnbidraget samtidigt bortfaller.
Vi vill ha en mjukare övergång
och föreslår därför i reservationen att
barnets förälder skall beskattas som
gift tills barnet uppnått 19 års ålder.
Vidare föreslår vi en utredning om
huruvida inte dylika föräldrar också
skall få tillgodoräkna sig det andra eller
högre ortsavdraget.

Vi anser detta rimligt, eftersom detta
är en grupp som inte får någon skattelindring
utan snarare en skatteskärpning.
Det finns därför fullgoda humanitära
skäl bakom motionerna i detta
ärende och den reservation som bygger
på motionerna. Jag hemställer därför
att kammarens ledamöter tar del
av reservationen och sedan också röstar
på den.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Om det är så självklart
hur dessa frågor skall lösas, varför har
då inte högern och folkpartiet kunnat
enas om dem? På en enda punkt är man
överens, nämligen när det gäller att ensamstående
mödrar och fäder skall ha
samma skatteskala som gifta. Men det är

olika skalor högern och folkpartiet föreslår.
Högern vill ha en större klyfta
mellan skalorna för gifta och ogifta än
den nuvarande. Folkpartiet har andra
skalor. Inte ens där är man sålunda enig
beträffande kostnaderna för det man
föreslår.

Även när det gäller förvärvsavdraget
bär högern och folkpartiet var sitt förslag.
Inom folkpartiet är man vidare beredd
att besluta, medan högern bara är
beredd att utreda.

Vad de dubbla ortsavdragen angår är
man tveksam på båda hållen. Ingen är
beredd att besluta i dag, utan båda vilt
utreda. Det måste följaktligen inte vara
så alldeles klart vad det hela kommer
att kosta och hur det kommer att utfalla,
eftersom man inte har kunnat enas i
dessa punkter.

När vi sedan kommer till socialförsäkringsavgifterna,
så är det så dunkelt
att man endast i ett särskilt yttrande
antyder att man i framtiden vill ha
en annan utformning av den saken. Jag
misstänker nästan att det är där och
på andra punkter som berör grupper
med den ömtåligaste ekonomien — även
de ensamstående — som högern och
folkpartiet tänkt ta igen alla de skattemiljoner
man i dag så generöst har velat
skänka bort utöver den skattesänkning
som föreslås i propositionen.

Så länge högern och folkpartiet inte
vill ge till känna sina avsikter på dessa
punkter är det inte underligt om vi säger:
Låt oss få papperen på bordet först,
innan vi fattar något delbeslut.

Fröken ELMÉN (fp) kort genmäle:
Herr talman! Beträffande skatteskalorna
föreslås i reservationen att beskattningen
skall ske enligt den för gifta
gällande skalan, intill dess barnet fyllt
19 år. Kan det råda någon tveksamhet på
den punkten, där ju reservationen är gemensam?
Vi har inga skilda uppfattningar
där — och det är ju reservationen
vi just nu skall ta ställning till.

Vad socialförsäkringen angår i fort -

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Nr 35 179

sättningen tycker jag att det är en avvägningsfråga
som vi har att ta ställning
till framdeles. Och när det gäller ortsavdragen
så föreslår vi från folkpartihåll
att förvärvsavdrag skall få göras även
av ensamstående; vi vill se de båda sakerna
i ett sammanhang. Men vad vi
i dag resonerar om och skall ta ställning
till är ju skattefrågan.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Högern och folkpartiet
vill visserligen ha samma skatteskala
för gifta och ogifta, men man är inte
överens om vilken skala man vill ha.
Och vill man ha en vidare klyfta mellan
gifta och ogifta, så får vi ett större
tröskelproblem än med de skatteskalor
vi nu har.

Även om man på någon liten punkt
kunnat ena sig i reservationen, så var
man i alla fall oense när man motionerade
i de båda partierna. Såvitt jag
minns väcktes det från högerhåll ingen
motion om att ha det dubbla ortsavdraget
för ensamstående. På den punkten
har högern följt folkpartiet. Sedan har
folkpartiet fått följa högern beträffande
socialförsäkringsavgifterna. Så inte
liar allting varit särskilt klart. Det har
tvärtom varit ganska dunkelt, innan man
hamnat på dessa reservationer.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! I motionerna I: 729 och
II: 868 har vissa principiellt viktiga
frågeställningar rörande socialförsäkringens
finansiering berörts. Jag skall
emellertid inte i detta sammanhang ta
upp dessa frågeställningar till debatt.

Men därutöver finns i motionerna
också konkreta förslag rörande den lägsta
inkomstgräns som bör ligga till
grund för folkpensioneringsavgifternas
uttagande. Enligt förslaget i propositionen
höjs gränsen för påföring av avgifter
till folkpensioneringen och sjukförsäkringen
från nuvarande 1 200 kronor
till 2 400 kronor. Detta innebär alt

Skattereform m. m.

ensamstående utan barn under 16 år
får avgiftsbefrielse, om inkomsten inte
överstiger ortsavdragets nivå. Detta är
mycket tillfredsställande.

För ensamstående med barn under 16
år samt för gifta motsvarar emellertid
avgiftsbefrielsen endast halva ortsavdraget.
Dessa två kategorier, som har
en inkomst liggande mellan 2 400 kronor
och det nuvarande ortsavdraget, får
inte någon del av den föreslagna lättnaden
i avgifter eller direkta skatter. Detta
anser jag inte vara tillfredsställande.
Vi har här grupper, vilkas inkomster
ligger under existensminimum. I strävan
att skapa största möjliga grundtrygghet
för alla medborgare måste det
vara angeläget att de grupper, som har
så låga inkomster att de inte blir beskattade,
ej heller beläggs med socialförsäkringsavgifter.
Med detta som utgångspunkt
anser jag att det finns klart
belägg för att förslaget i propositionen
om uttagande av avgifter i inkomstskiktet
2 400—3 600 kronor inte är tillfredsställande,
särskilt som dessa inkomstgrupper
får bära den kostnad som
omsättningsskatten medför.

Enligt utskottets mening talar vissa
skäl för att uttagning av socialförsäkringsavgifter
borde begränsas till sådana
fall där vederbörande har att erlägga
inkomstskatt. Men, säger utskottet, en
ökad befrielse från folkpensionsavgift
bör sålunda följas av vissa lättnader i
skyldigheten att erlägga sjukförsäkringsavgifter.
Konsekvenserna av detta anser
utskottet vara svåra att överblicka.
Vidare skulle reglerna om deklarationsplikt
behöva omarbetas. Därtill, säger
utskottet, saknar man tillförlitliga uppgifter
om inkomstbortfallet. Av dessa
skäl avstyrker utskottet förslaget.

Såsom utskottet påpekar leder motionärernas
förslag och den föreliggande
reservationen till att även motsvarande
lättnader måste åstadkommas i skyldigheten
att erlägga avgifter till sjukförsäkringen.
Men såväl motionärer som reservanter
inskränker sig till att i detta sam -

180 Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Skattereform m. m.

manhang yrka på ändring i fråga om erläggande
av avgifter till folkpensioneringen.
Enligt de uppgifter som stått
till förfogande beräknas inkomstbortfallet
uppgå till 10—12 miljoner kronor.
Beträffande utskottets påpekande, att
reglerna för deklarationsplikten måste
omarbetas, så innebär väl det föreliggande
förslaget att reglerna ändock måste
ändras och att då vidtaga en sådan ändring
som följer av motionsförslaget skall
väl inte vålla några större svårigheter.

Herr talman! Med det anförda ber
jag få yrka bifall till den vid andra
lagutskottets utlåtande nr 72 fogade reservationen.

Herr ANDERSSON i Sundsvall (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Bara ett par ord till herr
Gustavsson i Alvesta!

Herr Gustavsson förbigick den väsentliga
anledningen till att utskottet
avstyrkt motionerna, den nämligen att
hela frågan om samordning av socialförsäkringarna
och förmodligen i samband
därmed anpassningen av avgifterna
och finansieringsproblemet kommer
upp till behandling i riksdagen nästa
år. Detta med anledning av den utredning,
som socialförsäkringskommittén
har verkställt. Detta är den väsentligaste
anledningen till att vi inom utskottet
inte velat bryta ut denna detaljfråga
och tillstyrka motionerna.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Det är just av den anledningen,
herr Anderson i Sundsvall,
som vi nöjt oss med att här endast ta
upp folkpensionsavgiften.

Herr SUNDELIN (s):

Herr talman! Med hänsyn till den
långt framskridna tiden och då många
talare redan i huvudsak berört de olika
avsnitten i det föreliggande utlåtandet
skall jag inskränka mig till att säga
några ord om drivmedelsskatten och an -

vändningen av de medel den tillfört
statskassan.

Vid bevillningsutskottets behandling
av frågan om höjda drivmedelsskatter
har fastslagits att inflytande medel automatiskt
överföres till automobilskattemedlens
specialbudget. Utskottet säger
alltså klart ifrån att om bensinskatten
höjs, så kommer det att föranleda
ökad medelstillgång för vägändamål, och
bedömningen av kommande anslagsbehov
kommer att ske mot bakgrunden
härav.

Vi kan av detta dra slutsatsen att en
ökad skattebörda på bilismen inte isolerat
är en företeelse som ökar kostnaderna
för bilåkning och biltransporter,
utan man får en ersättning genom förbättringar
för ökat vägbyggande och
bättre underhåll. Utskottet säger lika
tydligt ifrån att delade meningar icke
råder om behovet av fortsatt vägupprustning
och att denna sker i så snabb
takt som möjligt. Ett ökat bensinpris
omsätts genom vägbyggnader och beläggningar
i tidsvinster, mindre slitage
och mindre drivmedelskostnader. Just
angelägenheten av att denna snabba
upprustning inöjliggöres borde leda till
att behandlingen av finansministerns
förslag inte äventyrar väganslaget.

Alltsedan vägplanen framlades och i
princip godkändes av riksdagen har
statsutskottet framhållit angelägenheten
av en snabh upprustning av vägarna.
Motioner om förbättringar har också varit
flerpartimotioner. Detta har varit ett
bevis på det allmänna intresse som
föreligger för att förbättra vägsektorn.

Jag har genom min anknytning till
länsvägnämndernas förbund haft anledning
att på senare år speciellt uppmärksamma
vägfrågorna ur den synvinkel
som företrädes av vägnämndsorganisationen.
Som bekant ville man vid vägväsendets
förstatligande inom länsvägnämnder
och vägnämnder ha en organisation,
där vägbehoven kunde bedömas
och graderas ur lekmannasynpunkter.
Det är de lokala intressena som

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Nr 35 181

kommer in, och i dessa nämnder är
många kommunala förtroendemän med,
vilket ger ökad tyngd åt bedömningen.

Länsvägnämnderna har en samarbetsorganisation
— länsvägnämndernas förbund
— som årligen håller en stämma
och förlägger den till olika län just för
att få en redovisning av aktuella problem
och behov. Vägfrågorna blir därigenom
belysta ur olika synvinklar och
med hänsyn till det speciella behov
som måste fyllas inom olika län och
regioner. En allmän sammanfattning
av vägsituationen pekar otvivelaktigt på
stora brister, vilket också föranlett
framställningar från förbundets sida till
kommunikationsministern om ökade resurser.
Vid årets stämma i Karlstad
framlades en synnerligen ingående redovisning
av vägbehoven inom ett skogslän,
och utredningar redovisades om de
betydande förbättringar som erfordras
för att tillfredsställande bemästra situationen.
De allmänna vägarnas bärförmåga
är många gånger sådan att
transportförsörjningen och transportekonomien
blir i högsta grad otillfredsställande.

Olika skäl nödvändiggjorde att vårriksdagens
beslut ej medgav väg- och
vatten begärda anslag. Det blir sålunda
svårt att genomföra löpande flerårsplaner.
Genomgående har länen fått vidkännas
reduceringar på länsvägsbyggandet
— ett förhållande som är beklagligt
ur de synpunkter länsvägnämnderna
företräder.

Detta gör att jag starkt vill framhålla
nödvändigheten av förstärkta inkomster
till bilismens specialbudget för alt möjliggöra
de förbättringar soin i utskottsutlåtandet
antytts vid kommande anslagsbeliandling.
I detta fall borde det
vara möjligt komma fram till en enhetlig
linje, där omtanken om vägväsendets
behov går före andra hänsyn. En garanti
för att bevilja väg- och vattens framställningar
borde vara möjlig i anslutning
till höjningen av bensinskatten.

Det har, herr talman, många gånger

Skattereform m. m.

i denna kammare framförts önskemål
om en välvilligare inställning till bilismen,
och man har alltför många gånger
aktualiserat detta uttryck i samband
med behandlingen av olika skatter som
pålägges bilägare.

Jag vill, herr talman, i detta sammanhang
framhålla att om man verkligen
vill en bilvänlig politik, då skall man
se till att erforderliga medel ställes till
förfogande för att i mycket raskare takt
än hittills skett ombygga och förbättra
vägarna. De dåliga vägarna ute i landet,
framför allt i de norrländska skogslänen,
är en av de värsta nackdelarna
för bilägarna, i varje fall gäller detta
den tunga lastbilstrafiken. Det har i
olika sammanhang påpekats vilka vinster
som ligger i förbättrade vägar,
genom i första hand höjda axeltryck
och därmed större och ändamålsenligare
lastkapaciteter, men också i fråga om
slitaget på bilarna. Nedslitningen av bilarna
utgör en mycket större ekonomisk
förlust för den enskilde än vad som
framhållits från olika håll. Ett eller annat
öre mer eller mindre i bensinskatt
har för många av de enskilda lastbilsåkarna
mindre ekonomisk betydelse än
förbättring av vägarna.

Med utgångspunkt från den skattehöjning,
som föreslagits av finansministern,
bör det vara möjligt att upprusta vägarna
och genomföra vägplanen utan ytterligare
förseningar. Med hänsyn till
den tidigare åberopade positiva inställningen
hos bevillningsutskottet ifråga
om användningen av fordonsbränsleskatten
blir det möjligt att få en snabbare
utbyggnad av vägväsendet. I vetskap
om detta ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till bevillningsutskottets
betänkande nr 79 samt bifall till den
reservation av herr John Ericsson m. fl.
som återfinns i bevillningsutskottets betänkande
nr 74.

Eru GUNNE (h):

Herr talman! För det första skall jag
anföra några synpunkter på förvärvsav -

182 Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Skattereform m. m.

draget i anslutning till de yrkanden som
framställts från högerpartiet, och för
det andra skall jag försöka göra något
av en välvillig skrivning — till bevillningsutskottet
med anledning av dess
behandling av en motion som jag väckt.

Förvärvsavdraget är en av de företeelser,
som åkt ut och in i vår lagstiftning
alltsedan 1919, då det introducerades.
Uppfattningarna både om dess
existensberättigande och om dess utformning
har som bekant skiftat under
årens lopp. Numera råder det som väl
är ingen tvekan om att den förvärvsarbetande
hustrun skall ha ett avdrag
för kostnaderna i samband med intäkternas
förvärvande. Vad som anfördes i
propositionen till 1919 års riksdag är
vägledande också i dag: »I de fall då
hustrun har förvärvsverksamhet, vare
sig denna äger rum inom eller utom
hemmet, blir hon ofta förhindrad att
ägna sig åt hemmets skötsel, och makarna
måste då i regel använda sig av
avlönat biträde för utförandet av de
sysslor, som eljest skolat utföras av
hustrun. Denna utgift för biträde i hemmet
får anses såsom en utgift för förvärvande
av hustruns arbetsinkomst,
och det synes billigt att utgiften avdrages
vid uppskattandet av hustruns arbetsinkomst.
»

Oavsett hur förvärvsavdraget är konstruerat
har den allmänna uppfattning,
som departementschefen därmed gav
uttryck åt, i visst avseende större relevans
i dag, efter som både arbetsliv, inkomstfördelning
och skattetryck har utvecklats
därhän att ett sådant avdrag
blivit aktuellt för allt flera; vidare också
på grund av den breddade insikten
dels om betydelsen av att förvärvade
kunskaper och en kostsam utbildning
tas i anspråk i arbetslivet, dels om vikten
av att barnen trots detta tillförsäkras
goda uppväxtförhållanden. Härom
råder nu inga delade meningar. Däremot
jag nog erkänna att själva utformningen
av detta avdragssystem skulle
kunna diskuteras, delvis från nya ut -

gångspunkter. Det skall jag emellertid
inte göra på detta stadium av vår debatt,
utan jag skall endast beröra de
förslag till förbättringar av förvärvsavdraget
som vi lagt fram i anslutning
till proposition nr 188.

Samtliga ändringsförslag som avser
förvärvsavdraget har det gemensamt, att
de bygger på det nuvarande systemet
med grund- och kvotavdrag. Vårt förslag
innebär som bekant en maximering
av kvotavdraget till 2 700 kronor,
d. v. s. ett maximalt förvärvsavdrag utan
särskild prövning av 3 000 kronor med
rätt för vederbörande till högre avdrag
med högst 20 procent av inkomsten
om högre kostnader än 3 000 kronor
kan styrkas. Härigenom har vi velat
vidga möjligheterna att få ett avdrag
som bättre svarar mot utgifterna för
biträde i hemmet.

Jag vet att det har påpekats att vi
därmed gynnar kvinnor som har råd
att betala. Man kan om man vill vara
tendentiös uttrycka sig på det sättet,
men man kan också resonera så här.
Det finns många gifta kvinnor som genomgått
en omfattande och ofta kostsam
utbildning och vilkas insatser efterlyses
på olika områden. Låt mig
bara nämna undervisningsväsendet och
sjukvården. Deras insats är, framför allt
om det finns mindre barn, helt beroende
av den arbetskraft de kan anlita i
hemmet och som, om den är fullgod
och om anställningsförhållandena är
korrekt ordnade, drar ganska stora kostnader
vilka inte kompenseras genom
hittillsvarande anordningar.

Visst hade man till och med kunnat
gå längre än vad vi har gjort, men vi
har inte på nuvarande stadium velat
göra det, eftersom vi över huvud taget
känt oss bundna av hänsyn till åtskilliga
andra grupper av kvinnor vilkas
beskattningsproblem inte har fått eller
ens skulle kunna få en tillfredsställande
lösning inom de nuvarande formerna
för förvärvsavdraget. Därmed
vill jag ha sagt att det kan finnas star -

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Nr 35 183

ka skäl att diskutera själva uppbyggnaden
av förvärvsavdraget utifrån skilda
utgångspunkter. Till det blir det som
jag nämnde säkert tillfälle att återkomma.

När man på detta sätt förbättrar avdragsmöjligheterna
för kvinnor med inkomst
av egen rörelse eller eget arbete,
måste man också uppmärksamma de
fall där kvinnorna inte har detta slag
av inkomst men där deras förvärvsinsats
består i att de biträder mannen i
hans rörelse eller jordbruk. Beträffande
dessa föreslår vi att utöver det maximala
avdraget på 300 kronor, som får
göras när hustruns arbetsinsats uppgår
till nämnda belopp, skall intill ett maximum
av 3 000 kronor den faktiska kostnaden
för barnens omhänderhavande få
avdras till ett belopp motsvarande 20
procent av det värde hennes arbete
uppskattas till, under förutsättning att
hon har barn under 16 år.

Herr talman! Med vad jag nu sagt om
förvärvsavdraget vill jag ansluta mig
till de tidigare ställda yrkandena om bifall
till reservation nr XV till bevillningsutskottets
utlåtande nr 79.

Därmed skall jag gå över till mina så
att säga privata mellanhavanden med
bevillningsutskottet. Ibland får man
höra av visare kolleger i riksdagen att
man skall vara tacksam för att utskottet
har behandlat ens motion välvilligt. Jag
får erkänna att mitt sinne för nyanser
i en s. k. välvillig skrivning ännu inte
är så utvecklat att jag rätt uppfattar och
uppskattar de väl valda formuleringar
varmed ett utskott avvisar ett motionsförslag.
Det kan alltså hända att mitt
uppförande så småningom inte blir vad
det borde vara.

I ett avseende skall jag emellertid inte
dra bugg på mig. Det gäller en av de tre
frågor av mera skatteteknisk natur som
jag tog upp i min motion nr 865, nämligen
frågan om avrundning till jämnt
hundratal kronor av den taxerade inkomsten.
Eftersom både propositionen
och motionen från mitt parti föreslår

Skattereform m. m.

ett ortsavdrag på ojämnt hundratal kronor,
delar jag utskottets uppfattning att
någon ändring inte kan ske nu. Jag noterar
med tillfredsställelse utskottets rekommendation
att vid en framtida höjning
av ortsavdragen beakta mina synpunkter.
Därmed skulle man tillmötesgå
ett gammalt och utbrett önskemål
från deras sida, som har att efterleva de
lagar vi stiftar.

Jag är inte lika förtjust över behandlingen
av ändringsförslaget till uppbördsförordningens
10 §. Det stadgande
jag åsyftar innebär att preliminär Askatt
inte skall uttas för pensioner, livräntor
och annan skattepliktig ersättning
som uppgår till högst 1 500 kronor.
Jag hade ifrågasatt om beloppen inte
borde höjas till 2 500 kronor med hänsyn
bl. a. till den ändrade deklarationspliktsgränsen.

Den hänvisningen som tydligen berett
utskottet bekymmer hade jag i korthet
gjort för att anvisa det samband som
bör råda mellan författningarna. Anpassningen
till en ny gräns för skatteplikten
bör vara konsekvent och omfatta
alla berörda författningar. Bestämmelserna
i uppbördsförordningen § 10
att preliminär skatt icke skall uttagas
på pensioner m. m. upp till ett visst belopp
tillkom en gång för att bespara såväl
riksförsäkringsverket, försäkringsbolagen,
de lokala skattemyndigheterna
som den enskilde skattebetalaren ett arbete,
som i det stora flertalet fall skulle
ha varit fullständigt onödigt. 1953 fastställdes
den nuvarande beloppsgränsen,
1 500 kronor. Man var alltså på den
tiden fullt på det klara med angelägenheten
av att underlätta arbetet för de
berörda parterna.

Om nu gränsen för skattepåföring och
avgiftsdebitering höjs till 2 400 kronor
utan motsvarande anpassning av stadgandet
i uppbördsförordningen § 10,
kommer detta för de nämnda parterna
att innebära, att det krångel som man
velat undanröja genom de tidigare besluten
nu uppträder när det gäller be -

184 Nr 35

Onsdagen den 13 december 1961 em.

Skattereform m. m.

lopp mellan 1 500 och 2 400 å 2 500 kronor,
och detta har bevillningsutskottet
sagt ja och amen till. Det hade varit helt
naturligt att den ifrågavarande bestämmelsen
anpassats till de nya stadgandena
i skattelagarna och taxeringsförordningen.

Till sist, herr talman, hade jag i motionen
tagit mig friheten att nagelfara
ordet ortsavdrag. Min mening är den att
när nu hela ortsgrupperingen som sådan
slopas, skall vi inte ha en oegentlig
beteckning släpande med i författningarna.
Avdraget har numera inte med
levnadskostnaderna på olika orter att
göra utan har endast kvar den primära
grundläggande uppgiften att från beskattning
undanta den del av inkomsten,
som kan anses motsvara vad som
åtgår för täckande av de elementära
levnadskostnaderna och som därför anses
sakna skattekraft. Med hänsyn därtill
har jag föreslagit att avdraget skall
kallas statligt resp. kommunalt grundavdrag.
Vad säger nu bevillningsutskottet
om denna beskedliga begäran? Jo,
utskottet delar helt motionärens uppfattning
att termen ortsavdrag inte längre
är adekvat, men det vill inte släppa
den — därför att den har vunnit hävd!
För all del, utskottet säger också att den
förekommer i många författningar, och
jag fattar faktiskt alldeles själv att en
utmönstring av termen ortsavdrag inte
går att göra i en handvändning. Jag
hade följaktligen fullkomligt förstått ut -

skottet om man skrivit t. ex. »och anser
följaktligen att termen undan för undan
bör utmönstras ur lagstiftningen».

Men vad som övergår min horisont
det är talet om att termen ortsavdrag
är ett hävdvunnet uttryck, som för den
skull bör bibehållas. När man nu verkligen
slopat den anordning som åsyftas
med ordet, skall då ordet stå kvar i författningarna
som ett monument över ett
system som vi med tiden funnit mer
eller mindre förkastligt? Om termen
hade haft något av den ålderdomligt
mustiga klangen i byggningabalkens berömda
kapitel om »huru svin må i ollonskog
släppas» eller »huru humlegård
skall läggas och uppehållas» så hade jag
också frestats att tala om hävd. Men ordet
är trist och fattigt, det är varken
adekvat eller dekorativt och det finns
ingenting som försvarar dess plats i våra
skatteförfattningar. När man försvarar
ordet ortsavdrag med att det vunnit
hävd, så har vakthållningen kring de
stora minnena sträckt sig litet väl långt.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen till morgondagens
sammanträde kl. 10.00.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.25 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 62
108843