Onsdagen den 13 april Sid
ProtokollRiksdagens protokoll 1966:16
RIKSDAGENS
PROTOKOLL
Nr 16
FÖRSTA KAMMAREN
1966
13 april
Debatter m. m.
Onsdagen den 13 april Sid.
Anslag under nionde huvudtiteln:
Bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland, in. in. 4
Kostnader i samband med permanent skördeskadeskydd...... 21
Visst statsbidrag till praktiskt vetenskaplig växtförädling...... 28
Rikets allmänna kartverk .................................. 31
Om ianspråktagande av domänverkets markfond för ersättningar
till markägare, m. .................................... 35
Markförvärv för naturvårdsändamål ........................ 42
Om rätt för jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse till skatteavdrag
för forskningskostnader ............................ 43
Hemarbetande kvinnors pensionsrätt.......................... 46
Om inrättande av en s. k. underleverantörsbörs för mindre företag 52
Om studiesocialt stöd till vuxna studerande.................... 55
Om abonnemang för offentliga organ på tidningar och tidskrifter 59
Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader ................ 60
Interpellation av herr Olsson, Johan, ang. lokaliseringspolitiska
åtgärder vid ändrad jordbrukspolitik ...................... 80
l Första kammarens protokoll 1966. Nr 16
2
Nr 16
Innehåll
Samtliga avgjorda ärenden
Onsdagen den 13 april sid.
Jordbruksutskottets utlåtande nr 1, ang. utgifterna inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde .................. 4
Bevillningsutskottets betänkande nr 23, om rätt för jordbrukets
ekonomiska föreningsrörelse till skatteavdrag för forskningskostnader
.............................................. 43
Andra lagutskottets utlåtande nr 39, om vissa familjepolitiska åtgärder
.................................................. 46
Jordbruksutskottets utlåtande nr 5, ang. bemyndigande att försälja
viss staten tillhörig fast egendom, m. m..................... 52
— memorial nr 6, ang. departementsvis uppgjorda förteckningar
över försäljningar av viss staten tillhörig fast egendom...... 52
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 18, om inrättande av
en s. k. underleverantörsbörs för mindre företag............ 52
Andra lagutskottets utlåtande nr 34, om studiesocialt stöd till vuxna
studerande m. m....................................... 55
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 19, om förläggande
av idrottsinstruktörsutbildning till Kiruna ................ 59
— nr 20, ang. koncessionsgivningen för inrikes flygtrafik...... 59
—- nr 21, ang. utformningen av en allmän hälsokontroll........ 59
— nr 22, om abonnemang för offentliga myndigheter och organ
på tidningar och tidskrifter .............................. 59
— nr 23, ang. sysselsättning och arbetsvillkor för den äldre arbetskraften
m. m....................................... 60
Statsutskottets utlåtande nr 6, ang. utgifterna inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde (punkterna 1—9) . . 60
Onsdagen den 13 april 1966
Nr 16
3
Onsdagen den 13 april
Kammaren sammanträdde kl. 11.00.
Justerades protokollen för den 29, 30
och 31 nästlidne mars samt den 1 innevarande
månad.
Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:
Till riksdagens första kammare
Med stöd av närslutna läkarintyg anhåller
jag härmed vördsamt om ledighet
från fullgörande av riksdagsmannauppdraget
under den tid, som i
niimnda intyg angives.
Skellefteå lasarett den 12/4 1966
Lage Svedberg
Läkarintyg
ang. riksdagsman Lage Svedberg, född
den 12/2 1901, Box 1050, Burträsk.
Härmed intygas att ovanstående patient,
som för närvarande vårdas på
Skellefteå lasaretts kirurgiska klinik, på
grund av cirkulationsrubbning med
varbildning i en tå kommer att vara
sjukskriven och oförmögen till riksdagsarbete
minst april månad ut.
Skellefteå den 12/4 1966
Jack Lundström
leg. läkare
På gjord proposition bifölls ansökningen
för den tid, det i åberopade läkarintyget
omförmälda hindret varade.
Vidare upplästes följande till kammaren
inkomna ansökning:
Till riksdagens första kammare
Undertecknad anhåller härmed om
tjänstledighet från riksdagsarbetet från
och med eftermiddagen den 13 april
till och med den 28 april för att leda
nedrustningsdelegationen i Geneve.
Stockholm den 13 april 1966
Alva Myrdal
Den begärda ledigheten beviljades.
Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 79, med förslag till förordning
om ändring i tulltaxeförordningen den
13 maj 1960 (nr 391) m. m.
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
89, angående överlåtelse av viss staten
tillhörig mark m. m.
Föredrogos och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 92, med förslag till förordning om
ändring i vägtrafikförordningen den
28 september 1951 (nr 648);
nr 93, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 5 mars 1937 (nr
73) om befordran med luftfartyg,
m. m.;
nr 94, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 11 § 1 mom. förordningen
den 22 juni 1934 (nr 320) angående
grunder för förvaltningen av
viss kronoegendom;
nr 96, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 6 kap. 3 § och 15 kap.
14 § föräldrabalken m. m.; samt
nr 97, med förslag till lag angående
utvidgad tillämpning av lagen den 22
juni 1939 (nr 299) om förbud i vissa
fall mot överlåtelse eller upplåtelse av
fartyg m. m. och av lagen den 21 mars
1940 (nr 176) med vissa bestämmelser
om fraktfart med svenska fartyg.
4
Nr 16
Onsdagen den 13 april 1966
Ang. bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland, m. m.
Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 99,
angående godkännande av avtal med
Stockholms stad m. fl. kommuner om
överlåtelse av vissa delar av Järvafältet.
Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1966/67 inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde jämte i
ämnet väckta motioner.
Beträffande detta utlåtande hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.
På gjord proposition bifölls denna
hemställan, varefter utlåtandet företogs
till avgörande punktvis.
Punkterna 1—18
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 19
Ang. bidrag till produktionsbefrämjande
åtgärder i Norrland, m. m.
Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till produktionsbefrämjande
åtgärder i Norrland m. m.
för budgetåret 1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 9 100 000 kronor.
Enligt beslut av föregående års riksdag
skulle de särskilda rationaliseringsinsatser,
som finansierades från detta
anslag, bedrivas förutom i de fyra nordligaste
länen även inom Gävleborgs,
Kopparbergs och Värmlands län samt
inom landskapet Dalsland.
I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner,
nämligen
1. de likalydande motionerna 1:616,
av herr Sveningsson, och II: 761, av
herr Magnusson i Tumhult m. fl., vari
hemställts, att riksdagen måtte
fastställa, att högsta statsbidragsprocenten
skulle vara 25 procent i stället
för som för närvarande cirka 40 procent
av kostnaderna för samtliga rationaliseringsåtgärder
utom markköp, samt
till Bidrag till produktionsbefrämjande
åtgärder i Norrland m. m. för budgetåret
1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 7 150 000 kronor; ävensom
2. motionen II: 740, av herr Dahlgren
m. fl., vari anhållits, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om erforderliga utredningar, så
att koncentrerad rationaliseringsverksamhet,
s. k. KR-verksamhet på jordbruksområdet
från och med budgetåret
1967/68 kunde utvidgas till att omfatta
jämväl skogs- och mellanbygden
i södra och mellersta Sverige.
Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte
a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
616 och II: 761, såvitt nu vore i fråga,
till Bidrag till produktionsbefrämjande
åtgärder i Norrland m. m. för budgetåret
1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 9 100 000 kronor,
b) avslå motionerna 1:616 och II:
761, såvitt avsåge yrkande om ändrad
bidragsprocent, samt
c) lämna motionen II: 740 utan åtgärd.
Reservation hade avgivits av herr
Carl Eskilsson och herr Isacson samt
fru Sundberg, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under a och b
hemställa, att riksdagen måtte,
a) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna I: 616 och II: 761,
såvitt nu vore i fråga, till Bidrag till
produktionsbefrämjande åtgärder i
Norrland m. m. för budgetåret 1966/
67 anvisa ett reservationsanslag av
7 100 000 kronor,
Onsdagen den 13 april 19(56
Nr lfi
Ang. bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland, ni. m.
b) med bifall till motionerna I: (516
och 11:761, såvitt avsåge förslag om
iindrad bidragsprocent, i skrivelse till
Kungl. Maj:t som sin mening giva till
kiinna vad reservanterna anfört.
Herr ESKILSSON (h):
Herr talman! Uetta är den första
punkt i utskottsutlåtandet där utskottet
inte har varit enigt. Det är, som kammarens
ledamöter säkert påminner sig,
en punkt där vi inom högern också
tidigare har framfört en annan mening
än den som riksdagsmajoriteten har
brukat stanna inför.
Frågan om de produktionsbefrämjande
åtgärderna i Norrland är alltså ingen
ny fråga. Verksamheten enligt de
bestämmelser som gäller på denna punkt
har bedrivits i Norrland sedan riksdagen
år 1960 första gången fattade beslut
om åtgärderna som ett led i riksdagens
strävanden att stimulera näringslivet i
Norrland i olika avseenden.
Det är inget tvivel om att man tack
vare dessa bidrag har gjort betydande
insatser för att skapa bärkraftiga jordbruk
inom lämpliga jordbruksbygder i
Norrland. Man har på många håll också
redovisat goda resultat av dessa insatser.
Men verksamheten har inte bara sina
goda sidor, utan även en del avigsidor.
Meningen med dessa särskilda koncentrerade
rationaliseringsåtgärder har varit
att skapa produktionskraftiga jordbruk
inom lämpliga jordbruksbygder,
de har varit ett led i strävandena att
skapa goda förutsättningar för näringslivet
över huvud taget och de kan även
ses som ett led i lokaliseringspolitiken.
Syftet har väl dessutom varit att jordbrukarna
i Norrland och speciellt inom
de berörda bygderna skulle genom tillskapandet
av dessa produktionsenheter
stimuleras att fortsätta själva och vidta
erforderliga rationaliseringar.
Det är nu inte alldeles säkert att detta
har lyckats så som man räknat med.
Den koncentrerade rationaliseringsverksamheten
har ju genomförts med mycket
betydande statsbidrag — utan lika stora
bidrag skulle det inte ha varit möjligt
för andra jordbrukare att vidta
samma åtgärder. I stället för att stimuleras
till egna insatser har man därför
väntat på att komma i åtnjutande av
samma förmåner som de särskilda KRjordbruken
har fått. Bidragen har inte
alltid varit en stimulans till självverksamhet,
utan de har ibland medverkat
till alt man väntat på att själv få de utlovade
förmånerna. Därigenom har jordbrukarna
många gånger underlåtit att
vidta rationaliseringsåtgärder som annars
skulle ha kunnat komma till stånd.
Verksamheten har också dragit betydande
kostnader. Man räknar med en
mycket stor kapitalinvestering för att
bygga upp ett KR-jordbruk. Det behöver
inte vara fråga om alltför stora
brukningsdelar för att man med dagens
priser skall komma upp i en investeringskostnad
på en halv miljon. Denna
kostnad har ökat undan för undan.
Från början var kostnaderna betydligt
lägre, och då behövde man inte göra
så stora insatser som nu erfordras. Om
man därför har fått goda resultat av
många av de hittills genomförda insatserna,
kan det bero på att kostnadsläget
var ett helt annat tidigare än vad det
för närvarande är och vad det säkerligen
kommer att bli i framtiden.
Jag kan dessutom inte värja mig för
intrycket att det ibland har lämnats
alltför stort spelrum åt teknikernas och
konstruktörernas fantasi när det gällt
att åstadkomma gårdar, där ekonomibyggnaderna
har byggts upp med hjälp
av dessa bidrag.
Med hänsyn till de mycket höga kostnaderna
har högern hela tiden velat
mana till en viss försiktighet och framhållit
att man bör skynda långsamt. Vi
betraktar fortfarande verksamheten som
en försöksverksamhet. Det behövs mera
erfarenhet och mera underlag innan
resultatet av verksamheten kan bedömas
med större säkerhet, även om en
del av de utförda arbetena hittills förefaller
gynnsamma.
6
Nr 16
Onsdagen den 13 april 1966
Ang. bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland, m. m.
I år tillkommer utöver denna känsla
av att man behöver iaktta en viss försiktighet
en särskild anledning till att
skynda långsamt. KR-jordbruken har
till mycket stor del byggts upp kring
mjölkproduktionen. Investeringarna har
gått ut på att skapa tillräckligt stora
jordbruk, som kan ge underlag för en
mjölkproduktion av större omfattning
än vad som varit fallet tidigare. Genom
de nya signaler, som har hissats när
det gäller stödet åt jordbruksnäringen
— framför allt kanske mjölkproduktionen
— har förutsättningarna för denna
produktionsinriktning förändrats. Visserligen
lämnade jordbruksministern
strax innan vi skildes åt före påsk lugnande
försäkringar till herr Hedström
i ett interpellationssvar i frågan, men
jag är inte övertygad om att ovissheten
ute på fältet beträffande framtiden har
undanröjts genom detta interpellationssvar.
Det förefaller, som om oron i bygderna
uppe i Norrland kvarstår, en
oro som ju också som bekant finns över
hela landet när det gäller utsikterna för
framtiden. Framför allt när det gäller
gårdar, där man har gjort mycket stora
investeringar är man särskilt sårbar vid
en förändring av produktionsinriktningen.
Om förutsättningarna för mjölkproduktionen
t. ex. skulle ändras, kommer
det att betyda en helt ny situation i
jämförelse med vad som varit fallet tidigare.
Detta är anledningen till oron ute i
bygderna. Ju större investeringar man
gör i ett jordbruk, ju mera kapital man
lägger ner, desto mera känslig blir man
givetvis för varje ändring i prisläget.
De kalkyler som upprättas i samband
med tillkomsten av KR-jordbruken är
redan med nu gällande priser hårt pressade.
Herr talman! Detta är motivet till att
vi i år dels fullföljt vår önskan om försiktighet
när det gällde att bygga ut
KR-verksamheten, dels nu sedan vi fått
veta något om framtidsutsikterna reserverat
oss för bifall till högermotionen i
avvaktan på ett besked om den fram
-
tida jordbrukspolitiken. Vi föreslår att
man för nästkommande budgetår skall
nöja sig med samma medelsanvisning
som under innevarande budgetår och
yrkar därför att anslaget skall begränsas
till 7 100 000 kronor. Genom att samtidigt
minska bidragsprocenten till de
enskilda företagen tror vi att anslaget
kan räcka till ett lika stort antal enskilda
företag som med den nuvarande
bidragsprocenten och ett förhöjt anslag.
Herr talman! Jag ber med detta att få
yrka bifall till reservationen.
Herr HEDSTRÖM (s):
Herr talman! Vid denna punkt föreligger
en högerreservation. När man
jämför den med motionen detta år och
högerns reservationer tidigare år, frestas
man närmast att beteckna det hela
som en följetong. Vid flera tillfällen tidigare
har högern kommit med samma
yrkanden om nedskärning av statsbidragen
till verksamheten med koncentrerade
rationaliseringsinsatser i
Norrland. Riksdagen har emellertid inte
velat lyssna på det örat utan har varje
gång bifallit vad Kungl. Maj:t föreslagit
För
egen del kan jag verkligen vitsorda
vilken oerhörd betydelse den s. k.
KR-verksamheten har haft i de nordliga
delarna av vårt land. I Norrbotten,
för att ta ett exempel, har vi tills
i år färdigställt 150 företag, och samtliga
har visat sig motsvara de förväntningar
vi ställer. De jordbrukare som
liar kommit i åtnjutande av denna verksamhet
har också samt och synnerligen
blivit nöjda med att satsa på dessa enheter.
Det är min bestämda åsikt att
man bör fortsätta på den inslagna vägen
för att bygga upp bärkraftiga enheter,
som på sikt kan ge sina utövare
en god bärgning.
Så sent som vid 1965 års riksdag
sänktes den genomsnittliga bidragsprocenten
från 48 procent till högst 40
procent av kostnaderna för samtliga
rationaliseringsinsatser utom markköp.
Motioner om begränsning av bidraget
Onsdagen den 13 april 10(>(i
Nr l(i
7
Ang. bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland, m. m.
till 25 procent avslogs också då av riksdagen.
Även av denna anledning finner
ntskottsmajoriteten det nu märkligt, att
högern återkommer med samma yrkande
som nyligen avvisats.
Som motivering för sitt yrkande anför
reservanterna, att genom att vi sänker
bidraget till 25 procent kan flera
jordbrukare bli delaktiga av stödet. Jag
kan inte förstå meningen bakom det resonemanget.
Erfarenhetsmässigt har det
nämligen visat sig att de nu utgående
bidragen är helt nödvändiga som grund
för uppbyggnad av företagen. Skulle
verkligen någon ändring böra övervägas,
skulle det i så fall snarare vara en
justering uppåt av procentsatsen, i varje
fall i de nordligaste delarna av vårt
land, där de klimatiska förhållandena
ställer större krav på bl. a. byggnadernas
utförande än längre söderut. Ett yrkande
av den innebörden framfördes
också av lantbruksnämnden i Norrbottens
län genom dess direktör i den arbetsgrupp
som på lantbruksstyrelsens
uppdrag hade att utarbeta riktlinjerna
för den fortsatta verksamheten på detta
område.
När man alltså konstaterar det envetna
motstånd som högern reser mot denna
rationaliseringsverksamhet, kan man
inte undgå att tycka att det är en form
av den kungliga svenska avundsjukan
som dikterar deras inställning; om inte
alla kan få detta bidrag, så skall ingen
få det.
Herr Eskilsson nämnde nyss i sitt
inlägg, att när inte alla kan få del av
bidrag så blir de modfällda och avstår
från att göra sådana insatser som de
annars kanske hade tänkt göra. Men
detta är väl ändå inte något bärande
skäl. Om man jämför med insatserna
i fråga om t. ex. lokalisering av företag
så är det ju där precis på samma sätt.
Inte alla företag kan få del av det stöd
som utgår i form av lokaliseringsbidrag.
Men det innebär därför inte, att
de redan existerande företagen måste
avstå från att göra de investeringar som
de hade tänkt göra.
Herr Eskilsson sade vidare att den
interpellation, som jag framställt och
fått svar på, inte i någon högre grad
hade medverkat till att mildra den oro
som har spritt sig inom jordbrukskretsar
med anledning av jordbruksutredningens
förslag. Jag tror emellertid att
detta är en felaktig uppfattning. Den
oro som förekommer hänför sig nog i
största utsträckning till den propaganda
som bedrivs från visst håll gentemot
det förslag som har aviserats från jordbruksutredningens
majoritet.
När nu denna verksamhet i enlighet
med 1965 års riksdagsbeslut utökas till
att omfatta även Gävleborgs, Kopparbergs
och Värmlands län samt vissa delar
av Dalsland så är det helt naturligt,
att anslagen måste ökas. Av detta skäl
är det alltså desto mindre anledning för
riksdagen att nu besluta om någon
sänkning av det av Kungl. Maj:t föreslagna
och av utskottet tillstyrkta anslaget.
Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.
Herr ESKILSSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Det var en enda sak i
herr Hedströms anförande som jag skulle
vilja säga några ord om.
Det är klart att herr Hedström står
närmare till än jag att bedöma den oro
som råder bland de jordbrukare som
lagt ner mycket pengar och andra insatser
för att rationalisera sina jordbruk.
Men jag tror inte att det bara är
ett propagandaresultat att man känner
oro inför framtiden. Det är inte bara
från Norrbotten som man redovisar oro
inför framtiden, om man verkligen
skulle genomföra de förslag som aviserats
om att sänka mjölkpriserna. Visserligen
har landshövding Netzén sagt
att man skall ta särskilda hänsyn till
förhållandena i Norrland, och detta har
ju statsrådet Holmqvist också understrukit
i ett interpellationssvar nyligen.
Men i herr Netzéns framställning talades
det om att detta skulle ske övergångsvis.
8
Nr 16
Onsdagen den 13 april 1966
Ang. bidrag till produktionsbefrämjande
Nu har ju ännu inte några förslag
presenterats och vi rör oss alltså med
hypoteser. Men just denna presentation
av ett jordbrukspolitiskt program,
där man talar om att pressa priserna
på jordbrukets viktiga produkter och
på det viset få till stånd en önskad omställning
av arbetskraft och resurser,
har bidragit till att i mycket hög grad
väcka oro.
Allra helst måste detta väcka bekymmer
och oro hos människor som står
i begrepp att lägga ned mycket stora
kostnader för att bygga upp ett bärkraftigt
jordbruk. Om vi säger att man
skall investera en halv miljon kronor
för att uppföra byggnader på ett jordbruk
av 50 hektars storlek och man får
40 procent av kostnaden i statsbidrag,
så återstår det ändå en mycket betydande
egen investering.
Det är dessa förhållanden som motiverar
en viss försiktighet även när det
gäller statens engagemang i det här
arbetet.
Herr ISACSON (h):
Herr talman! Det var ett ord av herr
Hedström som gjorde att jag begärde
ordet och det var »avundsjuka». Jag
vet inte om man skall behöva använda
ett sådant ord i ett sammanhang som
detta.
Jag skulle vilja ställa en fråga till
herr Hedström. Tror han över huvud
taget att det går att lösa jordbrukets
stora investeringsproblem med hjälp
av KR-bidrag? Jag tror det inte. Jag
tror att frågan måste ses som en försöksverksamhet;
den skall studeras som
en försöksverksamhet — någonting annat
är det inte. Jag har följt denna fråga
med stort intresse därför att det
har gällt ett försök att komma till rätta
med investeringsproblemen i vissa delar
av vårt land som utan tvekan har
ett betydande intresse.
Om man ser saken på sikt så är kapitalförsörjningen
inom det svenska
jordbruket ett av jordbrukets verkligt
åtgärder i Norrland, m. m.
stora nyckelproblem. Det är fråga om
miljardbelopp som på relativt kort sikt
skall sättas in här överallt i vårt land;
det gäller inte bara i Norrland utan
hela det svenska jordbruket. Enbart på
mjölkproduktionens område behövs det
enligt en utredning, som gjorts inom
lantbruksstyrelsen helt nyligen, för att
bygga upp de enheter, som man förespeglat
att man bör göra, mycket
snabbt belopp av storleksordningen 4—
5 miljarder kronor. Och då är det bara
fråga om själva ekonomibyggnaderna
utan något som helst tillförande av den
jord som ytterligare behövs samt andra
rationaliseringsåtgärder.
Jag tror fördenskull att man inte
kan anlägga de synpunkter som herr
Hedström gör i detta sammanhang. Jag
tror inte ens att vi kan lösa ens uppbyggandet
av verkliga produktionsenheter
i Norrland med hjälp av KR-bidrag
därför att staten helt enkelt inte
har pengar.
Hur mycket det kostar och hur mycket
staten vill satsa är det ännu ingen
som har svarat på. I ett annat sammanhang
frågade jag statsrådet Holmqvist,
men han svarade inte på det den
gången och han är säkert inte villig att
svara i dag heller. Jag tror att detta är
en av de verkligt intressanta frågorna
i sammanhanget, nämligen hur mycket
statsverket är berett att här skjuta till.
Det har inte herr Hedström försökt att
analysera på något sätt, och det är ändå
en av nyckelpunkterna i hela frågan.
Om man över huvud taget skall anslå
pengar så bör man begränsa bidragsprocenten
och inte, som herr Hedström
säger, ytterligare höja densamma.
Högern kommer här, säger man, med
en följetong. Den är emellertid nu inte
riktigt lik föregående års på grund av
det nya som har hänt — jordbruksutredningens
ställningstagande. Vi har
sagt från vårt håll att det finns anledning
att vara avvaktande i denna fråga.
Jag tycker att det finns all anledning
till detta just mot bakgrunden av jordbruksutredningens
nya signaler. Skulle
Onsdagen den 13 april 1900
Nr 16
9
Ang. bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland, m. m.
det vara så att man genomför en förändring
av hela mjölkprisregleringen,
som det har sagts, kommer det att innebära
en sänkning av mjölkpriset, och
då spricker kalkylerna för KR-bidragen
såvida vi inte omedelbart får till stånd
den effekten, att jordbrukarna slår ut
ca 400 000 kor i landet. Emellertid tror
jag inte, att jordbrukarna kommer att
reagera på det viset, och därför kommer
ovillkorligen en sänkning av mjölkpriserna
att innebära att kalkylerna
spricker.
Det blir då bekymmersamt för dem
som har investerat stora pengar, herr
Hedström! Därför tycker jag inte att
man över huvud taget i dagens situation
skulle lura någon, eller — om jag
i stället använder ett generöst ord -—
stimulera någon att med hjälp av KRbidrag
just nu bygga upp någonting.
Låt oss i stället vänta tills vi vet vad
jordbruksutredningen föreslår och vad
riksdagen fattar för beslut i ärendet.
Då vet man hur pass hållbara de kalkyler
är som vi arbetar med. De kalkyler
vi arbetar med i dag är ytterst
osäkra. De bygger på de priser och de
kostnader, som vi har i vårt svenska
jordbruk just nu, men vi vet ju ingenting
om produktpriserna sett på någon
sikt, förrän ställning tagits till den nya
jordbrukspolitikens mål och medel.
Herr HEDSTRÖM (s):
Herr talman! Herr Eskilsson var betänksam
i sin replik, särskilt därför att
jordbruksutredningen inte har framlagt
sitt förslag. Ändå kunde han uttala
bestämda åsikter om vad det skulle
leda till.
Jag vill fråga herr Eskilsson: Varför
är herr Eskilsson så orolig? Herr Eskilssons
metod för att minska oron
bland bönderna är tydligen att minska
rationaliseringsbidragen, om jag fattade
honom rätt.
Till herr Isacson skulle jag vilja säga,
att KR-åtgärderna är en mycket intressant
sak. Jag håller helt med om det.
•lag vet också att herr Isacson är mycket
intresserad av detta; han har ju i
flera år dels motionerat och dels ställt
frågor i anslutning till KR-verksamheten.
Emellertid kan väl herr Isacson
lika väl som jag ännu inte svara på
hur denna verksamhet kommer att utveckla
sig. Den erfarenhet vi hittills
har fått pekar iindå tydligt på att vi är
inne på rätt väg. De insatser som har
gjorts är heller inte så stora som herr
Isacson vill göra gällande i jämförelse
med de bidrag som tidigare under alla
år har utgått till åtgärder, som på sikt
inte varit av det värde som man hade
önskat.
Jag skulle också vilja säga till herr
Isacson: Låt oss vänta tills jordbruksutredningen
har framlagt sitt förslag
innan vi ställer verkligt konkreta frågor!
Naturligtvis vill jag inte på något
sätt förmena herrar Eskilsson och Isacson
att komma med motioner och reservationer
beträffande det här avsnittet
av jordbrukets förhållanden, men
jag önskar att herrarna varierade konfekten
en smula. Tänk på skaldens ord:
»Evigt kan ej bli det gamla! Ej kan vanans
nötta läxa evigt repas upp igen.»
Herr ESKILSSON (h):
Herr talman! Herr Hedström undrade
hur jag kunde så bestämt uttala mig
om det förslag, som jordbruksutredningen
kommer att lägga fram trots att
det ännu inte är presenterat. Jag påpekade
ju i min förra replik, att det
enbart är hypoteser vi rör oss med.
Vad beträffar oron, herr Hedström,
skall jag bara be att få citera tre meningar
ur en interpellation som framställdes
tisdagen den 22 mars 1966 till
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
—- det var herr Hedström
själv som framställde den: »Linder tiden
efter denna presentation har framkommit
stark oro hos Norrbottensjordbrukare,
särskilt hos sådana som gjort
betydande investeringar för effektivisering
av företagen samt hos dem som
10
Nr 16
Onsdagen den 13 april 1966
Ang. bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland, m. m.
nu står i begrepp att bygga upp sina
företag till bärkraftiga jordbruk. Visserligen
har riksdagen så sent som 1965
beslutat om fortsättning av den ovan
berörda rationaliseringsverksamheten.
Inte desto mindre frågar jordbrukarna
sig nu om en sådan jordbrukspolitik
kommer att bedrivas för denna landsändas
del att de utbyggda företagen
verkligen kommer att ge skälig lönsamhet.
»
Det är möjligt att interpellationen
tillkom, som man säger, på begäran,
men jag har tolkat ordalydelsen på det
sättet, att den återspeglar något av den
oro som man inom berörda kretsar
känner över framtidsutsikterna. Och det
är därför som jag här har åberopat detta
förhållande.
Herr SVANSTRÖM (ep):
Herr talman! Under den här punkten
redovisas också en motion, nr II: 740
av herr Dahlgren m fl., som innehåller
ett förslag om att KR-verksamhet skall
bedrivas också i södra Sveriges skogsoch
dalbygder.
Utskottet har inte funnit skäl att biträda
motionsyrkandet och hänvisar till
att erfarenheter först bör erhållas av
verksamheten i Norrland, innan man
startar en motsvarande verksamhet i
södra delen av landet. Av vad som hittills
har avslöjats från jordbruksutredningen
har jag förstått, att möjligheten
att bedriva jordbruk i Norrland i stort
sett kommer att försvinna, och då vore
det väl lämpligt att redan nu starta en
koncentrerad rationaliseringsverksamhet
i de delar av landet där det även >
fortsättningen, enligt utredningsmajoritetens
tankegångar, skall kunna bedrivas
jordbruk.
Jag vill emellertid inte göra detta till
en lokal fråga. Med anledning av den
diskussion som nu har förts här i kammaren
och i vilken det från visst håll
har ifrågasatts — bl. a. herr Hedström
har gjort det — om det råder någon oro
beträffande jordbrukets framtid, skulle
jag vilja säga, att nog finns denna oro,
alltid! Och den finns inte bara hos enskilda
jordbrukare. Oron förekommer
också — jag ber att få redovisa personliga
erfarenheter av detta — i sammanhang,
där man har tillgång till den förnämsta
jordbruksexpertis, nämligen vid
en lantbruksskola i Kalmar län med ett
jordbruk omfattande 100 hektar. Där
har man i år rationaliserat husdjursdriften
genom att investera ungefär
500 000 kronor i förut goda lantmannabyggnader,
vilka genom denna rationaliseringsprocess
skall kunna bilda underlag
för en ökad produktion av framför
allt mjölk. De kalkyler som våra
agronomer har gjort kommer helt att
spricka för den händelse att det nuvarande
mjölkpriset inte kan uppehållas i
fortsättningen. Nog finns det oro på
den punkten, alltid.
Eftersom jag nu vet att jordbruksministern
under detta ärendes behandling
kommer att deltaga i debatten, vill jag
framhålla, att det skulle vara intressant
att här i dag få ett besked av honom,
om det finns anledning inför det, som
man nu har trott sig läsa ut av de kommande
förslagen, att fortsätta med så
stora och dyrbara investeringar som
både enskilda och korporationer hittills
har varit inriktade på att göra.
Finns det över huvud taget någon
anledning att lägga ned så stora pengar,
när landets statsminister ifrån denna
talarstol häromdagen sade, att våra vänner
danskarna skall försörja oss med
livsmedel?
Herr statsrådet HOLMQVIST:
Herr talman! Till herr Isacson vill
jag säga, att det har gjorts vissa försök
att beräkna vilka kostnader som skulle
uppkomma om man ställde om hela det
norrländska jordbruket till modern teknik
och med en produktionsinriktning
som passar norrländska förhållanden.
Det är emellertid rätt lång tid sedan de
utredningarna gjordes, och jag tror inte
att man har så stort intresse av att re
-
Onsdagen den 13 april 19(i(i
Nr 16
1 1
Ang. bidrag till produktionsbcfrämjande åtgärder i Norrland, m. in.
dovisa dem i dag, eftersom förhållandena
ju ständigt förändras. Jag vill
dock betona att det ju redan har hänt
åtskilligt — jag tror i mycket positiv
riktning — för det norrländska jordbruket.
■lag vill erinra om att det var min
företrädare såsom jordbruksminister,
Gösta Netzén, som själv tog initiativet
till denna KR-verksamhet och som i anslutning
till den proposition, som presenterades
för något mer än sex år sedan,
just tog upp dessa mycket radikala
tankar om stora insatser för att skapa
ett verkligt bärkraftigt jordbruk i Norrbotten
och övriga Norrland. Högern
har, såsom herr Hedström sade, ständigt
sett med misstro på denna verksamhet.
Man frågar sig: Vad är det
som högern vill sätta i stället, om det
vore så att samhället skulle ta sin hand
från denna verksamhet eller så väsentligt
reducera de bidrag som det här är
tal om? Inte tror väl någon att det då
skulle finnas större förutsättningar för
att åstadkomma ett bestående jordbruk
i Norrbotten. Ni måste tala tala om vad
det är för medel vi i så fall skall tillgripa!
Herrarna måste veta att vi dock
inte kan utforma prispolitiken i detta
land med speciell hänsyn till norrlandsförhållanden;
i varje fall är möjligheterna
rätt begränsade. Går man för
långt i fråga om att ge subventioner
och tillskott till en viss landsända har
man alltid att räkna med att gränsproblem
uppstår där bidraget upphör och
jordbruket på andra sidan bidragsgränsen
får arbeta under vanliga förutsättningar.
Herr Hedström nämnde omfattningen
av rationaliscringsstödet för Norrbottens
del, och jag kan säga att hittills
har 70 miljoner kronor investerats i sådana
nya jordbruk i Norrbotten. Härav
har staten lämnat 30 miljoner i bidrag
varav 20 miljoner har kommit via
anslagsposten för KR-verksamhet och
10 miljoner har utgått enligt den vanliga
rationaliseringskungörelsen. Jag
tror liksom herr Hedström att detta
stöd liar skapat en framkomlig väg när
det gäller att bilda bärkraftiga jordbruk
i Norrland.
Jag vill också säga att det inte bara
gäller att skjuta till pengar i detta sammanhang,
utan även att få produktionen
så upplagd att den anknyter till de
naturliga förutsättningarna för jordbruksproduktion.
Därför är det riktigt
att man i mycket hög grad har satsat
på mjölkproduktion; men potatisodling
har också förekommit liksom en del
annan produktion som har tämligen
goda förutsättningar i Norrland. Det
gäller att över huvud taget orientera in
jordbruket på ett sådant sätt att det
kan bli bärkraftigt.
Herr Svanström har liksom herr Isacson
gett uttryck för en oro. Jag vet faktiskt
nästan ingen fråga där herr Svanström
inte har varit orolig! Vad vi än
diskuterat har han varit djupt oroad
— antingen det nu gällt domänverkets
inköp eller någonting annat. Men jag
tror att herr Svanström gör ytterst litet
för att lugna ner oroliga stämningar som
kan finnas; och jag tror inte heller att
vare sig herr Eskilsson eller herr Isacson
direkt har lämnat några bidrag till
en sådan utveckling under i varje fall
den senaste tiden. Herr Svanström vill
ju egentligen utveckla denna speciella
stödform för det norrländska jordbruket
till att gälla även andra områden i
landet. Här finner vi således å ena sidan
högern, som säger att man måste
sätta stopp, begränsa, känna oro för
framtiden, och å andra sidan herr
Svanström som visserligen också är orolig
men ingalunda känner sig förhindrad
att umgås med tanken att denna
stödform skall tillämpas över ett mycket
bredare fält. Herrarna får väl själva
diskutera hur man skall kunna komma
fram till någon logisk förklaring av
denna oro, som tycks ta sig uttryck under
båda förutsättningarna: antingen
man dämpar verksamheten eller utvidgar
den.
Vi får väl se, herr Svanström, vad
jordhruksutredningen kommer att säga
12
Nr 16
Onsdagen den 13 april 1966
Ang. bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland, m. m.
om rationaliseringsverksamheten när
dess förslag ligger på bordet, liksom beträffande
motiven att utsträcka denna
hjälpform även till andra delar av landet.
Jag kan ge herr Svanström rätt i att
det finns områden där förutsättningarna
för jordbruket är ungefär desamma
som i Norrland och att man möjligen
kunde överväga ett speciellt stöd i sådana
områden; men den frågan måste
man verkligen undersöka ganska noga
innan man tar en sådan ställning.
Jag har tyckt mig märka en viss lust
hos de föregående talarna att i dag få
till stånd en allmän jordbrukspolitisk
debatt. Jag har i så fall ingenting emot
att ta upp en sådan debatt; men jag inskränker
mig åtminstone i detta skede
till att ha sagt några ord beträffande
den punkt som nu är föremål för behandling.
Herr ISACSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Ordet »oro» har hörts i
den här debatten vid några tillfällen,
och herr statsrådet menade att ingen av
oss som tidigare varit uppe i debatten
bär försökt att hjälpa människor bort
från den oron.
Nej, herr statsråd, det är bara jordbruksministern
som kan göra det! Och
han har ett utsökt tillfälle i denna debatt
att också för de svenska jordbrukarna
förklara, att vi inte skall bry oss
om vad som har sagts i dessa sammanhang!
Vad som sagts från jordbruksutredningens
sida och från den socialdemokratiska
studiegruppens sida är
nämligen av den beskaffenheten, att det
verkligen ingett oro. Ingen — i varje
fall inte någon som tänker syssla med
mjölkproduktion — kan komma ifrån
denna oro så länge man inte fått klara
signaler från regeringens egen sida.
En sänkning av mjölkpriset måste innebära
en helt förändrad situation för
alla de jordbrukare som byggt upp en
som man säger bärkraftig jordbruksenhet
efter kalkyler, som är baserade på
dagens kostnader och priser. Ett bärkraftigt
jordbruk kan ju inte existera,
om kostnaderna består, medan däremot
avräkningspriserna plötsligt sänks. Hur
skall en jordbrukare som har dessa mycket
höga kostnader kunna känna annat
än oro, om det inte från regeringens
sida ges ett klart besked att de inte
skall bry sig om vad som här i olika
sammanhang har sagts?
Detta är anledningen till, herr talman,
att jag anser att vi bör se på denna
fråga också i detta sammanhang. Ett
bärkraftigt jordbruk kan tillskapas på
olika sätt, men förutsättningen för att
jordbruket skall gå ihop är att de gjorda
investeringarna kan förräntas och
amorteras efter en vettig avskrivningsplan.
För den saken fordras vissa bestämda
produktpriser. En mycket intressant
fråga i detta sammanhang är
ju också, i vilken utsträckning kostnaderna
kan bortrationaliseras. Vi vet
emellertid att möjligheterna därtill ofta
är begränsade, speciellt när det gäller
denna företagsform. De KR-jordbruk,
som nu har byggts upp, har byggts upp
med hjälp av den bästa expertis som
finns. Enligt de gjorda kalkylerna blir
det praktiskt taget inget netto över, och
när nettot försvunnit finns det ingen
chans för en sänkning av priserna. I en
sådan situation skall man inte försöka
stimulera jordbrukarna att bygga upp
KR-enheter — mjölkproduktionsenheter
— innan den dag kommer då vi med
säkerhet vet vad den nya jordbrukspolitiken
innebär.
Därmed har jag inte oroat någon,
utan jag tycker att detta är att tala ett
klart och enkelt ekonomiskt språk, som
varenda jordbrukare bör förstå. Några
investeringar kan inte åstadkommas genom
önsketänkanden, utan de måste
grunda sig på klart redovisade fakta
ifall ett jordbruk över huvud taget skall
löna sig.
.Tåg anser det angeläget att uppmärksamheten
riktas också mot dessa speciella
bidrag, även ur Norrbottens synpunkt.
Onsdagen den 13 april 1900
Nr 16
13
Ang. bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland, in. in.
Herr SVANSTKöM (ep) kort genmäle:
Herr talman! Det var liinge sedan jag
hade något uppfriskande gräl med jordbruksministern,
och det lät nu nästan
som om han hade saknat det och ville
ha till stånd ett sådant.
Han antydde att jag »alltid var orolig».
Ja, det är möjligt att vårt förhållande
här har gett ett sken av någonting
sådant. Det är riktigt att jag, liksom
hela jordbrukarkåren, är allvarligt
oroad inför domänverkets prisdrivande
konkurrens. Det gäller den viktigaste
förutsättningen för att driva jordbruk
i vårt land, nämligen vem som
skall äga jord och skog. Jag är inte ensam
om att vara orolig när det gäller
jordbrukets framtid i fråga om de
driftekonomiska förutsättningarna sådana
de är i dag.
Jag har just inte gjort något särskilt
för att lugna ned denna oro, säger jordbruksministern.
Nej, det har jag förvisso inte gjort!
Det finns ingen anledning att göra det,
utan det finns i stället anledning att
noga se till att de förslag som nu läggs
fram blir allvarligt penetrerade inte bara
ur ren jordbrukssynpunkt — det har
jag i olika sammanhang sagt — utan
kanske också ur beredskapssynpunkt
med tanke på den väsentliga del i totalförsvaret
som en tillfredsställande
livsmedelsförsörjning utgör.
Under denna punkt skulle vi emellertid
diskutera KR-verksamheten, och det
är riktigt att jag vill ha den utvidgad
även till södra delen av Sverige för att
man där skall kunna bedriva inte
»hjälp», som jordbruksministern säger,
utan försöksverksamhet. Det är en betydande
och mycket angelägen försöksverksamhet
att man därvid i viss grad
lyfter bort det ekonomiska ansvaret
ifrån jordbrukarna själva genom en riklig
bidragsgivning från statens sida.
Man skall alldeles säkert finna att den
övertro på rationalisering, som man har
i olika läger, kommer att bli kompletterad
med erfarenhet som visar att det
inte är detsamma att få en betydande
kapitalkostnad för rationalisering som
att få ett lönsamt jordbruk, en förutsättning
för så låga produktionskostnader
som möjligt.
Men det vore mycket intressant om
denna verksamhet utöver att bedrivas i
Norrland också kan överföras till att
bedrivas i delar av vårt land, som har
ungefär liknande förutsättningar som
det norrländska jordbruket. Det som
jag har berört i motionen går ut på sådan
utvidgning och jag skall inte här,
herr talman, på denna punkt ytterligare
utvidga det allmänna jordbrukspolitiska
resonemanget. Jag nöjer mig med att
bara deklarera — utan att göra något
särskilt yrkande — att det föreligger en
motion som syftar till att man skall utvidga
denna verksamhet även till södra
och mellersta delarna av vårt land.
Herr statsrådet HOLMQVIST:
Herr talman! Jag vill säga till herr
Isacson, vilket han tydligen glömmer
bort, att när man kalkylerar för KRjordbruken
så räknar man inte med bidrag.
Det som herr Isacson talar om
är således ett jordbruk, som så att säga
har tillkommit utan att staten har gett
IvR-bidrag. Det är genom bidrag som
man får fram en större lönsamhet. Därför
blir privatekonomiskt, d. v. s. för
jordbrukaren, utfallet mycket bättre än
vad som framgår av kalkylen. Jag tror
att herr Isacson egentligen är medveten
om detta, även om han glömde bort det
i hastigheten.
Vidare sade herr Isacson, att det skall
bli en sänkning av mjölkpriserna. Det
är ju inte så att herr Isacson är okunnig
i detta stycke — det är han ingalunda;
han är tvärtom väl insatt i de
här frågorna —• och han borde därför
kanske ha sagt, att ingen ju har menat
att man skall sänka priset på mjölken
när det gäller producenten. Vi räknar
ju med att han skall få samma gottgörelse
som hittills. Det är ju konsumenten
som skall få betala mindre för mjölken;
i gengäld får han betala mer för
smöret.
14
Nr 16
Onsdagen den 13 april 1966
Ang. bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland, m. m.
Så har i varje fall jordbruksutredningen
resonerat och så resonerar jag;
det finns inte en tanke på att det för
jordbrukaren skall bli ett sämre ekonomiskt
resultat. Då säger herr Isacson,
att naturligtvis kommer avsättningen av
mjölk att då försvåras; om smöret blir
för dyrt äter inte folk så mycket smör
som de har gjort hittills.
Och om herr Isacson roar sig med att
bläddra i föreningsrörelsens publikationer,
så kan han i dag se uttryck för
att man på mejeristämmor gör gällande
att staten eller jordbruksutredarna sannerligen
inte behöver ängslas för hur
det skall gå i framtiden. De räknar med
att produktionen av mjölk kommer att
gå ned mycket kraftigt. Sådana uttalanden
har gjorts; förra veckan gjordes
t. ex. i Skåne vid en mejerisammankomst
ett uttalande, där man räknade
med att mjölkproduktionen skulle gå
ned mycket kraftigt under de närmaste
åren.
Vi vet dock ingenting bestämt om hur
produktionsvolymen kommer att utvecklas.
Det är klart att avvecklar man
mjölkproduktionen och det blir färre leverantörer
kvar och vi får en lägre invägning,
så kan vi räkna med att avräkningspriset
stiger med den teknik vi
har i dag. Då blir det mer mjölk som
går till konsumtion och det blir bättre
förhållanden för jordbrukarna.
Man kan väl också säga att det förhållandet,
att vi har ett exportöverskott
att dras med, tynger ner mjölkproduktionen
med kanske bortåt ett öre per
liter, som vi skulle kunna slippa undan
om vi inte behövde subventionera en
viss export av smör.
Men bakom jordbruksutredningens
hela förslag ligger ju tanken att man
skall ha en lägre produktionsvolym som
riktpunkt, och därigenom får man bättre
förutsättningar att ge jordbrukarna
hyggligare priser än vi kan göra i ett
läge, där man dras med överskottsproblem.
Jag tror att detta kommer att
klarna efter hand som debatten fortsätter.
Jag fann det emellertid angeläget
att här betona — vilket herr Isacson
inte gjorde — att det självfallet inte är
fråga om någon sänkning av producentpriset.
Till herr Svanström har jag inte så
mycket att säga. Jag är glad över att
han återkommit och tydligen är lika
orolig som förut. Då kan vi få flera uppfriskande
debatter kring dessa frågor.
Herr ISACSON (h):
Herr talman! Först vill jag säga att
jag är fullt medveten om att KR-bidragen
räknas som en faktisk kostnad i
kalkylerna. Det är helt naturligt. Men
så länge vi över huvud taget inte har
det systemet, att alla mjölkproduktionsenheter
inom hela KR-området skall
byggas upp med KR-bidrag, utan vi
måste tänka oss en mycket stor del som
måste bygga utan några gåvor från statens
sida, måste dessa kalkyler också
hålla. Det är därför hela resonemanget
är så orimligt, tycker jag.
Sedan inbjöd statsrådet till en mera
allmän jordbrukspolitisk debatt. Jag
vill avstå från att gå in på en sådan, ty
annars kanske vi måste sitta här hela
dagen. Men jag vill säga ett par ord om
några resonemang, som förefaller mig
egendomliga.
Hur kan man över huvud taget påstå
att följden inte skulle bli lägre avriikningspriser
till jordbrukarna, om man
slopar mjölkregleringen? Detta gäller
endast under förutsättningen att jordbrukarna
omedelbart svarar med att
slakta ut 400 000—500 000 kor. Hälften
av den svenska mjölkproduktionen i
dag går till smörframställning. Skulle
vi få den situationen, att smöret kommer
att kosta 14 kronor per kilo, kommer
säkert största delen av smörkonsumtionen
att försvinna. I dag går ungefär
10 procent av hela smörproduktionen
på export. Mer är det inte. Det är
alltså inte på något sätt en stor belastning.
Men ett nästan fördubblat smörpris
måste innebära mycket stora svårigheter
att placera smöret.
Onsdagen den 13 april 1906
Nr 10
15
Ang. bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland, m. m.
Om jordbrukarna inte omedelbart
svarar med en nedslaktning, kommer
det att innebära sänkta priser. Jag satt
och räknade på detta när jag fick uppgifterna
från jordbruksutredningen,
som jag faktiskt sett. Det innebär när
det gäller mina förhållanden i stort sett
att jag får räkna med en sänkning av
produktpriset med ungefär 2 öre per liter
under de närmaste åren. Det är inte
särskilt roligt och stimulerande när man
skall bygga upp en enhet. Och det finns
inga garantier för att det inte går på
detta sätt.
Därför känner man oro just för detta.
Men något lugnande svar har vi inte
fått! Herr statsrådet kommer med antaganden,
men jag kan inte för mitt liv
få ekvationen att gå ihop. Statsrådet har
verkligen inte övertygat vare sig mig
eller någon annan i kammaren om att
det skulle bli samma avräkningspriser.
Det är endast ett löst antagande, och
det håller endast under förutsättning
att vad skånebönderna sagt går i verkställighet.
Och det kommer att gå i
verkställighet, ty bönderna kommer i
en sådan situation att de måste svara
på det viset. De måste slakta ut ungefär
hälften av alla mjölkkorna, om det över
huvud taget skall gå att få någonting
att gå ihop.
Det kommer också att medföra försvårade
möjligheter att producera kött
i detta land, men det är en sak vid
sidan om.
Herr statsrådet HOLMQVIST:
Herr talman! Herr Isacson skrämmer
upp sig själv och andra. Jordbruksutredningen
räknar ändå inte med att allt
skall ske på en dag, utan den har tänkt
sig en successiv avveckling av den oriktiga
prisbildning som vi har på smör
och mjölk.
Om smörpriset höjs med 50 öre eller
en krona vid en viss tidpunkt, är det
inte alls säkert att konsumtionen på
smör omedelbart kommer att gå ner
kraftigt. Herr Isacson kan se vad som
hänt de senaste åren. För ett par, tre år
sedan låg smörpriset en krona under
vad det senare har varit, men inte har
höjningen betytt en så katastrofal förändring
av smörkonsumtionen som herr
Isacson här talar om.
Självfallet får man vid avvecklingen
av det nuvarande utjämningsförfarandet
ta hänsyn till de förhållanden som
råder inom jordbruket. Såsom jag har
sagt menar många att mjölkproduktionen
under alla omständigheter kommer
att gå ned. Vi får se efter hand hur utvecklingen
går. Herr Isacson har fullständigt
fel när han talar om att det
en dag skall bli en omställning på en
gående gång. Att det skall tillgripas så
drastiska åtgärder som han har skildrat
tror jag inte någon mäninska har
tänkt sig.
Herr ISACSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten.
Herr statsrådet säger att jag har fullständigt
fel. Jag konstaterar bara att
statsrådet inte på något sätt kunnat vederlägga
vad jag har sagt. Jag tycker
vi är kvitt.
Herr BENGTSON (ep):
Herr talman! Det kan inte bestridas
att tongångarna från regeringen om den
framtida jordbrukspolitiken har väckt
stor oro i hela Sverige, och kanske särskilt
i Norrland. Det hjälper knappast
att jordbruksministern i dag försöker
lugna ner debatten och inbjuder till den
allmänna jordbruksdebatt som herr
Isacson nämnde.
Jag vill påpeka en sak som berör just
det norrländska jordbruket och som jag
tycker inte har blivit tillräckligt observerad.
I jordbruksministerns svar den
29 mars på en — jag skulle vilja säga —
välregisserad interpellation av herr
Hedström en vecka efter interpellationens
framställande gjordes en mängd
lugnande försäkringar, och herr Hed
-
16
Nr 16
Onsdagen den 13 april 1966
Ang. bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland, m. m.
ström instämde. Var och en, framför
allt i Norrland, bör nogsamt granska
vad jordbruksministern verkligen sade:
»Likaså anser jag, att det är angeläget
att även i fortsättningen beakta behovet
av särskilda insatser för en snabb
och effektiv rationalisering i de jordbruksbygder
i Norrland, där förutsättningar
finns för ett bestående jordbruk.
Vid lämplig produktionsinriktning är
dessa förutsättningar gynnsamma.» Sedan
kommer det viktiga: »Självfallet
måste grunden för ett sådant rationaliseringsprogram
för det norrländska
jordbruket vara att jordbruksproduktionen
vid rationella brukningsenheter är
lönsam.»
Det blir en tolkningsfråga, vad som
skall menas med orden »rationella brukningsenheter».
Skall man tolka dem enligt
vad regeringens företrädare nu menar
med rationella brukningsenheter, lär
det inte gå så lätt att tillämpa dem på
det norrländska jordbruket. Herr Hedström
ansåg att han hade fått ett lugnande
svar på interpellationen, men i
stället skärptes oron för det norrländska
jordbruket när jordbruksministern gjorde
detta uttalande.
Också i dag har herr Holmqvist talat
om »ett verkligt bärkraftigt jordbruk i
Norrland», och han har sagt: »Vi vet att
vi inte kan utforma prissättningen med
hänsyn till Norrland.» Prissättning med
hänsynstagande till de klimatiska förutsättningarna
och sådant skall troligen
sopas bort. Det varslar inte precis om
ljusa framtidsutsikter för det norrländska
jordbrukets del.
Möjligen skulle man kunna citera en
annan bok, som jordbruksministern
kanske inte har tänkt på. Jag syftar på
det socialdemokratiska partiprogrammet,
där det står i punkt 21: »Tryggad
utkomst åt alla arbetande jordbrukare»
och ytterligare: »Samhället främjar anskaffning
av bärkraftiga familjejordbruk
och stödjordbruk åt mindre bemedlade.
» Det vore kanske lugnande om
dessa programpunkter följdes i stället
för de oroande saker som jordbruks
-
ministern nu har sagt om det norrländska
jordbruket.
Herr statsrådet HOLMQVIST:
Jag vet inte om debatten får en mer
saklig karaktär genom att herr Bengtson
i egenskap av gruppledare griper
in i den. Jag tycker att de här funderingarna
vittnar om att herr Bengtson
inte har satt sig närmare in i det ärende
som vi avhandlar.
När herr Bengtson citerar ett uttalande
av mig, vill jag ställa en direkt fråga:
Tycker herr Bengtson således inte
att det är en rimlig målsättning att
jordbruket skall vara rationellt för att
vara lönsamt? Hittills vid utformningen
av den svenska jordbrukspolitiken
har vi ansett att rationella företag bör
vara utgångspunkten. Menar herr Bengtson
motsatsen mot det som jag sagt i
interpellationssvaret? Menar herr
Bengtson att jag i min deklaration borde
säga att jordbrukspolitiken skall utformas
på sådant sätt att även jordbruksföretag
som inte är rationella skall
ge sina utövare lönsamhet? Det finns
nog anledning för åtskilliga, inte bara
här i kammaren, utan också på andra
håll, att begära besked om vad herr
Bengtson menar.
Vi ger ett speciellt stöd åt det norrländska
jordbruket i skilda former —-KR-verksamheten är en sådan form, vidare
utgår ett extra mjölkpristillägg i
Norrland, och det finns även andra anordningar
som är speciella för Norrland.
Att vi vidtagit sådana åtgärder visar
att vi har tagit hänsyn till de norrländska
förhållandena. Jag tror inte att
herr Bengtson i jordbruksutredningens
betänkande eller i den socialdemokratiska
studiegruppens program kommer
att finna uttryck för att man vill lämna
det norrländska jordbruket åt dess öde.
Man är i stället beredd att ta de hänsyn
som är berättigade med tanke på
de klimatologiska och andra förutsättningar
som gäller i Norrland.
Onsdagen den 13 april 19(50 Nr 1(5 17
Ang. bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland, m. m.
Herr BENGTSON (ep):
Herr talman! Jag skall genast lämna
ett svar till jordbruksministern.
.lag menar visst att brukningsenheterna
bör vara rationella, men jag har lagt
stor vikt vid tolkningen av uttrycket rationella
brukningsenheter. Det parti som
herr Holmqvist företräder bar drivit
eu sä extrem linje att vi inte alls kan
vara överens i det fallet. Jag anser att
man kan driva jordbruk rationellt på
andra sätt än som beskrivits av den
socialdemokratiska studiegruppen och
som det varslats om nu. Jag poängterade
att om uttrycket skall tolkas som
statsrådet har tolkat det, blir det svårt
att ordna något för det norrländska
jordbruket.
Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):
Herr talman! Debatten i detta ärende
förs ju punktvis. Vad vi här skulle diskutera
är koncentrerad rationalisering
beträffande jordbruket i Norrland, men
överläggningen har med jordbruksministerns
goda minne svällt ut till en
mera allmän jordbrukspolitisk debatt.
Jag vill, för att återgå till ursprunget,
säga att jag anser KR-företagen i Norrland
vara intressanta företeelser. Här
introduceras jordbruk av en annan typ,
av större format och med större investeringar
än det traditionella och gängse
jordbruket. Helt naturligt måste man
emellertid vara försiktig med omfattningen
av denna verksamhet. Man får
naturligtvis se, huruvida denna form
av jordbruk verkligen har naturliga
förutsättningar i Norrland på lång sikt,
eftersom man i det långa loppet inte
kan subventionera i samma utsträckning
som kan erfordras för att ge verksamheten
ett initialstöd. Jag tror att
man utan att fördöma verksamheten
som sådan alltjämt bör se den som en
ren försöksverksamhet, och som sådan
kan verksamheten ha skäl för sig. Det
kan ur denna synpunkt finnas anledning
att också utvidga densamma till
andra delar av landet som har säregna
2 Första kammarens protokoll 1966. Nr 16
förutsättningar för jordbruksproduktion.
Men vad jag vill ha sagt i detta sammanhang
är att man naturligtvis får
akta sig för att glömma alla de andra så
att säga vanliga jordbruken i Norrland
och i de bygder där denna koncentrerade
rationaliseringsverksamhet nu bedrivs,
så att man inte koncentrerar både
pengar, sakkunskap och rådgivande
personal på att vårda de här få företagen,
ty det är alldeles givet att om inte
de naturliga förutsättningarna här så
att säga ligger i botten för en sådan
företagsstruktur, får vi pröva om inte
den traditionella strukturen med jordbruk
och skogsbruk i kombination framdeles
behöver ett starkare stöd.
Från detta utgångsläge har ju debatten
gått vidare, och man har kommit in
på den allmänna jordbrukspolitiken.
Man har särskilt kommit in på frågan
om mjölkpriset, som givetvis är av fundamental
betydelse inte minst för jordbruket
i Norrland och kanske allra
främst för de stora och dyra enheter,
som vi nu här diskuterar. Det har sagts
att man här känner en oro för framtiden
och jag tror att det är riktigt. Man
kan nog inte annat än känna oro, om
man befinner sig i den belägenheten
att man har gjort stora investeringar
och står — enligt socialdemokratiens
budskap — inför en sänkning av mjölkpriset.
Nu har jordbruksministern sagt
att det här inte är fråga om en sänkning
av producentpriset — om jag fattade
honom rätt — utan att det bara är
fråga om att komma ifrån den oriktiga
priskonstruktion beträffande förhållandet
mellan mjölk och smör som vi för
närvarande har. Man skall få billigare
mjölk, men man skall betala det genom
en höjning av smörpriset, och producenterna
skall kunna erhålla en likvid
som är oförändrad.
Jag vill i likhet med föregående talare
pressa jordbruksministern litet mer
på hur det över huvud taget skall vara
möjligt att få denna ekvation att gå
ihop. Ett faktum är väl i alla fall att
18
Nr 16
Onsdagen den 13 april 1966
Ang. bidrag till produktionsbefrämjande
den socialdemokratiska studiegruppen
som står jordbruksministern mycket
nära har föreslagit att det allmänna
mjölkpristillägget skall tas bort — det
är i grunden ungefär 3 öre per producerad
liter mjölk som försvinner. Det
har också sagts att det särskilda norrlandsstödet
tills vidare skall bibehållas
—- men det är för framtiden ingenting
bestämt på den punkten.
Sedan är frågeställningen: Hur går
ekvationen sänkt konsumtionsmjölkpris
och höjt smörpris ihop — låt vara att
den höjning av smörpriset som här signaleras
inte kommer på en gång? Det
är enligt mitt förmenande orealistiskt
och kan inte vara till gagn för vare sig
producent eller konsument med ett
smörpris som är av den storleken. Det
är klart att ekvationen kan gå ihop,
om det blir •—■ som herr Isacson har
sagt — en mycket stark nedgång av
mjölkproduktionen men denna har andra
negativa verkningar. Jordbruksministern
säger här att det under den
senaste veckan inte minst från auktoritativt
jordbrukarhåll framförts att man
väntar en sådan nedgång i mjölkproduktionen.
Det är alldeles givet att vi
från de förutsättningar som här skissas
i jordbrukspolitiken kan förvänta
oss denna stora nedgång. Men den väsentliga
frågan är, huruvida denna nedgång
länder till fördel för jordbruket
och/eller slutligen konsumenterna. Jag
kan inte finna annat än att den är på
sikt i varje fall till nackdel för båda
parter. Skall de löften till konsumenterna
som man här har gjort och som
bebådats vara nära förestående uppfyllas,
måste det för jordbruket innebära
ett stort inkomstbortfall. Jordbrukarna
kommer att få lägre inkomster
men i stort sett ha kvar sina fasta kostnader
— i varje fall under en lång anpassningsperiod.
Jag vill också erinra om att den —
som vi kallar det — överproduktion vi
i dag har på mjölk och mejeriprodukter
och som det görs en mycket stor sak
av, i stor utsträckning är en marginal
-
åtgärder i Norrland, m. m.
produktion som är svårfrånkomlig med
hänsyn till de svängningar vi har i produktionen
av mjölk från sommar till
vinter. Hela det smöröverskott vi har
produceras på sommartid. Jag tror att
så måste ske, även om inte i fullt samma
utsträckning framöver. Det är någonting
som ligger i jordbruksnäringens
nära samband med naturen och dess
förutsättningar.
Jag vill avsluta med att säga beträffande
socialdemokraternas budskap till
konsumenterna i jordbruksfrågan, vilket
man tydligen räknar med skall slå
inför ett kommande val — att det kan
rimligen inte vara någon fördel för konsumenterna
med ett sänkt mjölkpris,
när detta skall köpas till priset av ett
höjt smörpris och sannolikt också ett
höjt köttpris. Det senaste är en ofrånkomlig
konsekvens på lång sikt. När
vi har slaktat ut korna i den utsträckning
som förutsättes så måste detta
följa.
Herr statsrådet HOLMQVIST:
Herr talman! Jag vill bara rätta till
ett misstag. I den socialdemokratiska
studiegruppens redogörelse, herr Kristiansson,
finns ingenting sagt om det
allmänna mjölkpristillägget. Herr Kristiansson
tänker förmodligen på landshövding
Netzéns presentation av jordbruksutredningens
förslag som innebär
en avveckling under en följd av tre år.
Utredningen erinrar om att detta pristillägg
tillkom som ett provisorium år
1942, och man tycker således att provisorietiden
har varit tillräckligt lång.
Låt sedan, herr Kristiansson, konsumenterna
själva få avgöra vad som
är bäst för dem. Skulle vi vid remissbehandlingen
få uttryck för att konsumenterna
vill avvisa en riktigare kostnadsfördelning
mellan de olika produkterna,
så kommer jag att bli en smula
oroad av detta. Jag är emellertid inte
oroad i dag, ty jag har inte fått något
uttryck för att konsumenterna skulle ha
något att invända mot en riktigare pris
-
Onsdagen den 13 april 19(>G
Nr 1«
11)
Ang. bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland, m. m.
sättning. Att varje vara skall bära sina na finns emellertid samband som det är
kostnader är en princip som vi bar ac- skäl att beakta, .lag tror inte att man
cepterat på andra håll och som väl ock- kan renodla begreppet så långt då det
så borde vara eftersträvansvärd när det gäller konsumtionsmjölk, kontra andra
giiller livsmedel. mjölkprodukter.
Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):
Herr talman! Jordbruksministern säger
att jag har tagit fel. Den socialdemokratiska
studiegruppen har aldrig
föreslagit att det allmänna mjölkpristillägget
skall tas bort. Det är tydligen,
säger han, jordbruksutredningens
ordförande landshövding Netzéns redovisning
som jag har tagit fasta på. Det
är möjligt och förklarligt att begreppen
förvillas här, men endast under
förutsättningen att jordbruksministern
i spetsen för den socialdemokratiska
studiegruppen har en annan uppfattning
än jordbruksutredningens ordförande,
har ju detta någon praktisk betydelse.
Jordbruksministerns inlägg här
ingav inte mig föreställningen att i varje
fall han intog en annan ståndpunkt
än den av utredningens ordförande redovisade.
Det är självfallet att konsumenterna
ha rätt och möjlighet att via jordbrukspolitiken
påverka både mjölk- och
smörpriset intill den gräns detta låter
sig reglera. Men det är då väsentligt att
man för konsumenterna talar om konsekvenserna
av ett delbeslut i denna
fråga. Det är inte riktigt att gå ut till
konsumenterna och fråga om de vill ha
ett mjölkpris som är 22 öre eller 15 öre
lägre än det nuvarande, utan att samtidigt
säga vad detta innebär av ökade
kostnader i form av inte bara högre
smörpris — det är sagt — utan också
högre köttpris — det är inte sagt. Om
konsumenterna får en riktig uppfattning
om vad förslaget beträffande
mjölkpriset innebär så är jag inte så säker
på att man enbart ser fördelar i detsamma.
Hela resonemanget om att varje vara
skall bära sitt pris låter bestickande.
När det gäller de olika mjölkprodukter
-
Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):
Jag hade, herr talman, tänkt yttra
mig något tidigare eftersom jag är
ganska intresserad av dessa koncentrerade
rationaliseringsområden — det är
en gammal kärlek som jag har ■— men
diskussionen blev så omfattande att jag
strök mig åtminstone en, kanske två
gånger, och jag kommer därför litet
sent nu. Beträffande diskussionen mellan
jordbruksministern och herr Bengtson
om vad som menas med rationella
jordbruksenheter vill jag först säga att
detta med rationella enheter är en modesak.
Jag minns den tid då socialdemokrater
med herr Lindhagen i spetsen
förde en jordbrukspolitik som var
rätt så intressant. Det var under tiden
före det vänstersocialistiska partiets
tillkomst. Jag minns också de diskussioner
som jag var med om då herr Per
Edvin Sköld talade om småbruken och
deras betydelse och vad som skulle kunna
göras för dem. Jag är övertygad om
att vid båda dessa tillfällen utgick vederbörande
från att man avsåg rationella
brukningsenheter. Men modet växlar,
och nu menar man någonting annat därmed.
Och det är, såvitt jag förstår det,
styrkan i herr Bengtsons påpekande,
att när man för närvarande talar om
rationella jordbruksenheter så vädrar
man professor Hjelm på långt håll och
då undrar man vart det här skall ta vägen.
Mjölkpriset och det som sammanhänger
därmed skall jag inte ingå närmare
på. Jag vill bara komma med ett
litet uppslag för att något mildra svårigheterna
angående prissättning på
smör och mjölk. Jordbruksministern
skulle resonera med finansministern
om att komma med förslaget att ta bort
omsättningsskatten på mjölken och på
20
Nr 16
Onsdagen den 13 april 1966
Ang. bidrag till produktionsbefrämjande åtgärder i Norrland, m. m.
smöret. En liter tetramjölk i Stockholm
är belagd med en skatt som motsvarar
ungefär 20 procent av det belopp som
står på avräkningsnotorna till jordbrukarna.
Det är inte någon dålig beskattning
och det finns alltså möjlighet
att här åstadkomma billigare livsmedel
på ett mycket enkelt sätt. Och
detta är ju en sak som så att säga ligger
regeringen nära. Vad sedan beträffar
smöret så har man även där en möjlighet
till en liten utjämning. Det är nämligen
så att om vi räknar med den prisskillnad
som f. n. finns mellan smör
och mjölk så slår omsättningsskatten
med ett belopp som i kronor — inte i
procent —- räknat blir ungefär dubbelt
så stort på ett kilo smör som på ett kilo
margarin. Denna skillnad som alltså utgör
ett slags smöraccis, som skall försvåra
smörets avsättning, skulle man
kunna rucka något på.
Sedan återkommer jag till det som är
min egentliga kärlek. Jag skall inte bli
mångordig om den, men jag vill vittna
om den.
När det föreslogs att man skulle försöka
med dessa koncentrerade områden
uppe i Norrland vet jag att det rådde
tveksamhet, och när herr Hedström
talade om att man såg med avund på
dem så vill jag minnas att det fanns
norrbottningar och västerbottningar
som såg med någon avund på de grannar
som fick vara med om dessa stödåtgärder
för det koncentrerade jordbruket.
Det var inte populärt överallt i
herr Hedströms kretsar, efter vad jag
kommer ihåg. Därför bör man vara försiktig
när man talar om avund. Den kan
herr Hedström hitta på närmare håll
än nere i herr Svanströms trakter.
Den tanke som herr Svanström var
inne på är bärig och riktig. Man gör
icke ekonomiska dispositioner bundna
av administrativa gränsdragningar.
Man skall taga hänsyn till de ekonomisk-geografiska
förutsättningarna, som
är mycket olika. Det finns andra trakter
i Sverige som fullt ut lika mycket
som de områden det här gäller skul
-
le behöva använda dem. Det är en så
förnämlig och bra sak, men man skall
sedan de igångsatts inte rucka på förutsättningarna.
Det är givet att ett litet
jordbruk inte är priskänsligt på samma
sätt som det som bedrives i något större
omfattning.
Under sådana förhållanden är det alldeles
klart att när man så att säga gillrar
upp dessa koncentrerade områden
med icke ringa skuldsättning så är de
priskänsligare, de är ömtåligare för en
ruckning på principerna. Det är därför
som det har vittnats om oro. Vi skulle
behöva en lugnande förklaring. I viss
mån innehölls en sådan i vad jordbruksministern
sade, men vi skulle behöva
få bekräftat att det för dessa människor
inte kommer att bli försämrade
producentpriser. I så fall skulle oron
för deras del vara ringa, och då hade
man en grund att bygga på som kunde
vara rimlig och riktig.
De koncentrerade områdena skapar,
som sagt, dock jordbruk av en art som
förut har varit sällsynt i Norrland och
som, såvitt jag förstår, har framtiden
för sig i alla de bygder som har motsvarande
ekonomiska och geografiska
förutsättningar. Därför ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.
Herr SVANSTRÖM (ep):
Herr talman! Diskussionen borde
kanske nu vara slut, men jag är orolig
för att vår värderade jordbruksminister
— han är värderad, hur skall jag
inte yttra mig om — skulle bli alltför
besviken beträffande sin förhoppning
om en uppfriskande diskussion om vi
slutade redan nu. I varje fall är jag inte
helt till freds därför att jag inte har
fått svar på bestämda frågor.
Jag har deklarerat att jag liksom de
flesta är orolig för jordbrukets framtid.
Vår närmast ansvarige hyser ingen oro,
han ser så lugn och samlad ut trots att
han håller på att såga av den gren som
han själv sitter på. Jag tycker för min
del att jag skulle vilja ha besked redan
Onsdagen den 13 april 1966
Nr 16
21
Ang. kostnader i samband med permanent skördeskadeskydd
i dag på vissa frågor som har varit aktuella
här i debatten.
Har jordbrukarna i detta land anledning
att vara oroliga för jordbrukets
framtid ifall socialdemokraterna nu,
i kraft av den nyvunna klokskap som
de har fått genom bedrivandet av en
studiecirkel, får fortsätta att regera?
Finns det anledning att hysa oro, eller
kan jordbruksministern säga alt det inte
finns det? Vill jordbruksministern vidare
deklarera vad han avser med rationella
jordbruk? Kan jag dessutom
få reda på vad man menar med talet
om en eventuell prispress?
Det är några frågor som vi inte kan
lämna debatten utan att ha fått svar på.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
beträffande utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan komme
att framställas först särskilt beträffande
mom. a och b samt därefter särskilt
rörande mom. c.
Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de avseende mom. a och b
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.
Herr Eskilsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 19 mom. a och b, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.
Då emellertid herr Eskilsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja —119;
Nej —- 24.
Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets i mom. c gjorda hemställan.
Punkterna 20—30
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 31
Ang. kostnader i samband med permanent
skördeskadeskydd
Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Kostnader i samband med
permanent skördeskadeskydd för budgetåret
1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 20 178 000 kronor.
Kungl. Maj:ts förslag innebar i avseende
på individuella skördeskadebidrag,
att dessa skulle vara behovsprövade
samt att det belopp, som för nästa
budgetår skulle stå till förfogande för
ändamålet, i överensstämmelse med
1962 års riksdagsbeslut borde motsvara
en procent av de utgående allmänna
kontanta ersättningarna för skördeskador,
eller, därest beräkning enligt enprocentregeln
gåve till resultat ett lägre
belopp, högst 400 000 kronor.
I samband härmed hade utskottet behandlat
följande till utskottet remitterade
motioner, nämligen
Onsdagen den 13 april 1966
22 Nr 16
Ang. kostnader i samband med permanent skördeskadeskydd
1. motionen I: 239, av herr Nilsson,
Ferdinand, m. fl.;
2. de likalydande motionerna 1:601,
av herrar Eskilsson och Isacson, samt
II: 751, av herr Hedin och herr Eliasson
i Moholm; ävensom
3. motionen 11:57, av herr Hansson
i Skegrie och herr Josef son i Arrie.
I motionen 1:239 hade hemställts,
dels att av för skördeskadeskydd avsedda
medel årligen ett belopp av
högst 2 miljoner kronor måtte ställas
till förfogande för utbetalning av individuellt
prövade skördeskadebidrag,
dels att framställning måtte göras hos
Kungl. Maj :t om utredning avseende
möjligheten att göra anslutningen till
skördeskadeskyddet obligatoriskt oavsett
anmälningsplikten beträffande alla
jordbrukare, som hade att lämna bidrag
till skördeskadefonden, samt dels
att likaledes i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte begäras utredning och förslag
om komplettering av skördeskadeskyddet
med möjligheter till lån till jordbrukare
drabbade av skördeskador i enlighet
med vad i motionen anförts.
Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte
a) anse motionerna II: 57 samt I: 601
och II: 751 ävensom I: 239, sistnämnda
motion såvitt avsåge utredning om
möjligheten av obligatorisk anslutning
till skördeskadeskyddet, besvarade med
vad utskottet i punkten anfört,
b) lämna utan bifall motionen I: 239,
såvitt avsåge skördeskadelån,
c) avslå motionen 1: 239, såvitt den
ej behandlats i punkten,
d) till Kostnader i samband med permanent
skördeskadeskydd för budgetåret
1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 20 178 000 kronor.
Reservationer hade avgivits
a) av herrar Carl Eskilsson, Hermansson,
Gunnar Pettersson, Isacson, Hansson
i Skegrie, Antby, Nilsson i Lönsboda
och Persson i Heden samt fru Sund
-
berg, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den lydelse,
reservationen visade, samt att
utskottet bort under c hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av motionen
I: 239, såvitt i övrigt vore i fråga,
besluta, att årligen ett belopp av högst
1 000 000 kronor skulle ställas till förfogande
för utbetalning av individuellt
prövade skördeskadebidrag;
b) av herrar Carl Eskilsson, Hermansson,
Isacson, Hansson i Skegrie,
och Persson i Heden samt fru Sundberg,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort under b hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av motionen
1:239, såvitt nu vore i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utredning och förslag om komplettering
av skördeskadesystemet med
möjligheter till skördeskadelån.
Herr HERMANSSON (ep):
Herr talman! Efter den förpostfäktning
som ägt rum i slagskuggan av de
väntade stora jordbruksdebatlerna finns
det väl nu anledning att återgå till rutinen,
om jag får uttrycka mig så, och
den fråga som aktualiseras på denna
punkt är kostnader i samband med
permanent skördeskadeskydd.
Allmänt skulle jag vilja säga att systemet
under den tid det varit i bruk har
blivit utsatt för mycken kritik, och så
sker alltfort, men jag måste också säga
att verkliga ansträngningar har gjorts
för att komma till rätta med de stora
problemen. Det har i viss mån varit en
experiment- och försökstid, och även
om inte alla problem är lösta så förefaller
det som om man vore angelägen
om att kunna bemästra dem i framtiden.
En fråga som vi från centerpartihåll
har tagit upp i utskottet men där vi inte
fått hela utskottet med oss är frågan om
de speciella bidrag som utgår ur skördeskadefonden.
Den frågan berör ett
speciellt avsnitt och är av stor bety
-
Onsdagen den 13 april 19(i(i
Nr lfi
23
Ang. kostnader i samband med permanent skördeskadeskydd
delse för de enskilda människorna.
Alltifrån början har det, tror jag, utgått
ett belopp av 400 000 kronor per år för
detta ändamål, vilket alltså skulle motsvara
en procent av hela skördeskadeersättningen.
Beloppet har emellertid
visat sig vara alldeles otillräckligt, och
vi har från centerns sida i flera år
gjort framstötar motionsledes för att få
en förhöjning till stånd.
Ofta är det just enskilda individer
som här drabbas. De inryms inte i
själva systemet men kan lida, i många
fall, katastrofala förluster. Dessa lantbrukare
skulle få hjälp av detta anslag.
Det har emellertid som sagt visat sig att
anslaget iir alldeles för litet, och en
uppräkning vore därför nödvändig.
Motionären, herr Ferdinand Nilsson i
Kungsängen, har i flera år fört fram
denna fråga och begärt en uppräkning
av anslaget till två miljoner kronor. 1
ar skedde i utskottet en föredragning
från skördeskadenämnden, varvid den
uPPlysningen lämnades att en miljon
kronor säkert vore den summa som närmast
skulle motsvara behovet. Det är
denna föredragning, herr talman, som
ligger till grund för reservation a, vilken
jag ber att få yrka bifall till.
I samma motion har även yrkats att
till behandling borde upptagas frågan
om en komplettering av skördeskadebidragen
med skördeskadelån. Även den
frågan har tagits upp vid flera tillfällen,
och jag vill framhålla att de yttranden
som har förebragts över detta förslag
— från RBF och Sveriges lantbruksförbund
helt naturligt samt från
lantbruksstyrelsen och statens jordbruksnämnd
— alla har varit positiva.
T. o. m. Landsorganisationen i Sverige
bär varit inne på liknande tankegångar
och har för sin del förordat en statlig
kreditgaranti. Såsom ett lämpligt komplement
skulle dessa skördeskadelån
kunna bli av stort värde, inte minst med
tanke på den nya typ av jordbrukare,
ofta skuldsatta jordbrukare, i framtidens
samhälle som blir ytterst känsliga
ekonomiskt sett. Jag tror att en kom
-
plettering eller i varje fall den utredning
som vi vill ha vore högeligen
önskvärd och nödvändig, och jag ber,
herr talman, att få yrka bifall till reservation
b på denna punkt.
Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):
Herr talman! Jag ber först att få uttala
den tillfredsställelse jag känner
över utskottets skrivning beträffande
den del av motion I: 239 där vi talar om
en undersökning av möjligheterna att få
en obligatorisk försäkring, således oberoende
av ansökningsplikt och oberoende
av vad man kan riskera genom att
man inte på förhand så bestämt kunnat
säga att skördeskadebidrag behövde
komma i fråga. Det förefaller mig som
om utskottets skrivning härvidlag har
blivit tillfredsställande, och det är jag
tacksam för.
Herr Hermansson har redan berört
de två huvudpunkterna i reservationerna.
Vad jag särskilt vill understryka
är att de, som sysslar med dessa ärenden
med de krav som med hänsyn till
de små resurserna ställs på dem när de
skall göra den individuella granskningen,
har en uppgift som är mycket delikat
och svår att klara. Det skall inte
bara föreligga ett behov på grund av
skördeskadan utan vederbörande skall
även vara ekonomiskt behövande. Med
hänsyn till de små resurserna är det
omvittnat från alla håll att denna behovsgranskning
bland de ekonomiskt
behövande är svår att göra fullt rättvis
i de enskilda fallen. Redan ur den
synpunkten förefaller det som om beloppet
borde vara högre. På den punkten
kan jag helt ansluta mig till reservationen.
Jag tror att en höjning
skulle göra det väsentligt lättare att
handha prövningen och lämna bidrag
i de individuella fallen.
Vi är alla överens om att försäkringen
alltjämt i viss mån har karaktären av
försöksverksamhet. Den förbättras, görs
rimligare och riktigare. Men vi måste
slå fast att det under den tiden alltid
24 Nr 16 Onsdagen den 13 april 1966
Ang. kostnader i samband med permanent skördeskadeskydd
kommer att föreligga gränsfall som endast
genom individuell prövning kan
bringas till en rättvis och rimlig lösning.
Och man måste säga sig att det
inte kan vara rimligt att folk, som har
betalat sin försäkring och lidit skördeskador,
skall bli berövade det stöd som
försäkringen avser att ge, därför att de
inte riktigt passar in i de cirklar som
är uppdragna. Försäkringen har förbättrats
och byggts ut, och jag vill säga
att de resultat man kommit till väl ändå
har visat att det finns möjlighet att få
ett fastare grepp än tidigare på de fall
som man har att ta ståndpunkt till. Men
vi måste säga oss att detta inte räcker.
Man får inte enbart hålla sig till de
formella synpunkterna, utan det mänskliga
momentet måste också komma in
i bilden. Därför måste den individuella
prövningen kunna föras vidare.
När det gäller lånen till jordbrukare
som har likviditetssvårigheter vill jag
betona att de ganska lätt förväxlas med
de gamla skördeskadelånen som fanns
innan försäkringen hade kommit till —
man menar att det är samma sak och
att de hade vissa fel och brister. Men
saken ligger inte så till, utan vad som
här avses är att man skall kunna tänka
sig en lånemöjlighet för människor som
inte lidit sådana skördeskador att försäkringen
bör gripa in men som har en
ansträngd ekonomi och behöver lindring
i sina svårigheter.
Vi har kreditrestriktioner och vi har
mycket höga räntor, beroende på att
det inom vissa delar av vårt näringsliv
råder en inflatorisk utveckling av
sådan art, att man ansett det nödvändigt
att dämma upp den med kreditrestriktioner
och höga räntor. Men beträffande
människor som drabbas av
skördeskador — människor som arbetar
inom en genom avtal med staten
prisreglerad näring — kan ju inte något
sådant inflationstryck föreligga.
Här kan således inte den motivering
anföras som annars brukar tillgripas
när det gäller kreditrestriktioner och
höga räntor.
Under sådana förhållanden är det
rimligt att man här väljer en annan
väg, så att inte människorna inom denna
del av näringslivet får det svårt därför
att andra har att glädja sig åt ett
konjunkturläge som ger möjlighet till
stora vinster, vilka de människor som
drabbas av skördeskador inte har.
Ur dessa synpunkter ber jag att få
instämma i herr Hermanssons yrkande
om bifall till de i detta sammanhang avgivna
reservationerna.
Herr MOSSBERGER (s):
Herr talman! Min partivän herr Hedström
började sitt anförande om punkten
19 med att säga att motionerna under
den punkten började likna en följetong.
Jag skulle kunna säga detsamma
när det gäller förevarande ärende, eftersom
det har behandlats under en
följd av år ända sedan 1961, kanske
dock med någon nyansering.
Min vän herr Hermansson anförde att
det riktats mycket kritik mot detta försäkringssystem.
Jag vill inte bestrida
att så varit fallet, men han fortsatte med
att säga att ändå mycket gjorts på detta
område. Jag vill också gärna intyga att
det har skett ständiga förbättringar av
systemet.
Såväl herr Hermansson som herr Ferdinand
Nilsson förklarade att försäkringssystemet
bör utbyggas med möjligheter
till lån. Det kan måhända vara
motiverat, men å andra sidan får man
väl säga att dessa frågor, frågan om
lån och frågan över huvud taget om
förbättringar av försäkringen, bör ses
i ett sammanhang.
Ingen försäkring — bilförsäkring, livförsäkring
eller brandförsäkring — täcker
ju hundraprocentigt den förlust vederbörande
lidit. Det gäller väl också
denna försäkringsform, och därför måste
vi börja från början med att bygga
upp systemet. Och det är just vad som
här gjorts. Ett system kan inte vara
fulländat från början.
Kungl. Maj :ts förslag å denna punkt
Onsdagen den 13 april 1966
Nr Hi
25
Ang. kostnader i samband med permanent skiirdeskadeskydd
innebär ett tillstyrkande av jordbruksnämndens
förslag när det gäller anvisandet
av 15 miljoner kronor. I fråga
om administrationen har emellertid
jordbruksministern gått litet längre än
vad jordbruksnämnden hade tänkt sig
och föreslagit ett med 35 000 kronor
höjt belopp.
Det höjda anslaget gör det ju möjligt
att utvecklingsarbetet på detta område
kan föras vidare. Utbildningen av
provtagare och kontrollen av deras arbete
har också härigenom fått en ökad
omfattning. Av detta framgår det väl
att metodiken med ersättningsberäkningar
för uppskattningen av skördeskador
kräver ständig uppsyn och fortlöpande
utveckling endast i syfte att förbättra
skördeskadeskyddet. Men det är
klart att det, som jag antydde i början,
finns de som tycker att det inte går fort
nog. Vi i utskottet har som framgår av
utlåtandet här haft många motioner som
har kommit fram med olika detaljspörsmål.
Ett av dessa är det individuella
skördeskadebidraget — det skall ju nu
utgå, som herr Hermansson mycket riktigt
påpekade och även hur Ferdinand
Nilsson, med högst 400 000 kronor. Detta
är ju i överensstämmelse med 1962
års riksdagsbeslut. Motionärerna vill
inte nöja sig med det beloppet, utan de
vill ha två miljoner kronor, men reservanterna
gick ju en medelväg som här
antytts med en miljon. Men utskottsmajoriteten
har inte ansett att det har kommit
några nya omständigheter fram som
motiverar en ändring av Kungl. Maj :ts
förslag och av de tidigare ståndpunkter
som riksdagen i denna fråga har tagit.
Jag ber därför att få yrka bifall till
utskottets förslag under denna punkt.
Vad gäller själva skördeskadelånen vill
motionärerna ha en utredning. Denna
fråga har också utskottsmajoriteten ansett
delvis höra samman med frågan om
obligatorisk skördeskadeanmälan och
över huvud taget systemets utformning.
Man kan säga att denna fråga är under
utredning, och den kan prövas först
sedan hela systemet helt kan överblic
-
kas. Man kanske kan säga att frågan om
lån och komplettering sammanhänger
med det individuella behovsprövade
skördeskadebidraget, och då bör man
som jag nyss nämnde se hela frågan i
ett sammanhang.
Med hänsyn härtill ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets utlåtande
i dess helhet. Vi finner inte att
det finns anledning att ta upp någon
längre debatt om detta, då vi som sagt
har hållit på praktiskt taget i fem år
och diskuterat denna fråga. Jag tror
inte att herr Ferdinand Nilsson och jag
kan övertyga varandra i den frågan.
Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):
Herr talman! Det är så riktigt som
herr Mossberger sagt, att den här frågan
har varit uppe flera gånger och
att den har kommit igen. Men anledningen
är helt enkelt den förbenade
konservatism som från regeringspartiets
sida har visats i den här frågan.
Vi konstaterar att från den borgerliga
sidan blir anslutningen för varje år
starkare och starkare på reservationslinjen.
Där är man — om jag får använda
uttrycket — bildbar. Beträffande
regeringspartiet har vi hittills inte kommit
så långt, men låt oss inte förtröttas.
Jag förstår inte, när man talar om
de inviduella bidragen och att de har
varit fastställda sedan 1962. Vad är det
för anledning att behålla dem vid samma
belopp? Om anslaget var för litet
då och om penningvärdet har försämrats
sedan, så finns det väl ingen anledning
att bita sig fast vid ett en gång
fattat beslut. Vi måste göra klart för
oss att systemet ännu är behäftat med
svårigheter som gör att det är nödvändigt
att utjämna och komplettera det.
Under sådana förhållanden blir detta
belopp för litet, och därför är det svårt
att handskas med det. Så enkelt är det.
Det talas om behovsprövning. Jag
vill understryka att om beloppet är
mycket litet är det naturligt att man
har en mycket sträng behovsprövning.
26
Nr 16
Onsdagen den 13 april 1966
Ang. kostnader i samband med permanent
Blir beloppet något större behöver man
naturligtvis inte vara lika sträng. Men
för närvarande ligger det väl närmast
till på det sättet, att man redan inom
den grupp där ett absolut behov föreligger
måste ge sig till att försöka, inte
att gradera men i varje fall att välja ut
eu del och ge åt dem, men låta andra
vara. Det är inte tillfredsställande att
ha det på det sättet. Ända tills en ändring
kommer till stånd lär väl därför
från vår sida komma att hävdas, att så
bär skall det inte vara.
Herr Mossberger säger att skördeskadelånen
sammanhänger med detta. Ja,
skördeskadelånen har bitit sig rätt så
fast. I motionen skriver vi om »möjligheter
till lån för jordbrukare, drabbade
av skördeskador». Men vi syftar inte
speciellt på katastroffallen, ty människor
med mycket svag ekonomi är
inte mycket hjälpta med lån utan de
måste hjälpas genom att de får del av
den försäkring som de betalar för.
Det finns emellertid fall då man inte
kan räkna med att det föreligger samma
akuta behov. Det är inte katastroffall,
men det föreligger likviditetssvårigheter.
Då inträffar det att man sitter illa
till på grund av den allmänna kreditpolitiken
bär i landet. Det är för att få
ett hål i denna onda cirkel som dessa
lån bar sin stora betydelse. Att man
på grund av överhettning i näringslivet
bar kreditrestriktioner är ingenting att
kritisera. På grund av överhettning i
näringslivet har man höga räntor. Man
kan diskutera hur höga de skall vara,
men i princip är det naturligt att man
vidtar generella åtgärder för att dämpa
inflationshotet. Men de människor
som det här är fråga om — jordbrukare
inom en statligt prisreglerad näring vilka
inte kan utöva något inflationstryck
redan därför att vi har en statlig prisreglering,
människor som drabbats av
skördeskador — utgör rimligtvis ingenting
som motiverar den saken. Det är
inte egentligen skördeskadelån utan likviditetslån
åt människor som på grund
av skördeskador fått en ansträngd lik
-
skördeskadeskydd
viditet men vilkas ekonomi dock inte
tagit sådan skada att försäkringen bör
utfalla.
Så ligger det till, och herr Mossberger
får förstå att har man den inställningen,
då biter inte herr Mossbergers argumentation.
Hans enda egentliga argumentation
är majoriteten i första kammaren
som brukar avslå våra krav. Majoriteten
siar troget vakt om regeringens
proposition, och det är det som är
det beklagliga. Så småningom lär väl
även det motståndet komma att uppluckras.
Herr MOSSBERGER (s):
Herr talman! Jag behöver inte lita till
majoriteten i första kammaren, ty det
fanns majoritet redan i utskottet. Vi
behöver därför inte diskutera den saken.
Sedan vill jag säga att det är beklagligt
för de jordbrukare som råkar
ut för dessa skördeskador, men det är
som jag sade tidigare att de är inget
undantag. Det gäller för dessa försäkringar
liksom för alla andra att man
ej får gottgörelse till 100 procent.
Sedan skulle jag vilja fråga, om man
kan lita på herr Ferdinand Nilsson. Han
har i sin motion om individuella skördeskadebidrag
yrkat på 2 miljoner, men
nu ser det ut som om han skulle kunna
nöja sig med 1 miljon. Vilket är det
riktiga — räcker det med 1 miljon, eller
måste det vara 2 miljoner?
Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):
Det talades i en tidigare debatt om
oro och osäkerhet. Herr Mossberger har
gripits av denna allmänna oro och osäkerhet
och tycks vara orolig för mig.
Var inte det, herr Mossberger! Tänken
på eder själva och edra barn, höll jag
på att säga.
För min del ser jag klart på detta problem.
Alla som sysslar med saken vittnar
om att det är för trångt med nuvarande
anslag. De människor som ute
i länen arbetar med graderingen säger
Onsdagen den 13 april 19(i(i
Nr lfi
27
Ang. kostnader i samband med permanent skördeskadeskydd
al! det är ett pinsamt göra att väga av Den, det ej vill, röstar
på detta vis. Det är klart att det måste Nej;
innebära en förbättring om man kan få Vinner Nej, antages det förslag, som
upp beloppet till 1 miljon. Lita på det, innefattas i den av herr Carl Eskilsson
herr Mossberger! in. fl. vid punkten avgivna, med b be
tecknade
reservationen.
Herr MOSSBERGER (s):
Det betyder bara att vi nästa gång
herr Ferdinand Nilsson motionerar
först och främst skall pruta 50 procent
och sedan ytterligare 50 procent.
Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):
Var inte så säker på det! Det beror i
stor utsträckning på hur de som har
hand om penningvärdet handskas med
det.
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att
framställas särskilt beträffande varje
moment av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.
På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i mom. a.
I vad gällde mom. b, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Carl Eskilsson
m. fl. vid punkten avgivna, med b betecknade
reservationen.
Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hermansson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:
Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 31 mom. b, röstar
Ja;
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.
Då emellertid herr Hermansson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:
Ja —88;
Nej — 47.
Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Herr andre vice talmannen Ivar Johansson
anmälde, att han vid den nu
företagna voteringen avsett att rösta
nej men av misstag röstat för ja-propositionen.
Vidare gjorde herr talmannen jämlikt
de rörande mom. c framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Carl Eskilsson
m. fl. vid punkten avgivna, med a betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hermansson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 31 mom. c, röstar
Ja;
28
Nr 16
Onsdagen den 13 april 1966
Ang. visst statsbidrag till praktiskt vetenskaplig växtförädling
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Carl Eskilsson
m. fl. vid punkten avgivna, med a betecknade
reservationen.
Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.
Då emellertid herr Hermansson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:
Ja — 75;
Nej — 63.
Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. d hemställt.
Punkterna 32—53
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 54
Ang. visst statsbidrag till praktiskt
vetenskaplig växtförädling
Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till viss praktiskt
vetenskaplig växtförädling för budgetåret
1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 610 000 kronor.
Av detta anslag skulle enligt Kungl.
Maj:ts förslag utgå ett bidrag av 30 000
kronor till Algot Holmberg & Söner AB.
I samband härmed hade utskottet behandlat
två likalydande motioner,
nämligen I: 603, av herr Eskilsson
m. fl., och 11:749, av herr Gustafsson
i Kårby m. fl., i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte under nionde
huvudtiteln till Bidrag till viss praktiskt
vetenskaplig växtförädling bevilja
ett bidrag av 70 000 kronor till Algot
Holmberg & Söner AB.
Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:603 och 11:749, till
Bidrag- till viss praktiskt vetenskaplig
växtförädling för budgetåret 1966/67
anvisa ett förslagsanslag av 610 000 kronor.
Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Carl Eskilsson, Hermansson,
Isacson, Persson i Heden och
Sundkvist samt fru Sundberg, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort erhålla
den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
1:603 och 11:749, till Bidrag
till viss praktiskt vetenskaplig växtförädling
för budgetåret 1966/67 anvisa
ett förslagsanslag av 650 000 kronor.
Herr ESKILSSON (h):
Herr talman! Under punkten Bidrag
till viss praktiskt vetenskaplig växtförädling
behandlas bl. a. frågan om ett
anslag till växtförädlingsföretaget Algot
Holmberg & Söner utanför Norrköping.
Algot Holmberg & Söner har haft bidrag
sedan budgetåret 1944/45 för det förädlingsarbete,
som företaget har bedrivit
beträffande sojaväxter. Bidraget har sedan
flera år tillbaka utgått med 20 000
kronor, och jordbruksministern föreslår
att det skall höjas till 30 000 kronor.
Företaget bedriver emellertid utöver
denna förädlingsverksamhet — som för
övrigt fick en särskild aktualitet under
avspärrningsåren — även annan växtförädlingsverksamhet.
Det är sådan
verksamhet som är av särskilt intresse
för jordbruken i de mellansvenska bygderna
— inom skogs- och mellanbygden
— där de naturliga förutsättningarna
för spannmålsodling inte alltid är
så goda. Där föreligger ju bl. a. på
Onsdagen den 13 april 1900
Nr 16
29
Ang. visst statsbidrag till praktiskt vetenskaplig växtförädling
grund av klimatet betydligt svårare
skördeförhållanden än ute på de egentliga
slättbygderna, vilket vi tyvärr haft
erfarenhet av under senare år. Nu har
Algot Holmberg & Söner under senare
år även inriktat sin verksamhet på att
försöka få fram sorter, som är mer lämpade
för de klimatiska förhållanden
under vilka de odlas. Man har målmedvetet
arbetat för att få fram sorter med
mindre benägenhet för groning i samband
med skörden, s. k. groningströga
sorter, och man har nått goda resultat
genom detta arbete.
Förädlingsarbetet hos Algot Holmberg
& Söner har med undantag för
sojaväxtförädlingen hittills helt utförts
genom företagets egna insatser. Det har
emellertid fått en sådan omfattning att
företaget nu ser det svårt att fullfölja
arbetet utan stöd från det allmännas
sida. Algot Holmberg & Söner begärde
därför under fjolåret ökat statsbidrag
till sin förädlingsverksamhet. Denna ansökan
har emellertid endast så till vida
bifallits att anslaget till sojaväxtförädlingen
har ökats med 10 000 kronor,
men i övrigt har ansökan lämnats utan
åtgärd. Den var föremål för sedvanlig
remissbehandling, och bl. a. uttalade sig
jordbrukets forskningsråd om Algot
Holmberg & Söners verksamhet på
växtförädlingens område. Jag skall be
att få citera hur forskningsrådet sammanfattar
sina intryck av det arbete,
som har bedrivits hos företaget.
»Sammanfattningsvis blir intrycket,
att den livliga växtförädlingsverksamhet,
som under senare år bedrivits av
bolaget, motiverar ett i viss omfattning
utökat stöd från statens sida under en
av bolaget självt angiven övergångstid
av cirka 4—5 år framöver. Växtförädlingsverksamheten
har enligt bolagsledningens
uttalande begränsats till att i
första hand avse mellersta Sveriges
spannmålsodlande områden och att för
dessa arbeta på en bättre genetisk anpassning
till där rådande klimat samt
för en starkare motståndskraft mot vanligen
förekommande skördeskador. Man
strävar alltså efter att få fram specialsorter
med i första hand särskilt tidig
mognad, hög stråstyrka, god mältningsresistens
och även hög sjukdomsresistens
med en tillfredsställande avkastning
i huvudsak bibehållen. Otvivelaktigt
torde med denna konsekventa låt
vara specialiserade förädlingsinriktning
viktiga praktiska resultat kunna erhållas.
Dessa kan bli en värdefull tillgång
för främst de mellansvenska slättjordbruken.
»
Forskningsrådet har ställt i utsikt
möjligheten att lämna bidrag av växtförädlingsmedel
till Algot Holmberg &
Söner AB, och den möjligheten understrykes
av utskottet, vilket jag tycker
man kan notera med tillfredsställelse.
Tyvärr har de medel som forskningsrådet
har till sitt förfogande för att
stödja sådan växtförädlingsverksamhet
varit av alltför ringa storlek för att man
skulle kunna lämna några större bidrag.
För att tillförsäkra företaget det
belopp som forskningsrådet tillstyrkt
har vi, några motionärer, föreslagit att
anslaget skall höjas med 40 000 kronor
till 70 000 kronor. Den motionen har vi
fullföljt i en reservation. Jag tror att
om kammaren ville bifalla denna reservation,
skulle det innebära ett värdefullt
stöd åt en verksamhet som kan
vara ett led i strävandena att motverka
skördeskador och att få fram sorter
som är mer motståndskraftiga mot de
klimatiska besvärligheter som vi har att
brottas med framför allt i mellersta
Sverige.
Jag vill därför, herr talman, sluta med
att vädja till kammaren att bifalla reservationen
nr 5.
Häri instämde herr Svanström (ep).
Herr AUGUSTSSON (s):
Herr talman! Även jag har all respekt
för den försöksverksamhet som pågår
inom detta företag, liksom jag även
förmodar att utskottsmajoriteten har
det. Det återspeglas också i utskottets
förslag som går ut på bifall till —
30
Nr 16
Onsdagen den 13 april 1966
Ang. visst statsbidrag till praktiskt vetenskaplig växtförädling
märk väl — det av Kungl. Maj:t föreslagna
anslaget, som innebär en 50-procentig
höjning, från 20 000 kronor till
30 000 kronor. Inom utskottet har vi ansett
att denna höjning är väl avvägd, och
jag vill t. o. m. säga välvilligt avvägd i
förhållande till andra önskemål. I utskottsutlåtandet
sägs också, att även om
det kanske blir svårt, finns det ändå
chanser för detta företag att få medel
från jordbrukets forskningsråd, givetvis
under vissa förutsättningar. Lönsamheten
för företaget som sådant kanske
inte är vad den borde vara rent affärsmässigt.
Detta bör kanske ses mot den
bakgrunden att en försöksverksamhet
inte ger några omedelbara resultat.
Men med det förslag som utskottet
här har tillstyrkt anser vi ändå att företaget
med hänsyn till det läge som vi
nu befinner oss i, har bemötts på ett
mycket generöst sätt.
.lag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.
Herr ESKILSSON (h):
Herr talman! Jag har inte mycket att
tillägga i debatten.
Jag vill bara påminna herr Augustsson
om att Algot Holmberg & Söner
AB, fick statsbidraget till sojaväxtförädlingen
första gången 1944. Anslaget
har sedan 1948 utgått med 20 000 kronor
årligen. Märk väl att enligt bestämmelserna
skall detta anslag utgå till
sojaväxtförädlingen och inte till annan
förädlingsverksamhet. Om man jämför
20 000 kronor 1948 med 30 000 kronor
under kommande budgetår, måste man
väl konstatera att det bara skett en
mycket liten anpassning till den förändring
av penningvärdet som skett under
dessa 18—19 år. Om man i det yrkandet
spårar en särskilt välvillig hållning, har
jag litet svårt att förstå det välvilliga.
Om reservationen inte bifalles av
kammaren, skall jag emellertid be att
få uttala den bestämda förhoppningen
att Kungl. Maj :t beaktar utskottets påpekande,
att forskningsrådet har ställt
i utsikt bidrag av växtförädlingsavgifter
till företaget. Det är också ett sätt
att lämna ett ökat bidrag till verksamheten.
Om den möjligheten realiseras,
blir det ju ett ökat stöd till företaget i
jämförelse med tidigare förhållanden.
Om alltså kammaren —- vilket man har
anledning befara — inte skulle bifalla
reservationen, vill jag uttrycka den förhoppningen
att jordbrukets forskningsråd
skall få möjligheter att på annat
sätt stödja verksamheten hos Algot
Holmberg & Söner AB.
i
Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar,
jämlikt föreliggande yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Eskilsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:
Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 54, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.
Onsdagen den 13 april 1960
Nr 16
Då emellertid herr Eskilsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja —93;
Nej — 41.
Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.
Punkterna 55—113
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 1H
Anslag till rikets allmänna kartverk
I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj ds i ämnet framlagda
förslag samt med avslag å motionerna
1:337, av herr Wikberg m. fl., och II:
759, av herr Larsson i Norderön m. fl.,
till Rikets allmänna kartverk: Kartarbeten
m. m. för budgetåret 1966/67 anvisa
ett reservationsanslag av 4 057 000
kronor.
I motionerna 1: 337 och II: 759 hade
anhållits, att riksdagen måtte besluta
att höja förevarande anslag med 300 000
kronor.
Reservation hade anförts av herrar
Nils Hansson, Hermansson, Gunnar
Pettersson och Isacson, fru Hultell,
herrar Antby, Nilsson i Lönsboda,
Sundkvist och Persson i Heden samt
fru Sundberg, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj ds förslag samt med bifall
till motionerna 1:337 och 11:759, till
Rikets allmänna kartverk: Kartarbeten
m. m. för budgetåret 1966/67 anvisa ett
reservationsanslag av 4 357 000 kronor.
Herr HANSSON, NILS, (fp):
Herr talman! Det gäller här ett anslag
till rikets allmänna kartverk för
kartarbeten.
31
Anslag till rikets allmänna kartverk
Kartverkets verksamhet iir ju främst
inriktad pa att tillgodose behovet av
ekonomiska och topografiska kartor.
Dessa kartor är, som alla vet, ovärderliga
för samhällsplaneringen och rationaliseringsverksamheten
på jordbrukets
och skogsbrukets områden, kanske
speciellt just nu när en intensiv rationaliseringsverksamhet
pågår som bäst.
Kartor behövs även för den geologiska
kartläggningen samt för vägbyggnader,
försvarsviisende, friluftsliv, '' turism
o. s. v. Var och en som har sysslat inom
de områden som jag nu nämnde kan intyga
vilken ofantlig nytta och arbetsbesparing
tillgången på ett gott kartmaterial
utgör.
I medvetande härom framhöll jordbruksutskottet
föregående år vikten av
att kartliiggningsverksamheten intensifierades
och att gällande kartläggningsprogram
blev föremål för översyn.
Riksdagen beslöt även att i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om att en sådan
översyn måtte komma till stånd.
Kungl. Maj :t har uppdragit åt kartverket
att verkställa översynen, och kartverket
har påbörjat detta arbete. Verket
anser sig dock redan nu kunna meddela,
att några väsentliga förändringar
i det fastställda programmet inom ramen
för de anvisade medlen inte är
att förvänta. En förstärkning av anslaget
med 400 000 kronor, alltså för rationalisering
och vidareutveckling av
kartframställningen samt för viss teknisk
utrustning och personalförstärkning,
skulle, säger kartverket, medföra,
att den totala kartläggningstiden kunde
minska inemot ett år. Av den begärda
förstärkningen har departementschefen
beviljat 100 000 kronor.
Utskottet har beretts tillfälle att besöka
såväl kartverket sam Svenska reproduktionsanstalten
i deras nya lokaler.
Byggnaderna är påfallande vackra
och välbyggda och, såvitt en lekman
kan bedöma, i alla avseenden av hög
klass. Man arbetar nu under helt andra
förhållanden än tidigare. Kammaren
vet kanske att dessa institutioner
32
Nr 16
Onsdagen den 13 april 1966
Anslag till rikets allmänna kartverk
förut hade gammalmodiga lokaler utspridda
på olika håll. Vi kan nu uttala
vår tillfredsställelse över att de får arbeta
under moderna och rationella former.
Med hänsyn till att i dessa byggnader
har investerats flera tiotal miljoner
kronor frågar man sig, om det kan
vara ekonomiskt försvarbart att låta
kartverket arbeta med begränsad kapacitet
när det med ett tillskott, som i
förhållande till investeringskostnaderna
är så pass litet som 400 000 kronor, är
möjligt att avsevärt rationalisera och
vidareutveckla kartframställningen.
Dessutom är ju känt, att det föreliggande
behovet av kartor är betydande och
att varken behovet eller efterfrågan går
att täcka.
Departementschefen och utskottsmajoriteten
föreslår som sagt att anslaget
för ändamålet höjes med 100 000 kronor,
medan vi reservanter anser att fullgoda
skäl föreligger för att bevilja kartverkets
begäran om en ökning med 400 000
kronor. Vår ståndpunkt grundar sig
också på att vi anser att detta inte behöver
medföra en reell utgift för staten.
Vi tror nämligen att behovet av och
intresset för kartor är så stort att en
motsvarande höjning av kartpriserna
bör väl kunna täcka anslagshöjningen.
Jag kanske bör påpeka att vissa kartpriser
har varit oförändrade i över 10
års tid. En översyn av prissättningen
är angelägen och skulle säkerligen
kunna ge betydande inkomster.
Herr talman! Av vad jag har anfört,
vilket till stor del grundar sig på praktisk
erfarenhet, framgår att vi reservanter
har funnit alla skäl tala för att kartverkets
begäran om uppräkning av anslaget
till intensifierad kartläggningsverksamhet
bör bifallas. Det gäller en
förstärkning med av verket begärt belopp,
alltså 300 000 kronor utöver vad
departementschefen föreslagit, och det
blir en summa under anslaget på
4 357 000 kronor. Jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.
Herr OLSSON, MANNE, (s):
Herr talman! När herr Hansson började
att tala för reservationen fick jag
den uppfattningen att han var uppe för
att tala för utskottet — de motiv han
anförde för reservationen kan ju precis
lika gärna åberopas för utskottets
utlåtande.
Låt mig med några ord konstatera —
liksom herr Hansson tidigare har gjort
— att 1961 års riksdag godkände en
plan för framställningen av den ekonomiska
och topografiska kartan för tiden
fram till 1970. I anledning av ett
vid föregående års riksdag framställt
motionsyrkande, som herr Hansson också
har talat om, med begäran om en ytterligare
medelsanvisning för att påskynda
genomförandet av 1961 års kartläggningsprogram,
beslöt riksdagen att
hos Kungl. Maj:t hemställa om en översyn
av programmet, och nu har kartverket
och kartverkskommissionen anmodats
inkomma med av översynen föranledda
förslag. Att nu, innan denna
översyn är gjord, höja anslaget utöver
vad departementschefen hemställt har
utskottet inte funnit anledning till.
Kartverket har anfört att om de begärda
400 000 kronorna kunde ställas
till förfogande så skulle kartorna kunna
färdigställas ett år tidigare. Vi vet
emellertid att det i dagens läge i samhället
finns många betydande anspråk
som vi får lov att skjuta på, eftersom
vi inte har ekonomiska möjligheter att
genomföra dem. Vi måste exempelvis
ställa sjukhusbyggen på framtiden därför
att det saknas personella och ekonomiska
resurser.
Vi behöver också bygga vägar — de
som suttit i bilköer under påskhelgen
har nog önskat att staten skulle kunna
ge större anslag och därmed snabbare
förbättra vägförhållandena. Faktum är
att vi på många områden måste göra
vissa nedskärningar. Och om man nu
säger att fördröjningen när det gäller
detta kartmaterial uppgår till ett år så
är ju det en mycket liten fördröjning.
Reducerar man den med de 100 000
Onsdagen den 13 april 1906
Nr 16
33
kronor som departementschefen har föreslagit
så rör sig fördröjningen faktiskt
bara om nio månader. I dagens
läge får man väl säga att det är en synnerligen
kort period.
Herr talman! Jag har därför all anledning
att yrka bifall till utskottets
hemställan under punkten 114.
Herr HANSSON, NILS, (fp) kort genmäle:
Herr
talman! Jag har nog ett ganska
gott begrepp om våra bristande ekonomiska
resurser — det var just därför
jag bl. a. framhöll att vi har möjligheter
att justera kartpriserna så att inkomsterna
kommer att täcka anslagshöjningen.
Sjukhus- och vägbyggen tror jag
inte att vi behöver blanda in i detta
sammanhang. Det är ju för planeringen
av samhället i stort som kartor behövs
och är så oerhört angelägna.
Jag kan inte underlåta att här citera
vad kartverkets chef sade till utskottet
när vi besökte verket. Han anförde bl. a.
följande:
»Som mina åhörare väl känner till, så
är trycket på en snabbare kartframställning
mycket starkt här i landet.
Den omflyttning som äger rum mellan
olika näringar och befolkningsströmmen
till allt större städer och tätorter
är väl bekant. Detta medför behov av
en ökande planläggningsverksamhet.
Skogsbrukets och jordbrukets omgestaltning
kräver ökad planering. Redan
den hittillsvarande takten i skogs- och
jordbruksrationaliseringen har bromsats
upp bl. a. av bristande planläggningsresurser.
Om den takten dessutom skall
starkt öka så kommer trycket t. ex. på
framställningen av ekonomiska kartor
att accentueras. Vägväsendets utbyggnad
och friluftslivet fordrar också ökat
kartmaterial. På samma sätt är det med
utvecklingen på den militära sidan. Icke
minst förändringarna på det militära
området synes under senare år ha lett
till ett markant ökat krav på ytterligare
kartmaterial och kanske så småning
3
Första kammarens protokoll 1966. Nr 16
Anslag till rikets allmänna kartverk
om också ändrat material. Det gäller
därför för kartverket och dess ansvariga
ledning alt göra allt vad som kan
göras inom tillgängliga resurser för att
möta denna efterfrågan. Självklart är
emellertid också att vi genom våra anslagskrav
slåss om ökad tilldelning av
medel. Vi skall inte klaga på tilldelningen
under senare år, men jag skulle
illa fylla min uppgift som ansvarig för
detta område inom samhället om jag
förklarade mig nöjd. Jag kommer också
att fortsätta och kräva ökade medel,
eftersom en ökad kartframställning» —-och här ber jag kammaren att lyssna
särskilt — »och en ökad utbyggnad av
den geodetiska och fotogrammetriska
verksamheten inom verket på ett markant
sätt förbilligar och rationaliserar
planläggningen i senare skeden. Uppfattningen
att det är så, delas av de företrädare
för olika myndigheter och
samhällsområden, som är representerade
i kartverkskommissionen.»
Jag har citerat detta i stället för att
söka ur egen fatabur förstärka min motivering.
Jag tror att vi gör ett misstag
om vi inte ser till att kartframställningen
forceras i den takt det är möjligt.
Jag tror att vi kommer att bli lidande
på det och att det är ekonomiskt oklokt
att icke bevilja det begärda högre anslaget.
Jag vidhåller alltså mitt yrkande, herr
talman.
Herr OLSSON, MANNE, (s) kort genmäle:
Herr
talman! Herr Hansson halkade
väl in även på punkten 117, men när
det gäller den punkten har vi ju blivit
eniga inom utskottet.
Det måste ändå sägas att det här rör
sig om en mycket blygsam fördröjning
— det har nämnts att kartframställningen
skulle försenas nio månader.
Jag var med bara vid besöket hos Reproduktionsaktiebolaget,
men vid det
besöket kunde vi konstatera att verksamheten
var mycket rationellt plan
-
34
Nr 16
Onsdagen den 13 april 1966
Anslag till rikets allmänna kartverk
lagd och att bolaget genom de gjorda
investeringarna snabbt kan återhämta
vad man tidigare förlorat.
Jag finner ingen anledning att vi beviljar
ett högre anslag än vad departementschefen
har föreslagit. Jag vidhåller
därför mitt yrkande om bifall till
utskottets förslag.
Herr SKÄRMAN (fp):
Herr talman! Det kan naturligtvis
vara onödigt att upprepa fjolårets debatt.
Då jag emellertid hör till dem som
kan vittna om den ekonomiska kartans
mycket stora betydelse inte minst ur
lantmäterisynpunkt — i det avseendet
har vi ett bekymmersamt läge och släpar
efter avsevärt -— kan jag inte underlåta
att understödja den reservation
som det här är fråga om.
På plussidan sedan förra årets debatt
kan anföras att Kungl. Maj:t har
uppdragit åt kartverket att utreda behovet
av att förstärka de geodetiska
riksnäten samt att framlägga därav föranledda
förslag. Utredning av behovet
kan väl anses vara en enkel sak då detta
behov för den praktiskt verksamme
varit aktuellt i varje fall under de snart
36 år som jag har varit verksam inom
mätningsområdet. Vi har ständigt saknat
fixpunkter inom riksnätet. Vad man
väntar på är således att de förslag som
kan komma från denna utredning skall
komma i praktisk verkställighet så snart
som möjligt.
När det gäller kartläggningsverksamheten
för den ekonomiska kartan står
vi på ungefärligen samma ståndpunkt
som förra året. Jag noterar att jordbruksministern
gått med på en ökning
av anslaget med 100 000 kronor. När
nu kartverket har kommit in i nya lokaler
och anser sig kunna öka takten
i kartframställningen skulle jag gentemot
herr Olsson vilja fråga: Har vi
råd att inte göra en verklig kraftansträngning
på detta område för att få
fram ett kartmaterial som vi behöver
för jordbruksrationaliseringen, för riksoch
regionalplaneringar och för andra
planeringar av olika grader samt för
en mängd andra uppgifter, inte minst
när det gäller vägbyggnader -— en sak
som herr Olsson var inne på. Vi skall
vara på det klara med det förhållandet
att Sverige aldrig haft en användbar
ekonomisk karta över hela sitt territorium.
Danmark t. ex. har sin katasterkarta,
som ger möjlighet att göra den
förberedande planläggningen på byråplanet;
de behöver inte ge sig ut i någon
mätningsverksamhet först utan har
möjlighet att direkt avläsa olika förhållanden
på sitt kartverk. Vi har icke
några sådana möjligheter när det gäller
stora delar av vårt land.
Jordbruksministern sade i förra årets
debatt att vi kunde resonera om en
ökad takt i kartframställningen. Är inte
100 000 kronor en alltför liten skärv
som ett debattinlägg för en så viktig
uppgift?
Jag skall, herr talman, inte fördjupa
mig i detaljer beträffande denna angelägna
uppgift utan inskränker mig till
att yrka bifall till reservationen.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
förste vice talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.
Herr Hansson, Nils, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 114, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Onsdagen den 13 april 19(50
Nr 16
35
Om ianspråktagande av domänverkets markfond för ersättningar till mark
ägare,
m. m.
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.
Då emellertid herr Hansson, Nils, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:
Ja —72;
Nej —64.
Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Punkterna il5—135
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 136
Om ianspråktagande av domänverkets
markfond för ersättningar till markägare,
m. m.
Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Naturvård: Ersättningar till
markägare m. m. för budgetåret 1966/
67 anvisa ett reservationsanslag av
3 000 000 kronor.
I förevarande sammanhang hade utskottet
behandlat följande till utskottet
hänvisade motioner, nämligen
1. de likalydande motionerna 1:609,
av herr Pettersson, Arne, m. fl., och II:
754, av herr Henningsson m. fl.;
2. de likalydande motionerna 1:613,
av herr Skärman, och II: 766, av herr
Tobé m. fl.; samt
3. de likalydande motionerna 1:617,
av herr Sveningsson, och 11:762, av
herr Magnusson i Tumhult in. fl., såvitt
nu vore i fråga.
I motionerna 1:609 och 11:754 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att det måtte uppdragas åt statens naturvårdsnämnd
att med användande av
medel, som anvisats under rubriken
»Ersättningar till markägare m. m.»,
träffa uppgörelse med AB Kullabergs
natur, så att tillträdet till området befriades
från avgift.
I motionerna I: 617 och II: 762 hade
anhållits, såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
måtte besluta
att avslå Kungl. Maj:ts hemställan att
till Naturvård: Ersättningar till markägare
m. m. för budgetåret 1966/67 anvisa
ett reservationsanslag av 3 000 000
kronor;
att av behållningen på domänverkets
markfond anvisa 3 000 000 kronor till
fonden för ersättning till markägare.
Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte
a) lämna motionerna 1:609 och II:
754 utan åtgärd,
b) avslå motionerna I: 613 och II:
766, såvitt de avsåge viss vidgad medelsanvändning,
c) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
1:613 och 11:766 samt motionerna I:
617 och 11:762, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, till Naturvård: Ersättningar
till markägare m. m. för budgetåret
1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 3 000 000 kronor,
d) lämna motionerna 1:617 och II:
762 utan bifall, såvitt de avsåge ianspråktagande
av domänverkets markfond
för nämnda ändamål.
Reservation hade anförts av herrar
Carl Eskilsson och Isacson samt fru
Sundberg, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under c och d hemställa,
att riksdagen måtte med avslag å
36
Nr 16
Onsdagen den 13 april 1966
Om ianspråktagande av domänverkets markfond för ersättningar till mark
ägare,
m. m.
Kungl. Maj:ts framställning och motionerna
I: 613 och II: 766 samt med bifall
till motionerna I: 617 och II: 762, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga,
medgiva, att medel ur domänverkets
markfond finge användas för ersättningar
till markägare m. m. i anledning
av naturvårdslagen och att för
budgetåret 1966/67 finge disponeras
3 000 000 kronor ur sagda fond för det
i statsverkspropositionen angivna ändamålet
Naturvård: Ersättningar till
markägare m. in.
Vid punkten hade därjämte fogats ett
särskilt yttrande av herr Hansson i
Skegrie, herr Pettersson, Harald, och
herr Jonasson.
Herr ESKILSSON (h):
Herr talman! Det har vid ett par tidigare
tillfällen under dagens debatt
om jordbrukshuvudtiteln talats om att
yrkandena i reservationerna påminner
om en följetong. Även den fråga som
behandlas i reservationen under punkt
136 har behandlats många gånger tidigare
av riksdagen. Jag skall därför försöka
begränsa mitt anförande så mycket
som möjligt. Det är kanske litet
svårt att få fram några nya synpunkter
på problemen.
Syftet med det yrkande som framställts
i reservation nr 7 är inte att
minska anslaget till ersättningar till
markägare in. m., utan att för ändamålet
använda pengar ur domänverkets
markfond i stället för att anslå medel
över budgeten.
Bakom detta förslag ligger tanken att,
eftersom markfonden har byggts upp
med medel som domänverket fått genom
försäljning av markområden bl. a.
för bebyggelse i våra tätorter, kunde
det vara lämpligt att man använder dessa
pengar för att för de människor
som har bosatt sig i de nya områdena
tillgodose behovet av fritidssysselsättning
och friluftsliv. Man skulle alltså
ta de pengar som inflyter genom do
-
mänverkets försäljning av mark och
använda dem för att fylla ett behov som
människorna i tätorterna har.
Det andra motivet för förslaget är att
det numera blir allt svårare att fasthålla
vid distinktionen mellan hur
pengarna ur markfonden skall få användas
och inte användas. De skulle ursprungligen
användas för inköp av
skogsbärande mark för domänfonden,
men under årens lopp har detta ändamål
sammanvävts med önskemål om
att också tillgodose allmänhetens behov
av fritidssysselsättningar, strövområden
och liknande. Då kan man fråga
sig om det är nödvändigt att ha en särskild
fond för att köpa in mark för
skogsändamål och en annan fond för att
köpa in mark för naturvårdsändamål.
Jag tycker att frågan har fått en stark
belysning i en artikel som stått i en av
de många skrifter som vi riksdagsmän
får. Det gäller en skrift från domänverkets
PR-avdelning, som heter Skogsnäringen.
Nr 10 för i år innehåller en
artikel under rubriken »De nya herrarna
på Jädersbruk lovar strövområden
kring Arboga». Vad är det för nya
herrar som kommit till Jädersbruk? Jo,
det är domänverket, som efter riksdagens
beslut med utnyttjande av markfondens
medel har inköpt samtliga aktier
i Jädersbruk och nu bl. a. skall
tillgodose behovet av strövområden och
fritidsområden kring Arboga och över
huvud taget lösa naturvårdsfrågor som
kan vara av intresse för allmänheten
i bygden.
Jag tyckte det var en illustration till
att de gamla bestämmelserna, som tilllåter
användning av domänverkets
markfond endast för inköp av skogsbärande
mark, är i behov av översyn. Nu
får vi senare vid årets riksdag ta ställning
till den frågan, eftersom det förutom
högerns motioner i detta ärende
föreligger motioner också från centerpartiet
med delvis samma yrkande. De
kommer emellertid inte att behandlas
förrän under höstriksdagen. Frågan om
Nr 1«
Onsdagen den 13 april 190(5
:$7
Om ianspraktagande av domänverkets markfond för ersättningar till mark -
ett iindrat användningsområde för markfonden
får alltså anstå till hösten, men
jag tyeker att det bl. a. mot bakgrund
av den inköpspolitik som domänverket
redan bedriver är befogat att omedelbart
ta ställning till frågan, om en del
av markfondens medel kan användas för
detta ändamål.
Herr talman! Detta var i korthet motiveringen
till våra yrkanden, och jag
ber att få yrka bifall till reservationen.
Jag kommer senare med samma motivering
att yrka bifall också till reservationen
när vi kommer till punkt 158.
Herr MAGNUSSON (s):
Herr talman! Även jag skulle kunna
fatta mig mycket kort i detta ärende.
Det är riktigt som herr Eskilsson säger,
att vi är överens om storleken av
anslaget till statens naturvårdsnämnd.
Statens naturvårdsnämnd begärde i sitt
äskande att anslagen till ersättning åt
markägare m. m. skulle ökas med 3
miljoner till 6 miljoner kronor, men departementschefen
föreslår att anslaget
skall utgå oförändrat med 3 miljoner
plus ett reservationsanslag på 2 miljoner
kronor. Utskottsmajoriteten delar
departementschefens uppfattning. Reservanterna
herrar Eskilsson, Isacson
och fru Sundberg anser också att anslaget
bör vara 3 miljoner kronor.
Det är bara i frågan, varifrån anslaget
skall tas, som det föreligger delade
meningar. Vi anser att det bör gå över
statsbudgeten i vanlig ordning, men högern
vill taga anslaget från domänverkets
markfond och därmed minska
statens utgifter. Centerpartiet delar högerns
uppfattning, att domänverkets
markfond bör användas till andra ändamål
än den är avsedd för. Nu kommer
frågan om domänverkets markfond att
behandlas under höstriksdagen, och av
den anledningen har centerpartiets företrädare
i utskottet gjort ett särskilt
uttalande, vari de tills vidare ansluter
sig till utskottsmajoriteten beträffande
anslaget för naturvårdsändamål.
ägare, m. in.
Eftersom vi till hösten får eu debatt
om användningen av markfonden, kan
vi väl vara överens om att nu låta denna
fråga vila. .lag vill emellertid för
fullständigbetens skull ge uttryck åt utskottsmajoritetens
åsikt angående domänverkets
markfond, och jag vet att
den helt sammanfaller med domänverkets
önskemål beträffande markfondens
an vän dning.
Den dominerande uppgiften för domänverket
måste vara att driva ett ekonomiskt
skogsbruk. Att belasta verkets
ekonomi och dess markfond med utgifter
som icke klart hör hemma inom
den affärsmässiga rörelsen är att starkt
försämra verkets möjligheter till en effektiv
ekonomisk förvaltning.
Herr Eskilsson nämnde att tomtköpare
i närheten av städerna har bidragit
till markfondens ökning och att det
därför borde vara riktigt att de människor,
som har betalat tomterna, också
skulle få tillgång till fritidsmark,
rekreation och att komma ut till frisk
luft. Det är klart att man kan ha den
åsikten när det gäller staten, men jag
undrar vilken privat tomtförsäljare som
skulle anlägga sådana synpunkter. .Tåg
tror inte det finns någon som säger: Nu
har jag sålt ett markområde och fått betalt
för det; jag skall använda pengarna
till att köpa mark så att de människor
som köpt tomterna av mig får tillfälle
att komma ut i naturen. Jag tror att staten
som markägare får anlägga samma
synpunkter som en privat markägare,
såvida vi vill att staten skall bedriva en
företagsekonomisk verksamhet.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr HERMANSSON (ep):
Herr talman! Centerpartiets synpunkter
på denna fråga har redan antytts
dels av en av reservanterna, dels av utskottets
talesman. På sätt och vis kunde
jag kanske ha avstått från att yttra mig,
men eftersom jag redan fått ordet vill
jag lägga några synpunkter på ärendet.
38
Nr 16
Onsdagen den 13 april 196G
Om ianspråktagande av domänverkets markfond för ersättningar till mark
ägare, m. m.
Jordbruksutskottets centerledamöter
har vid punkterna 136 och 158 fogat
ett särskilt yttrande i anledning av högermotionerna
om att behållningen på
domänverkets markfond skulle användas
till ersättningar åt markägare och
till markförvärv för naturvårdsändamål.
Vi delar uppfattningen att markfondsmedlen
bör få användas även till andra
ändamål än för närvarande. Dessa synpunkter
har vi anfört i en särskild motion,
som kommer att behandlas av riksdagen
i ett senare sammanhang. Härvid
har vi framför allt riktat uppmärksamheten
på naturvårds- och fritidspolitiken.
Det måste anses vara en angelägen
uppgift för samhället att medverka till
att de stora värden som naturen representerar
kan bevaras och komma befolkningen
till godo. Särskilt för tätortsbefolkningen
är det av vikt att organiserade
rekreationsmöjligheter ställs till
förfogande inom någorlunda bekvämt
räckhåll. Detta kräver en aktivare naturvårdspolitik.
En sådan har också inletts genom
riksdagsbeslutet om en ny naturvårdsorganisation
och en ny naturvårdslag.
De största kostnaderna kommer att
gälla inköp av naturområden och ordnande
av olika friluftsanläggningar. Såsom
vi framhållit i den nämnda motionen,
bör markfondens medel kunna få
användas för detta ändamål. Det skulle
enligt vår mening vara i god överensstämmelse
med vad riksdagen tidigare
uttalat beträffande domänverkets uppgifter
på naturvårdens område. På detta
sätt skulle staten också kunna påta
sig en större del av det ekonomiska ansvaret,
och bördan på kommunerna
skulle därigenom kunna lättas.
För närvarande lägger emellertid de
gällande dispositionsreglerna för markfonden
hinder i vägen. Enligt gällande
bestämmelser skall markfondens medel
användas till inköp av mark för skogsoch
jordbruksproduktionen. Inte minst
genom försäljning av tomtmark i tät
-
orter och annan mark för tätorternas
behov har markfonden vuxit till ett avsevärt
belopp, för närvarande cirka 30
miljoner kronor. Enligt vår mening
finns det inte anledning att använda
dessa pengar till ett ökat statligt skogsinnehav.
Men medlen bör alltså med
fördel kunna disponeras för t. ex. inköp
av natur- och fritidsområden och
ordnande av friluftsanläggningar.
Med de nuvarande dispositionsreglerna
hänger högeryrkandena under punkterna
136 och 158 i luften. Reglerna
måste ju ändras, innan markfondsmedlen
kan användas till nya ändamål. Vi
har i vår motion begärt en sådan ändring
av dispositionsreglerna.
Jag skall inte gå närmare in på denna
fråga i detta sammanhang. Riksdagen
får ju tillfälle att senare behandla
förevarande motion. I nuvarande sammanhang
har jag inte något särskilt yrkande.
Herr PETTERSSON, ARNE, (s):
Herr talman! Jag skall inte blanda
mig i den diskussion som här har pågått
om markfonden, utan jag skulle
vilja säga några ord om de av utskottet
avstyrkta motionerna I: 609 och II: 754
som gäller avstängningen av Kullaberg.
Det är en fråga som kanske i och för
sig egentligen bara bör angå oss som
bor i Skåne — en del kanske tycker
det — men det är också en fråga av
principiell betydelse. Det är en fråga
om allmänheten skall ha rätt att fritt
röra sig inom naturen eller omvänt, om
man så vill, om det skall finnas möjligheter
att avspärra speciellt begärliga
utsiktsområden och turistområden och
ta ut avgifter av dem som besöker dessa
områden. Detta är naturligtvis speciellt
besvärligt i ett landskap av Skånes
natur med den stora folktätheten,
med dess tyvärr mycket små fria ytor
och därigenom begränsade möjligheter
till rörligt friluftsliv. Det är inte bara
detta det gäller, utan vi har dessutom
Onsdagen den 13 april 19(iC
Nr lfi
39
Om ianspräktagande av domänverkets markfond för ersättningar till mark
ägare,
m. m.
- som länsstyrelsen i Malmöhus län
mycket riktigt har påpekat -— ett stort
inslag av utländska medborgare som
rör sig på de strövområden som finns i
Skåne. Det är närheten till Danmark,
framför allt till Stor-Köpenhamn, som
gör att dessa områden blir mycket begärliga.
Kommunerna i Skåne vidtar nu på
sikt långtgående åtgärder för att klara
öppethållandet av dessa begärliga turistområden
för allmänheten. Framför allt
Malmöhus läns landsting har redan nu
satsat stora pengar på markförvärv,
Malmö stad har gjort likadant, och därtill
kommer att man för hela Skåne håller
på att organisera en stiftelse, som
har till uppgift att trygga människornas
möjligheter att nå fram till begärliga
strövområden och områden för friluftsliv.
Det skall också tilläggas, att
intresset hos de danska kommunerna
är så starkt, att de under de allra senaste
dagarna uttalat att de är beredda att
också vara med och betala pengar för
att hålla dessa begärliga områden i
Skåne öppna för allmänheten.
I detta speciella fall gäller det avstängningen
av Kullabergshalvön. Det
är en i och för sig mycket märklig historia,
som innebär att ett enskilt företag
tar ut avgifter av dem som passerar
med bil eller som gående söker sig
in till ett mycket stort och mycket attraktivt
friluftsområde. På spetsen av
en mycket säregen naturformation ligger
Kullabergs fyr, och här gäller det
dessutom ett område som ägs av staten.
För att nå fram till detta av staten ägda
område och till den av ingen ägda,
utomordentligt vackra utsikten, måste
man i dag betala en entré av 75 öre för
varje besökare som skall passera och
dessutom en speciell avgift för bil.
Utskottet har sänt motionen på remiss.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har
avstyrkt, med hänvisning till att området
nu är utomordentligt välskött. Fysiografiska
sällskapet, som är huvudaktieägare
i det bolag som äger och dri
-
ver området, har också avstyrkt bl. a.
med den något kufiska motiveringen,
alt någon allmän opinion mot avstängningen
— som vi påtalar i motionen —
inte existerar. Som bevis för detta hänvisar
man till ett utlåtande från Brunnhy
kommun, där det sägs att det inte
finns någon opinion mot avstängningen.
Det finns det säkert inte heller i
Brunnby, ty dess medborgare har en
särställning genom att de inte behöver
erlägga avgift i motsats till alla andra.
Landstinget i Malmöhus län och Malmö
stad, som har rådfrågats av landstinget,
tillstyrker däremot motionen.
Jag kommer inte att yrka bifall till
motionen, ty jag anser att naturvårdsnämnden
i sitt yttrande till utskottet
visar att vi här kanske bär kommit på
fel anslagspost. Det innebär, herr talman,
inte att denna fråga därmed skulle
vara avfärdad, utan vi lovar eller hotar
—- vilket man nu vill — att återkomma
med en något »finurligare» motion
nästa år. På sikt är det nämligen
fråga om huruvida enskilda personer,
enskilda företag eller enskilda sällskap
har rätt att stänga av attraktiva områden
och ta ut avgifter av besökare —
avgifter som inte enbart används till
att underhålla den mark det är fråga
om. Vi är alldeles ense med det yttrande
som säger, att folk som parkerar sin
bil eller utnyttjar vissa anordningar
skall betala för det. Men ett markområde
eller en utsikt av denna typ skall
vara tillgänglig för allmänheten utan avgifter.
Jag har alltså nu inget yrkande, herr
talman! Men jag lovar att återkomma.
Herr HANSSON, NILS, (fp):
Herr talman! Jag hade inte väntat
ett försvarstal för denna motion, ty jag
får erkänna att jag har mycket svårt att
förstå den. Jag är därför inte heller beredd
att på ett helt nöjaktigt sätt eller
i den form som jag hade önskat klargöra
läget för området Kullaberg. — Det
40
Nr 16
Onsdagen den 13 april 1966
Om ianspråktagande av domänverkets markfond för ersättningar till mark
ägare,
m. m.
är alldeles riktigt, som herr Pettersson
sade, att det är ett ovanligt vackert område,
ett säreget område och ett ur
många synpunkter mycket intressant
område, inte minst ur vetenskaplig synpunkt.
Förhistorien är att Kullaberg avstyckades
år 1914 från den egendom, som
det tillhörde, i syfte att där skulle ske
dels brytning av berg, dels bebyggelse.
Detta upprörde folket i Skåne, och en
insamling gjordes för att rädda området.
Jag vet inte exakt hur många som
satsade pengar, men i varje fall inköptes
området för att bevaras genom de
insamlade pengarna.
Året därpå, d. v. s. 1915, bildades Aktiebolaget
Kullabergs Natur. Det var enskilda
ägare då. Men som herr Pettersson
sade har aktierna successivt donerats
till Fysiografiska sällskapet i Lund,
som alltså nu har aktiemajoriteten och
svarar för områdets skötsel. Alla aktier
är ännu inte donerade, men ägarna har
lovat att aktierna successivt skall överföras
till Fysiografiska sällskapet, som
därmed blir ensam ägare.
Vid sidan av de nalurvårdande åtgärderna
på området sker också fortlöpande
en hel del vetenskapliga undersökningar;
det gäller zoologiska, entomologiska
— det finns en rätt intressant
insektsflora — liksom växtbiologiska,
geologiska och arkeologiska undersökningar.
Samtidigt släpps alltså
den stora allmänheten in på området
för att studera det och njuta av dess
naturscenerier.
Som herr Pettersson nyss sade, är
området ovanligt välskött. Det har fått
epitetet det mest välskötta naturskyddsområdet
i Sverige. Visserligen tror jag
domänverket kan konkurrera på en del
håll, men jag tror nog vi kan säga, att
man inte kan begära en bättre skötsel
på ett naturvårdsområde.
Allmänheten äger fritt tillträde till
området under större delen av året. Det
är bara när högsäsongen kommer och
tillströmningen är stor —- som herr Pet
-
tersson påpekade kominer folk även
från utlandet — som man tar entréavgifter.
Dessa avgifter är så avvägda,
att de nätt och jämt täcker kostnaderna.
Vi har en kostnad per dag under
högsäsongen som rör sig omkring 1 000
kronor. Det betalas avtalsenliga löner
till dem som arbetar och något netto
syftar man inte till.
Man har ordnat parkeringsplatser,
anlagt promenadvägar, byggt en kaffestuga
och ett värdshus. Man har också
badanläggningar dit folk får komma.
Man har soffor utmed vägarna. Man har
vattenledning — för övrigt mycket viktig
i sammanhanget, ty eldfaran är mycket
stor däruppe på de grunda bergmarkerna
under sommaren och därför
måste man ständigt ha beredskap för
skogseld. Det finns också en golfbana
i närheten.
Jag kan inte tillräckligt om entrépriser
och sådant, men herr Pettersson
gjorde ingen erinran emot att man tar
avgifter för bilparkering. Det tar man
ju överallt på t. ex. campingplatser. Jag
vill minnas att det finns parkeringsplats
för tusen bilar.
Sedan talade herr Pettersson om »kronans
område». Jag minns inte riktigt
hur det är, ty jag har inte hunnit förbereda
mig ordentligt för detta ärende,
men jag vill minnas att det rör sig om
ungefär en hektar jord omkring fyren,
som kronan äger. De av kammarens ledamöter
som är intresserade kan ju se
efter i remissyttrandena. Det är alltså
en obetydlig bit, där vi möjligen kunde
få rum med några bilar, som herr
Pettersson avsåg med kronans område,
som man inte kunde nå utan avgifter —
jag skall inte gå närmare in på det.
Jag kanske bör tillägga, att de vetenskapliga
undersökningarna har ett betydande
värde. Fysiografiska sällskapet
ger ut en tidskrift, i vilken man kan
följa dess arbete. Jag vill minnas att
det har kommitt ett dussin nummer under
årens lopp, och de rent vetenskapliga
undersökningarna fortsätter.
Onsdagen den 13 april 19C6
Nr IS
11
Om ianspråktagande av domänverkets markfond för ersättningar till mark
ägare, m. m.
Nu påpekade herr Pettersson, att
landstinget och min gode vän herr Ahlkvist
står under yttrandet. Att denna
kloke man liar kunnat sätta sitt namn
under landstingets yttrande förvånar
mig. Länsstyrelsen och alla andra remissmyndigheter
avstyrker ju.
Jag skulle till slut vilja he herr Pettersson
besinna, huruvida han bör komma
med den »finurliga motionen» nästa
ar. Jag skulle vilja råda honom att slå
de tankarna ur hågen.
Herr PETTERSSON, ARNE, (s):
Herr talman! På en punkt är herr
Hansson och jag alldeles ense, och det
är om f. d. kammarledamoten Ahlkvists
utomordentliga klokskap. Den visar han
inte minst genom att sätta sitt namn under
en tillstyrkan till denna motion. Jag
tror inte heller att det råder den ringaste
tvekan om att vi är ense också
på en annan punkt, nämligen att detta
område skall skötas på minst samma
förträffliga sätt i fortsättningen som
det har skett hittills.
Även om jag inte känner värdet av
de vetenskapliga undersökningar som
pågår i området kan jag även vara ense
med herr Hansson att dessa bör fortsätta.
Behövs det medel härtill bör
man emellertid på sedvanligt sätt skaffa
fram dessa. Det skall inte vara så, att
besökarna skall betala en del av kostnaderna
för forskningen. De två tingen
skall hållas isär.
Den »obetydliga fläck» som herr
Hansson talade om och som ligger
längst upp på spetsen, vid Kullabergs
fyr, är visserligen liten, men det är
främst dit folk söker sig. Den vidunderliga
utsikten därifrån är lockelsen för
människor att söka sig dit. De som strövar
omkring överallt är inte så många.
Det är framför allt dit upp den stora
strömmen av människor går.
Detta är för mig, herr Hansson, mindre
en sak om Kullaberg utan mera en
fråga om en princip. Om det inte vore
eu så stor tillströmning av människor
till området som det är, lockade dit av
utsikten ifrån trakten kring fyren, skulle
det icke löna sig att hålla några vakter
som tog upp avgifter. På eu lång
rad områden i Skåne kan vi ganska
snart befinna oss i samma belägenhet,
att tillströmningen av människor till
begärliga områden blir så stor, att det
lönar sig att ta upp avgifter. Det är detta
jag är rädd för. Det är därför jag vill
ha området lika väl skött som nu, men
öppet utan avgift — liksom andra vackra
områden i Skåne och i landet i övrigt.
Herr HANSSON, NILS, (fp):
Herr talman! Jag har inte mycket att
tillägga.
Utsikten finns väl inte bara vid fyren,
herr Pettersson! Nu är det några
år sedan jag var på Kullaberg, men vid
hela klippområdet utmed Skälderviken,
där vi har fiskarna och där vi har badanläggningarna,
finns det mycket vackra
utsikter. De tusentals besökarna där
står inte enbart på den lilla fläcken vid
fyren.
Det viktiga är här principen, om vi
skall tänka oss avgiftsbeläggning eller
inte. Jag tror inte, det vill jag ha sagt,
att vi kan klara naturvårdsfrågorna och
förhindra utslitning av oersättliga värden
utan en viss begränsning av besölcstrafiken.
Om det skall ske under tiden
för den högsta tillströmningen genom
avgifter och bevakning, såsom i detta
fall, eller om det skall ske på annat sätt
skall jag kanske lämna öppet, men jag
vill hålla med herr Pettersson om att
det är en fråga som kan diskuteras.
Här har vi det kanske ömtåligaste området
i hela Skåne och där tror jag att
vi inte kan släppa lös en okontrollerad
invasion under de vackraste sommarmånaderna.
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att med anledning av vad
42
Nr 16
Onsdagen den 13 april 1966
Ang. markförvärv för naturvårdsändamål
därunder yrkats propositioner beträffande
utskottets i förevarande punkt
gjorda hemställan komme att framställas
först särskilt angående mom. a och
b samt därefter särskilt rörande mom.
c och d.
På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. a och b hemställt.
Sedermera gjorde herr förste vice
talmannen enligt de rörande mom. c
och d framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr förste vice talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.
Herr Eskilsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:
Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 136 mom. c och d, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.
Då emellertid herr Eskilsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja —110;
Nej— 24.
Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Punkterna 137—157
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 158
Ang. markförvärv för naturvårdsändamål
Kungl.
Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Markförvärv för naturvårdsändamål,
m. m. för budgetåret 1966/
67 anvisa ett investeringsanslag av
2 500 000 kronor.
I samband härmed hade utskottet
behandlat två likalydande motioner,
I: 617, av herr Sveningsson, och II: 762,
av herr Magnusson i Tumhult m. fl.,
vari hemställts, såvitt nu vore i fråga,
att riksdagen måtte besluta
att avslå Kungl. Maj:ts hemställan att
till Markförvärv för naturvårdsändamål
m. in. för budgetåret 1966/67 måtte anvisas
ett investeringsanslag av 2 500 000
kronor samt
att av behållningen på domänverkets
markfond anvisa 2 500 000 kronor till
Markförvärv för naturvårdsändamål.
Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte
a) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
617 och II: 762, såvitt nu vore i fråga,
till Markförvärv för naturvårdsändamål,
m. m. för budgetåret 1966/67 anvisa
ett investeringsanslag av 2 500 000
kronor,
b) lämna motionerna 1:617 och II:
762 utan bifall, såvitt de avsåge ianspråktagande
av domänverkets markfond
för nämnda ändamål.
Reservation hade avgivits av herrar
Carl Eskilsson och Isacson samt fru
Sundberg, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
Onsdagen den 13 april 1966
Nr 16
4 6
Om rätt för jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse till skatteavdrag för
måtte med avslag å Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna
1:617 och 11:762, såvitt nu vore i
fråga, medgiva att medel ur domänverkets
markfond finge användas för statens
förvärv av ur naturvårdssynpunkt
värdefull mark och att för budgetåret
1966/67 2 500 000 kronor finge disponeras
ur sagda fond för det i statsverkspropositionen
angivna ändamålet Markförvärv
för naturvårdsändamål, m. m.
Vid punkten fanns därjämte fogat ett
särskilt yttrande av herr Hansson i
Skegrie, herr Pettersson, Harald, och
herr Jonasson.
Herr ESKILSSON (h):
Herr talman! Med hänvisning till mitt
anförande vid behandlingen av punkten
136 her jag att få yrka bifall till reservationen.
Herr MAGNUSSON (s):
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.
Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.
Herr Eskilsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 158, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
forskningskostnader
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för
ja-propositionen.
Punkterna 159—168
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 169
Lades till handlingarna.
Om rätt för jordbrukets ekonomiska
föreningsrörelse till skatteavdrag för
forskningskostnader
Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 23, i anledning av väckta
motioner om rätt för jordbrukets ekonomiska
föreningsrörelse till skatteavdrag
för forskningskostnader.
I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna 1:511, av herr Eskilsson
m. fl., och 11:618, av herr Hedin
m. fl., hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära
sådan översyn av skattelagstiftningen,
att jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse
medgåves avdragsrätt för
kostnader för forskning, som hade karaktär
av målforskning, inom jordbruket.
Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet hemställt, att de likalydande
motionerna I: 511, av herr Eskilsson
m. fl., och II: 618, av herr Hedin
m. fl., om rätt för jordbrukets ekonomiska
föreningsrörelse till skatteavdrag
för forskningskostnader, måtte, i den
mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet i betänkandet anfört,
av riksdagen lämnas utan åtgärd.
44
Nr 16
Onsdagen den 13 april 1966
Om rätt för jordbrukets ekonomiska
forskningskostnader
Å sid. 7 i det tryckta betänkandet
hade utskottet framhållit, att det av
motionärerna aktualiserade spörsmålet
kunde lösas genom vissa organisatoriska
åtgärder. Härvid hade utskottet anfört
följande: »Om exempelvis jordbrukets
riksorganisationer bildar ett särskilt
aktiebolag med uppgift att omhänderha
forskningsuppgifter och det
vidare beslutas att viss — även efter generell
grund bestämd — del av de från
underlydande föreningar till riksorganisationerna
erlagda avgifterna skall utgå
såsom vederlag till forskningsbolaget,
kan de underlydande föreningarna
erhålla avdrag för vederlaget, om detta
anses utgivet för sådant ändamål att
det enligt bestämmelserna i 29 § kommunalskattelagen
kan hänföras till driftkostnad
i de underlydande föreningarnas
rörelse.»
Utskottet hade därjämte hemställt,
att förevarande ärende måtte företagas
till avgörande efter allenast en bordläggning.
På gjord proposition bifölls denna
hemställan.
Herr HUBINETTE (h):
Herr talman! I bevillningsutskottets
betänkande nr 23 har över två sidor
använts för att redogöra för hur ärendet
tidigare har behandlats, och det är
minsann ingen uppbygglig läsning. Jag
tog förra året kammarens tid i anspråk
för att påpeka detta och jag kan inte
låta bli att göra det även i år. Det förefaller
mig kanske mera angeläget i år
än vad det har gjort tidigare.
Om man ser på hur bevillningsutskottet
har redovisat frågans tidigare
behandling, finner man på sidan 3 i
betänkandet, att det redan år 1959 väcktes
en motion i detta ärende. Bevillningsutskottet
ansåg då att det förelåg
skäl för en omprövning av frågan. Utskottet
föreslog riksdagen att i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om en
utredning i ämnet.
föreningsrörelse till skatteavdrag för
På nästa rad står det: »Den av riksdagen
begärda utredningen har ännu
inte kommit till stånd.» Ändå skriver
vi 1966 i år. Det är ju ganska betänkligt
att det drar ut sju år på tiden innan
någonting sådant här kan effektueras.
Sedan har motioner i ärendet väckts
undan för undan. År 1961 sade bevillningsutskottet
på samma sätt — det
står redovisat i betänkandet — att frågan
kommer kanske så småningom att
tas upp till prövning, då den av riksdagen
begärda utredningen äger rum. År
1965 hoppades utskottet bara, att Kungl.
Maj:t hade spörsmålet under uppmärksamhet.
I andra kammaren har herr Hedin
ställt en enkel fråga till finansministern
— det redovisas i utskottets eget
yttrande — och i svaret sade finansministern
att det är frågans »problematiska
natur» som gjort att det hela dragit
ut på tiden. Detta förvånar mig i
allra högsta grad, men jag skall inte
nu ta upp en polemik på den punkten
— det gjordes förmodligen när frågan
besvarades. Jag måste dock säga att det
är ganska underligt — anses frågan
problematisk bör man väl om någonsin
utreda den och se till att det blir
något resultat.
Jag tar upp detta av den anledningen
att man i diskussionen kring jordbruksutredningen
talar om undervisning
och forskning och är överens om
att jordbruket har en svår ställning —
då borde man väl i alla händelser försöka
medverka till den utredning som
här begärs, så att jordbruket lättare
kan anpassa sig till de nya riktlinjer
som dras upp av jordbruksutredningen.
Det finns kolossalt många saker att peka
på här. Jag vill bara hänvisa till en
understreckare i Svenska Dagbladet i
går om de s. k. mellanbygdernas stora
problem; man kunde alternativt tänka
sig en konsttorkning av foder i vissa
områden för att tillgodose den ranch
-
Nr 16
Onsdagen den 13 april 1966
45
Om rätt för jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse till skatteavdrag för
forskningskostnader
betonade göddjursuppfödning som skulle
ske i dessa mellanbygder.
Alla förstår att problemen är stora
när jordbruket skall anpassa sig till den
situation som kommer. Man har ingenting
att gå efter, ingen vägledning. Då
begiir jordbrukets organisationer att få
starta forskning för att kunna ge jordbrukarna
en fingervisning beträffande
alla problem. Men det nonchaleras fullständigt
av statsmakterna — man bryr
sig inte ens om att tillsätta den utredning
som många av er, mina damer och
herrar, varit med om att förorda här i
riksdagen. Det tycker jag är en nonchalans
som måste påtalas.
Jag hoppas verkligen att det ändå till
sist skall lyckas för oss att få till stånd
den utredning som riksdagen har begärt.
Herr ERICSSON, JOHN, (s):
Herr talman! Jag vet inte riktigt hur
jag skall fatta herr Hiibinette. Han kritiserar
själva den metodik utskottet använt
vid uppsättandet av sitt betänkande,
men det kan väl inte vara den omständigheten
att antalet sidor är ganska
litet som gör att han kritiserar oss; betänkandet
är ju inte så överdrivet mångordigt
som inläggen här i kammaren
ofta kan bli. Och i synnerhet som herr
Hiibinette säger att frågan är viktig,
borde det väl vara angeläget att kammarens
ledamöter får uppgifter om hur
ärendet tidigare har behandlats.
Herr Hiibinette använde uttrycket att
ärendet »är problematiskt». Ja, det är
ett bekymmersamt ärende rent tekniskt
sett. Jag lägger inte vikt vid det stycke
i betänkandet som herr Hiibinette hänvisade
till utan tänker på vad ett enhälligt
utskott har tagit sig före — det
är kanske tveksamt — då vi på sidan
7 talar om hur man kan undvika svårigheterna
genom vissa organisatoriska
åtgärder, så som har skett på en mängd
områden av näringslivet i övrigt. Man
säger att detta kanske går, men att det
är omständligt.
Å andra sidan kan det ju inte vara
fråga om något motstånd i och för sig
när det gäller själva saken, eftersom
staten lämnar många och stora anslag
till forskning. Det är inte det saken
gäller utan helt enkelt att denna fråga
är skattetekniskt besvärlig. Det är också
av den anledningen som det tar tid
att utreda frågan.
Under sådana förhållanden har vi
väl trott att vi gjorde en god gärning
när vi skrev som vi gjorde på sid. 7
i betänkandet. Men det uppskattas tydligen
inte av herr Hiibinette.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Herr HtlBINETTE (h):
Herr talman! Jag beklagar om jag
uttryckte mig så dunkelt som herr John
Ericsson ville göra gällande. Jag kritiserade
inte alls bevillningsutskottets
sätt att skriva sitt betänkande, utan jag
sade att det inte var någon uppbygglig
läsning; på två sidor i betänkandet redovisas
bara hur ärendet tidigare har
behandlats, och ändå har det inte hänt
någonting. Jag fritar helt herr Ericsson
för den saken. Jag riktade mig mera
mot dem inom regeringen, som borde
ha tagit ställning till denna fråga och
förordnat om den utredning som riksdagen
har beställt.
Jag är fullt medveten om vad utskottet
skriver på sid. 7 i betänkandet,
nämligen att det hela skulle kunna
kringgås genom bildandet av ett bolag.
Det har nog också tacksamt noterats
av dem som berörs av denna fråga, att
bevillningsutskottet nu verkligen har
uttalat sig för att de inte beskattningsmässigt
kommer att drabbas. Detta betänkande
kommer säkert att sättas inom
glas och ram och bevaras för framtida
behov!
Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande betänkande
hemställt.
Onsdagen den 13 april 1966
46 Nr 16
Ang. hemarbetande kvinnors pensionsrätt
Föredrogs
andra lagutskottets utlåtande
nr 39, i anledning av väckta motioner
om vissa familjepolitiska åtgärder.
Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 574 i första kammaren av herr
Holmberg m. fl. samt nr 698 i andra
kammaren av herr Bohman m. fl.
Motionerna hade nu behandlats endast
såvitt avsåge yrkandet om pensionsår
för hemarbetande kvinnor. I
övrigt upptoges motionsyrkandena till
behandling i annat sammanhang.
I motionerna, vilka voro likalydande,
hade, såvitt nu vore i fråga, hemställts,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
och förslag, med beaktande av
vad i motionerna anförts, om rätt för
hemarbetande kvinnor att tillgodoräkna
sig pensionsår inom ATP för år, då de
vårdade barn i de tidigare uppväxtåren.
Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
A. att förevarande motioner, 1:574
och II: 698, såvitt nu vore i fråga, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Dessutom hade utskottet hemställt,
B. att förevarande ärende måtte företagas
till avgörande efter allenast en
bordläggning.
Reservationer hade avgivits
vid utskottets hemställan under A
I. av herrar Edström, Erik Filip Petersson,
Blomquist, Anderson i Sundsvall,
Ringaby och Jonsson, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
A hemställa,
1) att riksdagen i anledning av förevarande
motioner, 1:574 och 11:698,
såvitt nu vore i fråga, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t såsom sin mening giva
Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna
anfört, samt
2) att förevarande motioner, 1:574
och II: 698, såvitt nu vore i fråga, i den
mån de icke kunde anses besvarade genom
vad reservanterna under 1) hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;
II. av herr Eric Carlsson och herr
Gustafsson i Alvesta, vilka likväl ej antytt
sin åsikt.
I den med I betecknade reservationen
hade bland annat anförts, att frågan
om de hemarbetande kvinnornas
ställning i pensionssystemet borde bliva
föremål för en förutsättningslös utredning;
denna borde enligt reservanterna
lämpligen verkställas av den år
1962 tillsatta pensionsförsäkringskommittén.
Med bifall till utskottets i punkten B
gjorda hemställan beslöt kammaren, på
gjord proposition, att förevarande ärende
nu skulle företagas till avgörande.
Herr EDSTRÖM (fp):
Herr talman! Den fråga som vi nu
har att behandla har varit på riksdagens
bord varje år sedan ATP:s införande.
Orsaken därtill är, att de hemarbetande
kvinnornas ställning i detta pensionssystem
icke lösts på ett helt tillfredsställande
sätt. Å andra sidan medges
villigt, att det inte synes vara så
lätt att få till stånd en ur försäkringsteknisk
synpunkt acceptabel lösning av
denna fråga.
Svårigheterna framgår klart av vad
utskottets majoritet skrivit. Det gäller
ju här inte bara att göra en rättvisande
uppskattning i penningar av värdet av
husmödrars arbete i hemmet samt att
sedan bedöma, vilket inkomstbortfall
som uppkommer då en försäkrad husmor
drar sig tillbaka från arbetslivet,
utan även hur utgifterna för en sådan
form av ATP skall täckas och i vilken
utsträckning avgifterna härför kan
Onsdagen den 13 april 1966
Nr 16
47
komina att bli alltför belastande på
mannens arbetsförtjänst.
Reservanterna bar även insett detta
och hemställer därför, att frågan skall
bli föremål för en förutsättningslös utredning,
då närmast av den pågående
pensionsförsäkringskommittén. Men vi
vägrar att ge tappt utan en sådan grundlig
utredning. En fråga av denna art
bör inte vara svårare än att man skall
kunna åstadkomma en praktiskt god
lösning.
Föregående åren har denna uppfattning
omfattats inte bara av folkpartiets
och högerns utan även av centerpartiets
ledamöter i utskottet. Vi vann ju
till och med förra året lottningen, så
att vår mening blev utskottets skrivning.
I år har centerpartiets ledamöter
valt att inte motivera sin reservation,
vilket jag beklagar, men såvitt jag förstår,
bär vi fortfarande i grunden samma
uppfattning.
Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till reservationen.
I detta anförande instämde herr Kaijser
(h).
Herr förste vice talmannen STRAND
(s):
Herr talman! Det är klart att man
kan skriva under på att pensionsfrågan
för hemmafruarna är löst på ett otillfredsställande
sätt, eftersom det över
huvud taget inte finns anslutningsrätt
för hemmafruarna till ATP.
Men nu är det inte den frågan som är
aktuell i de motioner, som reservanterna
ansluter sitt yrkande till. De sträcker
sig ju inte längre än att en kvinna
som stannar hemma för att sköta om
barnen i de lägre åldrarna skall tillgodoföras
pensionsår under den tid hon
håller sig hemma.
Tidigare har vi talat om att de skulle
tillgodoföras pensionspoäng. Här är det
bara fråga om att kvinnorna skulle tillgodoföras
vissa år för att de sedermera
en gång i tiden, då de hade intjänat
pensionsrätt på det sätt som pensions
-
Ang. hemarbetande kvinnors pensionsrätt
systemet förutsätter, nämligen genom
att ha inkomst som är pensionsberättigande,
skulle få räkna åren såsom pensionsår.
Följaktligen skulle de kunna
tillgodogöra sig bestämmelsen om de
bästa åren för full pensionsrätt även
om de, för att ta det som exempel, endast
hade femton inkomstår men ett antal
tillgodoförda år att räkna med.
Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet
på att den, som fortsätter att
vara hemmafru efter det att barnen har
nått den ålder då rätten för modern att
tillgodoföras pensionsår hade upphört,
inte skulle få någon pension alls den
dagen hon nådde pensionsåldern. Då
hade hon ingen pensionsgrundande inkomst
i botten för några år. Ett sådant
system som här föreslås skulle kunna
ge mycket stor utdelning för den som
såväl före som efter dessa år i hemmet
hade inkomst av ganska betydande omfattning.
Hon kunde till de intjänade
många pensionspoängen under dessa år
också lägga de tillgodoförda åren och
därmed få ett större antal år såsom bas
för en högre pensionsberäkning.
Det skulle däremot ge ganska litet åt
dem som hade små inkomster vid pensionsberäkningen,
ty då är ju pensionsrätten
också obetydlig.
Jag tycker nog inte att det finns någon
som helst anledning att spekulera
över att gå in för ett system som det
som skisseras i ifrågavarande motioner.
Vad har förresten en hemmavarande
kvinna för glädje av att de besvärligheter
hon har under den tid hon fostrar
barn, kompenseras när hon fyller 67 år
genom en något bättre pension på grund
av det föreslagna tillgodoförandet av
pensionsår under förutsättning att hon
under annan tid haft pensionsgrundande
förvärvsinkomst? Förmenar man, att
det är förenat med sådana kostnader att
fostra barnen att det innebär betydande
uppoffringar från modern att hålla
sig hemma under dessa år — skulle man
då inte försöka finna något system att
ge henne en hjälp under tid då hon är
hemma? Så får hon försöka att klara sig
48
Nr 16
Onsdagen den 13 april 1966
Ang. hemarbetande kvinnors pensionsrätt
på den intjänade pensionsrätten när
hon når 67 år baserad på den arbetsinkomst
hon har haft under de år hon
haft förvärvsarbete.
De här motionerna är en dålig upplaga
av de tidigare ställda yrkandena
om att man under vissa förutsättningar
skulle tillförsäkra hemmavarande hustrur
pensionspoäng, därför att de ger
ändå ett pensionsunderlag. Men pensionsåren
det innebär inte någonting
annat än att kvinnorna under förutsättning
att de har förvärvsarbete och därmed
pensionsgrundande inkomst för
andra år får ett större antal år som
underlag vid beräkningen av pensionen.
Det tycker jag är en dålig lösning —
ett dåligt uppslag över huvud taget.
Herr EDSTRÖM (fp):
Herr talman! Jag yrkar inte bifall till
motionerna utan till reservationen.
Det är alldeles riktigt, att de motioner,
på vilka detta utlåtande grundats,
är något olika de motioner, vi har haft
förr om åren. Vissa punkter har här
poängterats på annat sätt än tidigare,
däribland det som utskottets ordförande
nyss talade om, nämligen att samhället
skulle markera sin uppskattning
av kvinnans arbete i hemmet genom
att låta de kvinnor, som under barnens
tidiga uppväxtår stannar i hemmet och
själva vårdar sina barn, tillgodoräkna
sig särskilda pensionsår för ATP.
Det förhåller sig alltså så, att detta
problem har många olika aspekter, som
under olika år på olika sätt tagits upp
i olika motioner. Det är därför som
reservationen nu går ut på, att vi skall
få en förutsättningslös utredning av
dessa besvärliga problem för att så
småningom komma till en praktisk lösning,
oberoende av vilka detaljproblem
som tagits upp i olika motioner under
senaste år.
Herr KAIJSER (h):
Herr talman! Det är alldeles riktigt
att reservationen inte tar samma direk
-
ta ställning till det sätt, på vilket detta
problem skall lösas, som den motion
som ligger bakom reservationen. Motionen
syftar jli, som herr Edström nyss
framhöll, till att man skall försöka stimulera
en kvinna som är i yrkesarbete
att lämna yrkesarbetet för den tid hon
behöver för att sköta sina barn medan
de är i låg ålder genom att kompensera
henne med en något bättre pension.
Dessa kvinnor skall inte förlora de pensionsmöjligheter
som skulle erbjudas
dem för den händelse de var kvar i sitt
yrkesarbete. Man skulle därför ge dem
gratisår inom pensionen.
Det är detta, som förste vice talmannen
anser vara så helt oriktigt.
Det är riktigt att riksdagen tidigare
tagit avstånd från gratisår i samband
med annan verksamhet, såsom studier
och värnpliktstjänstgöring. Å andra sidan
kan man säga att något liknande
tillämpades under ATP-systemets tidigare
år. Det erfordrades då 20 år för
att man skulle få en viss pension. Sedan,
när pensionssystemet slagit igenom
med full kraft, behövdes det 30 år. Man
skulle alltså kunna säga, att de som
varit med från början och får full pension
redan efter 20 år på det sättet i
viss mån får 10 gratisår. Det är kanske
något avancerat att resonera på detta
sätt, men det finns i alla fall en möjlighet
att göra det.
Vi är emellertid fullt på det klara
med att det inte går att genomföra detta
förslag efter det nuvarande systemet
så som det nu är konstruerat trots att
förslaget enligt vår uppfattning ändå
på sätt och vis skulle innefatta något
av värde. Det är därför som vi varit
helt med om den reservation, som är
fogad till utskottets utlåtande och som
syftar till en förutsättningslös utredning
på området just för att lösa pensionsfrågan
för de hemarbetande kvinnorna.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.
Onsdagen den 13 april 1906
Nr 16
49
Fru HAMRIN-THORELL (fp):
Herr talman! Om jag fattade herr
förste vice talmannen riitt, skulle tillfredsställelsen
över att kunna vara
hemma och sköta barnen under några
år vara tillräcklig för kvinnorna, och
de skulle alltså inte behöva stimuleras
av att en gång i framtiden få pension
även för de åren.
I så fall måste jag säga att kvinnorna
skulle vara den enda grupp som inte
med tillfredsställelse skulle hälsa en
framtida högre pension. Det är möjligt
att jag missuppfattat detta. Men det var
egentligen inte för att säga det som
jag begärde ordet.
I det familjepensioneringssystem vi
har med ATP och folkpension finns det
vissa grupper av medborgare som är
sämre ställda än andra. Dit hör de under
en viss del av livet hemarbetande
kvinnorna. Det anser jag vara en
orättvisa. Jag anser emellertid att hela
familjepensioneringssystemet är felaktigt
och att vi i framtiden måste försöka
komma fram till en egenpension.
Då bortfaller orättvisorna såväl för
hemarbetande kvinnor som för vissa
andra grupper inom pensionssystemet.
Men så länge vi har detta pensionssystem
tycker jag, även om man bygger
på det i en riktning som jag i och för
sig inte finner tilltalande, att man måste
försöka bättre tillgodose de i pensionshänseende
sämst ställda grupperna.
Förslaget här är alltså ett led i försöken
att skapa större rättvisa, och därför,
herr talman, kommer jag att rösta
för reservationen.
Herr CARLSSON, ERIC, (ep):
Herr talman! Jag har antecknat en
blank reservation till detta utskottets
utlåtande. Enär jag nästan blivit uppfordrad
att delta i debatten, skall jag
be att få ange motiven till att jag har
låtit anteckna denna blanka reservation.
Om vi vill försöka hjälpa de hemarbetande
kvinnorna och särskilt de
4 Första kammarens protokoll 1966. Nr 16
Anff. hemarbetande kvinnors pensionsrätt
hemarbetande kvinnorna med barn, bör
vi försöka komma till rätta med deras
problem via familjepolitiska åtgärder.
Ett bifall till motionerna som ligger till
grund för reservationen skulle medföra
konsekvenser som vi inte kan överblicka.
Inom utskottet var det motionerna
vi röstade om. Att sedan reservationen
är något annorlunda utformad
än motionerna är en följd av den debatt
som förekom i utskottet.
Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få ge min anslutning till utskottets
utlåtande.
Herr förste vice talmannen STRAND
(s):
Herr talman! Jag har tagit fasta på
motionernas innehåll och utgått från
att reservanterna inte kunde avse någonting
annat än en utredning om det
problem som ställts i motionerna. Utskottet
har ju ingen initiativrätt i detta
avseende, så vi måste räkna med att ett
utredningsyrkande ansluter sig till motionsyrkandet.
Följaktligen fattade jag
det så, att det var det yrkande om utredning
som ställes i motionerna som
skulle behandlas.
Jag hoppas att jag inte uttryckte mig
så illa att kammaren i övrigt fick den
uppfattningen att jag utgick från att den
glädje kvinnorna känner under barnens
uppväxtår skulle vara tillräcklig så att
de inte skulle behöva någon särskild
kompensation i form av en bättre pension.
Jag sade att de har föga glädje
av möjligheten att få en bättre pension
när de uppnått 67 års ålder. Ville man
hjälpa dem, bör man hjälpa dem i någon
form under den tid då de fostrar
barnen. Detta gäller väl inte speciellt
hemmafruarna, eftersom de är inställda
på att sköta hemmet, utan framför
allt de förvärvsarbetande kvinnorna,
som måste vara hemma och sköta barnen
under längre tid än de får ersättning
från sjukkassan i form av moderskapspenning
och tilläggssjukpenning.
De borde möjligen ha ett särskilt bi
-
50
Nr 16
Onsdagen den 13 april 1966
Ang. hemarbetande kvinnors pensionsrätt
drag under den tiden, men det kan de
inte få enligt det förslag som här föreligger.
Sedan har jag rent principiellt den
uppfattningen att folkpensioneringen
ger större möjligheter att visa särskild
välvilja mot vissa grupper än ett pensionssystem
som bygger på avgifter, där
vissa bestämda förutsättningar måste
föreligga för att avgift skall betalas.
Jag kan mycket väl tänka mig att man
en gång i tiden finner ett system som
går ut på att kvinnans arbete i hemmet
värderas i penningar, så att det kan
räknas utgöra pensionsgrundande inkomst
till den del det överstiger basbeloppet,
men det är väl svårt att göra
ett antagande om en sådan inkomst
utan att man med samma belopp minskar
mannens inkomst. Det är ju han
som skall betala henne ersättning för
att hon sköter hemmet, och följaktligen
skulle det väl bli fråga om en uppdelning
av mannens inkomst. Det ger ingen
större förbättring i pensionshänseende
för makarna, i vissa fall kanske ett
sämre totalresultat.
Herr talman! Jag hemställer fortfarande
om bifall till utskottets hemställan.
Herr EDSTRÖM (fp):
Herr talman! Det är inte ovanligt här
i riksdagen att en reservation till ett utlåtande
inte helt ansluter sig till de
motioner om vilka utlåtandet handlar.
Så är fallet även denna gång.
Vad vi har att votera om är reservationen
och utskottsutlåtandet. Reservationen
avser en förutsättningslös utredning
av hela detta problemkomplex på
grundval inte bara av årets motioner
utan också av riksdagens behandling
under flera år av frågor som sammanhänger
med detta ärende.
Herr KAIJSER (h):
Herr talman! Det är alldeles riktigt
som herr förste vice talmannen sade,
att ATP-systemet är knutet till vissa
avgifter, men pensionsrätten löper inte
alldeles parallellt med avgifterna. Det
finns korttidsanställda för vilka det betalas
in pensionsavgift men som, om
deras inkomst under året inte kommer
över basbeloppet, inte får någon pension
för avgiften. Vi har samma problem
också med dem som å ena sidan
är korttidsanställda i tjänst och å andra
sidan har ett eget arbete — inte heller
där är det exakt parallellitet mellan
de avgifter som betalas och den
pension som kommer att falla ut.
I dessa fall får man alltså betala in
mer än som motsvarar det som kommer
att falla ut i pension. Detsamma
gäller också för många av dem som
har två tjänster. Jag menar att det kanske
inte vore principiellt alldeles otänkbart
— även om jag har fullt klart för
mig att det är en helt ny princip — att
gå den motsatta vägen, så att det i vissa
fall kunde betalas ut pensioner för
vilka någon avgift under vissa tidsperioder
inte betalats. Riksdagen har tagit
avstånd från ett sådant system för
dem som studerar och för dem som
gör militärtjänst, men det vore kanske
inte omöjligt att en utredning kunde
finna någon utväg, som gav en lösning
efter denna princip.
Herr förste vice talmannen STRAND
(s):
Herr talman! Jag trodde faktiskt inte
att det skulle bli någon debatt i detta
sammanhang om pensionssystemet, om
avgiftsbetalningen, om deltids- och
korttidsarbete och allt sådant, eftersom
vi har haft tillfälle att tidigare diskutera
dessa saker. Jag tycker emellertid
inte att jag kan låta herr Kaijsers förvirrade
uttalande stå oemotsagt. Det
bygger i bästa fall på ett missförstånd.
Det är nämligen inte alls något fel på
avgiftsbetalningen — det betalas inte
avgift för någonting annat än den pensionsgrundande
inkomsten. Är det någonting
som möjligen kan ge anledning
till funderingar, är det naturligtvis den
frikostiga bestämmelse som finns i pensionssystemet
och som innebär att man
Onsdagen den 13 april 19GG
Nr 16
51
får räkna pension för de 15 bästa åren,
under förutsättning naturligtvis att man
har 30 pensionsgrundande tjänsteår.
Detta kan mycket väl ge en fördelaktig
beräkning för den som har ett korttidsarbete
eller deltidsarbete som ger honom
en låg pensionsgrundande inkomst
vissa år. Han måste dock komma upp
över basbeloppet för att det skall bli
pensionsgrundande inkomst och året
komma med vid beräkningen. Detta är
fördelaktigt, ty avgifter påföres allenast
för den årliga pensionsgrundande inkomsten.
Herr KAIJSER (h):
Herr talman! För mig betalas i alla
fall två avgifter, dels från riksdagen
och dels från min arbetsgivare när det
gäller min tjänst. Jag kan väl bara räkna
med att få en pension.
Jag skulle vilja framhålla att om någon
har korttidsanställning under låt
oss säga ett kvartal och uppbär en inkomst
av låt oss säga 4 000 kronor, betalas
för det kvartalet —- om vi utgår
från det ursprungliga basbeloppet som
var 4 000 kronor — pensionsavgift för
3 000 kronor. Det dras av en fjärdedel
av basbeloppet, eftersom det här bara
gäller ett kvartal, men när pensionsunderlaget
skall beräknas görs det för hela
året. Då kommer han för hela året inte
högre upp än till 4 000 kronor, som är
jämnt basbeloppet, och för de 3 000 kronorna
— för vilken avgiften erlagts —
får han icke någon pensionsgrundande
inkomst. Jag tror att båda dessa exempel
visar att det ibland kan betalas litet
större avgifter än som motsvarar
underlaget till pensionen.
Herr förste vice talmannen STRAND
(s):
Herr talman! Jag tror att finansministern
någon gång här i kammaren
har sagt: »Jag trodde inte att det skulle
vara nödvändigt att tala om denna fråga
rent elementärt. Men att döma av
det som har sagts här i dag är det nog
nödvändigt att göra det.» Jag skall emel
-
Ang. hemarbetande kvinnors pensionsrätt
lertid inte ta upp tiden med att söka ge
några tips åt herr Kaijser hur han skall
kunna sätta sig in i pensionssystemet
litet bättre än han tydligen har gjort,
om man skall döma efter vad han här
anfört.
Först och främst är det fel att dubbla
avgifter skall betalas för den pensionsrätt
som tillkommer honom. Är det riktigt
att så sker, är det inte pensionssystemets
fel. Riksdagen betalar nämligen
avgifter för riksdagsarvodet som
om vederbörande riksdagsman haft anställning
under två tredjedelar av året.
Begagnar sig herr Kaijsers arbetsgivare
av den uppgiften, behöver arbetsgivaren
inte betala för mer än en tredjedel.
Riksdagen gör avdrag med två tredjedelar
av basbeloppet, och det återstår
då en tredjedel för den arbetsgivare,
som herr Kaijser är anställd hos. Det
behöver inte betyda att denne är omedveten
om den tillämpning jag nämnde
utan är så välvillig att han betalar avgift
för inkomsten beräknad på hela
året. Om så sker är det inte pensionssystemets
fel.
Om någon har anställning under ett
kvartal och tjänar 4 000 kronor, betalar
arbetsgivaren avgift för inkomsten
minskad med en fjärdedel av basbeloppet.
Har vederbörande inte någon ytterligare
inkomst under året blir ingen
inkomst tillgodoräknad för hans del,
eftersom han måste tjäna mer än basbeloppet.
Arbetsgivaren betalar dock
inte en krona mer än vad han skall i
avgift. Han drar heller inte av mera på
basbeloppet än han har rätt att göra.
Den som har råkat ut för något sådant
ett år kan sannolikt räkna med en utjämning
under de trettio åren. Sannolikheten
talar för att han får sin rätt
fullt ut.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt de
beträffande punkten A i utskottets hemställan
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande
4f Första kammarens protokoll 1966. Nr 16
52
Nr 16
Onsdagen den 13 april 1966
Om inrättande av en s. k. underleverantörsbörs för mindre företag
av det förslag, som innefattades i den
av herr Edström m. fl. vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Edström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:
Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 39
punkten A, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Edström m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.
Då emellertid herr Edström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja —83;
Nej —53.
Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 5, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående bemyndigande
att försälja viss staten tillhörig
fast egendom, m. m. jämte en i ämnet
väckt motion.
Vad utskottet i detta utlåtande hemställt
bifölls.
Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
jordbruksutskottets memorial
nr 6, angående departementsvis uppgjorda
förteckningar över försäljningar
av viss staten tillhörig fast egendom.
Om inrättande av en s. k. underleverantörsbörs
för mindre företag
Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 18, i anledning
av väckta motioner om inrättande av
en s. k. underleverantörsbörs för mindre
företag.
I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
I: 106, av herr Olsson, Johan, m. fl.,
samt II: 105, av herrar Sjönell och Johansson
i Dockered, hade hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om utredning av frågan
om inrättande av en s. k. underleverantörsbörs
för de mindre företagen i enlighet
med motionernas syfte.
Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att de likalydande motionerna
1:106 och 11:105 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Reservation hade avgivits av herrar
Svanström, Sörenson, Wirtén, Rimås,
Johansson i Växjö, Nilsson i Agnäs,
Andersson i Örebro och Josefson i Arrie,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:106 och 11:105, i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
av frågan om inrättande av en
s. k. underleverantörsbörs för de mindre
företagen.
Herr OLSSON, JOHAN, (ep):
Herr talman! Allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 18 behandlar
förslaget om utredning beträffande inrättandet
av en s. k. underleverantörs
-
Onsdagen den 13 april 1966
Nr 16
53
Om inrättande av en s. k. underleverantörsbörs för mindre företag
börs, speciellt då med tanke på de
mindre företagen.
Vad är då en underleverantörsbörs?
Kort uttryckt kan det sägas vara en inrättning,
som förmedlar arbetsobjekt
mellan företag som önskar lägga ut en
del av sina arbeten, och företag som
bär kapacitet ledig och önskar ytterligare
arbetsuppgifter. För mindre och
medelstora företag synes en sådan förmedlingsverksamhet
synnerligen angelägen.
I den utveckling vi nu upplever,
med ökad koncentration, stordrift och
krav på långa serier i tillverkningen,
är det svårare för mindre företag att
konkurrera. Men de många goda egenskaper
och de värdefulla uppgifter,
som dessa företag har, kan ändock komma
till sin rätt om man specialiserar
sig, om man till en del ägnar sig åt att
leverera detaljer och specialartiklar för
den större industrien.
En sådan underleverantörsverksamhet
pågår redan. Men en utveckling av
systemet skulle innebära en produktivitetsvinst
för näringslivet. Man befrämjar
en utveckling av produktion
mot lönsammare objekt, man utnyttjar
maskin- och lokalresurser bättre.
I vårt land, där vi i dag talar om
överhettade områden och undersysselsatta
områden, skulle en ökad satsning
på underleverantörssystemet få en verksam
sysselsättningsbefrämjande och utjämnande
effekt. Man skulle i ökad
omfattning kunna slussa över produktiva
uppgifter från övertrycksområdena
till den icke helt utnyttjade kapaciteten
i de s. k. stödområdena.
Betydelsen av en utveckling av underleverantörssystemet
är man också
enig om. Detta framgår icke minst av
remissyttrandena till ifrågavarande motion.
Meningarna skiljer sig dock i fråga
om vilka åtgärder som bör företagas
och om angelägenheten av ytterligare
åtgärder.
Man har i remissyttrandena påpekat
att det inom Sveriges mekanförbund under
år 1965 inrättats en underleverantörsbörs.
Detta är ett intressant för
-
sök och sammanfaller helt med motionens
syfte. Emellertid når man inte
här alla företag. Mekanförbundet har
som medlemmar endast cirka 30 procent
av antalet företag i verkstadsindustrien.
Flertalet mindre företag är inte
medlemmar i Mekanförhundet. Dessutom
har man här ännu inte den lokala
förankring som torde vara väsentlig för
att arbetet skall bli effektivt.
Det är med tanke på dessa synpunkter
motionärerna har fört in företagarföreningarna
i bilden. De har kontakt
med små och medelstora företag, de har
den lokala förankringen med god personkännedom
och inblick i de enskilda
företagens speciella förutsättningar för
skilda produktionsuppdrag. De har
dessutom en riksorganisation bakom
sig som skulle ge den erforderliga omfattningen
och effektiviteten åt verksamheten.
Det är möjligt och troligt att ett samarbete
t. ex. mellan Mekanförbundet
och företagarföreningarna kunde vara
en lämplig väg att vidareutveckla underleverantörsystemet,
men detta kunde
ju den föreslagna utredningen undersöka.
I sitt utlåtande har utskottet med anledning
av vissa remissyttranden uttalat
att en grundläggande förutsättning
för användning av underleveranssystemet
skulle vara en långt driven standardisering
och normering av kvaliteter,
material o. s. v. Man skulle alltså
inom vissa branscher ännu inte kunna
vidareutveckla och dra fördel av underleverantörssystemet
på grund av
brist på standardnormer. Jag tror att
detta är att alltför försiktigt närma sig
problemet. En standardisering och normering
är självfallet av stort värde, och
detta arbete bör alltså fortgå och utvecklas
vidare. Men det är inte en förutsättning
för underleverantörssystemet.
Det kanske nu erfordras ett utförligare
och omständligare kontraktsförfarande,
men det hindrar inte att frågan
om utveckling av underleverantörssystemet
nu aktualiseras.
54 Nr 16 Onsdagen den 13 april 1966
Om inrättande av en s. k. underleverantörsbörs för mindre företag
Flera av remissyttrandena har ställt
sig positiva till en utredning av frågan,
och i den reservation som fogas till
utlåtandet föreslås att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhåller om utredning
av frågan om inrättande av en
s. k. underleverantörsbörs för de mindre
företagen.
Reservanterna har tagit fasta på utskottets
påpekande att motionens förslag
om tilläggsdirektiv till den s. k.
företagarföreningsutredningen eventuellt
kunde försena utredningens arbete
och har därför endast anfört som en
tänkbar väg att nämnda utredning kunde
få detta uppdrag som ett fortsättningsarbete.
I flera sammanhang har på senare
tid uttalats angelägenheten av att vi
ökar vår produktion, att vi utnyttjar
arbetskraftsreserver och maskinresurser
för att vi skall vara i stånd att behålla
vår höga standard och genomföra
flera reformer och förbättringar. Jag
vill gärna instämma i sådana uttalanden,
och i medvetandet att det förslag
vi här diskuterar är ett led i den riktningen
vill jag yrka bifall till den reservation
av herr Svanström m. fl. som
föreligger i ärendet.
Herr MÖLLER (s):
Herr talman! Att utskottet inte ansett
sig kunna tillstyrka den motion för
vilken herr Olsson nu har talat har berott
på argument och motiv som vi har
funnit bärande och som även framgår
av remissinstansernas uttalanden. Jag
ber i första hand att få hänvisa till vad
kommerskollegium och Sveriges industriförbund
anfört.
Huruvida behov finns av nya underleverantörsbörser,
utöver den som finns
inom verkstadsindustrien och som har
varit mycket framgångsrik, har utskottet
inte kunnat bedöma, och vi har heller
inte haft i uppgift att göra detta.
Om det är så att det inom ytterligare
branscher finns verkliga behov av att
bilda underleverantörsbörser kommer
dessa behov säkert att ta sig uttryck i
initiativ från företagen och branschorganisationerna.
Det är förvånande att
det hittills inte har kommit fram initiativ
den vägen utan att sådana propåer
kommer via riksdagsmotioner.
Det är en väsentlig förutsättning för
en leverantörsbörs att den omfattar en
hel bransch. Därför är det en olämplig
metod motionärerna föreslagit när de
vill basera en underleverantörsbörs eller
flera sådana på regional basis, knutna
till de länsvis organiserade företagareföreningarna.
Olämpligheten därav
intygas också med styrka och övertygelse
av kommerskollegium.
Företagareföreningsutredningen befinner
sig dessutom i slutskedet. Motionärerna
har önskat att den skulle göra
utredningen. Vi har hos utredningens
sekretariat inhämtat att den avser att
inom kort framlägga sitt betänkande
och att de i och för sig inte är särskilt
tilltalade av tanken att få en ny utredningsuppgift
till sig skickad.
Dessa motiv tillsammans har gjort att
utskottet har ansett att motionen bör
avslås. Därvid har det vägt tyngst att
själva den metodik motionen förordar
måste anses vara olämplig, nämligen
att basera underleverantörsbörserna på
länsvisa, regionala föreningar.
Om företagen går fram via sina
branschorganisationer tror jag att man
kan hoppas på snabbare och effektivare
resultat. I den förhoppningen föreställer
jag mig att det är lämpligt att följa
utskottet, varför jag tillstyrker dess utlåtande.
Herr OLSSON, JOHAN, (ep):
Herr talman! Jag vill bara förtydliga
motionen på en punkt, eftersom herr
Möller så starkt motiverar sitt ställningstagande
med att företagareföreningarna
är länsorganisationer. Vi har
dock i motionen uttryckligen framhållit
att det är angeläget att företagareföreningarna
samarbetar, så att man
får en landsomfattande organisation.
Onsdagen den 13 april 19Gö
Nr 16
Om studiesocialt stöd till vuxna studerande
Jag tror att vi är fullt överens med remissinstanserna
om att det måste finnas
ett stort underlag för en underleverantörsbörs.
Vad som är viktigt i detta
sammanhang är att man verkligen har
den lokala kännedomen om företagen,
och det har företagareföreningarna. Anledningen
till att initiativ från näringslivet
inte har förekommit i större utsträckning
på det här området är svårigheterna
att organisera dessa ting. Jag
tror säkert att näringslivet kommer att
hli mera aktivt efter hand, men när
man från det allmännas sida finner anledning
att underlätta och främja produktionen
i olika avseenden bör detta
också göras, och ett sätt är att så att
säga effektivisera småindustrien och
dess möjligheter framför allt genom att
anknyta företagareföreningarna till en
sådan här börs.
Herr MÖLLER (s):
Herr talman! Herr Olsson och jag är
alltså ense på den väsentliga punkten,
nämligen att en underleverantörsbörs
måste organiseras branschvis på en
landsomfattande basis. Det styrker mig
i uppfattningen att det är olämpligt att
utgå ifrån att de regionala företagareföreningarna
bör vara huvudmän. I
stället bör man börja så att säga från
andra änden, d. v. s. med branschorganisationerna,
som omfattar hela riket.
Sedan kan man i möjligaste mån anknyta
till företagarföreningarna och få
den lokala förankring som herr Olsson
önskar. Jag har inte blivit övertygad
av herr Olssons förnyade argumentering
om att det är en lämplig metod
motionen anvisar.
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
i enlighet med de yrkanden, som därunder
framkommit, propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan lian upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Olsson, Johan, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:
Den,
som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 18, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.
Då emellertid herr Olsson, Johan, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja —97;
Nej — 40.
Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Om studiesocialt stöd till vuxna
studerande
Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 34, i anledning av väckta
motioner om studiesocialt stöd till
vuxna studerande m. m.
Till behandling hade andra lagutskottet
förehaft sex inom riksdagen
väckta motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna nr 25
i första kammaren av herrar Wall
-
Onsdagen den 13 april 1966
56 Nr 16
Om studiesocialt stöd till vuxna studerande
mark och Schött samt nr 42 i andra
kammaren av herrar Carlshamre och
Nordgren,
2) de likalydande motionerna nr 94
i första kammaren av fru Olsson, Elvy,
m. fl. och nr 129 i andra kammaren
av herr Elmstedt m. fl., ävensom
3) de likalydande motionerna nr
396 i första kammaren av hem Larsson,
Thorsten, och hem Dahlén samt nr 499
i andra kammaren av herrar Westberg
och Larsson i Hedenäset, såvitt motionerna
avsåge fråga om utredning rörande
ett studisocialt system för vuxenstuderande
och yrkande om vuxenutbildningsbidrag
till vissa korrespondensstuderande.
I motionerna I: 396 och II: 499 hade,
såvitt nu vore i fråga, yrkats, dels att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle hemställa om skyndsam utredning
i syfte att behandla frågan om ett
effektivt studiesocialt system för vuxenstuderande,
vilket gåve dem möjlighet
att på hel- eller deltid uteslutande ägna
sig åt studier, dels att riksdagen skulle
besluta, att vuxenutbildningsbidrag enligt
de regler, som nu gällde för elever
vid statliga vuxengymnasier, statsunderstödda
kvällsgymnasier m. fl. läroanstalter,
från och med läsåret 1966/67
skulle utgå även till korrespondensstuderande,
som bedreve motsvarande studier,
för bevistande av preparandkurser.
Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att följande motioner, nämligen
1) I: 25 och II: 42,
2) 1:94 och 11:129, samt
3) 1:396 och 11:499, såvitt nu vore
i fråga,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Reservation hade anförts av fru Hamrin-Thorell
samt herrar Edström,
Thorsten Larsson, Anderson i Sundsvall,
Jönsson i Ingemarsgården och
Elmstedt, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa,
A. att riksdagen med bifall till motionerna
1:396 och 11:499, såvitt anginge
yrkandet om vuxenutbildningsbidrag
till vissa korrespondensstuderande,
måtte för sin del antaga i reservationen
infört förslag till förordning om
ändrad lydelse av 19 § studiehjälpsreglementet
den 4 juni 1964 (nr 402);
B. att följande motioner, nämligen
1) I: 25 och II: 42,
2) 1:94 och 11:129, samt
3) 1:396 och 11:499, såvitt anginge
yrkandet om utredning om ett studiesocialt
system för vuxenstuderande,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Herr EDSTRÖM (fp):
Herr talman! Andra lagutskottets utlåtande
nr 34 behandlar det studiesociala
stödet till vuxna studerande. Såsom
framgår av utlåtandet är utskottets
majoritet och reservanterna ense om att
vuxenutbildningsfrågorna snarast bör
lösas och att därvid det studiesociala
stödet även för dessa vuxna studerande
bör utformas på ett bättre sätt än fallet
är i dag.
Från början hade vi också enats om
en gemensam skrivning. Det som sedan
komplicerade ärendet vid justeringen
var dock att en ny proposition då hade
framlagts av inrikesministern angående
riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken
m. m., varav framgick att förslag om
studiesociala förmåner till vuxna studerande
skulle komma att föreläggas
nästa års riksdag. Majoriteten ansåg
det då inte nödvändigt att göra något
positivt uttalande i samband med motionerna.
Av den avgivna propositionen framgår
emellertid inte hur framför allt de
korrespondensstuderande kommer att
behandlas beträffande det studiesociala
stödet, vilket ju dock är en mycket vik
-
Onsdagen den 13 april 1906
Nr 16
57
Om studiesocialt stöd till vuxna studerande
tig fråga. Där skriver utskottet: »Då
korrespondensundervisning i den framtida
vuxenutbildningen sannolikt kommer
att spela en viktig roll, kan det förutsättas
att även de studiesociala problem
som sammanhänger med denna
form av undervisning kommer att beaktas.
» Eftersom det här gäller en proposition
rörande arbetsmarknadsfrågor
samt omskolning o. d. i anslutning därtill
och dessa frågor när det gäller korrespondensundervisningen
långt ifrån
är någon viktig faktor, vet vi inte någonting
om huruvida det kommer att
bli några ändringar till det bättre på
den punkten.
Därjämte — något som jag tycker är
ändå viktigare — är det synnerligen
angeläget att det studiesociala stödet
just för de vuxna studerande som bedriver
korrespondensstudier snarast
ordnas på ett bättre sätt än som nu är
fallet. Skall vi nu vänta först till nästa
år på en proposition och sedan ytterligare
ett år på de nya bestämmelser
som i anledning av det på propositionen
följande riksdagsbeslutet sannolikt
skulle gälla först året därpå, dröjer det
ju två hela år innan en ändring kommer
till stånd. Reservanterna har därför ansett
att de måste reservera sig för att
omedelbara åtgärder i detta avseende
må vidtagas.
Såsom framgår av den framlagda reservationen
har vi där även lämnat ett
förslag till text i en ny förordning. Yi
visar där att det varken är så lagtekniskt
märkvärdigt eller innebär så stor
ekonomisk belastning på statskassan
att redan nu ge de korrespondensstuderande
bättre förmåner i form av ett
förbättrat studiesocialt stöd. Även ur
rättvisesynpunkt är det högeligen motiverat
att så snarast möjligt sker.
Med denna motivering till reservationen
ber jag att få yrka bifall till densamma.
Herr LARSSON, LARS, (s):
Herr talman! Den reform på det studiesociala
området som genomfördes
vid 1904 års riksdag tog främst sikte på
de yngre studerandena, men i vissa avseenden
berördes även vuxenutbildningen.
Tillsammans med utbyggandet av universitetsorganisationen
har frågan om
vuxenutbildningen i övrigt kommit att
tilldra sig en betydande uppmärksamhet
under de senaste åren. Förväntningar
om snara lösningar har också
väckts. Motiven för en genomgripande
reform när det gäller vidareutbildning
av vuxna och omskolning, för att inte
säga ren grundutbildning, är att söka
på många områden, men den arbetsmarknadspolitiska
aspekten är ett av de
främsta.
Redan i årets finansplan angavs vuxenutbildningens
organisation och finansiering
vara en av de reformuppgifter
som kunde tillmätas mycket hög prioritet.
De aktuella motionerna är ett uttryck
för samma intresse. Gymnasieutredningens
förslag till vuxenutbildning har
remissbehandlats, och yrkesutbildningsberedningens
förslag är för närvarande
ute på remissbehandling. Därigenom har
debatten tillförts ett fylligt och omfattande
sakmaterial som gör det möjligt
att snabbt lägga fram förslag om
en vuxenutbildningsreform. I gymnasieutredningens
betänkande diskuteras
för övrigt korrespondensstudiernas
ställning i vuxenutbildningen, varför
herr Edströms förmodan att utskottet
på den punkten skulle ha skrivit alltför
vagt inte är riktig.
Studiefinansieringen vad det gäller
vuxenutbildningen är en fråga som hör
nära samman med reformens målsättning:
dess inriktning och omfattning
samt takten i genomföranadet. Därav
följer att ett samlat förslag till studiesocialt
stöd för vuxenutbildningen bör
utarbetas.
I den proposition om arbetsmarknadspolitiken
som herr Edström nämnde,
nr 52 vid årets riksdag, har regeringen
signalerat att förslag om vuxenutbildningens
organisation och finan
-
Onsdagen den 13 april 1966
58 Nr 16
Om studiesocialt stöd till vuxna studerande
siering skall läggas fram vid nästa års
riksdag. Därmed är ju alla önskemål
om en snabb behandling av dessa frågor
uppfyllda. Det kan i sammanhanget
också förtjäna att påpekas vad departementschefen
i denna proposition säger
om själva problematiken liksom utformningen
av studiestödet. På sidan
207 heter det:
»En lösning av studiefinansieringsfrågorna
bör i första hand syfta till att
hjälpa den studerande att komma över
de svårigheter som är förenade med
bortfallet av normal förvärvsinkomst
under studietiden. Stödet bör vidare
vara så konstruerat att det inte påverkar
det individuella valet mellan olika
studievägar liksom inte heller valet
mellan en sammanhängande utbildning
direkt efter grundskolan och en successiv
utbildning i etapper under den
yrkesverksamma perioden.
Studiestödets utformning påverkar
de enskildas efterfrågan på utbildning.
Ett mer eller mindre fullständigt övertagande
av kostnaderna inte bara för
utbildningsapparaten utan även för elevernas
försörjning under studietiden
kan sålunda skapa stora svårigheter att
omedelbart tillgodose den därav stimulerade
efterfrågan på utbildning och
försvåra en lämplig avvägning såväl inom
utbildningssektorn som mellan denna
och andra sektorer. Det är önskvärt
att stödet utformas så att efterfrågan
på utbildning kan mötas med
bibehållande av en samhällsekonomiskt
lämpligt dimensionerad utbildningsapparat
och så att produktionsbortfallet
under utbildningstiden inte blir för
stort.»
Mot bland annat denna bakgrund har
utskottet ansett att motionerna inte bör
föranleda någon riksdagens åtgärd. Ett
förslag i frågan är ju att vänta inom
kort.
Den detalj som återstår och beträffande
vilken enighet inte kunnat uppnås
i utskottet gäller, som herr Edström
nämnde, det utgående studiestödet till
dem som studerar per korrespondens
med sikte på t. ex. en studentexamen.
Reservanterna vill redan nu tillskapa
en ändring utan att avvakta det signalerade
förslaget — i vilket man på goda
grunder kan anta att korrespondensundervisningen
kommer att få en mera
betydande plats i vuxenutbildningen än
för närvarande.
Reservanterna vill byta ut de nu utgående
förmånerna i form av stipendier
på upp till 600 kronor vid sista
årets studier i samband med bevistande
av preparandkurs samt utgående ordinarie
studiebidrag jämte tillägg under
samma tid mot vuxenutbildningsbidrag.
Eleverna har genom brevskolestipendier
även sina kurskostnader betalda,
och den nuvarande stipendiegivningen
är en klar förbättring mot vad
som gällde före 1964 års riksdagsbeslut.
Efterfrågan på detta studiestöd är för
närvarande ringa, och jag finner det
ganska märkligt att man på ett avsnitt
där studiestödet inte är sämre än för
andra med motsvarande studier vill
åstadkomma en förändring — jag är
inte säker på att det blir en förbättring
— ett år innan man kommer att pröva
vuxenutbildningens organisation och
studiesociala utformning i ett sammanhang.
Jag ber att med det anförda få yrka
bifall till andra lagutskottets utlåtande
nr 34.
Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar,
jämlikt föreliggande yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste
vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.
Onsdagen den 13 april 1960
Nr IG
59
Herr Edström begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:
Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 34,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.
Då emellertid herr Edström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja —89;
Nej — 43.
Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:
nr 19, i anledning av väckta motioner
om förläggande av idrottsinstruktörsutbildning
till Kiruna;
nr 20, i anledning av väckt motion
angående koncessionsgivningen för inrikes
flygtrafik; och
nr 21, i anledning av väckta motioner
angående utformningen av en allmän
hälsokontroll.
Vad utskottet i dessa utlåtanden
hemställt bifölls.
Om abonnemang för offentliga organ på
tidningar och tidskrifter
Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 22, i anledning
av väckt motion om abonnemang för
offentliga myndigheter och organ på
tidningar och tidskrifter.
I en inom första kammaren väckt och
till allmänna beredningsutskottet hänvisad
motion 1:339, av herr Hernetius
och fröken Mattson, hade anhållits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte hemställa, att Kungl. Maj:t
skyndsamt måtte låta utreda frågan om
anvisning av medel till offentliga myndigheter
och organ för abonnemang på
tidningar och tidskrifter.
Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att motionen I: 339 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Herr HERNELIUS (h):
Herr talman! Låt mig först för undvikande
av missförstånd säga att denna
fråga väsentligen berör landsortspressen.
I motionen har hemställts att Kungl.
Maj:t måtte överväga anvisning av medel
till offentliga myndigheter och organ
för abonnemang på tidningar och
tidskrifter. Anledningen till detta yrkande
är främst att många offentliga
organ under åberopande av att medel
icke finns hemställer hos tidningarna
om att erhålla tidningsexemplar gratis
eller till starkt reducerade priser. En
av Tidningsutgivareföreningen gjord
statistik som åberopas i utskottets utlåtande
har visat att det är ganska betydande
sådana abonnemang. Enligt
55 % av dagstidningsupplagorna skulle
gratisabonnemangen vara 6 000 exemplar
och de starkt rabatterade 4 000.
Nu skulle det, herr talman, vara ganska
intressant att närmare granska utskottets
motivering. Det finns åtskilligt
där som jag har mycket svårt att acceptera.
Man jämför prenumeration av tidningar
med vanlig upphandling enligt
60
Nr 16
Onsdagen den 13 april 1966
Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader
upphandlingsförordningen, och jag
måste ju säga att jag har svårt att se
sambandet mellan upphandling av galoscher
t. ex. och prenumeration på tidningar.
Man säger också att det är att
ge pressen stöd om man betalar fullt
för en tidning. Så kan man naturligtvis
se saken, och det kan ju hända att någon
formulering i motionen har lett utskottets
skribent på villospår. Men normalt
i det dagliga livet är det inte så
att den som betalar ett fullt pris för en
vara därmed anses speciellt stödja fabrikanten,
utan det anses väl vara tämligen
normalt att så sker. Man talar
också om att dessa rabatter, ja rentav
gratisexemplaren, skulle vara överensstämmande
med helt vanliga kvantitetsrabatter
av det slag som allmänt tillämpas
i affärslivet. Ja, jag måste ju säga,
att när man talar om kvantitetsrabatter
till 100 procent, då har man kommit
utanför det normala affärslivet, då vet
jag inte vilket affärsliv man har hamnat
i.
Men, herr talman, jag skall inte fortsätta
att analysera den här skrivningen
därför att det finns ett sista stycke i
skrivningen. Där hänvisar beredningsutskottet
till vad konstitutionsutskottet
nyligen förordat och riksdagens båda
kamrar biträtt, nämligen en utredning
om allmänt pressvänliga åtgärder. Jag
förutsätter att yrkandet i motionen
kommer att falla under denna utredning,
och därför, herr talman, skall jag
inte besvära kammaren med något yrkande.
Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.
Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr
23, i anledning av väckta motioner angående
sysselsättning och arbetsvillkor
för den äldre arbetskraften m. m., bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på driftbudgeten
för budgetåret 1966/67 inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde
jämte i ämnet väckta
motioner.
Punkterna 1—8
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 9
Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader
Kungl.
Maj:ts förslag till medelsanvisning
för budgetåret 1966/67 under
de skilda väganslagen innebar,
att till Vägunderhållet skulle anvisas
ett reservationsanslag av 527 000 000
kronor;
att till Byggande av vägar och broar
skulle anvisas reservationsanslag av
sammanlagt 610 000 000 kronor, varav
till Byggande av riksvägar 340 000 000
kronor, till Byggande av länsvägar
214 000 000 kronor, till Byggande av
ödebygdsvägar 12 000 000 kronor samt
till Byggande av storbroar 44 000 000
kronor;
att till Bidrag till underhåll av vägar
och gator skulle anvisas ett förslagsanslag
av 87 000 000 kronor;
att Bidrag till byggande av vägar och
gator skulle anvisas ett reservationsanslag
av 270 000 000 kronor;
att till Bidrag till underhåll av enskilda
vägar m. m. skulle anvisas ett reservationsanslag
av 42 500 000 kronor
och att under budgetåret 1966/67 statlig
lånegaranti för lån avseende inköp
av vägunderhållsmaskiner för vissa enskilda
vägar skulle beviljas intill ett
belopp av 100 000 kronor;
samt att till Bidrag till byggande av
enskilda vägar skulle anvisas ett reservationsanslag
av 20 000 000 kronor.
Onsdagen den 13 april 1966
Nr 16
61
Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader
I detla sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Einar Persson m. fl. (I: 79) ocli
den andra inom andra kammaren av
herr Mossberg in. fl. (II: 117),
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Strandberg m. fl. (I: 180) och den
andra inom andra kammaren av herr
Bengtson i Solna m. fl. (II: 236),
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Bengtson (1:438) och den andra
inom andra kammaren av herr Vigelsbo
m. fl. (II: 553),
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Bengtson m. fl. (I: 440) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hedlund m. fl. (11:540),
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Bengtson m. fl. (1:441) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hedlund m. fl. (II: 541),
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Isacson (1:444) samt den andra
inom andra kammaren av herr Bengtson
i Solna och herr Nilsson i Agnäs
(II: 530),
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Eric Gustaf Peterson och herr
Nils Theodor Larsson (1:448) samt
den andra inom andra kammaren av
herr Jönsson i Ingemarsgården m. fl
(II: 545),
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Svanström och herr Nils-Eric Gustafsson
(I: 451) samt den andra inom
andra kammaren av herrar Johansson
i Växjö och Gustavsson i Alvesta (II:
542),
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Sveningsson och Ottosson (I:
453) samt den andra inom andra kam
-
maren av herrar Oskarson och Åkerlind
(11:549),
dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Wikberg (1:455) samt den andra
inom andra kammaren av herr Larsson
i Norderön och herr Jönsson i Ingemarsgården
(II: 546),
dels ock en inom andra kammaren
av herr Franzén i Träkumla och herr
Gustafsson i Stenkyrka väckt motion
(II: 534).
I motionerna 1:79 och 11:117 hade
hemställts, att frågan om en mellanriksväg
Dalarna—norra Värmland—-Oslo måtte bliva föremål för utredning.
I motionerna I: 180 och II: 236 hade
anhållits, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om en
allsidig och förutsättningslös utredning
på sätt som i motionerna närmare angåves
om vägväsendets framtida finansiering
-— lånefinansiering respektive
avgiftsfinansiering ■—- vad avsåge starkt
kapitalkrävande anläggningar såsom
motorvägar, och storbroar, inom pågående
utredningars ram eller som en ny
utredning.
I motionerna 1:440 och 11:540 hade
föreslagits, att riksdagen skulle vid sin
behandling
a) av Byggande av riksvägar under
sjätte huvudtiteln för budgetåret 1966/
67 bevilja ett reservationsanslag av
366 000 000 kronor, att avräknas mot
automobilskattemedlen,
b) av Byggande av länsvägar under
sjätte huvudtiteln under budgetåret
1966/67 bevilja ett reservationsanslag
av 218 000 000 kronor, att avräknas mot
automobilskattemedlen, samt
c) av Bidrag till byggande av vägar
och gator under sjätte huvudtiteln för
budgetåret 1966/67 bevilja ett reservationsanslag
av 285 000 000 kronor, att
avräknas mot automobilskattemedlen.
I motionerna I: 441 och II: 541 hade
hemställts, att riksdagen vid sin behandling
av anslaget Bidrag till byg
-
62
Nr 16
Onsdagen den 13 april 1966
Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader
gande av enskilda vägar under sjätte
huvudtiteln för budgetåret 1966/67 måtte
bevilja ett reservationsanslag av
25 000 000 kronor, att avräknas mot
automobilskattemedlen.
I motionerna I: 444 och II: 530 hade
anhållits, att riksdagen måtte anvisa
för budgetåret 1966/67 följande reservationsanslag,
att avräknas mot automobilskattemedlen,
nämligen till
a) Byggande av riksvägar, länsvägar,
ödebygdsvägar och storbroar 640 miljoner
kronor; samt
b) Bidrag till byggande av vägar och
gator 290 miljoner kronor.
I motionerna I: 448 och 11:545 hade
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle begära tilläggsdirektiv
till bilskatteutredningen rörande en
allsidig utredning om trafikledsfinansiering
genom avgiftsbeläggning speciellt
för vissa motorvägsavsnitt och
för större broar.
I motionerna I: 453 och II: 549 hade
föreslagits, att riksdagen skulle till Byggande
av vägar och broar för budgetåret
1966/67 anvisa följande reservationsanslag,
att avräknas mot automobilskattemedlen,
nämligen till Byggande av
riksvägar 356 000 000 kronor, Byggande
av länsvägar 218 000 000 kronor, Byggande
av ödebygdsvägar 12 000 000 kronor
samt Byggande av storbroar
44 000 000 kronor.
Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:455 och 11:546, till
Vägunderhållet för budgetåret 1966/
67 anvisa ett reservationsanslag av
527 000 000 kronor, att avräknas mot
automobilskattemedlen;
II. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1: 440 och II: 540,
1:444 och 11:530 ävensom 1:453 och
II: 549, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, till Byggande av riksvägar för
budgetåret 1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 340 000 000 kronor, att
avräknas mot automobilskattemedlen;
III. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:440 och 11:540,
1:444 och 11:530 ävensom 1:453 och
II: 549, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, till Byggande av länsvägar för
budgetåret 1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 214 000 000 kronor, att
avräknas mot automobilskattemedlen;
IV. att riksdagen måtte till Byggande
av ödebygdsvägar för budgetåret 1966/
67 anvisa ett reservationsanslag av
12 000 000 kronor, att avräknas mot
automobilskattemedlen;
V. att riksdagen måtte till Byggande
av storbroar för budgetåret 1966/67 anvisa
ett reservationsanslag av 44 000 000
kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen;
VI.
att riksdagen måtte till Bidrag
till underhåll av vägar och gator för
budgetåret 1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 87 000 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen;
VII. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:440 och 11:540
ävensom 1:444 och 11:530, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, till Bidrag
till byggande av vägar och gator
för budgetåret 1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 270 000 000 kronor,
att avräknas mot automobilskattemedlen;
VIII.
att riksdagen måtte
a) till Bidrag till underhåll av enskilda
vägar m. m. för budgetåret 1966/
67 anvisa ett reservationsanslag av
42 500 000 kronor, att avräknas mot
automobilskattemedlen;
b) medgiva, att under budgetåret
1966/67 statlig lånegaranti för lån avseende
inköp av vägunderhållsmaskiner
för vissa enskilda vägar finge beviljas
intill ett belopp av 100 000 kronor;
c) godkänna i statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för den
Onsdagen den 13 april 1900
Nr 16
63
Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader
3 januari 1966 förordade ändringar rörande
statsbidragsgivningen till det enskilda
vägunderhållet;
IX. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 441 och II: 541 till
Bidrag till byggande av enskilda vägar
för budgetåret 1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 20 000 000 kronor,
att avräknas mot automobilskattemedlen;
X.
att motionerna 1:451 och 11:542
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;
XI. att motionerna I: 79 och II: 117
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;
XII. att motionerna I: 438 och II: 553
icke måtte av riksdagen bifallas;
XIII. att motionerna I: 180 och II:
236 samt 1:448 och 11:545 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;
XIV. att motionen II: 534 icke måtte
av riksdagen bifallas.
Reservationer hade avgivits
1) beträffande anslaget till byggande
av riksvägar
a) av herrar Ivar Johansson, Bengtson,
Gustafsson i Kårby och Mattsson,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under II hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt motionerna 1:444 och II:
530 ävensom 1:453 och 11:549 samt
med bifall till motionerna I: 440 och
11:540, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, till Byggande av riksvägar
för budgetåret 1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 366 000 000 kronor, att
avräknas mot automobilskattemedlen;
b) av fröken Andersson samt herrar
Strandberg, Bohman och Cassel, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss del hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under II hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj ds förslag
samt motionerna I: 444 och II: 530
ävensom 1:440 och 11:540 samt med
bifall till motionerna 1: 453 och II: 549,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
till Byggande av riksvägar för budgetåret
1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 356 000 000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen;
2) beträffande anslaget till byggande
av länsvägar, av fröken Andersson samt
herrar Ivar Johansson, Bengtson,
Strandberg, Bohman, Gustafsson i Kårby,
Cassel och Mattsson, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del lyda så, som reservationen visade,
samt att utskottet bort under III hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj ds förslag samt motionerna
1:444 och 11:530, nämnda motioner
såvitt nu vore i fråga, ävensom med
bifall till motionerna I: 440 och II: 540
samt I: 453 och II: 549, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, till Byggande
av länsvägar för budgetåret 1966/
67 anvisa ett reservationsanslag av
218 000 000 kronor, att avräknas mot
automobilskattemedlen;
3) beträffande anslaget till bidrag till
byggande av vägar och gator, av herrar
Ivar Johansson, Bengtson, Gustafsson
i Kårby och Mattsson, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss del
erhålla den avfattning, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under VII hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj ds förslag
ävensom motionerna 1:444 och 11:530
samt med bifall till motionerna 1:440
och II: 540, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, till Bidrag till byggande av
vägar och gator för budgetåret 1966/
67 anvisa ett reservationsanslag av
285 000 000 kronor, att avräknas mot
automobilskattemedlen;
4) beträffande anslaget till bidrag
till byggande av enskilda vägar, av herrar
Ivar Johansson, Bengtson, Gustafsson
i Kårby och Mattsson, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss del
hava i denna reservation angiven lydelse,
samt att utskottet bort under IX
hemställa, att riksdagen måtte, i anled
-
64
Nr 16
Onsdagen den 13 april 1966
Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader
ning av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 441 och II: 541,
till Bidrag till byggande av enskilda vägar
för budgetåret 1966/67 anvisa ett
reservationsanslag av 25 000 000 kronor,
att avräknas mot automobilskattemedlen;
5)
beträffande mellanriksväg Dalarna
—norra Värmland—Oslo, av herr Einar
Persson, utan angiven mening;
6) beträffande avgiftsbelagda trafikanläggningar
m. m.
a) av fröken Andersson samt herrar
Eric Gustaf Peterson, Strandberg, Bohman
och Cassel, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den
avfattning, denna reservation visade,
samt att utskottet bort under XIII hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna 1:180 och 11:236 samt
I: 448 och II: 545, i skrivelse till Kungl.
Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört beträffande utredning av frågan
om låne- och avgiftsfinansiering av vägoch
brobyggnader; samt
b) av herr Stähl, som likväl ej antytt
sin åsikt.
Herr BENGTSON (ep):
Herr talman! Under ett antal år före
1961 fördes en vägpolitik som inte
kunde accepteras av det parti jag företräder.
Väganslagen utgick i viss mån
på så sätt att de fick anpassas efter arbetskraftstillgång
och resurser i övrigt.
Vi kunde inte anse att det var riktigt.
Vägväsendet har så stor betydelse att
man inte kan använda det som någon
sorts regulator för hur arbetsmarknaden
skall utveckla sig. Att man använder
det för vissa beredskapsarbeten utesluts
inte, men det måste finnas en viss
fast ram för hur man skall kunna investera
i vägväsendet, om man över
huvud taget skall kunna arbeta på ett
målmedvetet sätt på att få bättre vägar.
Riksdagen har flera gånger uttalat sig
mycket bestämt för att man borde ha
en ordning som gjorde att väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen hade större
kontroll över hur man skulle behandla
dessa frågor. 1962 föreslog väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen att det skulle
för de tre närmaste budgetåren fastställas
en viss plan för statliga vägbyggnadsarbeten.
Investeringarna förutsattes
öka med 60 miljoner kronor under
vart och ett av budgetåren 1962/63—
1964/65. Utskottet skrev sedan: »Utskottet
vill för sin del understryka angelägenheten
av att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
planering och samordning
av vägbyggnadsverksamheten i
görligaste mån underlättas genom att
riktlinjer för vägpolitiken under ett begränsat
antal år uppdrages.»
Departementschefen hade också det
året tillmötesgått väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
krav på medel. Denna
plan blev inte accepterad formellt, men
i stort sett ansåg man att dessa riktlinjer
kunde vara vägledande för vilka
anslag som skulle beviljas. Detta skedde
också så att under åren därefter beviljades
i två år 60 miljoner kronor som
man förutsatt. Det tredje året prutade
emellertid departementschefen på summan
och man stannade vid 50 miljoner
kronor. I år var det väl litet dålig start
för den nuvarande kommunikationsministern,
ty nu stannade man kvar vid
det gamla i fråga om byggnadsanslagen.
Av vilka skäl man kan göra det
är ganska svårt att förstå, ty fordonsparken
ökar på ungefär normalt sätt.
Trafiken blir allt intensivare vad gäller
både last- och persontrafiken, och
då finns det ingen anledning att inte
fortsätta i ungefär liknande takt med
de ökade anslagen. Att det sedan finns
beredskapsarbeten, det har jag redan
antytt, och det får man fästa stor vikt
vid. Det betyder mycket att de kommer
att utföras, men den där fasta planen
har vi på sätt och vis förlorat, i det vi
stoppat upp med de fasta anslagen och
genom att de inte kommer att ökas. I
realiteten kan man med hänsyn till
kostnadsstegringar som publicerades i
början av detta år tala om att det blir
en viss minskning av de medel som
Onsdagen den 13 april 1%G
Nr 16
(55
Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader
finns tillgängliga för vägbyggandet. Vi
inom centerpartiet anser att det måste
ges mer åt vägväsendet, och vi har i
motion framfört förslag om ökningar
med sammanlagt 50 miljoner kronor. De
förslagen har tagits upp i de första reservationerna.
Det är väl ingen som vill bestrida
vägväsendets oerhört stora betydelse.
Jag vill understryka vikten av att vägbyggandet
inte används enbart som en
reserv vid eventuell arbetslöshet. Transportkostnaderna
spelar en så väsentlig
roll för näringslivets sammanlagda
kostnader, att vi ständigt måste söka
förbättra vårt vägväsen, som ingalunda
har kommit upp i en standard som kan
anses tillfredsställande.
Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservation 1 a av herr
Ivar Johansson m. fl., till reservation
2 av fröken Andersson m. fl., till reservation
3 av herr Ivar Johansson m. fl.
och till reservation 4 av herr Ivar Johansson
m. fl.
Herr STRANDBERG (h):
Herr talman! Det är klart att man
principiellt kan instämma i vad herr
Bengtson nyss sade om det önskvärda
i en väsentlig upprustning av våra vägar.
I reservationen betecknad 1 b har
vi också gjort en uppräkning, men den
sträcker sig icke lika långt som reservation
1 a. Reservation 1 b skall ses
sammantagen med reservation 2. Den
sammanlagda uppräkning som vi har
förordat uppgår till 16 + 4 miljoner
kronor, d. v. s. totalt 20 miljoner. Ur
allmän ekonomisk synpunkt har vi inte
kunnat sträcka oss längre, och det är de
facto fråga om en omfördelning inom
totalramen för anslag till vägbyggande
och till icke lönsamma järnvägar.
Jag ber först, herr talman, att få yrka
bifall till reservation 1 b, och jag
instämmer i herr Bengtsons yrkande
om bifall till reservation 2.
Jag återkommer till reservation 6
beträffande avgiftsbelagda trafikanläggningar
m. m., som siktar in i framtiden.
Under de närmaste decennierna kommer
det med all sannolikhet att ställas
väsentligt ökade anspråk på medel till
väg- och gatubyggnader. Den långsiktiga
bedömningen av vägväsendets finansieringsproblem
borde få ske förutsättningslöst,
så att olika system kunde prövas
och deras fördelar och nackdelar
närmare belysas.
Trafiken på våra vägar fördubblas
på en tioårsperiod. Det kan i ett sådant
läge starkt ifrågasättas, om man
i framtiden kan tillämpa den nuvarande
kontantprincipen, som innebär att
väginvesteringarna samma år som de
utförs avräknas mot inkommande bilskattemedel.
Man borde därför närmare
få belyst hur en finansiering över
kapitalbudgeten skulle kunna gå till. I
särskild grad skulle detta gälla anläggningar
som är speciellt kapitalkrävande
och har lång livstid. Bland sådana
anläggningar återfinns motorvägar, omfartsleder
kring större städer och tunnelbanor
— som blev aktuella förra
året —■ samt storbroar.
Herr talman! I 1957 års vägplan beräknades
att motorvägnätet här i landet
år 1975 skulle vara utbyggt till en
längd av cirka 1 800 kilometer. I år har
endast omkring 200 kilometer härav
avklarats. Ett utökat byggnadsprogram
synes nödvändigt. Samma är förhållandet
med omfartslederna kring större
städer och tillfarterna till dessa, vilka i
många fall kräver utbyggnad till motorvägsstandard,
särskilt med hänsyn tagen
till den alltmer ökade trafikvolymen
inom just dessa områden.
Om kostnaderna för dessa kapitalkrävande
byggen finansierades över kapitalbudgeten
och avskrivningar, räntor
och underhållskostnader redovisades,
skulle det troligen visa sig att de är
mycket lönsamma. Genom sin snabba
trafik och sin stora kapacitet ger de
god transportekonomi, vartill kommer
att trafiksäkerheten väsentligt förbättras.
Jag såg en uppgift att olycksantalet
minskar till cirka hälften vid jämförlig
66
Nr 16
Onsdagen den 13 april 1966
Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader
trafikintensitet på motorvägar i förhållande
till riksvägar. För det nya motorvägssystem
som håller på att byggas i
göteborgsregionen räknar man med en
olycka per 1 miljon fordonskilometer
mot sju olyckor på vanliga riksvägar.
Intresset för att vissa större väg- och
broföretag skall tillkomma är nog också
så stort, att trafikanterna är beredda
att genom avgiftsbeläggning bekosta
dessa anläggningars tillkomst. Det kan
knappast resas några invändningar
häremot vare sig från sakliga eller från
principiella synpunkter. De trafikanter
som är villiga att underkasta sig ett
speciellt avgiftssystem för att få trafikledsbehovet
snabbt tillgodosett kan antas
ha sådan nytta av anläggningarna,
att avgifterna har mindre betydelse.
I motionen 180 i denna kammare har
vi tagit upp dessa frågor, och liknande
synpunkter har framförts i motion I:
448 av folkparti- och centerpartiledamöter.
Motionerna yrkar på utredningar
och/eller tilläggsdirektiv till pågående
sådana.
Vi hade förra året att ta ställning till
motsvarande motion. Vad blev då riksdagens
beslut? Jag kan inte underlåta
att citera vad riksdagen föregående år
godtog. Det står i statsutskottets utlåtande
nr 6 för 1965 på sid. 25: »Vad
slutligen angår vägväsendets finansieringsfrågor
finner även utskottet vissa
skäl tala för att dessa, såsom motionsledes
yrkats, i sin helhet utredes antingen
genom någon av de redan verksamma
utredningarna på väg- och vägtrafikområdet
eller i annan ordning.
Chefen för finansdepartementet har
emellertid nyligen tillsatt en särskild
utredning angående vägtrafikbeskattningen,
vilken angivits skola ske bl. a.
mot bakgrund av den s. k. kostnadsansvarighetsprincipen.
Vid sådant förhållande
finner utskottet någon framställning
i ämnet från riksdagens sida
ej påkallad.»
Statsutskottet slutar på följande sätt:
»Genom utskottets i det föregående intagna
ståndpunkt synes motionärernas
önskemål i väsentliga delar tillgodosedda
samt därutöver icke böra föranleda
någon riksdagens särskilda åtgärd.»
Nu har, herr talman, denna utredning
tillsatts av finansministern, och
en särskild expertgrupp har också tillkallats
av kommunikationsministern.
Men ingen av dessa utredningar har
erhållit sådana direktiv, att frågan om
låne- och avgiftsfinansiering kommer
att upptas till prövning av utredningen.
Om riksdagen vidhåller föregående års
uttalande, som jag nyss citerat, synes
alla skäl tala för ett bifall till reservationen.
Jag ber, herr talman, att med det
sagda få yrka bifall till reservationen
vid punkten i fråga.
Herr PETERSON, ERIC GUSTAF,
(fp):
Herr talman! Jag ber att få instämma
i herr Strandbergs yrkande om bifall
till den med 6 a betecknade reservationen
vid denna punkt.
De två motionspar, som ligger till
grund för reservationen, går ut på ytterligare
utredning i någon form av frågan
om avgiftsbelagda trafikleder, ty
vi har inte någon motsvarighet till de
senaste årens utländska erfarenheter av
det s. k. tullvägsystemet. Vi har inte
heller någon uppfattning om i vilken
utsträckning detta system används i
olika länder. På grund av de uteblivna
investeringsökningarna och med tanke
på den tid som det tar att inhämta
denna eftersläpning måste det vara
angeläget att även andra finansieringsformer
får prövas.
Låt mig också säga att tanken bakom
motionerna ingalunda är att lägga ytterligare
pålagor på bilismen — snarare
tvärtom. Givetvis skulle systemet
med avgiftsbelagda trafikleder användas
undantagsvis, t. ex. för att avhjälpa
besvärande och kostnadskrävande flaskhalsar.
En snabb alternativled ger tidsvinst,
och detta betyder mycket inte
minst för nyttotrafiken. Om man för
Onsdagen den 13 april 1966
Nr 16
07
Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader
denna tidvinst måste betala en viss trafikavgift,
synes mig systemet ändå vara
till fördel både för trafikanterna och
för vägväsendet i stort. Att frågan tidigare
varit föremål för utredning behöver
ju inte heller vara ett alltför tungt
vägande skäl för avslag i dag. Det händer
ju ibland att riksdagen gör om utredningar.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den med 0 a betecknade reservationen.
Herr PERSSON, EINAR, (s):
Herr talman! Vid denna punkt i statsutskottets
utlåtande nr 6 har jag fogat
en blank reservation. Anledningen till
denna är en motion, som jag jämte några
andra ledamöter av denna kammare
och medkammaren har väckt angående
frågan om bättre vägförbindelser Mora
—Malung—Torsby—Kongsvinger—Oslo,
alltså en mellanriksväg Dalarna—norra
Värmland—Oslo.
Frågan är inte ny, även om det är
första gången den förs fram här i riksdagen.
Vid ett flertal sammanträden har
denna fråga behandlats av representanter
för av vägen berörda kommuner.
Sammanträden har också hållits, där
representanter för norska statens vägväsende
i Hedmarks fylke och från
Kongsvingers stad varit närvarande.
Stort intresse för frågan föreligger från
berörda orter på såväl den svenska som
den norska sidan när det gäller upprustning
av den redan befintliga vägen
till en betydligt högre standard, som
motsvarar kraven på en mellanriksväg.
Det är ett krav som vi motionärer anser
vara mer än motiverat.
Som bekant tillhör den bygd på
svenska sidan som berörs av denna väg
de områden där staten satsat stora belopp
i form av lokaliseringsmedel för
att klara det avfolkningsproblem som
uppstått genom framför allt rationaliseringen
av skogsbruket. En satsning
på bättre landsvägsförbindelse med
osloområdet skulle skapa ökade förutsättningar
för den lokaliseringspoli
-
tik som är på gång i de bygder på den
svenska sidan som berörs av ifrågavarande
mellanriksväg.
För turismen skulle den nya mellanriksleden
få särskilt stor betydelse genom
att restiden skulle förkortas avsevärt
mellan befolkningscentra i Norge
och turistområdena i Värmland och
Dalarna. Turismen har som bekant blivit
en stor industri. Särskilt gäller det
för de orter i Värmland och Dalarna
som berörs av den i motionen föreslagna
mellanriksleden.
För näringslivet i berörda bygder
skulle en upprustning av denna mellanriksväg
få stor betydelse. Redan nu försiggår
enligt uppgift en väsentlig transitotrafik
från Nordnorge med långtradare
över Oslo och till Sverige efter
denna vägsträckning. Betydande transporter
av skogsprodukter till Norge
fraktas även denna väg. I en nära framtid
torde goda landsvägar komma att
spela betydligt större roll än för närvarande
när det gäller just transport
av skogsprodukter.
Enligt vad representanter för norska
vägväsendet uppgivit skulle kostnaden
för ett fullt färdigställande av ifrågavarande
väg till en högre standard på
den norska sidan uppgå till cirka en
miljon norska kronor. Vad det skulle
kosta att upprusta vägen på den svenska
sidan har jag ingen uppgift om. Jag
tror dock det är en investering som på
litet längre sikt säkert skulle betala sig.
Nu framhåller utskottet i sitt utlåtande:
»Då emellertid spörsmålet härom bör
behandlas i den för prövning av vägfrågor
stadgade ordningen anser utskottet
motionerna i fråga inte böra föranleda
någon riksdagens särskilda åtgärd
samt avstyrker följaktligen desamma.»
Jag har inte mycket att invända mot
denna utskottets skrivning, men det
bör ändå inte utesluta att riksdagen
kan ta ett initiativ, grundat på en i
riksdagen väckt motion i denna vägfråga,
liksom riksdagen även i övriga frågor
tar vissa initiativ.
Herr talman! Jag har inget yrkande.
68
Nr 16
Onsdagen den 13 april 1966
Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader
Herr PERSSON, FRITZ, (s):
Herr talman! Det är väl ingen som
inte i och för sig önskar, att anslagen
till vägbyggande och vägunderhåll skulle
kunna höjas kraftigt år från år. Nu
har ju departementschefen i statsverkspropositionen
förordat anslag till det
statliga, kommunala och enskilda vägoch
gatubyggandet med i förhållande
till föregående budgetår oförändrat belopp,
nämligen 900 miljoner kronor.
Den omständigheten att någon ökning
av detta anslag i år inte har föreslagits
av departementschefen, får givetvis anses
ha som bakgrund det samhällsekonomiska
läget, som kräver återhållsamhet
inte bara i fråga om vägbyggande, utan
som alla vet också på en rad andra områden.
Man bör emellertid i detta sammanhang
komma ihåg, att kraftiga ökningar
skedde av anslagen till den statliga,
kommunala och enskilda väghållningen
genom riksdagens beslut att bifalla
Kungl. Maj:ts förslag för de två föregående
budgetåren. För budgetåret 1964/
65 ökades anslagen med 103 miljoner
kronor och för budgetåret 1965/66 med
cirka 120 miljoner kronor.
Att man i år stannar för samma anslag
till vägbyggandet som förra året
innebär ju inte att detta byggande stannar
av. Vi är uppe i mycket stora anslag
för detta ändamål. Den omständigheten
att man under ett år inte medger
någon höjning innebär väl ingen
katastrof, efter vad jag kan förstå.
De statliga utgifterna för statligt och
kommunalt väg- och gatubyggande uppgår
för åren 1958—1966 till cirka 7,4
miljarder, d. v. s. ungefär 300 miljoner
högre belopp än som förutsattes i den
viigplan, som man så ofta åberopar. Jag
undrar hur många planer det är som
kunnat fullföljas bättre än vad den planen
har fullföljts. Alla prognoser och
planer rubbas ju ofta av verkligheten,
de liksom desavoueras av utvecklingen,
och man får räkna med justeringar
undan för undan.
Nu kan man hänvisa till — och det
gör man ofta — att penningvärdet under
denna tid bär försämrats kraftigt
och att anslagen därför icke har samma
reella värde, som de hade tidigare. Men
man måste ändå räkna med att det
ständigt pågår en rationalisering i denna
verksamhet, liksom inom all annan
verksamhet, och man får väl förutsätta,
att åtminstone en del av penningvärdeförsämringen
kompenseras genom den
rationaliseringen.
Herr Bengtson har sagt, att det här
måste anses vara en dålig start för
kommunikationsministern. Men jag tycker
nog att det är en god prestation att
i detta ekonomiska läge kunna bibehålla
de höga anslag som vi har kommit
upp till under föregående år. Det
har sagts mig att man i en aftontidning
redan refererat denna debatt och sagt,
att den animositet som skulle kunnat
råda mot statsrådet Palme visade sig
försvunnen under denna debatt, eller
åtminstone var mindre kraftig än tidigare.
Dessutom har kommunikationsministern
ju föreslagit en betydande
höjning av underhållsanslaget, vilket väl
också måste anses som en god prestation.
I de angivna reservationerna 1 a, 2,
3 och 4 vid punkten 9 i utskottets utlåtande
har föreslagits ökningar av anslagen
för olika vägbyggnadsändamål
med sammanlagt 50 miljoner kronor.
Herr Bengtson sade i sitt anförande att
vi genom att anta förslagen från kommunikationsministern
kommer vid sidan
av och inte kan fullfölja den fasta
plan som man måste ha för vägbyggnadsändamål.
Jag undrar om ett belopp
på 50 miljoner kronor kan sägas innebära
en sådan förstärkning, att vi därigenom
åstadkommer en fast plan och
en säkerhet för vägbyggnadsverksamheten
i fortsättningen. Jag är inte säker
på att det är på det sättet. Jag tror för
min del att man måste godtaga de förslag
som departementschefen i detta avseende
har lagt fram. Vi måste också på
detta område iakttaga återhållsamhet.
Vi får ändå vara nöjda att man kunnat
Onsdagen den 13 april 1900
Nr 16
09
Anslagen till vägunderhåll
komma så långt att man bibehåller de
höga anslag som vi har blivit vana vid
till vägbyggandet.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets
utlåtande på denna punkt.
Herr SVENINGSSON (h):
Herr talman! Jag kan för min del instämma
i det allra mesta som redan
har sagts i årets vägdebatt ifrån oppositionssidan.
Även om det, som herr Fritz Persson
har sagt, är stora belopp som utskottet
här föreslår skall ställas till förfogande
för vägunderhåll och vägbyggande,
så kommer vårt vägväsende under nästa
budgetår att sättas på en ännu hårdare
svältkost än tidigare. Vägarna kommer
inte att byggas ut och förbättras
på det sätt som borde ske. Vi har hört
att det är det samhällsekonomiska läget
som är orsaken härtill, och det har vi
hört många gånger förr.
Statsutskottets förslag, som innebär
att majoriteten på alla punkter tillstyrker
vad som föreslagits i statsverkspropositionen,
innebär en höjning av underhållsbidraget
med sammanlagt 50
miljoner kronor. I verkligheten blir det
på grund av inflationen och de ständiga
kostnadsstegringarna en mycket obetydlig
förbättring, om det i verkligheten
blir någon förbättring alls.
Här bär redovisats att det finns i landet
11 000 kilometer grusvägar som det
skulle vara ekonomiskt att belägga med
oljegrus, men med det nu föreslagna
underhållsanslaget blir det i realiteten
säkert en obetydlig utökning av oljegrusbeläggningen.
Säkert är eftersläpningen
i vägunderhållet mycket större
än vad som redovisas, ty man har aldrig
orkat med att göra en undersökning
av det tillstånd som alla vägar befinner
sig i. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
redovisar och framhåller att eftersläpningen
på underhållssidan rör sig om
inte mindre än 500 miljoner kronor.
Man uttalar att om inte en allvarlig försämring
av vägarnas underhållsstan
5
Första kammarens protokoll 1966. AV 16
och vägbyggnader
dard och vägunderhållets ekonomi skall
ske i framtiden är det viktigt att denna
eftersläpning efter hand inhämtas. Inte
kan det vara någon som tror att någon
del av eftersläpningen på underhållssidan
återvinnes genom vad som nu föreslås.
Underhållsanslagen används, tror
jag, i rätt stor utsträckning som förstärkt
underhåll — man gör även med
dessa medel en del förbättringar som
inte direkt är underhållsarbeten. När
det nu inte ens blir en höjning av vägbyggnadsanslagen
som svarar mot kostnadsutvecklingen
och inflationen, blir
behovet av förbättringar med underhållsmedlen
så mycket större. Under
de senaste åren har vägbyggnadsanslagen
ökat med 60 miljoner kronor om
året, så att ett alltför litet vägbyggande
har ändå inte minskat. När det nu i år
inte blir någon höjning alls utan alla
förslag om höjda statsanslag till vägbyggande
hänsynslöst har strukits bort
på byggnadssidan, så blir det i verkligheten,
såsom redan har påpekats i
debatten, en betydande minskning i
byggnadsvolymen och detta samtidigt
som trafiken ökar.
Det är inga stora anslagshöjningar
som högerpartiet föreslår — endast 20
miljoner kronor, som herr Strandberg
redan har sagt. Men vi har med detta
förslag velat visa vårt intresse för ett
ökat vägbyggande. Nog finns det skäl
för uppfattningen att utskottet borde
ha tillstyrkt detta förslag. Många motioner
lämnas varje år med anledning
av väganslagen, men de socialdemokratiska
ledamöterna är på ett fullkomligt
otroligt sätt parti- och regeringstrogna
i fråga om investeringar och andra anslag
för vägändamål. När så många motioner
lämnats, verkar det ändå rätt
underligt att inte någon enda av de
idéer som där förts fram skulle vara
så värdefull att den befunnits lämplig
att upptagas till prövning och omsättas
i praktisk handling. Orsaken kan inte
vara den att det bara är värdelösa synpunkter
som förs fram från annat håll
än från regeringen, utan orsaken är
70
Nr 16
Onsdagen den 13 april 1966
Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader
helt naturligt den att man inte på
minsta sätt vill ändra på vad Kungl.
Maj:t föreslagit. Det betraktas som en
högre visdom än någonting annat.
Om man nu inte litar på vad enskilda
ledamöter och de andra partierna föreslår,
borde man ändå fästa något avseende
vid vad det för vägarna ansvariga
ämbetsverket kommit till för resultat.
Om jag inte räknat fel, har vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen fått sina
förslag nedprutade med cirka 150 miljoner
kronor. Beträffande anslaget till
riksvägar finner utskottsmajoriteten en
höjning av medelsanvisningen i och för
sig välmotiverad, men med hänsyn till
främst det samhällsekonomiska läget
anser sig utskottet böra godtaga Kungl.
Maj :ts förslag om ett anslag till riksvägarna
på 340 miljoner. Inte kan det
vara möjligt att riksdagen, om den
godtar vårt förslag om en höjning med
16 miljoner kronor, skulle rubba den
samhällsekonomiska balansen.
I riksdagsarbetet ligger det nära till
hands —■ jag tror att det är rätt vanligt
— att man tar exempel från sin egen
bygd. Vägdirektören i Älvsborgs län
har nyligen sagt i en tidningsintervju
att nära hälften av alla vägar i länet
omedelbart behövde byggas om. Han
har vidare sagt — och jag tror bestämt
att han känner till förhållandena —
att vägstandarden i länet är bland de
sämsta i landet. Detta uttalande kanske
förklarar en del av att jag ofta brukar
vara kritisk mot statens sätt att sköta
vägarna. I uttalandet konstaterades vidare
att bara 30 procent av riksvägarna
i länet är av godtagbar standard. Av
landets alla riksvägar är 36 procent i
icke godtagbart skick, därför att de inte
svarar mot dagens trafikintensitet, men
i Älvsborgs län står det ännu sämre till,
ty av verkställda utredningar har framgått
att 45 procent av riksvägarna där
borde byggas om ofördröjligen. Den bedömningen
har nyligen gjorts av vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen. Vårt omskrutna
välstånd till trots ligger stora
delar av vägnätet mer eller mindre för
fäfot, uttalades i detta sammanhang av
vägdirektören, enligt tidningsintervjun.
Ett känt socialdemokratiskt kommunalråd
i Göteborg har nyligen framhållit:
»Vad hjälper det, vad tjänar det till
att industrierna rationaliserar och moderniserar
för största möjliga effektivitet,
när det blir allt svårare att möta
en ny arbetsdag med full bemanning,
eftersom minsta extra påkänning i trafiken
vållar försenad ankomst till arbetsplatserna,
när lastbilstransporterna
får allt längre körtid genom köerna.»
Detta kommunalråd framhöll också
med tanke på vägar och gator att de
kommunala investeringarna har blivit
allt större, inte minst när det gäller sådana
projekt som egentligen skulle byggas
för statliga medel. Det rationaliseras
och centraliseras så mycket på alla
områden och alla anser vi att ett livsvillkor
för vårt välstånd är att produktionen
kan förbilligas, men vad
vägväsendet beträffar tillämpas inte
dessa metoder. Det är inte riktigt tilltalande
med tunga och hårda bilskatter
och därtill avgiftsbelagda vägar.
Men när staten inte orkar med att bygga
ut vägarna i takt med trafikens ökning,
tycker även jag att det förslag
som i år och även tidigare har lagts
fram om avgiftsbelagda vägar och dito
större broar är något som borde prövas.
Förslaget borde inte möta så starkt
motstånd som nu är fallet.
I Älvsborgs län har på flera håll uppstått
avsevärda bekymmer med vägarna
i och med grundskolans genomförande.
Det har förekommit och förekommer
alltjämt att föräldrar vägrar att låta
barnen resa med skolbuss, då de anser
det vara alltför stor risk för barnens
liv att dag efter dag forslas på den dåliga
och mycket bristfälliga väg som
skolskjutsen måste trafikera.
I ett område i södra delen av Älvsborgs
län är de dåliga vägarna ett hinder
för en storkommunbildning. En av
delkommunerna, Kindaholms kommun,
som enligt blockbildningen skall sammanläggas
med Svenljunga köping, har
Onsdagen den 13 april 1900
Nr 16
71
Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader
länge men förgäves kämpat för att få
vägarna något förbättrade. Trots de
ansträngningar som länsstyrelsen gjort
för att kommunsammanslagningen skall
kunna godtagas i år vidhåller kommunalmännen
i Kindaholms kommun sin
uppfattning att den inte vill ta på sitt
ansvar en utökad trafik till centralorten
med skolbarn eller en utökad trafik
i andra sammanhang på de ytterst dåliga
vägar som förekommer inom kommunen.
Jag har många gånger förr påtalat
det underliga sättet och det meningslösa
i att såsom här förekommer använda
oriktiga jämförelser mellan väginvesteringarna
och de förslag som den
vägplan innehöll som utarbetades för
10 år sedan. För att bevisa att all rättfärdighet
skulle vara uppfylld i förhållande
till vägplanen redovisas i det
förslag som utskottsmajoriteten helt och
fullt har anslutit sig till att det här
skulle vara fråga om ett försprång på
något hundratal miljoner kronor. Om
emellertid väganslagen sedan år 1958
indexberäknas, visar detta att det råder
en eftersläpning på 1 000—1 200 miljoner
kronor i väginvesteringarna.
Det var intressant att höra utskottets
talesman, herr Fritz Persson, i sitt anförande
erkänna, att vi nu inte har
sama penningvärde som vi hade på
1950-talet, då vägplanen utarbetades.
Jag tror det är första gången ett sådant
erkännande har lämnats. Han menade
att udda kunde vara jämnt. Så mycket
har rationaliserats vid vägbyggandet,
att det ena jämnar ut det andra, ansåg
han. Jag tror emellertid inte att det är
på det sättet. En stor del av vägarbetena
har utförts såsom beredskapsarbeten.
Finge vi en redovisning för vad dessa
arbeten har kostat, skulle vi nog finna
att det har blivit dyrbara arbeten. Dessutom
har vi fått en utökad trafik även
med tyngre lastfordon. Mycket talar för
att det råder en betydande eftersläpning
i förhållande till vad som i vägplanen
1957/58 ansågs vara ett minimiprogram.
Jag uttalade för något år sedan att
Sverige när det gäller vägarna iir ett
underutvecklat land. Den uppfattningen
finns det alltjämt anledning att vidhålla.
Det är ett berättigat missnöje med
statens sätt att sköta vägarna som bilister
och andra trafikanter liksom näringslivet
och kommunerna känner och
ger uttryck åt vid så många tillfällen.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till de reservationer beträffande
väganslagen som är undertecknade av
fröken Andersson m. fl.
Herr BENGTSON (ep):
Herr talman! Herr Sveningsson brukar
i dessa årligen återkommande debatter
tala varmt för bättre vägar, och
det syftet är enligt min mening vällovligt.
Men jag förstår inte riktigt logiken
i hans resonemang när han stannar vid
att nämna högerns förslag om en ökning
med 20 miljoner — det finns en
reservation för ökning med 50 miljoner
som betydligt bättre överensstämmer
både med hans tal och med vad som
tidigare sagts, när vi räknade med en
ökning på 60 miljoner om året.
Herr Fritz Persson, utskottets ärade
talesman, sade att det ju ändå var en
god prestation att man har kunnat bibehålla
oförändrade anslag till vägbyggandet.
Ja, med hänsyn till penningvärdet
innebär ju detta i realiteten en anslagsminskning,
inte något reellt bibehållet
anslag.
Man tillgriper här som så ofta annars
argumentet om det samhällsekonomiska
läget. Jag vill säga till herr Persson
att detta är min sjuttonde riksdag, och
jag vet att han har varit här ännu litet
längre. Men kan vi peka på ett enda år
under denna långa tid då man förklarat,
att nu är det samhällsekonomiska
läget så gott att vi kan göra det eller det
eller det? Hänvisningen till samhällsekonomien
kommer fram vid alla möjliga
tillfällen och har blivit så utsliten
att det argumentet egentligen inte är
riktigt användbart längre.
72
Nr 16
Onsdagen den 13 april 1966
Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader
Herr Persson säger att ett års paus
med anslagsökningen inte kan innebära
något brytande av planen. Men
egentligen är det så — avsikten var ju
att genomföra en årlig ökning med omkring
60 miljoner och det har inte blivit
någon stagnation i bilinköpen eller
trafiken. Skulle man ha hållit väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens planläggning
borde man ha fortsatt med ungefär så
stor årlig höjning för att komma i takt
med trafikens ökning. Underhållsbidraget
har visserligen ökat ■— såsom vi
konstaterat — men det är väl rätt självfallet
med tanke på den allt intensivare
trafiken.
Herr Persson frågar om 50 miljoner
kan betyda så mycket. Ja, detta är ungefär
det belopp som vägplanen räknade
med. Vi har kanske varit litet för snälla
mot kommunikationsministern då han
förra året prutade av 10 miljoner; därför
stannade vi nu vid beloppet 50 miljoner.
Men det skulle vara av mycket
stor betydelse om vi hade fått det anslaget,
som nu begäres i reservationerna.
Herr Einar Persson talade för sin
speciella motion om en mellanriksväg
Dalarna—norra Värmland—Oslo. Eftersom
han inte framställde något yrkande
har jag kanske inte anledning att
säga så mycket. Förslaget är i sin helhet
väl motiverat och man kan inte
göra så stora invändningar. Men herr
Persson nämnde ju själv att frågan bör
prövas i vanlig ordning. Och jag vill
till det foga den kommentaren att konsekvenserna
skulle kunna bli vådliga
om intressenter på olika håll skulle
börja att här i riksdagen framföra aldrig
så välmotiverade förslag om vägbyggen
och vi eventuellt helt hastigt
skulle besluta om den ena eller andra
vägen. Den föreliggande motionens syftemål
har jag alltså ingenting att invända
mot, det är bara det att vi nog inte
kan följa sådana här principer vid
handläggningen utan bör ta det den
vanliga vägen.
Herr Strandberg och även herr Eric
Gustaf Peterson har talat för reservationen
om lånefinansiering och avgiftsbelagda
vägar.
Jag tycker att man egentligen här
gått vid sidan av frågan. Problemet är
ju inte att vi i dag saknar kapital. För
bankerna gäller rätt hårda restriktioner
i fråga om kassareserverna, och från
riksbankens sida förs en hård politik
när det gäller att strypa åt krediterna.
Vad det här gäller är alltså inte svårigheterna
att skaffa kapital •—• jag kan
dock medge att detta är en budgetfråga
— utan vad det gäller är tillgången
på arbetskraft. Vi har i vårt land en
arbetslöshet på bara 1,5 procent, som
dessutom till stor del är en överflyttningsarbetslösliet.
Detta tyckte jag att
båda talarna gled förbi. De nämnde
inte att det är den sidan av resurserna,
d. v. s. arbetskraften som gör att vi inte
kan bygga ut våra vägar i önskvärd omfattning.
Jag medger att det kan bli en
situation med ökad arbetslöshet och att
det budgetmässigt kan bli ett besvärligt
läge, så att man kan behöva gå lånevägen.
Men i dagens situation är detta
knappast aktuellt.
Beträffande den gamla diskussionen
om avgiftsbelagda vägar vill jag först
och främst konstatera att i princip blir
en avgiftsbelagd väg dyrare att driva,
eftersom det behövs en administration
som skall sköta upptagandet av avgifter,
bokföring och allt vad därmed sammanhänger.
Härtill kommer ytterligare
den kostnad, som förorsakas av den
uppstannande trafiken. Vid infarten på
en sådan tullväg måste trafiken stanna.
Det är en rätt väsentlig skillnad om trafiken
kan löpa fritt oberoende av dylika
spärrar. Dessa avgiftsbelagda vägar
blir därför ofta inte förmånligare ur
ekonomisk synpunkt, utan tvärtom dyrare.
En annan synpunkt kan vara den att
det i dagens läge kunde vara gynnsamt
om införandet av avgiftsbelagda vägar
skulle leda till en viss minskning av
konsumtionen. Om någon som tänkt använda
fem kronor för en konsumtions
-
Onsdagen den 13 april 19(iö
Nr 16
73
Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader
utgift i stället använder dessa pengar
för att åka på en avgiftsbelagd väg,
skulle det vara förmånligare för samhällsekonomien.
Men i övrigt kan jag
inte se att det på något sätt skulle vara
fördelaktigare med avgiftsbelagda vägar.
När vi tittade på de amerikanska vägarna
— vi besökte ju som både lierr
Strandberg och herr Peterson vet den
centrala vägförvaltningen i Washington
■—• framkom därvid att det egentligen
bara var i de östra staterna som avgiftsbelagda
vägar förekom men däremot
praktiskt taget inte i de västra.
Man kunde icke heller förutspå att det
skulle bli flera sådana vägar. Den speciella
väg som vi såg på hade under
alla förhållanden kommit att byggas
även om det skett något senare. Från
det hållet fick vi faktiskt inte någon
rekommendation att införa tullvägar i
Sverige. Jag bortser här från sådana
speciella fall som då det gäller en bro
till Öland — det har också nämnts i
utskottsutlåtandet — men i övrigt blir
det inte förmånligare med dessa vägar.
1960 års vägtrafiksakkunniga utreder
frågan om avgiftsfinansierade vägar,
och dessutom har motioner av liknande
innebörd, såsom framgår av utlåtandet,
prövats åren 1964 och 1965 utan
att vinna riksdagens bifall.
Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
hemställan, vilket alltså innebär detsamma
som avslag på motionerna. Även
i de punkter som herr Einar Persson
tog upp, fastän han inte framställde
något yrkande, ber jag att få yrka bifall
till utskottets förslag.
Herr STRANDBERG (h):
Herr talman! Jag skall inte förlänga
diskussionen så här på eftermiddagen.
Jag tycker att herr Bengtson borde
ha observerat vad vi har begärt i våra
motioner då det gäller avgiftsfinansieringen,
nämligen att hela frågekomplexet
skall prövas. Jag kan inte gå med
på att det, som herr Bengtson tydligen
vill göra gällande, i dag finns någon utredning
som har denna uppgift. Herr
Bengtson känner mycket väl till att jag
vid ärendets realbehandling i utskottet
konkret ställde denna fråga och då fick
klart besked om att någon utredning
med sådana direktiv icke föreligger i
dag. Men det är en sådan utredning vi
begär. När den utredningen eventuellt
kommer, är jag beredd att ta upp en
sakdiskussion både vad gäller östra
Amerika, västra Amerika, kapitalfrågorna
och den uppstoppande trafiken, som
ingalunda hejdas på det sätt som herr
Bengtson här i dag vill göra gällande.
Herr PERSSON, FRITZ, (s):
Herr talman! Jag skall inte bemöta
herr Sveningsson.
Jag anser att det enda riktigt vederhäftiga
uttalande han gjorde var när
han yrkade bifall till högerns förslag
om höjning av vägbyggnadsanslagen
med 20 miljoner kronor. Men om han
tror att man kan förvandla vårt land
från ett i väghänseende underutvecklat
till ett välutvecklat land genom eu anslagsökning
med 20 miljoner kronor
är han ute på villovägar.
Herr Bengtson säger att när det gäller
väganslagen har man alltid i de diskussioner
vi haft här i riksdagen hänvisat
till det samhällsekonomiska läget,
precis som man gör i år. Jag tycker att
det är riktigt att man vid varje tillfälle
varje år tar hänsyn till det samhällsekonomiska
läget när man skall besluta om
anslag till det ena eller andra ändamålet
här i riksdagen. Det skulle för mig
och många andra vara mycket egendomligt
om man skulle bortse från förhållandena
i samhällsekonomien när
man fattar beslut om anslag här i riksdagen.
Herr Bengtson måste ändå erkänna
att läget är något annorlunda i
år än vi har varit vana vid. Vi vet att
vi måste anstränga oss att se till att vi
inte förlorar balansen i samhällsekonomien.
Det måste man ta hänsyn till,
när man i år fattar beslut i detta hus.
74
Nr 16
Onsdagen den 13 april 1966
Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader
Herr BENGTSON (ep):
Herr talman! Jag vill för herr Fritz
Persson nämna att skulle man ta hänsyn
till det samhällsekonomiska läget
och till finansministerns propåer i detta
sammanhang så bör vi särskilt söka
tillmötesgå industriens behov av förbättrade
transportmöjligheter, vilket
överensstämmer med den ställning vi
intar i denna fråga. Men i så fall borde
man följa centermotionärerna, vilkas
strävan är att öka produktionen, bl. a.
genom förbättrade kommunikationer.
Till herr Strandberg vill jag säga att
i direktiven för utredningarna fanns
inte något om lånefinansiering och avgiftsfinansierade
vägar. Men utredningarna
kommer i alla fall att tangera dessa
problem, även om det inte blir en
direkt beröring.
Herr SVENINGSSON (h):
Herr talman! Jag skall följa herr
Bengtsons exempel att inte något vidare
förlänga debatten ytterligare.
Jag är väl medveten om att de 20 miljoner
kronor som vi föreslagit i ökat
byggnadsanslag inte kan göra några underverk,
att de inte kan upprusta och
avhjälpa all den eftersläpning som finns
både i fråga om vägbyggnad och underhåll.
Men så har jag velat visa att det
behövs mera pengar, och jag har, herr
Persson, inte någon högre önskan än
att regeringen och det socialdemokratiska
partiet skulle vara mera bil- och
vägvänliga än vad man nu är.
Herr PERSSON, FRITZ, (s):
Herr talman! Till herr Sveningsson
vill jag bara säga att om dessa 20 miljoner
inte betyder så mycket i detta
sammanhang så tycker jag att det är
onödigt att som herr Sveningsson gjorde
i sitt första anförande utmåla detta
land som underutvecklat när det gäller
våra vägar. Det är inte riktigt, och det
vet herr Sveningsson.
Sedan vill jag hänvisa herr Bengtson
till vad som står skrivet i statsverkspropositionen
1966, bilaga 8, kommunikationsdepartementet,
sid. 4. Bengtson talade
om att man borde se till att vi får
förbättrade möjligheter när det gäller
transporter, ty man skulle satsa särskilt
på industrien under den närmaste
framtiden.
Det heter i bilaga 8: »I första hand
inriktas vägbyggnadsverksamheten på
att förbättra de delar av vägnätet som
är av särskild betydelse för näringslivets
transporter samt på de viktigare
trafiklederna i de större tätortsregionerna.
Även upprustningen av europavägarna
till internationell standard ges
hög prioritet i vägbyggnadsverksamheten.
Bärigheten på landsbygdens vägnät
har successivt förbättrats. Ett axeltryck
av 10 ton och ett boggitryck av
16 ton var under år 1965 tillåtet på
11 procent av det allmänna vägnätet
mot 5 procent år 1964.»
Såvitt jag kan förstå är detta en förbättring,
en tjänst åt näringslivet som
man här utfört och som man skall fortsätta
att utföra också i framtiden.
Herr SVENINGSSON (h):
Herr talman! Det går bra att läsa trevliga
citat ur statsverkspropositionen,
men det förbättrar inte vägarna. Vad
som står där överensstämmer inte med
verkligheten.
Herr Fritz Persson påstår att jag målat
ut situationen i fråga om vägarna
på ett sätt som inte överensstämmer
med verkligheten. Kom hem till mina
bygder så skall jag visa herr Persson
hur vägarna ser ut där! Jag skall ta ett
enda exempel. Mellan ett par mindre
samhällen i min hemsocken, Tranemo,
går en skolbuss med omkring 50—60
skolbarn och där går inte att forsla
skolbarnen på ett trafiksäkert sätt. Den
vägen har inte nämnvärt förbättrats sedan
bilismens barndom, och då var hastigheten
begränsad till 15 km i timmen.
Det har varit en rad opinionsmöten om
den vägen, uppvaktningar på länssty
-
Onsdagen den 13 april 1906
Nr 16
75
Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader
relsen o. s. v. i vinter. Vi har varit ett Alltså, det går inte att jämföra i det
antal riksdagsmän från valkretsen hos här avseendet svenska och amerikanska
generaldirektören på väg- och vatten- förhållanden. Förutsättningarna är helt
byggnadsstyrelsen för att få de värsta olika i de båda länderna,
bristerna avhjälpta. Om Fritz Persson Därför finner jag, herr talman, att
kommer till mina bygder på besök ska yrkandet på en ny utredning nu om
jag visa att vad jag har sagt om vägar- avgiftsbelagda broar och vägar inte har
na inte är någon överdrift. aktualitet för vårt vidkommande.
Herr LARSSON, NILS THEODOR,
(ep):
Herr talman! Jag har lyssnat till denna
debatt och speciellt fäst mig vid diskussionen
angående frågan om ny utredning
om avgiftsbelagda vägar och
broar. Under fjärde avdelningens resa
i Förenta staterna föregående höst fick
vi mycket fylliga upplysningar om situationen
i Förenta staterna på det
området. Där är ju förhållandet det att
när man blir färdig med den stora allmänna
utbyggnadsplanen år 1972 så tänker
man att fortsätta ta in medel i samma
utsträckning som förut för att med
skattepengar inlösa de nu avgiftsbelagda
vägarna och broarna. Det systemet
kommer alltså att så småningom mer
eller mindre försvinna.
När man jämför amerikanska förhållanden
på detta område med de svenska
så skall man lägga märke till att det
finns speciella förutsättningar i Förenta
staterna för att gå den här linjen med
avgiftsbelagda vägar och broar, byggda
i förtid och därför avgiftsbelagda. I
Amerika finns inte brist på arbetskraft
och kapital för ändamålet, utan man kan
där i förväg ta i anspråk samhällets resurser
för utbyggnad av särskilt trafikansträngda
vägar inom Förenta staternas
tätbebyggda områden. Men man tänker
inte fortsätta med det för all framtid.
I Sverige har vi det förhållandet i
stället att vi har icke arbetskraft och
vi har icke kapitalresurser för att bygga
i förväg utöver den plan som vi kan
bli överens om här i riksdagen ■— som
regel måste det ju också ske med regeringens
medverkan och på dess initiativ.
Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
beträffande utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan komme
att framställas först särskilt beträffande
ettvart av mom. II, III, VII, IX
och XIII samt därefter särskilt rörande
utskottets hemställan i övrigt.
I fråga om mom. II, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats
1 :o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;
2:o), av herr Bengtson, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i
den av herr Ivar Johansson m. fl. vid
punkten avgivna, med 1 a betecknade
reservationen; samt
3:o), av herr Strandberg, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som
innehölles i den av fröken Andersson
m. fl. vid punkten anförda, med 1 b betecknade
reservationen.
Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.
Herr Bengtson begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig anse de liärå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja
för deras mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Bengtsons
yrkande.
Onsdagen den 13 april 1966
76 Nr 16
Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader
Herr Strandberg äskade emellertid
votering om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition:
Den,
som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 6, punkten 9, mom. II antager
godkännande av det förslag, som
innefattas i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid punkten avgivna, med
1 a betecknade reservationen, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits reservationen
1 b av fröken Andersson m. fl.
Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.
Då emellertid herr Strandberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:
Ja —21;
Nej —27.
Därjämte hade 87 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:
Den,
som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten
9 mom. II, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Andersson
m. fl. vid punkten avgivna, med 1 b betecknade
reservationen.
Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.
Då emellertid herr Strandberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja — 95;
Nej — 35.
Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de rörande mom. Ill framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av fröken Andersson
m. fl. vid punkten avgivna, med 2 betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Bengtson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten
9 mom. III, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Andersson
m. fl. vid punkten avgivna, med 2 betecknade
reservationen.
Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
Onsdagen den 13 april 19GG
Nr 16
77
Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.
Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja —93;
Nej — 42.
Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de angående mom. VII förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid punkten avgivna, med 3
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.
Herr Bengtson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:
Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten
9 mom. VII, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid punkten avgivna, med 3
betecknade reservationen.
Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.
Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och be
-
funnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja —114;
Nej— 19.
Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Med avseende å mom. IX, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats dels bifall
till utskottets hemställan, dels ock att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid punkten avgivna, med 4 betecknade
reservationen.
Härpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.
Herr Bengtson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:
Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten
9 mom. IX, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid punkten avgivna, med 4 betecknade
reservationen.
Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.
Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja —115;
Nej— 18.
Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
78
Nr 16
Onsdagen den 13 april 1966
Anslagen till vägunderhåll och vägbyggnader
Ytterligare gjorde iherr talmannen
enligt de beträffande mom. XIII framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av fröken Andersson
m. fl. vid punkten avgivna,
med 6 a betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Strandberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:
Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6 punkten
9 mom. XIII, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Andersson
m. fl. vid punkten avgivna, med 6 a betecknade
reservationen.
Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.
Då emellertid herr Strandberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:
Ja —96;
Nej —36.
Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.
Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i denna
punkt.
På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta föredragningen
av detta utlåtande ävensom handläggningen
av återstående ärenden å föredragningslistan
skulle uppskjutas till
kammarens sammanträde fredagen den
15 april.
Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner:
nr
84, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 32 § och 39 § 2 mom.
lagen den 2 juni 1961 (nr 436) om församlingsstyrelse;
nr
85, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.;
nr 90, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 35 § 2 och 4 mom. kommunalskattelagen
den 28 september
1928 (nr 370), m. m.;
nr 91, angående viss ändring i statens
pensionslöneförordning, m. m.;
nr 95, angående vissa utbildningsfrågor
inom teaterns, filmens, televisionens
och radions områden;
nr 98, med förslag till virkesmätningslag;
nr
100, med förslag till lag om föreläggande
av ordningsbot m. m.;
nr 101, angående överlåtelse av viss
staten tillhörig mark i Trollhättan;
nr 102, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 62 § lagen den 31
mars 1955 (nr 183) om bankrörelse;
nr 103, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.;
nr 106, med förslag rörande de värnpliktigas
utbildning m. m.;
nr 107, med förslag till lag om vapenfri
tjänst m. m.;
nr 111, angående förordning om rätt
för resande m. fl. att införa varor tulloch
skattefritt, m. m.;
nr 112, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o) lagen den
26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl.
Maj:ts regeringsrätt;
Onsdagen den 13 april 1906
Nr 16
79
nr 113, med förslag om förbättrad
sjukpenningförsäkring;
nr 114, med förslag till lag om kontinentalsockeln
m. m.;
nr 115, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 68 § uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272)
in. m.;
nr 116, angående viss utbildning av
läkare med utländsk medicinsk examen
m. m.;
nr 117, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 17 och 34 §§ lagen
den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna
handlingar;
nr 118, med anhållan om yttrande
över förslag till kungörelse om ändring
i byggnadsstadgan den 30 december
1959 (nr 612); och
nr 119, med förslag till lag om Sveriges
sjöterritorium.
Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1966/67 till internationell biståndsverksamhet
jämte i ämnet väckta motioner;
nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1966/67 till finansiellt utvecklingsbistånd
jämte i ämnet väckta motioner;
nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1966/67 till allmänna kultur- och bildningsändamål
jämte i ämnet väckta
motioner; samt
nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till avlöningar
och omkostnader för väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen för budgetåret
1966/67;
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 26, i anledning av väckta motioner
om restitution av skatt på bensin för
motorsågar;
nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj:t att besluta om vissa
postavgifter jämte i ämnet väckta motioner;
nr
28, i anledning av väckta motioner
om ökat rättsskydd för den enskilde
i skattefrågor m. m.;
nr 29, i anledning av väckta motioner
om rätt till avdrag vid beskattningen
för vissa driftslån inom jordbruket;
nr 30, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av 22 § kommunalskattelagen;
samt
nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
tilläggsavtal med ändring och komplettering
av avtalet den 20 december
1956 mellan Sverige och Italien för
undvikande av dubbelbeskattning beträffande
skatter på inkomst och förmögenhet;
bankoutskottets
utlåtanden:
nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt valutareglering
jämte motioner i ämnet; samt
nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser om riksbankens
sedelutgivning, m. m., jämte motioner
i ämnet;
jordbruksutskottets utlåtande nr 7,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående förlängning av giltighetstiden
för 1962 års internationella veteavtal;
ävensom
allmänna beredningsutskottets utlåtanden:
nr
24, i anledning av väckta motioner
angående ungdomens bostadsfråga;
nr 25, i anledning av väckta motioner
om rådgivning i televisionen angående
vården av utvecklingsstörda; samt
nr 26, i anledning av väckta motioner
om forskning angående ungdomens
situation i dagens samhälle.
80
Nr 16
Onsdagen den 13 april 1966
Interpellation ang. lokaliseringspolitiska
åtgärder vid ändrad jordbrukspolitik
Herr OLSSON, JOHAN, (ep) erhöll
på begäran ordet och anförde:
Herr talman! Trots att 1960 års jordbruksutredning
ännu inte framlagt sitt
huvudbetänkande har meddelanden om
delar av utredningens ställningstaganden
redan orsakat en livlig debatt. Av
auktoritativa uttalanden från regeringens
sida har framgått hur man i stort
tänker sig det framtida jordbrukets utformning.
Vid ett realiserande av utredningsmajoritetens
och regeringens intentioner
kommer en avsevärd minskning av
antalet i jordbruk sysselsatta att ske.
På 10—15 år torde antalet nedgå från
nuvarande 8 procent till omkring hälften.
Med den inriktning som den nya
jordbrukspolitiken tycks få torde
minskningen av jordbruksarealerna bli
relativt sett störst i skogsbygderna och
de sämre jordbruksområdena. I dessa
områden är småbruken den dominerande
brukningsformen. Till dessa
brukningsenheters svårigheter att i
framtiden kunna klara sig kan också
småbrukarstödets avskaffande bidraga
För de i jordbruket sysselsatta kommer
omställningsprocessen att medföra
många och stora problem. Dessa gäller
främst frågan om nya sysselsättningar.
Genom att rationaliseringen inom skogsbruket
går snabbt minskas också där
behovet av arbetskraft, vilket försämrar
möjligheterna för de från jordbruket
friställda att få sin utkomst genom
skogsarbete.
Det ligger nära till hands att antaga
att en ökad nödtvungen omflyttning av
arbetskraft kommer att bli följden. Omflyttningen
kommer i stor utsträckning
att gälla personer i relativt höga åldrar
med betydande omställningsproblem.
För de större tätortskoncentrationer dit
omflyttningen sker, förvärras en redan
prekär bostadssituation och ökade köproblem
på olika områden uppkommer.
En stor del av landets tätorter är i
dag beroende av ett omland med starkt
inslag av jordbruksbefolkning. En kraftig
minskning av jordbruksnäringen
skulle för dessa tätorter äventyra befolkningsunderlaget.
Investeringar i
skolor, bostäder och serviceanordningar
skulle komma i fara. Denna utveckling
för med sig kedjereaktioner av olika
slag, vilka kan starkt försvåra fortsatt
lokalisering. En tillbakagång skulle
bli följden. En sådan utveckling skulle
ur samhällets synpunkt vara synnerligen
betänklig. Den skulle avsevärt
försvåra dagens svåra bristproblem och
leda till ökade kostnader för samhället.
För att få en både ur samhällets och
de enskilda människornas synpunkt tillfredsställande
lösning av de problem
som kan uppstå i samband med en
eventuell större omläggning av den förda
jordbrukspolitiken är det nödvändigt
att redan nu planera lokaliseringspolitiska
och sysselsättningsbefrämjande
åtgärder inom de områden som
kommer att omfattas av strukturförändringarna.
Det synes då vara nödvändigt
att vidtaga sådana åtgärder även
utanför det norra stödområdet. Målsättningen
för åtgärderna bör vara att de
inom jordbruket sysselsatta skall kunna
beredas en meningsfylld och inkomstbringande
sysselsättning inom
rimliga avstånd från sina bostäder och
sin invanda miljö. Därmed förbättras
också möjligheterna för en fortsatt
framgångsrik utveckling i våra tätorter
och storkommuner ute i landet.
Med hänvisning till det anförda hemställes
om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande frågor:
1. Är statsrådet, i anledning av de
planerade förändringarna av jordbrukspolitiken,
beredd att vidtaga lokaliseringspolitiska
åtgärder i syfte att bereda
de från jordbruket friställda utkomstmöjligheter
inom rimliga avstånd
från befintliga bostäder?
2. Vill statsrådet lämna en redogörelse
för hur avvägningen bör vara mellan
omflyttningsbefrämjande och lokaliseringspolitiska
åtgärder?
Onsdagen den 13 april 190(5
Nr 16
81
På gjord proposition medgav kammaren,
alt ifrågavarande spörsmål finge
framställas.
Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet avlämnade motioner:
nr 080, av herr Elofsson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts skrivelse nr
39, med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska delegation;
nr
687, av herr Lundström och herr
Larsson, Lars, i anledning av Kungl.
Majrts skrivelse nr 39, med överlämnande
av redogörelse från Nordiska rådets
svenska delegation;
nr 688, av fru Segerstedt Wiberg, i
anledning av Kungl. Maj:ts skrivelse nr
39, med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska delegation;
nr
689, av herr Gustafsson, Nils-Eric,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 48, angående tillskott till Norrbottens
järnverk aktiebolag;
nr 690, av herr Strandberg, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
48, angående tillskott till Norrbottens
järnverk aktiebolag;
nr 691, av herrar Åkerlund och
Strandberg, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 48, angående tillskott
till Norrbottens järnverk aktiebolag;
nr
692, av fröken Stenberg m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 50, angående ökad utbildning av socionomer
och gymnastiklärare m. m.;
nr 693, av fröken Stenberg m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 50, angående ökad utbildning
av socionomer och gymnastiklärare
m. m.;
nr 694, av herrar Wirtén och Nyman,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 50, angående ökad utbildning
av socionomer och gymnastiklärare
m. m.;
nr 695, av herrar Kaijser och Blomquist,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 53, med förslag till lag om
beredande av sluten psykiatrisk vård
i vissa fall, m. in.;
nr 696, av herr Pettersson, Harald,
och herr Carlsson, Eric, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 53, med
förslag till lag om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall, in. m.;
nr 697, av herr Alexanderson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 60, med förslag till lag om rättspsykiatrisk
undersökning i brottmål,
m. m.;
nr 698, av herrar Alexanderson och
Ernulf, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 60, med förslag till lag
om rättspsykiatrisk undersökning i
brottmål, m. m.;
nr 699, av herrar Nyman och Sörenson,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 62, angående inrättande av
ett arbetsmedicinskt institut m. m.;
nr 700, av herr Carlsson, Eric, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 64, angående huvudmannaskapet
för mentalsjukvården m. m.;
nr 701, av herr Åkerlund, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 53,
med förslag till lag om beredande av
sluten psykiatrisk vård i vissa fall,
m. m.;
nr 702, av herr Kristiansson, Axel,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 66, angående förstatligandet av
uppbördsverken och omorganisation av
de lokala skattemyndigheterna, m. m.;
nr 703, av herr Nilsson, Ferdinand,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 66, angående förstatligandet
av uppbördsverken och omorganisation
av de lokala skattemyndigheterna,
m. m.;
nr 704, av herr Olsson, Erik, och herr
Wikberg, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 66, angående förstatligandet
av uppbördsverken och omorganisation
av de lokala skattemyndigheterna,
m. in.;
nr 705, av herr Jacobsson, Gösta, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 69, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 24
82
Nr 16
Onsdagen den 13 april 1966
maj 1957 (nr 209) om skatt på sprit
och vin, m. m.;
nr 706, av herr Söderberg m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 72, angående bidrag till ett institut
för rationalisering av storhushållen;
nr 707, av fröken Stenberg och herr
Jacobsson, Per, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 74, angående reformerad
organisation av skolledningen
i grundskolan m. m.;
nr 708, av herr Wirtén m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 74, angående reformerad organisation
av skolledningen i grundskolan
m. m.;
nr 709, av fru Segerstedt Wiberg och
herr Sundin, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition nr 76, angående inrättande
av ett internationellt institut
för freds- och konfliktforskning i Sverige;
nr
710, av herrar Alexanderson och
Ernulf, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 81, med förslag till förordning
om tillstånd för brukande av
svävare;
nr 711, av herrar Werner och Adolfsson,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 82, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den
19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m., m. m.;
nr 712, av herr Wallmark, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 104,
angående anslag för budgetåret 1966/67
till byggnadsarbeten samt inredning och
utrustning av lokaler vid universitet,
högskolor m. m.;
nr 713, av herrar Eskilsson och
Schött, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 105, angående ytterligare
utgifter på tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1965/66;
nr 714, av herrar Strandberg och
Enarsson, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 108, angående vissa investeringsanslag
under försvarets fastighetsfond
för budgetåret 1966/67;
nr 715, av herrar Strandberg och
Lundberg, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 109, angående organisation
av en för krigsmakten gemensam
intendenturkår m. m.;
nr 716, av herrar Lundberg och
Schött, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 110, angående vissa organisations-
och anslagsfrågor rörande
försvaret;
nr 717, av herr Strandberg, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
110, angående vissa organisations- och
anslagsfrågor rörande försvaret; samt
nr 718, av fru Olsson, Elvy, och herr
Carlsson, Eric, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 104, angående
anslag för budgetåret 1966/67 till byggnadsarbeten
samt inredning och utrustning
av lokaler vid universitet, högskolor
m. m.
Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.27.
In fidem
K.-G. Lindelöw
KUNGL. BOKTR. STHLM 1966