Onsdagen den 13 april Sid (Riksdagens protokoll 1955:13)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1955

FORSTA KAMMAREN

Nr 13

13—15 april

Debatter m. m.

Onsdagen den 13 april Sid.

Interpellation av herr Fahlander om distribution genom Förenta
Nationerna av vissa länders livsmedelsöverskott .............. 7

Fredagen den 15 april
Svar på interpellationer:

av fru Gärde Widemar ang. förvärvsavdraget vid gift kvinnas

taxering ................................................ 9

av herr Lundström ang. upphörande av vissa äldre fastighetsavgifter
.................................................... 13

Prövningen av resningsansökningar ............................ 17

Förbättrad kameral revision inom statsförvaltningen ............ 21

Näringslivets lokalisering ...................................... 22

Igångsättande av tändsticksproduktion i Torpshammar .......... 29

Nyanläggning av industri i Byske .............................. 35

Lagfästande av rätten till arbete .............................. 39

Utsträckt förbud mot semesters förläggning till sjukdomstid ...... 43

Lagstadgad sammanhängande semester ........................ 46

Försäljning av kronoegendomen Hogstad 151 i Östergötlands län . . 49

Anslag till lappfogdarna m. fl................................. 51

Interpellationer:

av fru Gärde Widemar ang. lokal- och personalbristen vid sera fimerlasarettet

in. rn....................................... 53

av herr Kronstrand ang. tillämpningen av jordförvärvslagen .... 54

l Första kammarens protokoll 1955. Nr 13

Nr 13

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 13 april Sid

Gemensamma omröstningar:

ang. ytterligare anslag till fiskerilånefonden för budgetåret 1954/

55 m. m................................................. 3

ang. anslag till fiskerilånefonden för budgetåret 1955/56 in. m. . . 4

Fredagen den 15 april

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 15, ang. beräkningen av antalet
elektorer vid förstakammarval .............................. 17

Sammansatta konstitutions- och första lagutskottets utlåtande nr 1,
ang. ett särskilt resningsinstitut för omprövning av avdömda mål 17

Statsutskottets utlåtande nr 64, ang. fortsatt drift av Svenska textilforskningsinstitutet
m. m................................... 21

— nr 65, ang. fortsatt disposition av vissa äldre anslag (ecklesiastikdepartementet)
m. m................................... 21

— nr 66, ang. vissa anslag till lärarhögskolan i Stockholm........ 21

— nr 67, ang. fortsatt anstånd för Stockholms stadsmission med

skyldigheten att inlösa vissa lån ............................ 21

— nr 68, ang. fortsatt disposition av visst äldre reservationsanslag

(justitiedepartementet) .................................... 21

— nr 69, ang. fortsatt disposition av vissa äldre anslag (inrikesdepartementet)
........................... 21

— nr 70, ang. åtgärder för en förbättrad kameral revision inom

statsförvaltningen ......................................... 21

Bankoutskottets utlåtande nr 14, ang. näringslivets lokalisering . . 22

— nr 15, ang. igångsättande av tändsticksproduktion vid fabriksanläggningen
i Torpshammar .............................. 29

— nr 16, ang. nyanläggning av industri i Byske ................ 35

Andra lagutskottets utlåtande nr 22, ang. lagfästande av rätten till
arbete .............................,........................ 39

— nr 23, ang. ändring av lagen om kollektivavtal .............. 43

-— nr 24, ang. viss ändring i 12 § lagen om semester ............ 43

— nr 25, ang. ändrad lydelse av 12 § lagen om semester ........ 46

Jordbruksutskottets utlåtande nr 11, ang. försäljning av vissa kronoegendomar
.............................................. 49

— nr 12, ang. bemyndigande att försälja viss kronan tillhörig fast

egendom m. m............................................. 51

—• memorial nr 13, ang. departementsvis uppgjorda förteckningar
över försäljningar av viss kronan tillhörig fast egendom ...... 51

— utlåtande nr 14, ang. anslag till lindring i mindre bemedlades

kostnader för djursjukvård ................................ 51

— nr 15, ang. anslag till lappfogdarna m. fl................... 51

— nr 16, ang. uppförande av en fiskodlingsanstalt i Tornedalen. . 52

Onsdagen den 13 april 1955

Nr 13

Onsdagen den 13 april

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Herr Wahlund anmälde, att han åter
infunnit sig vid riksdagen.

De begärda ledigheterna beviljades,
beträffande herr Ohlon för den tid, varunder
han på grund av den i läkarintyget
angivna sjukdomen vore oförmögen
att deltaga i riksdagsarbetet.

Upplästes två till kammaren inkomna
ansökningar, vilka jämte därvid fogade
läkarintyg voro så lydande:

Till riksdagens första kammare

Under hänvisning till bilagda läkarintyg
får undertecknad härmed vördsamt
anhålla om fortsatt ledighet från
riksdagsarbetet under tiden 13 april—25
april 1955.

Vimmerby den 12 april 1955

Lars V. Lindén

Härmed intygas, att riksdagsman Lars
V. Lindén, Vimmerby, är i behov av fortsatt
sjukledighet fr. o. m. den 13 april
t. o. m. den 25 april 1955.

Sjukstugan i Vimmerby den 12 april
1955

S. Neij,
Sjukstuguläkare

Till riksdagens första kammare

Med hänvisning till bifogade läkarintyg
får undertecknad härmed vördsamt
hemställa om ledighet från riksdagsarbetet
tills vidare från och med den
13 april 1955.

Göteborg den 12 april 1955

Sven Em. Ohlon

Att ledamoten av riksdagens första
kammare Sven E. Ohlon på grund av
Syndroma Lumbago-Ischiad. är oförmögen
att deltaga i riksdagens arbete fr.
o. m. den 12 april 1955 tills vidare, intygas.

Göteborg den 11 april 1955

Erik Belfrage,
leg. läkare

Företogs jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av jordbruksutskottet
i dess memorial nr 8 föreslagna
samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen måtte besluta, att
motionerna I: 80 och II: 105 icke må av
riksdagen bifallas, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej.

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med
andra kammaren, med bifall till motionerna
1:80 och 11:105, beslutat att

1) medgiva att tills vidare från och
med budgetåret 1954/55 ett belopp av
3 000 000 kronor må av Kungl. Maj:t årligen
disponeras för lån från fiskerilånefonden;
samt

2) till Fiskerilånefonden å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1954/55
under kapitalbudgeten, statens utlåningsfonder,
anvisa ett investeringsanslag av
1 000 000 kronor.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser och voteringspropositionen
upplästs verkställdes
omröstningen medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 71;

Nej — 64.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren, ankom därifrån ett
protokollsutdrag, nr 339, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen

Nr 13

Onsdagen den 13 april 1955

därstädes utfallit med 83 ja och 131 nej
samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 154 ja och
195 nej, vadan beslut i frågan blivit av
riksdagen fattat i överensstämmelse med
nej-propositionen.

Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen
omröstning över följande av jordbruksutskottet
i dess memorial nr 10 föreslagna
samt av båda kamrarna godkända
voteringsproposition:

Den som i likhet med första kammaren
vill, att riksdagen må

1) avslå motionerna 1:196 och II: 106,
såvitt däri yrkats, att det belopp, som
av Kungl. Maj:t årligen må disponeras
för lån från fiskerilånefonden, skall höjas
till 3 000 000 kronor; samt

2) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
196 och II: 106 i övrigt till Fiskerilånefonden
för budgetåret 1955/56 anvisa ett
investeringsanslag av 600 000 kronor,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej.

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med
andra kammaren beslutat att

1) med anledning av motionerna I: 196
och II: 106, såvitt nu är i fråga, medgiva
att tills vidare från och med budgetåret
1955/56 ett belopp av 2 600 000
kronor må av Kungl. Maj:t årligen disponeras
för lån från fiskerilånefonden;
samt

2) med anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt motionerna 1:196 och II:
106 i övrigt till Fiskerilånefonden för
budgetåret 1955/56 anvisa ett investeringsanslag
av 1 200 000 kronor.

Ja — 72;

Nej — 63.

Efter det protokoll över omröstningen
blivit uppsatt, justerat och avsänt till
andra kammaren ankom därifrån ett
protokollsutdrag, nr 340, som upplästes
och varav inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 91 ja och 121
nej samt att båda kamrarnas sammanräknade
röster befunnits utgöra 163 ja
och 184 nej, vadan beslut i frågan blivit
av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionen.

Justerades protokollen för den 29 och
den 30 nästlidne mars samt den 1 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
171, till Konungen i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition, nr 55, angående
statsgaranti för lån till hantverksoch
småindustriföretag under budgetåret
1955/56, dels ock i ämnet väckta
motioner.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelser till Konungen: nr

174, angående val av fullmäktige i
riksbanken med suppleanter; och

nr 180, angående val av fullmäktige i
riksgäldskontoret med suppleanter;

dels ock till riksdagens förordnanden: nr

175, för herr Gustaf Filip Natan
Kristensson att vara fullmäktig i riksbanken; nr

176, för herr Axel Ludvig Rubbestad
att vara fullmäktig i riksbanken;

nr 177, för herr Per Valfrid Åsbrink
att vara fullmäktig i riksbanken;

nr 178, för herr Gustaf Napoleon Kollberg
att vara suppleant för en av riksdagens
fullmäktige i riksbanken;

nr 179, för herr Gustaf Sanfrid Elofsson
att vara suppleant för en av riksdagens
fullmäktige i riksbanken;

nr 181, för herr Erik Herman Kling
att vara ordförande i riksgäldskontoret;

nr 182, för herr Erik Rudolf Hagberg
att vara fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 183, för herr Bernhard Näsgård att
vara fullmäktig i riksgäldskontoret;

Onsdagen den 13 april 1955

Nr 13

nr 184, för herr Anders Sven Hedqvist
att vara suppleant för ordföranden i
riksgäldskontoret;

nr 185, för herr Gustaf Emanuel Birke
att vara suppleant för en fullmäktig i
riksgäldskontoret;

nr 186, för herr Anders Petter Pettersson
att vara suppleant för en fullmäktig
i riksgäldskontoret; och

nr 187, för herr Otto Ragnar Sundén
att vara suppleant för en av riksdagens
fullmäktige i riksbanken.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 160, med förslag till förordning
om ändring i taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379),
m. m., hänvisades propositionen, såvitt
angick förslaget till lag angående ändrad
lydelse av 17 § lagen om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna
handlingar till konstitutionsutskottet och
i övrigt till bevillningsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
162, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning,
m. m.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts propositioner: nr

169, med förslag till förordning om
ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften,
m. m.; samt

nr 170, angående Sveriges anslutning
till deklaration om fortsatt tillämpning
av tullkoncessioner inom ramen för allmänna
tull- och handelsavtalet (GATT).

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts propositioner: nr

172, med förslag till förordning om
ändring i vägtrafikförordningen den 28
september 1951 (nr 648); samt

nr 174, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 5 § 1 mom. och 8 §
lagen den 6 juni 1925 (nr 170) om polisväsendet
i riket.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den av herr Norling och
herr Persson, Helmer, väckta motionen,
nr 481, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad
lydelse av 32 § 2 mom. och anvisningarna
till 19 § kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370).

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 15, sammansatta
konstitutions- och första lagutskottets
utlåtande nr 1, statsutskottets
utlåtanden nr 64—70, bankoutskottets utlåtanden
nr 14—16, andra lagutskottets
utlåtanden nr 22—25 samt jordbruksutskottets
utlåtanden och memorial nr 11
—16.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att: till utskottet från
fullmäktige i riksgäldskontoret inkommit
framställning angående ny strandskoning
i form av en stenkaj vid »Puckeln»
i Norrström.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

148, med förslag till lag om avstängning
av domare;

nr 159, angående avgångsåldern för
befattningshavare underkastade SPA-reglementet
m. m.;

nr 165, med förslag till lag om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet
m. m.

nr 167, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 maj
1952 (nr 317) om tillfällig ökning av
regeringsrådens antal;

nr 168, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 9 § lagen den 17 oktober
1900 (nr 82 s. 1) om straffregister;

nr 171, angående vissa ändringar i
statens allmänna avlöningsreglemente
m. in.

nr 173, med anhållan av riksdagens
yttrande angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år 1954 vid
dess sjätte ordinarie möte fattade beslut;

Nr 13

Onsdagen den 13 april 1955

nr 175, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o), 8:o), 10:o),
14:o) och 17:o) lagen den 26 maj 1909
(nr 38 s. 3) om Kungi. Maj:ts regeringsrätt; nr

176, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 kap. 14 § vattenlagen;

nr 177, med förslag till lag om socialhjälp,
m. m.;

nr 179, med förslag till förordning om
ändring i förordningen den 2 juni 1950
(nr 262) angående omreglering av vissa
ersättningar i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, m. m.;

nr 181, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser angående vissa laga
skiften i Kiruna stad;

nr 182, med förslag till ändringar i
1947 års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementcn
m. m.;

nr 183, med förslag till lag om ändring
i sjölagen, m. in.;

nr 184, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av §§ 1 och 4 förordningen
den 15 november 1912 (nr 298) om
provianteringsfrilager, in. in.;

nr 185, angående överlåtelse av viss
kronan tillhörig mark m. m.;

nr 186, angående särskilda ekonomiska
förmåner åt övertalis Dersonal vid
Stockholms tygstation m. m.; samt
nr 187, med förslag till lag om ändring
i 19 och 20 kap. föräldrabalken, m. m.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 482, av herr Karlsson, Gustaf, m.
fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående inrättande av ett sjöfartsverk,
in. in.:

nr 483, av herr Hällgren och herr
Svensson, Rikard, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående inrättande
av ett sjöfartsverk, m. m.;

nr 484, av herr Bergh in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
inrättande av ett sjöfartsverk,
in. in.;

nr 485, av herr Björnberg m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående inrättande av ett sjöfartsverk,
in. in.;

nr 486, av herr Holmquist, i anled -

ning av Kungl. Maj:ts proposition angående
utbyggnad av yrkesutbildningen
m. m.;

nr 487, av herr Ohlsson, Ebbe, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utbyggnad av yrkesutbildningen
m. m.;

nr 488, av herr Arrhén, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
utbyggnad av yrkesutbildningen m. m.;

nr 489, av fru Hamrin-Thorell m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utbyggnad av yrkesutbildningen
in. m.;

nr 490, av herr Bergvall m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående utbyggnad av yrkesutbildningen
m. m.;

nr 491, av herr Sanne in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
utbyggnad av yrkesutbildningen
m. in.;

nr 492, av herr Göransson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag till fångvården
m. in.;

nr 493, av herr Magnusson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
införande av ett andra program
i den svenska rundradion samt anslagsbehovet
för rundradioanläggningar under
budgetåret 1955/56, m. m.;

nr 494, av herr Svensson, Axel, och
herr Anderberg, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet m. in.; samt

nr 495, av herr Karlsson, Gustaf, m.
fl., i anledning av Kungl. Maj:ts prosition
med förslag till förordning angående
omreglering av vissa ersättningar
av statsmedel i anledning av olycksfall
i arbete m. m.

Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets utlåtande nr 2, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av protokoll upprättade
den 14 juni 1954 av generalsekreteraren
i Internationella civila luftfartsorganisationen
(ICAO) rörande
vissa ändringar av konventionen den 7
december 1944 angående internationell
civil luftfart;

Onsdagen den 13 april 1955

Nr 13

Interpellation om distribution genom Förenta Nationerna av vissa länders livsmedelsöverskott -

sammansatta konstitutions- och första
lagutskottets utlåtande nr 2, i anledning
av väckta motioner om en utredning angående
justitiekanslersämbetets arbetsuppgifter
och organisation;

statsutskottets utlåtanden:
nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1955/56 under elfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
inrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner
m. m.;

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående nedläggande av
garnisonssjukhuset i Skövde m. m.; samt
nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar
om anslag för budgetåret 1955/56 till
yrkesundervisningen samt till folkbiluningsåtgärder
i övrigt m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 17, i anledning av väckta motioner
om utredning angående utbyggnad
av näringslivet i det norrländska inlandet;
samt

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om fortsatt tillämpning av förordningen
den 30 maj 1952 (nr 325) med särskilda
bestämmelser om in- och upplåning
vid centralkassa för jordbrukskredit; första

lagutskottets utlåtanden:
nr 23, i anledning av väckta motioner
angående en översyn av lagen om sterilisering; nr

24, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av lagen med särskilda
bestämmelser angående olovlig befattning
med spritdrycker och vin; samt
nr 25, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 5 § lagen den 5
april 1949 (nr 114) om val av borgmästare
och rådman;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 26, i anledning av väckta motioner
om viss komplettering av lagen om förskottering
av underhållsbidrag; samt
nr 27, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i lagen om förlängd
semester för vissa arbetstagare med hälsovådligt
arbete;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 13, i anledning av väckt motion
angående förflyttning av Söderbygdens
vattendomstol;

nr 14, i anledning av väckta motioner
om beredande av ersättning åt ägare
av marker, som översvämmas eller
besväras av vatten från högre belägna
markområden, m. in.;

nr 15, i anledning av väckta motioner
om skyldighet för jägare att vara
ansvarsförsäkrade; samt

nr 16, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i 11 kap. vattenlagen, dels
ock en i anledning av propositionen
väckt motion; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av väckta motioner
om utredning angående orsakerna
till den ökade brottsligheten.

Interpellation om distribution genom
Förenta Nationerna av vissa länders
livsmedelsöverskott

Herr FAHLANDER (s) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Enligt uppgifter i pressen
lär amerikanska staten brottas med
stora svårigheter när det gäller lagringen
av de enorma överskottsmängder av
jordbruksprodukter, som år efter år
samlats. För närvarande lär deras värde
uppgå till ca 8 miljarder dollar, över
400 upplagda fartyg har av jordbruksdepartementet
måst tas i anpsråk för lagringen.
Och enligt prognoserna synes
lagren ytterligare komma att öka. Jordbruksminister
Benson blir eventuellt

8 Nr 13 Onsdagen den 13 april 1955

Interpellation om distribution genom Förenta Nationerna av vissa länders livsmedelsöverskott -

tvungen att begära fullmakt att gå över
den statligt garanterade gränsen 10 miljarder,
som kongressen fastställde förra
året.

Även vårt lilla land kämpar tidvis
med besvärande överskott, och så torde
vara fallet med en del andra länder.

Som motsats härtill behöver endast
nämnas den svält, som för närvarande
råder i stora delar av världen.

Jag har mig inte bekant, om FAO fortfarande
sysslar med denna uppgift. Om
så inte är fallet, är det säkert många
som önskar, att denna fråga toges upp
till allvarlig granskning inom Förenta
Nationerna. Det borde inte vara oöverkomligt
att inom FN:s ram verkställa
uppköp av dylika livsmedelsöverskott
och att på förhyrt tonnage distribuera
dem till de delar av världen, där de
bäst behövdes.

I anledning av det anförda får jag
anhålla om kammarens tillstånd att till
hans excellens herr utrikesministern
framställa följande interpellation:

1. Anser hans excellens, att denna fråga
bör bringas inför Förenta Nationernas
forum?

2. Om så är fallet, vill hans excellens
medverka till att svenskt initiativ härtill
tages?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.26.

In fidem
Per Bergsten

Fredagen den 15 april 1955

Nr 13

Fredagen den 15 april

Kammaren sammanträdde kl. 13.00. nen gjorda hemställan om anslag till Od _

lings- och byggnadshjälp åt innehavare

Upplästes följande inkomna läkarin- av vissa kronolägenheter m. m. jämte i
e. ämnet väckta motioner.

Till riksdagens första kammare.

Intygas att riksdagsledamoten William
Ohlsson tills vidare är intagen å serafimerlasarettet
på grund av hjärtsjukdom
och är arbetsoförmögen t. o. m. den
31/5 1955.

Stockholm den 14 april 1955

Gösta Magnusson
leg. läkare

Vidare upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid
fogat läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av bifogade läkarintyg får
undertecknad vördsamt anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden
13/4_30/4 1955.

Sjuntorp den 13/4 1955

Otto Niklasson

Riksdagsman Otto Niklasson, Råda,
Sjuntorp, är på grund av högt blodtryck
och äggvita i urinen oförmögen att deltaga
i riksdagsarbetet under tiden 13/4
—30/4 1955, vilket härmed på heder och
samvete intygas.

Trollhättan den 12/4 1955

Edvard Sandler
provinsialläkare

Den begärda ledigheten beviljades.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
därjämte herr Näsgård för tiden
den 16—den 20 innevarande månad för
utrikes resa.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 173, till Konungen med anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositio -

Ang. förvärvsavdraget vid gift kvinnas
taxering

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
SKÖLD, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara fru Gärde
Widemars interpellation angående förvärvsavdraget
vid gift kvinnas taxering,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! I en med första kammarens
tillstånd framställd interpellation
har fru Gärde Widemar frågat mig om
jag är villig att skyndsamt igångsätta en
översyn av förvärvsavdraget i syfte att
åstadkomma sådana ändrade bestämmelser
att förvärvsavdraget bättre motsvarar
de faktiska merkostnader som åsamkas
gifta kvinnor med förvärvsarbete utanför
hemmet.

Jag har redan i huvudsak tillkännagivit
min inställning till den fråga, som
avses med interpellationen, i ett interpellationssvar
till herr Hjalmarson i
andra kammaren den 25 februari i år
och i den debatt som i anslutning därtill
uppkom.

Sedan omkring två månader pågår en
utredning om en skattesänkning som är
avsedd att kunna genomföras vid nästa
års riksdag. I direktiven för utredningen
angavs att denna allmänna skattesänkning,
där tyngdpunkten bör läggas
på de mindre inkomsttagarna, bör ta
formen av en omarbetning av skatteskalorna.
Utredningen skall icke behandla
frågor som har betydelse för sambeskattningen
av äkta makar.

I interpellationssvaret till herr Hjalmarson
uttalade jag bl. a. följande: »När
den skattesänkning, som jag hoppas skall
bli resultatet av den nu igångsatta ut -

Nr 13

Fredagen den 15 april 1955

Ang. förvärvsavdraget vid gift kvinnas taxering

redningen, genomförts, bör närmare undersökas
om möjligheter finns till ytterligare
sänkningar av de direkta skatterna
under den närmaste framtiden.
Bedömes så vara troligt, bör man enligt
min mening överväga om dessa icke i
främsta rummet bör åstadkommas genom
höjningar av ortsavdragen, så att
dessa i större mån än nu kommer att
motsvara vad som kan anses utgöra existensminimum.
Övervägandena bör därvid
inriktas på både de statliga och de
kommunala ortsavdragen. Emellertid
torde en höjning av sistnämnda avdrag
— åtminstone om den skall vara av någon
betydelse — icke kunna genomföras
utan att kommunerna, därest ej särskilda
åtgärder vidtages, får vidkännas
en icke ringa höjning av utdebiteringen
till kommunal inkomstskatt. Troligen
får därför en höjning av de kommunala
ortsavdragen åtföljas av en omfördelning
av skatteinkomsten mellan stat och
kommun genom höjda statsbidrag eller
pa annat sätt. Härav följer att denna
fråga bör aktualiseras först sedan förslag
framlagts om förenklade grunder
för statsbidragssystemet för kommunerna.

I samband med övervägandena om
höjningar av ortsavdragen bör också
förvärvsavdragen omprövas både med
hänsyn till storleken och till möjligheten
att göra dem likartade vid statlig och
kommunal beskattning.

Bortsett från denna fråga och från
vad som kan framkomma som konsekvenser
av höjningarna av ortsavdragen
finner jag, såvitt f. n. kan bedömas, icke
anledning föreligga att nu ånyo ompröva
sambeskattningsfrågan, som får anses
ha blivit i princip löst genom riksdagens
beslut i ämnet år 1952.»

Med detta återgivande av vad jag yttrade
i svaret till herr Hjalmarson anser
jag mig ha besvarat också fru Gärde Widemars
fråga.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet för svaret på min interpellation.
Tyvärr kan jag inte säga att jag är

särskilt nöjd med svaret, som i stort sett
endast är en hänvisning till ett interpellationssvar
i annat ärende, som statsrådet
lämnat i andra kammaren redan den
25 februari i år. Den långa tidrymd som
förflutit sedan dess, gav mig anledning
att tro, att statsrådet på nytt övervägde
den fråga som jag velat aktualisera genom
min interpellation. Innehållet i svaret
visar emellertid, att anledningen till
dröjsmålet uteslutande var att finansministern
haft annat att syssla med. Tiden
rider fort när det gäller skattefrågor, och
det senaste provet på finansministerns
fantasi och uppfinningsrikedom har förmodligen
helt tagit hans tid i anspråk.

Det mest adekvata uttalandet från min
sida med anledning av finansministerns
svar vore väl att hänvisa till de uttalanden
av herrar Hjalmarson och Ohlin i
denna fråga, som finns återgivna i andra
kammarens protokoll av den 25 februari.
Eftersom vi dock fortfarande har
tvåkammarsystem, anser jag att frågan
bör sakligt behandlas även i denna kammare.

Till en början kan jag då med ledning
av det som sagts och inte sagts av
finansministern kort och gott fastslå —
vilket måste vara av allra största intresse
för Sveriges 1 007 172 sambeskattade
män och kvinnor — att finansministerns
intresse för att åstadkomma en rättvisare
beskattning av sambeskattade medborgare
är praktiskt taget obefintligt.

Min interpellation går icke in på principfrågan
om sambeskattning eller inte,
utan syftar endast till en utredning om
ett rättvisare förvärvsavdrag för de gifta
kvinnor, som åsamkas merkostnader
på grund av sitt förvärvsarbete utanför
hemmet.

Det finns cirka 250 000 förvärvsarbetande
gifta kvinnor i landet, och flertalet
av dem har direkta omkostnader för
hemmets och barnens vård under deras
bortovaro, kostnader som väsentligt överstiger
det nu utgående förvärvsavdraget.
Omkostnaderna har stigit i takt med penningvärdets
fall och de prisstegringar
på varor och tjänster som detta haft till
följd. Enligt min uppfattning bör förvärvsavdraget
betraktas som vilket an -

Fredagen den 15 april 1955

Nr 13

Ang. förvärvsavdraget vid gift kvinnas taxering

nät omkostnadsavdrag som helst för inkomstens
förvärvande, och jag tycker all
finansministerns försök att sammankoppla
det med ortsavdragen är ganska
långsökt. Det finns varken någon teknisk
eller praktisk grund för en sådan
hopkoppling. En höjning av ortsavdragen
syftar till en generell skattelättnad,
medan en höjning av förvärvsavdraget
avser att åstadkomma en rättvis behandling
av en speciell grupp skattebetalare.

Skattesystemets mål bör vara att skapa
rättvisa mellan olika skattebetalare.
Ur den synpunkten är det rimligt att begära
att två familjer med lika inkomster
— i ena fallet är mannen ensam inkomsttagare,
i andra fallet båda makarna —
bör ha rätt till samma standard. Om de
skall få det, måste den förvärvsarbetande
hustrun få ett avdrag för sina merkostnader
på grund av förvärvsarbetet.
Först då kan man tala om att de båda
familjerna har samma skatteförmåga.

Vad är det då för hopp finansministern
ger att få till stånd rättvisa mellan
dessa familjer?

Frågan skjuts långt in i framtiden.
Först vill finansministern göra en omarbetning
av skatteskalorna och se vad det
kan bli av dem. Sedan vill han titta lite
närmare på ortsavdragen och se vad det
kan leda till. Även tidpunkten för den reformen
står alltså i vida fältet. Sedan,
om det finns ytterligare utrymme för
skattesänkning, kommer kanske förvärvsavdraget
i tur.

Den lättnad för sambeskattade makar,
som han här antydningsvis nämner, förefaller
synnerligen avlägsen, och man
har svårt att tänka sig en mera negativ
inställning.

Finansministern sätter sig alltså över
det krav på rättvisa, som kommer från
denna stora grupp av skattebetalare.
Dessutom bortser han helt från den långsiktiga
skada, som kan uppkomma på
arbetsmarknaden och därmed på hela
vårl produktionsliv. Bristen på arbetskraft
blir alltmera kännbar på de flesta
områden, och det finns stora risker för
att åtskilliga kvinnor skall tröttna på
den dubbla ekonomiska hörda, som sambeskattningen
och de ständigt stegrade

omkostnaderna utgör. Ett bibehållande
av de gifta kvinnorna på arbetsmarknaden
är nödvändigt, och det skulle bli
fullständig katastrof, om de alla skulle
förverkliga hemmafruns ideal.

Det gjordes nyligen i en tidning intervjuer
med direktör Kugelberg'' i Arbetsgivareföreningen,
herr Strand i Landsorganisationen
och överdirektör Curtman
i arbetsmarknadsstyrelsen om vad som
skulle hända om landets alla förvärvsarbetande
gifta kvinnor övergick till
hemarbete och dessutom de ogifta kvinnorna
slutade sitt arbete vid giftermål.
Kugelberg svarade: Det skulle vara förskräckligt!
Strand sade: Jag vågar inte
tänka på det! Curtman sade: Min spontana
reaktion: det skulle gå åt skogen!

Det är alltså sådana uttalanden, som
ansvariga personer på arbetsmarknaden
fäller inför den situation, som skulle bli
följden om de gifta förvärvsarbetande
kvinnorna skulle strejka på grund av
den merbeskattning de blir utsatta för.

Jag beklagar djupt att finansministern
inte har visat någon förståelse för de
synpunkter jag nu framhållit, och jag
kan bara sluta med en förhoppning att
finansministern vill ta denna fråga under
förnyad prövning, då den har en
mycket hög angelägenhetsgrad för ett
stort antal familjer.

Herr statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Jag har all respekt för
fru Gärde Widemars synpunkter i denna
fråga, och jag skall inte heller reagera
mot den karakteristik, som hon gav
av min inställning till saken. Jag skall
bara be att få lägga till rätta vad frågan
egentligen gäller.

Förvärvsavdragen som en del i vårt
sambeskattningssystem prövades ju år
1952. Det fanns en så stark samling
kring den linje, som då genomfördes,
att jag inte har ansett att det finns anledning
tro att den har förändrats. Därför
går jag ut ifrån att den avvägning,
som skedde år 1952, står sig fortfarande.
Men det är klart att man kan fråga,
om de avdrag, som fastställdes år 1952,
fortfarande bör vara gällande. Jag vill

Nr 13

Fredagen den 15 april 1955

Ang. förvärvsavdraget vid gift kvinnas taxering

till det säga, att det är mycket sannolikt
att det kan vara skäl att så snart
det blir utrymme gå till en omprövning
av denna fråga. Jag kan emellertid
inte se bort ifrån att år 1952 prövades
också frågan om ortsavdragens
höjd, och skall man pröva det ena, skall
man pröva det andra.

Jag vill fästa uppmärksamheten vid
att det i mitt svar inte finns någonting,
som kan utgöra grundval för det påstående
fru Gärde Widemar gjorde, att
först kommer det och sedan kommer
ortsavdragen och sedan kanske förvärvsavdragen.
Jag har uttryckligen
sagt, att förvärvsavdragen bör prövas
samtidigt med ortsavdragen. Men fru
Gärde Widemar anser att en prövning
av förvärvsavdragen är viktigare än en
prövning av ortsavdragen. Det motiverar
hon med att en höjning av förvärvsavdraget
ger en rättvisare behandling
av en grupp skattebetalare. Jag frågar
då: Ger inte justeringar av ortsavdragen
också en rättvisare grund för beskattningen
av en viss grupp skattebetalare,
nämligen de som har de lägsta inkomsterna?
Jag tror att det är så, och man
skall därför inte påstå att den ena saken
ger mera rättvisa än den andra.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Jag kan inte förstå, att
finansministern tror, att den uppfattning,
som riksdagen gav uttryck åt
1952, fortfarande är gällande. Det var
ju så sent som den 24 november 1954
som riksdagen begärde, att Kungl. Maj:t
skulle göra en översyn av reglerna för
förvärvsavdrag. Det tyder väl i alla fall
på att det hänt någonting efter riksdagsbeslutet
1952. Det var riksdagens hemställan
1954 som föranledde min interpellation.
Jag tyckte nämligen redan
den 25 januari, att det gått alltför lång
tid utan att det hänt någonting på detta
område.

Sedan vill jag säga, att jag inte har
gjort någon avvägning av vilken fråga
som det är viktigast att lösa, frågan om
ortsavdragen eller frågan om förvärvsavdraget.
Jag har sagt, att jag anser att

dessa frågor inte skall sammankopplas,
de har nämligen inte någonting med
varandra att göra. Jag tycker alltså att
frågan om förvärvsavdraget kan lösas
alldeles separat. Den har inte alls samma
storleksordning ekonomiskt sett som
en höjning av ortsavdragen skulle ha.
Det är vad jag velat framhålla.

Herr statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Jag vet inte, om fru
Gärde Widemar har någon kalkyl, som
visar storleksordningen av en justering
av förvärvsavdraget upp till den gräns
hon här ifrågasatt, nämligen full kompensation
för den förvärvsarbetande
kvinnans merkostnader. Om en sådan
kalkyl finns, är jag övertygad om att
den visar, att det här gäller en fråga
av en sådan storleksordning, att den
väl tål att tänka på.

Fru Gärde Widemar säger vidare, att
en riksdagsskrivelse av 1954 visar, att
riksdagen ändrat mening. Jag vet ganska
väl hur riksdagsskrivelser kommer
till; man är från majoritetens sida alltid
så snäll, när det gäller att bära
fram önskemål. Och att ett önskemål
frambärs betyder sällan, att därmed
någon majoritet i riksdagen är fastslagen.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Givetvis har jag ingen
kalkyl över vad det skulle kosta att
höja förvärvsavdraget till de verkliga
omkostnaderna för inkomstens förvärvande.
Det är en av de frågor som jag
anser, att den av mig begärda utredningen
bör utreda. Vad jag har begärt
är en rättvisare lösning av beskattningsfrågan,
för de familjer det här
gäller, vilket skulle kunna åstadkommas
genom en höjning av förvärvsavdraget.

Jag förstår visst, att det kan stöta på
svårigheter att få de faktiska kostnaderna
avdragsgilla, men jag tycker att man
kan få ett schablonavdrag, som mera
motsvarar dessa kostnader. Det har tidigare
från folkpartihåll framförts för -

Fredagen den 15 april 1955

Nr 13

Ang. upphörande av vissa äldre fastighetsavgifter

slag om höjning av förvärvsavdraget,
men inte ens de i mitt tycke alldeles
för små belopp, som därvid föreslagits,
har finansministern velat ingå i diskussion
om.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. upphörande av vissa äldre fastighetsavgifter Ordet

lämnades ånyo till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
SKÖLD, som meddelat, att han ämnade
vid detta sammanträde besvara
jämväl herr Lundströms interpellation
angående upphörande av vissa äldre fastighetsavgifter,
och nu yttrade:

Herr talman! I en med första kammarens
tillstånd framställd interpellation
har herr Lundström till mig framställt
följande frågor:

1. Är herr statsrådet villig meddela
kammaren huruvida vissa i interpellationen
omnämnda avgifter kommer att
bli föremål för Kungl. Maj:ts åtgärder
i samband med behandlingen av de ännu
kvarvarande skatteposter, avgifter och
avgälder, som avses i 1948 års riksdags
skrivelse nr 332, så att hela detta problemkomplex
utredes samtidigt?

2. Om så icke är fallet, har herr statsrådet
för avsikt att i annat sammanhang
vidtaga några åtgärder med anledning
av dessa särskilda avgifter och liknande
pålagor?

I anledning härav får jag anföra följande.

De av herr Lundström närmast åsyftade
avgifterna är dels vissa s. k. rekognitionsavgifter,
vilka utgår till stiftelsen
Danviks hospital vid överlåtelse av stiftelsen
tidigare tillhöriga fastigheter,
och dels vissa avgifter till nämnda stiftelse
och borgerskapets änkehus i Stockholm,
vilka åvilar sjöfarten i Stockholm.
Den i interpellationen omnämnda riksdagsskrivelsen
avsåg avskrivning av vissa
äldre kronouppbördstitlar. De här
ifrågavarande avgifterna är icke av samma
slag eftersom de icke går in till statskassan
utan till dessa särskilda inrätt -

ningar, och de torde icke kunna ifrågakomma
för avskrivning i den ordning,
som förutsattes i nämnda skrivelse.

Vad angår rekognitionsavgifterna har
jag inhämtat att viss utredning rörande
dessa avgifter för närvarande pågår
inom justitiedepartementet. Utredningen
har närmast föranletts av en framställning
av justitieombudsmannen om att
dessa avgifter skulle anmärkas i gravationsbeviset.
Det är för tidigt att ännu
ange om det kan visa sig lämpligt att
vid utredningen på nytt överväga frågan
om en avveckling av dessa avgifter. Beträffande
avgifterna å sjöfarten i Stockholm
vill jag nämna, att frågor rörande
dessa avgifter i första hand handlägges
inom handelsdepartementet. I en proposition
till 1953 års riksdag uttalade handelsministern,
att något skäl att nu avskaffa
avgifterna icke torde föreligga.
Uttalandet föranledde ingen erinran
från riksdagens sida. Frågan har ånyo
aktualiserats i handelsdepartementet genom
skrivelse den 7 januari i år från
Sveriges redareförening. I skrivelsen
hemställes, att åtgärder måtte vidtagas
för att befria sjöfarten från avgifterna.
Framställningen är beroende på vidare
prövning. Med det anförda anser jag
mig ha besvarat de framställda frågorna.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag ber att till finansministern
få framföra mitt tack för svaret
på interpellationen, och jag vill därtill
foga min särskilda tacksamhet för
att finansministern visat älskvärdheten
att såväl i justitiedepartementet som i
handelsdepartementet höra efter hur
det ligger till med dessa frågor.

Det ärende som låg till grund för den
ifrågavarande riksdagsskrivelsen gällde
visserligen vissa kronouppbördstitlar,
men i anslutning härtill hade herr Dickson
väckt en motion beträffande vissa
andra småavgifter, och den motionen
innefattades också, såvitt jag förstår, i
riksdagsskrivelsen. Detta var anledningen
till att jag riktade min interpellation
till finansministern, ty jag tänkte
att de problem, som jag här dragit upp,

Nr 13

Fredagen den 15 april 1955

Ang. upphörande av vissa äldre fastighetsavgifter

kanske skulle komma att behandlas i
samma sammanhang.

När nu så tydligen inte blir fallet,
kan man dock konstatera att båda de
olika spörsmål, som jag har vidrört,
faktiskt ligger under behandling i olika
departement och att det alltså finns vissa
utsikter att så småningom få en förändring
i rådande förhållanden. Fastän
dessa frågor — såsom framgår av interpellationssvaret
— inte handlagts i finansdepartementet,
i varje fall inte hittills,
må det tillåtas mig att ändå framföra
några synpunkter i själva sakspörsmålet.
.lag gör det med herr talmannens
tillåtelse i förhoppning att synpunkterna
kan komma fram även till de båda
departementschefer, som för närvarande
särskilt sysslar med dessa spörsmål.

Vad först beträffar de s. k. rekognitionsavgifterna
verkar de ju synnerligen
betungande för dem som drabbas
härav. Det första fall jag kom i beröring
med gällde en f. d. överkonstapel
i ett litet samhälle utanför Stockholm.
Han köpte hösten 1950 en villa med tillhörande
trädgårds- och skogsmark, och
den fastigheten var avsöndrad från en
gård, som — vilket senare visade sig
— en gång i världen legat under stiftelsen
Danviks hosiptal. Priset var 25 000
kronor, och han trodde därmed att allting
var klart. Efter ungefär ett år kom
en räkning från Danviks hospital på 750
kronor, d. v. s. 3 procent på köpeskillingen.
Det är att märka att denna avgift
utgår inte bara på tomtvärdet eller själva
markvärdet, utan även på fastighetsvärdet.
Mannen vände sig till kamrern
på Danviks hospital och protesterade
men fick där veta att det inte var något
att göra åt saken. Det hade förts
upprepade processer om detta, och stiftelsen
hade vunnit överallt.

Mannen, som hade en pension på omkring
500 kronor i månaden, tyckte att
detta var ett kännbart slag. Det var
ingenting att göra åt det hela utan han
måste ut med pengarna. Ingenting om
detta hade stått i gravationsbeviset, och
säljaren hade ingenting sagt. Han förklarade
efteråt att han själv fick betala
denna avgift, när han köpte, och därför

tyckte han att det inte var något fel att
den nye köparen också fick betala. Fastighetsförmedlingsfirman,
som skötte om
saken, sade ingenting eller kanske inte
visste någonting om det — därom känner
jag ingenting. I varje fall är det tydligt
att när en sådan här extraavgift
efter något år kommer, känns den mycket
hårt. Nu stiger ju inte bara tomtvärdet
utan framför allt byggnadskostnaderna.
Vad som år 1950 var 750 kronor
när det gäller en inte alldeles ny
villa, är givetvis i dag mycket mer, särskilt
om fastigheten är ny, då byggnadskostnaderna
nu är synnerligen höga.
Det kan alltså bli fråga om avsevärda
belopp som kommer till själva köpeskillingen.

Nu meddelas i interpellationssvaret,
att justitiedepartementet sysslar med
frågan om att de avgifter det här gäller
skall föras in i gravationsbeviset. Jag
hoppas att detta blir av, därför att om så
sker, vet ju köparen i varje fall vad han
ger sig in på och kan således med detta
förhållande för ögonen förhandla så att
beloppet eventuellt dras av vid köpet
eller så att det betalas av båda parter.
Men jag tycker att man borde försöka gå
vidare för att få hela detta gamla system
avlöst. Det har ju skett ett sådant försök
förut. Det riktades nämligen en gång en
interpellation till socialminister Liibeck
om upphörande av dessa avgifter. Socialministern
ställde sig då förstående till
att man skulle göra någonting åt saken,
och sedan gjorde landshövding Tiselius
en utredning som gällde dessa avgifter
för fastighetsägare i Nacka. Avlösningsförfarandet
kom sedan att utvidgas till
att gälla även andra kommuner.

Det måste emellertid ske under en
snävt tilltagen period. Det hela skulle vara
klart före den 1 juli 1934, och beslutet
fattades våren 1933. Det är inte känt
i vilken omfattning och hur effektivt
man kungjorde denna avlösningsmöjlighet.
Förmodligen kungjordes den ganska
bra i Nacka, där så att säga upphovet
till avlösningsförfarandet fanns, men det
är tvivelaktigt om det skedde lika effektivt
på andra håll. I varje fall lär det i
dag finnas flera tusen fastigheter om -

Fredagen den 15 april 1955

Nr 13

Ang. upphörande av vissa äldre fastighetsavgifter

kring Stockholm, som är belastade med
denna avgift. Avgiften måste ju sägas vara
så pass besvärande i dessa tider med
stigande fastighetsvärden, att jag verkligen
skulle önska att utredningen ledde
till en ny framstöt för att få en avlösning
till stånd och att denna kungjordes
på ett sådant sätt att alla, som har belastade
fastigheter, verkligen får reda på
möjligheten till avlösning. Förra gången
ställde sig avlösningen ganska dyrbar.
Fråga är, om man vid ett förnyat försök
inte borde ta hänsyn till fastighetsvärdenas
stegring och försöka sänka den
procentsats som senast tillämpades.

Vad sedan angår avgifterna för sjöfarten
— Danvikspenningarna och fattigpenningarna
— så är det ju en väldigt
sällsam historia med dessa avgifter, som
utgått sedan medeltiden och som alltjämt
utgår. Handelsministern har inte velat
vara med på att slopa dem. Han förklarade
detta i en proposition till 1953
års riksdag, såsom framgår av interpellationssvaret,
men jag kan inte finna någon
motivering i propositionen till denna
hans ovilja. Det skulle ha varit intressant
att veta, vilka skäl det finns för att
alltjämt ha kvar dessa medeltida pålagor,
som århundraden efter århundraden
räknas om i nya och aktuellare värden,
något som ju senast skedde för tre
—fyra månader sedan i den nya kungörelse
som då utsändes.

Kommerskollegium har vid två skilda
tillfällen krävt att dessa avgifter skulle
avskaffas. Sjöfarten belastas bland annat
också med avgifter till svenska kyrkan
i London, och därvidlag föreslog
kommerskollegium att man helt enkelt
skulle på riksstaten taga upp ett belopp
till denna kyrka i stället för avgifterna.
Kommerskollegium föreslog samtidigt att
fattigpenningarna och Danvikspenningarna
skulle avskaffas, men sade, såvitt
jag har kunnat finna, inte på vilket sätt
avlösning skulle ske. I varje fall torde
även den frågan böra föras vidare. Jag
hoppas att man inom handelsdepartementet,
när man nu skall syssla med den
framställning som redarföreningen har
gjort, kommer att göra någonting på allvar
även åt den här saken.

Dessa små funderingar vill jag, herr
talman, sammanfatta på följande sätt.

Jag hoppas att regeringen tar initiativ
till nya förhandlingar om avlösning av
rekognitionsavgifterna och att en sådan
avlösningsmöjlighet bekantgörs så effektivt,
att var och en som har en fastighet,
belastad med sådana avgifter, får möjligheten
till friköp klar för sig. Att avgiften
skall införas på gravationsbeviset
tar jag för givet.

Vidare hoppas jag att handelsdepartementet
vid sin förnyade prövning av
frågan måtte komma till den slutsatsen,
att sjöfarten bör befrias från ifrågavarande
pålagor mot lämplig kompensation
till de berörda institutionerna. Skulle det
härvid visa sig att finansministern —•
här lyckas jag således äntligen få med
finansministern i min lilla reflexion —
måste kopplas in, ber jag att få uttala
det önskemålet att han framgångsrikt
måtte bidraga till att skapa förutsättningar
för dessa medeltida avgifters avskaffande.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 148, med förslag till lag om
avstängning av domare.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 159,
angående avgångsåldern för befattningshavare
underkastade SP A-reglementet
m. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts propositioner: nr

165, med förslag till lag om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet
in. m.;

nr 167, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 30 maj
1952 (nr 317) om tillfällig ökning av regeringsrådens
antal; och

nr 168, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 9 § lagen den 17 oktober
1900 (nr 82 s. 1) om straffregister.

Nr 13

Fredagen den 15 april 1955

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 171,
angående vissa ändringar i statens allmänna
avlöningsreglemente m. m.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
173, med anhållan om riksdagens yttrande
angående vissa av Europrådets
rådgivande församling år 1954 vid dess
sjätte ordinarie möte fattade beslut.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts propositioner: nr

175, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o), 8ro), 10:o),
14 :o) och 17 :o) lagen den 26 maj 1909
(nr 38 s. 3) om Kungl. Maj :ts regeringsrätt; nr

176, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 kap. 14 § vattenlagen;

nr 177, med förslag till lag om socialhjälp,
m. m.;

nr 181, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser angående vissa laga
skiften i Kiruna stad.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 182,
med förslag till ändringar i 1947 års
allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen
m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 183, med förslag till lag om
ändring i sjölagen, m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 184, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av §§ 1 och 4 förordningen
den 15 november 1912 (nr 298) om
provianteringsfrilager, m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 185, angående överlåtelse av viss
kronan tillhörig mark m. m.; och
nr 186, angående särskilda ekonomiska
förmåner åt övertalig personal
vid Stockholms tygstation m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 187, med förslag till lag om
ändring i 19 och 20 kap. föräldrabalken,
m. m.

Föredrogs och lades till handlingarna
den av bankoutskottet jämlikt § 21
riksdagsstadgan gjorda anmälan, att till
utskottet från fullmäktige i riksgäldskontoret
inkommit framställning angående
ny strandskoning i form av en stenkaj
vid »Puckeln» i Norrström.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 482, av herr Karlsson, Gustaf,
m. fl.,

nr 483, av herr Hällgren och herr
Svensson, Rikard,

nr 484, av herr Bergh m. fl., och
nr 485, av herr Björnberg,

alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående inrättande av ett sjöfartsverk,
m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:
nr 486, av herr Holmquist,
nr 487, av herr Ohlsson, Ebbe, m. fl.,
nr 488, av herr Arrhén,
nr 489, av fru Hamrin-Thorell m. fl.,
nr 490, av herr Bergvall m. fl., och
nr 491, av herr Sunne m. fl.,

alla i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utbyggnad av yrkesutbildningen
m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 492, av herr Göransson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa anslag till fångvården m. m.; och

Fredagen den 15 april 1955

Nr 13

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda
motioner:

nr 494, av herr Svensson, Axel, och
herr Anderberg, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet m. m.; och

nr 495, av herr Karlsson, Gustaf, in.
fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
omreglering av vissa ersättningar
av statsmedel i anledning av
olycksfall i arbete m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 2, sammansatta
konstitutions- och första lagutskottets
utlåtande nr 2, statsutskottets
utlåtanden nr 11, 71 och 72, bankoutskottets
utlåtanden nr 17 och 18, första
lagutskottets ultåtanden nr 23—25, andra
lagutskottets utlåtanden nr 26 och 27,
tredje lagutskottets utlåtanden nr 13—
16 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 15.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 15, i anledning
av motion om ändrad ordning
för beräkning av antalet elektorer vid
förstakammarval, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Ang. prövningen av resningsansökningar

Föredrogs ånyo sammansatta konstitutions-
och första lagutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av väckt motion
om ett särskilt resningsinstitut för omprövning
av avdömda mål.

I en inom första kammaren väckt motion,
nr 161, av herr Persson, Karl, hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att hos Kungl. Maj:t begära utredning

2 Första kammarens protokoll 1955. Nr 13

Ang. prövningen av resningsansökningar
och förslag om ett särskilt resningsinstitut
för begärd omprövning av förut avdömda
mål.

Motionen hade hänvisats till första
lagutskottet. Enligt överenskommelse
mellan konstitutionsutskottet och första
lagutskottet hade motionen hänskjutits
till sammansatt konstitutions- och första
lagutskott, vilket utskott i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker
hemställt, att förevarande motion, I: 161,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Herr PERSSON, KARL, (bf):

Herr talman! Det är varken första eller
andra gången som frågan om det
svenska resningsinstitutet varit föremål
för riksdagens behandling, och det blir
efter allt att döma inte sista gången nu
heller. Det är inte heller första gången
som det i riksdagen ställs i tvivelsmål
om det är lämpligt att högsta domstolen
— som ju i regel är den dömande
parten — är det lämpligaste organet
att utöva befogenhet att pröva resningsansökningar.

Professor Lundstedt har interpellerat
två gånger och motionerat minst en gång
i denna fråga. Redan 1935 ifrågasatte
han i en visserligen ej besvarad interpellation,
om inte utöver högsta domstolen
som resningsinstitut ett extra ordinärt
remedium borde finnas till skydd
för den enskilde mot sådana domar, som
han givit exempel på i sin interpellation,
varefter han i en motion 1937 föreslog,
att jämte en utvidgning av möjligheter
att erhålla resning även en särskild
nämnd inrättades för att granska
resningsansökningar. Även några år efter
1939, då en viss omorganisation
skedde, har han i interpellation givit
sitt missnöje till känna med det nuvarande
resningsinstitutets verksamhet. Så
sent som i fjol interpellerade herr Sten,
varvid han ifrågasatte om det inte vore
lämpligt med lekmannainslag i en särskild
resningsnämnd. Även herr Osvald
berörde i en interpellation i ett mycket
aktuellt fall resningsinstitutet.

Jag skall inte beröra de rättsfall, som

Nr 13

Fredagen den 15 april 1955

Ang. prövningen av resningsansökningar
vid dessa interpellationer och motioner
tagits som exempel på behövligheten av
en reform på området. Bland dessa och
andra fall under tidernas lopp är det säkerligen
inte bara i ett litet fåtal, där allmänheten
står förvånad och känner oro.
Till dessa fall kan läggas ett antal andra
fall, för vilkas del det dröjt ett tjugutal
år och därutöver innan oskyldigt dömda
har kunnat få upprättelse genom beviljad
resning och ny friande dom. Man
har åtminstone lätt för att dra den slutsatsen,
att det måste förflyta så lång tid
att högsta domstolen får en hel ny uppsättning
innan den ändrar mening.

Jag erkänner villigt att det skall finnas
starka — till och med mycket starka
— skäl för att upphäva en redan avfattad
dom. Därom är vi nog alla ense.
Även om jag har den allra största respekt
för högsta domstolens både juridiska
och moraliska oantastbarhet, kan
jag ändå inte komma ifrån att det är väl
mycket begärt att den mänskliga opartiskheten
skall kunna sträcka sig så
långt att man erkänner, att man kanske
ändå har dömt fel eller för hårt, låt
vara från felaktiga utgångspunkter.

Nu vet jag att det från utskottets sida
invändes, att enligt de 1939 ändrade reglerna
och bestämmelserna föreskrives att
vid behandling av resningsansökan, avseende
av högsta domstolen meddelad
dom, de ledamöter, som deltagit i det
tidigare avgörandet, ej får deltaga i resningsfrågans
prövning, om domfört antal
ledamöter ändå är att tillgå. Jag
skall inte bestrida att detta jämte de
ändrade reglerna i övrigt naturligtvis i
någon mån inneburit en vidgad möjlighet
till resning, vilket också framgår
av den av utskottet redovisade statistiken.
Kvar står dock att ledamot som tidigare
dömt i målet kan, om än i undantagsfall,
komma att tjänstgöra också
vid resningsansökans behandling. För
övrigt får man väl ändå se hela högsta
domstolen som en kår med gemensamma
prestigesynpunkter. Detta är ett mänskligt
drag. Jag anser att det är att pressa
den mänskliga rättrådigheten för hårt.
Liknelsen är kanske inte fullt analog,
men i andra sammanhang i såväl den

rättsliga som ekonomiska samhällsförvaltningen
får alltid den avträda, som
kan anses ha skada eller nytta av utgången.
Jag vågar påstå, även om någon
skulle dra på smilbandet, att rena prestigesynpunkter
kan idöva lika stor press
på en människa som sådana sakfrågor
som faller under vanligt jäv, och detta
kanske märks mera ju högre uppsatt en
människa är, om jag får använda uttrycket.

Utskottet hänvisar till statistiken, och
detta är nog gott och väl. Men det kvarstår
ändå icke så få fall, där det åtminstone
för allmänheten ser ut som om
det är alldeles uppenbart att misstag begåtts,
och det ser ut som om de dömda
med nuvarande bestämmelser inte skulle
kunna få upprättelse.

Det vore inte alldeles unikt för Sverige
med ett särskilt resningsinstitut. Ett
sådant finns sedan flera år tillbaka i
Danmark, och det tycks fungera bra.

Utskottet vänder sig mot en detalj i
min motion, där jag föreslår lekmannarepresentation
i resningsinstitutet. Jag
vet inte om man kan påvisa något fall
i övriga sammanhang, där lekmannainslag
har varit till skada. När utskottet
skriver att de mål, som avses med en
resningsansökan, ej sällan är av så omfattande
och invecklad natur, att det
måste erbjuda svårigheter för en person
utan juridisk skolning att bilda sig en
allsidig uppfattning av problemen, så
måste vi ju komma ihåg att det inte gäller
att döma i saken utan endast pröva,
om det finns förutsättningar för en
ny eller ändrad dom i målet som dessa
lekmannarepresentanter enligt förslaget
skola vara med och bedöma.

För övrigt vill jag påpeka att förslaget
om lekmannainslag från min sida
inte alls är bindande för frågan i övrigt.
Det är endast en utredning jag har
begärt och därefter förslag om ett resningsinstitut,
som är helt frikopplat från
högsta domstolen och som således helt
förutsättningslöst går att fatta ståndpunkt
i så ömtåliga frågor som resning
i avdömda mål. Detta tror jag skulle
helt och fullt täcka rättsmedvetandet hos
det svenska folket.

Fredagen den 15 april 1955

Nr 13

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till motionen.

Herr HERLITZ (h):

Herr talman! Jag ber att få börja med
att uttrycka min synnerliga sympati för
den allmänna inställning till rättsfrågorna
varom den föregående ärade talarens
motion och även hans anförande
nu vittnar. Jag betraktar det såsom varande
av utomordentlig betydelse att
rättsskipningen över huvud taget och
inte minst den högsta rättsskipningen
följes med uppmärksamhet och intresse
samt ett kritisk och vaket öga av det
svenska folket. Detta är ett uttryck för
den anknytning till rättsordningen, som
man måste önska hos folket i dess helhet.

Det är naturligt, om man på det viset
följer vad som sker inom rättsskipningen,
att missnöje, misstro och misstänksamhet
då kommer att göra sig gällande.
Det antyds i motionerna att sådant
har yppats särskilt på senare tid. Detta
är väl något av en felsyn — det är väl
tvärtom på det viset att det ligger i rättsskipningens
natur att den alltid följs av
en mängd misstroende och kritik. Det
liar i alla tider sagts att domarna har
dömt fel, att sanningen inte har blivit
tillförlitligt utredd osv. Detta är någonting
som hör till rättsskipningens natur,
så går det alltid och allestädes.

Jag vill tillägga en sak. Det hör också
till rättsskipningens natur att det ibland
döms fel, och detta kanske inte så alldeles
sällan. Jag är som jurist särskilt
angelägen att stryka under detta, ty jag
möter ofta den besynnerliga föreställningen
från icke-juristers sida, att jurister
skulle slå vakt om sin heliga konst
och försäkra svenska folket att rättvisan
är ofelbar. Varje förnuftig människa inser
ju att rättsskipningen är lagd i händerna
på fattiga, syndiga människor,
framför allt på ofullkomliga människor,
som inte alltid liar möjlighet att träffa
det rätta. Det uppstår svårigheter redan
på den grund att det mänskliga förståndet
ocli den mänskliga uppfattningsförmågan
är begränsade, ocli det är svårt

Ang. prövningen av resningsansökningar
också därför, att det finns så mycket
i vår lagstiftning, som lämnar utrymme
för olika meningar om tolkningen.
Om t. ex. den ärade motionären vore
litet mera orienterad — det är naturligt
att han inte är det — i den diskussion
som oavlåtligen förs i juristkretsar
om domstolarna och deras avgöranden,
skulle han finna otaliga belägg för att
den ene juristen säger om ett avgörande
av en annan jurist, att det där var galet,
det stod i strid med lagen. Det tillhör
juridikens vanliga samtalsämnen,
att vi på det viset kritiserar varandra,
och ingen få inbilla sig att detta skrå,
med dess livliga inbördes diskussioner,
skulle hålla på rättsskipningens utslag
såsom under alla omständigheter de riktiga.

Nej, jag har med detta velat understryka,
att vi får räkna med den mänskliga
ofullkomlighet som vidlåder allting.

Då är det bara fråga om att ordna
på det viset att man har de största
möjliga utsikterna till att det inte blir
fel. Vi får lägga det sista avgörandet i
händerna på sådana, hos vilka man har
de bästa utsikterna till att det blir ett
riktigt resultat. Detta är uppgiften. Här
gäller det att bedöma resningsfrågor.
Låt oss inte förbise att sådana kan vara
utomordentligt kinkiga att avgöra. Jag
vet inte om kammarens ledamöter har
läst — den ärade motionären sade intet
klart därom i sitt yttrande — de utomordentligt
invecklade och svårbedömda
grunder som lagen anför för resnings
beviljande. Det är fråga om bedömande
av nya grunder som kommit fram, ny
bevisning som framkommit, och det ena
med det andra i den stilen. Märk väl,
det är inte fråga om något allmänt skälighetsbedömande,
om man tycker att
det vore rimligt ocli billigt att en person
skall få sin fråga prövad en gång
till. Utan vi är ju ense om, herr Karl
Persson, att det gäller att bedöma huruvida
i ett visst fall rättegångsbalkens
regler skall tillämpas så att resning ges
eller inte.

Då har vi hållit oss till vad vi har
tyckt vara bäst, nämligen den högst kvalificerade
juridiska sakkunskapen. Den

Nr 13

Fredagen den 15 april 1955

Ang. prövningen av resningsansökningar
kan vara ofullkomlig, men jag vet inte
hur vi skall kunna komma längre. Motionären
gjorde stor affär av det förhållandet,
att det kan inträffa att ett justitieråd
kommer att avgöra en ansökan
om resning i elt mål, där han själv har
dömt. Ja, det kan förekomma. Men när
kan det förekomma? Jo, bara för såvitt
det inte finns fem andra justitieråd som
kan sättas till att döma i målet. Det skall
gå bra långt innan ett så besynnerligt
fall kan inträffa, då vi har 24 justitieråd
och kretsen för övrigt undan för undan
förnyas. För att det skall inträffa
måste det vara fråga om en man, som
bombarderar högsta domstolen med resningsansökningar
och får dem prövade
gång efter annan med negativt resultat.
Plan kan då möjligen råka ut för att vid
prövningen av den femte eller sjätte ansökningen
deltar ett justitieråd som tidigare
varit med om domen. Den risken
tror jag inte att vi skall överdriva.

De där föreställningarna — som herr
Karl Persson också var inne på — om
någon sorts kollegial prestigesynpunkt
ter sig för mig som jurist, medveten om
hur meningarna bryter sig jurister emellan
och hur föga benägen den ene är att
slå vakt om vad den andre sagt, som
rena hjärnspöken.

Så kommer jag till den nya metoden.
Man skulle sätta in lekmän i stället. Herr
Karl Persson åberopade tidigare förslag
i samma riktning. Vi skall dock komma
ihåg, herr Karl Persson, att intet förslag
har varit så radikalt som det som han
nu för fram och som innebär att resningsavgörandena
skall läggas hos en
nämnd, där majoriteten är lekmän. Om
detta förslag vill jag för det första upprepa,
att resningsavgöranden kan vara
bland de kinkigaste juridiska spörsmål
som man gärna kan tänka sig. Kammaren
hade för någon vecka sedan anledning
att pröva cn fråga om lekmannaelements
användande i rättsskipningen. För
mig är nu ingenting kärare än den svenska
tradition, enligt vilken lekmän deltar i
rättsskipningen. Vi kom dock till det resultatet
— och det tycker jag var ofrånkomligt
— att lekmän har sin naturliga
användning i underrätterna. Men kam -

maren konstaterade så gott som enhälligt,
att lekmannarepresentation inte är
praktiskt lämplig och genomförbar i
överrätterna. Vad som gällde där gäller
i än högre grad det som nu är ifrågasatt.

Man kan också peka på praktiska svårigheter.
Var skall vi få de lekmän, som
skall kunna tränga igenom de stundom
fantastiskt omfattande resningsfrågor
som föreligger? Var skall vi få dem som
kan bibehålla sin egenskap av lekmän
under detta oerhört omfattande arbete ?
Här har nu kanske motionären ett svar:
»Det är inte meningen, att samma personer
skall syssla med dessa saker, utan
vi skall ta ut dem allteftersom de kan
vara lämpade härför.» Men då uppger
vi det som är det allra viktigaste i hela
resningsväsendet, nämligen att det skal!
vara konsekvens och sammanhang i det.
Och hur skall det gå till att utvälja dessa
lekmän med hänsyn till deras lämplighet
att handlägga särskilda mål? Är det
verkligen meningen att vid behandling
av en resningsansökan någon, t. ex.
Kungl. Maj:t, skall bland de sju miljonerna
medborgare här i Sverige — eller
kanske ur en förut uppgjord lista —
välja ut någon som man tycker är lämpad
att avgöra just herr A:s resningsansökan ?
Hur vill motionären förebygga det godtycke
i bedömningen, som i sådana situationer
ligger snubblande nära?

Jag får säga till motionären, att jag respekterar
hans strävan. Men vi måste ändå
till sist acceptera den mänskliga ofullkomligheten
och stanna vid att någon instans
måste bli den sista. Ponera att motionären
finge sin ordning genomförd,
vad hade han då för anledning att tro att
allmänheten skulle hälsa dessa tillfälligt
inkallade herrars avgöranden med större
förtroende än det som efter hans mening
nu ägnas åt högsta domstolens avgöranden?
Vad finns det för anledning att anta,
att inte kritiken kommer att bli ännu
mycket starkare emot dessa herrar? Är
det inte med andra ord så, att vi en
ganska kort tid efter genomförandet av
förslaget ställs inför frågan om att inrätta
ett nytt organ, lämpat att överpröva
de avgöranden som träffats av lekmännen? -

Fredagen den 15 april 1955

Nr 13

Om förbättrad

.lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till den i ämnet väckta motionen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

64, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal om fortsatt drift av Svenska textilforskningsinstitutet
m. m.;

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde,
m. m.;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1955/56 till lärarhögskolan
i Stockholm;

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt anstånd
för Stockholms stadsmission med skyldigheten
att inlösa vissa lån;

nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag,
avseende justitiedepartementets verksamhetsområde;
och

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende inrikesdepartementets
verksamhetsområde.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om förbättrad kameral revision inom
statsförvaltningen

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 70, i anledning av väckt motion
om åtgärder för en förbättrad kameral
revision inom statsförvaltningen.

kameral revision inom statsförvaltningen

I en inom första kammaren av herr
Göransson väckt motion (I: 339) hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t ville hemställa om åtgärder
i syfte att inom statsförvaltningen
få till stånd en förbättrad kameral revision.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
motionen I: 339 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av herr Sunne,
som dock ej antytt sin mening.

Herr SUNNE (fp):

Herr talman! Eftersom jag vid detta
utlåtande har fogat en blank reservation
skall jag med anledning av denna be att
få säga några ord.

I den motion det här gäller har hemställts
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t ville hemställa om åtgärder i syfte
att inom statsförvaltningen få till
stånd en förbättrad kameral revision.
Utskottet har tolkat motionen så, att
det närmast är en ökning av riksräkenskapsverkets
revisionspersonal och därmed
också en ökning av effektiviteten i
granskningsarbetet, som är motionens
syfte. Jag tror att denna tolkning också
är riktig.

Vidare säger utskottet, att det givetvis
är av vikt, att den kamerala revisionen
inom statsförvaltningen kan genomföras
så effektivt och ändamålsenligt som möjligt
och med härför erforderlig utrustning
i personellt hänseende. Av vad som
framföres i motionen framgår, att riksräkenskapsverket
på grund av personalbrist
i vissa fall inte medhunnit en fullt
tillfredsställande granskning. I sitt utlåtande
säger också riksräkenskapsverket,
att större personaltillgång skulle
underlätta en mera fullständig kontroll
av räkenskapsmaterialet, men med hänsyn
till besparingsdirektiv har ämbetsverket
icke påyrkat någon personalförstärkning.
Frågan är väl i detta fall, om
det för statsförvaltningen, med dess
ständigt stegrade mängd av granskningsmaterial,
har inneburit någon besparing
att riksräkenskapsverket under en följd

Nr 13

Fredagen den 15 april 1955

Ang. näringslivets lokalisering
av år inte förfogat över tillräcklig arbetskraft.
Mig synes det som om denna brist
med det allra snaraste borde avhjälpas.

Då utskottet emellertid inte bär velat
bifalla motionens yrkande om skrivelse
till Kungl. Maj:t, har jag bara velat göra
dessa erinringar då jag sympatiserar
med motionens yrkande. Med hänsyn till
frågans nuvarande läge har jag, herr talman,
inte velat framställa något yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Ang. näringslivets lokalisering

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av väckta motioner
angående näringslivets lokalisering.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade likalydande motioner,
nr 152 i första kammaren av herr
Andersson, Birger, och herr Pettersson
samt nr 191 i andra kammaren av herrar
Bengtsson i Varberg och Oclhe, hade
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om förslag
till 1956 års riksdag i överensstämmelse
med vad i motionerna förordats.

I motionerna hade bland annat påkallats
åtgärder i anledning av den alltmer
växande koncentrationen av industrien
till ett fåtal större städer.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna 1:152 och 11:191
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Frågan om näringslivets
lokalisering har länge varit föremål för
offentlig debatt. På kommunala konferenser,
i pressen och inte minst här i
riksdagen har röster ofta höjts för att
myndigheterna på ett verksammare sätt
än nu skulle ges möjligheter att ta itu
med alla de problem som storstädernas
allt hastigare tillväxt och landsbygdens,

och därmed vissa småstäders, fortgående
avfolkning medför. Ingen kan nämligen
förneka, att industrilokaliseringen är en
samhällets angelägenhet, att frågan om
industriens lokalisering är ett så allvarligt
samhällsproblem, att det inte kan
och inte får vinkas bort.

Då riksdagen 1952 beslöt vissa åtgärder
beträffande industrilokaliseringen,
resulterade detta i att det inom arbetsmarknadsstyrelsen
inrättades en lokaliseringsbyrå.
Dess uppgift blev av rådgivande
natur. Verksamheten skulle dessutom
ha försökskaraktär. I tre år har
nu denna rådgivande försöksverksamhet
pågått. Då man nu har möjligheter
att något så när bedöma resultaten, måste
man tyvärr konstantera att det i och
för sig målmedvetna och energiska arbete,
som lokaliseringsbyrån utfört, inte
gett de resultat man förväntat. De reella
möjligheterna att hävda samhällets intresse
i lokaliseringsfrågorna har saknats.

I den motion vi nu behandlar föreslås,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställer om förslag till 1956 års
riksdag, syftande till att ge myndigheterna
medel i sin hand att på ett verksammare
sätt än nu kunna ta itu med
lokaliseringsfrågorna och därmed också
hejda eller minska takten i storstädernas
expansion.

Bankoutskottet har inte ansett sig kunna
tillstyrka motionen. Detta är ju intet
unikt. Motionärer röner ju ofta ödet att
se sina önskemål förkvävda av hårdhjärtade
utskott! Men enligt mitt sätt att
se på den fråga det här gäller har bankoutskottet
varit alltför ödmjukt inför
remissinstanserna och för mycket bergtagits
av den gamla, till intet förpliktande
sentensen »vänta och se». Bankoutskottet
anser nämligen att »ytterligare
erfarenheter av lokaliseringsverksamheten
bör avvaktas innan frågan på nytt
omprövas». Denna väntan kan dock
medföra ytterligare skadeverkningar. I
vårt hastigt expanderande samhälle står
varken tiden eller den industriella utvecklingen
stilla. De största städerna
växer oavbrutet. Småstäder och landsbygd
tunnas ut allt mer och mer. Sociala

Fredagen den 15 april 1955

Nr 13

och ekonomiska problem tornas upp i
takt med den befolkningsmässiga omflyttningen.
Åtskilliga kommuner ute i
landet ställs inför ytterst allvarliga problem.
Det gör även storstädernas kommunalmän.
Stockholms kommunikationsbekvmmer
är ett talande skolexempel.

Vid den i mars här i Stockholm av
kommunaltekniska föreningen anordnade
stadsbyggnadsveckan behandlades
bl. a. saneringen i våra städer. Därvid
kom man även in på lokaliseringsfrågorna.
Upptakten gavs av socialminister
Sträng i dennes öppningstal, vari han
på tal om saneringen bl. a. yttrade: »Om
rimliga villkor skall kunna bjudas städernas
innevånare i avseende på snabba
och bekväma kommunikationer mellan
bostads- och arbetsplats kan en för
stark koncentration av arbetsplatserna
omöjliggöra en önskvärd utveckling. Av
bland annat detta skäl kan det visa sig
nödvändigt att samhället erkännes en
vidgad rätt att bestämma var företagsamhet
av olika slag skall bedrivas.» Till
detta socialministerns yttrande ansluter
jag mig oförbehållsamt.

Detta, att samhället skulle få större
möjligheter att medverka i fråga om näringslivets
lokalisering, är för övrigt intet
uppseendeväckande. Av uppgifter i
tidningarna har framgått, att man i både
England och Frankrike gett myndigheterna
just de befogenheter, som vi motionärer
hemställt om. Att sådana befogenheter
kan vara av nöden finns det
alltför många exempel på. Att det inte är
bra som det nu är erkännes indirekt till
och med av Sveriges industriförbund, då
det i sitt remissvar skriver, att »produktionsrådet
avser att i samarbete med
arbetsmarknadsstyrelsen intensifiera sin
verksamhet». Det faktum, att industriens
produktionsråd och arbetsmarknadsstyrelsens
lokaliseringsbyrå skall intensifiera
sin verksamhet är i och för sig
glädjande och värt en vårlig blomma,
men så allvarligt som lokaliseringsproblemet
är och så angeläget, som det är
att förhindra en fortsatt våldsam expansion
av storstäderna och en befollcningsmässig
utarmning av småstäder och
landsbygd med alla skadeverkningar det -

Ang. näringslivets lokalisering
ta medför, måste den nuvarande försöksverksamheten
med enbart rådgivning
bytas ut mot verksammare medel. Därför
är det på tiden att riksdagen ånyo
får ta itu med problemet och se till vad
som kan göras för att lösa en för samhället
så viktig angelägenhet, som frågan
om näringslivets lokalisering.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till motionen nr I: 152.

Herr SUNDVIK (s):

Herr talman! .lag ber att få understryka
vad motionärerna framhållit i
denna fråga, nämligen att industriens
lokalisering har fått allt större aktualitet
under de senaste åren. Bankoutskottet
har inte mindre än sex motioner
att yttra sig över till årets riksdag
i denna fråga, trots att föregående års
riksdag gjorde vissa uttalanden beträffande
näringslivets lokalisering med anledning
av en partimotion från bondeförbundet.

På alla orter i landet vill man ha industri
och nya företag till sina bygder.
Byggnadsplaner upprättas för att ta
emot nybyggnationer. Jag såg en uppgift
häromdagen, att om dessa planer
skulle genomföras, skulle landets befolkning
öka med 40 miljoner.

Samhällslivet är ju, såsom den föregående
talaren sade, statt i ständig omdaning.
Genom uppfinningar och forskning
får man nya maskiner och nya
material, som slår ut de gamla. Nya
transportmedel och kommunikationer
medverkar till att det blir mera lönande
att flytta en tillverkning till en plats,
där kanske råvaror och arbetskraft är
mera lättillgängliga. För en ort som
drabbas av att en industri lägges ned,
blir det som regel svårt.

Under den tid jag deltagit i den kommunala
verksamheten i min hemkommun
har ej mindre än tre sågverk lagts
ned där. Senast 1918 lades ett sågverk
ned. För dem som blev arbetslösa därigenom
har kommunen inte haft några
bekymmer. Den goda tillgången på arbete
i den öppna marknaden bar gjort
att dessa arbetare fått sina inkomstför -

Nr 13

Fredagen den 15 april 1955

Ang. näringslivets lokalisering
hållanden betydligt förbättrade i jämförelse
med den tid då de arbetade inom
sågverket. För dem som blev arbetslösa
efter de två tidigare nedlagda sågverken
var det helt annorlunda. Samhället
hade inte då möjligheter att ingripa på
samma sätt som kunnat ske under senare
år.

Genom en aktiv kommunalpolitik kan
man dock påverka lokaliseringen. Genom
att förvärva lämplig tomtmark och
förse den med vatten och avlopp samt
goda kommunikationer kan bevisligen
en hel del göras.

I de remissvar, som inkommit till utskottet
med anledning av motionen, påvisas
att någon utbyggnad av den industriella
verksamheten här i Stockholm
knappast har kommit till stånd under
de senaste åren. Vad som skett är en utbyggnad
av serviceverksamheten till
tjänst för den befolkning som bor här
i Stockholm. Att Stockholm växt ut på
sätt som ej är lyckligt och ändamålsenligt
ser man bevis på då och då, när
man vistas här i Stockholm. Stockholm
verkar på de flesta såsom en sockerbit
på flugorna — alla samlas omkring den.
Jag fick ett exempel härpå föregående
vecka. I Stockholm finns 600 arkitekter.
Ute i landet är det brist på arkitekter,
varför vi får lov att anlita arkitekter i
Stockholm. Jag besökte ett arkitektkontor
här i förra veckan. Där var anställd
en arkitekt, som till nyligen haft ett
kontor på Gotland. Han hade nu upphört
därmed och tagit anställning på
detta arkitektkontor i Stockholm. Han
framhöll att det var så lätt att arbeta
här i Stockholm i förhållande till ute i
landsorten. Han anförde ett exempel
därpå. På sitt kontor på Gotland höll
han på att projektera ett större hyreshus.
I det skulle en hiss inmonteras.
Men han måste ha vissa uppgifter om
denna hiss från en speciell firma här i
Stockholm. Han fick vänta på besked
härifrån i två månader. Sedan han kommit
till Stockholm har han sysslat med
samma arbete, men här får han de uppgifter
som han behöver på två dagar.
Han framhöll att det ur många olika
synpunkter var lätt att arbeta här i

Stockholm på grund av att det fanns
specialister på många områden och på
grund av att de statliga myndigheterna
var lätt tillgängliga.

Nu säger motionärerna att arbetsmarknadsstyrelsen
inte har några andra
medel i sin hand för att få en förbättring
till stånd på detta område än rådgivning.
Men vi har ju bvggnadsregleringen,
som man kan tillgripa i vissa särskilda
fall. Nu vill motionärerna att regeringen
skall komma med ett förslag
till skarpare åtgärder i fråga om lokaliseringspolitiken.
För min del måste
jag säga att jag i alla fall tvivlar på
att det är lyckligt att dirigera en verksamhet
till en viss plats, därest det inte
finns förutsättningar för verksamheten
på den platsen. Jag tror att det, såsom
remissinstanserna framhållit, är lämpligt
att den nuvarande verksamheten får
bedrivas något längre tid, så att vi får
mera erfarenheter än vi nu har.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Den fråga som vi nu behandlar
är mycket betydelsefull och har
samband med de frågor som kommer
omedelbart efter denna på föredragningslistan,
varför jag ber att få säga
några ord.

Sveriges industriförbund ger i sitt
yttrande över motionerna uttryck åt den
meningen, att hittills praktiserade former
för industriens lokalisering har gett
goda resultat ur såväl samhälleliga som
företagsekonomiska synpunkter. Jag vill
inte göra mig skyldig till någon överdrift
genom att påstå, att den hittills
bedrivna lokaliseringspolitiken över lag
skulle ha varit av ondo för samhället
som sådant. Faktum är dock att den primärt
drivande kraften hittills när det
gäller företagens lokalisering har varit
de företagsekonomiska synpunkterna, eller
omskrivet den profit som företagarna
har ansett sig kunna erhålla genom
att lägga företagen där eller där. Har de
synpunkterna sedan sammanfallit med

Fredagen den 15 april 1955

Nr 13

nyttan för det allmänna, har man kvickt
noterat det som ett bevis för omtanke
om det allmännas bästa.

Jag har fått det intrycket att motionärerna
har byggt upp sin argumentering
på ett sätt som underlättat för Industriförbundet
och andra att slingra
sig undan. Motionärernas huvudargument,
som jag fattat det, har varit att
man inte i så stor utsträckning som för
närvarande bör koncentrera industrierna
till storstäderna. Härpå svarar såväl
arbetsmarknadsstyrelsen som Industriförbundet,
att industribefolkningens relativa
andel av befolkningen i storstäderna
har ökat mindre än i andra orter i
landet. Med detta konstaterande anser
dessa båda remissinstanser att temat är
uttömt, och därmed har man också byggt
upp motiveringen för avslag på motionerna.
Men låt oss se problemet även
ur andra synpunkter. Då finner vi att
hela landsdelar uppvisar skandalartade
förhållanden i fråga om näringslivets
utbyggnad. Och märk väl, även detta har
med lokaliseringspolitiken att göra. Hur
är det i Norrland, för att ta ett enda
exempel? Har de samhälleliga synpunkterna
där fått spela någon större roll
när det gäller de enskilda företagens lokaliseringspolitik? Jag

skall i detta sammanhang inte ingå
på någon diskussion om förhållandena
i Norrland, ty den frågan kommer
ju upp senare här i dag, men jag vill
ändock göra ett par påminnelser.

Under årtionden motsatte sig den s. k.
privata företagsamheten tillkomsten av
Norrbottens järnverk. Samma instanser
har sedan försökt att begränsa produktionsprogrammet
vid Norrbottens järnverk
och bär även lyckats med den uppgiften.
Jag erinrar om riksdagsdebatten
här i kammaren i fjol vår beträffande
Norrbottens järnverk.

Jag vill vidare erinra om att det redan
i slutet av 1940-talet förelåg praktiskt
taget fullt färdiga kalkyler för att
få till stånd en superfosfatfabrik i Norrbotten.
Dessa handlingar underställdes
arbetsmarknadsstyrelsen och regeringen.
Men regeringen gav tillstånd åt superfosfatkoncernen
att bygga en superfosfat -

Ang. näringslivets lokalisering
fabrik i Norrköping i stället. Jag har i
dagarna i pressen sett att man nu är i
färd med att uppföra ytterligare en ny
superfosfatfabrik i Uddevalla. Om de
statliga myndigheterna hade velat uppträda
hårdare i detta fall och tillgodose
Norrlands intressen, hade det väl varit
på sin plats, att de hade klart sagt ifrån
att den superfosfatfabrik, som var aktuell
i slutet av 1940-talet, skulle ha förlagts
till någon plats i Norrland.

I arbetsmarknadsstyrelsens yttrande
över motionerna heter det bl. a.: »Ofta
måste emellertid sökandens argumentering
för önskad lokalisering accepteras.»
Med nio ord har man härmed från arbetsmarknadsstyrelsen
gjort klart, hur
hjälplös man står inför detta problem.
Man kan föreställa sig bilden. Bolagens
representanter kommer upp till arbetsmarknadsstyrelsen,
presenterar ritningarna
till en ny fabrik eller verkstad, redogör
för produktionens storlek, marknadsundersökningar,
största konsumtionsområde,
bästa kommunikationer
och så vidare. Sedan säger de att företaget
vill bygga den nya fabriken på den
eller den orten, och får man inte bygga
där, blir det inget bygge av, förklarar
man. Direktörerna i arbetsmarknadsstyrelsen
må hicka och klia sig håret så
mycket de vill, men de tvingas ändå att
falla undan och medge att den nya fabriken
får uppföras på den av företagaren
önskade orten. Om vi på denna
punkt skall kunna få till stånd en förändring
och genomföra en bättre lokaliseringspolitik,
får de statliga myndigheterna
inte på detta sätt uppträda med
silkeshandskar på händerna. På det sättet
kommer det att bli så länge privatkapitalet
härskar. Något kan väl göras
i en del fall även under nuvarande samhälleliga
förhållanden — det vill jag understryka
— men i allt väsentligt blir
det kapitalets vilja som kommer att segra
när det gäller lokaliseringspolitiken.
Fn förnuftig och för hela samhället
gagnelig lokaliseringspolitik kan endast
effektivt genomföras när samhället i sin
hand har de avgörande produktionsmedlen.

Industriförbundet säger i sitt yttrande

Nr 13

Fredagen den 15 april 1955

Ang. näringslivets lokalisering
över motionerna också något förnuftigt,
och jag vill citera ett avsnitt, där det heter:
»Vill man från samhällets sida föra
en mer aktiv lokaliseringspolitik, synes
det ligga betydligt närmare till hands
att genom positiva åtgärder i form av
förbättrade kommunikationer etc. öka
förutsättningarna för industriell verksamhet
i de områden, där en expansion
av näringslivet av samhällsekonomiska
och sociala skäl anses vara särskilt motiverad.
» I huvudsak är det riktigt, när
man säger att utbyggnaden av kommunikationerna
spelar en mycket stor roll
när det gäller att genomföra en god lokaliseringspolitik.
Men jag vill i sammanhanget
också säga: Kom nu ihåg
detta, ärade nejsägare till allt som heter
fortsatt utbyggnad bland annat av järnvägsnätet
i Norrland!

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s) :

Herr talman! Med anledning av den
siste ärade talarens inlägg och den rådgivning
han har presterat vill jag bara
säga, att motionärerna inte endast har
tänkt på storstäderna kontra småstäder
och dylika samhällen utan även på planeringsfrågan
i stort. Att vi tagit storstäderna
som exempel på hur det icke
skall vara, är närmast därför att det är
det mest markanta exempel man kan
finna.

Vad sedan gäller herr Sundviks inlägg
vill jag bara framhålla, att när utskottet
hänvisar till vad remissinstanserna sagt
har man bitit sig fast vid att byggnadstillståndsgivningen
skulle vara det verksamma
medel, vilket skulle kunna användas
vid näringslivets lokalisering.
Men det är ju så, att det icke visat sig
vara till fyllest. Det sägs ju i vart fall i
arbetsmarknadsstyrelsens remissvar, att
när lokaliseringsbyrån kopplas in på ett
ärende och skall ge råd, har ofta planeringen
gått så långt att rådet kommer
för sent. Det finns icke någon möjlighet
till återvändo.

Det är därför vi motionärer har ansett,
att myndigheterna borde få mera verksamma
medel i sin hand, som skulle kunna
möjliggöra för mindre orter, orter

med ett outvecklat näringsliv, att få del
av utbyggnaden av industrien i dagens
samhälle.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Eftersom jag hade nöjet
och äran att vara med i utredningen om
industriens lokalisering för några år sedan
ber jag att få säga några ord.

Inom utredningen gjordes mycket ingående
undersökningar om detaljer, som
sammanhänger med denna fråga, men
det slutresultat, som vi kom till, var sådant
att vi inte ansåg oss kunna förorda
någon centraldirigering. Det berodde
kanske i sin tur på att vi ansåg det
knappast möjligt, i varje fall i dåvarande
situation, att framlägga något sådant
förslag. Man kan inte tvinga en enskild
människa, man kan inte tvinga ett företag
att lägga sin industri, sin verkstad
på den eller den platsen, om de själva
inte vill det. Därför rekommenderade vi
att man i varje fall under en övergångsperiod
skulle försöka med denna s. k.
allmänna rådgivning, och jag måste här
betyga, att jag tror att framför allt arbetsmarknadsstyrelsen
men även byggnadsregleringen
i regeringen i de flesta
fall har lyckats mycket bra med dessa
spörsmål. Men det är som det har sagts:
man kommer med färdiga ritningar och
man har kanske redan köpt tomt o. s. v.
Då är det ju mycket svårt att försöka
ändra på byggnadsgången. Men, herr talman,
det hindrar inte att man måste se
på denna fråga realistiskt, precis som
den är.

Jag skulle kunna understryka det mesta
av vad herr Birger Andersson här
sagt. Jag anser detta vara ett mycket
stort problem, som Sveriges riksdag icke
kommer undan att förr eller senare ta
på med stort allvar. Det kan inte få gå
på det sättet, att många av våra småstäder
och många av våra landskommuner
uttunnas undan för undan, så att det där
blir en mycket stor procent folkpensionärer
kvar.

Jag vet att det från olika håll, inte
minst i Norrland, har framförts överdrifter.
Det råder en viss romantik för

Fredagen den 15 april 1955

Nr 13

•27

vissa områden. Något sådant vill jag för
min del inte vara med om, utan man
måste se på denna sak som den är. När
vid då vet att vissa företagare inte vill
anlägga industri, exempelvis ett dotterföretag
eller en ny industri, på den eller
den platsen, där det ur allmänna
synpunkter kunde vara riktigt att förläggningen
sker, frågar man sig, vilka
möjligheter Sveriges riksdag har, när vi
står i den situationen. Om vi vill bibehålla
dessa orter, om vi anser att det ur
olika synpunkter är nödvändigt att det
finns människor bosatta i dem — och
det tror jag vi gör allesammans — ser
jag, herr talman, ingen annan utväg än
att staten respektive kommunerna i
högre grad än tidigare ger sig in på
detta problem och startar företag. Jag
har inte kunnat finna någon annan utväg.
Vill inte våra företagare hjälpa till
på detta område, då har vi bara den
möjligheten kvar.

Här har tidigare nämnts ett yttrande
av Industriförbundet beträffande kommunikationerna,
och de är i detta sammanhang
ytterst viktiga. Också jag
måste fråga mig, om den högra handen
här vet vad den vänstra gör. Om man
godkänner järnvägsstyrelsens uppfattning
att järnvägsbyggenas tid är förbi,
ja, då tror jag att ganska många orter
här i landet får avskriva varje förhoppning
om att någon industri skall förläggas
dit. Men jag hoppas att det inte
är järnvägsstyrelsen ensam som bestämmer
om den saken här i landet, utan att
Sveriges riksdag också må få ha något
ord med i laget. Det är av mycket stor
betydelse om man kan få drägliga kommunikationsförhållanden
ute i de olika
orterna, men går vi på den linjen att
varje delbana skall bära sig för sig, då
är jag övertygad om att många orter,
inte bara i Norrland utan även i andra
delar av landet, kommer att bli lämnade
åt sitt öde.

Jag för min del skulle vara mycket
tacksam, om departementschefen ville
ta en ordentlig funderare på dessa ting.
Jag måste säga, herr talman, att vi av
ren självbevarelsedrift är nödsakade att
se till att någonting sker på detta om -

Ang. näringslivets lokalisering
råde. Jag vill inte skära alla företagare
över en kam; jag vet att det finns företagare
som har djup förståelse för dessa
synpunkter, men det är tyvärr inte alla.
Skall vi kunna rädda de hotade orterna,
då måste någonting göras. Det duger
inte att bara vänta och se. Ingenting
kommer från ovan i det här fallet, utan
det beror av mänskliga insatser om någonting
skall ske.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till motionen.

Herr ELIASSON (bf):

Herr talman! Koncentrationen av näringslivet
och bebyggelsen till storstäderna
under de senaste årtiondena och
den samtidiga avfolkningen ute i glesbygderna
och de mindre städerna och
tätorterna har börjat alltmer uppmärksammas
både här i riksdagen och annorstädes.
Eftersom vårt parti under
många år bär pekat på dessa problem
och sökt få effektiva motåtgärder till
stånd, är det ur vår synpunkt bara glädjande
om intresse nu visas från olika
håll för att komma till rätta med dessa
problem.

I dag torde man på alla håll inse att
koncentrationen framför allt till storstäderna
medför problem. Man behöver
inte bara tänka på kommunikations- och
planeringsproblemen, utan man kan också
peka på de sociala problemen. Med
hänsyn till den senaste militärtekniska
utvecklingen är det också frestande att
peka på att en vätebomb skulle kunna
ha en oerhörd inverkan på vårt folks
motståndskraft, om den utan förvarningfälldes
över huvudstaden och Storstockholm,
där ungefär en sjundedel av landets
befolkning bor. Civilförsvarsstyrelsen
och försvarsstaben har för en tid sedan
till regeringen överlämnat en promemoria,
där man uttalar att det ur beredslcapssynpunkt
är önskvärt att man
i ett allvarligare läge kan undgå att ha
mer än 15 000 invånare i de olika tätorterna
och att man borde försöka nedbringa
t. ex. Stockholms befolkning till
ungefär 50 000. Detta ger ju anledning
till åtskilliga reflexioner, om den hittillsvarande
samhällsutvecklingen varit den

Nr 13

Fredagen den 15 april 1955

Ang. näringslivets lokalisering
riktiga. Jag tror att man utan vidare får
säga sig, att felet är att statsmakterna
inte för länge sedan gått in för en mera
aktiv politik med syfte att i någon mån
hejda strömmen till de stora städerna.

När man nu tar upp frågan om en omprövning
av de lokaliseringspolitiska
medlen, närmast för att i reglerande
riktning hindra en ökad tillväxt av storstäderna,
så vill jag först påminna om
att det problemet togs upp i bondeförbundets
partimotioner i fjol, men att
bankoutskottet då hade den uppfattningen,
såsom var och en kan se av det föreliggande
utlåtandet, att omprövningen
borde anstå någon tid, tills ytterligare
erfarenheter av lokaliseringspolitiken
vunnits.

Jag vill för min del gärna säga, herr
talman, att jag inte är främmande för
att utvecklingen kommer att ställa oss
inför bestämda krav på att man från
samhällets sida får så att säga ingripa
mera aktivt, i reglerande riktning, än
man hittills har gjort. Men, herr talman,
jag vill samtidigt säga att om man
skall gå regleringens väg skall man också
göra en någorlunda rimlig avvägning
mellan åtgärder som vidtas i reglerande
riktning och som vidtas i mera positiv
riktning. Jag tycker inte att det är rimligt
att man går långt när det gäller att
reglera företagens möjligheter att utveckla
sig exempelvis i Storstockholm, om
man inte samtidigt från statsmakternas
sida är beredd att göra betydligt större
positiva insatser för att uppmuntra näringslivet
på landsbygden och i de mindre
orterna och städerna.

Jag måste säga att jag inte har den
uppfattningen att statsmakterna bar uttömt
sina resurser i detta avseende. I
princip måste det väl ändå konstateras,
att om man genom olika åtgärder
uppmuntrar näringslivet på landsbygden
och de mindre orterna och där skapar
förutsättningar för ett rikare och mera
differentierat näringsliv, kan samma resultat
nås som om man tillgriper restriktiva
åtgärder för att förhindra lokalisering
till tätorterna.

Jag vill alltså deklarera att jag inte är
främmande för att här kan behövas yt -

terligare åtgärder. Byggnadsregleringen
är ju en provisorisk anordning, även om
vi nu haft den i många år, och den är
kanske inte den lämpligaste grunden för
denna lokaliseringsverksamhet, om man
skall gå längre än vad man hittills har
gjort. Men med hänsyn till att bankoutskottet
i fjol i anledning av bondeförbundets
partimotioner uttalade önskvärdheten
för att inte säga angelägenheten
av att man inom regeringens
kansli eller inom någon av de centrala
myndigheterna verkställer en inventering
för att få belyst vilka ytterligare
åtgärder som kan visa sig erforderliga
när det gäller att nå en mera lyckosam
lokalisering av näringslivet och bebyggelsen
här i landet, anser jag att det vore
klokt att avvakta denna inventering som
jag förutsätter kommer till stånd.

Regeringen har nu initiativet, och jag
vill, herr talman, till sist uttala en förhoppning
om att regeringen med största
skyndsamhet kommer att låta verkställa
den översyn och den inventering,
som bankoutskottet i fjol begärde. Det
vore ytterst angeläget om vi redan till
1956 års riksdag kunde få förslag i detta
ärende.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
i enlighet med de yrkanden, som därunder
framkommit, propositioner, först på
bifall till vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Andersson, Birger, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 14, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Fredagen den 15 april 1955

Nr 13

Om igångsättande av tändsticksproduktion i Torpshammar

Vinner Nej, bifalles de i ämnet väckta
motionerna.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 60;

Nej —- 45.

Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om igångsättande av tändsticksproduktion
i Torpshammar

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av väckta motioner
om upptagande av förhandlingar
angående igångsättande av tändsticksproduktionen
vid fabriksanläggningen i
Torpshammar.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade likalydande motioner,
nr 154 i första kammaren av
herr Persson, Helmer, och herr Öhman
samt nr 194 i andra kammaren av herr
Holmberg m. fl., hade hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte hemställa om upptagande av förhandlingar
med Svenska tändsticks ab
angående igångsättande av tändsticksproduktionen
vid fabriksanläggningen i
Torpshammar ävensom att, därest sådana
förhandlingar icke ledde till för
berörda kommun och invånare betryggande
resultat, Kungl. Maj:t måtte inleda
åtgärder för fabriksanläggningens
överförande i AB Statens skogsindustriers
ägo.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna I: 154 och
11:194 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade anförts av herr Mogård,
som likväl ej antytt sin åsikt.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talmani Den fråga vi rullat upp
i vår motion är inte precis smickrande
för det svenska monopolkapitalet. Här
blottas företeelser, som borde vara ägnade
att något dämpa ner röstläget hos
dem vilka dagligen lovprisar det s. k.
privata initiativets allena välsignelsebringande
verksamhet. Och den politik
som praktiseras i Torpshammar i västra
Medelpad är inte någon tillfällighet --den illustrerar ett helt system av storkapitalets
bedrägerier gentemot folket.

Jag anser det nödvändigt att i korthet
rekapitulera det hela. För cirka femton
år sedan inställde cellulosakoncernen
driften vid slipmassefabriken i
Torpshammar. Detta innebar att 150 blev
utan arbete. Cellulosakoncernens »sociala
samvete» bjöd den att frikostigt
skänka fabriksanläggningarna till Torps
kommun. Därmed ansåg sig denna koncern
vara befriad från allt annat socialt
ansvar. Gåvan till Torps kommun var
förenad med villkoret att fabriksanläggningen
inte fick starta någon produktion,
som kunde anses medföra konkurrens
med cellulosakoncernen.

Torps kommun försökte så i flera år
intressera olika företag att överta fabriksanläggningarna
och starta produktion
av ett eller annat slag. År 1951 inköptes
fabriksanläggningarna av Jönköpings
och Vulcans Tändsticksaktiebolag.
Egentligen rörde det sig inte om köp
utan om gratisöverlåtelse. Kommunen
erhöll bara ersättning för vissa reparationskostnader.
Tändsticksbolaget ställde
vid överlåtelsen i utsikt att närmare
100 personer skulle erhålla sysselsättning
när tändsticksproduktionen startade.

Fabriksanläggningarna renoverades
samt utrustades med maskinpark, och
ett antal bostadshus byggdes. Därefter
har ingenting inträffat. Vi befinner oss
snart i mitten av år 1955, men fortfarande
står den fina fabriken tyst och
övergiven. Vaktpersonalen gör sina inspektionsronder
genom fabrikslokalerna,

Nr 13

Fredagen den 15 april 1955

Om igångsättande av tändsticksproduktion i Torpshammar

och invånarna i Torpshammar undrar
hur allt detta egentligen kan rimma med
talet om begränsad och förståndig investering.
Minst fem miljoner kronor
ligger placerade i fabriksanläggningarna
i Torpshammar, men hittills har det
bara varit ett dött kapital.

Tändsticksbolaget har försökt prestera
en förklaring till att ingen produktion
har kommit till stånd i Torpshammar.
Kort sammanfattat anför bolaget
följande huvudskäl till att fabrikens hjul
inte kommit i rörelse.

För det första förklaras att den utländska
efterfrågan på svenska tändstickor
helt plötsligt sjönk några månader
efter det att fabriksanläggningarna
i Torpshammar förvärvats. Till detta vill
jag lämna en kort kommentar. Skall
verkligen tändstickskoncernen försöka
inbilla någon, att den var helt främmande
för marknadsbetingelserna för
.svenska tändstickor? Så till den milda
grad bakom flötet är inte tändstickskoneernens
ledning, att den var helt ovetande
om att andra länders tändsticksproduktion
var i raskt stigande och att
det följaktligen skulle hårdna till på den
utländska marknaden, d. v. s. hårdna till
så att de tidigare enormt höga vinsterna
måste bli mindre.

För det andra talar tändstickskoncernen
om växande konkurrens från, som
det heter, länder bakom den s. k. järnridån.
Här har koncernens ledning tagit
munnen full med högborgerlig vulgärpropaganda.
Det hela inskränker sig till
påståenden utan angivande av konkreta
fakta. Jag tror nog, att den svenska tändstickskoncernen
gott kunde konkurrera
med andra länder, men givetvis måste
man då låta sig nöja med mindre profiter.
Men koncernen anser det tydligen
vara en bättre affär med kapitalexport
exempelvis till USA, där en ny tändsticksfabrik
sattes i gång år 1954.

Tändstickskoncernens handlande och
försvaret för de dåliga handlingarna väcker
misstanken, att det aldrig varit meningen
att börja med någon tändsticksproduktion
i Torpshammar. Här har vi
tydligen att göra med en utstuderad kapitalistisk
spekulation med syften som

vem som helst kan förstå. Möjligheterna
för vanligt folk att manipulera med medel,
som egentligen skulle höra det allmänna
till, finns inte — den möjligheten
bär endast de storkapitalistiska koncernerna.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län
har tagit fram hartassen och försökt släta
över de skandalösa förhållanden som
vi påtalat. Bland annat uttalar den, att
någon »egentlig arbetslöshet utöver vad
som är säsongmässigt naturligt föreligger
icke inom Torps kommun för närvarande.
» Så värst objektiv är inte nämnda
länsstyrelse. Fakta är ju nämligen dessa:
Torps kommun har minskat med över
ettusen personer. Kvinnounderskott föreligger
i nämnda socken, och några
möjligheter för kvinnorna att få anställning
i industrien föreligger inte. Vid
tändsticksfabriken hade man beräknat
att ett femtiotal kvinnor skulle erhålla
sysselsättning. Tydligt är emellertid att
länsstyrelsen i Västernorrland menar att
kvinnorna inte behöver något eget förvärvsarbete,
och följaktligen behöver
man inte räkna med dem. Dylika utslag
av borgerligt vanetänkande bör nämnda
länsstyrelse så fort som möjligt befria
sig från. Kvinnorna i Västernorrland kan
måhända hjälpa till, så att höga vederbörande
åtminstone lär sig räkna kvinnorna
till folk som vill ha eget förvärvsarbete.

Så till utskottets utlåtande. Jag citerar
det viktigaste avsnittet, som lyder: »Det
måste, med hänsyn till de förhållanden
som råder vid fabriksanläggningen i
Torpshammar och som redovisats i motionerna
och remissyttrandena, ur kommunens
synpunkt vara angeläget antingen
att tändsticksproduktionen igångsattes,
om sådan kan göras lönande, eller att
lokalerna blir utnyttjade för annan industriell
verksamhet.» Innebörden i detta
måste betraktas som en påtaglig manifestation
från riksdagens sida, en anvisning
om att de nuvarande förhållandena
inte kan få fortsätta. Jag uttalar
förhoppningen att dessa riksdagens ord
skall fattas på ett riktigt sätt, att det
skali bli en anvisning till bl. a. tändsticksbolaget
att produktionen i eu eller

Fredagen den 15 april 1955

Nr 13

Om igångsättande av tändsticksproduktion i Torpshammar

annan form måste komma till stånd vid
fabriksanläggningarna i Torpshammar.
Jag hyser emellertid den uppfattningen,
att statsmakterna måste förr eller senare
träda emellan innan denna fråga
bringas till slutgiltig lösning. Dock vill
jag avvakta vad riksdagens anvisningar
kan leda till. Blir det inga resultat skall
vi återkomma. Vi utgår emellertid från
att det nu skall bli resultat med tanke
på den skrivning som utskottet här har
gjort och som jag nyss citerade. Utifrån
den synpunkten liar jag, herr talman,
inte något yrkande.

Herr MOGÅRD (s):

Herr talman! Vid behandlingen av
denna motion i utskottet väcktes hos
mig åtskilliga tankar, inte minst därför
att vi här i landet nu allmänt diskuterar
betydelsen av våra investeringar och
hur dessa skall fördelas på den enskilda
och den allmänna sektorn.

När man läser motionen och tar del
av de uttalanden som vederbörande
myndigheter gör över den, finner man
onekligen just det förhållandet anmärkningsvärt
att Jönköpings och Vulcans
Tändsticksfabriksaktiebolag investerat
3,5 miljoner kronor i byggnader och maskiner
i en ny tändsticksfabrik i Torpshammar.
Och detta sker vid en tidpunkt,
då den gamla tändsticksindustrien sedan
flera år tillbaka håller på att dels mycket
kraftigt rationalisera och dels i samband
därmed också nedlägga fabrik efter
fabrik. Man vet även att konkurrensen
på marknaden blivit starkare och
starkare över hela världen. Inte minst
våra nordiska grannländer har erfarit
detta, då ju både den finska och norska
tändsticksindustrien står inför samma
reduceringstvång som gäller för den
svenska. Tändsticksbolaget har självt
medgivit, att det inte ser ljust på tändsticksindustriens
framtid. Som exportindustri
betraktad har denna lidit betydande
avbräck genom den i olika länder
nyuppståndna nationalism, som drivit
fram uppförandet av tändsticksindustrier.

I klart medvetande om denna dystra

situation för vår tändsticksin dustris
framtid går man så år 1952 och lägger
ned 3,5 miljoner kronor på uppförande
av en ny tändsticksfabrik i Torpshammar.
Man hade, såsom den föregående
talaren anförde, fått en gammal fabriksanläggning
tämligen gratis. Jag vet inte
vilket värde det kunde ligga i den,
men jag förmodar att det fanns värden
där, så att bolaget funnit att det kunde
vara skäl att mottaga kommunens erbjudande
att överta den och ge löften
om att driva en tändsticksfabrik. Nu
står uppe i Torpshammar en ny, modern
tändsticksfabrik med skinande
blanka maskiner men där aldrig ett hjul
har rullat. Det måste vara ett högst kuriöst
skådespel att se på för dem som
tror på den fria företagsamhetens förmåga
att icke begå några misstag när det
gäller investeringar.

Nu vill jag inte alls påstå att det där
är någonting särskilt utmärkande för
den gamla tändstickstrusten i vårt land.
Man skulle kunna peka också på andra
bolagsföretag, som begått misstag, misstag
som varit högeligen kostsamma och
ur investeringssynpunkt måste betraktas
såsom olyckliga.

Jag har exempelvis sedan tio år tillbaka
på det ställe, där jag bor på sommaren,
för mina ögon en likaledes död
industrianläggning. Det är det s. k. saltverket
vid Gullmarsfjorden i Lyse socken.
Enligt Svensk uppslagsbok lät staten
anlägga detta saltverk under andra
världskriget, men jag har inte kunnat
finna på vad sätt staten därvidlag ingripit
eller gjort några prestationer för sin
del. Under dessa tio år har jag sett de
magnifika men tomma fabrikslokalerna
— maskinerna är för länge sedan bortförda
därifrån. Sannolikt har det inte
producerats så mycket salt där, att det
räckt ens till en påskägg, fastän anläggningen
har kostat flera hundra tusen kronor.
Det är ett under Aseakoncernen i
Västerås lydande företag, som har gjort
denna investering, kanske under inverkan
av staten, som måhända under avspänningstiden
tyckte att det var lämpligt
att man gjorde ett experiment med
att framställa salt i vårt land. Förhåller

Nr 13

Fredagen den 15 april 1955

Om igångsättande av tändsticksproduktio

det sig på det sättet, måste jag ju säga,
att investeringen hörde till vår beredskap
och går att både förklara och ursäkta.
Jag vill i alla fall nu passa på att
understryka att det inte var Svenska Metallverken
i Västerås som utgjort upphovsmän
och ledning av saltverket vid
Gullmarsfjorden, vilket jag i något sammanhang
beklagligtvis beskyllt dem för,
utan det var som sagt ett dotterföretag
till Asea.

Att jag nu nämner detta företag, beror
på att jag å en social verksamhets vägnar
anhållit att få förhyra dessa nu i tio års
tid obebodda fabrikslokaliteter för ett
samhällsnyttigt ändamål. En gång har
jag fått ett svar, som var kyligt avvisande;
på en senare framställning har jag
inte fått något svar alls. Det tycker jag
på sitt sätt visar, att man inte riktigt
förstår att de stora bolagsföretagen inte
är enskilda företag, utan allmänna företag
i ordets allra bästa bemärkelse.

Nå, låt oss tänka oss att dessa och
andra liknande företag hade varit statens,
att de hade sorterat under järnvägsstyrelsen
eller AB Statens skogsindustrier.
Då hade vi fått läsa goda och
lämpliga uttalanden i Sunt Förnuft,
skattebetalarföreningens tidskrift. Jag
håller styvt på sunt förnuft — även i
dess tryckta form — och jag måste säga,
att tidskriften med detta namn har gjort
mycket för att hålla byråkratien på mattan
och för att främja hushållning med
allmänna medel. Men när det gäller industrien,
saknas ju varje organisation,
som verkligen kan eller vill utöva kritik
av misslyckade investeringar på olika
områden. Det är detta jag finner anmärkningsvärt,
när det gäller frågan om
Torpshammarfabriken. Nu måste det vara
den lilla livaktiga kommunistiska
riksdagsgruppen som gör sina raider än
här och än där, för att förhållandena skall
påtalas. Jag finner detta vara en svaghet
i vår opinionsbildning över huvud taget,
inte minst när det gäller våra stora industrisammanslutningar,
att inte dessa
själva utövar kritik och vägleder investeringarna.
Det är detta jag liar velat
understryka.

n i Torpshammar

Jag vet ju att man säger att aktieägarna
i ett bolag utövar den bästa kritiken.
Ja, i våra gamla storbolag, där det finns
kanske tio tusen, tjugu tusen aktieägare,
är ju aktieägarinflytandet en ren chimär.
Aktieägarna nöjer sig snällt med att
få sina tio procent i utdelning, och de
håller inte vidare reda på någonting därutöver.
Ju längre bort i tiden man kommer
från de kraftfulla, energiska grundläggarna
av dessa gamla storföretag,
desto mer faller makten i händerna på
holagsfunktionärerna, på tjänstemän som
inte är annorlunda i enskilda bolags
tjänst än i statens tjänst. De intar lätt
den bekväma ställningen att känna sig
mera som ämbetsmän än som det allmännas
tjänare eller som nydanare eller
upprätthållare av en god tradition.
Det gör att man ibland kan hysa rädsla
för hur det skall gå med våra stora gamla
industrier, när den tid är förbi då
praktiskt taget ingen företagsledning är
tillräckligt dum för att kunna misslyckas
med driften av ett företag och det
verkligen fordras skicklighet, vakenhet
och hushållsamhet i skötseln av de stora
pengar som ett bolag förfogar över.

Jag hör ingalunda till dem som tror
att staten alltid är bättre företagare än
enskilda, men jag tror inte heller att
staten alltid behöver vara sämre företagare.
Jag tror ingalunda att statens järnvägar
eller Statens skogsindustrier behöver
skämmas i jämförelse med vare
sig Jönköpings och Vulcans Tändsticksfabriksaktiebolag
eller med ASEA-koncernen
i Västerås. Åtminstone har jag
inte funnit någonting som visar, att de
senare skulle vara nämnvärt bättre som
företagare än statens egna företag.

Sedan är det en sista punkt, som jag
inte vill underlåta att beröra. I själva
verket är det väl samhället som får betala
även felplaceringarna genom att låta
de gamla bolagen självfinansiera sig
på bekostnad av sina vinster. Jönköpings
och Vulcans Tändsticksfabriksaktiebolag,
vilket placerat 3 500 000 kronor
i en fabrik, som än så länge inte
har producerat en enda tändsticka och
vilket inte kan lova att göra det i framti -

Fredagen den 15 april 1955

Nr 13

Om igångsättande av tändsticksproduktion i Torpshammar

den och vilket inte heller vill upplåta anläggningen
åt en annan industri, det är
ett mycket solvent och vinstgivande företag.
År 1951, då fabriken i Torpshammar
förvärvades, hade bolaget en nettovinst
på 1 157 000 kronor, och ändå hade
bolaget avskrivit på fabriksfastigheter
408 000 och på maskiner och inventarier
2 299 000 kronor. Bolaget kunde
också utdela sina traditionella 10 procent
till aktieägarna. Året därpå, 1952,
då bolaget höll på med denna investering
i Torpshammar, hade det en nettovinst
på 1 021 000 kronor. Bolaget lade
ned i fabriksfastigheter 451 000 kronor
och i maskiner och inventarier 1 306 000
kronor och delade naturligtvis ut sina 10
procent. Varför skulle bolaget inte göra
det? Bolaget hade i alla fall en disponibel
vinstmedelsfond på 6,5 miljoner kronor.
År 1953 var det precis likadant.

Man förstår, när man tänker på det,
att herr Persson i sitt passionerade anförande
i anknytning till sin motion
kanske i grund och botten har rätt i att
denna felplacering har bekostats av
vinstmedel som egentligen skulle ha beskattats.
Jag borde därför inte ha hållit
detta anförande i dag, utan den dag
då propositionen beträffande företagsbeskattningen
kommer före. Jag hälsar
med tillfredsställelse att man då —• tyvärr
bara genom taxeringsmyndigheternas
ingripande — skall kunna få en värdering
av investeringarna i och för beskattning.
Men hellre det än ingenting.
Egentligen borde industrien själv ta upp
denna fråga och söka finna en form, som
gör att man med större tillförsikt kunde
se på den tillskiftning av investeringsmedel,
som nu äger rum till den enskilda
sektorn.

Att jag inte kan yrka bifall till motionen,
beror på att i motionen yrkas, att
riksdagen skall be Kungl. Maj:t att rekommendera
bolaget att sätta i gång med
tändstickstillverkning i Torpshammar.
Jag hoppas att detta icke kommer att
ske. Har man gjort ett misstag skall man
inte — det gäller även för en industri —
upprepa detta genom att göra ett nytt.
Jag vill därför ansluta mig till vad utskottet
här har hemställt.

!J Första kammarens protokoll 1955. Nr 13

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Som före detta tändsticksarbetare
och bosatt på den plats,
där vi bär landets största tändsticksfabrik,
kan det vara skäl att även jag säger
några få ord för att i någon mån belysa
hur tändsticksarbetarna ser på denna
sak.

Tändsticksarbetarna blev verkligen
förvånade, när Tändsticksbolaget skulle
starta en fabrik i Torpshammar. De trodde
sig veta, att det inte fanns något utrymme
för ytterligare en fabrik i landet.
Exporten har ju minskat undan för
undan. Allteftersom tändsticksfabriker
växer upp i utlandet, har Tändsticksbolaget
fått svårigheter med exporten —
exporten österut har ju praktiskt taget
upphört. Den utländska exportmarknaden
är för närvarande synnerligen liten.
I detta nu är de dyrbara komplettmaskinerna
i de i gång varande svenska
tändsticksfabrikerna bara till 75 procent
utnyttjade. Att under sådana förhållanden
börja tillvferkning av tändstickor
på ytterligare en plats kommer
ju endast att innebära, att man får skära
ned produktionen vid de övriga
fabrikerna. Såsom herr Mogård sagt har
en felinvestering gjorts, en mycket stor
felspekulation, som icke bara tändsticksarbetarna
utan även, såvitt jag vet, åtskilliga
av aktieägarna har förvånat sig
över.

Nu är ju tändsticksarbetarna en verklig
låglönegrupp. De har gång på gång
sökt förmå Tändsticksbolaget att vidta
åtgärder för att avveckla lokaler och
maskiner i Torpshammar och använda
pengarna antingen till en pensionsfond
eller till en lönelvftning. Det har uppförts
bostadshus i Torpshammar, bostadshus
som jämte maskiner och fabriker
övervakas av folk från bl. a. Tidaliolm.
De gör ingenting annat än går
och ser till att inte dessa fabriker eller
hus blir förstörda. Tändsticksarbetarna
menar med all rätt att det vore bättre
om dessa vakter finge uträtta något produktivt.
Det bästa vore om tändsticksbolaget
avvecklade där uppe och lokalerna
finge utnyttjas på ett vettigt sätt.
Någon tillverkning av tändstickor kom -

Nr 13

Fredagen den 15 april 1955

Om igångsättande av tändsticksproduktion i Torpshammar

mer i varje fall inte att ske där, det är
man medveten om. I det avseendet har
motionären fullkomligt rätt.

Men därifrån och till att riksdagen
skulle uppmana regeringen att be bolaget
sätta i gång med tändsticksfabrikation
är det mycket långt. Om den rekommendationen
verkställdes skulle det betyda
arbetslöshet för tändsticksarbetare
i Skaraborgs län eller i Småland, och
det vore ju ingalunda en förbättring.

Jag har inget yrkande.

Herr BOO (s):

Herr talman! I den föreliggande motionen
yrkas att riksdagen skall uppdraga
åt regeringen att uppta förhandlingar
med Tändsticksbolaget om igångsättande
av tillverkningen vid fabriksanläggningen
i Torpshammar. Om inte dessa
förhandlingar leder till något positivt
resultat, skall, föreslår motionärerna, åtgärder
vidtas för ett överförande av företaget
till statens skogsindustrier. I utskottsutlåtandet
har man konstaterat, såsom
en av motionärerna här tidigare understrukit,
att utskottet inte anser att nu
rådande förhållanden kan betecknas som
tillfredsställande. Tvärtom är det allvarligt
att man låter företaget stå still på
det här sättet.

Kanske bör man ändå påvisa att detta
ingalunda är ett unikt fall. I den nuvarande
ojämna konjunkturen här i landet
inträffar sådant även på andra områden.
Jag kan t. ex. hänvisa till besvärligheterna
inom textilindustrien för närvarande,
där vi har en viss företagsdöd
och väl också vissa svårigheter att komma
i gång med en annan produktion.
Människor är där oroliga för sin existens
och den fortsatta utvecklingen, och de
kan inte se hur morgondagen skall bli.
Detta förhållande var ju också utgångspunkten
för de reflexioner som herr Mogård
här har gjort i anledning av sin reservation.

För att återföra saken till dess egentliga
läge måste man konstatera, såsom
utskottet har gjort efter att ha tagit del
av remissyttrandena, att det för närvarande
inte finns någon arbetslöshet till
följd av att fabriken inte är i gång. Det

finns en obetydlig säsongarbetslöshet,
men en sådan kan påvisas nästan i vilken
annan kommun som helst. Ur den
synpunkten kan knappast några allvarliga
invändningar göras. Det är alltså
ingen katastrofsituation som råder.
Tvärtom skulle man kunna säga att om
denna fabrik kördes i gång med full kapacitet
och ett 80-tal personer anställdes
där, varav hälften beräknas skola vara
kvinnor, så skulle kanske den kvinnliga
arbetskraften kunna rekryteras på orten,
men man finge gå utom kommunen för
att få den manliga arbetskraften. Men
även detta skulle väl vara en riktig utveckling
efter den utflyttning som tidigare
har skett från kommunen.

Jag vill alltså påvisa att sysselsättningen
i kommunen inte beror av detta företag
med den relativt ringa storlek det
i alla fall skulle få om det sattes i gång.
Det är större enheter som i det fallet är
de utslagsgivande.

Bolaget har lämnat förklaringar till
sitt handlande. De återfinns i utskottsutlåtandet
på sidorna 2 och 3. Man måste
efter att ha tagit del av dessa uttalanden
väl säga sig att dessa förklaringar
bör för en kort övergångstid godtas.
Även om man i efterhand konstaterar att
här har skett en felinvestering — så bedöms
det i varje fall i dag — så måste
man väl ändå vara på det klara med att
detta bolag med den ekonomiska sakkunskap
som finns i dess ledning inte
utan vidare har gett sig till att på lek
slänga ut tre och en halv miljoner kronor
eller något mera för att bygga upp
denna fabrik i Norrland och sedan låta
den stå till ingen nytta.

Dessutom skulle jag vilja redovisa att
alla intresserade parter i detta sammanhang
— det är länsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen
och länsarbetsnämnden,
företagarföreningen, kommunen och de
fackliga organisationerna — följer denna
fråga med största uppmärksamhet,
såvitt utskottet kunnat finna. Förhandlingar
har också vid flera tillfällen förts
med bolaget. Dessa kan ju inte leda till
något egentligt positivt resultat, förrän
man kommer därhän att man kan ha en
överenskommelse på hand med annat fö -

Fredagen den 15 april 1955

Nr 13

retag som är berett att överta anläggningen
och driva någon annan produktion
där. Men när samhällsorganen kommer
i den situationen att de kan erbjuda
bolaget en möjlighet att överlåta företaget
till en ny ägare, då är vi på det klara
med att Tändsticksbolaget måste bestämma
sig. Kan det inte köra i gång
en egen produktion, så får bolaget vara
berett att överlåta företaget till andra
som kan klara den uppgiften bättre. Detta
har varit det grundläggande vid bankoutskottets
ställningstagande.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Om nyanläggning av industri i Byske

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av väckta motioner
angående utredning och förslag om
nyanläggning av industri i Byske.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet
hänvisade likalydande motioner,
nr 155 i första kammaren av herr
Persson, Helmer, och herr Öhman samt
nr 193 i andra kammaren av herr Holmberg
m. fl., hade föreslagits, att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om tillsättande av en utredning,
i vilken företrädare för Byske kommun,
domänverket, statens skogsindustrier,
arbetsmarknadsorganen i länet
samt berörda arbetares fackliga organisationer
skulle kallas att ingå, med uppdraget
att framlägga förslag till sådan
nyanläggning av industri i Byske, att befolkningen
säkrades nya och varaktiga
sysselsättningsmöjligheter.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
de likalydande motionerna 1: 155 och II:
193 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Vi har föreslagit att
statsmakterna skall vidtaga åtgärder för

Om nyanläggning av industri i Byske
att stärka försörjningsunderlaget inom
Byske kommun i Västerbotten. Alla de
instanser, som har yttrat sig över vår
motion, har starkt understrukit den permanenta
sysselsättningskris som varit
rådande inom Byske kommun från och
med den stora sågverksdöden i slutet
av 1920-talet och början av 1930-talet.
Kommunens invånarantal har sjunkit
med drygt 20 procent. Enligt arbetsmarknadsstyrelsens
uppgifter förlorade
kommunen genom utflyttning under
åren 1930 till 1950 netto cirka 3000 personer.
Till detta kommer så hotet om att
Byske trämassefabrik inom en nära
framtid skall nedlägga driften. Därigenom
skulle ytterligare hundra man bli
utan sysselsättning.

Vi norrlänningar har sannerligen fått
handgripligt erfara följderna av produktionens
och kapitalets snabba koncentration,
som sköt en väldig fart i slutet
av 1920-talet och början av 1930-talet.
Som ett led i denna process nedlades
Furuögrunds sågverk och mekaniska
verkstad, Ytterstfors sågverk samt Brännfors
sågverk vid Renholmen. Cirka 750
man blev därigenom utan sysselsättning.
Intet blev gjort från statsmakternas sida
för att skapa fram nya sysselsättningsinöjlighteer.
Där stod arbetarna och övriga
invånare i kommunen inför problemet
att få bära bördan av bolagens cyniska
framfart. Att de tre senaste årtiondena
varit tunga och mödosamma för
Byske kommuns invånare, torde väl ingen
kunna bestrida.

Nå, hur skall det bli i fortsättningen?
Skall Byske kommun ensam få brottas
med sina väldiga problem? Har inte
staten plikt och skyldighet att ingripa
på ett storstilat sätt och hjälpa kommunen
att bygga upp ett starkt försörjningsunderlag
för sina invånare?

Ja, staten måste sätta in resurser och
hela de svåra sår som de privatkapitalistiska
bolagen tillfogat denna kommun.
Om så inte blir fallet, innebär det att
man välsignar och accepterar nuvarande
dåliga försörjningsläge för invånarna
i berörda kommun.

Nu söker såväl bankoutskottet som arbetsmarknadsstyrelsen
dämpa det dåliga

Nr 13

Fredagen den 15 april 1955

Om nyanläggning av industri i Byske
samvetet genom att hänvisa till att hantverkare
och småföretagare inom Byske
socken fått låna sammanlagt 325 000
kronor de senaste sexton åren. Den vägen,
menar man, skall vi också i fortsättningen
marschera och på så sätt
lösa frågan om sysselsättningen i Byske.
Men tillåt mig påpeka, att om man skall
göra dylika rekommendationer till Byske
kommun, då innebär det att om tio år
är situationen i fråga om sysselsättningen
i denna socken praktiskt taget densamma
som nu. Med all sannolikhet
kommer trämassefabriken i Byske att
nedläggas, och då kommer utbyggnaden
av hantverk och småindustri på sin höjd
att kunna ge sysselsättning åt de hundra
man, som nu är sysselsatta i trämassefabriken.

Den av bankoutskottet rekommenderade
linjen löser följaktligen inte sysselsättningsproblemen
i Byske. Länsstyrelsen
och företagarföreningen i Västerbotten
hyser i det fallet samma mening som
jag. Av den anledningen har ju av båda
dessa instanser förordats en statlig utredning,
och denna statliga utredning
bör naturligtvis också befatta sig med
problemet att vidare utveckla såväl hantverket
som småindustrien.

I allmänhet är det väl på det sättet,
att hantverk och småindustri är beroende
av storindustrien. Finns ingen stor
eller medelstor industri, så är utvecklingsbetingelserna
för hantverk och småindustri
tämligen små och begränsade.
Detta borde bankoutskottets ledamöter
vara på det klara med. Så tycks emellertid
inte vara fallet, om man skall döma
av det lättfärdiga utlåtande, som här
har presterats.

De nedlagda industriområdena och
hamnarna äges fortfarande av bolagen.
Dessa vakar noga över att ingen annan
får besittningsrätten. Bildligt talat håller
bolagen sina kalla händer över Byske
kommun, trots att de lagt ned sina industrier.
Finns det kanske inte all anledning
att en statlig utredning också
skall befatta sig med detta primära problem?
År 1954 ägde domänverket 65
procent av det virke, som flottades i
Byske älv, och domänverkets procentu -

ella andel var lika stor när det gällde
det nedflottade virket i Åby älv.

Man beräknar att i nämnda älvars
flottningsområde utsorteras i medeltal 6
miljoner kubikfot timmer årligen, men
råvaruförbrukningen för industrierna i
samma områden utgör bara 2,35 miljoner
kubikfot. År inte detta ett problem
som endast en statlig utredning kan
komma någon vart med? Menar kanske
utskottet och arbetsmarknadsstyrelsen
att de kommunala myndigheterna har
någon som helst chans att ensamma kunna
lösa detta problem?

Nej, det finns ingen som helst rättfärdighet
i det ställningstagande som bankoutskottet
rekommenderar riksdagen.
De kommunala myndigheterna i Byske.
länsstyrelsen och företagarföreningen i
Västerbotten, fackföreningen i Byske
jämte många andra har uttalat sig för en
statlig utredning. Att motsätta sig detta
betyder att man trampar folkviljan under
fotterna och överlåter åt en socken
att ensam klara av följderna av industridöden.

Det handlar här om en landsbygdssocken,
men likväl finner jag att bondeförbundets
representant, herr Eliasson,
troget har följt de andra utskottsledamöterna.
Hur stämmer det med vad
herr Eliasson sade för en stund sedan,
nämligen att staten och kommunerna
mer bör ge sig in på att bygga upp
näringslivet? Troheten mot landsbygden
och dess svåra problem tycks stanna vid
högtidliga och till intet förpliktande deklamationer.

Med detta herr talman, vill jag yrka
bifall till motionerna I: 155 och 11:193.

Herr BOO (s):

Herr talman! Den motion, som vi nu
har till behandling, har delvis annan
karaktär än den föregående, fast även
denna gäller sysselsättningsproblem i en
viss namngiven kommun i Norrland. Man
yrkar på en statlig utredning om möjligheterna
att ordna en bättre .sysselsättning
i Bvske kommun.

Det är ju känt att Byske hör till de
norrlandskommuner, som drabbades

Fredagen den 15 april 1955

Nr 13

liårl av sågverksdöden under 1920- och
1930-talet, med en kraftig befolkningsminskning
som följd. Om man emellertid
bär tagit del av remissyttrandena, får
man klart för sig, att sedan 1930 en viss
förbättring inträtt när det gäller antalet
personer sysselsatta med arbete i industri
och hantverk. Det året fanns inom
kommunen redovisade 241 personer med
dylik anställning. 1952 var siffran uppe
i 403 personer, alltså en ökning med 162
personer. Här har tydligen herr Persson
själv räknat fel, när han säger att
utskottet gjort felaktiga konstateranden
om småföretagens och hantverkets möjligheter
att ta vara på den del av arbetskraften
som den större industrien
har friställts. Under den tid som här
åberopades, perioden 1936—1952, minskade
industrien sitt antal sysselsatta från
168 till 100, d. v. s. ett minus på 68
personer, medan småföretagen och hantverket
ökade från 73 till 303 personer,
d. v. s. ett plus på 230 personer. Det
är den utvecklingen utskottet har understrukit
att det är angeläget att uppmuntra,
i första hand genom ett bättre stöd
åt företagarföreningen, så att den i sin
tur skall kunna stödja hantverk och småindustri
för att få en bättre sysselsättning
inom denna kommun. Det är närmast
dessa åtgärder som utskottet har
rekommenderat myndigheterna att fullfölja.

Utskottet avstyrker nu en utredning,
tillkommen genom riksdagens initiativ,
och man gör det ifrån den utgångspunkten,
att det finns massor av kommuner
i detta land som med likartade skäl
skulle kunna begära en utredning om
sysselsättningen inom sitt område. Vi får
på riksdagens bord nästa vecka ytterligare
ett utlåtande från bankoutskottel,
föranlett av motioner av samma personer,
vilka har motionerat i det ärende,
som vi nu behandlar. Där har man hemställt
om en utredning om att bättre tillgodose
näringslivet i det norrländska inlandet.
.lag skall inte här närmare gå
in på den frågan. Vi får tid att diskutera
den i nästa vecka. .lag vill bara hänvisa
till att av de remissyttranden, som redovisas
i det utlåtandet, framgår att

Om nyanläggning av industri i Byske
länsstyrelsen i Gävleborgs län har vänt
sig till kommunerna i länet, och låtit
dem yttra sig över motionen. Nästan
alla dessa kommuner vill ha nya industrier
och skulle säkerligen vilja animera
riksdagsmännen från respektive orter
att motionera till nästa riksdag eller
riksdagen därpå om statliga utredningar
angående näringslivet i respektive
kommuner. Bankoutskottet anser att vi
inte kan gå fram på den vägen, ty vi
bör inte, herr Persson, ordna sysselsättningen
på det viset, att vi sätter folk i
arbete med utredningar.

Om vi ser litet grand på vad som
skett i denna fråga under senare år, kan
vi konstatera att riksdagen för ett par
år sedan beslöt en översyn av kvarstående
norrlandsproblem. Det är en ganska
stor fråga. Genom den beslutade översynen
skulle de utredningar fullföljas,
vilka tidigare förevarit men inte lett till
några åtgärder. Vid riksdagen i fjol fattades
vidare beslut om speciell utredning
rörande Tornedalens problem. Det
är ju en särpräglad bygd. Vi beslöt liknande
utredning i fråga om den bohuslänska
landsbygden och dess sysselsättningsproblem.
Bankoutskottet tog i de
ärendena den ställningen, att det gällde
två avgränsade bygder med speciella förhållanden.
Utskottet ansåg att det kunde
finnas anledning att genom utredningar
söka klarlägga vilka möjligheter samhället
hade att här medverka till en
bättre ordning. När det däremot, såsom
i detta fall, gäller sysselsättningsfrågor
på kommunplanet, kan man inte, enligt
bankoutskottets mening, ge sig in på att
i olika enskilda fall rekommendera riksdagen
och regeringen att tillsätta en utredning.
Det är den ståndpunkt, som
bankoutskottet har intagit.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Jag måste säga att herr
Boo presterade mycken svada här i talarstolen,
men hans argument var inte
så särskilt imponerande. Till en början

Nr 13

Fredagen den 15 april 1955

Om nyanläggning av industri i Byske

ondgjorde han sig över utredningar i allmänhet,
såvitt jag förstod honom rätt,
och den utredning, som vi här har velat
få till stånd, i synnerhet. Men jag
undrar, om herr Boo verkligen kommer
att vända sig emot den ytterligare utredning
om småbrukets problem, som är
signalerad, trots att, om jag inte minns
fel, i mars månad resultatet av en flerårig
utredning om just småbrukets problem
framlades. Inom parentes vill jag
säga att här försiggår ett skoj med utredningar
som är fruktansvärt, och jag
tar denna nya utredning om småbrukets
problem som exempel för att belysa,
att när det väl kommer till kritan,
är nog herr Boo med på utredningar,
som inte alls har samma betydelse som
den det nu är fråga om.

Vad sedan beträffar de av herr Boo
uttalade förhoppningarna om att hantverket
och småindustrien kommer att
utvecklas i Byske, så vill jag livligt instämma
däri. Men märk väl att trämassefabriken
däruppe ligger i farozonen.
Jag sade att inom tio år måste man utveckla
hantverket och småindustrien, så
att folket får sysselsättning. Men inom
en tioårsperiod har cirka 3 000 människor
lämnat Byske kommun; kommunens
befolkning har alltså minskat med
det antalet människor. Var och en måste
förstå att det inte kan få fortsätta på
det viset. Vein i Herrans namn skall ta
hand om dessa människor, som blir utan
arbete? Menar herr Boo att kommunen
skall göra det? Kommunen har hållit på
med detta ända sedan 1930 men inte lyckats,
länsstyrelsen har inte lyckats, arbetsmarknadsstyrelsen
har inte lyckats.
Då måste väl Sveriges riksdag i kraft av
sitt ansvar någon gång gripa in och göra
en utredning. Om det någon gång är på
sin plats med en utredning, så är det
väl här. Titta på alla utredningar, som
är tio år gamla, rensa bort dem och tillsätt
en utredning, som verkligen fyller
en primär uppgift, nämligen att ge människorna
utkomst! Det går inte att här
bara dölja sig bakom fraser om hantverk
och småindustri och hänvisa till
att arbetsmarknadsstyrelsen och kommunerna
själva bör söka lösa problemet.

Vårt partis riksdagsgrupp har, liksom
jag förmodar även de andra riksdagsgrupperna,
från ortens industrikommitté
fått ett meddelande, vari man säger
att man inom kommunen i många år
sökt lösa problemet men att man kommit
underfund med att man inte själv
klarar det. Därför vädjar kommunen till
statsmakterna att ta itu med frågan. Här
hjälper det inte att komma med vackra
ord och fraser, utan här står vi inför
det nakna och enkla faktum att människorna
i Byske måste ha sysselsättning,
om inte kommunens invånarantal skall
uttunnas alltmer. Det är riksdagen som
har ansvaret för att människorna tillförsäkras
det mest primära av allt, nämligen
arbete och utkomst.

Herr BOO (s):

Herr talman! Herr Persson yttrade på
tal om hantverket och småindustrien i
Byske, att ingen kan veta, hurudant läget
därvidlag kan vara om tio år, ifall
den stora industrien på orten skulle
tvingas slå igen helt. Ingen av oss kan
väl blicka så långt in i framtiden att vi
kan säga, hur det då kommer att ligga
till. Vår uppgift är emellertid att bedöma
situationen sådan den ter sig i
dag, och då måste vi fastslå, att det är
hoppingivande att kunna påvisa att
hantverket och småindustrien i Byske
har lyckats göra utvidgningar och ta
upp ny produktion, varigenom man
medverkat till bättre sysselsättning på
orten. Det är utskottets förhoppning att
man skall kunna gå vidare på den vägen.

Herr Persson riktade vidare en fråga
till mig, hur jag skulle komma att ställa
mig till en ny utredning om småbrukets
problem. Jag är inte beredd att svara på
den frågan i dag, utan får väl ta ställning
när den kommer upp till avgörande.
Herr Persson, det gäller dock i
det fallet en utredning som omfattar hela
landet. Men om herr Persson skulle
begära t. ex. en statlig utredning om
småbrukets problem i Byske kommun,
skulle det vara lika orimligt att igångsätta
en dylik utredning som att besluta

Fredagen den 15 april 1955

Nr 13

den utredning som han nu begär om nyanläggning
av industri i Byske. Det är
där skillnaden ligger.

Enligt vår mening måste dessa sysselsättningsfrågor
tas upp på länsplanet.
Man får försöka lösa dem i samverkan
mellan länsstyrelsen, företagarföreningen,
arbetsmarknadsmyndigheterna och
andra intressenter. Man måste med andra
ord gå till väga på samma sätt som
när det gällde Töre och andra fall i
Norrland.

Herr Persson sade vidare, att det har
pratats så många vackra ord, men att
här inga fraser hjälper. Det är så sant
som det är sagt, herr Persson.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Endast några ord i anledning
av vad herr Boo nu senast sade
om att man måste göra en utredning på
länsplanet!

I nästa vecka får vi på kammarens
bord till behandling vår motion om en
utredning av det norrländska inlandets
näringslivs problem. Den frågan berör
många olika län i Norrland. Om jag inte
är fel underrättad, kommer herr Boo då
att stiga upp och förklara, att på det
planet kan vi inte ta upp den frågan,
trots att den således berör nästan alla
län i Norrland. Det är tydligen ganska
dåligt med debattlogiken.

Herr BOO (s):

Herr talman! Om herr Persson hade
sett på det bankoutskottsutlåtande, som
kommer nästa vecka, skulle han ha observerat,
att jag icke har deltagit i behandlingen
av den frågan, varför jag
följaktligen icke kan stiga upp och yttra
mig på utskottets vägnar.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande
utlåtandet hemställt samt vidare på bifall
till de i ämnet väckta motionerna; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna pro -

Om lagfästande av rätten till arbete

position vara med övervägande ja besvarad.

Herr Persson, Helmer, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsplroposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 16, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifallas de i ämnet väckta
motionerna.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Persson, Helmer,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 98;

Nej — 4.

Därjämte hade 10 ledamöter illkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om lagfästande av rätten till arbete

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av väckta motioner
om lagfästande av rätten till arbete.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta, till
lagutskott hänvisade motioner, nr 5 i
första kammaren av herr Persson, Helmer,
och herr Norling samt nr 3 i andra
kammaren av herr Hagberg i Stockholm
m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utarbetande
av förslag till lag i överensstämmelse
med vissa i motionerna angivna

Nr 13

Fredagen den

Om lagfästande av rätten till arbete

punkter samt att lagförslaget snarast möjligt
måtte föreläggas riksdagen.

De punkter som sålunda borde lagfästas
hade i motionerna angivits på följande
sätt:

1. Fn vars rätt till arbete, till fritt val
av sysselsättning, till rättvisa och tillfredsställande
arbetsförhållanden och till
skydd mot arbetslöshet förankras i lag.

2. Samhälleliga planeringsåtgärder för
upprätthållande av produktion och full
sysselsättning.

3. Kapitalisterna berövas rätten att
själva avgöra om företag skall drivas
eller slå igen. Där de vägrar att hålla i
gång viktig produktion, övertar samhället
företagen och driver dem i egen regi.

4. Skyldighet för företag att varsla om
planerade förändringar av driften i så
god tid, exempelvis två månader i förväg,
att arbetsmarknadsmyndigheterna
kan överväga och vidta lämpliga åtgärder.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner, 1:5 och
II: 3, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr NORLING (k):

Herr talman! Kommunisterna har i
motioner i båda kamrarna föreslagit, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skall hemställa om förslag till lag i enlighet
med den förklaring till de mänskliga
rättigheterna som antogs av Förenta
Nationerna i art. 23 mom. 1, vari det
heter: »Envar har rätt till arbete, till
fritt val av sysselsättning, till rättvisa
och tillfredsställande arbetsförhållanden
och till skydd mot arbetslöshet.» I enlighet
med denna förklaring har vi i
motionerna föreslagit fyra olika punkter
som stomme till en arbetsbalk i en framtida
lagstiftning.

Förslaget innebär att varje persons
rätt till arbete och full sysselsättning
skulle lagligen säkras samt att skydd mot
arbetslöshet skulle erhålla samma lagliga
rätt. Lagen skulle säkra rätten till

15 april 1955

fria val av yrke och sysselsättning. De
privatägda företagen skulle fråntagas sin
rätt att själva få bestämma, om företagen
skall hållas i gång eller stoppas.
Samhälleligga planeringsåtgärder skulle
vidtagas så att produktionen hålles i
gång och den fulla sysselsättningen säkras.
Om viktig produktion stoppas, skulle
staten övertaga och driva sådan industri
i egen regi. Vidare skulle vid förändringar
i produktionen företagaren i
lag åläggas att varsla om sådana åtgärder
i god tid före åtgärdens verkställighet,
exempelvis två månader i förväg. Detta
är i korthet vad vi syftar till i motionen.

Utskottet har i sitt yttrande hänvisat
till att Förenta Nationernas förklaring
om de mänskliga rättigheterna i vad av”
ser lagfästande av rätten till arbete endast
har principiell innebörd och att en
lag om rätt till arbete inte passar svensk
lagstiftning. Den svenska lagstiftningen
syftar till konkreta åtgärder, säger utskottet,
och nämner yrkesutbildning och
arbetsförmedling.

Men är det betydelselöst, om man i
svensk lag fastslår rätten till arbete för
alla och envar? För min del tror jag, att
om en sådan rätt i princip finns i lag
fastställd, så måste det också vara en
plikt för de statliga organen att se till,
att denna princip omsättes i verkligheten.
De av utskottet uppräknade, redan
nu befintliga åtgärderna —- såsom yrkesutbildning,
arbetsförmedling och andra
statliga och kommunala initiativ för att
trygga sysselsättningen — måste naturligtvis
ingå som led i strävandena att
trygga rätten till arbete och full sysselsätning
och bör inte ställas i motsättning
till en principförklaring om laglig
rätt till arbete.

I de bägge närmast föregående ärendena
har talats om hur huvudlöst privatkapitalet
organiserar sina industrier
och vad detta leder till i fråga om sysselsättningen.
Av vad som där yttrades
framgår att åtgärderna för att trygga den
fulla sysselsättningen bör utökas utöver
vad som nu finnes.

Man talar om att sysselsättningen är
så hög, att arbetsgivarna formligen täv -

Fredagen den 15 april 1955

Nr 13

lar om den tillgängliga arbetskraften,
överensstämmer detta med verkligheten?
Förutom vad som påtalats i de föregående
ärendena kan jag erinra om att så
sent som den sista mars i år uppgav
byggnadsfackföreningarna i Stockholm,
att omkring 2 000 byggnadsarbetare enbart
i Stockholm var arbetslösa. Under
sista halvåret 1954 genomfördes eller
varslades om driftsnedläggelse inom textil-
och beklädnadsindustrien för inte
mindre än omkring 1 000 arbetare. Produktionen
inom dessa industrier minskade
också under 1954 ganska avsevärt.
Vid spinnerier och väverier nedgick den
med 8,5 procent, vid sömnadsindustrien
med 5,2 procent och inom skoindustrien
med 7 procent. Till detta kommer helgpermitteringen
vid jul och nyår 1954—
1955, som berörde omkring 20 000 arbetare
inom olika industrier.

Att sådana åtgärder skulle tydas som
tävlan om arbetskraften är ganska svårförklarligt.
Snarare tyder de på att man
håller den linje som folkpartiledaren
Ohlin rekommenderat, nämligen om en
femprocentig arbetslöshet. Under alla
förhållanden tjänar sådana åtgärder som
inskränkningar i produktionen och nedläggande
av företag inte till trygghet i
anställningen. I stället skapar den osäkerhet,
som blir följden av sådana åtgärder,
oro bland alla arbetare, och de,
som direkt drabbas av åtgärderna, får
känna på arbetslöshet och försakelser.

Det enskilda kapitalistintresset tar vid
sådana tillfällen inte hänsyn till de skadeverkningar,
som dylika åtgärder medför,
varken när det gäller den enskilda
arbetskraften eller de lokala samhällsintressena.
Bestämmande för kapitalisternas
del är att den s. k. lönsamheten, lika
med profiten, blir så hög som möjligt.

Beträffande förslaget att varselskvldighet
skulle införas i lag, hänvisar utskottet
till den nuvarande frivilliga överenskommelsen
mellan arbetsmarknadens
parter, som enligt utskottet fungerar väl.
Härom kan naturligtvis meningarna vara
delade. Fall finnes som visar att det inte
alltid är så bra stiillt i detta avseende.
Ftt bevis bland andra iir nedläggandet
av Suchardfabriken i Alingsås. Fn lag,

Om lagfästande av rätten till arbete

som ålade arbetsgivaren att t. ex. två
månader i förväg lämna myndigheterna
meddelande om planerade åtgärder för
driftsinskränkning eller driftsnedläggelse,
skulle för arbetarna säkerligen vara
mera betryggande än den nuvarande frivilliga
överenskommelsen.

åled det sagda vill jag, lierr talman,
yrka bifall till motionerna nr 5 i första
kammaren och nr 3 i andra kammaren.

Herr NORMAN (s):

Herr talman! Det är riktigt som herr
Norling påpekade, att det föreliggande
ärendet kan sägas nära hänga samman
med de spörsmål som här har diskuterats
i anslutning till bankoutskottets
tvenne närmast föregående utlåtanden.
Skulle vi ta upp någon längre debatt nu,
bleve den alltså bara en fortsättning av
den debatt som har förts. I stort sett
bleve det kanske en återupprepning av
de olika argumenten, låt vara att de föregående
ärendena gällde vissa mera lokalt
begränsade företeelser, under det
att detta ärende utgår från en överblick
av hela produktionsområdet.

Utskottet har avstyrkt motionen med
en motivering som jag hänvisar till. Vi
anser att man inte kan hoppas vinna
någonting i det beaktansvärda syfte som
här ligger bakom — att trygga den fulla
sysselsättningen och arbete och bröd åt
människorna — genom att lagfästa vissa
principer. Motionärerna hänvisar i frågan
om lagstiftning beträffande rätten
till arbete till vad som i det avseendet
bär stadgats i den norska författningen,
där det i en punkt heter, att det åligger
statens myndigheter att tillrättalägga förhållandena,
så att varje arbetsduglig
människa kan skaffa sig utkomst genom
sitt arbete. Själva sladgan ger ju inte en
enda brödkaka, utan det måste åtgärder
till, och vi har inom utskottet sett på
detta spörsmål så, att de ledande samhällsorganen
iir inriktade på olika åtgärder
för att trygga den fulla sysselsättningen.

I motionen rekommenderas visserligen,
att man på vissa punkter skall göra
det och det. Beträffande ett lagfästande

Nr 13

Fredagen den 15 april 1955

Om lagfästande av rätten till arbete
av varslet i fråga om förestående driftsinskränkningar
hänvisar utskottet till
den överenskommelse, som har träffats
mellan parterna på arbetsmarknaden. Vi
är inom andra lagutskottet inte främmande
för att det kanske kan uppstå situationer,
då det kan behövas en lagstiftning,
men vi anser det vara bäst, så
länge man kan undgå det och så länge
man kan räkna med att det finns ett så
stort ansvar hos produktionsmedlens
ägare, att de beaktar det önskemål, som
här otvivelaktigt föreligger, att det varslas
i så god tid, att lämpliga planeringsåtgärder
kan vidtagas för att minska och
helst förhindra de olyckor, som kan följa
med en driftsnedläggning och därav
följande arbetslöshet. Arbetsmarknadsstyrelsen
har detta problem under beaktande,
och vi räknar med att om det
skulle behövas några lagstiftningsåtgärder,
kommer det initiativ från det hållet.

En annan av de fyra punkterna är,
hur de lokala förhållandena skall ordnas,
när en driftsnedläggning äger rum
på grund av olika omständigheter, kanske
närmast då att företaget blir konkursmässigt.
Motionärerna rekommenderar
i det fallet att samhället skall överta
det företag, som det är fråga om, och
fortsätta driften. Den föregående diskussionen
om Torpshammar tycker jag tydligt
har visat, att det inte alltid är den
rätta vägen. Vi hörde, hur en gammal
tändsticksarbetare påpekade konsekvenserna
för yrkeskamrater på andra platser
i landet av att man skulle uppta
fabrikationen av tändstickor i Torpshammar.
När jag hörde den diskussionen,
erinrade jag mig samtal, som jag i
mina unga dagar ofta hade med några
unga vänner bland bruksarbetarna på den
plats, där jag verkade. Det var intelligenta
pojkar, som var ungsocialister, och
vi hade för bägge parterna mycket givande
resonemang. Jag minns särskilt
att det var en av dessa grabbar, som var
bekymrad för den, ehuru ganska begränsade,
rationalisering som redan då var
igångsatt och som kunde medföra att en
maskin onödiggjorde användning av
mänsklig arbetskraft. Han tyckte att en

sådan utveckling egentligen var av ondo.
Jag framlade då saken för honom
på följande sätt. Om det nu kommer fram
en maskin och om man på grund av en
rationalisering får till stånd en produktion,
som ger ett större produktionsresultat
än vad hundra arbetare förut
åstadkommit, behöver ju inte dessa
hundra arbetare därför komma i ett
sämre läge. Det bör ju finnas precis lika
mycket bröd åt dem som förut och precis
lika mycket av de nödvändighetsvaror,
som de behöver. Det är här inte en
fråga om att den mänskliga arbetskraften
skall producera just det och det, utan
det väsentliga är att det blir en produktion
och en sådan fördelning, att alla får
sin andel.

Det var en intelligent pojke, och han
funderade på spörsmålet. Han blev så
småningom socialdemokrat och hade
fortfarande kvar sitt intresse för de gamla
produktionsförhållandena uppe i
Bergslagen, men hans intresse blev så
att säga mera kulturhistoriskt betonat.
Där ligger ju ruiner av gamla nedlagda
hyttor och smedjor. Gör följande tankeexperiment!
Om samhället, när produktionsförhållandena
hade ändrat sig därhän,
att det inte var praktiskt att driva
dessa företag längre, skulle ha övertagit
dessa produktionsmedel och fortsatt
den gammalmodiga driften, skulle vi
haft något som helst gagn av det, skulle
vår järnindustri haft förutsättningar för
den blomstring, som sedan har skett?

Det är, skulle jag tro, en alldeles
oriktig väg att lösa dessa spörsmål genom
att samhället övertar konkursmässiga
produktionsföretag och fortsätter
driften på samma sätt som tidigare.
Jag tror att det riktiga är att man har
som utgångspunkt för sitt handlande, att
vi skall sträva efter att genom produktionen
tillgodose människornas olika behov
och att tillgodose önskemålet om
en rättvis fördelning, så att alla får sin
behövliga del av kakan. Men då får man
nog gå fram på andra vägar än att i
lagar konstruera upp vissa grunder för
hur man skall handla. Man får nog i
stället mera undan för undan angripa
problemen i de enskilda fallen. Nu har

Fredagen den 15 april 1955

Nr 13

Ang. utsträckt förbud mot semesters förläggning till sjukdomstid

ju samma motionärer gjort det beträffande
ett par andra fall, som vi diskuterat
i dag, men det förefaller, som om
de skulle ha angripit också de enskilda
fallen litet felaktigt, framför allt evad
det gäller tändsticksfabriken i Torpshammar.

Jag tror, att vi är överens om vad vi
vill nå för resultat, nämligen att människorna
skall ha möjlighet till arbete
och att det allmänna måste ingripa för
att skaffa dem dessa möjligheter. Men
jag tror också, att med den utveckling
som här skett, med det ökade inflytande
som de producerande krafterna i samhället
fått, så är den riktiga vägen att
angripa problemen allteftersom de kommer
fram och vid varje tillfälle göra
det bästa möjliga av den situation som
föreligger.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr NORLING (k):

Herr talman! Jag vill säga några ord
till herr Norman. Han försökte göra gällande,
att det inte skulle gå för staten
att överta en privat verksamhet. Detta
betyder väl då, att staten inte skulle
kunna bedriva en sådan där verksamhet,
vilket den ju emellertid gör. Som motivering
för sin uppfattning anförde herr
Norman exemplet med tändsticksfabriken
i Torpshammar, och herr Andersson
sade tidigare, att om denna fabrik
sattes i gång, så skulle det medföra arbetslöshet
för övriga arbetare inom tändsticksindustrien.
Men det är väl så, herr
Norman, att staten skall avgöra vilka
industrier den bör överta, och den bör
då ta hänsyn till att den fulla sysselsättningen
upprätthålles över hela linjen.
Jag utgår därifrån.

Man kan inte säga, att det är riktigt,
att en privatkapitalistisk arbetsgivare
med ett enda pennstreck skall kunna
ställa en massa folk på gatan och åstadkomma
besvär och bekymmer, kanhända
i vissa fall också ekonomiska bekymmer
för arbetare under kanske lång tid
framåt, och även ställa till svårigheter
för samhället. Härvidlag bör staten ha

avsevärt större inflytande än den för
närvarande har.

Herr NORMAN (s):

Herr talman! Jag instämmer med den
senaste ärade talaren.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt
samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 23, i anledning
av väckt motion om viss ändring
av lagen om kollektivavtal, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. utsträckt förbud mot semesters förläggning
till sjukdomstid

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 24 i anledning av väckt motion
om viss ändring i 12 § lagen om
semester.

I en inom andra kammaren väckt, till
lagutskott hänvisad motion, nr 197, vilken
behandlats av andra lagutskottet,
hade herrar Gustafson i Göteborg och
Königson hemställt, att riksdagen för sin
del måtte besluta, att förbudet mot förläggande
av semester utan arbetstagarens
medgivande till tid då den anställde
vore sjuk också skulle gälla tid då
gemensam semester anordnats vid företaget
och att sista meningen i första
stycket av § 12 i semesterlagen därför
skulle utgå.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motion, 11:197, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Sunne, Anders E. Johansson och König -

Nr 13

Fredagen den 15 april 1955

Ang. utsträckt förbud mot semesters förläggning till sjukdomstid
son, vilka ansett, att utskottets yttrande att riksdagen i anledning av förevaranbort
hava den lydelse, reservationen vi- de motion, II: 197, måtte för sin del ansade,
samt att utskottet bort hemställa, taga följande förslag till

Lag

angående ändrad lydelse av 12 § första slycket lagen den 29 juni 1945 (nr 420)

om semester

Härigenom förordnas, att 12 § första stycket lagen den 29 juni 1945 om semester
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

Arbetsgivaren äger bestämma, när semester
skall utgå; dock bör semestern,
om arbetstagaren icke annat begär, såvitt
möjligt förläggas till sommartid.
Utan arbetstagarens medgivande må semestern
icke förläggas till tid, då arbetstagaren
på grund av sjukdom, som inträffat
innan semestern börjat, är oförmögen
till arbetet, eller till sådan tid
för hans bortovaro från arbetet, som enligt
7 § andra stycket c) och d) skall
jämställas med tid å vilken arbete utförts.
Dylikt medgivande erfordras dock
icke, därest arbete eljest uppenbarligen
icke kunnat beredas arbetstagaren å tid
som nu sagts.

(Föreslagen lydelse)

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1956.

Herr SUNNE (fp):

Herr talman! Det har under en lång
följd av år riktats kritik från löntagarnas
sida mot den möjlighet som semesterlagen
gett arbetsgivaren att mot arbetstagarens
vilja förlägga semestern till
tid, då denne är sjuk. Först vid förra
årets riksdag gick man de anställda till
mötes på så sätt, att i lagen intogs förbud
för arbetsgivaren att utan arbetstagarens
samtycke förlägga semestern till
den tid, då arbetstagaren på grund av
sjukdom ej är i arbete, under förutsättning
att sjukdomsfallet inträffat, innan
semestern påbörjats.

Men beslutet blev i någon mån en
halvmesyr. Lagen innehåller nämligen
det undantaget, att då företaget hålles
stängt för gemensam semester, gäller ic -

ke detta förbud. Utskottet bär inte heller
i år velat gå med på att detta undantag
skulle utgå.

Såväl förra året som i år har i motioner
hemställts, att detta undantag skulle
upphöra. Av de inkomna remissyttrandena
att döma synes både LO och TCO
i princip vara av samma uppfattning
som motionärerna.

LO säger, att man redan 1948 framförde
den uppfattningen, att undantag
från förläggningsförbudet för fall av gemensamhetssemester
inte kunde anses
tillräckligt motiverat, och förklarar, att
LO i princip vidhåller denna sin uppfattning.

TCO säger, att vissa skäl talar för att
den yrkade ändringen genomföres, så att
arbetstagarens medgivande för semes -

Fredagen den 15 april 1955

Nr 13

Ang. utsträckt förbud mot semesters förläggning till sjukdomstid

terns förläggande till i semesterlagen
privilegierad frånvaro skall erfordras
även då det är fråga om gemensam semester
för företaget som helhet eller en
avdelning inom företaget. Det bör observeras,
anför TCO slutligen, att sjukdom,
som yppar sig efter det att semestern
påbörjats, inte heller i detta fall
skulle medföra semesterns uppskjutande.

Man kan säga, att även arbetsgivarnas
organisation i någon mån ställer sig positiv
till förslaget. Arbetsgivareföreningen
säger nämligen, att det är dess uppfattning,
att semester icke bör förläggas
till sjukdomstid, om detta skäligen kan
undvikas. Men så har man då den lilla
haken, att man säger, att det heller inte
skall bortses från berättigade produktionsintressen.

I den reservation till utskottsutlåtandet,
som jag varit med om att underteckna,
har vi emellertid framhållit att
vi anser arbetsgivarnas farhågor betydligt
överdrivna. Det har ju framförts den
synpunkten, att det i företag, som har
gemensam semester, skulle vara svårt att
skaffa ersättare för den, som varit sjuk
under semestertiden, för den händelse
han skulle ha rätt att ta ut semester sedan
driften återupptagits. Vi tror ju inte
att dessa sjukdomsfall skulle bli så
många, att de skulle bli av någon större
betydelse för företagen. Vi tror att de
kommer att utgöra en mycket liten procent
av de fall, då företagen måste skaffa
ersättare på grund av att anställda
blivit sjuka under andra tider på året.

Herr talman! Det hela går alltså ut på
att den löntagare, som är anställd i ett
företag med gemensam semester, skall
ha samma villkor som den, som är anställd
i företag med annan förläggning
av semestertiderna. Det är rättvisesynpunkterna,
som vi i dessa fall anser böra
spela in.

Jag skall inte, herr talman, längre uppta
tiden, utan jag ber bara att med denna
motivering få yrka bifall till den vid
utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Herr NORMAN (s):

Herr talman! Den bestämmelse, som
det här är fråga om, tillkom genom be -

slut av riksdagen i fjol och har trätt i
kraft den 1 januari i år. Vi diskuterade
denna fråga rätt utförligt både inom utskottet
och här i kammaren i fjol, och
majoriteten kom då till den uppfattningen,
att det kunde vara skäl i att, när i
alla fall en ganska betydande förbättring
skett av den bestämmelse som gällt, inte
gå längre än vad som föreslagits. Utskottets
majoritet anser, att ingenting inträffat
sedan i fjol som motiverar att vi
skulle inta en annan ståndpunkt i år. Jag
tror att både majoritet och reservanter
är överens om att detta inte är en så
särskilt stor fråga. Visst är det så, soni
det säges, att den, som är sjuk, har större
behov av rekreation än någon annan
och att han därför bör ha möjlighet till
rekreation när han tillfrisknat. Men det
kan han väl få i stort sett även med de
nuvarande bestämmelserna. Om han är
sjuk, när företaget slår igen för semester,
kommer han i åtnjutande av semesterförmåner.
Liksom de andra anställda
får han sin .semesterlön eller semesterersättning,
samtidigt som han under
sjukdomstiden uppbär dagpenning från
sjukkassan, som skall ersätta den förlorade
arbetsförtjänsten. Han kan ju spara
ettdera beloppet och sedan ordna med
den rekreation han behöver utan att därför
under den tiden uppbära någon arbetsinkomst,
ty han bär ju fått ut den
förut. Jag tror inte att detta är något
stort problem för den enskilde. 1 varje
fall förefaller det nog vara lämpligast
att inte nu ändra på en lag, som trätt
i kraft först i år.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu förevarande
utlåtandet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Nr 13

Fredagen den 15 april 1955

Ang. lagstadgad sammanhängande
semester

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av väckta motioner
angående ändrad lydelse av 12 §
lagen om semester.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft tre inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nämligen
dels de likalydande motionerna nr
1 i första kammaren av herr Norling
och nr 6 i andra kammaren av fru Nilsson
m. fl. och dels motionen nr 10 i andra
kammaren av herr Lundberg m. fl.

I motionen II: 10 hade hemställts, att
riksdagen måtte antaga följande förslag
till

Lag

om ändrad lydelse av 12 § andra stycket lagen den 29 juni 1945 om semester

Härigenom förordnas, att 12 § andra stycket lagen den 29 juni 1945 om semester
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

Semestern skall utgå i ett sammanhang,
såframt icke överenskommelse om
annan ordning träffas med arbetstagaren.
överstiger semestertiden tolv dagar,
må dock semestern förläggas till två
skilda perioder, av vilka den ena utgör
minst tolv dagar.

(Föreslagen lydelse)

Semestern skall utgå i ett sammanhang,
såframt icke överenskommelse om
annan ordning träffas med arbetstagaren.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1956.

I motionerna 1:1 och 11:6 hade yrkats,
att riksdagen måtte antaga ett i
motionerna intaget förslag till lag om
ändring av 12 § semesterlagen. Detta lagförslag
var — bortsett från vissa formella
avvikelser — av samma innehåll
och lydelse som det här ovan återgivna.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
riksdagen i anledning av förevarande
motioner, I: 1 och II: 6 samt II: 10, måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj :t ville låta verkställa en
allsidig utredning om lagstadgad sammanhängande
semester samt för riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen
kunde giva anledning.

Reservation hade avgivits av herrar
Lundberg och Axel E. Svensson, fru
Våstberg samt herrar Bengtsson i Varberg,
Johansson i Södertälje och Königson,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, som i reservatio -

nen angivits, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen i anledning av
förevarande motioner, I: 1 och II: 6 samt
II: 10, måtte för sin del antaga i reservationen
införda förslag till

dels lag om ändrad lydelse av 2 och
12 §§ lagen den 29 juni 1945 (nr 420)
om semester;

dels ock lag om ändrad lydelse av 3 §
lagen den 25 maj 1951 (nr 304) om förlängd
semester för vissa arbetstagare
med hälsofarligt arbete.

De av reservanterna förordade lagförslagen
inneburo, att semestern, om semestertiden
överstege 18 dagar, skulle
få förläggas till två skilda perioder, av
vilka den ena utgjorde minst 18 dagar.

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Den föreliggande frågans
behandling i utskottet har i år liksom
under föregående år fört med sig att jag
står som reservant. Anledningen till min

Fredagen den 15 april 1955

Nr 13

reservation var att jag ansåg, att det beslut,
som riksdagen fattade 1951 i samband
med införandet av treveckorssemestern
och som innebar en uppdelning
av semestern, inte var riktigt. Jag har
strävat efter att få en ändring på detta,
och det framgår också av reservationen.
Nu har emellertid andra kammaren fattat
beslut om att godkänna utskottets utlåtande,
vilket alltså innebär att riksdagen
skall avge skrivelse i frågan till
Kungl. Maj:t.

Av detta skäl, herr talman, vill jag inte
gärna komplicera situationen genom
att ställa några speciella yrkanden i fråga
om voteringsomgångarna, men jag anser
mig i alla fall böra yrka bifall till
reservationen.

Herr NORLING (k):

Herr talman! Delade meningar om hur
ledigheten skulle förläggas vid genomförandet
av treveckorssemestern var rådande
redan då lagen om den förlängda
semestern antogs. LO förordade i sitt
remissvar till lagen att semestern borde
utgå i en följd, och i en motion från
kommunisterna föreslogs också en sådan
utformning av lagen.

Under tiden som gått, sedan lagen antogs,
har allt flera av riksdagens ledamöter
kommit underfund med att om
treveckorssemestern skall kunna tjäna
det syfte som den avsåg att fylla, så bör
de tre veckorna utgå i en följd. Som jag
redan förut framhållit vid föregående års
behandling av liknande motioner som
nu, tjänar den nuvarande lagens formulering
endast en handfull arbetsgivare,
som utnyttjar lagens bestämmelser bara
för att visa sin maktfullkomlighet. Hur
denna maktfullkomlighet utnyttjas finns
många exempel på. Vid ett pappersbruk
dekreterades av arbetsgivaren att endast
två veckors sammanhängande semester
skulle utgå under sommarmånaderna
och att den tredje veckan skulle
erhållas senare. Denna tredje vecka förlädes
sedan till julveckan. Då endast
söndagar icke inräknas i semestern,
fråntogs således arbetarna tre lediglietsdagar
som inräknades i semesterledig -

Ang. lagstadgad sammanhängande semester
heten. Arbetarna fick visserligen nu betalt
för helgdagarna som semesterdagar
men miste samtidigt tre lediglietsdagar.

Enligt en utredning som arbetsgivarna
företagit hade under 1954 av 263 000
arbetare 212 000 sammanhängande semester,
medan i företag med 26 600 arbetare
ingen erhöll sammanhängande semester.
I dessa företag bestämdes semestern
till 28 procent av arbetsgivarna
själva, medan 54 procent frivilligt träffade
överenskommelse. Utredningen visar
att det går mycket bra att träffa
överenskommelse med arbetarna om att
dela semestern, om förhållandena är sådana
att detta är nödvändigt. Likaså har
det visat sig att den utredning, som utskottet
nu föreslår, är överflödig.

Därtill kommer, såsom reservanterna
framhåller, att det måste betraktas som
oriktigt att semestern skall vara en intjänt
löneförmån, som arbetsgivarna har
rätt att förfoga över och fördela. Erfarenheterna
under den tid som gått, sedan
lagen om treveckorssemestern antogs,
visar att några risker inte föreligger
för att arbetsmarknadens parter
ej skulle kunna träffa uppgörelse om en
uppdelning av semestern, om starka skäl
härtill skulle förefinnas.

Herr GEIJER (s):

Herr talman! Denna semesterlagstiftning,
som i flera stycken är utomordentlig,
har hela tiden haft den brist, varom
denna debatt nu rör sig, nämligen att
semestern kan uppdelas på två perioder.
Inom fackföreningsrörelsen har vi hela
tiden reagerat mot detta och sagt att
det är orätt att arbetsgivarparten enväldigt
på det sättet kan avgöra, om semester
skall utgå i ett sammanhang
eller ej. Man kan på arbetsplatsen förhandla
och träffa överenskommelse om
många ting, men denna fråga har det
hittills varit omöjligt att förhandla om.
Arbetarparten har inte kunnat framställa
några konkreta yrkanden i dessa frågor,
utan arbetsgivarsidan har själv haft
att bestämma, hur semestern skall ordnas.
.lag reagerar och har alltid reagerat
mot denna princip, och jag reagerar ock -

Nr 13

Fredagen den 15 april 1955

Ang. lagstadgad sammanhängande semester
så mot vad utskottet anför, när det säger,
att om semestern skall utgå odelad,
så kan det animera arbetsgivarsidan till
att förlägga semestern i liögre grad till
vintermånaderna eller ur semestersynpunkt
otjänlig tid. Den risken betraktar
jag som mindre, och utskottet har tydligen
förbisett att i ett flertal kollektivavtal
finnes bestämmelser om att semestern
skall förläggas till tiden maj t.
o. m. september, men det är under denna
tid som arbetsgivarsidan har möjlighet
att dela semestern i två perioder.

Med det utlåtande, som utskottet här
kommit med, har frågan fallit framåt,
och det kan väl rimligtvis inte innebära
något annat än att Kungl. Maj:t vid
nästa riksdag kommer med ett förslag i
riktning mot vad reservanterna nu yrkat.
Jag har fattat innebörden i utskottets
utlåtande på det sättet, men denna fråga
borde ha varit reglerad tidigare. Nu bör
den komma till en lösning snarast möjligt.
Den nuvarande ordningen utgör ett
klart underkännande av arbetarsidans
förhandlingsvilja och ansvarskänsla för
produktionen i detta land. Jag tror inte
att det finns någon grund att betrakta
förhandlingsmöjligheterna med arbetarsidan
på det sättet, ty den svenska fackföreningsrörelsen
har hittills visat så
stort ansvar för produktionsfrågorna i
andra avseenden, att man inte har anledning
befara något annat i en fråga
som denna.

Herr talman! Med dessa ord ber jag att
få yrka bifall till reservanternas yrkande.

Herr NORMAN (s):

Herr talman! Det var i anledning av
herr Geijers yttrande som jag tog till
orda för att säga något mer än att jag
yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Geijer påpekade att utskottet
hade förbisett en bestämmelse i kollektivavtalen,
som undanröjer den farhåga
utskottet givit uttryck åt beträffande
möjligheterna till en försämrad förläggning
av semestern. Det där är nog alldeles
riktigt, när man ser det från de
stora organisationernas synpunkt, men

det är ju inte bara dem det gäller här.
Det är inte bara en fråga om en överenskommelse
mellan arbetsgivarnas organisation
eller arbetsgivaren själv och
arbetarnas organisation, utan i ganska
många fall är det en fråga som gäller
den individuella arbetaren, och i det fallet
kan ju situationen bli en helt annan.
Vad utskottet har stött sig på i den motivering,
som jag här har berört, är vad
utskottet läst ut ur TCO:s yttrande angående
förläggningsfrågan under förarbetena
till lagen om treveckorssemestern.
TCO förordade den ordning med uppdelning
i två perioder, som sedan blev
stadgad, och TCO håller fast vid den
ståndpunkten. Om jag får uttrycka saken
med en bild, såsom jag ser den, vill jag
säga att jag tror att detta inte är något
problem för storebror, d. v. s. för Landsorganisationen.
Där finns den ansvarskänsla,
som, därom är jag övertygad,
kommer att göra sig gällande på ett sådant
sätt att man godtar de skäl som i
många fall föreligger för en uppdelning
av semestern. För lillebror, d. v. s. TCO,
kan det vara litet besvärligare. När nu
TCO, efter vad jag förstår, är verkligt
oroligt för att få semestertiden förlagd
till en ur rekreationssynpunkt sämre tid
än hittills, tycker jag nog att det riktiga
är att man lar sig en funderare på
detta problem ännu en gång, och det är
det utskottet har rekommenderat. Det
förhåller sig väl utan tvivel också på det
sättet att det önskemål, som motionärerna
har framfört, bäst gagnas genom att
första kammaren följer utskottets förslag,
så att det blir samstämmiga beslut i bägge
kamrarna. Skulle denna kammare antaga
reservationen, ramlade ju hela frågan
ut i det ovissa igen.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den vid utlåtandet avgivna reservatio -

Fredagen den 15 april 1955

Nr 13

Ang. försäljning av kronoegendomen Hogstad 151 i Östergötlands lan

nen; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande jordbruksutskottets utlåtande
nr 11, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angånde försäljning
av vissa kronoegendomar.

Punkterna 1—5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6

Ang. försäljning av kronoegendomen
Hogstad 151 i Östergötlands län

Med tillstyrkande av Kungl. Maj :ts i
proposition nr 76 därom framlagda förslag
hade utskottet i förevarande punkt
hemställt, att riksdagen måtte medgiva,
att kronoegendomen Hogstad 151 i Hogstads
socken, Östergötlands län, finge
säljas till avlidne arrendatorn Knut
Carlssons dödsbodelägare för en köpeskilling
av 215 700 kronor samt på i huvudsak
de villkor i övrigt, som domänstyrelsen
föreslagit.

Reservation hade anmälts av herr
Nord, som dock ej antytt sin mening.

Herr NORD (fp):

Herr talman! Jag har avgivit en reservation
vid denna punkt av det föreliggande
utskottsutlåtandet, och jag ber
att med herr talmannens medgivande få
i någon mån motivera, varför jag har
gjort det.

Punkt 6 i utlåtandet gäller kronoegendomen
Hogstad 15l i Östergötlands län.
Egendomen skall enligt jordbruksutskottets
förslag och i överensstämmelse med
propositionen i ärendet försäljas till avlidne
arrendatorn Knut Carlssons dödsbo
för en köpeskilling av 215 700 kronor.
Detta pris ligger enligt min uppfattning,
som jag stöder på upplysningar
som jag har fått, avsevärt under det
pris som skulle ha erhållits vid försäljning,
där andra personer haft möjlighet
att uppträda som spekulanter. Nu är det

4 Första kammarens protokoll 1955. Nr 13

förhållandet, att priset inte alls överensstämmer
med dagens priser å jordbruksfastigheter,
inte något som är särskilt
utmärkande för försäljningen av denna
egendom — tvärtom är det vanliga, när
staten säljer sådana egendomar, att priset
sättes så lågt, att det i många fall
knappast uppgår till mer än hälften av
vad jämförbara enskilda egendomar går
till vid försäljning. I det hänseendet
torde det inte vara svårt att visa på fall
som är värre än det nu ifrågavarande,
men det är inte den omständigheten som
jag särskilt har fäst mig vid i samband
med försäljningen av denna egendom.
Det finns till exempel en annan egendom,
som skall försäljas enligt utskottsutlåtandet,
om vilken jag inhämtat att
domänstyrelsen där investerat 102 000
kronor i byggnader under den senaste
tioårsperioden. Den egendomen säljs i
dag enligt beslut av riksdagen för 78 500
kronor, om man räknar bort skogsvärdet,
som är upptaget för sig.

När det gäller försäljningen av Hogstad
151 är det som sagt inte i främsta
rummet priset på egendomen som kommit
mig att avgiva min blanka reservation,
ty jag hade lika gärna kunnat reservera
mig beträffande någon av de
andra försäljningarna. Ett av skälen till
min reservation är att den, som gjorde
ansökan om att få köpa egendomen, arrendatorn
Knut Carlsson, är död sedan
fyra år tillbaka och att försäljningen nu
kommer att ske till den avlidnes dödsbo.
Detta är väl inte i och för sig något
att anmärka på, om någon av bodelägarna
övertager egendomen och blir bofast
där. Men nu lär det inte vara så. Det
har meddelats mig att det är mycket
osannolikt att någon av sterbhusdelägarna
kommer att behålla egendomen. Det
mest sannolika är att den snart åter
kommer att byta ägare. Jag utgår från
att om staten säljer egendomar, så är
det inte meningen att de skall bli spekulationsobjekt
omedelbart.

Den andra anledningen till min reservation
är att lantbruksnämnden i liinet,
som tillstyrker försäljningen av egendomen,
meddelar att ägaren av grannfastigheten
Hogstad 1" med Hogstad 37

Nr 13

Fredagen den 15 april 1955

Ang. försäljning av kronoegendomen
P. Holm lios nämnden har anmält att
lian önskar förvärva tiliskottsjord från
kronoegendomen för att därmed förstärka
sitt ofullständiga jordbruk som
blott omfattar 3,96 hektar. Lantbruksnämnden
har emellertid inte velat tillmötesgå
Holms önskan i det fallet och
detta med den motiveringen, att hans
fastighet är för liten samt försedd med
små och mindre goda byggnader, varför
det enligt lantbruksnämndens mening
skulle medföra stora investeringar. Det
är möjligt att lantbruksnämndens beslut
att förvägra herr Holm att inköpa tiliskottsjord
från ifrågavarande egendom
kan försvaras ekonomiskt. Själv är jag
inte övertygad härom. Här finns nu ett
småbruk. Det är inte bärkraftigt. Genom
att lantbruksnämnden beslutat vägra
ägaren att förstärka det och på så sätt
göra det bärkraftigt kommer detta småbruk
sannolikt att försvinna inom några
år. De tunnland jord, som det bestått
av, kommer antagligen att läggas till ett
större jordbruk, kanske just till den kronoegendom
som nu skall säljas. Återigen
ett bidrag till landsbygdens avfolkning!
Genom att tillmötesgå herr Holms begäran
att från kronoegendomen i fråga få
förvärva, låt oss säga 10 hektar hade
man dock kunnat skapa ett familjejordbruk
på ungefär 14 hektar, som skulle ha
gett en familj dess försörjning. Även om
detta hade kostat en del i investering,
så tror jag dock att det på lång sikt hade
varit försvarbart också ekonomiskt.
Kronoegendomen hade ändå efter avstyckning
av 10 hektar haft en åkerareal
av cirka 42 lieletar. Månget småbruk
skulle ha kunnat bevaras, om man gett
dess innehavare möjlighet att förvärva
tiliskottsjord från större gods och gårdar,
vilket i många fall kunnat ske utan
att dessa tagit någon nämnvärd skada.
Detta är fallet t. ex. när det gäller Hogstad
151. Men i stället har det i de flesta
fall gått så, att småbrukarna har försvunnit,
och deras jord har i många
fall lagts till en egendom vilken redan
förut haft tillräckligt med åkerjord. Följden
bär blivit att landsbygdens befolkning
uttunnats mer än vad som hade behövt
ske. Därför anser jag att den lant -

Hogstad 151 i Östergötlands län

bruksnämnd som det bär gäller borde
ha gett den nämnde herr Holm tillstånd
att från Hogstad 151 förvärva den tiliskottsjord
som han behövt för att göra
sitt småbruk bärkraftigt.

Detta, herr talman, var anledning till
den blanka reservation som jag har avgivit.
Jag har inget yrkande.

Herr TJÄLLGREN (bf):

Herr talman! Jag har visserligen inte
haft tillfälle att vara med vid utskottsbehandlingen
av detta ärende, men jag
anser mig i alla fall böra säga några ord
i anledning av vad herr Nord nu yttrade.

Jag vill först fästa uppmärksamheten
på att domänstyrelsen har föreslagit att
denna egendom skall säljas till stärbhuset
till det pris som står angivet i utskottets
utlåtande, nämligen 215 700 kronor.
Värderingen har utförts av en uppskattningsnämnd,
och varken domänstyrelsen,
jägmästaren eller överjägmästarcn
har haft någonting att invända mot
det föreslagna priset.

Nu sade herr Nord, om jag hörde rätt,
att priset endast var hälften av värdet.
Jag vill bestämt påstå att detta måste
vara åtskilligt överdrivet. Jag kan aldrig
tänka mig att en uppskattningsnämnd
skulle handla på det sättet. Vidare säger
herr Nord att staten lagt ut en hel del
pengar på nybyggnader å egendomen,
och nu säljs den för ett sådant pris, att
man inte får igen dessa pengar. Det är
väl alltid så, herr Nord. Om man uppför
åbyggnader på en fastighet, kan man väl
vara ganska säker på att man inte kan
få igen pengarna därför, när man säljer
egendomen. Detta har jag erfarenhet av
själv, och jag tror nog att herr Nord
skall ge mig rätt i det också.

Herr Nord uttalade därjämte sina betänkligheter
mot att inga garantier finns
för att egendomen skall stanna hos avkomlingarna
till arrendatorn, utan den
skulle säljas av stärbliuset. Ja, det kan
vara riktigt, men när kan man sälja en
jordbruksfastighet eller annan fastighet
med garantier för att den kommer att
förbli i den släkts ägo som köper fastigheten?
Sådant tror jag är omöjligt.

Fredagen den 15 april 1955

Nr 13

Jag tror att det skulle strida mot lag
och författning att stipulera sådana villkor.

Jag vill, herr talman, också fästa uppmärksamheten
på att detta ärende har
som vanligt ytterst noggrant prövats
inom jordbruksutskottet, och detta är
med undantag av herr Nord enigt om
det beslut som utskottet har fattat.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr NORD (fp):

Herr talman! Jag har ju inte ställt något
yrkande och jag ämnar inte förlänga
debatten. Men då utskottets ärade ordförande
påstår, att jag sade att den ifrågavarande
egendomen sålts till ungefär
halva värdet, har han missuppfattat mig.
Jag sade, att det i vissa fall har hänt, att
egendomar har sålts till inte stort mer
än halva värdet, och det är någonting
som jag kan styrka. Här kommer snart
en annan proposition angående försäljning,
och de värden som är satta där
känner jag mycket väl till.

Till grund för försäljningen skall man
i första hand lägga det i orten gängse
priset. Jag har ingenting emot att det
säljs billigt till jordbrukare eller deras
söner, men jag anser det inte vara skäl
att favorisera en viss grupp. Om alla,
som önskade jordbruk, kunde köpa billigt,
hade jag inte alls någonting emot
det.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt.

Punkterna 7—16

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 12, med anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående bemyndigande att försälja
viss kronan tillhörig fast egendom m. m.
jämte i ämnet väckta motioner, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Anslag till lappfogdarna m. fl.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
jordbruksutskottets memorial
nr 13, angående departementsvis uppgjorda
förteckningar över försäljningar
av viss kronan tillhörig fast egendom.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 14, med anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda hemställan rörande
anslag till Lindring i mindre bemedlades
kostnader för djursjukvård jämte
i ämnet väckta motioner, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Anslag till lappfogdarna m. fl.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande jordbruksutskottets utlåtande
nr 15, med anledning av Kungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
hemställan rörande anslag till lappfogdarna
m. fl. jämte i ämnet väckt motion.

Punkten 1

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning
samt med avslag å motionen II:
124,

a) fastställa under punkten införd avlöningsstat
för lappfogdarna m. fl., att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1955/56;

b) till Lappfogdarna in. fl.: Avlöningar
å riksstaten för budgetåret 1955/56
under nionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 368 600 kronor.

I motionen II: 124, av herr Jacobson i
Vilhelmina, hade yrkats, att riksdagen
skulle besluta, att en befattning som
lappfogdeassistent på arvodesstat skulle
inrättas å lappfogdekontoret i Västerbottens
län.

Reservation hade anmälts av herrar
Uno Olofsson och Jacobson i Vilhelmina,
vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Nr 13

Fredagen den 15 april 1955

Anslag till lappfogdarna m. fl.

Herr OLOFSSON, UNO, (fp):

Herr talman! Till detta jordbruksutskottsutlåtande
har jag fogat en blank
reservation. Jag har därmed inte avsett
att åstadkomma någon ändring i jordbruksutskottets
förslag, utan endast velat
framföra ett beklagande av att framställningen
från länsstyrelsen i Västerbottens
län om ökat pesonalbehov inte
har kunnat tillmötesgås på annat sätt
än enligt utskottets och Kungl. Maj:ts
förslag.

Anledningen till att personalbehovet
ökat i Västerbottens län, särskilt på lappfogdekontoret,
är de ökade utbyggnaderna
av kraftverk och vattenregleringar.
De har inneburit, att terrängen och
naturen i mycket stor utsträckning har
ändrats, och lapparna och deras näringsgren
kommer därvid givetvis i viss
mån i fara. För att göra utredningar
och framkomma med förslag om hur dessa
frågor skall ordnas i framtiden har
länsstyrelsen ansett sig behöva mera
personal.

Om man ser saken i stort, har ju lappväsendet
och renskötseln ingen som helst
betydelse för vårt näringsliv, men trots
detta bör lapparna, som bedriver denna
näring, ha rätt till samma hjälp och
samma stöd som andra medborgare får,
även om lapparna utgör en minoritet
och tillhör en annan folkras. Man kan
ju också uttala sin förvåning över alt
länsstyrelsen i Jämtlands län, som kommit
med en liknande framställning, har
fått denna bifallen, under det att man
inte har kunnat tilmötesgå Västerbottens
län, där behovet är särskilt stort
på grund av de utbyggnader av vattenkraften
som just satts i gång.

Nu har ju utskottet skrivit välvilligt
och förutsatt, att om detta behov kvarstår
— vilket det säkert gör —, skall
Kungl. Maj:t och riksdagen på nytt ta
ärendet under prövning ett annat år.
Jag har därför, herr talman, intet yrkande,
men jag hoppas och tror, att när
denna fråga på nytt skall prövas av
Kungl. Maj:t och riksdagen, det skall
bli inte bara en välvillig skrivning, utan
också ett resultat, även om det kommer
ett år för sent.

Herr JONSSON, JON, (s):

Herr talman! Såsom föregående talare
här har påpekat, har jordbruksutskottet
så långt utskottet ansett det
vara möjligt sökt tillmötesgå motionärernas
framställning om att en extra
tjänst i lönegrad 23 skulle inrättas på
Västerbottens läns lappfogdekontor.
Även om vi i utskottet anser att det kan
finnas vissa, kanske starka skäl för att
en sådan tjänstemannabefattning inrättas,
är det ändå rätt svårt för oss, med
våra bedömningsmöjligheter, att bestämt
avgöra frågan, särskilt vid avvägningar
emot andra önskemål. Vi anser
det nog nödvändigt att länsstyrelsen
förnyar sin framställning nästa år
med ytterligare utredningar, och att
Kungl. Maj :t då tar den under övervägande
och beaktar de olika omständigheter
som föreligger, särskilt de som
herr Olofsson nämnde, och som berör
renbetesgarantier, nämligen de sjöregleringar
och kraftbyggen som äger rum i
Västerbotten.

Med de orden ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
punkt hemställt.

Punkten 2

Utskottets hemställan bifölls.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 16, med anledning
av väckta motioner angående
uppförande av en fiskodlingsanstalt i
Tornedalen, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

178, angående vissa tjänster vid
kommunikationsverken; och

nr 180, angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område m. in.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Andersson, Birger, under sammanträdet

Fredagen den 15 april 1955

Nr 13

Interpellation ang. lokal- och personalbristen vid serafimerlasarettet m. m.

till herr talmannen avlämnad, av honom
och herr Elowsson, Nils, undertecknad
motion, nr 496, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr 648).

Anmäldes och bordlädes
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 4 § 10 mom. förordningen
den 23 oktober 1908 (nr 128)
angående bevillningsavgifter för särskilda
förmåner och rättigheter;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen
den 12 maj 1950 (nr 164) angående rätt
för Konungen att förordna om uttagande
av antidumping- och utjämningstullar;
samt

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av i 1 § förordningen
den 19 februari 1954 (nr 71)
om rätt att vid taxering för inkomst
njuta avdrag för belopp, som tillförts
vissa för prisreglering bildade stiftelser,
m. m.; ävensom

jordbruksutskottets utlåtande nr 17,
med anledning av väckta motioner om
kapitalinvestering i fonden för låneunderstöd
till främjande av beredning och
avsättning av fisk m. m.

Interpellation ang. lokal- och personalbristen
vid serafimerlasarettet m. m.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp) erhöll på
begäran ordet och yttrade:

Herr talman! I sitt utlåtande av den 8
februari 1955 konstaterar besparingssakkunniga
vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet
att de flesta laboratorierna
vid serafimerlasarettet liksom lasarettet
i övrigt bär en stark prägel av
ålderdomlighet och av provisorium inför
lasarettets upphörande som undervisningssjukhus.

Denna karaktär av provisorium, som
lasarettet nu har haft under cirka fem -

ton år och med all sannolikhet kommer
att ha ett stycke in på sextiotalet, har
tagits till intäkt för en ytterst restriktiv
hållning från myndigheternas sida inför
framställningar om ökade utrymmen,
förbättringar av nuvarande lokaler, ökning
av personalen och anskaffande av
nödvändig apparatur och övrig utrustning.
Det har gjort att snabba åtgärder
omedelbart måste vidtas för att lasarettet
i fortsättningen skall kunna fylla sin
uppgift som undervisningssjuklius.

Välgrundade anslagsäskanden avstyrktes
redan under fyrtiotalet med motiveringen
att vissa kliniker skulle förflyttas
till Sabbatsbergs sjukhus omkring 1953.
Senare framställningar om anslag har
bemötts lika snålt med hänvisning till att
den planerade förflyttningen skulle ske
omkring 1960. Det anses nu uteslutet att
den skall kunna bli av 1960. I stället bedömer
besparingssakkunniga den som
»ganska avlägsen».

Huvuddelen av lasarettets laboratorier
används för sjukvårdsändamål, och endast
mycket begränsade utrymmen står
till förfogande för forskningsändamål,
konstaterar besparingssakkunniga. För
sjukvårdens ändamålsenliga bedrivande
är det dock angeläget, att lasarettets kliniska
laboratorier trots den beslutade
förflyttningen erhåller successivt ökade
resurser beträffande personal och utrustning,
fortsätter de sakkunniga, som
vidare anser, att den av 1954 års höstriksdag
antagna nya undervisningsplanen
— i vad den avser undervisningen i
klinisk bakteriologi, klinisk fysiologi och
klinisk kemi vid serafimerlasarettet —
icke torde kunna fullföljas i lasarettets
nuvarande laboratorielokaler. — Som
exempel kan nämnas att det bakteriologiska
laboratoriets lokal redan 1945 utdömdes
av yrkesinspektionen. Där tvingas
nu av utrymmesbristen personalen att
arbeta under allvarlig risk för sin hälsa.

Lika katastrofal är utrymmesbristen
på vårdavdelningarna. Neurologiska klinikens
två avdelningar på sammanlagt
80 sängar har exempelvis endast två isoleringsrum.
Kliniken har fem allmänna
salar, varav fyra har 14 sängar och en
6. Som regel vårdas alltså fjorton pa -

Nr 13

Fredagen den 15 april 1955

Interpellation ang. tillämpningen av jordförvärvslagen

tienter i samma rum, vilket med hänsyn
till sjukdomarnas art innebär påtagliga
nackdelar, bl. a. en ökad risk för spridande
av infektioner. På denna klinik
är platsbristen så allvarlig att den normala
väntetiden är tre år, vilket är särskilt
anmärkningsvärt som flertalet av
patienterna genom arten av sin sjukdom
är hänvisade uteslutande till detta sjukhus
för specialbehandling. Det finns
andra avdelningar inom lasarettet, där
patienterna kan få vänta 5—6 år, innan
de beredas plats.

På viktiga punkter i lasarettets arbete
råder en besvärande personalbrist. Besparingssakkunniga
konstaterar t. ex. att
tidsstudier har visat att personalen vid
det kemiska centrallaboratoriet utnyttjas
cirka 40 procent över vad som i allmänhet
anses vara normalt. Arbetskraften
på laboratoriet bär i realiteten inte
utökats under de senaste fem åren, under
vilken tid verksamheten dock ökats
med 30—40 procent.

Bristerna i den nödvändiga utrustningen
är avsevärda. Som ett exempel
kan nämnas att bakteriologiska laboratoriet
bär ett enda mikroskop, av gammal
modell och i det närmaste oanvändbart.
För att klara denna detalj har laboratoriet
tvingats låna två mikroskop
av karolinska institutet. Även skrivmaskiner
och vetenskaplig litteratur bär
måst lånas från samma håll.

Som ytterligare exempel kan nämnas,
att kliniskt-fysiologiska laboratoriet icke
liar resurser för hjärtkatetrisering — en
i nutida hjärtdiagnostik nödvändig undersökningsmetod
— utan patienterna
måste skickas till undersökning på annat
sjukhus.

De nuvarande förhållandena vid serafimerlasarettet
är oförsvarliga och lasarettet
kan inte sägas motsvara fordringarna
på ett modernt undervisningssjukhus.
Lasarettet svarar dock för en betydande
del av den medicinska undervisning
som sker i Stockholm. Den planerade
överflyttningen kan inte rimligen
få stå i vägen för de personalförstärkningar,
lokalförbättringar och den komplettering
av utrustning, som under lång
tid försummats. I den mån nya tjänster
tillskapas och utrustning anskaffas kan

detta utnyttjas av vederbörande klinik,
även om denna förflyttas.

Den sedan länge planlagda överflyttningen
måste snarast möjligt förverkligas.
Som första åtgärd kan tänkas att
neurologiska och neurokirurgiska klinikerna
flyttades till den klinikbyggnad på
karolinska sjukhusets område, som är
planerad. En ökad tilldelning av byggnadskvot
skulle vidare göra det möjligt
för Stockholms stad att snabbare fullgöra
sin del av överflyttningen genom byggandet
av erforderliga lokaler vid Sabbatsbergs
sjukhus.

I avvaktan på dessa åtgärder bör de
under åren ackumulerade behoven av ytterligare
personal och utrustning omedelbart
fyllas.

Med stöd av det som ovan anförts anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
ställa följande frågor:

1) När beräknar herr statsrådet att
den planerade överflyttningen av serafimerlasarettets
kliniker till Sabbatsbergs
sjukhus och karolinska sjukhuset skall
äga rum?

2) Vill herr statsrådet ta initiativ till
de omedelbara åtgärder — viss personalförstärkning,
lokalförbättringar samt
komplettering av utrustning — som kan
göras redan nu, oberoende av den planerade
förflyttningen?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation ang. tillämpningen av
jordförvärvslagen

Ordet lämnades härefter på begäran
till herr KRONSTRAND (fp), som anförde: Herr

talman! Som motivering för en
fråga till jordbruksministern ber jag få
relatera följande händelse från min hembygd.

En lantbrukare köpte på offentlig auktion
en jordbruksfastighet med ca 5
tunnland åker och ungefär dubbelt så
mycket skogsmark. Gården har relativt
bra byggnader, som torde vara användbara
under köparens livstid. Köparen

Fredagen den 15 april 1955

Nr 13

Interpellation ang.

och hans hustru är i femtioårsåldern
och har under hela sitt liv varit verksamma
inom jordbruket. De sista tjugo
åren har de arrenderat en gård på ca
25 tunnland åker. Mannen är emellertid
sjuklig och anser sig ej längre orka med
detta större jordbruk. Han vill nu söka
försörja sig och hustrun genom den
mindre brukningsdel han inköpt. Han
torde även mänskligt att döma ha goda
möjligheter till detta. Till saken hör att
han fått förvärvstillstånd genom landsfiskalen
i orten.

Lantbruksnämnden har senare bestämt
sig för att göra kronans förköpsrätt gällande
till förmån för en granne. Denne
äger en fastighet som torde få anses
vara ett fullständigt jordbruk, som i alla
tider givit sin brukare en god bärgning.
I varje fall är tillskottet av jord och
skog av ringa betydelse för gårdens lönsamhet,
även om sammanläggningen eljest
får anses lämplig.

Genom att den förstnämnde lantbrukaren
vägrades inköpa gården, måste
han nu antingen köpa eller hyra sig bostad
i något samhälle. Han har hela sitt
liv arbetat i jordbruket och kan inget
annat yrke. Det kommer att möta betydande
svårigheter för honom att omsätta
sin kvarvarande arbetskraft i medel
för sin egen försörjning. Den nytta
samhället skulle ha av att tillvarataga
hans arbetsvilja och förmåga, kan lätt
bytas i socialvårdande skyldigheter.

Då sådana fall kan förekomma, där
en av jordbrukets egna på detta sätt berövas
möjligheten till fortsatt verksamhet
inom det yrke i vilket han utbildats
och varit sysselsatt, anhåller jag om
kammarens tillåtelse att till statsrådet

tillämpningen av jordförvärvslagen

och chefen för jordbruksdepartementet
få framställa följande frågor:

1. Anser statsrådet det riktigt att lagen
om kronans förköpsrätt får sådana
verkningar som här relaterats?

2. Eller anser statsrådet att de rent
mänskliga synpunkterna skall tillerkännas
sådan betydelse att de blir avgörande
för frågan om kronans förköpsrätt
skall göras gällande eller ej?

3. Om statsrådet besvarar den sista
frågan med ja, kan man då förvänta att
statsrådet är villig medverka till sådana
tillämpningsföreskrifter beträffande
jordförvärvslagen, att händelser av
den art jag här sökt skildra, i görligaste
mån förhindras?

Även denna anhållan bifölls.

Herr BERGH (h) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Med hänsyn till omfattningen
av det ärende, som avses i Kungl.
Maj:ts proposition nr 177, med förslag
till lag om socialhjälp m. m., hemställer
jag, att kammaren måtte medgiva, att
tiden för avgivande av motioner i anledning
av nämnda kungl. proposition
utsträckes till det sammanträde, som infaller
näst efter femton dagar från det
propositionen kom kammaren till handa.

Denna hemställan bifölls.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.13.

In fidem
Per Bergsten