Onsdagen den 13 april fm (Riksdagens protokoll 1966:16)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 16

ANDRA KAMMAREN

1966

13 april

Debatter m. m.

Onsdagen den 13 april fm.

Vissa pensionärers rätt till ersättning för sjukhusvård m. m........

Studiesociala åtgärder i vissa fall.............................

Reserabatter åt studerande...................................

En allsidig kulturutredning, m. m..............................

Åtgärder mot förgiftningsolyckor bland barn....................

Anslag till civilförsvaret m. m.:

Civilförsvarsstyrelsen: Avlöningar............................

Uppförande av förrådsbyggnader för civilförsvaret.............

Vissa byggnadsarbeten vid statens civilförsvarsskola i Rosersberg
Anslag till högre utbildning och forskning samt lärarutbildning.

Vissa särskilda frågor.......................................

Humanistiska fakulteterna m. m.: Avlöningar.................

Juridiska fakulteterna: Avlöningar...........................

Medicinska fakulteterna m. m.: Avlöningar....................

Meddelande ang. plena.......................................

Sid.

36
38
42
44
73

Onsdagen den 13 april em.

Anslag till högre utbildning och forskning samt lärarutbildning (forts.):

Tekniska fakulteterna: Avlöningar...........................

Förvaltningarna m. m. vid universiteten och vissa högskolor. Avlöningar
.................................................

Universiteten och vissa högskolor: Omkostnader...............

Socialhögskolorna: Avlöningar...............................

Nordiska afrikainstitutet: Avlöningar..........................

Nordiska afrikainstitutet: Omkostnader........................

Nordiska afrikainstitutet: Bokinköp, gästföreläsningar m. m......

1—Andra kammarens protokoll 1966. A''r lö

85
95

101

102

Nr 16

Innehåll

Tekniska hjälpmedel i utbildningen m. m..................

Statens medicinska forskningsråd: Förvaltningskostnader.........

Statens medicinska forskningsråd: Medicinsk forskning

Statens råd för samhällsforskning: Samhällsforskning............

Statens naturvetenskapliga forskningsråd: Naturvetenskaplig forskning
.................................................

Särskilda forskartjänster....................

Yrkespedagogiska institut .......................

Resultatutjämning vid beskattningen in. m................

Maximeringen av de direkta skatterna till stat och kommun samt

vissa ändringar i förmögenhetsbeskattningen................

Alkohollagstiftningen........................

Användande av riksbankens vinst för år 1965............

Förvaltningen av allmänna pensionsfonden, m. m.............

Rätt för arbetsgivare till skattefri avsättning till pensionsfond......

Verkställd granskning av riksdagens lönedelegations verksamhet

under år 1965......................

Meddelande om enkla frågor av:

herr Nihlfors ang. användningen av viss inkomst av allmän varuskatt
...............................

herr Sjöholm ang. regeringens beslut om lags ikraftträdande____

herr Magnusson i Borås ang. militära beställningar av beklädnadsmateriel.
............

Sid.

103

110

124

126

127

128
129

140

144

146

156

158

164

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 13 april fm.

Andra lagutskottets utlåtande nr 26, om vissa pensionärers rätt till

ersättning för sjukhusvård m. m.....................

nr 27, om ändrad lydelse av 40 § 1 mom. civilförsvarslagen, m. in.

— nr 29, om studiesociala åtgärder i vissa fall.................

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19, ang. trafikfria lekplatser______

nr 20, om utredning angående de kommunala trafiknämndernas
verksamhet och organisation........................

nr 21, om rätt för polisen att genom stickprov kontrollera bilisters
nykterhet........................

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 13, om reserabatter åt
studerande........................

- nr 14, om en allsidig kulturutredning och ang. kulturpolitikens

framtida utformning.....................

— nr 15, om åtgärder mot förgiftningsolyckor bland barn..........

Innehåll

Nr 16

Sid.

Konstitutionsutskottets memorial nr 25, ang. förordnande att samråda

med riksdagens lönedelegation i visst fall m. m............... 32

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 16, om utgivande av eu

svensk kulturtidskrift på främmande språk...................12

_ nr 17, om statligt stöd till grammofonskiveproduktion......... 32

Statsutskottets utlåtande nr 41, om anslag till civilförsvaret m. m... 32

— nr 42, om anslag till högre utbildning och forskning samt lärarutbildning
(punkterna 1—14)................................. 36

Onsdagen den 13 april em.

Statsutskottets utlåtande nr 42, om anslag till högre utbildning och

forskning samt lärarutbildning (punkterna 15 123)..........

_ nr 43, ang. anslag till markförvärv för övningsfält m. m........

Bevillningsutskottets betänkande nr 18, ang. resultatutjämning vid

beskattningen m. .........................................

_ nr 19, ang. maximeringen av de direkta skatterna till stat och

kommun och om vissa ändringar i förmögenhetsbeskattningen...

_ nr 21, om översyn av bestämmelserna angående avdragsrätt vid

taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt................

— nr 25, rörande alkohollagstiftningen......................•••

Bankoutskottets memorial nr 14, ang. användande av riksbankens vinst

för år 1965...............................................

_ utlåtande nr 15, ang. förvaltningen av allmänna pensionsfonden,

m. ....................................................

Bevillningsutskottets betänkande nr 20, om rätt för arbetsgivare till

skattefri avsättning till pensionsfond......................

Bankoutskottets utlåtande nr 16, om medverkan av riksbanken vid
nationalbudgetens uppgörande..............................

— nr 17, om malmletning inom Ljusdalsregionen ...............

— nr 18, om en matrikel över riksdagens ledamöter..............

_ nr 19, om rengöring av riksdagshusets fasader och gavlar.......

— memorial nr 20, ang. verkställd granskning av delegerades för

riksdagens verk verksamhet under år 1965................• • • •

_ utlåtande nr 21, ang. verkställd granskning av riksdagens löne delegations

verksamhet under år 1965.......................

129

140

144

146

156

158

Onsdagen den 13 april 1901) fm.

Nr 16

Onsdagen den 13 april

Kl. 11.00

§ 1

Justerades protokollen för den 29,
(len 30 och den 31 nästlidne mars samt
den 1 innevarande april.

§ 2

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj :ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till bevillningsutskottet propositionen
nr 79, med förslag till förordning om
ändring i tulltaxeförordningen den 13
maj 1960 (nr 391) m. m.;

till statsutskottet propositionen nr 89,
angående överlåtelse av viss staten tillhörig
mark m. m.;

till lagutskott propositionerna:
nr 92, med förslag till förordning om
ändring i vägtrafikförordningen den 28
september 1951 (nr 648),

nr 93, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 5 mars 1937 (nr 73)
om befordran med luftfartyg, m. m.,
nr 94, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 11 § 1 mom. förordningen
den 22 juni 1934 (nr 320) angående
grunder för förvaltningen av
viss kronoegendom,

nr 96, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 6 kap. 3 § och 15 kap. 14 §
föräldrabalken m. in., och

nr 97, med förslag till lag angående
utvidgad tillämpning av lagen den 22
juni 1939 (nr 299) om förbud i vissa
fall mot överlåtelse eller upplåtelse av
fartyg in. m. och av lagen den 21 mars
1940 (nr 176) med vissa bestämmelser
om fraktfart med svenska fartyg; samt
till statsutskottet propositionen nr 99,
angående godkännande av avtal med
Stockholms stad m. fl. kommuner om
överlåtelse av vissa delar av Järvafältet.

§ 3

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till lagutskott motionen nr 843; och

till statsutskottet motionen nr 844.

§4

F’öredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Andersson i Örebro till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående villkoren för
statsbidrag till lärlingsutbildning hos
hantverksmästare,

herr Larsson i Norderön till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående speciella
anslag för vissa särskilda broprojekt,
in. m., och

herr Börjesson i Falköping till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående kommunernas aktuella
investeringsproblem, m. m.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 5

Vissa pensionärers rätt till ersättning
för sjukhusvård m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 26, i anledning av väckta motioner
om vissa pensionärers rätt till
ersättning för sjukhusvård m. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Nr 16

Onsdagen den 13 april 1966 fm.

Vissa pensionärers rätt till ersättning för sjukhusvård m. m.

Fru SVENSSON (s):

Herr talman! Först en liten ursäkt
för min förkylda röst, men det tillhör
sådant som man inte rår för. Jag skall
emellertid bara säga några få ord, trots
att till motionärernas ytterliga häpnad
andra lagutskottets utlåtande nr 26
har uppförts först på föredragningslistan.

Vid utskottsbehandlingen av detta
ärende har jag fogat en blank reservation
till utskottets hemställan. Frågan
om fri sjukvård för förtidspensionärer
och folkpensionärer har behandlats åtskilliga
gånger här i riksdagen, och den
kommer väl igen så länge det finns en
begränsning i detta avseende just för
dessa grupper.

Det problem som vi tar upp i motionerna
nr 1:64 och 11:100 är inte riktigt
detsamma som i de övriga motioner
som behandlas i utskottsutlåtandet.
Vi talar i vår motion om att förtids- och
folkpensionärer borde, när det gäller
akutsjukvård, likställas med övriga
grupper vilka är enbart sjukvårdsförsäkrade.
Det är alltså inte endast förtids-
och folkpensionärer som är enbart
sjukvårdsförsäkrade — vi har också
änkepensionärerna under 67 år och
de studerande. Men det finns också en
hel del andra människor vilkas inkomst
är av sådan art, att den inte berättigar
till sjukpenningplacering. Det kan röra
sig om ränteinkomster, men det kan också
vara inkomster av exempelvis fastighet
av något slag, alltså inkomster som
ine har något att göra med den egna
arbetsinsatsen. Dessa andra grupper är
sjukvårdsförsäkrade utan någon tidsbegränsning,
d. v. s. om de inte blir
förtidspensionerade. Försäkringskassan
betalar till sjukvårdshuvudmannen 5
kronor per dag för deras sjukvård. Det
gör försäkringskassan också när det gäller
förtids- och folkpensionärer. Men
för dessa är tiden begränsad till 180
dagar, och därvid sammanräknar man
alla sjukvårdsdagar som inträffat från
och med den månad vederbörande fyll -

de 67 år eller dessförinnan börjat åtnjuta
ålders- eller hel förtidspension.
Eftersom en förtidspensionär också kan
vara en ung människa, som kan drabbas
av en akut sjukdom åtskilliga gånger,
är gränsen ganska hård.

Vi säger i vår motion att denna gräns
på 180 dagar borde inte finnas när det
gäller akut sjukvård för pensionärer,
eftersom den inte tillämpas för övriga
enbart sjukvårdsförsäkrade grupper.
Utskottet har avstyrkt motionen och
hänvisat till tidigare behandling av hithörande
frågor. Man hänvisar också till
att 1961 års sjukförsäkringsutredning,
som har i uppdrag att verkställa översyn
av sjukförsäkringen och därmed
sammankopplade förmåner, skall pröva
för- och nackdelarna med en helt kostnadsfri
sjukvård.

Vi är givetvis, herr talman, väl medvetna
om dessa direktiv men vi har
ändå ansett det riktigt att peka på dessa
frågor och understryka angelägenheten
av att de nuvarande olikheterna
inte konserveras för framtiden. Vi menar
också att under tiden man väntar
på den stora och genomgripande reformen
med en helt avgiftsfri sjukvård —
som jag rent personligen tror kommer
— borde man kunna göra delförbättringar,
t. ex. att ta bort 180-dagarsgränsen
för förtids- och folkpensionärer när
det gäller vård på akutsjukhus.

De som i sin dagliga gärning kommer
i kontakt med dessa problem kan
inte undgå att se hur olika förmånerna
verkar för olika människor.

Jag skall, herr talman, inte exemplifiera
eller utveckla frågan vidare. Det
kommer min medmotionär som är sjukförsäkringstjiinsteman
att göra om någon
minut. Jag har låtit mig nöja med
eu blank reservation till utskottets utlåtande
för att få möjlighet att framföra
dessa synpunkter vid behandlingen här
i kammaren. Motionen syftade till att
1961 års sjukförsäkringsutredning skulle
intressera sig för det delproblem vi
berört. Utskottet anser att så kommer

Nr 16

Onsdagen den 13

Vissa pensionärers

att ske. Vi motionärer får alltså, lierr
talman, hoppas att det inte dröjer alltför
länge innan någonting göres, tv det är
trots allt dagens förtids- och folkpensionärer
vi närmast tanker på i detta
sammanhang.

Fri! LINDBERG (s):

Herr talman! I anslutning till den
blanka reservation som har fogats till
andra lagutskottets utlåtande nr 2G vill
jag också göra några kommentarer.

I den motion som undertecknats av
fru Svensson och mig har vi hemställt
att 1961 års sjukförsäkringsutredning
måtte få i uppdrag att utreda frågan
om befrielse för folk- och förtidspensionärer
att själva erlägga vårdavgift pa
akutsjukhus sedan de erhållit vård i
sammanlagt 180 dagar. Vi anser det
önskvärt att folk- och förtidspensionärer
liksom övriga inom gruppen enbart
sjukvårdsförsiikrade kunde fa värden
ersatt genom försäkringskassan utan
den begränsning till 180 dagar som nu
gäller och som också drabbar dem som
har förtidspension.

Jag skall tillåta mig att med några
siffror från det län där jag själv arbetar,
Örebro län, anföra några exempel
på fördelningen av dem som är enbart
sjukvårdsförsäkrade. Inom Örebro läns
allmänna försäkringskassa finns inskrivna
205 705 personer. Av dessa har
43 963 enbart sjukvårdsförsäkring. Antalet
pensionärer med ålderspension utgör
i denna grupp 29159 och gruppen
med hel förtidspension, alltså personer
i åldern mellan 16 och 67 år, 4 551.
Sedan återstår en grupp på ungefär
10 000 personer som är enbart sjukvårdsförsäkrade.
Det är de som fru
Svensson omnämnde i sitt anförande
och som av olika skäl inte har förvärvsarbete
men som t. ex. åtnjuter inkomster
av skogsfastighet som de inte
avverkar själva eller av jordbruksfastighet
som utarrenderats.

Om man tittar närmare på förtids -

april 1966 fm.

rätt till ersättning för sjukhusvård m. m.

pensionärerna, ser man att ungefär
1 400 personer i åldern 16—49 år inte
kan erhålla mer än 180 dagar fri sjukhusvård.
I åldern mellan 15 och 59 år
är detta fallet med cirka 1 400 personer
och i åldern mellan 60 och 66 år
med 1 768 personer.

Nu vill jag understryka att detta endast
gäller ett enda län, men siffrorna
är säkerligen representativa även för
andra län.

I vår motion har vi uttalat förståelse
för att den som blir inlagd på vårdhem
för långvarigt sjuka eller intages pa
mentalsjukhus för mera varaktig vård
skall anses själv kunna betala vården
sedan sjukhusvistelsen pågått mer än 180
dagar. Då blir det nämligen mycket ofta
fråga om varaktig vård på dessa inrättningar,
varför den intagne kanske släpper
sin bostad och inte åsamkas några
andra personliga utgifter än dem som
han har i samband med sjukhusvården.

Även äldre människor och förtidspensionärer
råkar emellertid i stor utsträckning
ut för akuta sjukdomar, som
medför behov av sjukhusvård. De blir
då inlagda på lasarett eller sjukhus för
akutvård. Jag kan anföra exempel på
hur en folkpensionär eller en förtidspensionär
upprepade gånger under ett
och samma år åtnjutit vård på sjukhus
under längre eller kortare perioder.
Blir man inlagd där fyra eller fem
gånger under samma år är snart rätten
till fri sjukhusvård förbrukad; de 180
dagarna försvinner snabbt.

Dessa 180 dagar kan dessutom för
folkpensionärernas vidkommande vara
naggade i kanten därför att de tidigare
varit förtänksamma nog att tillhöra en
erkänd sjukkassa. Det är väl inte främmande
för utskottet att i de 180 dagar,
under vilka en folkpensionär kan åtnjuta
fri sjukhusvård, räknas in den
vårdtid som han fått ersättning för under
den tid han varit medlem i en erkänd
sjukkassa. Det kan alltså innebära
att efter den nya reformen, då den allmänna
försäkringskassan trädde till, 90

Nr 16

Onsdagen den 13

Vissa pensionärers rätt till ersättning för

dagar redan var förbrukade. För dessa
pensionärer återstår endast 90 dagars
fri sjukhusvård.

Vi är väl medvetna om att vårdkostnaden
5 kronor inte utgör någon större
summa i jämförelse med den verkliga
vårdkostnaden. Vi har emellertid reagerat
emot att de människor jag här
talat om behandlas annorlunda i försäkringshänseende
än övriga i gruppen
enbart sjukvårdsförsäkrade.

Jag skall anföra några exempel från
ett lasarett i mitt eget län. Under 1965
intogs på Lindesbergs lasarett 3 414 patienter.
Av dessa var 28 förtidspensionärer
och 105 folkpensionärer, vilka
själva fick betala sina vårdkostnader.

I 50 fall rörde det sig om sammanlagt
804 dagar på medicinsk avdelning och
genomsnittsvårdtiden var 16 dagar.

I 55 fall uppgick tiden till 1 194 dagar
på kirurgisk avdelning och genomsnittsvårdtiden
var 21 dagar. Antalet förtidspensionärer
som intogs på lasarettet och
själva fick betala sina vårdkostnader
var 19 på medicinska avdelningen med
sammanlagt 438 dagar och med en genomsnittsvårdtid
på 25 dagar. På kirurgiska
avdelningen intogs 9 pensionärer
med en genomsnittsvårdtid på 32
dagar.

Jag har anfört dessa siffror för att
belysa hur många av förtidspensionärerna
som får betala vårdkostnaden på
lasarettet och hurusom relativt unga
människor blir snabbt utförsäkrade.

Jag vill liksom fru Svensson understryka
att jag väl känner till att 1961
års sjukförsäkringsutredning bl. a. har
i uppdrag att utreda för- och nackdelarna
av en helt avgiftsfri sjukhusvård.

Vi har emellertid väckt vår motion av
den anledningen att vi inte vill riskera
att pensionärerna även vid den utredningen
kommer i en särställning och
att inte frågan om fri sjukhusvård för
dem aktualiseras. Många folkpensionärer
skulle faktiskt vara mera betjänta
av att själva betala sina avgifter till
sjukförsäkringen, om de därmed skulle

april 1966 fm.
sjukhusvård m. m.

få åtnjuta fri sjukhusvård under obegränsad
tid.

Man bar också sagt att det kan vara
svårt att räkna ut när det kan anses vara
fiåga om akut vård till skillnad från
vård på vårdhem för kroniskt sjuka.
Men det kan enligt min uppfattning inte
vara svarare än när man skall bestämma,
om kommunalt bostadstillägg skall
utgå eller ej. Det förhåller sig nämligen
så att det kommunala bostadstillägget
indrages, då någon åtnjutit varaktig
vård i minst sex månader och en
undersökning visar att det även i fortsättningen
blir fråga om varaktig vård.

Man bör kunna gå efter samma mall
här, så att folkpensionärerna får samma
möjlighet till fri sjukhusvård som
övriga. Jag vill emellertid understryka
att vi pekat på gruppen enbart sjukvårdsförsäkrade.
Vad vi finner mest
betänkligt är att förtidspensionärerna
som ofta är mycket unga personer, också
drabbas av denna begränsning.

I detta sammanhang vill jag fästa uppmärksamheten
på att Sveriges folkpensionärers
riksförbund just i dagarna
har gjort en uppvaktning hos socialministern,
varvid man bl. a. pekat på de
besvärligheter som uppstår när äldre
människor råkar ut för olycksfall, som
exempelvis medför ett lårbensbrott. Då
blir på en gång hela perioden av fri
sjukhusvård förbrukad.

Jag har inget speciellt yrkande, men
jag hoppas ändå att sjukförsäkringsutredningen
skall ha observerat våra inlägg
och vår motion och att vi på det
sättet skall få uppmärksamheten fäst vid
problemet, med resultat att orättvisan
kommer att elimineras, och pensionärerna
erhålla samma förmåner som alla
andra enbart sjukvårdsförsäkrade.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! I föreliggande utlåtande
har andra lagutskottet även behandlat
ett par motioner från centerpartihåll
med yrkande om att person som åtnjuter
folkpension skall uppbära ersättning

Nr Iti

Onsdagen den 13

Vissa pensionärers

för sjukhusvård och sjukpenning utöver
den begränsning av 180 dagar som
lagen nu föreskriver.

Denna begränsning verkar som en
kvarvarande social orättvisa, som särskilt
drabbar denna grupp människor
och som därför snarast bör avskaffas.

Även om ålderskrämporna inte kommer
med första pensionsutbetalningen,
visar ändå statistiken, att sjukvårdsbehovet
ökar med stigande ålder. Helt
nyligen var jag i tillfälle att lyssna till
ett föredrag av generaldirektör Engel,
där denne framhöll det förhållandet att
exempelvis en 70-åring har fyra gånger
större sjukvårdsbehov än en 30-åring.
För den som enbart uppbär folkpension
kan i många fall sjukvårdskostnaderna,
om sjukvården blivit långvarig, också
vara ekonomiskt ganska kännbara. Jag
menar att just detta är ett område som
inte särskilt uppmärksammats under de
senaste årens reformarbete i fråga om
sjukförsäkringen.

Med hänsyn till att 1961 års sjukförsäkringsutredning
förutsättes aktualisera
de spörsmål, som vi berört i våra
motioner, och kan förväntas inom kort
avge ett förslag i ärendet skall jag emellertid,
herr talman, i avvaktan på detta
utredningsresultat för dagen inte ställa
något yrkande. Men jag vill ändå uttrycka
den förhoppningen att utredningen
snart måtte framlägga förslag
om en tillfredsställande lösning av dessa
frågor.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Jag skall inte bli mångordig,
eftersom tidigare talare så utförligt
har motiverat sin ståndpunkt när
det gäller det som vi uppfattar som en
orättvisa, nämligen begränsningen till
180 dagar av fri sjukvård åt pensionärer
i stället för de 360 dagar som vi
tycker borde gälla. Det är väl obestridligt
att många pensionärer i detta avseende
kom i en sämre ställning, då lagen
om allmän försäkring trädde i kraft den
1 januari 1963. Tidigare var ju inte den
1* — Andra kammarens protokoll 196C>.

april 1966 fm.

rätt till ersättning för sjukhusvård in. m.

fria sjukhusvården enhetligt fastställd,
utan bestämdes i anknytning till olika
sjukdomar, och det var helt naturligt att
pensionärerna kom att betrakta ändringen
som en orättvisa.

Jag beklagar att utskottet nu liksom
förra året anser, att det inte går att
särbehandla frågan, utan att det, som
vanligt, skall företas en utredning, vilket
kommer att sätta en käpp i hjulet,
därför att saken ju då drar ut på tiden.
Det är för resten rätt märkligt att man
anför detta skäl. I andra fall kan en
fråga, om så önskas, brytas ut när den
anses vara angelägen och ges förtursrätt.

Utskottet menar att det tillkommer
utredningen att bedöma om den aktualiserade
frågan kan särbehandlas, innan
utredningsuppdraget i dess helhet
är fullgjort. Jag kan, liksom de föregående
talarna, endast beklaga att utredningen
tydligen inte anser detta vara
möjligt, och att det tycks dröja innan
vi får se utredningens förslag. Beträffande
ett annat ärende, som skall behandlas
här i dag, framhålls emellertid,
att 1961 års sjukförsäkringsutredning
lär i år framlägga ett delförslag som
gäller läkemedelsförmånerna.

Herr talman! Det tillkommer naturligtvis
inte mig att kritisera gången av
ett utredningsarbete. Liksom de tidigare
talarna kan jag endast uttrycka förhoppningen
att utredningsresultatet inte
skall låta vänta på sig mycket längre
än de fem år som redan har hunnit
förflyta.

Herr talman! Jag har alltså inget yrkande.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Andra lagutskottets utlåtande
nr 26 är enhälligt med undantag
för den blanka reservation som fru
Svensson har lämnat. Ingen av talarna
här har heller ställt något yrkande. Jag
begärde ordet närmast därför att vad
som anförts av motionärerna möjligen
kan ge någon det intrycket, att andra

.Yr 10

Nr 16

Onsdagen den 13 april 1960 fm.

Vissa pensionärers rätt till ersättning för sjukhusvård m. m

lagutskottet intar en känslokall hållning
till det problem som debatteras. Så är
ingalunda fallet.

Även inom utskottet har vi klart för
oss, att frågan om folkpensionärernas
sjukvårdsförmåner är en mycket angelägen
sak, som bör lösas så snart som
möjligt. Det är emellertid inte första
gången som ärendet är uppe till behandling
i andra lagutskottet. Det framgår
klart av utskottets utlåtande, att utskottet
1964 föreslog riksdagen att skriva
till Kungl. Maj :t och påpeka frågans
angelägenhet. Detta blev också riksdagens
beslut. I anknytning till de motioner
som då var aktuella framhöll utskottet
att de problem, som berördes i
motionerna, skulle prövas förutsättningslöst
av 1961 års sjukförsäkringsutredning.
Utskottsmajoriteten kan inte
anse det rimligt att riksdagen skall behöva
skriva till Kung], Maj :t i samma
fråga varje år.

Jag vill erinra om att 1961 års utredning
bl. a. har till uppgift att pröva frågan
om avgiftsfri sjukhusvård. Om utredningen
kommer till resultatet att en
sådan reform bör genomföras, skulle
folkpensionärernas ställning bli en helt
annan än för närvarande och hela problemet
skulle få andra aspekter. Andra
lagutskottet håller därför fast vid tanken,
att folkpensionärernas ställning
inom sjukförsäkringen bör prövas i ett
sammanhang i samband med den översyn
av sjukförsäkringen som pågår inom
utredningen. Det är endast att beklaga
att utredningen har haft andra uppgifter
som fått prioritet och att denna
fråga därför har fördröjts något.

Jag skall här inte närmare ingå på de
motioner som väckts i år, utan vill bara
erinra om att högermotionen förekom
även 1964 och var med i den knippa
motioner som då skickades över till utredningen.
Beträffande de två övriga
motionerna vågar jag väl säga att yrkandena
har en något begränsad omfattning.
Ett bifall till dessa löser inte problemet
i dess helhet. Men jag hoppas

att sjukförsäkringsutredningen tar i beaktande
även de synpunkter som framkommit
i motionerna.

Till det anförda vill jag bara lägga en
sak ytterligare, nämligen den att motionärerna
väsentligen uppehåller sig vid
frågor som rör sjukvårdsförmånerna för
de pensionärer som är intagna på sjukhus.
Man får i sammanhanget inte glömma
de folkpensionärer som inte har
möjlighet att beredas plats på sjukhus.
.Tåg vågar förfäkta den åsikten att situationen
inte är värst för dem som är intagna
på sjukhus, det må vara sjukhus
för akutvård eller kronikerhem. De får
sin vård, och den avgift som betalas
är inte hög — även om det är riktigt
att pensionärernas situation är en annan
än övrigas på sjukhuset intagna.
Situationen är dock värre för pensionärer
som måste vårdas i sina hem.
När vi diskuterar och behandlar frågan
om pensionärernas ställning får vi
inte glömma detta. Dessa pensionärer
har de normala utgifterna för sina hushåll
kvar och måste dessutom ofta betala
för hjälp. Det räcker många gånger
inte med åldringsvårdarinnan, som kanske
bara kommer kortare tider. De måste
skaffa sig extra hjälp och är också
tvungna att själva bekosta en del av
läkarvården och medicinen. Allt detta
är fritt för dem som vårdas på sjukhus.

Jag vill därför understryka att diskussionerna
om dessa ting inte bara
bör syfta till förbättringar för dem som
ligger på sjukhus. Vi måste också tänka
på dem som måste vårdas i sina hem,
därför att det inte finns plats för dem
på sjukhus.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fru LINDBERG (s):

Herr talman! Jag kan helt instämma
i vad herr Anderson i Sundsvall sade
sist, men det är ju inte vanligt att man
som motionär talar om en helt annan
sak är vad motionen handlar om. Och

Nr 16

Onsdagen den 13 april 1966 fm.

vi har som motionärer begränsat oss till
det som vi motionerat om, och det
hoppas jag att kammaren håller oss räkning
för.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 6

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 40 § 1 mom. civilförsvarslagen
den 22 april 1960 (nr 74), m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

Studiesociala åtgärder i vissa fall

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 29, i anledning av väckta motioner
om studiesociala åtgärder i vissa fall.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr RUBIN (mbs):

Herr talman! Hjälpen till u-länderna
är 1960-talets största politiska fråga. Allt
fler medborgare förstår att det inte går
att bygga upp en social välfärdsstat likt
en ö, omgiven av hungrande miljoner
människor, om vi inte samtidigt såväl
frivilligt som statligt engagerar oss i
kampen mot världsnöden.

Det talas därför ofta så vackert om
vårt internationella samvete, om plikten
att hjälpa andra människor o. s. v.
Men många medborgare, vilka inte bara
upplever talet om hjälp som vackra fraser
utan får förmånen att själva aktivt
delta i statlig eller frivillig u-landshjälp,
märker tyvärr att vårt samhälle
många gånger inte precis premierar ett
aktivt engagemang med tjänst i ett uland.
Jag tänker t. ex. på alla de kunniga
svenskar som vid tjänstgöring i
u-länder får sämre ekonomiska betingelser
än vid tjänst här hemma i Sveri -

Studiesociala åtgärder i vissa fall

ge och dessutom mister en del av våra
sociala förmåner.

Enligt gällande bestämmelser saknar
t. ex. barn till föräldrar i statlig eller
frivillig u-landstjänst rätt till fri skolmateriel,
fria skolmåltider och förlängt
barnbidrag, avseende undervisning i
grundskola eller studiehjälp. På många
ställen kan visserligen svenskar starta
egna skolor och då utgår statligt bidrag
på 8 500 kronor för en småskollärare
och It 000 för en folkskollärare.
Men motsvarande löner här hemma
i Sverige för lärare är 18 700 och
21 000, d. v. s. 10 000 kronor mer.

Givetvis måste all u-landstjänst premieras
ekonomiskt och u-landsarbetare
utan krångel erhålla tillägg genom
tjänstårsberäkning. Nu är det ofta så
att en del av de lärarlöner, som inte
täcks av statsbidrag, tillsammans med
kostnader för skolmateriel, lokaler, pedagogiska
hjälpmedel, skolmåltider etc.,
får betalas på frivilligt sätt genom bidrag
från medlemmar i svenska kolonier
och föreningar eller genom terminsavgifter.
Då terminsavgifterna
många gånger är mycket höga, kan det
hända att föräldrar med genomsnittliga
inkomster inte har råd att sätta sina
barn i svenska skolor i utlandet.

Ofta lever svenskar i statlig eller frivillig
u-landstjänst på sådana avlägsna
platser att inga ordnade skolförhållanden
finns. Men barnen skulle ha möjlighet
att studera vid ett svenskt korrespondensinstitut.
Inte heller i sådant
fall utgår någon studiehjälp från den
svenska statens sida.

Kort sagt: Man kan verkligen fråga
sig varför svenskar som aktivt engagerar
sig i u-landshjälp inte bara tappar
medborgarrätten att rösta, utan samtidigt
förlorar en rad här uppräknade
sociala förmåner.

I motion nr 711 i denna kammare
önskar motionärerna att våra landsmän,
vilka många gånger arbetar under
svåra omständigheter i olika u-länder,
skall tillförsäkras samma studie -

Nr 16

Onsdagen den 13 april 1966 fm.

sociala förmåner som vi själva har här
i landet. Således borde förlängt barnbidrag
utbetalas i samma utsträckning
som för barn bosatta här i landet samt
läroböcker fritt få rekvireras från Sverige,
och där möjligheter till ordnad
undervisning inte finns skulle svenska
staten betala studier vid ett svenskt
korrespondensinstitut.

Utskottet är välvilligt i sin skrivning
och omtalar att 1964 års utlands- och
internatskoleutredning uppmärksammat
en del av de förhållanden, som påtalats
i motionen, och att utredningen enligt
sina direktiv skall pröva dessa frågor.
Dock gör utskottet ett fel i sin skrivning
när det uttalar att möjligheter föreligger
till studiesocialt stöd. Det finns
inte någon svensk läroanstalt i utlandet
på vilken studiehjälpsreglerna kan
tillämpas.

Utskottet är emellertid positivt i sin
skrivning; 1964 års utlands- och internatskoleutredning
beräknas, meddelar
utskottet, slutföra sitt uppdrag inom de
närmaste månaderna. Vi får verkligen
hoppas att ett första steg då är taget
för att förverkliga de önskemål som
framförts i motionen. Därför ställer jag,
herr talman, inget yrkande utan avvaktar
ett positivt förslag till åtgärder från
utredningen.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8

Föredrogs vart efter annat tredje
lagutskottets utlåtanden:

nr 19, i anledning av väckta motioner
angående trafikfria lekplatser,

nr 20, i anledning av väckta motioner
om utredning angående de kommunala
trafiknämndernas verksamhet och organisation,
samt

nr 21, i anledning av väckt motion
om rätt för polisen att genom stickprov
kontrollera bilisters nykterhet.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 9

Reserabatter åt studerande

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 13, i anledning av
väckt motion om reserabatter åt studerande.

Till allmänna beredningsutskottet hade
hänvisats en motion 11:170, av fru
Renström-Ingenäs m. fl., vari föreslogs,
att riksdagen hos Kungl. Maj :t måtte
hemställa om utredning av möjligheterna
till och kostnaderna för statens medverkan
till reserabatter åt studerande
under tider, då de av statens järnvägar
på kommersiell basis lämnade rabatterna
icke vore tillgängliga, och att de förslag
som denna utredning kunde komma
att föranleda förelädes riksdagen.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 170 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Svanström, Axel Kristiansson och Wz>-ten, fru Jäderberg samt herrar Hamrin
i Kalmar, Rimås, Larsson i Borrby och
Johansson i Växjö, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
med bifall till motionen II: 170 måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
utredning av möjligheterna till och
kostnaderna för vissa förbättrade villkor
för studerandes resor.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru JÄDERBERG (s):

Herr talman! Motion II: 170, väckt av
fru Renström-Ingenäs m. fl., gäller reserabatter
åt studerande. Motionärerna
hemställer om utredning av »möjligheterna
till och kostnaderna för statens
medverkan till reserabatter åt studerande
under tider då de av statens järnvägar
på kommersiell basis lämnade rabatterna
icke är tillgängliga och att de
förslag som denna utredning kan komma
att föranleda förelägges riksdagen».
SJ är ju ett affärsdrivande verk och
sköts enligt affärsmässiga principer —
biljettrabatterna är begränsade till ti -

Nr 16

Onsdagen den

der, .tå SJ icke liar högtrafik, och det
utgår inga rabatter under tiden 15/12
15/1 och 15/(5—15/8. Under dessa perioder
måste således alla studerande
betala fullt biljettpris vid resa till och
från skolorten. Detta kommer att gälla
resor som behöver företas av studerande
som har sin utbildning förlagd till
sommarmånaderna och resor vid julferierna.
För studerande vilkas hemort
ligger långt från studieorten blir
resekostnaderna särskilt betungande.

Motionärerna framhåller att studerande
så långt möjligt är bör kompenseras
för merkostnader som åsamkas
dem genom resor till och från studieorten.
Motionärerna finner det angeläget
att man genom statsmakternas försorg
ställer medel till förfogande för
biljettrabatter till studerande under tider,
när SJ :s bestämmelser eljest inte
tillåter sådana rabatter.

Allmänna beredningsutskottet har remitterat
motionen till universitetskanslersämbetet,
Sveriges förenade studentkårer,
statens sjuksköterskeskola, skolöverstyrelsen
och Svensk sjuksköterskeförening.
Samtliga dessa remissinstanser
stöder motionens syfte.

Herr talman! Jag vill understryka att
de studerande nu har ett mycket starkare
ekonomiskt stöd av samhället än
• ad tidigare generationer någonsin haft.
Jag anser dock att detta stöd kunde utformas
ännu bättre, så att det blev eu
jämnare och mera rättvis avvägning av
studiekostnaderna mellan de elever som
bor nära studieorten och de som kommer
långt därifrån.

De som har fördelen att kunna bo i
hemmet under studietiden får ersättning
för sina dagliga resor till läroanstalten
i form av resebidrag med upp
till 75 kronor i månaden. Elever som
bor längre bort från skolorten erhåller
visserligen 100 kronor i manaden
som bidrag till fördyrade levnadsomkostnader,
men dessa 100 kronor räcker
inte ens till rumshyra. Till resekostnader
får de inget bidrag alls, me -

18 april 190(1 fm.

Reserabatt^ åt studerande

dan elever som har förmånen att kunna
bo hemma som sagt erhåller ända
upp till 75 kronor i månaden i resebidrag.
Det är en mycket billig begäran
att de elever, vilkas hemort ligger långt
från studieorten, åtminstone tillerkännes
biljettrabatter under de tider som
SJ nu inte beviljar sådana.

Resekostnaderna är höga i synnerhet
för långväga elever. Som exempel kan
jag nämna resekostnaderna till några
centralorter, räknat från min hembygd.
En enkel biljett från Kiruna till Stockholm
kostar 108 kronor. Med fyra resor
för en elev som studerar i Stockholm
— alltså resan till skolorten vid
höstterminens början, hemresan till julferierna,
inresan i början av vårterminen
och hemresan vid dennas slut
kommer man fram till att resorna kostar
432 kronor. Till detta får läggas
fyra sovvagnsbiljetter, som kostar tillhopa
72 kronor. Den sammanlagda reskostnaden
blir alltså 504 kronor.

Resorna till Göteborg är 10 kronor
dyrare per resa. Resekostnaderna från
den längst bort belägna byn, Karesuando,
går på sammanlagt 532 kronor; med
sovvagnsbiljetter blir det 004 kronor.

De studerande som reser från så
långt bort belägna platser som Karesuando
och jämförbara orter i våra
trakter måste även betala för övernattning
på något ställe, eftersom trafikförbindelserna
inte tillåter en direkt resa.
Förutom biljetter för resor och sovplatser
utgör mat och dryck på tågen en
stor kostnadspost; det blir mycket dyrare
att äta där än på vanliga näringsställen.

Jag kan som jämförelse nämna att
kostnaden för en resa Västerås—Stockholm
är kronor 16:40.

Man måste säga sig att de 100 kronorna
per månad i inackorderingsbidrag
faktiskt går åt till resorna för
dem som kommer långväga ifrån. Det
blir alltså inte något kvar till de fördyrade
levnadsomkostnader, som en inneboende
på centralorten får vidkän -

nas.

Nr 16

Onsdagen den 13
Reserabatter åt studerande

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen.

I detta anförande instämde fru Kenström-Ingenås
(s).

Herr JOHANSSON i Växjö (ep):

Herr talman! Man kan väl anse att det
råder en viss samstämmighet mellan
den nu behandlade motionen nr 170 i
denna kammare och motionen nr 710,
som behandlades i kammaren för en tid
sedan. Båda motionerna vill komma till
rätta med orättvisor som drabbar en
viss kategori skolungdom. Andra lagutskottets
utlåtande nr 14 över motionen
710 rörde bidrag till resor till hemorten
för inackorderade skolelever. Allmänna
beredningsutskottets utlåtande
nr 13 avser motionen 170, i vilken det
föreslås »att riksdagen hos Kungl. Maj :t
måtte hemställa om utredning angående
möjligheterna till och kostnaderna för
statens medverkan till reserabatter åt
studerande under tider då de av statens
järnvägar på kommersiell basis
lämnade rabatterna icke är tillgängliga».

Jag vill helt instämma i fru Jäderbergs
ord att motionen har fått positivt
stöd från åtskilliga remissinstanser.
Med utskottsutlåtandet följer yttranden
från fem remissinstanser, och
av dessa tillstyrker fyra en utredning,
nämligen universitetskanslersämbetet,
Sveriges förenade studentkårer, Svensk
sjuksköterskeförening och statens sjuksköterskeskola
i Stockholm. Det femte
remissorganet, skolöverstyrelsen, är något
tveksamt och säger bl. a. att sommarkurser
vid folkhögskolor visserligen
förekommer men nedgått i antal och
att en viss omläggning av sjuksköterskeutbildningen
innebär att eleverna får
ferier under sommaren. Inte heller skolöverstyrelsen
vill dock motsätta sig en
utredning, om — som man säger —
»en utredning är motiverad av andra
anledningar».

april 1960 fm.

Ett obestridligt faktum är att en stor
grupp studerande ungdom bedriver studier
under perioden 15 juni till 15
augusti, d. v. s. under en tid då statens
järnvägars rabatter icke är tillgängliga.
Särskilt utsatt är i sådana fall
den kategori studerande som har hemorten
på långt avstånd från studieorten
och begränsade möjligheter att besöka
hemmet under läsåret.

Det egendomliga är att, fastän riksdagen
år 1963 behandlade en motion
om förbättrade reserabatter, och utskott
och kamrar därvid var eniga om att frågan
skulle underställas den då arbetande
studiesociala utredningen, denna utredning,
som nu slutfört sitt uppdrag,
inte tagit upp den här berörda frågan.

Herr talman! Det är hög tid att denna
fråga löses på ett tillfredsställande
sätt. Jag yrkar bifall till reservationen
av herr Svanström m. fl., vilken är fogad
till allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 13.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Det råder intet tvivel
om att här föreligger ett problem som
blir större och större år efter år. Ju
mer vi bygger ut grundskolan, fackskolan
och yrkesskolan, desto mer märks
skillnaderna mellan dem som bedriver
studier nära föräldrarnas bostadsort
och dem som har lång resa dit.

Av utskottets skrivning i denna fråga
framgår att riksdagen en gång har ansett
att det här föreligger ett problem
som borde utredas. Studiesociala utredningen
skulle, förutsatte man, ta upp
denna fråga, men den gjorde det inte.
Det är ett av de väsentliga skälen för
att man nu bör se över frågan och få
den utredd, såsom reservanterna önskar.

Det är inte ett tillräckligt motiv när
utskottet menar att hela denna fråga
kommit i ett annat läge sedan riksdagen
år 1963 beslöt om utredning. Läget har
inte förändrats på annat sätt än att
divergenserna mellan dem som stude -

Nr 1«

Onsdagen den

rar nära sitt hem och dem som har längre
väg dit alltjämt är mycket stora då
det gäller de ekonomiska möjligheterna
att klara studierna. Därför finns det
all anledning att vidhålla det beslut
som riksdagen en gång har fattat om
utredning av frågan.

Litet vid sidan om, herr talman, skulle
jag vilja erinra om att utskottet i sitt
utlåtande påpekar: »Motioner i samma
ämne har jämväl vid innevarande riksdag
behandlats av andra lagutskottet
(utlåtande nr 14/1966).» Jag finner det
föga rationellt av riksdagen att ordna
sitt arbete så, att motioner i samma ämne
hamnar hos olika utskott. Det är
inte första gången detta händer. Jag
hoppas att man i fortsättningen genom
en översyn kanske kan skapa en mera
rationell ordning i riksdagens arbete.

Reservationen kan helt kort sägas
vara hovsam. Reservanterna yrkar på
en utredning om möjligheterna till och
kostnaderna för vissa förbättrade villkor
för de studerandes resor i syfte att
undanröja de orättvisor som nu råder
mellan olika grupper av studerande.
Även om jag livligt instämmer med utskottet
i att dessa redan fått betydligt
större möjligheter att klara sin ekonomi
under studietiden, ber jag alltså att fa
yrka bifall till reservationen.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Här har åberopats ett
tidigare utlåtande av allmänna beredningsutskottet
i denna fråga, där utskottet
uttryckte den meningen att frågan
borde utredas av studiesociala utredningen,
som då fortfarande arbetade.
Vidare har det sagts att ingen har brytt
sig om detta spörsmål.

Studiesociala utredningen har framlagt
sina förslag. Rl. a. i den proposition
som i anledning därav lämnades framhölls
att utredningens förslag gick ut
på att avskaffa vissa smärre bidrag i
studiebidragssystemet. Det är väl egentligen
kärnpunkten. Man har i detta liksom
i en del andra fall varit lyhörd för

1!1 april 1966 fm.

Reserabatter åt studerande

den kritik som ofta framförs om att små
och plottriga bidrag, som är behovsprövade
och som vållar mycket arbete i
administrationen in. in., borde avskaffas
och att man i stället borde ha rejälare
och större bidrag, helst generella
sådana. Det är vad som hänt i
denna fråga. Det är alltså felaktigt näi
reservanterna säger att ingen har brytt
sig om det uttalande som riksdagen tidigare
gjort.

Att man tidigare hänvisade frågan
till studiesociala utredningen hade sin
grund i den princip som vi godtagit
här i riksdagen, nämligen att statens
järnvägar icke skall lämna andra rabatter
än sådana som är ekonomiskt
fördelaktiga för SJ. Vi skall alltså inte
blanda oss i deras rabattpolitik. Det
var av den anledningen som motionärerna
också sade att de ville ha en utredning
och eventuellt ett särskilt anslag
till nu ifrågavarande resor. Vid frågans
behandling i utskottet anförde vi
att det redan satt en utredning, den studiesociala
— till vilken frågan borde
överlämnas, därför att vi ansåg att det
rörde sig om ett studiesocialt bidrag
och inte om ett egentligt resebidrag.

När man gjorde gällande att vi icke
tagit någon hänsyn till dessa frågor,
läste jag upp några rader ur propositionen
om studiehjälpen. Man har ju
också från reservanternas sida erkänt
att både studiehjälp och studiebidrag
har ökat väsentligt. De som studerar vid
gymnasier, folkhögskolor m. m. åtnjuter
studiebidrag med 75 kronor i månaden
samt ett inackorderingstillägg
med 100 kronor i månaden. Den som
bor minst sex kilometer från skolorten
får därutöver resebidrag med upp till
75 kronor. Dessutom kan de få ett inkomstprövat
tillägg på högst 75 kronor.
Det finns också möjligheter att få ett
förhöjt studiebidrag med 175 kronor i
månaden.

Beträffande de universitetsstuderande
har det ju blivit en helt annan form
för bidragen. För det första utgår unge -

Nr 16

Onsdagen den 13 april 1966 fm.

Reserabatter åt studerande

fär 875 kronor per termin i studiebidrag.
Den summan utgör 70 procent
av ett basbelopp och kan följaktligen
komma att andras. Vidare får vederbörande
ett garantilån på 5 000 kronor.

Att mot bakgrund av dessa väsentliga
förbättringar i dag tala om att man
inte har tagit hänsyn till vissa resekostnader
är naturligtvis oriktigt. Det
är klart att man kan säga att vi under
alla förhållanden vill att ytterligare ersättning
för resor skall utgå, men man
kan inte säga att Kungl. Maj:t inte har
tagit hänsyn till tidigare väckta krav.
Utskottet kan alltså inte beskyllas för
att ha gjort någon kullerbytta när utskottet
denna gång helt avvisar den
motion som är väckt.

Det är naturligtvis många faktorer
som bidrar till att betingelserna för de
studerande är olika. Det kan vara oändligt
mycket billigare att bo i Stockholm
när man skall studera. Man slipper längre
resor. Det kan vara ännu billigare
att bo i en mindre stad, där man inte
ens behöver åka buss eller spårvagn. Ett
bidragssystem som tog hänsyn till alla
sådana kostnader — alltså ett helt rättvist
system — tror jag skulle bli helt
ohanterligt. Den rationalisering som nu
företagits har godkänts av riksdagen.
Vi bör alltså i dag inte företa någon
ändring som medför att vi får tillbaka
ett plotterbidrag, ett behovsprövat bidrag
som ett slags naturaförmån.

Det kan sägas, att motionen inte föreslagit
något helt nytt bidrag utan endast
en utsträckning av rabatterna. Men
i princip är det ju precis samma sak.
Om rabatterna sträcks ut, så att de passar
alla studieterminer, kommer det att
kräva ett ganska stort studiesocialt anslag.
Det föreligger ingen skillnad mellan
den föreliggande motionens förslag
och det tidigare avstyrkta förslaget om
generella tillägg till resebidraget.

Med hänvisning till tidigare riksdagsbeslut
om principerna för rabatterna
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill bara påpeka för
utskottets ordförande, att det i reservationen
inte sägs ett ord om SJ:s rabattpolitik
och om hur den skötes. Vi är
nog i stora drag ense om att den saken
inte bör blandas in i detta sammanhang.
Reservanterna yrkar enbart på
den utredning som riksdagen redan en
gång beslutat. Huruvida den utredningen
kommer att ge till resultat ett bidragssystem
som är — hur fru Eriksson
i Stockholm nu uttryckte saken — helt
ohanterligt, vet vi ingenting om för närvarande,
eftersom någon utredning på
den punkten icke verkställts.

Jag vill emellertid påpeka att studiemöjligheterna
är helt olika för studerande
i glesbygderna, där man har
långt till skolorna, och för studerande
som bor i Stockholm och säg gärna även
i Kalmar, fru Eriksson, tv vi har också
bra skolor.

Vi bär en gång varit överens om —
och jag tror att vi fortfarande är det
att bostadsorten och föräldrarnas
plånbok inte skall vara avgörande för
om de studerande skall ha möjligheter
att klara av sina studier eller inte. Vi
bör ha ett rättvist system som ger alla
möjligheter att få den utbildning de vill
ha och mäktar fullfölja.

Fru RENSTRÖM-INGENÄS (s):

Herr talman! Det var egentligen inte
min avsikt att förlänga denna debatt;
jag tycker att fru Jäderberg talade så väl
för motionen och reservationen, att det
inte finns anledning att säga något mer
i ärendet. Men med anledning av fru

Erikssons i Stockholm påpekande, att man

samtidigt med höjningen av de generella
bidragen ville avskaffa de speciella bidragen,
måste jag framhålla, att den
principen inte alls renodlats. Det utgår
ju bidrag för resekostnader för sådana
studerande som har turen att ha sitt hem
så nära skolorten, att de dagligen kan
resa mellan hemmet och skolan. Sådana

Nr 16

Onsdagen den

studerande får ju upp till 75 kronor i
månaden i resebidrag. Varför skulle man
då plötsligt anse, att motsvarande speciella
bidrag till de långväga studerande
är någonting, som man måste ta avstånd
från och som det är omöjligt att ge. Att
det rör sig om verkligt stora summor
för dem som har lång väg till studieorten
har ju i dag belagts med siffror.

.lag minns så viil att fru Eriksson i
Stockholm, när jag förra gången motionerade
i detta ärende, bl. a. sade,
att det inte kan vara rimligt att låta ett
bidragssystem bestå, vilket kan medföra
att studerande som har dyra hemresor
avslutar sina studier innan terminen
är slut bara för att de skall få
rabatter.

Fru Eriksson var då vänlig nog att
tala varmt för att motionen skulle överlämnas
till studiesociala utredningen.
Jag har per telefon av sekreteraren i
denna utredning fått höra att utredningen
inte har behandlat detta ärende.
Detta är anledningen till att vi uttalat
att utredningen inte har beaktat de önskemål
som vid tidigare tillfällen förts
fram i denna fråga.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

I detta anförande instämde fröken
Bergegren (s).

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Det var ju allvarligt att
utredningen inte har brytt sig om skrivelser
som skickats till den. Det skulle
jag inte ha vågat ifrågasätta. Av skrivningen
i propositionen framgår, att man
1 varje fall principiellt har tagit ställning
till frågan, huruvida dessa smärre
bidrag skulle behållas eller ej.

Jag vill framhålla att de som inte bor
på skolorten har ett inackorderingstilllägg
på 100 kronor, och det är väl det
som skall jämföras med resebidraget på
75 kronor. De som inte kan bo i hemmet
har dessutom möjlighet att få ytterligare
bidrag utöver dessa 100 kronor.

Herr Hamrin sade att möjligheten att

15 april 190(1 fm.

Reserabalter åt studerande

kunna studera inte skall äventyras. Det
kan väl inte bli tal om att man räddar
studier från att äventyras om man beviljade
ett ytterligare tillägg för hemresor
för dem som inte slutar terminen
vid en sådan tidpunkt att de kan utnyttja
rabattresorna. Kostnaderna skulle
visserligen totalt inte bli så stora, om
man gav dem som har ett inackorderingstillägg
ett tillägg för hemresor vid
julen eller vad det kan vara, men jag
vill erinra om att det för knappt en vecka
sedan upplystes om att SJ kommer
att ompröva hela sin taxepolitik och hela
rabattsystemet. Här har det ju i första
hand gällt att rabatterna skulle utsträckas
så att de kunde användas av alla studerande
vid vilken tidpunkt terminen
än slutar. Jag kan hålla med om att det
kan verka rimligt, men jag kan inte hålla
med om att man inte skulle ha tagit
hänsyn till dessa synpunkter. Även om
en sekreterare i en utredning sprungit
och talat om att utredningen inte skött
sig, så är jag inte övertygad om det.
Jag uppfattar det så, att utredningen har
fastslagit att vissa smärre bidrag skall
sugas upp i ett större bidrag — en princip
som på alla områden ansetts vara
riktig.

Jag ser inga skäl att nu, efter att vid
ett par tidigare tillfällen ha avstyrkt
förslaget, ändra ståndpunkt — i synnerhet
inte efter upplysningen om att en
omprövning av hela taxe- och rabattsystemet
skall företas. Jag vidhåller alltså
utskottets mening.

Fru RENSTRÖM-INGENÄS (s):

Herr talman! Den omprövning fru
Eriksson i Stockholm talar om tror jaginte
kommer att hjälpa oss så värst mycket.
Riksdagen har ju förklarat att SJ såsom
affärsdrivande verk skall se till att
rörelsen bär sig ekonomiskt. Att SJ då
vid sin omprövning skulle komma fram
till att man borde ge särskilda rabatter
även vid tider av högertrafik, då företaget
utnyttjar alla sina resurser, är väl
inte mycket att hoppas på. Skall vi få ett

Nr 16

Onsdagen den 13 april 1966 fm.

En allsidig kulturutredning, m. m.

bidrag, så måste det ske genom att samhället
griper in och av sociala skäl försöker
utjämna den orättvisa som nu
drabbar de studerande som har lång
resväg. De får sina 100 kronor som delvis
täcker hyran för ett rum, men de
får inte det resebidrag som de, som bor
i närheten av studieorten, i alla fall
kommer i åtnjutande av. Av rättviseskäl
är det en mycket rimlig och beklagligtvis
alltför blygsam begäran vi har framfört.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag vill erinra om att
motionen gäller att de studerande, vilkas
terminer icke sammanfaller med tiden
för de allmänna studierabatterna på
SJ, skall få en möjlighet att utnyttja
dessa. Eftersom detta inte kan ske med
den politik SJ för närvarande bedriver,
måste man begära särskilda bidrag.

Ärendet har alltså inte den vidd som
fru Renström-Ingenäs antyder utan gäller
endast en ersättning åt dem som har
»ojämna» terminer. I ett sådant läge är
det riktigt att erinra om att hela rabattsystemet
kommer att omprövas, varvid
möjligen även dessa frågor kommer att
få en annan belysning. Vid en sådan
mera generell omläggning är det ju möjligt
att rabatter av denna natur över huvud
taget kommer att bortfalla.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Jag vill påpeka för fru
Eriksson i Stockholm, att reservationen
endast begär en utredning om hur man
skall förfara i fråga om den orättvisa,
som här onekligen föreligger.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Renström-Ingenäs begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 13, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Svanström m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för nej-propositionen.
Fru Eriksson i Stockholm begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 97 ja och 112 nej, varjämte
8 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
av herr Svanström m. fl.

§ 10

En allsidig kulturutredning, m. m.

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 14, i anledning av
väckta motioner om en allsidig kulturutredning
och angående kulturpolitikens
framtida utformning.

Till allmänna beredningsutskottet
hade hänvisats de likalydande motionerna
1:47 av herr Dahlén m. fl. och
II: 83 av herr Eliasson i Sundborn m. fl.

I de likaledes till utskottet hänvisade
likalydande motionerna I: 242 av herrar
Adolfsson och Werner samt II: 312 av
herr Hector m. fl. föreslogs att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om en allsidig kulturutredning
i enlighet med vad i motionerna
anförts.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna I: 47 och II: 83 samt de

Onsdagen den 13

likalytlande motionerna 1:242 och
II: 312 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herrar Svanström, Nyman,
Wirtén, Westberg, Johansson i
Växjö, Johansson i Skärstad och From.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JOHANSSON i Växjö (ep):

Herr talman! Till allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 14 om kulturpolitikens
framtida utformning har
fogats en blank reservation som jag
skall be att få närmare motivera. Till
underlag för utlåtandet ligger två motionspar
som båda yrkar på utredning.
Motionerna I: 47 av herr Dahlén m. fl.
och 11:83 av herr Eliasson i Sundborn
m. fl. syftar till en samlad översyn
av samhällets insatser på kulturlivets
område i avsikt att få fram riktlinjer
för kulturpolitikens framtida utformning.
Motion I: 242 av herrar Adolfsson
och Werner och motion II: 312 av herr
Hector m. fl. yrkar på en allsidig kulturutredning
och tar även upp kulturideologiska
framställningar och kulturyttringarnas
samband med samhällsutvecklingen.
Gemensam är emellertid en
önskan att lösa de problem som är förenade
med frågan att förbättra kulturspridningen.

Målet för samhällets kulturpolitik
måste vara att ge alla medborgare möjlighet
att komma i åtnjutande av kulturen.
Bostadsort och ekonomisk ställning
får ej lägga hinder i vägen. Konstnärernas
möjligheter när det gäller uppmärksamhet
och stipendier får inte heller
vara beroende av var de är bosatta.
Motiveringen för konstnärerna att flytta
till Stockholm får inte vara, att det där
går lättare att få stipendier och att det
där är lättare att bli känd och få avsättning
för kulturprodukterna. Ett sådant
resonemang bygger givetvis inte på någon
fientlig inställning till Stockholm

april 1900 fm. Nr 1(> 1!)

En allsidig kulturutredning, m. in.

utan är ett led i uppfattningen att kulturen
skall decentraliseras och göras
tillgänglig för så många som möjligt.

Samhället har en stor uppgift när det
gäller att sprida kulturyttringarna till
konsumenterna. Hittills har dess aktivitet
icke varit tillräcklig. Anledningen
till att det inte gjorts tillräckligt mycket
i detta avseende kan vara att man varit
villrådig beträffande metoderna och beträffande
människornas syn på de kulturella
frågorna. Utskottet hänvisar till
pågående utredningar och jag tycker
att det är glädjande att regeringen intresserar
sig för detta problem. Det
finns anledning förmoda att detta skett
sedan frågorna bl. a. från centerpartiets
sida aktualiserats gång på gång. Jag är
emellertid inte övertygad om att de utredningar
som utskottet åberopar ger
oss en samlad översyn av samhällets insatser
på kulturlivets område. Samordning
av de statliga och kommunala insatserna
och ett klarläggande av den
framtida utformningen av den samhälleliga
kulturpolitiken är nödvändiga för
att en fortsatt uppbyggnad av samhällets
kulturstöd skall kunna bli så effektiv
som möjligt.

Såväl i motionerna som i utskottsutlåtandet
talas om värdet av kultursociologiska
undersökningar. Reservanterna
anser att dessa bör utvidgas och
ligga till grund för ett bättre grepp om
kulturspridningen och hur vi skall
åstadkomma den. Eftersom det nu inom
ecklesiastikdepartementet finns inrättad
en särskild avdelning för kulturfrågor
har vi nöjt oss med att avge en
blank reservation till utskottsutlåtandet.
Vi kommer emellertid att med uppmärksamhet
följa arbetet och förutsätter att
de i motionerna berörda frågorna beaktas.
De åtgärder som hittills vidtagits
har varit av kortsiktig natur men en
del betydelsefulla initiativ har tagits.

Jag vill till sist, herr talman, uttala
den förhoppningen, att nämnda avdelnings
arbete under den närmaste tiden
skall ge resultat när det gäller såväl

Nr 16

Onsdagen den 13 april 1966 fm.

En allsidig kulturutredning, m. m.

ökningen av kulturproduktionen som
spridningen av densamma.

Herr talman! Jag har inget speciellt
yrkande.

Herr HECTOR (k):

Herr talman! I motion nr 312 i denna
kammare hemställes om en allsidig
kulturutredning.

Kultursituationen i vårt land just nu
är minst sagt motsägelsefull. Vi har en
rad positiva faktorer, främst en skola
som i sin nya utformning tar bestämt
sikte även på denna sida av samhällslivet.
Vidare har vi en rad bildningsoch
folkrörelseorganisationer som fortfarande
lever och verkar samt ett, man
kan väl säga, generöst statligt och kommunalt
stöd åt kulturella uppslag och
strävanden. Utskottet räknar upp flera
sådana punktåtgärder, och allt ser mycket
imponerande och välmenande ut.
Men den bittra sanningen är att det i
verkligheten är helt andra krafter och
intressen som är avgörande för mycket
av vår smak, vår stil och vår livssyn,
nämligen privata, kommersiella intressen
i press, film o. s. v., vilka så gott
som diktatoriskt först bestämmer vad
»folk vill ha» för att sedan leverera
just detta.

Situationen synes nu ha blivit låst,
så att vi sitter fast i ett falskt alternativtänkande.
Som enda alternativ till
den situation som jag har försökt beskriva
— alltså formell valfrihet men
i realiteten de kommersiella intressenas
smakdiktatur — kan man tydligen endast
tänka sig en rent statlig smak- och
kulturdirigering av ett slag som inte
heller motionärerna önskar. Men kan
man inte finna en tredje möjlighet, naturligt
anknuten till vår samhällssyn
över huvud taget, alltså en möjlighet
som ligger emellan anarki och diktatur?
Den skulle, som motionen påpekar, innebära
att man från samhälleligt håll
mera än nu blev medveten om kulturfrågan
som en sammanhängande uppgift,
som ett organiskt led i hela sam -

hällsbyggnaden och inte liksom nu som
en lös del ovanpå det hela, vilken tillfälligt
kan stödjas och putsas upp. Denna
uppgift för längre och djupare och
kan inte lösas med hittillsvarande
punktinsatser av uppehållande och överslätande
karaktär.

I slutet av sitt utlåtande verkar det
som om utskottet anar något av detta.
Från folkbildningshåll vet vi att kulturdepartementets
chef är medveten om
hela denna problematik, vilket framkom
inte minst vid den senaste nordiska
kulturkonferensen. Skulle det inte
vara en fascinerande uppgift att, som
alla motionärerna söker antyda, finna ut
vad som kunde vara ett demokratiskt
innehåll i det annars något belastade
begreppet folkuppfostran, att i varje
fall våga räkna med en slags diktatur,
nämligen den goda smakens diktatur, en
slags dirigering, nämligen stilens och
kvalitetens och skönhetens dirigering?

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen nr 312.

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! De samhälleliga insatserna
på kulturpolitikens område har
de senaste åren fått allt större omfattning.
Ofta har det dock varit fråga om
punktinsatser, där en .samordning mellan
olika stödåtgärder långtifrån alltid
varit för handen. Det har också varit
fråga om ett relativt begränsat stöd,
som framför allt motiverats av kulturarbetarnas
rätt till rimliga existens- och
arbetsvillkor. Ju mer intresse och ansvar
som denna viktiga sektor av vårt
samhällsarbete får del av, desto angelägnare
blir det att få ett bättre underlag
för bedömningen av de satsningar,
som samhället är berett att göra på detta
område.

I två motionspar till årets riksdag
har dessa frågor tagits upp till behandling.
Tillsammans med några andra
ledamöter i allmänna beredningsutskottet,
som behandlat dessa motioner,
har jag i anslutning till utskottets ut -

Nr 16

Onsdagen den

låtande avgivit en blank reservation,
och jag vill motivera mitt ställningstagande
i denna fråga med några ord.

De åberopade motionerna syftar för
det första till en större satsning på kulturlivets
område från samhällets sida.
För det andra vill man åstadkomma eu
större spridning av kulturaktiviteten,
och för det tredje understryker man
vikten av att ingående sociologiska undersökningar
skall läggas till grund för
de fortsatta strävandena. För att åstadkomma
detta föreslår man att hela frågan
göres till föremål för en utredning.

De båda motionsparen tar upp utomordentligt
intressanta och viktiga frågeställningar
och motiverar med all skärpa
behovet av en översyn av samhällets
åtgärder på kulturlivets område. De har
för övrigt mycket gemensamt. Vad som
enligt min mening är den viktigaste
skillnaden är motiveringen för yrkandena
om utredning.

I motionsparet I: 242 och II: 312 kan
man utläsa en vidare kultursyn och där
kommer man mera in på kulturideologiska
frågeställningar och kulturyttringar
i samband med samhällsutvecklingen.
I det andra motionsparet 1:47
och II: 83 kommer man inte så mycket
in på kulturideologiska frågeställningar,
och man säger där klart ifrån att
kulturpolitikens mål på produktionssidan
bör vara att stödja utan att styra
eller dirigera. För egen del är jag angelägen
om att understryka detta sista
uttalande i motionerna.

Gemensamt för båda motionsparen
är ambitionen att lösa kulturspridningens
problem. Kulturens produkter får
inte vara förbehållna ett litet fåtal. Frågan
om kulturkonsumtionens spridning
geografiskt och befolkningsmässigt innehåller
svåråtkomliga faktorer, och
därför föreslår också motionärerna att
kultursociologiska undersökningar skall
läggas till grund för den fortsatta inriktningen
av samhällets insatser på
detta område. Jag vill i detta sammanhang
citera vad en talesman för utskot -

13 april 1 !)(>(> fm.

Fn allsidig kulturutredning, m. in.

tet yttrade, när liknande motioner behandlades
vid föregående års riksdag.
Han sade:

»Det är alldeles påtagligt alt det finns
en stor ojämnhet i spridningen och
mottagligheten hos olika folkgrupper
när det gäller kulturpolitik. Det är naturligtvis
ytterst beklämmande att det
ännu råder en rätt ubredd likgiltighet
bland stora breda folklager för vad vi
anser värdefullt i kulturpolitiken. Det
är ett centralt intresse att försöka sprida
kulturyttringar utanför storstäderna
i högre grad.»

Jag vill gärna instämma i detta yttrande.
Jag tror det är angeläget att man
får till stånd en sådan spridning, och
att man också försöker åstadkomma att
kulturhungern växer.

Samhällets insatser på detta område
måste givetvis vägas mot andra angelägna
samhällsuppgifter, men ju större
värde man sätter på denna del av samhällslivet
desto större insatser är man
villig att göra. Hur mycket är vi villiga
att satsa på kulturpolitiken? Hur
mycket orkar vi med? Dessa frågor
borde bli föremål för ingående överläggningar.

En annan viktig frågeställning är hur
anslagna medel skall fördelas. Det måste
också, såvitt jag förstår, ske en samordning
av de statliga och kommunala
insatserna. Även detta tarvar väl en
penetrering och översyn.

Den avdelning inom ecklesiastikdepartementet
som svarar för kulturfrågorna
har en mycket stor och ansvarsfull
uppgift. Avdelningen har varit verksam
under relativt kort tid, och det vore
alltför anspråksfullt att redan nu begära
betydande resultat av arbetet. Hittills
har huvuduppgiften varit att söka
bygga upp en effektiv basorganisation,
och jag medger gärna att en hel del har
uträttats härvidlag. Då frågan emellertid
är av utomordentligt stor vikt och
problemen så omfattande tror jag det
vore värdefullt att i en utredning samråda
om dessa ting.

Nr 16

Onsdagen den 13 april 19G6 fm.

En allsidig kulturutredning, m. m.

I vårt land råder i dag ett kulturellt
klimat som i vissa avseenden är mera
stimulerande än på mycket länge. Folkbildningsrörelserna
kan, som en tidning
mycket riktigt anmärkte, tillskriva sig
en icke obetydlig del av äran för denna
utveckling. Man tycker också att i
ett samhälle som utmärks av stigande
ekonomisk standard, ökad fritid och
massmedias expansion kulturintresset
och kulturkonsumtionen borde kunna
avsevärt breddas. Jag tror att skolan
skulle kunna göra en betydelsefull insats
genom en utvidgning av den estetiska
fostran, och i detta sammanhang
måste jag beklaga det ringa utrymme
som de estetiska ämnena fått i dagens
skola. Här tror jag att en ändring behöver
komma till stånd. Men även informations-
och kursverksamheten förvuxna
när det gäller kulturfrågor bör på allt
sätt stödjas och stimuleras, så att vi om
möjligt får en bättre balans mellan intresset
för kulturen och intresset för
materiella ting. Att väcka kulturbehovet
hos människorna är en angelägen uppgift.

Trots de stora och angelägna uppgifter
som skulle kunna anförtros den föreslagna
utredningen har vi ändå inte
velat reservera oss för bifall till motionsyrkandet.
För min del har detta
delvis berott på den begränsning som
motionens kläm innebär, men kanske
ännu mer därpå att jag har velat invänta
resultaten av de delutredningar
som nu är på gång. Jag är emellertid
övertygad om att en sammanställning
och översyn över hela detta stora område
kommer att bli påkallad relativt
snart, och jag förutsätter att motionärerna
återkommer.

Herr talman! Jag har i övrigt inget
yrkande.

Herr SVANBERG (s) :

Herr talman! De frågor som vi här
diskuterar är inte nya för kammaren. Vi
har diskuterat dem år efter år. Och det
är förvånansvärt att vi har fått en så

stor debatt i dag, när man i utskottet
trots den avgivna blanka reservationen
i stort sett har varit överens.

Som jag ser det är det i huvudsak två
frågor som tagits upp i de båda motionsparen;
dels vill motionärerna stärka insatserna
för kulturarbetet och kulturdistributionen,
dels vill de ha något
slags fastläggande av samhällets kulturpolitik.
Vi kan väl alla vara överens beträffande
den första punkten, alltså att
vi bör skapa goda villkor för kulturen
i vårt land. Oändligt mycket har också
skett där eller håller på att ske, och det
finns i utskottets utlåtande ett otal exempel
på utredningar som är på gång rörande
sådant som hänt under den senaste
tiden.

Fastläggandet av något slags kulturpolitik
för samhället i dess helhet tror
jag däremot inte att man kan göra mycket
åt. Detta tyckte jag kom fram på ett
utmärkt sätt under diskussionen i utskottet,
när en ledamot frågade: »Vad är
kultur?» Det fanns troligen lika många
uppfattningar om vad kultur är som det
fanns ledamöter i utskottet, och antagligen
skulle uppfattningarna här vara
lika många som antalet ledamöter i kammaren.
Vi kan helt enkelt inte slå fast
att en viss sak är kultur, en annan icke.
Det går bara inte.

De flesta talare som här uppträtt har
också betygat, att mycket nu är på gång
men allt är ändå inte riktigt bra. Man
vill ha en utredning — även om man
inte föreslår det i dag. Fn sådan utredning
skulle dock få ett fantastisk! stort
arbetsområde, låt oss konstatera det. I
motion I: 242 räknas det upp några av
de punkter som en sådan utredning
skulle ägna sig åt, och det är både stora
och svåra uppgifter. Hur skulle den utredning
se ut som kunde klara av de
uppgifterna och nå resultat? Jag skulle
vilja karakterisera motionerna så att
man i dem har begärt nya himlar och
eu ny jord på kulturens område, men
den utredning som kan klara de uppgifterna
tror jag inte finns.

Onsdagen den 13 april 13(iG fm.

Nr 16

Herr Westberg sade att utredningen
skulle skapa kulturhunger, men jag är
hädisk nog att tro att ingen statlig utredning
kan skapa någonting sådant hos
vårt folk. Det har varit folkrörelsernas
privilegium här i landet att göra det,
och jag tror att de kommer att klara
den uppgiften också i fortsättningen.
Som jag ser det är det samhällets sak
att stödja kulturskapandet ocli — framför
allt — sprida kulturen till allt vidare
grupper, men samhället kan inte fastlägga
några regler för vad som är kultur
och inte kultur.

Sedan sade herr Johansson i Växjö
att bostadsorten inte borde vara avgörande
för möjligheten att erhålla konstnärsstipendier.
Nej, men det är väl inte
bara en slump att de flesta konstnärsstipendier
hamnar i Stockholm. Här
ligger ju utbildningsanstalterna för de
människor som skall syssla med den
kulturella utvecklingen, och här bor det
stora flertalet av våra författare, målare
osv. Av den enkla anledningen måste
självfallet oerhört många konstnärsstipendier
hamna här. Hur vi skall gå till
väga för att sprida konstnärerna, alltså
dem som kan kallas för kulturskapare,
utöver landet är en mycket vittgående
fråga.

Att det skulle vara centerpartiets aktivitet
som har fått regeringen att engagera
sig för en kulturell utbyggnad på
sista tiden, det må stå för herr Johanssons
egen räkning. Jag tror inte att det
är på det sättet.

Herr Hectors anförande innehöll mycket
som var utomordentligt och som jag
skulle kunna instämma i. Men alla hans
slutledningar vill jag inte vara med på.
Han karakteriserar utvecklingen så att
vi har ett gott kulturellt klimat på flera
sätt i samhället men att starka kommersiella
krafter motarbetar den goda
smaken. Jag tror det är riktigt. Men vill
man leka med ord, kan man säga att
man har fått den inriktningen från en
kultursociologisk undersökning som
säger att folk vill ha det så — det är
motiveringen från kommersiellt håll.

En allsidig kulturutredning, m. m.

Jag tror att det är mycket svårt att med
en statlig utredning komma någon vart
med detta.

Herr Hector talar om att man skulle
komma till ett slags tredje ståndpunkt
— vi skulle få den goda smakens diktatur
i vårt samhälle. Ja, herr Hector, kan
vi komma dithän att vi får den goda
smakens diktatur på detta område kan vi
vara (iverens, men jag tror inte att en
statlig utredning klarar det. Diktatur i
övrigt i fråga om vad som skall vara
kultur vill jag inte vara med om.

Herr Westberg var inne på flera mycket
vida frågor. Han målade i breda
penseldrag och gick inte in på detaljer
som han gjorde i utskottet. Han säger att
det gäller att göra större insatser för
kulturen, öka spridningen och göra stora
sociologiska undersökningar. Men är
inte det vad som är på gång? Vi har utredning
om museiväsendet och biblioteksväsendet,
vi har en stor satsning på
musiklivets utveckling och teaterverksamheten.
Statsrådet säger i en passus,
som utskottet också anför, beträffande
kulturdistributionen att det här i de
flesta fall är fråga om insatser för
konstnärlig utbildning och förbättrad
kulturdistribution som har en central
ställning i de senaste årens kulturpolitiska
strävanden. Jag tycker att vi skall
kunna enas om vad som är det väsentliga
och inte liksom spela upp en tro
på att en dylik utredning skulle kunna
åstadkomma någonting väsentligt. Vad
det här gäller är ett skolnings- och fostringsarbete
av stora mått. Skolan har
sin givna, mycket stora uppgift och
folkrörelserna har haft och har alltid
sin uppgift. Jag tror därför att vad utskottet
påpekar om de aktiviteter som
är på gång och om allt vad som verkligen
hänt är alldeles tillräckligt för
att motivera ett bifall till utskottets förslag.

Herr WESTBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det förefaller mig som
om utskottets ärade talesman tar alltför
stora ord i sin mun när han menar att

Nr 16

Onsdagen den 13 april 1966 fm.

En allsidig kulturutredning, m. m.

motionärerna velat åstadkomma nya
himlar och en ny jord på detta område.
Han måtte inte ha läst motionerna
tillfredsställande när han kommer
fram till den slutsatsen. Det är
fråga om relativt begränsade uppgifter
som är möjliga att genomföra. Jag tror
att vi kan vara överens om den saken.

Han säger sedan att jag skulle ha menat
att utredningen skulle kunna skapa
kulturhunger. Det måste bero på en
missuppfattning — det har inte varit
min mening. Men jag tror att samhället
bör sträva efter att väcka kulturbehov,
skapa kulturhunger, och där tror
jag att skolan skulle kunna fylla en
mycket stor uppgift. Därför beklagar jag
för min del att de estetiska ämnena inte
har fått det utrymme i den nya skolan
som de borde ha fått. Man kan också
tänka på massmedias möjligheter i det
fallet. Utomordentligt stora möjligheter
borde finnas att här medvetet verka
för väckande av en större kulturhunger,
ett större kulturbehov. Jag tror alltså
att det är möjligt att verka i den riktningen.
Som jag sade tidigare menar
jag också att folkrörelserna här har
betytt mycket. Jag är givetvis tacksam
för vad de uträttat och jag vill gärna
stödja folkrörelserna i detta stycke.
Men jag tror att vi skall försöka bredda
denna verksamhet och söka nå längre.

Vidare säger utskottets talesman att
det är så mycket på gång. Ja, det är
det som gör att vi inte ställer något yrkande,
herr Svanberg — vi har velat
invänta resultatet av vissa pågående delutredningar.
Men jag sade till sist att
jag tror att vi så småningom kommer
att enas om en översyn av hela detta
vida fält.

Herr SVANBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Westberg tycker
att jag tar stora ord i min mun, när
jag talar om nya himlar och en ny jord,
och han hoppas att vi skall vara överens
om att det är så.

Nej, herr Westberg, vi är inte alls

överens på denna punkt. Jag vidhåller,
att om utredningen skulle se ut så som
skisseras i motionerna, bleve den en
jätteutredning, vilken skulle penetrera
och omskapa allt som har med kultur att
göra i detta land.

Vidare säger herr Westberg att det
gäller att väcka ett kulturbehov och att
skolan skall göra detta. Ja, det är ju
självklart — om herr Westberg i sin
gärning som lärare inte har uppmärksammat
att skolan skall göra det, så
anser jag att han har brutit mot både
skolstadgan och hela skolans mening.
Det är väl en av de viktigaste uppgifter
som skolan har att hos eleverna väcka
intresse för kultur; det gäller inte minst
den nya grundskolan. Man behöver inte
mer än följa undervisningsplanerna för
det.

Sedan kan man naturligtvis säga att
de estetiska ämnena fått för litet tid i
skolan. Jag håller med om att det är
på det sättet. Men svårigheterna uppkommer
om man söker plocka ut någonting
annat för att ge mera tid åt de
estetiska ämnena.

Vi är ändå till slut överens om att det
är mycket på gång, och därför ställer
man inget yrkande. Men varför drar man
då upp en sådan här stor debatt? Massmedia
har helt nyligen varit föremål
för utredning — radioutredningen avgav
ju för kort tid sedan sitt betänkande.
Det blir väl tillfälle att ta upp
dessa frågor i sådana sammanhang.

Vad beträffar frågan om att bredda
kulturaktiviteten blir det för riksdagens
vidkommande helt enkelt en finansiell
fråga. Vi vill alla vara med om att vidga
kulturaktiviteterna i den takt som vi är
beredda att ställa resurser till förfogande.

Därmed tror jag att vi i stort kan vara
överens.

Herr JOHANSSON i Växjö (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Westberg sade att
herr Svanberg tar stora ord i sin mun,

Onsdagen den 13 april 19GG fm.

Nr 16

och det håller jag verkligen med om.
Nu är det ju inte något nytt för kammaren
att herr Svanberg gör på detta
sätt — om herr Svanberg är emot ett
förslag från oppositionshåll tar han
alltid till stora ord.

Herr Svanberg säger att motionärerna
föreslår någonting i stil med ny himmel
och ny jord. Men är de problem
som tages upp i motionsparet så stora
att de inte skulle gå att utreda? Den
avdelning inom ecklesiastikdepartementet,
som sysslar med dessa kulturfrågor,
tänker sig väl inte att skapa en ny himmel
och en ny jord, utan försöker dels
att sprida kulturen, dels att få fram
goda kulturprodukter. Det är också sådana
saker som tagits upp i motionsparet.
Men vill man ingenting, så går
man naturligtvis emot förslag om en
utredning — det är den obotfärdiges
förhinder.

Herr WESTBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Svanberg frågar
varför vi drar upp en sådan stor debatt
i denna fråga, när vi inte ställt
något yrkande. Jag anser det vara angeläget
att dessa frågor dikuteras —
de rör en så viktig sektor av vårt samhällsliv
att det vore alldeles fel att gömma
undan dem. Frågeställningarna bör
aktualiseras så ofta som möjligt. Jag
delar alltså inte herr Svanbergs uppfattning,
att vi skall hålla tyst härvidlag.

Herr Svanberg säger, att det blir en
finansiell fråga för riksdagen, när kulturaktiviteterna
skall vidgas. Detta var
jag inne på i mitt första anförande. Jag
framhöll att en avvägning måste göras,
men för att kunna göra en riktig avvägning
behöver vi komma samman och
diskutera hur mycket som skall ges åt
denna sektor av vårt samhällsliv. Jag
tror att också denna sida av saken tarvar
en genomlysning. Jag tror att vi
har möjligheter att ge mer och att vi
borde ge mer. Hur mycket — ja, det
skulle vi behöva samråda om.

En allsidig kulturutredning, in. in.

Herr Svanberg talar vidare om lärarens
uppgift när det gäller att skapa
kulturbehov, och jag är fullständigt ense
med honom om att var och en som arbetar
inom skolan därvidlag har en
mycket viktig uppgift. Jag ämnar för
min del ingalunda svika denna uppgift.

Det bör dock vara herr Svanberg som
skolledare bekant att läroplaner o. dyl.
ger oss ramar att hålla oss inom, och om
de estetiska ämnena har fått en blygsam
ställning inom skolan, kan detta
vara och är ett hinder, när det gäller
att utföra den uppgift som vi nu diskuterar.

Herr SVANBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Det sägs från alla håll
att jag tar stora ord i min mun. Jag
tycker inte att jag gör det i större utsträckning
än de övriga talarna. Skillnaden
oss emellan skulle vara att herr
Johansson i Växjö tar de stora orden
i sin mun men slutar med att säga att
han inte vill att de stora orden skall
förverkligas. Reservanterna har inte något
.särskilt yrkande.

Det pågår mycket på detta område,
och mycket kommer att ske i fortsättningen,
men vad som begärs i de bägge
motionerna — herr Johansson talar för
en av dem — innebär att man skall företaga
en genomlysning av praktiskt taget
varje kulturaktivitet i detta sammanhang.
Man skulle ungefär såsom herr
Hector framhöll studera kulturens roll
i varje fas av samhällslivet. Det är detta
jag rubricerar som en utredning av
jätteformat, vilken syftar till att skapa
nya himlar och en ny jord.

Konklusionen är vidare ganska lustig.
Man framhåller att det just nu pågår
så mycket arbete i dessa frågor inom
ecklesiastikdepartementet att man inte
vill ställa något yrkande. Men samtidigt
kritiserar man oss och säger att vi
inte vill göra något på detta område,
för att vi inte vill föreslå någon utredning.
Vad är det för logik i detta? Om
det redan görs så mycket, måste väl

Nr 16

Onsdagen den 13 april 19G6 fm.

En allsidig kulturutredning, m. m.

detta tyda på att vi vill göra något. Utredningen
som sådan löser i och för sig
inga problem.

Jag har inte anfört att man skall försöka
gömma undan dessa problem och
hålla tyst om dem, men jag tycker att
det är underligt att vi skall diskutera
om sådant, som vi i stort sett är överens
om, och tvista om vem som gör mest
för det hela.

När det vidare gäller de estetiska ämnenas
ställning i skolan är väl detta
inte rätta sammanhanget att ta upp denna
fråga. Därvidlag har vi olika uppfattning,
och jag anser att dessa ämnen
har fått en alltför blygsam ställning i
skolan. Men detta är ingen diskussion
om skolans kursplaner. Trängseln på
skolans område är sådan att det inte
är så enkelt att man kan vinna något
väsentligt bara genom att stoppa in några
ytterligare timmar av estetiska ämnen.

Herr HECTOR (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker att utskottets
talesman karakteriseras dels av en alltför
stor resignation inför denna fråga,
dels av den typiska inställningen att
söka komma ifrån problemet genom att
hamna i ett slags relativism, som är
mycket populär och som går ut på att
kulturen omfattar så mycket och att
smaken kan vara så olika. Men det enda
vi begär är att man skall kunna skilja
på kultur och okultur. Det är väl ändå
möjligt. Vi håller med om att smaken
är olika — den stora skiljelinjen går
mellan dålig och god smak.

Vidare behöver man inte tänka sig
en så våldsamt stor och oöverstiglig
uppgift som herr Svanberg menar att
det skulle bli. Vi har näraliggande exempel
på en genomlysning av detta slag,
vilken gjorts av kulturdepartementet i
England och inte minst i Danmark och
vilken givit resultat.

Bakgrunden till motionärernas alla
framställningar är läget just nu, som i
en bok av de unga socialdemokraterna

Svenning och Åkerman har karakteriserats
såsom en kulturell nödsituation.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Här har överraskande
utvecklat sig en stor debatt omkring en
mittenmotion och en kommunistisk motion,
som egentligen syftar åt samma
håll: att vi skall ägna våra krafter åt
en sammanfattande analys av kulturläget
och kulturpolitiken.

Dessa motioner har kommit igen år
efter år; speciellt har mittenmotionen
gamla traditioner, fastän den väl från
början var centerbetonad. Jag förstår
att detta för centern har varit en hjärtefråga.
En decentralisation på kulturpolitikens
område är en landsbygdsangelägenhet,
och frågan om kulturspridning
till hela vårt folk är ett centralt
problem, både politiskt och socialtkulturellt
sett. Det intresse som ligger
bakom dessa båda motioner är alltså i
och för sig värt allt beröm.

Vad som har föranlett mig att nu, när
debatten föreföll att vara slut, stiga upp
i talarstolen är de ideliga beskyllningarna
att vår nuvarande kulturpolitik
skulle vara oenhetlig och framför allt
bestå av punktinsatser. Man riktar alltså
den anklagelsen mot ecklesiastikdepartementet
och dess kulturavdelning att
brist på målmedvetenhet skulle utmärka
den nuvarande kulturpolitiken. År
det verkligen rättvist?

Utskottet antyder i sin skrivning vilken
kraftig utveckling som har skett på
det kulturpolitiska området under 1960-talet. .lag hör till kritikerna, men mitt
intryck är ändock att departementets
arbete på detta område alltsedan statsrådet
Edenman höll sitt bekanta tal i
Eskilstuna år 1959, i vilket han bebådade
en kulturpolitik, har präglats av
mycket stor målmedvetenhet. Inte minst
har detta varit fallet sedan den särskilda
kulturavdelningen kom till.

Herr Hector hävdar nu, som det står
i den kommunistiska motionen, att hela
denna verksamhet kännetecknas av

Nr 10

Onsdagen den

frånvaro av kulturideologi och avsaknad
av ett utstakat mål. Det är i hög grad
oriktigt. Strax efter det att Ragnar
Edenman hade hållit sitt eskilstunatal
och i anslutning därtill skapades KLYS,
Konstnärliga och litterära yrkesutövares
samarbetsnämnd. Man räknade med att
här skulle komma en målmedveten kulturpolitik.
I det program på 24 punkter
som KLYS år 1900 inlämnade till regeringen
med statsministern i spetsen gavs
en översikt över hela detta område,
alltifrån det grundläggande: skolans

roll. Man pekade på att det speciellt
■under puberteten — d.v. s. de två år
med vilka skolan nu förlängts — borde
bedrivas en målmedveten estetisk fostran.
Det är under dessa år som intressena
grundläggs.

Sedan kom skolreformen, och den
blev inte som vi hade drömt om. Jag
bär många gånger här i kammaren understrukit
att vi måste göra om rätt
mycket på grundskolans högstadium för
att kunna få denna målmedvetna estetiska
fostran till stånd. Jag är glad över
att i herr Westberg ha fått en bundsförvant
i dag.

Vi pekade också på folkbildningsarbetet.
Vi vet att man inom denna verksamhet
har fått ökade resurser och att
man har en allt starkare vilja att inrikta
arbetet på en målmedveten estetisk skolning.
Vi pekade på alla distributionsproblemen
när det gällde den riksomfattande
verksamhet som nu bedrivs på
riksteaterns område, rikskonsertområdet,
riksutställningar av konst m. in. Vi
pekade på vikten av att massmedia,
framför allt de som samhället har hand
om, TV och radio, läggs om så att också
därifrån bedrivs en medveten estetisk
skolning. Men vi riktade även uppmärksamheten
på produktionssidans villkor
och på utbildningen inom konstens, musikens
och scenkonstens områden samt
på stödet till kulturarbetarna.

Detta var 1960. Sedan dess har statsmakterna
på bred front och i takt med
de ökande resurserna försökt att till -

lä april 1966 fm.

En allsidig kulturutredning, m. m.

godose dessa synpunkter, som visst inte
var unika för KLYS. Bakom departementets
arbete ligger en klar demokratisk
kulturideologi. Den är präglad också
av en medveten decentraliseringsideologi.
Jag har allt sedan Roland Pålsson
blev chef för departementets kulturavdelning
haft tillfälle att höra honom
principiellt utlägga texten i fråga om
den svenska kulturpolitiken, och jag har
sett hur den ideologiska klarheten blivit
alltmer utpräglad. Det finns ingenting,
herr Hector, att anmärka i det avseendet.

Det är dock klart att det pågår en utveckling
här. Det görs en översyn ständigt
och jämt. Alla önskemål och uppslag
noteras noga och tas till vara om
de är livsdugliga — även sådana uppslag
som framläggs av den politiska oppositionen
här i riksdagen. Departementet
samarbetar åt alla håll, och den
känsla av att vara utestängd, som jag
tyckte mig skymta i herr Johanssons i
Växjö och herr Westbergs anföranden,
är förvisso obefogad. Har det funnits
värdefulla synpunkter i centerns tidigare
motioner, har de nogsamt blivit
tillvaratagna.

Herr Hector har rätt i att kulturpolitiken
inte får ses isolerad. Den är en
del av hela samhällsbyggnaden. Men det
vet departementet förvisso. Departementets
insatser har inte varit isolerade
punktinsatser av »överslätande och fördröjande»
karaktär, som herr Hector
menade, utan det har varit fråga om en
klar medvetenhet hos departementets
ledning. Det underströk för övrigt också
herr Hector.

Den första fråga, som jag här alltså
har berört är beskyllningen mot departementet
för bristande ideologisk målmedvetenhet.
Jag tror att den beskyllningen
är oriktig. Sedan vill jag emellertid
gärna ställa en fråga, som herr
Svanberg redan berört i ett par anföranden,
nämligen om en utredning verkligen
är den rätta formen för arbetet
på detta område. En sådan utredning

Nr 16

Onsdagen den 13 april 19(56 fm.

En allsidig kulturutredning, m. m.

måste komma att spänna över en massa
områden, på vilka vi gärna vill skapa
klarhet. I debatten har man redan ställt
frågorna: Vad är kultur och vad är
kulturhunger? — begrepp som är oklara
och som borde utredas. Men utredningen
skulle spänna över hela kulturvårdens
område och frågan hur vi skall
ta vara på vårt kulturarv även ur miljösynpunkt.
Utredningen måste spänna
över stadsbyggnad, arkitektur och miljöproblem,
förhållandet mellan landsbygd
och stad, landsbygd och tätort. Den
måste omspänna psykologiska och pedagogiska
fostringsproblem. Den måste ta
upp hela skolans verksamhet på detta
område liksom universitetens, fackhögskolornas
och folkbildningens uppgifter.
Den måste inkludera hela distributionsproblemet
med bokförlag och bokhandel,
för att nu bara ta några exempel
från litteraturens område. Den måste
ta upp alla olika statliga, kommunala
och privata kulturinstitutioner. Den
måste ta upp hela organisationslivet och
ytterst analysera hela vårt sociala liv.
Därtill kommer kulturarbetarnas villkor.
Inte minst behövs det en utredning
på det område som låg herr Hector
varmast om hjärtat, nämligen de kommersiella
intressenas smakdiktatur. Veckopressen
är ett problem som vi ventilerat
här i riksdagen så länge jag har
varit med. Men ett faktum är att veckopressen
blir större och större och sämre
och sämre. Alla de negativa följdverkningar
på kulturens område som veckopressen
har skulle i och för sig vara
anledning nog till en utredning.

Men, herr talman, allt detta är uppgifter
för vetenskaplig forskning. Sådan
forskning pågår delvis, men den bör få
bättre ekonomiska resurser och den bör
samordnas för att den skall kunna lösa
detta problem. Detta är alltså uppgifter,
inte för en utredning utan för vetenskaplig
forskning. Men det är dessutom
uppgifter för eu mer kontinuerlig verksamhet
än den en utredning kan erbjuda,
en kontinuerlig verksamhet inom
ecklesiastikdepartementet i samarbete

med alla intresserade krafter: organisationer
och institutioner. Vi har denna
målmedvetna verksamhet inom ecklesiastikdepartementet,
men den bör av
den vetenskapliga forskningen få det
stöd som fordras.

Och om det ändå skall bli utredning
på detta område är i varje fall tidpunkten
nu inte inne. Det tycks samtliga reservanter
ha varit eniga om, eftersom
de avsått från att ställa något yrkande
om utredning. Det pågår en expansion
på detta område, och en rad utredningar,
som utskottet mycket ambitiöst redovisat,
pågår också. Kommunerna har,
som herr Westberg påpekade, väckts till
aktivitet, men denna har nyss börjat.
Vi bör avvakta och se vad som kommer
att ske på detta område.

Det förefaller som om vi skulle vara
i stort sett eniga; de som hållit på utredningslinjen
har avstått från något
yrkande härom, och de som inte gör det
har pekat på andra vägar. Att vi inte
vill ha någon utredning beror i främsta
rummet på att en sådan jätteutredning
skulle vara en väldig påse som väl inte
skulle vara helt tillknuten men som
skulle bli förevändning för otaliga uppskov.
Det är detta som vi, som är verksamma
på detta område, framför allt är
rädda för, och det är anledningen till
att jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr HECTOR (k) kort genmäle:

Herr talman! Vi har inte med vår motion
avsett att kritisera ned kulturinsatserna
i vårt land. Det har ju poängterats,
inte minst här i dag, att det var
ett stort steg framåt som togs när kulturdepartementet
upprättades, och jag
nämnde också att vi från folkbildningshåll
har mycket goda erfarenheter av
hur djupt medveten departementschefen
är om hela denna situations problematik.

Detta är verkligen ett stort fält. Vi
förnekar inte vad som har gjorts, och
vi förnekar inte heller att det finns en
viss planmässighet i kulturinsatserna i

Onsdagen den 13 april 19GG fm.

Nr 16

3!)

värt land, men vi efterlyser eu målinriktning,
utan vilken det hela lätt flyter,
en medvetenhet om själva situationen,
som jag undrar om herr Arvidson och
andra litet optimistiskt lagda personer
verkligen har. Situationen just nu kan
— och det har också skett, som jag
nämnde — karakteriseras som en kulturell
nödsituation trots alla insatser
som görs.

Vad är det för krafter som står bakom
och på varje punkt hindrar de allra
bästa insatser från samhälleligt och officiellt
håll? Kanske ligger det någonting
i vad en konservativ engelsk parlamentsledamot
sade. Han sade att det
gör detsamma vilka som sitter i parlament,
regering och utredningar, bara de
konservativa har hand om det folk läser,
ser i TV och på film o. s. v.

Att herr Arvidson kryper bakom argumentet
att det skulle bli en sådan
fruktansvärd jätteutredning har jag litet
svårt att förstå. Det är väl inget skäl
att inte försöka se vart det bär.

Herr WESTBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten. Jag vill bara till herr Arvidson
säga att han går väl långt när han
talar om allt vad denna utredning måste
inrymma. Jag tycker nog att han målar
med alltför grälla färger. Han säger t. ex.
att utredningen måste ta upp hela vårt
sociala liv. Jag tror inte att det var motionärernas
avsikt att utredningen skulle
bli så utomordentligt omspännande,
utan jag tycker, att man bör kunna
hålla den inom rimliga gränser.

Herr Arvidson talade också om att
detta är en uppgift för vetenskaplig
forskning. Jag delar hans mening på
den punkten. Jag tror att vi behöver
mycket forskning på området. Vi har
talat om t. ex. sociologiska undersökningar
såsom ett underlag för ett kommande
ställningstagande. Men vilket
slags vetenskaplig forskning skall bedrivas,
hur skall man lägga ut uppdragen,

En allsidig kulturutredning, in. in.

hur skall man klara uppgifterna? Vore
det inte anledning att samråda också om
de frågorna?

Herr SVANBERG (s):

Herr talman! Jag vill endast säga några
ord i all korthet till herr Hector.

Vad han kallar för min resignation
och min relativism kanske helt enkelt
i stället skulle kunna karakteriseras som
min realism. Jag är nämligen övertygad
om att man från departementets sida
nu gör det bästa möjliga av vad man
kan göra i stället för att sätta sig ned
och i tio år fundera över vad man skulle
göra om man kunde göra allt möjligt.
Jag tycker att vi kunde vara överens om
att det är det riktiga.

Herr Hector var själv inne på att
man borde kunna skilja mellan kultur
och okultur. Det kan naturligtvis sägas.
Jag är helt överens med honom om de
merkantila intressenas roll i dagens
samhälle, men redan att fastställa vad
kultur är innebär ju att man ger ett innehåll
åt begreppet kulturpolitik — vi
har talat om det så mycket i dag. Vi
skall inte glömma bort ordet politik i
sammanhanget. Det finns en målinriktning
beroende på det politiska system
vi tillämpar. Det kulturarbete som nu
sker från departementets sida är grundat
på en målmedveten demokratisk
kulturpolitik. Jag är övertygad om att
ett samhälle med ett annat system skulle
välja en annan inriktning.

Efter denna diskussion borde vi kunna
vara överens om att mycket bra saker
är på gång och hoppas att mycket
mera skall ske. Men jag tycker att denna
debatt varit fullständigt onödig.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till motionerna I: 242
och 11:312; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Nr 16

Onsdagen den 13 april 1966 fm.

§ 11

Åtgärder mot förgiftningsolyckor
bland barn

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 15, i anledning av
väckta motioner om åtgärder mot förgiftningsolyckor
bland barn.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 15, som vi nu
bär att behandla, upptar frågan om de
problem och orsaker som medverkar
till den kraftiga ökningen av förgiftningsolycksfall
bland barn. Frågan är
aktualiserad genom motionerna nr
I: 103 och II: 141, där motionärerna
hemställer om en utredning angående
vilka åtgärder som kan vidtagas för att
minska riskerna för förgiftningsolyckor
bland barn, varvid man särskilt bör
överväga möjligheterna att använda en
särskild skyddsförslutning för giftiga
eller eljest skadliga läkemedel eller tekniska
preparat.

Som motionär vill jag trots utskottets
välvilliga skrivning anlägga ytterligare
några synpunkter på detta problem.
Barnförgiftningarna har under de senare
åren varit föremål för ett stort intresse
över hela världen. Flera undersökningar
har visat att detta problem
har stor räckvidd, och icke minst här
i Sverige visar utvecklingen en skrämmande
ökning. Den kemiska forskningen
har givit oss ett stort antal nya läkemedel
och hushållspreparat som har potentiella
risker. Detta har medfört, särskilt
för barnen, en ökad frekvens av
förgiftningsolycksfall och för läkaren
ökade svårigheter att bedöma riskerna
av de nya preparaten liksom att behärska
den rätta behandlingen av dessa
starkt ökade antal fall.

Den väsentliga orsaken till de ökade
barnförgiftningarna är att föräldrar ofta,
trots sin kunskap om förgiftningsrisker,
slarvar vid förvaringen av pre -

paraten. Man underskattar barnens
förmåga att komma åt dessa. Säkert är
också att kunskapen om gällande föreskrifter
om giftförvaring, innebörden av
förvaringsföreskrifter m. m., är bristfällig.
Här är områden för upplysning
och propaganda. Även om sådan bedrivs
— senast hösten 1964 genomfördes
en landsomfattande upplysningskampanj
under benämningen »Respekt
för recept», bakom vilken stod medicinalstyrelsen
och Röda korset — brister
det i fråga om säkerhet i förvaringen
av mediciner och kemisk-tekniska hushållspreparat
i hemmen. Huruvida denna
propaganda givit några praktiska
lösningar på säkerhetsproblemen är
svårt att bedöma. Det framgår av medicinalstyrelsens
giftinformationscentrals
verksamhetsberättelse för 1965 att antalet
förfrågningar hos centralen om
förgiftningar hos barn var 5 500, en
mycket kraftig ökning från 1961, då
antalet var cirka 1 000 fall. Den skrämmande
ökningen kan icke väntas avta
av sig själv. Den kraftiga satsningen på
den kemiska industrien och forskningen
ger oss ett hastigt ökat antal läkemedel
och kemiska hushållspreparat. Detta
medför för barnen större risker för förgiftning.

Under senhösten 1959 genomfördes
en fältundersökning i en större mellansvensk
stad för att kartlägga hur man
förvarade giftiga preparat hos familjer
med barn i åldern 1—2 år. I undersökningen
som ombesörjdes av sköterskor
vid barnavårdscentralen i staden kunde
man konstatera att förvaringen av mediciner
och tekniska preparat var mycket
otillfredsställande. Av de 206 familjer
som utvaldes slumpmässigt visade det
sig att 198, eller 96 procent, hade som
gifter klassificerade läkemedel och tekniska
preparat i hemmen. Av de 206 familjerna
förvarade 185, eller 90 procent,
gifterna på ett sådant sätt att de bedömdes
åtkomliga för ett 24 månader
gammalt barn.

Undersökningsresultatet visar vidare
att utrustningen av lägenheterna vad
beträffar möjligheterna till giftförvaring

Onsdagen den 13 april 1966 fm.

Nr 16

Åtgärder mot förgiftningsolyckor bland barn

fortfarande är mycket otillfredsställande.
Det är förvånande att nära hälften
av våra moderna lägenheter saknar låsbara
städskåp. Likaså borde det vara
självklart att låsbara medicinskåp hörde
till standardutrustningen i en modern
bostad. Uppenbart är alt det brister åtskilligt
i fråga om föräldrarnas förståelse
för nödvändigheten att förvara giftiga
varor oåtkomliga för barn. Att bestämmelsen
i paragraf 12 mom. 1 i giftstadgan
dagligen övertriides i mycket
stor skala är helt visst. Vi står också
inför säkerhetsproblem som på något
sätt måste lösas. En starkt intensifierad
upplysning om säkra förvaringsutrymmen
i hemmen, som genom utformning
och placering verkligen blir använda,
behövs.

Den svenska marknaden har över
40 000 tekniska preparat. Ingen enskild
läkare kan ha kunskap om innehållsämne,
toxicitet, symptom och behandling
av alla dessa preparat. Dess värre
finns inte ens någon enkel förteckning
tillgänglig över alla dessa preparat, och
utländska uppslagsverk äger icke giltighet.
När en läkare får in ett förgiftningsfall
vänder han sig till giftinformationscentralen
där han får toxikologisk
information.

Ett mycket allvarligt problem är de
svårigheter som föreligger för centralen
att erhålla aktuell information om
marknadens farligaste grupp av förgiftningsmedel,
d. v. s. bekämpningsmedlen.
Enligt den nya lagstiftningen sker numera
en registrering av bekämpningsmedlen
hos giftnämnden. Giftnämnden
har välvilligt ställt vissa begränsade
uppgifter om de enskilda bekämpningsmedlen
till giftinformationscentralens
förfogande, men sekretessbestämmelser
tillåter icke giftnämnden att lämna ut
fullständig deklaration på preparatet,
och utan den kan giftinformationscentralen
icke tillfredsställande bedöma
preparatets akuta toxicitet. Däremot får
giftnämnden lämna uppgift om vem som
tillverkar preparatet. När läkaren se -

dan kontaktar tillverkaren, om det lyckas
innan förgiftningen fullbordats, bär
det hänt att tillverkaren inte kan innchållsdeklarera
gifiet. Han är nämligen
inle skyldig att bokföra varudeklarationer
på sina preparat. För inte så länge
sedan inträffade ett förgiftningsolycksfall
liknande det här skisserade med
dödlig utgång.

Vid många sjukdomar har profylaxen
medfört stora framsteg men när det gäller
förgiftningsolyckor bland barn har
den givit ett mindre påtagligt resultat.
Vi har att räkna med ett ständigt stigande
antal förgiftningsolycksfall bland
barn, säger läkare som är verksamma
inom detta område. För att bryta den
trenden behövs ökade resurser till giftinformationscentralens
verksamhet,
kraftigt ökad upplysningsverksamhet
och i övrigt de åtgärder som utskottet
har anfört. Kunde man därtill förmå
läkemedels- och kemiska firmor att förse
giftiga preparat med barnsäkra, obligatoriska
skyddsförslutningar skulle det
betyda ett stort framsteg i strävan att
skydda minderåriga från förgiftningsolyckor.

Herr talman! Utskottet har i klämmen
anfört en hel rad av åtgärder som
behöver vidtagas. Jag vill endast understryka
att de av utskottet föreslagna
åtgärderna verkligen är nödvändiga.
Framför allt behövs emellertid, som jag
tidigare nämnde, ökade resurser. Giftinformationscentralen,
som är knuten
till karolinska sjukhuset, har inte de
resurser som den rimligen bör ha för
att kunna klara sin uppgift med den
ständigt ökade floran av bekämpningspreparat
av olika slag som kommer ut
i marknaden. Centralen har ett anslag
på 150 000 kronor per år. Den har över
huvud taget inga medel till den utåtriktade
verksamheten, den kan inte lägga
upp program för TV eller radio och
den arbetar i provisoriska lokaler som
gör det svårt för centralen att genomföra
förelagda uppgifter.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Nr 16

Onsdagen den 13 april 1966 fm.

Civilförsvarsstyrelsen: Avlöningar

Jag har endast velat uttala min tacksamhet
över utskottets positiva skrivning.

Vidare yttrades ej.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 12

Föredrogs vart för sig
konstitutionsutskottets memorial nr
25, angående förordnande att samråda
med riksdagens lönedelegation i visst
fall m. in.; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

16, i anledning av väckt motion
om utgivande av en svensk kulturtidskrift
på främmande språk, och

nr 17, i anledning av väckt motion
om statligt stöd till grammofonskiveproduktion.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda memorial och utlåtanden hemställt.

§ 13

Anslag till civilförsvaret m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1966/67 till civilförsvaret m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Civilförsvarsstyrelsen: Avlöningar

Sedan punkten föredragits anförde

Herr WERBRO (fp):

Herr talman! Under denna punkt har
utskottet haft att ta ställning till dels
statsverkspropositionen, dels motioner -

na 1:69 och 11:109 beträffande avlöningsstat
för civilförsvarsstyrelsen.

1953 tillsatte Kungl. Maj:t en särskild
utredning med uppgift att utreda
dels civilförsvarets organisation, dels
organisationen på det centrala planet,
d. v. s. civilförsvarsstyrelsens organisation.
1958 överlämnades utredningens
betänkande till Kungl. Maj:t, och 1959
framlades proposition i ärendet. Riksdagen
fattade därvid beslut om riktlinjerna
för de närmaste 10 årens uppbyggnad
av civilförsvaret. I samband
därmed antogs förslag till organisation
av civilförsvarsstyrelsen. 1960 framlades
proposition beträffande anslagen.
Departementschefen hade funnit att avlöningskostnaderna
för civilförsvarsstyrelsen
skulle belöpa sig till 2,9 miljoner
kronor per år.

Under innevarande budgetår har denna
utgiftspost ökat till 4,4 miljoner, och
den föreslås för nästkommande budgetår
bli höjd till 5,2 miljoner kronor.
I den proposition som nu är avlämnad
har man i denna anslagshöjning inberäknat
en omorganisation av civilförsvarsstyrelsen.
Man fullföljer den inte
helt under nästkommande budgetår,
men en fortsättning är väl att vänta.
Denna utökning av styrelsens kostnader
kommer att belöpa sig på, enligt vad
statskontoret har utrett, 1 080 000 kronor,
vilket skulle innebära att man under
nästkommande år skulle öka kostnaderna
med ytterligare drygt 600 000
kronor. Det innebär att man ifrån det
att organisationen togs i bruk den 1 juli
1960 har fördubblat anslaget till civilförsvarsstyrelsens
avlöningar. Det är
häpnadsväckande att ett ämbetsverk får
en sådan utbyggnad som här är fallet.
Den utredning som förelåg 1958, som
hade utrett utformningen av civilförsvaret
för tio år framåt, hade också tagit
ställning till den organisation av
civilförsvarsstyrelsen som skulle gälla
under denna period.

Vad beträffar själva organisationsformen
för civilförsvarsstyrelsen har vi i

Nr 16

Onsdagen den 13 april 1900 fm.

Uppförande av förrådsbyggnader för civilförsvaret

motionerna velat peka på några andra
tänkbara organisationsformer än vad
som föreslagits ifrån statskontoret och
civilförsvarsstyrelsen och sedan ifrån
Kung]. Maj :t. Utskottet framhåller att
denna stora ökning av personalen är
bl. a. erforderlig med hänsyn till att
man inom civilförsvaret kommer att
övergå till databehandlingssystem. Jag
har fått det intrycket att ett databehandlingssystem
inte skulle öka personalkostnaderna
utan snarare vara personalbesparande.
Till det kan man kanske
säga, att när man bygger upp en
organisation med databehandlingssystem
erfordras tillfällig personal. Det
har vi motionärer också räknat med,
varför vi inte har yrkat avslag på förslaget
om anslagsökning med 400 000
kronor under nästkommande budgetår
utan den anslagshöjningen skulle styrelsen
få även enligt vårt förslag för
att kunna klara av den tillfälliga personalförstärkning
som är erforderlig.
Men att bygga upp en helt ny organisation
som kommer att kosta 1 080 000
kronor mer än man hade räknat med
enligt planen för civilförsvarets uppbyggnad
är något egendomligt, såsom
vi ser det.

Vi har i motionen också framfört några
synpunkter på frågan om att överföra
vissa arbetsuppgifter som nu tilldelats
civilförsvarsstyrelsen till andra organisationer
som redan under fredstid sysslar
med dessa. Vi har bl. a. som ett
exempel sagt att televerket skulle kunna
överta teleplaneringen. Man har anledning
att vara ganska förvånad över
utskottets skrivning, där det sägs att
det i televerket inte finns erforderlig
expertis. Jag för min del anser att detta
verk har en utomordentlig expertis på
detta område. På grund av den erfarenhet
jag har från samarbete med denna
organisation är min inställning en helt
annan än den utskottet ger uttryck åt
därvidlag. Jag anser att televerket mycket
väl klarar av det, och televerket
måste kopplas in på dessa arbetsområ 2

— Andra kammarens protokoll 1966. A

den, och därför torde det vara av mycket
stor betydelse, att verket också deltar
i planeringsarbetet. Dessa arbetsuppgifter
borde utan att man belastar
televerket något nämnvärt kunna överföras
till detta verk.

Det är likadant med andra ämbetsverk
som skulle kunna överta dessa
uppgifter. Det är väl nödvändigt att,
när man har en civilförsvarsplanering,
denna genomföres i god samverkan med
andra instanser inom den civila organisationen,
så att man inte vid ett beredskapstillfälle
nödsakas göra stora
ingripanden i samhällsorganisationen.

Jag har inget yrkande men vill framhålla
att det vid ett studium av utskottets
motiveringar till avslag på motionerna
tydligt visar sig, att det föreligger
ett stort behov av en sådan förutsättningslös
utredning som föreslås i
motionerna.

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 2—24

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 25

Uppförande av förrådsbyggnader för
civilförsvaret

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
(bilaga 13, punkt III: 4, s. 142) att
till ifrågavarande ändamål för budgetåret
1966/67 anvisa ett investeringsanslag
av 2 500 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Lundström m. fl. (I: 428) och den
andra inom andra kammaren av herr
Ohlin m. fl. (II: 519), i vilka hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen
måtte till uppförande av förrådsbyggnader
för civilförsvaret för budgetåret
1966/67 anvisa ett i förhållande till
Kungl. Maj:ts förslag med 1 600 000 kr.

r 16

Nr 16

Onsdagen den 13 april 1966 fm.
Uppförande av förrådsbyggnader för civilförsvaret

minskat investeringsanslag av 900 000
kr.,

dels ock två likalydande motioner,
Täckta den ena inom första kammaren
av herr Bengtson in. fl. (1:439) och
den andra inom andra kammaren av
herr Hedlund m. fl. (11:539), i vilka
hemställts, såvitt nu var i fråga, att
riksdagen måtte till uppförande av förrådsbyggnader
för civilförsvaret för
budgetåret 1966/67 anvisa ett investeringsanslag
av 900 000 kr.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna 1:428 och 11:519 samt
1:439 och 11:539, samtliga motioner i
vad de avsåge anslagsbeloppet, till Uppförande
av förrådsbyggnader för civilförsvaret
för budgetåret 1966/67 anvisa
ett investeringsanslag av 2 500 000 kr.,

b) att motionerna 1:428 och 11:519
samt 1:439 och 11:539, samtliga motioner
i vad de avsåge medelsförbrukningen
under budgetåret 1966/67, icke
måtte bifallas av riksdagen.

Reservation hade avgivits av herr
Axel Andersson, fröken Andersson samt
herrar Ivar Johansson, Per Jacobsson,
Holmberg, Dahlén, Sundin, Bohman,
Eliasson i Sundborn, Nihlfors, Gustafsson
i Skellefteå, Antonsson, Nelander
och Petersson, vilka ansett att utskottet
under b) bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:428 och 11:519 samt
1:439 och 11:539, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, besluta att av ifrågavarande
anslag ett belopp av 1 600 000
kr. icke finge tagas i anspråk under
budgetåret 1966/67.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NIHLFORS (fp):

Herr talman! Vid denna punkt föreligger
en reservation som stöds av 14
av statsutskottets 30 ledamöter.

T reservationen framhålls att de me -

del som äskas av Kungl. Maj:t för uppförande
av fyra basområdesförråd inte
borde tas i anspråk under nästa budgetår,
bl. a. därför att planerna för detta
uppförande ännu inte är fastställda.

Det finns särskilt en aspekt som reservanterna
har tänkt på när de föreslagit
ett uppskov, nämligen att man
kan göra en samhällsekonomisk besparing
av samma effekt, ehuru i mindre
storleksordning, som vid den senarelåggning
som riksdagen beslöt för en
tid sedan beträffande militära investeringar
på 350 miljoner kronor. Här gäller
det alltså inte ett så stort belopp,
utan det är fråga om 1,6 miljon kronor
som skulle kunna sparas och flyttas
över till kommande budgetår.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s):
Herr talman! Den fråga som det råder
delade meningar om gäller huruvida
fyra förråd för civilförsvarets räkning
till en kostnad av 1,6 miljon kronor
skall byggas under nästa budgetår,
eller om man, som reservanterna
föreslår, skall uppskjuta uppförandet.

I reservationen framhålles, att planen
för anskaffning av förråd inte är fastställd
ännu. Detta är riktigt, men såsom
framgår av propositionen finns det
en preliminär plan och eventuella ändringar
av denna avser bara detaljer. Enligt
den preliminära planen föreligger
en brist på lokaler som motsvarar en
byggnadskostnad på 33 miljoner kronor.

De förslag som avses gäller endast en
begränsad del av det totala behovet,
och den fråga som kammaren nu har
att ta ställning till gäller således byggnader
som har getts en mycket hög prioritet.
Ett uppskov innebär att mängder
av dyrbar materiel måste förvaras under
otillfredsställande förhållanden, och
därför finns det ingen anledning att
uppskjuta avgörandet.

Herr talman! Med detta ber jag få
yrka bifall til! utskottets hemställan.

Nr 16

Onsdagen den

Vissa byggnadsarbeten

överläggningen var härmed slutad.

Mom. a

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. b

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nihlfors begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
25 :o) mom. b) i utskottets utlåtande
nr 41, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Axel Andersson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne tvekan
kunna råda angående omröstningens
resultat, varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 111 ja och 103 nej, varjämte 4
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 26

Vissa byggnadsarbeten vid statens civilförsvarsskola
i Rosersberg

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
(punkt III: 5, s. 143 och 144) att

13 april 1900 fm.
vid statens civilförsvarsskola i Rosersberg

till ifrågavarande ändamål för budgetåret
1900/07 anvisa ett invcsteringsanslag
av 700 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels de förenämnda båda likalydande
motionerna 1:428 av herr Lundström
in. fl. och 11:519 av herr Ohlin
m. fl., i vilka hemställts, såvitt nu var
i fråga, att riksdagen måtte till vissa
byggnadsarbeten vid statens civilförsvarsskola
i Rosersberg för budgetåret
1906/07 anvisa ett i jämförelse med
Kungl. Maj :ts förslag med 550 000 kr.
minskat investeringsanslag av 150 000
kr.,

dels ock de förenämnda båda likalydande
motionerna 1:439 av herr
Bengtson m. fl. och II: 539 av herr
Hedlund in. fl., i vilka hemställts, såvitt
nu var i fråga, att riksdagen måtte
till vissa byggnadsarbeten vid statens
civilförsvarsskola i Rosersberg för budgetåret
1966/67 anvisa ett investeringsanslag
av 150 000 kr.

Utskottet hemställde,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna 1:428 och 11:519 samt
1:439 och 11:539, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, till Vissa byggnadsarbeten
vid statens civilförsvarsskola
i Rosersberg för budgetåret 1966/
67 anvisa ett investeringsanslag av
700 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Andersson, Ivar Johansson, Per
Jacobsson, Dahlén, Sundin, Eliasson i
Sundborn, Nihlfors, Gustafsson i Skellefteå,
Antonsson och Nelander, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och med bifall
till motionerna 1:428 och 11:519 samt
1:439 och 11:539, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, till Vissa byggnadsarbeten
vid statens civilförsvarsskola
i Rosersberg för budgetåret 1966/

Nr 16

Onsdagen den 13 april 1966 fm.

Vissa särskilda frågor

67 anvisa ett investeringsanslag av
150 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Även vid denna punkt,
som gäller vissa byggnadsarbeten vid
statens civilförsvarsskola i Rosersberg,
har avgivits en reservation. Reservanterna
vill inte, som Kungl. Maj:t, sätta
i gång någon nybyggnation av förläggningslokalerna
nu. De vill ta det litet
mera försiktigt, och därför har de i besparingssyfte
föreslagit renovering av
de redan befintliga lokalerna för en
kostnad av 150 000 kronor för att sedan
se tiden an.

Jag yrkar bifall till reservationen vid
denna punkt.

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s):

Herr talman! Utskottsmajoriteten och
reservanterna är eniga om att det behövs
en förbättring av förläggningslokalerna
vid civilförsvarsskolan i Rosersberg.
Reservanterna föreslår att man
skjuter på avgörandet om en nybyggnad.
För att klara det akuta behovet
skulle man renovera några gamla baracker,
som är i mycket dåligt skick.
Utskottet anser det vara dålig ekonomi
att rusta upp de gamla lokalerna, i all
synnerhet som standarden på dem ändå
skulle bli låg och förläggningen bli ett
provisorium av begränsad livslängd. Behovet
av lokaler för gruppstudier skulle
inte heller bli tillgodosett, över huvud
taget är dessa baracker i sådant skick
att det inte är någon idé att kosta pengar
på dem, i all synnerhet som man
ändå inte kommer ifrån en nybyggnad
längre fram.

Beloppet, 700 000 kronor, ligger inom
den kostnadsram som riksdagen antagit,
och det är också en motivering för att
dessa byggnadsarbeten, som bedömts
som mycket angelägna, kommer till
stånd.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2) av herr Axel Andersson
m. fl.; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 14

Anslag till högre utbildning och
forskning samt lärarutbildning

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 42, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1966/67 till högre utbildning och forskning
samt lärarutbildning jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkterna 1—5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6

Vissa särskilda frågor

Sedan punkten föredragits anförde

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Under punkten 6, vissa
särskilda frågor, i statsutskottets utlåtande
nr 42 förekommer också behandling
av en motion i denna kammare,
nr 340, som är väckt under den allmänna
motionstiden. Den behandlar ett
nordiskt institut för vidareutbildning
av samhällsplanerare. Det har gjorts en
förberedande utredning av fackmän
från de fyra nordiska länderna, och
ärendet är behandlat vid Nordiska rådets
12:e session här i Stockholm 1964.
Kulturutskottet, som verkade vid den
sessionen, anslöt sig till utredningen
och konstaterade »att denna sak kommit
väl i gång». Därefter behandlades
frågan av nordiska kulturkommissionen,

Onsdagen den 13 april 19(>(» fm.

Nr 16

och enligt kommissionens berättelse till
Nordiska rådets 13:e session i Reykjavik
förra året har kommissionen på ett
högst betiinkligt sätt nedbantat det förslag
som expertutredningen hade lagt
fram.

Utredningen avsåg en utbildning som
efter en grundutbildning i de olika länderna
skulle ta ungefär 20 veckor, och
den skulle vara förlagd till en i Stockholm
upprättad institution, antingen fristående
eller tillsammans med någon
högskola. Kulturkommissionen sade sig
ha undersökt möjligheterna att tills vidare
anordna en kurs eller ett symposium
för att i mindre format pröva de
idéer om vidareutbildning av samhällsplanerare
som framkommit.

Djupt bedrövad över dessa sakernas
tillstånd ställde jag i november förra
året en enkel fråga härom till ecklesiastikministern.
Svaret var inte särskilt
uppmuntrande. Det bekräftade att
departementet var med på den av kulturkommdssionen
angivna nödlösningen.
Dessutom hänvisades till att Norge var
koordinerande land och att Sverige inte
kunde göra så mycket.

I statsverkspropositionen återfann jag
ingenting om detta angelägna ärende,
men statsutskottets utlåtande har med
en hänvisning hjälpt mig att under
punkten B 81, främjande av nordisktkulturellt
samarbete, hitta en post på
79 550 kronor. Denna är enligt propositionen
avsedd för stipendier till isländska
folkhögskoleelever och för den
föreslagna nordiska kursen för samhällsplanerare.
Kostnaden för den senare
bär för Sveriges del uppskattats
till 35 000 kronor.

Min motion II: 340 var avsedd att påskynda
åtgärder för en mera definitiv
utformning av vidareutbildningen, eftersom
jag — och många med mig —
anser att det nämnda symposiet inte på
något sätt kan motsvara vad man eftersträvar
och vad Nordiska rådet avsåg,
när det behandlade frågan. Utskottet
har nöjt sig med departementschefens

Vissa särskilda frågor

dispositioner och meddelar att norska
regeringen — Norge är som sagt koordinerande
land — förbereder en nordisk
kurs under loppet av nästa år, alltså
1967. Med detta magra resultat för
ögonen, fem år efter det att frågan
väcktes i Nordiska rådet, vill jag ifrågasätta
riktigheten av kulturutskottets omdöme
år 1964, »att saken kommit väl
i gång».

Nu har emellertid något nytt inträffat
som kan bidraga till en lösning mer i
enlighet med fackmannautredningen. I
en artikel i Dagens Nyheter för eu tid
sedan har docenten Lennart Holm föreslagit
att konsthögskolans arkitekturskola
skulle ombildas till ett nordiskt
institut för vidareutbildning av samhällsplanerare.
Holms ställning som rådgivare
i ecklesiastikdepartementet gör
att hans förslag får en viss officiell prägel.

Det är svårt att ta ställning till detta
nya förslag utan närmare kännedom om
de konsekvenser det har ur huvudmannasynpunkt
och med hänsyn till ekonomi
och organisation. Jag tror att jag
i alla fall för de svenska planeringsfackmännens
del kan säga att en sådan
lösning hälsas med tillfredsställelse under
vissa förutsättningar.

En förutsättning är att åtgärden kan
medföra en snabb lösning av frågan.
Det är ju många andra intressen som
är knutna till konsthögskolan, och det
kan hända att man vill slå vakt om den
nuvarande utformningen, vilket kan fördröja
ärendet.

En annan förutsättning är att det blivande
institutet utrustas med åtminstone
en professur som företräder ämnet
fysisk planering. De fyra professurer
som var ifrågasatta i Holms artikel —
de nuvarande i arkitekturhistoria och
arkitektur samt en ny i samhällsvetenskap
och en ny i teknik — vilka enligt
Holms i denna del rent lyriska framställning
»skulle ge en fyrklang som
vore nära nog idealisk», kan knappast
anses fylla behovet, om man utesluter

Nr 16

Onsdagen den 13 april 196C fm.

Humanistiska fakulteterna m. m.: Avlöningar

det viktiga ämnet fysisk planering, som
vi kallar det. Ämnet kan naturligtvis
också kallas samhällsplanering — själva
benämningen är inte så viktig — men
planeringsnormerna och planeringsmetodiken
måste få en central ställning i
denna utbildning, om den rätt skall
kunna fylla sitt ändamål.

Herr talman! Jag finner inte anledning
att ställa något särskilt yrkande.
Men det vore faktiskt intressant att
höra, om man inom departementet arbetar
vidare med denna fråga om att
ombilda konsthögskolans arkitekturskola
till det nordiska institut som vi
så länge väntat på.

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7

Humanistiska fakulteterna m. m.:

Avlöningar

Kungl. Maj :t hade (bilaga 10, punkt
E 6, s. 362—377) föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj :t att enligt
vad i statsrådsprotokollet förordats
fastställa personalförteckning för de
humanistiska fakulteterna in. m., dels
godkänna i statsrådsprotokollet angiven
avlöningsstat för de humanistiska fakulteterna
m. m., att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1966/67, dels
ock till Humanistiska fakulteterna
m. m.: Avlöningar för budgetåret 1966/
67 anvisa ett förslagsanslag av 25930 000
kr.

I samband härmed hade utskottet till
behandling föreliaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
fru Segerstedt Wiberg (1:72) och den
andra inom andra kammaren av herr
Svensson i Kungälv (II: 110);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Blomquist m. fl. (I: 161) och den
andra inom andra kammaren av herr
Regnéll (11:173);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Åkerlund m. fl. (1:272) och den
andra inom andra kammaren av fröken
Ljungberg m. fl. (11:335), i vilka
hemställts att riksdagen måtte besluta
att inrätta en professur i historia, särskilt
modern politisk och social historia,
vid universitetet i Uppsala fr. o. m.
budgetåret 1966/67;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Dahlberg m. fl. (1:385) och den
andra inom andra kammaren av herr
Lassinantti m. fl. (11:484);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
fröken Stenberg m. fl. (I: 409) och den
andra inom andra kammaren av herr
Tobé m. fl. (II: 498);

dels en inom andra kammaren av
herr Lundberg väckt motion (11:336);

dels ock en inom andra kammaren
av herrar Rubin och Sjöholm väckt
motion (11:493).

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionen II: 336, såvitt nu var i fråga,
besluta att inrätta en professur i
indologi, särskilt nyindisk filologi, vid
Stockholms universitet fr. o. m. budgetåret
1966/67;

II. att motionerna 1:272 och 11:335,
i vad de avsåge inrättande fr. o. m. budgetåret
1966/67 av en professur vid
Uppsala universitet i historia, särskilt
modern politisk och social historia, icke
måtte av riksdagen bifallas;

III. att motionen II: 493, i vad den
avsåge inrättande fr. o. in. budgetåret
1966/67 av en professur vid Lunds universitet
i finsk-ugriska språk, icke måtte
av riksdagen bifallas;

IV. att motionerna I: 72 och II: 110,
i vad de avsåge inrättande fr. o. in. budgetåret
1966/67 av en professur vid Göteborgs
universitet i etnografi, särskilt
social antropologi, med professorn Karl

Nr 10

Onsdagen den 18 april 1960 fm.

Humanistiska fakulteterna m. m.: Avlöningar

Gustav Izikowitz som förste innehavare,
icke måtte av riksdagen bifallas;

V. att motionerna I: 385 och II: 484, i
vad de avsåge inrättande fr. o. in. budgetåret
1966/67 av ett ordinarie universitetslektorat
vid Uppsala universitet i
finska språket och litteraturen, icke
måtte av riksdagen bifallas;

VI. att motionerna I: 161 och II: 173,
i vad de avsåge inrättande fr. o. m. budgetåret
1966/67 vid Lunds universitet
av ett universitetslektorat i musikforskning
och en tjänst som lärare i musikteori,
icke måtte av riksdagen bifallas;

VII. att motionerna I: 409 och II: 498,
i vad de avsåge inrättande vid Umeå
universitet av en forskardocentur med
docenten Hans Christiansson som förste
innehavare, icke måtte av riksdagen
bifallas;

VIII. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag ävensom med
avslag å motionerna II: 336, I: 272 och
II: 335, II: 493, I: 72 och II: 110, I: 385
och 11:484, 1:161 och 11:173 samt
1:409 och 11:498, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med vad i statsrådsprotokollet
föreslagits fastställa personalförteckning
för de humanistiska fakulteterna
m. in.;

b) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för de humanistiska
fakulteterna m. in., att tillämpas
tills vidare fr. o. in. budgetåret 1966/67;

c) till Humanistiska fakulteterna
in. in.: Avlöningar för budgetåret 1966/
67 anvisa ett förslagsanslag av 25930000
kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

LUNDBERG (s):

Herr talman! Under denna punkt behandlas
en motion som jag väckt, inte
om avslag på framställningen om en
professur i indologi utan om att ifrågavarande
professur borde knytas till
Uppsala universitet, där det finns förut -

sättningar att utnyttja inte bara vetenskapsmän
och liirarkrafter utan framför
allt samlingen av vetenskaplig litteratur
på området.

Jag är medveten om att denna fråga
kanske inte tillmätes den betydelse som
den faktiskt har i internationella sammanhang.

Anledningen till att jag ansett att
denna professur skulle flyttas från
Stockholm till Uppsala är att det i olika
och andra sammanhang har åberopats
ekonomiska skäl för en bedömning av
en fråga. Det borde därför varit rimligt
att universitetskanslern, som synes
vara den ledande kraften i detta sammanhang,
hade beaktat de möjligheter
som finns i Uppsala och den forskning
som där bedrivs i detta ämne. Jag har
i denna fråga i min motion erinrat om
att vi har en över hundraårig tradition
när det gäller undervisning och forskning
på detta område i Uppsala. Jag anser
att det hade varit riktigt att man
när man stod inför en förstärkning av
ämnet utan att vidtaga någon mera radikal
åtgärd skulle ha kunnat utnyttja
det bibliotek och de personella resurser
som vi har i Uppsala. Jag vill erinra
om att Uppsala universitet har över
700 hyllmeter litteratur på området, och
man borde ha tagit hänsyn till den erfarenhet
och expertis som där är samlad.

Det har under gången tid både från
Lund och från Uppsala gjorts framställningar
i detta ämne, men dessa har avvisats.
Nordiska rådet har nu av någon
anledning gripits av arbetsvilja i denna
fråga — därmed inte sagt att arbetsviljan
tagit sig det rätta uttrycket — och
har kommit fram till att man skulle ha
denna tjänst placerad i Stockholm.

Jag vill understryka att denna tjänsts
betydelse är oerhört stor inte minst
med hänsyn till den internationella handeln
och till den ställning, som denna
språkforskning har när det gäller det
kulturella utbytet.

Jag skall inte gå in på någon längre

Nr 16

Onsdagen den 13 april 1966 fm.
m. m.: Avlöningar

Humanistiska fakulteterna

debatt i detta sammanhang, men jag har
velat ställa ett par frågor till ecklesiastikministern.
Jag utgår från att biblioteket
i Uppsala och de institutioner på
området, vilka där finnes, inte skall
flyttas centralt till Stockholm. Om man
nu vill göra denna utbyggnad i Stockholm,
vill jag understryka att det då bör
kunna förutsättas att ecklesiastikministern
snarast möjligt kommer att vidtaga
en förstärkning av lärarkraftema i Uppsala.
Om man i stället menar att forskningen
och utbildningen på detta område
skall koncentreras till Stockholm,
är det lämpligt att man klargör detta
redan nu.

Även om jag inte ställer något yrkande
vill jag vädja till statsrådet att
han snarast möjligt försöker åstadkomma
den förstärkning av detta ämnes
resurser, som är erforderlig inte minst
i Uppsala.

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Jag har under denna
punkt tillsammans med herrar Tobé och
Gustavsson i Alvesta väckt en motion
i denna kammare. En likalydande motion
är väckt i första kammaren av herrar
Åkerlund, Alexanderson och Harald
Pettersson. Motionen gäller en professur
i historia, särskilt modern politisk
och social historia, vid Uppsala universitet.

Jag har bett om ordet därför att det
förefaller mig som om utskottet, som
har gjort en ganska lång skrivning för
att motivera yrkandet om avslag på
motionen, ändå gör sig skyldigt till en
rätt egenartad motivering.

Ett principbeslut fattades år 1947 om
en professur i både Lund och Uppsala.
Mycket väl kunde vi i denna motion
ha framställt precis samma yrkande,
men av hänsyn till det betryckta finansiella
läge som nu råder har vi begränsat
oss till det ena universitetet och då
valt det där situationen på detta område
är mest beträngd.

När man år 1947 nöjde sig med att

fatta ett principbeslut angavs som skäl
för ett uppskov med det definitiva inrättandet
av professuren att tillgången
på kompetenta sökande måste säkerställas
innan man kunde inrätta denna professur.
Denna motivering är nu helt
och hållet borta, eftersom det finns
mycket god tillgång på kompetenta aspiranter
till dylika professurer.

Detta äskande om en professur vid
universitetet i Uppsala — liksom en i
Lund — har återkommit gång på gång.
Kanslern har tagit upp det även i år
på förslag av fakultetsberedningen, som
har givit hög angelägenhetsgrad åt denna
professur. Situationen är faktiskt den
att historieämnet vid Uppsala universitet
har det största antalet doktorander
och licentiander bland de humanistiska
ämnena. Enligt vad som sagts mig lär
nu näst ämnet fysik just historieämnet
vara mest efterfrågat av doktorander
och licentiander. Vad som har skett är
väl att detta ämne har fått en allt större
områdesspridning med inriktning på
just den moderna historien, den moderna
politiken och den moderna sociala
strukturen.

Det förefaller mig som om propositionen
nr 76 — beträffande vilken motionstiden
för övrigt går ut i dag —
i vilken hans excellens herr ministern
för utrikes ärendena har föreslagit inrättandet
av ett internationellt institut
för freds- och konfliktforskning i Sverige,
ger en särskild motivering åt det
krav som vi motionärer har framställt.
Det råder väl intet tvivel om att ett sådant
institut, om det kommer till stånd,
såsom universitetskanslern i sitt yttrande
har framhållit, måste »inriktas
på den i sammanhanget grundläggande
konfliktsproblematiken med uppmärksamhet
fäst särskilt vid reella, ekonomiska
och andra intressemotsättningar
sadana dessa framträder i historiens
perspektiv och i nutiden».

Det synes mig alldeles klart att man
genom de forskningar som pågår inte
minst inom modernhistorien redan från

Nr 16

början kominer att få ett gott tillskott
till detta instituts verksamhet. En sådan
samordning med den humanistiska
forskningen torde detta institut nödgas
åstadkomma, om det skall få den satsning
från starten som vi kan hoppas på.

Nu såger utskottet, herr talman, att
det har hänt så mycket sedan 1947. Det
har inrättats inte mindre än tre professurer
i historia sedan dess, och utskottet
talar om vilka det är, nämligen vid
Stockholms universitet en professur i
stadshistoria och en i historia samt vid
Göteborgs universitet en professur i
historia, särskilt modern historia det
är för övrigt den enda professur vi över
huvud taget har i detta ämne. Utskottet
anför vidare att det liar inrättats en
preceptur i ekonomisk historia, vilken
tjänst redan hunnit förvandlas till professur.
Detta förefaller mig knappast
utgöra motiv för yrkande om avslag på
den föreliggande motionen.

Därefter övergår utskottet till att tala
om den strukturförändring, som universiteten
har undergått efter 1947, och
säger att angelägenheten av ifrågavarande
professur måste »vägas mot övriga
önskemål om nya tjänster inom
universitets- och högskolesektorn. Vid
denna avvägning har utskottet inte ansett
sig kunna biträda förslaget i nämnda
motioner .. .»

Jag frågar mig verkligen — och det
skulle vara en stor tillfredsställelse om
jag därvidlag kunde få lyssna till en
förklaring från någon utskottets talesman
_ vad det är för avvägning som
utskottet har gjort. I varje fall har utskottet
inte stött sin avvägning på universitetskanslersämbetets
uttalanden och
inte heller på fakultetsberedningens,
som ligger bakom universitetskanslersämbetets
ställningstagande. Men man
har gjort sin avvägning så, att den råkat
sammanfalla med Kungl. Maj:ts förslag

__och det är kanske också en form av

avvägning! I och för sig har jag väl inte
anledning att kritisera, att Kungl. Maj:t
har fått gå fram med rödpennan för
2* — Andra kammarens protokoll

naste. Den i och för sig intressanta professur
i indologi, som herr Lundberg
nyss talade för, har emellertid fått väga
tungt i förhållande till ifrågavarande
professur i modern historia.

Man kan sätta ett frågetecken i kanten
för det sätt, på vilket utskottet gör
sina avvägningar. Det är jag synnerligen
angelägen att i detta ärende få
klarhet om. .lag undrar också om utskottet
vid sin avvägning över huvud
taget haft i åtanke det förslag om fredsforskningsinstitut
som nu ligger på riksdagens
bord. Måste inte tillkomsten av
detta institut anses på ett särskilt sätt
stryka under behovet av förstärkning
när det gäller undervisningen och forskningen
i den moderna politiska och
sociala historien?

Jag finner det egentligen utsiktslöst
att yrka bifall till motionen, men eftersom
jag föreställer mig, herr talman, att
jag i annat fall inte kommer att få ett
svar från någon utskottets talesman, så
ber jag att få yrka bifall till motion nr
335 i denna kammare.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. I

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
I: 272 och II: 335 i motsvarande
del; och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fröken
Ljungberg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
7:o) mom. II) i utskottets utlåtande nr
42, röstar

Ja;

1966. Nr 16

13 april 19(>(> fm.

Humanistiska fakulteterna m.m.: Avlöningar

att över huvud taget klara det angeläg -

Nr 16

Onsdagen den 13 april 1966 fm.

Juridiska fakulteterna: Avlöningar

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit
motionerna I: 272 och II: 335 i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen
och att kammaren alltså bifallit
utskottets hemställan.

Mom. Ill—vin

Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten S

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9

Juridiska fakulteterna: Avlöningar
Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Jag vill säga några ord
med anledning av den folkpartimotion,
vari det yrkas, att det den 1 januari
1967 inom det kriminalvetenskapliga institutet
vid Stockholms universitet skall
inrättas en avdelning för behandlingsforskning
vid ungdomsvårdsskolorna.
Bakgrunden till motionen är, att vi i
vart land fatt en alltmer ökande ungdomskriminalitet
som inger mycket allvarliga
farhågor. Statistiken visar att
ungdomsasocialiteten ökat mer än vad
som svarar mot ungdomskullarnas tillväxt.
Kriminalitet, alkoholmissbruk och
narkotikamissbruk förekommer tyvärr
i allt lägre åldrar.

När det i juni 1961 tillsattes en kommitté
för behandlingsforskning konstaterade
dåvarande socialministern, att
vårdresultaten var nedslående och att
det var uppenbart att ställningstagandena
i dessa viktiga frågor måste grundas
på otillräckliga kunskaper och infor -

mationer. Statsrådet framhöll som sin
mening, att det var angeläget att man
sökte komma fram till bättre behandlingsmetoder
för att få godtagbara vårdresultat
på dessa områden.

I somras hölls här i Stockholm en
kriminalvårdskongress i FN:s regi med
deltagare från hela världen. Vid denna
kongress konstaterades, att bland de nationer
som har en hög samhällsekonomisk
standard är Sverige ett av de
sämst utrustade länderna när det gäller
kriminologisk forskning; endast en
ringa del av totalkostnaderna för kriminalvården
härrör från forskning på
detta område.

Vi har visserligen nu fått en viss upprustning
av ungdomsvårdsskolorna, men
de kvalitativa resurserna har inte förstärkts
i samma utsträckning. Ungdomsvårdsskolornas
klientel är svårbehandlat,
kanske mer svårbehandlat nu än
tidigare. Om kraftåtgärder inte vidtas
torde det föreligga risk för att hela
vårdområdet förslummas och att man
kommer in i en cirkelgång, där bristen
på kvalificerad personal medför otillfredsställande
behandling och detta i
sin tur bidrar till att försvåra rekryteringen
av god personal.

Vi bör söka få till stånd en vetenskaplig
forskning på hög akademisk nivå
med tvärvetenskaplig samverkan mellan
olika discipliner, och för en sådan
forskning fordras det en särskild vetenskaplig
institution.

I betänkandet »Behandlingsforskning
vid ungdomsvårdsskolorna» som utkom
1964 har det på grundval av en ingående
utredning om ungdomsvårdsskolornas
vård och behandling framförts
förslag om ett särskilt forskningsorgan.
Kommittén föreslog att ett sådant
forskningsorgan skulle inrättas i form
av en sektion inom kriminalvetenskapliga
institutet vid Stockholms universitet.
Det finns alltså starka skäl för de
förslag som framförs i motionen. I betänkandet
»Behandlingsforskning vid
ungdomsvårdsskolorna» har angivits en

Nr IG

Onsdagen den Hl

råd forskningsuppgifter, t. ex. klientelet,
differentieringen, vidare samspelet mellan
behandlingsmetod och personlighetscgenskaper,
vårdtidens längd, rymningarna
och de slutna avdelningarnas
funktion.

Enligt den uppfattning som hävdats
frän folkpartiets sida är det av vikt att
en vetenskapligt uppbyggd behandlingsforskning
vid ungdomsvårdsskolorna
sätts i gång snarast möjligt. Vad som
nu fordras är inte några enstaka punktinsatser
inom skolorna, utan det är en
samordnad långsiktig planering på vetenskaplig
grund.

Stockholms universitet har yttrat sig
i denna sak och tillstyrkt kommitténs
förslag om personalorganisation liksom
också förslaget till namnbyte på kriminalvetenskapliga
institutet till kriminologiska
institutionen.

I motionen har som sagt föreslagits att
en avdelning för behandlingsforskning
skulle inrättas inom kriminalvetenskapliga
institutet vid Stockholms universitet
från och med den 1 januari 1967.
.lag kommer emellertid, herr talman, att
ansluta mig till vad utskottet uttalat
och inte ställa något yrkande, men jag
vill särskilt understryka att det i utlåtandet
anförs att i avvaktan på ett
ställningstagande med anledning av betänkandet
»Behandlingsforskning vid
ungdomsvårdsskolorna» eventuell förstärkning
bör ske vid ifrågavarande institut
genom insatser av vederbörande
forskningsråd. Därutöver skulle jag vilja
rikta en vädjan till statsrådet Edenman
att nästa år framlägga en proposition
i detta ärende.

I detta anförande instämde herrar
1 Viklund (fp), Johansson i Dockered
(ep) och Nelander (fp) samt fröken
Elmén (fp).

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Jag kan instämma i det
mesta som herr Källstad nyss anförde,
och jag kan göra detta så mycket mer,
som en hel del av de synpunkter han

april 1966 fm.

Juridiska fakulteterna: Avlöningar

hade att komma med sammanfaller med
våld vi i högerpartiet hemställt om i en
partimotion. I denna yrkar vi, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t matte
anhålla om en utredning angående utbyggnaden
av den kriminologiska och
rättssociologiska forskningen och undervisningen
och allt vad som hänger
samman därmed.

Anledningen till att vi högerrepresentanter
i utskottet inte har fört detta
förslag vidare är närmast, att man bor
avvakta det ställningstagande, som en
utredning i saken så småningom skall
komma till. Vi har därför anslutit oss
till det utskottets uttalande, som innebär,
att riksdagen förutsätter, att kriminalvårdsstyrelsen,
kanslersämbetet och
andra myndigheter, som har med saken
att göra, har sin uppmärksamhet ordentligt
riktad på dessa mycket allvarliga
frågor.

Med hänsyn till detta kan jag yrka
bifall till utskottets hemställan.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Utskottet framhåller
med anledning av förslaget i motion
nr II: 151, som gäller inrättandet av en
professur i komparativ rätt vid Stockholms
högskola, att flera skäl talar för
en sådan professur, men med hänsyn
till den avvägning som måste ske i fråga
om nya tjänster på detta område avstyrker
utskottet motionen.

Det är beklagligt att man inte anser
sig kunna inrätta en professur i komparativ
rätt, då onekligen starka skäl
för en sådan föreligger. Universitetskanslersämbetet,
som i sina äskanden
för nästa budgetår föreslagit att en
sådan professur skall inrättas framhåller
att den jämförande rättsvetenskapen
internationellt sett har fått allt
större betydelse och att särskilda professurer
och institut inrättas pa olika
håll i världen, medan i Sverige detta
område hittills har varit försummat.

Juridiska fakulteten i Stockholm betonar
särskilt att Norden bildar en en -

Nr 16

Onsdagen den 13 april 1966 fm.

Medicinska fakulteterna m. ro.: Avlöningar

het i lagstiftningen även när det gäller
samarbete i internationella sammanhang.
Man tänker sig en institution i
detta ämne, som skulle kunna vara förlagd
till Stockholm, men att i så fall
innehavaren av professuren skulle åläggas
tjänstgöringsskyldighet vid rikets
samtliga juridiska fakulteter. Frågan
har också varit uppe i nordiska sammanhang,
och Nordiska rådet har beslutat
rekommendera de nordiska ländernas
regeringar att ta upp frågan om
att inrätta ett gemensamt nordiskt institut
för komparativ rätt.

Det är beklagligt att statsutskottet inte
har kunnat tillstyrka inrättandet av
ifrågavarande professur.

För varje år som går innan man kan
komma därhän blir bristen på ett sådant
institut för den juridiska utbildningen
och forskningen alltmer kännbar.
I det interna lagstiftningsarbetet
måste i allt högre grad hänsyn tas till
rättsförhållandena i andra länder, och
en stor del av den lagstiftning som passerar
riksdagen har på ett eller annat
sätt en internationell anknytning. Kännedomen
om utländsk rätt är emellertid
mycket begränsad, och den elementära
utbildningen i juris kandidatexamen
tar inte heller i någon högre grad sikte
på rättsliga förhållanden i utlandet.

Den naturliga lösningen är att de
nordiska länderna förenar sig om en
utbildnings- och forskningsprofessur
på detta område som alltså kan användas
av samtliga nordiska länder. Det
är nämligen en omfattande sak att upprätta
ett bibliotek och en samling av
referensmaterial som belyser rättsförhållanden
i andra länder, och därför
skulle det vara en ekonomisk besparing
för samtliga länder om man kan
enas om ett sådant institut.

.lag hoppas att utskottet ett kommande
år skall ställa sig mera positivt till
denna fråga, och jag skall därför nu
avstå från att göra något yrkande.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

Punkten 10

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11

Medicinska fakulteterna m. m.:

Avlöningar

Kungi. Maj :t hade (punkt E 10, s.
395—414) föreslagit riksdagen att dels
bemyndiga Kungl. Maj :t att enligt vad
i statsrådsprotokollet förordats sluta avtal
med sjukvårdshuvudman angående
en professur i geriatrik samt besluta
om professurens förläggning, dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att enligt vad i
statsrådsprotokollet förordats fastställa
personalförteckning för de medicinska
fakulteterna in. m., dels godkänna i
statsrådsprotokollet angiven avlöningsstat
för de medicinska fakulteterna
m. m., att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1966/67, dels ock till Medicinska
fakulteterna m. m.: Avlöningar
för budgetåret 1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 57 417 000 kr.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalvdande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
hdström m. fl. (1:54) och den andra
inom andra kammaren av herr Jönsson
i Arlöv m. fl. (II: 89), i vilka hemställts
att riksdagen måtte besluta, att en professur
i anestesdologi, förenad med överläkarbefattning
vid anestesiologiavdelningen
av Lunds lasarett samt med docenten
med. dr Eric Nilsson som förste
innehavare, måtte inrättas vid Lunds
lasarett från och med budgetåret 1966/67
samt att med anledning därav anslaget
till Lunds universitet: Avlöningar måtte
uppräknas med däremot svarande belopp; dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hjorth m. fl. (I: 55) och den andra inom
andra kammaren av herr Lundberg
in. fl. (11:51), i vilka hemställts att
riksdagen måtte besluta, att vid Uppsala
universitet, akademiska sjukhuset, in -

Onsdagen den 13 april 1966 fm.

Nr 16

rätta en laboratur i pediatrik, särskilt
pediatrisk neurologi, förenad med eu
överläkartjänst, med docent Bengt Hagberg
som förste innehavare;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Göran Karlsson och Palm (I: 165)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Martinsson m. fl. (II: 216), i vilka
hemställts att riksdagen måtte besluta
att inrätta en laboratur i perifer kärlkirurgi
i Bo 1 vid karolinska institutet;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Bengtson och Lundström (1:159)
samt den andra inom andra kammaren
av herrar Hedlund och Ohlin (II: 473),
i vilka hemställts att riksdagen måtte,

l. besluta inrätta tre professurer i geriatrik
— i stället för en som regeringen
föresloge — i Stockholm, Göteborg resp.
Uppsala budgetåret 1966/67, 2. bemyndiga
Kungl. Maj :t att dels sluta avtal
med sjukvårdshuvudmännen i Stockholm,
Göteborg och Uppsala rörande
inrättandet av en professur i geriatrik
på vardera orten, dels fastställa personalförteckning
beträffande dessa professurer,
3. till Medicinska fakulteterna

m. m.: Avlöningar för budgetåret 1966/
67 under åttonde huvudtiteln anvisa ett
i förhållande till Kungl. Maj ds förslag
med 700 000 kr. förhöjt förslagsanslag
av sammanlagt 58 117 000 kr. samt 4.
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om skyndsam utredning genom universitetskanslersämbetets
försorg rörande
dels ämnesinriktningen för de tre föreslagna
professurerna och för ytterligare
två, som borde inrättas så snart som
möjligt i Lund resp. Umeå, dels frågan
om ett sammanförande av de geriatriska
forskningsinsatserna i en forskningsenhet
på riksplanet;

dels en inom första kammaren av
herr Dahlén m. fl. väckt motion (1: 388),
i vilken hemställts att riksdagen måtte
besluta att professuren i geriatrik skulle
inrättas i enlighet med universitetskanslersämbetets
förslag fr. o. in. budgetåret

Medicinska fakulteterna m. m.: Avlöningar

1966/67 och att anvisa härför erforderliga
medel;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Hultell m. fl. (1:394) och den andra
inom andra kammaren av fru Sundberg
in. fl. (II: 496);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Stenberg in. fl. (1:410) och den
andra inom andra kammaren av fröken
FAmén in. fl. (11:471);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sörenson in. fl. (1:412) och den andra
inom andra kammaren av herr Sjönell
in. fl. (II: 494);

dels en inom andra kammaren av herr
Helén väckt motion (11:172), i vilken
hemställts A. att riksdagen måtte 1. besluta
att fr. o. m. budgetåret 1966/67 inrätta
dels en professur i geriatrik vid
karolinska institutet i enlighet med det
av universitetskanslersämbetet framlagda
förslaget, dels ock, efter det godtagbart
avtal slutits mellan staten och respektive
sjukhushuvudmän i Uppsala
och Göteborg, inrätta en professur i geriatrik
vid ettvart av universiteten i
Uppsala och Göteborg med den ämnesinriktning
som, sedan utredning härom
verkställts av universitetskanslersämbetet,
kunde befinnas lämplig, 2. under respektive
anslag anvisa anslag till löner,
utrustning och materiel för genomförande
av de under 1. framställda förslagen,
3. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utredning genom universitetskanslersämbetets
försorg av frågan om
sammanförande av de geriatriska forskningsinsatserna
i en forskningsenhet pa
riksplanet, B. — alternativt — att riksdagen
måtte, därest riksdagen icke
skulle bifalla det under 1. ovan framställda
yrkandet utan allenast att en professur
skulle komma till stånd fr. o. m.
. den 1 juli 1966, dels besluta att denna
professur skulle inrättas vid karolinska
t institutet i enlighet med det av uni -

Nr 16

Onsdagen den 13 april 1966 fm.

Medicinska fakulteterna m. m.: Avlöningar

versitetskanslersämbetet framlagda förslaget,
dels ock anvisa härför erforderliga
medel;

dels ock en inom andra kammaren
av fru Sjövall väckt motion (11:222).

Utskottet hemställde,

I. att motionerna 1:54 och 11:89, i
vad de avsåge inrättande fr. o. m. budgetåret
1966/67 av en professur i anestesiologi
vid Lunds universitet med docenten
Eric Nilsson som förste innehavare,
icke måtte bifallas av riksdagen; II.

att motionerna 1:410 och 11:471,
i vad de avsåge inrättande av i första
hand en professur och i andra hand en
laboratur i gynekologisk radioterapi
vid Umeå universitet med docenten
Olle Kjellgren som förste innehavare,
icke måtte bifallas av riksdagen;

III. att motionen 11:222, i vad den
avsåge inrättande fr. o. m. den 1 juli
1966 av en professur i fortplantningsendokrinologi
vid karolinska institutet
med docenten Egon Diczfalusy som
förste innehavare, icke måtte bifallas av
riksdagen;

IV. att motionerna 1:55 och 11:51, i
vad de avsåge inrättande av en laboratur
i pediatrik, särskilt pediatrisk neurologi,
vid Uppsala universitet med docenten
Bengt Hagberg som förste innehavare,
icke måtte bifallas av riksdagen;

V. att motionerna I: 165 och II: 216, i
vad de avsåge inrättande av en laboratur
i perifer kärlkirurgi i Bo 1 vid karolinska
institutet, icke måtte bifallas av
riksdagen;

VI. att motionerna 1:412 och 11:494, ,

i vad de avsåge omvandling fr. o. m. ;
budgetåret 1966/67 av laboraturen i klinisk
alkoholforskning vid karolinska
institutet till professur i klinisk forsk- ,

ning rörande olika missbruksformer, ,

icke måtte bifallas av riksdagen; ,

VII. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag ävensom med i
avslag å motionerna 1:159 och 11:473 i

samt 11:172, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga, besluta att fr. o. in. budgetåret
1966/67 skulle inrättas en professur
i geriatrik;

VIII. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag ävensom med
avslag å motionerna 1:159 och 11:473,
1:388 samt 11:172, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, bemyndiga Kungl.
Maj :t att besluta om professurens förläggning
i enlighet med vad i statsrådsprotokollet
föreslagits;

IX. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att i förekommande fall
med vederbörande sjukvårdshuvudman
sluta avtal angående professur i geriatrik; X.

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 54 och II: 89, I: 410
och 11:471, 11:222, 1:55 och 11:51,
1:165 och 11:216, 1:412 och 11:494,
1:159 och 11:473, 1:388 samt 11:172,
samtliga motioner såvitt nu var i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med vad i statsrådsprotokollet
föreslagits fastställa personalförteckning
för de medicinska fakulteterna
in. m.;

b) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för de medicinska
fakulteterna m. in., att tillämpas tills
vidare fr. o. in. budgetåret 1966/67;

c) till Medicinska fakulteterna m. m.:
Avlöningar för budgetåret 1966/67 anvisa
ett förslagsanslag av 57 417 000 kr.;

XI. att motionerna I: 159 och II: 473,
i vad de avsåge utredning om inrättande
av professurer i geriatrik vid universiteten
i Lund och Umeå samt därmed
sammanhängande frågor, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

XII. att motionerna I: 159 och II: 473
samt II: 172, i vad de avsåge utredning
om en geriatrisk forskningsenhet på
riksplanet, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

XIII. att motionerna I: 394 och II: 496
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Nr lti

Onsdagen den

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Axel Andersson, Per
Jacobsson, Thorsten Larsson, Nils-Eric
Gustafsson, Nyman, Larsson i Hedeniiset,
Nihlfors, Nelander, Mattsson och
K Öl Is t ad, vilka ansett att utskottet under
VII. bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med bifall
till motionerna 1:159 och 11:473
samt II: 172, samtliga motioner såvitt nu
var i fråga, besluta att fr. o. in. budgetåret
1966/67 skulle inrättas tre professurer
i geriatrik;

b) av herrar Axel Andersson, Per
Jacobsson, Thorsten Larsson, Nils-Eric
Gustafsson, Nyman, Larsson i Hedenäset,
Nihlfors, Nelander, Mattsson och
Källstad, vilka — under förutsättning
av bifall till reservationen la) — ansett
att utskottet under VIII. och X. bort
hemställa,

VIII. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och motionen
1: 388 ävensom med bifall till motionerna
1:159 och 11:473 samt 11:172,
samtliga motioner såvitt nu var i fråga,
besluta att professurerna i geriatrik
skulle förläggas till Stockholm, Göteborg
och Uppsala;

X. att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag ävensom motionerna
I: 159 och II: 473, I: 388 samt
II: 172 och med avslag å motionerna
1:54 och 11:89, 1:410 och 11:471,
11:222, 1:55 och 11:51, 1:165 och
11:216 samt 1:412 och 11:494, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med vad reservanterna föreslagit
fastställa personalförteckning för de medicinska
fakulteterna m. m.;

b) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för de medicinska fakulteterna
in. in., att tillämpas tills vidare
fr. o. in. budgetåret 1966/67;

c) till Medicinska fakulteterna in. m.:
Avlöningar för budgetåret 1966/67 anvisa
ett förslagsanslag av 58 117 000 kr.;

13 april 1966 fm.

Medicinska fakulteterna in. m.: Avlöningar

c) av herrar Axel Andersson, Per
Jacobsson, Nyman, Nihlfors, Nelander
och Källstad, vilka — därest reservationen
1 a) ej skulle bifallas — ansett att
utskottet under VIII. bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
I: 159 och II: 473 samt II: 172 ävensom
med bifall till motionen I: 388, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga, besluta
att professuren i geriatrik skulle förläggas
till karolinska institutet i enlighet
med vad reservanterna föreslagit;

d) av herrar Axel Andersson, Per
Jacobsson, Thorsten Larsson, Nils-Eric
Gustafsson, Nyman, Larsson i Hedenäset,
Nihlfors, Nelander, Mattsson och
Källstad, vilka ansett att utskottet under

XI. bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till

motionerna I: 159 och II: 473, såvitt nu
var i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om skyndsam utredning genom
universitetskanslersämbetets försorg om
inrättande snarast möjligt av professurer
i geriatrik även i Lund och Umeå;

e) av herrar Axel Andersson, Per
Jacobsson, Thorsten Larsson, Nils-Eric
Gustafsson, Nyman, Larsson i Hedenäset,
Nihlfors, Nelander, Mattsson och
Källstad, vilka ansett att utskottet under

XII. bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till

motionerna I: 159 och II: 473 samt
II: 172, såvitt nu var i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om
skyndsam utredning genom universitetskanslersämbetets
försorg om ett
sammanförande av de geriatriska forskningsinsatserna
i en forskningsenhet
på riksplanet.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! På en konferens om
nya djärva mål erinrade professor Rexed
om ett femtioårigt ord som i all ödmjukhet
säger att läkarens uppgift alltid
är att trösta, ofta att lindra och
stundom att bota, men han tilläde att

Nr 16

Onsdagen den 13 april 1966 fm.

Medicinska fakulteterna m. m.: Avlöningar

för dagens läkare som är en yrkesman
med hela den vetenskapliga medicinens
kunskapsskatt och tekniska möjligheter
till sitt förfogande är det förunnat att
skjuta möjligheten till bot för patienten
i förgrunden. Han underströk även
rehabiliteringens viktiga princip, samt
att läkaren, när den vetenskapliga medicinen
avslöjat även de detaljerade orsakerna
till många sjukdomstillstånd,
i många fall kan lindra sjukdomen och
hindra dess utbrott genom att förebygga
den. Det är självfallet att den oro
som många människor i dag känner
inför sjukdom ligger förankrad i människans
känsla av oförmåga att få hjälp
i en allvarlig situation. Under sådana
förhållanden är det naturligt att de
människor som har besvärligheter tillgriper
alla medel för att söka få hjälp
därför att man knappast, även om det
gäller eu tro, vill ge upp hoppet utan
att pröva allting.

När man läser statsutskottets utlåtande
får man en känsla av att utskottet
vid sitt ställningstagande till vissa
tjänster inom de medicinska fakulteterna,
varom krav framförts i motioner,
stannat i ett statiskt bedömande,
där möjligheten att trösta och lindra
vid sjukdom dominerar, under det att
möjligheten att bota eller förebygga
sjukdom satts åt sidan. Detta betraktelsesätt
är inte blott inhumant gentemot
dem som drabbas av sjukdom utan det
är livsfarligt för sjuka och lidande
människor. Dessutom är det till ekonomisk
skada för industri och samhällsliv.
Riksdagen borde dock inse att modern
medicin i samarbete med kemi,
fysik och biologi är en av de viktigaste
produktiva faktorerna när det gäller
vår industri och ekonomi liksom samhällets
övriga funktioner.

Vid olika tillfällen har jag framfört
kritik mot vårt ekonomiska tänkande,
speciellt mot de principer som ofta dominerar
långtidsplanering, prognoser
och ställningstaganden. Man bygger
dessa på vissa statiska eller lagbundna

ekonomiska fördomar och försöker skilja
olika produktiva faktorer åt genom
s. k. ekonomiska analyser, som i regel
är trosfrågor och sällan riktiga eftersom
vetenskapens och teknikens utveckling
alltid går snabbare.

Jag erinrar om att riksdagen anslår
till invalidförebyggande åtgärder cirka
24 miljoner kronor, till hjälpmedel för
handikappade 28 miljoner kronor och
till förtidspensioner m. in. åt handikappade
730 miljoner kronor. Omskolning
och arbetsvärd beräknas kosta ungefär
290 miljoner kronor. Enligt en beräkning
för något år sedan inträffar årligen
drygt 60 000 trafikolyckor, vid vilka
minst 3 000 människor svårt skadas
och 18 000 får lättare skador. År 1959
inträffade över 110 000 olycksfall. Cirka
1 000 personer förlorade därvid någon
kroppsdel. På grund av reumatism
är cirka 20 000 svårt invalidiserade och
ytterligare drygt 50 000 har tidvis
starkt nedsatt arbetsförmåga. Vi har de
hjärt- och lungsjuka, av vilka cirka
20 000 är förtidspensionerade. Det sker
en stark stegring av de astmatiska sjukdomarna.
Vi har cancerfaran — kanske
den största folksjukdomen för närvarande.
Det finns drygt 15 000 gravt
synskadade människor och drygt
250 000 med nedsatt hörsel, av vilka
cirka 70 000 använder hörapparat. Vi
har 20 000 utvecklingsstörda barn under
16 år. I januari 1961 var 59 000
personer förtidspensionerade på grund
av psykiska sjukdomar.

Under vissa tider kostar en del av
dessa sjuka samhället 200 å 300 kronor
per dag i vårdkostnader och vården av
dem är i högsta grad personalkrävande.
Kostnaderna för samhällets lhilsooch
sjukvård återfaller i sista hand på
produktionen och motsvarar en betvdande
del av produktionskostnaderna.
Trots detta förefaller det som om det
ar lättare att få igenom motioner om
förvaring av sjuka än om hälso- och
sjukvårdsforskning, som tar sikte på att
förebygga sjukdoms uppkomst och att.

Onsdagen den 13 april 1966 fm.

Nr 16

om sjukdom inträffar, komma till rätta
med den och på så sätt återföra den
f. d. sjuke till produktion.

1 dagens läge anser jag att det inte
iir någon överdrift att göra gällande, att
en utbyggd medicinsk forskning, kombinerad
med praktisk tillämpning inom
hälso- och sjukvård genom en utbyggd
botande och förebyggande verksamhet,
måste bedömas som en av de viktigaste
produktiva investeringarna inom vårt
näringsliv. Men vi offrar miljoner för
att i stället spara några tusenlappar när
det gäller att satsa på forskning, varigenom
man skulle kunna komma till
rätta med de folksjukdomar som vi i
dag brottas med. Att för att möjliggöra
industriella investeringar i byggnader
och maskiner skjuta exempelvis sjukvård,
bostäder, vetenskap och forskning
åt sidan måste vara olyckligt och
utgöra en ekonomisk och industriell
felbedömning. Det största hindret fölen
konstruktiv ekonomisk samhällsutveckling
är människans konservatism
och fördomar. Vetenskap och teknik
kommer att skapa tillräckliga ekonomiska
resurser, om vi bara i vårt ekonomiska
och samhälleliga tänkande
vågar ta de nya djärva tag som erfordras.
Vetenskap och forskning är måhända
den viktigaste produktiva faktorn
i dagens samhälle.

På medicinens område dras vi med
gamla fördomar och synder, som snedvridit
och hindrat en tillräckligt snabb
utbyggnad och lett till en personalpolitik
som försvårat både rationalisering
och tillkomsten av en rimlig lönenivå
för stora grupper av anställda. Man säger
ofta att vetenskap och forskning
är internationella, och att det kan vara
egalt, om forskaren sitter i det ena eller
andra landet. Detta kan vara riktigt
för en del vetenskaper, men enligt
min mening är det en direkt felsyn
när det gäller medicinsk forskning. Visserligen
redovisas forskningens resultat
inför internationellt forum, men en riktigt
utförd medicinsk forskning måste

Medicinska fakulteterna m. m.: Avlöninitar

vara mer än teori; forskaren måste även
kunna tillämpa sina rön i praktiskt
sjukvårdsarbete. Den medicinska forskningens
resultat måste utan större risk
kunna prövas vid vård av människor,
och den medicinske forskaren måste
därför göra en kombination av vetenskapligt
och praktiskt arbete, som successivt
förs ut i undervisningen vid
våra medicinska fakulteter.

Därför måste vi som sysslar med
praktisk hälso- och sjukvård ha rätt att
begära att det inte bara skall få byggas
sjukhus, sjukhem, läkarstationer
in. in., som kanske ibland står tomma
i brist på läkare och annan personal,
utan också att de vetenskapsmän, forskare,
läkare och lärare som finns här
i landet ges den trygghet och de resurser
i övrigt som forskning och praktisk
sjukhustjänst kräver. Inom den medicinska
forskningen och sjukvården
har vårt land inte råd att avstå vetenskapsmän
till andra länder. Om vi gör
detta, tar vi ett steg tillbaka till en
sjukvård där viljan att trösta, lindra
och förvara sjuka kommer att dominera,
medan viljan att bota och förebygga
blir melodien som kom bort.

Tillåt mig, för att inte något missförstånd
skall uppstå, betyga ecklesiastikministern
och hans medhjälpare min
och de mångas uppskattning och glädje
över det stora intresset för och den
snabba utbyggnaden av vetenskaplig
forskning, undervisning in. in. Personligen
vill jag uppriktigt säga, att vår
nuvarande ecklesiastikministerns statsrådstid
präglas av så snabba och radikala
förändringar på området, att den
kan liknas vid Gustav Möllers tid som
socialminister.

Men detta är inte nog när det gäller
medicinsk forskning och utbildning.
Här måste det göras mera, även om en
ecklesiastikminister ibland kan tvingas
att ge upp inför alla de ekonomiska
fördomar som vårt samhälle är överfullt
av och vilka utgör den verkliga
• ekonomiska inflationsfaran. Jag förut -

Nr 16

Onsdagen den 13 april 1966 fm.

Medicinska fakulteterna m. m.: Avlöningar

sätter att lian på vissa punkter blir
nödsakad att göra halt inför makter av
bokföringskaraktär, där ettöringen i balansen
tillmäts samma eller större betydelse
än hundralappen.

I denna situation anser jag det vara
av vikt att riksdagen, som ju skall ha
kontakt med folket, kompletterar det
budgetförslag som statsrådet förelagt
riksdagen. Ansvaret skall inte bara läggas
på departementet, utan riksdagen
själv måste i praktisk bedömning visa
vilja att komplettera där det brister och
beredvilligt lämna de ekonomiska medel
som behövs.

Vissa av de motioner som väckts vid
denna punkt berör både för sjukvård
och medicinsk forskning grundläggande
ämnen. Låt mig kronologiskt och
helt kort säga några ord om dem.

Inom kirurgien — inte minst hjärt-,
lung- och skallskador, tumörer m. m. —
krävs för avancerade kirurgiska ingrepp
tillgång till en god och väl utbildad
narkosläkare, d. v. s. en anestesiolog.

För att kunna genomföra en stor operation
är det absolut nödvändigt att kirurgen
har en väl kvalificerad narkosläkare
vid sin sida. I annat fall kan
han inte heller utnyttja hjärt-lungmaskinen
vid de stora operationer som
det ofta är fråga om. Den maskinen
gör det möjligt att vid operationer stanna
hjärtat för en längre tid. Men förutsättningen
härför är att man vid avancerade
kirurgiska ingrepp, t. ex. vid
bröst- och skallskador samt vid operation
av tumörer m. in., har en anestesiläkare
som kan ge riktig narkos.

Vi är också med rätta stolta över den
konstgjorda njuren, som kan rädda
många människor. Men vad skall man
göra, om man saknar narkosläkare?
Även vid många andra kirurgiska ingrepp,
t. ex. vid plastiska operationer,
skallskador och svåra brännskador,
måste den opererande kirurgen assisteras
av en narkosläkare. Därför vill jag
understryka att det inte är nog att man

har fått narkosprofessurer i Stockholm
och Uppsala. Det måste i takt med utvecklingen
av övriga möjligheter anställas
narkosläkare även i Lund, Göteborg
och Umeå, och vi är tvungna att
utbilda ett tillräckligt antal narkosläkare
för den sjukvård som måste bedrivas
ute i bygderna.

I Lund finns det en utomordentligt
kvalificerad narkosläkare, och det har
väckts motion om att där inrätta en
professur med docenten Eric Nilsson
som förste innehavare. Jag vill i sammanhanget
yrka bifall till motion
11:89, vari yrkas fortsatt utbyggnad av
undervisningen och den praktiska verksamheten
i Lund när det gäller denna
specialitet.

I motionerna 1:55 och 11:51 har 29
ledamöter av riksdagen yrkat att vid
Uppsala universitet skall inrättas en
laboratortjänst i pediatrik, särskilt pediatrisk
neurologi, förenad med en
överläkartjänst med docent Bengt Hagberg
som förste innehavare. Tyvärr har
utskottet avstyrkt motionen på grund
av att universitetskanslersämbetet inte
har framfört förslag om nämnda tjänst.

.lag vet inte om någon av utskottets
ärade ledamöter någon gång har kommit
i beröring med de cirka 20 000
barn och ungdomar under 16 år som
blivit födda med krampsjukdomar —
alltså cp-barn eller spastiker — som
har vattenskalle eller är sinnesslöa eller
som drabbats av andra allvarliga
invalidiserande sjukdomar. Till denna
grupp av allvarligt invalidiserade kan
även fogas den stora men svåravgränsade
gruppen där lätt hjärnskada eller
förlossningsskada, hjärnhinneinflammation,
skada genom våld m. m. ger anledning
till mindre påtagliga rubbningar
i form av exempelvis läs- och skrivsvårigheter
samt beteenderubbningar.
Många av de neurologiska sjukdomstillstånden
representerar lidanden som
följer individen genom hela livet. Såväl
ekonomiskt som humanitärt utgör
dessa sjukdomar en stor belastning för

Nr 16

Onsdagen den

den enskilde, för familjen och samhället.
Det är märkligt att vi byggt sjukhem
och vetenskapliga institutioner för
dessa olyckliga men att det samtidigt
förefaller som om utskottet skulle sakna
intresse för att angripa orsaker och
sjukdomstillstånd genom en utbyggd
läkarstab av forskare, kirurger m. fl.,
som skulle kunna förebygga, bota eller
lindra lidanden för tusentals olyckliga
barn och föräldrar, .lag tror att riksdagen
måste söka bryta med förvaringstänkandet
för sjuka och ingripa
med en mer aktiv sjukvård med tonvikt
på de förebyggande och botande
åtgärderna.

Man kan fråga, om det kan vara rimligt
att låta barnneurologien försvinna
genom att den läkare som vi har på
området nu skall övergå till att bli
barnläkare på annan plats. Vad är det
för mening i att vi har byggt upp dessa
institutioner, exempelvis i Uppsala, att
vi har insamlingar till Folke Bernadottehemmet
m. m., när de läkare som
vi behöver försvinner till annan verksamhet?
Det är en ganska underlig politik
vi för. Jag har den uppfattningen
att det vore riktigare att man föijsökte
säkra de få vetenskapsmännen på detta
område för sjukvården, forskning och
undervisning.

Sjukvårdens huvudmän får offra
många miljoner för att bygga dessa
hem, och det är ingenting att göra åt
den saken. Men man frågar sig, om det
inte är ganska hjärtlöst att vi skall låta
dessa olyckliga barn gå ut i livet med
sina skador utan att vi sätter in all
den medicinska hjälp vi kan ge för att
lindra eller bota skadorna under den
tid när möjlighet därtill finns. Det är
inte bara dessa olyckliga barns utan
även föräldrarnas väl det gäller. Om
man har bevittnat föräldrarnas offer
och förtvivlan men också deras kärlek
till sina barn är det sorgligt att behöva
konstatera, att endast därför att inte
en myndighet har lämnat förslag till
den första barnneurologiska tjänsten i

13 april 19(iG fm.

Medicinska fakulteterna m.m.: Avlöningar

vårt land avstyrker utskottet denna
förstärkning med en enda tjänst.

Jag ber, herr talman, att fä yrka bifall
till motionerna i ämnet, 1: 55 och
11:51, och jag hoppas att kammaren
ansluter sig till förslaget.

Kärlkirurgien har mer och mer kommit
i förgrunden när det giiller ingrepp
för att förhindra amputationer. Även
om det endast är fråga om cirka tusen
människor per år och om vi kanske
skulle kunna rädda hundra av dem från
amputation, från att behöva ha protes,
så vågar jag säga att det är en både humanitär
och ekonomisk vinning att vidtaga
åtgärder på området. Om man besöker
en ortopedisk klinik eller en gåskola
eller på annat sätt har kontakt
med patienter och läkare, som ställs
inför tvånget att ta ställning till frågan
om en amputation, får man tydligt klart
för sig att såväl gamla som unga utsätts
för psykiska och fysiska påfrestningar,
vilka i en del fall blir för svåra.

Kärlkirurgien har skapat stora förväntningar
om nya vägar för att komma
till rätta med bl. a. ålderdomens
problem — blodproppar m. m. — och
vi borde slå vakt om varje forskare i
kärlkirurgi som vi har i detta land och
söka knyta vederbörande till våra medicinska
högskolor, så att ifrågavarande
forskare där kan utföra en för landet
och medmänniskorna gagnelig verksamhet.
Jag ber därför att få yrka bifall
till motionerna I: 165 och II: 216,
i vilka hemställts att riksdagen måtte
beslut att inrätta en laboratur i perifer
kärlkirurgi i Bo 1 vid karolinska
institutet. För den som följt med utvecklingen
på området framstår det
som riktigt och rimligt att de ifrågasatta
åtgärderna vidtas nu.

Herr talman! Jag ber också att få
yrka bifall till statsutskottets hemställan
om godkännande av Kungl. Maj:ts
förslag rörande en professur i geriatrik.
Ecklesiastikministerns bedömning av
denna professur och dess inriktning är
realistisk och motsvarar de förvänt -

Nr 16

Onsdagen den 13 april 1960 fm.

Medicinska fakulteterna m. m.: Avlöningar

ningar vi knöt till professuren, när
riksdagen biföll en motion i ämnet.

Det kan i detta sammanhang vara på
sin plats att understryka vad fru Lisa
Johansson framhöll i sin motion om
en professur i geriatrik. Hon pekade
hl. a. på dietens inverkan på den åldrande
människan, rytmen och livsföringen
över huvud taget och framhöll
att bristande kunskap på berörda områden
många gånger leder till försummad
läkarkonsultation och till följd
därav långt framskridet sjukdomstillstånd,
innan behandling kan sättas in.
Detta är av allra största betydelse. Vi
som sysslar med långtidsvård och vill
hjälpa, vill ge uttryck åt en humanitär
inställning och inte slita gamlingar
från deras hem i bygder, som de lärt
sig älska och där de vill vara, vi vet
att kosten har en avgörande betydelse
när det gäller att hindra långtidssjukdomar.

Jag hoppas därför att den praktiska
syn som herr statsrådet har givit prov
på i detta sammanhang också skall komma
till uttryck vid tillsättandet av professuren.

Eftersom det föreligger reservationer
på denna punkt vill jag framhålla, att
jag förutsätter att statsrådet och hans
medhjälpare även om det i dag gäller
endast en professur är på det klara med
att man successivt måste söka bygga
ut denna verksamhet med ytterligare
professurer. Men jag tror att man, eftersom
geriatrik är ett stort och besvärligt
ämne, kommer att tvingas att pröva sig
lram på olika vägar. Om riksdagen skulle
tillmötesgå motionskraven på tillsättande
av ytterligare en narkosläkarprofessur,
och på en förstärkning med en
laborator i kärlkirurgi har riksdagen
därmed tillfört åldringsvården mycket
betydelsefulla värden.

Det är mot denna bakgrund, herr talman,
som jag vill yrka bifall till utskottets
hemställan beträffande professuren
i geriatrik.

Herr talman! Det kanske kan synas

djärvt att i denna tid när alla talar om
att man skall vara sparsam med de ekonomiska
resurserna kräva summa summarum
tre nya tjänster utöver vad utskottet
har tillstyrkt, .lag tror dock att
det är angeläget att vi klart och tydligt
säger ifrån att det, när landstingen nu
står inför uppgiften afl vara huvudmän
för både den öppna och den slutna sjukvården,
inte är nog med att bygga sjukhus
och sjukhem. Vi måste jämväl ha
resurser för att sätta in en sjukvård av
såväl förebyggande som botande karaktär.
Landstingen står i dag i den situationen
att de även fr. o. m. den 1 januari
1967 skall övertaga mentalsjukvården.
Var finns läkarna och var finns
utbildningen på detta område?

Jag tror att vi i riksdagen måste vara
pa det klara med åt! alla möjligheter
som bjuds att kunna knyta goda läkare
och forskare till det svenska universitetsutbildningsväsendet
genom att skapa
en säkrare och tryggare tillvaro för
dem bör tillvaratagas. Det är med tanke
på detia och för att fa till stånd en aktiv
sjukvård som jag, herr talman, har
yrkat bifall till de olika motionerna
samt till Kungl. Maj:ts proposition och
statsutskottets hemställan i fråga om
professuren i geriatrik.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Det finns, synes det
mig, all anledning att inledningsvis uttala
ett instämmande i åtskilliga av de
allmänna synpunkter i människovänliga
tongångar som herr Lundberg nyss
har anfört. Låt mig sedan beröra ett i
och för sig viktigt avsnitt, ehuru det
bara är en detalj i detta sammanhang!

Vid 1964 års riksdag fattades principbeslut
om inrättande av en professur i
geriatrik. Efter utredning och remissbehandling
av frågan föreligger nu ett
Kungl. Maj:ts förslag i ärendet; det har
redan vidrörts något av herr Lundberg.
Då nu ett förslag föreligger kan det
måhända synas anmärkningsvärt och
djärvt att, som motionärer och vi re -

Onsdagen den 13 april 1966 fm.

Nr 16

servanter har gjort, flytta fram positionerna
och begiira ytterligare professurer
i ämnet. Det Dör dock i detta sammanhang
få påpekas, att det vid remissbehandlingen
och i samband med utredningen
liar framkommit synpunkter
som gör att det framstår som rätt naturligt
att arbeta för en vidareutveckling.

Den kommitté som — på universitetskanslersämbetets
uppdrag — utrett
frågan om inrättande av en professur
i geriatrik förordade i sitt förslag en
professur förlagd till karolinska institutet
här i Stockholm. Kommittén uttalade
emellertid samtidigt att förutsättningar
i princip förelåg för inrättande
av professurer i geriatrik vid samlliga
medicinska lärosäten. Över kommittéförslaget
yttrade sig bl. a. fakultetsberedningen
för medicin, odontologi och
farmaci. Dennas majoritet framhöll därvid
att den geriatriska forskningen på
grund av sin heterogena karaktär inte
kan uppbyggas på tillfredsställande sätt
genom endast en forskningsprofessur.
Vidare framhöll beredningen att såväl
personella som lokalmässiga förutsättningar
för en betydligt vidgad geriatrisk
forskning synes föreligga på flera
håll i landet.

Även kanslersämbetet ansåg att den
geriatriska forskningsorganisationen
borde utbyggas med högre forskartjänster
med skilda ämnesinriktningar vid
olika medicinska lärosäten.

Möjligheterna att bereda våra åldringar
en tillfredsställande vård och tillsyn
och att i övrigt sörja för deras bästa är
en samhällsuppgift av den högsta angelägenhetsgrad.
Frågans betydelse får
därtill beräknas bli accentuerad av befolkningsutvecklingen.
Våra möjligheter
till verkligt effektiva insatser i denna
situation begränsas i alltför hög grad
av att vår kännedom om olika aspekter
av åldrandet är så otillräckliga. Mycket
stora behov föreligger därför av att så
snabbt som möjligt nå fram till en ordentlig
förstärkning av den geriatriska

Medicinska fakulteterna m. m.: Avlöningar

forskningen och därmed ökade kunskaper
och effektivare vårdmöjligheter på
detta område.

EU klart dokumenterat behov av ökade
insatser i fråga om forskningen på
det vida fält som åldrandets problem
utgör föreligger således. Från ansvarigt
vetenskapligt håll har inte blott
detta intygats, utan det har även meddelats
att personella och lokalmässiga
förutsättningar för en betydligt vidgad
geriatrisk forskning föreligger på olika
håll i landet. I denna situation liar vi
reservanter ansett det höra till samhällets
sociala ansvar att tillse att dessa
resurser för en vidgad forskning på
detta område blir tillvaratagna. Vi har
därför förordat att det i första hand inrättas
professurer i geriatrik vid universiteten
i Uppsala, Stockholm och Göteborg
samt, så fort det därefter blir
möjligt, även vid universiteten i Umeå
och Lund, så att vi på detta sätt skulle
kunna få forskning i gång på detta område
vid alla landets universitet. Därvid
har vi även förutsatt att inriktningen av
dessa professurer skall differentieras
för att en så långt möjligt allsidig forskning
och belysning på detta vida fält
skall kunna ernås.

Till denna punkt är även fogad en reservation
betecknad c), vars yrkande
närmast tar sikte på lokaliseringen och
ämnesinriktningen därest riksdagens
beslut blir att endast en professur i geriatrik
skall inrättas. Detta yrkande,
som herr Lundberg nyss har omnämnt
har jag och mina partikamrater inte biträtt.
Låt mig i all korthet framföra vår
motivering härför.

Goda skäl kan i och för sig åberopas
för forskningsinsatser på skilda områden
av geriatriken. Ämnet är så stort
och så omfattande, att endast en del av
det kan täckas av en enda professur.
Syftet måste därför bli att så fort som
möjligt få en forskning med sådan
bredd, att de mest angelägna uppgifterna
blir tillgodosedda. I denna situation
framstår det för oss inte såsom det vä -

Nr 16

Onsdagen den 13 april 1966 fm.

Medicinska fakulteterna m. m.: Avlöningar

sentliga i vilken turordning de olika
ämnesområdena börjar bearbetas, utan
det viktigaste är att utan varje dröjsmål
få i gång forskningsverksamhet inom
geriatriken och att därefter så snart
det kan vara möjligt få till stånd en sådan
utbyggnad, att övriga ämnesinriktningar
inom ämnesområdet tillgodoses,
och att utnyttja de olika förutsättningar
som står till buds, t. ex. de personella,
liksom att få till stånd en geografisk
spridning av forskning och vårdresurser.

En fortsatt strid om var verksamheten
skall påbörjas kan lätt resultera i
ytterligare dröjsmål med igångsättandet
av verksamheten över huvud taget.
Denna risk vill vi för vår del inte ta.

Det är därför, herr talman, som jag
vid punkten 11 begränsar mig till att
yrka bifall till reservation 1 a) och till
de därmed korresponderande yrkandena
i reservationerna 1 b), 1 d) och 1 e).

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Läget när det gäller vården
av våra gamla och vården av våra
sjuka gamla är ägnat att inge ganska
allvarliga bekymmer. Möjligheterna att
bereda våra åldringar tillfredsställande
vård och tillsyn och att i övrigt sörja
för deras bästa är ju en samhällsangelägenhet
av allra största räckvidd. Denna
fråga får också sin särskilda accentuering
genom den befolkningsutveckling
som pågår. Antalet åldringar växer
snabbt, varigenom anspråken på vård
och anspråken på sjukvård ökar. Antalet
åldringar, som är över 75 år gamla,
tycks öka i särskilt hög grad, och över
en miljon svenskar är för närvarande
över pensionsstrecket.

Våra möjligheter till effektiva insatser
i denna situation begränsas av att vår
kännedom om åldrandet är otillräcklig.

Vi reservanter menar, atl den geriatriska
forskningen, d. v. s. åldringsforskningen,
snarast bör ges de resurser som
erfordras för att den skall kunna bli ett
verksamt medel i kampen för bättre för -

hållanden inom åldringsvården och åldringssjukvården.
För närvarande finns
det, såvitt jag vet, endast en docentur,
nämligen den vid Göteborgs universitet.

Riksdagen fattade 1964, vilket det redan
erinrats om, ett principbeslut om
en professur i geriatrik. Detta beslut
fattades mot avstyrkande av statsutskottets
socialdemokratiska majoritet. Därefter
tillsattes på regeringens initiativ
en kommitté inom universitetskanslersämbetet
för att utreda frågan. Denna
kommitté har, som vi nyss hörde, föreslagit
att professuren i ämnet skall inrättas
vid karolinska institutet.

Men det är, som herr Larsson i Hedenäset
redan antytt, mycket viktigt att
framhålla att denna kommitté ansåg att
förutsättningar i princip föreligger att
inrätta professurer vid samtliga medicinska
lärosäten. Denna tankegång följs
upp i reservationerna 1 b) och 1 d).
Kommittén förordar Stockholm på
grund av de mycket goda resurser i
fråga om utrustning, lokaler o. s. v. som
där finns. Den för karolinska institutet
avsedda professuren skulle enligt kommittén
förläggas till Konung Gustaf V:s
forskningsinstitut. Denna professur borde
enligt kommittén utgöra första etappen
i tillskapandet av en mer fast organisation
för åldringsforskningen i vårt
land.

Universitetskanslersämbetet har också
framhållit att som en första etapp bör
en professur i geriatrik inrättas budgetåret
1966/67 vid karolinska institutet,
med benämningen professur i »geriatrik,
särskilt åldrandets biokemi och
fysiologi». Vid den fortsatta utbyggnaden
borde man, enligt universitetskanslersämbetet,
beakta möjligheterna att
sammanföra de olika forskargrupperna
i en geriatrisk forskningsenhet på riksplanet.
Sistnämnda tankegång följs nu
upp i reservationen 1 e). Och i reservation
1 c) föreslås att ämnesinriktningen
skall breddas till »geriatrik, särskilt åldrandets
biokemi och fysiologi».

Ecklesiastikministern framhåller i

Onsdagen den 13 april 196G fm.

Nr 16

propositionen, att han inte anser det
vara motiverat att professuren får en
speciell avgränsad ämnesinriktning. Enligt
ecklesiastikministern bör professuren
heta professur i geriatrik. Ecklesiastikministern
anser vidare att den bör
få en klinisk inriktning och förenas med
befattningen som överläkare vid en klinik
med geriatriskt patientunderlag.
Denna ecklesiastikministerns uppfattning
är så mycket egendomligare som
han vid diskussionerna 1964 framhöll,
att kommitténs förslag om inrättande av
en professur i geriatrik var ett förslag
rakt ut i luften. Men, herr ecklesiastikminister,
universitetskanslersämbetets
kommitté har vetenskapligt klart avgränsat
professuren, och ecklesiastikministern
borde ha insett att han av
kommittén fått god hjälp när det gäller
att ta ställning till frågan om ämnets
inriktning.

Ecklesiastikministern har vidare föreslagit
att denna professur i första
hand skall förläggas till Uppsala. Vi reservanter
har ingenting emot Uppsala.
Men det vore väl ändå klokt att följa
vad universitetskanslersämbetets expertkommitté
föreslagit. Vi har därför i
reservationen hemställt, att det under
de närmaste åren inrättas professurer
i åldringsforskning vid samtliga nuvarande
lärosäten och att det uppdras åt
universitetskanslersämbetet att utreda
frågan om en lämplig avvägning av professurernas
ämnesinriktning, så att den
geriatriska forskning som kommer att
bedrivas blir så mångfasetterad som
möjligt. Professurer i geriatrik bör alltså
enligt våra reservationer inrättas i
Stockholm, Göteborg och Uppsala för
budgetåret 1966/67 och i Lund och
Umeå så snart som möjligt härefter.

Jag yrkar alltså bifall till reservationerna
1 a), 1 b), 1 c), 1 d) och 1 e).

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Kiillstad och
herr Larsson i Hedenäset skulle jag vilja
säga, att jag tror att det skulle vara

Medicinska fakulteterna in. m.: Avlöningar

olyckligt att kanske ytterligare förhala
tillsättandet av en professur i detta
ämne.

Herr Källstad och herr Larsson visade
stor respekt för den s. k. expertkommittén
och för universitetskanslersämbetet,
men det är ju efter vad jag kan förstå
inte de som har ansvaret för åldringsvården
ute i bygderna.

Om jag inte tar fel så har man väl den
teoretiska sidan av ämnet under prövning
på annat håll. Det är lämpligare
och för åldringsvårdens vidkommande
viktigare att vi får praktiska resultat nu
än att vi får dem i en mycket oviss
framtid.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Lundberg förvånade
mig något. Han brukar vara den
som ordentligt studerar akterna och sätter
sig in i de olika uppfattningar som
företräds, men nu synes det mig att det
skett en sammanblandning. Låt mig säga
till herr Lundberg, att jag har förordat
att vi skall försöka åstadkomma flera
professurer i geriatrik och inte bara en,
men jag har inte biträtt det alternativa
yrkande som vill ändra på Kungl. Maj:ts
förslag, därest det blir endast en professur.
Följaktligen är vi på den punkten
överens, och jag kan därför inte förstå
varför någon replik därvidlag skulle behövas
gentemot mig.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Låt mig först, innan jag
går över till den speciella frågan om
geriatriken och dess problem, säga några
ord av mera allmän karaktär om
Kungl. Maj :ts behandling av universitetens
och högskolornas petita i fråga om
akademiska topptjänster, d. v. s. professurer,
laboraturer och liknande. Det kan
samtidigt vara ett ringa svar till fröken
Ljungberg, herr Lundberg m. fl., som
talade för en rad i och för sig välmotiverade
professurer och gjorde dessa be -

Nr 16

Onsdagen den 13 april 1966 fm.

Medicinska fakulteterna m. m.: Avlöningar

tydelsefullare och angelägnare än andra,
av utskottet likaledes icke föreslagna.

Det måste omedelbart observeras —
jag tycker inte, att det kommit fram tillräckligt
klart i debatten —, att årets
statsverksproposition har tillkommit i
det ekonomiskt bistra klimat, som förutspåddes
redan i den kompletteringsproposition,
som finansministern presenterade
på våren 1965. Jämfört med tidigare
år är det väl ändå så, att det nu är
en återhållsammare attityd mot ökade
statsutgifter, som man kan förmärka inom
de flesta huvudtitlarna, däribland
givetvis även den åttonde och inte minst
när det gäller anslagen till högre utbildning
och till forskning.

Naturligtvis ökar kostnaderna, men
det förefaller, som om de proportionellt
sett ökar mindre, än fallet varit
under tidigare år. ökningen beror till
största delen på de rent automatiska
kostnader, som fullföljandet av redan
fattade beslut givetvis måste innebära.

Under sådana förhållanden är det inte
förvånande, att det i varje fall vad
beträffar den högre utbildningen, nästan
helt saknas nyheter. Det är beklagligt
men torde ändå vara nödvändigt
just nu. I detta kärva läge går ecklesiastikministerns
prutningar på äskandena
som vanligt ut över topptjänsterna,
och därom torde tyvärr inte vara
mycket att säga. Om jag inte har antecknat
fel, har lärosätena begärt 313
nya professurer, men regeringen har
inte gått med på mer än 13. Nedskärningen
är i kraftigaste laget, men den
är, såsom jag bedömer den, nog ofrånkomlig.

Undervisningen på lågstadiet måste
kanske i dagens läge betraktas som det
mest akuta problemet inom den högre
utbildningen. En ökning av antalet
topptjänster löser inte detta problem,
eftersom det inte kan förnekas, att professorernas
stora arbetsbörda i mycket
ringa omfattning orsakas av deras engagemang
på lågstadiet.

Propositionen är sålunda i stort vad
som kan väntas och till nöds kan godtas
i dagens situation. Det ekonomiska
läget har tvingat utskottet att i ecklesiastikministerns
något kyliga fotspår
avliva en rad motioner, som rör nya
professurer i skilda ämnen, också på
ett så känsligt och utomordentligt samhällsnyttigt
område som det medicinska.
Operationen, för att använda en
medicinsk term, har varit mycket
smärtsam för utskottet — jag hoppas,
att den varit det också för ecklesiastikministern
— men den har måst genomföras.
Som operatörer vid utskottets
operationsbord har även de deltagit,
som reserverat sig för inrättandet
av ytterligare professurer i geriatrik.
Här lade de emellertid ner sina operationsknivar,
vilket jag förstår, även om
jag och mitt parti i övrigt vad gäller
akademiska topptjänster velat vara konsekventa
så gott vi har kunnat och
sålunda hållit oss till Kungl. Maj ds
förslag vilket — det vill jag gärna försäkra
— varit prövande.

Reservanterna erinrar om att läget
inom åldringsvården för närvarande är
ägnat att inge allvarliga bekymmer, vilket
även jag kan vitsorda med stöd av
mycket personliga upplevelser under
de senaste åren. Men det är en sak för
sig. Intensiv geriatrisk forskning är med
all sannolikhet ett verksamt medel att
få ett bättre grepp om åldrandets problem,
men man måste komma ihåg, att
det givetvis inte är det enda medlet.
Man får inte förfalla till något slags
barnatro vad gäller forskningens möjligheter;
än så länge är de inte obegränsade
och ger inte alltid de resultat
som man hoppas på och satsar för.

Låt oss nu först se vad den redan
beslutade professuren i geriatrik kan
leda till. Senare kan vi återkomma,
om erfarenheterna, som jag hoppas och
tror, blir positiva. Jag kan faktiskt inte
tänka mig annat, och jag vill gärna
säga det när ecklesiastikministern är

Nr 16

Onsdagen den 13 april 1906 fm.

närvarande, än att Kungl. Maj:t är fullt
på det klara med detta efter riksdagens
tydliga opinionsyttring förlidet år.

Jag yrkar alltså bifall till utskottets
hemställan vid punkten 11.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr MARTINSSON (s):

Herr talman! I motionerna I: 165 och
II: 216 har föreslagits en laboratur i perifer
kärlkirurgi i Bo 1 vid Karolinska
institutet. Herr Lundberg har också talat
om dessa motioner i sitt tidigare
anförande. Jag vill emellertid lämna en
redogörelse för det arbete inom sjukvård
och vetenskap som ligger bakom
motionerna.

Sedan år 1950 har docent Sven Bellman
bedrivit experimentell forskning
rörande perifera kärlsystemet, till en
början vid institutionen för medicinsk
fysik vid karolinska institutet och därefter
vid centrallaboratoriet vid serafimerlasarettet.
Dessa arbeten var från
början utformade som en grundval för
verksamhet inom perifer kärlkirurgi.

Under åren 1956—1959 deltog docent
Bellman som inbjuden forskare i experimentalkirurgiska
arbeten i Boston i
Amerika. Samtidigt hade han tillfälle
att studera perifer kärlkirurgi där. Mot
slutet av vistelsen i Amerika sökte han
och fick en tjänst som forskare i experimentalkirurgi
vid statens medicinska
forskningsråd. Denna verksamhet
har lett fram till ett omfattande vetenskapligt
arbete. Tre av docent Bellmans
elever har publicerat gradualavhandlingar
i ämnet som samtliga belönats
med docenturbetyg.

Efter återkomsten till Sverige har
han drivit en provisorisk avdelning för
perifer kärlkirurgi vid serafimerlasarettet.
Detta har rent sjukhusorganisatoriskt
möjliggjorts genom ett oavlönat
honorärförordnande för honom från
karolinska sjukhusets direktion som
extraläkare. Sin inkomst har han där -

Medicinska fakulteterna m.m.: AvlihiinKar

emot erhållit från medicinska forskningsrådet.
Denna verksamhet har arbetats
upp från en blygsam början
med 2—10 platser. År 1962 kunde de
första resultaten sammanställas och
publiceras. Avdelningen fick då en viss
publicitet genom att docent Bellman
tilldelades Axel Hirsclis pris för sitt
arbete.

Verksamheten har möjliggjorts genom
att det ställts vårdplatser till förfogande
på en kirurgisk avdelning vid serafimerlasarettet.
Trots att tidvis upp
till 34 platser disponerats för ändamålet
har kön av vårdsökande ökat och
endast mycket svåra fall har kunnat
komma till behandling. Sedan något år
tillbaka arbetar docent Bellman vid
karolinska sjukhuset där en avdelning
har ställts till hans förfogande. Han
uppbär nu också forskningsunderstöd
i form av lön i lönegrad B 1 från statens
medicinska forskningsråd.

De mest uppmärksammade av docent
Bellinans operationer har avsett kärlrekonstruktioner
för att bota grava cirkulationsrubbningar
med hotande eller
mer eller mindre avancerat gangrän.
Man beräknar att ungefär 1 000 personer
årligen måste undergå amputation här
i landet på grund av gangrän. Ännu flera
invalidiseras genom cirkulationsrubbningar,
som visserligen inte är grava
nog att föranleda amputation, men som
ändå är mycket besvärande för patienterna.
Under de senaste åren har docent
Bellman emellertid företrädesvis kommit
att ägna sina krafter åt det klientel,
som andra läkare här i landet ansett
obotligt. Om de metoder som docent
Bellman använder skulle bli allmänt
använda skulle man kunna räkna
med att få ned amputationsfrekvensen
med kanske en tredjedel.

Detta arbete har uppmärksammats
i pressen och även i ett TV-program
den 4 mars i år. Man fick där se exempel
på hur Bellman genomförde artärrekonstruktioner.
I TV-programmet tillfrågades
också professor Sten Friberg

Nr 16

Onsdagen den 13 april 1966 fm.

Medicinska fakulteterna m. m.: Avlöningar

om angelägenheten av att Bellman skulle
kunna fortsätta sin verksamhet. Friberg
sade, att det var absolut nödvändigt.
Han ansåg att Bellman borde få
till sitt förfogande en sjukhusavdelning
och eu klinik. Enligt Friberg skulle det
vara likgiltigt om det blev en universitetsklinik
eller en avdelning på ett
kommunalt sjukhus. Personligen ansåg
dock Friberg att Bellman helst borde
få en akademisk befattning och att den
befattningen helst borde vara en professur
eftersom Bellman var en forskare
med teoretisk skolning och utomordentligt
väl skickad att bekläda en akademisk
befattning. Friberg ansåg också,
att en viss prioritet måste ges åt denna
befattning med hänsyn till utbredningen
av hjärt- och kärlsjukdomar,
som enligt hans bedömning näst efter
cancer vore den stora folksjukdomen i
våra dagar. Det har också visat sig, att
kärlsjukdomarna är utbredda i långt
lägre åldrar än man från början trodde
och att de i tidigare skeden ofta kan
kirurgiskt behandlas.

För den som tog del av TV-programinet
framstår det som synnerligen angeläget,
att de vetenskapliga rön och
den speciella teknik, som Bellman har
utvecklat, kan komma till användning
för bekämpande av dessa sjukdomar.
För närvarande har Bellman på sin
väntelista ungefär 250 fall. Väntetiden
är omkring 2 år. Den sorterade väntelistan
av fall som är speciellt angelägna
uppgår till 80, och 37 fall har
han på remiss från andra läkare.

Operationerna har lett till mycket
goda resultat. Av de 100 senast behandlade
fallen har 40 återgått till arbete
trots att medelåldern för dem var 53
år. Av dessa 40 återgick 13 till tungt
kroppsarbete. Till annat arbete, såsom
kontorist, affärsbiträde och husmor,
återgick 27 patienter. Betydelsen för :
våra hårt ansträngda sjukvårdsresurser
liksom även för vederbörande patien- i
ters välbefinnande av detta kan inte i
överskattas. i

Bellmans arbete har även siktat på
artärrekonstruktioner i förträngningar
på halspulsådern. Vidare har han ägnat
sig åt artärrekonstruktioner vid njurartärstenos
samt tumörbehandling med
cytostatika.

Vid föregående års riksdag tog några
medmotionärer och jag upp dessa frågor.
I statsutskottets utlåtande då uttalades,
att statsutskottet delade motionärernas
synpunkter på betydelsen av
forskning på detta område. Det syntes
utskottet naturligt, att vederbörande
forskningsråd genom aktiv insats understödde
verksamheten. Frågan om inrättande
av en tjänst i ämnet inom universitetsorganisationen
borde dock, enligt
utskottets mening, prövas av den till
universitetskanslersämbetet knutna fakultetsberedningen
för medicin, odontologi
och farmaci. Av den anledningen
ansåg sig utskottet inte kunna tillstyrka
bifall till motionerna den gången.

Bellman har nu arbetat vidare om än
med betydande svårigheter. Hans forskningsunderstöd
utgår den 30 juni 1966,
och när jag senast talade med honom
visste han inte om det skulle fortsätta
efter den dagen. Han vet dock att om
det förnyas kommer det att gälla för
kortare perioder — det har tidigare
lämnats för tre- och sexmånadersperioder.
Det är naturligt att en person, som
under sju, åtta år arbetat under sådana
förhållanden, ser ganska mörkt på sin
situation — detta så mycket mera som
han har svårigheter att få plats för sina
patienter. Han har svårt att få hjälp av
avdelningsläkare, sjuksköterskepersonal
o. s. v. Hans verksamhet får komma i
andra hand på grund av den lösliga
ställning han har inom sjukhusorganisationen.

Bellman har också erhållit erbjudanden
från utlandet, som skulle innebära
stora ekonomiska förmåner för honom.

Dem bryr han sig kanske inte så mycket
om, men det skulle samtidigt ge honom
goda möjligheter att utöva forskning
och sjukvård. Han har nu ett er -

Nr 10

5!)

Onsdagen den 13 april 1960 fm.

bjudande från Harvard Medical School
i Amerika, där han erbjudits att ingå
i en forskargrupp med stora resurser,
som sysslar med närliggande frågor.

Man kan kanske tycka, att ett förslag
som inte ens biträtts av någon reservant,
inte skulle vara värt att yrka bifall till.
Jag vill emellertid ändå göra det, herr
talman, och sålunda yrka bifall till motionerna
I: 165 och II: 216, därför att
jag, sedan dessa frågor först togs upp,
blivit kontaktad i många olika omgångar
av personer som har kommit i
åtnjutande av denna .sjukvård och som
är mycket intresserade av att Bellman
får fortsätta med de resurser, som det
svenska samhället kan ställa till hans
förfogande. Vid förra årets debatt i
denna fråga hade jag tillfälle att åberopa
en person inom det här husets
väggar som tidigare blivit obotligförklarad
av sin läkare. Han hade råkat
läsa den först tryckta motionen i frågan
och sedan tagit kontakt med Bellman.
Nu är han opererad och har återvunnit
hälsan på ett sätt, som han själv tidigare
inte ansett vara möjligt. Sedan dess
har ytterligare några personer kontaktat
mig, vilka personligen eller vilkas
anhöriga har på ett som de själva ansett
mirakulöst sätt blivit hjälpta. När man
kan konstatera så påtagliga resultat av
vunna forskningsresultat och utövad
sjukvård finns det anledning för riksdagen
att med anledning av de väckta
motionerna göra den korrigering av
Kungl. Maj:ts förslag, som herr Lundberg
tidigare talat om.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! När herr Nordstrandh
talade om hur många tjänster som universiteten
hade krävt och hur många
de hade fått, var han visst litet snål i
fråga om dem som de hade fått — han
nämnde 13; jag har för mig att det är
42, kanske är en del laboratortjänster
däribland, men det är i varje fall topptjänster.
Emellertid har universiteten
bara fått en del av dem som de begärt.

Medicinska fakulteterna m. m.: Avlöningar

Universiteten begär aldrig eu tjänst,
utan att den är mycket välmotiverad.
Man kan aldrig säga att någon av dessa
tjänster är onödig. Likaså kan man understryka
vad flera talare har sagt här,
framför allt herr Lundberg, nämligen
att det vi satsar på forskningen är eu
investering som lönar sig även ekonomiskt.

Men det gäller ju hela tiden att göra
en avvägning: hur mycket har vi råd
med, i vilken takt kan vi bygga ut?
Universiteten lägger fram sina förslag,
vilka, som sagt, är mycket väl underbyggda.
Sedan gör universitetskanslern
en mycket hård beskärning av dessa
krav, och därefter går det till departementet
där man gör den slutliga avvägningen,
som naturligtvis är ytterligt
besvärlig. Det är inte alls så, att statsutskottet,
eller rättare sagt dess andra
avdelning, där detaljbehandlingen sker,
utan vidare går med på regeringens förslag,
utan det nagelfars mycket noga.
Vi ägnar ingående diskussioner åt myndigheternas
anslagsäskanden och förslag
samt, framför allt naturligtvis, åt
vad kanslern har sagt. Varenda motion
behandlas mycket ingående, och ibland
tar vi upp även andra förslag som har
fallit bort vid behandlingen och som
inte har varit föremål för motioner men
som någon i avdelningen haft särskilt
intresse för. Vi har flera gånger under
behandlingen av dessa ärenden bett
både universitetskanslern och statssekreteraren
komma till oss, när vi har
samlat på hög ärenden som vi tyckt att
vi ville ytterligare diskutera med dem
innan vi toge ställning.

Det har alltså ingalunda varit fråga
om att bara följa de framlagda förslagen,
utan vi har själva försökt att sätta
oss in i ämnet och göra avvägningar.
Därvid har vi inte funnit anledning att
frångå departementets avvägningar och
detta, såsom här har framhållits, just
på grund av att det är ett kärvare ekonomiskt
läge i år än tidigare. Vi har inte
kunnat säga, att den eller den professu -

Nr 16

Onsdagen den 13 april 1966 fm.

Medicinska fakulteterna m. m.: Avlöninga:

ren är så mycket viktigare än alla de
andra, som varit aktuella.

Herr Lundberg har synnerligen utförligt
och väl motiverat varför vi här behöver
eu hel rad tjänster, men det finns
andra för vilka det kunde läggas fram
lika starka skäl. Vi måste, som sagt,
dra gränsen någonstans. I detta fall har
vi i år varit ovanligt eniga i statsutskottet.
Det finns egentligen bara ett undantag,
nämligen geriatrikprofessurerna.
För min del är jag ganska förvånad
över att det är just på denna punkt man
har frångått regeringsförslaget, när man
i övrigt varit överens om att det är nödvändigt
att vara återhållsam. Här går
man så långt, att man i första omgången
och för ett helt nytt område begär tre
professurer i stället för en som föreslås
av regeringen — samt med det snaraste
fem. Man anser alltså detta vara mer
angeläget än alla andra professurer, som
vi för närvarande måste säga nej till. Jag
tycker detta är så mycket egendomligare
som det faktiskt beträffande geriatrikprofessurerna
även finns sakliga, och
inte bara ekonomiska, skäl för att något
vila på hanen. På detta område liksom
på alla andra behöver vi, såsom herr
Lundberg framhöll, en utbyggd medicinsk
forskning kombinerad med praktisk
tillämpning. Detta är en synpunkt
som vi inte får glömma bort. Vi måste
fråga oss, inte bara vad vi har råd med,
utan också hur resurserna skall fördelas
— inte minst de personella. Det är inte
så, som herr Lundberg ville låta påskina,
att vår nuvarande sjukvård enbart
går ut på att lindra och trösta och
att det är framtidsmelodien att vi skall
kunna bota och förebygga. På medicinens
nuvarande nivå hade vi möjligheter
att bota och förebygga sjukdomar
i mycket större utsträckning om personella
resurser funnes. Vi har mycket
ont om praktiserande skickliga läkare
ute på fältet, och vi får inte utarma den
praktiska sjukvården för att snabbare
kunna bygga ut forskningen. På lång
sikt hjälper det kanske flera människor,

men det hjälper absolut inte dem som
är sjuka i dag. Jag tror att det var herr
Nordstrandh som sade, att forskningsresultaten
kommer i en oviss framtid.
De kan ibland komma snabbt — oftast
dröjer de länge.

Herr Lundberg nämnde cancer som
var stora folksjukdom. Det är nu jämnt
30 år sedan jag hörde en cancerforskare
på fullt allvar försäkra, att den definitiva
lösningen av problemet då låg inom
räckhåll. »Alla vi som sysslar med problemet»,
sade han, »har en mycket stark
känsla av att vi har lösningen; det gäller
bara att liksom få syn på den». Han
var övertygad om att det gällde månader
snarare än år, innan cancerns gåta definitivt
skulle vara löst. Detta var som
sagt år 1936.

Vi kan alltså inte låta dem som är
sjuka i dag vänta på att forskningen
skall lösa deras problem, utan där som
på så många andra områden måste det
vara både-oeh. Det måste göras en avvägning
mellan hur mycket som skall
satsas på den direkta praktiska sjukvården
och hur mycket som skall satsas
på forskningen.

Det måste också göras en avvägning
med avseende på forskningsområdena.
Det kan hända att det många gånger
vore klokare att förbättra resurserna för
de institutioner som redan finns än att
ideligen ta upp nya områden. Även härvidlag
måste man göra en avvägning.

Beträffande geriatriken rör det sig om
en professur som tillkommit efter framställning
av riksdagen.

Det påstås att den i departementet
kallades för riksdagsprofessuren. Jag
har omsorgsfullt gått igenom vad som
sades när riksdagen beslöt om den professuren,
och jag har av den diskussion
som då förekom fått det intrycket att
den inriktning, som professuren senare
fick, var vad riksdagen menade — i
varje fall flertalet av motionärerna och
talesmännen för professuren. Det var en
kliniskt inriktad professur, som direkt

Onsdagen den 13 april 1000 lin.

Nr 16

Öl

tog sikte pa de praktiska vårdproblemen.

Jag tror det vore klokt att nu ge
denna nya professur bästa möjliga start
och alla behövliga resurser. Sedan kan
man så småningom komma underfund
med vilka områden som är mest angelägna.
Kanslersämbetets utredning liksom
en serie uttalanden i dag visar ju
också vilket oerhört omfattande forskningsfält
vi här har att göra med. Det
sträcker sig in på nästan alla medicinska
specialiteter. Man vill här ha tre
eller fem specialinriktade professurer,
men det räcker nog inte. Det behövs
säkert tio olika specialinriktningar. Och
frågan är vilka vi då skall börja med.
Det kanske vi vet litet säkrare, niir denne
nye professor liar varit i verksamhet
ett eller annat år.

Dessutom behöver man inte nödvändigtvis
inrätta en ny professur för att
få forskning utförd. Det forskas lyckligtvis
mycket av andra än professorer,
och just geriatriken är ett speciellt
lämpligt forskningsområde för hela lag,
inte för enskilda forskare. Det är också
en ganska typisk uppgift för det medicinska
forskningsrådet att där försöka
få till stånd ett lagarbete.

Frågan hur vi skall inrikta den fortsatta
forskningen kommer vi att veta
mer om, när vi fått denna första professur,
och det är inte sagt att vi gagnar
forskningen genom att nu — jag
hade sånär sagt huvudstupa — inrätta
fem olika specialinriktade professurer
på detta nya område, ty därmed binder
vi utvecklingen för ganska lång tid.
Det är säkert bättre att skynda långsamt
och att efter hand komma underfund
med på vilka punkter vi skall sätta
in stötarna och få litet bättre överblick
över vilka personella resurser vi
har.

Det har sagts att det på flera ställen
finns lämpliga personer, och det tror
jag visst. Men när vi nu har satt i gång
med forskning på detta område, är det
väl ingen skada skedd om vi ger veder -

Medicinska fakulteterna in. m.: Avlöningar

börande litet tid på sig att sjiilva finna
sin inriktning och finna ut vad som
är mest angeläget. Sedan kan vi efter
hand utvidga forskningen över eif vidare
fält.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att fä yrka bifall till statsutskottets
hemställan vid samtliga moment under
punkt 11.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Nordstrandh och
fröken Olsson har här talat för sparsamhet
med topptjänster, men det är
just topptjänsterna vi behöver vid våra
medicinska högskolor. Det iir de som
är så absolut nödvändiga för att vi
skall få en ordentlig utbildning och
forskning. Vi måste utbilda läkare. Vi
kan inte fortsätta med systemet att medicine
kandidater reser ut i bygderna
och tjänstgör som provinsialläkare under
en eller två månader. Vi måste ha
läkare till våra sjukstugor och sjukhem.

Vi kan för all del säga att vi har det
relativt gott ställt i Uppsala län. Men
vi skall inte blunda för att problemet
med utbildning av läkare är centralt
för alla dem som sysslar praktiskt med
dessa frågor.

Det sägs att man skall lägga ned operationskniven.
Det låter bra, men vi
kan det inte. Vi måste skapa förutsättningar
för att den nuvarande operativa
verksamheten skall kunna utföras, och
vi måste vidga den för att kunna minska
köerna. De tjänster jag har förordat
är för all del topptjänster, men det gäller
att försöka tillvarata möjligheterna
i både Lund, Stockholm och Uppsala
att behålla dessa topptjänster för undervisning
och utbildning men framför
allt för att man skall kunna hjälpa sjuka
människor.

Jag skall villigt erkänna att när jag
inte har talat för en mycket snabb utveckling
av geriatrikprofessurerna är
det därför att ingen i denna kammare
eller annorstädes egentligen kan defi -

Nr 16

Onsdagen den 13 april 1966 fm.

Medicinska fakulteterna m. m.: Avlöningar

niera vad geriatrik är. Inom geriatriken
tvingas vi gå fram mera successivt
än på andra områden därför att vi har
många oklara punkter. Till statsrådets
försvar skall jag villigt erkänna, eftersom
jag var med och stödde förslaget
om denna professur, att det inte var
från universitetsfakulteterna som förslaget
fördes fram, utan i motioner.

Herr HENRIKSSON (s):

Herr talman! Endast en begränsad
del av det frågekomplex som behandlats
under punkten 11 tänker jag uppehålla
mig vid. Jag skulle gott ha kunnat
nöja mig med att instämma i vad
herr Martinsson sade i anslutning till
motionerna 1:165 och 11:216. Av speciella
anledningar har jag dock kommit
i kontakt med de frågor som tas
upp i dessa motioner, där man yrkar
att det skall inrättas en laboratur i perifer
kärlkirurgi vid karolinska institutet.

Jag är, herr talman, väl medveten
om att man vid varje sådant här avgörande
har anledning att överväga huruvida
det finns utrymme för vad man
önskar eller inte. Det förefaller mig
dock som om kostnadssidan i detta fall
inte skulle vara förenad med särskilt
stora problem, då ju tjänsten ändå, visserligen
provisoriskt, för närvarande
upprätthålles av docent Bellman. Men
hans situation är givetvis, som också
herr Martinsson framhållit, inte tillfredsställande
ordnad, och det är därför
fara värt att man mister en kapacitet
på detta speciella område.

Vi känner ju till att kärlsjukdomarna
ökat under senare år beroende på olika
omständigheter. Det är väl för övrigt
inte helt känt vilka omständigheterna
är. Som också här i debatten tidigare
sagts har dessa frågor rönt ökat intresse
och ökad uppmärksamhet både från
pressen och från radio och TV. Vi kan
vara överens om — jag har också uppfattat
utskottets talesman på det sättet
— att denna fråga är angelägen.

Vid dessa sjukdomar måste man tyvärr
fortfarande — tidigare har det varit
nödvändigt i ännu högre grad —
göra ganska långtgående operativa ingrepp.
Amputationer av ben har ju
inte varit något ovanligt i sådana här
sammanhang, och man har visst inte
med dessa operationer kunnat garantera
att patienten skulle återföras till
hälsa — i varje fall är det givet att vederbörande
inte har återkommit till sin
dagliga tillvaro lika väl rustad som
före sjukdomen.

Jag sade inledningsvis att jag kommit
i nära kontakt med en person som
varit illa utsatt för kärlbesvär. På
grund av att benen var hårt angripna
hade vederbörande mycket svårt att ta
sig till och från sitt arbete liksom att
klara arbetet, som inte var särskilt fysiskt
betungande utan ganska lindrigt
i detta hänseende. Han har sedermera
undergått en operation verkställd av
docent Bellman, och det märkliga har
inträffat att han numera kan utföra sitt
arbete utan några större svårigheter.
Han går fortfarande under observation
hos docent Bellman — besöker alltså
denne för att man skall kunna konstatera
utvecklingen — men som det hittills
förefallit har operationen lyckats
synnerligen väl. Detta bestyrker vad
herr Martinsson tidigare sade om dem
som opererats enligt den nya tekniken,
varvid resultaten i många fall blivit
mycket goda.

Det finns därför anledning, anser jag,
att ägna detta spörsmål stor uppmärksamhet,
inte bara rent allmänt utan
också i fråga om de praktiska åtgärderna.
Jag sade att det alltid gäller att
försöka avväga vad som är angeläget
och vad som möjligen kan stå tillbaka,
och jag är medveten om att dessa avvägningar
inte är särskilt lätta att göra,
vare sig för departementschefen eller
för utskottet. Jag har dock under debatten
— inte minst när jag lyssnade
till fröken Olsson, som förde utskottets
talan — tyckt mig märka att det råder

Onsdagen den 13 april 1966 fm.

Nr 16

stor enstämmighet om dessa frågor. Jag
tycker också att vad fröken Olsson särskilt
framhöll om avvägningen mellan
å ena sidan forskning och å andra sidan
sjukvård väl låter sig förena med
de tankegångar som framförts i motionerna.
Docent Bellman sysslar ju
inte uteslutande med forskning — även
om mycket av det han utför operativt
kommer forskningen till del kan vi säga
att hans praktiska verksamhet när det
gäller operationer är att hänföra til!
den rena sjukvården. Jag menar därföi
att vi tillgodoser såväl forskning som
sjukvård om vi biträder de önskemål
som motionärerna framfört.

För att inte ytterligare uppta kammarens
tid slutar jag med att understryka
vad herr Martinsson och herr
Lundberg anfört samt yrkar bifall till
motionsparet 1:165 och 11:216.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Det kan måhända synas
onödigt att jag talar för en motion
beträffande vilken ingen reservation avgivits
och för vilken tre ledamöter redan
talat. Jag vill i alla fall göra det —
det gäller kärlkirurgien.

Jag tror att vi i fall efter fall försummar
att ta vara på utomordentliga läkarkrafter.
Yi gör inte vad vi skall därvidlag
— vi sitter fast i någon föreställning
om att »så här många skall
det vara och i denna ordning skall de
komma».

Även om mycket har gjorts under
den senaste tiden på detta område, tror
jag att vi i framtiden kommer att få
mycket ont av att vi nu lägger hinder
i vägen för den ene läkaren efter den
andre, så att patienterna får vänta på
behandling, och hänvisar dessa läkare
till andra håll där de kan få bedriva
sin verksamhet.

I detta fall gäller det en väl meriterad
läkare med en utomordentlig utbildning.
Han har en klinik, som jag
mycket väl vet inte är tillräcklig, men
han har i varje fall i dag ett ställe där

Medicinska fakulteterna m. m.: Avlöningar

lian kan göra operationer och lägga in
patienter.

Men det går inte att få in denne läkare
på tjänsteförteckningcn, utan han
måste leva på ett sätt som de flesta inte
godkänner i vår tid, nämligen genom
att från år till annat försöka se till
att någon ger honom ett arvode så att
han kan fortsätta ytterligare ett år. Jag
vet inte hur länge detta skall fortsätta.
Man kan le åt situationen och säga att
det inte går någon nöd på denne man.
Nej — nöden ligger hos alla de patienter
som löper risken att inte få någon
hjälp av honom, om detta system skall
fortsätta. Han har dock hållit på med
denna verksamhet sedan 1950-talet och
han har på olika håll skaffat sig utbildning
i ämnet.

Vad är det som gör att vi inte kan
ta emot honom i vårt land och ge honom
en anställning i vilken han kan
kvarstanna? Det står en lång ko av
människor — siffran 250 har nämnts
— och väntar på behandling. Det är
människor med kärlsjukdomar, som de
sannerligen inte har några stora utsikter
att på annat sätt få botade men som
de nu fått ett hopp om att kunna bli
återställda från. Det är i detta fall inte
fråga om någon vidskepelse såsom förhållandet
är med alla dem som tror på
THX-behandlingen.

Professor Friberg framhöll åtminstone
för någon tid sedan i TV att docent
Bellman är meriterad för en professur.
Vi har också synnerligen många vittnesmål
som bekräftar att denne har
hjälpt människor, som andra läkare har
förklarat vara obotliga och som, enligt
vad jag väl känner till, annars i många
fall hade haft svåra lidande framför sig.

Det har sagts att docent Bellman
skulle kunna fortsätta att arbeta på detta
sätt med tillgång till forskningsmedel.
Men det har också anförts att forskningsmedel
som utgår från statens
forskningsråd inte skall användas för
sjukvård. Docent Bellman skulle på något
sätt tillhöra en sämre kategori av

Nr 16

Onsdagen den 13 april 1966 fm.

Medicinska fakulteterna m. m.: Avlöningar

forskare, ty han kan ju också bota människor!
Herr Lundberg och fröken Olsson
bar vidare pekat på att dessa forskare
på sätt och vis kommer i skymundan.
Man tror inte att det är fråga om
riktig forskning, eftersom den kommer
människorna till del. Man ser ju att
dessa forskare kan utföra något, vilket
inte är riktigt som det skulle vara.

Jag bar framför mig en artikel i Läkartidningen
om den kliniska forskningen.
Det har förekommit flera artiklar
om just detta ämne i denna tidskrift,
och denna artikel har rubriken:
»Riv murarna och låt den kliniska
forskningen expandera!» Vore det inte
riktigt att göra så och låta forskare av
denna typ, vilkas resultat kommer till
omedelbar nytta för sjuka människor —
jag tänker nu på de medicinska forskarna
— komma i förtur framför andra
och få tjänster i mycket större utsträckning
än vi i dag är vana vid?

Man skriver i Läkartidningen: »Den
första fråga, som då måste diskuteras,
är om klinisk forskning över huvud taget
skall bedrivas i Sverige.» Kan inte
denna skötas bättre i Amerika? —• Just
när det gäller klinisk forskning måste
val bedömningen bli något annorlunda,
eftersom man därvid omedelbart får
nytta av resultaten.

Anledningen till att jag i detta fall
anser att det är ytterst viktigt att docent
Bellman skall ha just en laboratur
och alltså bli lärare är att vi behöver
fler läkare som tillämpar hans teknik.
Jag tror inte att det är omöjligt för
andra läkare att lära sig denna, men
docent Bellman måste finnas och verka
i Sverige om de svenska läkarna i
större utsträckning skall kunna tillämpa
denna teknik.

Vi kan tänka oss att det till karolinska
sjukhuset remitteras ett fall av svår
kärlsjukdom, vilken man vet kommer
att avancera så att man måste amputera
en fot, vilket så gott som alltid
följs av att man även amputerar benet
och sedan i sin tur nästan alltid av att

man amputerar också det andra benet.
Då räcker det inte med att få tillgång
till en läkare här i Stockholm. Det riktiga
är att sätta en sådan man på en
lärartjänst och få hans teknik utbredd
till andra centrallasarett, där det säkerligen
också finns möjligheter att tilllämpa
den.

Ecklesiastikministern invänder kanske:
»Det är ingenting mystiskt med
denna teknik. De använder den redan
på andra lasarett.» Jag vill emellertid
ha bevis innan jag tror det, ty jag har
talat med många som säger att man
icke på detta sätt opererar t. ex. patienter
med gangrän. Möjligen använder
man någon liknande teknik vid
operationer efter olycksfall, men man
låter icke de kärlsjuka människorna
opereras efter docent Bellmans teknik.
Det är det besked jag har fått av många
människor.

Läkartidningen frågar: »Hur behandlas
egentligen i dag den kliniske forskaren?»
Frågan gäller inte just docent
Bellman, invänder kanske någon. Jag
tror enrellertid att den har tillämpning
på många av de tjänster vi i dag talar
om. Den kliniske forskaren får stå tillbaka
på ett oriktigt sätt, när han kanske
från sjukvårdssypunkt borde gå i
förtur.

»Inte utan bitterhet måste det konstateras,
att den kliniske forskaren ej
har fått den förståelse för sin verksamhet,
som vore önskvärd och motiverad»,
fortsätter Läkartidningen. — »Det
är felaktigt», hör jag ecklesiastikministern
viska. Kanske är det felaktigt, om
man ser utvecklingen mot det tidigare
tillståndet, men om man ser den så,
som bl. a. herr Lundberg och fröken
Olsson så starkt har betonat, att vi i
dag behöver sjukvård som är förebyggande
och hindrar långvarigt lidande,
är det riktigt att låta just denna forskning
expandera i en helt annan takt
än annan forskning.

Att jag är särskilt intresserad av denna
fråga beror på att så många diabe -

Nr 16

Onsdagen den 13 april 1966 fm.

Medicinska fakulteterna ni. m.: Avlöningar

tiker faller inom den kategori som lider
av svåra följdsjukdomar innan de
slutar sina dagar. Diabetessjukdomen är
mycket utbredd bär i landet; inemot 2
procent av befolkningen drabbas av
den. Antalet gamla människor växer
alltmer, och det är just åldersdiabetes
som i sitt slutstadium ofta medför kärlsjukdomar.
Detta slutstadium skulle i
många fall kunna uppskjutas mycket
länge, om man hade lämplig sjukvård,
men vi saknar på den kirurgiska sidan
diabetesintresserade läkare för tillfället.
Av dem som lider av kärlsjukdom
och bär opererats har enligt uppgift
20—30 procent öppen diabetes och 20
procent latent diabetes — d. v. s. diabetes
som ännu inte har brutit ut. Det
gäller alltså avancerad kärlsjukdom.

Vad gör man när en diabetiker kommer
med en tå som börjar missfärgas?
Det finns mycket litet att hänvisa honom
till. Han har i allmänhet mycket
svårt att få den medicinske läkaren att
intressera sig för honom; det är inte
hans område. Kommer han till en kirurg
— jag känner till detta från så
många fall att jag vågar påstå att det
är riktigt — har denne ingenting annat
att säga än att tån måste tas bort.
Den sjuke drar sig kanske och går hem.
En och annan försöker genom att strama
åt sin diet och kanske röra på tån
och få litet fotvård att fördröja sjukdomen.
Ibland går denna tillbaka en
tid, men det händer att foten så småningom
blir blå. Han har så ont att han
inte vet till sig.

Han går till sjukhus för att få foten
borttagen. Om en tid blir det fråga om
hela benet, och efter ytterligare en tid
är det andra benet i fara. Det är den
vanliga gången. Alternativet är ju inte
att patienten inte besvärar sjukvården,
utan alternativet är att han kommer till
ett annat ställe, där man företar amputationen
— en utomordentligt komplicerad
operation som ställer oerhört
stora krav på våra sjukvårdsresurser.
Genom den här ifrågavarande opera3
— Andra kammarens protokoll 1966.

tionstekniken kan ett sådant invalidiserande
ingrepp som amputation åtminstone
uppskjutas mycket länge.

Om man då får höra talas om eu läkare
som har utarbetat eu ny metod i
kärlkirurgi och som alltså inte gör sadana
operationer som inte borde göras
utan som sätter in nya artärer och ger
patienterna utsikt att bli friska, maste
dessa fråga: Varför kan man inte inrätta
en klinik och ge anställning åt en
sådan läkare så att han kan fortsätta
att verka i Sverige och lära ut sin operationsteknik
till andra kirurger? Jag
vet inte vad man skall svara dem. Inför
en sådan budget som den vi har
för sjukvården och för universiteten är
det svårt att säga att den och den professuren
och den och den undersökningen
är mycket viktigare än denna
— allra helst som man vet att det rör
sig om någonting som kan resultera i
att människor kan få sitt liv förlängt
och under alla förhållanden få lindring
i sina lidanden.

Man borde anlägga ett nytt betraktelsesätt
i fråga om att inrätta tjänster
av detta slag, inte bry sig om den gamla
tågordningen utan skapa en ny och se
saken ur allmän nyttosynpunkt. Även
om universitetsmyndigheterna skulle
göra invändningar mot ett sådant tillvägagångssätt,
tror jag inte att svenska
folket skulle ha något att erinra mot att
man ger tjänster och bereder möjlighet
att stanna i Sverige åt sådana personer
som har förmågan att lindra plågor och
förhindra invaliditet eller dödsfall för
många människor.

Med denna på mänskliga synpunkter
grundade motivering ber jag att få yrka
bifall till motionerna I: 165 och II: 216
angående en laboratur i perifer kärlkirurgi.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Jag skall fatta mig
utomordentligt kort och skall inte fortsätta
argumenteringen rörande värdet

\r 16

Nr 16

Onsdagen den 13 april 1966 fm.

Medicinska fakulteterna nt. m.: Avlöningar

av olika professurer. Men jag har känt
ett behov av att fästa kammarens uppmärksamhet
på en enligt min mening
förvånansvärd behandling i ecklesiastikdepartementet
av frågan om geriatrikprofessurerna.
Här har, såvitt jag
förstår, utredningskommittén, fakultetsberedningen
för medicin och universitetskanslersämbetet
varit i stort sett
eniga om två synpunkter.

Den ena synpunkten är den att detta
är ett stort område. Det är besvärligt
att behärska med en enda, allmänt inriktad
professur. Det behövs i viss mån
en uppdelning och en specialisering. Av
den anledningen stöder jag alternativet
med tre professurer. Den andra är att
skall det nu bli endast en professur bör
denna ligga vid karolinska institutet
Jag vill säga till herr Lundberg och
fröken Olsson, att om inriktningen av
den enda professur, som sakkunniginstanserna
nu haft möjligheter förorda
blir i enlighet med deras förord, så kan
det redan nu sägas att denna inriktning
liar avkastat för sjuka människor i hög
grad gynnsamma resultat.

Det har beträffande den tjänst i kärlkirurgi
som — med i och för sig starka
argument — har diskuterats av många
talare, sagts att det kunde föreligga risk
för att man mister en för svensk forskning
och medicinsk utveckling betydelsefull
person. Jag kan inte yttra mig
om hur det förhåller sig med den saken,
men jag tror att det även på det
geriatriska området alldeles klart föreligger
sådana risker. Kanske inte i
första hand därför att det inte blir ett
beslut om tre professurer nu utan därför
att det inte är så märkligt om man
inom ganska vida kretsar finner det förvånande
att ecklesiastikministern på
det sätt som han nu gjort har gått rakt
emot sakkunniginstanserna.

Det är inte till fördel för uppfattningen
om den objektivitet som måste
prägla statsrådet i sådana fall, om tankar
skulle uppstå att det inte är ecklesiastikminister
Edenman som handlagt ären -

det utan kanske en litet surmulen herr
Edenman i Uppsala.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag skall också fatta mig
ganska kort, men jag måste givetvis bemöta
herr Wedéns påståenden i hans senaste
inlägg. Herr Wedén anser att jaggått
rakt emot sakkunniginstanserna.
Det är i och för sig ett egendomligt yttrande
när det fälls i denna kammare,
som jag sökt tillmötesgå. Det är snarare
uppseendeväckande att herr Wedén inte
vill ta mer hänsyn till den vilja som
riksdagens bägge kamrar — jag vill
även ta med första kammaren — så
klart uttalat i detta ärende.

Detta förslag har icke förts fram från
medicinskt håll — frågan har icke
väckts av någon fakultet eller av kanslersämbetet
— utan det var, som jagsade
i medkammaren, en spontan riksdagsaktion.
I princip anser jag inte att
det bör gå till på det sättet. Men riksdagen
är ju suverän, och när detta spontana
krav så klart kom till uttryck här
i huset, anser jag det vara ganska självklart
att departementschefen helt enkelt
får gå riksdagen till handa. Ingen
i denna kammare — och jag tror att
jag i detta avseende skulle kunna mobilisera
åtskilliga talare även i första
kammaren — har i dag velat bestrida,
att vad riksdagen önskade var en professur
i geriatrik framför allt med tanke
på behandling och vård av åldringar.
Det framgår fullkomligt klart när
man tar del av riksdagsdebatten för två
år sedan.

Den utredning beträffande förläggningen
av professuren som kanslern
måste göra — vi visste ju, som herr
Lundberg uttryckte det, knappast vad
geriatrik var för någonting — kom,
utan överdrift sagt, fram till att vad
som närmast behövdes var en professur
i åldrandets biokemi och fysiologi för
framför allt teoretisk forskning i åldrandets
problematik. Detta är självfal -

Nr 16

(17

Onsdagen den

let i och för sig oerhört intressant, ocli
jag skulle, herr Wedén, inte ha någonting
emot att lägga fram ett förslag om
eu professur med den inriktningen, om
icke riksdagen först beställt en professur
av en annan typ. Totalt isolerad
från all sakkunskap är jag dess bättre
icke; i den medicinska fakultetsberedning
gick i varje fall en av de medicinskt
sakkunniga på vad jag här kallar
riksdagslinjen. Nog sagt om det,
herr talman.

När det gäller de bägge tjänster som
i dag diskuterats så ingående — de båda
tjänsterna för docent Bengt Hagberg och
docent Sven Bellman — är det litet
svårt för mig att delta i den debatten,
alldenstund jag tidigare inte haft tillfälle
att pröva det ärendet. Dessa förslag
har inte framförts av universitetsmyndigheterna
utan de har framkommit
motionsvägen, och i sådana fall brukar
departementschefen inte lägga sig
i frågan. Jag skall inte heller göra det
när det gäller dessa personer, utan jag
vill något mer i princip ta upp några
yttranden, närmast av fru Nancy Eriksson.

Fru Eriksson säger att man inte bör
bry sig om gamla tågordningar. Ja, fru
Eriksson, det är ju det vi håller på att
komma bort ifrån. De forskartjänster
som docenterna Hagberg och Bellman
har är exempel på att vi kommit bort
från en gammal tågordning tack vare
att vi nu har våra forskningsråd. Det
medicinska forskningsrådet är ju inte
någon privat sammanslutning som av
nåd delar ut pengar. Det är tvärtom en
organisation som å samhällets vägnar
har att agera under det största ansvar.

Ingen i denna kammare tror väl att
forskare på den nivå som det här är
fråga om — att det rör sig om forskare
på hög nivå bestrider ingen — plötsligt
skulle komma att överges av det medicinska
forskningsrådet så att de skulle
ställas utan möjligheter att fortsätta sin
gagnerika forskning. Jag tror inte ett
ögonblick på det.

lä april 1966 fm.

Medicinska fakulteterna in. m.: Avlöningar

Forskningsråden har själva möjligheter
att föreslå inrättande av tjänster,
extra ordinarie sådana. Skulle någon
av dessa forskare hota att så att säga
fly landet så finns det numera — jag
vill erinra kammarens ledamöter om
det — tack vare den fullmakt som riksdagen
givit Kungl. Maj:t möjligheter att
mycket snabbt, jag höll på att säga med
en veckas varsel, inrätta en tjänst. Men
den motiveringen har dess bättre icke
anförts i denna debatt. Det har inte
förelegat något sådant hot.

Den artikel som fru Eriksson i Stockholm
citerade är mycket intressant, och
jag hoppas att det skall bli offentlig
debatt om det ämne den tagit upp. Det
är ju en del tråkiga händelser som ligger
bakom det utspelet. Frågan är om
man kan begära av en människa att han
skall vara både forskare, lärare och läkare.
Men den debatten kommer att
bli lång, hård och säkerligen mycket besvärlig.
Men, fru Eriksson, just med
hjälp av forskartjänsterna vill vi ju ge
eminenta forskare möjlighet att komma
från den tyngsta delen av den administrativa
sjukvårdsbördan och koncentrera
sig på rent personlig handledning
på högsta plan. Jag kan ta exemplet
från Stockholm där det gäller
docenten i perifer kärlkirurgi.

Om docent Bellman får en laboratur,
så är han genast, fru Eriksson, inne i
tågordningen, då tvingas han att undervisa.
Men det blir mycket litet undervisning
för de vanliga medicine kandidaterna;
de som åtnjuter undervisningen
blir den grupp av unga forskare
som söker sig till honom som lärare.
Men dess bättre — och det var egentligen
det som var huvudanledningen
till att jag tog upp den här polemiken
med fru Eriksson — har han, hoppas
jag verkligen, redan i dag de möjligheterna
att samla sådana elever omkring
sig.

Det är självklart att frågor av denna
art, som har presenterats i riksdagen
på detta sätt, som har fått offentlig

Nr 16

Onsdagen den 13 april 1966 fm.

Medicinska fakulteterna m. m.: Avlöningar

uppmärksamhet, inte kommer bort i
hanteringen. Man kommer naturligtvis
igen. Men jag har mycket svårt, ärade
kammarledamöter, att riktigt ta det på
allvar när representanter för universiteten
i radio eller television talar om
hur oerhört framstående dessa personer
är utan att dra konsekvensen av
det och också i sina egna förslag prioritera
dem efter förtjänst, såvida det
inte förhåller sig så — som utskottets
talesmän här har sagt — att det finns
så många förtjänta forskare som måste
prioriteras att listan blir mycket lång.

Det är helt enkelt förklaringen till
detta. Det är alltså inte uttryck för någon
ovilja, det rör sig inte om någon
gammal tågordning, utan prioriteringen
av forskartjänster har detta år varit
ovanligt besvärlig, ovanligt många forskare
har prioriterats.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Bara ett par ord! Ecklesiastikministern
förklarade, att han ansåg
sig bunden av sin tolkning av det
beslut som riksdagen tidigare hade fattat.
Han sade, om jag förstod honom
rätt, att han i och för sig kanske inte
skulle ha haft någonting emot att inrätta
en professur av den art som sakkunniginstanserna
ändå i så stor utsträckning
har varit eniga om men att
han ansett sig bunden av riksdagens
beslut. Såvitt jag förstår var riksdagens
mening med beslutet att man skulle ha
en professur som i väsentlig mån praktiskt
kunde inriktas på vården av sjuka
människor. Jag sade tidigare och jag
vågar upprepa detta nu, att den professur
som bär förordats av sakkunniginstanserna
redan har visat att den har
en sådan inriktning. Jag kommer att
fortsätta att hävda detta.

Ecklesiastikministern säger vidare
att det i alla fall fanns en reservant i
nagon utredning eller beredning som
hade samma uppfattning som han själv.
Jag konstaterar därför, herr talman,

att aktningen för reservanter är i tilltagande
i Kungl. Maj:ts kansli.

Herr MARTINSSON (s):

Herr talman! Ecklesiastikministern
sade att han inte haft anledning att tidigare
pröva dessa framställningar, eftersom
de hade kommit motionsvägen.
Jag vill då erinra om att karolinska
institutet i sina petita förslog inrättande
av en biträdande överläkartjänst
i lönegrad Ae 27 för docent Bellman,
men detta förslag avvisades av Kungl.
Maj :t. Förslaget har alltså funnits med
i sjukhusets petita, även om det inte
var utformat så som vi gjort i motionen.
Därmed faller väl också den ganska
allvarliga anmärkning som ecklesiastikministern
riktade mot professor
Friberg och hans uttalanden i televisionen,
eftersom Friberg ändå fört fram
denna fråga till Kungl. Maj ds prövning.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Gentemot herr Wedén
skulle jag vilja säga att vi som var
med om att stödja motionen här i riksdagen
förutsatte att vi skulle få en professur,
som skulle kunna hjälpa sjukvårdens
huvudmän snarast möjligt med
de problem som möter inom långtidsvården.
Det är därför tacknämligt att
departementet ser inte bara teoretiskt
utan jämväl praktiskt på en för sjukvårdens
huvudman så utomordentligt
viktig fråga. Det finns anledning för
mig att protestera emot herr Wedén,
eftersom den utredning som gjordes av
de s. k. sakkunniga och den behandling
ärendet ägnades mera gällde en
personfråga än att komma till rätta
med ett geriatriskt ämne.

Jag utgår härvidlag från att detta är
ett svårbehandlat och stort område. Om
jag förstod statsrådet rätt har han möjligheter
att rycka in som räddare i en
viss situation. Jag förstår av detta att
statsrådet är beredd att rycka in och
försöka lösa frågan, om exempelvis en
forskare i Uppsala, som håller på med

Onsdagen (len 13 april 1966 fm.

Nr 16

barnneurologi, skulle söka sig till annat
område och överge det arbete som lian
utfört och som måste fullföljas. Samma
förhållande skulle gälla även i fråga
om docent Bellman in. fl.

Det gäller här en för landet oerhört
viktig investering i läkartjänster, som
kan ge omedelbar utdelning. Jag vill
erinra om att man alltid talar om vad
svensk sjukvård och forskning kostar.
Men när vi på exempelvis förlamningssjukdomarnas
område kunde nedbringa
antalet drabbade från 4 000 till praktiskt
taget noll, besparade vi därigenom
inte bara de sjuka från lidande,
utan vi sparade jämväl två, tre arbetskrafter
för varje partient som tidigare
varit intagen plus all erforderlig utrustning
för dessa. Därför måste vi lära
oss att en investering i sjukvården på
ett riktigt sätt kan hjälpa sjuka människor
men också kan ha en produktiv
uppgift av allra största betydelse. Det
måste vara riktigare att försöka få
människorna ut i produktivt arbete än
att låta dem ligga kvar för vård vid institutioner
och inrättningar.

Jag tolkade herr statsrådets uttalande
så välvilligt som jag önskar att man
skall kunna göra i fråga om ett statsrådsuttalande.
Och om så erfordras i
en viss situation hoppas jag att ambulansen
kommer!

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Statsrådet Edenman
sade att jag inte hade fattat att det redan
fanns en ny tågordning. Men är
inte denna möjlighet att försörja forskare
under en viss tid med forskningsmedel
snarare en räddningsplanka, ett
sätt att hålla dem flytande, tills man
får in dem i den normala tågordningen?
Det är väl inte meningen att försörja en
forskare från hans ungdom till hans
ålderdom med forskningsmedel. Jag har
fattat att det gällde kortare tider och
i synnerhet att man skulle kunna hjälpa
yngre forskare under en viss tid. Jag
menade att herr statsrådet skulle vara

Medicinska fakulteterna m. m.: Avlöningar

djärv nog att bryta den tågordning som
tillämpas av kanslersämbetet och ibland
av karolinska institutet. Det är inte säkert
att de alltid ser tillräckligt fördomsfritt
på saken och vågar ta ställning
för en viss forskare om det finns
de som har längre tjänstgöringstid eller
som man mer traditionellt anser har
de meriter som erfordras i en forsknigsinstitution.

Jag menar alltså att herr statsrådet
har bättre omdöme än både kanslersämbetet
och karolinska institutet och
mycket väl skulle våga använda detta
i sådana fall som när det gäller docent
Bellman.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Nu förstår jag bättre vad
fru Eriksson menar med tågordning, och
det är den tågordning jag tydligen har
brutit enligt herr Wedéns mening när
jag gått emot kanslersämbetet i fråga om
inriktningen av professuren i geriatrik.
Med hjälp av riksdagen kanske även ett
statsråd någon gång vågar bryta tågordningen.

Herr Wedén! Jag har aldrig sagt någonting
annat än att om professuren i
geriatrik hade kommit fram den vanliga
vägen, och om de medicinska institutionerna
och universitetsmyndigheten
hade föreslagit en professur i geriatrik,
förslagsvis med inriktning på biokemi
och fysiologi och jag hade fått fram den
professuren, hade jag i det läget aldrig
kommit på idén att börja fundera på
själva ämnesinriktningen om den kommit
som eit förslag.

Nu är läget helt annorlunda. Vi hade
redan en beställning från riksdagens
sida, och jag kan inte förstå annat enligt
parlamentarismens enklaste regler
än alt en av mina huvuduppgifter bl. a.
är att se till att de förslag som riksdagen
beställer ändå är i något så när samklang
när de kommer i form av propositioner.
Detta om detta.

Till herr Martinsson vill jag bara säga

Nr 16

Onsdagen den 13 april 1960 fm.

Medicinska fakulteterna m. m.: Avlöningar

att jag har inte yttrat mig om karolinska
institutets petita. De petita vi arbetar
med är universitetskanslersämbetets, de
som behandlas inom i detta fall den
medicinska fakultetsberedningen och
som sedan förs vidare till departementet.
Där har alltså denna fråga inte varit
med. Vad man kan säga är självfallet att
om en rektor för ett universitet eller en
högskola blir tillfrågad om en av sina
medarbetare, en lärare eller en forskare
vid institutet, kan han inte uttrycka sig
på annat sätt än att säga att det är en
eminent och bra forskare som är professorskompetent,
vilket är fullkomligt
riktigt. Det är alltså inte någon förebråelse
mot professor Friberg att han
har sagt att denna person är värd en
professur. Men man skall tillägga att
samma yttrande kan samma rektor göra
om ett tiotal eminenta forskare, och då
måste vi till sist i kanslihus och riksdagshus
stanna vid den prioritering man
gör och det är den som är särskilt intressant
i ett fall som detta.

Herr Lundberg! Denna »brandkårsutryckning»
gällde tyvärr inte om en
medicinare vill lämna medicinsk forskning
och bli t. ex. sjukhusläkare. Detta
är också en mycket nyttig verksamhet.
Ett sådant fall kan inte betraktas som
något exceptionellt. Det måste alltså
röra sig om ett läge då det är en uppenbar
förlust för landet — alltså en exceptionell
situation — om en forskare vill
lämna landet på grund av att han lockas
av en tjänst någon annanstans. Det är
närmast det förhållandet jag åsyftar och
inte om personen i fråga helt enkelt vill
byta yrke inom fosterlandet. Forskning
i all ära men även sjukvård är något
ytterligt väsentligt.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag skall inte fortsätta
alt tala om »brandkårsutryckning». Jag
skall i stället formulera frågan på följande
sätt: Antag att vi i detta land har
en läkare som har sysslat med barnneurologi.
Om denne läkare på grund

av att han inte kan få en fast tjänst
övergår från att försöka hjälpa, bota och
förebygga sjukdom bland cirka 20 000
ungdomar till en vanlig läkartjänst inom
pediatrik, är det givet att detta medför
skada för den plats där staten och sjukvårdshuvudmännen
lagt ned kapital för
att skapa en sjukvårdsinrättning med
forskning för ett visst ändamål.

I en sådan situation är katastrofen för
den sjukdomsgrupp det gäller lika stor
som om en forskare och utövande läkare
övergår till annan verksamhet. Jag tror
att statsrådet Edenman måste beakta
denna utveckling, eftersom den är aktuell
i vissa sammanhang.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna 1:54
och II: 89 i motsvarande del; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Lundberg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
11 :o) mom. I) i utskottets utlåtande nr
42, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna 1:54 och 11:89 i motsvarande
del.

Nr 16

Onsdagen den 13 april 1966 fm.

röstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 161 ja och 33 nej, varjämte 27
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. II och III

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. IV

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 55
och II: 51 i motsvarande del; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Lundberg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
11 :o) mom. IV) i utskottets utlåtande
nr 42, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna I: 55 och II: 51 i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Lundberg begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 162 ja och 46 nej, varjämte 15
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Medicinska fakulteterna m. in.: Avlöningar

Mom. V

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 165
och II: 216 i motsvarande del; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Martinsson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten

11 :o) mom. V) i utskottets utlåtande
nr 42, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna I: 165 och II: 216 i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Martinsson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 136 ja och 75 nej, varjämte

12 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. VI

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. VII

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1 a);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Källstad begärde emeller -

Nr 16

Onsdagen den 13 april 1966 fm.

Medicinska fakulteterna m. m.: Avlöningar

tid votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
11 :o) mom. VII) i utskottets utlåtande
nr 42, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1 a) av herr Axel Andersson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Källstad begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 146 ja och 72 nej, varjämte 5
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. VIII

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1 c);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Källstad begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
11 :o) mom. VIII) i utskottets utlåtande
nr 42, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1 c) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Källstad begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes, Därvid
avgavs 170 ja och 45 nej, varjämte 8
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. IX och X

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. XI

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1 d);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Källstad begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
11 :o) mom. XI) i utskottets utlåtande
nr 42, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1 d) av herr Axel Andersson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav att

Nr 16

Onsdagen den 13 april 1966 fm.

han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Källstad begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 145 ja och 75 nej, varjämte 3
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. XII

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1 e);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Källstad begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
11 ;o) mom. XII) i utskottets utlåtande
nr 42, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1 e) av herr Axel Andersson
m. fl.

Medicinska fakulteterna m. m.: Avlöningar

möter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Källstad begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 144 ja och 73 nej, varjämte 5
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. XIII

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 12—14

Vad utskottet hemställt bifölls.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren att uppskjuta behandlingen
av återstående punkter i förevarande
utlåtande samt övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 19.30,
då enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

§ 15

Meddelande ang. plena

Herr TALMANNEN yttrade:
Morgondagens arbetsplenum, som tar
sin början kl. 14.00, kommer att efter
sedvanligt middagsuppehåll fortsättas
på kvällen. Däremot anordnas icke
kvällsplenum på fredag, den 15 april.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.57.

In fidein

Sune K. Johansson

3* — Andra kammarens protokoll 1966. År 16

Nr 16

Onsdagen den 13 april 1966 em.

Onsdagen den 13 april

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Anslag till högre utbildning och
forskning samt lärarutbildning

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande statsutskottets
utlåtande nr 42, i anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag
för budgetåret 1966/67 till högre utbildning
och forskning samt lärarutbildning
jämte i ämnet väckta motioner, nu
komme att fortsättas.

Punkten 15

Tekniska fakulteterna: Avlöningar

Kungl. Maj :t hade (punkt E14, s.
438—456) föreslagit riksdagen att dels
bemyndiga Kungl. Maj :t att i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i statsrådsprotokollet
förordats vidtaga de åtgärder
som erfordrades för intagning av
norska studerande vid tekniska högskolan
i Stockholm, dels bemyndiga Kungl.
Maj:t att enligt vad i statsrådsprotokollet
förordats fastställa personalförteckning
för de tekniska fakulteterna, dels
godkänna i statsrådsprotokollet angiven
avlöningsstat för de tekniska fakulteterna,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1966/67, dels ock till Tekniska
fakulteterna: Avlöningar för budgetåret
1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 67 354 000 kr., varav 677 000
kr. att avräknas mot automobilskattemedlen.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande mo -

tioner, väckta den ena inom första
kammaren av fru Hultell och herr Stefanson
(1:164) samt den andra inom
andra kammaren av herr Hamrin i
Kalmar m. fl. (11:213), i vilka hemställts
att riksdagen med ändring av
förslaget i statsverkspropositionen, ecklesiastikdepartementet
(E 14), måtte besluta
att bibehålla professuren i fotografi
vid tekniska högskolan i Stockholm.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:164 och 11:213,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att i huvudsaklig
överensstämmelse med vad
i statsrådsprotokollet föreslagits vidtaga
de åtgärder som erfordrades för intagning
av norska studerande vid tekniska
högskolan i Stockholm;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med vad i statsrådsprotokollet
föreslagits fastställa personalförteckning
för de tekniska fakulteterna;

c) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för de tekniska
fakulteterna, att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1966/67;

d) till Tekniska fakulteterna: Avlöningar
för budgetåret 1966/67 anvisa ett
förslagsanslag av 67 354 000 kr., varav
677 000 kr. att avräknas mot automobilskattemedlen.

Reservation hade avgivits av herrar
Per Jacobsson, Kihlfors, Kelander och
Källstad, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna 1:164 och
II: 213,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med vad

Nr 16

Onsdagen den

i statsrådsprotokollet föreslagits vidtaga
de åtgärder som erfordrades för intagning
av norska studerande vid tekniska
högskolan i Stockholm;

1>) bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med vad i statsrådsprotokollet
och av reservanterna föreslagits fastställa
personalförteckning för de tekniska
fakulteterna;

c) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för de tekniska fakulteterna,
att tillämpas tills vidare fr. o. in.
budgetåret 1966/67;

d) till Tekniska fakulteterna: Avlöningar
för budgetåret 1966/67 anvisa ett
förslagsanslag av 67 414 000 kr., varav
677 000 kr. att avräknas mot automobilskattemedlen.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Under denna punkt har
statsutskottet accepterat det förslag om
slopande av professuren i fotografi vid
tekniska högskolan i Stockholm som
departementschefen framfört i statsverkspropositionen.
Med anledning av
departementschefens förslag väckte jag
och några andra ledamöter av andra
kammaren en motion om professurens
bibehållande.

Behandlingen av ärendet är ganska
anmärkningsvärd. Jag hörde under debatten
om föregående punkt att statsrådet
Edenman fick åtskilliga blomster
från herr Lundberg och även från utskottets
talesman för sina insatser då
det gäller den högre forskningen. Men
i detta fall har statsrådet Edenman
föreslagit slopande av en professur som
funnits sedan 1947, och detta har han
gjort trots att han varit väl medveten
om att man på många håll har den
bestämda åsikten, att professuren i fotografi
bör bibehållas.

När det sagts att statsrådet Edenman
i statsverkspropositionen föreslagit inrättande
av tretton nya professurer, så
hoppas jag att professuren i tillämpad

El april 1966 em.

Tekniska fakulteterna: Avlöningar

fysik inte på något sätt räknats honom
till godo. Denna professur hade begärts
av sektionen för teknisk fysik vid tekniska
högskolan i Stockholm, och jag
skall självfallet inte säga att professuren
är obehövlig. Men ecklesiastikministern
har tydligen »klarat sitsen» genom
att spela ut professuren i fotografi
mot professuren i tillämpad fysik. Det
innebär att de tretton föreslagna professurerna
inte är något netto utan ett
brutto.

Ecklesiastikministern och utskottet
måste, som jag nämnde, ha varit väl
underkunniga om att det föreligger ett
behov av professuren i fotografi, då det
från åtskilliga håll har framförts bekymmer
över att professuren föreslås
slopad. Det är inte bara vanliga amatörfotografer,
vilka ägnar sig åt att
fotografera blommor, fåglar o. s. v., som
har intresse av denna sak. Nej, professuren
har synnerligen stor betydelse för
vårt näringsliv, för vårt försvar, för
den medicinska forskningen och för
kartläggningsverksamheten. Bestämda
erinringar har framförts från lantmäteristyrelsen,
kartverket, medicinalstyrelsen
och framför allt försvaret. Jag skulle
kunna läsa upp ett tiotal yttranden
från olika håll, där man bestämt tar
avstånd från förslaget om professurens
slopande.

Jag vill särskilt understryka, att redan
då professuren inrättades år 1947
uttalade överbefälhavaren ett bestämt
önskemål ur försvarets synpunkt om
att forskning i fotografi borde bedrivas
vid tekniska högskolan i Stockholm.
Detta har i år understrukits av chefen
för armén, som i en skrivelse till Kungl.
Maj :t påpekar, att varken överbefälhavaren
eller chefen för armén har haft
tillfälle att yttra sig i samband med
förslagets utarbetande. Han fortsätter
med att framhålla att »den ökade användningen
av komplicerad teknisk utrustning
inom det civila fotografiska
området har sin motsvarighet inom den
militära sektorn. Jag vill därför fästa

Nr 16

Onsdagen den 13 april 1966 em.

Tekniska fakulteterna: Avlöningar

uppmärksamheten på den stora betydelse
en avancerad forskning inom området
har för hela försvaret, en betydelse
som än mer ökat i dagens läge
med den utveckling den tillämpade fotografin
nu fått inom bl a områdena
bildöverföring, ljusförstärkning, värmebildfotografi,
’icke-silver’-fotografi,
elektrofotografi m. m.»

Överbefälhavaren slutar sin skrivelse
på följande sätt: »Jag hemställer i
underdånighet att vid frågans fortsatta
handläggning hänsyn tages till försvarets
behov av avancerad svensk fotografisk
forskning.»

Detta var försvarets syn på professuren
i fotografi vid tekniska högskolan.
Det är, som jag nämnde, samma
synpunkter som framförts från medicinskt
håll och från vårt näringsliv,
vilket har användning för avancerad
fotografering.

Hur man under sådana förhållanden
kan — efter det att professuren funnits
i många år, från 1947 till 1966 —
plötsligt låta den försvinna genom en
fallucka har jag mycket svårt att förstå.
Att den ersätts av ett lektorat i fotografi
kan självfallet inte vara till fyllest,
med hänsyn till den betydelse
som saken har. Jag tycker att vi i fall
som dessa då det gäller forskning och
tillskapande av professurer inte skall
gå den kräftgång, som statsrådet Edenmans
förslag på denna punkt faktiskt
innebär.

Jag är väl medveten om att det är
sektionen för teknisk fysik vid tekniska
högskolan som har föreslagit — av
vilka skäl kan man inte utläsa ur handlingarna
— att professuren skall försvinna
och tydligen överflyttas till ett
annat område. Men jag vill också påpeka
att samordningen då det gäller
frågor av detta slag inte, herr statsråd,
varit sådan som den borde vara, eftersom
uppenbarligen sektionerna inom
tekniska högskolan har föga kontakt
med varandra i spörsmål av denna art.
Jag hoppas nu att denna kontakt i

fortsättningen efter ändrade instruktioner
kommer att bli bättre än den varit
i liknande ärenden, men tyvärr är skadan
redan skedd, för den händelse att
kammaren inte godkänner reservation
nr 2 som är fogad till denna punkt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till denna reservation!

I detta anförande instämde herr f?nbin
(mbs).

Herr NORDSTRANDH (li):

Herr talman! Det finns förvisso olika
åsikter om fotografiprofessurens behövlighet.
Herr Hamrin argumenterar i anslutning
till vissa myndigheters uttalanden
till dess förmån, men det finns
mycket som talar för att den skall ersättas
av ett lektorat, vars innehavare
kan svara för det mesta av utbildningen
på detta område.

Herr Hamrin riktade sig direkt till
ecklesiastikministern som förvisso kan
svara för sig själv, men jag vill ändå
redogöra för de synpunkter, som statsutskottets
majoritet anlägger på denna
fråga.

Universitetsämnet fotografi spänner
över ett mycket stort och heterogent
forskningsfält, som ingen forskare kan
behärska annat än en obetydlig del av.
Den mesta forskningen måste läggas ut
på en rad specialdiscipliner, och ämnet
fotografi kan således närmast karakteriseras
som ett undervisnings- och utbildningsämne.
Det framgår klart av
bl. a. den uppräkning av dess tillämpningsområden
som presteras i motionen.

Föga förvånande är det därför, att
sektionen för teknisk fysik vid tekniska
högskolan i samband med förslag
om revision av utbildningsprogrammet
vid sektionen ansett att »professuren
i fotografi kan indragas under förutsättning»
— observera detta — »att för
utbildningen i ämnet inrättas ett universitetslektorat».

På samma linje går Kungl. Maj:t, då
statsverkspropositionen föreslår indrag -

Nr 16

Onsdagen den 13 april 1966 em.

ning av professuren i fotografi i utbyte
mot ett universitetslektorat. Det synes
ganska välbetänkt. Vi måste komma
ihåg, att det inte bara gäller att inrätta
nya professurer, även om detta
naturligtvis är det viktigaste. Det är
även angeläget att dra in eller omvandla
professurer, som visat sig mindre
ändamålsenliga eller kanske — jag
vill inte direkt påstå det om denna
professur — har överlevt sig själva. Det
finns nog en och annan sådan professur
kvar vid våra lärosäten.

Det faktum att fotografiprofessuren
i Stockholm är, såsom det har sagts i
motionen, den enda i sitt slag i Skandinavien,
ja, i hela norra Europa, kan
också tolkas på det sättet — vilket väl
inte direkt varit meningen med påpekandet
— att man på andra håll
inte har funnit en sådan tjänst vara
av någon större betydelse. Under de
bortåt 20 år som stockholmsprofessuren
existerat borde den ha kunnat locka
andra lärosäten av tekniska högskolans
karaktär och betydenhet att också skaffa
sig fotografiprofessurer. Så har, efter
vad jag kan se, inte skett.

Jag sammanfattar följande fakta som,
om man skall bedöma frågan objektivt,
synes mig ofrånkomliga: För det första
har professuren i fotografi, som inrättades
år 1947, varit vakant sedan år
1960, alltså hortåt en tredjedel av den
tid den funnits till. Några påtagliga
olägenheter därav har inte kunnat direkt
påvisas. För det andra ersättes professuren
av ett universitetslektorat och
undervisningen tillgodoses därigenom.
För det tredje tillgodoses forskningsbehovet
inom de fysikaliska delarna av
ämnet fotografi av professuren i fysik
II. För det fjärde kan speciella forskningsuppgifter,
som inte ligger inom
fysiken, såsom jag nyss antydde, få medel
från exempelvis forskningsråden.

Det tyckes mig -— och det har också
synts utskottet så — att dessa omständigheter
väl räcker för att yrka bifall
till utskottets hemställan.

Tekniska fakulteterna: Avlöningar

Herr HAMUIN i Kalmar (fp):

Herr talman! .lag erinrar än en
gäng om att det hela tydligen är en
omorganisation som sektionen för teknisk
fysik har verkställt inom sitt verksamhetsområde
utan kontakt med dem
som från början yrkade på att professuren
i fotografi år 1947 skulle inrättas.
Protesterna har inte uteblivit,
vare sig från intilliggande sektioner inom
tekniska högskolan eller från de
grupper inom vårt näringsliv och på
andra håll som har varit intresserade
av att få denna professur till stånd
och bibehålla den.

Jag övergår till utskottets talesmans
motiveringar. Det är alldeles riktigt att
professuren är den enda i sitt slag inom
Skandinavien och kanske i norra
Europa, men därmed är inte sagt att det
inte försiggår forskning inom ämnet
fotografi på andra håll. Den är bara
ordnad på ett annat sätt. Det är möjligt
att statsrådet Edenman och riksdagen
tänker sig att vi skall ordna vår
forskning på samma sätt som man gjort
i andra länder. Där bedrivs nämligen
forskningen inom det fria näringslivet
av de stora firmor som är intresserade
av att få sådan forskning till stånd.
Jag tycker emellertid att vi skall hålla
fast vid den linje som vi hittills följt
då det gäller forskning av detta slag
och bibehålla den professur som inrättades
1947.

Det är självklart att vi från tid till
annan måste se över våra forskningsresurser,
men det måste föreligga mycket
starka skäl för att dra in en professur,
som på många håll anses oundgängligen
nödvändig och som har visat
sig ha betydelse. Det ligger ju ingalunda
så till att professuren i fotografi
har blivit mindre ändamålsenlig eller
har överlevt sig själv. Tjänsten har varit
vakant alltsedan 1960; det är alldeles
riktigt. Den har dock icke varit
kungjord ledig på de senare åren. Om
så skett, hade det säkerligen funnits
möjligheter att besätta tjänsten med en

Nr 16

Onsdagen den 13 april 1966 em.

Tekniska fakulteterna: Avlöningar

internationell forskare. Det är ju inte
nödvändigt att vi enbart har forskare
av svensk börd vid våra högskolor och
universitet.

Jag vidhåller, herr talman, bestämt
att ifrågavarande professur har på ett
olyckligt sätt försvunnit genom en falllucka.
Även om reservationen i dag
inte vinner riksdagens gillande hoppas
jag — och jag vill rikta en hemställan
därom till ecklesiastikministern — att
frågan tas upp till allvarlig omprövning
ett kommande år.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Jag vill konstatera, att
professuren i fotografi inte har fungerat
på rätt lång tid; det är nu sex år som
tjänsten varit vakant. Jag har emellertid
inte kunnat finna, att det från myndigheters
eller organisationers sida har
riktats kritik mot det förhållandet eller
att det förekommit protester av något
slag. Det hela tycks ha klarat sig ganska
bra ändå. Men det är givet, att protester
framförs, när man nu vill dra konklusionerna
av en ordning som redan
länge har existerat.

Den tjänst det här rör sig om — professuren
skall ju inte utan vidare försvinna
utan ersättas av en annan tjänst
— har säkerligen sin främsta uppgift
ur undervisnings- och instruktionssynpunkt.
Det måste vara svårt för en professor
att famna över hela det ämne
som kan kallas vetenskaplig fotografering;
så mycket anser jag mig kunna
bedöma, när det gäller dessa saker. Undervisningsuppgiften
kommer säkert
att kunna fyllas genom universitetslektoratet
i ämnet, och det är således
inte fråga om att låta någonting försvinna
genom en fallucka.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Det allvarliga i en fråga
som denna är att man, om man låter
en professur försvinna genom att omordna
den till ett lektorat, omintetgör de
möjligheter till anvancemang för de

unga forskarna som en professur innebär.
Jag tror att lektoratet mycket väl
kan fylla sin uppgift utan en vakant
professur, men den vakanta professuren
innebär en sporre när det gäller den
fortsatta rekryteringen till sådana här
tjänster.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hamrin i Kalmar begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
15: o) i utskottets utlåtande nr 42, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Per Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Hamrin i Kalmar
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 160 ja och
40 nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 1C>

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 13 april 1966 em.

Nr l<i

7!)

Punkten 17

Förvaltningarna in. m. vid universiteten

och vissa högskolor: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt E16, s.
463—474) föreslagit riksdagen att dels
bemyndiga Kungl. Maj:t att enligt vad i
statsrådsprotokollet förordats faststålla
personalförteckning för förvaltningarna
in. in. vid universiteten och vissa högskolor,
dels godkänna i statsrådsprotokollet
angiven avlöningsstat för förvaltningarna
m. m. vid universiteten
och vissa högskolor, att tillämpas tills
vidare fr. o. m. budgetåret 1966/67, dels
ock till Förvaltningarna m. m. vid universiteten
och vissa högskolor: Avlöningar
för budgetåret 1966/67 anvisa ett
förslagsanslag av 13 188 000 kr.

I samband härmed hade utskottet till
behandling föreliaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Blomquist och Edström (I: 160)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Regnéll (II: 220);

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Schött m. fl. (1:406) och den
andra inom andra kammaren av herr
Tobé m. fl. (II: 497), i vilka hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen måtte
besluta att vid universitetet i Stockholm
inrätta en idrottslärartjänst för
manliga studenter i Ae 20, vid universitetet
i Uppsala inrätta en kanslibiträdestjänst
i Ae 7 med halvtidstjänstgöring
vid gymnastik- och idrottsinstitutionen,
vid universitetet i Lund inrätta
en kanslibiträdestjänst i Ae 7 med halvtidstjänstgöring
vid inrättningen för
gymnastik och idrott, vid respektive
universiteten i Lund, Stockholm och
Göteborg inrätta en idrottslärartjänst
för manliga studenter i Ae 20 med indragning
av motsvarande arvodesbefattningar,
vid universitetet i Umeå inrätta
en idrottslärartjänst i Ae 20 med halvtidstjänstgöring
i stället för föreslagen
arvodesbefattning samt vid respektive
universiteten i Uppsala, Lund, Göteborg

och Stockholm inrätta en idrottslärartjänst
för kvinnliga studenter i Ae 20
med indragning av motsvarande arvodesbefattning.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
ävensom med avslag å motionerna
1:160 och 11:220 samt 1:406 och
11:497, sistnämnda två motioner såvitt
nu var i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med vad i statsrådsprotokollet föreslagits
fastställa personalförteckning
för förvaltningarna in. m. vid universiteten
och vissa högskolor;

b) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för förvaltningarna
m. m. vid universiteten och vissa
högskolor, att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1966/67;

c) till Förvaltningarna m. m. vid universiteten
och vissa högskolor: Avlöningar
för budgetåret 1966/67 anvisa
ett förslagsanslag av 13 188 000 kr.

Reservation hade avgivits av herr
Axel Andersson, fröken Anderson samt
herrar Per Jacobsson, Thorsten Larsson,
Nils-Eric Gustafsson, Nyman, Wallmark,
Bohman, Larsson i Hedenäset,
Nihlfors, Nelander, Mattsson, Nordstrandh
och Källstad, vilka ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna I: 406 och II: 497,
såvitt nu var i fråga, ävensom med avslag
å motionerna I: 160 och II: 220,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med vad i statsrådsprotokollet föreslagits
fastställa personalförteckning
för förvaltningarna in. m. vid universiteten
och vissa högskolor;

b) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för förvaltningarna m. m.
vid universiteten och vissa högskolor,
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1966/67;

c) till Förvaltningarna in. in. vid universiteten
och vissa högskolor: Avlöningar
för budgetåret 1966/67 anvisa ett
förslagsanslag av 13 235 000 kr.

80 Nr 16 Onsdagen den 1

Förvaltningarna m. m. vid universiteten

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Jag har tidigare karakteriserat
statsverkspropositionens förslag
angående anslagen till universitet
och högskolor som ett återhållsamhetens
och sparsamhetens dokument. Propositionens
förslag är i stort sett, efter mitt
bedömande, vad vi kan orka med och
till nöds godtaga i dagens ekonomiska
läge. På några få punkter kanske emellertid
sparsamheten bedrar visheten på
litet längre sikt sett. Bl. a. har man,
synes det, stramat åt alltför hårt, när
det gäller anslagen till studenthälsovården
och studenternas motionsidrott. En
viss uppräkning av dessa anslag har
visserligen företagits i statsverkspropositionen,
men uppräkningen är liten
jämfört med de behov som många av
oss är övertygade om föreligger. Departementschefens
motivering för att inte
ge mer är att hithörande frågor för närvarande
utreds av en grupp inom departementet.
Det är så sant som det är skrivet.
Det var sant också när samma fras
användes tidigare. Man får en känsla
av att denna sanning börjar få litet för
mycket av evighetens tidlöshet över sig
— så föreställer åtminstone jag mig
evigheten.

Men finns det då inga möjligheter att
ge den grupp, som sysslar med bl. a.
dessa frågor, de personella och ekonomiska
resurser som fordras för att den
skall kunna lägga fram förslag? Gruppen
borde kunna presentera delförslag
rörande studenthälsovården och studenternas
motionsidrott, innan den angriper
den verkligt svåra frågan, nämligen
frågan om studentfamiljernas situation,
vilken också, om jag inte missminner
mig, ingår i denna grupps arbetsuppgift.

Det är väl ändå så, att det föreligger
ett omedelbart behov av en anslagsförstärkning
för studentidrotten. Studentidrotten
ligger mig varmt om hjär -

3 april 1966 em.

och vissa högskolor: Avlöningar

tat sedan studentåren, även om jag nu
inte ser ut som en idrottsman precis. I
avvaktan på resultatet av den pågående
utredningen tycker jag, att man både
kan och bör göra något redan nu, låt
vara att det blir rätt litet. Reservationen
3 vid punkt 17, som vi nu behandlar,
liksom reservationen 4 vid punkt 29,
innebär just förslag om en sådan extra
förstärkning.

Under förevarande punkt yrkar jag,
herr talman, bifall till reservation nr 3.

I detta anförande instämde herr Regnéll
(h).

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Vid denna punkt i statsutskottets
utlåtande nr 42 har vi att
behandla en reservation som föreslår ett
något högre anslag till studentidrotten
än vad utskottsmajoriteten har föreslagit Det

är tyvärr så att idrott och motionsträning
inte bedrives bland studenterna
vid våra universitet och högskolor
i den omfattning som vore önskvärt, och
på grund därav har studenterna inte
heller den kondition som unga och friska
människor skall ha. Anledningen är
till mycket stor del att huvudmannen,
staten, hittills inte har skapat tillräckliga
förutsättningar för sådan idrott och
konditionsträning. Möjligheterna att förbättra
situationen är också begränsade
så länge det inte finns bättre tillgång
till lokaler, men att skaffa mer lokalei
kostar pegnar och dessutom krävs del
arbetskraft och materiel. Och vi förstår
alla att sådant inte kan ordnas i en
handvändning. Man får därför försöka
göra det bästa av de möjligheter som
står till buds.

Jag vill hävda att det ur nationalekonomisk
synpunkt är lika välbetänkt
att satsa på studentidrotten som på annan
idrott.

Om studenterna har en god kondition,
bedriver de sina studier snabbare, och
därigenom uppkommer den ökade genomströmningshastighet
vid våra uni -

Onsdagen den 13 april 190(5 em.

Nr 1(5

Förvaltningarna ni. m. vid universiteten och vissa högskolor: Avlöningar

versitet och högskolor, som man i andra
sammanhang talat om här i riksdagen.
Det är helt naturligt att vi alla önskar
att studenterna skall ha goda förutsättningar
att tillgodogöra sig undervisningen,
och en av dessa förutsättningar är
att de har en god fysisk kondition, vilket
de erhåller om de idrottar och motionerar.

Det har här talats om idrottshallar, och
det är sannerligen inte någon liten fråga
i detta sammanhang. Jag har erhållit
den uppgiften att det år 1970 kommer
att finnas 18 000 studenter enbart i
Lund. Om dessa delas upp i grupper
om 25 i varje, blir det ändå 720 grupper.
Med motionshallar, som är öppna från
kl. 8 på morgonen till kl. 22 på kvällen
varje dag i veckan med undantag för
söndagen, skulle det ändå inte bli många
timmar i veckan som varje grupp kunde
få tillfälle att idrotta och träna.

Nu vet vi också att många andra anspråk
gör sig gällande då det är fråga
om att uppföra lokaler för skolans
behov.

Frågan om studentidrotten är inte ny
i riksdagen, men den har blivit mer
uppmärksammad genom den undersökning
som gjorts vid Lunds universitet
beträffande studenternas kondition.
Denna undersökning visar att det är
mycket övrigt att önska beträffande
konditionen hos Lunds studenter. Sannolikt
är förhållandena i Lund inte
sämre än vid andra universitet.

Det framhålles ofta att studenterna
kan gå till lokala idrottsklubbar för att
utöva den idrott de är intresserade av,
men i praktiken är detta inte genomförbart
därför att de lokala klubbarna inte
har resurser att ta emot så mycket folk
som det skulle bli fråga om. Dessutom
bör man beakta att studenternas idrottsövningar
måste bedrivas i anslutning
till eller i varje fall i närheten av undervisningslokalerna.
I annat fall krävs det
alldeles för mycket tid för promenader
till och från idrottshallen. Mot detta
kan invändas att en promenad på någon

kilometer också är eu form av konditionsträning
för en människa som mestadels
sitter stilla, men det är ju inte
bara promenader man tänker på då det
gäller konditionsträning och idrott för
studenterna.

l)et(a är några kortfattade reflexioner
i eu fråga, som enligt min mening bör
ägnas en betydande uppmärksamhet.
Det behövs människor som organiserar
studentidrott på olika sätt och som intresserar
studenterna framför allt för
motionsträning. Det räcker inte med
alt bara tala om behovet, utan vi måste
lämna hjälp för att man skall kunna
gå från ord till handling. I det föreliggande
utlåtandet hänvisar utskottet
till en pågående utredning i denna fråga,
och i anledning därav har majoriteten
inte kunnat vara med om motionärernas
förslag utan vill avvakta. Vi reservanter
önskar att det i avvaktan
på utredningens resultat skall redan nu
inrättas en idrottslärartjänst i Stockholm
och en kanslibiträdestjänst med halvtidstjänstgöring
vid vartdera av universiteten
i Uppsala och Lund.

Det är alltså inte några stora saker
som reservanterna föreslår, men de kan
bli till stor nytta för dem som är berörda
därav. Det har ur såväl rättvise- som
effektivitetssynpunkt bedömts vara motiverat
att få den föreslagna idrottslärartjänsten
i Stockholm inrättad. Vad
kanslibiträdena beträffar kan sägas att
dessa behövs för att från idrottsledarna
avlasta en del arbete med att organisera
och informera. Läraren skulle därigenom
få mera tid för sin egentliga arbetsuppgift
som måste vara att leda
motions- och idrottsgrupperna.

Ett bifall till reservationen skulle
alltså enligt vår mening innebära att
man skulle kunna göra mera till nytta
för studenternas hälsa, förbättra deras
studieförmåga och öka genomströmningshastigheten
vid universitet och
högskolor. Att åtgärderna inte får anses
vara något slutmål är vi helt på det
klara med, men de skulle som sagt inne -

Nr 16

Onsdagen den 13 april 1966 em.

Förvaltningarna m. in. vid universiteten

bära en förbättring av situationen på de
platser som berörs.

Kostnaden för att genomföra förslaget
är beräknad till 47 000 kronor, och
med tanke på det stora behov som föreligger
av förbättringar och den nytta
man kan ha av pengarna anser jag för
min del att detta skulle vara en mycket
god penningplacering.

Vi har, som herr Nordstrandh nämnde,
också en annan reservation som kan
anses närbesläktad med den som jag hittills
har berört, och ur rationaliseringssynpunkt
vill jag även anföra några ord
om denna andra reservation. Jag syftar
alltså på reservationen nr 4 vid punkten
29. Beträffande motiveringen till denna
reservation är inte så mycket att tillhigga.
Det begärs där 60 000 kronor
mera än vad majoriteten i utskottet vill
vara med om, och det av reservanterna
sålunda föreslagna beloppet är avsett
som timarvode till motionsledare för
kvinnliga studenter. Helt naturligt måste
motionsgymnastik för kvinnliga studenter
vara av stort värde. Nu hänvisar
visserligen utskottet till att det har skett
en uppräkning med 34 000 kronor på
denna punkt, men denna uppräkning
betraktar vi reservanter vara för liten.
Utskottet anser sig vidare böra meddela
riksdagen att universitetskanslersämbetet
inte har haft något anslagsäskande
på denna punkt. Det finner jag beklagligt,
men riksdagen har ju tack vare
reservationen tillfälle rätta till detta.

På förevarande punkt nr 17 yrkar
jag bifall till reservation nr 3.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Herrar Nordstrandh
och Mattsson har redan här talat för
reservationerna, och jag skulle bara
vilja tillägga något till deras motivering.

I Uppsala har gjorts eu undersökning
— den kan vara lämplig att anföra som
motvikt till undersökningen i Lund som
visade så dålig kondition hos studenterna
— på frivillig väg av studenter -

och vissa högskolor: Avlöningar

nas idrottsförening. Man har motiverat
denna undersökning med att det är vetenskapligt
bevisat att en god fysisk
kondition behövs för goda, intellektuella
prestationer och att alltså konditionsträningen
bör gå hand i hand
med studierna. Därför har man frågat
de nya studenterna under en treårsperiod
— det var något mera än 8 000
studenter — vilka idrotter de utövade
eller vilka idrotter de skulle vilja utöva.
Man försökte också genom föreningens
verksamhet fånga in dem åt
idrotten. Mer än 5 500, alltså en ganska
stor del av de nvinskrivna, svarade att
de ville utöva idrott. Nu förekom det
kanske någon dubbelräkning genom
att en del studenter anmälde sig för
flera olika idrotter.

Under hela skoltiden har ju de studerande
varit vana vid ordnade idrotts-,
gymnastik- och friluftsdagar. När man
kommer till akademien, där man skall
bedriva fria studier — mer eller mindre
fria, blir det ju nuförtiden — vill
man ofta helst slippa undan sådant
som tidigare har varit tvång. För många
känns det därför skönt att slippa gymnastik
och idrott. Andra hyser dock en
ganska stark önskan att fortsätta det
regelbundna motionerandet. Utredningen
visade att större delen av de studerande
ville göra detta men att denna
önskan ganska snart försvinner, om de
inte kommer med i en motions- och
idrottsverksamhet. Det är därför viktigt
att möjlighet därtill beredes dem
från början.

Undersökningen visade också att man
inte kunde ta emot alla som ville utöva
gymnastik och idrott, men genom
mycket enkla anordningar — terränglöpningar,
skidåkning med masstarter
o. s. v. — har man lyckats hålla i gång
verksamheten med hjälp av frivilliga
krafter; 250 personer anmälde sig som
funktionärer. Men man har inte tillräckligt
stöd av idrottslärare, som det
bör vara statens skyldighet att tillhandahålla.
Bäknat endast med en mycket

Nr 16

81!

Förvaltningarna m.

måttlig kader av idrotts- ocli gymnastiklärare,
som inte skulle räcka för
mer än högst de cirka 5 000 som nu
anmält sig vilja utöva motionsidrott
och gymnastik, skulle det behövas ett
tjugotal sådana lärare mot för närvarande
två och en halv. En sådan ökning
har varken studenterna eller jag
vågat räkna med i våra vildaste fantasier,
men behovet av lärare är uppenbarligen
betydligt större än det antal
lärare man har tillgång till för närvarande.

Det kan tyckas vara ganska exklusivt
att endast tala om studentidrott. Samma
intresse för idrott och motionsträning
som man har funnit hos de nyinskrivna
studenterna kan emellertid
spåras hos svensk ungdom över huvud
taget. Det är alltså ur den synpunkten
ganska viktigt att man tar vara på
detta intresse där man kan göra det.
Anslagen till studentidrotten har också
ökats något år från år, dock inte alls i
takt med den ökning av studentantalet
som samtidigt ägt rum.

Jag skulle vilja tillägga att det inte
alls är fråga om någon stjärnidrott. De
stjärnidrottsmän som finns bland dem
som kommer till universitet och högskolor
eller som skapas under studietiden
är inte fler än att de får plats
och gärna tages emot i de vanliga
idrottsföreningarna på studieorten. Här
gäller det däremot vanlig konditionsfrämjande
motionsidrott och gymnastik.

Herr talman! Vi är naturligtvis alla
bundna av den utredning som pågår;
man kan inte gärna tänka sig att ta
några krafttag innan den lagt fram sitt
förslag. Jag vill emellertid markera
mitt intresse för ökad statlig insats på
detta område genom att yrka bifall till
reseravtionerna 3 och 4 av herr Axel
Andersson m. fl.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Vi har nu hört att frågan
om studentidrotten är såväl ett

vissa högskolor: Avlöningar

teologiskt som ett nationalekonomiskt
problem. Jag skall inskränka mig till
att behandla frågan som ett indirekt
studesocialt problem. Som sådant är
den föremål för utredning, och vi kommer
förmodligen ganska snart att få ta
ställning till ett utarbetat förslag. Till
dess anser utskottsmajoriteten att vi
kan nöja oss med den förstärkning
som föreslås i år. Som framhålles i utskottsutlåtandet
och i propositionen varierar
principerna för finansieringen
av studenthälsovården högst väsentligt
mellan de olika universiteten. Det behövs
därför en översyn, inte bara en
förstärkning, så att proportionerna
mellan de olika orterna blir de riktiga.
Alla skäl talar därför för att ett bättre
underbyggt förslag bör avvaktas.

Jag ber att för dagen få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ALLARD (s):

Herr talman! I en gemensam .skrivelse
har nyligen Sveriges riksidrottsförbund,
Sveriges akademiska idrottsförbund
och Sveriges förenade studentkårer
vänt sig till statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet och påpekat
de mycket besvärliga förhållanden
som är rådande för studentidrotten.
I den skrivelsen sägs bl. a. följande:
»Med hänsyn till den krissituation
som f. n. präglar motionsverksamheten
vid universitet och högskolor, synes
det--— mycket angeläget att åt gärder

med det snaraste vidtages i syfte
att väsentligt öka de studerandes möjligheter
till regelbunden motion och
idrottsutövning under sakkunnig ledning.
»

Det som föreslås i reservationen och
motsvarande reservation vid punkt 29
är en mycket blygsam ökning. Den är
inte av den storleksordningen att det
kommer att hjälpa studentidrotten ur
den krissituation som man nu är inne
i, men det kommer ändock att innebära
en viss förbättring av nu rådande besvärliga
förhållanden. Då jag är med -

Onsdagen den 13 april 1966 em.
in. vid universiteten och

Nr 16

Onsdagen den 13 april 1966 em.

Universiteten och vissa högskolor: Omkostnader

motionär till herr Tobé och då jag
skrivit under den skrivelse som jag här
åberopar, kommer jag självfallet att
rösta för de båda reservationerna.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
3); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nordstrandh begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
17: o) i utskottets utlåtande nr 42, röstar Jflj Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 101 ja
och 112 nej, varjämte 4 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
3) av herr Axel Andersson
m. fl.

Ordet lämnades på begäran till

Herr ELMSTEDT (ep), som yttrade:
Herr talman! Jag har röstat nej vilket
dock inte markerades.

Punkterna 18—28

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 29

Universiteten och vissa högskolor: Omkostnader Kungl.

Maj :t hade (punkt E 28, s.
479—485) föreslagit riksdagen att till
Universiteten och vissa högskolor: Omkostnader
för budgetåret 1966/67 anvisa
ett förslagsanslag av 23 500 000 kr.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Schött in. fl. (I: 406) och
den andra inom andra kammaren av
herr Tobé m. fl. (II: 497), i vilka hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen
måtte besluta att under E 28. Universiteten
med vissa högskolor: Omkostnader
anslå 180 000 kr. till studenthälsovård
och studentidrott m. m.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:406 och 11:497, såvitt
nu var i fråga, till Universiteten och vissa
högskolor: Omkostnader för budgetåret
1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 23 500 000 kr.

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:406 och 11:497, såvitt
nu var i fråga, till Universiteten och
vissa högskolor: Omkostnader för budgetåret
1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 23 560 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Onsdagen den 13 april 1966 em.

Nr 16

Herr NORDSTRANDH (li):

Herr talman! Under hänvisning till
vad jag sagt vid behandlingen av punkt
17, då jag framlade synpunkter på och
motiveringar för ökning av anslagen
till studentidrotten, synpunkter som
har samma relevans beträffande punkt
29, ber jag att få yrka bifall till reservation
nr 4. Att det här gäller motionsgymnastik
för kvinnliga studenter, gör
ju bara saken intressantare och angenämare.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
4); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Nordstrandh begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
29 :o) i utskottets utlåtande nr 42, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
4) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 102
ja och 111 nej, varjämte 5 av kammarens

Socialhögskolorna: Avlöningar

ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
4) av herr Axel Andersson
in. fl.

Ordet lämnades på begäran till

Herr ELMSTEDT (ep), som yttrade:

Herr talman! Liksom vid föregående
votering röstade jag nej utan att det
markerades.

Punkterna 30—32

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 33

Socialhögskolorna: Avlöningar

Kungl. Maj :t liade (punkt E 32, s. 493
—501) föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att enligt vad i
statsrådsprotokollet förordats fastställa
personalförteckning för socialhögskolorna,
dels godkänna i statsrådsprotokollet
angiven avlöningsstat för socialhögskolorna,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1966/67, dels ock till
Socialhögskolorna: Avlöningar för budgetåret
1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 5 315 000 kr.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Eric Gustaf Peterson
in. fl. (I: 405) och den andra inom andra
kammaren av herr Zetterberg m. fl.
(11:501), i vilka hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställde
1) dels i första hand att eventuellt
till förfogande stående belopp av de
medel som beräknats för socialhögskolornas
praktikantutbildning, efter
prövning och sedan socialhögskolornas
behov tillfredsställts, måtte tillföras
Sköndalsinstitutets praktikantutbildning,
2) dels att vid förberedande inom
departementet av dessa ärenden för
nästkommande års budget hänsyn måtte

Nr 16

Onsdagen den 13 april 1966 em.

Socialhögskolorna: Avlöningar

tagas till de i motionerna nämnda omständigheterna.

Utskottet hemställde,

I. att motionerna 1:405 och 11:501
icke måtte bifallas av riksdagen;

II. att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungi. Maj:t att i enlighet
med vad i statsrådsprotokollet
föreslagits fastställa personalförteckning
för socialhögskolorna;

b) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för socialhögskolorna,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1966/67;

c) till Socialhögskolorna: Avlöningar
för budgetåret 1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 5 315 000 kr.

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 405 och II: 501, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad
reservanterna anfört i fråga om Sköndalsinstitutets
praktikantutbildning.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NELANDER (fp):

Herr talman! I punkterna E 32—35
i statsverkspropositionen behandlas utbildningen
av socionomer. Departementschefen
gör där följande uttalande:

»Med hänsyn till det stora behov som
föreligger av personal med socionomutbildning
ter det sig för mig angeläget,
att socialhögskolornas utbildningskapacitet
fortsätter att expandera
----»

Departementschefen beräknar att det
totala elevantalet vid socialhögskolorna
skall stiga från 2 000 läsåret 1965/66 till
cirka 2 250 läsåret 1966/67. Men inte
heller detta kommer enligt statsrådets

uppfattning att räcka. Nu har han lagt
fram en särskild proposition om en
femte socialhögskola, placerad i Örebro.
Jag skall inte här gå händelserna
i förväg och diskutera den saken men
vill ändå i sammanhanget som min mening
uttala, att man i främsta hand borde
bygga ut de befintliga läroanstalterna
till full kapacitet.

Häromdagen kom genom pressen ett
nödrop från Stockholms nykterhetsnämnd.
Det löd: »Får vi inte ett nytillskott
av personal, brakar den öppna
nykterhetsvården ihop i vår. Nykterhetsnämnden
har i många år haft mycket
svårt att rekrytera och behålla socialassistenterna.
Av drygt ett 50-tal assistenter
har för närvarande inte en
enda socionomexamen.»

Nämnden säger i fortsättningen att
de aspiranter på en tjänst som socialassistent,
som under hand anmält sig,
liar som regel bara haft någon folkhögskolekurs
eller praktik som vårdare
e. d., eller också har de haft viss utbildning
vid mentalvården. Långa tider
har flera tjänster måst stå vakanta på
grund av att det inte funnits sökande
som har fyllt de mest elementära krav
i fråga om utbildning, erfarenhet eller
lämplighet.

Så långt Stockholms nykterhetsnämnd.
Exemplen kunde mångfaldigas.

I jämförelse med ecklesiastikministerns
understrykande av det stora behovet
av socionomer och med beaktande
av de nödrop som gång på gång
kommer utifrån fältet, förefaller utskottsmajoritetens
avslagsyrkande när
det gäller bidrag till praktikantutbildningen
för Stora Sköndals elever vara
illa underbyggt. Utskottet skriver nämligen:
»Mot bakgrund av den i det föregående
omnämnda kraftiga ökningen
av utbildningskapaciteten vid socialhögskolorna
anser sig utskottet inte
böra tillstyrka bifall till motionerna.»

Under rådande förhållanden tycker
man det är oförståeligt att gång på
gång tacka nej till de 40—45 väl utbil -

Onsdagen den 13 april 1906 em.

Nr 16

dade socialarbetare som lämnar Stora
Sköndal varje år. Riksdagen beviljade
i fjol för Sköndalsinstitutets .sociala utbildningsverksamhet
ett till 210 000
kronor förhöjt anslag. I årets statsverksproposition
har departementschefen
lagt på 2 000 kronor för automatiska
höjningar. Naturligtvis är detta belopp
inte tillräckligt ens som en automatisk
höjning. Men av än större betydelse
är den sak som framhålles i vår
fempartimotion 11:501. Den avser det
anslag som redan i fjol beviljades till
socialhögskolornas praktiska utbildning
men som inte föreslagits skola utgå till
Sköndalsinstitutet. Detta anslag grundar
sig på ett avtal. Eftersom den teoretiska
utbildningen vid Sköndalsinstitutet
i stort sett är av samma standard
som socialhögskolornas och eftersom
Kungl. Maj:t i kungligt brev av den 3
december 1965 gett de från Sköndalsinstitutet
utbildade behörighet att på
samma villkor som socionomerna enligt
den nya examensordningen avlägga
filosofie licentiatexamen, borde naturligtvis
anslag för den praktiska utbildningen
ute på fältet honoreras på
samma sätt som sker för socialhögskolornas
elever. Det kan väl ändå inte
tänkas att man skall stoppa ett nytillskott
av 40—45 sköndalselever varje år
genom att det inte finns pengar till deras
praktiska utbildning.

I motionen har vi inte begärt något
höjt anslag för detta ändamål utan har
endast föreslagit, att om det samlade
anslaget för denna praktiska utbildning
räcker till — och det finns all anledning
att så skall bli fallet eftersom man
tagit upp anslag för enmanshandledning
i alla förekommande fall oaktat det kan
vara både två och tre praktikanter under
en och samma handledning — så
skulle Sköndalsinstitutet genom Kungl.
Maj:t få del av anslaget. Detta borde
vara en enkel konsekvens av föregående
riksdags beslut.

Ett bifall till motionerna och reservationen
nr 5 betyder således att för

Socialhögskolorna: Avlöningar

det närmast kommande budgetåret medel
till Sköndals praktiska utbildning
på fiiltet skall utgå endast därest det
samlade anslaget för detta ändamål räcker
till. För det kommande budgetåret
kan jag inte tänka mig annat än att departementschefen
vid uppgörandet av
budgeten tar upp anslag för praktikantutbildning
även för Sköndalsinstitutets
elever enligt de allmänna reglerna, något
som vi reservanter har räknat med.

.lag ber sålunda, herr talman, att få
yrka bifall till den vid punkten 33 fogade
reservationen nr 5 av herr Axel
Andersson m. fl.

I detta anförande instämde herrar
Keijer (fp), Wiklund (fp) och Hedin
(h), fru Heurlin (h) samt herrar Werner
(h) och Berglund (fp).

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Jag skall be att ytterligare
få understryka och något mer utveckla
ett par av de synpunkter, som
herr Nelander förde fram.

Efter reformeringen av undervisningen
vid socialhögskolorna anvisade
riksdagen 1965, som herr Nelander redan
har påpekat, ett till 210 000 kronor
förhöjt anslag för att utbildningen
vid Sköndalsinstitutet skulle få samma
standard som vid socialhögskolorna.
Detta riksdagens ställningstagande måste
i konsekvensens namn innebära, att
institutet skall vara likställt med socialhögskolorna
i alla delar av den utbildning
det här är fråga om, också den
praktiska, som nu i år aktualiserats.
Det är, förefaller det mig, något uppseendeväckande,
att ecklesiastikministern
inte vill se det sambandet. Genomförs
en förstärkning av studiepraktiken
för eleverna vid socialhögskolorna,
skall denna givetvis utsträckas också
till motsvarande studerande vid Sköndalsinstitutet,
utan att riksdagen på nytt
skall behöva säga sitt ord. Kungl. Maj ds
förslag beträffande praktikanthandledararvoden
avser emellertid endast

Nr 16

Onsdagen den 13 april 1966 em.

Socialhögskolorna: Avlöningar

socialhögskolornas studerande, som
nyss framhölls.

Riksdagens mening 1965 var — så
måste ställningstagandet tolkas — att
socialhögskolornas nya utbildning skulle
innebära en förstärkning av både
den teoretiska och, när så blev aktuellt,
den praktiska delen. Det kan enligt min
åsikt inte vara riktigt att på administrativ
väg försöka ta ifrån Sköndalsinstitutet
dess i fjol vunna möjlighet — jag
säger möjlighet — att säkerställa en
med socialhögskolorna helt likvärdig
undervisning i de ämnen det här är
fråga om. Jag kan inte finna annat än
att ecklesiastikministern härvidlag råkat
ut för ett olycksfall i arbetet och
att han bör vara tacksam för att reservanterna
— vaksamma som reservanter
är — uppmärksammat vad som råkat
ske.

Jag ber alltså, också jag, att få yrka
bifall till reservation nr 5.

Fru RYDING (k):

Herr talman! Jag tar till orda i denna
fråga bl. a. för att motivera — mycket
kortfattat — varför den kommunistiska
gruppen vid den förestående voteringen
kommer att stödja reservanterna.

Vi anser att man inte nu skall hindra
de elever som av olika anledningar,
bl. a. för låg intagningskapacitet vid
socialhögskolorna, i dag studerar vid
Sköndalsinstitutet från att fullfölja sin
utbildning, vilken också oinfattar erforderlig
kvalitativ praktik. Detta betyder
inte att vi accepterar det förhållande
som nu råder då det gäller huvudmannaskapet
för institutet. Vi viil som
vår principiella uppfattning deklarera,
att det är helt otillfredsställande att
utbildning bedrivs av privata huvudmän
av olika slag. Det kan inte i längden
anses godtagbart att staten ekonomiskt
skall understödja en dylik institution
utan den möjlighet till insyn i
verksamheten och kontroll av kursplanerna
som måste anses nödvändig. Jag
vill därför i detta sammanhang något

gå in på frågan om Sköndalsinstitutets
framtida ställning.

Det är allmänt känt att bristen på utbildade
socialarbetare inte inom överskådlig
tid kan hävas, trots inrättandet
av en ny socialhögskola i Örebro. Jag
vill därför aktualisera en prövning av
frågan, huruvida inte staten i framtiden
skall övertaga Sköndalsinstitutet
och därigenom skaffa sig en effektiv insyn
i verksamheten. Institutet har —
enligt vad som meddelats mig — god
tillgång på skollokaler, lärar- och elevbostäder
finns i stor utsträckning, ett
bibliotek av god klass finns på skolan,
lärarkrafter står till förfogande och
man har mångårig erfarenhet av utbildning
på det sociala området. Det
är ett kapital som staten skulle ta vara
på och utnyttja.

Herr talman! Vi finner det alltså klart
otillfredsställande, att riksdagen i längden
skall bevilja anslag till dylika privata
institutioner men vill i föreliggande
fall inte förstöra möjligheterna för
de elever, som nu under flera år studerat
vid institutet, att fullborda sin utbildning.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Nu har det hållits så
många anföranden till förmån för de
studerande vid Sköndalsinstitutet, att
det kanske inte är så lätt att anföra nya
synpunkter. Men jag vill ändå framhålla,
att jag finner det naturligt att eleverna
från Sköndalsinstitutet och eleverna
från socialhögskolorna jämställs,
när de kommer ut för att fullgöra sin
praktiktjänstgöring.

Anledningen till att vi i riksdagen
anslagit medel för att studerande vid
Sköndalsinstitutet skulle erhålla en utbildning
av samma standard som den
som meddelas vid socialhögskolorna är
alt vi har ansett att det behövs flera
socionomer som arbetar inom den sociala
sektorn. Vi har genom Sköndalsinstitucet
fått hjälp med att besätta
inånga sådana platser.

Onsdagen den 13 april 1966 em.

Nr 16

Socionomerna från Sköndal är efterfrågade
på arbetsmarknaden, vilket jag
för min del betraktar som en garanti
för att de har fått en god utbildning.
Det förefaller mig vara helt naturligt
och konsekvent alt de som skall bandleda
de studerande från Sköndalsinslitutet
erhåller handledararvode efter
samma grunder som gäller för dem vilka
handleder elever från socialhögskolorna.
Båda elevkategorierna har en likvärdig
utbildning och — såsom jag tidigare
framhållit — behovet av socialarbetare
är stort. Jag vågar för min del
inte lita på den åberopade kraftiga höjningen
av utbildningskapaciteten. Under
alla förhållanden är denna inte genomförd
i och med att man nu, såsom
vi har anledning att tro, inom en snar
framtid inrättar en ny socialhögskola.
Det tar sin tid innan vi får studerande
som är färdiga med sin utbildning vid
denna nya socialhögskola och det finns
redan nu ett starkt behov av att förstärka
kåren inom den alltjämt underbemannade
sociala sektorn.

Jag måste säga att jag uppfattar det
som orättfärdigt att man inte skall kunna
gå med på att de som blir praktikanthandledare
för studerande vid
Skön dalsinstitutet får ersättning på
samma sätt som de som handleder studerande
från socialhögskolorna. Det är
i varje fall för mig ofattbart att man
inte från början kunnat godtaga en sådan
princip.

Skulle man nu inte godtaga denna
jämställdhet, blir Sköndalsinstitutets
elever försatta i en sämre ställning än
de studerande vid socialhögskolorna.
Det är naturligt att de som skall vara
handledare åt de studerande vid Sköndalsinstitutet
vid våra statliga och kommunala
inrättningar vill ha samma
handledararvode, som hade utgått om
de haft studerande från socialhögskolorna.
Skall man kunna få handledare
till den handledda studiepraktiken,
måste de kunna arvoderas efter samma
grunder som då det är fråga om elever
från socialhögskolorna.

8!)

Socialhögskolorna: Avlöningar

Jag ber därför, herr talman, att med
den motivering som jag anfört få yrka
bifall till reservation nr 5 vid punkten
33 i statsutskottets utlåtande nr 42.

Fru JOHANSSON (s):

Herr talman! Såsom framgått av de
hållna anförandena, av utskottets utlåtande,
av motionen i detta ämne ocli
av den reservation, som fogats till utskottets
utlåtande, har under senare år
intagningskapaciteten ökat väsentligt i
fråga om utbildning av elever vid socialhögskolorna.
Det är att hoppas att
förutsättningar sä småningom skall uppkomma
för att den brist på socionomer,
som vi för närvarande har, helt skall
kunna elimineras. Men så kommer under
de närmaste åren inte att bli fallet.

Arbetsmarknadens efterfrågan på utbildad
arbetskraft har ökat successivt
under de senare åren. Detta gäller inte
minst de socialutbildade, eftersom statlig
och kommunal förvaltning samt socialvård
expanderat kraftigt. Även den
privata sektorn visar ett allt större intresse
för arbetskraft med denna utbildning.
Trots utökningen av socialhögskolornas
utbildningskapacitet samt
beslut om inrättandet av en femte socialhögskola
från och med år 1967 kommer
inte behovet av socialarbetare att
vara täckt inom de närmaste åren. Den
femte socialhögskolans elever träder inte
ut i förvärvslivet förrän år 1970.

Socialstyrelsen har gjort en utredning,
som har haft till uppgift att klarlägga
behovet av socialutbildad arbetskraft
för tiden 1964—1969. Styrelsen
anser att det under denna tidsperiod
krävs 130 utexaminerade socialarbetare
årligen för att täcka behovet. Häri har
inräknats de från Sköndalsinstitutet utexaminerade.

Anledningen till att riksdagen anslagit
medel till socionomutbildningen vid
Sköndalsinstitutet är att andra utbildningsanstalter
inte kunnat tillgodose efterfrågan
på .socionomer. I detta läge har
Sköndalsinstitutet verksamt bidragit till
att tillföra samhället ett värdefullt till -

Nr 16

Onsdagen den 13

Socialhögskolorna: Avlöningar

skott av socionomer, som enligt uttalanden
från berörda myndigheter väl hävdar
sig i konkurrensen med socionomer
utbildade vid statens socialhögskolor.

Efter detta konstaterande förefaller
det motionärerna helt konsekvent att
eleverna vid Sköndalsinstitutet skall
tiiierkännas samma ekonomiska möjligheter
vad beträffar den praktiska delen
av utbildningen. Har man sagt A
får man säga B, alit under förutsättning
alt som för närvarande en bristsituation
på berörda område föreligger.

Skulle riksdagen i dag avslå motionärernas
framställning och den till utskottsutlåtandet
fogade reservationen,
blir enligt min åsikt följden att elever
från Sköndalsinstitutet blir handikappade
beträffande sin praktikantutbildning,
då handledararvode inte utgår annat
än till socialhögskolornas elever.
Det är svårt att förstå konsekvensen i
detta förfaringssätt. Jag har faktiskt
ibland undrat om det kan vara ett
olycksfall i arbetet att inte eleverna
vid Sköndalsinstitutet har kommit med
i sammanhanget.

Motionärerna begär ingen höjning av
anslaget för innevarande läsår utan endast
att medel, som eventuellt inte tas
i anspråk för praktikantutbildning vid
socialhögskolorna, skall utgå till Sköndalsinstitutets
praktikantutbildning. Reservanterna
föreslår att vid beräkningen
av resurserna för Sköndalsinstitutets
praktikantutbildning läsåret 1967/68
dessa bör beräknas enligt de för socialhögskolorna
gällande reglerna.

Jag upprepar vad jag tidigare i mitt
anförande framhållit, nämligen att riksdagens
beslut skall vara beroende av
den bristsituation som för närvarande
föreligger och som framdeles kan bli
rådande.

Dessa synpunkter, herr talman, är
vägledande för mitt ställningstagande i
denna fråga. Jag yrkar bifall till den vid
statsutskottets utlåtande nr 42, punkt
33, fogade reservationen.

I detta anförande instämde herrar

april 1966 em.

Svensson i Kungälv och Zetterberg (båda
s).

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Det finns egentligen
inga motioner eller reservationer som
berör socionomutbildningen, även om
åtskilliga inlägg hittills i debatten avsett
även denna utbildning. Den reservation
som debatten nu gäller handlar
ju om utbildningsverksamheten vid
Svenska diakonskolan, och den debatten
skall jag inte blanda mig i.

Jag vill emellertid fästa kammarens
uppmärksamhet på den restriktiva behandlingen
av socialhögskolornas anslagsäskanden,
en restriktivitet som kan
äventyra den beslutade reformen av
socionomutbildningen. Socialhögskolorna
föreslås visserligen få höjda anslag
— jag medger att det rör sig om väsentligt
höjda anslag — men samtidigt
pågår ju en snabb kvantitativ utbyggnad
av dessa skolor.

Intagningskapaciteten uppgick 1960
till 265 platser per år. Fr. o. m. kommande
höst skall det finnas 660 platser.
Det är givet att en sådan utbyggnad
fordrar höjda anslag. Samtidigt
kräver den beslutade kvalitetsförstärkningen
av utbildningen ökade resurser.

Socialhögskolorna har inför nästa
budgetår yrkat på inrättande av drygt
ett tjugotal nya lärartjänster, därav 5
professurer och 14 universitetslektorat.
Vidare har man yrkat på förstärkning
av den administrativa personalen. Vad
föreslår då ecklesiastikministern? Jo,
inrättande av en halvtidstjänst som förste
biblioteksbiträde — ingen ny lärartjänst,
ingen ny. administrativ tjänst.
De ansvariga myndigheternas äskanden
om inrättande av ett tjugotal nya lärartjänster
har således prutats ned till
noll, något som torde vara ovanligt.

För att socionomutbildningsreformen
skall kunna genomföras är det oundgängligen
nödvändigt att socialhögskolorna
får ökade resurser i form av fasta
lärartjänster. Det går inte att bedriva

Onsdagen den 13 april 19GG em

Nr lti

!)!

en väsentlig del av undervisningen med
hjälp av timlärare och extrapersonal.
I fortsättningen kommer inte ens nuvarande
lärartäthet att bevaras. Den
ökade elevintagningen medför att standarden
reellt försämras.

Herr talman! Jag skall inte ställa yrkanden.
Jag ville bara klargöra innebörden
av det beslut, som vi nu kommer
att fatta på denna punkt, och uttala
förhoppningen att socialhögskolorna
får eu gynnsammare behandling i nästa
års budgetförslag.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Fru Johansson yttrade
i sitt anförande att om man en gång
sagt A får man också säga B. Jag vill
påminna fru Johansson om att vi som
står för majoritetsförslaget i utskottet
aldrig sagt A utan vi har från början
intagit den principiella ståndpunkten,
att socionomutbildningen är en statlig
angelägenhet. Har staten möjligheter att
satsa mer på denna utbildning, skall
det ske genom utbyggnad av dess egna
institutioner. Riksdagen har emellertid
vid mer än ett tillfälle gått emot Kungl.
Maj:t och gått emot statsutskottets majoritet
— som ibland också varit minoritet
eftersom det hänt att det blivit
någon förskjutning även inom statsutskottet.
Men den grupp som hela tiden
intagit denna principiella ställning har
ett par gånger blivit nedröstad i kamrarna,
dels vid gemensam votering, dels
i båda kamrarna var för sig. Vår inställning
är emellertid oförändrad.

Den utveckling vi nu upplever förutsåg
vi nog när det första beslutet om
.statsbidrag till Sköndalsinstitutet fattades.
Då hette det så vackert, att detta
var en för staten så oerhört billig utbildning;
det var bara fråga om ett litet
bidrag för att hjälpa anstalten med
de ökade kostnaderna — annars klarade
man denna utbildning själv. Anstaltens
verksamhet gav, sade man, ett tillskott
av socionomer utan att det egent -

Socialhögskolorna: Avlöningar

ligen kostade staten något. Därefter har
man emellertid tagit för givet att varje
kostnadsökning helt skall täckas med
.statsbidrag. Därmed närmar man sig
mer och mer kostnaderna för den statliga
socionomutbildningen.

Det skäl som alltid anförts är att vi
har brist på socionomer. Ja, visst har
vi brist på socionomer. Men vi har också
brist på läkare, tandläkare, lärare
o. s. v. Men vi uppmuntrar för den
skull inte upprättandet av privata tandläkarhögskolor
eller privata seminarier.
Vi utgår ifrån att hela utbildningsväsendet
är en .statlig angelägenhet. Vi
bör göra allt vad vi kan för att bygga
ut utbildningen så snabbt som möjligt,
naturligtvis framför allt på de områden
där bristen är svårast.

Herr Mundebo framhöll mycket riktigt
att de statliga socialinstituten får arbeta
under ganska knappa förhållanden.
Det finns all anledning att vi snarast
möjligt ökar deras resurser; det
är viktigare än att lägga ned pengar
på privata utbildningsanstalter, hur förnämlig
utbildning de än ger.

Om Stora Sköndal mister socionomutbildningen
blir man fördenskull inte
arbetslös där. Stora Sköndal har andra
uppgifter som man är ensam om och
som man sköter på ett förnämligt sätt.
Det sker ingen olycka om man får ägna
sig helt åt de uppgifterna.

Här står alltså två principiella uppfattningar
mot varandra. Vi har diskuterat
denna fråga många gånger, och
jag tror inte att någondera sidan kan
omvända den andra. Nu som tidigare
får voteringen avgöra vilken sida som
skall segra. Jag vill emellertid än en
gång understryka, att vi som svarar för
utskottets förslag inte ändrat vår inställning;
vi vidhåller den uppfattning
vi tidigare haft, och vi behöver inte
säga B, eftersom vi aldrig sagt A.

Därmed ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr
Karlsson i Olofström (s).

Nr 16

Onsdagen den 13 april 1966 em.

Socialhögskolorna: Avlöningar

Fru JOHANSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Fröken Olsson säger att
utskottet aldrig sagt A. Det vet jag. Jag
kommer mycket väl ihåg alla debatter
vi haft om Stora Sköndal, och jag måste
säga att utskottet varit synnerligen
konsekvent. Det är detta utskott inte
bara i denna fråga, men här har man
verkligen varit mycket fast i sin princip.
Riksdagen har emellertid, som fröken
Olsson sade, också haft en mening,
och man får ju finna sig i vad majoriteten
beslutar.

Jag underströk i mitt anförande, att
detta anslag behövs så länge vi har
brist på platser vid de statliga socialhögskolorna.
Är det klokt att med öppna
ögon underlåta att stödja en verksamhet
som ger arbetsmarknaden ett
värdefullt tillskott av arbetskraft? På
Stora Sköndal är man naturligtvis tacksam
för det stöd man för närvarande
far, men detta stöd kommer också inte
minst samhället till godo. När man erkänner
att denna utbildning är jämförbar
med den utbildning som bedrivs
vid socialhögskolorna, så vore det väl
också naturligt att tillse att institutet
får del av de anslag som övriga skolor
får.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag måste något kommentera
herr Mundebos inlägg; det är
litet märkligt med hänsyn till den bakgrund
som herr Mundebo har i detta
sammanhang.

Herr Mundebo är ju en av de få experterna
här i kammaren när det gäller
socialhögskolorna och socionomutbildningen
över huvud taget. Han var sekreterare
i socionomutbildningskommittén
som framlade ett betänkande som vi
av olika skäl var tvungna att bearbeta i
departementet för att komma fram till
en hållbar utbyggnadsplan, naturligtvis
också ekonomiskt hållbar. Herr Mundebo
var en mycket värdefull medarbetare
i departementet, och vi var mycket

tacksamma för det arbete han nedlade
där tillsammans med en annan framstående
representant för våra socialhögskolor.

Den utbyggnadsplan som vi kom fram
till har vi hittills realiserat till hundra
procent, .lag tycker att det är mycket
märkligt att herr Mundebo nu året efter
kommer och tror att vi, efter denna
departementala beredning och efter ett
riksdagsbeslut i fjol som herr Mundebo
själv har varit med och gjort förarbetet
till, skulle kunna gå tillbaka till socionomutbildningskommitténs
högre standard
och lägga till ett tjugutal tjänster.
Det är ju alldeles omöjligt. Jag har betraktat
ärendet som utagerat i denna
omgång, och därmed menar jag då den
bas som socionomutbildningskommittén
lade för några år sedan.

Man kan ju ändå inte, även om man
tillhör denna kammare, alldeles bortse
från verksamhet på andra områden. Eftersom
herr Mundebo här gick in på departementets
förslag och kritiserade
det, så kanske jag får erinra honom om
att när det gäller den nu diskuterade
frågan om Sköndalsinstitutet, så finns
det en sakkunnig instans i detta land
som alltid har avstyrkt varje anslag till
Sköndalsinstitutet, även dessa praktikarvoden,
och det är socialhögskolornas
samarbetsnämnd. Herr Mundebo känner
ju också till den nämnden mycket bra.
Varför inte delta även i den debatten?
När vi nu har en representant för socialhögskolorna
i kammaren, så kan
han väl vara med och framföra de synpunkter
han har på dessa frågor.

Herr MUNDEBO (fp) kort genmäle:

Herr talman! .lag skall inte gå in på
detaljdiskussioner med ecklesiastikministern
på denna punkt. Jag vill bara
säga att när det gäller utbyggnadsplanerna
som enligt ecklesiastikministern
skulle vara realiserade till hundra procent,
så är det riktigt när det gäller den
kvantitativa utbyggnaden, alltså när det
gäller antalet utbildningsplatser vid so -

Onsdagen den 13 april 19(iC em.

Nr lti

cialhögskolorna. Det är däremot inte
riktigt när det gäller den kvalitativa utbyggnaden,
alltså när det gäller lärarresurserna
vid socialhögskolorna. Där
finns eu eftersläpning som bör hämtas
in om man skall kunna genomföra den
kvalitetsförstärkning av utbildningen
som riksdagen liar beslutat. Det är väl
icke ovanligt att man prutar på myndigheters
äskanden om tjänster. Jag vill
inte heller säga att ett drygt tjugotal lärartjänster
är oundgängligt nödvändigt
för att genomföra reformeringen av utbildningen,
men vad jag sade var att det
behövs fler fasta lärartjänster för att genomföra
en sådan utbildning. Man kan
inte göra det enbart med timlärare och
extra personal.

När det gäller den andra frågan, där
statsrådet efterlyste min uppfattning,
är det riktigt att jag i annat sammanhang
haft att ta ställning till den, bl. a.
i samarbetsnämnden för socialhögskolorna,
och där ansett att det icke är
riktigt att statsmakterna ger bidrag till
en utbildningsverksamhet av detta slag.
Det har sin grund i en principiell värdering
av samma slag som den fröken
Olsson redovisade tidigare. Jag kan ansluta
mig till den.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag vill bara tillägga att
det mig veterligen inte finns något riksdagsbeslut
beträffande socialhögskolorna
som inte är effektuerat, herr Mundebo.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Den praktiska utbildningen
av dessa, elever ute på fältet,
i kommunalförvaltningarna etc. har ju
hitintills skett utan några särskilda
kostnader för socialhögskolorna. Det är
därför enligt vår mening riktigt, att när
avtal slutits om hanaledningsersättning,
det anslag som Kungl. Maj :t och riksdagen
angivit också beräknas för Sköndalsinstitutets
elever.

Socialhögskolorna: Avlöningar

Utskottets talesman, fröken Olsson,
ironiserade över att det någon gång i
början sades att utbildningen vid Sköndalsinstitutet
skulle bli så billig. Herr
talman! Jag håller före att denna utbildning
av väl kvalificerade socialarbetare,
vilkas tjänster kommer det allmänna
till godo, fortfarande är ur kostnadssynpunkt
mycket billig.

Herr MUNDEBO (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är riktigt att det
inte finns något riksdagsbeslut i fråga
om socionomutbildningen som berör antalet
lärartjänster för en viss period
framåt. Däremot finns det riksdagsbeslut
som berör denna utbildnings organisation
och innehåll. För genomförande
av denna fordras en förstärkning av
lärarpersonalen.

Herr WIKLUND (fp):

Herr talman! Jag hade inte tänkt delta
i denna debatt. Det har ju nämligen
sagts så mycket från skilda håll till förmån
för den föreliggande reservationen,
men fröken Olsson uppkallade mig att
göra några invändningar mot hennes
resonemang.

Det ligger inte någonting unikt i att
man har enskilda huvudmän till skolor
och utbildningsanstalter i detta land,
fröken Olsson. När det gäller exempelvis
utbildningen av sjuksköterskor finns
på flera håll enskilda huvudmän. Detsamma
gäller för folkhögskolorna, vissa
gymnasier o. s. v. Om man följde fröken
Olssons princip, skulle detta innebära
att man helt enkelt droge in statsbidragen
till sådana utbildningsanstalter
eller såge till att de på annat sätf
avvecklades. Men det gör vi inte. Vi
anser oss ha råd med detta. Vi är generösa
nog och så pass demokratiska att
vi menar att den enskilda etableringen
på vissa utbildningsområden inte bara
kan tillåtas utan också bör främjas.

Därutöver skulle jag vilja säga att
parallellen med utbildningen av läkare
och tandläkare inte riktigt håller, där -

Nr 16

Onsdagen den 13 april 1966 em.

Socialhögskolorna: Avlöningar

för att det för dessa inte finns några
privata utbildningsanstalter i gång, om
vilka det föres en diskussion om huruvida
de skall ha statsbidrag eller inte.
Såsom det har påpekats i debatten finns
däremot en väl arrangerad anstalt för
utbildning av socionomer i enskild regi.
Eftersom vi har en stor brist på socionomer,
finns det anledning att stödja
även en enskild utbildningsanstalt på
området.

Dessutom skulle jag vilja tillägga att
det förefaller som om bristen på socionomer
bara ökar. Här hinner vi tydligen
inte ifatt, vilket väsentligen hänger
samman med en starkt ökad avgång
från de olika sociala befattningarna.

Avgången sker främst till den privata
sektorn i växande utsträckning, och
det gör att det förefaller åtminstone efter
ögonmått, som om denna brist alltså
bara ökar. I varje fall tycks det dröja
innan vi verkligen hinner ifatt och kan
täcka bristen. Bristen är utomordentligt
stor särskilt i tätorterna. Det har bl. a.
herr Nelander pekat på, och jag tycker
att vi i det mycket pressade bristläget
därför har anledning stödja den reservation
som på denna punkt finns i statsutskottets
utlåtande och till vilken jag
ber att få yrka bifall.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Jag måste reda ut begreppen
när det gäller de olika skolorna
och utbildningsanstalterna. Herr Wiklund
hade otur med sin exemplifiering.
Vi har ett par privata sköterskeskolor
kvar, och de är i precis samma
situation: de klarar sig inte, utan de
kräver att staten skall överta mer och
mer av deras omkostnader så att staten
nu nästan helt finansierar de privata
sköterskeskolorna. Därför är det meningen
att de skall avvecklas.

När det gäller folkhögskolorna har det
i den folkhögskoleproposition som vi
snart skall behandla mycket starkt och
med all rätt understrukits att folk -

högskolan icke är en yrkesutbildningsanstalt
såsom våra övriga högskolor,
utan den är snarast jämförlig med det
fria folkbildningsarbetet, och det är en
helt annan sak. Vi hoppas att folkhögskolorna
— rörelseskolorna — skall bestå.
Ungefär hälften av folkhögskolorna
är landstingsägda, alltså redan i det allmännas
tjänst, men rörelseskolorna
skall tjäna sina folkrörelser. De
skall icke tillgodose samhällets behov
av yrkesutbildad arbetskraft. Vad herr
Wiklund sade understryker snarast de
principer jag här försökt framhålla.

Herr WIKLUND (fp):

Herr talman! Jag tänker inte ta upp
en längre debatt om utbildningsprinciperna.
Jag vill bara fråga fröken Olsson
om hon tänker sig att de privata
sjuksköterskeskolorna skall avvecklas.
Jag tyckte orden föll på det sättet.

(Fröken Olsson: Nej, övertas av det
allmänna.)

Jag vill se den dag detta kommer
att ske. Jag är inte säker på att det
kommer att ske så snart som fröken
Olsson tycks förutsätta.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
5); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Nelander begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
33:o) mom. I) i utskottets utlåtande
nr 42, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Onsdagen den 13 april 1906 em.

Nr 16

Vinner Nej, bär kammaren bifallit
reservationen 5) av berr Axel Andersson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 94
ja och 123 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
5) av herr Axel Andersson
in. fl.

Mom. II

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 34—38

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 39

Nordiska af rikainstitutet: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt E 38, s. 508
och 509) föreslagit riksdagen att dels
godkänna i statsrådsprotokollet angiven
avlöningsstat för nordiska afrikainstitutet,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1966/67, dels ock till Nordiska
afrikainstitutet: Avlöningar för budgetåret
1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 151 000 kr.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av fru Elvy Olsson m. fl.
(I: 480) och den andra inom andra
kammaren av herr Ullsten m. fl.
(11:593), i vilka hemställts, såvitt nu
var i fråga, att riksdagen måtte till Nordiska
afrikainstitutet: Avlöningar anvisa
ett mot i motionerna angivet för -

Nordiska afrikainstitutet: Avlöningar

slag till personalförstärkningar svarande
anslag.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag på motionerna
I: 480 och II: 593, såvitt nu var i fråga,

a) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för nordiska afrikainstitutet,
att tillämpas tills vidare
fr. o. in. budgetåret 1966/67;

b) till Nordiska afrikainstitutet: Avlöningar
för budgetåret 1966/67 anvisa
ett förslagsanslag av 151 000 kr.

a) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för nordiska afrikainstitutet,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1966/67;

b) till Nordiska afrikainstitutet: Avlöningar
för budgetåret 1966/67 anvisa
ett förslagsanslag av 193 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Nordiska afrikainstitutet,
som vi nu går över till att behandla,
har många angelägna uppgifter, däribland
för det första att sprida aktuell
information om afrikanska förhållanden
för att därigenom stödja biståndsverksamheten
i Afrika och kunskapen
— inte det minst viktiga — därom och
för det andra att vara ett centrum för
forskning och dokumentation rörande
Afrika.

Allteftersom den på Afrika inriktade
biståndsverksamheten växer —• och den
växer för närvarande mycket snabbt

Nr 16

Onsdagen den 13 april 1966 em.

Nordiska afrikainstitutet: Avlöningar

både i omfattning och kvalitet — ökas
också institutets betydelse och i takt
därmed kravet på ökade resurser och
möjligheter. Vad som nu framför allt
behövs är en personell förstärkning.
Alltmer information måste ges, och information
skapas av levande personer
som forskar, skriver och talar. Samtidigt
växer som alltid administrationen
— det är ofrånkomligt — och stjäl ständigt
mer tid från dem som främst skall
sköta informationen på seminarier och
kurser, i föreläsningar och skrifter. Här
måste alltså sättas till en administrativ
sekreterare som avlastar föreståndaren.

Frågan om nordiska afrikainstitutet
är givetvis ingen stor fråga i den omfattande
och dyrbara propositionen om
högre utbildning och forskning, men
den är kanske en av de mera angelägna,
sedd ur det friska initiativets och den
långsiktiga planeringens synpunkt. Institutet
är dessutom ett nordiskt organ,
och även det förpliktar.

Jag ber därför att få yrka bifall till
reservationen 6 vid punkten 39, innebärande
just ett tillgodoseende av den
personella sidan av afrikainstitutets
upprustning.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Ett uttryck för praktiskt
nordiskt samarbete och ett värdefullt
instrument i den svenska u-landshjälpen
är kort sagt vad nordiska afrikainstitutet
är och ännu mera vad det kan
och bör bli. Jag skall, herr talman, avstå
från att upprepa de synpunkter som
har anförts av herr Nordstrandh och
som jag kan instämma i.

Men tillåt mig därutöver att något
dröja vid en motivering som utskottsmajoriteten
anför för sin restriktiva
inställning och som synes mig mycket
underlig. Motionsyrkande! avstyrks
bl. a. med hänsyn även till nordiska afrikainstitutets
begränsade storlek. Att
institutet som är i vardande — det tillkom
ju först år 1962 — har en begränsad
storlek och begränsade resurser kan

väl inte vara något skäl för att man skall
inta en negativ inställning i detta sammanhang.
Tvärtom borde väl begränsningen
i storlek och resurser, sedd mot
bakgrunden av de stora behoven, vara tillräckligt
motiv för den anslagsförstärkning
som begärts i den aktuella fyrpartimotionen.

Det må därutöver i detta sammanhang
få konstateras att vad afrikainstitutet
behöver är en förstärkning inte
blott av avlöningsanslaget utan även av
dess resurser i övrigt. Därmed vidrör
jag de två följande reservationerna. I
förgrunden träder härvid på ett alldeles
särskilt sätt anslaget till bokinköp,
gästföreläsningar m. m. Skall institutet
på ett tillfredställande sätt kunna fungera
som informationsorgan och dokumentationscentral
för forskningen spelar
givetvis biblioteket en central roll.
Det referensbibliotek som man förfogar
över behöver kontinuerligt förnyas med
utkommande aktuell litteratur. Därtill
kommer att institutet på begäran av de
nordiska riksdagsbibliotekarierna åtagit
sig att i mån av möjlighet anskaffa
det viktigaste statstrycket från en råd
afrikanska stater och då framför allt
från de stater dit det nordiska biståndet
har koncentrerats. För att möjliggöra
denna biblioteksverksamhet har institutets
styrelse begärt en anslagshöjning av
22 000 kronor.

Jag anser, herr talman, att enbart en
förhöjning av avlöningsanslaget till nordiska
afrikainstitutet inte bleve en insats
som helt skulle motsvara behovet.
En sådan förhöjning vore dock en
början som i och för sig kan bli av värde.

Jag ber därför att under denna punkt
få biträda yrkandet om bifall till reservation
nr 6 och att få återkomma
med yrkanden under de två följande
punkterna.

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! När vi har diskuterat ulandsfrågan
här i kammaren tror jag

Nr 16

Onsdagen den 13 april 1966 em.

inte att någon talare liar anfört argumentet,
att vi inte har råd att göra det
ena eller det andra när det giiller ulandshjälp.
Man har heller aldrig sagt
att det inte finns några behov att tillfredsställa
och av det skälet velat rösta
ned de förslag om ökning av anslag som
tid efter annan framkommit. Det argument
som framförts har varit, att det
inte finns några projekt att satsa pengar
på, Jag, och många med mig, har aldrig
velat acceptera tanken, att det saknas
projekt att använda mera pengar på då
det gäller den multilaterala hjälpen.
Däremot har man ofta tvingats acceptera
resonemanget beträffande delar av
den svenska hjälpen.

Konsekvensen av inställningen att
man anser sig ha råd och att det finns
behov har blivit, att NIB:s förslag och
sedermera SIDA:s liksom de förslag
som kommit direkt från departementen,
i regel har accepterats av riksdagen i
helt obeskuret skick. Man har helt enkelt
ansett att där det finns välplanerade
och vederhäftiga projekt skall man
satsa pengar.

Frågan om anslag till nordiska afrikainstitutet
som vi nu diskuterar är också
ett biståndsärende. Och det rör sig om
just den kategori av biståndsförslag som
vi i denna kammare brukar vara eniga
om att biträda. Det är fråga om vederhäftiga
och välplanerade projekt. Visserligen
rör det sig inte om ett fältprojekt
utan om ett institut som arbetar
här hemma i Sverige och som har till
uppgift att genom forskning och framskaffande
av litteratur samt på annat
sätt inhämta kunskaper om de länder
som vi avser att hjälpa med vår biståndsverksamhet.

Hela tiden har också meningen varit
just den att nordiska afrikainstitutet
skall vara en gren av den svenska biståndsverksamheten.
Detta fastslogs redan
i den utredning som föregick tillkomsten
av nämnden för internationellt
bistånd. I utredningen framhölls att in4
— Andra kammarens protokoll

Nordiska afrikainstitutet: Avlöningar

stitutet skall vara en del av biståndsverksamheten,
att dess uppgift skall
vara att samordna den forskning som
sker om afrikanska sociala, ekonomiska
och kulturella problem, att institutet
skall upprätta ett bibliotek som
kan stå forskare och andra intresserade
till tjänst, att det skall ordna kurser i
informationssyfte och kanske framför
allt — att det i samarbete med biståndsorganet
SIDA skall ordna kurser för utbildningen
av u-landsarbetare.

Alla har också vitsordat att nordiska
afrikainstitutet på ett tillfredsställande
sätt har fullföljt de intentioner som legat
till grund därför. Detta har också
utskottsmajoriteten vitsordat. Men den
säger ändå nej till den mycket blygsamma
ökning som styrelsen för afrikainstitutet
begär och som stötts i en motion
med undertecknare från samtliga
fyra stora partier. Man har också sagt
nej med ganska dåliga argument. Utskottet
säger t. ex. att institutet de facto
har fått en förstärkning, varvid man
hänvisar till en bibliotekarietjänst som
inrättats vid Uppsala universitet. Institutet
har emellertid också fått uppgifter
som det tidigare inte haft, och därför
kommer tjänsten att behövas för att
klara av dessa. Ett annat argument är
att institutet är så litet, att det därför
inte är motiverat med någon personalförstärkning.
Man kan givetvis ha olika
meningar om vad som menas med att
institutet är för litet. Jag anser att det
är litet just därför att det har liten personal.

Utebliven ökning av anslaget innebär
dessutom faktiskt i realiteten en minskning,
eftersom kostnadsfördyringar och
annat gör det svårt att upprätthålla driften
i oförändrad omfattning.

Jag tror inte att anslaget till nordiska
afrikainstitutet hade rönt samma behandling,
om institutet hade sorterat under
SIDA. Då hade man nog både i departementet
och i utskottet — och i så
fall på goda grunder — ansett det vara

1966. Nr 16

Nr 16

Onsdagen den 13 april 1966 em.

Nordiska afrikainstitutet: Avlöningar

fel att säga nej till en vidareutveckling
av ett biståndsorgan som visat sig vara
effektivt.

Det är också av flera skäl fel att säga
nej och omöjliggöra för institutet att expandera.
Det är fel därför att vi därigenom
bromsar ett framgångsrikt projekt,
och därför att vi på det sättet illa fullgör
de åligganden vi påtagit oss i nordiskt
sammanhang. Att de övriga nordiska
länderna fullgör sina åtaganden
mot institut för andra världsdelar ännu
sämre kan inte vara något argument för
oss att göra på samma sätt.

Vidare innebär ett nej också som jag
ser det en kraftig misshushållning med
kvalificerad personal, personal som
borde få koncentrera sig på forskningsuppgifter,
som borde få tid att följa
med både den litteratur som utkonuner
i Afrika och den som skrives om Afrika,
personal som borde få ägna sig åt idégivning
när det gäller forskningsuppgifter
och ägna mera tid åt att planera
utbildningskurser. Just expertutbildningen
utgör en av de stora flaskhalsarna
i biståndsarbetet. Bristen på experter
som kan skickas ut till u-länderna är
— och med rätta — ofta ett argument
emot att satsa mera pengar. Den bristen
gör att man inte kan fullfölja projekten.
Vi saknar ofta helt enkelt folk
som kan ta hand om uppgifterna. Den
personal som skulle syssla med de frågorna
får nu i stället ägna sig åt rent
administrativa göromål.

Jag har ofta kritiserat regeringen —
och inte bara regeringen för övrigt —
för att våra u-landsinsatser är otillräckliga,
och jag kommer självfallet att fortsätta
med det. Men samtidigt kan vi
konstatera att det hos alla partier här
i riksdagen finns en grundläggande positiv
inställning, som har tagit sig just
det uttryck som jag tidigare nämnde om,
att man aldrig har använt blåkritan när
det gällt anslagskrav från de myndigheter
som har att svara för våra biståndsinsatser.
Och vi har en möjlighet
att fullfölja den traditionen, när vi skall
besluta i detta ärende.

Om vi här accepterar reservationens
krav på större anslag, så innebär inte
det att vi satsar på någonting oprövat.
Som jag tidigare sagt är detta ett vederhäftigt
projekt, ett projekt som drives
av eu kunnig och entusiastisk ledning,
som har en viktig uppgift att fylla i det
svenska biståndsarbetet och som, med
en positiv inställning hos statsmakterna,
har mycket goda möjligheter att utvecklas.

Herr talman! Med den anförda ber
jag att få yrka bifall till reservationerna
6, 7 och 8.

I detta anförande instämde herr Rubin
(mbs).

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Nordiska afrikainstitutet
är en tämligen ny institution. Det har
bara några år på nacken. Men institutet
har kommit väl i gång, och utskottet har
lovordat dess arbete. Det föreligger
enighet om institutets betydelse. Det är
att sia in öppna dörrar att ta upp polemik
om den saken, som reservationens
talesmän här har gjort.

Jag är medveten om att arbetssituationen
vid institutet är pressad. Men är
det inte alltid så när något nytt skall skapas?
Innan en institution får sin form
kommer de som arbetar där att lägga
ned hela sin kraft — också mycken fritid
— på att ge institutionen det liv som
man önskar. Det är precis likadant som
när en ny chef tillträder i en institution.
Nog får han arbeta både nätter och
dagar innan han själv är inne i situationen.

Nu har institutet i sina petita begärt
en rad nya tjänster. Departementschefen
har inte kunnat tillgodose alla dessa
önskemål, men det borde ha understrukits
från oppositionens sida att institutet
har försetts med en ny förste
biblioteksassistent och därmed har fått
förstärkta resurser.

I fråga om de övriga kraven har enligt
utskottets mening departementschefen

Nr 16

Onsdagen den 13 april 1%6 em.

liaft fog för sitt ställningstagande. Meningen
med förslaget om en nyinrättad
administrativ sekreterartjänst i 21 lönegraden
är att föreståndaren skulle avlastas
vissa uppgifter. Nu finns det redan
en tjänsteman på personalförteckningen,
nämligen kursassistenten, som
åtminstone delvis fyller den funktionen.

Det är så, även om herr Ullsten ironiserade
däröver, att institutet är av begränsad
storlek. När man ser på personaluppsättningen
finner man ganska
lätt, om man är van att studera sådana
tablåer, att en administrativ sekreterartjänst
i Ae 21 skulle ge institutet en administrativ
snedbelastning. En institution
av den här arten kan väl ändå
inte se ut som en svamp med en utbredd
krona; den borde se ut som en pyramid
med chefen i toppen. Skall man bygga
ut en sådan institution, bör man väl
bygga ut jämnt både därnere och däruppe.
Så har alltså inte skett enligt
institutets egna önskemål, och det ger
misstanken att det är något fel på administrationen.

Nu må det vara hur det vill med den
saken. Utskottets skrivning pekar framåt.
Utskottet begär att Kungl. Maj :t skall
ha sin uppmärksamhet riktad på den
stora betydelse institutet har för Sveriges
insatser i utvecklingsländerna, och
därmed har också utskottet givit sin
välsignelse åt en fortsatt utbyggnad där
resurserna det tillåter.

Herr talman! Jag ber med detta att få
yrka bifall till utskottets hemställan på
denna punkt och på de två följande
punkterna.

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Herr Arvidson säger
att jag slår in öppna dörrar när jag
försöker konstruera skillnader mellan
utskottets socialdemokrater och de övriga,
som står för reservationen, vad
gäller den positiva inställningen till
afrikainstitutets verksamhet.

!)!»

Nordiska afrikainstitutet: Avlöningar

Nej, jag försökte inte alls — i varje
fall var det inte min avsikt — att slå in
några öppna dörrar.

Tvärtom — jag försökte påpeka att
dörrarna var öppna, att det finns en
gemensam grundinställning hos alla partier
här i kammaren och att den hittills
tagit sig uttryck i att vi, som jag uttryckte
det, har låtit blåkritan vara — det
har gällt både departement och utskott
— då det varit fråga om anslagskrav
från organ som har med biståndsuppgifter
att göra. Vi har kanske haft ont
samvete för att vi inte kunnat ge biståndsverksamheten
en större omfattning,
och därför har vi nxenat att varje
projekt som arbetas fram skall få en
chans att bil genomfört.

Nordiska afrikainstitutet betraktar jag
som en gren av vår biståndsverskamhet,
som ställt vissa krav, vilka stötts i en
motion, undertecknad av representanter
för alla fyra partierna, och som nu följts
upp i en reservation. Det föreligger alltså
— det vill jag än en gång betona —
ingen skillnad, i varje fall enligt vad jag
utgått från, beträffande den grundläggande
positiva inställningen. Men det
föreligger en viss skillnad när det gäller
vilket konkret uttryck den grundinställningen
skall få i detta fall.

Vi för vår del vill att institutet erhåller
en administrativ sekreterare för
att man skall kunna avlasta den personal
som skall syssla med forskningsuppgifter
och de andra uppgifter institutet
har. Det är alldeles riktigt som herr Arvidson
säger, att det är vanligt att en
ny verksamhet, framför allt på detta
område, kommer — alldeles oavsett hur
mycket pengar den får — att präglas
av entusiasmen hos dem som arbetar
där. Och det är väldigt bra att det förhåller
sig på det viset, att de som är
sysselsatta inom biståndsarbetet spänner
sig och ständigt försöker prestera
mer än de egentligen har resurser till.
Det är en tillgång som vi skall ta vara
på, men vi skall inte profitera på denna
idealism utan försöka underlätta för

100 Nr 16

Onsdagen den 13 april 1966 em.

Nordiska afrikainstitutet: Avlöningar

vederbörande att utföra den arbetsuppgift
som vi lagt på dem.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Det är, sade herr Arvidson,
något fel på administrationen.
Detta är en upptäckt, som herr Arvidson
har gjort, och jag lyckönskar honom
därtill.

Men jag kan då tala om för herr Arvidson,
att felet med administrationen
ligger just i att det är för mycket administration
som vilar på den man som
skall sköta informationen — som jag
uttryckte det — på seminarier, på kurser,
vid föreläsningar, i skrifter o. s. v.
Det är alldeles riktigt, att det finns en
kursassistent, men som namnet anger
är dennas uppgift — och det räcker
fuller väl för vederbörande — att sköta
administrationen av kursverksamheten,
som blir synnerligen omfattande. Assistenten
räcker alltså inte till för alla
övriga administrativa uppdrag.

Det är beklagligt att det följer med
så mycket av rena kontorsgöromål —
administrativa göromål, som vi säger
när vi kommer litet högre upp på skalan.
Vi kan inte komma ifrån att allt
detta finns där, och det går inte att ha
den duktigaste och värdefullaste arbetskraften
att syssla med sådana ting.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Vore det som herr
Nordstrandh nu säger borde nordiska
afrikainstitutet ha begärt några extra
kanslibiträdestjänster för att kunna klara
av de rutinuppgifter, som nu belastar
ledningen, i stället för att begära
en förstärkning av ledningen. Jag menade
med min anmärkning att institutionerna
har för många chefstjänstemän
i förhållande till den personal som skall
utföra rutinuppgifterna, och det gör
mig alltså litet betänksam mot institutets
petita.

För herr Ullsten skulle jag ytterligare
bara vilja påpeka med anledning av
hans yttrande att Sverige inte fyller sin

uppgift i det nordiska samarbetet, att
Sverige ensamt bekostar nordiska afrikainstitutet,
medan motsvarande institut
i grannländerna delvis bygger på
svenska pengar. Jag tror inte att Sverige
har något att skämmas för i detta
sammanhang.

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Konsekvensen av det
herr Arvidson sade i inledningen av sin
replik var ju att nordiska afrikainstitutet
i själva verket skulle ha begärt
flera tjänster än man nu gjort. I och
för sig skulle jag gärna ha varit med
på att motionera om att få mera folk
till nordiska afrikainstitutet än vad styrelsen
själv begärt, men jag har inte
bedömt detta såsom realistiskt.

Det är dock något förvånande att herr
Arvidson menar att vi borde ha gjort
så samtidigt som han är beredd att yrka
avslag på den lilla och blygsamma höjning,
som det nu är fråga om.

Låt mig sedan bara påpeka att även
om de andra nordiska länderna är initiativlösa,
ointresserade — eller hur
man nu vill uttrycka den egenskap som
karakteriserar dem i detta avseende —
så bör detta inte vara något motiv för
oss att vara lika initiativlösa och ointresserade
för den forskningsverksamhet
det här är fråga om.

Jag vill dessutom lämna den sakupplysningen
att en del av den verksamhet,
som bedrivs av nordiska afrikainstitutet,
nämligen stipendiatverksamheten,
inte uteslutande finansieras med
svenska medel utan av de nordiska länderna
gemensamt, låt vara att Sverige
svarar för merparten.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
6); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Ullsten begärde emellertid votering, i

Nr 16

11)1

Onsdagen den 13 april 1966 em.

anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
39 :o) i utskottets utlåtande nr 42, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 6) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 98
ja och 119 nej, varjämte 1 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
6) av herr Axel Andersson m. fl.

Punkten 40

Nordiska af rikainstitutet: Omkostnader

Kungl. Maj:t hade (punkt E 39, s.
509 och 510) föreslagit riksdagen att till
Nordiska afrikainstitutet: Omkostnader
för budgetåret 1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 75 000 kr.

I samband härmed hade utskottet till
behandling föreliaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av fru Elvy Olsson m. fl. (I: 480)
och den andra inom andra kammaren
av herr Ullsten m. fl. (II: 593), i vilka
hemställts, såvitt nu var i fråga, att
riksdagen måtte till Nordiska afrikainstitutet:
Omkostnader anvisa ett förslagsanslag
av 82 000 kr.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte, med bifall till

Nordiska afrikainstitutet: Omkostnader

Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
på motionerna 1:480 och 11:593, såvitt
nu var i fråga, till Nordiska afrikainstitutet:
Omkostnader för budgetåret 1966/
67 anvisa ett förslagsanslag av 75 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Andersson, Per Jacobsson, Thorsten
Larsson, Nils-Eric Gustafsson, Nyman,
Larsson i Hedenäset, Nihlfors,
Nelander, Mattsson och Källstad, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall till
motionerna I: 480 och II: 593, såvitt nu
var i fråga, till Nordiska afrikainstitutet:
Omkostnader för budgetåret 1966/67
anvisa ett förslagsanslag om 82 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Jag ber i anslutning till
den debatt som nyss har förts att få
yrka bifall till reservation nr 7 av herr
Axel Andersson m. fl.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
7); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Larsson i Hedenäset begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
40 :o) i utskottets utlåtande nr 42, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

102

Nr 16

Onsdagen den 13 april 1960 em.

Nordiska afrikainstitutet: Bokinköp, gästföreläsningar in. m.

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 7) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 130
ja och 80 nej, varjämte 7 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 41

Nordiska afrikainstitutet: Bokinköp,
gästföreläsningar m. m.

Kungl. Maj :t hade (punkt E 40, s. 510)
föreslagit riksdagen att till Nordiska
afrikainstitutet: Bokinköp, gästföreläsningar
m. m. för budgetåret 1966/67 anvisa
ett reservationsanslag av 107 000 kr.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av fru Elvy Olsson m. fl. (I: 480)
och den andra inom andra kammaren
av herr Ullsten in. fl. (11:593), i vilka
hemställts, såvitt nu var i fråga, att
riksdagen måtte till Nordiska afrikainstitutet:
Bokinköp, gästföreläsningar

m. m. anvisa ett anslag av 112 000 kr.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
på motionerna I: 480 och II: 593, såvitt
nu var i fråga, till Nordiska afrikainstitutet:
Bokinköp, gästföreläsningar m. m.
för budgetåret 1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 107 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Andersson, Per Jacobsson, Thorsten
Larsson, Nils-Eric Gustafsson, Ny -

man, Larsson i Hedenäset, Nihlfors, Nelander,
Mattsson och Källstad, vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall till
motionerna I: 480 och II: 593, såvitt nu
var i fråga, till Nordiska afrikainstitutet:
Bokinköp, gästföreläsningar m. m.
för budgetåret 1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 112 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 8 av herr Axel
Andersson m. fl.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
8); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Larsson i Hedenäset begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följde voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
41 :o) i utskottets utlåtande nr 42, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 8) av herr Axel Andersson
in. fl.

Nr lf.

Onsdagen den

kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Larsson i Hedeniiset
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 139 ja
och 77 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 42—61

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 62

Tekniska hjälpmedel i utbildningen m. m.

Kungl. Maj :t hade (punkt EC1, s.
537—542) föreslagit riksdagen att till
Tekniska hjälpmedel i utbildningen
in. m. för budgetåret 1966/67 anvisa ett
reservationsanslag av 1 250 000 kr.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (I: 168) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (11:219), i vilka hemställts, såvitt
nu var i fråga, att riksdagen måtte
besluta att anslaget till Teknisk hjälp
i utbildningen m. m. uppräknades med
685 000 kr. utöver Kungl. Maj :ts förslag
och därför till Tekniska hjälpmedel i
utbildningen m. m. för budgetåret 1966/
67 anvisa ett reservationsanslag av
1 935 000 kr.;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Wallmark och Lidgard
(1:413) samt den andra inom andra
kammaren av herrar Carlshamre och
Nordgren (11:464), i vilka bl. a. hemställts
att riksdagen måtte besluta att
anslå medel för en akademisk kurs i pedagogik
m. m. genom Sveriges RadioTV
samt sålunda till Tekniska hjälpme -

Tekniska hjälpmedel i utbildningen in. m.

del i utbildningen in. m. för budgetåret
1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 1 700 000 kr.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:168 och 11:219
samt 1:413 och 11:464, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, till Tekniska
hjälpmedel i utbildningen m. in. för
budgetåret 1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 1 250 000 kr.;

II. att motionerna 1:413 och 11:464
i vad de avsåge utredning om utbyggd
TV-radioundervisning och korrespondensundervisning
på det akademiska
lågstadiet icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Axel Andersson, fröken Andersson samt
herrar Per Jacobsson, Thorsten Larsson,
Nils-Eric Gustafsson, Nyman,
Wallmark, Bohman, Larsson i Hedenäset,
Nihlfors, Nelander, Mattsson, Nordstrandh
och Källstad, vilka ansett att
utskottet under I. bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag ävensom motionerna
I: 168 och II: 219 samt I: 413 och
11:464, samtliga motioner såvitt nu var
i fråga, till Tekniska hjälpmedel i utbildningen
m. m. för budgetåret 1966/
67 anvisa ett reservationsanslag av
1 800 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Den tendens till icke
starkt motiverad sparsamhet, som kan
påtalas i fråga om studentidrotten och
som kammaren har sagt sin mening om,
förmärks också, när ecklesiastikministern
skall förse studierådgivningsverksamheten
med resurser och medel. I
proposition nr 141/1964 betonades med
rätta vikten av förstärkt studierådgivning
som ett nödvändigt led i ansträngningarna
att öka den s. k. — hemska

104 Nr 16

Onsdagen den 13 april 1906 em.

Tekniska hjälpmedel i utbildningen m. in

ord — genomströmningstakten vid universitet
och högskolor.

Vad som behövs är rådgivare som
kan hjälpa de studerande till lämpliga
studieval, att få dem som fastnat i studierna
— det händer inte så sällan —
att gå över till en utbildning som bättre
svarar mot deras läggning och förutsättningar.
Utvidgad studierådgivning
har blivit än viktigare, sedan vi nu fått
ett avvisningsförfarande, som kan bli
mycket hårt och som vi som studerade
för några årtionden sedan lyckligen var
befriade från. Hade ett sådant förfarande
tillämpats då, vet man inte, vad
som kunnat hända en del av oss. I en
bilaga till nådigt brev den 21/1 1966 är
ordalagen ganska hårda. Där står bl. a.:
»En studerande bör avvisas från fortsatt
utbildning vid nämnda fakulteter,
om vederbörandes studieresultat är
klart otillfredsställande.» Det har de tiderna
igenom varit för många.

Detta nådiga brev innehåller en mycket
olycklig lösning av ett allvarligt
problem. Man föreslår — och det är
helt i linje med riksdagsbeslutet, så
det är ingenting att säga om det — en
klart negativ åtgärd. Ut med dem som
inte läser snabbt nog! För studenten
kan en sådan press komma att leda till
onödigt ökad .stress och osäkerhet. En
missad tentamen — det kan man nog
råka ut för — kan komma att betyda
avstängning för alltid; åtminstone leder
väl två missade tentamina till det.

Studierådgivningen är visserligen betydligt
bättre nu än den var för några
årtionden sedan — det skall villigt erkännas
— men den är fortfarande bristfällig
och måste rustas upp ordentligt.
En uppsökande kurativ verksamhet
borde vara självklar. Det är med ett
ord sagt positiva åtgärder som behövs
och inte negativa. Detta är alltså motiveringen
för reservanternas inställning
till ökad studierådgivning.

Diskutabel sparsamhet träder också
fram i departementets inställning till
den medelsanvisning som universitets -

pedagogiska utredningen, UPU, vill göra
anspråk på. Tidigare riksdagsbeslut innebär
en djupgående omdaning av universitetsutbildningens
organisation.

Men en sådan reform kan bli tämligen
meningslös, om inte de yttre formerna
också ges ett nytt innehåll. Hur
metoderna att meddela undervisning inom
den nya universitets- och högskoleorganisationen
utformas, blir av avgörande
betydelse. Det är därför vi vågar
hoppas, att den av universitetskanslersämbetet
för ett år sedan tillsatta universitetspedagogiska
utredningen verkligen
samordnar sin insats med övriga
utredningars arbete och framför allt att
den aktiverar sig. Det första verksamhetsåret
förefaller inte ha lett till något
särskilt substantiellt, trots att de
ting utredningen skall syssla med innehåller
ganska akuta problem. Förmodligen
beror det på att utredningen inte
fått äskade anslag för sin forskningsverksamhet.
En ökad aktivitet från
UPU:s sida torde vara ett av de bästa
sätten att få fram djupgående undersökningar
i syfte att åstadkomma de
förbättringar av undervisningsmetoderna
vid universiteten, som är nödvändiga
för att studierna skall bli effektiva.
Förvisso är undervisningsmetoderna på
1960-talet utomordentligt mycket effektivare
än de var på 1930-talet, då jag
och andra nu medelålders personer utsattes
för dem. Men trots de stora
framsteg, som gjorts, har nog universitetspedagogiska
utredningen ett inspirerande
fält att arbeta på. Det är inte
så svårt att föreslå förbättringar på
detta ganska försummade område.

Utomordentligt hög angelägenhetsgrad
har också ytterligare försöksverksamhet
med akademisk radioundervisning.
Jag medger gärna, att jag tillhörde
dem som var litet skeptiska, när man
började med denna form av akademisk
undervisning. Men jag har ändrat uppfattning.
Radiokursen i statskunskap
gick bra och går ännu bra, så långt vi
kan bedöma av de erfarenheter vi hit -

Onsdagen den 13 april 1966 em.

Nr 16

105

tills fatt. Därför bör det finnas all anledning
att snarast ordna med ytterligare
sådan undervisning, förslagsvis i pedagogik
på lägsta stadium där man inte
behöver syssla med laborationer.

Statsutskottets majoritet anser, ad de
närmare erfarenheterna av kursen i
statskunskap bör avvaktas, innan man
tar ställning till frågan om en utvidgning
av denna verksamhet. Häremot
kan sägas, att de erfarenheter som redan
vunnits förefaller vara tillräckligt
positiva och manar till fortsättning,
även innan man kan framlägga förslag
om en väsentligt utvidgad TV- och radio-undervisning
på det akademiska
lågstadiet. En väsentlig utvidgning av
denna undervisning torde komma ganska
snart.

Sammanfattning: Bättre resurser för
studierådgivningen, för den universitetspedagogiska
utredningen och för
akademisk radioundervisning.

Jag ber att få yrka bifall till reservation
nr 9 vid punkt 62.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Vi har här att behandla
frågan om tekniska hjälpmedel för studerande
vid universitet och högskolor.
Anskaffandet av sådana hjälpmedel syftar
till en effektivisering av studierna
för att man därigenom skall kunna hålla
tudietiden nere, så att vi dels får
n god genomströmningshastighet, dels
ckså lär möjligheter att minska lärarucli
lokalbehov.

Det råder inga delade meningar om
behovet av dessa tekniska hjälpmedel
utan fastmer om takten i vilken vi
skall bedriva forsknings- och utvecklingsarbetet.
Universitetskanslersämbetet
har i år föreslagit en betydande
höjning av anslaget jämfört med föregående
år — en höjning med 3,6 miljoner
kronor. Det skulle alltså innebära
ett anslag på 4,2 miljoner kronor. De4*—-Andra
kammarens protokoll 1966. Xr

Tekniska Hjälpmedel i utbildningen in. in.

partementschefen har föreslagit en uppräkning
av anslaget med sammanlagt
675 000 kronor, vilket innebär ett anslag
på sammanlagt 1 250 000 kronor.
Reservationen som fogats till utskottsutlåtandet
föreslår ett med 550 000 kronor
förhöjt anslag i förhållande till vad
utskottsmajoriteten föreslår.

Det är utan tvekan så att nya vägar
måste prövas i syfte att effektivisera
de akademiska studierna och hålla studietiden
nere. Våra möjligheter att ställa
lokaler och lärare till förfogande är
begränsade, och man måste söka utnyttja
de möjligheter som de tekniska
hjälpmedlen ger. Studie- och yrkesvägledningen
är både viktig och nödvändig,
och vi behöver en balanserad
utbildningsexpansion och en effektiviserad
studietid. Som jag ser det är vi
skyldiga att genom rådgivning till de
studerande försöka förhindra studiemisslyckanden.
Man kan anlägga sociala
aspekter på den frågan men också
ekonomiska. Varken den enskilde
eller samhället har nytta av ett studiemisslyckande
till följd av en bristande
studierådgivning med allt vad det innebär
av förlorad arbetsinsats och felslagna
ambitioner.

Reservationen tar också upp frågan
om ytterligare försöksverksamhet med
akademisk radioundervisning. Vi menar
att det är att anse såsom mycket
angeläget. Utskottet säger för sin del
att det vill avvakta de närmare erfarenheterna
av radiokursen i statskunskap
innan ställning tas till en utvidgad
försöksverksamhet på området.

Vad vi närmast har tänkt på är,
som herr Nordstrandh tidigare har
nämnt, kursen i pedagogik. Universitetskanslersämbetet
framhåller att TV- och
radioundervisning av skilda slag bör få
en väsentligt ökad betydelse i utbildningsverksamheten.
I detta syfte föreslås
att medel anvisas för en planerad
radiokurs i pedagogik. I yttranden från
såväl kanslersämbetet som skolöverstyrelsen
har bestyrkts både behovet och
16

106 Nr 16

Onsdagen den 13 april 1966 em.

Tekniska hjälpmedel i utbildningen m. m.

lämpligheten av en akademisk radioundervisning
i detta ämne.

När det gäller kursens omfattning har
samråd ägt rum mellan lärarhögskolan
i Stockholm och Sveriges Radio. Efter
vad jag erfarit har man försökt tillgodogöra
sig redan vunna erfarenheter
av kursen i statskunskap, då man har
planerat för ämnet pedagogik. Sålunda
har det ansetts vara klokt att minska
antalet föreläsningar per vecka från
tre till två. Vidare har det ansetts
lämpigt att programtiden i stor utsträckning
utnyttjas för handledning.
Bl. a. har den erfarenheten gjorts från
den tidigare kursen i statskunskap att
det för många är svårt att hinna läsa
kurslitteraturen, om man ger tre program
i veckan. Det är ju många av eleverna
som utöver studierna — det gäller
för resten de flesta — har ett arbete
att sköta.

Deltagarna i kursen i statskunskap
kom från mycket skilda yrken. Där
har funnits folkskollärare, yrkeslärare,
socialassistenter, kommunalkamrerare,
präster, häradshövdingar, husmödrar
o. s. v. Där har också bland eleverna
funnits studerande, som förklarat sig
ha sparat i studietid och även sagt att
ett utbyggt radiouniversitet skulle kunna
förkorta studietiden högst avsevärt.
Jag skall kanske också tillägga att genom
den planerade ändringen har man
gjort det möjligt att minska programkostnaderna.

Att ämnet pedagogik har föreslagits
som lämpligt och behövligt är inte svårt
att förstå. Vi har ett stort antal som
läser pedagogik vid universiteten, och
det skulle vara av stort värde att få
prövat i vilken mån en radiokurs i
detta ämne kan avlasta antalet studerande
vid universiteten. Man kan förmoda
att det blir en sådan avlastning. Det
är som alla vet ont om lärare. Många
av dem som undervisar har inte fått
utbildning i pedagogik. Flera av dem
som undervisar i grundskolan har inte
högre utbildning än realexamen. Man

kan förmoda att många av dem som
gör oss tjänsten att arbeta i skolorna
med tillfredsställelse skulle hälsa en
möjlighet att genom en radiokurs få undervisning
i pedagogik. Många av dem
har intresse för saken, och vi har anledning
att vara tacksamma mot dem
för vad de utträttar, men då anser jag
att det skulle vara välbetänkt om man
också hjälpte dem med att ge dem möjlighet
att ännu bättre kunna utföra sitt
arbete. Jag har träffat många lärare
som ofta har talat om att det tillkommit
sa mycket nytt i fråga om pedagogiken,
att de känner ett behov av att
förbättra sin utbildning. I övrigt har
vi också många människor som i annat
arbete än läraryrket säkert skulle vara
intresserade av detta ämne.

En kurs av detta slag måste givetvis
vara av hög kvalitet. Den måste vara väl
förberedd, och de som svarar för undervisningen
måste vara skickliga. I
detta avseende har vi emellertid all anledning
att tro att vi inte skall behöva
hysa någon oro. Yi har pedagogiska och
psykologiska institutionen vid lärarhögskolan
i Stockholm att tillgå.

Utan tvekan öppnar akademiska kurser
i radio och TV möjligheter för
människor att delta i akademiska studier.
Det gäller sådana som bor långt
ifrån universitetsorterna samt sådana
som har förvärvsarbete och därför har
svårigheter att följa undervisningen vid
ett universitet. Andra åter kan av olika
familjeskäl inte vara med.

En grupp som det är speciellt angeläget
att hjälpa är de handikappade.
De har genom denna form av undervisning
fått betydligt gynnsammare möjligheter.
Som bevis härför kan man
bara nämna att De blindas förening lät
spela in hela kurslitteraturen på talböcker
då det gällde kursen i statskunskap.
Cirka 40-talet blinda följde undervisningen
i detta ämne. Enligt min
mening är framgången med kursen i
statskunskap ett bevis på att det finns
behov av målinriktade studier genom

Nr 16

11)7

Onsdagen den

radioundervisning. Redan nu har vissa
erfarenheter gjorts, och när utskottet
säger sig vilja ha mera erfarenheter,
går det enligt min mening bra att skaffa
sådana genom att fortsätta försöksverksamheten
på detta område.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen nr 9
vid punkten (52 i utskottets utlåtande.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Vi reservanter har föreslagit
en ytterligare medelsanvisning
till universitetspedagogiska utredningen,
till studierådgivningsverksamhet
och till försöksversamhet med akademisk
radioundervisning, och att anslaget
skall uppräknas med 550 000 kronor
utöver vad Kungl. Maj :t föreslagit.
Vidare har vi sagt att den närmare fördelningen
bör göras av Kungl. Maj :t efter
förslag av univcrsitetskanslersämbetet.

Det är alltså tre frågor som är aktuella.
Den första gäller den universitetspedagogiska
utredningen, som har till
uppgift att söka finna vägar för att effektivisera
studierna vid universitet och
högskolor och bedriva försöksverksamhet
med olika former av tekniska hjälpmedel
i undervisningen. Ecklesiastikminister
Edenman har vid åtskilliga tillfällen,
när vi diskuterat olika utbyggnadsprogram
för högre utbildning,
framhållit hur viktigt det är att öka
effektiviseringen av de akademiska studierna
och att nya vägar måste prövas
i syfte att hålla studietiden nere och
minska hehovet av lärare och lokaler.
Det kan, såvitt jag förstår, bara ske genom
ett forcerat forsknings- och utvecklingsarbete
på det pedagogiska fältet.

När det kommer till konkreta anslagskrav
visar det sig emellertid att regeringen
inte är beredd att sätta handling
bakom orden. Det torde vara omöjligt
att exempelvis universitetspedagogiska
utredningen skall kunna bedriva
sitt arbete skyndsamt, om den inte sam -

19 april 1900 em.

Tekniska hjälpmedel i utbildningen in. in.

tidigt får de medel den behöver för att
bedriva ett meningsfullt forskningsoch
utvecklingsarbete. Detsamma gäller
studie- och yrkesvägledningen, som
herr Mattsson nyligen poängterat. En
kraftigt intensifierad sådan verksamhet
är nödvändig inte minst med hänsyn till
strävandena att få till stånd en balanserad
utbildningsexpansion och att hålla
studietiden nere. Liksom herr Mattsson
vill jag framhålla att från sociala
utgångspunkter är det ett självklart
krav att samhället har ansvar för att
genom studie- och yrkesvägledning försöka
hindra studiemisslyckanden.

När det gäller den tredje frågan, försöksverksamhet
med akademisk radioundervisning,
vill jag framhålla att den
eterburna undervisningen alltmer kommer
i blickpunkten som komplement till
den traditionella undervisningen i olika
skolformer, och den erbjudes som ett
alternativ till undervisningen på ettbetygsnivån
vid universitet och högskolor.
Tänkbart är att radio och TV
på längre sikt kan bidraga till att de
problem som t. ex. är förenade med
den aktuella lärarbristen skulle kunna
minskas.

Här har omnämnts ettbetygskursen i
statskunskap. Jag skulle i det sammanhanget
vilja nämna att den 8 januari i
år hölls en ganska intressant kårafton
i radiohuset. Närvarande var några
hundra studerande som ägnat sig åt
studier i statskunskap. Där var statsministern
och professor Herbert Tingsten.
Det var en avslutning på det första experimentåret
med akademisk undervisning
i radio, alltså ettbetygskursen i
statskunskap. Vid den tentamen som genomfördes
på olika platser i landet den
8 januari deltog inte mindre än 1 127
studerande, av vilka för övrigt inte
mindre än 61,4 procent klarade sig.

Nu är frågan om inte denna utbildning
håller på att självdö redan på experimentstadiet.
Såvitt jag vet kommer
den till i höst planerade ettbetygskursen
i pedagogik inte till stånd. Ett

108

Nr 16

Onsdagen den 13 april 1966 em.

Tekniska hjälpmedel i utbildningen m. ni

negativt besked har vi också fått beträffande
en eventuell fortsättning av statskunskapsundervisningen
i form av en
tvåbetygskurs, och om denna satsning
inte följs upp ordentligt medan intresset
står på toppen kan man ifrågasätta
om inte försöket med akademisk undervisning
i radio måste betecknas som
ett ganska dyrbart experiment och kanske
också illa förberett.

Det skulle kunna sägas att vi borde
få en möjlighet att bygga ut denna form
av undervisning till en samhällsvetenskaplig
fakultet i radio. Det borde då
också stå klart att man inte kan nöja
sig med möjligheten att studera bara till
två betyg. Det är också av vikt att man
vid planeringen tar sikte på en horisontell
utbildning så att intresserade får
möjlighet att studera andra ämnen än
statskunskap — här har nämnts pedagogik.
Och varför inte också de stora
världsspråken?

Frågan om utnyttjande av radio och
TV för reguljär universitets- och högskoleutbildning
har berörts av 1960 års
radioutredning. Den ansåg att tiden är
inne att grundligt överväga radions och
TV:s roll i utbildningsverksamheten.
En särskild aspekt som bör beaktas är
i vad mån korrespondensundervisning
kan förenas med undervisning i radio
och TV. Den nu pågående försöksverksamheten
med användning av radio och
TV i undervisningen på den högre utbildningens
område bör kunna intensifieras
så att man snabbt får underlag
för en allsidig bedömning av möjligheterna
att låta ett TV-radio-korrespondensuniversitet
komplettera den nuvarande
universitetsorganisationen.

Med det sagda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservation nr 9
vid punkten 62.

Herr BERG (s):

Herr talman! Mycket missnöje har i
dag uttalats över statsutskottets bristande
förståelse för alla de motioner
som har väckts och som väl alla har

det målet att de avser att ta ut mer
pengar ur den pott som står till vårt
förfogande för undervisningsväsendet.

När denna anslagspost dök upp i föregående
års statsverksproposition var
folkpartiet påpassligt framme och begärde
i en motion att anslaget till tekniska
hjälpmedel skulle utgå med 1,7
miljon kronor, vilket betydde en ökning
av departementschefens dåvarande
förslag med 1,2 miljon kronor. I
år har samma motionärer höjt beloppet
till 1 935 000 kronor medan högern, som
förra året inte utnyttjade eller kanske
inte ens upptäckte denna möjlighet att
höja statsutgifterna, i år har reparerat
den försummelsen genom att överta
folkpartiets motionskrav från förra
året på 1,7 miljon kronor. I den reservation
som är fogad till utlåtandet har
man emellertid åstadkommit en kompromiss
som slutar på 1,8 miljon kronor,
vilket belopp med 550 000 kronor
överstiger departementschefens av utskottsmajoriteten
tillstyrkta förslag.

Ett av motiven för reservanternas
krav på höjt anslag är att den av universitetskanslersämbetet
tillsatta universitetspedagogiska
utredningen skall
bekostas ur detta anslag, vilket utskottet
inte ansett sig kunna biträda då man
menar att dessa kostnader bör bestridas
ur den i punkt 1 i detta utlåtande upptagna
posten »Arvoden till experter och
tillfällig personal», som i årets stat har
höjts med 300 000 kronor och nu utgör
877 000 kronor. Utskottet har inte heller
ansett sig kunna tillstyrka kravet
att studierådgivningsverksamheten skall
bekostas ur anslaget till tekniska hjälpmedel,
då riksdagen så sent som 1964
uttalade att denna verksamhet skall åvila
respektive läroanstalters förvaltningar.
Till dessa förvaltningar har för övrigt
i årets budget tagits upp över 13
miljoner kronor, vilket innebär en höjning
av denna post med 320 000 kronor.
Detta bör förbättra förutsättningarna
för dessa läroanstalter att lösa de här
ifrågasatta uppgifterna.

Onsdagen den 13 april 1966 em.

Nr 16

109

Beträffande förslaget om försöksverksamhet
med akademisk radioundervisning
anser utskottet att man först bör
avvakta de erfarenheter av denna undervisningsform
som den pågående radiokursen
i statskunskap kommer att
ge — innan man ger sig in på ytterligare
kursverksamhet av detta slag.

Beträffande radioundervisningen är
vidare att märka att man kommer att
ta upp hela den problematiken i ett
större sammanhang under nästkommande
år. Inrikesministern har i sin arbetsmarknadsproposition
föreslagit att hela
frågan om radioundervisningen och
vuxenutbildningen skall tas upp i det
sammanhanget, och därför finns det anledning
att också avvakta vad man därvidlag
kan komma fram till.

Det kan slutligen understrykas att
posten anslag till tekniska hjälpmedel
inte blivit styvmoderligt behandlad.
Trots det begränsade ekonomiska utrymme
som vi alla är överens om står
till vårt förfogande har den anslagsposten
fördubblats i årets stat. Det är
ett förhållande, herr talman, som jag
anser får vara det slutliga argumentet
för mig, när jag nu yrkar bifall till utskottets
hemställan på denna punkt.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Jag är glad över att kunna
konstatera, att det mest substantiella
och värdefulla i herr Bergs anförande
var den uppvisning i elementär matematik,
som han inledningsvis gav oss,
i konsten att addera och subtrahera.
Förslagsställarna har själva gjort de beräkningarna,
och vi är nu tacksamma
för att kontrollräkningen visade, att
våra beräkningar är riktiga.

Vad jag skulle vilja efterlysa från utskottsmajoritetens
sida är ett ställningstagande
till och en bedömning av den
angelägenhetsgrad de tre förslag som
vi reservationsvis framfört har, alltså
enligt herr Bergs och utskottsmajoritetens
mening. Det är ju det som är den
avgörande punkten här.

Tekniska hjälpmedel i utbildningen in. in.

Herr BERG (s):

Herr talman! »Den elementära matematiken»
har jag åstadkommit med de
tekniska hjälpmedel som heter additionsmaskiner,
och det är i och för sig
bra att sådana kan utnyttjas.

Beträffande ställningstagandet till
dessa frågor vill jag framhålla, att det
av flera talare har omvittnats att vi i
princip inte är oense om angelägenhetsgraden.
Herr Mattsson sade i sitt anförande
att vi är ganska överens om
målsättningen men att vi har något olika
meningar om utvecklingstakten på
detta område. Det är väl också här som
skon klämmer, och herr Nordstrandh
har ju i dag, kanske mot sin vilja,
tvingats att i olika sammanhang uppträda
som företrädare för regeringens
och utskottsmajoritetens förslag och då
också understrukit, att vi har ett kärvt
ekonomiskt läge och därför bör vara
försiktiga med våra anslagsäskanden.
Detta är kanske den främsta anledningen
till att utskottsmajoriteten inte kan
tillmötesgå reservanterna. Målsättningen
och behoven av studierådgivning, radioundervisning
och allt det som hör ihop
med denna fråga är vi, efter vad jag
kan förstå, helt överens om.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 9);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nordstrandh begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
62:o) mom. I) i utskottets utlåtande nr
42, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

110 Nr 16 Onsdagen den 13 april 1966 em.

Statens medicinska forskningsråd: Förvaltningskostnader

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
9) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nordstrandh begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 112 ja och 101 nej, varjämte 2
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. II

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 63—65

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 66

Statens medicinska forskningsråd: Förvaltningskostnader Kungl.

Maj:t hade (punkt E 65, s.
546—550) föreslagit riksdagen att dels
bemyndiga Kungl. Maj:t att enligt vad
i statsrådsprotokollet förordats ändra
personalförteckningen för de under statens
medicinska forskningsråd sorterande
forskargrupperna, dels godkänna i
statsrådsprotokollet angiven avlöningsstat
för nämnda forskargrupper, att tilllämpas
tills vidare fr. o. m. budgetåret
1966/67, dels ock till Statens medicinska
forskningsråd: Förvaltningskostnader
för budgetåret 1966/67 anvisa ett
förslagsanslag av 2 002 000 kr.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Torsten Hansson (I: 163) och den

andra inom andra kammaren av fru
Sjövall m. fl. (II: 224), i vilka hemställts
att riksdagen i samband med behandlingen
av anslag till forskningsråden
inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde
måtte bevilja forskningsrådens
samarbetsdelegation ett
riksstatsanslag på 100 000 kr. för verksamheten
under budgetåret 1966/67;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Thorsten Larsson m. fl. (I: 397)
och den andra inom andra kammaren
av herr Larsson i Hedenäset in. fl.
(11:482), i vilka hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla om översyn och förslag rörande
utbyggnad och effektivisering av forskningsorganisationen
i enlighet med vad
i motionerna anförts.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att ändra
personalförteckningen för de under statens
medicinska forskningsråd sorterande
forskargrupperna i enlighet med
vad i statsrådsprotokollet föreslagits;

b) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för nämnda forskargrupper,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1966/67;

c) till Statens medicinska forskningsråd:
Förvaltningskostnader för budgetåret
1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 2 002 000 kr.;

II. att motionerna 1:163 och 11:224
icke måtte bifallas av riksdagen;

III. att motionerna 1:397 och 11:482
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Axel Andersson, Per Jacobsson,
Thorsten Larsson, Nils-Eric
Gustafsson, Nyman, Larsson i Hedenäset,
Nihlfors, Nelander, Mattsson och
Källstad, vilka ansett att utskottet under
II. bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:163 och 11:224, till

OnsdagtMi den 13 april 1900 em. Nr 10 111

Statens medicinska forskningsråd: Förvaltningskostnader

Forskningsrådens samarbetsdelegation
för budgetåret 1906/67 anvisa ett förslagsanslag
av 100 000 kr.;

b) av herr Axel Andersson, fröken
Andersson samt herrar Per Jacobsson,
Thorsten Larsson, Nils-Eric Gustafsson,
Xyman, Wallmark, Bohman, Larsson i
Hedenäset, Turesson, Nihlfors, Kelander,
Mattsson och Källstad, vilka ansett
att utskottet under 111. bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:397 och 11:482, i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om översyn
och förslag om utbyggnad och effektivisering
av forskningsorganisationen
i huvudsaklig överensstämmelse
med vad reservanterna anfört.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Det lär inte behövas någon
längre utläggning om forskningens
betydelse för en snabbare utveckling i
ekonomiskt, socialt och kulturellt hänseende.
Ingen förnekar det stora värde
forskningen har. Därför vill jag endast
i all korthet motivera min anslutning
till de två reservationer som fogats till
denna punkt i utskottets utlåtande.

De två reservationerna ger båda uttryck
för samma strävan till en effektivare
forskningsorganisation. I reservation
10 a) yrkas på en begränsad insats
på ett område, medan reservation 10
b) yrkar på en utredning, syftande till
att vi på sikt skall nå fram till en effektivare
och mera utbyggd forskningsorganisation.

Behovet av ett intimare samarbete
mellan de olika forskningsråden är redan
tidigare allmänt erkänt, och det
har också funnits ett samarbetsorgan
dem emellan. För att ernå en effektivisering
av denna verksamhet har forskningsrådens
samarbetsdelegation under
år 1965 omorganiserats och fått fastare
form. För att klara kostnaderna för samarbetsdelegationens
arbete är delegationen
emellertid beroende av bidrag

från de olika forskningsråden, och detta
framstår som otillfredsställande. Om
delegationen skall få en säker och oberoende
ställning, bör dess kostnader bestridas
genom ett särskilt statsanslag.
Det föreligger också risk för att intresset
för detta samarbete hämmas inom forskningsråden,
om kostnaderna skall bestridas
av medel som de olika forskningsråden
var för sig behöver för
forskningsuppgifter inom sina speciella
forskningsområden.

Kostnadsökningen för staten vid ett
bifall till motionerna och reservation
10 a) skulle bli rätt obetydlig, endast
100 000 kronor. Även om jag hävdar att
en utredning rörande en effektivisering
av vår forskningsorganisation är av nöden,
bör detta inte stå hindrande i
vägen för en så välbehövlig och föga
kostnadskrävande åtgärd som det här är
fråga om.

Jag ber därför att få yrka bifall till
reservationen 10 a).

Sedan vill jag med några ord beröra
den reservation som gäller en utredning
syftande till en effektivisering av vår
forskningsorganisation. Här i riksdagen
fördes en debatt om den frågan för
bara ett halvår sedan. Andra kammaren
begärde då den utredning, som vi nu
återkommer till eftersom Kungl. Maj :t
ännu inte har tillsatt utredningen, utan
av allt att döma har tagit hänsyn till
första kammarens större återhållsamhet
i denna fråga.

Med åberopandet av den debatt som
sålunda förekom i höstas följer väl att
det nu inte är nödvändigt att upprepa
alla de argument som kan anföras för
den av oss begärda översynen. Jag vill
därför endast återge några auktoritativa
uttalanden som gjorts under den korta
tid som gått sedan vi senast diskuterade
frågan och som otvivelaktigt styrker
vårt utredningsvrkande.

I samband med framställningen om
fortsatt medelstilldelning har styrelsen
för Malmfonden för forskning och utvecklingsarbete
bl. a. berört saken. Sty -

Nr 16

112

Onsdagen den 13 april 1906 em.

Statens medicinska forskningsråd: Förvaltningskostnader

relsens synpunkter refereras i proposition
nr 21 i år, ur vilken jag citerar:

»I skrivelsen berörs frågan huruvida
icke splittringen av forskningsstödet
på flera olika organ har vissa nackdelar
och huruvida icke en koncentration
vore att föredraga. Till följd av omständigheter
som hänger samman med
den nämnda splittringen försvåras,
framhålles det, en ur samhällssynpunkt
väl avvägd fördelning på olika forskningsuppgifter
av de tillgångar, som står
forskningen till buds. Fonden anser att
kritiken äger visst berättigande och har
ingenting emot att organisationsfrågan
utreds förutsättningslöst.» Detta är ett
klart erkännande, som jag ser det, av
att det finns behov av en översyn.

Genom sällskapet Riksdagsmän och
forskare liar vi informerats om en del
av intresse i detta sammanhang. I ett utdrag
ur en berättelse från en resa i Sverige,
företagen av en grupp vetenskapsmän
från USA, delges några av deras
iakttagelser. I rapporten görs bl. a. en
del rätt kritiska bedömningar om vår
forskningsorganisation och delvis även
om forskningens inriktning. »Det slog
mig» — heter det — »att kanske en av
de grundläggande orsakerna till dessa
fenomen är det svenska forsknings- och
utvecklingsarbetets organisation och den
nästan formellt fastslagna fördelningen
av forskningen mellan industri, forskningsinstitut
och universitet.» Vidare
konstateras: »Utbyte av forskare mellan
industrin och den akademiska världen
är mycket begränsad i Sverige.»

Till dessa uttalanden av en person
som utifrån har sett på våra förhållanden
må fogas det påpekandet, att ett av
de delproblem som aktualiserats i den
föreliggande motionen och i reservationen
är frågan om hur man skall uppnå
en intimare samverkan, en bättre
samordning av den svenska industriens
och statens forskningsinsatser.

Hösten 1965 upprättades i Danmark
ett rådgivande forskningspolitiskt organ,
»Forskningens Faellesudvalg». Det -

ta skall vara »ett rådgivande organ åt
regering och folketing och även tjäna
som rådgivande och vägledande organ
för andra offentliga organ och institutioner
som handlägger forskningsadmi nistrativa

ärenden.---FFU skall

vidare årligen avge en rapport om
forskningens situation till regeringen
och folketinget, vilken skall kunna bilda
underlag för en debatt i tinget.»

Till skillnad mot vad som är fallet i
Sverige vill man således i Danmark underlätta
en initierad parlamentarisk debatt
i aktuella forskningspolitiska frågor.
I Sverige är däremot forskningsberedningens
arbete intimt knutet till
kanslihuset, utan någon redovisning till
riksdagen. Ur parlamentarismens synpunkt
— men jag tror även på sikt i
forskningens intresse — måste det
svenska systemet var mindre tillfredsställande
och i behov av en översyn.

Herr talman! »Efter tre års forskningsberedning
är den svenska forskningspolitiken
fortfarande i baklås.»
Med denna kritiska och hårda dom avslutade
en av landets mera kända forskare
en tidningsartikel, som vi för ungefär
två månader sedan fick ta del av.
Betydande organisatoriska brister synes
föreligga, och med anförande av dessa
nya exempel i denna fråga, som vi tidigare
har diskuterat, har jag sökt belysa
att allt inte är bra som det är, att förbättringar
behövs och att en utredning
syftande till förbättringar i olika hänseenden
är angelägen.

Jag ber således, herr talman, att även
få yrka bifall till reservationen 10 b).

Herr TUItESSON (h):

Herr talman! Liksom herr Larsson
i Hedenäset vill jag till en början erinra
om att allmän enighet numera torde
råda om att den vetenskapliga forskningen
liar mycket stor betydelse för
all mänsklig utveckling och alla samhälleliga
framsteg. Det torde också vara
klart för de flesta att möjligheterna att
genom forskningsinsatser påverka sam -

113

Onsdagen den 13 april 11)00 em. Nr 16

Statens medicinska forskningsråd: Förvaltningskostnader

hällsutvecklingen är mycket stora. Vi
vet att det finns eu uppsjö på forskningsuppslag.
Vi vet att det är angeläget
att stimulera forskningen. Men vi
måste också ha klart för oss att vi ställs
inför nödvändigheten att välja mellan
olika uppslag, och det är angeläget att
vi väljer rätt. Alla uppslag kan inte
realiseras på en gång. Forskningen är
i allmänhet dyrbar. Men det är inte
bara fråga om pengar — även personalresurserna
är i vårt land begränsade.

Det är därför mycket viktigt att vi
så långt möjligt samordnar forskningsinsatserna
inom samma område eller
inom likartade områden. Lika viktigt
är att den nödvändiga angelägenhetsgraderingen
äger rum under medverkan
inte bara av vetenskapsmännen
utan också av parlamentariker, och
därvid inte bara av politikerna i kanslihuset.
För att det skall kunna ske fordras
ökad insyn för och fördjupad information
till riksdagen.

Vi hade här i riksdagen för bara
några månader sedan en stor debatt
med anledning av motioner vari hemställts
om utredning och översyn av
forskningsorganisationen. Motionerna
bifölls av denna kammare men fälldes
av medkammaren. Den folkvalda kammarens
förord för den begärda utredningen
borde inte längre få nonchaleras.

Därför yrkar jag, herr talman, bifall
till reservationen 10 b.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Vi har tidigare i flera
olika sammanhang från folkpartiets sida
framhållit hur viktigt det är att den
svenska centrala forskningsadministrationen
blir föremål för en så allsidig
utredning som möjligt. Målsättningen
skulle vara att skapa en organisation
som möjliggör en långsiktig forskningsplanering
och därmed ett klart redovisande
av de prioriteringskriterier som
används vid anslagstilldelningen.

Att det behövs eu sådan utredning
och översyn, framgår med all önskvärd
tydlighet av den föreslagna anslagstilldelningen
för de olika forskningsråden,
där ecklesiastikministern inte närmare
motiverar sina ställningstaganden eller
anför eventuella synpunkter från forskningsberedningen
som stöd. Vi reservanter
förväntar eu översyn härvidlag
och förslag om utbyggnad och effektivisering
av forskningsorganisationen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna
10 a och b.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Dagens debatt, liksom
de många motionerna och reservationerna,
vittnar om det stora intresse
som riksdagen hyser för utbildningsoch
forskningsfrågorna men även om
den osäkerhet man på olika håll känner
när det gäller att företa avvägningar
i fråga om resurstilldelning m. m.
En av utskottets talesmän, fröken Olsson,
påpekade också hur svårt det är
att göra sådana avvägningar. Det är
svårt att avgöra om en viss professur
eller lärartjänst är angelägnare än en
annan eller om en viss sektor inom
forskningsfältet skall vara viktigare än
den andra.

Jag är övertygad om att det är oerhört
angeläget med en översyn av vår
forskningsorganisation och att riksdagen
snarast möjligt får förslag till en
utbyggnad och en effektivisering av
denna organisation. Andra kammaren
begärde vid föregående års behandling
av frågan om forskningsorganisationen
att få ett sådant förslag. Statsutskottets
majoritet skriver nu visserligen att det
föregående år lämnades en utförlig redogörelse
för hur det är ställt på detta
område i vårt land, men man torde
med samma fog kunna hänvisa till den
utförliga debatt som då förekom här i
kammaren och som även ledde till ett
positivt ställningstagande från kammarens
sida till utredningskravet.

Utan att föregripa den utredning,

Nr 16

114

Onsdagen den 13 april 1966 em.

Statens medicinska forskningsråd: Förvaltningskostnader

som jag förutsätter måste komma, skulle
man kunna spekulera över om det
inte behövs ett institut för forskningsfrågor,
dit vi kunde slussa bl. a. för
forskningens framtid angelägna frågor
och där det kunde göras opartiska och
sakliga utredningar, som kunde bilda
underlag för den bedömning som utskottet
och riksdagen senare måste företa
och som jag är övertygad om att
vi alla känner osäkerhet inför. Det är
ju oerhört svårbedömbara frågor det
här gäller.

För att kunna på bästa sätt utnyttja
våra resurser på detta område är det
också synnerligen angeläget att få till
stånd en samordning mellan den forskning
som bedrivs inom industrien och
den som samhället svarår för. Även
sådana frågor skulle kunna slussas över
till ett institut av det slag som jag antytt
för att där bearbetas. Vi skulle på
detta sätt kunna få en kartläggning, så
att vi kunde utnyttja våra personella
och ekonomiska resurser långt effektivare
än vad vi nu gör.

Jag tror att detta vore en rationaliseringsåtgärd
som för närvarande hör
till de mest angelägna i vårt samhälle.
Sverige är ett litet land och behöver ta
till vara alla sina möjligheter. Ett område
där det verkligen råder knapphet
— inte bara i vårt land utan över huvud
taget ute i världen — är tillgången
på goda hjärnor. Det finns över huvud
taget inte fler sådana än att vi måste
utnyttja dem vi förfogar över, och det
kan inte ske på annat sätt än genom
en sådan samordning som jag här antytt.

Jag har av olika anledningar kommit
att syssla litet grand med dessa förhållanden
och det har slagit mig hur
oändligt mycket dubbelarbete som på
olika områden läggs ned på att utreda
olika frågor, vilka säkerligen inte bara
utreds inom just dessa organ utan på
samma gång även på andra håll. Såsom
ett exempel kan man peka på riksbanksfonden.
När det gäller att gå ige -

nom alla ansökningar som inkommer
rörande forskningsbidrag av olika slag
fordras det nära på ett riksbanksfondens
eget utredningsinstitut för att få
ett någorlunda säkert underlag för en
rättvis bedömning i fråga om behov och
angelägenhetsgrad.

Herr talman! Jag skall inte ytterligare
förlänga debatten, utan jag ber att med
det anförda få yrka bifall till de reservationer
som föreligger på denna
punkt.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Denna debatt gäller två
frågor. De båda reservationerna behandlar
nämligen olika ting.

Den första reservationen gäller samarbetet
mellan de olika forskningsråden.
Dessa har, som både utskottet
och reservanterna påpekar, själva skapat
ett organiserat samarbete med sekreterare
och kansli. Kostnaderna för
detta bestrids ur rådens egna forskningsanslag.
Det är alltså fråga om
statliga pengar nu, och det blir också
fråga om statliga pengar därest reservanternas
förslag skulle gå igenom.
Någon större skillnad kan det alltså
inte vara.

Enligt föreliggande proposition har
rådens forskningsanslag höjts med 11
miljoner kronor. De 100 000 kronor i
anslag till forskningsrådens samarbete
som föreslås av reservanterna betyder
alltså inte ens en enprocentig lättnad.
Ändå talas det stora ord om den avlastning
detta skulle innebära. Det är
alltså närmast en onödig framstöt som
har gjorts i detta fall.

Man kan fråga sig, om det är så angeläget
att råden över sig får ett organ
som ges byråkratisk karaktär genom att
staten direkt lämnar anslag till dess
verksamhet. Är det inte bättre att råden
själva genom sina fria åtgöranden
får skapa det samarbete, som de anser
erforderligt? Pengarna är i bägge fallen
statliga.

Den andra reservationen berör en

nr>

Onsdagen den 13 april 1000 em.

Statens medicinska forskningsråd: Förvaltningskostnader

större fråga: den centrala forskningsorganisationen.
Angreppen riktas här
mot forskningsberedningen. Det finns
ingen anledning, såsom redan har sagts,
att åter ta upp den debatt som fördes
i höstas.

Det bör påpekas att forskningsberedningen
inte är något ämbetsverk. Med
sina mycket friare former har den snarare
kommittékaraktär, och som sådan
är den knuten till .statsrådsberedningen
med statsministern som ordförande
och de ansvariga statsråden som medarbetare
när så erfordras. Vi kommer
inte ifrån att forskningen är knuten
till alla väsentliga verksamheter och
alltså sorterar under skilda departement.

Vad man i forskningsberedningen
sysslar med är långsiktiga problem,
principproblem, planläggning i stort,
internationella samordningsfrågor och
liknande ting. Beredningen handlägger
all forskning, inte bara den som forskningsråden
befrämjar utan hela universitetsforskningen,
näringslivets egen
forskning, de statliga laboratorierna
o. s. v. Överläggningarna och de slutsatser
dessa leder till har rådgivande
karaktär. Det är fråga om ett kontaktorgan
mellan olika intressenter. Vad
beredningen däremot inte gör är att
fatta beslut.

Nu verkar det som om framstöterna
här från de tre borgerliga partierna
gick ut på att i stället skapa ett beslutande
organ, som självt skulle bli en ny
mellaninstans, ett ämbetsverk som skulle
framlägga egna petita. Vad man i all
korthet kan säga om detta, är väl två
saker.

Det finns inte något behov av en ny
mellaninstans. Beredningen har ju själv
fått i uppdrag att utreda sina arbetsformer.
Kanske framläggs därifrån förslag
som kan tillfredsställa även oppositionens
fordringar på ändringar och
effektiviseringar av forskningens organisation.
Men det bör påpekas att det på
en lägre nivå än beredningen redan

finns planerande organ. Vi har kanslersämbetet,
som bl. a. är ett planerande
organ med fem fakultetsberedningar
till sitt förfogande. Vi har forskningsråden,
vilka också är utredande och
planerande organ, med ett samarbetskansli,
och vi har akademierna. Här har
talats om samarbete mellan forskningen
och näringslivet. Man kan väl hänvisa
till att exempelvis Ingeniörsvetenskapsakademien
fyller en sådan uppgift.

Såvitt jag förstår har forskningsplaneringen
hittills fungerat tillfredsställande.
Dessutom är den stadd i utveckling.
En utpräglad samordning karaktäriserar
läget.

Därtill kommer en annan sak. Om
man förvandlade forskningsberedningen
till ett slags styrelse för forskningen
— med allt vad det betyder av dirigering
av forskningen — skulle statsministern
och statsråden försvinna från denna
högsta forskningsinstans. Såvitt jag
förstår betyder detta en försvagning
och inte en förstärkning av planläggningen.

När det nu är så att förslag från forskningsberedningen
själv kan förväntas
och vi dessutom försiktigtvis kanske bör
avvakta erfarenheterna från Norge och
Danmark av den organisation som där
genomförts — sådana erfarenheter finns
ännu inte — föreligger väl alla skäl att
skjuta hela denna fråga på framtiden.

Vad beträffar insynsproblemet — som
här tycks tilldra sig den största uppmärksamheten
— deklarerade ju statsministern
i höstas att förhandlingarna
inom forskningsberedningen på intet
sätt är hemliga och att de som där yttrar
sig t. o. in. uppmanats att publicera
sina inlägg, så att alla kan få ta del av
dem.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan i båda dessa
frågor.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag skall bara göra någ -

116 Nr 16 Onsdagen den 13 april 1966 em.

Statens medicinska forskningsråd: Förvaltningskostnader

ra korta reflexioner i anslutning till dels
utredningskravet, dels några yttranden
av herrar Turesson och Larsson i Hedenaset,
som utan att egentligen precisera
vad de menar talat om en parlamentarisk
behandling av forskningen eller en
medverkan av politiker.

Jag måste säga att jag har oerhört
svårt att förstå vilka tankebanor man
då rör sig i. Det är alldeles otänkbart
att behandla forskningen parlamentariskt.
Givetvis skall frågan om anslagen
till forskningen behandlas parlamentariskt,
men inte ens regeringen deltar i
själva forskningspolitiken i den bemärkelsen
att vi blandar oss i forskningsrådens
politik när det gäller att utdela
anslag och tillgodose vissa ändamål. Det
är över huvud taget omöjligt för oss att
göra detta.

Det finns här i landet en gammal ideologi
när det gäller forskning; man talar
om forskningens frihet. Det är självklart
att den ideologien ibland kan vara en
belastning, men jag tror inte att man
utan vidare bör kasta bort den, även om
jag gärna skall erkänna, herr Larsson i
Hedenäset, att de verkligt tunga anslag
i budgeten som forskningen representerar
mer och mer tvingar fram kravet
På en prioritering. Detta är emellertid
någonting annat. Man kan i princip
önska en prioritering men i detalj kan
man i praktiken aldrig företa en sådan.

Jag är ledsen att fru Sjövall, som gjorde
ett så uppmärksammat inlägg i debatten
här i kammaren förra året, inte
är närvarande i dag. Jag tror emellertid
inte att hon tar illa upp om jag citerar
några rader ur en artikel som hon skrivit
i Dagens Nyheter den 30 mars. Såvitt
jag förstår är det mycket lätt att
ansluta sig till vad hon där säger. I artikeln
heter det: »Det är tveksamt om
ordet forskningspolitik över huvud taget
kan anses ha ett bärande innehåll.
Forskningspolitiken kan till sin karaktär
inte jämställas med t. ex. jordbrukspolitiken,
bostadspolitiken, den ekonomiska
politiken etc. Den har ingen en -

hetlig målsättning och saknar ett sammanhållande
motiv, utifrån vilket ''politiken’
i fråga bestäms, utan om ''forskningspolitiken''
kan man i praktiken endast
få en uppfattning i efterhand.» På
ett annat ställe i artikeln skriver fru
Sjövall mycket klart: »Forskningsplaneringen
är lika självfallet endast en bit
i den totala samhällsplaneringen och
kan aldrig handhas av ett fristående
organ som är sakkunnigt i så gott som
enbart specifika forskningsfrågor.»

Därmed kommer jag in på den andra
frågan, nämligen på kravet om en utredning
när det gäller forskningen och
forskningspolitiken. Det är ju en sak
som det är omöjligt att utreda, om man
inte oerhört klart begränsar sig till konkreta
termer. Ty det gäller här hela
samhället. Forskningen tränger in på
praktiskt taget alla samhällsområden.
Vad är det då man skall utreda? Var
går gränsen mellan tillämpad forskning
och utvecklingsarbete? Det utförs en
mycket förnämlig tillämpad forskning
inom industrien men också ett mycket
förnämligt utvecklingsarbete, som industrien
själv kanske inte ens betecknar
som forskning. Var går gränsen? Jagtror
det är nödvändigt att erkänna att
här är det fråga om hela samhällsverksamheten
eller, som fru Sjövall uttryckte
det: forskningen tränger in på alla
områden.

Herr Arvidson påminde något om hur
forskningsorganisationen för närvarande
ter sig. Även om universitetskanslersämbetet
inte har några direkta forskningsanslag,
sorterar dock hela universitetsväsendet
under ämbetet. De nya
fakultetsberedningarna bär tillkommit
just därför att olika grupper i samhället
där skall bli representerade. Hela det
svenska näringslivet är också mycket
auktoritativt representerat i dessa beredningar.
Vi har vidare forskningsråden,
med den ökade aktiviteten i deras
samarbetsdelegation. Vi har dessutom
forskningsberedningen under
statsministerns ledning som endast har

117

Onsdagen den 13 april 19GG em. Nr 16

Statens medicinska forskningsråd: förvaltningskostnader

tre år på nacken. Då kan man väl låta
forskningsberedningen få litet mer tid
för att komma fram till ett resultat i
dessa oerhört invecklade frågor.

Det förs visserligen inte diskussionsprotokoll
i forskningsberedningen, men
dess sammanträden omges inte heller
med någon sekretess. Statsministern har
ideligen — bl. a. på det senaste stora
sammanträdet — uppmanat ledamöterna
att publicera sina inlägg i dagspress
eller tidskrifter. Och flera av dem gör
det. Vi hörde nyss ett mycket kritiskt
inlägg av en frejdad ledamot av forskningsberedningen
citeras av herr Larsson
i Hedenäset. Det är alltså ingen svårighet
för allmänheten, pressen eller en
ledamot av denna kammare att få insyn
i forskningsberedningens arbete. Jag är
övertygad om att många av ledamöterna
i forskningsberedningen därvidlag gärna
står till tjänst.

Herr talman! Jag tror alltså inte att
vi här bör laborera med själva begreppet
forskning, om det skall vara någon
mening med det hela. Jag har väldigt
svårt att förstå hur man skall angripa
dessa frågor utredningsvägen, om man
inte gör en oerhört snäv begränsning av
utredningsuppdraget. Men något sådant
har ingen här i kammaren ifrågasatt,
utan alla talar bara helt allmänt om
forskning, forskningspolitik och forskningsorganisation.
Det talet är mycket
svårt att förstå.

Dessutom anser jag att det är så
många aktiviteter i gång när det gäller
att få ett grepp om själva organisationen
att man bör kunna vänta och se ännu
någon tid innan man tillsätter en ny
organisation på detta område.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Tillåt mig först att i anknytning
till herr statsrådets anförande
klart och tydligt deklarera att jag hyser
den största respekt för forskningens frihet
och att jag anser det självklart att
en eventuell utredning bör utgå från
den grundläggande förutsättningen att

inga ingrepp skall göras i denna frihet.
Därmed hoppas jag att vi slipper diskutera
den saken.

Statsrådet uttalade tveksamhet om huruvida
vi politiker skall blanda oss i
dessa frågor på annat sätt än genom att
votera. Det må förlåtas att jag säger att
detta inte framstår som särskilt tillfredsställande
för oss. Även om det givetvis
publiceras en del material i tidningarna,
så är det svårt att följa med
den samlade pressen och få den överblick
över forskningen som man skulle
önska.

Låt mig sedan säga att vad jag hänvisade
till när det gällde riksdagens
möjligheter att följa med närmast var
den motsvarighet till forskningsberedningen
som har tillsatts i Danmark och
som har den bestämda uppgiften att
vara rådgivande även åt folketinget.

Till sist åberopade statsrådet fru Sjövall.
Jag vill komplettera det genom att
erinra om att den reservation nr 10 a
som föreligger på denna punkt helt tillstyrker
en motion av fru Sjövall.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Det var inte lätt att få
något begrepp om innebörden av den
lektion som statsrådet Edenman tydligen
ansåg att han borde ge kammaren
— eller åtminstone en del av den — i
fråga om vad ledamöterna borde tycka
och tänka i dessa frågor. Inte heller var
det särskilt lätt att riktigt förstå konsekvensen
i hans framställning. Han sade:
Vad är det som man skulle kunna utreda
på detta område genom en parlamentarisk
utredning eller parlamentariska
inslag i en utredning? Han tycktes
på fullt allvar vilja hävda att det just
inte fanns något för en sådan utredning
att syssla med.

Någon närmare motivering för den
ståndpunkten kunde jag emellertid inte
finna i det därpå följande resonemanget.
Statsrådet sade bara att forskningen
gäller hela samhällsverksamheten. Ja,
den berör hela samhällsverksamheten,

118 Nr 16 Onsdagen den 13 april 1966 em.

Statens medicinska forskningsråd: Förvaltningskostnader

men inte är väl det någonting som motiverar
åsikten att man inte skulle kunna
utreda samhällets grepp på väsentliga
sidor av detta. Vi liar ju olika institutioner
som sysslar med forskningsproblem.
Inte säger herr Edenman om dem
att institutionerna hänger i luften, därför
att forskningen gäller ju allting i
hela samhällslivet.

Om vi kan ha sådana institutioner,
om vi kan ha en forskningsberedning,
vad är det som hindrar att vi någon
gång tar ett samlat grepp och låter företrädare
för den institution som i sista
hand skall göra de svåra avvägningarna
när det gäller att offra mer eller mindre
på olika slag av forskning — jag syftar
alltså på riksdagen — delta i en sådan
utredning?

Får jag här inskjuta att andra kammaren
för ett år sedan beslöt att förorda
en sådan utredning. Jag vet inte
om regeringen fortfarande är så varm
anhängare av tvåkammarsystemet, att
den anser att när första kammaren inte
har godtagit ett förslag bör regeringen
kunna nonchalera det önskemål som en
majoritet av den folkvalda kammaren
har kommit med. Skulle det inte kunna
tänkas att regeringen, om ett flertal
av den folkvalda kammaren uttryckt
en önskan, sade att regeringen gärna
skall tillmötesgå denna.

För att i denna sena timme bara ta
ett exempel vill jag nämna att vi har
en hel del avvägningsproblem av större
omfattning. Varje år återkommer avvägningsproblemen
i alla frågor, men
vi har avvägningsproblem av en omfattning,
som väl någon gång kan behöva
belysas i ett större sammanhang.
Jag kan nämna relationen mellan å
ena sidan det belopp som det allmänna
offrar på naturvetenskaplig forskning
i forskningsrådet och å andra sidan
det belopp som samhället offrar
på atomenergianläggningar, vilkas huvudsakliga
uppgift numera säges vara
icke att åstadkomma elektrisk energi
till konkurrenskraftiga priser utan att

bidra till den tekniska vetenskapens
och forskningens utveckling samt utbildning
av viss kvalificerad arbetskraft.
När det gäller atomenergianläggningarna
rör det sig om belopp på ett
par hundra miljoner kronor om året.
I fråga om den naturvetenskapliga
forskningen rör det sig om mycket
mindre belopp, 25 miljoner kronor. Här
har vi ett avvägningsproblem av sådan
art att det, såvitt jag kan förstå, är
fullständigt meningslöst, om herr Edenman
då säger: Ja, men dessa saker berör
allting i samhället, så dem kan man
inte parlamentariskt utreda och belysa.
Det kan verkligen finnas anledning för
det svenska samhällets organ att någon
gång stanna och säga: Detta är ett exempel
på frågor som kan förtjäna att
belysas när man vill dra upp allmänna
riktlinjer för forskningspolitiken.

Herr Edenman säger att vi har forskningsberedningen.
Den behöver ges mera
tid. Den har bara fått tre år på nacken.
Det verkar som om han ett ögonblick
menar att forskningsberedningen
sysslar med sådant som regeringen anser
att en ny utredning skulle syssla
med. Därmed har herr Edenman slagit
undan benen för sin tidigare argumentering,
då han liksom lät förstå att det
inte fanns någonting som denna utredning
kunde belysa. Men om forskningsberedningen
kan belysa dessa saker, är
det ingenting som hindrar att man när
det gäller en del av dessa uppgifter
skulle kunna få fram en belysning från
en utredning. Det har för övrigt i reservationen
givits många andra exempel
på vad en sådan utredning skulle kunna
ta upp. Vi har även en del samordningsfrågor
av annan art, t. ex. beträffande
statliga insatser och insatser från näringslivets
sida.

Herr talman! Jag skall inte vidare
prolongera denna debatt utan bara ge
uttryck för den meningen, att det för
andra kammaren finns all anledning att
i dag upprepa sin fjolårsståndpunkt
och hävda, att det här finns en nyttig

1 1!)

Onsdagen den 13 april 1960 em. Nr 16

Statens medicinska forskningsråd: Förvaltningskostnader

och betydelsefull uppgift för en utredning
av den art som föreslås i reservationen,
till vilken jag yrkar bifall.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! .Tåg kan inte finna annat
än att herr Ohlins inlägg är ett
mycket gott exempel på vad jag framhöll
i mitt första anförande, nämligen
att om man tvingas konkretisera sig i
denna debatt kommer man fram till den
ena specialfrågan efter den andra. När
det gäller herr Ohlins enstaka exempel
kan man diskutera det. Man kan självfallet
ta en debatt om avvägningen
mellan anslagen till naturvetenskapliga
forskningsrådet och atomverksamheten.
Man kanske till och med kan komma
fram till att man skulle tillsätta en utredning
i denna fråga, som skall fundera
på saken. Den bör då vara speciellt
sammansatt.

Herr Ohlin berörde sedan ett annat
område som gällde branschforskningsinstituten.
Det kanske man också kan
utreda. Då får man göra en speciell utredning
med sakkunniga på det området.

Vad jag har sagt är att när man som
i reservationen talar om utbyggnad och
effektivisering av forskningsorganisationen,
så talar man om totaliteten. Vilken
organisation är det? Är det den
som gäller universitetsforskningen eller
forskningen via råden, via branschforskningen,
i jordbruket, i försvaret,
beträffande atomkraften och framför
allt inom industrien? Det är då man
kommer fram till den slutsats som jag
dragit och numera även fru Sjövall
dragit, nämligen att det gäller hela samhällsverksamheten.
Det är praktiskt taget
en omöjlig utredningsuppgift, men
herr Ohlin har alldeles rätt i att det är
en kontinuerlig politisk uppgift.

Vi diskuterar detta år från år. Vi behöver
inte, herr Larsson i Hedenäset,
bara votera. Vi har möjlighet att diskutera
varje anslag, men jag var orolig

när herr Larsson i Hedenäset började
tala om att man skulle ha insyn i forskningen.
Det måste betyda att man också
kräver att det för varje forskningsprojekt
redovisas var man gör av pengarna.
Det tror jag är omöjligt, och man
får nog nöja sig med de stora ramarna.

Herr talman! Jag tolkar faktiskt gärna
herr Ohlins inlägg som ytterligare
ett bevis på hur svårt det är, för att
inte säga omöjligt, att få ett grepp om
detta allmänna tal om forskningen och
forskningens organisation. Herr Ohlin
sönderföll omedelbart i ett flertal delar
när han skulle exemplifiera vad han
egentligen menade.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Eftersom ecklesiastikministern
efterlyst vad vi menar med
forskningsorganisation i detta sammanhang
vill jag säga, att för min del avser
jag närmast konstruktionen av de organ
som fördelar anslagen till olika forskningsändamål
och därmed i sin hand
har makten att dirigera vilka forskningsprojekt
som skall komma till utförande
— inte hur de skall utföras.
Detta är en viktig uppgift eftersom den
vetenskapliga forskningen på en mängd
områden har utomordentligt stora möjligheter
att forma samhällsutvecklingen.
Det är därför angeläget att representanter
för olika politiska meningsriktningar
i samhället har möjlighet att
följa den anslagsfördelning till olika
forskningsprojekt, som äger rum i denna
organisation. Det är inte tillfredsställande
att riksdagen enbart skall anslå
beloppen och att oppositionspartiernas
representanter inte skall ha möjlighet
att på fördelningsstadiet kunna
inverka på eller få insyn i hur anslagen
fördelas till olika projekt.

Det är naturligtvis så, att även om
forskningsberedningen inte fattar några
beslut har beredningen mycket stora
möjligheter att styra forskningens inriktning
— inte att styra forskningens
resultat. Det sker genom att man prio -

120 Nr 16 Onsdagen den 13 april 1906 em.

Statens medicinska forskningsråd: Förvaltningskostnader

riterar vissa projekt, och den styrningen
sker för närvarande utan reella möjligheter
till bedömning från utomståendes
sida förrän det hela har skett.

Den publicering som herr statsrådet
talar om kan naturligtvis vara till viss
nytta, det vill jag inte bestrida, men
den ger naturligtvis inte samma möjligheter
till bedömning av valet av olika
alternativa forskningsprojekt vid anslagsfördelningen,
som man har tillfälle
att göra om man har representanter
med i beredningen.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Blir inte den logiska
slutsatsen av statsrådet Edenmans senaste
inlägg i debatten, att vad vi behöver,
är ett utredningsinstitut på forskningens
område? Statsrådet Edenman
säger att forskningsfältet är så nyanserat,
att vi inte genom en utredning kan
få något grepp om alla de frågor som
faller inom dess vida ram. Behöver vi
inte då en instans dit vi kan vända oss
för att fråga: Hur är det ställt inom ett
visst område? Tag t. ex. den kemisktekniska
forskningen! Där bedrives en
intensiv forskningsverksamhet på cellulosaområdet,
plastområdet etc. inom
de olika industrierna men även vid våra
högskolor. Finns det någon i dagens
samhälle som man kan vända sig till
för att få reda på vilka personella resurser
som finns att tillgå, vilka belopp
företagen och staten har satsat, vad vi
skulle kunna uträtta genom en samverkan,
genom att bättre utnyttja teknisk
utrustning, personella resurser
o. s. v.? Jag är övertygad om att ingen
kan lämna svar härpå. Jag tror inte
att forskningsberedningen kan det, ty
den har inte det kansli som erfordras
och inte de resurser som behövs för
att skaffa fram uppgifterna.

Nog tror jag, att det finns ett behov
av samordning på detta område. Vi behöver
ett organ, som kan hålla samman
frågorna och där man kan göra en kart -

läggning av forskningens villkor och
behov.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag vill inte påstå att
det var mycket lättare att fatta ecklesiastikministern
denna gång. Han sade
att mitt yttrande innehöll krav som
sönderföll i många olika delar. Man kan
tänka sig specialutredningar; däremot
skulle man inte kunna tänka sig att det
finns förutsättningar för något mera
samlat eller översiktligt grepp som skulle
göra skäl för benämningen forskningspolitik.

Den omständigheten att det behövs
specialutredningar bestående uteslutande
av experter hindrar inte att det kan
vara väl motiverat och behövligt att på
grundval av dem försöka få ett mera
samlat grepp, som bl. a. innefattar avvägningsproblem.
Jag upprepar än en
gång, att det inte kan vara experternas
uppgift att allena avgöra om man skall
offra 150—200 miljoner kronor på ett
område som till stor del är naturvetenskaplig
forskning och sammanlagt 25
miljoner kronor för allt annat av sådan
forskning. Det är en avvägningsfråga
som i sista hand måste bli föremål
för ett politiskt avgörande men som
hänger så nära samman med ett ingående
studium av vad frågan gäller,
att det väl kan sägas att detta inte är
möjligt annat än om de som skall ta
ställning till frågan har mycket goda
möjligheter att relativt detaljerat siitli
sig in i de konkreta frågeställningarna
Man skall in le säga alt de! bär finns ei.
hel del naturvetenskapliga ting som ligger
över vår horisont, ty det vet vi mycket
väl. Det kan emellertid inte befria
riksdagen från att ta ansvar för de ekonomiska
beslut som här skall fattas.
Ju bättre ett antal människor här känner
till frågan och kan medverka på det
här föreslagna sättet, desto mer sakligt
kan beslutet bli.

Vi har hela frågan om hur mycket

121

Onsdagen den 13 april 1 !)(>(» em. Nr 16

Statens medicinska forskningsråd: Förvaltningskostnader

pengar samhället skall offra totalt på
det som vi avgränsar såsom forskning.
Ja, för att få ett grepp om den frågan
kan det vara mycket lämpligt alt parlamentariker
är inkopplade på ett mera
ingående sätt än hittills. Det kan vid
inte uteslutas att det omdöme de representerar
— i den mån de också får
tillfälle till kontinuerlig bekantskap
med problemen — skulle kunna vara
värdefullt. Eller menar ecklesiastikministern
kanske att han allena representerar
all den sakkundskap som behövs
för den avvägning som här måste komma
till stånd — efter att han möjligen
bär gjort vissa försök hos finansministern? Ta

en sådan saksom en avvägning mellan
behovet av arbetskraft för forskning
å ena sidan och högre undervisning å
andra sidan. Därvidlag har ecklesiastikministern
ofta talat om att man inte
kunde låta forskningen expandera för
snabbt, därför att vi måste ha arbetskraft
till undervisningen. Men om man
studerar denna fråga mer ingående än
som kan ske här i kammaren eller i ett
utskott, tror jag man skall finna, att
det i viss utsträckning förhåller sig så,
herr statsråd, att det inte uteslutande
här är fråga om konkurrens mellan
forskningens expansion och undervisningens,
utan att det tvärtom är så, att
man i viss utsträckning — det vågar jag
säga i alla fall beträffande den vetenskap
jag representerar — får större möjligheter
till undervisning, om man ger
rika möjligheter till forskning. Men av
denna senare synpunkt har jag märkt
föga i statsrådet Edenmans förkunnelse
under senare år. Att dessa problem därför
bör behandlas i nära kontakt med
även andra parlamentariker än dem som
råkar tillhöra regeringspartiet kan herr
Edenman inte vänta att vi skall finna så
egendomligt.

Även beträffande det internationella
samarbetet kontra det nationella finns
det ju problem som väl förtjänar att
diskuteras när man vill dra upp rikt -

linjer för den stora forskningspolitiken.

Herr Edenman säger att det finns
många avvägningsproblem men att det
är en rent politisk uppgift. Det är eu
märkvärdig gränsdragning här; experterna
får göra sitt och sedan blir det eu
politisk uppgift att säga hur mycket
pengar som skall anslås för det ena eller
andra ändamålet, .lag tror vi har lång
erfarenhet från svenskt samhällsliv som
visar att det inte går till så och inte bör gå
till på det sättet. Vi har i våra svenska
utredningar många gånger haft ett gott
samarbete mellan experter och politiker.
Just genom att de samarbetar i olika
utredningar kommer de att befrukta
varandras tankeverksamhet. Politikerna
får intimare kunskaper och större möjlighet
att bedöma och ta ställning till
avvägningsproblemen. Å andra sidan
får experterna också någonting av värde
för dem.

Herr talman! Jag förstår fortfarande
inte hur ecklesiastikministern kan på
allvar hävda, att det är orimligt, som
han antydde i sitt första anförande, att
tänka sig insatser med inslag från parlamentariskt
håll såsom föreslås i reservationen.
Jag förstår inte heller hur
han tror sig kunna komma ifrån andra
kammarens beslut genom att läsa upp
ett kort utdrag ur en tidningsartikel
av en frånvarande andrakammarledamot.
Nej, herr statsråd, det vore bättre
att säga, att om kammarens majoritet
har förordat en sak, skall vi inom regeringen
vara beredda att effektuera det
och inte krypa bakom att första kammaren
intagit en annan ståndpunkt.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! När herr statsrådet fortsätter
med ett resonemang om denna
sak nödgas jag upprepa, att något som
helst angrepp på forskningens frihet
väl rimligen icke kan utläsas vare sig
ur motionen eller reservationen. Om det
förlätes mig kan jag inte låta bli att
säga, att det väl ändock inte är nöd -

Nr 16

122

Onsdagen den 13 april 1966 em.

Statens medicinska forskningsråd: Förvaltningskostnader

vändigt att måla en viss potentat på
väggen för att ha någonting att skrämma
med.

Herr statsrådet upprepar sedan frågan:
Vad vill ni egentligen utreda? I
motionen och reservationen har pekats
på konkreta uppgifter som behöver utredas.
Låt mig här bara nämna behovet
av intimast möjliga samarbete och samverkan
mellan forskningsrådens, industriens
och universitetens forskningsinsatser,
så att de för hela samhället ger
bästa möjliga resultat, och därmed behovet
av utredning av frågan vad som
kan göras för att uppnå bättre resultat.

Den OECD-rapport som vi tidigare
fått ta del av och den rapport från amerikanska
vetenskapsmän som helt nyligen
har blivit tillgänglig vittnar om att
det här finns åtskilligt att göra ännu.
Det synes mig vara en konkret uppgift
som både kan och bör angripas.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag tror inte vi kan
komma fram till någon förståelse för
varandras synpunkter, eftersom vi ständigt
talar om olika ting.

Herr Ohlin, jag har aldrig sagt att det
är orimligt att utreda dessa frågor, utan
att det är orimligt att utreda hela forskningspolitiken
i den vida bemärkelse
som motionärerna och reservanterna talat
om. Jag har framhållit att man måste
precisera och konkretisera samt avgränsa
problemen. Varje gång herr Ohlin går
upp i talarstolen och säger att jag har
fel, börjar han omedelbart exemplifiera
från det ena detaljområdet efter det
andra. Herr Ohlin, jag har ju redan
sagt att vi kan utreda varje detaljområde.

Ta nu det senaste exemplet. Det finns
väl inget märkvärdigt beträffande denna
fråga om forskningens och undervisningens
konkurrens. Vi har haft många
diskussioner härom. Långtidsutredningen
har bl. a. utrett denna fråga eller i
varje fall diskuterat den. Det är som

sagt inga märkvärdigheter. Detta var
det enda nya exempel som herr Ohlin
framförde i sitt senaste inlägg. På detta
sätt kan man alltså hålla på och diskutera.

Om man nu — jag tror att jag vid det
här laget börjar förstå herr Larsson i
Hedenäset litet bättre — bara åsyftar
själva organisationen, så har jag ju redan
framhållit att vi arbetar härpå. Låt
forskningsberedningen få tid på sig.
Den har verkat i tre år. Det finns dessutom
andra erfarenheter att hämta från
forskningsråden, det nya kanslerämbetets
fakultetsberedningar osv.

Nej, jag tror det är någonting helt
annat herr Ohlin är ute efter, nämligen
att vara med vid så att säga regeringens
slutliga avvägningar, innan regeringen
låter frågorna gå vidare till riksdagen.
Ingen kan väl komma på en så befängd
tanke som att en enskild departementschef
skulle tro, att han sitter inne med,
som herr Ohlin sade, den allena sakkunskapen.
Jag behöver väl inte undervisa
herr Ohlin om att det kommer
framställningar från alla håll. Min uppgift
är att framföra dem som gäller undervisning,
forskning och kultur. Jag
har kolleger som presenterar andra
framställningar. Den allmänna avvägning
som till sist endast en regering kan
fatta måste vara ett politiskt problem,
och regeringen ansvarar härvidlag inför
riksdagen.

Nej, herr Ohlin, på detta stora plan
går det inte att tala om utredningar.
Är anspråken något mindre kan vi börja
diskutera vad som skall överses, dock
inte detta allmänna om forskningens organisation,
lekmännens inflytande, riksdagens
medverkan och allt vad man
här talat om. Herr talman! Riksdagens
medverkan är väl verkligen på varenda
punkt garanterad.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Ecklesiastikministern
upprepar nu hur orimligt det är att tala
om att utreda hela forskningsområdet.

i2:s

Onsdagen den 13 april 19GC em. Nr 16

Statens medicinska forskningsråd: Förvaltningskostnader

Får jag då påpeka att här har hemställts
om en översyn, och det måste ju
innefatta att man tar upp olika delar
av forskningsområdet.

Statsrådet säger också att jag alltid
i mina exempel kommer till olika delar
— och tacka för det! Det är väl
alltid så, att man vid en översyn sysslar
med olika delområden. Är det verkligen
möjligt att statsrådet fäster sig
vid att man inte kan ta upp alla områden?
Ändra i så fall uttrycket till att
göra en översikt över de väsentligaste
eller de viktigaste delarna. Om någon
del då inte kommer med i första omgången,
kan den ju komma med i ett
senare stadium. Vad är det som hindrar
att man tar upp en rad väsentliga
frågor och sysslar med de avvägningsproblem
som då uppkommer?

Vidare sade herr Edenman att vad
det egentligen här gäller är att vi vill
vara med i arbetet på regeringsstadiet,
alltså innan den proposition utarbetats
som lägges på riksdagens bord. Men
skulle det då vara så egendomligt? Herr
Edenman är i kväll verkligen mera
överraskande än någonsin. Här har vi
i det svenska samhällsarbetet en praxis
med utredningar, ofta bestående av eu
kombination av parlamentariker och
experter, som just gör översikter över
betydande områden — inte bara över
enstaka specialområden, herr statsråd,
utan över mycket betydande områden
— och som gör det för att man skall
få material som skickats ut på remiss
och som sedan, hoppas jag, lägges till
grund för regeringens förslag och riksdagens
senare behandling.

Skulle det vara annorlunda i detta
fall? Menar verkligen herr statsrådet,
att här kan riksdagen minsann nöja
sig med att vänta, till dess propositionen
lägges på bordet? Varje tanke på
att vi genom en utredning eller beredning
skulle vara med på ett tidigare
stadium innebär tydligen att vi vill träda
regeringens befogenheter för när.

Nej, herr .statsråd, man behöver bara

dra en parallell med vad som sker på
många andra områden, där man i utredningarna
ofta gör översikter som
spänner mycket vitt, för att inse att
tanken att det i detta fall skulle vara
något orimligt eller omöjligt helt enkelt
inte håller.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. Il

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
10 a); och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Larsson i
Hedenäset begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
66 :o) mom. II) i utskottets utlåtande
nr 42, röstar

Jaj

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
10 a) av herr Axel Andersson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Hedenäset begärde
emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 141 ja och
70 nej, varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

124

Nr 16

Onsdagen den 13 april 1966 em.

Statens medicinska forskningsråd: Medicinsk forsknin]

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. III

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
10 b); och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Larsson i Hedenäset
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
66:o) mom. III) i utskottets utlåtande
nr 42, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
10 b) av herr Axel Andersson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Hedenäset begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 111 ja och 100 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 67

Statens medicinska forskningsråd: Medicinsk
forskning

Kungl. Maj:t hade (punkt E 66, s.
550—552) föreslagit riksdagen att till
Statens medicinska forskningsråd: Me -

dicinsk forskning för budgetåret 1966/
67 anvisa ett reservationsanslag av
18 308 000 kr.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första
kammaren av herr Lundström m. fl.
(I: 168) och den andra inom andra
kammaren av herr Ohlin m. fl. (II: 219),
i vilka hemställts, såvitt nu var i fråga,
att riksdagen måtte besluta, att anslaget
till medicinsk forskning uppräknades
med 2 000 000 kr. och därför till
Statens medicinska forskningsråd för
budgetåret 1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 20 308 000 kr.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
på motionerna I: 168 och II: 219, såvitt
nu var i fråga, till Statens medicinska
forskningsråd: Medicinsk forskning för
budgetåret 1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 18 308 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Andersson, Per Jacobsson, Nyman,
Nihlfors, Nelander och Källstad, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:168 och 11:219, såvitt
nu var i fråga, till Statens medicinska
forskningsråd: Medicinsk forskning
för budgetåret 1966/67 anvisa ett
reservationsanslag av 20 308 000 kr.

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
fröken Andersson samt herrar Thorsten
Larsson, Nils-Eric Gustafsson,
Wallmark, Bohman, Larsson i Hedenäset,
Turesson och Mattsson.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Efter den diskussion
som nu har förts kan jag fatta mig
ganska kort när det gäller själva de
konkreta anslagssummorna till de olika
forskningsråden.

Onsdagen den 13 april 1966 em.

Nr 1H

125

Statens medicinska forskningsråd: Medicinsk forskning

På flera punkter är det ju en ganska
stor skillnad mellan rådens äskanden
och departementschefens förslag. Det
gäller särskilt anslagen till medicinsk,
naturvetenskaplig och samhällsvetenskaplig
forskning. Därför har vi reservanter
föreslagit en ökning med 2 miljoner
kronor av anslaget till medicinsk
forskning, med 4 miljoner kronor av
anslaget till naturvetenskaplig forskning
och med 500 000 kronor av anslaget
till samhällsvetenskaplig forskning.
Dessutom föreslår vi inrättande av ytterligare
två forskartjänster till ett beräknat
belopp av 200 000 kronor.

De svenska forskningsinsatserna torde
uppskattningsvis ligga vid 1,3 å 1,4
procent av nationalinkomsten — en
siffra som varit densamma under de tre
senaste åren. Vi har i reservation nr 11
företagit en jämförelse, som visar att
siffrorna för USA och Sovjetunionen är
3—4 procent. Även om en sådan jämförelse
kan vara missvisande kan vi i
alla fall säga att Sveriges siffra relativt
sett är ganska låg. De västeuropeiska
ländernas insatser ligger i allmänhet på
1—2 procent. Sverige tillhör ju med
hänsyn till levnadsstandarden de främsta
länderna i världen men ligger vad
forskningsinsatsen beträffar långt efter
de ledande nationerna.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 11.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! I statsverkspropositionen
är anslagen till forskningsråden
uppräknade med ungefär 15 procent i
förhållande till nu löpande budgetårs
anslag. I reservationerna 11, 12, 13 och
14 vid punkterna 67, 70, 72 och 76 yrkas
på ytterligare ungefär lika stor uppräkning
av anslagen, vilka då skulle
komma att uppgå till de belopp som
forskningsråden äskat.

Utskottsmajoriteten har ansett sig
kunna acceptera de reducerade anslagsbelopp
som Kungl. Maj :t funnit sig

böra föreslå, sedan rådens äskanden
satts in i det budgetmässiga sammanhanget.
Det bör dock nämnas, att inom
denna majoritet har utskottets högeroeh
centerpartiledamöter i ett särskilt
yttrande förklarat sig vilja avvakta resultatet
av den begärda utredningen, innan
en höjning av berörda anslag förordas.

Herr talman! Jag ber med detta att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 11);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Källstad begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
67: o) i utskottets utlåtande nr 42, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 11) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Källstad begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 160 ja och 42 nej, varjämte
7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

126 Nr 16

Onsdagen den 13 april 1966 em.

Statens råd för samhällsforskning: Samhällsforskning — Statens naturvetenskapliga
forskningsråd: Naturvetenskaplig forskning

Punkterna 68 och 69

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 70

Statens råd för samhällsforskning:

Samhällsforskning

Kungl. Maj :t hade (punkt E 69, s.
554 och 555) föreslagit riksdagen att
till Statens råd för samhällsforskning:
Samhällsforskning för budgetåret 1966/
67 anvisa ett reservationsanslag av
3 305 000 kr.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första
kammaren av herr Lundström m. fl.
(1:168) och den andra inom andra
kammaren av herr Ohlin m. fl. (II: 219),
i vilka hemställts, såvitt nu var i fråga,
att riksdagen måtte besluta, att anslaget
till samhällsvetenskaplig forskning
uppräknades med 500 000 kr. utöver
Kungl. Maj :ts förslag och därför till
Statens råd för samhällsforskning för
budgetåret 1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 3 805 000 kr.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
på motionerna I: 168 och II: 219, såvitt
nu var i fråga, till Statens råd för samhällsforskning:
Samhällsforskning för
budgetåret 1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 3 305 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Andersson, Per Jacobsson, Nyman,
Nihlfors, Nelander och Källstad, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 168 och II: 219, såvitt
nu var i fråga, till Statens råd för samhällsforskning:
Samhällsforskning för
budgetåret 1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 3 805 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Med hänvisning till tidigare
framförd motivering ber jag att
få yrka bifall till den vid punkten 70
fogade reservationen nr 12.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 12)
av herr Axel Andersson m. fl.; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten 71

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 72

Statens naturvetenskapliga forskningsråd:
Naturvetenskaplig forskning

Kungl. Maj:t hade (punkt E71, s.
557 och 558) föreslagit riksdagen att
till Statens naturvetenskapliga forskningsråd:
Naturvetenskaplig forskning
för budgetåret 1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 21 348 000 kr.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Lundström m.fl. (I: 168)
och den andra inom andra kammaren av
herr Ohlin m. fl. (II: 219), i vilka hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen
måtte besluta, att anslaget till
naturvetenskaplig forskning uppräknades
med 4 000 000 kr. utöver Kungl.
Maj :ts förslag och därför för budgetåret
1966/67 till Statens naturvetenskapliga
forskningsråd anvisa ett reservationsanslag
av 25 348 000 kr.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
på motionerna I: 168 och II: 219, såvitt

Onsdagen den 13 april 1900 em.

Nr 16

127

nu var i fråga, till Statens naturvetenskapliga
forskningsråd: Naturveten skaplig

forskning för budgetåret 1966/
67 anvisa ett reservationsanslag av
21 348 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Andersson, Per Jacobsson, Nyman,
Nihlfors, Nelander och Källstad, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:168 och 11:219, såvitt
nu var i fråga, till Statens naturvetenskapliga
forskningsråd: Naturvetenskaplig
forskning för budgetåret 1966/
67 anvisa ett reservationsanslag av
25 348 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 13.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 13)
av herr Axel Andersson m. fl.; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 73—75

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 76

Särskilda forskartjänster

Kungl. Maj :t hade (punkt E 75, s.
562 och 563) föreslagit riksdagen att
dels bemyndiga Kungl. Maj :t att enligt
vad i statsrådsprotokollet förordats
ändra personalförteckningen för de särskilda
forskartjänsterna, dels godkänna
i statsrådsprotokollet angiven stat för

Särskilda forskartjänster

de särskilda forskartjänsterna, att tilllämpas
tills vidare fr. o. in. budgetåret
1966/67, dels ock till Särskilda forskartjänster
för budgetåret 1966/67 anvisa
ett förslagsanslag av 2 580 000 kr.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första
kammaren av herr Lundström m. fl.
(I: 168) och den andra inom andra
kammaren av herr Ohlin in. fl. (II: 219),
i vilka hemställts, såvitt nu var i fråga,
att riksdagen måtte besluta, att anslaget
till särskilda forskartjänster uppräknades
med 200 000 kr. utöver Kungl.
Maj :ts förslag och därför till Särskilda
forskartjänster för budgetåret 1966/67
anvisa ett förslagsanslag av 2 780 000
kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag på motionerna
I: 168 och II: 219, såvitt nu var i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att ändra
personalförteckningen för de särskilda
forskartjänsterna i enlighet med vad
i statsrådsprotokollet föreslagits;

b) godkänna i utskottets hemställan
intagen stat för de särskilda forskartjänsterna,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1966/67;

c) till Särskilda forskartjänster för
budgetåret 1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 2 580 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Andersson, Per Jacobsson, Nyman,
Nihlfors, Nelander och Källstad, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
1:168 och 11:219, såvitt nu
var i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att ändra
personalförteckningen för de särskilda
forskartjänsterna i enlighet med
vad i statsrådsprotokollet och av reservanterna
föreslagits;

b) godkänna i reservationen intagen
stat för de särskilda forskartjänsterna,

128 Nr 16

Onsdagen den 13 april 19GG em.

Yrkespedagogiska institut

att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1966/67;

c) till Särskilda forskartjänster för
budgetåret 1966/67 anvisa ett förslagsanslag
av 2 780 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 14 vid punkten
76.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 14)
av herr Axel Andersson m. fl.; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 77—115

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 116

Yrkespedagogiska institut

Sedan punkten föredragits anförde

Herr EDLUND (h):

Herr talman! Trots den sena timmen
vågar jag ta kammarens uppmärksamhet
i anspråk ett ögonblick. Under
punkt 116 redovisas bl. a. behandlingen
av motion nr 211 i denna kammare,
som gäller utbildning av flyglärare för
allmänflyget.

I utskottsutlåtandet sägs det på s. 70:

»Utskottet har i det föregående redogjort
för den kraftiga utökningen av lärarutbildningskapaciteten
som Kungl.
Maj :ts förslag innebär. Utskottet har, i
avvägning mot alla de angelägna behov
som föreligger i vad avser utbildning
av lärare för yrkesskolan, inte ansett
sig böra förorda bifall till motionen.»

Detta ärende måste emellertid hänfö -

ras till ett helt annat område än vad
statsutskottet där talar om och vad
dess andra avdelning normalt har att
behandla. Angelägenhetsgraden kan i
detta fall inte jämföras med behovet av
lärare för yrkesskolan. Vad det här
gäller är nämligen närmast en flygsäkerhetsfråga
eller trafiksäkerhetsfråga,
vars angelägenhetsgrad i stället borde
jämföras med andra liknande säkerhetsfrågors.

När det gäller utbildning av flyglärare
för allmänflygets räkning är Sverige
tyvärr underutvecklat. Någon centralt
ordnad flyglärarutbildning för
denna del av flyget finns över huvud
taget inte, och standarden bland lärarna
inom det 40-tal flygskolor och flygklubbar
som bedriver flygutbildning är
mycket varierande.

Varje år inträffar ett antal haverier
som bland sakkunniga brukar betecknas
som onödiga och som med bättre
utbildning borde ha kunnat undvikas.
Olycksfrekvensen ses med mycken oro
av alla ansvariga myndigheter. Bl. a.
har skolöverstyrelsen, luftfartsstyrelsen
och Kungl. svenska aeroklubben gemensamt
överlagt om åtgärder för att
förbättra utbildningens standard och
därmed minska riskerna. Ett resultat
av deras överläggningar blev förslaget
att i år försöksvis anordna en kurs för
12 flyglärare, för vilken beräknades en
kostnad av 99 000 kronor. Det är anordnandet
av denna utbildning som utskottet
nu avstyrker med hänvisning till
behovet av lärare för yrkesskolan.

I stället för att göra en avvägning
mellan dessa olika utbildningsbehov
vore det i detta fall befogat att försöka
göra en bedömning av de kostnader
som nu åsamkas av alla s. k. onödiga
haverier. Enbart de materiella förlusterna
torde uppgå till flera gånger det
belopp som skolöverstyrelsen i detta
fall begärt. Därtill kommer vad som är
än mer angeläget: man skulle också
spara människoliv som nu spills i onödan.

Nr 16

129

Onsdagen den 13 april 1900 em.

Herr talman! Jag ställer icke något
yrkande, men jag vädjar till departementschefen
att verkligen intressera sig
för denna fråga, trots att den ligger vid
sidan av departementets vanliga intresse-
och kompetensområde.

1 detta anförande instämde herrar
IJickson och Oskarson (båda h).

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 117—122

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 123

Lades till handlingarna.

§ 2

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
43, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående anslag till markförvärv
för övningsfält m. m. för budgetåret
1906/67 m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 3

Resultatutjämning vid beskattningen
m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 18, i anledning av väckta
motioner angående resultatutjämning
vid beskattningen m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 8 av
herr Mattsson m. fl. och II: 16 av herr
Magnusson i Borås m. fl., vari hemställts
att riksdagen måtte

a) antaga i motionerna framlagt förslag
till förordning angående ändring
av 2, 8 och 9 §§ förordningen den 8
april 1960 (nr 63) om rätt till förlustutjämning
vid taxering för inkomst;

5 — Andra kammarens

Resultatutjämning vid beskattningen m. m.

b) antaga i motionerna framlagt förslag
till förordning om rätt till utjämning
i vissa fall av statlig inkomstskatt
i samband med inkomststegring eller
inkomstminskning;

c) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att skyndsam utredning måtte företagas
om möjligheterna till en fullständig
resultatutjämning, varvid i första
hand borde prövas frågan om resultatutjämning
genom den s. k. kontometoden,
samt att förslag i detta syfte snarast
förelädes riksdagen;

2) de likalydande motionerna 1:87
av herr Stefanson m. fl. och II: 124 av
herr Nordgren m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om en skyndsam
utredning i syfte att så ändra beskattningsreglerna
i fråga om beräkning av
inkomst av annan fastighet (hyresfastighet)
att avdrag finge göras med visst
belopp för avsättningar avsedda för
framtida reparationsbehov;

3) de likalydande motionerna 1:279
av herr Holmberg m. fl. och II: 348 av
herr Bohman m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om förslag till förändrade
avskrivningsregler för bostadsfastigheter,
inrättande av skattefria fonder
för avsättningar till underhåll av
sådana fastigheter samt i samband härmed
borttagande av de särskilda taxeringsregler
som nu gällde för allmännyttiga
bostadsföretag;

4) de likalydande motionerna 1:306
av herrar Mattsson och Johan Olsson
samt 11:371 av herr From m. fl., vari
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om prövning
och förslag till riksdagen angående sådana
ändringar i förordningen om investeringsfonder
för konjunkturutjämning
att rätten att göra avsättningar till
sådana fonder utsträcktes även till andra
än aktiebolag, ekonomiska föreningar
och sparbanker;

5) de likalydande motionerna 1:524

protokoll 1966. Nr 16

130 Nr 16

Onsdagen den 13 april 1966 em.
Resultatutjämning vid beskattningen m. m.

av herrar Gunnar Pettersson och Svenungsson
samt II: 622 av herr Johansson
i öckerö m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om förslag angående möjlighet
för fiskare att göra avsättning till resulta
tutj ämningskonto;

6) de likalydande motionerna 1:531
av herr Stefanson m. fl. och II: 637 av
herr Larsson i Umeå m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om en utredning
dels angående möjligheterna att
medge rörelseidkare rätt till skattefri
avsättning till förlustutjämningskonto i
enlighet med de i motionerna angivna
riktlinjerna, dels beträffande olika åtgärder
för att eliminera övriga skillnader
i fråga om möjligheterna att åstadkomma
erforderlig resultatutjämning,
som kunde föreligga mellan olika företagskategorier;
ävensom

7) de likalydande motionerna I: 535
av herr Sveningsson och 11:653 av
herr Thylén m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa att Kungl. Maj:t senast
till 1967 års riksdag framlade förslag
om rätt för rörelseidkare respektive
jordbrukare att vid inkomsttaxering åtnjuta
avdrag för avsättning till självfinansieringsfond
i huvudsaklig överensstämmelse
med i motionerna uppdragna
riktlinjer.

De ovan under 3) upptagna motionerna
hade, såvitt de avsåge andra frågor
än ändringar i beskattningsreglerna,
hänvisats till statsutskottet.

Utskottet hemställde,

A. beträffande ändringar i förordningen
om rätt till förlustutjämning

att de likalydande motionerna I: 8 av
herr Mattsson m. fl. och II: 16 av herr
Magnusson i Borås m. fl. i denna del
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

B. beträffande progressionsutjämning

att de likalydande motionerna I: 8 av

herr Mattsson m. fl. och II: 16 av herr
Magnusson i Borås m. fl. i denna del
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

C. beträffande utredning av frågan
om allmän öppen resultatutjämning

att de likalydande motionerna 1: 8
av herr Mattsson m. fl. och 11:16 av
herr Magnusson i Borås m. fl. i denna
del icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

D. beträffande frågan om rätt till
skattefri avsättning för framtida reparationsbehov att

följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:87
av herr Stefanson in. fl. och II: 124 av
herr Nordgren m. fl., samt

2) de likalydande motionerna 1:279
av herr Holmberg m. fl. och II: 348 av
herr Bohman m. fl. i denna del,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

E. beträffande rätt för fiskare att
göra skattefri avsättning till resultatutjämningskonto att

de likalydande motionerna I: 524
av herrar Gunnar Pettersson och Svenungsson
samt 11:622 av herr Johansson
i öckerö m. fl. icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

F. beträffande rätt för rörelseidkare
till skattefri avsättning till förlustutjämningskonto
m. m.

att de likalydande motionerna 1:531
av herr Stefanson m. fl. och II: 637 av
herr Larsson i Umeå m. fl. icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

G. beträffande rätt att göra avsättning
till investeringsfond för konjunkturutjämning att

de likalydande motionerna 1:306
av herrar Mattsson och Johan Olsson
samt 11:371 av herr From m. fl. icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; -

Nr 16

131

Onsdagen den 13 april 1906 em.

II. beträffande rätt för rörelseidkare
och jordbrukare att göra skattefri avsättning
till självfinansierings/ond

att de likalydande motionerna 1: 535
av herr Sveningsson och II: 653 av herr
Tliylén m. fl. icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

J. beträffande frågan om beskattning
av fastigheter tillhöriga allmännyttiga
bostadsföretag

att de likalydande motionerna 1:279
av herr Holmberg m. fl. och II: 348 av
herr Bohman m. fl. i denna del icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
ävensom

K. beträffande frågan om avdrag för
värdeminskning av bostadsbyggnader

att de likalydande motionerna I: 279
av herr Holmberg m. fl. och II: 348 av
herr Bohman m. fl. i denna del icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

A. beträffande ändringar i förordningen
om rätt till förlustutjämning

1) '' av herrar Elof sson, Lundström,
Gösta Jacobsson, Ottosson, Tistad, Magnusson
i Borås, Vigelsbo, Eriksson i
Bäckmora, Enskog och Larsson i Umeå,
vilka ansett att utskottet under punkten
A. bort hemställa,

att riksdagen i anledning av de likalydande
motionerna I: 8 av herr Mattsson
m. fl. och II: 16 av herr Magnusson
i Borås m. fl. i denna del måtte antaga
i reservationen framlagt förslag till förordning
angående ändring av 2, 8 och
9 §§ förordningen den 8 april 1960 (nr
63) om rätt till förlustutjämning vid
taxering för inkomst;

B. beträffande progressionsutjämning

2) av herrar Elofsson, Lundström,
Gösta Jacobsson, Ottosson, Tistad, Magnusson
i Borås, Vigelsbo, Eriksson i
Bäckmora, Enskog och Larsson i Umeå,
vilka ansett, att utskottet under punkten
B. bort hemställa,

RcsultatutjämninK vid beskattningen m. m.

att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna 1:8 av herr Mattsson
m. fl. och II: 16 av herr Magnusson
i Borås in. fl. i denna del måtte antaga
det vid motionerna fogade förslaget till
förordning om rätt till utjämning i vissa
fall av statlig inkomstskatt i samband
med inkomststegring eller inkomstminskning; C.

beträffande utredning av frågan
om allmän öppen resultatutjämning

3) av herrar Elofsson, Lundström,
Gösta Jacobsson, Ottosson, Tistad, Magnusson
i Borås, Vigelsbo, Eriksson i
Bäckmora, Enskog och Larsson i Umeå,
vilka ansett, att utskottet under punkten
G. bort hemställa,

att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna I: 8 av herr Mattsson
in. fl. och 11:16 av herr Magnusson
i Borås in. fl. i denna del måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa att
skyndsam utredning företoges rörande
möjligheterna till en fullständig resultatutjämning,
varvid i första hand borde
prövas frågan om resultatutjämning
genom den s. k. kontometoden, och att
förslag i detta syfte snarast förelädes
riksdagen;

D. beträffande frågan om rätt till
skattefri avsättning för framtida reparationsbehov 4)

av herrar Elofsson, Lundström,
Gösta Jacobsson, Ottosson, Tistad, Magnusson
i Borås, Vigelsbo, Eriksson i
Bäckmora, Enskog och Larsson i Umeå,
vilka ansett, att utskottet under punkten
D. 1) bort hemställa,

att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna I: 87 av herr Stefanson
m. fl. och II: 124 av herr Nordgren
m. fl. måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om skyndsam utredning
i syfte att så ändra beskattningsreglerna
i fråga om beskattning av inkomst
av annan fastighet (hyresfastighet), att
avdrag finge göras med visst belopp
för avsättningar avsedda för framtida
reparationsbehov;

132

Nr 16

Onsdagen den 13 april 1966 em.

Resultatutjämning vid beskattningen m. r

E. beträffande rätt för fiskare att göra
skattefri avsättning till resultatutjämningskonto 5)

av herrar Elofsson, Lundström,
Gösta Jacobsson, Ottosson, Tistad, Magnusson
i Borås, Vigelsbo, Eriksson i
Bäckmora, Enskog och Larsson i Umeå,
vilka ansett att utskottet under punkten
E. bort hemställa,

att riksdagen — under förutsättning
att utskottets hemställan under punkten
C. vunne riksdagens bifall — måtte,
med bifall till de likalydande motionerna
1:524 av herrar Gunnar Pettersson
och Svenungsson samt II: 622 av
herr Johansson i öckerö m. fl., i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om förslag
angående möjlighet för fiskare att
göra avsättning till resultatutjämningskonto; E-,

G. och H. beträffande rätt för näringsidkare
till skattefria avsättningar
till investeringsfonder för konjunkturutjämning
samt till andra självfinansieringsfonder
och förlustutjåmningskonton
m. m.

6) av herrar Elofsson, Lundström,
Gösta Jacobsson, Ottosson, Tistad, Magnusson
i Borås, Vigelsbo, Eriksson i
Bäckmora, Enskog och Larsson i Umeå,
vilka ansett att utskottet under punkterna
F., G. och H. bort hemställa,

att riksdagen i anledning av de likalydande
motionerna 1:531 av herr Stefanson
m. fl. och 11:637 av herr Larsson
i Umeå m. fl., de likalydande motionerna
I: 306 av herrar Mattsson och
Johan Olsson samt II: 371 av herr
From m. fl. ävensom de likalydande
motionerna I: 535 av herr Sveningsson
och II: 653 av herr Thylén m. fl. måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utredning och förslag angående rätt
för näringsidkare till skattefria avsättningar
till investeringsfonder för konjunkturutjämning
samt till andra självfinansieringsfonder
och förlustutjämningskonton; -

J. beträffande frågan om beskattning
av fastigheter tillhöriga allmännyttiga
bostadsföretag

7) av herrar Gösta Jacobsson, Ottosson
och Magnusson i Borås, vilka ansett,
att utskottet under punkten J. bort
hemställa,

att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna I: 279 av herr
Holmberg m. fl. och 11:348 av herr
Bohman m. fl. i denna del måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om förslag
till riksdagen till sådan ändring
av beskattningsreglerna för s. k. allmännyttigt
bostadsföretag att detta
jämställdes med annan ägare av hyresfastighet.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Bevillningsutskottets betänkande
nr 18 behandlar en hel rad
motioner, som alla syftar till ändringar
i skattelagstiftningen i syfte att åstadkomma
rättvisare beskattning av företagen
samt lättnader för framför allt
den mindre företagsamheten att lösa
sina kapitalförsörjningsfrågor genom
självfinansiering.

Reservationerna 1—6 har av högerns,
centerpartiets och folkpartiets representanter
i utskottet avgivits gemensamt.

Reservation 1 avser ändring i förordningen
om rätt till förlustutjämning.
Reservanterna begär att riksdagen skall
ta ett förslag, som framgår av reservationen
och som innebär att det för att
man skall få rätt att göra förlustavdrag
bör räcka med att deklarationsskyldighet
förelegat för förluståret eller för
något av två närmast föregående beskattningsår.
Reservanterna hävdar att
motionerna i dessa fall bör tillstyrkas,
enär man därigenom undviker vissa
orättvisor som följer med nuvarande
förordning, såsom den är utformad.

I reservation 2 behandlas frågan om

Onsdagen den 13 april 1900 em.

Nr 16

133

progressionsutjiimning. Reservanterna
föreslår att det i motionerna 1:8 och
11:16 framförda förslaget till förordning
skall antas av riksdagen. Motionerna
bygger på 1957 års skatteutrednings
förslag om rätt till utjämning av
statlig inkomstskatt å merinkomst i vissa
fall. Motionärerna föreslår att utredningens
förslag genomförs, dock med
viss ändring. Utredningsförslaget gick
ut på att skillnaden mellan två års inkomster
skulle uppgå till minst 12 000
kronor för att rätt till utjämning skulle
medges. Motionärerna har föreslagit en
sänkning av detta belopp till 10 000
kronor.

I reservation 3 som anknyter till
samma motionspar begär reservanterna
skyndsam utredning rörande möjligheterna
till en allmän öppen resultatutjämning
genom den s. k. kontometoden.
Enligt motionärernas och reservanternas
uppfattning skulle en sådan
öppen resultatutjämning utjämna skillnaden
i inkomst mellan olika beskattningsår
och framför allt få en sparfrämjande
verkan.

I reservation 4 begärs utredning i
syfte att ändra reglerna för beskattning
av fastigheter. I motionerna 1:87 och
II: 124 påyrkas en lagstiftning som
möjliggör avsättning till reparationsfond
och att frågan härom skyndsamt
utreds. Det är ett rimligt krav att man
skall ha möjlighet att göra avsättningar
till en sådan fond som kan tas i anspråk
när behov av reparation föreligger.
För en nyuppförd fastighet blir
de första åren i regel helt underhållsfria.
Reparationer krävs i regel först
efter 7—10 år. Ilar medel härför då ej
avsatts riskerar man i många fall att
det nödiga underhållet ej kommer till
stånd. Dessutom kan fastigheten säljas
efter några år, och den nye ägaren
kanske då inte är beredd att lägga ned
pengar pa underhållsarbeten, vilket blir
till nackdel för de boende. Har man
däremot en fond att falla tillbaka på,
föreligger helt andra förutsättningar

Kesultatutjiimninx vid beskattningen in. m.

för att nödvändiga reparationer kommer
till stånd. Fn sådan fond får naturligtvis
inte disponeras för andra ändamål
än det som den är avsedd för.
För hus med bostadsrätt och för s. k.
allmännyttiga bostadsföretag är sådan
fondbildning föreskriven, och det skulle
vara förenligt med hyresgästernas
intressen att hela bostadsmarknaden
får samma möjligheter till fondavsättning.

De nuvarande bestämmelserna att avdrag
får ske endast under de år då
omkostnaderna uppstår kan inte anses
vara förenligt med de fordringar som
man bör och kan ställa på ett rimligt
fastighetsunderhåll.

Reservation 5 avser också resultatutjämning.
Det gäller en grupp näringsutövare
som på grund av yrkets vanskligheter
har särskilt ojämn inkomst,
nämligen fiskarna. För dessa kan vissa
år bli relativt hyggliga ur inkomstsynpunkt,
och de kan även ha turen att
undgå oförutsedda utgifter. Andra år
däremot kan de råka ut för maskinhaverier
och förlust av redskap, som
gör att deras nettoinkomst blir minimal.
Det är uppenbart att en utjämningsfond
skulle vara till stor nytta för denna
yrkesgrupp, och det bör vara en rättviseangelägenhet
att ge möjligheter för
en fondbildning som kan nyttjas i utjämningssyfte.
Reservanterna föreslår
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t begär förslag angående möjlighet
för fiskare att göra avsättning till resultatutjämningsfond.

I reservationen 6 begärs att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer
om en utredning angående rätt
för näringsidkare till skattefria avsättningar
till investeringsfonder för konjunkturutjämning
samt till andra självfinansieringsfonder.

För närvarande är det endast bolag
och ekonomiska föreningar jämte sparbanker
som har denna rätt. Denna
, fondbildning har för dessa företag varit
till mycket stor nytta när det gällt

134 Nr 16

Onsdagen den 13 april 1966 em.

Resultatutjämning vid beskattningen m. m.

finansiering av investeringar, och dessutom
har den för samhället varit av
icke ringa betydelse när det gällt att
möta svackor i konjunkturerna.

Det borde inte vara företagsformen
som skall vara utslagsgivande. Rättvisesynpunkter
och kravet på likabehandling
av olika företagsformer talar för
att samma rättigheter bör gälla för alla
företag. De mindre företagen är beroende
av investeringar för att kunna
hävda sig i en alltmer hårdnande konkurrens.
Finansieringsproblemet är ju
också besvärligare för de mindre företagen.
Självfinansiering är ofta det enda
som dessa företag har att lita till. Det
bör vara möjligt att få fram sådana regler
att alla företag kan få göra skattefria
avsättningar till investeringsfond
utan att möjlighet till skatteflykt uppstår.
Denna fråga har behandlats av flera
riksdagar, men förslaget har ständigt
avvisats. Behovet gör sig dock för varje
år mer märkbart. Frågan bör därför
med det snaraste utredas och förslag
framläggas som avlägsnar den för närvarande
rådande diskrimineringen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna 1 till och med 6.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Detta bevillningsutskottets
betänkande behandlar, som herr
Larsson i Umeå sade, ett flertal motioner.
Dessa motioner syftar kanske
främst till att åstadkomma en skatteutjämning
mellan olika år. Anledningen
till alla dessa krav är ju framför allt
den hårda progressiva beskattningen,
som medför att skatten kan bli särskilt
hög vid variationer i inkomsterna för
olika år.

Reservationen 1 syftar till en förändring
av förordningen om rätt till förlustutjämning.
Enligt denna förordning
krävs, att deklarationsskyldighet skall
ha förelegat under förluståret. Vid remissbehandlingen
av 1957 års skatteutrednings
förslag ansåg ett flertal re -

missinstanser, att denna bestämmelse
var alltför rigorös och ägnad att medföra
vissa orättvisor. Vi föreslår nu att
denna bestämmelse ändras så, att deklarationsskyldighet
skall ha förelegat något
av de närmast två föregående åren.
Vad beträffar familjeföretagen förekommer
den diskrimineringen, att förlustavdrag
får utnyttjas endast om ägandeförhållandena
är i stort sett desamma
som vid förlusttillfället. Om t. ex.
en änka efter eller barn till en avliden
hälftendelägare i ett sådant företag inte
har möjlighet att behålla aktierna utan
överlåter dem till den andre delägaren,
så går bolaget därmed förlustig rätten
till förlustavdrag. Vi kan inte finna annat
än att detta är utomordentligt otillfredsställande
och att man nu bör försöka
rätta till detta förhållande. Vi
föreslår därför att det företas en ändring
på denna punkt.

Vad beträffar reservationerna 2 och
3 kan jag nöja mig med att helt instämma
i vad herr Larsson i Umeå
yttrat.

Reservationen 4 avser att åstadkomma
rätt till avsättning till reparationsfonder
vid beskattning av hyresfastighet.
Vad beträffar denna reservation
vill jag bara framhålla, att hyrorna inflyter
jämnt varje år, och de blir inte
sällan föremål för en hård progressiv
beskattning. Hyrorna utgör emellertid
delvis en ersättning för nödvändiga reparationer
på fastigheten. När dessa reparationer
skall utföras sker detta i
allmänhet på en gång med vissa års
mellanrum. De pengar som tidigare har
influtit har i stor utsträckning då redan
blivit bortbeskattade; de finns inte
tillgängliga för dessa reparationer. Det
vore därför rimligt om man hade möjligheter
att fondera dessa pengar.

Beträffande reservation nr 5 kan jag
också nöja mig med att instämma i
vad herr Larsson i Umeå redan yttrat.

När det gäller reservation 6 vill jag
utöver vad herr Larsson sade tillägga
ytterligare något beträffande motivet för

Onsdagen den 13 april 19GG em.

Nr 16

135

reservationen. Avsikten med den är
framför allt att försöka Åstadkomma
möjligheter för näringsidkarna, speciellt
de mindre näringsidkarna, att göra
avsättningar för att därigenom erhålla
större resurser till självfinansiering.
Detta gäller investeringsfonderna. Vi tycker
att det vore rimligt att även små företag
och företag som drivs av fysiska
personer får denna möjlighet. Men vi kräver
också i en motion att det skall finnas
möjligheter att lägga upp självfinansieringsfonder,
varvid vederbörande
skulle ha rätt att göra avsättningar
med 10 procent av årsvinsten upp till
ett belopp av 5 000 kronor per år. Dessa
fonder skulle sedan maximeras till
50 000 kronor under en tioårsperiod.

Det finns ett alldeles särskilt intresse
för en sådan möjlighet hos de företagare
som driver serviceföretag. De har i
allmänhet inte några varulager, och de
har sällan möjligheter att konsolidera
sig, och därför föreligger det ett speciellt
behov där.

I reservation nr 7 kräver vi en utredning.
De så kallade allmännyttiga bostadsföretagen
är nu i beskattningshänseende
favoriserade i förhållande till
hyresfastigheter, då dessa företag ju endast
har att deklarera för en inkomst
motsvarande 3 procent av fastighetens
taxeringsvärde eller efter schablonmetoden.
Vi föreslår att det skall tillsättas
en utredning som försöker att utarbeta
ett förslag som skapar likställighet på
detta område.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till samtliga de vid utskottets betänkande
fogade reservationerna.

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Med hänvisning till de
motiveringar som har anförts av de två
föregående talarna — herr Larsson i
Umeå och herr Magnusson i Borås —
ber jag att få yrka bifall till reservationerna
1 t. o. m. G i detta utskottsbetänkande.

Resultatutjämning vid beskattningen m. m.

Herr BRAND!'' (s):

Herr talman! För någon tid sedan
fattade jag mig så kort att jag fick
bära klander för det. Eftersom kammaren
tydligen nu anser sig ha gott
om tid, skall jag ta mig tid att närmare
redogöra för utskottets förslag.

I detta betänkande återkommer en
rad gamla bekanta yrkanden, som det
tidigare har sagts. De återkommer varje
år, och samtliga innebär skattesänkningskrav
som går ut på att man inte
skall använda beskattningsåret som en
enhet, vilket ju är en princip i vår
skattelagstiftning. I stället vill man nå
en progressionsutjämning genom att få
rätt att slå ihop flera års inkomster till
en enhet. Om jag först tar reservationen
om allmän och öppen resultatutjämning,
så kan jag konstatera att
man inte nöjer sig med den förlustutjämning
som vi har medgivit rätt till,
utan man återkommer med det tidigare
under inånga år framförda yrkandet
om en resultatutjämning. Utskottet har
medgivit att det kan finnas skäl för
något sådant, men man kan inte genomföra
detta förslag utan att samtidigt
ta hänsyn till de liberala reglerna
om varulagervärdering, inventarieavskrivning
och övriga möjligheter till
att skattemässigt konsolidera företaget
och att göra förtäckta resultatutjämningar
i form av öppna och dolda fonderingar.

Företagarna har alltså alltid möjligheter
att använda någon form för dold
resultatutjämning. Det bör enligt utskottets
mening vara företagsskatteutredningens
sak att pröva den här frågan
i samband med företagsbeskattningen
i dess helhet.

Vad gäller investeringsfonder för konjunkturutjämning
så har riksdagen tidigare
avslagit sådana yrkanden. Orsaken
till detta har varit att man ansett
att fysiska personer har progressiv skatt
som inte kan inpassas i nu gällande förordning
om investeringsfonder. Skall
den rätten införas i vår lagstiftning

136

Nr 16

Onsdagen den 13 april 1966 em.

Resultatutjämning vid beskattningen m. m.

så kriives komplicerade regler om bl. a.
gottgörelse för överinsättning, tidsbegränsning
av fonderna och om beskattning
av medel som återföres. Det kan
aldrig komma i fråga att man skall
tillåta att investeringsfonderna användes
för en progressionsutjämning. De
har ju helt andra syften, nämligen konjunkturutjämnande.
Samma sak gäller
självfinansieringsfonderna.

Vad beträffar förlustutjämningen,
som också återkommer varje år, så är
det knutet till att man måste ha en förvärvsverksamhet.
1957 års skatteutredning
ansåg att det inte kan vara riktigt
att en skattskyldig, som inte har någon
egentlig förvärvsverksamhet men som
ändå kanske har en obetydlig inkomst
av något slag, skall få begagna sig av
outnyttjade allmänna avdrag. Enligt utredningens
mening var det i huvudsak
endast hänsynen till dem, som drev
verklig förvärvsverksamhet eller hade
en mer bestående inkomstkälla av något
slag, som motiverade rätt till förlustavdrag
eller förlustutjämning. Någon
villkorslös rätt till förlustavdrag borde
därför inte medges, ansåg utredningen.
Därför infördes den begränsningsregeln
att deklarationsskyldighet skall ha
förelegat för det år förlusten uppkommit.
Det måste väl ändå vara ett minimikrav
att vederbörande har avlämnat
en deklaration. Det bör det vara även
för den skattskyldige. Han bör väl ha
intresse själv av att se över sina räkenskaper
och granska dem så han kan
bedöma årets ekonomiska resultat. Det
är ju den skattskyldige som skall prestera
bevisföringen, och det kan ligga sex
år mellan det år yrkandet ställes och
förluståret.

Utskottet medger att begränsningsregeln
kan leda till otillfredsställande resultat
ur rättvisesynpunkt. Detta inträffar
ju med alla generella regler, men i
praktiken torde det emellertid mera
sällan förekomma att en skattskyldig
som utövar verklig förvärvsverksamhet
går förlustig rätten till avdrag. Det är

väl närmast dessa regler som reservanterna
och motionärerna siktar på.

Så några ord om fåmansbolagen. För
dessa kriives att ägaren i bolaget eller
föreningen skall vara densamma vid
förlusttillfället som då förlusten skall
utnyttjas. Hade man inte denna bestämmelse,
framhöll skatteutredningen, skulle
det kunna befaras att likvidationseller
konkursmässiga företag började
gå i handeln som någon form av avskrivningsobjekt.
Man skulle med andra
ord kunna börja jobba med »förlust» —
köpa förlust = rätt till avdrag — i stället
för att lägga ned företagen. Det är
nämligen så att förlusten ur skattesynpunkt
utgör en tillgång som minst uppgår
till hälften av förlusten.

Visst kan motionärernas yrkande te
sig rimligt, men vill man ha betryggande
garantier mot missbruk så kan inte
ett sådant medgivande göras i förordningen.
Man vill ha så enkla bestämmelser
som möjligt och inte krångla
till dem och därmed skapa administrativa
svårigheter som inte står i någon
rimlig proportion till gagnet och det
missbruk som därmed riskeras.

När det gäller progressionsutjämningen
är det sant att skatteutredningen
föreslog en sådan förordning om rätt
till utjämning av statlig inkomstskatt i
vissa fall, men det förslaget utsattes för
en nära nog förintande kritik av flera
remissinstanser, invändningar av allvarlig,
principiell natur. Nu vill man
sätta gränsen vid 10 000 kronor. Om den
skattskyldiges till statlig inkomstskatt
beskattningsbara inkomst överstiger eller
understiger detta belopp under närmast
föregående beskattningsår, jämförelseåret,
vill motionärerna att viss utjämning
skall kunna ske.

I remisssvaren på utredningens förslag
påvisades vilka konsekvenser detta
skulle kunna få. .lag skall inte trötta
kammarens ledamöter med det, men jag
vill ändå understryka alla de exempel
som angavs, där många kan få en inkomstökning
som överstiger 10 000 kro -

Onsdagen den

nor men då skulle de samtidigt med
denna inkomstförstärkning också få eu
skattelättnad som inte komme andra
till godo. Varje löneökning skulle med
andra ord kompletteras med skattelättnad
om man komme över denna gräns.
En lagstiftning enligt reservanterna
skulle inte gagna de breda lagren av
skattebetalare. Nej, men även om det
är fråga om en mindre grupp med orättvisor
bör orättvisorna bort, menar man,
och det är väl riktigt. Nu har vi emellertid
höjt gränsen där progressionen
sätter in i beskattningen, och genom detta
och möjligheterna till skatt efter lagstiftningen
om ackumulerad inkomst,
avdrag för kommunalskatt enligt schablonmetoden,
skogskonton och förlustutjämning
finns redan möjligheter till
utjämning.

Vad beträffar yrkandet om skattefri
avsättning till reparationsfonder har utskottet
uttalat en positiv inställning till
detta, men eftersom bostadspolitiska
kommittén snart kommer med förslag
som troligen löser det problemet anser
utskottet att det inte finns anledning ta
upp den frågan i dag. Även kontrolltekniska
svårigheter motiverar detta.

Fiskarna har precis samma möjligheter,
om vi skall tala något om dem
också, som andra företagare att avskriva
sina fartyg och redskap under en femårsperiod.
Det är en mycket kraftig,
dold resultatutjämning som därmed
medges och möjliggöres. Nu blir det
gynnsammare regler. Jag vet inte hur
stor verkan det får för fiskarna, men
jag tillåter mig ändå erinra om proposition
nr 88. Om den antas kommer fiskarna
att få göra nedskrivningar för
fartyg över 20 ton med 30 procent på
tecknade kontrakt. Fartyg får därmed
vid taxeringen avskrivas snabbare än
andra maskiner och inventarier. Det
är alltså ingen ogynnsam behandling.

Herr talman! I den sista reservationen
av högerrepresentanterna vill man ha
en skrivelse till Kungl. Maj :t om att de
allmännyttiga bostadsföretagen skall

13 april 1900 em. Nr 16 137

Resultatutjämning vid beskattningen in. in.

jämställas med annan ägare av hyresfastighet.
De för nu som intäkt uppta
3 procent av fastighetens taxeringsvärde.
Avdrag medges endast för ränta på
lånat kapital samt för tomträttsavgäld
och liknande avgäld. Det yrkas även att
värdeminskningsavdraget i fråga om
bostadsbyggnader kan få avskrivas på
00 år.

Dessa regler infördes för att åstadkomma
något som man länge eftersträvat,
nämligen en förenkling av beskattningen.
Tidigare förorsakades betydande
svårigheter beträffande deklarationsoch
uppgiftsförfarande. Det var också
svårigheter att beräkna bruttointäkter
och kontrollera avdrag för omkostnaderna.
Schablonreglerna har visat sig
utgöra en avsevärd förenkling av beskattningen,
och nog får man ändå medge
att det finns en skillnad mellan de
allmännyttiga bostadsföretagen som
drivs utan vinstsyften och de privata
som drivs just för detta. Det blir lättare
för de förstnämnda att hitta en schablon
som ungefär överensstämmer med
de verkliga utgifterna och intäkterna
än för de vinstdrivande företagen.

Det bör kanske också erinras om att
riksdagen redan dragit konsekvenserna
av detta genom att medge fri hyressättning
för de allmännyttiga bostadsföretagen
även på de orter där man inte har
slopat hyresregleringen ännu.

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan i
dess helhet.

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Endast en kort kommentar
till vad herr Brandt anförde beträffande
fiskarnas avskrivningsmöjligheter!
Vad reservanterna har begärt är att
dessa skall få göra avsättning till ett
resultatutjämningskonto. Det hjälper
inte dem som driver den näringen att
de får skriva av sina båtar och redskap
efter kanske något förmånligare linjer
än för närvarande. Frågan är närmast
den att de vissa år kan få hyggliga fångs -

138 Nr 16

Onsdagen den 13 april 1966 em.

Resultatutjämning vid beskattningen m. r

ter och hyggliga inkomster men andra
år dels går miste om fångsterna, dels
får sina båtar och redskap skadade, vilket
medför att deras inkomst blir mycket
obetydlig om ens någon. Den frågan
löser man inte enbart genom att ge
dem rätt att avskriva båtar och redskap.
De måste få göra en resultatutjämning
mellan sådana år då deras inkomst är
hög och sådana år då deras inkomst ligger
närmare noll på grund av bl. a.
skiftande utgifter för deras näringsfång.
En sådan resultatutjämning uppnås bäst
genom att de får lägga upp ett särskilt
konto, där de kan spara från de goda
åren till de dåliga.

Härmed var överläggningen slutad.

Punkten A

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Magnusson i Borås
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
A) i utskottets betänkande nr 18,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Elofsson m. fl.

delst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 111 ja och 99 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten B

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B) i utskottets betänkande nr 18,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2) av herr Elofsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 110 ja och 100 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten C

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3)
av herr Elofsson m. fl.; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Onsdagen den 13 april 1966 em.

Nr 16

139

Punkten I) 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 4);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Vigelsbo begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
D 1) i utskottets betänkande nr 18,
röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
4) av herr Elof sson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Vigelsbo begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 111 ja och 98 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten D 2

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten E

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 5);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Johansson i öckerö begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande vote5**—Andra
kammarens protokoll 1966,

Itesultatutjämning vid beskattningen m. m.

ringsproposition upplästes och godkändes
:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
E) i utskottets betänkande nr 18,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 5) av herr Elofsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Johansson i öckerö begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 108 ja och 100 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna F—II

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 6);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Larsson i Umeå begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkterna
F)—H) i utskottets betänkande
nr 18, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 6) av herr Elofsson m. fl.
Nr 16

140

Nr 16

Onsdagen den 13 april 1966 em.

Maximeringen av de direkta skatterna till stat och kommun samt vissa ändringar i
förmögenhetsbeskattningen

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Umeå begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 111 ja och 99 nej.

Kammaren hade alltså bifallit vad
utskottet hemställt.

Punkten J

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels och på bifall till reservationen 7)
av herr Gösta Jacobsson m. fl.; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten K

Utskottets hemställan bifölls.

§ 4

Maximeringen av de direkta skatterna
till stat och kommun samt vissa ändringar
i förmögenhetsbeskattningen

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 19, i anledning av väckta
motioner angående maximeringen av
de direkta skatterna till stat och kommun
och om vissa ändringar i förmögenhetsbeskattningen.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:202
av herr Gösta Jacobsson m. fl. samt
II: 376 av herrar Nordgren och Andersson
i Örebro, vari hemställts att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om utredning av frågan om

sådan ändrad avfattning av 1952 års
förordning med bestämmelser om begränsning
av skatt i vissa fall, att den
80-procentiga reduktionsregeln vid inkomst-
och förmögenhetstaxeringen
bleve effektiv; samt

2) de likalydande motionerna I: 509
av herr Enarsson m. fl. samt II: 649 av
herrar Ringaby och Petersson, vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta

a) fastställa skattepliktsgränsen för
förmögenhetsskatten till 125 000 kronor
och antaga de ändrade skatteskalor,
som föreslagits av allmänna skatteberedningen,
samt att vederbörande utskott
måtte utarbeta erforderlig lagtext,

b) i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
förslag till riksdagen om sådan ändring
i gällande bestämmelser i ämnet,
att produktiva förmögenhetstillgångar,
som användes i den skattskyldiges förvärvsverksamhet,
i rörelse eller i jordbruk
och skogsbruk, skulle i viss omfattning
befrias från förmögenhetsskatt
respektive upptagas bland tillgångarna
till reducerat värde.

Utskottet hemställde, att följande motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:202
av herr Gösta Jacobsson m. fl. samt
II: 376 av herrar Nordgren och Andersson
i Örebro angående maximeringen
av de direkta skatterna till stat och
kommun, ävensom

2) de likalydande motionerna I: 509
av herr Enarsson m. fl. samt II: 649 av
herrar Ringaby och Petersson om vissa
ändringar i förmögenhetsbeskattningen,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

Beträffande förordningen med bestämmelser
om begränsning av skatt i
vissa fall

1) av herrar Gösta Jacobsson, Enarsson
och Magnusson i Rorås, vilka ansett,
att utskottet under punkten 1) bort
hemställa,

Nr 16

141

Onsdagen den

Maximerinfjen av de direkta skatterna

förmögenhetsbeskattningen

att riksdagen, med bifall till de likalydande
motionerna I: 202 av herr Gösta
Jacobsson m. fl. samt II: 376 av herrar
Nordgren och Andersson i Örebro,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utredning av frågan om sådan
ändrad avfattning av 1952 års förordning
med bestämmelser om begränsning
av skatt i vissa fall, att den 80-procentiga reduktionsregeln vid inkomst-
och förmögenhetstaxeringen bleve
effektiv;

2) av herrar Elofsson, Lundström,
Erik Filip Petersson, Gustafson i Göteborg,
Vigelsbo, Eriksson i Bäckmora
och Larsson i Umeå, utan angivet yrkande; Beträffande

förordningen om statlig
förmögenhetsskatt

3) av herrar Gösta Jacobsson, Enarsson
och Magnusson i Borås, vilka ansett
att utskottet under punkten 2) bort
hemställa,

att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna I: 509 av herr
Enarsson m. fl. samt 11:649 av herrar
Ringaby och Petersson måtte

a) antaga i reservationen framlagt
förslag till förordning angående ändrad
lydelse av 10 § och 11 § 1 mom. förordningen
den 26 juli 1947 om statlig
förmögenhetsskatt (nr 577);

b) hemställa om förslag till riksdagen
om sådan ändring i gällande bestämmelser
i ämnet, att produktiva förmögenhetstillgångar,
som användes i
den skattskyldiges förvärvsverksamhet,
i rörelse eller i jordbruk och skogsbruk,
skulle i viss omfattning befrias från
förmögenhetsskatt respektive upptagas
bland tillgångarna till reducerat värde;

4) av herrar Elofsson, Lundström,
Erik Filip Petersson, Gustafson i Göteborg,
Vigelsbo, Eriksson i Bäckmora
och Larsson i Umeå, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

13 april 1966 em.
till stat och kommun samt vissa ändringar i

Herr MAGNUSSON i Borås (b):

Herr talman! Förevarande betänkande
behandlar bl. a. 80-procentsregelns
effektivitet. Principen i förordningen
av den 6 juni 1952 med bestämmelser
om begränsning av skatt är att ingen
skall betala mer än 80 procent av sin inkomst
i skatt. Denna begränsning har
emellertid inte alltid blivit effektiv,
bl. a. på grund av att avkortningen inte
får innebära att förmögenhetsskatten
nedbringas med mer än 50 procent. Så
blir dock förhållandet när avkastningen
är låg, vilket lätt inträffar om förmögenheten
består av t. ex. jordbruksfastigheter
eller familjeföretag med höga fasta
värden i produktionen.

Meningen kan näppeligen ha varit
att bestämmelsen skulle få sådana verkningar,
och därför har vi i våra motioner,
vilkas syften har fullföljts i reservationen
till bevillningsutskottets betänkande,
föreslagit att bestämmelsen
ändras och att en utredning tillsättes
med uppgift att försöka rätta till dessa
förhållanden.

Bevillningsutskottets betänkande behandlar
även frågan om förmögenhetsbeskattningen,
vilken är mycket kännbar
eftersom den utgår ovanpå den vanliga
progressiva inkomstskatten. Förmögenhetsskatten
är även den progressiv.
Skattepliktsgränsen föreslogs av
skatteberedningen till 125 000 kronor,
detta med hänsyn till den fortgående
inflationen som medför att progressiviteten
förstärkes.

1965 års allmänna fastighetstaxering
innebar en kraftig höjning av förmögenheterna,
men avkastningen ökar inte
därför att fastigheterna blir upptaxerade.
Vi anser att även det är en felaktighet
som bör rättas till, och därför har
vi föreslagit att en utredning borde tillsättas
med syfte att åstadkomma skattelindringar.
Vi föreslår även att den utredningen
skall ta upp problemet med
de delar av förmögenheten som ligger
direkt nedlagda i produktionen. Man

142

Nr 16

Onsdagen den 13 april 1966 em.

Maximeringen av de direkta skatterna till

förmögenhetsbeskattningen

kan inte säga att det är rimligt att produktionsmedel
som är direkt insatta i
förvärvsverksamheten beskattas på detta
sätt, och vi anser därför att även den
frågan bör bli föremål för utredning.

Herr talman! Med dessa ord ber jag få
yrka bifall till reservationerna 1 och 3.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! 80-procentsregeln innebär
att en skattskyldig kan få skatten
avkortad, och om han redan har betalt
skatten erhålla restitution om skatten
överstiger 80 %. Beräkningen går så
till att om den statliga inkomstskatten
och förmögenhetsskatten plus kommunalskatterna
överstiger 80 procent av
den till statlig inkomstskatt taxerade
inkomstskatten ökad med avdraget för
allmänna skatter — från den statliga
inomstskatten får som bekant avdrag
göras för kommunalskatterna, och def
måste läggas till för att kunna göra
jämförelsen — så får vederbörande avkortning,
eller restitution, om det erlagda
beloppet uppgår till mer än 80
procent av inkomsten.

Men bur hög skatten än blir, hur
högt man än kommer över 80 procent,
får man aldrig en avkortning eller restitution
som inkräktar på de kommunala
skatterna. Man måste alltid erlägga förmögenhetsskatt
på halva förmögenheten,
oavsett om man kommer över 80
procent.

Nu vill motionärerna, som många
gånger tidigare, att man skall ändra på
denna regel. Man menar att den ger
för hög skatt. Det kan kanske bli över
100 procent i vissa fall, om förmögenheten
är stor och inkomsten på förmögenheten
är låg. Är inkomsten av kapitalet
låg kan visserligen skatten överstiga
80 procent, och man kanske tycker
att det är hårt. Även utskottet medger
att det kan vara skäl att se på detta.

Vi är fullt medvetna om att sådana fall
inträffar, men det är extrema fall. 1 de
allra flesta fall är det ju fråga om för -

stat och kommun samt vissa ändringar i

mögenheter som ligger i fasta värden
och som enligt vad alla vet har stigit
ganska kraftigt under de senare åren.
Vad man alltså förlorat i en högre beskattning
har man tagit igen, kanske
många gånger om, i form av en ökad
förmögenhet som inte behövt beskattas
till fulla värdet.

Förmögenhetsskatten infördes 1910
vill jag minnas. Förmögenhetsinkomst
i allmänhet, sades det, skulle beskattas
en tredjedel hårdare än annan inkomst
för att man skulle åvägabringa en jämförelse
mellan skattekraft som grundades
på förmögenhet och skattekraft
som grundades på annan inkomst. Man
ansåg att förmögenhetsskatten skulle
träffa även förmögenhet som inte lämnade
någon avkastning. Det är den synpunkten
som bär varit förhärskande
allt sedan dess: att förmögenheten som
sådan anses ge viss skattekraft oberoende
av inkomsten.

Skulle nu motionerna bifallas, finge
det till resultat att grunderna för förmögenhetsbeskattningen
rubbades. Det
lär väl heller inte kunna bestridas att
om skatterestitutionen skulle bli effektiv
skulle den också inkräkta på kommunalskatten,
och det tror jag inte någon
nu vill ta ansvaret för. Jag har faktiskt
inte funnit någon som har kunnat
ange hur man skall ändra reglerna för
att kunna undvika den saken.

Det skattefria bottenbeloppet, som vi
i fjol höjde från 80 000 till 100 000 kronor,
vill man nu höja ytterligare till
125 000 kronor, och man vill också justera
skatteskalorna. Utskottet säger att
det kanske även på den punkten kan vara
motiverat med en ändring. Men en
ändring av förmögenhetsskatten tillhör
ändå inte de angelägnaste skattereformerna.
Det skulle också kosta 80
miljoner kronor för statskassan om
man nu skulle bifalla motionerna.

Utskottet är heller inte berett att tillmötesgå
kravet om en sådan ändring
av bestämmelserna i förmögenhetsskat -

Onsdagen den 13 april 1900 em.

Nr 16

MaximerinRen av de direkta skatterna till
förmögenhetsbeskattningen

teförordningen att produktiva förmögenhetstillgångar
helt eller delvis befrias
från förmögenhetsskatt.

.lag ber, herr talman, att med dessa
få ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):
Herr talman! I motionerna och reservationerna
föreslås bl. a. att skatteberedningens
förslag när det gäller skalorna
för förmögenhetsskatten skall genomföras
separat, under det att beredningens
övriga förslag ju inte blir genomförda.
En blank reservation har
avgivits av folkparti- och centerpartiledamöterna
i utskottet, och jag vill
motivera denna med att säga, att jag
anser att en revision av förmögenhetsbeskattningen
bör ingå i en allmän skattereform
men att jag inte kan anse att
den har en sådan prioritet, att den bör
gå före alla andra förslag som skatteberedningen
lade fram och som jag
för min del anser vara viktigare. Det
framgår också av utskottets skrivning
att man — och därvidlag kan man anknyta
till de direktiv som finansministern
gav skatteberedningen på sin tid
— menar att en revision av förmögenhetsskatten
bör ingå i en allmän skattereform.

Härmed var överläggningen slutad.

Punkten 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
1) i utskottets betänkande nr 19,
röstar

113

stat och kommun samt vissa ändringar i
Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Gösta Jacobsson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu eu gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 140 ja och 37 nej, varjämte
32 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
2) i utskottets betänkande nr 19,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3) av herr Gösta Jacobsson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropo -

144

Nr 16

Onsdagen den 13 april 1966 em.

Alkohollagstiftningen —Användande av riksbankens vinst för år 1965

sitionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 146 ja och 32 nej, varjämte
31 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 5

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 21, i anledning av väckt motion
om översyn av bestämmelserna angående
avdragsrätt vid taxering till inkomst-
och förmögenhetsskatt.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6

Alkohollagstiftningen

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 25, i anledning av väckta
motioner rörande alkohollagstiftningen.

Sedian utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Sedan detta ärende
lämnade bevillningsutskottet har vissa
tvivel av juridisk och konstitutionell
art uppkommit, och jag skulle därför
vilja hemställa att ärendet måtte återremitteras
till bevillningsutskottet.

Denna hemställan bifölls.

§ 7

Användande av riksbankens vinst för
år 1965

Föredrogs bankoutskottets memorial
nr 14, angående användande av riksbankens
vinst för år 1965.

Utskottet hade i fråga om bankovinsten
för år 1965 inhämtat yttrande från

fullmäktige i riksbanken. I skrivelse den
10 februari 1966 hade fullmäktige hemställt,
att utskottet ville föreslå riksdagen
besluta att av riksbankens tillgängliga
vinstmedel

a) ett belopp av 100 000 000 kronor
skulle inlevereras till statsverket under
budgetåret 1965/66;

b) ett belopp av 108 000 000 kronor
skulle överföras till kursdifferenskontot;
och

c) återstående belopp, 710 843 kronor
34 öre, skulle kvarstå på räkningen för
odisponerade vinstmedel.

Mot fullmäktiges beslut att föreslå
denna disposition av bankovinsten hade
reservation avgivits av herrar Kollberg
och Holmberg, vilka ansett att ett belopp
av 150 miljoner kronor borde inlevereras
till statsverket.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte besluta, att av riksbankens tillgängliga
vinstmedel

a) ett belopp av 100 000 000 kronor
skulle inlevereras till statsverket under
budgetåret 1965/66;

b) ett belopp av 108 000 000 kronor
skulle överföras till kursdifferenskontot;
och

c) återstående belopp, 710 843 kronor
34 öre, skulle kvarstå på räkningen för
odisponerade vinstmedel.

Beservation hade avgivits av herrar
Hilding, Ottosson, Regnéll, Berglund,
Börjesson i Glömminge och Larsson i
Umeå, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte besluta,
att av riksbankens tillgängliga vinstmedel a)

ett belopp av 150 000 000 kronor
skulle inlevereras till statsverket under
budgetåret 1965/66;

b) ett belopp av 58 000 000 kronor
skulle överföras till kursdifferenskontot;
och

c) återstående belopp, 710 843 kronor
34 öre, skulle kvarstå på räkningen för
odisponerade vinstmedel.

Nr 16

145

Onsdagen den 13 april 1906 em.

Användande av riksbankens vinst för år 1965
Utskottets hemställan föredrogs; och joner kronor avsättas i en bankens jubi -

anförde därvid:

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Bankoutskottets memorial
nr 14 behandlar dispositionen av
riksbanksvinsten för verksamhetsåret
1965. Den redovisade vinsten från riksbanken
uppgår till drygt 208 miljoner
kronor. Utskottsmajoritetens och reservanternas
förslag skiljer sig däri att reservanterna
hemställer att 150 miljoner
kronor tillföres statsverket medan utskottsmajoriteten
föreslår att 100 miljoner
kronor tillföres statsverket. Reservanternas
förslag om 150 miljoner kronor
för detta ändamål står i överensstämmelse
med yrkandet i en folkpartimotion
i samband med att statförslaget
gjordes upp.

Kursdifferenskontot tillförs enligt majoritetsförslaget
108 miljoner kronor
mot 58 miljoner kronor enligt reservationen.
Skillnaden ligger alltså däri att
utskottsmajoriteten vill tillföra detta
konto 50 miljoner kronor mera. Enligt
reservanternas förslag skulle det ändock
uppgå till 310 miljoner kronor, vilket
måste sägas vara ett fullt betryggande
belopp med hänsyn till att avskrivning
på obligationer i tillfredsställande om*
fattning gjorts före bokslut.

För år 1966 beräknar riksbanken att
150 miljoner kronor skall kunna inlevereras
till statsverket. Man kan knappast
anta att riksbanksvinsten skall bli så
mycket större under det verksamhetsår
vi nu befinner oss i än föregående år.
Riksbanken har väl helt enkelt bedömt
150 miljoner kronor som ett skäligt belopp.
Att den i år inte vill vara med om
mer än 100 miljoner kronor kan delvis
bero på att banken varit låst vid sina
tidigare förslag.

Jag vill påminna om att riksbanken
år 1961 hade samlat så stora belopp genom
avsättningar till kursdifferenskontot
att den då föreslog att 500 miljoner
kronor skulle avskrivas på bankens
fordran hos svenska staten och 250 mil -

leumsfond.

Det finns ingen anledning till att riksbankens
överskott, utöver vad som kan
anses vara skäliga och betryggande avsättningar,
inte inlevereras till statsverket.
Att riksbanken skulle samla kapital
i en omfattning som ej erfordras kan
inte vara riktigt. Då banken år 1961
plötsligt ansåg sig böra avskriva kursdifferenskontot
med 750 miljoner kronor
på en gång frågade man sig om den
skall drivas som en sparbössa, vilken
vid de tidpunkter banken finner lämpliga
skulle tömmas. Det rätta måste vara
att överskott som inte behövs för riksbankens
rörelse inlevereras till statsverket
i vanlig ordning.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den reservation
som är fogad till bankoutskottets memorial.

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s):

Herr talman! I anslutning till vad
bankofullmäktiges majoritet föreslagit
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Larsson i Umeå begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
memorial nr 14, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Hilding m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter

146 Nr 16

Onsdagen den 13 april 1966 em.

Förvaltningen av allmänna pensionsfonden, m. m

intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Umeå begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 112 ja och 96 nej, varjämte 1
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 8

Förvaltningen av allmänna pensionsfonden,
m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av motioner angående
förvaltningen av allmänna pensionsfonden,
m. m.

Bankoutskottet hade till behandling i
ett sammanhang upptagit följande till
utskottet hänvisade motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna nr 313
i första kammaren av herr Mattsson
m. fl. och nr 381 i andra kammaren av
herr Jönsson i Ingemarsgården m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om
skyndsam parlamentarisk utredning rörande
tilläggspensionssystemets samhällsekonomiska
verkningar, AP-fondens
inverkan på näringslivet och fondförvaltningens
framtida utformning
in. m. i enlighet med vad i motionerna
anförts;

2) de likalydande motionerna nr 217
i första kammaren av herr Ottosson
m. fl. och nr 282 i andra kammaren av
herr Magnusson i Borås m. fl., vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte med beaktande av vad i
motionerna anförts igångsätta utredning
i syfte att — sedian AP-fondema nått
en med hänsyn till kravet på likviditet

och risken för konjunkturförsämring
fullt betryggande storlek och erfarenhet
vunnits rörande storleken av arbetsgivarnas
frivilliga avsättningar till egna
pensionsfonder — begränsa de årliga
pensionsavgifterna till AP-fonderna till
vad som erfordrades för täckande av
fondernas löpande pensionsbetalningar
under året;

3) de likalydande motionerna nr 43
i första kammaren av herrar Ottosson
och Lundberg samt nr 77 i andra kammaren
av herr Thylén m. fl., vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa dels om
förslag till sådan ändring av reglementet
för allmänna pensionsfondens förvaltning,
att arbetsgivare erhölle möjlighet
att för återlån få utnyttja de ATPavgifter
som inbetalats under loppet av
de fem senast förflutna åren och att
återlån skulle få ske upp till 75 % av inbetalda
avgifter, dels om en utredning
rörande utsträckande av amorteringstidens
längd för återlån till 20 år;

4) de likalydande motionerna nr 550
i första kammaren av herrar Johan Olsson
och Harry Carlsson samt nr 663 i
andra kammaren av herr Hamrin i Jönköping
/?!. fl, vari hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
begära förslag om sådan ändring av reglementet
för allmänna pensionsfondens
förvaltning, att återlånerätt finge ackumuleras
under fem år, att amorteringstiden
utsträcktes till 20 år och att möjlighet
för återlån finge utnyttjas upp
till 75 % av inbetalda avgifter.

Utskottet hemställde,

A. att motionerna 1:313 och 11:381
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

B. att motionerna 1:217 och 11:282
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

C. att följande motioner, nämligen

1) I: 43 och II: 77,

2) I: 550 och II: 663,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Onsdagen den 13 april 1966 cm.

Nr 16

147

Förvaltningen av allmänna pensionsfonden, in. m.

Reservationer hade avgivits

vid utskottets hemställan under A.

1) av herrar Hilding, Nils Theodoi
Larsson, Ottosson, Regnéll, Berglund,
Börjesson i Glömminge och Larsson i
Umeå, vilka ansett, att utskottet under
A. bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna
1:313 och 11:381 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam
parlamentarisk utredning rörande tillläggspensionssystemets
samhällsekonomiska
verkningar, allmänna pensionsfondens
inverkan på näringslivet och
fondförvaltningens framtida utformning
m.m. i enlighet med vad reservanterna
anfört;

vid utskottets hemställan under B.

2) av herrar Ottosson och Regnéll,
vilka ansett, att utskottet under B. bort
hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna
I: 217 och II: 282 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl.
Maj :t måtte med beaktande av vad reservanterna
anfört igångsätta utredning
i syfte att — sedan allmänna pensionsfonden
nått en med hänsyn till kravet
på likviditet och risken för konjunkturförsämring
fullt betryggande storlek och
erfarenhet vunnits rörande storleken av
arbetsgivarnas frivilliga avsättningar
till egna pensionsfonder — begränsa de
årliga pensionsavgifterna till allmänna
pensionsfonden till vad som erfordrades
för täckande av fondens löpande pensionsbetalningar
under året;

vid utskottets hemställan under C.

3) av herrar Hilding, Nils Theodor
Larsson, Ottosson, Regnéll, Berglund,
Börjesson i Glömminge och Larsson i
Umeå, vilka ansett, att utskottet under

C. bort hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna
1:43 och 11:77 samt 1:550 och
II: 663 måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om förslag till sådan ändring
av reglementet angående allmänna pensionsfondens
förvaltning att återlåne -

rätt finge ackumuleras under fem år, att
återlån finge ske upp till 75 procent
av inbetalda avgifter och att amorteringstiden
för återlån utsträcktes till
20 år.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! I bankoutskottets utlåtande
nr 15 behandlas bl. a. motionerna
1:313 och 11:381, i vilka yrkats eu
skyndsam parlamentarisk utredning rörande
tilläggspensionssystemets samhällsekonomiska
verkningar, AP-fondens
inverkan på näringslivet och fondförvaltningens
framtida utformning.

I motionsparet 1:550 och 11:663 har
man tagit upp frågan om rätten till återlån
från allmänna pensionsfonden, och
man har begärt en sådan ändring av
reglementet för allmänna pensionsfondens
förvaltning, att återlånerätt får
ackumuleras under fem år, att amorteringstiden
utsträcks till 20 år och alt
möjlighet till återlån får utnyttjas till
75 procent av inbetalda avgifter.

De önskemål som här redovisats gäller
den tredje fonden, som är baserad
på avgifter från mindre företag, varmed
förstås sådana med upp till 20 anställda.
Sådana företag förekommer förnämligast
inom hantverk, medelstor industri
och servicenäringar.

Med den ställning som allmänna pensionsfonden
numera har på kapitalmarknaden
är det helt naturligt att frågan
om fondförvaltningens framtida utformning
måste få stor betydelse för
näringslivets utveckling.

Återlånerätten för den företagskategori
som här avses har hittills utnyttjats
endast i ringa omfattning. Dessa
företag befinner sig i ett ogynnsamt
läge på kreditmarknaden, varför liberalare
regler för återlån vore önskvärt.

Hurudan är då deras ställning i kreditavseende?
Först skulle jag vilja nämna
att antalet sådana mindre företag
uppgår till i runt tal 100 000 och att de

148

Nr 16

Onsdagen den 13 april 1966 em.

Förvaltningen av allmänna pensionsfonden, m. m.

ger sysselsättning åt uppskattningsvis
en halv miljon personer. Vår kunskap
om deras förhållanden i övrigt är relativt
bristfällig och otillfredsställande.
Det kan ju vara mödosamt att samla in
och bearbeta primärmaterial från en så
talrik och heterogen grupp av företag.
Arbetet underlättas ej av att många
företag av redovisningstekniska skäl har
svårt att presentera de basuppgifter som
behövs för en allsidig kartläggning. På
önskelistan står alltså att statistiska
centralbyråns kreditmarknadsstatistik
byggs ut längs de informationskanaler
som står till buds.

Om de nuvarande finansieringsmöjligheterna
för dessa företag kan man
läsa i en artikel av direktör Werner
Helte i Svensk Sparbankstidskrift nr 1
i år. Under rubriken »Handlån från
vänner» heter det:

»Utmärkande för finansieringen inom
många mindre företag är att de vid sidan
av krediter hos bankerna i relativt
stor utsträckning litar till ’icke-institutionella
krediter’ av typen leverantörskrediter,
lån från vänner eller andra
företag och självfinansiering. Nyetableringen
av småföretag är ju fortfarande
förhållandevis stor, och det är därför
naturligt, att många av de mindre företagen
till en början tillämpar privatekonomiska
finansieringsformer, dvs. i
första hand eget sparande och ''handlån’
från vänner. Utmärkande är också,
att många småföretagare ogärna vill
överge sin sunda sparsamhetsfilosofi i
utbyte mot en ''osund’ men kanske företagsekonomiskt
sett ändamålsenlig
främmande upplåning. Till bilden hör
också att många mindre företag av ickeexpansiv
typ normalt kan reda sig med
de medel, som kan anskaffas genom
självfinansiering.»

Vad som är av nöden redovisas även
längre fram i samma artikel där det
heter: »Något så när långfristiga kreditengagemang
ger därför en jämnare betalningsrytm
och produktivare arbetssituation.
»

Företagaren skall inte jämt behöva
snegla på almanackan för att se när
skuldförbindelserna förfaller. Då hinner
han inte ägna tillräcklig tid åt att göra
de i rörelsen investerade medlen lönsamma.

Nu framhåller utskottets majoritet,
att den begärda utredningen om finansiella
långtidsperspektiv inom samhällsekonomien
redan tillsatts och verkställs
av överdirektören för konjunkturinstitutet.
Men denna utredning anser vi reservanter
vara en ren expertutredning som
torde komma att redovisa dels vissa
empiriska undersökningsresultat, dels
vissa teoretiska överväganden. Vi anser
det erforderligt med en parlamentarisk
utredning för en vidare diskussion av
frågan om fondbildningen och förvaltningen
med sikte på en reform av nuvarande
system, en utredning som ger
insyn för och medverkan från skilda
meningsriktningar. Vi finner det alltså
angeläget att en sådan utredning kommer
till stånd. Det material som den nu
pågående undersökningen framtvingar
blir givetvis av betydande värde för en
parlamentarisk utredning.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall
till reservationen 1, som är fogad till
utskottets hemställan under A.

Vad beträffar återlånerätten skulle
givetvis en femårig ackumulering av inbetalda
avgifter göra det möjligt även
för mycket små företag att kunna låna
ur fonden.

Låt oss ta ett exempel, som jag väl
känner till, från min hemstad. Vi har
där ett expanderande företag med fjorton
anställda som nu till arbetsplats har
en utdömd verkstadslokal, vilken är så
dålig att de anställda vägrar att fortsätta
att arbeta i den. Företaget växer
och kan under nuvarande förhållanden
på grund av kapitalbrist ej ta emot alla
order. Detta företag inbetalar årligen i
runda tal 25 000 kronor i pensionsavgifter.
Dess omedelbara behov för nybyggnad
och rörelsekapital är cirka
150 000 kronor. En ackumulerad åter -

Onsdagen den 13 april 1966 em.

Nr 16

149

Förvaltningen av allmänna pensionsfonden, m. ni.

lånerätt på fem år skulle ge företaget en
stor del av detta kapital, om 75-procentsregeln
kunde bli eu verklighet.
Med en tjugoårig amorteringstid och
med en årlig amortering av 4 500 kronor
jämte ränta och en ytterligare återlånerätt
efter fem år skulle denna företagare
erhålla en sådan kapitalförsörjning,
att han inte endast skulle kunna
fortsätta sin verksamhet utan även betydligt
utöka den.

Mot bakgrunden av vad som i detta
avseende anförts i vår reservation nr 3,
som är fogad till utskottets hemställan
under punkt C yrkar jag bifall till denna
reservation.

Herr THYLÉN (h):

Herr talman! Det är med beklagande
man måste konstatera att bankoutskottet
inte har haft förståelse för de kapitalförsörjnings-
och kreditproblem
som framför allt den mindre företagsamheten
har och att utskottet därför
avstyrkt motionen om förbättringar för
företagarna när det gäller återlånen
från AP-fonderna. De av oss som antingen
är företagare eller kommer i
närmare kontakt med de mindre företagen
vet vilka bekymmer denna grupp
har att dras med i en tid av minskade
möjligheter till självfinansiering. Kreditfrågorna
får ökad aktualitet av den
strukturomvandling som nu pågår och
som kanske i stor utsträckning drabbar
just gruppen detaljhandeln. Denna
grupp befinner sig redan tidigare i ett
ogynnsamt läge på kreditmarknaden.

Den så kallade strukturrationaliseringen
kan åtminstone teoretiskt innebära
att de sämre företagen slås ut —
det är den vackra tanke som föresvävar
vissa ledamöter av denna kammare.
Men i realiteten är det inte alltid den
dåliga företagaren som drabbas. Även
en mycket skicklig och driftig man
som har alla tekniska förutsättningar
att sköta sitt företag på ett utmärkt
sätt till förmån också för kunderna kan

riskera sitt företag därför att han i nuvarande
kreditläge kan ha svårt att
skaffa pengar till de rationaliseringsåtgärder,
som kan vara en förutsättning
för företagets bestående och som kan
kräva en betydande ekonomisk punktinsats.
Man kanske därför inte alltid
skall tala om en strukturrationalisering
utan om en strukturomvandling. Det
har ju inte med det rationella att göra,
när även effektiva företag tvingas försvinna
på grund av abnorma förhållanden
på kreditmarknaden.

Det är under dessa förhållanden inte
så underligt att framför allt de mindre
företagarna hoppas på bättre regler för
återlån ur fonderna. Redan när tillläggspensioneringen
genomfördes fastslogs
principen om att en betydande
del av fondmedlen i form av återlån
skulle gå tillbaka till dem som hade
erlagt avgifterna. Det förutskickades
också i propositionen att ett inlemmande
av företagarna i pensioneringssystemet
kunde föranleda modifikationer
i kommittéförslaget. Detta tog man
på företagarhåll som ett löfte, och det
är detta löfte man hoppas skall infrias
snart.

Det är också orsaken till att företagarna
så ofta vädjar till dem av sina
kolleger som har säte i riksdagen att
bevaka just dessa frågor. De anser att
de gångna sex årens erfarenheter tydligt
visar att de nuvarande reglerna
inte är ändamålsenliga. Begreppet återlånerätt
är en chimär för den helt övervägande
gruppen småföretagare. Detta
visas bl. a. av det förhållandet att endast
en obetydlig del återlånas ur den
tredje fonden, alltså den för företag
med mindre än 20 anställda.

Herr talman! Det finns några formuleringar
i bankoutskottets utlåtande som
jag vill fästa kammarens uppmärksamhet
på. Bankoutskottet instämmer i ett
tidigare uttalande av andra lagutskottet
om att återlånereglerna icke kan
anses vara helt ändamålsenliga. Och
detta till trots avstyrker man en mo -

150

Nr 16

Onsdagen den 13 april 1966 em.

Förvaltningen av allmänna pensionsfonden,

tion i vilken det endast begärs eu utredning
om förbättrade möjligheter för
de mindre företagen. Nog förefaller det
mera konsekvent om man tillstyrker
en utredning av en sak som man själv
betraktar som icke ändamålsenlig. Det
talas ibland en smula spydigt om »politisk
logik» och jag har en känsla av
att utskottets utlåtande i denna fråga
kan riskera att få den etiketten.

Utskottet säger vidare att mera liberala
villkor för återlån inte i och för
sig är ägnade att öka den andel av allmänna
pensionsfondens medel som tillföres
näringslivet. Genom placeringar
i obligationer, förlagsbevis och vissa
lån, som förmedlas av hypoteksaktiebolag,
bidrar pensionsfonderna på andra
vägar till näringslivets kapitalförsörjning.
Detta är givetvis riktigt under
den speciella förutsättningen att
man med begreppet »näringslivet» endast
menar de stora anonyma företagen,
d. v. s. de företag som har större
möjligheter än andra att använda obligationsvägen
och förlagsbevis för att
underlätta sin situation. Men det är
faktiskt inte för de stora anonyma företagen
som motionärerna önskar en
utredning utan just för de många enskilda,
privatägda företagen, för vilka
vägen över obligationslån och förlagsbevis
är stängd.

I själva verket är det väl så — i rak
motsats till vad bankoutskottet har sagt
— att just dessa stora företag kan dra
den största nyttan av det nuvarande
systemet. De kan faktiskt dra nytta av
det på två håll — dels spelar återlånemöjligheterna
större roll för dem eftersom
de betalt in större belopp i pensionsavgifter
än de små företagen och
dels har de möjligheter att utnyttja de
obligationslån i vilka AP-fondernas
pengar delvis placeras. När bankoutskottet
säger att kapitalintensiva företag
och företag stadda i snabb expansion
inte torde kunna dra lika stor
nytta som övriga företag av möjligheterna
till återlån så är detta påstående

m. m.

inte överensstämmande med verkligheten.

Utskottet har, som jag tidigare nämnde,
främst tagit sikte på de stora, anonyma
företagen. Denna inställning rimmar
tyvärr ganska väl med de tankegångar
som finnes inom vissa politiska
kretsar, nämligen att man skall slå ut
de små företagen. Det är inte för de
stora företagen som vi talar. Vi motionärer
har i denna fråga velat rikta
uppmärksamheten på den stora grupp
av de mindre företag som betyder så
mycket för samhällets utveckling.

Det går inte att dröja med den nödvändiga
reformen av återlånemöjligheterna
hur länge som helst. Det har
sagts att tillräckliga erfarenheter inte
vunnits för att möjliggöra en utredning
av ett förbättrat återlåningsförfarande.
Hur många år behövs det för att få tillräckliga
erfarenheter? Sex år är tydligen
inte tillräckligt. Skall det kanske
vara sextio? Det är uppenbart att de
mindre företagen känner oro över att
löftet från propositionen aldrig har infriats.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord för yrka bifall till reservationerna
1, 2 och 3.

I detta anförande instämde herrar
Fridolfsson i Stockholm, Nordgren och
Lothigius (samtliga h).

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Flera av talarna har
varit inne på behovet av att ändra återlånereglerna
för att gynna de mindre
företagen. Bakom deras argumentering
ligger en missuppfattning. Det är inte
någon återlånerätt som företagaren har
gentemot ATP. Återlånerätten ligger
hos affärsbankerna gentemot ATP. Den
lilla eller den stora företagaren kan
låna pengar i bank på sedvanligt sätt.
Banken kan sedan i sin tur låna pengar
från ATP under åberopande av insatta
pensionsmedel från företagare. För banken
är det emellertid icke lika intressant
att återlåna små summor som sto -

Onsdagen den 13 april 1900 em.

Nr IG

151

För\åkningen av allmänna pensionsfonden, in. m.

ra — det är där systemets kärna ligger.
Bankerna kommer aldrig att återlåna
små summor. Det är inget intresse för
dem att få tillbaka dessa från ATP. Det
är för de stora företagen man kommer
med återlånekrav på ATP.

Återlånemöjligheterna betyder alltså
inte en förbättring för likviditeten i
företagen, utan bara en förbättring av
likviditeten i bankväsendet. Om någon
menar att vi på detta sätt skulle tillföra
mera pengar till bankväsendet och den
saken icke skulle behöva regleras genom
de andra medel som riksbanken
har till sitt förfogande, skulle det innebära
att han tror att vi skall driva eu
annan och mera likvid affärsbankspolitik
därest det lättare gick att återlåna
från ATP till affärsbankerna.

Det blir heller inte mera pengar,

vare sig till de små eller de stora företagen,
om återlåneandelen från ATP

till affärsbankerna skulle öka. Det betyder
bara att ATP har mindre pengar
över för att låna ut direkt till industrien.
Det rör sig om ungefär fem procent
återlånepengar av ATP:s medel,
medan ungefär 30 procent utgör hela
ATP:s utlåning till industrien. Det blir
icke mera pengar av dessa 30 procent,
om de fördelas på annat sätt mellan
återlån och direkta lån.

När det gäller stöd från ATP till

småföretag måste det noteras — och
det borde ha gjorts av tidigare talare
som var intresserade av denna fråga —
att det är just ATP och i flera fall enbart
ATP som tillhandahållit de medel
som finns i särskilda kreditinstitutioner,
vilka är helt inriktade på att förse
det mindre och medelstora näringslivet
med lån. Det är en fond som byggts
upp för att möjliggöra för det mindre
näringslivet, som icke har lika lätt
att åstadkomma obligationslån som de
stora företagen, att få tillgång till dessa
medel.

Jag måste beklaga, herr talman, att
så mycket av argumenteringen från
föregående talares sida när det gäller

återlåncn och det mindre näringslivet
bygger på väsentliga, direkta missuppfattningar
om den mekanism som finns
på detta område.

■lag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag utan att i denna omgång gå
in mera på detaljerna. Vi har vid åtskilliga
tidigare tillfällen diskuterat
denna fråga, och det finns anledning
återkomma till den vid en annan och
kanske mer lämplig tidpunkt.

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! Herr Hagnells resonemang
är ganska svårförståeligt. Här har
vi argumenterat för en återlånerätt. På
vilket sätt återlåningen skall ske har
vi inte talat om, men det naturliga är
väl att den äger rum genom bankernas
förmedling. Herr Hagnell säger att
det inte finns samma möjligheter för
de små företagen som för de stora att
få låna. Nej, det är just mot detta vi
argumenterar. Möjligheterna för de små
företagen att få låna är för små enligt
det nu gällande systemet, och därför
vill vi införa en rätt till ackumulering
under fem år.

Herr Hagnell framhåller att det inte
blir mera pengar på detta sätt. Det är
naturligtvis riktigt. Det är ATP-fondernas
pengar det gäller, antingen de går
direkt till företagen eller via en bank.

Såsom jag betonade i mitt första anförande
är detta en angelägenhet av yttersta
vikt, som berör 100 000 företagare
med cirka 500 000 anställda. Dessa
företagare bör få möjlighet att inte bara
bedriva sin verksamhet i status quo
utan också att utöka densamma; i dagens
läge är detta helt enkelt nödvändigt.
Herr Hagnells argumentering stärker
mig också ytterligare i min uppfattning
att det är ett synnerligen viktigt
område som vi här är inne på. Jagkan
inte förstå att herr Hagnell med sin
inställning till den privata industrien
och dess möjligheter vill motsätta sig
en sådan utredning. Det skulle vara

152 Nr 16

Onsdagen den 13 april 1966 em.

Förvaltningen av allmänna pensionsfonden, m. m.

mycket värdefullt om den kunde genomföras.

Jag ber än en gång att få yrka bifall
till reservationen.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Jag vet inte om det beror
på den sena timmen att herr Berglund
inte vill förstå sammanhanget.

Det blir inte mera pengar till näringslivet
genom att man ökar återlånemöjligheterna,
säger han själv. Men
han menar att det skall bli mera pengar
till de mindre företagen om vi ökar
återlånemöjligheterna med en ackumulerad
metod. Skulle då inte den ackumulerade
metoden gälla även de stora
företagen, där de stora pengarna finns?
Det blir alltså inte, med den metod som
herr Berglund rekommenderar, någon
relativ förbättring för de små företagen
i förhållande till de stora.

Herr Berglund påpekade i sitt första
anförande att vi saknar statistik på detta
område. Nu säger han att de små företagen
har mindre möjligheter att låna
än de stora. Detta är enbart ett påstående,
som vid flera tillfällen årligen
har framförts i olika former även vid
sidan av ATP-debatten. Det finns inga
uppgifter som visar att det förhåller
sig så. Det är självklart att det blir
mindre pengar till de små företagen,
men behovet av stora pengar finns ju
hos de stora företagen. Man kan inte
jämföra investeringarna i kronor räknat
för ett järnverk och en cykelreparationsverkstad
och säga att det stora
företaget får mera pengar än det lilla.

Det är inte, såsom jag framhöll, fråga
om återlån från ATP till företagarna,
utan om återlån från ATP till bankväsendet.
Och om återlånen skulle leda
till att bankväsendet får mera pengar
än vad det bör ha enligt de beräkningar
som riksbanken och finansdepartementet
har gjort för att bekämpa inflationstendenser
m. m., kommer riksbanken
att höja likviditetskvoterna eller vidtaga
någon annan åtgärd som gör att

bankväsendet får vidkännas en motsvarande
minskning av volymen för krediter
som de eljest skulle kunna lämna.

Det blir alltså inte heller någon nettoeffekt
i kredithänseende genom det
förslag som herr Berglund argumenterar
för. Alltså ingen relativ förbättring
för de små företagen och ingen nettoförbättring! Herr

BERGLUND (fp):

Herr talman! Vi talar nog förbi varandra,
herr Hagnell. Här är det inte
fråga om de små företagen i jämförelse
med de stora, utan om den tredje ATPfonden.
Herr Hagnell är alltså inne på
fel väg. Om återlånen kanaliseras genom
banker eller ej har ingen betydelse
i sammanhanget. Huvudsaken är att
småföretagen får de pengar de behöver.

Herr HAGNELL (s) :

Herr talman! Det gäller inte enbart
den tredje ATP-fonden, utan samtliga
fonder, och i den andra fonden finns
de stora företagen. Jag har inte någonstans
i motionen kunnat finna att förslaget
endast skulle avse den tredje
fonden. Det finns inte heller någon särskild
lagstiftning för den. Lagstiftningen
gäller hela ATP-fonden och inte varje
fond för sig.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! När man lyssnar på herr
Hagnell kan man inte underlåta att dra
den slutsatsen, att han onekligen bevisar
för mycket ur sin egen synpunkt sett.
Vad herr Hagnell säger är att ifall man
gör om regler och bestämmelser, så
har det ingen verkan alls. Men det
måste betyda, att även de nuvarande
reglerna om återlån och bankernas möjligheter
inte heller har någon verkan i
den riktning som ifrågasättes i reservationen.
Det faller väl på sin egen orimlighet,
att det inte skulle spela någon
roll alls vad man gör därför att man
bara har ett visst totalbelopp och fördelningsfrågan
inte är av något intresse.

Nr 16

153

Onsdagen den 13 april 1966 cm.

Förvaltningen av allmänna pensionsfonden, in. in.

Herr talman! Utan att ingå på några
detaljer kan väl slås fast, alt det finns
möjligheter att genom reformer på detta
område påverka kreditströmmarna på
ett eller annat sätt som man ur någon
synpunkt anser vara att föredra framför
de kreditströmmar, som kommer till
stånd om man inte gör dessa förändringar.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Visst finns det möjligheter
att påverka kreditströmmarna —
det har jag aldrig förnekat. Men värdet
med ATP ligger i att den totala kapitalmarknaden
växer och har vuxit på
ett anmärkningsvärt sätt under den tid
som ATP har funnits.

Vad sedan gäller de motioner som
behandlas i bankoutskottets förevarande
utlåtande tycker jag att vi skall diskutera
dem och inte frågan om man
kan dirigera en kapitalmarknads kreditströmmar,
som tydligen herr Ohlin
bar börjat intressera sig för. I stället
för den nuvarande vill han ha en ennan
dirigering av kapitalströmmarna.
Jag trodde han var liberal och ville att
det skulle gå helt på Guds försyn.

Vad jag sagt faller icke på sin egen
orimlighet. Det har ingenting med orimlighet
att göra, om jag påpekar att det
är fråga om en fördelning av ett givet
ATP-belopp till kreditväsendet med dels
direkta lån till näringslivet från ATP
och dels indirekta lån över bankerna.
Totalsumman är låst av kapitalmängden;
det går icke att öka den.

Den relativa fördelningen skulle vara
att herr Ohlin med herr Berglunds stöd
vill minska de stora företagens lån och
öka de små företagens lån. Detta är en
sak som man till stor del får göra upp
med bankerna, eftersom det är bankerna
som lånar ut pengarna. Bankerna kan
sedan när det gäller återlånen gå tillbaka
till ATP och fordra att få betalning
till sina kassor. Då måste ATP,
eftersom den totala mängden av kapital
är låst, begränsa den direkta utlåning -

en. Om de små företagen på detta sätt
skulle få en anmärkningsvärt större andel
av kapitalet än för närvarande,
måste det alltså ske genom en sådan
omdirigering som herr Ohlin önskade,
nämligen att man skulle minska de stora
företagens lånemöjligheter till förmån
för de små företagen.

Vi har emellertid också problem med
de stora företagen här i landet. Där är
många människor sysselsatta, och kapitalproblemen
i dessa företag är också
mycket stora. Herr Ohlin vill nu öka
svårigheterna genom att minska företagens
kapitalförsörjning. Detta är inte
något som ATP kan direkt påverka, utan
som måste ske via bankväsendet. Affärsbankerna
har emellertid gång på gång
vid uppvaktningar när dessa frågor diskuterats
visat att de icke har försett
det mindre näringslivet med kapital på
annat sätt än de större företagen. Alltså
är bankerna tydligen inte inriktade
på en omdirigering av kapitalet från
de stora företagen till de mindre företagen.

Det går alltså inte att åstadkomma en
sådan omdirigering med ATP:s hjälp,
ty då skulle man genom ATP forcera
fram en annan kreditpolitik från bankernas
sida och det tror jag inte bankerna
är beredda på.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Får jag bara konstatera
två saker. Det är nästan rörande att
finna, vilket förtroende herr Hagnell
har för att krediterna fördelas för olika
ändamål på bästa möjliga sätt, så att
det inte finns utrymme för någon önskan
från riksdagen om att t. ex. kreditförsörjningen
för de mindre företagen
skall påverkas gynnsamt.

Herr Hagnell lät vidare undslippa sig
ett yttrande som, om jag inte hörde fel,
gick ut på att det genom ATP-fonderna
har skett en ökning av den totala kapitaltillgången
i Sverige. Om herr Hagnell
verkligen sade detta vill jag konstatera,
att det inte finns något statistiskt

154 Nr 16

Onsdagen den 13 april 1966 em.

Förvaltningen av allmänna pensionsfonden, m. m.

material och över huvud taget inte någonting
som bevisar, att det totala sparandet
i Sverige har ökat genom ATPsystemet.
Det har förts många diskussioner
om denna sak, men jag tror att
de som gör skäl för namnet experter varit
tämligen eniga om att man inte kan
påstå någonting sådant.

Herr Hagnell, som gentemot andra
talare anfört, att man inte har statistik,
bör på denna allt avgörande punkt
åtminstone erkänna att det inte finns
någon grund att påstå, att det totala
sparandet ökat genom ATP-systemet.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Den totala långsiktiga
kapitalmarknaden har ökat mycket väsentligt,
och det är denna vi diskuterar,
när vi här talar om industrilån, och inte
det enskilda sparandet och dess former.
Det föreligger siffermaterial som visar
att det förekommit en stark ökning av
den långsiktiga kapitalmarknaden, och
det är ju fråga om den, när det gäller
dessa tjugoåriga lån som herr Berglund
vill att näringslivet skall få.

Herr Ohlin säger vidare att jag har
ett utpräglat förtroende för hur krediterna
fördelas inom näringslivet, och
att jag inte kan tänka mig någon annan
kreditfördelning än den nuvarande. Det
är inte detta saken gäller, utan de motioner
som har remitterats till bankoutskottet,
och som syftar till att genom
ändring av återlåneregeln för ATP
åstadkomma en annan kapitalförsörjning
på olika områden inom näringslivet.

Gentemot dessa motioner om återlåneregelns
ändring har jag framhållit,
att den totala kreditvolymen blir oförändrad.
Äterlåningen gäller relationerna
mellan ATP och affärsbankerna. Den
sker icke, som man säger, till företagen.
Det är helt andra problem som herr
Ohlin nu tar upp och dem får vi diskutera
när motioner föreligger som han
kan åberopa beträffande den totala kreditförsörjningen
till skilda företag inom

näringslivet, oberoende av återlånereglerna
för ATP.

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! Beträffande återlånerätten
som här är det väsentligaste kan
inte bankerna göra något, eftersom de
endast är förmedlare enligt de återlåneregler
som finns. Vi vill emellertid ändra
på dessa, så att de små företagen får
möjlighet att ackumulera återlånerätten
och det därigenom kan bli något bevänt
med deras kapitalförsörjning.

Jag vill vidare göra herr Hagnell
uppmärksam på att den tredje fonden
gäller arbetsgivaravgifter för anställda
i enskilda mindre företag och egenavgifter
från företagarna. Det är återlånerätt
till denna fond det här rör sig om,
och man bör alltså inte göra en sammanblandning
med de större företagen,
för vilka den andra ATP-fonden är avsedd.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Det finns ingen speciell
återlånerätt för den tredje ATP-fonden
soin skiljer denna fond från den andra
fonden. Jag har inte heller av motionerna
kunnat finna att man vill ha en
särskild återlånerätt som inte gäller för
de stora företagen. Eller skall den ackumulerade
återlånerätten bara avse företag
vilkas kapitalinbetalningar ligger
under en viss storlek?

Något sådant har ni i varje fall inte
motionerat om, och därför saknas anledning
att här ta upp saken, eftersom
samma lagstiftning gäller för samtliga
fonder.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Den sena timmen gör
att kammaren nog ursäktar, om jag inte
ingår på någon mer detaljerad debatt
med herr Hagnell. Jag vill bara säga
att nu sist förbisåg herr Hagnell helt
och hållet att behovet av ackumulering
av belopp som man vill återlåna är
mycket mera framträdande när det bara

Onsdagen den 13 april 19(i(i em.

Nr 16

155

Förvaltningen av allmänna pensionsfonden, m. m.

iir fråga om småsummor varje år. När
det däremot gäller stora företag och
stora belopp varje år föreligger inte
samma behov av ackumulering.

Herr Hagnell gjorde en reträtt alldeles
nyss — vilket jag välkomnar — när
har inte längre ville vidhålla påståendet
att ATP-systemet hade ökat det totala
sparandet i landet. Jag talar här
om det långsiktiga sparandet, sade han,
och där har det blivit en förbättring.
Men herr Hagnell som är nationalekonom
vet mycket väl att det genom
bankväsendet och kreditinstituten är
möjligt att göra transformationer av
långsiktigt och kortsiktigt kapital, så att
man kan byta det ena mot det andra.

Det väsentliga ur de synpunkter, som
herr Hagnell först anlade, var det totala
sparandet. Men sedan är det ett
särskilt problem att föra över den ena
kreditströmmen i den andra. Det går
inte att upprätthålla en skarp gräns
mellan långsiktigt och kortsiktigt sparande.

Visst har tendensen på kapitalmarknaden
varit stigande. Vi har haft en stigande
produktion i näringslivet och en
stigande utveckling även på kapitalmarknaden.
Men att påstå att denna
stegring har varit snabbare än den eljest
skulle ha blivit är omöjligt. Vilka
argument herr Hagnell än kan ha —
och jag vill inte bestrida att åtskilliga
av hans synpunkter är intressanta, även
om han blandar de intressanta med
andra på ett litet överraskande sätt —
får han därför lov att utgå från att
man inte vet någonting om ökningen av
det totala sparandet. Men det är möjligt
att påverka kreditströmmarna i överensstämmelse
med de tankegångar som
finns uttryckta i motionerna och i reservationerna.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,

dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Berglund begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. A)
i utskottets utlåtande nr 15, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Hilding m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Berglund begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 109 ja och 99 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2)
av herrar Ottosson och Regnéll; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. C

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Berglund begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

156 Nr 16

Onsdagen den 13 april 1966 em.

Rätt för arbetsgivare till skattefri avsättning till pensionsfond

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. C)
i utskottets utlåtande nr 15, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
3) av herr Hilding m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Berglund begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 109 ja och 98 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 9

Rätt för arbetsgivare till skattefri avsättning
till pensionsfond

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 20, i anledning av väckta
motioner om rätt för arbetsgivare till
skattefri avsättning till pensionsfond.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna 1:210 av herr Ottosson
in. fl. och II: 270 av herr Magnusson i
Borås m. fl. hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla, att Kungl. Maj :t måtte med beaktande
av vad i motionerna anförts
företaga utredning och framlägga förslag,
att arbetsgivare medgåves rätt att
— utöver de årliga avgifterna för tillläggspensioneringen
— skattefritt avsätta
medel till egen pensionsfond i
syfte att göra pensionsutfästelserna fullt
säkra.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:210 av herr Ottosson

in. fl. och II: 270 av herr Magnusson
i Borås m. fl. om rätt för arbetsgivare
till skattefri avsättning till pensionsfond
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Gösta Jacobsson, Enarsson
och Magnusson i Borås, vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till de
likalydande motionerna 1:210 av herr
Ottosson m. fl. och II: 270 av herr Magnusson
i Borås in. fl. i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t
med beaktande av vad i motionerna anförts
företoge utredning och framlade
förslag, att arbetsgivare medgåves rätt
alt — utöver de årliga avgifterna för
tilläggspensioneringen — skattefritt avsätta
medel till egen pensionsfond i
syfte att göra pensionsutfästelserna fullt
säkra;

2) av herrar Elofsson, Lundström,
Erik Filip Petersson, Gustafson i Göteborg,
Vigelsbo, Eriksson i Bäckmora
och Larsson i Umeå, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Avsättningarna till pensionsfonderna
har utgjort ett värdefullt
tillskott för näringslivets självfinansiering.
När ATP-systemet infördes borttogs
i stort sett möjligheten att göra sådana
avsättningar. Det är ur näringslivets
effektivitetssynpunkt ytterligt angeläget
att vi får behålla någon del av
dessa avsättningsmöjligheter. Det är
också ett intresse för pensionärernas
säkerhet att så kommer att ske.

Det finns emellertid redan nu sådana
möjligheter i någon utsträckning genom
det s. k. PRI-systemet. Man har också
inom näringslivet lyckats åstadkomma
ett system som skapar säkerhet och
garanti för pensionernas utbetalande i
framtiden.

Nr 16

157

Onsdagen den 13

Rätt för arbetsjjivare

.lag tycker att den senaste debatten,
som vi bär lyssnat till, visat att det
är fråga om ett dirigerande av kapitaltillgångarna
som icke kan vara tillfredsställande,
om man vill se till att
de tillgångar som finns här i landet på
bästa sätt utnyttjas. Det är av denna
anledning som vi i föreliggande motion
och reservation har menat att det är av
utomordentligt stor betydelse för den
fortsatta framstegstakten i vårt land att
man alltjämt bibehåller möjligheten till
att i större utsträckning inom näringslivet
få disponera pensionsmedlen för
att därmed också skapa säkra pensioner
och att en utredning om den saken bör
komma till stånd.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 1.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Den motion som ligger
till grund för föreliggande betänkande
från bevillningsutskottet är en direkt
följdmotion till den motion som behandlades
vid föregående punkt på föredragningslistan.
Kammaren har därför
redan haft tillfälle att ge sin mening i
sakfrågorna till känna under det förra
ärendets behandling.

Det finns dock här en ny sak, nämligen
ett yrkande om rätt för huvuddelägare
att göra avsättningar till pensionsstiftelse.
Jag skulle för min del gärna
ha velat rösta för ett sådant yrkande,
men då yrkandet i reservationen fått en
utformning som går långt vidare, kommer
jag att avstå vid en votering på
denna punkt.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! De motioner som behandlas
i förevarande betänkande syftar
till att arbetsgivare skall få rätt att
göra skattefri avsättning till egen pensionsfond.
Motionärerna menar att företagssparandet
härigenom skulle främjas.
Detta låter sig sägas, men jag är inte helt
övertygad om att man på detta vis når

april 1966 em.

till skattefri avsättning till pensionsfond

den samhällsekonomiskt sett bästa investeringen.

Företagen har ju redan möjligheter
att — en sak som vi tidigare diskuterat
här i kammaren — återlåna ur fonderna.
Vidare finns möjligheter att göra
avsättning till investeringsfonder och
insättning på skogskonto. Det finns också
liberala avskrivningsregler, som möjliggör
fondering och självfinansiering.

Jag nämner allt detta helt kortfattat.
Men låt mig också erinra om att pensionsstiftelseutredningen,
som avgav sitt
betänkande förra året, har redovisat
bedömanden av de civilrättsliga och
skatterättsliga frågor som har samband
med privata personer. Enligt utredningens
förslag skulle styrelsen för en pensionsstiftelse
kunna medge återlån av
medel till arbetsgivarna. Naturligtvis
måste kraven på trygghet och erhållande
av skälig avkastning då beaktas. Utredningen
föreslog också viss uppmjukning
av reglerna om fåmansbolagens
möjligheter till pensionsavsättning. Med
hänsyn till att dessa frågor är föremål
för Kungl. Maj:ts prövning har utskottet
inte funnit anledning att tillstyrka
motionärernas utredningsyrkande.

Herr talman ! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! När herr Brandt säger
att det finns möjlighet till återlån, så
rimmar detta inte alls med det resonemang
som herr Hagnell nyss förde och
där han försökte bevisa, att företagarna
inte har någon som helst återlånerätt.

Härmed var överläggningen slutad.

158 Nr 16

Onsdagen den 13 april 1966 em.

Verkställd granskning av riksdagens lönedelegations verksamhet under år 1965

Den, som vill, att kammaren bifaller gerades för riksdagens verk verksambevillningsutskottets
hemställan i ut- het under år 1965.
skottets betänkande nr 20, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Gösta Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 118 ja och 34
nej, varjämte 54 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 10

Föredrogs vart efter annat bankoutskottets
utlåtanden:

nr 16, i anledning av motioner om
medverkan av riksbanken vid nationalbudgetens
uppgörande,

nr 17, i anledning av motioner om
malmletning inom Ljusdalsregionen,

nr 18, i anledning av motioner om
en matrikel över riksdagens ledamöter,
och

nr 19, i anledning av motion om rengöring
av riksdagshusets fasader och
gavlar.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 11

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets memorial nr 20, angående
verkställd granskning av dele -

§ 12

Verkställd granskning av riksdagens lönedelegations
verksamhet under år 1965

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 21, angående verkställd granskning
av riksdagens lönedelegations verksamhet
under år 1965.

Därvid anförde:

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Jag ber kammarens ledamöter
om ursäkt för att jag vid denna
sena timme tar till orda, men det är ett
uttalande i bankoutskottets utlåtande
som lindrigt sagt har förvånat mig.

Beträffande riksdagens lönedelegations
handläggning av de s. k. cliefslönerna
säger utskottet: »Med hänsyn
till den oklarhet som i detta läge kunnat
råda om vad som vore att anse som
överenskommelse i förhandlingsfråga
finner utskottet icke anledning till erinran
mot att lönedelegationen godkänt
innehållet i förenämnda departementspromemoria.
»

Denna departementspromemoria innehöll
förslag rörande vissa chefstjänster,
för vilka det förordades en lönereglering.
Det är riktigt att någon direkt
förhandlingsöverenskommelse om dessa
chefslöner icke förelåg, men handläggningen
av frågan liade ett oskiljaktigt
samband med förhandlingsresultatet.
Under de tio år jag skötte civildepartementet
brukade jag regelmässigt redovisa
vad regeringen ämnade föreslå
riksdagen då det gällde justering av
chefstjänstemännens löner. Jag vågar
påstå att denna redovisning har haft
en väsentlig betydelse för de förhan dlingsöverenskommelser
som har träffats.

Då riksdagen behandlade förhandlingsrättslagen
blev det inte klart utsagt,
huruvida lönedelegationen skulle ha
hand om detta spörsmål eller ej, och

Nr 16

159

Onsdagen den 13 april 1966 em.

Verkställd granskning; av riksdagens lönedelegations verksamhet under år 1965

fördenskull föreläde jag ftr 196o riksdagen
en proposition, nr 108, i vilken
jag tog upp problematiken och förutsatte
att Kungi. Maj :t konnne att underställa
riksdagens lönedelegation vissa
frågor som på angivet sätt har anknytning
till en förhandlingsöverenskominelse
— alltså chefslönefrågor o. s. v.

På det viset gick det till föregående
år. Det skulle bli rätt underligt, om man
nu i fortsättningen skulle bryta ut chefslönefrågorna
vid handläggningen av lönefrågor
inom lönedelegationen. Avsikten
med reformen var ändock att alla
lönefrågor skulle handläggas av lönedelegationen,
och man rör sig faktiskt,
herr talman, med subtiliteter, om man
drar en gräns mellan de chefstjänster
som upptas i särskild promemoria
och det egentliga förhandlingsresultatet,
alldenstund det som upptas i denna speciella
promemoria har en väsentlig betydelse
för den förhandlingsöverenskommelse
som i övrigt träffas med huvudorganisationerna.

Det är mot denna bakgrund som jag
utan att göra något särskilt yrkande har
velat reagera mot bankoutskottets begränsning
av lönedelegationens rätt att
handlägga lönefrågor.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Herr Lindholm menar
att det är subtiliteter som i utskottets
betänkande diskuteras. Det kan så vara,
men jag vill redovisa att dessa subtiliteter
har noga prövats av bankoutskottet;
det är ingen oöverlagd skrivning
som här presenterats. Vi har också inom
utskottet haft klart för oss att det har
gällt att balansera noga mellan de krav
som en praktisk handläggning av ärenden
kan medföra och de krav som ställes
på att man skall följa gällande regler.

Lönedelegationen inrättades en gång
i världen för att riksdagen skulle få
större reellt inflytande på lönesättningen.
Tidigare hade riksdagen egentligen
bara att säga ja eller nej — i praktiken
enbart att säga ja — till förhandlings -

resultat som förelädes den. Genom att
på ett tidigare stadium kunna vara medagerande
genom lönedelegationen far
riksdagen ett större faktiskt inflytande
på utformningen av löneavtalen. Detta
innebär icke att riksdagen är beredd
att över hela fältet avsäga sig möjligheten
att in pleno och efter förberedelse
i statsutskottet ta ställning till lönefrågor.
Sådant ställningstagande är fortfarande
aktuellt för chefstjänstelönerna.

Man ifrågasätter nu från civildepartementet
att det område där lönedelegationen
skali vara verksam skulle utsträckas
till att avse också — som herr
Lindholm sade — frågor i samband med
förhandlingsresultatet. Den tanken har
man en gång tidigare varit inne
på, nämligen när författningsutredningen
på sin tid talade om att delegationen
skulle handlägga även »förslag som
har omedelbart samband med förhandlingsöverenskommelser».

Den formuleringen återkom icke i
propositionen. Jag vet inte om det är
indiskret att säga att den lär ha funnits
med på ett tidigare stadium men småningom
försvunnit. I och med att den
icke fanns med i propositionen kan man
inte heller räkna med den såsom något
som har godkänts av riksdagen, utan vi
har att hålla oss till vad som står i
grundlagen. Någon annan tolkning av
grundlagsföreskriften kan bankoutskottet
icke inlåta sig på. Det skulle vara
konstitutionsutskottets sak att göra en
bedömning.

På grundval av detta resonemang vill
jag framhålla, att bankoutskottets utlåtande
är väl genomtänkt. Det innebär
icke någon anmärkning för vad som
varit, eftersom vi uttalat att det rättsläge
som rått under det gångna året
har krävt ett agerande av särskilt slag.
Däremot säger utskottet att det för framtiden
räknar med att vad lönedelegationen
på riksdagens vägnar godkänner
kommer att begränsas till frågor som
verkligen blivit föremål för förhandlingsöverenskommelser.

160 Nr 16

Onsdagen den 13 april 1966 em.

Verkställd granskning av riksdagens lönedelegations verksamhet under år 1965

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Jag skall i detta ärende
inte ta upp någon lång debatt här i
natt. Jag vill bara erinra bankoutskottets
talesman om ett enkelt faktum,
nämligen att vid 1965 års riksdag såväl
första som andra kammaren enhälligt
beslöt tillstyrka den proposition,
som jag lade och i vilken förordades
att just den ordning, som tillämpades
och som nu i viss utsträckning
kritiseras av bankoutskottet, skulle bli
gällande. Lönedelegationen har alltså
inte bara haft papperen från civildepartementet
utan den har också stöd
i ett enhälligt riksdagsbeslut.

Eftersom dessa frågor har ett så nära
samband med varandra, är det ändå
rätt underligt om man skulle bryta
isär dem. När lönedelegationen gör sina
bedömningar av ett förhandlingsresultat,
har den också behov av att känna
till vad som sker i fråga om de högre
tjänsterna. Det är det som låg i botten
när man utarbetade dessa formuleringar
i proposition nr 108 till 1965 års
riksdag.

Herr REGNÉLL (h) kort genmäle:

Herr talman! Anledningen till den
enighet som herr Lindholm nämner
torde ha varit att man i propositionen
inskränkte sig till att ge lönedelegationen
befogenhet i frågor där man
hade en förhandlingsöverenskommelse
i botten. Hade man velat gå längre
och föreslå att den nya ordningen skulle
omfatta också chefstjänstelöner, som
inte reglerats genom förhandlingsöverenskommelse,
är det inte alls säkert att
denna enighet hade kunnat åstadkommas.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Regnéll antydde
att propositionen inte hade innehållit
en tillräckligt klar redovisning. Jag skall
därför be att få läsa upp det stycke, i
vilket just detta problem behandlas:

»F. n. förekommer det vid de för -

handlingar angående löner in. m. som
förs mellan företrädare för civildepartementet
och personalorganisationerna
att jag för organisationerna redovisar
vissa lönefrågor som ej direkt omfattas
av förhandlingarna men som för personalorganisationerna
har betydelse för
en samlad bedömning av de frågor varom
förhandling sker. I den proposition
vari förhandlingsöverenskommelsen underställs
riksdagen brukar sådana speciella
lönefrågor behandlas under särskilt
avsnitt. Även i fortsättningen torde
en sådan samtidig behandling av frågor
av olika karaktär bli aktuell. Jag förutsätter
att Kungl. Maj :t kommer att underställa
riksdagens lönedelegation vissa
frågor som på angivet sätt har anknytning
till en förhandlingsöverenskommelse.
»

Detta uttalande godkändes av en enhällig
riksdag, alltså även av herr Regnéll.

Herr REGNÉLL (h) kort genmäle:

Herr talman! Också denna formulering
har vi noga prövat i utskottet. När
vi nu fått den uppläst, vill jag påpeka
att den ger full täckning för vårt ställningstagande.
Det talas om frågor som
ej direkt omfattas av överenskommelser.
Man gör med andra ord en uppdelning
i frågor som direkt omfattas av
överenskommelser och frågor som ej
direkt omfattas av överenskommelser.
Att även de sistnämnda kommer med i
bilden är inte förvånande. För att kunna
bedöma den rimliga lönesättningen
över hela fältet, bör man på ett tidigt
stadium ha en uppfattning om vart man
siktar med chefstjänstelönerna. Det tror
jag är en teknik som tillämpas i alla
avtalsförhandlingar, och naturligtvis
bör den kunna tillämpas även här. Men
för att man lägger upp det tekniskt på
det sättet, är det inte nödvändigt att
därav dra slutsatsen, att man i ett och
samma penndrag skulle bestämma även
chefstjänstelönerna.

Jag föreställer mig att vi i bankout -

Onsdagen den 13 april 19(1(5 em.

Nr 16

101

Verkställd granskning av riksdagens liinedelegations verksamhet under år 1965

skottet bedömt läget riktigt, om vi menar
att kamrarna icke är beredda att
avstå från den möjlighet till friare prövning
som ligger i en särskild ordning
för chefstjänstelönernas fastställande.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! När chefstjänstelönerna
har en direkt anknytning till förhandlingsuppgörelsen
bör de väl också bedömas
och behandlas i samband med
densamma. Jag är icke övertygad om att
herr Regnéll har så särskilt stor majoritet
bakom sig i riksdagen, som anser det
vara lämpligt att riksdagen på grundval
av särskild proposition behandlar en
del av lönefrågorna under det att övriga
frågor handläggs av lönedelegationen,
fnstän frågorna har ett oskiljaktigt samband
med varandra.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! På socialdemokratiskt
håll inom bankoutskottet bär vi varit på
det klara med att det finns vissa formella
oklarheter när det gäller frågan
om uppdelningen. Det är därför vi har
gått med på denna skrivning. Men det
finns, så långt jag har kunnat uppfatta
det, inom vår grupp i bankoutskottet
ingen önskan att föra lönefrågan tillbaka
till en debatt i riksdagen in pleno.
Jag tror inte riksdagen är ägnad att annat
än rent principiellt diskutera dessa
frågor. Det är ju därför vi har utarbetat
systemet med lönedelegation och förhandlingar,
och förhandlingsresultatet
skall gälla.

I den mån det finns formella oklarheter
beroende på tidigare skrivningar,
så hoppas jag att de kan undanröjas i
framtiden; det är inte någon ny praxis
vi från vårt håll har varit ute efter.

Efter härmed slutad överläggning lädes
utlåtandet till handlingarna.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr
talmannen att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan

upptagna ärenden till morgondagens
sammanträde.

§ 13

Till bordläggning anmäldes statsutskottets
utlåtanden:

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret

1966/67 till internationell biståndsverksamhet
jämte i ämnet väckta motioner,
nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret

1966/67 till finansiellt utvecklingsbistånd
jämte i ämnet väckta motioner,
nr 47, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret

1966/67 till allmänna kultur- och bild ningsändamål

jämte i ämnet väckta motioner,
och

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till avlöningar
och omkostnader för väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen för budgetåret
1966/67;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 26, i anledning av väckta motioner
om restitution av skatt på bensin
för motorsågar,

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj:t att besluta om vissa
postavgifter jämte i ämnet väckta motioner,

nr 28, i anledning av väckta motioner
om ökat rättsskydd för den enskilde i
skattefrågor m. m.,

nr 29, i anledning av väckta motioner
om rätt till avdrag vid beskattningen
för vissa driftslån inom jordbruket,
nr 30, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av 22 § kommunalskattelagen,
och,

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
tillägsavtal med ändring och komplettering
av avtalet den 20 december 1956

162 Nr 16

Onsdagen den 13 april 1966 em.

mellan Sverige och Italien för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande
skatter på inkomst och förmögenhet;
bankoutskottets utlåtanden:
nr 23, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fortsatt valutareglering
jämte motioner i ämnet, och
nr 24, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser om riksbankens
sedelutgivning, m. in., jämte motioner
i ämnet;

jordbruksutskottets utlåtande nr 7, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående förlängning av giltighetstiden
för 1962 års internationella veteavtal;
samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden
:

nr 24, i anledning av väckta motioner
angående ungdomens bostadsfråga,
nr 25, i anledning av väckta motioner
om rådgivning i televisionen angående
vården av utvecklingsstörda,
och

nr 26, i anledning av väckta motioner
om forskning angående ungdomens situation
i dagens samhälle.

§ 14

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1966/67 till civilförsvaret m. m.; och
nr 126, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till markförvärv
för övningsfält m. m. för budgetåret
1966/67 m. m.

§ 15

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 84, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 32 § och 39 § 2 mom.
lagen den 2 juni 1961 (nr 436) om församlingsstyrelse,

nr 85, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), in. in.,

nr 90, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 35 § 2 och 4 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370), m. m.,

nr 91, angående viss ändring i statens
pensionslöneförordning, m. m.,
nr 95, angående vissa utbildningsfrågor
inom teaterns, filmens, televisionens
och radions områden,

nr 98, med förslag till virkesmätningslag,

nr 100, med förslag till lag om föreläggande
av ordningsbot in. m.,

nr 101, angående överlåtelse av viss
staten tillhörig mark i Trollhättan,
nr 102, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 62 § lagen den 31
mars 1955 (nr 183) om bankrörelse,
nr 103, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.

nr 106, med förslag rörande de värnpliktigas
utbildning m. m.,

nr 107, med förslag till lag om vapenfri
tjänst m. m.,

nr 111, angående förordning om
rätt för resande m. fl. att införa varor
tull- och skattefritt, m. m.,

nr 112, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o) lagen den
26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl.
Maj :ts regeringsrätt,

nr 113, med förslag om förbättrad
sjukpenningförsäkring,

nr 114, med förslag till lag om kontinentalsockeln
m. in.,

nr 115, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 68 § uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272)
m. m.,

nr 116, angående viss utbildning av
läkare med utländsk medicinsk examen
in. in.,

nr 117, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 17 och 34 §§ lagen
den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna
handlingar,

Onsdagen den 13 april 1906 em.

Nr 16

163

nr 118, med anhållan om yttrande,
över förslag till kungörelse om ändring
i byggnadsstadgan den 30 december
1959 (nr 612), samt

nr 119, med förslag till lag om Sveriges
sjöterritorium.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 16

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

i anledning av Kungl. Maj :ts skrivelse
nr 39, med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska delegation,
motionerna:

nr 845, av herrar Björkman och Löfgren,

nr 846, arv fru Neltelbrandt m.fl., och
nr 847, av herr Ståhl;
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 48, angående tillskott till Norrbottens
järnverk aktiebolag, motionerna: nr

848, av herr Larsson i Hedenäset,
nr 849, av herr Magnusson i Borås
m. fl.,

nr 850, av herrar Petersson och Nilsson
i Agnäs, och

nr 851, av herr Ståhl;
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 50, angående ökad utbildning
av socionomer och gymnastiklärare
m. m., motionerna:

nr 852, av herr Källstad m. fl.,
nr 853, av herr Nordstrandh m. fl.,
och

nr 854, av herr Wennerfors m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 53, med förslag till lag om beredande
av sluten psykiatrisk vård i
vissa fall, m. m., motionerna:

nr 855, av herrar Gustavsson i Alvesta
och Larsson i Borrby,

nr 856, av fru Kristensson och herr
Hedin,

nr 857, av fröken Wetterström m. fl.,
och

nr 858, av herr Wiklund och fröken
Elmén;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 60, med förslag till lag om
rättspsykiatrisk undersökning i brottmål,
in. m., motionerna:

nr 859, av fru Gärde Widemar och
herr Wiklund, och

nr 860, av fru Gärde Widemar och
herr Wiklund;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 62, angående inrättande av
ett arbetsmedicinskt institut in. m., motionen
nr 861, av fröken Elmén m.fl.;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 64, angående huvudmannaskapet
för mentalsjukvården m. m., motionen
nr 862, av herr Gustavsson i
Alvesta m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 66, angående förstatligandet
av uppbördsverken och omorganisation
av de lokala skattemyndigheterna, m. m.,
motionerna:

nr 863, av herrar Boo och Svensson
i Vä,

nr 864, av herr Jönsson i Ingemarsgården
m. fl.,

nr 865, av herr Oskarson m. fl., och
nr 866, av herr Ståhl;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 69, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
24 maj 1957 (nr 209) om skatt på sprit
och vin, m. in., motionerna:

nr 867, av herr Gustafsson i Borås
nt. fl., och

nr 868, av fru Löfqvist m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 72, angående bidrag till ett
institut för rationalisering av storhushållen,
motionen nr 869, av herr Enskcg
m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 74, angående reformerad organisation
av skolledningen i grundskolan
m. in., motionerna:

nr 870, av herr Källstad m. fl., och
nr 871, av herr Wennerfors;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 76, angående inrättande av

164

Nr 16

Onsdagen den 13 april 1966 em.

ett internationellt institut för freds- och
konfliktforskning i Sverige, motionen
nr 872, av herr Björkman och fröken
Ljungberg;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 81, med förslag till förordning
om tillstånd för brukande av svävare,
motionen nr 873, av herr Nyberg
in. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 82, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den
19 juni 1942 (nr 429) om hyreshöjning
m. in., m. m., motionen nr 874, av herr
Nilsson i Gävle m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 90, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 35 § 2 och 4 mom. kommunalskattelagen
den 28 september
1928 (nr 370), m. m., motionen nr 875,
av herr Regnéll in. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 104, angående anslag för budgetåret
1966/67 till byggnadsarbeten
samt inredning och utrustning av lokaler
vid universitet, högskolor m. in., motionerna: nr

876, av herr Carlshamre och fröken
Ljungberg, och

nr 877, av herr Mattsson m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 105, angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1965/66, motionerna:

nr 878, av herr Magnusson i Borås
m. fl., och

nr 879, av herr Turesson m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 108, angående vissa investeringsanslag
under försvarets fastighetsfond
för budgetåret 1966/67, motionerna: nr

880, av herr Björkman m. fl., och
nr 881, av herr Ståhl;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 109, angående organisation av

en för krigsmakten gemensam intendenturkår
m. m., motionen nr 882 av
herr Björkman m. fl.; samt

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 110, angående vissa organisations-
och anslagsfrågor rörande försvaret,
motionerna:

nr 883, av herr Oskarson m. fl., och
nr 884, av herr Ståhl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 17

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare
Undertecknad anhåller härmed om
befrielse från riksdagsgöromålen 18/4
—26/4 1966 på grund av officiellt besök
i Israel.

Stockholm den 13 april 1966
Ragnar Edenman

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 18

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
tre enkla frågor, nämligen av:

herr Nihlfors, till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet angående
användningen av viss inkomst av
allmän varuskatt,

herr Sjöholm, till hans excellens herr
statsministern angående regeringens beslut
om lags ikraftträdande, och

herr Magnusson i Borås, till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående militära beställningar
av beklädnadsmateriel.

§ 19

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.28 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson