Onsdagen den 12 december Sid (Riksdagens protokoll 1962:36)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 36

FÖRSTA KAMMAREN

1962

12 december

Debatter ni. m.

Onsdagen den 12 december Sid.

Svar på interpellationer:

av herr Lundström ang. åtgärder mot mörkerolyckor vid vägtrafik
.................................................. 3

av fru Hamrin-Thorell ang. villkoren för statsstipendier till studerande
å den s. k. sekreterarlinjen ...................... 5

Den svenska socialpolitikens inriktning m. m................... 8

Kommersiell TV i Sverige...................................... 20

Anföranden i anledning av riksdagsarbetets avslutning .......... 53

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 12 december

Andra lagutskottets utlåtande nr 44, ang. arbetslöshetsförsäkring
för fiskare ................................................ 7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 44, ang. bekämpande av hönstyfus 7

— nr 45, ang. vissa åtgärder för utnyttjande av vattenkraft vid

krig m. m................................................. 7

Jordbruksutskottets utlåtande nr 29, ang. avskrivning, m. m. av
stödlån till jordbrukare .................................... 7

— nr 35, ang. statligt stöd till förbättrad torrläggning av Kvismare dalen

m. fl. områden i Örebro län .......................... 7

— nr 36, ang. utgifter å tilläggsstat I: jordbruksärenden ........ 7

— nr 37, ang. överförande av fiskprisregleringsmedel till försäkringsfond
för en erkänd arbetslöshetskassa för yrkesfiskare .. 8

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 55, ang. den svenska
socialpolitikens inriktning m. m............................. 8

Statsutskottets utlåtande nr 189, om utredning angående kommersiell
TV i Sverige, m. m................................... 20

1 Första kammarens protokoll 1962. Nr 36

Nr 36

Innehåll

Sid.

Konstitutionsutskottets memorial nr 23, ang. uppskov med behandlingen
av vissa ärenden .................................... 52

Första lagutskottets memorial nr 45, ang. uppskov med behandlingen

av visst ärende .......... 52

Statsutskottets memorial nr 198, ang. tilläggsstat I till riksstaten för

budgetåret 1962/63 ........................................ 52

— nr 199, ang. uppskov med behandlingen av visst ärende...... 52

Onsdagen den 12 december 1962

Nr 36

Onsdagen den 12 december

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Herr Boheman anmälde, att lian åter
infunnit sig vid riksdagen.

Ang. åtgärder mot mörkerolyckor vid
vägtrafik

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
SKOGLUND,
som tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara
herr Lundströms interpellation angående
åtgärder mot mörkerolyckor vid vägtrafik,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Lundström har frågat
mig om jag kan meddela när förslag
kan väntas i anledning av den av fjolårets
riksdag begärda utredningen om
åtgärder mot mörkerolyckor i landsvägstrafiken,
förorsakade av att fordonsförare
inte i tid varseblir på vägen stillastående
fordon. Vidare har herr Lundström
frågat huruvida jag — om så erfordras
— vill medverka till att skyndsamma
åtgärder mot mörkerolyckorna
kan genomföras utan att den tidskrävande
allmänna översynen av trafiklagstiftningen
i Norden avvaktas.

Vid sin begäran om utredning i ämnet
har riksdagen uttalat att utredningen
lämpligen bör genomföras i samarbete
med de nordiska länderna för att överensstämmande
bestämmelser skall kunna
tillskapas.

Som herr Lundström antyder är frågan
föremål för behandling i Nordiska vägtrafikkommittén.
Enligt vad jag inhämtat
har man där övervägt spörsmålet men
inte ansett sig böra taga mera definitiv
ställning innan en dansk expertutredning
i ämnet framlagt sitt betänkande. Detta
väntas ske inom den närmaste tiden.
Vidare har kommittén vid sitt ställnings -

tagande att beakta vad som på området
sker inom den europeiska transportministerkonferensen,
där en expertgrupp
har frågan på dagordningen för nästa
sammanträde.

Med hänsyn till vad jag här anfört är
jag för närvarande inte beredd meddela,
när det av interpellanten avsedda förslaget
kan väntas och om frågan för förtursbehandling
lämpligen bör utbrytas ur
den pågående allmänna översynen av
trafiklagstiftningen i Norden.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka kommunikationsministern
för svaret, samtidigt
som jag måste beklaga att han inte
ser sig i stånd att ge något av de besked
som jag önskade.

Visst kan det vara förståeligt att Nordiska
vägtrafikkommittén vill se resultatet
av vissa utredningar. Men eftersom
både den danska expertutredningen väntas
vara klar inom den närmaste tiden
och transportministerkonferensens expertgrupp
skall dryfta mörkerolyckorna
på sitt nästa sammanträde, vilket väl inte
kan vara alltför långt borta, tycker jag
nog att man borde ha kunnat utlova en
behandling av frågan inom vägtrafikkommittén
inom en relativt nära framtid.

Nu är jag väl medveten om att den
Nordiska vägtrafikkommittén arbetar under
litet trånga förhållanden, vilket kan
förklara att man inte kommit längre. Jag
har därför deltagit i ett medlemsförslag
till Nordiska rådet, vari föreslås en rekommendation
till de nordiska ländernas
regeringar att ge bättre resurser, ekonomiskt
och personellt, till vägtrafikkommittén,
så att utkastet till en gemensam
nordisk vägtrafiklagstiftning kan ske
utan dröjsmål. Jag hoppas att en sådan
rekommendation inte skall förklinga
ohörd, i varje fall inte hos den svenska

Nr 36

Onsdagen den 12 december 1962

Ang. åtgärder mot mörkerolyckor vid vägtrafik

kommunikationsministern. Jag tror att
detta är en mycket viktig sak om man
relativt snabbt vill söka få en lösning på
de frågor som i detta sammanhang är
aktuella.

Beträffande den lagstiftning om varningssignaler
för på väg stillastående
fordon under mörker, som aktualiserats i
min interpellation, vill jag erinra om att
det icke blott är den danska utredningen
som ger ledning. Av stort intresse är
också att Tyskland och Frankrike, som
redan har en sådan särskild lagstiftning
för att förhindra kollision med tyngre
fordon som på grund av motorstopp,
punktering eller av andra skäl parkerat
på väg i mörker, nu tycks vara beredda
att utsträcka denna lagstiftning till att
gälla alla motorfordon. Erfarenheten av
hittillsvarande lagstiftning har lett till
denna slutsats. Och när redan nu bestämmelserna
i vissa europeiska länder är så
stränga att svenska bilar vid inresa t. ex.
till Schweiz och Italien måste vara försedda
med varningstrianglar eller inköpa
sådana vid gränsen, så understryker detta
ytterligare den betydelse frågan måste
lia för oss i Sverige. Ty sådana mörkersignaler
måste vara än mer oumbärliga
här än i Italien. Vi har väl cirka
30 procent mer mörkerkörning än vad
man har längre söderut i Europa. Vi har
längre perioder halka, med åtföljande
ökning av bromssträckorna. Man brukar
räkna med att bromssträckan vid halt
väglag är åtta till tio gånger längre än
vid gott före. Och då man i vägtrafikkommittén
vill avvakta den danska undersökningen
kan det vara skäl att erinra
om att åtminstone i stora delar av
Sverige gäller längre tid av mörkerkörning
och dåligt före än i Danmark. Här
har vi betydligt längre perioder med halt
väglag. Dessutom har vi ett mycket mer
kuperat landskap än vad man har i Danmark,
vilket också har betydelse när man
skall angripa problemet med mörkerolyckorna.

En så överensstämmande trafiklagstiftning
som möjligt för hela Europa är
ett viktigt önskemål. En gemensam trafiklagstiftning
för Norden är ännu naturligare.
Jag tycker att saken är så vik -

tig att Sverige, om den Nordiska vägtrafikkommittén
drar alltför länge på hela
frågan, bör kunna vidta speciella åtgärder
för att bryta lös de spörsmål om
mörkerolyckorna som jag aktualiserat i
interpellationen och göra en egen lagstiftning.

Formuleringen av riksdagens beslut i
fjol, att utredningen skulle göras »utan
tidsutdräkt och lämpligen genomföras i
samarbete med de nordiska länderna»,
tyder jag så, att om samarbetet visar sig
olämpligt, t. ex. genom att det inte kan
ske »utan tidsutdräkt» såsom den svenska
riksdagen har begärt, så bör utredningen
kunna ske på annat sätt. Det
skulle vara tacknämligt om kommunikationsministern
ville i den andan följa
frågans vidare utveckling.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Jag vill gärna säga att jag är lika angeläsen
som herr Lundström om att den
här frågan inte onödigtvis fördröjs. Till
den änden är jag beredd att ta kontakt
med Nordiska vägtrafikkommittén och
hemställa till den att den söker få fram
ett förslag så snabbt som det över huvud
taget är möjligt. Kommittén har klagat
litet över tillgången till nödig arbetskraft,
och för den skull skall vi också
ta upp ett resonemang om på vad sätt
man kan förstärka dess sekretariat.

Jag tror att man bör avvakta resultatet
av den samnordiska prövningen innan
den svenska riksdagen företar en
ensidig aktion, men skulle ett förslag
från Nordiska vägtrafikkommittén dröja
alltför länge får vi naturligtvis ta upp
frågan på nytt och se huruvida vi på
svensk sida skall gå fram ensidigt eller
inte. För dagen är jag dock inte beredd
att säga någonting om detta.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag finner den komplettering
av interpellationssvaret, som statsrådet
nu har gjort, vara mer givande än
det svar som statsrådet gav i sitt förra
anförande. Det tillfredsställer mig mer,
och jag ber att få tacka för det.

Onsdagen den 12 december 1962

Nr 36

Ang. villkoren för statsstipendier till studerande å den s. k. sekreterarlinjen

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. villkoren för statsstipendier till studerande
å den s. k. sekreterarlinjen

Ordet lämnades härefter till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
EDENMAN, som meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara fru Hamrin-Thorells interpellation
angående villkoren för
statsstipendier till studerande å den
s. k. sekreterarlinjen, och nu yttrade:

Herr talman! Fru Ruth Hamrin-Thorell
har i interpellation frågat, om jag
vill ta initiativ till en omedelbar ändring
av stipendievillkoren för de studerande,
som väljer den s. k. sekreterarlinjen
i Uppsala, så att dessa studerande
i studieekonomiskt hänseende likställes
med övriga studenter.

Jag vill då först i korthet redogöra för
vad sekreterarutbildningen i Uppsala
omfattar. Utbildningen —• som f. n. har
karaktär av försöksverksamhet — avser

1. S. k. ettårig fackkurs för studenter.
Kursen kan uppdelas på två läsår med
parallella halvtidsstudier vid universitetet
och handelsgymnasiet. De flesta studerande
väljer f. n. sådan uppdelning,
vilken rekommenderas av utbildningsrådet.

2. Viss ytterligare utbildning vid handelsgymnasiet,
bestående av kurser på
kvällstid. Dessa kurser kan ej genomgås
samtidigt med fackkurs på heltid.

3. Akademiska studier för fyra betygsenheter,
varav minst två i ett ämne.

Under utbildningstiden för sekreterarkursen
är den studerande således att betrakta
antingen som elev vid handelsgymnasieum
— under fackkursen — eller
som universitetsstuderande eller, om
den studerande väljer att dela fackkursen
på två år, under denna tid som halvtidsstuderande
vid handelsgymnasium
resp. universitet och i övrigt som universitetsstuderande.

Den, som är elev vid handelsgymnasium,
skall enligt nu gällande bestämmel -

ser åtnjuta studiehjälp från studiehjälpsniimnden.
Den, som är universitetsstuderande,
har tillgång till de studiesociala
förmåner som administreras
av statsstipendienämnden och garantilånenämnden.

Bakgrunden till interpellantens fråga
är bl. a. de svårigheter som uppstått att
förena två olika studiesociala system.
Garantilånenämnden har i skrivelse med
förslag till anslag till naturastipendier
för nästa budgetår bl. a. hemställt om
att reglementet för utdelning av statsstipendier
vid universiteten m. fl. läroanstalter
kompletteras med föreskrifter,
som reglerar tiden för innehav av stipendium
för studerande vid den akademiska
sekreterarutbildningen i Uppsala.
Nämnden har tidigare beslutit att dessa
studerande i enlighet med gällande författningar
skall erhålla studielån och
stipendier som för universitetsstuderande
med undantag för den tid under vilken
studier bedrives vid handelsgymnasium,
varunder studielån och stipendier
utdelas enligt allmänna studiehjälpsreglementet.
I sin framställning föreslår
nämnden, att längsta tiden för innehav
av naturastipendium för dessa studerande
begränsas till ett år i enlighet med
principen om att tiden för innehav av
naturastipendium skall inskränkas till
halva universitetsstudietiden.

Jag vill för egen del erinra om att den
ifrågavarande utbildningen ännu inte är
slutligt utformad och att den nu arbetande
studiesociala utredningen, som
kan väntas framlägga sina förslag nästa
år, har att utreda bl. a. samordningen
mellan och avgränsningen av de olika
studiesociala stödformerna.

I detta läge synes det mig därför rimligast
att provisoriskt tillämpa det betraktelsesättet,
att sekreterarutbildningen
från studiesocial synpunkt uppdelas
i två delar, nämligen en del för fackkursen
med studiesocialt stöd som för studerande
vid handelsgymnasium och en
del för universitetsstudierna med studiesocialt
stöd som för universitetsstuderande.
I det fall att en elev vid sekreterarltursen
väljer att dela fackkursen på
två år bör han således kunna erhålla

Nr 36

Onsdagen aen 12 december 1962

Ang. villkoren för statsstipendier till studerande å den s. k. sekreterarlinjen

halvt studiesocialt stöd från såväl studiehjälpsnämnden
som statsstipendienämnd.

Min avsikt är att föreslå Kungl. Maj:t,
att garantilånenämnden anmodas utfärda
tillämpningsföreskrifter i huvudsaklig
överensstämmelse med vad jag här
anfört.

Jag vill slutligen tillägga, att i detta
läge skulle varje annan form av längre
syftande lösning ytterligare komplicera
situationen och dessutom te sig orättvis
för åtskilliga andra kategorier av studerande,
bl. a. även för dem som valt att
enbart studera vid handeisgymnasium.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framföra ett tack för svaret.

Sekreterarutbildningen i Uppsala är,
som statsrådet också påpekar, en försöksverksamhet
som kommittén för nya
utbildningsvägar inom de filosofiska fakulteterna
har ansett vara en lämplig
väg för att utnyttja det s. k. humanistöverskottet.
Då torde det vara ett allmänt
intresse att detta försök utfaller så
positivt som möjligt. Men en viktig förutsättning
för att det skall kunna ske
är naturligtvis att dessa studerande i
ekonomiskt avseende likställes med övriga
studenter. De har givetvis samma
behov av en ordnad studieekonomi som
alla andra, vilka en längre eller kortare
tid studerar vid universitet. Saknas denna
förutsättning måste hela försöksverksamheten
bli snedvriden och kan knappast
ge det fördelaktiga utslag som man
i alla fall har hoppats på och som även
statsrådet uttryckt en förhoppning om i
en proposition vid föregående års riksdag.

Det är obestridligt att stipendiemöjligheterna
inte ter sig likvärdiga för dessa
studerande, som dock skall ta fyra
betyg vid universitetet, som för deras
kamrater. Nuvarande bestämmelser och
det sätt på vilket de tillämpats innebär
att dessa studerande är direkt missgynnade.
Därtill kommer att de har svårigheter
att få statsgaranterade lån, om de

alls kan få några sådana. Det är faktiskt
endast, om de gör en kringgående rörelse,
som i sig innefattar endast halva
sanningen om vad de tänker studera vid
universitetet och hur länge de tänker
studera där, som de har chans att få
samma studielånsmöjligheter som andra.
Och det kan ju knappast vara tillrådligt
att anvisa dem denna möjlighet. Om en
fil. stud. förklarar att hon — i de allra
flesta fall är det kvinnlig studerande det
gäller — skall ta en filosofie kandidatexamen,
så har hon chans att få tre års
slipendietid. Men ingenting hindrar såvitt
jag förstår denna studerande från
att avbryta studierna vid universitetet,
när hon tagit sina fyra betyg, och genomgå
fackkursen vid ett handeisgymnasium.
Då blir hon bättre ställd än den
som börjar med fackkursen. Å andra sidan
får den, som först tar sekreterarutbildningen
och sedan fortsätter till en
fil. kand., två års extra naturastipendier;
och det är ju lika orimligt.

Hur man än vänder på detta kommer
det inte att bli en rättvis lösning, så som
bestämmelserna nu är utformade. Enligt
utbildningsrådet för högre sekreterarutbildning
i Uppsala omfattar den akademiska
delen av denna utbildning två
tredjedelar av filosofie kandidat-examen
och utgörs av kurser för betyg till denna
examen. Det finns väl då ingen anledning
att bedöma studietiden på annat
sätt än som tillämpas vid stipendiering
för kandidatexamen. Såvitt jag vet inkräktar
inte parallellstudier vid andra
läroanstalter på stipendierätten för en
fil. stud. vid ett universitet.

Vid uppläggningen av denna utbildning
har man varit angelägen att bl. a.
få veta, om de som säger sig välja sekreterarvägen
sedan fullföljer sina studier
till en fil. kand.-examen. Försöksverksamheten
avser dessutom att klarlägga,
huruvida den i studierna ingående fackkursen
lämpligast genomgås delad eller
odelad. Men om det görs någon skillnad
i ekonomiskt avseende mellan dessa båda
kategorier, blir utslaget inte giltigt.

Eftersom det uppenbarligen finns behov
av dessa sekreterare på arbetsmarknaden
och det påtagligen lockar en del

Onsdagen den 12 december 1962

Nr 36

Ang. villkoren för statsstipendier till studerande å den s. k. sekreterarlinjen

ungdomar, som anser sig ha eller anses
ha vad utbildningsrådet kallar små förutsättningar
för universitetsstudier, att
välja denna utbildningsväg, vilken ger
dem möjligheter att avbryta sina studier
och i form av en fackkurs få en god
yrkesutbildning, så är det att beklaga att
denna försöksverksamhet inte ges alla
möjligheter att bli en verklig framgång.

Det förefaller vara stor risk att de
200 studerande, som redan valt denna
väg, känner sig direkt vilseledda av de
bestämmelser, som garantilånenämnden
föreslagit och som Kungl. Maj:t sanktionerat.
Det har redan hänt att studerande,
som fått sig tilldelade naturastipendier,
har blivit ålagda att betala tillbaka pengarna.
I varje fall har de fått en anmodan
att göra det; jag har inte kunnat kontrollera,
om de verkligen har tvingats att
betala tillbaka pengarna.

Längsta tiden för innehav av naturastipendier
skulle begränsas till ett år.
Statsrådets motivering för att naturastipendierna
för dessa studerande skall begränsas
till just ett år i enlighet med
principen om att tiden för innehav av
stipendier skall inskränkas till halva universitetsstudietiden
är för mig obegriplig.
Vanliga studerande har ju möjlighet
att få stipendier under tre år, och enligt
normalstudieplanen skall väl ändå
inte en grundexamen inom den filosofiska
fakulteten eller någon annan fakultet
ta en tid av sex år. Varför skall man just
diskriminera sekreterarna genom att ge
dem bara ett år? Utbildningsrådet anser
för sin del att naturastipendietiden skall
bestämmas enligt samma grunder som
beträffande övriga universitetsstuderande
med undantag av att naturastipendier
inte skall utgå under det första av de
år, då de studerande bedriver fackstudier
vid handelsgymnasium. Om studierna
skall drivas parallellt eller inte, har
visat sig vara en svårlöst fråga. Erfarenheten
visar att det är svårt för de studerande
att bedriva studierna parallellt
och att de hellre delar upp studietiden
vid handelsgymnasiet och universitetet
på olika perioder.

.Tåg tar emellertid fasta på statsrådets
uttalande om att sekreterarutbildning -

ens uppdelning ur studiesocial synpunkt
i två delar — en vid handelsgymnasium
och en vid universitet —- är provisorisk.
Till slut uttrycker jag den förhoppningen,
att studiesociala utredningen,
som alltså väntas framlägga sitt förslag
nästa år, kommer fram till en rimligare
bedömning av stipendiemöjligheterna
för dem som väljer sekreterarutbildningen
och således ger dem samma
ekonomiska möjligheter som andra studerande
vid universiteten.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 44, i anledning
av väckta motioner angående arbetslöshetsförsäkring
för fiskare, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om bekämpande av hönstyfus; samt
nr 45, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om vissa åtgärder för utnyttjande av vattenkraft
vid krig m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 29, i anledning av väckta motioner
angående avskrivning, m. m., av
stödlån till jordbrukare;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statligt stöd till
förbättrad torrläggning av Kvismaredalen
m. fl. områden i Örebro län;

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1962/
63, såvitt propositionen avser jordbruksärenden,
jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överförande av
fiskprisregleringsmedel till försäkrings -

Nr 36

Onsdagen den 12 december 1962

Ang. den svenska socialpolitikens inriktning m. m.
fond för en erkänd arbetslöshetskassa
för yrkesfiskare,

varvid utlåtandet nr 36 företogs punktvis
till avgörande.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. den svenska socialpolitikens inriktning
m. m.

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 55, i anledning
av väckta motioner angående den svenska
socialpolitikens inriktning m. in.

I de likalydande, i vissa delar till allmänna
beredningsutskottet hänvisade
motionerna I: 513, av herr Bengtson m.
fl., och II: 587, av herr Hedlund m. fl.,
hade hemställts, såvitt nu vore i fråga,
att riksdagen i enlighet med motionerna
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t ville

A. beträffande familjebildningen och
familjefrågorna pröva åtgärder till förbättrad
upplysning och rådgivning genom
bland annat upplysningsskrifter,
kurser, massmedia, införande av familjekunskap
som skolämne och utbyggnad
av rådgivningsbyråverksamheten;

B. beträffande barnuppfostran och
barnavård utreda frågan om åtgärder
för

1) förbättrad rådgivning till föräldrarna,

2) genomförande av hälsokontroll inom
barnavårdscentralverksamheten av
den psykiska hälsan samt för utbyggnad
av den barnpsykiatriska verksamheten
i övrigt;

C. beträffande skolväsendet utreda
frågan om

1) utvidgning av skolans uppgifter för
ungdomsfostran och karaktärsdaning
samt härför erforderlig komplettering av
lärarutbildningen,

2) ökad anknytning till skolorganisationen
av läkare, kuratorer och psykologer
för regelbunden psykisk hälsokontroll,
tidigdiagnostik och effektiva terapeutiska
åtgärder;

D. beträffande arbetslivet i allmänhet
utreda möjligheterna av

1) förbättrad yrkesvägledning och yrkesrådgivning
inom ramen för skolkurator-
och skolpsykologverksamheten,

2) inrättande av ett statens arbetsvetenskapliga
forskningsråd att främja och
samordna den arbetsvetenskapliga psykologiska
och fysiologiska forskningen,

3) förbättrad personalvård och arbetshygien
inom den statliga verksamheten;

E. beträffande kvinnornas situation i
hem- och förvärvsarbetet pröva

1) åtgärder ägnade att främja utbyggnad
och upprustning av lekskole-, daghems-
och hemhjälpsverksamheten samt
förbättring av möjligheterna till rationalisering
av hemarbetet,

2) frågan om utbyggnad av yrkesvägledning,
utbildning och omskolning av
hemmakvinnor, som — när barnuppfostran
icke längre vore aktuell — ville
skaffa sig förvärvsarbete;

F. beträffande den medicinska undervisningen
pröva ökat utrymme för de
psykosomatiska aspekterna, inrättande
av ett psykosomatiskt laboratorium och
poliklinik och övriga åtgärder att främja
utvecklingen inom den psykosomatiska
medicinen;

G. beträffande den medicinska rehabiliteringen
utreda

1) frågan om utbildningen av speciella
rehabiliteringsläkare,

2) frågan om åtgärder för en inventering
av rehabiliteringsbehovet i landet,

3) frågan om inrättande vid centrallasaretten
av rehabiliteringsavdelningar
med egna överläkare tills vidare organiserade
som öppna serviceavdelningar,

4) frågan om inrättande av professur
i rehabiliteringsmedicin vid karolinska
institutet förenad med överläkartjänsten
vid arbetskliniken;

II. beträffande arbetsvärden pröva
skyndsam utbyggnad av arbetsvärden
enligt arbetsmarknadsstyrelsens arbetsvårdspolitiska
program särskilt med avseende
på

1) förbättrad samordning mellan sjukoch
arbetsvärd med utvidgad inbördes
informationsverksamhet,

Onsdagen den 12 december 1962

Nr 36

Ang. den svenska socialpolitikens inriktning m. m.

2) inrättande av centralt samordningsorgan
för den skyddade verksamheten,
med rehabiliterings-, driftteknisk och
driftekonomisk expertis och representanter
för huvudmännen,

3) inordnande av nykterhets- och
fångvården i rehabiliteringsorganisationen; I.

beträffande de äldre i samhället pröva 1)

möjligheterna av ökat stöd till åldersforskningen,

2) möjligheterna för stat och kommuner
att i ökad utsträckning anställa äldre
arbetskraft,

3) ökad yrkesrådgivning och arbetsvårdsverksamhet
för de äldre,

4) utvidgning av den skyddade verksamheten
och sysselsättningsterapien för
de äldre.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
de likalydande motionerna 1:513 och
II: 587, till de delar de hänvisats till utskottet,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Emanuel Andersson, Larsson i Borrby
och Magnusson i Nennesholm, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort erhålla
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen i anledning av de likalydande
motionerna 1:513 och 11:587 i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte giva till
känna vad reservanterna anfört om miljöpolitiskt
handlingsprogram m. m.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Vi har i vårt land kommit
långt när det gäller människornas
ekonomiska och materiella standard.
Produktionen har ökat glädjande under
de senare åren; den årliga ökningen är
cirka 4 procent och mera under vissa
år. Ännu starkare produktionsökningar
har skett längre tillbaka i tiden. Detta
har varit möjligt tack vare att vi har
en utomordentlig arbetarstam i vårt
land och duktiga företagare •— vi har
en hel rad människor, som intensivt ar -

betar för att föra vårt land framåt i
materiellt avseende.

Detta har emellertid inte löst alla den
enskilda människans problem utan har
till och med i många avseenden skapat
nya, vilket vi har påpekat i den motion
som vi nu går att behandla. Det
gäller problem som till sin karaktär kanske
är svårare än dem som vi redan
har löst. Inom socialpolitiken saknas en
tredje dimension, nämligen den som
gäller den enskilde medborgarens inre
psykiska trygghet. Den stigande standarden
i materiellt och ekonomiskt avseende
har kunnat åstadkommas genom
industrialisering, specialisering och rationalisering
av näringslivet. Därutöver
har den inkomstutjämnande socialpolitiken
spelat en stor roll för fördelningen
av det ökade välståndet. Dagens samhälle
är föränderlighetens samhälle och
kräver en snabb anpassning från den
enskildes sida. Genom de snabba förändringarna
har vi fått en materiellt
högre standard, men vi har inte förmått
att lösa de psykiska trygghetsproblem
som följer med en sådan process.

De negativa yttringarna av dessa problem
är väl kända och mycket omtalade
i dagens samhälle. De kan sammanfattas
under ordet »stress». Yi vet att i runt tal
var tredje kvinna och var fjärde man i
de arbetsföra åldrarna lider av psykisk
ömtålighet, som till och med vid relativt
måttliga belastningar ger anledning
till nervösa besvär med därmed följande
kroppsliga sjukdomssymptom. Det har
beräknats att åtminstone var tredje patient
som söker läkare lider av sådana
sjukdomar, och det har uppskattats att
cirka en tredjedel av all sjukfrånvaro —■
det rör sig för närvarande om 60 miljoner
sjukdagar per år — är orsakade av
dessa s. k. stressjukdomar. Bakom allt
detta ligger ett stort mått av mänskligt
lidande och miljardförluster för samhället.

Det lönar sig så litet att spekulera
över huruvida de snabba tekniska framstegen
och den ökade effektiviteten är
skuld till dessa problem eller om någonting
annat är orsaken. Ett snabbt tekniskt
och ekonomiskt framåtskridande

Nr 36

Onsdagen den 12 december 1962

Ang. den svenska socialpolitikens inriktning m. m.

är önskvärt — det är ett oeftergivligt
krav om vi skall kunna genomföra alla
de åtgärder vi önskar. Centerpartiet vill
inte på något sätt bestrida detta. Problemet
är dock hur man skall kunna
kombinera detta framåtskridande med
en harmonisk anpassningsprocess för
den mänskliga faktorn i sammanhanget.
Det tekniska framåtskridandet får inte
bli något självändamål, det får inte gå
ut över den enskilda människan. Det
tekniska och materiella framåtskridandet
måste självfallet bli ett redskap för
den enskilde att förbättra sin situation,
annars är det egentligen inte något
framåtskridande.

För att lösa dessa problem räcker det
inte med tillfälliga åtgärder på det ena
eller andra socialpolitiska området. Det
krävs enligt vår mening ett socialpolitiskt
handlingsprogram med syfte att
skapa trygghet och trivsel på det psykiska
planet som ett viktigt komplement
till den ekonomiska trygghet, som i viss
mån redan har tillförsäkrats oss.

I centerns partimotion har vi angivit
riktlinjerna för ett sådant program. Vi
är medvetna om att det är ett stort och
omfattande fält, som vi försöker oss på
att göra någonting åt. Men lika viktigt
är att vi verkligen någon gång tar itu
med det. Vi kan inte bara vänta och låta
människorna psykiskt förstöras mer
och mer. Det måste någon gång göras
något åt det besvärliga problem, som
stressen i vårt samhälle utgör. Det fordras
en fortlöpande omgestaltning av
samhället i en människovänlig riktning
och det krävs en långsiktig planering.

De åtgärder för trygghet i vidaste bemärkelse,
som centerpartimotionen har
tagit upp till diskussion, kan sägas gälla
miljön i olika avseenden — hemmet,
skolan, arbetsplatsen etc. — och likaså
hjälp åt de individer som drabbats av
psykiska och fysiska handikapp, så att
dessa så långt som möjligt skall kunna
återanpassas för normala levnadsförhållanden.

Det bör understrykas, att alla dessa
problem om miljöpolitiken inte kan lösas
på en gång. Det har vi sagt ifrån i
motionen. Vad vi avsett är att angiva

riktlinjerna för ett framtida socialpolitiskt
handlingsprogram samt att framlägga
en serie konkreta förslag, som redan
i dagens läge är ekonomiskt och
praktiskt genomförbara och som utgör
ett steg i riktning mot slutmålet.

Socialpolitiken har tidigare inriktats
på rent fysiska åtgärder för att förbättra
den enskildes ekonomi och materiella
situation. Vi vill understryka, att vi inte
alls kritiserar allt det som tidigare har
skett i form av trygghetsskapande åtgärder.
Under en lång rad av år har vårt
parti varit initiativtagare och medverkat
till genomförandet av dessa åtgärder.
Det utesluts på intet sätt genom det förslag
vi nu har fört fram. Det har i dagens
läge gällt att garantera varje medborgare
en skälig grundtrygghet. Det
torde inte heller vara många i dagens
samhälle, som förnekar betydelsen av
den svenska socialpolitiken, som i sig
själv har varit en av de viktigaste drivkrafterna
för välståndsutvecklingen. I
dagens samhälle, vilket jag nyss nämnde,
träder en ny typ av problem i förgrunden,
vilket vi har velat framhålla. Det
är fortfarande viktigt att fortsätta med
de mera fysiska socialpolitiska åtgärderna,
men det bör också skapas förutsättningar
för den enskilde att själv med
ett positivt stöd från samhället söka anpassa
sig till det samhälle vi nu lever i.

Jag skall inte gå in i detalj på alla
de konkreta förslag som vi tagit upp
i motionen. De finns redovisade och
sammanfattade i slutet av motionen. Det
är bara mera i princip jag vill nämna
något om dem.

Det moderna samhället kräver inte bara
en högre beredskap från den enskildes
sida för att utstå påfrestningarna i
hemmet, i skolan och i arbetslivet, utan
det kräver också en större anpassningsförmåga.
Vi lever ju i ett samhälle som
ständigt förändras. Principen för alla de
åtgärder som föreslås i motionen är att
det hela tiden är den enskilde, som
själv skall svara för den anpassningen.
Den enskilde skall själv klara av den
besvärliga samlevnaden med andra människor,
men det är samhällets skyldighet
att på allt sätt göra honom beredd

Onsdagen den 12 december 1962

Nr 36

Ang. den svenska socialpolitikens inriktning m. m.

att lösa dessa problem. Ovanför den direkta
grundtrygghetsnivån måste socialpolitiken
ges en mera låt mig säga
förutsättningsskapande karaktär. Den enskilde
måste ges hjälp till självhjälp i
form av råd, undervisning och terapi,
så att han får möjligheter att efter
sin förmåga och fallenhet göra det bästa
av sin tillvaro.

Det skulle kunna ges många exempel
på de svårigheter som en individ möter
i vårt samhälle. Den som ser en
film, som jag tror har titeln »Stress»,
kommer att märka hur en uppväxande
individ behandlas på olika sätt, när han
i hemmet ständigt drivs framåt för att
bli lika duktig som syskonen eller andra,
som tas som exempel, hur han i skolan
får förebråelser för att han inte lyckats
utföra en uppgift, som förelagts
honom och som hans förutsättningar inte
räckte till för att klara av, hur han
sedan i arbetslivet på samma sätt drivs
framåt hårdare och hårdare — över huvud
taget tas det inte någon hänsyn till
individen och hans förutsättningar i
den hastiga takten. Bilen, villan, resor
till Mallorca och andra platser — allt
detta gör att individen pressas allt hårdare,
kanske på bekostnad av något
som är betydligt viktigare, nämligen ett
lyckligare och mera harmoniskt liv.

•lag skulle kunna ta ett enda exempel
från arbetsvärdens område, som vi har
fäst uppmärksamhet vid i vår motion.
Det är en undersökning som doktor
Inghe gjort, där han funnit att bland de
hjälpbehövande, som utredningen omfattar,
behövde cirka 80 procent hjälp
på grund av sjukdom och att mer än
hälften uppvisade psykiska besvär. Socialhjälpsutredningen
i Stockholm visade
att det förelåg sjukdom hos 75 procent
av de 1 366 socialhjälpsfallen. I sin landsomfattande
socialhjälpsundersökning
konstaterade L. Jonsson hos socialstyrelsen,
att sjukdom orsakade hjälpbehovet
hos cirka 70 procent av de 4 020
hjälpfallen med en sjukdomsvaraktighet
av ett år eller mer. Det är att märka
att endast 316 av dessa fall, alltså mindre
än 8 procent, verkligen blev föremål
för arbetsvärd. Det finns anledning att

förmoda att den sistnämnda siffran skulle
ha blivit ännu lägre om inte socialstyrelsen
hade aktualiserat tanken på
arbetsvårdsåtgärder hos socialnämnderna.

Vi har företagit vissa åtgärder på arbetsvärdens
område, men vi kan nog vara
överens om att det finns mycket
mycket mer att göra. Även på den punkten
har vi i motionen föreslagit vissa
konkreta åtgärder.

Av utskottets skrivning förefaller det,
som om utskottet skulle ha resignerat
inför den stora uppgift som vi har bragt
på tal. Man har skrivit ihop ett utlåtande,
av vilket det förefaller som om
man vill undvika frågan. Man har hänvisat
till vad som gjorts tidigare — det
var nu i och för sig inte nödvändigt,
ty det har motionen redan beaktat. Motionen
har inte skrivits i blindo, motionärerna
har inte glömt bort allt som
gjorts inom svensk socialpolitik. Vidare
skyller utskottet på brist på personal
och brist på resurser i andra avseenden.
Detta har också sagts i motionen. Vi är
medvetna om dessa brister, men jag skulle
vilja säga något paradoxalt, att vi
hoppas att det alltid kommer att finnas
brister i vårt samhälle, annars kommer
vi att stanna upp i utvecklingen. Här är
det en fråga om avvägning av vad vi
skall använda de olika resurserna till.
Vi har ökat produktionen och förbättrat
socialpoltiken på den materiella sidan,
men vi får inte glömma bort, att målet
för vår strävan skall var att bygga upp
ett samhälle som inte endast syftar till
att skapa materiella förbättringar, om de
i många fall får till resultat att människor
blir nervvrak och skadade på olika
sätt i psykiskt avseende. Bara den saken
att svenska folket konsumerar för
150 miljoner kronor piller av olika slag
på ett år är tillräckligt för att påminna
oss om att det här finns ett fält, som
är värt att uppmärksammas.

Herr talman! Motionen är omfattande,
det erkänner vi utan vidare. Reservationen
är också omfattande, och utskottet
har också skrivit en liten smula om
det hela. Det är ett stort problem vi
tagit upp, men bara därför att det är så

Nr 36

Onsdagen den 12 december 1962

Ang. den svenska socialpolitikens inriktning m. m.

stort får man inte hesitera inför det,
utan verkligen börja företa sig någonting.
Vi var medvetna om, när vi skrev
motionen, att i den här frågan kan man
inte fatta beslut ungefär som när det
gäller att höja ett anslag. Vi anser det
dock betydelsefullt, att denna fråga har
tagits upp till debatt, och när den nu
har slutbehandlats i år, kan vi vara
övertygade om att oavsett om centern
tagit upp frågan eller inte, så kommer
vi alltmer att ställas inför dessa problem,
som vi i längden inte kan gå
förbi utan som vi måste ta upp. I annat
fall kommer resultatet att bli att vi får
allt sämre möjligheter att leva i harmoni
och frihet från stress.

Herr talman! Jag anser att motionen
inte skall behandlas på det sätt, som
utskottet nu har behandlat den. Jag har
den uppfattningen att vi i reservationen
har använt en ganska mild formulering
när vi skrivit, att riksdagen i anledning
av motionerna borde i skrivelse till
Kungl. Maj:t »ge till känna» vad som
sägs i reservationens förslag till utskottsutlåtande,
och jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Häri instämde herrar Svanström (ep)
och Jonasson (ep).

Herr NESTIIUP (fp):

Herr talman! Det är riktigt som föregående
talare sade att denna centermotion
är ytterst vittomfattande. Jag skulle
nästan kunna kalla den ett helt socialt
program. Det står ju också i reservationen:
»I motionerna framhålles även
att det rör sig om nationalekonomiska
problem och folkhälsoproblem av allra
största betydelse som med sina verkningar
berör alla åldrar, yrkesgrupper
och samhällsklasser.»

Därmed har man sagt ganska mycket.
Motionen berör hela socialpolitiken, och
sedan begär man här utredning över hela
detta fält.

Det var inför detta som beredningsutskottet
hesiterade. Om man för beredningsutskottet
hade lagt fram linjer sådana
som de som nu kommer fram i
reservationen, hade kanske resultatet i

utskottet blivit ett annat. Man håller i
reservationen inte längre fast vid utredningskraven
på alla möjliga håll.
Man hänvisar till att en hel massa utredningar
redan är på gång. Det skulle
väl då, enligt utskottets mening, vara
ganska meningslöst att skicka i väg alla
dessa frågor på utredning i en enda
klump.

Vi tyckte att vi inte heller hade några
större möjligheter att dela upp materialet.
Motionen var för vittomfattande ■—
herr Bengtson sade ju själv när han stod
här, att den var vittomfattande, och det
tyckte vi när vi skulle behandla den i
utskottet. Jag är säker på att utskottsmedlemmarna
delar min uppfattning
när jag säger, att vi sympatiserar med
oerhört mycket av det som kommer
fram i motionen. Vi sympatiserar ännu
mera med reservationens skrivsätt.

Jag vill här nämna några saker som
redan är på gång och där man alltså
faktiskt tidigare har tillmötesgått motionen.
Kanske har det sagts något därom
redan i motionen, men den tar upp
utredningskrav i alla fall. När det gäller
familjefrågor, barnuppfostran och
barnavård har vi redan en betydande
rådgivning och upplysning genom radio
och TV, bildningsförbunden har kurser
och vi har en ny läroplan för grundskolan.
Av riktlinjer och anvisningar
till denna framgår att samlevnadsfrågor
skall få större utrymme i skolan. Det är
väl där som vi skall få fram något om
den psykologiska fostran, så att vi skall
slippa stress i skolan i samma utsträckning
som hittills.

Likaså har vi barnavård och familjekunskap
som tillvalsämnen inom grundskolan.
Familjerådgivningsverksamhet
pågår redan, och den kommer att beredas
större och större plats allteftersom
kommuner och landsting går in för sådan.
Vi har psykisk barna- och ungdomsvård,
och åtskilliga befattningar
har tillsatts för verksamhet inom detta
område, men vi vet ju alla att svårigheterna
på detta område beror på bristen
på folk. Det råder brist på utbildade
psykologer. Det råder också brist på utbildade
psykiatriker.

Onsdagen den 12 december 1962

Nr 36

Ang. den svenska socialpolitikens inriktning m. m.

Inom skolväsendet skall ungdomsfostran
och karaktärsdaning inta en mera
framträdandle plats på läroplanen än
hittills.

Frågan om ett nytt skolverk har också
tagits upp i en ny utredning. Det pågår
vidare en utredning om utbildning
av lärare, och där kommer man väl att
ta hänsyn till de synpunkter som framförts
i motionen.

Vad den allmänna hälsokontrollen beträffar
så pågår en sådan på åtskilliga
håll i landet. Kanske mest omtalad är
den i Värmland, men den finns även på
andra håll. Om det skall bli allmän
psykisk hälsokontroll kommer det att
krävas fler läkare, och sådana har vi
ännu inte — jag håller med herr Bengtson
om att vi i detta fall har en brist.
Vi hoppas att denna brist skall avhjälpas,
men allteftersom samhället utvecklas
och fortlever och inte stagnerar
kommer det alltid att föreligga brist
inom vissa sektioner.

Vi har ju försökt öka tillgången på
läkare. Min uppfattning är att staten på
detta område ännu inte tagit ett tillräckligt
djupt grepp. Vi behöver ännu
fler läkare än vad nuvarande utbildningskapacitet
räcker till för.

Inom arbetslivet har vi mer och mer
gått in för yrkesval. Vi har yrkesvägledning
och sådant; den börjar redan i
skolan och får väl fortsätta också under
tiden närmast efter skolan.

Ecklesiastikministern har nyligen tillkallat
sakkunniga för en psyko-teknisk
verksamhet, och där är vi inne på problem
som motionen alldeles speciellt
sysselsätter sig med, nämligen att vi
människor behöver botas psykiskt och
inte bara fysiskt. Och i det fallet är vi
nog tämligen väl överens. Det gäller bara
att åstadkomma resurser och sätta in
dem på dessa områden. Några sådana
har vi ännu inte, men det kommer säkert
att skapas. En folkpartimotion som
avslogs för någon vecka sedan var inne
på precis samma område.

Arbetsvetenskaplig forskning pågår i
viss utsträckning. Problem beträffande
personalvård och arbetshygien försöker
man lösa inom organisationerna. Mycket

görs för kvinnornas hem- och förvärvsarbete.
Jag tror inte det vore lämpligt
att sammanföra alla dessa frågor i en
enda stor utredning. Man kan, som vi
påpekade i folkpartimotionen, göra
punktangrepp. Det är säkerligen det
lämpligaste tillvägagångssättet. Jag förstår
inte herr Bengtsons åsikt att föra
samman dessa frågor i en stor utredning.
Jag kanske har missuppfattat honom,
men jag tror att han — och det
framgår också av formuleringen i klämmen
i reservationen — bara »vill ge till
känna».

Riksdagen har på förslag av statsutskottet
och allmänna beredningsutskottet
begärt en allmän översyn av barntillsyn
och daghemsverksamhet. Vi har också
behandlat motioner för underlättande
för kvinnorna att återinträda i förvärvslivet.
Dessa motioner har på förslag av
allmänna beredningsutskottet överlämnats
till arbetsmarknadsutredningen. En
särskild beredning, familjeberedningen,
har tillkallats för att kartlägga och analysera
olika problem i anknytning till
samhällets service för barnfamiljerna.
Allt detta är sådant som ingår i denna
stora motion och inte behöver bli föremål
för ytterligare utredning.

Inom den medicinska undervisningen
— som jag nyss var inne på — pågår
en upprustning. Min personliga uppfattning
är att den inte är tillräckligt omfattande,
men den kommer att bli större.
Vi behöver fler läkare för barnpsykiatri,
för ungdomsvård och framför
allt för rehabiliteringsvård. Därom är
vi fullt ense. På dessa områden behövs
inte heller några utredningar, men det
behövs att utbildning igångsättes.

Vad beträffar rehabiliterings- och arbetsvärd
har tillkallats en utredning,
som nyligen avlämnade ett betänkande
rörande utbildning av arbetsterapeuter.
Vi behöver åtskilliga sådana, och det är
att hoppas att det blir litet bättre fart
på detta område, så att behovet någorlunda
kan täckas. Bara för ett tiotal år
sedan var en arbetsterapeut någonting
mycket ovanligt, och det fanns inte heller
så stor efterfrågan på dem. Nu föreligger
en oerhörd efterfrågan, och de få

Nr 36

Onsdagen den 12 december 1962

Ang. den svenska socialpolitikens inriktning m. m.

utbildningsmöjligheter som finns kan
inte tillfredsställa behovet. Inom detta
område är man färdig att sätta i gång
utbildningen. Där behöver alltså inget
utredas.

Vad slutligen gäller åldringsvården,
som tagits upp i motionen, har den behandlats
åtskilliga gånger här i riksdagen
under de senaste åren. Utredningar
pågår även på detta område, vilka nu
försöker komma fram till resultat. Åldringsvården
diskuteras ju också litet då
och då i riksdagens bägge kamrar, ganska
ofta till och med.

På förslag av allmänna beredningsutskottet
begärde 1960 års riksdag en
översyn och kartläggning av åldringarnas
vårdmöjligheter. Socialpolitiska
kommittén, som fått i uppdrag att verkställa
sådan översyn och kartläggning,
kommer att inom en nära framtid ha
slutfört detta arbete. Härigenom erhålles
ett grundläggande material för åtgärder
av skilda slag. Den arbetsterapeutiska
utredningen har behandlat frågan
om arbetsterapi och åldringsvård.
Den skall allsidigt pröva de gamlas särskilda
arbetsmarknadsproblem. Det mesta
som har samband med åldringsvården
i denna stora motion är antingen föremål
för utredningar eller har utretts.

Sammanfattningsvis skulle jag vilja säga
att jag rent personligen har mycket
starka sympatier för motionen, men jag
fann att det var en tämligen övermäktig
uppgift att behandla den punkt för punkt
inom utskottet — som väl ändå ett utskott
bör göra. Någon har räknat ut att
det fanns inte mindre än 59 huvudyrkanden
och en hel del underyrkanden i motionen.
Detta säger en hel del om vilket
oerhört arbete som skulle ha nedlagts på
behandlingen av motionen, om vi skulle
penetrerat varje yrkande och sett efter
vad som låg bakom och vad som kunde
göras.

.Tåg är övertygad om — och i det fallet
befinner jag mig på samma linje som
herr Bengtson — att innehållet i motionen
är utmärkt och att det om tre veckor
är synnerligen lämpligt att komma
igen på vissa punkter — det gäller här
många punkter, där man kan göra en

god gärning och där man alltså kan göra;
en framstöt och försöka få riksdagen
med. Det är mycket i motionen som är
bra, men det har varit — som jag sett det
— en omöjlig uppgift för ett utskott att
behandla alla dessa yrkanden på ett anständigt
sätt — därmed menar jag att
utskottet bort penetrera vad som kunde
göras på varje punkt och inte bara klubba
och säga nej eller låta bli att diskutera
det hela över huvud taget. En sådan
behandling av motionen hade enligt min
mening varit ovärdig. Yi har inom utskottet
varit mycket positivt inställda till
motionen, men vi har inte kunnat bifalla
alla dessa yrkanden om utredningar —
utredningar som i många fall äger rum
eller redan är avslutade. Att lägga allt
detta under en enda stor utredning, anser
vi vara meningslöst.

Nu har reservanterna skrivit sin reservation
på det sättet, att riksdagen hos
Kungl. Maj:t »måtte ge till känna» vad
utskottet anfört. Såsom yrkandet föreligger
hade det kanske gått att få ett enigt
utskott bakom en sådan skrivning.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Utskottets ärade företrädare
herr Nestrup har ställt sig sympatisk
både till motionen och reservationen,
och det finns därför inte så mycket
att tillägga. Men det är ändå någonting
som här är förvånansvärt, och det är allmänna
beredningsutskottets behandling
av frågan. Vi, som inte varit närvarande
där, är en smula förvånade över att utskottets
talesman så starkt understryker,
att motionen är av så stor omfattning att
man egentligen inte har kunnat ge sig
in på att behandla den. Jag har inte hört
den motiveringen någon gång tidigare —
det kan tänkas att en sådan motivering
kan användas, men den är något överraskande.
Vi som inte varit med är också
förvånade över att beredningsutskottet
inte lyckats bli enigt i denna fråga, när
utskottets företrädare här faktiskt ansett,
att det funnits förutsättningar att
skriva ihop ett enigt utlåtande. Det före -

Onsdagen den 12 december 1962

Nr 36

Ang. den svenska socialpolitikens inriktning m. m.

faller vara en summarisk behandling av
det hela.

Det kan vara en omdömessak i vissa
fall, när det gäller att ta ställning till de
frågor som här berörs. Utskottet säger,
att vi har en betydande undervisning på
familjerådgivningens område i television
och sådant. Jag undrar just om det kan
sägas, att det är »en betydande undervisning».
Snarast skulle jag vilja säga att
denna undervisning inte befinner sig så
värst långt över försöksstadiet och att
den inte har någon vidare omfattning.
Det gäller en nyans hur omfattande man
kan anse att undervisningen är, men
jag anser inte att det är någon betydande
undervisning som sker på detta område.

Yad gäller familjerådgivningen över
huvud taget är den ytterligt ringa så som
den förekommer. Den befinner sig väl
också bara i starten, och någon verkligt
omfattande familjerådgivningsverksamhet
har vi inte.

När det gäller barna- och ungdomsvården
har vi gjort mycket på det området,
men det är mest på det fysiska området,
som vi har vidtagit några åtgärder. I
andra avseenden har vi inte hunnit med
att göra så mycket.

Vi har i reservationen föreslagit en
sak som jag tycker skulle vara av ett
stort intresse i detta sammanhang, nämligen
att vi skulle få ett statens arbetsvetenskapliga
forskningsråd. Är inte detta
någonting att söka beakta? Det är ju här
fråga om ett jätteområde som gäller en
forskning rörande alla som arbetar på
olika sätt i vårt samhälle. Ett statens arbetsvetenskapliga
forskningsråd skulle
uppenbarligen vara önskvärt.

I och för sig har det varit glädjande
att vi fått veta, att utskottet skrivit som
det gjort därför att man faktiskt inte riktigt
tyckt sig ha haft förmåga att ta itu
med motionen på ett grundligt sätt. Herr
Nestrup anförde också, att han för sin
del personligen ansåg att vi borde återkomma.
Det noterar vi med tillfredsställelse,
ty den idé, som ligger bakom motionen,
hade ju också herr Nestrups gillande.
Hade det skrivits på ett annat sätt
från utskottets sida, hade vi säkerligen
kunnat nå fram till ett enigt utlåtande.

Men med den milda skrivning, som reservationen
har, måste jag vidhålla att
den borde kunna vinna kammarens bifall.

Fröken NORDSTRÖM (fp):

Herr talman! Om jag vid voteringen i
kammaren i denna fråga kommer att rösta
blankt, är det inte av en händelse och
ännu mindre är det en olyckshändelse.

Såväl motionen som reservationen
upptar frågor, som återkommer i folkpartimotioner
och folkpartireservationer
år efter år. Alltid har väl inte dessa
— hittills åtminstone — fått centerpartiets
stöd. Får de det hädanefter är det
bra.

Jag kan nämna kravet på utökad undervisning
i familjekunskap, på broschyr
om äktenskapsbildning, rörlig pensionsålder
och på forskning på arbetslivets
område. Alla dessa är gamla kära
folkpartibekanta, men är, såvitt jag kan
minnas inte sådana frågor som just
nu ligger under utredning.

Reservationen är enligt min mening,
herr talman, i långa stycken både bättre
tänkt och bättre skriven än utskottsutlåtandet.
Reservationen liksom motionen
är emellertid, som herr Bengtson
påpekade, mycket omfattande. Om man
vill vara litet elak, skulle man kunna
säga, att den svävar ut över det mesta.
I vissa frågor delar jag livligt reservanternas
uppfattning, i andra frågor är
jag fundersam och till några ställer jag
mig avvisande. Som jag inledningsvis
yttrade, kommer jag därför att avstå
från att rösta.

Jag är glad över att herr Bengtson
omnämnde dr Inghes utredning och socialvårdsutredningen
i Stockholms stad.
Den senare utredningen tillkom efter ett
folkpartiinitiativ i Stockholms stadsfullmäktige.
Båda dessa utredningar rekommenderas
varmt till studium. De kan ge
oss en annan syn på de medmänniskor,
som behöver socialhjälp eller annat samhälleligt
stöd, vilket, herr talman, är på
tiden.

Nr 36

Onsdagen den 12 december 1962

Ang. den svenska socialpolitikens inriktning m. m.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Ursprungligen stod jag
först på talarlistan i detta ärende. Att jag
likväl inte uppträtt som förste talare, får
väl skyllas på ett olycksfall i arbete.
Jag vill gärna tillägga, att en stillsam
förmodan, att jag redan börjat använda
den sovvagnsplats jag har beställt, inte
överensstämmer med sanningen.

Nu har ju ordningen blivit återställd,
sedan det här har påvisats att folkpartiet
som vanligt är det parti, som först
tagit upp frågorna och därmed kanske
resonemanget kan få föras från något
andra utgångspunkter!

Bakom den motion som föreligger,
finns en aktningsvärd strävan att försöka
kartlägga alla de problem, som
sammanhänger med miljöfrågorna och
med den mänskliga sammanlevnaden
över huvud taget. Det gäller problem,
som man stöter på dagligdags i sin egen
verksamhet och som väl alla får beröring
med. Det är problem, som ligger bakom
debatten om man bör bo i höghus eller
låghus. Det är problem som berör de
människor, som efter omskolning skickas
från Norrland men som sedan vänder
tillbaka dit utan att få något stöd. Det är
problem som skymtar i den utredning
som konstaterar att inte mindre än 73
procent av de människor, som vill byta
lägenhet, önskar göra det därför att
de vantrivs i de bostäder de redan bebor.
Det gäller över huvud taget problemen
hur det framtida samhället skall byggas
och vilken plats människan skall ha i
detta. Framför allt är motionen ett uttryck
för den uppfattningen att vi måste
på något sätt återvända till en samhällsbyggnad,
där den enskilda människan
ställes mer i centrum och som tar
mer hänsyn till mänskliga problem än
som hittills har skett.

Om man tänker tillbaka något, måste
man konstatera, att människan egentligen
är ett ovanligt följsamt käril och
kan anpassa sig även efter de mest svåra
situationer. Man behöver bara gå till
sig själv och tänka efter vad man upplevt
under gångna år för att få klart
för sig, att den mänskliga organismen
har en väldig förmåga att acceptera nya

förhållanden och situationer och att utnyttja
de möjligheter, som den mänskliga
odlingen ger. Om det nu förhöll sig så
över hela linjen, skulle det inte föreligga
något problem. Tyvärr finns det
emellertid alltid människor, som inte
riktigt orkar med den press, som utvecklingen
medför. Det är just dem det
här gäller.

Man kan nog, när man läser utskottets
utlåtande, inte komma ifrån att man
inte bemödat sig om att ta det grepp
på frågan i dess helhet, som motionen
har försökt göra. Jag respekterar till fullo
utskottets ställningstagande, men jag
tycker nog —- inte minst sedan jag lyssnat
till de synpunkter, som anfördes av
utskottets ärade talesman, herr Nestrup
— att man stannat på halva vägen, att
man hesiterat inför att fullfölja de tankegångar,
som man förefaller ha varit
inne på. Utskottsutlåtandet blir på något
sätt ett halvgjort arbete, vilket i detta
sammanhang finns anledning att beklaga.

Jag är alldeles övertygad om att man
skulle ha tjänat denna sak i alldeles särskilt
hög grad, om man på det sätt herr
Nestrup antydde kunnat komma fram
till ett enhälligt utlåtande, i vilket man
fäst Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på
dessa frågor. Det skulle ha blivit en
opinionsyttring, som -— utan att ta ställning
till detaljerna och gärna med ett
påpekande om i vilken utsträckning
samhället redan tagit upp frågorna till
diskussion eller avgörande — absolut
inte skulle ha förfelat sitt mål, nämligen
att fästa en allmän uppmärksamhet
på det väldiga problemkomplex, som
vi ju måste ta ställning till och lösa
så fort detta är möjligt, om vi skall
kunna utnyttja alla de möjligheter samhället
bjuder och göra dem till var mans
egendom. Enligt min mening rimmar det
dåligt med riksdagens allmänna syn på
alla dessa problem att man bildligt talat
skakar av sig en kappa av frågeställningar
med konstaterandet att man inte
ansett sig kunna följa motionärerna ända
till slut, när man likväl följt dem så
långt som ju faktiskt har skett.

Det finns, som herr Bengtson redan

Onsdagen den 12 december 1962

Nr 36

Ang. den svenska socialpolitikens inriktning m. m.

konstaterat, anledning att ta fasta på att
man kan komma tillbaka. Det får man ju
ofta göra i detta hus, och ofta lönar sig
envisheten. Med ledning av den debatt
som förts här tycker jag att man borde
kunna komma fram till den samlade opinionsyttring
på detta område, som
riksdagen ändå förr eller senare måste
göra — helst förr.

De i motionen uppräknade problemen
är ändå liksom kontentan av det arbete
som utförs på många områden här i
samhället, en sammanfattning av det som
ligger människorna allra närmast och
som det är deras intresse att få ta ställning
till och möjligen lösa.

Det har sagts här att vi inte har resurser.
Nej, det är möjligt. Men det är
också alldeles uppenbart att om vi skall
ha fortsatt glädje av vad vi tar ur den
samlade produktionen för vår lekamliga
välfärd, måste vi också betala vad det
kostar att reparera de skador som detta
uttag ändå så småningom medför och
lösa problemen så att människorna kan
leva på ett riktigt sätt i det samhälle vi
skapar. På den här punkten finns oerhört
mycket att göra, det är alldeles
klart.

Jag vill, herr talman, ännu en gång
beklaga att beredningsutskottet inte ansåg
sig kunna göra den samlade opinionsyttring,
som i denna situation hade varit
så utomordentligt värdefull. Jag ber
att få yrka bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON, AXEL EMANUEL,
(ep):

Herr talman! Jag vill inte gå in på
någon närmare diskussion om motionerna.
Deras innebörd har klargjorts
bra av herr Bengtson och herr Torsten
Andersson. Men jag kunde inte annat än
begära ordet när jag hörde herr Nestrup.
Av hans anförande verkade det som om
vi som sitter i utskottet inte skulle vara
beredda att diskutera vare sig utredningsförslaget
eller en allmän skrivning.
Vi vädjade alla tre till utskottet att man
antingen skulle begära utredning eller
också skriva till riksdagen.

Herr Nestrup talade ju litet för mo 2

Första kammarens protokoll 1962. Nr 36

tionerna, för att erkänna deras vikt, men
han säger här att vi vidhöll kravet om
utredning och att detta inte kunde tillgodoses
eftersom det var en så stor
fråga. Men vi erkände ju att frågan var
stor. Vi ville dock icke att utskottet
skulle lämna den utan åtgärd, utan vi
ville att utskottet skulle skriva antingen
till riksdagen eller till regeringen. Därför
vidhåller jag nu mitt yrkande om bifall
till reservationen.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Herr Torsten Andersson
sade nyss att utskottet skakat av sig en
kappa av frågeställningar och velat komma
ifrån det hela. Det är inte fråga om
en kappa, herr Torsten Andersson, det
är fråga om en hel garderob. Jag tror
man behöver sortera upp kläderna, så
att varje plagg kommer på sin rätta
plats. Varje delfråga måste penetreras i
sitt rätta sammanhang.

Fröken Nordström sade att hon tänkte
lägga ned sin röst i denna fråga, ty
hon hade hittat en del folkpartiförslag
i motionen. Det är alldeles klart att man
på ett femtiotal förslag kan hitta folkpartiförslag.
Vi kan nog hitta förslag
från alla partier i denna motion, och
då skulle vi kunna lägga ned rösterna
allesammans.

Det är alldeles klart att bland så mycket
finns en del punkter som man kan
instämma i, men det finns också en hel
del som skrämmer en smula. Det står om
upplysningsskrifter om hur människorna
skall kunna ordna upp sina äktenskapliga
förhållanden. De skulle alltså
få en massa broschyrer i sin brevlåda
om hur man bör uppträda, och vi skulle
ta till hjälp massmedia i olika former
och vetenskaplig expertis för att tala
om hur de bör klara upp sitt liv. Vi
skulle också dela ut upplysningsskrifter
om hur man fostrar barn, och även i det
fallet skulle TV och andra massmedia
tas till hjälp.

Ja, det finns en hel mängd andra saker.
Vi kan i motionen läsa att man inte
bör stimulera en kvinna till förvärvsarbete
om hon har hemmavarande barn

Nr 36

Onsdagen den 12 december 1962

Ang. den svenska socialpolitikens inriktning m. m.

under tre år. Samtidigt tillfogas dock
en brasklapp där det står att om hon av
psykologiska eller ekonomiska skäl vill
ha ett sådant arbete utom hemmet, då
skall hon få ta det. Det blir ju mycket
svåra gränsdragningar. Det finns väl alltid
en psykologisk eller ekonomisk orsak
för en kvinna som har ett litet barn
hemma men ändå vill ta arbete.

Vidare yrkar man bifall till arbetsmarknadsstyrelsens
förslag om att arbetsvårdsexpeditionerna
skall förstärkas
med 113 tjänster. Kungl. Maj:t har gått
med på 40, och jag förmodar att regeringen
utgått ifrån att arbetsvårdsexpeditionerna
inte är utbyggda för att ta
emot mera personal på en gång.

Motionärerna vill att man skall ordna
gruppsamtal, klubbverksamhet och sådant
med åldringarna och prata och ha
det »mysigt» med dem. Men att få fram
personal till detta är mycket svårt.

Som jag sagt kan man alltså instämma
i mycket av detta, men jag skulle vilja
rekommendera motionärerna att komma
igen till ett annat år och då ta en sak
i taget så att säga. Då blir det lättare att
få en överblick över detta stora komplex.
Att baka ihop det här till en kaka
och göra en utredning skulle ta mycket
lång tid.

Jag kan också omtala att när vi behandlade
denna motion kunde vi inte
skicka den på remiss. Vi visste helt enkelt
inte vem vi skulle skicka den till.
Vi hade fått engagera hela Sveriges organisationsväsende
för att få svar på
alla dessa frågor.

Jag vill alltså rekommendera motionärerna
att komma igen med delmotioner
i detta stora komplex, så kanske
man inom rimlig tid kan lösa en del av
problemen.

Herr ANDERSSON, TORSTEN (ep):

Herr talman! Det skulle egentligen inte
finnas anledning att bemöta herr
Ringaby. Ur hans anförande talar i hög
grad oförståelse för dessa problem. Jag
är alldeles övertygad om att herr Ringaby
klarar sitt eget äktenskap utan broschyrer,
men det finns människor i det -

ta land som befinner sig i en situation
där allting rasar ihop kring dem och
som skulle vara oändligt tacksamma om
någon brydde sig om deras problem,
även om det bara var i form av en
broschyr.

Jag tycker inte att man bör bryta staven
över de förslag som här diskuteras,
utan jag tror att man bör behandla dem
med förståelse.

Efter herr Ringabys anförande framstår
det för mig mycket klarare varför
utskottet kom till sin negativa slutsats.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Jag fick också den uppfattningen
att herr Ringaby hade en
ganska negativ inställning till hela frågan.
I slutet av sitt anförande betygade
han dock, att det fanns anledning för
motionärerna att återkomma, och detta
stred delvis mot vad han sade till att
börja med.

Jag skulle vilja bemöta några av de
saker han tog upp. Han talade om de
gifta kvinnorna och deras arbete av
psykologiska och ekonomiska skäl. Jag
vill understryka att vi i princip menar
att alltid individen i sista hand skall
själv bestämma och ordna för sig själv.
Vi har aldrig avsett att på något sätt
tvinga, utan det är meningen att samhället
skall stå till tjänst med de råd
och den hjälp som kan behövas. Det är
ingalunda fråga om att ingripa i människornas
privata liv. Herr Ringabys argumentering
på den punkten faller alltså.
Gränsdragningen gör vederbörande
själva.

Sedan talade herr Ringaby om grupper
för åldringarna. Efter vad jag vet
har vi just i år, möjligen också förra
året, gjort glädjande framsteg i studieverksamhet
bland åldringarna. Det finns
speciella studiecirklar för åldringarna,
som visat sig ha mycket stort intresse
härför. Det är inte alls särskilt förvånande
att man skulle kunna anordna någonting
sådant. I vissa fall visar åldringarna
mycket större intresse än de
yngre.

Onsdagen den 12 december 1962

Nr 36

Ang. den svenska socialpolitikens inriktning m. m.

Det skulle ha varit så besvärligt att
remittera motionen. Ja, det är alltid
tveksamt hur långt man skall remittera.
I det här fallet tycker jag nog socialstyrelsen
och arbetsmarknadsstyrelsen
borde ha fått yttra sig, och självfallet
kunde man sedan gått mer eller mindre
långt med remissinstanser. Så nog fanns
det möjligheter, om utskottet nu tänkt
sig sända motionen på remiss, vilket jag
inte alls känner till.

Jag är förvånad över herr Ringabys
inställning. Hittills har man förmärkt att
människor dock har uppmärksamheten
riktad på och i någon mån vill ta upp
frågan om det stora problemet stress i
vårt samhälle. Men herr Ringaby förefaller
likgiltig på den punkten. Jag hoppas
verkligen att andra tänker på att
stressen är ett av vår tids jättestora problem,
som vi måste ta itu med.

Fröken NORDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag sade inte, herr
Ringaby, att jag skulle lägga ned min
röst därför att jag återfann folkpartiförslag
i motionen. Jag kommer att göra
det, därför att jag livligt delar reservanternas
uppfattning i en del frågor, men
jag är fundersam i en del andra och ställer
mig i några fall avvisande.

Som ett tillägg till herr Bengtsons anförande
kan jag påpeka att det inte behövs
någon märkvärdig personal för att
ordna cirklar och klubbar för de gamla.
Sådant sköter de gamla allra bäst själva,
bara vi ställer vissa resurser till förfogande,
t. ex. lokaler, och hjälper dem
i gång.

Till herr Thorsten Andersson vill jag
slutligen säga att jag inte påstått att
folkpartiet var först på plan med de
frågor, som jag räknade upp. Det är väl
ändå inte förmätet att konstatera, att de
är spörsmål för vilka folkpartiet till och
med under den korta tid, som jag har
varit här, särskilt har engagerat sig.
Som exempel kan jag nämna forskningen
på arbetslivets område, där herr Nyman
redan har gjort en del goda insatser.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Jag står ju bakom utskottets
utlåtande, och jag vill säga till
herr Bengtson, att om man läser utlåtandet
kan man inte påstå att det är
negativt. Jag är inte negativ till problemet
stress. I denna debatt har stressproblemet
kommit i förgrunden, och det
är givetvis ett stort problem i vår tid.
Men jag tror inte ett bifall till denna
motion skulle mera verksamt bidraga
till att vi kommer till rätta med stressproblemet.
Det skulle ta alltför lång
tid för en utredning att penetrera alla
dessa problem. Det var därför jag menade
att man borde dela upp det hela i
mindre delar och ta de mest väsentliga
först i tur och ordning.

Beträffande remitteringen är det ju
så att man vill höra de flesta organisationer
som har med saken att göra. I
det läget skulle vi fått gå till så många
organisationer att vi ansåg det ogörligt.
Mot problemet som sådant är jag däremot
inte negativt inställd, men jag tros
inte att reservanterna har någon paten; -lösning.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! När det gäller människans
anpassning till samhällsmiljön behövs
en helhetssyn på hennes förhållanden,
inte bara de materiella och sociala,,
utan framför allt de psykologiska och
mentalhygieniska yttringarna av denna
miljö.

Jag tycker att motionen på ett förtjänstfullt
sätt bär försökt få fram denna
helhetssyn, få fram en katalog över
dessa olika miljöförhållanden och försökt
komma fram med en hel del förslag,
som också diskuterats i andra sammanhang
här i riksdagen. Jag tycker
dock att det bästa i motionen är att
man pekar på de mentalhygieniska frågorna.
Ser man på arbetsplatsens förhållanden,
märker man att vi inte ens där
har greppet om människan, när det gäller
mentalhygien. Vi lyckas bra med att
lösa tekniska och sociala frågor, men så
fort det gäller de rent mänskliga är vi
ytterst tafatta.

Nr 36

Onsdagen den 12 december 1962

Jag undrar om inte den föreslagna
forskningen inom det sociala området,
som fördes fram i en motion i våras,
skulle kunna ta hand om också de rent
mentalhygieniska problemen, som följdverkningar
av vår samhällsmiljö.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Torsten, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 55, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Andersson, Torsten,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 103;

Nej — 24.

Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. kommersiell TV i Sverige

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 189, i anledning av väckta motioner
om dels utredning angående kommersiell
TV i Sverige och dels utnyttjandet
av televisionens sändningsmöjligheter.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Ragnar Bergh och Sveningsson fl:
143) samt den andra inom andra kammaren
av herr Nordgren m. fl. (II: 183),
hade yrkats, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att
Kungl. Maj:t under beaktande av de i
motionerna framförda synpunkterna
måtte låta företaga en skyndsam utredning
i syfte att klarlägga förutsättningarna
för och angiva formerna för en
framtida kommersiell TV-verksamhet i
Sverige.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Bengtson m. fl. (I: 438) och
den andra inom andra kammaren av
herr Wahrendorff (11:523), hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj: t anhålla om tillsättande snarast
möjligt av en utredningskommitté i syfte
att allsidigt undersöka hur de framtida
tillgängliga sändningskanalerna respektive
sändningstiderna i TV lämpligen
borde användas.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna I: 143 och II: 183
samt 1:438 och 11:523 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herr Boman,
fröken Andersson samt herrar Axel
Johannes Andersson, Nils Theodor Larsson,
Kållqvist, Virgin, Staxäng, Svensson
i Ljungskile, Löfroth, Nelander och
Turesson, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna I: 143
och 11:183 samt 1:438 och 11:523, i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört.

Onsdagen den 12 december 1962

Nr 36

Reservanterna hade funnit vissa skäl
kunna anföras till stöd för införande av
kommersiella inslag i televisionen men
vore dock icke beredda att framlägga
ett konkret förslag härom. Reservanterna
hade dock funnit det synnerligen angeläget,
att en allsidig och förutsättningslös
utredning i ämnet verkställdes.

Herr LARSSON, NILS THEODOR, (ep):

Herr talman! Frågan om kommersiell
TV i Sverige och problemet över huvud
taget rörande utnyttjandet av televisionens
sändningsmöjligheter har tyvärr för
närvarande fått något av kontroversiell
natur. Man måste givetvis beklaga detta
faktum, men samtidigt är det väl egentligen
inte så mycket att förvåna sig över
om meningarna i ett sådant här problemkomplex
går isär. Det rör sig dock om
ett alltjämt så gott som nytt massmedium,
ett medium vars utveckling vi ännu endast
sett början på och vars förutsättningar
forskning och teknik snabbt kan
komma att på ett revolutionerande sätt
ändra och berika.

I och för sig är det därför inte så
märkligt att statsutskottet i sitt utlåtande
nr 189 har delat sig på två linjer.
Samtidigt är det dock, herr talman, trots
allt litet förvånande. Ty vad är det som
motionärerna här har begärt? Jo, i motionerna
1:438 och 11:523 hemställes
om en utredning i syfte att allsidigt undersöka
hur de framtida tillgängliga
sändningskanalerna respektive sändningstiden
i TV lämpligen bör användas.
I motionerna I: 143 och II: 183 hemställes
vidare om en skyndsam utredning i
syfte att klarlägga förutsättningarna och
formerna för en framtida kommersiell
TV-verksamhet i Sverige. Kraven i dessa
båda motionspar har, som alla kan se, avvisats
av statsutskottets majoritet, vilket
onekligen är i hög grad förvånande. Man
tycker nog att det visar brist på generositet
och hänsynstagande gentemot andra
grupper i samhället när dylika utredningskrav
helt avvisas. Visserligen har
så inflytelserika och mäktiga institutioner
inom vårt samhälle som Landsorganisationen
och TCO liksom också ledningen
för Sveriges Radio ställt sig av -

Ang. kommersiell TV i Sverige
visande. Samtidigt har emellertid praktiskt
taget det samlade näringslivet i
landet, företrätt av Industriförbundet,
Lantbruksförbundet, Kooperativa förbundet
och Köpmannaförbundet, ansett
det vara angeläget att få till stånd en
allsidig och förutsättningslös utredning.

Beträffande motiveringen för sitt ställningstagande
har utskottsmajoriteten inte
så mycket att bidra med ur egen fatabur.
Utskottsmajoriteten nöjer sig
med att i huvudsak hänvisa till att Kungl.
Maj:t genom beslut den 16 november i
år utfärdat tilläggsdirektiv för 1960 års
radioutredning att utreda jämväl riktlinjerna
för televisionens framtida utveckling.
Det är ur den källan, tilläggsdirektiven,
som vi har att hämta motiven för
utskottsmajoritetens beslut att avstyrka
motionärernas utredningskrav.

Jag skall, herr talman, inte fördjupa
mig i dessa tilläggsdirektiv, som utfärdats
av kommunikationsministern, även
om det kunde vara ganska intressant att
ta upp dem till närmare granskning.
Det finns mycket som är förtjänstfullt i
dessa direktiv, men de har samtidigt
snävt avgränsat och bundit radioutredningen.
Detta har också skett med motiveringar
som i vissa stycken är ganska
egendomliga. Statsrådet refererar uppfattningar
av anonymt ursprung och
ställer sig inte direkt som garant för
uppgifternas riktighet. Ändå åberopas de
som skäl för att utredning i vissa stycken
vägras.

Redan i sin proposition nr 120 till vårriksdagen
förebådade statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet
ati den kommande utredningen i första
hand skulle sikta till en ekonomisk långtidsplan
som kunde läggas till grund för
statsmakternas ställningstagande rörande
televisionens anslagsfrågor.

Det lät ju löftesrikt, och det föranledde
bl. a. radiochefen att i sitt remissvar
till statsutskottet, daterat den 28 april i
år, yttra: »Motionärernas önskemål torde
därigenom komma att bli tillgodosedda.»
Ja, det väntade radiochefen, och han var
inte ensam om att tro detta. I statsutskottets
fjärde avdelning väntade man i det
längsta med behandlingen av de här mo -

Nr 36

Onsdagen den 12 december 1962

Ang. kommersiell TV i Sverige
tionsparen, eftersom man ville avvakta
de förebådade tilläggsdirektiven. Litet
till mans väntade vi nog också att statsrådet
skulle, så långt det var möjligt, generöst
låta utreda frågan om televisionens
framtid i hela dess vidd, inkluderande
ett tillmötesgående av motionärernas
önskemål om utredning rörande reklamen
och dess möjliga betydelse för
TV-utvccklingen i vårt land.

Hur är det med TV och reklam i andra
länder? Kan möjligen förhållandena
ute i världen säga oss något om den utveckling
på området som kan väntas?
Accepterar man reklam i TV i andra
länder, eller gör man det inte?

Svaret är att reklam i television i dag
förekommer i 42 länder, därav 13 europeiska.
I mitten av 1961 kunde man ta
emot televisionsreklam i drygt 90 miljoner
televisionsapparater av de drygt 100
miljoner som finns i världen. I nio tiondelar
av apparaterna i världen var det
alltså möjligt att lyssna till och se även
reklaminslag.

I Schweiz, där man tidigare varit emot
TV-reklam, överväges införande av reklam,
och den holländska regeringen har
för en månad sedan föreslagit att ett privat
konsortium skall få disponera över
två tredjedelar av sändningstiden på en
andra kanal, som man snart skall införa.
Detta konsortium skall hli i tillfälle att
finansiera sin verksamhet just genom annonsering
i TV. För närvarande förekommer
inte kommersiell TV i Holland,
men den holländska regeringen anser att
det skulle vara nyttigt med införande av
konkurrens, och i Holland önskar man
undvika en höjning av nuvarande licensavgifter.

I det sammanhanget vill jag påpeka att
man litet känsligt kan avlyssna av tillläggsdirektiven
att statsrådet nog inte är
alldeles främmande för en framtida höjning
av licensavgifterna. Han pekar på
att de varit orörda ända sedan 1956.

Den holländska regeringen tror också
att reklam i TV kommer att stimulera det
ekonomiska livet i landet.

Sådana är alltså förhållandena ute i
världen denna höst, då kommunikationsministern
i vårt land finner tiden inne

att, som han säger, ta upp mera långsiktiga
överväganden beträffande televisionen
och då han förbjuder den tillsatta utredningen
att över huvud taget syssla
med frågan, om TV-reklam kan ha eller
kan få betydelse i detta sammanhang.

I själva verket presterar statsrådet redan
i sina direktiv till utredningen en på
förhand gjord egen utredning, vari han
på ganska egendomliga vägar ■— om vilka
jag nyss antydde något — kommit fram
till att det är omöjligt att tänka sig reklaminslag
i svensk TV, mänskligt att
döma för all framtid. Den enda svagheten
i denna grundmurade uppfattning
som statsrådet röjer är när han på ett
ställe i förbifarten säger, att skulle landet
i framtiden genom inflytande utifrån
inte kunna skyddas mot farsoten, så får
saken tas upp till förnyad utredning då.

Jag får kanske här lov att inpassa en
rent personlig deklaration. Vid sysslandet
med detta och andra närliggande
problemkomplex har jag kommit till den
uppfattningen att vi inte i längden kommer
ifrån näringslivets allt starkare krav
på att reklaminslag skall bli tillåtna också
i TV liksom i övriga det moderna samhällets
olika media. Den uppfattningen
hävdade jag redan i debatten år 1956.
Hela vår värld är invecklad i en starkt
accelererande omstöpningsprocess, och
ingen kan i längden med framgång rida
spärr mot en världsomfattande utveckling,
driven av i utvecklingen involverade
krafter av sådan styrkegrad som här
dokumenterats. Jag har för min del sagt
mig att en utredning om dessa spörsmål,
gjord nu och i tid, vore bättre än att senare
plötsligt överraskas av en tvingande
nödvändighet.

Det är uppseendeväckande vilken parallell
som här föreligger när det gäller
reklam i TV; jag tänker på högertrafikfrågan,
så högaktuell i dag. Genom regeringens
åtgärder dras det ut på tiden
med spörsmålet, som näringslivet har
väckt, om möjligheterna för reklam i
TV. Vi skjuter på det när vi är i färd
med att börja en långtsiktande utredning
om de ekonomiska problemen, om utbyggnadsprogram
och om över huvud
taget TV-verksamheten, program som

Onsdagen den 12 december 1962

Nr 36

syftar till lösningar inte bara för 1960-talet utan enligt statsrådets uttalande
även långt in på 1970-talet. Vad en stor
grupp initierade människor anser vara
riktigt tillåter man inte utredning om i
det sammanhanget. På samma sätt har
man förfarit när det gäller högertrafiken.
Det var regeringen som anbefallde folkomröstningen
år 1955, och därigenom
blev den frågan lagd på is till dess man
nu, i december månad 1962, får någon
dag eller några dagar på sig för ett plötsligt
ställningstagande och avgörande av
bindande karaktär. Jag vill här tala om
att i det trubbel, som vi haft i vår grupp
om detta problem, har jag för min del
sedan 1954—1955 hållit min personliga
linje och hävdat, att vi inte kommer ifrån
högertrafiken. Det är en trafikreform,
som måste genomföras även i vårt land.
Vi kan icke vara skilda från den omgivande
världen i det avseendet. Nu är regeringen
inne på den linjen och vill ha
alla parters stöd, och jag har för min del
oförbehållsamt givit det vid de förberedande
överläggningar som har hållits.
Jag har velat säga detta i det här sammanhanget,
och jag har kanske gjort det
av en speciell anledning, därför att jag
förstått av kommunikationsministern i
privata sammanhang, att han tycker att
jag är för litet med på hans linje, men
jag kan vara det när han kommer med
goda förslag.

Orsakerna till regeringens och majoritetens
inställning att hårt och bestämt
med maktens rätt tillbakavisa kraven
på utredning ställer man sig givetvis
undrande inför. Full klarhet därom
är svårt att uppnå. Fn av orsakerna kan
väl ändå antas vara den form för reklam
i TV, som utvecklats i USA. Den
har för oss alla blivit det stora spöket,
och jag är övertygad om att ytterst få
människor i vårt land skulle lämna
sitt bifall, om det endast gällde att kopiera
de amerikanska förhållandena och
förebilderna. Men det vore väl egendomligt
om vi inte skulle vara mäktiga
att åstadkomma någonting själva, som
kunde passa svensk smak och svensk inriktning.
I varje fall skulle vi väl inte
behöva vara rädda för en undersökning.

Ang. kommersiell TV i Sverige
Situationen påminner faktiskt om människor
som är rädda för att gå till doktorn.
Skulle utredningen visa att det
faktiskt är otänkbart att åstadkomma någonting
för svensk smak och svenskt
kynne passande, finge vi givetvis acceptera
det, men utredningskravet borde
nog kommunikationsministern ha släppt
fram. Det hade omöjligen kunnat bli någon
prestigeförlust, tvärtom.

Fn annan orsak kan möjligen ha varit
en uppfattning om reklam i allmänhet,
en ofta oreflekterad men ganska vanlig
uppfattning, där reklam — var den än
förekommer — betraktas som någonting
rentav skadligt och i varje fall onödigt
och kostnadsförhöjande.

Jag har personligen sett och upplevt
ett land, som praktiskt taget saknade
och då också kunde undvara all reklam.
Jag tänker på Ryssland år 1955. Där
fanns nästan inga annonser alls i tidningarna,
knappast heller några bilder,
neonljusskyltar förekom ytterst sparsamt,
fönsterskyltningen i affärerna var
synnerligen obetydlig och påver, ofta
angav inte ens en enkel skylt butikens
karaktär. Detta var möjligt i den knapphetens
hushållning som kännetecknade
konsumtionsvarusidan i det ryska samhället
1955. Jag förmodar att den numera
större tillgången på konsumtionsvaror
i Sovjetunionen har nödvändiggjort
reklam för varorna eller någon annan
form för upplysning av allmänheten angående
varornas existens och användbarhet.

I det västerländska samhället med dess
fantastiska överflöd på varor, varuslag
och kvaliteter måste varan bjudas ut till
den presumtive köparen. Vi accepterar
att kostnaderna för distributionen inkluderar
försäljningskostnader bland vilka
ingår kostnader för allmänhetens upplysande
genom reklam eller s. k. konsumentupplysning.
Var går för övrigt gränsen
mellan dessa båda former, reklam
och konsumentupplysning? Konsumentupplysningen
anses ju vara mera neutral.
Man söker hålla varans ursprung anonymt.
Oftast bärs kostnaderna för denna
form av upplysning av samhälleliga
institutioner eller av organisationer.

Nr 36

Onsdagen den 12 december 1962

Ang. kommersiell TV i Sverige
Vanligast är emellertid att varan själv,
fabrikanten eller distributören får bära
kostnaderna för allmänhetens vägledning
fram till varan, särskilt om den är ny
och ännu okänd. I varans pris måste
ingå kostnaden för annonsplats, affischplats,
montrar, montage och all framställning
av reklammateriel. Detta gäller
för enskild handel, hantverk och industri
liksom för konsument- och producentägd
handel och industri.

Vi kan inte gärna ställa reklam i strykklass
jämfört med det som kallas konsumentupplysning.
Men detta finner jag
nog att statsrådet i viss mån gör i sina
direktiv. Båda arterna eller formerna
av upplysning fyller viktiga uppgifter
i det moderna samhället.

Nu säger näringslivets folk: »TV är
det billigaste och effektivaste reklammediet.
Låt oss få använda det i någon
mån; var så vänliga och utred i vad
mån detta är möjligt. Vi är villiga att
betala bra för oss och därmed även
möjliggöra ett snabbare utbyggande av
TV med rikare och mera fullödiga program.
» Enligt min mening, herr talman,
hade det varit en mera sant demokratisk,
generös gest att tillmötesgå det utredningskravet.

Därmed ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till den reservation vi nödgats
vidfoga statsutskottets utlåtande nr
189.

I detta anförande instämde herrar
Virgin (li) och Schött (h).

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Jag har för min del
svårt att förstå den negativa inställning
till kommersiell television som finns på
så många håll i vårt land och som med
sådan styrka framträder i utskottsutlåtandet
och i kommunikationsministerns
tilläggsdirektiv av den 16 november till
1960 års radioutredning.

Alla är på det klara med att man för
att kunna sälja en vara måste tala om
för den köpande publiken att varan i
fråga finns till salu. De flesta är väl
också medvetna om att den moderna

reklamen varit en starkt bidragande orsak
till utvecklingen av den moderna
massdistributionen och massproduktionen
och sålunda varit en välståndsskapande
faktor. Reklamen utgör helt enkelt
en förutsättning för att den massproducerade
varan, tillverkad i långa
serier, skall kunna säljas till den stora
allmänheten och för att den moderna
distributionsapparaten med snabbköpsbutiker
och varuhus skall kunna fungera
smidigt.

Ingen har något emot annonsreklam i
tidningar och tidskrifter. Ingen har heller
någonting emot reklamfilmerna på
våra biografer; tvärtom är ju dessa filmer
mycket uppskattade. Men när det
gäller ett så effektivt propagandamedium
och reklammedel som TV utgör,
då säger man nej. Annonsören tas emot
med ärebetygelser av tidningsutgivare
och biografföretag — han betalar som
bekant bra för sig — men i den statskontrollerade
televisionens heliga studiorum
vill man inte släppa in honom,
där anses han inte »salongsfähig».

Televisionen skall enligt nuvarande
målsättning förmedla information, samhällsdebatt,
kulturstoff och förströelse.
Man tänker sig att den i fortsättningen
skall få ökade uppgifter inom bildningsoch
studieverksamheten liksom när det
gäller konsumentupplysning. Men den
rena reklamen skall i framtiden liksom
hittills portförbjudas. Om reklamen sägs
det i kommunikationsministerns direktiv,
att den visserligen har en given
funktion att fylla i ett samhälle som vårt,
med det ekonomiska system vi har, men
man är rädd för att TV:s utnyttjande
som reklammedium inte skulle få en
övervägande positiv samhällsekonomisk
effekt. Frågan därom anses så komplicerad
att man inte ens vågar sig på en
utredning i ämnet, trots att man eljest
inte drar sig för att utreda vare sig det
ena eller det andra.

Jag har frågat mig: Vad beror det
massiva motståndet mot den kommersiella
televisionen innerst inne på? Vari
bottnar egentligen motståndet? Jag undrar
om inte svaret ligger däri att de
flesta av motståndarna har en mer el -

Onsdagen den 12 december 1962

Nr 36

ler mindre omedveten men ingrodd misstro
mot reklamfolk över huvud taget
och är rädda för att åt dem upplåta det
effektiva massmedium som TV utgör.
Mark Twain har någon gång sagt att
det är omdömeslösa lögnare som gjort
att alla lögnare har fått dåligt rykte.
Något liknande kanske gäller för reklamfolket.
Omdömeslösa reklammakare
har gjort att alla reklammän i vissa
människors ögon har fått dåligt rykte.
Man betvivlar deras sanningsenlighet,
man tror inte att fyra kvinnor av fem
blir skönare, om de tvättar sig med Luxtvål.
Man hyser kanske dessutom farhågor
för att via TV-reklamen mer eller
mindre misstänkta intressen skall vinna
inflytande på opinionsbildningen
bland den köpande allmänheten och,
som det heter, bidraga till kulturlivets
förflackning. Man åberopar amerikansk
TV som ett avskräckande exempel, och
det är nog förståeligt.

Uppriktigt sagt är jag nog också själv
något rädd för den massuggestion som
TV utövar. Jag är oroad av den allmänna
likriktningsprocess som via TV äger
rum med oss alla. Jag är också oroad
över personkulten. Men, herr talman,
min oro ligger inte på reklamens område
utan gäller TV:s propagandamakt
över huvud taget. Vad beträffar reklamen
anser jag att de farhågor som man
hyser är betydligt överdrivna. Reklam
i TV skulle säkerligen ha en nyttig funktion
att fylla i vårt ekonomiska liv. Den
övervägande delen av all reklam är informativ
och konstruktiv. Man bär ett
lojalt reklambudskap och bakom detsamma
ligger i regel en god produkt—den
dåliga produkten sållas snart ut av sig
själv — och reklamen handhas i allmänhet
av ansvarsmedvetna och förståndiga
människor. Vilseledande reklam kan åtkommas
med lagregler om illojal konkurrens.
Det finns ju dessutom möjligheter
att förhandsgranska den reklam
som släpps fram. Den internationella
handelskammarens grundregler för god
reklam kan därvid tjäna som rättesnöre,
och annonsörerna som sådana behöver
ju inte ha inflytande över själva huvudprogrammets
utformning. I England och

Ang. kommersiell TV i Sverige
i Tyskland tycks man ha kunnat relativt
väl bemästra dessa problem.

Vi har i vårt land på många områden
kunnat skapa de former som passar oss.
Varför skulle vi då inte skapa en form
för kommersiell TV som passar oss och
det samhällsskick som vi omfattar och
samtidigt låta näringslivet hjälpa till
med finansieringen av den fortsatta utbyggnaden?
Tittarnas skiftande intressen
skulle kunna bättre tillgodoses om
dubbelprogram genomfördes. Till saken
hör också att den svenska allmänheten
i grund och botten har en sund kritisk
sans, varför jag tror att man skulle kunna
låta den få det förtroendet att den
skulle kunna ta emot kommersiell television.
Den skulle säkerligen icke därav
ta skada till sin själ. Til! sist tror jag
inte heller att det skulle skada med någon
stimulerande konkurrens mot Sveriges
Radio.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr PETERSON, ERIC, (fp):

Herr talman! Jag läste i går i tidningen
att en författare hade skrivit en finstämd
dikt som man sedan hade funnit
vara skriven i Kina för omkring 1 000
år sedan. Det är en sådan situation som
man kanske kan säga att jag står inför
nu, när jag tittar i det papper jag har
framför mig inför det anförande jag
skall hålla, även om jag inte vil! göra
någon litterär värdering i den jämförelsen.
Jag finner inte tillfället lämpligt att
komma med upprepningar av vad som
förut har sagts. Jag skall därför nöja
mig med att med några exempel visa hur
svårt jag anser det vara att ta ställning
till frågan om kommersiell TV.

Jag skall börja med att citera några
meningar ur Sveriges Radios remissvar i
fråga om bl. a. kommersiell TV, där bolaget
säger följande: »Bolaget vill däremot
starkt hävda vikten av att målsättningen
för radio och television även
framdeles förblir att tjäna som förmedlare
av information, samhällsdebatt, kulturstoff
och förströelse och att programverksamhetens
integritet förblir helt

Nr 36

Onsdagen den 12 december 1962

Ang. kommersiell TV i Sverige
oantastad. Sveriges Radio tillmäter dessa
synpunkter avgörande vikt. Erfarenheter
från andra länder ger vid handen,
att avsevärda risker föreligger i detta
avseende vid vissa former av kommersiell
television. Det äger sin riktighet
att andra former som införts i vissa länder
med radiosystem som i övrigt är
organiserade på ett sätt som motsvarar
Sveriges Radios organisation, hittills
icke visat sig medföra allt för stora risker
i detta avseende.

Gemensamt för dessa fall är att endast
ett begränsat och avgränsat utrymme
upplåts för reklam och vidare att
reklamintäkterna, även om de är betydande,
dock i relation till TV-företagens
övriga intäkter är av underordnad betydelse.
»

Detta citat från det föreliggande utlåtandet
från Sveriges Radio visar bland
annat att det finns system då det gäller
kommersiell TV som innebär stora risker
för programverksamhetens integritet,
men också att det finns vägar att
beträda som inte medför dessa risker.

Industriens och handelns representanter
framhåller att TV är ett överlägset
reklammedel som skulle kunna få en
utomordentlig betydelse för utvecklingen.
Utskottet däremot ifrågasätter värdet
av reklam i TV men säger samtidigt:
»Skulle dock — i motsats till vad i direktiven
anges —■ den tekniska utvecklingen
bli sådan att reklamprogram från
utlandet, speciellt då från de övriga
nordiska länderna, skulle kunna mottagas
av större befolkningsgrupper i
vårt land, bör från statsmakternas sida
på nytt övervägas, vilka eventuella åtgärder
som då bör vidtagas.»

En del anser att om vi skall ha reklam
i TV, skall den reklamen ligga in
om ramen för Sveriges Radios verksamhet.
Andra menar att ett TV-bolag borde
bildas, där näringslivet och staten samarbetade
och där programmens standard
skulle övervakas av ett neutralt och fristående
programråd. Vidare anser en
del att sändningstidens längd nu är fullt
tillräcklig och att man i stället för att
utöka densamma skulle gå in för att
öka programkvaliteten. Andra menar att

ett program 2 måste komma snart och
då med hjälp av kommersiell TV.

En annan fråga som varit uppe i debatten
är tidningarnas ställning i händelse
av kommersiell TV. Om detta säger
statsrådet Skoglund: »Från åtskilliga
håll har starka farhågor uttryckts för att
införandet av ett reklamfinansierat televisionsföretag
skulle få den verkan,
att annonseringen i dagspressen påverkades
i ogynnsam riktning och därigenom
nedläggandet av dagstidningar påskyndades.
I så fall skulle med fog kunna
göras gällande, att reklam i televisionen
försvagar möjligheterna till en rikt
varierande offentlig diskussion och därmed
försämrar opinionsbildningens villkor.
»

TV-främjandet svarar så här på detta:
»Sedan andra världskrigets slut har ett
50-tal svenska dagstidningar nedlagts.
Denna utveckling har inte något med reklam
i TV att göra.

Tillgänglig statistik från andra länder,
där TV-reklam förekommer, samt
utlåtanden från svenska annonsörer och
ekonomiska experter bestyrker dessbättre
ej farhågorna att annonserna i
dagspressen skulle påverkas i ogynnsam
riktning. I stället kan man räkna
med att dagspressen behåller eller ökar
sina annonsinkomster trots tillkomsten
av TV-reklam, eftersom den totala reklambudgeten
växer minst i takt med den
ökade nationalprodukten. Bl. a. har det
i andra länder visat sig att reklamen i
TV följs upp med särskilda annonser i
dagspressen, inte minst i de lokala tidningarna.
»

Här kan man, herr talman, tala om
olika uppfattningar, och det är sannerligen
inte lätt för en lekman att ta ställning
till frågan om kommersiell TV. Enligt
min mening talar allt för en utredning
av hela frågekomplexet. Det kan
inte vara lyckligt att från utredningen
avskilja ett av huvudalternativen i debatten.

.Tåg yrkar bifall till reservationen.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Herr Larsson beklagade
att denna fråga har blivit kontroversiell.

Onsdagen den 12 december 1962

Nr 36

Den har ju egentligen varit det länge.
Riksdagen har ett par tre gånger förut
tagit ställning till denna fråga, och det
har då funnits riksdagsledamöter som
haft en annan uppfattning än den som
riksdagsbesluten har återspeglat.

Vidare ansåg herr Larsson att utskottet
i sitt utlåtande egentligen inte bär kommit
med några andra synpunkter än dem
som återfinns i de tilläggsdirektiv som
statsrådet Skoglund har meddelat till
1960 års radioutredning. Jag tror att detta
är alldeles riktigt. Vi som tillhör majoriteten
tyckte att direktiven var så pass
bra att det inte var någon mening med
att vi ansträngde oss för att hitta på något
bättre själva. Därför tog vi och refererade
ungefär vad vi tyckte skulle
kunna inrymmas i ett utlåtande. Det går
väl för resten ofta till på det sättet. Några
alldeles speciella nyheter återfinns ju
inte heller i reservationen, om jag skall
säga min innersta mening.

Sedan nämnde herr Larsson att majoriteten
av de länder som har TV har infört
kommersiell TV. Det är alldeles riktigt.
Det stod i måndags i en artikel i Expressen,
skriven av Hemming Sten, där han
pekar på detta. En del av länderna har
ansett sig tvingade att införa kommersiell
TV därför att deras område berördes av
andra länders reklam.

I detta sammanhang vill jag också ta
upp det yttrande som herr Larsson här
fällde då han nämnde, att statsrådet
Skoglund uttalat sig på ett sådant sätt
att man måste räkna med att frågan om
kommersiell TV mänskligt att döma är
begraven för all framtid i vårt land. Det
förhåller sig inte på det sättet, ty i direktiven
har herr Skoglund skrivit att
om Danmark och Norge inför kommersiell
TV kan frågan komma i ett annat läge
även hos oss. Då får man ta upp den. Vi
bär ju också i utskottsutlåtandet särskilt
tryckt på att en sådan situation kan inträffa.
Efter vad jag har hört från framstående
folketingsmän i Danmark och
stortingsmän i Norge förhåller det sig så
att ingen tänker på att införa kommersiell
TV där. En folketingsmän i Danmark
sade till mig att han kan garantera
att inte ens tio procent av de 179 ledamö -

Ang. kommersiell TV i Sverige
terna av folketinget skulle tänka på att
gå in för en utredning eller annat som
syftar till kommersiell TV. Och i Norge
har jag talat med en stortingsman •— jag
kan inte direkt säga att han är partivän
med herr Larsson, men han har ungefär
samma uppfattning som denne i olika
frågor — och han har förklarat att denna
fråga inte är väckt. Det är ingen människa
som tänker på att man skall utreda
frågan om kommersiell TV i Norge.
Ingen är anhängare av kommersiell TV.
Nu vet jag emellertid inte om man inte
kan ändra sig. Annars innebär ju herr
Larssons uttalande att man kan räkna
med att det aldrig blir kommersiell TV i
Danmark eller Norge heller.

Herr Gösta Jacobsson säger att man
kan jämföra den reklam man kan tänka
sig i TV med den som vi har i tidningar
och tidskrifter. Det är väl ändå en jämförelse
som haltar en smula. Stig Ahlgren
skrev en gång om TV att den demoniske
välgöraren bestämmer inte bara var skåpet
skall stå utan också var tittaren skall
sitta. Det blir väl i allmänhet mycket
besvärligare att dra sig undan reklamen
i televisionen än den reklam som finns i
tidningar och tidskrifter. Det blir besvärligare
att komma undan TV-reklamen än
filmreklamen, ty televisionen utnyttjas
på ett helt annat sätt genom att den kommer
direkt in i hemmen. Jag tror inte
man kan göra en sådan jämförelse. Den
är inte riktig, utan den haltar. När man
sedan talar om näringslivets krav på
kommersiell television, tar man väl till
lite i överkant. Jag är inte övertygad om
att hela det svenska näringslivet, om
man därmed menar företagen och företagarna,
är intresserat av kommersiell
TV. Det är väl i huvudsak de stora företagen
och de stora företagarna som är
det.

Herr Peterson citerade ur Sveriges Radios
yttrande en mening som finns återgiven
i utskottets utlåtande. Jag vill bara
påpeka att herr Peterson drar lite för
långtgående slutsatser. Det står så här
(jag kan gärna citera jag också): »Erfarenheterna
från andra länder ger vid
handen, att avsevärda risker föreligger i
detta avseende vid vissa former av kom -

Nr 36

Onsdagen den 12 december 1962

Ang. kommersiell TV i Sverige
mersiell television. Det äger sin riktighet
att andra former, som införts i vissa
länder med radiosystem och som i övrigt
är organiserade på ett sätt som motsvarar
Sveriges Radios organisation, hittills
icke visat sig medföra alltför stora risker
i detta avseende.»

Det är så det står i Sveriges Radios uttalande,
och det innebär inte att man
från det hållet har påstått att här finns
former som inte medför några risker alls.

Nu har man ju i motionerna 143 i första
kammaren och 183 i andra kammaren
krävt en snabbutredning angående kommersiell
television, och reservanterna går
på den linjen. För min del anser jag att
det finns en del bra synpunkter anförda
även i den motion som väckts från högerhåll
liksom kanske också i den som
väckts från centerpartiets sida, fastän
denna inte är så omfattande. Man konstaterar
i högermotionen att det snabbt stigande
antalet apparatinnehavare har
medfört att inkomsterna av licensavgifter
har ökat. Man har kunnat betala löpande
utgifter, utgifter för anläggningar
och även gjort fullständiga avskrivningar.
Lån som man tog upp tidigare har
återbetalats, och 1960/61 fanns ett överskott
på närmare 34 miljoner kronor.
Överskottet beräknas den 1 juli 1963 uppgå
till 90 miljoner kronor.

Sveriges Radio har ju också sagt att
man anser att det nu tillämpade finansieringssystemet
med nuvarande licens tillgodoser
televisionens behov under den
närmaste femårsperioden. Pengar finns
sålunda i tillräcklig utsträckning. Resurserna
i övrigt räcker inte längre än ungefär
vad de pengar som finns räcker till
för, enligt vad man uppgivit bl. a. från
Sveriges Radio. Man har alltså möjlighet
att i den takt övriga resurser medger utnyttja
de medel som finns, men man
kommer inte längre, i varje fall inte mycket
längre. Det föreligger alltså inget
finansieringsproblem, som kan anses vara
avgörande för bedömningen av frågan
om reklam skall medges i TV, säger
man i detta yttrande.

I direktiven räknar man med licensfinansierat
färdigställande av P 1 och ut -

byggande av ett andra TV-program fram
mot slutet av 1960-talet.

I motionerna har man emellertid anfört
något annat som huvudargument än
finansieringen. Man har ifrågasatt huruvida
vårt land har råd att avstå från reklam
i TV som instrument för att skapa
kontakt mellan producent och konsument.
I denna fråga säger Sveriges Radio
— och det tycker jag är bra sagt, ty det
är enligt min uppfattning riktigt — att
behovet av reklam i televisionen för den
svenska ekonomiens utveckling inte kan
fastställas genom en utredning. Det gäller
en ekonomisk-politisk bedömning som
Sveriges Radio inte ansett sig böra göra.

Hur mycket pengar reklamen skall ge
behöver inte utredas. Ingenting tyder på
att förhållandena är annorlunda än i andra
länder. En sådan här utredning skulle
under sådana förhållanden endast avse
utformningen av de kommersiella reklaminslagen,
reklamtidens längd och
reglerna för reklamen m. in. Den utredningen
bör inte komma till stånd
förrän man tagit ställning till den politisk-ekonomiska
frågan, menar Sveriges
Radio, och det är alldeles riktigt.
Jag kan inte heller komma till någon annan
uppfattning än att så måste vara fallet.
I direktiven är man också inne på
ungefär samma linje. Det sägs bl. a.: »För
att kunna på förhand bedöma televisionsreklamens
inverkan på samhällsekonomien
måste man kunna ställa prognos
dels hur denna reklam kommer att inriktas,
dels hur köparen påverkas av en sådan
reklam och dels hur detta i sin tur
påverkar sparande, produktion och varuhandel.
Dessa frågor torde i själva verket
vara alltför komplicerade för att en
utredning väsentligt skall kunna bidraga
till frågans klargörande. En sammanfattande
värdering av olika verkningar
måste dessutom alltid bli subjektiv.

Frågan om värdet ur samhällsekonomisk
synpunkt av televisionsreklam måste
sålunda lämnas öppen.»

I direktiven har utförligt behandlats
frågan om hur en kommersiell TV skulle
kunna vara utformad med till exempel
två företag — ett licens- och ett reklam -

Onsdagen den 12 december 1962

Nr 36

finansierat, eller två licensfinansierade
företag — eller med bara ett, licensfinansierat,
företag. Enligt min mening finns
i direktiven så starka argument för den
organisation vi nu har, att en övergång
till något annat inte gärna borde kunna
godtas. Jag tror för min del inte att en
övergång till reklaminslag i TV skulle leda
till att yttrandefriheten gagnades, att
valfriheten för tittarna skulle ökas eller
att programstandarden skulle förbättras.
Det är sådana argument som ofta anförts.

Om de sakkunniga myndigheterna säger
att vi har medel att bygga ut så långt
resurserna tillåter, så är finansieringsfrågan
klar, men sedan tillkommer de
nämnda frågorna, som ofta framförts i
debatten. Kan man nu med stöd av erfarenheter
visa att yttrandefriheten, d. v. s.
friheten att föra fram olika meningar i
Sveriges Radio och TV, skulle vara mer
begränsad än i andra länder? Jag tycker
mig nästan ha läst mig till att det snarare
är tvärtom. I länder med kommersiell
TV, som t. ex. Amerika, innebär såvitt
jag förstår finansieringssystemet risker
för en utveckling i motsatt riktning. De
kommersiella intressena vill givetvis bli
så väl tillgodosedda som möjligt, och det
blir ju ingen billig reklam. Detta torde
väl snarast verka så att annonsörerna vill
ha lättare program, som lockar så många
TV-tittare som möjligt, samt reklaminslag
i samband med dessa program. Därigenom
blir också reklamen värdefullare
eftersom den träffar fler människor.

Man har också menat att vår exportindustri
om kommersiell TV infördes i
vårt land härhemma skulle kunna förbereda
sig så att man kunde få fram en
god reklam i utländsk TV. Jag undrar
om man har den erfarenheten att sådan
reklam är en reklam i huvudsak för varor
som vi exporterar?

Jag har här en uppgift som gäller fördelningen
av reklamen i det brittiska
kommersiella TV-företaget. År 1959/60
upptog reklamen där för livsmedel 35
procent -— och herr Larsson har väl
ingenting emot en sådan reklam, om den
inte görs för danska varor, men det blir

Ang. kommersiell TV i Sverige
ju inte så i svensk TV — hushållsutrustning
18 procent, skönhetsmedel 10 procent,
tvättmedel 9 procent, läkemedel 7
procent, tobak 5 procent, o. s. v. Detta är
alltså fördelningen i England vad beträffar
denna reklam. Jag är inte så säker
på att det skulle bli mycket annorlunda,
om vi inför kommersiell TV i Sverige.
För att gynna avsättningen av våra varor
på världsmarknaden tror jag inte
kommersiell TV skulle ha någon betydelse.

Det har sagts att de inkomster som den
kommersiella TV:n skulle ge skulle skapa
möjligheter till bättre program, men
det spelar ju inte någon roll, om de ökade
resurserna kommer från licensmedel
eller reklammedel. De kan medföra att
man kan göra bättre program, den saken
är tämligen klar. Men det blir väl ändå
till slut konsumenterna som får betala
detta. Näringslivet betalar ju inte denna
reklam, om man med näringslivet menar
företagarna. Priset på en vara kommer
att rätta sig bl. a. efter vad reklamen
kostar.

Hur man än organiserar programmen,
så blir reklam i TV störande. Så många
som möjligt skall se reklamen, det är ju
därför denna kommersiella TV-reklam är
bättre än annan reklam. Men om man
skall samla en större publik till programmen
kan det hända att kvaliteten inte
sättes i första hand. Om en sådan ordning
införes kan man alltså räkna med
att programmens kvalitet inte kommer
att gagnas.

Det finns naturligtvis olika meningar
om vad som är kvalitativt värdefullt, ty
det är ju alltid en subjektiv värdering
som ligger till grund för detta. En del
människor vill kanske höra och se gudstjänster,
en del musik — till och med
klassisk sådan — andra vetenskapliga
föredrag, många vill se idrott, och en del
vill t. o. m. se boxning. Det vet vi alla.

Om man försöker anpassa programmen
efter en sådan smakriktning, att man får
så många TV-tittare som möjligt, är detta
naturligt nog en helt demokratisk ordning.
Majoriteten får ju sina önskningar
uppfyllda. Däremot är det inte säkert att

Nr 36

Onsdagen den 12 december 1962

Ang. kommersiell TV i Sverige
programmens kvalitet blir bättre. I varje
fall får minoriteten sitta emellan, eftersom
seriösa program i TV kanske inte
kommer att framföras i lika stor utsträckning
som tidigare.

Jag tillhör ju dem här i riksdagen,
som kanske kan anses utgöra majoriteten,
men jag tycker nog att minoriteten
också bör ha sin rätt. När man från deras
sida, som tillhör oppositionen, vill
införa reklaminslag i TV, vilket jag tror
kommer att göra programmen sämre, kan
jag alltså inte hålla med dem längre.
När man hör diskussionerna här i kammaren,
får man ibland intrycket att oppositionen
går så långt att den nästan
anser att minoriteten alltid har rätt. Det
är samma uppfattning som kommer till
uttryck i ett referat från ett möte med
ungsocialister: Minoriteten har alltid

rätt, beslöt ungsocialistiska klubben med
överväldigande majoritet. Det är en
uppfattning som jag inte kan ansluta
mig till, men jag anser att man måste ta
viss hänsyn även till minoriteten. Den
hänsynen blir troligen begränsad, om
man inför kommersiell television. Valfriheten
kommer inte att gynnas. Jag
är alldeles övertygad om att man nog
får mer att välja på och får program
med bättre kvalitet med den organisation
som vi nu har. Jag erinrar mig den
gamle filosofen Herakleitos från Efesos,
som levde många århundranden före vår
tidräknings början. Han var för aristokratisk
för att bli kung, och yttrade
bl. a. att människorna är som åsnor; de
väljer hö i stället för guld. Men hade de
inte haft både hö och guld att välja på,
hade valfriheten varit än mindre. Jag är
rädd för att de verkligt fina TV-programmen,
guldklimparna, får stå tillbaka,
om de kommersiella intressena träder
i förgrunden. Dessa intressen önskar
ju sådana program som så många som
möjligt vill se.

I tidningen Expressen, som ju inte är
direkt motståndare till kommersiell TV,
kan man ibland hitta ett korn. Där citeras
i måndagsnumret vad direktör Ingmar
Ström skrivit i Stockholms stiftsbok.
Enligt Expressen berättar han bl. a. om
ett roande inslag i konkurrensen mellan

de två stora televisionsföretagen i Storbritannien.
Det kommersiella företaget
gör gällande att det har fler religiösa
program än BBC. Härpå svarar BBC att
»vi har fler biskopar än ni». Jag tror att
vi kan ha lika många religiösa program
och biskopar oavsett om vi har kommersiell
television eller inte.

Jag vill sedan taga upp ett par uttalanden
i reservationen. I denna sägs
bl. a.: »Frågan om en kommersiell television
bör nu enligt utskottets uppfattning
klarläggas. Skilda alternativ synes,
därvid böra upptagas till prövning. Vid
ett accepterande av kommersiell television
borde samma allmänna riktlinjer
kunna föreskrivas för denna som för
verksamheten i övrigt. Reklaminslagen
borde vara underkastade förhandsgranskning
i en eller annan form samt
följa allmänt accepterade grundregler
för god reklam.» Hur skall detta ske?
Det blir inte någon lätt sak att göra
denna förhandsgranskning. Vidare anföres:
»Med hänsyn till televisionsmediets
karaktär och dess förmåga att tränga in
i hemmen och nå de vidaste grupper
måste därutöver speciella begränsningar
betraktas som nödvändiga.» Vad är det
för begränsningar? Hur skall det se ut?
»Höga krav skulle därför ställas på objektivitet
och kvalitet. Politisk neutralitet
skulle iakttagas och annonsörerna
icke heller äga rätt att bestämma eller
öva inflytande på själva programutformningen
utan endast på reklaminslagen.
Dessa skulle givetvis icke få vara av
skadligt eller olämpligt slag, vartill torde
få hänföras reklam för exempelvis
alkohol- och tobaksvaror.» Det finns
emellertid många andra varor, som kan
anses skadliga eller hälsofarliga. Hur
man skall kunna avgöra om så är fallet,
vet jag inte.

Vidare anföres i reservationen att
man bör uppmärksamma frågan om en
kommersiell televisions inverkan på tidningsföretagens
ekonomi. Herr Peterson
yttrade här att man lagt ned tidningar
förut, trots att det inte funnits kommersiell
television här i landet. Det är
enligt min mening ett dåligt argument.
Reklam i en kommersiell television skul -

Onsdagen den 12 december 1962

Nr 36

le medföra stora svårigheter för en hel
del små tidningsföretag. Det kan inte
vara nyttigt att dessa röster tystas undan
för undan, ty debatten blir ju rikare
och mer nyanserad, om det finns många
tidningar, som kan yttra sig i olika viktiga
frågor.

Enligt min uppfattning bör det program
för televisionens utbyggnad, som
angivits i direktiven, kunna godtagas av
alla. Man skall bygga ut televisionssändningarna
med program 2 så fort våra resurser
det medger. Man skall förbättra
konsumentupplysningen, försöka bygga
ut en god utbildningstelevision, man
skall försöka decentralisera programproduktionen
och därigenom öka konkurrensen
och valfriheten. Man skall försöka
belysa televisionens inverkan på
individen och samhället.

Jag kan inte finna annat än att vi har
råd att använda televisionen som den
kulturfaktor vi vid tidigare tillfällen
tänkt oss.

Uppläggningen av utredningsdirektiven
återspeglar en positiv inställning
till ett utnyttjande av alla våra möjligheter
och resurser för att sätta televisionen
i stånd att verka som en sådan
kulturfaktor i all den utsträckning som
är möjlig.

Jag skulle härtill vilja göra ett litet
tillägg. Jag har tillgång till ett citat
från en tidning som herr Larsson säkert
känner till, nämligen Skånska Dagbladet,
den 24 november. Där sägs att
kommunikationsminister Skoglund har
valt en riktig linje när han utfärdat direktiven
till den Åmanska utredningen.
Han säger nej till reklamtelevision, och
det bör man vara tacksam för enligt tidningen.
Såvitt jag vet är det även en hel
del av herr Larssons partivänner, som
är tacksamma och som menar att man
kan nöja sig med de uttalanden, som
görs i utskottets utlåtande.

Av vad jag anfört framgår att jag för
min del inte anser att man skall göra
en utredning av frågan om en kommersiell
television. Sedan vi senast behandlat
denna fråga, har det inte inträffat
sådana ändrade förhållanden att det
finns anledning att gå på den linjen.

Ang. kommersiell TV i Sverige
Skall det bli en utredning om att införa
en kommersiell television, tycker jag att
det först måste inträda en radikal förändring,
som tvingar oss därtill.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr LARSSON, NILS THEODOR, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Fritz Persson sade
bland mycket annat att förhandsgranskning
av de programinslag det här gäller
rekommenderas av reservanterna och
frågade: »Vem skall göra det?» Ja, herr
Fritz Persson, det är ju så att varje
liten landsortstidning dagligen får göra
en sådan förhandsgranskning av annonsmaterialet,
innan det införes i tidningen,
för att se till att inte någonting händer
som passerar det otillbörligas eller
olämpligas gräns. Jag är övertygad om
att ledningen för Sveriges Radio eller
eventuellt andra organ, som kommunikationsministern
skulle behaga knyta
till det verket, skulle kunna gå i land
med en sådan uppgift. Detta skulle nog
inte det hela behöva stranda på.

Sedan erinrades jag om min ensamhet
och obetydlighet, då herr Fritz Persson
talade om att Skånska Dagbladet den 24
november hade rekommenderat kommunikationsministerns
linje och att sannolikt
ett stort antal av mina gruppkamrater
också befann sig på regeringens linje
och inte delade min uppfattning. Det
är alldeles riktigt. Jag vet emellertid
inte om ens ståndpunkt blir sämre därför
att den inte omfattas av så många
som en annan ståndpunkt — därom kan
vi nog tvista, herr Persson och jag. Jag
fick av herr statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet i går en
liten erinran om denna min ensamhet
och mitt utjagande i öknen, och där hade
jag utnämnts att vara en dissident.
Dissidenter är ju sådana som inte helt
bekänner sig till den allenahärskande
kyrkan utan på vissa programpunkter
avviker från det hela, och det är mycket
riktigt så, herr statsråd, att jag nog
är en dissident. Men jag har inte blivit
det under herr statsrådets kommunika -

Nr 36

Onsdagen den 12 december 1962

Ang. kommersiell TV i Sverige
tionsministertid, utan denna uppfattning
hyste jag på statsrådet Sven Anderssons
tid år 1956, då jag från denna pulpet
diskuterade dessa problem med honom.
Det är således inte någon personlig ovilja
mot herr statsrådet som kommit mig
att bli dissident. Men däremot har det
visat sig att inom den grupp som jag
tillhör — jag vågar inte gå längre än
att bara antyda det — har det varit
hårda meningsbrytningar. Man måste
ju dock tillåta varandra att tänka och
våga hävda en egen uppfattning — jag
tror inte att det politiska livet eller samhällslivet
i övrigt blir lidande på att det
finns dissidenter.

Det är ju glädjande att herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
är här närvarande i vår kammare
under denna debatt, ty vi har under
den tidigare delen av debatten konstaterat
att vad statsutskottets majoritet
haft att anföra som motiv för sitt ståndpunktstagande
varit ganska litet med undantag''
för det rika material, som man
blivit försedd med genom herr statsrådets
direktiv till 1960 års radioutredning.
Vi har därför ägnat oss mycket
åt skrifttolkning, och meningarna har
varit mycket skiftande. Jag kan då passa
på att påpeka — som jag nog har
snuddat vid i mitt tidigare anförande —
att statsrådet på sid. 19 i direktiven
säger följande: »Såsom jag tidigare

framhållit är det vid avvägningen gentemot
de motstående intressena av programmässig
natur televisionsreklamens
eventuella värde för samhällsekonomien
i dess helhet som bör läggas i vågskålen.
» Fortsättningsvis framhålles på sid.
20 överst: »Det torde heller knappast
vara möjligt att genom ytterligare utredningar
skapa full klarhet i denna fråga»,
men på mitten av sidan står följande:
»Frågan om värdet ur samhällsekonomisk
synpunkt av televisionsreklam måste
sålunda lämnas öppen.» Sedan kommer
följande längre ner på sidan: »Med
hänsyn härtill och då värdet av televisionsreklam
samhällsekonomiskt sett
är tveksamt synes mig klart övervägande
skäl tala för att den programtid, som
inom ramen för en balanserad program -

sammansättning bör avsättas till varuinformation,
ägnas åt konsumentupplysning.
» Sedan kommer i samma sammanhang
på sid. 21: »Sammanfattningsvis
vill jag i fråga om behovet av televisionsreklam
för vissa delar av näringslivet
framhålla, att jag från de synpunkter,
som jag tagit upp och redovisat i
det föregående, icke anser tillräckliga
motiv föreligga för införande av dylik
reklam» — och därmed är utredningen
om reklam i TV klar.

Herr statsråd! Jag tycker att detta är
litet kortfattat och litet hastigt expedierat.
Nog kunde väl herr statsrådet ha
visat litet större generositet gentemot
näringslivet, när alla dess ledande organisationer
bett om att få med TVreklamen
i den utredning, som herr
statsrådet så förtjänstfullt tagit initiativ
till.

Herr PETERSON, ERIC, (fp) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill upprepa vad jag
förut sagt: Jag har inte tagit ställning
till frågan om kommersiell TV.

Till herr Persson vill jag säga, att om
jag citerat Sveriges Radio litet felaktigt,
var det alldeles oavsiktligt.

Beträffande tidningarna menade jag
ingenting, jag bara citerade två uppfattningar
om tidningarnas ställning i händelse
av kommersiell TV. Därmed ville
jag bevisa hur svårt det är att ta ställning
till frågan.

Herr PERSSON, FRITZ, (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag har för min del inte
på något sätt påstått, att herr Larsson
givit sig ut i öknen eller någonting annat
sådant. Inte heller har jag värderat
Skånska Dagbladet, jag har bara talat
om vad man har skrivit i den tidningen
vid det nämnda tillfället.

Jag kan också skryta med att inte ha
ändrat mig. Jag har hela tiden haft den
uppfattningen att man inte — om man
på något sätt kan slippa ifrån det — bör
ha reklaminslag i TV.

Onsdagen den 12 december 1962

Nr 36

Sedan några ord om vad herr Larsson
sade till statsrådet om direktiven. Förut
har vi hela tiden fått höra att dessa var
de mest omfattande man någon gång sett,
och att det fanns så många klara ställningstaganden.
Det var nästan som om
direktiven var en hel utredning. Det har
t. o. in. herr Larsson tyckt tidigare. Men
nu tyckte han att de, åtminstone på vissa
punkter, var alldeles för kortfattade.
.lag skulle emellertid vilja anhålla, att
det inte blir ytterligare ett häfte tillläggsdirektiv
för att tillgodose herr Larssons
önskemål.

Herr Eric Peterson har, efter vad han
själv säger, inte tagit ställning till frågan
om kommersiell TV. Men om man
vill gå med på en utredning, måste man
väl i viss mån ha tagit ställning. Många
gånger heter det ju med rätta i kritiken
från vissa håll, att vi tillsätter alldeles
för många utredningar. Och varför skall
man utreda något som man ändå inte
vill ha genomfört?

Herr Peterson har inte heller tagit
ställning när det gäller frågan om reklaminslagens
inverkan på tidningarna,
och eftersom han inte gjort det, lian jag
inte komma med någon replik.

Herr LARSSON, NILS THEODOR, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Min replik skall bli mycket
kort. Jag bara konstaterar att herr
Fritz Persson visat god uppfattningsförmåga.
Vad han här yttrat om långa och
korta direktiv har varit rätt uppfattat.

Herr PETERSON, ERIC, (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Jag trodde inte att det
var jag som skulle göra utredningen,
utan jag önskade att Sveriges riksdag
skulle göra den, så att jag med ledning
av den skulle få lättare att ta ställning.

Herr PERSSON, FRITZ, (s) kort genmäle
:

Herr talman! Jag vill bara betyga att
jag har uppfattat det mesta av vad herr
Larsson sade, men ibland låter det som
om han inte uppfattade vad jag menade.

3 Första kammarens protokoll 1S62. Nr 36

Ang. kommersiell TV i Sverige

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Någon entusiastisk förespråkare
för den kommersiella TV:n är
inte heller jag. Därför skall jag inte föra
någon argumentation mot utskottet eller
herr Persson i själva sakfrågan för eller
mot TV-reklam. Jag trodde nämligen
inte att det var den frågan vi skulle
avgöra nu. Den skall väl avgöras så
småningom, när utredningen blir klar.

Samtidigt vill jag dock tillfoga att det
är min grundmurade uppfattning, att
hur vi än manövrerar, tränger sig den
kommersiella televisionen fram förr eller
senare. Att detta moderna kommunikationsmedel
inte skulle kunna för framtiden
tas i anspråk av en så viktig förutsättning
för våra levandsbetingelser
som reklamen, det förefaller mig uppriktigt
sagt ganska orealistiskt. Jag är
däremot inte säker på att man bör införa
kommersiell television nu, och inte
heller är det klart på vilka villkor och
under vilka förhållanden som den betalande
reklamen kommer att få göra sitt
inträde i televisionen. Men som sagt,
det är inte detta vi skall avgöra i dag.
Det är fråga om vi skall tillsätta en utredning,
som skali undersöka under vilka
villkor grunden skulle kunna läggas
för en övergång till kommersiell television.
Det är endast detta som reservanterna
har begärt att man skulle utreda.
Nu har kommunikationsministern avskrivit
detta för överskådlig tid.

Herr Nils Theodor Larsson sade i sitt
första anförande, att man i utskottet
hade väntat i det längsta på att tillläggsdirektiven
till den sittande radioutredningen
skulle ges. Jag delar inte
den uppfattningen, att utskotten bör vänta
på regeringsdirektiv. Jag hade anledning
att i ett annat sammanhang i
går påpeka, att kommunikationsministern
hade föregripit riksdagsbehandlingen
och fattat beslut i en fråga, som
förelåg till avgörande i riksdagen. Jag
tycker också att det i föreliggande fråga
hade varit rimligt att utredningsdirektiven
hade fått vänta, så att riksdagen
hade fått ge sin synpunkt på frågan
innan direktiven lämnades. Att riksdagen
i efterhand så att säga välsignar

Nr 36

Onsdagen den 12 december 1962

Ang'', kommersiell TV i Sverige

regeringens direktiv till någon utredning
tycker jag saknar betydelse i sammanhanget.
Är en fråga uppe till avgörande
i riksdagen, kan säkert regeringen
vänta de veckor det kan vara
fråga om, så att riksdagens synpunkter
verkligen kan tas i beaktande.

Detta är en principiell ståndpunkt som
jag har och som inte endast hänför sig
till denna fråga och inte heller endast
till kommunikationsministern. Det har
hänt flera gånger förut, att regeringen
föregripit riksdagsbehandlingen med att
fatta beslut strax innan avgörandet i
riksdagen skulle fällas i en motionsfråga
om samma sak.

Såvitt jag'' förstår har åtminstone statsministern
tidigare varit intresserad av
att man verkligen skulle utreda de problem
som är aktuella i detta sammanhang.
För någon tid sedan riktades från
pingströrelsen en fråga till partiledarna
om deras synpunkter beträffande ett eller
flera radioföretag. Statsminister Tage
Erlander svarade då bl. a. följande:
»I detta sammanhang bör påpekas att
en nu sittande radioutredning har till
uppgift att utreda och lägga fram förslag
till riktlinjer för radions och televisionens
framtida verksamhet. De analyser
och klarläggande undersökningar,
som radioutredningen väntas lägga fram,
kan man räkna med kommer att utgöra
ett mycket värdefullt underlag för den
samlade diskussionen om hela det problemkomplex,
som man måste ta ställning
till vid utformningen av den framtida
radio- och TV-politiken.»

Jag tycker det är ett intressant uttalande
i det avseendet, att statsministern
förutsätter att här skall bli en utredning,
som skall skapa grundval för bedömning
av hela problemkomplexet om
televisionens framtida utveckling. Hans
förväntningar har nu regeringen själv
och utskottsmajoriteten vägrat att infria.
Genom tilläggsdirektiven begränsas utredningen,
så att den inte skall gälla
kommersiell TV. Därmed ger utredningen
inte statsmakterna det underlag, som
statsministern talade om, för en offentlig
bedömning av hela denna fråga.

Jag vill i det sammanhanget säga, att
herr Peterson i Linköping säkerligen
inte är ensam om att vara tveksam.
Många med honom skulle säkert utomordentligt
värdesätta en saklig utredning
av det slag som reservanterna här har
begärt. Jag finner det säreget och sällsamt,
att inte statsministern i regeringen
har vidhållit sin ståndpunkt och drivit
sin mening att man borde skapa de klarläggande
analyser och undersökningar,
som han talade om tidigare. Detta är
beklagligt även ur den synpunkten, att
det finns vissa problem här — vilket
även reservanterna pekar på — som är
mycket betydelsefulla och behöver belysas.
Här har frågan om tidningarnas
ekonomiska framtid varit på tal. Jag är
väl medveten om att frågan om reklam
i television kan visa sig bli mycket allvarlig
för tidningarna — kanske inte för
de stora tidningarna, men för landsortspressen
och för den medelstora landsortspressen
i synnerhet. En utredning
kan kanske inte klargöra precis hur TVreklam
skulle påverka dessa tidningars
ekonomi. Men det bör i varje fall finnas
vissa förutsättningar att ge ett sakligare
och bättre underlag än man hittills
haft för frågans bedömning.

Likaså tror jag det vore värdefullt att
försöka analysera problemet om den
mindre företagsamhetens förhållande till
de stora företagen när det gäller TVreklamen.
Allt detta är ju viktiga saker,
som faktiskt kan ha stor betydelse
när man skall ta slutlig ställning till
frågan om man skall ha reklam i TV
eller icke.

Sedan jag läst en del av remissyttrandena
och hört herr Persson måste jag
ifrågasätta, om det inte hade varit klokt
alt ej blott låta TV-utredningen gå längre
än tilläggsdirektiven utan också låta
den omhänderhas av en särskild utredningskommitté.
Det är väl möjligt att
en sådan så småningom ändå kommer
till stånd. Jag tror nämligen, att så
intensiv som debatten i den här frågan
är och kommer att förbli under en lång
framtid, innebär det som skett genom
inskränkningarna i tilläggsdirektiven

Onsdagen den 12 december 1962

Nr 36

och genom utskottets uttalanden i dag
bara att man försenar en utveckling, som
i längden troligen inte kan förhindras.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! I motionerna och i propagandan
för reklam-TV framförs som
ett av argumenten, att vi har en alldeles
på tok för hög licensavgift. Om vi
tillät betald reklam i TV, säger man, så
skulle man få mer för pengarna eller
kunna sänka licensavgiften eller bådadera.
Jag skulle först vilja knyta några
reflexioner till denna fråga.

Licensbeloppet fastställdes år 1956,
och vi betalar i dag lika mycket som då.
För 84:56 i 1956 års penningvärde ser
vi ett till innehållet och variationerna
betydligt utvidgat TV-program under 24
sändningstimmar. Reellt har de som pläderar
för en sänkning av de 100 kronorna
blivit väl tillgodosedda. Licensen
motsvarar ett års prenumeration på
Stockholms-Tidningen och två besök i
månaden på en stockholmsbio — det ger
också en intressant belysning av frågan.

I motion nr 183 pekar man på licensöverskottet
för 1960/61: 33,7 miljoner,
och det ackumulerade överskottet: 90
miljoner. Visst är det mycket pengar,
men överskotten är skenbara. Sveriges
Radio arbetar utifrån den av riksdagen
beslutade självfinansieringspolitiken
med en specialbudget för radio och en
för TV. Sveriges Radio har liksom andra
att hopspara medel för fonderingar
och investeringar, som är många och
dyrbara. Någorlunda hyggliga lokalförhållanden
har vi för radion, men lokalproblemet
är inte löst för TV. Vi måste
lägga ner stora pengar på olika slags
provisorier för att klara programproduktionen
i dagens läge. Regionala arbetsdugliga
enheter för TV byggs ut i
den talet som mark- och andra förutsättningar
tillåter. Företagets politik i
det stycket sammanfaller till alla delar
med de synpunkter som kommunikationsministern
har uttryckt i direktiven.

Ang. kommersiell TV i Sverige
Den dyrbara tekniska apparaturen förslits
fort, och det kommer oavlåtligt nytt
som man inte kan avstå från, om man
vill hålla en god teknisk standard, och
det fordrar alla.

Besparingarna hänger naturligtvis
ihop med att sändningstiden är relativt
begränsad. Fram till 1967 räknar vi med
en ökning av tolv veckotimmar — det
drar mycket pengar. För licensmedlen
skall vi bygga ut nätet för program 1
och sedermera bygga ett nät för ett dubbelprogram.

Jag tror att den här uppräkningen —
jag nöjer mig med den — belägger påståendet
att överskotten är skenbara.

Sveriges Radios licensinkomster är
vid internationella jämförelser tämligen
ordinära. De behövs väl, och jag är angelägen
att för min personliga del starkt
stryka under att licenspengarna skall
användas för att driva radio- och TVverksamhet
och inte till någonting annat.

I anslutning till talet i motion 183 om
de alltför höga licensavgifterna har man
fört in några ord om att man skulle
kunna tänka sig en sänkning av de 100
kronorna till 80. Av tabellen på s. 11
framgår att en sådan sänkning med en
femma i kvartalet skulle på fem år leda
till ett underskott för TV på över 100
miljoner kronor.

Det här resonemanget om en sänkning
tror jag mera är en upphängningsanordning
för det följande resonemanget om
reklam-TV än någonting annat. I fortsättningen
går nämligen motionärerna
helt över till hur man skall ge TV de
behövliga pengarna. Man har en lång
önskelista om vad de större slantarna
skall användas till: mer påkostade program,
längre sändningstid, snabbare utbyggnad
av nätet, och allra längst nei
har man satt upp en sänkning av licensavgifterna.

Det finns många ivrare för kommersiell
TV, och de är väl hemma i taktiken.
Jag tänker på det något fördomsfria utspelet
av propagandan med uttalande av
opinioner på olika håll i Norden i hopp
om att om man bara får ett genombrott

Nr 36

Onsdagen den 12 december 1962

Ang. kommersiell TV i Sverige

någonstans, så går resten av sig själv.
Det finns många tvärsäkra påståenden
om att frågan inte gäller om vi skall
ha kommersiell TV utan när. Jag undrar
om inte denna tvärsäkerhet är något
mindre i dag.

Reklamivrarna tycker att Sverige i det
här sammanhanget är ett efterblivet
land, och man radar upp siffror om
hur många länder som har reklam-TV
för att belägga påståendet. Vi som är
emot reklamfinansierad TV ser inte samhällsnyttan
av en sådan reklam som
skulle leda till eu ökad produktion och
därmed ökat välstånd. Vi beaktar inte,
säger man, medborgarnas rätt till frihet
i etern, vi fördröjer eu behövlig kvalitetsförbättring,
och vi nonchalerar minoriteterna.
Allt det här skulle man
snabbt och bra ordna, bara man finge
betalda annonser i TV-rutan.

Med Dagens Nyheter kan man helt reservationslöst
instämma: Reklamentusiasterna
har fallit för den ödesdigra
frestelsen att ge sina fullt förståeliga intressen
ord som täcker alltför vackra
värden. Det har sagts ord som enligt
min uppfattning klingar mycket bättre,
nämligen att man vill ha reklam-TV av
egoistiska skäl. Radiohandeln och radioindustrien
har byggt upp en väldig apparat
som kostat mycket pengar, och de
pengarna vill vi nu ha förräntade, säger
man och tillägger: Det är ju bara
ett rimligt affärskrav. Gentemot det resonemanget
måste man verkligen undra
om tvivelaktiga investeringar inom den
enskilda företagsamheten skall kunna
motivera krav på att Sveriges riksdag
skall frångå en på noggranna prövningar
baserad princip att hålla televisionen
i Sverige fri från enskilda affärsintressen.

Man har gjort många försök att välsigna
oss med reklam i TV. Ett förslaggick
ut på att vi skulle medge reklam i
TV och låta vinsten gå till hjälp åt de
underutvecklade länderna. Alla försök
duger! Det var verkligen intressant att
i det sammanhanget lägga märke till de
något ljumma kommentarerna från annat
företagarhåll. Under en övergångstid
kan vi naturligtvis tänka oss en så -

dan ordning, sade man där, men det är
väl inget fel att tjäna pengar. Ja, det är
naturligtvis där knuten ligger. Stora
pengar i dubbel måtto finns att hämta
från reklam-TV. Detta är, herr talman,
bara ett konstaterande, ingen värdering.

När man har följt debatten i denna
fråga har man blivit uppriktigt glad
över en sak: Det finns ingen enda, såvitt
jag vet, som har pläderat för att vi
här i Sverige skulle kopiera det amerikanska
systemet. Motionärerna förordar
att vi skall göra som tyskarna, det
vill säga ha reklam i monopolföretaget
och sända dessa reklaminslag på samma
nät som övriga program. Det finns emellertid
ett par ord att lägga märke till i
detta sammanhang. Man säger: åtminstone
till en början. Man tänker uppenbarligen,
sedan man skaffat sig erfarenheter
om de psykologiska och de andra
förutsättningarna för att driva en sådan
här verksamhet, gå över till det
engelska systemet med ett licensfinansierat
företag plus ett privatägt annonsfinansierat
företag. Haken är bara att
detta som man anser föredömliga system,
som man nu alltså vill göra till
föredöme även för oss här i Sverige, redan
är utdömt av eu statlig kommitté i
England. Den kommitténs slutsats är
sannerligen inte resultatet av några herrars
tyckande, utan kommitténs slutsatser
är baserade på djupa opinionspejlingar.

I argumentattiraljen ingår även ett genomgående
klankande på våra TV-program.
År nu denna kritik riktigt rättvis?
År det inte så att missnöjet många gånger
rör sig om bagateller? I varje fall enligt
min uppfattning finns det många
bra program i TV, men man glömmer så
lätt detta faktum. Att göra TV-program
som tillfredsställer alla människor torde
vara ogörligt. Det är i alla fall ett faktum
att Sverige i TV-sammanhang anses
såsom en av de stora nationerna,
och detta inte bara beroende på att vi
i vårt land har en så stor licenstäthet
utan också rent allmänt bedömt. Den
svenska televisionen åtnjuter respekt
utomlands. Vi har fått flera både första
och andra pris för svenska programska -

Onsdagen den 12 december 1962

Nr 36

pelser 1 internationella TV-tävlingar. Jag
vill därmed naturligtvis inte ha sagt att
inte kritiken ibland kan vara berättigad.
Det finns många önskemål, och en positiv
kritik är alltid en stimulans. Enligt
min uppfattning skjuter dock kritiken
mot vår programpolitik över målet. Jag
har en bestämd känsla av att man vädrar
sitt programmissnöje med speciella
beräkningar i bataljen om vi skall ha
kommersiell TV eller inte. Vi får inte
glömma att vi här har med reklamtränade
människor att göra.

Bättre och bättre program är ett önskemål
som vi kan samlas omkring alla.
Naturligtvis är det en fråga om pengar,
men inte enbart det. För att göra program
fordras stor tillgång på skickliga
pennor, på påhittliga människor, goda
sångare, musiker, konstnärer, föreläsare
och hela raden av människor som medverkar.
Tillgången på sådana människor
är begränsad i ett litet land. Dessa människor
kan rimligtvis inte tänkas bli
märkligare eller bättre om vi skulle göra
program på två ställen. Vad man med
visshet kan säga är att dessa medverkande
kommer att bli dyrare. När det
gäller publikidolerna kommer de att bli
kolossalt mycket dyrare, om vi skall göra
program på två ställen. Hur det skulle
komma att gå i fråga om de människor
som medverkar i seriösa program
är kanske mera tvivelaktigt. Enligt
engelska erfarenheter har man ju
inte haft någon konkurrens härvidlag
med de privatägda företagen.

Det synes mig också uppenbart, att
om vi skall ha två TV-producerande företag
kräver det en dubblering av de
lokala och personella resurserna på olika
områden. Detta måste betydligt fördyra
programkostnaderna här i landet
jämfört med om vi fasthåller vid vårt
nuvarande monopolföretag. En programkonkurrens
inom Sverige Radio genom
utbyggnad av regionala program o. s. v.
är däremot säkerligen värdefull. Kan
man på den vägen komma fram till nya
uppslag och idéer, kommer jag att hälsa
det med tillfredsställelse.

Man kanske säger att ett konkurrentföretag
till Sveriges Radio skulle utveck -

Ang. kommersiell TV i Sverige
la en större talangjakt och därigenom ge
oss bättre program och fler möjligheter
att välja bland. Som jag redan har sagt
ger erfarenheterna utomlands inte belägg
för den uppfattningen. Drivkraften
bakom en reldamfinansierad TV är
att uppnå största möjliga försäljningseffekt
för varje reklamkrona. Det leder
naturligtvis till en konkurrens om tittarna
i första hand, om programmen i
andra hand. Det är alldeles naturligt att
i en sådan reklampolitik det lättsmälta
och publikfriande får en dominans på
bekostnad av det brännbara, seriösa, exklusiva
och speciella. Om ett program
är bra eller dåligt kommer i ett sådant
företag att bedömas efter det mätbara
antalet tittare. Stora publiksiffror är
ingen garanti för en god programstandard.

Jag vill här gärna citera kommunikationsministerns
ord i direktiven: Publiken
är ingen enhetlig formlös massa
utan består av enskilda människor med
nyanserade behov och önskemål, som
han eller hon kan dela med majoriteter
men som de kanske många gånger
har gemensamma med större eller mindre
minoriteter, och ofta sätter de dessa
intressen högst. Dessa ord tycker jag
för min del i ett nötskal ger ett av de
starkaste skälen emot kommersiell TV
men för ett dubbelprogram inom Sveriges
Radio, som garanterar att vi får samma
sändningstid och på den bästa sändningstiden
kan sända varierande program,
som verkligen innebär valmöjligheter
för tittarna och ger möjlighet för
alla kategorier av människor att se på
TV med behållning.

Med stora understreckningar talar
man om friheten i etern som en demokratisk
rättighet. I koncessionen för Sveriges
Radio finns en bestämmelse, som
garanterar att olika meningsriktningar
skall komma till tals. Det sker också i
Sveriges Radio, som här har sagts tidigare.
Man skulle kunna peka på en provkarta
på åsikter och meningar i samhällsdebatten.
Vad som sker och olika
människors kommentarer till detta speglas
snabbt i TV-rutan. Yttrandefriheten
är inte större i länder där man har

Nr 36

Onsdagen den 12 december 1962

Ang. kommersiell TV i Sverige

kommersiell TV, snarare tvärtom. Man
är där obenägen att släppa fram debattinlägg,
som man tror skall ogillas av majoriteten,
program som man uppfattar
som impopulära och som kan påverka
publikfrekvensen och därmed reklamintäkterna.

Detta med frihet i etern är för övrigt
en mycket lustig sak. Reklam för sprit
och tobak skall ju inte få förekomma.
Jag har den största förståelse för motivet,
men jag måste sätta ett stort frågetecken
för logiken. Varför skall man
få reklamera för Öl och vin men inte
få ha information och propaganda i religiösa
och politiska ting? Jag såg på
bio för en tid sedan ett reklaminslag:
Gå in i högern! Varför skulle man inte
kunna ha något liknande i TV, om man
nu slår vakt om frihetsprincipen? Ingen
kan väl bestrida att religion och politik
hör till de allra viktigaste områdena för
yttrandefriheten och samhällsdebatten.

Jag förstår visst att reklam-TV är en
värdefull sak för näringslivet, men den
har bra litet med åsiktsfrihet att göra.
Denna högst värdefulla sak garanteras
enligt min uppfattning bäst i ett monopolföretag
som hos oss liksom i andra
länder, där man har samma system som
vi.

Det är med glädje jag läst kommunikationsministerns
erkännsamma och
konstruktiva ord om en vidgad konsumentupplysning
i TV och utredningens
uppdrag att försöka pröva vägar för en
effektivare köpvägledning åt allmänheten.
Jag skulle tro att det blir mycket
värdefullare för tittarna och även värdefullare
ur samhällets synpunkt än annonser
i form av »Den gula hinnan tar man
bort med Pepsodent» eller »9 av 10 filmstjärnor
använder Lux tvål» o. s. v.

Det skulle, herr talman, finnas mycket
att tillägga i denna fråga, exempelvis om
vi inte skulle kunna riskera att de sju
minuternas reklam i TV-pauserna snart
skulle mötas av krav på en utökad tid
och att vi då skulle stå ganska fundersamma
inför placeringen av pauserna.
Man skulle också kanske vilja gå in på
frågan om riskerna för småföretagarna,
som jag för min del tror är mycket sto -

ra. Jag hoppas verkligen att det finns
någon som kan tala om för oss, om småföretagarna
är oroade eller lockade.

En mycket allvarlig fråga i detta sammanhang
är naturligtvis hur TV påverkar
tidningarnas existens. Jag skall avstå
från att gå in på den saken, då jagvet
att andra kommer att göra det mycket
bättre. Jag vill bara säga en enda
sak. Jag har läst och hört företrädare
för reklam-TV säga att detta med tidningarna
över huvud taget inte har
med frågan om TV:s framtid att skaffa.
Jag måste säga att jag är illa berörd
av sådana uttalanden. Opinionsbildningen,
garanterad genom en fri och skiftande
press, hör till demokratiens omistliga
värden. Det borde verkligen inte
vara ett andrahandsintresse för någon.

Ett av de verksammaste argumenten
för reklam-TV är smygreklamen i vår
nuvarande TV. Det är därför vi skall
växla om spår, så att vi blir lite hederligare
och ärligare, säger man. Jag medger
gärna att det inte är så trevligt med
de ohämmade försök, som man från
affärslivets sida gör när det gäller att
kringgå bestämmelserna, baserade på
riksdagens beslut. Vad det visar — inte
visar det enligt min mening så värst
mycket om den stora ansvarskänsla på
annonsörhåll som man så gärna talar
om.

Annonsreklam förekommer ju överallt
i vår miljö — hur skall man kunna undgå
att i kameran få in en del sådan reklam?
Radion gör ju vad som är rimligt
för att undvika oavsiktlig sådan reklam.
Men man skall inte driva talet om smygreklamen
in i rena absurditeter. Och för
övrigt försvinner inte smygreklamen om
vi får kommersiell TV. Den kommer naturligtvis
att finnas kvar precis lika
mycket om inte ännu mer — det visar
erfarenheterna utifrån. Även i länder
med kommersiell TV är smygreklamen
ett svårt problem. Det är internationellt.

Till slut, herr talman, några ord om
reklamen i vårt nuvarande TV-företag.
Den behövs inte för ekonomien. Kommunikationsministern
åberopar den
kraftiga stegringen av antalet licenser
och räknar med att vi skall kunna få

Onsdagen den 12 december 1962

Nr 36

en tredubbling av de nuvarande medlen
för programproduktion. Att som hem
Larsson antyda, att vi någon gång i
framtiden kanske får höjda licensavgifter,
är ett argument som jag inte tycker
hör hemma i dagens debatt.

Det finns goda och dåliga varor —
det finns god och dålig reklam. Hur har
man egentligen tänkt sig att urvalet av
reklamannonser skulle göras? Vilka garantier
kan ställas för att det urvalet
blir objektivt? Eller menar man att allting
skall släppas fram på TV-skärmarna
i frihetens namn? Med vetskap om
TV :s genomslagskraft tror jag mig kunna
säga, att här ligger en väldig fara
för tittarnas verkliga intressen, och har
Sveriges Radio många gånger varit i
biåsväder tidigare så är jag rädd för att
det kommer att bli mycket värre i fortsättningen,
om vi skall ha reklamprogram
i Sveriges TV som gallras av några
människor med uppgift att bestämma
vad som får visas och inte visas.

Reklam behövs, säger man här. Ja
visst, men skall reklamen tvingas på
oss? Annonser läser vi i tidningarna om
vi vill, men kommer annonserna in i
TV-rutan, då är det ett påträngande
dörrknackeri.

Kommunikationsministern har i sina
direktiv till radioutredningen gjort en
utomordentlig genomlysning punktvis av
argumenten för och emot kommersiell
TV. Det har varit en stimulerande läsning,
och jag håller helt med honom om
att denna fråga skall bedömas främst
ur samhällsekonomisk synvinkel, mindre
ur företagens, liksom att det är stora
svårigheter att här verkligen komma
till någonting annat än subjektiva slutsatser.

I statsutskottet hade vi bl. a. besök
av några experter, och jag antecknade
faktiskt ett par yttranden som jag fann
intressanta. Professor Kristensson vid
handelshögskolan i Stockholm sade att
det är omöjligt att mäta värdet av reklam
för samhällsekonomien. Som medborgare,
fortsatte han, är jag medveten
om nackdelarna av reklam-TV; också
i den här debatten har ju flera talare
sagt att de är medvetna om riskerna.

Ang. kommersiell TV i Sverige
Men professor Kristensson tilläde: »Det
har aldrig varit för dyrt att betala för
vinsterna.» Vilkas vinster? Tänker vi på
oss allihopa, sammanfattade i samhällsbegreppet,
så kan man nog aldrig komma
till någon annan slutsats än att de vinsterna
är mycket osäkra och bedömningarna
subjektiva.

TV påverkar mer än någonting annat
våra värderingar, normer och beteenden
i alla sammanhang. Därför är jag mycket
glad över att kommunikationsministern
nu har sagt ut att vi skall få en
ordentlig forskning på detta område.
Den behövs, och det brådskar.

När det gäller reklam i TV har kommunikationsministern
sagt ett klarläggande
ord: nej! Detta nej är baserat på
en genomtänkt politisk-ekonomisk bedömning,
och jag är helt övertygad om
att hans ståndpunkt delas av det överväldigande
folkflertalet.

Men man har också sagt: Varför skulle
inte frågan kunna utredas? Är det
verkligen vanligt här i huset, att man
hos Kungl. Maj:t begär utredning om
någonting, kring vilket det inte står en
majoritet av riksdagens ledamöter? Herr
Larsson tycker att vi dock borde kunna
vara litet mer generösa i utskott och
riksdag och tillstyrka utredning av frågan.
Då kan man verkligen undra: Är
det någon vettig mening med att utreda
någonting som man har bestämt sig för
att man inte vill genomföra? Att begära
en sådan vänlighet, herr Larsson, är väl
nästan att begära litet grand i överkant.

Jag ber om tillgift, herr talman, för
att jag kanske talat väl länge och yrkar
bifall till utskottets förslag.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h) kort
genmäle:

Herr talman! Fru Wallentheim talade
tillrättavisande ord till oss stackars ledamöter
av denna kammare, som råkar
ha en positiv inställning till TV-reldamen.
Jag skall endast bemöta henne i
två punkter.

Hon sade att det engelska systemet för
kommersiell TV redan var dömt — jag
undrar om hon inte till och med använ

Nr 36

Onsdagen den 12 december 1962

Ang. kommersiell TV i Sverige
de ordet dödsdömt. Uppenbarligen syftade
hon på den engelska Pilkingtonrapporten.
Jag vill gärna påpeka att den
rapporten inte går emot förekomsten av
TV-reklam som sådan. Rapporten liar
kritiserat vissa yttringar av systemet,
och man föreslår en viss omorganisation
av den s. k. independent television.
Tydligen bär man tänkt sig att det skall
finnas ett särskilt topporgan som sköter
programplaneringen, beställer program
av produktionsbolagen och säljer
annonstiden, med andra ord handhar
ledning och skötsel.

Sedan vill jag i det sammanhanget
peka på, att Pilkingtonrapporten har
mött mycket hård kritik i England framför
allt för sin förmyndaraktiga attityd
mot allmänheten. Economist, den kända
tidskriften, använder uttrycket »tantaktig»
i sammanhanget. Labourledaren
Gaitskell har i ett televisionsframträdande
sagt att Pilkingtonrapporten är
ytterst ensidig och inte har gjort rättvisa
åt det kommersiella TV-företagets
mycket betydelsefulla insatser.

Vidare har fru Wallentheim ifrågasatt,
huruvida inte de mindre företagen
kommer att missgynnas. Jag vill då peka
på att Köpmannaförbundet, som väl i
detta sammanhang får anses företräda
de mindre företagen, har ställt sig mycket
positivt till TV-reklam. Inom denna
skulle särskilda anordningar kunna göras
för de mindre företagen. Det skulle
finnas möjligheter för mindre företag att
delta i lokal annonsering i TV till rimliga
kostnader. Det går att ordna, och
det har ordnats utomlands. Erfarenheterna
från utlandet har också visat att
mindre företag har utnyttjat riksannonsering
i TV och därigenom kunnat väsentligt
utöka sin rörelse.

Herr LARSSON, NILS THEODOR, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Fru Annie Wallentheim
talte om för undertecknad att det är att
begära för stor generositet, när man
kommer och begär utredning om det
som regeringen bestämt sig för att säga
det klarläggande ordet nej till. Ja, det är

naturligtvis bara att buga och tacka och
ta emot, ty beskedet är ju klart och koncist
givet. Men jag säger än en gång:
Vi reservanter har inte begärt annat än
utredning, och det kunde man ha haft
råd till.

Sedan sade fru Annie Wallentheim
också att stora pengar finns att hämta i
reklam-TV, och det lät som om det fanns
skumma finansintressen som där hade
att ta till vara sina speciella önskemål.
Men vi är viil ändå på det klara med, vi
som deltar i denna debatt, att de stora
pengarna, som obestridligen finns att
hämta i reklam-TV, är avsedda att gå
till TV-verksamheten i övrigt och dess
förkovran i form av programpengar.

Det är inte utan att jag känner igen
fru Annie Wallentheim från tidigare
närkamp 1956, och jag måste här konstatera
att fru Wallentheim är sig i
detta avseende lik — och tillåt mig, fru
Wallentheim, att säga i alla avseenden
sig lik — från 1956. Jag är glad över att
få lämna denna vackra blomma till en
av kammarens paranta damer.

Fru WALLENTHEIM (s) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Jacobsson vill
jag säga att vad jag yttrade om att det
engelska systemet var utdömt innebär
det faktum att Pilkingtonkommittén har
gjort ett mycket negativt uttalande om
ITV:s nuvarande verksamhet och också,
såsom antytts, föreslagit att den skall
omorganiseras. En ny kanal 3 är kommittén
inte heller villig att lämna till
ett kommersiellt företag.

Vad beträffar de mindre företagen
har jag inte blivit övertygad om riktigheten
av vad som här sagts i det sammanhanget.
Jag efterlyser och väntar att
någon representant för småföretagarna
skall klara ut för mig, om de är oroade
eller lockade av detta. Jag föreställer
mig att det finns många småföretagare
som också har intresse av riksannonsering
för att de så småningom skall kunna
utveckla sina företag till större format.

I fråga om vinsterna på kommersiell
TV nämnde jag bara vad jag har läst,

Onsdagen den 12 december 1962

Nr 36

och alla vet väl att det är mycket räntabla
pengar som investeras i sådana
sammanhang. Jag gjorde bara ett konstaterande,
ingen värdering.

Sedan tackar jag för blomman.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! Jag vill börja med att
säga att jag inte avser att i likhet med
en föregående talare avge någon deklaration
i högertrafikfrågan, helt enkelt
därför att jag anser att den frågan inte
hör till det här utlåtandet precis.

Tonläget i den här debatten skiljer sig
på ett välgörande sätt från de irriterade
rösterna i vårriksdagens debatt i radiofrågan.
Då var ju några tämligen
högljutt inne på en plädering som skulle
ha kunnat medföra något slags piratism
i etern. Från vårt håll framhöll vi vid
det tillfället att den s. k. friheten som
det då var fråga om, om den utnyttjades,
skulle medföra kaos i radioverksamheten,
bl. a. till följd av de ofrånkomliga
begränsningar som gäller i fråga om
våglängdsutrymme. Men vi framhöll
också att det fåtalsvälde eller den maktposition
som blir den praktiska följden
av dessa begränsningar i största möjliga
utsträckning måste motverkas genom
en decentralisering.

I våras kunde vi inte märka några
större sympatier för vår linje, men nu
har uppenbarligen en strömkantring
skett i den politiska opinionen. Folkpartiets
landsmöte ställde sig ju avvisande
till propån om kommersiell radio och
TV och beträdde en väg som i princip
ligger i vart fall mycket nära centerpartiets.
Jag är glad att den interna kraftmätningen
inom folkpartiet fick den utgången.
Såsom framgår av utskottsutlåtandet
präglas också tilläggsdirektiven
till radioutredningen av en vilja till decentralisering,
något som jag också vill
uttala min tillfredsställelse över. Utskottet
har ävenledes starkt understrukit
detta.

I den allmänna debatten hör man ofta
— rätt ofta i varje fall ■— att det s. k.
radiomonopolet inte innebär några som
helst risker så länge det har staten och

4 Första kammarens protokoll 1962. Nr 3S

Ang. kommersiell TV i Sverige
folkrörelserna eller, som man också säger,
folket som huvudman. Jag tycker
att ett sådant resonemang är alltför enkelt
och lättvindigt. Visst kan man ha
vissa allmänna riktlinjer, definierade
genom ord som »gemensamma demokratiska
värden», »främjande av folkbildningen»,
»god underhållning» o. s. v.
Men det kan ju inte bli mer än en mycket
vid och allmän ram, och inom en sådan
ram kan mycket väl disproportioner
och snedvridningar i ena eller andra
avseendet rymmas. Går man längre än
till denna allmänna ram i vad man brukar
kalla folkets kontroll, ja, då lär man
beskära radio- och TV-arbetarnas rörelsefrihet,
uttrycks- och konstnärliga frihet,
på ett sätt som i vart fall jag inte
vill vara med om.

Radio och TV kan ju inte bara förmedla
objektiva fakta. Det är ofrånkomligt
och nödvändigt att de också förmedlar
opinioner, värderingar och åsikter.
Ingen lär väl bestrida att de som gör
urvalet, de som bestämmer vad som skall
släppas ut i etern, i praktiken har en
betydande maktposition, och inte heller
att inom den allmänna ram jag nämnde
möjligheterna till en ensidig inriktning
eller ett ensidigt urval är rätt stora.
Man måste förutsätta att radioföretagets
ledning ständigt uppmärksammar denna
avvägningsfråga, men man bör också påminna
om att radioledningen ibland fått
uppbära rätt häftig kritik för sitt handlande
härvidlag. Personligen tycker jag
att det i en del fall funnits fog för denna
kritik. Men det hör egentligen inte
hit. Jag är inte på något sätt ute efter
radioledningens skalp utan riktar mig
mot systemet som sådant.

Det går av tekniska skäl inte att få
något slags allemansrätt på radio- och
TV-området. När man således får konstatera
att radio- och TV-sändningarna
förblir en exklusiv rätt och möjlighet,
bör man inom den tekniskt givna ramen
konstruera ett system, som möjliggör eller
tvingar fram olika bedömningar och
synvinklar vid urval och inriktning av
programverksamheten.

Detta — och just detta — är bakgrunden
till centerpartiets krav på eu de -

Nr 36

Onsdagen den 12 december 1962

Ang. kommersiell TV i Sverige
centralisering inom radio- och TV-verksamheten.
Vi har främst framhållit att
det ingalunda är nödvändigt att t. ex.
sändningarna för de olika programkanalerna
står under samma ledning och
redaktion utan att man i stället bör eftersträva
en uppdelning och fördelning
så långt det är möjligt. Vi har också
framhållit att en decentralisering även
till lokalt och regionalt plan bör eftersträvas.

Vi åsyftar inte bara att t. ex. de lokala
och regionala sändningarna rent
tidsmässigt skall ökas utan också att
ifrågavarande enheter ges en självständig
ställning. Enligt min mening skulle
detta befrämja radions och televisionens
möjligheter att stimulera lokalt kulturliv,
folkbildningsarbete och samhällsdebatt.
Här vill jag också inskjuta, att denna
ordning kräver en annan lösning beträffande
det juridiska ansvaret för radiosändning.
F. n. har radiochefen enligt
praxis samma ställning inom radioföretaget
som den ansvarige utgivaren
vid en tidning. I år har emellertid framlagts
ett utredningsförslag, som innebär
att främst de ansvariga producenterna
skulle inträda även som juridiskt ansvariga.
Enligt min mening bör man beträda
den linje som utredningen förordat.
Det skulle sammanfalla med och underlätta
den allmänna decentralisering,
vars önskvärdhet jag här sökt ge uttryck
för.

Om man, herr talman, granskar de
propåer om kommersiell TV som framförts
i de nu aktuella motionerna från
högerpartiet utifrån dessa allmänna utgångspunkter,
får man väl först uppmärksamma
att det egentligen rör sig
om två förslag, dels ett fristående kommersiellt
TV-företag av engelsk modell,
dels betalda reklaminslag i en TV-verksamhet
av nuvarande typ.

Vad det förstnämnda beträffar har det
visat sig att helt kommersiella TV-företag
medfört en viss inriktning av den
allmänna programverksamheten, åtminstone
om man får tro att Pilkingtonrapporten
inte är helt ogrundad. Kommersialiseringen
skulle ha medfört dels
s. k. vulgärt lockande program med stark

dragning åt sexualitet och våld, dels
s. k. snälla program av skvalkaraktär,
vilkas syfte varit att hos lyssnarna skapa
ett för reklam mottagligt stämningsläge.
Däremot tycks inte ett kommersiellt
företag vara särskilt angeläget att ta upp
samhällsspörsmål i vid bemärkelse och
ämnen som bränns. Att en sådan bunden
inriktning skulle vara av särskilt
värde inom radio- och TV-verksamheten
måste betvivlas. Det tillgängliga och
kommande utrymmet för en ökning av
sändningstiden kan säkert utnyttjas på
ett bättre sätt, och möjligheten för en
friare ställning och för fler synvinklar
och avvägningsaspekter i skilda spörsmål
för radion kan säkert ökas.

Om man medger vissa reklaminslag i
en TV-verksamhet av nuvarande karaktär,
kan dessa möjligheter kanske — jag
säger kanske — bevaras i den övriga
programverksamheten, men endast under
den absoluta förutsättningen, att
man skapar vattentäta skott mellan reklamen
och den övriga programverksamheten.
Kommer den allmänna programverksamheten
i ekonomisk beroendeställning
till reklamverksamheten, kan
det få vissa konsekvenser, även om man
från början menade att detta helt skulle
undvikas genom klara och absoluta
gränser mellan reklamen och den egentliga
programverksamheten.

En del förespråkare för reklam i TV
brukar ju argumentera med att det skulle
bli billigt för tittarna, och det är ju
populärt. Å andra sidan kan den saken
knappast innebära något annat än att
TV-företaget för sin programproduktion
blir beroende av reklamintäkterna.

Den där tesen om att det skulle bli
billigare förefaller mig dåligt underbyggd.
Jag har till och med på en och
samma ledarspalt i en tidning kunnat
konstatera, dels att de som medverkar
vid TV-verksamheten skulle få långt
bättre betalt till följd av den konkurrens
om programkrafterna, som skulle uppstå
om vi finge ett kommersiellt företag,
dels att programproduktionen skulle
förbilligas. Hur de båda påstående går
ihop har jag inte fått någon anvisning
om. Man får väl ha klart för sig, att

Onsdagen den 12 december 1962

Nr 36

om man skulle ha en TV-verksamhet av
viss omfattning och kvalitet, blir kostnaden
på det hela taget lika stor, oavsett
finansieringsmetoden. De erforderliga
pengarna skall in — antingen genom
licensavgift eller liknande eller också
genom reklamintäkter.

Jag vill dock peka på två skillnader.
Vid en finansiering via reklam skall förutom
den egentliga programverksamheten
också själva reklaminslagen betalas.
Vid en licensfinansiering föreligger
vidare friheten att avstå från TV och
därmed också från licenskostnaden. Vid
en reklamfinansiering kan man visserligen
avstå från TV, men man lär inte
komma ifrån en viss del av de reklamkostnader
som konsumenterna, även om
det inte sker synligt, får vara med och
betala.

Nu sägs det visserligen, att TV-reklamen
skulle vara så samhällsekonomiskt
nyttig att den skulle betala sig. Ja, på
den punkten argumenterar ju båda sidor
mot varandra utan att kunna leda
sina ståndpunkter i bevis. För min del
är jag inte någon motståndare till reklam
och annonsering allmänt sett. Det
är nödvändiga inslag, som vi inte kan
avvara i vår ekonomi. Jag vågar dock
reducera det där talet om allmän samhällsekonomisk
nytta till att det säkert
kan anses vara nyttigt för vissa företag
eller kanske branscher inom näringslivet.
TV-reklamen gäller ju främst en
märkesreklam, som är av intresse endast
inom vissa delar av näringslivet,
nämligen där märkesvaror, och kanske
särskilt några få märkesvaror, är
dominerande.

Märkesreklamen är över huvud taget
omdiskuterad. Många menar, att den går
förbi det som är relevant för konsumenten
och inriktar sig på att så mycket
som möjligt behärska marknaden genom
att på ett mer eller mindre suggestivt
sätt pränta in själva märket. Det
är möjligt att detta kan leda till en ökad
avsättning av märkesvaran i fråga, men
att det skulle verka förbilligande på det
hela taget med den ökning av märkesreklamen
som skulle bli följden av reklam
i TV tillåter jag mig betvivla. Man

Ang. kommersiell TV i Sverige
måste ju också hålla i minnet att det
finns företag och branscher som inte är
lämpade för TV-reklam.

Herr talman! Vid en summering finner
jag inte några sådana fördelar med TVreklam,
att de motiverar ett avsteg från
de principer för radio- och TV-verksamheten
som jag här antytt. Fn annan
sak är om det i näraliggande länder blir
en TV-reklam, som snedvrider konkurrenssituationen
och ställer vårt näringsliv
i en ogynnsam position. Då kan man
komma i den situationen att man säger:
»Härtill är jag nödd och tvungen.» Men
jag vill också till den brasklappen foga
en annan brasklapp. För min del är
jag inte beredd att tillstyrka reklam i
svensk TV av den anledningen att det
förekommer sådan i näraliggande länder,
inte ens om reklamen så att säga
»avnjutes» i vårt land eller är riktad
till vårt land, om det inte direkt och
klart framgår att den verkligen ställer
vårt näringsliv i en ogynnsam konkurrenssituation.

Med detta, herr talman, ber jag att få
instämma i yrkandet om bifall till utskottets
förslag.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Statsmakterna har ju sedan
mycket länge fastlagt målsättningen
för radio och TV liksom också finansieringssystemet.
Frågan i dag är om det
finns tillräckligt starka skäl för att ändra
på denna målsättning och införa ett
nytt finansieringssystem genom att tilllåta
kommersiell reklam i TV.

Denna fråga kan man naturligtvis se
ur skilda synpunkter, och det har skett
i dag. För den vanlige TV-tittaren är
önskemålet emellertid främst att få så
bra och allsidiga program som möjligt.
Han torde i regel vara mycket litet primärt
intresserad av TV-reklam.

Annonsören som har tillgång till TV
är intresserad av sådana program och
en sådan inriktning av programmen, att
de ger största möjliga utbyte för annonspengarna.
Det är alls inte säkert att dessa
önskemål sammanfaller. Man kan
tvärtom tänka sig att de korsar varand -

Nr 36

Onsdagen den 12 december 1962

Ang. kommersiell TV i Sverige
ra, oavsett hur-goda ambitioner reklamintressena
än må ha.

Som företrädare för svenska folket har
riksdagen särskild anledning att se hela
problemet ur ett vidare perspektiv. I
första hand inställer sig frågan hur man
bäst kan säkra valfriheten åt TV-tiftaren.
Om det sker bäst genom att införa
kommersiell reklam, då skulle tveksamheten
bli ingen eller mycket ringa. Man
behöver emellertid inte vara skeptisk
mot reklam och annonsörer för att bli
tveksam just om den kommersiella reklamen
i TV. Den ökade valfrihet som
är önskvärd förefaller bäst tryggad genom
att i första hand en andra programkanal
införes i TV med bibehållande av
nuvarande radio-TV-företag. Därigenom
kan man sannolikt också bäst tillgodose
minoriteternas intressen, vilket är en
central fråga. Den tendensen finns ganska
självfallet i televisionen.

Med en kanal tenderar man att söka
tillgodose de allra största tittar grupp erna,
främst under bästa sändningstid, och
därmed riskerar man att de mera exklusiva
intressena kommer att skjutas åt sidan,
även om de omfattas av rätt stora
grupper, till andra sändningstider eller
helt komma bort. Den tendensen skulle
säkerligen bli starkare genom införande
av en kommersiell reklam, vilket otvivelaktigt
erfarenheterna från utlandet
tyder på.

Det blir ganska självfallet ett starkt
intresse hos reklamföretagen och annonsörerna
att få sin reklam i anslutning
till program på bästa sändningstid. Ett
uttryck för detta är att reklamen på bästa
sändningstid i utlandet är dubbelt
så dyr och ibland tre gånger så dyr
som på mera perifera sändningstider.
Tonvikten läggs vid den kommersiella
reklamen i radion, som vi känner till
från England och Amerika, på lätta
program av typen Vilda Västern-filmer,
frågetävlingar, kriminalscener. Risken
för att programmens sammansättning,
inriktning och allmänna nivå starkt påverkas
har omvittnats icke minst i Sveriges
Radios styrelses remissvar, som är
ett tungt vägande dokument.

Att risken för en sådan programsam -

mansättning och inriktning är allvarlig
omvittnades i somras av en känd tidningsman
— Alf Martin — i en rapport
från England. Han skrev: »Dessa oändliga
TV-timmar av trivialiteter, tarvlighet
och liknöjdhet, endast avbrutna av
smockor, revolverskott, knivhugg o. s. v.
förråder att något gått galet.» Han talar
om den kommersiella sändarstation som
i dag har prisats av en del talare.

Mot dessa farhågor kan man naturligtvis
mobilisera goda ambitioner och andra
försäkringar, men här föreligger faktiskt
från flera länder ett erfarenhetsmaterial
som man inte kan vifta bort.
Pilkington-rapporten, som här har underskattats
och undervärderats i dag, har
åtskilligt att säga oss. För någon tid sedan
bildades i vårt land det s. k. TVfrämjandet,
en sammanslutning av ett
trettiotal företag som satsar sin propapaganda
för att få koncessionen på ett
fristående televisionsföretag, finansierat
genom reklam. Ingen i riksdagen har
höjt sin röst till förmån för detta projekt,
och det är också svårt att tänka
sig att ett nytt fristående TV-företag av
denna typ skulle vara till bästa gagn
för TV-publiken. Man skulle snarast riskera
att två sålunda konkurrerande företag
skulle sända samma program på samma
sändningstider, program som riktade
sig till största möjliga auditorier. Det
skulle ingalunda öka valfriheten.

Jag vill åberopa ett uttalande i den
amerikanska nöjesindustriens främsta
språkrör, Variety, som på tal om konkurrensen
genom kommersiell reklam i
radio säger: »En sak är säker. Medan
konkurrens i det förgångna nästan
alltid betytt större urval av varor och
tjänster för konsumenten, har den verkat
i rakt motsatt riktning på rakt motsatt
sätt i TV. Konkurrensen har resulterat
i en begränsning både till omfång
och variationsrikedom i fråga om de program
som erbjuds den allmänhet som är
detta mediums avnämare.»

Vi kunde ta dessa risker om så krävdes
för att finansiera den fortsatta utbyggnaden
av svensk TV. Att döma av
statsrådet Skoglunds tilläggsdirektiv till
radioutredningen liksom av Sveriges Ra -

Onsdagen den 12 december 1962

Nr 36

dios remissyttrande är så inte fallet.
Tvärtom hävdas där, att prognoserna visar
att det är möjligt att bygga ut ett
program 2 i TV under de närmaste
åren med nuvarande licensavgift och
finansieringssystem. Slutsatsen blir att
det inte finns något finansiellt tvång att
införa kommersiell reklam för att påskynda
utbyggnaden. Den går så snabbt
som personella och andra resurser tilllåter.

Men det kan finnas andra intressen,
även om man inte behöver reklamen för
finansieringen, och även om tittaren inte
primärt är intresserad av reklam. Som
tungt vägande motiv för TV-reklam kan
anföras näringspolitiska och samhällsekonomiska
synpunkter. Det är inte programmen
och den allmänna programstandarden
som förs fram härvidlag,
utan man koncentrerar sig till reklammomentet.
Det är argument som knappast
verkar övertygande, då man säger
att TV-reklamen skulle ha en så stimulerande
inverkan på samhällsekonomien
eller näringslivet. Jag tror det är
ytterst tveksamt om man totalt kan
främja näringslivet genom sådan reklam.
Det finns i alla händelser inte några
som helst belägg från något annat land
för att så skulle vara fallet. Att engelska
samhällsekonomien eller brittiska näringslivet
skulle ha utvecklats snabbare
under de fem år man har haft kommersiell
reklam i televisionen där finns
det inte något belägg för. Det har heller
inte påståtts här utom i allmänna
talesätt. Vad som avgör näringslivets
kapacitet är djupare liggande ekonomiska
orsaker, tillgång på kapital, tillgång
på arbetskraft och liknande faktorer.

Däremot kan man givetvis genom TVreklam
öka försäljningen av vissa varor
til! förmån för vissa företags produkter,
men man ökar inte köpkraften hos konsumenterna
genom TV-reklam. Man kan
på sin höjd påverka konsumtionens inriktning
från en vara till en annan eller
från ett företag till ett annat, men ingalunda
skapa en total ökning av näringslivets
kapacitet.

Det ligger i sakens natur att vad som
mest reklameras i TV är de typiska

Ang. kommersiell TV i Sverige
konsumtionsvarorna. Om man ser på
en brittisk undersökning från 1961 ligger
tonvikten mycket markant på mat
och dryck, kosmetika, toalettartiklar, tobaksvaror
och hushållsredskap. Det är
endast vissa sektorer av konsumentvaruindustrien
som berörs.

Reservanterna vill särskilt undersöka
effekten av TV-reklamen för de mindre
företagen. Jag tycker det är ett ytterst
välbetänkt yttrande. Det är dessa företag
som har de minsta chanserna att
klara sig i reklamkonkurrensen i TV.
Redan nu torde många ha det rätt svårt,
och läget riskerar att försvåras gentemot
dem, som främst dominerar reklamen,
nämligen de riksomspännande
företagen och affärskedjorna samt de
internationella koncernerna.

I England kostar det cirka 45 000 kronor
per minut under bästa sändningstid
eller 11 000 kronor per 15 sekunder.
Siffran visar att små och medelstora
företag knappast kan vara med i dansen.
En minut kostar 45 000 kronor —
då skall man ha fina bokslut för att
kunna vara med!

Industriförbundet tycks ha detta dilemma
klart för sig, vilket framgår av
dess remissyttrande, men tror att denna
nackdel för de mindre företagen kan
motverkas genom tillgång till reklam
även i TV :s regionala och lokala program.
Man skulle alltså söka motverka
nackdelarna för småföretagen genom att
öka spridningen av reklamen till de
regionala och lokala programmen. Man
skulle alltså där i hemmen inte ha någon
möjlighet att undkomma denna reklam.

Reservanterna vill också undersöka
TV-reklamens inverkan på tidningarnas
ekonomi och annonsinkomster. Även där
söker industriförbundet ge lugnande försäkringar
och säger, att erfarenheten
visar att någon nämnvärd minskning
inte skett för tidningarna genom TV-reklamen,
och — tillfogas det med en talande
vändning — om så vore kan det
inte bli avgörande för frågan. Det är
nog riktigt att statsmakterna, tittarna
och reklamintressena inte kan låta enbart
denna faktor vara avgörande. Jag

Nr 36

Onsdagen den 12 december 1962

Ang. kommersiell TV i Sverige
tror dock att den bör granskas och införas
i den övriga bilden, och jag kan
dessvärre inte dela den optimistiska inställning
som TV-främjandet uttryckt
genom herr Peterson, nämligen att pressens
annonsinkomster skulle kunna öka
tack vare TV-programmen. Denna fråga
har ett intresse inte enbart för tidningarna
själva utan även ur allmänna och
samhälleliga synpunkter, nämligen i den
mån man kan befara att TV-reklamen
negativt påverkar pressens ekonomi och
tidningarnas möjligheter att fortleva.

Jag skall här ta två exempel från två
av världens främsta tidningsländer —•
för att vi inte skall behöva röra oss med
allmänna talesätt. I Japan hade dagspressen
1950 74 procent av de totala annonskostnaderna.
Det året infördes kommersiell
reklam i radio. Tidningarnas andel
började då minska. År 1953 infördes
kommersiell reklam i Japans television.
Dagspressens annonsavdelning
var då nere i 65 procent. År 1959 är denna
andel nere i 43 procent. Radion har
11 procent, och televisionens andel har
snabbt ökat till över 17 procent. Denna
utveckling fortsätter. Dagspressens relativa
andel av annonseringen minskar.

I England — det främsta tidningslandet
om man ser till tidningskonsumtionen
per capita — har pressens annonsinkomster
i pund räknat hållit sig väl
uppe totalt. Men relativt är tendensen
densamma som i Japan. När kommersiell
reklam infördes i England 1956,
var pressens totala andel i annonsinkomsterna
över 51 procent. I fjol var
den nere i mindre än 45 procent. Men
var som här särskilt förtjänar att uppmärksammas
är att dagspressens annonsandel
i England har hållit sig vid 28 procent
— en siffra som varit oförändrad
sedan år 1948. TV har i England på fem
år ökat andelen till 20 procent av de totala
inkomsterna mot dagspressens 28
procent, och det kan inte råda någon
tvekan om att televisionens annonsandel
inom kort kommer att passera och överstiga
den brittiska dagspressens. Det är
otvivelaktigt en faktor som inte kan viftas
bort på ett så enkelt sätt som gjorts
här i debatten och likaledes på annat

håll, ty det är en faktor som har medverkat
till den svåra tidningsdöd som
gått fram över England och medverkat
till att tidningar även med miljonupplagor
måst ge upp andan på grund av
den sviktande ekonomien. Jag vill inte
säga att det kommer att gå på samma
sätt i vårt land, men det finns inte heller
någonting som talar emot att vi inte
skulle drabbas av exakt samma utveckling
som de länder jag här talat om.
Tidningsdöden skulle påskyndas genom
en reklamfinansicrad TV helt enkelt på
grund av att det ekonomiska underlaget
för dagspressen skulle svikta. Och jag
betonar detta inte endast på grund av
ett egoistiskt intresse för tidningarna.
Jag tror att detta har betydelse för hela
samhället och för den offentliga och
politiska debatten och för vårt folkstyre
över huvud taget, eftersom en fyllig
dagspress mångsidigt sammansatt är
av största vikt för hela vår demokrati.

Till sist, herr talman, vill jag säga
att om man gör en avvägning mellan de
faktorer som är mest betydande i denna
fråga, blir man inte övertygad av behovet
av en reklamfinansierad television.
Det är en omdömesfråga, om vi
trots detta ändå vill att en utredning
skall penetrera sammanhangen. Riksdagen
brukar inte begära utredningar med
mindre än att man känner sig övertygad
om behovet. Jag känner mig ingalunda
övertygad om att det är nödvändigt och
önskvärt att tillstyrka en sådan utredning,
så mycket mer som det varken
samhällsekonomiskt eller för den enskilde
TV-tittaren föreligger vägande skäl
i nuläget att utreda frågan.

Jag ber således, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Det har redan talats mycket
i denna debatt. Kammarens ledamöter
önskar säkert, att debatten skall avslutas
så att julledigheten kan börja. Det
mesta, som finns att säga i denna fråga,
har ju redan blivit sagt. Eftersom jag
tillsammans med herr Bergh har väckt
en motion i detta ärende, kanske det

Onsdagen den 12 december 1962

Nr 36

emellertid kan tillåtas mig att yttra några
ord. Skulle jag därvid upprepa något
av vad som tidigare sagts, må kanske
även det vara tillåtet i en så stor och viktig
fråga som denna. Efter att ha lyssnat
till alla uttalanden om de stora olyckor,
som skulle inträffa i vårt samhälle, om
denna fråga skulle utredas, borde faktiskt
tveksamheten för min del ha blivit
allt större om jag skulle delta i debatten,
men jag gör det alltså ändå.

Det kan inte förnekas att i den allmänna
debatten under detta år frågan om reklaminslag
i televisionen varit föremål
för ett mycket stort intresse. Det kan inte
vara det ärende, som i dag behandlas,
som skapat detta intresse, utan det måste
vara andra och starkare krafter, som är
i rörelse. Ingen kan ta miste på att näringslivet
här har ett stort och påtagligt
intresse. När riksdagen i maj månad
1956 fattade beslut om formerna för och
organisationen av svensk television, var
majoriteten i statsutskottet och riksdagen
inte främmande för att betalade reklaminslag
framdeles kunde tillåtas. Nu är
emellertid denna tanke alldeles omöjlig.
De som har makten att besluta kan inte
ens vara med om att tillåta, att frågan
får utredas och belysas ur olika synpunkter.

När kommunikationsministern och
statsutskottets majoritet säger nej till en
utredning av frågan om kommersiell television,
kan man inför detta ställningstagande
inte annat än erinra om de
många tillfällen, då man just från det
håll, där man nu inte vill gå med på en
utredning, i andra sammanhang uttalat
att det inte gäller något ställningstagande
i den ena eller andra riktningen utan
bara en utredning och ett klarläggande
av problemet, vilket inte kan skada någon.
Jag är inte säker på att — som herr
Möller nyss gjorde gällande — enbart utredningar,
om vilkas berättigande man
är övertygad, bör verkställas. Under
årens lopp är det nog många utredningar,
som blivit lagda åt sidan, därför att det
inte funnits någon majoritet för utredningsförslagen,
men som, när de sattes
i gång, ansågs berättigade.

Av herr Perssons anförande liksom av

Ang. kommersiell TV i Sverige
en del andra uttalanden här i kammaren
skulle man kunna få den uppfattningen,
att det i dag gäller ett ställningstagande
i frågan. Så förhåller det sig emellertid
inte i verkligheten. Det gäller ju bara en
utredning av frågan.

När det nu föreligger ett stort intresse
från företagarvärldens och näringslivets
sida för denna fråga, så förefaller motiven
för ett avslag mycket egendomliga
och svårförståeliga. Ännu mindre kan vi
förstå regeringens handlingssätt, som torde
vara mycket ovanligt. Bara någon
vecka innan frågan skall avgöras i riksdagen
lämnar regeringen genom sina
direktiv till radioutredningen besked om
att frågan inte skall utredas. .lag vill, liksom
tidigare herr Larsson har gjort i
denna debatt, göra en jämförelse med
den för närvarande så aktuella frågan
om högertrafikens införande, och jag
hoppas att jag inte behöver be om ursäkt
härför. Hade regeringen gått fram med
samma försiktighet och varit lika intresserad
av oppositionens uppfattning i televisionsfrågan
som i frågan om högertrafikens
införande, hade regeringens
direktiv till radioutredningen inte kommit
att innefatta ett förbud för att utreda
frågan i sin helhet. Det finns anledning
att ytterligare understryka vad som sagts
i debatten om att regeringens sätt att
handla är ett dåligt uttryck för en god
demokratisk ordning.

När det nu ofrånkomligen finns ett
stort och allmänt intresse för att televisionen
även skall få utnyttjas för kommersiella
syften, bör detta nog kunna ske
inom ramen för monopolföretagets verksamhet
utan att skada vare sig de kulturella
eller ideella inslagen. Som en följd
av reklaminslagen finns anledning till
förhoppningar om längre sändningstid
och program av högre kvalitet än som nu
många gånger förekommer. Det finns utredningar
som visar att reklam, inpassad
i programmen på ett trevligt sätt, kan
ge betydande inkomster till förmån för
fler och bättre program. Här kan även erinras
om ett uttalande av 1956 års televisionsutredning,
enligt vilket televisionsreklam
rätt organiserad och rätt
skött inte kan anses motverka den ideel -

Nr 36

Onsdagen den 12 december 1962

Ang. kommersiell TV i Sverige
la televisionens syften utan snarare främja
dessa. Vore det inte välbetänkt att åtminstone
försöksvis införa televisionsreklarn
i Sverige? Det kan tilläggas, att
ingen skulle ta någon skada av detta.

Herr Persson betonade i sitt anförande,
att till och med goda program i TV
skulle kunna få vika undan för TV-reklam.
Detta uttalande är väl ändå överdrivet
i hög grad och ger uttryck åt
onödigt stora bekymmer. Varför kan inte
motståndarna till TV-reklamen tillägna
sig den uppfattningen, att det kan bedrivas
försöksverksamhet? Ett uttryck
som numera ofta används är att vi börjar
med försöksverksamhet. Det är inte
ovanligt att förslag från regeringen motiveras
med att det endast är fråga om
försöksverksamhet tills vidare.

Säkert är ingen tilltalad av det mycket
omtalade amerikanska systemet, vilket
har understrukits i debatten från olika
håll, där avbrott kan ske i pågående program
för reklaminslag. Nej, i annan ordning
bör reklamen visas, och ingen bör
tvingas på reklam som sker under sådana
förhållanden. Detta kan undvikas om
reklamen sänds på bestämda tider.

Nog kan det anses vara rätt underligt
att stora svenska företag, t. ex. stora exportföretag
som deltar i TV-reklam ute i
andra länder, skall vara förbjudna att ha
sådan reklam här i Sverige, och att de
skall vara förbjudna att ha det även i
framtiden. När kommersiell TV har vuxit
fram ute i Europa i det ena landet efter
det andra tycker vi, som vi har sagt i vår
motion, att Sverige verkligen inte har råd
att avstå från detta instrument, som kan
tjänstgöra som ett betydelsefullt medel
när kontakt skall skapas mellan producent
och konsument.

Här har av herr Persson i debatten
nästan utfärdats garanti för att våra
grannländer Danmark och Norge inte
kommer att införa kommersiell TV.
Emellertid får väl de som makten har i
vårt land nöja sig med att lagstifta för
vår del. De kan säkert bra litet påverka
besluten i detta avseende i våra grannländer.

Vad som här kan hända har redan
nämnts i debatten, och det får inte förbi -

ses att om Danmark går in för TV-reklam
och med denna påverkar en betydande
del av Sverige, så kan det i en sådan situation
kanske inte bli lika lätt att säga
nej till ett utredningsyrkande. Det föreligger
risk för att Sverige kan komma i
ett tvångsläge dels genom den tekniska
utvecklingen på TV-området och dels genom
att TV-sändningar från andra länder
tränger på med sina reklaminslag.

Utvecklingen har gått så fort och antalet
lösta TV-licenser är så många, att
inga ekonomiska bekymmer för närvarande
tycks finnas på detta område. Men
om TV ytterligare skall byggas ut, när
programtiden skall bli längre och när
framför allt programmen skall bli av högre
kvalitet, så behövs säkert de inkomster
som kan tillkomma genom väl avvägda
reklamsändningar. Om TV skall byggas
ut till program 2, om det skall bli väsentligt
längre sändningstid och om det skall
bli program av väsentligt högre kvalitet
utan reklaminkomster är jag för min del
allvarligt rädd för att det blir höjda licensavgifter,
eller också att det måste
skjutas till betydande belopp via statsbudgeten.

Detta är orsaken till att jag, herr talman,
ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Jag hade ursprungligen
inte tänkt att deltaga i denna debatt,
men fru Wallentheims efterlysning av de
mindre företagens inställning till kommersiell
TV har föranlett mig att begära
ordet.

Jag vill först åberopa Köpmannaförbundets
positiva inställning till motionerna.
Som bekant är Köpmannaförbundet
företrädare för många små och medelstora
företag — inom detaljhandeln.
Köpmannaförbundet har helt anslutit
sig till förslagen om en allsidig utredning
på detta område.

Det kanske kunde räcka med detta påpekande
om detaljhandelns inställning
till kommersiell TV, men jag vill också
lämna några egna synpunkter på frågan.

Jag förstår att man kan hysa farhå -

Onsdagen den 12 december 1962

Nr 36

gor för att de mindre företagen inom
handeln, hantverket och industrien skulle
komma i ogynnsamt konkurrensläge
om man inför kommersiell TV, därför
att de inte har samma resurser som de
stora företagen när det gäller reklambudgeten.
TV-reklamen kommer, som
herr Möller och flera andra mycket riktigt
har påpekat, att kosta mycket pengar.
Det skulle således inom handeln bli
varuhusen, butikskedjorna, kooperationen
och andra större företag som skulle
ha möjlighet att nyttja detta medium. De
små företagen skulle inte ha tillräckliga
ekonomiska resurser härför.

Det ligger naturligtvis något i dessa
farhågor. Men är det inte så även nu
när det gäller de media vi redan har.
De små enskilda företagen har t. ex. inte
samma resurser till att använda rikspressen
i sin reklam som de stora. Reklam
från mindre företag förekommer
i inte någon större omfattning i vare sig
rikspress eller veckopress, utan i större
utsträckning endast i den lokala pressen.

Från TV-främjandet sida har man därför
också sagt, att man tänker sig att
vid genomförandet av kommersiell reklam
i TV skulle de mindre företagen
kunna delta i lokal annonsering till rimliga
kostnader, vilket herr Jacobsson redan
påpekat.

Det är dock en annan sida av saken
som jag vill lämna några synpunkter på.
Det gäller en reklammetod, som de mindre
företagen inom handeln och hantverket
i stor utsträckning har använt
sig av under de senaste åren både i
riksannonsering och i veckopressen, en
metod som också ger de mindre företagen
ekonomiska resurser för en god
propaganda. Det är den kollektiva
branschpropagandan. Jag vill påstå att
den varit av mycket stor betydelse för
ifrågavarande branscher och företag.
Jag vill visa på sådana branscher som
bageribranschen, där den av branschen
bedrivna brödpropagandan varit till
mycket stor nytta för bagerierna, såväl
för de mindre som för de medelstora,
vidare möbelbranschen — vad har inte
möbelbranschens kollektiva propaganda

Ang. kommersiell TV i Sverige
betytt för de många småindustrierna inom
branschen! — och blomsterhandeln,
inte enbart genom propaganda för
blomsterfrämjandet, utan genom propaganda
för blomsterhandeln över huvud
taget. En bransch som jag känner väl
till är urbranschen. Där har branschens
topporganisation genom kollektiv propaganda
försökt trumfa in stjärnurmakarbegreppet
hos den svenska allmänheten,
och denna propaganda har varit
av mycket större betydelse än den reklam
varje liten urmakare för sig skulle
kunna åstadkomma. Jag skulle kunna ta
många andra exempel.

Jag förstår inte varför en sådan kollektiv
propaganda, som åstadkommes
med gemensamma resurer, inte skall
kunna utnyttja även TV. Jag tror att TVreklam
i allra högsta grad är lämplig för
just sådana reklamformer. Jag är således
av den uppfattningen, att de branscher
inom handel och hantverk, som i huvudsak
omfattar mindre företag, kan komma
att ha en rätt stor nytta av kommersiell
TV.

Betr. den mindre industrien vill jag
framhålla, att vår storindustri — både
den som arbetar för export och den
som arbetar för hemmamarknaden — i
mycket hög grad arbetar med underleverantörer.
Den starka expansion, som
den mekaniska industrien undergått i
vårt land under de gångna decennierna,
vilar i mycket hög grad på de s. k. hopsättningsindustrierna
och de med dem
samarbetande underleverantörerna.
Bland dessa underleverantörer finns
många mindre industrier. Se t. ex. på
Volvo, som i sin produktion använder
sig av många hundra mindre företag.

Det har här framhållits av många talare
före mig, att det är ett önskemål,
speciellt från industriens sida, att man
får möjlighet att använda TV som reklammedium.
Jag behöver inte upprepa
de argument som har framförts. Jag vill
bara påminna om att många västeuropeiska
länder —- det lär vara tretton
stycken redan — har kommersiell TV.
Jag vill också framhålla vad Köpmannaförbundet
sagt om att vi kommer i ett
ogynnsamt konkurrensläge med reklam -

Nr 36

Onsdagen den 12 december 1962

Ang. kommersiell TV i Sverige
och informationsmedel, när den ekonomiska
integrationen på kontinenten växer
sig starkare och konkurrensen på den
inhemska marknaden därmed skärps.
Skulle t. ex. den danska televisionen
framdeles medge reklamprogram, är det
mycket tänkbart att den mycket viktiga
sydsvenska marknaden skulle kunna påverkas
på ett för de svenska producenterna
ogynnsamt sätt, säger förbundet.
Jag vill tillägga, att det inte bara är den
danska TV:n, som skulle kunna medföra
denna ogynnsamma effekt. Med den
starka utvecklingen på televisionsteknikens
område kommer kanske de svenska
TV-apparaterna att ganska snart kunna
nås också av andra utländska stationer
än de danska. Därmed har utländska
företag möjligheter att konkurrera
med svenska företag och svenska industrier
på den svenska marknaden. Vi
bör skaffa oss samma reklammedel utåt.
Detta är ett av de argument, som föranleder
Köpmannaförbundets inställning.

Jag har alltså sagt här, att den svenska
industrien arbetar med många mindre
industriföretag som underleverantörer.
Det är lika viktigt för dessa mindre
företag som för storföretagen att vi
hävdar oss i den utländska konkurrensen.
Dessa industrier har samma intresse
som de större industrierna att vi får
TV-reklam. Från de mindre företagens
sida —- i varje fall gäller det den organisation
som jag tillhör och sitter i
ledningen för -— har vi ingenting emot
att man företar en förutsättningslös utredning
om kommersiell TV.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag har begärt ordet bara
för att lägga till rätta ett par saker,
som herr Lundström tog upp i sitt anförande.
I övrigt har ju den här debatten
av reservanterna förts på ett mycket
stillsamt sätt, om jag gör ett undantag
för herr Sveningsson, vars anförande
mera präglats av ståndpunkter än av
synpunkter på frågan.

Herr Lundström gör gällande att regeringen
har aviserat de direktiv, som
här har diskuterats, alltför sent. Jag vill
av den anledningen påminna herr Lundström
om att regeringen redan i en tillläggsproposition
i mars månad i år
meddelade riksdagen, att tilläggsdirektiv
rörande televisionen komme att utarbetas.

Herr Lundström ville, om jag förstod
honom rätt, också göra gällande att utredningen
inte skulle få syssla med riktlinjerna
för programpolitiken. Emellertid
skall utredningen bl. a. syssla just
med att dra upp riktlinjerna för den
framtida programpolitiken. Det är klart
att i samband därmed också t. ex. de
religiösa rörelsernas önskemål kommer
upp till prövning och bedömning. Jag
kan inte tänka mig att dessa rörelser
skulle önska, att den tid som annars
skulle kunna stå till deras förfogande
skall utnyttjas av reklamintressenterna.

Jag vill också säga, med anledning av
att herr Lundström sökte konstruera en
motsättning mellan den deklaration, som
statsministern hade gjort i någon tidning,
och de direktiv, som regeringen
har utarbetat, att det inte finns någon
som helst motsättning mellan vad statsministern
sade och vad som finns i direktiven
— här föreligger en fullständig
överensstämmelse.

Till herr Larsson i Högsby vill jag
säga, att vad jag i direktiven har uttalat
är, att det inte går att fastslå, om
TV-reklamens samhällsekonomiska betydelse
är positiv eller negativ. Detta har
jag i direktiven motiverat med stöd av
bl. a. ekonomisk expertis. Fru Wallentheim
har redan angivit namnet på en av
dessa ekonomer; jag skulle också kunna
anföra andra namn.

Här har sagts att Danmark möjligen
kommer att införa reklamfinansierad television
och att vi med hänsyn till den
risken redan nu bör företa en utredning.
Ja, men i Danmark är man helt överens
om att man inte skall ha någon reklamfinansierad
television. Vad gäller frågan,
huruvida man från Västtyskland eller
något annat land skulle kunna nå över
de svenska gränserna med televisions -

Onsdagen den 12 december 1962

Nr 36

sändningar, är att säga, att detta på teknikens
nuvarande ståndpunkt icke är
tänkbart. Teknikerna har sagt att man
svårligen kan räkna med detta i framtiden,
på grund av att televisionens
räckvidd är i hög grad begränsad.

.lag har svårt att förstå reservanterna
när de menar att man bör företa en utredning.
Den blir ändå helt hypotetisk,
och vi brukar ju inte i den svenska
riksdagen besluta om utredningar angående
någonting som vi inte vet någonting
om. Det finns här inga fasta konturer,
utan det hela flyter. Reservanterna
hemfaller åt ett önsketänkande när
de menar att riksdagen skulle falla undan
och företa en, såsom herr Stefanson
sade, »förutsättningslös utredning» om
någonting som vi inte vet någonting om.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Låt mig beträffande det
sista som kommunikationsministern anförde
säga, att det kan finnas två skäl
för att företa en utredning. Det ena är,
att sedan man bestämt sig för att vidta
en åtgärd, kan man försöka utreda de
problem som sammanhänger med genomförandet
av beslutet i fråga. Det andra
fallet är, att det kan gälla ett spörsmål
som är föremål för en stor och intensiv
debatt och som kanske rör en
mycket viktig aspekt på samhällslivets
område. Man kanske är tveksam om det
finns anledning att fatta ett visst beslut
eller om man bör låta bli. Då kan man
företa en utredning för att få klarlagt
de sakliga grunderna för ett beslut, vilka
man kanske inte förut hade utredda.
Vilka synpunkter man än har i den fråga
som vi nu diskuterar borde man, som
herr Nils Theodor Larsson redan sagt,
ha kunnat vara så pass generös att man
gått med på den utredning som reservanterna
önskat.

Vad sedan gäller frågan huruvida tillläggsdirektiven
aviserats för sent eller
kommit för tidigt har jag den bestämda
uppfattningen, som jag vill upprepa än
en gång, att om det föreligger en motion
med synpunkter på en viktig utredningsfråga,
och om man inom regeringen är

Ang. kommersiell TV i Sverige
tveksam eller kanske rent av negativt
inställd till motionärens åsikt, så kan
det väl ändå vara skäl att låta riksdagen
uttala sig innan regeringen skriver
direktiven. Det kan nämligen då framkomma
synpunkter, som kanske kan påverka
regeringen eller vara av betydelse
för dess ställningstagande.

Vad jag här säger gäller — som jag
redan framhållit — inte bara den fråga
som vi nu debatterar, utan det är, herr
talman, en principiell uppfattning som
jag har.

Sedan tycker jag nog alltjämt att det
föreligger en viss skillnad mellan den
ståndpunkt, som statsministern intog i
sitt uttalande till pingströrelsen, och de
tilläggsdirektiv som regeringen senare
utfärdat. Statsministern hoppades att
den allsidiga utredning, som skulle ske,
skulle ge det material som behövdes för
att kunna bedöma hela problemkomplexet
om TV :s framtida utveckling. De
direktiv som har getts lämnar inte möjlighet
för en bedömning av hela frågan,
utan bara för en del av frågan. Det är
det som jag anser är felaktigt.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! De direktiv som regeringen
har skrivit berör ju hela området
som sådant. Det som är utelämnat
i direktiven är tanken på att företa en
utredning om reklamfinansierad TV. Det
är vad som fattas, och det är det som
regeringen har menat att man icke behöver
utreda.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen i
enlighet med därunder framkomna yrkanden
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det nu förevarande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Nr 36

Onsdagen den 12 december 1962

Ang. kommersiell TV i Sverige

Herr Larsson, Nils Theodor, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 189, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Larsson, Nils Theodor,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 89;

Nej — 49.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
memorial nr 23, angående
uppskov med behandlingen av vissa
ärenden, bifölls vad utskottet i detta memorial
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av första
lagutskottets memorial nr 45, angående
uppskov med behandlingen av visst
ärende, bifölls vad utskottet i detta memorial
hemställt.

Föredrogs statutskottets memorial nr
198, angående tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1962/63.

Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte fö -

retagas till avgörande efter allenast en
bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i förevarande memorial
hemställt.

Föredrogs statsutskottet memorial nr
199, angående uppskov med behandlingen
av visst ärende.

Även beträffande detta memorial hade
utskottet hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast en
bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i det nu ifrågavarande memorialet
hemställt.

Anmäldes tredje lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 399, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om bekämpande av hönstyfus; samt
nr 400, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om vissa åtgärder för utnyttjande av vattenkraft
vid krig m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 410, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj ds proposition angående omorganisation
av statens jordbruksnämnds
råd jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes jordbruksutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 411, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående statligt stöd till

Onsdagen den 12 december 1962

Nr 36

förbättrad torrläggning av Kvismaredalen
in. fl. områden i Örebro län;

nr 412, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1962/
63, såvitt propositionen avser jordbruksärenden,
jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 413, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överförande av
fiskprisregleringsmedel till försäkringsfond
för en erkänd arbetslöshetskassa
för yrkesfiskare.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 414, i anledning av konstitutionsutskottets
betänkande med förslag till
lag angående ändring i stadgan den 21
februari 1941 (nr 98) om ersättuing för
riksdagsmannaupp dragets fullgörande,
m. in.; och

nr 415, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 191, med förslag till lag
om rätt för kommun att bistå utländska
studerande jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 416, till Konungen
angående tilläggstat I till riksstaten
för budgetåret 1962/63.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
memorial nr 198 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes andra lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 419, till Konungen
i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till läkemedelsförordning,
m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i

utlåtande nr 43 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 42Ö, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
rörande beredskapslagring av olja.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.00 och till sammanträde
i morgon kl. 10.00; sammanträde skulle
dock hållas endast för den händelse att
andra kammaren beträffande något
återstående ärende fattade annat beslut
än första kammaren. Skulle kamrarna,
anförde herr talmannen, stanna i skiljaktiga
beslut och detta föranledde memorial
av utskott, erfordrades plenum i
första kammaren i afton för bordläggning
och i morgon för beslut; föranledde
skiljaktigt beslut ej memorial utan
allenast förslag till skrivelse, skulle plenum
erfordras endast i kväll.

Anmäldes riksdagens kanslis förslag
till Sveriges riksdags beslut under riksdagens
vår- och höstsessioner år 1962.

Förslaget godkändes under förutsättning
att andra kammaren i fråga om de
delar i förslaget, vilka ännu icke av densamma
slutbehandlats, fattade samma beslut
som första kammaren.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag.

Herr TALMANNEN anförde:

Jag ber få meddela, att de vid höstsessionens
slut icke justerade protokollen
framläggs till godkännande onsdagen
den 19 december kl. 12.00.

Jag ber också få meddela, att nästa
års remissdebatt beräknas äga rum tisdagen
den 22 januari med början kl.
10.00.

Nr 36

Onsdagen den 12 december 1962

Härefter yttrade herr TALMANNEN:

Så är då för första kammarens del
1962 års riksdagsarbete avslutat.

Årets höstsession har präglats av en
tämligen lugn arbetstakt, och några
större motsättningar har inte kommit till
synes vid behandlingen av de olika frågorna.
Ändock har under sessionen stora
och viktiga frågor behandlats — jag
behöver här endast som exempel nämna
förslaget till brottsbalk.

Så tackar jag alla kammarens ledamöter
för deras insatser i riksdagsarbetet.
Särskilt riktar jag detta tack till de av
kammarens ledamöter som med detta års
utgång lämnar riksdagen; de flesta av
dem har ett mångårigt riksdagsarbete
bakom sig.

Personligen tackar jag alla, både dem
som nu lämnar kammaren och övriga
ledamöter, för all den vänlighet och det
överseende som visats mig även under
det nu snart tilländagångna året. Jag ber
också att få framföra vice talmännens
tack.

Så önskar jag er alla en god jul och
ett gott nytt år!

Detta tal besvarades av herr SANDLER
i följande ordalag:

Herr talman! Under Eder säkra ledning
har första kammaren nu nått fram
till avslutningen av sina värv under årets
riksmöte. Detta möte får sin särprägel
i samhällshistorien främst genom trilogien
skolreformen, socialbalken och, såsom
herr talmannen nyss erinrade om,
brottsbalken.

Uti den avskedshälsning som talmannen
riktade till avgående kammarkamrater
vill förvisso kammarens övriga ledamöter
hjärtligt instämma.

Jag framför nu kammarens vördsamma
och uppskattande tack till herr talmannen
för den särskilt viktiga insats,
som är Eder i vårt arbete. Det kapital
av förtroende, som redan från övertagandet
av talmansklubban i januari innehades
av Eder, har under kammarens
förhandlingar väl förräntats.

Kammaren framför nu till Eder sin
önskan om en vilsam julhelg och ett
gott nytt år!

Herr talmannen förklarade härefter,
under förutsättning att andra kammaren
i de för den återstående ärendena fattade
samma beslut som första kammaren,
höstsessionen för första kammarens del
avslutad.

Kammarens ledamöter åtskildes kl.
14.53.

Kl. 19.00, då andra kammaren ännu ej
slutbehandlat de å föredragningslistan
upptagna ärendena, återupptogos förhandlingarna,
och hemställde herr talmannen,
att kammaren måtte ajournera
sina förhandlingar till kl. 22.00.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Då förhandlingarna kl. 22.00 återupptogos,
meddelade herr talmannen, att
andra kammaren icke ännu slutbehandlat
de för den återstående ärendena, varför
kammaren beslöt, på framställning
av herr talmannen, att ajournera sina
förhandlingar till kl. 23.30.

Förhandlingarna återupptogos kl.
23.30.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 419, till Konungen i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till läkemedelsförordning, m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner.

Kammaren medgav, på framställning
av herr talmannen, att de anslag, som
utfärdats om eventuellt sammanträde i
morgon finge nedtagas.

Justerades ytterligare ett protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
ledamöter åtskildes kl. 23.31.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Stockholm 1962. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

621193