Onsdagen den 12 december fm (Riksdagens protokoll 1962:37)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 37

ANDRA KAMMAREN

1962

12—19 december

Debatter m. m.

Onsdagen den 12 december fm.

SSici.

Svar på interpellationer av:

herr Westberg ang. hamnar för trålfisket i Bottenhavet.......... 5

fru Nettelbrandt ang. dyrortsplaceringen av viss personal vid Arlanda
flygplats............................................ 6

herr Gomér ang. fördelningen av patienter på sjukvårdens olika

vårdformer............................................... 8

herr Gustafsson i Skellefteå ang. de s. k. hemmadöttrarnas pen sionsproblem.

............................................ 13

herr Wiklund i Stockholm ang. viss informations- och konsultations verksamhet.

.............................................. 16

herr Svensson i Kungälv ang. utbildningen av ålderdomshemsföre ståndarinnor.

............................................. 20

fru Nettelbrandt ang. tågtätheten i roslagstrafiken och fru Lewén Eliasson

ang. SJ-trafiken inom Storstockholmsområdet........ 21

Den svenska socialpolitikens inriktning m. m..................... 29

Utredning ang. kommersiell TV i Sverige och utnyttjandet av televisionens
sändningsmöjligheter................................. 53

Onsdagen den 12 december em.

Utredning ang. kommersiell TV i Sverige och utnyttjandet av televisionens
sändningsmöjligheter (forts.).......................... 83

Utredning rörande luftfartsverket............................... 93

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m..................... 95

Läkemedelsförordning, m. m.................................... 98

Åtgärder för utnyttjande av vattenkraft vid krig m. m............ 116

Avskrivning m. m. av stödlån till jordbrukare.................... 117

Torsdagen den 13 december

Svar på interpellation av herr Antonsson ang. upprätthållandet av ut rikesnämndens

sekretessbestämmelser.......................... 122

Svar på vissa spörsmål ang. det svenska jordbrukets ekonomiska situation
för närvarande, nämligen dels interpellationer av herr Hed1
—Andra kammarens protokoll 1962. Nr 37

Nr 37

Innehåll

Sid.

lund ang. effekten av vissa prishöjningar på livsmedel, av herr Elmwall
ang. inkomst- och kostnadsutvecklingen inom jordbruket, m. m.,
av herr Hansson i Skegrie ang. inkomstutvecklingen inom jordbruket
och av herr Eliasson i Moholm ang. exportmarknaderna för
jordbruksprodukter, dels fråga av herr Eliasson i Moholm ang. databehandling
av de jordbruksekonomiska undersökningarna för 1961 126
Svar på fråga av herr Larsson i Norderön ang. slutförandet av 1949

års jaktutredning........................................... 144

Svar på interpellationer av:

herr Spångberg i anledning av militär experimentmarsch med kreatur.
..................................................... 145

herr Skoglösa ang. byggnadsbidrag till s. k. enskild skola inom den

lägre lantbruksundervisningen.............................. 147

Höstsessionens avslutning...................................... 149

Samtliga avgjorda ärenden
Onsdagen den 12 december fm.

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 55, ang. den svenska socialpolitikens
inriktning m. m.................................. 29

Onsdagen den 12 december em.

Statsutskottets utlåtande nr 189, om dels utredning angående kommersiell
TV i Sverige och dels utnyttjandet av televisionens sändningsmöjligheter.
............................................... 53

— nr 187, ang. pansartruppernas och pansarinfanteriets fredsorgani sation.

.......................... 93

— nr 188, om viss utredning rörande luftfartsverket................ 93

— nr 190, ang. lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m......... 95

—• nr 191, ang. utgifter å tilläggsstat I (försvarsdepartementet)...... 97

— nr 192, ang. utgifter å tilläggsstat I (socialdepartementet)........ 97

— nr 193, ang. utgifter å tilläggsstat I (kommunikationsdepartementet).
...................................................... 97

— nr 194, ang. utgifter å tilläggsstat I (finansdepartementet)........ 97

— nr 195, ang. utgifter å tilläggsstat I (ecklesiastikdepartementet)---- 97

— nr 196, ang. utgifter å tilläggsstat I (inrikesdepartementet)........ 97

— nr 197, ang. utgifter å tilläggsstat I (civildepartementet).......... 97

Bevillningsutskottets betänkande nr 63, ang. godkännande av överenskommelser
inom ramen för det allmänna tull- och handelsavtatalet
(GATT) rörande ömsesidiga tullmedgivanden, m. m......... 98

Bankoutskottets utlåtande nr 36, ang. den s. k. Uppsala-eddan....... 98

— memorial nr 37, ang. instruktion för nästkommande riksdags bankoutskott.
................................................ 98

— utlåtande nr 38, ang. inrättande av vissa ordinarie tjänster i riks gäldskontoret

och vid riksdagens ekonomibyrå................ 98

Andra lagutskottets utlåtande nr 43, ang. läkemedelsförordning, m. m. 98
-— nr 44, ang. arbetslöshetsförsäkring för fiskare................... 115

Innehåll

Nr 37

Sid.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 44, ang. förordning om bekämpande

av hönstyfus.............................................. 115

— nr 45, ang. lag om vissa åtgärder för utnyttjande av vattenkraft vid

krig m. m................................................. 116

Jordbruksutskottets utlåtande nr 29, ang. avskrivning m. m. av stödlån

till j ordbrukare............................................ 117

— nr 35, ang. statligt stöd till förbättrad torrläggning av Kvismare dalen

m. fl. områden i Örebro län.............................. 120

— nr 36, ang. utgifter å tilläggsstat I (jordbruksärenden)............ 120

— nr 37, ang. överförande av fiskprisregleringsmedel till försäkringsfond
för en erkänd arbetslöshetskassa för yrkesfiskare............ 120

Konstitutionsutskottets memorial nr 23, ang. uppskov med behandlingen
av vissa ärenden......................................... 120

Första lagutskottets memorial nr 45, ang. uppskov med behandlingen av

visst ärende.............................................. 120

Statsutskottets memorial nr 199, ang. uppskov med behandlingen av
visst ärende................................................ 120

— nr 198, ang. tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1962/63..... 120

: tf
: - v i

''jim f *: r 1U ''Åt*.

bi vbiTy i;; / "/,B bmh/1Öl ■/; >bu;T,

K»''■ i ■ "■

! ,''!■ ii-:

. ;!1 iS-fn. : • ■ ■ >i,''? t :. t.m

■ ;n'':l»fU; ''V. ,J*ta; .f£

■■ ■ ■

Onsdagen den 12 december 1962 fm.

Nr 37

Onsdagen den 12 december

Kl. 10.00

§ 1

Svar på interpellation ang. hamnar för
trålfisket i Bottenhavet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Westberg frågat mig, om jag är i
tillfälle att redogöra för uppgjorda planer
på utbyggnad av lämpliga fiskhamnar
vid Bottenhavet i syfte att möta
de krav, som uppkommer genom
övergången till trålfiske. Han har vidare
frågat mig, om jag vill medverka
till att de hamnar, som kan komma i
fråga, t. ex. Ljusne och Mellanfjärden,
skyndsamt utbygges.

Med anledning av interpellationer!
vill jag först erinra om att en av sjöf
artsstyrelsen framlagd fem årsplan för
fiskhamnsutbyggnader förelagts riksdagen
vid anmälan i 1962 års statsverkisproposition
av anslaget till byggande
av fiskhamnar. I planen bär upptagits
ett belopp å 600 000 kronor för
byggande av en trålhamn i Bottenhavet.
Någon plats för hamnens förläggning
har inte angivits i planen. Det har förutsatts,
att styrelsen senare skulle inkomma
med förslag härom.

Planen skall — såsom föreslagits i
statsverkspropositionen — vid behov
anpassas och kompletteras med hänsyn
till successivt ändrade förutsättningar.

Enligt vad jag inhämtat från sjöfartsstyrelsen.
bär under året frågan om behovet
av trålhamnar utefter norrlandskusten
varit föremål för upprepade
överläggningar mellan styrelsen och fiskeintressenterna.
Det har därvid från
de sistnämndas sida framhållits, att avstånden
mellan fiskeplatserna är stora

och att fiskarbefolkningen är mycket
utspridd samt att det med hänsyn härtill
och till utvecklingstendenserna
inom fisket inte är realistiskt med endast
en central trålhamn i hela Bottenhavet
utan att det är lämpligare att utföra
flera mindre hamnar. Vid de förda
diskussionerna har flera redan befintliga
hamnar föreslagits till utbyggnad.
Även anläggandet av helt nya hamnar
har varit på tal.

Med utgångspunkt från att det kan
komma att visa sig påkallat att anlägga
flera mindre trålhamnar vid Bottenhavet
håller sjöfartsstyrelsen f. n. på med
att göra en översyn av möjligheterna
beträffande en utbyggnad av högst tre
sådana hamnar. Därvid beaktas de från
fiskerinäringens sida framförda synpunkterna
och förslagen. Även frågan
om kostnaderna, vilka vid ett alternativ
med flera mindre hamnar blir större
än vad som enligt femårsplanen beräknats,
måste prövas. Dessutom måste
vid behandlingen av spörsmålet om
lämplig belägenhet för hamnarna hänsyn
tagas till frågor, som rör isbildningen,
nautiska och kommersiella förhållanden
samt kommunikationerna.
Styrelsen har för avsikt att i början av
år 1963 sammankalla representanter för
fiskarna, fiskhandeln samt olika berörda
myndigheter för att med dem diskutera
vilka hamnar, som kan komma
i fråga att utbyggas till trålhamnar, samt
prioriteringen dem emellan. Därefter
kommer detaljprojektering omedelbart
att påbörjas. Det kan f. n. inte sägas
när förslag i ämnet kan väntas från sjöfartsstyrelsen.
Dessförinnan anser jag
mig inte böra göra något uttalande i
denna fråga.

Vidare anförde

6 Nr 37 Onsdagen den 12 december 1962 fm.

Svar på interpellation ang. dyrortsplaceringen av viss personal vid Arlanda flygplats

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
få framföra ett tack för ett snabbt
och upplysande svar på min interpellation.

Det är med stort intresse jag konstaterar,
att man är beredd .att komplettera
den av sjöfartsstyrelsen framlagda
femårsplanen för fiskhamnsutbyggnader
och infe längre räknar med endast
en trålliamn vid Bottenhavet utan gör
en översyn av möjligheterna beträffande
en utbyggnad av i första hand tre
sådana hamnar. Jag tror att det är en
riktig omprövning. Vi behöver flera
trålhamnar vid Bottenhavet.

Jag noterar med tacksamhet, att det
i svaret klart utsäges, att man vid behandlingen
av spörsmålet om hamnarnas
förläggning kommer att ta hänsyn
till från fiskerinäringens sida framförda
synpunkter och förslag och att man
därvid beaktar bl. a. frågor som rör isbildningen.
Därvid bör hamnen vid
Ljuisne komma in ;i bilden.

Jag vill särskilt understryka betydelsen
av att man på detta område handlar
med all den skyndsamhet som är
möjlig. Utvecklingen från skötfiske till
trålfiske har gått mycket snabbt, och
behovet av trålhamnar är för närvarande
mycket stort.

Då enda möjligheten för våra fiskare
att utefter den aktuella kuststräckan
finna isin utkomst genom fiske synes
vara att övergå till trålfiske, är det
självklart att frågan om lämpliga trålhamnar
är en angelägenhet av mycket
stor vikt för dessa yrkesutövare. Hittills
har för fiskare utanför hälsingekusten,
främst Mellanfjärden, Jättendal,
varit den stora landningshamnen. En
förbättring av den hamnen så att den
bättre kunde fylla sitt ändamål skulle
kunna ske för rätt blygsamma kostnader.
Den åtgärden skulle också för dagen
medföra den största nyttan. Jag
skulle därför vilja framhålla värdet av
av att den åtgärden kommer till stånd

och att den utföres så snart som möjligt.

Jag vill till sist understryka betydelsen
av att sjöfartsstyrelsen samråder
med representanter för fiskarna, fiskhandeln
samt olika berörda ''myndigheter
och med dem diskuterar vilka hamnar
som kan komma i fråga att utbyggas
till trålhammar och i vilken ordning
utbyggnaden skall iske. Jag hälsar
med stor tillfredsställelse att sjöfartsstyrelsen
redan i början av nästa år
kommer att inbjuda till sådana förhandlingar,
och jag förutsätter att man
sedan kan vänta förslag från sjöfartsstyrelsen
mycket snart.

Med den positiva inställning till dessa
frågor som handelsministern har redovisat
vågar jag hoppas på att den
fråga, som berörts i interpellationen,
kommer att behandlas med all den
skyndsamhet, som är möjlig. Jag ber
ännu en gång att få framföra mitt tack
till handelsministern för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på interpellation ang. dyrortsplaceringen
av viss personal vid Arlanda
flygplats

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Fru Nettelbrandt bär
frågat, om kommunikationsministern
vill ta initiativ till att den personal,
som tjänstgör vid passkontrollen vid
Arlanda flygplats, blir i lönehämseende
placerad i dyrort 5 i likhet med övrig
personal vid flygplatsen. Det har ansetts
böra ankomma på mig att besvara
interpellationen.

Genom kungl. brev den 6 oktober
1961 bär förklarats, att Bromma och
Arlanda flygplatser skall i organisatoriskt
hänseende utgöra eu enhet och att
för tjänstgörande personal vid luftfartsverket,
televerket, Sveriges meteorolo -

Onsdagen den 12 december 1962 fm.

Nr 37

Svar på interpellation ang. dyrortsplaceringen

giska och hydrologiska institut samt
tullverket i Stockholm skall utgöra stationeringsort.
Ifrågavarande personal
har härigenom erhållit lön enligt ortsgrupp
5.

Den nu gällande ordningen för personal
på Arlanda får ses som ett provisorium
i avvaktan på att en ny prisgeografisk
undersökning kommer till
stånd. Enligt vad jag inhämtat avser civilministern
att under våren 1963 framlägga
proposition med förslag om en sådan
undersökning. I väntan på att denna
undersökning slutförts synes ytterligare
provisoriska arrangemang olämpliga.

Herr talman! Härmed anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Vidare anförde

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Jag kanske inte kan ge
det interpellationssvar, som jag här har
fått av inrikesministern och för vilket
jag tackar, samma epitet som gavs om
det förra svaret, nämligen att det skulle
vara upplysande, lag saknar nog en hel
del av det som borde ha varit med i
detta svar.

Jag vill gärna vitsorda att, som inrikesministern
säger, man här har gjort
ett provisorium. Av någon okänd anledning
blev emellertid vid detta provisorium
vissa personalkategorier helt
uteslutna. Det skulle naturligtvis ha varit
värdefullt, om interpellationssvaret
åtminstone hade belyst av vilken anledning
ifrågavarande personalkategorier
blev bortglömda.

Det är inte bara lönen som skiljer
utan på igrund av den konstruktion man
givit i provisorielösniugen finns också
rätt betydande divergenser när det gäller
möjligheterna att utfå rese- och
trakt am e n ts e r sättningar. De stora skillnader
som härigenom uppstått för olika
personalgrupper bär naturligt nog medfört
att det uppkommit rekryteringssvårigheter
när det gäller personal, som

av viss personal vid Arlanda flygplats

inte kom med i denna provisorielösning.

Jag har viss förståelse för att man
inte vill lappa på ett provisorium och
att vissa svårigheter kunde var förenade
med detta; den ena villan kunde
lätt bli värre än den andra. Men varför
blev dessa grupper inte medtagna från
början? Ett svar på den frågan bör ändå
ge någon upplysning om huruvida det
inte finns skäl att ta upp saken i dag,
trots att det i så fall blir fråga om att
lappa på det tidigare provisoriet. Vad
har det funnits för rimlig anledning
att utesluta några av dem, som ändå arbetar
vid samma enhet ute på Arlanda
flygplats?

Frågan om man skall använda dyrortsgrupperingen
som någon sorts lokaliseringsiregulator
är naturligtvis högst
diskutabel. Men det är eu sak för sig,
Om man tar till ett sådant instrument
skall det väl åtminstone användas med
konsekvens. Det är på den punkten,
som jag efterlyser ett svar. Har det varit
eu lapsus som föranlett att passpoliserna
bär blivit bortglömda, eller har
det berott på att det vid ifrågavarande
tillfälle knappast fanns någon sådan
tjänsteinnehavare, medan däremot under
den tid som förflutit sedan flygplatsen
öppnades denna personalkategori
bär vuxit?

Det är verkligen inte förhoppningsfullt,
när av interpellationssvaret framgår,
att man inte skall göra någon förändring
i väntan på att den prisgeografiska
undersökningen skall slutföras. Vi
har haft en förberedande undersökning
om riktlinjerna för den prisgeografiska
undersökningen. Denna förberedande
undersökning tog eu så lång tid som
tre år i anspråk. Vi fick också bär i
riksdagen i samband med tidigare interpellationssvar
vid ett tillfälle löfte av
civilministern om att undersökningen
skulle framläggas i början av år 1962,
vid ett senare tillfälle att detta skulle
ske före halvårsskiftet 1962. Så småningom
kom ändå utredningsförslaget.

Nr 37

Onsdagen den 12 december 1962 fm.

Svar på interpellation ang. fördelningen

former

Det har varit föremål för remissbehandling,
men ännu har vi inte fått
den proposition som har annonserats,
Va har väl anledning att räkna med att
det kommer att förflyta inemot ett år
mellan det att den första utredningen
blivit klar och den andra utredningen
ens kan sättas i gång. Om man sedan
skall följa den tidsplan som är uppgjord
kommer ytterligare minst två år
att förflyta. Det är högst otillfredsställande,
om man skall behöva vänta så
lång tid på att få någon reglering av de
inkonsekventa förhållanden, som för
närvarande råder.

Otvivelaktigt råder det också mycket
stor irritation ibland de personalkategorier
det här gäller. Den irritationen
delas av många grupper i Storstockholmsområdet,
som just väntar på möjligheter
till förändringar i dyrorisigrupperingen,
Jag vill bara, eftersom denna
prisgeografiska undersökning här är
nämnd, som exempel omtala .att grannkommunen
till Märsta, Sigtuna, alldeles
uppenbart för närvarande är oriktigt
placerad. Men man får gå i väntan år
efter år innan något göres. Jag avser
inte att mera ingående diskutera denna
fråga med inrikesministern men hoppas
att få göra det med civilministern
i något annat sammanhang. Jag bär
emellertid velat nämna om saken, ty
jag tycker inte det är ett tillfredsställande
svar att man här bara skall skjuta
frågor om inkonsekvenser i de hittillsvarande
lösningarna på framtiden i avvaktani
på de utredningar, som uppenbart
tar lång tid i anspråk.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. fördelningen
av patienter på sjukvårdens olika vårdformer Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

av patienter på sjukvårdens olika vård Herr

talman! Herr Gomér bär frågat
mig, om jag är villig att i syfte att få
ett bättre underlag för sjukvårdsväsendets
utbyggnad och effektivisering
skyndsamt pröva, huruvida man genom
fortlöpande undersökningar och analyser
av patienterna inom något eller
några begränsade men representativa
områden, genom en allmän diagnosstatistik
eller genom båda dessa metoder
kan få en tillförlitlig grund för hur patienterna
ur medicinsk synpunkt bör
fördelas på sjukvårdens olika vårdformer.

Till svar härpå får jag anföra följande.

Herr Gomér har i sin interpellation
omnämnt, att man på läkarhåll räknar
med att en avsevärd del av patienterna
inom den slutna vården icke är i egentligt
medicinskt behov av sådan vård
utan med fördel skulle kunna hänvisas
till andra vårdformer, om sådana funnes
att tillgå. Med utgångspunkt från
detta förhållande framhåller interpellanten,
att det finns ett uppenbart behov
av fortlöpande undersökningar och
forskningar i syfte att få fram även en
medicinsk grund för sjukvårdens planering
och reformering, d. v. s. hur patienterna
från medicinsk synpunkt bör fördelas
på olika vårdformer o. d.

Jag är helt enig med interpellanten
om angelägenheten av en sådan planering.
Den fortgående snabba utvecklingen
på sjukvårdens område har icke endast
givit oss allt rikare möjligheter
att differentiera vården och ge varje
patient den behandling, som hans tillstånd
kräver. Den har också medfört,
att kostnaderna för mera kvalificerade
vårdformer skjutit i höjden på ett sätt,
som på många håll setts med oro. Givetvis
är det i hög grad ett huvudmännens
intresse att se till, att man genom
långsiktig planering och tillvaratagande
av den moderna teknikens landvinningar
utnyttjar resurserna på ett så rationellt
sätt som möjligt. Både på kommu -

Onsdagen den 12 december 1962 fm. Nr 37

Svar på interpellation ang. fördelningen av patienter på sjukvårdens olika vårdformer -

nalt och statligt håll har dessa frågor
rönt ett livligt intresse under de senaste
åren, och många initiativ har tagits
för att komma till rätta med dem. Jag
skall här inskränka mig till att peka på
några initiativ, som på sistone tagits på
statligt håll i sådant syfte.

Genom tillkomsten av de medicinska
högskolornas socialmedicinska institutioner
har förutsättningarna förbättrats
för att forskningen inom sjukvården
skall inriktas just på sådana frågeställningar,
som har betydelse för sjukvårdsplaneringen
och organisationen av
skilda vårdformer. Ett projekt av intresse
att nämna i detta sammanhang är
ett förslag av den socialmedicinska institutionen
i Uppsala att i samarbete
med Harvard Medical School i Boston
och hälsovårdsministeriet i England utföra
en jämförande undersökning av
hälso- och sjukvårdsresursernas utnyttjande
i de tre länderna. Genom beslut
den 9 november 1962 har Kungl. Maj:t
ställt medel till förfogande för en undersökning,
som inriktar sig på att belysa
sjukligheten inom befolkningen,
utnyttjandet av olika sjukvårdsservicegrenar
samt kostnaderna till följd av
sjukdom för den enskilde och samhället.
De olikheter, som föreligger i dessa
avseenden mellan de deltagande läi
derna, måste innebära goda förutsät''
ningar att belysa fördelar och nackdt
lar av olika organisationsformer.

Bland nyligen vidtagna åtgärder för
att förstärka resurserna för planeringsarbetet
inom hälso- och sjukvården vill
jag i detta sammanhang också nämna
den av Kungl. Maj :t och riksdagen i
våras beslutade kraftiga upprustningen
av centrala sjukvårdsberedningen. Härigenom
har bl. a. skapats väsentligt bättre
förutsättningar för såväl planeringssom
rationaliseringsarbetet.

För en ytterligare förstärkning av rationaliseringsverksamheten,
främst med
sikte på möjligheterna att införa automation
och andra moderna tekniska
hjälpmedel i sjukhusdriften, bär Kungl.

Maj:t den 9 november i år beslutat inrätta
ett råd för sjukhusdriftens rationalisering
med anknytning till centrala
sjukvårdsberedningen. Rådet, som skall
bestå av företrädare för medicin, teknik
och sjukvårdsadministration, skall
följa den tekniska och organisatoriska
utvecklingen på sjukhusdriftens område
samt taga initiativ till och främja
forskning av betydelse för sjukhusdriften
in. m.

I detta sammanhang vill jag erinra
om, att CSB-utredningen i ett betänkande
angående utbildning av sjukvårdsadministratörer
föreslagit inrättande av
ett forum, ett institut för sjukvårdsadministration,
för forskning och undervisning
på förevarande område, vilket
förslag i sin syftning också avser ett
effektivare utnyttjande av samhällets
sjukvårdsresurser. Vid remissbehandlingen
av förslaget har delade meningar
framkommit om hur verksamheten
bör organiseras. Jag är för dagen inte
beredd att ta ställning till detta spörsmål,
men jag anser det synnerligen angeläget
att en utbildning på detta område
kommer till stånd. Frågan kommer
därför att bli föremål för fortsatta överväganden
i inrikesdepartementet.

Med hänsyn till angelägenheten av att
förstärka planeringsverksamheten inom
hälso- och sjukvården har vidare under
innevarande höst tillsatts den sedan
länge förebådade utredningen av organisationen
och arbetsuppgifterna för
medicinalstyrelsen och till styrelsen
knutna organ. Därvid har bl. a. förutsatts
skola utredas möjligheterna att ge
styrelsen en mera koncentrerad inriktning
på funktionen som den planerande
och ledande fackliga instansen på
medicinalväsendets område.

Av interpellanten efterlysta förbättrade
förutsättningar för prövningen av
hur patienterna ur medicinsk synpunkt
bör fördelas på sjukvårdens olika vårdformer
har i fråga om mentalsjukvården
redan börjat tillskapas.

Sålunda har diagnosstatistiken beträf -

1* —Andra kammarens protokoll 1962. Nr 37

10 Nr 37 Onsdagen den 12 december 1962 fm.

Svar på interpellation ang. fördelningen av patienter på sjukvårdens olika vårdformer -

fande patienterna vid mentalsjukhusen
och de psykiatriska klinikerna innevarande
år lagts om till att grunda sig på
individualuppgifter beträffande patienterna.
Härigenom kan besked erhållas
om bl. a. sjukdomsfrekvensen i olika
åldersgrupper under olika tider, dess
relationer till skilda behandlingsmetoder
och vissa demografiska faktorer, uppgifter
om omsättningen av olika patientgrupper
och om benägenheten till sedimentering
bland dem m. m. — allt upplysningar
som är utomordentligt värdefulla
för att bedöma vårdbehov och
vårdorganisationens utformning.

Jag vill vidare erinra om att mentalsjukvårdsberedningen
sedan år 1959 är
verksam för att inom inrikesdepartementet
biträda med den långsiktiga planeringen
av mentalsjukvårdens utbyggnad
och upprustning jämte därmed sammanhängande
spörsmål. Inom beredningen
har avdelats en särskild expertgrupp
med uppgift att närmare klarlägga,
hur de moderna behandlingsmetoderna
återverkar på platsbehovet inom
olika vårdformer och på samordningen
mellan dessa. I detta syfte har man
undersökt hela det patientmaterial, som
vårdats vid Sidsjöns sjukhus i Sundsvall
sedan detta öppnades år 1942 fram
t. o. m. 1960, omfattande inemot 10 000
patienter. Den statistiska bearbetningen
av utredningsmaterialet pågår f. n., och
resultatet av undersökningen kommer
att redovisas i början av nästa år.

Därjämte har mentalsjukvårdsberedningen
i samarbete med bl. a. landstingen
i Kristianstads och Västmanlands
län igångsatt en inventering av psykiskt
sjuka av olika kategorier inom dessa
län. Inventeringarna, som kommer att
slutföras under nästa år, skall tjäna som
underlag för en bedömning av platsbehovet
inom olika vårdformer för planläggningen
av den framtida psykiatriska
vårdorganisationen.

Genom beredningens initiativ har också
igångsatts viss försöksverksamhet i

fråga om öppen vård, vars resultat kommer
att skapa ytterligare förutsättningar
för en ur medicinsk synpunkt riktig
fördelning av patienterna på olika vårdformer.
Försöken tar sikte på att vidga
den öppna vården i olika former (särskilda
öppna mottagningar, dagsjukvård,
skyddade verkstäder m. m.) antingen
i anslutning till mentalsjukhusen
eller vid särskilda institutioner. De
avser också en effektivisering av sjukhusens
arbetsterapeutiska verksamhet
bl. a. med sikte på en mera industriellt
betonad inriktning.

Vad avser kroppssjukvården och den
öppna sjukvården beredes f. n. inom inrikesdepartementet
två av medicinalstyrelsen
i anslagsäskandena för nästa
budgetår väckta förslag, vilka syftar till
att åstadkomma en bättre planering och
ett bättre utnyttjande av sjukvårdsresurserna.

Medicinalstyrelsen har sålunda föreslagit
en utvidgad medicinalstatistik beträffande
kroppssjukvården grundad på
individualuppgifter beträffande patienterna.
Denna statistik åsyftar bl. a. att
ge möjlighet att studera vårdklientelets
omfattning och sammansättning, vårdtidernas
längd och vårdkostnadernas
storlek för enskilda sjukdomar eller
sjukdomsgrupper m. m. En sådan statistik
förväntas bl. a. bidraga till att
bättre klarlägga sjukdomsorsaker och
behandlingsresultat och därigenom ge
underlag för den förebyggande sjukvården
liksom för utbyggnaden av sjukvårdsorganisationen.

Det andra förslaget avser ett projekt i
samarbete med Malmöhus läns landsting
om inrättande av en läkarstation i Dalby
för forskning och försöksverksamhet
i öppen vård. Till en tvåläkarstation
för det blivande Dalby provinsialläkardistrikt
föreslås skola knytas forskare
och konsulter i olika ämnen, och stationen
skulle sålunda bli ett forum för kontinuerlig
kontakt och samordning på
lång sikt mellan forskning, undervisning

Onsdagen den 12 december 1962 fm. Nr 37

Svar på interpellation ang. fördelningen av patienter på sjukvårdens olika vårdformer -

och praktisk sjukvårdsverksamhet. Härigenom
skulle skapas förbättrade möjligheter
för rationalisering, planering
och metodikprovning inom den öppna
sjukvården.

Herr talman! Härmed anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Vidare anförde

Herr GOMÉR (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
får framföra mitt tack för svaret på
interpellationen. Jag vill understryka
att detta tack inte bara är ett formellt
tack. Jag är mycket tillfredsställd med
innehållet i ,statsrådets svar. Det är inte
bara så, att vi är ense i väsentliga saker,
utan svaret lämnar också besked
om att de primära och grundläggande
åtgärder som jag efterlyste i interpellationen
nu är på väg att komma till
stånd.

På min fråga, som gällde allmän
diagnosstatistik och speciella undersökningar
inom begränsade områden för
att få klarlagt hur patienterna från rent
medicinsk synpunkt bör fördelas på
olika vårdformer etc., nämnde statsrådet
bl. a., att beslut fattats om undersökning
rörande sjukligheten inom befolkningen
och fördelningen på olika sjukvårdsgrenar.
Den undersökningen skall
utföras parallellt med motsvarande undersökningar
i England och USA. Vidare
nämnde statsrådet att man inom
departementet överväger ett förslag rörande
medic in alst atistik inom kroppssjukvården
samt forskning och försöksverksamhet
inom den öppna vården
ävensom vissa andra åtgärder.

Det kan synas egendomligt att fästa
så stor vikt vid dessa ting när det akuta
problemet inom sjukvården är personalbristen,
vilken gör att övriga vårdresurser
inte kan utnyttjas till fullo utan
att även angelägna sjukdomsfall måste
föras upp på väntelistor. Här vill jag

hänvisa till den engelska undersökning,
som också statsrådet har berört och
som avsåg att belysa hur patienterna
inom ett begränsat upptagningsområde
skulle ha fördelats på olika vårdformer,
om fördelningen hade skett med
medicinska utgångspunkter. Det visade
sig, att 40 procent av de kvinnliga och
25 procent av de manliga patienterna
inom den slutna vården inte hade behov
av medicinsk vård utan skulle ha
kunnat hänvisas till annan billigare
vårdform. Behovet av vårdplatser inom
den slutna vården utgjorde enligt undersökningen
2,5 promille av befolkningen.
Den faktiska tillgången på vårdplatser
var 3,1 promille, och i sin framtidsplanering
räknade de centrala sjukvårdsorganen
i landet med ett vårdplatsbehov
av 5 promille. Man hade
alltså räknat med att det behövdes flera
vårdplatser, fastän det i själva verket
mycket väl skulle ha räckt med de
platser som fanns.

Man skall akta sig för att dra generella
slutsatser av en undersökning som
denna. Det går inte att utan vidare
överföra resultaten på förhållandena i
vårt land. Men när man arbetat med
sjukvårdsfrågor i flera decennier, blir
man inför ett sådant undersökningsresultat
betänksam och ställer sig frågan:
Skulle motsvarande undersökning i vårt
land peka på ett liknande förhållande
mellan nuläge och framtidsplanering?
Man blir naturligtvis intresserad av att
få veta det, och någon taktik behöver
inte ligga bakom en sådan fråga. Något
svar kan självfallet inte ges förrän undersökningen
gjorts, men förfrågningar
som jag har gjort hos läkare pekar på
att 20 procent av patienterna i den slutna
vården inte är i medicinskt behov
av en så resurskrävande vårdform. Man
kan rent av ställa frågan, om vi skulle
ha några nämnvärda personalproblem
av den art vi bär i dag om vi hade
sjukvården rationellt ordnad. Det är
också angeläget att inte mer dyrbara

Nr 37

Onsdagen den 12 december 1962 fm.

Svar på interpellation ang. fördelningen
former

och resurskrävande vårdformer förekommer
än som är motiverat ur medicinsk
synpunkt. Det är ju statsrådet
och jag fullständigt överens om.

Man kan också ställa frågan, om vi
kan klara personalproblemen om vi inte
samtidigt med åtgärderna för att öka
personaltillgången får en effektivare
planering och en bättre hushållning
med resurserna. Sjukvårdens huvudmän
visar stort intresse för dessa spörsmål,
men sjukvårdsinvesteringarna är långsiktiga,
och det finns stor risk för att
man i dagens planering gör missgrepp
om man inte känner det väntade patientklientelets
fördelning ur medicinsk
synpunkt. De åtgärder för att få fram
ett bättre underlag för planeringen som
statsrådet aviserar hälsar jag därför
med mycket stor tillfredsställelse.

Jag vill emellertid understryka, att
detta inte är det enda problemet i
sammanhanget för huvudmännen. I min
interpellation pekade jag bl. a. på att
den mest resurskrävande vårdformen är
den billigaste för patienten, detta på
grund av både vårdavgifterna och sjukförsäkringens
konstruktion. Vi behöver
ett starkt ökat inslag inom sjukvården
av en mellanform mellan öppen och
sluten vård. Man kan tänka sig en motsvarighet
till det danska systemet. Det
är också möjligt att man behöver pröva
en mellanform knuten till t. ex. flerläkarstationer,
som statsrådet talade om.
Visst låter det sig sägas att det är huvudmännen
obetaget att beträda sådana
vägar. Men skall det verkligen kunna
ske med framgång fordras en anpassning
av avgifter och taxor och statsbidrag,
annars blir det sådana ekonomiska
spänningar att resultatet kan gå
om intet.

Även sjukförsäkringens utformning
bär stor betydelse med hänsyn till dessa
problem. Sjukförsäkringen har ju
vuxit fram som en försäkrings-folkrörelse.
Det var naturligt med den utformning
vi nu har så länge det gällde

av patienter på sjukvårdens olika vård för

envar enskild att teckna en försäkring,
att försäkra sig mot en viss
risk. Sedan sjukförsäkringen blivit alla
medborgares rätt och helt en samhällelig
angelägenhet har ett nytt läge inträtt.
Enligt min mening måste försäkringen
nu ses som ett led i samhällets
åtgärder för att hjälpa vid sjukdom och
ohälsa. Och detta led måste anpassas
och så att säga integreras med samhällets
övriga åtgärder, så att man som
helhet får ett väl fungerande system,
utan de spänningar och motsägelser
som otvivelaktigt föreligger.

Herr talman! Vårt lands sjukvård står
på en erkänt hög nivå. Det kanske finns
en och annan som därav dragit slutsatsen,
att vår sjukvård är i stort sett
färdig. Jag är av rakt motsatt mening.
Jag tror att vi har betydelsefulla och
genomgripande förändringar framför
oss. Man kanske rentav vågar använda
uttrycket en sjudande utveckling, som
griper in på olika vård- och behandlingsområden
och på angränsande områden
av betydelse för sjukvården.
Forskningen gör ständigt nya rön, ny
teknisk utrustning kommer, annan teknisk
utrustning och behandlingsmetoder
förändras o. s. v. Skall dessa möjligheter
kunna tillvaratagas på bästa
sätt måste vi bl. a. ha ett sådant underlag
som jag efterlyste i min interpellation,
och jag tror att de nu på många
håll beställda datamaskinerna kan vara
till verklig hjälp i detta fall. Då ökas
möjligheterna att bättre analysera fram
en verkligt rationell sjukvård, en sjukvård
som hjälper så många som möjligt
så effektivt som möjligt.

Med detta, herr talman, vill jag än en
gång framföra mitt tack för ett av god
vilja besjälat, mycket positivt svar.

Härmed var överläggningen slutad.

Onsdagen den 12 december 1962 fm.

Nr 37

Svar på interpellation ang. de s. k.
hemmadöttrarnas pensionsproblem

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Gustafsson i Skellefteå
har ställt följande fråga: »Vill
herr statsrådet medverka till att lagstiftning
skyndsamt utarbetas och förelägges
riksdagen nästa år i syfte att
skapa pensionsmöjligheter genom det
allmänna åt sådana äldre ensamstående
kvinnor före folkpensionsåldern, som
vårdat och skött hushållet för sina föräldrar
och som vid deras frånfälle får
betydande försörjningssvårigheter, eller
som av andra orsaker drabbas av motsvarande
försörjningsproblem utan att
på medicinsk grund kunna få förtidspension
enligt lagen om socialförsäkring?» Interpellationen

berör dels de kvinnor,
som brukar betecknas som f. d.
hemmadöttrar eller »föräldraänkor»,
dels andra ensamstående äldre kvinnor
med försörjningsproblem. Herr Gustafsson
ger uttryck för den uppfattningen,
att lagstiftning om förtidspension åt
dessa grupper kan utarbetas utan ytterligare
utredning.

Som framgår av interpellationen har
den berörda frågan på riksdagens framställning
överlämnats till socialpolitiska
kommittén för utredning. Enligt vad jag
erfarit är den begärda utredningen nu
så gott som genomförd med avseende
på de s. k. hemmadöttrarna, och en
promemoria i ämnet är föremål för
justering i kommittén. I utredningsarbetet
ingår en totalinventering i hela
landet. Hos varje kommun har begärts
individuella uppgifter om samtliga fall,
som kunde hänföras till de äldre hemmadöttrarna.
Vidare har kommunerna
inbjudits att anföra synpunkter och förslag
i ämnet.

Utredningen kommer att belysa ett
problem, som berör ett totalt sett ringa
antal personer men som påkallar upp -

märksamhet från social- och arbetsvårdsorganen.
De f. d. hemmadöttrar,
som på äldre dagar blivit ensamställda
och har svårigheter att försörja sig,
representerar i hög grad varierande
vård- och hjälpbehov. De kräver en individuell
handläggning. Herr Gustafssons
fråga avser även andra kvinnor i
en likartad situation. Såvitt jag kan bedöma
torde det även om de därvid
åsyftade fallen gälla, att det krävs en
individuell handläggning.

För en del av de kvinnor det här är
fråga om kan det förväntas, att de nya
reglerna om förtidspension, som träder
i kraft om tre veckor, kommer att innebära
en lösning av det ekonomiska
försörjningsproblemet. Den nya lagstiftningen
innebär som bekant avsevärt
mindre stränga regler för förtidspensioneringen
än som gällt inom den
hittillsvarande invalidpensioneringen.
Pensionsdelegationerna i landstingsområdena
är nu i verksamhet för att bringa
denna lagstiftning i tillämpning från
och med 1963. Det bär beräknats att
omkring 30 000 personer utöver nuvarande
antal därigenom skall få pension.

För klarhetens skull vill jag påpeka,
att interpellationen och det nu sagda
inte berör de hemmadöttrar eller andra
kvinnor, som för närvarande utför vårdaruppgifter
för föräldrar eller andra
anhöriga. Dessa representerar ett problem,
som hänger samman med frågan
om ekonomisk ersättning för vård av
sjuka i hemmet. Socialpolitiska kommittén
har inhämtat statistiska uppgifter
även om hemmadöttrar av denna
kategori.

Den utredning som utförts av kommittén
kommer inom kort att ge material
för en fortsatt offentlig behandling
av de problem som herr Gustafsson
berört i sin interpellation.

Vidare anförde

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för socialdepartementet
för svaret på min interpellation.

14 Nr 37 Onsdagen den 12 december 1962 fm.

Svar på interpellation ang. de s. k. hemmadöttrarnas pensionsproblem

På min fråga, om förslag kan föreläggas
redan nästa års riksdag, bär statsrådet
t3''dligen inte ansett sig kunna
svara vare sig ja eller nej. Han säger endast,
att en promemoria i ämnet är föremål
för justering hos utredningen och
att den kommer att ge material för fortsatt
offentlig behandling av de problem
som jag har berört. Det tror jag mycket
väl, men det intressanta är naturligtvis
hur snart det kan bli fråga om åtgärder
i positiv riktning för att lösa dessa
problem.

De s. k. hemmadöttrarnas problem har
ju behandlats flera gånger tidigare i
riksdagen med anledning av motioner
från vårt håll. Förslagen i dessa motioner
har gått ut på att äldre kvinnor,
som ej uppnått folkpensionsåldern, skulle
kunna efter individuell prövning erhålla
förtidspension, om deras försörjningsförmåga
var starkt nedsatt. Detta
är emellertid endast ett delproblem av
ett mycket större, som kan sägas vara
de äldre ensamstående kvinnornas situation
på arbetsmarknaden och deras
försörjningssituation över huvud taget.

I en artikel i TCO-tidningen bär sekreterare
Maj-Britt Sandlund vid socialvårdens
planeringskommitté i Stockholm
redogjort för resultatet av en intervjuundersökning,
som under våren
1962 utförts i Stockholm bland ogifta
och frånskilda kvinnor samt änkor i
åldern 50—66 år. Hon säger att den preliminära
bearbetningen som företagits
av materialet ger otvetydigt belägg för
att en stor del av dessa kvinnor lever
under ekonomiska och sociala förhållanden,
som man knappast väntat sig i
ett samhälle som vårt.

Det är mycket skiftande problem man
möter, när man studerar dessa förhållanden.
Dels gäller det frågan om ogifta
kvinnor, som varit yrkesverksamma
men av olika anledningar blivit utan arbete
i hög ålder. De har ofta mycket
svårt att få ny anställning; vi känner
till det problemet och jag behöver därför
inte närmare gå in på det. Dels är

det också frågan om kvinnor som inte
varit yrkesverksamma men som på äldre
dagar fått sin situation ändrad och
tvingats att på arbetsmarknaden skaffa
sig försörjning. De saknar ofta yrkesutbildning;
för 40 år sedan var det ju inte
särskilt väl ordnat i fråga om yrkesutbildning
för kvinnor. Den gruppen består
dels av de s. k. hemmadöttrarna,
dels av frånskilda kvinnor och änkor.
För änkornas vidkommande är situationen
ganska hygglig på grund av de
reformer som är vidtagna i fråga om
änkepensioneringen.

Vad beträffar hela detta problem är
det klart, att det i första hand måste
bli fråga om att se till att dessa människor
kan få lämpligt arbete. Det ligger
såväl i deras eget som i samhällets
intresse att de kan försörja sig själva så
långt det är möjligt. Här blir det fråga
om en rad olika åtgärder. Det kan behövas
bättre arbetsförmedling för denna
sorts arbetskraft. Det kan behövas
skyddad sysselsättning för en del av
dem eller i många fall möjlighet till utbildning
och omskolning. Både staten
och kommunerna måste vidta mer effektiva
åtgärder än hittills, om dessa
kvinnor skall få möjlighet att försörja
sig själva. Och då tror jag att det material
som utredningen samlat kommer
väl till pass.

Men det är tydligt att även om energiska
åtgärder vidtas för att skaffa dessa
kvinnor sysselsättning så långt det
är möjligt, återstår ändå en hel del
kvinnor som man måste konstatera saknar
försörjningsförmåga. Det är deras
problem jag drog fram i min interpellation.
En del av dem kommer att bli
hjälpta genom förtidspensionering. Detta
gäller sådana fall, där det kan konstateras
att den bristande försörjningsförmågan
beror på medicinska faktorer,
eftersom detta är förutsättningen för att
förtidspension skall kunna utgå. Vi bör
kunna räkna med att exempelvis för tidigt
åldrande kommer att anses vara en
medicinsk faktor, som kan berättiga till

Onsdagen den 12 december 1962 fm.

Nr 37

Svar på interpellation ang.

förtidspension. Socialministern säger i
interpellationssvaret, att de nya reglerna
om förtidspension kommer att innebära
en lösning för en del av dessa
kvinnor. Det är riktigt. Man kan säga
att de nya reglerna kommer att lösa
frågan för väsentligt fler kvinnor än de
tidigare reglerna gjorde. Det lär emellertid
inte kunna förnekas, att det ändå
kommer att finnas fall, där försörjningsförmågan
är starkt nedsatt utan att detta
kan påvisas bero på medicinska faktorer
och där förtidspension därför inte
kan utgå, trots att behovet är påtagligt.
Det är alltså fråga om sådana kvinnor
som inte kan erhålla arbete eller utbildning,
som inte kan omskolas och inte
får förtidspension enligt nu gällande
villkor och som inte kan försörja sig
själva.

Det var antagligen vetskapen om detta
förhållande som gjorde att andra lagutskottet
i ett utlåtande till 1961 års
riksdag förklarade, att denna fråga inte
torde kunna helt finna sin lösning genom
invalidpensioneringen, varför ytterligare
åtgärder kunde bli erforderliga.
Man erkände att det fanns ett behov.
Det kanske inte gällde något stort
antal kvinnor, men det är till föga tröst
för dem det gäller.

Vad som enligt min mening bör göras
för dessa kvinnor är att förse bestämmelserna
om förtidspensionering med
ett tillägg, som ger pensionsdelegationerna
möjlighet att efter grundlig individuell
prövning tilldela äldre kvinnor
förtidspension trots att den starkt nedsatta
försörjningsförmågan icke påvisligen
beror på medicinska faktorer.
Detta är någonting i samma stil som
redan åstadkommits i Danmark. Troligen
krävs det väl genomtänkta bestämmelser,
men det bör ingalunda vara
omöjligt att även hos oss genomföra en
sådan ordning.

I interpellationssvaret säger statsrådet,
att »de f. d. hemmadöttrar, som på
äldre dagar blivit ensamställda och har
svårigheter att försörja sig, representerar
i hög grad varierande vård- och

de s. k. hemmadöttrarnas pensionsproblem

hjälpbehov». Ja, det är jag fullt på det
klara med. Åtgärderna kommer säkerligen
att bli av skiftande slag, men det
förefaller ändå som om den utvidgning
av möjligheterna att erhålla förtidspension,
som jag här förordat, bör kunna
genomföras utan dröjsmål. Jag kan inte
förstå att det skall vara nödvändigt med
vidlyftiga utredningar. Det torde inte
råda några delade meningar om att det
föreligger behov av en sådan utvidgad
pensionsrätt. Å andra sidan är inte behovet
så stort, att det blir fråga om
några statsfinansiella konsekvenser.

Det är för övrigt omöjligt att i förväg
ta reda på hur många kvinnor som
kan komma i fråga för en sådan förtidspension
det här gäller. För detta
krävs en grundlig individuell prövning
av varje enskilt fall, som en utredning
omöjligen kan göra. Att försöka räkna
antalet kvinnor är ett överflödigt arbete.
Vad som behövs är att bestämmelser
utarbetas, och detta är en expertuppgift
och inte en uppgift för en stor
utredning. Jag har också tillräckligt
stark tilltro till den försäkringsexpertis
som finns i socialdepartementet för
att anse, att sådana bestämmelser mycket
väl kan utarbetas i så god tid, att
ett förslag kan föreläggas nästa års riksdag.

Någonting måste ske ganska snart
på detta område, både med hänsyn till
de människor det gäller och till själva
handläggningen av frågan. Om det senare
göres ett tillägg till bestämmelserna,
kommer måhända de kvinnor jag här
talat om att ansöka om förtidspension,
varvid det visar sig att de inte kan få
sådan pension eftersom påvisbara medicinska
förutsättningar icke föreligger.
Sedan företar man kanske en komplettering
av bestämmelserna i detta avseende,
och kvinnorna får inge en förnyad
ansökan, varefter ärendet blir föremål
för ny behandling. Det vore därför
önskvärt att behovet av en sådan
komplettering redan från början hade
beaktats.

Sammanfattningsvis vill jag säga, att

Nr 37

Onsdagen den 12 december 1962 fm.

Svar på interpellation ang. viss informations- och konsultationsverksamhet

problemet om de ensamstående kvinnornas
situation i allmänhet måste angripas
med större energi än som nu är
fallet. Jag tror att det material som utredningen
samlat kommer att vara till
nytta i detta arbete. Den delreform,
som jag här talat om, kan emellertid
vidtas utan några märkvärdiga förberedelser,
och jag beklagar att statsrådet
inte ansett sig kunna ge klarare besked
om sina planer i detta avseende.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. viss informations-
och konsultationsverksamhet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Wiklund har frågat,
om jag anser behov föreligga av
en utökad och mera ordnad kommunal
informations- och konsultationsverksamhet
i angelägenheter av mera personlig
art och om jag avser att vidtaga
särskilda åtgärder för att få till stånd
en bättre tillämpning av 6 § socialhjälpislagen
i vad denna paragraf avser
dylik verksamhet.

.lag delar herr Wiklunds uppfattning,
att de stora sociala trygghetsreformernia
inte får undanskymma vikten av att
medborgarna kan få vägledning och
hjälp även i situationer då andra problem
än rent ekonomiska vållar bekymmer
och oro. Det måste anses som en
angelägen samhällsuppgift att verka för
rådgivning av detta slag. Det är också
viktigt att samhällets organ och främst
de kommunala socialnämnderna bedriver
en aktiv socialvård. De bör även
pröva att på eget initiativ bistå dem
som behöver hjälp innan situationen
utvecklats till ett kroniskt hjälpbehov.

Sedan gammalt utövar olika statliga
och kommunala myndigheter en rådgivande
verksamhet för allmänheten inom
ramen för sina uppgifter. Socialnämn -

derna har i 6 § socialhjälpslagen ålagts
en ganska vidsträckt skyldighet att stå
till tjänst i olika hänseenden. Det heter
där, att socialnämnden skall tillhandagå
allmänheten med råd och upplysningar
i frågor, som äger samband med
nämndens verksamhet, och, där så
lämpligen kan ske, lämna annat bistånd
i personliga angelägenheter.

Det är svårt att erhålla säkra uppgifter
angående omfattningen av socialnämndernas
rådgivande verksamhet i
personliga angelägenheter. Man torde
dock kunna utgå från att socialnämnderna
är medvetna om sina åligganden
att lämna bistånd av personlig art. Deras
möjligheter härvidlag är dock varierande,
inte endast med hänsyn till
personalens storlek. Personliga egenskaper
och personligt intresse från den
enskilde förtroendemannens eller tjänstemannens,
sida har stor betydelse. På
vissa platser finns hos socialnämnderna
särskilda expeditioner inrättade för
att tillhandagå allmänheten i hithörande
frågor. I Stockholm är det sociala
nämndernas sociala upplysningsbyrå
och i Göteborg en avdelning vid socialnämndens
kansli för social rådfrågning
som har sådana uppgifter. Liknande
anordningar finns eller är under förberedande
i andra städer. I en1 del kommuner,
där särskilda socialläkare finnes,
bär kuratorer anställts för att biträda
läkaren. För många orter, där resurserna
för närvarande är små, synes
utvecklingen mot större kommunenheter
kunna komma att innebära förbättrade
möjligheter till aktiv rådgivning.

Vid sidan av socialnämnderna finns
vis,sa av kommuner, landsting eller föreningar
inrättade rådgivningsbyråer, i
en del fall av typen familj er ådgivniingsbyrå.
För olika grupper av handikappade
finns konsulenter och kuratorer anställda
av samhället eller organisationerna.
Hos åtskilliga statliga och kommunala
institutioner är särskilda tjänstemän
anställda med uppgift att bistå
hjälpsökande. Detta gäller bl. a. inom

Onsdagen den 12 december 1962 fm.

Nr 37

Svar på interpellation ang. viss informations- och konsultationsverksamhet

sjukvården. Barn»- och ungdomsvården,
nykterhetsvården och arbetsmarknad
sorgan en har i flera avseenden; sin
verksamhet direkt inriktad på att lämna
bistånd genom olika åtgärder vid
sidan om ekonomisk hjälp. Arbetsmarkna
dsorgan en ägnar därvid i inte ringa
grad omsorg åt utlänningar som vistas
här 1 landet. Den utbyggnad av socialförsäkringens
förvaltning, som sker i
samband med att lagen om allmän försäkring
träder i kraft, kommer att medföra
en förbättrad service gentemot allmänheten
från socialförsäkringens sida.

Såsom framgår av den översikt jag nu
lämnat söker samhället i skiftande former
tillgodose behovet av bistånd i personliga
angelägenheter. Med hänsyn
till den varierande beskaffenheten av
de problem, som möter den enskilde,
torde det inte vara möjligt att koncentrera
rådgivningen och hjälpen till
ett enda organ. En viss specialisering
är nödvändig för att behovet av sakkunskap
— t. ex. medicinsk —• skall
kunna säkerställas. Samtidigt måste
man: försöka undvika att allmänheten
får alltför svårt att hitta vägen till biståndsorganen
eller tvingas att själv
söka kontakt med ett flertal organ i en
svår situation. Jag kan nämna att socialpolitiska
kommittén inom ramen
för sitt uppdrag bär att behandla denna
samordningsfråga.

Från skilda håll omvittnas ett växande
intresse för hihörande frågor.

Jag vill för egen del understryka angelägenheten
av att såväl kommunala
som statliga organ ökar sin aktivitet på
det område som interpellationen avser.
Socialstyrelsen bär att lämna råd och
upplysningar till socialnämnderna rörande
deras arbete. Jag anser att man
bör fortsätta på denna väg. Några
skärpta bestämmelser för kommunernas
verksamhet är jag inte beredd att förorda.

Vidare anförde

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag bär med stor tillfredsställelse
tagit del av socialministerns
svar på min interpellation, och
jag ber nu först att få tacka för detta
mycket positiva svar, som till synsätt
och innehåll nästan helt överensstämmer
med vad jag genom interpellationen
bär velat få understruket och betonat
här i riksdagen. Det kan därför måhända
vara onödigt att ytterligare klarlägga
bakgrunden till min uppfattning
i hithörande frågor. Å andra sidan finns
det både i de frågor, som jag ställt, och
i socialministerns svar en del nyanser,
som jag skulle vilja något kommentera.

När man genom socialförsäkringssystemet
starkare renodlat det tekniska biståndet
för att ge vissa grupper, bl. a.
de gamla, ökad materiell trygghet •—•
något som vi alla sökt medverka till och
glädjes åt — har funktionen att förmedla
denna trygghet i många fall också
blivit en speciell uppgift vid sidan
om eller på rätt långt avstånd från de
organ, som skall ge råd även i mer personliga
angelägenheter. Det moment av
ett hjälpbehov, som består i ekonomisk
brist, tenderar alltså att bli en allt starkare
specialiserad uppgift för socialadministrativa
krafter på ett på längre
sikt, av ra t i onaliseri n g ss k äl kanske
t. o. m. växande avstånd från den behövande,
som då känner sig alltmer
övergiven, eftersom det alltid finns
komponenter i en hjälpsituation, som
inte kan avlägsnas med pengar. Ibland
behövs inte alls några pengar, och
ibland räcker det inte med ekonomiskt
bistånd.

Jag har i interpellationen visat på en
råd sådana fall. Häromdagen kom en
deprimerad kvinna till en enskild social
rådgivningsbyrå. Hon hade en hel
vecka saknat förmåga att utföra sitt arbete,
hon var djupt deprimerad därför
att hon fått ett brev, i vilket hon hotades
med någon form av indrivning på
grund av bristande fullgörande av en
privatekonomisk förpliktelse. Ho-n räk -

18 Nr 37 Onsdagen den 12 december 1962 fm.

Svar på interpellation ang. viss informations- och konsultationsverksamhet

nade av ren okunnighet med att drabbas
av polisanmälan, och häktning. Det
gick i detta fall att med en, enkel form
av upplysning förvandla hennes depression
till balans och tillförsikt. Min
sagesman uppger, att liknande fall ständigt
kommer till denna byrå. Vi kan
tycka att detta är bagateller, men för
vederbörande själva är det tydligen
blodigt allvar.

Åt samma håll — att producera övergivenhets-
och ensamhetskänslor —■
verkar den pågående förändringen av
samhällsstrukturen med en allt större
del av befolkningen boende i tätorter
och städer, där människorna inte som
förr på landet är hänvisade till varandra
utan tycks bry sig allt mindre och
mindre om varandra. I tätortssamhället
kompliceras också människornas tillvaro
alltmer, trots mycket som borde
kunna underlätta och förbättra de
mänskliga livsförutsättningarna. Att vi
bär att kämpa med en hel del brister
och eftersläpningar på olika vårdområden
belystes här i går under åldringsvårdsdebatten,
som dock avsåg endast
en av de grupper, som i den antydda
omvandlingsprocessen i samhället kommer
att känna sig mera enisam än, som
kanske är nödvändigt.

Det utomordentliga och nödvändiga
grundläggningsarbete som den socialpolitiska
kommittén uträttar tar tid;
det betonades i går. Särskilt detta förhållande
gör att social rådgivningsverksamhet
får en extra vikt och betydelse
under ett övergångsskede, innan resultat
av kommitténs arbete kommer fram.

En ytterligare omständighet, som gör
diet angeläget att speciellt bygga ut eu
upplysnings- och rådgivningsservice i
personliga angelägenheter, är den europeiska
arbetsmarknadens integrering,
denna folkvandringsepok utan historiskt
motstycke, som vi väl ännu bara
sett en ringa begynnelse av. Den ökade
in- och utvandringen för med sig, att vi
allt oftare torde komma att möta utslag
av utlänningens naturliga känsla av en -

samhet och svårighet att orientera sig
och rota sig. Denna allt vanligare företeelse,
som mer och imer sysselsätter
myndigheter och enskilda organisationer
även, utomlands, måste vi försöka
möta i tid med ordnad rådgivning. Den
1 juli i år sysselsattes på den svenska
arbetsmarknaden cirka 127 000 utlänningar,
av vilka eu tredjedel var av
andra nationaliteter än de skandinaviska.

Alla dessa omständigheter — den ekonomiska
biståndsfunktionens renodling,
eftersläpningen på olika vårdområden,
förändringen av boendemiljöerna,
så att man lever under en alltmer
ökad komplikation som en följd av tätortssamhällets
framväxt, och den europeiska,
arbetsmarknadens integration, —
aktualiserar och skärper på ett särskilt
sätt rådgivningsbehovet. Visst lämnas
det en hel del sociala råd, och visst söker
man möta människors behov av
hjälp i personliga angelägenheter, som
socialministern har utvecklat i sitt svar.
Men det tycks ske i alldeles otillräckligt
format och inte tillräckligt organiserat.

Beträffande utlänningarnas möjligheter
till rådgivning finns t. ex. såvitt jag
kan förstå knappast någon särskilt anordnad
sådan service alls. När jag före
min interpellation ringde till arbetsmarknadsstyrelsen
i den saken, hänvisade
man där till den rådgivning, som
anordnas av de industrier, där stora
grupper av utländsk arbetskraft sysselsattes.
Arbetsmarknadsstyrelsen själv
kunde alltså inte lämna något besked
om att någon särskild rådgivning för
utländsk arbetskraft var ordnad. Vi har
nyligen antagit en europeisk social
stadga, och i denna förpliktar vi oss
bl. a. att inrätta eller låta inrätta behövliga
organ för kostnadsfritt bistånd
åt migrerande arbetstagare med särskild
uppgift att ge vederhäftig upplysning.
Denna förpliktelse har väl ännu
inte kunnat föranleda några särskilda
åtgärder från berörda myndigheters

Onsdagen den 12 december 1962 fm.

Nr 37

Svar på interpellation ang. viss informations- och konsultationsverksamhet

sida, och det är ju naturligt, eftersom
den så nyligen har passerat riksdagen.

Över huvud torde läget även på rådgivningsområdet
kännetecknas av brist.
En hel råd enskilda rådgivningsställen
bedriver en ganska omfattande verksamhet
på detta område, och jag vill
gärna uttala min uppskattning av de
värdefulla insatser, som göres på dessa
rådgivningsställen, även om det också
kan finnas en viss risk för otillfredsställande
besked vid en rådgivning,
som drives i enskild regi. .lag anser
dock att den risken inte på något sätt
får överdrivas, och behovet är ju f. ö.
så stort, att det nog bara är bra med
också en enskild verksamhet på detta
område.

När socialministern i svaret talar om
mera specialiserad rådgivningsservice
i form av t. ex. familjerådgivning eller
medicinsk rådgivning, såsom inom den
psykiska barna- och ungdomsvården,
vin jag gärna säga, att jag tror det
finns ett mycket stort behov av en mera
allmänt inriktad och kanske inte så
toppkvalificerad rådgivning såsom ett
normalt, servicebetonat inslag i t. ex.
varje socialvårdsbyrås hela attityd gentemot
allmänheten. Denna sida av en sådan
byrås service måste då också på
alla sätt accentueras och göras ordentligt
känd i kommunen.

Stockholms-Tidningen skrev på ledarplats
den 8 oktober i år följande på
tal om det faktum, att en hel de! människor
faktiskt inte vet om innebörden
av olika sociala förmåner:

»Serviceandan är tyvärr dåligt utvecklad
i de offentliga institutionerna.
Skälet är främst bristande resurser.
Även om viljan finns, kan man ofta inte.

Då man inte har samma drivkraft till
kundservice som inom näringslivet behövs
det antagligen initiativ och direktiv
uppifrån. I många fall kan personalförstärkning
krävas.

För en friktionsfri och vänlig kontakt
allmänheten—myndigheterna är
det nödvändigt att uppmärksamma ser -

vicekravet. Det är en onödig eftersläpning
som härskar på den allmänna sektorn.

När det gäller de outnyttjade socialförmånerna
har saken en annan viktig
aspekt. Det går inte att falla tillbaka på
att folk får skylla sig själva. Då socialförmåner
inte kommer alla till del som
är berättigade därtill uppstår orättvisor
som bör motarbetas. De kan drabba
dem som bäst behöver hjälpen.»

Det bör inte vara så, att information
och rådgivning till pensionärer och
andra blir beroende av om en enskild
eller offentlig sådan service råkar finnas
i t. ex. den stad, där vederbörande
bor. Det behövs — utöver en kvalificerad
rådgivning i stora befolkningscentra
— enklare och på mera allmänna,
mänskliga problem inställda serviceorgan,
där enkel upplysning, råd,
förmedling eller rent av introduktion
hos rätt myndighet snabbt kan ordnas.
Det kan gälla vardagsjuridik, som för
den enskilde ter sig fullständigt obegriplig,
liksom ting av mera diffus,
personlig men ändå allvarlig art, kanske
i form av djup känt kontaktbehov hos
en mycket ensam människa.

Jag tar särskilt fasta på socialministerns
uttalande om vikten av att såväl
kommunala som statliga organ ökar sin
aktivitet på detta serviceområde och
fäster mycket stor vikt vid detta uttalande.

I något avsnitt berör statsrådet även
bristen på personal, och det är naturligtvis
ett besvärligt kapitel. Här skulle
jag vilja peka på att rådgivningsinsatser
säkerligen kan läggas som deltidsarbete
och att det troligen finns en hel
del gifta, socionomutbildade eller andra
kvinnor, som inte har förvärvsarbete
men som skulle kunna tänkas vilja
ta deltidsarbete i denna form och som
är lämpade för rådgivningsinsatser.

Inte heller jag har menat, herr talman,
att det på något sätt är aktuellt
med eller behövs ändrade bestämmelser,
utan vad som behövs är just vad

20 Nr 37 Onsdagen den 12 december 1962 fm.

Svar på interpellation ang. utbildningen av ålderdomshemsforestandarmnor

socialministern uttalar, nämligen att
man söker öka rådgivningsaktiviteten
inom berörda organ.

Jag ber att än en gång få tacka för
det värdefulla svaret på min interpellation
och skulle mycket gärna vilja veta,
hur socialministern ser på den möjlighet
att få fram ökade personella resurser,
som jag nyss antytt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. utbildningen
av ålderdomshemsföreståndarinnor

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Svensson i Kungälv
har frågat, vilka åtgärder som under
de senaste åren vidtagits för att
öka kapaciteten i utbildningen av föreståndarinnor
för ålderdomshem och
vilka åtgärder som förberedes för framtiden.
Han önskar också veta om jag
är beredd att vidta åtgärder som uppmuntrar
vidareutbildningen av redan
tjänstgörande föreståndarinnor.

Utbildningen av ledande personal för
ålderdomshem ombesörjes sedan över
50 År huvudsakligen av Svenska socialvårdsförbundet,
som ansett utbildningen
vara en av förbundets viktigaste
uppgifter i den service som förbundet
ger kommunerna. Sedan ett par år tillbaka
är utbildningen förlagd till ett
särskilt utbildningsinstitut som förbundet
inrättat. Utbildningstiden är ca tre
år. Till övervägande del består utbildningen
av praktiktjänstgöring. De teoretiska
delarna av utbildningen omfattar
drygt fem månader. Förbundet har
för utbildningen åtnjutit statsbidrag,
vilket under senare år motsvarat i stort
sett hälften av kostnaderna.

En ökning av utbildningen av föreståndarinnor
vid ålderdomshem företogs
senast 1956. Antalet utbildade fördubblades
därigenom fr. o. m. 1959.

Under vartdera året 1961 och 1962 har

56 föreståndarinnor utexaminerats.
Detta antal är emellertid för litet för
att täcka det nu föreliggande behovet.
Enligt en undersökning, som gjordes
av socialpolitiska kommittén i våras,
var drygt 1 500 föreståndarinnor och
biträdande föreståndarinnor då i tjänst.
Ungefär hälften av föreståndarinnorna
hade socialvårdsförbundets utbildning
eller jämförlig utbildning. Ett hundratal
hade hemvårdarinneutbildning. På
grund av den betydande avgången från
yrket, främst till följd av giftermål,
synes det tidigare beräknade utbildningsbehovet
numera vara för lågt.

I en framställning den 9 oktober
1962 har socialvårdsförbundet framhållit
behovet av en utökad utbildning.
Emellertid pågår en undersökning av
förbundets framtida organisation, och
det är enligt skrivelsen ovisst om förbundet
i framtiden kan fullgöra sina
nuvarande förpliktelser i fråga om utbildningen.
Förbundet har föreslagit en
utredning av frågan om utbildningskapaciteten,
huvudmannaskapet m. m.

Jag vill för egen del framhålla den
stora betydelsen av att ålderdomshemmens
behov av kvalificerade föreståndarinnor
kan fyllas. Det tilltagande
vårdbehovet hos dem som bor på ålderdomshem
gör detta särskilt angeläget.
Nya vägar bör prövas för att få till
stånd en ökning av utbildningskapaciteten.
Det naturligaste synes vara att
överstyrelsen för yrkesutbildning tar
sig an utbildningen. Kungl. Maj :t har
därför på mitt förslag uppdragit åt
överstyrelsen att vidta åtgärder för utbildning
av ålderdomshemsföreståndarinnor.
Enligt vad överstyrelsen under
hand meddelat, synes kurser kunna påbörjas
hösten 1963. Jag förutsätter emellertid,
att socialvårdsförbundets utbildning
fortgår tills vidare och att en samordning
kommer till stånd.

Vad angår frågan om vidareutbildning
av redan tjänstgörande föreståndarinnor
har, som herr Svensson på -

Onsdagen den 12 december 1962 fm.

Nr 37

Svar på interpellationer ang. tågtätheten i roslagstrafiken och ang. SJ-trafiken inom

Storstockholmsområdet

pekat, överstyrelsen för yrkesutbildning
medverkat till anordnandet av sådan
utbildning. Dessutom har socialvårdsförbundet
vid sidan av den ordinarie
utbildningen bedrivit fortbildningskurser
och kompletteringskurser. Fortbildningskurserna
har företrädesvis lämnat
orientering om nya rön och erfarenheter
på vårdområdet. Kompletteringskurserna
har varit avsedda att ge
kompetens för föreståndarinnetjänst.
Senast hölls en sådan kurs 1960/61.

Sannolikt föreligger behov av en ökning
även av denna del av utbildningsverksamheten.
överstyrelsen för yrkesutbildning
torde komma att i fortsättningen
följa och i mån av behov utveckla
denna verksamhet.

Vidare anförde

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! När man väcker en interpellation
har man ett bestämt syfte.
Mitt syfte var att rikta uppmärksamheten
på såväl utbildningen som vidareutbildningen
av ålderdomshemsföreståndarinnor.
Förhållandena är nu
inte acceptabla. Eftersom socialministern
delar min uppfattning och är beredd
att vidta åtgärder för en förbättring,
har jag intet annat att tillägga i
denna allvarliga fråga än att tacka för
svaret och dess sakliga innehåll, särskilt
löftet om ökning av utbildningen
redan 1963.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på interpellationer ang. tågtätheten

i roslagstrafiken och ang. SJ-trafiken
inom Storstockholmsområdet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND,
som yttrade:

Herr talman! Fru Nettelbrandt har

frågat mig om jag är beredd att medverka
till att planerade åtgärder som
syftar till en försämring av tågtätheten
i roslagstrafiken ej företages. Vidare
har fru Lewén-Eliasson frågat mig om
jag är i tillfälle att ange hur regeringen
ser på utvecklingen av SJ-trafiken inom
Storstockholmsräjongen samt om
jag är beredd medverka till att uppenbara
missförhållanden, som uppkommit
genom gjorda tågindragningar inom
förortstrafiken, snarast rättas till.

Eftersom båda interpellationerna berör
järnvägstrafiken inom Stockholmsområdet
vill jag besvara dem samtidigt
och får härmed meddela följande.

Statens järnvägar företar sedan några
månader tillbaka en omfattande aktion
i syfte att bättre anpassa tågplanens
omfång efter det på kortare distanser
ständigt sjunkande persontrafikunderlaget
och så långt möjligt reducera antalet
av järnvägen utförda olönsamma
prestationer. Som ett led i denna aktion
beslöt järnvägsstyrelsen bl. a. att
från den 1 november 1962 dra in ett
antal tåglägenheter på linjerna Stockholm—Rimbo
— Norrtälje, Uppsala—
Rimbo, Rimbo—Hallstavik, Stockholm
—Huddinge, Stockholm—Kungsängen
samt Stockholm—Upplands Väsby.

Trafikomläggningen på förortslinjerna
har huvudsakligen gällt sträckan
Stockholm—Huddinge och varit betingad
av en minskad resefrekvens.
Trots den stora befolkningsökningen i
de södra förorterna under 1950-talet
har nämligen resor mellan Stockholm
och Älvsjö—Stuvsta—Huddinge samtidigt
minskat med ca 40 procent.

En av de berörda kommunerna har
överklagat järnvägsstyrelsens beslut i
vad avser linjen Rimbo—Hallstavik. Genom
beslut den 26 oktober 1962 har
Kungl. Maj:t på min föredragning anbefallt
styrelsen att tills vidare, i avvaktan
på Kungl. Maj ds slutliga beslut
i anledning av besvären, bibehålla trafiken
på denna linje i oförändrad om -

22 Nr 37 Onsdagen den 12 december 1962 fm.

Svar på interpellationer ang. tågtätheten i roslagstrafiken och ang. SJ-trafiken inom
Storstockholmsområdet

fattning. Besvär har även anförts över
indragningen på viss del av linjen
Uppsala—Rimbo. Dessa besvär nådde
emellertid Kungl. Maj :ts kansli först när
styrelsens beslut skulle träda i kraft.
Någon prövning av frågan, huruvida det
slutliga avgörandet i detta besvärsärende
skulle avvaktas innan trafikomläggningen
genomfördes, har därför ej kunnat
äga rum.

Några besvär över trafikomläggningarna
på övriga linjer har icke anförts
och SJ har genomfört dessa trafikomläggningar
den 1 november i år.

Däremot har tre berörda kommuner
inom Stockholms norra förorter i en
gemensam skrivelse den 6 november
1962 hemställt att trafiken på Roslagsbanan
och österskärslinjen måtte drivas
med en turtäthet som kan accepteras
av kommunerna intill dess frågan
om den kollektiva trafiken inom Roslagssektorn
prövats inom en särskild
trafikkommitté, som bildats av kommuner
i Stockholms norra förorter.
Kommunernas framställning är för närvarande
under remissbehandling.

De större städernas förortstrafik har
medfört från såväl trafikteknisk som
ekonomisk synpunkt svårlösta trafikförsörjningsproblem.
Orsakerna är
främst trafikens karaktär av enkelriktad
topptrafik under några få timmar.
Skillnaderna mellan trafikomfattningen
vid rusningstid och lågtrafiktid förstärks
dessutom alltmer. Trafikanläggningar,
personal och materiel kan utnyttjas
till fullo endast under några få
av dygnets timmar, övergång i allt större
utsträckning till fem dagars arbetsvecka
har medfört minskad resandefrekvens
på lördagar. Ändrade resvanor
till följd av bl. a. privatbilismens utveckling
har också medverkat till lägre
resandefrekvens i de sena kvällsförbindelserna.

SJ:s andel i Stockholms kollektiva
förortstrafik beräknas på de tre normalspåriga
huvudlinjerna för närva -

rande medföra en årlig förlust om cirka
6 milj. kr. Totalt beräknas de nu genomförda
trafikomläggningarna på dessa
tre linjer förbättra SJ:s driftresultat
med mellan 600 000 och 700 000 kronor
per år. Trafikomläggningarna på Roslagslinjerna
beräknas medföra en besparing
för SJ på över 200 000 kronor
per år.

Inom SJ pågår för närvarande undersökningar
av de trafiktekniska möjligheterna
att åstadkomma en långtgående
rationalisering och samtidigt viss förbättrad
trafikservice inom närtrafiken
på normalspårslinjerna i Stockholmsregionen
med användning av bl. a. pendeltrafik
mellan de norra och södra
linjerna. Sedan utredningarna om de
tekniska och ekonomiska förutsättningarna
och möjligheterna för en sådan
rationaliserad närtrafik slutförts, vilket
beräknas ske före innevarande budgetårs
utgång, har styrelsen för avsikt att
informera Kungl. Maj:t och de berörda
kommunerna om de ekonomiska villkor
som SJ måste uppställa för att få kostnadstäckning
för sina prestationer i
den kollektiva närtrafiken på Stockholm.

Vidare har SJ, Stockholms stad och
förortskommunerna nyligen bildat en
samarbetskommitté som skall undersöka
den kollektiva trafiken inom hela Storstockholmsområdet
och därmed sammanhängande
frågor. Jag finner det
mycket värdefullt att man på detta sätt
— i samarbete mellan stat och kommun
— söker få fram närmare riktlinjer
för hur förortstrafiken skall organiseras.

Vissa principiella spörsmål som bl. a.
kan komma att beröra förortstrafiken
inom Stockholmsområdet torde komma
att upptas till behandling i den proposition
om vår framtida trafikpolitik som
är avsedd att föreläggas nästa års riksdag.
Den närmare utformningen av
SJ:s förortstrafik inom Stockholmsräjongen
torde emellertid bli beroende

Onsdagen den 12 december 1962 fm.

Nr 37

Svar på interpellationer ang. tågtätheten i

Storstockholmsområdet

av de resultat som framkommer vid de
undersökningar som pågår inom SJ
och de här berörda kommittéerna. Slutligen
kan jag nämna att jag tagit upp
en diskussion med järnvägsstyrelsen om
vissa av de spörsmål som aktualiserats
i samband med de av interpellanterna
berörda trafikomläggningarna. Det gäller
bl. a. sena kvälls- och tidiga morgonförbindelser
på vissa järnvägslinjer.

Härmed anser jag mig ha besvarat
fru Nettelbrandts och fru Lewén-Eliassons
interpellationer.

Vidare anförde:

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
det svar på min interpellation som jag
fått.

Jag vill gärna ta fasta på det positiva
som finns i slutet av interpellationssvaret,
och jag hoppas att de där nämnda
åtgärderna kommer att leda till förbättringar.
Självfallet har jag förståelse för
de lönsamhetsresonemang som ligger
bakom förändringarna, men det är dock
så att allmänheten måste betjänas av de
allmänna kommunikationsmedlen och
betjänas på ett sätt som innebär och
av allmänheten uppfattas som fullgod
service.

Det finns utan tvivel — även efter
de vidtagna försämringarna — orter
som är betydligt mera isolerade i kommunikationshänseende
än dessa samhällen
i Roslagen. Men det blir en speciell
framtvingad omställning för de
människor som bor i Storstockholmsområdet
på grund av att man mitt i ett
löpande arbetsår får underkasta sig förändringar,
betingade av försämringarna
i de allmänna kommunikationerna.
Dessa människor har en mycket naturlig
och mycket intim anknytning till livet
i de övriga orterna i Stockholmsregionen
och då framför allt huvudorten
Stockholm själv, varför det sätts
käppar i hjulen när man inte kan upp -

rosiagstrafiken och ang. SJ-trafiken inom

rätthålla förbindelserna på samma sätt
som tidigare via de allmänna kommunikationsmedlen.

För vissa av de berörda orterna kommer
i fortsättningen sista tågförbindelsen
från Stockholm att gå vid 19-tiden.
Uppenbart är att många av dem som
har arbete inne i staden — allt arbete
sker ju inte på traditionell ordinarie
arbetstid — får stora svårigheter att
sköta arbetet utan anlitande av andra
trafikmedel än de kollektiva. Det finns
också ett betydande antal ungdomar
som deltar i kvällsundervisning inne i
Stockholm och nu inte får möjlighet
att fullfölja denna utbildning på grund
av trafikomläggningarna. Och för
många människor i Storstockholmsområdet
som vill deltaga i någon form av
kulturliv som huvudstaden erbjuder blir
möjligheterna i hög grad inskränkta ■—
det gäller om man vill besöka teatrar,
biografer eller sammankomster av något
slag.

I interpellationssvaret talas om en
särskild framställning från tre av förortskommunerna
— det är närmare bestämt
Täby, österåker och Vallentuna.
Jag tycker det finns anledning fästa
uppmärksamheten på att enbart dessa
kommuner representerar ett relativt
stort befolkningsunderlag och att befolkningsunderlaget
i dem kraftigt ökar.
De tre kommunerna tillsammans har
för närvarande en befolkning på cirka
35 000, och de har under den senaste
tioårsperioden fördubblat sin befolkning.
Enligt utbyggnadsplanerna skall
vidare ökningen av befolkningsunderlaget
inom de tre kommunerna under
en femårsperiod bli i absoluta tal lika
stor som under den senaste tioårsperioden.
Det finns anledning att ha detta i
åtanke.

De företagna trafikomläggningarna
har självfallet vållat stor irritation hos
dem som bor i de berörda kommunerna.
När Roslagsbanan en gång förstatligades
hade de berörda människorna

Nr 37

Onsdagen den 12 december 1962 fm.

Svar på interpellationer ang. tågtätheten i

Storstockholmsområdet

förhoppningar om att lönsamhetssynpunkterna
inte skulle bli så dominerande
att servicen ytterligare skulle
komma att inskränkas. Tvärtom hoppades
man att utvecklingen skulle gå
i motsatt riktning. Men efter förstatligandet
har ömsom taxorna ökats och
turtätheten minskats.

Självfallet finns det, såsom framgår
av interpellationssvaret, ett orsakssammanhang
mellan lönsamheten och turtätheten,
men detta får ingalunda endast
ses på det sättet att med en minskad
lönsamhet måste följa en mindre
turtäthet. Att se på problemet endast ur
denna synvinkel är ett alltför kortsiktigt
ekonomiskt tänkande.

Det är väl särskilt i sådana expanderande
orter som det här är fråga om
intet tvivel om att lönsamheten med
nödvändighet på längre sikt måste bli
mindre, om man minskar turtätheten
alltför kraftigt. Detta tvingar människorna
att lägga om sina resvanor vid
samfärdseln mellan de olika förstadsorterna.
När de inte har möjlighet att
använda de kollektiva transportmedlen,
tvingar man fram en omdirigering av
färdsättet och medverkar därigenom
till ytterligare minskad lönsamhet.

I den regionplan för dessa områden
som av Kungl. Maj :t fastställdes så sent
som år 1960 fanns det en passus om att
Roslagsbanan skulle bibehållas. Detta
förutsätter väl att Roslagsbanan skall
ha en turtäthet som är någorlunda tillfredsställande
för dem som är intresserade
av att utnyttja denna linje.

De kommitterade som åberopas i interpellationssvaret
borde rimligen också
få framlägga sina förslag innan några
större förändringar vidtas. Vidare
skall man inte glömma bort att den omläggning
i färdsättet som kan föranledas
av sådana här inskränkningar också
förutsätter ökade investeringar i vägarna,
som redan tidigare är oerhört
starkt belastade i Stockholms län.

Jag skulle också gärna vilja beröra

roslagstrafiken och ang. SJ-trafiken inom

några punkter beträffande den speciella
förortstrafiken, som tagits upp av fru
Lewén-Eliasson, men då jag förmodar
att spelets regler fordrar att fru LewénEliasson
själv först får komma till tals
i denna fråga, skall jag spara detta för
tillfället och senare återkomma härtill.

Jag vill sluta med att uttrycka den
förhoppningen, att det skall bli möjligt
att dra mycket stora växlar på de positiva
uttalanden som återfinns i slutet av
interpellationssvaret.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra ett tack
för svaret på min interpellation. Det
svar som jag erhållit innehåller inte
något ståndpunktstagande i den principfråga
som jag har tagit upp, nämligen
hur regeringen ställer sig till utvecklingen
av SJ-trafiken inom Storstockholmsräjongen.

Med hänsyn till problemets vidd och
för övrigt också till de undersökningar
och överväganden som enligt svaret pågår
samt den tid som stått till buds har
jag förståelse för att statsrådet nu inte
anger en preciserad ståndpunkt. Men
det är nödvändigt att man inom regeringen
kommer till en sådan snarast
möjligt. Jag har emellertid ingen anledning
att av dessa skäl polemisera nu,
men jag vill i anslutning till den redovisning
av frågorna som görs i interpellationssvaret
komma med en del
kommentarer.

Redan i interpellationen sade jag, att
jag har respekt för SJ:s strävan efter
lönsamhet. Det måste emellertid alltid
finnas plats för diskussion om hur olika
delar av företaget skall uppnå och bibehålla
lönsamhet. Om man i en situation
av konkurrens med andra kommunikationsmöjligheter
gör trafikindragningar
får man kortsiktigt en minskning
av utgifterna. Men varje sådan åtgärd,
som leder till sämre service, medför att

Onsdagen den 12 december 1962 fm.

Nr 37

Svar på interpellationer ang. tågtätheten i roslagstrafiken och ang. SJ-trafiken inom

Storstockholmsområdet

flera kunder — trafikanter — lämnar
företaget, och en sådan reaktion påverkar
ju lönsamheten åt fel håll. På den
punkten vill jag instämma med fru Nettelbrandt.

Om förortstrafiken är lönsam eller
inte har diskuterats i olika sammanhang.
Olika tal för underskottet bär
också angivits. I interpellationssvaret
nämns siffran 6 miljoner kronor. Jag
kan med det material jag förfogar över
inte diskutera den, men det vore intressant
att få veta hur mycket av exempelvis
Centralstationens driftsutgifter
som belastar förortstrafiken, för att bara
ta ett exempel som jag tycker visar hur
svårt det är att bevisa vad som faller
på den ena eller andra delen av SJ :s
verksamhet. Även om man tar beloppet
6 miljoner kronor för gott, tycker jag
inte att det är avskräckande, om man
jämför det med den samlade SJ-förlusten,
som enligt den lilla skriften »Fakta
om SJ» uppgår till 250 miljoner kronor,
och om man samtidigt har klart
för sig att SJ har serviceuppgifter.

I den lilla skriften finns många tänkvärda
saker. Där sägs bl. a.: »Järnvägsstyrelsens
rationaliseringsprogram är
avsett att anpassa järnvägstrafiken till
morgondagens behov. Detta omfattar
dels fortsatt överflyttning av trafiken
från trafiksvaga banor till landsväg,
dels investeringar i det trafikstarka nätet
för modernisering samt för ökningav
kapaciteten och produktiviteten.»

I anslutning till detta uttalande undrar
jag, om man räknar förortstrafiken
till de trafiksvaga banorna. Skulle man
göra det och dra den slutsats som anges
i detta uttalande, vill jag för förortsområdets
del protestera. Man löser inte
trafikproblemet i det området med
landsvägstrafik. Belastningen på vägnätet
runt Stockholm och vid infarterna
tål inte en överflyttning av den kollektiva
trafiken från järnväg till bussar.
En sådan omläggning skulle dessutom
medföra längre restider och betydligt
sämre service för de resande.

Bilismen ökar, men ingen anser väl
att det är en vettig utveckling, att flertalet
förortsbor skall sitta och köra
bil flera mil till sin arbetsplats i innerstaden
och där mötas av problem med
parkeringen, vilka ständigt blir större.
Parkeringsproblemen blir för övrigt
större även i de perifera delarna, t. ex.
vid tunnelbanestationerna, där det blir
allt svårare att finna en plats för sin
bil, om man nu vill lösa sitt kommunikationsproblem
genom kombination av
bil och tunnelbana.

Kollektiv trafik är nödvändig. För att
upprätthålla den bör man enligt min
mening använda det företag, som man
investerat så stora summor i och som
på det hela taget fungerar utmärkt för
betydande delar av förortsområdet. Man
bör ordentligt diskutera hur den trafiken
skall utformas, innan man tar upp
ett resonemang, huruvida man i stället
bör bygga ut tunnelbanan även till dessa
förorter.

Jag vill emellertid inte tro, att den
här delen av SJ :s trafiknät skall dömas
ut. Vad som i svaret sägs om att det
inom SJ pågår en undersökning för
»att åstadkomma en långtgående rationalisering
och samtidigt förbättrad trafikservice
inom närtrafiken på normalspårlinjerna
i Stockholmsregionen med
användning av bl. a. pendeltrafik mellan
de norra och södra linjerna», tycker
jag är ett riktigt grepp. Man bör söka
efter vägar till rationaliseringar men
inte glömma att drägliga resemöjligheter
för människorna är absolut nödvändiga
för deras arbete och liv i detta
snabbt vaxande område. För stora områden
utgör SJ :s banor grundstommen
i trafiknätet. SJ har inte ett perifert
ansvar utan faktiskt ett primärt ansvar.
Från början bär samhällen byggts upp
efter SJ :s bandelar, och i den framtidsinriktade
samhällsplaneringen liar man
också utgått från detta trafikmedel. En
stark förtätning av bebyggelsen i direkt
anslutning till järnvägsstationerna är
tänkt och för övrigt under genomföran -

Nr 37

Onsdagen den 12 december 1962 fm.

Svar på interpellationer ang. tågtätheten i

Storstockholmsområdet

de. Jag utgår ifrån att detta iir förhållanden
som blir beaktade vid de överväganden
som görs i olika kommittéer,
inom SJ och i regeringen.

Jag kan inte heller låta bli att sätta
frågetecken för uppgiften om att trafiken
på linjen Stockholm—Huddinge
skulle ha gått ned med 40 procent. Det
hade varit intressant att få motsvarande
sifferuppgifter, om Älvsjö inte medräknas.
Älvsjö ligger numera i direkt anslutning
till stadens välutvecklade trafikmedel
och är väl en järnvägsstation
som måste anses vara under avveckling.
Däremot ligger stationerna Stuvsta, Tullinge,
Huddinge och Tumba på sådana
avstånd att tunnelbanetrafik knappast
kan lösa trafikproblemen på den kollektiva
sidan.

Det är naturligtvis alldeles riktigt
att dessa problem penetreras gemensamt
av de berörda parterna. Kommunerna
har genom sina samarbetsorgan tagit
naturliga initiativ härvidlag.

Jag kan i detta sammanhang inte undertrycka
en liten undran inför interpellationssvarets
formulering i ett avsnitt
där det heter »Några besvär över
trafikomläggningarna på övriga linjer
har icke anförts och SJ har genomfört
dessa trafikomläggningar den 1 november
i år». Är det alltså meningen att sådana
problem skall lösas besvärsvägen?
Det kan väl inte vara rimligt.

I ett fall jag väl känner till, eftersom
det gäller min egen kommun, gick det
så till, att det berörda kommunala organet
protesterade och hos SJ framförde
argument mot indragningen av bl. a.
det morgontåg vars inställande sedan
väckte en sådan uppmärksamhet i pressen.
Dessa hänvändelser blev utan effekt.
Skulle man alltså ha besvärat sig
hos Kungl. Maj :t? Det kommer man naturligtvis
att överväga att göra i framtiden
i en liknande situation, men det
kan inte vara en rimlig ordning. För
min egen del tror jag mera på ömsesidig
information och på samarbete.

oslagstrafiken och ang. SJ-trafiken inom

På detta stadium skall jag ingalunda
ta upp frågan om kostnadstäckning samt
statens och kommunernas roll i det sammanhanget.
Först måste det ske en
grundlig genomgång av det material som
visar det ekonomiska utfallet. Så måste
man framlägga förslag till rationaliseringsåtgärder
— och dessa skall inte
till väsentlig del bestå av tågindragningar.
Sedan kan man komma tillbaka till
frågan om täckning av eventuellt underskott.
Och då skall detta ses i ett
större sammanhang.

Herr Larsson i Hedenäset fick i går
ett mycket positivt besked i en annan
trafikfråga, om Tornedalen. Det sades
att man skulle ta speciella hänsyn till
den bygdens problem. Den saken kan
synas ha föga med Storstockholm att
göra, men jag tror att det är en felbedömning
om man anser att kommunerna
i Storstockholmsområdet har lätta
ekonomiska avgöranden att träffa och
har stora kassor att ösa ur för att täcka
eventuella underskott.

Till sist vill jag hoppas att statsrådets
diskussion med SJ om vissa detaljfrågor
leder till gynnsamt resultat för berörda
resenärer. Människor med så obekväm
arbetstid att de måste ge sig i väg från
sin hemort mellan 4 och 5 på natten tål
knappast försämring i sin turlista. Till
yttermera visso får de straffbetala för
att de får stiga upp tidigare och får
längre restid. De som inte har lediga
lördagar måste nu också åka tidigare
hemifrån och komma hem senare och
likaså de som tvingas arbeta på söndagarna.

Rationalisering är nödvändig. Den
måste påverka tidtabellen också men
inte så drastiskt som det förefaller ha
skett genom den senaste tidtabelländringen.

Emellertid framgår det tydligt av interpellationssvaret
att många överväganden
för närvarande sker och att problemet
kommer tillbaka, bl. a. till riksdagen,
i olika sammanhang. Det före -

Onsdagen den 12 december 1962 fm.

Nr 37

Svar på interpellationer ang. tågtätheten i roslagstrafiken och ang. SJ-trafiken inom

Storstockholmsområdet

bådas en proposition om trafikpolitiken
över huvud taget, lag utgår ifrån att
statsrådet har en positiv inställning till
de problem som finns på detta område
inom Storstockholmsräjongen och förbehåller
mig rätt att återkomma i samband
med att en sådan proposition
framlägges.

Till dess ber jag att ytterligare få
tacka för svaret.

Herr NYSTRÖM (s):

Herr talman! I anledning av fru Nettelbrandts
interpellation angående inskränkningar
av tågtrafiken å Roslagsbanan
ber jag, herr talman, få komma
med några synpunkter eftersom det
berör mina hemtrakter.

Då vi från roslagskommunerna den
28 september detta år under medverkan
av landshövding Westerlind uppvaktade
statsrådet Skoglund hade denna uppvaktning
föregåtts av interna överläggningar
mellan de kommuner i Roslagen
som berörts av tågindragningarna,
nämligen förutom Norrtälje stad kommunerna
Sjuhundra, Lyhundra, Knutby,
Almunge, Häverö, Vaksala och össeby.
Vid dessa överläggningar mellan
kommunerna framgick med all önskvärd
tydlighet kommunrepresentanternas
starka reaktion mot det korta varsel
som föregick dessa tågindragningar.
Kommunerna och även de anställda
fick vetskap om de tågindragningar,
som skulle genomföras den 1 november,
först i slutet av augusti månad, och yttrande
från personalorganisationerna
skulle vara avlämnat före augusti månads
utgång till 39 :e driftsektionen. Det var
alldeles för kort tid då det gällde så
omfattande tågindragningar, så det verkade
vara panik i handlingssättet.

Vid dessa överläggningar framhölls
från representanter för SJ, att tågindragningarna
skulle uppgå till 11 procent
av trafiken på Roslagsbanan och
att SJ med dessa indragningar beräknades
tjäna cirka 350 000 kronor. Stats -

rådet nämner i sitt svar i dag, att beloppet
skulle röra sig om cirka 200 000
kronor. Vi kan lämna beloppets storlek
därhän; det är kanske litet osäkert hur
mycket det kommer att stanna vid.

Vi inom roslagskommunerna är väl
införstådda med att SJ skall drivas affärsmässigt
och att man givetvis skall
se till, att förlusten blir så liten som
möjligt och helst inte någon alls. Men
nog blir man litet förvånad, när tågindragningar
skall ske med ett så plötsligt
fattat beslut och utan några som helst
förvarningar.

De berörda kommunernas uppvaktning
för statsrådet Skoglund hade i varje
fall det goda med sig, att regeringen
genom konseljbeslut anbefallde järnvägsstyrelsen
att skjuta upp en del tågindragningar,
som annars skulle ha
skett från den 1 november i år. För
denna statsrådets medverkan är vi synnerligen
tacksamma.

De indragningar som verkställts medför
trots denna lindring:

1. Försämrade förbindelser genom att
tåg indrages och inte ersättes av annat
kommunikationsmedel.

2. Försämrade möjligheter till styckegodsbefordran.

3. Försämrade möjligheter för dessa
roslagskommuner när det gäller industrilokalisering.

En del kommuner drabbas alltid särskilt
hårt när järnvägstrafiken indrages
helt eller delvis. Som exempel kan jag
här nämna Sjuhundra kommun med tätorten
Rimbo, där en stor del av järnvägspersonalen
är placerad. För en sådan
ort innebär varje tendens till indragning
av tågtrafiken ett oroselement.
Det är inte bara det att förbindelserna
blir sämre, utan det uppstår oro även
på grund av andra omständigheter. Delar
av Roslagen är ett s. k. avfolkningsområde.
De olika kommunerna gör allt
vad som står i deras makt för att få
denna avfolkning att upphöra. Med
stöd från olika myndigheter och under

28 Nr 37 Onsdagen den 12 december 1962 fm.

Svar på interpellationer ang. tågtätheten i roslagstrafiken och ang. SJ-trafiken inom
Storstockholmsområdet

medverkan av länsstyrelsen samt inte
minst länets företagareförening ser detta
ut att lyckas, åtminstone på en del
platser och centralorter. Det är därför
med oro som dessa roslagskommuner
ser att kommunikationerna försämras.

Man kan väl också uttrycka den förhoppningen,
att turen snart borde vara
inne för Roslagen att komma i fråga
för ett statligt stöd. Staten stöder på
olika sätt andra landsdelar — och det
har vi givetvis inte något som helst
emot. Men eftersom delar av Roslagen
för närvarande är bland de större avfolkningsområdena
i vårt land kunde
man kanske tycka att det borde vara
deras tur att få ett dylikt statligt stöd.
En ökad industrilokalisering är en stödåtgärd
som här kan vidtas och som
också delvis har vidtagits. Mot denna
bakgrund är denna indragning i järnvägstrafiken
oroande för roslagskommunerna.

Som jag tidigare har framhållit är vi
väl medvetna om att SJ måste drivas
affärsmässigt. Det är emellertid osäkert
i vad mån en parallellkörning tåg—buss
innebär några förbättringar på det ekonomiska
planet. Däremot innebär en
sådan ordning i varje fall bl. a. följande
nackdelar:

1. Att ett redan dåligt underlag för
tågtrafiken försämras genom insättande
av landsvägsbuss, som därtill trafikerar
samma sträckor som tågen och på samma
tider.

2. Ökade materiel- och personalkostnader.

3. Besvärliga byten för de resande
mellan olika kommunikationsmedel.

4. Parallellkörningen innebär en förberedande
åtgärd för nedläggande av
järnvägen, emedan den ger upphov till
en statistik som klart utvisar att det är
motiverat med indragning av tågförbindelser.

5. Ett bibehållande av järnvägen enbart
för godstransporter kan sedan
betraktas som omotiverat genom att

banunderhållet måste slås ut på ett fåtal
godstågskilometer.

Jag kan i detta sammanhang instämma
i vad herr Larsson i Hedenäset
yttrade i debatten rörande försörjningsläget
i Tornedalen. Han sade därvid
bl. a.: »Det är gott och väl att järnvägsspåren
får ligga kvar på sin plats, men
de bör väl också trafikeras om det skall
vara någon mening med dem.»

Jag vill till slut, herr talman, uttrycka
den förhoppningen att herr statsrådet
medverkar till att inte tågförbindelserna
ytterligare försämras i denna
landsända på grund av att tågtrafiken
ekonomiskt sett inte är bärkraftig. I
varje fall anser jag det angeläget att gå
fram med den största försiktighet åtminstone
till dess att vägnätet hunnit
utbyggas och fått en sådan standard,
att vägarna, i synnerhet i norra Roslagen,
kan motsvara trafikens krav.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Herr Nyström talade
nyss om den starka reaktion, som människorna
i de berörda roslagsområdena
har känt. Jag har tidigare tillåtit mig att
använda ordet irritation för den oro,
som man där känner. Jag tror att båda
uttrycken är adekvata för de känslor
man har haft i dessa kommuner införde
oväntade förändringar som kommit
till stånd.

När det gäller de förorter i övrigt,
som inte är beroende av roslagsbanan,
är det inte enbart oväntade förändringar,
som de bar att ta hänsyn till. Invånarna
där har även i högsta grad fått
vänja sig vid att under långa tider ha
synnerligen otillfredsställande trafikförhållanden.

Dagens Nyheter, som har en god kontakt
med stora befolkningsskikt i de
berörda förortskommunerna, skrev i en
ledare i höstas att det vore mycket begärt,
att de förortsbor, som drabbats
av långa väntetider och kraftigt ökade
resekostnader, med jämnmod skulle fin -

Onsdagen den 12 december 1962 fm.

Nr 37

na sig i att bidra till att järnvägen kunde
visa upp ett prydligare bokslut. Jag
tror att det ligger mycket av sanning
i just det uttrycket och att det väl speglar
de känslor, som de berörda förortsborna
har i denna fråga, lag kan heller
inte underlåta att peka på att parkeringssvårigheterna,
som inom Stockholm
blir allt besvärligare, gör att förortsborna
har att vända sig från det ena dilemmat
till det andra, ty ingen av de
vägar, som de här eventuellt prövar när
det gäller en lösning av trafikproblemen,
är tillfredsställande. Här behövs
det verkligen ett reellt grepp över Storstockholms
trafik, och det greppet bör
man ta mycket snabbt.

Jag bär haft tillfälle att i min hemortskommun
Solna aktualisera frågan
om samverkan mellan trafikantanslutning
och biljettpriser, och jag har därvidlag
fått den uppfattningen att det
huvudsakligen var beroende av det statliga
ointresset att ingenting positivt
händer i denna fråga. Jag är därför
mycket glad över att få använda detta
tillfälle till att konstatera — vilket jag
tror är en riktig konklusion dragen ur
interpellationssvaret — att det från kommunikationsministerns
sida finns ett positivt
intresse för lösning av dessa frågor.
Jag vill upprepa att jag fäster mycket
stort avseende vid den positiva ton
som återfinnes i svaret, och jag räknar
med att kommunikationsministern kommer
att ge ytterligare bevis på denna
sin positiva inställning både då det gäller
att aktivt följa det arbete som bedrives
i de samarbetskommittéer, vilka
är åberopade, och då det gäller att föra
de diskussioner som har påbörjats med
järnvägsstyrelsen beträffande Roslagsbanan.

Jag tillåter mig slutligen, herr talman,
att uttrycka en förhoppning om att den
annonserade propositionen om trafikfrågorna,
som väntas nästa år, också
kommer att inkludera de mycket betydelsefulla
frågor som rör skärgårdstrafiken.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Den svenska socialpolitikens inriktning
m. m.

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 55, i anledning av
väckta motioner angående den svenska
socialpolitikens inriktning m. m.

I de likalydande, i vissa delar till
allmänna beredningsutskottet hänvisade
motionerna I: 513 av herr Bengtson
m. fl. och II: 587 av herr Hedlund
m. fl. hemställdes i dessa delar, att riksdagen
i enlighet med motionerna måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj :t ville

A. beträffande familjebildningen och
familjefrågorna pröva åtgärder till förbättrad
upplysning och rådgivning genom
bl. a. upplysningsskrifter, kurser,
massmedia, införande av familjekunskap
som skolämne och utbyggnad av
rådgivningsbyråverksamheten;

B. beträffande barnuppfostran och
barnavård utreda frågan om åtgärder
för

1) förbättrad rådgivning till föräldrarna,

2) genomförande av hälsokontroll
inom barnavårdscentralverksamheten
av den psykiska hälsan samt för utbyggnad
av den barnpsykiatriska verksamheten
i övrigt;

C. beträffande skolväsendet utreda
frågan om

1) utvidgning av skolans uppgifter
för ungdomsfostran och karaktärsdaning
samt härför erforderlig komplettering
av lärarutbildningen,

2) ökad anknytning till skolorganisationen
av läkare, kuratorer och psykologer
för regelbunden psykisk hälsokontroll,
tidigdiagnostik och effektiva
terapeutiska åtgärder;

D. beträffande arbetslivet i allmänhet
utreda möjligheterna av

1) förbättrad yrkesvägledning och
yrkesrådgivning inom ramen för skolkurator-
och skolpsykologverksamheten,

Nr 37

Onsdagen den 12 december 1962 fm.

Den svenska socialpolitikens inriktning m. m.

2) inrättande av ett statens arbetsvetenskapliga
forskningsråd att främja
och samordna den arbetsvetenskapliga
psykologiska och fysiologiska forskningen,

3) förbättrad personalvård och arbetshygien
inom den statliga verksamheten; E.

beträffande kvinnornas situation
i hem- och förvärvsarbete pröva

1) åtgärder ägnade att främja utbyggnad
och upprustning av lekskole-,
daghems- och hemhjälpsverksamheten
samt förbättring av möjligheterna till
rationalisering av hemarbetet,

2) frågan om utbyggnad av yrkesvägledning,
utbildning och omskolning
av hemmakvinnor, som — när barnuppfostran
inte längre vore aktuell —
ville skaffa sig förvärvsarbete;

F. beträffande den medicinska undervisningen
pröva ökat utrymme för
de psykosomatiska aspekterna, inrättande
av ett psykosomatiskt laboratorium
och poliklinik och övriga åtgärder
att främja utvecklingen inom den
psykosomatiska medicinen;

G. beträffande den medicinska rehabiliteringen
utreda

1) frågan om utbildningen av speciella
rehabiliteringsläkare,

2) frågan om åtgärder för en inventering
av rehabiliteringsbehovet i landet,

3) frågan om inrättande vid centrallasaretten
av rehabiliteringsavdelningar
med egna överläkare tills vidare organiserade
som öppna serviceavdelningar,

4) frågan om inrättande av professur
i rehabiliteringsmedicin vid karolinska
institutet förenad med överläkartjänsten
vid arbetskliniken;

H. beträffande arbetsvärden pröva
skyndsam utbyggnad av arbetsvärden
enligt arbetsmarknadsstyrelsens arbetsvårdspolitiska
program särskilt med avseende
på

1) förbättrad samordning inellan
sjuk- och arbetsvärd med utvidgad inbördes
informationsverksamhet,

2) inrättande av centralt samordningsorgan
för den skyddade verksamheten,
med rehabiliterings-, driftteknisk
och driftekonomisk expertis och representanter
för huvudmännen,

3) inordnande av nykterhets- och
fångvården i rehabiliteringsorganisationen; I.

beträffande de äldre i samhället
pröva

1) möjligheterna av ökat stöd till åldersforskningen,

2) möjligheterna för stat och kommuner
att i ökad utsträckning anställa
äldre arbetskraft,

3) ökad yrkesrådgivning och arbetsvårdsverksamhet
för de äldre,

4) utvidgning av den skyddade verksamheten
och sysselsättningsterapien
för de äldre.

I övrigt hade motionerna hänvisats
till statsutskottet.

Allmänna beredningsutskottet hemställde,
att de likalydande motionerna
I: 513 och II: 587 till de delar de hänvisats
till utskottet icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Emanuel Andersson, Larsson i
Borrby och Magnusson i Nennesholm,
vilka ansett

dels att utskottets yttrande bort ha
annan, i reservationen angiven lydelse,

dels oclc att utskottet bort hemställa,
att riksdagen i anledning av de likalydande
motionerna I: 513 och II: 587
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte ge
till känna vad reservanterna sålunda
anfört om miljöpolitiskt handlingsprogram
m. m.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LARSSON i Borrby (ep):

Herr talman! Behöver vi ett handlingsprogram
för vår miljöpolitik eller
räcker det med sporadiska åtgärder
utan samlande målsättning? Behöver
staten intressera sig för människornas

Onsdagen den 12 december 1962 fm.

Nr 37

Den svenska socialpolitikens inriktning m. m.

trivsel i tillvaron eller räcker det med
att svara för den ekonomiska tryggheten
utan att intressera sig för individens
psykiska trygghet? Är det inte tid
att mera aktivt och positivt söka skapa
något av ett handlingsprogram för socialpolitikens
inriktning?

Våra gamla socialpolitiker, som lade
grunden till den goda socialekonomiska
grundtrygghet som vi väl kan säga är
för handen, förväntade att av ekonomiskt
välstånd automatiskt skulle följa
psykisk trygghet, harmoni och anpassningsförmåga.
Nu uteblev den effekten
att människorna skulle bli lyckliga och
harmoniska i sin tillvaro. Ty vårt välståndssamhälle
blev inte automatiskt
ett välfärdssamhälle — tvärtom visar
sig välståndssamhället ha en del ganska
trista avigsidor, bestående av anpassningssvårigheter,
disharmoni och psykisk
obalans.

De frågor jag här har ställt bildar i
korthet bakgrunden till motionerna
I: 513 och II: 587. Det är i korthet fråga
om ett för vårt samhälle mycket väsentligt
problemkomplex, människors
möjligheter til! trivsel och trygghet,
något som för den enskilda individen
kanske betyder mer än något annat, ett
medborgarnas intresse som inte får
nonchaleras.

Allmänna beredningsutskottets majoritet
har emellertid inte ansett att dessa
frågor kräver något intresse utöver vad
som finns eller några åtgärder utöver
dem som är för handen. Sedan motionen
väcktes har en hel del initiativ tagits
i motionens syfte, men utöver vad
som är planerat anser utskottet inga
åtgärder vara aktuella. Man har dessutom
sagt att motionen är för stor. På
grund av ärendets stora omfattning tycker
man att det inte behövs någon mera
detaljerad behandling.

Reservanterna anser emellertid att
man inte får skjuta ifrån sig en fråga
på grund av att den är för stor. Det är
alldeles riktigt afl den spänner över det
mesta inom den sociala verksamheten,

men det är ändå så att det är just denna
speciella sida av den sociala verksamheten
som det här är fråga om.

I en till utlåtandet fogad reservation
har minoriteten givit uttryck åt sin bestämda
mening om ärendets angelägenhetsgrad
och jämväl understrukit betydelsen
av ett positivt riksdagsbeslut.
Dessa problem är mycket komplicerade
och svårbemästrade. Något universalmedel
för lösandet finns inte. Men ju
förr man mobiliserar ett positivt intresse,
ju större möjligheter har man att
uppnå ett resultat.

Reservanterna bär alltså bär avgivit
förslag till ett väsentligt mera positivt
beslut som i korthet innebär följande:
Man erkänner både förekomsten och
värdet av en mängd faktorer som är
verksamma i motionens syfte men pekar
också på de luckor och brister —
framför allt i samordnande syfte -— som
utmärker de sociala insatserna. Man anser
att med en positiv tolkning av motionen,
till vilken det också har yrkats
bifall i utskottet, borde detta positiva
intresse ha för Kungl. Maj :t tillkännagivits.

Att välståndssamhället har goda sidor
är vi alla överens om, och det finns
inte någon anledning att inveckla sig i
någon debatt om dem. Jag skall inte
heller, herr talman, tynga debatten med
någon uppräkning av de avigsidor —
stressen och anpassningssvårigheterna
— som vi också alla är överens om
finns. Exempelvis har var tredje patient
på alla vårdområden sina besvär
grundade i stress och andra psykiska
faktorer. Om förekomsten av detta är
vi alltså överens, men vad man för
framtiden måste söka bli överens om är
att i gott samarbete och med utnyttjande
av samhällets resurser försöka att
av detta välståndssamhälle skapa ett
välfärdssamhälle, vilket inte alls är
samma sak.

Någon invänder kanske: Måste man
ta upp dessa frågor just nu, när riksdagen
gör sig beredd för julferierna och

Nr 37

Onsdagen den 12 december 1962 fm.

Den svenska socialpolitikens inriktning m. m.

många andra saker väntar? Då vill jag
erinra om att det nu är snart ett år
sedan denna motion väcktes, och detta
ärende är så angeläget att varje dröjsmål
med en allvarlig behandling av det
kan medföra framtida skada.

Behovet av samordning skall jag i
korthet exemplifiera genom ett s. k.
socialfall: En 54-årig man med tre
barn bor i en modern tvårumslägenhet
i söderort, olyckliga uppväxtförhållanden,
nervösa besvär sedan barndomen,
i vuxen ålder visst spritmissbruk, några
smärre lagöverträdelser i samband
med fylleri, trassel i äktenskapet, uppfostringssvårigheter
med barnen, av
nervösa faktorer och av alkoholmissbruket
betingad magkatarr som utvecklats
till upprepade magsår, i perioder
ryggskott och ischiasbesvär, begynnande
förkalkning i hjärtats kranskärl,
sjukskriven långa perioder för dessa
olika symtom, socialvårdsbidrag, tilltagande
besvär vid försök att återgå i
arbete, sparsamma fynd vid läkarundersökningen
samtidigt som patienten själv
anser sig i det närmaste helt arbetsoförmögen.

För sin magkatarr och sina hjärtbesvär
går patienten på medicinpolikliniken.
Hans upprepade magsår har föranlett
remiss till kirurgen, som övervägt
operation. De nervösa besvären
sköts på psykiatriska kliniken. För sin
dåliga rygg får han massage. Nykterhetsnämndens
folk gör vad de kan för
att stävja hans alkoholmissbruk, och de
rättsvårdande myndigheterna håller ett
öga på honom för hans lagöverträdelser.
Han har under de gångna åren utkvitterat
betydande belopp på socialbyrån,
som även sänt honom till arbetslöshetsnämnden.
Hans fall har uppmärksammats
av sjukkassan, som remitterat
honom till länsarbetsnämndens
arbetsvårdsexpedition, som i sin tur
konfererat i ärendet med den kommunala
arbetsvårdsbyrån. Sina äktenskapliga
svårigheter har han fått diskutera
med en kurator på familjerådgivnings -

byrån, och för uppfostringsproblemen
har han sökt Stockholms stads psykiska
barna- och ungdomsvård. Sedan några
år har han också regelbundet uppvaktat
bostadsförmedlingen om en större bostad.
Tidvis besväras han av akuta
ångestattacker, för vilka han också måst
konsultera läkare.

Det kan kanske tyckas att detta är en
svartmålning och ett skräckexempel,
och visst skall jag gärna erkänna att
sådana här patienter dess bättre inte är
så vanliga, men tyvärr är de mera vanliga
än vad som är önskvärt. Läkarexpertis
har fastslagit att det är mycket
lätt att hitta patienter av den här typen
i vilken rulla och på vilket lasarett
som helst.

Varför resonerar jag nu om detta?
Jo, jag vill gärna ha sagt att det finns
en mängd instanser som arbetar var
för sig, säkerligen effektivt men utan
det samordnande grepp som behövs.
Dessa 15 olika hjälpåtgärder är säkerligen
i och för sig mycket riktiga och
de har utförts av kvalificerade specialister,
men de har .samtliga satts in sedan
skadan redan är skedd. Det är det
som är det väsentliga i sammanhanget.
Åtgärderna är isolerade från varandra,
det är sporadiska grepp som sammanlagt
kostar mycket pengar utan att resultatet
står i proportion till denna stora
insats. Samma belopp, satsat på förebyggande
åtgärder, skulle enligt motionärernas
och reservanternas uppfattning
ha kunnat ge större utdelning.

Då inställer sig alltså frågan: År våra
ansträngningar tillräckliga och är de
riktiga när det gäller att hindra att nya
sådana skador skall uppstå? Avsikten
med all samhällshjälp måste vara att
om möjligt göra fortsatta hjälpinsatser
överflödiga. Denna uppfattning markerar
skiljelinjen i svensk socialpolitik
mellan å ena sidan den passiva understödslinjen
och å andra sidan den aktiva
rehabiliteringslinjen. Vi pläderar
för större aktivitet när det gäller rehabiliteringen,
inte minst därför att vi

Onsdagen den 12 december 1962 fm.

Nr 37

Den svenska socialpolitikens inriktning m. in.

tror att individen själv känner sig betydligt
mera tillfredsställd som — skall
vi säga rehabiliterad patient än att
helt vara hänvisad till understödslinjen.

Jag finner det onödigt att i detta
sammanhang göra ytterligare kommentarer
med nationalekonomisk aspekt,
men måste beklaga att riksdagen i våras
inte kunde tillmötesgå de minimikrav
i ekonomiskt hänseende, som
ställdes från arbetsmarknadsstyrelsens
sida i fråga om just arbetsvärd och rehabiliteringsrverksamhet.
Detta skulle
jag vilja rubricera som dyrbar sparsamhet.
Rehabiliteringslinjens syfte är
hjälp till självhjälp — en hjälp som
återställer individens förmåga att klara
sig på egen hand och bil oberoende av
fortsatt samhällsstöd. Till skillnad från
det typfall jag tagit mig friheten att ta
som exempel kan individen efter en
lyckad rehabilitering komma att bli en
funktionsduglig och välanpassad, produktiv
och harmonisk människa i stället
för en hjälpbehövande understödstagare.

För att undanröja alla missförstånd
vill jag här inflicka, att jag ingalunda
tror att problemet kan lösas på en gång.
Jag tror inte heller att det finns något
universalmedel härför. Men det går inte
att helt bortse från det faktum att det
finns människor som är hänvisade enbart
till understödslinjen!.

Sedan man konstaterat att vederbörande
genom rehabilitering får något
att leva för i samma män som han får
något att leva av, inställer sig dock frågan:
Hur skall detta kunna förverkligas
med hänsyn till bristen på läkare
och annan vårdpersonal? Jag skall inte
gå närmare in på denna punkt utan inskränker
miig till att hänvisa till den
gamla kanske något slitna devisen att
det är bättre att stämma i bäcken än i
ån. Detta är också det genomgående temat
i både motionen och reservationen.
Reservanternas uppfattning är att
befintliga resurser skall utnyttjas på ett
vettigt sätt. För detta krävs samordning

och i vissa fall omfördelning av resurserna.
Vi måste genom rationella förebyggande
åtgärder minska behovet av
vårdåtgärder och därmed också behovet
av vårdpersonal.

Rån man då uträtta något väsentligt
med ett riksdagsbeslut i dag? Allmänna
beredningsutskottets majoritet har sagt
att tillräckliga samhällsåtgärder redan
vidtagits i alla avsnitt av detta komplex
och att ytterligare åtgärder inte är motiverade.
För övrigt, tillägger utskottet,
är motionen för omfattande. Behoven
är klarlagda och många utredningar
igångsatta, men motionen måste avslås,
heter det. En del tidningar, som står
utskottsmaj arbete n nära, tycks ha stirrat
sig blinda på det förhållandet att
motionen bär väckts i valtider. Detta
beklagar jag allvarligt, ty denna fråga
är så pass väsentlig att den knappast
torde vara partiskiljande.

Reservanterna anser att alla goda
krafter måste samverka, alla möjligheter
tillvaratagas för att vi skall kunna
uträtta något i detta sammanhang. Ett
positivt riksdagsbeslut för att åstadkomma
den här angivna inriktningen
av vår .socialpolitik är eu väsentlig förutsättning
för att alla goda krafter skall
komma till sin. rätt. Yi har erkänt att
åtgärder vidtagits och vi ger förslag till
kompletteringar, samtidigt som vi uttrycker
behovet av målsättning. Kammarens
ledamöter bär, genom att bifalla
reservationen, möjlighet att välja ett
positivt alternativ.

Jag bär från denna talarstol hört uttalanden
om vilja till samförstånd och
samverkan över partigränser. Principerna
i denna motion är inte partiskiljande
— det hoppas jag i varje fall att
de inte är — och det finns alltså här
tillfälle att med mera praktiskt handlag
visa något av nämnda goda vilja.
Reservationen erkänner svårigheterna
men har angivit en möjlig väg mot den
målsättning, som vi anser nödvändig
att uppställa i dag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bi -

Andra kammarens protokoll 1962. Nr 37

Nr 37

Onsdagen den 12 december 1962 fm.

Den svenska socialpolitikens inriktning

fall till reservationen av herr Axel
Emanuel Andersson m. fl.

Herr MAGNUSSON i Nennesholm
(ep):

Herr talman! Under riksdagens början
väckte centerpartiet föreliggande
motion om skapandet av ett miljöpolitiskt
handlingsprogram; när den mu
skall behandlas har vi hunnit fram till
riksdagens näst sista dag.

I motionen påvisas hurusom ett stort
antal människor, trots att deras ekonomiska
livsvillkor måste anses fullt tillfredsställande,
inte känner den psykiska
trygghet, trivsel eller den rotfasthet
i tillvaron, som utgör ett absolut
villkor för ett harmoniskt liv. Vi vet
att företeelser som alkoholmissbruk,
kriminalitet, skilsmässor och självmord,
som alla förekommer i relativt stort och
ständigt växande antal, till stor de! beror
på eu sådan bristande trygghet och
trivsel. Vi vet också att i runt tal var
tredje kvinna och var fjärde man i de
arbetsföra åldrarna lider av psykisk
ömtålighet, som vid t. o. m. relativt
måttlig belastning ger anledning till
nervösa besvär med eller utan ledsagade
kroppsliga sjukdomssymptom. Vi vet
att ungefär eu tredjedel av all sjukdomsfrånvaro,
för närvarande över 60
milj. sjukdagar per år, förorsakas av de
s. k. stressjukdomarma. Förutom de miljardförluster
som samhället härvid förorsakas
ligger bakom dessa siffror också
ett stort mått av mänskligt lidande.

Med vetskap om allt detta bör det stå
klart att det här rör sig om ett nationalekonomiskt
problem och ett hälsovårdsproblem
av allra största betydelse,
problem som till sina verkningar berör
alla åldrar, yrkesgrupper och samhällsklasser.

Trots detta har hela detta problemkomplex
hittills endast ägnats ett sporadiskt
och splittrat intresse, utan att
några verkliga försök gjorts till med
varandra samordnade åtgärder som griper
över hela det socialpolitiska fältet.

i. m.

Vi inom centerpartiet anser att vad som
i dagens samhälle behövs är eu systematisk
anpassning av samhället till individen,
till hans biologiskt rotade psykiska
och kroppsliga förmåga och behov,
och att det inte ställs ständigt nya
krav på individen att anpassa sig till
ett alltmer komplicerat och på stressfaktorer
rikare samhälle.

Det är därför, herr talman, som vi
inom centerpartiet anser det otillräckligt
med enstaka, tillfälliga punktåtgärder
på det ena eller andra socialpolitiska
fältet och i denna motion kräver
ett stort upplagt handlingsprogram med
syfte att skapa den trygghet och trivsel
på det psykiska planet som är ett
viktigt komplement till den ekonomiska
trygghet vi redan har. Vi vet, som herr
Larsson i Borrby nyss sade, att denna
psykiska trygghet inte kan skapas med
några få, på kort tid genomförbara reformer.
Här fordras en målmedveten,
fortlöpande omgestaltning av samhället
i mera människovänlig riktning och
detta, herr talman, kräver eu långfristig
planering. Tyvärr är många hithörande
problem fortfarande alltför bristfälligt
utredda för att i dagens läge tilllåta
definitiva socialpolitiska ståndpunktstaganden.
Detta nödvändiggör
uppställandet av etappmål och en begränsning
av förslagen till vad som kan
vara ekonomiskt och praktiskt genomförbart.

Någon har sagt att familjen är vår
minsta samhällsbildning. Det är riktigt,
men för den skull är den inte den minst
viktiga. Det är inom hemmets fyra väggar
som det nya släktet i första hand
skall fostras och danas.

Tyvärr sker inte alltid familjebildningen
på önskvärt sätt, och den fasta
grundval som utgör den, bästa garantien
för ett harmoniskt äktenskap är inte
alltid för handen. Därför misslyckas
också många äktenskap. I många fall
vet också kontrahenterna alldeles för
litet om vad äktenskapet kräver av ansvar,
hänsynstagande, ekonomiska och

Onsdagen den 12 december 1962 fm.

Nr 37

Den svenska socialpolitikens inriktning m. in.

sociala åtaganden. Här anser vi att samhället
har en angelägen uppgift genom
att vidtaga förebyggande åtgärder genom
bl. a. en ökad rådgivnings- och
upplysningsverksamhet. Vi bär goda erfarenheter
av hur sådan verksamhet har
utfallit på andra områden i samhällslivet,
varför vi tror på positiva resultat
även på detta område, trots att vi är
medvetna om att förhållandena här är
mera komplicerade. Därför anser vi att
en ytterligare utbyggnad av denna rådgivnings-
och upplysningsverksamhet i
radio och TV bör ske samt att den verksamhet
som de olika bildningsförbunden
bedriver på detta område skall få
ytterligare stöd från samhället.

Även de möjligheter som finns att
utbygga familjerådgivningsbyråernas
verksamhet bör tillvaratagas och de i
motionerna framförda önskemålen beaktas
vid den fortsatta försöksverksamheten.
Bl. a. bör de förordade up.plysningsskrifterna
kunna distribueras via
byråerna till de nya familjerna. Även
barnavårdscentralerna, som nu uteslutande
sysslar med barnens fysiska hälsa
och utveckling, skulle kunna utvidga
sin verksamhet till att omfatta även
barnens psykiska hälsa och utveckling.

Vad beträffar undervisningen i familjekunskap
i grundskolan vore det
säkert av värde om en sådan, undervisning
kunde ske för samtliga elever,
lämpligen i 9-an, och inte, som beslutats,
som ett specialämne inom ramen
för familje- och socialkunskap i 9 s.

Jag skall endast beröra ytterligare ett
avsnitt av motionen. Det diskuterades
mycket i går, och jag skall därför endast
säga några ord om det. Jag tänker
på åldringarnas problem.

Vi vet alla vilken kraftig stegring av
antalet åldringar som kommer att ske
inom den närmaste framtiden. När det
gäller åldringarnas ekonomiska trygghetsproblem
bär samhället skapat förutsättningar
för en i varje fall relativt
lugn ålderdom, även om — det skall
vi vara på det klara med — detta re -

formarbete inte får anses helt genomfört
eller avslutat. Men räcker det för
en god åldringsvård? Vi anser att samhället
måste göra mer än förut när det
gäller att skaffa de arbetsföra åldringarna
lämpligt arbete. Att tvinga fullt
eller delvis arbetsföra åldringar att upphöra
arbeta, när de fortfarande känner
sig ha mycket att ge av arbetsinsats
och skaparglädje, känns bittert för
många. Det är också omvittnat att
sysslolösheten för dessa åldringar ofta
åtföljes av psykisk och fysisk tillbakagång.
Därför anser vi att åldringsforskningen
bör ges ökade resurser och
att arbetsgivarna — inte minst stat och
kommun bör bär gå före med gott
exempel — bör stimuleras att anställa
äldre arbetskraft till för dem lämpliga
arbeten.

Sammanfattningsvis vill jag — med
understrykande av vikten av intensifierade
miljöpolitiska ansträngningar för
lösandet av de psykiska trygghets- och
anpassningsproblemen — framhålla, att
ett miljöpolitiskt handlingsprogram bör
utarbetas så snart ske kan och gälla de
i motionerna berörda områdena och
omfatta en inventering och redovisning
av de olika konkreta åtgärder som kan
genomföras omedelbart eller så gott
som omedelbart, utbyggnad av forskningen
på berörda områden, utbyggnad
och förbättring av utbildningen av betydelse
i sammanhanget samt grundlinjerna
för organisation och samordning
av de miljöpolitiska strävandena och
att detta program redovisas för riksdagen.

Med detta, herr talman, får jag yrka
bifall till den reservation som är fogad
till allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 55 av herr Axel Emanuel Andersson
in. fl.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Det var ju fina tal som
både herr Larsson i Borrby och herr
Magnusson i Nennesholm höll. De får
säkerligen stor glädje av dem ute i byg -

Nr 37

Onsdagen den 12 december 1962 fm.

Den svenska socialpolitikens inriktning m. in.

derna på samkvämsmöten, det är jag
övertygad om. Jag är däremot inte så
övertygad om att de gör intryck på den
ganska tuffa församling som riksdagen
utgör, därtill är de litet för diffusa.
Jag tycker det är synd att inte motionärerna
och reservanterna drog samma
slutsats som en tidigare bondeförbundsriksdagsman,
som hade väckt en motion
på våren vilken uppsköts till hösten
över en valsommar. Motionen hade avslagits
av utskottet. Då den behandlades
i riksdagen sade han: »Ja, motionen
var ju omöjlig, men den har gjort
sitt under valet.»

Det hade varit bra om motionärerna
dragit samma slutsats som han gjorde
och röstat för avslag på sin egen motion.
Det har de inte gjort utan försöker
i stället göra ett större nummer av
det hela.

Motionen är för all del stor till omfånget;
den räknar 38 sidor. Reservationen
tog också tid att skriva. Den visade
sig bestå av tio maskinskrivna sidor
när den lämnades in. Det är inte
tu tal om att det dväljs en stor orator
bakom motionen, men reservationen är
mera av våra genomsnittliga riksdagsmått.
Den är något mera konkret och
inte så vittsvävande. Litet av eftertankens
kranka blekhet ligger väl också
över den. Den är i mitt tycke mera
sympatisk. Om man resonerat på det
sättet, hade vi kanske blivit överens
om det utskottsutlåtande, som nu är
majoritetens.

Vad är det som står i motionen? Man
måste läsa den många gånger för att
bli riktigt klok på vad motionärerna
vill. I dag fick jag en ny insikt om vad
som avses genom herr Larsson i Borrby.
Jag förstod, att han menade, att vi
skulle ha fler socialläkare —- det fattade
jag inte förut — men motionen är
tydligen rikt fasetterad, och olika färger
gnistrar i olika belysning.

Det allmänmänskliga tema, som går
igenom motionen, är att människan i
dag trots ekonomiska och tekniska fram -

steg inte är lycklig. Hon har en orolig
själ, och många är rotlösa. För att råda
bot på detta har nu centerpartiet kommit
med en stor motion. Motionärerna
anser att hela vår kulturpolitik, vår sociallagstiftning,
vår skolas utformning,
vår sjukvård, vår högre utbildning,
våra kommunikationer, vårt arbetsliv
över huvud taget och självklart en del
institutioner och tjänster bör testas
mentalhygieniskt och utbyggas.

Motionen har av naturliga skäl inte
remitterats. Skulle den ha remitterats
någonstans, skulle det ha betytt att vartenda
kontor inom den statliga förvaltningen
skulle ha nog att göra ett bra
tåg för att skriva svar, ty motionen berör
praktiskt taget allting —- till och
med mer än jag förstod från början.

Jag vill fördenskull inte gå med på
vad en av reservanterna här sade, nämligen
att motionen inte skulle vara ingående
behandlad i utskottet. Vi har
försökt göra det med ledning av det
schema som finns i motionen. Denna
sönderfaller i alfabetiska avsnitt fram
till bokstaven I, och under varje bokstav
finns 6 å 7 rubricerade avsnitt som
vart och ett skulle kunna fylla en liten
bok, även om man behandlar dem ytligt.
Ett 50-tal punkter är uppställda.
Allt detta skulle utredas.

I botten ligger — det har också talare
här framhållit — ett påstående att
det i dag ställs krav som överskrider
individens biologiskt grundade förmåga.
Det är tydligen inte så lätt att
leva i tätbebyggda samhällen. Tillvaron
tycks inte vara så bekväm för den moderna
människan. Det har många kanske
vetat förut, men nu har det slagits
fast mycket bestämt även av centerpartiet.

Vad finns då för direkta förslag i
denna mastodontmotion? I stort sett
förordar man vad som står i en rad
direktiv till en del pågående utredningar
och i en lång följd av utredningsförslag.
Man har en hel exempelsamling
av sådant som redan är beslutat

Onsdagen den 12 december 1962 fm.

Nr 37

Den svenska socialpolitikens inriktning m. m.

och sätter mentalhygieniskt förtecken
för nästan allt som konstituerar ett modernt
samhällsliv. Detta vill man ha
som en stomme till ett handlingsprogram,
som riksdagen i dag skulle anta
och som man räknar med att Kungl.
Maj :t sedan skulle ha möjlighet att följa.

Om sanningen skall fram är reservanterna
—• som de också skriver i sin
reservation — i alla fall ganska nöjda
med det mesta. De är inte nöjda med
tillståndet för många människor som
är särskilt hårt prövade, och de är inte
heller nöjda med att många har åderförkalkning
och med att många har besvär
med sina hjärtan, andra med spriten
o. s. v., men vem är nöjd med det?
Att påstå att denna allmänna skrivning
på så många blad skulle ha den minsta
betydelse för att avhjälpa det förhållandet
att en del människor hetsas
fram av utvecklingen är dock alldeles
orimligt.

I en hel del av de frågor som tas upp
tycker man sig kunna skönja ett litet
mera konkret innehåll, men då är det
frågor som redan behandlats av riksdagen
i år. De kan inte komma tillbaka
samma år. Vi kan ju inte vara
med om att forma ett nytt beslut i
spörsmål som har varit uppe till behandling
t. ex. i våras.

Under den första punkten angående
familjerådgivning, barnuppfostran och
barnavård — för att dra samman det
hela — nämner reservanterna precis
som utskottsmajoriteten att vi i år har
fastställt en ny läroplan för grundskolan
och där också infört familjekunskap.
Vi kom inte längre med centerpartiets
mening när denna fråga behandlades
i våras än vi kan göra i dag.
Vi kan alltså inte ta upp den en gång
till. Reservanterna är relativt nöjda med
familjekunskapen i skolans läroplan,
men de har i alla fall reserverat sig.

I avsnittet om familjerådgivning finns
det ett litet uppslag som kanske inte
har varit uppe förut. Där talar man
om att upplysningsskrifter angående

äktenskapsbildning borde kunna distribueras
till unga familjer genom rådgivningsbyråerna.
Jag påpekar detta särskilt
därför att det tycks vara något
nytt, men nog är det litet oklart vad
man menar. Tänker man på upplysningsskrifter
om äktenskapets förpliktelser
och juridik? Den frågan har behandlats
och avvisats av riksdagen tidigare.
Vill man då att staten skulle ge
ut sådana skrifter? Menar man att de
skulle spridas av familjerådgivningsbyråerna
till unga människor som skall
gifta sig? Man har uttryckt sig oklart,
men det är i alla fall ett uppslag.

Jag är rädd för att de få nyheter som
finns i motionen är välmenande men än
sämre genomtänkta än direkta avskrifter
av tidigare utlåtanden och beslutade
reformer.

Reservanterna har bantat ned sina
krav, och deras motiveringar för bifall
skiljer sig ganska litet från dem som vi
andra inom utskottet använt för att avstyrka
motionen. Det bärande i reservationen
är kraven på flera läkare och
mera utbildad personal, särskilt på
vårdsidan, och på att det skall anslås
mera pengar för verksamhet av detta
slag. Man skulle lättare kunna resonera
om dessa krav, ifall de var uppspaltade
var för sig och rejält redovisade såsom
anslagsäskanden.

Vad sedan beträffar avsnitten om barnavårds-
och kvinnofrågor har riksdagen
redan i år tagit ställning till en
rad motioner som berört dessa problem
och det är inte möjligt att i dag
göra dem till föremål för några nya
beslut. *

Det finns emellertid i motionen en
liten nyhet, nämligen att riksdagen skulle
kräva förbud för kvinnor med barn
under tre år att ha förvärvsarbete. Denna
sak har reservanterna visserligen
inte tagit upp, utan de säger i stället
att det inte bör göras propaganda i syfte
att driva kvinnor med små barn ut i
förvärvsarbete. Mot vem kan denna passus
i reservationen vara riktad? Inte

Nr 37

Onsdagen den 12 december 1962 fm.

Den svenska socialpolitikens inriktning

kan den vara riktad mot utskottsmajoriteten,
och jag känner över huvud taget
inte till att någon har drivit en sådan
propaganda. Det hela har väl tillkommit
såsom en oratorisk finess.

Inte heller avsnittet om den medicinska
utbildningen har reservanterna
funnit möjligt att föra vidare till utredning.
Frågan om läkarutbildningen
behandlades ju av riksdagen så sent som
år 1961, och den beredning som följer
läkarutbildningen har tagit upp spörsmålet
om en blandad medicinsk och
psykologisk utbildning.

Bakom motionens många ord döljer
sig bl. a. ett direkt krav, nämligen om
inrättandet av ett psykosomatiskt laboratorium
och en psykosomatisk klinik.
Man anser därtill att denna klinik
bör ha stor prioritet vid utbyggnaden
av läkarutbildningen. Det vore väl då
lämpligare att ta upp frågan för sig
och framföra den med större allvar, om
man verkligen vill ha riksdagen med.

Detsamma gäller den professur i rehabiliteringsmedicin
som föreslås på
ett annat ställe i motionen. Vill man få
till stånd en professur i ett ämne, bör
man se till att förslaget blir underkastat
den prövning som sker inom vederbörande
avdelning i statsutskottet och
som innebär att olika krav på sådana
tjänster blir föremål för en inbördes
avvägning. Det går inte att vänta sig
prioritet för en professur bara därför
att den i och för sig kan vara motiverad.

Båda dessa uppslag är säkert utmärkta,
men jag är dock inte säker på
att ett förverkligapde av dem skulle ha
någon avgörande betydelse för att göra
människorna mindre stressade.

Motionärerna kommer så över till ett
annat viktigt område, nämligen arbetsvärden.
När det gäller detta område
nödgas reservanterna konstatera att det
är högaktuellt med en pågående stor
utredning och att det finns ett mycket
aktivt ämbetsverk, nämligen arbetsmarknadsstyrelsen.
Det kan således inte på

m. m.

något sätt förväntas att denna utredning
skulle utgöra ett hinder för ämbetsverket
att ytterligare aktivisera sina insatser
på arbetsvärdens område.

Något nytt har inte redovisats i motionen,
man har bara med lätt och litterär
hand skrivit ned en redogörelse
för vad som redan är ett faktum.

Även under detta avsnitt om arbetsvärden
kräver motionärerna nya tjänster
för läkare, psykologer, psykiatriker,
arbetsterapeuter och annan människovårdande
personal. Vi önskar alla bättre
tillgång på utbildad personal, först för
de tjänster som finns och det har i olika
sammanhang kommit till uttryck här i
riksdagen, inte minst under de senaste
veckorna. Man tycker att den nuvarande
personalbristen borde ha något kalmerat
motionärerna i deras utläggningar
om vad som behöver göras, men det har
tydligen inte varit fallet.

Herr Magnusson i Nennesholm har
här berört det avsnitt som handlar om
de äldre människornas problem. Ja,
riksdagen diskuterade så sent som i går
frågan om åldringsvården och allt vad
som behövs av bistånd åt de gamla, inte
minst i form av medicinsk omvårdnad.
Vi inom utskottsmajoriteten är klart
medvetna om de brister som i detta avseende
finns, men vi tror inte att problemet
skulle föras närmare sin lösning
genom en sådan mastodontutredning
som motionärerna föreslagit. En utredning
är redan i gång och det har framställts
så bestämda krav på ökad utbildning,
att jag inte tror att man forcerar
vare sig utbyggnaden av utbildningen
eller vården genom att biträda motionen.

Reservanterna har ju i stort sett inte
kunnat göra annat än att — i likhet
med utskottsmajoriteten — konstatera
att utredningar är i gång på de flesta
områden. Till sist kommer de därför
med en förklarlig suck och tillägger:
»Av största vikt är emellertid att en
effektiv samordning som medger överblick
över hela fältet kommer till

Onsdagen den 12 december 1962 fm.

Nr 37

Den svenska socialpolitikens inriktning m. m.

stånd.» När jag läste detta frågade jag
mig: Vilket fält? Och litet längre fram
säger reservanterna att resultatet av
denna överblick över hela fältet bör
redovisas för riksdagen. Ja, det skulle
nog också bli en lång arbetsdag för
riksdagen när en sådan redovisning
skulle lämnas. Inte många av riksdagens
nuvarande ledamöter skulle heller vara
kvar i riksdagen och bli i tillfälle att
få ta del av redovisningen.

Det skall inte förnekas att motionen
innehåller många allmänna sanningar.
Men det är en sanning som man söker
dölja, nämligen att de flesta av de berörda
problemen redan upptagits till
behandling. Det är inte fråga om några
nyheter, inte om några speciella
centerpartikrav som andra förstockade
partiers representanter inte bär förståelse
för. Alla kommunalt och politiskt
verksamma bär ju i sikte att anpassa
reformer efter människornas krav och
behov. Det finns ingen som vill något
annat.

Något har man också dolt att det här
i stor utsträckning är fråga om pengar,
och man har inte så där bestämt pekat
på att det nu är utbildningsfrågorna som
står på tur. Men det är där vi nu skall
ta ett steg framåt, för att människor
skall få det bättre. Där kommer exempelvis
utbildningen av läkare in i bilden
och vården av våra gamla — som
jag tycker är det allra mest angelägna
i dag. De frågorna har vi diskuterat,
och ingen är likgiltig för dem.

Det som centerpartiet vill ha sagt i
dessa frågor hade kunnat sägas utan
denna motionssvamp. Men en viss nytta
kan det givetvis ha, eftersom varje centerpartist
i många år framåt kan stycka
upp det sagda och väcka motioner om
det undan för undan. Det är också möjligt
att denna motion kan tillhandahålla
välfunna motiveringar för praktiskt taget
allt som en stressad centerpartist
vill motionera om.

Det kan tyckas att utskottets behandling
av denna motion är hård, men

det är en behandling efter förtjänst.
När man står upp och med stora later
säger självklara ting — som om man var
en stridsman för en uppfattning som
mötte starkt motstånd — och när det
göres på ett så diffust sätt att man inte
tar ansvar för vad man vill genomföra,
då har riksdagen inte stor respekt för
vad som säges.

Herr talman! Med hänsyn till vad jag
tidigare framhållit och med hänvisning
till vad utskottet skriver i sitt utlåtande,
nämligen att en utredning av föreslagen
omfattning inte skulle fylla någon
väsentlig uppgift, ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr LARSSON i Borrby (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Det är verkligen en underbar
förmåga fru Eriksson i Stockholm
bär att förenkla och klassa ned
mycket väsentliga ting! Men jag avundas
henne inte denna egenskap. Kanske
är det Aftonbladets positiva inställning
— tidningen skriver ju att man är förvånad
över att inte en enda socialdemokrat
i utskottet bär vaknat •— som bär
retat fru Eriksson.

Sedan vill jag säga att jag varken har
intresse eller möjlighet att fortsätta debatten
på den nivå som fru Eriksson
lagt meningsutbytet här i detta så viktiga
ärende.

Det är ganska underligt att en utskottsbehandling
så ofta blir föremål
för misstänkliggöranden och misstolkningar.
Men naturligtvis är det också
beklagligt att man har satsat så hårt på
att försöka misstänkliggöra våra strävanden.
Det är riktigt, fru Eriksson i
Stockholm, att detta inte är någon partiskiljande
fråga på något sätt, men det
behöver val inte innebära att man blir
besvärad därför att centerpartiet har
kommit fram med förslaget! Fru Eriksson
sade också att denna motion säkert
kommer igen. Ja, jag kan försäkra att
vi kommer tillbaka till riksdagen sena -

Nr 37

Onsdagen den 12 december 1962 fm.

Den svenska socialpolitikens inriktning

re, och då med andra partiers underskrifter.

Vad gäller själva sakfrågan i övrigt
har vi i vår reservation erkänt att
många åtgärder nu är vidtagna på de
områden del här gäller, men många,
kanske de flesta av åtgärderna är vidtagna
efter det att motionen väcktes. I
utskottet gav vi också uttryckligen den
meningen till känna att vi nöjer oss
med en positiv inställning till motionens
principer, om vi kunde få eu sådan
skrivning. Men det blev aldrig ens
tal om att ge ärendet en positiv behandling.

När fru Eriksson sedan slutade sitt
anförande med att ställa frågan vilket
fält det här gäller — ja, då tror jag inte
att jag behöver göra några ytterligare
kommentarer.

Herr MAGNUSSON i Nennesholm
(ep) kort genmäle:

Herr talman! När utskottets ärade
ordförande försökte förringa en del av
det som säges i motionen genom att
framhålla att det är frågor som redan
har beslutats om i riksdagen, så skall
vi inte glömma vad jag framhöll i början
av mitt förra anförande, att motionen
väcktes i början av denna riksdag,
alltså för snart ett år sedan. Och då, fru
Eriksson, var en hel del av de i motionen
berörda problemen varken helt eller
delvis lösta. Nu är en del av dem
lösta, och andra är hänvisade till utredningar,
men så var det inte när motionen
väcktes. Och att behandlingen
av motionen har dragit ut på tiden till
riksdagens sista dag beror ju inte på
motionärerna.

Sedan siade fru Eriksson att vad skolan
beträffar så är man överens. Vi menar
dock från vårt håll, att när undervisningen
i familj- och socialkunskap
skall aneddelas som specialämne i 9 s,
så innebär det att många elever inte
får någon undervisning om det, och vi
har i vår reservation ansett sådan undervisning
vara av stor vikt.

m. m.

Vi bär ju också en stark folkvandring
i dag, och det är väl en bidragande
orsak till de psykiska besvär som
många människor bär när det gäller att
anpassa sig till detta nya samhälle. Vi
anser på vårt håll'', att det tyvärr inte
är slut med dessa svårigheter, utan de
kommer att finnas även i fortsättningen.
Därför ville vi ha ett socialpolitiskt
handlingsprogram, där man gick till
botten med problemen och försökte lösia
dem, inte bara krävde att individen
skall anpassa sig till detta nya, alltmer
komplicerade samhälle.

När motionen väcktes vid riksdagens
början, kommenterades den i tidningar,
representerande olika partilinjer, och
de allra flesta var mycket positiva till
motionen och ansåg att den innebar ett
ord i rättan: tid. Jag kan nämna Göteborgs
Handels- och Sjöfartstidnings ledare
i denna fråga men även vad Aftonbladet
sade i söndags om motionen.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman:! Det är ingen som förnekar
att många allmänna sanningar
sagts och att de ofta är ganska bra uttryckta
i motionen, där man tar litet
utrymme i anspråk. Men därifrån till
att säga att det som antytts av reformer
skulle vara någonting nytt eller någonting
som skulle kunna ordnas om
man godkände denna motion, är väl ett
långt steg. Ni har icke föreslagit en enda
sak utom möjligen familj ekunskap
i 9 s — men den frågan är avgjord under
våren liksom en rad andra frågor
som berörts i motionen. Om vi behandlat
motionen i januari, hade vi naturligtvis
haft flera ting att fatta beslut om.

Att motionen behandlas under riksdagens
sista arbetsplenum beror även
på att reservationen var så lång och
svår att skriva. Jag tycker inte det är
något fel att motionen behandlas så
sent. Motionen skulle kunna uppfattas
som ett livsåskådningsresonemang, men
det har inte någon av reservanterna ve -

Onsdagen den 12 december 1962 fm.

Nr 37

Den svenska socialpolitikens inriktning in. m.

lat framhålla, utan de har velat ha den
till ett praktiskt socialpolitiskt handlingsprogram.
Då måste man också vara
beredd att få motionen prövad som ett
praktiskt politiskt program. Gäller det
en livsåskådningsdebatt, kan det vara
svårt att förstå varann, man är ofta på
helt olika våglängd. När det gäller ett
praktiskt socialprogram bör varje sak
kunna kallas vid dess namn och redovisas
i pengar. Som ett sådant program
är denna motion inte mycket att hänga
i julgranen. Men, som jag sade, som ett
trevligt föredrag är den ypperlig.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Först en sak som för
mig framstår som viktig att klara upp
en gång för alla.

Vi har i vårt land under en mycket
lång tid haft socialdemokratiskt styre.
Under denna tid bär vi på det materiella
planet haft ett uppsving som är
häpnadsväckande. Detta bär kunnat ske
i någon mån trots regimen men säkert
i alldeles övervägande grad tack vare
denna regim, om den än ofta haft stöd
av andra politiska grupper. Senast i
går uttryckte herr Heckscher sina känslor
av respekt för socialdemokratien på
den punkten, och jag instämmer i detta.

Parallellt med och på baksidan av
denna storartade och beundransvärda
sociala och tekniska utveckling har
emellertid uppkommit en råd problem
av rent mänsklig karaktär som förvrider
bilden av idealsamhälle och gör
den i vissa stycken till eu grinande
karikatyr. Den föreliggande motionen
pekar — och med all rätt — på detta.

Vad jag nu vill starkt understryka är
min mening, grundad på den kännedom
jag har sedan en 30—35 år om partiernas
och deras tongivande kretsars allmänna
sammansättning och inställning,
att vilket parti eller vilken politisk
konstellation vi än hade haft i ledningen
fram till dags dato, så hade de här
aktuella problemen varit desamma. Vi
måste alla vidkännas vår tunga del av

ansvaret. När jag — som så ofta och
med så klena synliga resultat — i sådana
bär sammanhang kritiserar förhållandena
inom dagens samhälle, så
kan jag försäkra att det inte sker av
partipolitiska skäl — det är sannerligen
inte regeringen jag vill åt. Här om
någonsin har vi en för oss alla gemensam,
angelägen uppgift som vi måste
lösa, och som vi måste lösa snabbt om
det inte snart skall visa sig vara för
sent.

Centerpartiets stora och ambitiösa
motion, som vi skall vara tacksamma
för, syftar till detta. Man frambär en
lån-g råd med förslag om utredningar
av hur problemen borde lösas. Den till
motionen anslutna reservationen talar
om behovet av forskning och samordning
och finner att ett miljöpolitiskt
handlingsprogram vore av värde.

Men mellan raderna i reservationen
tycker jag mig kunna utläsa eu för övrigt
realistisk resignation, som om man
ändå insåge att de fundamentala mänskliga
problemen inte löses med miljöpolitik.
Skilsmässorna, de utomäktemskapliga
barnen, stressen, alkohol- och narkotikaproblemen,
tristessen, fritidsproblemen,
tomheten och meningslösheten
som många känner, dessa och många
andra företeelser lär vi ändå få dras
med, och i förvärrad grad. Det onda
är inte att söka utanför utan inom människan.

Det finns dock eu radikal och osviklig
lösning på alla mänskliga problem,
de i motionen uppräknade inbegripna.
Den finns inom räckhåll men den betingar
ett pris som många ryggar tillbaka
inför. Det priset innebär att man
är villig att offra den oärlighet, den
egoism, den orenhet och den brist på
kärlek till vår nästa som finns i allas
vår natur. Och inte nog med det: man
måste därutöver vara villig att underordna
sig Guds absoluta och ovillkorliga
auktoritet. Om eu verkligt förutsättningslös
utredning finge begrunda
vad som skulle ske om den lösningen

2* — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 37

Nr 37

Onsdagen den 12 december 1962 fm.

Den svenska socialpolitikens inriktning m. m.

tillämpades, och tillämpades fullt ut,
skulle vi börja se det teoretiska svaret
på frågeställningen och vägen skulle
ligga öppen fram mot ett helt annat och
närmare fullkomligheten hunnet samhälle.

Nu ligger dock detta inte på det politiska
utan på det ideologiska planet.
Regering och riksdag kan'' därför inte
som sådana fatta beslut i ett dylikt
ärende. Men regeringens och riksdagens
ledamöter som enskilda människor
kunde och borde göra det. Och jag är
säker på att detta kommeir att ske vad
det lider.

Av vad jag nu sagt och av vad utskottet
i sin av mig biträdda hemställan
har anfört framgår att jag finner ett
bifall till reservationen orealistiskt,
och om jag än skulle ha önskat att utskottets
skrivning innefattat något av
de tankar jag här redovisat, så yrkar
jag bifall till utskottets hemställan.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag har med största intresse
tagit del av centerpartiets motion.
Man kan måhända säga att den
mera är en valbroschyr än en motion,
ty som motion är den tekniskt ohanterlig,
och jag förstår att det varit svårt
för utskottet att behandla detta vittsyftande
förslag.

Men det är som sagt intressant att erfara
vilka nya, friska vindar som blåser
inom centerpartiet, ty i denna motion
tas faktiskt flera frågor upp som tidigare
förts fram i olika motioner men
då — som fru Eriksson i Stockholm påpekade
— inte fått något entusiastiskt
stöd från centerpartiet. Jag är emellertid
enbart glad åt den omvändelse som
här har skett. Jag är helt överens med
motionärerna om riktlinjerna, även om
jag tycker att motionen svävar ut väl
mycket i vissa hänseenden.

I flera hithörande delfrågor har, som
jag sade, motioner väckts sedan länge,
t. ex. om att läkare på barnavårdscen -

traler skulle utbildas i barnpsykiatri
och psykologi för att kunna vägleda och
hjälpa föräldrarna ordentligt i uppfostringsfrågor
och när det gäller barnens
psykiska hälsa. Men då har inte något
stöd erhållits från centerpartiet.

Fru Eriksson påpekade vidare att
broschyr i samlevnadsproblemen tre år
å rad tagits upp motionsvägen. Det föreslogs
att människor när de tog ut
lysning skulle få en broschyr rörande
äktenskapets ekonomi och juridik, så att
de verkligen fick reda på vad äktenskapet
innebär av förpliktelser. Men det
mera gycklades över det förslaget än
gavs något stöd åt det. Dess bättre har
förslaget sedermera realiserats genom
privata initiativ — Folksam har givit
ut en broschyr som heter »Att vara tillsammans»
vilken i stor utsträckning används
i undervisningen.

När motioner väckts om utbyggnad av
yrkesvägledningen — det har skett sedan
långt tillbaka — har det också varit
mycket svårt att få gensvar. Sexualupplysningen
har väl heller inte mötts med
entusiasm från centerpartiets sida, då
anslag skulle beviljas.

I centerpartiets motion behandlas också
den stora och enligt min mening mycket
väsentliga frågan om forskning på
arbetslivets område. Motioner i denna
fråga har väckts i flera omgångar, men
de har fällts — såvitt jag vet har centerpartiet
inte stött motionerna. Så sent
som i våras avslogs en motion i frågan;
en utredning sysslar dock med att kartlägga
problemen på området.

Jag skulle kunna nämna ytterligare
många motioner på socialpolitikens område
som inte fått något stöd från centerpartihåll
men som centerpartiet tagit
upp i den nu aktuella motionen.

Jag tycker utskottsutlåtandet är negativt
och andas något av att »vi är
väldigt bra — det är bra som det är
och några vidare åtgärder behöver inte
vidtagas». Det är riktigt som fru Eriksson
i Stockholm säger, att flera utredningar
arbetar. Men mera finns att göra,

Onsdagen den 12 december 1962 fm.

Nr 37

Den svenska socialpolitikens inriktning m. m.

och jag är alltså inte riktigt överens med
utskottsmajoriteten.

Därtill bär man i motionen tagit upp
arbetshygienen inom den statliga sektorn.
På denna punkt anser jag att utskottet
har en mycket egendomlig skrivning.
Motionen uttalar att det är önskvärt
att arbetshygienen och personalvården
inom den statliga verksamheten
mera skjuts i förgrunden, och detta tycker
jag är riktigt, eftersom dessa faktorer
är eftersatta på detta område. Sedan
skriver emellertid utskottet: »Vad slutligen
beträffar personalvården och arbetshygienen
inom den statliga verksamheten
har utskottet inhämtat att dessa
frågor noggrant följes av personalorganisationerna
— Statstjänstemannaförbundet
kommer att taga upp exempelvis
frågan om personalkonsulenter
vid verken.»

Det är egendomligt att man lägger ansvaret
i personalorganisationernas hand.
Ansvaret ligger ändock i första hand
hos arbetsgivarna. Arbetarskyddslagstiftningen
lägger ansvaret på arbetsgivaren.
Sedan skall naturligtvis arbetsgivaren
i samråd med personalorganisationerna
ta upp olika frågor. Man
kan kanske räkna med att personalorganisationerna
har en viss bevakning,
men att — som utskottet här enligt min
mening gör — lägga ansvaret nästan helt
i personalorganisationernas hand anser
jag är fel. Det är arbetsgivaren som
skall ta initiativet och ansvaret och som
skall upplysa arbetsledare m. fl. i dessa
frågor, så att de får den rätta inställningen
till dessa problem.

Jag kan inte heller helt ansluta mig
till reservationen, som är väl diffus. Jag
kommer därför, herr talman, att nedlägga
min röst när det blir omröstning
på denna punkt.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Detta ärende är på före -

dragningslistan rubricerat utlåtande »i
anledning av väckta motioner angående
den svenska socialpolitikens inriktning
m. m.». Som jag fattar presentationen av
ifrågavarande motioner, avser de att uttrycka
centerpartiets uppfattning om
hur den svenska socialpolitiken bör inriktas.
Därför vill jag först säga några
ord i denna fråga. Det förekommer i
denna motion en mängd självklara saker,
som väl inget parti egentligen vill
polemisera emot. Det är önskvärda ting,
men motionärerna har drabbats av det
öde som nästan alla av oss råkar ut för,
nämligen att det snart sagt är omöjligt
att ta upp någon fråga, beträffande vilken
man inte kan hänvisa till att den
är under utredning. De flesta av dessa
spörsmål är under utredning.

Det som jag emellertid framför allt
reagerar mot är den beskrivning av våra
socialpolitiska problem och uppgifter
som göres i motionen. Denna beskrivning
måste tolkas så att de problem som
den svenska socialpolitiken nu står inför
i ringa grad är av materiell eller
ekonomisk natur. I alla händelser skulle
de till den alldeles övervägande delen
handla om mentala och psykologiska
problem. Det verkar i denna sammanfattning
av centerpartiets syn på socialpolitikens
inriktning som om det mera
handlade om själarnas än om kropparnas
vånda.

Det är bara i några enstaka fall som
dessa utredningsframställningar rör materiella
problem. Det gäller sådana
önskvärda saker som lekskolor, arbetstillfällen
för åldringar o. dyl. I övrigt
handlar alla dessa rekommendationer
om upplysning, propaganda, forskning,
rådgivning, uppfostran, karaktärsdaning,
vägledning, kunskapsfrågor, opinionsbildning,
äktenskapsrådgivning, föredragsverksamhet
och om psykologiska,
psykiatriska, terapeutiska och psykosomatiska
åtgärder, och — vilket kanske
bör betecknas som mera materiellt
— om mängder av olika tjänster och institut,
som skulle bli resultatet därest

Nr 37

Onsdagen den 12 december 1962 fm.

Den svenska socialpolitikens inriktning

de tankegångar som utvecklas i motionen
blir genomförda.

Jag har redan sagt att många av dessa
områden naturligtvis är försummade,
och vi håller väl alla med om att det
inte alls handlar om oviktiga frågor.
Men de socialpolitiska uppgifterna omfattar
väl inte bara detta.

Jag är inte heller med på den beskrivning
av skilsmässorna som förekommit i
motionen och som också har förekommit
ofta i riksdagen. Jag tycker den påminner
något om den katolska kyrkans
uppfattning om skilsmässorna. Naturligtvis
åstadkommer skilsmässorna ofta
mycket svåra problem, men i många
fall är de också den enda räddningen
för olyckliga människor. Man kan därför
inte ensidigt framställa skilsmässorna
som en svår olycka eller som ett
typiskt exempel på det dekadenta tillstånd
i vilket det svenska samhället för
närvarande befinner sig.

Dessutom tycker jag mig inte ur det
material som finnes kunna utläsa någon
väsentligt ökad tendens till skilsmässor.
Under tioårsperioden 1950—1959 upplöstes
i genomsnitt 8,7 procent av äktenskapen
genom skilsmässor — och
det märkliga var att städerna, som speciellt
utpekas som syndens hemvist —
representerade den mindre procentandelen,
nämligen 7 procent, medan landsbygden
svarade för den större procentandelen.
Men jag tror nu att detta också
kan ha att göra med en viss förbättring
av folkets villkor, att många kvinnor
genom de ökade arbetsmöjligheterna
kan upplösa äktenskap som inte motsvarar
deras förväntningar och förhoppningar
och som kanske bara bringat
olycka för dem.

Det förvånar mig också att utgångspunkten
för motionen är vad man kallar
den höga materiella standarden här i
landet. Det kan väl i alla fall inte gälla
bönderna! Skall man tro allt vad som
skrivs, sägs och begärs befinner sig
jordbrukarna i ett ganska miserabelt
läge. Jag tror också att de — i varje
fall flertalet — har det dåligt.

i. nt.

I remissdebatten erinrade jag om hur
det här i landet förhåller sig med den
höga levnadsstandarden. Jag vill inte
på något sätt bestrida att villkoren för
många har förändrats till det bättre,
men faktum är att det är miserabelt
ställt för många människor här i landet,
när exempelvis var tredje gift människa
inte kommer in i inkomststatistiken
därför att inkomsten är för låg,
när av återstoden av de gifta endast 71
procent kommer upp till högst 10 000
kronor, när en och en halv miljon människor
lever på folkpensionsnivå och
när ensamma mödrar, som det sades
förra året, har en genomsnittlig inkomst
av 6 000 kronor. Här finns ett
brett fält för reformvilja, där det mindre
är fråga om psykiatriska åtgärder
och psykologiska förklaringar än om
klingande mynt. Det är underligt att
detta problem alldeles glöms bort, när
man skriver en motion om den svenska
socialpolitikens inriktning.

Yi motionerade ju redan 1945 om en
nyinriktning av socialpolitiken, som
skulle kunna avskaffa en massa olika
mellanformer och en oerhört fördyrande,
försenande och diskriminerande byråkrati
och som skulle skapa trygghet
vid ofrivilligt inkomstbortfall: vid ålderdom,
sjukdom, invaliditet, arbetslöshet
etc. Den socialförsäkringsbalk som
vi fått i år bygger i ganska hög grad
på denna tankegång, och vi hade för
vår del all anledning att prisa detta regeringsinitiativ
och betrakta det som
ett steg i riktning mot en ny och bättre
socialpolitik med uppgift att skapa en
verklig social trygghet, något som vi
ännu inte har.

Jag skulle helt kort vilja peka på några
punkter, där jag tycker att det med
hänsyn till de nuvarande politiska
kraftförhållandena i den svenska riksdagen
vore möjligt att åstadkomma en
inriktning av strävandena mot en sådan
målsättning som jag här angett.

Den första frågan gäller barnfamiljernas
låga standard. Förra veckan behandlades
ett utredningsförslag i denna

Onsdagen den 12 december 1962 fm. Nr 37 45

Den svenska socialpolitikens inriktning m. m.

fråga vilket präglades av en riktig
grundsyn på detta problem. Alla tycks
vara ense om att detta är en mycket vital
angelägenhet. Vi har redan tidigare
framlagt förslag om betydligt högre
barnbidrag, som i någon mån skulle
kunna bidra till att skapa en utjämning
mellan barnfamiljernas och de ensamstående
mödrarnas faktiska ekonomiska
standard.

Den andra frågan gäller arbetsdagens
längd. Nu tränger femdagarsveckan igenom
fullständigt oemotståndligt, och
även de som inte gillar det måste finna
sig i detta förhållande. Men detta leder
ju till att åttatimmarsdagen sätts ur
funktion. Om man därtill lägger de förändringar,
som ägt rum i våra tätorter
och som gör att det blir mycket långa
resor till arbetsplatsen, finner man att
flertalet av dem som arbetar har en
väsentligt längre arbetsdag än åtta timmar.
Med tanke på den oerhörda hets
som råder i produktionen undrar jag
om de, som nu tycker sig upptäcka
stressymtom på så många olika håll,
kan bortse från att den förlängda arbetsdagen
kan vara en bidragande orsak.
Nu har ju regeringen lovat förslag
om fyra veckors semester. Det är naturligtvis
ett steg i rätt riktning. Men jag
tycker att målsättningen 40 timmars arbetsvecka,
så att man med femdagarsveckan
verkligen kan hålla fast vid ättatimmarsdagen,
bör genomföras så
snart som möjligt.

En tredje fråga är arbetslöshetsförsäkringen.
Det har väl inte varit ett så
stort problem på senaste tiden, men det
behöver inte bli någon alltför våldsam
åtstramning av konjunkturerna innan
bristerna i den nuvarande arbetslöshetsförsäkringen
kommer att framträda.
Dessa brister är framför allt av två
slag. Den ena bristen är försäkringens
omfattning, den tid den avser, och den
andra är finansieringen. Jag hoppas att
det inte skall dröja alltför länge innan
denna fråga blir löst.

En fjärde fråga är likalönsfrågan. Nu

har det träffats en principöverenskommelse
om att inom vissa år skall de
s. k. kvinnolönerna bort ur avtalen. Vi
har ju inga kvinnolöner i statstjänst,
men däremot är ju de reella förhållandena
där att kvinnorna klättrar på lönestegens
nedersta pinnar medan männen
nästan automatiskt står högre. Jag
fruktar att den principiella framgång
som har uppnåtts genom överenskommelsen
att avskaffa kvinnolönerna bara
kommer att innebära, att vi till industrien
och näringslivet i övrigt överför
den praxis som råder i den statliga och
delvis också den kommunala verksamheten.
Detta måste väl vara en fråga
som varje anhängare av demokratiska
förhållanden och människors jämlikhet
bör betrakta som något som snarast
möjligt måste lösas. Jag tror inte att
den frågan kan lösas genom förhandlingar.
Det måste ske med lagstiftningens
hjälp.

Den femte frågan är den höga pensionsåldern.
Det finns såvitt jag vet
bara ett land som har högre pensionsålder
än Sverige, men det finns massor
av länder där pensionsåldern är väsentligt
lägre, exempelvis 60 år för män
och 55 år för kvinnor. För närvarande
är det inte realistiskt att uppställa en
sådan målsättning, men vi tycker för
vår del att den nuvarande majoriteten
i riksdagen borde kunna sätta ned pensionsåldern
åtminstone till 65 år. Det
är också en hög ålder för många av
dem som för närvarande är hänvisade
till att på arbetsmarknaden skaffa sig
sin försörjning.

Nu finns visserligen den möjligheten
att under vissa betingelser avgå och få
pension tidigare, men då blir det en
reducerad pension och de som mest
skulle behöva avgå tidigare har som regel
inte råd att utnyttja den förmånen.

Den sjätte frågan gäller bostadsnöden.
Det är i dag inte bara brist på bostäder
utan bostadskostnaderna skapar nu
verkligen stora problem. De tendenser
som nu gör sig gällande, då nästan alla

Nr 37

Onsdagen den 12 december 1962 fm.

Den svenska socialpolitikens inriktning m.

de andra partierna är mer eller mindre
överens om att avveckla hyresregleringen,
föranleder verkligen allvarliga
funderingar. Jag har undersökt förhållandena
i Köpenhamn där man avskaffat
hyresregleringarna. Där är det mycket
vanligt att en ganska liten modern
bostad betingar en hyra på 10 000 kronor.
I Dannmark kan man köpa kläder
och mat billigare i danska kronor
räknat än vi köper motsvarande varor
i Sverige i svenska pengar. Därför är
hyror på 10 000 kronor för enkla bostäder
oerhört kännbara. Yi riskerar
en sådan utveckling därest inte en åtstramning
sker.

Den sista frågan är sjukersättningen
— den långa karenstiden, den ännu
bara i början varande hälsokontrollen,
bristen på verklig industrisjukvård.

Dessa är de huvudsakliga ämnen som
enltigt vår mening bör bli föremål för
särskild omtanke och särskilda åtgärder
från den nuvarande riksdagsmajoritetens
sida. Jag kan gärna understryka
vad jag tidigare sagt av erkännande
av de tankar som har utvecklats i motionen,
men jag hävdar dock att det är
mindre själens nöd än kroppens som
fortfarande kräver den största uppmärksamheten.

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Jag tillhör utskottsmajoriteten
och jag vill därför ta till
orda.

Jag har med sympati läst centerpartimotionen
och funnit att många av de
tankegångar som förts fram där är
ganska tilltalande. Denna motion är
egentligen mera ett valprogram än en
motion. Jag vill säga att som valprogram
är den inte alls så dum. Men att
sända över ett helt valprogram till
riksdagen och begära att vi skall yttra
oss över det är väl ändå litet för mycket
begärt. Tänk om socialdemokratien
efter kriget hade skickat över sitt efterkrigsprogram
och begärt riksdagens yttrande
över det! Det förefaller fullstän -

digt omöjligt, och jag tror att kammarens
ledamöter håller utskottet räkning
för att vi har avstyrkt den här motionen.

Jag hade närmast tänkt mig att vi i
utskottet skulle ha skrivit ännu kortare.
Det visar sig nu att det som vi har
skrivit redan har vållat diskussion. Jag
misstänkte att så skulle bli förhållandet.
Varje del av motionen hade ju krävt
lång utläggning om det skulle bli någon
mening med det. Jag måste emellertid
ge en eloge åt utskottets sekreterare,
och jag är nästan övertygad om
att hans telefon måste ha gått varm under
ett par dagar på grund av alla de
telefonsamtal som han måste ha haft
med olika myndigheter och institutioner
för att kunna införskaffa upplysningar
och därefter skriva en liten presentation
av allting som ändå händer
på den här fronten. Jag skulle nästan
vilja fråga, herr talman, om det inte
borde vara förbjudet att skicka över
sådana saker, om de inte borde kunna
stoppas redan hos talmannen, ty den organisation
som vi förfogar över här i
riksdagen med ett utskott, som arbetar
med ett litet sekretariat, har ingen möjlighet
att klara en sådan bär omnibusmotion.

Det har i tidigare sammanhang talats
om att riksdagen skulle behöva ha
sitt eget utredningsinstitut. Om vi hade
haft det, borde det ha kunnat vara möjligt
att skicka över motionen till ett sådant
institut som kunnat hålla på med
den under ganska lång tid. Allmänna
beredningsutskottet har i år haft 72
motioner att behandla och vi har lämnat
55 utlåtanden, vilka har krävt sin
tid. Man jag betonar ännu en gång att
denna motion skulle ha krävt arbete
hela året. Avstyrkandet beror alltså inte
på att vi inom utskottsmajoriteten inte
skulle ha sympatier för vissa delar av
motionens innehåll utan därpå att det
har förefallit fullkomligt omöjligt att
kunna ta upp den till en relevant och
saklig diskussion.

Onsdagen den 12 december 1962 fm.

Nr 37

Den svenska socialpolitikens inriktning m. m.

Jag ber att få ta upp ytterligare en
punkt i sammanhanget. I reservationen
talas det om psykisk läkarkontroll. Jag
gjorde faktiskt ett litet överslag och
kom fram till att om en läkare har 45
timmars arbetsvecka, och med en timme
till varje medborgare skulle han
kunna klara av 2 250 invånare per år.
Man kan ju säga att en sådan läkarkontroll
görs vartannat år, varför vi
kommer fram till att det behövs en läkare
på 4 500 invånare. Det skulle alltså
krävas 750 läkare, d. v. s. psykiatrer,
och detta i en situation då vi har oerhört
ont om läkare inom denna specialitet.

Frågar man sedan vad det hela skulle
komma att kosta, kommer man till det
resultatet att dessa 750 läkare med
50 000 kr. per år i inkomst skulle dra en
årlig kostnad på ungefär 40 miljoner
kronor. Det blir alltså enbart på denna
punkt en ganska stor utgift, och då har
jag ändå bara berört en mycket begränsad
del av motionen.

Jag skulle också, herr talman, vilja
säga några ord till fröken Elmén. Hon
gjorde gällande att utskottet hade överlåtit
ansvaret om personalvården på
personalorganisationerna. Om man läser
utskottets utlåtande finner man att
vi förmenar att personalorganisationerna
följer utvecklingen på de områden
som det här gäller och att vi litar på att
personalorganisationerna uppmärksamt
följer dessa ting.

Herr talman! Jag vill ännu en gång
ge uttryck åt att motionen innehåller
många positiva sidor. Kanske jag också
bör säga att jag för min del i varje fall
inte har tolkat den som om den bara
skulle avse den mentalhygieniska sidan
av socialpolitiken. Jag vill gärna hålla
med herr Hagberg när han säger, att
socialpolitiken måste ha kvar sin inkomstutjämnande
faktor. Riksdagen har
bara för en vecka sedan tagit ett utskottsutlåtande,
i vilket vi talat om de
orättvisa ekonomiska förhållanden som
barnfamiljerna för närvarande lever

under. Vi har alltså, herr talman, utan
att nonchalera några synpunkter funnit
oss tvingade att göra det som var
det enda möjliga i denna situation,
nämligen att avstyrka denna stora omnibusmotion.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Det är ingen tvekan
om att denna motion är utomordentligt
intressant. Man skulle kunna säga att
den berör allt det som filosoferna har
spekulerat över ända ifrån gamla tider.
Det gäller alltså om vi skall ha möjligheter
att leva som kulturvarelser eller
inte.

Jag skall inte mera uppehålla mig vid
de allmänna aspekterna. Det säger sig
självt att en debatt som rör sig på ett
så allmänt plan måste bli något diffus.
Jag skall försöka att konkretisera hur
jag tycker att denna motion borde ha
skrivits, om man hade velat uppnå resultat.
Låt mig bara — när jag nu ser
herr Hedlund i kammaren — få säga
att vi från vårt håll många gånger har
lagt fram motioner om sociologiska
forskningsprofessurer. Det är riktigt
att centerpartiet sedan har lagt fram
motioner om den sociologiska forskningen
på landsbygden. Vid dessa tillfällen
har vi ofta i denna kammare
mött en negativ hållning som varit
ganska häpnadsväckande. Vi kan som
exempel anföra motioner som vi väckte
för tio, elva år sedan. Jag vill inte säga
att den hållning som centerpartiet intog
var speciellt negativ -— den var
ganska allmän och gick ut på att man
inte skulle ha någon större sociologisk
forskning.

Justitieminister Kling tog i debatten
om brottsbalken upp en mycket intressant
synpunkt. Han hävdade där att de
kriminologiska erfarenheterna både i
Sverige och i utlandet är så obetydliga
att vi inte har nått något resultat. Men
vems var skulden till att vi under lång
tid inte fick någon kriminologisk forskning
här i landet? Det var i alla fall

Nr 37

Onsdagen den 12 december 1962 fm.

Den svenska socialpolitikens inriktning m.

inte riksdagens. Initiativ skulle väl ändå
därvidlag ha tagits av regeringen. Sedan
vill jag nog säga att ingen människa
i detta land kan säga hur långt
man utomlands har nått i fråga om sociologisk
eller ltriminologisk forskning,
detta helt enkelt av det skälet att vi
inte bär någon instans som riktigt samordnar
de utländska forskningsresultaten.
I vårt riksdagsbibliotek bär vi inte
möjligheter att i en speciell fråga på
en halvtimme alltid få fram uppgifter
om de arbetsmarknadsprognoser, som
är av väsentlig betydelse i sammanhanget.

Jag kommer så in på en mycket väsentlig
fråga, som motionärerna borde
ha tagit upp och som berörts av några
unga socialdemokratiska nationalekonomer.
Jag kan hänvisa till eu ledare
i Tiden för ett år sedan, vidare artiklar
av herrar Rehn i LO och Lundberg
i LKAB, som i detalj påvisar —
något som också berördes i gårdagens
debatt — att vårt budgetsystem
inte tar hänsyn till larbetskraftsproblemet.
Det är mycket lätt att skriva en
önskelista över det ena och det andra.
Men när vi har en budget, som inte ens
på de mest vitala punkterna ger ledning
om möjligheterna att få psykiater,
hänger hela diskussionen i luften.

Jag kommer vidare in på en annans
konkret fråga, nämligen att riksdagen
saknar ett utredningskansli. Här tillsattes
den ena utredningen efter den andra.
Jag förmodar att regeringen är lika
intresserad som centerpartiet och alla
vi andra av att skapa en tillfredsställande
miljöpolitik. Utskottet kan som här
bara hänvisa till och återge vad den
ena utredningen efter den andra har
anfört. Men utskottet har inte bekvämat
sig att närmare i de olika utredningarna
studera, varthän man egentligen
kommit när det gäller miljöpolitiken.
Det är ändå ett ganska väsentligt
problem.

Frågan om det svenska kommittéväsendets
rationalisering är en mycket

gammal fråga. Man kan förvisso inte
påstå att den bär lösts, men det åvilar
regeringen att verkligen lägga fram ett
program på den punkten. Det förvånar
mig, att motionärerna inte har berört
ett så centralt område. Det utfärdas nu
direktiv och det händer att tre till fyra
utredningar diskuterar samma problem.
Detta missförhållande har påtalats
många gånger förut och det är
klart att vi i riksdagen under sådana
förhållanden har mycket svårt att bilda
oss en klar uppfattning av förhållandena
i olika fall.

Till herr Hagberg vill jag säga, att
jag förstår hans inställning. Men det är
väl rätt underligt att på detta sätt förneka
att miljön har samband med personligheten1.
Om herr Hagberg läser de
verser som står i slutet av Pasternaks
mycket omdiskuterade bok Doktor
Zjivago —• Pasternak har ju nu fått
upprättelse i Sovjetunionen — skall han
finna att Pasternak där på eu sida säger
att »mitt liv är ett val vid varje
steg». Det är rätt märkligt att man i en
kommunistisk stat går tillbaka till denna
individualism och erkänner just personlighetens
fria val.

Det är också intressant att studera
hur man i modern fransk filosofi, som
man får knyta bekantskap med i moderna
teaterpjäser av Sartre, har liknande
uttryck som Pasternak: »Mitt liv
är ett val vid varje steg.»

Då frågar man sig: Vad är det som
gör att detta val är så betydelsefullt?
Vi påverkar miljön och skapar kultur
om vi har en genomtänkt kulturåskådning.
Jag vill i detta sammanhang vända
mig till herr Hedlund och säga att
det nog i själva verket inte är så, att
miljöpolitiken förändras så mycket genom
utredningar. Man kommer oändligt
långt genom att tillämpa de gamla
orden i Bergspredikan.

Det går tusentals människor här i
Stockholm och är ensamma, inte därför
att de lider nöd och saknar materiella
ting utan därför att de är eller

Onsdagen den 12 december 1962 fm.

Nr 37

Den

känner sig isolerade i storstaden, isolerade
från de människor, som i myckenhet
finns i storstaden. Vad beror
denna isolering på? Jo, på att människorna
saknar generositet i sinnelaget.
Vi ger för litet av ide vänliga orden1,
och till slut blir vi i ett samhälle som
det moderna mer eller mindre isolerade.
Kunde man utreda den saken, herr
talman, om att skapa ett vänligare samhälle,
hade man nått oändligt mycket
längre än man nu kommit. Det ger däremot
knappast mycket att i ett sammanhang
beröra frågar över hela fältet.

Jag vill gärna, herr talman, sluta med
att säga att detta är en mycket betydelsefull
fråga. Men, det hade varit
bättre om motionärerna och reservanterna
hade pekat på det som är mest
angeläget i nuvarande stund och det
som nu kan genomföras. I slutet av reservationen
står bl. a.: »Programmet
bör främst gälla de i motionerna berörda
områdena och omfatta en inventering
och redovisning av de olika konkreta
åtgärder som kan genomföras
omedelbart eller så gott som omedelbart.
»

Ja, kan de genomföras omedelbart
måste de väl komma att framläggas i
statsverkspropositionen nästa år. Saknas
de där, har vi alla möjlighet att i
motioner påpeka detta förhållande. Det
finns ändå även på den punkten möjlighet
att mera konkretisera vad man
åsyftar och önskar. Jag inser att det
naturligtvis har varit mycket svårt att
konkretisera den motion vi nu har
till behandling. Det olyckligaste vore
om vi förde debatten så —■ som jag
tycker det fanns en tenderns till i början
av debatten — att varje parti försöker
att ta patent på frågan, gör den
till en partipolitisk fråga och hävdar
att vi inte alla är intresserade av att
skapa ett kulturvämligt samhälle.

Jag tror, herr talman, att vi trots
vårt partisinne är så mycket kulturvarelser,
att vi kan erkänna att detta

svenska socialpolitikens inriktning m. m.

är en fråga som sträcker sig över partigränserna.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman ! Herr Braconier nämnde
att han och hans meningsfränder för
tio'', elva år sedan hade motionerat i en
del ämnen som har beröring med dem
som las upp i den här motionen och då
inte vunnit gehör för sina synpunkter.
Om så är fallet, kan jag inte annat än
beklaga det naturligtvis. Jag är helt
överens med herr Braconier — jag har
tagit upp den frågan här i kammaren
tidigare vid något tillfälle — om att
även oppositionen skulle behöva ett utredningskansli.
Om ett sådant hade
funnits, är det sannolikt att denna motion
hade kunnat behandlas ganska ingående
innan den hade kommit upp inför
kammaren.

Så ett par ord till herr Svensson i
Kungälv. Jag tror inte att han riktigt
menade vad han sade, när han talade
om att motioner av det här omfånget
inte borde få väckas. Har inte detta
med valfriheten trängt fram till herr
Svensson- i Kungälv, så att han åtminstone
anser att man borde få välja storleken
på sina motioner själv?

Nåja, min kännedom om herr Svensson
1 Kungälv hänför sig till hans
framträdanden bär i kammaren, och
de har varit sådana att jag vägrar tro
att innebörden i detta uttalande var den
som orden närmast gav vid handen.

Vad så beträffar herr Hagberg fann
jag att han läste upp föredragningslistan
på den punkt som gäller detta ärende
och därmed rubriken på allmänna
beredningsutskottets utlåtande: »Utlåtande
i anledning av väckta motioner
angående den svenska socialpolitiken®
inriktning.» Detta är, herr Hagberg,
inte centerpartiets rubricering av motionen.
Motionen berör nämligen endast
vissa avsnitt av den svenska socialpolitiken.
Den är naturligtvis inte
heller på detta område — vilket bor -

Nr 37

Onsdagen den 12 december 1962 fm.

Den svenska socialpolitikens inriktning !

de vara självklart — att betrakta som
uttömmande. Den har tagit sikte på
många frågor inom en mycket väsentlig
men doek begränsad sektor av den
svenska socialpolitiken. Herr Hagberg
måste väl känna till att det inte är
motionärerna som sätter rubrik på utskottsutlåtandena.

Herr Hagberg tyckte att vi i centerpartiet
alltför litet sysslade med de
ekonomiska behoven, en fråga som han
i stället tog upp helt vid sidan av motionsyrkande
t. Det må vara hans sak.
Han ansåg alltså att vi sysslade för litet
med den frågan, och han fann att
detta nära nog innebar ett motstånd
mot utvecklingen här. Vare det oss fjärran!
Vi i centerpartiet är mycket glada
över den ekonomiska utvecklingen här
i landet, att massfattigdomen är borta
o. s. v., och vi är angelägna om att
lämna all vår medverkan till det ekonomiska
framåtskridandet. Men det kan
väl, mina damer och herrar, inte hindra
att man vill ta upp dessa speciella
aspekter och säga, att här ligger vi
efter, vi bär försummat de bär frågorna,
som vi nu tagit upp i motionen, och
vi bär försummat dom på ett sätt som
gör att det nu måste till krafttag.

Fru Eriksson i Stockholm tyckte att
motionen hade fått en hård behandling.
Det kan väl hända. Det finns andra
uttryck som kanske passar lika bra.
I så fall skulle jag vilja använda ordet
nonchalant, och jag undantar då icke
fru Erikssons uppträdande i kammaren
i dag i denna fråga.

Några representanter för utskottet,
bl. a. herr Svensson i Kungälv, har sagt
att de gillar mycket i motionen. Det
tror jag visst det. Varför då inte ta
fasta på sådana punkter och försöka få
ut något nyttigt och för svenska folket
välsignelsebringande av det som ni
tyckte var gott? Om det sedan finns
andra punkter som ni tycker illa om,
stryk då ett streck över dem! Men ta
upp de punkter ni sympatiserar med
och försök få ut något av dem! Vi skall

. ni.

väl ändå i riksdagsarhetet försöka
åstadkomma något som kan vara till
gagn och av värde för svenska folket.

Det har också sagts att den här motionen
skulle vara eu valbroschyr. Det får
vederbörande talare tycka bäst han vill,
bara motionen ger något. Vi har inte
sett den som något annat än en motion,
och vi har lämnat in den som en motion.
Vi fick den inte behandlad i våras.
Jag antar att det beror på att allmänna
beredningsutskottet var förfärligt
arbetstyngt under våren ...

Vidare bär man invänt att det inte
finns något nytt i denna motion. Skall
det verkligen behöva vara något nytt
för att kammaren, skall kunna ta upp
eu fråga till behandling och vidta åtgärder?
Skall man behöva komma med
något uppseendeväckande? Räcker det
inte med att idet kan vara nyttigt, fru
Eriksson?

Det har sagts att motionen är för omfattande,
att ämnet är för stort, att det
skulle bli en mammututredning o. s. v.
Ja, den obotfärdige finner alltid sina
hinder! Jag har nyss sagt, att om motionen
var för stor med sina 38 sidor,
som fru Eriksson nämnde, så hade det
gått an att plocka ut låt oss säga 3, om
de var bra. Fru Eriksson tyckte ju att
en del var bra. Hon sträckte sig så
långt att hon sade: Hade vi sett reservationen
förut, så skulle behandlingen
ha kunnat bli eu helt annan.

Är resonemangen inom utskottet inte
så fördomsfria och sakliga att man har
bättre kontakt med varandra än så, då
är det något fel, den enes eller den
andres. Men om fru Eriksson nu upptäckt
att reservationen kunde utgöra
underlag för ett gemensamt ställningstagande,
varför då inte plocka bort det
som inte är bra i reservationen och sedan
rösta för den?

Konsekvensen fordrar väl -— om man,
nota bene, inte har en negativ inställning
till problemen utan vill uträtta någonting
till gagn för svenska folket —
att man gör på det sättet. Nog kunde

Onsdagen den 12 december 1962 fm.

Nr 37

Den

man ha kostat på sig att plocka ut ett
antal frågor.

Herr Svensson i Kungälv menade, att
det skulle behövas ett år för att komma
till klarhet med frågorna i vår motion.
Hur har ni då burit er åt för att komma
till klarhet på den korta tid ni haft
till förfogande? Har ni lottat om ställningstagandena?
Om det nu var knappt
om tiden borde väl utskottet ha plockat
ut några punkter och sagt att detta är
riktigt, vi sympatiserar med syftet och
hemställer att regeringen ägnar uppmärksamhet
åt dessa speciella frågor.
Naturligtvis menar jag då inte, fru
Eriksson, sådana frågor som blivit föremål
för utredning under de senaste veckorna
eller efter det motionen över huvud
taget väcktes. Jag är den första att
medge att det skulle ha varit en överloppsgärning
att ta upp dem till behandling
i detta sammanhang.

Nåja, frågorna i motionen kommer
tillbaka. Drar ingen annan försorg om
det skall vi i centerpartiet göra det,
men jag tror att vi kommer att få hjälp
av många andra. Man kanske, som det
har föreslagits, delar upp motionen på
olika avsnitt — den ene tar det och
den andre tar det. Det är alldeles likgiltigt
hur det går till, bara frågorna
kommer upp igen och får positiv behandling
i kammaren i stället för den
helt negativa som motionen nu varit
föremål för.

Herr SVENSSON i Kungälv (s) kort
genmäle:

Herr talman! Naturligtvis skämtade
jag, herr Hedlund. Jag har en känsla
av att man kan skämta med centerpartiets
ordförande herr Hedlund. Men
bakom mitt resonemang låg ändå litet
allvarligare funderingar som jag försökte
föra fram.

Friheten att lämna fram motioner av
detta slag finns naturligtvis, men det
är alldeles klart att valfrihetens samhälle
också kräver att man har förstånd
att välja. Väljer man att lägga

svenska socialpolitikens inriktning m. m.

fram en motion som denna, måste man
ta risken att den blir behandlad därefter.
Det vidhåller jag och, som jag
sade tidigare, tror jag att kammarens
ledamöter håller utskottet räkning för
denna behandling. Det finns ingen möjlighet
att realistiskt behandla en motion
som tar upp det mesta från vaggan
till graven; som innehåller inte mindre
än 49 olika punkter. Jag vill också påpeka,
att de närvarande centerpartisterna
i utskottet inte framförde särskilt
många synpunkter, vilket vi — om jag
nu får tala för utskottsmajoriteten —
fattade som om man inte var beredd
att ta upp en diskussion, d. v. s. att
man liksom förstod att det var en omöjlig
sak. Debatten i utskottet blev därmed
mycket kortare än debatten i kammaren.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle :

Herr talman! Herr Hedlund frågade:
Måste det vara något nytt och uppseendeväckande
för att det skall bli en
utredning? Ja, tänk att det måste det
vara. Vi avvisar ständigt förslag i frågor
som tidigare är utredda och säger
att detta är redan utrett eller håller på
att utredas, det skall inte bli någon ny
utredning. Det visste tydligen inte herr
Hedlund.

Man har också sagt att vi kunde ha
plockat ut några russin ur denna stora
kaka och åtminstone säga att det här
förslaget var bra, det borde vi kunna
vidarebefordra. Jag har plockat ut ett
par ting, som jag har kunnat urskilja
som sådana riktiga krav som skulle
kunna ställas, t. ex. förslaget om ett
par professurer. Men det är inte möjligt
för utskottet att ta ställning till sådana
frågor, då de är insprängda bland
allt det andra i motionen. Så är det också
i fråga om förbudet för mammor
med barn under tre år att ta arbete.
Detta trodde jag dock inte man höll på
längre, eftersom reservanterna inte har
tagit upp det.

Nr 37

Onsdagen den 12 december 1962 fm.

Den svenska socialpolitikens inriktning i

Att jag sade att vi hade kunnat vara
överens berodde på att reservanterna
inte på någon punkt ställer ett yrkande,
utan de instämmer i vad utskottsmajoriteten
har sagt. Hade reservationen
i sina huvuddrag varit klar när
vi skrev utlåtandet, hade nog ett och
annat uttryck från den kunnat smygas
in i utlåtandet, några nya tankar som
kräver utredning fanns ej i reservationen.
Därför hade det varit möjligt för
oss att enas.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag har varit med om
att motioner återkommit år ut och år in
utan att innehålla något nytt. Till sist
har de blivit bifallna. Så kommer det
antagligen att gå med denna motion
också. Det behöver inte vara något nytt
för att den till slut skall bli bifallen.
En motion behöver inte bil bifallen
första gången den kommer upp — så
går det inte till.

Till herr Svensson i Kungälv vill jag
säga att med varandra kan vi skämta,
men problemen skall vi inte utsätta för
skämt, i varje fall inte när de är av
denna allvarliga natur. Jag tror inte att
herr Svensson, som jag funnit vara en
vänlig människa, vill göra det.

Slutligen vill jag säga något vänligt
även om fru Eriksson i Stockholm: Jag
känner inte igen henne i dag.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill inte säga att
det är att skämta med ett allvarligt
problem, om man något skämtsamt tar
upp centerpartiets sätt att framlägga
det.

Det är alldeles riktigt, att vi behöver
en mentalhygienisk inriktning för de
socialpolitiska åtgärderna. Men om ett
sådant förslag skall ställas under proposition
vill man veta konkret vad det
innebär, och en sådan redogörelse har
vi inte fått.

Något nytt behöver ett förslag inte

i. m.

innehålla för att man skall bifalla det,
sade herr Hedlund. Det finns ting som
är väl kända men som inte blir bifallna
omedelbart. Vi framlade gång på
gång förslag om tjänstepension. Den
frågan var väl bekant, men man sade
inte ja till den på ett bra tag. Men om
man kräver utredning om en fråga skall
den röra sig om något som är okänt
och därför behöver utredas. Det vet
herr Hedlund.

Herr LARSSON i Borrby (ep):

Herr talman! Efter hand som denna
debatt fortskridit har vi i alla fall rönt
den framgången, att allt flera talare uttalat
sin positiva inställning till avsikten
i motionerna. Jag vill i korthet uttrycka
min glädje över att även fru
utskottsordföranden i sina senaste inlägg
givit antydanden om en positiv
hållning. Det hade varit värdefullt, om
den kommit till uttryck tidigare.

Herr Svensson i Kungälv förutsätter
att en mera ingående debatt i utskottet
skulle medfört att utskottet tagit motionerna
mera på allvar. Jag måste än en
gång säga till herr Svensson, att i utskottet
ställdes under votering yrkandet
om bifall till motionernas principer,
vilket yrkande utmynnade i det
tillkännagivande som framgår av reservationens
kläm. Men ingen i utskottet
ville över huvud taget ta upp en
diskussion på allvar, utan alla strävade
efter och hjälptes åt att misstänkliggöra
motionerna, vilket vi även sett prov på
här i kammaren i dag.

Jag begärde egentligen ordet i anledning
av fröken Elméns inlägg i debatten.
Hon nämnde att en mängd motioner
har väckts genom åren i detta
syfte dock utan att få nämnvärt stöd.
Hon antydde att de i varje fall inte
fått något stöd från centerpartiets sida.
Jag vet inte om det påståendet är styrkt.
Men vad som är ett faktum i dag är att
fröken Elmén säger: »Nu kommer alla
dessa frågor som vi tycker är bra. Men
eftersom centerpartiet kommer med

Onsdagen den 12 december 1962 fm. Nr 37

Utredning ang. kommersiell TV i Sverige och utnyttjandet av televisionens sändningsmöjligheter -

dem ämnar vi inte stödja dem.» Vem
är det i så fall, fröken Elmén, som ändrat
uppfattning i frågan?

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Larsson i Borrby begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 55, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Axel Emanuel
Andersson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Larsson
i Borrby begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
146 ja och 35 nej, varjämte 33 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 9

Utredning ang. kommersiell TV i Sverige
och utnyttjandet av televisionens
sändningsmöjligheter

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
189, i anledning av väckta motioner

om dels utredning angående kommersiell
TV i Sverige och dels utnyttjandet
av televisionens sändningsmöjligheter.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Ragnar Bergh och Sveningsson
(I: 143) och den andra inom andra
kammaren av herr Nordgren m. fl.
(II: 183), hade yrkats att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
att Kungl. Maj :t under beaktande
av de i motionerna framförda synpunkterna
måtte låta företaga en
skyndsam utredning i syfte att klarlägga
förutsättningarna för och ange
formerna för en framtida kommersiell
TV-verksamhet i Sverige.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första
kammaren av herr Bengtson m. fl.
(I: 438) och den andra inom andra
kammaren av herr Wahrendorff
(II: 523), hemställts att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om tillsättande av en utredningskommitté
snarast möjligt i syfte att allsidigt
undersöka hur de framtida tillgängliga
sändningskanalerna respektive
sändningstiderna i TV lämpligen borde
användas.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:143 och 11:183 samt 1:438 och
II: 523 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Boman, fröken Andersson samt herrar
Axel Johannes Andersson, Nils Theodor
Larsson, Kållqvist, Virgin, Staxäng,
Svensson i Ljungskile, Löfroth, Nelander
och Turesson, vilka ansett

dels att utskottets yttrande i viss del
bort ha annan, i reservationen angiven
lydelse,

dels ock att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 143 och II: 183 samt
I: 438 och II: 523, i skrivelse till Kungl.

Nr 37

Onsdagen den 12 december 1962 fm.

Utredning ang. kommersiell TV i Sverige och utnyttjandet av televisionens sänd ningsmöjligheter -

Maj:t giva till känna vad reservanterna
sålunda anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Det hade givetvis varit
önskvärt, att vi hade fått behandla dessa
motioner tidigare. Vi visste emellertid
i utskottet, att Kungl. Maj :t skulle
ge tilläggsdirektiv åt radioutredningen.
Om sådana direktiv hade publicerats under
mellantiden mellan utskottets ståndpunktstagande
och frågans behandling i
kamrarna skulle utskottets utlåtande
delvis ha kommit att hänga i luften. Detta
skulle ju inte ha varit särskilt praktiskt,
och därför ansåg vi oss böra vänta,
när nu detta var möjligt, tills Kungl.
Maj :t hade publicerat sina tilläggsdirektiv.
Detta är anledningen till att vi fått
detta utlåtande så pass sent som fallet är.

Eftersom jag inte kan finna, att utskottsmajoritetens
ståndpunktstagande
egentligen i något avseende skiljer sig
från Kungl. Maj :ts beträffande vad som
skall utredas och vad man ansett inte
bör utredas, hoppas jag det ursäktas
mig, om jag inte lägger ned någon större
möda på att hålla statsrådets och utskottets
meningar isär. Det går egentligen
inte att skilja på dem.

Jag vill ytterligare tillägga, att det i
mycket långa stycken föreligger överensstämmelse
mellan reservanternas mening
och statsrådets. Det är alltså ingalunda
på det sättet, att vi på en lång
rad punkter har olika meningar. Därför
finns det ingen anledning att uppta
tiden med att beskriva ståndpunkter,
varom vi är överens, och ännu mindre
att polemisera där det inte finns orsak
till det.

Egentligen är det i två avseenden som
reservanterna har en avvikande mening
mot utskottsmajoriteten, nämligen
dels i frågan huruvida man nu borde utreda
problemet om reklam i TV, dels i

frågan om inte direktiven borde ges en
mera allmän formulering. Vi tycker att
kommunikationsministerns direktiv i
vissa avseenden innehåller onödigt hårda
bindningar beträffande den utredning
som skall komma till stånd.

Vad till att börja med beträffar frågan
om reklam i TV kan man konstatera,
att de remissinstanser som representerar
produktionssidan inom näringslivet
— det gäller Industriförbundet, Kooperativa
förbundet, Lanthruksförbundet
och Köpmannaförbundet •—• redovisar
en ensartad uppfattning. De hemställer
samtliga att en utredning beträffande
frågan om reklam i TV skall komma till
stånd. Kooperativa förbundet har varit
förhoppningsfullt på den punkten. I
dess remissyttrande sägs, sedan motionernas
innehåll berörts, att de spörsmål
som aktualiserats i motionerna enligt
styrelsens mening bör beaktas vid utarbetandet
av direktiven för utvidgningen
av radioutredningens uppdrag och att
de sedan förutsättningslöst bör bedömas
av denna utredning. Både detta remissyttrande
och vad vi i övrigt vet om
Kooperativa förbundets inställning säger
oss alltså, att det inte föreligger någon
skillnad beträffande inställningen
till detta problem mellan Kooperativa
förbundet, Köpmannaförbundet, Lantbruksförbundet
och Industriförbundet.
Därest det finns några socialdemokrater
i Kooperativa förbundet kan de kanske
ha anledning att känna sig en aning
besvikna med den utformning direktiven
nu har fått.

Jag vill redan på detta stadium säga,
att jag för min personliga del — och
jag tror knappast att heller någon annan
av reservanterna har gjort det — inte
har tagit ståndpunkt till frågan om TVreklam
eller icke. Vi har bara tagit ställning
till frågan om önskvärdheten av en
utredning rörande detta spörsmål. Därvid
har vi givetvis haft anledning att
överväga de argument som anförts av de
nyss nämnda remissinstanserna. Jag

Onsdagen den 12 december 1962 fm. Nr 37

Utredning ang. kommersiell TV i Sverige och utnyttjandet av televisionens sändningsmöjligheter -

skall be att här få relatera tre av dessa
argument.

TV anses vara ett effektivt medium
för annonsering -— så effektivt att annonseringen
trots allt blir billigare för
annonsören genom det stora antal kontakter
som han når. Man framhåller att
det kan åstadkommas ett effektivt samspel
mellan denna reklam och andra
faktorer som driver den ekonomiska utvecklingen
framåt och att det därför
även från samhällsekonomisk synpunkt
är motiverat att TV utnyttjas för reklamändamål.

Det andra argumentet är att svenska
företag, som säljer sina varor på exportmarknader
där det förekommer
TV-reklam, inte kan underlåta att begagna
sig av denna reklammöjlighet. Det
kan knappast vara ett svenskt intresse
att avråda våra exportföretag från att
utnyttja samma effektiva reklammedium
som konkurrerande företag inom andra
länder. Men de svenska företag, som alltså
tvingas spela in reklamfilmer för TV,
blir i viss mån handikappade därigenom,
att de inte kan testa dessa filmer
på en publik i hemlandet, utan måste
visa dem direkt i utländsk TV. Vidare
blir företagen nödsakade att lägga upp
två olika slags reklamprogram, ett för
hemmabruk och ett för export, vilket innebär
dubbleringar och fördyringar.

Det tredje argumentet gäller den eventualiteten
att vi inom en icke alltför avlägsen
framtid får bevittna att TV-sändare
i andra länder, framför allt våra
grannländer, även kommer med reklamsändningar.
Det är särskilt Danmark
men även Norge som man tänker på.
En dansk TV-reklam skulle givetvis nå
en mycket stor publik i södra och västra
Sverige, och jag tror inte att så många
här i kammaren och inte heller i kanslihuset
skulle hålla stånd mot en sådan
»öresundstrafik». Regeringen har ju
också gjort ett litet förbehåll för en eventualitet
av detta slag.

Jag tror att det kan räcka med des -

sa motiveringar. Man kan nog dra den
slutsatsen, att det i och för sig finns
goda skäl för reklam i TV. Kanske kan
man tillägga, att de här anförda skälen i
alla fall pekar på att TV-reklam kan ha
en samhällsekonomisk effekt av gynnsamt
slag.

Kommunikationsministern har i sina
utförliga direktiv tagit upp den ekonomiska
aspekten och framför allt lagt
tonvikten på den samhällsekonomiska
sidan. Resultatet av statsrådets överväganden
på denna punkt är att den samhällsekonomiska
fördelen av televisionsreklam
är mycket tvivelaktig. Vidare säger
statsrådet, att det är mycket komplicerat
att verkligen komma underfund
med vilka de samhällsekonomiska
verkningarna skulle bli. Han drar slutsatsen,
att inte heller en utredning skulle
kunna skapa full klarhet i detta avseende.
Där finns en glidning i ordval och
formulering. Statsrådet vill väl ändå
inte göra gällande, att en utredning inte
skulle kunna skapa ökad klarhet? Jag
vill inte heller påstå att en sådan skulle
kunna definitivt och restlöst klara
problemen, men jag har inte en så fantastisk
tilltro till statsrådets bedömning,
att jag skulle vilja utesluta möjligheten
eller rättare sagt sannolikheten av att
en utredning verkligen skulle kunna
åstadkomma större klarhet kring de
samhällsekonomiska aspekterna.

Detta är en sida av saken. Den andra
sidan — den framhålls också av statsrådet
— är att här inte bara ekonomiska
synpunkter kommer in, utan att även
andra aspekter måste vägas mot varandra
vid ett ståndpunktstagande. Jag
håller oreserverat med statsrådet om
att så är fallet och att dessa andra sidor
av saken väl behöver beaktas. Det har
också utskottsreservanterna pekat på i
sin reservation. Vi har bl. a. framhållit,
att det inte kan räcka med rent konventionella
regler för god reklam när
det gäller televisionsreklam. Detta minimikrav
är inte nog. Just därför att

Nr 37

Onsdagen den 12 december 1962 fm.

Utredning ang. kommersiell TV i Sverige och utnyttjandet av televisionens sänd ningsmöjligheter -

televisionen är ett så effektivt medium,
i det att reklamen går in i hemmen på
ett mycket påträngande sätt, krävs det
en granskning och speciella regler som
går långt utöver de gamla konventionella
anvisningarna för god reklam. Det
skulle inte vara önskvärt att man i TV
började reklamera för sprit, vin, Öl och
tobak, för att nu ta några exempel.
Många föräldrar skulle säkerligen och
med all rätt reagera hårt, ifall man
trängde in i hemmen bland barn och
ungdom med en reklam av detta slag.

Det finns också i nuvarande reklam
ett rätt påträngande drag i det att fabrikanter
och försäljare över huvudet på
föräldrarna vänder sig till barn och ungdom
och försöker vinna dem för sina
varor. Detta kan i många sammanhang
vara en smula besvärande redan med
de reklammedia vi nu har. Det skulle
bli ännu värre om reklamen kom via TV.
Därför finns det mycket berättigade och
för denna reklamform speciella krav
som man har anledning att beakta.

Det har vidare sagts, att reklam i TV
skulle påverka pressens annonsinkomster
och därmed kanske också många
tidningars möjligheter att över huvud
taget klara sin ekonomi. TV-främjandet
och reklamintresserade i övrigt gör gällande
att detta inte är så farligt; det blir
en sådan ökning av de sammanlagda
reklamkostnaderna att det kommer att
räcka också till pressen. Jag känner mig
nog inte fullständigt tröstad å pressens
vägnar, och jag tror att det är en sak
som ytterligare bör övervägas.

Det är samma förhållande beträffande
småföretagen. Det är klart att det
är de stora, ekonomiskt bärkraftiga företagen
som i första hand kan bekosta
TV-reklam, och frågan är hur det kommer
att påverka småföretagen. Även den
saken behöver beaktas.

Här skulle jag vilja lägga till en synpunkt,
som jag tycker att statsrådet har
tappat bort. Det är förvisso inte så, att
statsrådets direktiv kommer att hindra
medlemmarna i TV-främjandet, denna

förening av stora företag, från att utreda
fördelarna av TV-reklam. De har förvisso
ekonomiska resurser, och de kan
skaffa expertis tillräckligt, så deras
argument försvinner inte ur debatten.
Men det är kanske mycket begärt att de
skulle göra en tillräckligt ingående utredning
av de befarade nackdelarna med
TV-reklam.

Nu är ju statsrådet i den lyckliga situationen
att han för sin del är klar
med sitt ställningstagande, och såvitt
jag förstår är hela den socialdemokratiska
riksdagsgruppen också klar. Men
vi andra, som inte har tagit ståndpunkt
i sakfrågan och som gärna skulle vilja
ha ett klarläggande av problemets alla
sidor så långt de kan klarläggas, vi borde
väl ändå ha behandlats med litet
större generositet i detta sammanhang
än vad statsrådet har visat.

Både de skäl som i och för sig talar
för reklam och de skäl som gör att man
kan bli betänksam inför en dylik reklam
talar alltså för att frågan skall klarläggas
så långt som möjligt. Varför skulle
man inte kunna vara med om det?

Nu säger statsrådet att det är mycket
bättre att använda den TV-tid, som
skulle förbrukas på reklam, till opartisk,
objektiv konsumentupplysning. Ja, jag
vågar inte ge mig in på att diskutera
den saken särskilt mycket, men helt lekmannamässigt
ställer jag mig frågan,
hur man skall kunna bedriva en verkligt
givande objektiv konsumentupplysning
utan att få inslag av reklam. Eller
skall man verkligen utforma denna konsumentupplysning
så, att husmödrarna
dagen efter kommer stormande in i
snabbköpsaffärerna i vetskap om att där
skall finnas någonting som är mycket
bra, men vad var det egentligen för någonting?
Mig förefaller det — jag erkänner
att jag inte är insatt i detta problem
— som om det skulle vara lättare
att få en balans i det hela, om man
kunde sammanväga vissa former av
reklam och konsumentupplysning.

Onsdagen den 12 december 1962 fm. Nr 37

Utredning ang. kommersiell TV i Sverige och utnyttjandet av televisionens sändningsmöjligheter -

Jag har här anfört några synpunkter
på den samhällsekonomiska sidan.

Sedan behandlar statsrådet även frågan
om televisionens ekonomi fram genom
1960-talet. Utredningen bör enligt
direktiven också så långt möjligt klarlägga
första hälften av 1970-talet. Jag
kan naturligtvis varken bestrida eller
bekräfta någonting av vad som där sägs.
Den allmänna känsla man har är att
dynamiken på detta område är så stor,
att det är mycket svårt att säga någonting
bestämt. Vi får se vad utredningen
kan åstadkomma. Det kanske kan sägas
helt allmänt, att det förefaller som
om statsrådet vore en smula optimistisk
när det gäller licensavgifternas tillräcklighet
och en smula pessimistisk i fråga
om inkomsterna av reklam.

Statsrådet säger i sina direktiv en hel
del om önskvärdheten av konkurrens
och kvalitet i programproduktionen,
och det finns anledning att instämma
i och stryka under mycket av vad
statsrådet säger i det avseendet. Men
när statsrådet sedan systematiskt går
igenom olika alternativ och kommer
till frågan, huruvida det skall vara ett
företag eller två företag som får konkurrera
om programproduktionen, säger
statsrådet att det bör vara ett företag.
Därför skall utredningen begränsa
sig till det. Men det förefaller mig önskvärt,
att vi fick en utredning som klarläde
hur långt man med1 två företag
kan komma när det gäller samarbete
och besparingar utan att den önskvärda
konkurrensen förhindras. Ty om vi
har två företag med ungefär samma
konstruktion när det gäller förhållandet
till staten, så bör väl ändå ganska
mycket av de fasta kostnaderna kunna
vara gemensamt. Men hur mycket? Den
saken får utredningen inget tillfälle att
klarlägga, ty statsrådet sågar av alla
andra alternativ än ett statligt bolag.

Sedan statsrådet gjort det och efter
att ha utvecklat hur önskvärt det är
med stimulerande konkurrens i pro -

gramproduktionen, säger han i direktiven,
att den uppgiften torde vara en
av utredningens mest krävande. Jag ber
att få instämma i det. Tv sedan man
sågat av alla andra alternativ blir det
säkert eu oerhört krävande uppgift att
åstadkomma effektiv konkurrens i det
företag som är kvar. Det kan vi nog
vara alldeles överens om.

Sedan är det självfallet också mycket
önskvärt att vi får så stor valfrihet som
möjligt. Även i det fallet instämmer
jag gärna i statsrådets allmänna resonemang
när han understryker, att TV
är ett effektivt instrument för upplysning
i samhällsfrågor och ett lämpligt
forum för debatt om sådana frågor.
Samma sak utvecklas också i många
andra sammanhang.

Givetvis är många grupper intresserade
av och bär rättighet och skyldighet
att vara intresserade av TV-programmens
innehåll. Jag vill för min del
understryka vikten av att folkrörelserna
får ökat utrymme och om möjligt
också bättre förutsättningar att vara
med, att TV i fortsättningen får bli
något av ett idéstöd för de svenska folkrörelserna
samt inte minst att man kommer
ihåg den saken även vid utformningen
av de regionala programmen.

Jag vill sluta med att citera vad Fabian
Månsson sade för cirka fyrtio år
sedan. Han sade ungefär så bär: »När
vi sitter tillsammans och resonerar med
varandra i de gamla folkrörelserna, så
tycker vi ibland att det börjar bli en
smula tomt; det är som om vi satt och
höll på att äta upp de sista bitarna av
fädernas andliga arv.»

Detta yttrade som sagt Fabian Månsson
i början på 1920-talet, och det får
gälla som ett vittnesbörd om hur han
då kände det. Men kan TV bland mycket
annat möjligen också bidraga till
att sprida kunskap om och intresse för
detta andliga arv, så vore det en vinning
för den kommande generationen.

Nr 37

Onsdagen den 12 december 1962 fm.

Utredning ang. kommersiell TV i Sverige och utnyttjandet av televisionens sänd ningsmöjligheter -

Herr talman! Med detta ber jag att
få yrka bifall till reservationen.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Själva sakfrågan i detta
ärende, det vill säga frågan om reklam
eller inte reklam i svensk television,
är stor och kan ses nr många
synpunkter och behöver bli föremål
för analyser av olika slag. Men kammaren
bär i dag inte att ta ställning i
sakfrågan. Statsutskottets utlåtande nr
189 gäller bara frågan, huruvida ärendet
skail utredas eller inte.

Alla de skäl, som i en hel del remissvar
och även på annat sätt har
framförts för reklam i televisionen, kan
självfallet med ännu större styrka användas
som stöd för krav på en utredning
om TV-reklam. Ett sådant skäl är
näringslivets behov av ett nytt inhemskt
reklammedium på grund av trängseln
till döds i de nu tillgängliga. Ett annat
skäl är exportnäringarnas behov av
att i Sverige kunna pröva effekten av
TV-reklam i olika former för samordning
med motsvarande reklam på utländska
marknader. Ett tredje skäl är
riskerna för att utländsk TV-reklam
plötsligt söderifrån väller in i svenska
TV-apparater och ställer den svenska
produktionen i ett försämrat konkurrensläge.
Och för TV-tittaren i gemen
är väl den illegala smygreklamen, som
nu alltför ofta nästlar sig in i svensk
TV, en så irriterande företeelse, att den
för många räcker för att motivera en
legalisening.

Dessa och många andra argument för
reklaminslag även i svensk TV är inte
lättsinnigt utkastade påståenden. De är
inte heller resultat av mer eller mindre
ansvarslöst tyckande. De omfattas
tvärtom av de ledande personerna i sådana
för vårt ekonomiska liv och vår
materiella välfärd mycket viktiga organisationer
som — jag nämner några
exempel — Industriförbundet, Lant -

bruksförbundet, Köpmannaförbundet
och Kooperativa förbundet. De kan alltså
inte avfärdas med eu axelryckning.

Men det finns naturligtvis också andra
skäl som talar för en utredning utan
dröjsmål. Kommunikationsministern har
i tilläggsdirektiven till 1960 års. radioutredning
själv bidragit till den argumenteringen.
Svårigheterna att fastställa,
huruvida införandet av TV-reklam
får en positiv eller negativ effekt ur
samhällsekonomisk synpunkt är ett av
dessa argument. Oron för att annonseringen
i dagspressen skulle påverkas i
ogynnsam riktning och därigenom nedläggandet
av dagstidningar påskyndas
är ett annat.

Utländska erfarenheter ger visserligen
inte anledning till någon, väsentlig
oro på sistnämnda punkt, men frågan
är så dominerande och av så stor betydelse
för den fria åsiktsbildningen,
att den måste bli föremål för noggrant
utredande och övervägande. Det är därför
av största vikt, att i den utredning
som reservanterna i utskottet anser påkallad,
frågan om eventuell TV-reklams
inverkan på dagspressen och dess ekonomi
behandlas ingående. Det är enligt
min mening också nödvändigt att dagspressen
blir tillräckligt representerad i
utredningen. Frågan om dagstidningarnas
inflytande i ett eventuellt blivande
TV-företag bör självfallet också bli föremål
för utredning och prövning, liksom
möjligheterna att låta dagspressen
få någon andel i ett sådant företags avkastning.

Dylika frågeställningar är intressanta
och av stor betydelse. Men de och
många liknande talar enligt min mening
helt för behovet av utredning. Det är
allt skäl i att penetrera dem medan tid
är, så att man inte handlar i blindo om
vi — som statsrådet också har klart
för sig — plötsligt genom utländska åtgärder,
som vi inte kan råda över, kommer
i det läget, att vi snabbt måste ompröva
vår ställning till frågan om re -

Onsdagen den 12 december 1962 fm. Nr 37

Utredning ang. kommersiell TV i Sverige och utnyttjandet av televisionens sändningsmöjligheter -

klam eller inte reklam i svensk TV. I
den situationen måste det vara en styrka
att ha utredningsstadiet bakom sig
— risken att vi blir tagna på sängen
är eljest alltför stor.

För televisionspubliken är det också
en angelägen, synpunkt, att införandet
av ett andra program skulle kunna
ske snabbare och utan höjda licensavgifter,
om verksamheten tillfördes de
mycket stora inkomster som reklaminslag
skulle medföra. Om behovet av ett
andra program kan naturligtvis delade
meningar råda. Det torde dock vara
obestridligt, att en majoritet av tittarna
vill ha det och också att de vill ha
det snart.

Även om vi ser det från några andra
synpunkter, vilka mera direkt berör
vår verksamhet som politiker, framstår
behovet av ett andra fristående program
i televisionen som en realitet.

I Sverige har radio och television
djärvare än i många andra länder tagit
upp politiskt omstridda frågor och
bl. a. spelat en stor roll i valrörelserna.
Förutsättningen för detta bär varit
absolut opartiskhet. Den. svenska radion
har härvidlag lyckats skapa eu tradition,
som jag tror på det hela taget har
ingivit oss alla stor respekt.

Men det är tydligen svårare att upprätthålla
opartiskhet i television än i
radio. Det beror delvis på att nyhetsuppläsare
och kommentatorer genom
ansiktsuttryck kan uttrycka sina sympatier
och antipatier lika klart som genom
innehållet i det de läser. I detta
sammanhang vill jag erinra om en i
och för sig ytterst tilltalande kvinnlig
nyhetsuppläsare, som var verksam ända
till i våras och soim hade en otrolig
förmåga att göra propaganda utan
att säga något otillåtet — eller man
kanske snarare skall säga en nästan
otrolig oförmåga att läsa upp även den
enklaste nyhet utan att på detta sätt
klargöra vad hon själv tyckte. Men det
är ju inte säkert, att eu sådan propa -

gandamässig nyhetsuppläsning tilltalar
alla som sitter framför apparaterna.

När det gäller utländsk ommentarer
brukar radion alltid använda flera kommentatorer
från varje land; det är i
regel utlandsjournalister med olika politisk
färg. Televisionen bär däremot
när det gäller exempelvis Frankrike enbart
använt sig av den. politiske chefredaktören
för en stor tidning i Stockholm.
Jag vill inte på n.ågot sätt underskatta
dennes skicklighet, men. det kam
ju finnas åtminstone någon, som när
.president de Gaulle har hållit ett tal är
mera intresserad av att få veta vad presidenten
egentligen sagt än av herr Vändes
spirituella kommentarer.

Flera liknande exempel kan också anföras,
och med den. opinionsbildande
roll televisionen, spelar är detta en
ganska allvarlig sak. Om man däremot
har två av varandra helt oberoende kanaler
med olika personal, blir det betydligt
lättare att garantera opartiskhet,
åtminstone på det sättet att tittarna
själva kan välja om de vill ha den
ena eller den andra sortens kommentarer,
tonfall och minspel. Då blir det
också mindre betänkligt om, som det
skedde i den senaste valrörelsen, ett
litterärt program med klar partipolitisk
färg kommer in i valkampanjens slutskede
eller om en s. k. valbomb av tvivelaktig
äkthet via nyhetsförmedlingen
presenteras utan att andra sidan får
tillfälle att göra sin mening gällande.

I själva verket blir det nog eljest nödvändigt
med en betydligt hårdare kontroll
över opartiskheten i både radio och
television, och eu sådan kontroll skulle
mycket lätt kunna leda till att programmen
bleve mindre levande och intressanta
än hittills.

Herr talman! Av vad jag här sagt
framgår att jag inte delar kommunikationsministerns
och som en följd därav
hans partivänners oförklarliga rädsla
för en utredning av frågan om reklam
i TV, utan att jag i stället anser en all -

60 Nr 37 Onsdagen den 12 december 1962 fm.

Utredning ang. kommersiell TV i Sverige och utnyttjandet av televisionens sändningsmöjligheter -

sidig och förutsättningslös utredning
utomordentligt angelägen. Jag har därför
anslutit mig till reservationen, till
vilken jag ber att få yrka bifall.

Herr DARLIN (h):

Herr talman! Statsrådet Gösta Skoglund
stöder en god del av resonemangen
i sina nya direktiv till radioutredningen
på den engelska Pilkingtonkommitténs
rapport. Rapporten bär sedan
den publicerades i somras diskuterats
ingående också i Sverige, men statsrådet
Skoglund tycks inte ha tagit något
intryck av de befogade anmärkningar
som riktats mot rapporten. Jag skall
emellertid här först dröja något vid ett
annat märkligt faktum.

Pilkingtonkommittén var inte en parlamentarisk
kommitté. Den hade ingen
som helst parlamentarisk förankring
utan bestod av ett antal engelska medborgare
utan särskild förankring i brittiskt
politiskt liv. En svensk riksdagskommitté
kring samma problem kan i
en liknande situation räkna med avsevärt
politisk underlag — som regel en
majoritet — för sina åsikter. Enligt bestämda
uppgifter är detta inte alls fallet
med Pilkingtonkommittén. De åsikter,
som uttryckts där och som tycks
ha varit vägledande för statsrådet Skoglund
när han utfärdade direktiven, stöds
i det engelska parlamentet bara av en
obetydlig minoritet om en handfull parlamentsmedlemmar.

Fru Wallentheim uttalade för en
stund sedan i första kammaren, att det
i England finns ett statligt programföretag,
BBC, finansierat genom licensavgifter,
och ett privat programbolag,
ITA, finansierat med reklamavgifter och
annonsintäkter. Detta system har av det
svenska näringslivet ansetts vara föredömligt,
hävdade fru Wallentheim och
fortsatte att säga, att detta föredömliga
system redan är utdömt av den statliga
Pilkingtonkommittén.

Detta är ej sant. Majoriteten i det

engelska parlamentet ställer sig bakom
det nuvarande systemet, där ett fristående
kommersiellt bolag fritt konkurrerar
med det statliga TV-företaget BBC.
Det brittiska arbetarpartiet är, likaväl
som de konservativa, helt enigt om att
det system som statsrådet Skoglund och
regeringen inte ens vill eller vågar utreda
skall bibehållas och ytterligare
byggas ut. Den engelska regeringen väntas
under den allra närmaste tiden framlägga
ett förslag som innebär att BBC
och det fria bolaget får ytterligare en
kanal var. Det engelska arbetarpartiet
har förbundit sig att, om det på nytt
kommer till regeringsmakten, inte ändra
på det nuvarande systemet.

Sådan är alltså den politiska bakgrunden
till det kommittéförslag som statsrådet
Skoglund i så hög grad stöder sig
på. Det är den ena sidan av saken.

Den andra sidan är minst lika betänklig.
Den anda som karakteriserar Pilkingtonkommitténs
förslag är förmyndaraktig.
Man vill inte att folket skall få
välja fritt vad de vill se och höra. Staten
skall bestämma vilka program som
skall sändas. Man vågar inte lita på
folket.

Det är också denna förmyndaranda —
detta avståndstagande från valfriheten
— som kännetecknar den svenska regeringens
åsikter i denna fråga. Man
vågar inte låta svenska folket bestämma,
vilket av två konkurrerande —
verkligt konkurrerande — TY-program
det skall se. Nej, regeringen anser att
folk skall se våra program, det statsstyrda
monopolföretaget Sveriges Radios
program och därmed basta! Så
ser det alltså i praktiken ut i det valfrihetens
samhälle som socialdemokratien
vill skapa.

All konsumentupplysning och all reklam
syftar till valfrihet i konsumtionen.
Den syftar till att orientera allmänheten
om hur varorna är beskaffade
och vilka fördelar de har. Den presenterar
varorna för köparna, som sedan

Onsdagen den 12 december 1962 fm. Nr 37

Utredning ang. kommersiell TV i Sverige och utnyttjandet av televisionens sänd
ningsmöjligheter

kan välja fritt. Att TV-reklamen bättre
än andra annonsmedia lämpar sig för
sådan konsumentupplysande reklam
står väl klart. Att den över huvud är
ett effektivt reklammedel vågar ingen
förneka. Att den skulle bidra till konsumentens
valfrihet är ingen djärv slutsats.
Men regeringen vill inte heller på
detta område tillåta någon valfrihet,
lika litet som man vill låta allmänheten
bestämma vilka TV-program den vill
se och lika litet som man vill skapa förutsättningar
för en fullständig valfrihet
för konsumenterna-kunderna.

På en punkt är man dock märkligt
fri från regleringslusta. Det gäller den
reklam som faktiskt redan nu förekommer
i Svergies Radios televisionsprogram
och som går under benämningen
smygreklam. Det är den okontrollerade
reklam som nu smyger sig in i programmen.

När ett nytt inomhusstadion för vintersport
invigdes för någon tid sedan,
översållades rutan med reklam för ett
känt försäkringsföretag, och i ett program
för hela familjen för ett par lördagar
sedan dominerades bildrutan av
en sorts truckar, som uppenbarligen
just för tillfället hade försetts med flera
namnskyltar utöver de normala. Båda
företagen anses ha speciellt goda förbindelser
med dem som makten haver
i dagens Sverige. Då det gäller TVreklam
är det tydligen slut med enigheten.
Båda dessa företag är positivt
inställda till TV-reklam.

Exemplen kan mångfaldigas och
kunde hämtas från praktiskt taget varje
dags program. För ett par år sedan hade
vi det uppmärksammade fall där Volvo
enligt uppgift skänkte eu personbil till
en TV-tävling. Det lär därvid ha upprättats
ett avtal, som garanterade bilföretaget
reklam i TV-rutan. Ett liknande
avtal lär ha upprättats mellan Sveriges
Radio och Philipskoncernen i samband
med att detta företag finansierade
de stora idrottsevenemangen 1958,

främst fotbolls-VM och EM i friidrott.
Om dessa uppgifter är riktiga — och
det förmodar jag — då bär Sveriges Radio
förtigit dessa transaktioner.

Det kanske mest graverande exemplet
var ändå kampanjen för tidningen Röster
i Radio/TV, där Sveriges Radio utnyttjade
sin monopolställning bland
svenska tidningsutgivare och till och
med offentligt skröt över att man hade
möjlighet att göra TV-reklam. Så långt
kan maktmissbruket går i en monopolsituation.
Så sent som den 16 november
i år var det ett flertal företag som erhöll
gratisreklam för sina varor, från bilstänkskärmar
till matematikmaskiner.

Problemet med smygreklam påpekades
nyligen av ledaren för det kooperativa
försäkringsbolget, Seved Apelqvist,
som i ett mot herr Skoglunds
direktiv starkt kritiskt uttalande strök
under att detta med smygreklam i TV
var ett av de allvarligaste problemen
i det nuvarande läget. I det sammanhanget
kan också påpekas, att de affärsdrivande
folkrörelserna talande nog har
slutit upp på samma sida som industrien
i övrigt och anser, att reklam i
TV skulle vara bra både för näringslivet
och för landets ekonomi.

Smygreklamen har ofta diskuterats i
pressen, och i en nyutkommen bok om
TV-monopolet, vars författare bär det
i riksdagskretsar välkända namnet Hemming
Sten, krävs en opartisk utredning,
som skulle granska frågan i hela dess
vidd och utreda hur ofta smygreklam
förekommer, hur ofta s. k. sponsorerade
filmer visas, vilka former den tar sig,
i vad mån Sveriges Radio själv medverkar
till smygreklam. Jag hoppas, att en
sådan utredning inte dröjer för länge
och att den får mera allsidiga och opartiska
direktiv än dem som statsrådet
Skoglund gav till radioutredningen.

På tal om opartiskhet från TV-ledningen,
så vill jag nämna att exempelvis
fabriksinvigningar gärna visas i TVrutan,
om vederbörande tillhör de pri -

62 Nr 37 Onsdagen den 12 december 1962 fm.

Utredning- ang. kommersiell TV i Sverige och utnyttjandet av televisionens sändningsmöjligheter -

vilegierades skara. Till andra företagare,
vilka ej liar de rätta kontakterna
med Sveriges Radio, meddelas, att TV
tyvärr ej kan uppmärksamma händelsen,
enär detta lätt kunde betraktas som
reklam i TV. Kommentarer är överflödiga.

Det sägs ofta, att småföretagen inte
skulle få någon nytta av TV-reklamen.
En så allmän fras säger nu mycket litet.
En hantverkare, en livsmedelsaffär, en
tobaksaffär i en storstad som Stockholm
har sällan råd att annonsera i de
stora huvudstadstidningarna med deras
höga annonspriser. Att TV-reklamen är
för dyr för små ekonomiska enheter är
alltså en egenskap som den delar med
alla andra reklammedia. Vi kan inte
tänka oss att småföretag beställer helsidesannonser
som storföretagen faktiskt
gör varje vecka. Det rättviseproblemet
kan angripas utan att man behöver
tillgripa hästkuren med förbud mot TVreklamen.

Både i England och i Tyskland är
TV-reklamen uppdelad på regionala företag.
Den som vill göra reklam i
engelsk TV behöver alltså inte betala
de höga priser som gäller för hela England
utan kan vända sig till de lokala
bolagen med deras betydligt blygsammare
priser. Samma system tillämpas
för övrigt också i USA. I Sverige kunde
man enkelt förfara på samma sätt.
Ett fristående TV-bolag skulle ha en regional
organisation som innebure, att
en skånsk företagare skulle kunna beställa
en TV-annons som bara sändes
över södra Sverige.

Liksom i fråga om andra reklammedia
får man också tänka sig att småföretag
går samman för att ordna sin
TV-reklam kollektivt på samma sätt
som exempelvis industrierna i Anderstorp-Gnosjö,
då det gäller utställningar
m. m. Vi får ju inte glömma bort att
om man räknar reklamkostnader på
det enda rätta sättet, pris per nådd individ,
så är TV-reklamen billigare än
andra reklammedel.

I debatten har man inte bara ömmat
för småföretagen utan också för småtidningarna.
Tidningsdöden skulle påskyndas
av TV-reklamen. Att spå i dessa
ting är vanskligt. Vi vet, att tidningsdöden
är en process, som beklagligtvis
redan inletts och fortsätter och som
har sin främsta grund i stegrade kostnader,
som inte kan tillåta ett så rikt
förgrenat tidningsbestånd som vi tidigare
haft. Detta är en internationell företeelse,
som också står helt i samklang
med hela näringslivets omvandling
mot allt större enheter. Om man
skyller den utvecklingen på TV-reklam
förefaller man ha osäkert underlag.

Det finns också fakta, som ställer
frågan i ett annat ljus. Vi vet, att den
sammanlagda reklamkostnaden i ett
land ständigt stiger i takt med den
sammanlagda nationalinkomsten. Reklamen
är en helt integrerande del av
vår ekonomi. Kostnaderna för TV-reklamen
skulle alltså i hög grad kunna
tas från ökningen i den sammanlagda
reklambudgeten. I senaste numret av
tidskriften Tiden återges en engelsk statistik,
som har stort intresse i det här
sammanhanget. Den visar visserligen,
att landsortstidningarna förlorat en del
av sin procentuella andel av reklaminkomsterna.
Men, och det är det som
är det väsentliga, dessa har ökat högst
aktningsvärt i absoluta tal. De dagliga
landsortstidningarna i England hade
1956, då reklam-TV började, en sammanlagd
annonsinkomst av 43 miljoner
pund. Fem år senare, efter en våldsam
expansion för TV och TV-reklamen,
hade dessa tidningar ökat sina annonsinkomster
till 55 miljoner pund,
en ökning med i runt tal 30 procent.

Det sades i första kammaren i dag,
att av de totala kostnaderna för annonsering
i TV går inte mindre än 35 procent
till reklam för livsmedel. Att reklamen
är så snedvriden i England
behöver inte betyda att den blir det
här. Vi behöver inte ta det sämsta i
systemet, utan vi kan försöka utforma

Onsdagen den 12 december 1962 fm. Nr 37

Utredning ang. kommersiell TV i Sverige och utnyttjandet av televisionens sändningsmöjligheter -

ett system som motsvarar våra behov.
Det är likadant inom politiken: vår
socialdemokrati bedriver inte samma
politik och arbetar inte efter samma
mönster som den engelska och tyska.

Under samma tid som tidningarna i
England ökat sina inkomster med 30
procent har antalet landsortstidningar
minskat, vilket betyder, att ökningen
på de enskilda tidningarna blivit ännu
större än vad som framgår av denna
statistik. Det förtjänar också påpekas,
att för företag, som säljer konsumtionsvaror,
är det alltid nödvändigt
med lokal annonsering, och så kommer
det att bli också då vi får TVreklam
här i landet.

En tillverkare av bilar eller hushållsmaskiner
kan aldrig nöja sig med att
i TV och storstadspress berätta om
sina produkters egenskaper. Han måste
också i de lokala tidningarna berätta,
var allmänheten runt om i landet
kan få tag på företagets återförsäljare.
Och slutligen får vi inte heller glömma,
att ett kommersiellt TV-program
inte skulle täcka hela landet, eftersom
det hela tiden skulle konkurrera med
ett eller flera andra program och eftersom
de man vill nå med en annons
ändå inte hela tiden ser på TV. Man
måste alltså alltid komplettera med
andra reklammedia. TV skulle inte få
något annonsmonopol här i landet, om
vi införde TV-reklam; däremot skulle
det bryta pressens nuvarande faktiska
annonsmonopol — tidningarna har ju
också med få undantag ställt sig avvisande
till införande av TV-reklam.
Jag anser att tidningarna bör samarbeta
med ett privat kommersiellt TVbolag
och i likhet med tidningarna i
England köpa aktier i TV-bolaget och
ingå som medarbetare. De får då medbestämmanderätt
och del i eventuell
vinst.

Vi står i dag inför en allt större internationalisering
av många områden
av vårt samhällsliv. Att isolera oss eko -

nomiskt från världen och Europa vore
liktydigt med ekonomiskt självmord.
Kommunikationerna för oss allt närmare
andra länder, och det ser ut som
om den utvecklingen inom kort, äntligen,
tvingar fram högertrafikreformen.
Men liksom i fråga om trafiken
är regeringen i fråga om televisionens
utveckling senfärdig och långsam, ett
hinder för utvecklingen, bland de sista
att se vart utvecklingen ute i världen
styr. Ty det är alldeles klart, att
reklam i TV är på frammarsch runt
om i världen. Och TV-teknikens utveckling
kommer alltmer att understryka
detta. Kommunikationssatelliter skall
inom ett decennium, bär man spått, göra
det möjligt för oss att direkt på våra
TV-mottagare i hemmen se program
från hela världen utan förmedling av
mottagarstationer.

Det är bara ett par veckor sedan
den holländska regeringen lät meddela,
att den skall lägga fram ett förslag om
införandet av kommersiell TV, organiserad
ungefär som i England, med ett
fristående företag, som skall producera
konkurrerande TV-program. Och i
våras meddelade den schweiziska regeringen
att man kommer att införa TVreklam,
eftersom det är omöjligt att finansiera
TV-programmen med enbart
licensmedel. Kommunikationsminister
Skoglund bär tyvärr en motsatt uppfattning.
Någon yttrade i första kammaren
att det inte finns kommersiell
TV i Norden. Men i Finland har man
sedan länge haft reklam i TV, till och
med i två skilda former. Tyskland har
TV-reklam och kommer att ytterligare
utvidga den. Detsamma gäller om Italien.
England har vi redan talat om.
Eire skapade vid senaste årsskiftet sitt
TV-företag, på kommersiell basis.

Man undrade i första kammaren i dag
på vad sätt den svenska televisionen
skulle kunna verka försäljningsbefrämjande
och exportbefrämjande. Det är
självklart att industriföretagen med te -

Nr 37

Onsdagen den 12 december 1962 fm.

Utredning ang. kommersiell TV i Sverige och utnyttjandet av televisionens sänd ningsmöjligheter -

levisionens hjälp kan lägga upp större
tillverkningsserier. Dessa större serier
kan säljas billigare såväl inom som
utom landet.

Vi vet alla, att en del av våra exportindustrier
haft stor nytta av TVreklamen
i vissa länder och med den
som hjälp kunnat introducera sig och
snabbt uppnå en tillfredsställande marknadsandel.
Men detta reklammedium,
som hjälper svensk industri utomlands,
är förbjudet här hemma, trots
att vi vet, att det också här skulle vara
till nytta för näringslivet och därmed
också till glädje för hela folket.

Det är svårt att förstå, att sådana
sammanslutningar som LO och TCO i
remissyttranden velat ta avstånd från
TV-reklamen, som hör till de medel,
som kan bidra till hög och jämn sysselsättning
inom väsentliga delar av industrien
och som i en given situation
tillsammans med andra åtgärder effektivt
skulle kunna motverka en depression
med åtföljande arbetslöshet. LO
anför bl. a. beträffande inkomstens storlek
å TV-reklam: »Motionärernas argumentation
om de stora inkomsterna
av annonsering är löst grundade. Man
har frågat vissa firmor och företag hur
stora belopp de skulle offra på TVreklam,
om dylik stode till buds, men
detta är knappast någon fast grund
för en framtidskalkyl.» Sveriges Radio
däremot säger i sitt remissyttrande:
»Ej heller torde någon utredning krävas
för att konstatera, att mycket stora
intäkter skulle inflyta av reklamförsäljning.
» LO påstår alltså att inkomster
av någon storleksordning ej
är att påräkna. Radioledningen påstår
motsatsen. Jag har velat påpeka detta
för att belysa hållbarheten i LO:s remissyttrande.

LO fortsätter: »Stigande reklamkostnader
får til syvende og sidst betalas
av konsumenterna.» Då skulle exempelvis
den mycket betydande och skickligt
upplagda reklam som RF presen -

terar oss endast betyda en varufördyrande
faktor, som övervältras på KF:s
kundkrets. Mig synes det som om LO:s
bedömning även på denna punkt är felaktig.

Jag har hittills uppehållit mig vid
frågor, som ligger mitt eget intresseområde
nära. Jag vill också fråga kommunikationsministern,
hur han för det
första tror sig om att klara televisionens
dyrbara utveckling utan att höja
licensavgifterna, som redan per sändningstimme
är bland de högsta i världen,
och för det andra hur han utan
att blinka kan avfärda de minst 100
miljoner om året som man kan beräkna
att TV-reklamen skulle kunna ge till
programproduktionen.

I sammanhanget ber jag att få peka
på handelsminister Langes uttalande
i går, då det gällde anslag för oljelagringen.
Han yttrade då följande till herr
von Sydow: »Herr von Sydow vet lika
väl som jag att det sannerligen ej finns
så stora överskott i statskassan.» Allmänheten
bär rätt att få veta svaren
på dessa frågor. Den vill säkerligen
inte betala ännu högre licenser för
program, som bara långsamt blir bättre
och längre, och den vill under alla
förhållanden veta, varifrån statsrådet
tänker ta de 100 miljoner kronor om
året som han berövar svensk TV men
som skulle kunna föra denna i nivå
med andra länders.

Genom olika opinionsundersökningar
vet man, att svenska folket inte har
något emot TV-reklamen och konkurrens
i etern. Det är statsmakten som,
mot väljarnas vilja, väljer åt det. Regeringens
handlingssätt i denna fråga
är en skärande parodi på locktonerna
om valfrihetens samhälle, och det allra
mest beklagliga är, att den inte ens
ville gå med på en utredning. En dag
kommer utvecklingen att tvinga fram
en förändring av regeringens inställning,
precis som den har gjort det i
högertrafikfrågan. Att försena, hindra

Onsdagen den 12 december 1962 fm. Nr 37

Utredning ang. kommersiell TV i Sverige och utnyttjandet av televisionens sänd -

ningsmöjligheter

och förhala utvecklingen bör väl inte
vara regeringens uppgift. I så fall vore
det ett märkligt fenomen, eftersom den
ju ändå påstår sig företräda framåtskridandet
i vårt land.

Jag vill återkomma till utredningen
och påpeka att en socialdemokratisk
talare i dag i första kammaren ställt
frågan, varför skulle vi gå med på reservanternas
och oppositionens önskemål
om utredning, när vi ändå har beslutat
oss för att det inte skall bli någon
TV-reklam. Ett sådant yttrande
tycker jag inte alls verkar demokratiskt.

Till slut vill jag, herr talman, slå fast,
att enligt min åsikt och erfarenhet skulle
eif skyndsamt införande av kommersiell
TV betyda fortsatt framåtskridande
för vårt land. Och varför inte låta näringslivet
finansiera utbyggnaden av
program 2? Det kan lösa problemet bättre
än staten. Jag anser vidare, herr statsråd,
att det anslag på 350—400 miljoner
kronor, som erfordras för program 2:s
utbyggnad, i stället bör användas för
att finansiera en eventuell övergång till
högertrafik eller till en snabbare upprustning
av landets vägnät. I motsats
till statsrådet och utskottsmajoriteten
tror jag, att även de mindre och medelstora
företagen skulle med hjälp av TVreklam
i Sverige kunna hävda sig mot
de stora europeiska och amerikanska
koncernernas konkurrens här i landet,
enär vi via TV har möjlighet att bedriva
en saklig, opartisk och framför allt aktuell
konsumentupplysning, och då våra
varor står på toppen i kvalitetshänseende,
kan vi öka vår produktion, öka
vår avsättning inom landet och därmed
sänka priserna till båtnad för dels konsumenterna
här, dels vår export. Allt
detta kommer i sin tur att motverka
arbetslöshet. Enligt press och radio har
vi erfarit, att nu cirka 390 miljoner kronor
skall ställas till arbetsmarknadsstyrelsens
förfogande för att motverka arbetslöshet,
och till nästa vintersäsong
3 — Andra kammarens protokoll 1962. Nr

lär myndigheterna befara, att betydligt
större summor måste till för att hålla
hjulen i gång.

Jag anser, att det är betydligt mera
rationellt och realistiskt att det svenska
näringslivet får använda sig av TVreklam
för att hålla hjulen i gång. Näringslivet
behöver reklam i TV för att
nu i en hårdnande marknad få full effekt
av sina försäljningsansträngningar.
TV-reklam är billig, och väl avvägd jämsides
med tidningsannonser kan den för
vårt näringsliv betyda att vi kan hålla
arbetslöshetsspöket på avstånd.

Då jag, herr talman, yrkar bifall till
reservationen av herr Boman m. fl. gör
jag det med en viss tvekan, enär jag
anser dels att vi så skyndsamt som möjligt
bör få i gång reklamen i TV, dels
att näringslivet bör sköta om denna
detalj. Först då kan svenska folket genom
konkurrensen påräkna bättre TVprogram.
Konkurrensen betyder större
mått av demokrati genom större frihet
i etern. Med det anförda ber jag att få
yrka bifall till reservationen.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr BUDFORS (s):

Herr talman! Frågan om införandet
av kommersiell TV har vi behandlat
flera gånger, och riksdagen har vid
samtliga tillfällen avvisat tanken på
kommersiell TV-verksamhet.

Även i år har vi fått behandla vissa
motioner i anslutning till den framtida
TV-verksamheten. Sålunda har utskottet
haft att behandla ett par motioner, vilka
yrkar på en allsidig undersökning av
hur de framtida sändningskanalerna
och sändningstiden bör användas. Efter
de av kommunikationsministern nyligen
utfärdade tilläggsdirektiven kan utskottet
med fog säga att dessa önskemål är
väl tillgodosedda.

Så återstår de av några högermän
väckta motionerna I: 143 och II: 183,
37

66 Nr 37 Onsdagen den 12 december 1962 fm.

Utredning ang. kommersiell TV i Sverige och utnyttjandet av televisionens sändningsmöjligheter -

och jag ber att något så när ordagrant
få citera klämmen i dessa, där det heter
att Kungl. Maj:t under beaktande av
de i motionen framförda synpunkterna
måtte låta företaga en skyndsam utredning
i syfte att klarlägga förutsättningarna
för och ange formerna för en framtida
kommersiell TV-verksamhet i Sverige.

Utskottsmajoriteten har såsom framgår
av utlåtandet avstyrkt dessa motioner,
men de har också givit anledning
till en reservation, som herr Svensson
i Ljungskile och herr Turesson yrkat
bifall till. Även herr Darlin har yrkat
bifall, fastän detta såsom han uttryckte
sig — om jag inte missminner
mig — skedde med en viss tvekan. Herr
Svensson i Ljungskile, som är avdelningens
värderade ordförande, sade i
sitt anförande för en stund sedan, när
han motiverade kravet på en utredning,
att han inte hade tagit ståndpunkt i
själva sakfrågan, och för min personliga
del tror jag att herr Svensson inte
har gjort detta utan vill avvakta en sådan
utredning. Men när han, om jag
inte missuppfattade honom, fortsatte
med att säga att han trodde att de flesta
andra inte heller tagit ståndpunkt, måste
jag säga att jag nog inte delar denna
hans förmodan. Åtminstone kan denna
inte gälla herr Darlin, som verkade hur
frälst som helst av kommersiell TV, men
jag förmodar att herr Svensson syftade
på reservanterna i utskottet. Dessa gör
gällande att en omprövning av riksdagens
tidigare beslut är påkallad med
hänsyn dels till att förutsättningarna
för det tidigare ställningstagandet i viktiga
avseenden förändrats och dels till
de skäl som motionärerna har anfört.
Jag har funderat litet på detta, men jag
har inte riktigt kommit underfund med
vilka förändringarna skulle vara, om
jag då bortser från influensrisken från
de nordiska länderna.

Utskottsmajoriteten har emellertid ansett
att det inte finns tillräckligt bä -

rande skäl för att göra en sådan omprövning.
Jag skulle vilja fråga vilka
de skäl är, som reservanterna hänvisar
till och som skulle finnas återgivna i
motionen. Jag skall försöka följa motionen
och ta ett av skälen i taget. De
är inte många. Jag skall inte tala så
länge, herr talman.

Man säger att reklamintäkterna skulle
möjliggöra mera påkostade program ■—
jag håller mig till motionen — ökad
sändningstid, snabbare utbyggnad av
TV-nätet och lägre licensavgifter — vilket
av detta man nu vill satsa på. Ja,
själv skulle jag vilja säga att det nog
skulle flyta in en hel del nya pengar,
men det behövs väl knappast någon utredning
för att konstatera en sådan sak.
Men det behövs nog heller inte någon
utredning för att inse att en kommersiell
TV också skulle innebära risker
för programledningens integritet, risker
som vi hittills i alla fall inte har
velat ta, eftersom vi haft den uppfattningen
att programledningen skall kunna
arbeta självständigt och oberoende
av intressen, vilka är ovidkommande
just ur programsynpunkt.

Vi inom utskottsmajoriteten är inte
ensamma om den uppfattningen. Låt mig
bara, eftersom herr Svensson i Ljungskile
har citerat vad de tillstyrkande instanserna
anfört, något erinra om vad
en av de avstyrkande remissinstanserna,
nämligen LO, har anfört på denna
punkt: »Ett beroendeförhållande till enskilda
annonsörer och finansiärer kan
äventyra rörelsefriheten utan att detta
behöver ta sig uttryck i direkta påtryckningar.
Det kan gälla programtider,
TV:s polici, programmens inriktning
och framställning.» Det var, herr talman,
ungefär samma tankegång som tog
sig uttryck i 1951 års televisionsutrednings
avstyrkande av kommersiell TVverksamhet.

Ett annat skäl som motionärerna har
åberopat är att de menliga följder av
kulturpolitisk och ideell art, som man

Onsdagen den 12 december 1962 fm. Nr 37

Utredning ang. kommersiell TV i Sverige och utnyttjandet av televisionens sänd
ningsmöjligheter

tidigare på vissa håll räknat med som
en konsekvens av reklamförsäljningen,
nu enligt erfarenheterna från Västeuropa
skulle kunna elimineras. Man anser
till och med att reklammedlen skulle
kunna bidraga till en kvalitativ upprustning.

Jag hade inte tänkt att gå in på den
engelska Pilkingtonrapporten annat än
kanske i ett par avseenden. Men låt mig
erinra om att erfarenheterna från England,
där det finns både ett statligt
reklamfritt BBC och ett reklamfinansierat
ITV, inte såvitt man kan utläsa
av Pilkingtonrapporten, visar att ITV
lyckats åstadkomma någon god television.
Kommittén framhåller, att en överväldigande
majoritet bland organisationer,
som i sin egenskap av tittare
framlagt sina åsikter, ansett att nästa
program inte borde vara finansierat med
reklammedel. Det konstaterade missnöjet
hänför sig då inte bara till själva
reklaminslagen utan till ITV:s underhållningsprogram,
och man anser att
ITV ägnar mindre tid åt allvarliga program
än BBC. Är det någon överraskning?
Nej, i varje fall inte för mig, ty
det måste väl vara så, att huvudintresset
i en kommersiell verksamhet är
att få största möjliga publik. Vi känner
igen detta problem, ärade kammarledamöter,
från våra s. k. fria sändare
inom rundradioverksamheten, av vilka
vi har en kvar nere i Öresund.

En andra möjlighet skulle vara att
bereda plats för en viss reklam inom
vårt nuvarande radiosystem. Vissa länder
med system som i mycket hög grad
påminner om vårt har slagit in på den
vägen. Jag erkänner, något som också
departementschefen har framhållit i direktiven,
att riskerna för att reklamintressena
skulle utöva ett ogynnsamt
inflytande på programledningens integritet
inte är så stora som i förra fallet.
Jag tror ändå inte att man skall underskatta
dessa risker.

Beträffande just detta vill jag gärna

citera vad styrelsen för Sveriges Radio
säger, och den bör väl i alla fall i detta
avseende veta vad den talar om: »Trycket
från annonsörshåll är emellertid
stort och det finns grundad anledning
att antaga, att reklamens andel både i
programtid och intäkter kommer att
öka, och därmed ökar också successivt
risken för att annonsörernas försäljningsintressen
i stället för programföretagets
bedömanden blir avgörande för
programmets sammansättning och inriktning.
»

Så en annan sak: själva reklaminslagen
kan väl ändå inte ha något större
värde ur ren programsynpunkt. Då det
gäller frågan om varuinformationen kan
man med glädje acceptera uttalandet i
direktiven, att utredningen bör undersöka
möjligheterna till en vidgad konsumentupplysning.
I detta sammanhang
skulle jag gärna vilja fråga hur vännerna
av kommersiell TV har tänkt sig att
en samordning av å ena sidan kommersiell
reklam och å andra sidan
objektiv konsumentupplysning skulle
ordnas.

Det tredje skälet, som en talare tidigare
varit inne på, är att näringslivet
har behov av TV som reklammedel för
att nå större effektivitet i försäljningsoch
distributionsarbetet. Att vissa företag
bär behov av detta vill jag inte på
något sätt förneka, men som departementschefen
framhållit i direktiven är
det mindre önskemålen från vissa företag
än det eventuella värdet av en sådan
här reklam för samhällsekonomien i
dess helhet som skall läggas i vågskålen.
Då menar jag att frågan inte är så
enkel längre. För att på förhand kunna
bedöma televisionsreklamens inverkan
på samhällsekonomien måste man ju
ställa en prognos om hur reklamen
kommer att inriktas, hur köparna kommer
att påverkas och hur detta i sin tur
kommer att påverka sparande, produktion
och varuhandel.

Alla dessa frågor torde vara alltför

Nr 37

Onsdagen den 12 december 1962 fm.

Utredning ang. kommersiell TV i Sverige och utnyttjandet av televisionens sänd ningsmöjligheter -

komplicerade för att en utredning väsentligt
skulle kunna bidra till att lösa
dem. En sammanfattande värdering av
de olika verkningarna skulle ändå bli
subjektiv. Sveriges Radio säger i sitt
remissvar att behovet av reklam i TV
för den svenska ekonomiens utveckling
inte låter sig fastställa genom en utredning,
utan det torde snarast få bli en
allmän politisk-ekonomisk bedömning.

Avdelningens ordförande sade för en
stund sedan, att det må vara hänt, men
man skulle i alla fall ytterligare kunna
klarlägga vissa förhållanden som har
med den kommersiella TV-verksamheten
att göra. Såvitt jag förstår inkluderade
han även detta och räknade också med
att om vi inte gör en utredning så kan
det tänkas finnas andra, t. ex. TV-främjandet,
som tar initiativet till en sådan
utredning. Om jag inte missförstod herr
Svensson i Ljungskile så menade han,
att det inte är så säkert att alla nackdelar
i så fall skulle komma att redovisas.
Till detta vill jag säga att jag tror
att vi lugnt kan avvakta en sådan utredning.
Jag tror inte, att den heller
skulle kunna komma så långt när det
gäller alt klarlägga konsekvenserna till
exempel i fråga om de totala reklamkostnaderna
eller reklamens inverkan
på köpens inriktning, på investeringar
och produktion. Vi bär ju inte varit alldeles
utan utredningar på denna punkt.
Enligt min uppfattning har dessa utredningar
givit ett ganska magert resultat.
Jag kan t. ex. erinra om Per Ocklinds
utredning för några år sedan. Men nackdelarna
av en kommersiell TV-verksamhet
känner vi, och jag har pekat på
några av dem.

Jag går nu till det sista skälet som
åberopats för en omprövning, nämligen
att den tekniska utvecklingen skulle
leda till att reklamprogram från andra
länder skulle kunna nå även den svenska
TV-publiken och därigenom alltså
försätta våra producenter i en svår konkurrenssituation.
Jag tror emellertid

liksom utskottsmajoriteten att den risken
inte är så stor. Varken i Danmark
eller Norge har man fattat något beslut
om införande av dylik kommersiell TV,
och enligt de uppgifter jag liar kunnat
inhämta förbereder man inte heller något
sådant beslut. Men detta är en allvarlig
fråga, och utskottet har velat
understryka att om det skulle inträffa
att större befolkningsgrupper i vårt land
skulle kunna nås av sådan reklam, bör
statsmakterna då på nytt överväga vilka
åtgärder som bör vidtas.

Med detta, herr talman, har jag försökt
visa att de skäl, som motionärerna
anfört och som reservanterna hänvisat
till, enligt utskottsmajoritetens mening
inte är tillräckligt bärande för att motivera
en omprövning. Vi bör nog i
detta sammanhang hålla fast vid vad vi
under många år bär betraktat som televisionens
uppgift, nämligen att förmedla
information, samhällsdebatt, kulturstoff
och förströelse. Det krävs starka skäl
för att vi skulle ompröva den nuvarande
ordningen och utöka dessa uppgifter
med ännu en — att förmedla reklam
för varor och tjänster. Sådana
starka skäl föreligger enligt utskottsmajoritetens
mening inte nu.

Herr Turesson och herr Svensson i
Ljungskile tog upp frågan om valfriheten.
Jag ifrågasätter om det resonemang
som herr Turesson förde är bärkraftigt.
Jag är inte så säker på att två TVföretag
skulle innebära större valfrihet
för TV-tittarna. Erfarenheterna från
t. ex. Förenta staterna visar det rakt
motsatta. TV-bolagen anpassar sina program
efter varandra. I konkurrensen om
tittarna vågar det ena företaget inte
föra fram ett allvarligt program, om det
andra företaget samtidigt har ett lättare
underhållningsprogram. Valfriheten blir
sålunda illusorisk. Jag citerar vad den
amerikanska nöjesindustriens tidning
skrev, när den för några år sedan summerade
erfarenheterna på detta område.
»En sak är säker: Under det att

Onsdagen den 12 december 1962 fm.

Utredning ang. kommersiell TV i Sverige

ningsmöjligheter

konkurrensen i det förflutna nästan alltid
betydde ökat urval av varor och tjänster
för konsumenterna, har den verkat
på rakt motsatt sätt inom televisionen.
Konkurrensen bär resulterat i en begränsning
både av omfånget och av variationsrikedomen
i de program som
erbjuds åt den allmänhet som är detta
mediums konsument.» Detta säger en
hel del.

Herr Darlin tog upp frågan om smygreklam.
På vad sätt har herr Darlin
tänkt sig att betald reklam i TV skulle
utesluta smygreklam? Jag vill inte göra
något uttalande om huruvida det förekommer
sådan i dag. Jag vill bara ställa
frågan hur det ena skulle kunna utesluta
det andra.

Ytterligare en sak vill jag beröra innan
jag slutar, herr talman. Om jag icke
missuppfattade herr Darlin, menade han
att Pilkingtonkommittén inte hade föreslagit
avskaffandet av ITV. Nej det hade
den inte — helt enkelt därför att detta
inte ingick i kommitténs uppdrag och
den inte hade rätt att framlägga ett sådant
förslag. Jag har visserligen rapporten
i fråga framför mig, men jag skall
inte citera något ur den.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Blidfors apostroferade
mitt uttalande att jag inte tagit
ståndpunkt i sakfrågan och att jag inte
trodde att de andra reservanterna heller
hade gjort det. Men det hade nog herr
Darlin gjort, sade herr Blidfors. Det
är möjligt — men herr Darlin var väl
inte reservant i utskottet.

Det är två saker som bär tagits upp
här — den ena är programledningens
integritet och den andra är möjligheten
att skapa valfrihet. Jag erkänner oförbehållsamt
att det i båda dessa fall föreligger
problem som är svårlösta. Jag
tror inte att riskerna för programled -

Nr 37

och utnyttjandet av televisionens sändningens
integritet finns bara på den
ena linjen. De föreligger nog också om
man väljer den andra linjen. Med tanke
på vad som kan hända under skiftande
förhållanden och på lång sikt finns det
all anledning att försöka skapa så stor
integritet som möjligt åt programledningen.
Likaså bör vi skapa så stor valfrihet
som möjligt. Jag erkänner villigt
att vi givetvis inte kan få den fullständiga
valfriheten. Vi kan inte få envar sitt
TV-bolag att yttra oss i, lika litet som vi
kan få var sin tidning att laborera med.
Det är klart att de faktiska förutsättningarna
medför begränsningar så att vi
inte kan få det som vi i och för sig
kanske skulle anse vara idealiskt i fråga
om yttrandefrihet och valfrihet. Men
detta fritar oss inte från plikten att
inom ramen av de faktiska förhållanden
som vi lever i försöka skapa det
bästa möjliga. Det är allt detta som bör
utredas.

Jag påstår alltså inte att det är så
eller så på de enskilda punkterna. Jag
vill ha dem belysta, och detta krav anser
jag vara väl förenligt med det sätt,
på vilket man i denna kammare har argumenterat
och arbetat sedan lång tid
tillbaka.

Herr Blidfors frågade, hur opartisk
konsumentupplysning och reklam skulle
kunna samordnas. Jag kan inte
svara på det, herr Blidfors. Jag gjorde
från början en mycket klar reservation
och sade att det är jag inte
fackman på. Men jag begriper inte heller
hur man skall kunna ordna en effektiv
konsumentupplysning utan att däri ingår
någon form av reklam. Utredningen
kunde därför kanske haft anledning att
granska även detta.

Det understryks gång på gång med
anledning av riksdagens tidigare uttalanden,
att det behövs mycket starka
skäl för att en omprövning skall ske. Om
man sade att det behövs mycket starka
skäl för att ändra ståndpunkt, kunde
jag hålla med, men att det skall behövas

Nr 37

Onsdagen den 12 december 1962 fm.

Utredning ang. kommersiell TV i Sverige

ningsmöjligheter

så oerhört starka skäl för en omprövning
förstår jag inte.

Hem DARLIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Blidfors frågade
hur vi har tänkt oss att klara problemet
reklam å ena sidan och konsumentupplysning
å andra sidan. Härpå vill jag
svara att en vederhäftig reklam är en
form av konsumentupplysning. I TV
kan man visa exempelvis en hushållsmaskin,
hur den fungerar, av vilka varuslag
den är uppbyggd o. s. v. Man kan
bevisa om det är en hög kvalitet eller
dess motsats, Ett företag kan alltså inte
bygga upp sin goodwill och sitt framåtskridande
på bluff, utan det måste ske
på grundval av kvalitet och vederhäftig
reklam.

Hem Blidfors var också inne på frågan
om valfrihet i TV. Men om vi inte får
två program blir denna ändå illusorisk.

Det har också sagts att man blir påtvingad
reklam i hemmen genom kommersiell
TV. Härpå vill jag svara att det
finns ju möjlighet att stänga av reklamprogrammet
och endast titta på det program
man är intresserad av. Allt talet
om påtvingad reklam tror jag därför
inte på.

Herr Blidfors frågade hur jag hade
tänkt mig att frågan om smygreklamen
skulle kunna lösas. När de svenska företagen
beredes möjlighet att köpa reklam
i TV, behöver de inte fundera ut
alla möjliga knep för att komma med i
smygreklamen. Sådan reklam har hittills
endast ett fåtal företag haft möjlighet
att skaffa sig, nämligen mycket stora
företag i såväl den privata som den
kooperativa handeln och industrien.

Herr BLIDFORS (s) kort genmäle:

Herr talman! I anledning av vad herr
Svensson i Ljungskile sade om behovet
av en utredning vill jag erinra om att
vi har haft en utredning, den s. k. 1951
års utredning, som ingående behandlat
denna problematik. Den tog bl. a. upp

och utnyttjandet av televisionens sänd den

oerhört viktiga frågan om beroendet
och integriteten, som herr Svensson
och jag är överens om är en mycket svår
fråga. Jag vill gärna, herr talman, få
till protokollet läsa in vad den TV-utredningen,
där en förutvarande vice talman,
herr Olsson, också var ordförande,
yttrade. Det heter där: »För rundradions
del är denna uppgift klart fixerad. Den
innebär att rundradion ställts i samhällets,
kulturens, folkbildningens och
hemmens tjänst. Detsamma bör gälla
för televisionen. Förutsättningen för att
så skall kunna ske är enligt vår mening
att televisionen får utveckla sig
utan varje beroende av vare sig dem
som vill göra reklam för varor och
tjänster eller dem som vill propagera
för speciella åskådningar eller idéer,
de må nu vara religiösa, ideologiska,
politiska eller av annan art. Av denna
anledning avråder vi från försäljning
av programtid som inkomstkälla för televisionen.
»

Jag är inte riktigt på det klara med,
herr Darlin, hur reklam i TV skall
kunna gå hand i hand med objektiv
konsumentupplysning. Låt mig ta det
exemplet att man låt mig säga mellan
kl. 19.30 och 19.35 har reklam, och 19.35
kopplas konsumentupplysningen in. Menar
herr Darlin då att denna skall ta
itu med de eventuella villfarelser som
TV-tittarna omedelbart dessförinnan fått
del av? Det är sådana problem som inställer
sig, herr Darlin.

Herr DARLIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Ordet »villfarelser» innebär
faktiskt en beskyllning mot det
svenska näringslivet, att det medvetet
skulle lämna felaktiga upplysningar om
sina alster. Tills för endast några år
sedan var nuvarande statens konsumentinstitut
till största delen ägt av privata
företag, men jag vet inte om man kan
säga att den konsumentupplysande verksamheten
var sämre då än den är i dag.

Onsdagen den 12 december 1962 fm. Nr 37 71

Utredning ang. kommersiell TV i Sverige

ningsmöjligheter

Herr GUSTAFSSON i Kårby (ep):

Herr talman! Den fråga som diskuteras
mest nu är huruvida vi skall ha en
reklamfinansierad TV-verksamhet eller
inte. Det är naturligtvis en i och för
sig viktig fråga, men viktigare är att
konstatera att vi nu skall få en utredning
om utökad TV-verksamhet över huvud
taget. Vad vi verkligen behöver ha utrett
är hur ett andra program skall se
ut, hur det skall läggas upp, administreras,
vilket innehåll det skall ha o. s. v.
Frågan om finansieringssättet anser jag
vara ett andrahandsspörsmål.

Utskottet har haft två motioner att
behandla, en från centerpartiet som velat
ha utrett, hur TV-verksamheten i
stort skall läggas upp, och en från högerpartiet,
som velat ha utrett, hur det
skall bli med kommersiell TV-verksamhet.

Vad beträffar den första motionen
vill jag uttala min tillfredsställelse över
den utveckling som ägt rum på detta
område. Kungl. Maj:t har nämligen utfärdat
direktiv till den sittande radioutredningen
och i dessa direktiv i allt väsentligt
tillgodosett de önskemål som
framförs i motionen. Man kan till och
med säga att direktiven gått ännu längre
i vissa avseenden. Vi är från centerpartiets
sida mycket tacksamma för denna
utveckling.

Det finns i TV-verksamheten möjlighet
att ur skilda synpunkter åstadkomma
något verkligt gott för de svenska
medborgarna. Jag vill i detta sammanhang
särskilt understryka betydelsen
av att vi genom TV kan få större möjligheter
till vuxenundervisning. Vi kan
även få bättre och fylligare barn- och
ungdomsprogram. Vidare får vi möjlighet
till en utvidgad konsumentupplysning.
Om vi får två program, kan sådant
också sändas ut på en god sändningstid,
en tid, då det är lämpligt för
människorna att se på TV. Med bara ett
program blir det så, att kvällarna, som
är den bästa sändningstiden, i allt vä -

och utnyttjandet av televisionens sänd sentligt

måste inriktas på en mera populär
verksamhet med sådana program
som många medborgare finner nöje i.
När vi får två program, får vi alltså
möjlighet att även på bästa sändningstid
arbeta med konsumentupplysning,
vuxenundervisning o. s. v. Det betyder
att medborgarna i stort får en valmöjlighet,
vilket man måste eftersträva. Vi
talar ju här om valfrihet, det är modernt.
Jag talar om valmöjlighet. Det
är ungefär samma sak, endast en ändring
av terminologien.

Jag vill uttrycka min tillfredsställelse
över att utredningen skall utgå ifrån
att detta andra program skall produceras
av Sveriges Radio. Jag är anhängare
av den ordningen att Sveriges Radio
skall ha hand om denna verksamhet här
i landet, därför att Sveriges Radio hittills
har visat sig mycket väl fylla sin
uppgift.

Även om man i diskussionen här i dag
hört vissa klagomål mot TV-verksamheten
inom Sveriges Radio, tror jag
man kan säga, att om utvecklingen på
TV:s område blir densamma som i
fråga om ljudradion, så kommer vi i
Sverige att få en TV-verksamhet som
mycket bra hävdar sig i jämförelse med
andra länders. Vi skall inte glömma
bort att TV-verksamheten i Sverige är
mycket ung och att det måste ta relativt
lång tid att få fram både tekniska och
personella resurser för att kunna göra
ett fullödigt och oantastligt TV-program.

Här fälldes tidigare vissa uttalanden
i detta avseende som var ganska uppseendeväckande.
Herr Darlin gjorde gällande
i fråga om TV-verksamhetens uppläggning
att det förekommit en viss
mannamån, så att vissa företag skulle
ha möjligheter att få bli presenterade
i TV, därför att de skulle ha goda förbindelser
med dem som makten haver
eller hur det nu var han uttryckte saken.
Med anledning därav skulle jag
vilja rekommendera honom att i anmälan
till Radionämnden precisera det -

Nr 37

Onsdagen den 12 december 1962 fm.

Utredning ang. kommersiell TV i Sverige och utnyttjandet av televisionens sänd ningsmöjligheter -

ta, ty det är en ytterst allvarlig anmärkning,
om man i radio- och TV-verksamheten
skulle låta en medveten reklam
smyga sig in från företag som skulle
stå i särskilt gott förhållande till dem
som makten haver. Jag hemställer till
herr Darlin att han i preciserad inlaga
till Radionämnden tar upp detta. Då
skall vi se till att saken blir prövad.

Ett uttalande som jag skulle vilja understryka
värdet av är att utredningen
har att, när den skall behandla ifrågavarande
problemkomplex, se till att programverksamheten
blir utbyggd i hela
landet i raskaste möjliga takt. Det är något
synnerligen viktigt att TV-verksamheten
blir utbyggd så att hela svenska
folket får del av den. Vidare är jag
tacksam för att man i direktiven har
sagt att program 2 skall sättas i gång,
innan man börjar alltför djupt fundera
över färg-TV. Även om man har anledning
att följa verksamheten på det
området med uppmärksamhet, så skall
vi komma ihåg, att det är ytterligt viktigt
att en utvidgad verksamhet kommer
till stånd på de två kanaler som nu är
i fråga.

Vad beträffar detta andra program
och möjligheten att i denna verksamhet
få till stånd en viss tävlan eller konkurrens
mellan dem som producerar program
vill jag understryka vad som sagts
här både av herr Waldemar Svensson
och från flera andra håll, nämligen att
det självfallet blir ganska besvärligt att
åstadkomma en effektiv tävlan mellan
två program i ett och samma företag.
Å andra sidan vet ju den som något
känner till verksamheten att en utomordentligt
stor konkurrens förekommer
för närvarande inom Sveriges radio
mellan TV- och radioverksamheten. Jag
är övertygad om att många medborgare
t. o. m. anser att det ibland går väl långt
med denna konkurrens när det gäller
att få tag på goda aktörer och producenter.

Det är emellertid en bra tanke att ut -

redningen skulle ta upp frågan om hur
man skulle kunna åstadkomma en dylik
inbördes tävlan mellan de två TV-programmen
på basis av program som produceras
i skilda delar av landet. En
sådan programverksamhet skulle kanske
inte bli särskilt billig, men å andra
sidan skulle man komma i kontakt med
många goda krafter ute i landet som är
väl skickade både att sammanställa TVprogram
och att uppträda i dem.

Jag tror att utredningen bör ägna
stor uppmärksamhet åt denna sida av
problemet. Det ligger något tjusigt i
tanken att få till stånd ett slags tävlan
mellan producenter i olika delar av landet.
De skulle i sina program kunna
spegla även lokala synpunkter när det
gäller aktuella händelser, musik- och
teaterliv, näringslivets verksamhet

o. s. v. En sådan utveckling vore att
hälsa med mycket stor tillfredsställelse.

Jag vill också säga några ord om den
motion som handlar om kommersiell
television. Jag är inte såsom herr Svensson
i Ljungskile och andra osäker på
vilken ställning jag skall inta till denna
fråga. Jag är motståndare till TVreklam,
och jag behöver inte någon utredning
för att komma till klarhet om
min ståndpunkt. Möjligen skulle jag
kunna vara med om en TV-reklam, som
innebar att ett block med annonser lädes
in i programmet såsom en särskild
avdelning. Men företagarnas intresse
för denna annonsering skulle säkert bli
så stort, att denna programavdelning
snart skulle visa sig otillräcklig. Det
kan ifrågasättas, om det skulle ligga i
mänsklig förmåga att göra en gallring
av annonstillströmningen. Resultatet
skulle väl snarare bli att man beslöt sig
för att utvidga denna del av programverksamheten.
Sedan skulle nog nästa
steg vara att man lade in reklam i s. k.
naturliga pauser i programmet och steget
därpå att dessa naturliga pauser
blev både långa och onaturliga.

Jag är därför ytterligt rädd för att

Onsdagen den 12 december 1962 fm. Nr 37

i Sverige och utnyttjandet av televisionens sänd -

Utredning ang. kommersiell TV

ningsmöjligheter

över huvud taget släppa in reklamen i
TV. Det behövs nog inte, herr Svensson
i Ljungskile, någon utredning för att
visa att det kommer att gå så som jag
här förutspått, och när vi väl hunnit så
långt finns det risk för att även programverksamheten
kommer att påverkas
av reklamintressena. Alla är säkerligen
överens om att det inte skulle vara
trevligt med en sådan utveckling.

Kammarens ledamöter har i eftermiddag
fått utdelat i sina fack en stor lunta
papper, där det talas om hur en utredning
om reklamtelevision egentligen
skall gå till. Det visar sig för övrigt att
utredningsarbetet redan pågår med stor
intensitet. I detta sammanhang lämnas
den häpnadsväckande upplysningen att
TV-främjandet — eller Reklamfrämjandet,
vad man nu vill säga — räknar
med att i mars 1963, alltså om tre månader,
framlägga en fullständig utredning
om »ett reklamfinansierat P2:s
samhällsekonomiska, organisatoriska,
tekniska, finansiella och programmässiga
sidor».

Att man på så kort tid skulle kunna
åstadkomma en utredning, som belyser
dessa många och ytterligt besvärliga
sidor av programmet, ger en känsla av
att det inte är så väl beställt med sakligheten
hos de grupper, som nu arbetar
hårt för att på olika sätt pressa på riksdagsmännen
sina åsikter i detta spörsmål.
Jag kan i övrigt i långa stycken
instämma i vad herr Blidfors yttrat i
fråga om detta avsnitt.

Avslutningsvis vill jag understryka
vad utskottsmajoriteten har sagt härvidlag,
nämligen att det kan hända att
vi kan komma att bli tvingade att ompröva
vårt ställningstagande. Jag skulle
vilja göra det uttalandet att statsmakterna
på allt sätt bör vara vaksamma,
så att vi inte behöver komma i den situationen
att vi tvingas införa reklamprogram
i vår television. Man vet emellertid
inte vad som kan ske när vi kommer
in i förhandlingskarusellen i Brys -

sel och på andra håll. Jag tror att det
kan ligga en större fara där än den som
har nämnts i direktiven, nämligen utvecklingen
i de nordiska länderna.

Jag vill, herr talman, sålunda till slut
endast yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Får jag bara med några
få ord erinra om vad jag sade i mitt
huvudanförande och vad herr Gustafsson
i Kårby bekräftade, nämligen att de
som är intresserade av televisionsreklam
nog kommer att låta höra av sig
och lämna de skäl som de har lust att
lämna. Det är däremot inte säkert att
de penetrerar den andra sidan av saken
på det sätt som för oss är önskvärt.
Just detta att vi får en privat utredning
i mars månad medan det är förbjudet
att låta en officiell utredning syssla med
saken finner jag klart otillfredsställande.

Herr DARLIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag tackar herr Gustafsson
i Kårby för upplysningen att han
är ledamot av Radionämnden. Jag är
övertygad om att herr Gustafsson även
utan min medverkan inte behöver bli
arbetslös, om Radionämnden vill utreda
sådana frågor som jag här påtalat.

Herr GUSTAFSSON i Kårby (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Radionämndens uppgift
är att motta anmälningar från svenska
organisationer och enskilda medborgare,
om dessa anser att det svenska
radiomonopolet inte sköter sina åligganden.
Radionämnden behandlar varje
inkommen sådan framställning.

Det har uttalats att mannamån skulle
förekomma, och denna fråga är faktiskt
värd att granska. Det är en så allvarlig
anmärkning att Radionämnden absolut
bör ta ställning till den.

3* —Andra kammarens protokoll 1962. Nr 37

Nr 37

Onsdagen den 12 december 1962 fm.

Utredning ang. kommersiell TV i Sverige och utnyttjandet av televisionens sänd ningsmöjligheter -

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Under debattens gång
har herr Darlin frågat mig, hur man
skall kunna klara av den dyrbara utbyggnaden
av program 2 i televisionen
utan att höja licensavgiften. Det är för
att svara på denna fråga jag har begärt
ordet.

För att kunna belysa detta spörsmål
är det lämpligt att göra en parallell med
den utbyggnad av televisionens program
1 som just nu pågår. Detta byggs
ut i två etapper. Den första etappen avser
en preliminär utbyggnad, den andra
en definitiv sådan. Den sammanlagda
utbyggnadstiden är beräknad till ungefär
tio år. Vardera byggnadsetappen
beräknas ta cirka fem år. Vad som
emellertid är mycket viktigt i detta
sammanhang är att redan när den första
etappen är helt klar kan praktiskt
taget hela vårt lands befolkning —- över
90 procent — se program 1. Den första
etappen i utbyggnaden av detta program
kan sägas vara avklarad fram till

1 dag.

Vi måste enligt min mening tänka oss
en liknande metod när det gäller att
bygga ut program 2, alltså en uppdelning
av utbyggnaden i två etapper.
Hela utbyggnaden — etapp 1 och etapp

2 — kan i detta sammanhang beräknas
ta mellan nio och tio år. Även i detta
fall kan en tidsmässig uppdelning ske
på så sätt att vardera etappen tar mellan
fyra och fem år.

Såsom televerket i olika sammanhang
har framhållit räcker inte de personella
och materiella resurserna till för en
snabbare utbyggnad än den som är planerad
att äga rum. Det är följaktligen
inte någon brist på pengar som dimensionerar
utbyggnadstakten. Jag vill här
nämna att vi för närvarande har ett
ackumulerat överskott i televisionsfonden
på ungefär 100 miljoner kronor.

Efter de undersökningar som vi har
gjort i departementet i samband med

tilläggsdirektivens tillkomst har vi
kommit till den uppfattningen att det
går att bygga ut program 2 i en första
etapp inom ramen för nuvarande licensavgifter.
Vi kan alltså bygga ut program
2 så långt att praktiskt taget hela
folket kan se det utan att licensökning
behöver ske. Något längre tidsperspektiv
på denna fråga vill jag inte anlägga.
Jag nöjer mig alltså med att bedöma
läget sju å åtta år framåt i tiden, d. v. s.
fram till omkring år 1970.

Enligt min mening skulle det för övrigt
vara oklokt att på grundval av nu
tillgängligt prognosmaterial söka skissera
utbyggnadsplanerna i ett tidsperspektiv
som avser 1970-talet. Den uppgiften
har jag i stället ansett att man
kan överlämna till 1960 års radioutredning
att syssla med. Denna skall på basis
av det omfattande utredningsmaterial
den kan skaffa fram ställa den prognos
som statsmakterna skall bygga sitt
framtida ställningstagande på.

Detta är svaret på den fråga som herr
Darlin har ställt.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Redan när riksdagen
1956 fattade beslut om televisionens utbyggnad
och finansiering här i landet,
gjorde statsutskottet följande uttalande:
»Möjligen kan den situationen inträffa
att det med hänsyn till önskvärdheten
av att hålla licensavgifterna nere ter
sig befogat att medgiva betalda reklaminslag
i en eller annan form.»

Erfarenheterna av dylika inslag var
vid den tidpunkten otillräckliga. Nu synes
läget vara helt annorlunda. Utvecklingen
på detta liksom på alla tekniska
områden har gått mycket snabbt. Här
i landet bär vi nu cirka 1 400 000 TVlicensinnehavare
eller en TV i vartannat
bostadshushåll. En mer omfattande
gallupundersökning än den, som Aftonbladet
presenterade den 25 januari i år
och som var hundraprocentigt positiv

Onsdagen den 12 december 1962 fm. Nr 37

Utredning ang. kommersiell TV i Sverige och utnyttjandet av televisionens sändningsmöjligheter -

till frågan, är alltså möjlig att genomföra
nu.

Vidare vet vi att i en hel råd västeuropeiska
stater — jag tror det är
tretton stycken, däribland Finland —
har kommersiell TV eller kommersiella
inslag i TV införts under de senaste
åren. Och i regel har argumenten för
införandet varit den hårdare konkurrensen
och behovet av stegrad produktivitet
i dessa länder.

Det är mot denna bakgrund, herr talman,
som vi i vår motion har begärt
en förutsättningslös utredning om möjligheterna
och formerna för samt verkningarna
av en framtida kommersiell
TV-verk samhet i Sverige, detta inte
minst därför att vi fann frågan så komplicerad
att den måste utredas, innan
man tar definitiv ställning till sakfrågan.

Nu har vi i de tilläggsdirektiv som
kommunikationsministern funnit för
gott att utfärda till den sittande radioutredningen
blivit upplysta om att frågan
inte kan utredas, därför att den är
så komplicerad! Den motiveringen synes
mig vara alltför svag och genomskinlig.
Jag är övertygad om att vår
kommunikationsminister med litet god
vilja, i likhet med respektive statsråd
i de länder som genomfört kommersiell
TV, skulle kunna tillsätta en utredning
som är i stånd att klara denna uppgift.
Man får eu känsla av att kommunikationsministern-
på något sätt fruktar
kommersiell TV. Det är inte utan att
också jag har varit tveksam, herr talman.
Både kommunikationsministern
och jag är alltså eller bär varit fundersamma
— eller skall vi säga rädda för
— att betald reklam i TV kan medföra
konsekvenser som inte är överblickbara
och önskvärda. Men det är ett svalg
befäst mellan kommunikationsministerns
och mitt sätt att reagera inför
detta. Kommunikationsministern skjuter
frågan framför sig. I tilläggsdirektiven
ge-s icke något uppdrag att utre -

da frågan om införande av televisionsreklam.
Jag för min del är absolut av
den uppfattningen att frågan skall och
måste utredas, för att vi därefter lättare
skall kunna ta ställning i sakfrågan.

Eu utredning är till för att ge svar
på vissa frågor, och det är många frågor
som skulle kunna besvaras genom
den utredning vi motionärer bär förordat.
Det kanske inte kan bli några
tvärsäkra uttalanden i den ena eller
andra riktningen, men i varje fall bör
bedömningar kunna göras på ett sakunderlag,
som för närvarande inte står
den offentliga debatten til! buds.

Eftersom jag själv tillhör den krets
av människor här i landet som populärt
kallas småföretagare, är det givet
att frågan om den mindre och medelstora
företagsamhetens problem och
möjligheter i samband med införande
av betald TV-reklam intresserar mig alldeles
särskilt. I motsats till herr Blidfors
tror jag också att en sådan- utredning
som vi föreslagit skulle kunna- ge
svar på frågor som t. ex. följande:

1. Kan kommersiell TV medverka till
ökad avsättning av svenska varor?

2. Har va råd att avstå från ett instrument,
som i hög grad är ägnat att
tjänstgöra som ett betydelsefullt medel
när det gäller att skapa effektiv kontakt
mellan producent och konsument?

3. Vill svenska folket i dessa konsumentupplysningens
tider ha den upplysning
det kan få genom TV rörande
de på marknaden förekommande varorna? I

detta sammanhang vill jag erinra
om den skrivelse som inlämnats till
kommunikationsministern och i vilken
det enligt pressen säges: »Vi skulle illa
tillvarataga tittarnas intressen, om
vi inte förordade eu förutsättningslös
utredning.»

4. Vilken form av eventuell kommersiell
TV-verksamhet är tänkbar här i
landet, den engelska modellen med fri -

Onsdagen den 12 december 1962 fm.

76 Nr 37

Utredning ang. kommersiell TV i Sverige

ningsmöjligheter

stående bolag eller den västtyska, där
det regeringskontrollerade TV-företaget
sänder reklam på s. k. icke ordinarie
programtid? Det amerikanska systemet
med reklaminslag i de ordinarie programmen
-an-ser jag vara helt uteslutet.

Vidare skulle jag tro att vi kan få
svar på frågan:

5. Vilka ökade inkomster skulle Sveriges
Radio och TV få genom att införa
kommersiell TV? Det nämns belopp
på mellan 100 och 150 miljoner.
Om det är riktigt,

6. vill de svenska tittarna avstå från
de möjligheter dessa pengar erbjuder
i form av bättre program, fortsatt utbyggnad
av TV-nätet eller kanske t. o. m.,
som många vill, lägre licensavgifter, eller
eventuellt snabbare införande av
färg-TV?

7. Vållar förbudet mot reklam i svensk
TV, som Industriförbundet gör gällande,
ett allvarligt handikapp för den
svenska industrien?

Till sist ytterligare en fråga:

8. Kommer kommersiell TV att vara
till fördel eller nackdel för de mindre
och medelstora företagen? Av den frågan
är jag -självfallet särskilt intresserad,
även om jag är medveten om att
vad de mindre företagen beträffar bär
Köpmannaförbundet haft förmånen att
vara remissinstans och tagit klart positiv
ställning till en utredning. Någon
annan organisation representerande de
mindre företagen har mig veterligt inte
haft förmånen att vara remissinstans.

Vidare vill jag erinra om att ett stort
antal av de mindre företagen inom
hantverk och speciellt mindre industri
är underleverantörer till större företag
och alltså indirekt beroende av dessa
företags avsättningsmöjligheter. Jag vill
också påminna om värdet av den
bransch- eller yrkesvis presenterade
kvalitets- och konsumentupplysning,
som kan åsta-dkammasiigenom TV-reklam.
Det vore beklagligt om eu utredning
tillsatt av kommunikationsministern in -

och utnyttjandet av televisionens sänd te

skulle kunna ge svar på -dessa frågor.

Jag vet att det har stora risker att
göra jämförelser mellan betald reklamTV
och betald reklam-radio. Framför
allt är nog reklam-TV mycket dyrare
för annonsören. Men så mycket skall
man väl kunna säga, att det intressanta
mellanspelet med Radio Nord visat
t. o. m. att de mindre företagen i hög
grad uppskattat möjligheten att göra reklam
för sina produkter och tjänster
även på andra sätt än de -sedvanliga.

Jag är som sagt angelägen- om en förutsättningslös
utredning därför att jag
tycker att vi behöver veta mer om konsekvenserna.
Men jag tillhör dem som
är bergfast övertygade om att kommersiell
reklam-TV kommer att tvinga sig
fram trots försöken att skjuta frågan
framåt i tiden och -trots all den skuggboxning
man på högsta ort bedriver
för att avföra frågan från den aktuella
diskussionen.

Om man nu, liksom kommunikationsministern,
vill skjuta frågan- framför
sig, borde det väl ändå kunna visas så
stort förutseende att man mot bakgrunden
av den- språngartade tekniska utvecklingen
på de fle-sta områden räknade
med möjligheten -av TV-sändnin-gar
även- på mycket långa avstånd, så
att stora befolkningsgrupper här i Sverige
kan påverkas av utländsk TV-reklam,
och att man vidtoge alla de mått
och steg som krävs för att vi skall stå
beredda om denna tekniska utveckling
verkligen inträffar. I stället antar man
i direktiven, att en sådan teknisk utveckling
inte är tänkbar.

Jag har ansett kommunikationsminister
Skoglund vara ett mycket förutseende
statsråd, men- jag tror inte att det
blir kommunikationsministern som
kommer att framstå som hjälten och
riddaren, när den kommersiella TVdraken
en vacker dag spyr eld över
vårt elfenbenstorn. Kanske bl-ir det
statsutskottet som får ikläda s-ig den

Onsdagen den 12 december 1962 fm. Nr 37

Utredning ang. kommersiell TV i Sverige

ningsmöjligheter

rollen. I utskottsutlåtandets sista stycke
finns nämligen en räddningsplanka,
om än så bräcklig: »Skulle dock — i
motsats till vad i direktiven antages —
den tekniska utvecklingen bli sådan att
reklamprogram från utlandet, speciellt
då från de övriga nordiska länderna,
skulle kunna mottagas av större befolkningsgrupper
i vårt land, bör från statsmakternas
sida på nytt övervägas vilka
eventuella åtgärder som då bör vidtagas.
»

Men, herr talman, jag frågar mig: Är
man då inte litet väl sent ute? Är det
inte en klar nackdel att i ett tvångsläge
behöva tänka över vad som skall
göras? Är det inte mycket bättre att
vara eu smula före sin tid och tänka
över problemen medan man ännu har
handlingsfrihet ?

.lag har intrycket av att det från visst
håll bär förbundits en myckenhet prestige
med denna fråga. Är man då så
rädd för att en allsidig och förutsättningslös
utredning skulle ge till resultat
att den -egna prestigen råkar i fara?
För min. del vill jag klart och tydligt
säga ifrån, att jag givetvis rättar
mig efter bättre vetande, d. v. s. de
slutsatser som sakkunniga och insiktsfulla
personer, vilka mer eller mindre
är specialister på området, kommer
fram till och som är grundade på så
många fakta som möjligt. Visar en utredning
att fördelarna med kommersiell
TV i Sverige väger lättare än nackdelarna,
är det självklart vilken position
vi skall inta. Lika självklart är det
i motsatt fall. Men, herr talman, jag
ser frågans behandling på högre ort
som ett resultat av prestigetänkandets
seger över förnuftet och viljan att utreda.
Därför finner jag inte den minsta
anledning beklaga att motionen väcktes
och att den -givit upphov till en livlig
diskussion. Tvärtom! Jag ber livligt
att liksom herr Turesson få tillstyrka
bifall till den reservation, som
är fäs-t vid statsutskottets utlåtande.

och utnyttjandet av televisionens sänd llerr

CARBELL (s):

Herr talman! När jag för några timmar
sedan lyssnade på debatten i första
kammaren, hörde jag en talare säga
att det kompakta motståndet mot kommersiell
TV måhända bottnade i en allmän
misstro mot reklamen som sådan.
Det kanske är så. Det finns måhända
en ganska utbredd misstro mot reklamen.
Det är att beklaga om det är denna
misstro som ligger till grund för
motståndet i denna fråga.

Om folk i allmänhet hyser en sådan
misstro, måste detta till stor del bero
på den ganska förvirrade diskussion
som har förts om reklamen under senare
år, framför allt 1956—1957, då
vi erinrar oss att de mest grava argument
för och emot reklamen ställdes
mot varandra.

Det är med beklagande man även
konstaterar att någon verklig kartläggning
av reklamens omfång och kostnader
såväl totalt som inom olika branscher
inte gjorts i Sverige. Så mycket
mera beklagligt är detta med hänsyn
till den vikt som denna fråga faktiskt
har. Redan storleksordningen av reklamkostnaderna
ger otvetydigt besked
på denna punkt och synes mycket klart
motivera att samhället ägnar särskild
uppmärksamhet åt denna fråga.

Det enda försök till undersökning
som gjorts skedde på Nordiska försäljnings-
och reklamförbundets uppdrag
år 1953, och denna utredning behandlade
då endast en del av reklamkostnaderna.
De reklamkostnader som denna
undersökning omfattade var annonsering,
trycksaksreklam, film- och ljusbildsreklam,
affischering, reklamadministration
och butiksreklam. Redan
denna del av reklamkostnaderna uppgick
enligt utredningen till drygt 600
miljoner kronor år 1953. Med hänsyn
till dels den prisstegring som ägt rum
sedan dess, dels det kända förhållandet
att reklamvolymen undan för undan
ökar — det har den alltid gjort

Nr 37

Onsdagen den 12 december 1962 fm.

Utredning ang. kommersiell TV i Sverige och utnyttjandet av televisionens sänd ningsmöjligheter -

och gör det fortfarande — kan man
beräkna att de 600 miljoner kronorna
år 1953 nu stigit till minst en miljard.

Lägger man härtill vissa kostnader
som onekligen borde läggas på reklamkontot,
nämligen en dryg del av förpackningskostnaderna
— vi ser alla de
många färgglada förpackningarna i butikerna
— en hel del av kostnaderna
för försäljningsmässor och representation,
kommer man sannolikt upp i en
totalkostnad i storleksordningen 1,5—2
miljarder kronor.

Detta är ingen liten summa. Redan
förekomsten av de starkt delade meningarna
i den ganska våldsamma diskussion
om reklamen som fördes åren
1956—1957 men framför allt den påtagliga
bristen på sakligt underlag för
värderingarna var bakgrunden till att
jag vid 1958 års riksdag i en motion
yrkade på att reklamen skulle bli föremål
för en utredning. Det skulle vara
en grundlig utredning med uppgift att
kartlägga den svenska reklamens omfång
och kostnader totalt och i olika
branscher och att penetrera den argumentation
som förts i den allmänna
debatten. Den skulle också behandla
förhållandet mellan företagarna och
konsumenterna och framlägga sådana
förslag som kunde föranledas av dess
arbete.

Den allmänna bakgrunden till motionen
var min uppfattning att reklamen
var misskänd och att det i många avseenden
icke råder någon oenighet om
dess stora betydelse. Reklamen är ofta
eu förutsättning för massdistribution,
som i sin tur är en förutsättning för
standardisering och för produktion i
långa serier. Reklamens fördelar hänger
ofta samman med märkesvarorna, som
otvivelaktigt bidragit både till en förbättrad
transportekonomi och till en
förenkling av arbetet inom detaljhandeln.
Konsumenten anser sig få en
bättre garanti för en god kvalitet om
den köper en märkesvara än om den

köper en anonym vara. Reklamen gör
alltså ett förarbete som kan vara till
gagn både för konsumenterna och för
företagen genom att medverka till lägre
tillverknings- och distributionskostnader.

I den mån reklamen emellertid endast
tjänar ett statiskt syfte, det vill
säga till att bibehålla status quo, där
marknaden redan är mättad, kan den
dock innebära ett ur samhällssynpunkt
onödigt slöseri med resurser. Detta
kunde undvikas om man inom företagen
bättre kände till hur reklamen
verkar och därmed fick ett bättre underlag
för planeringen av tillverkningen.
Den ökade specialisering som följer
av en standardisering av produktionen
kan också innebära risker för
slöseri med resurser. De allt större fasta
kostnaderna i förening med omställningssvårigheterna
vid en skiftning i
efterfrågan medför, att producenterna
ofta tvingas att öka försäljningsansträngningarna
i syfte att påverka efterfrågan
så att den hålles kvar i de
gamla hjulspåren.

I detta sammanhang kan man inte
heller undvika att gå in på en annan
fråga av väsentlig betydelse. När en
vara håller på att arbeta sig in på
marknaden slår den lätt ut en annan.
Detta är en process som avgjort ligger
i framåtskridandets intresse. Det är naturligt
att tillverkarna av de varor som
trängs ut gör största möjliga motstånd
och kostar på reklam och försäljningsansträngningar
som lätt blir verkningslösa
och alltså innebär ett bortkastat
kapital. Det är också naturligt att mycket
av det nya som framkommer ur
vetenskapliga upptäckter och förbättrade
maskiner helt enkelt är halvgott,
innan det hunnit utprovas helt, och
att annat i nyhetsväg är rena misstag.
Misstagen innebär att råvaror, kapital,
arbetskraft och reklam har investerats
till ingen nytta.

Konsumenten anser utan tvivel att

Onsdagen den 12 december 1962 fm. Nr 37

Utredning ang. kommersiell TV i Sverige och utnyttjandet av televisionens sändningsmöjligheter -

det är en framåtskridandets procedur
att nya varor tränger in på marknaden
och slår ut andra. I den mån de nya
är bättre — och inte bara effektivare
reklamerade —• måste väl konsumenten
anse det nyttigt att processen går
så fort som möjligt, vilket förutsätter
effektiv introduktionsreklam. Om konsumenten
emellertid godkänner introduktionsreklam
för viss vara som nyttig
måste konsumenten väl anse den
reklam som onyttig — kanske skadlig
— som syftar till att hålla kvar de varor
som skulle slås ut så fort som möjligt
från marknaden. Detta kan belysas
med några praktiska exempel:

Beträffande kaffemarknaden ligger
det i öppen dag att människorna i detta
land inte dricker mer kaffe, hur mycket
det än reklameras. Men klart är
att den strävan till bibehållande av status
quo, som varje företag på detta område
med nödvändighet måste ha, gör
att om ett företag bygger upp en starkare
reklamvolym måste den mötas av
de andra företagen med liknande åtgärder.
I detta speciella fall blir kontentan
för konsumenternas del inte annat
än ett konstaterande att kostnadsnivån
för kaffedistributionen stigit.

Till den reklam som konsumenten
måste anse vara skadlig hör den som
hindrar nya varor att komma in på
marknaden, oavsett om de är bättre
än redan existerande. Hur kan reklamen
verka på det sättet? Jo, den kan
göra det i de fall då ett redan befintligt
varumärke har fått vad man kan
kalla ett goodwillmonopol, uppbyggt
med en mångårig hög reklambudget. I
sådana fall — som i en mångfasetterad
märkesvarumarknad icke är så få —
kan det bli omöjligt på grund av kostnadsskäl
att komma in på marknaden
med ett nytt konkurrerande varumärke.

Jag vill, herr talman, också erinra
om att i den diskussion om dessa frågor
som förekommit tidigare har —
det var år 1957 — de två stora lön -

tagarorganisationerna, TCO och LO,
yttrat sig. TCO anförde bl. a.:

»Den forskning som hittills bedrivits
i Sverige om reklamen har i främsta
rummet syftat till att belysa dess
företagsekonomiska aspekter. Däremot
bär reklamens inflytande på köpkraften
och dess roll i samhällsekonomien
icke blivit föremål för någon ingående
vetenskaplig belysning. De värderingar
av reklamen, som under senare år blivit
allt vanligare, har därför av naturnödvändighet
måst i rätt hög grad bli
subjektivt färgade. Rent allmänt torde
dock kunna sägas, att bl. a. den stors
utbredning, som märkesvarorna fått
inom vårt näringsliv, medfört en förskjutning
från priskonkurrens till reklamkonkurrens
och att denna främst
arbetar med påverkningsmedel av psykologisk
art.»

LO anförde:

»Det har ofta påtalats från konsumenthåll
att reklamen i vissa fall utformas
på ett sätt som är ägnat att vilseleda
köparna och försvåra för dem afl
finna vägledning på den alltmer komplicerade
varumarknaden. En ytterligare
sanering av reklamen såsom ett led i den
konsumentupplysande verksamheten är
följaktligen ett viktigt önskemål från
de stora konsumentgrupperna.»

Bland de remissinstanser som yttrade
sig över min motion 1958 var konsumentrådet,
och jag vill ur dess yttrande
citera följande: »Framför allt vore det
angeläget att klargöra frågeställningarna
ur konsumentsynpunkt. Tidigare undersökningar
har som regel lagt företagsekonomiska
synpunkter på reklamen,
men den här föreslagna utredningen
skulle få sin betydelse genom att utgå
från konsumenten, hans behov av varor
och hans möjligheter att tillfredsställa
dessa behov. Vad spelar reklamen för
roll för konsumenten, vad har han för
fördelar av att den finns och i vilka avseenden
har reklamen en negativ inverkan
på hans situation? Vilka krav

Nr 37

Onsdagen den 12 december 1962 fm.

Utredning ang. kommersiell TV i Sverige och utnyttjandet av televisionens sänd ningsmöjligheter -

skall reklamen uppfylla för att kallas
nyttig för konsumenten? Vilken effekt
skulle ett upphörande av reklamen på
vissa områden få? I hur hög grad skaffar
sig konsumenten kunskaper om varor
genom reklamen?»

Herr talman! Denna motion avstyrktes
1958 av utskottet med en s. k. välvillig
skrivning. Underlaget för utskottets yrkande
torde den gången huvudsakligen
ha varit att de näringsorganisationer,
som nu inte vill motsätta sig en utredning,
då i sina remissvar avstyrkte förslaget
om utredning. För min del avser
jag, sedan jag alltså erfarit näringsorganisationernas
välvilja mot utredningskrav,
att till 1963 års riksdag återkomma
med min motion från år 1958. Motionen
kominer således att avse en utredning
om reklamens roll över huvud
taget. Jag anser alltfort att det är nödvändigt
med ett sakligt underlag för
diskussionen på området. I det läge,
vari frågan om reklamen i dag befinner
sig, finner jag full anledning yrka bifall
till statsutskottets utlåtande nr 189.

Herr HAMILTON (h):

Herr talman! Bara några ord i ett begränsat
spörsmål som gäller ordningsföljden
i fråga om nya programs anordnande.

Statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
har i direktiven för
den fortsatta utvecklingen liksom i sitt
anförande i dag klart tagit ställning för
eu turordning, enligt vilken man i första
band bygger ut det nuvarande programmet.
Inom parentes vill jag understryka
vikten av att kvalitetsutbyggnaden inte
glöms bort när man ökar sändningstiden.
I andra etappen skulle vi få ett
program 2 och först i tredje och sista
omgången en färgtelevision.

Om nu statsmakterna genomför utbyggnaden
enligt denna plan tror jag
att man alldeles i onödan åsamkar TVtittarna
väsentliga kostnader utöver li -

censavgifterna. Det är ett oerhört stort
kapital som hushållen i detta land placerat
i TV-apparater. Omfattningen av
avbetalningshandeln visar att kostnaden
redan i dag är i hög grad betungande
för familjeekonomien, även om man
naturligtvis skall erkänna att det är
fråga om en teoretiskt sett frivilligt
åtagen kostnad.

Nu skall svenska folket för att kunna
hänga med i svängarna tvingas att först
lägga ut avsevärda belopp för att antingen
byta ut eller komplettera sina
nu innehavda apparater för att se program
2. Så skall man efter ytterligare
en tid tvingas köpa nya apparater för
att kunna se färg-TV. Fn sådan anordning
innebär inte rimlig hänsyn till
medborgarna. En annan ordning, nämligen
att gå direkt på färg-TV, skulle
göra det möjligt för hushållen att spara
hundratals miljoner utan att för den
skull eftersätta kraven på modernitet.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Personligen har jag från
skilda utgångspunkter närmat mig den
i vissa kretsar livligt diskuterade frågan,
om vi skall ha kommersiell TV
eller inte. Bakgrunden är den, att jag
har goda kontakter med näringslivet
men samtidigt verkar inom folkrörelser
med ideell verksamhet på sitt program.
— Jag vill inte påstå att valet för mitt
vidkommande varit särskilt svårt.

När denna fråga diskuterades i början
och mitten av 1950-talet sades det
att vi aldrig med enbart licensmedel
skulle lyckas att bygga upp och bygga
ut svensk television. Vi skulle, sade man,
ohjälpligt komma på efterkälken.

Några år har gått sedan striden stod
som hetast. Därför är det frestande att
ställa frågan: Vem fick rätt? I verkligheten
har ju vår svenska television
utan att vara reklamfinansierad expanderat
mycket snabbt, och denna utveckling
kommer av alla tecken att döma
att fortsätta. De som trodde att kom -

Onsdagen den 12 december 1962 fm. Nr 37

Utredning- ang. kommersiell TV i Sverige och utnyttjandet av televisionens sändningsmöjligheter -

mersiell television var förutsättningen
för en snabb utveckling tog alltså miste.

På försommaren i år utropades lika
självsäkert från det nybildade TV-främjandet
att det behövs ett fristående kommersiellt
TV-bolag i vårt land. Det finns
dock tecken som tyder på att man även
på den punkten nu har slagit till reträtt.
Man har förmodligen fått klart
för sig att TV-främjandets program var
helt igenom orealistiskt.

Det allmänna talesättet att vi med
reklampengar skulle skapa större frihet
i etern har mötts med starka invändningar.
Eftersom Kooperativa förbundet
flitigt åberopats i denna debatt, skall
jag kvittera med citat ur liberala Dagens
Nyheter, som anmärker mycket
riktigt: »Den en gång så vanliga föreställningen
att ett kommersiellt TV-företag
skapar ''frihet i etern’ och att
denna garanterar bättre variation och
kvalitet på programmen borde numera,
efter erfarenheterna från utlandet, vara
omöjlig att upprätthålla.»

På sista tiden har man lika trosvisst
utropat att utan kommersiell television
— inget program 2! Regeringens tillläggsdirektiv,
som visar att detta är
möjligt — utan licenshöjning — måste
ha känts som den verkliga kallduschen!
Utbyggnaden kommer att klaras, och
vi får en ökad valfrihet —- även om
friheten i etern alltid av tekniska skäl
blir begränsad — oavsett vilket system
vi väljer.

Med förundran läste vi nyss i den
kvällstidning här i Stockholm som gått
in för reklam i TV att LO och regeringen
gett klarsignal för kommersiell television
i Sverige — och att vi skulle få
den inom två år. Onekligen var det en
prima sensation, men hur mycket den
nyheten var värd framgår av de nu
framlagda utredningsdirektiven.

Misstagen och överdrifterna är många;
i propagandan för kommersiell TV är
man offer för ett önsketänkande, som
färgar av sig på nyhetsförmedlingen om

reklam-TV. Man rör sig —- för att ta
några ord från en populär schlager —
»i sagans underbara värld». Ett av de
oftast upprepade argumenten lyder så
här: Det är bara en tidsfråga när vi får
reklam i TV i Danmark. Bl. a. Industriförbundet
anför detta skäl i sitt yttrande.
Jag vill gärna erkänna att detta är
ett argument som jag tillmäter en viss
betydelse. I en större Europamarknad
och med reklam-TV i grannländerna
kan vi få anledning att på nytt — från
andra utgångspunkter — fundera igenom
dessa problem.

Men därom behöver vi inte tvista i
dag. Även näringslivet borde vara till
freds med tilläggsdirektiven och utskottets
skrivning på denna punkt. Så övertygad
som man varit om att Danmark
snart får kommersiell TV, så kan det
väl inte dröja länge innan frågan avgöres.
Har man däremot felbedömt även
utvecklingen i grannländerna, bortfaller
däremot också detta livligt åberopade
argument.

En sak är att gå emot reklam-TV,
men vad vill man sätta i stället? Jag
kan för min del ansluta mig till den
målsättning som framfördes i Sveriges
Radios yttrande med anledning av nu
föreliggande motioner. Där sägs att
»målsättningen för radio och television
även framdeles främst förblir att tjäna
som förmedlare av information, samhällsdebatt,
kulturstoff och förströelse
och att programverksamhetens integritet
förblir helt oantastad».

Även om programverksamheten steg
för steg bär förbättrats kommer kritiken
förmodligen aldrig att tystna. Televisionen
bär ju blivit det svenska folkets
populära leksak, och på programverksamheten
har vi alla synpunkter.
Att man skall satsa hårdare på underhållning,
förströelse och sport är så
självklart, att alla kommentarer på denna
punkt är överflödiga. Beträffande
ett annat område vill jag däremot lämna
en kort kommentar.

82 Nr 37 Onsdagen den 12 december 1962 fm.

Utredning ang. kommersiell TV i Sverige

ningsmöjligheter

Att konsumentupplysningen skall byggas
ut är ett besked som väcker tillfredsställelse
i de vidaste kretsar — och
även här i riksdagen. Dessa önskemål
ströks för övrigt kraftigt under av TCO
i dess yttrande, som i övrigt var kritiskt
gentemot reklam-TV. Konsumentupplysning,
rätt bedriven, vill jag beteckna
som en förädlad form av reklam. Goda
och mindre goda varor skall presenteras
och bedömas objektivt! Även det lilla
företagets goda produkter kan utsättas
för bedömning, vilket enligt min mening
är en fördel.

När denna viktiga verksamhet skall
byggas ut hoppas jag att man går till
verket utan räddhåga. Här finns plats
för nya och friska initiativ. Man skall våga
nämna sakerna vid deras rätta namn,
med angivande av varumärken och priser.
Av den skuggrädsla som ibland
visas har vi nu fått nog. Framtidsprograinmet
för svensk television är såsom
det presenterats i tilläggsdirektiven på
många sätt tilltalande och lockande.
Ökande resurser utan licenshöjning på
1960-talet kan förutses. Två program
kommer vi att få, och en ny giv beträffande
konsumentupplysning och utbildnings-TV
signaleras. Lägg till detta att
vi också kan räkna med bättre underhållnings-
och sportprogram, så ter sig
bilden ganska ljus. Allt detta skall handläggas
av :en ekonomiskt oberoende
ledning.

Jag bär vägt för och emot och kommit
fram till den ståndpunkten, att jag kan
ge min anslutning till den programförklaring
som tilläggsdirektiven rymmer.
Därför har jag ingen önskan om en ändring
av direktiven till radioutredningen,
såsom föreslagits i reservationen.

Låt mig i likhet med många andra
säga att detta är ett starkt utspel av regeringen.

Herr talman! Med hänvisning till det
här anförda ber jag för min del att få
yrka bifall till utskottets förslag.

och utnyttjandet av televisionens sänd Herr

JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Från konsumenternas
sida har inte framförts några krav på
införande av reklam i televisionen. De
båda stora fackliga organisationerna,
LO och TCO, har klart uttalat sig mot
reklam i TV.

I sitt remissyttrande över motionerna
säger TCO bl. a.:

»Då enligt TCO:s uppfattnnig en kommersiell
TV-verksamhet vare sig av s. k.
amerikansk eller s. k. engelsk resp.
tysk typ knappast skulle bidra till att
ge TV-programmen varken en högre kvalitet
eller vad beträffar konsumentupplysning
en större objektivitet finner TCO
ej anledning tillstyrka den i motionen
begärda utredningen.»

Det kan tilläggas, att TCO-tidningen
med glädje hälsade statsrådet Skoglunds
tilläggsdirektiv till radioutredningen
angående TV och reklam.

LO säger bl. a. följande i sitt remissyttrande,
som också citerats tidigare
i dag:

»Ett särskilt avsnitt ägnar motionärerna
åt föreställnnigen att man via
TV-annonscr skulle kunna medverka till
en effektiv hushållning, genom att höja
effektiviteten i försäljnings- och distributionsledet.
Argumentationen är lite
dunkel. Genom annonsering kan man
väl näppeligen varken öka eller minska
den totala köpkraften annat än för enskilda
företag eller varor, på bekostnad
av andra. De stora och kostbara reklamkampanjerna
gäller inte heller alltid
nödvändighetsvaror.»

LO hänvisar sedan till sitt yttrande
över 1955 års televisionsutredning, varur
jag till kammarens protokoll vill
läsa in ett litet stycke:

»Det är klart att om televisionen skall
ställas i samhällets, kulturens och upplysningens
tjänst, så kan man icke utan
risk för syftet bedriva en kommersiell
televisionsprogramverksamhet, d. v. s.
överlåta eller försälja programtid för
kommersiell reklam. Endast om sam -

Onsdagen den 12 december 1962 em.

Nr 37

hället självt är engagerat i televisionsverksamheten
finns garanti för att programmen
håller god standard. Kraven
på objektivitet och opartiskhet kan också
ställas högre än om enskilda personer
och intressegrupper skulle kunna köpa
sändningstid och bestämma programmen.
»

Det är två tunga organisationer på
arbetsmarknaden, och de företräder
verkligen en stor del av näringslivet
och konsumenterna i vårt land. De säger
ett klart nej till TV-reklam. Jag
tycker att dessa organisationers ställningstagande
inte tillräckligt kommit
fram i dagens debatt, och jag bär därför
velat rikta uppmärksamheten på dem.

Så ett par ord om småföretagen. Flera
av småföretagsamhetens talesmän har
i dag sagt att de tillstyrker kommersiell
TV.

Jag tror inte att småföretagsamheten
får så särskilt mycket att säga till om i
detta fall. Enligt den engelska utredningen
kostar ett reklaminslag i TV om
15 sekunder 11 165 kronor. Är det nå -

gon som tror, att småföretagsamheten
kommer att kunna göra sig gällande i
detta reklammedium? Själv tror jag det
inte, och jag har över huvud taget inte
någon som helst längtan att få se reklam
i svensk television efter vad jag
har sett av reklaminslag i utländsk television.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr andre vice talmannen att
uppskjuta den fortsatta behandlingen
av förevarande ärende samt övriga på
föredragningslistan upptagna ärenden
till kl. 19.30, då enligt utfärdat anslag
detta plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.01.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 12 december

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet.

§ 1

Utredning ang. kommersiell TV i Sverige
och utnyttjandet av televisionens
sändningsmöjligheter (forts.)

Herr talmannen meddelade, att överläggningen
rörande statsutskottets utlåtande
nr 189, i anledning av väckta
motioner om dels utredning angående
kommersiell TV i Sverige och dels utnyttjandet
av televisionens sändningsmöjligheter,
nu komme att fortsättas;
och lämnades därvid ordet, jämlikt förut
gjord anteckning, till

Herr SVENSSON i Kungälv (s), som
yttrade:

Herr talman! Frågan huruvida vi
skall ha kommersiell radio och TV
skall enligt mitt förmenande bedömas
från andra utgångspunkter än de ekonomiska.
Huruvida näringslivet förtjänar
på en sådan anordning kan för
riksdagen knappast få vara utslagsgivande.
Frågan är, såvitt jag förstår,
av kulturpolitik art. Gynnar eller
missgynnar kommersiell TV de strävanden
som ändå skall vara väsentliga?
— Det är den fråga man måste
ställa sig.

Erfarenheterna från andra länder är
inte särskilt uppmuntrande. Utveck -

84 Nr 37 Onsdagen den 12 december 19b2 em.

Utredning ang. kommersiell TV i Sverige

ningsmöjligheter

lingen i Storbritannien är den som är
mest känd. De resultat som den s. k.
Pilkingtonkommittén kommit fram till
är ju rent av skrämmande. Jag skall
här anföra några fakta, vilka jag förmodar
är kända för dem som följt denna
fråga men som kanske ändå bör
framföras i denna debatt.

Pilkingtonkommittén arbetade ■— liksom
andra engelska kommittéer — så
att den annonserade, att nu hade den
satt i gång och nu kunde organisationer
och andra som så önskade framlägga
sina synpunkter. Dessutom tillskrev
man enligt uppgift 166 organisationer
särskilt och fick på det sättet
fram 636 memoranda som behandlades
vid sammanlagt 36 sammanträden, där
organisationernas representanter också
fick tillfälle att vidare utveckla sina
synpunkter. Man kan alltså säga, att
denna rapport gav en god bild av opinionen
i Storbritannien.

Mot radion hade man inte så mycket
att invända. Den ägs som bekant
av det statliga bolaget BBC och är således
ett rent monopol. Det var mot
televisionen man riktade kritik —
ibland ganska skarp. Det gällde särskilt
det kommersiella bolaget ITV. Vid en
jämförelse fann man att den tid BBC
sände kriminal- och Vilda västernfilmer
var endast två femtedelar av den
tid ITV anslog för sådana filmer. Programstatistiken
för BBC och ITV för
en viss vecka, mellan kl. 18 och 21, visar
bl. a. att

a) BBC anslog 2 tim. åt aktualiteter,
ITV 1,15 tim.,

b) BBC anslog 4 tim. åt aktuell debatt,
ITV 1 tim.,

c) BBC anslog 1,5 tim. åt kriminalfilm,
ITV 3,5 tim.,

d) BBC anslog 1 tim. åt Vilda västernprogram,
ITV 2 tim.,

e) BBC anslog 1 tim. åt komediserier,
ITV 4 tim.

Vidare fann man att BBC hade räknat
med familjetid fram till kl. 21.15.

och utnyttjandet av televisionens sänd Före

denna tidpunkt undvek man program
som var olämpliga för barn.
ITV:s familjetid slutade kl. 19! Sålunda
ägnade BBC en tredjedel av bästa
kvällstiden åt seriösa program, medan
ITV ägnade endast 10—15 procent
av denna tid åt allvarliga program.

Om man nu frågar varför en kulturbedömning
utfaller till ITV:s nackdel,
får man svaret, att den kommersiella
faktorn framtvingar den programpolitik
som förs. Pilkingtonkommitténs slutsats
är, att den kommersiella televisionen
arbetar med två oförenliga principer,
nämligen å ena sidan att sända
goda TV-program och å andra sidan
att tillmötesgå annonsörernas krav på
fördelaktig annonstid. Det senare syftet
motverkar det förra.

Vi är naturligtvis rädda för att förhållandena
skall bli precis desamma
eller likartade här i Sverige. Vi har
ju erfarenheter inte bara från Storbritannien
utan också från t. ex. Amerika.
För min del anser jag alltså att
den kulturpolitiska bedömningen är
den viktigaste och att man skall vara
mycket noga med att se till att inte de
stora ekonomiska intressena tar överhanden.
Det är — för att uttrycka det
mera populärt — inte pengar som skall
bestämma programmen utan andra intressen.

Till slut, herr talman, vill jag nämna
att det från visst kristligt håll har
framhållits att andelen religiösa program
skulle bli större vid konkurrens
mellan s. k. ideell TV och kommersiell
TV. Erfarenheterna från Storbritannien
pekar i den riktningen. Jag är inte alldeles
övertygad om att detta är riktigt.
Programtiden har ju över huvud
taget ökat. Det blir alltid en fråga om
avvägning mellan olika intressen, och
den avvägningen måste göras vem som
än står bakom programmen. Men jag
skall inte gå in på detta närmare. Det
kommer att tas upp i ett anförande

Onsdagen den 12 december 1962 em. Nr 37

Utredning ang. kommersiell TV i Sverige och utnyttjandet av televisionens sändningsmöjligheter -

av herr Zetterberg, om jag inte är fel
underrättad.

Jag vill emellertid betona att också
de kristna organisationerna bör ha den
kulturpolitiska aspekten i minnet när
de gör sin bedömning. Det ena kan
annars förstöra vad det andra bygger
upp. Jag är också övertygad om att de
gör sin bedömning med hänsyn härtill.
Målet för TV-verksamhet bör vara kulturpolitiskt.
Det gäller inte en fråga
huruvida näringslivet förtjänar eller
inte förtjänar på detta massmedium.

Därefter anförde:

Herr ZETTERBERG (s):

Herr talman! Det har i höst kommit
ut en läsvärd bok av Gunnar Fredriksson
som heter »Det politiska språket».
Där har han på en rad ställen utfärdat
varningar för vissa allmänna värdeladdade
ord som vi gärna rör oss med,
t. ex. demokrati och frihet och liknande.
I debatten om den kommersiella
televisionen har dessa inte saknats.
Man har talat om valfrihet, frihet i
etern o. s. v. Men i åtlydnad av de
anvisningar Gunnar Fredriksson ger
borde man fråga: Frihet för vilka, valfrihet
för vilka människor? Det är alldeles
uppenbart att en viss grupp av
människor genom införandet av kommersiell
TV skulle få en ökad valfrihet,
nämligen annonsörerna. De skulle
då ha möjligheter att välja mellan olika
reklammedia och efter en dylik prövning
utse dem som föreföll att vara
bäst. Men hur ter det sig för oss vanliga
lyssnare och beskådare i våra stolar
i hemmen?

Jag har haft tillfälle att under några
veckor detta år följa ganska omväxlande
program i både den kommersiella
och den s. k. monopoltelevisionen
i England, och jag kanske
därför skulle kunna något blanda mig
i det resonemang som förts med utgångspunkt
från herr Turessons anfö -

rande. Det förhåller sig på det sättet,
att när man gör reklam för en vara i
den kommersiella TV :n, ger man väl
sällan felaktiga upplysningar. Man
framhåller självklart sitt märke, sin
vara, men reklamen blir ändå vilseledande,
eftersom ju annonsören inte har
anledning att framhäva nackdelarna
hos sina egna varor eller jämföra dem
med andra varor som kanske är lika
bra eller i vissa fall bättre.

Det är bär som konsumentupplysningen
ger helt andra möjligheter. Om
jag t. ex. är spekulant på en tvättmaskin,
är jag givetvis intresserad av att
se ett av tvättmaskinsmärkena demonstrerat
i TV, men jag är ännu mera
betjänt av att få en opartisk konsumentupplysning,
varvid de olika märkenas
egenskaper och priser, fördelar
och eventuella svagheter vägs mot varandra.
I egenskap av konsument, såsom
beskådare av vad som händer i
rutan, måste min valfrihet öka om jag
får en bättre överblick till grundval för
mitt avgörande.

Man har i denna debatt ibland också
pekat på mera överblickbara följder,
som skulle vara praktiska eller
förmånliga, om vi finge kommersiell
TV. Det har gjorts gällande — något
som också herr Svensson i Kungälv
nyss berörde — att det skulle vara
till fördel för de mera seriösa programmen,
som därigenom skulle få ytterligare
möjligheter att nå publiken. Ja,
det råder väl inget tvivel om att de
skulle få det, om sändningstiden ökade.
Men fråga är, huruvida inte möjligheterna
bleve väl så stora med den
uppläggning som vi genom statsrådet
Skoglunds tilläggsdirektiv har fått utsikter
till.

Att jag tog till orda här i kväll var
emellertid närmast för att något belysa
den propaganda — så har man väl
rätt att kalla den — som har förts för
att bevisa fördelarna för de kristna
programmen i händelse utvecklingen

86 Nr 37 Onsdagen den 12 december 1962 em.

Utredning ang. kommersiell TV i Sverige och utnyttjandet av televisionens sändningsmöjligheter -

går i riktning mot kommersiell television.
Man bär därvid hänvisat till
England, där, som en skribent uttryckt
saken, »de oberoende TV-bolagen kom
att revolutionera de kyrkliga TV-programmen
i så hög grad, att de nästan
införde dem». Man har också hänvisat
till att ITV nu har två och en halv
timmes »religiös» sändningstid per
vecka mot BBC:s en och en halv timme.
Det har påståtts att vi på detta område
i vårt land nu rent av har en
motsvarighet till konventikelplakatet,
att »den kristna församlingen», om det
inte inträffar någon förändring, »hotar
att förtvina». Till dessa starka ord
är väl att säga, att givetvis skulle samfunden,
om de försåge sig med egna
sändning,sföretag, helt kunna disponera
tiden och i så fall naturligtvis i
mycket hög grad öka de religiösa sändningarna.
Men det får väl anses helt
orealistiskt att tro att någonting sådant
skulle kunna inträffa i en överblickbar
framtid, i varje fall när det
gäller riksprogram, sändningar över
hela landet. Däremot bör dylika möjligheter
föreligga i fråga om lokala
program, liksom man givetvis också
kan tänka sig en utveckling av en företeelse
som lovar gott, nämligen trådradiosändningar
från gudstjänstlokaler.

Finns det alltså anledning att tro,
att de religiösa programmen i vårt land
skulle bli fler och bättre, om man skapade
ett fristående TV-företag, finansierat
med reklammedel? Med andra
ord: Har man från de kristna samfundens
sida anledning att slå följe med
de mäktiga kapitalintressen som nu har
ledningen i propagandan på detta område?
Låt oss först konstatera att man
inte kan jämföra situationen i England
nu med läget i England innan ännu
TV-verksamheten hade utbyggts och
fått de resurser som den nu förfogar
över. Här har ju skett ett enormt uppsving
för en rad programpunkter.

Men någon sannolikhet för att de

religiösa programmen skulle varit färre
eller sämre om man i stället i England
haft två fristående och varandra
kompletterande TV-kanaler finns knappast.
Jag tycker man kan finna ett belägg
härför vid ett studium av programmen
i den engelska ljudradion,
för vilken BBC ensam svarar. På alla
program sänder man där under åtta
timmar per vecka religiösa programinslag,
och England ligger på denna
punkt jämte Sverige främst i Europa
— jag understryker det —- trots att
BBC har monopol och alltså inte fått
sin höga och allmänt omvittnade goda
standard och långa sändningstid genom
en konkurrens i etern.

Vidare bör man erinra sig att problemen
kring fördelning av tid mellan
samfunden är ofrånkomliga, vilken typ
av radio-TV man väljer. Pilkingtonrapporten
innehåller uppgifter om en
råd klagomål på både fördelning och
utformning av program. I själva verket
sker i England fördelningen inom både
BBC och ITV på ett sätt som påminner
om vårt, nämligen under kontakt
med rådgivande kommittéer. Hos oss
finns en rådgivande kommitté på åtta
personer, ekumeniskt sammansatt. Den
sammanträder fyra gånger om året för
diskussioner om redan sända eller
kommande program. Hos oss liksom i
England har fördelningen kritiserats
för att man lämnat mindre samfund
för liten tid. Inom parentes kan jag
nämna att CRAC, förkortningen för
denna kommitté, används av både BBC
och ITV för rådgivning i fråga om religiösa
program.

Det är för övrigt ganska egendomligt
att man klagat över »programdiktatur»,
när som i vårt land varje gudstjänst
som utsändes från gudstjänstlokal
får utformas så som församlingen
önskar. När det gäller program sända
från studio, kan det understundom vara
svårare att avgöra vilket samfund
som därvid är representerat, framför

Onsdagen den 12 december 1962 em.

Utredning ang. kommersiell TV i Sverige

ningsmöjligheter

allt naturligtvis när lekmän anlitas.
Denna utveckling är väl också ganska
önskvärd med tanke på den »radioförsamling»
vi har. Den består bl. a. -—
det vet vi genom opinionsundersökningar
— av många hundratusen regelbundna
lyssnare som praktiskt taget
aldrig besöker en gudstjänstlokal. Timfördelningen
kan då inte uteslutande
vara ett tvisteämne mellan samfunden.
Det är inte bara samfundens sak hur
tiden fördelas.

Jämförelse mellan svensk TV av i dag
och engelsk TV måste givetvis utfalla
till den senares fördel. Men jämförelsen
är utomordentligt orättvis, därför
att vi ännu har så få sändningstimmar,
så begränsade erfarenheter och
så pass ringa antal människor som har
kunskap om TV. Detta gäller i högsta
grad för de religiösa sändningarna, vilka
ännu måste vara experimentartade
och därför ibland tveksamma. Andelen
av direkt religiösa sändningar i TV är
nu ungefär 3 procent, ungefär densamma
som i ljudradio före det senaste
programmets införande. I takt med utbyggnaden
bör också dessa program
få utökad tid och högre kvalitet och
till sin disposition ett antal människor
ur skilda samfund med utrustning och
träning för detta svåra medium.

Att det dock inte kan vara så illa
beställt som understundom görs gällande
med de hittillsvarande programmen
i TV framgår av många positiva omdömen.
En av stockholmspressens kunnigaste
TV-resencenter, Gunnar Falk i
Svenska Dagbladet, gav nyligen följande
allmänna omdöme i sin spalt: »TV
ger också religionen och den kristna
tron en rejäl chans att verka i bild, att
med en förkunnelse, avpassad efter mediet,
nå en mycket vid publik. Chansen
finns -— och jag tycker att den hittills
tagits fint till vara av dem som
haft att förvalta den. Betydligt bättre
än vad som skett på det politiska planet.
»

Nr 37

och utnyttjandet av televisionens sänd Under

förutsättning att utbyggnaden
av de religiösa programmen i TV på en,
senare två kanaler, följer den allmänna
utvecklingen på TV-området gissar jag
att även företrädarna för våra samfund
kommer att vara tillfredsställda. Det
förefaller mig som om utformningen av
tilläggsdirektiven kan mötas av en positiv
inställning inom samfunden. Att det
skall finnas anledning till optimism
tycker jag man kan sluta sig till, när
man betraktar utvecklingen på ljudradions
område. Sedan numera även
kvällsandakterna med början för någon
månad sedan tillförts programmen, torde
som nyss framhölls vårt land tillhöra
dem som sänder mera av religiösa
program i ljudradio än något annat
land i Europa. Den sammanlagda tiden
i ljudradion utgör nu —- om man inräknar
fasta program med religiös musik
—- åtta timmar och tjugo minuter per
vecka.

Till detta bör fogas att flera av programmen
har utomordentligt god placering.
Jag tänker exempelvis på den
andra morgonbönen. När tiden har angivits
till åtta timmar och tjugo minuter
har man ändå inte, som sker beträffande
de engelska programmen i TV och
ljudradio, medräknat föredrag och debatter
berörande religiösa ämnen. Till
de glädjande framstegen hör också, att
ledningen för Sveriges Radio sedan i
somras för dessa program har anvisat
ytterligare en tjänsteman, denna gång
med anknytning till de fria samfunden.

Med det här sagda har jag, herr talman,
ingalunda velat hävda att allt är
väl på detta område, men väl avsett att
något nyansera en bild som ofta målats
alltför mörk. Några slags bevis för att
en allmänt önskad utbyggnad och förbättring
lättare skulle befordras av ett
kommersiellt TV-företag har knappast
presterats. Däremot förefaller det angeläget
att delge ledningen för Sveriges
Radio förslag och uppslag för utbyggnaden.
Och därvidlag har samfunden

Nr 37

Onsdagen den 12 december 1962 em.

Utredning ang. kommersiell TV i Sverige och utnyttjandet av televisionens sänd

ningsmöjligheter

liksom enskilda intresserade en uppgift.
Den viktiga uppgiften har de att
fullgöra utan att behöva ta illa vid sig
om de då och då utmålas som »pressure
groups». Den stora skaran av lyssnare
behöver få sina intressen bevakade också
på detta område.

Det rör sig verkligen om stora grupper.
Opinionsundersökningar har under
1940- och 1950-talen givit varierande
procenttal för antalet lyssnare på de
religiösa programmen. De regelbundna
lyssnarna i radio torde kunna anges till
något mellan en tredjedel och hälften
av den vuxna befolkningen. Ännu har
inte »TV-kyrkan» kommit upp i sådana
procenttal. Med tillräckliga resurser och
en omsorgsfull programutformning bör
det inte vara omöjligt att komma i närheten
därav också för TV:s del —• även
för en samhällsledd TV.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till statsutskottets hemställan.

Herr SVENUNGSSON (h):

Herr talman! Jag ber att få instämma
med herr Zetterberg i vad avser den
nuvarande utformningen av de religiösa
programmen.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Zetterbergs anförande
var ju i rätt hög grad polemiskt,
men polemiken kan väl knappast
gälla något anförande här i kammaren,
om jag lyssnat rätt på debatten. I varje
fall känner jag mig inte ha anledning
att gå i svaromål.

I början av sitt anförande sade emellertid
herr Zetterberg att konsumentupplysning
väl måste vara mycket bättre
än reklam, därför att reklamen är en
ensidig rekommendation för en viss
vara. Ja, det argumentet drabbar ju all
reklam, och är man emot reklam över
huvud taget, är man naturligtvis också
emot reklam i TV.

Jag begärde emellertid ordet, herr

talman, för att ställa en fråga till herr
Svensson i Kungälv, och jag skulle gärna
se att herr Svensson svarade på den.
Bör svenska företag låta bli att annonsera
i andra länders TV när de konkurrerar
med företag, som i sin tur driver
TV-reklam?

Herr ZETTERBERG (s) kort genmäle
:

Herr talman! Men, herr Svensson i
Ljungskile, det är väl ändå för enskilda
konsumenter en viss skillnad mellan
TV-reklam och de andra former av reklam
som man möter? Jag tänker då
närmast på reklamen i tidningar eller
i skilda reklamtryck m. m. som kommer
konsumenten till del. Där har han
en helt annan frihet att hoppa över de
sidor som han inte vill ta del av och
som innehåller reklam för varor han
inte är intresserad av. Vad som skapar
de särskilda problemen i TV är ju den
påträngande arten av reklamen. Det är
inte så lätt för lyssnaren och tittaren
att göra vad som rekommenderades tidigare
här i dag, nämligen att stänga
av TV:n för några minuter då reklamen
skall in. Han bombarderas med reklam,
vilken han endast med svårighet kan
slippa ifrån.

Det är väl dessa omständigheter som
driver upp priserna på reklamtider så
skyhögt. Detta belyste herr Johansson
i Norrköping med sina exempel, där
han visade vilka svindlande belopp det
kommer att röra sig om. Det är alltså
den påträngande naturen hos reklamen
som gör att den enskilde konsumenten
inte har sin frihet i behåll på samma
sätt som när han får ett konsumentråd
med en opartisk bedömning. Jag undrar
om inte herr Svensson i Ljungskile
i grund och botten håller med mig om
att måste man välja —• om man nu skall
behöva välja — mellan konsumentupplysning
och reklam när man avser att
köpa en vara så väljer man konsumentupplysning.

Onsdagen den 12 december 1962 em.

Nr 37

Utredning ang. kommersiell TV i Sverige och utnyttjandet av televisionens sänd ningsmöjligheter -

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Hela denna problematik
har jag berört i mitt första anförande.
Jag har konstaterat att den är en av anledningarna
till att alltsammans behöver
utredas.

Jag får väl förmoda att det långa talets
korta innebörd var att herr Zetterberg
inte är emot reklam i allmänhet
utan bara i TV. Detta framgick inte av
det första anförandet. Då är det alltså
klart. Nu får vi höra vad herr Svensson
i Kungälv säger.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Jag hade inte för avsikt
att delta i denna debatt utan ville
uteslutande instämma i de anföranden
som herrar Turesson, Hamilton och
Nordgren hållit. Men efter de senaste
anförandena, där man prisat de förhållanden
vi för närvarande har, vill jag
säga några ord.

På de flesta TV-mottagare i detta
land finns en liten ratt som ger oss möjlighet
att söka olika kanaler för att därmed
kunna ta in olika program. Denna
är i dag inte till någon praktisk nytta
här i landet. Det är för att öka möjligheterna
till valfrihet som man menar
att det skulle vara till stor fördel, om
vi fick kommersiell TV med konkurrerande
företag. Detta skulle samtidigt
kunna ge oss möjlighet att i stället för
att se kanske på ett sliskigt filmprogram
kunna välja ett religiöst program.

Alltsedan boktryckerikonstens uppfinning
har vi i detta land försökt att
använda oss av de nya uppfinningarna
på kommunikationsväsendets område
och utnyttja dem i näringslivets tjänst
för att därmed också öka vårt folks levnadsstandard.

Det förvånar mig att man i sin iver
att monopolisera nu vill göra halt inför
televisionen och därmed också sätta
stopp för de möjligheter som denna

skulle kunna ge oss att ytterligare effektivisera
hela vårt näringsliv.

Jag skall inte ytterligare förlänga
denna debatt — den har redan hållit
på alldeles för länge — utan ber, herr
talman, att få yrka bifall till den reservation
som är fogad vid utskottets utlåtande.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag tycker att jag borde
göra herr Svensson i Kungälv den
tjänsten att ge honom ett par minuter
till att fundera på. Herr Svensson i
Ljungskile har ju ställt en fråga till honom,
och det skulle vara intressant att
få svaret på den.

Jag begärde emellertid framför allt
ordet för att få konstatera två saker,
inte därför att de inte har berörts förut
i debatten utan därför att det enligt min
mening finns anledning att understryka
dem ytterligare en gång. Annars har
herr Svensson i Ljungskile redan i sitt
första anförande så utmärkt analyserat
problemet att det inte finns mycket att
tillägga. Flera följande talare har för
övrigt också belyst det på ett klargörande
sätt.

Först vill jag ändå ge herr Zetterberg
en liten replik. Han säger sig vara emot
TV-reklam, eftersom den är så påträngande,
men tidningsreklam är han inte
emot, ty man kan bläddra förbi de sidor
där det finns annonser. Jag frågade
mig, om han tillhör de människor som
över huvud taget inte läser tidningar,
inte ens Stockholms-Tidningen. Texten
och annonserna är faktiskt blandade
med varandra på samma sidor, och annonsörernas
skicklighet går just ut på
att dra till sig uppmärksamhet även
från dem som inte läser i syfte att studera
annonser. Jag antar att psykologerna
skulle säga att herr Zetterberg är
offer för en illusion när han tror sig
kunna helt låta bli att se annonser.

Bland de alternativ som diskuterats
finns ett att man skulle ha annonser i

90 Nr 37 Onsdagen den 12 december 1962 em.

Utredning ang. kommersiell TV i Sverige

ningsmöjligheter

TV under en halv eller tre kvarts timme
innan de andra TV-programmen
börjar. Då skulle herr Zetterberg kunna
låta bli att slå på sin televisionsapparat.
Han skulle verkligen kunna stänga
av reklamen med denna metod. Jag
undrar, eftersom herr Zetterberg fäster
så stor vikt vid detta, om han skulle
vara villig att uttala sig för ett system
där reklamen programmässigt är skild
från de övriga programmen.

Herr talman! Vad det här gäller i dag
är emellertid inte att ta ställning för
eller emot reklam i televisionen. Som
herr Svensson i Ljungskile och andra
talare påvisat, är frågan om man vill
att den offentliga utredningen skall belysa
de olika aspekterna på problemet
eller inte. Vi måste konstatera att regeringen
säger: Nej, vi vill icke ha någon
sådan belysning.

Det gäller ett viktigt problem. I de
flesta västerländska stater förekommer
TV-reklam. Vi har att räkna med att
vad som sker i andra länder kommer
att få allt större inflytande här i Sverige
av skäl som har nämnts. Regeringen
säger ändock: Vi vill icke ens ha frågan
belyst. Vi anser det självklart att här
skall finnas ett enda, statligt företag
som sköter det hela. Därför får det inte
ens utredas hur det skulle ställa sig med
reklamfinansiering och flera företag
som ett alternativ för att snabbare få
till stånd det andra TV-programmet och
en hel del ytterligare fördelar.

Det talas ibland om att man på socialdemokratiskt
håll har frigjort sig från
gamla socialistiska fördomar, men denna
förkärlek för att inte ens vilja utreda
möjligheten av någon annan organisation
än den att ett enda statligt företag
skall ha hand om hela verksamheten
tyder sannerligen inte på att denna frigörelse
har gått så långt som många
tror. Att ett bevarande av denna finansierings-
och organisationsform måste
försena införandet av ett andra TVprogram
torde vara obestridligt.

och utnyttjandet av televisionens sänd Vad

utredningen skulle gälla, herr
talman, är också hur man får en organisation
som ger största möjliga valfrihet.
Man har ju på socialdemokratiskt
håll tidigare i år talat om att man vill
arbeta för ökad valfrihet. Vi kan nu
konstatera att regeringen inte vill eller
inte vågar få en belysning av frågan
och ännu mindre vill pröva ett system
som uppenbarligen från valfrihetens
synpunkt skulle vara överlägset det stelare
system som regeringen anser vara
självklart. Att man inte ens vågar fördomsfritt
utreda möjligheterna till ökad
valfrihet framstår för mig såsom något
av det mest överraskande som har
skett i svensk politik på ganska länge.

Vi kan inte påstå att denna fråga är
så väl belyst att den inte behöver ytterligare
utredas, och det tror jag inte heller
att någon här har sagt. Vad kan det
då finnas för skäl till att regeringen i
detta land, där vi onekligen har många
utredningar om stort och smått, just
när det gäller detta problem — som det
svenska näringslivet och en stor del av
den svenska allmänheten är mycket intresserade
av — säger: Nej, vi måste
skynda fram med direktiv om att man
inte ens får lov att utreda och belysa
saken? Detta, herr talman, framstår för
mig såsom i högsta grad omotiverat och
vittnande om att intresset för valfriheten
inte är så stort som man ibland
vill göra gällande.

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Jag har givetvis inte något
emot att svenska företag annonserar
i utlandet, vare sig det nu gäller pressen
eller televisionen. Men i dag diskuterar
vi frågan om kommersiell TV här
hemma i Sverige. Det har ju inte införts
kommersiell TV i de andra skandinaviska
länderna, och den frågan är således
knappast aktuell i detta sammanhang.

Man blir ännu mer betänksam inför
den frenesi, varmed det från folkparti -

Onsdagen den 12 december 1962 em. Nr 37 91

Utredning ang. kommersiell TV i Sverige och utnyttjandet av televisionens sändningsmöjligheter -

håll talas för en kommersiell TV, när
man vet att denna skulle verka nedbrytande
i fråga om den kulturpolitiska
målsättningen.

Hem ZETTERBERG (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag tror nog att herr
Ohlin och jag läser tidningarna på det
sättet, att vi endast söker oss till annonssidorna
om vi är intresserade av
något särskilt där. Det finns ju även
textannonser, men jag är ganska övertygad
om att vi reagerar inför dem ungefär
likadant som då det gäller gatureklam.
Och vad beträffar den direktreklam,
som uppenbarligen kommer att
spela en allt större roll för reklammännen,
har jag en mycket hög grad av valfrihet;
det som jag inte är intresserad
av lägger jag i min papperskorg.

När man vill propagera för en sak,
söker man på allt sätt jämna trösklarna
och göra det hela så aptitligt som möjligt.
Såsom jag nyss erinrat om, har man
på det håll, där man driver propaganda
för kommersiell TV, ställt i utsikt
helt nya möjligheter för både bildningsprogram
och religiösa program i TV.
Jag tror att detta saknar all grund.

Det skulle kanske till en början vara
tillräckligt med en halv eller tre kvarts
timmes reklamutsändning före det ordinarie
programmet, men kommer man
i längden att låta sig nöja med detta?
Skulle man genom dessa sändningar
före programmets början nå tillräckligt
många för att det skulle vara motiverat
med betydande kostnader av det
slag som skildrats här under debatten?

Det är självklart att jag inte går helt
fri från reklam som jag möter i tidningarna
och på annat sätt, men denna
reklam är inte så påträngande som
reklam i TV. Om vi väl får en kommersiell
TV, så tror jag inte att den i längden
kommer att te sig på det sättet att
man har en reklamsändning på dålig
TV-tid när inte så många människor

är hemma, utan det kommer nog snabbt
att bli fråga om insprängda reklammoment
på de bästa sändningstiderna. Det
rör sig dock här om stora pengar.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag vill tacka herr
Svensson i Kungälv för upplysningen om
att han inte har något att erinra mot
att svenska företag bedriver TV-reklam
i andra länder. Företagen skall ju där
konkurrera med andra företag som i sin
tur annonserar i TV. Svaret leder såsom
herr Svensson i Kungälv nog inser till
vissa konsekvenser.

Likaledes ber jag att få tacka för
upplysningen att vi i dag diskuterar frågan
om svensk TV. Herr Svensson i
Kungälv använde själv tre fjärdedelar
av sitt första anförande till att diskutera
frågan om engelsk TV.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag tackar herr Zetterberg
för svaret, varav framgår att han
i och för sig inte har så mycket emot
en reklam i TV, som vore samlad till
en viss tid före det ordinarie programmet,
men att han tvivlar på att man i
längden skulle låta sig nöja med en
reklamsändning av detta slag. Och herr
Zetterberg är så rädd för att det skall
bli fallet, att han för den sakens skull
inte bara skulle rösta mot införandet av
kommersiell TV, utan han vågar inte
ens låta en utredning få belysa problemet
om sådan TV.

Herr Zetterberg tror att han i stort
sett kan frigöra sig från påverkan av
textannonser när han läser tidningar.
Men om han är så skicklig att han kan
så att säga blunda med ena ögat och läsa
med det andra, skulle han då inte —
ifall han vistades i ett land, där det
förekommer reklamsändningar på en
minut inplacerade mellan de olika TVprogrammen
— kunna blunda med båda
ögonen under denna minut när han sitter
framför TV-apparafen?

Nr 37

Onsdagen den 12 december 19G2 em.

Utredning ang. kommersiell TV i Sverige och utnyttjandet av televisionens sänd ningsmöjligheter -

Herr ZETTERBERG (s):

Herr talman! Jag vill först säga, att
skälet till att jag inte kan intressera mig
för kommersiell TV inte bara bottnar
i den omständighet som herr Ohlin anförde,
utan det är här fråga om hur
man ser på hela detta medium som TV
utgör och hur det skall betalas. Att det
skall betalas på något sätt vet vi, men
här är det fråga om olika principer för
hur detta skall ske. Jag föredrar konsumentupplysning
framför reklam.

Sedan tillåter jag mig tilläggsvis att
hysa den förmodan, att om vi finge ett
kommersiellt TV-företag, skulle det i
längden icke nöja sig med en så ytterst
ogynnsam tid som herr Ohlin
ifrågasatte. Jag är inte helt utan erfarenhet
av dylika program. Jag har gjort
åtskilliga besök i både England och
Amerika, och jag har haft tillfälle att
lägga märke till hur genomtänkt man
sätter in reklamprogrammen just för
att fånga de stora grupper som inte
tänkt sig att se dem.

Jag vill ännu en gång be herr Ohlin
att gå hem och slå upp Dagens Nyheter
och konstatera, att den överväldigande
annonsmängden nog ändå återfinnes på
ett ganska avskilt område i tidningen.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Får jag bara säga till
herr Zetterberg, att om han läst reservationen
och hört debatten här i dag, vet
han att det gäller inte för honom att
rösta för eller mot kommersiell TV, det
gäller om han i en viktig samhällsfråga,
som detta onekligen är, vill vara
med om en opartisk belysning eller om
han vill mörklägga frågan, vara med
om att förhindra att den blir ordentligt
belyst. Där undrar jag om det inte från
de principiella och ideella synpunkter
herr Zetterberg anlägger kan finnas
skäl för honom att gå hem och inte
bara öppna Dagens Nyheter utan överväga
ännu en gång, vilket som bäst överensstämmer
med hans ideella åskåd -

ning: att acceptera en opartisk belysning
av ett viktigt samhällsproblem eller
inte.

Herr ZETTERBERG (s):

Herr talman! Eftersom herr Ohlin och
jag håller på att rekommendera varandra
litteratur, skall jag be att få ge en
rekommendation till herr Ohlin att ännu
en gång — jag gissar att han redan gjort
det en gång — läsa Gunnar Fredrikssons
skrift om det politiska språket, där denne
just påtalar sättet att använda termer
som »mörkläggning», »ideella intressen»
och liknande. Jag tror det vore
en lämplig läsning.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Svensson i Ljungskile
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 189, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Boman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Svensson i Ljungskile
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 132 ja och

Onsdagen den 12 december 1962 em.

Nr 37

69 nej, varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 2

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

187, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående pansartruppernas
och pansarinfanteriets fredsorganisation.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 3

Utredning rörande luftfartsverket

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

188, i anledning av väckta motioner
om viss utredning rörande luftfartsverket.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr KOLLBERG (fp):

Herr talman! I statsutskottets utlåtande
nr 188 behandlas en motion rörande
luftfartsverkets ekonomiska målsättning
och de krav som från statsverkets sida
ställes på inrikesflyget för bestridande
av luftfartsverkets drift. Av utlåtandet
framgår att det övervägande flertalet av
de myndigheter till vilka motionen har
varit remitterad delar motionärernas
uppfattning om önskvärdheten av en
allsidig utredning rörande luftfartsverkets
ekonomiska målsättning och kostnadsansvar.
Samtidigt meddelar utskottet
att Kungl. Maj:t den 16 november
beslutat att låta verkställa en dylik utredning
i ärendet.

I motionen har vidare framhållits betydelsen
av att några åtgärder, som kunde
medföra ökad kostnadsbelastning för
det reguljära inrikesflyget, icke vidtages
förrän den begärda utredningen genomförts.
Detta har emellertid icke beaktats
av Kungl. Maj :t. Samtidigt som regeringen
meddelar att en utredning i ären -

Utredning- rörande luftfartsverket

det skall företagas har regeringen enligt
uppgift i tidningspressen begagnat
tillfället att utan att avvakta utredningens
resultat besluta att inom den närmaste
tiden fördubbla den s. k. passageraravgiften.
Detta är en åtgärd som
omedelbart kommer att slå igenom i
form av ökade biljettpriser. Samtidigt
har som bekant inrikesflyget liksom
all annan företagsamhet här i landet fått
en betydligt ökad kostnadsbelastning av
andra skäl, och även detta kommer
givetvis att successivt tvinga fram prishöjningar.

Herr talman! Jag måste göra kammaren
uppmärksam på inkonsekvensen
i regeringens handlande. Det visar bristande
förståelse för betydelsen av att
inrikesflyget befinner sig i ett känsligt
utvecklingsskede och ännu inte har erhållit
betryggande lönsamhet.

Givetvis är det en riktig huvudprincip
att den kommersiella luftfarten i
likhet med andra trafikmedel här i
landet skall — som riksdagen tidigare
framhållit — gälda de kostnader som
det allmäna måste påtaga sig för bestridande
av flygfarten. Men det råder
stor oklarhet om rättvisan i den kostnadsfördelning
som nu gäller inom luftfartsverket.
Detta framgår av de i
statsutskottets utlåtande refererade remissutlåtandena
från såväl statskontoret,
luftfartsstyrelsen och Industriförbundet
som från respektive luftfartsföretag.
I remissutlåtandena framhålles
vidare att man måste iakttaga allmän
återhållsamhet i fråga om avgifterna
till det allmänna med hänsyn till önskemålet
att underlätta inrikesflygets utveckling
under uppbyggnadsskedet.

Jag vill här citera vad Industriförbundet
har sagt i sitt remisssvar:

»De olika trafikmedlen bör i princip
gälda de kostnader de förorsakar det
allmänna. Detta förutsätter givetvis att
de ifrågavarande kostnaderna är rättvist
beräknade. Så är enligt förbundets uppfattning
icke fallet vad avser vissa av
luftfartens kostnader som nu skall täc -

Nr 37

Onsdagen den 12 december 1962 em.

Utredning rörande luftfartsverket

kas av avgifter till det allmänna. Det
svenska luftfartsverket som affärsdrivande
verk med en därav följande strävan
att ernå full kostnadstäckning anses
för övrigt vara unik vid en internationell
jämförelse. Detta nedsätter givetvis
det svenska flygets konkurrenskraft.»

Detta uttalande från Industriförbundet
anger kärnpunkten i föreliggande
ärende.

Det förtjänar också framhållas att såväl
statskontoret som luftfartsstyrelsen
har tillstyrkt den i motionen begärda
utredningen. Statskontoret framhåller
att tungt vägande skäl talar för att en
omprövning av luftfartsverkets ekonomiska
målsättning och vad därmed sammanhänger
snarast bör påbörjas och att
syftet med denna omprövning ytterst
bör vara att skapa en sådan ordning att
kravet på balansering av luftfartsverkets
driftstat begränsas till de delar av verksamheten
för vilka kostnadstäckning i
praktiken kan uppnås.

Vid bedömandet av denna fråga måste
man också beakta de stora kostnader
som ett flertal kommuner här i landet
har lagt ned för flygfältens iordningsställande
och för bidrag till uppehållande
av driften. Med hänsyn till dessa
kommuner måste det vara regeringens
plikt att tillse, att inte staten under uppbyggnadsskedet
tar ut sådana avgifter
att de verkar hindrande för flygets utveckling,
till men för de uppoffringar
som kommunerna har ansett sig böra
göra.

Just med hänsyn till vad jag här sagt
om kommunintressena förutsätter jag
att i den utredning som nu skall tillsättas
rörande dessa frågor även får ingå
parlamentariska representanter.

Jag skulle till kommunikationsministern
vilja rikta en hemställan att ikraftträdandet
av det beslut, som enligt tidningspressen
lär ha träffats rörande en
fördubbling av pasageraravgifterna vid
inrikesflyget, uppskjutes till dess utredningen
genomförts, och att frågan då
tas upp till förnyad prövning.

Sammanfattningsvis kan man av remissutlåtandena
utläsa

att oklarhet ännu råder om rättvisan
i den kostnadsfördelning som nu gäller
inom luftfartsverket,

att luftfartsverket självt, flygföretagen
och andra remissinstanser anser att
statsverket belastar luftfarten med kostnader,
som rimligen borde belasta den
allmänna budgeten samt

att det reguljära inrikesflyget i vart
fall under sitt uppbyggnadsskede icke
bör bära kostnader som kan hämma
dess utveckling.

Jag anser att dessa synpunkter inte
strider mot det beslut som riksdagen
tidigare fattat och som ofta brukar åberopas
i detta sammanhang. Riksdagsbeslutet
1959 innebär i huvudsak att ett
sådant förhållande bör eftersträvas, att
inrikesflyget skall bära sina egna kostnader.
Riksdagen bär alltså uttalat att
man skall sträva mot det målet att inrikesflyget
skall bära sina egna kostnader.

Jag upprepar, att om flygets taxor under
uppbyggnadsskedet pressas upp för
snabbt genom pålagor från det allmännas
sida, så kan inte flyget utveckla sig
och få sådan ekonomisk bärkraft att det
kan påtaga sig den kostnadsansvarighet
som det på längre sikt givetvis bör bära.

Herr talman! Samtidigt som jag yrkar
bifall till statsutskottets hemställan i
dess utlåtande nr 188 tillåter jag mig att
vädja till kommunikationsministern
dels om parlamentarisk representation i
den beslutade utredningen, dels att nya
pålagor på inrikesflyget uppskjutes till
dess att denna utrednings resultat underställes
riksdagen.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Med anledning av vad
herr Kollberg nyss yttrade om möjligheterna
att uppskjuta ikraftträdandet av
de höjda passageraravgifterna vill jag
endast meddela, att beslut om ikraftträdande
redan fattats av de tre nordiska
ländernas regeringar, vilket innebär

Onsdagen den 12 december 1962 em.

Nr 37

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

att höjningen av passageraravgifterna
för internationell och internordisk luftfart
sker den 1 januari och för inrikestrafiken
den 1 april 1963.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 4

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster

m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
190, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m. jämte i ämnet
väckt motion.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr WACHTMEISTER (h):

Herr talman! Jag har i anslutning till
Kungl. Maj :ts proposition nr 195 väckt
en motion rörande samordningen mellan
reservpension och tilläggspension.
Jag skall inte ställa något yrkande — jag
vill säga det redan nu — men kan inte
underlåta att göra ett par påpekanden.

Statskontoret framhöll i sitt yttrande
över 1942 års reservbefälssakkunnigas
betänkande, att reservpensionen icke
var att anse såsom pension i vanlig ordning
utan såsom premie. 1954 års befälsutredning
gick vidare i samma spår
och uttalade, att reservpensionen til! sin
grundkaraktär är att betrakta som en
premie med syfte att verka rekryteringsfrämjande
och kompenserande för de
insatser och uppoffringar som reservanställningen
innebär.

Vårriksdagen beslöt att ersätta reservpensionen
med tjänstgöringspremier,
och man får väl anse att det beslutet
innebar en teknisk förändring av pensionerna
till överensstämmelse med vad
som uttalats i de refererade yttrandena.
Men nu i höst hyser utskottet inte längre
den åsikt som väl får anses ha legat
bakom vårriksdagens beslut. Jag kan till
nöds förstå utskottets vilja att få till
stånd en enhetlig behandling av reserv -

personal och statstjänstemän i allmänhet
för närmast jämförbara fall. Men nog
frestas man påstå, att vankelmod bor i
de riksdagsmäns bröst, som vid vårriksdagen
beslöt att det inte är fråga
om pension i vanlig ordning men nu vid
höstriksdagen anser att så skall vara
fallet.

Visst är det riktigt som utskottet säger,
att denna anordning träder i funktion
först efter det att vederbörande fyllt
67 år. Men vi kommer inte ifrån, att
kammaren nu står i begrepp att besluta
om en försämring av en utgående
förmån.

Herr talman! Jag har velat framhålla
detta men skall som sagt inte ställa något
yrkande.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Jag måste erkänna, att
jag blev något förvånad då jag lyssnade
till de synpunkter som nyss anfördes
från denna talarstol. Herr Wachmeisters
anförande måste bygga på en missuppfattning
av innebörden i vårbeslutet,
ty detta beslut gäller de nya ersättningar
som skall utgå i framtiden, under
det att det förslag som kammaren nu
står i begrepp att antaga gäller de äldre
reservpensionerna.

Det är alltså två från varandra skilda
kategorier som avses, och följaktligen
behöver det inte uppstå något större
vankelmod i bröstet på kammarens ledamöter,
när de har att ta ställning till
detta spörsmål — framför allt inte hos
den del av kammarledamöterna som har
skilt på de två kategorierna.

Herr WACHTMEISTER (h):

Herr talman! Jag kan tyvärr inte dela
statsrådets mening, ty i och med att
riksdagen beslöt att ersätta pensionerna
med premier får det väl anses, att
även om de gamla pensionerna kvarstår
riksdagen erkänner att det i fortsättningen
inte kommer att utgå några pensioner
utan i stället premier. Man kan

Nr 37

Onsdagen den 12 december 1962 em.

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster in. m.

väl ändå inte tro att vår nuvarande regering
avsiktligt tar bort pensionerna
för en kategori och ersätter dem med
något annat, om man inte ansåge att
pensionerna inte har karaktär av pension.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Argumenteringen börjar
nu verka mer förvirrande, ty om jag
fattade innebörden av herr Wachmeisters
anförande rätt ville han slå fast,
att reservpensionerna hela tiden skulle
betraktas som premier och icke som
pensioner. Om det är avsikten med det
hela kan jag ju erkänna, att vi har inte
behandlat och betraktat dem som premier
utan de har fått utvecklas på samma
sätt som övriga pensioner. Skulle
man vidhålla att de enbart skall behandlas
och betraktas som premier, så
måste det ju bli ett väsentligt lägre belopp
som skall utgå än det som nu utgår,
alldenstund den nuvarande procentsatsen
är 215,5 och det från och med
nästa år blir ytterligare 3,5 procent på
det — alltså väsentligt utöver den premie
man utfäst sig att ge.

Därtill är att märka, att i motsats till
nya pensioner som samordnas genomföres
för dessa pensioner i regel då vederbörande
uppnått 67 års ålder, en
samordning som ger minst det utfästa
grundbeloppet ovanpå den tilläggspension
som utgår.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Denna fråga är inte så
alldeles klar som herr statsrådet nyss
försökte göra gällande. I verkligheten
har reservpensionerna behandlats helt
oberoende av andra pensioner. Till
exempel de statstjänstemän som har
varit reservofficerare har fått både sin
reservpension och sin egenpension. Man
kan alltså utgå ifrån att de människor
som tog anställning som reservofficerare
hade den uppfattningen, att de tillförsäkrats
en viss förmån. Nu gör man en

samordning på detta område, som har
till följd att reservpersonalen endast får
behålla grundbeloppet oberoende av
ATP-pension eller egenpension. Man kan
förstå att reservofficerare och reservunderofficerare
kan tycka, att de i detta
fall har blivit obilligt behandlade.

Jag vet att civilministern kommer
att säga, att de får ju sitt grundbelopp
och att det rörliga tillägget har blivit
mycket större än man tidigare kunde
drömma om. Jag skall inte polemisera
på denna punkt. Jag vill endast anföra
en synpunkt, nämligen att det kan finnas
ett visst fog för denna samordning
när det gäller reservpersonal i statstjänst,
men att ta bort det rörliga tillägget
därför att i enskild tjänst anställda
människor får en egenpension eller en
ATP-pension kan det inte finnas några
billighetsskäl för, alldenstund staten
aldrig har betalat något att tala om för
dessa människors egenpension. Staten
tjänar på att dra in det rörliga tillägget
men har inte gjort någon uppoffring för
detta.

Nu är utskottets skrivning sådan, att
frågan inte är fastlåst utan kan tas upp
senare när man ser vad resultatet blir.
Detta får vi kanske vara nöjda med för
tillfället, men jag kan för min del inte
anse, att detta ärende blivit helt rätt
behandlat ur billighetssynpunkt. Jag
tror att detta kan ha en menlig inverkan
på intresset för reservbefälsutbildning
eller åtminstone på de äldres kvarstannande
i reserven, något som alltid är
bekymmersamt med hänsyn till att den
svenska försvarsmaktens krigsorganisation
till så övervägande grad bygger på
reservpersonal, vilken inte kan ersättas
av något annat.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Herr Sköld säger att
frågan inte är fullt så klar som jag velat
göra gällande. Men, herr Sköld, det som
tillförsäkrats i detta fall är grundbeloppet.
Detta har nu fastställts, och det

Onsdagen den 12 december 1962 em.

Nr 37

Lönegradsplaceringen för vissa tjänster m. m.

förslag som föreligger till behandling
innebär ingen som helst begränsning
beträffande grundbeloppet. Däremot innebär
det förslag som nu är framlagt,
att pensionen för reserverna skall få
utvecklas på samma sätt som i allmänhet
gäller statstjänstemännens pensioner
fram till 67 års ålder. Man får alltså ett
tillägg under cirka 12 år ovanpå det som
kan utläsas ur det löfte som en gång
gavs till denna kategori.

Herr WACHTMEISTER (h):

Herr talman! Statsrådet sade nyss att
man inte var tillförsäkrad mer än grundbeloppet.
Det är riktigt när det gäller
1927 och 1934 års reservbefälsförordningar,
men det gäller däremot inte 1943
års förordning. Där blev rätten till det
rörliga tillägget också inskriven, och det
är även det reservbefäl som då anställdes
vilket kommer att bli beroende av
årets beslut. Jag upprepar vad jag sade
nyss. Ingen, inte ens en oppositionspolitiker
med det nattsvartaste sinnelag
skulle vilja beskylla regeringen för att
vilja upphäva en pensionsförmån.

När riksdagen alltså gick ifrån reservpensionerna
i våras och ersatte dem
med premier, tolkade jag detta så, att
vi därmed accepterade det resonemang
som statskontoret fört, nämligen att reservpensionen
icke är att betrakta som
en pension i vanlig ordning utan som en
premie. Det är detta resonemang som
legat till grund för mitt anförande.

Jag förstår att herr statsrådet resonerar
annorlunda. Vi har helt enkelt
olika uppfattningar på denna punkt.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Jag vill bara påpeka, att
det i 1943 års bestämmelser inte finns
något som binder oss vid att en viss procentuell
utveckling skall ske beträffande
reservpensionerna. Det finns inte
några sådana utfästelser, som genom
höstens beslut på något sätt skulle brytas,
såsom man försökt göra gällande
4—Andra kammarens protokoll 1962. Nr

från visst håll i detta sammanhang.
Denna grupp har i stället blivit mycket
väl behandlad i förhållande till andra
grupper vid lösandet av de samordningsproblem
som uppstått vid införandet
av ATP.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 5

Föredrogs vart för sig

statsutskottets utlåtanden:

nr 191, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1962/63, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 192, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å till läggsstat

I till riksstaten för budgetåret
1962/63, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde,

nr 193, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å till läggsstat

I till riksstaten för budgetåret
1962/63, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 194, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å till läggsstat

I till riksstaten för budgetåret
1962/63, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde,

nr 195, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret

1962/63, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde,

nr 196, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å till läggsstat

I till riksstaten för budgetåret
1962/63, i vad propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde,
och

nr 197, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter å till 37 -

Nr 37

Onsdagen den 12 december 1962 em.

Läkemedelsförordning, m. m.

läggsstat I till riksstaten för budgetåret
1962/63, i vad propositionen avser
civildepartementets verksamhetsområde; bevillningsutskottets

betänkande nr
63, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av överenskommelser
inom ramen för det allmänna
tull- och handelsavtalet (GATT)
rörande ömsesidiga tullmedgivanden,
m. in.; samt

bankoutskottets utlåtanden och memorial: nr

36, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret framställning angående
den s. k. Uppsala-eddan,

nr 37, angående instruktion för nästkommande
riksdags bankoutskott, och

nr 38, i anledning av framställning
av fullmäktige i riksgäldskontoret angående
inrättande av vissa ordinarie
tjänster i riksgäldskontoret och vid
riksdagens ekonomibyrå.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden, betänkanden och memorial
hemställt.

§ 6

Läkemedelsförordning, m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 43, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till läkemedelsförordning,
m. in., dels ock
i ämnet väckta motioner.

Genom en den 28 september 1962
dagtecknad proposition, nr 184, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats
av andra lagutskottet, hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden,

dels anhållit om riksdagens yttrande
över vid propositionen fogade förslag
till

1) läkemedelsförordning,

2) förordning om gifter och andra
hälsofarliga varor (giftförordning),

3) bekämpningsmedelsförordning,

4) narkotikaförordning,

5) kungörelse om ändrad lydelse av
63 § hälsovårdsstadgan den 19 december
1958 (nr 663), samt

6) kungörelse om ändrad lydelse av
7 § livsmedelsstadgan den 21 december
1951 (nr 824),

dels föreslagit riksdagen alt antaga
vid propositionen fogat förslag till förordning
om ändring i förordningen
den 4 juni 1954 (nr 519) angående
kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

Genom propositionen framläggs förslag
till ny författningsreglering för
läkemedel, gifter och andra hälsofarliga
varor, bekämpningsmedel samt narkotika.
Den nuvarande starkt splittrade
lagstiftningen ersätts av fyra grundläggande
förordningar, till vilka sedermera
skall fogas vissa tillämpningsförfattningar.

Läkemedelsområdet avgränsas så, att
läkemedelskontrollen koncentreras till
de egentliga läkemedlen. Till dessa skall
räknas även diagnostiska medel. Preparat,
som står på yttersta gränsen till
läkemedelsområdet, blir föremål för
blott hygienisk kontroll. Homeopatiska
medel, som hittills varit apoteksvaror,
blir fria handelsvaror. Som generell
fordran på varje läkemedel skall
gälla, att det är av fullgod beskaffenhet
och att det vid normal användning
inte medför skadeverkningar, som
står i missförhållande till den avsedda
effekten. Vid den prövning, som skall
föregå registrering av farmacevtiska
specialiteter, skall tyngdpunkten läggas
på frågan om medlets medicinska
ändamålsenlighet. Den analytiska efterkontrollen
skall intensifieras.

Den nuvarande möjligheten för sjukhus
att förvärva vissa läkemedel direkt
från fabrikant bibehålies. Större sjukhus,
främst undervisnings- och regionsjukhus,
skall få möjlighet att inrätta
sjukhusapotek i egen regi. Dessa för -

Onsdagen den 12 december 1962 em.

Nr 37

utsätts få betydelsefulla uppgifter inte
bara för sjukhusens läkemedelsförsörjning
utan även för den kliniska forskningen
på läkemedelsområdet.

Samtliga bekämpningsmedel, varmed
avses växtskyddsmedel, råttgifter, maloch
flugmedel m. m., blir registreringspliktiga.
För att registrering skall kunna
ske får medlet inte ha sådan giftighet
eller eljest bedömas kunna medföra
sådan skadlig verkan på människor,
husdjur, vilt, nyttoinsekter eller nyttoväxter,
att det med hänsyn till riskerna
inte lämpligen bör användas. Medel
som på grund av bristande effektivitet
är uppenbart otjänligt för sitt
ändamål får inte registreras. De farligaste
bekämpningsmedlen får endast
användas av den som erhållit särskilt
tillstånd. För tillstånd skall krävas kortare
utbildning, som förutsatts huvudsakligen
komma till stånd i hushållningssällskapens
regi.

Varuområdet gifter och andra hälsofarliga
varor avgränsas med hänsyn till
varornas faktiska giftighet. Härigenom
kommer nya gifter automatiskt in under
giftlagstiftningen, vilket inte är fallet
nu. Kvalitativ deklarationsplikt införs
för alla hälsofarliga varor.

Ärendena om hälsofarliga varor och
bekämpningsmedel föreslås skola handläggas
av en självständigt beslutande
nämnd, giftnämnden, som tills vidare
organisatoriskt anknyts till medicinalstyrelsen.

På narkotikaområdet föreslås bl. a.
att straffsatserna skärps.

De föreslagna ändringarna i hälsovårdsstadgan
och förordningen angående
kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel
är i huvudsak att betrakta som
följdändringar till de nya gift- och läkemedelsförordningarna.
Genom ändringen
i livsmedelsstadgan avses att
reglera den högsta mängd bekämpningsmedelsrester,
som kan tillåtas i livsmedel.

Författningarna avses skola träda i
kraft den 1 januari 1964.

Läkemedelsförordning, m. m.

1 samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen 1)

de likalydande motionerna T: 759
av herr Lundström m. fl. och II: 919
av herr Carlsson i Stockholm in. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 760
av herrar Isacson och Yngve Nilsson
samt II: 922 av herr Nilsson i Bästekille,

3) de likalydande motionerna I: 761
av herr Gösta Jacobsson och II: 921 av
herr Bohman m. fl.,

4) de likalydande motionerna 1:762
av fröken Mattson och II: 923 av fru
Sjövall, samt

5) motionen II: 918 av herr Hagberg
in. fl.

I motionen II: 918 hemställdes,

att riksdagen med bifall till de i propositionen
nr 184 ställda förslagen måtte
besluta att hemställa till Kungl. Maj :t
om en utredning i syfte att åstadkomma
en betryggande kontroll av läkemedelsindustrien,
vilket torde nödvändiggöra
ett förstatligande, samt

att rätten för sjukhus att inrätta apotek
i egen regi utvidgades i enlighet
med vad i motionen föreslagits, d. v. s.
till att gälla alla sjukhus som drivs av
landsting och kommun.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen i anledning av de
genom förevarande proposition, nr 184,
framlagda förslagen till

1) läkemedelsförordning,

2) förordning om gifter och andra
hälsofarliga varor (giftförordning),

3) bekämpningsmedelsförordning,

4) narkotikaförordning,

5) kungörelse om ändrad lydelse av
63 § hälsovårdsstadgan den 19 december
1958 (nr 663), samt

6) kungörelse om ändrad lydelse av
7 § livsmedelsstadgan den 21 december
1951 (nr 824),

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
som sin mening giva till känna vad utskottet
anfört;

100 Nr 37

Onsdagen den 12 december 1962 em.

Läkemedelsförordning, m. m.

B. att riksdagen måtte antaga det genom
propositionen framlagda förslaget
till förordning om ändring i förordningen
den 4 juni 1954 (nr 519)
angående kostnadsfria eller prisnedsatta
läkemedel; samt

C. att förevarande motioner, nämligen 1)

motionerna I: 759 och II: 919,

2) motionerna I: 760 och II: 922,

3) motionerna 1:761 och 11:921,

4) motionerna I: 762 och II: 923,
samt

5) motionen II: 918,

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet anfört och
hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

I motiveringen anförde utskottet
bland annat följande:

I likhet med departementschefen finner
utskottet, såsom ovan berörts, det
vara av största betydelse att ett intensifierat
forskningsarbete kommer till
stånd för att öka läkemedelsterapiens
möjligheter och minska dess risker. Utskottet
är också ense med departementschefen
att ett sådant arbete i vissa
fall skulle stimuleras genom inrättandet
av självständiga apotek i sjukhusens
regi. Enligt utskottets mening
måste man emellertid iakttaga försiktighet
vid avvikelse från den gällande
ordningen, mot vilken i och för sig
icke framförts någon bärande kritik.
Inrättandet av självständiga sjukhusapotek
innebär nämligen, att de ordinarie
apoteken går miste om sina största
kunder och därigenom får vidkännas
ett markant inkomstbortfall. Denna
omständighet får betydelse inte endast
för apotelcsinnehavarnas inkomstförhållanden
utan jämväl för apotekskollektivets
avgiftssystem. Enligt detta
har apoteksinnehavarna att betala
avgifter, som beräknas på rörelsevinsten
efter en progressiv skala, för att
bestrida vissa utgifter för apoteksväsendets
gemensamma ändamål. Bland
dessa märkes driftsbidrag till mindre

bärkraftiga apotek samt kostnader för
hållande av enhetliga läkcmedelspriser
på samtliga apotek i riket och för reglering
av priserna. En kraftig inkomstminskning
för apoteken skulle otvivelaktigt
rubba avgiftsuttaget och kanske
göra en höjning av läkemedelspriserna
nödvändig, en utveckling som enligt
utskottets mening måste undvikas.
Förutom en viss återhållsamhet med
upprättandet av självständiga sjukhusapotek
vill utskottet också understryka
vikten av ett successivt genomförande
av reformen. Vidare vill utskottet i likhet
med departementschefen betona,
att sjukhusapoteken skall ges erforderliga
resurser framför allt såvitt gäller
kvalificerad farmacevtisk personal. Inrättandet
av ett sjukhusapotek får icke
medföra att kraven på kontroll och säkerhet
eftersättes. Av vad sålunda anförts
följer att utskottet icke kan tillstyrka
motionen II: 918 i förevarande
del.

Förslaget om auktorisationstvång för
användning av de giftigaste bekämpningsmedlen,
d. v. s. sådana som kommer
att hänföras till klass 1, finner utskottet
med hänsyn till de uppenbara
risker, som föreligger vid dessas användning,
välbetänkt. Införandet av
bestämmelsen kan emellertid såsom
framliålles i motionerna I: 761 och
II: 921 under övergångstiden vålla vissa
problem. Inte endast de som yrkesmässigt
ägnat sig åt besprutning och
annan behandling med bekämpningsmedel
utan jämväl ett flertal enskilda
odlare, som själva brukat svara för sin
besprutning, torde nämligen i vissa fall
ha använt sig av bekämpningsmedel,
som enligt de nya bestämmelserna kan
komma att hänföras till klass 1. För
att även i fortsättningen kunna verkställa
sådana behandlingar måste de enligt
propositionen först genomgå den
utbildning, som i princip förutsattes
för erhållande av auktorisation. Enär
viss tid torde förflyta, innan uppbygg -

Onsdagen den 12 december 1962 em.

Nr 37 101

naden av utbildningsverksamheten i
enlighet med de i propositionen redovisade
riktlinjerna är genomförd, kan
det befaras, att auktorisation vid bestämmelsernas
ikraftträdande den 1 januari
1964 ännu icke kunnat meddelas
alla dem som för sin utkomst har behov
därav eller eljest avser att erhålla
sådan. Utskottet vill fördenskull understryka
vikten av att bestämmelsen
om auktorisationstvång genomföres successivt
i takt med att utbildningsbehovet
effektivt kan tillgodoses. Den av
departementschefen anvisade utvägen
att till en början tillämpa ett system
med liberal tillståndsgivning men med
stark tidsbegränsning av tillståndens
giltighet finner utskottet väl ägnad att
tillgodose detta önskemål.

Reservation hade avgivits av herrar
Thorsten Larsson och Gustavsson i Alvesta,
vilka ansett att det ovan intagna
stycke, som börjar med orden »Förslaget
om» och slutar med orden »detta
önskemål», bort ha följande lydelse:

»Förslaget om auktorisationstvång
för användning av de giftigaste bekämpningsmedlen,
d. v. s. sådana som
kommer att hänföras till klass 1, finner
utskottet med hänsyn till de uppenbara
risker, som föreligger vid dessas
användning, välbetänkt. Införandet
av bestämmelsen kan emellertid såsom
framhålles i motionerna I: 761 och
II: 921 under övergångstiden vålla vissa
problem. Inte endast de som yrkesmässigt
ägnat sig åt besprutning och annan
behandling med bekämpningsmedel
utan jämväl ett flertal enskilda odlare,
som själva brukat svara för sin
besprutning, torde nämligen i vissa
fall ha använt sig av bekämpningsmedel,
som enligt de nya bestämmelserna
kan komma att hänföras till klass 1.
För att även i fortsättningen kunna
verkställa sådana behandlingar måste
de enligt propositionen först genomgå
den utbildning, som i princip förutsättes
för erhållande av auktorisation. Till
viss del avses denna utbildningsverk -

Läkemedelsförordning, m. m.

samhet ske i hushållningssällskapens
regi men beträffande vissa av de farligaste
bekämpningsmedlen endast vid
växtskyddsanstalten och statens institut
för folkhälsan. Med hänsyn till omfattningen
av det utbildningsbehov som
får anses sannolikt även beträffande
de nämnda farligaste bekämpningsmedlen
synes det tveksamt om enbart en
central utbildningsverksamhet kan anses
tillräcklig. Enligt utskottets mening
bör möjligheten hållas öppen att
i den mån behovet så påkallar förlägga
även utbildning av sistnämnda slag
till hushållningssällskapens verksamhetsområden.
I propositionen har förutsatts
att tillståndsgivningen såvitt gäller
verksamhet som huvudsakligen berör
jordbi-uk, skogsbruk och trädgårdsskötsel
skall meddelas av lantbruksstyrelsen
och eljest av medicinalstyrelsen.
Då verksamheten med bekämpningsmedel
till alldeles övervägande
del gäller nämnda tre näringar kan
det befaras att anhopningen av ärenden
hos lantbruksstyrelsen blir så omfattande
att tillståndsgivningens syfte
kan omintetgöras. För uppnåendet av
en mera noggrann prövning av ansökningarna
torde ifrågavarande tillståndsgivning
därför böra anförtros lokal
myndighet, lämpligen länsstyrelsen.
Enär viss tid torde förflyta, innan uppbyggnaden
av utbildningsverksamheten
i enlighet med de i propositionen redovisade
riktlinjerna är genomförd,
kan det befaras, att auktorisation vid
bestämmelsernas ikraftträdande den 1
januari 1964 ännu icke kunnat meddelas
alla dem som för sin utkomst
har behov därav eller eljest avser att
erhålla sådan. Utskottet vill fördenskull
understryka vikten av att bestämmelsen
om auktorisationstvång genomföres
successivt i takt med att utbildningsbehovet
effektivt kan tillgodoses. Den
av departementschefen anvisade utvägen
att till en början tillämpa ett system
med liberal tillståndsgivning men
med stark tidsbegränsning av tillstån -

102 Nr 37

Onsdagen den 12 december 19G2 em.

Läkemedelsförordning, m. m.

den finner utskottet val ägnad att tillgodose
detta önskemål. Därjämte vill
utskottet tillägga att t. ex. företagare
och arbetsledare med auktorisation i likhet
med vad som tillämpas på jämförbara
områden bör äga rätt att på eget
ansvar och under lämpligt överinseende
låta under honom stående personal
utföra sådant bekämpningsarbete.»

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Det utskottsutlåtande
vi nu har att behandla omspänner betydelsefulla
ämnesområden. Att man
försöker få bestämmelser som ger största
möjliga garanti mot olämplig behandling
och missbruk av hälsofarliga
varor, läkemedel, gifter o. s. v. finns
det i princip ingenting att erinra mot.
Men det finns vissa avsnitt i propositionen,
där jag tycker det råder viss
oklarhet och där det är svårt att få
ett grepp om förslagets verkningar. Det
är detta som gett Thorsten Larsson i
första kammaren och mig anledning
att på några punkter anföra reservation.
I avsnittet som berör bekämpningsmedlen
anser vi det vara angeläget
med en något annan utformning än
vad propositionen har.

Departementschefen föreslår att auktorisationstvång
införes för de personer
som skall handha de giftiga bekämpningsmedlen.
Med hänsyn till de
stora risker som föreligger på detta område
har vi som reservanter intet att
erinra mot att sådan auktorisation kommer
till stånd. Men det kommer att
uppstå problem, det är såväl departementschefen
som utskottet på det klara
med, och därför är man överens om
att auktorisationstvånget måste införas
successivt i takt med att utbildningsbehovet
kan tillgodoses.

Trots detta måste vi nog räkna med
betydande svårigheter, om propositionens
tankegångar skall genomföras.
Enligt förslaget skall den utbildnings -

verksamhet, som skall föregå en auktorisation,
äga rum inom hushållningssällskapen,
men beträffande vissa av
de farligaste bekämpningsmedlen skall
utbildningsverksamheten äga rum vid
växtskyddsanstalten. Det hade varit av
värde att få klarhet om vilka bekämpningsmedel
som är att hänföra till den
grupp, för vilken utbildningen skall
förläggas till växtskyddsanstalten. Jag
kan inte finna att detta framgår av propositionen,
och därför vet man inte
vilken utbildning som skall ske vid
växtskyddsanstalten och vilken som
skall ges inom hushållningssällskapen.

Vad kommer den sannolika följden
i praktiken nu att bli för en lantbrukare,
när han skall utföra bekämpningen
på sin gård? Ja, såvitt man kan
utläsa såväl av propositionen som av
utskottets förslag, har han att utbilda
sig vid av hushållningssällskapet anordnade
kurser för att få utföra besprutning
med de bekämpningsmedel
som är att hänföra till de »icke farligaste».
Men om han sedan odlar en
gröda som fordrar bekämpning med
ett av de farligaste bekämpningsmedlen,
måste han för att få tillstånd att
utföra denna besprutning genomgå en
av växtskyddsanstalten anordnad utbildning.

Reservanterna har ansett att det är
bättre att förlägga hela utbildningen
till hushållningssällskapens verksamhetsområden.
Vi får säkerligen räkna
med en ganska omfattande utbildning,
och därför tror vi att det blir smidigare
att ha hushållningssällskapens
verksamhetsområden som utbildningsområden.
Detta är för övrigt en uppfattning
som även företrädes av vissa
remissinstanser. Ett förläggande av utbildningsverksamheten
till hushållningssällskapen
hindrar för övrigt inte,
alt utbildningen kan stå under växtskyddsanstaltens
ledning.

En annan punkt, där vi har skiljaktiga
meningar, är frågan om vilken
myndighet som skall handha tillstånds -

Onsdagen den 12 december 1962 em.

Nr 37 103

givningen. I propositionen föreslås, att
lantbruksstyrelsen -skall handha tillståndsgivningen
beträffande jordbruk,
skogsbruk och trädgårdsskötsel. Vi
ifrågasätter om det verkligen är nödvändigt
att tillståndsgivningen koncentreras
till en enda myndighet. Finns
det tillräckligt starka motiv för en sådan
koncentration? Kommer det inte
att bli en onödigt tungrodd apparat?
Även här har remissinstanser ansett
det vara mera lämpligt och ändamålsenligt
att denna tillståndsgivning förlägges
till länsplanet. Det skulle gå betydligt
smidigare på detta sätt, och därtill
kan god kännedom erhållas om personen
i fråga.

Slutligen har vi i reservationen tagit
upp frågan, huruvida inte gårdens
ägare eller arbetsledaren som innehar
auktorisation skall kunna på eget ansvar
och under lämpligt överinseende
låta på gården anställd person utföra
besprutning. Såvitt man kan utläsa av
propositionen skulle denna möjlighet
inte finnas. Om inrikesministern har
för avsikt att låta författningen utesluta
en sådan möjlighet, kommer detta
att innebära betydande svårigheter och
kan i vissa fall verka starkt hämmande
på arbetets utförande.

Ifrågavarande verksamhet består ju
del-s av själva förvaringen och hanteringen
av dessa giftämnen, dels av tillredningen
och dels slutligen av besprutningen
eller bepudringen. Besprutningsarbetet
är inte av den art, att lantbrukaren
exempelvis på måndagen kan
bestämma, att på torsdag skall grödan
besprutas, utan det är väder och vind
som är de avgörande faktorerna. Det
kan vara fråga om timmar när det är
lämpligt att utföra arbetet. Om då lantbrukaren
eller arbetsledaren, som innehar
auktorisationen, står inför den situationen,
att han inte kan överlåta
till en anställd att köra sprutan, kan
det betyda att besprutningen över huvud
taget inte kan utföras. Sådana situationer
kan uppstå och uppstår sä -

Läkemedelsförordning, m. m.

kerligen också vid många tillfällen. Som
vi ser det måste man eftersträva tillfredsställande
säkerhetsföreskrifter,
därför att man här är inne på farliga
områden, men det gäller att se till att
de får en sådan utformning, att de kan
tillämpas i det praktiska handhavandet.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den reservation
som är fogad till andra lagutskottets utlåtande
nr 43.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Fyra månader innan
regeringen framlade sitt förslag om
ny läkemedelsförordning togs ett uppmärksammat
initiativ i ett liknande
ämne av de svenska representanterna
inom världshälsoorganisationen. Generaldirektör
Engel i medicinalstyrelsen
hade utarbetat ett förslag till en resolution
som pläderade för effektivare
läkemedelskontroll genom internationellt
samarbete och genom åtgärder
inom varje enskilt land. Det svenska
initiativet stöddes redan från början
av alla de fem nordiska staterna och
flera andra länder. Jag beklagar att
regeringen inte skrev sitt förslag i
närmare anslutning till detta initiativ
inom världshälsoorganisationen. Det
kan visserligen anföras en hel del till
förmån för det förslag till ny läkemedelsförordning
som nu behandlas. Det
innebär vissa framsteg, kanske ganska
betydande framsteg, på en del håll, men
det löser inte huvudproblemet, nämligen
en effektivare och pålitligare läkemedelskontroll.

I den resolution, som vårt lands representanter
i världshälsoorganisationen
tog initiativ till, hade säkerhetskravet
uttryckts så, att varje lands hälsovårdsmyndighet
skall ha ansvaret för
de läkemedel som finns i handeln. Det
är också huvudinnehållet i den kommunistiska
motionen i detta ärende.
Det finns många exempel på att hälsovårdsmyndigheterna
i vårt land inte

104 Nr 37

Onsdagen den 12 december 1962 em.

Läkemedelsförordning, m. m.

har de reella möjligheterna att klara
sina uppgifter i fråga om läkemedelskontrollen,
så länge bestämmanderätten
över forskning, produktion och distribution
av läkemedel i alla avgörande
instanser väsentligen ligger hos privata
företag. Vi anser, att en tryggare
ordning i fråga om kontrollen kan uppnås
först och främst genom ett förstatligande
av läkemedelsproduktionen och
därmed sammanhängande verksamhet.

Nu gör visserligen utskottet en formell
ärebetygelse för det svenska initiativet
i världshälsoorganisationen,
men detta gäller bara den första delen
av resolutionen. Men det viktigaste
avsnittet — i varje fall det som är viktigast
i detta sammanhang, nämligen
det som tillråder de WHO-anslutna staterna
att lägga ansvaret för läkemedelskontrollen
i statens händer — har
utskottet gått spårlöst förbi. Det finns
visserligen så många underligheter i
detta utskottsutlåtande, att man kanske
inte skall förvåna sig över någonting.
Men nog förefaller det vara mer än
lovligt nonchalant att redovisa det
svenska initiativet i världshälsoorganisationen
på det sätt som man nu har
gjort. Misstanken ligger nära till hands,
att utskottet inte har kunnat hitta på
någon annan metod för att komma fram
till ett avslagsyrkande på den kommunistiska
motionen.

För oss har det avgörande intresset
varit att åstadkomma en sådan ordning,
att människorna inte skall bli
lurade att använda läkemedel, som i
bästa fall är verkningslösa eller onödiga
men i andra fall också kan medföra
obotliga skador, ohyggliga missbildningar
och en för tidig död. Jag
skall inte uppta tiden med att utförligt
tala om neurosedynkatastroferna
och de uppskakande mänskliga tragedier
som orsakats även av andra läkemedel
som inte blivit tillräckligt prövade.
Man kan också med visst fog
säga, att inte heller en statlig läkemedelsproduktion
ger några absoluta ga -

rantier för en effektiv läkemedelskontroll,
men jag tror att det är ostridigt
att det måste bli en tryggare ordning
med en sådan statlig läkemedelsproduktion
och därmed sammanhängande
verksamhet än med den läkemedelsförsörjning,
vars främsta drivkraft i alla
fall är det personliga vinstbegäret.

Vi har i detta sammanhang också
pekat på den ekonomiska sidan av saken,
fastän vi betraktar den som helt
underordnad huvudämnet i denna fråga.
Med en statlig läkemedelsindustri
kan vi också få billigare medicin. Möjligheterna
till ett förbilligande ligger
huvudsakligen på tre områden: om det
privata vinstintresset kopplas bort från
läkemedelsproduktionen, kan priset på
läkemedel sättas i rimlig proportion
till tillverkningskostnaden. Vi slipper
då också de reklamkostnader, vilka enligt
läkemedelsfirmornas egna uppgifter
uppgår till 12 miljoner kronor per
år. Vi slipper också kostnaderna för
tillverkningen av en massa mediciner
som är onödiga.

I stället för att göra säkerhetsfrågan
till det väsentliga har utskottet emellertid
ägnat sig mest åt att gå i bräschen
för de privata vinstmöjligheter
som skulle gå till spillo, om man går
in för en statlig läkemedelsproduktion.
Jag är inte förvånad över att högermotionärerna
sätter de privata företagarintressena
främst trots de dystra resultat
vi fått bevittna. Men det är svårare
att förstå vad socialdemokratiska
utskottsledamöter har för anledning att
komma in på den stråten. Det är i alla
fall att sila mygg och svälja kameler,
när man i en debatt om läkemedelskontrollen
börjar förfasa sig över att
genomförandet av vårt förslag skulle
innebära vådor för Apotekarsocietetens
inkomster. Hur kan man över huvud
taget komma på den idén när det gäller
överväganden, som utspelas mot
bakgrunden av de ohyggliga skador
som människor tillfogats på grund av
att läkemedelsproduktionen har gjorts

Onsdagen den 12 december 1962 em.

Nr 37 105

tiil ett privatgeschäft där kontrollen
uppenbarligen har åsidosatts?

Om jag skall yttra mig över utskottets
bekymmer för apotekarnas sysselsättning
och vinster, kan jag göra det
genom en hänvisning till att regeringen
har lovat oss att klara värre sysselsättningsproblem
än det här handlar
om, och förresten är det väl självklart,
att vi även efter ett förstatligande av
läkemedelsproduktionen skulle få användning
för all den sakkunskap som
finns inom nuvarande apotek.

I första kammaren ställdes i går ett
förslag om att putsa till den här delen
av utskottsutlåtandet, och det har förutskickats
att ett liknande förslag kommer
upp under debatten även i denna
kammare. Om detta förslag bifalles, får
vi därmed en viss uppsnyggning av
ett utskottsutlåtande, som vimlar av
lika tokiga formuleringar i andra avseenden.
.Tåg skall gärna medverka till
den lilla uppsnyggning som kan åstadkommas
genom det förslag som lär
komma.

Det finns vidare anledning att säga
några ord om den del av utskottets
yttrande, som försvarar profiterna på
läkemedelsproduktionen med att det på
denna grundval har vuxit fram en mycket
betydande exportindustri. Vi har
ungefär 200 företag som tillverkar eller
försäljer medicin, därav 30 svenska.
Det är alltså i och för sig riktigt
när utskottet beskriver det internationella
samarbetet på detta område så,
att den svenska läkemedelsindustrien
har blivit inflätad i internationell kommersiell
verksamhet med dotterbolag
och licensgivning för att introducera
svenska preparat på den internationella
marknaden.

Eftersom det här främst är fråga om
att bereda allmänheten största möjliga
trygghet och ge maximala garantier
för att de läkemedel som tillverkas
och försäljes inte är farliga bör man
inte i detta sammanhang glömma bort,
att i hägnet av den internationella kom -

Läkemedelsförordning, m. m.

mers, som svenska företag är lierade
med, har vi också fått neurosedynet
och andra läkemedel med mycket farliga
biverkningar. Jag vet inte i vilken
mån företag eller dotterbolag och licenstillverkare
har försett även andra
länder med livsfarliga mediciner från
Sverige. Vårt land kan inte svära sig
fritt från ansvaret för lidanden som
åsamkats människor även i andra länder
genom svensk medicinexport. Vi
vet inte liur det förhåller sig med den
saken, men en sak vet vi med största
visshet, och det är att även en mängd
mediciner som tillverkas i Sverige är
onödiga. En betydande del av de exportvinster,
som utskottet är så angeläget
om, har tillkommit för att tillverkarna
prackar på allmänheten en
massa mediciner som är onödiga. Däri
ligger också en betydande del av förklaringen
till det medicinmissbruk som
läkare ofta påtalar och är missnöjda
med. Att onödiga mediciner tillverkas
beror uteslutande på privata vinstintressen,
och avsättningen ordnas genom
en mycket påkostad och vilseledande
reklam. Jag tycker att det är
beklämmande att en exportindustri,
som bygger på så förkastliga motiv,
skall få gratisreklam av riksdagen.

Det är ganska säkert, att ett förstatligande
av läkemedelsindustrien skulle
leda till en stark begränsning av antalet
preparat som ur medicinsk synpunkt
är onödiga. Så till vida kan jag
alltså ge utskottet rätt, att staten inte
skulle få någon anledning att omhulda
den sortens export som privatföretagen
gör, men detta påpekande från
utskottet är inte ett argument mot utan
för läkemedelsindustriens förstatligande.

Framför allt vill jag emellertid understryka
innebörden i den del av
WHO-resolutionen som utskottet inte
vill tala om, nämligen att varje lands
hälsovårdsmyndigheter skall ta ansvaret
för de läkemedel som finns i handeln.
Så blir det naturligtvis i viss mån

4+ —- Andra kammarens protokoll 1962. Nr 37

106 Nr 37

Onsdagen den 12 december 1962 em.

Läkemedelsförordning, m. m.

med det förslag till läkemedelsförordniug
som vi nu behandlar, men det
säkraste sättet att förverkliga den saken
är att staten handhar varje del av
läkemedlens tillverkning och kontroll.
Det är detta som vi har avsett med vår
motion nr 918, och jag vill därför yrka
bifall till denna.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Det ser kanske egendomligt
ut att jag blandar mig i debatten så
bär tidigt. De flesta hade kanske väntat,
att jag skulle ha avvaktat vad utskottets
talesman har att säga.

Nu är det på det sättet, att utskottets
förslag i stort sett sammanfaller med
propositionens. Utskottet har behandlat
regeringsförslaget mycket välvilligt. Det
är egentligen bara på en punkt, där våra
åsikter går isär, och kanske motsättningarna
inte är så stora. Det får vi väl
höra sedan.

Men innan jag kommer till det ämnet
skulle jag bara helt kort i anslutning
till vad som har sagts av herr Gustavsson
i Alvesta vilja framhålla, att det
blir fråga om utbildning av dem som
skall få tillstånd att använda bekämpningsmedlen.
Jag kanske i det sammanhanget
också skall påpeka, att den utbildning
som avses i regel skall ske regionalt
och att det bara för enstaka synnerligen
starka gifter med en mycket
speciell användning kan bli aktuellt med
centralt ordnad utbildning.

Vad gäller tillståndsgivningen är det
möjligt att man efter att ha fått viss
praktisk erfarenhet av denna kan tänka
sig att den meddelas i anslutning till
en utbildning, efter vars slut vederbörande
får bevis om genomgången kurs.
Vi vill nog emellertid ha litet mera erfarenhet
innan vi är beredda att gå så
långt.

Till herr Holmberg skulle jag vilja
säga, att det inte finns något i vårt förslag
till läkemedelslagstiftning eller i
det förslag till kontrollsystem, som vi

här ifrågasätter för läkemedel, som strider
mot vad generaldirektör Engel i
medicinalstyrelsen bär anfört inför
världshälsoorganisationen. I och med
att medicinalstyrelsen är den myndighet,
som handlägger tillståndsgivningen,
d. v. s. registreringen av läkemedel,
ligger ansvaret på den statliga sidan.
Det är egentligen bara fråga om i vilken
omfattning man skall bygga ut den
organisation, som skall kontrollera läkemedlet.
Vårriksdagen blir säkerligen
i tillfälle att ta ställning i denna angelägenhet.

Den allmänna målsättningen vid arbetet
på denna lagstiftning har varit att
skapa en modern författningsreglering,
som utan att hämma utvecklingen fyller
högt ställda krav på säkerhetsföreskrifter
mot skadeverkningar på grund av
oaktsamhet eller okunnighet hos dem,
som handhar de riskfyllda varorna, liksom
självfallet också att man skall se
till, att målsättningen för läkemedlens
del innebär att kraven på den medicinska
ändamålsenligheten skärps. Vi
säger att »som generell fordran på varje
läkemedel skall gälla, att det är av fullgod
beskaffenhet och att det vid normal
användning inte medför skadeverkningar,
som står i missförhållande till den
avsedda effekten». Det är själva utgångspunkten
och målsättningen, och för den
uppgiften måste vi bygga upp den organisation
som kan bli erforderlig.

Jag skall emellertid inte i övrigt fördjupa
mig i frågan om läkemedelslagstiftningen
på annat sätt än att jag vill
beröra det lilla område, där utskottets
skrivning kan innebära att meningarna
är delade. Det är där som jag avvaktar
ytterligare något besked ifrån utskottets
talesman.

Utskottet har delat min uppfattning,
att inrättandet av självständiga apotek
i sjukhusens regi i viss utsträckning skulle
stimulera den önskvärda läkemedelsforskningen
vid sjukhusen. Våra meningar
går isär, i det att utskottet tycks
vilja göra ett realiserande av tanken på

Onsdagen den 12 december 1962 em.

Nr 37

107

inrättandet av sådana av huvudmännen
drivna apotek i viss mån beroende av
apoteksväsendets ekonomi och av läkemedelspriserna.
Det är möjligt att skillnaden
mellan min linje och utskottets
sätt att se i praktiken inte är sä stor.
Det framgår klart av propositionen, att
man i varje fall till eu början bör starkt
begränsa antalet sjukhusapotek drivna i
huvudmännens regi. I propositionen har
vi talat om de stora sjukhusen, särskilt
undervisnings- och regionsjukhusen. .lag
tror att huvudmannaägda farmaceutiska
avdelningar har en så stor uppgift att
fylla, att de är väl motiverade, även om
de primärt skulle medföra kostnadsökningar.
I det långa loppet torde nämligen
kostnaderna ge god återbäring.

Innan jag närmare utvecklar denna
tanke vill jag betona, att det inte rör
sig om något stort ingrepp i apoteksväsendets
ekonomi, vilket man möjligen
skulle kunna tro då man läser utskottets
skrivning. Under förra året uppgick
värdet av de privata sjukhusapotekens
försäljning till 16 miljoner kronor,
d. v. s. drygt 3 procent av apoteksväsendets
totala omsättning. Även om samtliga
dessa apotek skulle överföras till
att drivas av huvudmännen rör det sig
alltså om en ytterst obetydlig del av
apotekens totalomsättning. Den totala
omsättningen är självfallet inte detsamma
som vinst — det måste ändå vara
förenat med några kostnader att driva
dessa apotek. Hur den föreslagna förändringen
skulle kunna påverka apotekarsocietetens
ekonomi ter sig för mig
svårförklarligt.

De fördelar som vinnes genom inrättandet
av huvudmannaägda sjukhusapotek
är framför allt, att man därmed
erhåller centra för bearbetning av sådana
läkemedelsfrågor som är av stor betydelse
för den praktiska sjukvården.
Förutsättningarna ökas också för att
vid de stora sjukhusen genomföra kliniska
läkemedelsprövningar — en omständighet
som är av yttersta betydelse
för säkerheten vid läkemedlens användning.

Läkemedelsförordning, m. in.

Förslaget medför att vi får in ytterligare
en tredje part — och en mycket
viktig part — i den kedja av kontroller
rörande läkemedel, som vi väl ändå
eftersträvar. Fn kontroll är läkemedelsfirmornas
egen. Den andra är den, som
jag har nämnt förut bär och som utövas
av medicinalstyrelsen och den
kontrollorganisation vi har där. Den
tredje kontrollen, som vi fäster utomordentligt
avseende vid, skall dessa farmaceuter
— fristående i den meningen
att de är anställda av sjukhusen — utöva
i samarbete med läkarna på sjukhusen.
Det blir en av de stora uppgifterna
för dem. Det är detta som är den
väsentliga skillnaden. De apotek som nu
finns på våra sjukhus är filialer till de
stora apoteken, och de är inte knutna
till sjukhusen på annat sätt än att de
tillhandahåller läkemedel.

Utskottet har vid behandlingen av
detta ärende fäst större vikt vid något
som jag tror vara överbetonat från utskottets
sida, nämligen att den föreslagna
förändringen skulle beröra apotekarsocietetens
ekonomi och därigenom —
med det system vi har för prissättning
av läkemedel — påverka priserna på
dessa.

Vad läkemedelsekonomien beträffar
torde de av huvudmännen drivna och
ägda sjukhusapoteken aktivt kunna
medverka till att hålla läkemedelskostnaderna
nere. Frågan om läkemedelspriser
och läkemedelskostnader är nämligen
ytterst invecklad och måste bedömas
från samlade ekonomiska, medicinska
och farmaceutiska synpunkter.
Den får alltså inte bedömas på samma
sätt som då det gäller priser på andra
handelsvaror. Detta sammanhänger med
att man har att ta hänsyn inte bara till
prisvariationer mellan olika preparat
utan kanske främst till kostnaderna för
olika preparat med jämförbar verkan
— d. v. s. vilket medel man skall välja.
Det är bär den fristående gruppen av
läkare och farmaceuter på sjukhusen i
samarbete kan åstadkomma en väsentlig
kostnadssänkning.

108 Nr 37

Onsdagen den 12 december 1962 em.

Liikemedelsförordning, m. m.

Detta har vi sett exempel på inom
mentalsjukvården, där de nya medicinerna
fått utomordentlig betydelse. Under
senare delen av 1950-talet har de
praktiskt taget revolutionerat mentalsjukvården.
Men vi ställde oss litet
undrande när vi fann att skillnaden
mellan de olika sjukhusens kostnader
för medicin var så högst betydande. Det
var inte alltid de sjukhus som uppnått
de bästa resultaten ur vårdsynpunkt
som hade de högsta medicinkostnaderna.
Det kunde tvärtom vara så, att det
var de sjukhus där omsättningen på
patienter var mycket låg som hade de
högsta läkemedelskostnaderna. Vi fann
därför anledning att låta en expert resa
ut till sjukhusen för att informera och
undervisa läkarna om att man kan använda
mindre kostnadskrävande mediciner
och ändå uppnå kanske bättre resultat.
Man behöver inte fortsätta att
använda eu medicin på vilken priset
stiger och bara ta kostnadsgenomslaget.

.lag har med detta exempel från mentalsjukvården
velat peka på att det inte
alls behöver vara så. Sedan 1955 har
generella prishöjningar på läkemedel,
och blott för vissa grupper av sådana,
ägt rum endast vid två tillfällen. Dessa
höjningar kan betecknas som mycket
måttliga, och man kan med fog hävda,
att läkemedelspriserna varit nära nog
oförändrade sedan 1955. Likväl har de
totala utgifterna för läkemedel i landet
under tiden 1955—1961 nästan fördubblats.
Samtidigt har antalet expedierade
recept ökat med endast omkring en fjärdedel.
Vi har fått in mycket kostsamma
mediciner, och det gäller naturligtvis
då att få eu förnuftig användning av
dem och att inte använda dem i onödan.

Ärade kammarledamöter! Det är en
mycket komplicerad orsaksbild bakom
dessa faktorer, och vi får inte ett ögonblick
glömma att vi under tiden åtminstone
punktvis också fått bättre läkeme del.

Jag bär också nämnt ett speciellt
område, nämligen mentalsjukvården.
Men dessa uppgifter torde å andra sidan

redan ha givit vid handen, att ett tillgodoseende
av kravet på måttliga läkemedelskostnader
inte på något sätt garanteras
av att läkemedelspriserna inte
höjs. Till detta vill jag foga det påpekandet,
att prisnivån på läkemedel påverkas
av en råd faktorer som ingalunda
är statiska. Flera av dem betyder
ojämförligt mycket mer än apoteksväsendets
vinst på läkemedelsleveranserna
till de större sjukhusen.

Enligt min mening bör farmaceutiska
avdelningar vid de större sjukhusen i huvudmännens
egen regi ha särskilda förutsättningar
att medverka till ett kontinuerligt
studium av det antydda problemkomplexet
i syfte att motverka en
onormal ökning av läkemedelskostnaderna.
Vi vill att detta också skall slå
igenom inom kroppssjukvården. Särskilt
när det gäller undervisningssjukhusen
bör en sådan aktivitet få återverkningar
långt utanför det egna sjukhuset.
Jag hävdar sålunda, att det även
ur ekonomiska synpunkter är befogat
att i viss utsträckning inrättahuvudmannaägda
sjukhusapotek men att det inte
är fråga om en enkel jämförelse av läkemedelskostnaderna
vid det ena eller
det andra leveranssättet.

Nu kanske kammarledamöterna frågar
sig vad det är som skiljer utskottet och
mig åt. Jag bär tidigare sagt, att utskottet
inte har vänt sig mot inrättandet av
sjukhusapotek. Utskottet har heller inte
velat utvidga området utöver det som
jag talat om i propositionen, där jag
sagt att man vid undervisningssjukhusen
och regionsjukhusen bör kunna tillskapa
apotek som ägs och drivs av huvudmännen.
Men utskottet har på något
sätt tagit intryck av en diskussion om
att det skulle kunna bli ett prisgenomslag
och bär därför i sin motivering tillfogat,
att en kraftig inkomstminskning
för apoteken otvivelaktigt skulle rubba
avgiftsuttaget och kanske göra en höjning
av läkemedelspriserna nödvändig,
eu utveckling som enligt utskottets mening
måste undvikas.

Onsdagen den 12 december 1962 em.

Nr 37 109

Om detta skall tolkas bokstavligt, måste
alltså Kungl. Maj:t ha garantier för
att det inte blir fråga om ens en procents
höjning på läkemedelskostnaderna
innan vi tar ställning till de framställningar
vi redan bär fått från Stockholms
stad och andra om inrättande av
huvudmannaägda sjukhusapotek. Detta
måste vara orimligt. Jag hoppas att utskottet
inte avsett att uttalandet skall
tolkas så.

Det är från dessa utgångspunkter, herr
talman, som jag gärna vill framhålla att
det vore önskvärt, om denna lilla mening
i utskottets motivering fölle bort,
så att inrättandet av sjukhusapotek inte
hämmas. Den som i framtiden skall
handlägga dessa frågor måste ju ändå
gå till handlingarna. Ger han utskottets
uttalande en bokstavlig tolkning, som
sedermera också kan åberopas, så är
det klart att han kommer att känna sig
ytterst tveksam när det gäller att meddela
tillstånd.

Herr HOLMBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! Från mina utgångspunkter
har jag anledning instämma i nästan
allt vad inrikesministern sagt. Vi har
också i vår motion velat utvidga även
möjligheterna att inrätta sjukhusapotek.
Lag fäste mig emellertid särskilt vid en
passus i inrikesministerns anförande,
nämligen hans påpekande av att den
omständigheten, att vi nu får en »tredje
kategori» av farmaceuter anställda på
sjukhusen, alltså anställda av samhället,
gör att vi kan få bättre kontroll och även
billigare mediciner. Det är alltså ett
steg i den riktning vi velat gå i ännu
högre grad genom ett förstatligande av
läkemedelsindustrien.

Statsrådet säger också, att det inte
finns något i regeringens förslag som
strider mot vad medicinalstyrelsens chef
sagt både i världshälsoorganisationen
och i många andra sammanhang då han
berört denna fråga. Man kan naturligtvis
säga att det inte finns något som formellt
strider mot det. Men den fråga vi

Läkemedelsförordning, m. ni.

ställer under diskussion är inte frågan,
om man formellt skall ge hälsovårdsmyndigheterna
kontrollrätten, utan vi
diskuterar frågan om de reella förutsättningarna
för att åstadkomma en så långt
möjligt betryggande kontroll. Och det
tror vi inte att man kan med mindre än
att man lägger avgörandet av hela ledet
av läkemedelsproduktion, distribution,
vetenskaplig forskning och kontroll i
samhällets händer. Jag skulle kunna anföra
massor av uttalanden av läkare som
deltagit i tidningsdebatten om dessa
frågor före riksdagsbehandlingen.

Men jag skall nu bara erinra om en sak
som gäller just de reella förutsättningarna
för kontrollen. Det är ett påpekande
av ett par unga medicinare, Gunnar
Bylin och Sköld Peter Maltbis. De erinrar
om att det finns 3 500 standardförpackade
preparat registrerade hos medicinalstyrelsen.
Statens farmacevtiska laboratorium
får varje år cirka 400 nya
preparat att prova. De tillägger: »Med
denna överbelastning är kontrollorganet
hänvisat till att i stor utsträckning förlita
sig på producenternas egna uppgifter
om sina preparat vilket givetvis är
djupt otillfredsställande.» Ja, det är
djupt otillfredsställande, därför att det
är tillverkarna själva, drivna av vinstintresset,
som lämnar uppgifter om huruvida
dessa läkemedel är farliga eller
inte.

Jag hoppas verkligen med anledning
av inrikesministerns förklaring, att vi
under vårriksdagen skall få ta ställning
till ett förslag som avser att åstadkomma
en utbyggnad av kontrollapparaten,
att däri då också inkluderas sådana åtgärder,
som jag här har talat om för att
skapa de reella förutsättningarna för en
effektiv kontroll.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Inrikesministern framhöll
här beträffande utbildningen för err
hållande av auktorisation att den skall
ske regionalt med undantag för vissa

110 Nr 37

Onsdagen den 12 december 1962 em.

Läkemedelsförordning, m. m.

starka gifter. Då är frågan vilka dessa
starka gifter är. Eftersom vi inte vet
detta, vet vi inte heller i vilken utsträckning
denna utbildning kommer att ske
centralt. Det är den frågan som jag anser
vara oklar och bör klarläggas på ett
bättre sätt.

Herr KÄItKLANDER (s):

Herr talman! Inrikesministern har utförligt
utvecklat de tankegångar som ligger
till grund för önskan om en uppmjukning
av detta utskottsutlåtande. Det
är, såsom inrikesministern säger, riktigt
att just den passus där det talas om en
kraftig inkomstminskning för apoteken
o. s. v. är skriven så, att man därmed
sätter eu spärr mot inrättande av huvudmannaägda
sjukhus, såvida det inte
kan ges hundraprocentiga garantier för
att priserna skall hållas oförändrade.

Det är, herr talman, av den anledningen
som jag har begärt ordet för att framställa
ett yrkande i detta sammanhang.
Eftersom det inte är nödvändigt att anföra
någon ytterligare motivering för
detta yrkande än vad inrikesministern
gjort, skulle jag bara vilja påpeka att det
här gäller ett mycket vitalt huvudmannaintresse.
Vi måste se till att åt huvudmännen
ges de ökade resurser som är
nödvändiga för att de skall kunna fylla
uppgiften att lämna eu god sjukvård.
Det är det väsentliga i detta sammanhang.
Det är inte det ekonomiska som är
det primära utan själva slutresultatet.
Priset kan i många fall vara av sekundärt
intresse.

.lag skall inskränka mig till detta korta
anförande, och jag hoppas att kammarens
ledamöter kommer att rösta för
det förslag som jag nu vill framlägga. I
andra lagutskottets utlåtande nr 43 finns
det ett avsnitt som börjar på sid. 69 och
slutar på sid. 70. Vad beträffar det avsnittet
hemställer jag att följande mening
strykes ur utskottets utlåtande: »En
kraftig inkomstminskning för apoteken
skulle otvivelaktigt rubba avgiftsuttaget
och kanske göra en höjning av läkeme -

delspriserna nödvändig, en utveckling
som enligt utskottets mening måste undvikas.
»

I detta anförande instämde herrar
Lundberg (s), Eskel (s), Johansson i
Trollhättan (s), Gustafsson i Uddevalla
(s), Vigelsbo (ep),Hammar (fp), Sundelin
(s) och Berglund (fp) samt fru Johansson
(s) och herr Andreasson (s).

Herr JOHANSSON i Södertälje (s):

Herr talman! Det är säkert inte populärt
att någon vid denna tid går upp i
talarstolen, i synnerhet inte då man har
att försvara ett utskottsutlåtande som
till synes har blivit illa åtgånget.

Jag vill emellertid säga till herr Gustavsson
i Alvesta att vad som skiljer utskottet
och reservanterna åt i fråga om
bekämpningsmedel är endast den detaljen
— det är möjligt att det för herr
Gustavsson inte är någon detalj — att
reservanterna vill att auktorisationen
skall lämnas till företagare och arbetsledare,
som sedan kan låta den personal
som de har sig underställd utföra detta
arbete. Utskottsmajoriteten har på den
punkten delat departementschefens uppfattning
att detta är en viktig fråga och
har alltså inte kunnat gå med på motionens
yrkande i detta fall.

Beträffande inrättandet av självständiga
sjukhusapotek är skillnaden mellan
propositionen och utskottsutlåtandet
inte heller så stor. Om i propositionen
kunnat lämnas garantier för alt härigenom
föranledd ökning av utgifterna
icke skulle slå igenom på priserna, skulle
utskottet inte haft anledning att skriva
den berörda satsen. Utskottet bär
nämligen räknat med eventuella utgiftsökningar
och sagt att de inte skall belasta
kommunerna. Om det blir utgiftsökningar
finns det ingen annan möjlighet
än att ta ut dem genom att höja priserna.
Det är detta som utskottet velat
gardera sig mot. Detta är alltså förklaringen
till varför denna sats har skrivits.
Utskottet liar naturligtvis inte menat
att den skulle las till intäkt för en

Onsdagen den 12 december 1962 em.

Nr 37 111

icke önskvärd utveckling på detta område.

lag vill med detta, herr talman, yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr KÄRRLANDER (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag fick den uppfattningen,
i varje fall av utskottets talesman,
att utskottet ville ha hundraprocentiga
garantier innan inrättande av
dessa sjukhusapotek kunde tillåtas. Det
står i utlåtandet: »En kraftig inkomstminskning
för apoteken skulle otvivelaktigt
rubba avgiftsuttaget och kanske
göra en höjning av läkemedelspriserna
nödvändig, en utveckling som enligt utskottets
mening måste undvikas.» Enligt
min tolkning — och även departementschefen
var inne på samma tankegång —
betyder detta att Kungl. Maj:t måste
skaffa sig hundraprocentiga garantier
för att det inte blir någon förändring av
prisläget. En sådan utfästelse kan varken
Kungl. Maj:t eller någon annan göra.
Att säga att »så här skall vi ha det
innan det får inrättas någonting» måste
vara en orimlig ståndpunkt. Det kan inte
vara möjligt att utskottet menat det.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! När jag lyssnar till inrikesministerns
och herr Kärrlanders motiveringar
kan jag inte förstå annat än
att de talar om någonting annat än vad
vi i utskottet vid utarbetandet av utskottsutlåtandet
har haft i sikte. Jag tror
att man skall hålla i minnet att det utlåtande
som andra lagutskottet avgivit
inte är ett utlåtande av det slag som
brukar avges i samband med sådan lagstiftning
som sker i samverkan mellan
Kungl. Maj:t och riksdag. Vi har haft att
över de förordningar, som redovisas i
propositionen, avgiva det yttrande som
Kungl. Maj :t begärt. Det gäller alltså författningar,
som sedan i vanlig administrativ
ordning utfärdas av Kungl. Maj :t
utom beträffande den sista författningen
som avser förordningen om kostnadsfria

Läkemedelsförordning, m. m.

eller prisnedsatta läkemedel. I den författningen
sker en mindre ändring av
lagstiftningskaraktär som närmast är av
redaktionell art. Andra lagutskottets utlåtande
är alltså ett förslag till yttrande
över de förordningar som Kungl. Maj:t
redovisar i propositionen. Under den
förutsättningen har andra lagutskottet
utarbetat sitt förslag. Jag tror att det är
av en viss vikt, att man håller detta i
minnet, när man granskar vad utskottet
anfört.

Såsom inrikesministern framhöll är
vi ense om betydelsen av att sjukhusapotek
kommer till stånd. Det samarbete,
som därigenom kan etableras mellan
läkare och farmaceuter, kommer att
stimulera forskningen och kanske även
få en gynnsam inverkan på läkemedelskontrollen.
Det har åtminstone varit utskottets
förhoppning. Departementschefen
är tydligen av samma mening.

Det är också förståeligt att departementschefen
är rätt försiktig när han
framlägger sina förslag. Inrättandet av
från apotekskollektivet fristående sjukhusapotek
medför en rad problem. Departementschefen
redovisar dem själv
på sid. 140 i propositionen och han gör
det i formuleringar som är så försiktiga
att det skulle vara värdefullt att citera
dem, men jag skall inte uppehålla kammarens
tid därmed.

.Tåg vill bara erinra om att vad som
föreslås innebär att fristående sjukhusapotek
inrättas vid ett fåtal större sjukhus,
vid undervisningssjukhusen och
regionsjukhusen. Departementschefen
understryker att som allmänna förutsättningar
för inrättande av sjukhusapotek
bör gälla att sjukhuset har tillräcklig
storlek och att åt apoteket ges
erforderliga resurser. Längre fram i
propositionen framhålles att mindre
sjukhus bör liksom hittills få nöja sig
med sjukhusapotek, som är filialer till
de ordinarie apoteken. Vidare utsäges,
att sedan ett mindre antal sjukhusapotek
inrättats torde ett säkrare underlag
erhållas för framtida bedömningar.

112 Nr 37

Onsdagen den 12 december 1962 em.

Läkemedelsförordning, m. m.

Inom utskottet är vi beredda att instämma
i allt detta.

Nu har vi ju i detta fall fattat som
vår uppgift att avge förslag till ett yttrande,
och man brukar då redovisa sådana
synpunkter som bedömes vara av
betydelse för en frågas slutliga lösning.
I allmänhet är den som infordrat yttrandet
tacksam för att få del av dessa
synpunkter, men det tycks inte här vara
förhållandet, kanske beroende på att
utskottets formulering i det speciella
avseende, som diskuteras i någon mån
blivit missuppfattad.

Utöver de skäl som departementschefen
anfört har vi inom utskottet pekat
på ytterligare ett skäl som enligt vår
mening talar för att man bör iaktta en
viss försiktighet, nämligen den omständigheten
att apotelcskollektivet har speciella
privilegier. Det finns här i landet
två yrkesgrupper som i sin yrkesutövning
intar en privilegierad ställning:
sotarmästarna och apotekarna. Båda
dessa grupper har faktiskt en viss monopolställning.

Inom apotekskollektivet tillämpas ett
avgiftssystem i syfte att åstadkomma
inkomstutjämningar mellan apoteken.
Avgifterna inbetalas av apoteken till
kollektivets centrala organisation, Apotekarsocieteten,
och användes sedan
bl. a. för att i rätt stor omfattning bestrida
t. o. m. personallönerna vid apoteken
ute i landet. Med hjälp av dessa
avgifter lämnas även driftbidrag till
mindre bärkraftiga apotek. Med andra
ord: de bärkraftiga apoteken bidrar via
avgiftssystemet till kostnaderna för de
mindre bärkraftiga apoteken. Tack vare
avgiftssystemet kan man vidare hålla
enhetliga priser på läkemedel över hela
landet.

Om det nu i större skala inrättas från
apotekskollektivet skilda sjukhusapotek,
kan kollektivet få vidkännas en rätt väsentlig
inkomstminskning, som i värsta
fall —• därest inte särskilda motåtgärder
vidtas — kan påverka läkemedelspriserna.
Jag talar alltså inte om sjukhu -

sens läkemedelskostnader, utan om läkemedelspriserna,
priset på den enskilda
apoteksvaran, så att säga. I vårt
resonemang sysslar vi inom utskottet
över huvud taget inte med frågan om
de samlade läkemedelskostnaderna för
sjukhusen. Det är klart att dessa läkemedelskostnader
kan komma att stiga,
i synnerhet i samband med bedrivandet
av forskning eller därigenom att det på
marknaden kommer ut ett nytt dyrbart
läkemedel.

Vi har pekat på att det inkomstbortfall
som kommer att drabba apotekskollektivet
kan innebära att prisnivån
för de enskilda apoteksvarorna kan
komma att stiga. Vi har velat fästa uppmärksamheten
på att däri ligger ett
problem som bör beaktas. Det är, säger
vi, kanske litet kärvt, »en utveckling
som enligt utskottets mening måste undvikas»,
men vi menar inte att detta skall
ske genom att man avstår från att inrätta
sjukhusapotek där förutsättningar
för sådana finns, utan att man får undersöka
förhållandena och vidta andra
åtgärder för att inte denna reform direkt
skall medföra högre läkemedelspriser.

Av statsrådets anförande framgick det
emellertid att denna risk inte är så stor,
eftersom sjukhusen, även om de är stora
kunder hos apoteken, dock står för
en relativt liten procentandel av apotekens
hela omsättning. Detta är möjligt.
Utskottet uttalar sig också med en
viss försiktighet. Vi har ju inte undersökt
problemet så grundligt att vi kan
fälla ett bestämt omdöme. Jag ber kammaren
lägga märke till formuleringen:
»En kraftig inkomstminskning för apoteken
skulle otvivelaktigt rubba avgiftsuttaget
och kanske göra en höjning av
läkemedelspriserna nödvändig.» Man
bör i sammanhanget understryka ordet
»kanske».

Som jag inledningsvis sade har vi avgivit
ett förslag till yttrande, i vilket vi
jämväl har velat redovisa denna synpunkt
till den verkan det hava kan. Vi

Onsdagen den 12 december 1962 em.

Nr 37 113

tror att den erfarenhet som man kommer
att vinna, sedan de föreslagna sjukhusapoteken
har kommit till stånd och
varit i verksamhet en tid också kommer
att ge anvisning om sättet att lösa även
detta problem. Det behöver alltså visst
inte innebära att man skall avstå från
att inrätta sjukhusapotek. Det begränsade
problem som vi i utskottet haft i
sikte torde säkert kunna bemästras på
något annat sätt.

Om vi i utskottet inte hade redovisat
detta problem, skulle det dock ha funnits
kvar, även om det inte vore fäst på
utlåtandets papper. Man kommer inte
förbi detsamma, men åt formuleringen
skall icke ges den vidlyftiga tolkning
som inrikesministern gav då han talade
om det enskilda sjukhusets sammanlagda
läkemedelskostnader, vilket är
något helt annat än vad vi har berört i
utskottet.

Herr talman! Jag hoppas att jag med
det anförda har lyckats klarlägga vad
utskottet har haft i sikte och vad som
döljer sig bakom vår formulering. Jag
kan alltså inte finna att denna på något
sätt skulle utgöra en stötesten för framtiden.

Jag ber att få yrka bifall till vad
andra lagutskottet har hemställt i sitt
utlåtande nr 43 och hoppas att denna
kammare antar utskottsförslaget såsom
sitt yttrande liksom inedkammaren redan
gjort.

Herr IiÄRRLANDER (s) kort genmäle: Herr

talman! Andra lagutskottets vice
ordförande har inte på något sätt lyckats
förklara vad han vill. Det är om
möjligt ännu oklarare än innan han
började. Jag är inte riktigt säker på om
detta utlåtande är ett vanligt utskottsyttrande,
ty han säger att det bara är
ett förslag till yttrande. Det slutar dock
med bestämda motiveringar och yrkanden.
Vi får väl tolka det som ett vanligt
utskottsutlåtande och inte som bara ett
förslag, hoppas jag.

Läkemedelsförordning-, m. m.

Herr Anderson i Sundsvall säger att
utskottet anser det vara angeläget att
inrätta sjukhusapotek. När det blir fråga
om att sådana skall inrättas i större
omfattning blir emellertid herr Anderson
och utskottet förskräckta och säger:
»Vi måste absolut rädda apotekskollektivet
från att vidkännas en minskning
av sina inkomster.»

Apotekarne är enligt herr Andersons
mening lika privilegierade som sotarne.
Jag skall inte yttra mig om det; jag tolkar
bara vad utskottet har skrivit. Är
det så att andra lagutskottet avser att
det är överens med Kungl. Maj:t om att
man i vissa områden skall få inrätta
sjukhusapotek i den begränsade omfattning
som propositionen föreslår, då kan
det inte vara något besvär för utskottets
vice ordförande att tillstyrka mitt
förslag om att denna passus utgår. Då
får man bort oklarheten, och då råder
det ingen tvekan om vad utskottet menar.
Men så länge denna passus står
kvar, sätter den en broms för Kungl.
Maj:ts möjligheter att agera.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag sade redan i mitt
förra anförande, att avsikten är att man
skall samla erfarenhet, och med utgångspunkt
i denna erfarenhet blir det
ju tillfälle att handla och avgöra i vilken
utsträckning man skall utbygga
sjukhusapoteken för framtiden.

Sedan vill jag till herr Kärrlander
säga att den problematik, som vi har
pekat på i utskottsutlåtandet, finns kvar
även om meningen strykes, och det är
alltså ingen anledning att ta bort den.
Jag vet att det har skett en viss påverkan
här bland kammarledamöterna under
dagen, därför att denna formulering
har väckt en viss oro bland dem som i
egenskap av huvudmän har att göra
med sjukhusen, men jag anser att denna
oro är helt obefogad.

114 Nr 37

Onsdagen den 12 december 1962 em.

Läkemedelsförordning, m. m.

Herr KÄRRLANDER (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill fråga herr Anderson
i Sundsvall på vilka motiv han
stöder sitt sista påstående.

Herr ANDERSSON i Linköping (s):

Herr talman! Jag har närmast begärt
ordet för att anföra eu enda synpunkt
på förslaget till narkotikaförordning.

Den lagstiftning som här föreslås
präglas av en skärpt samhällsattityd
mot den olaga narkotikahanteringen. I
fortsättningen blir frihetsstraff det normala
straffet för förseelser av detta
slag, och det har jag inte någonting
att erinra mot. Men denna skärpta inställning
saknas i förslaget i vad gäller
läkarna. Enligt nu gällande narkotikakungörelse
kan läkare, som föreskriver
narkotikaläkemedel i strid mot vad som
stadgas, dömas till högst sex månaders
fängelse. Men i det förslag som här föreligger
undantages läkarna i den paragraf
som reglerar straffsatserna.

Som motivering för denna ändring anföres
att läkares förseelser i det avseendet
kan beivras i disciplinär ordning
eller genom att vederbörande läkare
ställes under åtal för att han icke
iakttagit bestämmelserna i den allmänna
läkarinstruktionen. Detta är naturligtvis
riktigt. Men om en läkare handlar
så i strid mot vetenskap och beprövad
erfarenhet att förseelsen beivras
inför domstol, så kan han endast dömas
till dagsböter. Den nya ordning som
här föreslås innebär sålunda för läkarnas
del en strafflindring vid de allra
grövsta missbruken av den rätt de har
att föreskriva narkotika. Och detta sker
samtidigt som man över lag skärper
straffen för narkotikabrott.

Jag vill inte överdriva betydelsen av
detta, herr talman, men det framstår
som en brist på konsekvens i förslaget
till narkotikaförordning. Det är en liten
skönhetsfläck, som jag anser det önskvärt
att man rättar till vid en kommande
justering. Därigenom markerar man

att samhället ser lika allvarligt som
tidigare på läkares missbruk när det
gäller att förskriva de farliga läkemedel
som narkotika utgör.

Herr talman! Jag har inte något yrkande.

överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav först propositioner
i fråga om utskottets hemställan,
nämligen dels på bifall till utskottets
berörda hemställan, dels ock på
bifall till nämnda hemställan med den
ändring däri, som föranleddes av bifall
till motionen II: 918; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Härefter framställde herr talmannen
propositioner i avseende å motiveringen.

I. Det avsnitt, som börjar med orden
»/ likhet med» och slutar med orden
»i förevarandc del»

Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets
motivering, dels ock på bifall
till det av herr Kärrlander under överläggningen
framställda yrkandet att ur
detta avsnitt skulle utgå meningen: »En
kraftig inkomstminskning för apoteken
skulle otvivelaktigt rubba avgiftsuttaget
och kanske göra en höjning av läkemedelspriserna
nödvändig, en utveckling
som enligt utskottets mening
måste undvikas.»; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Lundberg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
andra lagutskottets motivering i
dess utlåtande nr 43 i det avsnitt, som
börjar på sid. 69 med orden »I likhet
med» och slutar på sid. 70 med
orden »i förevarande del», röstar

Ja;

Onsdagen den 12 december 1962 em.

Nr 37 115

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
det av herr Kärrlander under överläggningen
framställda yrkandet att en mening
skall utgå ur nämnda avsnitt.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för nejpropositionen.
Herr Anderson i Sundsvall
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 50
ja och 131 nej, varjämte 13 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren liade alltså bifallit det
av herr Kärrlander under överläggningen
framställda yrkandet.

11. Det avsnitt, som börjar med orden
»Förslaget om» och slutar med orden
»detta önskemål»

Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets
motivering, dels ock på godkännande
av den lydelse av ifrågavarande
motivering, som föreslagits i reservationen;
och fann hem talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Gustavsson
i Alvesta begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
andra lagutskottets motivering i
dess utlåtande nr 43 i det avsnitt, som
börjar på sid. 70 med orden »Förslaget
om» och slutar på sid. 71 med orden
»detta önskemål», röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Läkemedelsförordning, m. in.

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
den lydelse av ifrågavarande motivering,
som föreslagits i reservationen av
herrar Tliorsten Larsson och Gustavsson
i Alvesta.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Därvid befanns, att flertalet
av kammarens ledamöter röstat för
ja-propositionen och att kammaren alltså
godkänt utskottets motivering.

III. Utskottets motivering i övrigt

Godkändes.

Herr TALMANNEN yttrade:

Första kammaren har tidigare godkänt
andra lagutskottets motivering
oförändrad i detta ärende. Med hänsyn
till att kamrarna sålunda fattat olika beslut
kommer dagens sammanträde att,
sedan föredragningslistan genomgåtts,
ajourneras för att bereda utskottet tillfälle
att sammanträda. Då förhandlingarna
återupptages kommer det att föreligga
antingen ett förslag till skrivelse
till Kungl. Maj :t i ärendet eller ett memorial
angående företagen sammanjämkning.
Om utskottet avgiver memorial
i ärendet, kommer detta att företagas
till behandling vid morgondagens
plenum.

§ 7

Föredrogs vart för sig

andra lagutskottets utlåtande nr 44,
i anledning av väckta motioner angående
arbetslöshetsförsäkring för fiskare;
och

tredje lagutskottets utlåtande nr 44,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om bekämpande
av hönstyfus.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

116 Nr 37

Onsdagen den 12 december 1962 em.

§ 8

Åtgärder för utnyttjande av vattenkraft
vid krig m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 45, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om vissa åtgärder för utnyttjande av
vattenkraft vid krig in. m., dels ock i
ämnet väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! Den 20 oktober 1939
utfärdades en lag med särskilda bestämmelser
angående tillfällig vattenreglering.
Den tillkom för att ge möjligheter
att snabbt förbättra vår kraftförsörjning.
Det ansågs nämligen att det ordinära
vattenmålsförfarandet enligt vattenlagen
inte kunde följas under då rådande förhållanden.
Den önskade snabbheten i
tillståndsgivningen uppnåddes också,
men det skedde till priset av att olika
sakägare åsamkades stora olägenheter.
Redan 1942 framhöll också andra lagutskottet,
i utlåtandet nr 35, att 1939 års
lag åtminstone såvitt angick Jämtland
vunnit en i vissa hänseenden vidare
tillämpning än som förutsatts vid lagens
tillkomst. Lagen blev senare vid
skilda tillfällen reviderad i olika avseenden,
men kritiken mot lagen tystnade
aldrig.

Vid 1946 års riksdag uttalade sålunda
andra lagutskottet, i sitt utlåtande nr 25,
att 1939 års lag icke borde äga tilllämpning
längre än som vore nödvändigt.
Vid 1947 års riksdag underströk
samma utskott, i utlåtandet nr 29, ånyo
angelägenheten av att lagen snarast sattes
ur kraft och framhöll därvid att
lagens tillämpning medförde betydande
olägenheter, särskilt för markägare och
andra intressenter, vilka lede skada genom
de tillfälliga regleringarna. Även
vid 1952 års riksdag behandlades frågan
om en avveckling av 1939 års lag,
varvid tredje lagutskottet, i utlåtandet
nr 13, hälsade med tillfredsställelse att

förhållandena då syntes möjliggöra att
lagen började avvecklas. Utskottet underströk
också det angelägna i att lagen
upphävdes så snart förhållandena medgåve
det.

Nu har ytterligare tio år gått, under
vilken tid befolkningen i berörda bygder
haft att utstå olägenheterna av de
tillfälliga regleringstillstånden. Svårigheterna
är självfallet olika i skilda delar
av landet, men där de är särskilt
stora — t. ex. i Kallsjöbygden i Jämtland
— framstår det som ett enkelt och
naturligt rättvisekrav att några nya
regleringstillstånd enligt 1939 års lag
icke meddelas. Mot denna bakgrund
har i motionen yrkats att en tidsgräns
för lagens avveckling skulle införas
och att den skulle sättas vid årskiftet
1964/65.

I utskottets utlåtande har icke lämnats
någon redogörelse för de önskemål som
riksdagen tidigare uttalat om det angelägna
i att 1939 års lag inte mer skall
tillämpas. Jag tillåter mig förmoda, att
om så skett hade utskottet inte kunnat
undgå att helt tillmötesgå vår motion.
Det är emellertid i dagens läge tillfredsställande
att utskottet klart förutsätter
att tillstånden enligt 1939 års lag snarast
möjligt skall upphöra att gälla.
Jag vill dock tillägga, att vad utskottet
uttalat om att från vatten domstolshåll
anförts, att möjlighet bör föreligga att
förlänga äldre tillstånd, inte strider
mot motionen. Enligt förslaget i denna
blir det ju möjligt att ha en övergångstid.

I motionerna har vidare framhållits
att den mja lagen, som avses bli tillämpad
fr. o. in. år 1963, inte bör användas
för att få till stånd ändring i bestående
företag, om inte synnerliga skäl talar
därför. Utskottet har i sin skrivning
uttalat sig i samma riktning och på sådant
sätt, att motionärerna kan känna
sig i stort sett nöjda därmed.

Herr talman! Jag har intet speciellt
yrkande utan hemställer om bifall till
utskottets förslag.

I detta anförande instämde herrar

Onsdagen den 12 december 1962 em.

Nr 37 117

Avskrivning'' m. m. av stödlån till jordbrukare

Jönsson i Ingem,arsgården (fp) och Jag har, herr talman, naturligtvis
Martinsson (s). inget annat yrkande än bifall till ut skottets

förslag.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Jag har ingenting att invända
mot vad den föregående talaren
anfört om önskvärdheten av att de tillstånd,
som liar meddelats enligt 1939
års lag, så snahbt som möjligt avvecklas.
Det är också riktigt att tidigare
andra lagutskottet och tredje lagutskottet,
sedan det kom till, vid olika tillfällen
har uttalat önskemål om att dessa
tillstånd skulle avvecklas så snabbt
som möjligt. Men det undantaget har
fått göras, att man för mål av särskilt
vidlyftig beskaffenhet fått finna sig i
att det drog ut litet längre på tiden.

Det finns nu endast ett par stycken
kvarvarande tillstånd enligt 1939 års
lag. Vattendomstolarna har avvecklat
de flesta tillstånden, men det finns fortfarande
ett par stora mål som inte är
avgjorda. Det finns ett i Söderbygdens
vattendomstol, vilket bär hakat upp sig
genom att det förekommer konkurrerande
ansökningar från två olika intressenter
om att få utföra vattenreglering.
Så länge processen om vem som
skall få tillstånd att utföra regleringen
pågår, kan denna fråga inte klaras upp.

Vidare har vi det stora mål som togs
upp av den föregående talaren och som
ligger i Mellanbygdens vattendomstol
och berör Kallsjöområdet. Det är ett
mål av den vidlyftiga typ som jag inledningsvis
nämnde, med mängder av delägare,
och enligt vad jag har kunnat
inhämta omfattar domstolsakten mer än
60 000 sidor.

Med kännedom om hur överbelastade
vattendomstolarna varit under den stora
utbyggnadsrushen närmast efter kriget
är det förklarligt att detta mål fått
dra ut på tiden. När den stora utbyggnadsrushen
nu sackat av, får vi hoppas
att vattendomstolarna får en andhämtningspaus
och har större möjligheter att
äntligen bli färdiga med dessa sista tillstånd.

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! Vi motionärer vill inte
bestrida det som utskottets vice ordförande
har anfört om svårigheterna att
i vissa fall fullfölja dessa vattenmål enligt
1939 års lag. Förutsättningen för
lagens fortsatta tillämpning måste dock
vara kraftförsörjningsläget och ingenting
annat, och vi anser — och vi har
åberopat detta i motionerna — att det
inom kraftförsörjningen för närvarande
förekommer en överskottsproduktion,
som enligt tillgängliga prognoser kan
väntas bestå under flera år.

Jag undrar hur länge vi skall behöva
vänta på att ett sådant stort mål, som
utskottets talesman åberopat, kan avvecklas
under förutsättning att man får
fortsätta med samma lagtillämpning på
detta område.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! På den framställda frågan
kan jag svara med en uppgift som
jag fått från Mellanbygdens vattendomstol.
Denna beräknar att tillståndet enligt
vattenlagen skall kunna vara klart
senast år 1965.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 9

Avskrivning m. m. av stödlån till
jordbrukare

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 29, i anledning av väckta motioner
angående avskrivning m. m. av
stödlån till jordbrukare.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr E LM WALL (ep):

Herr talman! Frågan om stöd till
jordbrukare, som råkat ut för skördeskador,
har förorsakat många problem

118 Nr 37

Onsdagen den 12 december 1962 em.

Avskrivning m. m. av stödlån till jordbrukare

och har oftast lösts efter grunder, vilkas
riktighet kan ifrågasättas. Man bär
tydligen helt saknat principer vid
handläggningen av dessa frågor. De varierande
lösningar, som har omsatts i
praktiken, har vid olika tillfällen väckt
blandade känslor hos den som fått mottaga
stödet.

Ibland har man fått generella bidrag,
t. ex. arealbidrag, som många gånger
har varierat i storlek inom olika områden.
Ibland har stödet haft karaktären
av efterbetalning på en produkt -—-t. ex. grispremierna, saliga i åminnelse.
Ibland har prishöjningar genomförts
under viss period framåt i tiden
för att täcka inkomstbortfall genom
skördeskador. Så skedde år 1955, då
man kompenserade de katastrofala
skördeskadorna i Mellansverige genom
att höja priserna på vissa produkter.
Självfallet fick områden med katastrofskador
på så sätt mycket ringa ersättning,
eftersom ingenting fanns att sälja.
Där fick man klara sig fram genom
att slakta ut boskap samt genom att
uppta lån.

Då jordbrukskalkylen gällde skulle
den s. k. fyraprocentsregeln tillämpas.
Denna regel fick emellertid inte alltid
gälla.

År 1955 beräknades skadorna till
bortåt 650 miljoner kronor för hela landet.
Ersättningen blev 100 miljoner i
kontantbidrag, och cirka 230 miljoner
beräknades utgå genom prishöjningar.
Självfallet uppstod genom dessa metoder
stora luckor som måste fyllas genom
lån. Karaktären av dessa lån har
angivits i det till utskottsutlåtandet fogade
särskilda yttrandet av herr Jonasson
och mig. Det är mot denna bakgrund
som vi tycker att villkoren för de
stödlån som utlämnats år 1955 och senare
varit hårda. En amorteringstid av
fem år och fast ränta efter en räntesats
som i jämförelse med vad som gäller
för stödlån inom andra områden
måste anses som hög har inte utgjort
gynnsamma förutsättningar för att av -

veckla dessa lån. Riksdagen tvingades
också ganska snart att modifiera villkoren,
särskilt som många jordbrukare
drabbades av upprepade skördeskador.
De många olika lånen gav också besvärligheter
med olika förfallodagar
och annat.

En femårig amorteringsplan medför
ju även en förhållandevis hög beskattning.
Dessa skattepengar skulle ha kunnat
användas för en välbehövlig rationalisering
inom andra områden, t. ex.
av driften.

Med detta för ögonen och med vetskap
om att i många fall sociala skäl
talar för en generösare behandling har
motionärerna lagt fram sina förslag.
Dessa har avvisats. Remissinstanserna
har anfört, att ingenting mer behöver
göras, och det har utskottet accepterat.
Men samtidigt klagar stödlånetagare på
skilda håll i landet på en hårdhänt behandling.
Någon likformighet t. ex. beträffande
amorteringstidens längd finns
inte. En och annan som begär förlängning
får det. Andra får det inte! De
som fått skördeskadelån — stödlån —
är oftast människor i företagarställning;
de är småföretagare. Ofta har de
en otillfredsställande bostadsstandard,
lång arbetstid och tungt arbete. Olyckorna
med skörden kan på intet sätt
anses självförvållade. Det har sagts
att många erhållit lån utan att behov
förelegat. Om så är fallet kan dock inte
de som varit i behov av stöd lastas härför.
Det har uppgetts att det föreligger
planer att skänka en annan kategori
stödlånetagare en vacker gåva på ungefär
en miljard kronor. Jag missunnar
inte egnahemsägarna detta utan anser
tvärtom att de kan vara värda ännu
mera stöd. Jag kan emellertid inte underlåta
att göra vissa jämförelser mellan
den goda viljan att hjälpa dessa och
oviljan att ge innehavare av s. k. skördeskadelån
de lättnader som behövs.
Man frågar sig om viljan till vidarehjälp
är kategoriklyvd.

Herr talman! Vi har inte fogat någon

Onsdagen den 12 december 1962 em.

Nr 37 119

Avskrivning m. m. av stödlån till jordbrukare

reservation till utlåtandet. Jag tänker
inte heller ställa något yrkande, eftersom
jag tror att det skulle båta föga.
Men en önskan har jag, och det är att
ingen efter skördeskadeförsäkriingens
genomförande skall komma i det ekonomiska
läget att han tvingas att söka
stödlån av staten av den typ och karaktär
varom här är fråga utan att i varje
fall mer rimliga villkor ställs vid lånens
utgivande.

I detta anförande instämde herr Gomér
(ep).

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Med anledning av de
föreliggande motionerna har utskottet
låtit göra utredning igenom att inhämta
yttranden. Dessa yttranden har visat
att motionärernas önskemål i allt väsentligt
redan är tillgodosedda. Det
finns fullgoda möjligheter för dem som
så behöver att få amorteringstiderna
förlängda, det finns möjlighet att få en
amorteringsplan för alla de stödlån som
en och samma jordbrukare kan ha, vilket
är ett mycket enklare och bättre
sätt än om man skulle överföra alla lånen
till ett och samma lån.

Det medges — om det finns skäl till
det —- flyttning av säkerhet, så att en
jordbrukare kan utnyttja underliggande
fastighetsvärde till ny belåning. Det
har vidare konstaterats, att inga stödlånetagare
har genom indrivningsåtgärder
från riksbankens sida tvingats bort
från sina jordbruk.

Alla dessa upplysningar gjorde klart
för utskottet att det icke fanns någon
anledning att bifalla de väckta motionerna.
Därför har de avstyrkts. — Det
är betecknande, att en av dem som har
underskrivit motiveringen och deltagit
i avstyrkandet är herr Elmwall!

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Jag vet inte om herr
Sköld har upptäckt, att jag har skrivit

ett särskilt yttrande. Jag har inte avgivit
någon reservation, eftersom det hade
varit utsiktslöst att uppnå någonting
den vägen.

Det kan hända att dessa möjligheter
föreligger som herr Sköld talar om, men
stödlånetagarna ute i bygderna talar ett
annat språk. De säger — samstämmigt,
tycker jag — att det är svårt och för
många omöjligt att få amorteringstiden
utsträckt från fem till tio år. Då skulle
man vara tvungen att gå den långa klagovägen
som inte, såvitt jag vet, ens är
anvisad på ett sådant sätt, att alla känner
till att den finns. Det går ju att
överklaga hos riksgäldsfullmäktige i
sista hand.

Från jordbrukskassemän som var
samlade till konferens fick jag för inte
så länge sedan besked om att många
människor söker lån hos jordbrukskassorna
för att kunna inbetala sina lån i
riksbanken. För närvarande är det gott
om pengar, varför de flesta kanske har
möjligheter att gå den vägen. Jag tror
nog att alla som har säkerheter att erbjuda
söker sig denna utväg för att avveckla
sina stödlån.

Förra året, när detta ärende behandlades
i utskottet, sade herr Sköld att
han förstod, att någonting behövde göras,
men då ville han avvakta genomförandet
av skördeskadeförsäkringen.
Eftersom denna nu är klar trodde väl
motionärerna att de kunde få lindrigare
villkor; i varje fall en amorteringstid
som kunde möjliggöra för stödlånetagarna
att utan alltför betungande
amorteringar betala sina lån.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Jag vill bara upplysningsvis
nämna, att den inställning jag
intog i fjol till frågan gällde, huruvida
man skulle kunna skriva över ett flertal
stödlån till ett enda lån. Jag fann att
rent principiellt kunde detta tänkas,
men under tiden hade det utexperimenterats
och genomförts denna ordning
med att i stället upprätta en gemensam

120 Nr 37

Onsdagen den 12 december 1962 em.

Avskrivning m. m. av stödlån till jordbrukare

amorteringsplan för flera lån, och enligt
min mening är denna utväg bättre
än att skriva över till ett lån.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 10

Föredrogs vart för sig
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statligt stöd till
förbättrad torrläggning av Kvismaredalen
m. fl. områden i Örebro län,
nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1962/63, såvitt propositionen avser jordbruksärenden,
jämte i ämnet väckta
motioner, och

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överförande av
fiskprisregleringsmedel till försäkringsfond
för en erkänd arbetslöshetskassa
för yrkesfiskare;

konstitutionsutskottets memorial nr
23, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden; samt

första lagutskottets memorial nr 45,
angående uppskov med behandlingen
av visst ärende.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden och memorial hemställt.

§ 11

Föredrogs statsutskottets memorial nr
199, angående uppskov med behandlingen
av visst ärende.

Sedan kammaren på därom framställd
proposition bifallit utskottets
hemställan om memorialets företagande
till avgörande efter allenast en bordläggning,
föredrogs utskottets i memorialet
i övrigt gjorda hemställan, vilken
av kammaren bifölls.

§ 12

Föredrogs statsutskottets memorial nr

198, angående tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1962/63.

Sedan kammaren på därom framställd
proposition bifallit utskottets hemställan
om memorialets företagande till avgörande
efter allenast en bordläggning,
föredrogs utskottets i memorialet i övrigt
gjorda hemställan, vilken av kammaren
bifölls.

§ 13

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 401, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående pansartruppernas
och pansarinfanteriets fredsorganisation; nr

402, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. m.;

nr 403, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
1 till riksstaten för budgetåret
1962/63, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde; nr

404, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1962/63, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 405, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1962/63, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; nr

406, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1962/63, i vad propositionen avser
finansdepartementets verksamhetsområde; nr

407, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1962/63, i vad propositionen avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde; -

Onsdagen den 12 december 1962 em.

Nr 37 121

nr 408, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1962/63, i vad propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde; nr

409, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1962/63, i vad propositionen avser civildepartementets
verksamhetsområde;
och

nr 416, angående tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1962/63.

Vidare anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen
från konstitutionsutskottet:
nr 414, i anledning av konstitutionsutskottets
betänkande med förslag till
lag angående ändring i stadgan den 21
februari 1941 (nr 98) om ersättning
för riksdagsmannauppdragets fullgörande,
m. m.; och

nr 415, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 191, med förslag till lag
om rätt för kommun att bistå utländska
studerande jämte i ämnet väckta motioner; från

andra lagutskottet:
nr 420, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag rörande beredskapslagring
av olja;
från tredje lagutskottet:
nr 399, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om bekämpande av hönstyfus; och
nr 400, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om vissa åtgärder för utnyttjande av
vattenkraft vid krig m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner; samt
från jordbruksutskottet:
nr 410, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående omorganisation
av statens jordbruksnämnds råd jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 411, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statligt stöd till
förbättrad torrläggning av Kvismaredalen
in. fl. områden i Örebro län;

nr 412, i anledning av Kungl. Maj:.ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1962/63, såvitt propositionen avser
jordbruksärenden, jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 413, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överförande av
fiskprisregleringsmedel till försäkringsfond
för en erkänd arbetslöshetskassa
för yrkesfiskare.

Slutligen anmäldes och godkändes
bevillningsutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 417, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av överenskommelser
inom ramen för det allmänna
tull- och handelsavtalet (GATT)
rörande ömsesidiga tullmedgivanden,
m. in.

§ 14

Justerades protokollsutdrag.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren nu kl. 22.51 att ajournera
sina förhandlingar till kl. 23.30 för att
bereda andra lagutskottet tillfälle att
sammanträda.

§ 15

Då förhandlingarna kl. 23.30 återupptogs
anmäldes och godkändes andra
lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 419, till Konungen i anledning
av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till läkemedelsförordning,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

§ 16

Justerades protokollsutdrag angående
det i nästföregående paragraf omförmälda
beslutet.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 23.32.

In fidem

Sune K. Johansson

122 Nr 37

Torsdagen den 13 december 1962

Torsdagen den 13 december

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 7 innevarande
december.

§ 2

Svar på interpellation ang. upprätthållandet
av utrikesnämndens sekretessbestämmelser Ordet

lämnades på begäran till

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER, som yttrade:

Herr talman! Herr Antonsson hav i en
interpellation frågat, om regeringen avser
att vidta åtgärder för att säkerställa
att utrikesnämndens sekretessbestämmelser
för framtiden upprätthålles i enlighet
med vad grundlagen föreskriver.

Grundlagens föreskrifter om tystnadsplikt
för utrikesnämndens ledamöter
finns i § 54 regeringsformen. Däri föreskrives,
att nämndens ledamöter bör
visa största varsamhet i fråga om meddelanden
till andra om vad som förekommit
vid nämndens sammanträden
samt att ledamöterna är förbundna till
ovillkorlig tystnadsplikt i fall då den
som leder förhandlingarna prövat sådan
vara av nöden, d. v. s. uttryckligen
föreskrivit tystnadsplikt.

Straffsanktion för utlämnande av uppgifter
från utrikesnämndens sammanträden
synes föreligga i fråga om ledamöterna
endast beträffande uppgifter
som belagts med ovillkorlig tystnadsplikt.
Om en ledamot i nämnden lämnar
ut sådan uppgift, torde han enligt 25
kap. 3 § strafflagen kunna straffas för
brott mot tystnadsplikt. Detta gäller
även när brottet begåtts genom att uppgiften
lämnats för publicering i tryckt
skrift exempelvis till en tidning. 7 kap.

3 § tryckfrihetsförordningen gör nämligen
för sådant fall undantag från det
anonymitetskydd, som eljest gäller för
den som lämnar uppgifter för publicering
i tryckt skrift. Från pressens sida
kan ej heller i samma utsträckning som
eljest tryckfrihetsreglerna åberopas till
stöd för vägran att röja uppgiftslämnaren.

I övrigt föreligger, som jag redan
nämnt, skyldighet för utrikesnämndens
ledamöter att iakttaga den största varsamhet
med utlämnande av uppgifter
från nämndens sammanträden. .Tåg vill
erinra om att motivet för att generell
tystnadsplikt inte ålades ledamöterna
v.ar att man inte ville skapa en mindre
lämplig isolering mellan nämndens ledamöter
och riksdagen. Man ville öppna
möjlighet för nämndens ledamöter att
med den varsamhet, som alltid bör iakttagas
vid behandlingen av de frågor det
här gäller, i främsta rummet samråda
med kamrater inom riksdagen om vad
som förekommit vid nämndens sammanträden,
där sådant utan olägenhet
kan ske. Dessa uttalanden tillkom år
1919. De torde fortfarande äga giltighet.

Regeringen anser det vara ett viktigt
intresse att bevara och utnyttja de möjligheter
till förtroendefullt samråd med
riksdagsopinionen, som mötena med utrikesnämnden
erbjuder. För att detta
samråd helt skall tjäna sitt syfte synes
det betydelsefullt, att ledamöterna i
nämnden har ''tillfälle att med sina
partigrupper eller enskilda medlemmar
av dessa diskutera de frågor varom
överläggning sker i nämnden. Någon generell
tystnadsplikt rörande uppgifter
som lämnats vid nämndens möten bör
därför enligt regeringens mening inte

Torsdagen den 13 december 1962 Nr 37 123

Svar på interpellation ang-, upprätthållandet av utrikesnämndens sekretessbestämmelser -

införas. Å andra sidan är det angeläget,
att förtroliga uppgifter som lämnas i
nämnden, exempelvis rörande pågående
förhandlingar eller andra länders hållning
i viss fråga, verkligen behandlas
med största varsamhet. Det skulle vara
beklagligt, om det visade sig erforderligt
att i större omfattning än hittills föreskriva
ovillkorlig tystnadsplikt.

Vidare anförde:

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka hans
excellens herr statsministern för svaret
på interpellationen. För att undvika
varje missförstånd vill jag säga, att jag
är varm anhängare av att det förs en
fri och öppen debatt om den svenska
utrikeskursen i både riksdag, press och
radio i alla de frågor där inte sekretessskäl
lägger hinder i vägen för debattens
frihet.

Anledningen till min interpellation
var att det tid efter annan sipprat ut
llPPg^fter från utrikesnämndens överläggningar
även i sådana fall, då nämndens
ledamöter ålagts ovillkorlig tystnadsplikt
enligt g 54 regeringsformen.

Under vårriksdagens dechargedebatt
anförde statsministern exempel på att
Konungen vid ett av nämndens då nyligen
hållna sammanträden två gånger
ålagt ledamöterna ovillkorlig tystnadsplikt.
Likväl lämnade både Sveriges
radio och några av tidningarna utförliga
referat över vad som förekommit
vid nämndens sammanträde. Uppgifterna
kan ju, såvitt jag förstår, inte ha
kommit från något annat håll än från någon
eller några av nämndens ledamöter.
Det måste betraktas som mycket graverande,
att nämndens ledamöter inte tar
allvarligare på det högtidliga tystnadslöfte
man avlägger vid sitt inträde i
nämnden.

Herr statsministern lämnar i interpellationssvaret
en som jag tycker mycket
intressant uppgift, nämligen att straffsanktion
kan förekomma i de fall leda -

möterna ålagts ovillkorlig tystnadsplikt
men ändock offentliggör uppgifter från
nämndens sammanträden. Statsministern
åberopar i det fallet 25 kap. 3 §
strafflagen om brott mot tystnadsplikt.
Såvitt jag förstår innebär detta, att
nämndens ledamöter här ställs under direkt
ämbetsmannaansvar i de fall de
ålagts ovillkorlig tystnadsplikt. Jag är
inte övertygad om att vare sig nämndens
ledamöter eller den allmänna opinionen
är på det klara med att nämndens ledamöter
står under denna juridiska status.
Jag hoppas livligt att straffsanktion
aldrig skall behöva tillämpas — men jag
tror att upplysningen om straffsanktionens
existens ganska verksamt skall bidraga
till att nämndens ledamöter ser
allvarligare på det ovillkorliga ansvar
som är och måste vara förenat med uppdraget.
Därav kommer väl som en naturlig
följd att vi kan hoppas på större
sekretess i framtiden.

Jag vill anlägga en annan synpunkt
som jag betraktar som mycket väsentlig.
Kungl. Maj:ts regering är enligt
grundlagen suverän att föra utrikespolitiken
— utom i de frågor, där man också
enligt grundlagen är ålagd att underställa
dem riksdagens prövning. I övrigt
kan regeringen alltså inta en självständig
ståndpunkt i alla frågor. I § 54
regeringsformen stadgas, att Konungen
och regeringens företrädare skall rådpläga
med de av riksdagen valda ledamöterna
i utrikesutskottet i ärenden som
angår rikets förhållande till främmande
makter. Här har alltså riksdagen en
möjlighet att i utrikesfrågorna under
förtroliga former delge regeringen sina
synpunkter på de ofta ömtåliga och
känsliga frågor som rör utrikeskursen.
Denna form av rådplägning korresponderar
mycket väl med den strävan till
enighet om grunddragen i utrikeskursen,
som sedan länge har kännetecknat
vår svenska utrikespolitik. Det är en
form och ett instrument som man skall
vara rädd om för framtiden.

124 Nr 37 Torsdagen den 13 december 1962

Svar på interpellation ang. upprätthållandet av utrikesnämndens sekretessbestämmelser -

Det skulle vara mycket beklagligt, om
vi fick en utveckling där regeringen i
större utsträckning inte vågade gå till
utrikesnämnden och lägga fram de sekreta
och känsliga frågorna för en förtrolig
rådplägning helt enkelt därför
att man inte litar på att ledamöterna håller
sin tystnadsplikt. Det skulle försvaga
oppositionens inflytande på utrikeskursen
och skulle i sämsta fall leda till
sämre enighet kring vår utrikeskurs —
ett element som ju dock har varit något
av det väsentliga i densamma.

Det kan tyckas att jag hyser överdrivna
farhågor på denna punkt. Men jag
vill gärna styrka min uppfattning med
ett mycket väsentligt exempel. När vi
i vårens dechargedebatt diskuterade frågan
om att den viktiga s. k. Undénplanen
inte förelagts utrikesnämnden, erkände
statsministern öppet att han tvekat
att göra det, därför att man riskerade
att sekretessen inte upprätthölls.
Jag vill gärna citera ett par ord av statsministern
i det sammanhanget. Excellensen
Erlander säger enligt riksdagsprotokollet:
»Vi stod alltså inför den praktiska
situationen, att det är ett initiativ
som i och för sig bör anmälas för utrikesnämnden
men som sannolikt inte
kommer att fullföljas. Men om vi går till
utrikesnämnden med det löper Ad risken
att detta initiativ dagen därpå är
publicerat i Stockholms tidningar och
därefter har regeringen inte längre näkon
Amlfrihet utan initiativet måste sedan
fullföljas.» Inom parentes kan tillläggas,
att det i den situationen inte alls
vmr säkert att Undénplanen skulle framläggas.

Jag kritiserar inte ett ögonblick
statsministern för denna lians bedömning.
Men jag kritiserar starkt den eller
de ledamöter i utrikesnämnden, som
genom att vid tidigare tillfällen ha brutit
mot sekretessen tvingade regeringschefen
att göra denna bedömning. Regeringsformens
§ 54 är så utformad, att
nämndens ledamöter, som framgått av

svaret, å ena sidan ålägges största varsamhet
i fråga om meddelanden om vad
som förekommit vid nämndens sammanträden
och å andra sidan kan åläggas
ovillkorlig tystnadsplikt.

Jag är till freds med denna utformning.
Den passus som talar om varsamhet
med uppgifter lämnar öppen en viss
och önskvärd möjlighet för ledamöterna
att samråda med sina riksdagsgrupper,
och statsministern har understrukit
att det är värdefullt. Jag delar hans
ståndpunkt i det fallet.

Herr talman! Får jag sammanfatta
med att säga, att jag inte är ute efter
att lägga band på den fria och öppna
debatten om vår utrikeskurs så långt
sekretesskälen inte hindrar detta. Mitt
ärende har varit att kritisera den eller
de av nämndens ledamöter, som inte
iakttagit den ålagda ovillkorliga tystnadsplikten.
Ett så aktningsvärt och
känsligt uppdrag som ledamotskapet i
utrikesnämnden utgör bör absolut ålägga
sin innehavare att iakttaga den självdisciplin
som är förenad med uppdraget.
Vidare: jag betraktar utrikesnämnden
som ett så värdefullt, grundlagsenligt
stadfäst, rådplägningsinstitut att jag
skulle allvarligt beklaga, om det skulle
råka i vanrykte och dess betydelse de
facto komma att minska. Det skulle vara
till skada inte minst för oppositionens
möjligheter att inför regeringen redovisa
sina synpunkter på känsliga frågor
inom utrikespolitiken.

Slutligen är jag tacksam för statsministerns
redoAdsning av möjligheten till
straffsanktion — även om jag livligt
hoppas att den inte skall behöva tilllämpas.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag har inte begärt ordet
för att på en enda punkt polemisera
mot interpellanten utan snarast för att
understryka och ytterligare exemplifiera
en del av de synpunkter, som han

Torsdagen den 13 december 1962 Nr 37 125

Svar på interpellation ang. upprätthållandet av utrikesnämndens sekretessbestämmelser -

fört fram i sitt tack för interpellationssvaret.

Liksom interpellanten anser jag att
detta är eu mycket viktig fråga. Den är
viktig ur många synpunkter. Men den
är också en svår fråga. Det skall villigt
medges, att det även in politikernas och
den politiska debattens synpunkt är
önskvärt, att debatten tillföres så mycket
stoff som möjligt. Mycket av skriverierna
om de rykten m. m. som florerar
om detta hus kanske när allt kommer
omkring egentligen bidrar till att
ytterligare stimulera intresset för vad
vi liar för oss bär, och det kanske vi
inte har anledning att se med ovilja
på. Men en förutsättning är, att de
uppgifter som lämnas verkligen kan
tjäna som grundval för en debatt. En
felaktig uppgift leder och bär ofta lett
till raka motsatsen till en på säkra
informationer vilande politisk debatt.
Den har många gånger visat sig kunna
öka motsättningarna, när sådana inte
alls behövt förekomma. Jag vill nämna
»om ett kuriöst exempel de inte sällan
förekommande påståendena, att regering
och opposition är ense i vissa frågor,
vare sig uppgiften härrör från utrikesnämnden
eller från rykten om
överläggningar. Detta föranleder —
vom kammarens ledamöter vet — ofta
det ställningstagandet från oppositionens
ledare, att de påpekar att vi visst
inte är ense, och så utspinner sig eu
debatt krinig dessa frågor, som många
gånger bär blivit rätt otrevligt inflammerad,
helt enkelt därför att grunduppgiften
var felaktig. Det fanns ingen
grund för påståendet om samling och
enighet. Hade uppgiften däremot varit
riktig, hade det naturligtvis inte skadat
att den kommit ut.

Jag nämner detta —- var och eu av
kammarens ledamöter kan säkert finna
många liknande exempel — för att visa
att en oriktig uppgift eller återgivandet
av eu uppgift som är oviss inte bara
kan vilseleda opinionen utan också

leda till eu fullkomligt onödig skärpning
av de politiska motsättningarna.
Därför är det naturligtvis — främst
från de synpunkter som herr Antonsson
har anfört men även från dem som jag
bär nämnt — viktigt att man, söker avväga
det hela så, att man visserligen
sysslar med vad vi har för oss men
försöker vara så korrekt som det över
huvud taget är möjligt. Vad som hände
vid utrikesnämndens sammanträde i
maj -— vilket är anledningen till interpellatiomen
och till mitt yttrande här
— är beklagligt framför allt därför att
tystnadsplikten var så uppenbart klart
angiven. Att den omfattade hela nämndens
sammanträde var också klart. Då
tycker nog den svenska allmänheten att
Sveriges riksdag sätter in besynnerliga
ledamöter i utrikesnämnden som inte
kan iaktta en så enkel sak som att vänta
några dagar, eftersom det här var
fråga om eu publicering så snart Sveriges
ställning presenterades i Bryssel.
Det gällde ju frågan om innehållet i vår
associationsansökan till EEC.

Jag tror att det rådde en allmän
känsla i riksdagen och överallt av att
detta var eu mycket beklaglig händelse,
som inte precis höjde vårt anseende
som representerande Sveriges folk i
riksdagen. Jag vill dessutom lägga till
en annan synpunkt, samtidigt som jag
ännu en gång understryker det som
herr Antonsson sade. Om nämnden skall
fungera på det ideala sätt, som herr
Antonsson bär skildrade och som vi
livligt hoppas att den skall göra, bör
ledamöterna ha rätt att veta att deras
åsikter icke framställts utåt på annat
sätt än de själva vill. Det betyder att
om en av nämndens ledamöter har en
bestämd uppfattning i en fråga som är
föremål för allmän diskussion och ovillkorlig
tystnadsplikt icke är ålagd, så
har han rätt att, i ett TT-referat eller
på det sätt han vill, återge sitt eget
anförande. Ingen kan tycka annat än
att detta är rimligt. Han har en be -

126 Nr 37

Torsdagen den 13 december 1962

Svar på interpellationer och fråga ang.

tion för närvarande, m. m.

stämd uppfattning i en viss fråga, han
har kungjort den i utrikesnämnden och
ovillkorlig tystnadsplikt är icke ålagd.
Han kan då naturligtvis publicera sin
egen uppfattning.

Det hela blir däremot mycket mer
komplicerat, om han samtidigt försöker
sig på att skildra andras uppfattningar
och värdera vad som därvidlag förekommit.
Hur objektiv han än vill vana,
hamnar hani lätt i den situationen att
framställningen blir färgad. Sin egen
bedömning och uppfattning bär han
rätt att publicera på det sätt han anser
tillbörligt, därest inte ovillkorlig tystnadsplikt
är påbjuden. Men skildringen
av andras bedömningar blir en alltför
ömtålig sak, i synnerhet om det gäller
en kontroversiell fråga.

Man har råkat ut för något liknande
i en demokrati som är mycket större än
vår och sysslar med viktigare frågor än
vi gör — utrikespolitiken bestämmes ju
ofta av styrkan och storleksordningen
hos dem som agerar. I Amerikas förenta
stater publicerade för några veckor sedan
en stor ansedd tidskrift uppgifter
om vad Förenta staternas delegat hos
FN, Stevenson, hade anfört i det nationella
säkerhetsrådet — artikeln var
skriven av en av Amerikas främsta kolumnister.
Detta väckte eu storm i den
amerikanska pressen, därför att man
bär samma uppfattning som jag här
givit uttryck åt. När eu ledamot av ett
organ, som skall ge den amerikanska
regeringen råd, talar vid ett sammanträde
med detta organ — alltså i detta
fall National Security Council eller
för vår del utrikesnämnden -— skall
han kunna lita på att uppgifter om
vad han sagt endast skall kunna lämnas
av honom själv. Uppgifter eller
rykten om vad han till äventyrs sagt
verkar bara försvårande för honom.

Jag vill citera vad en av de stora
amerikanska tidningarna, New York
Times, skrev i detta sammanhang: »Hur
kan man vänta sig att presidentens råd -

det svenska jordbrukets ekonomiska situa givare

skall avge sina omdömen och uttrycka
sina åsikter fritt och obehindrat
och fullkomligt ärligt utan baktankar,
om de måste tänka på hur deras
yttranden kommer att te sig i tryck
dagen därpå eller t. o. m. om en månad?
Vilket värde kan presidenten tillmäta
de råd som han fått under dessa
omständi gheter ?»

Utöver de synpunkter interpellanten
anfört är detta ytterligare ett skäl till
att man bör iaktta absolut tystnadsplikt
när sådan: är ålagd och i övrigt
alltid vara varsam med att referera
framför allt sina motståndares anföranden
vid utrikesnämndens sammanträden.

Jag betonar än en gång att jag helt
ansluter mig till interpellantens uppfattning.
Det är bra med utrikesnämnden,
som är ett ovärderligt instrument
för att skapa bredaste möjliga samling
kring vår utrikespolitik, liksom med en
offentlig debatt kring de utrikespolitiska
spörsmålen. Men denna debatt bör
vila på exakta informationer och inte
bidra till att försvåra en nationell samling.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på interpellationer och fråga ang.
det svenska jordbrukets ekonomiska
situation för närvarande, m. in.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Ledamöterna av denna
kammare, herrar Hedlund, Elmwall,
Hansson i Skegrie och Eliasson i Moholm,
har i fyra interpellationer och en
enkel fråga till mig ställt olika spörsmål,
som alla berör frågan om sexårsavtalets
verkningar och det svenska jordbrukets
ekonomiska situation för närvarande.

Torsdagen den 13 december 1962

Nr 37 127

Svar på interpellationer och fråga ang. det svenska jordbrukets ekonomiska situa tion

för närvarande, m. m.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

Den 4 december i år överlämnades
från statens jordbruksnämnd resultatet
av en undersökning, som syftar till att
belysa det aktuella ekonomiska läget i
jordbruket. Två dagar senare begärde
Riksförbundet Landsbygdens folk och
Sveriges lantbruksförbund förhandlingar
om åtgärder för att förverkliga den
jordbrukspolitiska målsättningen. Organisationerna
kommer den 20 december
att inför representanter för regeringen
lämna ytterligare informationer om sin
syn på jordbrukets inkomstläge. Försf
därefter kommer regeringen att ta ställning
till om förhandlingar skall upptas
eller inte. I det läge som sålunda uppstått
anser jag en diskussion i dag vara
mindre värdefull, då regeringen ännu
inte fått del av eller överblick över
diskussionsunderlaget i dess helhet.

Det bör i detta sammanhang erinras
om att det av jordbruksnämnden presenterade
materialet baseras på de jordbruksekonomiska
undersökningarna till
och med år 1960. Siffermaterialet för
sistnämnda år försenades till följd av
att bearbetningsmctoderna omlades från
manuell till maskinell bearbetning, och
det kunde presenteras först sommaren
1962. Genom datamaskinsbehandlingen
väntas emellertid 1961 års siffror föreligga
redan omkring årskiftet 1962/63.
Det synes mig angeläget att även detta
siffermaterial beaktas då hithörande
spörsmål debatteras.

Herr Hedlunds fråga avser utfallet
för jordbruket av inkomstregelns utlösning
i april i år. Det skulle leda för
långt att i detta sammanhang i detalj
diskutera detta spörsmål. Det belyses i
jordbruksnämndens undersökning och
utgör i övrigt en integrerande del av
hela problemkomplexet.

Frågan om våra möjligheter att exportera
uppkommande överskott av jordbruksvaror
har berörts av ett par av
interpellanterna. Jag vill då först fram -

hålla, att regeringen strävar efter alt
snabbt få till stånd associeringsförhandlingar
med EEC, vid vilka jordbruksfrågorna
i hela sin vidd kan upptas till
diskussion. I avvaktan på sådana förhandlingar
bär regeringen,, som jag
förutskickade i mitt interpellationsvar
i våras i samma fråga, sökt begränsa
skadeverkningarna av EEC-diskrimineringen
på jordbrukssidan genom kontakter
med våra avnämare. Sålunda har
överläggningar med förbundsrepubliken
Tyskland ägt rum såväl i maj som
i november detta år, och nya diskussioner
har preliminärt utsatts till mars
1963.

Även när det gäller marknader utanför
EEC har regeringen sökt stödja exporten
av svenska jordbruksprodukter.
Våra beskickningar utomlands bär sålunda
i viss utsträckning undersökt avsättningsmöjligheterna,
och exportkreditgarantisystemet
har i större utsträckning
än tidigare kunnat utnyttjas för
jordbruksexport.

.lag är medveten om att dessa olika
insatser endast i mindre omfattning
kunnat avhjälpa rådande svårigheter.
Med hänsyn till nuvarande europeiska
marknadsläge och förhållandena i övrigt
måste avsättningsmöjligheterna anses
vara begränsade. Det är mot den bakgrunden
viktigt att näringen själv tillvaratar
de möjligheter som finns afl
undvika svårplacerade överskott.

En redogörelse för tillkomsten av och
innehållet i det svensk-danska jordbruksavtalet
i anslutning till EFTA, som
herr Elmwall berört i sin interpellation,
har lämnats i proposition till 19G0 års
riksdag. Under de två år avtalet hittills
gällt har sammanlagt 30 miljoner kronor
utbetalats till Danmark, varav 20
miljoner kronor under det andra året,
som omfattade perioden den 1 juli 1961
—den 30 juni 1962.

Herr Elmwall har vidare i sin interpellation
begärt en redogörelse för regeringens
syn på skogskonjunkturut -

128 Nr 37

Torsdagen den 13 december 19G2

Svar på interpellationer och fråga ang. det svenska jordbrukets ekonomiska situa tion

för närvarande, m. m.

vecklingen ävensom på möjligheterna
att förse skogsbruket med rörelsekrediter.
Regeringens syn på konjunkturutvecklingen
kommer i sedvanlig ordning
att presenteras för riksdagen i 1963 års
statsverksproposition. Jag anser mig
därför inte ha anledning att nu uppehålla
mig vid denna fråga. Vad angår
frågan om skogsnäringens kreditproblem
vill jag erinra om att jag i år tillkallat
en utredning om den statliga bidrags-,
låne- och kreditgarantigivningen
till produktionsfrämjande åtgärder till
förmån för det enskilda skogsbruket.
Några ytterligare initiativ i denna fråga
planeras inte inom jordbruksdepartementet.

Därmed, herr talman, anser jag mig
lia besvarat interpellationerna och den
enkla frågan.

Vidare anförde:

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Vad jag på sin tid tog
upp i den interpellation som nu besvarats
är ett spörsmål, som inte har något
direkt samband med de förhandlingar
som kan komma att föras beträffande
jordbruket och dess förhållanden.

I april månad inträdde vissa prisstegringar
på livsmedlen. Mjölken blev
t. ex. 3 öre dyrare. Det är klart att husmödrarna
då de betalade undrade, och
hade rätt att undra, vart pengarna tog
vägen. Detta var anledningen till min
fråga. Jag var övertygad om att husmödrarna
ville få ett besked på den
punkten. Jordbrukarna sade, att »vi
har egentligen inte fått någonting av
detta». Vad är då sanning?

En interpellation och ett interpellationsvar
är ju någonting,jsom angår svenska
folket. Svaret är direkt riktat till
interpellanten, men det är naturligtvis
ett besked till svenska folket. Beskedet
i denna fråga, d. v. s. frågan om vart
pengarna verkligen tog vägen vid detta
tillfälle, ser ut så här: »Det skulle leda

för långt, att i detta sammanhang i detalj
diskutera detta spörsmål. Det belyses
i jordbruksnämndens undersökning
och utgör i övrigt en integrerande del
av hela problemkomplexet.» Jag skulle
vilja tala med den husmoder som får
ut någonting av det svaret, då det gäller
att få veta vart hennes pengar tar
vägen — någonting som hon bär rätt
att fordra att få veta. Går man till det
åberopade aktstycket, blir man inte
klokare. Jag tror det behöver vara en
ganska driven person i jordbruksekonomiska
angelägenheter för att ta fram
svaret ur detta aktstycke. Jag räcker
inte till, men det finns de som är duktigare
än jag och som naturligtvis kan
göra det. Men det är nu inte detta
som det gäller, utan frågan är: Hur
skall husmödrarna få veta vart deras
pengar tagit vägen?

Nu är jag den siste som på något sätt
skulle vilja antyda, att jordbruksministern
inte skulle ha önskat lämna besked.
Jag är tvärtom övertygad om detta,
men jag utgår ifrån att situationen
har varit så pass invecklad, att det bär
varit svårt att komma till rätta med
problemet, att husmödrarna inte kan få
något svar. Det är alltså enligt min mening
inte brist på vilja, utan det beror
på att det inte lyckats dem som har
behandlat dessa saker, jordbruksministerns
medhjälpare i skilda sammanhang,
att komma fram till ett resultat. Men
nog är det att beklaga, att husmödrarna
inte kan få ett sådant besked, och nog
skulle jag för framtiden vilja rekommendera,
att man försöker lägga upp redovisningen
på ett sådant sätt, att det
går att få ett besked om var pengarna,
om det blir nya ökningar, verkligen
hamnar någonstans. Som jag sade har
jordbrukarna den uppfattningen, att de
inte fått dem. De har antytt, att pengarna
gått till ökade transportkostnader,
ökade löner o. s. v. Det är sådant som
man vill veta.

Jag vill därför än en gång under -

Torsdagen den 13 december 1962

Nr 37

129

Svar på interpellationer och fråga ang. det svenska jordbrukets ekonomiska situa

tion för närvarande, m. m.

stryka, att jag tror att det skulle vara
av stort värde, om redovisningen i sådana
angelägenheter kunde läggas upp
på ett sådant sätt, att det går att lämna
ett klart och entydigt besked.

Jag tackar för svaret.

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Jag vill börja med att
tacka jordbruksministern för att han
besvarat min interpellation. Jag hade
dock hoppats att statsrådet redan vid
höstriksdagens början kunnat lämna en
översikt över de frågor som berördes i
interpellationen. Svårigheterna att lämna
precisa svar bär väl bidragit till att
så inte blev fallet.

Det är av stor vikt för jordbrukarna
att dessa problem blir belysta, och jag
vill här på några punkter understryka
den uppfattning jordbrukarna i mina
hemtrakter har om den nuvarande situationen
på jordbrukets område och utvecklingen
därvidlag under senare år.

När man sluter avtal betraktas jordbrukarna
som en enhet. Men det förefaller
mig som om den gamla jordbrukskalkylen
bättre än senare ingångna avtal
underströk det betraktelsesättet.
Jag ber att litet senare få till jordbruksministern
överlämna ett diagram, som
belyser vad jag menar i det hänseendet.
Diagrammet visar ställningen vid jordbrukskalkylens
upphörande och utvecklingen
under åren därefter, så långt
uppgifter därom har förelegat. Det bär
blivit en angelägenhet av största vikt
att se till att inkomstutfallet genom avtalen
åtminstone blir lika bra som det
jordbrukskalkylen gav.

Jag vill bär i korthet beröra den senaste
skördesäsongen. Som vi vet gav
oss väderleken då stora bekymmer, men
till slut redde det ändå upp sig utan
katastrof. Det mesta av skörden kunde
bärgas, även om kvalitetsskadorna blev
stora. En sak framstår dock i det sammanhanget
som mycket önskvärd, nämligen
att den skördeberedskap vi haft

inom jordbruket i form av den gamla
blockbildningen ses över och effektiviseras.
Det får inte fler gånger bli så,
som det blev 1960, då stora arealer
blev oskördade, samtidigt som hundratals
skördemaskiner stod oanvända i
fabrikerna eller hos försäljarna. Det
fordras givetvis förberedelser och eu
viss organisation härför, men det tror
jag skulle betala sig mycket bra. Jag
vill dock ge statsrådet det erkännandet,
att det i år på högsta ort inte har saknats
god vilja att ge den hjälp som
kunnat ges.

Jag hoppas nu och förutsätter att regeringen
så småningom går med på förhandlingar.
Som vi vet bär redan vissa
åtgärder vidtagits under hösten. Om de
fullföljes, kommer de med tiden att
få stor betydelse. Yi har sålunda fått
ett ur odlarnas synpunkt mera rimligt
fodersädespris. Det är en åtgärd som
på längre sikt även dämpar vår överskottsproduktion
av fläsk, som nu måste
exporteras till mycket förlustbringande
priser — om vi över huvud taget
framdeles kommer att ha några exportmarknader
med de ändrade förhållanden
som EEC kommer att medföra.

För att nå full effekt måste nog också
andra åtgärder vidtagas. Den mest betydelsefulla
produktionsgrenen för de
mellansvenska jordbrukarna är mjölkproduktionen,
men den tränges nu tillbaka
trots de naturliga förutsättningar
som finns i Mellansverige. Jordbrukarna
där har gjort stora investeringar i
förbättrade djurstammar och betesmarker,
en rationell och mekaniserad mejeridrift
och vid uppbyggnaden av en tekniskt
sett fulländad distributionsapparat.
Allt detta brytes så småningom ner
och blir av mindre eller intet värde,
om den nuvarande utvecklingen fortsätter.
Den enskilde jordbrukaren, som
slutar med mjölkproduktionen, får då
ingenting tillbaka av de investeringar
han gjort.

Jag visade i våras på en del åtgär -

Andra kammarens protokoll 1962. Nr 37

130 Nr 37

Torsdagen den 13 december 1962

Svar på interpellationer och fråga ang, det svenska jordbrukets ekonomiska situa tion

för närvarande, m. m.

der som är möjliga att vidta på mjölkproduktionens
område, och jag skall
här endast nämna dem som jag anser
vara viktigast. Dit hör i första hand en
omarbetning av clearingbestämmelserna.
De är för hårda nu. Vidare anser
jag att smör- och margarinpriset bör
justeras med hänsyn till kostnadsstegringarna
efter den 1 september 1959.
Omsättningsskatten på mejerivaror bör
tas bort. Det måste vara felaktigt att
på mejeriprodukterna — som utgör en
så betydelsefull faktor vid regleringen
av jordbrukets förhållanden — lägga en
skatt, som belastar och snedvrider både
konsumtionen och prisbildningen. Det
är ganska betydande belopp det där rör
sig om, ungefär 125 miljoner kronor
bär det sagts mig. Även på sockret har
det lagts eu särskild skatt, som jag tror
uppgår till 20 öre per kilo. Det tycker
jag också är en kvarleva från krigsåren,
som vi väl skulle kunna arbeta
bort. Detta är betydelsefulla frågor, som
jag hoppas att statsrådet kommer att
allvarligt överväga.

Statsrådet berör i interpellationssvaret
också med några ord min fråga om
Kungälvsavtalet. Jag har för mig, att
statsrådet häromdagen besvarade en
liknande fråga i första kammaren, och
jag skall därför inte ta upp så mycket
tid med den saken här. Den åtgärden
betraktas emellertid av jordbrukarna
som en subventionering till konkurrenter,
och de ställer ofta frågan: Varifrån
las dessa pengar? Tas de 20 miljonerna
från jordbrukets regleringsfonder eller
utgår de av skattemedel?

Beklagligt nog kan vi konstatera en
avmattning i konjunkturerna för skogsprodukter.
Även om alla hoppas att det
är en tillfällig avmattning, så kan den
dock komma att hårt drabba jordbruket,
som ju många gånger är hänvisat
till att ur skogen hämta täckning för
inkomstbortfall. Statsrådets initiativ på
det området, att utreda bidrags-, låneoch
kreditmöjligheterna för det enskil -

da skogsbruket, uppskattar jag och tackar
jag för. Jag hoppas bara att utredningen
går snabbt och att den framlägger
förslag som kan leda till effektiva
åtgärder.

Jag vill också hoppas att behovet av
upprustning av skogsbilvägarna blir
tillgodosett. Det är en mycket betydelsefull
fråga ur skogssynpunkt, och
skogstillgångarna bär ju betydelse för
hela samhället. Även skogsvårdsstyrelsernas
serviceverksamhet bör underlättas,
och yrkesundervisningen på området
bör nog ses över.

Till slut några få ord om exporten!

Export av livsmedel till länder utanför
EEC har, som jag uppfattat saken,
endast skett sporadiskt, nämligen när
våra vanliga köpare inte kunnat absorbera
de överskott som förelegat. Men
jag undrar om man inte borde lägga
ned mera arbete på att undersöka, om
det finns möjligheter att öppna handelsförbindelser
åt andra håll. Jag tror
att sådana skulle vara till nytta ur
många synpunkter internationellt sett.

I detta hänseende spelar väl också
möjligheterna att erhålla exportkrediter
eu ganska stor rot]. Det synes mig
som om statsrådet beaktat den saken
vid sitt ställningstagande. Jag vet dock
att det vid vissa tillfällen varit ganiska
kärvt att få fram behövliga exportkrediter.

Jag tackar än en gång för svaret.
Trots att jag förstår att statsrådet har
tillgång till alla möjliga uppgifter vill
jag överlämna det lilla hemgjorda diagram
jag förut omnämnde.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Mina frågor till herr
statsrådet gällde ju den nu aktuella
inkomstklyftan och de åtgärder som
kan bil nödvändiga med anledning av
(len. Jag ber att få tacka statsrådet för
svaret. Innehållet är det jag hade väntat,
sedan det blivit klart att kontakt
skall tas med jordbrukets företrädare.

Torsdagen den 13 december 1962

Nr 37 131

Svar på interpellationer och fråga ang. det svenska jordbrukets ekonomiska situa tion

för närvarande, m. m.

Jag förstår mycket väl att herr statsrådet
infe vill uttala sig om tänkbara lösningar
inför stundande ''förhandlingar.
Inte heller jag skall ,gå in på något sådant
resonemang, lag förutsätter nämligen
att förhandlingar skall kommia till
stånd så snart som möjligt. Statsrådet
liar i varje fall enligt referat i pressen
gjort uttalanden, som synes tyda på att
han är inställd på förhandlingar. I interpellationssvaret
däremot är språket
inte lika säkert, men jag tolkar det ändå
positivt.

Jag hoppas att resultatet av de förhandlingar
som kan komma till stånd
blir sådant, att det kan accepteras av
alla parter. Jag hoppas också att förhandlingarna
skall kunna ske i en atmosfär
av ömsesidig förståelse.

Däremot anser jag det knappast vara
motiverat att fördröja förhandlingarna.
Inkomsteftersläpningen är redan så
stor att de — som jag förmodar — relativt
små förändringar, som ännu ett
års siffror eventuellt kan ge, inte kan
ha någon större praktisk betydelse. När
riksdagen i våras behandlade centerpartiets
motion i detta ämne, där vi
begärde eu översyn just därför att vi
hade på kännt, att avtalet inte hade
fungerat som det borde och som vi
räknat med, framhöll herr statsrådet
att enighet ingalunda förelåg, huruvida
det fanns någon eftersläpning, och att
ytterligare beräkningar därför borde
inväntas. Nu föreligger sådana, och statens
jordbruksnämnd bär verifierat deras
riktighet. Ändå vill herr statsrådet
ha ytterligare siffermaterial.

Jag kan förstå att herr statsrådet har
sina skäl att intaga en avvaktande attityd,
och jag respekterar denna attityd.
Men såsom situationen har utvecklats
för jordbruket skulle snabba och
helhjärtade insatser för att uppnå praktiska
resultat i inkamsthänseende för
jordbruket ha varit klädsamma.

I den aktuella debatten bär använts
den mer eller mindre vällyckade kly -

schan, att avtal är avtal och att avtalsslutande
parter själva får ta konsekvenserna.
Att i den rådande situationen
kasta ut denna fras är att göra det mycket
lätt för sig. Överallt i Europas länder
förekommer prisavlal i någon form
för jordbruket, och av alla dessa torde
det svenska vara ett av dem — det är
möjligt att det finns något ytterligare
avtal i samma klass —• som lämnar det
minsta skyddet. De flesta andra prisavtal
är betydligt bättre i detta avseende.

Jag tror, inte heller att någon i vårt
land skulle våga utsätta det svenska
jordbruket för en oskyddad konkurrens.
Men man glömmer ofta, att jordbruket
i eu avtalssituation inte helt kan
jämföras med de grupper av vårt folk
som vanligtvis får sina inkomster reglerade
genom avtal. Jordbruket är i eu
avtalssituation sämre ställt än de grupper
med vilka man jämför när man
kommer med den mer eller mindre vällyckade
fras som jag återgivit.

Det bör framhållas, att jordbruket
inte kommer som eu tiggare som ber
om nådegåvor vid dessa förhandlingar.
Vi skall nämligen komma ihåg, att det
inte var jordbrukarna som krävde den
övergång till en friare prissättning på
jordbruksprodukterna genom en anslutning
till världsmarknadspriserna,
vilken infördes vid 50-talets mitt.

Detta krav på en övergång till en friare
prisbildning höjde® främst från de
stora konsumentorganisationerna. När
de internationella priserna på livsmedel
tidigare lag väsentligt över de svenska,
var våra jordbrukspriser begränsade
uppåt till skydd för den svenska
hemmakonsumtionen, och då begärdes
inte någon friare prisbildning. Jordbrukarna
begärde inte heller eu sådan.
De var alltså då förhindrade och krävde
inte heller att få ta ut de högre priser
som den dåvarande världsmarknaden
hade kunnat ge. De fann sig lojalt
i den i n k om st b e grä ns ni n g som detta in -

132 Nr 37

Torsdagen den 13 december 1962

Svar på interpellationer och fråga ang. det svenska jordbrukets ekonomiska situa tion

för närvarande, m. m.

nebar. Konsekvensen härav bör enligt
min mening vara, att jordbruket skyddas
för förlust när en vikande världsmarknad
bestämmer vår prisnivå. Detta
är en fråga soim landets främsta företrädare
på detta område borde anse
vara en. angelägenhet av första rang.

Förutsättningen för den fria prisbildningen
och för de prisavtal som
sedan 50-talets mitt bär tillämpats var,
att världsmarknadspriserna av experterna
bedömdes vara så stabila, att man
kunde bygga ett prissystem på dem på
sätt som bär skett. Denna bedömning
bär nu visat sig vara ett kapitalt misstag.
De helt felaktiga grundförutsättningarna
för det prissystem som nu
tillämpas är eu fullt godtagbar och därtill
stark motivering för att ersätta de
förluster som föranletts av de ändrade
förhållandena.

Man var från jordbrukets sida synnerligen
kritisk mot införandet av systemet
med den fria prissättningen, men
man var tvungen att acceptera detta såsom
en kompromiss, vid vilkens tillkomst
som jag sade jordbruket var den
svagaste parten. Jag vill också understryka,
att vi vid detta tillfälle bär i
riksdagen uttalade allvarliga farhågor
för att de nya riktlinjerna skulle visa
sig ohållbara — farhågor som emellertid
då från annat håll betecknades som
helt ogrundade.

Utöver det förhållandet, att världsmarkmadsprisnivån
som utgjorde grundvalen
för det nya prisavtalet bär blivit
vikande, har det även efter avtalets slutande
år 1959 inträffat eu hel del, som
man inte kunde förutse vid denna tidpunkt.
Vi bär t. ex. fått omsättningsskatten,
vi har haft kreditrestriktioner,
en fortsatt penningvärdeförsämring och
betydligt kraftigare lönehöjningar än
man räknade med 1959.

Allt detta motiverar enligt min uppfattning
snabba och effektiva åtgärder
för att utfylla och häva inkomsteftersläpningen.
Jag vill till herr statsrådet

uttala förhoppningen, att han vid de
överläggningar som jag hoppas kommer
till stånd prövar alla tänkbara
vägar, vilka kan vara framkomliga med
hänsyn till de intressen som jag förstår
måste finnas på ömse sidor.

Jag ber med detta, herr talman, att
än en gång få tacka herr statsrådet för
svaret.

Herr ELIASSON i Moholm (h):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack för svaret på min interpellation
och min enkla fråga. Jag måste
emellertid beklaga att statsrådet, i stället
för att ge ett direkt svar i sak, föredragit
att kringgå de problemställningar
jag berört. Man kan till och med säga att
statsrådet undvikit att lämna svar där
jag förutsatt att svar kan ges. Visserligen
berör statsrådet det faktum att
jordbrukets företrädare den 20 december
inför representanter för regeringen
skall lämna informationer i frågor som
har anknytning till dem jag framställt
och att det därför är mindre värdefullt
att nu ta upp en debatt.

Jag vill gärna instämma i att vi inte
nu bör ta upp en ingående och detaljerad
debatt om frågor som hör samman
med inkomsteftersläpningen i jordbruket.
Det skulle vara att föregripa de
förhandlingar som jag hoppas att regeringen
snarast skall ge jordbruksnämnden
i uppdrag att inleda med jordbrukets
förhandlingsdelegation. Jag vill
emellertid framhålla att jag i min enkla
fråga till statsrådet rörande databehandling
av de jordbruksekonomiska undersökningarna
för 1961 önskade en deklaration
av statsrådet, nämligen den, om
lierr statsrådet ansåg att det förelåg
skäl för antagande att en sådan databehandling
nämnvärt skulle komma att
förändra de siffror rörande inkomsteftersläpningen
som presenterats av expertgruppen.
Tror inte jordbruksministern
att siffrorna kommer att förändras,
kan jag inte finna något skäl

Torsdagen den 13 december 1962

Nr 37 133

Svar på interpellationer och fråga ang. det svenska jordbrukets ekonomiska situa.

tion för närvarande, m. m.

att inte redan nu inleda förhandlingarna.
Även om så vore att inkomsteftersläpningen
skulle komma att korrigeras
i ena eller andra riktningen, torde
storleken av korrigeringen inte på något
sätt vara avgörande. Det har konstaterats
en inkomsteftersläpning så stor att
vi måste förutse vissa svårigheter att få
den inhämtad. Varje fördröjning kommer
också att förvärra dessa svårigheter,
eftersom tendensen till en ökning
av inkomsteftersläpningen, om inga motåtgärder
vidtas, torde vara klar.

Herr talman! Utan att jag vill provocera
herr statsrådet till uttalanden som
kan föregripa de kommande förhandlingarna,
vill jag ändå ha svar på min
fråga. Ett sådant svar är angeläget för
att det dels kan ge en förklaring till
statsrådets åtgärder i fråga om datamaskinerna,
dels undanröja de missförstånd
som kan uppstå och som väl redan
har uppstått genom regeringens förhalning
i det bär sammanhanget.

Vad sedan beträffar min interpellation
om hur regeringen ämnar möta
de svårigheter, som genom sexstaternas
jordbruksöverenskommelse drabbat vår
jordbruksexport, måste jag konstatera
att det svar jag nu erhållit inte är helt
tillfredsställande. Redan i våras då jag
interpellerade i anknytning till exportsvårigheterna
framhöll jordbruksministern
att vi sannolikt »måste räkna med i
princip försämrade möjligheter för exporten
till De sex». Vidare framhöll
jordbruksministern vid det tillfället att
han hoppades att vid associationsförhandlingar
kunna lösa jordbruksfrågorna
i stort på ett tillfredsställande sätt.
Med hänsyn till vår neutralitetspolitik
ansåges det speciellt viktigt att vi därvid
»bibehåller möjligheterna att säkerställa
vår försörjning med livsmedel vid
avspärrning». Intill dess att en associationsuppgörelse
kunde träffas avsåge
regeringen att hålla läget under noggrann
observation och genom kontakt
med våra traditionella avnämare söka

lindra verkningarna av en tilltagande
diskriminering på jordbrukssidan.

Nu säger herr statsrådet att regeringen
sökt lindra skadeverkningarna genom
sådana kontakter och hänvisar till
att överläggningar med Västtyskland
ägt rum i maj och november detta år
och att nya diskussioner preliminärt utsatts
till i mars 1963. Herr talman! Jag
är naturligtvis intresserad av att få reda
på vilka kontakter regeringen har haft,
men det är alldeles självklart av större
intresse att få reda på vilka resultat dessa
kontakter givit och vilka resultat som
kan väntas. Jag skulle därför vara tacksam
om herr statsrådet nu ville komplettera
sitt svar med sådana upplysningar.
Är det kanske så att resultaten
är helt negativa, och att statsrådet fördenskull
inte vill redovisa dem?

När det gäller fläsk, ägg och spannmål
finns mig veterligt knappast några
möjligheter för oss att placera vårt
överskott inom EEC. Därtill kommer
att man torde kunna räkna med samma
svårigheter för våra mjölkprodukter efter
den 1 april nästa år. Enligt de informationer,
som läckt ut från EEChåll,
torde man nämligen böra räkna
med att vid den tidpunkten överenskommelse
träffats om mejeriprodukterna
inom EEC, och det betyder, som
vi alla vet, stopp för vår export. Vi har
då Storbritannien som vår ende avnämare
av betydenhet, men inte heller där
är det realistiskt att räkna med någon
ökning av exporten. Vi står således inför
den situationen att vi till våren bär
förlorat våra traditionella exportmarknader
för jordbruksprodukter.

Vilka nya marknader står då till förfogande?
Statsrådet hänvisar i sitt svar
till att våra beskickningar utomlands i
viss utsträckning undersökt avsättningsmöjligheterna.
Det skall väl i klartext
betyda att regeringen försökt att skapa
nya exportmarknader. Även den saken
är vi tacksamma för att ha fått redovisad.
Men det skulle vara intressant att

5* — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 37

134 Nr 37

Torsdagen den 13 december 1962

Svar på interpellationer och fråga ang. det svenska jordbrukets ekonomiska situa

tion för närvarande, m. m.

av statsrådet få höra vilka resultat som
framkommit genom beskickningarnas
undersökning. Har det öppnats möjligheter
till nya marknader, finns det över
huvud taget någon chans att få några
nya marknader, och hur bedömer statsrådet
situationen?

Visserligen framhålles i interpellationssvaret
att avsättningsmöjligheterna
måste anses vara begränsade med hänsyn
till nuvarande europeiska marknadsläge
och förhållandena i övrigt,
men denna reservation bör inte hindra
ett klarläggande av den reella situationen.
Mot bakgrunden av de begränsade
möjligheterna anser statsrådet det
viktigt att näringen själv tillvaratar de
möjligheter som finns att undvika svårplacerade
överskott. Jag kan inte hjälpa,
herr talman, att jag måste ställa
detta yttrande av statsrådet i relation
till hans bestämda påstående i våras att
vi måste säkerställa vår försörjning med
livsmedel vid avspärrning. Menar herr
statsrådet att jordbruksproduktionen
utan hänsynstagande till inkomstförhållanden
och lönsamhet och utan hänsyn
till beredskapssynpunkten skall begränsas
så, att överskotten elimineras? Så
lättvindigt får man väl ändå inte resonera
i en så komplicerad fråga.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag skall försöka fatta
mig kort. Jag noterar att flertalet av
interpellanterna haft förståelse för att
man i dagens läge kanske inte skulle
tjäna så mycket på att vi gåve oss in
på en lång debatt.

Jag vill ändå i anslutning till vad herr
Hedlund sade erinra om att det är svårt
att bilda sig en bestämd uppfattning om
vart pengarna tog vägen i våras. Det är
alldeles tydligt — det har framgått av
den offentliga debatten och den diskussion
som förs i pressen — att det förhållandet
att mejeriarbetarna fick betydande
löneökningar i år kan ha spelat

in och kanske inte så oväsentligt. Att
man över huvud taget får in riskmoment
i detta sammanhang beror emellertid på
att jordbrukarna tagit på sig ansvaret
för förädlingsindustri och i viss mån
även för en del av distributionsapparaten,
d. v. s. ansvar som ligger lite vid
sidan om deras uppgift som producenter.
Det kan diskuteras om denna verksamhet
har ett direkt samband med de
frågor vi nu diskuterar, men det är i
varje fall uppenbart, att om man etablerar
sig på det ena området efter det
andra, så drar det med sig risker. Lönekrav
och andra ting kan göra att lönsamheten
inte blir så stor som man
räknat med. Jag bär inte lust att gå in
på en diskussion — det skulle föra för
långt — om var man skall söka alla
orsaker till prishöjningarna.

Jag noterar att herr Elmwall är till
freds med — jag är tacksam för det —
att jag i annat sammanhang har redogjort
för importen från Danmark. Han
har på det sättet sparat tid åt oss genom
att vi inte ytterligare behöver gå
in på den saken.

Till herr Hansson i Skegrie vill jag
säga att jag i år har hållit många föredrag
som blivit refererade; ofta har
det varit mycket bra referat, som jag
varit helt nöjd med. Journalisterna har
satt sig in i de frågor som behandlats
och refererat föredragen riktigt. Men
det kan, när man håller bortåt ett hundratal
föredrag, inte undgås att en del
referat inte blir helt lyckade, och jag
tror att herr Hansson i Skegrie inte
skall göra så stor affär av att någon
tidning tycks ha refererat mig på det
sätt som herr Hansson här uppgivit,
nämligen att jag redan skulle ha förklarat
mig beredd att rekommendera förhandlingar.
Jag tror att det skall gå att
leta fram så många korrekta tidningsreferat,
att det inte finns någon anledning
att ta fasta på ett sådant oriktigt referat
som det i detta fall måste ha varit
fråga om.

Torsdagen den 13 december 1962

Nr 37 135

Svar på interpellationer och fråga ang. det svenska jordbrukets ekonomiska situa tion

för närvarande, m. m.

Så säger herr Hansson, utan att anföra
något belägg för sitt påstående, att
vårt regleringssystem på jordbrukets
område skulle vara ett av de sämsta. Jag
tror nog att vi behöver en utförligare
motivering innan vi kan ta ett sådant
påstående på allvar. Det föreligger i
andra länder ett mycket stort intresse
för den svenska jordbrukspolitiken.
Även om vi inte lyckats nå det mål vi
ställt upp, tror jag ändå att man måste
säga att vi misslyckats mindre än andra
länder gjort när det gällt att ge jordbrukarna
en något så när hygglig levnadsstandard.
Vid internationella jämförelser
visar det sig nämligen att de
svenska jordbrukarna befinner sig i ett
relativt gott läge.

Herr Eliasson i Moholm har ställt några
direkta frågor och krävt att få vissa
ting klargjorda. Jag skall gärna ta fasta
på hans enkla fråga. Jag förstår inte riktigt
vad han egentligen menar med den,
fast jag läst den många gånger. Den är
mycket svårtolkad. Jag vill fråga om
herr Eliason med sin fråga avser att
få veta om jag tror, att en beräkning
av uppgifterna för år 1961 skulle leda
till ett annat resultat än beräkningen
av uppgifterna för 1960. Avser han det,
måste jag säga att jag inte tror att siffrorna
kommer att sammanfalla — det
vore ett märkligt förhållande. Jag svarar
alltså ja på den frågan; jag tror
att man kommer fram till ett annat
resultat vid en bearbetning av siffrorna
för 1961. Skulle däremot herr Eliasson
ha varit så naiv — eller trott att jag var
så naiv — att han ville fråga om jag
väntar annat resultat om man använder
datamaskinbehandling för att göra beräkningarna
än då man gör dem manuellt,
måste jag svara nej på hans
fråga: jag tror resultatet blir detsamma.
Jag får alltså be herr Eliasson förtydliga
vad han menar med frågan, och
sedan kanske jag kan återkomma om
mitt svar inte gett klart besked.

När vi skall bedöma våra exportmöj -

ligheter måste vi komma ihåg att det
har förflutit alltför kort tid för att vi
skall kunna bilda oss en bestämd uppfattning
om vad den nya jordbrukspolitiken
inom EEG kommer att betyda
för oss. Vi har all anledning att vara
en smula skeptiska. Våra möjligheter
att avsätta jordbruksprodukter ute i
Europa kommer sannolikt inte i framtiden
att vara bättre än hittills. Vi får
tvärtom räkna med att det kommer att
bli svårare och svårare för oss. Hela
EEC-systemet är ju så uppbyggt. Vi kan
dock konstatera att vi under den första
delen av hösten hade betydande svårigheter
med exporten men att läget
plötsligt ljusnade. Det aktuella läget är
ju i och för sig inte särskilt oroande.
Vi har lyckats sälja smör till Tyskland,
till priser som låg synnerligen
bra till och i rätt betydande kvantiteter.
Det har varit möjligt att exportera
fläsk till Östtyskland, vilket herrarna
som frågat säkerligen också känner till.
Om vi alltså ser till läget, sådant det
är i dag, är situationen ingalunda oroande,
men jag betonar att det bär gått
alltför kort tid för att vi skall kunna
bedöma utsikterna, och att det därför
är klokt att vänta ännu ett tag innan vi
bildar oss en slutlig uppfattning i denna
fråga.

Herr Eliasson i Moholm får räkna
med att vi inte i dag kan ta upp en uttömmande
diskussion om hela beredskapsproblemet
och jordbrukets roll i
det sammanhanget. .lag nöjer mig därför
med att konstatera, att herr Eliasson
inte var till freds med mitt svar på
den punkten, men vi får låta den diskussionen
anstå till ett annat tillfälle.
Det skulle nämligen föra alltför långt,
om vi skulle gå in på alla de frågor,
som vi måste ta hänsyn till i det sammanhanget.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Jordbruksministern
nämnde att lönerna till anställda inom

136 Nr 37

Torsdagen den 13 december 1962

Svar på interpellationer och fråga ang. det svenska jordbrukets ekonomiska situa

tion för närvarande, m. m.

mejeribranschen hade stigit. Jag förmodar
att han därvid också tänkte på
kostnaderna för transporterna av jordbruksprodukter.

Så långt är väl allt gott och väl. Men
jag kan inte dela jordbruksministerns
uppfattning, när han sedan drar den
slutsatsen, att nettot skulle ha blivit
större i den mån andra än jordbrukarna
själva hade skött om förädlingen av
produkterna i mejerierna och vidare
skött om transporterna. Jag utgår nämligen
ifrån att andra utövare av mejerinäringen
och transportverksamheten än
jordbrukarna själva drabbas av samma
kostnadshöjningar, och att dessa kostnadshöjningar
skall räknas in i det
pris, som betalas vid butiksdisken. Det
är att betrakta som omkostnader i såväl
det ena som det andra fallet.

Statsrådets resonemang kan hålla
streck endast under förutsättning att
man tror att det blir dyrare, när
mejeri- eller slakteriorganisationen sköter
om dessa saker än när andra gör
det. Jag tillåter mig att betvivla att föreningsrörelsen,
med de omfattande
transporter som utförs i dess egen regi,
inte skulle ha lyckats att pressa ned
kostnaderna väl så långt som andra
gjort som ombesörjer dessa uppgifter.

Herr ELIASSON i Moholm (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag är naturligtvis mycket
ledsen, om jordbruksministern inte
bär förstått vad jag menade med min
enkla fråga. Det kan ibland uppstå missförstånd
på ömse håll, och det inträffar
att man inte kan dela den andra
partens uppfattning.

Vad jag ville komma fram till var ett
besked av jordbruksministern om han
— när han redan nu visste hur stor inkomstklyftan
hade blivit — trott att en
databehandling av det senare årets
siffror skulle förändra den siffra, som

vi nu har tillgång till, och om han därför
hade ansett att det fanns skäl att
dröja med de förhandlingar, som vi ansåg
nödvändiga. Jag fann det annars
ganska omotiverat att tala om databehandling
för senare siffror, när klyftan
ändå var så stor som omkring 50 procent.

När det gäller den gemensamma
marknaden säger statsrådet, att vi har
lyckats bra med att få avsättning för
smöret. Ja, vi bär lyckats sälja det. Men
statsrådet vet också, att man inom
EEC ännu inte har tagit med mejeriprodukter
utan att man räknar med att
det skall ske först den 1 april. Det är då
svårigheterna uppstår.

Överskottet på fläsk klarar vi genom
export till Östtyskland. Men till vilka
priser? Och vilka avsättningsmöjligheter
har vi i framtiden, om vi skall
uppehålla den produktion vi nu har?
Jag skall inte ta upp någon längre debatt.
Jag bär tidigare interpellerat statsrådets
företrädare om hur stor fredsproduktion
man anser att vi behöver
ha i landet för att jordbrukarna skall
kunna fylla uppgiften att förse konsumenterna
med livsmedel vid en avspärrning.
Vi har i dag en produktion, som
motsvarar ungefär 90 procent av konsumtionen,
men den är beroende av en
import av vissa produktionsmedel, som
vi inte har tillgång till i händelse av
en avspärrning. Enligt tidigare uttalanden
av i varje fall hans excellens herr
statsministern, förre jordbruksministern
och jag tror också av herr Holmqvist
vill man upprätthålla den produktion
vi nu har därför att man tror att
den är balanserad i händelse av avspärrning.
Men i svaret rekommenderas
jordbrukarna att minska sin produktion.
Då är det angeläget att få reda
på vid vilken nivå fredsproduktionen
skall ligga för att vi skall kunna klara
beredskapen i händelse av en avspärrning.
Är statsrådet beredd att säga att
vi har en för stor fredsproduktion?

Torsdagen den 13 december 1962

Nr 37 137

Svar på interpellationer och fråga ang. det svenska jordbrukets ekonomiska situa tion

för närvarande, m. m.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQYIST:

Herr talman! Jag kan lämna ytterligare
upplysningar till herr Eliasson i
Moholm i anslutning till den enkla frågan.

Vi har nu uppgifter för 1960, d. v. s.
det första hela år, som det nya avtalet
har gällt. Det är främst uppgifter från
de jordbruksekonomiska undersökningarna,
som belyser vad som har hänt
under det året. Vi har möjligheter, om
vi väntar några veckor, att få uppgifter
för ytterligare ett år, d. v. s. för
1961. Då tycker jag, herr Eliasson, att
det inte skulle vara så svårt att komma
överens om att det finns ett något bättre
underlag, när vi fått resultaten för
två år än när vi bara vet vad som har
hänt under ett år.

Vad gäller avsättningen av överskottet
anser jag det vara på sin plats att
peka på det förhållandet, att jordbruket
självt enligt avtalet skall bära kostnaderna
för avsättningen av ett överskott.
Är det så, att vi inte får ut hyggliga
priser för de produkter vi säljer
utan vi måste lagra och ha problem
med dessa produkter, är det klart att
detta drar ned resultatet för hela det
svenska jordbruket. Det kan vi inte
vara betjänta av. Därför skulle situationen
vara bättre, om vi inte hade
detta över skottsproblem att dras med.
Jag tror att vi mycket väl skulle kunna
sänka fläskproduktionen en smula utan
att vi därmed på något sätt skulle äventyra
vår beredskap.

Herr ELIASSON i Moholm (h) kort
genmäle:

Herr statsråd! Vi är alltså överens
om att om vi väntar på siffrorna för ytterligare
ett år får vi ett bättre underlag.

Vad jag efterlyste var följande: Om vi
nu skulle få bättre siffror för 1961 och
dessa skulle visa sig vara bra, kan de
då bli avgörande för huruvida man bör

göra något åt den situation vi nu har
med ett inkomstgap på 2 700 kronor?

Sedan vill jag säga att jag är tacksam
för det besked jag fick av statsrådet
om att produktionen skall minskas.
Jag kanske inte delar den uppfattningen
att det är riktigt att minska produktionen
med hänsyn till beredskapssynpunkter.
Framför allt är det inte i
överensstämmelse med de synpunkter
som tidigare framförts från regeringsbänken.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Jordbruksministern kom
i sitt anförande med ett påstående,
som jag inte alldeles oreserverat vill instämma
i, nämligen när han säger att
det svenska jordbruket befinner sig i
ett ganska gott läge jämfört med andra
länders i Europa. Det är klart att man
kan säga, att om man jämför priserna
på produkterna i olika länder i Europa,
ligger vi inte särskilt illa till, men det
ger ju ingen riktig bild av jordbrukarnas
situation, om man inte också tar
med utgiftssidan. Tvärtom vill jag påstå,
att vi ligger mycket dåligt till, om
inte sämst i Europa, när det gäller kostnadssidan.
Jordbrukarna i andra länder
får i viss utsträckning ut samma
priser som vi, men när de skall betala
sina omkostnader, möter de inte samma
höga kostnadsläge, som vi gör. Vi
har högre arbetslöner och det säger jag
ingenting om — skall vi skaffa arbetskraft
till jordbruket måste vi betala
hyggligt —• men vi har ett omfattande
socialt skydd i vårt jordbruk, som företagarna
får vara med om att betala,
och detta rår vi inte för. Vi har även
omsättningsskatten som tillkommit. Om
man skall göra en jämförelse med jordbrukarna
i andra länder, måste man
också ta upp den roll som utgiftssidan
spelar. Någon jordbruksekonom har
sagt, att vi inom jordbruket lever på
rost och röta, d. v. s. att vi sliter ned
produktionsapparaten, och det är detta

138 Nr 37

Torsdagen den 13 december 1962

Svar på interpellationer och fråga ang. det svenska jordbrukets ekonomiska situa tion

för närvarande, m. m.

som jag betraktar som så oerhört allvarligt
för vårt jordbruk, ty förr eller
senare måste vi betala, vad det kostar
att rusta upp denna. Ju förr vi kan
företa denna upprustning, desto bättre
är det och ju billigare blir det för samhälle
och konsumenter.

Det är alldeles givet att vi inte kan
fortsätta att oavbrutet låta våra ekonomibyggnader
ruttna ned, utan vi måste
få medel att rusta upp och modernisera

dem. De inkomster som jordbrukarna
får räcker inte till för att både leva
och att skaffa fram de pengar som behövs
för att amortera nya maskiner och
rusta upp våra byggnader och dylikt.
Jag tror att det är hög tid, att man
inte gör detta bara till en jordbrukarnas
angelägenhet. Man läser ofta i tidningarna
om att jordbrukarna reser så
höga krav o. s. v. — precis som om det
vore enbart ett jordbrukarintresse hur
produktionsapparaten inom jordbruket
är beskaffad. Det är i högsta grad ett
konsumentintresse, att denna produktionsapparat
inte slits ned utan hålles
funktionsduglig. I det långa loppet vinner
hela samhället på detta.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag kan bara inskränka
mig till att konstatera att herr Grebäck
i sitt anförande inte bär angivit någonting
som talar för att de svenska jordbrukarna
skulle vara sämre ställda än
deras kolleger i andra länder.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag måste nog säga att
jag beklagar det uttalande som gjordes
av jordbruksministern, vari lian menade
att jag inte skulle göra någon affär
av ett tidningsreferat, i vilket det står
att jordbruksministern hade uttalat sig
för förhandlingar med jordbrukets företrädare.
Jag tror .inte att jordbruksministern
skulle ha blivit kritiserad från
något håll, om han hade vågat göra ett

bestämt uttalande i positiv riktning.
Det finns tidningar som inte brukar
vara jordbruksvänliga men som ändå
inför den situation, som jordbruket nu
befinner sig i, klart har sagt ifrån att
förhandlingar är ofrånkomliga. Det
hade varit mera befogat av hänsyn till
den andra parten om jordbruksministern
i varje fall inte i viss mån hade
velat ta tillbaka det uttalande som refererats
i pressen. Jordbruksministern
betraktas av hävd såsom det svenska
jordbrukets högste beskyddare.

Herr statsrådet vill sedan göra gällande
att jag skulle ha sagt att vårt prisavtal
och prissystem vore bland de
sämsta som förekommer. Jag sade att
prissystemet i vårt land hörde till de
som lämnar det minsta skyddet. Det är
inte mer än två dagar sedan jag hörde
uttalanden av en av de allra främsta
experterna i landet på detta område
som framhöll att det engelska systemet
lämnar större frihet eller lika litet skydd
som det svenska mot de vandrande
kvantiteter på väldsmarknaden av
produkter som är bestämmande för
prisnivån. Både herr Hedlund och herr
statsrådet var inne på frågan vart den
prisstegring tog vägen, som inträffade
på livsmedel efter den 1 januari i år.
Ja, jag har tidigare från denna talarstol
redovisat detta, och jag kan göra det
ännu en gång. Det bär varit en prisstegring
på 6,5 procent enligt pris- och
kartellnämndens beräkningar. Av denna
prisstegring beror 2,4 procent på den
höjda omsättningsskatten och 2,5 procent
på ökade kostnader i distributionsledet;
handlarnas omkostnader har dock
ökat med 2,4 procent, varför deras
vinstmarginal har stigit med endast 0,1
procent. Omkostnaderna i förädlingsapparaten
har ökat med 1,5 procent. Till
sist återstår 0,1 procent, som gått till
jordbrukarna. Detta är redovisningen.

Jag är liksom herr Grebäck litet förvånad
över den lätthet med vilken statsrådet
använder internationella jämfo -

Torsdagen den 13 december 19G2

Nr 37 139

Svar på interpellationer och fråga ang.

tion för närvarande, m. m.

relser. Jag skulle vilja ge statsrådet det
rådet att fundera litet mer på den saken.
Statsrådet sade att herr Grebäck
inte hade bevisat att de svenska jordbrukarna
i något fall skulle vara sämre
ställda. Jag vill i likhet med herr Grebäck
inte kritisera de svenska arbetarlönerna.
De måste vara sådana de är
om vi skall få arbetskraft till jordbruket.
Men vi har i Sverige arbetarlöner
som ligger 30 procent över de engelska,
40 procent över de danska, 50 procent
över de tyska och ungefär 70 procent
över de italienska. Jag förmodar att de
höga omkostnaderna i vårt land också
på alla andra områden påverkar även
jordbrukarnas utgifter.

Jordbruksministern menar att man
inte skall ta någon hänsyn till dessa
höga produktionskostnader i vårt land
när man jämför våra produktpriser med
den fallande världsprisnivån. Vad spelar
det för roll att de svenska jordbrukspriserna
i dag ligger 6—8 procent över
EEC-marknadens, när den svenske jordbrukaren
i inkomsthänseende ligger låt
oss säga 5 800 kronor under det riktmärke
man borde rätta sig efter? Vi
gör ett kapitalt misstag när vi resonerar
på det sättet. Vi bär aldrig kommit överens
om att utgå från att världsmarknadsprisnivån
skall vara rättesnöret för de
svenska jordbrukspriserna. Vi har kommit
överens om att det skall vara inkomsterna
för industriarbetare i dyrort
2 och 3 som skall vara riktmärket. Sedan
får världsprisnivån vara vilken den
vill. Den bär inget i sammanhanget att
göra. Det är därför inte relevant att
göra en sådan jämförelse.

När jag ändå har ordet skall jag be
att få ställa en bestämd fråga rörande
Kungälvsavtalet till statsrådet. Jag håller
gärna med om att man i och för sig
inte kan anmärka på innehållet i avtalet,
så länge det verkligen följs. Det heter
där att vi skall importera från Danmark
när vi ändå behöver importera livsmedel.
Och det må vara. Vi kan lika

det svenska jordbrukets ekonomiska situa gärna

köpa där som någon annanstans.
Men har statsrådet någon möjlighet att
redovisa huruvida vi enligt Kungälvsavtalet
har köpt mera än vad vi behövt
för att fylla tomrummen i den svenska
produktionen?

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Hansson i Skegrie
återkommer till frågan om hur de svenska
bönderna har det i jämförelse med
kollegerna ute i världen och talar om
de höga industriarbetarlönerna. Vi är
överens om att våra industriarbetare har
relativt höga löner. Över huvud taget bär
folk i detta land som är anställda hyggligt
betalt och kan ofta hävda sig väl
när man gör internationella jämförelser.
Det är ingenting nytt. Det var likadant
när vi träffade avtalet. Vad som
är värt alt notera är att under den tid
avtalet gällt har den förändringen inträffat
att de svenska priserna, som tidigare
låg under genomsnittet för EECländerna,
i dag ligger 6—7 procent
över detta. Jag tror inte man kan säga
att detta förklaras enbart av industriarbetarlönerna.

Varken herr Grebäck eller herr Hansson
vill väl att vi skall välja låt oss säga
de franska jordbrukarna som jämförelseobjekt
när vi skall fastställa ett nytt
avtal. Att vi har höga löner i landet betyder
att i denna kalkyl har jordbrukarhustrurna
och övriga medhjälpande familjemedlemmar
också fått räkna upp
sina löner. Det är detta förhållande
som gör att inkomstklyftan blir så stor
som den nu är i dessa jämförelser. Vi
kan fundera mycket på detta, men vi
kan inte komma till att det enbart är
industriarbetarlönerna som är anledningen
till jordbrukarnas svårigheter i
detta land.

Herr Hansson frågade om jag kan säga
om vi bara köpt in produkter utifrån
vid sådana tillfällen då det funnits svårigheter
att tillgodose marknaden med

140 Nr 37

Torsdagen den 13 december 1962

Svar på interpellationer och fråga ang. det svenska jordbrukets ekonomiska situa tion

för närvarande, m. m.

svenska produkter. Det kan jag inte ge
besked om, men jag kan tala om — och
det vet nog herr Hansson — att vi ökade
vår import av potatis från Danmark
under tiden 1/7 1961—30/6 1962 med 14
miljoner kronor. För potatis noteras
den största ökningen i förhållande till
året dessförinnan. Jag tror inte att någon
av oss har glömt hur det låg till
med potatistillgången vid den tiden
här hemma.

Vårt regleringssystem är så utformat
att det inte är lönande att importera
jordbruksprodukter utifrån. Vi bär
ett gränsskydd som är så avpassat att
det inte skall flyta in produkter utifrån
som kan åstadkomma svårigheter
för vårt jordbruk att taga ut de priser
vi kommit överens om. Jag kan inte
finna att det inträffat något anmärkningsvärt
i det avseendet. Jag kan alltså
inte se att det har skett någon onödig
import från Danmark.

Herr GREBÄCK (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jordbruksministern kan
väl i alla fall hålla med mig om att
när man skall ge en bild av jordbrukets
situation, kan man inte bara tala
om inkomstsidan och där göra jämförelser
med förhållandena i andra delar
av världen. Man måste ta upp utgiftssidan
också. De västtyska jordbrukarna
t. ex. får i genomsnitt ut samma priser
för sina produkter som vi får för
våra. Men de arbetar med betydligt
lägre kostnader. Det som intresserar oss
jordbrukare är vad som blir kvar när
utgifterna betalats. Det är de pengarna,
vi skall använda att betala våra investeringskostnader
med. För att ta mig
själv som exempel kan jag nämna, att
jag under tio år minskat min anställda
arbetskraft från fyra till två man —
således en långt driven rationalisering.
Jag bär gått så långt med att spara på
arbetskraften, som det gärna är möjligt
för att kunna hålla jordbruket i gång.
För att klara min jordbruksdrift i fort -

sättningen måste jag få bättre inkomster.
Jag har ingen möjlighet att göra
ytterligare rationaliseringar ifråga om
arbetskraften. Sedan jag gjort allt som
är möjligt för att få ned utgifterna,
måste jag försöka få upp inkomsterna,
och det går väl inte på annat sätt än
att vi jordbrukare får hyggligt betalt
för produkterna. Vi måste med andra
ord få följa med i prisutvecklingen, även
på inkomstsidan.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vidhåller mitt påstående,
att jordbruksministerns argumentering
är ohållbar när han säger
att priserna på svenska jordbruksprodukter
stigit under avtalstiden i förhållande
till priserna på EEC-markna den.

De överskottspartier som rör sig
på världsmarknaden — och som kanske
främst bidragit till att pressa priserna
— kommer i huvudsak från EECmarknadens
stater. Vid leveranser från
Frankrike till Tyskland, från Holland
till Belgien etc. behöver varorna inte
lastas om på fartyg. Transporterna mellan
dessa länder blir sålunda billigare
än transporter till Sverige, där man
måste räkna med den fördyring som
båtfrakt medför. Detta bör väl också
tas med i de nämnda 6—8 procenten.

Det som mer än något annat bevisar
ohållbarheten i jämförelsen mellan oss
och EEC-marknaden, där man säger att
vi i dag ligger så och så mycket över
jämfört med vad förhållandet var tidigare
är följande. Låt oss säga att priserna
på EEC-marknaden sjunker. Då
skulle skillnaden för vårt vidkommande
te sig väsentligt gynnsammare, ty
den skulle komma att öka med det procenttal
som motsvarade denna sänkning.
Men någon förbättring för oss har
ju inte inträtt. Vi kan också tänka oss
att inkomsterna i vårt land ökas, så att
riktmärket höjs. Då bör rimligen de
svenska jordbrukspriserna följa med —

Torsdagen den 13 december 1962 Nr 37 141

Svar på interpellationer och fråga ang. det svenska jordbrukets ekonomiska situation
för närvarande, m. m.

om man respekterar avtalets bestämmelser.
Gör man inte det, kan man resonera
hur man vill.

Om det svenska jordbruket hade haft
samma produktionskostnader som EECstaterna
har, skulle vi med största sannolikhet
— med den väsentligt effektivare
produktionsapparat vårt jordbruk
har — ha kunnit sälja våra produkter
till priser som ligger under EEC-marknadens
i dag. Det är min bestämda
övertygelse. Men trots denna, åtminstone
efter europeiska förhållanden, mycket
effektiva produktionsapparat har vi
ändock kommit att släpa efter i förhållande
till riktmärket — inkomstjämförelsegruppen.
Detta riktmärke är, som
jag tidigare sagt här, det enda hållbara
vi har att rätta oss efter.

Herr E LM WALL (ep):

Herr talman ! Jag kan inte underlåta
att reagera när jordbruksministern vill
jämföra jordbrukarna i Sverige med
utlandets jordbrukare. Vill man göra
jämförelser, kan man naturligtvis i andra
länder leta upp skilda förhållanden
för alla samhällsgrupper. Men i detta
fall måste man väl räkna med att jordbruket
i stort sett skall följa utvecklingen
inom landet. Jag vill för min
del att jordbruket skall kunna till de
anställda inom jordbruket samt till mejeri-
och slakteriarbetarna betala sådana
löner att vi kan få arbetsfolk. Svårigheterna
har varit stora härvidlag.
Jag kan nämna att inom det företag,
där jag arbetar, har man under första
halvåret 1962 försökt hålla samma marginaler
mot jordbruket som förra året.
Det visade sig att det blev stora förluster.
Vi var tvungna att öka marginalerna
mot jordbruket för att täcka kostnaderna
för företaget. Jag tror att
många har gjort samma erfarenhet. Rationaliseringsmöjligheterna
utnyttjar vi
så långt det är möjligt, men idet ger
ändå inte tillräckligt resultat, och det
blir jordbrukarna som får betala. Vare

sig det är jordbrukarna eller andra privatpersoner
som integrerar i inejerieller
slakteridrift kommer kostnaderna
ändå att ta® ut från jordbruket.

Av sammanställningen över inkomstoch
kostnadsutvecklingen kan jag inte
finna annat än att inkomstnivån för en
familj på en 10—20 hektars gård i dag
ligger betydligt lägre än år 1954. Jag
kan inte se att den familjen bär mer
än ungefär 60 procent av den köpkraft
den hade 1954. Vilken annan grupp i
det svenska samhället skulle ha nöjt sig
med den utvecklingen?

Herr PERSSON i Appuna (s):

Herr talman! Man blir onekligen lite
förvånad, när diskussionen om dessa
frågor blossar upp så här häftigt. När
man hörde herr Hansson i Skegrie fick
man en känsla av att han ville anklaga
statsmakterna för att inte ha följt den
överenskommelse som träffades 1959.
Ja, herr Hansson i Skegrie skakar på
huvudet, men man får onekligen den
känslan när man sitter i bänken och
lyssnar. »Vi visste redan från början»,
säger herr Hansson, »att detta avtal
skulle vara ofördelaktigt för jordbrukarna.
» Herr Hansson trodde det och
antydde det också i viss mån i kammaren
1959. Men det var, hem Hansson,
en överenskommelse som träffades mellan
statens jordbruksnämnd och jordbrukets
förhandlingsdelegation om just
detta nya avtal och principerna för det.
Jag vill minnas att under hela våren
1960 framhöll både RLF:s ordförande
och andra styrelsemedlemmar inom
RLF på de stämmor, som då hölls, att
de nu hade träffat eu överenskommelse,
som de trodde skulle gagna det
svenska jordbruket. Det var alltså i så
fall flera än experterna som felbedömde
utvecklingen vid det tillfället.

Vidare talas bär om inkomsteftersläpningen.
Jag iskall inte bestrida att den
finns. Här har sagts att den är 7 150
kronor. Då utgår man från eu jordbru -

142 Nr 37

Torsdagen den 13 december 1962

Svar på interpellationer och fråga ang.

tion för närvarande, m. m.

kare som liar en 15 hektars gård och
jämför hans inkomst med en industriarbetares.
I det material som redovisats
är industriarbetarens inkomst i
runt tal 14 000 kronor och jordbrukarens
11 225 kronor. Den sistämnda inkomsten
är en familjeinkomst, och man
har beräknat hustrus och hemmavarande
barns inkomst till 4 785 kronor och
dragit av den summan för att få fram
klyftan. Man kan starkt ifrågasätta om
det iskall behövas 3 230 timmar för att
sköta ett litet jordbruk på 30 tunnland.
Det är visserligen eu princip som har
godtagits, men jag nämner detta för att
man skall ha klart för sig att man inte,
när man jämför familjeinkomsten med
industriarbetarens inkomst, kommer
fram till den skillnaden.

En annan post, där jag är tveksam
om huruvida den. skall räknas in, är
den post på 2 307 kronor som är redovisad
som kapitalinkomst. Det kan diskuteras
huruvida den skall läggas till
den andra inkomsten. Jag är inte alldeles
säker på det. Jag vet att RLFtidningen
i varje fall har svävat på målet
i det fallet. Där har framhållits att
»gör man det när det gäller jordbrukaren,
skall man göra det när det gäller
industriarbetaren». Så kan man naturligtvis
resonera, men detta är ju ändå
ett företag, och man kan diskutera huruvida
inte en: viss del av kapitalinkomsten
bör tillföras familjeinkomsten.

Eu av anledningarna till att jag är
förvånad över att denna diskussion blossat
upp så häftigt är att från regeringens
sida har denna fråga inte förhalats.
Jag vill minnas det var i förra veckan
som representanter från RLF och
f örhan dlingdelegat ion e n överlämn ade
sin framställning till jord,brukministern.
Jordbrukministern skickade omedelbart
ut en kommuniké om att han
hade för avsikt att å regeringens vägnar
inbjuda till överläggningar den 20
december. Detta framgår också av svaret.
Då hör man självfallet vänta med

det svenska jordbrukets ekonomiska situa sina

ställningstaganden tills de diskussionerna
har förts.

Herr Hedlund säger att jordbruksministern
borde tala om för de svenska
husmödrarna, vart treöreshöjnin-gen på
mjölken tog. vägen, ty jordbrukarna
fick inte mer än ett öre. Även herr
Hedlund borde nog kunna hjälpa till
med den upplysningsverksamheten''. Det
förhåller -sig nämligen så att när vi
höjer mjölkpriset med 3 öre skulle vi
behöva höja smörpriset med 70 öre.
Vi använder nämligen mjölk för att
framställa smör. Men om smörpriset
höjes träffar man omedelbart på ett
köpmotstånd. Därför måste man flytta
över visst belopp från k-mjölken till
produktmjölk. Om man tänker si-g att
k-mjölken utgör 22 procent och tillverkningen
av smör 56 procent av (ten
totala mjölkproduktionen i landet blir
det ett clearingförfarande inom jordbruket.
Det innebär, att även c-n sådan
fråga måste spela eu viss roll.

Vi förutsätter att man på ett eller
annat sätt kommer att kunna lösa dessa
frågor. Herr Hansson i Skegrie och jag
har ju nöjet att sitta med i den stora
jordbruksutredning som skall försöka
utarbeta nya principer för en -annan
jordbrukspolitik. Vi hoppas att herr
Hansson i Skegrie tack vare sina lärdomar
under i varje fall de tre gångna
åren skall kunna medverka till att vi
får ett prissätt n i ngssystem som kommer
att vara till fyllest för det svenska
jordbruket.

Här har sagts, jag tror det var av
herr Grebäck, att vi rationaliserar så
mycket vi kan. Det är nog riktigt vad
beträffar inomgårdsrationaliiseringen.
En av Lantbruksförbundets experter på
detta område, Karl-Olov Andersson, säger,
att bönderna i detta land är för
rädda att betala skatt och därför köper
de nya traktorer som de inte behöver.
I dag gäller det för jordbrukarna icke
att köpa nya traktorer utan att skaffa
mera jord, så att de kan1 använda de

Torsdagen den 13 december 1962

Nr 37 143

Svar pa interpellationer och fråga ang. det svenska jordbrukets ekonomiska situa -

tion för närvarande, m. m.

maskiner som de bär för att genomföra
en rationalisering. Jag tror, allvarligt
talat, att det går litet för sakta
på detta område. Det kanske är farligt
att säga det här. Det finns många som
skulle kunina ta det till intäkt för att
säga att jag borde rösta för avskaffande
av jordförvärvslagen. Jag tror emellertid
att den behöver få en annan utformning
än den för närvarande bär så
att den inte bromsar utvecklingen på
detta område.

Jag bär velat säga detta, därför att
jag tror att man inte gagnar jordbrukets
intressen med att göra gällande
— om nu herr Hansson i Skegrie inte
menade det, så fick jag i varje fall den
känslan att det var lians avsikt — att
statsmakterna inte iakttagit de bestämmelser,
varom man träffade överenskommelse
1959. Det bör klart sägas
ifrån att statsmakterna har gjort det.
Det tror jag att jag vågar påstå.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag vill först uttala min
tacksamhet till herr Persson i Appuna
för att han tror att mitt intellekt räcker
för att kunna på tre år finna på nya
riktlinjer som är mera bärande. Jag
lioppas också det, och om jag samtidigt
får vara lärare åt herr Persson, skall
jag med största tacksamhet ta på mig
även den uppgiften.

Jag vill emellertid vända mig emot
ett uttalande som herr Persson i Appuna
gjorde. Han sade att det blossat upp en
debatt. Jag hoppas att det inte uppfattas
på det sättet att det här varit fråga om
något slags »uppblossning». Jag förmodar
att det är en rättighet för vem
som helst att kritisera, om han anser att
kritik är berättigad, och att föra fram
synpunkter som han anser vara relevanta.
Man har ju inte bär — i varje
fall har jag inte gjort det — fört någon
debatt på det område som vi hoppas
skall tas upp vid förhandlingarna. Jag

respekterar jordbruksministerns ståndpunkt
att han inte säger någonting i
detta avseende, och jag vill inte heller
ta upp någon debatt om den saken. Det
anser jag liksom han skulle vara felaktigt.

Jag vet inte hur herr Persson i Appnna
lyssnar på en debatt, när han ur
denna debatt tycker sig få fram, att vi
anklagar statsmakterna för någonting.
Det har vi ingalunda gjort. Tvärtom vill
jag säga, att jag alltid känner mig på
förhand handikappad, när jag skall ta
upp debatt med vår sympatiske jordbruksminister.
Vi har inte anklagat någon
för någonting, Vi har inte sagt att
statsmakterna har påverkat utvecklingen
i ofördelaktig riktning. De beslut som
vi fattat har vi varit eniga om, t. ex.
vad beträffar omsättningsskatten.

Vad vi tagit upp i dag är att vi kräver
en rättelse, därför att avtalets förutsättningar
har visat sig vara felaktiga.
Såvitt jag förstår är det en fullt bärande
motivering, att om parter som slutit
ett avtal får klart för sig att själva
förutsättningen för avtalet var felaktig,
så är det en omständighet, som åtminstone
för vanligt rättsmedvetande brukar
accepteras som grund för att göra
en justering av avtalet. Någonting annat
har inte begärts.

Vidare, herr Persson i Appuna, har
vi inte kritiserat sexårsavtalet i och för
sig. Även på den punkten har herr
Persson i Appuna hört fel. Vad vi har
kritiserat, åtminstone jag för min del,
var det fria prissättningssystemet som
sådant, vilket som jag sade vi inte var
överens om. Jag framhöll att jordbrukets
företrädare ställde sig skeptiska
och att vi redan då framhöll att vi inte
trodde på det systemets hållbarhet, vilket
däremot andra gjorde. De sade till
oss att vi utan vidare kunde acceptera
systemet, därför att världsmarknaden
var så stabil att man kunde bygga på
detta förhållande. Det var detta fundamentala
misstag som liela systemet

144 Nr 37

Torsdagen den 13 december 1962

Svar på fråga ang. slutförandet av 1949 års jaktutredning

byggdes upp på, och det är det man
har rätt att kritisera.

Slutligen vill jag säga att jag inte
skall ta upp någon debatt med herr
Persson i Appuna om vare sig inkomsterna
på 14 000 eller 11 000 kronor eller
någonting annat. Jag litar för min
del helt och hållet på de experter som
räknat fram de siffrorna, siffror som
därefter godkänts av statens organ,
jordbruksnämnden.

Herr PERSSON i Appuna (s):

Herr talman! Herr Hansson i Skegrie
påstår att jag överskattade hans intellekt,
när jag sade, att han på tre år
skulle kunna lära sig hur ett nytt prissättningssystem
skulle verka. Herr
Hansson sade ju att han redan 1959
visste att systemet var felaktigt. Han
behövde då inga lärdomar utan skulle
kunna klara detta ändå. Nu har vi en
treårsperiod bakom oss, och då får vi
väl förmoda, att vi kan räkna med att
herr Hansson skulle kunna framlägga
ett nytt förslag.

Om herr Hansson vill bli min lärare
är det klart att jag gärna skall ta emot
de lärdomar som jag anser mig behöva.
Jag förbehåller mig dock rätten att
sovra och lägga dem åt sidan som jag
inte har användning för.

Jag vet inte om herr Hansson menar
att avtalet skall sägas upp. Han har hela
tiden sagt att nya omständigheter bär
tillkommit under avtalsperioden —
bl. a. har han nämnt omsättningsskatten
■— som skulle utgöra skäl för en
omprövning. Även på arbetsmarknaden
i vårt land ändras många förutsättningar,
men såvitt jag vet har varken arbetsgivare
eller arbetstagare gjort anspråk
på att ett avtal skall ändras under
en påbörjad avtalsperiod.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Det senaste resonemanget
var litet för enkelt. Om man
skulle kräva att en löntagarorganisation
skulle binda sig för ett sexårigt avtal,

tvivlar jag på att någon fackförening
i vårt land skulle acceptera detta utan
möjligheter att säga upp avtalet, därest
förutsättningarna bleve annorlunda.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. slutförandet av 1949
års jaktutredning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Larsson i Norderön
har frågat mig när slut- och huvudbetänkande
kan förväntas från 1949 års
jaktutredning.

Härpå vill jag svara att denna utrednings
uppdrag successivt har vidgats
genom att en lång rad spörsmål, ofta
av komplicerad karaktär, överlämnats
till utredningen.

Utredningsmannen har meddelat, att
han har för avsikt att avge ytterligare
tre delbetänkanden, av vilka det sista
kan avlämnas tidigast under första halvåret
1964.

Vidare anförde

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
jordbruksministern för svaret på min
fråga. Anledningen till denna är att
1949 års jaktutredning bär arbetat i
snart tretton år. En rad delbetänkanden
och utlåtanden har under tiden avlämnats.
Det är påfallande att de mera
väsentliga förslag som jaktutredningen
lämnat, vid remissbehandlingen har blivit
föremål för en tämligen omild kritik.
Då ett utredningsarbete spänner
över en så lång tid som fallet här varit,
medför det att på utredningen lägges
alla de frågor och framställningar
inom dess ämnesområde som framkommer
under arbetets gång. Det måste innebära
att den har fått ett utrednings -

Torsdagen den 13 december 1962

Nr 37 145

Svar på interpellation i anledning av militär experimentmarsch med kreatur

material som bär varit svårt att överblicka,
vilket resulterat i avlämnande
av delbetänkanden i stället för att den
skulle komma fram till ett slutbetänkande.
Detta kan vara en vansklig metod,
eftersom de väsentliga frågorna i utredningsuppdraget
är sådana att de
måste lösas i ett sammanhang.

Det kan därför ifrågasättas om det
inte är lämpligt att 1949 års jaktutredning
får i uppdrag att avsluta sitt arbete
och att en ny utredning tillsätts
med nya direktiv att förutsättningslöst
och med hänsyn tagen till de åsiktsyttringar
om jakt och jaktvård som framkommer
från skilda delar av landet
söka lägga fram ett samlat förslag till
jaktlagstiftning.

Jaktlagstiftningen har åtskilliga beröringspunkter
med naturvården och i
vissa avseenden även med fisket. In i
bilden kommer också förhållandet till
jordbruk och skogsbruk. Det är nödvändigt
att lagstiftningen inom respektive
områden blir så utformad att bestämmelser
på det ena området inte står i
strid med vad som gäller på det andra.

Jag ber, herr talman, att få tacka
jordbruksministern för svaret, även om
dess innebörd ställd i relation till mina
utgångspunkter inte är särskilt tillfredsställande.
Det betyder ju att ytterligare
ett par år beräknas förflyta med samma
förfarande som hittills. Jag hoppas
att jordbruksministern under tiden
överväger även andra möjligheter.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation i anledning av
militär experimentmarsch med kreatur

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Spångberg har i
en interpellation frågat mig, om jag vill
lämna en redogörelse över syftet med

och förloppet och resultatet av vad han
kallar en militär experimentmarsch
med kor i Skåne den 13—15 november.

Vid krig eller krigsfara kan en utrymning
bli nödvändig för stora delar
av civilbefolkningen. En sannolik följd
av denna befolkningsförflyttning är att
boskapen inom utrymningsområdena
blir vanvårdad eller går förlorad, om
inte särskilda åtgärder vidtas. En åtgärd,
som enligt mångas mening bör
övervägas, är att föra boskapen bort
från utrymningsområdena. Därigenom
vinns också fördelar ur försörjningssynpunkt
för den befolkning som förflyttats.
Med hänsyn härtill upptar gällande
lag om undanförsel uttryckligen
boskap som undanförselobjekt. Författningsenligt
ankommer det på statens
jordbruksnämnd att beträffande undanförsel
av boskap handha den centrala
planläggningen och utarbeta anvisningar
för planläggningen hos länsstyrelserna.

Försöket i Skåne leddes av länsstyrelsen
i samverkan med jordbruksnämnden
och hushållningssällskapet och med
anlitande av veterinär sakkunskap. Försöket
får anses ha varit väl planerat
och fick också överlag, även ur djurskyddssynpunkt,
ett gynnsamt förlopp.
En utförlig rapport i saken utarbetas
nu av jordbruksnämnden.

Genom försöket torde främst ha visats,
att korna har större förmåga att
förflytta sig än man på sakkunnigt håll
tidigare trott. Inom jordbruksnämnden
anser man att det med en planläggning
kan finnas goda möjligheter att föra
undan kor vid krig eller krigsfara.

Med detta, herr talman, anser jag
mig ha besvarat herr Spångbergs interpellation.

Vidare anförde:

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
jordbruksministern för svaret på min
interpellation. Egentligen ställde jag i

146 Nr 37

Torsdagen den 13 december 1962

Svar på interpellation i anledning av militär experimentmarsch med kreatur

interpellationen tre frågor, som gällde
syftet med experimentet, förloppet och
resultatet av detsamma. Det svar som
jag erhållit berör närmast syftet med
kreatursmarschen, och det framgår att
avsikten varit att utröna möjligheterna
att i händelse av krig eller krigsfara
föra bort boskap från en ort. Om förloppet
av experimentet säges endast att
det varit gynnsamt. Då det gäller resultatet
konstaterar jordbruksministern:
»Genom försöket torde främst ha visats,
att korna har större förmåga att förflytta
sig än man på sakkunnigt håll tidigare
trott.»

Jag tycker nog att svaret, med undantag
av vad som gäller syftet, är litet
knapphändigt, men jag skall erkänna
att svaret har på ett värdefullt sätt
undanröjt en missuppfattning. Av tidningarna
fick man den uppfattningen
att övningen närmast avsåg bortförande
av kreatur från radioaktivt nedsmittade
områden. Att döma av svaret har
detta inte ingått i beräkningarna, men
om detta trots allt skulle vara fallet,
måste jag säga att det vore anledning
till mycket stark kritik. Det är i annat
sammanhang utsagt att människorna i
fall av radioaktiv nedsmittning skall
hålla sig inomhus, att skolundervisningen
skall inställas och boskap som befinner
sig ute på bete skall tas in. Under
sådana förhållanden verkar det litet
underligt, om man skulle utföra ett
sådant här experiment för att utröna
möjligheterna att förflytta kreatur bort
från radioaktivt nedsmittade områden.
Jag skall emellertid inte gå närmare
in på den saken, eftersom jag av svaret
förmodar att man inte haft några
tankar på ett experiment i detta syfte.

I min interpellation åberopade jag
några synpunkter som av en djurskyddsförening
anlagts på experimentet. Det
var närmast själva arrangemangen och
drivandet av kreaturen som betraktades
såsom djurplågeri. Man får den uppfattningen
att det finns anledning till
sådan kritik när man läser om hur per -

sonal från Blå Stjärnan drivit fram
kreaturen med hjälp av vidjor och med
ett par ledarkor, bundna efter en traktor,
i spetsen för hjorden.

I pressen har uppgivits att det skulle
röra sig om en marsch på 58 km.
Det har också sagts att på denna femmilamarsch
medtagits både kor som
skulle kalva om några veckor och kor
som stått bundna upp till två månader.
Vidare har uppgivits att djuren skulle
slaktas vid framkomsten.

Man frågar sig, varför djuren skulle
slaktas vid framkomsten. I hjorden
fanns tjurar och det fanns unga kvigor
och kor som skulle kalva om några veckor.
Om djuren slaktades vid framkomsten,
var det väl inte heller möjligt
att fastslå vilka skador de eventuellt
ådragit sig under denna marsch
på 58 km.

Jag känner inte närmare till hur det
förhåller sig med denna sak, utan
jag har hämtat mina upplysningar ur
tidningarna. Men även om jordbruksministern
i sitt svar inte gått in på några
detaljer, måste jag säga att jag i likhet
med de djurskyddsföreningar och
enskilda djurskyddsvänner, som tagit
del av förhållandena, inte kan frigöra
mig från det intrycket att experimentet
har haft ett drag av djurplågeri.

Av svaret framgår att jordbruksnämnden
håller på att utarbeta en utförlig
rapport över hela experimentet,
och jag förstår att jordbruksministern
inte har velat gå denna rapport i förväg
och att hans svar därför i vissa
delar blivit knapphändigt. Det har naturligtvis
inte heller så här i riksdagens
sista timme varit möjligt för jordbruksministern
att över huvud taget
iigna mera tid åt saken. Att statsrådet
trots dessa omständigheter besvarat
min interpellation, anser jag vara värt
ett särskilt tack.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Torsdagen den 13 december 1962

Nr 37 147

Svar på interpellation ang. byggnadsbidrag till s. k. enskild skola inom den lägre
lantbruksundervisningen

Herr talman! Jag har ytterligare ett
par uppgifter, som kanske kan belysa
något av vad herr Spångberg har frågat
om.

Det var ett femtiotal nötkreatur det
rörde sig om. Uppgiften om att de förflyttades
58 kilometer var också riktig.
Förflyttningspassen var dock mycket
korta, 3—5 kilometer, och varade sammanlagt
omkring 8 timmar per dag.
Djuren hetsades inte fram, utan de gick
självmant. De fick foder, vatten och
vila i tillräcklig omfattning. De mjölkades
och utfodrades på vanligt sätt.
Det medföljde inte mindre än tre veterinärer,
och jag kanske skall säga till
herr Spångberg, att jag när ärendet på
sin tid föredrogs i jordbruksdepartementet
fäste särskilt avseende vid att
det skulle finnas ett tillräckligt antal
veterinärer med, för att man skulle
undvika kritik på den punkten. Dessa
tre veterinärer hade således en direkt
tillsyn av djuren, som alltså ständigt
stod under kontroll, och alla iakttagelser
av värde vid försöken tog man således
vara på. Länsveterinären har
meddelat, att han anser att allt genomfördes
riktigt även ur djurskyddssynpunkt.
Jag kanske skall tillägga, att det
var sju djur, som slaktades vid framkomsten.
Dessa djur skulle gått till
slakt i alla fall. Försöksdjuren valdes
så att de skulle vara representativa för
hela kostammen vid ett visst tillfälle.
Sju djur skulle alltså slaktas, och de
blev också slaktade när försöket hade
genomförts.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. byggnadsbidrag
till s. k. enskild skola inom den
lägre lantbruksundervisningen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: -

Herr talman! Herr Skoglösa har frågat
mig, om jag är villig att vidtaga
sådana åtgärder att ansökan om byggnadsbidrag
till s. k. enskild skola inom
den lägre lantbruksundervisningen
kommer att behandlas på samma sätt
som beträffande landstingsägd skola av
motsvarande slag.

Med anledning härav vill jag erinra
om att bestämmelserna i detta hänseende
för enskilda lantbruksundervisningsanstalter
överensstämmer med vad som
gäller för enskilda yrkesskolor inom
andra områden. Jag anser inte skäl föreligga
att göra undantag för lantbrukets
yrkesskolor.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Vidare anförde:

Herr SKOGLÖSA (ep):

Herr talman! Jag ber att få framföra
ett tack till herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet för det
snabba svaret på min interpellation.
Jag kan dock inte uttrycka någon större
tillfredsställelse över svarets innehåll.
Det är snarare, skulle jag vilja säga, en
besvikelse att inte herr statsrådet har
velat beakta de förhållanden som kan
komma att uppstå för de icke landstingsägda
lantbruksundervisningsanstalterna.

Herr statsrådet hänvisade till bestämmelser,
som gäller för enskilda yrkesskolor
inom andra områden, men jag
kan för min del inte anse denna jämförelse
rättvisande. De icke landstingsägda
lantbruksundervisningsanstalterna
ägs och drivs antingen av hushållningssällskapen
eller av stiftelser och föreningar,
som icke företräder något enskilt
intresse utan enbart tillkommit i
avsikt att möjliggöra skolornas fortbestånd.
De berörda skolornas verksamhet
är nog fullt jämförbar med de landstingsägdas.
Flera av dem är bland de
äldsta och mest frekventerade vi har i

148 Nr 37

Torsdagen den 13 december 1962

Svar på interpellation ang. byggnadsbidrag till s. k. enskild skola inom den lägre
lantbruksundervisningen

vårt land och har mycket gott anseende.
Det är inte heller någon liten del av
lantbruksundervisningen det bär gäller.

Om man räknar med de elever under
läsåret 1961—1962 som är antagna till
de minst tre månader långa kurserna
kommer man fram till att de icke landstingsägda
skolorna med sina 1 672 antagna
elever representerar drygt 28 procent
av samtliga vid de lägre lantbruksundervisningsanstalterna
antagna eleverna.
Räknar man enbart med lantbruks-
och lantmannaskolorna stiger
procentsatsen till 34, och skulle man
räkna i elevdagar eller elevtimmar kommer
säkerligen procentsatsen att bli
ännu högre, eftersom många av dessa
skolor även har längre kurser än många
av de andra skolorna. Av de 48 lantmannaskolorna
är 10 icke landstingsägda.
I Malmöhus län är samtliga lantbruksundervisningsanstalter
icke landstingsägda.
Det är således mer än en
fjärdedel, snarare en tredjedel, av hela
lantbruksundervisningen som enbart beroende
på huvudmannaskapet får en
särställning gentemot de övriga två
tredjedelarna. Jag kan inte anse att
detta är riktigt. Enligt de nya bestämmelserna
för anslagsgivningen kommer
de icke landstingsägda skolorna i en
svårare ställning än de landstingsägda
skolorna. Landstingen har ju i de allra
flesta fall givit anslag eller ger anslag
även till de icke landstingsägda skolorna,
och de har väl också i regel representanter
i dessa skolors styrelser och
kommer således även att utöva inflytande
över och ha ansvar för skolornas
verksamhet. Det torde vara av intresse
för berörda skolor att få klarlagt, huruvida
det även i andra avseenden än när
det exempelvis gäller normerna för bidragsgivning
till byggnadsändamål kommer
att ske förändringar.

Jag skulle vara tacksam om statsrådet
ville tala om, huruvida det blir samma
normer för de icke landstingsägda som
för de landstingsägda skolorna vid be -

dömning av ansökningar om bidrag till
byggnader. Det är för de icke landstingsägda
skolornas fortsatta möjlighet
att utöva sin verksamhet säkerligen av
mycket stor betydelse om statsrådet vill
lämna ett svar.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Det är en skillnad i
själva det tekniska förfarandet vid prövningen,
nämligen den att när det gäller
en enskild skola skall ärendet underställas
riksdagen, men i sak är det
ingen skillnad. Det finns därför ingen
anledning för herr Skoglösa att anta,
att framställningar från enskilda skolor
skulle behandlas på annat sätt än sådana
som kommer från landstingsägda
skolor. På den punkten kan jag helt
lugna herr Skoglösa.

Sedan är det ju också bara några dagar
sedan som denna interpellation
framställdes. Om vi hade haft längre
tid på oss, kanske vi hade kunnat penetrera
frågan ytterligare.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Herr TALMANNEN yttrade:

Efter vederbörligt samråd får jag
meddela, att 1963 års remissdebatt enligt
föreliggande planer avses skola äga
rum tisdagen den 22 januari med eventuell
fortsättning onsdagen den 23 januari.

§ 8

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till Sveriges riksdags
beslut under riksdagens vår- och höstsessioner
år 1962.

§ 9

Justerades protokollsutdrag.

Torsdagen den 13 december 19(52

Nr 37 149

§ 10

Höstsessionens avslutning

Herr TALMANNEN yttrade:

1962 års riksdag kan betecknas som
eu de betydelsefulla reformernas riksdag.
Under vårsessionen fattades de
viktiga besluten rörande socialförsäkringen
och den nya grundskolan. Höstens
utan gensägelse största ärende har
varit det förslag till brottsbalk, som
ersätter 1864 års strafflag och utgör det
samlade resultatet av överväganden och
idredningar, påbörjade redan år 1909.
Ansvaret för att de förhoppningar, som
knutits till dessa genomgripande reformer,
icke skall komma på skam åvilar
nu alla dem som är och blir engagerade
i genomförandet. Icke minst vi här i
riksdagen kommer säkerligen att även
i fortsättningen få många tillfällen att
visa vårt intresse för dessa ting.

Antalet interpellationer och enkla frågor
har i år liksom under de närmast
föregående riksdagarna varit stort, och
besvarandet därav har särskilt under
höstsessionens slutskede krävt en avsevärd
del av kammarens tid. Det kan givetvis
råda delade meningar om hur
möjligheterna att framställa spörsmål
bör utnyttjas, men det är min övertygelse
att vi alla strävar efter att öka
värdet av och intreset för interpellations-
och frågeinstituten. Hithörande
problem förtjänar ett ständigt och noggrant
beaktande.

Med utgången av innevarande år lämnar
flera av kammarens ledamöter riksdagen.
En av dem, herr Senander, har
bevistat icke mindre än 29 riksdagar.
Till dem som nu lämnar oss, oavsett om
de varit ledamöter längre eller kortare
tid, uttalar jag kammarens tack för
värdefulla insatser i riksdagsarbetet och
för ett gott kamratskap under de gångna
åren.

Nu som tidigare är avgången från
riksdagen i en del fall orsakad av svårigheten
att förena riksdagsledamotskapet
med annan sysselsättning. Den
långtidsplanering av riksdagsarbetet och
de övriga åtgärder, som vidtagits i syfte

att underlätta en sådan förening, har
alltså icke varit till fyllest. Det är att
hoppas att författningsutredningen i
sitt betänkande kommer att framlägga
förslag som erbjuder en tillfredsställande
lösning av detta allvarliga problem.

Å presidiets vägnar framför jag ett
tack för det förtroende och den vänlighet
som kammarens ledamöter visat.
•lag tackar herrar vice talmän för hjälp
och bistånd. Vidare vill jag uttala ett
tack Ull vår sekreterare, vår kanslipersonal,
våra vaktmästare och alla dem
som i övrigt stått oss till tjänst under
det gångna året.

Efter några veckor av den starkaste
oro i samband med Kubakrisen har vi
på sistone kunnat skönja vissa tecken
som ger oss anledning att se framtiden
an med större tillförsikt, och vi kan
åtskiljas med en välgrundad förhoppning
att få fira ännu en helg under
fredliga och angenäma förhållanden. I
tacksamt medvetande härom önskar jag
er alla en god jul och ett gott nytt år.

Ordet lämnades härefter på begäran
till

Herr SKÖLD (s), som anförde:

Herr talman! På kammarledamöternas
vägnar framför jag ett hjärtligt tack
för Edra vänliga ord till oss. Att vi
varmt uppskattar Edert utövande av talmanskapet
kan jag försäkra. Kanske
fick vi, som här är församlade, ett litet
styng i hjärtat när vi lyssnade till
Edra vänliga ord och frågade — var
och en för sig — om vi gjort allt vad
vi bort göra för att underlätta presidiets
uppgifter. Vi tackar vår talman
och våra vice talmän för deras goda
ledning av 1962 års riksdagsarbete.

Under denna riksdag bär arbetet fortskridit
lugnt och utan all hetsighet i
strävan att fylla vårt samhälles behov
för dagen och trygga dess utveckling
för framtiden.

Nu som under de närmast föregående
decennierna har likväl den svenska
riksdagens arbete fått ske i skuggan av
en oviss och oroande världspolitisk ut -

150 Nr 37

Onsdagen den 19 december 1962

veckling. Häromdagen liörde jag en
historiker likna det historiska skeendet
vid havet. Hans tankegång var i
korthet denna: De mäktiga underströmmarna
avgör havets inverkan på lång
sikt. Kastbyar och vågor skapar dageris
situation men påverkar inte förloppet
i det stora hela.

På samma sätt bygger den historiska
utvecklingen långsiktigt på faktorer,
som vi i nuet har svårt att skönja men
som i det långa loppet formar människosläktets
öden, rätt oberoende av temporära
politiska händelser.

Det är emellertid dessa senare som
oroar oss och som har särskild betydelse
för de nu levande, även om de
på lång sikt kanske inte är så betydelsefulla.
I år har världpolitikens kastbyar

och vågsvall varit särskilt nyckfulla.
Storm och stiltje har snabbt växlat. Just
nu åtnjuter vi ett rätt hyggligt utrikespolitiskt
väder. Även om vi inte får
förlita oss på dess varaktighet kan vi
kanske ändå räkna med ett tillstånd av
lugn och ro under vår midvinterledighet
och de högtider som då infaller. Vi
hoppas detta, och därför vågar jag på
kammarledamöternas vägnar önska våra
talmän en god jul och ett gott nytt år.

Herr talmannen förklarade 1962 års
riksdags höstsession avslutad, varefter
kammarens ledamöter åtskildes kl.
12.34.

In fidern

Sune K. Johansson

Onsdagen den 19 december

Kl. 12.00

Jämlikt bestämmelse i § 5 riksdagsstadgan
hade tillkännagivande blivit i
vederbörlig ordning utfärdat därom,
att justering av de kammarens protokoll,
som vid höstsessionens slut återstode
ojusterade, komme att denna dag
kl. 12.00 försiggå i kammarens konferensrum;
och tillstädeskom därvid följande
ledamöter:

herr Levin,

» Jansson i Benestad,

» Löfroth,

» Carbell och
» Wiklund i Stockholm.

Protokollen för den 10, den 11, den
12 och den 13 innevarande december
samt för detta sammanträde upplästes
för justering och blev av kammarens
tillstädesvarande ledamöter godkända.

In fidem

Sune K. Johansson

!DUNS TRYCKERI, ESSELTE, STHLM 62
205819