Onsdagen den 11 mars (Riksdagens protokoll 1953:9)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1953

ANDRA KAMMAREN

7—11 mars.

Debatter m. m.

Onsdagen den 11 mars.

Riksdagens påskferier...................................... 6

Svar på interpellationer av:

Herr Dickson ang. åtgärder i syfte att lindra nödläget i Västtyskland 6
Herr Senander ang. utrustning av svenska fartyg i utrikesfart med

räddningsflottar ...................................... 7

Herr Onsjö ang. ombyggnad av järnvägslinjen Källby—Kinnekleva

till normalspår........................................ 8

Fru Eriksson i Stockholm ang. körkortsbestämmelserna för sockersjuka
personer........................................ 11

Herr Nilsson i Bästekille ang. import av matpotatis från Danmark. 13
Utgifter under riksstatens sjunde huvudtitel:

Statistiska centralbyrån: Avlöningar till personal för verksamheten

i allmänhet .......................................... 22

D:o: Vissa kostnader för intervjuundersökningar m. m.......... 27

Ändrad lydelse av 1 § förordningen om mödrahjälp.............. 31

Befrielse för C. M. O. Klingspor och E. J. Karlsson från inkomstskatt

för viss uppburen ersättning för röjning av minfält............ 32

Åtgärder till trafiksäkerhetens främjande ...................... 34

Motioner om upphävande av, alternativt vissa ändringar i strandlagen 36

Förevisande av djur vid offentliga föreställningar................ 61

Kreditgivning åt hantverk och småindustri i Stocholms län........ 61

Interpellation av herr Nyberg ang. verksamheten vid marinens apteringsverkstad
i Karlskrona................................ 62

1—Andra kammarens protokoll 1953. Nr 9.

Nr 9.

Innehåll.

Samtliga avgjorda ärenden.

Sid.

Onsdagen den 11 mars.

Statsutskottets utlåtande nr 7, ang. utgifter under sjunde huvudtiteln

(finansdepartementet) .................................. 22

— nr 19, ang. utgifter å tilläggsstat II (finansdepartementet)...... 30

— nr 29, ang. anslag å kapitalbudgeten (finansdepartementet)..... 30

Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 2, i anledning

av § 11 i riksdagens år 1952 församlade revisorers berättelse ang.
verkställd granskning av statsverkets tillstånd, styrelse och förvaltning
m. m......................................... 30

— nr 3, ang. ändrad lydelse av 1 § förordningen den 11 juni 1937

om mödrahjälp, m. m................................... 31

Bevillningsutskottets betänkande nr 21, ang. befrielse för C. M. O.
Klingspor och E. J. Karlsson från erläggande av inkomstskatt för
viss uppburen ersättning för röjning av minfält.............. 32

— nr 22, om skattefrihet för vissa bidrag till nedbringande av bostadskostnader
............................................ 34

Andra lagutskottets utlåtande nr 8, ang. åtgärder till trafiksäkerhetens

främjande m. m....................................... 34

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7, ang. upphävande av strandlagen,

m. m................................................. 36

— nr 8, ang. en allmän översyn av gruvlagen.................. 60

— nr 9, ang. översyn av bestämmelserna om förevisande av djur vid

offentliga föreställningar ................................ 61

Andra kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 2, ang. beredande
av möjlighet för närings- och kommunikationsrådet i
Stockholms län att utöva kreditgivning åt hantverk, m. m..... 61

Lördagen den 7 mars 1953.

Nr 9.

Lördagen den 7 mars.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 28
nästlidna februari.

§ 2.

Föredrogos var för sig följande
Kungl. Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionen
nr 73, med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av
Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1952 vid dess
trettiofemte sammanträde fattade beslut;
samt

till statsutskottet propositionerna:

nr 74, angående anslag till odontologisk
försöksverksamhet vid Vipeholms
sjukhus i Lund; och

nr 75, angående vissa anslag för budgetåret
1953/54 till riksarkivet.

§ 3.

Föredrogs den av herr Dickson vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till hans
excellens herr ministern för utrikes
ärendena angående åtgärder i syfte att
lindra nödläget i Västtyskland.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4.

Föredrogs den av fröken Elmén vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående pension
eller engångsersättning till biträden vid
växelstationer på landsbygden, vilka
entledigas till följd av den pågående
automatiseringen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtanden:
nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1953/54 under sjunde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
finansdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1952/53, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;
och

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverksproposionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1953/54, i vad avser
finansdepartementets verksamhetsområde; sammansatta

stats- och andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 2, i anledning av § 11 i riksdagens
år 1952 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets
tillstånd, styrelse och förvaltning
m. m.; och

nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 11 juni 1937 (nr 339) om
mödrahjälp, m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 21, i anledning av väckta motioner
angående befrielse för majoren C. M.
O. Klingspor och sergeanten E. J. Karlsson
från erläggande av inkomstskatt
för viss uppburen ersättning för röjning
av minfält; och

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning

Nr 9.

Lördagen den 7 mars 1953.

om skattefrihet för vissa bidrag till
nedbringande av bostadskostnader;

andra lagutskottets utlåtande nr 8, i
anledning av väckta motioner om utredning
angående åtgärder till trafiksäkerhetens
främjande m. m.;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 7, i anledning av väckta motioner
angående upphävande av strandlagen
den 30 maj 1952 (nr 382) in. m.;

nr 8, i anledning av väckta motioner
om en allmän översyn av gruvlagen den
3 juni 1938 (nr 314); och

nr 9, i anledning av väckt motion om
översyn av bestämmelserna om förevisande
av djur vid offentliga föreställningar;
samt

andra kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 2, över motion
om beredande av möjlighet för närings-
och kommunikationsrådet i
Stockholms län att i likhet med företagarföreningar
i andra län utöva kreditgivning
åt hantverk och småindustri
inom Stockholms län.

§ 6.

Anmäldes'' och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från första lagutskottet:
nr 58, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 3 maj
1946 (nr 175) med vissa bestämmelser
rörande skadeståndsskyldigheten för
förare av motorfordon, motorredskap
och traktortåg, som tillhöra eller nyttjas
av staten;

nr 60, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 16
februari 1934 (nr 19) om fullgörande i
vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande
till utlandet m. m.; och

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition angående godkännande av
konvention för skydd av den industriella
äganderätten, in. in.;

från sammansatta stats- och andra
lagutskottet nr 62, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om höjning av folkpensioner m. in.;
samt

från jordbruksutskottet nr 64, med
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till stödlån till jordbrukare,
in. m. jämte i ämnet väckt
motion.

§ 7.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren:

nr 72, angående befrielse från betalningsskyldighet
för viss allmänna arvsfonden
tillkommande fordran på grund
av borgen;

nr 76, med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret 1953/
54;

nr 77, angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag under
fjärde huvudtiteln in. m.;

nr 78, angående anordnande av medicinsk
undervisning vid vissa Stockholms
stad tillhöriga sjukhus;

nr 79, angående förlängning av statens
borgensåtagande för vissa skuldförbindelser
av Husaby aktiebolag; och

nr 81, med förslag till lag angående
ändring i hembiträdeslagen den 30 juni
1944 (nr 461) samt om fortsatt giltighet
av samma lag.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.03 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 10 mars 1953.

Nr 9.

Tisdagen den 10 mars.

Kl. 4 em.

§ I Justerades

protokollen för den 3 och
den 4 innevarande mars.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Härmed intygas att riksdagsman Gösta
Andersson, som lider av influensa
med inflammatorisk retning i näsans
bihålor jämte akut luftrörskatarr, är
under tiden d. 6/3 t. o. m. d. 16/3 oförmögen
deltaga i riksdagsarbetet.

Mölndal d. 6/3 1953.

Eric Malmström.

Leg. läk.

Herr Andersson i Mölndal beviljades
ledighet från riksdagsgöromålen från
och med den 6 till och med den 16 innevarande
mars.

Herr talmannen meddelade, att herr
Fast, som vid kammarens sammanträde
den 17 nästlidna februari med läkarintyg
styrkt sig tills vidare vara hindrad
att deltaga i riksdagsgöromålen, denna
dag åter intagit sin plats i kammaren.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj:ts å bordet liggande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionerna:

nr 72, angående befrielse från betalningsskyldighet
för viss allmänna arvsfonden
tillkommande fordran på grund
av borgen;

nr 76, med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret 1953/
54;

nr 77, angående fortsatt disposition av
vissa äldre reservationsanslag under
fjärde huvudtiteln m. m.;

nr 78, angående anordnande av medicinsk
undervisning vid vissa Stockholms
stad tillhöriga sjukhus; och

nr 79, angående förlängning av statens
borgensåtagande för vissa skuldförbindelser
av Husaby aktiebolag; samt

till behandling av lagutskott propositionen
nr 81, med förslag till lag angående
ändring i hembiträdeslagen den
30 juni 1944 (nr 461) samt om fortsatt
giltighet av samma lag.

§ 4.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 7, 19 och 29,
sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtanden nr 2 och 3, bevillningsutskottets
betänkanden nr 21 och
22, andra lagutskottets utlåtande nr 8,
tredje lagutskottets utlåtanden nr 7—9
och andra kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 2.

§ 5.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1953/54 under tolfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom civildepartementets
verksamhetsområde;
och

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1952/53, i vad propositionen avser civildepartementets
verksamhetsområde.

§ 6.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren:

Nr 9.

Onsdagen den 11 mars 1953.

Riksdagens påskferier. — Svar på interpellation ang. åtgärder i syfte att lindra
nödläget i Västtyskland.

nr 82, angående statstjänstemannens
löner under år 1953 in. in.;

nr 84, angående ombesörjande i vissa
fall av den undervisning, från vilken
distriktsöverlärare befriats; och

nr 86, angående anslag för budgetåret
1953/54 till avlöningar och omkostnader
vid statens sinnessjukhus och statens
anstalt för fallandesjuka m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 7.

Anmäldes en till herr talmannen under
sammanträdet avlämnad motion, nr

445, av herr Larsson i Hedenäset m. fl.,
i anledning av Kung''1. Maj:ts proposition,
nr 69, angående statsbidrag till anordnande
samt om- och tillbyggnad av
ålderdomshem.

Denna motion bordlädes.

§ s.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.04 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 11 mars.

Kl. 2 em.

§ 1.

Riksdagens påskferier.

Herr TALMANNEN yttrade: Efter samråd
med talmannen i första kammaren
och talmanskonferensen får jag beträffande
riksdagsarbetet vid påsktiden
meddela följande.

De sista arbetsplena före påsk beräknas
äga rum onsdagen den 1 instundande
april då emellertid kvällsplena icke
kommer att anordnas. Kamrarna sammanträder
åter torsdagen den 9 april
kl. 2 eftermiddagen för anställande
av gemensamma omröstningar, såvida
voteringspropositioner för sådant ändamål
blivit dessförinnan godkända.
I motsatt fall avses, att utskottsarbetet
återupptages sagda torsdag den 9
april, varefter kamrarnas sammanträden
kommer att hållas i sedvanlig ordning.
Allt detta gäller under förutsättning
att intet oförutsett inträffar, som
påkallar annan ordning.

§ 2.

Svar på interpellation ang. åtgärder i
syfte att lindra nödläget i Västtyskland.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN, som anförde:
Herr talman! Ledamoten av denna kammare
herr Dickson har till mig riktat
följande fråga:

»År Eders Excellens i tillfälle giva
kammaren besked om huruvida regeringen
planerar någon åtgärd i syfte
att lindra nödläget i Västtyskland?»

Till svar på interpellationen vill jag
understryka, att regeringen är väl medveten
om de oerhörda svårigheter som
flyktingströmmen från Östtyskland till
Västtyskland skapar. I anslutning till
en vädjan från FN:s flyktingkommissarie,
som förra veckan besökte Stockholm,
har svenska regeringen i senaste
konseljen anvisat sammanlagt 1 100 000

Onsdagen den 11 mars 1953. Nr 9.

Svar på interpellation ang. utrustning av svenska fartyg i utrikesfart med räddningsflottar.

kr. till flyktinghjälp. Av dessa medel
skall ett belopp av 1 milj. kr. enligt flyktingkommissariens
förslag användas för
leverans av trähus till Västtyskland. En
svensk expert har redan rest ner till
Bonn för att förhandla om leveransen.
Vidare har Rädda barnen för sin verksamhet
bland flyktingarna i Västtyskland
erhållit 100 000 kr.

Vid sidan av dessa statliga bidrag
sker som bekant insamling på frivillighetens
väg genom Röda korset och
Rädda barnen.

Härpå yttrade

Herr DICKSON (h): Herr talman! Det
initiativ från regeringens sida, om vilket
utrikesministern här har talat, togs
rent formellt i fredags genom den konselj,
som då hölls, men det hade tydligen
övervägts långt tidigare, och pressmeddelandet
om regeringens ställningstagande
kom samma lördag som interpellationen
låg på riksdagens bord för
kammarens godkännande. Jag kunde ju
då ha begärt talmannens tillstånd att
få återta interpellationen, eftersom den
i sak redan var besvarad, men jag tyckte
ändå att det kunde vara riktigt att
denna angelägenhet, som dock är rätt
betydelsefull, redovisades i riksdagens
protokoll. Därigenom fastslås, tycker
jag — vilket för övrigt inte på något
sätt är överraskande — regeringens av
större delen av vårt folk delade starka
känsla för begreppet internationell solidaritet.

Jag erinrar i detta sammanhang om
regeringens snabba ingripande, när det
gällde olyckorna i Holland, och jag
känner till de vidsträckta fullmakter,
som vårt sändebud i Haag i det sammanhanget
erhöll.

Jag ber att få tacka hans excellens
utrikesministern för svaret på min interpellation,
och jag är övertygad om
att regeringen liksom förut följer denna
fråga med stor uppmärksamhet och, om
nya situationer skulle inträda, övervä -

ger om ytterligare hjälp i ett eller annat
avseende kan vara erforderlig. Man
skulle ju kunna tänka sig — som det i
interpellationen ifrågasättes — hjälpformer
även av annat slag, t. ex. i form
av tillhandahållande av transportmedel
eller genom överförande av flyktingar
hit till Sverige för längre eller kortare
tid, men jag är som sagt övertygad om
att regeringen därvidlag från fall till
fall bedömer och följer frågan. Jag ber
ånyo att få uttrycka min tacksamhet för
det svar jag här ehållit.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Svar på interpellation ang. utrustning
av svenska fartyg i utrikesfart
med räddningsflottar.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON, erhöll på begäran
ordet för att besvara herr Senanders interpellation
ang. utrustning av svenska
fartyg i utrikesfart med räddningsflottar.

Svaret hade före sammanträdet i
stencilerad form tillställts kammarens
ledamöter. Herr statsrådet Ericsson
uppläste nu svaret, som var så lydande:

Herr talman! Herr Senander har frågat
mig, om jag anser att flottar ombord
å fartyg har en viktig uppgift att fylla
även i fredstid. Därest så är fallet, vill
han veta, om jag kommer att taga initiativ
till att utfärda en förordning angående
skyldighet för svenska fartyg i
utrikes fart att vara utrustade med räddningsflottar.

Frågan om bärgningsredskap på fartyg
var föremål för ingående behandling
vid 1948 års internationella sjöfartssäkerhetskonferens.
I konferensen
deltog experter, representerande de olika
kategorierna av ombordanställda,
från samtliga sjöfartsidkande länder av
någon betydelse. Vid konferensen an -

Nr 9.

Onsdagen den 11 mars 1953.

Svar på interpellation ang. ombyggnad av järnvägslinjen Källby—Kinnekleva till

normalspår.

togs en internationell konvention för
betryggande av säkerheten för människoliv
till sjöss. I konventionen finns
föreskrifter om att fartyg skall vara utrustade
med livbåtar och vissa bärgningsredskap.
Flottar är däremot icke
obligatoriska enligt konventionen.

Riksdagen godkände konventionen i
februari 1950, och den trädde i kraft i
november 1952.

Frågan om att utöka säkerhetsanordningarna
på handelsfartyg med räddningsflottar
prövas f. n. av kommerskollegium.
Sveriges fartygsbefälsförening
och Svenska sjöfolksförbundet har
nämligen hösten 1951 gjort framställningar
i ämnet till kollegium. Inom kollegium
har — efter vissa remisser i
ärendet — utarbetats preliminärt förslag
till bestämmelser. Dessa innebär i
korthet att lastfartyg om minst 500
bruttoton i nordsjöfart och vidsträcktare
fart skall förses med flottar för
minst halva antalet personer ombord. I
förslaget finns också föreskrifter hur
flottarna skall vara beskaffade, placerade
och utrustade. Förslaget har remitterats
till olika sjöfartsorganisationer.

Med hänsyn till att frågan sålunda
för närvarande behandlas inom kommerskollegium
anser jag mig böra avvakta
den utredning, som härvid förebringas,
innan jag uttalar mig i de
frågor interpellationen avser.

Härefter anförde

Herr SENANDER (k): Herr talman!
Jag ber att få framföra mitt tack till
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
för det lämnade svaret. Jag
kan också säga, att jag åtminstone för
tillfället är nöjd med detsamma, och jag
hoppas att vi inom kort skall bli i tillfälle
att ta ställning till det förslag,
som kommerskollegium synes ha utarbetat.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Svar på interpellation ang. ombyggnad
av järnvägslinjen Källby—Kinnekleva
till normalspår.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, erhöll
på begäran ordet och yttrade:
Herr talman! I en interpellation har
herr Onsjö frågat mig om jag anser,
att järnvägslinjen Källby—Kinnekleva
bör ombyggas till normalspår eller om
jag har för avsikt att upptaga byggnadsfrågan
till omprövning?

Som svar härpå vill jag anföra följande.

I sitt i mars 1950 avlämnade betänkande
angående de smalspåriga västgötabanorna
förordade 1943 års järnvägskommitté
bl. a., att järnvägslinjen
Håkantorp—Lidköping—F orshem ombyggdes
till normalspår och att i samband
därmed sidolinjen Källby—Kinnekleva
ombyggdes till normalspårigt
industrispår.

Kommittén har som motivering för
sitt förslag angående breddning jämväl
av sidolinjen meddelat, att vid tidpunkten
för kommitténs ställningstagande
betydande mängder jordbrukskalk
bröts vid Kinnekulle. Kalken
transporterades till största delen till
jordbruksbygderna i södra Sverige
och måste enligt lämnade uppgifter till
omkring 75 procent omlastas. Från
lantbrukarnas sida klagades över att
härigenom kalkens kvalitet starkt försämrades.
En viss minskning i kalkbrytningen
kunde emellertid redan då
konstateras. Denna nedgång bedömdes
dock av Mellersta Sveriges kalkbruks
centralförening vara av mera tillfällig
natur och bero på bristen på arbetskraft.
Vid denna tid rådde därjämte
ännu oklarhet om det statliga slcifferoljeverkets
framtid. Den kommitté,
som tillsatts för att utröna möjligheterna
att upptaga annan tillverkning
på platsen, hade föreslagit brytning

Onsdagen den 11 mars 1953. Nr 9.

Svar på interpellation ang. ombyggnad av järnvägslinjen Källby—Kinnekleva till

normalspår.

och bränning av kalk i storindustriell
skala.

Med hänsyn till dessa förhållanden
inriktade järnvägskommittén sig på att
få till stånd en sådan trafikuppläggning,
att mottagare vid smalspårsbanor
skulle få sin kalk lastad vid Kinnemalma
på bandelen Forshem—Skara,
medan kalk till trafikanter vid normalspårsbanor
skulle transporteras via den
till ombyggnad föreslagna linjen Lidköping—Forshem,
varför för undvikande
av omlastningar erfordrades
ombyggnad även av sidolinjen Källby
—Kinnekleva.

Hösten 1950, då järnvägsstyrelsen
begärde anslag för ombyggnad av järnvägslinjen
Håkantorp—Forshem med
Källby—Kinnekleva, hade förhållandena
ännu icke undergått en sådan
förändring, att styrelsen ansåg sig ha
tillräckliga skäl att frångå kommitténs
förslag vad beträffar sidolinjen. Först
år 1952 har trafiksiffrorna radikalt
förändrats. Avsänt gods i vagnslaster
utgjorde åren 1949—1951 ca 22 300,
24 700 resp. 25 400 ton. Under år 1952
utgjorde godsmängden emellertid endast
11 900 ton, en minskning i förhållande
till år 1951 med över 50 procent.
Den starka nedgången har sin
grund främst i att transporterna av orsten
till Skånska Cementaktiebolagets
fabrik i Hällekis fr. o. m. slutet av maj
1952 överförts till landsväg på grund
av att landsvägsavståndet är betydligt
kortare än järnvägsavståndet. Enligt
vad som försports kommer f. ö. användningen
av orsten tämligen snart
att helt upphöra. Även transporterna
av kalk för jordbruksändamål har nedgått
under året.

De ändrade förhållandena har beaktats
av järnvägsstyrelsen. Redan vid
mitten av förra året inleddes sålunda
vissa undersökningar i syfte att utröna,
huruvida trafikfrågorna inom
Källby—Kinneklevaområdet kunde lösas
på annat sätt än genom breddning

av den här berörda bandelen. Bl. a.
har de av kalktransporterna intresserade
industriföretagen beretts tillfälle
att framföra sina önskemål. Därvid
har framkommit, att dessa företag av
olika skäl föredrar att transportera
kalken med lastbil till Källby eller Kinnemalma.

På grund av vad jag sålunda anfört,
anser jag att beslutet om breddning av
bandelen Källby—Kinnekleva bör omprövas.
Ett definitivt ställningstagande
till frågan synes dock böra få anstå
i avvaktan på det förslag, som järnvägsstyrelsen
efter slutförd utredning
väntas komma att framlägga. Avslutningsvis
vill jag nämna, att ännu inga
kostnader nedlagts på förberedelser
för breddning av ifrågavarande handel
och att heller inga åtgärder, som kan
föregripa omprövningen av breddningsbeslutet,
kommer att vidtagas.

Härefter anförde:

Herr ONSJÖ (bf): Herr talman! Jag
ber att till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet få
framföra ett tack för svaret på min
interpellation. Jag kan säga, att jag är
nöjd med detsamma.

Den direkta anledningen till min interpellation
var, att i den bygd där
denna järnväg går fram höll en avdelning
av Riksförbundet Landsbygdens
folk ett offentligt möte, på vilket de
närvarande uttalade sig för att järnvägen
skulle läggas ned. Detta är ju
i och för sig mycket uppseendeväckande,
ty vanligen brukar befolkningen i
trakten kämpa för att få sina järnvägar
förbättrade.

När det inte i statsverkspropositionen,
såvitt jag kunnat finna, har antytts
någonting om att frågan om järnvägen
Källby—Kinnekleva kommit i
nytt läge, tyckte jag det fanns anledning
att rikta statsrådets uppmärksamhet
på frågan. Helt allmänt gäller givetvis,
att de pengar som lägges ned

Nr 9.

Onsdagen den 11 mars 1953.

Svar på interpellation ang. ombyggnad av järnvägslinjen Källby—Kinnekleva till

normalspår.

på breddning av järnvägarna bör användas,
där de kommer till den bästa
nyttan, och jag vill inte dölja att jag
har haft det motivet att de pengar,
som här kan sparas, borde kunna användas
till förbättring av en annan
järnväg, vars betydelse är av en helt
annan storleksordning, nämligen västgötajärnvägen
mellan Göteborg och
Skara. Den frågan ligger mig mera
varmt om hjärtat, men den kommer
ju upp i annat sammanhang.

Om den utredning, som statsrådet
här har ställt i utsikt, kommer fram
till det resultatet att järnvägen Källby
—Kinnekleva inte skall breddas, förutsätter
jag att man har i minnet, att
de pengar vi här sparar skall kunna
användas till en breddning av nämnda
västgötajärnväg. Men om man kommer
till den slutsatsen att järnvägslinjen
Källby—Kinnekleva inte skall breddas,
så kan det nog diskuteras, om den
över huvud taget har någon uppgift
att fylla. Man har ju tänkt sig att hela
järnvägen skall läggas ned — jag tycker
åtminstone det förefaller så —
men det är en sak som jag inte har
någon personlig uppfattning om.

Jag ber som sagt att få tacka för
svaret.

Herr SUNDSTRÖM (s): Herr talman!
Jag är fullt enig med interpellanten
att man naturligtvis skall använda
pengarna där de bäst behövs och för
det ändamål, som kan åstadkomma den
bästa effekten. Jag vill emellertid i
detta fall säga att den ort som det här
gäller, nämligen Kinnekleva, på grund
av förändrade förhållanden på oljeutvinningens
område har drabbats ganska
hårt av minskade arbetstillfällen
av olika slag. Man har hyst vissa förhoppningar
om att man skulle kunna
uppnå en sådan kalkbrytning och kanske
också en fabrikation av byggnadsmateriel,
som skulle kunna ge sysselsättning
åt den befolkning som drogs

till Kinnekleva under den tid staten
bedrev oljeutvinning där.

Nu har nedgången i kalktransporterna
under det senaste året tagits till
intäkt för att man nu borde aktualisera
en omläggning av planen att göra
järnvägen mellan Källby och Kinnekleva
bredspårig. Jag tror emellertid
att ett års nedgång i kalkbrytningen
är en alltför ringa anledning att nu
rubba en plan, som ändå har framkommit
genom mycket noggranna undersökningar
av järnvägssakkunniga och
som riksdagen tidigare har beslutat
fastställa. Jag ber därför att få vädja
till kommunikationsministern och även
till kungl. järnvägsstyrelsen att man
vid den omprövning som nu skall äga
rum tar all nödig hänsyn till de omständigheter,
som är för handen i
Kinnekleva, och framför allt att man
vid denna omprövning ser till att inte
sparsamhetshänsyn får medföra, att
orterts utvecklingsmöjligheter minskas
och kommunikationerna försämras.
Skulle så ske vore det sannerligen att
djupt beklaga.

Herr ODHE (s): Herr talman! När
man tar del av interpellationen kan
man kanske få den uppfattningen, att
här föreligger ett allmänt önskemål
från befolkningens sida i Kinnekleva
att järnvägen skall läggas ned. Jag tror
emellertid att så inte är fallet. En stor
del av de människor som där bygger
och bor önskar ha järnvägen kvar.
Och skall den finnas kvar är det väl
också det enda vettiga att den breddas.
Detta har kommit till klart uttryck,
såvitt jag förstår, i en hel rad
uttalanden och skrivelser från platsen,
från företagare och arbetsledare, från
personal- och arbetarorganisationer.

Detta kan även vara naturligt. Folket
i Kinnekleva har tidigare varit ute
i biåsväder, och det är därför ganska
naturligt, om man nu på nytt börjar
känna sin existens hotad. Man hyser

Onsdagen den 11 mars 1953.

Nr 9.

Svar på interpellation ang. körkortsbestämmelserna för sockersjuka personer.

alltjämt förhoppning om att industrifrågan
i framtiden skall lösas och detta
på ett, som man får hoppas, kanske
bättre sätt än för närvarande. Men det
är uppenbart att om järnvägen skulle
komma att läggas ned, blir utsikterna
för en gynnsammare utveckling betydligt
mindre och kanhända rent av obefintliga.
Det är därför naturligt, menar
jag, om man nu åter börjar hysa en
viss oro för framtiden.

Jag har, herr talman, velat i korthet
anföra dessa synpunkter som en motvikt
till dem som framkommer i interpellationen.
Jag har också velat poängtera
att en stor del av befolkningen i
Kinnekleva önskar och hoppas få ha
sin järnväg kvar och att den enligt
föreliggande plan också kommer att
breddas.

Herr ONSJö (bf): Herr talman! Jag
kan väl inte behöva säga, att min inställning
givetvis inte står i något motsatsförhållande
till de sista ärade talarnas.
Om det verkligen visar sig, att
denna järnväg har en uppgift att fylla
för ortens näringsliv, är det självklart
att den skall fullföljas, men då det gått
därhän att all trafik, som det uppges
här, har lagts ned, kan man givetvis
inte uppehålla och bredda en järnväg —
vilket kostar så mycket — för järnvägens
egen skull. Det är bara en sträcka
på nio kilometer det är fråga om, så
den kan inte ha en så radikal inverkan
på näringslivet i orten. Men, som sagt,
jag tror att dessa pengar kommer till
bättre användning för näringslivet i
Västergötland om de användes för järnvägar,
som är av större betydelse, här
sålunda i första hand järnvägen Göteborg—Skara.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Svar på interpellation ang. körkortsbestämmelserna
för sockersjuka personer.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON,
som yttrade: Herr talman! Med kammarens
tillstånd har fru Eriksson i
Stockholm i en interpellation frågat
mig, om jag är beredd att med ledning
av undersökningsmaterial, som insamlats
från diabetesstiftelsens sjukhem,
ompröva de sockersjukas körkortsfråga
och bringa den till en modern lösning.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

I 32 § 2 inom. vägtrafikförordningen
stadgas bl. a. att för körkortssökande,
som lider av sådant lyte, sådan sjukdom
eller sådan syn- eller hörselnedsättning,
som väsentligen minskar hans
förmåga att föra fordon, varom fråga
är, må länsstyrelsen utfärda körkort endast
i de fall och på de villkor, som
Konungen bestämmer. I anslutning härtill
har i 67 § vägtrafikkungörelsen
medddelats vissa särskilda bestämmelser
om utfärdande av körkort för sådana
sökande, som nyss nämnts. I
3 mom. av nämnda paragraf stadgas att
körkort för den, som lider av sockersjuka
eller nedsatt hörselförmåga, må
utfärdas efter tillstyrkan av medicinalstyrelsen
och på de villkor styrelsen
må hava angivit som förutsättning för
tillstyrkandet.

Såsom interpellanten nämnt behandlades
vid fjolårets riksdag en motion
om ändrade bestämmelser beträffande
körkort för sockersjuka med ögonförändringar.
I yttrande över denna motion
framhöll medicinalstyrelsen bl. a.,
att det hos de sockersjuka framträder
sjukliga förändringar i ögats näthinna
i vissa fall redan efter 5 år, i andra
fall — och detta är det vanligaste —
efter 10 ä 15 år och någon gång så sent
som efter 20 å 25 år. Ungefär parallellt
med ögonbottenförändringarna går också
synnedsättningen. Fortskridandet av
denna kan inte på förhand beräknas.
På grund härav och då synnedsättningen
enligt vad man numera vet kan ske
i raskt tempo, ansåg sig medicinalsty -

Nr 9.

Onsdagen den 11 mars 1953.

Svar på interpellation ang. körkortsbestämmelserna för sockersjuka personer.

relsen — såväl i de sockersjukas som i
den trafikerande allmänhetens intresse
— inte böra taga ansvaret för ett tillstyrkande
av körkort för sådana sockersjuka,
som företedde förändringar i
näthinnan.

Sedan detta utlåtande avgavs har medicinalstyrelsen
emellertid, enligt vad
jag inhämtat, ytterligare prövat körkortsfrågan
för de sockersjuka och därvid
funnit det möjligt att i någon mån
minska sina krav. Under hösten 1952
ägde sålunda en överläggning rum mellan
styrelsen och två på området särskilt
sakkunniga läkare. Med stöd av
ett stort material, innefattande alla former
och stadier av diabetiska ögonskador,
har medicinalstyrelsen därefter
beslutat tillstyrka körkort för vissa
ögonskadade diabetiker, speciellt sådana,
där synskärpan ej är nedsatt, där
de sjukliga förändringarna alls icke eller
ytterst obetydligt berör centrum för
synperceptionen, den gula fläcken, och
där övriga av sjukdomen föranledda
skador icke har sådan karaktär att en
relativt hastig nedgång av synskärpan
är att befara. I överensstämmelse härmed
har medicinalstyrelsen efter den 1
december 1952 tillämpat mindre restriktiva
normer för tillstyrkande av
körkort åt sockersjuka med ögonförändringar,
varvid i alla tveksamma fall
ögonspecialisten i styrelsens vetenskapliga
råd tillfrågats. Styrelsen har dock
i fall av tillstyrkan icke ansett tillrådligt
att körkortets giltighetstid utsträckes
längre än till ett år.

Att mot den medicinska sakkunskapens
avstyrkande gå ännu längre än
vad som följer av medicinalstyrelsens
nu ändrade praxis förefaller mig inte
tillrådligt med hänsyn till de risker,
som därvid kan uppstå för andra trafikanter.
Skulle emellertid den fortsatta
medicinska forskningen ge till resultat
att ytterligare kategorier av sockersjuka
utan risk kan betros med att föra motorfordon,
förutsätter jag att de till -

ståndsgivande myndigheternas praxis
ändras i enlighet därmed.

Härpå anförde:

Fru ERIKSSON i Stockholm (s): Herr
talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få uttala ett tack för interpellationssvaret.

Medicinalstyrelsen har ju, vilket jag
har fått kännedom om sedan interpellationen
lämnats, på ett smidigt sätt med
redan vunna erfarenheter kunnat revidera
sin tidigare inställning till de ögonskadade
diabetikernas körkortsfråga.
Det har skett utan den större utredning,
som man tidigare förutsatte vara
nödvändig. Min fråga är därför inaktuell,
när det gäller det undersökningsmaterial,
som jag hänvisade till.
Det material, som redan samlats på
diabetesstiftelsens sjukhem och skulle
kunnat användas för denna sak.

Inte minst i dessa dagar är det kanske
av vikt att betona, att inte alla
diabetiker har ögonförändringar och att
de sockersjuka, som har ögonblödningar,
inte därför alltid har nedsatt synförmåga.
Tidigare var man emellertid
i medicinalstyrelsen så sträng i sin bedömning,
att även sockersjuka med full
synförmåga och t. o. m. med mer än
normal synskärpa vägrades körkort, om
de hade näthinneblödningar. Det är
detta, som har känts hårt och oberättigat
för de sockersjuka.

Denna nyligen ändrade praxis har väl
inte hunnit verka i så många fall ännu,
men jag har i min hand ett utslag från
regeringsrätten, där man med stöd av
den nya uppfattningen hos medicinalstyrelsen
bifaller besvären från en som
tidigare fått avslag på sin körkortsansökan.
Man meddelar där »att klagandens
sjukdom icke skall utgöra hinder
för vederbörande länsstyrelse att för
klaganden utfärda körkort under villkor
dels att klagandens fortsatta innehav av
körkortet göres beroende av att hon står
under fortlöpande medicinsk kontroll

Onsdagen den 11 mars 1953.

Nr 9.

Svar på interpellation ang. import av matpotatis från Danmark.

och årligen hos länsstyrelsen genom intyg
av läkare vid medicinsk sjukhusavdelning
eller annan specialläkare, som
utövar kontroll av hennes sjukdom,
samt genom intyg av ögonläkare styrker,
att sjukdomen icke avsevärt försämrats,
dels ock att körkortet omedelbart
skall upphöra atl gälla, därest klaganden
icke inom av länsstyrelsen utsatt
tid inkommer med dylika läkarintyg.
»

Medicinalstyrelsens åtgärder vittnar
om en glädjande inlevelse i de sockersjukas
sociala belägenhet. Det är en
ljusning, och jag vill tacka herr statsrådet
än en gång för glädjebudskapet.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6.

Svar på interpellation ang. import av
matpotatis från Danmark.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP, erhöll på begäran
ordet för att besvara herr Nilssons
i Bästekille interpellation angående import
av matpotatis från Danmark.

Svaret hade före sammanträdet i
stencilerad form tillställts kammarens
ledamöter. Herr statsrådet Norup uppläste
nu svaret, vilket var av följande
lydelse:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Nilsson i Bästekille till
mig riktat följande frågor:

1. Har statsrådet sin uppmärksamhet
riktad på frågan om en eventuell
import av dansk matpotatis med de
följder en sådan import skulle få för
den svenska potatisodlingen?

2. Har statsrådet för avsikt att vidtaga
några åtgärder med anledning
härav?

Med anledning härav får jag anföra
följande.

1952 års potatisskörd såg från början
synnerligen lovande ut. Förhoppningarna
om en rekordskörd infriades
emellertid lika litet i fråga om pota -

tisen som beträffande flera andra grödor.
Orsaken härtill känner vi alla. Eftersommarens
och höstens regniga och
kalla väderlek hindrade potatisens
normala utveckling och mognad. Trots
de ogynnsamma betingelserna visade
skördeuppskattningen per den 15 oktober
1952, att potatisskörden kvantitativt
sett blev något över normalskörd
eller cirka 1 950 000 ton. Då upptagningen
icke var helt avslutad vid tiden
för uppskattningen och väderleksförhållandena
därefter ytterligare försämrades,
får man nog räkna med en
viss sänkning av skördesiffran. Statens
jordbruksnämnds undersökningar
av skördeskadorna visar emellertid
att, även om i individuella fall mycket
betydande skador inträffat, skördeminskningen
blivit förhållandevis obetydlig
i förhållande till totalskörden.

Tillförseln av potatis har hittills varit
god och i allmänhet överstigit efterfrågan.
Sådan matpotatis, som icke tillhör
de högsta sortklasserna men dock är av
så god kvalitet att den under tidigare
år godtagits av konsumenterna, har i
år varit mycket svårsåld. Odlarna har
därför nödgats sälja sådan potatis till
fabriker eller använda den för utfodring.
På vissa håll har odlarna kvar
mycket stora kvantiteter osåld potatis.

Vad angår priset på matpotatis företedde
utvecklingen under hösten ett
normalt förlopp med en sakta stigande
priskurva. Sedan årsskiftet har emellertid
stockholmsnoteringen på prima
matpotatis varit oförändrad utan stegring
ens under köldperioderna, vilket
tyder på att utbuden varit större än
efterfrågan. Producentpriset på matpotatis
synes dock hittills ha hållit sig
inom ramen för det i jordbrukskalkylen
upptagna priset.

Vid sammanträde inför jordbruksnämnden
den 27 januari i år med representanter
för dels jordbrukets organisationer
på ifrågavarande område,
dels potatishandeln i Stockholm, framhöll
representanterna för handeln, att

Nr 9.

Onsdagen den 11 mars 1953.

Svar på interpellation ang. import av matpotatis från Danmark.

något behov av import icke förelåg
med hänsyn till den inhemska tillgången
och att ej heller producentpriset
kunde anses motivera någon import.
Önskemål om import kunde endast
motiveras med att den svenska
potatisen i år skulle vara av sämre
kvalitet än tidigare. Det anfördes, att
importen av dansk potatis våren 1952
visat, att den danska potatisen är av
betydligt bättre kvalitet än den inhemska
samt att kraven på import närmast
kom från de konsumenter, som
föregående år varit i tillfälle att köpa
dansk potatis.

Huruvida matpotatisen i år är av
sämre kvalitet än tidigare har jag icke
kunnat bilda mig något bestämt omdöme
om. Uppgift står här mot uppgift.
Att kvaliteten i vissa fall på grund
av den ogynnsamma väderleken blivit
nedsatt, är nog riktigt, men å andra
sidan har tillgången på potatis hittills
varit så riklig, att uppköparna i större
utsträckning än tidigare kunnat avstå
från att köpa av de lägre sortklasserna.
Jag tror därför, att önskemålen om
import i första hand föranledes av en
tilltagande önskan från konsumenternas
sida att kunna köpa en mera högklassig
potatis än den vi normalt odlar
och av en större villighet än förut
att betala ett högre pris för verkligt
förstklassig vara. Denna tendens har
långt -tidigare observerats av potatisodlarna.
Dessa har därför redan lagt
ned ett ganska omfattande arbete för
att övergå till att i större omfattning
än tidigare odla högklassiga sorter.
Likaså har anstalter vidtagits för en
bättre sortering av matpotatis och för
försäljning av potatis i standardiserade
förpackningar. En omläggning av odlingen
tar emellertid ganska lång tid
i anspråk. Då den högklassiga potatisen
i allmänhet kräver mer arbete
och lämnar lägre avkastning, behöver
odlarna ha garantier för att de verkligen
kan utvinna ett så högt pris, att
de ökade odlingskostnaderna täckes. I

detta syfte har potatisodlarnas organisationer
tillsammans med representanter
för potatishandeln tillsatt en
kommitté för att utarbeta nya kvalitetsbestämmelser
för matpotatis och
anordna en effektiv kontroll av att
dessa bestämmelser efterföljes. Saluhållande
av matpotatis efter kontrollerade
kvalitetsklasser har nämligen ansetts
främja såväl konsumenternas
krav på att kunna köpa potatis av hög
kvalitet som odlarnas krav på att få
ett sådant pris för högklassig potatis,
att det täcker merkostnaderna.

En av jordbruksnämnden tillsatt
kommitté för översyn av Lantbruksförbundets
potatisnotering har inlett
samarbete med nyssnämnda kommitté,
och båda kommittéerna har i sin tur
samrått med lantbruksstyrelsen, bland
annat angående utformningen av kontrollapparaten.
Lantbruksstyrelsen har
å sin sida konfererat med mig i saken,
och jag har självfallet ställt mig välvillig
till det initiativ som sålunda
tagits.

För en vidgad odling av högklassig
matpotatis föreligger emellertid det
hindret, att förhållandevis stora områden
av de potatisodlande länen förklarats
smittade av potatiskräfta eller
utgör skyddsområden i anledning av
dylik smitta. Enligt gällande bestämmelser
får inom dylika områden icke
odlas annan potatis än sådan, som är
immun mot potatiskräfta. De bästa
sorterna matpotatis saknar så gott som
genomgående sådan immunitet. Då det
gjorts gällande att våra skyddsbestämmelser
mot potatiskräfta är strängare
än de danska, överväger jag därför
att föranstalta om en översyn av vår
lagstiftning på ifrågavarande område.

För att återgå till frågan om import
av dansk potatis kan jag ytterligare
nämna, att denna behandlades av jordbruksnämnden
den 11 februari i år.
Frågan bordlädes därvid i avvaktan på
den fortsatta utvecklingen. Jordbruksnämnden
synes sålunda — och enligt

Onsdagen den 11 mars 1953.

Nr 9.

Svar på interpellation ang. import av matpotatis från Danmark.

min mening med rätta — ha iakttagit
försiktighet vid sin bedömning av kraven
på import. En import redan under
vintern skulle säkerligen medföra, att
de svenska matpotatisodlarna, som då
ännu har förhållandevis stora lager
osåld potatis, riskerar att icke kunna
avyttra denna. För övrigt bör man enligt
min åsikt, så länge tillgången på
svensk matpotatis är tillräcklig och
priset icke överstiger det i jordbrukskalkylen
beräknade, icke tillgripa import
utan synnerligen starka skäl.

Interpellanten har bland annat berört
frågan om importavgift på potatis.
Med anledning därav kan jag upplysa,
att jordbruksnämnden vid nyssnämnda
sammanträde den 27 januari
1952 efterhörde de närvarandes inställning
till ett förslag att medge import
men samtidigt införa en importavgift
med belopp, motsvarande merkostnaden
för odling av högklassig matpotatis.
Enligt vad som uppgivits för mig
förklarade såväl odlarnas som handelns
representanter, att de i princip
icke hade något att erinra mot detta
förslag men att de förbehöll sig att få
taga del av den närmare utformningen
därav, innan definitiva svar lämnades.
Jag förmodar, att jordbruksnämnden
längre fram kommer att taga frågan
under övervägande.

Av vad jag nu anfört torde framgå,
att jag ända sedan potatisimport blev
aktuell haft min uppmärksamhet riktad
på denna fråga och att jag hållit
mig underrättad om dess behandling
inom jordbruksnämnden. Jag vill ej
heller underlåta framhålla, att jag i
lika hög grad som interpellanten har
klart för mig följderna för den svenska
potatisodlingen av en ohämmad
import.

Till svar på interpellantens andra
fråga vill jag framhålla, att det i första
hand ankommer på jordbruksnämnden
att handlägga frågan om import av potatis
och att nämndens behandling av
denna icke föranlett mig att vidtaga

någon åtgärd. Som jag redan framhållit
sammanhänger emellertid frågan,
om man ser den på längre sikt, med
våra möjligheter att inom landet få
fram tillräckliga kvantiteter högklassig
potatis. Lösningen av detta senare
spörsmål är jag beredd att främja på
olika sätt.

Härefter yttrade:

Herr NILSSON i Bästekille (h): Herr
talman! Jag ber att få tacka statsrådet
Norup för hans svar på denna interpellation.

Jag bör kanske också redovisa varför
jag har ställt denna interpellation. Jag
har inte gjort det för att tillfredsställa
någon personlig nyfikenhet eller någonting
liknande, utan därför att ett
stort antal människor ute i bygderna
blev synnerligen bekymrade när denna
fråga aktualiserades i början av februari
månad.

Ryktena gick då, att vi skulle få i
gång en import av dansk matpotatis,
och det är fullt naturligt att de människor
som hade med detta att göra
kände sig starkt och man kan gott säga
illa berörda. De hade stora lager kvar,
och de ställde sig givetvis den frågan:
På vilket sätt skall vi få avsättning för
våra stora lager? En person inte så
långt från mitt hem, som har rätt stora
odlingar, ringde och var mycket bekymrad,
och inte nog med detta, även ordföranden
i Malmöhus läns småbrukarförbund
ringde och var synnerligen bekymrad
för hur det skulle gå i denna
fråga. Här sitter vi — sade han — en
massa småbrukare på den magra jorden
på den stora slätten kring Vombsjön
och ligger inne med stora lager, och vi
vet inte vad vi skall ta oss till. Verkningarna
började redan märkas på
marknaden i storstäderna. Priserna
sjönk, ingen var intresserad av att köpa,
alla ställde sig avvaktande inför den
väntade importen.

Sedan blev ju, som herr statsrådet säger,
denna fråga bordlagd den 11 febru -

Nr 9.

Onsdagen den 11 mars 1953.

Svar på interpellation ang. import av matpotatis från Danmark.

ari. Det har inte kommit i gång någon
import. Det skulle nog ha varit lyckligt
om importen ställts på framtiden,
ty det finns enligt min och många
andras mening intet behov av denna
import, åtminstone för rätt lång tid
framåt. Statsrådet har ju för övrigt i
sitt svar själv förklarat att han också
anser, att en import under vintern inte
skulle bli något annat än, vi kan gott
säga, ett slag i ansiktet på de svenska
matpotatisodlarna. Han anser inte att
en sådan import skulle vara motiverad.
Det är alldeles riktigt. Vi kan också
säga, att i och med att frågan är bordlagd
i jordbruksnämnden är den därför
inte definitivt avförd från dagordningen,
och detta är nog en av de största
anledningarna till att vi håller frågan
levande.

Herr statsrådet har sagt att hans intresse
för frågan är lika stort som mitt.
Ja, det är jag givetvis fullt på det klara
med. Det skulle ju ha varit beklagligt
annars. Jag noterar med glädje att han
har givit svart på vitt på att hans intresse
är stort, och jag hoppas också
att det skall följas av praktisk handling,
om han i framtiden skulle bli ställd inför
prov, d. v. s. nya krav på import.

Jag skulle vidare vilja fråga herr
statsrådet om en sak. Det har ryktats
att det har företagits en inventering angående
storleken av de lager av matpotatis
som finns. År detta riktigt, och
har i så fall statsrådet tillgång til! dessa
sifferuppgifter? Det skulle vara intressant
att veta.

Jag är ense med herr statsrådet om att
det behövs kvalitetsförbättring på
svensk matpotatis. Det behöver vi inte
tvista om. Det vet vi allesammans.
Det har i marknaden funnits en hel
del potatis som inte fyller de krav man
har rättighet att ställa på fullgod matpotatis.
Men detta är ett arbete på lång
sikt, och det finns inom odlarkretsar
stort intresse för att få fram bättre
kvalitet. Men för att kunna göra det
måste man så att säga »ha fritt om -

kring sig» för import. Ty får man import
strax efter nyår —• importen aktualiserades
ju nu i februari — då
måste svenska matpotatisodlare säga sig
att det inte gör någon nytta att försöka
få fram bättre kvalitet, när man
så tidigt är färdig att importera. Jag
vill understryka önskemålet, att statsrådet
intar samma ställning som hittills
och avvisar eventuella krav på import,
så länge vi har god matpotatis att
föra i marknaden. Jag kan sluta med
att citera den ärade ordföranden i
Småbrukarförbundet, som sade, att vi
som är satta att bruka en del av Sveriges
sämsta jord bör ha rättighet att
få sådant ekonomiskt utbyte att även
vi kan existera som människor. Jag tror
han har rätt i detta.

Vi kommer här i kammaren snart
nog att ställas inför frågan om vi inte
får slå bättre vakt om svenska näringslivet
än vi hittills gjort både på detta
och på andra områden.

Herr LUNDBERG (s): Herr talman!
Jag måste erkänna att jag har en från
den föregående ärade talarens avvikande
mening i fråga om de åtgärder
som behöver vidtagas för att trygga
potatisbehovet i landet.

Förra året importerade vi 10 000
ton förstklassig matpotatis från Danmark,
vilket motsvarar ungefär 1,2 procent
av årskonsumtionen i Sverige.
Bristen på fullgod matpotatis är i dag
minst lika stor som den var då, och
ur konsumentsynpunkt finns det all
anledning att vidtaga alla åtgärder
som är möjliga för att trygga tillgången
på god potatis. Priserna på svensk
matpotatis ligger nu ungefär fyra å
fem öre per kilo högre än det pris vi
kan importera dansk potatis för, och
då har jag inberäknat i priset också
den tull och den frakt som gäller. I
Jordbrukarnas Föreningsblad för den
7 mars 1953, som ligger här ute på ett
bord, säger agronom Eric Hellbo i
denna fråga: »I stort sett får man nog

Onsdagen den 11 mars 1953.

Nr 9.

Svar på interpellation

tyvärr konstatera, att den under innevarande
säsong hittills marknadsförda
matpotatisen i mångt och mycket icke
motsvarat konsumenternas berättigade
kvalitetskrav. Bristerna har på de större
konsumtionsorterna t. o. m. gjort
sig så starkt gällande, att handeln på
allvar väckt förslag om import av matpotatis
från Danmark. Ehuru ställd
utanför varje ekonomiskt affärsintresse
skall jag likväl icke här ta ställning
vare sig för eller emot det berättigade

1 en dylik import. Ett är emellertid
ofrånkomligt: man måste beklaga, att
det i vårt land, som har så goda förutsättningar
för odling av förstklassig
potatis, över huvud taget skall behöva
ifrågasättas en import för att få önskemålen
på kvalitet tillgodosedda.» Han
tillägger: »Vår matpotatisodling måste
så snabbt som möjligt inriktas på kvalitet.
Man får inte enbart sträva efter
högsta möjliga avkastning utan högsta
möjliga skörd av fullgod vara.» Detta
säger en av de efter vad jag förstår
sakkunniga i denna fråga. Tyvärr
överensstämmer detta med konsumenternas
erfarenheter i fråga om tillgången
på potatis.

Föregående år ställde jag i en interpellation
frågan om att vidtaga åtgärder
häremot, men jag har ännu inte
fått något svar. Om potatisodlarna i
dag har matpotatis lagrad som de inte
vill släppa ut i handeln förrän priserna
har tvingats stiga eller om de anser,
att de skall tvinga konsumenterna att
köpa mindervärdig och dyr vara genom
att stänga importen utifrån, kan
jag inte avgöra. Men man har ur alla
synpunkter anledning att med kritisk
blick se på de åtgärder som statsmakterna
vidtagit för att tillfredsställa
även konsumenternas intressen. Det
skulle vara beklagligt om jordbrukspolitiken
skulle stimulera potatisodlarna
till slentrian och ovilja till prestation.
Är detta förhållandet och producenterna
ställer krav på garanterade
inkomster och förbud mot import,

2 — Andra kammarens protokoll 1953. IV

ang. import av matpotatis från Danmark.

kommer konsumenterna i en mycket
beklagansvärd situation. Då är de helt
utlämnade till godtycket. Jordbrukarna
måste själva lära sig förstå att skall
man klara dessa frågor på ett även för
konsumenterna riktigt sätt, måste de
se till att någonting blir gjort på denna
marknad. Jag vädjar till jordbruksministern
att inte bara se på de krav på
lättvindig inkomst, som olika jordbrukare
kan ha i fråga om inkomster på
potatisodling, utan även se till att vi
får en fullgod vara, ty matpotatisen är
så viktig i det svenska folkhushållet
att det här inte kan få fortsätta längre.
Om man skall göra någonting åt den
situation vi i dag befinner oss i måste
en viss import från Danmark tillåtas.

Herr talman! Jag har velat säga detta
därför att jag har en avvikande mening
från interpellanten, som endast
ser en sida av saken och inte tänker
på att konsumenterna också har berättigade
krav, som både riksdag, regering
och andra bör ta vederbörlig hänsyn
till.

Herr NILSSON i Bästekille (h) kort
genmäle: Herr talman! Jag förstår inte
hur herr Lundberg kunde få den uppfattningen,
att jag i denna fråga endast
företräder producenternas intressen.
Jag sade ju klart och tydligt ifrån, att
det finns berättigade klagomål att framföra
när det gäller kvaliteten på potatisen
och att man måste sätta in åtgärder
för att få fram en bättre kvalitet.
Med ett sådant konstaterande har jag
givit uttryck åt en uppfattning som
producenterna har och som förmodligen
även konsumenterna hyser. Ingen
bestrider väl att någonting behöver göras
på detta område.

Vad beträffar tillgången på potatis
har dock marknadsnoteringarna den
sista tiden visat en vikande tendens;
det har varit ökad tillförsel av potatis,
och priserna har i någon mån
sänkts. Detta tyder väl inte på att det
■ 9.

Nr 9.

Onsdagen den 11 mars 1953.

Svar på interpellation ang. import av matpotatis från Danmark.

råder någon sådan bristsituation som
herr Lundberg talat om.

Så fort det är möjligt att importera
en vara från ett annat land till litet
lägre pris, skall vi tydligen göra det
omedelbart. Sedan får det gå som det
vill med de människor som här i landet
producerar varan. Jag kan inte,
herr Lundberg, dela denna uppfattning.
Jag kan inte förstå att de svenska
småbrukarna i detta fall skulle
offras. Även de har väl rättighet att
leva — det är vi nog alla överens om.

En annan sak, som man i detta sammanhang
bör komma ihåg, är att en
högre kvalitet på matpotatisen innebär
skördar som endast uppgår till 50 procent
av vad man får vid odling av
s. k. bränneripotatis. Är herr Lundberg
för sin del beredd att gå ut och tala
om för folk här i landet att de alltså
måste betala ett betydligt högre pris
för potatisen, om det skall bli en ytterligare
kvalitetshöjning? För min del
har jag ingenting emot att det blir en
sådan kvalitetshöjning. Jag tror att
det är den väg vi måste gå.

Men här stiger man upp och talar
om import, så fort det går att få potatis
litet billigare från något annat håll.
Jag vill ännu en gång understryka vad
jag sade i mitt första anförande: Det
kan tänkas att vi här i riksdagen oberoende
av partianslutningen snart blir
rätt eniga om att vi måste på alla områden
skydda det svenska näringslivet.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:
Herr talman! Det låter bra att tala om
att matpotatisen bör vara av bättre
kvalitet, men det viktigaste i detta
sammanhang är att man verkligen visar
vilja att få fram bättre kvaliteter,
och det har inte potatisodlarna här i
landet gjort. Det är detta som jag har
velat påtala.

Jag skulle också kunna anföra exempel
på vilka priser som i dag betalas
för matpotatis, men jag vill bara framhålla
att priset på god matpotatis —

om det över huvud taget är möjligt att
komma åt någon sådan — för närvarande
ligger på en nivå, som man nog
inte räknat med i jordbrukskalkylen
och i varje fall inte då inkomsterna
för olika grupper fastställdes.

Man talar här så vackert om småbrukarna.
Jag tror att vi i detta sammanhang
kan koppla bort småbrukarna.
Åtminstone uppåt landet sköter småbrukarna
vanligen potatisodlingen
bättre än de större odlarna gör. De
större odlarna är i regel de som håller
oss med den där industripotatisen
och foderpotatisen, som tydligen svenska
folket skall tvingas äta — det går
visst inte att komma ifrån.

Den föregående talaren måste väl
också medge, att när man i Jordbrukarnas
Föreningsblad tar upp frågan
på sätt som skett i det senaste numret,
bör jordbrukarna själva förstå att
något måste göras.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP: Herr talman!
Försörjningen med matpotatis är givetvis
en mycket ömtålig fråga. Det är
lätt att förstå att de husmödrar, som
skall köpa potatisen till ett ganska
högt pris sedan handeln lagt på sina
marginaler, inte blir glada över att
få potatis, där en hel del behöver skalas
bort. Man resonerar nog som så:
»Vi betalar gärna ett högt pris, men
då skall det också vara god kvalitet
på potatisen.»

Å andra sidan tycker jag nog att
man begagnar rätt mycket överord,
när man, såsom herr Lundberg här
gjorde, säger att jordbrukarna försöker
att skaffa sig lättvindiga vinster på potatisen.
Herr Lundberg framhöll, att
nuvarande pris på potatisen inte ligger
i nivå med vad man räknat med i
jordbrukskalkylen. Nej, det gör det inte.
Det ligger till och med något under
det pris som beräknats i kalkylen.

Jordbrukarnas andel av det pris
konsumenterna får betala för potati -

Onsdagen (ien 11 mars 1953.

Nr 9.

Svar på interpellation

sen rör sig för dagen om 15 till 20 öre
per kilo i södra Sverige, under det att
frakt, uppköparprovisioner och detaljhandelns
marginaler för dagen utgör
kr 25: 30 per 100 kg. De höga priser,
som man här talar om, beror alltså
inte på att jordbrukarna försöker sko
sig och ta hem vad herr Lundberg kallar
lättvindiga vinster. För övrigt är
nog den, som i höstas besökte de trakter,
där potatis odlas, och såg under
vilka vidriga förhållanden denna odling
skedde, villig att erkänna att det
inte är på något lättvindigt sätt potatisodlarna
skaffar sig sina inkomster.

Vad sedan beträffar frågan om hur
man skall få fram bättre matpotatis,
är det enligt min mening nödvändigt
att alla parter hjälps åt för att man
skall kunna nå något resultat. .Tåg vet
mycket väl att frågan om en kvalitetshöjning
under flera år varit föremål för
diskussion, men det är ett mycket
svårt område som man här kommer in
på. Före kriget hade vi ju i viss utsträckning
lyckats få fram en kvalitetspotatis,
men när sedan potatisen
under krigsåren måste fylla de brister
som uppstod i folkförsörjningen,
nödgades man ta till inte bara sämre
matpotatissorter utan även vad herr
Lundberg kallade fabriks- och foderpotatis.

Men det är inte så i dagens läge,
herr Lundberg. När man för någon
vecka sedan talade om att vi hade ont
om matpotatis hörde jag mig för om
saken. Det fanns då i Stockholm 22
vagnar potatis av godtagbar kvalitet.
Konsumenternas intresse var således i
det fallet tillgodosett. Därmed är det
inte sagt att konsumenternas berättigade
intressen i år är tillgodosedda till
alla delar och detta på grund av den
svåra väderleken, som satt spår efter
sig inte enbart i form av fördyrade
arbetskostnader utan även i en kvalitet,
som på grund av regnet inte är
lika god som vore önskvärt. Jag skulle
dock tro att man från konsumenternas

ang. import av matpotatis från Danmark.

sida kan påräkna förståelse för de svårigheter,
som nu gör sig gällande, i
den mån priserna inte stiger över de
beräknade utan i stället sjunker. Jag
kan heller inte säga att man från konsumenternas
sida i någon större utsträckning
gjort anmärkningar, som
kan betraktas som mer eller mindre
obefogade. Att sedan herr Lundberg
tar till några överord får stå för hans
egen räkning.

Interpellanten säger att det inte är
på grund av någon personlig nyfikenhet,
som han ställt denna interpellation.
Nej, det förstår jag mycket väl.
Det är säkert andra intressen, herr
Nilsson i Bästekille, som ligger bakom.
Nu är det emellertid så, att det förlöpte
några veckor innan efter första
sammanträdet på jordbruksnämnden
interpellanten observerade att man kunde
göra något politiskt av detta genom
att ställa en interpellation. Diskussioner
har sedan fortsatts mellan odlarna och
jordbruksnämnden. Såväl odlarna och
konsumenterna som potatishandelns representanter
har varit med i dessa diskussioner.
Om jordbrukarna — jag menar
nu även ordföranden i Malmöhus
läns småbrukarförbund — följt med
diskussionen i jordbrukarkretsen så
hade de säkerligen observerat att denna
fråga höll på att diskuteras. Inte endast
jag utan även andra statliga myndigheter
följer frågan med intresse.

Beträffande sedan frågan om det
gjorts någon inventering av de befintliga
mängderna av matpotatis kan jag
framhålla, att det mig veterligt inte
gjorts någon sådan noggrann undersökning
annat än de undersökningar, som
jordbruksnämnden emellanåt gör för
att hålla sig å jour med läget. Följaktligen
har jag för dagen inga siffror att
komma med.

Sedan var det frågan om importen
är ställd på framtiden eller kan avskrivas
för i år. På grund av frågans
allvar kan man nog inte så där utan
vidare avskriva den. Om man avskri -

Nr 9.

Onsdagen den 11 mars 1953.

Svar på interpellation ang. import av

ver den i det ena ögonblicket så kan
det ju i nästa ögonblick bli aktuellt
att åter ta upp frågan. .lag anser därför
att man behandlat denna fråga rätt,
när man i jordbruksnämnden tills vidare
bordlagt den för att behandla den
när den blir aktuell. Mig veterligt föreligger
enighet i denna fråga mellan representanterna
för konsumenterna och
odlarna.

Om det sedan är så att det gläder
interpellanten att jag satt ned detta på
papper, då skall jag inte ta den glädjen
ifrån honom. Jag har följt och jag
kommer också att följa denna fråga
med mycket stor uppmärksamhet. Potatisodlingen
har för stora delar av
det svenska jordbruket en mycket stor
betydelse, och det är likaledes av oerhört
stor betydelse för den svenska
konsumenthushållningen hur man löser
dessa frågor. Jag har tillåtit mig att i
mitt svar framhålla en del svårigheter,
som finns på detta område. Jag hoppas
dock att dessa svårigheter inte
skall vara större än att de kan övervinnas.

Redan i höstas — eller det kanske
var i somras — tog jag upp en diskussion
om matpotatisen med lantbruksstyrelsen.
Lantbruksstyrelsen skulle försöka
att verka för att åstadkomma en
organisation, som möjliggör ett skydd
för handeln med matpotatis av god kvalitet.
Denna organisation skulle ges en
sådan utformning, att den inte kräver
större omkostnader än vad som är nödvändigt.
Man skulle även se till att prisbildningen
blir sådan, att odlare som
lägger ned möda på att framställa en
kvalitetsprodukt även skall få ersättning
för denna möda.

Jag håller med interpellanten att det
inte är riktigt att mitt- under ett produktionsår
plötsligt komma och kräva
import av utländsk potatis därför att
den kanske kan bli något öre billigare
per kg. Här får man försöka klara upp
de svårigheter som finns, och jag tror
inte att svårigheterna när det gäller

matpotatis från Danmark.

potatisens kvalitet i år är större än
att de bör kunna övervinnas. De svenska
odlarna bör kunna få avsättning
för sin potatis inom landet.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag vill säga till herr
statsrådet, att jag har lagt huvudvikten
vid kvaliteten och inte så mycket diskuterat
prispolitiken. Köper man nämligen
en billig eller relativt billig potatis
men får skala bort hälften av den,
blir det en oerhört dyr potatis för de
svenska husmödrarna. Detta har jag
velat säga ifrån. Det är kvalitetsfrågan
som jag är angelägen att understryka.

Sedan är det en annan sak. Det finns
två priser: ett teoretiskt pris och ett
verkligt pris. Tyvärr är det verkliga
priset, när man skall köpa god potatis,
vida högre än det som noterats i
den officiella statistiken. Jag kan också
anföra statistik från både grosshandeln
och minuthandeln, om det
skulle behövas i detta sammanhang.

Jag är mycket glad över herr statsrådets
uttalande enligt vilket han inte
vill ge något bestämt besked om huruvida
det skulle bli nödvändigt att importera
potatis, Jag tror att om de
svenska potatisodlarna nu öppnar sina
stukor och sina lager kanske det i
dem kan finnas god potatis.

Skulle det föreligga en verklig och
inte en konstruerad brist på potatis,
förutsätter jag, att man vidtager åtgärder
för att få till stånd en import
från Danmark, som ju har möjligheter
att producera goda sorter till konkurrenskraftiga
priser.

Jag skulle också vilja betona vikten
av att odlarna, när de står inför ett
nytt produktionsår, verkligen ser till
att de väljer lämpliga sorter och inte
fortsätter som förut. Jag hoppas, att
jordbruksministern på ett mycket aktivt
sätt skall vidta åtgärder för att
göra jordbrukarna uppmärksamma på
att en sådan ordning är den riktiga.

Onsdagen den 11 mars 1953.

Nr 9.

Svar på interpellation

Herr NILSSON i Bästekille (h) kort
genmäle: Herr talman! I sitt förra anförande
sade herr Lundberg utan att
blinka, att de svenska jordbrukarna icke
vill vidtaga någon kvalitetsförbättring
i fråga om potatisen. Den frågan tycker
jag inte att vi skall ta upp här i riksdagen,
utan den bör diskuteras med
företrädarna för Sveriges potatisodlareförening.
De kanske kan ge herr Lundberg
sådana upplysningar att han blir
tagen ur sin villfarelse.

Herr Lundberg säger vidare, att vi
skall koppla bort småbrukarna från
denna fråga. Häremot vill jag svara
herr Lundberg: Det skall vi inte göra
— särskilt när det gäller mitt län och
även stora delar av Malmöhus län.
Herr Lundberg skall inte tro att ordföranden
i Malmöhus läns småbrukarförbund,
som företräder Sveriges sämsta
jord, inte är medveten om vad en
import skulle innebära. Han vet alltför
väl att någonting måste till för att
skydda deras intressen. Men detta vill
herr Lundberg inte höra talas om, och
det begriper jag mycket väl.

Vad sedan gäller herr statsrådets anförande
vill jag säga, att vi inte har
anledning att öppna något gräl i denna
fråga, tv det framgår ju klart och
tydligt att vi befinner oss på samma
linje. Herr statsrådet sade emellertid
litet spydigt att det var kanske politiskt
matnyttigt att ta upp en diskussion
i denna fråga, men det skulle
inte göra det mindre bekymmersamt,
ty man kan ju inte veta till vilket resultat
en sådan diskussion skulle leda.

Herr statsrådet säger, att frågan om
import inte kan avskrivas definitivt.
Inte heller jag har sagt att detta skulle
vara möjligt, men jag hoppas att herr
statsrådet förhindrar en import så
länge det finns tillräckliga lager av
svensk matpotatis. Både herr statsrådet
och jag är tydligen fullt överens om att
de svenska jordbrukarna skall ha möjlighet
att sälja sin potatis och därigenom
stärka sin ekonomiska ställning.

ang. import av matpotatis från Danmark.

Herr VIGELSBO (bf): Herr talman!
Denna fråga har diskuterats från två
olika utgångspunkter, dels har det gällt
priset, dels kvaliteten. Jag skall först
och främst beröra kvalitetsfrågan.

Jag är överens med herr statsrådet
om att det bör vara ett intresse för
både jordbrukare och konsumenter att
bättre potatiskvaliteter produceras.
Man får nog säga, att vi tidigare haft
bättre kvalitet. Vad är det då som egentligen
förstört den svenska potatisen?
Man kan i varje fall ifrågasätta om felet
inte ligger hos den nuvarande upphandlingsförordningen.
Direktioner av
olika slag är ganska bundna i sitt val
av de anbud som föreligger till antagande.
Herr Nilsson i Bästekille säger,
att det finns potatissorter med låg kvalitet
som ger 50 procent högre avkastning
än potatissorter av god kvalitet.
Det är följaktligen alldeles klart, att
den, som producerar potatis med låg
kvalitet och mycket hög avkastning,
vid lämnande av anbud har möjligheter
att komma med ett väsentligt lägre pris
än den som har god matpotatis. Det är
alldeles uppenbart, att t. ex. vederbörande
sjukhusdirektion måste antaga
ett sådant lägre anbud för att undgå
revisionsanmärkning.

Det kan vara lämpligt att fråga riksdagen
om vi vid prövningen av anbud
till våra statliga och kommunala inrättningar
utan någon — jag vill inte säga
risk att få sparken från sådant uppdrag
— men utan risk för påföljder
kan anta ett dyrare anbud för att få
potatis av god kvalitet. Föreligger en
sådan möjlighet?

Jag skall sluligen gentemot herr Lundbergs
anmärkningar mot priset säga, att
det inte är böndernas eller odlarnas fel
att potatiskvaliteten är dålig utan att det
är upphandlingsförordningen — som
har också herr Lundbergs välsignelse
— vilken här ligger i botten.

När det sedan gäller priserna är det
klart, att vi kan sänka priserna på potatis
liksom på andra varor som vi

Nr 9.

22 Nr 9. Onsdagen den 11 mars 1953.

Statistiska centralbyrån: Avlöningar till personal för verksamheten

saluför, men det förutsätter att arbetskraften
blir billigare. Det skulle vara
roligt att höra herr Lundbergs uppfattning
om huruvida vi får importera billig
arbetskraft också för att hålla låga
produktionskostnader, så att vi kan saluföra
billiga varor på marknaden.

Herr talman! Jag ställer slutligen än
en gång frågan, om vi får köpa dyrare
potatis till våra allmänna inrättningar
än lägsta anbudet och få bättre kvalitet.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 7.

Föredrogos var för sig och remitterades
till statsutskottet följande Kungl.
Maj :ts på bordet liggande propositioner:

nr 82, angående statstjänstemännens
löner under år 1953 m. m.;

nr 84, angående ombesörjande i vissa
fall av den undervisning, från vilken
distriktsöverlärare befriats; och

nr 86, angående anslag för budgetåret
1953/54 till avlöningar och omkostnader
vid statens sinnessjukhus och statens
anstalt för fallandesjuka m. m.

§ 8.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den å bordet vilande motionen
nr 445 av herr Larsson i Hedenäset
m. fl.

§ 9.

Utgifter under riksstatens sjunde
huvudtitel.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
7, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1953/54 under sjunde huvudtiteln,
avseende anslagen inom finansdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—11.

Vad utskottet hemställt bifölls.

i allmänhet.

Punkten 12.

Statistiska centralbyrån: Avlöningar till
personal för verksamheten i allmänhet.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid: Herr

RUBBESTAD (bf): Herr talman!
Då jag vid denna punkt har avgivit en
blank reservation, vill jag nämna något
om anledningen till densamma.

I denna punkt föreslås en utökning
av personalen på statistiska centralbyrån.
Man har beslutat inrätta en intervjuorganisation,
ett s. k. gallupinstitut,
och det är meningen att fem
kontrollanter och 150 intervjuare skall
vara placerade i olika delar av landet.
Centralbyrån har ansett att detta antal
utgör ett minimikrav. Den har också
tänkt sig en betydande personalökning
för ändamålet i statistiska centralbyrån.
Kungl. Maj :t har visserligen i
statsverkspropositionen inte förordat
anställande av mer än en extra befattningshavare
i Cg 31 men har på en
annan punkt som behandlas i detta utlåtande
begärt ett anslag på 100 000
kronor för intervjuorganisationen.

Orsaken till att jag har avgivit en
blank reservation är att jag velat få
tillfälle att uttala mitt misstroende mot
det gallupinstitut som man har beslutat
inrätta för att få fram tillförlitlig
statistik. Vi har nog litet var sett hur
det går till vid dessa intervjuer. För
någon vecka sedan lämnade stockholmstidningarna
en tydlig och klar
redogörelse för hur intervjumetoden
tillämpas för att utreda dyrortsgrupperingens
verkningar. Det kommer en
tjänsteman hem till en familj och vill
att man skall tala om — utan de ringaste
anteckningar som stöd — hur man
har använt sina inkomster under ett
föregående år, vilka varor man har
köpt och till vilket pris. Det säger sig
självt att en sådan metod inte kan
vara särskilt tillförlitlig. Det går inte
att komma ihåg hur mycket man köpt
av den ena och den andra varan och

Onsdagen den 11 mars 1953. Nr 9.

Statistiska centralbyrån: Avlöningar till personal för verksamheten i allmänhet.

hur mycket de har kostat, när man inte
har någon bokföring att lita till.

Det är detta system som nu skall
sättas i praktisk tillämpning på flera
områden, och jag måste därför på denna
punkt uttala min stora tveksamhet
om huruvida man kan få tillförlitlig
statistik på detta område.

Det är inte tu tal om att också statsutskottet
i sin helhet ställde sig litet
tveksamt till detta förslag. Man märker
det på utskottets uttalande, att det inte
har velat motsätta sig Kungl. Maj :ts
förslag. Utskottet stryker tydligt under,
att anordningen bara får vidtagas
på försök. Man säger ifrån att man vill
vara med om medelsanvisningen nu
för en gångs skull, men man vill inte
att det skall upprepas annat än då det
kan erfordras vid särskilda tillfällen.

Detta är vad jag vill ha understruket,
att det gäller ett anslag av engångskaraktär
för ett försök och att riksdagen
inte skall behöva betala mer för detta
ändamål.

Jag vet att finansministern har trott,
att man genom denna metod skall få
lägre kostnader för statistikarbetet.
Det är möjligt att så blir fallet; jag vet
det inte. Utskottet har emellertid för
sin del varit angeläget att påpeka att
det bör lämnas en redogörelse inför
riksdagen hur denna organisation kommer
att gestalta sig och vilka besparingar
som varit möjliga.

Det är detta som jag har velat understryka.
Anslaget till denna organisation
behandlas under punkt 18 i
detta betänkande. På den nu föredragna
punkten har jag, herr talman, intet
särskilt yrkande.

Herr LINDHOLM (s): Herr talman!
Det är alldeles riktigt, som herr Rubbestad
sagt, att vi inom statsutskottet
mycket noggrant har prövat detta ärende
innan det förelädes riksdagen. Vid
den prövningen har vi för vår del konstaterat,
att det inte egentligen är någonting
nytt som föreslås i vad det gäl -

ler utgiftssidan. Det är ju så, att det
förekommer åtskilliga statistiska undersökningar
i vårt land. De flesta av
dessa statistiska undersökningar är en
produkt av riksdagens egen begäran.
Riksdagen begär ju vid skilda tillfällen
uppgifter om än den ena, än den andra
saken, och för att det skall kunna genomföras
måste man bearbeta ett ganska
omfattande statistiskt material. Tidigare
har man ju haft det systemet,
att man för varje gång byggt upp en
helt ny organisation. Detta har medfört,
att man har fått startkostnader för organisationen
varje gång. Man har fått
trimma upp ett visst antal människor
för att göra den statistikinsamling och
den bearbetning av statistiken, som visat
sig erforderligt. Det förslag, som
ligger på riksdagens bord, innebär att
man skall permanenta organisationen.
Genom denna permanentning skall man
få en ekonomisk vinst — man slipper
att för varje gång betala kostnaden för
upptrimning av personalen. Det har vid
de utredningar, som förevarit, beräknats
att för en större statistisk undersökning
skulle man på detta sätt kunna
göra en besparing på 10 000 å 15 000
kronor och för mindre statistiska undersökningar
en besparing på 5 000 å
10 000 kronor.

Man har här i riksdagen dels i allmänna
uttalanden och dels i motioner
förordat rationaliseringsåtgärder inom
statsförvaltningen; och herr Rubbestad
är ju inte den som minst talat om att
man bör se till att utnyttja alla möjligheter
till besparingar. Det förslag,
som nu ligger på riksdagens bord, är
ju egentligen ingenting annat än en
rationalisering av hittills tillämpade
metoder, som såvitt man nu kan bedöma
leder till betydande besparingar.

Det medför ytterligare en förtjänst.
Herr Rubbestad återgav en tidningsuppgift
om hur det tillgått tidigare vid
statistiska undersökningar. Han menade
att det inte var så tillförlitligt,
och det kanske kan vara riktigt, efter -

24 Nr 9. Onsdagen den 11 mars 1953.

Statistiska centralbyrån: Avlöningar till personal för verksamheten i allmänhet.

som man haft nytt folk varje gång. Om
man däremot får en mera fast organisation,
betyder det att man samtidigt
får folk som är mera trimmat, och på
så sätt kan man få bort de flesta felkällorna,
om man inte får bort alla.
Den produkt, som skapas, blir en mera
pålitlig produkt, och ur den synpunkten
har man ju också anledning att
hälsa det hela med tillfredsställelse.
Det är ju dock på det sättet, att oavsett
om riksdagen bifaller detta eller
inte, är det ett betydande antal statistiska
undersökningar som skall göras
i framtiden. Det är medvetandet
härom som gjort att vi inom utskottet
inte velat motsätta oss utan tillstyrker
Kungl. Maj:ts förslag. Jag ber också att
med det anförda få yrka bifall till utskottets
förslag.

Fröken VINGE (fp): Herr talman!
Herr Rubbestads anförande var egentligen
det bästa försvaret för den nya
intervjuorganisationen. Om herr Rubbestad
är övertygad om att de intervjuare,
man nu har ute på fältet, inte
är skickade för sin uppgift, är det hög
tid att de blir tränade och instruerade
i enlighet med det förslag, som statsutskottet
förordat.

Herr Rubbestad tog som exempel
särskilt socialstyrelsens konsumtionsundersökningar.
Representanter för socialstyrelsen
brukar säga, att det för
närvarande inte finns någon helt tillfredsställande
metod att göra konsumtionsundersökningar.
Men man har
kommit till det resultatet, att det är
bättre att med hjälp av intervjuer utfråga
ett representativt urval människor,
som icke på förhand är förberedda.
Förut använde man en annan
metod. Man lät ett antal utvalda personer,
som själva erbjöd sig till det, under
en lång tid föra mycket noggranna
räkenskaper, föra upp sina inkomster
och utgifter. Det är ju bara en mycket
speciell kategori av människor,
människor av det ordentliga slag som

herr Rubbestad representerar, vilka
man kan förmå att under en lång tid
föra sådana räkenskaper, som kan läggas
till grund för undersökningar. Alla
vi vanliga, slarviga människor avfaller
nog förr eller senare, om vi gör försöket.
Då blir ju resultatet, att man
får en uppfattning inte om genomsnittssvenskens
förbrukning utan bara
om de mycket aktningsvärda och sparsamma
människornas förbrukning. Men
det är ju inte det som man i detta fall
skall ha fram. Det gäller ju att belysa
levnadskostnadernas utveckling, det
gäller att belysa prisutvecklingen.

Nu är det nog i alla fall så, herr
talman, att vilken inställning man än
har till socialstyrelsens uppfattning om
den metod man bör använda, kommer
styrelsen att tills vidare fortsätta med
intervjumetoden oberoende av om vi
får denna intervjuorganisation. Skillnaden
är den, att om vi får intervjuorganisationen
kommer socialstyrelsen
att anlita den i stället för sina
gamla metoder, och därigenom kan
man få ned kostnaderna. Socialstyrelsen
har själv beräknat att om man haft
denna organisation när man gjorde
1951 års konsumtionsundersökning,
skulle man sparat 15 000 kronor, och
sedermera vid 1952 års konsumtionsundersökning
lika mycket.

Man har också beräknat, att den
undersökning som gjordes för änkepensioneringskommitténs
räkning, då man
intervjuade omkring 800 änkor, kostade
50 000 å 60 000 kronor, men om
man då haft denna organisation, skulle
mellan 5 000 och 10 000 kronor kunnat
inbesparas.

Man har också gjort en annan beräkning.
Det gäller lantarbetarstatistiken,
en fråga som väl bör intressera
herr Rubbestad. Socialstyrelsen fick i
uppdrag att verkställa en provundersökning
om lantarbetarstatistiken och
vände sig i december 1952 till statistiska
centralbyrån med anhållan om
medverkan vid planeringen. Som ett

Onsdagen den 11 mars 1953. Nr 9. 25

Statistiska centralbyrån: Avlöningar till personal för verksamheten i allmänhet.

resultat av centralbyråns medverkan
kunde provundersökningens omfång
skäras ned från cirka 2 500 till 1 900
uppgifter, dvs. med mellan 20 och 25
procent. Detta medförde således inte
bara ett förbilligande av bearbetningskostnaderna
utan också att man behövde
besvära ett mycket mindre antal
av allmänheten, som skulle lämna
dessa uppgifter, och det är också ett
önskemål.

Får man en fast intervjuorganisation
med utbildade intervjuare och använder
man sedan det kommunregister
som statistiska centralbyrån lagt upp
tack vare de pengar, som riksdagen
beviljade i fjol, har man möjlighet att
se till att intervjuarna inte behöver
resa härs och tvärs genom hela landet
utan kan koncentrera undersökningarna
till vissa, efter alla konstens regler
utvalda orter. Resekostnaderna blir
mindre, tidsutdräkten blir mindre och
kostnaderna följaktligen lägre.

Jag skall inte bli mera mångordig
på denna punkt — herr Rubbestad har
ju inte framställt något yrkande —
men jag vill i likhet med herr Lindholm
säga att vill vi ha billigare och
bättre statistik — och det vill vi ju
alla -— skall vi bifalla detta förslag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till statsutskottets utlåtande på
denna punkt.

Herr RUBBESTAD (bf): Herr talman!
Självfallet kan vi vara eniga om
att vi vill ha så billig statistik som
möjligt, men då förvånar det mig att
vi bär får ett krav på ökning med
100 000 kronor för ändamålet. Det är
detta som jag tycker inte går riktigt i
stil med det förbilligande som man vill
nå fram till.

När sedan fröken Vinge vill göra
gällande, att detta är något nytt, så
strider det mot herr Lindholms uttalande,
ty han påstod att detta är ett
gammalt system, som man haft länge

och som man nu ämnar fortsätta med.
Jag vet ju att intervjumetoden använts
åtskillig tid. Att det nu skall utbildas
150 stycken intervjuare är kanske en
nyhet, men jag har för min del inte
fått större tilltro till intervjumetoden
genom att det är skolade personer som
är ute i bygderna och frågar folk. Jag
är rädd för att dessa utbildade intervjuare
lägger upp sina frågor på ett
sådant sätt att de får de svar de helst
önskar, som de sedan gör det de vill av.

Jag har som sagt alltjämt den uppfattningen,
att man inte kan bygga så
värst mycket på denna intervjumetod,
lika litet som på gallupinstitutet. Det
är detta som gör att jag ställer mig
tveksam till hela förslaget.

Att det sedan går att minska på antalet
objekt som man frågar på olika
områden medför givetvis ett förbilligande,
och det tycker jag är riktigt
under förutsättning att man får ett
fullt tillförlitligt material efter en sådan
begränsning. Men det är just där
som själva knuten ligger. Hur långt
skall man gå i fråga om att begränsa
antalet tillfrågade för att få ett klart
uttryck för vad som är rätt och sanning? När

fröken Vinge ville göra gällande,
att det gäller att få fram kostnaderna
för livsmedelsförsörjningen o. d. genom
denna intervjumetod, så tycker
jag nog att man kan få fram priset på
varor på ett annat sätt. Det finns uppgifter
på olika områden om vad den
och den saken kostar, och har intervjuarna
inte något annat att göra kan
vi avkoppla dem utan vidare.

Herr LINDHOLM (s): Herr talman!
När herr Rubbestad säger att här föreligger
ett krav på 100 000 kronor, som
denna organisation skulle kosta, så är
det väl i alla fall en sanning med rätt
stor modifikation, ty här är det fråga
om ett engångsanslag av samma art som
när vi beslutade om den statistikmaskin

Nr 9.

Onsdagen den 11 mars 1953.

Statistiska centralbyrån: Avlöningar till personal för verksamheten i allmänhet.

som förekommer under punkt 19 i detta
betänkande, där vi numera årligen tar
upp ett formellt anslag på 100 kronor.
Det är alltså en startkostnad som man
behöver för organisationen. Sedan är
det meningen att de olika statistiska
undersökningarna skall betala orgänisationskostnaderna,
och vi räknade i utskottet
med att man på längre sikt skulle
kunna få tillbaka även dessa 100 000
kronor. De statistiska undersökningar,
som skall göras, utföres inte enbart åt
staten, utan man räknar med att Radiotjänst
och vissa andra, som i vetenskapligt
syfte vill göra undersökningar, skall
få möjlighet att utnyttja denna organisation.
De skall då för denna statistiska
undersökning få betala vad den kostar.
Alltså, herr Rubbestad, det är intet direkt
anslag på 100 000 kronor utan det
är en investering för att maskineriet
skall kunna arbeta som sker här.

Sedan måste jag säga, att herr Rubbestad
hade ett underligt sätt att framställa
skiljaktigheter mellan fröken
Vinge och mig. Jag sade, att statistiska
undersökningar i och för sig var ingenting
nytt och anslag härtill har vi beviljat
förut. Vad som sker nu är en
rationalisering av det hela. Jag tror nog
att herr Rubbestad innerst inne erkänner
att han något lättsinnigt gjort denna
parallell.

Fröken VINGE (fp): Herr talman!
Jag tror också att det är svårt att på
den punkten finna någon skiljaktighet
mellan vad herr Lindholm och jag yttrat.
Jag sade, att det inte är fråga om
en ny statistik utan om nyttan av intervjumetoden.
Det framgick av vad
jag sade, att den metoden vid flera tillfällen
använts med växlande framgång
och att man vill försöka få till stånd
en rationalisering av verksamheten.

Sedan var herr Rubbestad inne på en
mycket väsentlig fråga, nämligen frågan
om huruvida man genom en sådan
här metod som stickprovsmetoden kan

få fram tillförlitliga resultat. Det är
detta som är det verkligt svåra problemet.
Just därför att det är så väsentligt
behöver man ha skickliga experter
i centralbyrån för att kunna bemästra
det. Vi har lång erfarenhet av stickprovsundersökningar
i Sverige. Genom
att använda denna metod rätt kan man
nedbringa kostnaderna i mycket hög
grad, men vi har också sett avskräckande
exempel, inte minst när det gällt
kommittéstatistik, där man försökt använda
denna metod och inte behärskat
den och därför kommit att dra falska
slutsatser av materialet, slutsatser, som
kunnat bli ganska ödesdigra för kommittén
i dess ställningstagande.

Det är också viktigt hur intervjuarna
ställer sina frågor. Det är bl. a. detta
som gjort att man varit kritisk mot
svenska gallupinstitutet. Jag vill understryka,
att statistikerna i många avseenden
är kritiska mot institutets stickprovsmetodik,
och jag har dessutom
själv vid flera tillfällen tyckt mig kunna
konstatera, att institutets intervjuare
har formulerat sina frågor felaktigt,
rent suggestivt. Detta hör också till de
saker, som man skulle uppmärksamma
och lära de här ifrågavarande intervjuarna,
och därför behöver man denna
nya anordning.

Slutligen vill jag bara säga, att jag
har svårt att tro, att inte herr Rubbestad
själv vet, hur levnadskostnadsindex
beräknas. Herr Rubbestad vet ju,
att priset på en vara är den ena faktorn,
och den andra faktorn är, hur
stora kvantiteter hushållen förbrukar.
Det är det sistnämnda som man får
fram genom undersökningen. Det vet
herr Rubbestad, och jag är därför överraskad
över att herr Rubbestad yttrade
sig som han gjorde.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll
utskottets hemställan.

Punkterna 13—17.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 11 mars 1953.

Nr 9.

Statistiska centralbyrån: Vissa kostnader för intervjuundersökningar m. m.

Punkten 18.

Statistiska centralbyrån: Vissa kostnader
för intervjuundersökningar m. m.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under sjunde huvudtiteln,
punkt 18, föreslagit riksdagen att till
Statistiska centralbyrån: Vissa kostnader
för intervjuundersökningar, m. m.
för budgetåret 1953/54 anvisa ett reservationsanslag
av 100 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft en inom
andra kammaren av herr Hansson i Önnarp
m. fl. väckt motion, II: 341, vari
hemställts, att riksdagen icke måtte bevilja
ifrågavarande anslag.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionen II: 341
till Statistiska centralbyrån: Vissa kostnader
för intervjuundersökningar m. m.
för budgetåret 1953/54 anvisa ett reservationsanslag
av 100 000 kronor.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herr Rubbestad.

Efter punktens föredragning anförde:

Herr HANSSON i Önnarp (bf): Herr
talman! Den närmast föregående debatten
behandlade egentligen samma sak,
men eftersom den motion, som jag tillsammans
med några andra ledamöter
i denna kammare har väckt, faller under
denna punkt, ansåg jag det vara det
riktiga tillfället att här framlägga en
del synpunkter som har varit vägledande
för oss, när vi avlämnat motionen
och gjort det däri framställda avslagsyrkandet
beträffande detta nya anslag
på 100 000 kronor. Redan från början
vill jag ha klart utsagt, att det inte
är beloppets storlek som varit vägledande
för motionens avlämnande. Det
är i stället rent principiella reflektioner
som föranlett avslagsyrkandet.

Av allt att döma föreligger det en påfallande
stelhet i arbetsformerna för
statliga ämbetsverk, en stelhet som lätt

utmynnar i ineffektivitet. Det är detta
vi velat ställa under kammarens uppmärksamhet.
Motionens formulering
borde kanske varit en annan för att nå
ett dylikt syfte, särskilt med hänsyn
även till riksdagens strängt formella arbetsmetoder.

Nog har vi litet var en känsla av att
statistiska centralbyråns verksamhet
inte alltid är inriktad på arbetsuppgifter,
som äger den aktualitet som de
borde ha. Såvitt jag förstår, är kännedom
om otillfredsställande arbetsformer
också motiveringen för den föreslagna
försöksverksamheten med intervjuundersökningar,
ägnad att förbilliga
och effektivisera byråns arbete. Sålunda
kan man därav draga den slutsatsen,
att den kostnadsstegring som ifrågavarande
försöksverksamhet beräknas betinga
borde kunna rymmas inom ramen
för motsvarande besparingar på mindre
väsentliga arbetsuppgifter. Detta synes
oss vara möjligt inom ett allmänt
kostnadsanslag utgörande bl. a. en avlöningsstat
som överstiger två miljoner
kronor. Exempel saknas inte att staten
genom att inte biträda gjorda framställningar
om anslagshöjningar till
icke statliga institutioner som åtnjuter
bidrag av statsmedel därmed ställt
dessa inför tvånget att företa en betydande
gallring av sina arbetsuppgifter
efter angelägenhetsgrad. Jag tror att det
är ett rimligt krav att ställa liknande
fordran på ett statligt ämbetsverk, att
det bör gallra sina arbetsuppgifter och
inte stelna till i de gamla arbetsformerna.
Jag vill inte bestrida, att det
kanske kan ur vissa synpunkter vara
svårare att genomföra detta inom ett
statligt verk än inom ett enskilt drivet
företag. För att inte bli missförstådd
vill jag ha sagt, att vi går inte i motionen
emot intervjuundersökningarna
som sådana. Yi finner dem vara ett lovvärt
försök att rationalisera och förbilliga.
Vad vi ifrågasätter i vår motion är
givetvis, om det är nödvändigt att av
den anledningen begära ett nytt anslag.

Nr 9.

Onsdagen den 11 mars 1953.

Statistiska centralbyrån: Vissa kostnader för intervjuundersökningar m. in.

Jag föreställer mig, att man måste kunna
göra en sådan här manöver lika smidigt
utan dessa nya pengar.

En dylik elasticitet hos ett statligt
ämbetsverk måste förutsätta — och därmed
vill jag säga, att motionen kanske
inte fått den formulering den borde ha
fått — att inte vederbörande chefstjänstemän
bindes så snävt i direktiven för
sitt arbete att de därigenom tvingas
sysselsätta sin personal med ibland
kanske ineffektiva saker till förfång för
angelägnare uppgifter.

Vi anser att en undersökning bör göras,
syftande till att utröna eventuella
möjligheter för att kostnaderna för den
planerade opinionsundersökningen skall
kunna inrymmas inom den föreslagna
kostnadsramen, och att intet nytt anslag
för detta ändamål sålunda skall
behöva anslås.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till motion 341 i denna
kammare.

Fröken VINGE (fp): Herr talman!
Herr Hanssons i Önnarp motion är tydligen
förestavad av ett mycket gott och
lovvärt syfte. Vi vill väl alla försöka
hålla tillbaka kostnaderna, inte minst
när det gäller ämbetsverken. Det förvånar
mig emellertid att herr Hansson
i Önnarp tycks veta så litet om hur
budgetarbetet går till och hyser sådan
misstro mot det arbete, som bedrives
inom finansdepartementet och budgetberedningen,
att han tror att man släpper
igenom ett anslag på 100 000 kronor,
som icke där bedömts vara nödvändigt.
Innan ett förslag av denna art
kommer till, föregås det av mycket omsorgsfulla
överläggningar inom vederbörande
ämbetsverk, vid vilka man på allt
sätt försöker skära ned kostnaderna,
och sedan följer en mycket hård mangling
inom kanslihuset, innan förslaget
släppes fram.

När herr Hansson i Önnarp talar om
att vi skall effektivisera statistiska

centralbyråns arbete, vill jag säga att
här förevarande förslag just syftar till
att effektivisera statistiken både där
och inom andra verk och, framför allt,
inom kommittéerna, där man i vissa fall
har sorgliga erfarenheter av att det
statistiska arbetet icke bedrivits effektivt.
Det försiggår en fortlöpande effektivisering
av arbetet inom statistiska
centralbyrån, och om herr Hansson
i Önnarp hade följt med vad som
där skett under de senaste åren det
allra minsta, skulle han ha fått en mycket
stark känsla av att det gjorts mycket
därvidlag på bara några få år, inte
bara när det gällt att ta upp nya arbetsgrenar
utan också att lägga ned en del
grenar av det statistiska arbetet.

Eftersom diskussionen på denna
punkt just gäller anslagen, vill jag säga
att det icke finns någon möjlighet att
inom statistiska centralbyråns snäva
anslagsram inrymma även här ifrågavarande
kostnader. Det har utskottet
säkerligen bildat sig en mycket bestämd
uppfattning om. Jag vet att det varit
långa och ingående föredragningar inför
avdelningen inte en utan flera
gånger, innan avdelningen tagit ställning
till denna fråga.

Herr LINDHOLM (s): Herr talman!
Det kunde kanske räcka, herr Hansson
i Önnarp, att här hänvisa till vad jag
sade i diskussionen under punkt 12),
men det var ett uttalande av herr Hansson,
som jag ändå vill beröra med
några ord. Herr Hansson säger, att arbetsuppgifterna
bör gallras, och detta
är alldeles riktigt. Men då bör man
också komma ihåg, att det är riksdagen
som beslutar om de arbetsuppgifter
som skall fullgöras, och därför bör
herr Hansson i Önnarp förena sig med
oss i denna fråga och se till att de
verkligen gallras. Då skall han inte
medverka till att alltför många skrivelser
går till Kungl. Maj:t med krav om
utredningar om ditt och datt.

Onsdagen den 11 mars 1953.

Nr 9.

Statistiska centralbyrån: Vissa kostnader för intervjuundersökningar m. m.

Herr talman! Med det anförda hemställer
jag om bifall till utskottets förslag.

Herr HANSSON i Önnarp (bf): Herr
talman! Jag vill säga till fröken Vinge,
att jag inte alls hyser någon misstro
mot dem, som sysslar med budgetarbetet,
men vi kan väl ändå konstatera,
att den hårdmangling som fröken
Vinge här stöder sig på och som hon
menar är en garanti för att inte anslagen
växer i höjden, trots allt resulterar
i en ständig stegring av kostnaderna
och en utvidgning av de anslag,
som beviljas för här ifrågavarande ändamål.
Jag vill inte på något sätt göra
gällande, att jag besitter kvalifikationer
att ur fackmässiga synpunkter kunna
bedöma denna fråga lika bra som
fröken Vinge. Visst inte! Men som jag
sade tidigare är det principiella reflexioner
jag gör här. Vi har en del
företag, som på grund av minskade anslag
från staten får finna sig i en begränsning,
och då menar jag det är
rimligt att ställa liknande anspråk på
de statliga ämbetsverken. Det är därför
jag är anhängare av att bevilja anslag
till den föreslagna opinionsundersökningen,
som jag anser vara eif lovvärt
försök.

Jag tror emellertid vi bör besinna,
att statistik — hur bra den än kan vara
— kan drivas praktiskt taget hur långt
som helst, och att den därför bör begränsas.
Jag anser att vi här bör tänka
oss för, så att vi inte låter statistiken
bil ett självändamål, tv då är vi inne
på farliga vägar. Statistiken skall arbeta
med de uppgifter, som är aktuella.
Det är inte nödvändigt att fortsätta
ett arbete, som många gånger stöder
sig på ett föråldrat material och
som, när resultatet föreligger, endast
har historiskt värde.

Till herr Lindholm vill jag sedan
säga, att jag inte har lagt fram yrkanden,
som föranlett så värst många

skrivelser till Kungl. Maj :t. Det tror
jag att jag kan fritaga mig ifrån.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Det är
ju så att när vi i finansdepartementet
granskar anslagsäskandena och förslaget
till riksstat försöker vi att få ner
kostnaderna så långt som möjligt. Och
när man har gjort det, herr Hansson i
Önnarp, återstår inga stora möjligheter
att sedan säga, att om det behövs en ny
anordning för att rationalisera ett arbete
skall man bereda utrymme genom
en ytterligare prutning utöver det som
redan prutats.

Det är ju så att det arbete som statistiska
centralbyrån utför, nästan alltigenom
är, som herr Lindholm yttrade,
frukten av förslag från Kungl. Maj :t,
som riksdagen sedan har prövat. Det
är exempelvis folkräkningen och jordbruksräkningen,
herr Hansson i Önnarp.
Det är klart att jag kunnat göra på
det sättet att jag prutat 100 000 kronor
på jordbruksräkningen och samtidigt
sagt att de 100 000 vill jag ha till intervjuorganisationen.
Jag prutade nog
100 000 på jordbruksräkningen, och
riksdagen godtog det, men detta hände
ju för ett par år sedan, och det kan jag
inte på något sätt sammankoppla med
den fråga det här gäller. Jag skulle därför
vilja rekommendera herr Hansson i
Önnarp, att när det kommer förslag
till alla möjliga statistiska undersökningar,
som underställs riksdagen och
där riksdagen skall ta det slutliga
ståndpunktstagandet att ingripa och
avge förslag till minskning av statistiken,
ja då, herr Hansson i önnarp, är
den rätta tidpunkten för herr Hansson
i Önnarp.

Herr RUBBESTAD (bf): Herr talman!
Jag kan för min del deklarera för
statsrådet, att jag har försökt spara när
man kommit fram med förslag om sådana
där statistiska uppgifters inhämtande,
så i det hänseendet har jag gjort

Nr 9.

Onsdagen den 11 mars 1953.

Statistiska centralbyrån: Vissa kostnader för intervjuundersökningar ni. m.

mitt för att spara, och jag tror att jag
har haft en hel del av kammarens ledamöter
med mig. Men det har inte lyckats
att få någon minskning.

När sedan statsrådet gör gällande att
det är riksdagen som bestämmer hur
mycket statistik det skall vara i detta
fall och hur mycket detta nya organ
skall ha att göra, så är ju ändå förhållandet
här enligt utredningen det,
att detta organ också skall arbeta för
vissa privata forskningsinstituts räkning.
Det är alltså inte riksdagen som
bestämmer hur stort materialet skall
bli som man skall syssla med, utan här
är, såvitt jag kan förstå, fråga om en
affärsverksamhet. Här skall det privata
få betala en undersökning, och det är
alltså inte bara riksdagen som bestämmer
vad man skall få in genom intervjumetoden.

Sedan förstår jag mycket väl fröken
Vinge att hon såsom representant för
sitt verk försöker försvara denna kostnadsökning;
det vore kanske klandervärt
om hon inte gjorde det. Men vi
får naturligtvis med hänsyn till hennes
ställning i verket ta hennes anförande
med en viss reservation. Jag tror att
vi utan vidare kan gå på herr Hanssons
i Önnarp motion och spara dessa
100 000 kronor; det bör gå inom den
organisationsram vi har. Jag tror också
att om statsrådet ville lägga sitt ord
för detta, så kommer också statistiska
centralbyrån att klara det hela utan
anslagsökning.

Herr HANSSON i önnarp (bf): Herr
talman! Jag vill bara till finansministern
ytterligare säga, att jag är inte
säker på att allt vad statistiska centralbyrån
i dag sysslar med är så nödvändigt
att inte eventuellt nya arbetsuppgifter
skulle kunna tas upp där. Det är
därvidlag jag menar att det är riktigt
när man säger, att det är värt att göra
en undersökning huruvida vi inte här
kan göra så, att nya arbetsuppgifter
kan rymmas inom den ram som finns.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Det
förefaller mig som om herr Hansson i
Önnarp inte känner till att hans värderade
partivän professor Wahlund sedan
flera år tillbaka haft Kungl. Maj :ts
uppdrag att föreslå en rationalisering
av statistiken.

Till herr Rubbestad vill jag säga,
att han måtte väl inte vara principiell
motståndare till att staten tar betalt av
enskilda för sina tjänster.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i
punkten dels ock på avslag därå; och
blev utskottets berörda hemställan av
kammaren bifallen.

Punkterna 19—73.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 10.

Föredrogos vart efter annat

statsutskottets utlåtanden:

nr 19, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1952/53, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;
och

nr 29, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1953/54, i vad
avser finansdepartementets verksamhetsområde;
samt

sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtande nr 2, i anledning av
§ 11 i riksdagens år 1952 församlade
revisorers berättelse angående verkställd
granskning av statsverkets tillstånd,
styrelse och förvaltning m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i
dessa utlåtanden hemställt.

Onsdagen den 11 mars 1953.

Nr 9.

§ 11.

Ändrad lydelse av 1 § förordningen om
mödrahjälp.

Föredrogs sammansatta stats- och
andra lagutskottets utlåtande nr 3, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 1 § förordningen den
11 juni 1937 (nr 339) om mödrahjälp,
in. m.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Fru JOHANSSON i Norrköping (s):
Herr talman! Den höjning av mödrahjälpens
maximibelopp till 600 och 800
kronor, som har föreslagits av Kungl.
Maj:t och utskottet, är ju bara glädjande.
Jag kan gott förstå att särskilt
för dem som bor i de norrländska länen,
där det är mycket långa vägar till
förlossningsanstalterna, går en stor del
av mödrahjälpsbeloppet åt till reskostnader
och att det således inte är så lätt
att tillfredsställa de övriga behoven
med det belopp som tidigare har utgått.
Men förslaget skulle ha varit mycket
mera tillfredsställande, om det också
hade ställts i utsikt att man skulle
höja inkomstgränsen något i det förslag
till normtabell, som socialstyrelsen
har utarbetat till ledning för mödrahjälpsnämnderna.
Revisorerna hade anmärkt
på att olika mödrahjälpsnämnder
använde olika metoder när det
gällde att utanordna dessa belopp, och
för att det skulle bli en likvärdig bedömning
skulle socialstyrelsen utarbeta
förslag till normtabeller. När man skall
utanordna mödrahjälp får man bedöma
frågan ganska restriktivt, ty det står
i mödrahjälpsförordningen, att det skall
föreligga ett uppenbart behov av denna
hjälp för att vederbörande skall kunna
få den. Om emellertid den normtabell,
som socialstyrelsen har utarbetat, skall
kunna fylla den avsedda uppgiften,
nämligen en likvärdig bedömning av
hjälpbehovet, får man inte gå nämn -

värt utöver tabellen. Detta gör att
många, som förut har kunnat få mödrahjälp,
nu blir avstängda från denna
möjlighet på grund av att inkomsterna
måste vara mycket små för att man
skall kunna få det höjda maximibeloppet.

I eu stad av Norrköpings storlek är
ju en inkomst av 58 kronor i veckan
rakt ingenting när det gäller försörjningen,
men inkomsten får inte överstiga
58 kronor för att vederbörande
skall få det maximibelopp, som utgår
vid havandeskap.

Jag skulle kunna dra fram åtskilliga
siffror som visar, att de nuvarande förhållandena
inte är tillfredsställande.
Om man skall räkna med att nå de mödrar,
som är i uppenbart behov — och
dit räknar jag även sådana som har en
inkomst av långt utöver 58 kronor i
veckan då de får det första barnet —
får man lov att ändra normtabellerna,
annars blir det ingen nytta med det
framlagda förslaget om höjning av
maximibeloppen.

Yid en inkomst av 115 kronor i veckan,
då det första barnet föds, utgår
ingen mödrahjälp alls. Det rör sig väl
då i många fall om unga nygifta människor
som fått sitt första barn och
kanske sitter i skuld för en hel del av
både sitt bohag och sin utstyrsel. De
behöver hjälp när de inte har större
inkomst än 115 kronor i veckan, det
kan var och en lätt förstå utan att jag
påpekar det.

Jag har intet särskilt yrkande att
framställa. Med vad jag anfört har jag
velat påpeka att förhållandena alls inte
är tillfredsställande som de för närvarande
är.

Utskottet har också skrivit, att om det
skulle visa sig att beloppet har blivit
nedpressat på grund av de nya normerna,
vilket utskottet säger sig inte
kunna bedöma, så hoppas utskottet att
det skall bli ändring på den punkten,
och det hoppas verkligen jag också. Det
står så vackert i redogörelsen att de

Nr 9.

Onsdagen den 11 mars 1953.

Befrielse för C. M. O. Klingspor och E. J. Karlsson från inkomstskatt för viss upp buren

ersättning för röjning'' av minfält.

nya normerna i förhållande till 1947
års normer har höjts med 35 procent,
men i stället förhåller det sig så, att det
finns en hel del mödrahjälpsnämnder,
som fått pressa ned beloppen med nästan
35 procent därför att de normer,
som man tidigare gjort upp för sin
egen bedömning, många gånger låg bra
mycket högre än vad som nu blir följden
enligt socialstyrelsens förslag.

Fru V/ALLIN (s): Herr talman! Jag
vill i likhet med fru Johansson i Norrköping
uttala min tillfredsställelse över
den uppräkning av mödrahjälpens
maximibelopp som har skett, men jag
vill också liksom hon understryka önskemålet
att också socialstyrelsens normer
räknas upp. Det är sant att socialstyrelsen
har höjt 1947 års normer
med 35 procent, men flera mödrahjälpsnämnder
för att inte säga de allra flesta
har tidigare gjort uppräkningar, som
kanske varit litet generösare än den
socialstyrelsen redan gjort. Där betyder
även de nya, uppräknade normerna en
nedpressning. Visserligen skall normerna
endast ligga till grund för en bedömning,
men det är ändå en bestämd vägledning.

Det är så, som fru Johansson också
mycket riktigt påpekade, att normerna
orättvist drabbar i synnerhet enbarnsfamiljerna
med en inkomst på något
över 58 kronor i veckan i dyrortsgrupp
2 och någon tia mindre i inkomst i
dyrortsgrupp 1. Det är människor som
i regel är nygifta, som börjar med två
tomma händer och som i de flesta fall
har stora skulder. Normerna kan också
orättvist drabba fyra- och fembarnsfamiljerna
i, om jag så får säga, mellaninkomstläget.
För flerbarnsfamiljerna
med de mycket små inkomsterna betyder
den nu föreslagna höjningen av
maximibeloppet en avsevärd förbättring.
Denna höjning av maximibeloppen,
som i och för sig är så behövlig,
kommer emellertid tyvärr, när siffrorna

en gång publiceras, att inge människorna
förhoppningar, som inte annat än i
undantagsfall kan infrias, såvida de nu
gällande normerna skall bibehållas. Det
är därför önskvärt att en uppräkning
av dessa normer kunde ske.

Häruti instämde herr Lundqvist (s),
fru Torbrink (s), fru Löfqvist (s), fru
Lindskog (s) och fru Johansson i
Skövde (s).

Vidare anfördes ej. Vad utskottet
hemställt bifölls.

§ 12.

Befrielse för C. M. O. Klingspor och E. J.
Karlsson från inkomstskatt för viss uppburen
ersättning för röjning av minfält.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 21, i anledning av väckta
motioner angående befrielse för majoren
C. M. O. Klingspor och sergeanten
E. J. Karlsson från erläggande av inkomstskatt
för viss uppburen ersättning
för röjning av minfält.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru SJÖSTRAND (fp): Herr talman!
Det är inte min mening att dra upp hela
denna fråga till debatt. Jag kan förstå
att bevillningsutskottet haft sina skäl
för avslag på min motion, men jag kan
inte underlåta att beklaga att så har
måst ske.

Det kan inte vara riktigt att personer,
som frivilligt sätter livet på spel för att
undanröja dödsrisk för ett helt samhälle,
såsom skedde i Landskrona sommaren
1951, inte skall slippa skatt på
den belöning, som samhället ger dem
för denna prestation. Samma känsla har
också tydligt kommit fram i den diskussion
som förekommit ganska allmänt i
pressen kring denna fråga. Folks rättskänsla
reagerar mot att så gott som
hälften av ersättningen skall återkrävas,
i synnerhet som minröjningen inte

Onsdagen den 11 mars 1953.

Nr 9.

Befrielse för C. M. O. Klingspor och E. J.

buren ersättning för röjning av minfält.

var ett arbete som utfördes på en eller
ett par dagar utan som krävde minutiösa
förberedelser och därefter pågick i ett
par månaders tid under spänning och
med intensiv omtanke varenda minut.

I detta fall trodde nog inte många,
att de två modiga herrarna skulle komma
helskinnade från minröjningen; det
fanns så ovanligt många ovissa faktorer
att räkna med. De av kanfmarens ledamöter,
som varit nog intresserade att
läsa igenom motionen i dess helhet, kan
inte sväva i okunnighet om de alldeles
speciella risker som var förknippade
med detta arbete. Att det ändå gick så
lyckligt som det gjorde måste helt tillskrivas
den skicklighet, den kunnighet
och kanske inte minst det mod och den
djärvhet som de båda minexperterna
visade sig äga. Skall man över huvud
taget få folk att åta sig riskfyllda uppdrag,
varvid man sätter livet som pant,
måste samhället visa sin erkänsla för
en så utomordentlig prestation på annat
sätt än att i efterhand kräva tillbaka
halva belöningen i skatt!

Naturligtvis kan man också se frågan
så som bevillningsutskottet har gjort.
Utskottet anser att yrkandet i motionen
väsentligen gäller frågan, huruvida ersättningarna
med hänsyn till det utförda
arbetets riskfyllda art är att anse såsom
skäliga. Och här säger bevillningsutskottet
följande: »Kan skäl anses föreligga
för en omprövning av ersättningarnas
storlek skall detta ske i annan
ordning.»

För min del tar jag detta som en antydan
om att bevillningsutskottet i stort
sett haft en viss känsla för det berättigade
i motionens syfte, att utskottet
varit i viss mån välvilligt inställt till
själva sakfrågan, även om formella skäl
— lagtextskäl eller vad man kan kalla
dem — hindrat utskottet att tillstyrka
motionen. Jag tar nog också formuleringen
i fråga som en fingervisning,
visserligen kanske en smula vag men
ändå en fingervisning om att frågan kan

Karlsson från inkomstskatt för viss upptas
upp på nytt vid annat tillfälle och
att man då börjar vid den andra utgångspunkten.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr OLSSON i Gävle (s): Herr talman!
Det är ju egentligen, om man tänker
sig in i den här saken, ett vidunderligt
yrkande som motionären har framställt.
Kungen kan ju inte befria någon
människa i det här landet från skatt,
gudskelov. Det måste vara skattedomstolarna
eller riksdagen. För riksdagen
står det ju klart att den väg man därvid
använder är restitutionens väg, i allmänhet
sedan skattedomstolarna sagt
sitt ord i saken. Det är det underliga
och det är därpå bevillningsutskottet
stöder sig: mitt under det att skattedomstolen
prövar detta ärende skulle
riksdagen säga eller uttala en mening
såsom en domstol över våra skattedomstolar.
Det är det som utskottet har velat
bestämt avböja för riksdagens egen
skull för kommande dagar.

I detta sammanhang måste man nog
säga, att motionären lägger in för mycket
i vad bevillningsutskottet har sagt.
Bevillningsutskottet har över huvud taget
icke tagit någon som helst annan
ståndpunkt till det föreliggande ärendet
än att inkomsterna i det här landet
skall prövas och beskattas. Om det är
på det sättet att skäl kan anges, då är
vägen den att begära en ökad ersättning.
Men jag gissar att i det sammanhanget
får man nog också göra en jämförelse
mellan alla de tillägg som flygare
och de som har sprängt minor
under hela krigstiden i det här landet
har haft. Det är dessa ting, där de militära
myndigheterna ju har haft sin
ståndpunkt, som givetvis måste prövas,
men i första hand måste man ju avvakta
utslagen från skattedomstolen.

Jag ber, herr talman, att med anförande
av dessa skäl få hemställa om bifall
till bevillningsutskottets föreliggande
hemställan.

3 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 9.

Nr 9.

Onsdagen den 11 mars 1953.

Åtgärder till trafiksäkerhetens främjande.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll
utskottets hemställan.

§ 13.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 22, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om skattefrihet för vissa bidrag
till nedbringande av bostadskostnader.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14.

Åtgärder till trafiksäkerhetens främjande.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av väckta motioner
om utredning angående åtgärder
till trafiksäkerhetens främjande m. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr EDSTRÖM (h): Herr talman!
De kostnader, som trafikolyckorna förorsakar
folkhushållet, är mycket stora
och beräknades av 1945 års trafiksäkerhetskommitté
till 100 ä 150 miljoner
kronor. Nu räknar man med bortåt 300
miljoner kronor. Vad gör samhället, vad
kan vi göra för att spara in de 300 miljonerna?
Jo, det finns ett statens trafiksäkerhetsråd,
som för nu löpande budgetår
har fått ett anslag på 150 000 kronor,
och det finns en ordningsstatspolis,
som med en löjligt liten personalstyrka,
277 man, skall sköta övervakningen över
hela landet. Ställer man samman dessa
siffror — dels alltså vad trafikolyckorna
kostar landet och enskilda personer
och dels vad samhället satsar på att
komma till rätta med trafikproblemen
— ser man det orimliga i proportionerna,
och då måste man onekligen fråga
sig om vi har gjort och gör allt vad vi
verkligen förmår för att hindra trafikolyckorna.

Jag vill inte på något sätt förringa det
arbete som redan är gjort och de insatser
som från olika sidor gjorts för
att komma till rätta med problemet.

Dessa insatser är i och för sig imponerande,
särskilt med hänsyn till de små
resurser som samhället har velat ställa
till förfogande för de organ som har att
övervaka trafiken och svara för trafiksäkerheten.
Men jag vill starkt sätta i
fråga om samhället — regering och riksdag
— ännu så länge har haft den rätta
viljan att ta de krafttag som måste till
om vi någonsin skall kunna komma till
rätta med detta problem och hitta en
lösning av de både socialt, humanitärt
och ekonomiskt så viktiga problem det
här gäller.

Enligt den statistik som finns angiven
i utskottets utlåtande har trafikolyckorna
ökat oerhört. För att ta ett litet drastiskt
exempel så dödas i trafiken varje
år fler människor, t. o. m. dubbelt så
många människor som det finns medlemmar
i denna kammare. Med bilismens
fortsatta utveckling för ögonen
finns det tyvärr grundad anledning att
tro att antalet trafikolyckor kommer att
ytterligare ökas, så vida inte vi med
allvar tar itu med problemet och vidtar
de åtgärder som faktiskt kan vidtas
utan alltför stora kostnader. Det är detta
som är bakgrunden till det krav på en
utredning om trafiksäkerheten, som vi
från högerhåll fört fram i motionen nr
229 i andra kammaren.

Innan jag går vidare, herr talman,
tillåter jag mig belysa frågans allvarliga
innebörd med några andra siffror, som
kanske kommer att ställa bilismens vikt
och den trafiksäkerhet som måste finnas
i ännu skarpare dager. År 1930 uträttade
lastbilarna i Sverige ett transportarbete
av storleksordningen 400
miljoner tonkilometer, medan järnvägar
och fartyg tillsammans svarade för 6 300
miljoner tonkilometer. Tjugo år senare
var siffrorna 2 700 och 11 100 tonkilometer.
Jämförelsen ger besked om näringslivets
utveckling, som i och för sig
betyder högre levnadsstandard och mera
intensivt arbetande transportapparat.

Men vad som är viktigt i det här sammanhanget
är förhållandet mellan dessa

Onsdagen den 11 mars 1953.

Nr 9.

siffror. Detta visar hur bilismens insats
har stigit från 7 procent år 1930 till 19
procent år 1950. Inom Industriens utredningsinstitut
har det gjorts en utredning,
enligt vilken man tänker sig
att bilismens andel kommer att stiga
till 24 procent fram till år 1960. Detta
kommer att ytterligare bidraga till att
göra trafiksäkerhetsfrågorna brännande
aktuella under de år som kommer. Trafiken
blir intensivare. Inte minst nattetid
uppstår det svårigheter, och olyckor
kan lätt hända.

I det sammanhanget skall jag bara
dra fram en liten detalj, som jag också
har tagit upp tidigare här i kammaren:
jag kan inte förstå den avvisande ställning
som utskottet har tagit till ett obligatoriskt
stopp för bilar vid infart på
huvudväg även då sikten är fri. Enligt
utländska erfarenheter bidrar just detta
stopp vid infart till huvudväg mycket
kraftigt till att minska trafikolyckornas
antal. Det där är ju bara en parentes i
hela diskussionen, men det är en liten
detalj som belyser att vi inte har gjort
allt vad vi kan för att undvika olyckor.

Nu frågar sig många, och den frågan
vill jag nu ställa, om de organ och de
institutioner, som redan finns, verkligen
är tillräckligt väl utrustade för att kunna
klara av problemet om ökad trafiksäkerhet,
om dessa organ verkligen har
resurser nog för att i tid kunna göra
nödvändiga utredningar och lägga fram
nödvändiga förslag. Nej, herr talman,
jag fruktar att andra lagutskottet har
varit alltför optimistiskt i sin förmodan
att de redan befintliga organen, såsom
de nu är, skall kunna svara för att finna
den bästa problemlösningen härvidlag.

Jag antecknar med tacksamhet att utskottet
har velat föreslå en skrivelse
till Kungl. Maj:t, men jag är rädd att det
inte räcker. Positiva utskottsutlåtanden
utan en kläm som verkligen kräver någonting
av Kungl. Maj:t har så många
gånger förut visat sig resultatlösa på
detta område; jag erinrar bara om statsutskottets
förmodande förra året, att

Åtgärder till trafiksäkerhetens främjande.

Kungl. Maj :t skulle ägna frågan fortlöpande
uppmärksamhet.

Herr talman! Jag skall inte ställa
något yrkande, detta bland annat just
med tanke på den erfarenhet jag har
vunnit här i kammaren, att det är lönlöst
att försöka få igenom någonting i
kammaren som inte har blivit föreslaget
av något utskott.

Herr NILSSON i Göteborg (s): Herr
talman! Jag skall inte utvidga debatten.
Den föregående talaren och motionärerna
kan vara belåtna med den positiva
skrivning som utskottet har gjort
på den bukett av motioner som har
förelegat för utskottets behandling.

Det är alldeles riktigt att trafiksituationen
på våra vägar är långt ifrån tillfredsställande
— trafikolyckorna kostar
oss stora summor i materiel och
många människoliv — men jag vill
säga att vi ju ändå har sökt att bemästra
detta problem och vidta åtgärder så
långt vi har kunnat få riksdagen med
på att bevilja anslag. Det är en ekonomisk
fråga, vilka åtgärder som skall
vidtas i form av fostran av trafikanterna
och upplysning åt dem, och
exemplet från fjolåret, då riksdagen avvisade
en framställning om ökade anslag
för mera effektiv trafiksäkerhetspropaganda,
visar ju att det behövs litet
upplysning och fostran även av riksdagen
för att den skall inse att det inte
kan gå så där utan vidare sådant som
läget är.

Men det är å andra sidan inte lämpligt
att överdriva svårigheterna, utan
vi skall komma ihåg att vi år 1943 hade
85 000 motorfordon inregistrerade här
i landet, medan vi för närvarande efter
vad jag tror har över 700 000 inregistrerade.
Det är ett väsentligt ökat antal
fordon som far fram på våra vägar, och
det hade ju varit fruktansvärt om olycksfallsfrekvensen
och antalet dödsolyckor
på vägarna skulle ha stigit i proportion
till detta, men som väl är har så
inte blivit fallet.

Nr 9.

Onsdagen den 11 mars 1953.

alternativt vissa ändringar i strandlagen.

Motioner om upphävande av,

Den föregående ärade talaren vill jag
påminna om att vi antog en ny vägtrafikförordning
i fjol. Två olika utredningar
har också arbetat med att
utreda spörsmålet om en tryggare trafik,
och det föreligger en katalog med
arbetsuppgifter, syftande till att åstadkomma
utökad och intensifierad trafikpropaganda.
Vi har vidare statens trafiksäkerhetsråd
och Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande, som
ju utövar både forsknings- och propagandaverksamhet.
Utskottet har därför
inte för tillfället kunnat finna de utredningskrav,
som här ställts, vara motiverade.

Jag tycker, herr talman, att herr Edström
och hans medmotionärer kan
vara belåtna med resultatet i utskottet.
Vi överlämnar ju problemen till Kungl.
Maj:t för prövning och begrundande,
och sedan får man väl följa utvecklingen
och se till att sådana åtgärder
vidtages, att inte trafikolyckorna blir
alltför svårartade och omfattande.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr EDSTRÖM (h): Herr talman!
Den senaste talarens argumentering talade
för att vidtaga ytterligare åtgärder
och däri är jag ense med honom. Men
vad jag efterlyser är den goda viljan
från Kungl. Maj:ts sida. Trots de påminnelser
man fick i fjol och trots tidigare
påpekanden har ännu inte några
åtgärder vidtagits. Man frågar sig om
de organ, som skall utreda och komma
med förslag, har så mycket att sköta
om, att de inte har kunnat göra någonting.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 15.

Motioner om upphävande av, alternativt
vissa ändringar i strandlagen.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av väckta mo -

tioner angående upphävande av strandlagen
den 30 maj 1952 (nr 382) in. in.

Tredje lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
318 i första kammaren av herr Lundqvist
m. fl. och nr 234 i andra kammaren
av herr Hjalmar son m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts,

»1) att riksdagen måtte besluta upphäva
den av 1952 års riksdag beslutade
strandlagen (SFS 382/1952),

2) om detta yrkande ej skulle vinna
riksdagens bifall att denna måtte besluta
följande ändringar i nu gällande
strandlag:

a) att ordet ''erfordras’ i 1 § tredje
stycket utbytes mot orden ''uteslutande
avses’,

b) att markägare erhåller ersättning
enligt det värde som gällde den dag, då
förbudet blir definitivt genom att ansökan
om dispens helt eller delvis avslås,

c) att bestämmelserna om fängelsestraff
utgår,

d) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte begära sådan omarbetning
av 3 § i tillämpningsföreskriften (SFS
nr 383/1952) att kostnader för besiktning
måtte få stanna på statsverket samt

att åt vederbörande utskott måtte
uppdragas att utarbeta lagtext enligt
ovan under punkt a)—c) anförda synpunkter.
»

Utskottet hemställde,

A. att de i förevarande motioner,
I: 318 och II: 234, framförda yrkandena
om strandlagens upphävande icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;
samt

B. att de i samma motioner i andra
hand framförda yrkandena om vissa
ändringar i strandlagen m. m. icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Onsdagen den 11 mars 1953.

Nr 9.

Motioner om upphävande av,

Reservationer hade avgivits:

A. i fråga om de i motionerna framförda
yrkandena om strandlagens upphävande: av

herrar Ebbe Ohlsson och Munktell,
vilka ansett, att utskottet i punkten
A bort hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till förevarande motioner,
I: 318 och II: 234, för sin del antaga av
reservanterna framlagt förslag till lag

alternativt vissa ändringar i strandlagen.

om upphävande av strandlagen den 30
maj 1952 (nr 382);

B. i fråga om de i motionerna i andra
hand framförda yrkandena om vissa
ändringar i strandlagen m. in.:

av herrar Ebbe Ohlsson och Munktell,
vilka ansett, att utskottet i punkten
B bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av förevarande motioner
för sin del antaga följande förslag
till

Lag

angående ändring i strandlagen den 30 maj 1952 (nr 382).

Härigenom förordas att 1, 3 och 8 §§ strandlagen den 30 maj 1952 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

1 §•

För att------- bebyggelse som nu sagts.

Förordnande enligt------medelvattenstånd.

Vad i denna lag stadgas skall icke
avse område, som ingår i fastställd generalplan,
stadsplan eller byggnadsplan,
ej heller område som ingår i godkänd
avstyckningsplan med mindre förbud
mot tätbebyggelse utfärdats för området.
Förbud enligt första stycket skall
icke utgöra hinder för bebyggelse som
erfordras för försvaret, jordbruket,
fisket, skogsskötseln eller den allmänna
samfärdseln.

Har ansökan om tillstånd till bebyggelse
av fastighet, som helt eller delvis
omfattas av förordnande enligt 1 §, icke
bifallits och kan till följd härav fastigheten,
till den del dess utnyttjande inom
eller utom området för förordnandet påverkas
av att bebyggelserätten sålunda
inskränkts, av ägaren användas allenast
på sätt som står i uppenbart missförhållande
till värdet av nämnda del vid
liden för förordnandets meddelande, är
ägaren berättigad till ersättning av kronan
för den skada han härigenom lider.
Detsamma gäller om innehavare av sådan
nyttjanderätt eller annan särskild

Vad i denna lag stadgas skall icke
avse område, som ingår i fastställd generalplan,
stadsplan eller byggnadsplan,
ej heller område som ingår i godkänd
avstyckningsplan med mindre förbud
mot tätbebyggelse utfärdats för området.
Förbud enligt första stycket skall
icke utgöra hinder för bebyggelse, som
uteslutande avses för försvaret, jordbruket,
fisket, skogsskötseln eller den allmänna
samfärdseln.

Har ansökan om tillstånd till bebyggelse
av fastighet, som helt eller delvis
omfattas av förordnande enligt 1 §, icke
bifallits och kan till följd härav fastigheten,
till den del dess utnyttjande inom
eller utom området för förordnandet
påverkas av att bebyggelserätten sålunda
inskränkts, av ägaren användas allenast
på sätt som står i uppenbart missförhållande
till värdet av nämnda del
vid den tidpunkt, då beslut om avslag
ä tillståndsansökningen vunnit laga
kraft, är ägaren berättigad till ersättning
av kronan för den skada han härigenom
lider. Detsamma gäller om inne -

Nr 9.

Onsdagen den 11 mars 1953.

alternativt vissa ändringar i strandlagen.

Motioner om upphävande av,

(Gällande lydelse.)
rätt till fastigheten som upplåtits innan
förordnandet meddelades.

Frågan huruvida

Den som företager bebyggelse i strid
mot förbud enligt 1 i straffes, där han
insett eller bort inse att förbudet ägt
tillämpning på åtgärden, med dagsböter.
Äro omständigheterna synnerligen
försvårande, må till fängelse i högst sex
månader dömas.

(Föreslagen lydelse.)
havare av sådan nyttjanderätt eller annan
särskild rätt till fastigheten som
upplåtits innan förordnandet meddelades.

meddelande.

8 §.

Den som företager bebyggelse i strid
mot förbud enligt 1 § straffes, där han
insett eller bort inse att förbudet ägt
tillämpning på åtgärden, med dagsböter.

Denna lag tråder i kraft den 1 juli
1953.

Till en början föredrogs utskottets i
punkten A gjorda hemställan; och anförde
därvid:

Herr MUNKTELL (h): Herr talman!
Det är inte min avsikt att ingå på alla
de skäl och motskäl som anförts i
denna mycket omdebatterade fråga. Jag
vill bara i största korthet motivera
varför vi på högerhåll har ansett oss
böra redan i år åter ta upp frågan.

Jag understryker att det råder enighet
om att det är ett allmänt intresse
av betydenhet att stränderna på ett sådant
sätt hålles fria från bebyggelse, att
det skapas möjligheter till bad och friluftsliv
för den icke strandägande befolkningen.
Denna enighet innebär
emellertid icke, att man även skulle
vara enig om nödvändigheten av att ha
en särskild lagstiftning för ändamålet.
För min del anser jag att skälen mot en
sådan lag fortfarande kvarstår orubbade.
Genom strandlagen har man försökt
lösa ett i och för sig mycket väsentligt
problem genom en lag som — och
det är kanske den viktigaste invändningen
från vår sida —- skapar möjligheter
till tvångsmässiga ingripanden
mot enskilda, ingripanden vilka enligt
vår uppfattning icke är nödvändiga.

Av väsentlig vikt i kritiken av lagen
har varit att denna drabbar så ojämnt
och att befolkningsgrupper, som inte
kan ha den minsta nytta av lagen, ensidigt
blir lidande för att andra gruppers
i och för sig mycket berättigade
intressen skall kunna tillgodoses. Vad
den senare frågan beträffar måste det
vidhållas att ingalunda allt har gjorts
för att på andra vägar än genom denna
strandlag försöka skapa de nödvändiga
friluftsområdena. Det kan väl dock inte
anses berättigat att den jordbrukande
och fiskande befolkningen skall lida intrång
i sina rättigheter, så länge det
finns möjlighet att på annat sätt tillgodose
tätortsbefolkningens hithörande
behov. Detta kan, såsom många gånger
förut framhållits, ske genom utnyttjande
av områden som redan befinner sig
i det allmännas ägo, genom arrendering
eller köp från statens och kommunernas
sida och även i viss mån genom
byggnadslagens bestämmelser. Jag skall
inte nu fördjupa mig i den sista frågan,
men jag vill konstatera att även om det
har sagts att dessa bestämmelser inte
är tillräckliga, har det dock inom vissa
delar av landet varit möjligt att nå resultat
med stöd av byggnadslagen. Det
har t. ex. varit fallet i Stockholms yttre

Onsdagen den 11 mars 1953.

Nr 9.

Motioner om upphävande av,

skärgård, på Gotland och i Skåne. Det
finns alltså möjlighet att gå denna väg
åtminstone i vissa fall.

Vidare är det ett faktum att lagen
drabbar mycket ojämnt. Jag vidhåller
bestämt att kravet på allas likhet inför
lagen härvidlag blivit åsidosatt. Under
tidigare diskussioner om strandlagen
har man hänvisat bl. a. till att det vid
all byggnadsreglering är mycket vanligt
att två fastighetsägare blir olika behandlade
och att stadsplanen kanske
ger den ene möjlighet att utnyttja sin
mark mångdubbelt bättre än den andre,
även om de t. o. m. är grannar. Det är
klart att sådana resultat vid en planläggning
inte alltid kan undvikas, men enligt
inin mening bör dylika orättvisor
såvitt möjligt motarbetas.

Hänvisningen till att byggnadslagstiftningen,
sådan den är utformad, ofta
medför orättvisor kan alltså inte vara
något motiv för att skapa orättvisor
även på andra områden.

Förr brukade man tala om kompensationsprincipen
inom stadsplanerätten,
d. v. s. den sunda grundsatsen att den
enskilde å ena sidan inte skulle göra
vinster genom det allmännas åtgöranden,
men att han å andra sidan inte
heller skulle göra rena förluster som
inte blev ersatta. Nu är det ett faktum
att beträffande byggnadslagstiftningen
förutsättes — och sker även i praktiken
— att enskilda kan göra såväl
vinster som förluster vilka kompenserar
varandra. När det gäller strandlagen
kan emellertid den enskilde endast
göra förluster, om hans mark blir
belagd med byggnadsförbud. Å andra
sidan kan vad som brukar kallas influensområden,
d. v. s. områden bakom
det område som belagts med byggnadsförbud
eller strandområden i närheten
därav, undergå värdestegring. Vid mycket
stora exploateringsområden, där det
är fråga om en enda fastighet, kan möjligen
värdeminskningen på en del av
marken kompenseras genom värdestegring
i influensområden. Men det är

alternativt vissa ändringar i strandlagen.

ingalunda alltid fallet och framför allt
inte beträffande mindre jordägare, fiskare
o. s. v. Fastighetsägaren A förlorar,
fastighetsägaren B vinner. Så länge inte
det stora och komplicerade problemet
om oförtjänt värdestegring har lösts,
måste det dock sägas vara olyckligt att
genom denna lagstiftning skapa ytterligare
problem på hithörande områden.
Beträffande den i egentlig mening oförtjänta
värdestegringen tror jag att det
nu råder enighet i princip. Men då måste
man också beakta det för de enskilda
ofta mycket ingripande och olyckliga
förhållande, som man skulle kunna
kalla i egentlig mening oförskylld värdeminskning.
I detta sammanhang är
det att märka att ersättning ju bara kan
fås om ägaren endast kan använda fastigheten
»på sätt som står i uppenbart
missförhållande till värdet». Detta, som
också står i överensstämmelse med
byggnadslagens regler, är en punkt som
hör hemma i ett vidare sammanhang
och inte kan tas upp här, men den visar
den diskriminerande behandlingen
av strandägarna.

Att lagen har varit i kraft så kort tid
som ett par månader är enligt min mening
intet skäl att behålla den, då så
starka både principiella och praktiska
skäl talar mot den.

Jag ber därför i första hand att få
yrka bifall till den reservation som innebär
yrkande om strandlagens upphävande.
Alternativt har sedan reservanterna
i utskottet yrkat vissa ändringar
i strandlagen på punkter där vi anser
att den kan få en särskilt olycklig verkan.
I första paragrafen tredje stycket
stadgas som bekant att bebyggelseförbud
icke skall utgöra hinder för bebyggelse
som erfordras för försvaret,
fisket och jodbruket o. s. v. Vi önskar
att ordet »erfordras» utbyts mot orden
»uteslutande avses», emedan vi icke
kan inse att det är möjligt att bevisa
om en viss byggnad — för att använda
justitieministerns och utskottets uttryck
förra året — »objektivt erfordras» för

Nr 9.

Onsdagen den 11 mars 1953.

Motioner om upphävande av, alternativt vissa ändringar i strandlagen.

visst jordbruk. Det är väl dock uppenbart
att vad som fordras helt beror på
ägarens subjektiva förutsättningar och
den inriktning han vill ge sitt jordbruk.
Låt mig taga en parallell: Vad erfordras
»objektivt sett» för drivande av t. ex.
en verkstad eller en varvsindustri? Det
beror helt och hållet på vederbörandes
subjektiva bedömande, på vilka produkter
— i den parallell som jag tog
t. ex. vilka verktygsmaskiner, vilken
fartygsstorlek o. s. v. — som man önskar
framställa. Jag kan inte inse att
några som helst i egentlig mening objektiva
kriterier kan anläggas. Följden
av att det ifrågavarande ordet bibehålies
blir i stället ytterligare statsförmynderskap
på detta område. Det blir statliga
myndigheter som skall avgöra om
ett lantbruk skall få en inriktning t. ex.
mot mera animalisk eller mera vegetabilisk
produktion. Följden blir också
här en stor osäkerhet och ovisshet för
den enskilde.

Vad sedan ersättningsregeln beträffar,
skall enligt lagens bestämmelser
värdet vid förordnandets meddelande
vara avgörande. Vi föreslår att avgörande
skall vara värdet vid den tidpunkt
då beslutet om avslag på tillståndsansökningen
vunnit kraft. Även
detta är en mycket diskuterad sak, och
jag skall fatta mig mycket kort.

Mot detta önskemål har tidigare invänts
att detta med den av oss förordade
formuleringen kommer att innebära
att en markägare skulle kunna
komma i åtnjutande av oförtjänt värdestegring.
.lag vill då hänvisa till vad jag
nyss helt allmänt sade om å ena sidan
oförtjänt värdestegring och å andra
oförskylld värdeminskning och samtidigt
konstatera, att så länge dessa stora
problem inte är lösta det väl inte kan
finnas någon rimlig anledning att just
de strandägare, vilkas mark inte belagts
med bebyggelseförbud, skall få åtnjuta
värdestegring, medan de övriga inte
får det. Enligt min mening måste även
på denna punkt kravet om likhet inför

lagen och så rättvis behandling som
möjligt av olika markägare bli avgörande.

Det är i detta sammanhang ganska
intressant att se vilken vikt som kan
tilläggas olika remissyttranden. I motiveringen
för strandlagen har man starkt
betonat, att det övervägande antalet remissinstanser
yttrat sig positivt för en
dylik lag. Beträffande frågan om vilket
»tidigare värde» som skall läggas
till grund för ersättningsfrågan har av
det 40-tal remissinstanser, som yttrat
sig i denna fråga, ungefär 54 anslutit
sig till den här hävdade uppfattningen.
Men till detta har ingen hänsyn tagits.

Slutligen vill jag, herr talman, understryka
den i reservationen uttalade uppfattningen
att fängelsestraffet bör borttagas.
Det är givetvis en bedömningsfråga,
men att dylika förseelser skall
kunna beläggas med fängelsestraff synes
åtminstone mig ytterligt hårt. Beträffande
denna lag tror jag absolut ej
heller att det är nödvändigt för att genomföra
lagens efterlevnad. Även här
har man hänvisat till byggnadslagens
bestämmelser, men därvid är att märka
— jag vill bara nämna det i största
korthet utan att gå in på detaljer — att
det beträffande byggnadslagen kan bli
fråga om långt större värden och att
man beträffande denna senare lagstiftning
möjligen skulle kunna tänka sig
att som det uttrycktes — jag minns inte
om det var justitieministern eller utskottet
som sade det — asociala individer
medvetet skulle räkna in böterna
i sina kalkyler. Mig veterligen har inte
ens beträffande byggnadslagen fängelsestraff
någon gång kommit i fråga, och
det framstår därför här såsom ännu
mera omotiverat att på denna punkt behålla
fängelsestraffet.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr CASSEL (h): Herr talman! Herr
Munktell har så klart och — såvitt jag

Onsdagen den 11 mars 1953.

Nr 9.

Motioner om upphävande av, alternativt vissa ändringar i strandlagen.

förstår — övertygande lagt fram vår
syn på strandlagen, att det för mig inte
finns mycket att tillägga. Att vi redan
i år kommer tillbaka och yrkar på den
nya lagens upphävande eller ändring
får inte tolkas som något slags tjurskallighet.
Vår bevekelsegrund är helt enkelt
den, att vi finner att en liten grupp
människor här i landet — vissa strandägare
men visst inte flertalet strandägare
— genom lagen har blivit orättvist
behandlade eller kan bli orättvist
behandlade.

Jag skall inte upprepa de olika argument,
som framfördes förra gången
och som herr Munktell framfört i dag.
Tankegångarna är ju sedan förra årets
debatt väl kända för kammarens ärade
ledamöter. Det är endast på en punkt
som jag ytterligare skulle vilja stryka
under vad herr Munktell här sagt och
det gäller fängelsestraffet.

Enligt den mening, som jag förfäktade
i strandutredningen och sedermera
i kammaren och ännu i dag förfäktar,
är det orimligt att ta med straffarten
fängelse i en lag av denna karaktär.
Jag tillät mig förra året illustrera
denna orimlighet genom att göra
det tankeexperimentet, att vi några
stycken från riksdagen i en framtid
skulle göra en rundvandring i ett av
våra fängelser. Vi går från cell till cell
och får av fängelsedirektören veta varför
de olika fångarna blivit inburade.
I cell nr 1 sitter det kanske en mördare,
i cell nr 2 en våldtäktsman och i
cell nr 3 en dynamitard. Men så kommer
vi till cell nr 4. Där sitter en gammal
envis fiskargubbe, som inte har
gjort något svårare brott än att han
byggt sig ett objektivt sett icke erforderligt
svinhus på sin ägandes strand.

De som har motsatt mening säger, att
detta är fantasier. Ja visst är det fantasier.
Jag tror inte att fängelsestraffet
kommer att användas i strandlagen liksom
det heller inte har använts i byggnadslagen.
Men varför skall man då
hänga upp ett svärd, som alla är över -

tygade om att det inte kommer att användas?
Fängelsestraffet behövs inte
för att komma till rätta med eventuella
lagöverträdare på detta område. Det
går inte att trotsa sig fram. Till en
början blir trotsaren dömd till dagsböter.
Vidare kan han vid verkande vite
bli ålagd att riva ned vad han byggt
olagligt. Slutligen kan överexekutorn
meddela handräckning för att riva bort
den strandvilla eller annan byggnad,
som han satt upp i trots mot lagen.

I detta sammanhang kan jag, herr talman,
inte låta bli att fråga herr Åhman,
hur han i dag ser på frågan om fängelsestraff
eller icke fängelsestraff. Såvitt
jag har kunnat följa herr Åhmans åsiktsbildning
på denna punkt är gången
ungefär följande. I strandlagsutredningen,
där herr Åhman var ledamot,
följde han, ehuru med viss tvekan, majoriteten
och föreslog alltså fängelsestraff
i 8 §. I tredje lagutskottet, där herr
Åhman också var ledamot, greps han av
tvivel och ånger över denna hårdhet
och avgav en reservation, där han yrkade
att fängelsestraffet skulle tagas
bort. Detta var en — enligt min mening
— fullt riktig åsiktsändring. Vad har
då inträffat under det förflutna året som
kan ha förmått herr Åhman att ännu
en gång revidera sin uppfattning, eftersom
han denna gång instämt med utskottsmajoriteten?
Jag vill till sist endast
uttala den förhoppningen, att herr
Åhman inte befinner sig på glid i riktning
mot den bondeförbundskvartett,
som vill införa dödsstraffet även i
fredstid.

Fru TORBRINK (s): Herr talman! De
motioner som reservanterna i tredje
lagutskottet åberopar för sitt yrkande
om strandlagens upphävande eller, alternativt,
om vissa ändringar i densamma,
är gengångare från den tid, då
den provisoriska strandlagen beslöts,
nämligen år 1950. De gick igen i fjol
i anledning av propositionen rörande
den definitiva strandlagen och, som

Nr 9.

Onsdagen den 11 mars 1953.

Motioner om upphävande av, alternativt vissa ändringar i strandlagen.

sagt, förebringas argumenten också i
år sedan strandlagen varit i kraft endast
under tiden från årsskiftet.

Någon nämnvärd erfarenhet om hur
denna strandlag verkar, har man givetvis
inte hunnit få under denna korta
tid och därför kan man inte heller
åberopa annat material än det som
fanns då strandlagen definitivt antogs
vid 1952 års riksdag. Det bör kanske
i detta sammanhang framhållas, att med
ytterst få undantag alla remissyttranden
gick ut på att en speciell lagstiftning
om våra stränder vore både berättigad
och befogad. Herr Munktell har
också vidimerat, att det icke råder någon
tvekan på den punkten. Det är
bara fråga om hur lagen bör utformas.
Utskottsmajoriteten hänvisar till sitt
yttrande över propositionen om strandlagen.

Nu har visserligen herr Cassel skildrat
ett dramatiserat händelseförlopp om
fiskargubben som skulle komma i fängelse
om han inte följde strandlagens
bestämmelser. Det är emellertid någonting
som inte behöver befaras. Anledningen
till att dessa bestämmelser om
fängelsestraff har infogats i lagen är
herr Cassel bekant. Det har skett för
att uppnå överensstämmelse med byggnadslagen,
som upptager straffbestämmelser
av motsvarande innehåll. Det
har också tidigare sagts ifrån i denna
kammare vid olika tillfällen, att frihetsstraff
endast skall ifrågakomma i
rena undantagsfall, nämligen då överträdelserna
är av särskilt svårartat slag

Vad gäller frågan om ersättning föl
bebyggelseförbud så har ju den, herr
Munktell, varit uppe och det kan i del
sammanhanget ha sitt intresse att konstatera
att lagrådet inte hade riktat
några invändningar mot utformningen
av ersättningsregeln vid den tidpunkt
då frågan var aktuell. Detta säger ju
en hel del, tycker man.

För övrigt skall jag inte ta tiden mycket
längre i anspråk. Man bör se hur
strandlagen kommer att verka. Syfte -

målet med den är ju ändock att ge det
stora flertalet av Sveriges folk möjlighet
att njuta av sommaren vid våra
stränder även om man inte är ägare
till mantalsatt jord eller annan mark,
så att man inte, vart man kommer, skall
behöva finna anslag om »enskilt område»
o. s. v.

Om frågan angående ersättning o. d.
till strandägarna har resonerats och
kannstöpts såväl i strandutredningen
som i utskottet. Det finns därför inte
någonting att tillägga. I sin iver att bevaka
strandägarnas rätt har emellertid
reservanterna till och med tagit upp
en sak som faktiskt redan finns införd
i strandlagen. Reservanterna anser, att
kostnaderna för besiktning skall stanna
på statsverket. Detta är just vad som
står i 4 §. Det är naturligtvis ett förbiseende,
men det vittnar om att man här
gått litet för raskt till väga.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan i förevarande
ärende.

Herr ANDERSSON i Ryggestad (s):
Herr talman! Det finns knappast någon
anledning att taga upp en debatt
om strandlagen och dess vara eller icke
vara. Riksdagen har ju tidigare vid två
tillfällen ganska ingående diskuterat
denna fråga. Första gången torde det ha
skett hösten 1950, när vi behandlade
förslaget om provisorisk strandlag. Om
jag inte missminner mig, rådde den
gången ganska delade meningar om lagen.
Ifrån högerpartiets sida yrkades
även då på avslag på den provisoriska
lagen, under det att man från folkpartiets
och bondeförbundets sida inte
hade så mycket att invända mot själva
lagen. Dock fanns det vissa detaljer,
som man inte helt gillade, närmast då
ersättningsreglerna och bestämmelsen
om hur långt ifrån strandlinjen bebyggelseförbudet
skulle sluta. Men även
när den definitiva lagen antogs förra
året diskuterades den rätt ingående.
Då var ju läget något annorlunda. Hö -

Onsdagen den 11 mars 1953.

Nr 9.

Motioner om upphävande av, alternativt vissa ändringar i strandlagen.

gerpartiet vidhöll sin tidigare ståndpunkt
och gick på avslagslinjen, under
det att folkpartiet och bondeförbundet
slöt upp på utskottets sida. Det var ändock
små detaljer som diskuterades.
Allt detta ger mig anledning att säga,
att när vi tidigare så grundligt diskuterat
denna fråga, det väl inte funnits
skäl att taga upp den i år.

Nu har ju högern i en motion här i
kammaren yrkat på dels ett upphävande
av lagen, dels, om detta inte skulle
vinna riksdagens bifall, uppmjukningar
av lagen. Tydligen trodde inte motionärerna
att möjligheterna är så stora
att få lagen upphävd. Men när motionärerna
liksom reservanterna hemställer
om lagens upphävande, medger de
ändå, att förbud mot viss strandbebyggelse
behöves. De erkänner det berättigade
i att möjligheter beredes befolkningen
till bad och rekreation och
att den inte helt och hållet utestängs
från stränderna. De tror att det skall
gå att lösa detta genom byggnadslagens
bestämmelser. Det går i så fall
endast delvis. Jag ber att få erinra om
att där det finns detaljerade byggnadsplaner
och dessa områden sträcker sig
ned till stränderna, finns ju möjligheter
att få förbud för strandbebyggelse.
Men i övrigt, där det är glesbebyggelse,
kan man ju inte med byggnadslagens
hjälp hindra strandbebyggelse.

När man kommer över till vad reservanterna
här har föreslagit beträffande
uppmjukningen, är det ju formuleringen
»erfordras för försvaret,
jordbruket, fisket, skogsskötseln eller
den allmänna samfärdseln», som reservanterna
vill lia ändrad till »uteslutande
avses» etc. Det var väl redan i utredningen,
som min ärade vän herr Cassel
tog upp detta yrkande, och motionärerna
liksom reservanterna har här föreslagit
detsamma. Jag ber då att få erinra
om att departementschefen inte
fann detta vara av så stor betydelse
som man har velat göra gällande. Han
säger i propositionen till 1952 års riks -

dag: »För egen del kan jag ej finna,
att skillnaden mellan det av majoriteten
inom utredningen förordade uttrycket
''erfordras’ och det av reservanten
föreslagna ''uteslutande avses’ praktiskt
sett är så stor som man på vissa
håll velat göra gällande.» Och på den
linjen, herr talman, har ju också utskottet
gått.

När det gäller frågan om från vilken
tidpunkt ersättningen skall utgå, har
reservanterna ingen som helst förståelse
för detta, utan de menar tydligen,
att den värdestegring, som eventuellt
inträder ifrån det förbudet förordnades
och till dess dispensansökan var
avslagen, helt skall tillkomma den enskilde
jordägaren. Det är klart att man
kan diskutera detta, men å andra sidan
finns ju dessa bestämmelser i
byggnadslagen och torde kunna tillämpas,
och det är skäl i att man tillämpar
dem även här.

Reservanten herr Munktell pekade
också på att denna lag betyder ett intrång
i jordbruksbefolkningens rättigheter.
Är det inte också på det sättet,
herr talman, att det finns ett mycket
stort antal jordbrukare i detta land,
som inte har strandrätt och följaktligen
inte skulle kunna ha möjligheter
att komma till stränderna, om dessa
strandområden bleve helt utbyggda.
Det finns säkerligen lika många jordbrukare
i detta land som har direkt nytta
av denna lag som det kan tänkas att
det finns jordbrukare, som själva känner
att det blir intrång för dem. Jag
är fullkomligt övertygad om att det
finns stora grupper ute på den svenska
landsbygden, som dock erkänner
denna lags berättigande.

När man kommer till den sista punkten,
som reservanterna har tagit upp,
nämligen frågan om fängelsestraff, är
det ju klart att den saken kan diskuteras.
Herr Cassel målade ju mycket
mörkt, när han skildrade en vandring
från cell till cell i ett fängelse, där
det i cell nr 1 satt en mördare, i cell

Nr 9.

Onsdagen den 11 mars 1953.

Motioner om upphävande av, alternativt vissa ändringar i strandlagen.

nr 2 en annan större brottsling och i
cell nr 3 en fattig fiskargubbe, som
hade envisats när det gällde strandlagen
och dömts till fängelse. Detta lät
ju mycket illa, men strax efteråt erkände
ju herr Cassel att det var fantasier.
Ja, visst är det fantasier, herr talman,
men då tycker jag inte heller
att det tjänar någonting till att uppbygga
kammaren med dessa fantasier,
utan man bör väl hålla sig till verkligheten
sådan den är. Jag ber att i det
fallet få erinra om att utskottet också
har understrukit just att frihetsstraff
skall tillgripas endast i rena undantagsfall,
då överträdelsen är av särskilt
svårartat slag. Det torde väl inte
komma att bli på det sättet som herr
Cassel så mörkt siade om, att man kan
räkna med att i den och den cellen sitter
en människa, som har förbrutit sig
mot denna lag. Å andra sidan finns ju
denna bestämmelse i byggnadslagen, och
man vill ha en viss samstämmighet i
dessa lagar.

Herr talman! Jag skall sluta med att
påpeka, att denna lag bara har varit
i kraft två och en tredjedels månader.
Ingen har ännu kunnat se dess verkliga
verkningar, och man vet ju heller
inte mycket om hur det kommer
att bli i framtiden. Jag tycker nog att
herrarna, som här har motionerat, borde
ha lugnat sig ett tag och sett tiden
an, sett hur det i verkligheten kommer
att gå, innan man gett sig in på denna
sak.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ÅHMAN (fp): Herr talman! Jag
skall be att med så få ord som möjligt
få framföra mina synpunkter på denna
fråga. Det kanske vore frestande att beröra
de inlägg, som har hållits tidigare
i dag. Beträffande herr Munktells anförande
skall jag emellertid inte ge
några repliker. Han framför högerns
åsikter i denna fråga, och de debatte -

rades ju utförligt föregående år vid den
definitiva lagens genomförande.

Jag är kanske nödsakad att göra en
del kommentarer till det anförande som
hölls av min kamrat i strandutredningen,
herr Cassel. Jag skall inte alls
beröra hans fantasier — det tror jag
inte är nödvändigt. Det kan dock hända
att hans fantasi medverkade när han
beskrev min inställning till vissa problem
i detta sammanhang. Herr Cassel
vet emellertid, att vi i strandutredningen
debatterade dessa frågor i alla
detaljer och att vi i vissa avseenden
rent principiellt var på samma linje
men hade olika metoder för vårt arbete
i strandutredningen. Jag utgick från
att man här skulle söka åstadkomma
det bästa möjliga och vinna så mycket
gehör som möjligt för de synpunkter
och ståndpunkter man hade i de olika
spörsmålen. Herr Cassel däremot utgick
tydligen från andra förutsättningar.
Han förklarade att han under
alla förhållanden skulle komma att reservera
sig och sökte inte utöva inflytande
på utformningen av utredningens
betänkande.

Herr Cassel är bekymrad för min själ
och tror att jag är på glid mot barbari
och att jag vill återinföra dödsstraff.
Jag kan trösta honom med att han inte
behöver ha några bekymmer i det avseendet.
Min respekt för livet sträcker
sig säkerligen längre än de flesta andra
ledamöters, så på den punkten behöver
inte herr Cassel ha några bekymmer.

Jag kan emellertid, herr talman, inte
underlåta att påpeka, att jag fortfarande
anser strandlagens syfte att bereda
allmänheten tillfälle till bad och
rekreation vid våra stränder vara fullt
berättigat. Jag anser att resonemanget
om att detta kan ske på annat, ur markägarnas
synpunkt mera tillfredsställande
sätt icke är hållbart. Det är icke
bevisat att man med byggnadslagens
nuvarande lydelse skulle kunna nå detta
syfte. Lika litet har man kunnat visa
hur det skulle bli möjligt att förmå

Onsdagen den 11 mars 1953.

Nr 9.

Motioner om upphävande av, alternativt vissa ändringar i strandlagen.

kommunerna att förvärva härför erforderliga
områden i tillräcklig utsträckning
utan att ingripa i kommunernas
självbestämmanderätt. Man förstår ju
också av högerns alternativa yrkande i
denna fråga, att den anser ett upphävande
av strandlagen icke tänkbart. Det
är ju ganska naturligt. En lag, som antages
ena året av en betryggande majoritet
och som har en betydande uppgift
att fylla, kan ju inte rimligen upphävas
året därpå efter att ha varit i kraft
cirka två månader. Man kan ju inte ha
fått någon som helst erfarenhet av hur
detaljerna i lagen verkar, och några
nya skäl har ju heller inte framkommit
i dag eller under utskottsbehandlingen.
Jag har alltså ingen anledning att biträda
högerns yrkande om upphävande
av strandlagen och yrkar därför bifall
till utskottets hemställan i punkten A.

På de olika detaljerna i lagen kan
man givetvis anlägga olika meningar
från olika utgångspunkter. Utformningen
är ju ett resultat av kompromisser i
såväl utredningen som utskottet mellan
olika meningar och intressen. Remissinstansernas
uttalanden i olika detaljer
har ju också haft inflytande på de olika
gruppernas ställningstagande i såväl
utskotts- som kammarbehandlingen av
lagförslaget.

I detaljen beträffande fängelsestraffet
har jag fortfarande samma mening
som i fjol, nämligen att det är obehövligt
och onödigt utmanande mot markägarna.
Dock tror jag inte att det kan
komma att tillämpas, om jag tar hänsyn
till domstolarnas praxis på hithörande
områden, i synnerhet efter utskottets
uttalande att frihetsstraffet uppenbarligen
skall tillgripas endast i rena undantagsfall,
då överträdelsen är av särskilt
svårartat slag. Jag kan inte tänka mig
att det skulle komma i fråga annat än
möjligen mot någon alltför skrupelfri
s. k. tomtjobbare. Att det skulle komma
att användas mot någon bland den redbara
bofasta skärgårdsbefolkningen
finner jag fullständigt uteslutet.

Jag har emellertid önskat en delvis
annan utformning av utskottets motivering
på denna punkt, då jag anser att
det förhållandet, att fängelsestraff finns
med i byggnadslagen, icke är en fullgod
motivering för att det skall finnas
med i strandlagen, där man rör sig med
betydligt mindre ekonomiska värden
än i byggnadslagen. Men då nu utskottet
nöjt sig med att hänvisa till att byggnadslagen
upptager en straffbestämmelse
av motsvarande innehåll och
strukit den något utmanande satsen i
fjolårets utlåtande, att det icke torde
finnas anledning att tillämpa en mildare
straffskala i strandlagen, har jag,
herr talman, avstått från att reservera
mig på denna punkt och godtager utskottets
hemställan under punkt B.

Herr talman! Jag finner högermotionärernas
yrkande om att så kort tid
efter lagens ikraftträdande upphäva
densamma och i stället tillämpa byggnadslagens
bestämmelser något underligt,
när man samtidigt alternativt yrkar
avskaffande av en bestämmelse i strandlagen,
som ju ingår i byggnadslagen
och som de inte synes ha något att invända
emot i den lagen. Enligt vanlig
praxis vidtar man ju inte ändringar i
en antagen lag förrän man haft någon
erfarenhet av dess verkningar. Jag kan,
herr talman, följaktligen inte finna annat
än att högermotionen i dagens läge
närmast måste betraktas såsom en demonstration
utan reellt syfte. Givetvis
anser jag det inte omotiverat, att lagen
blir föremål för en översyn, då man
får någon erfarenhet av de olika bestämmelsernas
verkningar, och att då
fängelsestraffet kan och bör avskaffas.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr HANSSON i Skegrie (bf): Herr
talman! Jag skulle kunna instämma med
herr Åhman i att intrycket av denna debatt
i viss mån är, att det hela kanske
liknar en demonstration från motionärerna
och reservanterna.

Nr 9.

Onsdagen den 11 mars 1953.

Motioner om upphävande av, alternativt vissa ändringar i strandlagen.

Jag tror man kan konkretisera vad det
här är fråga om, om man säger, att här
gäller det att välja mellan att låta den
utveckling som hittills har varit fortgå
eller inte. Låter man den hittillsvarande
utvecklingen fortgå, så inträffar det kanske,
att man efter inte så lång tid finner,
att de bästa strandtomterna innehas av
förmöget folk ifrån tätorterna och av
folk som genom en lång semester kan
utnyttja en sådan tomt för privata ändamål
och att den övriga ortsbefolkningen
blir hänvisad till platser, som inte är
lika goda vare sig som fritidsområden
eller som badplatser, .lag tror inte att
herrar reservanter och herrar motionärer
vill att den utvecklingen skall fortsätta.
Det har också här sagts av herr
Munktell, att alla är överens om att bebyggelse
vid stränderna skall förhindras.
Detta får väl uppfattas som ett uttryck
för att man inte vill slå vakt om
dessa som under senare år lagt under sig
de bästa strandtomterna.

Nu har det sagts, att vi inte har någon
erfarenhet av denna lag med hänsyn till
den korta tid som den varit gällande. Erfarenheten
från mitt eget län är dock, att
länsstyrelsen farit mycket varsamt fram.
De områden, som man belagt med byggnadsförbud
enligt strandlagen, har varit
smala remsor på ca 30, 40 och 50 meter.
Det är egentligen endast den rena
strandremsan man har lagt under byggnadsförbudet.
Det har till och med
hänt, att vederbörande kommuner har
ansett, att de förbudsbelagda områdena
varit för små och därför gått i författning
om att utöka desamma.

Jag skulle emellertid vilja få ett närmare
besked om vad reservanterna menar
med att byggnadslagen skall användas.
I utskottet har vi sagt, att byggnadslagen
inte är tillämplig. Om man
skulle använda byggnadslagen, skulle
man närmast kunna använda den s. k.
generalplanen. Nu är det emellertid så,
som sagts i utskottet, att ingen enda
kommun i vårt land har lagt ut någon
generalplan, och ingen generalplan

finns heller under förberedande i vårt
land. Jag tror att detta visar, att man
inte så gärna ger sig in på denna lagstiftning.

Inom parentes vill jag säga, att enligt
min mening åtminstone är byggnadslagen
den strängaste jordlagstiftning
vi har nu. Den anser herrarna, att
vi skall använda i stället för strandlagen.
I den utredning som föregick denna
lagstiftning skaffade vi upplysningar
om huruvida man använder sig av
generalplan. Vi fick då exempelvis det
beskedet, att inom ett litet samhälle
på ostkusten hade man sökt använda
byggnadslagen. Det har emellertid
åsamkat detta lilla samhälle en kostnad
på 70 000 kronor.

Därtill kommer ju, att om man skall
använda byggnadslagen och införa generalplan
och uppnå den verkan som
man här åsyftar med generalplan, så
måste den fastställas av andra myndigheter,
antingen länsstyrelsen eller
Kungl. Maj:t. Alltså blir det en extra
omgång i regieringsavseende, som kommunerna
då får vara med om. Såvitt
jag har kunnat inhämta ligger det till
på det viset, att om en kommun lägger
ut en generalplan och i den generalplanen
lägger in ett stycke fritidsområde,
så blir kommunen skyldig att lösa
in detta stycke, därest nämligen, som
det heter, värdet av denna mark kommer
att stå i uppenbart missförhållande
till det tidigare värdet. Det är naturligtvis
den enklaste sak i världen för eu
ägare av sådan mark att visa just detta.
Han behöver bara visa, att han vill sälja
en tomt på detta område, som man tagit
undan till fritidsområde. Då kan
man säga, att värdet av denna mark
kommer att stå i uppenbart missförhållande
till det tidigare, och då får kommunen
köpa in hela området och åsamkas
kostnader även för detta. Jag måste
säga, att jag förstår inte finessen i att
man här vill flytta de kostnader som
det nu är fråga om från statsverket till
de enskilda kommunerna. Jag kan inte

Onsdagen den 11 mars 1953.

Nr 9.

Motioner om upphävande av, alternativt vissa ändringar i strandlagen.

finna någon konsekvens i herrarnas politik,
när man ibland säger att man vill
sänka skatterna men vid andra tillfällen
såsom nu begär att kommunerna
skall åsamkas betydande kostnader för
att sätta byggnadslagen i kraft för samma
ändamål som nu strandlagen åsyftar.
Dessutom säger herrarna, att Ni
vill ha bort regleringssamhället. Såvitt
jag begriper blir det ett betydligt större
regleringsväsende att använda byggnadslagen
i stället för strandlagen.
Detta gäller i de fall, då kommunerna
själva äger marken.

I de fall då kommunerna icke äger
marken föreslår reservanterna och
motionärerna, att kommunerna skall
köpa eller arrendera jorden. Ja, visst
kan kommunerna göra det, men då kan
ju det förhållandet inträffa, att en kommun
köper en strandremsa, men sedan
kommer invånarna från en annan kommun,
låt oss säga en tätort, och fullständigt
översvämmar detta område. Invånarna
i den kommun, som köpt området,
kan bli fullständigt utträngda av en
annan kommuns invånare. Hur har herrarna
tänkt sig lösa den frågan att tillförsäkra
kommunernas egna invånare
möjlighet att fritt få använda sig av
det strandområde, som kommunen har
åsamkats stora kostnader för att förvärva? Jag

för min del tror inte på sådan
välgörenhet kommunerna emellan, att
den ena kommunen åtager sig kostnader
och sedan låter andra kommuners
invånare översvämma ett sådant område.
Det gör, herr talman, att när jag
försöker tänka mig in i de rekommendationer,
som motionärerna och reservanterna
anvisat, så kan det inte hjälpas
att jag tycker att dessa ganska mycket
liknar svepskäl för att komma ifrån
det hela och för att få den ordning,
som nu gäller, bestående för framtiden.

Jag skall inte så mycket diskutera
den gamla stridsfrågan om huruvida
det »tidigare värdet» eller det värde
som gäller, då marken läggs under be -

slag, skall tillämpas. Jag vill bara säga
att man ifrån reservanternas och deras
partis sida utan att protestera har godtagit
bestämmelsen om det s. k. »tidigare
värdet», när det gällt byggnadslagen
och väglagen. Jag drar den slutsatsen,
att när det gäller jordlagstiftningen,
där stadsintressena kolliderar
med jordägarintressena, då låter herrarna
stadsintressena väga över, men i
de fall då det gäller jordlagstiftning i
övrigt låter man jordägarintressena
framstå som det väsentliga.

Jag skulle vilja till herr Cassel säga
litet utöver vad herr Allmän sade. Herr
Cassel drog upp en synnerligen intim
bild från fängelset, där dessa ohyggliga
personer satt i sina celler jämte den
stackars fiskargubben som inte gjort
annat än överträtt strandlagen. Men,
herr Cassel, om vi använder det recept
som herrarna själva rekommenderar
och använder byggnadslagens generalplan
i stället, så blir det mycket större
områden som faller under dessa bestämmelser,
och följaktligen blir det
många flera fiskargubbar och många
flera jordägare som löpa risk att få befolka
fängelserna. Nu sade herr Cassel
att där satt bara en sådan, och det är
kanske därför att vi går så milt fram
genom att ta strandlagen och icke en
mycket hårdare lagstiftning på detta
område.

Herr MUNKTELL (li) kort genmäle:
Herr talman! Bara en kort replik.

Fru Torbrink gjorde en olycklig parallell
med lagrådet. Att man här följt
lagrådet får anses bero på den olika
vikt som läggs vid remisserna. Jag erinrar
om hur kraftigt lagrådet avstyrkte,
när det gällde ändringar i expropriationslagen,
bara för att ta ett exempel
ur högen.

Särskilt herr Hansson i Skegrie —
men även herr Andersson i Ryggestad —
ber jag att få tacka för den enklare föreläsning
i juridik beträffande byggnadslagen,
som meddelades mig. Det är all -

Nr 9.

Onsdagen den 11 mars 1953.

Motioner om upphävande av, alternativt vissa ändringar i strandlagen.

deles uppenbart — det kan inte herr
Hansson förneka — att byggnadslagen
kan användas. Jag gav exempel på när
den användes, men jag framhöll också
svårigheterna. Jag sade att det kan ta
tid, och det kan vara vissa svårigheter
i olika avseenden, som jag här inte
tänker fördjupa mig i. Men vad herr
Hansson icke bemötte på något sätt och
som är av avgörande betydelse är att en
grupp medborgare blir lidande för att
tillgodose en annan grupps visserligen
mycket berättigade intresse. Jag tycker
att här borde vara ett område, där intresseprincipen
skulle få spela en avgörande
roll.

Herr Hansson i Skegrie har inte heller
på något sätt bemött påståendet att
strandlagen drabbar mycket olika. Där
skulle jag kunna knyta an till vad herr
Andersson i Ryggestad sade, nämligen
att det finns en mängd lantbrukare, som
inte har någon strand. Ja visst — men
det visar ju bara hur oerhört ojämnt
lagen träffar, sådan den är utformad.

Herr CASSEL (h) kort genmäle: Herr
talman! Min liknelse med de fyra cellerna
tycks ha väckt viss förvirring på
en del håll, och somliga tror, att det
inte finns någon i cell nummer fyra.
Jag tror inte heller att där kommer att
sitta några fastighetsspekulanter. Dessa
fastighetsspekulanter, som exploaterar
strandområden, är inte på något sätt
hämmade i sin verksamhet av strandlagen.
De har inte något intresse av att
ha stränderna bebyggda, ty de har så
stora marker, att de vill ha fria områden
nere vid stranden och få ett visst djup
å bebyggelsen. Nej, den som blir lidande
på strandlagen är den som har en liten
gård med en smal strandremsa utan
bebyggelsemöjlighet bakom. Det låter
kanske sentimentalt men de som blir
lidande på denna lag är de små jordägarna
och fiskargubbarna ute i skärgården.

Vi diskuterade fängelsestraffet för
ett år sedan, och jag kan inte under -

låta att nu åter understryka, att det är
alldeles fel att stadga fängelsestraff i
detta sammanhang. Vid debatten för ett
år sedan var det också 98 av denna
kammares ärade ledamöter som var av
samma uppfattning. Jag förstår inte
varför man här skall slå omkring sig
med hårdare straff än som i det aktuella
fallet står i överensstämmelse med
rättsmedvetandet att utmäta. Jag tycker
inte det är riktigt att komma med
ett sådant hot i största allmänhet, utan
man skall nöja sig med ett straff, som passar
för den förseelse vederbörande gjort
sig skyldig till. Vi vill ju på alla andra
områden försöka humanisera strafftilllämpningen,
och detta är i många fall
riktigt, och då skall man inte på ett
speciellt område av detta slag drämma
till med extra hårda straff.

Herr HANSSON i Skegrie (bf) kort
genmäle: Herr talman! Herr Munktell
sade, att jag hade hållit en föreläsning
i enklare juridik. Jag vill då upplysa
herr Munktell om att den undervisning
i juridik jag bidragit med när det gäller
generalplanen, den har jag fått direkt
av en hovrättsassessor, och jag vet
inte om undervisningen i juridik i
detta land är så dålig, att en man i den
juridiska graden inte har kommit längre
än till vad som här kallas enklare
juridik.

Sedan sade herr Munktell, att det här
bara är en liten grupp människor, som
blir lidande. Ja, herr Munktell, alltid
när det är fråga om jordlagstiftning är
det två intressen som kolliderar. I det
här fallet är det jordägarnas och samhällets
intressen, som står mot varandra.
Men sedan har vi ju alla de människor
i detta land, som inte har råd
att köpa en strandtomt och inte har
tillräckligt lång semester att använda
sig av en sådan tomt. Jag vill säga till
herr Munktell, att i ett välordnat samhälle
får ingen driva sina intressen för
långt. Samhället får inte gå fram hur
hårt som helst mot jordägarna i jord -

Onsdagen den 11 mars 1953.

Nr 9.

Motioner om upphävande av, alternativt vissa ändringar i strandlagen,
lagstiftningen, men inte heller jordägarna
får driva sina intressen in absurdum.
Gör de det, och om samhället för -

far på samma sätt, så hamnar vi i ett
läge, där samhället kommer att utnyttja
sina maktresurser gentemot jordägarna.
Och som jag tolkar praktisk politik
anser jag, att det är lyckligast när
dessa två intressen kan enas om en
kompromiss, och det tror jag vi har
lyckats med, åtminstone något så när,
i de hittillsvarande jordlagstiftningsåtgärderna.

Herr talman! Jag hälsar med den
största tillfredsställelse att man från
motionärernas och reservanternas håll
inte i år har rört vid ett par andra
jordlagstiftningsfrågor, som man tidigare
nästan varje år har dragit fram,
nämligen jordförvärvslagen och lagen
om förköpsrätt. Jag hoppas att man,
när en tid har gått, skall finna även
denna lag acceptabel.

Herr PERSSON i Appuna (s): Herr
talman! Jag lovar att fatta mig kort.
Het är bara tio månader sedan vi diskuterade
denna fråga här i kammaren,
och de synpunkter som då framfördes
var väl i stort sett desamma som anförts
här i dag.

När vi antog denna lag kunde vi
konstatera att praktiskt taget samtliga
remissinstanser hade tillstyrkt densamma
och ansåg, att den hade sitt berättigande.
Jag tycker att man även i dag
bör framhålla, att det inte bara var remissinstanserna
som tillstyrkte lagförslaget.
Under debatten här i kammaren
begärde nämligen bland andra också en
prominent ledamot av denna kammare,
en professor från högern, herr Håstad,
ordet och anförde följande, som jag ber
att få citera:

»Jag vill börja med att klart säga
ifrån, att jag tillhör dem som anser att
det förr eller senare måste vara ofrånkomligt
med en lagstiftning av här ifrågavarande
slag. Det måste vara ett samfällt
intresse i vårt land, solfattigt som

det är, att de många fagra stränderna
kan bli föremål för ett så livligt friluftsliv
som möjligt.»

Jag tycker att man även från högerns
sida bör ha ett sådant här uttalande i
minnet, ty det har ju ändå sin betydelse
att man här fått konstaterat, att det har
skett en del förändringar.

Jag skall inte ta upp någon polemik
med herr Åhman. Han har, såvitt jag
kan se, kommit på bättre tankar efter
den diskussion som fördes här förra
året. Det nya argument herr Åhman
i dag använder är att han har respekt
för livet långt mer än vad många andra
av denna kammares ledamöter har. Det
är ett viktigt, ett mycket viktigt konstaterande,
tycker jag.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr NYBERG (fp): Herr talman! Jag
har ju vid behandlingen av denna fråga
i utskottet anslutit mig till den mening
som omfattas av utskottsmajoriteten,
låt vara att jag, som framgår av
utskottsutlåtandet, inte varit närvarande
vid justeringen. Detta betyder
dock inte att jag är nöjd med denna
lag i alla delar; för mig var det avgörande
att jag ansåg det fruktlöst att
så här kort tid efter lagens ikraftträdande
yrka på några ändringar i densamma.
Jag tycker mig också ha funnit
av herrar Cassels och Munktells
anföranden här i dag, att även de anser
att de är ute i något för god tid i
denna fråga.

Jag vill instämma med herr Åhman
i att strandlagen har en uppgift att
fylla. Högermotionärerna tycks anse att
1947 års byggnadslag ger myndigheterna
möjlighet att reglera bebyggelsen
så att allmänheten inte kommer att utestängas
från de stränder, som är lämpade
för bad och friluftsliv. Om det nu
verkligen förhölle sig på detta sätt
skulle denna lagstiftning inte behövas,
men då skulle den inte heller behöva

4 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 9.

50 Nr 9. Onsdagen den 11 mars 1953.

Motioner om upphävande av, alternativt vissa ändringar i strandlagen.

utnyttjas när den nu en gång har beslutats,
utan den skulle bara bli en
lag på papperet. Så är emellertid inte
fallet.

I motionen från högerhåll erinras
om att strandlagen mött stark opinion
»i synnerhet inom Stockholms skärgård».
Om detta är riktigt, och jag vill
inte bestrida att så är förhållandet,
måste det tyda på att vederbörande
myndigheter i vart fall funnit att lagen
fyller en uppgift, som man inte helt
kan klara av med hjälp av 1947 års
byggnadslag. Jag vill också ytterligare
understryka just detta att jag tror inte
man kan komma fram på något sätt
här utan att man på ett eller annat vis
träder den enskildes intresse för nära;
det är en konsekvens som man måste
räkna med. .lag vill bara understryka
att lagen givetvis bör användas med
allra största försiktighet.

Jag nämnde att jag inte till alla delar
är nöjd med strandlagen som den
nu ser ut. Den har sina skönhetsfläckar,
jag syftar då närmast på, liksom
många andra talare gjort, just denna
bestämmelse om fängelsestraff. Jag vill
framhålla att jag inte alls har ändrat
mening sedan i fjol, när jag röstade
emot denna bestämmelse vid voteringen
här i kammaren. Enligt min mening
borde sista meningen i 8 i, där fängelsestraff
stadgas, helt utgå. Det påpekas
visserligen att en liknande bestämmelse
finns i byggnadslagen. Detta
framhölls av bland andra herr Andersson
i Ryggestad, och jag medger att
det är ett skäl att det finns en motsvarande
bestämmelse i en annan lag.
Men det hindrar inte att jag liksom
många andra finner att bestämmelsen
är något anstötlig, och jag ifrågasätter
om denna bestämmelse om fängelsestraff
verkligen har någon resonans i
det allmänna rättsmedvetandet.

Nu har jag alltså gått med på utskottsmajoritetens
beslut här i alla fall,
och det beror på den praxis som utformats
här i riksdagen, nämligen att

man inte ändrar på en lag omedelbart
efter det den trätt i kraft. När högermotionen
väcktes här hade ju endast
27 dagar gått sedan strandlagen gjordes
definitiv, och när frågan i dag behandlas
är det endast 2 månader och
11 dagar sedan lagen trätt i kraft. Jag
har ju för min del varit med ganska
kort tid här i riksdagen — relativt kort
tid i varje fall — men jag har dock lärt
mig inse det fullständigt hopplösa i
att få till stånd en ändring i en lag,
som så nyligen antagits. Nu hoppas
jag för min del i likhet med herr Allmän,
att man inom ett eller annat år
skall få en översyn av denna lag och
att man skall kunna operera bort de
detaljer, som kan befinnas mindre
lämpliga och till vilka jag i första hand
räknar bestämmelsen om fängelsestraff.
Jag tror att detta är en förhoppning,
som inte bara finns inom folkpartiet
och högern utan också är representerad
inom de andra partierna här i riksdagen.

Herr HJALMARSON (h): Herr talman!
I fråga om de rättsliga synpunkter,
som ligger bakom vårt ställningstagande
i denna fråga, ansluter jag mig helt
till vad herr Munktell tidigare anfört.
Ett bifall till högerreservanternas linje
skulle enligt herr Hansson i Skegrie
försvåra möjligheterna att sänka skatterna.
Hans tankegång var emellertid
enligt mitt tycke något oklar. Det kan
väl under alla förhållanden inte vara
herr Hanssons i Skegrie mening, att en
skattesänkning skulle finansieras av en
liten grupp strandägare.

Alla här i kammaren syns vara fullt
ense om att det är fantastiskt att tänka
sig att fängelsestraff skulle behöva träda
i funktion för att vinna respekt för
lagen. Men varför skall man då, herr
talman, bibehålla en bestämmelse, som
inte behövs men som uppenbarligen
liar framstått som stötande för rättsmedvetandet?
När man så starkt understryker
behovet av denna lagstift -

Onsdagen den 11 mars 1953.

Nr 9.

Motioner om upphävande av,

ning får man en känsla av att tätorterna
inte tidigare skulle haft några
större möjligheter att klara sina behov
av fritidsområden med tillgång till sjöstrand.
Detta kan väl dock inte vara
riktigt!

Jag vill först här i förbigående endast
fästa uppmärksamheten vid att i
kommentarerna till byggnadslagen
framhåller statsrådet Nordenstam, att
byggnadslagen kan användas för att
tillförsäkra allmänheten tillgång till
stränderna. Jag kanske emellertid härutöver
kan få peka på vad man redan
tidigare har kunnat göra för att lösa
det problem, som man nu inte anser
sig kunna klara utan denna lagstiftning.
Jag skall endast be att få ge några
exempel.

Stockholms stad innehar friluftsområden
i Nacka, Tyresta, Åva, Farstanäset,
Orhem, Ågesta, Flaten, Älten,
Skärholmen, Nibbla, Gålö, Rånö, Nåtarö,
Finnhamn, Särsö och Grinda, områden
som tillsammans uppgår till 7 628
ha. Vidare vet man att stora fritidsområden
disponeras dels utmed Öresund
av städerna Höganäs, Hälsingborg,
Landskrona, Lund och Malmö samt av
Lomma köping, och dels utmed Östersjön
av städerna Trelleborg och Ystad
samt Skurups köping, dels också utmed
Ringsjön av Hörby köping. Vid Östersjön
har även Dalby, Skivarps, Balkåkra,
Tullstorps och Källstorps kommuner
fritidsområden, och dessutom har
kuststräckor reserverats för fritidsändamål
i ett stort antal byggnadsplaner
för områden utmed Skälderviken, Öresund
och Östersjön.

Städerna Göteborg, Kungälv, Strömstad
och Uddevalla samt landskommunerna
Askim, Brastad, Foss, Landvetter,
Ljung, Resterö, Skaftö, Skredsvik,
Tanum och Ucklum har anskaffat områden
för bad och friluftsliv o. s. v.
Detta endast som en exemplifiering.

Tillåt mig, herr talman, härefter endast
att i största korthet säga några
ord särskilt med hänsyn till förhål -

alternativt vissa ändringar i strandlagen.

landena i mitt eget län. Jag tror inte
att det kan vara klokt att upprätthålla
hårda förbudslagar, som kommer i konflikt
med starka rättsföreställningar
hos olika folkgrupper, även om dessa
grupper numerärt sett är obetydliga.
Sådana ingrepp uppfattas av den enskilde
som godtyckliga kränkningar av
hans rätt, företagna utan stöd av ett
tillräckligt starkt dokumenterat samhällsintresse.
Jag tror att strandlagen
är ett exempel på ingrepp av detta slag.

Vad är det för slags människor som
drabbas av denna lag? År det sådana
stora förmögenhetsägare, som herr
Hansson i Skegrie talar om? År det
spekulanter och jobbare, som vill sko
sig på bekostnad av en missgynnad
stadsbefolkning? Det kanske finns sådana,
men utgör de flertalet? Det tror
jag inte. För min egen del har jag haft
tillfälle att komma i en ganska vidsträckt
kontakt med de människor i
mitt län, vilkas intressen speciellt beröres
av strandlagen, alltså den bofasta
befolkningen ute på öarna i skärgården.
Dessa kontakter har gett mig åtskilliga
lärdomar, och jag skulle vilja
sammanfatta sina synpunkter ungefär
så här.

Det rör sig här om människor, som
får arbeta hårt för vad de i materiellt
hänseende kan få ut av tillvaron. Det
är högst begripligt om de i kraft av
sina egna arbetsinsatser anser sig böra
ha rätt inte bara att äga utan även att
fritt få disponera sin egendom. Det
finns ingen ovillighet hos dem att medverka
till att tillgodose stadsbefolkningens
rekreationsbehov, men man måste
förstå att de omöjligen kan betrakta
detta som sin huvuduppgift här i livet.
Det har då och då tyvärr gjorts
uttalanden, som har givit skärgårdsbefolkningen
det intrycket att, om man
får begagna det ordet, deras existensberättigande
liksom skulle ligga däri,
att de gör det möjligt för fastlandsbefolkningen
att utnyttja skärgården sommartid,
och man har ibland också haft

Nr 9.

Onsdagen den 11 mars 1953.

Motioner om upphävande av, alternativt vissa ändringar i strandlagen.

en känsla av att de bestämmande instanserna
bär sett på skärgården närmast
som ett potentiellt fritidsområde
för Stor-Stockholm. Det är naturligt att
sådana tendenser måste möta ett starkt
motstånd från den i skärgården bofasta
och där yrkesverksamma befolkningens
sida. Strandlagen blev den åtgärd som
rågade måttet.

Det måste, herr talman, ligga mycken
både oro och bitterhet bakom, när t. ex.
en så vidsynt och ansvarskännande
prästman som komminister Lindström
ute på Möja nyligen apropå denna lag
offentligen förklarade: »Vi kräver

framför allt respekt för skärgårdens
eget värde och respekt för skärgårdsbefolkningen
såsom med fastlandsborna
likaberättigade och likvärdiga medborgare
i Sveriges land.»

En lag, som framkallar sådana stämningar
och hos dem, den drabbar, utlöser
så starka känslor av att de blir
föremål för en orättfärdighet, en sådan
lag bör inte vidmakthållas. Jag tror att
den i längden gör mera skada än nytta.
Man får på detta område söka sig fram
andra vägar för att lösa det otvivelaktigt
mycket viktiga rekreationsproblemet
för städernas folk. I samarbete
och förtroende brukar man ju ändå
kunna uträtta en hel del. Varför skulle
man inte kunna pröva den utvägen
även här?

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få motivera min anslutning till de
av herr Munktell framställda yrkandena.

Häruti instämde herr BIRKE (li).

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG: Herr talman!
Jag skall inte bemöta de svåra överord
som herr Hjalmarson nu gjorde sig
skyldig till om lagens innebörd. Det
verkar på mig närmast som om han
inte hade ordentligt studerat vad den
innehåller. Ty gör man det har jag
mycket svårt att förstå, hur man kan

bedöma dess verkningar så som han nu
har gjort.

Vad jag begärde ordet för att säga
var emellertid något om behovet av
denna lagstiftning. Även högerreservanterna
har framhållit att det är ett intresse
som också de vill stödja att alla
de människor, flertalet svenska medborgare,
som inte har egna strandtomter,
inte bara nu utan också i framtiden
skall få tillgång till de bästa av våra
rekreationsmöjligheter. Detta är också
högerreservanterna med om, säger de.
Jag kan emellertid inte tycka annat än
att det är ett väl platoniskt intresse
de hyser för saken. Ty efter att ha fastslagit
detta säger man — som nu senast
herr Hjalmarson — att för att nå detta
syfte behövs inte någon lag. Och herr
Hjalmarson åberopade som skäl därför
att det på olika ställen finns fritidsområden
och andra möjligheter i detta avseende.

På det sättet kan man inte klarlägga
behovet av denna lagstiftning. Men det
finns ett annat sätt, och det har använts
när lagen kom till, nämligen att
man frågar de myndigheter och institutioner,
som är särskilt sakkunniga på
området, och de lokala instanser som
arbetar med markproblem och känner
till om det finns ett sådant behov. På
denna fråga fick vi vid remissen av
lagförslaget det svaret, att behov av lagen
ansågs föreligga, från alla landets
länsstyrelser utom två, från byggnadsstyrelsen,
Lantmäteriföreningen och
praktiskt taget alla överlantmätare,
samtliga länsarkitekter, statens fritidsnämnd
och Svenska turistföreningen.
Det förhåller sig alltså så, för att sammanfatta,
att praktiskt taget alla på
detta område särskilt intresserade eller
lokalt sakkunniga myndigheter har vitsordat
behovet av lagstiftningen.

Herr OHLIN (fp): Herr talman! Det
var med intresse jag lyssnade till herr
Hjalmarson liksom till föregående talare
från hans parti, som ju uttryckte

Onsdagen den 11 mars 1953.

Nr 9.

Motioner om upphävande av,

en annan mening än den som tidigare
uttalats från det hållet, bl. a. av herr
Håstad.

Jag konstaterar, att högern enligt
sina uttalanden i dag vill lösa problemet
men vill att det skall ske på andra
vägar än med en strandlag, såsom också
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
nyss påpekade. Skillnaden
i syn på detta samhällsproblem torde
alltså i själva verket inte vara så stor
som den förefaller när man hör en
del av högerns argumentering. Om jag
skall vara mycket uppriktig, herr talman,
har jag en känsla av att man på
högerhåll riktigt anstränger sig för att
blåsa upp skillnaden i allmän inställning
så att den skall bli en så stor ballong
som möjligt.

Det är emellertid farligt att blåsa upp
ballonger för hårt — det kan hända att
de spricker. Det kan hända att folk börjar
säga att högern har överansträngt
sig en smula, när den försöker lägga
upp debatter så som man gjort i dag.
Jag vill alltså konstatera, herr talman,
att om man utgår från vad som på högerhåll
säges och tror att det är allvarligt
menat — justitieministern tvivlade
på detta, men jag vill gärna tro det —
så är skillnaden i allmän inställning
inte så stor som den kanske först förefaller.

Vad jag begärt ordet för att säga,
herr talman, var inte främst detta, och
inte heller var det för att upprepa den
argumentering som framförts tidigare
här i dag, bl. a. av herrar Allmän och
Nyberg, utan det var för att lätta mitt
hjärta med en allmän observation rörande
det politiska arbetet i situationer
sådana som dagens. Många kanske invänder
att det som jag nu kommer att
säga är självklart, men då vill jag å min
sida genmäla att detta har i varje fall
inte varit klart för alla dagens talare.

När det gäller det politiska arbetet i
kamrar, i utskott, i kommittéer, har
man väl mycket ofta att ta ställning
till frågan: Vill man ha ett praktiskt

alternativt vissa ändringar i strandlagen.

resultat, vill man ha en förbättring i
förhållande till vad man eljest kan uppnå?
Eller föredrar man — jag riktar
denna fråga närmast till herr Cassel
— att få ett sämre resultat men få tillfälle
att markera, utan modifikation,
sin egen inställning?

Det är ett svårt val. Ingen kritiserar
väl på något håll om t. ex. herr Cassel
ibland skulle välja på ena sättet och
ibland på det andra. Men en sak är
uppenbar: vi vet allesammans, att vi
understundom är i det läget, att vi har
att ta ställning till spörsmålet, om vi
önskar omedelbart uppnå ett praktiskt
resultat eller om vi — med hänsyn till
effekten på längre sikt — föredrar något
som man med ett uttryck, som kanske
verkar en smula hårt, skulle kunna
kalla för en demonstration.

Jag säger det icke i någon dålig bemärkelse.

Nu har herr Åhman mycket klart redogjort
för att han för sin del sett sin
uppgift vara, både i kommittén och i
senare behandling av denna fråga, att
uppnå praktiska resultat. Det är alldeles
klart att herr Cassel har valt på ett
annat sätt, han har valt att demonstrera.
Jag säger än en gång att jag inte använder
detta uttryck i någon dålig bemärkelse.
Men det som är egendomligt,
ja ganska överraskande, är att herr
Cassel, vars stora skicklighet på många
områden de flesta i kammaren är väl
bekanta med, här i dag låtsas som om
han inte vore väl hemmastadd i dessa
det politiska arbetets förutsättningar.
Han låtsas som om han vore okunnig
om att herr Åhmans verksamhet i denna
fråga både har syftat till och uppnått
en del praktiska resultat medan
vi i varje fall hittills väl inte har
sett så mycket av praktiska resultat av
det mera extrema ståndpunktstagande
som herr Cassel har intagit. Om jag såsom
så mycket äldre kammarledamot
får lov att ge herr Cassel ett råd, skulle
jag vilja säga till honom: Underskatta
inte kammarens förmåga att se igenom

Nr 9.

Onsdagen den 11 mars 1953.

Motioner om upphävande av, alternativt vissa ändringar i strandlagen.

små manövrar av den art som herr Cassel
här försökte i sin diskussion med
herr Åhman!

Yi har i folkpartiet försökt att få till
stånd en utveckling, en förändring av
motiveringarna, av ståndpunktstagandena
i denna fråga i den riktning
som vi har ansett vara påkallad. Vi har
inte på alla punkter uppnått vad vi
helst skulle ha önskat, men vi har uppnått
en del, och det är mot den bakgrunden
man får se våra ståndpunkter.

Nog har väl herr Nyberg, herr
Åhman och många andra talare här i
kammaren rätt i det, att om en lag är
antagen och nyligen har trätt i kraft
och man ändå försöker att omedelbart
uppnå en del förändringar, så får man
vänta ett hårdare motstånd från dem
som genomförde lagen än under andra
omständigheter. De kommer att säga:
Ja, men vi vill först avvakta erfarenheterna
etc. Det är väl bl. a. av det
skälet som det ibland, inte så sällan,
av ett politiskt parti anses motiverat
att inte ständigt aktualisera den ståndpunkt
man intog i fjol eller i förfjol.
Om jag får lov kan jag ju peka på att
högern var rätt kritisk mot en del
skärpningar av expropriationslagen
som skedde 1949. Det är ju en närbesläktad
fråga med dagens. Såvitt jag vet
har inte högern gjort någon egentlig aktion
under dessa fyra år eller tre om
man så vill, att få denna expropriationslag
ändrad på de punkter, där högern
hade en bestämd opposition för fyra år
sedan. Möjligen kan det finnas någon enstaka
motion som har undgått mig, men
i stort sett har högern avstått från att
aktualisera denna fråga. Det betyder
naturligtvis inte att högern kan anses
ha ändrat mening; det har vi ingen anledning
att anta. Därom vet vi för
närvarande ingenting, utan det betyder
bara att högern har ansett att det inte
finns någon mening att under rådande
omständigheter aktualisera den frågan.

Det borde då inte vara svårt att förstå
att även när det gäller strandlagen i

år synpunkter av denna art kan tillmätas
och förtjänar att tillmätas en
ganska stor betydelse. Jag tycker nog
då att det skulle vara tillåtet att uttala
det önskemålet att vi bör avstå ifrån
argumentering av den typen, att den
ene eller den andre har ändrat mening
från i fjol, avstå från argumentation
vars ihålighet talaren själv genomskådar.

Herr talman! Det var för att säga
detta som jag begärde ordet, men jag
vill göra ett tillägg. Jag tycker att denna
argumentering, som jag här anslutit
mig till, har en betydande räckvidd
när det gäller en hel del av denna lags
mera tekniska paragrafer. Jag tycker
emellertid att frågan om fängelsestraff
är av ett alldeles speciellt slag. Jag
kan inte för min del se att man beträffande
den saken kan hänvisa till att
man först vill se erfarenheter av den.
Det skulle vara lätt att fortsätta herr
Cassels mera skämtsamma argumentering
därvidlag, men jag tror inte att det
tjänar någonting till.

Frågan förefaller mig vara av starkt
principiellt betonat slag. Jag tycker
därför med den allmänna inställning jag
har till frågan att det inte bör vara någon
invändning emot att man redan nu
markerar sin mening att bestämmelsen
om fängelsestraff bör utgå. Det är därför
som jag för min del beträffande
8 § kommer att rösta med reservanterna
men i övrigt med utskottet.

Herr HJALMARSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Justitieministern undrade
om jag i tillräcklig grad hade studerat
lagens verkningar. Jag vill kort och
gott svara justitieministern att det har
jag verkligen försökt att göra, och jag
har gjort det genom att fråga en hel del
av de människor i mitt eget län, som
har fått praktisk erfarenhet av lagen.

Till herr Ohlin skulle jag bara vilja
säga följande. Jag är mycket glad åt
att herr Ohlin i den mycket viktiga
principfrågan om fängelsestraffet up -

Onsdagen den 11 mars 1953.

Nr 9.

Motioner om upphävande av, alternativt vissa ändringar i strandlagen.

penbarligen sluter upp på reservanternas
linje. Jag kanske måste säga att jag
dock inte visste att min mycket sympatiske
bänkkamrat, herr Åhman, hade
så trasslat till det för sig att han behövde
alla de livräddningslinor som
herr Ohlin kastade ut till honom.
Vi har för vår del sett frågan om
strandlagen som en rättsfråga av en
sådan principiell vikt att den fortfarande
måste hållas levande. Jag behöver
här inte upprepa den argumentation
som herr Munktell tidigare har
anfört på den punkten.

Herr Ohlin sade emellertid till oss —
det är alltid med tacksamhet som jag
lyssnar till herr Ohlins råd och erfarenheter,
ty jag vet att hans erfarenheter
är betydligt mycket mera vidsträckta
än mina egna, och jag är alltid intresserad
av att försöka lära mig av andra,
mera erfarna människor — att högern
skall besinna att det kan vara farligt
att blåsa upp en ballong för mycket;
det kan vara risk att den spricker. Herr
talman, ingen kan väl veta detta bättre
än min högt ärade vän herr Ohlin.

Herr CASSEL (h) kort genmäle: Herr
talman! Herr Ohlin tog mig litet i upptuktelse,
och jag är tacksam för att få
råd och anvisningar av en mera erfaren
kammarledamot om hur man skall
uppträda i det politiska livet.

Jag vill säga, att om jag blir kallad
att sitta med i en utredning, så betraktar
jag det inte som min förnämsta uppgift
att där sitta och kompromissa och
ge och ta och helt utsudda min egen
mening. I synnerhet gör jag det inte
när det är andra människors rätt det
är fråga om. Jag har ingenting att ge,
jag kan inte offra den ene eller den
andre strandägarens rätt för att få en
kompromiss till stånd. Jag vill säga,
att det just på det här området nåddes
rätt goda resultat tack vare min halsstarrighet,
om jag så får kalla det. Det
kom bort, förbudet mot schaktning och
trädfällning, som den övriga kommit -

tén var enig om, och det kom också
bort, detta att den person, som begär
tillstånd att bygga trots förbudet och
som sedan får en lantmätare utskickad
till sig för besiktning av fastigheten,
själv skall betala den besiktningen. Jag
hade reserverat mig på bägge dessa
punkter. Jag vet inte om departementschefen
hade tagit bort dem i alla fall,
men jag tycker det är riktigt, när man
har en åsikt, att man talar om den,
och framför allt vill jag inte gå så
långt i kompromissande, att jag riskerar
att kompromissa människor ända
in i fängelsecellen.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet ZETTERBERG: Herr talman!
Herr Ohlin sade att frågan, huruvida
man skulle behålla fängelsestraffet eller
inte, var av principiell betydelse och
att man därför skulle kunna ta upp
den till sakligt avgörande nu, fastän
lagen bara har varit i kraft så kort tid.
Jag skulle vilja säga att det nog är riktigt,
att denna fråga om straffskalan har
allmänna och principiella aspekter,
men jag skulle just därför vilja varna
för att man ändrar den ståndpunkt som
man i den delen efter mycket diskussioner
och överväganden intog för ett
år sedan.

Det är nämligen så, att straffbestämmelsen
här är kopierad på den allmänna
byggnadslagen, där det finns i
princip alldeles likadana byggnadsförbud.
Straffet är också följdriktigt likadant
i den här lagen.

Vidare måste man se denna straffbestämmelse
i jämförelse med andra
straffsatser, och för att få en sådan
jämförelse gjorde vi i justitiedepartementet
under arbetet på strandlagen så,
att vi remitterade denna speciella fråga
om straffbestämmelsen till straffrättskommittén.
Det är den mest sakkunniga
instansen på detta område, och den arbetar
sedan rätt länge på att jämföra
straffbestämmelserna i olika lagar för
att få dem att passa med varandra.

Nr 9.

Onsdagen den 11 mars 1953.

Motioner om upphävande av, alternativt vissa ändringar i strandlagen.

Straffrättskommittén föreslog att vi i
strandlagen skulle ha litet strängare bestämmelser
än dem som nu finns där.
Den föreslog nämligen att straffet skulle
vara böter eller fängelse. Nu tyckte vi
att böter skulle vara det riktiga för normalfall,
och därför jämkade vi på
straffrättskommitténs förslag i den riktningen,
att lagen stadgar endast böter
som normalstraff men upptar fängelse
vid synnerligen försvårande omständigheter.

Så kan man slutligen i sak fråga sig
om det finns eller kan tänkas sådana
fall där fängelse behövs. Som exempel
härpå vill jag nämna ett fall där en
person, klart medveten om att han överträder
lagen och i syfte att tillskansa
sig stora ekonomiska fördelar, bryter
mot den. Han vill uppdela ett stort område,
han uppför kanske mycket snabbt
monteringsfärdiga sommarvillor där
och hinner sälja undan dem innan det
kommer någon påföljd. Då kan ju inte
han, jobbaren, men väl hans köpare
drabbas av den påföljden, att stugorna
tas bort. För honom skulle det bara finnas
kvar böter, och om detta ingår i en
medveten ekonomisk spekulation kan
han också i kalkylen ta in dagsböter till
ett ganska rejält belopp. Det är för att
komma åt sådana målmedvetna saboteringar
av lagen som fängelsestraffet är
intaget. Det är inte den där snälle fiskaren
som skall komma i fängelse, utan
det är den målmedvetne tomtjobbaren.
Fängelsestraffet skall ju bara användas
i de fall där det föreligger vad lagen
kallar synnerligen försvårande omständigheter.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle: Herr
talman! Jag tänkte inte ta upp tiden
med att diskutera de synpunkter som
justitieministern just nu framfört. Som
svar därpå vill jag endast använda utskottets
flera gånger upprepade argumentering,
att denna sak diskuterades
i fjol.

Herr Cassel säger, att detta är en

rättsfråga och att man då inte kan kompromissa.

Men stred inte expropriationslagstiftningen,
där högern hade vissa bestämda
ändringskrav, mot herr Cassels rättsuppfattning?
Och varför har han i så
fall inte nu vidtagit några åtgärder under
loppet av de tre eller fyra åren sedan
lagskärpningen genomfördes för att
härvidlag få en ändring till stånd? Resonemanget
att man inte kan kompromissa
i vad som rör ens rättsuppfattning
förutsätter dessutom att det finns en
absolut skarp linje mellan rätt och orätt,
att man kan säga: Detta är rätt, allting
annat är orätt. En sådan situation kan
föreligga, men gör den verkligen det i
denna fråga? Måste inte just den som
anlägger rättsliga synpunkter säga sig,
att om man inte kan uppnå det som
allra bäst motsvarar ens rättsuppfattning,
är det betydelsefullt att man kan
få en lagstiftning och en lagtillämpning
som dock ligger närmare detta än vad
som skulle inträffa om man själv nöjde
sig med att demonstrera? Jag tror då,
att ett känsligt samvete, om jag får använda
det uttrycket, när herr Cassel tar
till så stora ord, snarare måste ge utslag
för att man försöker uppnå ett
bättre resultat hellre än att få lov att
deklarera sin egen uppfattning och sedan
nöja sig med ett sämre resultat.

Herr HANSSON i Skegrie (bf): Herr
talman! Jag vill bara säga några ord
till herr Cassel. Så som jag uppfattade
herr Cassels arbete under utredningen,
så följde han med behandlingen
punkt för punkt och särskilt i den
viktigaste av alla frågorna, frågan om
ersättningsregeln, utan att yppa någon
meningsskiljaktighet. Men när utredningen
var färdig, då ställdes ju herr
Cassel, jag och herr Åhman inför alternativet
att få igenom denna bättre
ersättningsregel och i övrigt de bestämmelser
som vi ansåg fördelaktiga
ur jordägarnas synpunkt mot att vi
accepterade straffbestämmelsen.

Onsdagen den 11 mars 1953.

Nr 9.

Motioner om upphävande av, alternativt vissa ändringar i strandlagen.

Hade vi följt herr Cassel och icke
antagit straffbestämmelsen, hade vi
icke varit med om att dirigera utredningens
resultat. Vi menade, att vill
man vinna någonting i praktisk politik,
får man ge efter från bägge håll.
Det var det herr Allmän och jag gjorde,
och vi lyckades tillsammans med
den övriga utredningen åstadkomma
en för jordägarna fördelaktig lösning.

Herr Cassel gick sin egen väg, som
här tidigare har karakteriserats som
demonstration.

Herr Hjalmarson säger, att det är en
principsak för honom att denna lag
inte skall finnas till. Men vi har ännu
inte fått höra i vad mån byggnadslagen
är mildare att använda mot jordägarna
än strandlagen. Jag skulle vilja be om
en förklaring om den saken.

Herr CASSEL (h) kort genmäle: Herr
talman! Herr statsrådet och chefen för
justitiedepartementet skildrade ett exempel
på vad som skulle kunna inträffa:
en tomtjobbare köper ett stort
område och strör ut färdigbyggda trähus.
Men, herr statsrådet, det är då inte
alls fråga om strandlagen utan om
byggnadslagen. Det är typisk tätbebyggelse,
och strandlagen är inte till för
att skydda mot tätbebyggelse utan mot
glesbebyggelse.

Herr Ohlin talar som ofta annars om
någonting annat. Han sade att jag borde
rusa upp och börja tala om expropriationslagen.
Visst kunde jag det. Den
överensstämmer inte heller med mitt
samvete. Det är många lagar som inte
gör det. Men man kan väl inte begära
att en ledamot vid varje riksdag skall
motionera om alla de lagar han vill
ändra, utan man får väl ta den ena då
och den andra då, allteftersom det trycker
på i samvetet.

Herr LUNDBERG (s): Herr talman!
Herr Hjalmarson och herr Munktell talade
om äganderättsförhållandena ut -

efter de svenska kusterna. Eftersom de
gav en bild av äganderättsförhållandena
exempelvis i Stockholms och Uppsala
län, som måste vara felaktig, vill
jag bara framhålla att om herr Hjalmarson
ser efter i Bertil Hedenstiernas
utredning om äganderättsförhållandena
i Stockholms län, så skall han konstatera
att det där säges, att det är folk
som bor i Stockholm eller godsägarna
som nu äger huvuddelen av skärgården
i Stockholms län. Då det gäller
Uppsala län så kan herr Munktell, om
han går till överlantmätaren, få en
karta som visar, att 70—80 procent av
Uppsala läns kust ägs av bolag. Herrarna
talar å fiskarenas och de små
jordbrukarnas vägnar. Strandlagen ger
dem nu möjlighet att få tillgång till de
strandområden som de förut ägt men
som de nu är avskilda ifrån. Jag skulle
bara vilja säga till herrarna att studera
dessa frågor litet närmare innan
de talar om äganderätt.

Och när man här talar om rättsprinciper
— dock inte om rättsröta, vilket
inte varit så oväntat, eftersom herr
Munktell ju har haft ordet här i dag —
vill jag fråga: Vill herr Hjalmarson också
ha till stånd en ändring beträffande
den hävdelagtillämpning, som på 1880-talet gjorde det möjligt för en jordägare
i Stockholms län att tillägna sig
statlig egendom i sådan utsträckning
att han nu kanhända är den störste
jordägaren i Stockholms län? Om herr
Hjalmarson är villig att tillämpa denna
rättsprincip även beträffande de
människor, som då berövades sin egendom,
skall jag vara den förste som
hjälper till med att försöka få en rättelse
på den punkten.

Till herr Munktell vill jag rikta den
frågan: År herr Munktell villig att medverka
till att åstadkomma fri disposition
av exempelvis arkivet vid Lövsta
bruk, som kan ge upplysning om hur
en del hemman i Hållnäs socken har
kommit över till vissa ägare inom Uppsala
län? I så fall skall jag vara den

Nr 9.

Onsdagen den 11 mars 1953.

Motioner om upphävande av, alternativt vissa ändringar i strandlagen.

förste att öppet visa hur det ligger till
med den saken. För närvarande kan
visserligen vissa forskare få tillgång
till detta arkiv men under mycket
sträng uppsyn.

Vidare vill jag fråga: Hur har exempelvis
1950 års lag om gräns mot vatten
i praktiken tillämpats? Jo, det har
bl. a. skett på det sättet att Korsnäs
Aktiebolag — jag vet inte om det är
bolaget självt eller möjligen någon jägmästare
som inte känner till hävdvunna
förhållanden — för närvarande
skickar ut arrendekontrakt, som innebär
att alla arbetare och andra som
har någon liten sjöbod utmed bolagets
stränder skall, även om sjöboden kanske
är uppförd på en stenkista i vattnet,
betala från 25 öre till 1 krona per
kvadratmeter i arrende för varje år.
Så gör man från bolagens sida, när
man med lagens hjälp kan skaffa sig
vissa rättigheter.

Nu hoppas jag emellertid att vad
som hänt i fråga om Korsnäs Aktiebolag
skall vara ett enastående exempel
i detta sammanhang, liksom också att
detta bolags högsta ledning skall se till,
att kustbefolkningen i Uppsala län inte
berövas en rätt som den haft sedan urminnes
tid. Det gäller här markområden,
beträffande vilka man med starkt
fog kan ifrågasätta om äganderätten
verkligen ligger hos bolaget, då det
av hävd har varit bygdens befolkning
som disponerat de områden som bolaget
nu med hjälp av den ändrade lagstiftningen
om gräns mot vatten försöker
göra till sina.

Jag tror att strandlagen är en välsignelse
då det gäller att slå vakt om
vissa medborgerliga rättigheter, och jag
hoppas att herrar Munktell och Hjalmarson
— trots att deras gynnare, om
jag så får säga, väl finns bland de
stora markägarna — skall förstå att även
menige man har berättigade anpråk på
att få tillgång till den fria naturen.

Jag ber med detta att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HÅSTAD (h): Herr talman! Utan
egen förskyllan eller värdighet har jag
dragits in i denna debatt, dels genom
ett uttalande av herr Persson i Appuna,
dels genom herr Ohlins inlägg.

Jag vill i anledning därav framhålla
att jag vidhåller den uppfattning som
framgår av vad herr Persson i Appuna
här nyss citerade. Jag anser att det är
ett utomordentligt viktigt samhällsintresse
att man skapar möjligheter till
friluftsliv, inte minst för befolkningen
i våra större städer och tätorter. Men
jag måste på förekommen anledning
upprepa vad jag vid förra årets debatt
med beklagande konstaterade. Enligt
min mening borde statsrådet ha kunnat
åstadkomma en sådan avvägning av de
olika intressena på detta område, att
man undviker de diskussioner och motsättningar
som sedermera förekommit.
Den lösning, som den framlagda strandlagen
innebär, präglades av brist på
vidsynthet och generositet, och enligt
min mening gick man från regeringens
sida längre än friluftsfolket självt hade
begärt. Jag vill sålunda i allra största
korthet erinra om hurusom man gjorde
en hårdragning av allemansprincipen
som inte har något stöd hos den del av
befolkningen som drabbas av lagstiftningen.
Jag vidhåller bestämt detta, sedan
jag under min semestervistelse i
somras haft tillfälle att tala med sådana
som beröres av lagen.

Jag vill också fästa kammarens uppmärksamhet
på att strandlagen inte ger
en jordägare möjlighet till ersättning
för annat intrång än som hänför sig till
inskränkning av byggnadsrätten. Om
det t. ex. alldeles i närheten av markägarens
egen bostad blir en ständig
uppehållsplats för campare under flera
månader och markägaren därigenom
åsamkas verkligt obehag, har inte regeringen
visat en svensk domstol det förtroendet
att den får pröva frågan om
eventuell ersättning.

Jag beklagar att ett problem, som
låg så nära en idealisk lösning som i

Onsdagen den 11 mars 1953.

Nr 9.

Motioner om upphävande av, alternativt vissa ändringar i strandlagen.

detta fall var förhållandet, inte kunde
få en sådan genom att man — jag upprepar
det — hårdrog allemansrätten.

Till slut, herr talman, vill jag säga
några ord om frågan om fängelsestraff.
Jag kan förstå dem, som beträffande
lagstiftningen i övrigt säger att man
måste se till att den blir stabil och att
det finns en rättskontinuitet och att det
därför inte omedelbart bör företagas
några ändringar.

Men man kan väl knappast åberopa
dessa argument emot en paragraf om
straff som det här är fråga om. Vi vet
hur det gick i fjol. Då hängde avgörandet
endast på några få röster i denna
kammare. Hade det varit votering i första
kammaren, vilket inte blev fallet av en
ren olyckshändelse, av trötthet hos ledamöterna,
är det sannolikt, att utgången
där blivit en annan; i varje fall
står den möjligheten öppen. Denna
bestämmelse om fängelsestraff har tillkommit
som en ren sinkadus. Det finns
inte någon klar och stark majoritet
bakom den från början. Vi vet också,
att den skapat en mycket stark irritation.

Det är enligt min mening inte möjligt
att så starkt begränsa diskussionen
på denna punkt som statsrådet Zetterberg
har gjort när han hänvisat till
byggnadslagstiftningen. Denna uppfattas
av den svenska allmänheten inte
såsom riktad mot en enda grupp —
detta med rätt eller orätt. Denna speciella
lagstiftning däremot uppfattas såsom
riktad mot strandägarna. Hade
man den uppfattningen i fjol att fängelsestraffet
var olämpligt i denna lagstiftning,
borde man hysa denna uppfattning
även i år. Ingen kan påstå, att
lagens effektivitet hänger på denna
straffbestämmelse. Ingen kan heller säga,
att lagstiftningens stabilitet skulle
rubbas, om man i dess sista paragraf
gjorde en enda ändring, nämligen om
själva straffet. Ifrån de lärorika år jag
hade som ung riksdagsman erinrar jag
mig från andra lagutskottet en person

som vi alla högaktar, nämligen Emil
Olovsson. Han förklarade alltid att i
sociallagstiftningen har kriminalisering
av brott ingen plats. När vi t. ex. 1947
här behandlade frågan om poliskonflikten
— där stod ett samhällets samlade
intresse emot en viss grupp — då
tog utskottet enhälligt avstånd ifrån
fängelsestraff i den fullmaktslag som
då föreslagits. Här kan man inte säga,
att ett samhällets intresse står emot ett
enskilt intresse. Från den lilla gruppens
sida ser man det så att ett enskilt
intresse, friluftsfolkets, står emot ett
annat enskilt intresse. Jag menar, att
det hade varit till fördel för lagstiftningen,
om man hade kunnat enas om
att inte här göra några kriminaliseringar
utan åtminstone till en början
nöja sig med böter och därmed handla
efter principen att i sociallagstiftningen
— i realiteten är det här fråga
om sociallagstiftning — inte införa
större våld än nöden kräver.

Herr talman! Jag kommer i dag som
i fjol att avstå från att rösta för den
första av mina partivänners reservation,
men när det gäller bötesbestämmelsen
kommer jag liksom i fjol att
rösta för reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten A gjorda
hemställan dels ock på bifall till den
vid denna punkt fogade reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Cassel begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i punkten
A i utskottets utlåtande nr 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit

Nr 9.

Onsdagen den 11 mars 1953.

Motioner om upphävande av, alternativt vissa ändringar i strandlagen.

den vid denna punkt fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Cassel begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 147 ja och 28 nej, varjämte
6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
i punkten A gjorda hemställan.

Härefter föredrogs punkten B; och
yttrade därvid:

Herr MUNKTELL (h): Herr talman!
Med hänvisning till vad jag förut yttrat
ber jag att få yrka bifall till reservationen
under B.

Fru TORBRINK (s): Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav först propositioner
beträffande det i förevarande motioner
framförda förslaget om ändring av 1 §
strandlagen, nämligen dels på bifall till
utskottets hemställan i denna del dels
ock på godkännande av 1 § i den ändrade
lydelse, som föreslagits i den vid
punkten B avgivna reservationen; och
biföll kammaren utskottets ifrågavarande
hemställan.

Beträffande 3 § gav herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på godkännande
av paragrafen i enlighet med nämnda
reservation; och bifölls utskottets
hemställan i förevarande del.

Vidare gav herr talmannen propositioner
i fråga om 8 §, nämligen dels på
bifall till utskottets hemställan beträf -

fande denna paragraf dels ock på godkännande
av den ändrade lydelse av
paragrafen, som föreslagits i berörda
reservation; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Cassel
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i punkten
B i utskottets utlåtande nr 7, såvitt
angår det i förevarande motioner framförda
förslaget om ändring av 8 §
strandlagen, röstar

.Ta;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
den ändrade lydelse av berörda paragraf,
som föreslagits i den vid punkten
fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 92 ja och 82 nej,
varjämte 7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan beträffande 8 §.

På därå av herr talmannen framställd
proposition blev utskottets hemställan
i punkten B i övrigt av kammaren
bifallen.

§ 16.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av väckta motioner
om en allmän översyn av gruvlagen
den 3 juni 1938 (nr 314).

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 11 mars 1953.

Nr 9.

Öl

Förevisande av djur vid offentliga föreställningar. — Kreditgivning åt hantverk och
småindustri i Stockholms län.

§ 17.

Förevisande av djur vid offentliga föreställningar.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av väckt motion
om översyn av bestämmelserna
om förevisande av djur vid offentliga
föreställningar.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid

Herr DICKSON (h): Herr talman! En
lång och bitter erfarenhet här i kammaren
har lärt mig, att profetior i fråga
om utredningars varaktighet, uttalade
av i övrigt mycket vederhäftiga personer,
ofta kommer på skam. Jag skulle
bara i detta sammanhang vilja uttrycka
den förhoppningen, att det samfällda
tredje lagutskottet må i profetiskt hänseende
visa större klarsynthet än nyssberörda
enskilda kammarledamöter och
att sålunda den utredning, om vilken
utskottet visserligen i försiktiga ordalag
talar, verkligen måtte komma till
stånd snarast möjligt och i varje fall
innan våren förrunnit. Jag har intet
yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 18.

Kreditgivning åt hantverk och småindustri
i Stockholms län.

Föredrogs andra kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr
2, över motion om beredande av möjlighet
för närings- och kommunikationsrådet
i Stockholms län att i likhet med
företagarföreningar i andra län utöva
kreditgivning åt hantverk och småindustri
inom Stockholm län.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):
Herr talman! I sista stycket av utskottets
utlåtande finnes en formulering,
som jag inte tycker skall få passera alldeles
opåtalad. Det heter nämligen på
följande sätt: »Enligt utskottets mening
bör resultatet av de pågående utredningarna
avvaktas, innan frågan om
utökning av kreditgivningen till hantverk
och småindustri upptages till avgörande.
» Denna formulering är sådan
att den kan tolkas så, att utskottet har
avsett att kammaren skulle göra ett
allmänt uttalande beträffande kreditgivningen
till hantverk och småindustri,
ett uttalande som i så fall skulle föregripa
behandlingen av ett par motioner
om utökning av kreditgivningen, motioner
som är remitterade till stats- och
bankoutskotten. Jag har därför, herr
talman, velat fästa kammarens uppmärksamhet
vid denna formulering,
och jag förutsätter att utskottet har syftat
på endast den fråga, som vi har att
behandla i dag, och att kammaren, när
den senare går att besluta om kreditgivningen
till hantverk och småindustri,
skall vara fullkomligt obunden.

Herr SVENSSON i Alingsås (s): Herr
talman! För det första skulle jag vilja
hänvisa till den rubricering, som utskottets
utlåtande har och som förtäljer
vad utskottet haft att yttra sig om. För
det andra skulle jag gärna vilja förklara,
att den formulering, som har använts
av utskottet i fråga om utökning av kreditgivningen,
syftar på konsekvenserna
av ett bifall till den föreliggande motionen
och ingenting annat. Vad som möjligen
är av riksdagen remitterat till
andra utskott, syftar ingalunda vårt
uttalande till att över huvud taget beröra.
Jag hemställer, herr talman, om
bifall till utskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll
utskottets hemställan.

Nr 9.

Onsdagen den 11 mars 1953.

§ 19.

Interpellation ang. verksamheten vid
marinens apteringsverkstad i Karlskrona.

Ordet lämnades på begäran till

Herr NYBERG (fp), som anförde: Herr
talman! För någon tid sedan meddelades,
att marinens apteringsverkstad på
Basareholmen i Karlskrona skulle avvecklas.
I huvudsak skulle avvecklingen
vara klar redan den 1 mars 1953. Av
den i verkstaden sysselsatta arbetskraften
— 28 arbetare och fyra tjänstemän
— skulle endast åtta tills vidare
bibehållas, nämligen för ammunitionsförrådets
och skjutfältets behov. De övriga
skulle beredas arbete på örlogsvarvet.

Meddelandet om apteringsverkstadens
avveckling kom ganska överraskande
för den där sysselsatta personalen,
liksom för stadens myndigheter.
Åtgärden motiverades med att verkstaden
befinner sig i dåligt skick, en sak
som bl. a. påtalats av sprängämnesinspektionen.
Det bör emellertid framhållas,
att underhållet av verkstaden nära
nog helt försummats under de senaste
tio åren. Ett 1942 utarbetat förslag till
bergrum har hittills — så vitt bekant
— icke lett till några åtgärder. Förlidet
år upprättades som alternativ till bergrum
förslag om att låta upprusta den
nuvarande apteringsverkstaden.

Skälen till att apteringsverkstaden
skulle nedläggas synes sålunda ha varit
att lokalerna genom bristande underhåll
kommit i ett så dåligt skick,
att de icke längre kan anses fylla sitt
ändamål på ett rationellt och betryggande
sätt. Huruvida detta varit god
ekonomi kan diskuteras. Det synes som
om de ekonomiska konsekvenserna av
att nu avveckla apteringsverkstaden
icke blivit till fullo klarlagda. Det förtjänar
vidare framhållas, att driften vid
denna verkstad gått med vinst. Man
kan också peka på ökad omsättning.
Denna var sålunda under åren 1950—

1951 250 000 kronor, 1951—1952 320 000
kronor, och för 1952—1953 beräknas en
omsättning på 500 000 kronor. Enligt
arbetsledningens beräkningar skulle en
nu företagen avveckling dra med sig
avsevärda förluster på givna beställningar.
Några beräkningar angående de
kostnader, som skulle uppstå i händelse
att verksamheten avvecklades synes
icke heller ha gjorts. Det är dock att
förmoda, att de komme att uppgå till
avsevärda belopp. Det kan ifrågasättas,
om icke dessa kostnader varit så stora,
att de kunnat täcka verkstadens iståndsättande
eller i varje fall täcka en avsevärd
del därav. Det förefaller också
som om verkstadens betydelse ur försvarets
synpunkt icke till fullo beaktats.

Under den tid som gått sedan 1 mars
har verksamheten vid verkstaden fortgått
som förut. Någon direkt förestående
avveckling synes det sålunda icke
vara fråga om. Detta har noterats med
tillfredsställelse men samtidigt skapat
ytterligare oklarhet om verkstadens
kommande öde. För den i verkstaden
sysselsatta personalen liksom för Karlskrona
stad vore det givetvis av intresse
att få ett mera bestämt besked på denna
punkt.

Med hänvisning till vad sålunda anförts
hemställer jag om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet få framställa
följande frågor:

År det herr statsrådets mening att
verksamheten vid marinens apteringsverkstad
på Basareholmen i Karlskrona
bör fortsätta, och om så är fallet

anser sig herr statsrådet kunna ge
något besked angående de åtgärder
i detta syfte som är att förvänta?

Denna anhållan bordlädes.

i 20.

Upplästes följande till kammaren inkomna
protokoll:

Onsdagen den 11 mars 1953.

Nr 9.

Protokoll, hållet vid sammanträde
med herr talmannen och herrar
vice talmän i riksdagens andra
kammare samt de kammarens ledamöter,
som blivit utsedda att jämte
dem tillsätta kammarens kanslipersonal,
den 10 mars 1953.

På därom gjord framställning beviljades
stenografen hos kammaren fröken
Brit-Marie Ericsson ledighet från
sin stenografbefattning från och med
denna dag till vårsessionens slut; och
förordnades fil. stud. Hans Karlgren
att under samma tid uppehålla en stenograftjänst
hos kammaren.

Vidare bifölls en av kanslisten Göte
Schenning gjord framställning om befrielse
från och med samma dag från
förordnandet att under innevarande
session uppehålla en kanslistbefattning.
Med anledning härav förordnades fil.
stud. Gunnar Ljusterdal att med frånträdande
av förordnandet som reservstenograf
under samma tid vara kanslist
hos kammaren.

In fidem
Gunnar Britth.

§ 21.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 78, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om skattefrihet för
vissa bidrag till nedbringande av bostadskostnader.

§ 22.

Anmäldes, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 88, angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag,
tillställts kammaren.

§ 23.

Anmäldes att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats följande
motioner; nämligen

i anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 63, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 18 juni 1926
(nr 326) om delning av jord å landet,
m. m. motionerna:

nr 446 av herr Widén m. fl.; och
nr 447 av herr Jönsson i Rossbol
in. fl.;

i anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 68, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 och 4 §§ förordningen
den 30 juni 1937 (nr 655)
angående bidrag från landsting och
städer, som ej deltaga i landsting, till
bestridande av kostnaderna för vård i
vissa fall å karolinska sjukhuset och
serafimerlasarettet motionerna:

nr 448 av fröken Höjer och herr
Dahlén; och

nr 449 av herrar Hall och Thapper;
samt

i anledning av Kungl. Maj ds proposition,
nr 69, angående statsbidrag till anordnande
samt om- och tillbyggnad av
ålderdomshem motionerna:

nr 450 av herr Petterson i Degerfors
in. fl.;

nr 451 av fru Sandström och herr
Anderson i Sundsvall; och

nr 452 av herr Jansson i Kalix m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 24.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 6.52 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Denna proposition bordlädes.