Onsdagen den 11 februari (Riksdagens protokoll 1953:5)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1953

ANDRA KAMMAREN

7—11 februari.

Nr 5

Debatter m. m.

Onsdagen den 11 februari.

Sid.

Svar på frågor av:

Herr Birke ang. de av riksskattenämnden utfärdade anvisningarna
för bestämmande av procentsatsen för hyresvärdet vid taxering

av villafastighet ...................................... 6

Herr Nihlfors ang. källskatten för gift man vid inträffande ändring

av hustruns inkomstförhållanden ........................ 10

Svar på interpellation av fröken Yinge ang. reglerna för tillsättande

av huvudmän i sparbankerna.............................. 13

Svar på frågor av:

Herr Carlsson i Stockholm om bemyndigande för utredningen an -

gående verkstadsanläggningar åt små företagare inom industri

och hantverk att återupptaga sitt arbete .................. 15

Herr Königson ang. utredningen av frågan om arbetarpensionering. 17

Ändring i grundlagarna .................................... 18

Lagen om återställande av viss från ockuperat land härrörande

egendom .............................................. 26

Interpellationer av:

Herr Nilsson i Bästekille ang. import av matpotatis från Danmark. 27

Herr Agerberg ang. resekostnadsbidrag ur postverkets understöds -

kassa för resor till privatägda turistanläggningar............ 28

I lerr Jansson i Benestad ang. förslag till 1953 års riksdag i syfte

att undvika skärpning av förmögenhetsbeskattningen ........ 29

Fru Eriksson i Stockholm ang. körkortsbestämmelserna för sockersjuka
personer........................................ 30

1—Andra kammarens protokoll 1!)53. Nr 5.

Nr 5.

Innehåll.

Sid.

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 11 februari.

Konstitutionsutskottets memorial nr 1, ang. ändring i grundlagarna .. 18

Statsutskottets utlåtande nr 14, ang. utgifter å tilläggsstat II (justitiedepartementet)
........................................ 25

— nr 17, ang. d:o (socialdepartementet) ...................... 25

— nr 22, ang. d:o (inrikesdepartementet)...................... 25

— nr 25, ang. oförutsedda utgifter .......................... 25

— nr 26, ang. avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster .... 25

— nr 27, ang. stat för statens allmänna fastighetsfond .......... 25

Bevillningsutskottets betänkande nr 1, ang. fortsatt tillämpning av

förordningen med provisoriska bestämmelser om särskilda investeringsfonder
för ersättande av förlorade inventarier och lagertillgångar
............................................ 25

— nr 2. ang. fortsatt giltighet av förordningen angående rätt för

Konungen att åsätta särskild tullavgift .................... 26

Första lagutskottets utlåtande nr 1, ang. justitieombudsmannens ämbetsförvaltning
........................................ 26

— nr 2, ang. militieombudsmannens ämbetsförvaltning .......... 26

— nr 3 ang. ändrad lydelse av 1 § lagen med vissa bestämmelser

om rättegången i tryckfrihetsmål, m. in..................... 26

— nr 4, ang. fortsatt giltighet av lagen om återställande av viss

från ockuperat land härrörande egendom, m. in............... 26

Andra lagutskottets utlåtande nr 1, ang. ändrad lydelse av 10 § 1 mom.

sinnessjuklagen ........................................ 27

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1, ang. ändrad lydelse av 7 kap.

24 § vattenlagen........................................ 27

Jordbruksutskottets utlåtande nr 2, ang. utgifter å tillägsstat II’(jord bruksärenden.

) ........................................ 27

Lördagen den 7 februari 1953.

Nr 5.

Lördagen den 7 februari.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollet för den 31
nästlidna januari.

§ 2.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets memorial nr
1, med uppgift å vilande förslag till
ändring i grundlagarna;

statsutskottets utlåtanden:

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å till läggsstat

II till riksstaten för budgetåret
1952/53, i vad propositionen avser
justitiedepartementets verksamhetsområde
;

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å till läggsstat

II till riksstaten för budget året

1952/53, i vad propositionen avser
socialdepartementets verksamhetsområde
;

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å till läggsstat

II till riksstaten för budgetåret
1952/53, i vad propositionen avser
inrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

25, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1953/54 till oförutsedda utgifter;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1953/
54 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster;
och

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1953/54;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition med förslag till förordning
om fortsatt tillämpning av förordningen
den 11 maj 1951 (nr 230) med provisoriska
bestämmelser om särskilda
investeringsfonder för ersättande av
förlorade inventarier och lagertillgångar;
och

nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen
den 22 april 1949 angående rätt för
Konungen att åsätta särskild tullavgift;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av verkställd
granskning av justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning;

nr 2, i anledning av verkställd
granskning av militieombudsmannens
ämbetsförvaltning;

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 1 § lagen den 22
april 1949 (nr 164) med vissa bestämmelser
om rättegången i tryckfrihetsmål,
m. m.; och

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29
juni 1945 (nr 520) om återställande av
viss från ockuperat land härrörande
egendom, in. in.;

andra lagutskottets utlåtande nr 1,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad
lydelse av 10 § 1 mom. sinnessjuklagen
den 19 september 1929 (nr 321);

tredje lagutskottets utlåtande nr 1,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad
lydelse av 7 kap. 24 § vattenlagen; och

jordbruksutskottets utlåtande nr 2,
med anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1952/53,

Nr 5.

Tisdagen den 10 februari 1953.

såvitt propositionen avser jordbruksärenden.

§ 3.

Anmäldes, att bankoutskottet jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan anmält, att från
delegerade för riksdagens verk inkommit
framställning rörande pensionsåldern
för kvinnliga befattningshavare
vid riksdagens verk.

Denna anmälan bordlädes.

§ 4.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren:

nr 36, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 26 juli 1947 (nr
530) om särskilda barnbidrag till änkors
och invaliders m. fl. barn;

nr 38, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 4 § och 8 § 3 mom.
förordningen den 18 maj 1934 (nr 168)
angående postverkets ansvarighet för

försändelser och medel, som mottagits
till postbefordran, in. m.; samt

nr 39, angående dispositionen av
överskottsmedel i vissa clearingkassor.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 5.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till riksdagens andra kammare.

Jag får härmed på grund av utrikes
resa anhålla om ledighet från riksdagsgöromålen
för tiden 7 februari 1953—
18 februari 1953.

Stockholm den 6 februari 1953.

Bertil Ohlin.

Kammaren biföll denna anhållan.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.02 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 10 februari.

Kl. 4 em.

S 1.

Justerades protokollen för den 3 och
den 4 innevarande februari.

§ 2.

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj :ts på bordet liggande propositioner;
och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionen
nr 36, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 26 juli
1947 (nr 530) om särskilda barnbidrag
till änkors och invaliders m. fl. barn;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 38, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 4 § och 8 § 3 mom.
förordningen den 18 maj 1934 (nr 168)
angående postverkets ansvarighet för

försändelser och medel, som mottagits
till postbefordran, m. m.; samt

till statsutskottet propositionen nr 39,
angående dispositionen av överskottsmedel
i vissa clearingkassor.

§ 3.

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets anmälan jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan, att från delegerade
för riksdagens verk inkommit
framställning rörande pensionsåldern
för kvinnliga befattningshavare vid
riksdagens verk.

§ 4.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
memorial nr 1,

Tisdagen den 10 februari 1953.

Nr 5.

statsutskottets utlåtanden nr 14, 17, 22
och 25—27, bevillningsutskottets betänkanden
nr 1 och 2, första lagutskottets
utlåtanden nr 1—4, andra lagutskottets
utlåtande nr 1, tredje lagutskottets utlåtande
nr 1 samt jordbruksutskottets utlåtande
nr 2.

§ 5.

Anmäldes, att följande Kungi. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren, nämligen nr

40, angående ersättning till V. G.
G. Andersson m. fl.;

nr 41, angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag;

nr 42, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 § 3 mom. samt 7 och 11 §§
förordningen den 16 maj 1884 (nr 25)
angående patent;

nr 43, med förslag till förordning om
ändring i förordningen den 3 maj 1946
(nr 175) med vissa bestämmelser rörande
skadeståndsskyldigheten för förare
av motorfordon, motorredskap och
traktortåg, som tillhöra eller nyttjas av
staten;

nr 44, med förslag till förordning om
fortsatt tillämpning av förordningen
den 30 maj 1952 (nr 325) med särskilda
bestämmelser om in- och upplåning
vid centralkassa för jordbrukskredit;
och

nr 45, angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 6.

Anmäldes, att bankoutskottet jämlikt
§21 riksdagsstadgan anmält, att till utskottet
inkommit framställning från
fullmäktige i riksgäldskontoret med
förslag till ändring av avlöningsbestämmelserna
för hos riksdagen tillfälligt
anställda tjänstemän.

Denna anmälan bordlädes.

§ 7.

Föredrogs följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till riksdagens andra kammare.

Härmed få undertecknade hemställa
om ledighet från riksdagsgöromålen för
deltagande i Nordiska rådets första
möte i Köpenhamn, undertecknade Severin
och Pettersson i Dahl under tiden
den 12—den 22 februari 1953 och övriga
under liden den 13—den 22 februari
1953.

Stockholm den 10 februari 1953.

Frans Severin
Martin Skoglund
Anders Pettersson
Oloj Andersson
Wald. Svensson
Adolf Wallentheim
Olov Rylander
Rolf Edberg

Vidare upplästes följande läkarintyg:

Riksdagsman Harald Kärrlander,
Kyrkdal, är på grund av bronkit, ac.
med feber förhindrad att deltaga i riksdagsarbetet
fr. o. m. 8 febr. t. o. m.
16 febr. 1953, intygar.

Stockholm den 7 febr. 1953.

Ernfrid Nilsson
leg. läkare.

Den föredragna ansökningen bifölls.
Herr Kärrlander beviljades ledighet
från riksdagsgöromålen från och med
den 8 till och med den 16 innevarande
februari.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 4.05 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Nr 5.

Onsdagen den 11 februari 1953.

Onsdagen den 11 februari.

Kl. 2 em.

§ 1.

På förslag av herr talmannen, som
förklarade sig hava om tiden för valen
samrått med första kammarens talman,
beslöt kammaren att vid plenum onsdagen
den 18 innevarande februari
företaga val av dels tjugufyra ledamöter
i den nämnd, vilken enligt § 103
regeringsformen och § 69 riksdagsordningen
äger att döma huruvida högsta
domstolens och regeringsrättens samtliga
ledamöter gjort sig förtjänta att i
deras viktiga kall bibehållas, dels ock
sex suppleanter i nämnden.

§ 2.

Svar på fråga ang. de av riksskattenämnden
utfärdade anvisningarna för
bestämmande av procentsatsen för hyresvärdet
vid taxering av villafastighet.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD erhöll på begäran ordet
för att besvara herr Birkes fråga
angående de av riksskattenämnden utfärdade
anvisningarna för bestämmande
av procentsatsen för hyresvärdet
vid taxering av villafastighet.

Svaret hade före sammanträdet i
stencilerad form tillställts kammarens
ledamöter.

Herr statsrådet Sköld uppläste nu
svaret, som var av följande lydelse:

Herr talman! Ledamoten av andra
kammaren herr Birke har till mig framställt
en fråga, om jag anser innehållet
i de anvisningar riksskattenämnden utfärdat
för bestämmande av procentsatsen
för hyresvärdet vid årets taxering
av villafastighet stå i överensstämmelse
med vissa uttalanden av mig, som
gjordes i samband med att jag förra
året besvarade en interpellation av
herr Birke.

I detta interpellationssvar erinrade
jag om att det har visat sig nödvändigt
för taxeringsmyndigheterna att arbeta
med vissa schabloner då det gäller att
beräkna värdet av bostadsförmåner.
Jag anförde vidare att en omprövning
av de schabloner, som rekommenderas
i de lokalt utfärdade anvisningarna för
taxeringsarbetet, årligen sker. Jag tilllade
att huruvida någon sänkning kommer
att ske vid omprövningen inför
1953 års taxering uppenbarligen blir
beroende av vad som framkommer
rörande relationen mellan då konstaterad
hyresnivå och de nya taxeringsvärdena.
I omedelbar anslutning härtill
fällde jag det ena av de yttranden,
som herr Birke åsyftar med sin fråga
i dag, nämligen: Det bör alltså uppmärksammas,
att höjda taxeringsvärden
i och för sig icke medför höjda
hyresvärden.

Sett i det sammanhang, i vilket yttrandet
står, innefattar det inte — och
var inte heller åsyftat att innefatta —
annat än en slutsats, som följer av eu
uttolkning av kommunalskattelagens
bestämmelser. Dessa bestämmelser
innebär, som jag också framhöll i mitt
tidigare interpellationssvar, att värdet
av bostadsförmån skall beräknas med
ledning av i orten gällande hyrespris
eller, om så inte kan ske, efter annan
lämplig grund. Ehuru sålunda taxeringsmyndigheterna
avsetts skola i
varje särskilt fall pröva värdet av bostadsförmånen,
har emellertid utvecklingen
medfört att man nödgats använda
schabloner för beräkningen.
Detta förfaringssätt har också accepterats
av skattedomstolarna.

Riksskattenämnden har nu rekommenderat
vissa grunder för de anvisningar
om inkomsttaxeringen av egnahem
och liknande bostadsfastigheter,
som lokalt utfärdas av till länsstyrelsen

Onsdagen den 11 februari 1953.

Nr 5.

Svar på fråga ang. de av riksskattenämnden utfärdade anvisningarna för bestäm mande

av procentsatsen för hyresvärdet vid taxering av villafastighet.

anslutna organ. Dessa rekommendationer
utgör ett led i nämndens rådgivande
och vägledande verksamhet för att
främja en riktig taxering. Några direktiv
från Kungl. Maj:ts eller finansdepartementets
sida kan inte lämnas i
detta hänseende.

Självfallet har nämnden vid meddelandet
av dessa rekommendationer helt
följt skatteförfattningarnas bestämmelser.
I likhet med vad jag gjorde i mitt
interpellationssvar förra året framhåller
nämnden, att en höjning av taxeringsvärdet
inte bör i och för sig medföra
en höjning av de förut antagna
hyresvärdena. Utgångspunkten för
nämndens utredningsarbete överensstämmer
sålunda med de synpunkter
jag förra året lade på frågan. Huruvida
resultatet gör det, tillkommer inte
mig att fälla något omdöme om. Det
skulle innefatta en tolkning av skattelagarna,
som endast skattedomstolarna
har befogenhet att göra.

Det är emellertid obestridligt, att
nämndens rekommendationer i många
fall kommer att leda till en förhöjning
av det beräknade hyresvärdet av fastighetsägarens
egen bostad. I visst hänseende
är detta naturligt. Hyrorna för
vanliga bostadslägenheter har i allmänhet
höjts med 5—10 procent. En
dylik generell hyreshöjning måste enligt
skattelagarna avspegla sig i ett
högre värde på bostadsförmåner. Nu
lär det i många fall bli ännu större
förhöjningar, i den mån riksskattenämndens
rekommendationer följes.
Detta har sin förklaring däri, att det
är första gången riksskattenämnden i
praktiken haft möjlighet att verka för
en mera enhetlig taxering på detta
område. Tidigare har på olika orter
följts olika praxis. Värdet av bostadsförmån
i eget hus har uppskattats olika.
När man nu försöker sig fram till likartade
grunder får detta till följd, att
de som förut varit för lågt taxerade
lyftes upp. Dessa förhöjningar av taxe -

ringen innebär helt naturligt för den
enskilde fastighetsägaren en olägenhet,
som blivit särskilt kännbar genom
att tvenne olika tendenser kommit att
peka åt samma håll. Vad det slutliga
resultatet kommer att bli vid årets
taxering beror inte helt på riksskattenämndens
rekommendationer. Dessa
är inte bindande för taxeringsmyndigheterna.
I sista hand blir det dessutom
skattedomstolarna som har avgörandet
i sin hand.

Det andra uttalandet i mitt interpellationssvar
förra året, som herr
Birke åberopat, nämligen att jag för
min del inte tänkte beröva egnahemsägarna
den förmån, som de har genom
att de i grund och botten får en lindrigare
taxering via sina fastigheter än
de flesta andra, hänförde sig till en
helt annan sak. Det avsåg inte 1953
års taxering och problemet om de höjda
taxeringsvärdenas inverkan på bostadsvärdena.
Yttrandet ingick som ett led
i en replik till herr Ohlin, som tidigare
i debatten hade framfört några
synpunkter. Herr Ohlin berörde — liksom
även jag hade gjort i själva interpellationssvaret
— ett av 1950 års
skattelagssakkunniga framlagt förslag
till nya regler för taxering av en- och
tvåfamiljsfastigheter. Herr Ohlin uttryckte
en farhåga att, om förslaget
skulle gå igenom, detta åtminstone i
många fall skulle komma att innebära
en höjd bostadskostnad. Det var som
svar på denna förmodan, som jag
fällde det nyss återgivna yttrandet om
att jag inte tänkt beröva egnahemsbyggarna
deras taxeringsförmån.

Herr Birke har alltså i sin fråga
gett detta mitt yttrande en felaktig
innebörd.

Härefter yttrade:

Herr BIRKE (h): Herr talman! Jag
ber att få tacka finansministern för hans
svar på min fråga men måste beklaga,
att svaret är så föga positivt.

Nr 5.

Onsdagen den 11 februari 1953.

Svar på fråga ang. de av riksskattenämnden utfärdade anvisningarna för bestäm mande

av procentsatsen för hyresvärdet vid taxering av villafastighet.

När jag den 16 januari i fjol interpellerade
finansministern rörande sambandet
mellan hyresvärdet vid taxeringen
av villafastigheter och de höjda taxeringsvärdena,
skedde detta — vilket jag
också uttryckligen framhöll — i syfte
att från finansministerns sida få ett
auktoritativt besked om att höjningen
av taxeringsvärdena inte i och för sig
gav anledning till en höjning av hyresvärdet.
Ett sådant uttalande erhöll jag
också, och jag uttryckte i vederbörlig
ordning min tillfredsställelse över
svaret.

Riksskattenämnden har numera avgivit
en särskild »P M rörande beräkning
av hyresvärden för enfamiljsvillor
vid 1953 års taxering». Såsom finansministern
nyss antydde har nämnden
däri uttalat den principiella uppfattningen,
att en höjning av taxeringsvärdet
å villafastigheterna icke i och
för sig borde medföra en höjning av
de förut antagna hyresvärdena. Jag har
givetvis ingenting att invända mot detta
uttalande, som ju helt överensstämmer
med vad jag själv velat ge uttryck åt.
Inte heller har jag någon erinran att
göra mot nämndens uttalande, att förmånen
av hyresfri bostad skall sättas i
relation till taxeringsvärdet för det fall
att man inte kan få fram det belopp,
som skulle erhållas vid uthyrning. Jag
förstår, att taxeringsnämnderna i kanske
flertalet fall måste tillämpa en
schablonmässig beräkningsgrund. Vad
jag däremot inte kan acceptera är de
procentsatser nämnden förordat. Hyresvärdet
bör, säger nämnden, »i regel
uppskattas till 5 % av taxeringsvärdet».
Det kan väl inte råda någon tvekan om
att ett så högt procenttal skulle betyda
en ganska stark höjning av hyresvärdet
för de allra flesta villaägare. Om man
utgår från att taxeringsvärdet — som
inte alls är ovanligt — höjts med 40—
50—60 %, kommer man ju utan några
vidlyftiga beräkningar fram till att 5 %
på nya taxeringsvärdet motsvarar 7 å

8 % på det gamla, och så höga procenttal
tillämpades väl inte någonstans i
landet.

Jag kan, herr talman, inte neka till
att finansministerns i fjol så välvilliga
inställning till villaägarna förefaller
mig ha undergått eu ganska väsentlig
förändring. Bortsett från vissa skäligen
självklara uttalanden har finansministerns
svar i dag föga likhet med det,
han gav mig den 13 februari i fjol. Vad
jag fått veta är, att det inte tillkommer
finansministern att fälla något omdöme
om resultatet av riksskattenämndens
överväganden. Detta skulle, säger han,
innefatta en tolkning av skattelagarna,
som endast skattedomstolarna har befogenhet
att göra.

Det är då tydligt att jag, med de
stränga krav som finansministern här
ställt upp, redan har brustit i finkänslighet,
då jag har givit uttryck åt min
uppfattning om riksskattenämndens
slutliga rekommendationer. Men så hade
jag inte heller trott att någon skulle
komma på den idén att tala om »tolkning
av skattelagarna», när diskussionen
i själva verket inte gäller författningens
innehåll utan riktigheten av
det resultat man kan komma fram till
vid tillämpningen, om man begagnar
den schablonmetod som riksskattenämnden
här föreslagit.

I min fråga till finansministern åberopade
jag också ett hans uttalande i
fjol om att finansministern inte tänkt
beröva egnahemsbyggarna den förmån
som de haft genom att de — som uttrycket
föll — i grund och botten fått
en lindrigare taxering via sina fastigheter
än de flesta andra. Jag ansåg
nämligen för min del att detta yttrande
var ett så klart uttryck för vad jag uppfattat
som finansministerns mening, att
det även borde kunna ses isolerat.
Självfallet ville jag inte därmed göra
gällande, att finansministern skulle ha
någon skyldighet att meddela riksskatte -

Onsdagen den 11 februari 1953.

Nr 5.

Svar pa fråga ang. de av riksskattenämnden utfärdade anvisningarna för bestäm mande

av procentsatsen för hyresvärdet vid taxering av villafastighet.

nämnden eller taxeringsnämnderna
några direktiv i denna fråga.

Sett i sammanhang med min fråga,
huruvida herr statsrådet fann riksskattenämndens
rekommendationer stå
i överensstämmelse med hans uttalanden
i fjol, är det något förvånansvärt
att statsrådet nu understrukit, att hans
ifrågavarande uttalande endast hade en
mycket begränsad och högst villkorlig
räckvidd.

Jag vill, herr talman, sluta med att
än en gång beklaga, att finansministern
inte velat ge något klart besked på min
fråga. Säkert känner Sveriges villaägare
nu stor besvikelse över att finansministern
är så negativt inställd
härvidlag. De är medvetna om att de
redan tidigare via fastighetsskatten fått
bära en hårdare skattebörda inom kommunen
än övriga inkomsttagare och att
denna merbelastning skärpts genom
höjningen av taxeringsvärdena. Nu har
de att frukta att även deras statsskatt
skall gå upp. I ett läge där hyrorna i
stort sett är låsta får villaägarna motsvarande
kostnader väsentligt höjda,
och de blir enligt mitt sätt att se på
nytt placerade i en särklass.

Såvitt jag förstår blir situationen vid
årets taxeringar den, att det för villaägarna
inte kommer att återstå något
annat än att överklaga taxeringarna,
så att skattedomstolarna — såsom ju
finansministern också antytt — får ta
ställning till denna fråga. På så sätt
kanske också villaägarna kan få sin sak
rättvist bedömd.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Det är
väl ändå ganska uppenbart, att om jag
beträffande taxeringsnämndernas förfarande
i denna fråga här skulle ge
anvisningar, som står i strid med de
rekommendationer som riksskattenämnden
har gjort, då skulle jag ha
upphävt mig till skattemyndighet. Det

är klart att herr Birke kan ha sin
mening om denna sak och även uttala
denna sin mening, men det är väl litet
annorlunda för finansministern att
göra på det sättet. Det skulle innebära
att man satte taxeringsmyndigheterna
i tvivelsmål om vem det var som hade
att ge rekommendationerna. Sveriges
riksdag är den som beslutar skattelagarna,
Sveriges riksdag har givit riksskattenämnden
denna befogenhet att
ge rekommendationer, men Sveriges
riksdag har inte givit mig denna befogenhet.

■lag går därför inte in på riksskattenämndens
rekommendationer, men jag
tycker ändå att jag kanske i rättvisans
namn bör anföra ett par av huvudpunkterna
i riksskattenämndens utredning.

Riksskattenämnden har tagit in uppgifter
rörande alla av hyresnämnderna
i olika orter fastställda grundhyror för
enfamiljsvillor. Därvid har man kommit
fram till att dess hyror har fastställts
till i genomsnitt 7,8 procent på
det gamla taxeringsvärdet och 5,5 procent
på det nya, och så har riksskattenämnden
sänkt dessa 5,5 procent till
5 procent.

Jag vill vidare fästa uppmärksamheten
på att riksskattenämnden har gjort
en utredning rörande sådana kostnader
för egnahems- och villaägares fastigheter,
som är avdragsgilla vid taxeringen,
och därvid kommit till att dessa
kostnader kan uppskattas till lägst
sammanlagt 5,1 procent av taxeringsvärdet.

Jag skall inte fälla något omdöme om
detta. Jag vill bara med detta ha sagt,
att det väl ändå förefaller som om
riksskattenämnden inte har gripit sina
rekommendationer i tomma rymden,
utan det finns en faktisk utredning
bakom.

Nu beklagade herr Birke att de välvilliga
uttalanden, som jag gjort i fjol,
bara hade en villkorlig räckvidd. Ja,

Nr 5.

Onsdagen den 11 februari 1953.

Svar på fråga ang. källskatten för gift man vid inträffande ändring av hustruns
inkomstförhållanden.

kan de ha annat än en villkorlig räckvidd?
Det är ju, som jag redan har
påpekat, härvidlag inte en fråga om
vad finansministern vill och vad finansministern
önskar, utan här är
frågan, hur av riksdagen beslutade
skattelagar skall tillämpas. När man nu
kommer och säger att de höjda taxeringsvärdena
kommer att leda till en
förhöjning av det beräknade bostadsvärdet,
kan jag därför inte göra mer
än jag gjorde i fjol, nämligen konstatera,
att det inte finns någon grund i
skattelagarna för att taxeringsvärdenas
höjd skall bestämma bostadsvärdet.
Det är hyresnivån som skall bestämma
bostadsvärdet. Att man sedan använder
taxeringsvärdet för att få en schablon
vid beräkningen av hyresvärdet innebär
ju bara att man använder taxeringsvärdet
som ett hjälpmedel, och
det har ingen självständig betydelse
i detta sammanhang.

Jag vill sluta med att säga att frågan,
huruvida min inställning är positiv
eller negativ, inte kan prövas i detta
sammanhang. Den får prövas när jag,
som jag hoppas, litet längre fram under
denna riksdag kommer med vissa förslag
till ändringar av skattelagarna, ty
det är i sådana sammanhang som jag
kan ge till känna min inställning.

Herr BIRKE (li): Herr talman! Finansministern
åberopade vissa siffror
som riksskattenämnden skulle ha kommit
fram till efter en undersökning av
vissa villafastigheter. Såvitt jag är rätt
underrättad grundar sig detta material
på undersökning av ett mycket begränsat
antal villor, vilket alltså inte
skulle ge något uttryck för det allmänna
villabeståndet i landet.

Jag vill sluta med att säga att jag
inte tror att det finns någon villaägare,
som har trott eller anser det rättvist
att tillämpningen av riksskattenämndens
bestämmelser skulle medföra sådana
våldsamma höjningar av deras

bostadskostnader, som nu blivit fallet
när de tidigare har haft lägre hyror.
Det är kanske för hårt att säga det,
men villaägarna är dock människor,
som har sparat för att åstadkomma
egna hem och därmed har hjälpt till
att få bostadsmarknaden sanerad. Till
lön härför får de nu sina hyror avsevärt
höjda, medan andra människor
har hyresreglerade och fastlåsta hyror.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Svar på fråga ang. källskatten för gift
man vid inträffande ändring av hustruns
inkomstförhållanden.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD erhöll på begäran ordet
för att besvara herr Nihlfors’ fråga
angående källskatten för gift man vid
inträffande ändring av hustruns inkomstförhållanden.

Svaret hade före sammanträdet i
stencilerad form tillställts kammarens
ledamöter.

Herr statsrådet Sköld uppläste nu
svaret, som var av följande lydelse:

Herr talman! Ledamoten av andra
kammaren herr Nihlfors har till mig
framställt en fråga, om jag ville vidtaga
åtgärder för att källskatten för gift man,
vars hustrus inkomstförhållanden ändrats,
kunde bättre anpassas till de faktiska
inkomstförhållandena än vad nu
gällande bestämmelser ger möjlighet
till.

Frågan åsyftar tydligen tillämpningen
av kolumn 4, som har införts i
årets källskattetabell. Medan förra året
endast en kolumn i källskattetabellerna
kunde bli tillämplig för gift man, som
levde tillsammans med sin hustru,
finns från och med i år två kolumner
att välja mellan, nämligen kolumn
3 och kolumn 4. Källskatteavdrag skall
göras enligt kolumn 3, då hustrun kan
förväntas icke få någon inkomst under
inkomståret eller då hennes in -

Onsdagen den 11 februari 1953. Nr 5.

Svar på fråga ang. källskatten för gift man vid inträffande ändring av hustruns
inkomstför hållanden.

komst ej kommer att uppgå till 2 000
kronor. Har hustrun över 2 000 kronors
inkomst, skall mannens skatteavdrag
beräknas enligt den nya kolumn
4, där avdraget blir liögre.

Den nya kolumnen har föranletts av
de i fjol beslutade ändringarna i skattebestämmelserna,
som grundades på
1949 års skatteutrednings förslag. Den
gamla regeln innebär, att man vid taxeringen
proportionerar äkta makars ortsavdrag
i förhållande till deras taxerade
inkomster. Om då mannen, som mestadels
är fallet, har en betydligt högre
inkomst än hustrun, får han tillgodogöra
sig en mycket större del av det
gemensamma ortsavdraget än hustrun.
Från och med taxeringen 1954, som avser
innevarande års inkomster, skall
makarna få hälften var av ortsavdraget.
I den mån den ena maken inte kan
utnyttja sin hälft därför att inkomsten
är för låg, får den andra maken tillgodoräkna
sig den överskjutande delen.

Dessa ändrade regler har föranlett
ändrade bestämmelser också beträffande
källskatteuttaget från och med innevarande
år. Skillnaden i skatt blir
ganska avsevärd för en man, vars hustru
har ingen eller mycket liten inkomst
och alltså icke alls eller till endast
obetydligt del kan utnyttja sin hälft
av ortsavdraget, och en man, vars
hustru har en inkomst som medger fullt
tillgodoräknande av halva avdraget.
För att för dessa senare fall preliminärskatteavdragen
skall överensstämma så
nära som möjligt med den slutliga skatten,
infördes en ny kolumn i tabellerna.
Skatten i denna nya kolumn 4 är
beräknad under antagande att hustrun
kan utnyttja sin hälft av ortsavdraget,
vilken beträffande den statliga skatten
i högsta ortsgrupp utgör 2 000 kronor.
Kolumn 3 återigen bygger på den förutsättningen,
att mannen utnyttjar hela
det gemensamma ortsavdraget.

Införandet av kolumn 4 utgör alltså
ett led i strävandena att få så god över -

ensstämmelse som möjligt mellan preliminär
och slutlig taxering och därmed
minska den kvarstående skatten.

Redan under förarbetena till 1952 års
lagstiftning förutsågs, att det ibland
kunde bli svårt för de lokala skattemyndigheterna
att avgöra om kolumn
i eller kolumn 4 skulle tillämpas. Jag
framhöll i propositionen, att svårigheter
kunde uppstå att på förhand bedöma
makarnas inkomstförhållanden
under visst inkomstår. Första gången
detta skulle ske — hösten 1952 — fick
man avgöra frågan med ledning av inkomstlängderna
vid 1952 års taxering.
Dessa längder avser inkomstförhållandena
under 1951. Jag uttalade i propositionen,
att någon säkerhet givetvis
icke finns, att samma inkomstförhållanden
som rått för två makar under 1951
också skall råda under 1953. För de fall
då fel kolumn angivits på debetsedeln
framhöll jag, att den skattskyldige har
möjlighet att genom hänvändelse till
den lokala skattemyndigheten få annan
kolumn tillämpad vid skatteavdraget.
För inkomståren efter 1953 kunde
den lokala skattemyndigheten följa de
anteckningar om tillämpad kolumn,
som gjorts på debetkorten för föregående
år, i den mån skattemyndigheten
icke genom anmälan från den skattskyldige
eller på annat sätt fått kännedom
om att inkomstförhållandena ändrats.

På försommaren 1952 utsändes en inom
finansdepartementets rättsavdelning
uppgjord promemoria till ledning för
länsstyrelserna och de lokala skattemyndigheterna
med anvisningar bl. a.
om hur man borde förfara vid bestämmande
av kolumn i källskattetabellen
för gift man; i dessa anvisningar återgavs
bl. a. ett utdrag av mitt anförande
i nyssnämnda proposition.

Av uppgifter i tidningspressen har
framgått, att den nya ordningen icke
alltid slagit väl ut och att det varit ett
stort antal ändringsfall. Framställning -

Nr 5.

Onsdagen den 11 februari 1953.

Svar på fråga ang. källskatten för gift man vid inträffande ändring av hustruns
inkomstförhållanden.

arna om ändring har väl som regel gällt
överflyttning från kolumn 4 till kolumn
3 för att få lägre källskatteavdrag. Uttalandena
i pressen torde emellertid i
huvudsak ha avsett förhållandena i
Stockholm.

Jag har helt nyligen låtit göra förfrågan
hos samtliga länsstyrelser hur
systemet fungerat och vilket förfaringssätt
man använt för att avgöra om kolumn
3 eller 4 skall tillämpas. Svaren
visar att det icke någonstans varit sådana
svårigheter som i Stockholm. På
många håll har systemet gått mycket
väl i lås och endast få ändringsfall har
förekommit. På andra håll och särskilt
i en del städer har vissa svårigheter
mött, och antalet ändringssökande
har varit icke alldeles obetydligt. Man
har på vissa håll enbart använt sig av
den i propositionen angivna metoden
att lägga 1952 års taxeringslängder till
grund för bedömningen. På andra håll
har man gjort undersökningar av inbetalningarna
av källskatt under 1952.
Detta förfarande har dock av tekniska
skäl icke kunnat tillämpas överallt. I
ytterligare andra fall har man bedömt
frågan om hustruns inkomstförhållanden
med ledning av de uppgifter om
yrke och arbetsgivare, som lämnats vid
mantalsskrivningen för år 1953. Frågan
om vilken av dessa metoder som är atf
föredraga kan icke besvaras generellt.
De synes alla ha gett ett resultat, som
får bedömas som någorlunda tillfredsställande,
om man tar hänsyn till första
årets speciella tillämpningssvårigheter.

I Stockholm har man icke använt
något av de nyss antydda förfaringssätten
utan tillämpat en mera schablonmässig
metod. Att denna icke slagit
särskilt väl ut sammanhänger till en
del med att man tidigare under år 1952
har gjort en viss omorganisation på
uppbördsverket. Till följd därav hade
vissa eljest årligen återkommande rutinundersökningar,
som skulle ha varit
av betydelse för den här ifrågavarande

kolumndebiteringen, kommit att eftersättas.
Till de speciella svårigheter, som
varit förknippade med arbetet i Stockholm,
hör också att antalet flyttningar
är mycket stort. Enligt uppgift från
uppbördsverket uppgick antalet flyttningsanmälda
personer i Stockholm
under år 1951 till närmare 150 000.

Som jag antydde redan i propositionen
torde svårigheterna att tillämpa
rätt kolumn bli väsentligt mindre i fortsättningen.
Det finns alltså anledning
förmoda, att den nya ordningen kommer
att fungera bättre under kommande
år. I samband med den förfrågan
som jag lät göra hos länsstyrelserna har
framkommit, särskilt från stockholmshåll,
vissa förslag beträffande metodiken
vid detta debiteringsarbete. Förslagen
skall prövas i samråd med riksskattenämnden,
som numera fastställer
källskattetabellerna. Om något eller
några av förslagen befinns praktiska
och lämpliga, kommer självfallet åtgärder
att vidtagas för att genomföra
dem.

Att — såsom från vissa håll ifrågasatts
— avskaffa kolumn 4 i tabellerna
synes mig icke tillrådligt. Det skulle
med all sannolikhet medföra att kvarskatterna
ökade betydligt. I varje fall
bör man enligt min mening avvakta
ytterligare ett eller ett par års erfarenheter,
innan man närmare överväger
ett sådant steg.

Härpå anförde

Herr NIHLFORS (fp): Herr talman!
Jag är tacksam för den utförliga redogörelse
som finansministern lämnat angående
spörsmålet om kolumnerna 3
och 4 i årets källskattetabeller. Tydligt
är att svårigheterna i Stockholm varit
stora, beroende på lokala besvärligheter
och på att uppbördsverket i denna
stad gått efter en schablonmässigare
metod än på andra håll. Såvitt jag förstår
har det nya systemets genomförande
gått smärtfriare i de fall då de

Onsdagen den 11 februari 1953. Nr 5.

reglerna för tillsättande av huvudmän i sparbankerna.

Svar på interpellation ang.

lokala skattemyndigheterna vinnlagt sig
om att skaffa uppgifter som varit färskare
eller mera aktuella än de uppgifter,
som man här i Stockholm har rättat
sig efter. Jag fäster mig speciellt vid
att man på sina håll tydligen har haft
så nya uppgifter som dem, vilka lämnats
vid mantalsskrivningen i oktober
—november.

Finansministern säger sig inte kunna
besvara den generella frågan om vilken
metod som är att föredraga. Så mycket
är väl klart, att man måste söka hämta
fram så aktuella uppgifter som möjligt,
när man tar ställning till frågan om vilken
kolumn som skall användas. Ehuru
finansministern inte redovisat för innehållet
av det förslag beträffande metodiken
vid det debiteringsarbete, som
framlagts särskilt från stockholmshåll
i samband med finansministerns rundfråga
till de berörda myndigheterna,
vågar man väl hoppas på att förslagen
syftar till en förbättring för de skattskyldiga
och att efter prövning ett
bättre tillstånd kan åstadkommas. För
min del skulle jag vilja dra ett strå till
stacken genom att framkasta den tanken
att man väl kan låta arbetsgivarna,
som ju visserligen belastas med allt
möjligt i detta sammanhang, få tillfälle
att, om så erfordras, självmant på anmaning''
från arbetstagare ändra kolumn
4 till kolumn 3. Det kan sedan från
arbetsgivarens sida meddelas till uppbördsverket.
Åtminstone skulle man på
det sättet kunna åstadkomma en avlastning
och slippa stormanlopp av den
art som förekommit här i Stockholm.

Jag delar den uppfattning, som finansministern
givit uttryck åt, att man
bör sträva efter att debiteringsförfarandet
inte skall medföra större kvarskatter,
och otvivelaktigt är det ju så
att tanken bakom införandet av kolumn
4 är god. Det är bara i fråga om tilllämpningen
som det klickat. Jag hoppas
alltså, att den oreda som förekommit
inte skall behöva befaras i framtiden.

Jag vill slutligen också understryka,
att jag av psykologiska skäl är angelägen
om att löntagarna, vilka beröras av
denna kolumnförvirring, behandlas på
sådant sätt att irritation inte uppstår.
Det är ju löntagarna som mest får känna
av skattetrycket i detta land.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Svar på interpellation ang. reglerna för
tillsättande av huvudmän i sparbankerna.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD erhöll på begäran ordet
för att besvara fröken Vinges interpellation
angående reglerna för tillsättande
av huvudmän i sparbankerna.

Svaret hade före sammanträdet i
stencilerad form tillställts kammarens
ledamöter.

Herr statsrådet Sköld uppläste nu
svaret, som var av följande lydelse:

Herr talman! Ledamoten av andra
kammaren fröken Vinge har i en interpellation
frågat mig, om jag anser nuvarande
regler för tillsättandet av huvudmän
i sparbankerna tillfredsställande.
För den händelse så inte är fallet,
frågar interpellanten om jag har för
avsikt att vidtaga åtgärder för en rekrytering,
som ökar insättarnas inflytande
på valet av huvudmän.

Att det nuvarande systemet för utseende
av huvudmän i sparbank icke är
tillfredsställande är allmänt vitsordat.
Detta har tagit sig uttryck i bl. a. att
riksdagen år 1945 — i anledning av
vissa motioner och på hemställan av
bankoutskottet — anhållit om en allmän
revision av sparbankslagen, därvid
frågan om ändrade grunder för utseende
av huvudmän borde upptagas.

I anledning av denna riksdagens
hemställan och andra framställningar
rörande sparbankslagstiftningen tillsatte
min företrädare i ämbetet år 1948
en kommitté med uppgift att verkställa
utredning angående sparbankernas

Nr 5.

Onsdagen den 11 februari 1953.

Svar på interpellation ang'', reglerna för tillsättande av huvudmän i sparbankerna.

organisation och verksamhet. Denna
kommitté, 1948 års sparbankssakkunniga,
är för närvarande sysselsatt med
sitt utredningsuppdrag. En av huvudfrågorna
därvid är att överse reglerna
beträffande huvudmän. Jag förutsätter
att synpunkter av den art, som framförts
i interpellationer därvid prövas
av de sakkunniga. Enligt vad jag erfarit
kommer de sakkunniga att framlägga
sitt betänkande i höst, och man
torde med säkerhet kunna utgå från att
de sakkunniga därvid kommer att föreslå
ändrade bestämmelser beträffande
huvudmannainstitutionen.

Härefter yttrade

Fröken VINGE (fp): Herr talman!

Jag ber att få tacka finansministern
för det mycket snabba och positiva
svaret på min interpellation. Jag drar
den slutsatsen av finansministerns anförande,
att statsrådet delar den uppfattning,
som redan 1920 uttalades av
dåvarande finansministern Thorsson,
när han talade om det mycket patriarliska
förmynderskap över insättarna,
som för mansåldrar sedan befunnits naturligt
och nyttigt och varpå praxis i
fråga om huvudmännens rätt att komplettera
sig själva grundats, inte längre
kunde anses förenligt med rådande ekonomiska
och sociala förhållanden och
uppfattningar. Detta uttalades alltså redan
år 1920. Jag vill säga, herr talman,
att jag givetvis inte menar att enbart
insättarna skall utöva inflytande på valet
av huvudmän, utan låntagarnas och
det allmännas intressen måste liksom
förut vara representerade. Detta kan
eventuellt ske som förut genom att en
del av huvudmännen blir kommunvalda,
men om det blir så skulle jag som
ett mycket bestämt önskemål vilja uttala,
att man får garantier för att detta
val sker proportionellt. Det lär nämligen
för närvarande inte alltid vara
fallet.

När det sedan gäller frågan om hur
man skall låta insättarna välja huvud -

män, har man faktiskt vissa erfarenheter
att peka på. Vi har erfarenheter
från ett par av våra grannländer, vi
har erfarenheter från kooperationen
och vi har till och med erfarenheter
från någon av våra små sparbanker.
Det finns en skildring i något nummer
av Svensk sparbankstidskrift för
en del år sedan, där man talar om
hur man gick till väga i en liten sockensparbank.
Det fanns inte flera insättare
än att man kunde kalla allesammans
till sammanträde. De flesta
av dem kom också dit och styrkte med
sin medhavda sparbanksbok att de haft
ett visst belopp innestående en viss tid

— detta skulle nämligen konstituera
deras rösträtt — och så kunde man
göra upp en kandidatlista och förrätta
val. Sedan bjöds det visst på kaffe, och
allt var frid och fröjd.

Det är naturligtvis inte möjligt att
gå till väga på samma sätt när det gället
de stora sparbankerna. Därvidlag
kan man kanske få en viss ledning av
det förfarande som tillämpas av ett av
våra största livbolag, där det sker en
demokratisk rekrytering av huvudmännen.
Detta bolag har försäkringstagare
över hela landet, och man har först
och främst delat upp landet ur geografisk
synpunkt i fem huvudområden. Det
sker bara val i ett av dessa områden
varje år, d. v. s. det förrättas årligen
val av 1/5 av huvudmännen, som alltså
får en femårig mandatperiod. Man
kan emellertid inte kalla alla försäkringstagare
från ett huvudområde till
möte — därtill är områdena för stora

— men genom att försäkringsbolagen
har sin bokföring ordnad med hollerithkort,
finns det möjlighet att göra stickprovsuttagningar.
Man väljer inom huvudområdet
ut ett mindre representativt
distrikt. Visar det sig att det t. o. m.
inom ett sådant mindre distrikt finns
alltför många försäkringstagare, gör
man inom distriktet en stickprovsmässig
uttagning. De uttagna kallas till ett
nomineringsmöte, där kandidater till

Onsdagen den 11 februari 1953.

Nr 5.

Svar på fråga om bemyndigande för utredningen angående verkstadsanläggningar
åt små företagare inom industri och hantverk att återupptaga sitt arbete.

huvudmän nomineras. Men dessa väljs
sedan inte vid sammanträdet, utan listorna
skickas sedermera runt för omröstning,
och väljarna får alltså tillfälle
att fundera på saken.

När man förfar på detta sätt, vinner
man också därmed, att risken för kupper
minskas. De, som varit motståndare
mot att låta insättarna välja huvudmän,
har just talat om risken för kupper,
men om bara 1/5 av huvudmännen väljes
varje år, och det visar sig att under
fem år i rad en viss meningsriktning
varje gång lyckas förvärva majoritet,
kan det inte vara fråga om någon kupp.
Då finns det en utbredd opinion som
också bör få komma till uttryck.

Jag förstår att finansministern, om de
sakkunniga kommer med ett användbart
förslag, är beredd att lägga fram
proposition för riksdagen i ärendet.
Jag vill sluta med att uttala den förhoppningen
att vi inte skall hinna fira
tioårsjubileum av riksdagens begäran
om utredning i frågan innan denna
proposition lägges fram.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5.

Svar på fråga om bemyndigande för utredningen
angående verkstadsanläggningar
åt små företagare inom industri
och hantverk att återupptaga sitt arbete.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON, som anförde:
Herr talman! Herr Carlsson i Stockholm
har frågat mig, om jag ämnar
bemyndiga utredningen angående verkstadsanläggningar
åt småföretagare
inom industri och hantverk att återuppta
sitt arbete.

De åsyftade utredningsmännen för
småföretagens lokalfrågor tillkallades
den 3 september 1948 med uppdrag
att utreda frågan om anskaffning och
modernisering av såväl enskilda som
kollektiva verkstadsanläggningar åt
småföretagare inom industri och
hantverk.

Den 19 januari 1951 förordnade
Kungl. Maj :t, att utredningens arbete
skulle vila tills vidare. Anledningen
härtill var närmast den, att man i det
konjunkturläge, som då rådde, inte
kunde räkna med att i någon mera väsentlig
utsträckning förverkliga de
förslag, som förbereddes. Alldeles oavsett
beslutet om anstånd med utredningen
kvarstår emellertid den uppfattning,
som kom till uttryck i utredningens
direktiv, nämligen att det är
påkallat att överväga åtgärder, varigenom
småföretagens lokalförhållanden
kan förbättras.

Frågan hur dessa spörsmål bör angripas
har numera i vissa hänseenden
kommit i ett annat läge. Enligt min
mening bör nämligen åtgärderna för
att förbättra småföretagens lokalförhållanden
snarast ses som ett led i det
större problemet rörande småindustriens
rationalisering och finansiering.
Detta ämne har på senare tiden i anslutning
till det ändrade ekonomiska
läget fått ökad aktualitet. Jag vill
nämna att det för närvarande inom
handelsdepartementet pågår en översyn
av företagarföreningarnas verksamhet,
avseende såväl upplysningssom
låneverksamheten till gagn för
hantverk och småindustri. Vidare vill
jag erinra om att finansministern nyligen
tillkallat sakkunniga med uppdrag
att verkställa utredning rörande utformningen
av statliga stödåtgärder i
syfte att stimulera avsättning, produktion
och sysselsättning inom näringslivet.
Denna utredning skall enligt
givna direktiv som en huvuduppgift ta
upp frågan om statligt stöd i olika

Nr 5.

Onsdagen den 11 februari 1953.

Svar på fråga om bemyndigande för utredningen angående verkstadsanläggningar
åt små företagare inom industri och hantverk att återupptaga sitt arbete.

former åt företagsrationalisering. Med
hänsyn till sålunda pågående utredningar
är jag för närvarande inte beredd
föreslå, att den vilande utredningen
rörande småföretagens lokalfrågor
återupptages. Hithörande frågor
kommer emellertid att med uppmärksamhet
följas inom handelsdepartementet.

Härefter yttrade

Herr CARLSSON i Stockholm (fp):
Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet
Ericsson för svaret på min enkla
fråga, samtidigt som jag beklagar att
statsrådet icke kan ställa i utsikt utredningens
snara fullföljande.

I flera sammanhang har jag kommit
i kontakt med de problem, som sammanhänger
såväl med småindustriens
och hantverkets lokalförhållanden som
detaljhandelns lagerhållning, särskilt i
städerna och kanske framför allt i
Stockholm, och jag har kunnat konstatera
vilka orimliga förhållanden
som härvidlag gör sig gällande. En stor
del av dessa verkstäder och rörelser
är förlagda till gårds- och källarlokaler
eller till vindsskrymslen. Många av
lokalerna är sedan länge utdömda, men
i brist på andra utrymmen har rörelsen
fått fortsätta att bedrivas där. Vid
den officiella undersökning, som
gjordes i Stockholm för ett par år
sedan och som omfattade cirka 150
smidesverkstäder, konstaterades att de
flesta av dessa »äro belägna i skjul och
källarlokaler som knappast kan betraktas
som tillfredsställande, ja, i de
flesta fall måste anses direkt undermåliga».
Samma kan man säkerligen
säga om en stor del av småindustriens
och hantverkets lokaler i de centrala
delarna av de flesta större städer.

Jag tror mig bestämt våga påstå, att
det här föreligger ett eftersatt behov,
som det är angeläget att snarast möjligt
tillfredsställa, och därigenom blir
den utredning som det här gäller av

stort värde. Den kommer att visa det
faktiska behovet och säkerligen också
vägar för frågans lösning.

Då det nu ser ut att lätta såväl vad
gäller arbetskraft som byggnadsmaterial,
är det angeläget att småindustriens
och hantverkets lokalfrågor
ägnas uppmärksamhet. Även om bostadsbyggandet
alltjämt intar och bör
intaga den främsta platsen, är det nödvändigt
att verkstadslokalerna för de
näringsgrenar det här gäller moderniseras
och att alla de hantverkshus,
som planeras ute i kommunerna, successivt
kommer till stånd. För att bedöma
angelägenhetsgraden av detta
behov torde den utredning, som påbörjats
men nu avbrutits, enligt min
mening snarast böra slutföras.

I direktiven för nämnda utredning
sades detta också ifrån. Man framhöll
då, att frågan om hantverkets och
småindustriens lokalförhållanden av
flera skäl är både betydelsefull och
angelägen. Med hänsyn till det akuta
behovet att begränsa investeringarna
är det emellertid mycket svårt att inom
den närmaste framtiden företaga mera
omfattande åtgärder för dess lösning.
Då emellertid problemet i flera avseenden
är av komplicerad natur, är
det angeläget att det omedelbart påbörjas
en planering, som kan göra det
möjligt att, i den mån investeringsutrymmet
ökar, successivt vidtaga alltmer
verksamma åtgärder.

Jag vill, herr talman, göra gällande,
att just investeringsutrymmet ger möjlighet
till att inom den närmaste tiden
vidtaga åtgärder för att förbättra dessa
lokalförhållanden. Jag vill hoppas att
statsrådet Ericsson ännu en gång överväger,
om inte denna utredning kan
fullföljas samtidigt med andra här pågående
utredningar och överväganden,
vilka statsrådet här omnämnde.

Härmed förklarades överläggningen
avslutad.

Onsdagen den 11 februari 1953.

Nr 5.

Svar på fråga ang. utredningen av frågan om arbetarpensionering.

§ 6.

Svar på fråga ang. utredningen av frågan
om arbetarpensionering.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON, som anförde:
Herr talman! Herr Königson har frågat
mig, om jag delar den uppfattningen
att frågan om arbetarpensioneringen
är så betydelsefull, att den pågående
utredningen om allmän pensionsförsäkring
bör erhålla uppdrag att skyndsamt
framlägga förslag härom.

Pensionsutredningen, som tillkallats
den 28 januari 1947 för att verkställa utredning
och avge förslag rörande ordnandet
av en pensionering för anställda
i privat tjänst, avgav den 12 oktober
1950 principbetänkande med förslag till
allmän pensionsförsäkring. Sedan yttranden
över betänkandet inhämtats från
ett stort antal myndigheter och organisationer,
var ärendet föremål för överväganden
inom regeringen. Starka motiv
ansågs därvid föreligga att införa en
obligatorisk pensionsförsäkring så snart
detta kunde ske utan att mer angelägna
reformbehov åsidosattes. Uppenbart var
emellertid att fortsatt utredning om en
rad ekonomiska, organisatoriska och tekniska
problem var erforderlig. Den 5
december 1951 tillkallades därför särskilda
sakkunniga för att utarbeta slutligt
förslag till allmän pensionsförsäkring
med tillhörande författningstext.

Som svar på den ställda frågan vill
jag i anslutning till det sagda uttala, att
jag så till vida delar herr Königsons
uppfattning, som jag finner det önskvärt
och betydelsefullt att förslag till
allmän pensionsförsäkring kan framläggas
så skyndsamt som möjligt med hänsyn
till ämnets omfattning och frågornas
mycket komplicerade art.

Härpå yttrade

Herr KÖNIGSON (fp): Herr talman!
Jag ber att få tacka handelsministern
för det lämnade svaret.

Huvudsyftet med min fråga var givetvis
att få besked i denna för de flesta
arbetare så betydelsefulla sak. Jag
är också tacksam för det besked jag
har fått, men jag hade hoppats, att det
skulle ha innehållit ett löfte om att
man kunde vänta ett försök att få den
nu pågående utredningen avslutad innevarande
år. Det är beklagligt att man
säkerligen skall behöva vänta till nästa
år, innan man får se resultatet av den
pågående utredningen. I riksdagsberättelsen
finns ingenting angivet om när
den pågående utredningen väntas vara
färdig med sitt arbete. Det säges endast
att utredningen kommer att pågå
även under 1953, och därför antar jag
att man inte kan vänta sig något resultat
förrän år 1954.

1947 års pensionsutredning behövde
tre och ett halvt år för att komma fram
till ett resultat av sitt arbete. Den nu
pågående utredningen, som tillsattes i
slutet av 1951, har emellertid hela det
material att arbeta med, som den föregående
utredningen har lagt fram. Jag
tror att jag vågar säga, att det var ett
mycket gott arbete, som denna utredning
gjorde. Följaktligen kan jag inte
se att det vore orimligt att begära, att
den nu pågående utredningens arbete
skall vara färdigt under innevarande
år.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 7.

Föredrogos var för sig följande
Kungl. Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionerna:

nr 40, angående ersättning till V. G.
G. Andersson m. fl.; och

nr 41, angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag;

till behandling av lagutskott propositionerna: nr

42, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 S 3 mom. samt 7 och 11 §§

2 — Andra kammarens protokoll 1953. Nr 5.

Nr 5.

Onsdagen den 11 februari 1953.

Ändring i grundlagarna.

förordningen den 16 maj 1884 (nr 25)
angående patent; och

till bankoutskottet propositionen nr
44, med förslag till förordning om fortsatt
tillämpning av förordningen den
30 maj 1952 (nr 325) med särskilda bestämmelser
om in- och upplåning vid
centralkassa för jordbrukskredit; och

till statsutskottet propositionen nr 45,
angående frågor om befrielse från ersättningsskyldighet
till kronan.

§ 8.

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets anmälan jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan, att till utskottet
inkommit framställning från fullmäktige
i riksgäldskontoret med förslag till
ändring av avlöningsbestämmelserna
för hos riksdagen tillfälligt anställda
tjänstemän.

§ 9.

Ändring i grundlagarna.

Föredrogs konstitutionsutskottets memorial
nr 1, med uppgift å vilande förslag
till ändring i grundlagarna.

Till grundlagsenlig behandling hade
konstitutionsutskottet för riksdagen anmält
de under sistförflutna fyraårsperiod
jämlikt § 64 riksdagsordningen såsom
vilande antagna förslag till ändring
i rikets grundlagar.

Efter anmälan av ärendet till handläggning
yttrade herr TALMANNEN:
Såsom kammaren finner, är detta memorial
uppdelat i tio olika punkter.
Varje punkt innehåller ett vilande
grundlagsändringsförslag, som det enligt
§ 64 riksdagsordningen nu ankom -

mer på kammaren att slutligt pröva.
Kammaren äger därvid att antaga eller
förkasta varje förslag särskilt för sig.
Däremot kan på grund av bestämmelse
i nyssnämnda § 64 icke någon ändring
göras i förslagen. Jag kommer således
nu att framställa propositioner beträffande
varje förslag särskilt för sig såsom
ett helt betraktat.

Punkterna 1 och 2.

De under dessa punkter upptagna,
såsom vilande antagna grundlagsändringsförslagen
blevo av kammaren antagna.

Punkten 3.

Förslag till ändrad lydelse av § 53 regeringsformen
samt § 36 mom. 1—2, § 44,
§ 55 mom. 2 samt §§ 59 och 63 riksdagsordningen.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr HASTAD (h): Herr talman, mina
damer och herrar! Det är ju inte
så vanligt, att vilande grundlagsändringar
blir föremål för debatt, när de
efter nyvalet definitivt skall antas eller
förkastas av kammaren. Många av de
äldre i denna kammare erinrar sig
dock säkerligen åtskilliga debatter, då
den andra riksdagen i ordningen har
gått till realprövning av frågan i enlighet
med grundlagarnas syfte. För 20
år sedan avslogs också en vilande
grundlagsändring. Det var ett förslag
om en revision av § 60 i regeringsformen
angående bevillningar, som då
avslogs av denna kammare.

I dag har vi en fråga, som enligt min
mening borde prövas en gång till. Den
diskuterades mycket hastigt sent en
natt för två år sedan, och det var inte
många närvarande i kammaren under
den debatten. Meningarna var mycket
delade vid voteringen. Frågan gällde
om man skall sammanslå beredningsutskotten
eller inte.

Innan jag går in på nyssnämnda

Onsdagen , den 11 februari 1953.

Nr 5.

fråga skulle jag kanske få säga ett par
ord om grundlagskomplexet i dess helhet.
Vi kan konstatera, att de ändringar
som denna gång föreslås, är relativt
betydelselösa, i varje fall inte på något
sätt omvälvande. Mestadels har det
gjorts några sirater i grundlagen. Jag
tänker därvid på sänkningen av valbarhetsåldern
för förstakammarledamöterna
från hittillsvarande 35 år till uppnådda
23 år. Det är ganska intressant
att konstatera, att medan vi gör den
föryngring utav oss själva, som vi kanske.
inbillar oss att denna grundlagsändring
innebär, var det vid fjolårets
höstval inte mer än en enda av de
många nytillkomna ledamöterna, som ej
fyllt 35 år, och denne man, doktor
Helén, representant för ett ungdomsförbund,
fyller snart i vår 35 år. Vi går
alltså här mot en allmän höjning av
riksdagsledamöternas genomsnittsålder,
men vi bevarar ansiktet och skenet genom
att sänka den teoretiska valbarhetsåldern.

Jag skall nu be att få säga ett par
ord om sammanslåendet av de båda
beredningsutskotten, varigenom dessa
får karaktären av ett ständigt utskott
jämställt med konstitutionsutskottet,
statsutskottet etc. Jag vill omedelbart
säga, att jag inte heller finner denna
ändring på något sätt särskilt omvälvande.
Skulle man se frågan enbart
så att säga ur rationaliseringssynpunkt,
kan det vara ganska egalt, om man har
de två nuvarande kammarutskotten eller
om man sammanslår dem till ett
nytt ständigt gemensamt. Man kan naturligtvis
också taga upp till diskussion
den utformning, som det nya grundlagsförslaget
fått. Jag vågar på det bestämdaste
hävda, att det är en ytterligt
osystematisk formulering, som nu givits
riksdagsordningen. Man behöver blott
se på § 44.

Jag förstår att det kommer att sägas
i debatten, att eftersom de flesta motioner
väcks likalydande i bägge kamrarna
är en enda behandling mest prak -

Ändring i grundlagarna.

tisk. Framför allt går det mycket fortare
än om varje kammare skulle behandla
ärendena för sig. Jag vill då
först fråga, om denna »forthet» verkligen
är något ideal i och för sig. En
riksdag har ju just till uppgift att pröva
och granska frågorna så noggrant som
möjligt. För mig framstår det inte alls
som en motivering av bärande och imponerande
slag, att man ytterligare
skall påskynda proceduren. Vi får dock
inte glömma att detta system, enligt
vilket frågorna från beredningsutskott
först behandlas av ett kammarutskott
och sedan vandrar mellan kamrarna,
har praktiserats i 85 år utan att man
veterligen sett någon fara på taket.
Samma system praktiseras ej blott för
dessa utan för alla slags frågor i alla
de länder som har tvåkammarsystem,
t. ex. det engelska parlamentet, den
amerikanska kongressen, det franska
parlamentet o. s. v.

Om man skulle göra en allmän reflexion
om beredningssättet i riksdagen
skulle denna principiellt gå i en annan
riktning än den som denna grundlagsändring
närmast anvisar. Det var på sin
tid önskligt, kanske nödvändigt, att i
gemensamma utskott ha organ som
överbryggade motsättningarna. När vi
hade fyra stånd, som vart och ett drog
åt sitt håll, måste man ha något gemensamt
och sammanbindande. Detsamma
gällde när vi hade ett tvåkammarsystem,
som kännetecknades av
mycket stora politiska och sociala motsättningar
emellan de båda kamrarna.
Men sedan vi fått parlamentarism och
en regering, som fullständigt dominerar
och som i högsta grad har förvandlat
riksdagens arbetssätt och dess funktion,
måste väl intresset från riksdagens
sida inte vara att ytterligare påskynda
proceduren utan i stället att utnyttja
de möjligheter som tvåkammarsystemet
ger för att skänka ärendena en så
grundlig beredning som möjligt. Detta
synes mig vara fullkomligt logiskt, och
i varje fall måste det ju vara ett in -

Nr 5.

Onsdagen den 11 februari 1953.

Ändring i grundlagarna.

tresse som vi som riksdagsmän bör lia
när vi skall fylla vår uppgift att pröva
frågorna.

Ändock är det ändå inte dessa synpunkter,
som för mig är avgörande.
Jag säger än en gång, att det från beredningssynpunkt
trots allt inte kommer
att spela så stor roll om man väljer
det ena eller andra sättet. Det
avgörande för mig är sysselsättningssynpunkten.
Om nu beredningsutskottet
i andra kammaren med dess 20
ledamöter slås ihop med första kammarens
beredningsutskott till ett gemensamt
utskott om 12 + 12 ledamöter,
innebär det att åtta ordinarie platser
och sannolikt lika många suppleantplatser
går förlorade för denna kammare.
Det blir alltså nära ett tjugotal
utskottsplatser, ordinarie eller suppleantplatser,
färre för oss.

Herr talmannen, herr Hallén, jag och
ett par andra tillhörde en kommitté,
som hette 1940 års kommitté angående
riksdagens arbetsformer. Där såg vi
som en av våra centrala uppgifter att
försöka ge ledamöterna, framför allt
dem i denna numeriskt starkare kammare,
ökad sysselsättning och bättre
möjlighet att följa frågorna. Vi föreslog
då en ökning av statsutskottet,
större än den som sedan beslöts, vi
föreslog en ökning av lagutskottens och
bankoutskottets medlemstal, och vi
föreslog just detta beredningsutskott
på tjugo ledamöter från andra kammaren.
Det var åtta plus åtta platser,
som där skulle ha ytterligare tillkommit
i förhållande till den reform, som
sedan beslöts av kammaren, som visade
sig mindre mån att bereda sina medlemmar
sysselsättning än denna kommitté
var. Tar vi nu bort ytterligare
åtta platser, blir resultatet av vårt beslut
i dag att vi minskar antalet ordinarie
platser i utskotten i förhållande
till kommittéförslaget med 24 platser.
Och vad är 24 platser, mina damer och
herrar? Jo, det är en generation av
nyvalda riksdagsmän efter fyra år. Det

är ungefär så inånga nyvalda, som genomsnittligt
överlever nästa val, och
det innebär följaktligen rent matematiskt,
att den reform, som i dag skall
beslutas, tillika med det beslut, som
riksdagen fattade 1949, genomsnittligt
kommer att dröja fyra år mer än nödvändigt
för riksdagsledamöterna att få
en ordinarie utskottsplats. Nu vet jag
ju att det föreligger skillnader mellan
partierna. Inom t. ex. folkpartiet, som
haft framgångar vid 1948 och 1952 års
val, har det givetvis varit mycket gynnsamma
tider för nykomlingarna, när det
gällt att få ordinarie mandat. Men går vi
till andra partier, socialdemokratiska
partiet, bondeförbundet eller högerpartiet,
är ju förhållandena helt annorlunda.
Jag vill också påpeka, mina damer
och herrar, att det i dag finns
åtskilliga i denna kammare från dessa
tre partier, som ännu efter 18 riksdagar
inte har fått en ordinarie sysselsättning
— efter 18 riksdagar, alltså
nästan vid den gräns där vederbörande
skall få pension enligt riksdagsbestämmelserna!
Jag vågar bestämt hävda att
det inte finns ett parlament på jorden,
som slösar så med sin arbetskraft som
den svenska riksdagen. Här väljer folk
personer med kunnighet på speciella
områden, som representerar olika
landsändar, erfarenhet och intressen i
vårt oerhört avlånga, rikt differentierade
land, och så får de gå här och
vänta och vänja sig vid att sitta vid
väggen. Till slut har så att säga deras
personlighet smält bort, och de är
kanske inte alls samma personer efter
tio år som när de först valdes in.

Går vi till Norge, är alla ledamöter
där omedelbart tillförsäkrade platser,
och precis detsamma gäller i Finland,
Schweiz och Amerika; de flesta där
har dubbel arbetssysselsättning. Det
engelska parlamentet har något annorlunda
arbetsförhållanden, men det
sammanhänger ju med att det centrala
där är själva debatterna i parlamentet,
som ju pågår varje dag, medan ut -

Onsdagen den 11 februari 1953.

Nr 5.

skottsarbetet spelar en underordnad
roll.

Det är väl också en stor fördel här,
att vi har så många suppleantplatser
till vårt förfogande, d. v. s. att många
ledamöter inte behöver absolut binda
sig att endast vara suppleanter och
sitta vid väggen i ett utskott utan att
de i enlighet med sina intressen och
den sakkunskap de kan företräda också
kan få tillfälle att följa frågorna i ett
annat utskott, åtminstone under de
första åren, då vederbörande ännu inte
har vunnit någon ordinarie sysselsättning.

Om vi bortser från utrikesutskottet,
vars ledamöter ju är mycket litet betungade
i denna sin egenskap och dubblerar
sitt arbete där med arbete i andra
utskott, är det för närvarande 97 ordinarie
utskottsplatser i denna kammare
— då räknar jag även med beredningsutskottets
20 ledamöter. Nu skulle det
alltså bli 89, och jag måste säga: Är
detta den reform som vi verkligen önskar?
Har andra kammaren något intresse
av att ta ett steg i denna riktning?
Jag tycker tvärtom, att vi skulle
göra allt för att försöka i de olika utskotten
få in så mycket intresse, så
mycken specialkunskap, som finns här
ibland alla våra ledamöter. Jag måste
därför säga, herr talman, — och det är
det som givit mig anledning att än en
gång ta upp denna fråga •— att jag finner
denna reform vara en reform i absolut
felaktig riktning, en reform som
andra kammaren inte kan ha ett spår
av intresse för. Det kan hända att den
rationaliserar något av utskottsarbetet,
men det är inte heller någon rationalisering
som är nödvändig, ty även rationaliseringen
är enligt min mening ett
tvivelaktigt framsteg.

Vad som här egentligen sker genom
den motion, som herr Edberg för två
år sedan väckte, det är att vi lockoutar
åtta ordinarie plus åtta suppleanter
från utskottsarbetet. Det är, tycker jag,
ett hån emot den princip, som man inte

Ändring i grundlagarna.

minst från herr Edbergs eget parti har
kämpat för, nämligen den jämna och
fulla sysselsättningen. Vi unnar inte oss
själva denna fulla sysselsättning, men
vi tömmer bläckhorn på bläckhorn för
samma princip när det gäller arbetsmarknaden
i övrigt. Jag uppskattar
mycket herr Edbergs arbete på olika
fronter och hans allmänna idealitet,
men jag kan ändå inte undgå den reflexionen,
att detta ämne är för litet
och för praktiskt för herr Edbergs planetariska
begåvning. Denna fråga måste
lösas efter helt andra synpunkter än
dem man här tidigare har anlagt.

Jag kan därför, herr talman, inte
komma till något annat resultat än att
andra kammaren bör stanna för att avslå
utskottets förslag i denna del. Det
skulle ju ändå inte innebära att andra
kammaren därigenom bleve jämnställd
med den fåtaliga första kammaren. Vi
kommer ju ändå, så länge antalet ordinarie
ledamöter i de ständiga utskotten
från båda kamrarna skall vara detsamma,
i ett sämre läge än första kammaren.

Jag talar här inte alls för egen del
eller på grund av missnöje med mina
tidigare riksdagsår. Men jag vill såsom
en representant för dem inom denna
kammare, som numera är litet äldre
i fråga om riksdagsår, säga att jag tycker
att vi äldre inte har någon anledning
att inte ge nykomlingarna en fair
chance att följa riksdagsarbetet från
så många olika perspektiv som möjligt.
Skulle jag vara i nykomlingarnas ställe
skulle jag absolut tillhöra dem som
måste säga sig, att denna reform omöjligen
kan uppfylla den beskrivning som
riksdagsordningen § 38 har på grundlagsändringar,
nämligen att de skall
vara »högst nödiga eller nyttiga». Detta
är en onödig och onyttig reform,
enligt min mening högst onödig och
högst onyttig, och därför vill jag åtminstone
för min egen samvetsfrids
skull yrka avslag på punkten 3 i utskottets
förslag.

Nr 5.

Onsdagen den 11 februari 1953.

Ändring i grundlagarna.

Herr HALLÉN (s): Herr talman! Jag
får väl hoppas att herr Håstad nu har
vunnit den sinnesfrid, som han anser
är nödvändig, genom att han får ställa
detta avslagsyrkande, om vars framgång
jag tror att han inte har så förfärligt
stora förhoppningar.

Man får vara försiktig, så att man inte
bevisar för mycket, och jag tror att
kammaren har fått det intrycket, när
den har hört herr Håstads ivriga och
delvis indignerade anförande. Kammaren
är nog ganska oberörd av dessa
skräckmålningar, som han har framställt.
Han uttalar sig för den fulla och
jämna sysselsättningen — jag förmodar
att detta skall bli hans politiska signal
över huvud taget, att alltid kämpa för
den fulla sysselsättningen — och han
målade ett arbetslöshetens spöke, som
jag tror att kammaren känner sig ganska
kallsinnig och likgiltig inför. Herr
Håstad uppfattade det på det sättet, att
de som inte blivit mer än suppleanter

— och en del kanske inte ens blir det

— är dömda till overksamhet i utskotten.
Det är visserligen sant att det finns
utskott som är ganska byråkratiska och
som inte släpper fram suppleanterna —
och det anser jag är felaktigt — men jag
vågar påstå att det utskott, som jag har
äran att tala för, i verkligt god mening
försöker tillämpa demokratien, så att
suppleanterna så mycket som möjligt
skall få rycka in och tjänstgöra för de
ordinarie, framför allt på ämnesområden
som de är väl inne i och som de
speciellt behärskar. Gör man det, tror
jag inte att det är så farligt med den
bristande sysselsättningen.

Sedan kanske man också vågar säga
att kammarens ledamöter har många
olika kynnen. Det finns många som
inte har speciella anlag för att gräva
ned sig i utskottsarbete, och om några
skulle vara utan detta arbete är det
kanske därför inte någon så stor riksolycka
som herr Håstad föreställer sig.
Det blir i alla fall ytterst få.

Det är också att lägga märke till att

herr Håstad med mycket lätt hand far
över de olägenheter som den nuvarande
dubbelbehandlingen inom de två utskotten
innebär, och om kammaren har
tid att ägna mer uppmärksamhet åt
denna fråga vill jag rekommendera den
att titta på 1951 års utskottsutlåtande
i ärendet. Vi skall inte tro att herr Håstad
representerar någon starkare opinion.
Han var alldeles ensam vid den
förra behandlingen av frågan. Inte ens
hans egna partivänner stödde honom
på denna punkt. Det behöver inte vara
fel, ty herr Håstad kan säga som Ibsen:
Ensam är stark. Men den reservation
som han den gången skrev var betydligt
mjukare och mildare än hans anförande
i dag. Då hyste väl herr Håstad
förhoppningar om bifall, men nu
har han väl tappat dessa förhoppningar,
och då kan han bränna sina
skepp och rulla upp dessa skräckmålningar
inför kammaren.

Jag tror att jag gör kammaren en
tjänst genom att inte upprepa den motivering,
varom utskottets alla ledamöter
utom herr Håstad enade sig vid
1951 års riksdag, utan bara hänvisa till
densamma. Jag ber att få yrka bifall
till det vilande grundlagsförslaget.

Herr HÅSTAD (h): Herr talman! Konstitutionsutskottets
ärade ordförande
tar med något lätt hand på detta problem,
och jag är så mycket mera förvånad
över att han gör detta som han
i den kommitté av år 1946, som även
han var ledamot av, biträdde just hela
detta sysselsättningsprogram, som denna
kommitté framlade. Om jag inte har
lika lätt att svänga som herr Hallén har,
så anser jag inte att detta i och för sig
bevisar att herr Hallén har rätt och
jag har fel.

Dessutom har jag inte alls tagit med
särskilt lätt hand på saken. Jag har lagt
fram siffror, och siffrorna står sig. Det
blir åtta ordinarie platser mindre och
dessutom ett visst antal suppleantplat -

Onsdagen den 11 februari 1953.

Nr 5.

ser mindre; eftersom antalet suppleantplatser
inte är fixerat i grundlagen kan
man inte säga om det blir åtta eller
tio suppleantplatser färre, men det blir
ett tal däromkring.

Över huvud taget tycker jag att denna
grundlagsändring berör en så pass viktig
fråga för andra kammaren, att
man kan diskutera den på sakligt sätt.
Jag har inte alls tagit tillbaka någon
uppfattning. Det finns ingen skillnad
mellan den reservation som jag skrev
1951 och den uppfattning som jag har
i dag. Jag läste verkligen för en halvtimme
sedan min reservation från år
1951; jag har haft samma uppfattning
år 1946, då jag motionerade om tillsättande
av kommittén, år 1947 i kommittén
och år 1951 i utskottet, som jag
har i dag.

När herr Hallén så oerhört triumferande
gör ett nummer av att jag var
ensam reservant i utskottet 1951, kanske
jag kan be att få tala om, att utskottet
redan hade fattat beslut när jag
kom in i utskottet och så att säga i nåder
fick tillfälle att göra ett uttalande
i efterhand. Den som vet hur starkt
byråkratiska arbetsmetoderna i detta
hus är vet också, att det inte är lätt
att få ett utskott att ändra mening, sedan
detta deciderat tagit ståndpunkt.
Jag vet emellertid mycket väl, att många
av dem som då deltog i beslutet efteråt
sade, att nog fanns det andra synpunkter
att anlägga på frågan än dem som då
fått fälla utslaget. Jag bryr mig inte
om att jag är ensam i dag. .Tåg var inte
ensam i riksdagen 1951 den kväll då
frågan debatterades. Det var många,
som då stod på samma sida som jag
även från det parti som herr Hallén
representerar.

För mig är det enda väsentliga det,
att jag anser att den person, som väljs
till riksdagsman och som har fullmakt
härpå av svenska folket, skall så fort
som möjligt få tillfälle att bänka sig
framme vid utskottsbordet och fullmyndigt
verka i detta hus. Det är det enda

Ändring i grundlagarna.

intresse jag förfäktar. Om det sedan i
något utskott praktiseras den formen,
att den ordinarie ofta träder tillbaka
till förmån för suppleanten, så är det
en sak, som inte är en grundlagsfråga.
Men i dag har vi att göra med grundlagen,
och då är det uppenbart, att det
föreliggande förslaget medför en försämring
av arbetsmöjligheterna för
andra kammarens ledamöter. Det är
obestridligt. Det bevisas av de anförda
siffrorna. Herr Hallén kan inte på något
sätt vinka bort detta.

I och för sig skulle den radikala vägen
vara att gå in för det norska systemet
och se till att var och en, som
satt i denna kammare, skulle få en
ordinarie sysselsättning som utskottsledamot.
Men då vi är så bundna av
svensk författningstradition som vi är
finns det ingen möjlighet att göra denna
reform. Men även om man inte kan
göra en dylik reform så radikalt som i
andra länder kan man göra det bästa
möjliga av den situation som föreligger.
Det har jag velat göra, och det
ville även herr Hallén i den kommitté
angående riksdagens arbetsformer, i
vilken herr Hallén var med. Att herr
Hallén sedan har kommit till en annan
uppfattning kan jag inte förklara.

Låt mig emellertid till sist, mina damer
och herrar, säga ännu några ord
om själva beredningssättet. Om vi har
ett tvåkammarsystem, så är det inte
meningen att man skall utplåna det
genom att få allting omedelbart tillrättalagt,
som om det vore ett enkammarsystem.
Om det skall finnas något ideal,
så är det att man skall till fullo utnyttja
de bägge kamrarna. Det ville man göra
tidigare, när det gälide de frågor som
kom till tillfälligt utskott, genom att behandlingen
gjordes successiv i dessa
frågor; d. v. s. motionen prövades först
av en kammare och sedan av medkammaren,
där nya synpunkter kunde göra
sig gällande. Då menar herr Hallén:
Denna process skulle väl i så fall också
kunna tillämpas beträffande frågor,

Nr 5.

Onsdagen den 11 februari 1953.

Ändring i grundlagarna.

som kommer till statsutskottet, bevillningsutskottet
etc. De frågor, som där
behandlas, är ju viktigare, där skulle
det alltså finnas ett behov av en sådan
process. Teoretiskt och i och för sig
skulle detta helt visst inte vara skadligt.
Men det finns en mycket stor skillnad
mellan de frågor, som går till ständigt
utskott, och dem, som går till tillfälligt
utskott, numera beredningsutskott.
Beredningsutskottens kompetens
avser bara frågor, som är framförda
genom motioner och beträffande vilka
vi ju inte kan begära, att motionärerna
skall kunna leverera fullständiga utredningar.
En fråga, som upptages i en
proposition, har däremot ofta tidigare
varit behandlad i riksdagen i ett beredningsutskott.
Sedan har det ofta nog
varit en stor utredning i en kommitté,
myndigheter har blivit hörda, och frågan
har behandlats i regeringen. Ärendet
är sålunda berett på ett helt annat
och grundligare sätt. Däremot när det
gäller motioner, som går till beredningsutskott,
har man ett material, trots infordrade
yttranden, som inte alls är
genomarbetat på samma sätt. Enligt
min mening måste det vara en utomordentlig
favör för denna kammare, om
26 ledamöter får deltaga i frågans behandling
i stället för bara tolv med hänsyn
till vårt lands, som jag sade, ytterst
skiftande sociala, geografiska och ekonomiska
förhållanden, för att inte tala
om de rent partipolitiska. Jag vågar
därför ännu en gång, herr talman, bestämt
hävda, att mitt yrkande är välmotiverat
inte bara med hänsyn till riksdagsmännens
rätt utan också för att
komma närmare en mera rationell lösning
av våra arbetsproblem än den som
herr Hallén gav uttryck åt i sitt anförande.

Herr HALLÉN (s): Det är visserligen
sant, herr talman, att både herr
Håstad och jag i 1946 års sakkunnigutredning
hade förordat den anordning
som vi redan haft med dubbla bered -

ningsutskott, men om herr Håstad inte
är känslig för erfarenhetens synpunkter
så vill jag vara det. När vi hört av ledamöterna
i båda kamrarnas beredningsutskott
vilka olägenheter som
denna dubbelbehandling leder till, är
man inte sämre människa än att man
kan vidta en ändring. Vi har redan
gjort andra ändringar i det förslag som
vi framlade i 1946 års betänkande.

Sedan tycks herr Håstad förvärra det
för sig ju längre han håller på, därför
att nu ger han sig också in på att nästan
försvara denna dubbelbehandling.
Han säger att man inte skall utplåna
karaktärsskillnaden mellan kamrarna
eller rent av utplåna tvåkammarsystemet.
Då bleve konsekvensen, att vi skulle
gå tillbaka till de tillfälliga utskotten
på den tid vi hade fem tillfälliga
utskott i andra kammaren och två i
första med allt det trassel och den
tidsspillan som detta medförde. Då
kommer man till irrationella former.
Och med herr Håstads resonemang
kan man t. o. m. börja hävda att man
borde ha ett särskilt konstitutionsutskott
för första kammaren och ett för
andra o. s. v.

Nu menar jag inte att detta är det
väsentliga för herr Håstad. Det väsentliga
för honom är att han är rädd för
att det skall vara folk i riksdagen som
inte har tillräckligt arbete. Detta är
emellertid, herr Håstad, inte en formell
utskottsvalfråga, utan det är en ambitionsfråga,
och ledamöterna lär nog
själva känna till att ju starkare ambition
de har desto mera blir de överhopade
med arbete vare sig de sitter
som suppleanter i ett utskott eller inte.

Jag tror att herr Håstads farhågor
är överdrivna och att han skjuter alldeles
över målet.

Herr HÅSTAD (h): Herr talman! Jag
måste ännu en gång påpeka att jag anser
det inte vara någonting ur riksdagssystemets
synpunkt oförmånligt om två
beredningsutskott framträder med nå -

Onsdagen den 11 februari 1953.

Nr 5.

got olika uppfattning. Jag anser tvärtom
och vill hävda, att vi har två kamrar
just för att olika synpunkter skall
komma fram. Därför är jag alldeles
okänslig för den idé som herr Hallén
förfäktar, nämligen att därför att vi har
tvåkammarsystem skall vi prompt ha
så stor likhet i prövningen som möjligt
och göra denna så hastig, lättvindig
och bekväm som tänkas kan. Jag har en
rakt motsatt uppfattning. De uppgifter
som riksdagsmännen har sig förelagda,
bör de ta så allvarligt på som möjligt.

Sedan vill jag tillägga, för att inte något
missförstånd skall uppstå, att jag
aldrig påyrkat att vi skall frångå gemensamhetsprincipen
inom de ständiga
utskotten, ty denna är tradition. Men
jag kan inte se att det finns några skäl
att införa samma system beträffande
frågor som går till beredningsutskott,
just med hänsyn till den olikartade karaktären
av dessa frågor, som jag försökte
närmare karakterisera i mitt förra
anförande.

Efter härmed slutad överläggning
framställde herr talmannen propositioner
dels på antagande av nu ifrågavarande
grundlagsändringsförslag dels
ock på förkastande därav; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Håstad begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren antager
det grundlagsändringsförslag, som finnes
infört under punkten 3) i konstitutionsutskottets
memorial nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren förkastat
ifrågavarande förslag.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropo -

Ändring i grundlagarna.

sitionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren antagit
det under punkten 3) intagna
grundlagsändringsförslaget.

Punkterna 4—10.

De vilande grundlagsändringsförslagen
antogos.

§ 10.

Föredrogos vart för sig:

statsutskottets utlåtanden:

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1952/53, i vad propositionen avser
justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1952/53, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1952/53, i vad propositionen avser
inrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

25, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1953/54 till oförutsedda utgifter;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj ds
förslag om anslag för budgetåret
1953/54 till avskrivning av oreglerade
kapitalmedelsförluster; och

nr 27, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1953/54; samt

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om fortsatt tillämpning av förordning -

Nr 5.

Onsdagen den 11 februari 1953.

Fortsatt giltighet av lagen den 29 juni 1945 om återställande av viss från ockuperat
land härrörande egendom, m. m.

en den 11 maj 1951 (nr 230) med provisoriska
bestämmelser om särskilda
investeringsfonder för ersättande av
förlorade inventarier och lagertillgångar;
och

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen
den 22 april 1949 angående rätt för
Konungen att åsätta särskild tullavgift.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden och betänkanden hemställt.

§ 11.

Föredrogos vart för sig och lades till
handlingarna första lagutskottets utlåtanden: nr

1, i anledning av verkställd
granskning av justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning; samt

nr 2, i anledning av verkställd
granskning av militieombudsmannens
ämbetsförvaltning.

§ 12.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 1 § lagen den
22 april 1949 (nr 164) med vissa bestämmelser
om rättegången i tryckfrihetsmål,
m. m.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 13.

Fortsatt giltighet av lagen den 29 juni
1945 om återställande av viss från ockuperat
land härrörande egendom, m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29
juni 1945 (nr 520) om återställande av
viss från ockuperat land härrörande
egendom, m. m.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid

Herr DICKSON (h); Herr talman! Den
här föreliggande frågan har behandlats
flera gånger i riksdagen, och många
har uttalat olust över sakernas tillstånd
i samband därmed.

Jag skall nu inte ställa något yrkande,
men jag kan ändå, herr talman, inte
underlåta att påpeka, att de beslut vi
fattade omedelbart efter kriget under
de stämningar som då rådde inte alltid
håller måttet inför ett kallt bedömande
i dag. Jag är säker på att de ämbetsmän,
som handlagt dessa mycket
delikata angelägenheter, handlat efter
bästa förmåga och med stor skicklighet.
Men det har nog inte kunnat undvikas
ändå att fel begåtts. Själva principen
har för övrigt varit rätt tvivelaktig.
Detta innebär att vi här i Sverige
lagt beslag på och avyttrat personers
egendom med den moraliska bakgrunden,
att dessa personer sedermera
skulle få ersättning av ockupationsmakterna
eller snarare att dessa ockupationsmakter
skulle sörja för att vederbörande
finge ersättning. Nu kan det väl hända
att här kan komma människor och
säga till oss här i Sverige: Vart har min
egendom tagit vägen? Och vi måste då
svara: Er egendom har vi sålt, och ni
får vända er till tyska staten för att få
ersättning för den. Svenska staten har
ordnat så, att de allierade garanterar
att Ni får ersättning. Men då säger kanske
denne person: Jag vill inte ha pengar,
jag vill ha tillbaka min egendom.

Jag kan inte komma ifrån, att den
personen har rätt att få detta. Vi lever
i ett rättssamhälle, och det är angeläget
att vi inte går vid sidan om vad
som är rätt och riktigt.

Här har en nation kommit i skottgluggen.
Det var en nation, som i
många stycken var ideologiskt belastad,
men vi känner till att i här förevarande
sammanhang sådana avyttringar gjorts

Onsdagen den 11 februari 1953.

Nr 5.

Interpellation ang. import av matpotatis från Danmark.

här i Sverige, vilka varit av så gammalt
datum, att ordet nazism ännu inte var
uppfunnet, då fånget gjordes.

Herr talman! Vad jag här egentligen
ville säga är, att vi nog måste förnya
denna lag, när vi har trampat på så länge
med den, men att det också är angeläget
att de myndigheter, som sysslar med
dessa ting, iakttar allra största varsamhet
och att det också lämnas möjligheter,
om sådana krav uppställes, som
jag för ett ögonblick sedan skisserade,
att ta upp frågan på nytt och se, om
verklig gottgörelse kan lämnas från
svensk sida. Vi måste vara angelägna
om att hålla på vår kvalitet som rättsstat.
Det är därför jag här har tagit
till orda.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Häruti instämde herr von Seth (h).

Vidare anfördes ej. Kommaren biföll
utskottets hemställan.

§ 14.

Föredrogos vart efter annat:

andra lagutskottets utlåtande nr 1,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag om ändrad
lydelse av 10 § 1 mom. sinnessjuklagen
den 19 september 1929 (nr 321);

tredje lagutskottets utlåtande nr 1,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag om ändrad
lydelse av 7 kap. 24 § vattenlagen; och

jordbruksutskottets utlåtande nr 2,
med anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1952/
53, såvitt propositionen avser jordbruksärenden.

Kammaren biföll vad utskotten i
dessa utlåtanden hemställt.

15.

Interpellation ang. import av matpotatis
från Danmark.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr NILSSON i Bästekille (h), som
anförde: Herr talman! Enligt uppgifter
överväges för närvarande import av
matpotatis från Danmark. Dessa uppgifter
har medfört oro hos landets potatisodlare;
bl. a. har Hallands potatisodlarförening
i en framställning anfört,
att en tredjedel av den halländska
matpotatisen fortfarande ligger osåld.

En import av matpotatis synes mig,
med hänsyn till att årets skörd av den
varan inte obetydligt översteg förra
årets skörd, vara obefogad. Ökningen
av årets skörd torde således mer än
väl uppväga den import av 10 000 ton
dansk potatis, som ägde rum förra året.
Därtill kommer, att gjorda undersökningar
visar en bättre genomsnittskvalitet
på årets skörd. Eftersom något behov
av importerad potatis ur försörjningssynpunkt
följaktligen inte torde
föreligga, skulle en eventuell import
endast få prissänkningseffekt. Det synes
mig i detta sammanhang vara angeläget
att framhålla, att den svenska
potatisodlingen framför allt bedrives
vid de mindre jordbruken och där på
sådana mindre goda jordar, som i stort
sett endast lämpar sig för potatisodling.
En sänkning av priset på matpotatis
skulle, med hänsyn till småbrukens redan
nu dåliga inkomstförhållanden, få
en mycket ogynnsam verkan för producenterna.
Det skulle försvåra de ansträngningar
som nu göres för att få
fram en bättre kvalitet på den svenska
matpotatisen och kanske även innebära,
att potatisodlingen inskränktes.
De gällande priserna på svensk matpotatis
synes mig inte heller motivera
en import endast för att få fram ett
lägre pris.

Arbetet på att få fram en svensk kvalitetspotatis
fortgår intensivt, och två
kommittéer undersöker för närvarande
möjligheterna att få till stånd en kontrollapparat
för att övervaka att kvalitetsbestämmelserna
efterföljes. För
att detta arbete skall lyckas är det angeläget
att inte störa marknaden vid

Nr 5.

Onsdagen den 11 februari 1953.

Interpellation ang. resekostnadsbidrag ur postverkets understödskassa för resor till
privatägda turistanläggningar.

varje tillfälle då priserna på utländsk
potatis är lägre än de svenska. Det är
enligt min mening betydelsefullt, att
statsmakterna söker stödja dessa försök,
eftersom det är ett gemensamt intresse
för både producenter och konsumenter
att få fram en förstklassig
svensk potatis.

En möjlighet att stödja försöken att
få fram bättre inhemsk matpotatis synes
mig vara att — om import är nödvändig
— införa en importavgift på
potatis. Importavgiften borde då fastställas
till ett sådant belopp, som ungefär
motsvarade merkostnaden för
framställande av potatis jämförbar med
den bästa danska.

Med stöd av vad ovan anförts hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få framställa följande
frågor:

1. Har herr statsrådet sin uppmärksamhet
riktad på frågan om en eventuell
import av dansk matpotatis med
de följder en sådan import skulle få
för den svenska potatisodlingen?

2. Har herr statsrådet för avsikt att
vidtaga några åtgärder med anledning
härav?

Denna anhållan bordlädes.

§ 16.

Interpellation ang. resekostnadsbidrag
ur postverkets understödskassa för resor
till privatägda turistanläggningar.

Ordet lämnades på begäran till

Herr AGERBERG (h), som yttrade:
Herr talman! I Kungi. Maj:ts proposition
nr 32 vid 1951 års riksdag föreslogs,
att användningen av postverkets
understödskassa skulle vidgas till att
avse, förutom som tidigare understöd
till änkor och barn efter postverkets
anställda, understöd till semesterhems -

verksamhet för verkets personal. I samband
därmed föreslogs, att ett engångsbelopp
av intill 750 000 kronor av kassans
tillgångar skulle få disponeras för
nyanskaffning och utrustning av två
eller tre semesterhem. Riksdagen tillstyrkte
den föreslagna ändringen.

Departementschefen framhöll i propositionen,
att bidrag borde få lämnas
såväl till semesterhemmens drift som
till resekostnader till dessa. Intill dess
att planerade förvärv av nya semesterhem
hunnit genomföras, och i någon
mån även därefter, borde motsvarande
bidrag kunna lämnas till för verkets
personal avsedd och organiserad semesterverksamhet
i andra former. Som
exempel nämndes bl. a. de särskilda
vintersemesteranläggningar, som ordnatn
av postverkets idrottsförbund.

Numera har av det anslagna engångsbeloppet
en betydande del tagits i anspråk
för förvärv av ett semesterhem
i Tällberg. Resebidragsverksamheten
har emellertid också utvecklats, och
rätten till dylikt bidrag har utsträckts
till att gälla för resor icke blott till postens
och andra personalorganisationers
semesterhem utan även sådana turisthotell
och pensionat som tillhör Reso,
Skidfrämjandet och Svenska turistföreningen.
Däremot har icke de enskilda
företag, som tillhör Svenska turisthotellens
riksförbund, till vilket även
Skidfrämjandet är anslutet, upptagits i
förteckningen över anläggningar, till
vilka personalen kan resa för att rätt
till resebidrag skall föreligga. Då bidraget
uppgår till 90 procent för ensamstående
och 70 procent för familjer
med barn måste detta i realiteten ha
till följd, att de privata företagen knappast
kan räkna med att de vid posten
anställda skall besöka deras anläggningar.
Detta innebär att de privata
företagen här icke kan konkurrera på
samma villkor som de ovan nämnda
organisationerna, vilka dessutom för
sin verksamhet delvis erhåller medel

Onsdagen den 11 februari 1953.

Nr 5.

Interpellation ang. förslag till 1953 års riksdag i syfte att undvika skärpning av
förmögenhetsbeskattningen.

från staten. Några som helst fördelar ur
personalens synpunkt synes mig icke
kunna uppnås med den nu gällande
ordningen. Tvärtom måste det för dem
vara av intresse att ha ett så stort urval
som möjligt av turistanläggningar,
till vilka de kan resa med bibehållande
av rätten till resekostnadsbidrag.

Under åberopande av vad jag ovan
anfört anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet få rikta
följande fråga:

Är statsrådet villig medverka till att
sådana åtgärder vidtages, att inom ramen
för tillgängliga medel resekostnadsbidrag
ur postverkets understödskassa
även utbetalas för resor till privatägda
turistanläggningar ?

Denna anhållan bordlädes.

§ 17.

Interpellation ang. förslag till 1953 års
riksdag i syfte att undvika skärpning av
förmögenhetsbeskattningen.

Herr JANSSON i Benestad (bf) erhöll
på begäran ordet och anförde: Herr
talman! De av 1952 års riksdag antagna
inkomst- och förmögenhetsskatteskalorna
skall i vad gäller den statliga inkomst-
och förmögenhetsskatten träda
i kraft först den 1 januari 1954 och
tillämpas på under år 1953 förvärvad
inkomst eller behållen förmögenhet.

Härigenom kommer vad gäller förmögenhetsskatten
att inträffa, att den
genom 1952 års fastighetstaxering vidtagna
höjningen av fastighetsvärdena
medför en stegring av förmögenhetsbeloppet
utan att den lindring i förmögenhetsbeskattningen
genomföres, som
skulle skett, därest den av riksdagen
antagna förmögenhetsskatteskalan tilllämpats.
Den sänkning av förmögenhetsskatteskalan
som företogs motiverades
bl. a. med att sänkningen skulle

uppväga den genom fastighetsvärdets
stegring siffermässigt uppkomna förmögenhetsökningen.

Då såsom ovan nämnts den nya förmögenhetsskatteskalan
icke tillämpas
vid årets taxering, avseende 1952 års
inkomst, inträder härigenom en avsevärd
skatteskärpning för förmögenhetsägarna
under året. Såsom exempel kan
anföras, att en fastighetsägare, som fått
taxeringsvärdet å sin fastighet höjt från
30 000 kronor, vilket belopp hittills varit
skattefritt, till 50 000 kronor, nu får
erlägga en förmögenhetsskatt av 120
kronor, eller att en jordbrukare, som
fått sitt fastighetsvärde höjt från
100 000 kronor till 150 000 kronor och
som förut erlade en årlig förmögenhetsskatt
av 420 kronor, för innevarande år
har att erlägga en sådan skatt på icke
mindre än 920 kronor.

Då särskilt fastighetsägarna genom
detta förhållande kommer att i stället
för en väntad skattelindring få vidkännas
en avsevärd skattehöjning, synes
det vara fullgoda skäl för att riksdagen
beslutar att vidtaga åtgärder för att
åstadkomma sådana förhållanden, att
någon skatteskärpning icke i dessa fall
kommer att äga rum. Detta kan ske genom
beslut av riksdagen, att den år

1952 beslutade förmögenhetsskatteskalan
skall tillämpas vid 1953 års taxering
eller eventuellt, att det före 1952
gällande fastighetsvärdet skall ligga till
grund för förmögenhetsberäkningen vid

1953 års taxering.

På grund av vad jag här anfört anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för finansdepartementet
få framställa följande
fråga:

Har herr statsrådet för avsikt att vid
innevarande års riksdag framlägga förslag
i sådan riktning, att den utgående
förmögenhetsbeskattningen under år
1952 icke kommer att skärpas?

Denna anhållan bordlädes.

Nr 5.

Onsdagen den 11 februari 1953.

Interpellation ang. körkortsbestämmelserna för sockersjuka personer.

§ 18.

Interpellation ang. körkortsbestämmelserna
för sockersjuka personer.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Fru ERIKSSON i Stockholm (s), som
yttrade: Herr talman! Vid fjolårets riksdag
behandlades en motion om ändrade
bestämmelser beträffande körkort
för sockersjuka med ögonförändringar.
Allmänna beredningsutskotten ansåg
det angeläget, att det inom ramen för
vad trafiksäkerheten kräver lämnades
möjligheter även för denna grupp sockersjuka
att erhålla tidsbegränsade körkort.
Mot medicinalstyrelsens avstyrkande
ville man emellertid ej tillstyrka
en sådan ändring, innan en planerad
medicinsk undersökning av ögonförändringarna
hos sockersjuka kommit
till stånd.

ögonförändringar förekommer hos
ett stort antal diabetiker utan att detta
medför synförsämring. Nu förvägras
emellertid även sockersjuka med full
synförmåga körkort, om det finns någon
liten blödning. Material för en undersökning,
som skulle klarlägga förloppet
av nätliinneblödningarnas inverkan
på synförmågan hos sockersjuka
— en sådan som utskotten efterlyste
och medicinalstyrelsen tänkt sig — har
under lång tid samlats i huvudsak från
det sjukhem, som numera övertagits av
Diabetesstiftelsen i Stockholm. Detta
omfattande material för en vidare
forskning på diabetesområdet torde
utan allt för omfattande bearbetning
redan nu ge hållpunkter för en revidering
av körkortsbestämmelserna för
de sockersjuka.

Med stöd av det anförda anhåller jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få rikta följande fråga:

Är statsrådet beredd att med ledning
av nämnda undersökning ompröva de

sockersjukas körkortsfråga och bringa
den till en modern lösning?

Denna anhållan bordlädes.

§ 19.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1953/54 under
första huvudtiteln, avseende anslagen
till hov- och slottsstaterna; och

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1952/53, i vad propositionen avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde;
samt

från bevillningsutskottet:
nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om fortsatt tillämpning av förordningen
den 11 maj 1951 (nr 230) med provisoriska
bestämmelser om särskilda
investeringsfonder för ersättande av
förlorade inventarier och lagertillgångar;
och

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen
den 22 april 1949 angående rätt för
Konungen att åsätta särskild tullavgift.

Vidare anmäldes och godkändes
konstitutionsutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 15, angående ändrad lydelse av
§ 9 riksdagsordningen;

nr 16, angående ändrad lydelse av
§ 7 mom. 2 riksdagsordningen;

nr 17, angående ändrad lydelse av
§ 53 regeringsformen samt § 36 mom.

1—2, § 44, § 55 mom. 2 samt §§59 och
63 riksdagsordningen;

nr 18, angående ändrad lydelse av
§70 mom. 1—2 riksdagsordningen;

Onsdagen den 11 februari 1953.

Nr 5.

nr 19, angående ändrad lydelse av
dels §§ 4, 5 och 28 regeringsformen,
dels ock 7 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen; nr

20, angående ändrad lydelse av
12 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen;

nr 21, angående ändrad lydelse av
§ 53 riksdagsordningen;

nr 22, angående ändrad lydelse av
g 13 och § 15 mom. 2—3 riksdagsordningen; nr

23, angående ändrad lydelse av
§ 36 mom. 6 riksdagsordningen; och
nr 24, angående ändrad lydelse av
§ 55 mom. 1 riksdagsordningen.

§ 20.

Anmäldes följande under sammanträdet
till herr talmannen avlämnade
motioner, nämligen

nr 438, av herrar Johansson i Stockholm
och Hagberg i Stockholm, i an -

ledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 35, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 21 mars 1952
(nr 98) med särskilda bestämmelser
om tvångsmedel i vissa brottmål; samt

nr 439, av herrar Carlsson i Bakeröd
och Larsson i Hedenäset, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition, nr 36,
med förslag till lag angående ändring
i lagen den 26 juli 1947 (nr 530) om
särskilda barnbidrag till änkors och
invaliders m. fl. barn.

Dessa motioner bordlädes.

I 21.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 3.58 em.

In fidem
Gunnar Britth.